Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962 (Proposition 1962:68)

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående rennäringens
främjande; given Stockholms slott den 23 februari 1962.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

Mot bakgrunden av vissa redovisade synpunkter och förslag beträffande
åtgärder för att främja rennäringen och höja inkomststandarden för dess utövare
anges i propositionen riktlinjer för den verksamhet i detta syfte som
hänförs till det statliga lappväsendet och lantbruksstyrelsen. Rationaliseringsarbetet
anses dock i första hand böra genomföras av renägarna själva
i inbördes samverkan. Det allmännas medverkan i arbetet bör främst ske
i form av intensifierad rådgivning och upplysning, yrkesutbildning samt
forsknings- och försöksverksamhet. En ändrad organisation föreslås av sistnämnda
verksamhet inom rennäringens område. För den utvidgade rådgivningen,
som centralt skall omhänderhas av lantbruksstyrelsen, erfordras
vissa personal- och anslagsförstärkningar. Vad gäller lantbruksstyrelsen har
förslag härom framlagts redan i årets statsverksproposition. I förevarande
proposition föreslås särskild medelsanvisning för ändamålet under ett nytt
reservationsanslag benämnt Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande.

Vissa ändringar förordas beträffande lönesättningen och tjänstebenämningarna
för olika personalkategorier inom lappväsendet. Slutligen framförs
i propositionen förslag beträffande avlönings- och omkostnadsanslagen till
lappväsendet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 februari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Gf.ijerstam, Holmqvist.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor angående
rennäringens främjande samt anför följande.

I. Inledning

Genom beslut den 31 juli 1956 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga för att
verkställa utredning angående renprodukternas tillvaratagande och avsättning.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga landshövdingen
T. F. Thunborg, tillika ordförande, renägaren P. Baer, länsveterinären
N. G. Enequist, direktören G. A. Holmberg, renägaren P. E. M:son
Kuoljok och konsulenten L. Å. Wikman. Sedan Thunborg avlidit, förordnades
landshövdingen A. V. R. Tottie den 19 november 1957 att såsom
ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga, vilka antagit namnet renutredningen, har den 8 juni 1960
avlämnat betänkande angående renskötselns organisation och renprodukternas
marknadsförande (stencilerat). över detta betänkande har remissyttranden
avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet,
statskontoret, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket,
statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen
efter hörande av vederbörande hushållningssällskap och lantbruksnämnder,
skogsstyrelsen efter hörande av vederbörande skogsvårdsstyrelser,
veterinärstyrelsen, statens jordbruksnämnd efter hörande
av Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund, Sveriges slakteriförbund
samt Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens slakteriföreningar,
övre Norrbygdens vattendomstol, Mellanbygdens vattendomstol, länsstyrelserna
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län efter hörande av
vederbörande lappfogdar, länsveterinärer, förste provinsialläkare och
lappbyar samt länsstyrelsen i Norrbottens län därjämte av Kiruna stad
och Jokkmokks kommun samt Norrbottens läns hälsovårdsförbund,
Norrbottens bildningsförbund, Svenska samernas riksförbund. Sällskapet
Same-ätnam samt 1960 års lappfondsutredning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

Med Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 30 maj 1958 landshövdingen
M. Näslund att verkställa utredning rörande forskningen på renskötselns
område och därmed sammanhängande frågor. Denna utredning,
som antagit benämningen renforskningsutredningen, har den 29 november
1960 avlämnat betänkande angående renforskningens organisation (siencilerat).
Remissyttranden över detta betänkande har avgivits av vattenfallsstyrelsen,
kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen efter
hörande av vederbörande skogsvårdsstyrelser, veterinärstyrelsen, statens lönenämnd,
länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
efter hörande av vederbörande lappfogdar, länsveterinärer, förste provinsialläkare
och lappbyar samt länsstyrelsen i Norrbottens län därjämte av
Kiruna stad och Gällivare kommun, lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök,
jordbrukets forskningsråd, veterinärhögskolan, statens veterinärmedicinska
anstalt, Svenska samernas riksförbund samt Sällskapet Sameätnam.

I det av länsstyrelsen i Norrbottens län den 9 september 1960 avlämnade
betänkandet med förslag till åtgärder för näringslivets utveckling i Tornedalen
(SOU 1960 : 37) har bl. a. upptagits vissa spörsmål rörande renskötseln.
Remissyttranden över betänkandet bär avgivits av ett stort antal myndigheter,
organisationer och sammanslutningar. Här ifrågavarande spörsmål
har därvid närmare behandlats av kammarkollegiet, domänstyrelsen,
lappfogdarna i Norrbottens norra distrikt och i Norrbottens skogsdistrikt,
Svenska samernas riksförbund samt Sällskapet Same-ätnam.

Slutligen har 1960 års lappfondsutredning med byråchefen T. Thorson
såsom utredningsman i en den 5 maj 1961 dagtecknad promemoria angående
finansieringen av vissa beräknade utgifter för lappväsendet (stencilerad)
redovisat resultatet av verkställd undersökning rörande finansieringen av
vissa beräknade utgifter för lappväsendet m. m. över promemorian har
remissyttranden avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen efter hörande av lantbruksnämnderna
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, övre Norrbygdens
vattendomstol, Nedre Norrbygdens vattendomstol, Mellanbygdens vattendomstol,
länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län efter
hörande av vederbörande lappfogdar, Svenska samernas riksförbund samt
Sällskapet Same-ätnam.

I årets statsverksproposition (bil. 11 p. 146, 147 och 148) har Kungl. Maj:t
på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1962/63 under driftbudgeten beräkna

a) till Lappfogdarna m. fl.: Avlöningar ett förslagsanslag av 557 000 kr.;

b) till Lappfogdarna m. fl.: Omkostnader ett förslagsanslag av 202 000
kronor; samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

c) till Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande ett reservationsanslag
av 50 000 kr.

Jag torde få återkomma till dessa anslagsfrågor i förevarande sammanhang.

Innan jag övergår till att redogöra för utredningarnas förslag samt för
innehållet i däröver avgivna yttranden, torde jag få lämna en sammanfattande
redogörelse för de nuvarande förhållandena inom renskötseln,
för renforskningen samt för vissa finansiella frågor.

II. Nuvarande förhållanden inom renskötseln, m. m.

Gällande bestämmelser, administration, m. m.

I de delar av Sverige, som nu utgör Norrbottens och Västerbottens län,
är renskötseln av mycket gammalt ursprung. Ordnade renflyttningar förekom
sålunda i Torne lappmark redan på 800-talet. Till de sydligare delarna
av det nuvarande renskötselområdet kom näringen långt senare; t. ex. till
mellersta Jämtland på 1500-talet och till Idre i nordligaste Dalarna för
200 år sedan.

Renskötseln är i Sverige förbehållen lapparna. Den grundläggande bestämmelsen
härom finns i 1 § lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige, den s. k. renbeteslagen. I nämnda lagrum
stadgas sålunda bl. a. att rätt till renskötsel tillkommer den som är av
lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av dessas
föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri eller
ock länsstyrelsen medger honom rätt därtill. Berättigad att utöva renskötsel
är dessutom kvinna, som är eller varit gift med man, som har eller haft
sådan rätt. Enligt huvudregeln förlorar emellertid renskötselberättigad kvinna
sin renskötselrätt om hon ingår äktenskap med man, som inte har sådan
rätt.

För renskötselns drivande skall lapparna jämlikt renbeteslagens föreskrifter
vara indelade i lappbyar. Till lappby hör — förutom de renskötande
lapparna — även lappar, som biträder i renskötseln inom byn samt
hustru och hemmavarande barn till den som tillhör lappbyn. Med renskötande
lapp jämställs också lapp, som inom lappbyn drivit renskötsel eller
på stadigvarande sätt biträtt i renskötsel men upphört därmed och inte
varaktigt ägnat sig åt annat yrke, ävensom änka och omyndigt barn till
avliden renskötare. Även lapp, som efter särskilt ansökningsförfarande av
länsstyrelsen medgetts rätt att inflytta till lappby, blir att betrakta som
renskötande lapp.

Övriga lappar betecknas som icke renskötande. De hör sålunda inte till
lappby och får till följd härav bl. a. ej utöva renskötsel i vidare mån än

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

att de i likhet med ägare eller brukare av jordbruksfastigheter inom Norrbottens
läns lappmarker äger hålla visst antal renar s. k. skötesrenar
i vård hos renskötande lapp.

För varje lappby skall finnas en byordning, som utfärdas av länsstyrelsen
efter lapparnas hörande. Byordningen skall innehålla föreskrifter
om sättet för renskötselns drivande inom byn och förhållandet i övrigt
mellan lapparna inbördes. I lappby skall vidare finnas en ordningsman,
som byns renskötande lappar utser inom sig. Ordningsmannen förordnas
av länsstyrelsen för en tid av sex år och har att vaka över efterlevnaden
av gällande lagar rörande renskötsel och av byordningen. Länsstyrelsen
utfärdar instruktion för ordningsmannen, som åtnjuter det skydd och är
underkastad det ansvar, som i lag stadgas beträffande statens tjänsteman.

I renbeteslagen lämnas vidare föreskrifter om de områden, inom vdka
renskötsel får bedrivas, samt om de tider på året, då betning av renar mom
de särskilda områdena får äga rum. Renbeteslagen reglerar också lapparnas
flyttningsvägar samt innehåller bestämmelser om lapparnas rätt att
taga bränsle samt för renskötselns behöriga utövande erforderligt virke
till bostäder, visthus och stängsel. Dessutom ges i lagen regler om lapparnas
rätt till jakt och fiske. Härutöver innehåller renbeteslagen föreskrifter om
de renskötande lapparnas förhållanden till den bofasta befolkningen,
främst då om lapparnas skyldighet att ersätta skador, som till följd av
renskötseln uppkommer på den bofasta befolkningen tillhörig egendom.

Alltsedan äldsta tider har lapparna haft för sed att märka renarna för
att äganderätten till dessa skall stå klar. Märkningen sker genom att vissa
snitt görs i renens öron. Renmärkningen har länge varit reglerad i lag.
Gällande lag i ämnet tillkom den 5 maj 1960 och trädde i kraft den 1 juli
samma år.

En del av de svenska renskötande lapparna har av ålder under sommartid
flyttat med sina renar till Norge, liksom de norska lapparna vissa tider
flyttat till Sverige. För att lösa de problem, som uppstår i samband med
att renarna överskrider riksgränsen, finns särskild överenskommelse mellan
Sverige och Norge. Nu gällande konvention mellan de båda länderna,
som tillkom den 5 februari 1919, är numera uppsagd med giltighet fr. o. in.
den 1 januari 1963. 1 konventionen ges utförliga bestämmelser angående
lapparnas rättigheter med avseende på renbetningen i det andra riket.

Jämväl mellan Sverige och Finland föreligger eu konvention angående
renar i gränsområdena. Genom konventionen, som är av den 9 maj 1925,
bär de svenska lapparna medgetts rätt att vid de årliga flyttningarna till
beteslanden i Norge begagna sig av flyttningsvägar över finskt område.

Av övriga bestämmelser, som berör renskötseln, må nämnas 1867 och 1868
års kungl. brev till länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län
rörande odlingsgränsen. Genom bestämmelserna i dessa brev skiljes de
utpräglade lapptrakterna från jordbruksområdena. Odlingsgränsen är upp -

6 Knngl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

huggen i terrängen som en rågång från Karesuando i norr till Jämtlands
län i söder. Genom avvittringsstadgan den 30 maj 1873 fastslås, att lapparna
jämväl efter det avvittringen genomförts skall vara berättigade att för renhjordarna
begagna bete å i huvudsak all skogsmark inom lappmarkerna.

Alltefter den geografiska utsträckningen av renskötseln och därav betingade
olika levnadsförhållanden är de renskötande lapparna indelade i två
grupper fjällappar och skogslappar. Enligt renbeteslagen är lappar, som
driver fjällrenskötsel, berättigade att under varje tid av året uppehålla sig
med sina renar dels inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
på trakter ovan odlingsgränsen, dels i Jämtlands län på renbetesfjällen.
Fjällapparna har dessutom rätt att uppehålla sig med sina renar dels hela
året på trakter nedom odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns
lappmarker, dels under månaderna oktober—april på sådana trakter utom
lappmarken och renbetesfjällen, som lapparna efter gammal sedvana
besökt med sina renar.

Skogslapparna, som för ett mer stationärt liv, har rätt att hela året
driva renskötsel inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
ovan odlingsgränsen. Vidare får skogslapparna utöva renskötsel på sådan
mark nedom odlingsgränsen, som antingen tillhör kronan eller — ehuru
upplåten till enskild — vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland
eller av ålder använts som sådant land. På de sistnämnda »sedvanetrakterna»
må de dock uppehalla sig endast under våren, sommaren och hösten. Skogslapparna
har dessutom medgivits rätt att med sina renar vistas dels på annan
än nyss angiven mark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker,
under forutsättning att den ifrågavarande marken av ålder nyttjats för skogsrenskötsel,
dels under månaderna oktober—april utanför lappmarkerna på
de trakter, som skogslapparna efter gammal sedvana vintertid besökt med
sina renar.

I detta sammanhang må även nämnas att den form av skogsrenskötsel,
som bedrivs i Tornedalen och Kalix älvdal, regleras genom särskilda bestämmelser
i renbeteslagen. Rätten att inom nämnda områden driva renskötsel
är beroende av länsstyrelsens tillstånd, som på vissa villkor kan
lämnas för en tid av högst tio år.

För att utöva tillsyn över renskötseln och handha andra administrativa
göromål, som har samband med rennäringen har staten inrättat en särskild
organisation, benämnd lappväsendet. Denna organisation började växa fram
i sin nuvarande form under 1800-talets två sista årtionden. Sålunda har lappfogde
funnits anställd i Jämtlands läns sedan ar 1885, i Norrbottens län sedan
år 1890 och i Västerbottens län sedan mitten av 1890-talet. År 1916 uppdelades
Norrbottens län i två lappfogdedistrikt, och på 1930-talet inrättades
i samma län ytterligare ett distrikt. Lappväsendet har utökats i olika omgångar
också genom att lappfogdeassistenter och särskilda tillsynsmän an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

ställts. F. n. är anställda två lappfogdeassistenter och sju tillsynsmän i Norrbottens
län, en lappfogdeassistent och fyra tillsynsmän i Västerbottens län i
samt en lappfogdeassistent och två tillsynsmän i Jämtlands län. Lappfogdarna
är lönegradsplacerade i Ao 23, lappfogdeassistenterna i Ae 17 och lapptillsynsmännen
i Ae 10.

Lappfogde lyder under vederbörande länsstyrelse och har att taga den
befattning med lappväsendet, som anges i Kungl. Maj:ts instruktion för
lappfogdarna den 31 augusti 1938 (nr 592; ändr. 1949:692, 1953:559 och
1960: 147) samt i övrigt fullgöra vad enligt instruktionen eller eljest enligt
lag eller författning åligger honom ävensom vad honom av länsstyrelsen
i och för tjänsten anbefalls.

Lappfogden skall enligt instruktionen göra sig förtrogen med lapparnas
ekonomiska och sociala förhållanden samt bistå dem med erforderliga upplysningar
och råd. Han skall verka för ett gott förhållande mellan de bofasta
och lapparna samt för sådant ändamål göra sig förtrogen jämväl med de
bofastas förhållanden och söka bibringa båda befolkningsgrupperna kännedom
om deras ömsesidiga rättigheter och skyldigheter samt förekomma
övergrepp härutinnan.

Med avseende å renskötseln åligger det lappfogden bl. a.

att vaka över att gällande bestämmelser rörande renskötseln och vad
som står i samband med denna efterkommes såväl av bofasta som av lappar
samt att, där så ej sker, söka åstadkomma rättelse;

att ha tillsyn över att givna föreskrifter rörande lapparnas flyttningar,
renskiljningar, samkningar och andra åtgärder för åstadkommande av en
god renskötsel blir iakttagna;

att själv eller genom annan i lämplig tid före flyttningarna verkställa
undersökning om betesförhållandena, särskilt vintertid;

att hålla sig noga underrättad om förekomsten av sjukdomar bland renarna,
om uppträdande av rovdjur samt om andra liknande, för renskötseln

skadliga företeelser; .

att skaffa sig noggrann kännedom om renbeståndet och växlingarna dari
samt för sådant ändamål bl. a. göra sig underrättad om kalvningsresultat
och hålla kontroll över renslakten ävensom att, för att åstadkomma basta
möjliga utbyte av rennäringen för lapparna, med uppmärksamhet följa
företeelserna på renmarknaden;

att i fråga om förhållandet till Norge och Finland tillse, att de i renbeteskonventionerna
med dessa länder eller eljest givna föreskrifter noggrant
följs.

Beträffande socialvård och barnavård för lappar åligger det lappfogden
bl. a. att utöva tillsyn över det sätt, varpå de kommunala myndigheterna
handhar socialvården och barnavården bland lapparna och att göra de framställningar
och erinringar, som föranleds av iakttagelser, vilka gjorts vid
tillsynen.

I fråga om nomadskolväsendet har lappfogden att avgöra vem som är att
anse som barn av nomadlapp och till följd därav skall gå i nomadskola.

Kungi. Maj ds proposition nr 68 dr 1962

Vad angår taxering åligger det lappfogde bl. a. att närvara vid taxeringsnämndernas
behandling av lapparnas beskattningsärenden.

Lappfogden skall biträda länsstyrelsen vid handläggningen av ärenden
rörande de till lapparnas uteslutande begagnande anvisade kronomarkcma.
Han skall verkställa utredning beträffande upplåtelser ovan odlingsgränsen
och å renbetesfjällen och övervaka utövningen av beviljade sådana
rättigheter samt tillse, att överträdelse av stadgade villkor eller annan
inkräktning a kronomark blir beivrad.

Tillsynsman vid lappväsendet skall fullgöra vad som enligt Kungl. Maj:ts
instruktion for tillsynsmännen vid lappväsendet den 21 december 1949 (nr
693) eller eljest enligt lag eller författning åligger honom ävensom vad som
anbefalls honom av länsstyrelsen eller lappfogden i och för tjänsten.

Under den statliga administrationen lyder de tidigare nämnda ordningsmannen
i lappbyarna.

Där svenska lappar sommartid äger rätt att föra sina renar på bete inom
renbetesdistrikt i Norge, skall för varje sådant distrikt utses en förman och
en andre förman. Om förmans åligganden stadgas särskilt i gällande renbeteskonvention.

Till lappväsendets viktigare arbetsuppgifter på renskötselns område hör
att utarbeta tillämpningsbestämmelser för de olika renskötselområdena i
anslutning till gällande lagstiftning. Åtskilligt arbete är vidare förknippat
med den administrativa rutinen, såsom registrering av renantal, sammantraden
med lappbyar samt smärre undersökningar och utredningar om
spörsmål av skiftande art. Lappväsendet ombesörjer uppförandet av byggnader,
stängsel, m. m. i den omfattning dessa bekostas av budget- och lappfondsmedel.
Även andra arbetsuppgifter, som har samband med renskötselns
driftsförhållanden, har införlivats i den löpande verksamheten, såsom
uppsikten över de särskilda renskötarföreningarna, försöksverksamheten
pa renslaktens område och renforskningen.

Utöver skyldigheten att fullgöra de i författningsväg ålagda arbetsuppgifterna
har på ordningsmännen i ökande omfattning ankommit att företräda
sina lappbyar vid allmänna sammanträden inför statliga myndigheter
och kommunala organ och därvid tillhandagå med allehanda upplysningar
om förhållandena i lappbyarna samt att biträda myndigheterna vid
exempelvis utredningar angående renskötseln och lapparnas förhållanden
i övrigt.

Antalet i renskötsel sysselsatta personer jämte familjemedlemmar har
enligt föreliggande statistik kontinuerligt minskat alltsedan slutet av 1800-talet. Förändringarna under perioden 1880—1958 framgår av följande
tabell. J

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

År	Egentliga yrkesutövare	Medhjälpande familje- medlemmar	Summa egentlig arbetspersonal	Övriga familje-medlemmar	Summa
1880	1 169	1 016	2 185	2 271	4 456
1900	1 074	894	1968	1961	3 929
1920	876	475	1351	1 833	3 184
1940	763	379	1 142	1 535	2 677
1945	823	273	1096	1 546	2 642
1958	8461	2391	1 085	1 500	2 585

Av antalet år 1958 i renskötsel sysselsatta personer fördelade sig 1 999
på Norrbottens, 268 på Västerbottens och 318 på Jämtlands län med Idre
kommun i Kopparbergs län.

Antalet renar växlar tid efter annan i främsta rummet beroende på betesförhållandena.
Dåliga renskötselår medför sålunda regelmässigt en minskning
av renstammen, medan goda renbetesår innebär, att renbeståndet ökar.
För att kunna erhålla en någorlunda säker uppfattning om renantalet stadgas
i renbeteslagen att renräkningar skall hållas. Sålunda gäller att allmän
renräkning skall äga rum, då Kungl. Maj:t föreskriver därom. Vidare äger
länsstyrelse vid behov förordna om tillfällig renräkning. Vid renräkningar
och i kontinuerligt förda renlängder anges nettoantalet renar mellan
slakt- och kalvningssäsong. Under sommaren och hösten tillkommer en
årskull renar motsvarande ungefär 25 procent av nettoantalet.

Växlingarna i antalet renar framgår av följande uppgifter, som framkommit
vid renräkningar.

1925 1928 1931 1934 1940 1955/56

Norrbottens län ............. 192 578 176 455 220 792 193 792 104 955 200 000

Västerbottens län............ 32 316 31 026 33 546 54 698 36 761 40 000

Jämtlands län med Idre ..... 13 361 17 161 24 712 29 465 23 450 35 000

Summa 238 255 224 642 279 050 277 955 165 166 275 000

Till jämförelse må nämnas, att antalet renar enligt 1961 års renlängder
uppgår till sammanlagt ungefär 212 000, varav i Norrbottens län i runt
tal 152 000, i Västerbottens län omkring 35 000 och i Jämtlands län med
Idre ca 25 000.

Ungefär en femtedel av den samlade renmassan ägs av skötesrenägare,
d. v. s. personer som ej tillhör de renskötande familjerna. För renarnas vård
har ägaren att årligen erlägga viss betalning, s. k. sköteslega.

1 Familjemedlemmar med större antal egna renar räknas numera såsom självständiga
företagare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

Driftsförhållandena inom rennäringen

Man skiljer mellan den intensiva och den extensiva renskötseln. Den
intensiva skötseln förekom i Sverige allmänt fram till 1920-talet. Den
kännetecknas av att renarna hela året hålls i små hjordar. Förutom till
slakt nyttjas renen i denna driftsform i stor utsträckning som dragdjur
och klövjedjur. Det förekommer också allmänt att renkorna mjölkas. Renskötarens
familj åtföljer vanligtvis renhjorden vid flyttningar mellan
olika betesland.

Utmärkande för den extensiva driften, vilken numera oftast tillämpas,
är främst att renarna — särskilt under barmarkstiden — hålls i stora
hjordar, som inte är föremål för kontinuerlig tillsyn. Man tillgodogör sig
renen väsentligen endast som slaktdjur. Vid renhjordens flyttning mellan
skilda betesmarker medföljer regelmässigt endast särskilt avdelade vaktare.
Det är naturligt, att en renskötsel, som bedrivs under sådana förhållanden
som de nu nämnda, medför kostnader och olägenheter för såväl renägarna
själva som för andra intressenter. Behovet av tekniska anordningar, såsom
gärden för märkning, skiljning och slakt samt renstängsel, ökar allt eftersom
renhjordarna lämnas större frihet. Antalet skador som de fritt kringströvande
renhjordarna åstadkommer på de bofastas och annans egendom
blir större. Den extensiva renskötseln medför även ökade möjligheter för
rovdjuren att härja bland renhjordarna.

Renskötsel drivs antingen såsom familjeföretag eller i form av enpersonsföretag.
De enskilda företagen är oftast samlade i grupper. Vanligt är sålunda,
att skilda företagare håller samman i en s. k. sita, som är en sorts
familje- eller släktgrupp. Släktskap är dock ej nödvändig inom en sita,
eftersom sammanhållningen främst är betingad av de praktiska förhållandena.
Sitaindelningen är vanlig på vintern, då renarna måste hållas
i smärre, lätthanterliga grupper. Den sitan tillhöriga renmassan kan nämligen
utan större uppbåd av arbetsmanskap förflyttas från en betesplats
till en annan och även sammanföras för slakt utan större omgång.

Sitaindelning såsom driftsform upprätthålls ej under barmarkstiden. Under
hela sommarhalvåret, d. v. s. från vårflyttningens slut intill tiden för
höstslciljningarna, brukar renarna få beta fritt inom ett större område för
en lappby eller en storgrupp. En lappby kan bestå av en eller flera storgrupper.
I lappbyar som består blott av en storgrupp hålls renarna under
hela barmarkstiden inom det för lappbyn tilldelade betesområdet utan
någon indelning i undergrupper. I några fall har även ett par angränsande
lappbyar slagits samman till en enda storgrupp för hela barmarkstiden.
1 några av skogslappbyarna i Norrbottens län ävensom i några lappbyar i
Jämtlands län är hela byns samlade renmassa inte större än att den året
om kan hållas i en enda hjord.

Denna gruppindelning tillämpas vid bevakningen av renarna under

Kurujl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

betesgången, vid renarnas samlande för märkning, skiljning och slakt
ävensom vid flyttning. Härvid betraktas gruppen som driftsenhet, och
arbetet fullgörs av det inom gruppen tillgängliga arbetsmanslcapet. När
det däremot är fråga om åtgärder med de enskilda djuren, träder gruppindelningen
i bakgrunden. Endast den enskilda företagaren fullgör sådana
arbetsmoment, antingen själv eller genom egna skötare. Denna ordning
tillämpas vid genomförandet av märkning och kastration av renar samt
vid skiljning.

De renskötande lapparna ombesörjer själva normalt endast sin husbehovsslakt.
Avsaluslakten omhänderhas på många håll av renuppköpare.
Dessa är oftast personer, vilka har renhandel som bisyssla vid sidan av
annan verksamhet. I vissa fall är renuppköpama ombud åt partihandlare
i renkött. Av ålder har slakten väsentligen utförts i form av s. k. buskslakt
ute i markerna, varvid särskilda anordningar för slaktens underlättande,
såsom slaktställningar m. m. sällan begagnats. Uppslaktningen har vanligtvis
verkställts av renuppköparna med biträde av tillfälligt engagerad
personal, vilken endast i undantagsfall varit yrkeskunnig. Varutransporten
från slaktplats till uppsamlingsställe, lagerlokal o. dyl. har merendels skett
på ett från hygienisk synpunkt otillfredsställande sätt. Lagerlokalerna har
ej sällan varit otjänliga för sitt ändamål. I viss utsträckning har levande
renar transporterats till vederbörande renuppköpares hemort, där uppslaktning
verkställts.

På senare år har några storföretag börjat intressera sig för renslakt.
Bland dessa företag må nämnas slakteriföreningarna i Norrland. Även
enskilda företag har upptagit renslakt som en del av sin verksamhet.

Frågan om att underkasta renköttet obligatorisk veterinärbesiktning har
under lång tid varit föremål för överväganden. I lagen den 20 mars 1959
(nr 99) om köttbesiktning m. in. är intagna bestämmelser angående kött
av ren, vilka emellertid äger tillämpning först från den dag Kungl. Maj:t
förordnar. Sådant förordnande har ännu ej meddelats.

För att underlätta driften används skilda slag av anläggningar inom
renskötseln. Till dessa är bl. a. att räkna de g ä r d e n inom vilka renarna
samlas för märkning, skiljning och slakt. Sådana gärden finns numera i
stort antal över hela renskötselområdet. Numera byggs gärdena merendels
som permanenta anläggningar och till deras uppförande och underhåll
utgår ibland bidrag från lappfonden eller av vissa vattenregleringsavgifter.

Under den extensiva renskötselns tid har särskilda ren stängsel uppförts
för att avgränsa skilda lappbyars betesområden och för att hindra att
renar strövar från eget betesområde och sammanblandas med främmande
lappbyars renhjordar. Även till renstängsel har bidrag utgått på sätt nyss
nämnts.

För renskötarnas räkning har kåtor, stugor och bodar upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

förts på lämpliga platser inom betesområdet. Under senare år har bidrag
utgått även för sådana anläggningar. Till anläggningar för renskötselns
underlättande är vidare att räkna broar över svårvadade bäckar,
båtar och båthus, röjda och utprickade färdleder samt telefonledningar.
Numera är det vanligt, alt staten svarar för praktiskt
taget alla kostnader för detta slag av anläggningar.

Slutligen har under det senaste årtiondet på några håll försöksvis
uppförts särskilda renslakterier och andra anordningar för renslakt.
Kostnaderna för dessa har i huvudsak gäldats av det allmänna.

Vid sidan om den obligatoriska lappbyindelningen förekommer frivilliga
organisationer, vilkas uppgift är att främja samverkan mellan renägarna
inbördes. Sedan gammalt finns s. k. renägarföreningar i lappbyarna nedanför
lappmarksgränsen i Norrbottens län. Till en sådan förenings uppgifter
hör att svara för anställande och avlönande av arbetsmanskap, skadors
ersättande, uppförande av slakthagar, m. m. Erforderliga medel uttaxeras
årligen från medlemmarna. För den löpande verksamheten svarar föreningens
styrelse eller en verkställande ordförande. Renskötseln inom föreningens
verksamhetsområde förestås av en lapsk renvårdare, som i egenskap av
koncessionsinnehavare är ansvarig för ordningen i renskötseln.

I skogslappbyarna i Pite lappmark i Norrbottens län finns sedan ett tiotal
år särskilda s. k. renskötarföreningar för främjande av samarbetet mellan
renskötarna inbördes. Eu sådan förening svarar för arbetsledning i renskötseln,
ombesörjer kostnadsutjämning mellan renägarna inom lappbyn och
handhar även andra för renskötseln i lappbyn gemensamma frågor. Föreningen
har en särskild kassa, som inte sammanförs med lappbyns kassa.

Den ideella föreningsrörelsen har numera stor spridning bland lapparna,
och s. k. sameföreningar finns över praktiskt taget hela renskötselområdet.
Sedan ett årtionde tillbaka har vidare den centrala organisationen Svenska
samernas riksförbund varit i verksamhet. Förbundet är en sammanslutning
av lokala sameföreningar, varjämte flertalet lappbyar ingår som medlem- -mar i detsamma. Eu annan ideell förening är Sällskapet Same-ätnam.

Det kapital, som är bundet i renhjordarna, uppgår till ca 25 milj. kr.
Av detta belopp kontrolleras ca 20 milj. kr. av de renskötande lapparna,
medan återstående belopp om 5 milj. kr. tillhör skötesrenägarna.

Skogsrenskötseln och den sydjämtländska fjällrenskötseln lämnar förhållandevis
högre avkastning än den nordligare fjällrenskötseln. Detta kan
bero på att flyttningarna sker över kortare sträckor och att miljön är gynnsammare.
Lokalt kan vidare renrasens storlekstyp vara av betydelse vad
beträffar den relativa mängden frambringade produkter. Den olika avkastningen
beror emellertid också på renstockens skiftande inre sammansättning.
Med ledning av viktuppgifter och data om renstockens inre sammansättning
har årsproduktionen av kött beräknats utgöra ca 750 kg per 100 renar i

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

nettostocken inom fjällrenskötseln. Inom skogsrenskötseln synes åter 850
å 900 kg vara ett relativt vanligt värde.

Den samlade årsproduktionen av kött på en normal renstock beräknas
utgöra 2 000 ton, varav inom Norrbottens län omkring 1 400 ton, inom
Västerbottens län något över 300 ton och inom Jämtlands län inemot 300
ton. Vidare erhålls inemot 50 000 renhudar årligen. Värdet av den totala
produktionen uppgår till ca 7 milj. kr. brutto i producentledet.

Årsavkastningen per ren beräknas i genomsnitt uppgå till ungefär 30 kr.
brutto. Det ekonomiska utbytet i förhållande till arbetsinsatsens storlek växlar
dock betydligt mellan olika lappbyar. Produktionens bruttovärde i förhållande
till varje insatt dagsverke uppgår vanligast till 30 å 35 kr., medan
de högsta värdena är omkring 60 kr. och de lägsta blott omkring 15 kr.
Mellan de skilda företagen är differenserna ännu större, vilket sammanhänger
med den ojämna fördelningen av renmassan.

III. Renforskningen

Sedan november 1951 finns en organiserad renforskningsverksamhet,
benämnd lappväsendets renforskning. Till denna är knuten en jägmästarutbildad
försöksledare. I arbetsplanen ingår följande:

1. rasbiologisk undersökning med stöd av mätningar och beskrivning av
levande renar i vissa hjordar;

2. studier av renarnas betesväxter och de växtsamhällen, vari dessa företrädesvis
förekommer liksom också av möjligheterna att anordna nödutfodring; 3.

studier av renarnas skadliga parasiter och viktigaste sjukdomar;

4. undersökning av möjligheterna till rationalisering av avelsurvalet vid
slakt och kastrering;

5. forskning beträffande slakt- och kastreringsmetoder;

6. prövning av tekniska anordningar för den praktiska rennäringens utövning; 7.

forskning i fråga om renpr oduk temas tillvaratagande och försäljning.

För forskningsverksamheten finns inrättad en försöksstation inom krono parken

Dundret i Gällivare kommun. Stationens område har en areal av
1 250 ha och den till försöken hörande renhjorden består av ca 100 djur.
Två heltids- och en deltidstjänstgörande djurvårdare är anställda.

Fr. o. in. augusti 1955 är vid statens veterinärmedicinska anstalt anställd
en veterinär såsom renkonsulent med forskningsuppgifter pa renskötselns
område. Renkonsulenten är fr. o. m. den 1 juli 1958 också chef för försöksstationen.
För att handlägga frågor rörande den veterinära forskningen inom
renskötseln finns en rennämnd, bestående av veterinärmedicinska anstaltens

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

föreståndare och ytterligare tre ledamöter. Renkonsulenten är adjungerad
ledamot av nämnden.

Lappväsendets renforskning har hittills publicerat en serie meddelanden
och en serie småskrifter.

Kostnaderna för renforskningen har under de senaste budgetåren uppgått
till ca 110 000 kr. per år. Med undantag för ett årligt belopp av 15 000 kr.,
som erlagts av Kiruna och Gällivare kommuner, har utgifterna bestritts
från .statens lappfond.

I december 1958 beslöt vattenfallsstyrelsen anslå 750 000 kr. till försöksverksamhet
rörande renskötseln. Av det angivna beloppet beräknas 450 000
kr. åtgå för att bekosta uppförande av stängsel, forskningsstation och andra
fasta anläggningar. Såsom försöksobjekt har utsetts skogslappbyn Serri i
Jokkmokks kommun. Avsikten med verksamheten, som i första hand
är avsedd att pågå under fem år, är att söka utröna förutsättningarna för
att inom koncentrerade områden och med utgångspunkt från en viss storlek
på renhjorden höja avkastningen av renskötseln med tillhjälp av näringsmässigt
sett lämpliga biologiska, tekniska och andra hjälpmedel. Försöksrenhjorden
har förutsatts skola omfatta ca 900 djur.

De undersökningar, som skall bedrivas inom Serri-verksamheten, avses
ge svar på bl. a. följande frågor.

1. Vilka möjligheter finns att på förhållandevis kort tid tämja renen?

2. Vilken föda behöver renen och hur skall födan lämpligen vara sammansatt? 3.

Hur påverkar ett rationellt utnyttjande av olika betesområden den naturliga
betesproduktionen och hur påverkas de enskilda djuren härav?

4. Hur kan man genom positiva åtgärder — t. ex. genom att anordna
beteskultur — påverka betesfaktorn?

5. Vilken betydelse har ersättnings-, tillskotts- och/eller kraftfoder för
produktionen och hurudant är förhållandet mellan kostnaderna härför
och den eventuella vinst, som härigenom kan åstadkommas?

6. Vad betyder en rationell avel för produktionen av kött och hur inverkar
genomförda avelsförsök på fodertillgången?

7. Skall produktionen helt inriktas på kött, horn, hud och ben eller skall
man kombinera denna produktion med t. ex. produktion av mjölk?

8. Vilka åtgärder erfordras i övrigt för att öka näringens lönsamhet?

Vidare är avsikten att man skall undersöka förhållandet mellan renskötsel
och skogsbruk.

Ledningen för verksamheten består av en representant för Serri skogslappby
och en företrädare för vattenfallsstyrelsen samt en opartisk ordförande.
Försöksområdet är inhägnat av ett stängsel med en omkrets av
drygt sex mil. Inom området finns en forskningsstation vid byn Slakka.

I omedelbar närhet av denna skall anläggas ett slakteri och i anslutning
därtill särskilda renhagar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

IV. Finansieringen av lappväsendet samt den statliga bidragsgivningen

till rennäringens främjande

Allmänt

Kostnaderna för lappväsendet gäldas av anslag på riksstaten (Jordbruksdepartementet;
L. Lappväsendet; Lappfogdarna m. fl.: 1961/62 Avlöningar,
förslagsanslag 561000 kr.; Omkostnader, förslagsanslag 188 000 kr.). På
riksstaten finns vidare uppfört ett anslag till socialhjälp och barnavard för
lappar (Socialdepartementet; G. Mödrahjälp, socialhjälp, barnavård m. m.;
Socialhjälp och barnavård för lappar, förslagsanslag 1961/62 250 000 kr.).
Övriga utgifter, såsom bidrag till åtgärder för renskötselns främjande, renforskning
m. m., bestrids främst från statens lappfond och från sådana
medel som i samband med vattenregleringar avsatts för främjande av rennäringen.
Bidragsgivningen budgetåret 1960/61 till ifrågavarande ändamål
framgår av följande sammanställning.

Ändamål Från lappfonden Av särskilda Av reglerings- Summa

vattenavgifter avgifter

A. Direkta åtgärder för

renskötselns främ-jande i 1) Jämtlands län 2) Västerbottens län 3) Norrbottens län	153 149 19 200 115 100	63 000 287 449 106 000	169 000	4 000 55 200	59 200	153 149 86 200 276 300	515 649
B. Åtgärder till främ-jande av lapparnas jakt och fiske		13 000	7 700		_		20 700
C. Åtgärder för under-lättande av bostads-byggen m. m. åt lapparna		750					750
D. Renforskning m. m.		25 000	114 800		—		139 800
E. Särskilda åtgärder för understödjande av organisationsar-bete m. m. bland lapparna		29 000	30 500		42 300		101 800
Summa		355 199	322 000		101 500		778 699

Statens lappfond

Statens lappfond inrättades genom beslut vid 1943 års riksdag. Den bildades
genom sammanslagning av jämtländska renbetesfjällens skogsfond,
jämtländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder.
Enligt riksdagens beslut äger Kungl. Maj:t använda fondens medel för
åtgärder sammanhängande med förvaltningen av renbetesfjällen i Jämtlands
län och de till utvidgning av dessa inköpta fastigheterna samt för
inköp av ytterligare fastigheter för renbetesfjällens utvidgning. Fonden

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

får även disponeras för de övriga åtgärder, som befinns vara till gagn
för lapparna och deras renskötsel.

Statens lappfond förvaltas av statskontoret. Fondens inkomster utgörs av
läntemedel och avkastning pa fondkapitalet samt medel, som erläggs jämlikt
gällande författnings- och konventionsbestämmelser, exempelvis arrendeavgifter
för bete, slåtter, grustäkt, jakt eller fiske, varom talas i 56 § renbeteslagen,
och sådan gottgörelse, som enligt 5 § renbeteslagen skall lämnas, därest
från lapparnas nyttjande undantas område beläget ovan odlingsgränsen
eller på renbetesfjällen. Slutligen redovisas f. n. resultatet av renbetesfjällens
rörelse till statens lappfond, i det att nettoavkastningen av skogsdriften
tillgodoförs lappfonden. Skötseln och förvaltningen av skogarna
handhas av domänstyrelsen.

Medel ur lappfonden ställs till lappväsendets förfogande dels i de särskilda
stater som Kungl. Maj:t budgetårsvis fastställer för länsstyrelserna i
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dels genom anvisningar som
av Kungl. Maj:t beviljas för olika ändamål under löpande budgetår. I stater
anvisade medel har av länsstyrelserna fått disponeras t. o. m. utgången av
det budgetår, som följer närmast efter det för vilket medlen beviljats. För
de medel, som tillställs länsstyrelserna under löpande budgetår, är dispositionstiden
begränsad till ett budgetår. Medelsanvisningar för lapparnas
behov ställs emellertid ej enbart till berörda länsstyrelsers förfogande.
Belopp exempelvis till bostäder — nyanläggning av bostadsbyggnader för
renskötande lappar samt jordbruks- och bostadslägenheter åt icke renskötande
lappar — har ställts till lantbruksstyrelsens disposition.

Variationerna i lappfondens ekonomiska ställning alltifrån fondens tillkomst
framgår av de i följande sammanställning redovisade kapitalbehållningarna
vid resp. budgetårs utgång (milj. kr.). Tillgångarna hos statskontoret
utgörs huvudsakligen av räntebärande placeringsobjekt.

Lappfondens tillgångar 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52

Ilos statskontoret ..... 2.2 2.1 2.1 2.7 3.0 3.3 3.3 3.2 3.7

* domänstyrelsen ... 0.6 0.8 1.1 0.7 0.8 0.2 0.2 0.8 0.7

Summa 2.8 2.9 3.2 3.4 3.8 3.5 3.5 4.0 4.4

1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61

Hos statskontoret ..... 4.5 4.6 4.5 4.4 3.7 3.1 2.5 2.5 2.9

» domänstyrelsen ... — 0.1 0.5 — —0.2 —0.5 —1.5 —1.7 —2.0

Summa (netto) 4.5 4.7 5.0 4.4 3.5 2.6 1.0 0.8 0.9

De hos statskontoret redovisade inkomsterna för lappfonden har ej
uthålligt kunnat täcka utgiftsanspråken. Fr. o. in. budgetåret 1943/44 fram till
budgetåret 1955/56 översteg utgifterna inkomsterna med sammanlagt över
530 000 kr., alltså med i genomsnitt över 44 000 kr. per år. Under samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 är 1962

period översteg inkomsterna från renbetesfjällens skogar utgifterna för
dessa med närmare 2,7 milj. kr. eller med i genomsnitt över 220 000 kr.
per år. Lappfonden har således under den period, varom här är fråga, i
mycket hög grad varit beroende av skogsavkastningen. Sammanfattningsvis
kan sägas att omkring 20 procent av skogsavkastningen åtgick till att
täcka underskottet inom den i statskontoret redovisade rörelsen, medan
80 procent ökade fondens tillgångar från 2,8 till 5 milj. kr.

Perioden 1955/56—1958/59 karakteriserades dels av en stor utgiftsexpansion,
dels av ett stigande kassaunderskott för renbetesfjällens skogar.
De redovisade utgifterna för fyraårsperioden utgjorde närmare 4,2 milj. kr.
mot 3,7 milj. kr. för hela den föregående tolvårsperioden. Någon samtidig
ökning av de hos statskontoret redovisade inkomsterna förelåg däremot
ej, varför ett redovisat underskott på sammanlagt över 1,7 milj. kr. uppstod.
Underskottet för skogsdriften 1955/56—1958/59 utgjorde närmare 1,8
milj. kr. Fr. o. m. budgetåret 1958/59 har på grund av lappfondens svaga
ställning en nedskärning skett av utgifterna under fonden.

Lappfondens tillgångar hos statskontoret utgörs till övervägande delen
av inteckningslån placerade i större fastigheter. Viss del av medlen är utlämnade
som lån för inköp av livrenar m. m. Dagsvärdet av samtliga hos
statskontoret redovisade tillgångar kan uppskattas till omkring 2,6 milj. kr.
För att erhålla ett mått på fondens disponibla behållning måste dock tillgångarna
minskas med dels skulder och dels beslutade anvisningar, som
ännu ej hunnit utbetalas. Skulderna utgjorde den 30 juni 1961 sammanlagt
över 2,0 milj. kr. och anvisningarna omkring 800 000 kr. Följaktligen förelåg
en total brist på omkring 200 000 kr. I detta sammanhang bör dock påpekas
att skulderna till domänverket är speciellt höga vid varje budgetårsskifte
på grund av kreditgivning vid virkesförsäljningarna. Från den 1 juli till den
31 december 1961 nedgick sålunda ifrågavarande skulder med något mer
än 800 000 kr.

Lappfondens i statskontoret redovisade inkomster under den senaste sexårsperioden
framgår av följande sammanställning (1 000-tal kr.)

Inkomstslag	1955/56	1956/57	1957/58	1958/59	1959/60	1960/61
Arrendemedel .	........ 204,9	259,3	314,0	342,3	393,0	487,5
Räntemedel . . .	........ 130,4	130,3	123,2	100,8	85,1	87,1
Diverse ......	........ 114,4	436,5	73,4	212,4	70,7	333,7
	Summa 449,7	826,1	510,6	655,5	548,8	908,3

Arrendemedlen utgörs till övervägande del av ersättningar i samband
med fiskerätt supplåtelser. Uppskattningsvis faller i medeltal närmare 80
procent av arrendemedlen på dessa upplåtelser. Därnäst har jakträttsupplåtelserna
största betydelsen ur ekonomisk synpunkt. Räntemedlen
utgör avkastningen på fondens kapital. Diverseinkomstema består så gott 2

2 Rihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

som uteslutande av ersättningar för skada på renbete och fiske i samband
med vattenregleringar m. m.

Nedanstående sammanställning anger medelsanvisningen från lappfonden
specificerad på olika utgiftsändamål för perioden 1955/56—1959/60 (1 000-tal

kr.).

Ändamål 1955/56

Renskötsel

Nyanläggningar ............... 146,6

Underhåll ..................... 175,1

Forskning på renskötselns område 65,0

Slaktanordningar .............. 45,0

Renräkning ................... 21,0

Bevakning ...................... 37,6

Religiösa och kulturella ändamål .. 51,3

Diverse ......................... 130,0

Summa 671,6

1956/57	1957/58	1958/59	1959/60
174,6	397,7	217,0	62,3
184,6	256,5	154,2	61,5
65,0	73,0	79,5	—
92,0	80,0	39,0	14,0
12,0	3,0	35,0	4,0
26,6	31,1	22,6	22,6
15,0	64,6	7,0	15,0
111,7	179,5	70,6	90,6
681,5	1 085,4	624,9	270,0

Kostnaderna under rubrikerna Nyanläggningar och Underhåll har
betingats i huvudsak av utgifter för de olika anläggningar, som varit
nödvändiga för rennäringens bedrivande. Hit har sålunda förts kostnader
för uppförande och underhåll av rengärden, stängsel och vaktkåtor samt
kostnader för anläggande och underhåll av vägar och broar. Anvisningarna
till slaktanordningar har till största delen avsett inköp av fasta och ambulerande
renslakterier för att möjliggöra bättre organiserad renslakt. Kostnader
för renräkning har bestritts dels från statens lappfond och dels från de
särskilda avgifter, som influtit jämlikt 15 § 2 mom. renbeteslagen och
som har redovisats under särskilda titlar i resp. länsstyrelsers räkenskaper.

Utgifter under rubriken Bevakning har i huvudsak avsett arvoden åt
tillsynsmän över jakt och fiske, men posten innefattar även anvisningar för
förstärkt tillsyn av renskötseln dels inom vissa lappbyar, som har inflyttat
i Troms fylke, dels inom lappbyarna i Karesuando socken och norra delen
av Kiruna stad. För innevarande budgetår har även anvisats medel avseende
förstärkt tillsyn av de norska lapparnas renskötsel i fjällområdena inom
Arjeplogs socken. För tillsynen över jakt och fiske inom Jokkmokks och
Gällivare socknar har medel anvisats bl. a. från de i ett senare avsnitt berörda
s. k. suorvamedlen.

Till rubriken Religiösa och kulturella ändamål har hänförts utgifter
för uppförande och restaurering av lappkapell m. m., bidrag till lapparnas
föreningsliv samt bidrag för främjande av den lapska hemslöjden m. m.
Posten Diverse innefattar dels mera tillfälligt återkommande utgiftsslag,
dels utgifter för vissa ändamål, som ej kunnat inrymmas under de övriga
rubrikerna. Hit har sålunda hänförts diverseposter i staterna, utgifter för
undervisning på renskötselns område, understöd, kostnader för inköp av

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

vissa byggnader o. s. v. Bland mera permanenta ändamål under denna
post kan bl. a. nämnas inventeringar av fiskevatten, driftskostnader vid
lappväsendets fiskodlingsanstalter och förbättringar av fisket.

Vattenregleringsavgifter

Jämlikt bestämmelserna i 4 kap. 14 § vattenlagen kan ägare till strömfall,
vari vattenreglering verkställs, under vissa angivna förutsättningar förpliktas
erlägga årlig avgift. Enligt 4 kap. 15 § samma lag skall influtna
avgifter efter de närmare bestämmelser, som härutinnan meddelas av
Kungl. Maj:t, användas dels till förebyggande eller minskande av skada
eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke
blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada
eller olägenhet, dels för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den
bygd, som berörs av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt
genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för
samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens
behov.

Från sålunda utdömda regleringsavgifter har avsevärda belopp anvisats
till ändamål, som gagnat lapparna och deras näring. Under perioden
1943/44—1960/61 anvisades i stater över 1,1 milj. kr. till dylika ändamål
inom i huvudsak Gällivare och Jokkmokks socknar. Medlen har ställts
till förfogande för länsstyrelsen i Norrbottens län att utgå i mån av tillgång
och eventuellt återstående belopp har anvisats att utgå av statens lappfond.
Anvisningarna har till i genomsnitt 90 procent avsett rennäringen. De regleringsavgifter
av här berört slag, som anvisats utgå till lapparna, härrör
framför allt från regleringarna av Suorva-sjöarna. Mindre belopp har hitintills
även utgått från avgifter från några andra regleringsföretag, däribland
de som berört sjöarna Vojmsjön, Ransaren och Borgasjön.

Särskilda avgifter jämlikt bestämmelserna i 4 kap. 13 § vattenlagen

Enligt 4 kap. 13 § vattenlagen äger Kungl. Maj:t där fråga är om reglering
av vattnets avrinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren,
Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan pröva, huruvida av militära
skäl eller av hänsyn till viss orts allmänna ekonomiska intressen eller på
grund av vad i 2 kap. 3 § andra stycket, 11 § samt 12 § första stycket
samma lag är stadgat hinder möter mot företaget eller särskilda villkor
bör föreskrivas för dess utförande. Detsamma gäller beträffande annan
vattenreglering, som med hänsyn till dess inverkan på vattnets avrinning
är av synnerlig omfattning.

Såsom särskilda villkor för medgivande till utbyggnader har Kungl.
Maj:t t. ex. föreskrivit att sökande skall vidta eller bidra till åtgärder
för att motverka skada på fiske av olika slag, utföra park- och andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

friluftsanläggningar, leverera frikraft till lappar och andra boende samt
vidta eller bidra till åtgärder för renskötselns främjande.

Vid beslut om avgifter av ifrågavarande slag till renskötseln har Kungl.
Maj:t föreskrivit endera att dessa skall disponeras till att främja denna
näringsgren i allmänhet eller också knutit dispositionen till angivet ändamål
inom vissa socknar eller lappbyar. Avgiftsmedlen förvaltas av statskontoret
och är enligt beslut meddelade av Kungl. Maj:t placerade på kapitalräkning
i bank. Redovisning sker över särskilda titlar vid sidan av statens
lappfond. En titel är upplagd för varje älv, vari utbyggnader sker.

För nedanstående företag har Kungl. Maj:t såsom särskilt villkor föreskrivit
att sökanden skall erlägga vissa belopp till renskötselns främjande
m. m.

Kultsjön	k.br. 24/1	1958	kr.	300 000
Messaure	» 28/7	1958	»	275 000
Porsi	» 28/7	1958	»	150 000
Storuman	» 12/12	1958	»	250 000
Gardiken	» 25/9	1959		450 000
Letsi	» 14/10	1960	»	500 000
Storjuktan	» 16/12	1960	»	300 000
	Summa kr. 2 225 000

Av sistnämnda belopp har 945 000 kr. bundits till lokala anordningar
för renskötseln. Totalt hade den 1 januari 1962 1 014 700 kr. anvisats,
varför en behållning på 1 210 300 kr. förelåg.

V. Renutredningens förslag

Produktionsfrågor

Enligt renutredningen måste renskötseln alltjämt i flera avseenden betraktas
som en underutvecklad näring. Moderna idéer har ännu ej i större
omfattning kunnat tillämpas. Gamla traditioner lever kvar, bl. a. i fråga om
produktionens inre organisation. För renskötseln torde därför betydande
utvecklingsmöjligheter erbjuda sig i form av en rationalisering och effektivisering
av produktionen.

Renskötseln är inriktad nästan uteslutande på att frambringa slaktprodukter
och mängden årligen utvunna sådana är därför avgörande för
intäkternas storlek. Det gäller emellertid, anför utredningen, inte blott
att frambringa ett stort antal slaktdjur och därmed en stor mängd slaktprodukter
utan jämväl att framställa produkter av god kvalitet samt att
tillvarata produkterna fullständigt. God varubehandling i distributionsledet
är vidare en förutsättning för att värdet på produkterna skall bevaras.

Utredningen understryker vidare att på längre sikt kan inte fler personer

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

bindas vid renskötseln än näringen kan bereda en tillfredsställande försörjning.
Behovet av inkonisthöjning per capita framtvingar automatiskt
viss rationalisering, varigenom överskott på arbetskraft uppstår. Utredningen
finner en fortsatt lönsamhetsförbättring vara önskvärd och behövlig.
Arbetskraften får dock inte minska så mycket, att renarna ej längre kan
ägnas nödig tillsyn.

Enligt utredningen är i princip olika vägar möjliga att beträda för att
stärka lönsamheten. Man kan exempelvis öka volymen frambringade produkter
utan att samtidigt förändra det renantal, vilket betesmarker och
arbetskraft tillåter att man håller. Man kan också förbättra produkternas
genomsnittliga kvalitet och därigenom öka deras totalvärde. Genom
att allsidigt tillvarata renprodukterna och rationalisera marknadsförandet
torde man ytterligare kunna öka produktionens värde. Viss fortsatt rationalisering
i form av förenkling av produktionsförloppet, varigenom behovet av
arbetskraft ytterligare kan minska vid oförändrat renantal synes också
alltjämt möjlig.

Vid den närmare behandlingen av frågan om det enskilda djurets
utnyttjande erinrar utredningen om att det i renskötseln
gäller att frambringa största möjliga mängd produkter inom den av
betestillgångarna bestämda ramen för renantalet. Utredningen anför.

Enär värdet av slaktprodukterna av ett djur i huvudsak torde förhålla
sig direkt proportionellt mot djurets vikt, förefaller uppenbart, att man
borde försöka frambringa stora slaktdjur. Emellertid inverkar här även
tidsfaktorn. Den tid, som åtgår för att få fram djur med viss vikt, har i
själva verket avgörande betydelse, emedan foderförbrukningen bestämmes
i huvudsak av tidsfaktorn. Målet bör därför vara att under kortast
möjliga tid erhålla bästa möjliga utbyte av det enskilda djuret. Tillväxthastigheten
är avgörande för produktionens organisation.

För att analytiskt bestämma det bästa sättet att utnyttja det enskilda
djuret skulle man behöva äga kännedom om värdet av slaktprodukterna
vid olika åldrar. Enär statistiskt material för en sådan bestämning inte
stått att erhålla under den tid utredningen varit verksam, har utredningen
företagit en granskning av spörsmålet med stöd av vissa vid renforskningsstationen
i Kuolpavare framtagna viktuppgifter för levande djur.

Utredningen konstaterar att om foderförbrukningen är lika stor för
djur av olika åldrar (den verkliga förbrukningen är ej känd), så torde det
vara fördelaktigast att utta de för slakt avsedda djuren redan första
hösten, eftersom tillväxten är störst under det första levnadsåret. Tas
hänsyn jämväl till kostnadsfaktom, framträder fördelen av slakt under
det första levnadsåret ännu starkare. I detta sammanhang finner utredningen
vidare böra uppmärksammas, att det bortfall av renar, soin förekommer
under vårtiden, särskilt hårt synes drabba ettårsrenama. Även
av sistnämnda anledning torde det därför vara lämpligt med slakt under
det första levnadsåret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

I fråga om den samlade hjordens utnyttjande anför
utredningen följande.

För en hel hjord gäller det att finna den inre sammansättning, som
ger optimum för hjordens samlade produktion. För att bestämma denna
erfordras kännedom om huruvida det är betestillgången för bruttorenstocken
eller för nettorenstocken som bestämmer hjordens slutliga begränsning
med hänsyn till antalet individer. Flaskhalsen torde i flertalet fall
vara betestillgångarna under senvintern och våren. Detta skulle innebära,
att betestillgången för nettorenstocken är avgörande för hjordens begränsning.
I vissa fall kan dock betestillgången för bruttorenstocken ha avgörande
betydelse.

När de tidigare angivna resultaten i fråga om det enskilda djurets utnyttjande
appliceras på en hel hjord, vilkens begränsning bestämmes av
betestillgången för nettorenstocken, framträder två tendenser av väsentlig
betydelse. Den ena visar, att de för slakt avsedda handjuren totalt lämnar
större utbyte, ju lägre deras slaktålder är, vilket sammanhänger med att
vid ju lägre ålder slakten sker, desto större antal slaktdjur kan varje
årgång omfatta. Den andra visar, att produktionen totalt sett blir större, ju
större andelen kalvproducerande hondjur är i förhållande till övriga livdjur,
däribland ungdjur avsedda för omsättning av livdjursstammen. Förhållandet
innebär, att huvudparten av kalvarna borde slaktas första
hösten. Den relativa mängd av kalvar, vilken bör sparas för omsättning
av livdjursstocken, bestämmes av den omsättningstid, som man väljer.
Den rationella inre sammansättningen av en renhjord måste dock uträknas
med stöd även av sådana faktorer som fruktsamhet, avgång genom
olyckor samt behov av avelstjurar och arbetsdjur. Sådana grundfaktorer
är f. n. mycket ofullständigt kända.

Av betydelse för produktionens organisation är vidare efterfrågans
inriktning på olika styckningsdelar av renen. Utredningen anser därför, att
aveln om möjligt bör inriktas på att föra fram sådana djur, som lämnar
de värdefullaste styckningsdelarna. Härom bör en försäljningsorganisation
efter en tids verksamhet kunna lämna nödiga informationer.

Beträffande renköttets kvalitet anför utredningen, att denna
f. n. knappast har någon inverkan på prissättningen och att kött av ren
normalt hänförs till eu och samma prisklass. Stundom betalas dock olika
pris för skilda viktklasser. Emellertid torde i renaveln liksom i husdjursavel
i allmänhet kvalitetsskillnader förekomma mellan kött av yngre och av
äldre djur. Renaveln borde därför även inriktas på att frambringa sådana
slaktdjur, som lämnar kött av bästa kvalitet. Eftersom ungdjur vanligtvis
lämnar ett kvalitetsmässigt bättre kött än äldre djur, synes vidare produktionen
av ungdjur till slakt böra utökas.

Om renslakten överflyttas till slakterier och köttet underkastas veterinärbesiktning
finner utredningen erforderliga förutsättningar för kvalitetsbedömning
av renkött inträda. För att sådan bedömning skall vinna bur -

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

skap inom handeln fordras emellertid att klassificeringsanvisningar utfärdas
för renkött i samma ordning som f. n. gäller beträffande kött av nötkreatur,
får, häst och svin, d. v. s. genom statens jordbruksnämnds försorg.

Renrasen i vårt land torde på många håll vara degenererad. Renskötseln
är nämligen så upplagd, att utgallring av mindervärdiga djur ej kommer
till stånd vid slakten. Följden härav blir, att livdjursstocken till stor del
kommer att bestå av renar, vilka ej lämnar bästa avkomma. Utredningen
finner därför nödvändigt, att urvalsmetoder utvecklas som möjliggör en
tillfredsställande utgallring av mindervärdiga djur.

Bland de föreliggande möjligheterna att öka det ekonomiska utbytet av
renskötseln nämner utredningen vidare olika åtgärder i syfte att nedbringa
förlusterna på grund av rovdj ursskador samt skador
till följd av järnvägs- och biltrafik.

De direkta förlusterna genom rovdjursskador ersätts av statsmedel i den
män de kan bevisas. Ersättning utges däremot ej för uppkomna kostnadsökningar
och andra förluster i samband med att rovdjur skingrar
renhjordar och oroar renar under betesgången. De totala förlusterna,
inklusive de dolda, kan uppskattas till omkring 100 000 kr. per år. De är
mycket betungande för sådana lappbyar, där rovdjursförekomsten är
riklig och det är därför ett angeläget önskemål från renskötselns sida,
att rovdjuren effektivt hålls efter. Utredningen föreslår för sin del, att
jakten på rovdjur stimuleras genom rikliga skottpengar.

Förlusterna genom järnvägstrafik ersätts i särskild ordning och under
ogynnsamma snövintrar kan ersättningsbeloppen uppgå till sammanlagt
närmare 250 000 kr. Till den uppkomna värdeförstörelsen, som beräknas
tidvis vara större än den som rovdjuren åstadkommer, kommer sekundära
förluster av betydande storleksordning. Hela spörsmålet innefattar därjämte
en djurskyddsfråga av vikt. Utredningen finner det effektivaste
skyddet mot att renar påkörs av tåg bestå i förbättrad tillsyn över djuren.
För statens järnvägar torde utgifter ej kunna undvikas, hur man än förfar
med problemet. Från allmän synpunkt ter sig emellertid kostnader för
preventiva åtgärder förnuftigare än skadeersättningar. Utredningen anser
därför motiverat, att statens järnvägar prövar bevakning på utsatta stallen,
särskilt under ogynnsamma snövintrar.

Förlusterna genom biltrafik har hitintills för renskötselns del normalt
varit av mindre storleksordning — blott ca en tiondel av motsvarande förluster
genom järnvägstrafik. Även beträffande skador genom biltrafik torde
effektivare bevakning vara den säkraste förebyggande åtgärden, men den
ställer sig betydligt kostsammare än bevakning av det ganska glesa järnvägsnätet
och torde ej vara praktiskt genomförbar. Fn aktiv kampanj
för att varna bilisterna för olycksrisken torde därför enligt utredningen
vara den lämpligaste utvägen för att nedbringa skadornas omfattning.

Kungi. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

För en sådan kampanj, upplagd i samråd med renskötselns företrädare,
bör motororganisationerna kunna anlitas. Vidare föreslår utredningen,
att en allmän renförsäkring införs, med vars hjälp det kan bli möjligt
för renägarna att skydda sig mot stora enskilda förluster.

Även andra yttre förhållanden, såsom rationell skogsavverkning och
intensifierad skogsvård samt utnyttjandet av vattenkraften, har under
senare tid inverkat på renskötseln. Utredningen framhåller, att det för
de renskötande lapparnas del är angeläget, att nödig uppmärksamhet
ägnas åt de omställningsproblem, som följer av den alltjämt växande
ekonomiska verksamheten i inlandsområdet. Beträffande förhållandet
mellan skogsbruk och renskötsel erinrar utredningen om det samarbete,
bl. a. i fråga om upplysningsverksamhet, som bedrivs av vederbörande
organisationer och förvaltningsmyndigheter. I övrigt är dessa frågor av
den art, att de fallit utanför utredningens uppdrag.

Utredningen anger att erfarenheter från södra Norge och från Sovjetunionen,
där frågan om driftsenhetens rationella omfång
uppmärksammats, tyder på att den ändamålsenligaste enheten
omfattar ca 3 000 djur. För bevakning av en sådan hjord fordras sex—
åtta man året om. Dessa uppgifter har redan bekräftats i Sverige. En hjord
om 3 000 djur är också tillräckligt stor för att balansen i dess inre sammansättning
inte allvarligt skall rubbas av oförutsedd avgång.

Den svenska renskötseln skulle enligt utredningen från denna synpunkt
kunna uppdelas i ett 80-tal hjordar, för vilkas skötsel skulle fordras
480—640 man. Uppdelningen torde f. n. vara vintertid ett 200-tal och
sommartid ett 60-tal hjordar, vilka sköts av omkring 1 000 man. De
svenska renhjordarna är emellertid inga homogena driftsenheter, eftersom
renarna i de olika hjordarna inte tillhör en och samma ägare eller står
under tillsyn av en och samma företagare. Då renmassan i Sverige är
fördelad på ej mindre än ca 850 företagare, kan lämpliga driftsenheter
inte astadkommas utan samverkan mellan flera företagare. Vid en sådan
samverkan bör i första hand tillses, att arbetskraften utnyttjas på ett
rationellt sätt. Eventuellt kan samarbetet även omfatta hållande av avelstjurar
och vissa arbetsdjur. De enskilda renägarna bör däremot liksom
hittills själva kunna disponera såväl sina livdjur som sina slaktdjur.

Beträffande möjligheterna att uppdela de nuvarande renhjordarna i
rationella driftsenheter anför utredningen i huvudsak följande.

Renskötseln är indelad i 50 lappbyar. Flertalet av dessa är så stora,
att de medger en uppdelning i rationella driftsenheter med hänsyn till
arbetskraftens utnyttjande. Endast ett mindre antal lappbyar i Jämtlands
län och inom det norrbottniska skogsrenskötselområdet är så små, att
de uppenbarligen inte medger fullt rationell disposition av arbetskraften.
Da förutsättningarna torde vara relativt goda inom dessa mindre lappbyar
att genom bisysslor täcka en del av inkomstbehoven, synes emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962 25

nämnda förhållande ej innebära större olägenheter från försörjningssynpunkt.

Från en annan synpunkt är utgångsläget ogynnsamt för en rationalisering
av driftsenheterna. Som det nu är, växlar nämligen enheten efter
årstiden. Förhållandena torde inte numera medge, att driftsenheten är
oförändrad året om. Den kollektiva vårdmetod, som allmänt tillämpas
under sommarhalvåret, är en realitet. Det synes därför nödvändigt. att
jämväl för framtiden låta enheten växla med årstiden,^ även om vissa
nackdelar följer därav. När driftsenheten växlar efter årstiden, fordras
nämligen en extra arbetsinsats på hösten för att genomföra ändrad
indelning. Den stora enhet, som nu flerstädes förekommer under sommarhalvåret,
torde också vara förenad med vissa fördelar, särskilt i vad rör
totalt erforderlig arbetsinsats. Där det gemensamma betesområdet för
lappby är väl avgränsat av naturliga hinder eller stängsel, är fördelarna
uppenbara. Där så inte är fallet, uppstår till följd av otillräcklig och
löslig bevakning sammanblandningar, vilka senare på aret orsakar ett
betungande arbete med skiljningar. Den gemensamma bevakningsordningen
under sommarhalvåret förhindrar dock inte en rationell disposition
av renarna. Om skiljningar i erforderlig utsträckning icke hinner
genomföras före den tidpunkt, då slakt skall ske, uppstår emellertid en
förlust därigenom, att alla renar ej är i hemhjorden och sålunda ej
tillgängliga för ägaren. Denna olägenhet kan undvikas eller åtminstone
minskas genom ökat samarbete i renskötseln. En rationell lösning synes
vara, att renarna vid märkningarna registreras med hänsyn till deras
uppgift i hjorden (livdjur och slaktdjur). Slaktdjuren kunde sedan sias
ut, varhelst de påträffades i en främmande hjord. Endast livdjuren skulle
behöva utskiljas och föras till hemhjorden.

Utredningen anser, att stora möjligheter föreligger att genom effektiv
disposition av arbetskraften förbättra produktiviteten per arbetare. Härom
anför utredningen följande.

Genom utvecklat samarbete bör arbetsinsatsen kunna organiseras bättre
än f. n. Därjämte kan inbördes rättvisa uppnås genom fördelning av
uppkomna kostnader för arbetsinsatsen mellan de renägare, som har
sina renar i den för årstiden förekommande driftsenheten. Behovet av
arbetskraft bör bedömas för hela driftsenheten och uppkomna kostnader
fördelas på de enskilda renägarna efter det antal renar envar har
i sin vård. Förhållandena i den svenska renskötseln torde emellertid vara
sådana, att en rättvis fördelning av arbetsbördan inte kan åstadkommas
utan stöd av lagstiftning.

Ytterligare en metod att nedbringa produktionskostnaderna är att
höja arbetsintensiteten. Betydande möjligheter torde härvidlag stå till
buds. Som exempel må nämnas, att tiden för förflyttningar och spilltiden
i övrigt torde kunna nedbringas avsevärt genom bättre planläggning och
ökat samarbete. Sådana arbetsmoment som kalvmärkningar och skiljningar
kan också förenklas genom ökat samarbete mellan renägarna.
Nya metoder bör utexperimenteras, vilka kräver mindre arbetsinsats ån
de nu använda.

Vid märkning av renar är vanligt, att renägarna befattar sig endast
med egna renar. Fn sådan förrättning kräver därför onödigt mycket arbetsfolk.
Ett utvecklat samarbete, innebärande att den för märkning samlade

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

renhjorden, behandlas oberoende av äganderätten till renarna, skulle
medge, att märkningen kunde genomföras under kortare tid och med
mindre personal än vid nu tillämpad ordning.

Av ålder har i renskötseln använts renvallar hundar för att underlätta
arbetet vid samling och drivning av renar. Ursprungligen torde
vallarhunden ha varit av lapphundsras. Med tiden har dock beståndet av
renvallarhundar kommit att uppblandas genom korsning med andra
hundraser. Den rena lapphundsrasen är numera mycket sällsynt. För
att förädla beståndet av renvallarhundar har Svenska kennelklubben under
en följd av år ägnat uppmärksamhet åt detta spörsmål och bedrivit
avel av sådana hundar. Avelsstammen utgjordes till en början av ett
fatal hundar, vilka påträffades vid en inventering av renvallarhundarna
i landet. Avelsarbetet, vilket bedrivs vid arméns hundskola i övergård,
Sollefteå, fortskrider enligt de uppgjorda planerna.

Utredningen framhåller, att behovet av arbetskraft minskar avsevärt.
om väl dresserade hundar finns att tillgå i renskötseln. För att förbättra
hundbestandet torde avelsverksamheten böra kompletteras med systematiskt
ordnad dressyr. Dressyrcentraler kan eventuellt inrättas i vissa
lappbyar.

Frågan om i vilken utsträckning ren stängsel kan uppföras för att
underlätta bevakningen av renarna är enligt utredningens mening främst
beroende av förhållandet mellan kostnader för stängsel samt vinst i form
av ökad produktion och minskat behov av mänsklig arbetskraft. Utredningen
anför vidare följande.

F. n. är proportionen mellan kostnader och vinst ofta mycket ogynnsam.
Ett bättre läge härvidlag bör kunna uppnås genom att konstruera
mindre kostnadskrävande stängsel och rationalisera renskötseln, så att
det ekonomiska utbytet ökar i förhållande till den behövliga arbetsinsatsen.
Det är möjligt, att stängselsystem framdeles i betydligt större utsträckning
än f. n. kommer att visa sig lönsamma.

Vid planläggning av stängsel bör produktionsmässiga vinster i första
hand eftersträvas. Gränsstängsel mellan lappbyarnas betesområden torde
numera ej sällan vara lönsamma företag i trakter, där omfattande rensammanblandningar
brukar förekomma. Behovet av skiljningar minskar
nämligen avsevärt, om renströvning mellan lappbyarna kan motverkas
medelst gränsstängsel. Understundom torde lämpligt förlagda stängsel
också möjliggöra ett livligare utnyttjande av tillgängliga betesområden.
I sådana fall kan uppförande av stängsel medföra betydande produktionsmässiga
vinster. Där skadegörelse genom ren eller andra olägenheter
följer av renströvning, torde uppsättande av skyddsstängsel verksamt kunna
motverka sådan strövning och förhindra uppkomsten av skada och förluster.

Utredningen framhåller, att registreringen av renskötselns
driftsekon omi.ska förhållanden måste utvecklas att omfatta

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

alla led i produktionen. Sålunda bör uppgifter samlas om produktionens
volym och värde, arbetsinsats, omkostnader, m. m. En fullständig driftsstatistik
öppnar möjligheter till en bedömning av lämpligheten av de olika
åtgärder, som vidtas i driftsbefrämjande syfte.

Uppläggande av driftstatistik bör, finner utredningen, i första omgången
kunna begränsas till ett fåtal lappbyar, som är representativa för var sin
typ. Framdeles bör emellertid personal utbildas i lappbyarna i sådan
utsträckning, att bokföring kan ske i alla lappbyar som ett naturligt led
i det dagliga arbetet i renskötseln.

Slakt- och försaljningsfrågor

Utredningen anför, att förhållandena på renslaktens område uppmärksammades
på 1930-talet i samband med att den ekonomiska föreningsrörelsen
växte fram bland jordbrukarna i Norrland. Någon samfälld
ansträngning att bringa en bättre ordning till stand pa renslaktens område
syntes det emellertid ej ha varit fråga om. Under det andra världskriget
avbröts verksamheten. Efter kriget aktualiserades frågan på nytt och
renslakten blev bl. a. föremål för särskild utredning av 1946 års köttbesiktningskommitté.
Senare har försöksverksamhet pa renslaktens område
bedrivits och viktiga erfarenheter har härvid vunnits i fråga om
möjligheterna att rationalisera slakten. Försöken har bl. a. omfattat pro\
med flyttbara slakterier.

Utredningen erinrar vidare om att renprodukterna framförs till marknaden
under några få månader och att produktionsområdet är omfattande.
Vinterslakten börjar i november och pågår till februari. Huvudparten av
slakten sker i december och januari. Den s. k. sarvslakten har emellertid
ökat i omfång under senare år tack vare fältslakteriverksamheten och den
bör enligt utredningen ytterligare kunna öka.

Till följd av säsongbundenheten och produktionsområdets stora utsträckning
synes det inte vara ekonomiskt fördelaktigt att basera förädlingsindustri
enbart på renkött. För lönsam drift vid sådan industri
krävs dels förhållandevis stor varumängd och dels en över hela året
någorlunda jämnt fördelad tillförsel. Kommunikationsledernas sträckning
tvärs över det avlånga produktionsområdet ger en anvisning om hur
insamlande transporter lämpligen bör ordnas. Naturligt förefaller sålunda,
att produkterna från olika uppland leds in till lämpliga centra i inlandet
eller kustbygden. Den förhållandevis ringa varuvolymen synes vidare
nödvändiggöra, att renköttet i förädlingsskedet sammankopplas med
andra, volymmässigt större varugrupper, exempelvis nötkreaturs- och
svinkött.

Den totala förbrukningen av renkött i glesbygderna, inklusive de renskötande
hushållens egen förbrukning, beräknas uppgå till en fjärdedel

Kungi. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

av den 2 000 ton omfattande årsproduktionen, medan tätbebyggelserna i
norr och söder torde dela ungefär lika på återstående tre fjärdedelar. Av
det överskott, som går utanför produktionsområdet och dess omedelbara
närhet, torde Jämtlands och Västerbottens län svara för ca 500 ton och
Norrbottens län för återstoden.

I fråga om prissättningen på renkött framhåller utredningen,
att denna måste anpassas till det allmänna prisläget på köttmarknaden.
Den relativa prisnivån torde bero av renköttets kondition och kvalitet.

Genom åtgärder inom ramen för den bedrivna försöksverksamheten på
renslaktens område har det varit möjligt att i vissa fall uppnå en betydande
höjning av producentpriset. Denna förändring torde främst sammanhänga
med övergången till försäljning efter slaktad vikt och kvalitet
i stället för försäljning av levande djur utan vägning. Självfallet har den
bättre behandlingen av slaktproduktema, vilken möjliggjorts vid uppslaktning
i försöksslakterier, också avsevärt bidragit till den gynnsamma
prisutvecklingen.

Ytterligare höjning av producentprisnivån bör enligt utredningen kunna
påräknas med förbättrad kvalitet på köttet. Särskilt bör uppmärksammas
de möjligheter produktionen av ungdjur för slakt erbjuder.

Enligt vad företagna undersökningar visar, torde möjligheter föreligga
i flertalet lappbyar att dels föra slaktrenar till välbelägna slaktplatser,
dels tillskapa slaktdjurshjordar av sådan storlek, att slakterier kan
begagnas. Leveransen av slaktdjur måste därvid samordnas i
lappbyarna, varvid målet bör vara samlade och samtidiga leveranser, d. v. s.
alla renägare i en och samma grupp bör avyttra sina slaktrenar vid ett
och samma tillfälle till en enda huvudman för slakten. Med ett sådant
förfaringssätt uppnås bättre ekonomiskt underlag för anläggningar till
slaktens underlättande. Det är enligt utredningen också behövligt, att
mellan de olika rengrupperna samordna slakten i tiden. Tillgången på
yrkeskunnig slaktarpersonal och på besiktningsveterinärer är nämligen
ringa. Möjligheterna att åstadkomma stora slaktdjurshjordar begränsas
emellertid i viss mån av renskötselförloppet, varför vissa förenklingar
härvidlag synes erforderliga. Exempelvis bör kunna förekomma, att alla
slaktdjur från en större rengrupp (lappby eller storgrupp) sammanförs
till en enda slaktdjurshjord redan i samband med att renmassan uppdelas
på smärre vintergrupper. Ett sådant förfarande skulle medge, att
slaktdjurshjorden under flyttningen dirigerades även till en från det
vanliga flyttningsstråket relativt avlägsen slaktplats. En utveckling av
denna art skulle vidare öppna goda möjligheter att koncentrera renslakten
till fasta slaktplatser förlagda vid bilväg eller järnväg. Det ekonomiska
underlaget vid varje slaktplats skulle då begränsas endast av den

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

totala rentillgången inom slaktplatsens uppland och ej som nu av rentillgången
i varje enskild vintergrupp.

I fråga om införande av besiktnings- eller slakteritvång
för renkött anför utredningen huvudsakligen följande.

Innan det i princip beslutade besiktningstvånget kan tillämpas för renkött,
måste betingelserna för väl utförd renslakt vara för handen. För att
uppnå goda betingelser för själva slakten måste särskilda hjälpmedel
anskaffas på slaktplatserna. Behandlingen av renköttet blir ej tillfredsställande,
om ej särskilda renslakterier ordnas eller slakten överflyttas till
andra kontrollslakterier. De särskilda anordningarna för renslakt måste
vara godkända av veterinärstyrelsen för ändamålet. Renslakterier måste
på grund av den snäva ekonomiska ramen ofta göras förhållandevis enkla.

Erfarenheterna från försöksverksamheten vid renslakt ger vid handen,
att besiktningstvång eller slakteritvång snarast möjligt bör införas för
kött av ren. Verksamheten vid försöksslakterierna har äventyrats ekonomiskt
av att tillförseln av slaktdjur ofta har blivit alldeles för ringa, då
en stor del av de för slakt hopsamlade renarna blivit buskslaktade i närheten
av sådant slakteri.

Hela den för avsättning inom tätbebyggelser ämnade avsaluslakten
måste framdeles passera genom slakterier. Endast för glesbygdsbefolkningens
förbrukning torde efter besiktningstvångets införande icke besiktigad
vara kunna avsättas. Förhållandet innebär, att omkring tre fjärdedelar
av all renslakt måste överflyttas till godkända kontrollslakterier.

Utredningen finner, att eftersom renslakten endast pågår under en kort
tid av året och i flertalet anläggningar slakt sålunda sker blott ett fåtal
gånger årligen, är förutsättningarna för anläggande av särskilda
renslakterier mycket ogynnsamma sett från ekonomisk synpunkt.
Slakterierna skulle nämligen huvuddelen av året ej alls vara i bruk. Vidare
torde slaktdjursunderlaget oftast bli mycket svagt. Utredningen anför
i frågan vidare följande.

Produktionsområdets stora utsträckning medger f. n. ej någon särskilt
långt gående koncentration, emedan slaktrenarna, såvitt hittills vunna
erfarenheter utvisar, bör drivas i hjord till slaktplatserna där så är möjligt.
Bebyggelser, vattendrag och terrängens beskaffenhet utgör spärrar i sidled
och medger ej omfattande renförflyttningar på tvären i förhållande till
flyttningsstråken, som löper ungefär parallellt med vattenlederna. När
större koncentration eftersträvas, ökar samtidigt det avstånd, över vilket
slaktrenar måste förflyttas, vilket i sin tur medför kostnadsökningar i
form av ökad arbetsinsats in. in. Det totala antalet slakterier måste dock
nedbringas till det minsta erforderliga, emedan ett större antal sådana
självfallet innebär, att kostnaden per ren samtidigt blir högre. Slakterierna
måste förläggas vid väg eller järnväg, så att slaktproduktemas
borttransport kan ske utan kvalitetsförsämrande och kostnadskrävande
omlastningar. Slakteriernas placering måste också ske under hänsynstagande
till flyttningstider m. m. Ofta torde för övrigt renskötselförloppet
vara avgörande vid valet av plats för slakteri. Slakterierna måste med
andra ord placeras så, att slaktrenarna kan framföras dit, vilket bl. a.
innebär, att det fordras tillgång till bete efter renarnas flyttväg. Eu slakt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

plats måste vidare väljas så, att renarna inom dess uppland kan hopsamlas
före slakttiden å trakten ovanför slaktplatsen, emedan en förflyttning
i motsatt riktning, alltså uppåt land, strider mot renens naturliga
benägenhet att söka sig nedåt land just vid den tid, då slakten normalt
äger rum. Slutligen måste slakten om möjligt ske i ett så pass tidigt
skede, att renarna ej hunnit förlora sitt goda hösthull. Mycket tidig slakt
ger dock överfett kött.

Vad beträffar slakteriernas tekniska utformning har
utredningen i huvudsak uttalat sig sålunda.

Avgörande för slakteriernas tekniska utformning är de arbetsmoment, som
där skall utföras. Beträffande slakterier i allmänhet kan sägas, att där —
förutom slakt — som regel i särskilda lokaler utförs beredning till färdiga
konsumtionsvaror, såsom styckning, charkuterivarutillverkning och konservering.
Då det måste betecknas som verklighetsfrämmande att överflytta
all renslakt och hela uppslaktningsarbetet till redan befintliga fasta
slakterier och förädlingsfabriker, synes man beträffande renen på vissa
håll behöva fullgöra en del av arbetsmomenten ute på fältet. Det ekonomiska
underlaget för fältanläggningar lär ofta bli mycket svagt och dessa
måste av den anledningen ges ganska enkelt utförande. På grund härav
bör endast de arbetsmoment ske vid fältanläggningen, vilka med hänsyn
till slaktprodukternas hållbarhet från kvalitetssynpunkt måste vidtas
omedelbart efter djurets avlivande. Sålunda kan uppslaktning och avsvalning
utföras i fältanläggningar men därutöver helst intet. För den lokala
marknaden kan även styckning av mindre partier åtminstone i förstone
te sig erforderlig. Fältanläggningarna kan emellertid endast undantagsvis
utby8Sas för sådana arbetsmoment. Målet bör därför vara att transportera
slaktprodukterna till beredningsanläggning omedelbart efter avsvalningen.
Även personalfrågan torde nödvändiggöra ett dylikt förfarande. All avsaluslakt,
som ej är avsedd för glesbygderna, borde sålunda passera genom
slakteri- och beredningsanläggningar, innan produkten avyttras till konsumenten.

Emellertid kan fältanläggningar av stationär typ knappast anskaffas
i alla lappbyar. Bl. a. är flera skogslappbyar så små, att ekonomiskt underlag
saknas för sådana anläggningar. I dessa mindre lappbyar bör man
kunna använda lätt monterade slaktställningar tillsammans med en
rullande svalhall på bil. Under den kalla årstiden kan dock uppslaktningen
överflyttas till permanenta slakterier i kustbygden medelst transport av
urtagna (passade) renar hängande på bil. Denna metod har prövats och
uppges av veterinär expertis säkert användbar även över ganska stora
transportavstånd.

Utredningen har beräknat behovet av ytterligare slakterier och transportanordningar.
För Norrbottens län skulle erfordras en stationär anläggning
förlagd till Karesuando, två flyttbara anläggningar och sex för
slakt utrustade transportbilar, för Västerbottens län tre flyttbara anläggningar
och tre bilar samt för Jämtlands län två å tre bilar.

Enär renslakten delvis måste förläggas till fältanläggningar som drivs
blott en kort tid av året utgör frågan om slaktpersonal ett
svårlöst problem. För att för framtiden största möjliga slaktunderlag skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

uppnås föreslår utredningen, att renskötselområdet indelas i regioner med
var sin slaktpatrull i beredskap under pågående säsong. Räknas med
slaktenheter om 200 djur per dag under 45 effektiva slaktdagar, skulle
varje patrull i gynnsamt fall per säsong kunna avverka inemot 9 000
slaktdjur. Då slakten för avsalu till tätbebyggelser uppgår till tre fjärdedelar
av den totala renslakten, kan en patrull svara för en region omfattande
ett totalt renunderlag av omkring 60 000 djur. Renskötseln i Sverige
skulle sålunda erbjuda underlag för högst fyra regioner.

Slaktpatrull bör enligt utredningens förslag ledas av en förman, tillika
organisatör för slakten. I patrullen bör vidare ingå ett par hantlangare,
som jämväl biträder besiktningsveterinären, samt fyra till sex slaktlag
om två man.

Utredningen har beräknat behovet av slaktpatruller till fem stycken,
varav en för Jämtlands län, en för Västerbottens län, en för södra delen
av Norrbottens län och slutligen en dubbelpatrull för norra delen av
Norrbottens län. Inom de områden, där renunderlaget är för svagt för
egentliga fältslakterier, kan slaktpatrullernas verksamhet bli av mindre
omfattning, emedan slakten bör överflyttas till fasta slakterier medelst
biltransport av urtagna kroppar.

Kostnaderna för slakt, veterinärbesiktning och
övriga arbeten på slaktplatsen i samband med slaktens
utförande har vid slaktförsöken uppgått till 20 å 25 öre per
kg, d. v. s. 8—10 kr. per djur. Då den avsaluslakt, som framdeles måste
undergå besiktning av veterinär, torde komma att omfatta ca 1 500 ton,
skulle den samlade slaktkostnaden sålunda bli 300 000—375 000 kr.

Vad slutligen beträffar förädlingen av renprodukterna
erinrar utredningen om att renköttet är en liten vara på köttmarknaden.
Detta förhållande ävensom den korta säsong, varunder renköttet framförs
till marknaden, samt varans utspridning över ett stort produktionsområde
torde medföra, att lönsam drift av särskilda förädlingsfabriker för renkött
ej kan åstadkommas. Alla möjligheter som står till buds att i förädlingsskedet
sammanföra renköttet med andra produkter bör därför utnyttjas. Beredningen
torde på detta sätt kunna ordnas tillfredsställande. I den mån kötthandeln
i större omfattning övergår till djupfrysta sortiment, torde också
ökade möjligheter föreligga att sälja djupfryst renkött.

Vad gäller behandlingen av renhudarna efter slakt föreslår utredningen
att såsom konserveringsmetod prövas den för nötkreaturhudar vanliga
saltningen.

Organisationsfrågor

Utredningen framhåller, att förutsättningar måste skapas inom renskötseln
för ett framåtskridande någorlunda i takt med utvecklingen på andra om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

råden av näringslivet. Härför erfordras bl. a. att renskötseln organiseras på
sådant sätt, att funktionsdugliga driftsenheter av lämplig storlek erhålls.
En inre utveckling i form av rationalisering måste ske. Vid sökandet efter
lämpliga medel för att främja den önskade utvecklingen har utredningen
uppmärksammat frågan om lappbyns organisation. För att öka aktiviteten
i lappbyn finner utredningen erforderligt att denna moderniseras och effektiviseras.
I enlighet härmed bör vidare den individuella förmågan bland
lappbymedlemmarna utvecklas genom yrkesutbildning och lämplig rådgivning.
Det torde enligt utredningens mening också vara nödvändigt att
bygga upp en särskild riksomfattande organisation för att ombesörja utvecklingsbefrämjande
åtgärder. En sådan erfordras jämväl för viss medverkan
i produktionen och vid produkternas marknadsförande.

Utredningen anser att som bas för rationaliseringsåtgärder måste ligga
auktoritativa informationer om driftsekonomiska förhållanden, lämpliga
avelsmetoder m. m. F. n. finns endast knapphändiga informationer tillgängliga
om produktionens väsen såsom om utvunnen produktmängd,
framställningskostnader och produktionens inre organisation. Ytterligare
informationer om sådana förhållanden måste därför införskaffas genom
särskilda undersökningar samt forsknings- och försöksverksamhet.

Utredningen framlägger i fortsättningen vissa förslag rörande
ändringar i den nuvarande lappbyorganisationen
och anför i samband därmed i huvudsak följande.

Av vad i betänkandet anförts om renskötselns nuvarande tillstånd inom
landet framgår att renskötseln befinner sig i en allvarlig krissituation, som
inte kan bedömas vara av tillfällig natur. Om en bestående förbättring skall
kunna vinnas utan omfattande statlig subventionering, torde det vara nödvändigt
att ge de renskötande lapparna möjlighet till en djupgående självsanering
av näringen, innefattande bl. a. reformering av driftsformerna. Med
hänsyn särskilt till att denna näring av ålder utövats av självägande men
mer eller mindre intimt samverkande renskötare ligger det därvid närmast
till hands att med bibehållande av den privata äganderätten till renarna försöka
åstadkomma ett effektivare samarbete i renskötseln och vid avsättningen
av dess produkter. För detta ändamål krävs en organisationsform, ägnad
att ge renägarna möjlighet att under eget ansvar utveckla sin näring. Detta
i sin tur förutsätter befogenhet för framsynta företagare att vid behov fatta
och genomföra beslut i gemensamma frågor även mot en eventuell minoritets
önskan.

Ett sätt att åstadkomma tidsenliga arbetsformer för renskötseln utan
uppgivande av den privata äganderätten till renarna vore att låta näringen
utövas genom ekonomiska föreningar av producentkooperativ typ. Härvid
skulle de samarbetande renägarna erhålla samma frihet som övriga näringsidkare
att bedriva sin verksamhet utan myndighets övervakning.
En ekonomisk förening av vanlig typ är emellertid en invecklad organisationsform,
som är föga lämpad för renskötselns speciella förhållanden.
Bl. a. till följd av att renägarna lång tid av året vistas avlägset från bebyggda
orter har de svårt att på ett tillfredsställande sätt handha en

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

vanlig ekonomisk förening. Då de enskilda renägarnas rättsliga skydd
hittills i stor omfattning grundats på övervakning av myndigheterna,
torde det vara lämpligt att bereda de enskilda lappbymedlemmarna ett
liknande skydd. Härigenom torde kunna undvikas, att enskilda renägares
ekonomi äventyras genom åtgärder från andra lappbymedlemmars eller
från styrelsens sida. Vidare bör eventuella motsättningar mellan medlemmarna
inbördes kunna utjämnas utan långvariga och kostnadskrävande
rättegångar, om den enskilde renägaren har möjlighet att vända sig till
administrativ myndighet. Även det förhållandet att en organisation av
nyssnämnd art på sätt och vis skulle utgöra en tvångssammanslutning,
emedan utträde från en sådan skulle innebära, att vederbörande sattes
ur stånd att fortsätta sin näring, bör beaktas i sammanhanget. De fördelar,
som följer av samverkan av det slag som förekommer inom vanliga ekonomiska
föreningar, torde kunna uppnås genom tillskapande av en enklare,
särskilt för renskötselförhållandena anpassad organisationsform.

En omorganisation av renskötseln, innebärande att denna föreskrivs
skola bedrivas genom sammanslutningar av den typ som avses i lagen
om ekonomiska föreningar, bör därför enligt utredningens mening icke
f. n. ske.

En mindre genomgripande — och därför under en övergångstid lämpligare
-— åtgärd synes vara att bibehålla de nuvarande lappbyarna men
utrusta dem med vidgade befogenheter i gemensamma frågor såväl gentemot
myndigheterna som i förhållande till sina egna medlemmar och till
tredje man. Detta kan ske genom att göra lappbyarna till självständiga
juridiska personer, där bestämmanderätten utövas av medlemmarna
själva. Rättssubjektivitet för lappbyarna torde f. ö. vara önskvärd även
ur den synpunkten, att de renskötande lapparna därigenom skulle erhålla
möjlighet att med större tyngd än nu företräda renskötselns intressen
i förhållande till utomstående, t. ex. ett vattenregleringsföretag. — Lappbyns
organ böra vara desamma som i en ekonomisk förening eller sålunda
stämma, styrelse och revisorer. Till förhindrande av maktmissbruk och
till skydd mot oöverlagt handlande av medlemmarna eller deras representanter
bör dock utrymmet för omprövning av de av lappbyns organ
fattade besluten vara väsentligt vidare än som är fallet i en ekonomisk
förening. Med hänsyn såväl till att ifrågavarande avgörande ofta måste
träffas efter utpräglat skönsmässiga grunder som till angelägenheten av
att prövningen kan ske snabbt och med minsta möjliga kostnad för parterna
synes densamma böra anförtros administrativ myndighet i stället
för domstol. Länsstyrelsen, som av ålder är tillsynsmyndighet för renskötseln
och därför är väl förtrogen med hithörande frågor, utgör då den
naturliga klagoinstansen. För tillvaratagande av tredje mans rätt bör ändring
i eu lappbys beslut kunna utverkas även av utomstående, lämpligen
genom talan av lappfogden, vilken därigenom skulle få huvudsakligen
kontrollerande och rådgivande i stället för, såsom f. n. i stor utsträckning
är fallet, beslutande uppgifter.

Genomförandet av den av utredningen skisserade omläggningen av
lappbyorganisationen förutsätter vissa ändringar i renbeteslagen samt
föranleder en mindre jämkning i nomadundervisningsstadgan av den
17 juni 1938. Därjämte har utredningen ansett lämpligt att i en särskild
författning — lag om lappbys förvaltning — intas huvuddelen av de 3

3 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 68

Kungi. Maj.ts proposition nr 68 är 1962

bestämmelser som erfordras för att reglera lappbyns ställning som juridisk
person samt medlemmarnas interna förhållanden. Författningsförslag i
enlighet härmed har framlagts i betänkandet.

Utredningen framlägger vidare förslag om bildande av ett
organ över lappbyarna, benämnt lappbyarnas förbund.
Som motiv för förslaget anför utredningen bl. a. följande.

Renskötseln beslår av ett antal småföretag, som inbördes i ekonomiskt
avseende är särskilda enheter. Ansvaret för produktionens ordnande och
produkternas avsättning åvilar de enskilda renägarna. Det finns ingen
särskild organisation, som kan biträda renägarna t. ex. vid ordnande av
renprodukternas marknadsförande. De enskilda renägarnas möjligheter att
överblicka marknadsläget och den långsiktiga utvecklingen är mycket
begränsade. Bl. a. på grund härav har någon planläggning på längre sikt
knappast kunnat komma i fråga. I jämförelse med andra näringsgrenar
är renskötseln därför illa rustad för att lösa de anpassningsproblem, som
följer av den hastigt pågående samhällsomdaningen. För att komma till
rätta med hithörande problem bör renskötseln få ett särskilt organ för
framtidsplaneringen med uppgift att bl. a. bevaka och analysera skeendet
och planlägga lämpliga åtgärder för att rationalisera driften och utveckla
produktionen m. in. Endast härigenom torde det vara möjligt att bevara
och utveckla försörjningsunderlaget. Ett sådant ledande organ skulle också
kunna biträda den statliga förvaltningen vid planläggningen av stödåtgärder
för renskötseln och av annan verksamhet, ägnad att upphjälpa
den renskötande befolkningens levnadsförhållanden.

Hur ett sådant planerande organ systematiskt bör inpassas i förvaltningen,
är ett spörsmål, som tarvar särskilda överväganden. Eventuellt
kan det statliga lappväsendet vidareutvecklas till ett allsidigt planerande
organ för renskötseln. Ett annat alternativ erbjuds i den halvstatliga
organisationsform, som hushållningssällskapen för jordbruket representerar.
De speciella förhållandena i renskötseln talar emellertid för elt
tredje alternativ. Det finns nämligen behov av en gemensam renägarorganisation
över lappbyarna för att ordna produkternas marknadsförande.
Men en sådan organisation kan inte bäras upp endast av den verksamhet,
som avser renslakt m. m., emedan slaktsäsongen är mycket kort, blott
tre å fyra månader, och en utspridning av densamma inte är möjlig i den
omfattning, att därav skulle följa någon avgörande fördel. Enda sättet att
ge organisationen nödigt underlag torde vara att utöka dess verksamhet
med andra arbetsuppgifter. Genom att sammanföra all verksamhet, som
avser att främja renskötseln och dess utveckling, torde underlaget för en
överorganisation för lappbyarna, förslagsvis benämnd »Lappbyarnas förbund»,
säkerställas.

Bland det föreslagna förbundets arbetsuppgifter
nämner utredningen i första hand den långsiktiga produktionsplanläggningen,
till vilken hänförs utarbetande av rationaliseringsplaner för renskötseln
och aktivt arbete för att genomföra rationaliseringsåtgärder ute på
fältet, planläggande av investeringar i anläggningar för driftens underlättande
samt insamlande av uppgifter för driftsstatistik för att möjliggöra lönsamhetskontroll
och analys av utvecklingen. Medverkan vid forsknings- och

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

försöksverksamhet i syfte att utveckla drifts- och avelsmetoder anges såsom
en annan betydelsefull uppgift.

För att ordna marknadsförcindet av renskötselns produkter krävs en
engångsinsats vid verksamhetens påbörjande men även en kortare tids
engagemang årligen. Erforderliga renslakterier bör enligt utredningen
kunna anskaffas och skötas av förbundet, i den mån lappbyarna inte
själva kan svara härför. Vidare bör det ankomma på förbundet att samordna
slakten och att främja produkternas avsättning. Organisationen torde
också enligt utredningen böra svara för den direkta kontakten med lappbyar
och enskilda renägare vid ordnande av tillförseln av slaktdjur ävensom
för slaktens utförande och köpens avslutande samt för produkternas
transport till beredningsanläggning, lagerplats o. d.

Den byggnadsverksamhet, som lappväsendet bedriver för renskötselns
räkning, finner utredningen med fördel kunna i betydande omfattning
överlåtas åt förbundet.

Förbundet bör vidare kunna anförtros uppgiften att bevaka renskötselns
intressen i allmänna sammanhang och att fungera som företrädare för
renskötseln i landet. Slutligen föreslår utredningen, att förbundet ges i uppdrag
att organisera erforderlig utbildning av bl. a. funktionärer i lappbyarna
och arbetsledare i renskötseln. Medverkan vid folkbildnings- och annan
upplysningsverksamhet, som ordnas för den renskötande befolkningen,
anser utredningen också vara en angelägen uppgift för lappbyarnas förbund.

Vid valet av organisationsform för för bundet har utredningen
funnit formen ekonomisk förening vara den lämpligaste. Anslutningen
till förbundet bör ske lappbyvis och för att stimulera lappbyarna till
att ansluta sig bör lappby, vilken inträder som medlem, beredas viss fördel
härav. Staten torde som villkor för driftsbidrag böra föreskriva viss minsta
anslutning, förslagsvis 80 procent av samtliga landets lappbyar.

I fråga om avgifter till förbundet samt dettas interna
organisation har utredningen föreslagit följande.

För medlemskap bör lappby erlägga viss avgift, nämligen dels en insats
vid inträdet och dels en årlig medlemsavgift. Insatsen synes böra vara
relativt låg. Årsavgiften bör bestämmas så, att den i första hand täcker
uppkommande kostnader för förbundets årsstämma, styrelsens sammanträden
och liknande ändamål. Såväl insatsen som årsavgiften torde böra
differentieras och anpassas efter lappbyarnas storlek. Insatsen kan förslagsvis
sättas till 25 kr. för varje påbörjat 1 000-tal renar enligt den för
inträdesåret gällande renlängden. Om renantalet senare ändras, bör lappbyn
vara skyldig att öka insatsen i proportion till det förändrade renantalet
eller ock återfå överskjutande insatsbelopp. Årsavgiften bör anknytas
till renantalet i gällande renlängd. Med de inkomster och utgifter
för förbundet varmed utredningen har räknat erfordras eu årsavgift om
ca 10 öre per ren.

I den mån förbundet kommer att handha renslakt, bör alla kostnader

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

för sådan verksamhet täckas av slaktavgifter. Anskaffningar och anläggningar
bör amorteras och underhållas genom att en del av inkomsterna
av slaktavgifter avsätts härtill.

Förbundets organ blir stämma, styrelse och revisorer. Varje lappby,
som är medlem, bör företrädas av ombud, som utsetts av lappbyns styrelse.
Ombudens rösträtt bör anknytas till antalet insatser.

Förbundets styrelse synes lämpligen böra bestå av fem ledamöter, av
vilka fyra jämte lika många personliga suppleanter väljes av förbundsstämman.
Vid val av styrelseledamöter bör tillses, att två ledamöter väljes
från Norrbottens län, en från Västerbottens län och en från Jämtlands län.
Återstående ledamot jämte suppleant bör förordnas av Konungen och
vara självskriven ordförande. Styrelsen har att förvalta förbundets angelägenheter
i enlighet med stadgandena i lagen om ekonomiska föreningar.
Styrelsen skall sålunda organisera förbundets verksamhet, anställa erforderlig
personal och svara för verksamhetens behöriga gång.

Revisorer bör finnas två jämte lika många personliga suppleanter. Av
revisorerna bör en vara auktoriserad.

Vid beräknandet av förbundets behov av fast anställd
personal har utredningen utgått från en viss arbetsfördelning mellan
lappväsendet och förbundet. Lappväsendet skulle härvid handha uppgifter
hänförliga till kronomarkernas förvaltning, tillsynen över allmän ordning
i renskötseln samt diverse utredningar, som av kostnadsskäl eller av annan
grund inte lämpligen kan anförtros annan myndighet. Förbundet däremot
borde svara för all verksamhet som avser produktion och marknadsförande.

Med utgångspunkt från den yttre verksamhet, som berör åtgärder för
främjande av renprodukternas marknadsförande, har behovet av fältpersonal
av utredningen uppskattats till minst fyra eller fem instruktörer, stationerade
inom skilda regionala områden. Instruktörerna förutsätts skola tjänstgöra
som slaktledare och organisatörer samt som arbetsledare vid stängselbyggen
m. m. Under mellanperioder, som inte upptas av den säsongbetonade
slakt- och byggnadsverksamheten, bör instruktörerna bedriva instruktionsverksamhet.
För den yttre verksamheten torde vidare erfordras två
konsulenter, varav den ene med inriktning på avel och produktion och den
andre på slakt och försäljning.

Den centrala ledningen av förbundet och ansvaret för samordningen och
inriktningen av dess verksamhet föreslås ankomma på förbundsstyrelsen.
Emellertid avses styrelsen anförtro de löpande göromålen åt en heltidsanställd
direktör, vilken närmast under styrelsen har att svara för förbundets
verksamhet.

Utredningen utgår från att den föreslagna nya organisationen skall
träda i full funktion först efter ett visst övergångsskede, under vilket
lappbyfunktionärer skall utbildas för sina olika uppgifter. Ledningen
av nämnda utbildningsverksamhet samt informationen över huvud bör
anförtros en organisationsnämnd, bestående av fem av Kungl. Maj:t förordnade
ledamöter. Nämnden, som förutsätts skola bedriva sin verksamhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

i kontakt med Svenska samemas riksförbund, Sällskapet Same-ätnams bildningsutskott,
samemas folkbildningsutskott, samernas folkhögskola och
lappväsendet, bör även ta erforderliga initiativ för bildande av lappbyarnas
förbund samt på lämpligt sätt medverka vid tillkomsten av de
nya lappbyorganisationerna.

Kostnadsfrågor m. m.

Enligt utredningens mening bör de åtgärder till stöd för rennäringen
som föreslås, i princip finansieras på liknande sätt som inom andra näringsgrenar,
vilka företer motsvarande ekonomiska struktur. En sådan ordning
skulle jämlikt utredningen innebära, att staten påtar sig kostnaderna för
produktionsfrämjande verksamhet av allmän art och att näringsidkarna
själva eller genom sina organisationer står för alla kostnader, som hör till
slakten och produkternas marknadsförande.

Årskostnaderna för lappbyarnas förbund har av utredningen beräknats
till ca 333 000 kr. då förbundet trätt i full verksamhet. Beträffande finansieringen
av förbundets verksamhet anförs i utredningsbetänkandet i huvudsak
följande.

Förbundets verksamhet beräknas endast delvis finansierad genom medlemsavgifter.
Framför allt i begynnelseskedet är driftsbidrag från staten
(lappfonden) avgörande för verksamhetens bedrivande. Då förbundets
arbete till ungefär en tredjedel skall avse slakt och handel, bör motsvarande
andel av kostnaderna finansieras genom inkomster från slakt- och
försäljningsverksamhet. Kostnaderna för sammanträden (förbundsstämma
m. m.), styrelseledamöters — utom ordförandens — och revisorers arvoden
o. d. torde böra täckas av årsavgifter. Under uppbyggnadstiden är
det motiverat med ett extra bidrag från det allmänna, emedan omfattande
informations- och utbildningsverksamhet måste bedrivas under några
år efter verksamhetens igångsättande.

Utredningen föreslår att statsbidrag skall utgå under första verksamhetsåret
med 250 000 kr. och under andra året med 225 000 kr. Fr. o. in. det
tredje verksamhetsåret förutsätts bidrag med 200 000 kr. per år vara till

fyllest.

Kostnaderna för anskaffande av nya anläggningar och anordningar
för renslakt har av utredningen beräknats komma att uppgå till minst
350 000 kr. För iordningställande av uppställningsplatser och slaktplatser
torde dessutom böra beräknas minst 250 000 kr. De sammanlagda kostnaderna
blir sålunda ungefär 600 000 kr.

Som huvudman för anläggningarna föreslår utredningen lappbyarnas
förbund. De lappväsendet tillhöriga försöksanläggningarna föreslås skola
överlåtas på förbundet och de till Kiruna stad hörande anläggningarna inlösas.
I fråga om vissa befintliga försöksanläggningar, för vilka driftsunderlaget
ej synes vara säkerställt, kan driftsbidrag från staten mahända

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

inte undvaras. För att de angivna investeringarna skall kunna finansieras
lånevägen finner utredningen angeläget att statlig kreditgaranti intill ett
belopp av 600 000 kr. ställs till förfogande.

Viss ytterligare kreditgaranti finner utredningen erforderlig, nämligen för
att möjliggöra för lappbyarnas förbund att upplåna erforderligt förlagskapital.
Enligt utredningen skall förbundet vara huvudman för renslakt och
renhandel med frihet dock för förbundet att enligt avtal i varje enskilt fall
överlata det praktiska utförandet eller del därav till jordbrukarnas lokala
slakteriföretag och andra storföretag i köttbranschen. Den totalt omsatta
varumängden kan beräknas uppgå till ca 1 500 ton, motsvarande ett värde
\id nuvarande prisnivå av ca 6 milj. kr. Slaktsäsongen varar omkring fyra
manader, men försäljningssäsongen måste stundom vara betydligt längre.
Dröjsmål med likvider på i genomsnitt halvannan månad skulle innebära
behov av förlagskapital avseende ett belopp av ca 2 milj. kr. För att staten
å sin sida skall erhålla nödig säkerhet för den ifrågavarande kreditgarantin
anser utredningen att som villkor för statlig borgen bör gälla, att renägarna
förbinder sig att avyttra sina renprodukter under medverkan av lappbyarnas
förbund samt att anslutningen till förbundet har den omfattningen, att förbundet
får kontrollen över minst 80 procent av omsättningen.

Utredningen föreslår vissa åtgärder för prisutjämning. I princip anses
lappbyarnas förbund böra tillämpa enhetliga områdespriser, men i vissa
fall bör viss prisreducering ske för att driva fram rationalisering. Vidare
bör ogynnsamt belägna lappbyar kunna åtnjuta subventionering vad gäller
transportkostnaderna. Subventionerna föreslås utgå i den formen, att
förbundet utexperimenterar och anskaffar lämpliga emballage samt lastoch
transportredskap. För ändamålet skulle under uppbyggnadsperioden
erfordras ett engångsanslag av 25 000 kr.

För att bekosta den förut berörda organisationsnämndens verksamhet
erfordras enligt utredningens beräkningar ett engångsanslag av 100 000 kr.

Utredningen, som i enlighet med utredningsdirektiven utgått från att
kostnaderna för de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna inte bör
belasta statsbudgeten, föreslår att samtliga de utgifter som förutsätts falla
på det allmänna skall bestridas med medel ur statens lappfond. Anslagsbehovet
för åren 1961—1965 har utredningen antagit komma att uppgå till
nedanstående belopp.

År

1961

1963

Ändamål m. m.

Organisationsnämnden (tidigast 1/7)
Lappbyarnas förbund (första verksamhetsåret)
Särskilt anslag

Lappbyarnas förbund (andra verksamhetsåret)
Lappbyarnas förbund (tredje och följande
verksamhetsåren) årligen

100 000

250 000

25 000 275 000
225 000

Belopp kr.

1964

1965

200 000

Summa 800 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

Slutligen föreslår utredningen att organisationsnämnden samt sedermera
lappbyarnas förbund ges befogenhet att medverka vid anslagsplaneringen
beträffande statens lappfond i syfte att om möjligt minska fondens utgifter
för mindre angelägna ändamål.

VI. Yttranden över renutredningens förslag

Renutredningens allmänna uttalanden rörande behovet av att lönsamheten
inom rennäringen förbättras har flertalet remissinstanser
funnit anledning att särskilt understryka. Svenska samernas
riksförbund ävensom Sällskapet Same-ätnam framhåller därvid, att den fortsatta
tillgången på fullgoda renbeten är av grundläggande betydelse för lönsamheten.

Kammarkollegiet har anfört, att den allmänna bild utredningen gett av
renskötselns lönsamhet blivit tämligen mörk. Ämbetsverket anser det ej heller
kunna bestridas att många av renskötarna har påfallande låga inkomster och
att den enskildes utbyte av sin arbetsinsats i många fall är litet. Å andra sidan
kan man enligt kollegiet peka på en rad moment eller faktorer inom dagens
renskötsel, som inrymmer möjligheter till avsevärda förbättringar. I första
hand synes man härvid böra — och möjligen i högre grad än utredningen
gjort _ uppmärksamma att skillnaderna i fråga om effektivitet och lönsamhet
f. n. tydligtvis är stora mellan olika lappbyar. Även om dessa skillnader
delvis kan bottna i olikartade geografiska betingelser torde detta icke alltid
vara fallet. Kollegiet åsyftar här bl. a. den gynnsamma utvecklingen inom
skogslappbyarna i Pite lappmark.

Vad utredningen anfört beträffande produktionsfrågorna har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissorgan. Av de remissyttranden,
i vilka speciella synpunkter i ämnet framförts, torde böra återges
följande.

Över jägmästaren i Faluns distrikt framhåller, att utslagsgivande för ren
köttproduktionen är vinterbetenas möjligheter att föda nettorenstammen.
F. n. är renantalet för högt, vilket medför olägenheter för rationell drift. Om
renköttproduktionen skall kunna hållas hög, bör all slakt ske senast under
senhösten och i huvudsak omfatta årskalvar och ungdjur, varigenom sommarbetenas
stora avkastningsförutsättningar effektivt kan tillvaratas och
vinterbetena skonas.

Länsveterinären i Jämtlands län finner vissa omständigheter tyda på att
priset på renkalvkött kan bli lägre än på kött av äldre djur, eftersom det är
svårt alt finna avsättning för renkött med en slaktvikt understigande 30 kg.

Lantbruksstgrelsen betonar möjligheterna att förbättra det ekonomiska
utbytet vid renproduktionens försäljning genom att bättre tillvarata och
bereda skinnen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 är 1962

Registreringen av renskötselns driftsekonomiska förhållanden finner skolöverstyrelsen
vara en fundamental faktor i reformeringsarbetet inom renskötselnäringen.
Av största vikt är därför enligt överstyrelsen att utbildningsverksamhet
rörande driftsekonomi m. m. snarast kommer till stånd.

Järnvägsstyrelsen anser för sin del, att såsom allmän norm för uppsättande
av renstangsel genom statens järnvägars försorg bör gälla, att större
kostnader inte nedläggs på åtgärderna än som ungefär motsvarar den besparing,
som genom dem kan beräknas åstadkommas vad gäller skadeersättningar.
Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker behovet av renstängsel som
avgränsar betesområde från såväl angränsande lappbys marker som marker
tillhöriga den bofasta befolkningen.

Ej heller utredningens synpunkter rörande vikten av att
landena beträffande ren slakten förbättras
några invändningar från remissinstansernas sida.

förhål föranleder -

Veterinärstyrelsen anför i sammanhanget, att renkött för export under alla
förhållanden bör vara behandlat på kontrollslakteri. Vidare bör slakteritvång
galla for ren dels inom de områden, där slakten kan utföras å kontrollslakteri,
såsom i Jämtlands län, Kiruna C och Gällivare kommun, dels inom de
samhallen, där slakteritvång för bl. a. nötkreatur redan finns. Länsveterinären
i Norrbottens lan föreslår, att slakteritvång för ren skall gälla all slakt
for avsalu, eftersom det torde vara föga välbetänkt att befolkningen i glesbygderna,
vilken konsumerar en åttondel av hela renköttproduktionen, får inköpa
och förtära mindre väl behandlat kött. Liknande synpunkter framförs
av Norrbottens läns hälsovårds förbund.

Statens jordbruksnämnd uttalar, att en förutsättning för att den av utredningen
föreslagna kvalitetsklassificeringen av renkött under statlig kontroll
skall kunna åstadkommas är att renarna uppslaktas vid godtagbara slakterier.

Vissa remissorgan framför erinringar mot utredningens förslag beträffande
organisationen för slakt och försäljning samt dess beräkningar
i fråga om behovet av ytterligare renslakterier
och transportanordningar. Sålunda finner lantbruksstyrelsen,
att det är synnerligen viktigt för rennäringen att tillgodogöra sig slakteriorganisationernas
erfarenheter och stora resurser på slakteriområdet.

Länsveterinären i Västerbottens län anser, med hänsyn till att årsproduktionen
av renkött endast utgör en minimal del av landets samlade köttproduktion,
det vara verklighetsfrämmande att bygga upp eu fristående organisation
för renslakten och därmed sammanhängande problem. Svenska samernas
riksförbund understryker i detta sammanhang vikten av att undersökningar
blir utförda rörande kostnaderna för renprodukternas marknadsförande.

Under erinran om möjligheterna att med bil transportera levande renar till

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

kontrollslakterierna föreslår veterinärstyrelsen, att ett antal för renslakt avsedda
kontrollslakterier anläggs i Norrbottens län och Härjedalen. I övrigt
finner ämbetsverket, att utredningens förslag beträffande ytterligare renslakterier
och transportanordningar för renkött först senare bör tas under övervägande.

Sveriges slakteriförbund framhåller, att erfarenheterna är goda vad gäller
transport av avlivade renar till kontrollslakteri för uppslaktning.

Utredningens förslag om ändrad organisation för lappbyarna
och om bildande av lappbyarnas förbund avstyrkes
bl. a. av länsstyrelsen, hushållningssällskapet och lantbruksnämnden i
Västerbottens län samt av flertalet lappbyar inom detta län. Länsstyrelsen i
Norrbottens län har endast avstyrkt förslaget rörande lappbyarnas förbund.
Kammarkollegiet anför beträffande lappbyarnas ställning följande.

Utredningen bär ansett nödvändigt för vinnande av ökad aktivitet inom
lappbyarna att lappbyorganisationen moderniseras och effektiviseras. Vid
övervägande av olika reformvägar har utredningen utgått från antagandet
att lappby icke är juridisk person. Häri bottnande missförhållanden anser
utredningen kunna undanröjas antingen genom att renskötseln får utövas
genom ekonomiska föreningar av producentkooperativ typ eller genom att
lappbyn ombildas till en juridisk person, som är särskilt anpassad för renskötselns
förhållanden och som har en enklare organisation än den ekonomiska
föreningen. Utredningen förordar den senare utvägen. I detta sammanhang
anmärker utredningen att »rättssubjektivitet för lappbyarna torde f. ö.
vara önskvärd även ur den synpunkten, att de renskötande lapparna därigenom
skulle erhålla möjlighet att med större tyngd än nu företräda renskötselns
intressen i förhållande till utomstående, t. ex. ett vattenregleringsföretag».

Sedan utredningen avslutade sina överväganden har frågan om lappbyns
nuvarande juridiska status kommit i nytt läge genom Högsta domstolens
beslut den 3 juni 1961 i mål om ersättning för intrång i renskötsel till följd
av reglering av sjön Malmesjaure i Arvidsjaurs socken. Genom sagda beslut
har fastslagits att lappby — i motsats mot vad utredningen antagit — är
juridisk person. Sannolikt såsom följd av detta avgörande har, enligt vad
kammarkollegiet erfarit, under senare tid framkommit ökat intresse inom
lappbyarna för att genom utseende av fullmäktige, som avses i 11 § 1. h)
renbeteslagen, ordna styrelse för lappbyn.

Av det sagda framgår att utredningens övervägande av olika alternativ
i fråga om lappbyarnas framtida ställning icke kommit att omfatta prövning
av möjligheterna att utan väsentlig förändring av renskötselns rättsliga
reglering åstadkomma erforderlig ökning av effektiviteten och lönsamheten
inom denna näring. Utom nyssnämnda domstolsprejudikat föreligger
enligt kollegiets mening ytterligare två omständigheter, som gör det tveksamt
om utredningens förslag nu bör läggas till grund för lagstiftningsåtgärder.
Den ena är det av utredningen icke närmare analyserade förhållandet,
att renskötseln har inom vissa lappbyar, såsom de ovannämnda
skogslappbyarna i Pite lappmark, kunnat inom ramen av gällande lagstiftning
utveckla sig mycket väl. Det andra skälet är att utredningens lagförslag
— ehuru de avser skadestånds- och associationsrätt och i det senare

Kungi. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

hänseendet inrymmer något så relativt ovanligt som konstruerandet av en
ny typ av juridisk person — flerstädes är så knapphändigt motiverade, att
man ej sällan blir tveksam om innebörden eller syftet med viss föreslagen
regel.

Enligt kollegiets mening bör i det läge som uppstått genom domen i
Malmesjaure-målet vid fortsatta överväganden av behovet av ny lagstiftning
följande tre alternativ ställas mot varandra.

1. Renskötseln bedrivs genom hittillsvarande lappbyorganisation; byordningarna
moderniseras eventuellt till understrykande av att ordningsman
och fullmäktige bör utgöra styrelse för lappbyn. Som exempel på stadganden
i byordningarna, vilka synes föga tidsenliga, kan nämnas bestämmelsen
att lappby icke äger för något ändamål anslå högre belopp än 750
kr. utan att härtill inhämta länsstyrelsens medgivande.

2. Lika med föregående alternativ med tillägget att renägarna, i den
mån de finner önskvärt och renbeteslagen eller svensk-norska renbeteskonventionen
ej lägger hinder, utnyttja lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska
föreningar. Även vid detta alternativ kan behov framkomma att ändra byordningarna.

3. Helt ny lagstiftning av den typ renutredningen föreslagit.

Angående förslaget om ett lappbyarnas förbund uttalar kammarkollegiet
sig sålunda.

Kammarkollegiet har funnit att utredningens förslag om bildande av en
riksorganisation för lappbyarna med företrädesvis merkantila uppgifter -—■
lappbyarnas förbund — mottagits med åtskillig skepsis. Förslaget är enligt
kollegiets egen mening intressant och man synes kunna antaga att detsamma
liksom den diskussion det utlöst kommer att stimulera samarbete och
föreningssträvanden inom renskötseln och renprodukternas marknadsförande.
Kollegiet delar dock deras mening, som anser att anledning ej finns
för statsmakterna att pressa fram bildandet av en dylik organisation. Det
ökade statliga stöd åt renskötseln, varom statsmakterna kan antas komma
att besluta på grundval av de olika föreliggande sakkunnigutredningarna,
behöver uppenbarligen ej tillföras de renskötande lapparna genom en så pass
kostnadskrävande organisation som den utredningen föreslagit. Och för förmedlandet
till lapparna av renforskningens rön liksom för annan rådgivningsverksamhet
synes tills vidare böra utnyttjas statliga organ, vilka redan
är förtrogna med renskötselns problem, och befintliga organisationer av
lappar.

Några av de remissinstanser som i huvudsak ställt sig positiva till utredningens
ifrågavarande förslag har emellertid uttalat avvikande mening i vissa
delfrågor. Sålunda anser lantbruksstyrelsen, att förslaget att det skall uppdras
åt lappbyarna att omhänderha försäljning av slaktdjur in. m. innefattar
ett starkt ingrepp i de enskilda renägarnas rätt. Det bör därför i första
hand övervägas om inte en tillräcklig fasthet i saluföringen kan ernås genom
införande av besiktningstvång eller slakteritvång för kött av ren. Det är enligt
styrelsen angeläget, att försäljningen såvitt möjligt organiseras in i befintliga
slakteriföreningar eller eventuellt andra storföretag i köttbranschen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

Likartade synpunkter framförs av veterinärstyrelsen samt lantbruksnämnden
i Norrbottens lån.

Kiruna stad finner, att skäl föreligger för en översyn av lappbyindelningen
i syfte att skapa bärkraftiga enheter för renskötseln och renprodukternas rationella
tillvaratagande.

Här ej särskilt nämnda remissinstanser har ej invänt mot utredningens
förslag.

Svenska samernas riksförbund anför för sin del följande.

Betänkandet är ägnat att väcka både glädje och tillfredsställelse. Om dess
grundsyn får bli ledande för den kommande utvecklingen inom renskötselnäringen
och dess utövare, får de renskötande samerna en mera myndig ställning
än vad som varit fallet hittills. Systemet med en långt gående statstjänstemannakontroll
av enskilda näringsidkare har varit en viktig, bidragande
orsak till att renskötarna förblivit passiva när det gällt att utveckla
tidsenliga drifts- och organisationsformer för näringen. Men vi är också
medvetna om att en stark konservatism hos näringsidkarna själva, ett envist
fasthållande vid gamla otidsenliga och olönsamma eller föga lönsamma
drifts- och arbetsformer är den andra stora komponenten i det orsakskomplex,
som utgör grunden till de nuvarande ohållbara förhållandena inom
renskötseln.

Renutredningen bildar en gränslinje. Samerna skall själva i långt högre
grad än tidigare bestämma och besluta om sin näring. Lappbyn skall bli
juridisk person med egna beslutande organ. Härigenom får lappbyn som
helhet möjlighet att själv ansvara inför samhället i stort, men den får också
en långt större möjlighet att göra sin röst hörd i detta samma samhälle och
inför dess myndigheter.

Utredarna har gjort ett gott arbete. Vi vill sammanfattningsvis uttala, att
vi i princip instämmer i de förslag som utredningen framlägger. De punkter
där vi har avvikande mening gäller arten och graden av myndigheternas
kontroll över lappbyarna, och i viss mån konstruktionen och räckvidden
av de reglerande författningarna och stadgarna samt ikraftträdande av
desamma.

Förslaget att lappbyarnas förbund bl. a. skall ordna och handha upplysningsverksamhet
och yrkesutbildning har föranlett
vissa uttalanden av remissorganen. Skolöverstyrelsen håller sålunda före, att
erforderliga utbildningskurser bör utformas av överstyrelsen för yrkesutbildning
i samråd med skolöverstyrelsen samt samordnas med den kursverksamhet
som bedrivs enligt nomadskolstadgan. Lantbruksstyrelsen anger
såsom lämpligt, att viss kursverksamhet anförtros åt hushållningssällskapen.
Vidare föreslår Norrbottens bildningsförbund, att kontakter i undervisningsarbetet
las med bl. a. det reguljära bildningsarbetet.

1 kostnadsfrågan, beträffande vilken endast ett fåtal remissinstanser
utlåtit sig, uttalar statskontoret, att de av utredningen föreslagna åtgärderna
är av den angelägenhetsgrad, att medel för kostnaderna, vilka bör
bestridas av lappfonden, bör ges företrädesrätt vid övervägande av anslags -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

tilldelning ur fonden. Länsstyrelsen i Jämtlands län ävensom domänstyrelsen
finner med hänsyn till lappfondens svaga ställning erforderligt, att anslagstilldelningen
vad gäller de av utredningen angivna önskemålen sker över
riksstaten.

Andra spörsmål, som berörts under remissbehandlingen är sådana som
avser renbeteslagen. Kammarkollegiet anför beträffande utredningens
förslag till ändringar i renbeteslagen bl. a. följande.

Utredningen synes ha eftersträvat att åstadkomma en tämligen genomgripande
förändring av lappbyarnas rättsliga struktur med minsta möjliga
ändringar i huvudförfattningen på delta lagstiftningsområde, 1928 års renbeteslag.
Kammarkollegiet finner denna strävan naturlig. Visserligen är renbeteslagen
ur lagskrivningstekniska synpunkter föga tillfredsställande. Dess
huvudsakliga innehåll — en långtgående reglering av de renskötande lapparnas
rättigheter och skyldigheter i förhållande till ägarna av den mark,
varå renskötseln bedrivs — är dock sådant, att vid en mera allmän översyn
av lagen åtskilliga spörsmål skulle kunna befinnas vara kontroversiella.

Flertalet av utredningens förslag till ändringar i renbeteslagen är konsekvenser
av förslaget till lag om lappbys förvaltning.

På en väsentlig punkt har utredningen emellertid föreslagit ändring i regleringen
av de renskötande lapparnas och markägarnas inbördes förhållanden,
nämligen i fråga om fördelningen olika lappar emellan av ersättningsskyldighet
för skada genom renar och beträffande sättet för utkrävande av
ersättningsansvar. För utredningens förslag i dessa hänseenden synes, om
förslagen ses ur allmänna skadeståndsrättsliga synpunkter, kunna åberopas
vägande skäl. Emellertid anser kollegiet, att det hade varit önskvärt att ha
haft tillgång till, såsom grundval för bedömandet av angelägenheten av lagändring,
närmare uppgifter om skadefrekvens och om det sannolika förhållandet
mellan inträffande skador och olika förekommande driftsformer inom
renskötseln.

Svenska samernas riksförbund framför önskemålet att 31 § renbeteslagen
skall ändras på det sättet, att lappby får möjlighet att till god man för skadereglering
välja jämväl renskötande lapp. Detta önskemål biträds av kammarkollegiet.

VII. Renforskningsutredningens förslag

Renforskningsutredningen framhåller, att en på lämpligt sätt upplagd renforskning
och en jämsides med forskningen bedriven försöksverksamhet
i hög grad torde kunna bidra till att utveckla renskötseln och förbättra
dess lönsamhet och produktivitet. Försöksverksamheten bör därvid ses dels
som ett hjälpmedel för själva renforskningen och dels som ett medel att
överföra och klarlägga dess resultat för tillämpning inom den praktiska
renskötseln under alla de olikartade förhållanden varunder denna arbetar.

Av skilda orsaker är det enligt utredningen särskilt angeläget, att renforskningen
i första hand ägnar sig åt sådana arbetsuppgifter, vilkas lösande kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

förväntas lämna resultat inom förhållandevis kort tid. Bland sådana uppgifter
nämner utredningen avelsforskningen, betesfrågorna samt renens sjukdomar
och parasiter.

I fråga om avelsforskningen framhåller utredningen, att lönsamheten inom
rennäringen i väsentlig grad kan förbättras genom avelsmässigt sett lämpliga
åtgärder. Som exempel härpa anförs urvalets och avelsmetodemas stora
betydelse för att utveckla produktionsegenskaperna hos djuren samt vikten
av en optimal ålders- och könsfördelning inom renhjordarna.

I sin motivering för forskning rörande betesfrågorna erinrar utredningen
om att de redan utförda och pågående samt planerade reglerings- och kraftverksföretagen
inom renskötselområdet tagit och tar stora arealer renbetesmark
i anspråk. Den samlade inverkan på renskötseln, som blivit och blir
följden av vattenkraftsexploateringen, har naturligen medfört och kommer
att medföra betydande olägenheter för de renskötande lapparna. Dessas
flyttningsvägar går i regel utefter älvdalarna, i vilka det är lätt att driva
fram renhjordarna och där betet ofta är rikligt längs stränderna. Trängseln
i renarnas betesmarker är f. n. stor. Möjligheter att totalt öka renantalet förekommer
inte längre. Då älvdalarna förändras, flyttningsvägarna sätts under
vatten och betesmarkerna försvinner är det fara värt, att rennäringen i stället
måste inskränkas. Jämväl vattenkraftsexploatörema bör ha stort intresse av
att hithörande spörsmål löses på ett för renskötseln godtagbart sätt.

Beträffande renens sjukdomar och parasiter uttalar utredningen, att dessa
ännu i stor utsträckning är ofullständigt kända. En förbättrad kännedom
om sjukdomarnas natur och orsaker ökar självfallet möjligheterna att förhindra
utbrott och spridning av sjukdomarna. Genom fortsatt forskning på
området torde åtskilligt vara att vinna som höjer lönsamheten inom renskötseln.

I övrigt hänvisar utredningen till de i det föregående (s. 13 och 14) redovisade
forskningsprogram, vilka utarbetats för lappväsendets renforskning
och för verksamheten i Serri. De däri upptagna arbetsuppgifterna har
jämlikt utredningen hittills kunnat angripas endast i begränsad omfattning.

Vid behandlingen av frågan om renforskningens framtida
organisation uttalar utredningen, att det av manga skäl är önskvärt,
att arbetet vid lappväsendets renforskning och Serri-verksamheten samordnas.
Ett visst samarbete har visserligen inletts mellan de två försöksstationerna,
men inte blott forskningsmässiga utan även ekonomiska skäl talar
för en direkt sammanslagning av de båda företagen.

Utredningen föreslår att lappväsendets renforskning och Serri-verksamheten
sammanförs under en gemensam ledning genom inrättande av ett särskilt
statligt organ för renforskningen, benämnt statens renforskning. Organet
bör, anser utredningen, ansvara för och organisera forskningen på ren -

Kungt. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

skötselns område. Ledningen av organet förordas skola anförtros en särskild
nämnd, nämnden för statens renforskning. Denna nämnd skall upprätthålla
god kontakt med lantbrukshögskolan, statens veterinärmedicinska anstalt,
vetermärhögskolan och andra vetenskapliga institiutioner på närliggande områden.
Nämnden bör söka intressera forskare och forskargrupper för forskning
inom skilda områden av renskötseln. Detta bör ske såväl genom att
nämnden för att lösa speciella och aktuella arbetsuppgifter direkt anlitar
härför lämpliga forskare som genom att nämnden allmänt på olika sätt stimulerar
forskare att ägna sig åt renforskningen. Nämnden avses jämväl
verka för att för forskningsverksamheten erforderliga medel ställs till förfogande.
Den skall också upprätthålla goda förbindelser med motsvarande
organ i andra länder där försöks- och forskningsverksamhet på renskötselns
område redan utövas.

Det synes utredningen vidare angeläget, att de byggnader, övriga anläggningar
och inventarier, som redan disponeras av lappväsendets renforskning
och Serri-verksamheten eller som sedermera kan komma att uppföras inom
resp. områden, står under gemensam förvaltning. Även detta anges vara en
uppgift för den ifrågasatta nämnden.

Beträffande frågan om nämndens sammansättning anför utredningen
följande.

För arbetets behöriga gång bör nämnden bestå av så få ledamöter som
mojhgt. Utredningen anser därför, att ordförande och fyra ledamöter jämte
ersättare äi till fyllest. Nämnden bör utses av Kungl. Maj:t. Eftersom i första
hand de renskötande lapparna har intresse av en forsknings- och försöksverksamhet
på renskötselns område, bör en ledamot av nämnden företräda
lapparna. Det synes utredningen lämpligt, att företrädaren för lapparna utses
efter förslag av Svenska samernas riksförbund. Jämväl lappväsendet berörs
av ifrågavarande verksamhet. Därför bör en representant för detta ingå i
nämnden. En av anledningarna till att renskötseln f. n. kämpar med stora
svårigheter är att stora renbetesarealer tagits och tas i anspråk i samband
med exploateringen av vattenkraften inom renskötselområdet. Inom
detta område är det i huvudsak vattenfallsstyrelsen, som utbygger vattenkraften.
På grund härav och då vattenfallsstyrelsen redan anslagit medel
för försöks- och forskningsverksamhet rörande renskötseln och även i fortsättningen
bör bidra till denna verksamhet, bör en ledamot av nämnden
företräda vattenfallsstyrelsen. Denne bör förordnas efter förslag av vattenfallsstyrelsen.
Med hänsyn till renforskningens nära anknytning till forskningen
på jordbrukets område bör en representant för detta forskningsfält
ingå i nämnden. Denne bör samtidigt i nämndens verksamhet företräda det
allmänna forskningsintresset. — För varje ledamot bör i enahanda ordning
utses en suppleant.

Utredningen förordar att nämnden tillsätts för en tid av tre år.

Utredningen föreslår vidare att till det statliga organet för ren forskningen
knyts eu försöksledare med goda vetenskapliga kvalifikationer. Med hänsyn
till att det är särskilt angeläget, att forskningen i första hand vinner resultat

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

beträffande avels- och betesfrågorna bör försöksledaren företrädesvis vara
väl insatt i båda eller något av dessa ämnen. Han bör vidare ha förmåga
att kunna åvägabringa ett gott och förtroendefullt samarbete såväl med de
renskötande lapparna som med institutioner och sakkunniga, som anlitas av
nämnden eller på andra områden arbetar med likartade och för renskötseln
betydelsefulla uppgifter. Till försöksledarens arbetsuppgifter avses höra att
handha de administrativa uppgifter, som är förenade med organets och
nämndens verksamhet, samt att vara sekreterare och föredragande i nämnden.

Härjämte föreslår utredningen att statens renforsknings kansli skall bestå
— förutom av försöksledaren — av en i renskötselfrågor och administration
erfaren person jämte ett kontorsbiträde. Kansliet finner utredningen
böra förläggas till Luleå. Den ekonomiska förvaltningen kan då ombesörjas
av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Utredningen framlägger härutöver förslag om att den vid statens veterinärmedicinska
anstalt f. n. inrättade arvodestjänsten som konsulent för renskötseln
ombildas till en extra ordinarie tjänst som renkonsulent i Ae 26.
Till renkonsulentens arbetsuppgifter bör bl. a. höra att tjänstgöra som föredragande
i veterinärmedicinska frågor inför nämnden för statens renforskning.

Kostnaderna för den föreslagna verksamheten vid
statens renforskning har utredningen för det valda budgetåret
1961/62 beräknat i huvudsak enligt följande.

Nämnden för statens renforskning

Arvode till ordföranden ........

Övriga ersättningar.............

Kr.

1 200
6 000

Statens renforskning

Försöksledare Be 1 ..........................................

Reseersättningar till försöksledaren............................

Kanslitjänsteman (kostnaderna bör bestridas av vattenfallsstyrelsen)

Kontorsbiträde (kostnaderna halveras med lappväsendet) ........

Expenser ...................................................

Summa

44 376
6 000

6 044
5 000

68 620

I anslutning härtill föreslår utredningen att för att täcka de till förenämnda
utgiftsändamål hänförliga kostnaderna å riksstaten uppförs ett särskilt
anslag benämnt Statens renforskning. Kostnaderna för renkonsulenten förutsätts
emellertid skola bestridas med medel som ställs direkt till förfogande
för statens veterinärmedicinska anstalt. Kostnaderna för försöks- och
forskningsverksamheten i övrigt har av utredningen uppskattats till ca

Kungl. Maj ds proposition nr 68 år 1962

200 000 kr. per år under den närmaste femårsperioden. Enligt utredningen
bör det bli en uppgift för nämnden för statens renforskning att utverka för
forsknings- och försöksverksamheten erforderliga anslag från vattenfallsstyrelsen,
skilda forskningsråd, fonder och stiftelser samt från sådana medel,
som genom beslut av Kungl. Maj:t avsatts i samband med att tillstånd lämnats
till kraftverks- och regleringsföretag. Dessutom bör nämnden göra framställningar
hos berörda kommuner och landsting om anslag. Såvitt utredningen
kunnat bedöma torde utsikterna vara förhållandevis goda för att
nämnden skall kunna erhålla för forskningen erforderliga medel.

En förutsättning för att en forskningsverksamhet å renskötselns område
skall leda till åsyftat resultat finner utredningen vara att verksamheten får
arbeta med en renhjord, som så litet som möjligt avviker från de hjordar,
varmed renskötsel i allmänhet bedrivs. Utredningen, som inte anser det
vara realistiskt att tänka sig att en viss lappby skall ställa sin renhjord till
forskningens tjänst, anser därför erforderligt, att genom ändring av 1 §
renbeteslagen rätten att bedriva renskötsel utsträcks till att omfatta det
eller de organ, som — efter bemyndigande av Kungl. Maj:t — kommer
att arbeta med forskning å renskötselns område. Såvitt utredningen kunnat
finna är de samlade fördelar, som kan bli resultatet av en sådan
forskningsverksamhet, så betydande att de mer än väl uppväger de nackdelar,
som under en övergångstid kan åsamkas de renskötande lapparna
genom att renbetesland tas i anspråk. Därest likväl forskningsverksamheten
kommer att medföra väsentlig skada för den reguljära renskötseln,
förutsätter utredningen, att berörda renägare ersätts härför.

VIII. Yttranden över renforskningsutredningens förslag

Renforskningsutredningens uttalanden angående betydelsen av
intensifierad forskning på renskötselns område har
mötts med instämmanden från remissinstansernas sida. Kammarkollegiet
har i sitt yttrande understrukit, att man vid bedömningen på lång sikt av utgifter
för renforskning har att utgå från att utrymmet för förbättring av
renskötselns avkastning genom forskning är helt outnyttjat. I fråga om renforskningens
omfattning framhåller bl. a. överjägmästaren i Umeå distrikt,
att renforskningen även bör omfatta förhållandena mellan skogsskötseln
och renskötseln.

De av utredningen framlagda förslagen i fråga om renforskningens
framtida organisation har i princip godtagits av kammarkollegiet,
domänstgrelsen, skogsstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök, jordbrukets forskningsråd, styrelsen för veterinärhögskolan,
statens veterinärmedicinska anstalt, länsstyrelserna i Jämtlands
och Norrbottens län, Kiruna stad, Gällivare kommun, Svenska samer -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

nas riksförbund samt Sällskapet Same-ätnam. Utredningens förslag om att
kansliet för statens renforskning skall vara förlagt till Luleå har emellertid
avstyrkts av flera av de nyssnämnda remissorganen. Vissa av dem har i stället
för Luleå föreslagit Röbäcksdalen såsom lämplig placeringsort. Kammarkollegiet
anser vidare, att Serri-verksamheten i oförändrad ordning bör fullföljas
av vattenfallsstyrelsen.

Organisationsförslagen har avstyrkts av statskontoret, statens organisationsnämnd,
lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen samt länsstyrelsen och
skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län. Lantbruksstyrelsen anser, att
renforskningsverksamheten bör handhas av lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan
och statens veterinärmedicinska anstalt. För detta ändamål vill
styrelsen inrätta en tjänst i Ae 23 vid vardera av lantbrukshögskolan och
statens veterinärmedicinska anstalt. Länsstyrelsen i Västerbottens län ävensom
skogsvårdsstyrelsen i samma län föreslår, att en samordning av renforskningen
sker med jordbruksforskningen under lantbrukshögskolans ledning
och att renforskningens huvudstation förläggs till Röbäcksdalen. Förslaget
om inrättande av en fast renkonsulentbefattning vid statens veterinärmedicinska
anstalt tillstyrks däremot av remissorganen i fråga.

Statskontoret anför likaledes, att den veterinära forskningsverksamheten
bör bedrivas på oförändrat sätt inom statens veterinärmedicinska anstalt.
Forsknings- och försöksverksamheten på avels- och betesområdena däremot
bör enligt ämbetsverket utformas i huvudsaklig överensstämmelse med renutredningens
förslag, d. v. s. ingå såsom ett led i lappbyarnas förbunds verksamhet.
Frågan om renforskningens organisation bör över huvud taget anstå
tills vidare. Liknande synpunkter framförs av statens organisationsnämnd,
som emellertid tillstyrker att nämnden för statens renforskning tillkommer
såsom ett allmänt sammanhållande organ för forsknings- och försöksverksamheten
på renskötselns område. I nämnden bör dock ingå en representant
för lappbyarnas förbund.

Även andra remissinstanser har uttalat sig beträffande nämndens för statens
renforskning sammansättning. Flertalet veterinära och skogliga instanser
har därvid förordat, att nämnden även skall innefatta representanter
för den veterinärmedicinska forskningen resp. för skogsforskningen. Vidare
har Svenska samernas riksförbund och Sällskapet Same-ätnam anfört,
att vattenfallsstyrelsen inte bör ha någon ordinarie representant i nämnden.

Statens veterinärmedicinska anstalt föreslår, att ett statligt forskningsråd
inrättas på renskötselns område och att i delta skall ingå representanter för
forskningen på jordbrukets, veterinärmedicinens och skogsskötselns områden
samt för lapparna och lappväsendet.

De av utredningen redovisade beräkningarna rörande kostnaderna
för ren for sk ningen har inte föranlett några erinringar från remissinstansernas
sida. Däremot har några av dem anlagt särskilda synpunkter 4

4 Bihang till riksdagens protokoll 1962. I samt. Nr 66

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

på frågan om sättet för kostnadernas bestridande. Sålunda uttalar kammarkollegiet,
att renforskningen är lika motiverad som den övriga statliga husdjursforskningen
i landet. Med hänsyn härtill bör finansieringen av verksamheten
inte delvis ske över vattenfallsstyrelsen. I stället bör — för att
forskningen skall få erforderlig stadga och kunna bedrivas tillräckligt långsiktigt
— ett visst grundläggande forskningsanslag upptas på riksstaten.
Länsstyrelsen i Västerbottens lån samt Svenska samernas riksförbund och
Sällskapet Same-ätnam ger uttryck åt åsikten att medelsbehovet för renforskningen
i sin helhet bör tillgodoses med medel från riksstatsanslag.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig hysa tvivel angående
möjligheterna för renforskningen att erhålla bidrag från landsting och kommuner.
Statens veterinärmedicinska anstalt och Sällskapet Same-ätnam antar
för sin del att renforskningen kan påräkna inte oväsentligt stöd från
de fonder som bildats av vissa av statens vinstmedel från LKAB.

Riksrevisionsverket framför som sin mening, att frågan huruvida kostnaderna
för lappväsendet, renforskningen och därmed sammanhängande ämnesområden
bör bestridas av statens lappfond eller av anslagsmedel från
riksstaten bör prövas i ett sammanhang.

Utredningens förslag om utsträckning av rätten att bedriva
renskötsel till att omfatta det eller de organ som
kommer att arbeta med renforskning har föranlett särskilda
uttalanden av bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län samt Svenska samernas riksförbund och Sällskapet
Same-ätnam. Kammarkollegiet och länsstyrelserna tillstyrker i princip
utredningens förslag till ändring av 1 § renbeteslagen. Den förstnämnda
myndigheten uttalar därvid, att det synes föga naturligt att en med allmänna
medel bedriven verksamhet, med vilken avses att främja lapparnas renskötsel,
skall hindras eller försvåras av bestämmelser som tillkommit för att utgöra
skydd just för den lapska renskötseln.

Svenska samernas riksförbund och Sällskapet Same-ätnam avstyrker däremot
förslaget i fråga, och samma negativa inställning till förslaget har intagits
av lappbyrepresentanterna vid i länsstyrelsernas yttranden redovisade
sammanträden med lappbyar. Riksförbundet har för sin del anfört huvudsakligen
följande.

Mycket starka betänkligheter har från renskötarhåll framförts mot förslaget
om ett tillägg i 1 § renbeteslagen om rätt för vetenskaplig institution
eller organisation att efter Kungl. Maj:ts bemyndigande bedriva renskötsel.
En sådan författningsändring ter sig därför såsom mycket farlig. Däremot
har förbundet ingenting emot en ändring av 15 §, som handlar om skötesrenar.
Sistnämnda ändring skulle innebära, att en vetenskaplig institution eller
organisation kan äga renar, under den förutsättningen att de lämnas i
vård hos lapp, som har renskötselrätt enligt 1 § renbeteslagen. Beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

antalet renar bör ej gälla samma rigorösa bestämmelser som för övriga skötesrenägare.
...

Kungl. Maj:ts bemyndigande i berörda avseende bör dock ske endast tor
ett begränsat renantal, för begränsad tid och begränsat område samt efter att
de berörda samerna ävensom Svenska samernas riksförbund fatt tillfälle att
inkomma med yttranden. Tillstånd till skötesrenar tillhöriga vetenskaplig
institution eller organisation, som bedriver renforskning och försöksverksamhet
kring renskötseln, bör kunna medges även i Västerbottens och Jämtlands
län.

Förbundet är övertygat om att en sådan ordning skulle lamna tull garanti
för en fritt driven forsknings- och försöksverksamhet kring renen.

IX. 1960 års lappfondsutrednings förslag jämte remissyttranden

Utredningen

Vissa undersökningar rörande vilka inkomstförhallanden för lappfonden,
som är att förvänta under de närmaste budgetåren har företagits av lappfondsutredningen.
Därvid har framkommit, att arrende- och ränteinkomsterna
torde komma att belöpa sig till sammanlagt ca 600 000 kr. och att diverseinkomsterna
kan väntas stiga högst avsevärt. Beträffande sistnämnda
inkomster, vilka huvudsakligen utgörs av skadeersättningar, har utredningen
anfört följande.

För att söka bedöma storleksordningen på de kommande ersättningarna
för skada på renbete och fiske i samband med vattenregleringar har utredningen
infordrat uppgifter över vattenregleringar, som kan tillföra lappfonden
inkomster av nyssnämnda slag under tiden fram till den 1 juli 1963.
För dessa regleringar beräknas 31 500 ha renbetesland behöva tas i anspråk
(suorvaregleringen ej inräknad). Därest man räknar med ersättning
enligt 100 kr. per ha och 50 procent förhöjning, skulle ersättningen uppgå
till 4 725 000 kr. Det är dock givet att eventuella ersättningar för ifrågavarande
regleringar ej med säkerhet inbetalas före nämnda tidpunkt. Tiden
för domstolsförfarandet spelar härvidlag naturligen en mycket stor roll.

Med utgångspunkt i den verkställda inkomstprognosen föreslår utredningen,
att även under de närmast följande budgetåren en viss försiktighet iakttas
vid anvisandet av medel från .statens lappfond och att ramen för medelsanvisningen
begränsas till att omfatta ett belopp av ungefär 550 000 kr.
Eventuellt återstående behov bör kunna fyllas genom anvisning av medel,
som avsatts genom beslut enligt 4 kap. 13 § vattenlagen. Därvid bör dock
endast sådana utgiftsändamål ifrågakomma som avser nyinvesteringar i
objekt, som bedöms kunna bli räntabla, t. ex. åtgärder för rationalisering
av renslakten och forskning på renskötselns område. Vid dylika anvisningar
bör såväl lokalt bundna medel som allmänna medel kunna tas i anspråk.

Enligt utredningens mening synes vidare övervägande skäl tala för att
utgifterna för jakt- och fiskebevakning och för förstärkt tillsyn av renskötseln
skall belasta riksstaten liksom fallet är beträffande avlöningar åt lapp -

4* Biliang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

väsendets tillsynsmän. En dylik anordning skulle medföra en minskning av
utgifterna för lappfonden med ca 30 000 kr. inom den presumerade utgiftsramen.

Lappfondsutredningen räknar med att ett ökat medelsbehov för lappväsendet
kan komma att uppstå under de närmast följande budgetåren. Bl. a.
skulle ett genomförande av renutredningens förslag medföra ett anspråk på
sammanlagt 800 000 kr. under en femårsperiod. I sammanhanget har utredningen
anfört följande.

Av ersättningar som utgått på grundval av bestämmelserna i 4 kap. 13 §
vattenlagen föreligger en behållning på omkring 1,2 milj. kr. Utredningen
har förut uttalat som sin åsikt att till alldeles övervägande delen lappfondens
inkomster — diverseinkomsterna ej medräknade — och regleringsavgifter
bör kunna täcka utgifterna inom nuvarande utgiftsram. Mot denna bakgrund
synes ej orealistiskt anta, att de särskilda ersättningarna enligt 4 kap. 13 §
vattenlagen och lappfondens diverseinkomster skall kunna finansiera de merkostnader,
som föranleds av renutredningens förslag. Utredningen förutsätter
härvid, att de lokalt anvisade medlen inom berörda socknar och lappbyar
används till ifrågavarande ändamål.

För att bereda utrymme för eventuella ytterligare, kanske angelägna anspråk
bör enligt utredningens mening samtliga utgifter ses i ett sammanhang
och en noggrann angelägenhetsgradering mellan utgiftsändamålen ske. Under
sådana förhållanden kan vissa utgiftsslag utmönstras till förmån för
mera räntabla ändamal. Utredningen ifrågasätter i detta sammanhang, om
inte exempelvis utgifterna för underhåll av äldre anläggningar ytterligare
borde kunna nedbringas i takt med att rennäringen görs mera räntabel och
därigenom själv bättre blir i stånd att bära dessa underhållskostnader. Enligt
utredningens mening bör en sådan åtgärd igångsättas snarast.

Avgifter enligt 4 kap. 13 § vattenlagen vilka är avsedda att användas för
främjande av rennäringen redovisas vid sidan av lappfonden över särskilda
titlar medan övriga inkomster och utgifter redovisas över fonden. Utredningen
förklarar sig inte vilja ifrågasätta lämpligheten av att vissa lokala intressen
särskilt tillmötesgås vid disponerandet av de medel, varom här är fråga.
Tvärtom synes det utredningen kunna vara väl motiverat att socknar och
byar, som bedöms särskilt hårt komma att drabbas av utbyggnader, på
detta sätt får en slags prioritetsställning. Utredningen delar emellertid inte
uppfattningen att dylik prioritering bör ske i förening med redovisning av
medlen vid sidan av lappfonden. Enligt utredningens mening bör därför,
liksom nu sker med ersättningar för skador på renbete och fiske, ifrågavarande
medel tillföras statens lappfond. Erforderlig hänsyn till berättigade
krav från viss lappby bör framdeles kunna tillgodoses vid anvisningar från
fonden. En dylik enhetlig redovisning medför större klarhet och minskar
det administrativa arbetet. Utredningen ifrågasätter emellertid, om inte di -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

verseposten i lappfondens redovisade inkomster framdeles bör uppdelas på
tre skilda poster, benämnda Ersättningar för skador på renbete och fiske,
Ersättningar jämlikt särskilda beslut av Kungl. Maj:t samt Diverse.

Yttrandena

De överväganden och förslag som lappfondsutredningen framfört godtas
i huvudsak av samtliga remissinstanser.

Utredningens uttalanden i fråga om de utgiftsbehov, som regelmässigt
täcks helt eller delvis med medel ur statens lappfond, har närmast berörts av
bl. a. kammarkollegiet. Kollegiet finner för sin del utredningens förslag, att
samtliga kostnader för jakt- och fiskebevakning och för förstärkt tillsyn
över renskötseln skall överföras på statsbudgeten, inte lämpligen kunna prövas
utan att samtidigt den för renskötselns stödjande tillämpade specialdestinationen
av inkomster övervägs. Vidare betonar kollegiet vikten av att
försiktighet iakttas när det gäller att pressa ned underhållskostnaderna för
äldre anläggningar till förmån för nyinvesteringar.

Domänstyrelsen finner utredningens beräkningar av lappfondens inkomster
något för försiktiga och pekar bl. a. på möjligheterna att genom
exempelvis upplåtelser för sportstugebyggnader erhålla betydligt ökade arrendeinkomster.
I överensstämmelse med utredningens förslag att kostnaderna
för jakt- och fiskebevakning samt för förstärkt tillsyn av renskötseln skall
avlastas lappfonden anser Nedre Norrbygdens vattendomstol motiverat, att
fonden tillförs ett belopp svarande mot den sammanlagda medelsanvisning
från fonden som hittills skett för ifrågavarande ändamål. Vidare bör en ökning
av lappfondens inkomster åstadkommas genom att lapparna nu bereds
gottgörelse för markförluster i samband med Kiruna samhälles och riksgränsbanans
tillkomst samt genom exploateringen av malmfyndighetema. Gottgörelsen
föreslås utgå i den formen, att lappfonden av statsmedel tillförs ett
belopp, som i gällande penningvärde motsvarar de angivna förlusterna jämte
skälig ersättning för dröjsmålet med betalningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anger såsom en möjlighet att öka lappfondens
inkomster, att till fonden överförs arrendeavgiftsmedel, som hänför
sig till gruvområdena i Kiruna. Därjämte anser länsstyrelsen, att förutsättningarna
för att till lappfonden överföra vissa avgifter enligt gruvlagen snarast
bör utredas.

Mellanbygdens vattendomstol anför i sitt yttrande, att vad gäller domstolens
område synes förutsättningar knappast föreligga för att lappfonden
under de närmaste åren skall komma att tillföras ökade inkomster. Likartad
prognos har länsstyrelsen i Västerbottens län ställt för sitt läns vidkommande.

Utredningens förslag att belopp, som enligt 4 kap. 13 § vattenlagen skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

utges till främjande av rennäringen, skall tillföras statens lappfond även om
i vederbörande beslut föreskrivits att medlen skall användas inom viss del
av renskötselområdet har föranlett kammarkollegiet och riksrevisionsverket
att ifrågasätta om förslaget har några praktiska fördelar. Länsstyrelsen
i Västerbottens län föreslår, att ifrågakommande belopp skall utbetalas till
vederbörande länsstyrelse för insättning på särskild bankräkning för varje
lappby eller regleringsföretag.

X. Länsstyrelsernas i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
anslagsäskanden för budgetåret 1962/63 beträffande lappväsendet

Lappfogdarna m. fl.: Avlöningar. För innevarande budgetår har under
förevarande anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 561 000 kr. Såsom
inledningsvis berörts har anslaget i årets statsverksproposition (bil. Itp. 146)
upptagits med ett beräknat belopp av 557 000 kr.

Yrkanden. I särskilda skrivelser den 18, 29 och 31 augusti 1961 har
länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län framlagt förslag
till medelsanvisning för budgetåret 1962/63 till avlöningar åt lappfogdar
m. fl. Förslagen innebär en ökning av medelsbehovet med 4 559 kr. i
jämförelse med det för innevarande budgetår anvisade anslaget. 1 2 3

1. Personal förstärkningar, m. m.

a) 1 kontorsbiträde Ae 5 (halvtid) ........................

b) arvode åt tillfällig personal motsvarande löneklass A 5____

c) arvode åt fiskmästare motsvarande löneklass A 15, m. m.

2. Personalminskning

1 tillsynsman Ae 10 fr. o. m. 1/6 1963 ......................

3. Omräkningar

a) löneklassförändringar .............................

b) rörligt tillägg .................................

c) kompensation för höjda folkpensionsavgifter............

d) arvoden till ordningsmän m. fl........................

+ 4 559

Motiv. la). Länsstyrelsen i Västerbottens län hemställer, att en tjänst
som biträde för skriv- och kontorsgöromål med halvtidstjänstgöring inrättas
vid lappfogdeexpeditionen. Då lappfogdens kanslibiträde inte medhinner löpande
kontorsgöromål, har länsstyrelsen lämnat biträdeshjälp för utskrift av

Ökning

eller

minsk ning +

5 358
+ 2 919

— 1 320

— 4 306

+ 748

+ 1 160

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

tillståndsbevis m. in. Det föreslagna biträdet skulle få möjlighet att på nära
håll sätta sig in i de på lappfogdekontoret förekommande arbetsuppgifterna,
vilket inte är möjligt för det biträde länsstyrelsen tillhandahåller.

1 b). Länsstyrelsen i Norrbottens län har utan närmare motivering i beräkningarna
för budgetåret 1962/63 upptagit ett arvode motsvarande Ag 5
för avlönande under tre månader av ett kontorsbiträde.

1 c). Länsstyrelsen i Jämtlands län hemställde i skrivelse den 17 maj 1961
att redan innevarande budgetår medel måtte anvisas ur statens lappfond för
avlönande av en särskild fiskeritjänsteman för vården av fisket i kronans
vatten på renbetesfjäll. I yrkande för budgetåret 1962/63 hemställer länsstyrelsen
— därest nyssnämnda framställning icke skulle vinna bifall — att
medel skall anvisas att utgå från ifrågavarande riksstatsanslag. Länsstyrelsen
beräknar, att fiskeritjänstemannen skulle avlönas med arvode motsvarande
lön enligt lönegrad A 15 och att han skulle behöva anlita biträdeshjälp ute
på fältet för en kostnad av ca 3 000 kr.

I anledning av förstnämnda framställning har Kungl. Maj:t den 16 augusti
1961 funnit gott ställa ett belopp av 40 000 kr. till förfogande för Jämtlands
läns hushållningssällskap att, efter samråd med länsstyrelsen och vederbörande
fiskeriintendent, disponeras för åtgärder i syfte att främja fisket i kronans
vatten å renbetesfjällen. Kungl. Maj:t har samtidigt anbefallt fiskeristyrelsen
att utbetala beloppet från de av styrelsen förvaltade vattenavgifterna
enligt 2 kap. 10 § vattenlagen.

2. Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår, att en tjänst som tillsynsman
hos lappväsendet indras fr. o. m. den 1 juni 1963, då en tillsynsman beräknas
avgå, och att i stället en fiskmästare i lönegrad Ae 15 anställs fr. o. m.
budgetåret 1963/64. Som skäl för indragningen har lappfogden anfört bl. a.
följande.

Genom ett bättre utbyggt vägnät och möjligheten att vid resor använda
motorfordon åtgår för tillsynsmännens resor mindre tid än för 20 år sedan.
En ändring av länets indelning i tillsynsmansdistrikt från fyra till tre är därför
lämplig, särskilt om dessa befattningshavare kan avlastas nuvarande
arbete med fiskevårdande åtgärder i kronans vatten inom tjänstgöringsområdena.
Enligt lappfogdens uppfattning bör Vilhelmina norra och Vilhelmina
södra tillsynsmansdistrikt sammanslås till ett distrikt. I samband därmed
synes hinder icke föreligga för att länsstyrelsen även omprövar indelningen
i tjänstgöringsområden för tillsynsmännen och därvid utfärdar föreskrift, att
befattningshavare är skyldig att för visst bestämt ändamål även tjänstgöra
inom annat distrikt.

Kostnadsminskningen genom indragningen beräknas till 18 700 kr. för
budgetår. Någon anslagssänkning på grund av indragningen har länsstyrelsen
emellertid inte räknat med för budgetåret 1962/63.

3 a)—d). Ändringarna är av automatisk karaktär.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

Lappfogdarna m. fl.: Omkostnader. För innevarande budgetår har under
förevarande anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 188 000 kr. I årets
statsverksproposition (bil. Itp. 147) har anslaget, såsom förut anförts, upptagits
med ett beräknat belopp av 202 000 kr.

Yrkanden. Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län hemställer, att anslaget höjs med 21 700 kr. enligt följande beräkning.

	Utgifter	Anslag	ökning
	1959/60	1960/61	1961/62
Sjukvård m. m.........	103	461	600	+ 600
Reseersättningar a) Jämtlands län.......	35 500	32 494	36 000	+ 4 000
b) Västerbottens län . ..	33 119	32 541	36 000	_
c) Norrbottens län .....	76 308	75 832	82 900	+ 12 100
Expenser a) Jämtlands län.......	6 849	9 624	7 500	+ 2 000
b) Västerbottens län . ..	8 999	8 882	9 000	+ 1 000
c) Norrbottens län.....	13 276	14 822	16 000	+ 2 000 + 21 700

Motiv. 1. ökningen är inte särskilt motiverad.

2 a). Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att medelsåtgången under budgetåret
1960/61 inte är rättvisande, när det gäller att beräkna medelsbehovet
för budgetåret 1962/63. Under senare hälften av budgetåret 1960/61 har
nämligen lappfogdeassistentens tjänst uppehållits genom vikarie. Denne har
inte kunnat företa resor i normal omfattning. Till jämförelse nämner länsstyrelsen
att resekostnaderna för budgetåret 1959/60 uppgick till 37 069 kr.,
om de resekostnader inräknas, som bestreds ur lappfonden.

2 b). Länsstyrelsen i Västerbottens län beräknar, att samma belopp som
anvisats för löpande budgetår blir erforderligt. Behovet av resor synes snarare
öka än minska, bl. a. beroende på att vattenregleringsarbeten inom renbetesområden
kommer att öka i omfattning.

2 c). Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att anslagsposten för budgetåret
1960/61 å 80 000 kr. med all sannolikhet skulle varit otillräcklig, om inte
arbetsuppgifterna för två av tillsynsmännen under vinterhalvåret kommit att
åvila endast den ene av dem. — Vid av justitiekanslerämbetet företagen inspektion
av länsstyrelsen i november 1960 påtalades bl. a. förseningar vid
handläggning av ansökningar om ersättning för av rovdjur dödade renar.
I yttranden till ämbetet häröver har från såväl lappfogdarnas som länsstyrelsens
sida framförts de svårigheter som föreligger för lappväsendets tjänstemän
att inom kort tid avge yttrande i dessa ärenden med hänsyn till att
skadorna oftast inträffar långt ute i ödemarkerna och stora svårigheter föreligger
att träffa åberopade vittnen, som merendels är renskötare. Det har

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

inte ansetts försvarligt att beordra tillsynsmannen att göra särskilda resor
i dessa ärenden, då reseanslagen är begränsade och inte får överskridas,
önskvärt vore för att förkorta tiden för ärendenas handläggning och därigenom
kunna tillgodose den skadelidandes rättmätiga krav på ersättning inom
rimlig tid, att tillsynsmännen bereddes större möjligheter att företa resor i
tjänsten även enbart för denna grupp av ärenden. I jämförelse med budgetåret
1960/61 har under budgetåret 1961/62 traktamentskostnadema ökat
med genomsnittligen ca 16 procent för befattningshavarna inom lappväsendet.
Länsstyrelsen finner därför en tioprocentig höjning av anslaget motiverad.

3 a). Under budgetåret 1960/61 uppgick kostnader av icke engångsnatur
till 7 748 kr. Av beloppet utgjordes 3 998 kr. av kostnader för telefon, telegram
och annonsering. Utbyte av två skrivmaskiner å tillsynsmännens kontor
beräknas kosta 1 000 kr. Hänsyn måste även tas till verksamhetens allt
större omfattning.

3 b). Länsstyrelsen i Västerbottens län har i en sammanställning upptagit
expenskostnaderna till 9 630 kr., varav för telefon- och telegramkostnader
4 300 kr.

3 c). Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår, att anslagsposten till expenser
med hänsyn till påräknade ökade kostnader för telefon och avlöning till
städpersonal m. in. skall upptas till 18 000 kr.

XI. Departementschefen

Rennäringens samlade årsavkastning uppgår i producentledet till cirka
sju miljoner kr. Inom näringen arbetar för närvarande omkring 1 000 personer,
varav cirka 650 har full sysselsättning i yrket året om.

Av renutredningens betänkande framgår, att många av rennäringens utövare
har påfallande låga inkomster och att näringens lönsamhet över huvud
är otillfredsställande. Detta har enligt utredningen sin grund i att såväl renskötseln
som handeln med renprodukter i stor utsträckning bedrivs i otidsenliga
och ej tillräckligt effektiva former. Nedgången i antalet yrkesutövare
har varit betydande. På grund av de rådande lönsamhetsförhållandena

tenderar detta antal att minska än mer.

Goda förutsättningar synes emellertid föreligga för att effektiviteten och
därmed lönsamheten inom rennäringen skall kunna förbättras avsevärt.
Ett villkor härför är att driftsformerna ändras så, att de får en mera företagsekonomisk
inriktning. Vidare har den under senare tid bedrivna försöksverksamheten
på renskötselns område gett vid handen att väsentliga
vinster kan uppnås genom rationalisering av slakten och omorganisation
av marknadsföringen av renprodukter. Då renforskningen hittills bedrivits
endast i begränsad omfattning här i landet, torde betydande möjligheter

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

föreligga att genom utvidgad sådan forskning nå resultat som ytterligare
förbättrar lönsamheten. Att en rationalisering av driften kan höja avkastningen
ger vad som redan hunnit ske i detta avseende inom skogslappbyarna
i Pite lappmark belägg för.

På grundval av de i det föregående redovisade utredningsbetänkandena
framlägger jag här mina synpunkter och förslag till åtgärder för att främja
rennäringen och höja inkomststandarden för dess utövare samt till riktlinjer
för den verksamhet som bedrivs av lappväsendets personal.

Det är av väsentlig betydelse att en förbättrad organisation kommer till
stand saväl vad beträffar de enheter inom vilka samerna bedriver renskötseln
som i fråga om de statliga resurserna för att utveckla näringen. Utan organisationsändringar
torde det inte vara möjligt att under överskådlig tid uppnå
tillfredsställande resultat av de åtgärder för förstärkning av rennäringens
räntabilitet, som jag avser föreslå i det följande. Därför torde de organisatoriska
spörsmålen böra upptas först till behandling.

Såsom renutredningen har angett bör en grundläggande princip vara, att
renägarna själva i inbördes samverkan genomför det inom näringen erforderliga
rationaliserings- och effektiviseringsarbetet. Utan samordning i ekonomiska
frågor torde möjligheterna att åstadkomma önskvärda resultat i
detta arbete vara begränsade. Det allmänna bör lämna sin medverkan framför
allt genom rådgivning och upplysning, yrkesutbildning samt forskningsoch
försöksverksamhet. I nuvarande läge finner jag däremot inte skäl föreligga
för sådan särlagstiftning i syfte att ge lappbyarna speciella befogenheter
gentemot sina medlemmar som utredningen förordat. I stället bör de
renskötande lappbymedlemmarna på olika sätt stimuleras att — inom ramen
för gällande lagstiftning och genom samverkan i lämpligt avpassade driftsenheter
— söka åstadkomma effektivast möjliga driftsformer för renskötseln.
Sitt behov av ett särskilt organ för ekonomiska och andra frågor bör
lappbyn redan nu kunna tillgodose genom att utse fullmäktige enligt 11 §

1 mom. renbeteslagen. Sedan renutredningen avgav sitt betänkande har
högsta domstolen genom beslut den 3 juni 1961 i mål om ersättning för
intrång i renskötseln vid reglering av sjön Malmesjaure i Arvidsjaurs socken
fastslagit att lappby — i motsats till vad utredningen utgått ifrån — är juridisk
person. Bland annat såsom följd av detta avgörande har, enligt vad
kammarkollegiet upplyst, under senare tid framkommit ökat intresse inom
lappbyarna att ordna styrelse i form av fullmäktige.

Renutredningens förslag att staten skall medverka till att skapa ett lappbyarnas
förbund är jag ej heller beredd tillstyrka. Åtskilliga av de frågor,
som i enlighet med utredningsförslaget skulle ankomma på förbundet, innefattas
nu i det statliga lappväsendets betydelsefulla verksamhet. Övriga för
förbundet tänkta uppgifter kan enligt min mening lämpligen hänföras till
redan verksamma myndigheter och organisationer. Dubbelorganisation bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

undvikas. Vad särskilt gäller de av utredningen angivna uppgifterna för
förbundet att bevaka renskötselns intressen i allmänna sammanhang och
att fungera som företrädare för rennäringen i landet bör i första hand erinras
om vad härvidlag utförs av Svenska samernas riksförbund och Sällskapet
Same-ätnam. Den förstnämnda organisationen har numera en ombudsman
anställd. Härtill kommer att rennäringsnämnden, som enligt förslag i årets
statsverksproposition (jordbruksdepartementets driftbudget, p. 7) avses knytas
till lantbruksstyrelsen, skall företräda näringen i dess helhet i de frågor
som ankommer på nämnden.

Enligt min uppfattning bör den centrala statliga handläggningen av frågor
som rör rennäringen väsentligen falla på lantbruksstyrelsen, vilken ju handhar
ärenden som avser övriga grenar av husdjursskötseln. För att stärka
lantbruksstyrelsens resurser att effektivt medverka i arbetet på att öka lönsamheten
inom rennäringen har jag redan vid behandlingen av nyssnämnda
punkt i 1962 års statsverksproposition — med hänvisning till att jag senare
ämnade föreslå Kungl. Maj:t att för riksdagen framlägga särskild proposition
angående rennäringens främjande — föreslagit att speciell personal härför
anställs hos styrelsen. Sålunda har jag förordat, att en tjänst inrättas som
överinspektör i Ae 26 med placering å husdjursbyrån och med uppgift att
såsom självständig föredragande centralt leda arbetet på att främja näringen.
Till sitt förfogande avses överinspektören få särskild expertis och annan
arbetskraft. Härför har särskilda medel äskats.

Till lantbruksstyrelsens uppgifter på rennäringens område synes bland
annat böra höra att planlägga och centralt leda rådgivningen i frågor som
rör näringens ekonomi, driftsformer och organisationsutveckling, svara för
samordningen inom renforskningen ävensom i lämplig form sammanställa
redogörelser för de rön som framkommer därigenom och genom försöksverksamheten
samt snarast förmedla dem till befattningshavarna inom lappväsendet,
till sameorganisationerna och till berörda enskilda. Vidare bör det
på ämbetsverket ankomma att verka för förbättring av renslakten och av
renprodukternas avsättning. Härvid bör nära samråd ske med statens jordbruksnämnd
och slakteriorganisationerna samt med veterinärstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen bör även framlägga förslag till sådana författningsändringar
som befinns motiverade samt utarbeta allmänna riktlinjer för erforderliga
ändringar i de av länsstyrelserna fastställda byordningarna. Slutligen
bör styrelsen sammanställa och till Kungl. Maj:t insända de av länsstyrelserna
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län årligen avgivna anslagsäskandena
m. m. liksom också upprätta förslag angående den närmare fördelningen
av de å riksstaten anvisade beloppen till lappväsendet samt rörande
dispositionen av medel från lappfonden.

Vid sin prövning av ärenden inom rennäringens område bör lantbruksstyrelsen
i erforderlig utsträckning ha samråd med, förutom jordbruksnämnden
och veterinärstyrelsen, andra berörda ämbetsverk såsom kammarkol -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 68 år 1962

legiet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt järnvägsstyrelsen. En representant
för kammarkollegiet bör beredas tillfälle att närvara vid lantbruksstyrelsens
behandling i plenum av ärenden angående rennäringen.

Den av mig förut föreslagna rennäringsnämnden bör fungera såsom rådgivande
organ till lantbruksstyrelsen i alla frågor rörande näringen, vilka
är av principiell natur eller eljest av större vikt. I enlighet med föreskrifter
av Kungl. Maj:t bör även vissa andra myndigheter höra nämnden i angivna
slag av ärenden. Också i andra sammanhang torde det befinnas önskvärt
att inhämta dess yttrande. Nämnden, som skall utgöras av företrädare för
samerna, bör erhålla en så allsidig sammansättning som möjligt. Nämndledamöterna
— vilkas antal torde bestämmas av Kungl. Maj:t — bör förordnas
av Kungl. Maj:t för en tid av högst fyra år. En av ledamöterna bör av
Kungl. Maj:t utses till ordförande. Jag förutsätter, att nämnden kommer
att i stor utsträckning förlägga sina sammanträden till orter i övre Norrland.
A id sammanträdena torde sådana befattningshavare inom lappväsendet,
lantbruksstyrelsen och andra myndigheter, som berörs av de föreliggande
ärendena, böra få närvara med yttrande- men ej beslutanderätt.

När det gäller handhavandet av rennäringsfrågorna bör lappväsendet
sortera under lantbruksstyrelsen. I övrigt bör det bibehålla sin ställning
inom länsorganisationen. Det väsentligaste medlet i arbetet på att förbättra
lönsamhetsförhållandena inom rennäringen är alt lämna råd och
anvisningar beträffande bland annat de driftsekonomiska och produktionstekniska
problemen. En intensifiering av verksamheten i dessa avseenden
kommer att ställa krav på i viss mån ändrad inriktning av arbetsuppgifterna
för lappväsendets personal. Tjänstebenämningarna lappfogde, lappfogdeassistent
och lapptillsynsman bör i anslutning härtill utbytas mot benämningarna
konsulent, assistent respektive instruktör. Det bör vara en angelägen
uppgift för lantbruksstyrelsen att snarast få till stånd fortbildningskurser
i driftsekonomiska och produktionstekniska ämnen för i första
hand konsulenterna och därefter för assistenter och instruktörer. Även för
framtiden bör eftersträvas att genom dylika kurser och annan informationsverksamhet
snabbt delge lappväsendets befattningshavare framkomna
erfarenheter och rön från bland annat forsknings- och försöksverksamheten
inom renskötselns område.

När jag härefter övergår till frågan om en rationalisering av produktionen
vid Jag understryka vikten av att effektiva driftsenheter skapas genom samverkan
mellan renägarna. Enligt renutredningen bör en rationell driftsenhet
omfatta 3 000 djur från eu eller flera hjordar. För att nå upp till dylik storlek
på enheterna fordras en betydande företagsekonomisk koncentration av
renskötseln inom lappbyorganisationens ram.

En relativt stor minskning av bevakningskostnaderna torde åstadkommas
vid övergång till sådana driftsenheter som utredningen angett såsom de än -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

damålsenligaste. Härtill kommer att ekonomiska vinster kan göras genom att
det på grund av enheternas storlek blir möjligt att förenkla enskilda arbetsmoment,
såsom kalvmärkningar, skiljningar, uttagande av slaktdjur m. m.
Inom de väsentligt utvidgade driftsenheterna torde man också kunna ernå
bättre resultat i avseende på avel och djurkvalitet. Vidare ökas möjligheterna
till produktionsanpassning, innefattande även anpassning av djurstocken i
fråga om ålder och kön. Även i andra hänseenden skapas förutsättningar
för en ekonomiskt fördelaktigare inriktning av verksamheten inom driftsenheterna.

Såsom renutredningen anfört kan bevakningskostnaderna minskas ytterligare
genom förbättrad tillgång på väldresserade renvallarhundar. Numera
förökas genom Svenska kennelklubbens försorg den för några år sedan
starkt decimerade hundras som särskilt lämpar sig för renvallaruppgifter.
Kennelklubben har förklarat sig beredd att för renskötare anordna kurser
i hunddressyr. Då jag utgår från att rennäringens utövare är intresserade
av att lämpligt utformade kurser av detta slag kommer till stånd, vill jag
senare återkomma till frågan att stödja kurserna med medel från lappfonden.

Under vissa förutsättningar kan kostnaderna för bevakning och tillsyn
av renhjordarna bringas ned genom att renstängsel uppförs. Med medel från
sysselsättningsanslaget och lappfonden har under senare år inte obetydliga
investeringar skett i gränsstängsel mellan olika lappbyars betesområden. Utförda
undersökningar synes emellertid utvisa, att det är räntabelt att genomföra
dylika investeringar endast då stordriftens fördelar kan utnyttjas. Motsvarande
gäller beträffande de skyddsstängsel som uppförs för att förhindra
att renar påkörs av tåg eller bil. I de fall nya stängsel kan komma i fiaga är
det av vikt att investeringarna föregås av noggrann planläggning samt att
ekonomiskt mest fördelaktiga stängseltyper används. I viss utsträckning har
ett särskilt varningsmärke avseende ren börjat användas försöksvis för att
begränsa riskerna för kollisioner med renar i vägtrafiken.

I anledning av renutredningens förslag om en allmän renförsäkring vill
jag nämna, att frågan om kollektiv sådan försäkring varit föremål för undersökningar
genom försäkringsföretags försorg, men att överläggningar
med företrädare för rennäringen hittills inte gett resultat.

Jag är inte nu beredd att biträda förslaget i renutredningens betänkande
att genom höjda skottpengar stimulera till ökad avskjutning av rovdjur för
att därigenom minska renägarnas förluster till följd av att renar blir rivna. I

I arbetet på att höja inkomststandarden för dem som utövar rennäringen
bör ingå åtgärder för att förstärka deras yrkeskunskaper. Viss yrkesutbildning
äger redan rum, förlagd till folkhögskolan i Jokkmokk. Med hänsyn till
de skärpta krav som i fortsättningen ställs på insikter i skilda fackämnen är
det angeläget, att både den yrkesmässiga grundutbildningen och fortbildningen
byggs ut såvitt gäller rennäringen. Ledningen av yrkesundervisningen

Kungt. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

bör handhas av överstyrelsen för yrkesutbildning. Finansieringen bör ske
enligt samma normer som för annan yrkesundervisning under överstyrelsen.

Såsom renutredningen antytt är det i hög grad önskvärt att driftsekonomisk
bokföring för de olika driftsenheterna kommer till stånd såsom grund
för arbetet på att förbättra rennäringens lönsamhet. Det bör vara en uppgift
för det statliga lappväsendet, närmast instruktörerna, att medverka vid uppläggningen
av dylik bokföring och vid fullföljandet av den. För insamling
och sammanställning av siffermaterialet bör lämpliga personer anlitas inom
driftsenheterna. Vid lantbruksstyrelsen bör göras sådana sammanställningar
som erfordras för att en samlad ekonomisk överblick över rennäringens
ställning och utvecklingstendenser skall erhållas. Såväl de lokalt som de
centralt bearbetade ekonomiska uppgifterna bör genom instruktörerna delges
de skilda driftsenheternas medlemmar.

Den pågående försöksverksamheten i fråga om renslakt har enligt renutredningen
visat, att det är möjligt att uppnå en avsevärd höjning av producentpriset
på renkött genom övergång till uppslaktning i slakterier. Därigenom
skapas en fastare grund för att försälja renkött efter slaktad vikt och
kvalitet. Samtidigt blir det möjligt att erhålla fullt tillfredsställande livsmedelshygieniska
förhållanden vid slakten och distributionen av slaktprodukterna.
Detta torde i sin tur öka konsumenternas förtroende för och efterfrågan
på renkött med därav följande för producenterna fördelaktig inverkan
på prisbildningen.

Det bör därför vara ett vitalt intresse för dem som har sin huvudsakliga
inkomst av rennäringen att den nu ofta förekommande så kallade buskslakten
försvinner och att slakten för avsalu allmänt förläggs till slakterier.
Den vid kontrollerade slakterier bedrivna renslakten omfattar för närvarande
i Jämtlands och Västerbottens län hälften av avsaluslakten. I Norrbottens
län är andelen kontrollslaktade renar däremot låg. önskvärt är att ledningen
för driftsenheterna, samernas organisationer samt det statliga lappväsendet,
lantbruksstyrelsen och veterinärstyrelsen verkar för att allt större delar av
renslakten hänförs till kontrollslakterier, som ligger i någorlunda närhet av
lapparnas flyttningsvägar, eller till av lappväsendet och kommuner ägda
särskilda renslakterier. Enligt vad veterinärstyrelsen uppgett kan med hänsyn
till belägenheten följande under offentlig kontroll ställda slakterier komma
i fråga för renslakt, nämligen i Västernorrlands län slakterierna i Sollefteå,
Sundsvall och Örnsköldsvik, i Jämtlands län slakterierna i Strömsund,
Sveg och Östersund, i Västerbottens län slakterierna i Lycksele, Skellefteå,
Umeå, \ ebomark och Vilhelmina samt i Norrbottens län slakterierna i Boden,
Piteå och Luleå. Två stationära, särskilda renslakterier finns, varav ett i
Västerbottens län och ett i Norrbottens län. Vidare finns elva flyttbara sådana
anläggningar. Av dessa återfinns fem i Jämtlands län och sex i Norrbottens
län. Enligt vad jag under hand inhämtat bedömer Sveriges slakteri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

förbund det såsom möjligt, att slakteriorganisationerna i övre Norrland efter
viss tid kan överta så gott som all renslakt för avsalu inom respektive områden.

I vissa delar av renskötselområdena kan frånvaron av vägar och järnvägar
försvåra övergången till avsaluslakt uteslutande vid slakterier. Därför
erfordras även i fortsättningen ett antal för renslakt särskilt avsedda, mera
provisoriska slaktanordningar. Nya sådana synes inte böra komma till stånd
utan samverkan med slakteriorganisationerna och lappväsendet.

Frågan om att underkasta renköttet obligatorisk besiktning har varit föremål
för ingående överväganden. I lagen den 20 mars 1959 om köttbesiktning
in. m. har bestämmelser om besiktningstvång för renkött införts, men ikraftträdandet
av ifrågavarande föreskrifter har gjorts beroende av senare beslut
av Kungl. Maj:t. Vid lagens tillkomst ansågs nämligen praktiska möjligheter
inte föreligga att tillämpa besiktningstvång beträffande renkött. Det
är min avsikt att åter ta upp spörsmålet så snart tekniska och andra förutsättningar
för att sätta nämnda föreskrifter i kraft är för handen.

Även vad gäller vidareberedningen av renkött samt marknadsförandet
av renprodukter följer väsentliga ekonomiska och livsmedelshygieniska fördelar
med att slakten förläggs till ordinära slakterier. Sålunda åstadkommes
direkt anknytning till charkuteriföretagen, varjämte distributionen och försäljningen
av renkött och charkuterivaror på dylikt kött samt av renhudar
sammankopplas med motsvarande åtgärder beträffande volymmässigt större
varugrupper. Vidare erhålls fullgoda möjligheter till lagerhållning. Förutsättningar
uppkommer också för prisklassificering. Lämpligheten av att
genomföra en sådan ankommer det på statens jordbruksnämnd att närmare
överväga.

Såsom ett led i strävandena att höja rennäringens ekonomiska avkastning
bör en intensifiering ske av renforskningen. Såsom renforskningsutredningen
angett torde denna forskning i första hand avse avels- och betesfrågor samt
frågor rörande renens sjukdomar och parasiter. I detta sammanhang vill
jag erinra om att en särskild utredning erhållit i uppdrag att inventera för
renskötseln tillgängliga betesmarker.

För att nå åsyftade resultat synes det vara av vikt att den organisatoriskt
nu splittrade renforskningen samordnas på ett ändamålsenligt sätt. Det bör
ankomma på lantbruksstyrelsen och den där placerade överinspektören för
rennäringsfrågor att svara för den organisatoriska samordningen. Till lantbruksstyrelsen
bör även knytas en särskild vetenskaplig expertgrupp som
efter samråd med styrelsens rennäringsnämnd bör — under ledning av ämbetsverkets
chef eller den befattningshavare han sätter i sitt ställe samt i
närvaro av överinspektören och företrädare för lappväsendet — dels överlägga
om den närmare uppläggningen av forskningens organisation, dels
uppdra allmänna riktlinjer för forskningen, dels kontinuerligt följa dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

vidareutveckling bland annat genom prövning av årliga arbetsplaner samt
dels upprätta förslag till fördelning av de medel, som varje år kan stå till
förfogande för renforskningen. Ledamöterna i expertgruppen bör förordnas
av Kungl. Maj:t och representera olika forskningsgrenar.

Den fortsatta renforskningen bör ske i nära kontakt med den praktiska
renskötseln samt företrädesvis röra aktuella problem och över huvud frågor,
som synes kunna lösas på kortare sikt.

Inom ramen för renforskningens organisation bör infogas försöksstationen
på Kuolpavare i Gällivare kommun liksom också vattenfallsverkets försök i
Serri invid Jokkmokk.

Den utbyggda forskningsverksamheten torde huvudsakligen böra anknytas
till statens veterinärmedicinska anstalt och lantbrukshögskolans husdjursinstitutioner
samt i viss mån till skogshögskolan. Verksamheten bör i allt
väsentligt finansieras med lappfondsmedel eller allmänna forskningsmedel.
Av tillgängliga medel bör avdelas belopp som är tillräckliga för att bland
annat extra-anställa kvalificerade forskare vid veterinärmedicinska anstalten
och lantbrukshögskolan.

I den av länsstyrelsen i Norrbottens län utförda tornedalsutredningen,
vilken redan redovisats för årets riksdag (prop. nr 31), har framlagts vissa
förslag till förbättring av rennäringens och samernas förhållanden inom
Karesuando kommun. För egen del finner jag, att förslagen i fråga bör upptas
till prövning i gängse ordning av bland annat lappväsendet och lantbruksstyrelsen.
Genomförandet bör ske i den mån resurserna medger efter
avvägning mot andra för rennäringen viktiga åtgärder.

Vid svensk renskötsel på norskt respektive finskt område skall, oavsett
vad i det föregående sagts, iakttas vad som är särskilt överenskommet och
i övrigt där gäller.

Vad härefter angår finansieringen av de angivna åtgärderna för att främja
rennäringen torde denna böra ske med medel under lappfonden till den del
kostnaderna kan anses böra falla på det allmänna och de då ej är att hänföra
till lappväsendet och dess direkta åtgöranden.

Såsom framgår av lappfondsutredningens betänkande är kapitaltillgångarna
under lappfonden begränsade liksom fondens årliga nettoinkomst. Om
riksdagen godkänner de förslag, som nyligen framlagts i särskild proposition,
nr 39, angående bland annat ändrad förvaltning av renbetesfjällen, avskrivs
emellertid den 30 juni detta år fondens skuld till domänverket, uppskattad
till cirka 1,7 miljoner kr. Samtidigt ökar fondens årliga inkomst med i nuvärde
150 000 kr. genom att domänverket inlevererar detta belopp såsom
ersättning för att renbetesfjällens skogar under en tid av 50 år ingår under
domänverket. Vidare bör på sätt lappfondsutredningen föreslagit från och
med nyssnämnda dag sådana avgiftsmedel redovisas över lappfonden, som i

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

enlighet med beslut jämlikt 4 kap. 13 § vattenlagen inbetalats till statskontoret
och för vilka användningsområdet är begränsat till ändamål som gagnar
rennäringen. För sistnämnda medel, vilka givetvis bör kunna utnyttjas
även för åtgärder av mera lokalt intresse, bör särskilt konto läggas upp.
Förvaltningen av fonden bör tills vidare alltjämt ombesörjas av statskontoret
även om lantbruksstyrelsen i enlighet med vad jag förut anfört skall avge
förslag till disposition av fondmedlen och handha utbetalningen av sådana
medel efter beslut av Kungl. Maj:t.

Genom den förordade förstärkningen av lappfonden bör resurser föreligga
att i rimlig utsträckning tillgodose ej blott ändamål som nu finansieras
över fonden utan även anspråk på den som uppkommer som följd av mina
förslag i det föregående. Liksom hittills måste en inbördes avvägning
naturligen ske med hänsyn till de olika ändamålens angelägenhetsgrad.

För att bestrida vissa kostnader i anledning av att lappväsendet i fortsättningen
får vidgade rådgivningsuppgifter bör under jordbruksdepartementets
huvudtitel upptas ett nytt reservationsanslag benämnt Rådgivningsverksamhet
för rennäringens främjande. Anslaget
bör anlitas bland annat för att täcka utgifter för tillfällig personal för ekonomisk
och teknisk information till näringens utövare i allmänhet. Vidare
bör från anslaget utgå medel för att anordna särskilda kurser för de ledande
inom driftsenheterna samt den förut föreslagna fortbildningen av lappväsendets
egna befattningshavare. Även kostnader för renskötares resor till kursorter
bör efter särskilt medgivande kunna finansieras från det nya anslaget
liksom utgifter för upplysningslitteratur m. m. För nästa budgetår har jag
räknat med att en medelsanvisning under anslaget av 50 000 kr. skall vara
till fyllest.

I det föregående har jag förordat att tjänstebenämningarna lappfogde,
lappfogdeassistent och lapptillsynsman ändras till konsulent, assistent respektive
instruktör. Vad gäller löneställningarna för befattningshavarna inom
lappväsendet föreslår jag, att den 1 juli 1962 de fem tjänsterna som konsulent
placeras i Ao 24 och de 13 instruktörstjänsterna i Ae 11 samt att en
av de två tjänsterna som kanslibiträde i Ao 7, nämligen den i Norrbottens
län, samma dag utbyts mot en tjänst som kontorist i Ao 9. Från och med den
1 januari 1963 bör de tre tjänsterna som assistent uppflyttas till Ae 19 och
instruktörstjänsterna till Ae 13. Såsom villkor för att erhålla befattning i de
båda sistnämnda lönegraderna skall gälla att vederbörande har genomgått
särskilda inom lappväsendet anordnade fortbildningskurser eller på annat
sätt förvärvat likvärdig kompetens. Slutligen föreslår jag att arvodena till
ordningsmän och vice ordningsmän i lappbyarna höjs med 200 kr. respektive
100 kr. Arvodena till de förra bör sålunda bestämmas till högst 1 000
kr. och till de senare till högst 500 kr. för år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

Kostnaderna för de förordade lönegradsförändringarna och arvodeshöjningarna
har jag beräknat till sammanlagt 39 000 kr. Förslagen till ändrade
tjänstebenämningar och lönegradsplaceringar samt till villkor för placeringarna
har varit föremål för överläggningar mellan företrädare för jordbruks-
och civildepartementen samt vederbörande personalorganisationer,
som därvid godtagit desamma.

Vid bifall till vad jag här föreslagit bör under anslagsrubriken Lappväsendet:
Avlöningar1 för budgetåret 1962/63 anvisas förslagsvis
600 000 kr.

För lappväsendets kostnader för sjukvård m. m., reseersättningar och
expenser torde för nästa budgetår under rubriken Lappväsendet:
Omkostnader2 böra anvisas ett belopp av förslagsvis 202 000 kr.
Av anslagsbeloppet har jag beräknat 1 000 kr. under posten till sjukvård
in. in., 165 000 kr. under posten till reseersättningar samt 36 000 kr. under
expensposten.

På grund av vad jag sålunda anfört rörande åtgärder för att främja rennäringen
hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa personalförteckning
för lappväsendet i enlighet med vad i det föregående
angivits

2) fastställa följande avlöningsstat för lappväsendet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1962/63:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 154 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis 60 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis 255 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 123 000

5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis 8 000

Summa kr. 600 000

3) å riksstaten för budgetåret 1962/63 under nionde huvudtiteln
anvisa

a) till Lappväsendet: Avlöningar ett förslagsanslag av
600 000 kr.

1 Tidigare rubrik: Lappfogdarna m. fl.: Avlöningar

* Tidigare rubrik: Lappfogdarna m. fl.: Omkostnader

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

b) till Lappväsendet: Omkostnader ett förslagsanslag av
202 000 kr.

c) till Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande
ett reservationsanslag av 50 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter
hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
G. Luzell

STATENS REPRODUKTION3ANSTAI T

514361