Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959 (Proposition 1959:70)

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad;
given Stockholms slott den 13 februari 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser om makars
gemensamma bostad.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom lagen den 7 juni 1956 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid
äktenskaps upplösning m. m. regleras vid upplösning av äktenskap förhållandet
mellan makarna eller mellan den efterlevande maken och den andres
arvingar såvitt angår bostadslägenhet, som makarna eller en av dem förhyrt
för gemensamt bruk. I propositionen föreslås att 1956 års lag skall ersättas
med en lag, som mera allsidigt ger make skydd i avseende å bostaden.
Sålunda föreslås att vid fördelningen av makars bo en beliovsprövning
beträffande den gemensamma bostaden skall äga rum icke blott då bostaden
utgöres av förhyrd lägenhet utan även då bostaden innehaves med
bostadsrätt eller utgöres av fastighet, vilken uteslutande eller huvudsakligen
skolat tjäna som makarnas gemensamma bostad och vilken utgör giftorätt
sj^ods eller samfälld egendom.

1 liihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 70

•)

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid bodelning eller skifte i anledning av äktenskaps återgång, hemskillnad
eller äktenskapsskillnad må, utan hinder av vad därom eljest är stadgat,
fastighet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som makarnas
gemensamma bostad och vilken utgör giftorättsgods eller samfälld
egendom, på makes begäran tilläggas honom, såframt han bäst behöver
bostaden samt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses
skäligt.

2 §•

Hava makar eller en av dem förhyrt lägenhet för att uteslutande eller huvudsakligen
användas såsom makarnas gemensamma bostad och går äktenskapet
åter eller dömes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan
dem, skall på makes begäran hyresrätten, ändå att den icke utgör giftorättsgods
eller samfälld egendom, genom bodelning eller skifte tilläggas
endera av makarna. Företräde skall härvid tillkomma den make som bäst
behöver bostaden, såframt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt
kan anses skäligt.

Vad nu är stadgat om hyresrätt skall äga motsvarande tillämpning, om
makarna eller en av dem innehar lägenhet med bostadsrätt.

Därest hyres- eller bostadsrätt, som utgör makes enskilda egendom, tilllägges
andra maken, skall beträffande dylikt fång gälla vad som är stadgat
om fång på grund av giftorätt.

3 §.

Om äktenskap upplöses genom ena makens död, skall beträffande rätt
för efterlevande maken att bekomma fastighet eller hyres- eller bostadsrätt
vad i 1 och 2 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Överstiger värdet å egendom,, som enligt vad förut sagts skall tilläggas
make, vad på hans lott belöper, må han ändå bekomma den, om han lämnar
penningar till fyllnad av andra makens eller arvingarnas lott. Om synner -

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

liga skäl äro därtill, må anstånd med beloppets erläggande beviljas make
mot att han överlämnar inteckning eller annan säkerhet som kan godtagas.

5 §•

Uthyres sådan för makar gemensam bostad som avses i 1 eller 2 § av ena
maken eller hans dödsbo helt eller delvis till annan utan att andra maken
samtycker därtill, och länder uthyrningen denne till förfång, skall på andra
makens yrkande uthyrningen gå åter, såframt han väcker talan därom inom
tre månader från det han fick kännedom om uthyrningen. Han må jämväl
föra talan om hyresgästens avhysning. Rätten äger medgiva hyresgasten
skäligt rådrum med avflyttningen.

Vägrar make att samtycka till uthyrning, äger rätten på ansökan tillata
uthyrningen, om skäl till vägran finnes ej vara för handen. I fråga om rattens
domförhet och sammanträde vid avgörande av sådant ärende skall galla
vad för motsvarande fall är stadgat om ärende som angår medgivande
till åtgärd enligt 6 kap. 0 § giftermålsbalken.

6 §■

Vad i 5 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning å överlåtelse eller
pantsättning av hyres- eller bostadsrätt som avses i 2 §.

7 §•

Med fastighet likställes i denna lag andel i fastighet samt byggnad å ofri
grund och andel däri. Tomträtt likställes med äganderätt till fastighet. Med
hyresrätt och bostadsrätt likställes andel däri.

Är hyresrätt knuten till andelsrätt i förening eller bolag, skall vad i
lagen är stadgat om bostadsrätt äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959 och gäller till och med den 31
december 1961. Genom lagen upphäves lagen den 7 juni 1956 (nr 305) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m. m.

Om äktenskapet gått åter eller hemskillnad eller äktenskapskillnad vunnits
eller äktenskapet genom makes död upplösts före den 1 juli 19;>9, skall
i stället för 1—4 §§ gälla vad i äldre lag finnes föreskrivet.

Har bodelning eller skifte påkallats under denna lags giltighetstid, skall
även efter denna tid vad i lagen stadgas äga tillämpning i avseende å bodelningen
eller skiftet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 januari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga angående lagstiftning
om bostadsskydd för äkta make vid äktenskaps upplösning m. m. samt anför
därvid följande.

I beslut den 7 december 1956 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justitiedepartementet
att tillkalla sakkunniga för att verkställa översyn av äktenskapslagstiftningen
och därmed sammanhängande frågor. Med stöd av
detta bemyndigande tillkallade min företrädare i ämbetet, statsrådet Zetterberg,
den 3 januari 1957 såsom sakkunniga justitierådet Gösta Walin, tillika
ordförande, advokaten Sigrid Beckman, ledamoten av riksdagens första kammare
redaktören Ruth Hamrin-Thorell, hovrättsassessorn numera hovrättsrådet
Torwald Hesser, tillika sekreterare, ledamoten av riksdagens första
kammare hemmansägaren Erik Svedberg och ledamoten av riksdagens andra
kammare förbundsordföranden Inga Thorsson.

Kommittén har till särskild behandling utbrutit spörsmålet om bostadsskydd
för make i samband med äktenskapets upplösning in. m. I en den 26
oktober 1957 avgiven promemoria (stencilerad) har kommittén framlagt förslag
till lag om makars gemensamma bostad jämte därtill hörande motiv.
Lagförslaget torde få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet (bilaga B).

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, socialstyrelsen,
statens hyresråd, överståthållarämbetet efter hörande av styrelsen för
Stockholms stads rättshjälpsanstalt, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
län, Örebro län och Västerbottens län, hyreslagskommittén, föreningen Sveriges
häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas riksförbund,
Fredrika-Bremer-förbundet och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har vid sitt yttrande fogat utlåtanden
av magistraterna i Göteborg och Uddevalla samt Göteborgs fastighets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

ägarförening. Vidare har yttrande inkommit från Sveriges villaägareförbund.

Sedan ärendet härefter ytterligare beretts inom justitiedepartementet, anhåller
jag att få upptaga det till behandling.

I. Gällande rätt m. m.

Vid boskillnad, hemskillnad eller äktenskaps upplösning genom återgång
eller äktenskapsskillnad skall enligt bestämmelser i giftermålsbalken vardera
maken i princip behålla sin enskilda egendom samt erhålla hälften av den
egendom vari giftorätt äger rum (giftorättsgods). Fördelningen av giftorättsgodset
sker genom bodelning. Beträffande lotternas utläggning stadgas i 13
kap. 13 §, att vardera maken äger på sin lott bekomma arbetsredskap och
andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring. Därefter är
envar av makarna berättigad att erhålla den till hans giftorättsgods hörande
egendom han önskar. Fastighet, som tillhör ena makens giftorättsgods, så
ock annan till ena makens giftorättsgods hörande egendom som det av särskild
anledning kan vara av intresse för honom att behålla, är han, även om
egendomen i värde överstiger vad på hans lott belöper, berättigad bekomma,
om han lämnar penningar till fyllnad av andra makens lott.

I fråga om äktenskap, som ingåtts före giftermålsbalkens ikraftträdande,
gäller fortfarande i viss utsträckning äldre lagstiftning. Jämväl enligt denna
lagstiftning skall vid boskillnad, hemskillnad eller äktenskaps upplösning
genom återgång eller äktenskapsskillnad vardera maken i princip behålla sin
enskilda egendom samt — frånsett reglerna om s. k. fördel av bo oskifto ■—
erhålla hälften av den egendom vari giftorätt äger rum (samfälld egendom).
Fördelningen av den samfällda egendomen sker genom skifte. Närmare regler
om lotternas utläggning saknas.

Vid äktenskaps upplösning genom ena makens död skall, såvida giftorättsgods
eller samfälld egendom finnes i boet, bodelning eller skifte äga rum mellan
den efterlevande maken och den avlidnes arvingar och universella testamentstagare.
Vad som gäller i fråga om bodelning eller skifte mellan makar
har i huvudsak motsvarande tillämpning jämväl å bodelning eller skifte i
anledning av ena makens död.

Såsom framgår av det förut sagda saknas i giftermålsbalken och motsvarande
äldre författningar bestämmelser om alt vid fördelningen av makars
bo hänsyn skall tagas till att make kan ha större behov än andra maken
eller dennes arvingar att få behålla den bostad som makarna gemensamt innehaft.
Genom provisorisk lagstiftning under senare år har emellertid bestämmelser
i sådant hänseende meddelats beträffande hyreslägenhet, varjämte
frågan om rätt för make att mot hyresvärdens bestridande övertaga
lägenheten har reglerats.

Sålunda stadgas i lagen den 7 juni 1950 med vissa bestämmelser om hyresrätt
vid äktenskaps uppläsning m. m. att, om makar eller en av dem har förhyrt
lägenhet lill bostad för gemensamt bruk och äktenskapet går åter eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1059

det döraes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan dem, hyresrätten
till lägenheten skall på makes hegäran genom bodelning eller skifte tilläggas
endera av makarna, ändå att den icke utgör giftorättsgods eller samfälld
egendom, samt att härvid företräde skall tillkomma den make som med beaktande
av samtliga omständigheter kan anses bäst behöva lägenheten. Vidare
föreskrives att om äktenskap upplöses genom makes död hyresrätten
skall på den efterlevande makens begäran genom bodelning eller skifte tillläggas
honom, därest så med beaktande av samtliga omständigheter kan anses
skäligt.

Lagen den 7 juni 1956 tager alltså sikte på förhållandet mellan makarna.
Rörande frågan, under vilka förutsättningar make som tillskiftats hyresrätt
äger mot hyresvärdens vilja övertaga lägenheten, meddelas bestämmelser
i 8 a § tredje stycket lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. och
— såvitt angår orter där hyrcsregleringslagens föreskrifter om uppsägningsskydd
icke gäller — i lagen den 7 december 1956 om rätt i vissa fall för hyresgäst
till nytt hyresavtal. Dessa bestämmelser innebär i huvudsak, att maken
äger övertaga lägenheten om det finnes skäligt.

Lagarna den 7 juni 1956 och den 7 december 1956 skall, liksom hyresregleringslagen,
enligt därom senast utfärdade bestämmelser gälla till och med
den 30 september 1959.

Rörande förarbetena till lagen den 7 juni 1956 med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid äktenskaps upplösning in. in. samt 8 a § tredje stycket hyresregleringslagen
i dess lydelse enligt lag samma dag må anföras följande.

Den ifrågavarande lagstiftningen av den 7 juni 1956 har trätt i stället för
en lag den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad
eller äktenskapsskillnad in. in. samt 8 a § tredje stycket hyresregleringslagen
i dess lydelse enligt — ursprungligen — lag den 28 maj 1948. Genom
1948 års lagstiftning infördes de bestämmelser som nu återfinnes i 1956 års
lagstiftning utom såtillvida, att i 1948 års lagstiftning saknades bestämmelser
beträffande det fall att äktenskapet upplöstes genom makes död. Reglerna
härom tillkom först år 1956.

Till grund för 1948 års lagstiftning låg en i februari 1948 inom justitiedepartementet
upprättad promemoria.1 I denna framhölls att spörsmålet,
vem hyresrätten till en av äkta makar gemensamt disponerad lägenhet
skulle tillkomma vid skilsmässa mellan dem, under den rådande bostadsbristen
var av största betydelse. Som regel tecknade sig mannen ensam som
hyresgäst, medan det endast mera sällan förekom att båda makarna skrev
under hyreskontraktet. Detta medförde, att vid söndring i äktenskapet mannen
ofta kom att intaga en starkare ställning än hustrun i fråga om rätten
till lägenheten. Mannen kunde nämligen vanligen åberopa, att enligt hyreskontraktet
han ensam var part i hyresförhållandet. I många fall hade man -

1 Jfr prop. 212/1948 s. 31 tf.

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1950

nen med utnyttjande av denna sin ställning tilltvingat sig rätten att efter
hem- eller äktenskapsskillnad bo kvar i lägenheten. Ej sällan torde sa ha
skett, ehuru hustrun varit den av makarna som skäligen bort fa disponera
lägenheten. Detta hade varit särskilt stötande i vissa fall, då hustrun ha
vårdnaden om makarnas barn. Att vid en sådan konflikt mellan makarna
den av dem, som ej var part i hyresförhållandet, i regel fatt vika, berodde
enligt promemorian på att den rätt som enligt hyreskontraktet tillkom den
andre maken ansågs vara av sådan natur, att bestämmelserna om giftorätt
i nya giftermålsbalken ej var tillämpliga å den. Rättigheten upptogs med
hänsyn härtill ej i bodelningen mellan makarna i anledning av hem- eller
äktenskapsskillnaden ulan ansågs kvarbli hos den enligt kontraktet berättigade.
I fråga om makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden aldre giftermålsbalken
var tillämplig, ansågs av samma skäl, att hyresrätten till lagenhet
som förhyrts av endast den ena maken icke omfattades av egendomsgemenskapen,
och den lämnades därför åt sidan vid skifte av samfällda boet.

I promemorian ifrågasattes — bl. a. med hänvisning till ett par under
åren 1946 och 1947 meddelade hovrättsdomar, enligt vilka hyresrätt ansetts
böra ingå i bodelning resp. skifte mellan makar — om denna uppfattning
var riktig. Om det betraktelsesätt som kommit till uttryck i dessa hovrättsdomar
kunde godtagas, var det tydligen möjligt att, även om hyreskontraktet
undertecknats av endast den ena maken, vid bodelningen eller
skiftet träffa ett avgörande makarna emellan, vem hyresrätten skulle tillkomma.
Det kunde emellertid vara föremål för viss tvekan, om därvid under
alla förhållanden hyresrätten kunde tilldelas den som av sociala eller
andra skäl var närmast därtill. I 13 kap. 13 § giftermålsbalken stadgades
nämligen, att make ägde rätt att på sin lott erhålla den till hans giftorattsgods
hörande egendom han önskade. Det kunde göras gällande, att den som
tecknat kontraktet med stöd av denna bestämmelse alltid ägde få hyresrätten
utlagd på sin lott. Emellertid kunde denna regel — vartill motsvarighet
saknades i fråga om äktenskap ingångna före år 1921 — knappast vara avsedd
för en situation som den ifrågavarande, då det gällde att skilja mellan
makar som båda gjorde anspråk på hyresrätten till en av makarna tidigare
gemensamt disponerad bostad. I ett av de förut nämnda domstolsavgörandena
hade även hustrun i nytt äktenskap tillskiftats hyresrätten till en av
mannen ensam förhyrd lägenhet. För att undanröja tvekan på denna punkt
kunde det ifrågasättas att införa cn uttrycklig lagregel av innebörd, att utan
hinder av stadgandet i 13 kap. 13 § giftermålsbalken hyresrätten till en avena
maken förhyrd bostad vid bodelning dem emellan fick tillskiftas den
andre. Då i rättstillämpningen uppnåtts samma resultat utan stöd av en uttrycklig
dylik regel, syntes emellertid cn sådan kunna undvaras. Skulle
däremot en motsatt tolkning komma till uttryck vid avgörande i högsta instans,
borde enligt promemorian eu lagändring på denna punkt övervägas.

Fortsättningsvis uttalades i promemorian, all genom alt make vid bodelning
eller skifte tilldelats hyresrätten frågan om vem av makarna som där -

Kungl. Maj. ts proposition nr 70 år 1959

efter skulle disponera lägenheten var löst makarna emellan. Vidare framhölls,
att denna uppgörelse emellertid icke utan vidare kunde vara bindande gentemot
hyresvärden. Enligt 8 a § hyresregleringslagen i dess då gällande lydelse
kunde visserligen den make som tillskiftats hyresrätten erhålla rätt att
även i strid mot hyresvärdens vilja övertaga lägenheten, men en förutsättning
för lagrummets tillämpning var att hyresförhållandet mellan hyresvärden
och den som å hyresgästsidan tecknat kontraktet skulle upphöra. Det
syntes emellertid rimligt att den som tillskiftats hyresrätten erhöll möjlighet
att själv taga initiativ för att få rättsförhållandet gentemot hyresvärden klarlagt.
En rätt att inträda i rättsförhållandet syntes böra föreligga, om hyresvärdens
vägran att godtaga den genom bodelningen eller skiftet emellan makarna
skedda överlåtelsen av lägenheten befanns vara obillig.

Pa grund härav föreslogs i promemorian att i 8 a § hyresregleringslagen
skulle införas ett stadgande av innehåll, att om vid bodelning eller skifte
i anledning av äktenskapets återgång, hem- eller äktenskapsskillnad make
tillskiftats hyresrätten till lägenhet, som förhyrts av den andre maken eller
av båda makarna, men hyresvärden vägrade den förre att övertaga lägenheten,
hyresnämnden på framställning av honom ägde förordna därom, såframt
hyresvärdens vägran befanns vara obillig.

Sedan yttranden inhämtats över promemorian samt ärendet ytterligare
beretts inom justitiedepartementet, remitterades den 19 mars 1948 förslag
till lagstiftning i ämnet till lagrådet för yttrande. I remissprotokollet1 anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, att man borde
söka problemets lösning efter den linjen att man — utan att de allmängiltiga
reglerna angående omfattningen av den egendom som skulle ingå i bodelning
eller skifte sattes ur spel — införde en bestämmelse, som undanröjde
den tveksamhet som var för handen i de förutnämnda äktenskapsrättsliga
avseendena. Ett sådant stadgande borde innebära att hyresrätten,
oavsett huruvida den utgjorde giftorätlsgods eller ej, genom bodelning skulle
tilläggas endera av makarna. Motsvarande borde gälla för makar, å vilkas
förmögenhetsförhållanden den äldre giftermålsbalken var tillämplig. Vidare
syntes böra föreskrivas, att vid detta avgörande företräde skulle givas den
av makarna, som med beaktande av samtliga omständigheter kunde anses
bäst behöva lägenheten. Utöver dessa bestämmelser, vilka endast reglerade
frågan såvitt angick makarna inbördes, borde — i anslutning till vad i promemorian
föreslagits — möjlighet beredas den av makarna som tillagts hyresrätten
att inträda i rättsförhållandet gentemot hyresvärden.

Då frågan om rätten till lägenheten syntes sakna praktisk betydelse under
tider med normal tillgång på lägenheter, borde lagstiftningen om hyresrättens
medtagande vid bodelning eller skifte enligt departementschefen
aga giltighet endast under tid, då hyresregleringslagen gällde. Däremot fanns
icke anledning att, såsom skett med hyresregleringen, begränsa lagstiftningen
till vissa orter. Även utanför dessa orter kunde behov finnas att makar

Jfr prop. 212/1948 s. 39 ff.

Kungl. Maj. ts proposition nr 70 år i959

emellan reglera denna fråga. I dessa fall blev övertagandet beroende på hyresvärdens
samtycke. Ett genomförande därav mot hyresvärdens vilja hlev
däremot möjligt endast på orter där hyresregleringslagen gällde.

II. Huvudgrunderna i förslaget

Kommittén. Innan redogörelse lämnas för kommitténs förslag, torde innehållet
i de för kommittén utfärdade direktiven, såvitt de nu är av intresse,
få återgivas. Det framhålles i direktiven (statsrådsprotokollet den 7 december
1956), att bestämmelserna om vilken egendom som vardera maken vid
bodelningen har rätt att bekomma på sin lott är av icke ringa praktisk
vikt. Huvudregeln är, att make äger erhålla den till hans giftorättsgods
hörande egendom han önskar. Att sålunda vid delningen helt gå efter vem
av makarna som formellt är ägare till den ifrågavarande egendomen kan
emellertid beträffande sådana tillgångar som möbler och bostadsrätt m. in.
leda till mindre lyckliga resultat. Det bör undersökas, om det icke åtminstone
beträffande vissa slag av tillgångar i stället är lämpligare med en ordning,
enligt vilken fördelningen sker efter vardera makens behov. Denna
princip är, uttalas det i direktiven, genomförd i lagen den 7 juni 1956 med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning in. in. I detta
sammanhang synes även böra undersökas, om nämnda lag bör inarbetas
i giftermålsbalken och om därvid även bör givas bestämmelser med avseende
å hyresrätt vid makes död. I fråga om förvaltningen av makarnas
egendom framhålles i direktiven, att huvudregeln är att make ensam råder
över sitt giftorättsgods; beträffande vissa slags egendom uppställes dock till
skydd för andra maken särskilda inskränkningar. Sådana gäller bl. a. beträffande
fast egendom. Det bör övervägas om icke motsvarande bör gälla för
bostadsrätt; denna form för lösandet av bostadsfrågan har fått allt större
betydelse. Även beträffande andra tillgångar kan en undersökning ådagalägga
att det bör införas särskilda förvaltningsföreskrifter. I detta sammanhang
bör enligt direktiven också utredas huruvida icke jämväl för enskild
egendom bör genomföras vissa inskränkningar i rätten att förfoga däröver
då det erfordras för familjens behov. I

I den promemoria med förslag till lagstiftning om bostadsskydd för make
som kommittén nu framlagt uttalas, att bostadsbristen har medfört särskilda
problem i samband med hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller
äktenskaps upplösning genom makes död. I viss utsträckning har detta uppmärksammats
genom den särskilda lagstiftningen om hyresrätt vid äktenskaps
upplösning in. m. För det fall att makars bostadsfråga ordnats genom
hyra är det genom denna lagstiftning nöjaktigt sörjt för att vid hemskillnad
eller äktenskapets upplösning hyresrätten skall kunna övertagas av den
make som med hänsyn till sitt eget eller barnens behov häst behöver den. I
andra fall är det enligt kommitténs mening däremot illa ställt. Makarnas

JO Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

bostad kan vara inrymd i villafastighet — eller hyreshus — eller annan
fastighet som tillhör endera eller båda gemensamt eller den kan innehavas
med bostadsrätt. Vissa komplikationer kan också föranledas av att hyresrätt
är förenad med andelsrätt i förening eller bolag.

Kommittén anför vidare att det för kommittén är känt, att bristen på
skyddsbestämmelser utanför ramen för 1956 års lagstiftning har gjort sig
synnerligen kännbar. Det utgör otvivelaktigt ett allvarligt socialt missförhållande
att inga medel finnes att, om makarna ej kan enas, bestämma om en
förnuftig disposition av bostaden. Den här påpekade luckan i lagstiftningen
gör sig dagligdags gällande och föranleder ytterst besvärliga situationer.
Kommittén har ansett det nödvändigt att, utan avvaktan på slutligt förslag
i de ämnen som anförtrotts kommittén alt utreda, framlägga förslag om
en provisorisk lagstiftning som kompletterar och ersätter 1956 års lag om
hyresrätt.

Med avseende å de huvudsakliga riktlinjerna för en sådan provisorisk lagstiftning
framhåller kommittén, att tendensen uppenbarligen går emot ett
allt större hänsynstagande till det praktiska behovet när fråga är om fördelning
av makars bo, när sådan måste ske, vid hemskillnad eller äktenskapets
upplösning medan makarna lever eller genom enderas död. Oavsett hur
långt man vid lagstiftning på längre sikt kan önska utvidga den begränsade
behovsprövning som 13 kap. 13 § giftermålsbalken nu ger, torde man med
hänsyn till den alltjämt rådande svåra bostadsbristen icke böra tveka att
utan uppskov söka bättre skydda make såvitt angår möjligheten att få
övertaga den gemensamma bostaden. Vägen härvidlag bör vara att 1956 års
lag med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m. in.
kompletteras. Såvitt angår lägenhet som innehaves med bostadsrätt faller
sig en sådan komplettering särskilt naturlig, eftersom vid sidan av hyresregleringslagen
redan finns en särskild kontrollagstiftning beträffande överlåtelse
av bostadsrätt. 1956 års lag om hyresrätt har icke fått någon dylik
parallell beträffande lägenheter upplåtna med bostadsrätt. Enligt kommitténs
mening föreligger emellertid icke tillräckliga skäl att vid den här förordade
provisoriska lagstiftningen stanna vid en komplettering som endast
rör lägenheter upplåtna med bostadsrätt. Makar har i stor utsträckning ordnat
bostadsfrågan genom att skaffa sig eget hem — småstugor, villor o. dyl.
— och man skulle utan giltig anledning lämna en stor lucka i det eftersträvade
skyddet, om hela denna grupp lämnades åsido.

Härefter framhåller kommittén, att makars bostad ej sällan kan vara inrymd
i fastighet eller lägenhet som även tjänar annat ändamål. Det är
exempelvis händelsen, om makarna bor på egen jordbruksfastighet eller faslighet
med en kombinerad affärs- och bostadslägenhet, eller förhyr sådan
lägenhet. Fall av denna typ torde få ställas utanför. De nya reglerna synes
sålunda böra gälla fastighet eller lägenhet, som uteslutande eller huvudsakligen
är avsedd att utgöra makarnas bostad. I ett särskilt fall bör emellertid
skyddet sträckas utöver vad som följer av det anförda, nämligen då
makarna bor i en av lägenheterna i hyresfastighet, som tillhör makarna eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

en av dem. Med hyresfastighet avser kommittén fastighet med två eller
flera lägenheter, vilka — med undantag av makarnas bostad - upplåtits
eller är avsedda att upplåtas med hyresrätt. Det är visserligen icke motiverat
att här låta makes behov av bostad tillgodoses genom att han, även om han
enligt vanliga bodelningsregler ej skulle ha varit berättigad därtill, far övertaga
hela fastigheten, men hans intresse kan tillgodoses genom att rätt att
hyra lägenheten tillägges honom.

Såvitt angår hyresrätt innebär den nu diskuterade begränsningen en mskränkning
i förhållande till 1956 års lag om hyresrätt, vilken enligt orden
är generellt tillämplig på bostad som förhyrts för makars gemensamma
bruk. I praktiken torde denna lag emellertid tillämpas endast beträffande
lägenheter, vilka uteslutande eller huvudsakligen är avsedda att tjäna som
makarnas bostad. Ändringen torde enligt kommittén därför vara av mera
formell natur.

Vidare anför kommittén, att i 8 a § hyresregleringslagen har uppmärksammats,
att make som står för förhyrd bostad kan vilja bringa hyresavtalet
till upphörande och därigenom söka omintetgöra för andra maken att övertaga
lägenheten. Hyresregleringslagen innehåller medel att förhindra en
sådan effekt av uppsägning eller annan åtgärd eller underlåtenhet. En motsvarande
reglering finns i 2 § av 1956 års lag om rätt i vissa fall för hyresgäst
till nytt hyresavtal. Därest ny skyddslagstiftning utvidgas att i förut
angiven utsträckning omfatta även de fall då makes bostad är inrymd i endera
eller båda makarna tillhörig fastighet eller i lägenhet som innehaves
med bostadsrätt, torde det för att motverka kringgående av de nya leglerna
vara nödvändigt att söka hindra försäljning, pantsättning m. in. som skulle
föranleda, att make som hort få övertaga bostaden går förlustig denna. I
kommitténs förslag har upptagits vissa föreskrifter i detta syfte. Dessa kommer
att utgöra ett skydd även mot oöverlagda eller hänsynslösa förfoganden,
som icke direkt tager sikte på att omintetgöra andra makens rätt vid förestående
bodelning. Förslaget upptager också som en nyhet förbud mot uthyrning
av gemensam bostad. Jämväl bestämmelsen härom skall gälla oavsett
om bodelning är aktuell eller ej.

Kommittén anför vidare att — som förut nämnts — 1956 års lag om hyresrätt
vid äktenskaps upplösning m. in. ej är inskränkt till att gälla hyresrätt
som kan anses utgöra giftorättsgods. Även den nya lagstiftningen bör
enligt kommitténs mening omfatta egendom som är makes enskilda. Den
omständigheten att makarna må ha upprättat äktenskapsförord enligt vilket
egendomen skall vara enskild, eller vunnit bo- eller hemskillnad, utesluter
naturligen icke att det kan vara angeläget att låta den make som bäst
behöver bostaden få övertaga den. Äktenskapsförord, enligt vilket makarnas
egendom skall vara enskild, torde i allmänhet ha tillkommit för att ge
ekonomiskt skydd exempelvis mot andra makens borgenärer eller för att
sätta likadelningen ur spel. Större skäl kunde måhända föreligga att göra
undantag för fall då egendomen skall vara enskild enligt gåva eller testamente.
Hänsynen till givarens eller testators intentioner torde dock knappast

Kungl. Maj. ts proposition nr 70 år 1959

generellt böra väga över behovssynpunkten. I fråga om fastighet har dockförslaget
särskilt beaktat affektionsvärdet.

Yttrandena. Förslaget har i sina huvudgrunder tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av flertalet remissinstanser. Beträffande den närmare gestaltningen
av den föreslagna lagstiftningen har dock vissa väsentliga invändningar
framförts.

Behovet av skyddsbestämmelser utanför ramen för
1956 års lagstiftning vitsordas eller lämnas obestritt av flertalet
remissinstanser. Sålunda yttrar styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt
att bostadsbristen medfört särskilda problem i samband med äktenskaps
upplösning. I rättshjälpsanstaltens verksamhet har detta framträtt
med särskild styrka i ärenden angående hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
där den gemensamma bostaden varit inrymd i en ena maken tillhörig
villa eller i lägenhet, som upplåtits med bostadsrätt. I dylika fall har det
många gånger visat sig att maken-ägaren till följd av de starka motsättningarna
mellan makarna vidtagit åtgärder avsedda att beröva andre maken
möjlighet att disponera över den gemensamma bostaden. Även där hemskillnad
eller äktenskapsskillnad icke varit i fråga har det förekommit, afl
oöverlagda åtgärder från maken-ägarens sida beträffande egendom, vari
den gemensamma bostaden varit inrymd, medfört bostadssvårigheter för
andre maken. Giftermålsbalkens bestämmelser om makes egendom och om
bodelning utgör för närvarande ett hinder för att mot maken-ägarens bestridande
låta bostadsbehovet vara avgörande för frågan om vem av makarna,
som skall behålla den gemensamma bostaden, inrymd i egendom av nyss angiven
natur. Sistnämnda förhållande har många gånger lett till svnnerligen
otillfredsställande resultat, i synnerhet beträffande familjer med barn.
Den vårdnadsberättigade maken — som regel hustrun — har härigenom
ställts utan bostad för sig och barnen. I andra fall har vårdnadshavaren för
att få behålla bostaden tvingats att acceptera villkor för hemskillnad eller
äktenskapsskillnad, vilka varit oförmånliga exempelvis genom sämre bodelningsvillkor
eller lägre underhållsbidrag. Det har även förekommit, att
make sett sig nödsakad att medgiva andre makens yrkande beträffande
vårdnad om barnen till följd av att bostaden varit att anse såsom dennes
enskilda egendom. Mot bakgrunden av dylika erfarenheter framhåller rällshjälpsanstalten,
att det under nu rådande bostadsbrist föreligger ett stort
behov av bestämmelser, som skyddar makes rätt till bostad och som har sådan
avfattning, att bostadsfrågan vid hemskillnad eller äktenskaps upplösning
kan prövas efter bostadsbehovet även i de fall, där rätten till bostaden
icke grundas på ett hyresförhållande. Hovrätten över Skåne och Blekinge
anser att det med hänsyn särskilt till rådande förhållanden på bostadsmarknaden
är angeläget att ett förbättrat bostadsskydd för make utan uppskov
kommer till stånd. Föreningen Sveriges stadsdomare uttalar att den
rådande bostadsbristen otvivelaktigt innebär ett mycket svårlöst problem i
samband med hemskillnad eller äktenskaps upplösning. Domstolarna kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

mer främst i beröring med detta problem i anledning av yrkanden jämlikt
15 kap. 11 § giftermålsbalken om rätt för make att kvarsitta i hemmet, till
dess bodelning skett. Föreningen anser sig, främst på grund av erfarenheter
från nu omnämnda avgöranden, kunna vitsorda att behov föreligger att
utvidga 1956 års lag att avse makars gemensamma bostad, även om den innehas
med annan rätt än hyresrätt. Socialstyrelsen yttrar att det största värdet
i förslaget ligger i de ökade möjligheter som därigenom skapas för barnen
och deras vårdnadshavare att kvarbo i bostaden. Hovrätten för Nedre
Norrland, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Örebro län, hyresgästernas
riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund gör liknande uttalanden.

Svea hovrätt framhåller att kommittén icke låtit företaga någon utredning
eller eljest åberopat något material beträffande det praktiska behovet
av skyddsbestämmelser vid sidan av 1956 års lag med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m. in. Även om kommitténs påstående,
att den av dem påpekade luckan i lagstiftningen gör sig dagligdags
gällande, måhända är något överdrivet, finnes emellertid enligt hovrättens
mening ingen anledning att antaga annat än att svåra situationer
ofta uppstår till följd av ofullständigheten i de gällande bestämmelserna.
Att skyddsbehovet för närvarande kan förutsättas vara ej obetydligt beror
givetvis främst på den rådande bostadsbristen. Såtillvida kan alltså en
lagstiftning i förslagets syfte anses påkallad. Emellertid pågår sedan någon
tid tillbaka förberedelser för en begränsad avveckling av hyresregleringen,
en avveckling som förutsältes kunna äga rum endast i den mån
bostadsbristen minskar. Det kan med hänsyn härtill synas tveksamt, huruvida,
samtidigt som en reglering på bostadsområdet uppmjukas, en annan,
tämligen långtgående reglering där införes just med åberopande av bostadsbristen.
Vid övervägande härav finner sig hovrätten dock böra utgå
från att bostadsbristen under en avsevärd tid framåt kan antagas förbli
så kännbar, att det finns anledning att genom provisorisk lagstiftning söka
sörja för det bostadsskvdd, som den föreslagna lagen åsyftar. Hovrätten
uttalar vidare, att det är uppenbart att kommittén icke blott haft den akuta
bostadsbristen i tankarna utan även sett förslaget som ett led i sitt tillämnade
reformprogram beträffande äktenskapslagstiftningen. Väl bör bedömandet
av förslaget från denna synpunkt anstå till dess frågan kan ses
i ett större sammanhang. Erfarenheten lär emellertid, att en provisorisk
lagstiftning lätt blir bestående. Med hänsyn härtill anser sig hovrätten
böra uttala, att även i ett läge med bättre balans mellan tillgång och efterfrågan
på bostadsmarknaden obestridliga skälighetshänsyn talar för att
samhället genom erforderliga lagregler tillser, att den make, som vid äktenskapets
upplösning bäst behöver makarnas förra gemensamma bostad, även
erhåller densamma, oavsett under vilken upplåtelseform den tidigare innehafts.

Statens hyresråd (majoriteten) anför, att hyresrådet från sin verksamhet
icke har någon erfarenhet av i vilken utsträckning det utom ramen för
1956 års lagstiftning förekommer att makar icke enas om eu sådan disposi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

tion av bostaden, att den make som bäst behöver bostaden erhåller denna
eller godtagbar ersättning därför. Vad kommittén härom anfört synes emellertid
utgöra skäl att överväga regler som möjliggör ökat skydd för make
i fråga om bostaden.

Sveriges advokatsamfund förklarar sig icke ha något att erinra mot att
bostadsskyddet för make utsträckes till att avse jämväl bostadsrätt samt
sådan hyresrätt som är knuten till andelsrätt i förening eller bolag. Vad
däremot angår de fall där bostaden är inrymd i en av makarna eller en av
dem ägd fastighet kan samfundet av flera skäl icke dela kommitténs uppfattning
om vare sig behovet eller lämpligheten av de föreslagna reglerna
i avseende på hemskillnad och äktenskaps upplösning. Samfundet anför,
att skilsmässa mellan makar i någorlunda god ekonomisk ställning regelmässigt
äger rum efter förhandlingar med biträde av advokater, varvid
bland annat de ekonomiska frågorna regleras genom avtal. En av dessa
frågor är vem av makarna som skall äga behålla den gemensamma bostaden.
Erfarenheten visar att detta spörsmål vanligen löses på ett nöjaktigt sätt
även i de fall där det icke är fråga om hyresrätt. Uppstår svårigheter, löses
de i regel genom att den som förfogar över bostaden ställes inför valet mellan
ökad underhållsskyldighet och frivillig medverkan till bostadsfrågans
ordnande. I här avsedda fall behövs sålunda ingen reglering i den form
kommittén föreslagit. När det åter gäller makar med mindre god ekonomi
kan kommitténs förslag enligt samfundets mening i regel icke vara till
nytta, eftersom den som bäst behöver bostaden vanligen saknar ekonomiska
förutsättningar för att övertaga den. Även mindre fastigheter och
s. k. småstugor representerar i regel förhållandevis betydande värden. Den
standardsänkning som en skilsmässa nästan alltid medför för båda parter
tvingar dem i allmänhet att sälja fastigheten. Och har någon av makarna
råd att behålla fastigheten, är det sällan den som de föreslagna bestämmelserna
avser att skydda, nämligen hustrun. Har hon undantagsvis sådana
resurser kan hon själv ordna sin bostadsfråga, exempelvis genom att
köpa annan lämplig fastighet. Är ene maken näringsidkare kan det för
honom innebära en svår ekonomisk belastning att tvingas att binda ett
förhållandevis stort kapital för att bereda den andra maken bostad. Den
naturliga lösningen är i sådana fall att fastigheten säljes och att — i typfall
—- i första hand hustrun tillägges den byteslägenhet som kan erhållas.
I en stor grupp av fall skulle vidare kommitténs förslag av andra skäl vara
till föga nytta, nämligen då fastigheten förvärvats med bistånd i form av
lån eller borgen av exempelvis släktingar, vänner eller arbetsgivare. De kan
icke väntas vara beredda att hjälpa den andra maken genom att låta förbindelsen
kvarstå även sedan denna tilltvingat sig äganderätt eller hyresrätt.
Även Sveriges fastighetsägareförbund anser alt något behov av bostadsskydd
i fråga om fastigheter ej föreligger. Kommitténs uppgift, att
behovet av ändrade regler på förevarande område är synnerligen trängande,
är enligt förbundets mening överraskande. De inom förbundet och dess
lokalföreningar verksamma juristerna har tvärtom den uppfattningen att
frågor av denna art icke utgör något problem. Det fåtal fall som varit ak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

tuella har samtliga kunnat lösas förhandlingsvägen. Visserligen kan det
sägas, att förbundet huvudsakligen har ägare av hyresfastigheter såsom
medlemmar, men till förbundet är dock anslutna 8—10 000 ägare av villafastigheter.
Eftersom organisationens tjänstemän rådfrågas i alla till fast
egendom hänförliga rättsfrågor ter sig påståendet i promemorian, att bristen
på skyddsbestämmelser »dagligdags» gör sig gällande, uppseendeväckande.
Kommittén redovisar icke något utredningsmaterial rörande förekomsten
av sådana fall, för vilka den föreslagna lagstiftningen avser alt
gälla, utan angiver endast, att »det är för kommittén känt», att ytterligare
skyddsbestämmelser erfordras. Ett dylikt obestyrkt uttalande kan
enligt förbundets mening icke accepteras såsom skäl för genomförandet av
eu lagstiftning med så allvarliga konsekvenser för äganderätten som den
föreslagna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön samt Sveriges villaägarförbund
intager samma ståndpunkt.

Två skiljaktiga ledamöter av statens hyresråd uttalar att det enligt deras
uppfattning icke föreligger något behov av den ifrågasatta lagstiftningen.

I fråga om sättet för liostadssky ddets tillgodoseende
har förslaget i huvudsak rönt anslutning av hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för Nedre Norrland, socialstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Örebro län, styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt
och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

En i viss mån tveksam inställning till förslagets utformning redovisas
av Svea hovrätt, som framhåller att det föreliggande förslaget, vars motiv
är ytterst knapphändiga, synes ge anledning till erinringar i vissa hänseenden.
Då det här gäller ingripanden på mycket centrala civilrättsliga områden,
kan man hysa viss tvekan om riktigheten av att utan ytterligare
överväganden lagfästa de nya normerna ens såsom ett provisorium. Med
hänsyn till förslagets praktiska syfte vill hovrätten emellertid icke motsätta
sig en sådan lagstiftning. För en kommande permanent lagstiftning torde
också erfarenheter stå att vinna genom att tillämpningen av den nu föreslagna
provisoriska lagstiftningen noggrant följes. Även föreningen Sveriges
stadsdomare är tveksam i fråga om lagstiftningens utformning. Tveksamheten
beror främst därpå, att föreningen finner det svårt att utan någon
mera omfattande utredning och endast på grundval av en kortfattad
promemoria bedöma de praktiska och ekonomiska konsekvenserna av eu
lagstiftning, som griper mycket djupt in i många medborgares liv och som
i vissa fall kan komma att betyda viktiga ingrepp i den enskildes äganderätt.
Föreningen anser, att det varit lyckligare om det svåra problemet om
makes skydd i fråga om bostad, som ju ingalunda är något plötsligen uppkommet
problem, hade kunnat lösas utan forcering och efter mera ingående
utredning. Eftersom fråga är om en lag av allenast provisorisk karaktär
vill föreningen dock i princip icke motsätta sig den i promemorian
föreslagna lagstiftningen.

Vad förslaget innehåller därom alt fastighet i vissa 1 all skall med äganderätt
tillskiftas den make som häst behöver bostaden har mött gensaga av

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1959

Fredrika-Bremer-förbundet, som anför att det av kommittén föreslagna
tillvägagångssättet medför många olägenheter, kanske främst för dem kommittén
velat skydda, nämligen hustrun och barnen efter skilsmässa. De
skilsmässofall, där godvillig uppgörelse angående bostaden icke kan träffas,
är enligt vad erfarenheten visar huvudsakligen sådana, där en mindre
villafastighet för bostadsändamål är den enda tillgången av betydelse utöver
lösöreboet. I dessa fall brukar dessutom mannens inkomst knappast
vara så stor, att de underhållsbidrag som kunnat utdömas till hustrun och
barnen förslår till deras nöjaktiga uppehälle. Om kommitténs förslag genomföres
kommer med all säkerhet hustrun-vårdnadshavaren i de flesta
fall att delvis av nödtvång delvis av prestigeskäl kräva att få bostadsfastigheten
utlagd på sin lott. Detta kommer att bifallas men man måste ha klart
för sig att det blir till saluvärdet, icke taxeringsvärdet eller annat lågt värde.
Den ekonomiska börda, som hustrun på detta sätt kommer att påtaga sig,
kommer säkerligen i många fall att överstiga hennes ekonomiska förmåga.
Man har därför tyvärr grundad anledning förmoda, att hon först för sent
upptäcker, att hon åtagit sig mera än hon går i land med. Redan efter något
eller några år kan hon då komma att se sig nödsakad att till mycket lågt
pris avyttra fastigheten, eller kanske till och med riskera att den på grund
av utebliven räntebetalning eller amortering försäljes på exekutiv auktion.
Bodelningslotten kan i båda fallen komma att helt konsumeras av skillnaden
mellan skiftesvärdet och försäljningsvärdet på fastigheten och i det
senare fallet kan vederbörande dessutom bli ställd utan bostad.

Föreningen Sveriges häradshövdingar är av den uppfattningen, att det
i promemorian redovisade syftet med förslaget kan, i avvaktan på en eventuellt
behövlig reformering av giftermålsbalkens regler om makars egendomsförhållanden,
tillfredsställande förverkligas genom att den make vars
intressen behöver tillgodoses i de situationer, som i lagförslaget avses, tilllägges
hyresrätt till bostaden. Denna hyresrätt skyddas genom bestämmelserna
i hyresregleringslagen och lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst
till nytt hyresavtal.

Rörande kommitténs förslag att den make som bäst behöver bostaden
skall berättigas hyra densamma, om den är inrymd i s. k. hyresfastighet,
anför länsstyrelsen i Västerbottens län att det torde få anses vara en stor
fördel, om makarnas samtliga mellanhavanden vid äktenskaps upplösning
slutgiltigt kan klaras upp. Om ena maken med stöd av lagbestämmelser kan
tilltvinga sig rätt att bo kvar i den andre makens fastighet, torde förutsättningar
för trevnad och ett gott hyresförhållande knappast föreligga. Ytterligare
slitningar torde till skada för parterna härigenom kunna befaras.
Det kan därför ifrågasättas, om icke bestämmelserna i det framlagda förslaget
möjligen är alltför vidsträckta, och om sådana bestämmelser möjligen
även kan vara till skada för den part, vars intresse att behålla bostaden
skall skyddas. Sveriges advokatsamfund yttrar att, om den ene maken tilllägges
hyresrätt till bostad i den andres fastighet, verkningarna i många
fall blir motbjudande. En fastighet med ett mindre antal lägenheter betingar

Kungl. Maj. ts proposition nr 70 år 1959

ett helt annat pris i marknaden om en bostadslägenhet är ledig för köparen
än om hela fastigheten är uthyrd. I det senare fallet är en tvåfamilj svilla
i många fall praktiskt taget osäljhar, och samma gäller de nästan lika vanliga
tre- och fyrfamilj svillorna. Även större fastigheters saluvärde påverkas
i regel i avsevärd mån av tillgången till en ledig bostad i huset. Kommitténs
förslag innebär att andra maken genom att tilltvinga sig hyresrätt
kan för avsevärd tid, kanske för alltid, frånhända ägaren möjligheten att
sälja fastigheten för ett rimligt pris. Vill han sälja fastigheten tvingas han
att i någon form utgiva det belopp, som det kostar att på öppna marknaden
skaffa den förutvarande maken en likvärdig bostad. Vid förhandlingar om
försäljning blir han i hög grad beroende av den andra makens frivilliga
medverkan, särskilt om denne i samband med försäljningen erbjudes annan
bostad, anvisad av köparen. Den make som sålunda vid bodelningen tvingas
bli hyresvärd i förhållande till den andra maken kan visserligen, då det
gäller fastighet som är giftorättsgods, fordra att fastighetens värde vid
bodelningen nedsättes med hänsyn till hyresförhållandets inverkan på försäljningsvärdet,
men i vad mån ett sådant anspråk vinner beaktande är
ovisst. Och är fastigheten enskild egendom, saknar ägaren uppenbarligen
möjlighet att inom ramen för bodelningen eller på annat sätt få kompensation
för den ekonomiska skada som ett beslut om hyresrätt för andra maken
orsakar honom. En dylik konsekvens måste betecknas som stötande. I medelstora
hyresfastigheter däri ägaren själv bebor en lägenhet är det vanligt
att han också helt eller delvis sköter fastigheten i avseende på eldning, gård
och gata in. in. Det synes föga tilltalande att införa en regel varigenom någon
skulle kunna tvingas att, sedan han fått sin frånskilda make som hyresgäst,
antingen anställa en eljest onödig fastighetsarbetare eller, kanske
bosatt på stort avstånd, själv sköta huset. Att bodelningsförrättaren har
att vid frågans avgörande taga hänsyn till nu antydda olägenheter kan visserligen
i det särskilda fallet komma att inverka på behovsprövningen, men
häri ligger å andra sidan ett incitament till tvist.

Rörande gränsdragningen mellan de fall, då fastigheten skall tillskiftas
den mest behövande maken, och de fall, då hyresrätt skall upplåtas åt denne,
påpekar Sveriges advokatsamfund att kommittén skiljer mellan enfamiljshus
och hyresfastigheter. Till dessa senare räknas sålunda, bland andra, tvåfamilj
svillor. Det är emellertid svårt alt förstå varför t. ex. dessa skall behandlas
annorlunda än enfamiljshus. Avgörande torde i stället böra vara
huruvida fastigheten i första hand innehaves som bostad för familjen eller
som inkomstkälla. Det förekommer endast i undantagsfall att hus för färre
än fem familjer äges av någon som icke bor i huset och som betraktar innehavet
som eu kapitalplacering. Var gränsen än dragés skulle den innebära
särskilda svårigheter för rättstillämpningen. Icke heller kan problemet enligt
samfundets mening lösas genom att make beredes rätt att hyra andra
makens enfamiljshus, en utväg som under inga omständigheter bör komma
i fråga. Samfundet framhåller vidare, alt även avskiljandet av de fastigheter
som enligt förslaget skulle falla utanför regleringen är vanskligt. Här

*2 Bihang till riksdagens protokoll 1059. 1 samt. Sr 70

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

berörda spörsmål måste komma att komplicera bodelningsärendena och föranleda
tvister.

Vad förslaget innehåller därom alt bostadsskyddet skall omfatta
jämväl enskild egendom har väckt invändningar från åtskilliga
håll. Sålunda uttalar föreningen Sveriges häradshövdingar att föreningen
måste ifrågasätta lämpligheten av att genom en provisorisk lagstiftning
göra så stora ingrepp i de grundläggande reglerna för en civillag
av så central betydelse som giftermålsbalken. Lagändringar av den räckvidd,
varom här är fråga, synes böra företagas först efter ingående överväganden,
som kan resultera i förslag till ändringar i giftermålsbalken. Sveriges advokatsamfund
motsätter sig bestämt förslaget att fastighet, som är enskild
egendom, skall kunna överföras till andra maken. Samfundet förmenar nämligen
att ett sådant ingrepp i bestående rättsförhållanden icke bör göras,
helst som det av ovan anförda skäl icke annat än i undantagsfall kan bidraga
till en rättvis och rimlig lösning av problemet. Anmärkas må för övrigt att
enskild egendom endast sällan förekommer annat än i äktenskap mellan
välsituerade. Sveriges fastighetsägareförbund yttrar att förslaget innebär att
man för förvärv av fast egendom skulle införa ett helt nytt laga fång, något
som enligt förbundets mening måste betecknas såsom en uppseendeväckande
nyhet. Förbundet framhåller att verkningarna av lagstiftningen i vad gäller
makars enskilda egendom icke kan accepteras från vare sig rättslig eller
ekonomisk synpunkt. Fredrika-Bremer-förbundet anser det vara mer än
betänkligt, att kommittén velat framlägga ett förslag, som innebär ett åsidosättande
av den för vår rättsordning grundläggande äganderättsprincipen, elt
åsidosättande, som tänkes tillämpat till och med i fråga om egendom, som i
testamente eller gåvobrev givits karaktären av mottagarens enskilda egendom.
Även hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att förslaget icke
gör något undantag för egendom, som make erhållit i gåva av annan än
andra maken med villkor, att den skall vara enskild, eller som make bekommit
genom testamente med sådant villkor eller som tillfallit make i arv
och om vilken arvlåtaren genom testamente meddelat sådan föreskrift (6
kap. 8 § första stycket 2. giftermålsbalken). Frånvaron av en dylik undantagsbestämmelse
kan tydligen, om förslaget uppliöjes till lag, leda till åt!
den, som hyser planer på att bortgiva eller borttestamentera egendom till
den ene av två äkta makar, avstår härifrån på grund av risken för att egendomen,
oaktat villkor av ovan angiven innebörd föreskrives, skall övergå
å andra maken. För övrigt må framhållas, att förslagets ståndpunkt i förevarande
hänseende icke synes stå i god överensstämmelse med gällande rätt.
Hovrätten vill i detta sammanhang hänvisa till rättsfallet NJA 1944 s. 70,
avseende det fall att en person genom testamente bekommit egendom under
visst villkor. Högsta domstolens majoritet ansåg, i likhet med de lägre instanserna,
att villkoret skulle lända till efterrättelse. Motsvarande torde gälla
om villkor, som stadgats i samband med gåva.

Statens hyresråd anför, att det särskilt med tanke på den föreslagna lagstiftningens
provisoriska karaktär synes angeläget att lagstiftningen icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

medför större ändringar i gällande regler rörande makars egendom än som
oundgängligen erfordras för alt uppnå det avsedda syftet. Ur denna synpunkt
vill hyresrådet ifrågasätta om icke erforderligt skydd kan beredas
make beträffande bostaden utan att äganderätten till enskild fast egendom
beröres av den provisoriska lagstiftningen. Är bostaden inrymd i ena maken
enskilt tillhörig fastighet, synes andra maken åtnjuta tillräckligt skydd i
fråga om bostaden, därest vederbörande tillförsäkras rätt att förhyra densamma.
Med hänsyn till bestämmelserna i hyresregleringslagen och lagen
om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal synes det nämligen icke
behöva befaras, att alltför stora olägenheter skall uppkomma för en make
som efter skilsmässa blir den andra makens hyresgäst. Å andra sidan kan
dock icke förnekas, att tillskapandet av ett sådant hyresförhållande mellan
makar, som kanske står i spänt förhållande till varandra, kan innebära
stora risker för tvister beträffande fastighetens nyttjande, underhåll och
dylikt. En sådan lösning synes dock vara att föredraga framför kommitténs
förslag. På grund av det sagda vill hyresrådet förorda, att den regel
som förslaget innehåller beträffande upplåtelse av hyresrätt i s. k. hyresfastighet
göres tillämplig även å övriga fall då bostaden är inrymd i ena
maken enskilt tillhörig fastighet. Socialstyrelsen gör ett liknande uttalande
och framhåller, alt en sådan hyresrätt icke skulle få fortvara längre än maken
har ett verkligt behov av bostaden. När det gäller make som tillerkänts
en sådan hyresrätt på den grund att maken fått vårdnaden om barnen, kan
man tänka sig att hyresrätten hör upphöra senast då det yngsta barnet har
fyllt 18 år.

Svea hovrätt anför att kommitténs förslag innebär ett radikalt genombrytande
av giftermålsbalkens grundläggande regel, att ena maken tillhörig
enskild egendom icke kan tagas i anspråk för att läggas till andra makens
bodelningslott. Väl har ett första steg i denna riktning tagits genom 1948
års tidigare nämnda lag, fullständigad genom 1956 års lag med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m. m., men denna lagstiftning
har endast avsett hyresrätt, vilken icke har samma förmögenhetskaraktär
som bostadsrätt och äganderätt. Både principiella och praktiska
skäl kan tala för att den av kommittén anvisade vägen bör beträdas med
försiktighet och först efter noggrann undersökning av reformens möjliga
verkningar. Motiven till kommitténs förslag innehåller icke några närmare
överväganden härom. Då emellertid genom den nu föreslagna lagstiftningen
avsteget från giftermålsbalkens bodelningsregler endast angår makarnas
gemensamma bostad samt starka skäl talar för ett särskilt hänsynstagande
till behovssynpunkten just i fråga om bostad, vill hovrätten ej motsätta
sig att kommitténs allmänna riktlinjer i detta hänseende lägges till
grund för den provisoriska lagstiftningen. Överståthållarämbetct erinrar
om att det vid tillkomsten av lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. var synnerligen
omtvistat huruvida en bostadshyresrätt över huvud var att hänföra
till sådan tillgång i makarnas bo som avses i giftermålsbalken. Det

Kiingl. Maj. ts proposition nr 70 år 1950

framlagda lagförslaget innebär sålunda att den naturliga skillnaden i bestämmanderätten
över å ena sidan giftorättsgods och å andra sidan enskild
egendom i viss mån utsuddas. Det kan enligt ämbetets mening samtidigt
ifrågasättas om icke den sociala utvecklingen sedan giftermålsbalken infördes
snarast ger lagstiftaren anledning överväga, om icke, i motsats till
vad förslaget innebär, makarna bör göras ekonomiskt mera fristående från
varandra än för närvarande. Med hänsyn härtill skulle ämbetet ej vara berett
att tillstyrka förslaget, om avsikten vore att det skulle på ett mera
definitivt sätt ingå i äktenskapslagstiftningen.

I fråga om de regler som föreslagits för att motverka kringgående
av lagstiftningen anför Svea hovrätt att — såsom kommittén
funnit — det avsedda bostadsskyddet kan visa sig verkningslöst, därest
ena maken redan före bodelningen förfogat över bostaden på sådant sätt att
andra maken, som bäst skolat behöva bostaden efter äktenskapets upplösning,
förlorar sin möjlighet att vid bodelningen göra sin rätt gällande.
Särskilda regler erfordras alltså till förhindrande av att huvudbestämmelserna
kringgås. Dylika regler blir lätt alltför ingripande och krångliga samt
kan oförskyllt drabba personer, vilka icke handlar med tanke på en framtida
upplösning av äktenskapet eller i vart fall ej avser att omintetgöra sin
makes rätt till tillfredsställande bostadsskydd då äktenskapet upplöses. Lagtekniskt
har kommittén anknutit nu ifrågavarande regler till motsvarande
bestämmelser i 6 kap. giftermålsbalken. Häremot är intet att invända.
Verkningarna av de föreslagna bestämmelserna är svåra att förutse, och
det är möjligt att det nu sällan utnyttjade domstolsförfarande, som regleras
i 6 kap. (5 § giftermålsbalken, genom den föreslagna lagen kan få ökad
användning. Häri ligger eu viss garanti för att de föreslagna inskränkningarna
i förfoganderätten över enskild egendom icke skapar oberättigade hinder
i egendomsförvaltningen. Under framhållande av alt reglerna bör tilllämpas
försiktigt vill hovrätten uttala, att kommittén i det hänseende, varom
nu är fråga, nått en i stort sett godtagbar lösning. Vid förlängning av
den provisoriska lagen och vid ett kommande arbete på en permanent lagstiftning
av motsvarande slag bör erfarenheterna avgöra, huruvida eu mindre
omfattande apparat kan godtagas till förverkligande av lagens huvudsyfte.

Sveriges advokatsamfund avstyrker bestämt att i fråga om fast egendom
som tillhör ena maken enskilt införes förbud mot överlåtelse, pantförskrivning
eller uthyrning utan andra makens medgivande. Redan principiella
skäl talar häremot, och dessutom skulle ett sådant hinder särskilt för näringsidkare
kunna medföra betydande komplikationer.

Departementschefen. Enligt bestämmelserna i giftermålsbalken skall fördelningen
av makars bo vid hemskillnad eller äktenskapets upplösning genom
återgång, äktenskapsskillnad eller makes död huvudsakligen ske efter
formella linjer. Hänsyn till makes behov tages endast såvitt angår arbets -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 70 ur 1959

redskap och andra lösören, som erfordras för fortsättande av makens näring.
Beträffande övrig egendom som ingår i delningen gäller att make är
berättigad att på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom
han önskar. I fråga om fastighet gäller dessutom den särskilda regeln,
att den make i vars giftorättsgods fastigheten ingår har rätt att, även om
värdet av fastigheten överstiger vad som belöper på hans lott, vid bodelningen
erhålla fastigheten mot lösen i penningar. Det förhållandet, att andra
maken kan vara i stort behov av fastigheten för att få hostad, beaktas sålunda
ej av lagen.

Vad beträffar det fall, då makars gemensamma hostad består av hyreslägenhet,
har det tidigare varit tveksamt, huruvida hyresrätten över huvud taget
utgör sådan tillgång som kan ingå i bodelning eller skifte. Denna tvekan
undanröjdes emellertid genom särskild lagstiftning, som tillkom år 1948. I
samband därmed föreskrevs jämväl att vid upplösning av äktenskapet en
behovsprövning skulle äga rum i avseende å makars gemensamma hostad
som utgjordes av hyreslägenhet. I lag den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad in. in. stadgades
sålunda att hyresrätten, även om den icke utgjorde giftorättsgods eller
samfälld egendom, skulle på makes begäran vid bodelning eller skifte tillläggas
endera av makarna och att härvid företräde skulle lämnas aen make
som med beaktande av samtliga omständigheter kunde anses bäst behöva
lägenheten. Samtidigt infördes i 8 a § hyresregleringslagen ett stadgande av
innebörd att, om make med tillämpning av lagen den 28 maj 1948 tillagts
hyresrätten till lägenhet, som förhyrts av andra maken eller båda makarna
gemensamt, och hyresvärden vägrade maken alt övertaga lägenheten, hyresnämnden
på framställning ägde förordna därom, såframt hyresvärdens vägran
befanns vara obillig.

Den nämnda särskilda lagen den 28 maj 1948 motiverades i huvudsak med
den rådande bostadsbristen och erhöll därför provisorisk karaktär, så att
dess giltighetstid sammanföll med hyresregleringslagens. Det ansågs dock
att behov av att makar emellan reglera frågan om rätten till förhyrd gemensam
bostad kunde föreligga även utanför de orter där hyresreglcringslagen
gällde, varför lagens tillämplighet icke begränsades till hyresreglerade
orter. På ort som låg utanför hyresregleringen blev sålunda makes övertagande
av lägenhet, som andra maken eller båda makarna förhyrt, beroende
på hyresvärdens samtycke, och ett övertagande mot hyresvärdens vilja kunde
ifrågakomma endast på ort där hyresregleringslagen ägde tillämpning.

Genom lag den 7 juni 195G med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps
upplösning in. in., vilken trätt i stället för 1948 års lag, har behovsprövningen
beträffande makars hyreslägenhet utvidgats, så alt den —
utöver de i 1948 års lag avsedda fallen — kommit att omfatta jämväl det
fall att äktenskapet upplöses genom ena makens död. I dylikt hänseende
stadgas, att hyresrätten skall på efterlevande makens begäran genom bodelning
eller skifte tilläggas lionom, därest så med beaktande av samtliga omständigheter
kan anses skäligt. Ett motsvarande tillägg har skett i 8 a §

Kungl. Maj:is proposition nr 70 år 1050

hyresregleringslagen. Även beträffande orter som ej omfattas av hyresregleringen
har öppnats möjlighet för make, som jämlikt lagen den 7 joni 1956
tillagts makarnas gemensamma hyresbostad, att mot hyresvärdens vilja
övertaga densamma. Bestämmelserna härom återfinnes i lagen den 7 december
1956 om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal, vilken tillkommit
såsom ett led i avvecklingen av hyresregleringen och syftar till att
bereda besittningsskydd åt hyresgäst. Dessa bestämmelser innebär att maken
har rätt till nytt hyresavtal, såframt hyresvärden skäligen kan åtnöjas därmed.
De överensstämmer sålunda i sak med vad som i hyresreglerade orter
gäller enligt 8 a § hyresregleringslagen. Jämväl lagarna den 7 juni 1956 och
den 7 december 1956 är av provisorisk karaktär, och deras giltighetstid utgår,
liksom hyresregleringslagens, den 30 september 1959.

Av det anförda framgår, att gällande lagstiftning beaktar makes bostadsbehov
vid äktenskapets upplösning, såvida makarnas gemensamma bostad
utgöres av förhyrd lägenhet; även vid äktenskapets upplösning genom ena
makens död föreligger ett motsvarande skydd för den efterlevande maken.
När den gemensamma bostaden innehaves av makarna eller en av dem med
annan rätt än hyresrätt, exempelvis äganderätt eller bostadsrätt, saknas
däremot för närvarande ett dylikt skydd.

Det nu föreliggande, av kommittén för översyn av äktenskapslagstiftningen
framlagda förslaget syftar till att komplettera lagstiftningen så att make
beredes ett mera allsidigt skydd i avseende å bostaden. Förslaget innebär
att lagen den 7 juni 1956 skall ersättas med en — likaledes provisorisk —
lag som föreskriver, att vid fördelningen av makars bo en behovsprövning
beträffande den gemensamma bostaden skall äga rum icke blott då bostaden
utgöres av förhyrd lägenhet utan jämväl i andra fall. I fråga om det sätt,
på vilket make som bäst behöver den gemensamma bostaden skall få sitt
intresse tillgodosett, går kommitténs förslag fram efter två linjer. Beträffande
fastighet, som tillhör makarna eller en av dem och som uteslutande
eller huvudsakligen tjänat som makarnas bostad, har lagen den 7 juni 1956
stått som mönster. Förslaget går sålunda ut på att fastigheten skall vid bodelningen
eller skiftet på makes begäran tilläggas den av makarna som med beaktande
av samtliga omständigheter kan anses bäst behöva bostaden. Vid äktenskapets
upplösning genom makes död skall fastigheten tilläggas den efterlevande
maken, därest så med beaktande av samtliga omständigheter kan
anses skäligt. Makes fastighet som har särskilt värde för honom skall dock ej
med tillämpning av angivna regler mot hans bestridande få tilläggas andra
maken, och om make är avliden, skall skälig hänsyn tagas till arvingarnas
önskemål, därest fastigheten har särskilt värde för dem; affektionsvärde
skall alltså beaktas. För det fall att bostaden är inrymd i fastighet med
flera lägenheter, vilka — med undantag av makarnas bostad — upplåtits
eller är avsedda att upplåtas med hyresrätt (hyresfastighet), går förslaget
ej så långt, att avsteg göres från de vanliga bodelningsrcglerna i fråga om
äganderätten till fastigheten, men det är avsett att make, som vid bodelning -

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1059

en eller skiftei ej erhåller fastigheten på sin lott, skall under de förut nämnda
förutsättningarna kunna berättigas att hyra bostaden på skäliga villkor.

1 fråga om bostad som innehaves med bostads- eller hyresrätt föreslås samma
regler som beträffande fastighet, vilken tillhör makarna eller en a\ dem
och vilken uteslutande eller huvudsakligen tjänat som makarnas hostad.
Den föreslagna lagstiftningen avses skola gälla, vare sig den fastighet, vari
den gemensamma bostaden är inrymd, eller bostadsrätten eller hyresrätten
är makes enskilda egendom eller utgöres av giftorättsgods eller samfälld
egendom. Finnes endast enskild egendom i boet, skall alltså enligt förslaget
bodelning eller skifte ändock ske med avseende å rätten till bostaden.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har i huvudsak vitsordats,
alt det föreligger behov av en utvidgning av makes bostadsskydd i samband
med upplösning av äktenskapet, ehuru meningarna är delade då det gällei
omfattningen och utformningen av en kompletterande lagstiftning i ämnet.
Att de särskilda regler som nu gäller i avseende å hyreslägenhet utsträckes
att gälla jämväl lägenhet som innehaves med bostadsrätt har knappast föranlett
invändning. Däremot har från några håll ifrågasatts huruvida det
verkligen är erforderligt att göra avsteg från gällande regler om bodelning
beträffande fastighet som uteslutande eller huvudsakligen skola tjäna såsom
makarnas bostad. Advokatsamfundet har sålunda anfört, att bostadsfrågan i
sådana fall vanligen kan nöjaktigt lösas genom avtal mellan makarna, då
ekonomiska förutsättningar därför finnes. När fråga är om makar med
mindre god ekonomi, skulle enligt samfundets mening den föreslagna lagstiftningen
i regel icke kunna vara till nytta, enär den make som häst behöver
bostaden torde sakna ekonomiska möjligheter att övertaga den. Majoriteten
av remissinstanserna har emellertid hälsat förslaget med tillfredsställelse
och givit uttryck åt den åsikten, att en revision av lagstiftningen i den
av kommittén föreslagna riktningen är erforderlig. Bl. a. har framhållits angelägenheten
av att förbättra möjligheterna att på ett tillfredsställande satt
ordna bostadsfrågan för den make, vanligen hustrun, som skall ha vårdnaden
om barnen. För egen del har jag kommit till samma uppfattning. Det
är särskilt under nuvarande bostadsbrist önskvärt att även i sådana fall,
då makarna ordnat sin bostadsfråga genom att inköpa fastighet, dispositionen
av bostaden vid äktenskapets upplösning icke är beroende av vilken
av makarna som formellt står som ägare utan kan ske med beaktande
av vardera makens behov. Kommittén har alt vid sin översyn av äktenskapslagstiftningcn
i ett större sammanhang pröva frågan om tillämpning
av behovsprincipen vid bodelning, men med hänsyn till rådande föi hållanden
synes det mig påkallat att denna fråga såvitt angår makarnas gemensamma
bostad redan nu åtminstone provisoriskt löses. Jag vill alltså tillstyrka
att eu lagstiftning på grundval av kommitténs förslag nu genomföres
i avbidan på den mera genomgripande reformering av äktenskapslagstiftningen
som kommittén förbereder.

Det av kommittén framlagda förslaget synes dock ha fått alltför vidsträckt
omfattning, varför jag på ett par punkter vill förorda att lagstift -

Kungl. Maj. ts proposition nr 70 år 1959

ningen begränsas i förhållande till kommittéförslaget. Mot den av kommittén
föreslagna anordningen, att till make skall kunna upplåtas hyresrätt
gentemot andra maken till lägenhet i hyresfastighet som vid bodelningen
tillägges denne, kan sålunda, på sätt under remissbehandlingen anmärkts,
riktas invändningar med hänsyn till de praktiska olägenheter som
kan uppkomma. Det är givetvis icke uteslutet att anordningen i vissa fall
skulle bereda möjlighet att på ett nöjaktigt sätt lösa bostadsfrågan vid
äktenskapets upplösning, men då olägenheterna i åtskilliga fall sannolikt
skulle bli betydande, är jag ej beredd föreslå att kommitténs förslag i
denna del genomföres. Under remissbehandlingen har vidare stark kritik
riktats mot att lagstiftningen skulle generellt göras tillämplig icke blott
på giftorättsgods och samfälld egendom utan jämväl på enskild egendom.
Från flera håll har ifrågasatts om det är lämpligt att genom en lagstiftning,
som far anses vara av provisorisk karaktär, göra ett så stort avsteg
från grundläggande regler i giftermålsbalken. Ej heller jag anser mig kunna
biträda kommittéförslaget på denna punkt. I fråga om bostad som innehaves
med hyresrätt inbegripes emellertid redan enligt gällande lag även
andra fall än sådana då hyresrätten är att anse som giftorättsgods eller
samfälld egendom. Någon ändring i vad som alltså redan gäller beträffande
hyresrätt synes ej böra ske, och om lagstiftningen nu — vilket jag
viil förorda — utsträckes till att gälla jämväl bostadsrätt, torde det ej vara
skäl att behandla sådan rätt på annat sätt än hyresrätt.

Såsom kommittén föreslagit torde i den nya lagstiftningen böra upptagas
legler som motverkar att make avhänder sig den gemensamma bostaden
till förfång för andra maken. Om lagstiftningens omfattning begränsas på
sätt jag nyss anfört, kan dock dessa regler avsevärt förenklas i jämförelse
med kommitténs förslag.

I anslutning till de ändringar i det av kommittén framlagda lagförslaget
som påkallas av vad i det föregående anförts torde förslaget jämväl få i viss
utsträckning omarbetas i formellt avseende. Lagen synes lämpligen böra inledas
med de stadganden som avser tillämpning av behovsprincipen, när det
gäHei dispositionen av makarnas gemensamma bostad vid äktenskapets upplösning
(1—4 §§). Därnäst i ordningen bör följa regler till förhindrande
av att make genom obehöriga åtgärder gör de i lagen upptagna skyddsbestämmelserna
verkningslösa (5 och 6 §§). Såsom avslutande paragraf
torde få upptagas bestämmelser angående lagstiftningens tillämpning med
avseende å tomträtt, byggnad å ofri grund in. in. (7 §).

Den nya lagstiftningen inrymmer de bestämmelser som finnes i lagen
den 7 juni 1956 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning
m. in., vilken lag alltså skall upphävas. Då den nya lagstiftningen
i väsentlig mån betingas av den rådande bostadsbristen torde dess giltighetstid
lämpligen få bestämmas så, att den sammanfaller med giltighetstiden
för hyresregleringslagen och lagen den 7 december 1956 om rätt i vissa
fall för hyresgäst till nytt hyresavtal. Om hyresregleringen skulle komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

att upphöra, innan den pågående översynen av äktenskapslagstiftningen lett
till resultat, torde frågan om den nu förevarande lagstiftningens giltighet
under mellantiden få upptagas till särskild prövning.

III. Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med vad förut anförts har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma
bostad. Beträffande bestämmelserna i förslaget får jag, utöver vad som
framgår av den föregående framställningen, anföra följande.

1 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande bestämmelser.

Kommittén. Vid bodelning eller skifte i anledning av äktenskaps återgång,
boskillnad, hem- eller äktenskapsskillnad skall enligt kommitténs
förslag fastighet, som tillhör makarna eller en av dem och som uteslutande
eller huvudsakligen skolat tjäna som makarnas bostad, på makes begäran
tilläggas den av makarna som med beaktande av samtliga omständigheter
kan anses bäst behöva bostaden. Makes fastighet, som bar särskilt värde för
honom, må dock ej mot hans bestridande tilläggas andra maken. Förslagets
bestämmelser skall gälla utöver vad i giftermålsbalken eller eljest är stadgat
till makes skydd. De regler, som nu nämnts, återfinnes i förslaget i 1 §
första och andra styckena, 5 § första stycket första punkten och 6 § första
stycket.

I 5 § tredje stycket i förslaget stadgas att, om egendomens värde överstiger
vad på makes lott belöper, han ändå äger bekomma den, om han lämnar
penningar till fyllnad av andra makens eller arvingarnas lott. När synnerliga
skäl är därtill, må make beviljas anstånd med beloppets erläggande mot åt!
han överlämnar inteckning eller annan säkerhet som kan godtagas.

Kommitténs förslag innehåller jämväl — i 8 § —• bestämmelser för det
fall att fastigheten är enskild egendom.

Rörande uttrycket »makarnas gemensamma bostad» anför kommittén att
i detsamma icke skall inläggas att makarna just när bodelningen är aktuell
alltjämt båda nyttjar bostaden. Efter hemskillnad bor ju exempelvis regelmässigt
endast ena maken kvar, och när maken avlidit blir förhållandena
före dödsfallet avgörande.

Kommittén behandlar jämväl frågan huruvida sommarstugor och liknande
fastigheter, som endast under en mindre del av året tjänar som bostad,
skall omfattas av lagstiftningen. I allmänhet torde sådan fastighet icke
komma i betraktande, då det vid äktenskapets upplösning gäller alt ordna
makarnas bostadsfråga. Då det emellertid undantagsvis kan tänkas förekomma
att makarna löser detta spörsmål på det sättet att ena maken tager
den vanliga bostaden och den andra sommarbostaden, har kommittén icke
ansett tillräckliga skäl föreligga att göra undantag för nu berörda fastigheter.

Kungi. Maj.ts proposition nr 70 år 1059

I fråga om den i förslaget stadgade beliovsprövningen uttalar kommittén
att det är av stor betydelse, om ena maken har möjlighet att hyra eller på
annat sätt skaffa bostad på annat håll. Stundom kan i dylikt fall den bästa
lösningen vara att denne make tillägges den förra bostaden som ingår i bodelningen,
om han erbjuder andra maken den nya lägenheten. En annan
gång kan möjlighet yppas att byta makarnas bostad mot två mindre lägenheter,
vilka kan anses tillräckliga för makarnas behov. Självfallet är det då
lämpligast att ett sådant byte genomföres. Det är emellertid tyvärr ofta svårt
att genomföra ett byte, som i regel är beroende av en rad faktiska omständigheter
utom parternas kontroll. Denna svårighet medför att det icke är
så ofta som man i ett tvistigt bodelningsärende kan begagna sig av den antydda
lösningen.

Kommittén framhåller, att med regeln att hänsyn skall tagas till särskilt
värde som fastigheten kan ha för make givetvis ej avses att fastigheten har
praktiskt värde för vederbörande som bostad. Det är i stället affektionsvärde
och liknande som åsyftas. Sådan egendom har icke ansetts böra mot hans
bestridande tilläggas andra maken. Det kan exempelvis vara fråga om eget
hem, som han med avsevärda uppoffringar av tid och arbete åstadkommit
för makarnas räkning, eller ett hus, som tidigare tillhört hans släkt.

Kommittén framhåller vidare, att förslaget gäller bodelning, oavsett av
vilken orsak sådan skall komma till stånd. Även bodelning i anledning av
boskillnad har medtagits, oaktat detta fall enligt kommitténs mening torde
sakna nämnvärd praktisk betydelse. Det har emellertid synts onödigt att
här lämna en lucka, som eventuellt skulle kunna bereda make en obehaglig
överraskning.

Yttrandena. I fråga om lagens tillämplighet å sommarstugor och liknande
anför hovrätten över Skåne och Blekinge att dylik fastighet icke utgör
makarnas egentliga bostad. Sådan fastighet torde, såsom kommittén framhållit,
i allmänhet icke komma i betraktande, då det vid äktenskapets upplösning
gäller att ordna makarnas bostadsfråga. Detsamma gäller självfallet,
då bostadsfrågan skall ordnas vid hemskillnad. Vad kommittén anfört
såsom skäl för att dylika fastigheter icke bör undantagas från den föreslagna
lagens tillämpningsområde kan icke tillmätas avgörande betydelse.
Fastigheter av ifrågavarande slag bör enligt hovrättens mening alltså icke
anses hänförliga under lagen. Överståthållarämbetet, statens hyresråd och
föreningen Sveriges häradshövdingar gör liknande uttalanden.

Föreningen Sveriges häradshövdingar uttalar att behovsprövningen i de
fall då tvist råder mången gång måste bli utomordentligt vansklig, särskilt
i betraktande av de i 5 § tredje stycket i kommitténs förslag upptagna reglerna
att, därest egendomens värde överstiger vad på makes lott belöper,
han ändå äger bekomma den, såframt han lämnar penningar till fyllnad
av andra makens eller arvingarnas lott, samt att, när synnerliga skäl är
därtill, make må beviljas anstånd med beloppets erläggande mot att han
överlämnar inteckning eller annan säkerhet som kan godtagas. Ekonomiska
synpunkter måste enligt föreningens mening komma att spela en icke obe -

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 70 år 7959

tydlig roll, och besvärliga värderingsproblem kan uppkomma. Det är betydligt
svårare att värdera en fastighet än att uppskatta vad som är skälig
hyra för en lägenhet. I ett stort antal fall kommer det att i praktiken bli
fråga om fördelning mellan makar som ej har andra nämnvärda tillgångar
än fastigheten, vilken, även om den från början varit högt belånad, genom
inflation och amortering av kapitalskulden kan ha fått ett icke föraktligt
värde utöver lånebeloppet. Den make som bäst behöver fastigheten kommer
ofta att vara ur stånd att betala kontant. Man får då väga icke blott makarnas
olika bostadsbehov utan även om den enes behov är så stort att den
andre skall eftersättas i ekonomiskt hänseende, nämligen genom att få betalt
med inteckningar som icke kan lösas inom rimlig tid och kanske framdeles
blir nödlidande. Ytterligare komplikationer kan vållas med hänsyn till
underhållsfrågorna. Hyresrådet yttrar att förslaget i fråga om de grunder,
efter vilka behovsprövningen skall ske, upptager samma regler som gäller i
1956 års lag. Denna lag gäller emellertid uteslutande hyresrätt, varför det
—- med hänsyn till att sådan rätt i regel ej kan anses ha förmögenhetsvärde
— synes naturligt att rätten tillägges den av makarna som bäst behöver
lägenheten. Är bostaden inrymd i ena makens fastighet eller upplåten till en
av makarna med bostadsrätt, möjliggöres genom lagförslaget en omfördelning
av makarnas egendom. En sådan omfördelning synes hyresrådet ej
böra komma till stånd, om icke den ena maken har ett påtagligt större behov
av bostaden än den andre maken.

Rörande bestämmelsen att makes fastighet, som har särskilt värde för
honom, ej må mot hans bestridande tilläggas andra maken, uttalar länsstyrelsen
i Örebro län att bestämmelsen är alltför diffus och vidsträckt. Länsstyrelsen
anser det visserligen lämpligt, att hänsyn skall tagas till ett särskilt
värde för andra maken, men sagda fråga bör vägas i förhållande till
behovet av bostaden. Jämväl andra remissinstanser, bl. a. föreningen Sveriges
häradshövdingar och socialstyrelsen, gör liknande uttalanden.

I fråga om lagens tillämplighet vid boskillnad framhåller hovrätten över
Skåne och Blekinge att frågan, vilkendera maken som kan anses bäst behöva
bostaden, blir aktuell först genom att makarna upphör att bo tillsammans.
Då boskillnad icke innebär, att makarna upphör alt sammanbo, saknas
anledning att vid bodelning eller skifte i anledning av boskillnad pröva
nämnda fråga. Föreningen Sveriges häradshövdingar ger uttryck åt samma
uppfattning.

Departementschefen. I förevarande paragraf i departementsförslaget torde
få upptagas regler om tillgodoseende av makes intresse av bostadsskydd
genom att maken tillskiftas fastighet, som uteslutande eller huvudsakligen
skolat tjäna som makarnas gemensamma bostad och som är giftorättsgods
eller samfälld egendom.

I likhet med kommittéförslaget avser departementsförslaget väsentligen
endast enfamiljshus. Men även faslighet, som utöver bostadslägenheten innehåller
lägenhet för annat än bostadsändamål, bör omfattas av paragrafen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

om fastigheten dock huvudsakligen är att anse som en bostadsfastighet.
Vad angår sommarstugor och liknande fastigheter ligger det i sakens natur
att dessa endast i undantagsfall kan komma i betraktande då det gäller att
ordna makarnas bostadsfråga. Tillräckliga skäl att uttryckligen undantaga
dylika fastigheter föreligger dock enligt min mening icke.

För att fastighet, som tillhör ena maken, skall kunna mot hans bestridande
tillskiftas andra maken bör fordras, att den sistnämnda bäst behöver
bostaden samt att det även med hänsyn till övriga omständigheter må anses
skäligt att maken erhåller fastigheten på sin lott. Vid bedömandet av vilkendera
maken som bäst behöver bostaden är det givetvis av största betydelse
om make har möjlighet att erhålla lämplig bostad på annat liåll. Om
dylik möjlighet föreligger för den make som icke äger fastigheten, bör tilllämpning
av förevarande paragraf vara utesluten. Bland de omständigheter
som — utöver bostadsbehovet — måste beaktas, träder de ekonomiska hänsynen
till den make, som äger fastigheten, i förgrunden. Man får emellertid
icke förlora ur sikte, att bodelningen eller skiftet i princip skall innebära
en hälftendelning av giftorättsgodset eller den samfällda egendomen. Jag
återkommer närmare till denna fråga vid behandlingen av 4 § i departementsförslaget.

Bestämmelsen att hänsyn skall tagas, förutom till bostadsbehovet, jämväl
till övriga föreliggande omständigheter innebär att även den omständigheten,
att fastigheten kan ha affektionsvärde för den make som äger den,
skall beaktas. Särskilt stadgande härom är alltså ej erforderligt. Vid bedömande
i vilken utsträckning man skall beakta det affektionsvärde som
må ligga däri att make egenhändigt byggt fastigheten hör icke bortses från
att andra maken samtidigt kan ha på annat sätt bidragit till familjens ekonomiska
förkovran. Situationen kan i detta avseende te sig väsentligt olika,
om fastigheten tillkommit under äktenskapet eller före detsamma.

Kommittén har föreslagit att lagstiftningen skall avse jämväl bodelning
i anledning av boskillnad, oaktat detta fall enligt kommitténs mening torde
sakna nämnvärd praktisk betydelse. Kommittén har emellertid ansett det
vara onödigt att lämna en lucka, som eventuellt skulle kunna bereda make
en obehaglig överraskning. Mot kommitténs ställningstagande på denna
punkt har kritik framkommit under remissbehandlingen. Även jag anser
att det praktiska värdet av en sådan bestämmelse skulle vara obetydligt.
Någon föreskrift i berörda hänseende torde icke behöva upptagas.

Förevarande paragraf torde i enlighet med det anförda böra innehålla
föreskrift att vid bodelning eller skifte i anledning av äktenskaps återgång,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad fastighet, vilken uteslutande eller huvudsakligen
skolat tjäna som makarnas gemensamma bostad och vilken är
giftorättsgods eller samfälld egendom må, utan hinder av vad därom eljest
är stadgat, på makes begäran tilläggas honom, såframt han bäst behöver
bostaden samt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses
skäligt. Uttrycket »utan hinder av vad därom eljest är stadgat» syftar
främst på bestämmelsen i 13 kap. 13 § giftermålsbalken, att envar av ma -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

karna — frånsett vissa lösören ■— är berättigad att erhålla den till hans
giftorättsgods hörande egendom han önskar.

2 §.

Denna paragraf motsvarar närmast första stycket i lagen den 7 juni 1956
med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m. in. I
sagda lagrum avses det fall då makar eller en av dem har förhyrt lägenhet
till bostad för gemensamt bruk och äktenskapet går åter eller det dömes
till hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan dem; i sådant fall skall
på makes begäran hyresrätten till lägenheten, ändå att den icke utgör giftorättsgods
eller samfälld egendom, genom bodelning eller skifte tilläggas endera
av makarna. Företräde skall härvid tillkomma den make som med
beaktande av samtliga omständigheter kan anses bäst behöva lägenheten.

I kommitténs förslag återfinnes motsvarande bestämmelse i 5 § första
stycket andra punkten.

Departementschefen. I denna paragraf torde böra införas regler om dispositionen
vid äktenskapets upplösning av sådan lägenhet som innehaves
med hyres- eller bostadsrätt. Reglerna kan lämpligen utformas i nära överensstämmelse
med stadgandena i 1956 års särskilda lag. Såsom ett första
stycke bör sålunda stadgas att, om makar eller en av dem har förhyrt lägenhet
för att uteslutande eller huvudsakligen användas såsom makarnas gemensamma
bostad och äktenskapet går åter eller det dömes till hemskillnad
eller äktenskapsskillnad mellan dem, hyresrätten skall, ändå att den
icke utgör giftorättsgods eller samfälld egendom, på makes begäran genom
bodelning eller skifte tilläggas endera av makarna. Vidare bör föreskrivas
att företräde härvid skall tillkomma den make som bäst behöver
bostaden, såframt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses
skäligt. Såsom ett andra stycke bör upptagas bestämmelse att vad sålunda är
stadgat om hyresrätt skall äga motsvarande tillämpning, om makarna eller
en av dem innehar lägenhet med bostadsrätt.

Då i nu förevarande fall ej göres undantag beträffande enskild egendom,
torde erfordras en regel av innebörd att, därest liyres- eller bostadsrätt som
utgör makes enskilda egendom tillägges andra maken, beträffande dylikt
fång skall gälla vad som finnes stadgat om fång på grund av giftorätt. Fn
sådan regel bör införas såsom ett tredje stycke av paragrafen. I följd av
stadgandet blir den som förvärvar bostadsrätt enligt den föreslagna lagen
att likställa med den till vilken bostadsrätt på sätt angives i 24 § lagen den
25 april 1930 om bostadsrättsföreningar övergått på grund av giftorätt. Bostadsrättsföreningen
kan vid sådant förhållande regelmässigt icke vägra maken
att övertaga bostadsrätten.

Om bodelning eller skifte, såsom i regel är fallet, ändå skall ske för alt
upplösa egendomsgemenskapen mellan makarna, bör lämpligen avgörandet
i fråga om hyres- eller bostadsrätten komma till stånd i samband härmed.

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

Eljest får avgörandet träffas vid en särskild bodelnings- eller skiftesförrättning.

3 §•

Denna paragraf motsvarar närmast andra stycket i lagen den 7 juni 1956
med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning in. m. I
sagda stycke föreskrives att, om äktenskapet upplöses genom makes död,
hyresrätten skall på den efterlevande makens begäran genom bodelning eller
skifte tilläggas honom, därest så med beaktande av samtliga omständigheter
kan anses skäligt.

I kommitténs förslag återfinnes motsvarande bestämmelse i 5 § andra
stycket.

Departementschefen. I denna paragraf torde böra upptagas bestämmelse
som ger efterlevande make bostadsskydd motsvarande det som föreskrives i
1 och 2 §§. Den behovs- och skälighetsprövning som föreskrives i nyssnämnda
paragrafer skall tydligen avse förhållandet mellan å ena sidan den efterlevande
maken och å andra sidan den avlidnes arvingar och universella testamentstagare.

4 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande bestämmelser.

Kommittén. Kommittén har i 5 § tredje stycket upptagit bestämmelse att,
därest egendomens värde överstiger vad på makes lott belöper, han ändå
äger bekomma den, om han lämnar penningar till fyllnad av andra makens
eller arvingarnas lott. Vidare föreskrives i samma stycke att, när synnerliga
skäl är därtill, make må beviljas anstånd med beloppets erläggande mot att
han överlämnar inteckning eller annan säkerhet som kan godtagas. I 8 §
första stycket upptages stadgande att, om giftorättsgemenskap är utesluten,
ersättning varom bär är fråga skall avse hela värdet av den egendom som
frångår make eller hans dödsbo.

I motiveringen till de sålunda föreslagna bestämmelserna framhåller kommittén
att, om bostaden är inrymd i fastighet, det ofta torde inträffa, att behållna
värdet av fastigheten överstiger den företrädesberättigade makens
lott. Regeln, att fastigheten skall tillskiftas den make som bäst behöver bostaden,
gäller även detta fall. Ersättning måste då givas för den del av bostadens
värde som överstiger den företrädesberättigades lott. Huvudregeln
skall vara att ersättningen gäldas kontant; en viss parallell utgör enligt kommittén
stadgandet i 13 kap. 13 § giftermålsbalken om lösen av fastighet. Att
ersättningen verkligen gäldas är —- liksom enligt 13 kap. 13 § giftermålsbalken
— ett villkor för att bodelningen skall bli gällande. Detta bör tydligt
framgå av bodelningshandlingen, så att icke den make, som får avstå bostaden,
därigenom blir ekonomiskt lidande.

Möjligheten att medgiva anstånd med beloppets erläggande mot överlämnande
av inteckning eller annan säkerhet som kan godtagas måste enligt

Knngl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

kommittén utnyttjas med försiktighet. Främst har kommittén tänkt på sådana
fall, då efterlevande make behöver bostaden liksom då hustru och barn
vid skilsmässa har oundgängligt behov av bostaden och kontanta medel icke
står att uppbringa. Ränta skall naturligtvis beräknas på det kvarstående
beloppet.

Kommittén uttalar, att en fullständig uppgörelse rörande övertagande a\
fastiahet eller bostadsrätt icke kan komma till stånd utan att vederbörande
make också övertager de med fastigheten eller bostadsrätten förenade förpliktelserna.
Det synes kommittén dock icke böra vara en ovillkorlig förutsättning
att långivare m. fl. godtager maken i den andres ställe. Att den
andre får kvarstå som betalningsskyldig behöver understundom icke vara
obilligt mot honom.

Vidare framhåller kommittén, att bestämmandet av hur det skall förfaras
med bostaden ingår i bodelningsförrättningen. Om makarna ej är ense, får
skiftesman ingripa och förrätta delningen; förordnande av skiftesman begäres
hos rätten, jfr 13 kap. 1 § giftermålsbalken. I fall då bostadens värde
överstiger den företrädesberättigade makens lott skall skiftesmannen därjämte
fastställa den ersättning som maken skall utge; han skall vidare pröva
huruvida anstånd bör beviljas och, där så finnes böra ske, vilken ränta
som skall betalas och vilken säkerhet som skall lämnas. Härvid måste uppmärksammas
det förut berörda förhållandet, att makens rätt till bostaden
icke skall inträda, förrän han överlämnar det kontantbelopp eller den säkerhet
varom fråga är, och att bodelningens giltighet därför skall göras beroende
av att detta går att ordna.

Yttrandena. Sveriges advokatsamfund yttrar att det i praktiken icke förekommer
eller bör förekomma att en bodelning göres villkorlig. Skall någon
mellanskillnad eller lösen erläggas, brukar denna betalas vid bodelningen antingen
kontant eller på annat sätt varom överenskommelse träffas. Make,
som yrkar alt få lösa till sig fast egendom enligt 13 kap. 13 § giftermålsbalken,
torde — för att få yrkandet beaktat — vara skyldig visa alt han är i
tillfälle att erlägga lösen. Det är icke tillrådligt att skapa nya möjligheter
för villkorliga bodelningar. Infrias icke villkoret, förfaller ju bodelningen,
och då måste ny bodelning företagas med åtföljande dröjsmål och kostnader.
Visar det sig att — i typfallet — hustrun ej kan fullgöra sitt åtagande inträder
både för henne och mannen en svårlöslig och i många fall förlustbringande
situation. Samfundet framhåller i detta sammanhang att det är
utomordentligt angeläget att bodelning kan göras utan onödigt uppskov.
Särskilt för näringsidkare av olika slag, som behöver förfoga över sitt kapital
i sin rörelse, liar tidsutdräkt med bodelningen ofta visat sig medföra allvarliga
komplikationer.

Stockholms stads rättshjälpsanstalt framhåller att kommittén i sin motivering
icke har uttryckligen angivit huruvida regeln om anstånd avser enbart
ett uppskov med beloppets erläggande eller om anståndet kan innefatta
rätt att erlägga beloppet genom amorteringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

Föreningen Sveriges häradshövdingar yttrar att den rättstillämpning, som
utan motivering rekommenderas av kommittén, nämligen att den make som
måste avstå fastigheten eller bostadsrätten understundom skulle mot sin
vilja få finna sig också i att även efter bodelningen stå det personliga ansvaret
för de med fastigheten eller bostadsrätten förenade förpliktelserna,
förefaller vara orimlig. Det kan, möjligen frånsett något enstaka undantagsfall,
icke godtagas att den make som tvångsvis frånhändes fastigheten skall,
när andra maken är så svag ekonomiskt att långivaren vägrar godkänna honom,
behålla det ingalunda ofarliga ekonomiska ansvaret för tappinteckningar.
Sveriges fastighetsägareförbund uttalar sig på liknande sätt.

Departementschefen. När makarnas gemensamma bostad är inrymd i fastighet,
som tillhör makarna eller en av dem, torde fastigheten i många fall
vara den värdefullaste tillgången i boet. Såsom kommittén framhållit lär
det ofta inträffa, att fastighetens värde — med avdrag för inteckningsskulder
— överstiger den företrädesberättigade makens lott. För att i dylikt
fall fastigheten skall kunna i sin helhet tillskiftas den make som
häst behöver bostaden, erfordras tydligen att maken erhåller rätt att erlägga
det överskjutande beloppet i penningar. En regel härom bör upptagas i förevarande
paragraf. Regeln bör täcka jämväl de fall, då den gemensamma bostaden
utgöres av hyres- eller bostadsrättslägenhet.

Såsom kommittén föreslagit bör, när synnerliga skäl är därtill, anstånd
med beloppets erläggande beviljas make mot att han överlämnar inteckning
eller annan säkerhet som kan godtagas. För tillämpning av denna regel torde
böra fordras, att någon betydande ekonomisk olägenhet icke åsamkas den
andra maken — resp. dennes arvingar och universella testamentstagare ■—
genom ett uppskov med betalningen. En självfallen förutsättning är också,
att det rimligen kan antagas att den make, som erhåller anståndet, förmår
fullgöra betalningen. Det torde icke annat än i rena undantagsfall böra
förekomma att make nödgas behålla den personliga ansvarigheten för förpliktelser,
förenade med fastighet eller bostadsrätt som tillskiftas den andre
maken. Med anledning av ett uttalande under remissbehandlingen bör framhållas,
att en plan för beloppets amortering givetvis kan fastställas i samband
med anståndets beviljande.

Om anstånd beviljas, torde detta böra ske i den formen att den make,
som icke erhåller fastigheten, tillskiftas en fordran på den andra maken,
varefter bodelningen betraktas såsom definitiv. Villkorliga bodelningar bör
såvitt möjligt undvikas.

Enligt 2 § i departementsförslaget kan hyres- eller bostadsrätt, som tillhör
ena maken enskilt, tillskiftas andra maken. I dylikt fall måste tydligen
den ersättning, som må ifrågakomma, beräknas för hyres- eller bostadsrättens
hela värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

5 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande bestämmelser.

I 6 kap. 4 och 6 §§ giftermålsbalken finnes vissa regler rörande makes
samtycke till överlåtelse eller pantförskrivning av fast egendom. I 6 kap.
4 § första stycket stadgas sålunda att make ej må avhända sig eller med inteckning
för gäld belasta fast egendom, vari andra maken har giftorätt,
utan att denne skriftligen med två vittnen samtycker därtill. Är andra maken
omyndig eller bortovarande, ankommer på förmyndare eller god man
att giva samtycke, varom nyss är sagt. Särskilt samtycke är ej erforderligt
om den make, som vill företaga åtgärden, är förmyndare eller god man för
andra maken. Andra stycket i samma paragraf innehåller föreskrift att, om
make har utan erforderligt samtycke företagit åtgärd som i första stycket
sägs, åtgärden skall vara ogill, om andra maken eller dennes förmyndare
eller gode man väcker klander därå; han skall dock instämma sin talan
inom tre månader sedan han fick kännedom om åtgärden, och senast inom
ett år, efter det lagfart eller inteckning beviljades. I 6 kap. 6 § stadgas att,
om samtycke vägras i fall som i 4 § avses, rätten äger på ansökan tillåta åtgärd,
varom fråga är, om skäl till vägran finnes ej vara för handen.

Vad sålunda är stadgat om fast egendom har enligt 6 kap. 4 § tredje stycket
motsvarande tillämpning i avseende å tomträtt, därvid vad i 6 kap. 4 §
andra stycket sägs om lagfart skall gälla om inskrivning.

Kommittén. Kommittén har i 4 § i sitt förslag upptagit stadgande att make
eller hans dödsbo ej må helt eller delvis uthyra makarnas bostad till annan
utan att andra maken samtycker därtill eller rätten lämnar sitt medgivande.
Vidare föreskrives i samma lagrum i förslaget att, om det ändock sker, i
tillämpliga delar skall gälla vad i 6 kap. 4 § giftermålsbalken sägs. I 10 §
i kommitténs förslag stadgas att rätten, när synnerliga skäl är därtill, äger
förordna att dess beslut i fråga som avses i bl. a. 4 § skall lända till efterrättelse
utan hinder av att det icke äger laga kraft.

I motiven anför kommittén att bostaden kan frångå makarna genom att
den make som rättsligt disponerar över bostaden uthyr denna. Kommittén
framhåller, att det för närvarande icke finnes skydd häremot i något fall;
bestämmelserna i 6 kap. 4 och 6 §§ giftermålsbalken avser endast överlåtelse
och pantsättning. Det synes vara påkallat att låta förevarande skyddslagstiftning
avse även förhud mot uthyrning av makarnas gemensamma bostad.
Giltigheten av ena makens avtal om uthyrning bör sålunda göras beroende av
andra makens samtycke eller rättens medgivande. Krav på särskild form för
samtycket torde icke böra uppställas i detta fall, eftersom hyresavtal icke är
formkrävande. Stadgandet bör gälla makarnas hostad, vare sig den är inrymd
i fastighet som tillhör makarna eller en av dem eller den utgöres av
lägenhet som är upplåten till makarna eller en av dem med bostads- eller
hyresrätt och oavsett om fastigheten, bostadsrätten eller hyresrätten omfattas
av lagens övriga bestämmelser.

Kommittén anför att den föreslagna bestämmelsen även gäller förfogan 3

Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1950

den som träffas av makes dödsbo. Den avser icke blott uthyrning av hela
bostaden utan även uthyrning som gäller endast en del av bostaden. I fråga
om påföljden av att uthyrning sker i strid mot stadgandet har det synts
enklast att låta 6 kap. 4 § giftermålsbalken gälla i tillämpliga delar. Åtgärden
skall alltså vara ogill, om den klandras av andra maken inom tre
månader sedan han fick kännedom om åtgärden.

Kommittén erinrar vidare om stadgandena i 6 kap. 4 § giftermålsbalken
att, om andra maken är omyndig eller bortovarande, det skall ankomma
på förmyndare eller god man att ge samtycke samt att särskilt samtycke
dock ej är erforderligt, om den make som vill företaga åtgärden är förmyndare
eller god man för andra maken. Anledning att i förevarande lag upptaga
motsvarighet till dessa bestämmelser torde enligt kommittén knappast
föreligga. Att omyndig eller bortovarande företrädes av förmyndare eller
god man stadgas i föräldrabalken. En särregel för det fallet att make
själv är förmyndare eller god man för andra maken skulle, när det är
fråga om uthyrning, få mycket ringa praktisk betydelse och torde kunna
undvaras.

Om make vägrar att ge samtycke till uthyrning av makarnas bostad,
skall rätten, om skäl till vägran finnes ej vara för handen, äga meddela
tillstånd till åtgärden. Sådant beslut kan i vanlig ordning överklagas. I
speciella fall, såsom då makes vägran framstår som helt grundlös och uppenbarligen
föranledd endast av en önskan att skada den andra maken,
bör rätten emellertid ha möjlighet förordna, att meddelat tillstånd skall
lända till efterrättelse utan hinder av att det icke äger laga kraft. Enligt
10 § i förslaget skall rätten kunna ge sådant förordnande, om synnerliga
skäl är därtill. Ett dylikt förordnande medför att avtal om överlåtelse,
pantförskrivning eller uthyrning, som redan föreligger och som för sin
giltighet är beroende endast av rättens tillstånd, blir bindande. Har avtal
ännu ej ingåtts, ger förordnandet möjlighet för parterna att träffa bindande
överenskommelse. Avtal, som efter vad nu sagts är bindande, förblir
giltigt även om högre rätt sedermera till äventyrs skulle ge uttryck åt
en annan mening. Då förordnande skall kunna meddelas endast när synnerliga
skäl föreligger, synes risken för en sådan komplikation dock vara
mycket obetydlig. Om rättshandlingen i fråga ännu icke föreligger, när
högre rätt meddelar sitt slutliga beslut eller eljest inhiberar underrättens
förordnande, kan givetvis underrättens tillstånd icke därefter åberopas.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att det enda rättsmedel,
som enligt förslaget tillerkänts make utan vars samtycke uthyrning
skett, är att han kan få avtalet om uthyrningen förklarat ogiltigt. Detta
rättsmedel synes emellertid otillräckligt. Det kan befaras, att den make, som
rättsligt disponerar över bostaden, trots dylik ogiltigförklaring ej vidtager
någon åtgärd för att få hyresgästen att flytta. Det torde därför vara erforderligt
att förevarande stadgande kompletteras med en bestämmelse om

Kungl. Maj. ts proposition nr 70 år W59

rätt för make, som icke lämnat samtycke till uthyrningen, att inom den
föreskrivna preskriptionstiden föra talan om hyresgästens avhysning.

Hyresgästernas riksförbund framhåller att enligt förevarande paragraf
uthyrning helt eller delvis av makars gemensamma bostad skulle bli ogiltig,
om den klandrades av andra maken inom tre månader efter det han fått
kännedom om åtgärden. En sådan ordning kan vara väl ägnad att tillgodose
denna makes intresse av att få disponera lägenheten, men den kan leda
till föga tilltalande konsekvenser för underhyresgästen. Det är verklighetsfrämmande
att föreställa sig, att denne i en bostadsbristsituation — och
den föreslagna provisoriska lagstiftningen tager sikte på ett dylikt läge på
hyresmarknaden — skulle kunna avfordra uthyraren något annat än möjligen
ett muntligt besked om att andre makens medgivande till uthyrningen
föreligger, ett besked som i många fall skulle komma att visa sig vara felaktigt
eller förhastat. Under en relativt lång tid skulle för övrigt hyresspekulanterna
på grund av okunnighet om bestämmelsen icke ens komma
på tanken att begära någon upplysning av uthyraren. En inflyttad hyresgäst
skulle antingen få leva i en tids osäkerhetstillstånd, vars varaktighet
bleve beroende av när uthyrarens make finge kännedom om upplåtelsen,
eller också helt överraskande finna sig stå inför en brådstörtad avflyttning
under hot om avhysning. Detta skulle understundom kunna framstå som
stötande, särskilt om underhyresgästen kunde visa ett klart starkare behov
av lägenheten eller lägenhetsdelen än uthyrarens make. Det vore önskvärt,
att sådana intressekollisioner kunde lösas på ett sätt som gåve underhyresgästen
skäligt rådrum med avflyttningen. Möjligen skulle skyddet för maken
kunna åstadkommas genom att man tillerkände honom en självständig
rätt att uppsäga underhyresgästen. Därigenom skulle frågan om dennes
avflyttning kunna bli föremål för prövning av hyresnämnden, varvid givetvis
intresseavvägningen finge ske efter andra principer än vid vanliga hyresuppsägningar.
Ett ytterligare skäl för en sådan lösning är att man
därigenom skulle kunna så långt möjligt förhindra makar att i samråd
begagna sig av den föreslagna bestämmelsen för att göra sig av med en
underhyresgäst. Även statens hyresråd anser att det åsyftade ändamålet torde
kunna tillgodoses även med ett förbud som begränsas till sådan uthyrning
som kan lända andra maken till förfång.

Föreningen Sveriges häradshövdingar erinrar om kommitténs uttalande,
alt en särregel för det fall att make själv är förmyndare eller god man för
andra maken, torde kunna undvaras. Av uttalandena i motiven framgår enligt
föreningens mening icke klart, huruvida kommittén anser att frånvaron
av särregel kommer att medföra att särskilt samtycke i det angivna
fallet ej skulle behövas.

Beträffande det föreslagna stadgandet om rätt för domstolen att förordna,
att dess beslut omedelbart skall lända till efterrättelse, uttalar föreningen
Sveriges häradshövdingar att förslaget i denna del synes vara svårt
att acceptera. Om verkan skall vara den av kommittén angivna, synes man
lika gärna kunna förbjuda fullföljd av talan i mål, vari förordnande givits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

Svea hovrätt anser att den föreslagna bestämmelsen bör fullständigas med
ett tillägg av innehåll att talan ej må föras mot hovrätts förordnande
i fråga som här avses. Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar att ett
lagfästande av den föreslagna bestämmelsen medför att ett avtal, som träffats
med stöd av rättens beslut jämte till beslutet knutet förordnande om
omedelbart ikraftträdande, blir giltigt, även om högre rätt sedermera upphäver
beslutet eller eljest inhiberar förordnandet. Vid sådant förhållande
blir det meningslöst för make, som vägrat sitt samtycke till avtalet, att
överklaga beslutet. Ett dylikt resultat strider emellertid mot principen, att
part i allmänhet äger få sin sak prövad i åtminstone två instanser. Hovrätten
förordar, att bestämmelsen utgår.

Departementschefen. Det är självfallet angeläget att förhindra, att det bostadsskydd
för make som åsyftas med den nu ifrågavarande lagstiftningen
åsidosättes genom åtgärder från andra makens sida. Såsom kommittén föreslagit
torde därför böra intagas förbud för make att utan andra makens
samtycke uthyra den gemensamma bostaden. Det synes dock ej vara tillräcklig
anledning att låta förbudsregeln omfatta andra fall än då fråga är
om sådan för makarna gemensam bostad som avses i 1 och 2 §§. Vid remissbehandlingen
har pekats på att regeln skulle kunna få mindre tilltalande
konsekvenser för underhyresgästen. Det synes emellertid rimligt att
den som övertar makars gemensamma bostad verkligen förvissar sig om
att makarna är överens om att upplåta bostaden. Bestämmelser i ämnet
torde böra upptagas i förevarande paragraf och utformas på samma sätt
som motsvarande regler om försäljning eller inteckning av fast egendom
i 6 kap. 4 och 6 §§ giftermålsbalken; i enlighet med kommitténs förslag
bör dock ej uppställas några formkrav för samtycket, och någon absolut
preklusionsfrist torde ej böra stadgas. Dessutom bör upptagas föreskrift
att make, som klandrar uthyrningen, jämväl äger föra talan om hyresgästens
avhysning samt att rätten äger medgiva hyresgästen skäligt rådrum
med avflyttningen.

Samma regler som för make bör gälla för makes dödsbo, och särskilt
samtycke av efterlevande maken erfordras alltså vare sig denne är dödsbodelägare
eller ej. Något undantag för det fall att dödsboet är avträtt till
förvaltning av boutredningsman torde icke böra göras.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att rätten skall kunna förordna
om omedelbar verkställighet av sitt beslut i fråga som här avses,
synes med hänsyn till de invändningar som framkommit under remissbehandlingen
böra utgå.

6 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande bestämmelser.

Kommittén. Kommittén har i 2 § första stycket i sitt förslag upptagit bestämmelse
av innebörd att, om makarnas gemensamma bostad är inrymd

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

i hyres- eller bostadsrättslägenhet som uteslutande eller huvudsakligen är
avsedd att tjäna såsom makarnas gemensamma bostad, hyres- eller bostadsrätten,
ändå att den är makes enskilda egendom, ej må av honom
eller hans dödsbo överlåtas eller pantförskrivas under andra villkor än som
enligt 6 kap. 4 och 6 §§ giftermålsbalken gäller fast egendom, vari andra
maken har giftorätt.

I motiven anför kommittén, att stadgandet har sin största betydelse i
fråga om bostadsrätt, där en överlåtelse kan innebära realiserande av ett
visst kapitalvärde. Huruvida något större behov finnes att låta stadgandet
omfatta även hyresrätt är kanske ovisst, men det har i allt fall icke ansetts
förenat med några olägenheter att inbegripa även förbud mot överlåtelse
eller pantsättning av hyresrätt. Några betänkligheter mot nu ifrågavarande
stadgande ur omsättningens synpunkt torde knappast kunna med fog
anföras. Huruvida den som vill överlåta bostads- eller hyresrätten själv bor
i lägenheten är i allmänhet lätt att konstatera och — om så är fallet — är
det också regelmässigt lätt att försäkra sig om att vederbörande är ogift
eller att hans make samtyckt till åtgärden.

Yttrandena. Under remissbehandlingen har beträffande kommitténs förslag
i denna del framförts synpunkter liknande dem som redovisats vid 5 §.

Departementschefen. Skyddet för make mot obehöriga förfoganden av
andra maken i fråga om den gemensamma bostaden bör gälla jämväl överlåtelse
eller pantsättning av hyres- eller bostadsrätt. Bestämmelserna härom
kan lämpligen anknyta till de i 5 § upptagna föreskrifterna angående
uthyrning av makars gemensamma bostad. I förevarande paragraf torde
sålunda böra föreskrivas, att vad i 5 § är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning å överlåtelse eller pantsättning av hyres- eller bostadsrätt som
avses i 2 §.

7 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande bestämmelser.

Kommittén. Enligt kommitténs förslag skall den nya lagstiftningen vara
tillämplig, vare sig fastigheten eller bostads- eller hyresrätten tillhör makarna
gemensamt eller endera av dem. Förslaget upptager icke någon uttrycklig
bestämmelse för det fall att jämväl någon tredje man är delägare.
Om exempelvis makarna äger två tredjedelar och den utomstående en tredjedel
av en fastighet, torde man enligt kommittén emellertid kunna tilllämpa
lagens grunder på det sättet att makarna tillhöriga andelar behandlas
enligt reglerna för fastigheter och att makarnas rätt att disponera den
återstående tredjedelen får följa reglerna för hyresrätt. Någon tvångsrätt
mot den utomstående innehåller dock förslaget ej, utan stöd härför kan
hämtas endast från hyresregleringslagen, i den mån denna är tillämplig,
eller från 1956 års lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

Kommittén framhåller att förslaget ej innebär något förbud mot försäljning
enligt lagen om samäganderätt, i den mån denna lag är tillämplig på
sådan egendom som här är i fråga. 1904 års lag om samäganderätt gäller
fastighet (efter lagändring 1953 även tomträtt), lös sak, aktie, obligation eller
skuldebrev. Härtill har i rättspraxis icke ansetts kunna hänföras skogsawerkningsrätt
och lagen kan icke heller anses omfatta hyresrätt. Däremot
kan skäl anföras för att bostadsrätt skall anses falla under samäganderättslagen
— bostadsrättshavaren betraktas som ägare av lägenheten och erhåller
bostadsrättsbevis — men frågan är tveksam.

Vidare uttalar kommittén, att enligt 6 § samäganderättslagen envar delägare
i samfällt gods som avses med lagen är berättigad att, där ej annorledes
är avtalat mellan honom och övriga delägare, hos rätten söka att godset
för gemensam räkning utbjudes till försäljning å offentlig auktion. Förordnande
om utbjudande må dock ej meddelas, där annan delägare visar synnerliga
skäl för anstånd. Om samäganderättslagen icke är tillämplig torde,
för att försäljning skall kunna ske, fordras att delägarna är ense. Delägare
har dock rätt att sälja sin andel, om ej undantagsvis något annat skulle
gälla. Förutsättningen för att hindra försäljning är något annorlunda utformad
i samäganderättslagen än i 6 kap. 6 § giftermålsbalken. Det bör
emellertid enligt kommitténs mening icke vara lättare att beröva make
hans bostad med hjälp av samäganderättslagen än då fastigheten tillhör ena
maken. Fördenskull har kommittén — i 2 § andra stycket i förslaget — upptagit
bestämmelse att stadgandet i 6 kap. 6 § giftermålsbalken skall äga
tillämpning även när fråga uppkommer om försäljning jämlikt lagen om
samäganderätt. Rätten må alltså avslå ansökan om försäljning, om skäl till
vägran finnes vara för handen; det skall ej fordras synnerliga skäl för anstånd.
Det har måst lämnas öppet å vad slags egendom samäganderättslagen
är tillämplig.

Kommittén har vidare i 1 § tredje stycket i sitt lagförslag upptagit bestämmelse
att med fastighet skall likställas tomträtt med vad därtill hör.
Därjämte föreskrives att, om hyresrätt är knuten till andelsrätt i förening
eller bolag, vad i lagen är stadgat om bostadsrätt skall äga motsvarande
tillämpning. I motiven till sistnämnda stadgande uttalar kommittén att härmed
åsyftas sådana fall, då medlemskap i bostadsförening eller delägarskap
i aktiebolag berättigar vederbörande att hyra lägenhet i föreningen eller bolaget
tillhörigt hus, och liknande kombinationer. Avsikten med bestämmelsen
är, att hyresrätten ej skall behandlas separat; andelsrätten och hyresrätten
skall följa varandra åt. Stadgandet är icke inskränkt till ekonomiska
föreningar och aktiebolag utan täcker enligt orden även andra föreningar
och bolag, ehuru den praktiska betydelsen härav torde vara ringa.

Yttrandena. Överståthållarämbetet uttalar att frågan om lagens tillämpning
vid samäganderättsförhållanden förefaller ämbetet vara synnerligen
svårbemästrad och komplicerad. Föreningen Sveriges häradshövdingar anför
att lagförslaget icke är till sin innebörd fullt klart för det fall att ena maken

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

äger fastighet tillsammans med tredje man. Tydligt torde vara att maken ej
kan ansöka om försäljning utan andra makens medgivande, medan det sy
nes ovisst, huruvida för det fall att tredje man gör ansökan en av makarna
kan hindra det utan att visa synnerliga skäl för anstånd med försäljningen
Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att kommittén synes utgå från
att en av makarna gemensamt ägd fastighet enligt gällande rätt kan försäljas
jämlikt samäganderättslagen utan att hänsyn därvid behöver tagas
till bestämmelserna i 6 kap. 4 och 6 §§ giftermålsbalken. Hovrätten delai
icke en sådan uppfattning. Påkallar make, vars andelsrätt i den samfällda
egendomen utgör giftorättsgods, försäljning enligt samäganderättslagen, torde
dylik försäljning ej få ske, med mindre — i enlighet med nämnda bestämmelser
i giftermålsbalken — andra maken samtyckt till försäljningen eller
rätten lämnat tillstånd till densamma. I motsatt fall skulle det nämligen
vara lättare för make att få till stånd försäljning av fastighet, vari han
blott äger dylik andelsrätt, än att ernå försäljning av fastighet, som tillhör
honom ensam men utgör giftorättsgods. Ett sådant resultat kan emellertid
enligt hovrättens mening icke anses godtagbart.

Svea hovrätt anser att i lagen bör upptagas eu regel rörande byggnad å
ofri grund i de fall som icke omfattas av bestämmelsen om tomträtt. Sveriges
advokatsamfund vill fästa uppmärksamheten på att genom bostadsbristen
och hyresregleringen uppkommit ytterligare en form av bostadsexploatering,
som är nära besläktad med bostadsrätt och sådan hyresrätt som
är knuten till andelsrätt i förening eller bolag, nämligen att ideella andelar
i större hyreshus säljes till allmänheten i samband med upplåtelse av hyresrätt
till bostadslägenhet. Samtliga hyresgäster blir då samägare till fastigheten
med olika ideella andelar. Denna företeelse är självfallet icke
önskvärd och hör ej uppmuntras, men å andra sidan bör hyresrätten till lägenhet
i fastigheten i förevarande avseende enligt samfundets mening likställas
med hyresrätt knuten till andelsrätt i förening eller bolag.

Departementschefen. Om make äger andel i fastighet som avses i föievarande
lag, bör vad som är stadgat om fastighet äga tillämpning å andelen.
Föreskrift härom torde böra upptagas i förevarande paragraf. Regeln gäller
naturligen, vare sig övriga andelar äges av andra maken eller av tredje man
eller av bådadera. Vidare torde i paragrafen böra stadgas, att med fastighet
likställes jämväl byggnad å ofri grund och andel däri, att med äganderätt
till fastighet likställes tomträtt samt att med hyresrätt och bostadsrätt likställes
andel däri.

Om makarnas gemensamma bostad är inrymd i fastighet, som till viss
del tillhör makarna eller eu av dem och i övrigt tillhör tredje man, torde
situationen stundom vara sådan, att ett hyresförhållande får anses föreligga
mellan makarna eller eu av dem och tredje mannen. I dylika fall kan
del tydligen för ordnande av bostadsfrågan vid äktenskapets upplösning bli
anledning all samtidigt lillämpa 1 och 2 §§ jämförda med förevarande paragraf
i departementsförslaget. Är omständigheterna sådana, att något hy -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

resförhållande gentemot tredje mannen icke föreligger, får främst samäganderättslagens
förvaltningsregler (2 och 3 §§ i samäganderättslagen)
tjäna till ledning i uppkommande konfliktsituationer.

Om make vägrar att enligt 6 kap. 4 § giftermålsbalken samtycka till att
andra maken försäljer fast egendom, vari den förstnämnda maken har giftorätt,
äger rätten enligt 6 § samma kapitel på ansökan tillåta försäljningen,
om skäl till vägran finnes ej vara för handen. I 6 § samäganderättslagen
stadgas att envar delägare i samfällt gods äger, där ej annorledes är mellan
honom och övriga delägare avtalat, hos rätten söka, att godset för gemensam
räkning utbjudes till försäljning å offentlig auktion; dock må föroidnande
om utbjudande ej meddelas, där annan delägare visar synnerliga
skäl för anstand. Det är salunda lättare att få till stånd en försäljning jämlikt
samäganderättslagen än att erhålla rättens tillstånd enligt 6 kap. 6 §
giftermålsbalken, vilket sammanhänger med att lagen i förra fallet avser
alt tillgodose det intresse som samägare kan ha att få förhållandet upplöst,
medan i det senare fallet skyddet för makarnas inbördes rätt till giftorättsgods
måste beaktas. Frågan i vad mån 6 kap. 4 och 6 §§ giftermålsbalken
är tillämpliga vid försäljning enligt samäganderättslagen har kommittén
ansett vara oklar, varför ett stadgande härom föreslagits. Den lagtolkning
som i detta hänseende anföres av hovrätten över Skåne och Blekinge synes
emellertid ha fog för sig. Jag anser därför icke tillräckliga skäl föreligga
att nu upptaga något stadgande för det fall att någon av makarna enligt
samäganderättslagen påkallar försäljning av fast egendom.

Tredje man, som är samägare till fastighet varom här är fråga, lider icke
inskränkning i sin möjlighet att jämlikt samäganderättslagen få fastigheten
försåld eller satt under förvaltning av god man. Vad nu är sagt om tredje
man gäller tydligen också make vars andel i fastigheten är enskild egendom.

I enlighet med vad kommittén föreslagit bör stadgas att, om hyresrätt är
knuten till andelsrätt i förening eller bolag, vad i lagen är stadgat om bostadsrätt
skall äga motsvarande tillämpning. I de angivna fallen skall hyresrätten
och andelsrätten behandlas såsom en enhet, men för att lagen över
huvud taget skall bli tillämplig a en dylik kombination av rättigheter kräves
att deras gemensamma innehåll huvudsakligen utgöres av rätten till makarnas
gemensamma bostad. Någon regel för att täcka sådana fall som belörts
av advokatsamfundet — att ideell andel i hyreshus säljes i samband
med upplåtelse av hyresrätt — torde med hänsyn till att den rättsliga innebörden
av dylika konstruktioner i viss mån är oklar ej böra upptagas.

Övergångsbestämmelserna

Departementschefen. Lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1959 och
gälla till och med den 31 december 1961, då hyresregleringslagstiftningens
giltighetstid enligt ett till lagrådet denna dag remitterat förslag till förlängning
av denna lagstiftning utgår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

Om hemskillnad vunnits eller äktenskapet upplösts före lagens ikraftträdande,
bör i stället för 1—4 §§ i lagen äldre lag gälla. Detta innebär att i
dylika fall bostadsskydd för make föreligger allenast i fråga om hyreslägenhet
enligt förutnämnda lag den 7 juni 1956 jämte övergångsbestämmelserna
till densamma.

Om bodelning eller skifte har påkallats under förevarande lags giltighetstid,
bör vad i lagen stadgas även därefter äga tillämpning i avseende å bodelningen
eller skiftet.

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger förslag till lag med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A), måtte för det i 87 §
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Torsten Johansson

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

Bilaga A

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

2 §•

Vad nu är stadgat om hyresrätt skall äga motsvarande tillämpning, om
makarna eller en av dem innehar lägenhet med bostadsrätt.

Därest hyres- eller bostadsrätt, som utgör makes enskilda egendom, tilllägges
andra maken, skall beträffande dylikt fång gälla vad som är stadgat
om fång på grund av giftorätt.

3 §•

4 §.

Överstiger värdet å egendom, som enligt vad förut sagts skall tilläggas
make, vad på hans lott belöper, må han ändå bekomma den, om han lämnar
penningar till fyllnad av andra makens eller arvingarnas lott. Om synner -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

liga skäl äro därtill, må anstånd med beloppets erläggande beviljas make
mot att han överlämnar inteckning eller annan säkerhet som kan godtagas.

ö §■

Sådan för makar gemensam bostad som avses i 1 eller 2 § må ej av ena
maken eller hans dödsbo helt eller delvis uthyras till annan utan att andra
maken samtycker därtill. Är andra maken omyndig eller bortovarande, ankommer
på förmyndare eller god man att giva samtycke, varom nyss är sagt.
Särskilt samtycke är ej erforderligt, om den make, som vill företaga åtgärden,
är förmyndare eller god man för andra maken.

Har make verkställt uthyrning, som i första stycket sägs, utan erforderligt
samtycke, skall den vara ogill, om andra maken eller dennes förmyndare
eller gode man väcker klander därå; han skall dock instämma sin talan
inom tre månader, sedan han fick kännedom om uthyrningen. Make, som
klandrar uthyrningen, må jämväl föra talan om hyresgästens avhysning.
Rätten äger medgiva hyresgästen skäligt rådrum med avflyttningen.

Vägras samtycke i fall som avses i första stycket, äger rätten på ansökan
tillåta uthyrningen, om skäl till vägran finnes ej vara för handen.

6 §.

Vad i 5 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning å överlåtelse eller
pant sättning av hyres- eller bostadsrätt som avses i 2 §.

7 §•

Är hyresrätt knuten till andelsrätt i förening eller bolag skall vad i
lagen är stadgat om bostadsrätt äga motsvarande tillämpning.

Om äktenskapet gått åter eller hemskillnad eller äktenskapsskillnad vunnits
eller äktenskapet genom makes död upplösts före den 1 juli 1959, skall
i stället för 1—4 §§ gälla vad i äldre lag finnes föreskrivet.

Har bodelning eller skifte påkallats under denna lags giltighetstid, skall
även därefter vad i lagen stadgas äga tillämpning i avseende å bodelningen
eller skiftet.

Kungi. Maj. ts proposition nr 70 år 1959

Bilaga B

Vid den remitterade promemorian fogat förslag till

Lag om makars gemensamma bostad

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

I fråga om makars gemensamma bostad skall, utöver vad som i giftermålsbalken
eller eljest är stadgat till makes skydd, gälla vad nedan i denna lag
sägs.

Lagen är tillämplig vare sig bostaden är inrymd i fastighet som tillhör makarna
eller en av dem eller den utgöres av lägenhet som är upplåten till makarna
eller en av dem med bostads- eller hyresrätt.

Med fastighet likställes i denna lag tomträtt med vad därtill hör. Är hyresrätt
knuten till andelsrätt i förening eller bolag, skall vad i lagen är stadgat
om bostadsrätt äga motsvarande tillämpning.

2 §•

Är makarnas bostad inrymd i ena maken tillhörig fastighet vilken uteslutande
eller huvudsakligen är avsedd att tjäna detta ändamål, må fastigheten,
ändå att den är makens enskilda egendom, icke av honom eller hans dödsbo
överlåtas eller pantförskrivas under andra villkor än som enligt 6 kap.
4 och 6 §§ giftermålsbalken gälla fast egendom, vari andra maken har giftorätt.
Vad nu sagts om fastighet skall ock i tillämpliga delar gälla bostadseller
hyresrätt.

Stadgandet i 6 kap. 6 § giftermålsbalken skall även äga tillämpning, där
fråga uppkommer om försäljning jämlikt lagen om samäganderätt.

3 §■

Vad i 2 § är stadgat om fastighet som där sägs skall, såvitt angår överlåtelse
av egendomen, äga motsvarande tillämpning beträffande hyresfastighet
i vilken makarnas bostad är inrymd, såframt överlåtelsen innefattar skyldighet
att avträda bostaden.

4 §•

Ej må make eller hans dödsbo helt eller delvis uthyra makarnas bostad till
annan utan att andra maken samtycker därtill eller rätten lämnar sitt medgivande.
Sker det ändock, gälle i tillämpliga delar vad i 6 kap. 4 § giftermålsbalken
sägs.

5 §.

Vid bodelning eller skifte i anledning av äktenskapets återgång, boskillnad,
hem- eller äktenskapsskillnad skall, där ej annat följer av vad nedan
sägs, på makes begäran fastighet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat
tjäna som makarnas bostad, tilläggas den av makarna som med beaktande
av samtliga omständigheter kan anses bäst behöva bostaden. Samma lag
vare i fråga om bostads- eller hyresrätt.

Upplöses äktenskapet genom makes död, skall fastigheten, bostads- eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

hyresrätten på efterlevande makes begäran tilläggas honom, därest så med
beaktande av samtliga omständigheter kan anses skäligt.

Överstiger egendomens värde vad på makes lott belöper, äge han ändå bekomma
den, om han lämnar penningar till fyllnad av andra makens eller
arvingarnas lott. När synnerliga skäl äro därtill, må make beviljas anstånd
med beloppets erläggande mot att han överlämnar inteckning eller annan
säkerhet som kan godtagas.

6 §•

Ej må makes fastighet, som har särskilt värde för honom, med tillämpning
av 5 § mot hans bestridande tilläggas andra maken.

Är make avliden, skall skälig hänsyn tagas till arvingarnas önskemål, om
fastigheten har särskilt värde för dem.

7 §•

Är bostaden inrymd i ena maken eller makarna gemensamt tillhörig hyresfastighet,
må make som vid bodelning eller skifte icke erhåller fastigheten
på sin lott, under de förutsättningar som i 5 § första och andra styckena
angivas för där avsedda fall, berättigas att hyra bostaden på skäliga villkor.

8 §•

Vad i 5—7 §§ är stadgat skall tillämpas ändå att giftorättsgemenskap är
utesluten eller fastigheten, bostads- eller hyresrätten eljest utgör enskild
egendom. Är giftorättsgemenskap utesluten, skall ersättning, varom i 5 §
tredje stycket sägs, avse hela värdet av den egendom som frångår make eller
hans dödsbo.

Beträffande fång enligt denna paragraf skall i övrigt gälla vad som finnes
stadgat om fång på grund av giftorätt.

9 §.

Har överlåtelse eller pantförskrivning ägt rum i strid mot vad i 2 eller 3 §
stadgas, skall beträffande lagfart, inskrivning av tomträtt och inteckning för
gäld anses möta sådant hinder som avses i 10 § förordningen den 16 juni
1875 ang. lagfart å fång till fast egendom, 4 § andra stycket förordningen
samma dag ang. inteckning i fast egendom eller 8 § lagen den 14 juni 1907
om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt.

10 §.

Rätten äger, när synnerliga skäl äro därtill, förordna att dess beslut i fråga
som avses i 2, 3 eller 4 § skall lända till efterrättelse utan hinder av att det
icke äger laga kraft.

Denna lag träder i kraft den............och gäller till och med den. . . .

........Genom lagen upphäves lagen den 7 juni 1956 (nr 305) med vissa

bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning in. in.

Där äktenskapet gått åter eller boskillnad, hem- eller äktenskapsskillnad

vunnits eller äktenskapet genom makes död upplösts före den............

skall i stället för 5—8 §§ äldre lag gälla.

Har bodelning eller skifte påkallats under nya lagens giltighetstid, skall
även därefter vad i lagen stadgas äga tillämpning i avseende å bodelningen
eller skiftet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 7959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 februari
1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 3 februari 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 23 januari 1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser om makars
gemensamma bostad.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen S. Rudholm.

Lagrådet yttrade:

2 §•

Denna paragraf motsvarar närmast första stycket i lagen den 7 juni 1956
med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m. in. Enligt
sagda lagrum skall företräde till lägenhet, som makar eller en av dem
förhyrt till bostad för gemensamt bruk, tillkomma den make, som med beaktande
av samtliga omständigheter kan anses bäst behöva lägenheten. Såsom
avgörande framhålles alltså i lagtexten allenast behovet. Enligt förslaget
åter skall företräde tillkomma den make som bäst behöver bostaden,
saframt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.
I specialmotiveringen till paragrafen angives icke vilka omständigheter som
vid sidan om behovet böra beaktas. Lagrådet vill därför erinra om en av
högsta domstolen den 18 december 1958 meddelad dom beträffande en lägenhet,
som mannen förhyrt innan han gjorde hustruns bekantskap och
vari makarna haft gemensam bostad högst tio dagar. Högsta domstolen
tillerkände mannen lägenheten, ehuru hans behov knappast kunde anses
väga tyngre än hustruns. Med lagstiftningens grunder fann högsta domstolen
nämligen vara förenligt att om ena makens anknytning till lägenheten är
synnerligen svag, denna omständighet må beaktas vid prövningen av frågan
vilken av makarna skall tillerkännas företräde till lägenheten. För en uppfattning,
sådan som den av högsta domstolen hävdade, för vilken tidigare

Kungi. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

kunnat åberopas endast lagstiftningens grunder, erhålles genom förslagets
avfattning ett önskvärt stöd i själva lagtexten.

5 §■

För att motverka kringgående av lagens stadganden synes icke nödvändigt
att uppställa ett allmänt förbud — gällande t. o. in. när bodelning ej
alls är aktuell — mot uthyrning i här avsedda fall utan makes samtycke.
Tillräckligt torde vara, att denna make, om uthyrningen länder honom till
förfång, d. v. s. kan antagas äventyra hans rätt att erhålla bostad enligt
denna lag, kan utverka dom på återgång av uthyrningen och avhysning av
hyresgästen. På sätt föreslagits borde därjämte gälla särskild frist för
väckande av sådan talan. Med beaktande härav och då av allmänna regler
— föräldrabalken och rättegångsbalken — torde framgå, huru omyndig
eller bortovarande må företrädas av förmyndare eller god man, kunde första
och andra styckena i remitterade förslaget ersättas av ett stadgande, däri
till en början angåves, att om sådan för makar gemensam bostad som avses
i 1 eller 2 § av ena maken eller hans dödsbo helt eller delvis uthyres till annan
utan att andra maken samtycker därtill och uthyrningen länder denne
till förfång, uthyrningen skall på andra makens yrkande gå åter, såframt
han väcker talan därom inom tre månader från det han fick kännedom om
uthyrningen. Ytterligare borde föreskrivas, att lian jämväl må föra talan om
hyresgästens avhysning samt att rätten äger medge hyresgästen skäligt rådrum
med avflyttningen. Ändringarna skulle medföra formell jämkning i förslagets
sista stycke, lämpligen så, att om make vägrar att samtycka till
uthyrning, rätten äger på ansökan tillåta uthyrningen, om skäl till vägran
finnes ej vara för handen. Ändringen i 5 § erhåller automatiskt motsvarande
verkan i 6 § :s fall.

Vad angår lagrådets förslag att i stadgandet om viss frist för talans anhängiggörande
ordet »instämma» ersättes med »väcka», må erinras att
enligt 13 kap. 4 § rättegångsbalken talan i stämningsmål skall anses väckt,
då ansökan om stämning inkom till rätten. Tidigare gällde, att talan ansågs
väckt först då stämningsansökan delgivits motparten. Den nya ordningen
innebar en ändring bl. a. för de fall, då i lag var föreskrivet att talan skulle
anhängiggöras inom viss i lagen angiven tid. För alt detta förhållande skulle
framgå tillräckligt klart företogs inför rättegångsreformen en genomgång
av stadganden med dylika preklusionstider, varvid utmönstrades vissa tidigare
förekommande uttryck, vilka voro ägnade att föranleda en tolkning,
enligt vilken delgivning av stämning skulle ske före fristens utgång. Vissa
andra, från rättegångsbalkens terminologi avvikande uttryck ansågos däremot
icke kunna föranleda något missförstånd och fingo, för att alltför talrika
lagändringar skulle undvikas, kvarstå oförändrade, försåvitt ej av annan
orsak erfordrades ändring i lagrummet, i vilket fall eu anpassning till
rättegångsbalkens terminologi genomfördes. 1 lagar som tillkommit efter nya
rättegångsbalkens genomförande torde allmänt i fråga om preklusionsstad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

ganden ha eftersträvats en strikt anpassning till rättegångsbalkens terminologi.
Ett exempel från senaste tid utgör 23 kap. 8 § ärvdabalken. Andra
stycket av förevarande paragraf har i det remitterade förslaget utformats
med 6 kap. 4 § giftermålsbalken såsom förebild. Sistnämnda paragraf var
ett av de lagrum som vid nyss omnämnda översyn ansågs utan olägenhet
kunna kvarstå i oförändrat skick. Ehuru med hänsyn härtill skäl kunde
tala för att i det föreslagna preklusionsstadgandet godtaga en avvikelse från
nya rättegångsbalkens terminologi, bör det dock, särskilt om lydelsen i övrigt
omformuleras, ej ifrågakomma att bryta mot den vedertagna ordningen att
i nytillkomna preklusionsstadganden strikt följa rättegångsbalkens terminologi.
Nämnas må, att det faktiskt inträffat, att tidigare brukade uttryck,
där de ansetts kunna kvarstå, lett till missförstånd och onödiga processinvändningar.

Om erforderlig formell jämkning av sista stycket, vilket enligt lagrådets
förslag skulle bliva andra stycket, hänvisas till det ovan anförda. Ifrågavarande
stadgande har avfattats i nära överensstämmelse med det likartade
stadgandet i 6 kap. 6 § giftermålsbalken. Beträffande ärende som avses i
sistnämnda lagrum gäller enligt 6 § andra stycket 1 lagen om handläggning
av domstolsärenden, att vid det sakliga avgörandet nämnd skall deltaga i
häradsrätt samt rådhusrätt äga den sammansättning som i allmänhet är
föreskriven för domförhet vid huvudförhandling i tvistemål. I 8 § ärendelagen
meddelas vidare föreskrifter av innebörd, såvitt nu är i fråga, att det
slutliga avgörandet av ärende som nyss omnämndes i regel skall ske å ting,
respektive allmän rättegångsdag. Därest, såsom lagrådet förutsätter, motsvarande
regler anses böra gälla även för ärenden som avses i sista stycket
av förevarande paragraf, torde —• då med hänsyn till lagens begränsade giltighetstid
erforderligt tillägg icke lämpligen kan göras i ärendelagen —
föreskrift i ämnet i stället få införas i detta stycke. Till detta borde alltså
fogas ett tillägg, att i fråga om rättens domförhet och sammanträde vid avgörande
av sådant ärende, varom lagrummet handlar, skall gälla vad för
motsvarande fall är stadgat om ärende som angår medgivande till åtgärd enligt
6 kap. 6 § giftermålsbalken.

7 §•

Kommittén hade föreslagit en särskild bestämmelse till förhindrande av
att det skulle bli lättare att beröva make hans bostad med hjälp av samäganderättslagen
än då fastigheten tillhör ena maken. En make som ensam
äger en fastighet kan nämligen, om den utgör giftorättsgods, jämlikt 6 kap.
6 § giftermålsbalken sälja den utan andra makens samtycke blott om skäl
att vägra samtycke finnes ej vara för handen, varemot utbjudande till försäljning
enligt 6 § samäganderättslagen på begäran av en delägare skall
ske, såvitt ej annan delägare visar synnerliga skäl för anstånd. Emellertid
har departementschefen, i anslutning till ett yttrande av hovrätten över Skåne
och Blekinge, tolkat gällande lag så att bestämmelserna i 6 kap. 4 och

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

6 §§ giftermålsbalken äro tillämpliga, om försäljning enligt samäganderättslagen
påkallas av make vars andel srätt i den samfällda egendomen
utgör giftorättsgods. Departementschefen har därför funnit någon särskild
bestämmelse icke vara erforderlig. Lagrådet ansluter sig till denna uppfattning
men vill understryka att rättens tillstånd enligt 6 kap. 6 § giftermålsbalken
blott är erforderligt, om ena maken önskar en försäljning och
andra maken motsätter sig den. Finnas flera samägare än makarna och
är det någon utomstående som påkallar försäljning, bliva allenast samäganderättslagens
regler tillämpliga. Detsamma gäller, om endast någon utomstående
motsätter sig försäljning. Motsätter sig såväl en utomstående som
andra maken försäljning, bliva åter giftermålsbalkens regler tillämpliga.

Ur protokollet:

Clas Amilon

4 Bihnng till riksdagens protokoll 195S). 1 samt. Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 februari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 12 februari
1959 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 23 januari 1959 remitterade
förslaget till lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma
bostad.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

5 § i lagförslaget torde böra jämkas i överensstämmelse med vad lagrådet
förordat. Härjämte torde en mindre redaktionell jämkning få vidtagas i förslagets
slutbestämmelser.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte jämlikt 87 § regeringsformen
föreslå riksdagen att antaga sålunda ändrat förslag till lag med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Chr. af Winklerfelt

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

680530