Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1968 (Proposition 1968:67)

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1968

Nr 67

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående undervisning för utlandssvenska
barn samt för vissa minoriteter i Sverige; given
Stockholms slott den 8 mars 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag,
om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag om statligt stöd för svensk undervisning i utlandet.
Vidare framläggs förslag till åtgärder för att underlätta skolgången i Sverige
för dels utlandssvenska elever och andra elever i behov av skolinackordering, dels
barn och ungdom som tillhör inflyttade språkliga minoriteter.

Svensk undervisning i utlandet föreslås få anordnas i form av grundskola (svensk
utlandsskola), svensk undervisning vid internationell skola, kompletterande svensk
undervisning för svenska barn i utländska skolor samt korrespondensundervisning.
Statsbidrag föreslås utgå till kostnader för lärartjänster och undervisningsmateriel
samt om synnerliga skäl föreligger även till kostnader för skollokaler och elevhem.
Kostnaderna för genomförande av de framlagda förslagen angående svensk undervisning
i utlandet beräknas till ca 1,3 milj. kr. per år.

För att underlätta de utlandssvenska elevernas skolgång i Sverige föreslås bl. a.
att vissa elevhem knutna till det allmänna skolväsendet skall mottaga även utlandssvenska
elever och förses med särskilda personella resurser. Särskilt studiestöd
föreslås kunna utgå till utlandssvenska elever som önskar utbildning i Sverige.

[ fråga om inflyttade språkliga minoriteter föreslås att försöksverksamhet skall
anordnas med läsundervisning för barn i förskole- och grundskoleåldern på barnens
egna modersmål. Vidare bör prövas olika nya åtgärder för att underlätta minoriteternas
anpassning till det svenska samhället. För att minoriteterna skall kunna
behålla kontakten med sin ursprungliga kulturmiljö föreslås att barn och ungdom
som tillhör en minoritet skall kunna få kompletterande undervisning i det egna modersmålet
och andra nationella ämnen.

t — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 67

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

Utdrag av protokollet över utbildningsärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 8 mars
1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman,
Moberg.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om undervisning för utlandssvenska
barn samt för vissa minoriteter i Sverige och anför.

I prop. 1968: 1 (bil. 10 s. 168) förklarade jag mig ha för avsikt att senare föreslå
Kungl. Maj:t att förelägga 1968 års riksdag proposition om bl. a. ökat statligt
stöd till utlandsskolor på grundval av förslag från 1964 års utlands- och internatskoleutredning
(SOU 1966: 55). I avvaktan härpå beräknades medelsbehovet under
anslaget Bidrag till driften av grundskolor m. m. öka med sammanlagt 1,4 milj. kr.
avseende merkostnader för ändamål som omfattas av ifrågavarande förslag. Vidare
har i prop. 1968: 1 (bil. 10 s. 197) föredraganden vid sin anmälan av anslaget
Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor anmält, att vissa förslag från utredningen
avsågs bli behandlade i särskild proposition till årets riksdag.

Beredningen av dessa frågor är nu avslutad och jag anhåller att få redogöra för
dem närmare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

1. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 februari 1964 tillkallade dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet den 25 februari 1964 sex sakkunniga
för att utreda frågan om de utlandssvenska barnens skolgång, skolinackordering
för vissa elevgrupper och frågan om vissa minoriteters skolgång, nämligen ledamoten
av riksdagens andra kammare, numera landshövdingen Gunnar Helén, undervisningsrådet
Åke Fältheim, redaktören Bengt Gustafsson, rektorn Rolf Hillman,
ledamoten av riksdagens första kammare, numera statsrådet Alva Myrdal
samt direktören Per Zethelius. Tillika uppdrogs åt Helén att såsom ordförande leda
de sakkunnigas arbete. Den 18 mars 1965 uppdrogs åt professorn Sten Karling att
såsom sjunde ledamot ingå i utredningen. (Direktiv se 1965 års riksdagsberättelse
s. 274). De sakkunniga antog benämningen 1964 års utlands- och intematskoleutredning.

Som experter har docenten Urban Dahllöf, numera byrådirektören Sven Reinans,
undervisningsrådet John Ulne, psykologen i socialstyrelsen Kurt Gordan och
departementssekreteraren Lars Lindén biträtt de sakkunniga.

Till utredningen har överlämnats en ansökan från S:t Eriks katolska skola i
Stockholm och Stiftelsen Skolsystrar de Notre Dame’s barn och ungdomsverksamhet.

Sina överväganden och förslag har utredningen i augusti 1966 framlagt i betänkandet
Skolgång borta och hemma (SOU 1966: 55).

Till betänkandet har fogats reservationer avgivna av ledamoten Karling och av
ledamöterna Fältheim och Myrdal jämte Gustafsson.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av skolöverstyrelsen — efter
hörande av länsskolnämnderna, ett antal av förslaget närmare berörda kommuner
samt huvudmän för internatskolor och svenska utlandsskolor —- vidare statskontoret,
dåvarande socialstyrelsen, dåvarande medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), centrala studiehjälpsnämnden, styrelsen för internationell
utveckling (SIDA), statens ungdomsråd, svenska institutet för kulturellt
utbyte med utlandet, yrkesutbildningsberedningen, arbetsgruppen för invandrarfrågor,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet
samt -—■ i gemensamt yttrande — Sveriges industriförbund (Industriförbundet),
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges allmänna exportförening
(Exportföreningen), vidare Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens
riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) som överlämnat
yttrande från Lärarnas riksförbund (LR), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Målsmännens riksförbund (MR), Utlandssvenskarnas förening, Riksföreningen
för svenskhetens bevarande i utlandet, De enskilda läroverkens förbund,
Svenska privatskolors riksförbund, Centralförbundet för finska föreningar i Sverige,
Estniska kommittén, Esternas representation i Sverige, Mosaiska församlingarnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

centralråd — som överlämnat yttrande från Hillelskolans i Stockholm ledning —-Katolska biskopsämbetet, Stiftelsen Skolsystrar de Notre Dame, Hermods korrespondensinstituts
stiftelse (Hermods-NKI) och Kristendomslärarnas förening.

Styrelsen för Sigtunaskolans aktiebolag, styrelsen för Estniska gymnasiet i Stockholm,
Osby samskolas föräldraförening, Osby Handels- & Industriförening och
Skånes handelskammare har dessutom inkommit med skrifter.

I det följande redovisas för sammanhangets skull på vissa punkter förslag, som
inte kräver beslut av riksdagen.

2. Svensk undervisning åt svenska barn i utlandet

2.1 Nuvarande förhållanden

Flertalet utlandssvenska barn fullgör enligt vad utredningen kunnat finna av sina
undersökningar sin skolgång i utländska eller internationella skolor. Detta berox
i vissa fall på ekonomiska eller andra hinder för svensk skolgång men i andra fall
på att föräldrarna med avsikt valt utländsk skolgång. Vissa utlandssvenska föräldrar
ser det som en förmån för barnen att de får gå i en skola där undervisningen
sker på ett av världsspråken eller anser att skolgång i utländsk skola kan ha eu
gynnsam inverkan på barnens förmåga till förståelse av människor av annan nationalitet
m. m. Andra utlandssvenskar som bosatt sig utomlands strävar inte efter
att ge barnen svensk skolutbildning utan låter dem assimileras i bosättningslandet. Utredningen
är dock av den uppfattningen, att de flesta utlandssvenska föräldrar anser
att svensk skolgång på vissa stadier är av mycket stort värde för barnen och konstaterar,
att praktiskt taget alla utlandssvenskar som uppfattar sin vistelse i utlandet
som ett begränsat skede i familjens liv önskar att barnen skall få en svensk
uppfostran.

Svensk undervisning meddelas f. n. vid närmare 30 statsunderstödda svenska skolor
utomlands. Skolorna är i allmänhet mycket små. För svenska skolor i utlandet
utgår statsbidrag till kostnaden för avlönande av lärare enligt följande grunder.

För undervisning på realskolestadiet vid svenska skolan i Paris utgår statsbidrag
till avlönande av två lärare med 21 500 kr. för vardera tjänsten. I övrigt utgår vid
ett elevantal av 7—20 elever statsbidrag för en lärartjänst, vid 21—30 elever statsbidrag
för två lärartjänster och vid mer än 30 elever statsbidrag för tre lärartjänster.
Om särskilda skäl föreligger kan skolöverstyrelsen medge att statsbidrag får
utgå för mer än tre lärartjänster, dock högst för fem lärartjänster.

För statsbidragsberättigad lärartjänst, som avser undervisning i högst årskurs 3.
utgår statsbidrag med 12 000 kr. och för annan tjänst med 15 000 kr.

De lokaler som står till skolornas förfogande är i många fall inte lämpade för
ändamålet. Skolornas standard beträffande pedagogisk utrustning och olika hjälpmedel
är i allmänhet också låg. Enligt vad utredningen funnit är föräldrar med erfarenhet
av svenska utlandsskolor i allmänhet nöjda med undervisningen och andan
vid skolorna men missnöjda främst med skolornas materiella standard.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

2.2 Utredningens förslag

Utredningen framhåller att begreppet utlandssvensk inte är entydigt. I en för
individ och familj så central och viktig fråga som barnens uppfostran har utredningen
inte ansett det lämpligt att tolka begreppet restriktivt. Då det gäller att ange vilka
som skall anses vara utlandssvenskar i den betydelsen att de bör äga rätt till de
förmåner, som från Sveriges sida kan medges utlandssvenskarna i fråga om barnens
skolgång, förordar utredningen att alla personer, oavsett medborgarskap och mantalsskrivningsort,
skall betraktas som utlandssvenskar om de är bosatta utomlands
och om de

är eller under någon del av sitt liv varit svenska medborgare.

är eller varit gift med svensk medborgare,

är barn till person som är eller varit svensk medborgare eller

använt svenska som vardagsspråk med en av föräldrarna samt betraktar sig som

svenskar.

I tveksamma fall rekommenderar utredningen en generös tolkning.

Från såväl arbetskraftssynpunkt som från social och kulturpolitisk synpunkt finner
utredningen det motiverat att förbättra de utlandssvenska barnens skolmöjligheter
utomlands. En ändring av villkoren för och omfattningen av statsbidragen till
svenska utlandsskolor är enligt utredningen den mest angelägna åtgärden för att
åstadkomma en sådan förbättring.

Statsunderstödd svensk undervisning i utlandet föreslås få anordnas i form av
svensk grundskola (svensk utlandsskola), undervisning i grupp, svensk undervisning
vid internationell eller internordisk skola, korrespondensundervisning samt
undervisning i svenska språket och om svenska förhållanden vid sidan av skolgång
i utländska skolor (svensk kompletterande undervisning).

Utredningen, som av olika skäl anser att organisationen av utlandsskolorna icke
lämpligen kan anförtros åt något av befintliga departement, verk eller nämnder,
föreslår att ett särskilt organ, utlandsskolnämnden, inrättas för ledning
och tillsyn av undervisningen för utlandssvenskars barn och att detta organ skall
avgöra vilken form av undervisning som bör väljas för att tillgodose ett aktuellt
undervisningsbehov.

Utlandsskolnämnden skall enligt utredningens förslag bestå av en ordförande
jämte fyra ledamöter. Samtliga utses av Kungl. Maj:t. Utredningen finner att såväl
skolerfarenhet som utlandserfarenhet och juridisk erfarenhet bör finnas inom nämnden
och anser därför att utrikesdepartementet bör ge förslag på en ledamot, skolöverstyrelsen
på två ledamöter och Utlandssvenskarnas förening på en ledamot.
Ordföranden utses efter gemensam beredning av utrikes- och utbildningsdepartementen.
Sekreterare i nämnden och chef för dess kansli, som i rationaliserings- och
besparingssyfte förutsätts vara samordnat med dåvarande skolnämndens för Stockholms
stad och Stockholms län, dvs. nuvarande länsskolnämndens för Stockholms
län, skall vara en utlandsskolinspektör.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

Utredningen föreslår även åtgärder för att underlätta de utlandssvenska barnens
skolgång i Sverige. Dessa förslag redovisas i samband med utredningens förslag
angående skolinackordering i Sverige för olika elevgrupper.

2.2.1 Svenska utlandsskolor

Undervisningsbehovet för utlandssvenska barn i låg- och mellanstadieåldern bör
enligt utredningen i första hand tillgodoses genom svenska utlandssko1
o r. Svensk utlandsskola föreslås få inrättas när elevunderlaget på nämnda stadier
inom ett lämpligt rekryteringsområde mera stadigvarande uppgår till tolv. Vid
detta elevantal bör enligt utredningen två lärare kunna anställas. Det är enligt utredningen
lämpligt att en av lärarna får ansvaret för den pedagogiska ledningen av
skolan och för vissa organisatoriska uppgifter. En tjänst som studierektor föreslås
därför inrättad. Med hänsyn till att barnen utomlands ofta blir skolpliktiga tidigare
än i Sverige och att det av pedagogiska skäl anses önskvärt att de utlandssvenska
barnen får sin första ^undervisning på svenska föreslår utredningen, att förskoleverksamhet
skall kunna anordnas vid svensk utlandsskola om barnantalet
på detta stadium uppgår till åtta. Normalt beräknas en svensk utlandsskola
bestå av förskola, lågstadium och mellanstadium. Högstadieundervisning för
utlandssvenskars barn förutses däremot ske huvudsakligen i skolor i Sverige. I den
mån högstadielever undervisas i svenska utlandsskolor bör denna undervisning i allmänhet
ha formen av lärarledd korrespondensundervisning. Endast på orter där ett
större antal svenskar är bosatta anses regelrätt högstadium med muntlig undervisning
kunna anordnas. Fråga om inrättande av högstadium bör enligt utredningen
prövas från fall till fall.

Utredningen anser, att undervisningen vid de svenska utlandsskolorna i möjligaste
mån bör kvalitativt motsvara den som ges i skolor i Sverige och att de utlandssvenska
barnen bör jämställas med de hemmasvenska även i fråga om skolsociala
anordningar.

För att man vid utlandsskolorna skall kunna få tillräckligt kvalificerade lärare
måste enligt utredningen dels tjänsterna som utlandslärare utannonseras och tillsättas
efter samma principer som gäller för lärartjänster i Sverige, dels lönevillkoren
ändras på ett sådant sätt att en lärare som tar utlandstjänst under några år inte
lider ekonomiskt avbräck eller försenas i befordringshänseende. Eftersom lärarna
vid utlandsskolorna ofta har att arbeta självständigt och utan möjlighet till kontakt
med andra lärare av samma slag och med samma uppgifter, bör enligt utredningens
mening vid tillsättningen stor vikt läggas vid att vederbörande lärare har tillräcklig
praktik inom yrket i Sverige för att kunna skapa en sådan miljö och sådan arbetssituation
som överensstämmer med svenska skolförhållanden. Några bestämda krav
på viss tids tjänstgöring eller andra behörighetskrav utöver dem som normalt krävs
för ordinarie tjänst vid skola i Sverige har dock inte ansetts böra uppställas. Utredningen
föreslår, att lärarna vid utlandsskolorna skall vara statligt anställda och åtnjuta
i huvudsak samma löne- och anställningsvillkor som vid anställning i Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968 7

Anställning av lärare bör enligt utredningen ske genom utlandsskolnämnden, vilken
står som arbetsgivare för läraren och sänder ut honom för tjänstgöring vid viss
skola utomlands. Lärarna förordnas för en tid av tre år med möjlighet till nytt treårsförordnande
i omedelbar följd. Därefter bör samma lärare normalt icke på nytt
förordnas utomlands innan han under minst två år tjänstgjort vid skola i Sverige.
Den kontanta lönen bör enligt utredningen så långt möjligt bestämmas så att lärarens
allmänna levnadsstandard kan hållas på samma nivå som i Sverige och meriter
och tjänsteår beräknas på samma sätt vid utlandstjänstgöring som vid tjänstgöring
i Sverige. Rese- och flyttningsersättning föreslås utgå vid till- och frånträde av
tjänst i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för jämförlig personal
i utrikesförvaltningen. Dessutom föreslås att lärare vid utlandsskola vartannat år
skall kunna få reseersättning vid hemresa under ferier om läraren under en del av
ferierna deltar i studiedagar eller fortbildningskurs.

Utredningen föreslår vidare, att statsbidrag skall utgå till kostnader för lokaler
och stadigvarande undervisningsmateriel för utlandsskolorna samt till vissa skolsociala
anordningar.

I de fall skollokalerna hyrs föreslås statsbidrag kunna utgå till hela hyreskostnaden.
Det bör enligt utredningen även vara möjligt för en skolförening att
få statsbidrag till inköp av fastighet eller att svenska staten förvärvar fastighet
utomlands för skoländamål eller att skolförening beviljas ränte- och amorteringsfritt
lån för ändamålet. För första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
föreslås statsbidrag utgå med förslagsvis 15 000 kr. per skola.

De utlandssvenska barnen bör enligt utredningen jämställas med hemmasvenska
barn i fråga om rätten till fri undervisningsmateriel. Elever vid de svenska utlandsskolorna
bör därför enligt utredningen erhålla fria läroböcker. Till övrig
undervisnings- och förbrukningsmateriel föreslås statsbidrag
utgå med 40 kr. per elev och år. Vidare föreslår utredningen att dagliga skolres
o r skall subventioneras till 100 % om de sker med reguljära fortskaffningsmedel
och eljest med belopp motsvarande bensinkostnaderna för en mindre bil om privat
bil anlitas eller med högst 3 kr. per elev och dag om skolskjuts organiseras. Statsbidrag
till skolmåltider föreslås utgå med 1 kr. per elev och läsdag vid de
utlandsskolor, där styrelsen beslutat att skolmåltider skall anordnas. I fråga om
skolhälsovård föreslår utredningen att varje elev skall läkarundersökas vid
inskrivningen samt därefter minst vartannat år och att statsbidrag för ändamålet
skall utgå med 10 kr. per elev och år. En skolläkare skall finnas vid varje skolenhet.
Varje skola bör också ha kontakt med en sköterska som kan anlitas vid förekommande
behov.

Utredningen föreslår, att det i anslutning till svensk utlandsskola efter medgivande
av Kungl. Maj:t skall kunna inrättas elevhem. Statsbidrag till sådant elevhem
föreslås utgå efter samma principer som till elevhem vid det allmänna skolväsendet
i Sverige.

Utredningen finner det vara befogat med hänsyn till det ekonomiska ansvar och
de förvaltningsuppgifter som kommer att åligga huvudmannen att vissa be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

stämmelser meddelas rörande huvudmannens styrelse och skolans styrelse. Utredningen
knyter an till den tanke som ligger bakom konstruktionen av det kommunala
huvudmannaskapet i Sverige och föreslår, att som huvudman för en utlandsskola
skall stå en förening med minst tio medlemmar knuten till orten eller området och
med driften av skolan som huvudsyfte. För denna förening skall finnas en styrelse
på sju ledamöter, vilken även skall vara skolans styrelse och ha säte i skolans verksamhetsland.
Skolstyrelsen skall i huvudsak ha sådana uppgifter som svarar mot en
kommunal skolstyrelses uppgifter i Sverige. Utredningen föreslår, att en av ledamöterna
i styrelsen skall utses av utlandsskolnämnden, att skolchefen, dvs. utlandsskolans
studierektor, skall vara självskriven ledamot och att övriga fem ledamöter skall
utses av föreningen.

2.2.2 Svensk undervisning utomlands utanför den egentliga skolorganisationen.

Kravet på minst tolv elever för att utlandsskola skall kunna inrättas medför att
möjligheten att grunda sådan skola begränsas. Utredningen vill emellertid inte försämra
möjligheterna att anordna svensk undervisning utomlands och föreslår därför
att grundskole undervisning i mindre grupper skall kunna
anordnas vid ett elevunderlag av sammanlagt minst sex elever. Även för sådan
undervisning föreslås utlandsskolnämnden kunna sända ut en statligt anställd lärare.
Statsbidrag föreslås vidare kunna utgå till lokalkostnader om särskild lokal behöver
hyras samt till förbrukningsmateriel och stadigvarande undervisningsmateriel. Utredningen
föreslår också att utlandsskolnämnden skall sända ut korrespondenskurser
och läroböcker vid undervisning i grupp.

För de utlandssvenska barn som går i utländska skolor föreslås att k om p 1 etter
a n d e undervisning skall få anordnas i svenska språket och om svenska
förhållanden.

Till kompletterande undervisning föreslås statligt stöd i form av bidrag motsvarande
hela lärararvodet eller genom utsändande av svensk lärare för ändamålet.
Statsbidrag föreslås också kunna utgå till eventuell lokalhyra samt till stadigvarande
undervisningsmateriel och till elevbibliotek.

Material för korrespondensstudier, inklusive själva korrespondenskurserna,
föreslås utlandsskolnämnden kostnadsfritt kunna tillställa de elever som
är hänvisade att studera med hjälp av korrespondenskurser. Korrespondensundervisning
bör enligt utredningen främst komma i fråga för högstadie- och gymnasieelever
men även — då elevunderlaget inte möjliggör utsändande av svensk lärare
— för låg- och mellanstadieelever. Statsbidrag föreslås utgå till lärarlön för handledare
vid korrespondensundervisning. Föräldrarna förutsätts i vissa fall kunna
handleda sina barn vid korrespondensundervisningen. Utredningen föreslår, att instruktioner
utarbetas för sådana föräldrar.

Statsbidrag föreslås även kunna utgå till internationell skola, vid
vilken svenska elever undervisas, under förutsättning att viss undervisning meddelas
i svenska språket och i samhällsorienterande ämnen med anknytning till Sverige, att
skolans allmänna arbete och kursplaner väsentligen motsvarar den svenska grund -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

skolans, att den fostran som ges i skolan i väsentliga stycken överensstämmer med
de principer för den obligatoriska undervisningen som gäller för den svenska
grundskolan, att skolan väsentligen uppfyller de villkor som i övrigt ställs på svensk
utlandsskola, att skolan är beredd att ta emot alla svenska elever i ifrågakommande
åldrar som söker inträde och att för icke-svenska elever ekonomiskt vederlag för
undervisningen utgår till huvudmannen från annan än svensk skolmyndighet med
ett belopp per sådan elev räknat som lägst motsvarar det svenska statsbidraget delat
med antalet svenska elever. Bidraget till lärarlöner bör utgå genom att svenska lärare
utsänds på samma sätt som till de svenska utlandsskolorna av utlandsskolnämnden,
som även betalar deras löner. Utlandsskolnämnden föreslås övervaka,
att den ekonomiska insatsen från svensk sida icke överstiger vad som är skäligt med
hänsyn till inslaget av svenska elever. Till lokaler skall statsbidrag kunna utgå efter
utlandsskolnämndens bedömande. Svenska läroböcker skall kunna utsändas till
skolan och i den mån utländska läroböcker kommer till användning skall statsbidrag
även kunna utgå till dessa. Statsbidrag till stadigvarande undervisningsmateriel,
förbrukningsmateriel, skolskjutsar, skolmåltider, skolhälsovård och skolbibliotek
föreslås kunna utgå i relation till antalet svenska elever vid skolan.

Statsbidrag beräknas även under vissa villkor kunna utgå till skola som anordnas
av internordisk huvudman. Om undervisningen i sådan skola sker på ett
nordiskt språk anses det emellertid att eleverna på grund av de stora likheterna
mellan de nordiska språken löper risk att sammanblanda dessa. Även om eleverna
vid en internationell skola är av enbart svenskt, finskt, danskt och norskt ursprung
synes det enligt utredningen från denna synpunkt vara mera förmånligt för elevernas
utveckling om de som huvudsakligt undervisningsspråk får använda ett av de
stora världsspråken, medan de undervisas i sitt eget nationella språk under de »nationella»
timmarna.

Utredningen föreslår vidare i fråga om nordiskt samarbete, att huvudman
för svensk utlandsskola skali vara skyldig att, på samma villkor som gäller
för utlandssvenskar, även ta emot barn till medborgare i annat nordiskt land och att
svensk utlandsskola skall kunna tjäna som organisatorisk och lokalmässig bas för
stödundervisning i annat nordiskt modersmål. Utredningen förutsätter att full reciprocitet
skall råda beträffande de förmåner som från svensk sida beviljas andra
nordiska länder.

2.2.3 Kostnader

Utredningen räknar med att det på ungefär 15 orter finns tillräckligt elevunderlag
för inrättande av svensk utlandsskola. Kostnaderna för statligt stöd till ifrågavarande
skolor enligt utredningens förslag beräknas till ca 1,7 milj. kr.

Om antalet utlandssvenska barn på en ort är så lågt att utlandsskola ej kan inrättas,
skall enligt utredningens förslag handledd korrespondensundervisning eller
—- under förutsättning att antalet elever är minst sex — undervisning i grupp i stället
få anordnas utan att verksamheten får karaktären av en officiell svensk skola.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

Utredningen finner det svårt att bedöma i vilken omfattning undervisning i grupp
eller handledd korrespondensundervisning kommer att kunna anordnas. Anordnande
av undervisning i grupp på de orter, där utlandsskola nu finns men elevantalet
är för lågt för att utlandsskola enligt utredningens förslag skall kunna inrättas, beräknas
kosta ca 250 000 kr.

Utredningen räknar med att det vid ungefär tio utlandsskolor kommer att finnas
underlag för anordnande av förskoleverksamhet. Kostnaderna härför beräknas till
ungefär 250 000 kr.

Vid ett genomförande av utredningens förslag under budgetåret 1967/68 har
utredningen för detta budgetår totalt räknat med ett medelsbehov av — enligt
1965 års kostnadsläge — 2,2 milj. kr. för driftkostnader för utlandsskolväsendet.

Utredningen räknar beträffande de därpå följande åren med att det av utredningen
föreslagna ökade statliga stödet till utlandsskolorganisationen kommer att medföra
såväl en ökning av elevantalet vid befintliga utlandsskolor som en ökning av
antalet utlandsskolor. Vid oförändrat antal utlandsskolor bör enligt utredningen för
budgetåret 1970/71 beräknas ett medelsbehov av 2,6 milj. kr. för utlandsskolorganisationen.
Nya utlandsskolor antas under tiden fram till budgetåret 1970/71 kunna
upprättas på högst tio nya orter. Kostnaderna för en dylik utökning av utlandsskolorganisationen
skulle uppgå till närmare 1 milj. kr. Under angivna antaganden
räknar utredningen sålunda för budgetåret 1970/71 med ett maximalt medelsbehov
av 3,6 milj. kr. för driftkostnader för utlandsskolorganisationen.

Beträffande medelsbehovet för investeringar förutsätter utredningen att lokalbehovet
för utlandsskolorna för de närmaste åren i huvudsak skall kunna tillgodoses
genom förhyrning av lokaler.

För utlandsskolnämnden räknar utredningen med ett årligt medelsbehov av
90 000 kr. till avlöningar och 30 000 kr. till omkostnader. För budgetåret 1967/68
räknar utredningen dessutom med ett medelsbehov av 8 000 kr. för engångsanskaffning
av kontorsinventarier och annan utrustning.

2.3 Remissyttranden

Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till den generösa tolkning av begreppet
utlandssvensk, som utredningen förordar. Centrala studiehjälpsnämnden
finner det emellertid inte motiverat att erbjuda skolförmåner och studiesocialt
stöd åt sådana tidigare svenska medborgare, som av eget initiativ lämnat
Sverige i avsikt att kvarstanna i utlandet.

Remissinstanserna ansluter sig allmänt till utredningens principiella utgångspunkt
att en ändring av villkoren för och omfattningen av statsbidragen
till utlandsskolorna är motiverad för att förbättra de utlandssvenska
barnens möjligheter till skolgång utomlands och i flera yttranden fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1968

hävs behovet av åtgärder på ifrågavarande område. Skolöverstyrelsen förklarar
t. ex. att det är överstyrelsens bestämda uppfattning att en ökad ekonomisk insats
är oundgängligen nödvändig för att undervisningen vid utlandsskolorna skall komma
i nivå med motsvarande undervisning i Sverige.

Förslaget att ett särskilt organ, utlandsskolnämnden, skall imättas
avstyrks av skolöverstyrelsen, skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms
län samt länsskolnämnderna i Malmöhus, Södermanlands och Västmanlands län.
Andra remissinstanser, däribland medicinalstyrelsen, SIDA, centrala studiehjälpsnämnden,
Svenska stadsförbundet och LR tillstyrker förslaget. Skolöverstyrelsen
anför bl. a., att ett särskilt organ med ifrågavarande begränsade arbetsuppgifter
kunde bli isolerat från det svenska skolväsendet i övrigt. Vidare finner överstyrelsen
att den föreslagna nämnden inte skulle få den förmåga att möta variationer i arbetets
art och omfattning vilka med säkerhet kommer att uppstå. Överstyrelsen
förordar att arbetsuppgifterna rörande utlandsskolväsendet, som överstyrelsen finner
vara en statlig angelägenhet av rikskaraktär, anförtros överstyrelsen i egenskap
av den myndighet som förfogar över erforderlig expertis och har översikt angående
utvecklingen och planeringen på skolans område.

Kravet att elevunderlaget för inrättande av utlandsskola skall uppgå
till tolv elever anses av ett flertal remissinstanser, däribland SIDA samt länsskolnämnderna
i Gotlands, Hallands, Västmanlands och Jämtlands län, vara alltför
strängt. Skolöverstyrelsen tillstyrker emellertid förslaget och statskontoret finner
det väl motiverat att skärpa villkoren för inrättande av svensk utlandsskola.

Beträffande förslaget att svensk förskola skall kunna inrättas utomlands
förutsätter skolöverstyrelsen, att någon ovillkorlig rätt att anordna sådan icke
skall föreligga vid ett visst minimiantal elever utan att frågan bör prövas från fall
till fall.

Remissinstanserna instämmer allmänt i utredningens uppfattning att det är viktigt
att lärarpersonalen är av god kvalitet och besitter tillräcklig erfarenhet
för att undervisningen vid de svenska utlandsskolorna i möjligaste mån skall
kvalitativt motsvara den som ges vid skola i Sverige. Skolöverstyrelsen anser det
emellertid från principiella synpunkter diskutabelt om lärarna bör vara statligt anställda
och ifrågasätter om inte en statlig reglering av löneförmånerna förenad med
föreskrifter rörande behörighet, sociala förmåner m. m. vore lämpligare. Även
yrkesutbildningsberedningen anför kritiska synpunkter mot förslaget om statlig anställningsform
för utlandslärarna.

Bland remissinstanserna råder delade meningar angående hur lång tid förordnande
som utlandslärare bör omfatta. TCO och LR förordar längre och fastare förordnande
medan SIDA anser, att perioder om två år och sammanlagt högst fyra år erfarenhetsmässigt
är lämpliga. Skolöverstyrelsen förordar att förordnande skall meddelas
tills vidare för viss tid. Svenska skolföreningen i London, Svenska Sofiaförsamlingen
i Paris, Svenska missionsförbundet och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm
föreslår att förordnandets längd skall bestämmas från fall till fall.

Beträffande läroböcker förordar LR att utlandsskolorna med hänsyn till

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

de speciella förhållandena skall ha viss frihet att välja andra böcker än dem som
används i hemlandets undervisning.

Centrala studiehjälp snämnden upplyser med anledning av utredningens förslag
om statsbidrag till elevhem att studiehjälp kan utgå för elevs skolgång
utomlands och ifrågasätter om inte ett särskilt undervisningsbidrag bör kunna utgå
för studier på grundskolenivå utomlands.

Medicinalstyrelsen tillstyrker förslaget angående skolhälsovård medan
skolöverstyrelsen ifrågasätter om inte hälsokontrollen bättre kan ske genom läkarundersökning
av skolläkaren på framställning av föräldrarna i det individuella fallet.
Överstyrelsen anser, att en skolsköterska bör knytas till varje svensk utlandsskola
för viss tjänstgöring eftersom blott kontaktmöjligheter med en sådan inte är tillfyllest.

Beträffande utredningens förslag angående svensk undervisning
utomlands utanför den egentliga skolorganisationen
har remissinstanserna i allmänhet inte något att erinra.

SIDA och TCO betonar behovet av korrespondensundervisning.
Skolöverstyrelsen utgår från att elever på högstadiet i första hand får sin undervisning
vid skolor i hemlandet och framhåller, att korrespondensundervisning ensidigt
tillämpad inte kan ersätta en vanlig skola även om elever på nämnda stadium
kan tillgodogöra sig kunskaper och färdigheter genom handledd korrespondensundervisning.
Överstyrelsen är ännu mer tveksam beträffande förslaget rörande korrespondensundervisning
även för elever på grundskolans låg- och mellanstadier
samt påpekar, att erfarenhet därav i princip saknas i Sverige och att inte heller
något material finns utarbetat.

2.4 Departementschefen

1964 års utlands- och internatskoleutredning har framfört olika förslag för att
förbättra utbildningsmöjligheterna för utlandssvenska barn samt andra barn med
behov av skolinackordering. Förslag har också framförts angående undervisning
av språkliga och religiösa minoriteter i Sverige.

I likhet med utredningen finner jag det angeläget att utbildningsmöjligheterna
för de utlandssvenska barnen förbättras. Enligt min mening bör därvid såsom en
första åtgärd vidtas förbättringar av möjligheterna till svensk undervisning utomlands.

Då det gäller att avgöra om någon skall ha rätt att erhålla svensk undervisning
bör som utredningen föreslagit en generös tolkning tillämpas av begreppet utlandssvensk.
Rätt till svensk undervisning bör kunna komma i fråga även
för den som ej är svensk medborgare. Svensk utlandsskola bör dock endast inrättas
på plats där det finns utlandssvenskar med reell anknytning till Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

Svensk undervisning för svenska barn i utlandet bör få anordnas i form av svensk
grundskola (svensk utlandsskola), kompletterande svensk undervisning åt svenska
barn som går i utländska skolor samt korrespondensundervisning eller undervisning
inom internationell skola.

Utredningen har föreslagit att en särskild utlandsskolnämnd skall inrättas
för ledning och tillsyn av undervisningen för utlandssvenska barn. Förslaget
har kritiserats av bl. a. skolöverstyrelsen, som anser att ett organ med så begränsade
arbetsuppgifter kan bli isolerat från det svenska skolväsendet i övrigt. Eftersom
utlandsskolväsendet är en statlig angelägenhet av rikskaraktär bör enligt överstyrelsen
arbetsuppgifterna anförtros åt den centrala skolmyndigheten. Jag delar överstyrelsens
uppfattning och föreslår alltså att dessa uppgifter skall ankomma på
skolöverstyrelsen.

Svensk utlandsskola bör normalt få inrättas om antalet barn på lågoch
mellanstadiet är lägst tolv. Frågan om det skall finnas en eller flera lärartjänster
får prövas med hänsyn till elevernas fördelning på dessa stadier. Jag räknar med att
två lärare endast skall anställas om det finns minst sex elever på vartdera låg- och
mellanstadiet och att fler än två lärare endast i undantagsfall skall komma i fråga.

Även om antalet barn är mindre än tolv, dock lägst sju, bör efter närmare prövning
av omständigheterna svensk utlandsskola liksom hittills kunna få inrättas.
Prövningen bör bl. a. inbegripa en bedömning av om det med hänsyn till förekomsten
av andra skolor av god standard kan vara lämpligare att i stället för svensk utlandsskola
endast anordna kompletterande svensk undervisning. Fråga om bibehållande
av statsbidrag till svensk utlandsskola bör prövas enligt hittills tillämpade
riktlinjer.

Undervisning på högstadiet i svensk utlandsskola bör förekomma endast i undantagsfall
och efter prövning i varje särskilt fall.

Det bör ankomma på Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer
att meddela föreskrifter angående huvudmannaskap och styrelse för svensk utlandsskola.
I fråga om huvudmannaskap godtar jag i huvudsak utredningens förslag.

Kompletterande svensk undervisning för elever som går i utländska
skolor kan vara en lämplig lösning på orter där på grund av otillräckligt
antal elever svensk utlandsskola ej kan inrättas eller undervisning ej meddelas på
det aktuella stadiet. Efter särskild prövning av skolöverstyrelsen bör statsbidrag
kunna utgå för lärarledd kompletterande undervisning. Jag räknar därvid med att
den kompletterande undervisningen skall meddelas av lärare vid svensk utlandsskola
eller annan lämplig person på orten. Icke lärarledd kompletterande undervisning
bör kunna komma i fråga för varje utlandssvensk elev. För kompletterande
undervisning bör fri undervisningsmateriel tillhandahållas enligt vad skolöverstyrelsen
bestämmer.

På ort där det finns en svensk utlandsskola bör statsbidrag normalt ej utgå för
lärarledd kompletterande undervisning på samma stadium. På grund av särskilda
omständigheter, t. ex. stora avstånd kan det emellertid i undantagsfall vara moti -

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

verat att statsbidrag utgår till olika former av svensk undervisning på samma ort och
stadium.

Korrespondensundervisning bör på låg- och mellanstadiet kunna
komma i fråga som en form av kompletterande undervisning. Däremot torde korrespondensundervisning
ej kunna ersätta skolgång på låg- och mellanstadiet. På
högstadiet och på gymnasialt stadium bör korrespondensundervisning få anordnas
dels som en form av kompletterande undervisning, dels som ersättning för skolgång
på detta stadium.

Utredningen föreslår, att statsbidrag under vissa förutsättningar skall kunna utgå
även till internationell skola. Jag finner det lämpligt att statsbidrag skall
kunna utgå för undervisning av utlandssvenska barn vid internationell skola. Kungl.
Maj:t bör äga att efter en bedömning av omständigheterna i varje särskilt fall besluta
om statsbidrag till sådan skola.

Huvudman för svensk utlandsskola bör som utredningen föreslagit vara skyldig
att, på samma villkor som gäller för utlandssvenskar i skolan ta emot barn till medborgare
i annat nordiskt land. Jag biträder också förslaget att statsbidrag under vissa
villkor skall kunna utgå till skola som anordnas av intemordisk huvudman.

Utredningen föreslår att förskoleverksamhet med statsbidrag skall
kunna anordnas om barnantalet beräknas bli minst åtta. Jag är inte beredd att nu
tillstyrka detta förslag. Frågan om statsbidrag bör utgå till förskoleverksamhet
torde få tas upp på nytt om det exempelvis på grund av skolpliktsbestämmelser
utomlands skulle uppstå behov av att anordna undervisning på förskolestadiet.

Utredningen anser det viktigt att lärarpersonalen är duglig och besitter
tillräcklig erfarenhet för att undervisningen vid de svenska utlandsskolorna
i möjligaste mån skall kvalitativt motsvara den som ges i Sverige. För att tillräckligt
kvalificerade lärare skall kunna anställas föreslår utredningen att lärarna vid
svenska utlandsskolor skall vara statligt anställda. Några remissinstanser, däribland
skolöverstyrelsen och yrkesutbildningsberedningen, ställer sig tveksamma till detta
förslag.

Även jag är tveksam beträffande lämpligheten av statlig anställningsform. Syftet
att underlätta rekryteringen av lärare kan tillgodoses genom en förbättring av statsbidraget
till lärarlöner samt föreskrifter rörande tjänstetillsättning och tjänstgöringens
tillgodoräknande i merit- och pensionshänseende. Jag föreslår därför att lärarna
vid de svenska utlandsskolorna liksom hittills skall vara anställda av huvudmännen
för skolorna. För att dessa skall kunna erbjuda löner av samma storlek som i
Sverige föreslår jag att till svensk utlandsskola skall utgå statsbidrag till
lärarlöner med schablonbelopp motsvarande lönen enligt näst högsta löneklassen
i ortsgrupp 5 i lönegrad som gäller för tjänst för folk- resp. småskollärare i
Sverige, dock högst med belopp motsvarande de faktiska lönekostnaderna. För
kompletterande undervisning och handledd korrespondensundervisning bör stats -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

bidrag utgå med schablonbelopp anknutet till kostnad för timarvode för motsvarande
undervisning i Sverige.

Tjänstgöring vid svensk utlandsskola bör i merithänseende jämställas med tjänstgöring
vid grundskola i Sverige. Jag förutsätter även att lärare vid svensk utlandsskola
skall beredas pensionsrätt enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente.
Kostnaderna härför bör täckas genom statsbidrag i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver.
Den avsedda pensionsregleringen medför behov av vissa ändringar i pensionsreglementet.
Frågan bör därför underställas riksdagen i ett senare sammanhang.

Kostnaderna för statsbidrag till lärarlöner i enlighet med vad jag nu förordat
kan beräknas till närmare 1,5 milj. kr., vilket är ca 900 000 kr. mer än vad som
beräknats för statsbidrag till de svenska utlandsskolorna för innevarande budgetår.

Jag biträder utredningens förslag att i fråga om behörighet till
tjänst vid svensk utlandsskola samma villkor skall gälla som vid
svenska grundskolor. Jag räknar emellertid med att en friare dispensgivning skall
kunna tillämpas. Frågan om i vilken utsträckning dispens övergångsvis skall meddelas
för nu anställda lärare bör prövas av skolöverstyrelsen.

Arbetsuppgifterna för lärare vid svensk utlandsskola bör i princip vara desamma
som för lärare vid skolor i Sverige. Som utredningen föreslagit bör emellertid
lärare vara skyldig att undervisa även på annat stadium eller i ämne som inte ingår
i tjänsten men där vederbörande kan anses ha förutsättningar att undervisa.

Som villkor för statsbidrag till svensk utlandsskola bör gälla att lärartjänst ledigförklaras
och tillsätts efter samma principer som gäller för motsvarande lärartjänst
i Sverige. Jag föreslår att ledigförklarandet av tjänsterna skall ombesörjas av skolöverstyrelsen.
Tjänst bör emellertid tillsättas av skolans styrelse. Beslut om tillsättning
av tjänst bör kunna överklagas hos skolöverstyrelsen.

I enlighet med utredningens förslag bör förordnande som lärare vid svensk utlandsskola
meddelas för en tid av högst tre år. Efter denna tid bör läraren kunna
få ett nytt lika långt förordnande.

Till rese- och flyttningskostnader vid till- och frånträde av tjänst
vid svensk utlandsskola föreslår jag att statsbidrag får utgå med skäligt belopp
och i den ordning Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen föreskriver. Jag
räknar för budgetåret 1968/69 med ett medelsbehov för ändamålet av ca 90 000
kr.

Om synnerliga skäl föreligger bör statsbidrag kunna utgå till lokalkostnader.
Kungl. Maj:t bör även kunna besluta om bidrag till elevhem vid svensk utlandsskola.
Statsbidrag till kostnader för anskaffande av skol- och elevhemslokaler
bör belasta investeringsramen för byggnadsarbeten vid grundskolan och gymnasiala
skolor.

Förslaget att skolöverstyrelsen skall fastställa läroboksförteckning för utlandsskolorna
samt skicka ut läroböcker och annan undervisnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

materiel, t. ex. korrespondensmateriel, kostnadsfritt biträder jag. Kostnaderna
härför beräknar jag till ca 50 000 kr. för budgetåret 1968/69.

Bidrag bör även kunna utgå till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel.
För budgetåret 1968/69 räknar jag med ett medelsbehov av högst 150 000
kr. för bidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel.

Utredningens förslag om statsbidrag till skolmåltider, skolskjutsar och skolhälsovård
är jag däremot ej beredd att tillstyrka. Som villkor för statsbidrag till svensk
utlandsskola bör emellertid gälla att huvudmannen anordnar tillfredsställande skolhälsovård.

De i förhållande till vad som utgår i statsbidrag enligt nuvarande bestämmelser
sammanlagda merkostnaderna för genomförande av här framlagda
förslag angående svensk undervisning i utlandet beräknar jag till 1 250 000 kr.,
varav ca 900 000 kr. för lärarlöner och ca 350 000 kr. för övriga ändamål.
Medel för ifrågavarande förslag har i prop. 1968: 1 (bil. 10 s. 168) beräknats under
anslaget Bidrag till driften av grundskolor m. m., ur vilket anslag större delen
av kostnaderna bör bestridas. Skolöverstyrelsens medelsbehov för ledning och tillsyn
av undervisningen för utlandssvenskars barn bör emellertid bestridas ur överstyrelsens
anslag till avlöningar och omkostnader. Eftersom dessa anslag är förslagsvis
betecknade erfordras inte någon uppräkning av anslagen med anledning
härav. Eventuella bidrag för uppförande av skol- eller elevhemslokaler bör bestridas
ur anslaget Bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet m. m.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

besluta att fr. o. m. den 1 juli 1968 statsunderstöd får utgå
till svensk undervisning i utlandet enligt av mig angivna grunder
och riktlinjer.

3. Inackordering i Sverige av vissa elevgrupper

3.1 Skolinackorderingsverksamhetens nuvarande omfattning

Enligt uppgifter, som utredningen inhämtat från länsskolnämnderna och landstingen,
fanns höstterminen 1965 664 platser vid elevhem avsedda för elever vid
obligatoriska skolor, 614 platser vid elevhem avsedda för elever vid gymnasier
och 11 438 platser vid elevhem avsedda för elever vid yrkesskolor. I dessa siffror
ingår inte platser vid elevhem knutna till internatskolor. Elevhemmen för elever
i den obligatoriska skolans åldrar är huvudsakligen lokaliserade till glesbygder.

Vid internatskolorna fanns läsåret 1965/66 1 257 internatelever på grundskolestadiet
och 1 043 elever på gymnasiestadiet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

Centrala studiehjälpsnämnden har räknat med att vid denna tid ca 35 000 elever
i gymnasiala skolor var inackorderade. Omkring 22 000 elever vid gymnasiala
skolor skulle alltså enligt dessa uppgifter ha varit inackorderade i privatfamiljer
eller bott självständigt i uthyrningsrum eller i egna lägenheter på annan ort än
föräldrarna.

Elevhem för elever vid det allmänna skolväsendet drivs i Sverige dels av kommunerna
(framför allt elevhem vid det obligatoriska skolväsendet), dels av landstingen
(framför allt elevhem vid gymnasiala skolor), dels av stiftelser (framför allt
då hemmet främst är avsett för särskilda grupper av ungdomar eller har till ändamål
att fostra ungdomen i en viss riktning).

Ett stort antal elevhem finns vid yrkesskolor. Dessa hem är av delvis annan karaktär
än elevhemmen för motsvarande stadier av den allmänna skolan. De drivs
främst av landstingen i anslutning till centrala yrkesskolor eller andra yrkesskolor,
men även i anslutning till enskilda yrkesskolor (företagsskolor) finns elevhem inrättade.
Även staten driver elevhem i anslutning till vissa statliga yrkesutbildningsanstalter
såsom lantbruks- och skogsskolor, riksyrkesskolor och sjuksköterskeskolor.
Ett fåtal elevhem finns i anslutning till yrkesskolor med hushållningssällskap
som huvudman.

Tillsynen av eleverna är betydligt mindre intensiv vid elevhemmen än vid internatskolorna
och personaltätheten väsentligt lägre. Vid internatskolorna är det vanligt
att såväl föreståndare som biträdande föreståndare finns för ett hem på 30—
35 elever, medan vid elevhemmen vid gymnasiala skolor oftast endast en föreståndare
finns för samma antal elever och ibland t. o. m. en föreståndare för ett
dubbelhem med sammanlagt närmare 60 elever. Vid yrkesskolhemmen är personaltätheten
ännu lägre, så att exempelvis ett gift föreståndarpar kan få svara för ett
elevhem med tillsammans 180 elever.

Till kostnaderna för uppförande av elevhem utgår statsbidrag enligt kungörelsen
den 15 maj 1936 (nr 202) angående statsbidrag till skolhemsbyggnader och deras
inredning, kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 594) angående statsbidrag till skolhem
för lärljungar vid högre skolor och till avlöning av föreståndare vid dylikt
skolhem (ändrad senast 1967: 471) samt kungörelsen den 31 maj 1957 (nr 480)
om statsbidrag till yrkesskolor (ändrad senast 1967: 822). Statsbidrag utgår för
uppförande av såväl elevhem för elever vid kommunala skolor som elevhem knutna
till privata internatskolor. Gäller det elevhem för det obligatoriska skolväsendet
eller elevhem vid internatskola bestäms bidraget från fall till fall. För uppförande
av elevhem vid yrkesskola utgår statsbidrag med hälften av kostnaderna.
Bidraget till övriga elevhem utgår med 75 % av de verkliga kostnaderna med möjlighet
för Kungl. Maj:t att, om särskilda skäl föreligger, höja bidraget till 90 %.

Enligt kungörelsen den 19 december 1958 (nr 665) om statsbidrag till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet (omtryckt 1962: 478, senast ändrad 1967:823)
samt kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 594) angående statsbidrag till skolhem för
lärjungar vid högre skolor och till avlöning av föreståndare vid dylikt skolhem

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 67

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

utgår även statsbidrag till kostnader för avlönande av föreståndare vid sådant skolhem.

Till skolverksamheten vid de internatskolor, för vilka privatskolstadgan den 26
april 1967 (nr 270) gäller, utgår statsbidrag enligt kungörelsen den 23 april 1964
(nr 137) om statsbidrag till vissa privatskolor (ändrad senast 1967: 172) med 60 %
av ett bidragsunderlag, omfattande kostnader för avlöning, sjukförsäkringsavgifter
m. m. för rektor, studierektor och lärare. Efter ansökan hos Kungl. Maj:t kan skola
erhålla ytterligare statsbidrag. Bidragen till samtliga här avsedda privatskolor får
dock sammanlagt inte överstiga 78 % av skolornas sammanlagda bidragsunderlag.

Till vissa andra internatskolor utgår statsbidrag med 6: 50 kr. per elev och dag
av läsåret. Till Grännaskolan utgår statsbidrag med ett av riksdagen för budgetåret
1967/68 beslutat belopp av 350 000 kr.

3.2 .Utredningens förslag

3.2.1 Behov av skolinackordering

Utredningens överväganden begränsar sig i enlighet med direktiven till att avse
utlandssvenska barn, elever med behov av miljöbyte och glesbygdsungdom. De
utlandssvenska barnens möjligheter till skolgång i Sverige har särskilt beaktats.

Utredningen har funnit att privat inackordering oftast är en god lösning för
mellanstadiebarn och i synnerhet för lågstadiebarn. Så snart eleverna nått högstadieåldern
anses dock inackordering i elevhem eller i en internatskola vara likvärdiga
alternativ. Utredningens förslag avser främst åtgärder beträffande elevhem och internatskolor.
Några direkta åtgärder för att förbättra eller standardisera inackorderingen
i privata familjer föreslås däremot ej.

Utredningen föreslår emellertid, att utlandsskolnämnden skall söka upprätta en
översikt av antalet på skolorter tillgängliga privata inackorderingsplatser. En sådan
inventering skulle göra det möjligt för utlandsskolnämnden att tjäna som förmedlingsbyrå.
Dessutom erhålls en överblick över hur stor del av inackorderingsbehovet
som lämpligen kan tillgodoses genom privat inackordering.

Utlandsskolnämnden föreslås i samarbete med berörda organ svara för planeringen
av den nödvändiga utbyggnaden av internatskole- och elevhemsväsendet
till den del den avser att tillgodose de utlandssvenska elevernas behov samt även
delta i den regionala planeringen för elevhem, avsedda för glesbygds- och miljöelever
i gymnasiala skolformer. Avsikten är att de utlandssvenska barnens intressen
skall bli beaktade även i dessa sammanhang, dels genom att de regionala
hemmen om möjligt placeras på orter som är lättillgängliga för utlandssvenska
föräldrar, dels genom att hemmen dimensioneras för att även kunna ta emot ett
inslag av utlandssvenska barn.

Elever i grundskolan och andra skolpliktiga elever har rätt att få sin inackordering
organiserad genom kommunens försorg. Utredningen finner det naturligt
att kommun även skall vara skyldig att anordna inackorderingsmöjligheter för barn

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

och ungdom, som enligt den centrala och regionala gymnasieplaneringen skall gå i
kommunens gymnasiala skola men har mer än 45 minuters resväg till skolan.

Glesbygdselever bör enligt utredningen fullgöra skolgången i den skola, till
vilkens elevområde de hör, samt inackorderas privat eller i elevhem. Utlandssvenska
elever, som saknar regional anknytning, anser utredningen som regel böra
placeras i internatskolor eller i elevhem av rikskaraktär. I fråga om elever med
dokumenterat behov av miljöbyte måste valet mellan placering i den regionala
skolan med dess elevhem, i en internatskola eller i ett elevhem av rikskaraktär
bero på de omständigheter som konstituerar inackorderingsbehovet.

Elevhemmen vid internatskolorna har som tidigare nämnts genomgående en
högre personaltäthet än elevhem knutna till det allmänna skolväsendet. Lokalmässigt
är de sistnämnda elevhemmen däremot i allmänhet mycket väl utrustade medan
standarden i detta avseende är mycket varierande vid internatskolorna. För
att utjämna kvaliteten mellan dessa båda skol- och inackorderingsformer finner
utredningen att

a) statsbidraget för både skol- och elevhemsverksamheten vid de internatskolor
som erfordras för att tillgodose ett verkligt behov av skolinackordering måste
höjas så att det kommer i nivå med statsbidraget till de allmänna skolorna och till
dessa knutna elevhem,

b) bidrag måste utgå till erforderliga reparationer och nybyggnader av internatskolornas
undervisningslokaler och internatlokaler,

c) bidragen till nybyggnad och utvidgning måste väsentligen syfta till att alla
statsunderstödda internatskolor på något längre sikt skall kunna ta emot lika många
pojkar som flickor,

d) statsbidrag måste utgå till elevhemspersonal enligt samma principer vare sig
elevhemmet är knutet till en internatskola, till cn allmän skola eller till en yrkesskola,

e) personaltätheten måste vara densamma vid internatskolor och därmed jämförbara
elevhem och att

f) likformiga bestämmelser måste gälla beträffande storleken av elevhemmen
vid de olika skolformerna.

Enligt samstämmiga uppgifter från internatskolrektorer bör en internatskolas
internatdel inte omfatta mer än 300 och 400 elever. Om denna gräns överskrids
kan rektor inte längre överblicka organisationen och ha den personliga kontakt
med varje elev som är betydelsefull. Eftersom på högstadiet en organisation med
tre paralleller är den minsta som utredningen finner acceptabel med hänsyn till
elevernas möjligheter till fritt val mellan olika ämnen och kurser måste ett internathögstadium
vara dimensionerat för minst 225 elever. Om man vill bredda internatskolans
åldersregister till att omfatta mer än tre årskullar av elever, ligger det därför
närmast till hands att komplettera högstadiet med ett enkelt mellanstadium,
dvs. 90 elever. Däremot kan ett högstadium vid internatskola normalt icke samorganiseras
med ett gymnasium utan att skolan uppnår ett totalt elevantal som

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

överskrider vad som anses lämpligt för en internatskola. För att en internatskola
med såväl högstadium som gymnasium skall kunna fungera tillfredsställande finner
utredningen att ett samarbete måste organiseras med en skola utanför internatskolan
och anger, att detta samarbete kan ske med den obligatoriska skolan i den
kommun i vilken internatskolan är belägen eller med en näraliggande internatskola
genom att den ena skolan tillhandahåller vissa valmöjligheter medan den andra svarar
för de återstående. Undantag från eljest gällande minimiantal elever som villkor
för inrättande av klass eller undervisningsgrupp finner utredningen böra kunna
beviljas men föreslår dock inga generellt giltiga undantagsbestämmelser härvidlag
utan förordar, att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att besluta härom i varje särskilt
fall.

Beträffande det gymnasiala stadiet finner utredningen att varje internatskola bör
kunna erbjuda gymnasial skolgång på de olika linjerna såväl inom gymnasiet som
inom fackskolan och yrkesskolan och konstaterar, att om man vill undvika att öka
elevantalet utöver vad som kan anses lämpligt, kan tillfredsställande valmöjligheter
på det gymnasiala stadiet blott åstadkommas genom samverkan på sätt som föreslagits
beträffande högstadiet.

Utredningen har gjort vissa beräkningar angående det väntade behovet av inackorderingsplatser
på olika skolstadier. Med hänsyn till de många osäkra faktorer
som ingår i beräkningen anser emellertid utredningen att dessa inte kan läggas
till grund för förslag om den framtida dimensioneringen av internatskolorna. Utredningen
anser också att beslut angående den framtida omfattningen av internatskolorganisationen
bör anstå till dess erfarenheter vunnits under en period då internatskolor
och elevhem framstått som jämbördiga alternativ. Utredningen framhåller
emellertid att det ej finns anledning att inrätta någon ny internatskola på
något skolstadium.

Utredningen anser, att i första hand Sigtuna humanistiska läroverk och Sigtunaskolan
har möjlighet att uppnå en sådan skolorganisation beträffande elevernas
valmöjligheter, geografiskt läge m. m. som motsvarar utredningens krav. Nära
dessa kommer Viggbyholmsskolan och Grännaskolan. Nämnda skolor föreslås i
första hand skola tas i anspråk för att tillgodose behovet av internatplatser för
utlandssvenska elever och andra elever med behov av inackordering. Skolorna kan
erbjuda sammanlagt 969 platser. Om detta platsantal visar sig för litet skall även
andra skolor kunna tas i anspråk. I första hand finner utredningen att skolorna
i Lundsberg och Solbacka då kan komma i fråga.

För att tillgodose behovet av valmöjligheter mellan internatskola och elevhem
särskilt med tanke på utlandssvenska elever föreslår utredningen, att tre
elevhemsanläggningar med sammanlagt 180 platser uppförs. Dessa elevhem, som
skall vara av rikskaraktär, föreslås få sådana personella resurser att de kan betraktas
som likvärdiga alternativ till internatskolor när det gäller att tillgodose
inackorderingsbehovet för sådana elever som mera permanent har sin bostad i
elevhemmet. Varje hem om 30—40 elever föreslås förutom ekonomipersonal ha
en föreståndare och en biträdande föreståndare med en vecko tjänstgöring (om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

räknad) av 40 timmar vardera. Som chef för en hel elevhemsanläggning bör enligt
utredningen även anställas en förste föreståndare. Vid större anläggningar räknar
utredningen med att även heltidsanställd arbetsledare och viss deltidsanställd personal
skall erfordras.

Elevhemmen avses i första hand skola ta emot utlandssvenska elever i gymnasial
skola och på högstadiet men även stå öppna för ett lokalt klientel av glesbygdselever
och elever med dokumenterat behov av miljöbyte. För utlandssvenskarnas del
anses det vara av betydelse att hemmen är belägna på inte alltför stort avstånd
från internationella flygplatser, dvs. i trakten av Stockholm, Malmö och Göteborg.
Vidare finner utredningen det angeläget att de inte förläggs till alltför små städer
där skolorganisationen är ofullständig särskilt vad beträffar fack- och yrkesskolan
och inte heller till städer som redan har stark press på utbildningsväsendet. Hemmen
anses dock böra förläggas till städer som enligt nu förefintlig planering kommer
att ha goda valmöjligheter inom de gymnasiala skolorna, helst även med årskurs
4 av teknisk linje.

Beträffande lokaliseringen av de tre elevhemmen anser utredningen, att det bör
ankomma på skolöverstyrelsen att avgöra till vilka orter elevhemmen skall förläggas.
Utredningen föreslår, att ett av dem skall förläggas till stockholmsregionen,
ett till göteborgsregionen och slutligen det tredje till Skånes västkust. Elevhemmens
kapacitet föreslås bli 30 elever, 90 elever resp. 60 elever.

Kostnaderna för att uppföra de av utredningen föreslagna tre elevhemmen beräknas
till 5,8 milj. kr. Kostnaderna för statsbidrag beräknas i enlighet med gällande
grunder för statsbidrag till uppförande av elevhem till ca 4,5 milj. kr.

3.2.2 Intagning av elever

Utredningen förklarar, att åtgärder av såväl organisatorisk och ekonomisk som
pedagogisk art fordras för de utlandssvenska barn som av föräldrarna sänds hem
till Sverige för skolgång. Utredningen framhåller behovet av information rörande
möjligheterna till skolgång och inackordering samt föreslår att utlandsskolnämnden
skall utarbeta informationsmaterial med allmänna upplysningar om de möjligheter
till skolgång som står de utlandssvenska eleverna till buds liksom om de
ekonomiska villkor som är förknippade med de olika alternativen. Utlandsskolnämnden
föreslås dessutom stå till tjänst med enskild upplysning och rådgivning.

I fråga om intagning av utlandssvenska elever i svenska skolor anser utredningen,
att de utlandssvenska eleverna, även om de gått i en svensk utlandsskola, inte
kan behandlas på riktigt samma sätt som ungdomar som gått i skola i Sverige. De
har ofta bakom sig en varierande skolgång och har kanske flyttat mellan olika
länder, talat olika språk osv., vilket kan ha satt dem i en ogynnsammare studiesituation.
Utredningen framhåller vidare, att den grupp det är fråga om är så liten
att en tillämpning av en procentsats inom densamma kan medföra stora orättvisor.
Utredningen föreslår därför, att elev som tillbringat de två senaste skolåren i svensk
utlandsskola och där genomgått årskurs 9 skall tas in i gymnasium resp. fackskola,

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

om han uppfyller gällande behörighetskrav. Har eleven tillbringat något av de två
senaste åren i utländsk eller internationell skola, som inte direkt kan jämföras med
svensk utlandsskola, bör han enligt utredningen antas som extra elev på lämplig utbildningslinje.
Intagningen bör således i detta fall inte göras definitiv på grund av
osäkerheten angående elevens förkunskaper. Inom ett läsår skall dock kollegiet ta
ställning till om han skall tas in i gymnasiet antingen i den önskade årskursen eller
i klass av annan årskurs.

De utlandssvenska elever som har bristfälliga kunskaper i svenska eller andra
ämnen föreslås få stödundervisning. Särskilda preparandkurser bör enligt utredningen
även kunna anordnas. Utredningen anser vidare att som en förberedelse
för övergången till svensk skola särskilda korrespondenskurser bör kunna komma
till användning redan under utlandsvistelsen.

Det gymnasium som utlandssvensk elev sökt inträde vid föreslås i princip vara
skyldigt att motta eleven. Ett mera betydande inslag av utlandssvenska gymnasiesökande
vid ett gymnasium förutsätts kunna motivera att en extra klassavdelning
inrättas.

Utredningen anser, att som allmänt villkor för att en internatskola på
längre sikt skall vara berättigad att erhålla statsbidrag bör gälla att intagningen av
elever i skolan sker enligt följande principer. Vid skolan bör i första hand tas in utlandssvenska
elever till ett antal motsvarande upp till 60 % av skolans totala internatkapacitet.
I andra hand bör elever med behov av miljöbyte tas in till ett sådant
antal att de tillsammans med de utlandssvenska eleverna utgör minst 90 % av
skolans internatkapacitet. Högst 10 % av eleverna skall få tas in såsom internatelever
av internatskolans ledning efter eget bedömande bland elever med eller
utan dokumenterat behov av skolinackordering. För att tas in i gymnasium eller
fackskola skall de dock uppfylla gällande minimikrav för sådan intagning.

I fråga om barn med behov av miljöbyte föreslår utredningen att särskilt intyg
rörande elevens behov av inackordering, utfärdat av psykiater eller behörig psykolog,
skall bifogas ansökan om intagning.

Om 90 % av platserna i en internatskola inte tas i anspråk för utlandssvenska
elever och elever med behov av miljöbyte bör enligt utredningen återstående platser
beläggas med glesbygdselever, som tas in efter betygspoäng.

Intagningen av utlandssvenska elever i internatskolor och elevhem föreslås skola
ombesörjas av en central intagningsnämnd. Någon anledning att centralisera intagningen
av hemmasvenska elever med behov av skolinackordering anser utredningen
däremot inte föreligga.

3.2.3 Fördelningen av kostnaderna för skolinackordering och skolgång

Utredningen konstaterar, att det råder stora skillnader mellan kostnaderna för
inackordering i familj, inackordering i elevhem och skolgång i internatskola. Enligt
utredningens mening bör det ske en normalisering av kostnaderna för skolin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

ackordering. I de fall då det föreligger ett verkligt behov av skolinackordering bör
elevernas avgifter för skolinackordering i elevhem eller i internatskola endast
uppgå till ett belopp motsvarande kostnaderna för inackordering i familj. De kostnader
som inte täcks av elevavgifter bör enligt utredningen i princip fördelas mellan
stat och kommun.

I fråga om statsbidrag till skolinackordering föreslår utredningen,
att till elevhem av rikskaraktär skall, oavsett om elevhemmet är knutet till
det allmänna skolväsendet eller till internatskola, statsbidrag utgå med belopp motsvarande
lönen för dels en tjänst som förste föreståndare, dels en tjänst som föreståndare
och en tjänst som biträdande föreståndare för varje fullt 30-tal elever,
dels ock en tjänst som föreståndare om överskjutande elevantal är minst 15. Till
internatskola föreslås statsbidrag dessutom utgå med belopp motsvarande kostnaderna
för skolläkare, skolsköterska och fritidsledare. Finns vid elevhemmet elever,
som ej är utlandssvenskar eller i behov av miljöbyte, eller i fråga om internatskola
elever som intagits enligt styrelsens bestämmande, skall enligt utredningen
statsbidraget minskas i förhållande till antalet sådana elever.

Kostnaderna för statsbidrag till driftkostnader för de av utredningen föreslagna
tre elevhemmen beräknas till ca 260 000 kr. per år.

Beträffande hemmasvenska grundskolelever åligger det i realiteten hemkommunen
att svara för skolinackordering då behov därav föreligger. Utredningen finner
det skäligt att föräldrar till utlandssvenska barn bereds möjlighet att placera
sina barn i en svensk skola på såvitt möjligt samma villkor som hemmasvenska
elever samt föreslår därför, att utlandssvensk grundskolelev skall kunna erhålla
särskilt inackorderingsbidrag om 175 kr. per månad motsvarande summan av dels
vanligt studiebidrag, dels inackorderingstillägg enligt studiehjälpsreglementet. Utredningen
beräknar kostnaderna för detta inackorderingsbidrag till ca 0,6 milj. kr.
för budgetåret 1967/68 och till ca 1 milj. kr. för budgetåret 1970/71.

Enligt studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402, ändrad 1967: 302)
utgår inackorderingstillägg till elever vid gymnasiala skolor som är i behov av inackordering.
Beslut härom meddelas av den lokala skolstyrelsen. Några exakta
regler för när behov av inackordering skall anses föreligga finns inte. Inackorderingstillägg
skall dock endast i undantagsfall utgå till elev som är bosatt på skolorten.
Vanligen torde krävas att restiden uppgår till minst 3/4—1 timme eller
att avståndet mellan skola och hem är minst 40—50 km. Skolstyrelserna har möjlighet
att ge inackorderingstillägg till elever som är inackorderade på grund av
behov av miljöbyte, men utredningen finner det angeläget att i författning klart
utsägs, att elever i behov av miljöbyte har samma rätt till inackorderingstillägg som
elever med lång skolväg.

I fråga om kostnaderna för skolinackordering på gymnasiestadiet anser utredningen,
att det allmänna bör bidra till de kostnader som är nödvändiga för att
eleverna skall få den utbildning deras allmänna studieförutsättningar lämpar dem
för. Eftersom kommunen normalt skall svara för de kostnader som dess invånare
har för skolgång, antingen genom utgifter till det egna skolväsendet eller genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

ersättning till annan kommun dit en elev är hänvisad för skolgång, finner utredningen
det naturligt att kommun även skall bidra till de kostnader som av en eller annan
anledning är ett nödvändigt villkor för skolgången. För elever som har lång
skolväg eller som saknar önskad utbildningslinje i hemortens skola samt för elever
som på grund av dokumenterat behov av miljöbyte är hänvisade till inackordering
bör därför enligt utredningen hemkommunen lämna ekonomiskt bidrag inte bara
till skolgång utan även till inackordering. Då utlandssvenska elever ofta ej tillhör
någon kommun föreslår utredningen att staten skall lämna motsvarande bidrag för
dessa elever. Utredningen uppskattar kostnaderna för den föreslagna ersättningen
för inackordering av utlandssvenska elever till ca 0,8 milj. kr. för budgetåret 1967/
68 och till något över 1 milj. kr. för budgetåret 1970/71.

Föräldrarna — dock ej föräldrar till glesbygdselever i den obligatoriska skolan
— beräknas av egna medel bidra med ett schablonbelopp som är så avpassat att
det ungefär svarar mot kostnaden för barnen om de bor hemma.

Det ekonomiska ansvaret för elevhemmen åvilar huvudmannen som måste bära
de eventuella kostnader som icke täcks av bidrag och avgifter.

Följande principskiss visar utredningens förslag till finansiering av verksamheten
vid elevhem av rikskaraktär knutet till internatskola eller det allmänna skolväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

Elevkategori

Ersättning betalas från — till

Föräldrar

Staten

Skolkommun eller
annan huvudman

Hemkommun

Grundskola

Utlandssvenska

elever

1 575/år 4-

-4 Statsbidrag
-4 Kommunal ers.
•4 3 150/år
Ev. rest

Elever med dokumenterat
behov
av miljöbyte

-4 Statsbidrag

Kommunal ers. 4--4 3 150/år
Ev. rest

Glesbygdselever

-4 Statsbidrag

Kommunal ers. 4-3 150/år 4-

Ev. rest

Gymnasial skola

Utlandssvenska

elever

900/år

-4 Statsbidrag
-4 Kommunal ers.
-4 3 150/år
Ev. rest

Elever med dokumenterat
behov
av miljöbyte

900/år

-4 Statsbidrag

Kommunal ers. 4--4 3 150/år
Ev. rest

Glesbygdselever

900/år

-4 Statsbidrag

Kommunal ers. 4--4 3 150/år
Ev. rest

Anm. Den ersättning från staten till föräldrarna som markerats för utlandssvenska elever
avser det föreslagna särskilda inackorderingsbidraget till utlandssvensk elev. Beträffande de
utlandssvenska eleverna beräknas den kommunala ersättningen även för själva undervisningen
utbetalas av statsmedel. — I de fall då hemortskommun och skolkommun är densamma,
utgår givetvis ingen kommunal ersättning. — De 900 kr. per år som utgår till föräldrarna
till gymnasieelever avser det statliga inackorderingstillägget. Studiebidraget om 75 kr. per
månad har icke markerats på skissen, eftersom det utgår till alla elever oavsett om de är inackorderade
eller ej.

Beträffande kostnaderna för skolgång föreslår utredningen, att hemkommunen
skall vara skyldig att för elev som går i internatskola på grund av dokumenterat
behov av skolinackordering betala ett belopp motsvarande den kommunala
ersättning som betalas för elev som går i annan kommuns skolväsen. För undervisning
av utlandssvensk elev i internatskola eller i kommunal gymnasial skola
föreslås statsbidrag utgå med belopp motsvarande den interkommunala ersättningen
för skolgång i annan kommun.

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1968

Kostnaderna för detta statsbidrag uppskattas till ca 0,5 milj. kr. för budgetåret
1967/68 och till något över 1 milj. kr. för budgetåret 1970/71.

Till skolverksamheten vid de internatskolor, som tas i anspråk för utlandssvenska
elever och elever med behov av miljöbyte, föreslås statsbidrag kunna utgå med
100 % av kostnaderna för löner till rektor, skolledare och lärare med avdrag för
det belopp som motsvarar inslaget av elever utan dokumenterat behov av skolinackordering.
Till internatverksamheten vid dessa skolor föreslås statsbidrag utgå
enligt samma principer som till elevhem vid det allmänna skolväsendet. Bidrag
föreslås, som tidigare redovisats, kunna utgå även till kostnader för läkare, skolsköterska
och fritidsledare.

Statsbidrag enligt dessa grunder föreslås utgå till Sigtuna humanistiska läroverk,
Sigtunaskolan, Viggbyholmsskolan och Grännaskolan.

Övriga internatskolor, som nu får statsbidrag enligt 1964 års kungörelse om
statsbidrag till vissa privatskolor föreslås, i avvaktan på erfarenheter rörande behovet
av internatskolplatser för nämnda elevkategorier få bibehållas vid oförändrad
bidragsnivå under en övergångstid fram till den 1 juli 1972. De skolor som då ej
överförs till det föreslagna nya statsbidragssystemet bör enligt utredningen ej längre
få statsbidrag som internatskolor. Utredningen tar däremot ej ställning till frågan
om statsbidrag bör utgå till skolorna som till extematskolor.

Utredningen föreslår, att övergången till de nya statsbidragsbestämmelsema skall
ske, i fråga om statsbidrag till lärarlöner samt till kostnader för läkare, sjuksköterskor
och fritidsledare på en gång fr. o. m. det första läsår då skolan i fråga tillämpar
de föreslagna intagningsbestämmelserna, och i fråga om bidrag till elevhem
successivt årskurs för årskurs.

Statsbidraget till de fyra nyssnämnda skolor, som enligt utredningens bedömning
i första hand bör tas i anspråk för utlandssvenska elever och elever med dokumenterat
behov av miljöbyte skulle vid tillämpning fr. o. m. budgetåret 1967/68
av de föreslagna statsbidragsbestämmelsema enligt utredningens beräkningar öka
med 2,9 milj. kr. nämnda budgetår samt med ytterligare 0,4 milj. kr. för vart och
ett av budgetåren 1968/70.

Kostnaderna för överförande av Solbacka läroverk till privatskolanslaget beräknas
till 370 000 kr.

Statsbidragskostnaderna beräknas öka med ytterligare ca 1,1 milj. kr. om även
Solbacka läroverk och Lundsbergs skola infogas i den av utredningen föreslagna
organisationen för undervisning av utlandssvenska elever och elever med dokumenterat
behov av miljöbyte.

3.3 Remissyttranden

Med anledning av utredningens förslag i fråga om intagning av utlandssvenska
elever i svenska skolor förklarar skolöverstyrelsen, att det bör ankomma
på intagningsnämnden att med tillämpning av de regler som gäller för den s. k.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

■27

fria kvoten avgöra om eleven skall antas. Överstyrelsen finner det angeläget att de
utlandssvenska eleverna inte kommer i någon särställning gentemot sina kamrater
och bedömer systemet med antagning av den utlandssvenska eleven som extra
elev såsom varken lämpligt eller nödvändigt. Andra remissinstanser, däribland
SIDA, LO samt länsskolnämnderna i Kronobergs län och Gävleborgs län tillstyrker
däremot förslaget att utlandssvenska elever skall kunna antas som extra elever i
gymnasiet.

Flera remissinstanser ställer sig kritiska mot utredningens förslag om uppförande
av tre elevhem av rikskaraktär. Socialstyrelsen anser t. ex. att i första band
de resurser som redan finns tillgängliga bör utnyttjas. Styrelsen förklarar vidare
att en spridning av elever i behov av miljöbyte ur många synpunkter kan vara lämpligare
än ett sammanförande av dessa till särskilda elevhem och därmed också i
viss omfattning till vissa skolor. Även skolöverstyrelsen finner det mindre lämpligt
att elevhem avsedda endast för riksklientel inrättas. Enligt överstyrelsens uppfattning
bör utlandssvenska elever liksom elever med behov av miljöbyte fördelas över
fler hem, vid vars uppförande hänsyn även tas till andra elever med behov av inackordering.
Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anser att
endast ett elevhem för ifrågavarande ändamål bör anordnas försöksvis tills vidare.

De remissinstanser som yttrat sig angående utredningens förslag rörande elevsammansättningen
vid internatskolorna har i allmänhet uttalat farhågor
beträffande inslaget av elever med behov av miljöbyte. Skolöverstyrelsen anser att
det skulle vara olyckligt om internatskolorna nästan helt skulle bli belagda med
utlandssvenska elever och elever med behov av miljöbyte. Enligt överstyrelsen bör
skolorna vara skyldiga att motta även externatelever för att klientelet inte skall bli
för ensidigt sammansatt. De av utredningen angivna procenttalen finner överstyrelsen
tills vidare kunna godtas som ej alltför bindande i avvaktan på närmare erfarenheter.
Socialstyrelsen förklarar, att inslaget av elever med behov av miljöbyte
ej får bli alltför stort då internatskolans huvuduppgift att ge undervisning, vård
in. m. för utlandssvenska barn därigenom försvåras. Styrelsen anser att en mera
differentierad elevsammansättning är önskvärd från flera synpunkter.

Även medicinalstyrelsen, yrkesutbildningsberedningen, LR, MR och Utlandssvenskarnas
förening uttrycker farhågor beträffande inslaget av elever med dokumenterat
behov av miljöbyte. SAF, Industriförbundet, Exportföreningen, Utlandssvenskarnas
förening och De enskilda läroverkens förbund förordar större frihet
för internatskolorna att bestämma elevsammansättningen.

Utredningens bedömningar angående i nternats kolväsendets framtida
organisation kan enligt skolöverstyrelsen ligga till grund för beslut
om hur organisationen inledningsvis kan ordnas. Överstyrelsen finner att Sigtuna
humanistiska läroverk, Sigtunaskolan och Viggbyholmsskolan har goda förutsättningar
att infogas i den nya ordningen för riksinternatskolor. Med tvekan ansluter
sig överstyrelsen till utredningens förslag även beträffande Grännaskolan.

Skolöverstyrelsen tillstyrker, att statsbidrag till internatskolor skall kunna
utgå till internatverksamheten enligt samma principer som till elevhem vid det

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

allmänna skolväsendet och till skolverksamheten efter i huvudsak samma principer
som gäller för kommunala skolor. Överstyrelsen tillstyrker också förslaget att Solbacka
läroverk skall få statsbidrag enligt samma grunder, som de skolor på vilka
privatskolstadgan är tillämplig, samt understryker att statsbidrag till Lundsbergs
skola, Solbacka läroverk och Fjellstedtska skolan bör utgå enligt dessa grunder
så länge skolorna rekryterar tillräckligt antal elever.

Beträffande finansieringen av elevhem anser Svenska stadsförbundet och Svenska
kommunförbundet att såväl anläggnings- som driftkostnader i huvudsak bör bäras
av staten.

Centrala studiehjälpsnämnden delar utredningens uppfattning att särskilt stöd
bör komma utlandssvenska föräldrar till del för att underlätta barnens studier i
grundskola i Sverige. Anknytningen till det inackorderingstillägg som utgår enligt
bestämmelserna i studiehjälpsreglementet med 100 kr. i månaden finner nämnden
motiverat. Nämnden anser det däremot inte vara lika klart med den föreslagna anknytningen
till studiebidraget. Hänsyn måste i detta sammanhang tas till gällande
bestämmelser om de utlandssvenska barnens eventuella rätt till barnbidrag. Endast
i den mån det utlandssvenska barnet inte är berättigat till barnbidrag bör enligt
nämndens mening särskilt inackorderingsbidrag utgå med 175 kr. i månaden. Den
dubbla förmånen med såväl barnbidrag som särskilt inackorderingstillägg med 175
kr. i månaden anser nämnden inte böra ifrågakomma.

3.4 Departementschefen

Utredningen har visat att ett flertal åtgärder kan vidtas för att underlätta skolgången
för de utlandssvenska barn som behöver undervisning i Sverige samt andra
elever i behov av skolinackordering.

Jag har tidigare föreslagit att skolöverstyrelsen skall svara för ledningen och tillsynen
av undervisningen för utlandssvenska barn. Detta innebär bl. a. att utlandssvenska
föräldrar skall kunna vända sig till skolöverstyrelsen för att få upplysningar
om möjligheterna till skolgång och inackordering. Överstyrelsen bör därvid
lämna inte endast mera allmän information utan också mera konkreta anvisningar
om vilka åtgärder som skall vidtas av den som önskar erhålla plats vid skola i Sverige.
Överstyrelsen bör även kunna lämna anvisningar om inackorderingsmöjligheter.

Utredningen framhåller beträffande olika inackorderingsformer i Sverige att lågoch
mellanstadiebarn bör inackorderas i privata hem och högstadie- och gymnasieelever
i privata hem, elevhem eller internatskolor.

Utlandssvenska barn som önskar gå i skola i Sverige är nu huvudsakligen hänvisade
till skolgång i internatskola. För att tillgodose behovet av valmöjligheter
mellan internatskola och elevhem särskilt med tanke på utlandssvenska elever föreslår
utredningen att tre elevhem för ett riksklientel med sammanlagt
180 platser skall uppföras. Dessa elevhem, som skulle vara knutna till det allmänna
skolväsendet, föreslås få särskilda personella resurser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

Jag finner det värdefullt om de utlandssvenska eleverna på detta sätt bereds tillfälle
att få undervisning i det allmänna skolväsendet. Enligt min mening bör man
emellertid därvid söka att tillgodose inackorderingsbehovet för utlandssvenska elever
liksom för elever med behov av miljöbyte på så sätt att man vid vissa elevhem,
avsedda att i första hand tillgodose inackorderingsbehovet inom regioner;,
skapar resurser för att ta emot även sådana elever. Därvid bör man inte begränsa
sig till endast tre orter utan räkna med fler, förslagsvis sex orter. Tills vidare bör
planeringen kunna ske med utgångspunkt i den av utredningen förutsatta totala
kapaciteten. Efter hand får bedömas om ytterligare utbyggnad av ifrågavarande inackorderingsresurser
är motiverad. Det bör uppdras åt skolöverstyrelsen att avgöra
på vilka orter sådana elevhem skall placeras. På dessa elevhem bör ställas särskilda
krav i fråga om tillgång på personal. Statsbidrag bör med hänsyn härtill i princip
utgå med belopp motsvarande lönekostnaderna för föreståndare och biträdande
föreståndare. Det torde emellertid dröja något år innan dessa elevhem blir färdiga
och jag räknar därför inte med nägra driftkostnader för elevhemmen för nästa
budgetår. Frågan om statsbidrag för uppförande av elevhem ankommer på Kungl.
Maj:t att besluta om varvid även hänsyn kan tas till om elevhemmet till någon del
avses vara av rikskaraktär.

Jag vill i detta sammanhang ta upp även frågan om de vuxenstuderandes behov
av inackorderingsmöjligheter. Vuxenstuderande som behöver inackordering vid
deltagande i muntliga kurser vid statens skolor för vuxna i Norrköping och Elärnösand
är att betrakta som riksklientel. Statsbidrag bör därför kunna utgå till uppförande
av elevhem för vuxenstuderande med av Kungl. Maj:t fastställt belopp.
Jag räknar med att kostnaderna för driften av sådant elevhem skall täckas av hyresavgifter
som de studerande erlägger.

Utredningen förklarar, att antalet internatplatser för kvinnliga elever bör ökas
och att det vid internatskolorna bör finnas lika många platser för flickor som för
pojkar. Jag delar utredningens uppfattning. Det är en uppgift för skolöverstyrelsen
att medverka till att åtgärder i detta syfte vidtas från huvudmännens sida.

Ansvaret för den centrala planeringen av internatskolor och elevhem
åvilar skolöverstyrelsen. Utredningen framhåller att de skolplanerande regionala
myndigheterna bör ha skyldighet att planera för elevhem inom verksamhetsområdet.
Jag delar utredningens uppfattning och anser att en sådan skyldighet följer
av 3 § instruktionen den 3 december 1965 (nr 741) för länsskolnämnderna (senast
ändrad 1967: 824).

Utredningen föreslår vidare att kommun skall vara skyldig att anordna inackordering
för elever som skall gå i kommunens gymnasiala skola men har mer än 45
minuters resväg. Jag är inte beredd att föreslå någon författningsändring i syfte
att ålägga kommunerna denna skyldighet. Enligt 2 § b) skollagen den 6 juni 1962
(nr 319) skall varje kommun främja åtgärder i syfte att bereda barn och ungdom
undervisning i yrkesskola, fackskola och gymnasium och jag förutsätter att gymnasiekommun
medverkar till att lösa inackorderingsproblemen för elever med lång

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

skolväg. En annan lösning av frågan är i vissa fall en förbättrad skolskjutsservice.

Frågan om i vilken omfattning internatskolor eller elevhem erfordras för att tillgodose
behovet av inackordering får bedömas efter hand med ledning av erfarenheter
och efterfrågan.

Utredningen föreslår att Sigtuna humanistiska läroverk, Sigtunaskolan, Viggbyholmsskolan
och Grännaskolan skall ges karaktär av riksinternatskolor
med statsbidrag för undervisningen enligt i huvudsak samma grunder som till kommunala
gymnasiala skolor och att Solbacka läroverk skall få statsbidrag enligt
kungörelsen om statsbidrag till vissa privatskolor. I prop. 1968: 1 (bil. 10 s. 197)
har föredraganden förklarat sig f. n. icke kunna tillstyrka dessa förslag.

Jag vill i detta sammanhang anmäla frågan om ett internatgymnasium
vid Osby samskola. Kungl. Maj:t bemyndigades genom beslut av 1962 års
riksdag (prop. 1962: 1 bil. 10 s. 217, SU 8, rskr 8) att besluta om statsbidrag från
anslaget Privatläroverk: Bidrag till vissa privatläroverk till ett internatgymnasium
vid Osby samskola fr. o. m. det läsår, då den för externatelever från Osby köping
med omnejd tillgängliga realskoledelen vid skolan började avvecklas med anledning
av grundskolans framväxande i kommunen. Avvecklingen av realskolan vid
samskolan påbörjas läsåret 1968/69. Osby samskola har på eget initiativ inrättat
ett internatgymnasium vid skolan redan fr. o. m. innevarande läsår. Utredningen
har inte funnit anledning att föreslå inrättande av någon ny internatskola på något
skolstadium. Jag anser i likhet med bl. a. skolöverstyrelsen att det inte finns skäl
att bevilja statsbidrag till ett internatgymnasium i Osby. Härtill kommer att placeringen
av ett gymnasium i Osby med avsedd organisation på grund av den höga
andelen extematelever vid skolan skulle få ogynnsamma konsekvenser för gymnasieplaneringen
i regionen. Jag avser således inte föreslå Kungl. Maj:t att utnyttja
det av riksdagen år 1962 givna bemyndigandet.

I fråga om intagning i gymnasiala skolor föreslår utredningen att
utlandssvensk elev, som tillbringat de två sista åren i svensk utlandsskola, skall tas
in i gymnasium om han uppfyller gällande behörighetskrav. Utlandssvensk elev
som tillbringat de två senaste skolåren i annan skola utomlands än svensk utlandsskola
eller godkänd internationell skola skall enligt utredningens förslag ha rätt att
tas in som extra elev. Jag anser emellertid att någon absolut rätt till intagning i gymnasial
skola inte bör föreligga. Det ankommer på intagningsnämnd att med tilllämpning
av gällande regler, bl. a. i fråga om intagning inom den s. k. fria kvoten,
avgöra om elev skall tas in. Vid fastställande av den fria kvoten bör hänsyn tas till
om utlandssvenska elever söker. Utlandssvensk elev bör i övrigt i fråga om rätt till
intagning kunna jämställas med elev tillhörande elevområdet för det gymnasium till
vilket han sökt. Sådana särskilda skäl som avses i 45 § första stycket skollagen
torde nämligen i allmänhet få anses föreligga.

Särskilda stödåtgärder kan komma att behövas för att underlätta skolgången
för elev som tidigare gått i utländsk skola. Kungl. Maj:t har genom beslut
den 16 juni 1966 medgett att statsbidrag enligt 1958 års kungörelse om statsbidrag
till driftkostnader för det allmänna skolväsendet får beräknas för stödundervisning

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

inom det obligatoriska skolväsendet under högst sex veckotimmar per undervisningsgrupp
för utländska eller statslösa elever samt svenska barn som intagits från
utländska skolor. Skolöverstyrelsen har den 8 december 1966 meddelat närmare
föreskrifter om sådan stödundervisning. Även i gymnasiet och fackskolan kan särskild
stödundervisning anordnas enligt av skolöverstyrelsen den 22 mars 1967
utfärdade föreskrifter. Jag återkommer till frågan om särskilda stödåtgärder för
ifrågavarande elever vid min anmälan av frågor rörande inflyttade språkliga minoriteters
skolgång.

Eftersom kommun enligt vad jag hör förordat kan bli skyldig att ta emot utlandssvensk
elev föreslår jag, att statsbidrag för undervisning av sådan elev i
kommunal grundskola eller kommunal gymnasial skola skall utgå med belopp motsvarande
den interkommunala ersättning som utgår vid skolgång i annan kommun
än hemkommun. Medelsbehovet härför beräknar jag till 100 000 kr.

För studerande vid gymnasiala skolor utgår enligt studiehjälpsreglementet inackorderingstillägg
med 100 kr. i månaden om den studerande är i behov
av skolinackordering. Redan nu tillämpas förordningen den 4 juni 1964 (nr
400) om förlängt barnbidrag (ändrad 1965: 249) så att även utlandssvenska elever
i årskurserna 6—9 av grundskolan som fullgör skolgång i Sverige får inackorderingstillägg
enligt de i studiehjälpsreglementet angivna grunderna, dvs med samma
belopp som för gymnasiala studier. Jag är ej beredd att nu föreslå en ytterligare
utvidgning av tillämpningsområdet för detta tillägg.

Utredningens förslag om särskilt statsbidrag till internatskola för undervisning
av utlandssvenska elever, om statsbidrag för elevhemspersonal vid riksinternatskolor
och om statsbidrag till huvudman för elevhem för inackordering av utlandssvenska
elever är jag inte beredd att tillstyrka. Det är emellertid angeläget att inte
ungdomar av ekonomiska skäl hindras från att få en lämplig utbildning. Jag föreslår
därför, att ett särskilt studiestöd åt utlandssvenska elever som önskar
utbildning i Sverige skall kunna utgå och beräknar medelsbehovet härför till 50 000
kr. Centrala studiehjälpsnämnden bör få i uppdrag att till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag om de regler efter vilka detta särskilda studiestöd skall utgå. En riktpunkt
bör därvid vara att stödet skall utgå till elever med inkomstprövat tillägg.

Kostnaderna för statsbidrag för undervisning av utlandssvenska elever i kommunala
skolor bör bestridas ur anslaget Bidrag till driften av grundskolor m. m. och
kostnaderna för studiestödet ur anslaget Studiebidrag m. m. I prop. 1968: 1 (bil.
10 s. 168) har under förstnämnda anslag medel beräknats för ifrågavarande ändamål.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att

1. godkänna av mig förordade grunder för intagning av utlandssvenska
barn i skolor i Sverige,

2. godkänna av mig förordade åtgärder för att underlätta skolgången
för utlandssvenska elever samt andra elever i behov av
skolinackordering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

4. Skolgång för vissa minoriteters barn

4.1 Minoriteter i Sverige

Frågan om språkliga och religiösa minoriteters skolgång är enligt utredningens
mening ett delproblem i ett mycket större frågekomplex, nämligen det om invandrarnas
anpassning i Sverige. Utredningen har inte ansett som sin uppgift att
överväga den svenska invandringspolitiken i dess helhet och inte heller att ange
vilken utveckling som är önskvärd. De åtgärder utredningen föreslår beträffande
minoriteternas skolgång tar väsentligen sikte på de närmaste 5 å 10 åren. Befolkningsutvecklingen
kan längre fram tvinga fram andra lösningar eller göra vissa
föreslagna åtgärder obehövliga.

Det finns i Sverige inte någon officiell statistik över språkliga eller religiösa
minoriteter. Såväl svenska medborgare som utlänningar redovisas endast efter
födelseland och utlänningar dessutom efter medborgarskap. Uppgifterna om antalet
utlandsfödda och utlänningar i Sverige kan emellertid ge en föreställning om problemens
storlek.

Enligt 1960 års folkräkning var 299 879 personer (4,0 % av hela befolkningen)
födda i utlandet. Antalet utländska medborgare uppgick till 199 621 (2,5 % av
hela befolkningen), varav 35 779 personer var födda i Sverige. Invandringen har
växlat starkt från år till år.

Olika länders betydelse i in- och utvandringen belyses i följande tabell:

Utländska medborgare som registrerats som in- resp. utflyttade
åren 1955—1964 efter medborgarskap

Medborgarskap	Invandrare	Utvandrare	Invandrings- överskott
Danmark .......................	..... 35 270	22412	12 858
Finland .........................	..... 109 958	32 868	77 090
Norge ..........................	..... 20 103	10 725	9 378
Italien ..........................	..... 6 073	2 628	3 445
Polen ..........................	..... 1 499	651	848
Tyskland .......................	..... 29 711	18 310	11 401
Ungern .........................	..... 8 462	844	7 618
Övriga europeiska länder..........	..... 28 392	11 235	17 157
USA ...........................	..... 6 512	2 566	3 944
Övriga länder....................	..... 4 494	1 519	2 975
Samtliga länder ..................	..... 250 474	103 758	146 716

Invandringen under 1965 var enligt preliminära siffror 51 595 personer med ett
totalt invandringsöverskott av 35 586 personer, vilket är den högsta siffra som någonsin
registrerats för invandring till Sverige under ett år. Då de invandrade i all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

mänhet är tämligen unga personer, måste man räkna med att antalet barn av utländsk
härkomst blir stort. Enligt folkräkningen 1960 var 4,7 % av alla barn i
åldern 0—4 år utländska medborgare, dvs. hade en utländsk medborgare till far.
Om man tar hänsyn också till de barn som har naturaliserad svensk medborgare
till far samt till de barn vilkas mor är inflyttad, torde man enligt utredningens mening
kunna räkna med att 10—-15 % av samtliga barn i de yngre åldersgrupperna
har en eller två föräldrar, som flyttat in till Sverige.

4.2 Språkliga minoriteters skolgång

4.2.1 Nuvarande förhållanden

De flesta av de inflyttade skolpliktiga barnen placeras f. n. i vanliga klasser samtidigt
som de får stödundervisning i svenska. Enligt nuvarande bestämmelser får
inom det obligatoriska skolväsendet anordnas stödundervisning under högst sex
veckotimmar per undervisningsgrupp för utländska eller statslösa elever samt svenska
elever som intagits från utländska skolor. Följande tabeller visar dels antalet
barn med bristande kunskaper i svenska fördelade på årskurs och nationalitet, dels
de åtgärder som skolorna vidtagit för att dessa elever skall få lära sig svenska.

Barn med bristande kunskap i svenska språket efter nationalitet och årskurs

höstterminen 1964

Hemland (Nationalitet)	Årskurs	Gymn.	Okänd	Sum- ma
1	2—3	4—6	7—9
Danmark .................	15	30	35	11			91
England ..................	3	2	12	1			18
Finland ..................	382	461	511	226	1	8	1 589
Grekland .................	10	15	16	4	1		46
Italien ...................	5	18	17	11			51
Jugoslavien ...............	32	33	46	29	1	4	145
Norge ...................	3	9	9	6	O		29
Polen ....................	5	12	13	11	2		43
Spanien ..................	7	12	11	5	1		36
Turkiet ..................	2	4	4	3			13
Tyskland .................	17	29	30	4	1		81
Ungern ..................	11	19	18	11	2		61
USA ....................	13	30	28	17	5		93
Österrike .................	2	2	9		1		14
Andra europeiska länder ....	12	21	25	15	1		74
Övriga ...................	4	13	15	3	4		39
Härtill kommer:
Utlandssvenskar ...........	4	7	7	6	1	1	26
Zigenare .................	10	4	4				18
	537	721	810	363	23	13	2 467
% .......................	21,8	29,2	32,8	14,7	0,9	0,5	100,0

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 67

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

Barn med bristande kunskaper i svenska språket efter årskurs och vidtagen åtgärd

höstterminen 1964

Års- kurs	Ingen åtgärd	Stöd- under- visning	Special- klass, lägre klass	Hjälp i under-visning	Övrigt	Summa
	antal	%	antal	%	antal	%	antal	%	antal	%	antal	%
1 ......	72	13	402	75	32	6	10	2	21	4	537	100
2—3 .. .	66	9	576	80	48	7	17	2	14	2	721	100
4—6 .. .	89	11	628	78	40	5	18	2	35	4	810	100
7—9 ...	34	9	284	78	14	4	7	2	24	7	363	100
gymn. ..	11		1	. .	0		6		5		23	100
okänd ..	0		11		0		0		2		13	100
	272	11	1902	77	134	5	58	2	101	4	2467	100

Elever med bristande kunskaper i svenska finns enligt utredningens uppgifter
i ca 350 kommuner. De kommuner som har störst antal sådana barn är Malmö,
Stockholm, industriorter och några kommuner runt Stockholm och Göteborg.

Försök har gjorts att placera minoritetsbarn i särskilda klasser. Resultaten av
dessa försök har emellertid i flera fall ansetts otillfredsställande. När man t. ex.
i Borås hade en rent finsk klass blev barnen så isolerade från de svenskspråkiga
barnen att stora inskolningsproblem återstod efter läsårets slut. Metoden bedömdes
därför som mindre lämplig och ersattes med direkt placering i svenska klasser, vilket
också det medförde störningar och förseningar i skolarbetet. Man har därför i
stället upprättat två genomgångsklasser med tvåspråkiga lärare för finskspråkiga
barn med bristande kunskap i svenska språket. I Västerås har man positiva erfarenheter
av vad man där kallat en inflyttningsklass med en svensk- och finskspråkig
lärare. Klassen har lågt elevantal och eleverna har möjlighet att få stödundervisning
i svenska.

Beträffande de språkliga minoriteternas möjligheter att i skolan studera sitt modersmål
nämner utredningen, att i kommun med delvis finsktalande befolkning
finska får ingå i en tillvalsgrupp i årskurs 7 och 8 i den obligatoriska skolan. Andra
språk kan f. n. inte ingå i tillvalsgrupp och möjligheten att välja finska har utnyttjats
i mycket liten utsträckning, vilket enligt utredningen förmodligen beror på att finska
på högstadiet inte har kunnat väljas inom sådan studiegång som normalt leder till
gymnasiet. I gymnasiet ingår finska, engelska, tyska, franska, spanska, portugisiska,
italienska och ryska i de allmänna läroämnena. Elev, som inte inom ramen för det
obligatoriska tillvalet valt sådant ämne, får delta frivilligt i undervisningen i ett eller
flera av bl. a. dessa läroämnen (s. k. utökad studiekurs) under förutsättning att
eleven bedöms kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodogöra sig både de obligatoriska
och de frivilliga ämnena.

Föräldrar eller olika minoritetsföreningar har vid sidan av den ordinarie skolundervisningen
anordnat viss kompletteringsundervisning. Denna verksamhet organiseras
mycket olika inom olika grupper och på olika orter. Den vanligaste formen

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

är s. k. kompletteringsskolor, som innebär att barn inom en minoritetsgrupp samlas,
vanligen en eller två gånger i veckan och får undervisning under 2 å 3 timmar
i sitt modersmål och andra ämnen som hör samman med föräldrarnas kulturella
bakgrund, främst ursprungslandets historia och geografi. Undervisningen, som
äger rum på kvällar eller söndagar, är på många håll förlagd till skollokaler som
vanligen disponeras kostnadsfritt. Kompletterande undervisning har även anordnats
i form av kurser på ferietid, då elever från olika orter sammanförts och förlagts
till internat. Centralförbundet för finska föreningar i Sverige har anordnat
lägerskolor för finsktalande barn och Esternas representation i Sverige har anordnat
sommarkurser för estnisk ungdom.

Bortsett från vissa provisoriska skolor i flyktingläger har särskilda skolor inrättats
endast för den estniskspråkiga minoriteten. Estniska grundskolor finns f. n. i
Stockholm och Göteborg. Skolorna får bidrag från staten (budgetåret 1967/68 får
skolan i Stockholm 185 000 kr. och skolan i Göteborg 135 000 kr.) och från
Stockholms resp. Göteborgs stad. Städerna beviljar eleverna samma skolsociala
förmåner som övriga skolbarn och ställer kostnadsfritt lokaler till förfogande.
Skolan i Stockholm, som funnits sedan 1945, omfattar låg- och mellanstadium
av grundskolan med sammanlagt 160 elever fördelade på 8 klasser läsåret 1965/66.
I samtliga årskurser ingår undervisning såväl på som i estniska, vilket har åstadkommits
bl. a. på bekostnad av timtalet för svenska och övningsämnen. Estniska
skolan i Göteborg, som funnits sedan 1960, omfattar läsåret 1965/66 sex klasser
med sammanlagt 85 elever. Undervisningen följer samma mönster som vid skolan i
Stockholm.

Estniska gymnasiet i Stockholm, som grundades 1945 och arbetar på kvällstid,
hade vårterminen 1966 31 elever fördelade på tre årskurser. Gymnasiet åtnjuter
statsbidrag och disponerar kostnadsfritt lokaler som upplåts av Stockholms skoldirektion.
Statsbidrag utgår för budgetåret 1967/68 med 100 000 kr. Undervisningen,
som bedrivs huvudsakligen efter det svenska gymnasiets läroplan för allmänna
linjen, sker på estniska. Den tid som ägnas åt undervisning i estniska språket,
estnisk historia, geografi och samhällskunskap tas från övningsämnena, som
inte alls förekommer vid gymnasiet. Studentexamen från Estniska gymnasiet berättigar
till inträde vid svenska högskolor och universitet.

4.2.2 Utredningens förslag

Målet för undervisningen av inflyttade minoriteters
barn bör enligt utredningens mening vara, att dessa barn tillförsäkras lika god utbildning
som övriga barn i Sverige och samma fostran till samhörighet med samhället.
Skolan bör inta en neutral hållning i fråga om den grad av assimilering som barnet
och dess föräldrar eftersträvar och åtgärderna för barnen måste således avvägas
med hänsyn till barnens bästa men även till föräldrarnas önskemål och till samhällets
krav på ändamålsenlig skolutbildning. Speciella åtgärder för att låta barnen bibehålla
kontakten med föräldrarnas kulturella miljö kan naturligt nog endast kom*
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 67

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

ma i fråga om barnens föräldrar i samråd med barnet önskar det. Detta medför enligt
utredningen, att tillhörighet till en »minoritet» inte kan definieras genom utländsk
härstamning, inflyttning till Sverige inom en viss tid eller dylikt. En person
anses tillhöra en viss språklig minoritet endast om han själv känner sig tillhöra minoriteten
i fråga.

Det övervägande antalet barn som tillhör inflyttade språkliga minoriteter fullgör
sin skolplikt i det allmänna svenska skolväsendet. Den i detta sammanhang
aktuella dubbla frågeställningen gäller hur dessa barns inskolning och undervisning
i svenska ordnas samt hur kontakten med deras egna språk och kulturer upprätthålls.
Utredningen förutsätter, att samtliga skolpliktiga barn och ungdomar
som tillhör minoritetsgrupper i Sverige skall dels få hjälp att behärska svenska
språket och kunskaper om svenska förhållanden, dels få den undervisning i modersmålet
och andra ämnen av central betydelse för minoritetsgrupperna som
resp. grupper önskar. Utredningen har till grund för sina överväganden inhämtat
synpunkter från olika minoritetsgrupper. Representanter för språkliga minoriteter
har därvid betonat angelägenheten av undervisning i det egna modersmålet.
Utredningen betraktar för sin del kunskaper i andra språk än svenska och om förhållanden
i andra länder som ett tillskott till Sveriges kulturella resurser. För större
språkliga minoriteter bör enligt utredningen möjligheterna att vidmakthålla språkkunnighet
och viss kulturanknytning tillgodoses redan inom det allmänna skolväsendet.
Den kvantitativa omfattningen av åtgärderna blir beroende av de berörda
föräldrarnas inställning och kan därför f. n. inte överblickas.

Beträffande tvåspråkighet och dess konsekvenser för undervisningen
anför utredningen, att forskare funnit ny bör j arundervisning
på modersmålet vara att föredra i de fall barnet saknar eller har bristande kunskaper
i svenska. Ett förverkligande av fullständig nybörjarundervisning på modersmålet
måste emellertid medföra att särskilda undervisningsavdelningar skapas för
minoriteternas barn, vilket enligt utredningens uppfattning inger starka betänkligheter.
Mot utredningens uppfattning härvidlag har dock representanter för de minoritetsskolor
utredningen besökt hävdat, att minoritetsskolorna överbrygger motsättningar
mellan familjens och det omgivande samhällets värderingar och att separat
skolgång kan medföra bättre anpassning till samhället än om eleven placeras
i en klass där kamrater och lärare upplever det avvikande barnet som främmande.
Utredningen betonar emellertid faran för att särundervisning av språkliga minoriteters
barn kan medföra isolering från samhälle och kamrater, något som inger betänkligheter
även av utvecklingspsykologisk och pedagogisk art.

Utredningen anser det lyckligast om i Sverige bosatta barn med annat modersmål
än svenska lär sig svenska redan innan de kommer upp i skolåldern. Samtidigt
framhåller utredningen att den första läsundervisningen bör ske på det språk
som barnet lättast använder för att bilda nya begrepp på. För det fall detta språk
är ett annat än svenska bör den första läsundervisningen ske på barnets modersmål.

Utredningen finner det vara ytterst angeläget att de kommuner som har ett större

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

inslag av icke-svenskspråkiga barn vidtar åtgärder för att dessa barn i fem-sexårsåldern
skall få gå i förskolor tillsammans med svenska kamrater. Enligt
utredningens förslag skall de därvid i grupper om minst fem barn även få den
första läsundervisningen på sitt modersmål en timme per dag om föräldrarna så
önskar. Lokaler och lärare bör anskaffas genom skolstyrelsens försorg. Statsbidrag
bör enligt utredningen utgå till undervisningen enligt samma grunder som
till undervisning inom det allmänna skolväsendet. Skolstyrelsen bör vara huvudman
för undervisningen, som skall stå under länsskolnämndens och skolöverstyrelsens
inseende. Om elevantalet understiger fem förutsätts undervisning kunna meddelas
i mindre grupp eller individuellt. Utredningen räknar vidare med att det inte blir
möjligt att placera alla icke-svenskspråkiga barn i förskola och där ge dem den
avsedda läsundervisningen. Denna förutsätts då anknuten till det obligatoriska skolväsendets
resurser eller ordnad på annat sätt.

Även vid nybör ja r undervisning i skolan anser utredningen det
vara önskvärt att barn med bristande kunskaper i svenska får den första läsundervisningen
på sitt modersmål, eventuellt samtidigt som de lär sig läsa på svenska.
Utredningen finner att särskilda klasser för barn inom en minoritet inte gynnar
dessa barns utveckling och anpassning. Att förebygga isolering och samtidigt ge
barnen möjlighet att bibehålla sitt språkliga och kulturella arv möter emellertid
organisatoriska och pedagogiska svårigheter. Utredningen föreslår, att skolöverstyrelsen
får i uppdrag att genom försöksverksamhet utröna vilka vägar som är
framkomliga då det gäller att ge dessa barn läsundervisning på modersmålet. Utredningen
har därvid pekat på två möjliga lösningar. Om flera icke-svenskspråkiga
barn med samma modersmål finns i en klass kan man lära dessa i en grupp för sig
läsa på modersmålet under förslagsvis två veckotimmar. Barnen får då i skolan
lästräning både på modersmålet och på svenska. En annan möjlighet är att genom
en utvecklad metodik åstadkomma att läsundervisningen kan försiggå parallellt
på modersmålet och på svenska inom klassen, dvs. inom ramen för den individualisering
som tillämpas i lågstadieundervisningen. I båda fallen bör de två
veckotimmar som i årskurserna 1 och 2 står till lärarens förfogande för stödundervisning
kunna utnyttjas.

I fråga om introduktion i det svenska skolväsendet av
barn som kommer till Sverige sedan de påbörjat skolgången i utländsk skola och
av sådana nybörjare för vilka nyss beskrivna åtgärder inte kan vidtas föreslår utredningen
dels stödundervisning i svenska och andra ämnen i huvudsak enligt nuvarande
riktlinjer för denna undervisning, dels särskilda introduktionskurser, dels
ock vissa åtgärder beträffande intagning i icke-obligatoriska skolor.

Utredningen föreslår ingen ändring av nu gällande bestämmelser om stödundervisning.
Utredningen understryker emellertid, att samtliga barn som är i
behov av stödundervisning i svenska bör få sådan även om det rör sig om en enda
elev och föreslår också att stödundervisning skall kunna anordnas även vid yrkesskolor.

De erfarenheter som hittills vunnits av försöken med särskilda genomgångsklas -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

ser för icke-svenskspråkiga barn finner utredningen inte vara tillräckliga och förordar,
att försöksverksamheten fortsätter i samråd med länsskolnämnder och skolöverstyrelsen.

Särskilda introduktionskurser på en månad för inflyttade ungdomar
i högstadieåldern bör enligt utredningens förslag kunna anordnas, under vilka dessa
undervisas i svenska språket och i svensk samhällskunskap. Länsskolnämnderna
föreslås skola inventera behovet av kurser och samordna åtgärderna inom och
mellan länen. Efter introduktionskursen börjar ungdomarna i de högstadieskolor
som de enligt den svenska skolorganisationen skall tillhöra. Under hela det första
skolåret i Sverige bör dock enligt utredningen en del av svenskundervisningen bedrivas
i särskilda grupper, varvid de sex veckotimmar utnyttjas till vilka statsbidrag
kan erhållas.

Om det i framtiden uppstår behov av introduktionskurser för ungdomar som avser
att söka inträde i gymnasial skola i Sverige bör man överväga att anordna
även sådana.

I den mån inflyttade föräldrar vid sin ankomst till Sverige åtföljs av barn som
är inställda på gymnasial skolgång, bör barnen enligt utredningens förslag under
acklimatiseringsperioden beredas tillfälle att följa undervisningen på en lämplig
linje av årskurs 9, eventuellt efter den nyss berörda introduktionskursen och med
den stödundervisning som de är berättigade till. Efter inskolningsperioden i årskurs
9 föreslås de få betyg i likhet med resten av klassen, varefter deras gymnasieintagning
bör ske på grundval av dessa betyg. Utredningen anser att de också bör kunna
tas in som extra elever trots undermeritering i enstaka ämnen samt föreslår,
att skolöverstyrelsen skall utfärda instruktioner härom till ledning för intagningsnämnderna.
Frågan om den definitiva intagningen bör avgöras efter det första
läsåret. I högre årskurs av gymnasial skola bör intagning beslutas av rektor i mån
av plats.

I fråga om kompletterande undervisning i ursprungslandets
språk för språkliga minoriteters barn föreslår utredningen att den möjlighet som nu
finns för barn i delvis finskspråkiga kommuner att på grundskolans högstadium
välja finska i tillvalsgrupp skall utvidgas till att gälla även andra språk, om det
finns förutsättningar. Statsbidrag föreslås utgå för sådan undervisning redan när tre
barn anmält sig. Även för obligatorisk eller frivillig undervisning i gymnasiet i
språk som utgör elevernas modersmål föreslås statsbidrag utgå om enbart tre
elever anmält sig.

Utredningen anser att åtgärder för att tillgodose minoritetsbarnens behov av undervisning
i modersmålet och andra »nationella» ämnen lämpligen bör vidtas genom
skolan samt föreslår, att den ordinarie undervisningen upp till två veckotimmar
per årskurs skall få bytas ut mot undervisning i härkomstlandets språk, historia,
geografi, musik etc. Utöver dessa två veckotimmar bör enligt utredningen få
anordnas ytterligare upp till två veckotimmars frivillig undervisning utanför den
schemabundna tiden om minst fem elever deltar i undervisningen. Statsbidrag avses
därvid utgå efter samma regler som för övrig undervisning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

För elever på det gymnasiala stadiet torde enligt utredningens mening behovet
av undervisning i »nationella» ämnen kunna tillfredsställas via det frivilliga folkbildningsarbetet,
då detta inte sker genom tillval inom läroplanen. Verksamheten
bör enligt utredningens mening understödjas generöst inom ramen för gällande bidragsbestämmelser.

För de minoritetsungdomar som inte kan delta i den nyss redovisade kompletterande
undervisningen i »nationella» ämnen föreslår utredningen att ferieundervisning
skall kunna meddelas. Feriekurserna kan för grundskolelever få en
karaktär som närmast anknyter till lägerskolidén med friluftsliv och idrott jämsides
med en mera skolmässigt ordnad undervisning. Lägerskolor, folkhögskolor och sommarlovskolonier
kan användas. För gymnasieelever och andra ungdomar bör feriekurserna
enligt utredningen ha karaktär av folkhögskolkurser som lämpligen kan anordnas
i samarbete med folkhögskolor och med minoritetssammanslutning, kommun,
folkhögskola eller studieförbund som huvudman. Feriekurserna föreslås omfatta
minst sex och högst 28 dagar. Statsbidrag föreslås utgå dels för att täcka
lärarlönerna, dels med ett grundbelopp per deltagare och dag. Större delen av
inackorderingskostnaderna förutsätts skola täckas av elevavgifter.

Utredningen anser, att inflyttade språkliga minoriteters barn i princip bör undervisas
tillsammans med övriga barn och att det därför inte bör inrättas särskilda
skolor för inflyttade språkliga minoriteters barn. Utredningen
finner att vissa skäl kan anföras för att de estniska skolorna bör ha en särställning,
bl. a. de beaktansvärda insatser den estniska minoriteten gjort för sina
skolor, men anser utifrån sina principiella ställningstaganden, att det statliga bidraget
till de estniska grundskolorna i Stockholm och Göteborg inte bör få en mera
permanent karaktär än hittills. Statsbidrag föreslås därför även i fortsättningen utgå
med ett belopp som fastställs för ett år i sänder med hänsyn till skolans elevantal
och pedagogiska standard. En förutsättning för statsbidrag bör enligt utredningen
vara att lärarna är behöriga till motsvarande tjänster i grundskolan eller fått dispens
till sådana. Tjänstgöring vid de estniska skolorna föreslås då i merithänseende skola
jämställas med motsvarande tjänstgöring i grundskolan. Lärarna vid de estniska
skolorna har f. n. lägre löner än motsvarande lärare i grundskolan. Utredningen
förutsätter, att vid framtida beslut om statsbidrag hänsyn tas till den höjning av
kostnaderna för lärarlöner som betingas av det föreslagna kravet på lärarnas behörighet.

Utredningen förordar vidare att de estniska skolorna skall samarbeta med vanlig
grundskola med högstadium, varigenom de estniska skolorna även i fortsättningen
inte behöver omfatta mer än låg- och mellanstadierna.

Med hänsyn bl. a. till det låga elevunderlaget och de höga kostnaderna för såväl
huvudmannen som för staten och elevernas målsmän föreslår utredningen att statsstödet
till Estniska gymnasiet i Stockholm upphör sedan de elever som nu
går i skolan förts fram till studentexamen. Utredningen utgår ifrån att anslagen till
skolan under övergångsperioden beräknas så att eleverna garanteras tillfredsställande
möjligheter att avsluta den påbörjade skolgången.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

För undervisning i barnens modersmål och om ursprungslandets kultur, historia
och geografi krävs läroböcker och annan undervisningsmateriel
på vederbörande språk. I de fall man torde kunna använda undervisningsmateriel
som är framställd i utlandet föreslår utredningen att ansträngningar skall
göras att genom överenskommelser på diplomatisk väg få kostnadsfria leveranser
från de aktuella länderna. Det föreslås ankomma på skolöverstyrelsen att från fall
till fall bedöma om undervisningsmateriel från visst land motsvarar rimliga krav
på objektivitet. I annat fall bör skolöverstyrelsen i mån av resurser ta initiativ till
att skolböcker och annan undervisningsmateriel framställs i Sverige.

Ett villkor för de av utredningen föreslagna åtgärderna är att lärare kan
anskaffas i tillräckligt antal. För undervisning i barnens modersmål fordras särskilda
lärare som förutom detta språk helst behärskar svenska åtminstone relativt väl.
För den elementära undervisningen i svenska fordras helst svenska lärare som dessutom
behärskar barnens modersmål eller landsmän till barnen som behärskar
svenska. Det bedöms dock som viktigast att lärarna behärskar en god metodik
vid undervisningen, som bör bedrivas enligt direktmetoden. För att underlätta rekryteringen
av lärare med utländskt ursprung föreslår utredningen att vid varje
länsskolnämnd ett register upprättas över personer som bedöms användbara som
lärare för undervisning av barn av resp. nationalitet. Dessa personer föreslås genomgå
av skolöverstyrelsen särskilt anordnade pedagogiska kurser under exempelvis tre
veckor eller en månad för att utbildas till lärare i svenska och svensk samhällskunskap.
Vid tjänstgöring bör dessa lärare avlönas som andra timlärare på motsvarande
stadium. I viss utsträckning kan även import av lärare från de berörda
länderna vara möjlig. Svenskundervisningen bör dock sedan eleverna fått sina
första kunskaper i svenska handhas av infödda svenska lärare så att elevernas
språkbehärskning kan bli fullständigt idiomatisk och så vitt möjligt fri från främmande
brytning.

Utredningen har inte funnit det möjligt att göra några närmare beräkningar av
kostnaderna för sina förslag beträffande undervisning för inflyttade språkliga
minoriteters barn. Kostnaderna för genomförande av dessa förslag torde emellertid
enligt utredningen inte bli av sådan storlek att hänsyn till förslagen behöver tas
vid bedömningen av medelsbehoven under de anslag, ur vilka dessa kostnader skall
bestridas.

4.2.3 Remissyttranden

Remissinstanserna finner frågan om minoritetsbamens skolgång vara angelägen.
Statskontoret framhåller, att den internationella utvecklingen tyder på att även
Sverige kommer att få motta en växande mängd utlänningar på sin arbetsmarknad,
varför utom allmänt omfattade sociala värderingar även praktiska omständigheter
talar för att ökad uppmärksamhet ägnas dessa skolfrågor. Arbetsgruppen för invandrarfrågor
påpekar, att utredningens uppgifter om antalet invandrade avser
1960 och att en stark invandring har pågått sedan dess. Den andel av barnen som
berörs av problemet bör alltså nu vara större.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

Centralförbundet för finska föreningar i Sverige framhåller, att den finska befolkningens
inställning till sin emigrantvistelse är avvikande från andra nationaliteters
inställning, emedan de flyttat på grund av arbetsmarknadsskäl. Majoriteten har behållit
sitt finska medborgarskap och är hågade att återvända till sitt hemland så
fort arbetsmarknadsförhållandena möjliggör det.

Med anledning av utredningens redovisning av nuvarande förhållanden
i fråga om undervisning av minoriteters barn erinrar skolöverstyrelsen om
sina den 8 december 1966 utfärdade föreskrifter om stödundervisning åt utländska
barn i den obligatoriska skolan. Enligt dessa föreskrifter ankommer det på skolstyrelsen
att bedöma om den anvisade tiden skall användas till — förutom undervisning
i svenska — även undervisning i andra ämnen. Där förhållandena så medger
kan i viss utsträckning undervisning ges på elevernas modersmål. Vidare medger
föreskrifterna kommun med stort och varaktigt inslag av icke-svensktalande
elever att inrätta stödklinik med hel eller halv lärartjänst. Överstyrelsen konstaterar
vidare, att endast få elever valt finska på högstadiet. I samband med läroplansöversynen
för grundskolan överväger överstyrelsen vad som kan göras åt detta liksom
hur man skall möjliggöra tillval av andra språk än finska. Arbetsgruppen för invandrarfrågor
förordar, att ett enkelt men instruktivt informationsmaterial om skolan
utarbetas såväl centralt som lokalt på de förekommande invandrarspråken.
Arbetsgruppen säger sig ämna ta kontakt med skolöverstyrelsen därom. Även
överstyrelsen uttalar sig för en intensifiering av informationen.

Estniska kommittén påpekar att utredningen inte redovisat att det sedan 1945
organiserats estniska kompletteringsskolor, där estniska barn i 6—17 års ålder på
söndagar eller på kvällarna 1—2 gånger i veckan å 3 timmar får undervisning i estniska
språket, estnisk historia, geografi och sång. I vissa fall har kommunala bidrag
utgått och även statsbidrag om kompletteringsskolorna anordnats som studiecirklar.

Länsskolnämnden i Kronobergs län tar upp frågan om skolplikt för till
Sverige inflyttade utländska barn. Enligt nämnden sätter utredningen
likhetstecken mellan kyrkobokförd och skolpliktig men utredningen förutsätter
dessutom att skolplikt skall gälla även för barn som tänkes stanna i Sverige
endast kortare tid och följaktligen inte kyrkobokförs här. Enligt 30 § skollagen
gäller skolplikt för barn som är bosatt i riket. I 43 § c) skollagen stadgas, att även
barn som vistas längre tid i enskilt hem inom en kommun utan att vara kyrkobokförd
där skall anses tillhöra elevområdet för kommunens grundskola. Nämnden
säger sig i flera fall ha nödgats ingripa jämlikt 39 § skollagen eller 24 § folkskolestadgan
vid skolvägran från utländska barn. Länsskolnämnden föreslår, att upplysningar
om svenska skolförhållanden lämnas vid invandringen eller helst redan i
hemlandet i form av skriftliga upplysningar på modersmålet, varvid bestämmelserna
om skolplikt och om anställning av minderåriga i förvärvsarbete särskilt bör
betonas. Det bör vidare till skolmyndigheternas ledning klart anges, hur lång den
beräknade vistelsetiden i Sverige skall vara för att det skall anses föreligga skolplikt.
Nämnden påtalar även, att det kan gå flera månader innan en inflyttad utländsk
familj blir kyrkobokförd. I ogynnsamma fall anmäls ett skolpliktigt barn

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

inte förrän sex å sju månader efter inflyttningen. Nämnden föreslår därför dels
att alla som anställer nyinflyttad utländsk arbetskraft anmodas att genom kontakt
med pastorsexpeditionen kontrollera att kyrkobokföring skett, dels att pastorsexpeditionerna
åläggs att omedelbart meddela skolmyndigheterna när skolpliktigt barn
kyrkobokförts.

Den av utredningen antagna målsättningen för undervisningen
av barn tillhörande minoriteter tillstyrks av remissinstanserna, som dock i vissa fall
hyser andra meningar om det sätt på vilket målsättningen bör förverkligas eller om
möjligheterna att förverkliga dem.

Remissinstanserna instämmer i utredningens mening att kunskaper i främmande
språk och kulturer är ett tillskott till landets kulturella resurser. Arbetsgruppen
för invandrarfrågor anser att lärarna borde uppmuntra de invandrade barnens intresse
för den egna kulturen. Därigenom kan man också för de svenska barnen illustrera
internationella sammanhang och olika kulturer.

Katolska biskopsämbetet anför med anledning av utredningens ståndpunkt om
möjligheter för minoriteterna att bevara sitt kulturarv, att den religiösa anknytningen
ofta är minst lika betydelsefull för vederbörande som den språkliga och
kulturella. De språkliga och de religiösa minoriteterna sammanfaller till stor del.

Några remissinstanser, däribland statskontoret, antyder att, på samma sätt som
Sverige stöder svenska skolor utomlands, andra länder kan tänkas ha intresse för
utlandsskolverksamhet i Sverige.

Centralförbundet för finska föreningar i Sverige påpekar, att frågan om de finska
barnens skolgång i Sverige behandlas på internordisk nivå. Centralförbundet
anser de centrala frågorna vara dels att de finska barnen som är födda i Finland
eller flyttat till Sverige i förskoleåldern inte kommer i sämre ställning än svenska
barn och att de har möjlighet att vid eventuell återflyttning utan större svårigheter
fortsätta sin skolgång i Finland, dels att de barn som flyttat till Sverige i skolåldern
får undervisning i två språk genom särskilda finskspråkiga klasser och lektioner i
finska genom hela grundskolan.

Skolöverstyrelsen anför, att det f. n. finns ca 150 000 utlänningar i Sverige fördelade
på 100-talet nationaliteter. Frågan om tvåspråkigheten är därför ett problem
som inte bara berör skolungdomen. Undervisningsväsendet bör enligt överstyrelsens
mening ta på sig ett ansvar även för undervisning i svenska och om
svenska samhällsförhållanden för den äldre icke-svenskspråkiga befolkningen.
Problemen vid undervisningen av barn och äldre är inte desamma men frågorna
bör dock behandlas i ett sammanhang. Överstyrelsen utreder f. n. frågor rörande
språkundervisning för utlänningar. Det framhålls även av andra remissinstanser —
främst länsskolnämnderna ■—- att även föräldrarnas behov av undervisning bör uppmärksammas
såväl vid introduktionskurser som vid stöd- och ferieundervisningen.

Socialstyrelsen framhåller, att frågan om de utländska minoriteternas anpassning
till det svenska samhället och de samhällsåtgärder som kan visa sig erforderliga på
detta område är ett för framtiden så betydelsefullt problem, att det bör utredas särskilt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

Mot utredningens ställningstagande i fråga om samundervisning eller
undervisning i särskilda klasser har flertalet remissinstanser inte
haft någonting att erinra.

AMS anför exempelvis, att det visar sig att utländska arbetstagare som kommer
till Sverige anpassar sig snabbare och mera friktionsfritt om de redan från början
får god kontakt med sina svenska arbetskamrater. Problem uppstår lättare bland
de utlänningar som isolerar sig och enbart umgås med landsmän. Socialstyrelsen
menar, att den isolering som man befarar kan uppstå om barn placeras i särskilda
klasser kan uppstå också i gemensamma klasser, om barnen genom språksvårigheter
och skilda vanor hindras från att smälta samman med klassen. Socialstyrelsen
finner det vara angeläget att grundskolan i högre grad än hittills uppmärksammar
dessa problem och föreslår, att skolöverstyrelsen får i uppdrag att också föreslå
åtgärder rörande hur barnens inträde i skolan skall underlättas och hur de under
skoltiden skall kunna hjälpas med de särskila problem, som i kamratkretsen kan
ge dem en utsatt ställning och kan försvåra deras harmoniska utveckling. Vissa remissinstanser,
nämligen Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Esternas
representation i Sverige, Centralförbundet för finska föreningar i Sverige och
LR hyser emellertid tvekan beträffande lämpligheten av samundervisning och förordar
särskilda klasser för minoritetsbarn. Svenska kommunförbundet och Svenska
stadsförbundet menar att de inte blivit övertygade av utredningens resonemang
om att särskilda klassavdelningar för minoritetselever skulle ge mera negativa
effekter för eleven med avseende på bristande gemenskap och sammanhållning än
dem som kan uppstå vid språklig isolering inom klassen. Arbetet i klassen blir stört
och försvårat om vissa elevers bristande kunskaper i det språk på vilket undervisningen
bedrivs ger dem helt andra förutsättningar än klassens övriga elever. Förbunden
finner utredningens påpekande att läroplanen förutsätter individualisering
av skolans arbete efter enskilda elevers olika behov och förutsättningar riktigt,
men det finns enligt förbunden ändå gränser för vad som därvidlag är praktiskt
möjligt.

Utredningens förslag att barn tillhörande en språklig minoritet bör gå i förskolor
tillsammans med svenska kamrater finner remissinstanserna vara värdefullt
men svårt att förverkliga på grund av bristen på platser i sådana skolor. Beträffande
förslaget om läsundervisning på modersmålet råder hos remissinstanserna
delade meningar. Övervägande antalet instanser tillstyrker förslaget. Några, däribland
länsskolnämnden i Västmanlands län, finner emellertid en sådan undervisning
föga motiverad. Arbetsgruppen för invandrarfrågor anser att förslaget om
läsundervisning bör granskas ytterligare ur psykologisk och pedagogisk synpunkt.

Utredningen föreslår beträffande nybörj arundervisning i skolan
försöksverksamhet med att ge barn med bristande kunskaper i svenska den första
läsundervisningen på modersmålet samtidigt som de lär sig läsa på svenska. Remissinstanserna
tillstyrker i allmänhet försöksverksamhet med läsundervisning på
modersmålet men ställer sig i vissa fall tveksamma till den av utredningen föreslagna
uppläggningen av försöksverksamheten. Esternas representation i Sverige och

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms län anser en anordning som undantar
barnen en del av svenskträningen vara olämplig. Nämnden ifrågasätter om
inte extraundervisningen för de icke-svenskspråkiga barnen skulle kunna läggas
utanför den schemabundna tiden — under förutsättning att skolskjutsförhållandena
medger det. Länsskolnämnden i Norrbottens län är tveksam, om det är psykologiskt
riktigt att vid den första läsundervisningen träna barnen i två helt olikartade
ljudsystem, exempelvis det finska och det svenska. Det torde enligt nämnden
inte vara praktiskt möjligt i Tornedalsområdet med en allmän övergång till finska
som undervisningsspråk under de första skolåren. Vissa möjligheter återstår att på
andra sätt, utan att splittra klasserna, bygga på och utnyttja finskan i den första undervisningen.

Vid behandlingen av utredningens förslag om introduktion av inflyttade
barn i det svenska skolväsendet har utredningens förslag om stödundervisning
tillstyrkts av remissinstanserna. Länsskolnämnden i Hallands län anför,
att särskild stödundervisning bedrivits inom nämndens verksamhetsområde i
grupper om högst fem elever — oftast från olika länder — och att därvid under
vissa timmar meddelats undervisning helt förd på svenska. Erfarenheterna talar
för att en sådan stödundervisning bör få en så koncentrerad form som möjligt i sitt
första skede för att därefter successivt minska. Skolöverstyrelsen finner förslaget
om särskilda introduktionskurser i och för sig tilltalande men svårt att realisera
i andra kommuner än sådana, där elevunderlaget är stort och ur språksynpunkt någorlunda
homogent. Överstyrelsen anser, att det inte finns anledning att i princip
skilja på behövliga åtgärder för elever som tillhör olika stadier i grundskolan, om
grundförutsättningen är gemensam, nämligen att eleven redan erhållit grundläggande
läs- och skrivundervisning i hemlandets skola. Det är möjligt att genomföra introduktion
i svenskt språk och svenskt samhälle samt allmän studiehandledning på
modersmålet på alla skolans stadier inom ramen för gällande bestämmelser, även
om en rationell organisation är möjlig endast i kommuner med större elevunderlag.
Länsskolnämnden i Kronobergs län anser, att det bör övervägas om inte alla vuxna
medlemmar i en inflyttad familj borde erbjudas möjlighet att deltaga i introduktionskurser.
LR finner att den av utredningen föreslagna tiden för introduktionskursen,
nämligen en månad, är för knappt tilltagen. En undersökning om detta bör
göras. Introduktionskursernas längd bör avpassas efter varje individs behov.

Beträffande intagning av ungdomar i icke-obligatoriska skolor menar länsskolnämnden
i Hallands län att den som regel måste ske mer med hänsyn till de utländska
elevernas allmänna förutsättningar än till faktiska betyg. Länsskolnämnden
i Västernorrlands län utgår ifrån att t. ex. barn till inflyttade svensktalande finska
medborgare skall tas in i gymnasiala skolor enligt samma bestämmelser som utredningen
föreslagit för utlandssvenska barn.

Som framgått av redovisningen av remissinstansernas uttalanden om den av utredningen
angivna målsättningen för undervisning av minoriteternas barn anser
remissinstanserna det värdefullt att invandrarnas barn bibehåller sina kunskaper i
hemlandets språk. Utredningens förslag om kompletterande undervis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

ning inom skolan tillstyrks men flera instanser förmodar, att förslagen kommer
att vara svåra att genomföra speciellt på mindre orter, där man kommer att ha för
litet antal elever. Ferieundervisningen och kompletteringsskolor bedöms av denna
anledning få mycket stor betydelse.

Esternas representation i Sverige förutsätter, att den kompletterande undervisningen
i skolan under den första tiden får karaktär av försöksverksamhet och finner
därför, att bestämmelserna om anordnande av sådan undervisning bör utformas
så flexibelt som möjligt. Representationen föreslår att för lärjungar som deltar
i sådan kompletterande undervisning vitsord i dessa ämnen skall ges på samma sätt
som i andra läroämnen. Även länsskolnämnden i Hallands län efterlyser bestämmelser
om eventuell betygssättning i hemlandets språk och kultur och om dessa
betygs kompetensvärde.

Esternas representation förordar att resekonsulenttjänster inrättas för kompletteringsundervisningen.

Skolöverstyrelsen ifrågasätter, om inte kompletteringsskolor utanför skolschemat
borde organiseras inom ramen för eller i nära samarbete med det offentliga skolväsendet.
Överstyrelsen förklarar sig ämna återkomma till denna fråga i sin utredning
rörande språkundervisning för utlänningar. Esternas representation i Sverige
menar, att även minoritetssammanslutningar -—- åtminstone under en övergångsperiod
— bör kunna vara huvudmän för s. k. kompletteringsskolor eller andra anordningar
för kompletteringsundervisning. Estniska kommittén förordar reguljära
bidrag till de estniska kompletteringsskolornas arbete till dess att någon annan
bättre och mera praktisk möjlighet att få kompletteringsundervisning i estniska
språket och andra nationellt betonade ämnen har genomförts.

Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet utredningens förslag om val av språk
på högstadiet och i gymnasial skola. Socialstyrelsen betraktar detta förslag som ett
minimum och framhåller vidare betydelsen av att de större minoritetsgrupperna och
främst de finska lär sig väl behärska sitt modersmål så att de kan bilda en tvåspråkig
grupp i Sverige. Länsskolnämnden i Norrbottens län anser, att det bör finnas
möjlighet att välja lapska på högstadiet och i gymnasiet, eftersom det är rimligt
att ett steg finns som förbinder grundskolans undervisning i lapska med universitetens.
Arbetsgruppen för invandrarfrågor förordar att exempelvis handledd
korrespondensundervisning prövas då undervisningsgrupper av föreslagen storlek
inte kan uppnås.

Utredningens förslag om ferieundervisning tillstyrks i allmänhet av
remissinstanserna. Skolöverstyrelsen anser, att statsbidrag skall utgå för utrustning
och lärarlöner vid ferieundervisning i nationella ämnen om den utformas enligt
tillfredsställande normer. Planläggning av verksamheten bör ske i samråd
med skolmyndighet. AMS menar, att undervisning och uppehälle vid feriekurs
bör vara helt utan kostnad för deltagarna med hänsyn dels till att möjligheterna för
de utländska ungdomarna att få kompletterande undervisning under läsåret torde
bli begränsade, dels till att nyinvandrade utlänningar i allmänhet inte torde ha råd
att bekosta barnens vistelse på feriekurs. Länsskolnämnden i Hallands län fram4
— Bihanf! till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 67

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

håller, att även föräldrar i mån av plats bör tas emot på feriekurserna. Skolöverstyrelsen
anser, att man bör överväga att förlägga ferieskolverksamheten till språkhemlandet
om arrangemanget inte medför alltför höga kostnader. Överstyrelsen
avser att med Finlands skolstyrelse diskutera möjligheterna att anordna ferieskola
i Finland för de finsktalande. Även Centralförbundet för finska föreningar i Sverige
tillstyrker att ferieundervisning anordnas enligt lägerskolidén både i Sverige och
Finland. Estniska kommittén finner de föreslagna feriekurserna ändamålsenliga
men anser att de inte kan ersätta de nuvarande skolorna och kompletteringsskolorna.
Länsskolnämnden i Malmöhus län framför med anledning av förslaget om ferieundervisning
för ungdomar i åldern 17—25 år önskemålet att begreppet »barn
och ungdom» i skollagen preciseras.

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till utredningens principiella ståndpunkt
att det inte bör inrättas särskilda skolor för språkliga minoriteters
barn. Esternas representation i Sverige föreslår dock att man inrättar
internationella grundskolor i Sverige.

Representationen anser utredningens principiella inställning till de estniska grundskolorna
— liksom till minoritetsskolorna i allmänhet — otillfredsställande. Man
godtar skolornas existens och föreslår något ökat statsbidrag men vill inte genomföra
reformer som skulle innebära att skolornas organisation stärktes. Därmed bibehålls
enligt representationen skolornas i viss mån provisoriska karaktär och den
ekonomiska belastningen för elevernas föräldrar. Estniska kommittén anser emellertid
utredningens förslag vara av stor betydelse för skolornas framtida verksamhet
och ägnade att på ett betryggande sätt vidmakthålla undervisningens pedagogiska
standard på längre sikt. Både representationen och kommittén framhåller, att
statsbidraget till skolorna bör ställas till förfogande via ett förslagsanslag för att
under budgetåret inträffande lönehöjningar till följd av avtal skall kunna beaktas.
De båda remissorganen är angelägna om ett estniskt högstadium av grundskolan.
Representationen anser, att genom att högstadiet organisatoriskt skiljs från lågoch
mellanstadierna, detta förlorar det stöd som de mycket aktiva föräldra- och
stödföreningarna vid skolorna utgör, varjämte kontakten mellan lärare och föräldrar
försvåras i onödan. Den högstadieklass med estniska elever som finns vid Katarina
grundskola bör organisatoriskt knytas till den estniska skolan. Kommittén vill
grunda estniska grundskolans högstadium i form av internatskola.

Skolöverstyrelsen anser, att det om lämpliga åtgärder vidtas för att tillgodose
kraven på språkliga minoriteters skolgång inte finns anledning att ge statligt stöd
till minoritetsskolor. I avvaktan härpå bör statsbidrag tills vidare utgå till de estniska
grundskolorna enligt nu gällande principer. Länsskolnämnden i Kronobergs
län föreslår, att statsbidragsbeslutet omprövas, då skolöverstyrelsen genom försöksverksamhet
lyckats framställa material för läsundervisning på estniska som är användbart
inom den sammanhållna klassens ram. Även länsskolnämnden i Örebro
län och LR föreslår att statsbidraget dras in. LR vill i stället föreslå särskilda estniska
klasser inom det allmänna svenska skolväsendet.

Utredningens förslag om avveckling av statsbidraget till Estniska gymnasiet till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

styrks av skolöverstyrelsen, som förordar att avvecklingen börjar senast fr. o. m.
läsåret 1968/69. Esternas representation i Sverige framhäver, att det estniska gymnasiet
i Stockholm är den enda estniska gymnasiala skolan utanför Estland. En
förlust av denna utbildningsmöjlighet skulle innebära ett svårt bakslag för de strävanden
att uppehålla ett eget kulturliv som kännetecknar den estniska befolkningsgruppen
i Sverige. Representationen hoppas, att berörda myndigheter med välvilja
kommer att behandla eventuella förslag om fortsatt verksamhet för Estniska
gymnasiet i en annan form. Såväl Estniska kommittén som styrelsen för Estniska
gymnasiet förordar, att gymnasiet får fortsätta sin verksamhet som internatskola.

Utredningens förslag om anskaffning av läroböcker och annan undervisningsmateriel
har föranlett invändningar endast från LR, som
i och för sig har full förståelse för utredningens uppfattning men menar, att kraven
på objektivitet inte får leda till att man i onödan frånsäger sig den hjälp som
utländsk undervisningsmateriel kan erbjuda.

Vid sin behandling av behovet av lärare och lärarutbildning föreslår utredningen,
att länsskolnämndema skall upprätta ett register över personer som är användbara
som lärare. Detta förslag tillstyrks i allmänhet av remissinstanserna.
AMS anser, att länsskolnämndema härvidlag bör samarbeta med arbetsförmedlingarna
och att registren bör handhas av arbetsförmedlingen. Statskontoret pekar
på möjligheterna att i samband med avtal om reglerad invandring från annat land
träffa överenskommelse med detta om skolundervisning för invandrarnas barn
framför allt i s. k. nationella ämnen, där Sverige kan väntas ha särskilda svårigheter
med lärarförsörjningen. Endast Esternas representation i Sverige finner av länsskolnämndema
förda lärarkartotek vara onödiga. Genom annonsering i tidningar,
speciellt sådana som ges ut på olika minoritetsspråk i Sverige, torde man enligt representationen
lätt kunna få kontakt med av uppgiften intresserade personer. Vanligtvis
torde också olika minoritetssammanslutningar kunna ge anvisningar på
lämpliga lärare. Arbetsgruppen för invandrarfrågor rekommenderar även ett register
över lämpliga lärare för specialundervisning av barn tillhörande språkliga minoriteter.

Beträffande de föreslagna pedagogiska kurserna för blivande lärare av utländskt
ursprung menar länsskolnämnden i Kronobergs län, att de flesta invandrare inte
torde ha erforderliga förkunskaper för att genom en sådan kurs få god metodik för
elementär undervisning i svenska. Nämnden anser emellertid att dessa utlänningar
kan vara lämpliga som lärare vid introduktionskurser, som språklärare i det egna
modersmålet och vid ferieundervisning. Icke heller Esternas representation i Sverige,
TCO eller LR finner treveckorskurserna tillfredsställande. LR framhåller, att
dessa lärare bör ha en med svenska lärare likvärdig utbildning. LR förutsätter, att
överläggningar inleds med personalorganisationerna om bl. a. den kompletterande
utbildning som behövs om det blir aktuellt med utländska lärare med den avgränsade
uppgiften att undervisa minoriteternas barn i deras modersmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

4.3 Religiösa mioriteters skolgång

4.3.1 Nuvarande förhållanden

Enligt 27 § skollagen skall elev på föräldrarnas begäran befrias från att delta i undervisningen
i kristendomskunskap i grundskolan, om eleven tillhör trossamfund
som fått tillstånd av Kungl. Maj:t att i skolans ställe ombesörja religionsundervisningen.
Sådant tillstånd har katolska kyrkan i Sverige samt mosaiska församlingarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö. Den av samfunden ordnade religionsundervisningen
i de s. k. religionsskolorna äger rum under läsåret på kvällstid eller
lördagar och söndagar eller på sommartid. Skolöverstyrelsen och vederbörande lokala
skolmyndighet skall skaffa sig kännedom om undervisningen, som med den
olikhet som föranleds av skillnaden i religionsuppfattning i huvudsak skall motsvara
undervisningen i kristendomskunskap i skolorna. Lärjungarna skall få intyg
från undervisningen. Samfunden får inte något statsbidrag för undervisningen. Befrielse
från kristendomsundervisning har vidare meddelats barn till muhammedanska
föräldrar men däremot inte barn till föräldrar som tillhör frikyrkosamfund i Sverige.

Frågan om befrielse från undervisningen i religionskunskap i gymnasiet skall bedömas
på samma sätt som gäller i fråga om kristendomskunskap i grundskolan
(prop. 1964: 171 s. 288).

Av följande tablå framgår antalet elever som enligt uppgifter från skolcheferna
var befriade från kristendomsundervisning under höstterminen 1964.

Samfund

	Stadium	Mosaiska trosbek.	Katoliker	Övriga	Samtliga
lågstadiet .....		............ 85	89	10	184
mellanstadiet .		............ 204	270	9	483
högstadiet ....		............ 263	337	7	607
gymnasiet ....		............ 205	110	3	318
		Samtliga 757	806	29	1 592

Utredningen har av de uppgifter som de mosaiska församlingarna och det katolska
biskopsämbetet lämnat kunnat finna, att antalet barn som deltar i undervisningen
i religionsskolorna är mycket större än det antal barn som enligt skolchefernas
uppgifter befriats från kristendomsundervisningen. Enligt de mosaiska församlingarna
deltog ca 1 450 barn i deras undervisning. Enligt katolska biskopsämbetet
erhöll 2 910 barn av församlingarna anordnad religionsundervisning. Av
dessa uppgav ämbetet att 2/3 var befriade från kristendomsundervisningen, dvs.
ca 1 940 barn, medan enligt skolchefernas uppgifter sådana barn var endast ca
800. Skillnaden kan enligt utredningens mening inte enbart förklaras av att uppgifterna
från församlingarna avser läsåret 1965/66 medan skolchefernas uppgifter
hänför sig till höstterminen 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

Befrielse från morgonsamling medges elever i grundskolan som anför samvetsbetänkligheter
mot deltagande eller kan åberopa skäl av praktisk art, såsom lång
resväg till skolan.

I det nya gymnasiet och fackskolan äger i stället för morgonsamling s. 1c. gemensamma
samlingar om 10—15 minuter rum en eller ett par gånger per vecka
under tid när samtliga elever kan närvara. Dåvarande departementschefen fann
(prop. 1964: 171 s. 373) det vara av vikt att den gemensamma samlingen varken
genom sitt innehåll eller sin utformning skulle strida mot vad som var förenligt
med vissa elevers religiösa uppfattning eller inställning i livsåskådningsfrågor över
huvud. Vid sådant förhållande fanns enligt departementschefen anledning räkna
med att befrielse från gemensam samling behövde meddelas enbart med hänsyn
till skäl av praktisk art. Elever för vilka religiösa spörsmål är ett både personligt
och gemensamt intresse har f. n. möjlighet att inom skolan anordna religiösa samlingsstunder
av frivillig karaktär.

Särskilda skolor för religiösa minoriteters barn finns upprättade av de båda samfund
som har rätt att i stället för skolans kristendomsundervisning ge barnen egen
religionsundervisning. Dessa skolor, dvs. Hillelskolan i Stockholm, där kristendomskunskap
är ersatt av judendomskunskap och hebreiska, samt de två romerskkatolska
skolorna i Stockholm och Göteborg har av vederbörande skolstyrelser
godkänts för fullgörande av skolplikt. Beträffande skolan i Stockholm har skoldirektionen
meddelat godkännande i avaktan på resultatet av 1964 års utlands- och
internatskoleutrednings arbete.

Hillelskolan grundades 1955 på initiativ av föreningen Chinuch, som är huvudman
för skolan. Den är organiserad som en grundskola med enkelt låg- och mellanstadium
och har läsåret 1967/68 101 elever. Statsbidrag till skolan utgår 1967/
68 med 143 000 kr. Rektor och flertalet lärare är icke-judiska svenska folkskollärare.
Skolan är konfessionslös, dvs. den ålägger inte barnen någon religionsutövning.
Undervisningen i judendom är upplysande och i läroplanen ingår även undervisning
i andra religioner. Ett stort antal av eleverna kommer från hem där
föräldrarna är religiöst indifferenta eller ateister. En stor del av eleverna är barn
till föräldrar som kommit till Sverige efter kriget. Man anser att skolan är en särskilt
stor tillgång för dessa barn, eftersom den blir en brygga mellan hemmet och
den svenska kulturmiljön.

De två katolska skolorna — S:t Eriks skola i Stockholm med 122 elever 1967/
68 och Drottning Astrids skola i Göteborg med 118 elever 1967/68 — är bägge
organiserade som grundskolor med enkla låg- och mellanstadier. I både Stockholm
och Göteborg drivs flickinternat för elever i skolorna. Statsbidrag utgår inte till de
katolska skolorna men däremot tillhandahåller kommunerna vissa förmåner såsom
skolmåltider och fria läroböcker.

En ansökan om statsbidrag till S:t Eriks skola har av Kungl. Maj:t överlämnats
till utredningen att tas i beaktande vid utredningsuppdragets fullgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

4.3.2 Utredningens förslag

Utredningen anför, att det i den allmänna debatten om kristendomsundervisningen
inte sällan hävdas att den faktiska undervisningen ofta inte är objektiv i den betydelse
läroplanen föreskriver. Det är enligt utredningens mening angeläget, att läroplanens
intentioner förverkligas. Då utredningen haft att överväga om det av
religiösa skäl föreligger behov av särskilda åtgärder inom undervisningen har den
därför ansett sig böra utgå från innebörden i gällande bestämmelser, dvs. kursplanerna
för kristendoms- resp. religionskunskap och bestämmelserna om bl. a. morgonsamling.
Utredningen föreslår inte någon ändring av nuvarande bestämmelser
om befrielse från undervisning i kristendomskunskap resp. religionskunskap samt
morgonsamling i grundskolan eller från gemensam samling i gymnasiala skolor.

Frågan om särskilda skolor för religiösa minoriteter gäller
enligt utredningen dels om skolplikten skall få fullgöras i sådana skolor, dels
om statsbidrag skall utgå till dem.

Skolplikt kan enligt skollagen fullgöras i grundskolan, annan offentlig skola än
grundskolan, enskild statsunderstödd skola enligt bestämmelser som meddelas av
Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar samt annan enskild skola
— dvs. sådan utan statsbidrag — om skolan godkänts för ändamålet. Sådant godkännande
skall meddelas, om skolans undervisning till art, omfattning och allmän
inriktning väsentligen motsvarar grundskolans och skolan förestås av person, som
äger erforderlig skicklighet för undervisningen och är väl lämpad att förestå skolan.
Utredningen förutsätter, att myndigheterna vid sin prövning av frågan om godkännande
av en konfessionell skola såsom skolpliktsskola godtar sådana avvikelser
från grundskolan som fordras för att bereda barnen särskild religionsundervisning
och undervisning i ämnen av särskild betydelse för gruppen i fråga. Utredningen anser
det därför inte motiverat att föreslå någon ändring i nuvarande bestämmelser
om rätten att anordna enskilda skolor för konfessionella minoriteter. Utredningen
har å andra sidan, som tidigare redovisats, intagit den principiella ståndpunkten att
de inflyttade språkliga minoriteternas barn bör undervisas tillsammans med övriga
barn. De skäl som utredningen anfört mot inrättande av nya minoritetsskolor anförs
även i fråga om skolor för religiösa minoriteter. Sverige har anslutit sig till artikel
2 i tilläggsprotokollet den 20 mars 1952 till Europarådets konvention av den 4 november
1950, där det bl. a. uttalas, att staten skall respektera föräldrarnas rätt att
tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse
med föräldrarnas religiösa övertygelse. Detta innebär enligt utredningens mening
inte att staten iklätt sig några förpliktelser att bekosta sådan undervisning som föräldrarna
kan önska anordna vid sidan av det allmänna skolväsendet. Utredningen
intar den principståndpunkten att statsbidrag inte bör utgå till konfessionella skolor.
Den judiska Hillelskolan och S:t Eriks katolska skola intar emellertid enligt
vad utredningens majoritet anfört av olika skäl en särställning främst genom att en
stor del av eleverna är barn i flyktingfamiljer. Utredningen föreslår därför, att
Hillelskolan skall få statsbidrag i samma form som hittills, dvs. med ett visst be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

lopp som fastställs för ett år i sänder med hänsyn till skolans elevantal och pedagogiska
standard. Beträffande S:t Eriks katolska skola föreslår utredningen, att statsbidrag
skall utgå till skolan och det katolska elevhemmet under en försökstid av
tre år. Bidraget föreslås utgå endast för elever som tillhör såväl skolan som elevhemmet
och vilkas föräldrar är flyktingar eller har invandrat under de senaste tre
åren räknat från elevernas intagning i skolan. Statsbidraget, som begränsas till lågoch
mellanstadiet, bör enligt utredningens mening förenas med en regelbunden inspektion
från skolmyndigheternas sida, vilken bl. a. bör syfta till att vinna klarhet
i frågan om det från katolska kyrkans sida föreligger planer på att utnyttja denna
och andra skolor i Sverige i direkt missionerande syfte eller om man driver skolan
som en serviceåtgärd åt grupper som i egenskap av politiska flyktingar eller av annan
anledning sökt sig till Sverige och som upplever barnens övergång till svensk
skola som problematisk. Utredningen har för sin del antagit, att det senare är förhållandet.

Så länge statsbidrag utgår till Hillelskolan och S:t Eriks katolska skola bör enligt
utredningen skolplikt få fullgöras där. Skolornas standard vad gäller ämnen och
kurser, utrustning och lärarkvalifikationer måste kunna jämföras med det allmänna
skolväsendets, så att barnen inte blir lidande på särplaceringen.

Mot utredningens förslag beträffande statsbidrag till Hillelskolan och S:t Eriks
katolska skola har två ledamöter reserverat sig. Statsbidrag bör enligt dessa inte
utgå till S:t Eriks katolska skola och samma princip bör gälla för Hillelskolan dock
att, eftersom denna skola redan åtnjuter statsbidrag, sådant kan fortsätta att utgå
i proportion till de elever som redan intagits i skolan så att de får tillfälle att där
fullfölja sina studier till slutet av den 6-åriga grundskola, för vilken undervisningen
nu är upplagd. Alla barns intressen och behov skall kunna tillgodoses inom den
allmänna grundskolan. Det bör även enligt reservanterna, i samband med en omprövning
av religionsfrihetens tillämpning, utredas om nyinflyttade barn som tillhör
en religiös minoritet bör kunna få kompletterande undervisning motsvarande
den som utredningen föreslår beträffande de språkliga minoriteterna.

Kostnaderna för statsbidrag enligt utredningens förslag till S:t Eriks katolska
skola beräknas till ca 16 000 kr.

4.3.3 Remissyttranden

Utredningens behandling av frågan om särskilda åtgärder för elever som tillhör
religiösa minoriteter har i allmänhet föranlett remissinstanserna att betona, att den
undervisning som bedrivs inom skolväsendet skall vara neutral i livsåskådningsfrågor.

TCO menar, att om gällande kursplaner i kristendoms- resp. religionskunskapsundervisningen
behöver justeras detta bör göras i samband med den nu pågående
revisionen av läroplanen för grundskolan. Befrielse från gemensam samling
i gymnasiet bör enligt TCO komma ifråga endast av praktiska skäl. Länsskolnämnden
i Älvsborgs län menar att den angelägnaste uppgiften borde vara att när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

ma undervisningen till läroplanens intentioner. Mosaiska församlingen i Stockholm
finner, att kristendomsundervisningen i grundskolan och religionskunskapsundervisningen
i gymnasiet inte torde kunna vara helt objektiv, varför skollagens bestämmelse
om befrielse fortfarande framstår som motiverad. Kristendomslärarnas förening
finner däremot ingen anledning att ifrågasätta att denna undervisning har den
avsedda objektiva prägeln. De lärare som handhar undervisningen representerar
själva skilda åskådningar. Det förekommer exempelvis ett flertal kristendomslärare
med katolsk bekännelse. Att i en sådan situation göra denna undervisning obligatorisk
för dem som tillhör svenska kyrkan men inte för exempelvis katoliker och
judar är enligt föreningens mening oriktigt. Den information om den religiösa situationen
av idag och i gångna tider som undervisningen vill meddela har en så
stor betydelse som allmän orientering, att den bör vara obligatorisk för alla. Även
länsskolnämnden i Malmöhus län menar att kravet på objektivitet i undervisningen
i kristendomskunskap och religionskunskap är mycket klart uttryckt i gällande läroplaner,
varför det inte längre finns skäl att medge befrielse från undervisningen.

Beträffande den religionsundervisning som samfunden anordnar för elever som
befrias från kristendomsundervisningen menar Esternas representation i Sverige att
den bör integreras i skolundervisningen så att skolan ekonomiskt och organisatoriskt
ansvarar för den. Mosaiska församlingen i Stockholm betonar att insyn från
skolöverstyrelsens sida i de mosaiska församlingarnas religionsskolor och erkännande
av dessa skolors betyg såsom likvärdiga dem som ges i den allmänna skolan
inte bara skulle ha rent praktisk betydelse utan även psykologisk, i det att ett ökat
anseende och respekt för religionsskolorna i så fall torde vara att räkna med från
elevernas sida.

Samtliga remissinstanser med undantag av de direkt berörda ansluter sig till utredningens
principiella ståndpunkt att statsbidrag inte bör utgå till särskilda
skolor för religiösa minoriteter. Läroplanernas intentioner om objektivitet
i undervisningen anses ge en tillräcklig garanti för att alla gruppers intressen
tillgodoses. Kristendomslärarnas förening däremot hävdar i en skrift uppfattningen
att religionsfrihetsprincipen kräver, att de föräldrar, som önskar ge sina barn
en av viss religiös bekännelse präglad fostran, får rätt och ekonomisk möjlighet att
göra detta.

Den av reservanterna företrädda uppfattningen att Hillelskolan och S:t Eriks
katolska skola inte bör utgöra undantag från den principiella ståndpunkten
och således inte bör erhålla statsunderstöd har funnit stöd hos skolöverstyrelsen,
statskontoret, socialstyrelsen, länss kolnämnderna i Västerbottens, Västmanlands,
Örebro, Älvsborgs, Östergötlands, Jönköpings och Malmöhus län samt SACO. Socialstyrelsen
anser det vara mera sannolikt att också de barn det här är fråga om
lättare kan anpassas till den svenska miljön om de undervisas tillsammans med
andra barn i svensk grundskola. Skolöverstyrelsen finner att ett ställningstagande
till förmån för dessa skolor med säkerhet skulle åberopas som skäl för att
statsbidrag skulle utgå till andra religiösa minoritetsskolor som redan finns eller
i en framtid kommer att inrättas. Statsbidragsgivningen till Hillelskolan bör dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

enligt överstyrelsen avvecklas successivt. Länsskolnämnden i Västerbottens län finner
föreställningen, att endast invandrade minoriteter har väsentligt avvikande mening
i livsåskådningsfrågor vara ensidig. Kan man acceptera och t. o. m. önska
att det får finnas även »inhemska minoriteter» med en personlig livsåskådning, så
bör man inte tillhandahålla särskilda skolor som drivs med statsbidrag för att tillgodose
specifikt avvikande meningar i religiösa frågor. Länsskolnämnden i Kronobergs
län hänvisar till utredningens motivering för statsbidrag till Hillelskolan och
S:t Eriks katolska skola, nämligen att man där har vana vid elever från miljöer som
avviker från det svenska genomsnittet. Nämnden ifrågasätter om inte sådana små
svenska grundskolor med karaktär av internationella skolor och försedda med elevhem
och förskola kunde inrättas och drivas i Stockholm, Göteborg och Malmö,
varvid principen att statsbidrag inte skall utgå till konfessionella skolor kunde
upprätthållas. Arbetsgruppen för invandrarfrågor finner att Hillelskolan intar en
särställning, men anser det möjligt att man av principiella skäl bör och av praktiska
skäl kan avveckla stödet. Detta bör emellertid uppskjutas ytterligare ett antal år
och då avvecklingen sedermera inleds bör den äga rum under en generöst tillmätt
övergångstid.

LO biträder utredningsmajoritetens uppfattning samt instämmer i att krav bör
ställas på att skolornas standard beträffande ämnen, kurser och utrustning samt
lärarnas kvalifikationer måste kunna jämställas med det allmänna skolväsendets.

De av utredningens förslag närmast berörda förordar en förmånligare statsbidragsgivning.
Mosaiska församlingen i Stockholm, som själv med ca 20 000 kr. bidrar
till Hillelskolans verksamhet och inte har möjlighet att öka detta bidrag, finner
ett ökat stöd från stat och kommun berättigat. Katolska biskopsämbetet liksom
Stiftelsen Skolsystrar De Notre Dame vänder sig mot utredningens förslag att statsbidraget
bör beräknas endast efter antalet barn till flyktingar eller nyligen invandrade.
Biskopsämbetet förordar, att statsbidraget beräknas utan att särskild hänsyn
tas till vissa kategorier av de elever som besöker de privata skolorna, vilket
bedöms vara det riktigaste sättet att undvika varje form av diskriminering. Stiftelsen
Skolsystrar De Notre Dame påpekar, att föräldrar som placerar sina barn i en
katolsk skola betalar skatt efter samma grunder som andra, varför avslag på ansökan
om statsbidrag till S:t Eriks katolska skola inte kan motiveras med ekonomiska
skäl. Stiftelsen framhåller vidare, att konfessionella skolor motsvarande S:t
Eriks katolska skola åtnjuter statsbidrag i så gott som alla europeiska demokratiska
länder. Katolska biskopsämbetet framhåller vidare, att vad utredningen anför om
judendomen i stor utsträckning kan anses gälla även om exempelvis islam och katolicismen,
nämligen att begreppet även innesluter historiska och kulturella faktorer.
Det är ett önskemål att man betraktar såväl språkliga som andra minoriteter som
ett tillskott till landets kulturella resurser.

Skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms län anser det vara tveksamt
om statsbidrag skall utgå till religiösa minoritetsskolor men menar, att om statsbidrag
skall utgå utredningens begränsning till två inte synes vara sakligt motiverad.
Länsskolnämnderna i Hallands län och Göteborgs och Bohus län anser att även

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

Drottning Astrids skola i Göteborg bör ha statsbidrag, emedan denna skolas verksamhet
säges starkt påminna om den katolska skolans i Stockholm.

4.4 Departementschefen

Under senare år har ett stort antal invandrare kunnat fogas in i svensk arbetsmarknad
och svenskt samhällsliv. Många av dem har funnit sig väl tillrätta. Invandrarna
har gjort betydelsefulla insatser i den svenska samhällsutvecklingen på många
olika fält. Det är angeläget att samhället känner sitt ansvar för denna grupp och
således vidtar åtgärder för att underlätta dess anpassning till svenska förhållanden.
Frågan om invandrarnas anpassning avser såväl deras inordnande i det svenska
samhället som deras möjligheter att bevara anknytningen till sitt ursprungsland i
fråga om språk, kultur m. m. Förslag till allmänna riktlinjer för invandringspolitiken
är avsett att föreläggas 1968 års riksdag enligt vad chefen för inrikesdepartementet
anfört i prop. 1968: 1 (bil. 13 s. 6).

Jag anser skolgången för invandrares barn vara en synnerligen viktig del av
de åtgärder som underlättar anpassningen till det svenska samhället. Under de senaste
åren har denna fråga ägnats stor uppmärksamhet och betydande förbättringar
i de inflyttade barnens skolgång har efter hand genomförts. Så har t. ex. möjligheterna
till stödundervisning utvidgats. Vidare har ett finsk-svenskt samarbetsorgan
inrättats med uppgift att underlätta den i Sverige bosatta finskspråkiga befolkningens
utbildning. Samarbetsorganet har antagit namnet »Finsk-svenska utbildningsrådet»
och består av tre svenska och tre finska representanter.

Den av utredningen uppställda målsättningen för minoritetsbarnens
skolgång kan jag helt ansluta mig till. Det måste betraktas som en självklar rättighet
för dessa barn att få reella möjligheter att följa samma skolgång som andra barn
i Sverige. De av utredningen föreslagna åtgärderna anser jag vara viktiga led i en
strävan att förverkliga detta mål. Det är likaledes rimligt att samhället genom att
erbjuda olika slag av kompletterande undervisning, bl. a. i form av frivilligt folkbildningsarbete,
medverkar till att den som tillhör en språklig minoritet kan behålla
kontakten med sin ursprungliga kulturmiljö. Självfallet bör deltagande i sådan undervisning
vara frivilligt och omfattningen av åtgärderna beroende av de berörda
barnens och föräldrarnas önskemål härom. Skolan bör här inta en neutral hållning
såväl till frågan om barnens kontakt med ursprungsmiljön som till den grad av assimilering
till den svenska omgivningen som invandrarbarnen och deras familjer
eftersträvar. Det måste dock anses vara såväl skolans som berörda myndigheters
och organisationers plikt att sprida upplysningar om möjligheterna att få undervisning
i ursprungslandets språk och kultur.

De åtgärder som föreslås beträffande minoritetsbarnens skolgång bör gälla både
barn som flyttat till Sverige i avsikt att stanna och sådana barn som kan förutsättas
eventuellt åter utvandra. Att invandrade barn går i skolan är nödvändigt för
deras anpassning till det svenska samhället. Skolplikt föreligger för barn som

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

är bosatta i riket. Frågan om bosättning föreligger bedöms i första hand efter
samma principer som inom folkbokföringen gäller för skyldigheten att låta kyrkobokföra
sig. Olika omständigheter dokumenterar huruvida vistelsen i Sverige kan
anses innefatta bosättning, t. ex. arbete och bostad. Det går därför inte att fastställa
viss minimitid för att bosättning och därmed skolplikt skall anses föreligga.
Givetvis bör man emellertid söka laga så att skolplikt fullgörs även av barn, som
rätteligen bort kyrkobokföras här men som av någon anledning ännu inte blivit
kyrkobokförda. Det är synnerligen viktigt att personer som invandrar eller tänker
invandra till Sverige får information i dessa hänseenden. Det bör uppdras åt arbetsmarknadsstyrelsen
att efter samråd med skolöverstyrelsen sprida sådan information
vid sina kontakter med blivande invandrare till Sverige. Jag vill i detta sammanhang
understryka vikten av att även vuxna som flyttar till Sverige tar till vara de möjligheter
till snabbare anpassning till det svenska samhället som erbjuds i form av frivilliga
kurser dels i svenska språket, dels även i andra ämnen. Skolöverstyrelsen har
den 27 november 1967 utfärdat bestämmelser om bl. a. statsbidrag till undervisning
för vuxna invandrare, som i hemlandet fått ringa eller ingen undervisning. Sådan
undervisning skall avse läroämnen såsom svenska, matematik och svensk samhällsorientering.

Av utredningen nämnda siffror för invandringen ger en antydan om storleken av
den grupp människor för vilka särskilda åtgärder behöver vidtas i form av svensk
undervisning —• även om i siffrorna är medräknade också hemvändande svenskar.
Någon uppskattning av hur många som kommer att utnyttja undervisning i ursprungslandets
språk och kultur är däremot inte möjlig att göra, eftersom det är
fråga om frivillig undervisning. Antalet personer som tillhör olika minoriteter är
såsom utredningen konstaterar också svårt att beräkna.

En central fråga rörande undervisningen av barn tillhörande en språklig minoritet
är om barnen skall undervisas i särskilda klasser eller tillsammans
med svenska elever. Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning att
samundervisning är att föredra. I minoritetssammanslutningarnas remissyttranden
finner man den motsatta åsikten. Av utlåtande som Finsk-svenska utbildningsrådet
avgett över skolöverstyrelsens förslag om översyn av grundskolans läroplan framgår
att enligt rådets uppfattning undervisning inte, annat än såsom en övergångsform,
s. k. genomgångsklasser, bör anordnas i särskilda klasser. Utbildningsrådet
ansluter sig således till utredningens uppfattning. Jag anser att samundervisningen
har avgjorda fördelar, såväl pedagogiskt som med tanke på att den omedelbara
kontakten mellan invandrares barn och svenska barn bör befrämja den ömsesidiga
förståelsen. Även om någon skulle hysa den uppfattningen att undervisningen i särskilda
klasser vore att föredraga ur språkpedagogisk synpunkt, är det av praktiska
skäl inte möjligt att anordna särskilda klasser för undervisning av minoritetsbarn
annat än på ett mycket begränsat antal orter. Försöken med genomgångsklasser
finner jag vara intressanta och anser det värdefullt om dessa försök kan fortsätta.
Frånsett behoven av sådana eller andra åtgärder för att klara den första anpass -

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

ningstidens problem torde samundervisning med svenska elever i förening med
lämpliga stödåtgärder och med kompletterande undervisning böra vara den huvudform
i vilken undervisning av invandrares barn bör ske. Inte minst med hänsyn
till dessa barns behov att lära sig svenska språket är det önskvärt, att de så snart
som möjligt får kontakt med svenska barn. Flera språkforskare har framfört den
uppfattningen att ett barn bör få sin första läsundervisning på det
språk som barnet behärskar bäst. Detta bör närmare prövas genom försöksverksamhet,
varigenom man även bör utröna hur läsundervisning på minoritetsspråk bäst
anordnas för barn i förskoiåldern och grundskolåldern. Därvid måste dock beaktas
de svårigheter som ofta kan föreligga att finna lärare för sådan undervisning. Skolöverstyrelsen
bör få i uppdrag att anordna sådan försöksverksamhet, till vilken
statsbidrag bör utgå enligt samma grunder som till annan undervisning inom det
allmänna skolväsendet.

Särskilda åtgärder krävs för att elever som tillhör en språklig minoritet och
har bristande eller inga kunskaper i svenska när de börjar sin skolgång i vårt land
snabbt skall lära sig att förstå och själva tala och skriva svenska. Sedan utredningen
lade fram sina förslag har åtgärder vidtagits i detta syfte, varför frågan om stödundervisning
i bl. a. svenska nu kan anses vara tillfredsställande löst. Upp
till sex veckotimmar får användas per undervisningsgrupp för utländska eller statslösa
elever samt svenska barn som tagits in från utländska skolor. Undervisningen
sker på svenska av svenska lärare och bedrivs i små grupper av elever. På grund av
den använda undervisningsmetoden behöver eleverna inte ha samma modersmål.
Förutom undervisning i svenska får eleverna annan undervisning och orientering
som underlättar deras inpassning i respektive skolor och klasser. Stödundervisningen
kan även omfatta undervisning i invandrares modersmål eller i annat ämne med nationell
anknytning. Stödundervisning för motsvarande elevgrupper i den gymnasiala
åldern är numera utsträckt även till elever i yrkesskolan.

För den allra första tiden efter inflyttningen till Sverige anser jag i likhet med
utredningen att speciella introduktionsåtgärder kan vara befogade för
att ifrågavarande elever på grundskolans högstadium och i gymnasieåldern skall
klara sin svenska skolgång. Skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att genom försöksverksamhet
utröna olika möjligheter att lösa den första tidens problem. Att anordna
särskilda introduktionskurser enligt utredningens förslag förefaller dock möjligt
endast på större orter med koncentrerad invandring från en språkgrupp. Man bör
pröva åtgärder av skilda slag för att möta individuella introduktions- och anpassningsproblem.
Skolöverstyrelsen bör åläggas att komma in till Kungl. Maj:t med en
plan för försöksverksamheten samt förslag till bestämmelser om statsbidrag för
denna. Kungl. Maj:t bör bemyndigas bestämma grunderna för sådant bidrag. I fråga
om elever som vill bedriva gymnasiala studier bör som utredningen föreslår en
lämplig anordning kunna vara att de först följer undervisningen på lämplig linje av
årskurs 9 i grundskolan. Intagningen i gymnasial skola sker enligt gällande bestämmelser
på grundval av betygen från årskurs 9 eller inom ramen för den fria kvo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

ten, varför inga ytterligare bestämmelser fordras utöver redan gällande. Även för
intagningen i högre årskurs av gymnasial skola är nuvarande bestämmelser tillräckliga.
Jag förutsätter, att prövningen av den inträdessökande eleven sker med
hänsynstagande till elevens speciella förhållanden.

Som jag tidigare antydde finner jag det vara motiverat att barn och ungdom som
tillhör en språklig minoritet kan få undervisning i sitt modersmål och i sin hemkultur.
Utredningen har lagt fram flera intressanta förslag till hur denna s. k.
kompletterande undervisning skall kunna anordnas. I vilken grad
det är möjligt att förverkliga dessa förslag är bl. a. beroende av om man kan finna
lämpliga lärare och studiecirkelledare. Även anskaffning eller framställning av
erforderligt studiematerial är en viktig förutsättning för ifrågavarande undervisning.
I viss utsträckning har dessa problem uppstått redan i samband med den tidigare
nämnda stödundervisningen. Möjligheterna för minoritetsbarn att välja sitt modersmål
i grundskolan kommer att behandlas i samband med förslaget om översyn av läroplanen
för grundskolan. Skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att efter samråd i
lämplig form med företrädare för de olika minoriteterna anordna försöksverksamhet
beträffande den kompletterande undervisningen i övrigt. Kungl. Maj:t bör bemyndigas
att besluta om grunderna för statsbidrag till försöksverksamheten.

Jag delar som framgått av det föregående utredningens och remissinstansernas
åsikt att inflyttade språkliga minoriteters barn bör undervisas tillsammans med övriga
barn och inte i särskilda skolor. Det statliga stödet till de estniska
grundskolorna bör dock alltjämt tills vidare utgå i oförändrad
form, dvs. med ett visst belopp som fastställs varje år med hänsyn till skolornas pedagogiska
standard och elevantal. De estniska grundskolorna bör inte byggas ut
med högstadium. Den organisation som nu tillämpas vid en högstadieskola i Stockholm,
nämligen Katarina grundskola, och som innebär att elever som tidigare gått
i den estniska grundskolan i Stockholm hålls samman i en klass men får bilda tillvalsgrupper
tillsammans med övriga elever, tillgodoser rimligen både önskemålen
om särskild undervisning och behovet av tillfredsställande valmöjligheter för eleverna.

Elevantalet vid Estniska gymnasiet är en tredjedel av det normala
för varje årskurs. Utredningen föreslår, att statsbidraget till gymnasiet avvecklas.
På grundval av detta förslag har föredraganden i prop. 1968: 1 (bil. 10 s. 199)
för budgetåret 1968/69 beräknat medel för bidrag för endast två årskurser. När
nuvarande elever vid Estniska gymnasiet avslutat skolgången, bör statsbidraget till
gymnasiet således upphöra. Överläggningar med företrädare för skolan har ägt
rum i denna fråga.

Utredningens förslag om anskaffning av läroböcker och annan undervisningsmateriel
för undervisningen i minoritetsbarnens modersmål
och andra nationella ämnen finner jag väl motiverade. Det får ankomma på skolöverstyrelsen
att bedöma möjligheterna att använda undervisningsmateriel från ursprungsländerna
och att samarbeta med utrikesförvaltningen för att söka anskaffa

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

sådan materiel samt att ta initiativ till att läroböcker m. m. vid behov framställs i
Sverige. Kungl. Maj:t bör vid behov äga besluta om anvisande av medel för sådant
ändamål.

Som jag framhållit i det föregående är möjligheterna att förverkliga språkundervisning
och kompletterande undervisning för minoritetsbarnen beroende av tillgången
på lämpliga lärare. Det är angeläget att speciella åtgärder vidtas för att lärare
skall kunna skaffas. Jag räknar med att tvåspråkiga lärare kommer att behövas
främst för undervisningen i elevernas hemspråk. Utöver vad utredningen framhållit
vill jag erinra om att undervisning enligt direktmetoden tillämpas i allt större utsträckning.
Det bör uppdras åt länsarbetsnämnderna att i samarbete med länsskolnämnderna
upprätta register över personer som förklarat sig intresserade och som
är lämpade som lärare för undervisning av barn och ungdom från en viss språkoch
kulturgrupp. Skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att undersöka behovet och utformningen
av en pedagogisk utbildning för personer som skall tjänstgöra som sådana
lärare. Förslaget att anställa lärare från berörda länder för undervisningen
i nationella ämnen bör prövas. Det kan övervägas att i samband med avtal om
reglerad invandring från ett land träffa överenskommelse med detta även om invandring
av lärare för att ge här avsedd undervisning. I vad gäller finskspråkiga
lärare övervägs åtgärder av Finsk-svenska utbildningsrådet.

I fråga om undervisningen av religiösa minoriteter vill jag framhålla
att den svenska grundskolan liksom det gymnasiala skolväsendet då det gäller
hänsynstagande till olika uppfattningar i bl. a. religiösa frågor fått en generös utformning.
Detta har bl. a. tagit sig uttryck i principen om en objektiv undervisning.
Dessutom föreligger möjligheter att bli befriad från deltagande i kristendomsundervisning
eller morgonsamling i grundskolan samt religionsundervisning i gymnasiet
och fackskolan. Härigenom har skapats sådana möjligheter till hänsynstagande att
jag i likhet med utredningen inte anser att någon ändring behöver vidtas i nuvarande
bestämmelser.

Ett huvudsyfte med den svenska grundskolan är vidare att den skall vara en skola
för alla ungdomar oavsett deras sociala, ekonomiska eller religiösa bakgrund. Jag
finner det utomordentligt angeläget att slå vakt härom. Statsbidrag bör med hänsyn
till vad jag anfört inte utgå till särskilda skolor för religiösa minoriteter. Frågan
om statsbidrag till Hillelskolan har emellertid vidare aspekter. Denna fråga bör
bedömas under hänsynstagande till en lång historisk utveckling som innebär att
ett folk parallellt med sin anpassning till vårt och andra västerländska samhällen
funnit angeläget och lyckats med att bevara en nationell och kulturell identitet. Enligt
min uppfattning måste denna strävan respekteras och jag finner häri speciella
motiv för att tillstyrka fortsatt statsbidrag till Hillelskolan. Kungl. Maj:t beslutar
om storleken av statsbidraget till skolan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968 59

Med hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att

1. godkänna av mig förordade åtgärder för att dels underlätta
skolgången för barn och ungdom som tillhör en inflyttad minoritet,
dels ge dessa tillfälle till kompletterande undervisning i nationella
ämnen,

2. bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta om grunderna för statsbidrag
till de ändamål som jag förut angett.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1968

INNEHÅLL

sid.

1. Inledning .................................................. 3

2. Svensk undervisning åt svenska barn i utlandet...................... 4

2.1 Nuvarande förhållanden ................................... 4

2.2 Utredningens förslag ...................................... 5

2.2.1 Svenska utlandsskolor ................................ 6

2.2.2 Svensk undervisning utomlands utanför den egentliga skolorganisationen
......................................... 8

2.2.3 Kostnader ......................................... 9

2.3 Remissyttranden ......................................... 10

2.4 Departementschefen ....................................... 12

3. Inackordering i Sverige av vissa elevgrupper ...................... 16

3.1 Skolinackorderingsverksamhetens nuvarande omfattning .......... 16

3.2 Utredningens förslag ...................................... 18

3.2.1 Behov av skolinackordering............................ 18

3.2.2 Intagning av elever .................................. 21

3.2.3 Fördelningen av kostnaderna för skolinackordering och skolgång 22

3.3 Remissyttranden ......................................... 26

3.4 Departementschefen ...................................... 28

4. Skolgång för vissa minoriteters barn . ............................ 32

4.1 Minoriteter i Sverige ...........„. ......................... 32

4.2 Språkliga minoriteters skolgång.............................. 33

4.2.1 Nuvarande förhållanden .............................. 33

4.2.2 Utredningens förslag ................................. 35

4.2.3 Remissyttranden .................................... 40

4.3 Religiösa minoriteters skolgång.............................. 48

4.3.1 Nuvarande förhållanden .............................. 48

4.3.2 Utredningens förslag ................................. 50

4.3.3 Remissyttranden..................................... 51

4.4 Departementschefen ...................................... 54

Tryckeribolaget Ivar Haeggström AB • Stockholm 1968
680196