Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957 (Proposition 1957:66)

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

Jir 66

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt; given Stockholms
slott den 25 januari 1957.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av 1954 års nöjesskatteutrednings betänkande föreslås vissa
lättnader i nöjesbeskattningen.

Teater, musikunderhållning, litterär underhållning och uppvisning i konstnärlig
dans skall enligt förslaget undantas från beskattning. I fråga om sceniska
och musikaliska framträdanden kvarstår skatteplikt endast för revyer,
kabareter och varietéer.

En utvidgning föreslås i möjligheterna till skattelindring för idrottsorganisationer
och andra ideella organisationer. Det skattebelopp för vilket befrielse
kan erhållas — f. n. 150 kronor per tillställning — föreslås fördubblat.
Vidare skall sådan befrielse, i motsats till vad nu är fallet, åtnjutas för
danstillställningar och tillställningar med marknads- och tivolinöjen, som
anordnas av ideella organisationer. Förslaget innebär, att de mindre idrottsföreningarnas
tävlingar i regel blir helt skattefria samt att de ideella organisationerna
överlag får bättre möjligheter att skaffa medel till sin verksamhet
genom att anordna nöjestillställningar.

Biografnöjesskatten föreslås omlagd, så att en proportionell skattesats om
38 procent införes i stället för den nuvarande progressiva skatteskalan. Förslaget
kommer att medföra en mindre skattesänkning, som överslagsvis kan
1 Hihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 66

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

beräknas till ca 1,8 milj. kronor för år. Samtidigt föreslås en särskild skattelindring
för mindre biografer med högst 60 kronor i veckan.

Skattefrihet föreslås för goda barnfilmer, som visas på barnmatinéer eller
av barnfilmklubbar.

Utredningens förslag till omläggning av stödet åt svensk filmproduktion
förutsättes bli upptaget till prövning vid utgången av den period, för vilken
det nuvarande stödet beslutats.

Den särskilda beskattningen av sådana danstillställningar på restaurang,
till vilka inträdesavgift inte kräves, föreslås avskaffad.

De ändrade bestämmelserna, som beräknas medföra ett sammanlagt skattebortfall
av 11,8 milj. kronor för år — 6,97 milj. kronor för staten och 4,83
milj. kronor för kommunerna — föreslås träda i kraft den 1 juli 1957.

Kungi. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att 5 och 8 §§ förordningen den 21 december 1945
om nöjesskatt skola upphöra att gälla samt att 1—3, 7, 13—16, 18, 19, 21,
23 och 27—30 §§ samma förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

För nöjestillställning, till vilken allmänheten
har tillträde mot avgift,
ävensom för annan nöjestillställning,
som i 5 § avses, skall erläggas en
särskild avgift benämnd nöjesskatt.

2 §•

Nöjesskatten fördelas med hälften
till staten och med hälften till den
kommun, inom vars område nöjestillställningen
äger rum. För nöjestillställning
som avses i 3 § c) skall
dock nöjesskatten i stället fördelas
med tre fjärdedelar till staten och en
fjärdedel till kommunen.

3 §.

Med nöjestillställning avses i denna
förordning:

a) teaterföreställning, musikunderhållning,
litterär underhållning samt
uppvisning i konstnärlig dans;

b) revy-, kabaret- och varietéföreställning; c)

biograf föreställning;

d) uppvisning eller tävling i sport,
idrott eller gymnastik så ock eljest i
skicklighet av visst slag;

e) danstillställning;

För nöjestillställning, till vilken
allmänheten har tillträde mot avgift,
skall erläggas nöjesskatt enligt bestämmelserna
i denna förordning.

2 §.

Nöjesskatten fördelas med hälften
till staten och med hälften till den
kommun, inom vars område nöjestillställningen
äger rum. För biografföreställning
skall dock nöjesskatten
i stället fördelas med tre fjärdedelar
till staten och en fjärdedel till kommunen.

3 §.

Nöjesskatt utgår för följande slag
av nöjestillställningar, nämligen

a) revy-, kabaret- och varietéföreställning; b)

biograf föreställning;

c) uppvisning eller tävling i sport,
idrott eller gymnastik, så ock eljest
i skicklighet av visst slag;

d) danstillställning;

e) cirkusföreställning;

1 Senaste lydelse av 2 och 7 §§ se 1948: 24, av 14 § se 1952: 278, av 15 § se 1954: 222, av
21 och 23 §§ se 1950: 250 samt av 30 § se 1954: 365.

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

(Nuvarande lydelse)

f) cirkusföreställning;

g) förevisning av människor, djur
eller föremål;

h) marknads- och tivolinöien;
samt

i) annan tillställning, som till sin
art och sitt syfte är jämförlig med
tillställning som avses under a)—h).

Till nöjes tillställning hånföres icke
uppvisning eller tävling i skicklighet,
som främst syftar till förkovran i
visst yrke, ej heller schacktävlan, visning
av museum eller annan liknande
inrättning, utställning av djur eller
utställning av konst eller andra
föremål.

■5 §.

Anordnas danstillställning, till vilken
allmänheten äger tillträde, i lokal
eller å plats, där utskänkning av
spritdrycker, vin, pilsnerdricka eller
alkoholfria drycker samtidigt må äga
rum, eller i annan lokal, som står i
obehindrad inre förbindelse med lokal
som ovan sägs, skall, ändock att
särskild avgift för tillträde till danstillställningen
icke uppbäres, nöjesskatt
utgå för densamma.

7 §•

Nöjesskatten utgår med 15 procent
å bruttopriset för varje biljett, inberäknat
skatten; dock att för biografföreställning
nöjesskatten utgår med
30 procent, om biljettpriset icke överstiger
en krona, och eljest med 30
procent av en krona och 45 procent
av återstoden av biljettpriset.

8 §•

För danstillställning som avses i
5 § skall, där avgift för tillträde till
danstillställningen icke uppbäres eller
uppbäres med lägre belopp än nedan
sägs, skatten beräknas som om
avgift för varje person, vilken äger
rätt att deltaga i dansen, erlagts med

a) fem kronor, där utskänkning
av spritdrycker må äga rum;

(Föreslagen lydelse)

f) förevisning av människor, djur
eller föremål;

g) marknads- och tivolinöjen;
samt

h) annan tillställning, som till sin
art och sitt syfte är jämförlig med
tillställning som avses under a)—g).

Nöjesskatt utgår icke för uppvisning
eller tävling i skicklighet, som
främst syftar till förkovran i visst yrke,
ej heller för schacktävlan, bridgetävlan,
visning av museum eller annan
liknande inrättning, utställning
av djur eller utställning av konstverk
eller andra föremål.

7 §•

Nöjesskatten utgår med 15 procent
å bruttopriset för varje biljett,
inberäknat skatten; dock att för biografföreställning
nöjesskatten utgår
med 38 procent å nämnda pris.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

(Nuvarande lydelse)

b) tre kronor, där utskänkning av
vin men ej av spritdrycker må äga
rum; samt

c) en krona 50 öre, där utskänkning
av endast pilsnerdricka eller alkoholfria
drycker må äga rum.

Uttages vid sådan danstillställning
avgift för varje dans, skall nöjesskatt
utgå som om avgiften för varje dansande
par utgjorde minst 50, 30 eller
15 öre för de under a)—c) angivna
olika slagen av utskänkningsställen.

13 §.

Nöjestillställning, som anordnas av
kungl. teatern eller kungl. dramatiska
teatern i Stockholm å lokal, som
för teaterns verksamhet i huvudstaden
stadigvarande begagnas, är undantagen
från tillämpningen av denna
förordning.

14 §.

För annan nöjestillställning än biografföreställning
skall nöjesskatt icke
utgå, därest tillställningen med
hänsyn till sitt innehåll är ägnad att
tjäna vetenskapligt ändamål eller
upplysnings-, undervisnings- eller
uppfostringssyfte.

Ej heller skall nöjesskatt utgå för
hiografföreställning med film, vars
visning enligt särskilt, före föreställningens
hållande lagakraftvunnet förhandsbesked
förklarats vara ägnad
att tjäna sådant ändamål eller syfte
som avses i nästföregående stycke.
Det ankommer på statens biografbyrå
att efter framställning meddela förhandsbesked
som nyss sagts.

(Föreslagen lydelse)

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för
biografföreställningar må, om högst
tre föreställningar, barnmatinéer
oräknade, ägt rum under veckan å
samma visningsställe, befrielse åtnjutas
från skatten i vad den avser
sådant visningsställe till den del densamma
för den veckan icke överstiger
60 kronor.

14 §.

För annan i 3 § första stycket avsedd
nöjestillställning än biograf föreställning
skall nöjesskatt icke utgå,
därest tillställningen med hänsyn till
sitt innehåll är ägnad att tjäna vetenskapligt
ändamål eller upplysnings-,
undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Nöjesskatt skall ej utgå för biografföreställning
med film, vars visning
enligt särskilt, före föreställningens
hållande lagakraftvunnet förhandsbesked
förklarats vara ägnad att tjäna
sådant ändamål eller syfte som avses
i nästföregående stycke. Det ankommer
på statens biografbyrå att
efter framställning meddela förhandsbesked
som nyss sagts.

Ej heller skall nöjesskatt erläggas
för visning av film å barnmatiné eller
för filmförevisning, som anordnas
av organisation med uteslutande syfte
att tillgodose, behovet av filmförevisningar,
lämpade för barn. Vad nu
sagts skall dock endast gälla, om
filmen före föreställningens hållande
godkänts av organ som Kungl. Maj.t
därtill utser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

(Nuvarande lydelse)

15 §.

Där organisation, som har till huvudsakligt
syfte att främja religiösa,
välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed
jämförliga kulturella eller eljest
allmännyttiga ändamål och som under
de senast förflutna fem åren icke
lämnat utdelning åt sina medlemmar,
anordnar nöjestillställning, åtnjutes
befrielse från nöjesskatt till den del
skatten för varje tillställning icke
överstiger 150 kronor. Vad nu sagts
skall dock icke gälla med avseende å
tillställning, i vilken till huvudsaklig
del ingår dans eller marknads- och
tivolinöjen eller biografföreställning
med undantag för sådan filmförevisning,
som genom sitt ämnesval är ägnad
att direkt främja organisationens
syfte.

Folketshusförening eller — — —
stycke sägs.

16 §.

Skall behållning av nöjestillställning
användas uteslutande för välgörande
eller allmännyttigt ändamål,
såsom för beredande av hjälp åt behövande
eller sjuka, för främjande
av barns eller ungdoms vård, fostran
eller utbildning eller för stödjande av
rikets försvar, må länsstyrelsen, efter
börande av vederbörande kommun,
medgiva befrielse från nöjesskatten,
dock att mot kommunens avstyrkande
befrielse icke må medgivas från
den kommunen tillkommande andelen
av skatten. Där behållningen endast
till viss del skall användas för
välgörande eller allmännyttigt ändamål
må, enligt nyss angivna grunder,
befrielse medgivas från motsvarande
del av nöjesskatten.

Befrielse från nöjesskatt må jämväl,
enligt i första stycket angivna
grunder, medgivas då skolungdom

(Föreslagen lydelse)

15 §.

Där organisation, som har till huvudsakligt
syfte att främja religiösa,
välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed
jämförliga kulturella eller eljest
allmännyttiga ändamål och som under
de senast förflutna fem åren
icke lämnat utdelning åt sina medlemmar,
anordnar i 3 § första stycket
avsedd nöjestillställning, åtnjutes
befrielse från nöjesskatt till den de!
skatten för varje tillställning icke
överstiger 300 kronor. Vad nu sagts
skall dock icke gälla med avseende å
tillställning, i vilken till huvudsaklig
del ingår biografföreställning med undantag
för sådan filmförevisning,
som genom sitt ämnesval är ägnad
att direkt främja organisationens
syfte.

Folketshusförening eller — — —
stycke sägs.

16 §.

Skall behållning av nöjestillställning,
som avses i 3 § första stycket,
användas för välgörande eller allmännyttigt
ändamål, såsom för beredande
av hjälp åt behövande eller sjuka,
för främjande av barns eller ungdoms
vård, fostran eller utbildning eller för
stödjande av rikets försvar, må länsstyrelsen,
efter hörande av vederbörande
kommun, medgiva befrielse
från nöjesskatt med belopp som finnes
skäligt med hänsyn till storleken
av behållning, som skall tillfalla sådant
ändamål, och övriga förekommande
omständigheter, dock, i den
mån nöjesskatten förslår därtill, med
lägst 30 procent eller, om kommunen
avstyrkt befrielse, 15 procent av
nämnda behållning, beräknad utan
avdrag för nöjesskatt. Mot kommunens
avstyrkande må befrielse icke
medgivas från den kommunen tillkommande
andelen av skatten.

Befrielse från nöjesskatt må jämväl,
enligt i första stycket angivna
grunder, medgivas då skolungdom

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

utan medverkan av utomstående anordnar
nöjestillställning, i vilken till
huvudsaklig del ingå andra nöjen än
dans och vars behållning, ntan att vara
avsedd för välgörande eller allmännyttigt
ändamål, avses skola användas
till främjande av skolans bästa
eller eljest till att främja elevers
gemensamma intresse.

18 §.

Preliminärt beslut — — — över
densamma.

Befrielse från nöjesskatt enligt 16
eller 17 § må icke meddelas i anledning
av ansökan som inkommit senare
än tre månader efter det tillställningen
ägt rum.

19 §.

Är tillställning sammansatt av skilda
delar, av vilka någon är att anse
såsom nöjestillställning, skall frågan
huruvida nöjesskatt skall utgå bedömas
med hänsyn till tillställningens
huvudsakliga innehåll och syfte.

yad i---olika grunder.

21 §.

Nöjesskatten skall---anord nar

nöjestillställningen.

Har någon abonnerat en tillställning
helt eller delvis samt för tillträde
till densamma uttagit avgifter av
deltagarna med högre belopp än han
erlagt till anordnaren av tillställningen,
skall abonnenten erlägga nöjesskatt
med skillnaden mellan å ena sidan
den skatt, som anordnaren skulle
hava erlagt därest skatten beräknats
å de av deltagarna till abonnenten
erlagda avgifterna, och å andra
sidan skatten å de till anordnaren inbetalda
avgifterna.

anordnar nöjestillställning, vars behållning,
utan att vara avsedd för
välgörande eller allmännyttigt ändamål,
avses skola användas till främjande
av skolans bästa eller eljest
till att främja elevers gemensamma
intresse.

18 §.

Preliminärt beslut — — — över
densamma.

Befrielse från nöjesskatt enligt 16
eller 17 § må icke meddelas i anledning
av ansökan, som inkommit till
länsstyrelsen eller vederbörande kommunala
myndighet senare än sex månader
efter det tillställningen ägt
rum.

19 §.

Är tillställning sammansatt av skilda
delar, av vilka någon är att anse
såsom nöjestillställning som i 3 §
första stycket avses, skall frågan huruvida
nöjesskatt skall utgå bedömas
med hänsyn till tillställningens huvudsakliga
innehåll och syfte.

yad i---olika grunder.

21 §.

Nöjesskatten skall---anord nar

nöjestillställningen.

Har någon abonnerat en tillställning
helt eller delvis samt för tillträde
till densamma uttagit avgifter
av deltagarna med högre belopp än
han erlagt till anordnaren av tillställningen,
skall abonnenten erlägga nöjesskatt
med skillnaden mellan å ena
sidan den skatt, som anordnaren
skulle hava erlagt därest skatten beräknats
å de av deltagarna till abonnenten
erlagda avgifterna, och å andra
sidan skatten å de till anordnaren
inbetalda avgifterna. Överstiger sistnämnda
avgifter de avgifter som uttagits
av deltagarna, äger abonnenten
efter ansökan återfå den skatt som
belöper å mellanskillnaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

(Nuvarande lydelse)

23 §.

Där ej Kungl. Maj :t annorlunda
förordnar är anordnare av nöjestillställning
skyldig att till uppbördsmyndigheten
överlämna på heder och
samvete avgiven deklaration rörande
vid tillställningen influtna avgifter.

Motsvarande skyldighet---

andra stycket.

(Föreslagen lydelse)

23 §.

Där ej Kungl. Maj :t annorlunda
förordnar är anordnare av nöjestillställning
som i 3 § första stycket sägs
skyldig att till uppbördsmyndigheten
överlämna på heder och samvete
avgiven deklaration rörande vid tillställningen
influtna avgifter.

Motsvarande skyldighet — — _

andra stycket.

27 §.

I fråga om nöjestillställning, som
hålles inom municipalsamhälle eller
inom köping vilken ej utgör egen
kommun, skall vad i denna förordning
sägs angående kommun äga
motsvarande tillämpning beträffande
municipalsamhället eller köpingen.

28 §.

Om ansvar---i skattestraff lagen.

29 §.

Underlåter någon att inom behörig
tid avgiva föreskriven deklaration eller,
då deklaration befunnits ofullständig,
att på anmodan av uppbördsmyndigheten
inom förelagd tid fullständiga
densamma, vare förlustig
rätten att överklaga uppbördsmyndighetens
beslut rörande det skattebelopp,
för vars fastställande deklarationen
skolat ligga till grund.

27 §.

I fråga om nöjestillställning, som
hålles inom municipalsamhälle, skall
vad i denna förordning sägs angående
kommun äga motsvarande tillämpning
beträffande municipalsamhäl -

28 §.

Om ansvar----i skattestraff lagen.

Har någon, ehuru enligt 23 § skyldig
att avgiva deklaration, icke behörigen
avlämnat sådan deklaration
inom föreskriven tid eller avlämnat
deklaration med så bristfälligt innehåll
att den uppenbarligen icke år
ägnad att ligga till grund för skattens
fastställande, straffes med böter,
högst 300 kronor. Finnes sådan
försummelse ursäktlig eller eljest
ringa, må från straff frias.

29 §.

Underlåter någon, ehuru enligt
23 § skyldig avgiva deklaration, att
inom föreskriven tid avlämna sådan
deklaration eller befinnes avlämnad
deklaration ofullständig, må den deklarationsskyldige
anmanas att avlämna
deklaration eller att lämna felande
uppgift. Anmaning skall innehålla
föreläggande för den anmanade
att avlämna deklaration eller annan
uppgift till den, som utfärdat anmaningen,
inom viss efter omständigheterna
lämpad tid, minst fem dagar
efter delfåendet. Härutöver skall anmaningen
innehålla uppgift om post -

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

(Nuvarande lydelse)

30 §.

Den som icke åtnöjes med uppbördsmyndighetens
beslut rörande
nöjesskatt och som ej till följd av
stadgandet i 29 § förlorat sin rätt till
talan, äger i beslutet söka rättelse
hos länsstyrelsen genom besvär, vilka
skola ingivas till länsstyrelsen.

I länsstyrelsens — ---till finans departementet.

över beslut--— särskilt stad gas.

(Föreslagen lydelse)

adress för den, som utfärdat anmaningen.
Anmaning må utfärdas av
länsstyrelse eller uppbördsmyndighet.

I anmaning må vite föreläggas. Om
uttagande av vite förordnar länsstyrelsen,
i förekommande fall efter anmälan
av uppbördsmyndighet.

Över beslut, varigenom vite förelagts,
må klagan ej föras.

Talan mot länsstyrelses beslut i
fråga om utdömande av vite må av
den som förpliktats utgiva vitet föras
genom besvär i den ordning 30 §
andra stycket stadgar. Vid prövning
av besvär över utdömande av vite må
jämväl fråga, huruvida och med vilket
belopp vitet bort föreläggas, komma
under bedömande.

30 §.

Den som icke åtnöjes med uppbördsmyndighetens
beslut rörande
nöjesskatt äger i beslutet söka rättelse
hos länsstyrelsen genom besvär,
vilka skola ingivas till länsstyrelsen.

I länsstyrelsens — --till finans departementet.

Över beslut---särskilt stad gas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1957, dock att, utom såvitt angår
18 §, äldre bestämmelser alltjämt skola gälla i fråga om nöjestillställning,
som dessförinnan tagit sin början.

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 januari
1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,

Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändringar i nöjesbeskattningen
samt anför följande.

I. Inledning

I skrivelse den 19 mars 1952, nr 96, anhöll riksdagen, med hänvisning till
bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande nr 18, om utredning
beträffande ett flertal spörsmål rörande nöjesbeskattningen. Enligt utskottsbetänkandet
borde översynen främst avse bestämmelserna i 15 § nöjesskatteförordningen
om skattelindring för nöjestillställningar, som anordnas
av ideella organisationer. Vid utredningen borde dessutom uppmärksammas
bl. a. frågan om förutsättningarna för skattebefrielse enligt 16 §
för nöjestillställning, vars behållning användes till välgörande eller allmännyttigt
ändamål, ävensom vissa problem i samband med beskattningen av
restaurangdans.

Genom beslut den 4 juni 1954 bemyndigades chefen för finansdepartementet
i anledning härav att tillkalla högst fem utredningsmän med uppdrag
att verkställa en översyn av nöjesskatteförordningen. Med stöd härav
tillkallades fyra utredningsmän att verkställa ifrågavarande översyn, nämligen
ledamöterna av riksdagens andra kammare, ombudsmannen E. H.
Kärr länder, ordförande, och köpmannen C. Christenson, ledamoten av riksdagens
första kammare, lantbrukaren M. A. Andersson samt revisionskommissarien
N. R. Detlofsson. Sedan Detlofsson den 7 september 1955 avlidit,
utsågs i hans ställe byråchefen E. B. A. Ehnbom till ledamot av utredningen.

Enligt direktiven för utredningen, vilken antog benämningen 1954 års
nöjesskatteutredning, skulle — förutom ovan berörda nöjesskattefrågor
även undersökas, hur en beskattning av varietéunderhallning och därmed
jämförlig föreställning på restaurang lämpligen borde utformas. Genom beslut
den 15 april 1955 utvidgades direktiven till att omfatta vissa andra
nöjesskattefrågor, nämligen frågan om biografnöjesskattens tekniska ut -

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

formning, frågan om nöjesskattelindring för de mindre biografföretagen,
speciellt på landsbygden, samt frågan om talan mot länsstyrelses beslut i
nöjesskatteärenden. I anslutning härtill utsågs kanslirådet H. E. F. Sterner
att vara ledamot av utredningen vid behandlingen av frågor om fullföljd av
talan i nöjesskatteärenden.

Nöjesskatteutredningens betänkande (SOU 1956: 23), som avlämnades den
30 juli 1956, innehåller förslag till vissa ändringar i nöjesbeskattningen
in. m. På grund av sitt uppdrag med avseende på frågan om biografnöjesskattens
tekniska utformning har utredningen även behandlat det statliga
stödet åt den svenska filmproduktionen. Utredningen framlägger förslag
till en omläggning av ifrågavarande stöd.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen, statens priskontrollnämnd,
statens biografbyrå, besvärssakkunniga, utredningen om fullföljdsrätt
i taxeringsmål, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, 1955 års idrotts- och friluftsutredning, 1955 års provinsteaterutredning,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund, Bygdegårdarnas riksförbund, Folkets husföreningarnas
riksorganisation, Aktiebolaget Folkets hus i Stockholm, Folkets
parkers centralorganisation, Sveriges folkbiografer aktiebolag, Våra gårdar,
Sveriges riksidrottsförbund, Sveriges motorfederation, Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund,
Högerns kvinnoförbund, Högerns ungdomsförbund, Svenska
landsbygdens kvinnoförbund, Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund,
Barnens dags förening i Stockholm, Andelsföreningen Skådebanan u. p. a.,
Folkrörelsernas programaktiebolag, Konsertföreningen i Stockholm, Musikfräinjandet,
Riksteaterns centralstyrelse, Svenska musikerförbundet, Svenska
teaterförbundets fackorganisation, Föreningen svenska tonsättares internationella
musikbyrå (Stim) u. p. a., Teaterrådet, Teatrarnas riksförbund,
Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening, Svenska
film- och biografföreningen, Sveriges biografägareförbund, Svenska landsbygdens
småbiografägares förbund, Barnfilmkommittén, Arbetarnas bildningsförbund,
Svenska turisthotellens riksförbund, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Sveriges hotell- och restaurantförbund, Sverges hotell- och
restaurangpersonals förbund och Audiovisuella sällskapet.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län bär jämväl
överlämnat yttranden från ett antal kommunala myndigheter.

Jag övergår härefter till alt närmare behandla de genom betänkandet aktualiserade
frågorna och skall därvid till eu början lämna eu redogörelse för
huvudinnehållet i gällande förordning om nöjesskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

II. Gällande bestämmelser

Enligt 1 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
skall sådan skatt erläggas för nöjestillställning, till vilken allmänheten äger
tillträde mot avgift. Nöjesskatten upptages i form av skatt på biljett eller
annat bevis, som berättigar till deltagande i nöjestillställning, och utgår
med 15 procent å bruttopriset för varje biljett, skatten inberäknad; vid biografföreställning
utgår skatten dock med 30 procent, om biljettpriset inte
överstiger en krona, och eljest med 30 procent av en krona och 45 procent
av återstoden av biljettpriset. Nöjesskatten fördelas med hälften till staten
och hälften till den kommun, inom vars område nöjestillställning äger rum.
Av nöjesskatten för biografföreställningar tillfaller dock tre fjärdedelar staten
och en fjärdedel vederbörande kommun.

Med nöjestillställning avses enligt 3 § bl. a. teaterföreställning, musikunderhållning,
litterär underhållning, uppvisning i konstnärlig dans, revy-, kabaret-
och varietéföreställning, biografföreställning, danstillställning och
uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik så ock eljest i skicklighet
av visst slag. Följande slag av tillställningar anges uttryckligen
inte vara att anse som nöjestillställningar i förordningens mening, nämligen
uppvisning eller tävling i skicklighet, som främst syftar till förkovran i visst
yrke, schacktävlan, visning av museum eller annan liknande inrättning samt
utställning av djur eller utställning av konst eller andra föremål.

Från skattskyldighet, sådan den blivit avgränsad i förordningen, har vissa
undantag medgivits. Bestämmelserna härom återfinnes i 13 och 14 §§
och avser nöjestillställningar, som

a) anordnas av Kungl. teatern eller Kungl. dramatiska teatern i Stockholm
å lokal, som för teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande
begagnas (13 §);

b) med hänsyn till sitt innehåll tjänar vetenskapligt ändamål (14 §);
eller

c) anordnas i upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte (14 §).

Fråga om skattefrihet enligt b) och c) för visning av film ankommer

det på statens biografbyrå att avgöra.

Xöjesskatteförordningen innehåller härutöver bestämmelser, som gör det
möjligt för anordnare av nöjestillställningar att under vissa förutsättningar
erhålla skattelindring respektive befrielse från skyldighet att utgöra nöjesskatt.
Enligt 15 § åtnjuter organisation, som har till huvudsakligt syfte
att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga
eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål,
befrielse från nöjesskatt till den del skatten för varje tillställning inte överstiger
150 kronor. Såsom sådan organisation anses också folketshusförening
eller folkparksförening, så ock annan liknande organisation med uppgitt
att tillhandahålla samlingslokal, ändå att dess huvudsakliga syfte inte
är att främja ovan angivna ändamål. För erhållande av skattelindring ford -

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

ras, att organisationen under de senast förflutna fem åren inte lämnat utdelning
åt sina medlemmar och att det ej är fråga om tillställning, i vilken
till huvudsaklig del ingår dans eller marknads- och tivolinöjen eller
biografföreställning med undantag för sådan filmförevisning, som genom
sitt ämnesval är ägnad att direkt främja organisationens syfte.

Skall behållning av nöjestillställning användas uteslutande för välgörande
eller allmännyttigt ändamål, såsom för beredande av hjälp åt behövande
eller sjuka, för främjande av barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning
eller för stödjande av rikets försvar, äger länsstyrelsen enligt 16 §
att på därom gjord framställning, efter hörande av vederbörande kommun,
medge befrielse helt eller delvis från nöjesskatten. Mot kommunens avstyrkande
kan befrielse dock ej medges från kommunen tillkommande andel av
nöjesskatten. Lämnar länsstyrelsen ej medgivande om befrielse eller är
fråga om nöjestillställning av annat slag än nyss sagts, äger kommunen enligt
17 § medge befrielse från den kommunala delen av nöjesskatten.

För nöjestillställning, som anordnas av skolungdom, kan under vissa
förutsättningar befrielse från nöjesskatt medges, även om behållningen inte
är avsedd för välgörande eller allmännyttigt ändamål (16 § andra stycket).

III. Allmänna synpunkter på en reform av nöjesbeskattningen
Översikt av utredningens förslag

Som inledningsvis framhållits har den nu verkställda utredningen närmast
tagit sikte på vissa partiella reformer i nöjesbeskattningen.

Det har till cn början gällt att tillgodose önskemål om ökade möjligheter
till nöjesskattebefrielse. Utredningen har härvidlag sökt sig fram på olika
vägar och funnit sig böra föreslå, att följande slag av nöjestillställningar
skall undantagas från beskattning, nämligen teaterföreställning, musikunderhållning,
litterär underhållning, uppvisning i konstnärlig dans samt uppvisning
eller tävling i icke professionell sport, idrott eller gymnastik. Vad
gäller sport, idrott och gymnastik har åtskillnad, som synes, ansetts böra
göras mellan professionella och amatörmässiga uppvisningar eller tävlingar.
Gränsdragningen dem emellan föreslås skola ske efter samma grunder, som
numera tillämpas i fråga om bevillningsavgift enligt 1908 års förordning
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Nöjesskatt skall enligt förslaget inte heller utgå för tillställning, som
anordnas i kyrka eller annan gudstjänstlokal.

Det stöd i form av skattelättnad, som tillerkänts ideella organisationer
av olika slag, har vidare ansetts böra ökas. Gällande begränsningar med avseende
på tillställningens art har nämligen medfört, att stödet åt berörda
organisationer inte blivit så stort som önskvärt vore. Utredningen föreslår
därför för sin del, att nöjcsskaltelindring skall få åtnjutas även för tillställningar,
i vilka till huvudsaklig del ingår dans eller marknads- och tivoli -

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

nöjen. Biografföreställningar anses däremot, liksom hittills, inte böra berättiga
till skattelindring.

Det förekommer i betydande utsträckning, att tivoliägare och andra nöjesidkare
mot ersättning medverkar vid tillställningar, som anordnas i välgörande
syfte. Bestämmelserna om fullständig skattebefrielse i dylika fall
bar i praxis bedömts olika, allteftersom ersättningen bestämts före tillställningen
eller gjorts beroende av intäkternas storlek. Utredningen föreslår nu
ett uttryckligt stadgande om att skattebefrielse skall medges, även om anordnaren
av tillställningen mot bestämd ersättning eller andel i inflytande
intäkter e. d. anlitat annan person, som tillhandahållit anordningarna eller
vissa av dem.

Slutligen föreslås skattebefrielse för s. k. skoldanser, i den mån skolans
elever själva svarar för dansmusiken.

Resiaurangdansbeskattningen har, konstaterar utredningen, med sin nuvarande
utformning varit en källa till ständig irritation för restaurangägare,
personal och gäster. I avsaknad av en för alla parter godtagbar lösning
föreslår utredningen, att de speciella reglerna om skatt på restaurangdans
skall upphöra att gälla.

Utredningen bar även haft att undersöka, hur en beskattning av varietéunderhållning
eller därmed jämförlig föreställning på restaurang lämpligen
bör utformas. De restaurangvarietéer, som numera anordnas, beskattas enligt
vanliga regler i den mån särskild avgift uttages för tillträde till desamma.
Utredningen föreslår en komplettering av beskattningsreglerna liknande
den som varit erforderlig för restaurangdansbeskattningen. Anordnas
varietéunderhållning eller därmed jämförlig underhållning på restaurang,
föreslås således nöjesskatt skola uttagas, även om särskild avgift för tillträde
till nöjestillställningen inte uppbäres. Skatt skall i sådana fall utgå
med 50 öre för varje person, vilken äger bevista tillställningen. Även i övrigt
skall 50 öre utgöra det lägsta belopp, varmed skatten skall utgå.

Utredningen har övervägt olika möjligheter att genom en teknisk omläggning
av biograf nöjesskatten nå därhän, att en höjning av biografbiljettpriserna
i högre grad än nu skulle komma filmproducenterna till godo. Frågan
om skattens omläggning har ett visst samband med stödet åt den svenska
filmproduktionen. En sådan omläggning är emellertid inte ägnad att i nämnvärd
grad kompensera ett borttagande av producentstödet. Den andel av en
eventuell prishöjning, som tillfaller den svenska filmproduktionen, blir under
alla förhållanden relativt obetydlig.

Med hänsyn härtill och till den svenska filmproduktionens behov av fortsatt
stöd föreslår utredningen, att det nuvarande temporära producentstödet
skall ersättas med ett varaktigt sådant av något annorlunda utformning.
Meningen är sålunda, att biografägarna skall uttaga och till ett centralt
organ redovisa tio öre för varje försåld biljett. Förslagets genomförande
kräver, att en överenskommelse träffas mellan filmproducenter, filmuthyrare
och biografägare.

Det nya stödet har beräknats tillföra den svenska filmproduktionen ca

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

5,6 milj. kronor årligen. Huvuddelen eller tre fjärdedelar härav föreslås skola
fördelas efter i stort sett samma grunder som det nuvarande statliga
producentstödet, d. v. s. i förhållande till filmernas spelintäkter under året.
Återstående medel avses till största delen skola användas för premiering av
konstnärligt högtstående svenska filmer. Även barnfilmproduktionen och
produktionen av svenska kortfilmer föreslås skola stimuleras.

Uppgiften att årligen utdela premierna till förtjänta producenter av svenska
långfilmer respektive kortfilmer skall enligt förslaget anförtros åt en
särskild jury, bestående av fem opartiska och för uppgiften väl lampade
personer. Juryns ledamöter föreslås skola utses av Kungl. Maj :t för en tid
av högst tre år.

Utredningen föreslår vidare, att den progressiva skatteskalan skall slopas
och att biograf nöj esskatten skall utgå efter en skattesats av 35 procent. Eftersom
den genomsnittliga skattesatsen vid nuvarande beskattning enligt
utredningen uppgår till 36,3 procent, innebär förslaget i denna del en betydande
skattesänkning. En förutsättning för skattesänkningen är emellertid,
att det föreslagna producentandelssystemet kommer till genomförande.

Behovet av skattelättnad för mindre biografföretag, speciellt på landsbygden,
föreslås skola tillgodoses på det sättet, att skattefrihet medges för ett
intäktsbelopp av högst 200 kronor för varje vecka, varunder högst tre föreställningar
— barnmatinéer oräknade — ägt rum.

Skattefrihet föreslås slutligen för filmförevisningar, som anordnas av
barnfilmklubbar och filmstudios och till vilka endast medlemmar i respektive
organisationer äger tillträde.

Remissyttrandena

Utredningens förslag har i det stora hela fått ett gynnsamt mottagande.
En närmare redogörelse för remissuttalandena kommer att lämnas vid behandlingen
av de olika frågor, utredningen haft att taga ställning till. Jag
skall här blott lämna en kort orientering om resultatet av remissbehandlingen.

Förslaget att från beskattning undantaga vissa slag av nöjestillställningar
hälsas med tillfredsställelse. Vissa remissinstanser anser emellertid, att inte
bara teater- utan även revyföreställningar bör befrias från nöjesskatt.

Några remissinstanser har dock reagerat mot att skattefriheten för icke
professionell sport, idrott och gymnastik skulle omfatta även seriefotboll,
boxningsuppvisningar o. d.

Den skattelättnad, som ideella organisationer åtnjuter, anses allmänt böra
utvidgas. Däremot är meningarna delade om det sätt, på vilket önskemålen
om ökade lättnader bör tillgodoses. Ä ena sidan har det ansetts beklagligt
från kulturell synpunkt att medge skattelindring för tillställningar, vari
dans eller marknads- och tivolinöjen till huvudsaklig del ingår. Som ett alternativ
härtill förordas en höjning av det skattefria beloppet. Å andra sidan

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

föreslås från något håll, att skattelindring skall få åtnjutas även i fråga om
biograf föreställningar.

Flertalet remissinstanser ansluter sig emellertid till utredningens förslag.
Vissa av dem anser dock, att den föreslagna skattelättnaden inte är tillfyllest
utan förordar en höjning av det skattefria beloppet. Från några
håll yrkas fullständig skattebefrielse för nöjestillställningar, som anordnas
av berörda organisationer.

Övriga av utredningen föreslagna ändringar i bestämmelserna om nöjesskattebefrielse
har ej föranlett några mera väsentliga erinringar.

Lämpligheten att avskaffa den särskilda beskattningen av restaurangdans
har ifrågasatts endast i ett fåtal remissyttranden. Med åberopande av samma
skäl, som ligger till grund härför, avstyrker emellertid ett stort antal remissinstanser
den föreslagna beskattningen av restaurangvarietéer.

De olika förslagen rörande biografbeskattningen tillstyrkes av det övervägande
flertalet remissinstanser. Så är även fallet med förslaget att ersätta
det nuvarande statliga stödet åt den svenska filmproduktionen med det s. k.
producentandelssystemet. Sistnämnda förslag har dock väckt betänkligheter
på vissa håll.

Departementschefen

Nu gällande nöjesskatteförordning har varit föremål för upprepade detaljjusteringar.
En mera allmän översyn av författningen verkställdes i slutet
av 1940-talet och ledde till vissa partiella reformer, som genomfördes våren
1950.

Ganska snart därefter framfördes emellertid såväl motionsvägen i riksdagen
som i särskilda framställningar till Kungl. Maj :t önskemål om ytterligare
ändringar i nöjesbeskattningen. Dessa önskemål tog, som jag inledningsvis
framhållit, sikte på att bereda ideella och samlingslokalägande
organisationer ökade skattelättnader och att taga restaurangdansbeskattmngen
under omprövning. Efter hand aktualiserades även andra frågor. Här
ma namnas utformningen av en eventuell särbeskattning av vane^nderhallning
pa restaurang samt vissa frågor rörande biografbeskattningen.

Vid den förnyade översyn av förordningen som verkställts av nöjesskatteutredningen
har tyngdpunkten legat på de här antydda frågorna. Utredningens
förslag har genomgående fått ett gynnsamt mottagande från remissinstansernas
sida. De ar även enligt min uppfattning väl ägnade att ligga till
grund för en ändrad lagstiftning.

Flertalet av de frågor, som utredningen haft att taga ställning till, har
vant av den natur att eventuella ändringsförslag kunde beräknas påverka
det framtida skatteutfallet. Med hänsyn till nöjesskattens betydelse för såval
sta ens som kommunernas inkomster ligger det i sakens natur att viss
återhållsamhet mast iakttagas. Utredningens överväganden har fördenskull
i stor utsträckning fatt innefatta en avvägning mellan å ena sidan önskvärdheten
av en ifragasatt ändring och å andra sidan storleken av det därmed

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

förenade skattebortfallet. Den av utredningen verkställda avvägningen synes
i det stora hela innefatta en lycklig lösning.

Till utredningens olika förslag skall jag återkomma i det följande. Redan
i detta sammanhang vill jag emellertid ingå på vad utredningen förordat
i fråga om stöd åt svensk filmproduktion.

Anledningen till att utredningen upptagit detta spörsmål — som inte omnämnes
i direktiven —- är att biograf nöj esskatten med sin nuvarande konstruktion
blir särskilt kännbar vid en höjning av biograf biljettpriserna. Av
en prishöjning tar det allmänna sålunda 45 procent. Vad därefter återstår
skall fördelas mellan biografägare, filmuthyrare och filmproducenter. Möjligheterna
att genom biljettprishöjningar skaffa producenterna täckning
för ökade kostnader begränsas självfallet härigenom.

Detta problem hade uppmärksammats bl. a. i samband med en hösten
1954 verkställd utredning om fortsatt stöd åt den svenska filmproduktionen.

I anslutning härtill uppdrog dåvarande chefen för finansdepartementet åt
nöjesskatteutredningen att undersöka möjligheterna till en sådan omläggning
av nöjesskatten, att en höjning av biograf biljettpriserna i högre grad
än nu skulle kunna komma filmproducenterna till godo.

Utredningens överväganden och förslag rörande biografnöjesskattens
konstruktion kommer närmare att redovisas i det följande. Här skall blott
konstateras, att utredningen prövat olika alternativ, som emellertid ej befunnits
praktiskt genomförbara. Utredningen har emellertid föreslagit den
ändringen, att den progressiva skatteskalan skall ersättas med en enhetlig
skattesats.

I detta läge har utredningen, närmast på initiativ från Föreningen Sveriges
filmproducenter, tagit upp frågan om stödet åt den svenska filmproduktionen.
Utredningen föreslår, att det nuvarande temporära stödet, som har
formen av skatteåterbäring, skall ersättas med ett mera varaktigt sådant.
Meningen är, att biografägarna av den biobesökande allmänheten skall uttaga
och till filmproducenterna redovisa tio öre för varje försåld biobiljett.
Ett system med sådana biljettpristillägg (producentandelar) förutsätter, att
dessa inte belastas med vare sig nöjesskatt eller filmhyra samt att biografägarna
inte gör anspråk på någon del därav. Systemets genomförande kräver
vidare en överenskommelse mellan berörda intressentgrupper (filmproducenter,
filmuthyrare och hiografägare). Förslaget förutsätter därutöver
en direkt sänkning av den nuvarande biografskatten om ca 5,5 milj. kronor
per år. Häri har inte inräknats det skattebortfall som kan uppkomma i den
mån biografägarna uttager producentandelen ur förut tillämpade biljettpriser
och alltså inte höjer priserna med belopp motsvarande producentandelen.
Det bygger alltså på samma princip som det nuvarande filmstödet, d. v. s.
alt det allmänna avstår från skattemedel.

Det föreslagna producentandelssystemet har beräknats tillföra den svenska
filmproduktionen ca 5,6 milj. kronor årligen. Av dessa medel avses huvuddelen
eller tre fjärdedelar skola fördelas efter i huvudsak samma grunder
som det nuvarande statliga producentstödet, d. v. s. i förhållande till fil i!

Iiihang till iiksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 60

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

mernas spelintäkter under året. Återstående medel skall användas för att
premiera kvalitetsfilmer in. in. Förslaget innebär eii inte oväsentlig höjning
av det nuvarande temporära stödet, som av utredningen upptagits till ca
3 milj. kronor för år.

Utredningens förslag är intresseväckande och synes, såsom framhållits i
flera yttranden, innebära beaktansvärda fördelar. Betänkligheter anmäler
sig emellertid också. Dessa sammanhänger i främsta rummet med att förslaget
medför en permanentning och höjning av filmstödet samt att detta
skall ske mitt under den period för vilken de nuvarande stödåtgärderna beslutats.
Jag får erinra om att det nu utgående stödet tillkom år 1951 i en för
filmproduktionen kritisk situation och var avsett som en tillfällig hjälp till
självhjälp. När det förlängdes år 1955, gavs, icke minst från riksdagens sida,
uttryck för åtskillig tvekan. Stödets karaktär av eu tidsbegränsad åtgärd
blev starkt understruken. Nagra nya omständigheter, som kan föranleda ett
frångående av den då intagna ståndpunkten, synes icke föreligga.

I detta sammanhang må framhållas, att utredningen huvudsakligen stöder
sin uppfattning om behovet av ett mera permanent stöd åt den svenska
fdmproduktionen på den lönsamhetsundersökning som verkställdes hösten
1954. I vilken utsträckning de därvid framkomna siffrorna alltjämt är aktuella
låter sig inte med säkerhet bedöma.

Har skall vidare erinras om den prishöjning på biografbiljetter som inträtt,
sedan utredningen avslutade sitt arbete. Den 1 juli 1956 genomfördes
sålunda en höjning av biljettpriserna med i genomsnitt 10 procent. Enligt
vad filmproducentföreningen framhållit torde denna prishöjning inte komma
att påverka besöksfrekvensen. Under sådana förhållanden kan biografernas
intäkter beräknas komma att öka med ca 17 milj. kronor per år. Av
detta belopp kan ungefär 1,2 milj. kronor beräknas tillfalla de svenska filmproducenterna.
Dessa erhåller vidare automatiskt en ökad skatteåterhäring
enligt de nuvarande bestämmelserna om producentstöd. — Höjningen av
biljettpriserna medför vidare, att det skattebortfall som skulle följa av den
föreslagna omläggningen blir större.

Till de här anförda principiella betänkligheterna kommer att förslaget,
trots de därmed förenade fördelarna, ej är invändningsfritt från tekniska
synpunkter. I flera yttranden har framhållits att systemet är invecklat och
svåradministrerat. Dessa invändningar kan enligt min mening inte frånkännas
visst fog.

Det föreslagna stödsystemet förutsätter vidare, såsom nyss framhållits,
att en överenskommelse träffas mellan de enskilda intressen^som beröres av
forslaget. Från utredningens sida har bedrivits ett omfattande förhandlingsarbete
utan att likväl enighet kunnat uppnås.

En fråga som därvid visat sig särskilt kontroversiell är hur stor del av
filmstödet som skall gå till premiering av kvalitetsfilmer och till andra från
allmän synpunkt behjärtansvärda ändamål inom förevarande område. Utredningens
ställningstagande i fråga om producentstödet synes i avsevärd
man sammanhänga med att man i det föreslagna systemet sett en möjlighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

att tillgodose sådana ändamål; i flera yttranden kräves att en ännu större
andel skulle reserveras härför. Från filmproducenthåll har däremot hävdats,
att producentandelsmedlen i princip hör fördelas bland de svenska filmproducenterna
i förhållande till de bruttointäkter, som deras filmer inspelar
under året. Filmproducentföreningen understryker i sitt yttrande mycket
starkt, att utredningen gått för långt, när den föreslagit att en fjärdedel av
medlen skall användas för nyss nämnda syften.

Det är inte heller fullt klarlagt i vilken mån biografägarnas medverkan
kan påräknas. Sveriges biografägareförbund framhåller i sitt remissyttrande,
att förbundet är en ideell förening och såsom sådan saknar befogenhet
att påtvinga sina medlemmar en utdebitering av ifrågasatt slag till förmån
för filmproducenterna. Det skulle således bli nödvändigt att avfordra
varje biografägare en skriftlig förbindelse härom.

På grund av det anförda finner jag mig inte kunna förorda, att utredningens
förslag om producentstöd nu lägges till grund för beslut av statsmakterna.
Detta innebär, att det hittillsvarande stödet bör utgå efter oförändrade
principer under återstoden av nu pågående fyraårsperiod. Om
riksdagen inte har någon erinran däremot, avser jag att i god tid före periodens
utgång uppta frågan på nytt. Skulle härvid fortsatta stödåtgärder befinnas
erforderliga, synes utredningens förslag kunna erbjuda en tänkbar
utgångspunkt. Jag vill emellertid i detta sammanhang nämna, att jag på ett
begränsat område ansett mig kunna redan nu förorda åtgärder för särskilt
stöd åt kvalitetsfilm, nämligen i fråga om filmer som är lämpliga för barn.
Vad jag i det följande förordar innebär i denna del, att skattefrihet skall åtnjutas
för goda barnfilmer, såväl om de visas av barnfilmklubbar som om
de förekommer på de vanliga biografernas matinéprogram.

IV. Nöjesskattebefrielse
Frågans tidigare behandling

Vid olika tillfällen har framhållits, att möjligheten till skattelättnad enligt
15 § nöjesskatteförordningen med hänsyn till gällande begränsningar i
fråga om tillställningens art inte har fått åsyftad verkan. Sålunda yrkades
i de likalydande motionerna I: 292 och 11:377 vid 1952 års riksdag att folketshusföreningar,
folkparksföreningar och liknande organisationer med
uppgift att tillhandahålla samlingslokaler skulle medges skattebefrielse enligt
15 § oavsett tillställningens art. Till stöd för yrkandet åberopade motionärerna
bl. a., att landsbygdens i de flesta fall små organisationer inte
kunde anordna sådana tillställningar, som kvalificerade för nedsättning i
nöjesskatten.

Bevillningsutskottet vitsordade i sitt betänkande nr 18, att de berörda organisationerna
utövade eu ur allmänna synpunkter gagnande verksamhet,
och utskottet fann det därför vara av betydelse all organisationerna inte

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

på grund av en alltför hög nöjesbeskattning hindrades i sin verksamhet.
Möjligheterna särskilt utanför tätorterna att anordna befrielsekvalificerade
tillställningar var enligt utskottets mening begränsade. De i 15 § stadgade
villkoren för åtnjutande av skattelindring syntes därför ha medfört, att det
ekonomiska stöd som man genom ifrågavarande skattelindring velat ge verksamhet
av samhällsnyttig art i många fall uteblivit. Utskottet uttalade vidare
bl. a. följande.

Den frågan kan alltså ställas huruvida med avseende å skattebefrielse enligt
15 § nöjesskatteförordningen en olika behandling av skilda slag av nöjestillställningar
med hänsyn till deras innehåll är tillfredsställande. Utskottet
anser sig icke kunna utan tillgång till rikhaltigare utredningsmaterial
taga ställning till denna fråga. Enligt utskottets mening skulle det vara av
värde att genom särskild utredning få hela frågan om skattebefrielsens anknytning
till bestämda slag av tillställningar allsidigt belyst och utskottet
vill för sin del förorda att en sådan utredning verkställes. Utskottet får fördenskull
inskränka sig till att uttala, att utgångspunkten bör vara att en
lika behandling i skattehänseende av samtliga de i 15 § avsedda organisationerna
fortfarande bör upprätthållas.

I detta sammanhang vill utskottet vidare erinra om att 1949 års riksdag
begärt utredning av frågan om sänkning av skatten för biografföreställningar,
som anordnades av ägare till samlingslokaler. Därvid erinrades om de
olägenheter i konkurrenshänseende, som vid en dylik nedsättning i nöjesbeskattningen
skulle uppkomma, varför måhända andra vägar till finansiering
av stöd åt föreningar som ägde samlingslokaler borde sökas. Utskottet
förutsätter att jämväl nämnda synpunkter komma att övervägas.

Såsom inledningsvis omnämnts anhöll riksdagen, på utskottets hemställan,
om en utredning i ämnet.

Vid 1953 års riksdag framställdes ytterligare krav på skattebefrielse. I de
likalydande motionerna I: 164 och II: 204 hemställdes sålunda om sådan ändring
av nöjesskatteförordningen, att tävlingar och uppvisningar i idrott eller
gymnastik, som anordnas av förening, vars ändamål är att främja icke professionell
idrott eller gymnastik, fritages från nöjesskatt. I fråga om rena
nöjestillställningar borde enligt motionärerna däremot endast skattelindring
enligt gällande grunder medges. I motionen I: 294 begärdes en allmän översyn
av nöjesskatteförordningen. Bl. a. ifrågasattes, om inte nöjesskatten borde
helt avskaffas för tillställningar avseende teater, musik eller liknande underhållning,
konstnärlig dans samt idrott och gymnastik.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 19 fann bevillningsutskottet
det knappast vara möjligt att inom ramen för nöjesskattens nuvarande konstruktion
tillgodose önskemålen om undantag från nöjesbeskattningen för
tillställningar, avseende icke professionell idrott eller gymnastik, teater, musik
och liknande underhållning samt konstnärlig dans. Utskottet anförde vidare
härom.

Ett undantagande av dessa tillställningar från nöjcsskatteförordningens
tillämpning komme bl. a. att medföra åtskilliga svårigheter med avseende å
gränsdragningen mellan skattepliktiga och icke skattepliktiga tillställningar.
Utskottet finner det vidare uteslutet att i anledning av de förevarande mo -

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

tionerna förorda en så genomgripande översyn av grunderna för nöjesskatten
som skulle föranledas därav, att samtliga ovannämnda tillställningar
bleve skattefria. Med anledning av vad som anförts i de likalydande motionerna
I: 164 och II: 204 vill utskottet tillika uttala, att utskottet icke funnit
det sakligt motiverat att ställa i motionerna avsedda tävlingar och uppvisningar
i ett särskilt gynnsamt läge med avseende å nöjesskatten.

Vid 195i urs riksdag framfördes motionsvägen yrkanden om ytterligare
lättnader för de i 15 § avsedda organisationerna. Dessförinnan hade Sveriges
riksidrottsförbund och Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund i framställningar
till Kungl. Maj:t yrkat fullständig skattebefrielse eller alternativt
höjning av det enligt 15 § skattefria beloppet för sina organisationer. Som
skäl för en höjning av det skattefria beloppet åberopades den penningvärdesförsämring,
som ägt rum sedan 1945. Vad gäller idrotten ansågs därjämte
särskilda skäl föreligga för en höjning av beloppet. I motionerna framhölls
härvidlag den särställning idrotten i vissa sammanhang intar och storleken
av de kostnader, utan vilka tävlingsverksamheten normalt inte kan
bedrivas.

Bevillningsutskottet anförde i sitt betänkande nr 44 bl. a. följande.

Vad till en början angår yrkandet i de likalydande motionerna I: 338 och
II: 433 att de i 15 § nöjesskatteförordningen avsedda organisationerna skall
helt befrias från nöjesskatt, vill utskottet erinra om att en väsentlig del av
de tillställningar som är föremål för nöjesbeskattning torde anordnas av
dessa organisationer. Ett bifall till nämnda motionsyrkande skulle fördenskull
komma att innebära en sådan förändring av nöjesbeskattningen som
komme att framstå som ett partiellt upphävande av densamma. En skattebefrielse
av så vidsträckt innebörd kan utskottet icke tillstyrka. Utskottet
finner emellertid vad som i berörda motioner ävensom i de likalydande motionerna
I: 339 och II: 272 anförts till stöd för en höjning av det enligt 15 §
nöjesskatteförordningen skattefria beloppet vara förtjänt av visst beaktande.
Redanden omständigheten att penningvärdet undergått en väsentlig förändring
sedan år 1945, "då den i lagrummet angivna skattelindringen i sak avvägdes,
talar för en förhöjning av avdragsbeloppet. Härtill kommer att omkostnaderna
för de ideella organisationerna i allmänhet torde ha stigit mer
än som kunnat uppvägas av ökningar på inkomstsidan. Vid övervägande av
dessa synpunkter har utskottet funnit sig böra tillstyrka en höjning av det
enligt 15 § nöjesskatteförordningen skattefria beloppet från 75 till 150 kronor,
vilket senare belopp i stort sett motsvarar den skatt som belöper på en
bruttointäkt av 1 000 kronor. Enligt utskottets mening bör denna skattelindring
fortfarande tillkomma samtliga de organisationer som avses med förenämnda
stadgande, och genomföras från och med den 1 juli 1954. Med erinran
om att 1952 års riksdag begärt en översyn av nöjesskatteförordningen,
bl. a. beträffande reglerna i 15 §, vill utskottet framhålla, att därest den
ändring av nämnda paragraf som utskottet nu förordat godtages, detta vid
eu blivande översyn av förordningen icke bör utgöra hinder för en omprövning
av frågan om nöjesbeskattningen av de ideella organisationerna och
att därvid även de i förevarande motioner framförda synpunkterna kommer
att övervägas.

Utskottets förslag om eu höjning av det skattefria beloppet bifölls av
riksdagen. Förordning i ämnet utfärdades den 14 maj 1954 och trädde i
kraft den 1 juli samma år.

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1i)57

Utredningen

Allmänna synpunkter

Utredningen har såsom utgångspunkt för sina överväganden i frågan om
nöjesskattebefrielse haft bevillningsutskottets nyss återgivna uttalanden.
Därjämte har utredningen haft att beakta olika framställningar, som under
utredningsarbetets gång gjorts av bl. a. Sveriges riksidrottsförbund, Godlemplarorden,
Teatrarnas riksförbund, Musikfrämjandet och Konsertföreningen
i Stockholm.

Utredningen erinrar om att de ideella organisationerna för
sin verksamhet i stor utsträckning måste lita till frivillig arbetskraft. Intresset
för sådant frivilligt arbete synes emellertid bli allt mindre av den
anledningen, att staten genom nöjesbeskattningen lägger beslag på en stor
del av föreningarnas inkomster. Det kan enligt utredningens mening befaras,
att det frivilliga arbetet kan komma att helt förkvävas.

För att få medel för sin verksamhet brukar organisationerna anordna nöjestillställningar.
De har därvid, framhåller utredningen, inte lyckats att
hålla sig inom den ram, som anvisats i 15 §. På många orter lönar det sig
nämligen ej att hålla andra nöjestillställningar än sådana i vilka dans ingår.
I många fall lönar det sig inte ens att anordna biografföreställningar.

För att kunna hålla en samlingslokal är det enligt utredningen nödvändigt
att den lokalägande organisationen vid sidan av lokalhyrorna erhåller
inkomster genom att anordna nöjestillställningar. För en nykterhetsförening
är det emellertid ej bara fråga om att hålla en samlingslokal. Dess främsta
uppgift är att göra en ideell insats för nykterhetsarbetet. Som det nu är,
framhåller utredningen, har lokalfrågan ofta tagit alltför stor del av föreningens
krafter i anspråk.

Vad idrottsrörelsen beträffar betonar utredningen, att organisationerna i
främsta rummet är intresserade av skattefrihet för rena idrottsarrangemang.
Utvecklingen har emellertid lett därhän, att man i allt större utsträckning
fått anordna tillställningar med dans och andra nöjesinslag, vilka inte är
förenade med skattelindring enligt 15 §.

Utredningen anlägger följande principiella synpunkter på frågan om nöjesskattebefrielse
för ideella organisationer av här ifrågavarande slag.

Det synes inkonsekvent, att stat och kommun lämna de ideella organisationerna
anslag för deras verksamhet och samtidigt genom nöjesskatten
lägga beslag på en del av de medel, som eljest skolat användas för samma
ändamål. Allmänt anses, att nöjesskattebefrielse är att föredraga framför
direkta understöd. Organisationerna få då själva tillfälle att skaffa sig inkomster.
Man kan icke heller bortse från att det har en viss uppfostrande
betydelse för medlemmarna i en förening att förvalta medel, som föreningen
själv intjänat.

Svårigheterna för de mindre föreningarna bero ofta på att nöjesskatten
beräknas på bruttoinkomsten av en tillställning. Följden blir ofta den, att
1 öreningen får sitta emellan sedan alla andra fått sitt. Att skatten utgår
på bruttoinkomsten anses dessutom medföra en ojämnhet i beskattningen,

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

eftersom omkostnaderna variera högst avsevärt tillställningarna emellan.
En nettobeskattning är emellertid svår att genomföra och skulle dessutom
vara principiellt felaktig ur den synpunkten, att det är publiken och icke
arrangören som skall drabbas av nöjesskatten.

I vad angår frågan om skattelättnader för teater- och musiklivet
återger utredningen vissa uppgifter ur de förut nämnda framställningarna
från Teatrarnas riksförbund, Konsertföreningen i Stockholm och Musikfrämjandet.

Teatrarnas riksförbund hade framhållit, att teaterverksamheten för närvarande
befinner sig i ett sådant ekonomiskt läge — orsakat av den allmänna
ekonomiska utvecklingen — att det inte ter sig rimligt eller praktiskt
att denna konstform utnyttjas som skattekälla.

De ekonomiska förutsättningarna för teaterverksamheten i dag framgår
enligt förbundet tydligast av läget för de statsunderstödda teatrarna, d. v. s.
främst Kungl. teatern, Kungl. dramatiska teatern, stadsteatrarna i Göteborg,
Hälsingborg, Malmö, Norrköping och Uppsala, Göteborgs lyriska teater samt
Folkrörelsernas programaktiebolag, Folkets parkers centralorganisation och
Riksteatern. Förbundet lämnar följande uppgifter härom, avseende spelåret
1954/55.

Ur lolterimedelsfonden utgick följande anslag.

De kungliga teatrarna .............................. 4 490 000 kronor

Stadsteatrarna och Göteborgs lyriska teater .......... 2 629 000 *

Turnéteatrarna (sommarsäsongen 1954) .............. 2 512 000 »

Av Teaterrådet understödd verksamhet................ 297 000 »

Summa 9 928 000 kronor

Härutöver bidrog vederbörande kommuner med anslag till följande be -

lopp.

De kungliga teatrarna .............................. 400 000 kronor

Stadsteatrarna och Göteborgs lyriska teater............ 708 000 »

Summa 1 108 000 kronor

Dessa anslag bar emellertid för vissa teatrar inte räckt för att täcka
underskotten, varför framställningar gjorts om tilläggsanslag med tillsammans
714 000 kronor, fördelade på följande sätt.

Kungl. teatern .................................... 100 000 kronor

Göteborgs lyriska teater............

Malmö stadsteater ............ ...

Stadsteatern Norrköping—Linköping
Uppsala stadsteater ..............

Programbolaget .................................... 65 000 »

1 549 000 i

Summa 714 000 kronor

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

De kungliga teatrarna, Göteborgs stadsteater, Göteborgs lyriska teater och
Malmö stadsteater åtnjuter ekonomiskt stöd även i den formen att de disponerar
respektive teaterbyggnader hyresfritt. Detsamma gäller stadsteatern
Norrköping—Linköping i vad avser teaterbyggnaden i Norrköping.

För de privata teatrarna är läget enligt förbundet i stort sett detsamma.
Samma faktorer som drivit anslagsbehoven i höjden för de statsunderstödda
scenerna har gjort basen allt smalare för de privata teatrarnas existens.
Att driva teater utan ekonomiskt stöd från stat eller kommun är ett
ekonomiskt vågspel. Det kan, framhåller förbundet vidare, inte vara ett allmänt
intresse att teater endast skall kunna spelas, i den mån stat eller
kommun finansierar verksamheten eller denna lägges upp med sikte på
ständiga succéer.

Av Konsertföreningen i Stockholm hade framhållits, att samtliga orkesterföreningar
arbetar under tryckande ekonomiska förhållanden. Musikfrämjandet
hade understrukit i sin framställning, att de enskilda tonkonstnärernas
ekonomiska läge är ogynnsamt.

Utredningen stöder sin uppfattning om behovet av skattelättnad för teater-
och musiklivet på det material, som sålunda redovisats. Det förhållandet,
att teater- och musiklivet åtnjuter betydande stöd från det allmänna,
ger anledning till följande uttalande av utredningen.

Liksom eljest, när det allmänna stöder anordnare av nöjesskattepliktig
verksamhet, medför nöjesskatten, att en större eller mindre del av de lämnade
anslagen måste lämnas tillbaka. Anslagen äro emellertid genomgående
betydligt större än den redovisade nöjesskatten^ varför det aldrig kan bli
fråga om att i stället för anslag lämna berörda teatrar och konsertföreningar
ytterligare befrielse från nöjesskatt. Däremot skulle det givetvis
medföra en minskning av anslagsbehoven, om man undantog dem från nöjesskatteplikt.

Olika alternativ och deras inverkan på skatteutfallet

Enligt utredningen synes den enda möjligheten att komma till rätta med
frågan om skattebefrielse vara att genom en kompromiss söka i största möjliga
omfattning tillgodose föreliggande yrkanden inom en kostnadsram, som
inte i alltför hög grad inverkar på det framtida skatteutfallet. För att kunna
bedöma olika tänkbara alternativ har utredningen ansett det nödvändigt
att äga tillgång till ett mera detaljerat statistiskt underlag än vad den officiella
statistiken kan erbjuda. En tillförlitlig uppfattning om nöjesskattens
fördelning på olika slag av nöjestillställningar och anordnare av dylika har
erhållits genom en statistisk bearbetning av de nöjesskattedeklarationer,
som finnes bifogade länsstyrelsernas till riksräkenskapsverket avgivna uppbördsredogörelser
för budgetåret 1953/54.

Innan utredningen ingår på olika tänkbara alternativ, erinrar den om att
enligt gällande författningsbestämmelser befrielse helt eller delvis från skyldighet
att utgöra nöjesskatt kan komma i fråga för dels vissa slag av nöjestillställningar
(3 § andra stycket), dels vissa kategorier av anordnare (13

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957 25

och 15 §§) och dels nöjestillställningar, som anordnas för vissa ändamål
(14 och 16 §§).

För alt tillgodose föreliggande yrkanden om utvidgade möjligheter att erhålla
nöjesskattebefrielse har utredningen till en början övervägt att från
beskattning undantaga teaterföreställningar, musikunderhållning samt gymnastik-
och idrottstillställningar.

Ett borttagande av teaterföreställningar och musikunderhållning ur 3 §
a) — eventuellt ett slopande av hela 3 § a) — skulle, framhåller utredningen,
givetvis komma att medföra vissa gränsdragningssvårigheter gentemot
revy-, kabaret- och varietéföreställningar, som avses i 3 § b). Det måste då
i många fall bli fråga om en bedömning av repertoaren. En viss ledning fölen
sådan bedömning anser utredningen emellertid kunna hämtas ur den
praxis, som på sin tid utvecklade sig i fråga om taxesättningen vid nöjesbeskattningen
av dylika föreställningar.

Vad gäller sport, idrott och gymnastik anses åtskillnad böra göras mellan
professionella och amatörmässiga uppvisningar eller tävlingar. Endast de
senare bör enligt utredningen erhålla skattebefrielse, antingen den blir total
eller partiell. Gränsdragningen anses kunna ske efter samma linjer, som
rätt nyligen fastställts i fråga om bevillningsavgift enligt 1908 års förordning
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
Enligt 4 § 10 mom. b) nämnda förordning åtnjutes numera frihet från erläggande
av bevillningsavgift för »deltagare i idrottstävling, anordnad av
organisation, som är ansluten till Sveriges riksidrottsförbund eller representerad
inom Sveriges olympiska kommitté, eller av annan sammanslutning,
som enligt medgivande av Kungl. Maj:t må vara likställd med sådan
organisation i nu förevarande hänseende».

Enligt vad den statistiska undersökningen givit vid handen uppgick nöjesskatten
under budgetåret 1953/54 för teater in. in. till 2 903 553 kronor
och för idrott till 3 812 774 kronor eller för dessa tillsammans till 6 716 327
kronor.

I detta sammanhang har utredningen även tagit upp frågan om skattefrihet
för tillställningar, som anordnas i kyrka eller annan gudstjänstlokal.
Ett uttryckligt undantag i fråga om sådana tillställningar bör enligt utredningen
stadgas i 3 § sista stycket.

Genom att på liknande sätt stadga ytterligare undantag från skatteplikt,
skulle man enligt utredningen tekniskt sett kunna nå därhän, alt 15 § i dess
nuvarande form kunde utgå. Alla yrkanden skulle emellertid inte tillgodoses
genom delta alternativ. Vidare torde skattelättnaden då inte alltid bli så
stor som önskvärt vore. På grund härav och för att inte de ideella organisationerna
skulle komma i ett sämre läge än tidigare, skulle en utvidgning
av tillämpningsområdet för 16 § samtidigt behöva övervägas.

I detta sammanhang erinrar utredningen om bestämmelsen i 15 § andra
stycket, som medger skattelindring för vissa organisationer med uppgift att
tillhandahålla samlingslokal. Förslag hade framförts om att flytta över detta
stycke till 16 §, så att organisation med dylik uppgift skulle kunna få

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

fullständig skattebefrielse. Utredningen påpekar emellertid, att skattebefrielse
enligt 16 § numera normalt torde kunna påräknas för nöjestillställningar,
vilkas behållning skall användas för byggande av allmän samlingslokal.

Den ytterligare skattebefrielse, som kan bli erforderlig, bör enligt utredningen
anknytas till 15 eller 16 §. Flera alternativ är därvid tänkbara.

Till en början kan man tänka sig att helt eller delvis slopa de nu gällande
begränsningarna i 15 §. Detta skulle emellertid föra med sig betydande
ekonomiska konsekvenser. Ett borttagande av begränsningarna med
avseende på såväl nöjestillställningens art som bruttointäktens storlek skulle
medföra total nöjesskattebefrielse för alla nöjestillställningar, som anordnas
av organisationer med huvudsaklig uppgift att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål ävensom folketshusföreningar,
folkparksföreningar och andra samlingslokalägande organisationer.

Det därav föranledda skattebortfallet kan enligt föreliggande statistikmaterial
beräknas uppgå till ett sammanlagt belopp av i runt tal 16 milj.
kronor, fördelat sålunda.

Milj. kr

Samlingslokalägande organisationer .......... 8,3

Idrottsföreningar .......................... 5,1

Politiska föreningar ........................ 0,5

Nykterhetsföreningar ...................... 0,7

Andra ideella organisationer ................ 1,4

16,0

Efter avdrag för nuvarande skattelindring enligt 15 §, som kan beräknas
uppgå till ca 2,7 milj. kronor, blir nettominskningen av skatteintäkten 13,3
milj. kronor.

Alternativt skulle man enligt utredningen måhända kunna nöja sig med
att höja det skattefria beloppet enligt 15 §, vilket för närvarande uppgår
till 1 000 kronor per tillställning. Begränsningarna skulle då kvarstå men
med hänsyn till »takets» höjd skulle ett större antal av de organisationer,
som avses i 15 §, komma att få praktiskt taget full skattefrihet för sina tillställningar
med de undantag som stadgas i paragrafen.

En annan tänkbar lösning skulle enligt utredningen vara att utvidga 16 §
till att omfatta samtliga i 15 § angivna ändamål. Skattebortfallet skulle då
— om man enbart räknar med sådana anordnare, som avses i 15 § — bli
detsamma som enligt det första alternativet eller ca 16 milj. kronor, minskat
med nuvarande skattelindring.

Vid en sammanslagning av 15 och 16 §§ bör emellertid enligt utredningen
av kostnadsskäl övervägas, om inte en så omfattande skattebefrielse borde
begränsas till att avse nöjestillställningar utom bio och eventuellt dans. Vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

en sådan begränsning skulle komma att innebära i minskat stöd åt de välgörande
ändamål, som nu tillgodoses genom 16 §, anser utredningen knappast
möjligt att räkna ut. För de organisationer, som åtnjuter skattelindring
enligt 15 §, skulle stödet däremot på sätt framgår av nedanstående
sammanställning bli ca 8,5 milj. kroi
7,5 milj. kronor.

Samlingslokalägande organisationer...... 8,3

Idrottsföreningar ...................... 5,1

Politiska föreningar.................... 0,5

Nykterhetsföreningar .................. 0,7

Andra ideella organisationer............ M

lägre än	eljest	eller (16,0 -	-8,5 = )
Skatte- Bio bortfall utan begränsning	Dans	Återstå- ende skatte- bortfall
8,3	4,8	1,6	1,9
5,1	0,03	1,0	4,1
0,5	0,0	0,2	0,3
0,7	0,5	0,1	0,1
1,4	0,1	0,2	1,1
16,0	5,4	3,1	7,5

Utredningens förslag

Under hänvisning till nyss återgivna överväganden föreslår utredningen
skattefrihet för följande slag av nöjestillställningar, nämligen

a) teaterföreställning, musikunderhållning, litterär underhållning och
uppvisning i konstnärlig dans;

t>) uppvisning eller tävling i icke professionell sport, idrott eller gymnastik;
samt

c) underhållning, som anordnas i kyrka eller annan gudstjänstlokal.

I den mån organisationer, som avses i 15 §, anordnar tillställningar av
dessa slag, blir, framhåller utredningen, även de delaktiga av den föreslagna
skattelättnaden. För deras vidkommande skulle den dock ej bli av någon
större betydelse. En viss uppmjukning av 15 § har därför ansetts erforderlig.
Enligt utredningens mening bör det vara en god hjälp för berörda organisationer,
om man något uppmjukar de gällande begränsningarna med avseende
på tillställningens art. Utredningen föreslår därför, att nuvarande begränsningar
med avseende på dans samt marknads- och tivolinöjen utgar ur 15 §.
Däremot saknas enligt utredningens mening skäl för att biografföreställningar
skulle omfattas av skattebefrielsen.

Utredningen har även övervägt en höjning av det skattefria beloppet och
anför härom följande.

Skattebortfallet vid partiell skattebefrielse enligt 15 § för alla nöjestillställningar
utom biografföreställningar kan emellertid redan med nuvarande
»tak» beräknas komma att öka med 2,3 milj. kronor. En höjning av taket
till 1 500 kronor skulle medföra en ytterligare kostnadsökning av (3,2 —
2,3 =) 0,9 milj. kronor. Och med ett tak på 2 000 kronor kan skattebortfallet
beräknas bli 3,8 milj. kronor utöver nuvarande skattelindring, som innebär
ett beräknat skattebortfall av 2,7 milj. kronor. Enligt vår uppfattning bör
en skattelindring för bruttointäkter upp till och med nu gällande gränsbelopp
av 1 000 kronor vara tillfyllest.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

En viss uppmjukning bör enligt utredningen även ske av 16 § andra stycket
till förmån för de s. k. skoldanserna. En förutsättning för den skattebefrielse,
som nu kan komma i fråga för skolungdom, är att andra nöjen än
dans till huvudsaklig del ingått i nöjestillställningen. Med denna begränsning
torde enligt utredningen ett stort antal av de tillställningar, som anordnas av
skolungdom, vara uteslutna från möjligheten till nöjesskattebefrielse. Enligt
vad utredningen erfarit har myndigheterna emellertid på sina håll ansett det
berättigat med en mera generös tillämpning av detta stadgande. Utredningen
finner skäl tala för att de skoldanser, där skolans elever själva svarar för
dansmusiken, bör omfattas av skattebefrielsen och föreslår, att nämnda begränsning
utgår.

En utvidgning av nöjesskattebefrielsen på ovan angivet sätt har av utredningen
beräknats medföra ett skattebortfall för det allmänna av i runt tal
9 milj. kronor, varav för teater m. m. 2,9 milj. kronor, för idrott 3,8 milj.
kronor och för tillställningar, som avses i 15 § nöjesskatteförordningen, 2,3
milj. kronor. Enligt fördelningsreglerna i 2 § nämnda förordning faller hälften
av skattebortfallet eller 4,5 milj. kronor på staten. Skattebortfallet för
idrott blir, framhåller utredningen, i själva verket något lägre än det belopp,
som nyss angivits, eftersom detta inkluderar nöjesskatten å professionella
idrottsevenemang, vilka även för framtiden avses skola beskattas.

I en reservation har ledamoten Christenson på vissa punkter anmält avvikande
mening. Då det gällt att tillgodose önskemålen om skattelättnader
har utredningen gjort en enligt reservantens mening svårbedömlig gränsdragning
mellan teater och revy. Han anför.

Den sistnämnda teaterformen skulle enligt utredningens uppfattning inte
kunna betraktas som teaterföreställning. Enligt min mening är revyn en
konstart, som har sitt speciella värde. De konstnärliga inslagen i en revy är
i regel av hög klass, och revyerna har visat sig utgöra en god skolning" för
blivande teaterartister. Ungdomens intresse för teater väckes ofta genom
revyerna. Ur statsmakternas synpunkt är detta ett intresse värt att odla och
befrämja genom att söka höja revykonsten till ett högre plan. De revyer
som har högklassig sång, god balett och andra konstnärliga inslag, bör enligt
min mening ställas i samma klass som teaterföreställningar.

Ett viktigt personalkrav är, framhåller reservanten vidare, att de engagerade
får del av lättnaderna i form av mera socialt betryggande anställningsförhållanden.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Behovet av skattelättnader ifrågasältes inte från något håll. Ett flertal remissinstanser
anser emellertid, att utredningens förslag i vissa hänseenden
inte är tillfyllest. Utredningens förslag angående avgränsningen av det skattepliktiga
området och kretsen av befrielseberättigade har också utsatts för
kritik. Avvikande uppfattning föreligger vidare i något fall rörande det sätt,
på vilket lättnaderna bör genomföras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Statskontoret framhåller, att spörsmålet om skattelättnader på nöjesbeskattningens
område i sista hand måste bli beroende av i vilken utsträckning
det allmänna i rådande läge anser sig kunna avstå från inkomster från
den indirekta beskattningen. Det är här fråga om en konsumtionsskatt, vilken
är att hänföra till en grupp av tjänster, som ämbetsverket anser vara
mera umbärliga. Enär utredningen angående den indirekta beskattningen
kan förväntas slutföra sitt arbete inom en nära framtid, ifrågasätter ämbetsverket
lämpligheten av att nu till separat prövning upptaga frågan om
lättnader i en typ av sådana skatter.

Särskilt med tanke på idrotten ifrågasätter riksräkenskapsverket, om inte
huvudsyftet med den föreslagna skattebefrielsen, d. v. s. stöd åt olika kulturella
och ideella ändamål, måhända effektivare skulle kunna tillgodoses genom
en höjning av den gräns för skattelindring som gäller enligt 15 § nöjesskatteförordningen.
Om statsmakterna med hänsyn till en genomförd
skattebefrielse skulle minska stödet åt idrotten anslagsvägen, skulle idrottsorganisationerna
enligt riksräkenskapsverkets uppfattning i stort komma i
sämre läge än förut, medan vissa av dem, som redan nu har mycket god
ekonomisk ställning, ytterligare skulle förbättra denna till förfång för de
verkligt behövande.

Utredningens förslag att begränsa det skattepliktiga området föranleder
överståthållarämbetet att ingå på en principdiskussion angående nöjesskattens
konstruktion. Skatten är, enligt vad ämbetet framhåller, att anse som en
konsumtionsskatt, och som följd härav är anordnaren endast att betrakta
som mellanhand mellan den nöjesbesökande allmänheten och skattemyndigheterna.
Emellertid har, framhåller ämbetet, nöjesskattens utgörande i successivt
ökad omfattning intimt sammankopplats med anordnarnas ekonomiska
och andra förhållanden, vilket medfört vittgående fiskaliska eftergifter i
form av möjligheter till befrielse från eller lindring i skatten enligt ganska
invecklade bestämmelser. Utredningens förslag innebär enligt ämbetet, att
det skattepliktiga området inte längre kommer att bedömas från synpunkten
av tillställningarnas egen beskaffenhet att skänka nöje eller förströelse. Ämbetet
anför vidare.

Nu liksom enligt förslaget avgränsas det skattepliktiga området lagtekniskt
så, att man angivit vissa huvudtyper av skattepliktiga tillställningar
och tillika utsagt att skatteplikten skall omfatta även med de angivna likartade
tillställningar. Tillika har man särskilt såsom icke skattepliktiga angivit
vissa tillställningar, vilka i det allmänna föreställningssättet icke ansetts
kunna beskattas som nöjestillställningar. Det har med andra ord icke
varit möjligt att i författningen uttömmande reglera skatteplikten, utan det
har överlåtits åt praxis att med ledning av exemplifieringen utforma det
skattepliktiga området i dess detaljer. Det väsentliga i den bedömning, som
i det enskilda fallet måste företagas, har varit huruvida den aktuella tillställningen
varit förenad med nöjes- eller förströelsemoment som kunnat
motivera eu beskattning. Det säger sig självt att eu sådan bedömning ofta
varit förenad med vanskligheter. Med den reträttrörelse som utredningen
löreslår när det gäller omfattningen av skatteplikten måste dessa svårigheter
avsevärt öka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

överståthållarämbetet berör även möjligheterna att i administrativ väg
meddela tillämpningsföreskrifter och förhandsbesked i hithörande skattefrågor
och anför härom bl. a. följande.

Dessa möjligheter äro ju ytterst begränsade; bindande förhandsbesked
kunna över huvud taget icke lämnas. Erfarenheterna av restaurangdansbeskattningen
visa otvetydigt hur små möjligheterna äro att genom administrativa
tillämpningsföreskrifter lösa praktiska avgränsningsspörsmål. Enligt
överståthållarämbetets mening kan det vara förenat med mycket stora vanskliglieter
att — hur önskvärt det ur flera synpunkter än kan te sig — vidtaga
väsentliga justeringar av gränserna mellan skattepliktiga och icke skattepliktiga
tillställningar, om administrationen samtidigt icke tillförsäkras smidiga
former för handhavandet av hithörande frågor.

Om den praktiska tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna uttalar
ämbetet vidare.

Utredningen har när det gäller teaterområdet, som uppenbarligen berett
vissa bekymmer, tänkt sig att uppkommande gränsdragningsfrågor skola lösas
av praxis. Erfarenheterna från det närmast kaotiska tillståndet på filmområdet
innan skattefrihetsfrågorna inordnades under en central bedömning
synas dock ge vid handen att en ordning med besvärsinstitutet som enda
tillgång när det gäller att i praktiken lösa uppkommande gränsdragningsspörsmål
icke är tillfredsställande. Överståthållarämbetet hyser den bestämda
meningen att det praktiska alternativet, för den händelse man vill genomföra
en uppspaltning av skattepliktsområdet när det gäller teater och liknande,
måste sökas i utfärdandet av rätt ingående detalj föreskrifter. I viss
mån annorlunda ställer sig frågan vad angår idrottstillställningarna, beträffande
vilka man med relativ lätthet kan övervinna gränsdragningsfrågorna.
1 vad mån dessa sistnämnda tillställningar skola hänföras till skatteplikten
kan därför i huvudsak bedömas oberoende av de synpunkter som här berörts.

Överståthållarämbetet ställer därefter frågan, om det är sannolikt att man
på längre sikt kan undvika kritik av nöjesskatten genom att medge ytterligare
skatteeftergifter på bekostnad av den ledande principen för ifrågavarande
beskattning. Kan man inte upprätthålla ett någotsånär likformigt beskattningsområde
kommer detta enligt ämbetet att utgöra en sådan belastning
att kritiken inte kommer att försvagas. Ämbetet erinrar i detta sammanhang
bl. a. om den gränsdragning som i betänkandet gjorts mellan operettföreställningar
och cirkusföreställningar.

I anslutning till ett yttrande från stadskollegiet i Stockholm ifrågasätter
överståthållarämbetet, om inte nöjesbeskattningen borde omprövas i dess
helhet. I samband därmed anses lämpligen böra övervägas, om inte den administrativa
apparaten för nöjesskattens handhavande kunde utnyttjas bättre
för andra uppgifter om man överginge till en förenklad beskattningsform
med eu mera centraliserad organisation. Ämbetet anser vidare, att biografnöjesskatten
på så många punkter skiljer sig från den övriga nöjesbeskattningen
att det kan finnas skäl att utbryta beskattningen av biografbesöken
till reglering i en särskild författning.

I avvaktan härpå torde emellertid enligt ämbetet erfordras kompletterande
lösningar av provisorisk karaktär. Härom anföres bl. a. följande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

Med sin förut angivna inställning anser överståthållaräinbetet att justeringarna
i nöjesskattebestämmelserna icke, som utredningen föreslagit, böra
beröra grunderna för skatteplikten utan ta sikte på en utvidgning av befrielsemöjligheterna.
Detta alternativ synes bör väljas även om detsamma —
vilket icke behöver bli fallet — kan visa sig något dyrare ur rent statsfinansiell
synpunkt. Därvid bör väl fästas visst avseende vid den tydligen allmänt
omfattade uppfattningen att ökat stöd behövs för de ideella organisationerna
för deras allmännyttiga verksamhet. Man synes från denna synpunkt
kunna göra avkall på de fiskaliska anspråken, eftersom det väl får
förutsättas att de medel som här lösgöras komma till användning för ändamål,
som ytterst befrämja de allmänna intressena.

Överståthållaräinbetet uttalar sig för att statsmakterna nu inte vidtar
andra åtgärder på förevarande område än att höja det s. k. taket i 15 §.
Ämbetet yttrar i anslutning härtill.

Gränsen torde här böra sättas med sikte på att nå i stort sett samma
skattebortfall som utredningens förslag innebär, såvitt gäller det avsnitt varom
här är fråga. Av utredningen framgår att en höjning av »taket» till
2 000 kronor skulle medföra ett ökat skattebortfall av ca 7,3 miljoner kronor,
vartill kommer 2,3 miljoner kronor om man slopar diskvalifikationen
av dansen och tivolinöjena. Mot dessa 9,6 miljoner kronor står ett skattebortfall
av ca 9 miljoner kronor enligt kommitténs förslag. Med hänsyn till
den obetydliga skillnad i skattebortfall varom här är fråga synes taket kunna
höjas till angivna 2 000 kronor. Anses en mera restriktiv hållning motiverad
kan man stanna vid en höjning till 1 500 kronors bruttoinkomst.

I tjänsteutlåtande till stadskollegiet över utredningens förslag avråder
Stockholms stods kammarkontor från att genomföra en begränsning av beskattningens
räckvidd. Kammarkontoret framhåller i detta sammanhang, att
en skattelagstiftning skall reglera en beskattningsfråga och inte en bidragsgivning
med kommunala medel för särskilda ändamål.

Länsstyrelsen i Malmöhus län gör följande principuttalande.

Genom att utredningen föreslår undantagande från skatteplikt av ett flertal
slag av tillställningar, som kunna betecknas såsom typiska nöjestillställningar,
kan det enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas, om här avsedd beskattning
i fortsättningen bör utformas såsom en nöjesskatt. Det synes sålunda
länsstyrelsen ha varit mera i enlighet med resultatet av utredningen,
att helt slopa gällande nöjesskatteförordning och i stället införa bestämmelser
om punktskatt för vissa slag av tillställningar. Därest en dylik genomgripande
omläggning av beskattningen icke skulle anses böra komma ifråga,
vill länsstyrelsen, som i det väsentliga ej har något att erinra mot det sakliga
resultatet av utredningsarbetet, icke motsätta sig att förslaget genomföres.

De uppmjukningar i nöjesskatten, som utredningen föreslagit, finner
länsstyrelsen i Östergötlands län vara högst betydande. Länsstyrelsen konstaterar,
att framförda yrkanden om skattebefrielse blivit viil tillgodosedda,
och anför vidare.

För sina ställningstaganden ha de sakkunniga kunnat redovisa goda
skäl. Spörsmålet om i vilken utsträckning lättnad i nöjesskatten kan medgivas
blir till sist eu avvägningsfråga. Å ena sidan måste intresset av skattelättnad
för den skattskyldige noga prövas. Å andra sidan måste med nöd -

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

vändighet beaktas, att det allmännas intresse av att erhålla skatteintäkter
icke trädes för nära. De sakkunniga synas härutinnan ha funnit en lämplig
avvägning. Att skatt icke bör uttagas för sådan verksamhet, som ekonomiskt
stödjes av staten genom anslag och som även är beroende av detta stöd, torde
vara en riktig grundsats. Uttryck härför är den föreslagna skattefriheten
för teaterföreställning, tävling i icke professionell sport in. in.

Enligt länsstyrelsen i Kalmar län torde utredningens förslag rörande ändring
av 3 § nöjesskatteförordningen komma att medföra en önskvärd förstärkning
av vederbörande arrangörers ekonomi. Länsstyrelsen anser ej heller
uteslutet, att slopandet av nöjesskatten i denna del kan komma att medföra
sänkta biljettpriser och därigenom måhända större publiktillströmning.

Vid ett genomförande av utredningens förslag torde enligt länsstyrelsen i
Gotlands län vinnas inte blott en önskvärd och behövlig skattelindring utan
även en avsevärd minskning av deklarationsskyldigheten för ideella organisationer.
Därtill kommer lättnader vid tillämpningen av bestämmelserna för
de myndigheter, som har att taga befattning därmed.

Statens priskontrollnämnd har sett som sin uppgift att bedöma utredningens
förslag med avseende på den inverkan, de kan tänkas få på prisläget.
Om de lättnader i nöjesbeskattningen, varom här är fråga, gör nämnden följande
uttalande.

Även om det synes föga realistiskt att antaga, att denna skattejustering kan
få någon direkt prissänkande inverkan, torde man dock kunna räkna med
att nöjesskattens borttagande eller reducering kan få en återhållande inverkan
på prissättningen och bryta den uppåtgående pristrend, som nämnden
kunnat förmärka på olika nöjesbeskattade områden. Nämnden har med hänsyn
härtill intet att erinra gentemot förslagets genomförande i dessa delar.

Av utredningen föreslagna lättnader i nöjesbeskattningen synes enligt
Svenska stadsförbundet innebära för kommunernas vidkommande godtagbara
lösningar.

Om förslaget rörande skattefrihet för vissa slag av nöjestillställningar genomföres
i oförändrat skick, torde uppbördsmyndigheterna enligt Svenska
landskommunernas förbund komma att ställas inför stora svårigheter, då det
gäller att bedöma om en tillställning är nöjesskattepliktig eller tillhör de
skattefria kategorierna. Förbundet anför vidare.

Utredningens förslag till gränsdragning måste bli ytterst svår att praktiskt
tillämpa. Till ledning för uppbördsmyndigheterna måste klart kunna preciseras
vad som skiljer t. ex. teaterföreställning från revy, vad som menas
med musikunderhållning o. s. v. Om det inte är möjligt att lämna klara och
entydiga definitioner på de enligt det föreliggande förslaget skattefria tillställningarna,
synes en överarbetning böra göras i syfte att så långt möjligt
få gränsen mellan skattskyldighet och skattefrihet objektivt fastställbar.

Riksförbundet landsbygdens folk finner utredningens förslag ägnade att
gagna all sådan verksamhet, som för närvarande betungas av nöjesskatt men
som av olika skäl borde befrias från sådan beskattning. Det är enligt förbundet
särskilt värdefullt att utredningen med sina förslag sökt speciellt
främja verksamhet av ideell karaktär.

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Som förut antytts har vissa remissorgan inte ansett utredningens förslag
om skattelättnader tillfyllest. En närmare redogörelse för de yrkanden, som
i anslutning därtill framförts, lämnas i det följande. Här skall blott nämnas,
att vissa organisationer — Svenska musikerförbundet och Folkpartiets ungdomsförbund
— även yrkat, att nöjesskatten helt avskaffas.

Som skäl för detta yrkande anför Folkpartiets ungdomförbund, att skatten
varken ur rättvisesynpunkt eller rent lagtekniskt synes kunna utformas
på ett acceptabelt sätt och ej heller kan sägas ha någon väsentlig samhällsekonomisk
betydelse. I fråga om biografbeskattningen anser förbundet dock
en successiv avveckling nödvändig främst av statsfinansiella skäl.

Teater m. m.

Emot utredningens förslag att från beskattning undantaga bl. a. teaterföreställningar
och musikunderhållning har flertalet remissinstanser inte
haft något att invända. De intresseorganisationer, som yttrat sig i denna fråga,
hälsar förslaget med stor tillfredsställelse.

Folkets busföreningarnas riksorganisation, Sveriges folkbiografer aktiebolag,
Aktiebolaget Folkets hus i Stockholm samt Folkrörelsernas programaktiebolag
anför i ett gemensamt yttrande följande.

Vi finna det ytterst värdefullt och välbetänkt att utredningen föreslår
nöjesskattens borttagande för teater. Såvitt nu kan bedömas skapas därigenom
också samstämmighet mellan de nordiska ländernas förhållande inom
detta avsnitt. Omkring 550 Folkets hus har f. n. spelbara teaterscener. Det
stora flertalet av dessa driver sporadiskt teater i egen regi, dels genom Programbolaget,
dels genom detta bolags samarbete med Riksteatern. Från bolaget
förmedlades sistlidna säsong 1 318 teaterföreställningar genom turnéverksamhet
ute i landet. Sedan bolaget 1944 började med denna serviceverksamhet
har verksamheten oupphörligt ökat och för att fylla ett önskat
behov skulle teaterverksamheten behöva ökas till 2 å 3 ggr nuvarande omfattning.
Programbolaget åtnjöt statsbidrag för senaste säsong med 350 000
kr., vilket dock icke gällde stöd åt lustspel utan endast dramatiska föreställningar
och operetter. Någon revyturné ges icke f. n., men skulle varit
utesluten från statligt bidrag. Under de senaste två åren har en uppenbar
stagnation skett i verksamheten, trots att behovet sålunda icke på långa
vägar är fyllt. Siffrorna för dessa år är nämligen praktiskt taget lika. Dessvärre
är det i huvudsak de smärre orterna, som synes ha fått vidkännas eu
minskning. Från Dalarnas distrikt rapporteras sålunda att antalet föreställningar
från 1954—1955 och till 1955—1956 minskat med 20 % på de
smärre och medelstora orterna. Orsaken anges vara de försämrade ekonomiska
möjligheterna. Skattens borttagande ökar möjligheten att ge teater
och kan upphäva den tendens till stagnation, som f. n. förefinnes.

Folkets parkers centralorganisation anför, att den föreslagna skattebefrielsen
för teaterverksamhet för organisationer och företagare, vilka har
till uppgift att bjuda allmänheten denna form av underhållning, innebär en
värdefull och betydande hjälp i deras riskfyllda och uppoffrande arbete.

''Teatrarnas riksförbund anför.

Skälen för nöjesskattens slopande för teatrar och orkesterföreningar få
för varje år ytterligare ökad tyngd. Framför allt gäller detta den snabbt

it Itihany till l iksdagens protokoll /.9.''57. i samt. Nr 66

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1657

fortgående lyftningen av den allmänna lönenivån, där teatrar och orkesterföreningar
få allt svårare att följa med. En ny faktor tillkommer för framför
allt teatrarnas del, i och med att svensk television nu på allvar står inför
sin begynnelse. Riksförbundet hyser visserligen den övertygelsen, att
televisionen icke kan ersätta den levande teatern och i längden icke bör
väntas leda till någon nedgång i teatrarnas besöksfrekvens. Det är emellertid
sannolikt, att en icke obetydlig nedgång inträder under en övergångstid,
vilket i så fall kommer att ytterligare öka teatrarnas ekonomiska svårigheter.

Svenska musikerförbundet uttalar, att landets stats- och kommunalunderstödda
teatrar och orkesterföreningar har haft mycket stora ekonomiska
svårigheter att brottas med. Detta har enligt förbundet tydligt framgått bl. a.
av de senaste uppmärksammade avtalsförhandlingarna för teateranställda
och musiker vid landets orkesterföreningar. Då anslagen till teatrar och
orkesterföreningar väsentligt överstiger vad som inflyter från dem i nöjesskatt,
är det enligt förbundets mening även med hänsyn härtill välbetänkt
att slopa skatten på dylik underhållning.

Liknande synpunkter framföres även av Tjänstemännens centralorganisation.

Svenska teaterförbundets fackorganisation uttalar om nöjesskatten på
teaterverksamheten bl. a. följande.

Denna utgör 1. n. ett ytterst kännbart tryck på inte minst den privata
teaterverksamheten, som arbetar med mycket begränsade ekonomiska resurser.
Detta leder till alt teatrarna vid programvalet måste hålla sig till
den minsta gemensamma nämnaren för publiksmaken och utesluter konstnärlig
risktagning, till skada för teaterlivet.

Vidare bidrar skattetrycket till svårigheten att uppnå en rimlig ekonomisk
trygghet för de engagerade. Bortsett från ett antal toppartister är löneförhållandena
ytterst otillfredsställande. Minimilönen vid Stockholms privata
teatrar ligger f. n. under 700 kr per månad och majoriteten av de engagerade
torde under engagemangstiden icke uppnå eu lön av 1 000 kr per
månad. Dessa siffror bör ses i relation till engagemangsförhållandena vid
dessa teatrar; helårsengagemang förekommer inte, en mindre del av artisterna
har s. k. säsongengagemang (7 månader per år), medan huvuddelen
engageras endast för pjäs och med en garanterad minimitid av 30 dagar.

Frågan om teaterföreställningar som nöjesskatteobjekt bedömes av 1955
års provinsteaterutredning med utgångspunkt från dels teaterns värde ur
kulturell synpunkt, dels det förhållandet att huvudparten av de offentliga
teaterföreställningar, som ges i vårt land, till betydande del subventioneras
genom statsbidrag och ej sällan genom bidrag från vederbörande kommun
med belopp, överstigande dess nöjesskatt för teaterföreställningar. Enligt
provinsteaterutredningen bör all teater med hänsyn till dess betydelse för
kulturlivet åtnjuta skattefrihet. Utredningen anför.

Att den konstnärliga teatern utgör en värdefull kulturell faktor, som del
i samhällets intresse att främja, torde det inte råda några delade meningar
om. Däremot brukar det i övervägandena om frihet från nöjesskatt
ifrågasättas, i vad mån skattefrihet kan anses motiverad ur kulturell synpunkt
jämväl för teaterverksamhet av ren underhållningskaraktär — här -

Kungl. Maj.ts proposition nr (it) ur 1957

vid bortses från revy, kabaret och varieté. I detta avseende vill utredningen
framhålla, att underhållningsteater ofta kan väcka teaterbesökarens intresse
för mera högklassig teater och således indirekt befordra utvecklingen på
området. För införande av nöjesskattefrihet för alla arter av teater, vilket
skulle utgöra ett led i samhällets främjande av teaterverksamheten, talar
vidare det förhållandet att vid beviljande av statsbidrag till sådan verksamhet
någon åtskillnad ej göres beträffande konstnärlig och ren underhållningsteater.
Därjämte är det olämpligt att begränsa nöjesskattefriheten till
konstnärlig teater med hänsyn till de svårbemästrade gränsdragningsfrågor,
som skulle uppkomma vid en sådan begränsning.

1 fråga om teaterföreställningar, som subventioneras genom stats- och
kommunalbidrag, föreligger enligt provinsteaterutredningen därjämte alldeles
speciella skäl för skattefrihet. Utredningen anför.

Nöjesskattebestämmelserna medför att eu del av stats- och kommunalbidragen
— utom då del gäller Kungl. Teaterns och Kungl. Dramatiska teaterns
föreställningar på de fasta scenerna i Stockholm — återgår till stat
och kommun. Även om nöjesskatten formellt är en konsumtionsskatt, är
det dock i realiteten teaterföretaget som får bära skattebördan. Frånsett
den direkta utgift som nöjesskatten innebär medför den administrativa besvär
och kostnader både för dem som levererar och för dem som tar emot
skatten. Då teatern subventioneras kan en dylik administrativ omgång ej
anses vara motiverad.

Provinsteaterutredningen understryker i anslutning härtill, att skattelättnaden
inte, såsom nöjesskatteutredningen synes ha förutsatt, bör föranleda
en automatisk sänkning av nu utgående bidrag från stat och kommun. Det
bör i varje särskilt fall prövas, om och i vad mån bidragen bör minskas till
följd av skattefriheten.

Utredningens ståndpunkt att den föreslagna skattefriheten inte skall avse
revy-, kabaret- och varietéföreställningar har väckt gensagor från åtskilliga
remissinstanser. I flera yttranden finner man det följdriktigt, att även revyföreställningar
befrias från nöjesskatt. Från några håll påpekas också de
gränsdragningssvårigheter, som skulle bli följden om utredningens förslag i
denna del genomfördes.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner sålunda gränsdragningen mellan
berörda slag av nöjestillställningar tämligen godtycklig och ifrågasätter, om
man inte borde undantaga även revy-, kabaret- och varietéföreställningar
från skatteplikt. Därigenom skulle man också enligt länsstyrelsen undvika
de tolkningssvårigheter, som otvivelaktigt kan väntas uppkomma genom den
av utredningen föreslagna uppdelningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i princip intet att erinra mot
utredningens förslag i denna del men framhåller, att gränsdragningen understundom
kan bli tveksam, särskilt som det saknas eu klar definition på
vad som innefattas i revy-, kabaret- och varietéföreställningar. Länsstyrelsen
anför vidare.

Fn revy med »röd tråd» kan säkerligen skrivas så, att den blir svår ali
skilja från eu fars, och alt avgöra, om ett enstaka artistuppträdandc på eu

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

restaurang bör hänföras till skattefri musikunderhållning eller konstnärlig
dans eller till skattepliktig varietéföreställning, torde också bereda svårigheter.
Påpekas kan även att de ofta förekommande uppträdandena av en eller
flera medlemmar i en restaurangorkester till sin art äro mycket närbesläktade
med vissa kabaretnummer. En sådan flytande gräns kan komma att
skapa besvärligheter i tillämpningen hos uppbördsmyndigheterna.

Med hänsyn till att i dessa gränsfall subjektiva bedömanden bliva avgörande
i kanske högre grad än annars, torde det vara risk för att författningstilläinpningen
på olika platser kan bliva mycket varierande. Det får väl även
förutses, att avgörandet av sådana mål i högre instans blir besvärligt för
den, som icke bevistat föreställningarna ifråga.

En närmare bedömning av program eller repertoar konnner enligt länsstyrelsen
i Kopparbergs län att bli nödvändig för att avgöra hur en nöjestillställning
av ifrågavarande slag skall behandlas i nöjesskattehänseende. Länsstyrelsen
anför vidare.

Härvid komma säkerligen att uppstå svårigheter av liknande art som i
många fall yppade sig, när det under taxesystemets tid gällde att bestämma
om en tillställning skulle beskattas enligt taxa I eller taxa III. Med största
sannolikhet kommer brist på likformighet att bli det utmärkande för olika
uppbördsmyndigheters bedömande av hithörande frågor, i det att uppfattningen
om vad som är teaterföreställning och musikunderhållning eller revy,
kabaret eller varieté kan växla hos skilda myndigheter. Ofta kanske det verkliga
avgörandet ligger hos en nöjesskattekontrollant. Liksom fallet var under
taxesystemets tid torde man på grund av skillnaden i nöjesskattehänseende
mellan å ena sidan teaterföreställning och musikunderhållning och å andra
sidan revy, kabaret och varieté få räkna med en stark tendens hos åtskilliga
nöjesanordnare att till den förra gruppen hänföra tillställningar som rätteligen
tillhöra den senare. Delta kommer sannolikt att leda till talrika tvister
mellan uppbördsmyndigheter och nöjesanordnare om huru en tillställning
av hithörande slag rätteligen skall rubriceras och därmed också om skyldigheten
att avgiva deklaration och redovisa nöjesskatt.

Utredningen har beträffande gränsdragningsfrågornas lösande hänvisat
till att en viss ledning kunde hämtas ur den praxis som på sin tid utvecklade
sig ifråga om taxesättningen vid nöjesbeskattningen av sådana tillställningar
som i detta sammanhang avses. Länsstyrelsen hyser emellertid den uppfattningen,
att det icke är tillräckligt med en dylik hänvisning till äldre praxis,
utan anser i stället att tydliga anvisningar böra på något sätt meddelas i anslutning
till författningen. I författningstexten kunna kanske några uttömmande
definitioner och utförligare föreskrifter icke inrymmas, men det vore
väl inte uteslutet, att förklarande anvisningar till författningstexten kunde
meddelas på samma sätt som i fråga om vissa andra författningar. Genom
dylika anvisningar kan man visserligen inte undanröja alla svårigheter, men
möjligheterna till likformig tillämpning av bestämmelserna skulle otvivelaktigt
förbättras och många onödiga tvister, som eljest kanske komme att föras
ända upp i högsta instans, skulle kunna undvikas.

En omarbetning av förslaget om skattefrihet för teaterföreställningar finner
länsstyrelsen i Västernorrlands län om ej ofrånkomlig så dock i högsta
grad önskvärd.

Som en praktisk lösning av gränsdragningsfrågan föreslår länsstyrelsen
i Jämtlands län, att »annan teaterföreställning, musikunderhållning, litterär

Kungl. Maj:is proposition nr 66 år 1957

underhållning och uppvisning i konstnärlig dans än den, som anordnas av
sådan organisation för teater- eller musikunderhållning, som är statsunderstödd
eller av Kungl. Maj:t förklarats likställd med dylik organisation i nu
förevarande hänseende» skall vara att anse som skattepliktig nöjestillställning
enligt 3 § nöjesskatteförordningen.

Enligt vissa länsstyrelser bör i varje fall revyföreställningar likställas med
teaterföreställningar och befrias från nöjesskatt.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar sålunda.

Vid bedömande av revyn som konstart är länsstyrelsen närmast böjd att
ansluta sig till reservantens Carl Christenson uppfattning i denna del, att
revyer är en konstart, visserligen med sitt eget speciella värde, men ofta av
hög konstnärlig halt, vilket ingalunda alltid torde vara fallet med vissa
teaterföreställningar, vilka ändock föreslås erhålla befrielse från nöjesskatt.
Det torde icke kunna förnekas, att revyn har ett visst samhällsintresse, därigenom
att den ofta speglar tidens ansikte, enkannerligen dess lyten, och
genom sitt ofta karikerande sätt att återge och belysa dagens händelser kan
ge publiken en tankeställare och sätta problem under debatt. I den allmänna
meningen torde revyn jämställas med teatern och betraktas såsom teaterverksamhet.

Gränsdragningssvårigheter åberopas också som skäl för att undantaga
révyföreställningar från skatteplikt. Länsstyrelsen i Kristianstads län anför.

Det kan tänkas, att en revy just med tanke på undgående av nöjesskatt
utformas så, att det svårligen kan avgöras huruvida den skall bedömas som
teaterföreställning eller icke. Även om författningen kompletteras med anvisningar
för uppbördsmyndigheterna till ledning vid bedömningen av frågan
om revy eller teater, torde svårlösta tolkningsproblem uppstå.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

Revyn är en mönstring av aktuella händelser och personer ofta med satirisk
udd. I detta avseende kan revyn jämföras med en teaterföreställning,,
där eu samhällssatirisk pjäs står på programmet. I revyn ingår ofta sång
och dans. Detta är också fallet med bl. a. operetten. Man kan icke ulan vidare
hävda, att teaterföreställningen har större kulturellt och konstnärligt
värde än revyn. Av det sagda kan enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas,
om icke även den art av underhållning, som revyn utgör, hör befrias från
nöjesskatt på samma grunder som teaterföreställningar. Gränsdragningssvårigheterna
skulle härigenom minskas.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Hallands, 1 ärmlands:
och Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om anledning föreligger att,
med de långtgående befrielser på olika områden som utredningen föreslår,
bibehålla beskattningen av revyer. Länsstyrelsen nämner som exempel förslaget
att slopa restaurangdansbeskattningen.

Tanken att i nöjesskattehänseende likställa revyer med teaterföreställningar
omfattas även av flertalet hörda intresseorganisationer.

Enligt Folkets husföreningarnas riksorganisation, Sveriges folkbiografer
aktiebolag, Aktiebolaget Folkets hus i Stockholm och Folkrörelsernas pro -

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 är 1957

gramaktiebolag utfaller en jämförelse mellan en teaterföreställning av det
lättare slaget och en stark revyföreställning ofta till den senares favör. I
varje fall anses inte förhållandena vara sådana att direkta värdeomdömen,
giltiga för alla fall, kan fattas.

Liknande synpunkter framföres av Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Andelsföreningen Skädebanan u. p. a. samt
Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund.

Folkets parkers centralorganisation och Teatrarnas riksförbund erinrar
om de skäl, som på sin tid låg till grund för slopandet av den differentierade
nöjesbeskattningen för andra nöjestillställningar än biografföreställningar.

Stim anför.

STIM som under en följd av år haft anledning förhandla med landets
revyteatrar om utnyttjande av STIMs repertoar och av den anledningen kontinuerligt
följt revyverksamheten vill framhålla, att de konstnärliga inslagen
i de svenska revyerna ofta är av mycket hög klass. Revyn kan enligt
STIMs uppfattning i många fall jämställas med god teater. Ofta står en
revy t. o. in. på ett högre konstnärligt plan än eu teaterföreställning. Skattebefrielse
för teaterföreställningar men beskattning av revyföreställningar
skapar givetvis svårigheter vid gränsdragningen mellan de två kategorierna.
Av dessa skäl vill STIM förorda, att även revyföreställningar befrias från
nöjesskatt.

Det har också i pressdiskussionen om dessa frågor antytts, att svårighet
kunde föreligga, då det gäller att draga en gräns mellan konsert och revy,
varvid man som exempel framhållit Evert Taubes visaftnar och Karl Gei’-hards enmansrevyer. Genom skattebefrielse även för revyer skulle ovan antydda
olägenheter kunna undanröjas. Skattebortfallet torde vara mycket
litet.

Det vore enligt Sveriges hotell- och restaurantförbund önskvärt att draga
gränsen mellan skattefri och skattebelagd underhållning så, att till den
förra även räknades vissa högklassiga revyföreställningar. Förbundet anför
vidare.

Oberoende av huruvida sa sker eller icke torde — med den utvidgade
skattefrihet utredningen föreslagit — från fall till fall kunna sättas i fråga
huruvida icke på grund av § 19 st. 1 i nöjesskatteförordningen en revy i
vissa fall skall kunna anses utgöra skattefri underhållning. Önskvärt vore,
att detta problem från början klarlades till ledning för skattemyndigheterna
vid deras framtida utformning av praxis på ifrågavarande punkt.

Den föreslagna skattefriheten för musikunderhållning väntas inte komma
att medföra några tillämpningssvårigheter. Betänkligheter har emellertid
i ett yttrande uttalats mot att jazzkonserter och annan lättare musikunderhållning
skall åtnjuta skattefrihet. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens
län bör sålunda skattefriheten begränsas att endast omfatta konserter
av seriös karaktär, anordnade av orkester- eller musikföreningar som har
till ändamål att främja musiklivet.

Ett speciellt problem, som upptagits av hl. a. länsstyrelsen i Västmanlands
län, erbjuder de s. k. automatgrammofonerna. Länsstvrelsen anför
härom följande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 ur 1957

Länsstyrelsen har funnit att inom länet finnas å kaféer utplacerade ett
icke ringa antal autoinatgrainmofoner till allmänhetens begagnande. Den
nöjesskatt, som inflyter från nyttjandet av dessa, är uppenbarligen alldeles
för ringa för att motsvara bruttointäkterna från grammofonerna. Möjligheterna
till kontroll av intäkterna från uppbördsmyndighets sida försvåras
avsevärt därigenom, att kassaapparaterna i grammofoner tömmas vid oregelbundet
återkommande tillfällen genom att ägarna till grammofonerna i
så gott som samtliga fall äro bosatta på annan ort än placeringsorten. Från
ett företag för uthyrning av sådana grammofoner har länsstyrelsen inhämtat,
att dylika vanligen betinga ett pris av 6 000—7 000 kronor samt att man
plägar beräkna en årlig avskrivning av omkring 20 procent på anskaffningsvärdet.

Därest det inte föreskrives, att automatgrammofons kassaapparat bör
vara plomberad och endast öppnas i närvaro av nöjesskattekontrollanl, vill
länsstyrelsen föreslå, att nöjesskatten ersättes med en fast avgift. Detsamma
bör enligt länsstyrelsen även gälla s. k. automatiska spelapparater, som
nyttjas av allmänheten under liknande förhållanden som grammofonerna.

En annan lösning skulle enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län vara
att begränsa skatteplikten till anläggningar med flera automater. I de ofta
förekommande fall, där på ett kafé eller konditori eller liknande endast en
enstaka automatgrammofon är uppställd, skulle då inte behöva uttagas någon
nöjesskatt. Begränsningen skulle gälla inte bara automatgrammofoner
utan även andra avgiftsbelagda spelapparater, som brukar finnas på dylika
näringsställen.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs
län ifrågasätter, om inte spelning på automatgrammofon måste betraktas
som en form av musikunderhållning och på den grund omfattas av den föreslagna
skattefriheten för sådan underhållning.

Överståthållarämbetet anför härom följande.

Spelning mot avgift på s. k. automatgrammofoner har enligt praxis ansetts
såsom skattepliktigt nöje. Härvid lärer vissa paralleller ha dragits med
de s. k. spelautomaterna. Föreliggande prejudikat synas dock icke utesluta
möjligheten alt även den omständigheten kan ha bidragit till utgången alt
musikunderhållning är underkastad skatteplikt. Om som utredningen nu
föreslår en lagstiftning genomföres av innebörd att musikunderhållning
icke skall hänföras under skatteplikten synes man icke utan vidare kunna
utgå från att de hittills fällda avgörandena i fråga om automatgrammofonerna
skola anses gälla även efter lagändringen. Under angiven förutsättning
synes det överståthållarämbetet angeläget att förevarande fråga, som
har stor räckvidd, klarlägges i nu förevarande sammanhang.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag finner den underhållning, som erhålles
vid spelning på automatgrammofoner, till alldeles övervägande del
vara atl anse som musikunderhållning och därför höra bedömas enligt utredningens
huvudregel om skattefrihet för dylik underhållning.

Underhållning i kyrka eller annan gudstjänstlokal

Förslaget afl underhållning, som anordnas i kyrka eller annan gudstjänstlokal,
skall vara skattefri har i allmänhet lämnats utan erinringar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Länsstyrelsen i Hallands län påpekar emellertid, att sådan underhållning
endast torde anordnas i form av konserter, uppförande av oratorier och
dylika tillställningar, som även eljest avses skola undantagas från beskattning.

Kommunalnämnden i Huddinge framhåller, att den föreslagna bestämmelsen
kan skapa viss oklarhet. På många platser, särskilt mindre orter,
kombineras nämligen ofta gudstjänstlokal med allmän samlingslokal, i vilken
bl. a. biografföreställningar förekommer.

Sport, idrott och gymnastik

Förslaget att från beskattning undantaga uppvisningar och tävlingar i
icke professionell sport, idrott och gymnastik har i allmänhet tillstyrkts.

Statskontoret finner emellertid, att de skäl, som talar för skattefrihet för
teaterföreställningar in. in. samt för tillställningar i gudstjänstlokaler, knappast
gör sig gällande med samma styrka beträffande sportevenemang, i vart
fall inte för en del av dessa.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår vissa begränsningar i skattefriheten
med avseende pa fotbollstävlingar och boxning. I fråga om tävlingar
inom seriefotbollen och landskamper i fotboll, som anses vara utan jämförelse
mest publikdragande, anför länsstyrelsen.

Det är uppenbarligen i huvudsak nöjesmomentet, som samlar den stora
publiken. Härigenom skiljer sig dessa evenemang icke mycket från andra
nöj estil Iställningar. Å andra sidan ger fotbollen oHa en god lektion i framåtanda
och väcker otvivelaktigt särskilt bland den yngre delen av publiken
intiesse för aktiv utövning av fotbollssport. Fotbollen torde även i viss mån
få subventionera mindre inkomstgivande idrottsgrenar. På grund härav vill
länsstyrelsen i princip tillstyrka skattebefrielse även för fotbollstävlingar
men ifrågasätter, om icke ett »tak» för denna befrielse bör tagas under övervägande
av fiskaliska skäl. För andra slag av sport- eller idrottsevenemang
synes ett dyl. »tak» knappast erforderligt för detta läns vidkommande.

Länsstyrelsen, som finner starka sakliga och principiella skäl föreligga
för att undantaga boxningen från skattefrihet, anför härom följande.

Boxningen skiljer sig från andra sport- eller idrottsgrenar därigenom,
att den i vissa lägen går ut på att tillfoga annan människa skada. Dess
utövande kan medföra bestående men för utövaren och är uppenbart ägnat
att verka förråande på publiken. Särskilt ungdomen är lättpåverkad avupplevelser
vid idrottstävlingar och dess idealbildning och verksamhetslust
kan få en skev inriktning genom boxningen. Härigenom framstår boxningen
såsom en mindre önskvärd idrottsgren. I och med detta bortfaller grunden
för en välvillig behandling ur nöjesskattesynpunkt.

För fotbollssportens del torde det enligt länsstyrelsen i Södermanlands
län vara tillfyllest med en sådan ändring av gällande bestämmelser, som är
ägnad att verksamt hjälpa mindre välsituerade föreningar och medföra
skattelindring för de övriga. Länsstyrelsen anser medlet härför vara en
lämpligt avvägd höjning av den nuvarande partiella skattebefrielsen enligt
15 § nöjesskatteförordningen.

Kangl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

Även länsstyrelsen i Hallands län finner det tveksamt, om alla former av
sport i förevarande hänseende skall likställas med idrotten. Länsstyrelsen
anför härom.

Så bör enligt länsstyrelsens uppfattning vara fallet med t. ex. simning,
rodd, fotboll, handboll, tennis och övriga sådana grenar, som med hänsyn
till deras förmånliga inverkan på kroppens allsidiga utveckling kunna anses
jämförliga med gymnastik och allmän idrott. Däremot har hittills exempelvis
cykel-, motor- och segelsport eller andra liknande grenar, där de använda
redskapen äro jämförelsevis dyrbara och ha stor betydelse för prestationsförmågan,
icke ansetts hänförliga till sådana »idrottsliga eller därmed
jämförliga allmännyttiga ändamål», för vilka partiell skattebefrielse enligt
15 § nöjesskatteförordningen kan erhållas. Då någon skarp avgränsning
mellan begreppen sport och idrott icke torde kunna åstadkommas, vore det
givetvis från rättstillämpningens synpunkt fördelaktigast att icke göra någon
åtskillnad mellan dem i nöjesskattehänseende, men frågan synes böra
närmare omprövas under beaktande av de skäl, som vid de nuvarande bestämmelsernas
tillämpning föranlett, att vissa sportgrenar icke ansetts böra
behandlas lika förmånligt som idrotten i allmänhet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs lån anser skattefriheten för idrottsrörelsens
amatörmässiga tävlingar och uppvisningar motiverad, även om kritik kan
riktas mot förslaget att premiera visst slag av nöjestillställningar.

Som tidigare nämnts har riksräkenskapsverket och överståthållarämbetet
uttalat sig för att de föreslagna reglerna om skattebefrielse ersättes med en
höjning av »taket» i 15 §.

Den av utredningen föreslagna gränsdragningen mellan professionell och
icke professionell sport, idrott och gymnastik kan inte godtagas av statskontoret,
som härom anför följande.

I betraktande av det beslut, som fattats av 1955 års riksdag rörande frihet
från erläggande av bevillningsavgift vid idrottstävlingar, vill statskontoret
icke motsätta sig, att från nöjesskatt undantages uppvisning (tävling),
som anordnas av organisation, ansluten till Sveriges riksidrottsförbund
eller representerad inom Sveriges olympiska kommitté. I anslutning till
statsmakternas beslut rörande bevillningsavgiften har utredningen jämväl
ansett, att frihet från nöjesskatt borde åtnjutas av annan sammanslutning,
som enligt medgivande av Kungl. Maj:t i förevarande hänseende vore att
likställa med ovan omförmäld organisation. Med hänsyn till angelägenheten
av att nöjesskatteförordningen i görligaste mån erhåller en sådan utformning,
att av densamma direkt framgår, vid vilka tillställningar nöjesskatt
skall uttagas, är ämbetsverket icke berett understödja förslaget i denna
del.

Samma fråga har upptagits i ett till stadskoliegiet i Stockholm avgivet
tjänsteutlåtande, vari följande jämförelse göres med förordningen angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Där utgör detta stadgande huvudstadgandet i fråga om sådan befrielse,
medan det i 3 § nöjesskatteförordningen blir ett slags förklaring till punkten
c) i katalogen. Skall denna förklaring läsas så, att — liksom i förordningen
om bevillningsavgifter — det uteslutande är uppvisning eller tävling
med i stadgandet angiven anordnare som befrias från nöjesskatt eller

Kitngl. Moj. ts proposition nr 66 är 1951

kan även annan amatörtävlan komma i åtnjutande av denna förmån? Svaret
kan, såvitt jag kunnat finna, icke utläsas ur betänkandet. Frågan kan
också formuleras så: måste en idrottsförening vara ansluten till organisation
eller sammanslutning som i stadgandet sägs för att vinna befrielse från
nöjesskatt? Om detta avsetts, är stadgandet icke rätt avfattat, avses det icke,
måste det ifrågasättas, om stadgandet alls skall ingå i 3 §. Möjligen bör det
intagas i tillämpningsföreskrifterna och för övrigt även då givas en annan
form än det har i förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar i anslutning till den föreslagna regeln,
att denna innebär att Kungl. Maj:t skall kunna utvidga kretsen av
organisationer. I den mån det allmänna saknar möjlighet påverka villkoren
för anslutning till riksidrottsförbundet eller representantskap i olympiska
kommittén, synes enligt länsstyrelsen Kungl. Maj :t även böra förbehållas
möjlighet att begränsa kretsen.

Avsikten torde enligt länsstyrelsen i Hallands län vara, att nöjesskatt inte
skall utgå för tävling mellan svenska amatörer och utländska professionella
idrottsmän. För undvikande av missförstånd anses författningstexten emellertid
böra förtydligas i detta hänseende.

På grund av att den föreslagna skattefriheten inte skall omfatta uppvisning
eller tävling i skicklighet av visst slag ifrågasätter överståthållarämbetet,
om inte den negativa katalogen i 3 § andra stycket kunde kompletteras
så att uppvisningar och tävlingar av typen modellsport kunde undantagas
från skatteplikten. Alternativt förordas ett uttalande av innebörd, att
hobbyföreningar för bedrivande av modellbygge och modellsport må komma
i fråga för skattelindring enligt 15 §.

I nyssnämnda till stadskollegiet i Stockholm avgivna tjänsteutlåtande föreslås
att inte endast schacktävlan utan även bridgetävlan befrias från nöjesskatt.
Så har, uppges det, i praktiken redan skett i Stockholm utan direkt
stöd i förordningen. Även »annan därmed jämförlig tävlan» bör enligt
tjänsteutlåtandet undantagas från skatteplikt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför i samma fråga.

De klassiska exemplen på tävlingar, som här avses, äro frågesport och
tävlingsbridge. Det synes länsstyrelsen billigt och rättvist, alt icke professionella
tävlingar av också detta slag omfattas av skattefrihet. Det är möjligt
att eu sådan utvidgning av skattefriheten skulle komma jämväl vissa
andra grupper av tillställningar till del, exempelvis uppvisningar anordnade
av hobbyföreningar och dyl. Denna utvidgning, som torde sakna betydelse
ur fiskalisk synpunkt, synes emellertid önskvärd såtillvida, att man därigenom
kommer från de gränsdragningssvårigheter mellan sport och eljest
»skicklighet av visst slag» som kunna befaras uppstå vid ett genomförande
av förslaget. Exempel på dyl. tillställningar är modellflygtävlingar och s. k.
Iådbilstävlingar.

Den s. k. modellsporten har även uppmärksammats av länsstyrelsen i
Hallands län, som anser den ha en viss uppfostrande betydelse i samband
med ungdomens fritidsverksamhet.

Motorsportens ställning i nöjesskattehänseende tas upp till behandling av

Kanyl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Sveriges motorfederation, som anser att federationen bör jämställas med
riksidrottsförbundet och Sveriges olympiska kommitté. En framställning
från federationens sida om likställighet med nämnda organisationer vid
tillämpningen av förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter har emellertid, anmärker federationen, avslagits
av Kungl. Maj :t. Till följd härav skulle federationen och dess klubbar inte
heller bli delaktiga av den nöjesskattebefrielse, som nu föreslagits. Federationen
vidhåller emellertid sin uppfattning, att den bör jämställas med nyssnämnda
organisationer, och anför härom följande.

Även om i vissa tävlingar penningpriser utgår till motorförare och vid
dessa tävlingar startersättningar betalas, torde med professionell idrott få
avses sådan idrott, där utövaren gör viss ekonomisk vinning av sitt deltagande.
Det må framhållas, att i fråga om behållen inkomst av sitt täviingsutövande
ligger motorförarna långt under den nivå, som är normal för
utövarna av fri-idrott, fotboll, tennis etc., vars organisationer enligt det föreliggande
förslaget utan vidare erhåller befrielse från skyldighet att erlägga
nöjesskatt. Av de ca 4 000 tävlingsutövande motorcyklisterna och ca
5 000 tävlingsutövande bilisterna i Sverige torde ett försvinnande fåtal överhuvudtaget
ha någon nettobehållning av sitt tävlingsutövande. Övriga får
på grund av sportgrenens art säkerligen tillskjuta avsevärda belopp för att
kunna utöva sin sport. Även om vissa motorförare utövar sporten i förhoppning
om att få inkomster av densamma, blir detta, som nämnts, endast i
rena undantagsfall möjligt.

Federationen anlägger också sociala aspekter på motorklubbarnas verksamhet
och anför härom följande.

På grund av motorismens utveckling har de över landet utspridda klubbarna
fått en mer och mer socialt inriktad verksamhet genom att det fallit
på klubbarnas lott att i viss utsträckning taga hand om motorungdomen.
Då motorsporten till skillnad från många andra idrotter hittills icke haft
något som helst stöd från staten och i mycket ringa utsträckning från kommunerna,
har denna motorklubbarnas sociala verksamhet fått bedrivas med
medel som influtit från publiktävlingarna. Det synes oss därför vara ett
mycket rimligt krav från vår sida, att staten och kommunen åtminstone bidrager
till denna sida av motorklubbarnas verksamhet med de belopp, som
annars skulle ha erlagts i nöjesskatt.

1955 års idrotts- och friluftsutredning konstaterar bl. a., att de små föreningarnas
inkomster av idrottstillställningar är av jämförelsevis mindre
betydelse. I yttrandet anföres vidare.

De små föreningarna torde redan tidigare i stor utsträckning ha åtnjutit
hel skattebefrielse för sina idrottstillställningar genom bestämmelserna om
taket i 15 § nöjesskatteförordningen. Den föreslagna skattebefrielsen för
idrottstillställningar får sålunda betydelse närmast för de större —och därmed
i regel ekonomiskt bärkraftigare föreningarna i tätorterna. I detta
sammanhang kan förtjäna påpekas, att ett borttagande av nöjesskatten antagligen
icke skulle föranleda en motsvarande nedsättning av entréavgifter
utan närmast komma de arrangerande föreningarna till godo som ökade
inkomster.

I fråga om nöjeslillställningar, anordnade av idrottsföreningar, konstateras
däremot i yttrandet från idrotts- och friluftsutredningen, alt skattefrå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

gan är av relativt större betydelse för de mellanstora och små föreningarna.
Härom anföres bl. a. följande.

Om den i 15 § stadgade begränsningen i fråga om skattskyldighet för
nöjestillställningar utsträckes till att gälla även för danstillställningar, torde
detta kunna bli till fördel för ett mycket stort antal föreningar, låt vara att
det icke i genomsnitt torde gälla stora belopp.

Idrotts- och friluftsutredningen uttalar även, att varken en skattebefrielse
för idrottstillställningar eller en eventuell höjning av det s. k. taket enligt
15 § nöjesskatteförordningen skulle i högre grad inverka på behoven av ekonomiskt
stöd åt idrotten från det allmännas sida. Ett genomförande av de
föreslagna lättnaderna i beskattningen bör därför inte få tagas till intäkt
för återhållsamhet i fråga om statsanslag till idrotten.

Uppmjukning av 15 §

Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län torde det vara ett samhällsintresse,
att det arbete, som utföres av de ideella organisationerna, inte försvåras
genom hög beskattning. Staten stöder dem, framhåller länsstyrelsen,,
i betydande utsträckning anslagsvägen.

Länsstyrelsen i Kalmar lån uttalar, att förslaget kommer att medföra en
välbehövlig lättnad för berörda organisationer. I länsstyrelsens yttrande understrykes,
att organisationerna nästan undantagslöst har ekonomiska svårigheter
att kämpa med.

Den föreslagna ändringen av 15 § är enligt länsstyrelsen i Kristianstads
län att föredraga framför andra tänkbara lösningar.

Riksförbundet landsbygdens folk hälsar den föreslagna skattelättnaden
med tillfredsställelse. Ifrågavarande organisationer fyller enligt förbundet en
så stor uppgift för trivseln på landsbygden, att de bör stödjas på allt sätt och
i varje fall inte drabbas av en sådan pålaga, som nöjesskatten i vissa fall utgjort.

Uttalanden av samma innebörd föreligger från Bygdegårdarnas riksförbund,
Folkets parkers centralorganisation och Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund.

Vissa länsstyrelser har framfört erinringar mot förslaget att taga bort den
nuvarande begränsningen med avseende på dans samt marknads- och tivolinöjen.

Sålunda finner länsstyrelsen i Hallands län, att även om den föreslagna
lösningen innebär en viss ekonomisk fördel för ideell verksamhet av allmännyttig
art, densamma är beklaglig från kulturell synpunkt.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att skattelättnaden bör ges i form
av en höjning av det nuvarande skattefria beloppet och inte genom premiering
av lågklassiga tillställningar. Länsstyrelsen anför vidare.

Vad särskilt danstillställningar beträffar kan väl icke göras gällande, att
dessa tillställningar äga något kulturellt värde. Det förhåller sig snarare
tvärtom. Slutsatsen måste bliva den, att om vi över huvud taget skola hava
kvar nöjesbeskattningen i vårt land, så skola danstillställningar beskattas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Skulle emellertid undantaget för danstillställningar komma att upphävas,
synes detta icke med nödvändighet behöva draga med sig ett slopande även
av undantaget för marknads- och tivolinöjen, som måste anses vara ännu
lägre tillställningar. En ideell organisation, som anordnar marknads- och
tivolinöjen, bör icke erhålla skattelättnad.

Även om en utveckling i antydd riktning är att beklaga, anser emellertid
länsstyrelserna i Kalmar och Älvsborgs län, att de ideella föreningarnas
verksamhet är alltför betydelsefull för att man skall undandraga dem det
ekonomiska stöd, vartill utredningens förslag lämnar möjlighet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför.

Erfarenheten har visat, att de kapitalsvaga organisationerna, särskilt
på landsbygden, oftast har stora svårigheter att anordna publikdragande
nöjestillställningar, därest dans ej ingår. Följden har ju blivit att dessa organisationer
icke kunnat utnyttja det ekonomiska stöd staten velat giva dem
i form av skattelindring. Under sådana förhållanden finner länsstyrelsen
de sakkunnigas förslag att utsträcka den partiella skattefriheten jämväl till
dans och tivolinöjen kunna godtagas.

Vissa remissinstanser har inte ansett den av utredningen föreslagna skattelättnaden
tillräcklig utan har föreslagit ytterligare lättnader.

Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län bör sålunda skattelindring även
medges för nöjestillställningar, däri biografföreställning till huvudsaklig del
ingår. Undantag anses emellertid böra göras för verksamhet av yrkesmässig
karaktär.

Länsstyrelsen i Hallands län anser däremot begränsningen med avseende
på biografföreställning nödvändig för att hindra ett kringgående av föreskrifterna
om biografbeskattningen.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund uttalar, att skattelindring även
bör medges för biografföreställningar, som anordnas av lokalägande föreningar.

Såsom tidigare anmärkts har flera remissinstanser, som ett alternativ till
utredningens förslag att från nöjesskatt helt fritaga icke professionell sport
och idrott, förordat en höjning av 150-kronorsgränsen i 15 §. En höjning av
detta tak föreslås även från andra håll.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner det sålunda önskvärt, att det skattefria
beloppet höjes, men är med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
inte beredd föreslå en sådan åtgärd.

Av de hörda organisationerna anser Sveriges nykterhetsvänners landsförbund,
alt »taket» bör sättas vid lägst 2 000 kronor.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund tillstyrker likaledes skattefrihet för
en intäkt av denna storlek.

lhggdcgårdarnas riksförbund förordar, under hänvisning till bl. a. penningvärdets
fall, att det skattebelopp som vederbörande organisation får
behålla höjes till minst 200 kronor.

Vära gärdar finner de föreslagna lättnaderna vara i blygsammaste laget,
åtminstone vad gäller de lokalägande föreningarna. Föreningen anför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1657

Föreningar, som icke har en samlingslokal att förvalta, kan anpassa sin
verksamhet och därmed sina utgifter efter de inkomster, som står till buds.
För en lokalförvaltande förening är utgifterna i stort sett givna och kan icke
skäras ner, om inkomsterna minska. Dessa föreningar är därför i större utsträckning
hänvisade att genom nöjesarrangemang söka täcka utgifterna
för fastigheten. Många av samlingslokalerna, i synnerhet på landsbygden,
är för sin finansiering nästan helt beroende av biograf- eller nöjestuTsfällningar.
Många kommuner har generellt beslutat återbetala den kommunala
delen av nöjesskatten för alla skattebelagda arrangemang, som anordnas
av lokalägande föreningar inom kommunen. Med hänsyn till den samhällsgagnande
funktion, som samlingslokalerna fyller, synes det fullt logiskt att
motsvarande befrielse finge gälla även den statliga delen. Idrottsrörelsen,
som redan förut intager en av samhället gynnad ställning, föreslås av
utredningen erhålla full befrielse från nöjesskatt å idrottsarrangemang.
Såvitt av betänkandet kan utläsas torde motsvarande privilegium avses att
gälla även hästsport, häri inbegripet travtävlingar med eller utan totalisator.
Vi har svårt att inse, att dessa arrangemang kan hänföras till en speciellt
högklassig form av förströelse eller att de arrangerande organisationernas
verksamhet skulle representera en högre grad av samhällsnytta än
den, som utövas genom tillhandahållande av samlingslokal.

För att lokalägande föreningar med ett fåtal danstillställningar inte skall
komma i sämre läge än sådana med ett större antal tillställningar men med
samma bruttoinkomst, är det enligt föreningen önskvärt med en höjning
av »takel» till åtminstone 1 500 kronor.

Den mest konsekventa lösningen hade enligt Folkpartiets ungdomsförbund
varit att från beskattning helt fritaga ideella organisationer, utom
möjligen i fråga om biografföreställningar.

För fullständig nöjesskattebefrielse uttalar sig även Högerns ungdomsförbund
och Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Som ett tredje alternativ föreslås från vissa remissinstansers sida eu utvidgning
av tillämpningsområdet för 16 §, som medger fullständig nöjesskattebefrielse
i fall där behållningen skall användas uteslutande för välgörande
eller allmännyttigt ändamål.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför följande.

Med den senare tidens skrämmande utveckling beträffande alkoholmissbruket
för ögonen, torde det stå alltmera klart för varje medborgare, att
det är av vitalt intresse för hela vårt folk, att åtgärder vidtagas för att åstadkomma
en minskning i alkoholkonsumtionen och hindra missbruk av spriten.
Varje nykterhetsfrämjande verksamhet måste därför enligt länsstyrelsens
förmenande betraktas som i högsta grad allmännyttig och till gagn för
hela vårt folk. Länsstyrelsen vill därför föreslå, att nykterhetsorganisationerna
måtte beredas möjlighet även till den mera omfattande nöjesskattebefrielsen
enligt 16 § genom att exemplifieringen av befrielseändamålen i
denna paragraf utökas med »nykterhetsfrämjande verksamhet.»

Liknande uttalanden göres av länsstyrelserna i Södermanlands, Hallands
och Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför.

Knngl. Mnj.ts proposition nr (it! är 1957

Vad som skall anses som ett välgörande eller allmännyttigt ändamål är
ofta svårt att avgöra och bestämmelserna i nämnda paragraf torde ha föranlett
en oenhetlig tillämpning hos länsstyrelserna, önskvärt vore om
ifrågavarande begrepp genom ytterligare exemplifiering eller genom utfärdande
av särskilda anvisningar kunde närmare definieras.

Enligt praxis utgör byggande av allmän samlingslokal och anläggande av
idrottsplats o. dyl. befrielsegillt ändamål. Däremot synes enligt praxis skattebefrielse
icke kunna medgivas, då behållningen skall användas för underhåll
eller driftskostnader av en redan befintlig allmän samlingslokal eller
idrottsanläggning. Länsstyrelsen anser att befrielse borde kunna beviljas
även i sådana fall. Särskilt torde bygdegårdsföreningarna på landsbygden,
vilka ha stor betydelse för trivseln på landsbygden och därför i viss mån
motverka avflyttningen därifrån, ha svårt att klara ekonomien för sina samlingslokaler.

1955 års provinsteaterutredning anför.

Det torde få erinras om att kulturfondsutredningen i sitt betänkande den
15 juni 1955 framhållit, att lösningen av frågorna om landsbygdens lokaler för
kulturell verksamhet m. m. genom tillkomsten av allt fler bvgdegårdar och
liknande samlingslokaler utgör en grundförutsättning för bl. a. provinsteaterverksamhetens
fortsatta utveckling, men att denna förändring till det bättre
endast kan ske etappvis under en lång tidsperiod. Detta uttalande accentuerar,
hur angeläget det med hänsyn till bl. a. provinsteatern är att på olika
sätt söka främja beståndet av nuvarande samlingslokaler. Ur provinsteaterns
synpunkt är det vidare viktigt att skapa ökade förutsättningar för förbättring
a\ bl. a. lokalernas sceniska anordningar.

Ehuru en mera vittgående uppmjukning av begränsningarna i 15 § skulle
vara önskvärd, har provinsteaterutredningen med hänsyn till skattebortfallets
omfattning dock ej ansett sig böra förorda större uppmjukning än den
föreslagna.

Slutligen må nämnas ett förslag från länsstyrelsen i Västernorrlands län
att utvidga kretsen av dem, som åtnjuter skattelindring enligt 15 §, till att
även omfatta de s. k. samhällsföreningarna. Länsstyrelsen anför.

Inom länet finnas dylika föreningar i relativt stort antal. Dessa föreningar
ha till syfte att samla medel till olika för samhället, byn eller bygden gemensamma
samhällsnyttiga ändamål, såsom ytterbelysning, bastu, tvättstuga
med maskinell utrustning, parkanläggning o. d. Enär angivna ändamål i
rättspraxis icke ansetts vara av allmännyttig art, ha dylika föreningar ej
kunnat erhålla det önskvärda stöd för sin verksamhet, som en lindring i eller
befrielse från nöjesskatt skulle utgöra. Då dessa föreningar emellertid
arbeta för gemensamma samhällsgagnande ändamål och med avsevärda ekonomiska
uppoffringar från medlemmarnas sida, synes det länsstyrelsen angeläget
att möjlighet till lindring i nöjesskatten skapas också för föreningar
av denna art.

Skoldans

Lämpligheten av en sådan ändring av 16 § nöjesskatteförordningen, att
skolungdomen däri tillerkänd skattebefrielse jämväl skall avse de s. k. skoldanserna,
har inte ifrågasatts från något håll.

Högerns ungdomsförbund anser emellertid, att skattebefrielsen bör utsträckas
till att även gälla skoldanser, vid vilka skolans elever ej själva svarar
för dansmusiken.

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

Departementschefen

Enligt förordningen om nöjesskatt utgår sådan skatt i princip för alla
nöjesbetonade tillställningar i den mån allmänheten äger tillträde mot avgift.

Nöjesskatteförordningen medger emellertid i begränsad omfattning befrielse
helt eller delvis från skyldighet att erlägga nöjesskatt. Vissa slag av
tillställningar är sålunda undantagna från beskattning. Vidare åtnjuter bl. a.
ideella och sandingslokalägande organisationer skattebefrielse i större eller
mindre utsträckning för av dem anordnade nöjestillställningar. Skattebefrielse
kan slutligen medges, när behållningen av en nöjestillställning skall gå
till välgörande eller liknande ändamål.

En av utredningens huvuduppgifter har varit att taga ställning till de
olika krav på ytterligare lättnader i nöjesbeskattningen, som tid efter annan
framförts. Utredningen har föreslagit skattefrihet för vissa slag av nöjen,
som nu är beskattade, och en liberalisering av hittills gällande bestämmelser
om skattelindring för ideella och sandingslokalägande organisationer.

Utredningens förslag i denna del är ganska genomgripande och innebär
ett betydande skattebortfall, inemot 9 milj. kronor om året; det omfattar
huvudparten av de i betänkandet förordade skattelättnaderna. Förslaget
har i vad angår dess ekonomiska konsekvenser rönt endast ett fåtal invändningar.
För egen del finner jag att den nuvarande ordningen på här
aktuella områden är så otillfredsställande att betänkligheter, som eljest i
dagens ekonomiska läge kan hysas mot lättnader i konsumtionsbeskattningen,
bör få stå tillbaka. Som jag redan framhållit beträffande utredningens
förslag i stort, har utredningen enligt min uppfattning gjort en lämplig avvägning
mellan de olika intressen som anmäler sig i sammanhanget.

Från överståthållarämbetets sida har från principiella utgångspunkter
anförts kritik mot förslaget, i vad det innebär att tillställningar av olika
slag, bl. a. teaterföreställningar, skall undantas från skatteplikt. Att medge
så långtgående undantag skulle enligt ämbetets uppfattning innebära
att nöjesskatten, som nu är en konsumtionsskatt avsedd att betalas av allmänheten,
ändrar karaktär. Ämbetet förordar, att intressena av skattelättnader
i stället tillgodoses genom vidgade möjligheter till skattebefrielse.

I anledning av vad ämbetet anfört får jag erinra om att redan de nu gällande
bestämmelserna i viss utsträckning innebär att tillställningar av vissa
slag är undantagna från skatteplikt. Vad utredningen föreslagit innebär endast
att man går vidare på denna väg. Det torde inte råda delade meningar
om att bestämmelserna om nöjesskatt bör medge tämligen vidsträckta undantag.
I den mån grunden för en undantagsbestämmelse är den att tillställningen
till sin art bedömes såsom kulturellt värdefull eller eljest önskvärd
från allmänna synpunkter, synes det riktigt att föreställningen som
sådan undantas från skatteplikt; det är genom föreställningens art som en

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

skiljelinje kan uppdras mot den utpräglat kommersiella nöjesverksainhet
som i första hand bör drabbas av nöjesskatt. Att härvid schabloner måste
användas ligger i öppen dag.

Jag övergår härefter till att behandla de särskilda förslagen.

Utredningens förslag beträffande sceniska och musikaliska
framträdanden o. likn. innebär att teaterföreställning, musikunderhållning,
litterär underhållning och uppvisning i konstnärlig dans skall undantagas
från beskattning. Skatteplikten på förevarande område är i förslaget
inskränkt till revy-, kabaret- och varietéföreställningar.

Enligt min mening talar starka skäl för att teaterföreställningar, konserter,
konstnärlig dans och litterär underhållning inte skall nöjesbeskattas.
Det rör sig här om en verksamhet, vars kulturella värde sedan länge varit
allmänt erkänt. Ett uttryck för detta är de betydande anslag som stat och
kommuner ger till sådan verksamhet. Men det skulle innebära en påtaglig
orättvisa att begränsa skattefriheten till företag som åtnjuter understöd.
Någon egentlig kritik mot utredningens ståndpunkt i denna del kan inte
sägas ha framkommit vid remissbehandlingen.

De invändningar som rests mot förslaget avser i huvudsak gränsdragningen
mot det område där skatt alltjämt avses skola utgå. önskemål har
därvid framförts om att utvidga det skattefria området till revyer. Några
remissinstanser vill helt slopa beskattningen av sceniska och musikaliska
framträdanden; även kabareter och varietéer skulle sålunda fritas från nöjesskatt.

Vid ett bedömande av den föreliggande frågan bör man enligt min uppfattning
fasthålla vid vad som är grunden för den föreslagna skattefriheten,
nämligen det kulturella värde som i allmänhet ligger i teater- och konsertverksamhet.
Även om revyer, kabareter och varietéer kanske till betydande
del innehåller uppträdanden, som är jämförbara med teater och musikunderhållning,
är den allmänna inriktningen klart nöjesbetonad och mera
kommersiell. Detta utesluter inte att de ifrågavarande tillställningarna kan
bjuda på konstnärliga inslag av god halt och att enstaka revyer t. o. in. kan
bjuda på större kulturella värden än enklare lustspel och operetter. Generellt
sett träder emellertid de konstnärligt värdefulla inslagen mera i bakgrunden.
Man torde utan överdrift kunna fastslå att det här rör sig om
typiska nöjestil Iställningar. Belysande är, att medan den seriösa teater- och
konsertverksamheten vanligen bedrives under brydsamma ekonomiska förhallanden,
motsvarande, såvitt är känt, inte torde gälla revver, varietéer
och kabareter.

I debatten kring kommitténs förslag på förevarande punkt har gränsdragningssvaiigheter
pa sina hall tillmätts avgörande vikt. Jag är medveten om
att sådana svårigheter kan föreligga, och jag skall strax återkomma till dem.
Inle minst med tanke på dessa svårigheter synes det motiverat att, såsom
utredningen föreslagit, uppställa schablonmässiga regler. Vill man följa
utredningens intentioner, blir det därför ofrånkomligt att en från kulturell
4 liihany till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 66

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

synpunkt tämligen likgiltig operett fritas från nöjesskatt, medan en högtstående
revy drabbas därav.

Det skulle emellertid föra för långt, om gränsdragningssvårigheterna fick
föranleda mera betydande avsteg från vad som från principiell synpunkt
framstår som motiverat. Jag vill i detta sammanhang framhålla att gränsdragningssvårigheterna
knappast skulle bli mindre, om även revyer undantogs
från skatteplikt. Sådana svårigheter skulle även kvarstå, om skattefriheten
fick omfatta kabareter och varietéer, nämligen i förhållande till
cirkusföreställningar.

På grund av det anförda finner jag mig böra förorda utredningens förslag
att begränsa det skattepliktiga området till revyer, kabareter och varietéer.

I de vanligen förekommande fallen torde det inte erbjuda några svårigheter
att avgöra om en tillställning utgör revy, kabaret eller varieté eller
till sin art och sitt syfte är jämförlig med sådan tillställning (nuvarande
3 § första stycket i). För anordnaren är det ofta av intresse från reklamsynpunkt
att öppet redovisa sin tillställning som revy, kabaret eller varieté.
Från skattefri teater- och konsertverksamhet skiljer sig de ifrågavarande
tillställningarna närmast därigenom att de är sammansatta av ett flertal
var för sig i huvudsak självständiga nummer med blandat innehåll av merendels
lättare art. I detta sammanhang torde få erinras om stadgandet i
19 § nöjesskatteförordningen, att s. k. sammansatta tillställningar skall bedömas
med hänsyn till deras huvudsakliga innehåll och syfle. Den omständigheten
att exempelvis en kabaret huvudsakligen består av musikaliska
inslag bör givetvis inte föranleda till att tillställningen blir skattefri, om
nämligen tillställningens syfte och allmänna uppläggning är sådana att den
enligt vanligt språkbruk är att beteckna som kabaret.

Åtskilliga gränsfall kan emellertid förekomma, kanske i synnerhet i
gränsområdet mellan skattefri musikunderhållning — t. ex. jazzkonserter
eller annan lättare musikunderhållning — samt kabaret eller varieté men
även mellan vissa teaterföreställningar och revyer. Utredningen har hänvisat
till den praxis, som på sin tid utvecklade sig i fråga om taxesättningen
vid nöjesbeskattningen. Konsert, operaföreställning och annan musikalisk
föreställning, dramatisk och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig
dans beskattades då efter en lägre taxa än lättare underhållning, såsom
cirkus-, kabaret- och varietéföreställningar. En viss ledning kan måhända
hämtas från de fall, som då kom upp till bedömning. I övrigt torde
man med ledning av vad som är typiskt för de olika slagen av tillställningar
få pröva från fall till fall om skatteplikt föreligger. Vad angår de nyss
antydda fallen av lättare musikunderhållning synes för skattefrihet böra
fordras, att showinslag el. likn. ej förekommer och att åhörarna — möjligen
utöver en presentation av programmet —- inte bjudes på annat än instrumentalmusik
och sång. I fråga om gränsdragningen mellan teater — däri
inbegripet operett- och balettföreställningar — samt revyer, kabareter och
varietéer synes det, i enlighet med vad förut antytts, kunna få betydelse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

om programmet upptar en sammanhängande pjäs — ev. några enaktare —
eller det består av ett flertal sinsemellan tämligen självständiga nummer av
blandat, företrädesvis lättare innehåll.

Av den här intagna ståndpunkten att musikunderhållning skall fritas
från nöjesskatt torde följa att s. k. automatgrammofoner ej skall föranleda
uttag av sådan skatt. Däremot kvarstår skatteplikten i fråga om t. ex. spelautomater
och filmautomater.

Vad jag här förordat påkallar ändringar i 1—3 §§ förordningen om
nöjesskatt, varjämte bestämmelsen i nuvarande 13 § bör upphävas.

Ideella organisationer kan enligt 15 § nöjesskatteförordningen
i viss utsträckning erhålla befrielse från nöjesskatt. Möjligheterna härtill
är emellertid begränsade. Befrielse kan endast erhållas för skattebelopp
t. o. in. 150 kronor för varje föreställning, motsvarande 1 000 kronor i biljettintäkter.
Vidare gäller, att dans, marknads- och tivolinöjen samt biografföreställningar
är undantagna. För sådana tillställningar skall organisationerna
inbetala skatt i vanlig ordning. Idrottstävlingar intar ej
någon särställning; befrielse kan erhållas med högst 150 kronor för varje
tävling.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har långt gående yrkanden
framförts om vidgade möjligheter till skattebefrielse, bl. a. till förmån
för idrottsrörelsen. Utredningen har, närmast med tanke på skattebortfallets
storlek, inte ansett det möjligt att tillmötesgå alla dessa yrkanden.
Utredningens förslag innebär att uppvisningar och tävlingar i icke professionell
sport, idrott och gymnastik helt fritas från nöjesskatt samt att befrielse
enligt reglerna i 15 § skall kunna avse även dans samt marknadsoch
tivolinöjen. Däremot skulle den i nämnda paragraf stadgade gränsen
vid 150 kronor kvarstå.

För egen del finner jag i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser,
att det föreligger ett starkt behov av lättnader för de ideella organisationerna
i fråga om nöjesskatten. Detta gäller inte minst idrottsrörelsen.
Såsom utredningen framhållit måste emellertid begränsningar iakttagas.
1 detta sammanhang får hänsyn bl. a. tagas till de berörda kommunerna.

Utredningens förslag har i stort sett fått ett gynnsamt mottagande vid
remissbehandlingen. Kritik har emellertid inte saknats. Man har i flera ytti
anden vänt sig emot att seriefotboll och boxningsmatcher skall vara fria
lian nöjesskatt samt att skattelindring skall kunna erhållas för tivoli- och
marknadsnöjen. Det har även framhållits att utredningens förslag i främsta
rummet skulle tillgodose de större sport- och idrottsorganisationer, som kan
anordna publikdragande tävlingar, medan de mindre idrottsföreningarna
och övriga ideella organisationer inte skulle erhålla tillräckligt stöd.

Fnligt min uppfattning är den sistnämnda synpunkten värd att särskilt
uppmärksammas. Del är visserligen ett beaklansvärt önskemål att idrottstävlingar
så långt möjligt blir fria från nöjesskatt, och jag kan ej dela de
betänkligheter som anförts mot att fritaga t. ex. seriefotbollen. Emellertid
föreligger det för de mindre idrottsföreningarnas och övriga ideella orga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

nisationers vidkommande elt starkt behov av lättnader. Dessa organisationer
synes arbeta under brydsamma ekonomiska förhållanden. För de nu nämnda
organisationerna skulle det vara av större värde, om de genom höjning
av 150-kronorsgränsen i 15 § kunde tillgodogöra sig mera av intäkterna
från nöjestillställningar som de anordnar till stöd för sin verksamhet. Den
frågan kan då ställas, om tyngdpunkten i den skattelättnad som nu kan
medges skall läggas på att tillgodose de nu nämnda organisationernas behov
eller om en betydande del av det skattebelopp, från vilket det allmänna avstår
— inemot hälften — skall reserveras för att göra de mest publikdragande
sport- och idrottsevenemangen helt skattefria.

Såsom framgår av det nu anförda måste ett val träffas mellan de båda här
antydda alternativen. Man synes med andra ord ha alt välja mellan å ena
sidan utredningens förslag om fullständig skattefrihet för icke professionella
sport- och idrottstävlingar samt å andra sidan att höja 150-kronorsgränsen.

För det sistnämnda alternativet kan ytterligare skäl anföras. Det synes
kunna skapa större rättvisa de olika föreningarna emellan och innebär ändå
en betydande lättnad i fråga om idrottstävlingar o. dyl. Större enkelhet torde
också vinnas i tillämpningen. Bl. a. torde behovet av en gränsdragning mellan
professionell och icke professionell idrott bortfalla. Slutligen undgås
den nackdel med utredningens förslag som ligger däri att enskilda kommuner
skulle kunna drabbas förhållandevis hårt.

Vid övervägande av de skäl som talar för de båda bär nämnda alternativen
har jag funnit att företräde bör ges åt det sistnämnda, d. v. s. att höja
150-kronorsgränsen. Jag förordar att denna gräns bestämmes till 300 kronor,
vilket innebär att biljettintäkter t. o. in. 2 000 kronor för varje tillställning
blir skattefria.

Vad angår utredningens förslag att tillåta sådan skattebefrielse för danstillställningar
samt marknads- och tivolinöjen kan jag inte dela de betänkligheter
som framförts vid remissbehandlingen. För de mindre organisationerna
torde intäkterna av sådana tillställningar ha särskild betydelse. Vill
man, i enlighet med vad jag här förordat, ge dessa organisationer ett effektivt
stöd genom lättnader i nöjesbeskattningen, torde den av utredningen
anvisade vägen vara ofrånkomlig. Jag biträder därför utredningens förslag
i denna del.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att jag inte funnit mig böra nu framlägga
något förslag till ändring i fråga om den krets av organisationer, som
kan få åtnjuta skattelindring. Denna fråga har inte prövats av utredningen.

Utredningens förslag att införa möjlighet till skattebefrielse enligt 16 §
för s kol dan ser finner jag mig kunna biträda. Jag anser dock ej erforderligt
att såsom villkor för skattebefrielse föreskriva att skolans elever
själva skall svara för dansmusiken.

Beträffande utredningens förslag att underhållning i kyrka
skall vara fri från nöjesskatt har i ett yttrande ifrågasatts om en särskild
undantagsbestämmelse är erforderlig. Därvid har påpekats att den under -

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

hållning som kan ifrågakomma även utan särskilt stadgande skulle vara
fri från nöjesskatt. Det har vidare framhållits att den föreslagna bestämmelsen
skulle kunna skapa oklarhet i de fall då gudstjänstlokal samtidigt
utgör allmän samlingslokal. Jag delar den uppfattning som kommit till uttryck
i nämnda yttranden och föreslår därför inte någon särskild bestämmelse
på området.

Däremot vill jag i anslutning till vad som föreslås av några remissinstanser
förorda, att bridgetävlingar likställes med schacktävlingar
och således fritas från skatteplikt.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har olika meningar uttalats
i frågan om de nu aktuella skattelättnaderna bör påverka de statliga
understöden åt teatrar, orkesterföreningar och ideella organisationer. Jag
finner ej erforderligt att pröva denna fråga nu. Uppenbart är emellertid
att de avsedda skattelättnaderna kan komma att bli en av de faktorer, med
vilka man kan få räkna vid bedömningen av det framtida understödsbehovet.

V. Medverkan av företagare i nöjesbranschen
Frågans tidigare behandling

Vid tillämpning av 16 § förordningen om nöjesskatt har, i fråga om nöjestillställningar
som anordnas under medverkan av företagare i nöjesbranschen,
den mellan parterna träffade uppgörelsen tillmätts avgörande betydelse
för frågan om nöjesskattebefrielse. Där behållningen endast till viss
del skall användas för välgörande eller allmännyttigt ändamål, må befrielse
nämligen medges från motsvarande del av nöjesskatten. Åtskillnad har därvid
ansetts böra göras mellan å ena sidan det fall, då nöjesföretagare medverkar
mot andel i intäkterna, och å andra sidan det fall, då företagaren
för sin medverkan erhåller till beloppet bestämd ersättning.

I de likalydande motionerna I: 213 och II: 283 vid 1951 års riksdag framställdes
bl. a. yrkande om sådan ändring av 16 § första stycket, att befrielse
från nöjesskatt enligt detta författningsrum skulle kunna medges även då
företagare i nöjesbranschen medverkar mot andel i intäkterna.

Med anledning härav uttalade bevillningsutskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 12 bl. a. följande.

Som skäl för yrkandet om ändring i gällande bestämmelser har i motionerna
framhållits, att det vore otillfredsställande med en olika behandling
i fråga om befrielse från nöjesskatt av, å ena sidan, det fall då en företagare
medverkade mot andel i intäkterna och, å andra sidan, det fall då förelagaren
för sin medverkan erhölle till beloppet bestämd ersättning. För anordnaren
av nöjestillställningen vore det nämligen, enligt motionärerna, en
fördel med en uppgörelse av det förra slaget, enär han på så sätt kunde avbörda
sig risken för ekonomiskt bakslag.

Kimgl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Med anledning härav vill utskottet framhålla, att anordnandet av nöjestillställning
i flertalet fall givetvis är förbundet med en viss risk. Det får
då antagas, att om en vid nöjestillställning medverkande tivoliägare eller
liknande rörelseidkare åtar sig denna risk, han också betingar sig ofta nog
betydande favörer vid avtalsuppgörelsen, ett förhållande som uppenbarligen
går ut över de intressen, som nöjestillställningen är avsedd att befrämja.
Då nöjesskatteförordningen medger efterskänkande av nöjesskatten i vissa
fall, är motivet härtill givetvis, att statsmakterna på detta sätt velat stödja
ur samhällets synpunkt behjärtansvärda ändamål, vilkas tillgodoseende på
enskilt initiativ i viss utsträckning måste ske med medel, som hopbragts genom
nöjesanordningar av olika slag. Den förmånsställning, som sålunda beretts
nöjestillställningar av denna kategori, måste, såsom framgår av förarbetena
vid bestämmelsernas tillkomst, motsvaras av ett krav från det allmännas
sida, att vid nöjestillställningarna inflytande medel i tillbörlig oinfattning
tillgodoföras ändamål, till vars förmån tillställningarna anordnats.

Någon allmängiltig norm för vad som i detta hänseende skall anses skäligt
lärer icke kunna uppställas. Det torde ej heller böra ifrågakomma att
med anledning av vad i motionerna anförts på ifrågavarande område tillskapa
författningsbestämmelser, som taga sikte på ett visst slags ekonomiska
uppgörelser mellan, å ena sidan, anordnare av nöjestillställningar och, å
andra sidan, medverkande härvid. I stället bör det ankomma på myndigheterna
att i det enskilda fallet träffa avgörande i frågor om befrielse från
nöjesskatt med beaktande av de ekonomiska uppgörelser och övriga omständigheter,
som förekommit i samband med anordnandet av en nöjestillställning.

Frågan om skattebefrielse för nöjestillställningar, vid vilka iöretagare i
nöjesbranschen medverkat, togs åter upp vid 1952 års riksdag. I motionen
I: 155 hemställdes sålunda om utredning angående ändring av 16 § i syfte
att uppnå en enhetlig rättstillämpning. En allmängiltig norm ansågs kunna
uppställas på så sätt att en ekonomisk uppgörelse mellan anordnare av
nöjestillställning och företagare i nöjesbranschen på basis av viss andel i
bruttointäkten eller ock en viss engångsersättning för utfört arbete bedömdes
lika och att nöjesarrangören hade att påräkna fullständig befrielse
från nöjesskatt, därest tillställningen anordnats till förmån för de i 16 §
angivna syftemålen.

Under åberopande av vad 1951 års bevillningsutskott anfört och då det
visat sig, att de i motionen angivna fallen föranlett olika tolkningar, förklarade
bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 18, att utskottet inte ville
motsätta sig, att de berörda förhållandena övervägdes i samband med den
översyn av reglerna om nöjesskatten som utskottet förordat. Hela frågan
om företagarsidans förhållande till de befrielseberättigade anordnarna av
nöjestillställningar borde enligt utskottet därvid allsidigt belysas.

Utredningen

Gällande praxis med avseende på skattebefrielse för nöjestillställningar
under medverkan av nöjesföretagare har enligt utredningen menliga verkningar
för barnensdagsföreningarna. Dessa brukar varje år anordna marknader,
kombinerade med nöjen. Eftersom barnensdagsföreningarna ej alltid

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år i957

har råd att skaffa egna tivolin, brukar de samverka med tivoli- och karusellägare,
och därmed upphör i många fall möjligheten till en eljest självklar
skattebefrielse.

Nuvarande ordning drabbar enligt utredningen helt och hållet anordnaren,
som får taga ansvaret för hela tillställningen och samtidigt utlova i förväg
på ena eller andra sättet bestämd ersättning för nöjesidkarens medverkan.
Det kan, säger utredningen, vara en dålig uppgörelse om ersättningen skall
utgå med andel i biljettintäkterna, men den anordnande organisationen
undviker riskerna för alltför stora förluster. Man kan ej heller pa förhand
avgöra, hur stor publiktillströmningen blir. Det är då en fördel, om den
eller de medverkande nöjer sig med en procentuell andel av intäkterna.

Som regel ger, framhåller utredningen, ett dåligt arrangemang ett sämre
netto. Av denna anledning får det anses vara en fördel, om anordnaren kan
anlita ett större tivoli som dragplåster. Erfarenheterna torde emellertid,
när det gäller barnensdagsfestligheter, ha visat att även tivoliägarna har ett
icke ringa intresse för ett sådant samarbete. Allteftersom barnensdagsrörelsen
får en fastare form, blir givetvis möjligheterna att hävda dess intressen
vid uppgörelser med tivoliägare större.

Enligt utredningen är det från anordnarens sida ett önskemål, att en ändring
genomföres, så att frågan om nöjesskattebefrielse blir oberoende av om
medverkan av nöjesföretagare sker på ena eller andra sättet. I många fall
känner vederbörande anordnare inte till att befrielse från nöjesskatt under
vissa omständigheter ej medges vid medverkan av detta slag. Det blir då
en mindre angenäm överraskning för honom, när han får länsstyrelsens
meddelande härom. För dem, som känner till praxis på detta område, kan
å andra sidan förhållandet tänkas inbjuda till transaktioner i syfte att erhålla
en skattebefrielse, som egentligen inte skolat medges.

Det anförda ger enligt utredningen vid handen, att en ändring är påkallad.
Utredningen föreslår därför, att befrielse enligt 16 § första stycket för viss
tillställning skall avse inträdes- eller därmed likställda avgifter från samtliga
vid tillställningen förekommande anordningar, oavsett om anordnaren
av tillställningen mot bestämd ersättning eller andel i inflytande intäkter
e. d. anlitat annan person, som tillhandahållit anordningarna eller vissa av
dem.

Utredningen erinrar om att de allmänna förutsättningarna för skattebefrielse
enligt första stycket givetvis skall äga tillämpning även för de fall,
varom här är fråga. Skattebefrielse skall självfallet inte medges, oavsett hur
stor del av behållningen som tillfaller välgörande ändamål. Att i författningsväg
bestämma i hur hög grad dylika ändamål skall tillgodoses, för att skattebefrielse
över huvud taget skall kunna medges, har utredningen emellertid
inte ansett lämpligt. Det torde enligt utredningen få ankomma på vederbörande
myndigheter att från fall till fall bedöma detta.

Helt allmänt uttalar utredningen, att nöjestillställningen uppenbarligen
bör ha anordnats främst i syfte att tillgodose de ändamål, som åberopas för
erhållande av skattebefrielse. Den uppkomna behållningens fördelning mel -

Kurigl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

lan anordnaren och nöjesidkaren bör därför tillmätas betydelse i detta sammanhang;
som norm torde härvidlag få uppställas, att en inte alltför obetydlig
del av behållningen skall tillfalla anordnaren och avsättas för välgörande
ändamål.

Någon mera ingående kontroll av behållningens användning vid skattebefrielse
enligt 16 § har, enligt vad utredningen framhåller, hittills inte
utövats från länsstyrelsernas sida. Vid ett genomförande av utredningens
ändringsförslag torde det emellertid bli av större betydelse än tidigare, att
viss kontroll utövas över att behållningen i avsedd utsträckning verkligen
användes för ändamål, som berättigar till nöjesskattebefrielse. Att i författningen
uttryckligen stadga en skyldighet för vederbörande myndigheter
att i efterhand kontrollera behållningens användning finner utredningen
emellertid inte erforderligt. Det ligger dock enligt utredningen i det allmännas
intresse, att en efterföljande kontroll verkligen kommer till stånd, i varje
fall när det gäller större arrangemang. Vederbörande anordnad bör därför
i förekommande fall avkrävas kompletterande redovisning, innefattande
bl. a. uppgifter om medlens placering och användning. Ett samarbete synes
enligt utredningen härvid lämpligen böra ske mellan länsstyrelserna och vederbörande
kommunala myndigheter, vilka sistnämnda också torde ha intresse
av att kontrollera medlens användning.

Den kontroll, varom här är fråga, avser närmast att fastställa huruvida

medlen i sista hand fått en sådan användning, att förutsättningar för nöjesskattebefrielse
alltjämt är för handen. En mera allmän kontroll av den verksamhet,
som bedrives i välgörande syfte här i landet, har utredningen inte
haft anledning att närmare överväga. I detta sammanhang erinrar utredningen
dock om att justitieombudsmannen (ämbetsberättelsen 1956, s. 258
ff.) funnit anledning beröra en närbesläktad fråga, nämligen om myndigheternas
åtgärder för åstadkommande av erforderlig kontroll över lotterier.

Remissyttrandena

Anledningen till att nöjesskattebefrielse inte medgivits för tillställningar,
där tivoliägare medverkat mot ersättning i form av andel i intäkterna, finner
överståthållarämbetet vara att en sådan uppgörelse ansetts utgöra en
presumtion för att tillställningen inte uteslutande tjänat ett allmännyttigt
syfte utan därjämte ett privatekonomiskt. Har däremot ett fast arvode betingats
för tivoliägarens medverkan har presumtionen varit den motsatta.

Vad utredningen föreslagit i fråga om medverkan av företagare i nöjesbranschen
är enligt länsstyrelsen i Kalmar län ägnat att skapa reda och klarhet
i en tidigare svårbemästrad fråga, varför länsstyrelsen med hänsyn härtill
vill tillstyrka vad utredningen föreslagit i detta hänseende, ehuru länsstyrelsen
fortfarande anser det principiellt mindre tillfredsställande att professionella
nöjesföretag undgår nöjesskatt.

Lansstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs och

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

Norrbottens lön finner förslaget välmotiverat och ägnat att undanröja orättvisor
vid bestämmelsernas tillämpning. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför.

Den praxis, som utvecklats vid tillämpningen av 16 § i de fall, då företag
inom nöjesbranschen medverkat vid nöjestillställning, har förutom att den
medfört, att de ekonomiskt svagare organisationerna nödgats erlägga nöjesskatt
medan de bättre ställda undsluppit sådan, även inneburit en stark frestelse
för anordnarna att söka undgå skatt därigenom, att, sedan nöjesföretaget
enligt överenskommelse tillgodoräknats procentuell andel av intäkterna,
utskriva det slutliga avtalet såsom om uppgörelsen avsett i förväg till
beloppet bestämd ersättning. Länsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse alt
nämnda olägenheter genom det tillägg som föreslagits till 16 § komma att
försvinna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anlägger följande synpunkter på föreliggande
problem.

I nöjesskatteförordningen finnas ej regler givna för det fall att anordnare
av nöjestillställning samarbetat med annan, varvid denne förbehållit sig viss
andel i intäkten. I själva verket torde båda regelmässigt vara att anse såsom
»anordnare» i förordningens mening. Skyldighet att avlämna nöjesskattedeklaration
skulle under sådana förhållanden åligga båda. Var och en skulle
deklarera de å honom belöpande intäkterna. Skattebefrielse skulle följaktligen
kunna ifrågakomma endast för den som använde sin behållning för
befrielsegillt ändamål. Med hänsyn till utsikten att erhålla nöjesskattebefrielse,
plägar dock ideell förening vid samarbete med en tivoliägare regelmässigt
ensam ställa sig såsom anordnare till tillställningen. Det dubbla anordnarskapet,
som i realiteten förelegat, och från vilket det varit svårt att bortse,
torde ha varit den främsta orsaken till att bedömningen av dessa ärenden
i beskattningshänseende icke blivit enhetlig.

Innebörden i de nu föreslagna bestämmelserna är enligt länsstyrelsen, att
ett samgående mellan en förening och en tivoliägare i beskattningshänseende
skall medföra, att fallet skall bedömas som om det var fråga om en enda
tillställning. Däremot skapas ej klarhet i den viktiga frågan om förutsättningarna
för skattebefrielse och dennas omfattning i nu avsedda fall. Länsstyrelsen
anför vidare.

Den gjorda hänvisningen till paragrafens första stycke lämnar stöd för att
även s. k. delbefrielse alltjämt skall få ifrågakomma. Då emellertid grunderna
för befrielsens omfattning ej närmare preciserats, kommer svårigheten
att bedöma dessa fall att kvarstå. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör skattebefrielse
vid dessa »dubbla» nöjestillställningar begränsas till att avse den
del av den skattepliktiga bruttointäkten, som svarar mot vad som slutligen
kommit det befrielsegilla ändamålet till godo. Detta torde stå i överensstämmelse
med den princip som uttalats i första stycket av 16 § och bör för förebyggande
av skilda tolkningar komma till klart uttryck i lagtexten. Alt utsträcka
skattefriheten därutöver synes innebära ett oberättigat gynnande av
en nöjesidkares privata intresse.

I anledning av utredningens uttalande om att eu inte alltför obetydlig del
av behållningen skall tillfalla anordnaren och avsättas för välgörande ändamål
anför länsstyrelsen följande.

Detta uttalande torde knappast överensstämma med vad departementschefen
i delta avseende anförde i propositionen nr 344 vid 1945 års höstriks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

dag: »Befrielse från nöjesskatt torde böra ifrågakomma endast om en väsentlig
del av behållningen skall användas för sådant ändamål, varom nu är
fråga, och där anledning icke föreligger till antagande, att ett privatekonomiskt
vinstintresse ligger bakom anordnandet av tillställningen.» Med hänsyn
till behovet av mera klarläggande riktlinjer på detta område vore det
önskvärt att denna fråga bleve föremål för ytterligare överväganden.

Frågan vad som skall anses utgöra »en icke alltför obetydlig del» beröres
även av länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län. Den senare finner
ett klarläggande uttalande på denna punkt erforderligt.

Länsstyrelsen i Hallands län efterlyser synpunkter, som kan vara vägledande
för tillämpningen av bestämmelserna om skattebefrielse, och anför.

Från anordnarens synpunkt ter det sig naturligt att betrakta vad som enligt
överenskommelse tillfaller nöjesföretaget, vare sig fråga är om engångsersättning
eller viss andel i bruttointäkterna, såsom en omkostnad, som
skall frånräknas bruttoinkomsten, innan den »behållning» framkommer,
som jämte eventuellt återburen nöjesskatt är avsedd att tillgodoföras det
välgörande eller allmännyttiga ändamålet. Enligt denna uppfattning tillfaller
ju då hela »behållningen» ifrågavarande ändamål. Skattebefrielse anses
dock kunna vägras, därför att omkostnaderna varit för höga och tillställningen
gynnat privatekonomiska vinstintressen. Detta är en fråga, som bör
bedömas i större sammanhang, eftersom samma problem uppkommer, så
snart omkostnaderna för en välgörenhetstillställning icke kunna anses skäliga.
För undanröjande av nuvarande osäkerhet och åstadkommande av en
någorlunda enhetlig rättstillämpning bör det undersökas, om icke denna fråga
på något sätt kan regleras lagstiftningsvägen. Man skulle ju förslagsvis
kunna tänka sig ett stadgande av innehåll, att befrielse från nöjesskatt, om
ej särskilda omständigheter till annat föranleda, icke bör medgivas för tillställning,
då omkostnaderna varit större än behållningen (inberäknat den
del därav, som eventuellt skall användas för annat än välgörande eller allmännyttigt
ändamål, jämför 16 § första stycket andra punkten nöjesskatteförordningen).
Anordnarna av välgörenhetstillställningar skulle härigenom
lättare kunna bedöma hur omfattande arrangemang de kunna vidtaga med
hänsyn till risken för ekonomiskt bakslag. Blotta tillvaron av ett sådant
stadgande skulle också för arrangörerna innebära en maning till viss försiktighet,
så att de söka åstadkomma förmånliga uppgörelser med de medverkande
och se till, att dessas privatekonomiska intressen icke gynnas otillbörligt.
I händelse av uppenbart missbruk i sistnämnda hänseende bör givetvis
befrielse vägras, även om behållningen överstigit omkostnaderna. A andra
sidan hör i vissa fall befrielse kunna medgivas, även om behållningen
blivit mindre än omkostnaderna, nämligen om dessa i och för sig varit skäliga,
men bruttointäkterna genom ringa publikanslutning på grund av otjänlig
väderlek eller dylikt blivit avsevärt mindre än som beräknats. Villkoret
för skattebefrielse kan också skärpas eller formuleras på annat sätt, t. ex.
så, att omkostnaderna icke få överstiga 1/3 av bruttointäkterna eller dylikt.

Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län bör nöjesskattebefrielsen avse den
nöjesskatt, som belöper på anordnarens intäkter oavsett om dessa uppbäres
direkt av anordnaren eller tillföres denne i form av viss andel av det medverkande
tivolits intäkter. Det kan enligt länsstyrelsens mening inte gärna
antagas, att den del av anordnarens behållning som härrör från ett tivoli
inte kommer att användas till välgörande eller allmännyttigt ändamål. I an -

Kungl. Maj.ts proposition nr titt år 1957

slutning till regeringsrättens praxis på förevarande område har länsstyrelsen
emellertid på senare tid inte medgivit nöjesskattebefrielse i fråga om
den del av behållningen, som härrör från ett medverkande tivoliföretag''. Omsvängningen
medför att anordnad, som tidigare fått nöjesskattebefrielse
även på sin andel i tivoliintäkter, numera får finna sig i att dylika intäkter
frånräknas.

Länsstyrelsen går därefter in på utredningens förslag och anför följande.

Det föreslagna andra stycket i 1(5 § kommer emellertid att ge ökad möjlighet
till befrielse i nu berörda fall. Den föreslagna bestämmelsen innebär
att befrielse skall — bortsett från de biljettintäkter anordnaren själv direkt
uppbär — kunna medges ej endast för nöjesskatt som belöper på anordnarens
andel i biljettintäkter från tivoli utan även på den del av biljettintäkterna
tivolit behåller. Enligt det betraktelsesätt som kommit till ultryck här
ovan skulle det sistnämnda innebära en speciell utvidgning av nu befintliga
befrielsemöjligheter medan stadgandet i övrigt snarast utgör ett förtydligande
till eller anvisning angående tillämpning av den i 16 § meddelade
allmänna regeln om befrielse för välgörande eller allmännyttigt ändamål.

Då nöjesskattebefrielse i nu åsyftade fall enligt förslaget kan komma att
avse hela nöjesskatten även om nöjesskatten delvis belöper på inträdesavgifter
in. in., som tillfalla medverkande tivoliföretag, men av utredningens uttalanden
framgår, att skattebefrielse icke skall medges, oavsett huru stor
del av behållningen som tillfaller välgörande ändamål, uppkommer spörsmålet
i vad mån man i sådana fall skall ingå i prövning av vad som är det
huvudsakliga i en sålunda sammansatt tillställning och huruvida man, i analogi
med vad i 19 § föreskrivits för där åsyftade fall, skall följa någon huvudsaklighetsregel.
Utredningens uttalanden i detta hänseende äro obestämda
och för bestämmelsernas praktiska tillämpning knappast tillräckligt vägledande.
Det vore därför önskvärt att till ledning för de myndigheter, som
ha att under redogöraransvar pröva befrielseansökningar beträffande här
åsyftade fall förutsättningarna för befrielse närmare bestämdes. När det gäller
större organisationer med möjlighet att hävda sig vid uppgörelser med
av dem anlitade nöjesföretagare, behöver kanske något problem i detta hänseende
ej uppkomma. Men det kan måhända ej anses uteslutet, att i andra
fall nöjesföretagaren för sin medverkan ställer sådana villkor, att hans intressen
bli de mest framträdande.

Länsstyrelserna i Kristianstads samt Göteborgs och Bohus län framhäver
risken för missbruk. Den föreslagna ändringen i 16 § kan sålunda tänkas
inbjuda till transaktioner av sådant slag, att professionella nöjesföretag undgår
nöjesskatt i icke avsedd omfattning. Den senare länsstyrelsen antar dock
att de organisationer, som idkar välgörenhet, inte skall låna sig till ett illegalt
utnyttjande av bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län är tveksam, huruvida över huvud taget befrielse
från nöjesskatt för intäkter, som härrör från marknads- och tivolianordningar,
bör medges.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner en delbefrielse, exempelvis i proportion
till hur stor del av bruttointäkterna som kvarstår sedan nöjesförelaget
erhållit sin andel, vara mera rättvisande. En proportionering anses
böra ske även då uppgörelse träffats om procentuell delning av bruttointäkterna
från de olika nöjesanordningarna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

Utredningens uttalande, att behållningens användning i viss utsträckning
bör kontrolleras i efterhand, har upptagits till bedömning av länsstyrelsen
i Kristianstads län, som härom anför följande.

Vad beträffar den efterföljande kontrollen av användningen av behållningen
av tillställningar, för vilka nöjesskattebefrielse beviljats, kommer
denna givetvis att erbjuda svårigheter, icke minst med hänsyn till länsstyrelsens
begränsade personalresurser. Denna kontroll torde enligt länsstyrelsens
mening få inskränkas till de fall, då befrielsen avsett mera betydande
nöjesskattebelopp, något som nöjesskatteutredningen också antyder.
Av värde vore emellertid om anvisningar rörande sättet för efterkontrollens
verkställande utfärdades centralt, t. ex. av riksräkenskapsverket.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län bör denna kontroll ankomma på uppbördsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Älusborgs län anser, att anspråken på kontroll i varje
särskilt fall bör kunna eftergivas, när det gäller tillställningar som anordnats
av vissa organisationer, såsom barnensdagsföreningar, Röda korset och
lottakårer. Endast där särskilda omständigheter ger anledning därtill, anser
länsstyrelsen, att redovisning bör infordras över hur nöjesskatteinedlen
använts.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner det, inte minst med hänsyn till
de skattskyldiga, vara motiverat, att ett klart stadgande om myndigheternas
befogenhet i detta avseende intages i författningen. Länsstyrelsen anför vidare.

Utredningen intager en avvisande inställning till det i nyare praxis tilllämpade
förfaringssättet att i beslut om befrielse enligt 16 § nöjesskatteförordningen
föreskrives, att för visst ändamål avsedda medel skola insättas
å spärrat konto. Länsstyrelsen anser sig för sin del böra uttala en motsatt
uppfattning i frågan, eftersom det i tillämpliga fall rört sig om ganska
stora belopp nöjesskatt, som skola användas för ur samhällets synpunkt angelägna
ändamål, vilkas tillgodoseende icke bör äventyras genom bristfällig
kontroll från det allmännas sida. Därest av någon anledning medlen
böra placeras på annat för sökanden mera vinstgivande sätt, bör självfallet
länsstyrelsen på framställning med ändring av sitt tidigare beslut kunna
medgiva ändrade grunder för beloppens förvaltning.

Folkets husföreningarnas riksorganisation, Sveriges folkbiografer aktiebolag,
Aktiebolaget Folkets hus i Stockholm och Folkrörelsernas programaktiebolag
ansluter sig helt till utredningens uppfattning i denna fråga och
anför härom i sitt gemensamma yttrande följande.

Ett klarläggande av denna punkt i den riktning nöjesskatteutredningen
tänkt sig är välkommet, eftersom länsstyrelserna nu handlar efter vitt skilda
principer. I ena fallet kräver man att hela behållningen av den nöjesskattebefriade
tillställningen skall tillföras spärrkontot, i andra fallet endast
att de restituerade nöjesskattemedlen skall föras dit. Tillställningen anordnas
ju i syfte att även finansiera organisationens löpande verksamhet och
ett beslut att hela behållningen skall tillföras spärrkontot kommer att verka
på så sätt att därigenom föreningen för sin dagliga verksamhet undandrages
en inkomst, som hittills varit nödvändig för den normala driftens
upprätthållande. Det kan utvecklas dithän, att föreningen blir tvungen att

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

låna upp pengar för att kunna fortsätta verksamheten i oförändrad omfattning
på grund av att nettoinkomsten av tillställningen måste överföras
till spärrkonto.

Enligt Barnens dags förening i Stockholm bör man välja den ur administrativ
synpunkt enklaste vägen. Detta kan ske genom att generellt medge
skattefrihet för barnensdagsföreningar och deras tillställningar.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om ansökningsförfarande
verkligen erfordras i fråga om dylika organisationer och om det inte är
tillfyllest med en anteckning om förhållandet på deklarationens baksida.

Länsstyrelsen i Kristianstads län finner däremot i likhet med utredningen,
att ansökningsförfarandet är nödvändigt för kontrollen beträffande användningen
av de medel som det allmänna genom skattebefrielsen avhänder sig.

Vissa länsstyrelser ifrågasätter, om inte ytterligare ändringar och förtydliganden
borde ske för ernående av en enhetlig tillämpning av 16 §. Vad
som skall anses utgöra välgörande eller allmännyttigt ändamål bör enligt
länsstyrelsen i Skaraborgs län bestämmas genom ytterligare exemplifiering
eller utfärdande av särskilda anvisningar.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län bör exempelvis tillställningar, som
anordnas till förmån för de gamlas resor, genom uttryckligt stadgande tillerkännas
nöjesskattebefrielse.

I samband härmed upptager länsstyrelsen i Kopparbergs län följande
spörsmål.

Författningstextens avfattning tyder närmast på att länsstyrelsen här har
att efter skälighetsprövning avgöra, huruvida ändamålet enligt länsstyrelsens
uppfattning är i 16 §:ns mening välgörande eller allmännyttigt. I verkligheten
kan länsstyrelsen icke företaga någon självständig bedömning i detta
hänseende utan är bunden av den tolkning av bestämmelserna som kommit
till uttryck vid den högsta instansens prövning av liknande frågor eller
som kan tänkas komma till uttryck vid eventuell omprövning av det aktuella
fallet.

Länsstyrelsen berör vidare ett av regeringsrätten den 2 december 1954
meddelat utslag i anmärkningsmål och anför i anslutning därtill följande.

Av regeringsrättens utslag framgår, alt regeringsrätten funnit redogöraransvar
icke föreligga för de i länsstyrelsens beslut deltagande, enär detta beslut
meddelats av länsstyrelsen i dess egenskap av besvärsmyndighet. Av
motiveringen till beslutet måste man emellertid draga den slutsatsen, att redogöraransvar
föreligger när länsstyrelse prövar en ansökan och sålunda
icke meddelar beslut i egenskap av besvärsmyndighet. Länsstyrelses bifall
till en ansökan om befrielse från nöjesskatt enligt 16 § Nf medför alltså redogöraransvar
för de i beslutet deltagande befattningshavarna.

Vad som är välgörande eller allmännyttigt har i författningstexten ej närmare
bestämts. Endast genom en uppräkning av några exempel, som ej är
uttömmande, har givits en viss anvisning om arten av befrielsegilla ändamål.
Såsom bestämmelserna äro utformade är således eu skälighetsbedömning
ofrånkomlig. De befattningshavare i länsstyrelsen som företaga sådan
prövning komina därvid kanske till den bestämda övertygelsen att i det ak -

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

tuella fallet det uppgivna ändamålet fyller förutsättningarna för befrielse,
d. v. s. är välgörande eller allmännyttigt i 16 §:ns mening. Då emellertid ett
beslut i enlighet med denna övertygelse kan ådraga dem betalningsskyldighet
för den nöjesskatt, för vilken sökts befrielse, är det inte säkert att de i
länsstyrelsens beslut deltagande våga medgiva befrielse. För länsstyrelsen
förefaller det med hänsyn till arten av den prövning varom här är fråga
orimligt att redogöraransvar skall kunna utkrävas.

Skall den verkliga prövningen av ansökningar om skattebefrielse enligt
16 § fortfarande ankomma på länsstyrelse, anser länsstyrelsen, att bestämmelserna
bör utformas så, att av dessa klart framgår vad" som är att hänföra
till välgörande eller allmännyttigt ändamål. Om så ej kan ske, förordar länsstyrelsen
att avgörandet i befrielsefrågor överflyttas till en myndighet, som
inte är underkastad redogöraransvaret.

Departementschefen

Enligt 16 § nöjesskatteförordningen kan länsstyrelsen medgiva befrielse
från nöjesskatt, om behållningen av en tillställning uteslutande skall användas
för välgörande eller allmännyttigt ändamål. Skall behållningen endast
delvis användas för sådant ändamål, kan befrielse medges från motsvarande
del av nöjesskatten.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har viss tvekan förelegat
om hur dessa bestämmelser skall tillämpas, när tivoliägare eller andra
företagare i nöjesbranschen medverkat vid tillställningen i fråga. Som regel
har befrielse medgivits, då medverkan skett mot bestämd ersättning men
däremot inte då företagaren erhållit andel av intäkterna.

Förhållandet har väckt kritik, och utredningen har i anledning härav
föreslagit en kompletterande bestämmelse av innebörd att nöjesskattebefrielse
i nu avsedda fall skall avse inträdes- eller därmed likställda avgifter
från samtliga vid tillställningen förekommande anordningar, även om annan
person mot bestämd ersättning eller andel i inflytande intäkter el. dyl.
tillhandahållit anordningarna eller vissa av dem. I anslutning till förslaget
uttalar utredningen att man bör kräva att en inte alltför obetydlig del av
behållningen skall tillfalla anordnaren och avsättas för välgörande ändamål.
Enligt utredningen följer detta av det allmänna kravet på att tillställningen
i fråga bör ha anordnats främst i syfte att tillgodose de ändamål, som åberopas
för att erhålla skattebefrielse.

I likhet med utredningen finner jag det mindre lämpligt att frågan om
nöjesskattebefrielse, såsom torde följa av den nuvarande bestämmelsen,
blir beroende av i vilken form ersättning utgår till den medverkande företagaren.
Såsom framhållits kan det allmännyttiga ändamål, för vilket tillställningen
anordnas, under vissa förutsättningar antas bli bättre tillgodosett,
om företagaren erhåller andel i bruttointäkterna än om han får fast
ersättning. Å andra sidan torde, när fast ersättning utgår, även denna i
regel innefatta en viss vinst för den medverkande företagaren.

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1057

Syltet med ifrågavarande bestämmelser är, att den nettointäkt som skall
tillfalla det välgörande eller allmännyttiga ändamålet inte skall minskas
genom att anordnaren bär att erlägga nöjesskatt. Svårigheterna att nå delta
syfte torde i främsta rummet sammanhänga med att befrielsen sålunda tager
sikte på en nettointäkt, medan nöjesskatten och därmed indirekt befrielsebeslutet
avser bruttointäkter. Genom utredningens förslag har, såsom
flera länsstyrelser påpekat, dessa svårigheter inte helt övervunnits. Det
torde över huvud taget vara ogörligt att uppställa automatiskt verkande regler,
varigenom befrielse erhålies för ett nöjesskattebelopp som någorlunda
exakt motsvarar den för det välgörande eller allmännyttiga ändamålet avsedda
ncttobehållningen.

För att uppnå ett sådant resultat synes det erforderligt att länsstyrelserna
får befogenhet att mera fritt pröva frågan med vilket belopp befrielse bör
medges. Detta kan ske sålunda, att länsstyrelsen, med utgångspunkt från den
behållning som — utan avdrag för nöjesskatt — är avsedd att tillfalla det
allmännyttiga eller välgörande ändamålet, beräknar en häremot svarande
skälig bruttointäkt och därpå belöpande nöjesskatt. Vid en sådan beräkning
synes böra beaktas förhållandet mellan de intäkter, som tillfaller anordnaren
och den medverkande företagaren, respektive ev. fast ersättning
som erlagts till den senare, publiktillströmningen och andra omständigheter
som påverkat förhållandet mellan nettointäkten och bruttointäkten.

En sådan bestämmelse gör det möjligt att ge skälig nöjesskattebefrielse
även om endast en mindre del av behållningen skall gå till välgörande eller
allmännyttigt ändamål. Å andra sidan kan det i huvudsak förhindras, att
befrielse erhålies för den del av bruttointäkterna som motsvaras av vinst
för den medverkande företagaren. Bestämmelsen bör utformas så att befrielse
kan erhållas även om tillställningen gått med underskott. För den händelse
tillfredsställande utredning icke kan vinnas i nu angivna hänseenden
synes en schablonmässig minimiregel önskvärd. Denna synes kunna utformas
så att nöjesskattebefrielse, om förutsättningar för sådan i övrigt föreligger,
skall medges med minst 30 procent av den nettointäkt som skall tillfalla
det uppgivna ändamålet. Nettointäkten skall härvid upptagas utan
avdrag för erlagd nöjesskatt.

Den bär ifrågasatta schablonregeln skulle innebära, att om 10 000 kronor
återstår till det välgörande eller allmännyttiga ändamålet, sedan kostnaderna
fråndragits, befrielse erhålies för ett skattebelopp av 3 000 kronor. Delta
belopp motsvarar en biljettintäkt av 20 000 kronor.

Har bruttointäkten i själva verket varit högre, ankommer det på anordnaren
att förebringa utredning om att omkostnaderna, eller åtminstone viss
del därav, varit skäliga och sålunda icke innefattat nämnvärd vinst för den
medverkande företagaren. För full skattebefrielse bör sålunda fordras, att
det göres troligt att företagaren i huvudsak avstått från vinst.

I enlighet med det anförda föreslår jag, alt 16 § erhåller ändrad lydelse
av innebörd, att om behållning av nöjestillställning skall användas för välgörande
eller allmännyttigt ändamål, må länsstyrelsen efter hörande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år J957

vederbörande kommun medgiva befrielse från nöjesskatt med belopp som
finnes skäligt med hänsyn till storleken av behållning, som skall tillfalla sådant
ändamål, och övriga förekommande omständigheter, dock med minst
30 procent av nämnda behållning, beräknad utan avdrag för nöjesskatt. Liksom
hittills bör gälla, att befrielse från den kommunen tillkommande andelen
av skatten ej får medgivas mot kommunens avstyrkande.

Den här förordade bestämmelsen bör i tillämpliga delar även gälla i fråga
om det tidigare berörda spörsmålet om skattebefrielse för skoldanser.

I några yttranden har föreslagits, att exemplifieringen i 16 § av välgörande
och allmännyttiga ändamål måtte kompletteras i vissa hänseenden. Jag
är inte beredd att nu lägga fram något förslag i denna fråga, som ej närmare
berörts av utredningen. Tillfogas kan, att det i denna del föreligger
åtskilliga avgöranden i högsta instans, vilka synes kunna ge myndigheterna
erforderlig vägledning.

Av skäl som utredningen anfört finner jag ej erforderligt att införa särskilda
bestämmelser angående kontroll över att behållningen av nu avsedda
tillställningar kommer de uppgivna ändamålen till godo. I anslutning
till vad som anförts vid remissbehandlingen vill jag emellertid anmärka,
att det inte synes vara något att erinra mot nuvarande praxis att
i vissa fall kräva att behållningen eller del därav insättes på spärrat konto.

En länsstyrelse har i sitt yttrande ingått på frågan om redogöraransvaret
för befattningshavare hos länsstyrelsen vid prövning av vissa ärenden om
nöjesskattebefrielse. Jag skall senare i samband med bestämmelserna om
besvär i nöjesskattemål återkomma till denna fråga.

VI. Restaurangdansbeskattningen
Gällande bestämmelser m. m.

Nöjesskatten är i princip utformad såsom en skatt på den avgift besökaren
av en nöjestillställning har att erlägga. Härifrån är dock i 5 §
nöjesskatteförordningen undantag stadgat i fråga om danstillställningar,
som anordnas i lokal eller a plats, där utskänkning av spritdrycker, vin,
pilsnerdricka eller alkoholfria drycker samtidigt må äga rum, eller i annan
lokal, som står i obehindrad inre förbindelse med sådan lokal. För danstillställning
av detta slag skall nöjesskatt utgå, »ändock att särskild avgift
för tillträde till danstillställningen icke uppbäres». Syftet härmed har varit
att inrymma även den s. k. restaurangdansen under beskattningen.

För danstillställning utgår nöjesskatten efter samma grunder som för
flertalet övriga nöjestillställningar, alltså med 15 procent å bruttopriset för
varje biljett, inberäknat skatten. Restaurangdansbeskattningen har emellertid
nödvändiggjort särskilda bestämmelser för de fall, då avgift för tillträde
till danstillställningen inte uppbäres eller uppbäres med alltför lågt belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Enligt 8 § skall skatten i fråga om restaurangdansen beräknas som om
avgift för varje person, vilken äger rätt att deltaga i dansen, erlagts med

a) fem kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga rum;

b) tre kronor, där utskänkning av vin men ej av spritdrycker må äga
rum; samt

c) en krona 50 öre, där utskänkning av endast pilsnerdncka eller alkoholfria
drycker må äga rum.

Uttages vid sådan danstillställning avgift för varje dans, skall nöjesskatt
utgå som om avgiften för varje dansande par utgjorde minst 50, 30
eller 15 öre för de ovan angivna olika slagen av utskänkningsställen.

I motionen II: 138 vid 1952 års riksdag föreslogs en sådan ändring av
nöjesskatteförordningen, att skatt inte vidare skulle utgå på restaurangdans,
såvitt anginge sprit- och vinrestauranger. Motionärerna anförde bl. a.
följ ande.

Det synes vara en orättvisa att de, som på grund av sitt yrke eller tjänst
äro tvingade att frekventera näringsställen, skola behöva betungas med
ovidkommande skatteutgifter. Särskilt hårt drabbas handelsresande, som
äro hänvisade till att intaga sina måltider på de hotell, dar de taga in.
Någon valfrihet mellan olika restauranger står dem ofta inte till buds utom
i de större städerna.

Denna dansskatt har dessutom vållat restaurangnäringen, semesterresande,
turister och handelsresande mycken irritation, krångel och besvär.

Bevillningsutskottet, som tog upp denna fråga i sitt förutnämnda betänkande
nr 18, var inte berett att förorda beskattningens avskaffande för spntoch
vinrestaurangernas del. Däremot ansag utskottet särskild uppmärksamhet
böra ägnas frågan om uttagande av nöjesskatt av sådana gäster,
som uppenbarligen besöker restaurang i annat syfte än för att dansa. En undersökning
om vad som kunde åtgöras för att förhindra detta ansags lämpligen
böra ske i samband med den av utskottet förordade översynen av
nöjesskatteförordningen.

Utredningen

Restaurangdansbeskattningen har enligt utredningen med sin nuvarande
utformning varit en källa till ständig irritation för restaurangägare, personal
och gäster. Det vill synas, som om denna irritation speciellt föranletts
av de svårigheter som uppkommit, när det gällt att i praktiken tillämpa regeln
att det är själva deltagandet i dansen, som skall beskattas. Därtill kommer,
att bestämmelserna i denna del tillämpas högst olika.

Att anordna ifrågavarande beskattning så, att anledningarna till irritation
från restauranggästernas sida undanröjes, är, enligt vad utredningen
framhåller, i och för sig svårt. Gäller det därutöver att överväga, vad som
kan göras för att undvika att nöjesskatt uttages av sådana gäster, som besöker
restaurang i annat syfte än för att dansa, finner uliedningen det
ännu svårare att nå en praktiskt genomförbar lösning. Den av bevillningsut 5

Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 66

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

skottet förordade undersökningen har emellertid i direktiven utvidgats till
att avse bestämmelsernas materiella innehåll och över huvud taget gällande
principer för beskattningen av restaurangdans.

Utredningen erinrar om att skattens införande på sin tid motiverades med
att restaurangerna undgick nöjesskatt för sina danstillställningar genom
att under danskvällar höja sina supépriser i stället för att uttaga särskild
inträdesavgift. Eftersom skatten är avsedd att i sista hand bäras av publiken,
torde det inte enbart ha varit rättvisesynpunkter mellan restauranger
och andra anordnare av dans utan även hänsynen till publiken som därvid
varit utslagsgivande. Någon större betydelse ur fiskalisk synpunkt kunde
en beskattning av restaurangdansen däremot knappast beräknas få.

I den utredning, som föregick restaurangdansbeskattningens införande
1943, beräknades denna skatt komma att inbringa drygt 1,5 milj. kronor per
år. En sedermera inom riksräkenskapsverket verkställd bearbetning av de
vid uppbördsredogörelserna för kalenderåret 1948 fogade nöjesskattedeklarationerna
gav emellertid vid handen, att den under nämnda år debiterade
nöjesskatten, vad gäller restaurangdans, för hela riket uppgick till 748 597
kronor 82 öre.

Inkomstutfallet för år 1948 uppgick således, konstaterar utredningen, inte
till stort mer än hälften av vad som beräknats årligen inflyta i nöjesskatteintäkter
för restaurangdansen. Emellertid har nöjesskatteintäkten å restaurangdans
ånyo ökat. För budgetåret 1953/54 skall den enligt utredningen ha
uPPSått till inemot 1,3 milj. kronor.

Utredningen påpekar emellertid, att de här återgivna uppgifterna inte är
fullt jämförbara. Det ursprungligen beräknade inkomstutfallet grundar sig
sålunda på uppgifter om antalet danstillställningar i samband med utskänknmg
år 1941. Uppgifterna för år 1948 och budgetåret 1953/54 grundar sig
båda på riksräkenskapsverkets deklarationsunderlag, men är ändå inte sinsemellan
jämförbara, beroende på att olika statistiska metoder kommit till
användning vid bearbetningen av deklarationsmaterialet.

För att få fram jämförbara siffror har utredningen från överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser inhämtat uppgifter för åren 1948, 1953
och 1954 om antalet offentliga danstillställningar på restaurang i samband
med utskänkning av spritdrycker och vin samt antalet anordnare av dylika
tillställningar.

Utredningen har på grundval av dessa uppgifter upprättat följande sammanställning
över antalet danstillställningar. Sammanställningen utvisar att
frekvensen i fråga om nöjestillställningar av ifrågavarande slag beskrivit
en utvecklingskurva liknande den, som kunnat konstateras med ledning av
uppgifterna rörande inkomstutfallet.

Spritrestauranger

Vinrestauranger

1941

1948 195:1 1954

13 691 18 040 18 787

1 044 1 356 1 371

14 735 19 396 20 158

18 149

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Vid den ursprungliga beräkningen av skatteutfallet antogs, att antalet
dansande vid dylika tillställningar i medeltal uppgår till 100 personer. Med
motsvarande beräkning kan restaurangdansen under åren 1948, 1953 och
1954 antagas ha inbringat nedan angivna belopp.

1948 .............................. 1,075 milj. kronor

1953 .............................. 1,414 » »

1954 .............................. 1,471 » »

Uppgifterna om antalet anordnad av restaurangdans i samband med utskänkning
av spritdrycker och vin visar också på en ökning sedan 1948. För
hela riket har antalet anordnare av dylika tillställningar uppgått till:

	1948	1953	1954
Spritrestauranger ........	........ 339	372	387
Vinrestauranger...........	........ 28	35	35
	367	407	422

Svårigheterna att öva kontroll över och ernå en likformig tillämpning av
restaurangdansbeskattningen finner utredningen tala för att den ej bör bibehållas
i sin nuvarande form. Med utgångspunkt härifrån har utredningen
prövat olika möjligheter att lösa sin uppgift.

Därvid har det legat närmast till hands att överväga en ändring av bestämmelsernas
tillämpning och i framtiden uttaga skatt av alla restaurangbesökare
danskvällar. Helt andra kontrollmöjligheter skulle härigenom vinnas.
I stället för att sälja dansbiljetter skulle man genomgående kunna taga
upp skatten på notan. Om restaurang önskar uttaga skatten genom att i stället
höja supépriset i motsvarande mån eller själv svara för dansskatten,
föreligger ändå möjlighet att kontrollera skatten genom att paragonnotor,
bongar etc. sparas. Utredningen konstaterar emellertid, att en sådan utvidgning
av restaurangdansbeskattningen skulle komma att rubba själva grunden
för densamma, eftersom skatten härigenom skulle komma att avse
restaurangbesöket som sådant.

Vid olika tillfällen har förslag framförts om att uttaga restaurangdansskatt
enligt någon schablonmetod. Utredningen har tagit tanken på en schablonbeskattning
under närmare övervägande, eftersom man genom en schablonmässig
beräkning av skatten kunde beräknas inte blott undgå de nuvarande
olägenheterna utan även uppnå större enkelhet i beskattningen. Resultatet
av dessa överväganden redovisas sålunda.

Enklaste formen för en schablonbeskattning skulle väl vara att belägga
varje danstillställning med en till beloppet på förhand fastställd skatt, oberoende
av restaurangernas storlek etc. En sådan lösning är av praktiska skäl
att föredraga men skulle -— det inses genast — komma att drabba restaurangerna
ganska orättvist. Eftersom en enhetsschablon torde böra motsvara
ett genomsnitt av nuvarande skattebelastning och av denna anledning komma
att ligga relativt högt, skulle beskattningen i denna form även komma
att medföra en icke obetydlig skatteskärpning för de mindre dansrestaurangerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Rättviseskäl tala således för en differentiering av schablonbeskattningen.
Eitersoin det i princip är restauranggästerna, som skatten i sista hand avses
skola träffa, bar det därvid förefallit mest naturligt att grunda en schablonmässig
beräkning av skatten på vederbörande dansrestaurangers kapacitet,
d. v. s. förmåga att taga emot gäster. En sådan beräkningsgrund torde
dessutom vara mera stabil än övriga tänkbara sådana, exempelvis restaurangernas
omsättning.

Utgår man från att skattebelastningen vid en schablonbeskattning av restaurangdansen
så nära som möjligt skall ansluta sig till nuvarande beskattning’
bör differentiering ske icke blott efter restaurangernas kapacitet utan
aven allteftersom fråga är om sprit-, vin- eller andra dansrestauranger. Skatteskalan
bör vidare beräknas på basis av gällande skattesatser.

Genom en allt längre gående differentiering av skatten skulle man i viss
utsträckning kunna undgå de nackdelar, som äro förknippade med en enhetlig
skatt av schablontyp. En schablonbeskattning på grundval av restaurangernas
kapacitet skulle emellertid i vissa fall ändå medföra, att vederbörande
restauratör finge erlägga skatt med belopp, som överstiger vad han
enligt nuvarande bestämmelser maximalt kunnat komma upp till. Den skulle
vidare komma att medföra en klassificering av restaurangerna även efter
deras kapacitet. För att få avsedd effekt skulle differentieringen slutligen
behöva göras så omfattande, att de praktiska fördelarna av en sådan lösning
törsvinna.

Utredningen har slutligen prövat det i riksdagsmotioner och eljest framförda
alternativet att avskaffa restaurangdansbeskattningen. Som skäl härlör
hade bl. a. åberopats skattens ringa statsfinansiella betydelse. Det hade
gjorts gällande, att många restauranger skulle ha gått ifrån att anordna
dans. I stället hade man i allt större utsträckning övergått till att anordna
dans i förhyrda festvåningar.

Utredningen anser emellertid, att dess undersökning rörande skatteutfallet
inte ger belägg för dessa uppgifter. Dessutom får man enligt utredningen
vakna med att redovisade skatteintäkter, med hänsyn till den bristfälliga
kontrollen, knappast kan beräknas ge en tillförlitlig bild av skattens ekonomiska
räckvidd. Utredningen stöder denna sin uppfattning på en frekvensundersökning,
som redovisas sålunda.

För att få en uppfattning om i vilken utsträckning nöjesskatt redovisas
av restaurangerna ha vi genom vederbörande uppbördsmyndigheter införskaffat
vissa uppgifter angående restaurangerna i fem städer och lika många
landskommuner. Uppgifterna avse restaurangernas kapacitet, antalet under
ar 1954 anordnade danstillställningar och i anslutning därtill redovisad nöjesskatt.
Kapaciteten har i varje särskilt fall bedömts efter restaurangens
serveiingsyta, antal bord och platser. Uppgifterna härom avse själva dansrestaurangens
och därmed »i obehindrad inre förbindelse» stående serveringslokalers
maximala kapacitet under danskvällar.

Föreliggande uppgiftsmaterial omfattar 60 restauranger. Dessa hade under
år 1954 anordnat sammanlagt 4 325 danstillställningar.

Det av dessa restauranger redovisade antalet dansande i genomsnitt per
danstillställning varierar högst avsevärt. Variationerna röra sig mellan 15,5
och 113,0 % a\ deras kapacitet. I tre fall förekommer en genomsnittsfrekvens,
som ligger över 100 %. 27 restauranger ha redovisat dansande gäster
med minst 50 % av hela sin kapacitet. Av dessa uppvisa 13 restauranger
en genomsnittsfrekvens av 75 % och däröver. Flertalet, nämligen 33 restauranger,
ha redovisat mindre än 50 % dansande gäster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

En jämförelse har också gjorts mellan den nöjesskatt, som maximalt
skulle ha erlagts av respektive restauranger vid fullsatt hus, och redovisad
sådan skatt. Slutsummorna och differensen dem emellan uppgå till

beräknad nöjesskatt...................... 619178

redovisad nöjesskatt...................... 258 786

differens 360 392

I genomsnitt ha restaurangerna redovisat 41,8 % av den på grundval av
deras kapacitet beräknade totala nöjesskatten.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att några fiskaliska skäl
knappast kan åberopas för vare sig ett bibehållande eller avskaffande av
restaurangdansbeskattningen. För en fortsatt beskattning av restaurangdansen
skulle närmast tala rättvisesynpunkter. Att finna någon tekniskt hållbar
och för såväl restaurangägare som -gäster tillfredsställande form för densamma
har emellertid, enligt vad utredningen framhåller, visat sig vara förenat
med betydande svårigheter.

Av skäl som förut angivits har utredningen avvisat såväl möjligheten att
beskatta samtliga gäster som alternativet att införa schablonbeskattning.
Enär utredningen inte funnit några ytterligare alternativ, värda att tagas
under övervägande, och då den inte vill förorda en fortsatt beskattning efter
nuvarande linjer, föreslår utredningen att skatten på restaurangdans skall
upphöra.

Denna skatt uppgick, enligt vad som framgår av föreliggande statistiska
material, budgetåret 1953/54 till drygt 1,2 milj. kronor. Anledning saknas
enligt utredningen att räkna med att någon större förändring av skatteutfallet
sedan dess ägt rum. Ett genomförande av utredningens förslag kunde
således beräknas medföra ett skattebortfall av i runt tal 1,2 milj. kronor.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning, att bestämmelserna
om beskattning av restaurangdans bör upphöra.

Statskontoret, riksräkenskapsverket och statens priskontrollnämnd har
sålunda intet att erinra mot att denna beskattning upphör.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.

Vad beskattningen av restaurangdans beträffar torde visserligen denna ha
förekommit så länge att anordnarna av sådan dans med all sannolikhet hunnit
utbilda ett system för, hur den skall ordnas utan att uttagandet av nöjesskatt
vållar irritation. Några tekniska olägenheter torde alltså icke behöva
möta mot dess bibehållande. Då emellertid skattens borttagande skulle i
olika avseenden medföra lättnad för restaurangerna samt en sådan lättnad
får i nuvarande läge för branschen anses önskvärd, vill länsstyrelsen icke
motsätta sig utredningens förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som livligt tillstyrker utredningens förslag,
anför bl. a.

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Att skatt stundom måste avfordras den, som besöker restaurang för att
där intaga måltid men ej för att dansa, är icke tillfredsställande. Av naturliga
skäl är det vidare svårt för uppbördsmyndigheterna att övervaka bestämmelsernas
efterlevnad. Osäkerheten om deras rätta tolkning torde ha
föranlett en viss eftergivenhet vid deras tillämpning. I varje fall har denna
ej blivit enhetlig. Härtill kommer att någon enhetlig praxis ej heller utbildats
i fråga om sättet för skattens uttagande från den restaurangbesökande
allmänheten.

I tillstyrkande riktning uttalar sig vidare länsstyrelserna i Kalmar, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Kopparbergs län.

Överståthållarämbetet anser, att det kan bli en konsekvens av förslagets
genomförande att dans på de s. k. danssalongerna skulle kunna bli skattefri.
Ämbetet anför.

Anses restaurangdansbeskattningen böra slopas är en begränsning av skattefriheten
till att avse dans å de egentliga restaurangerna därför nödvändig.
Även med en sådan begränsning kvarstå dock åtskilliga mindre tillfredsställande
sidor av förslaget. Den vidlyftiga diskussionen kring dessa spörsmål
skall dock här icke återupprepas. Det må här blott framhållas att skälen
för restaurangdansskattens avskaffande för Stockholms del icke gälla med
samma styrka som på vissa andra håll i landet. De lokala förhållandenas inverkan
leder tankarna på någon anordning, varigenom det skulle överlåtas
åt vederbörande kommuner att avgöra om ifrågavarande beskattning skulle
upprätthållas inom kommunen eller ej. Ämbetet har dock ej kunnat finna en
lösning efter en sådan linje möjlig.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar risken för att andra företagare
inom nöjesbranschen än de, som för närvarande anordnar danstillställning
utan att taga särskild avgift för tillträde till densamma, kan komma
att uttaga avgiften genom pålägg på förtäringen. Som exempel nämner
länsstyrelsen dansetablissement med möjlighet till servering.

Länsstyrelserna i Värmlands och Västerbottens län anser, att restaurangdansbeskattningen
bör bibehållas.

Svenska stadsförbundet är av samma uppfattning och uttalar, att utredningen
ej anfört bärande skäl för sitt förslag beträffande restaurangdansen.

Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet landsbygdens folk, Folkpartiets
ungdomsförbund, Svenska musikerförbundet och Stim biträder däremot
utredningens förslag.

Så är även fallet med branschens egna organisationer.

Sveriges hotell- och restaurantförbund finner det ådagalagt, att restaurangdansskatten
varit förbunden med avsevärda tillämpningssvårigheter, att några
enhetliga principer och former för dess upptagande inte gått att tillskapa,
att den utgjort en källa till besvär och irritation såväl för företagen som för
gäster samt att den varit av ytterligt ringa finansiell betydelse, särskilt sett
i förhållande till de olägenheter och kostnader den dragit med sig.

Svenska turisthotellens riksförbund anlägger följande synpunkter på restaurangdansskatten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

När dans anordnats för uteslutande inom anläggningen boende gäster har
enligt gällande bestämmelser ingen dansskatt ultagits. Härigenom har ett
antal mera avsides belägna företag, som knappast besökas tillfälligt, ej behövt
besvära sina gäster med att av dem uttaga dansskatt. De företag däremot,
som tillika besökts av icke boende gäster, även om dessa skulle vara
ett litet fåtal, har tvingats att uttaga skatt icke allenast av de tillfälliga gästerna
utan jämväl av samtliga boende gäster, enär dansen då ansetts gälla
som offentlig danstillställning. Det är lätt förklarligt, att de boende gästerna
vid sådana tillfällen har svårt att förstå, att vederbörande hotellägare endast
följer myndigheternas anvisningar. De är snarare benägna att uppfatta dansskatteplikten
som trakasseri och egennytta från ägarens sida. Vad gäller
badortsföretagen på kusterna, där publiken till betydligt större antal består
av icke boende gäster, har alltid dansskatt uttagits av alla gäster, boende
och icke boende. Även där har gästerna irriterats av skatten, speciellt som
samtliga gäster i allmänhet är hänvisade till företagets matsal, vilken ofta
även tjänstgör som sällskapsrum. Ett annat irritationsmoment tillkommer
också, nämligen att vid försäljning av dansbiljetterna försöka skilja på dansande
och icke dansande gäster, en bedömning som givetvis aldrig kan bli
tillförlitlig. En semesterfirare, svensk eller utländsk, anser i varje fall, alt
dans måste vara en självskriven underhållning på en semesteranläggning, och
helt allmänt kan sägas, att han ännu inte, trots att dansskatten uttagits under
så många år, kunnat acceptera densamma. Härtill bidrar de ovan redovisade
avvikelserna vid tillämpningen inom företag av olika karaktär. Men
inte endast inom olika företag blir tillämpningen avvikande, utan de olika
kommunerna visar också skiftande intresse för skattens uttagande.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag hälsar i likhet med branschorganisationerna
utredningens förslag i denna del med tillfredsställelse.

Departementschefen

Nöjesskatt utgår i allmänhet endast för tillställningar, till vilka inträdesavgift
upptages, och skatten beräknas på grundval av de influtna avgifterna.
I fråga om danstillställningar på restaurang föreskrives emellertid skyldighet
att erlägga nöjesskatt, även om inträdesavgift ej begäres; skatten uträknas
på fiktiva sådana avgifter. Reglerna härom har främst ansetts motiverade
av intresset att åstadkomma rättvisa mellan besökare av olika slags
danstillställningar. Även önskemål att tillföra det allmänna skatteintäkter
torde emellertid ha inverkat.

Av betänkandet framgår, att svårigheter mött vid bestämmelsernas tilllämpning.
Det har inte kunnat undgås, att skatt uttagits i fall då detta i och
för sig inte varit motiverat .av bestämmelsernas syfte; dansskatt har sålunda
fått erläggas även av andra restauranggäster än dem som deltagit i dansen.
Praxis torde av tillgängliga uppgifter att döma ha varit växlande. Vidare kan
framhållas, att intäkterna av restaurangdansbeskattningen blivit avsevärt
lägre än man räknat med vid bestämmelsernas införande.

Utredningen har prövat ett flertal olika alternativ till ändrad utformning
av restaurangdansbeskattningen, varigenom de nyss antydda olägenheterna
skulle kunna undvikas. Emellertid har utredningen inte ansett sig kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

förorda något av dem. De skäl som därvid anförts finner jag bärande. Vid
remissbehandlingen har icke heller gjorts något uttalande till förmån för
dessa alternativ.

Under sådana förhållanden synes valet höra stå mellan att bibehålla de
nuvarande bestämmelserna oförändrade och att i enlighet med utredningens
förslag slopa den särskilda restaurangdansbeskattningen.

Från fiskalisk synpunkt har denna beskattning ringa betydelse. Det viktigaste
skälet att bibehålla densamma skulle vara att försöka åstadkomma
likformighet mellan besökare av dansrestauranger och deltagare i andra
danstillställningar. I detta hänseende torde restaurangdansbeskattningen
utan tvivel ha haft viss betydelse. Det kan också med visst fog sägas, att
danstillställningar på restaurang är typiska nöjestillställningar.

Dessa skäl förlorar emellertid åtskilligt av sin tyngd, när erfarenheten visar
att beskattningen kommit att drabba andra gäster än som besökt vederbörande
restaurang i syfte att dansa. Den avsedda likställigheten mellan
deltagare i olika slags danstillställningar har med andra ord medfört en
orättvisa i annat hänseende. Härtill kommer att dansen på en restaurang
åtminstone för en del gäster — även sådana som deltar i dansen — icke utgör
det huvudsakliga motivet för restaurangbesöket utan mera har karaktär
av en extra attraktion. Såsom framgår av det förut sagda har olägenheter
även framkommit i form av bristande enhetlighet i tillämpningen.

I några yttranden har befarats att ett avskaffande av restaurangdansbeskattningen
skulle kunna föranleda andra anordnare av danstillställningar
än restauratörer att kringgå bestämmelserna om nöjesskatt genom att ersätta
inträdesavgiften med skyldighet att intaga förtäring till högt pris.
Dessa betänkligheter kan jag inte dela. Det torde nämligen sammanhänga
med företagets karaktär av restaurang eller icke, om det kan anordna servering
i sådan omfattning att intäkterna därav förslår till att täcka omkostnaderna
för tillställningen. I konsekvens härmed skall självfallet restaurang,
som avfordrar gästerna särskild inträdesavgift, kuvertavgift el. dyl.
under dansaftnar, i vanlig ordning erlägga nöjesskatt.

Av de här redovisade skälen har jag funnit mig böra biträda utredningens
förslag att upphäva de särskilda bestämmelserna i 5 och 8 §§ nöjesskatteförordningen
om beskattning av danstillställningar på restauranger.

VII. Beskattningen av varieté- och annan underhållning
på restaurang
Utredningen

Genom rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521), vilken
trätt i kraft den 1 oktober 1955, har en viss uppmjukning skett av förbudet
att utan särskilt medgivande utskänka rusdrycker i samband med
föreställning, till vilken allmänheten äger tillträde, det s. k. varietéförbudet.
Det tidigare generella undantaget för konsert har således utsträckts till att
avse sång, konsert, uppläsning och annan därmed jämförlig underhållning

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

på restaurang. För utskänkning av rusdrycker vid föreställning eller underhållning
av annat slag fordras däremot alltjämt särskilt medgivande,
som lämnas av länsstyrelsen.

Nöjesskatt utgår enligt gällande bestämmelser för varieténnderhållning
och därmed jämförlig föreställning på restaurang, i den mån särskild avgift
uttages för tillträde till densamma. Utredningen har haft att överväga en sådan
ändring av nöjesskatteförordningen, att skatt skall kunna uttagas även
i det fall att särskild avgift inte avlordras restauranggästerna. Denna fråga
hade i direktiven sammankopplats med planerna på en ändring av restaurangdansbeskattningen.
Det ansågs sålunda i och för sig tänkbart, att
man på grund av frågornas samband skulle kunna välja samma lösning i
fråga om varietébeskattningen, som kunde komma att förordas beträffande
restaurangdansen. Som framgår av det föregående har utredningen emellertid
ansett sig höra föreslå, att de speciella bestämmelserna rörande beskattning
av restaurangdans skall upphöra.

Utredningen anser det knappast troligt, att utvecklingen kommer att ga
därhän, att restaurangerna över lag övergår från att uttaga särskild avgift
för varietéunderhållningen till att i stället höja supépriserna i motsvarande
män. Möjligheterna härtill torde enligt utredningen för varje restaurang bli
beroende av å ena sidan det aktuella supépriset och å andra sidan storleken
av den avgift, restaurangägaren anser sig böra uttaga för varietéinslaget.

Utan kompletterande särbestämmelser är nöjesskatten således ägnad att
skapa orättvisa inte blott för restaurangbesökarna utan även restaurangägarna
emellan. Härtill kommer den orättvisa, som gör sig gällande gentemot
revy- och varietéteatrar, därest restaurangägarna skulle ha denna möjlighet
att undgå nöjesskatt för varietéunderhållning, som anordnas av dem
i samband med restaurangrörelsen. Utredningen finner således rättvisesynpunkterna
framträda i ännu högre grad i fråga om beskattningen av varietéunderhållning
på restaurang än vad som kan sägas vara fallet med restaurangdansbeskattningen.

För att få en uppfattning om förekomsten av restaurangvarietéer har utredningen
från uppbördsmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö
inhämtat uppgifter om i vilken utsträckning där befintliga restauranger
efter den 1 oktober 1955 begagnat sig av möjligheten att anordna varietéunderhållning
i samband med utskänkning av rusdrycker. Undersökningen
har givit följande resultat.

Vid utgången av mars månad 1956 hade, enligt erhållna uppgifter, inalles
åtta restauranger i dessa städer börjat anordna sådan underhållning.
Särskild avgift för tillträde till föreställningen har genomgående uttagits i
såväl Stockholm soon Göteborg. Avgiften har varierat mellan 2 och 5 kronor.
Under en tidsperiod har en av restaurangerna uttagit avgift med 10 kronor.
Restaurangerna i Malmö ha däremot — enligt vad som upplysts — icke
uttagit någon avgift alls och följaktligen icke heller redovisat någon nöjesskatt.
Restaurangerna i Stockholm och Göteborg ha under här ifrågavarande
tid redovisat nöjesskatt för varietéunderhållning med sammanlagt c:a
104 300 kronor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 6G år 1957

Besöksfrekvensen utvisar, naturligt nog, en stigande kurva. För oktober
månad 1955 redovisades således drygt 20 000 restaurangbesökare. Sedermera
ha allt flera restauranger börjat anordna varietéunderhållning och
under mars månad 1956 uppgick det redovisade antalet besökare i Stockholm,
Göteborg och Malmö till över 40 000.

Det har legat nära till hands för utredningen att även i fråga om varietéunderhållningen
söka finna en form för schablonbeskattning. En differentiering
efter restaurangernas klass och kapacitet skulle emellertid enligt
utredningen även här vara ytterst svårgenomförbar. Till skillnad från restaurangdansen
företer varietéunderhållningen också avsevärda olikheter
restaurangerna emellan med avseende på föreställningens längd och innehåll.
En ytterligare differentiering på grund härav finner utredningen stöta
på stora, för att inte säga oöverstigliga praktiska svårigheter.

Utredningen konstaterar, att en differentiering av skatten i olika skatteskalor
är ägnad att i hög grad komplicera inte blott bestämmelserna på området
utan även — och framför allt — deras tillämpning. Detta anses också
gälla en varietébeskattning, som grundar sig på en taxesättning av föreställningarna.
Utredningen har fördenskull funnit den enklaste lösningen vara
att bibehålla beskattningen av restaurangvarietéer i dess nuvarande form.
Eftersom denna är beroende av om och i vad mån särskild avgift uttages
för tillträde till restaurangen, har emellertid en komplettering av beskattningsreglerna
föreslagits liknande den, som varit erforderlig för restaurangdansbeskattningen.

De nya reglerna, som föreslagits skola placeras i 5 och 8 §§ förordningen
om nöjesskatt, har ansetts böra utformas i direkt anslutning till den s. k.
varietéparagrafen i rusdrycksförsäljningsförordningen. Bestämmelserna avses
således skola gälla underhållning i samband med utskänkning av rusdrycker,
vartill medgivande lämnats jämlikt 52 § 2 mom. nämnda förordning.
Anordnas sådan underhållning, skall — även om särskild avgift för
tillträde till nöjestillställningen inte uppbäres — nöjesskatt utgå för densamma.

Det har vidare ansetts erforderligt att fastställa ett lägsta belopp, varmed
skatten skall utgå. Utredningen föreslår ett minimibelopp av 50 öre för varje
person, vilken äger bevista tillställningen. Beloppet anses ganska väl
överensstämma med vad restaurangägarna i förekommande fall hittills fått
erlägga i nöjesskatt. En skatt av denna storlek finner utredningen också
stå i rimlig proportion till den nöjesskatt, som revy- och varietéteatrarna
har att redovisa för biljetter i lägre prislägen. Praktiska skäl talar för att
minimiskatten faslställes till ett så jämnt belopp som möjligt.

Utredningen beräknar skatteintäkten av en på angivet sätt utformad beskattning
av restaurangvarietéer till omkring 0,5 milj. kronor per år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 7.957

Remissyttrandena

Statskontoret tillstyrker den föreslagna kompletteringen av beskattningsreglerna
för restaurangvarietéer.

Samma ståndpunkt intar statens priskontrollnämnd, som ur rättvisesynpunkt
intet har att erinra mot en sådan utvidgning av beskattningen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför.

Att uttaga nöjesskatt vid så kallad varietéunderhållning å restaurang i
de fall då särskild avgift härför icke uppbäres finner länsstyrelsen i princip
befogat. Det synes naturligt att anknyta skatteplikten till bevistandet av
tillställningen. En sådan grund för skatten torde bland annat medföra att
skattskyldighet icke föreligger för restauranggäst, som intagit sin plats i annan
lokal än den där underhållningen försiggår. Om lokalerna äro direkt
anslutna till varandra kan tveksamhet om skattskyldighetens omfattning
tänkas uppkomma. Gränsfall av denna typ böra uppmärksammas och närmare
regleras i förordningen. Avgörande för skatteplikten bör vara det faktiska
bevistandet av underhållningen och ej endast möjligheten att bevista
den.

Det föreslagna minimibeloppet finner länsstyrelsen vara för lågt. Länsstyrelsen
tillägger.

Till förebyggande av att restaurangerna i syfte att ernå skattelättnad mera
allmänt övergå från uttagande av särskild avgift, varvid skatt till fullo måste
uttagas, till en mot avgiften svarande höjning av supépriset ifrågasättes,
om inte minimiskatten bör fastställas till högre belopp än nu föreslagits i
de fall, då särskild avgift ej uttages för underhållningen.

Om inte samma svårigheter skall uppkomma som i fråga om restaurangdansbeskaltningen,
bör varietéskatten enligt länsstyrelsen i Kalmar län uttagas
av samtliga gäster och bestämmelserna härom vara klara och entydiga.
Vad utredningen föreslagit finner länsstyrelsen vara en enkel och
praktisk lösning av denna fråga.

Förslaget tillstyrkes vidare av fem länsstyrelser ävensom av Riksförbundet
landsbygdens folk, Svenska stadsförbundet och Folkpartiets ungdomsförbund.
Ett par av länsstyrelserna anser dock, att bestämmelsernas ti IIlänipning
är underkastad i stort sett samma tillämpningssvårigheter som
reslaurangdansbeskattningen.

Överståthållarämbetet avstyrker emellertid förslaget. Ämbetet anser det
mindre tillfredsställande, att dans och varieté på en restaurang behandlas
skattemässigt olika. Ämbetet anför vidare.

Från viss synpunkt kan frågan om en varietébeskattning sägas vara mera
komplicerad än frågan om dansskatten. För varieténs del har man nämligen
att beakta svårigheterna att avgöra om skatteplikt i det särskilda fallet
uppkomimit eller ej, eftersom det torde få förutsättas att utrymme mången
gång kan tänkas föreligga för invändning mot ett skatteanspråk på den
grund att vederbörligt tillstånd icke utnyttjats på avsett sätt. Det synes vidare
böra framhållas, att skattefrihet för restaurangdans torde innebära att
varieté, som anordnas med särskilt tillstånd, regelmässigt lärer bli skattefri
enligt huvudsaklighetsregeln i 19 § om tillika anordnas dans. Man synes

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

med andra ord kunna undgå varietéskatten genom att samtidigt anordna
dans.

Om restaurangdansbeskattningen i enlighet med utredningens förslag
bringas alt upphöra, anser överståthållarämbetet övervägande skäl tala för
att de föreslagna särskilda bestämmelserna om beskattning av varietéunderhållning
på restaurang inte införes.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som är tillfredsställd med förslaget
att slopa restaurangdansbeskattningen, konstaterar med beklagande
att utredningen i stället föreslagit en beskattning av varietc- och annan underhållning
på restaurang efter exakt samma linjer, som nu gäller för restaurangdans.
Länsstyrelsen anför följande.

Frågan om vem som skall anses äga bevista en tillställning, får väl avgöras
med ledning av de anvisningar, som skisserades för tillämpningen av reglerna
om restaurangdansbeskattningen, men det kan ifrågasättas om icke denna
tillämpning här kommer att ställa sig ännu svårare. I varje fall är det
lättare att avgöra, om en person verkligen deltager i dansen på en restaurang
än om han »bevistar» en varietéföreställning där, såvida man icke vill skapa
den stränga regeln, att alla gäster i etablissemangets samtliga lokaler skola
anses äga bevista föreställningen. Det må framhållas, att de lokala förhållandena
kunna vara sådana, att en gäst måste lämna sin bordsplats för att se
ett varieténummer men att han mycket väl kan avlyssna det från samma
plats. Han kan alltså sägas från sin plats »bevista» ett sångnummer men ej
ett dansnummer.

Här må erinras om att restauranger, som anordna varietéföreställningar,
ibland ha ett särskilt rum inrättat till bar. Då några supéer icke serveras där,
kan restauranginnehavaren icke där »baka in» någon nöjesskatt i supépriset.
Vissa bargäster sitta kanske kvar under ett varieténummer och sakna varje
möjlighet att därifrån se eller avlyssna numret, men de äga säkerligen rätt
att bevista det. Å ena sidan är det väl föga troligt, att de skulle vägras tillträde
men det synes å andra sidan olämpligt, att nöjesskatt skall påföras
dem. Vad här anförts om gäster i en barlokal gäller även om gäster i andra,
angränsande lokaler.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands
län, vilka också avstyrker förslaget.

Även intresseorganisationerna intar en avvisande hållning till förslaget.
Därvid åberopas inte bara befarade tillämpningssvårigheter utan även den
obetydliga skatteintäkten som skulle vara att påräkna.

Svenska teaterförbundets fackorganisation yttrar följande.

Det kan givetvis hävdas, att restaurangägarna, för vilka den artistiska underhållningen
i första hand är ett medel att öka omsättningen inom restaurantnäringen,
har större ekonomiska möjligheter att bära nöjesskatten än
teatrar av olika slag.

Den beräknade intäkten av varietéskatten uppgår emellertid endast till
0,5 milj. kronor, ett belopp som knappast torde uppväga de administrativa
och andra nackdelar, som är förknippade med ett bibehållande av denna
skatt.

Varietéföreställningen är en nyhet för Sverige. Detta medför, att svenska
artister finns att tillgå endast i begränsad utsträckning; de svenska artisterna
saknar i stor utsträckning rutin och repertoar på detta område. Den extra

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1951

belastning, som nöjesskatten utgör, kan antas stärka tendensen att varietéarrangörerna
för att vara på den säkra sidan engagerar välkända, enkannerligen
utländska varietéartister. Därigenom försvåras och försenas ytterligare
tillväxten av en svensk kader av varietéartister.

Stim anför bl. a.

Det är ingalunda givet, att alla restauranggäster också blir åskådare till
varietéunderhållningen. Vidare förefaller det också vara svårt att draga en
klar gräns mellan artistuppträdanden och varietéföreställningar på restaurang.
Denna gränsdragning har STIM alldeles särskilt haft anledning diskutera
med representanter för restaurangnäringen, då det gällt att fastställa
STIMs ersättningar vid varietéuppträdanden. En restaurang kan rubricera
ett artistuppträdande av en vissångare eller instrumentalist som varieté. En
annan restaurang kan underlåta att såsom varieté annonsera vissa varietébetonade
artistuppträdanden som exempelvis interfolierar dans- eller konsertmusiken.
Då utredningen beträffande nöjesskatten på teater, konserter,
sportevenemang, tävlingar, vissa föreställningar i samlingslokaler etc. icke
reagerat för ett skattebortfall av 9 milj. kronor och beträffande restaurangdansbeskattningen
för ett skattebortfall av över 1 milj. kronor, förefaller det
som om det ur alla synpunkter vore logiskt och riktigt med hänsyn till olika
praktiska svårigheter att avskaffa skatten på restaurangvarieté, som endast
beräknas ge en intäkt på 1/2 milj. kronor.

Sveriges hotell- och restaurantförbnnd pekar på svårigheten att avgöra för
vilken underhållning skatt skall utgå. Förbundet anför härom följande.

Liksom tidigare gäller enligt § 1 som förutsättning för skatteplikt, dels att
fråga skall vara om »nöjestillställning» och dels att allmänheten har tillträde
till tillställningen mot avgift. Den första förutsättningen, begreppet »nöjestillställning»,
bestämmes närmare i § 3 genom uppräkning av olika typer av
tillställningar. Begreppet har i förslaget icke på något sätt utvidgats utan i
stället inskränkts genom att vissa typer av tillställningar borttagits. Den nvinförda
§ 5 innehåller icke någon utvidgning av själva begreppet. Denna paragraf
gäller uteslutande den andra förutsättningen, och beträffande denna
har den utvidgningen gjorts, att skatt, då dispens enligt RFF lämnats för utskänkning
i samband med varieté o. dyl., skall utgå »ändock att särskild avgift
för tillträde till nöjestillställningen icke uppbäres». Paragrafen innebär
sålunda endast en komplettering till förutsättningen om »tillträde mot avgift»,
men man kan, särskilt genom användningen av ordet »underhållning»
i mera allmän betydelse, lätt få den uppfattningen, att paragrafen innefattar
en utvidgning på så sätt, att skatt alltid skall utgå för underhållning å restaurant,
som har dispens enligt RFF. Frågan har betydelse, enär gränsdragningen
mellan dispenskrävande och dispensfri föreställning enligt RFF icke
är densamma som mellan skattebelagd och skattefri föreställning enligt förslaget
till nöjesskatteförordning. Belysande är det fall, att en restaurant
exempelvis anordnar teaterföreställning och uppvisning i konstnärlig dans.
Härför kräves dispens enligt RFF, men underhållningen är icke nöjesskattebelagd.
Givetvis skall, trots förefintligheten av dispens enligt RFF, någon
nöjesskatt icke utgå. Vidare böra särskilt de fall uppmärksammas, då ett företag
erhållit dispens utan alt regelbundet anordna dispenskrävande program.
Den omständigheten alt dispens utverkats — ofta endast som säkerhet
mot lagöverträdelse, för den händelse underhållningen vid något tillfälle
skulle erfordra dispens — kan rimligen icke medföra utökning av skattskyldigheten.

De nu berörda svårigheterna att rätt förslå innebörden av den föreslagna

78 Kungl. Maj. ts proposition nr 66 dr 1957

konstruktionen torde möjligen genom omredigering kunna elimineras, men
de praktiska tillämpningssvårigheterna äro därmed icke undanröjda. Kvar
står det största problemet, nämligen att avgöra vad som menas med »kabaret-
och varietéföreställning». Häremot kanske invändes, att förslaget i detta
avseende ju icke innebär någon ändring i vad som nu gäller. Invändningen
är visserligen riktig, men den saknar betydelse, då frågan hittills varit föga
aktuell för restauranternas del och det icke finnes någon praxis att falla tillbaka
på. I de flesta fall då tveksamhet kunnat råda har någon avgift icke
upptagits, och frågan om skatteplikt har därför ej kommit upp. Om den i § 5
angivna utvidgningen genomföres, blir förhållandet ett annat. Då blir det
nödvändigt att i alla de fall, där någon underhållning utöver — praktiskt taget
— musikalisk sådan förekommer avgöra om den kan rubriceras som kabaret-
eller varietéföreställning. De svårigheter som härvid uppstå ligga i öppen
dag. Uppbördsorganen ställas inför synnerligen intrikata bedömanden,
ej blott i fråga om en underhållnings kvalitativa karaktär utan även då det
gäller att avgöra om ett underhållningsmoment skall anses som »nöjestillställning».
Subjektiva värderingar bli avgörande, och företagen få arbeta
under ett osäkerhetstillstånd, som icke kan godtagas.

Bestämmelsernas anknytning till rusdrycksförsäijningsförordningen kommer
enligt förbundet att föra med sig uppenbara orättvisor. Förbundet anför.

Om ett företag anordnar varieté utan något samband med utskänkning av
rusdrycker — det kan gälla både företag med och företag utan utskänkningsrättigheter
— och icke tar någon inträdesavgift utan i stället har ett
relativt högt pris på en måltid, exempelvis en s. k. kaffe- eller tecomplet, föreligger
icke någon skattskyldighet. Då avsikten varit att med skatt komma
åt en maskerad inträdesavgift och icke rusdrycksförtäringen — som ju är
högt beskattad ändå — är konstruktionen enligt vår uppfattning felaktig.

Systemet med en minimiavgift torde enligt förbundet komma att föra
med sig, att de flesta företag utnyttjar möjligheten att inbaka avgiften i
måltidspriset. Förbundet tillägger.

I varje fall kan man nog räkna med att företagen ej komma att uttaga
högre avgift än den å vilken 15 % motsvarar minimiavgiften och att överskjutande
varietékostnader inbakas i priset. De företag, som av vissa skäl
— exempelvis att man icke vill ha olika måltidspriser i lokal med och lokal
utan varieté — önska uttaga avgiften synligt, böra icke härigenom komma
i sämre ställning. Vi anse därför att skatten, därest den trots alla invändningar
mot densamma godtages, bör utformas som en fast avgift.

Det kommer också — framhåller reslaurantförbundet — att möta stora
svårigheter, när det gäller att avgöra av vilka gäster skatt skall uppbäras.
Förbundet anför vidare härom.

Dessa svårigheter komma att accentueras, då restauranter med varieté ej
längre kunna räkna med fullsatta lokaler utan åter i viss utsträckning få
bygga sin försäljning även varietékvällar på utan föregående beställning
inkommande gäster. Detta är det normalförhållande, vilket man, i synnerhet
på landsortsföretagen, efter den första övergångstiden har att räkna med.
Detta innebär, att restauranternas möjligheter att klassificera sina gäster
som varietébesökare respektive icke-varietébesökare avsevärt reduceras. En
gäst kan helt ofrivilligt komma att övervara varietéprogrammet. Han t. ex.
skall just gå eller han anländer mitt under pågående program eller vid slu -

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

tet därav. Skall skatt upptagas? Vilka möjligheter har restaurantpersonalen,
vars primära uppgifter dock är av annan art, att kontrollera och avgöra
gästens egenskap av skattskyldig eller icke? Det må vidare erinras om att en
restaurant dock huvudsakligen är till för att bjuda sina gäster förtäring
och att ingalunda alla gäster, som i denna del tar restaurantens tjänster i
anspråk, äro intresserade av varieté eller den varieté, som det i förekommande
fall är fråga om. Gästen får betala skatt för något han ej vill se.

De rättvisesynpunkter, som utredningen ansett utgöra skäl för en beskattning
av här ifrågavarande slag, har enligt förbundet varken teoretiskt
eller praktiskt någon bärkraft och anses ej kunna tillmätas någon betydelse
i detta sammanhang.

Svenska turisthotellens riksförbund och Sverges hotell- och restaurangpersonals
förbund instämmer i de synpunkter, som framförts av restaurantförbundet.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag illustrerar tillämpningssvårigheterna
med följande exempel.

På en restaurang med rusdrycksutskänkning i Stockholm förekom nyligen
ett underhållningsprogram med följande inslag:

a) en fransk vissångerska,

b) ett spanskt danspar,

c) en illusionist.

Programpunkterna a och b ägde ett högt konstnärligt värde, punkten c i
varje fall ett betydande underhållningsvärde. För programpunkten a (musikunderhållning)
erfordras intet medgivande enligt rusdrycksförsäljningsförordningen
och föreligger enligt utredningens förslag ingen nöjesskatteplikt.
För punkten b (uppvisning i konstnärlig dans) erfordras medgivande enligt
förstnämnda förordning men föreligger enligt förslaget icke nöjesskatteplikt.
Programinslaget c slutligen är såväl tillstånds- som skattepliktigt. Enbart
detta inslag medför alltså, att nöjesskatt skall utgå för tillställningen och
skatt beräknas på en avgift — friliggande eller dold i måltidspriset — avpassad
efter kostnaderna för programmets genomförande i dess helhet. Utbytes
programpunkten c exempelvis mot en recitation av ett parti ur ett
främmande lands dramatiska diktning — ett högklassigt sådant inslag förekom
för ungefär ett år sedan på en annan restaurang — bortfaller skatteplikten
helt, medan kravet på särskilt medgivande kvarstår på grund av programpunkten
b. Utbytes även denna, exempelvis mot ett harpsolo — ett
uppskattat inslag bland restaurangvarieténumren sistlidna höst — blir programmet
i dess helhet befriat både från krav på särskilt medgivande och
från skatteplikt.

Även om skatteplikten utvidgades till att omfatta inte endast nöjestillställningar
i nöjesskatteförordningens mening utan alla föreställningar, vid
vilka medgivande enligt 52 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
kräves, skulle beskattningen enligt bolaget komma att medföra minst lika
oantagbara konsekvenser.

Restaurangbolaget berör vidare bl. a. de gränsdragningssvårigheter, som
även på detta område följer av utredningens förslag om skattefrihet för teaterföreställning,
musikunderhållning, litterär underhållning och uppvisning
i konstnärlig dans. Om en varietébeskattning av föreslagen typ ändock införes,
bör minimiavgiften enligt bolaget inte sättas högre än ,‘5() öre per
person.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Departementschefen

Genom 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning har vidgade möjligheter
införts för restauranger med rusdrycksrättigheter att anordna underhållning
för sina gäster. För annan underhållning än sång, konsert, uppläsning
och vad därmed är jämförligt kräves dock särskilt tillstånd. Det
ligger i sakens natur, att den tillståndsbundna underhållningen kan vara
av varierande art. Tillstånd kräves sålunda inte bara för egentliga varietéföreställningar
utan också för exempelvis enstaka dansuppträdanden. Ett
tiotal restauranger synes hittills ha anordnat underhållning som kan betecknas
såsom varieté.

Enligt nuvarande regler utgår nöjesskatt för underhållning på restaurang
i den mån inträdesavgift uppbäres. Med inträdesavgift är i detta sammanhang
att likställa kuvertavgift, bordsavgift o. dyl. Utgår inte sådan avgift,
föreligger inte heller skyldighet för restauratören att betala nöjesskatt.

Utredningens förslag innebär att nöjesskatt skall uttas även i sistnämnda
fall, varvid de nuvarande bestämmelserna om restaurangdansbeskattning
tjänat som förebild. Det synes vara avsett att nöjesskatt skall utgå, så snart
särskilt tillstånd utverkats till underhållningen och således också i fall då densamma,
t. ex. ett dansuppträdande, enligt utredningens förslag inte skulle
varit skattepliktig, om den anordnats i annan lokal.

Till förmån för utredningens förslag kan åberopas, att restaurangvarietéer
i egentlig mening är typiska nöjestillställningar samt att de föreslagna
reglerna tillgodoser intresset av att erhålla likformighet i beskattningen mellan
varietérestauranger med och utan inträdesavgift. Även i förhållande till
varietéteatrar skulle större rättvisa uppnås. På sådana grunder har utredningens
förslag också tillstyrkts av några remissinstanser.

Mot förslaget talar emellertid i stort sett samma skäl som mot den särskilda
restaurangdansbeskattningen. Såsom framgår av flera yttranden,
skulle svårigheter möta att avgöra om skatt skall beräknas för gäster som
inte sitter så placerade att de från sina bord omedelbart kan avnjuta uppträdandena.
Det torde ej heller kunna undvikas, att skatt utkräves för gäster,
som besöker restaurangen i annat syfte än att se och höra varietéuppträdandena.

Utredningens förslag har vidare mött den invändningen att nöjesskatt
inte rimligen bör utkrävas för annan underhållning än som eljest skulle
vara skattepliktig. Förslaget synes emellertid, som jag tidigare framhållit,
gå betydligt längre. Skatteplikten har anknutits till det förhållandet att särskilt
tillstånd till underhållningen utverkats enligt rusdrycksförsäljningsförordningen.
Att nöjesskatt med 50 öre per gäst utkräves exempelvis för
ett enstaka uppträdande torde knappast vara motiverat. Om man vill genomföra
utredningens förslag att skattlägga sådana restaurangvarietéer, för
vilka inträdesavgift inte uppbäres, synes därför skatteplikten böra begränsas
till vad som gäller andra sceniska eller musikaliska uppträdanden än
på restaurang, d. v. s. till vad som är att beteckna som revy, kabaret, va -

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

rieté eller därmed till art och syfte jämförlig underhållning. Härvid uppkommer
emellertid en särskild svårighet. På restauranger, som inte uppbär
entré av gästerna, torde underhållningsprogrammen merendels vara tämligen
kortvariga och endast uppta ett fåtal nummer. Gränsdragningen mot sådan
underhållning som är skattefri blir under dylika förhållanden vanskligare
än eljest.

Vad de åberopade rättvisesynpunkterna angår kan anmärkas att dessa
inte fått stöd i yttranden från organisationer som närmast skulle kunna
förväntas ställa sig bakom desamma.

Slutligen kan nämnas, att de beräknade intäkterna från den föreslagna
beskattningen är obetydliga, omkring 500 000 kronor, en summa som torde
nedgå om de förut antydda begränsningarna i skatteplikten företas.

Med hänsyn till vad här anförts finner jag mig böra inta samma ståndpunkt
som i fråga om restaurangdansbeskattningen, vilket innebär att jag
inte kan tillstyrka utredningens förslag i förevarande del. Nöjesskatt bör
alltså liksom hittills utgå endast under förutsättning att inträdesavgift,
kuvertavgift, bordsavgift el. likn. uppbäres.

VIII. Omläggning av biografbeskattningen
Frågans tidigare behandling

I en av framlidne revisionskommissarien N. R. Detlofsson på offentligt
uppdrag hösten 1954 utarbetad promemoria angående fortsatt stöd åt den
svenska filmproduktionen diskuterades frågan, om inte denna produktion
kunde göras mindre förlustbringande genom en höjning av biljettpriserna.
I promemorian anfördes härom följande.

Vid en diskussion om en höjning av biografbiljettpriserna som medel att
öka den svenska filmproduktionens intäkter måste det emellertid beaktas, att
— vid oförändrade filmhyror — bara en obetydlig del av det som publiken
får betala mer kommer denna produktion till godo. Av en prishöjning med
10 öre per biljett får, med hänsyn tagen till nu utgående statsbidrag, det allmänna
i form av nöjesskatt över 4 öre, biografägarna bortåt 3,5 öre, de utländska
producenterna 1,5 öre och de svenska producenterna mindre än 1
öre. Det kan väl tänkas, att man genom justeringar av filmhyrorna skulle
kunna något reducera biografägarnas och de utländska producenternas andelar
av höjningen till förmån för de svenska producenterna; genom sådana
justeringar skulle å andra sidan den svenska filmens konkurrenskraft i någon
mån minska. Under sådana förhållanden vill det synas, som om i dagens
läge övervägande skäl skulle tala mot att enbart hänvisa den svenska filmproduktionen
att via en höjning av biografbiljettpriserna skaffa sig den intäktsförbättring,
som kan vara motiverad.

Det sagda innebär, att biografnöjesskattens konstruktion och storlek medför
att en höjning av biljettpriserna måste bli avsevärt större än den kostnadsstegring
som avses skola täckas, detta även bortsett från prishöjningens
(! Bihany till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 06

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

inverkan på publikfrekvensen. Då frågan om fortsatt stöd åt den svenska
filmproduktionen anmäldes i propositionen nr 85 till 1955 års riksdag, framhöll
dåvarande chefen för finansdepartementet, att han ämnade föreslå en
närmare undersökning om möjligheterna till en sådan omläggning av nöjesskatten,
att en höjning av biografbiljettpriserna i högre grad än nu skulle
kunna komma filmproducenterna till godo.

Enligt utredningens direktiv skulle riktpunkten vara att automatiken i
biografnöjesskattens anpassning efter inträffande prisförändringar skulle
begränsas så långt detta låter sig göra med bibehållande av en rimlig avvägning
av skattebelastningen. Som en tänkbar lösning angavs i direktiven, att
en viss del av den nuvarande procentuella skatten omvandlas till en fast skatt
per biljett, oberoende av priset. En förutsättning skulle vara, att de förslag
som kunde framkomma utformades så att det allmännas nöjesskatteinkomster
i nuvarande läge lämnades i det väsentliga orubbade.

Utredningen

För att få praktisk betydelse måste den omläggning, varom här är fråga,
enligt utredningen innebära en väsentlig sänkning av marginalskattesatsen.
Utredningen anför vidare härom följande.

Om biljettpriset med nuvarande skattebestämmelser höjes från 2: 25 —
enligt föreliggande statistik för budgetåret 1953/54 det ojämförligt vanligaste
biljettpriset — till 2: 50, tar det allmänna 45 % av 25-öringen eller 11 öre
i skatt, medan de enskilda intressenterna, främst biografägare och filmproducenter,
få dela återstående 14 öre. En omläggning bör för att förtjäna
praktiskt diskuteras ge till resultat, att de enskilda intressenternas andel av
25-öringen ökas till åtminstone c:a 20 öre.

Med utgångspunkt härifrån diskuterar utredningen olika möjligheter att
nå det åsyftade resultatet, nämligen att beskattningen av biljettpriser på nuvarande
nivå ej ändras, under det att höjningar beskattas efter en lämpligt
avvägd lägre skattesats eller eventuellt till någon del lämnas obeskattade.

Det skulle med andra ord möjligen kunna stadgas, att vid höjning av biografbiljettpriserna
utöver nivån t. ex. den 1 juli 1957 nöjesskatten för höjningen
begränsas till 10 eller 20 %. En sådan lösning är emellertid föga tilltalande
tekniskt sett och direktiven taga uppenbarligen sikte på en mera definitiv
omläggning. Under sådana förhållanden torde avgörande skäl tala
mot den antydda lösningen. Det är sålunda knappast tillfredsställande, att
skatten för biljetter till ett visst pris skulle komma att uppgå till skilda belopp,
allteftersom priset höjts före eller efter den tidpunkt till vilken man
valt att anknyta. Vidare skulle särskilda problem uppkomma i fråga om biografer,
soin tillkommit efter den bestämda tidpunkten, liksom över huvud
när det gäller att fastställa, om ett visst biljettpris skall betraktas som en
höjning av ett tidigare lägre pris för samma plats eller ej.

En annan metod, genom vilken man i viss utsträckning skulle kunna skapa
utrymme för skattefria prishöjningar, är att låta skatten stiga trappstegsvis
med biljettpriset i stället för som nu kontinuerligt. Skatten skulle exempelvis
— med anknytning i stort sett till nuvarande skattesatser — kunna
bestämmas till 25 öre för biljettpriser t. o. m. 1: —, 40 öre för biljettpriser

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

1:01—1:50, 65 öre för biljettpriser 1:51—2:—, 85 öre för biljettpriser
2: Öl—2: 50 etc. Med denna metod skulle emellertid endast vissa biljettpriser,
de som ej ligga vid eller i närheten av den övre gränsen för de bestämda
biljettprisskikten, mera nämnvärt kunna höjas utan skattekonsekvenser. Biljettpriserna
skulle med andra ord förmodligen efter hand tendera att stiga
upp mot de övre gränserna för respektive skikt, varefter ytterligare höjning
knappast skulle kunna komma i fråga, då ju vid en sådan det allmänna först
skulle ha mera skatt — med 50-öresskikt som i exemplet skulle »skattetrappsteget»
bli 20 ä 25 öre — innan de enskilda intressenterna kunde draga någon
fördel av prishöjningen. Saken kan också uttryckas så, att biljettpriserna
i den nedre hälften av varje skikt över huvud taget icke skulle komma
att tillämpas, eftersom ju t. ex. ett biljettpris på 2: 15 skulle ge mindre i netto
åt biografägaren än ett biljettpris på 2: —. Det sagda får anses vara tillräckligt
för att klarlägga, att denna metod icke erbjuder någon acceptabel
lösning.

Enligt det i direktiven angivna alternativet skulle en fast skatt per biljett
kombineras med en sänkt skatt av nuvarande typ. Utredningen konstaterar
emellertid, att en sådan omläggning skulle föra med sig en rätt väsentlig
skattehöjning i låga biljettprislägen och en motsvarande sänkning i höga.
Att bestämma den rörliga delen av skatten till exempelvis 10 procent av den
del av biljettpriset som ligger under 1: —,20 procent av den del som ligger
mellan 1: — och 2: 50 och 30 procent av återstoden ger väsentligen inte annat
resultat än om den bestämdes till 15 procent av hela biljettpriset.

Även om sistnämnda alternativ från rent teknisk synpunkt inte är utsatt
för samma invändningar som de föregående, ifrågasätter utredningen ändå
dess lämplighet. Utredningen anför följande.

Det torde sålunda få anses tämligen sannolikt, att en förskjutning av skattebelastningen
från dyrare till billigare biljetter måste återverka på biljettpriserna
på motsvarande sätt eller med andra ord så, att de lägre biljettpriserna
höjas och de högre sänkas. Eftersom det i stor utsträckning torde vara
de små och medelstora biograferna med dålig lönsamhet, som tillämpa de
lägre biljettpriserna, skulle en dylik skatteomläggning av allt att döma verka
ogynnsamt i konkurrenshänseende. Ett särskilt stöd åt småbiograferna skulle
förmodligen icke helt och hållet kunna neutralisera dessa konsekvenser.
En skatteomläggning av denna typ skulle uppenbarligen också innebära, att
de skäl, som föranlett den nuvarande progressiviteten i biografbeskattningen,
lämnas helt utan beaktande. I och för sig äro måhända skälen att för biografernas
del göra avsteg från den eljest tillämpade proportionella nöjesskatten
icke särskilt bärkraftiga. Om man på en gång skall gå över från progressiv
beskattning till dess raka motsats torde det ändå fordras, att vinsterna härav
äro påtagliga.

Fördelarna av omläggningen skulle — som ovan sagts — vara att biografägare
och filmproducenter i högre grad än nu skulle kunna skörda frukterna
av en kostnadsmässigt motiverad biljettprishöjning. Det är emellertid tvivelaktigt,
om dessa fördelar kunna anses tillräckliga för att tillfredsställande
motivera omläggningen. Det bör sålunda framhållas, att omläggningen i
princip icke kommer att ge utslag vid en prishöjning, som har sin grund i
penningvärdeförsämring; i en sådan situation måste uppenbarligen den fasta
bottenskatten höjas, om det allmänna vill undvika eu reell sänkning av nöjesskatteinkomsterna.
Förmodligen skulle vinsterna komma att slås ut på
alla intressentkategorier — biografägare, utländska filmproducenter, svens -

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

ka filmproducenter — oavsett för vilken kategori behov av ökade inkomster
kan föreligga; vad de utländska filmproducenterna beträffar torde det knappast
finnas anledning räkna med något behov av ökade inkomster, som bör
tillgodoses på detta sätt. Slutligen torde denna omläggning av nöjesskatten
knappast göra sådant stöd i andra former överflödigt, som för närvarande
utgår till de svenska filmproducenterna, liksom knappast heller det särskilda
stöd, som aktualiserats för småbiografernas del.

Några siffror må illustrera detta. Om skatten utgick med 50 öre per biljett
plus 15 % av biljettpriset, skulle en höjning med 25 öre av alla biljettpriser
totalt ge de enskilda intressenterna c:a 5 milj. kronor mer än vid nuvarande
skattesatser, allt under förutsättning av oförändrad publikfrekvens.
Av detta belopp skulle biografägarna få drygt 3, de utländska filmproducenterna
inemot 1,5 och de svenska filmproducenterna endast omkring 0,5 milj.
kronor. Till jämförelse må erinras om att det nuvarande stödet till den
svenska filmproduktionen beräknas uppgå till 2,5 å 3 milj. kronor per år.

Vid en lösning enligt detta alternativ skulle det bli nödvändigt att särskilt
reglera beskattningen av de billigaste biljetterna, närmast barnbiljetterna vid
matinéföreställningar. Vidare skulle enligt utredningen speciell uppmärksamhet
behöva ägnas åt beskattningen av abonnemangs- och liknande biljetter,
för att icke avsedda möjligheter till skattelindring skulle förebyggas.

Utredningen finner det knappast möjligt att, med bibehållande av en rimlig
avvägning av skattebelastningen, i nämnvärd grad begränsa automatiken
i biografnöjesskattens anpassning efter inträffande prisförändringar. Möjligheterna
att genom en teknisk omläggning av nöjesskatten åstadkomma, att
en höjning av biografbiljettpriserna i högre grad än nu skulle kunna komma
filmproducenterna till godo, bedömer utredningen således som mycket
små.

I detta läge har utredningen övervägt, om inte syftet med omläggningen
i någon mån skulle kunna uppnås genom att man ersätter nuvarande skattesatser
med en enda skattesats och därigenom avskaffar skattens progressivitet.
Den genomsnittliga skattebelastningen på biografbiljetterna håller sig
enligt utredningen omkring 38,3 procent. Om det allmännas nöjesskatteinkomster
skall lämnas i det väsentliga orubbade bör skattesatsen inte alltför
mycket understiga denna genomsnittsprocent. Eu sänkning till 38 procent
skulle medföra en minskning av biografnöjesskatten med 0,3 procent av
biljettintäkterna eller — enligt vad som kan beräknas med stöd av föreliggande
statistikmaterial — i runt tal 490 000 kronor. Vid eu höjning av biljettpriserna
skulle vidare det allmännas andel av höjningen komma att
minska med 7 procent.

Utredningen har emellertid, mot bakgrund av det föreslagna s. k. producentandelssystemet,
ansett sig böra överväga en kraftigare sänkning av den
effektiva skattesatsen i samband med slopandet av den progressiva skatteskalan.
Det har nämligen inte ansetts möjligt att i dagens läge genomföra
producentandelssystemet utan att biografägarna beredes kompensation för
producentandelen i form av skattelättnad. Utredningen anför.

Biografbeskattningen torde i nuvarande läge få anses vara av en sådan
storleksordning, att dess prisfördyrande effekt — även om skattens pro -

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

gressivitet slopas — med all sannolikhet kommer att vara högst kännbar för
branschen som helhet. Om den ekonomiska utvecklingen fortgår som hittills,
torde ytterligare löne- och prishöjningar bli oundvikliga. Den snabba utvecklingen
på det tekniska området kan vidare komma att kräva kapitalinvesteringar
av betydande mått, vilka torde bli särskilt kännbara för den
mindre bärkraftiga delen av branschen. Den begynnande konkurrensen från
televisionen är även en faktor att räkna med.

Utredningen betonar dock, att utgångspunkten för en mera betydande
skattesänkning bör vara att producentandelssystemet kommer till genomförande.
Om så icke blir fallet, finner utredningen, att skäl för en effektiv
skattesänkning icke längre torde föreligga.

För att en sänkning av skattesatsen skall få någon betydelse för filmoch
biografbranschen bör den enligt utredningen uppgå till tre eller fyra
procent. Med hänsyn jämväl till önskvärdheten av att få en skattesats, som
är lätt att räkna med, föreslår utredningen, att nöjesskatten för biografföreställningar
fastställes att utgå med 35 procent å bruttopriset för varje biljett,
skatten däri inräknad.

Förslaget innebär, att den effektiva skattesatsen sänkes med (38,3 —
35,0 = ) 3,3 procent. Räknat på den för budgetåret 1953/54 redovisade totala
bruttointäkten — 163,7 milj. kronor — har skattesänkningen under i
övrigt oförändrade förhållanden beräknats medföra ett skattebortfall av
inemot 5,5 milj. kronor.

Ledamoten Christenson framhåller i sin reservation, att biografnöjesskatten
i England och Frankrike varit föremål för upprepade skattesänkningar
och att skattesatsen nu utgör i England 31,3 och i Frankrike 32 procent. Med
utgångspunkt härifrån finner reservanten en ytterligare sänkning av skatten
på biografföreställningar böra övervägas.

Med hänsyn till de betydande inkomster det allmänna har av biografföreställningar
ifrågasätter reservanten vidare, om inte en del av biografnöjesskatten
— förslagsvis 3—4 procent — borde tillföras en särskild fondbildning
för branschens folk. Medlen från denna fond skulle främst användas
till lån eller tillfällig hjälp åt småföretagarna inom branschen. Bidrag från
fonden skulle även kunna lämnas till uppförande av nya biograflokaler, modernisering
och försköning av gamla inredningar samt förbättring av den
tekniska biografutrustningen.

Remissyttrandena

Statskontoret har intet att erinra mot att den progressiva skatteskalan slopas
men finner däremot att tillräcklig anledning inte föreligger att i samband
därmed sänka den effektiva skattesatsen. Denna bör således enligt ämbetsverket
bestämmas till det procenttal — efter lämplig avrundning — som
svarar mot genomsnittsprocenten för skatteuttaget vid tidpunkten för statsmakternas
beslut om avskaffandet av skattens progressivilet.

Den av utredningen föreslagna omläggningen av biografbeskattningen till

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

en för alla prislägen enhetlig skattesats är enligt riksräkenskapsverket —
oavsett om den baseras på den nuvarande genomsnittliga skattesatsen eller
en lägre sådan — ägnad att reducera marginalskattens verkningar. Med hänsyn
härtill förordar ämbetsverket en omläggning av biografbeskattningen
från nu tillämpade differentierade skattesatser till en enhetlig skattesats.

Statens priskontrotlnämnd tillstyrker förslaget att övergå till en proportionell
skattesats samt anför härvid följande.

Den nuvarande nöjesbeskattningen av biograftillslällningar har den ur
nämndens synpunkt otillfredsställande verkan att man för en i och för sig
berättigad prishöjning måste inkalkylera eu marginalnöjesskatt av 45 %.
Med en sådan beskattning synes det i likhet med vad utredningen framhåller
helt saknas förutsättningar att prisvägen åstadkomma en tillräcklig resultatförbättring.
Den av utredningen föreslagna omläggningen av biografbeskattningen
till en för alla prislägen enhetlig skattesats är därför oavsett
om den baseras på nuvarande genomsnittliga eller en lägre skattesats ägnad
att undanröja marginalskattens ogynnsamma verkningar. En enhetlig skattesats
enligt utredningens alternativa förslag får visserligen den konsekvensen
att skatten per biljett ökar i prislägen upp till kronor 1:50 respektive
2: 25 och därför kan föranleda en höjning av sådana biljetter. Skillnaden i
skatt enligt nuvarande regler och utredningens alternativa förslag med 35
eller 38,3 % :s skattesatser utgör emellertid i behållning efter skatt högst 5
å 8 öre per biljett räknat. Dessutom kan den föreslagna särskilda skattebefrielsen
för småbiograferna få viss inverkan på prissättningen i dessa lägre
prislägen.

Nämnden förklarar vidare, att den i princip intet har att erinra emot en
justering av skattesatsen i enlighet med förslaget, men erinrar dock om att
biograferna efter utredningens ställningstagande genomfört en generell prishöjning
med ca 25 öre per biljett. Nämnden anför.

Vid oförändrad publik- och föreställningsfrekvens kan denna prishöjning
totalt genomförd beräknas medföra en ökad nettointäkt för film- och biografbranscherna
enligt 1953/1954 års försäljningssiffra (ca 75 milj. biljetter)
å 10,3 milj. kronor enligt nuvarande marginalbeskattning. Efter en omläggning
av skatten till 35 % skulle nettointäkten öka till 12,2 milj. kronor, medan
en skattesats å 38,3 % skulle ge en nettointäktsökning å ca 11,5 milj.
kronor. Även om prishöjningen icke skulle ha genomförts över lag och höjningen
i vissa fall icke skulle utgöra 25 öre, torde densamma likväl kunna
beräknas medföra en intäktsökning med belopp, som överstiger vad den föreslagna
justeringen av den effektiva skatten beräknas inbringa. Prishöjningen
och skattejusteringen synes under i övrigt oförändrade förhållanden kunna
beräknas medföra en nettointäktsökning för film- och biografbranschen med
minst 15 milj. kronor.

Även om man med hänsyn till det genom prishöjningen ändrade läget kan
ifrågasätta, huruvida en justering av skattesatsen är motiverad, vill nämnden
dock inte motsätta sig en sådan av följande skäl.

För biografer i klasserna III t. o. m. VI medför skattejusteringen ingen
egentlig förbättring för biografägarna, eftersom den effektiva skatten nu endast
obetydligt överstiger 35 % hos dessa biografer. Den vidtagna 25 öreshöjningen
påverkar icke detta förhållande i någon större grad. Av denna
anledning är dessa biografer även vid en skattejustering för en lönsam drift

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

helt beroende av den föreslagna särskilda skattelindringen. För storbiograferna
kan som redan framhållits skäl knappast åberopas för en skattejustering,
men då differentiering av skattesatsen synes mindre lämplig, bör enligt
nämndens mening de ekonomiska villkoren för det stora flertalet biografer
ges den avgörande betydelsen.

Nämnden påpekar slutligen, att den föreslagna justeringen av skattesatsen
får ses i samband med utredningens förslag till omläggning av producentstödet.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig över utredningens förslag i förevarande
del, har intet att erinra mot en sänkning av skattesatsen. Ett flertal
av dem uttalar sig för en större sänkning än den av utredningen föreslagna.
I allmänhet förordas därvid en skattesats av 30 procent.

Länsstyrelsen i Stockholms län och Folkpartiets ungdomsförbund föreslår
en sänkning till 25 procent.

Som skäl för yrkandena om ytterligare skattesänkning åberopas huvudsakligen,
att biografbranschen är jämförelsevis hårt beskattad i förhållande
till andra nöjesformer.

Statens biografbyrå anser sålunda, att den hårda beskattningen av filmoch
biografbranschen inte är rättvis, och anför härom bl. a. följande.

Fortfarande kvarstår disproportionen i beskattningen av å ena sidan marknads-
och dylika i intet avseende kulturella nöjen och å den andra filmen.
Även om filmen genomsnittligt sett inte höjer sig till kulturella sfärer torde
den dock i detta sammanhang böra betraktas ur synpunkten av det bästa
den åstadkommit. Ej heller teatern här i landet förmedlar övervägande stor
dikt utan i stor utsträckning lågkomik och enklare dramatik. Trots detta
skall enligt de sakkunnigas förslag teaterföreställningar generellt, med undantag
för revyföreställningar, befrias från nöjesskatt. Den med teatern närmast
jämförliga filmen borde dock vara förtjänt av ett åtminstone i någon
män jämförbart handtag. Om man bortser från fiskaliska skäl ligger det
mycket sakligt berättigande i filmbranschens ofta framförda önskemål, att
denna återföres till sin skattebelastning före 1948 års skatteskärpning eller,
alternativt, att biografnöjesskatten fixeras till enhetligt 30 procent, motsvarande
den högsta före 1948 förekommande skattesatsen för biografföreställningar.
Paradoxalt i de sakkunnigas förslag beträffande biografbeskattningen
är dock, att man i dag då filmen i det allmänna medvetandet framstår
såsom en med teatern principiellt jämställd konstart skall få se spännvidden
mellan biografer och teatrar i skattehänseende öka i stället för
minska.

Liknande synpunkter framföres av Föreningen Sveriges filmproducenter,
Sveriges filmuthy rareförening samt Svenska film- och biograf föreningen.
Filmproducentföreningen framhåller vidare, att producenterna av konkurrenshänsyn
är nödsakade att börja inspela filmer i färg, vilket innebär väsentligt
ökade kostnader, medan biografägarna blivit tvungna att anskaffa
teknisk utrustning, lämpad efter det nya bildformatet.

Folkets husföreningarnas riksorganisation, Sveriges folkbiografer aktiebolag,
Aktiebolaget Folkets hus i Stockholm och Folkrörelsernas programaktiebolag
utvecklar i sitt gemensamma yttrande sin syn på televisionens roll i
detta sammanhang och anför härom följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Televisionens framgång är enligt utländska erfarenheter vunnen i mycket
hög grad på bekostnad av biograffrekvensen. Enligt senaste rapporter från
England ligger frekvenssänkningen där f. n. vid 15—20 %. I Amerika har
motsvarande siffror överstigit 25. Även om man på grund av olika omständigheter
här icke behöver räkna med en så stor frekvenssänkning, är eu
sänkning på blott 10 % att betrakta som förödande för de många smärre
biografer, som Folkets husrörelsen företräder, sammanlagt cirka 550. Utan
vidare samband med utredningens uppdrag i och för sig vore det ytterst
önskvärt att skatten redan nu inför televisionens relativt snabba utbyggnad
kunde sänkas till åtminstone 30 %. Det är vår uppfattning, att en ännu
kraftigare sänkning tarvas, då televisionen når full utbyggnad, men till detta
torde det bli tillfälle att framdeles återkomma. Därför finns ett allmänt intresse
av att filmen som konstart i allt högre grad kommer att till såväl kvalitet
som i fråga om allmän bedömning jämställas med teaterkonsten. Detta
främjas icke av att filmkonsten i längden i så hög grad bedömes som etl
skatteobjekt. Icke heller trämjas en sådan utveckling av nuvarande starka
skillnad i behandlingen av teater och film, en skillnad som under senare år
ständigt förstorats till filmens nackdel. För närvarande är skillnaden i beskattning
teoretiskt 23,3 %. Om nöjesskatteutredningens förslag fullföljes
blir skillnaden 35 %. Då det ur samhälleliga synpunkter är möjligt bör icke
minst ur denna synpunkt eu omvärdering betraktas som angelägen.

Även Föreningen Sveriges filmproducenter anlägger principiella synpunkter
på biografbeskattningen.

Problemet om nöjesskatten och biograferna har också andra aspekter än
den rent ekonomiska, även om denna är allvarlig nog. Biograferna fyller en
social uppgift både i städerna och på landsbygden. Detta är många gånger
omvittnat, icke minst av dem som svarar för ungdomsvården.

Den medvetna eller omedvetna nedvärdering av biografernas betydelse i
samhället, vilken måste ligga bakom deras placering i särklass, spelar en
icke oväsentlig roll för de krafter inom film- och biograffacket, som hävdar,
att god film väl försvarar sin plats i det moderna kulturlivet, och som strävar
att göra dess konstnärliga värden uppskattade av en allt bredare publik.

Statens biografbyrå reagerar mot att frågan om skattesänkning sammankopplats
med det av utredningen föreslagna stödet åt den svenska filmproduktionen,
det s. k. producentandelssystemet. Byrån anför.

Från de sakkunnigas sida är emellertid inte ens den relativt blygsamma
biografskattesänkning på några procent som föreslås helt villkorslös. Sänkningen
bindes hårt vid förutsättningen, att det skall lyckas filmbranschens
organisationer att genomföra en överenskommelse, genom vilken branschen
själv — ev. i förening med ett slags omsättningsskatt på publiken-konsumenterna
— skulle klara såväl finansieringen av motsvarigheten till det tidigare
produktionsbidraget som det ekonomiska befrämjandet av de allmänna
filmkulturella ändamål vilka enligt tidigare uttalanden från statsmakternas
sida har ansetts ligga i det allmännas kulturpolitik att främja genom insats
av allmänna medel.

Att förslaget om skattesänkning förknippats med en ändrad utformning
av stödet åt svensk filmproduktion finner Tjänstemännens centralorganisation
däremot fullt motiverat. Organisationen instämmer i utredningens uttalande,
att skäl för en effektiv skattesänkning endast kan anses föreligga, om

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

producentandelssystemet kommer till stånd. De erforderliga överenskommelserna
mellan filmproducenter, filmuthyrare och biografägare bör således ha
träffats, innan beslut fattas om skattesänkning.

Landsorganisationen i Sverige konstaterar, att nöjesskatteutredningen i
enlighet med sina direktiv behandlat biografbeskattningen huvudsakligen ur
tekniska synpunkter, och tillägger.

Med hänsyn härtill synes det lämpligt att storleken av nöjesbeskattningen
i allmänhet och biografbeskattningen i synnerhet las upp till prövning i samband
med övrig indirekt beskattning, sedan nu pågående utredningsarbete
på detta område har avslutats. Möjligheten till en lindring av biograf beskattningen
utöver den jämkning nedåt, som utredningen nu kunnat föreslå, synes
då böra prövas. LO förutsätter således att remissinstanserna i sammanhang
därmed beredes tillfälle att framföra synpunkter även på nöjesbeskattningens
storlek.

Branschorganisationerna anser över lag skattesänkningen för låg och hänvisar
i detta sammanhang till en i betänkandet redovisad utredning om biografbranschens
lönsamhet.

Sveriges biografägareförbund anför.

Förbundet finner sig dessvärre icke kunna vitsorda, att den i betänkandet
redovisade siffermässiga utredningen om branschens lönsamhet är helt rättvisande.
Förbundet förmenar, att vissa felkällor i materialet orsakat, att eu
ljusare bild av branschens läge kommit att framträda, än den kalla verkligheten
uppvisar. Detta oaktat har utredningen funnit, att branschens klagomål
i väsentliga delar varit befogade.

Även branschorganisationerna ingår på den senaste höjningen av biografbiljettpriserna.

Sveriges biografägareförbund uttalar, att prisförhöjningen, som inte medfört
någon nedgång i publikfrekvensen, medför en sådan ökning av nöjesskatten,
att en skattesats av 31 procent skulle komma att ge det allmänna
ungefärligen samma skatteintäkt, som utredningen räknat med i sitt förslag.
Förbundet föreslår därför en skattesats av 31 eller 30 procent.

Föreningen Sveriges filmproducenter finner det angeläget påvisa, att eu
sänkning av biografskatten till 30 procent inte bara är ur många synpunkter
nödvändig utan dessutom möjlig att genomföra. Föreningen anför bl. a.
följande.

Utredningen bygger sina kalkyler på officiella uppgifter om nöjesskatteinkomsterna
budgetåret 1953—54. Med ledning av tillgängliga informationer
anser sig emellertid föreningen kunna ge en någorlunda tillförlitlig föreställning
om dessa skatteinkomster även under budgetåren 1954—55, 1955
—50 och 1956—57. Skattebeloppen för de två förstnämnda åren torde röra
sig kring resp. 64,3 och 65,1 milj. kronor. Från och med den 1 juli 1956 höjdes
biljettpriserna på biograferna med genomsnittligt 10 %. Då publikfrekvensen
hittills icke visat något tecken till avmattning, vågar man, om
ingenting särskilt inträffar, som rubbar denna tendens, räkna med alt den
totala biljettinkomsten från biograferna under budgetåret 1956- 57 kommer
att ökas med omkring 17 milj. kronor. Så som skatten nu är konstruerad,
ökar därigenom nöjesskatteinkomsterna automatiskt med icke mindre än
c:a 7,6 milj. kronor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

Denna genom en biljettprishöjning och icke tack vare ökad publikfrekvens
framkallade automatiska ökning av nöjesskatteinkomsterna illustrerar
de säregna konsekvenserna av det nuvarande skattesystemet.

Filmproducentföreningen beräknar, att biografnöjesskatten efter en enhetlig
skattesats av 30 procent skulle tillföra det allmänna ea 56,1 milj. kronor
per år vid oförändrad publikfrekvens.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges filmuthgrareförening.

Svenska film- och biograf föreningen berör kostnadsstegringarna inom
branschen och anför härom följande.

De största omkostnadsposterna vid biografdrift — bortsett från filmhyror
— äro löne- och lokalkostnader, vilka tillsammans torde uppgå till 35 å 40 %
av biljettinkomsten med avdrag av nöjesskatten. Föreningen kan verifiera,
att ökningen av lönekontot sedan 1950 uppgått till ca 50 %. Beträffande lokalhyran
torde densamma numera helt allmänt ha ökat med det generella
hyrestillägget i äldre fastigheter. För nybyggda lokaler är hyreskostnaden
betydligt större.

En så hög skattesats som 35 procent förutsätter enligt Svenska landsbggdens
småbiografägares förbund, att en verklig skattelindring i form av skatteåterbäring
genomföres för de små och medelstora biografföretagen.

Svenska stadsförbundet kräver, att den minskning av skatteintäkterna
som följer med de sakkunnigas förslag helt skall bäras av staten. I förbundets
yttrande anföres.

Styrelsen vill icke bestrida vare sig att någon lindring av denna beskattning
kan vara befogad eller att ekonomiskt stöd bör beredas den svenska
filmproduktionen i andra lormer än hittills. Men då utredningen i dessa
hänseenden föreslår åtgärder, som skulle betyda minskade nöjesskatteintäkter
för kommunerna, har den uppenbarligen alldeles bortsett från hur den
nuvarande situationen i fråga om biografbeskattningen uppstått. De upplysningar
härom, som lämnats i betänkandet, borde ha givit utredningen anledning
att åtminstone försöka motivera en sådan konsekvens för kommunerna
och icke såsom skett — låta denna framstå såsom något självfallet.

Bortsett från detaljförändringar kan ju nöjesbeskattningens nuvarande
nivå beträffande biografföreställningar sägas vara resultatet av en utveckling,
som innebär att en ursprungligen till kommunerna utgående nöjesskatt
1 två omgångar — fr. o. in. 1940 resp. 2 februari 1948 — ökats genom sådan
skatt till staten. Det bör också beaktas, att ökningen vid bägge dessa tillfällen
motiverats ur statsfinansiella synpunkter och på ett sätt, som snarast
givit vid handen, att ökningen vore behövlig på grund av statsfinansiella förhallanden,
vilka bedömdes vara av övergående natur. Mot bakgrunden härav
kan det enligt styrelsens mening a priori ej rimligtvis ifrågasattas annat än
att tillgodose ett behov av lättnader i denna beskattning genom minskning
av den statliga skatteandelen. Utan att några skäl anförts för en åtgärd av
annan innebörd kan styrelsen givetvis icke tillstyrka en sådan åtgärd.

I och för sig torde del ej heller vara praktiskt uteslutet att för frågans lösning
anknyta till utredningens förslag ehuru med överförande av hela det
darav föranledda skattebortfallet på den statliga skatteandelen. Tillvägagangssättet
vid skattehöjningen år 1948, då fördelningsnormen mellan stat
och kommun ändrades för att tillföra staten hela inkomstökningen, synes ge
anvisning om en framkomlig väg i sådant syfte. Om kommunerna på så vis

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

garderas mot inkomstminskning, har styrelsen intet att erinra mot genomförande
i övrigt av utredningens förslag i nu ifrågavarande delar.

Samma krav framställes av Svenska landskommunernas förbund.

Även ett flertal av de kommunala myndigheter, från vilka yttranden föreligger,
ifrågasätter om inte kommunerna borde kompenseras för skattebortfallet.

Stockholms stads kammarkontor föreslår sålunda i sitt tjänsteutlåtande
till stadskollegiet i Stockholm, att en hälftendelning av skatteintäkterna från
biografföreställningar skall återinföras.

Departementschefen

I samband med tidigare överväganden om stöd åt svensk filmproduktion
har frågan om en ändring av biograf nöjesskattens tekniska konstruktion
aktualiserats. Skatten utgår f. n. efter en progressiv skala med två skikt.
I det övre skiktet — avseende den del av biljettpriset som överstiger en
krona — utgår skatten med 45 procent. Filmbranschens och i synnerhet de
svenska filmproducenternas möjligheter att erhålla ökade intäkter genom
biljettprishöjningar blir härigenom begränsade. En omläggning av skattens
tekniska konstruktion har av denna anledning ansetts påkallad.

Utredningens förslag innebär, att den progressiva skalan ersättes med
en proportionell skattesats. Mera genomgripande utvägar i syfte att motverka
den nyss antydda konsekvensen av beskattningens konstruktion har
prövats av utredningen men har befunnits möta så allvarliga hinder att de
inte kunnat förordas.

Förslaget synes innebära en rimlig avvägning mellan intresset att minska
verkningarna av den nuvarande marginalskatten och de skäl — bl. a. hänsyn
till de mindre biografföretagen — som talar för att skatten på lägre
biljettpriser inte nämnvärt höjes. Vad de mindre biografföretagen angår bör
förslaget ses i samband med de särskilda lättnader som utredningen förordat
beträffande dessa företag. Jag vill emellertid i detta sammanhang anmärka,
att biljettpriserna numera i regel ligger så högt även på de mindre
biograferna att övergången till en proportionell skattesats endast i undantagsfall
leder till någon nämnvärd skatteskärpning. I fråga om barnmatinéer
avser jag att i det följande föreslå full skattefrihet, i den mån föreställningen
omfattar filmer som godkänts av den s. k. barnfilmjuryn. För barnmatinéer
med goda barnfilmer på programmet kommer således övergången till
en proportionell skattesats inte att få någon betydelse.

Jag kan därför i likhet med remissinstanserna ansluta mig till förslaget
att göra biografnöjesskatten proportionell.

Utredningen har även föreslagit en sänkning av biografnöjesskatten. Enligt
förslaget skall skattesatsen bestämmas till 35 procent, medan en omräkning
till proportionell skatt med oförändrat skatteuttag skulle resultera
i cn skattesats av 38 procent. Avsikten med den föreslagna skattesänkningen
bar varit att skapa förutsättningar för genomförande av utredningens

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

förslag om ett mera permanent stöd åt den svenska filmindustrin genom
det s. k. producentandelssystemet. Om sistnämnda förslag inte förverkligas,
saknas däremot enligt utredningens mening anledning att sänka skatten.

I detta sammanhang må erinras om att biografnöjesskatten efter biljettprishöjningar,
som verkställts efter avslutandet av utredningens arbete, numera
motsvarar en proportionell skattesats av drygt 39 procent.

Av skäl som anförts i det föregående har jag inte ansett mig böra tillstyrka
att beslut nu fattas om ett mera permanent stöd åt svensk filmindustri.
Härav bör, i enlighet med vad utredningen förutsatt, följa alt den
proportionella skattesatsen bestämmes på grundval av det nuvarande skatteuttaget.
Jag finner mig emellertid såtillvida kunna tillmötesgå yrkandena
om skattesänkning, att jag förordar att skattesatsen bestämmes utan hänsynstagande
till den ökning av skatteuttaget som blivit en följd av den nyligen
företagna biljettprishöjningen.

Skattesatsen bör i enlighet med det anförda bestämmas till 38 procent, vilket
torde motsvara ett skattebortfall av ca 1,8 milj. kronor för år.

IX. Skattelindring för mindre biografföretag
Frågans tidigare behandling

Vid 1955 års riksdag framfördes i de likalydande motionerna I: 16 och
11:21 yrkande om lättnad i nöjesbeskattningen för mindre biografföretag,
speciellt på landsbygden. En sådan kunde enligt motionärerna genomföras
på det sättet, att ett visst antal av de försålda biljetterna vid varje föreställning
— förslagsvis 100 — undantoges från beskattning. Motionärernas begäran
om en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj :t fann bevillningsutskottet
emellertid i sitt betänkande nr 13 ej anledning tillstyrka, eftersom frågan
om generell skattelindring för biografföreställningar redan aktualiserats hos
Kungl. Maj :t genom framställningar från intresseorganisationer i branschen.
Utskottet förutsatte emellertid att vid ett ställningstagande till dessa framställningar
även de synpunkter, som framkommit i de föreliggande motionerna,
skulle komma att uppmärksammas.

Det uppdrogs åt utredningen att ta upp även denna fråga till behandling.
1 direktiven förutsattes, att de justeringar av skatteuttaget, som kunde
komma under övervägande, begränsades så, att de inte mera avsevärt skulle
inverka på det allmännas sammanlagda nöjesskatteinkomster. Det vore vidare
angeläget, att eventuella ändringar finge en sådan form, att nöjesskatteuppbörden
och vad därmed sammanhänger inte onödigtvis kompliceras.

Utredningen

I betänkandet uttalas, att det av allt att döma närmast var farhågor för
att föreningsbiograferna genom en eventuell ändring av 15 § nöjesskatteförordningen
skulle komma i ett bättre läge i nöjesskattehänseende än övriga

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

biografer, som dikterade organisationernas framställningar om nöjesskattelindring
för mindre biografföretag, speciellt på landsbygden. Det har emellertid
från början stått klart, framhåller utredningen, att en uppmjukning
av 15 § med avseende på biografföreställningar skulle få icke avsedda konsekvenser
i konkurrenshänseende. Utredningen har därför sett som sin uppgift
att undersöka på vilka andra vägar ett effektivare stöd åt samlingslokalägande
organisationer skulle kunna åstadkommas.

Utredningen framlägger i detta sammanhang vissa uppgifter om biografbranschens
lönsamhet.

Inom biografbranschen indelar man biograferna efter antalet föreställningar
per tidsenhet i sex klasser. Indelningen framgår av följande sammanställning,
vari även lämnas uppgifter om antalet biografer inom respektive
klasser den 1 januari 1955.

Klass	Antal föreställningar		An''al biografer
I..........		vecka	420
II..........	....... 8—13 »	»	181
III..........	....... 4—7 »	»	365
IV..........	....... 1—3 »	»	1 446
V..........	...... 1—2 »	månad	79
VI..........	...... enstaka tillfällen	11 2 502

Med ledning av matrikeln »Sveriges biografer» har statens priskontrollnämnd
gjort ett urval av biograferna i klasserna I—V och i augusti 1955
tillställt deras ägare särskilda för ändamålet utarbetade formulär med begäran
om uppgifter rörande biografernas intäkter och kostnader in. in. under
åren 1953 och 1954. Utredningen gör följande sammanfattning av undersökningens
resultat.

Klass

Resultat före avdrag för chefslön, direkta skatter och
indirekta kostnader

	1953	1954
kronor	% .	kronor	%
Enskilda biografer:
I ............................	22 549	G,7	26 807	7,7
II ............................	2 535	2,1	1 899	1,5
III ............................	7- 925	2,0	7. 758	1,7
IV ..........................	7. 590	4,7	7- 989	7,7
V ............................	809	22,7	1 122	26,3
Föreningsbiografer:
I ............................	2 903	1,4	1 890	0,8
II ............................	7- 1 196	1,4	7. 720	0,8
III ............................	7. 2 031	5,1	7 • 1791	4,4
IV ............................	7- 447	3,3	7- 607	4,4
V ............................	7. 1049	47,7	7- 619	30,4

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Uppgifterna om biografernas intäkter och kostnader m. in. äro i redogörelsen
presenterade i fem specifikationer, en för varje klass, utvisande
genomsnittsresultat för enskilda biografer och föreningsbiografer inom
respektive klasser åren 1953 och 1954. Av förestående tablå, som utgör
ett sammandrag av de fem specifikationerna, kan utläsas resultatsförhållandena
för berörda biografer i såväl absoluta tal som procent av totalintäkterna.

I tablån angivna resultat utgöra för varje kategori skillnaden mellan
totalintäkt och direkta kostnader inklusive schablonmässigt beräknade avskrivningar
men exklusive chefslön, direkta skatter och indirekta kostnader.

I anslutning till den företagsstatistiska undersökningen av biografernas
intäkts- och kostnadsförhållanden har en särskild undersökning verkställts
av biografföretagens lönsamhet. Med hänsyn till att föreningsbiograferna
i stor utsträckning bedrivas i förening med annan verksamhet (dans, teater
m. m.) och svårigheter fördenskull kunna beräknas föreligga att särredovisa
biografrörelsen, framför allt på kostnadssidan, har denna undersökning
begränsats till de enskilda biografföretagen. Dessa ha därvid indelats
efter storleksordning i fyra grupper. Gruppindelningen och antalet
företag, som beröras av undersökningen, framgår av följande tablå.

Grupp	Företags-	Antal
	storlek	företag
A	1 biograf	35
B	2—- 3 biografer	13
C	4—10 »	11
D	flera »	9

Lönsamhetsutvecklingen inom respektive grupper belyses av nedanstående
sammanställning med uppgifter om sammanlagda vinsten (i 1 000-tal kronor) för berörda företag efter beräknade avskrivningar för standardutrustning
men utan avdrag för chefslön och direkta skatter.

Grupp	Resultat
1953	1954
kronor	%	kronor	%
A	81	3,5	57	2,4
B	180	6,8	171	6,5
C	334	4,3	311	3,9
D	649	2,3	909	3,0

Procenttalen ange vinstens storlek i förhållande till summa intäkter.
Specifikationer har även upprättats över biografernas intäkter och kostnader
med fördelning efter intäkternas storlek. Följande gruppindelning har
därvid använts.

Grupp	Biljettintäkt 1954	Antal biografer enskilda förenings-
1	högst 15 000	25	38
2	15 001— 30 000	10	21
3	30 001— 50 000	21	29
4	50 001—100 000	23	24
5	100 001—200 000	38	13
6	över 200 000	30	5

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Det genomsnittliga vinstresultatet för biograferna inom dessa grupper
framgår av följande tablå. Resultatet har beräknats enligt samma grunder
som i det föregående nämnts.

Grupp	Resultat före avdrag för chefslön, direkta skatter och indirekta kostnader
	1953		1954
	kronor	%	kronor	%
Enskilda biografer:
1 ..............................	•/. 783	14,8	7- 804	15,9
2 ..............................	•/. 2118	9,0	7 . 2 841	12,6
3 ..............................	•/. 2 328	5,7	•/. 3 065	7,7
4 ..............................	•/. 2 792	3,8	7- 1732	2,3
5 ..............................	5 838	4,2	5 362	3,7
6 ..............................	32 516	7,4	38 378	8,5
Föreningsbiografer:
1 ..............................	•/. 830	11,8	7. 898	11,8
2 ..............................	•/. 1561	7,1	7. 1655	7,9
3 ..............................	■/. 2497	6,0	7- 2 455	5,8
4 ..............................	7. 1873	2,5	7. 1184	1,6
5 ..............................	2 708	2,1	1668	1,3
6 ..............................	6 332	2,6	7 875	2,8

Med all reservation för tillförlitligheten av eu stickprovsundersökning
som denna anser utredningen sig därav kunna draga vissa allmänna slutsatser.
Undersökningen anses ge belägg för att lönsamheten inom branschen
som helhet inte är så stor, som man kunnat vänta, ävensom att genomsnittsresultaten
företer rätt avsevärda variationer mellan biograferna alltefter
föreställningsfrekvensen (klasserna I—V). Situationen för biografer, tillhörande
klass I, finner utredningen förmånligare än för övriga biografer. Av
enskilda företag, representerande en eller flera biografer, synes läget för de
medelstora biografföretagen gynnsammast relativt sett.

Läget för föreningsbiograferna finner utredningen över lag något sämre

Klass	Anta]	Besöks- frekvens %	Biljett- priser	Biljettintäkter
biografer	platser	föreställ- ningar/år	företag	föreställ- ning
Enskilda biografer:
I ................	31	480	677	42,7	2: 48	343 864:—	507: 92
II ................	26	327	416	36,2	2 20	108 727: 53	261: 36
III ................	21	244	234	37,7	2:04	43 919: 65	187: 69
IV ................	18	177	88	38,6	1:94	11 644: 98	132 33
Föreningsbiografer:
I ................	7	530	608	27,3	2: 22	196 283: 80	322: 84
II ................	25	360	355	27,7	2: 15	76 988; 19	216: 87
III ................	24	262	196	35,6	2: —	36 640: —	186:94
IV ................	31	190	76	37,3	1:94	11073: —	145: 70

Kungi. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

än för de enskilda biograferna. Härvid åberopas också vissa uppgifter om
biografernas genomsnittliga kapacitet, besöksfrekvens, priser och intäkter
år 1954 inom klasserna I—IV, som sammanställts i förestående tablå.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att undersökningarna givit
en klar bild av biografnäringens och särskilt de mindre biografernas ringa
lönsamhet.

När utredningen — efter att ha redovisat vissa förslag som den erhållit
från organisationer inom branschen — tager ställning till den föreliggande
frågan, påpekas till en början, att införandet av en enhetlig skattesats om
35 procent kommer att påverka de ekonomiska betingelserna även för de
mindre biograferna. Härvidlag räknar utredningen med att biljettpriserna
på dessa biografer i genomsnitt håller sig omkring kronor 2: 25 eller i varje
fall inte understiger 2 kronor.

Behovet av ytterligare skattelättnad för berörda biografer finner utredningen
emellertid uppenbart, och lämpligaste formen härför anser utredningen
vara att medge skattefrihet för spelintäkter intill ett visst belopp. En
sådan lösning tillgodoser enligt utredningen också de i direktiven uttalade
önskemålen om att nöjesskatteuppbörden och vad därmed sammanhänger
inte onödigtvis kompliceras.

Att bestämma omfattningen av denna skattefrihet är, framhåller utredningen,
närmast en avvägningsfråga. Härom anföres följande.

Stödet torde närmast böra komma i fråga för biografer, tillhörande klasserna
IV—VI. Emellertid ha vi icke ansett det vara lämpligt att direkt anknyta
detsamma till en för tillfället rådande klassindelning, vilken när som
helst kan bli föremål för ändringar eller upphöra att gälla. Eftersom klassindelningen
grundar sig på antalet biografföreställningar per vecka, ha vi
i stället valt att anknyta direkt härtill. Hänförliga till klass IV äro biografer
med högst tre föreställningar per vecka. Antalet föreställningar för biografer,
tillhörande klasserna V och VI, är lägre.

Det belopp, för vilket fullständig skattefrihet skall åtnjutas, torde icke
böra understiga 800 kronor per månad. Nöjesskatten härå, uträknad efter
35 %, uppgår till 280 kronor. Endast biografer med spelintäkter om 800
kronor eller däröver per månad skulle emellertid kunna tillgodogöra sig hela
denna skattelindring. Ett flertal av berörda biografer torde icke komma upp
till en bruttointäkt av 800 kronor per månad.

Utredningen har övervägt, om möjligheten till skattelindring inte borde
begränsas till att endast gälla månad, varunder biograferna inspelar ett
högsta belopp av exempelvis 2 000 kronor. En sådan begränsning skulle
emellertid enligt utredningen föra med sig vissa tröskelproblem. Vad man
skulle vinna genom en gränsdragning av detta slag är, framhåller utredningen,
egentligen endast, att innehavare av biografer i klass III med fyra
föreställningar i veckan inte skall finna det fördelaktigt att minska antalet
löreställningar. Risken härför bedömer utredningen såsom ganska liten.

Ett speciellt problem erbjuder de s. k. matinéföreställningarna. Utredningen
anför härom.

Begränsningen med avseende på antalet föreställningar torde få icke önskvärda
konsekvenser, om matinéföreställningar skola medräknas. För att icke
gå miste om rätten till nöjesskattelindring skulle biograferna i många fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

nödgas upphöra med barnmatinéerna. Det torde utan olägenhet kunna stadgas,
att föreställningar av detta slag icke skola diskvalificera för erhållande
av skattelindring.

Vid avfattningen av sitt förslag till bestämmelser om skattelättnad för
härav berörda biografer har utredningen av praktiska skäl anknutit till
veckoredovisningen. Utredningen föreslår således, alt anordnad av biografföreställningar
för vecka, varunder högst tre föreställningar ägt rum, må åtnjuta
skattefrihet för ett intäktsbelopp av högst 200 kronor. I antalet föreställningar
skall därvid inte barnmatinéer medräknas.

Det skattebortfall, som kan bli följden av en sådan skattelindring, har endast
överslagsvis kunnat beräknas. Omkring 1 500 biografer beröres av förslaget.
Räknar man med att dessa har en speltid av nio månader per år och
att spelintäkterna genomgående uppgår till minst 800 kronor per månad,
medför förslaget ett skattebortfall av inemot 3,5 milj. kronor per år. Enligt
utredningen torde det emellertid inte komma att överstiga 2 milj. kronor
per år.

Remissyttrandena

Av det 20-tal remissinstanser, som yttrat sig över förslaget angående skattelindring
för mindre biografföretag, har endast statskontoret uttalat sig
emot en sådan skattelindring. Som skäl härför åberopar ämbetsverket, att
ifrågavarande biografer sannolikt inte komme att beröras av det förordade
producentandelssystemet, varigenom de skulle befrias från tvånget att höja
biljettpriserna.

Enligt statens priskontrollnänind kommer den generella skattesänkningen,
som beräknas tillföra biografbranschen 5,5 milj. kronor, att medföra en inte
oväsentlig förbättring av läget. Huvudparten av beloppet kommer dock att
tillfalla de större biograferna, som redan har en relativt god lönsamhet, medan
småbiografernas andel blir förhållandevis ringa. Skattejämkningen får
därför föga betydelse för denna kategori.

Om lönsamhetsundersökningen yttrar nämnden följande.

Den av nämnden bl. a. för utredningens behov gjorda undersökningen av
biografbranschens intäkts- och kostnadsförhållanden in. m. åren 1953 och
1954 utvisar otvetydigt, att branschens lönsamhet totalt sett är otillfredsställande.
För biografer med upp till 4 å 7 ordinarie föreställningar per
vecka — d. v. s. biografer inom klasserna III t. o. in. V — utvisar utredningen
rena förlustsiffror, trots att vid framräkningen av resultaten hänsyn
icke tagits till vare sig chefslön eller indirekta kostnader. (För enskilda biografer
i klass V redovisas överskott, men det ringa antalet bearbetningsbara
uppgifter inom denna grupp torde vara för ringa för att vara representativt).
Biografer med högre föreställningsfrekvens än 7 ordinarie föreställningar
per vecka har enligt den tillämpade beräkningsmetoden gått med
vinst, men om hänsyn jämväl tages till indirekta kostnader och skälig chefslön
synes endast biografer hänförliga till klass I d. v. s. biografer med minst
14 ordinarie föreställningar per vecka ha en någorlunda tillfredsställande
lönsamhet. Detta förklaras icke enbart av den högre förcställningsfrekvensen
utan tillika av att biograferna i denna klass är belägna i städer och större

7 Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr G6

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

samhällen och därför tillhör de större biograferna, som med hänsyn till sin
högre standard in. in. även tillämpar högre biljettpriser. Dessa biografer har
vidare kunnat följa med i utvecklingen och därigenom icke bara kunnat
hålla publikintresset uppe utan även dragit publik från den omliggande
landsbygden, ett förhållande som tillsammans med landsbygdens avfolkningbidragit
till landsbygdsbiografernas försämrade ekonomiska situation. Biograferna
i klasserna III t. o. in. VI, vari så gott som samtliga landsortsbiografer
torde ingå, utgör icke mindre än ca 75 % av landets totala antal visningsställen.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Jämtlands län anser, att skattelättnaden
inte bör hänföra sig till viss del av biljettintäkten utan bestämmas till
sitt belopp. Den förra länsstyrelsen anför härom följande.

Med anledning av den föreslagna skattefriheten för ett intäktsbelopp av
högst 200 kronor för vecka torde från biografägarnas sida framställning
komma att göras, att befrielsen i stället skall omfatta ett skattebelopp å
högst 70 kronor per vecka. Det har sagts, att biografägare och filmuthyrare
då icke skulle kunna göra anspråk på någon del av det skattebelopp befrielsen
omfattar. Fortsatt utredning bör klarlägga detta förhållande.

Sveriges biograf ägareförbund hemställer till undvikande av komplikationer
beträffande filmhyra, lokalhyra, Stim-avgifter in. in., att skattebefrielsen
i stället får formen av en befrielse för biografägaren att erlägga nöjesskatt,
därest skattebeloppet inte överstiger visst antal kronor, och att det i
författningen tydligt anges, att denna förmån helt skall komma biografföretagaren
till del. Förbundet ifrågasätter vidare, om inte gränsen för skattebefrielsen
kunde läggas vid en intäkt av 300 kronor eller, enligt förbundets
förslag, ett skattebelopp av 90 kronor.

Folkets hus föreningarnas riksorganisation, Sveriges folkbiografer aktiebolag,
AL tiebolaget Folkets hus i Stockholm och Folkrörelsernas programaktiebolag
föreslår i sitt gemensamma yttrande en höjning av det skattefria
beloppet till 300 kronor som kompensation för filmhyran. Organisationerna
anför.

I fråga om det skattefria beloppets storlek uppstår en situation, som torde
kräva uppmärksamhet vid författningstextens avfattande. De internationellt
vedertagna regler efter vilka filmhyra uttages föreskriver nämligen, att sådan
skall utgå procentuellt på bruttoinkomsten minus nöjesskatten. Det innebar
sannolikt, att filmägarna kontraktsenligt kommer att räkna filmhyra
pa dessa 76: 60 resp. 70 kronor. Detta innebär i sin tur att av det tänkta stödet
biograferna får avstå från 25—40 %, d. v. s. oftast 20—30 kronor per
vecka vid maximiinspelning. Därmed uppnås självfallet icke den verkan i
detta avseende, som 1954 års nöjesskatteutredning har förutsatt Skall motsyarande
verkan uppnås, måste det skattefria beloppet per vecka höjas till
oUO kr. J

Med hänsyn till de mindre landsortsbiografernas ekonomiska svårigheter
ar det enligt Svenska landskommunernas förbund motiverat att det skatteiria
intäktsbeloppet sättes nagot högre än vad utredningen föreslagit. Liknande
uttalanden föreligger från Våra gårdar, Svenska film- och biografforenmgen
samt Sveriges filmuthyrareförening. Den senare anför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Med den kännedom föreningen äger om de ekonomiska förhållandena
inom här berörda grupp av biografer, måste den varmt tillstyrka förslaget.
Det har varit nödvändigt för filmuthyrningsföretagen att under en följd av
år, av hänsyn till dessa biografers dåliga bärkraft, uttaga så låga filmhyresbelopp,
att filmhyran ibland icke ens täcker direkta kostnader för försändelsen
eller kan utgöra ersättning för filmkopians förslitning; något rimligt
kommersiellt utbyte av verksamheten bar i regel icke kunnat påräknas. Med
hänsyn till dessa erfarenheter anser föreningen, att det av utredningen föreslagna
skattefria beloppet, 200 kronor, är för lågt tilltaget. Ty även om filmuthyrarna
i fortsättningen skulle tillämpa samma humana priser som nu,
är det att befara, att ett stort antal småbiografer blir nödsakade att förr eller
senare upphöra med sin rörelse. För att uppnå utredningens syfte med skattelindringen
— att säkra dessa biografers bestånd — anser föreningen nödvändigt,
att det skattefria beloppet för den grupp av biografer det här gäller,
bör fastställas till åtminstone 300 kronor.

Med hänsyn till de många landsortsbiograferna med endast en föreställning
per vecka och ofta mycket ojämna inspelningsresultat föreslår Våra
gårdar, att skattebefrielsen anknytes till längre tidsintervaller än veckoperioder.
En anknytning till antalet föreställningar och inspelningsresultat
per månad bör enligt föreningen ge ett mera rättvist utslag. Då nöjesskatteredovisning
på landsbygden oftast sker månadsvis, anses en dylik anordning
ej vålla komplikationer ur uppbördssynpunkt.

Bijgdegårdarnas riksförbund anför i samma fråga.

Nackdelarna med veckoredovisning är att biografägare under veckor med
små inkomster inte kan utnyttja liela skattelättnaden, medan under veckor
med högre inkomst en stor del av inkomstsumman blir beskattad. Vi vill
därför föreslå att redovisningstiden utsträckes till en månad och att det
skattefria inkomstbeloppet fastställes till 1000:— kronor för kalendermånad.

Svenska landsbggdens småbiografägares förbund föreslår, att skattelindringen
utformas så att biografer, vilkas nöjesskatt per månad uppgår till
högst 1 500 kronor, får behålla nöjesskatten intill ett belopp av högst 600
kronor per månad.

Enligt Folkets husföreningarnas riksorganisation, Sveriges folkbiografer
aktiebolag. Aktiebolaget bolkets hus i Stockholm och Folkrörelsernas programaktiebolag
bör begränsningen med avseende på antalet föreställningar
lättas något. Även biografer med fyra föreställningar per vecka anses ha
för dålig lönsamhet.

Den föreslagna begränsningen kan enligt Sveriges filmuthijrareförening
föranleda åtskilliga biografägare att minska antalet föreställningar, vilket
knappast kan ha varit utredningens avsikt. Föreningen föreslår därför, att
även biografer, som ger fyra föreställningar i veckan, skall komma i åtnjutande
av skattelindringen.

Enahanda förslag framföres av Sveriges biografägareförbund, som anför.

På mindre orter — där biografen ofta utgör den enda fritidsunderhållniugen
— förekommer ofta en föreställning på onsdag och lördag samt två
på söndag. Med den av utredningen förordade regeln skulle tydligen onsdagsföreställningen,
som i regel upptar annat program än övriga föreställningar,
komma i farozonen.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Svenska musikerförbundet påpekar, att en minskning av antalet föreställningar
per vecka i sin tur kommer att inverka menligt för den personal
som är anställd genom att arbetslönen minskas i motsvarande grad.

Frågan om de föreslagna bestämmelsernas tillämpning på s. k. biografkedjor
beröres av Våra gårdar, som härom anför.

Bland Våra Gårdars föreningsbiografer förekommer i några fall s. k. biografkedjor.
Dessa har bildats genom samverkan mellan flera lokalägande
föreningar för att underlätta och förbilliga biografdrift på resp. föreningars
samlingslokaler. Samgåendet kan därvid ha organiserats antingen genom
bildandet av en ekonomisk förening, genom enkelt bolag eller genom att en av
föreningarna åtagit sig att svara för biografrörelsen på angränsande lokaler.
Då dessa kedjor oftast anordna 5 eller 6 föreställningar per vecka, ehuru
på skilda lokaler, torde de som författningstexten är utformad (§ 13) vara
utestängda från skattelindring. Då en sådan tolkning icke kan anses rimlig
bör ett förtydligande på denna punkt göras.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har också uppmärksammat detta problem.
Länsstyrelsen anför.

För dem, som äga flera biografer, kan skattelättnaden bli större än utredningsmännen
möjligen förutsett, då deras förslag torde innebära, att
skattelättnaden skall beräknas för varje biograf för sig. Som exempel på
konsekvenserna härav må nämnas, alt det här i länet finns en biografägare,
som äger femton biografer, av vilka tolv äro inrangerade under klasserna
IV—VI. Liknande fall torde förekomma inom andra län.

Dessa och liknande förhållanden påpekas även av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, som anför.

Länsstyrelsen vill i princip icke göra erinran emot vad utredningen föreslagit
angående biografbeskattning och vad därmed sammanhänger. Skattefriheten
enligt paragraf 13 synes dock böra erhålla annan omfattning. Den
har i förslaget anknutits till anordnaren, oberoende av var han ger föreställningarna.
Länsstyrelsen vill här erinra om att det förekommer — frekvensen
kan länsstyrelsen icke uttala sig om — att anordnare resa från kommun
till kommun och i förhyrda lokaler giva biografföreställningar med medförda
projektionsapparater. Det kan också hända att en och samme anordnare
har egna lokaler i olika kommuner, där han parallellt eller i följd ger
föreställningar under samma vecka. Det ställer sig här svårt för såväl uppbördsmyndigheten
som den kontrollerande — länsstyrelsen — att avgöra,
om anordnaren givit mera än tre föreställningar per vecka, särskilt om föreställningarna
givas inom olika län. Vidare måste, med paragrafens föreslagna
utformning, uppbördsmyndigheten för beräknande av den skattefrihet, som
kan komma ifråga, ha kännedom om i vilken utsträckning anordnaren under
veckan medgivits skattefrihet av annan uppbördsmyndighet. Om i angivna
fall samme anordnare givit mera än tre föreställningar i veckan, kan
han icke komma i åtnjutande av skattefrihet enligt paragraf 13. Då man
med den föreslagna skattefriheten väl velat motarbeta »tråkigheten på landsbygden»
genom att tillgodose även glest befolkade trakters krav på biografföreställningar,
synes en sådan konsekvens mindre lyckad.

Länsstyrelsen föreslår för sin del, att skattelindring skall medges, om en
anordnare inom samma kommun inte givit mera än tre föreställningar under
en och samma vecka.

Kungl. Maj:ts proposition nr GG år J957

101

Departementschefen

Av den i betänkandet redovisade undersökningen framgår, att lönsamheten
för de mindre biografföretagen är ringa. I åtskilliga fall har förlustsiffror
konstaterats. De biografföretag varom här är fråga är i allmänhet
belägna på landsbygden och fyller där en inte oviktig uppgift som trivselskapande
faktor. Med hänsyn härtill finner jag motiverat att en särskild
skattelindring genomföres för de mindre biografföretagen.

Utredningens förslag innebär, att skattefrihet skall fa åtnjutas för ett intäktsbelopp
av högst 200 kronor per vecka. Begränsningen till de mindre
biograf företagen har i förslaget åstadkommits genom en föreskrift att
skattefrihet endast erhålles i den mån högst tre föreställningar givits under
veckan, barnmatinéer oräknade.

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts vid remissbehandlingen. Vissa invändningar
har emellertid framförts mot den tekniska utformningen. Det
har sålunda bl. a. påpekats, att skattelindringen på grund av bestämmelser i
de vanligen använda filmuthyrningskontrakten delvis inte skulle komma
biografföretagen utan filmuthyrarna till godo.

Enligt min uppfattning bör den föreliggande frågan i huvudsak lösas efter
de av utredningen angivna riktlinjerna. Bestämmelsen i ämnet bör emellertid
med hänsyn till det nyss återgivna påpekandet utformas så, att skattelindringen
såvitt möjligt helt kommer biografföretagen till godo. Skattelindringen
bör därför ges i den formen att biografägaren vid inbetalning av
nöjesskatten — vilken beräknas i vanlig ordning — äger avdraga ett bestämt
belopp. Detta synes skäligen kunna fastställas till högst 60 kronor per
vecka. Jag förutsätter härvid att parterna respekterar den nyss uttalade avsikten
med skattelindringen. Skulle så icke bli fallet, kan det vara anledning
att pröva frågan på nytt.

Från något håll har föreslagits, att det belopp, med vilket skattefrihet
åtnjutes, skall beräknas per månad i stället för per vecka. En sådan ordning
synes emellertid inte praktiskt lämplig. Nämnda belopp bör i stället, såsom
utredningen förordat, beräknas i samband med veckoredovisningen.

I anslutning till vad som påpekats i några yttranden bör frågan om skattelindring
prövas beträffande varje visningsställe för sig. Skattelindring bör
alltså även kunna åtnjutas för en biograf, som tillhör en biografkedja.

I enlighet med det nu anförda förordar jag, att i nöjesskatteförordningen
införes en bestämmelse av innebörd att anordnare av biografföreställningar
vid redovisning av nöjesskatt må göra avdrag för ett skattebelopp av högst
60 kronor för vecka, varunder högst tre sådana föreställningar, barnmatinéer
oräknade, ägt rum å ett och samma visningsställe. Bestämmelsen synes
lämpligen kunna införas i 13 § nämnda förordning.

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 är 1957

X. Av barnfilmkluhbar och. filmstudios anordnade filmförevisningar
Yrkanden om nöjesskattebefrielse

En verksamhet som på senare år fått allt större omfattning är anordnandet
av s. k. barnfilmklubbar. Ideella organisationer, såsom folketshusföreningar
och studieförbund, har ägnat denna verksamhet stort intresse, och
under deras medverkan har barnfilmklubbar bildats över hela landet med
uppgift att anordna visningar av sådan film, som godkänts av den s. k. barnfilmjuryn.

Frågan om skyldigheten för barnfilmklubbar — liksom även för s. k. filmstudios
— att erlägga nöjesskatt för av dem anordnade filmförevisningar synes
inte ha ställts på sin spets, förrän länsstyrelsen i Gävleborgs län våren
1955 vände sig till riksräkenskapsverket med en förfrågan i ämnet. Riksräkenskapsverket
fann för sin del, att nöjesskatt författningsenligt borde utgå,
och ämbetsverkets uttalande blev sedan bestämmande för länsstyrelsens
ställningstagande i denna fråga.

De båda myndigheternas uppfattning, att barnfilmklubbar och filmstudios
skall nöjesbeskattas, föranledde inlagor till länsstyrelsen i syfte att få eu
ändring till stånd. Med åberopande av Gävle-fallet hemställde sålunda Arbetarnas
bildningsförbund och Barnfilmkommittén var för sig om förslag från
nöjesskatteutredningen angående nöjesskattebefrielse för filmförevisningar
av här ifrågavarande slag. Genom en framställning från Folkets husföreningarnas
riksorganisation drogs frågan härom också inför Kungl. Maj:t. Sistnämnda
framställning har överlämnats till nöjesskatteutredningen.

Vad angår barnfilm klubbarna lämnade Arbetarnas bildningsförbund
bl. a. följande uppgifter.

För ABF :s del har verksamheten omfattat bl. a. ordnandet av kurser med
en längd av 2 12 dagar för utbildning av ledare för barnfilmverksamheten,

utgivning av olika slags vägledande material, överläggningar med filmbranschen,
utsändandet av artiklar till pressen samt framför allt bildandet
av barnfilmklubbar. Dessa barnfilmklubbar avser att bjuda framför allt de
mindre barnen (7—11 år) ett alternativ till de program som står till förfogande
på biograferna. Klubbarna har visningar 2—4 gånger i månaden och
visar då vanligen ett program sammansatt av några kortfilmer av varierande
slag. Som regel visas endast av barnfilmjuryn granskade och godkända filmer.
Ofta kompletteras filmvisningen med sagoläsning, kåserier, lekar o. s. v.

Antalet klubbar uppskattades av förbundet till omkring 200. Detta visar
enligt förbundet, att det funnits ett faktiskt behov av ett komplement till
biografernas filmföreställningar för barn och att föräldrar satt värde på denna
för de mindre barnen bättre anpassade och ideellt drivna filmverksamhet.

Värdet av klubbarnas arbete ligger enligt Barnfilmkommittén framför allt
däri, att utgångspunkten för verksamheten inte är kommersiell utan främst
avser att skapa en mentalhygieniskt riktigare underhållningsform än den
som de ordinarie biografmatinéerna vanligen kan sägas utgöra, i varje fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

103

för mindre barn. En verksamhet av denna art kräver givetvis avsevärt större
personal än en biografvisning, men eftersom verksamheten så gott som uteslutande
skötes av frivilliga och oavlönade krafter, har den på de flesta håll
kunnat bli ekonomiskt självbärande.

Arbetarnas bildningsförbund upptog också frågan om f i 1 in studieverksamheten
och uttalade härom bl. a. följande.

Studiet av filmen som konstart, teknik, samhällsfaktor o. s. v. har aldrig
varit något stort studieämne inom ABF och övriga studieförbund. En av huvudorsakerna
till delta förhållande är, att studiecirklarna har haft ytterst
små möjligheter att förhyra film lämplig för studieändamål. På senare tid
har emellertid gällande restriktioner något mildrats och det är nu möjligt
att på vissa villkor förhyra ett begränsat antal kvalitativt högtstående äldre
och nyare filmer ur svensk och utländsk produktion för visning i studiesammanhang.
För att filmerna skall få lånas, kräves att de visas endast för eu
sluten krets. För detta ändamål har på ett antal platser i landet bildats särskilda
filmstudios med ett begränsat antal medlemmar. Medlemsavgiften är
så stor att den täcker utgifterna för hyra av filmer och visningslokal etc.
Uppgiften att organisera och leda denna verksamhet skötes som regel av frivilliga
oavlönade krafter.

Verksamheten i en filmstudio drives på en strängt studiemässig basis. I
anslutning till själva filmvisningarna ordnas föredrag, frågestunder och
diskussion. Många studios har dessutom bildat studiecirklar för fördjupat
studium av filmfrågor. Studieresor till filmmuseer o. s. v. ingår i många fall
i programmet. Kortare föreläsningskurser ordnas också. Vissa filmstudios
har sänt sina ledare och andra medlemmar på längre och kortare kurser i
Sverige och utlandet. Värdefull upplysande filmlitteratur försäljes till medlemmarna
genom dessa studios.

Det centrala syftet med dessa filmstudios’ arbete är enligt förbundet att
fördjupa insikten och skärpa omdömet hos medlemmarna, att skapa känsla
för kvalitetsfilm och möjlighet för deltagarna alt välja sina biograffilmer
med kritik. I likhet med studiecirklar i andra ämnen, såsom litleratur, konst
och musik, bör enligt förbundets uppfattning studiegrupper, som valt att
ägna filmen sitt intresse, ges möjlighet att utan nöjesbeskattning få se ett urval
verk inom den konstart, det gäller.

Folkets busföreningarnas riksorganisation ifrågasatte slutligen, om inte
den verksamhet, som bedrives av barnfilmklubbar och filmstudios, enligt
gällande författningsbestämmelser är att betrakta som bildningsverksamhet,
för vilken befrielse från skyldighet att erlägga nöjesskatt kan medges. Alternativt
hemställdes, att nöjesskatteutredningen måtte erhålla i uppdrag att
skyndsamt utreda frågan om nöjesskattebefrielse för nöjestillställningar,
som anordnas av dylika.

Utredningen

Frågan om barn och film har, framhåller utredningen, under flera år stått
i brännpunkten för offentlig debatt. Besöksfrekvensen av barn på de kommersiella
biograferna är jämförelsevis hög. Eftersom filmen har en speciell
förmåga att påverka åskådaren, är det av betydelse, att de filmprogram, som

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

erbjudes barnen, är av god kvalitet. De filmer, som visas på biografmatinéer,
motsvarar ej alltid kravet på god barnfilm.

Om barnfilmklubbarnas betydelse i detta sammanhang gör utredningen
följande uttalande.

Barnfilmklubbarna sovra den film, som visas av dem. Det är huvudsakligen
fråga om kortare filmer, oftast valda ur barnfilmjuryns filmlistor. Det
har också, enligt vad som upplysts oss, visat sig psykologiskt riktigt, att barnen
få en egen sammanslutning för sina förströelser. Medlemskapet i klubben,
där barnen varje gång möter samma kamrater och vuxna, ger således
trygghet och större ansvar och underlättar ordningen. Endast medlemmar
äga tillträde till klubbens föreställningar och då mot uppvisande av obligatoriskt
medlemskort.

Om barnfilmklubbarna ålägges betala nöjesskatt för sina filmförevisningar,
föreligger risk, att de måste upphöra med sin verksamhet.

Enahanda synpunkter anser utredningen kunna anläggas på filmstudieverksamheten.
Enligt vad som uppgivits är endast studiesynpunkter bestämmande
för filmvalet. Vidare torde undantagslöst endast medlemmar äga tillträde
till de filmförevisningar, som anordnas.

Utredningen har kommit till den uppfattningen, att såväl barnfilmklubbar
som filmstudios bör tillerkännas nöjesskattebefrielse för filmförevisningar,
som anordnas av dem och till vilka endast medlemmar i respektive organisationer
äger tillträde. Uttryckliga bestämmelser härom föreslås införda i
14 § nöjesskatteförordningen.

Med barnfilmklubb avses enligt förslaget organisation, som har till uteslutande
syfte att tillgodose behovet av för barn lämpade filmförevisningar. En
förutsättning för skattefrihet skall vara att filmen godkänts av barnfilmjuryn
eller annat organ, varom Kungl. Maj:t i framtiden må bestämma. Vad
gäller filmstudios skall filmförevisningen ha anordnats uteslutande för medlemmar
och i undervisningssyfle.

Eftersom nöjesskatt hittills inte torde ha avkrävts vare sig barnfilmklubbar
eller filmstudios, skulle ett genomförande av utredningens förslag i denna
del kunna ske utan ett omedelbart skattebortfall.

Remissyttrandena

Förslaget att barnfilmklubbarna skall erhålla befrielse från nöjesskatt för
filmförevisningar anser sig statskontoret kunna godtaga. Däremot kan ämbetsverket
inte finna, att den av s. k. filmstudios bedrivna verksamheten är
av den art, att nöjesskattebefrielse bör ifrågakomma för dessa sammanslutningar.

Länsstyrelsen i Hallands län ställer sig något tveksam till förslaget att
utan restriktioner medge s. k. filmstudios skattefrihet vid filmförevisningar
för medlemmar och i undervisningssyfte. För att hindra att denna möjlighet
till skattefrihet utnyttjas till försök att kringgå den vanliga biografbeskattningen
anser länsstyrelsen att man åtminstone bör uppställa det kra -

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1657

vet att endast vissa filmer, som av kompetent bedömare ansetts ha ett särskilt
högt konstnärligt värde, därvid får förevisas.

I övrigt är det endast ett antal organisationer, som yttrat sig i denna fråga.

Folkets husföreningarnas riksorganisation, Sveriges folkbiografer aktiebolag,
Aktiebolaget Folkets hus i Stockholm och Folkrörelsernas programaktiebolag
betraktar det som synnerligen önskvärt, att det blir klarlagt alt barnfilmklubbar
och filmstudios skall vara fria från nöjesskatt. Det påpekas, att
dessa institutioner i praktiken åtnjutit skattebefrielse, även om detta synes
ha saknat stöd i nöjesskalteförordningen.

Enligt Arbetarnas bildningsförbund är det helt otänkbart, att det varit
lagstiftarens mening att verksamheten inom barnfilmklubbar och filmstudios
skulle vara nöjesbeskattad. Alt undantag från nöjesskatteplikt för
ifrågavarande klubbverksamhet inte tidigare införts har enligt förbundet sin
grund däri, att barnfilmklubbarna tillkommit och filmstudios fått spridning
först på senare tid. Förbundet tillstyrker den begränsning med avseende på
filmvalet, som föreslås för barnfilmklubbarnas de!. Efter att ha erinrat om
den filmcensur, som bedrives av statens biografbyrå, anför förbundet emellertid
följande.

Om barnfilmklubbarna skall kunna fylla sin uppgift behövs en mer ingående
central bedömning än den biografbyrån kan åstadkomma. Vi har
för vår del ingenting att erinra emot att denna granskning anförtros åt
barnfilmjuryn. Men om juryn skall kunna fullgöra denna starkt vidgade arbetsuppgift
synes det oss ofrånkomligt att juryn beredes ökade ekonomiska
och personella resurser. Såvitt vi kan se kan inte en sådan ökning av juryns
kapacitet ske på annat sätt än genom statsbidrag.

Är statsmakterna ej beredda att ge juryn ökade resurser, förordar förbundet,
att barnfilmklubbarna får fritt filmval och ändå skattebefrielse i
likhet med vad som föreslagits för filmstudios.

Barnfilmkommittén frågar sig, om man inte borde ta steget fullt ut och
främja den goda barnfilmen som sådan, vare sig den visas på barnlilmklubbar
eller på de kommersiella biografernas barnfilmmatinéer. Kommittén
föreslår därför, att film, som godkännes av det organ som utredningen
föreslår, då den visas på de kommersiella biografernas matinéer blir nöjesskattebefriad
eller att medlen återbäres enligt vissa i kommitténs yttrande
angivna riktlinjer.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund finner det självklart, att de av
barnfilmjuryn godkända barnfilmerna skall vara skattefria även när de visas
på för barnen avsedda matinéer. Härigenom vinner man enligt förbundet
också, att biografägarna får upp ögonen för den goda barnfilmen.

Uppfattningen alt skattebefrielse för godkända barnfilmer bör utsträckas
alt gälla även biografernas matinéföreställningar delas av Sveriges biografägareförbund,
Föreningen Sveriges filmproducenter och Sveriges filmulhyrareförening.
Filmproducentföreningen går i sitt yttrande in på beskattningen
av de filmförevisningar, som anordnas av stiftelsen Filmhistoriska
samlingarna, och anför härom bl. a. följande.

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

Enligt den lydelse nöjesskatteförordningens 14 § hade innan 1952 års
ändring därav, skulle nöjesskatt icke utgå för biografföreställning, som anordnades
i undervisnings- eller uppfostringssyfte och som med hänsyn till
sitt ändamål jämväl var ägnad att tjäna sådant syfte. Stiftelsen Filmhistoriska
Samlingarnas biografföreställningar var att hänföra till denna kategori.
Sedan ändringen av 14 § genomförts, debiterade Stockholms stads
Uppbördsverk år 1955 nöjesskatt å stiftelsen för dess filmförevisningar i
Stockholm under tiden september—december 1954. Överståthållarämbetet
lämnade stiftelsens besvär över debiteringen utan bifall. I besvär till Regeringsrätten
har stiftelsen anfört bl. a., att stiftelsens föreställningar icke
är att betrakta såsom nöjestillställningar enligt 1 § nöjesskatteförordningen,
och att stiftelsens föreställningar är att hänföra till eller i vart fall att
jämställa med vad som avses med »visning av museum eller annan liknande
inrättning», vilket enligt 3 § nöjesskatteförordningen icke är att hänföra
till nöjestillställning.

Det vore emellertid önskvärt, att stiftelsens filmföreställningar genom ett
tillägg till 3 §, andra stycket nöjesskatteförordningen förklarades icke skola
hänföras till nöjestillställningar.

Departementschefen

Filmförevisningar, som anordnas av barnfilmklubbar och s. k. filmstudios,
torde i allmänhet vara underkastade nöjesbeskattning enligt nu gällande
bestämmelser. Emellertid synes frågan om skatteplikt för den verksamhet
som bedrives av dylika organisationer ha uppmärksammats först på
senare tid.

Utredningen har ansett sig böra föreslå skattefrihet för såväl barnfilmklubbar
som filmstudios.

Bland remissinstanserna synes enighet råda om att barnfilmklubbarna bör
tillerkännas skattefrihet för sina filmförevisningar. En viss tvekan har
däremot kommit till uttryck inför förslaget att från beskattning jämväl undantaga
filmstudieverksamheten.

För egen del anser jag motiverat att medge barnfilmklubbarna befrielse
från nöjesskatt. Visningsverksamheten har ideell karaktär, och tillfredsställande
garantier synes kunna erhållas mot att skattefrihet åtnjutes i ej
avsedda fall.

I anslutning till kommitténs förslag om skattefrihet för barnfilmklubbar
har ett flertal remissinstanser, däribland barnfilmkommittén, väckt tanken
att utsträcka den ifrågasatta skattefriheten även till goda barnfilmer, som
visas på vanliga barnmatinéer. Jag vill i detta sammanhang erinra om att
Nordiska rådet i sin rekommendation 2/1955 rekommenderat de nordiska
ländernas regeringar att vidtaga erforderliga åtgärder för att möjliggöra befrielse
från nöjesskatt i fråga om barnfilm. Enligt min mening talar goda
skäl för ståndpunkten att visning av god barnfilm över huvud taget inte bör
drabbas av nöjesskatt. Syftet med den av utredningen föreslagna skattefriheten
för barnfilmklubbar torde i främsta rummet vara att främja produktion
och visning av god barnfilm. Men detta syfte tillgodoses även genom att

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

107

medge skattefrihet för sådana filmer, när de visas på vanliga biografers matinéföreställningar.
Framhållas kan, att filmförevisningar genom barnfilmklubbar,
åtminstone t. v., inte kan förväntas komma till stånd annat än
på ett begränsat antal orter. En särskild fördel med att utsträcka skattefriheten
på antytt sätt är, att man redan nu på ett viktigt fält kan åstadkomma
det stöd åt produktion av kvalitetsfilm, vartill utredningen syftat med
sitt förslag till omläggning av det nuvarande producentstödet.

Det bör ankomma på den av barnfilmkommittén tillsatta barnfilmjuryn
eller annat av Kungl. Maj:t utsett organ att sovra filmerna. Skattefrihet bör
åtnjutas endast i den mån den film som visas bar godkänts av juryn.

Jag biträder sålunda utredningens förslag om skattefrihet för barnfilmklubbar
men föreslår tillika, att skattefrihet under motsvarande villkor skall
åtnjutas för filmer som visas på barnmatinéer.

Vid remissbehandlingen har påpekats, att barnfilmjuryn nu i stor utsträckning
måste lita till frivilliga insatser och knappast förfogar över tillräckliga
resurser för att tillfredsställande kunna fullgöra det uppdrag, varom
här är fråga. Därvid har uttalats, att anslaget till barnfilmkommittén
borde höjas. Den sålunda väckta frågan synes ej böra prövas i detta sammanhang.
Jag får emellertid erinra om att anslaget till barnfilmkommittén
höjts upprepade gånger under de senaste åren och att en höjning föreslagits
även med avseende på budgetåret 1957/58 (VIII ht s. 726).

Det bör påpekas, att den här förordade bestämmelsen inte fritar barnfilmklubbar
och andra anordnare från skyldighet att i vanlig ordning avge
nöjesskaltedeklaration och även i övrigt tillhandagå myndigheterna med erforderliga
upplysningar. Det ankommer nämligen på myndigheterna att
pröva, huruvida förutsättningar för skattebefrielse i det enskilda fallet föreligger.

För utredningens förslag att tillerkänna även filmstudieverksamheten
skattebefrielse talar utan tvivel vissa skäl. Jag delar emellertid de betänkligheter
mot utredningens förslag på denna punkt som uttalats bl. a. av statskontoret.
Det torde sålunda inte vara möjligt att, utan synnerligen komplicerade
regler och därmed följande svårigheter vid administrationen, tillse
att en skattefrihet på detta område inte utnyttjas till att kringgå den vanliga
biografbeskattningen. Jag kan därför inte tillstyrka utredningens förslag
i denna del.

Jag kan inte heller biträda ett vid remissbehandlingen framkommet förslag
att genom särskild bestämmelse införa skattefrihet för filmförevisningar,
som anordnas av stiftelsen Filmhistoriska samlingarna.

XI. Besvär m. in.

Gällande bestämmelser

Om besvär i mål angående nöjesskatt stadgas i 30 § nöjesskatleförordningen.
Däri sägs, att den som inte åtnöjes med uppbördsmyndighetens
beslut rörande nöjesskatt och som ej till följd av stadgandet i 29 § för -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

lorat sin rätt till talan, äger i beslutet söka rättelse hos länsstyrelsen genom
besvär, som skall inges till länsstyrelsen. I länsstyrelsens utslag i anledning
av besvär som nyss sagts eller i annat ärende rörande nöjesskatt må
ändring sökas hos Kungl. Maj:t genom besvär, som skall inges till finansdepartementet.

De mål, som sålunda överklagas hos Kungl. Maj:t, handlägges jämlikt
2 § 5 :o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt av regeringsrätten
såsom avseende »debitering eller indrivning av utskylder eller
andra avgifter». Regeringsrätten utgör i dessa mål antingen tredje instans
eller andra instans.

Som uppbördsmyndighet —- alltid ett kommunalt organ — fungerar i
Stockholm uppbördsverket, i annan stad drätselkammaren och på landet
kommunalnämnden, där ej vederbörande kommun annorlunda bestämt.
Om nu besvär beträffande tillämpning av någon bestämmelse i nöjesskatteförordningen
eller kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till denna anföres
över uppbördsmyndighetens beslut, går dessa besvär till länsstyrelsen,
som alltså blir andra instans, varefter, om besvär i sin tur anföres över
länsstyrelsens beslut i målet, dessa senare besvär går till Kungl. Maj:t lör
handläggning i regeringsrätten, som blir tredje instans.

Ärenden angående befrielse från nöjesskatt jämlikt 16 § nöjesskatteförordningen,
d. v. s. när behållningen av nöjestillställning är avsedd för välgörande
eller allmännyttigt ändamål, handlägges emellertid ej av uppbördsmyndigheten.
Sådan befrielse lämnas endast efter särskild ansökan, och
denna skall inges direkt till länsstyrelsen, som beslutar i anledning av
densamma som första instans. Besvär över länsstyrelsens beslut i sådant
ärende går också till Kungl. Maj :t för handläggning i regeringsrätten, som
i dylika mål alltså dömer i andra instans.

Regeringsrätten kan emellertid också komma att avgöra andra nöjesskattemål
i andra instans. Om länsstyrelsen vid granskning av uppbördsmyndiglietens
redovisning jämlikt 13 § tillämpningsföreskrifterna till nöjesskatteförordningen
finner att myndigheten underlåtit alt utkräva nöjesskatt
eller att skatt uttagits med för lågt belopp, skall länsstyrelsen direkt
upptaga frågan om åtgärder i anledning härav till behandling och
ålägga anordnaren av vederbörande nöjestillställning att inbetala felande
belopp till länsstyrelsen. Även besvär över länsstyrelsens beslut i ett sådant
ärende överklagas hos Kungl. Maj :t för handläggning i regeringsrätten.

Nöjesskattemål kan även komma upp till regeringsrätten en annan väg.
Om revisionen hos riksräkenskapsverket framställer anmärkning mot beslut
angående påföring av eller befrielse från statsverket tillkommande
nöjesskatt, har riksräkenskapsverket att besluta i anledning av revisionens
talan. Besvär över riksräkenskapsverkets beslut i sådant mål skall jämlikt
1 § instruktionen för kammarrätten den 18 december 1942 (nr 978) upptagas
hos kammarrätten, varefter besvär mot kammarrättens utslag i målet
jämlikt 56 § samma instruktion anföres hos Kungl. Maj:t för handläggning
i regeringsrätten. I dessa mål blir alltså regeringsrätten tredje instans.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

I 30 § nöjesskatteförordningen talas därjämte om ett speciellt slag av mål,
som får överklagas hos Kungl. Maj :t men som ej handlägges av regeringsrätten.
Enligt 14 § andra stycket nöjesskatteförordningen i dess från och
med den 1 juli 1952 gällande lydelse skall nöjesskatt inte utgå för biografföreställning
med film, vars visning enligt särskilt, före föreställningens hållande
lagakraftvunnet förhandsbesked förklarats vara ägnad att tjäna \etenskapligt
ändamål eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte.
Sådant förhandsbesked lämnas av statens biografbyrå och dess beslut
överklagas enligt § 18 instruktionen den 4 oktober 1929 (nr 306) tör byrån
genom besvär, som skall inges till ecklesiastikdepartementet. Eftersom dylika
beslut inte anses avse »debitering eller indrivning av utskylder eller andra
avgifter», handlägges de inte av regeringsrätten utan av Kungl. Maj :t i
statsrådet.

Utredningen

I nöjesskatteutredningens uppdrag har ingått att undersöka möjligheterna
att befria regeringsrätten från den del av dess arbetsbörda, som nöjesskattemålen
utgör.

I betänkandet hänvisas till en början till en inom finansdepartementets
regeringsrättsbyrå verkställd beräkning av det antal föredragningsdagar,
som kan antagas ha varit erforderliga för avverkning under ettvart av de
senaste sex åren av under året inkomna nöjesskattemål. Beräkningen visar
_ som framgår av följande sammanställning — att avverkningen av inkomna
nöjesskattemål för regeringsrätten tar ca 3 ä 4 dagar om året.

Inkomna..................

Avgjorda..................

Till föredragn. använd tid

(timmar)................

Antal föredragna mål per

timme ..................

Åtgång av dagar för föredragning
av inkomna mål (efter
5 % avdrag för återkallade
etc.), om föredragningen
per mål tagit lika lång tid
som föredragn. av de avgjorda
..................

Nöjesskattemål år 1950 1951	1952	1953	1954	1955
142	94	96	101	86	76
147	126	72	49	165	33
23,5	22,5	16	6	25	5,5
6,3	5,6	4,5	8,2	6,6	6,0
5,4	3,9	5,0	2,9	3,1	3,0

Medeltal för 1950—1955

3,9

Eftersom regeringsrätten med sin dåvarande sammansättning arbetat ca
300 dagar om året, motsvarar alltså handläggningen av nöjesskattemålen
1 å 1,5 procent av regeringsrättens arbete.

Ilo

Iiungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

En undersökning av ändringsfrekvensen hos regeringsrätten i nöjesskattemål
har också verkställts. Därvid har konstaterats, att de under åren 1950

1955 avgjorda nöjesskattemål, däri regeringsrätten gjort ändring i underinstansens
beslut, motsvarar följande procentuella andel av samtliga avgjorda
nöjesskattemål respektive år.

1950 1951 1952 1953 1954 1955

Ändringsprocent ................ 20 42 24 4 15 23

Utredningen finner, att en avlastning av nöjesskattemålen från regeringsrätten
inte kan ske pa det sätt att den nu medgivna fullföljdsrätten avskäres.
Under regeringsrätten förekommer nämligen ofta inte mer än en instans.
Om fullföljdsrätten borttages, måste regeringsrätten därför ersättas av
något annat organ. Utredningen anför härom följande.

I direktiven för vårt arbete nämnes såsom sådan ersättare kammarrätten,
och att kammarrätten härvidlag får träda i regeringsrättens ställe förefaller
naturligt med hänsyn till att i anmärkningsväg uppkomna nöjesskattemål,
som ju oftast röra frågor av samma art som de övriga, redan handläggas
av kammarrätten. För övrigt är det över huvud taget svårt att tänka
s!.g..någ?n annan domstol eller myndighet, som utan större organisatoriska
förändringar lämpligen skulle kunna övertaga regeringsrättens roll som
sista instans i nöjesskattemålen.

Det kan, framhåller utredningen, knappast göras gällande, att nöjesskattemålen
inte skulle bli föremål för en tillfredsställande handläggning och bedömning
av kammarrätten, som ju redan utgör sista instans i betydande
giupper av mål, exempelvis avlönings-, fattigvårds- och mantalsskrivningsmål.
Utredningen anför.

Erfarenheten har visat, att nöjesskattemålen till stor del utgöras av mål
av enkel beskaffenhet och röra jämförelsevis små belopp. Ått ändrin^sfrekvensen
hos regeringsrätten i dessa mål hittills varit ganska hög torde
bero på att behandlingen hos de 25 särskilda länsstyrelserna, därav nå«ra
givetvis endast haft ett fåtal mål om året att handlägga, brustit i enhetlVhet.
Den utjämnande faktor, som målens samlande hos en för hela riket
gemensam överinstans utgjort, kommer ju emellertid att kvarstå, även om
målen överflyttas till kammarrätten. Vi förutsätta, att nöjesskattemålen där
koncentreras till viss division och att föredragningen anförtros endast åt
viss eller vissa föredragande.

Utredningen uttalar emellertid vissa betänkligheter mot en sådan lösning.

Emot en överflyttning av målen från regeringsrätten talar, att de ha så
relativt ringa betydelse för dess arbete, och att det därför kan anses opåkallat
att bryta den i allmänhet för beskattningsmål, som kunna röra
annat än värderings- eller uppskattningsfrågor, hittills gällande principen,
att den skattskyldige skall kunna draga målet under Kungl. Maj:ts prövning.
Som av det förut sagda framgår innebär nöjesskattemålens avlyftmng
från regeringsrätten endast att dess arbetsbörda minskas med någon
procent. Härtill kommer att om vara förslag i övriga delar, innefattande
befrielse från nöjesskatt för teaterföreställningar, musikunderhållning, amatöridrott,
restaurangdans in. in., genomföras — besvärsfrekvensen kan beräknas
ytterligare nedgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

111

En annan omständighet, som gjort oss tveksamma om ändamålsenligheten
i en överflyttning av nöjesskattemålen till kammarrätten, är att kammarrätten
också för tillfället har en icke obetydlig arbetsbelastning. Om
man bortser från smärre »till kammarrättssekreterarens föredragning hörande
ärenden», har antalet inkomna respektive avgjorda och balanserade
mål under de senaste 6 åren i kammarrättens arbetsredogörelser upptagits
enligt följande.

1950 1951 1952 1953 1954 1955

Inkomna...... 9 757 9 996 14 815 15 179 12 827

Avgjorda...... 10 840 11 389 11 422 12 266 13 286

Balans........ 11 839 10 756 9 363 12 756 15 669 15 208

Kammarrättens balans av mål motsvarar sålunda för tillfället icke oväsentligt
mera än ett års avverkning. Den invändningen kan onekligen göras,
att man under sådana förhållanden icke bör utan en samtidig organisatorisk
förstärkning överföra ytterligare mål till kammarrätten.

Då emellertid regeringsrättens arbetsbalans i fråga om skattemål för tillfället
är så stor, att det synes mycket angeläget att regeringsrätten befrias
från alla mål, som lämpligen kan överföras till annan myndighet, har utredningen,
trots de anförda betänkligheterna, ansett sig böra föreslå en sådan
ändring av 30 § andra stycket nöjesskatteförordningen och 56 § kammarrättens
instruktion, att nöjesskattemålen i fortsättningen skall handläggas
av kammarrätten som sista instans.

I anslutning till förslaget gör utredningen följande uttalande.

Det må dock framhållas, att frågan huruvida en avlastning av nöjesskattemålen
från regeringsrätten på det nu föreslagna sättet bör ske, kan
komma i ett annat läge om man i princip beslutar sig för att begränsa
fullföljdsrätten till regeringsrätten genom allmänt verkande bestämmelser.
Enligt vad vi erfarit överväger den i maj 1955 tillsatta utredningen om
fullföljdsrätt i skattemål att föreslå fullföljdsbegränsning genom införande
av tillståndsprövning, summa revisibilis e. d. Huruvida det i samband med
genomförande av dylika regler kan visa sig lämpligare att åstadkomma en
önskvärd begränsning av tillströmningen av nöjesskattemål till regeringsrätten
genom liknande åtgärder kunna vi givetvis icke nu taga hänsyn till.
Vi förutskicka att frågan kan behöva omprövas, sedan utredningen om
fullföljdsbegränsning slutförts.

Ledamoten Christenson föreslår i sin reservation, att nuvarande besvärsregler
skall bibehållas oförändrade.

Remissyttrandena

Emot utredningens förslag bar kammarrätten intet att erinra.

Förslaget avstyrkes däremot av statskontoret under hänvisning till bl. a.
utredningen om fullföljdsrätten i taxeringsmål.

Även riksräkenskapsverket anser, alt frågan om besvärsärendenas överflyttande
från regeringsrätten till kammarrätten bör anstå i avvaktan på
resultatet av nämnda utredning.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Av samma skäl avstyrkes förslaget av överståthållarämbetet och det övervägande
flertalet av de länsstyrelser, som yttrat sig över detsamma.

Endast länsstyrelsen i Hallands län synes acceptera utredningens förslag.
Den förda diskussionen om en begränsning av fullföljdsrätten föranleder
länsstyrelsen till följande uttalande.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang endast understryka det för en
enhetlig rättstillämpning inom hela riket stora behovet av vägledande prejudikat
i frågor om befrielse från nöjesskatt. Det kan befaras, att detta behov
icke kommer att tillgodoses i tillräcklig omfattning vid en begränsning
av fullföljdsrätten till regeringsrätten. Från denna synpunkt vore det fördelaktigast,
att nöjesskattemålen utan sådan inskränkning i stället finge
fullföljas i kammarrätten.

Riksförbundet landsbygdens folk anför.

Ehuru skälen för att överflytta besvärsärendena i nöjesskattemål från
regeringsrätten till kammarrätten synes relativt svaga och frågan dessutom
kan antas komma att behandlas av den tillsatta utredningen om fullföljdsrätt
i skattemål, har förbundet intet att invända mot utredningens förslag
på denna punkt.

Bland organisationerna är det i övrigt endast Folkpartiets ungdomsförbund,
Teatrarnas riksförbund och Sveriges hotell- och restaurantförbund,
som uttalat sig i besvärsfrågan. Samtliga avvisar tanken på en överflyttning
av nöjesskattemålen till kammarrätten.

Utredningen om fullföljdsrätt i taxeringsmål anser sig visserligen sakna
anledning att avstyrka nöjesskatteutredningens förslag, om situationen verkligen
är sådan, att denna nödfallsutväg måste tillgripas för att komma tillrätta
med arbetsanhopningen i regeringsrätten. Situationen för dagen synes
emellertid enligt fullföljdsutredningen vara en annan än vid den tidpunkt då
direktiven för nöjesskatteutredningens behandling av denna fråga meddelades.
Läget belyses av fullföljdsutredningen på följande sätt.

Efter beslut av 1956 års riksdag har antalet ledamöter i regeringsrätten i
början av oktober ökats med tre. Regeringsrätten arbetar numera på tre avdelningar,
och det kan förväntas att den därigenom ökade arbetseffekten i
regeringsrätten skall göra det möjligt att avarbeta arbetsbalansen till Utgången
av 1960. Även på annat sätt synes bot kunna rådas mot den under
senare tid inträffade ökningen av arbetsbördan för regeringsrätten. Utredningen
syftar på det utredningsuppdrag som lämnats utredningen. Vårt utredningsarbete
är numera i det närmaste slutfört, och vi räkna med att i god
tid före nästa årsskifte kunna avlämna ett betänkande med förslag till bestämmelser
om fullföljdsbegränsning i mål om taxering till skatt på inkomst
och förmögenhet. Detta förslag går ut på att besvär över kammarrättens utslag
i mål om sådan taxering må komma under regeringsrättens prövning endast
efter prövningstillstånd i nära anslutning till motsvarande regler för
fullföljd av talan hos högsta domstolen. Därest detta förslag leder till lagstiftning
och antalet i regeringsrätten arbetande regeringsråd för framtiden hålles
så stort, att regeringsrätten kan arbeta på minst två avdelningar, torde
behovet av lindring i arbetsbördan genom nöjesskattemålens överflyttning
till kammarrätten bortfalla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

113

Med hänsyn till det anförda och då det redan nu förhållandevis ringa antalet
nöjesskattemål i regeringsrätten vid ett genomförande av vissa andra
nöjesskatteutredningens förslag kan beräknas ytterligare minska, är det enligt
fullföljdsutredningen inte längre aktuellt att göra kammarrätten till sista
instans i nöjesskattemål.

Fullföljdsutredningen har såsom ett tänkbart alternativ till förslaget att
överföra nöjesskattemålen till kammarrätten övervägt möjligheten att göra
kammarrätten till mellaninstans över länsstyrelserna men under regeringsrätten.
Härigenom skulle förefintliga ojämnheter i länsstyrelsernas rättstilllämpning
bli avhjälpta på kammarrättsstadiet och regeringsrättens prövning
skulle påfordras endast i mera betydelsefulla mål eller om eljest särskilda
skäl för fullföljd till regeringsrätten kunde påvisas. Eventuellt skulle prövningstillstånd
erfordras såsom villkor för regeringsrättens prövning. Fullföljdsutredningen
har emellertid avstått från att utarbeta ett förslag till instansordning
enligt detta alternativ. Utredningen anför.

En sådan omläggning av instansordningen synes emellertid icke böra komma
till stånd utan starka skäl. Sådana synas icke föreligga. Såsom redan anförts
äro nöjesskattemålen för närvarande tämligen få och antalet sådana mål
kan i framtiden väntas bliva än färre. Någon nämnvärd belastning för regeringsrätten
kunna nöjesskattemålen icke gärna medföra, om målen gå direkt
dit från länsstyrelserna. Mot alternativet talar också angelägenheten att icke
öka kammarrättens redan nu stora arbetsbörda. Dessutom skulle tillståndsprövning
i nöjesskattemål, som icke gärna kan ordnas enligt summa-revisibilismetoden,
antagligen draga hart när lika lång tid som målets prövning
i sak.

Besvärssakkunniga förordar, att inga åtgärder vidtages för att begränsa
fullföljden av nöjesskattemål till regeringsrätten, förrän klarhet vunnits i
huvudfrågan om hur fullföljden i taxeringsmål skall ordnas. Om kammarrätten
göres till en central instans i skattemål, där flertalet mål slutar på
grund av fullföljdsbegränsningar av något slag, är det emellertid enligt de
sakkunniga naturligt att även nöjesskatten inordnas i detta system. De sakkunniga
anför.

I så fall skulle kammarrätten inskjutas som instans mellan länsstyrelsen
och regeringsrätten samt möjligheten till fortsatt talan från kammarrätten
till regeringsrätten inskränkas efter samma eller liknande grunder som
komma att gälla för andra skattemål. En sådan ordning skulle besvärssakkunniga,
såvitt de nu kunna bedöma, finna godtagbar. Invändningar skulle
visserligen kunna resas, då ordningen för de mål, som börja redan hos den
kommunala uppböirdsmyndigheten, skulle medföra att antalet instanser
komnie att uppgå till fyra. Med hänsyn till att fullföljden till den fjärde och
sista instansen bleve begränsad inger en sådan ordning dock icke allvarligare
betänkligheter. Fördelarna torde ock flerfaldigt uppväga angivna nackdel,
(lenom att kammarrätten införes som mellaninstans mellan länsstyrelse och
regeringsrätten realiseras önskemålet om eu mera genomförd samordning
mellan nöjesskattemålen och anmärkningsmålen rörande debitering av nöjesskatt
i de båda högsta instanserna. Vidare vinnes att likformighet kan
nås beträffande länsstyrelsernas praxis i nöjesskattefrågor utan att målen
i sådant syfte behöva föras ända upp till regeringsrätten.

8 Itihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr GG

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

Utredningens förslag om kammarrätten som besvärsinstans i förhållande
till länsstyrelserna och om förbud mot talan hos regeringsrätten i nöjesskattemål
anser besvärssakkunniga böra övervägas som ett andra alternativ,
om det skulle visa sig att nöjesskattemålen inte låter sig inordna i ett system,
som kan komma att gälla för övriga skattemål. Besvärssakkunniga anför vidare.

Härom är att säga att nöjesskattemålen visserligen för närvarande torde
vara av tämligen enkel beskaffenhet men att också i dessa någon gång sådana
spörsmål kunna uppstå, som lämpligen böra avgöras av den högsta instansen
i skattemål. I skilda sammanhang ha besvärssakkunniga framhållit,
att det i princip bör vara möjligt att fullfölja ett mål ända upp till Konungen
och att sålunda begränsningar i besluts överklagbarhet till den högsta instansen
icke böra stadgas utan starka skäl. Inte minst i fråga om skattemål,
i vilka ofta vittgående ekonomiska skyldigheter för den enskilde gentemot
det allmänna skola fastställas, inger det betänkligheter att generellt avskära
möjligheten alt fullfölja talan till den mest kvalificerade instansen. Även i
den situation varom nu är fråga synes därför en lösning för nöjesskattemålens
del böra övervägas, innebärande att regeringsrätten bibehålies som högsta
instans och kammarrätten inskjutes som mellaninstans. Härigenom skulle
säkerligen den önskade lättnaden i regeringsrättens arbetsbörda kunna vinnas.
Införes kammarrätten som mellaninstans, kan nämligen antalet ända till
regeringsrätten fullföljda mål väntas bliva så obetydligt, att de komma att
sakna egentlig betydelse för regeringsrättens arbetsbelastning.

Besvärssakkunniga berör även den särordning, som gäller i fråga om förhandsbesked
angående skattefrihet för biografföreställning i vissa fall. Slutinstans
i sådana ärenden är Kungl. Maj :t i statsrådet, medan frågor rörande
skattefrihet för andra nöjestillställningar handlägges av regeringsrätten som
sista instans. Även då det gäller förhandsbesked rörande biografföreställning
bör enligt de sakkunniga regeringsrätten vara slutinstans.

Besvärssakkunniga pekar slutligen på vissa av utredningen ej berörda
brister i förfarandet vid avgörande av fråga om nöjesskatt. De sakkunniga
anför.

Enligt gällande ordning kunna nya krav på nöjesskatt framställas mot
skattskyldig anmärkningsvägen avsevärd tid efter det den ursprungliga debiteringen
verkställts — närmare bestämt inom fyra år efter utgången av
det år, då debiteringen skedde (16 § Kungl. kungörelsen den 21 december
1945 med tillämpningsföreskrifter till nöjesskatteförordningen, jämförd med
70 g uppbördsförordningen). För arrangör av nöjesskattepliktig tillställning
innebär det eu avsevärd otrygghet att kunna bliva föremål för nya skattekia\
sa langt etter det tillställningen anordnades. Vad angår nöjesskattemålen
har å andra sidan vid flera tillfällen den omständigheten påtalats, att
länsstyrelsens beslut i besvärsmål icke kan överklagas från det allmännas
sida; sådant beslut torde för övrigt icke heller kunna göras till föremål för
anmärkning (RÅ 1954 ref. 53). En lösning i den riktningen att aninärkningsförfarandet
ersättes med en talerätt för det allmänna kunde förtjäna
overvagas. Besvärssakkunniga ha haft att taga ställning till liknande frågor
pa tullens och konsumtionsskatternas område och avse''alt för dessa skatter
inom kort framlägga förslag om att en talerätt införes för det allmänna och
att anmarkmngsförfarandet i sin nuvarande utformning avskaffas på dessa
områden. I realiteten innebär det sagda att besvärsförfarandet och anmärk -

Kungi. Maj. ts proposition nr 66 år 1957 H5

ningsförfarandet sammanslås till en gemensam process med tvåsidigt partsförhållande.
I samband med en reform av detta slag synes en allmän översyn
av förfarandet i nöjesskattemål lämpligen böra företagas. Det kan erinras
om att anmärkningsprocessen för närvarande är föremål för särskild
utredning.

Departementschefen

Från statsmakternas sida har under de senaste åren vidtagits flera åtgärder
i syfte att nedbringa arbetsbalansen i regeringsrätten. Sålunda har antalet
regeringsråd utökats. Vidare har i dagarna avlämnats ett betänkande med
förslag till inskränkningar i rätten att fullfölja talan till regeringsrätten i
mål om taxering för inkomst och förmögenhet. Såsom ett led i dessa strävanden
har det uppdragits åt nöjesskatteutredningen att överväga om den
slutliga prövningen av mål om nöjesskatt lämpligen kan överflyttas till
kammarrätten. Utredningen har också framlagt ett förslag med sådan innebörd.
Därvid framhålles emellertid tillika, att vissa betänkligheter kan
anföras mot förslaget. Sålunda har det visat sig att nöjesskattemålen upptar
en förhållandevis ringa del av regeringsrättens arbetstid. Å andra sidan finnes
även hos kammarrätten en avsevärd arbelsbalans.

Dessa betänkligheter har från flera håll understrukits vid remissbehandlingen.
Vidare har framhållits, att spörsmålet om fullföljdsrätten i nöjesskattemål
inte borde prövas, förrän ställning tagits i den större frågan om
inskränkningar i rätten alt fullfölja talan i mål om taxering för inkomst
och förmögenhet. I samband härmed har bl. a. från besvärssakkunnigas sida
framförts tanken att göra kammarrätten till mellaninstans i nöjesskattemål
över länsstyrelserna men under regeringsrätten; för fullföljden till
regeringsrätten kunde därvid stadgas inskränkningar motsvarande dem
som kunde föreskrivas beträffande mål om inkomsttaxering.

De skäl som sålunda anförts mot att nu ändra instansordningen i nöjesskattemål
finner jag bärande. Jag är därför inte beredd att framlägga något
förslag i ämnet.

I detta sammanhang vill jag med ett par ord beröra en närliggande fråga
som upptagits i några yttranden, nämligen om anmärkningsrätten för riksräkenskapsverkets
revisorer i vissa frågor rörande nöjesskatt och det redogöraransvar
som på grund därav skulle kunna föreligga för länsstyrelsernas
befattningshavare. Frågan om redogöraransvaret är för närvarande
föremål för utredning. Med tanke härpå synes man inte nu utan tvingande
skäl böra företaga någon ändring i rättsläget på förevarande område. Sådana
skäl synes knappast föreligga. Vad särskilt angår den av länsstyrelsen
i Kopparbergs län upptagna frågan om redogöraransvar för beslut om skattebefrielse
enligt l(i § nöjesskatteförordningen för tillställning med välgörande
eller allmännyttigt syfte får jag framhålla, att någon anmärkningsprocess
mot statlig befattningshavare på grund av sådant beslut enligt vad
jag inhämtat hittills inte väckts. Detta kan tyda på att man i praxis inte
ansett redogöraransvar föreligga i dylika fall. Mot eu sådan uppfattning
har jag självfallet intet att erinra.

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

XII. Speciella frågor
Påföljder vid deklarationsförsummelse
Gällande bestämmelser

Där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, är anordnare av nöjestillställning
enligt 23 § nöjesskatteförordningen skyldig att till uppbördsmyndigheten
överlämna på heder och samvete avgiven deklaration rörande vid tillställningen
influtna avgifter. Vid abonnemangsföreställning åligger motsvarande
skyldighet abonnenten. Angående tiden för deklarations avgivande
stadgas i tillämpningskungörelsen till nämnda förordning.

Den som underlåter att inom behörig tid avge föreskriven deklaration eller,
då deklaration befunnits ofullständig, att på anmodan av uppbördsmyndigheten
inom förelagd tid fullständiga densamma, går enligt 29 § samma
förordning förlustig rätten att överklaga uppbördsmyndighetens beslut rörande
det skattebelopp, för vars fastställande deklarationen skolat ligga till
grund. I enlighet härmed äger endast den, som ej på grund av deklarationsförsummelse
förlorat sin rätt till talan, enligt 30 § besvära sig i nöjesskattemål.

Utredningen

Nöjesskatteförordningens bestämmelse om påföljd vid deklarationsförsummelse
är, framhåller utredningen, uppenbarligen hämtad från motsvarande
stadgande i 39 § nu gällande taxeringsförordning angående förlust av
talan i inkomsttaxeringsmål hos kammarrätten och Kungl. Maj :t vid försummelse
i fråga om avgivande av självdeklaration. I propositionen 1956:
150 hade emellertid föreslagits, att ifrågavarande påföljd skulle avskaffas
och att i stället anmaning att inkomma med självdeklaration skulle kunna
kombineras med vitesföreläggande av den som utfärdar anmaningen. Vidare
skulle deklarationsförsummelse beläggas med bötesstraff. Utredningen föreslår,
att liknande ändringar genomföres beträffande nöjesskatten.

I överensstämmelse med 52 och 53 §§ i den nya taxeringsförordningen
föreslås bestämmelsen i 29 § nöjesskatteförordningen skola ersättas med
bestämmelser om anmaning att avlämna deklaration eller — i förekommande
fall — kompletterande uppgifter till en redan avgiven deklaration. I anmaning
som utfärdas av länsstyrelse eller uppbördsmyndighet skall enligt
förslaget vite kunna föreläggas.

Utredningen föreslår vidare, att en bestämmelse om bötespåföljd för förseelse
av här ifrågavarande slag skall införas motsvarande den, som intagits
i 120 § i den nya taxeringsförordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Remissyttrandena

över förslaget i denna del har endast ett fåtal remissinstanser yttrat sig.

Kammarrätten anför bl. a.

Självklart måste syftet att åvägabringa överensstämmelse mellan nöjesskatteförordningens
och den föreslagna nya taxeringsförordningens bestäm-r
melser anses vara riktigt. I utredningens utkast till författningsändring ha
emellertid, enligt kammarrättens mening, de av utredningen föreslagna bestämmelserna
angående anmaning, vite och böter erhållit en alltför knapp*
händig och ofullständig utformning. Såsom exempel härpå kan anföras, att
i ändringsförslaget saknas motsvarighet till den föreslagna nya taxeringstörordningens
bestämmelser om delgivning av anmaning (54 och 55 §§), om
törbud mot föreläggande av vite i vissa fall (123 §) och mot klagan över
beslut, varigenom vite förelagts (125 §), om förbud mot utdömande av vite,
då ändamålet med vitet förfallit (124 §), om talans förande i fråga om utdömande
av vite (125 §) samt om friande från straff, då försummelse varit
ursäktlig eller eljest ringa (120 §).

Någon annan erinran har inte framställts mot föreliggande förslag, vilket
tillstyrkes av utredningen om fullföljdsrätt i taxeringsmål, besvärssakkunniga
samt länsstyrelserna i Östergötlands och Värmlands län.

Departementschefen

Enligt 1928 års taxeringsförordning förloras rätten att fullfölja talan
hos kammarrätten och regeringsrätten, om den skattskyldige underlåter att
avge deklaration inom föreskriven tid. På motsvarande sätt gäller enligt
29 § förordningen om nöjesskatt att den som inte behörigen avger nöjesskattedeklaration
går förlustig rätten att överklaga uppbördsmyndighetens
beslut rörande det skattebelopp, för vars fastställande deklarationen skolat
ligga till grund.

Den av riksdagen år 1956 antagna nya taxeringsförordningen innebär
bl. a., att försummelse beträffande avgivande av inkomstskattedeklaration
inte längre skall leda till förlust av besvärsrätt. I stället tillgodoses intresset
av att deklarationerna avges i tid genom effektiviserade bötes- och vitesbestämmelser.
Utredningens förslag innebär, att samma ordning skall tilllämpas
inom nöjesskatleförordningens område.

Förslaget bar inte mött några invändningar och kan av mig tillstyrkas,
varvid dock, delvis i anslutning till vad kammarrätten anfört, vissa jämkningar
svnes böra företagas.

Filmförevisningar i undervisningssyfte m. m.

V Iredningen

Enligt 14 § nöjesskatteförordningen i dess ursprungliga lydelse skulle
nöjesskatt inte utgå för nöjestillställning, som tjänar vetenskapligt ändamål,
liksom inte heller för tillställning som anordnas i undervisnings- eller
uppfostringssyfte och som med hänsyn till sitl innehåll jämväl är ägnad
att tjäna sådant syfte.

118

Kungl. Mcij.ts proposition nr 66 dr 1957

För att bespara myndigheter och enskilda arbete och kostnader genomfördes
efter förslag av 1949 års filmkommitté genom förordningen den 15
maj 1952, nr 278, den ändringen att det skall ankomma på statens biografbyrå
att efter framställning meddela förhandsbesked, huruvida en film är
av beskaffenhet att kunna erhålla skattebefrielse enligt 14 §. Samtidigt utvidgades
paragrafens tillämpningsområde, så att även »upplysningssyfte»
numera kvalificerar för skattebefrielse. Vidare är det enligt paragrafens nuvarande
lydelse utan betydelse i detta sammanhang, om visningen av filmen
sker i vinningssyfte eller ej. En konsekvens av omredigeringen av 14 §
har även blivit, att skattebefrielsen knutits till den film, som visas, i stället
för som tidigare till biografföreställningen som sådan.

Vissa myndigheter har för utredningen påtalat den alltmer ökade förekomsten
av filmer, som biografbyrån ansett böra befrias från nöjesskatt enligt
14 §.

Utvecklingen på detta område har vidare föranlett chefen för statens biografbyrå
att taga kontakt med utredningen för överläggningar om möjligheterna
att genom en ändring av 14 § ge stöd för en mera restriktiv tillämpning
av paragrafen. I en till utredningen överlämnad promemoria har denne
framhållit, att biografbyrån vid prövning av fråga om visningen av en film
kan anses ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings-
eller uppfostringssyfte har att iakttaga en restriktiv tillämpning
av bestämmelsen. Enligt vad som vidare framhålles i promemorian, avses
endast sådan upplysning, undervisning eller uppfostran som är av »allmänt
värde för samhället» skola berättiga till skattebefrielse. Det råder emellertid
tveksamhet om innebörden av detta uttryck. I promemorian betonas nödvändigheten
av en klarare och mera preciserad formulering av 14 §, om man
skall kunna förebygga risken för en »inflation» på föreliggande område.

Utredningen gör för egen del följande uttalande i frågan.

Att med bibehållande av den målsättning, som legat till grund för paragrafens
utformning, genomföra en ändring av stadgandet i angivet syfte
synes oss knappast möjligt. Vi ha övervägt olika möjligheter att genom
omredigering av paragrafens andra stycke lämna rum för en skärpning av
biografbyråns praxis. Ett stadgande av innehåll, att filmens visning skall
vara ägnad att uteslutande tjäna berörda ändamål, torde komma att i alltför
hög grad begränsa paragrafens tillämpningsområde. Effekten torde bli
densamma, om man förutsätter, att endast pedagogiskt värdefulla filmer
skola berättiga till skattebefrielse.

Den möjligheten föreligger givetvis afl i anslutning till 14 § andra stycket
meddela förtydligande anvisningar angående dess tillämpning. Att i särskild
ordning lämna detaljerade föreskrifter för biografbyråns bedömande i dessa
frågor torde emellertid icke vara att tillråda. Icke heller ha vi ansett oss
böra genom några uttalanden binda biografbyrån i dess fortsatta verksamhet
på delta område. Vi finna det emellertid angeläget att framhålla önskvärdheten
av en fortsatt restriktiv tillämpning av nämnda författningsrum.

Tillämpningen av 14 § i dess nu gällande lydelse har också i ett annat
avseende berett vissa svårigheter. Skattefrihet föreligger enligt paragrafen
för biografföreställning med film, vars visning enligt särskilt, före föreställ -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 är 1957

ningens hållande lagakraftvunnet förhandsbesked förklarats vara ägnad att
tjäna ändamål eller syfte som i 14 § avses. Delta innebär att föreställningar
som anordnas, innan biografbyråns beslut i befrielseärende vunnit laga
kraft, inte omfattas av skattebefrielsen. Enligt vad utredningen erfarit har
denna passus ibland förbisetts av de befrielsesökande, som därigenom kommit
att åsamkas större eller mindre ekonomiskt avbräck. Därtill kommer,
att bestämmelsen på denna punkt inte tolkas enhetligt av beskattningsmyndigheterna.

Utredningen yttrar.

Möjligen skulle en uppmjukning av bestämmelsen kunna ske på så sätt,
att om den skattskyldige förevisar filmen, innan biografbyråns beslut vunnit
laga kraft, skall han icke blott avge deklaration i vanlig ordning utan även
erlägga enligt deklarationen upplupen nöjesskatt men med rätt för honom
att — sedan beslutet vunnit laga kraft eller fastställts i högre instans — få
skatten restituerad. Några väsentliga olägenheter av en sådan ordning torde
knappast komma att uppstå. Vi ha emellertid icke velat gå längre än att antyda
denna möjlighet att komma till rätta med föreliggande problem.

Remissyttrandena

Frågan om tillämpningen av 14 § andra stycket nöjesskatteförordningen
beröres endast av statens biografbyrå, som med beklagande konstaterar att
utredningen inte ansett sig kunna framlägga något förslag i ämnet. Biografbyrån
anser emellertid frågan vara av sådan vikt, att den bör göras till
föremål för förnyade överväganden. Byrån anför vidare.

Därvid torde bl. a. böra övervägas, huruvida icke tillämpningsområdet för
här avsedda förhandsbesked skulle kunna begränsas till sådana filmer som
på grund av sitt egenvärde, dvs genom sin verkan i syntesen av bild och
ljud (talkommentar till filmbilderna samt ev. musik- och ljudeffekter) må
anses ägnade att tjäna sådant ändamål eller syfte som med författningsrummet
avses. För närmare belysande av detta önskemål vill biografbyrån
rikta uppmärksamheten på de problem som uppstår i samband med granskning
av stumfilm som varken försetts med inkopierade texter på filmremsan
eller med särskilda s. k. stumfilmtexter mellan de olika filmscenerna. Som
allmänt omdöme lär väl kunna sägas, att en film för att kunna tjäna ett pedagogiskt
ändamål av »allmänt värde för samhället» måste ha stödet av
filmbilderna beledsagande förklaringar eller kommentarer. Biografbyrån
har i ett stort antal fall meddelat förhandsbesked även till förmån för renodlade
stumfilmer (regelmässigt i smalfilmformatet). Därvid har dock från
biografbyråns sida uppställts krav, att anmälningshandlingarna i filmärendet
skall innefatta kopia av det föredrag, med vilket filmen avses visad, eller
med åtminstone eu någorlunda utförlig beskrivning av innehållet och det
pedagogiska temat i filmen.

Biografbyrån föreslår, att stumfilm undantas från byråns befattning i
hithörande ärenden och alt detta slags film i annan ordning ges möjlighet
till nöjesskattebefrielse.

Departementschefen

Möjligheten enligt 14 § nöjesskatteförordningen att erhålla skattebefrielse
vid visning av film, som med hänsyn till sill innehåll är ägnad all tjäna

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte,
fyller en viktig funktion, inte minst på det sättet att produktionen av
sådana filmer främjas. Tydligt är, att bedömningen av frågan om skattefrihet
i här avsedda fall stundom kan vara förenad med svårigheter. Det nu
föreskrivna förfarandet, som innebär att förhandsbesked i sådana frågor
skall sökas hos statens biografbyrå, är att se mot bakgrunden härav.

Från biografbyråns sida har framhållits behovet av en ändring i bestämmelserna
— närmast i skärpande riktning — i syfte att underlätta byråns
handläggning av ärenden angående förhandsbesked. Utredningen har övervägt
olika möjligheter att tillgodose biografbyråns önskemål men har inte
ansett sig böra framlägga något förslag i ämnet.

För egen del kan jag inte finna, att de av biografbyrån påtalade förhållandena
är sådana, att de bör föranleda en ändring av nu gällande bestämmelser.
Jag kan inte heller biträda det förslag att från förfarandet med förhandsbesked
undanta stumfilmer som framförts av byrån i dess remissyttrande.

Utredningen har även övervägt en ändring i syfte att skattebefrielse, i
motsats till vad nu är fallet, skulle kunna åtnjutas för visningar, som äger
rum efter det byrån meddelat förhandsbesked men innan detta vunnit laga
kraft. Mot en sådan ändring talar emellertid, att den skulle vara ägnad att
komplicera uppbördsförfarandet. Jag finner därför inte anledning att framlägga
något förslag på denna punkt.

Tidsfrist för ansökan om nöjesskattebefrielse

Utredningen

Enligt 18 § andra stycket nöjesskatteförordningen kan befrielse från nöjesskatt
enligt 16 eller 17 § inte meddelas i anledning av ansökan, som inkommit
till länsstyrelsen senare än tre månader efter det tillställningen ägt
rum.

Konsekvenserna av detta stadgande belyses av utredningen med följande
fall.

I en till länsstyrelsen i Kristianstads län ställd, den 8 juli 1954 dagtecknad
skrift anhöllo Tomelilla lottakår, Tomelilla hemvärnsförening och Tomelilla
befälsutbildningsförening om befrielse från nöjesskatt för nöjestillställningar,
som föreningarna gemensamt anordnat i Tomelilla den 12 och den
13 juni 1954.

Ansökan ingavs till kommunalfullmäktige i Tomelilla köping och behandlades
av kommunalfullmäktige vid sammanträde den 30 augusti 1954. Justeringen
av protokollet från sammanträdet hlev emellertid på grund av mellankommande
hinder fördröjd med påföljd att ansökan inkom till länsstyrelsen
först den 14 september 1954. Enär ansökan således icke inkommit till
länsstyrelsen inom den i 18 § andra stycket nöjesskatteförordningen föreskrivna
tiden, fann länsstyrelsen i resolution samma dag sig förhindrad upptaga
densamma till prövning.

I en till finansdepartementet ställd, den 8 oktober 1954 dagtecknad skrift

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

anhöllo berörda organisationer, att det av dem inbetalade nöjesskattebeloppet
måtte restitueras, oaktat ansökan om skattebefrielse inkommit till länsstyrelsen
en dag för sent. Sedan länsstyrelsen i utlåtande den 20 december
1954, under åberopande av rättsfallet i RÅ 1948 not. Fi 511, avstyrkt bifall
till framställningen, fann Kungl. Maj :t genom beslut den 21 januari 1955
ansökningen icke kunna av Kungl. Maj :t bifallas.

Kungl. Maj :t förordnade samtidigt, att handlingarna i ärendet skulle
överlämnas till utredningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av
utredningsuppdraget.

Utredningen konstaterar, att det bland länsstyrelserna är en ganska utbredd
uppfattning att den i 18 § andra stycket angivna tidsfristen visat sig
vara alltför kort. För egen del anför utredningen följande.

I många fall torde det ställa sig mycket svårt att inom en så relativt kort
tidrymd som tre månader efter det nöjestillställningen ägt rum få fram
resultatet av nöjestillställningen. Särskilt otillfredsställande verkar det, när
en nöjesanordnare -— måhända i avsikt att påskynda ärendets handläggning
— insänder ansökan i god tid till den kommunala myndigheten, som sedan
av någon anledning dröjer med sitt yttrande över densamma och därigenom
orsakar att anordnaren går förlustig möjligheten till skattebefrielse.

Under hänvisning till det anförda föreslår utredningen, att den i 18 § andra
stycket angivna tidsfristen skall utsträckas till sex månader. För att möjliggöra
en rationell handläggning av ansökningsärendena föreslår utredningen
vidare, att ansökan skall kunna inges antingen till länsstyrelsen eller till
vederbörande kommunala myndighet.

Remissyttrandena

Utredningens förslag har inte föranlett någon erinran från remissinstansernas
sida.

Enligt vissa länsstyrelser bör, om tidsfristen utsträckes på föreslaget sätt,
sökanden vid ansökningen kunna foga för ärendets handläggning erforderlig
redovisning över tillställningen.

Länsstyrelsen i Hallands län anför härom.

Då vid ärendets bedömande och även vid dess behandling av vederbörande
kommunala myndighet en redovisning över tillställningen bör linnas tillgänglig
och det med hänsyn till den utsträckta ansökningstiden i allmänhet
icke bör möta någon svårighet för sökanden att åstadkomma denna, torde
lämpligen böra föreskrivas, att ansökningen —- såvida den icke avser preliminärt
beslut enligt 18 § nöjesskatteförordningen — skall vara åtföljd av
sådan redovisning. I de flesta fall måste nu redovisning infordras av länsstyrelsen
i efterhand, vilket vållar onödigt dröjsmål med ärendets avgörande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår en sådan ändring av 18 § andra
stycket, att sökanden i första hand hänvisas alt vända sig till vederbörande
kommunala myndighet. Den kommunala myndigheten bör därjämte enligt
länsstyrelsen åläggas att med eget yttrande och — då nöjesskattedeklaration
avgivits — med avskrift av denna snarast möjligt till länsstyrelsen översända
inkommen ansökan om befrielse enligt 16 § nöjesskatteförordningen.

122

Kungl. Mnj:ts proposition nr 66 år 1957

Departementschefen

I 18 § andra stycket nöjesskatteförordningen föreskrives, att ansökan
om nöjesskattebefrielse enligt 16 eller 17 § skall ha inkommit till länsstyrelsen
inom tre månader efter det tillställningen ägt rum. På sätt utredningen
föreslagit bör tremånadersfristen utsträckas till sex månader. Vidare bör
gälla att ansökningen rätteligen gjorts, därest den inom sålunda föreskriven
tid inkommit till länsstyrelsen eller vederbörande kommunala myndighet.
Jag finner ej påkallat att meddela särskild föreskrift om skyldighet att
bifoga redovisning över tillställningen. Icke heller synes tillräckliga skäl
föreligga att ge bestämmelsen sådan utformning att sökanden i första hand
hänvisas att vända sig till den kommunala myndigheten. Jag kan sålunda i
lörevarande del helt ansluta mig till utredningens förslag.

Abonnemangsföreställningar

Utredningen

Enligt 21 § nöjesskatteförordningen skall nöjesskatten erläggas av den,
som anordnar nöjestillställningen. Har någon abonnerat en tillställning
helt eller delvis samt för tillträde till densamma uttagit avgifter av deltagarna
med högre belopp än han erlagt till anordnaren av tillställningen,
är abonnenten skyldig erlägga nöjesskatt med skillnaden mellan å ena
sidan den skatt, som anordnaren skulle ha erlagt därest skatten beräknats
på de av deltagarna till abonnenten erlagda avgifterna, och å andra sidan
skatten på de till anordnaren inbetalda avgifterna.

Vid beräkning av den nöjesskatt som anordnaren har att erlägga medtages
hela det gage som han erhåller från abonnenten, således även ev.
ersättning för nöjesskatten. Frågan om skäligheten härav har upptagits
av utredningen närmast med anledning av en framställning från Andelsföreningen
Skådebanan u. p. a.

Att när det gäller abonnemangsföreställningar vid skatteberäkningen inräkna
nöjesskatten i gaget är enligt utredningen i princip riktigt och inverkar
ej på skattens storlek, om abonnentens intäkter minst uppgår till eller överstiger
vad han erlagt till anordnaren. Annorlunda ställer det sig, om abonnenten
gör en förlust på osålda biljetter och ändå har att erlägga skatt på
hela gaget. Detta innebär — konstaterar utredningen — ett avsteg från principen,
att nöjesskatten i sista hand skall erläggas av besökaren. Utredningen
föreslår med hänsyn härtill ett tillägg till 21 § andra stycket av innehåll att
abonnent, som gör förlust på en nöjestillställning, skall äga rätt att efter
ansökan återfå vad han kan ha erlagt för mycket i skatt.

Remissyttrandena

Endast ett fåtal remissinstanser har berört föreliggande förslag, vilket därvid
lämnats utan erinran. Teatrarnas riksförbund förklarar sig tillstyrka

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

ändringsförslaget för den händelse förbundets huvudyrkande om befrielse
från nöjesskatt även i fråga om revy-, kabaret- och varietéföreställning utan
samband med servering inte skulle vinna beaktande.

Departementschefen

Jag biträder utredningens förslag, vilket dock, med hänsyn till den av mig
i annat sammanhang förordade skattefriheten för teaterföreställningar, konserter
m. m., endast torde få begränsad betydelse.

XIII. Beräkningar rörande skattebortfallet
Utredningen

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen för utredningens olika
förslag kan deras genomförande i flertalet fall beräknas medföra ett större
eller mindre skattebortfall. I ett par fall räknar utredningen dock med en
ökning av skatteintäkterna. Genom den föreslagna omläggningen av producentstödet
skulle statens andel av nöjesskatten sålunda öka med inemot 3
milj. kronor per år. Vidare beräknas beskattningen av varietéunderhållning
och därmed jämförlig underhållning på restaurang öka skatteintäkterna med
minst 0,5 milj. kronor per år.

Med ledning av det statistiska material, som stått till förfogande, har utredningen
beräknat det totala skattebortfallet till 14,2 milj. kronor, varav
statens andel uppgår till 7,45 milj. kronor och kommunernas andel till 6,75
milj. kronor. Följande sammanställning visar skattebortfallets fördelning
på utredningens olika förslag.

	Milj. kr	Stat	Kommun
Skattebefrielse:
teater in. in.........	. . 2,9	1,45	1,45
idrott ..............	. . 3,8	1,9	1,9
15 § ................	. . 2,3	1,15	1,15
Biografbeskattning:
teknisk omläggning . .	.. . 5,5	4,1	1,4
skattelindring ......	, . . 2,0	1,5	0,5
Restaurangdans........	. .. 1,2	0,6	0,6
	17,7	10,7	7,0
Avgår:
producentstöd ......	.. . 3,0	3,0	—
varietébeskattning	. . . 0,5	0,25	0,25

6,75

14,2

7,45

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Remissyttrandena

Riksräkenskapsverket ifrågasätter, om inte den minskning i det allmännas,
nöjesskatteinkomster, som kan bli resultatet av ett genomförande av utredningens
ändringsförslag, i nuvarande läge bör kompenseras genom eventuell
justering uppåt av skattesatserna.

Som tidigare nämnts anser Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund, att kommunerna bör kompenseras för det skattebortfall,
som åsamkas dem om utredningens förslag genomföres. Även vissa av de
kommunala organ, som avgivit yttrande, uttalar sig i samma riktning. Eventuella
lättnader i biografbéskattningen bör sålunda enligt stadskollegiel i
Stockholm ske genom att den statliga skatteandelen minskas.

Enligt drätselkammaren i Göteborg bör kommunerna i varje fall inte få
vidkännas mer än en fjärdedel av skattebortfallet efter avdrag för den skatteåterbäring,
som nu tillfaller de svenska filmproducenterna.

I detta sammanhang beröres även det stöd, kommunerna ger åt bl. a.
idrottsrörelsen. Drätselkammaren i Solna anser, att kommunernas beskattningsrätt
med hänsyn härtill bör bibehållas oförändrad. Som skäl härför
åberopas även de kostnader, kommunerna har för ordningens upprätthållande
vid vissa större tävlingsarrangemang o. d.

Departementschefen

Utredningen har med ledning av tillgänglig statistik beräknat, att ett genomförande
av dess förslag skulle medföra ett skattebortfall om tillhopa
14,2 milj. kronor för år. I brist på närmare specifikation inom statistiken
har utredningen på vissa områden — som enligt förslaget i huvudsak skall
bli skattefria — upptagit hela den nuvarande skatten utan avdrag för
redan utgående skattelindring och utan särskilt hänsynstagande till att
skatteplikt på området även enligt utredningens förslag i vissa hänseenden
kommer att kvarstå. Det verkliga skattebortfallet synes därför på vissa områden
kunna antagas bli något lägre än utredningen beräknat. I den post
om 2,9 milj. kronor, som upptagits för teater in. m., ingår sålunda även intäkter
av revy, kabaret och varieté, vilka föreställningar enligt utredningens
av mig tillstyrkta förslag alltjämt skall vara skattepliktiga. Icke heller har
avdrag gjorts för den skattelindring, som kan erhållas för teaterföreställningar,
anordnade av ideella organisationer. Det verkliga skattebortfallet
torde med tanke härpå inte böra upptagas högre än 2 milj. kronor. Vidare
synes det belopp om 3,8 milj. kronor som utredningen upptagit för idrott
böra reduceras. Sålunda inbegriper nämnda belopp skatteintäkter från vissa
professionella tävlingar, som enligt utredningens förslag alltjämt skall beskattas.
Avdrag har inte heller skett för den skattelindring som idrottsföreningarna
kan erhålla inom ramen för det nuvarande s. k. taket i 15 §,
d. v. s. högst 150 kronor per tävling. Med hänsyn härtill skulle utredning -

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

125

■ens förslag att helt fritaga icke professionella idrottstävlingar från nöjesskatt
i och för sig inte behöva medföra större skattebortfall än ca 2,9 milj.
kronor. — Å andra sidan synes det belopp av 5,5 milj. kronor, som utredningen
upptagit för den med föreslagen omläggning av filmproducentstödet
sammanhängande sänkningen och omläggningen av biografbeskattningen,
böra höjas. Utredningen har nämligen inte kunnat ta hänsyn till den
höjning av priserna på biografbiljetter som skett under senare delen av
1956. Man synes inte heller kunna bortse från möjligheten att de föreslagna
skattefria producentandelarna delvis skulle komma att uttagas ur nu tilllämpade
biljettpriser och att skatteunderlaget härigenom skulle nedgå.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört har jag icke i alla delar ansett
mig kunna följa utredningens förslag. Jag har sålunda förordat, att ställning
inte nu tas till den föreslagna permanentningen och höjningen av stödet
åt svensk filmproduktion och den därav betingade sänkningen av biografnöjesskatten.
Jag har inte heller ansett mig kunna biträda utredningens
förslag att helt fritaga icke professionella idrottstävlingar från nöjesskatt
utan har förordat att en lättnad ges åt idrottsorganisationer och andra
ideella organisationer i den formen att det skattefria beloppet enligt 15 §
fördubblas. Jag har vidare förordat ett av utredningen framlagt förslag att
uppmjuka nämnda paragraf genom att medge skattelindring för dans och
livolinöjen som anordnas av ideella organisationer. Det härmed förenade
skattebortfallet kan beräknas till ca 4,3 milj. kronor för år, varav ca 2 milj.
kronor hänför sig till höjningen av taket i 15 §. Sistnämnda belopp, 2 milj.
kronor, är att jämföra med det nyss nämnda belopp om 2,9 milj. kronor,
varmed skatteintäkterna skulle minska vid ett genomförande av utredningens
förslag att helt fritaga icke-professionella idrottstävlingar. — För barnfilm
torde få beräknas ett skattebortfall av ca 500 000 kronor. Ä andra sidan
kommer det av utredningen beräknade tillskottet av skatteintäkter från
restaurangvarietéer att bortfalla.

Med beaktande av det anförda synes skattebortfallet kunna beräknas till
11,8 milj. kronor per år — 6,97 milj. kronor för staten och 4,83 milj. kronor
för kommunerna — enligt följande uppställning.

Skattebefrielse	Milj. kr	Stat	Kommun
teater m. m...............................	2,0	1,0	1,0
15 § (idrottsorganisationer och andra ideella or-
ganisationer) ............................	4,3	2,15	2,15
Restaurangdans..............................	1,2	0,6	0,6
Biografbeskattning
teknisk omläggning ........................	1,8	1,35	0,45
skattelindring för mindre företag ............	2,0	1,5	0,5
barnfilmer ..........................	0,5	0,37	0,13
	11,8	6,97	4,83

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Skattebortfallet är inte av den storleksordning att det, såsom antytts i
något yttrande, bör föranleda en höjning av den 15-procentiga nöjesskatt
som utgår för andra nöjen än biografer. Inte heller synes det påkallat att i
detta sammanhang överväga någon omfördelning av skatteintäkterna mellan
staten och kommunerna.

XIV. Departementschefens hemställan

I enlighet med det förut anförda har inom finansdepartementet upprättats
förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december
19k5 (nr 823) om nöjesskatt. Enligt detta förslag skall de nya bestämmelserna
träda i kraft den 1 juli 1957. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte
genom proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda författningsförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Brodén

Kungl. .Xlaj. ts proposition nr 66 år 1957 127

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll................................... 1

Författningsförslag.................................................... 3

I. Inledning...................................................... 10

II. Gällande bestämmelser.......................................... 12

III. Allmänna synpunkter på en reform av nöjesbeskattningen......... 13

Översikt av utredningens förslag.......... 13

Remissyttrandena............................................. 15

Departementschefen........................................... 16

IV. Nöjesskattebefrielse............................................. 10

Frågans tidigare behandling................................... 10

Utredningen :................................................. 22

Allmänna synpunkter....................................... 22

Olika alternativ och deras inverkan på skatteutfallet.......... 24

Utredningens förslag........................................ 27

Remissyttrandena............................................. 28

Allmänna synpunkter....................................... 28

Teater m. m............................................... 33

Underhållning i kyrka eller annan gudstjänstlokal............. 30

Sport, idrott och gymnastik................................. 40

Uppmjukning av 15 §...................................... 44

Skoldans................................................... 47

Departementschefen........................................... 48

V. Medverkan av företagare i nöjesbranschen........................ 53

Frågans tidigare behandling................................... 53

Utredningen................................................. 54

Remissyttrandena............................................. 56

Departementschefen........................................... 62

VI. Restaurangdansbeskattningen.................................... 64

Gällande bestämmelser m. m.................................. 64

Utredningen.................................................. 65

Remissyttrandena............................................. 60

Departementschefen........................................... 71

VII. Beskattningen av varieté- och annan underhållning på restaurang... 72

Utredningen.................................................. 72

Remissyttrandena............................................. 75

Departementschefen........................................... 80

VIII. Omläggning av biografbeskattningen.............................. 81

Frågans tidigare behandling................................... 81

Utredningen.................................................. 82

Remissyttrandena............................................. 85

Departementschefen........................................... 01

IX. Skattelindring för mindre biografföretag.......................... 02

Frågans tidigare behandling................................... 02

Utredningen.................................................. 02

Remissyttrandena............................................. 07

Departementschefen........................................... 101

128 Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

X. Av barnfilmklubbar och filmstudios anordnade filmförevisningar..... 102

Yrkanden om nöjesskattebefrielse.............................. 102

Utredningen................................................. 103

Remissyttrandena............................................. 104

Departementschefen........................................... 106

XI. Besvär m. m................................................... 107

Gällande bestämmelser........................................ 107

Utredningen.................................................. 109

Remissyttrandena............................................. 111

Departementschefen................................... 115

XII. Speciella frågor................................................. 116

Påföljder vid deklarationsförsummelse.......................... 116

Gällande bestämmelser...................................... 116

Utredningen................................................ 116

Remissyttrandena............................. 117

Departementschefen......................................... 117

Filmförevisningar i undervisningssyfte m. m..................... 117

Utredningen................................................ 117

Remissyttrandena........................................... 119

Departementschefen......................................... 119

Tidsfrist för ansökan om nöjesskattebefrielse.................... 120

Utredningen................................................ 120

Remissyttrandena........................................... 121

Departementschefen......................................... 122

Abonnemangsföreställningar.................................... 122

Utredningen.............. 122

Remissyttrandena........................................... 122

Departementschefen................ 123

XIII. Beräkningar rörande skattebortfallet.............................. 123

Utredningen.................................................. 123

Remissyttrandena............................................. 124

Departementschefen........................................... 124

XIV. Departementschefens hemställan................................. 126

Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
561960