Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1956

Proposition 1956:63

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1956

1

Nr 63

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående den tekniska
skolutbildningen; given Stockholms slott den 10
februari 1956.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas på grundval av 1948 års tekniska skolutrednings
betänkande angående »Tekniska skolutbildningen» (SOU 1955: 21)
olika frågor rörande de högre tekniska läroverken, de kommunala tekniska
skolorna m. fl. tekniska läroanstalter samt den textil- och färgeritekniska
utbildningen ävensom vissa spörsmål beträffande lärarutbildningen. Därjämte
beröres några problem beträffande landmaskinistutbildningen.

Ett stort behov av utbyggnad av de tekniska läroanstalternas utbildningskapacitet
föreligger. Beträffande de tekniska läroverken föreslås upprättande
av ett nytt läroverk i Karlstad från och med budgetåret 1957/58
eller den senare tidpunkt Kungl. Maj:t bestämmer. Vidare föreslås inrättande
av ytterligare två gymnasier vid befintliga läroverk (Eskilstuna och
Västerås), ytterligare tolv gymnasielinjer, varav en byggnadsteknisk
(Borås), två elkrafttekniska (Hälsingborg och Västerås), två maskintekniska
(Eskilstuna och Karlstad), en merkantil-teknisk (Stockholm), en pappersteknisk
(Karlstad), en produktionsteknisk (Västerås), tre teletekniska
(Härnösand, Karlskrona och Stockholm) samt en värme- och sanitetsteknisk
(Göteborg), ävensom ytterligare två fackskollinjer, varav en verkstadsteknisk
(Västerås) och en väg- och vattenbyggnadsteknisk (Stockholm).
Antalet klassavdelningar i första klassen av gymnasierna beräknas

1 — Dihang till riksdagens ''protokoll 1956. 1 samt. Nr 63

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

från och med nästa budgetår öka från 37 till 44, vartill kommer ytterligare
2, när läroverket i Karlstad upprättas. En fortsatt utbyggnad bör komma
till stånd, grundad på en aktiv planeringsverksamhet från överstyrelsens
för yrkesutbildning sida i samråd med vederbörande kommuner samt de
olika intressenterna för teknisk utbildning och verksamhet inom skilda
fackområden.

Gymnasielinjerna för produktionsteknik, pappersteknik och värme- och
sanitetsteknik samt fackskollinjen för väg- och vatten byggnadsteknik innebär
en komplettering av den hittills genomförda linjedifferentieringen vid
läroverken. Såsom nya allmänna ämnen i undervisningen föreslås bland
annat nutidshistoria med samhällslära samt arbetspsykologi.

Fortbildningen av ingenjörer och tekniker föreslås skola intensifieras och
göras mera planmässig i form av normerade påbyggnadskurser, s. k. diplomkurser,
öppna även för andra än läroverksingenjörer.

Såsom en norm för utbildningen vid de kommunala tekniska skolorna
m. fl. tekniska läroanstalter förordas anordnande av teknikerkurs om i
regel tre terminer och högre fackkurs om i regel två terminer. Med hänsyn
till den väsentliga höjning av statsbidraget till driften av dylika skolor,
som genomförts från och med innevarande budgetår, bör inom detta område
av den tekniska skolutbildningen ytterligare utbildningsmöjligheter
i kommunal och privat regi kunna ordnas. De vid 1955 års riksdag beslutade
provisoriska grunderna för statsbidrag till de kommunala tekniska
skolorna, medförande en dryg fördubbling av bidraget, föreslås skola gälla
i fortsättningen såsom normala bestämmelser.

Den textil- och färgeritekniska ingenjörsutbildningen (Borås och Norrköping)
bör omfatta tre år med den textil- och färgeritekniska fackundervisningen
förlagd till vederbörande textilinstitut och övrig undervisning
förlagd till vederbörande gymnasium. Till grund för utbildningen av textiltekniker
m. fl. bör läggas ett av institutens styrelser uppgjort kursprogram.
För textilinstituten föreslås nya statsbidragsgrunder, medförande en dryg
fördubbling av nu utgående bidragsbelopp.

I propositionen äskas slutligen anslag för nästa budgetår till överstyrelsen
för yrkesutbildning, tekniska läroverken, textilinstituten och de centrala
yrkesskolorna med sammanlagt 21 321 200 kronor. I propositionen
framlagda förslag innebär för nästa budgetår icke-automatiska utgiftsökningar
med i runt tal 1 150 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 februari 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, frågor angående
den tekniska skolutbildningen och anför därvid följande.

I årets statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, har jag under
punkten 295 förklarat mig ämna för Kungl. Maj:t framlägga förslag om
avlåtande till 1956 års riksdag av särskild proposition på grundval av 1948
års tekniska skolutrednings betänkande rörande den tekniska skolutbildningen.
Med anledning därav har Kungl. Maj:t på min hemställan (bilagan
åttonde huvudtiteln, punkterna 295, 297, 304 och 306) föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1956/57 beräkna till

Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar ett förslagsanslag av
1 550 000 kronor,

till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader ett förslagsanslag av
195 000 kronor,

till Högre tekniska läroverk: Avlöningar ett förslagsanslag av 7 610 000
kronor,

till Högre tekniska läroverk: Omkostnader ett förslagsanslag av 730 000
kronor,

till Högre tekniska läroverk: Materiel, böcker m. m. ett reservationsanslag
av 770 000 kronor,

till Högre tekniska läroverk: Föreläsningar och fortbildningskurser ett
reservationsanslag av 50 000 kronor,

till Bidrag till textilinstitutet i Borås ett förslagsanslag av 225 000 kronor,
till Bidrag till Lennings textiltekniska institut i Norrköping ett förslagsanslag
av 180 000 kronor samt

till Bidrag till driften av centrala yrkesskolor ett förslagsanslag av
10 000 000 kronor.

4

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 63 år 1956

Jag anhåller nu att ånyo få anmäla dessa anslagsfrågor, varvid jag till
behandling upptar jämväl övriga med förevarande betänkande sammanhängande
frågor.

I. Inledning

1. Utredningsuppdraget m. m.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet
den 26 juni 1948 sakkunniga för att utreda och avge
förslag rörande den tekniska utbildningen vid högre tekniska läroverk och
andra tekniska läroanstalter. De sakkunniga antog benämningen 1948 års
tekniska skolutredning.

Utredningen — överdirektören R. Lundquist, ordförande, ingenjören
Å. Ericsson, överingenjören O. Hellman, byråchefen K. Josephson, studierektorn
T. Karlbom, lektorn M. Lien, rektorn A. Nordhult, civilingenjören
L. O. Skantze, ingenjören J. Westman och civilingenjören L. Österberg —
har i juni 1955 avlämnat betänkande rörande »Tekniska skolutbildningen»
(SOU 1955:21). Till utredningens förfogande för överläggningar och samråd
har stått ett flertal experter.

Utredningens förslag avser följande skolformer, nämligen de högre tekniska
läroverken (tekniska gymnasier och tekniska fackskolor), de kommunala
tekniska skolorna, kommunala tekniska aftonskolor och privata tekniska
läroanstalter. Utredningen har vidare särskilt behandlat den textiltekniska
och den färgeritekniska utbildningen samt utbildningen av lärare för tekniska
undervisningsanstalter. Därjämte har utredningen upptagit frågan
om utbildning av maskinister för stationära värmeanläggningar m. m.

Utredningsarbetet beträffande i direktiven omnämnd teknisk privatistexamen
har ännu icke slutförts. Utredningen kommer alltså senare att avlämna
särskilt förslag i detta avseende.

Över förevarande betänkande har infordrade utlåtanden avgivits av arméförvaltningen,
marinförvaltningen, chefen för marinen, flygförvaltningen,
fortifikationsförvaltningen, arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens lönenämnd, skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning — efter hörande av styrelser
och lärarkollegier vid högre tekniska läroverken, textilinstitutet i Borås,
Lennings textiltekniska institut i Norrköping, bergsskolan i Filipstad, tekniska
skolorna i Hässleholm, Katrineholm och Örnsköldsvik, tekniska aftonskolorna
i Stockholm, Solna, Norrköping, Linköping, Motala, Göteborg
och Örebro, tekniska institutet i Stockholm samt tekniska skolan i Sunds -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

vall — kommerskollegium, samtliga länsstyrelser, överstyrelsen för de tekniska
högskolorna — efter hörande av vederbörande vid tekniska högskolan
i Stockholm och Chalmers tekniska högskola — samt statens brandskola.
Härjämte har yttranden över betänkandet avgivits av försvarets forskningsanstalt,
svenska arbetsgivareföreningen — Sveriges industriförbund (gemensamt
yttrande), landsorganisationen i Sverige, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
Älvsborgs läns landsting, stadsfullmäktige i Eskilstuna, Halmstad, Karlstad
och Västerås, tjänstemännens centralorganisation, svenska teknologföreningen,
Sveriges allmänna exportförening, svenska cellulosaföreningen —
svenska pappersbruksföreningen (gemensamt yttrande), Sveriges mekan -förbund, Sveriges varvsindustriförening, Sveriges textilindustriförbund,
Sveriges konfektionsindustriförbund, svenska färgeritekniska riksförbundet,
svenska byggnadsentreprenörföreningen — svenska byggnadsindustriförbundet
— svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund (gemensamt
yttrande), svenska vägföreningen, svenska kommunaltekniska föreningen,
svenska facklärarförbundet, statsverkens ingenjörsförbund, svenska
pappers- och cellulosaingenjörsföreningen, Sveriges verkstadsingenjörers
förening, svenska värme- och sanitetstekniska föreningen, Sveriges träindustriförbund,
svenska skofabrikantföreningen, sågverksförbundet, djupfrysningsbyrån,
svenska yrkesskolföreningen, svenska industrins praktiknämnd,
arbetsledareinstitutet, Sveriges arbetsledareförbund, tekniska läroverkens
lärarförbund, tekniska läroverkens ingenjörsförbund, svenska fackingenjörers
riksförbund, tekniska föreningen SSTA, brevskolan, Hermods korrespondensinstitut,
NKI-skolan, tekniska läroverkens elevförbund och
Hässleholms teknologförbund. Därjämte har geografilärarnas riksförening
ingivit en skrift.

2. Nuvarande skolorganisation

I betänkandet har på s. 21—41 lämnats en utförlig redogörelse för organisationen
av befintliga läroanstalter för utbildning av ingenjörer och jämförlig
teknisk personal. Här torde böra återges följande tabellmaterial m. m.

Högre tekniska läroverk

De tekniska gymnasierna, som har treårig lärokurs, är inpassade i vårt
skolsystem såsom en parallellform till de högre allmänna läroverkens gymnasielinjer.
Undervisningen vid de tekniska gymnasierna är differentierad
på olika facklinjer.

De tekniska fackskolorna är var för sig inriktade på ett visst fackområde.
De bygger liksom gymnasierna på i huvudsak realskolans kunskapsmått
såsom grund. Lärokursen är endast tvåårig men för inträde fordras i regel
minst två års förpraktik mot endast två månader för inträde i tekniskt

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

gymnasium. Några av fackskoloma har även avdelningar med aftonundervisning.
Därvid omfattar lärotiden fyra år vid enbart aftonundervisning
eller tre år med ett års dagkurs och två års aftonkurser.

Tabell 1. Gymnasielinjer och fackskolor vid tekniska läroverk

Högre tekniska läroverket i

Gymnasielinjer och fackskolor

Borås

Eskilstuna

Gävle

Göteborg

Hälsingborg

Härnösand

Jönköping

Karlskrona

Luleå

Malmö

Norrköping

Skellefteå

Stockholm

Västerås

Örebro

Gymnasielinjer Allmänt teknisk ..........

.. A

X

Byggnadsteknisk ..........

.. B

—

—

X

X

—

X

—

X

X

—

X

—

X

—

—

Cellulosateknisk ...........

.. C

X

Elektroteknisk ............

.. E

—

—

-

X

—

X

—

—

X

—

—

—

X

—

X

Färgeriteknisk .............

.. F

—

X

Flygteknisk ...............

.. Fl

X

Gjuteriteknisk ............

.. Gj

X

Kemiskt teknisk ..........

.. K

X

—

—

—

X

—

—

—

—

—

X

X*

X

—

X

Maskinteknisk ............

.. M

X

—

X

X

X

X

X’

—

X

—

X

X

X

—

X

Merkantilt teknisk ........

.. Mr

—

—

—

X

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

X

Skeppsbyggnadsteknisk ....

.. s

X

Textilteknisk ..............

.. T

X

xs

Teleteknisk ...............

.. Te

X

X

Fackskolor

Bvggnadsteknisk ..........

.. B

—

—

—

—

—

—

—

—

—

X

—

—

X

—

—

Elektroteknisk ............

.. E

X

—

Elektroteknisk kraftteknisk linje........

.. Ek

X

teleteknisk » ........

.. Te

X

Kemiskt teknisk ..........

.. K

X

Maskinteknisk ............

.. M

—

X

—

X

—

—

—

X

—

X1 2 * 4

—

—

—

—

X

Maskinteknisk kraft- och värmeteknisk linje .................

. Mk

X

verkstadsteknisk linje ....

. Mv

—

X

1 Möjlighet till specialisering på oorganisk eller organisk kemi i klass III.

2 Möjlighet till specialisering på träteknik i klass III.

8 Tre studieriktningar: allmän textilteknik (Ta), trikåteknik (Tt) och konfektionsteknik (Tk).

4 Möjlighet till specialisering på skeppsbyggnadsteknik.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

Tabell 2. De högre tekniska läroverkens organisation
budgetåret 1955/56

Högre tekniska läroverket i	Facklinjer	Anta''	avdelningar i	klass	Summa avdel- ningar
I	II	in	IV
Borås (gymnasium) ..............	K M T	2	2	2		6
Eskilstuna (3-årig fackskola) .....	M	3	3	3		9
Gävle (gymnasium) ..............	B M	2	2	2		G
Göteborg:
gymnasium ...................	B E M Mr S Te	4	4	4		12
3-årig fackskola ...............	M	1	1	1		3
Hälsingborg (gymnasium) ........	K M	2	2	2		G
Härnösand (gymnasium) .........	B C E M	2	2	2		6
Jönköping (gymnasium) ..........	Gj M	2	2	2		G
Karlskrona:
gymnasium ...................	B	1	1	1		3
2-årig fackskola ...............	M	1	1			2
Luleå (gymnasium) ..............	B E M	3	3	3		9
Malmö:
gymnasium ...................	A	2	2	2		G
2-årig fackskola ...............	B K M	3	3			G
Norrköping (gymnasium) ........	B F Fl K M T	4	4	4		12
Skellefteå (gymnasium) ..........	K M	2	2	2		6
Stockholm:
gymnasium ...................	B E K M	6	5	5		16
2-årig dagfackskola ............	E Mk Mv Te	2	2			4
3-årig » ............	B	i	1	i		3
4-årig aftonfackskola...........	B E Mk Mv Te	3	3	3	3	12
Västerås (2-årig fackskola) .......	E	3	3			G
Örebro:
gymnasium ...................	E K M Mr Te	5	5	5		15
3-årig fackskola ...............	M	i	i	i		3
Summa		| 55 1 54	45	1 3	157

Tabell 3. Antal ordinarie elever vid tekniska läroverk
höstterminen 1923—1954-

År	Gymnasier	Fackskolor	Samtliga	År	Gymnasier	Fackskolor	Samtliga
1923 . . .	514	174	688	1947. . .	2 276	1023	3 299
1928 . . .	452	150	602	1948. . .	2 426	1044	3 470
1933 . . .	708	257	965	1949. . .	2 630	1070	3 700
1938 . . .	1 142	396	1538	1950. . .	2 631	1096	3 727
1943 . . .	1 489	781	2 270	1951. . .	2 654	1042	3 696
1944 . . .	1 61G	801	2417	1952. . .	2 676	958	3 634
1945 . . .	1 837	830	2 GG 7	1953. . .	2 686	939	3 625
1946 . . .	1 989	935	2 924	1954. . .	2 685	909	3 594

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

Tabell 4- Antalet från tekniska gymnasier utexaminerade

1940—1954

Examens- år					F a c	k 1 i	n j e						Sum- ma
A	B	C	E	F	Fl	Gj	K	M	Mr	S	T	Te
1940. . .	68	23	9	44	_	_	_	23	108	9	3	12		299
1941. . .	55	45	7	41	2	—	—	22	138	11	5	6	—	332
1942. . .	49	37	4	49	—	—	—-	18	171	10	5	6	—	349
1943. . .	46	32	13	42	2	—	—	28	172	11	7	13	—	366
1944. . .	49	43	7	54	1	—	—	41	197	12	4	9	—	417
1945. . .	52	45	12	55	—	9	—	38	156	15	9	16	—	407
1946. . .	52	70	6	52	2	18	—	57	189	22	9	20	—	497
1947. . .	55	72	12	61	—	14	—	56	205	31	3	9	28	546
1948. . .	52	90	9	73	1	11	—	61	221	41	7	15	24	605
1949. . .	54	131	9	66	3	7	—	79	181	40	4	15	18	607
1950. . .	47	148	7	91	2	16	—	96	264	31	3	15	16	736
1951 . . .	43	130	5	109	3	15	—	99	265	32	5	23	20	749
1952. . .	43	115	9	92	—	12	14	83	262	29	5	27	28	719
1953. . .	51	106	9	107	6	11	15	81	262	38	2	20	30	738
1954. . .	45	131	3	89	1	8	13	88	267	39	5	17	38	744

Tabell 5. Antalet från tekniska fackskolor utexaminerade
åren 1940—1954

Exa-				F a	c k 1 i	n j e				Summa
mensår	B	E	Ek	Te	K	M	Mk	Mv	S
1940 . . .	16	43	_	_	7	79				145
1941 . . .	30	66	—	—	7	79	—	—	—	182
1942 . . .	30	53	—	—	8	70	—	—	—	161
1943 . . .	48	65	—	—	15	80	—	—	—	208
1944 . . .	48	84	6	10	16	97	—	—	—	261
1945 . . .	49	88	12	7	16	103	—	—	—	275
1946 . . .	53	80	6	14	15	104	—	—	—	272
1947 . . .	48	75	12	18	15	113	—	—	—	281
1948 . . .	64	79	29	29	14	137	—	—	--	352
1949 . . .	58	81	22	25	13	121	16	12	—	348
1950 . . .	59	69	20	32	15	117	16	32	—	360
1951 . . .	55	77	17	29	15	130	17	31	—	371
1952 . . .	65	71	17	30	14	140	14	31	—	382
1953 . . .	39	69	18	40	15	139	18	23	—	361
1954 . . .	39	66	15	27	13	134	14	26	5	339

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956
Kommunala tekniska skolor

För närvarande finnes tre kommunala tekniska skolor, som med hänsyn
till kursernas omfattning, inträdesfordringar och organisation i allmänhet
lämpligen kan sammanföras i en grupp, nämligen skolorna i Hässleholm,
Katrineholm och Örnsköldsvik.

Lärokursen vid nämnda skolor bygger på folk- och fortsättningsskolans
kunskapsmått. Något varierande inträdesfordringar (3—8 män.) i avseende
å förpraktik är uppställda för de olika skolorna.

Skolorna i Hässleholm och Katrineholm omfattar en lägre avdelning med
3 terminers kurs samt en högre med ytterligare 2 terminer. Skolan i Örnsköldsvik
har likaledes en total lärotid på 5 terminer men har icke någon
lägre avdelning.

För inträdessökande med högre förkunskaper än folk- och fortsättningsskolekurs
avkortas lärotiden. Den som avlagt realexamen har exempelvis
möjlighet att genomgå dessa skolor på 2 år (4 terminer).

Tabell 6. Fackavdelningar vid kommunala tekniska skolor

Fackavdelning	Hässleholm	Katrineholm	Örnsköldsvik
Maskinteknik ..............................	X	X	X
Elektroteknik ..............................	—	—	X
» starkströmslinje ...............	X	X	—
» svagströmslinje ................	—	X	—
Husbyggnadsteknik .........................	X	X	X
Väg- och vattenbyggnadsteknik ..............	X	X	—
Kemiskt teknisk med cellulosateknik .........	—	—	X

Tabell 7. Antal från högre avdelningarna vid kommunala tekniska
skolor utexaminerade 1940—1953

År	Hässleholm	Katrineholm	Örnsköldsvik
1940 .....	61	108	—
1941.....	82	120	—
1912.....	130	131	—
1943 .....	99	177	—
1914.....	137	166	—
1945 .....	131	153	—
1946 .....	139	159	_
1947 .....	169	135	38
1948 .....	197	198	40
1949 .....	160	173	62
1950 .....	209	165	59
1951.....	192	168	41
1952 .....	125	121	42
1953 .....	134	135	33

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956
Kommunala tekniska aftonskolor

I Göteborg, Linköping, Motala, Norrköping, Solna, Stockholm och Örebro
är inrättade kommunala tekniska aftonskolor, vilka organiserats efter en
tämligen enhetlig plan med en lägre tvåårig avdelning och en högre likaledes
tvåårig avdelning. Några av skolorna har ännu icke fullt utbyggts
utan omfattar endast en lägre avdelning. Vid en teknisk aftonskola (Linköping)
finns även en högre avdelning omfattande fyra läsår.

Den lägre avdelningen är även avsedd att fylla ändamålet som en på
folkskolan grundad förberedande kurs för inträde vid tekniskt gymnasium
eller teknisk fackskola. Undervisningen i den högre avdelningen är differentierad
i olika fackavdelningar eller linjer. Antalet elever vid dessa skolor
uppgick höstterminen 1953 i lägre avdelning till 1161 och i högre avdelning
till 852.

Privata tekniska skolor och institut

Ett antal privata tekniska institut med sinsemellan åtminstone till formen
likartade kurser finns för närvarande. I flera avseenden är kurserna
även likartade med de kommunala tekniska skolornas. Detta gäller även
beträffande inträdesfordringar.

Till ifrågavarande grupp av skolor kan hänföras Göteborgs tekniska institut,
Stockholms tekniska institut, Tekniska institutet i Stockholm, Sundsvalls
tekniska skola samt Köpings tekniska institut.

Fullständig kurs vid nämnda skolor omfattar i regel 5 terminer med folkoeh
fortsättningsskolan som grund. I något fall är denna lärotid angiven
till 6 terminer.

I allmänhet upprätthåller dessa läroanstalter även undervisning i aftonkurser,
som då sträcks ut över längre tid än dagkursema.

Antalet från nämnda fem skolor utexaminerade uppgick år 1953 till sammanlagt
885.

Det tekniska skolväsendets
differentiering

Det bör enligt utredningens mening betraktas som ett önskemål att även
för framtiden kunna bibehålla differentieringen inom det tekniska undervisningsväsendet.
Inom de tekniska läroverken kompletterar gymnasierna
och fackskolorna varandra på ett för ingenjörskårens rekrytering synnerligen
fördelaktigt sätt. Med de tvenne utbildningsvägarna har bland annat
nåtts fördelen av en allsidig rekrytering. Principiellt sett har de båda skolformerna
möjlighet att utvecklas var för sig allt efter som behovet av den
ena eller andra formen gör sig gällande. Utredningen anser det vara all
anledning att behålla båda formerna och de principiella olikheter i deras
organisation, som betingas av deras avsedda, olika rekryteringsunderlag.

De, som icke har nödiga förkunskaper för att bli antagna till elever vid
tekniskt läroverk eller av andra skäl önskar en utbildning av annan art,
har möjligheten att söka in vid kommunala eller enskilda tekniska läroanstalter,
som erbjuder kurser för olika stadier och av varierande längd.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

Erfarenheten har, framhåller utredningen, visat att det inom förevarande
område finnes utrymme även för andra än statliga och kommunala skolor
och många värdefulla initiativ har tagits från enskilt håll för att främja
den tekniska utbildningens utveckling.

Utredningen har principiellt eftersträvat att icke inskränka möjligheterna
för de unga att välja mellan olika skolor och kurser för att finna just den
form av utbildning, som passar var och en bäst. Vid behandlingen av de
olika skoltyperna har utredningen sökt finna den lämpligaste utfonnningen
för varje särskild typ med aktgivande på dess studiemål och rekryteringsunderlag.

3. Tillgång och efterfrågan på ingenjörer och tekniker

Utredningen har på s. 430—455 behandlat frågan om den tekniska
personalens tillväxt. Därvid har redovisats bland annat statistiska
data ur industristatistiken och folkräkningarna m. m. Enligt industristatistiken
har industrins tekniska personal (annan chefspersonal än
företagsledare, teknisk driftspersonal och arbetsbefäl) under perioden 1940
—1952 ökat från cirka 30 700 till cirka 71 200. Enligt folkräkningarna
ökade den tekniska personalen (innebörden av begreppet är här icke helt
densamma som i industristatistiken) under perioden 1940—1950 från cirka
29 000 till cirka 58 300.

Beträffande ingenjörsbeståndet erinrar utredningen om att
1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen beräknade antalet
den 31 december 1939 kvarlevande, från de tekniska gymnasierna
och jämförliga tekniska läroanstalter utexaminerade personer under 65 års
ålder till omkring 9 500. Motsvarande antal läroverksingenjörer den 31
december 1950 kan enligt utredningen beräknas till omkring 15 000. Trots
den skedda utbyggnaden av de tekniska läroverken — 495 utexaminerade
år 1940 och 1 096 utexaminerade år 1950 — har utbildningskapaciteten
i fråga om läroverksingenjörer sackat efter när det gällt att för näringslivet
tillgodose det ökade utbildningsbehovet av teknisk personal. Beträffande
tekniska skolor och institut med minst tvåårig ubildning har det på
grund av brister i det grundläggande statistiska materialet icke varit möjligt
för utredningen att beräkna antalet utexaminerade tekniker.

Utredningen har icke kunnat finna någon metod för att beräkna det
framtida behovet av läroverksingenjörer men uttalar, att de
slutsatser, som kan dragas av redovisat statistiskt material, tyder pa att
behov finnes av en fortsatt ökning av examinationen.

I detta sammanhang behandlar utredningen frågan om de tekniska
gymnasiernas rekrytering. Examinationen av fackskoleingenjörer
iir praktiskt taget oförändrad sedan ar 1948. Nagot större antal

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

avvisade inträdessökande från fackskolorna finnes ej och utredningen anser
icke sannolikt, att man med denna utbildningsform kan för närvarande
väsentligt öka examinationen av läroverksingenjörer. Vid de tekniska gymnasierna
finnes däremot ett betydande antal avvisade inträdessökande.
Procenttalet för antalet intagna elever av antalet godkända inträdessökande
uppgick för perioden 1950—54 till 79,8 — 85,i — 84,l — 83,G — 70,7.

Utredningen framhåller, att antalet avvisade sökande till de tekniska
gymnasierna kan, därest en utbyggnad av dessa ej sker, beräknas komma
att snabbt öka under de närmaste åren enbart på grund av det växande
antalet ungdomar. Antalet män i åldern 17—18 år beräknas år 1955 till
46 000 och år 1965 till 62 500.

Antalet klassavdelningar i klass I vid de tekniska gymnasierna utgör
nu 37. Utgår man från antalet intagna inträdessökande år 1952, som då
utgjorde 2,3 procent av antalet män i åldern 17—18 år, skulle intagningskapaciteten
vid de tekniska gymnasierna behöva utvidgas till följande
avrundade tal under åren 1956—1965, därest oförändrad relativ andel av
manlig ungdom skulle kunna vinna inträde i dessa läroanstalter:

1956 ................................ 1 100 (42 klassavdelningar)

1957 ................................ 1 090 (42 » )

1958 ................................ 1 130 (44 » )

1959 ................................ 1300 (50 » )

1960 ................................ 1 420 (55 » )

1961 ................................ 1 520 (58 » )

1962 ................................ 1 530 (59 » )

1963 ................................ 1 510 (58 » )

1964 ................................ 1470 (57 » )

1965 ................................ 1 440 (55 . )

Såsom i det följande närmare kommer att anges föreslår utredningen en
utbyggnad av tekniska läroverkens organisation, innebärande bland annat
inrättande vid befintliga läroverk av sex nya gymnasieklassavdelningar i
klass I från och med nästa budgetår samt upprättande vid tidpunkt, som
senare skall bestämmas, av ett nytt läroverk med två gymnasieklassavdelningar
i klass I. Utredningen framhåller vidare, att från såväl näringslivets
som ungdomens synpunkt behov förefinnes av flera icke-statliga tekniska
skolor.

I förevarande sammanhang torde lämpligen även böra redovisas några
siffror ur en av Sveriges mekanförbund år 1955 verkställd inventering av
behovet av teknisk personal. Inventeringen omfattar 188 företag anslutna
till mekanförbundet och Sveriges elektroindustriförening. Av praktiska
skäl har undersökningen begränsats till företag med mer än 50 arbetare.
De företag som lämnat primärmaterial representerar totalt närmare 96 000
arbetare.

Inventeringen visar ett omedelbart behov av 1 436 ingen -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

jörer (12 % av antalet anställda ingenjörer), varav 275 civilingenjörer
(15 %), 737 läroverksingenjörer (18 %) och 424 institutsingenjörer (7 %).
Fördelningen på fackområden domineras naturligt- nog av mekanister och
elkrafttekniker. Man kan emellertid, framhåller mekanförbundet, spåra en
tendens till ökat behov av ingenjörer med annan utbildning, såsom teletekniker,
kemister, bergsmän och tekniska fysiker. Beträffande arbetsuppgifterna
föreligger de största bristerna i fråga om produktionstekniker och
konstruktörer.

De i undersökningen deltagande företagen har uppskattat vilket ytterligare
behov av ingenjörer, som kommer att föreligga år 1960.
Mekanförbundet framhåller, att prognoser av detta slag givetvis är mycket
vanskliga och att resultatet endast kan tas som en indikation på tendensen.
Det ytterligare behovet har uppskattats till sammanlagt 3 050
ingenjörer (25 % av antalet f. n. anställda), varav 550 civilingenjörer
(30 %), 1 300 läroverksingenjörer (30 %) och 1 200 institutsingenjörer
(20 %).

Problemet om tillgång och efterfrågan på ingenjörer och tekniker samt,
mot bakgrunden därav, spörsmålet om en utbyggnad av utbildningskapaciteten
har vid remissbehandlingen av tekniska skolutredningens
betänkande helt naturligt tilldragit sig stort intresse.

I praktiskt taget samtliga remissyttranden understrykes den stigande
bristen på ingenjörsutbildad personal. Det framhålles allmänt, att utredningens
förslag till ökning av utbildningskapaciteten maste betraktas som
ett minimiprogram och allenast en första utbyggnadsetapp. Här torde
vidare få återges ett urval principiella synpunkter bland yttrandena.

Skolöverstyrelsen: Det synes som om utredningen inte tillräckligt beaktat
den snabba tekniska utvecklingen och de konsekvenser denna kan
få, inte minst genom en förskjutning till andra delvis nya tekniska områden.
Utbyggnadsförslaget förefaller blygsamt både i fråga om dimensionering
och i fråga om nya och oprövade linjer.

Arbetsmarknadsstyrelsen: Bristen är för närvarande mycket stor och
efterfrågan kommer att öka. Förslaget måste betraktas endast som en
första utbyggnadsetapp.

Telestyrelsen: Den aktuella bristen på läroverksingenjörer inom televerket
närmar sig 100-talet. Förslaget är endast ett minimiprogram. Utbyggnaden
är en synnerligen värdefull investering till samhällets fromma.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Bristen på byggnadsingenjörer är särskilt
framträdande och besvärande för kommunernas planläggnings- och byggnadsverksamhet
samt för den statliga kontrollverksamheten. Det föreligger
även brist på byggnadskonsulenter. Industri och hantverk har betydande
svårigheter att tillgodose sina behov av teknisk personal. Jordbrukets
rationalisering och mekanisering har ökat efterfrågan på maskintek -

14

Kungl. Maj ds proposition nr 63 år 1956

niker inom serviceverksamheten. Den friställda arbetskraften flyttar till
de stora tätorterna om ej landsbygdens industri och hantverk kan utvecklas.
Det är nödvändigt med en större utbyggnad än som föreslagits.

Arbetsgivareföreningen och industriförbundet: Den tekniska utvecklingen
har sedan början av 1900-talet gått i allt mer accelererad takt. De tekniska
vetenskaperna har vunnit allt mera terräng, vetenskapliga metoder
spelar allt större roll. Forskningslaboratorier har inrättats och den tekniska
personalen måste i allt större utsträckning kunna omsätta de tekniska nyheterna
på vetenskapens område. Tillkomsten av nya områden — exempelvis
elektronik och atomenergi — skapar ständigt ökad efterfrågan på teknisk
personal. Utvecklingen mot ökad automation pekar också på ökad
efterfrågan. En fortsatt produktivitetsökning är en förutsättning för fortsatt
välståndsutveckling. Produktionsapparaten måste ständigt effektiviseras,
vilket kräver allt flera ingenjörer och tekniker. Mot bakgrunden härav
understrykes betydelsen av att bristen på teknisk personal avhjälpes.
Utredningsförslaget är ett minimiprogram och innebär endast ett första
steg med hänsyn till att behovet kan beräknas bli fördubblat inom de närmaste
tio åren.

Mekanförbundet: Allt flera ingenjörer måste i dagens läge kunna tilllämpa
de tekniska vetenskapernas nya landvinningar och föra utvecklingen
framåt. Reglerings- och servotekniken, i sin långt drivna tillämpning
såsom automation, anses komma att innebära en industriell revolution
av minst samma betydelse som 1800-talets mekaniseringsprocess. Åtskilliga
andra nya områden är aktuella (elektronik, radio, radar, television,
kärnfysik). Den fortsatta utvecklingen i ekonomiskt och därmed även
kulturellt och socialt hänseende är till betydande del beroende av en fortsatt
produktivitetsökning inom industrin. Denna kan vinnas endast genom
effektivisering av produktionsapparaten och produktionsmetoderna. Försök
att bedöma den framtida utvecklingen är i allmänhet vanskliga, inte
minst beroende på risken av konjunkturväxlingar. Emellertid är det föga
sannolikt, att en eventuell vikande konjunktur skulle medföra någon mera
avsevärd nedgång i industrins efterfrågan på väl utbildade tekniker. I ett
skärpt konkurrensläge torde det i stället mer än någonsin vara nödvändigt
med en hård rationalisering av konstruktioner och produktionsmetoder
med därav följande ökat teknikerbehov. Utredningsförslaget utgör ett
minimiprogram. Utbildningsresurserna måste ytterligare utbyggas under
den närmaste tioårsperioden i syfte att uppnå en fördubbling av antalet
utexaminerade.

Hantverks- och småindustriorganisationen: Hantverket och den mindre
industrin har stort behov av teknisk personal. Det är tveksamt om utredningsförslaget
kvantitativt kommer att svara mot det framtida utbildningsbehovet,
särskilt om man också beaktar behovet av lärare för det
expanderande yrkesskolväsendet.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

TCO: Förslaget är ett program på mycket kort sikt. Överstyrelsen för
yrkesutbildning måste under det närmaste året inkomma med förslag till
den vidare utbyggnad, som den ökande efterfrågan fordrar.

I förevarande sammanhang torde slutligen böra erinras om att 1949 års
arbetskrajtsutredning i sitt betänkande rörande arbetskraftsbehovet inom
offentlig verksamhet (SOU 1955:34) bland annat framhållit, att bristen
på ingenjörer blivit särskilt allvarlig och att, eftersom man kan motse ett
ytterligare starkt ökat behov av ingenjörstekniskt utbildad personal både
inom offentlig verksamhet och inom det enskilda näringslivet, en utbyggnad
av såväl de tekniska högskolorna som andra tekniska skolor för närvarande
torde tillhöra de mest angelägna uppgifterna på utbildningsväsendets
område (s. 237 o. f.).

4. Departementschefen

Tekniska skolutredningen tillsattes vid en tidpunkt, då en av särskild
sakkunnigutredning föregången omorganisation av den tekniska högskoleundervisningen
nyligen genomförts och då inom 1946 års skolkommission
utsetts en särskild delegation för utredning av frågan om den lägre yrkesutbildningens
ställning i skolsystemet och framtida utformning. Det befanns
då motiverat med en allmän översyn även av de stadier av den tekniska
utbildningen, som ligger mellan högskoleutbildningen och den lägre
yrkesutbildningen och som representeras av de högre tekniska läroverken
samt vissa kommunala och enskilda läroanstalter.

Vid de tekniska läroanstalter, varom här är fråga, är variationerna rätt
stora beträffande skolornas mål, inträdesfordringar, lärotid m. m. Denna
differentiering är helt naturlig mot bakgrunden av de skiftande ändamål,
som utbildningen har att tillgodose, och den är för övrigt nödvändig för
att utbildningen skall kunna anpassas till den snabba utvecklingen inom
industrin och andra områden med behov av teknisk arbetskraft. Differentieringen
är emellertid också motiverad av de utbildningssökandes olika
mått av förpraktik och skiftande förutbildning samt i många fall också
av behovet att kunna jämsides med förvärvsarbete förvärva teknisk utbildning.

De förslag, som tekniska skolutredningen efter den verkställda översynen
framlagt beträffande den fortsatta utformningen av den tekniska skolutbildningen
och beträffande de olika skoltypernas inre organisation och
därmed sammanhängande frågor, har vid remissbehandlingen i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i vad gäller riktlinjerna och principerna.
Jag anser utredningsförslaget böra läggas till grund för proposition
till riksdagen. Åtskilliga av de av utredningen behandlade spörsmålen är
i och för sig icke av den naturen, att de behöver underställas riksdagen,

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

och en del av förslagen behöver icke heller särskilt prövas av Kungl. Maj:t
för att kunna genomföras. För helhetsbilden är det emellertid nödvändigt
att i det följande också något beröra dylika frågor.

Ett i dagens läge med den starka efterfrågan på ingenjörer och tekniker
högst aktuellt problem är frågan om utbyggnaden av den tekniska skolutbildningens
kapacitet. Vad som klart kan konstateras är, att det för närvarande
råder en kraftig brist på tekniskt utbildad personal. Svårare är
att närmare bedöma det framtida behovet av dylik arbetskraft. Den av
mekanförbundet verkställda undersökningen ger stöd åt vad som i flera
remissyttranden och av arbetskraftsutredningen uttalats därom att man i
framtiden kan motse ett ytterligare starkt ökat behov av tekniskt utbildad
personal. Ett uttalande av denna innebörd inbegriper givetvis också
den målsättningen, att den snabba tekniska utvecklingen skall tillgodogöras
för att genomföra den .ytterligare produktivitetsökning, som är en
förutsättning för fortsatt välståndsutveckling.

Jag får i detta sammanhang erinra om det i 1956 års statsverksproposition
(V ht. s. 152) framlagda förslaget till vissa åtgärder för att inom
arbetsmarknadsstyrelsen bedriva utredningsverksamhet i syfte att skaffa
bättre överblick över tillgång och efterfrågan på fackutbildad arbetskraft.
Därigenom torde möjligheterna att för framtiden säkrare bedöma och fortlöpande
följa behovet av teknisk personal förbättras.

I nuvarande läge torde i allt fall kunna fastslås, att det föreligger ett
stort behov av utbyggnad av de tekniska läroanstalternas utbildningskapacitet,
Utredningens konkreta förslag i detta avseende gäller de högre
tekniska läroverken. En minimigräns för utbyggnaden av dessa skolor
synes, såvitt nu kan bedömas, vara tillskapandet av de ytterligare utbildningsplatser,
som fordras för att hålla relationen till de växande ungdomsårskullarnas
storlek åtminstone oförändrad. Även från allmänna samhälleliga
synpunkter synes det mig vara en angelägenhet av synnerlig vikt
att leda in det växande antalet utbildningssökande också på andra utbildningsvägar
ovanför realskolestadiet än den, som det allmänna gymnasiet
representerar. Jag anser utredningens förslag till utbyggnad av de tekniska
läroverken böra med visst tillägg läggas till grund för statsmakternas
beslut härutinnan vid 1956 års riksdag. Till den närmare omfattningen
av denna utbyggnad återkommer jag i det följande. En fortsatt utbyggnad
därutöver, efter ytterligare förberedande undersökningar genom bland
annat överstyrelsens för yrkesutbildning försorg, bör sedan ske i den utsträckning,
som påkallas av en närmare behovsbedömning och som finnes
möjlig med hänsyn till ekonomiska, personella och materiella resurser.

Jag vill här slutligen erinra om att frågan om teknisk privatistexamen
ännu kvarstår olöst. Då genom en dylik examensform måhända ett tillskott
till antalet utbildade ingenjörer och tekniker kan vara att vinna,
synes det mig angeläget, att utredningen snarast möjligt slutför denna del
av utredningsuppdraget.

Kungl. Maj ds ''proposition nr 63 år 1956

17

II. De högre tekniska läroverken

1. Undervisningen vid de tekniska gymnasierna

A. Utredningen

Enligt gällande bestämmelser fordras för inträde i första klassen av tekniskt
gymnasium bland annat två månaders förpraktik i industriellt
arbete av den art, att det kan anses vara en god förberedelse för studierna
vid gymnasiet. Någon tvekan om att det i och för sig vore önskvärt
med en mera omfattande förpraktik förefinnes knappast. Med hänsyn
framför allt till angelägenheten av att övergången från realskolestadiet till
gymnasium icke skall fördröjas, föreslår utredningen emellertid, att gällande
krav på förpraktik bibehålies oförändrat.

Önskemålen om längre obligatorisk praktik för ingenjörsexamen på gymnasiet
— nu sammanlagt sex månader före uppflyttningen till högsta klassen
— bör kunna tillgodoses på så sätt, att vissa praktikperioder med under
skolans inseende ordnad praktisk utbildning inom t. ex. industriföretag
inlägges delvis under läsåret men även till en del på ferietid. Som ett
exempel på studiegång med dylik växelutbildning kan tänkas följande:
ett läsår -f- ett halvt läsår -f- ett halvt praktikår + ett halvt läsår +
+ ett halvt praktikår + ett läsår = 4 år, varav tre läsår samt omkring
15 månaders praktik. Ur utbildningssynpunkt skulle ett system med växelutbildning
innebära en förbättring i de fall, då eleven ej har någon mera
omfattande praktik. För eleverna skulle den förlängning av studietiden,
som uppkommer, väl av dem i många fall betraktas som en nackdel. Utredningen
anser möjligheter böra öppnas för de skolor, som så anser lämpligt,
att göra försök med växelutbildning. Utredningen föreslår, att överstyrelsen
för yrkesutbildning bemyndigas att lämna medgivande för skola
att under vissa former bedriva försöksverksamhet i detta hänseende.

Som lägsta åldersgräns för inträde vid tekniskt gymnasium
gäller nu, att den sökande fyllt 15 år. Utredningen föreslår, att för inträde
skall fordras, att den sökande fyllt 16 år eller uppnår nämnda ålder under
det kalenderår inträde sökes. Till stöd härför anför utredningen huvudsakligen
följande.

Då studieförutsättningarna, särskilt i de tekniska tillämpningsämnena,
är beroende av elevernas mognad, bör dessa ej vara alltför unga. Å andra
sidan bör det i regel vara möjligt att efter realexamen fortsätta i tekniskt
gymnasium utan något års avbrott i studierna. I allmänhet torde realexamen
avläggas tidigast under det år vederbörande fyller 16 år. Sedan

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 63

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

den nioåriga enhetsskolan genomförts kommer avgången från 9 g att som
regel ske under det år eleven fyller 16 år. Då antalet 15-åringar i första
klassen hittills varit ringa, och då dessa unga i allmänhet har svårighet
att effektivt tillgodogöra sig undervisningen, synes några större olägenheter
ej behöva befaras, om villkoren för inträde något skärptes med avseende
på minimiåldern, så att de som nyligen fyllt 15 år ej bereddes tillträde.
Den större jämnhet i avseende å elevernas mogenhet, som därmed
i någon mån skulle ernås, skulle vara ägnad att underlätta undervisningen
och höja dess effekt.

Gällande bestämmelser om kunskapsfordringar för inträde
vid tekniskt gymnasium, avseende ett kunskapsmått ungefärligen
motsvarande realexamen, bör enligt utredningens mening bibehållas tills
vidare i huvudsak oförändrade, så länge de tekniska gymnasierna har att
räkna med de äldre skolformerna, folkskola och realskola, som bottenskola.
Beträffande inträdesvillkor för elever med avgångsbetyg från enhetsskolan
har särskilda bestämmelser utfärdats i anslutning till kungörelsen
1954: 276 angående kompetensvärdet av enhetsskolans avgångsbetyg.

Beträffande inträde vid tekniskt gymnasium gäller följande:

»Inträdessökande med avgångsbetyg från klass 9 i enhetsskolan skall
vara befriad från inträdesprövning i det eller de av ämnena svenska, engelska,
tyska, matematik, fysik, kemi och teckning, i vilka han erhållit lägst
det vitsord, som enligt vederbörligen utfärdade bestämmelser skall anses
motsvara betyget godkänd enligt fordringarna för realexamen i motsvarande
ämnen, såframt han söker inträde senast höstterminen näst efter
det två år förflutit, sedan ifrågavarande betyg utfärdades.»

Dessa bestämmelser är avpassade så att de svarar mot de minimikrav,
som gäller beträffande andra sökande, som icke avlagt realexamen. Något
generellt krav på att vederbörande skall ha tillhört exempelvis 9 g eller 9 a
har sålunda icke ställts.

Utredningen framhåller i detta sammanhang vikten av att de, som genomgått
klass 9 y, icke utestänges från möjligheten att vinna inträde vid
tekniskt gymnasium. Härom anför utredningen bland annat följande.

1946 års skolkommission har, ehuru mera i förbigående, berört denna
angelägenhet och tänkt sig vissa kompletteringsmöjligheter inom den obligatoriska
enhetsskolan för sådana elever i 9 y, som önskar övergå till
exempelvis högre tekniskt läroverk. Kommissionen anförde, att sådana elever
kunde i särskilda avdelningar inom klass 9 undervisas i ämnen, som
är av betydelse för inträde i fackskolor på gymnasiestadiet. Dessa undervisningsavdelningar
skulle sålunda, framhöll kommissionen, bland annat
ersätta de nuvarande preparandkursema för inträde i högre tekniska läroverk,
vilka kurser finnes vid flera yrkesskolor.

_ Även om undervisningsavdelningar för ändamålet såsom skolkommissionen
tänkt sig skulle komma att anordnas inom eller i anslutning till klass
9 y, så löses därmed icke kompletteringsfrågan för dem, som kanske först
flera år efter det de lämnat 9 y i enhetsskolan kommer på den tanken, att
de skall bedriva tekniska studier. För dem och tills vidare för de många,

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

som endast genomgått den äldre folkskolan, kvarstår behovet av preparandkurser
av liknande slag, som nu finnes vid ett flertal kommunala skolor
för yrkesundervisning dels såsom heltidskurser, dels som aftonkurser
och har visat sig fylla ett mycket stort behov. I själva verket utgör de en
högst nödvändig brygga mellan folkskola eller yrkesskola, och de tekniska
gymnasierna och fackskolorna. Utredningen vill därför i detta sammanhang
starkt understryka vikten av att dylika förberedande kurser, liksom
för närvarande lämpligen ordnade vid kommunala yrkesskolor, i tillräckligt
antal även framdeles upprätthålles till tjänst för dem, som icke genom
realskolan eller enhetsskolan förvärvat de för inträde vid tekniskt gymnasium
eller fackskola nödvändiga förkunskaperna.

För närvarande är samtliga tekniska gymnasier utom det i Malmö
linjedifferentierade från och med andra klassen (nuvarande
linjeorganisation har i det föregående redovisats i tabell 1). Lämpligheten
av en dylik differentiering på olika facklinjer har, framhåller utredningen,
i allmänhet icke ifrågasatts. Någon tvekan om att för närvarande befintliga
olika slag av facklinjer även bör framdeles behållas, behöver enligt utredningens
uppfattning icke råda.

Vad tekniska gymnasiet i Malmö beträffar har utredningen intet emot
att detta bibehålies odifferentierat, så länge skolan och den lokala industrin
alltjämt anser, att, med hänsyn till de lokala förhållandena, denna form
är den lämpligaste. Skillnaden mellan nämnda gymnasium och maskinteknisk
linje vid ett differentierat gymnasium kommer i huvudsak att bestå
däri, att vid det förra ämnet verkstadsteknik får en betydligt svagare ställning
medan i stället byggnadsteknik bibehålies på timplanen och mer tid
ägnas åt elektroteknik. Undervisningen i svenska och främmande språk, i
allmänna och tekniska grundläggande ämnen, liksom i ekonomiska och
samhällsorienterande ämnen bör tilldelas samma utrymme i timplanen vid
gymnasiet i Malmö som vid de övriga tekniska gymnasierna i regel.

Beträffande linjernas benämning föreslår utredningen, att den elektrotekniska
linjen betecknas som elkraftteknisk linje, att den kemiskt tekniska
linjen benämnes kemiteknisk linje och att den merkantilt tekniska
linjen betecknas merkant il-teknisk linje.

I fråga om ytterligare linjedifferentiering avvisar utredningen från vissa
håll framförda förslag om uppdelning av den maskintekniska gymnasielinjen
på en linje för kraft- och värmeteknik och en för verkstadsteknik
samt uppdelning av den byggnadstekniska gymnasielinjen på husbyggnadsteknisk
linje och väg- och vattenbyggnadsteknisk linje. Någon skarp avgränsning
i fackutbildningen för här avsedda områden på sätt som ifrågasatts
synes ej lämplig med hänsyn till att eleverna vid den relativt unga
ålder och den kortvariga praktiska erfarenhet, man här bör räkna med,
mera sällan har förutsättningar att kunna med någon större grad av tillförlitlighet
avgöra, inom vilken del av det maskintekniska respektive det
byggnadstekniska området de önskar komma. En alltför snävt begränsad

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

utbildning i fackämnena kommer säkerligen också att begränsa deras utvecklingsmöjligheter
framdeles. Risken med att utbildningen i vissa fall
skulle visa sig vara för allmänt lagd är mindre. Utredningen anför härom
vidare bland annat följande.

Även om den ifrågasatta ytterligare linjeuppdelningen av den byggnadstekniska
och den maskintekniska utbildningen icke synes böra vidtagas,
erbjuder sig dock vissa möjligheter att i individuella fall kunna beakta
de studerandes eventuella önskemål om en viss speciell inriktning av studierna
i respektive fackämne. Denna möjlighet till fördjupade studier
inom visst gebit av fackämnets kunskapsområde bör med fördel för studieintresset
och förmågan till självständigt arbete utnyttjas oftare, än
vad som hittills synes ha varit vanligt. Den anpassning av lärarens undervisning,
som kan bli nödvändig för att lämna eleverna viss frihet till
specialstudier, står i full överensstämmelse med utredningens synpunkter
på lämpliga undervisningsmetoder.

Däremot föreslår utredningen att följande nya linjer skall kunna
förekomma vid de tekniska gymnasierna, nämligen produktionsteknisk
linje, värme- och sanitetsteknisk linje samt pappersteknisk linje. Av motiveringen
för detta förslag inhämtas i huvudsak följande.

Produktionsteknisk linje (P)

Allt eftersom produktionsmaskinerna inom olika industrigrenar fullkomnas
i tekniskt hänseende, kommer de att representera allt större kapitalinvesteringar.
Denna utveckling fram mot allt mera fulländad och dyrbarare
maskinutrustning liksom även de stegrade lönekostnaderna har
framtvingat en rationalisering av produktionsorganisation och arbetsplanering
samt ai betsmetoder och driftslednmg, som för alla branscher har ett
och samma syfte, nämligen att så effektivt som möjligt utnyttja den lämpligaste
produktionsapparaten. För att handha dessa för produktionens ekonomiska
utbyte viktiga uppgifter måste produktionsledningen ha kännedom
om och kunna välja mellan de moderna hjälpmedel och metoder, som på
vetenskapliga grunder utarbetats och står till produktionsteknikens förfogande.
Den moderna produktionstekniken kommer att spela en ännu
mera framträdande roll inom morgondagens industri. Dess utbildningsbehov
i fråga om teknisk personal bör därför särskilt beaktas. Då denna
utbildning icke är direkt avhängig av specialutbildning inom visst fack och
då de för produktionsingenjören behövliga specialämnena torde vara alltför
tidskrävande för att kunna inrymmas i undervisningsplanen för någon
viss facklinje, svnes fullgiltiga skäl finnas för att ett försök göres att få till
stånd en utbildning av produktionsingenjörer i en för ändamålet upprättad
linje för produktionsteknik vid tekniskt gymnasium.

För en produktionstekniker är givetvis en omfattande praktisk erfarenhet
från arbete på verkstad och fabrik av stort värde. I den mån denna
praktik bär hunnit inhämtas före de tekniska studieåren, underlättas ett
effektivt tillgodogörande av undervisningen. Förpraktiken torde ha relativt
större betydelse för undervisningen på en dylik linje än på de övriga
linjerna vid tekniskt gymnasium. Enligt utredningens mening finnes därför
skäl att — i den mån ansökan om inträde avser denna linje uteslutande

21

Kuiujl. Maj:ts ■proposition nr 63 år 1956

— värdesätta praktiken som merit i ännu högre grad än som eljest tilllämpas.
En anordning med växelutbildning i någon form synes även med
fördel kunna komma till användning vid utbildningen av produktionstekniker.
Genom en sådan organisation av ifrågavarande linje skulle elevernas
eventuella brister i avseende å praktisk erfarenhet kunna på ett effektivt
sätt kompenseras. Däremot anser utredningen, att inträdesvillkoren
beträffande obligatorisk minsta praktiktid, åtminstone till dess viss erfarenhet
vunnits beträffande rekryteringen av den nya linjen, bör vara desamma
som för samtliga övriga linjer.

Värme- och sanitetsteknisk linje (VS)

Svenska värme- och sanitetstekniska föreningen har i skrivelse till utredningen
anhållit att utredningen ville snarast vidtaga åtgärder för införande
av värme-, ventilations- och sanitetsteknisk undervisning vid tekniska
läroverk.

I skrivelsen anföres, att den vvs-tekniska (värme-, ventilations- och sanitetstekniska)
utrustningen i olika slag av fastigheter ständigt ökar genom
nybyggnader och moderniseringar. Ännu saknar närmare en miljon lägenheter
i landet anläggningar för vatten och avlopp. För bostadsfastigheter
beräknas vvs-tekniken i genomsnitt ta i anspråk omkring 15 procent av
anläggningskostnaderna samt 30—35 procent av driftskostnaderna inklusive
bränsle. Bränslekostnaderna för uppvärmning beräknas nu till totalt
1 miljard kronor. Årligen utföres för närvarande vvs-tekniska arbeten för
mer än 500 miljoner kronor. Vidare erinras om tillsättandet av »Bränsleutredningen
1951» och dess framställning beträffande bränslebesparande
åtgärder, ökat tekniskt arbete och vidgad forskning, vilket allt understryker
betydelsen av det vvs-tekniska facket.

Överslagsvis kan beräknas, att omkring 2 400 ingenjörer inom detta
fack är sysselsatta hos statliga och kommunala myndigheter och allmänna
företag, konsulterande, entreprenörer, industrier och grossister. Av dessa
har endast en del fått vvs-teknisk utbildning före anställningen. En utredning
angående utbildningsgraden hos föreningens något mer än 1 000 medlemmar
visar att av 649 personer 122 genomgått teknisk högskola, 194
tekniskt läroverk samt 333 tekniska institut eller jämförliga kurser. Bland
yngre medlemmar är antalet institutsutbildade i förhållande till läroverksutbildade
högre än genomsnittet.

Även styrelsen för tekniska gymnasiet i Göteborg har, senast i skrivelse
till överstyrelsen för yrkesutbildning den 27 maj 1953, föreslagit att vid
gymnasiet skulle inrättas en vvs-teknisk linje från och med budgetåret
1954/55.

Här bör nämnas, att undervisning i värme-, sanitets- och ventilationsteknik
för närvarande meddelas ehuru i mycket begränsad omfattning vid
tekniska gymnasierna i Göteborg och Gävle. I Göteborg är ämnet frivilligt
för eleverna på den maskintekniska linjen och omfattar två veckotimmar
i klass IIT. En mindre kurs med syfte att ge eleverna en orientering
i ämnet läses på den byggnadstekniska iinjen under en veckotimme i klass
III. Vid tekniska gymnasiet i Giivlc är ämnet viirme- och sanitetsteknik
uppfört på timplanen för den byggnadstekniska linjen med två veckotimmar
under tredje året.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har anordnat fortbildningskurser i
värme-, ventilations- och sanitetsteknik vid tekniska läroverk. Kurserna

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

har varit avsedda att meddela specialutbildning inom facket åt dem som
genomgått tekniskt gymnasium eller teknisk fackskola och som ägnar sig
åt ifrågavarande bransch. Några ovillkorliga fordringar på praktik har formellt
icke varit föreskrivna, men ingenjörer med praktisk erfarenhet inom
facket har haft företräde. I mån av platser har även såsom kursdeltagare
antagits andra än sådana med avgångsexamen från högre tekniskt läroverk,
exempelvis från tekniskt institut eller annan jämförlig teknisk läroanstalt.
I dylika fall har dock fordrats, att vederbörande kunnat åberopa
god praktik inom fackområdet.

Frågan om att tillgodose behovet av vvs-teknisk utbildning för liiroverksingenjörer
har sålunda sedan några år tillbaka varit föremål för uppmärksamhet
och åtgärder från skolväsendets sida. Enbart sådana kortare
påbyggnadskurser, som här nämnts, anses emellertid från fackmannahåll
icke utgöra en slutgiltig lösning av denna utbildningsfråga. Utredningen
finner också att en fortlöpande utbildningsverksamhet, som direkt tar sikte
på utbildning just för här ifrågavarande fack, är behövlig för en tillfredsställande
rekrytering av den tekniska personalen inom branschen. Antalet
läroverksingenjörer, som för närvarande sysselsättes inom facket, är emellertid
i jämförelse med många andra tekniska områden ringa. Även om
det är önskvärt med ett större antal läroverksutbildade ingenjörer synes
knappast underlag för närvarande finnas för inrättande av en särskild
linje för facket vid mer än ett tekniskt gymnasium.

Pappersteknisk linje (Pa)

Specialutbildning av papperstekniker är införd vid tekniska högskolan i
Stockholm, men förekommer icke vid övriga tekniska läroanstalter i landet.
Pappersbruken sysselsätter emellertid ett förhållandevis stort antal tekniker,
som icke erhållit nämnda specialutbildning eller teknisk högskoleutbildning
i övrigt. Däribland finnes många läroverksingenjörer, utexaminerade
från kemisk eller maskinteknisk linje. Inom maskinindustrin är även
åtskilliga ingenjörer med examen från tekniskt läroverk sysselsatta med
maskinutrustningar av olika slag för pappersbruk och pappfabriker m. fl.

Fråga har uppkommit angående möjligheterna att vid tekniskt gymnasium
ordna en i viss grad specialiserad fackutbildning för här berörda ändamål.
Utredningen har för att utröna intresset för och behovet av en dylik
utbildning haft överläggningar främst med Svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen,
vilken för närmare utredning av frågan tillsatte en
särskild kommitté. Denna har utarbetat förslag till timplan och kursfördelning
för pappersteknisk linje. I skrivelse den 3 mars 1955 har föreningen
med överlämnande av nämnda förslag framhållit bland annat följande.

Pappersindustrins i många avseenden unika tillverkningsmetoder och
maskinutrustning medförde ett behov av ingenjörer med specialiserad pappersteknisk
utbildning av olika kvalificering.

Utbildningen av läroverksingenjörer borde i första hand tillrättaläggas
för tillfredsställande av behovet av ingenjörer inom pappersbrukens olika
driftsavdelningar, för pappersbrukens egna reparations- och nybvggnadsverkstäder,
som arbetsledare inom den mekaniska verkstadsindustri, som
arbetar för pappersbrukens och närstående industriers behov, samt som
maskinkunniga ackvisitörer och försäljare av produkter för pappersindustrin.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1956

Ehuru pappersindustrin, liksom industrin i övrigt, icke kunde förväntas
följa någon standardiserad väg vid rekryteringen av ingenjörer, hade föreningen
kommit till den uppfattningen, att cirka tio läroverksingenjörer
per år borde kunna beredas anställning. Med detta beräknade antal elever
syntes det föreningen motiverat att inrätta en permanent pappersteknisk
linje, ansluten till den maskintekniska linjen vid ett tekniskt gymnasium.

Angående platsen för den ifrågavarande utbildningslinjen hade föreningen
övervägt flera möjligheter, noga beaktat Jönköpings centrala läge i
södra Sverige, men slutgiltigt velat föreslå Karlstad. För Karlstad talade
närheten till de värmländska, dalsländska och mellansvenska stora skogsindustrierna,
liksom det förhållandet att i Karlstad och närbelägna städer
arbetade flera av våra mest betydande verkstadsindustrier för tillverkning
av pappersmaskiner och andra maskiner till pappersindustrins tjänst. Om
undervisningen förlädes till Karlstad, förelåge stora möjligheter att redan
från starten få erforderligt antal elever.

Värmländska ingenjörsföreningen har tidigare i samband med en av
stadsfullmäktige i Karlstad föranstaltad utredning angående behovet av
ett tekniskt gymnasium i staden föreslagit inrättande av en »cellulosa- och
pappersbetonad» gymnasielinje.

Det torde få anses konstaterat att behov finnes av en differentierad undervisning
i pappersteknik vid tekniskt gymnasium. Svenska pappers- och
cellulosaingenjörsföreningens förslag beträffande undervisningens ordnande
har icke givit anledning till erinran. Med tanke på målet för och arten
av den avsedda fackutbildningen synes Karlstad lämplig som förläggningsort.

Utredningen har i detta sammanhang vidare behandlat vissa förslag om
inrättande av livsmedelstekniska och kommunaltekniska linjer. Utredningen
har icke ansett sig böra föreslå inrättande för närvarande av någon linje
för livsmedelsteknik utan anser, att det behov av specialutbildning på området,
som förefinnes, bäst tillgodoses genom anordnande av en påbyggnadskurs
för ändamålet. Utredningen har vidare kommit till den uppfattningen,
att det icke finnes tillräckliga skäl att föreslå en särskild linje för
kommunalteknik (gatu- och avloppsteknik, vattenledningsteknik, stadsplaneteknik
m. m.) utan förordar, att i kursplanerna för förekommande
fackämnen de speciella kommunaltekniska aspekterna på nämnda ämnen
blir så långt möjligt beaktade.

Då det gäller att bestämma studiemålet för den tekniska undervisningen
måste man enligt utredningen redan från början göra klart för
sig, att de tekniska läroverken icke under några förhållanden kan göra
anspråk på att meddela en fullt färdig och avslutad ingenjörsutbildning.
De områden, inom vilka de utexaminerade kan finna sina framtida arbetsuppgifter,
är så många och artskilda, att skolan omöjligt kan tillgodose alla
variationer i utbildningsbehovet. Skolan måste därför ge eleverna nödiga
förutsättningar i olika hänseenden för en framgångsrik fortsatt utbildning
och utveckling efter skolstudiernas avslutning samt stimulera lusten och
intresset för fortsatta självstudier. En viss beskärning av tekniska biämnen

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

bör kunna komma till stånd och sålunda frigjorda timmar användas för
att förstärka undervisningen i språk och allmänorienterande ämnen jämte
de tekniska huvudämnena. För att lämna större utrymme för självstudier
under lärarens handledning bör inlärandet av tekniska fakta och detaljkunskaper
av mera flyktigt värde kunna utan alltför stor olägenhet inskränkas
till förmån för andra kursmoment av mera stabil och allmängiltig
natur. I samråd med läraren bör eleverna få efter eget val fördjupa sina
studier inom ett begränsat avsnitt av respektive ämnesområde. Den omständigheten,
att självstudierna kan förläggas till olika delar av ett ämnesområde,
innebär givetvis icke, att eleverna får sakna kunskaper i andra
viktiga kursavsnitt av stor räckvidd.

Med hänsyn till önskemålet att mera inrikta undervisningen på att utveckla
förmågan till självständigt arbete och konstruktivt tänkande förordar
utredningen, att sådana undervisningsformer, som främst bygger
på en aktivisering av elevernas individuella studiearbete och stimulerar
deras studiehag, tillämpas i vidgad omfattning. Varje lärare får därvid söka
finna den för hans ämnesområde mest effektiva formen. I anslutning till
dessa riktlinjer framlägger utredningen en rad av rekommendationer och
uppslag beträffande undervisningsmetoder samt användningen av kurslitteratur,
film in. m.

Utredningen föreslår införande av vissa nya ämnen vid de tekniska
gymnasierna. Sålunda bör arbetspsykologi införas som nytt läroämne på
timplanen i högsta klassen för samtliga facklinjer. Arbetsstudieteknik föreslås
skola uppföras på timplanen för produktionsteknisk linje. Utredningen
förordar vidare, att i timplanerna för samtliga gymnasielinjer i högsta klassen
upptages ämnet nutidshistoria och samhällslära med fyra veckotimmar.

Studietiden vid de tekniska gymnasierna omfattar tre läsår, vartdera
om 270 dagar. Allt emellanåt har röster höjts för att studietiden borde
ökas. En period av stark utveckling och nya problem inom teknik och
vetenskap har alltid, erinrar utredningen, åtföljts av krav på studietidens
förlängning på olika stadier.

Utredningen, som ingående prövat denna fråga, har kommit till den
uppfattningen, att de tekniska gymnasiernas kurs alltjämt bör omfatta
tre läsår. Försöksvis bör dock perioder av genom skolans medverkan ordnad
praktik kunna inläggas på lämpligt sätt i kursen, varvid utbildningstiden
må i motsvarande mån förlängas (växelutbildning). För dem som så
önskar bör lämnas tillfälle till fortsatta, fördjupade studier eller specialstudier
efter ingenjörsexamen genom anordnande av normerade påbyggnadskurser
av olika slag.

I denna fråga har ledamoten Nordhult avgivit särskilt yttrande, vari i
princip förordats en förlängning av utbildningstiden till fyra år, utan att

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

därmed åsyftas någon ökning av lärokurserna eller ändring av utbildningsmålet.
Så snart förhållandena det medger bör enligt Nordhults mening ett
4-årigt gymnasium försöksvis inrättas vid något av de tekniska läroverken.
Därest denna försöksverksamhet skulle visa, att väsentliga fördelar vinnes
med en 4-årig gymnasieorganisation, bör övergång därtill ske vid den
tidpunkt, som med hänsyn till lokala förhållanden är lämplig vid varje
särskilt läroverk.

Av betänkandet inhämtas i förevarande hänseende bland annat följande.

Utredningen

Genom att öka lästiden till exempelvis fyra år skulle det otvivelaktigt
bli lättare att bereda plats för de nya moment i undervisningen, som bör
tillkomma, utan att därmed arbetet blir för betungande för eleverna. Men
även om en utökning av lärotiden skulle göra det lättare att kunna beakta
olika krav och önskemål beträffande utbildningen, talar likväl åtskilliga
skäl mot att studietiden förlänges.

Man har vid inrättandet av de tekniska gymnasierna velat skapa en
motsvarighet till gymnasielinjerna vid de högre allmänna läroverken. Lärotiden
är också densamma. Det synes principiellt böra eftersträvas att de
tekniska gymnasierna alltjämt skall behålla sin plats såsom en gymnasial
utbildningslinje i vårt skolsystem. Det måste även vara av vikt, att denna
linjes förutsättningar att draga till sig sin anpart av de studerande ej försämras.
Det måste emellertid befaras att så skulle bli följden, om denna
linje bleve ett år längre än de övriga och ett år längre än den för närvarande
är.

Den tekniska gymnasielinjens hittillsvarande utformning har gjort det
möjligt för de av dess elever, som så önskat, att övergå till högskolestudier,
t. ex. vid teknisk högskola, utan att de förlorat någon tid på grund av att
de valt vägen över tekniskt gymnasium. Viss risk att denna möjlighet skall
omintetgöras genom en utökning av lärotiden till fyra år föreligger, enär
det icke med säkerhet kan förutsättas, att högskolemyndigheterna skulle
medgiva övergång till högskola utan särskilda villkor efter fullgjorda tre
år av den fyraåriga kursen, även om de för högskolestudierna grundläggande
ämnena kunde avslutas i tredje klassen. Om dylikt medgivande ändock
kunde påräknas, skulle vederbörande icke såsom nu är fallet kunna
räkna med att efter tre års gymnasiestudier som en etapp på vägen avlägga
en för deras framtid värdefull ingenjörsexamen.

Vid en förlängning av studietiden i gymnasiet till exempelvis 4^ år måste
antingen motsvarande utsträckning ske vid fackskolan eller också får man
godtaga, att nuvarande jämställdhet i tekniskt avseende mellan de båda
skolformerna försvinner.

Om ett fjärde år införes, hinner eleverna i allmänhet icke bli färdiga
med kursen så tidigt, att de kan göra sin värnplikt, då deras årsklass normalt
inkallas. De blir i regel försenade ett antal år, vilket ur flera synpunkter
iir ofördelaktigt. I bästa fall är de, som redan vid 16 ä 17 år
vinner inträde vid gymnasiet, sedan färdiga att söka sig ut på arbetsmarknaden
efter fyllda 22 å 23 år. Flertalet kommer att vara åtskilligt äldre.
Det torde vara en bland industrins företrädare ganska enstämmig uppfatt -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

ning, att det ar av stor betydelse, att den unge ingenjören så snart som
möjbgt kominer i praktisk verksamhet, icke såsom enbart praktiserande
elev, utan såsom anställd och att detta sker i så tidiga år, att han fortfarande
är öppen och fullt mottaglig för nya lärdomar.

Kostnadssynpunkten bör givetvis även beaktas. Un förlängning kommer
att förorsaka ökade kostnader för utbildningen såväl för det allmänna
som för den studerande ungdomen. Utan att åtminstone i stora drag utformade
planer för undervisningens ordnande, fördelning på olika linjer
och totala omfattning upprättas kan det allmännas merkostnader för erforderliga
lokaler med utrustning, lärarlöner och allmänna driftskostnader
icke närmare angivas. De ökade årliga kostnaderna torde kunna uppskattas
till i runt tal ett par miljoner kronor. Därtill kommer ökade kostnader
i form av investeringar för nya lokaler med inredning och utrustning samt
för anskaffning av undervisningsmateriel.

Elevernas kostnader för utbildningen ökas med ungefär en tredjedel,
varjämte ett års inkomstbortfall under vissa förutsättningar kan betyda en
ytterligare ekonomisk uppoffring.

Lärotidens ökning erbjuder en utväg för dagen ur vissa av svårigheterna,
men kan icke anses innebära någon bestående rationell lösning av de olika
problem i samband med ingenjörsutbildningens effektivisering, som frågan
här gäller. Lösningen måste sökas efter andra linjer och utredningen har
därför också i det föregående framfört förslag om en råd åtgärder, vilka
var för sig böra bidraga till och i samverkan kunna leda till den sovring
och begränsning av lärostoffet och det förbättrade utbildningsresultat, som
eftersträvas. De förebilder till timplaner, som utredningen uppgjort, torde
utvisa, att det är möjligt vid en treårig kurs att öka tiden för språk och
allmänorienterande ämnen, att införa några nya läroämnen utan att försvaga
de grundläggande allmänna ämnenas och lmvudfackämnenas ställning.
Ändock har utredningen kunnat i nämnda förebilder föreslå en avkortning
av arbetstiden i skolan per vecka. Om av utredningen föreslagna
åtgärder genomföres, bör frågan om ökning av den stadgade lärotiden för
ingenjörsexamen kunna för närvarande avskrivas. En sådan ökning skulle
kunna tillstyrkas endast, om det hade kunnat visas att andra åtgärder
är otillräckliga.

Ehuru utredningen avråder från en förlängning av lärokursen i skolan med
hänsyn till de nackdelar, som följer med en sådan åtgärd, anser utredningen
såsom redan anförts önskvärt, att försök med växelutbildning kommer till
stånd.

Från vissa håll har även framkommit mindre preciserade önskemål om
en förlängning av studietiden, varvid man dock synes ha avsett att därigenom
bereda tid till utvidgade studier i ena eller andra avseendet och
till nya ämnen på timplanen. Utredningen har också diskuterat möjligheterna
för och lämpligheten av att vidtaga åtgärder för att kunna tillgodose
sådana vidaresyftande önskemål. Ett förslag till anordnande av en för
eleverna helt frivillig påbyggnad av den treåriga lärokursen efter ingenjörsexamen
har också utformats. Då frågan om en förlängning av lärokursen
fram till ingenjörsexamen bör ses i samband med nämnda förslag till en
påbyggnad efter examens avläggande, vill utredningen redan i nu förevarande
sammanhang något beröra sitt förslag om normerade påbyggnadskurser,
s. k. diplomkurser. Nämnda kurser skulle avse att komplettera
undervisningen bland annat vid de tekniska läroverken genom att ge till -

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

fälle till specialutbildning inom områden, som ej är tillgodosedda genom
de ordinarie kurserna för ingenjörsexamen, eller till fördjupade studier i
något ämnesområde. De normerade påbyggnadskurserna föreslås omfatta
en tid av 4 månader. De tänkes bli anordnade årligen i visst antal eller
med längre tids mellanrum, allt efter behov. Mellan ingenjörsexamen och
påbyggnadskursen skall obligatoriskt inläggas minst ett halvt års praktik.
Om detta halvår efter ingenjörsexamen inräknas i utbildningstiden kommer
denna alltså att omfatta 4 år, varav dock ett halvt år representerar anställning
i förvärvsarbete som utexaminerad ingenjör och 4 månader hänför sig
till en helt frivillig kurs för dem, som anser sig ha behov av densamma.
En jämförelse mellan ett system med fyra, för alla elever obligatoriska
studieår vid gymnasiet för att kunna avlägga ingenjörsexamen och det
av utredningen föreslagna med tre års obligatorisk kurs för ingenjörsexamen
jämte en frivillig och valfri påbyggnad, omfattande fyra månader,
utfaller utan tvekan enligt utredningens mening till fördel för det senare
systemet. Utredningen vill emellertid betona, att det med all sannolikhet
endast blir en minoritet av de utexaminerade ingenjörerna, som kommer
att använda sig av påbyggnadskurserna.

Ledamoten Nordhidt

De tre huvudfaktorer, som särpräglar den tekniska gymnasieutbildningen
i Sverige, är elevernas låga ålder, deras ringa praktik (minimifordran
för flyttning till sista klassen är 6 månader) samt det dubbla studiemålet.
Dessa förhållanden har medfört svårigheter för ett stort antal elever att
på ett tillfredsställande sätt genomföra studierna. Oro och nervositet hos
ett betydande antal elever och jäkt i arbetet präglar i alltför hög grad verksamheten,
vilket medfört, att alltför många av de elever, som äger förutsättningar
att genomföra studierna, ändock misslyckas. Höstterminen 1951
nyinskrevs i första klassen av de tekniska gymnasierna 953 elever. Två år
senare hade av dessa endast 533 (56 %) flyttats till tredje klassen. Av de
övriga 420 kvarstod 192 i lägre klass, medan de återstående 228 (24 %)
avgått utan examen huvudsakligen till följd av studiesvårigheter.

Av naturliga skäl övergår de studiebegåvade eleverna i de 5-åriga realskolorna
vanligen till gymnasiet i det allmänna läroverk, de redan tillhör.
Följden härav har blivit, att de tekniska gymnasierna huvudsakligen rekryteras
av elever från de 4-åriga realskolorna, d. v. s. att eleverna intages
i de tekniska gymnasierna vid tidigast 17 års ålder Efter införandet av
enhetsskolan eller den 3-åriga realskolan som övergångsform kommer intagningsåldern
i de tekniska gymnasierna att automatiskt sänkas med
cirka ett ar. Intagningen direkt efter klass 9 g i enhetsskolan eller efter
den 3-åriga realskolan kommer att äga rum vid 16 års ålder. Med hänsyn
till att den manliga ungdomen i åldern 16 till 17 år såväl fysiskt som mentalt
befinner sig i ett snabbt utvecklingsskede, har man att emotse ökade
svårigheter i skolarbetet.

De här omnämnda svagheterna beträffande såväl den teoretiska som
den praktiska utbildningen skulle till väsentlig del elimineras genom en omorganisation
av de tekniska gymnasierna enligt följande riktlinjer.

Utbildningstiden ökas från 3 till 4 år. Läsårens längd minskas från 270
dagar (9 månader) till 240 dagar (8 månader). Antalet undervisningstimmar
per vecka minskas under de tre första åren till 36, vari 3 timmar
gymnastik ingår, och under sista året till exempelvis 27, vid kemiteknisk

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

linje dock endast till cirka 30 på grund av laborationernas stora omfattning.
Det sista året anslås inga timmar till gymnastik. Kravet på praktik
tillgodoses dels med 2 månaders praktik före intagningen, dels med verkstadsarbete
i första klassen under exempelvis 4 undervisningstimmar per
vecka, dels ock med 3 månaders praktik under var och en av de tre följande
sommarferierna. Minimipraktiktiden kommer härigenom att motsvara
cirka 1 års industriellt arbete.

Enligt det här framlagda förslaget fördelas tidsökningen med 5 månader
på teoretiska studier och 5 månader på praktik.

Det måste här uttryckligen framhållas, att den ökade tiden för de teoretiska
studierna icke skall medföra att lärokurserna ökas. Syftet är enbart
att bereda eleverna en lugnare studiegång med mera tid för självverksamhet.
Detta gäller särskilt sista klassen, där det schemabundna arbetet i det
närmaste varje dag kan vara avslutat före klockan 12. Det bör i detta
sammanhang observeras, att det totala antalet schemabundna undervisningstimmar
vid genomgång av det 4-åriga gymnasiet ej är större än i det
nuvarande 3-åriga. Härigenom kommer eleverna att tillförsäkras erforderlig
tid för själv verksamhet.

Vid ett 4-årigt gymnasium skulle de organisatoriska förutsättningarna
för tillämpning av de aktivitetsbefrämjande pedagogiska metoder, som
rekommenderats i utredningen, finnas i långt högre grad än vid den starkt
koncentrerade utbildningen i det 3-åriga gymnasiet.

Den totala årliga ökningen av kostnaderna för undervisningen beräknas
av Nordhult till i runt tal 500 000 kronor, varvid förutsättes bland annat
viss höjning av lärarnas genomsnittliga undervisningsskyldighet. Därtill
skulle komma en ökning med 180 000 kronor för studiehjälpen vid 5 månaders
längre skoltid.

Vinsten skulle främst uppkomma i form av förbättrade studieförhållanden
och en minskning av antalet elever, som tvingas avgå utan att nå
fram till en examen. Av det föregående framgår, att av de årligen omkring
950 nyintagna eleverna cirka 725 utan eller med kvarsittning avlägger
examen och att cirka 225 avgår utan examen. Då statens nuvarande årliga
kostnader för de tekniska gymnasierna kan uppskattas till omkring
5 600 000 kronor, blir kostnaden per utexaminerad ingenjör 7 700 kronor.
Med 4-åriga gymnasier skulle årsanslaget stiga till omkring 6 100 000 kronor.
Om av de 225 elever, som nu avbryter studierna, endast 65 kunde
räddas fram till en ingenjörsexamen, skulle kostnaden per utexaminerad
ingenjör bli densamma, som den nu är. De gynnsammare studieförhållandena
vid det 4-åriga gymnasiet skulle sannolikt medföra, att än flera kunde
avlägga examen. Detta skulle vara ett ur alla synpunkter gynnsamt resultat
i vår tid, då ingenjörsbehovet är stort, och då det gäller att hushålla
med och varligt hantera råmaterialet till den intellektuella arbetskraften.

Antalet undervisningstimmar per vecka skall för närvarande för varje
klass i medeltal utgöra 40. Utredningen föreslår, att tills vidare i timplanen
upptages för klass I och klass II 39 veckotimmar, och för klass
III 38 veckotimmar under höstterminen och 37 under vårterminen. Motsvarande
bestämmelse i stadgan bör emellertid så avfattas, att möjlighet
finnes för överstyrelsen för yrkesutbildning att framdeles, i den mån erfarenheten
talar för lämpligheten därav, fastställa kortare lärotid per vecka,

29

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 63 år 1956

förslagsvis ned till 32 timmar. Försöksvis tillämpning vid viss skola av
sålunda avkortad lärotid bör även kunna medgivas av överstyrelsen. Dylika
begränsade försök torde kunna giva värdefulla erfarenheter och det synes
därför vara av stort intresse att de kommer till stånd.

Timplaner bör liksom för närvarande fastställas av överstyrelsen för
yrkesutbildning. Utredningen har framlagt förslag till timplaner, avsedda
att tjäna som förebild vid utarbetande av definitiva planer, samt därjämte
anfört vissa allmänna synpunkter på undervisningen i en del ämnen, varjämte
utredningen behandlat kursfördelningen för de olika läroämnena.
Här torde endast böra lämnas några uppgifter rörande vissa ämnens utrymme
på timplanen.

Vart och ett av ämnena svenska, engelska och tyska upptar nu 3 veckotimmar
i klass I och 2 veckotimmar i klass II. Timtalet i engelska föreslås
ökat med 1 veckotimme, förlagd till klass III. Timtalet i svenska bör ökas
med 1 veckotimme i klass II och 2 veckotimmar, förlagda till höstterminen
i klass III.

Såsom förut nämnts beräknas för nutidshistoria och samhällslära 4
veckotimmar i klass III och för arbetspsykologi 1 veckotimme i klass III.

De obligatoriska gymnastikövningarna, nu 3 veckotimmar i. varje klass,
föreslås minskade till 2 veckotimmar i klass II och 1 veckotimme under
höstterminen i klass III.

B. Remissyttranden

Ett flertal myndigheter framhåller betydelsen av att praktiken
under studierna verkligen blir av kvalificerad art. Praktiknämnden och
tekniska läroverkens ingenjörsförbund anser, att minst två månaders praktik
bör fullgöras omedelbart efter första årskursen.

Försök med växelutbildning tillstyrkes på något enda undantag
när. Brevskolan framhåller möjligheten att under praktikperioderna inläsa
vissa kurspartier per korrespondens.

Då det i verkligheten i regel blir en inträdesålder av 16 år finner
statskontoret ej skäl föreligga att nuvarande bestämmelse ändras, enär det
bör finnas möjlighet att under särskilda förhållanden ta in elever med lägre
ålder. Liknande synpunkter anföres av tekniska läroverkens lärarförbund.
Skolöverstyrelsen anser att möjlighet till dispens från den föreslagna regeln
bör finnas.

Skolöverstyrelsen understryker beträffande förkunskaper, att
man i första hand bör kräva god allmän skolunderbyggnad samt viss praktik.
Skälig hänsyn bör tas till teknisk fallenhet. Det synes också rimligt att
fästa avseende vid sådana vitsord i praktiskt tekniska läroämnen, som utvisar
lämplighet för fortsatt teknisk utbildning.

Angelägenheten av kompletteringsk urser såväl inom enhetsskolans
ram som i form av särskilda preparandkurser framhålles i ett flertal
yttranden.

30

Kungl. May.ts proposition nr 63 år 1956

De olika förslagen beträffande linjedifferentiering och nya
linjer har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I vissa avseenden
har särskilda synpunkter framlagts, av vilka här torde få återges
följande.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller att den tekniska utvecklingen
kan nödvändiggöra ytterligare differentiering. I nuvarande läge biträder
överstyrelsen utredningens förslag. Ett förslag från läroverket i
Malmö att jämsides med den allmänna linjen pröva speciallinjer synes
överstyrelsen värt beaktande. Länsstyrelsen i Malmö framhåller, att mycket
goda erfarenheter föreligger beträffande allmänna linjen och att denna synes
böra ges större plats i organisationen än utredningen förutsatt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser byggnadsteknikens stora omfattning
göra att byggnadstekniska linjen måste successivt delas på husbyggnadsteknisk
linje och väg- och vattenbyggnadsteknisk linje. Under alla
förhållanden bör enligt styrelsens mening försöksvis ske en differentiering
vid gymnasiet i Stockholm. Liknande synpunkter framföres av järnvägsstyrelsen.

Verkstadsingenjörsföreningen ifrågasätter om inte den produktionstekniska
linjen — bland annat med hänsyn till den avsevärda förpraktik som
bör fordras — bör förläggas till fackskola. Denna synpunkt delas av tekniska
läroverkens ingenjörsförbund.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser den papperstekniska linjen böra
kompletteras med lämpligt avvägd undervisning i cellulosateknik.

Med hänsyn till de stora investeringarna i kommunaltekniska arbeten
ifrågasätter kommunaltekniska föreningen om inte kommunaltekniska linjer
bör inrättas vid gymnasier och fackskolor. Liknande synpunkter anföres
av länsstyrelsen i Stockholms län.

Förespråkare för ytterligare utredning om inrättande av livsmedelsteknisk
linje är länsstyrelsen i Malmöhus län och djupf rysning sbyrån.

Träindustriförbundet och sågverksförbwidet önskar fristående träteknisk
linje.

Möjligheterna att realisera den av utredningen förordade förnyelsen av
de pedagogiska metoderna ifrågasättes endast av tekniska läroverkens
lärarförbund, som anser att utredningen orimligt har överskattat
elevernas mogenhet, begåvningsnivå, förkunskaper och intresse för självstudier
liksom också lärarnas möjligheter att aktivisera och individualisera
undervisningen med det stora elevantalet och de omfattande kurserna.

Skolöverstyrelsen samt arbetsgivareföreningen och industriförbundet understryker
behovet av en ganska omfattande yrkesvägledning inför valet
av speciallinje.

Mekanförbundet föreslår — med förebild av de tekniska högskolorna —
att för varje fack tillsättes ett fackråd för att biträda överstyrelsen med
utarbetande av förslag till kursplaner och dylikt.

Utredningens förslag beträffande nya ämnen har i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. I vissa avseenden har särskilda synpunkter
framlagts, av vilka här torde få återges följande.

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

Överstyrelsen för yrkesutbildning och tekniska läroverkens lärarförbund
framhåller, att, om det skulle bli svårt att få lärare för fortlöpande undervisning
i arbetspsykologi, hinder ej bör möta att ordna undervisningen i
form av föreläsningsserie med seminarieövningar eller på annat sätt genom
koncentrationsläsning.

Arbetar sky ddsstyrelsen anser undervisningen i arbetarskydd böra utbrytas
ur samhällsläran och sammanföras med arbetspsykologi till ett ämne
»arbetarskydd och arbetspsykologi». Säkerhetsfrågorna bör också särskilt
beaktas vid undervisningen i vederbörande fackämne.

Verkstadsingenjörsföreningen rekommenderar en allmän orientering i arbetsstudiefrågor
inom ramen för undervisningen i arbetspsykologi eller
företagsekonomi. Statens brandskola önskar undervisning i någon form i
fordonsteknik och anser, att undervisningen i brandskydd bör göras mera
allmän.

Av de drygt tjugu myndigheter och organisationer, som särskilt uppehållit
sig vid frågan om studietidens längd utan att endast tillstyrka
utredningens förslag eller lämna detsamma utan erinran, har ett
flertal, med åberopande av de av reservanten Nordhult anförda skälen, förordat
en fyraårig studietid eller i vart fall anordnande av försök med denna
studielängd. Detta gäller fortifikationsförvaltningen, arbetsmarknadsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, länsstyrelsenia i Uppsala, Älvsborgs och Västernorrlands
län, teknologföreningen, pappers- och celhdosaingenjörsföreningen,
yrkesskolf öreningen, tekniska läroverkens ingenjörsförbund och elevförbund
samt kommunaltekniska föreningen. Samma inställning har redovisats
från ett flertal tekniska läroverk.

Tekniska läroverkens lärarförbund hemställer, att frågan om ett fyraårigt,
gymnasium utredes. Först sedan en dylik utredning skett, är förbundet
berett att ta ställning till de konsekvenser, som genomförande av ett fyraårigt
gymnasium skulle komma att medföra för lärarna.

Bland dem som särskilt uttalat sig för bibehållande av den treåriga studietiden
är telestyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, skolöverstyrelsen,
statskontoret, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, arbetsgivareföreningen
och industriförbundet, TCO samt mekanförbundet.

Arbetsgivareföreningen och industriförbundet understryker, att en i och
för sig tilltalande förlängning av utbildningstiden medför ökade ekonomiska
uppoffringar såväl för eleverna som för det allmänna. Vidare har industrin
i stort sett varit tillfreds med den nuvarande gymnasieutbildningen. I rådande
bristsituation är det dessutom ytterst angeläget, att ingenjörerna
snabbt kommer ut i praktiskt arbete i industrin. Att genom införande av en
4-årig utbildningstid fördröja deras inträde i produktionen synes kunna
medföra betänkliga konsekvenser. För den skull finner organisationerna
övervägande skäl tala för att bibehålla den nuvarande obligatoriska studietiden.
Med hänsyn till den osäkerhet, som för närvarande gör sig gällande
i bedömningen av bland annat verkningarna av den allmänna skolreformens
genomförande, vill organisationerna dock icke avvisa tanken på att
begränsade försök med 4-årig gymnasielinje göres.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

2. Undervisningen vid de tekniska fackskolorna

A. Utredningen

Då det gäller att effektivisera fackskolornas ingenjörsutbildning är icke
alla de åtgärder, som utredningen med avseende å gymnasierna diskuterat,
lika aktuella. Det har exempelvis ej satts i fråga, att den allmänna bestämmelsen
om minst två års praktik före inträdet i fackskolan skulle ändras.
Likaså synes nu gällande kunskapsfordringar för inträde böra bibehållas i
stort sett oförändrade i sak. I vissa avseenden kan enahanda synpunkter
som beträffande gymnasierna anläggas i fråga om fackskolorna. Detta gäller
exempelvis beträffande studiemålet i fackämnena, undervisningsmetoder,
kurslitteratur, film m. m.

Nu tillämpad linjedifferentiering vid fackskolorna framgår av
den i det föregående återgivna tabell 1.

Såsom framgår av tabell 1 är den elektrotekniska linjen i Stockholm
uppdelad på kraftteknisk linje och teleteknisk linje medan någon dylik
sekundär differentiering icke finnes i Västerås. Den elektrotekniska linjen
i Västerås svarar närmast mot kraftteknisk linje. Även om elevantalet vid
fackskolan i Västerås är tillräckligt stort för en sekundär differentiering,
anser utredningen likväl ej tillräckliga skäl föreligga att för närvarande
vidtaga en dylik uppdelning.

Den maskintekniska linjen är i Stockholm uppdelad på kraft- och värmeteknisk
linje samt verkstadsteknisk linje. Någon dylik uppdelning förekommer
ej vid de maskintekniska fackskollinjerna i Eskilstuna, Göteborg,
Karlskrona, Malmö och Örebro. Rekryteringsunderlaget vid de fyra sistnämnda
är ej så stort, att det motsvarar inrättande av parallellavdelningar
på linjen. Enligt utredningens mening bör övervägas att införa en sekundär
uppdelning endast vid maskintekniska linjen i Eskilstuna. Vid de övriga
bör undervisningen bedrivas enligt timplanen för verkstadsteknisk linje.
Samma timplan bör i huvudsak tillämpas i Eskilstuna till dess en eventuell
differentiering där genomföres.

Vid maskintekniska linjen i Malmö har från och med läsåret 1952/53
försöksvis tillämpats en differentiering på en maskinteknisk linje och en
skeppsbyggnadslinje. Denna anordning är vidtagen på framställning från
varvsindustrin och undervisningen i skeppsbyggnad bedrives i samarbete
med Kockums mekaniska verkstads aktiebolag i Malmö, som även förbundit
sig att tills vidare till och med budgetåret 1956/57 svara för merkostnaden.
Ytterligare prövotid torde erfordras, innan lämpligheten för
framtiden av nämnda åtgärd kan bedömas. Därest erfarenheterna blir
gynnsamma, synes anordningen böra bibehållas men kan knappast påverka
organisationen av övriga maskintekniska fackskolor. Den maskintekniska

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

fackskolan i Malmö bör sålunda omfatta en verkstadsteknisk linje samt
eventuellt även en skeppsbyggnadslinje.

I byggnadstekniska fackskolan vid högre tekniska läroverket i Stockholm
omfattar lärokursen i dagfackskolan tre läsår, det första på 270 dagar,
samt det andra och det tredje vartdera på endast 150 dagar. Att denna
fackskola erhållit en form, som väsentligt avviker från normalformen med
tvåårig kurs, beror därpå, att skolan, då den år 1938 inrättades, trädde i
stället för den i dåvarande tekniska skolan i Stockholm ingående »byggnadsyrkesskolan»,
vilken hade tre avkortade läsår. Även i fråga om praktikfordringarna
avviker bestämmelserna för denna fackskola från eljest gällande.
För inträde är fordringarna endast minst 12 månaders praktik och
för uppflyttning till högsta klassen sammanlagt minst 18 månader, medan
eljest för inträde i dagfackskola minst 2 års praktik kräves. Lägsta intagningsålder
är 16 år mot normalt vid övriga fackskolor med heltidsundervisning
17 år. I enlighet med förslag av läroverkets styrelse förordar utredningen,
att ifrågavarande dagfackskola organiseras i full överensstämmelse
med vad som eljest gäller beträffande fackskolor med dagundervisning;
lärokursen bör alltså omfatta två normala läsår.

Utredningen föreslår vidare, att den byggnadstekniska fackskolan i Stockholm
differentieras i en husbyggnadsteknisk linje (Bh) samt en väg- och
vattenbyggnadsteknisk linje (Bv). Till stöd härför har anförts huvudsakligen
följande.

Särskilt inom vägväsendet samt inom kommunernas byggnadsavdelningar
torde behov finnas även av ingenjörer med fackskoleutbildning. Huruvida
en särskild fackskola för väg- och vattenbyggnadsteknik skulle i konkurrens
dels med de tekniska gymnasiernas mindre specialiserade byggnadstekniska
linjer dels med de tekniska skolornas och institutens fackavdelningar för
väg- och vattenbyggnadsteknik samla tillräckligt elevantal är svart att bedöma.
Lämpligen bör därför en eventuell facklinje för ifrågavarande fackområde
förläggas i samband med redan befintlig husbyggnadsteknisk fackskolelinje,
varvid samundervisning kan äga rum i ett flertal ämnen, därest
elevantalet ej skulle bli tillräckligt stort för att motivera helt separata parallellavdelningar
även i sådana ämnen.

I skrivelse till utredningen har styrelsen för högre tekniska läroverket i
Stockholm föreslagit, att vid läroverket inrättas en fackskolelinje för vägoch
vattenbyggnadsteknik. I skrivelsen anföres bland annat att åtskilliga
av de elever, som nu intages i de husbyggnadstekniska fackskolorna, skulle
ha föredragit en väg- och vattenbyggnadsteknisk utbildning, om en sådan
stått till buds. Förfrågningar bland eleverna vid den husbyggnadstekniska
fackskolan i Stockholm har visat, att ett tiotal elever av varje årskull tillhörde
denna kategori.

Då det gällde att finna den lämpligaste organisationsformen, vore det
av betydelse att beakta, att elevrekryteringen till den befintliga husbyggnadstekniska
fackskolan under senare år varit relativt svag. Det vore därför
eu ändamålsenlig och ekonomisk organisation att differentiera den nuvarande
byggnadsfackskolan i eu husbyggnadsteknisk och en väg- och vatten3
— B ihan g till riksdagens ''protokoll 1056. 1 sarnl. År 63

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

byggnadsteknisk linje med samläsning under den första hälften av lärotiden,
d. v. s. under första läsåret vid dagundervisning och under de två första
läsåren vid aftonundervisning. Enligt styrelsens förslag skulle vidare den
andra hälften av lärotiden i den väg- och vattenbyggnadstekniska linjen
förläggas enbart till dagtid. Eleverna finge härigenom fritt välja mellan en
studiegång om två läsår med dagundervisning eller två läsår med kvällsundervisning
samt ett läsår med dagundervisning.

Vid byggnadslekniska fackskolan i Malmö bör timplanen för husbyggnadsteknisk
linje tillämpas.

Läsåret vid teknisk fackskola omfattar enligt gällande bestämmelser
i regel 280 dagar. Antalet undervisningstimmar i veckan skall för varje
klass vid dagfackskola i medeltal utgöra 40. För byggnadstekniska dagfackskolan
i Stockholm gäller, som nämnts, vissa särskilda bestämmelser.
Utredningen föreslår, att läsåret avkortas till samma längd som vid de tekniska
gymnasierna, alltså 270 dagar, samt att arbetsveckan vid de tekniska
fackskolorna med heltidsundervisning tills vidare skall omfatta 39 undervisningstimmar.

Vid aftonundervisningen utgör antalet undervisningstimmar i regel 18
per vecka. Utredningen anser det kunna ifrågasättas att något inskränka
antalet lektionstimmar för att ge eleverna något mera tid för hemuppgifter
och att i övrigt bedriva självstudier. Hur långt undervisningstiden i skolan
kan minskas, utan att studieresultatet äventyras, kan icke utan vidare
bedömas. Det är av intresse i detta sammanhang att antalet lektioner i
aftonfackskolorna i Stockholm endast är 16 per vecka under första, tredje
och fjärde året. Endast under andra året är timantalet 18 per vecka, Sannolikt
kan man utan större risk minska studietiden i skolan ytterligare. Utredningen
förordar därför, att en ytterligare avkortning försöksvis tillämpas
för att närmare utröna i vad mån det med gott studieresultat låter sig göra
att på detta sätt bereda eleverna bättre tid till självständiga studier.

Timplaner bör liksom hittills fastställas av överstyrelsen för yrkesutbildning.
Utredningen har även beträffande fackskollinjerna framlagt
förslag till förebilder till timplaner. Av vad utredningen förordat rörande
de olika ämnenas utrymme på timplanen må här nämnas följande.

Undervisningen i svenska upptar för närvarande i regel 3—3,5 veckotimmar
under ett år. Utredningen föreslår 2 veckotimmar i klass I och 2 i
klass II, lika för alla skolor och linjer. Samma timtal förordas för undervisning
i tyska och engelska.

För kurs i samhällslära beräknas 1 veckotimme i klass II och samma utrymme
förordas för undervisning i arbetspsykologi. Ämnet företagsekonomi
bör i regel tilldelas 2 veckotimmar, förlagda till klass II.

Gymnastiken upptar nu 3 veckotimmar. Utredningen föreslår, att obligatoriska
gymnastikövningar icke skall upptagas i timplanerna, Det synes
dock önskvärt, att tillfälle beredes för de elever, som så önskar, att deltaga
i frivilliga gymnastik- och idrottsövningar, som för detta ändamål bör anordnas
genom skolans försorg.

35

Kungl. Maj.ts -proposition nr 63 år 1956

B. Remissyttranden

De synpunkter, som vid remissbehandlingen anlagts på undervisningen
vid gymnasierna i fråga om undervisningsmetoder och nya ämnen samt
därmed direkt sammanhängande frågor, gäller i allmänhet också beträffande
fackskoloma. I övrigt har utredningens förslag i de flesta yttranden
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Några särskilda synpunkter torde
böra redovisas här.

Beträffande differentieringen av undervisningen vid de tekniska fackskoloma
har i det föregående angivits, att verkstadsingenjörsföreningen och
tekniska läroverkens ingenjörsjörbund anser den produktionstekniska linjen
närmast böra förläggas till fackskolorna.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anför bland annat följande. Från vissa
läroverk har invändningar gjorts mot utredningens förslag, att maskinteknisk
fackskollinje bör differentieras antingen på verkstadsteknisk eller
på kraft- och värmeteknisk linje samt att undervisningen vid maskinteknisk
fackskola utan parallellavdelning bör bedrivas som verkstadsteknisk linje.
Eskilstuna-, Göteborgs- och Örebroläroverken anser, att de maskintekniska
fackskolorna där bör behålla sin allmänna karaktär. Malmöläroverket finner
ej utredningens förslag tillräckligt motiverat. Med hänsyn härtill finner
överstyrelsen denna fråga böra göras till föremål för ytterligare överväganden.
Beträffande skeppsbyggnadslinjen vid Malmöskolan har Kockums
mekaniska verkstads aktiebolag förklarat sig villig svara för merkostnaden
intill utgången av läsåret 1958/59. Överstyrelsen tillstyrker, att dylik linje
må vara inrättad intill nämnda tidpunkt.

3. Påbyggnadskurser

A. Utredningen

Utredningen erinrar till en början om de fortbildningskurser,
som med anslag under åttonde huvudtiteln sedan budgetåret 1943/44 anordnats
vid tekniska läroverk. Ursprungligen avsåg de endast utbildning av
arbetsstudieingenjörer. Från och med budgetåret 1945/46 kunde även fortbildningskurser
av annat slag förekomma. Förutom arbetsstudiekurser har
sålunda anordnats kurser i värme-, ventilations- och sanitetsteknik, arbetspsykologi
och arbetslagstiftning samt stadsplaneteknik.

Arbetsstudiekurserna har omfattat en tid av en månad. De har varit
mycket eftersökta, i regel övertecknade. Praktiska övningar har ordnats
vid industriföretagen på de orter, där kurserna hållits. Utredningen anser
dessa kurser värdefulla såsom komplettering till en tidigare genomgången
ingenjörsutbildning även om icke samtliga kursdeltagare efter kursens slut
kommer att vara sysselsatta speciellt med arbetsstudier. De kunskaper,
som vid kursen meddelas om arbetsstudier, ackordsättning, förhandlingsteknik,
avtalsfrågor etc. är av värde för de flesta ingenjörer, framför allt
inom produktionsavdelningarna. Utredningen förordar sålunda, att kurser
av detta slag även ordnas i fortsättningen. Kursplanerna bör lämpligen utarbetas
i samråd mellan överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsledareinstitutet
och vederbörande kursledning.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

I det föregående har i samband med frågan om studietidens längd vid
de tekniska gymnasierna berörts ett av utredningen framlagt förslag om
anordnande av normerade påbyggnadskurser, s.k. diplomkurser.
Till stöd för detta förslag anför utredningen i förevarande sammanhang
bland annat följande.

Erfarenheterna från hittills anordnade påbyggnadskurser vid tekniska
läroverk visar, att dylika kurser med fördel kan anordnas för att tillgodose
behovet av sådan speciell utbildning, som icke kan beaktas i tillräcklig grad
vid undervisningen i de tekniska gymnasierna och fackskolorna. Många skäl
talar för att dylika kurser bör anordnas även i fortsättningen och i större
omfattning än hittills. Särskilt värdefull synes den utbildning böra vara,
som kan meddelas i sådana påbyggnadskurser, på grund därav att undervisningen
kan bygga på en redan förvärvad ingenjörsutbildning och på
praktisk verksamhet inom det speciella område, för vilket kursen är avsedd.
En dylik kurs kan lämna ett förhållandevis bättre utbyte och kan därför
också göras kortare än om undervisningen ej har en sådan grund att bygga
på. Anordnandet av avancerade fortbildningskurser utgör ett värdefullt
led i det samspel, som bör eftersträvas mellan studier och praktik, mellan
skolan och industrin.

Undervisningen i de tekniska gymnasierna är visserligen differentierad
i olika facklinjer, men många fackområden är icke företrädda av någon
speciell linje. Även vid de tekniska faekskoloma är endast vissa mera omfattande
industrigrenar företrädda. En fortbildningsverksamhet med specialkurser,
avsedda för ingenjörer inom områden, som icke är representerade
genom särskild linje vid tekniskt gymnasium eller genom fackskola, kan
mycket väl vara motiverad även om ifrågavarande områdens behov av
ingenjörsutbildad arbetskraft icke är tillräckligt för att särskilda gymnasielinjer
eller fackskolor skall kunna inrättas för dem.

En mera ingående specialutbildning inom områden, företrädda av egna
facklinjer eller fackskolor, kan även i många fall vara av största värde. Påbyggnadskurser
kan även i sådana fall komplettera ingenjörsutbildningen.

Kursverksamheten har hittills haft en obetydlig omfattning och för de
kurser, som förekommit inom ett fåtal fackområden, har för varje särskilt
fall utsetts plats och tidpunkt, som ansetts lämplig. Till följd härav har
de, som varit intresserade av att få del av denna fortbildning, i allmänhet
fått knapp tid på sig för att planera för sitt deltagande i påbyggnadskurs.
Det synes önskvärt att söka åstadkomma en viss planmässighet för framtiden.
Åtminstone inom en del fackområden kan lämpliga kurser anordnas
vid vissa läroverk med en viss regelbundenhet. Såsom framgår av vad nyss
anförts skulle härigenom ernås den stora fördelen, att de från de tekniska
läroanstalterna utexaminerade kunde på ett tidigt stadium planera för en
ändamålsenlig vidareutbildning med tanke på det verksamhetsområde, som
de valt. En systematiskt ordnad fortbildningsverksamhet möjliggör även en
bättre planering av kurserna i avseende å exempelvis studieplaner, utrustning,
lärare, studiebesök och samarbete i övrigt med industrin etc.

En dylik systematisering innebär bland annat, att kurslängd, studieprogram
och timplan normeras för sådana påbyggnadskurser, som kan anordnas
med viss regelbundenhet. Även villkoren för att få tillträde till sådana
kurser bör så vitt möjligt vara enhetligt angivna.

En kombination av utbildningen i tekniskt gymnasium eller fackskola

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

med senare följande fördjupad specialutbildning i påbyggnadskurs bör ge
till resultat en kompetens, som måste anses särskilt värdefull för det fackområde,
som påbyggnadskursen avser. Denna speciella kompetens bör därför
vitsordas genom diplom över genomgången kurs, utfärdat enligt fastställda,
för samtliga normerade påbyggnadskurser enhetliga bestämmelser.

Då utredningen förutsätter, att nämnda kurser skall göras jämförelsevis
omfattande och alltså bli av stort värde för ingenjörsutbildningen, vill utredningen
föreslå, att dessa normerade kurser, för att skilja dem från sådana
mindre omfattande kurser av varierande längd, som kan komma att mera
sporadiskt anordnas, ges en särskild gemensam karaktäristisk beteckning.
Utredningen har härvid stannat för benämningen diplomkurs för ingenjöre?
såsom lämpligast enligt utredningens mening. Utredningen vill särskilt
framhålla det reella värdet av att här ifrågavarande kurser kan genom en
auktoriserad benämning skiljas från påbyggnadskurser av annat slag.

Beträffande diplomkursernas organisation m. m. framlägger utredningen
följande förslag.

Av flera skäl synes det tillrådligt, att till dess några erfarenheter av denna
verksamhet föreligger, iakttaga en viss försiktighet, då det gäller att bestämma
kursernas längd. Ur utbildningssynpunkt och även med hänsyn
till de anordningar, som behöver vidtagas i avseende på t. ex. lärarkrafter
och undervisningslokaler, vore en kurslängd av ett läsår att föredraga
framför en kortare. Andra skäl, bland annat svårigheten att redan
från början av denna verksamhet kunna rekrytera så pass långa och för
deltagarna ekonomiskt betungande kurser, talar avgjort för att åtminstone
till en början kurstiden begränsas till närmast mindre enhet av läsåret,
d. v. s. en termin. Då kurserna bör vara av samma längd antingen de ordnas
under höstterminen eller vårterminen föreslås, att längden bestämmes
till omkring 4 månader. Skulle det senare visa sig, vilket ingalunda är
osannolikt, att längre diplomkurser skulle i vissa fall behöva ordnas för att
kurserna skall kunna tillgodose avsett ändamål och att tillräcklig anslutning
kan påräknas även vid en sådan förlängning, torde överstyrelsen för
yrkesutbildning böra utverka Kungl. Maj:ts medgivande att utsträcka kursen
till två terminer.

För tillträde till diplomkurs bör fordras att den sökande efter ingenjörsexamen
fullgjort minst ett halvt års praktik. Ehuru det, vad diplomkurserna
beträffar, är fråga om kurser av mera krävande art, där studieresultatet
betygsättes, synes även tillträde till dom böra vara öppet för
personer med annan teknisk utbildning än högre tekniskt läroverk. Annan
sökande än läroverksingenjör bör ha fullgjort lägst 2 Va års praktik, inklusive
nyssnämnda halvårsperiod.

I fråga om de kunskapsfordringar, som bör uppställas såsom
villkor för tillträde till diplomkurs, bör dessa i princip vara desamma som
fordringarna för godkänt betyg i fackskolans ingenjörsexamen inom respektive
fack. lietyg i gymnasiets ingenjörsexamen på motsvarande linje bör
även godtagas. För sökande, som icke avlagt ingenjörsexamen vid högre
tekniskt läroverk, torde böra uppställas fordringar på kunskaper, motsvarande
godkänt betyg i fackskolans ingenjörsexamen inom facket i fråga i
ämnena svenska, engelska eller tyska, matematik, fysik med allmän elektricitet
slära och mekanik samt kemi, i vilka ämnen vederbörande sökande

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

skall ha att undergå inträdesprövning. Därjämte skall sökande med betyg
kunna styrka, att han i övriga ämnen, som förekommer i fackskolans kurs,
äger sådana kunskaper och färdigheter, att han anses kunna till fullo tillgodogöra
sig undervisningen vid diplomkursen.

Vid den praktiska tillämpningen av de regler för antagning av kursdeltagare,
som nu skisserats, blir det i många fall fråga om en värdesättning
och bedömning av vederbörandes tidigare utbildning, som det säkerligen
blir mycket svårt att verkställa på sådant sätt, att alltid full rättvisa sker.
De för andra sökande än läroverksingenjörer obligatoriska inträdesprövningarna
omfattar endast vissa grundläggande och allmänna ämnen. Beträffande
kunskaperna i övrigt måste en bedömning ske på grundval av
företedda betyg och intyg. Det kommer ofta att gälla jämförelser mellan
skilda kurser, som kunna förete stora olikheter. I alla händelser torde det
bli nödvändigt — för att ernå största möjliga enhetlighet i bedömningen —
att inträdessökandes kompetens, då det gäller andra än läroverksingenjörer
inom respektive fack, bedömes centralt utom i fråga om de ämnen, i vilka
obligatoriskt inträdesprov skall avläggas. En sådan central bedömning kan
verkställas antingen, som nu är fallet beträffande påbyggnadskurserna, av
överstyrelsen för yrkesutbildning, eller också av en särskild nämnd, gemensam
för samtliga diplomkurser. Med hänsyn till önskvärdheten att direkt
i nämnden få olika intressen företrädda förordar utredningen det senare
alternativet. Nämnden torde lämpligen kunna benämnas »Diplomkursnämnden».
Denna föreslås skola bestå av nio ledamöter, varav två utsedda
av Sveriges industriförbund, två av tekniska läroverkens ingenjörsförbund,
två av svenska fackingenjörers riksförbund, en av svenska teknologföreningen,
eu av överstyrelsen för yrkesutbildning samt eu såsom ordförande
av Kungl. Maj:t.

Det förutsattes såsom nämnts, att. andra än läroverksingenjörer skall
undergå obligatoriska inträdesprov i svenska, engelska eller tyska, matematik,
fysik med elektricitetslära och mekanik samt kemi. Det kan emellertid
även finnas sådana fall, då sökande till kurs uppenbarligen fyller kraven
på förkunskaper i något eller några av nämnda ämnen. Det bör då finnas
möjlighet att befria vederbörande från skyldigheten att undergå prov i sådant
ämne. Inträdessökande, som nämnden vid sin granskning funnit
behörig att — efter undergångna, godkända inträdesprov — intagas i
diplomkurs, må därför, om nämnden finner skäl därtill, även kunna meddelas
dispens från inträdesprov i ett eller flera av prövningsämnena.

Antalet diplomkurser torde böra bestämmas genom beslut av Kungl.
Maj:t. Det synes däremot lämpligt att överstyrelsen för yrkesutbildning
må avgöra efter vederbörligt samråd med berörda industriorganisationer,
tekniska verk och myndigheter m. fl. vilka slag av kurser, som skall anordnas,
samt fastställa kursplaner.

Diplomkurserna inordnas organisatoriskt i det statliga tekniska
läroverkssystemet. En diplomkurs bör betraktas som en del av det högre
tekniska läroverk, där den är ordnad. I den mån ej särskilda bestämmelser
eller föreskrifter är meddelade bör således för läroverket tillgängliga resurser
i fråga om lokaler med utrustning, undervisningsmateriel, penningmedel,
lärare och övrig personal kunna disponeras även för diplomkurs.
Beträffande inträdes- och terminsavgifter bör gälla, vad som i detta avseende
gäller för läroverket i övrigt. Likaså bör eleverna i diplomkurserna

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

åtnjuta samma förmåner i fråga om studiehjälp som komma eleverna i
teknisk fackskola till del. Anordnandet av en eller flera kurser vid ett läroverk
kommer självfallet att kräva ett avsevärt merarbete av läroverkets
rektor. Särskild ersättning bör därför utgå till rektor vid läroverk, där
diplomkurs ordnas, vilken ersättning bör vara till sin storlek beroende av
antalet kurser under budgetåret. I vissa fall, där rektors arbetsbörda skulle
ökas i alltför hög grad, kan det dessutom bli erforderligt att uppdraga åt
någon av skolans lärare eller annan person att mot visst arvode biträda
rektor vid organiserandet och ledningen av diplomkurs. Såsom lärare i
diplomkurs kan i vissa fall läroverkets fasta lärarkrafter anlitas. Bland
annat i de speciella fackämnena torde det emellertid ofta bliva nödvändigt
att anlita andra specialister. Undervisningen i diplomkurs skall givetvis
ligga på ett högt plan och kommer att ställa ännu större krav än normalt
på lärarens kompetens och på omsorgsfull och omfattande förberedelse från
hans sida. En lärare bör i sådant fall rimligtvis ej kunna åläggas samma
undervisningsskyldighet i diplomkurs som eljest. Den undervisningsskyldighet,
som åvilar lärare i högre tekniskt läroverk, bör sålunda reduceras, om
den fullgöres till någon del i diplomkurs. Det synes skäligt att en omräkning
sker så, att en veckotimmes undervisning i diplomkurs räknas som en och
en halv veckotimmes undervisning i gymnasium eller fackskola. I de fall,
då speciallärare får anskaffas utifrån, bör överstyrelsen för yrkesutbildning
få rätt att inom den för kursverksamheten i samband med anslagsberäkningen
givna kostnadsramen besluta angående storleken av utgående arvoden
och ersättningar till sådana speciallärare, som här avses. Det torde icke
kunna undvikas att även reseersättningar i vissa fall måste tillerkännas
anlitade specialister och jämväl i dylika fall synes överstyrelsen böra äga
fatta beslut.

Det bör vara en angelägenhet för överstyrelsen för yrkesutbildning att
med anlitande av nödig expertis och i samråd med berörda parter snarast
utarbeta undervisningsplaner för olika diplomkurser. En förutsättning
för att kurserna skall kunna genomföras på sådant sätt, att
bästa möjliga utbyte av dem erhålles och så att denna utbildningsform
vinner företagens och ingenjörernas förtroende, är att de omsorgsfullt planeras
och förberedes. Härför bör bland annat ett nära samrad äga rum med
företrädare för vederbörande industriorganisationer och ingenjörskårer. Som
exempel på ämnesområden för diplomkurser nämner utredningen,
förutom facklinjernas ämnesområden, ångteknik, motorteknik, kommunalteknik,
elektrokemi, träteknik, försäljningsteknik, livsmedelsteknik, kemimekanik.

Särskilt under de första åren torde anslutningen till dessa helt frivilliga
påbyggnadskurser bli av mycket begränsad omfattning. Antalet erforderliga
kurser kommer därför också att till en början bli ringa. Endast beträffande
vissa slag av diplomkurser kan man förvänta sa stor tillslutning att kurserna
behöver upprepas varje år eller termin. I många fall kan det antagas
att kurserna endast behöver anordnas med ett eller flera års mellanrum.

Utredningen föreslår, att antalet diplomkurser under första verksamhetsåret
begränsas till fyra. Förslagsvis synes att börja med kunna diskuteras
en värme- och sanitetsteknisk, en produktionsteknisk, en teleteknisk
och en väg- och vattenbyggnadsteknisk diplomkurs.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

Även för framtiden bör enligt utredningens mening möjlighet finnas att,
då behov uppkommer, kunna ordna sådana påbyggnadskurser av varierande
längd, som inledningsvis under detta avsnitt berörts. Anslaget till föreläsningar
och fortbildningskurser vid tekniska läroverken bör därför bibehållas
och såsom för närvarande disponeras till såväl föreläsningar som
kurser enligt överstyrelsens bedömande. Påbyggnadskurser av här avsedd
art behöver ej på samma sätt som diplomkurser betraktas såsom en inom
de tekniska läroverkens organisationsram inordnad kursform. Kurserna
bör som hittills helt behandlas som tillfälliga extra arrangemang. Kursledare
och lärare bör sålunda särskilt förordnas för varje kurs av överstyrelsen
för yrkesutbildning. Även budgeten för kurser av detta slag bör fastställas
av överstyrelsen, som också, inom ramen för anvisade medel, bör äga att
besluta om kursernas art och omfattning, undervisningsplaner m. m.

B. Remissyttranden

Förslaget om anordnande av normerade påbyggnadskurser har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av de flesta myndigheterna och organisationerna.

Betänksamma röster saknas dock ej. En del tekniska läroverk avstyrker
således förslaget. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen understryker, att man
med dessa begränsade kurser inte kan få fram en kategori mellan läroverksingenjörer
och civilingenjörer. Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att dessa
kurser inte bör ställas i någon särklass i förhållande till andra fortbildningskurser.
Teknologföreningen finner utbildningsbehovet så varierande
att kurstiden ej kan normeras. Denna synpunkt delas av pappers- och
cellulosaingenjörsföreningen, som ställer sig tveksam till förslaget. Enligt
kommunaltekniska föreningens mening kommer kurserna inte att få nämnvärd
betydelse.

I ett stort antal yttranden avstyrkes benämningen »diplomkurser» med
hänsyn till att ingenjör, utexaminerad från teknisk högskola i bland annat
Finland och Tyskland, bär titeln diplomingenjör.

Beträffande kurstidens längd har bland annat TCO framhållit önskvärdheten
av kvällskurser om ett års längd, eventuellt också dagkurser med
uppdelning på två år med två månader varje år. Verkstadsingenjörsföreningen
anser med hänsyn till de starkt varierande utbildningsbehoven,
att överstyrelsen bör bestämma kurslängden i varje särskilt fall.

Inträdesfordringarna har i ett flertal remissyttranden ansetts alltför
rigorösa. TCO finner det nödvändigt med sådana ändringar i utredningsförslaget,
att tekniker med omfattande praktisk verksamhet kan få tillträde,
även om kunskaperna i rena skolämnen är begränsade. För varje
kurs bör fastställas de fordringar på förkunskaper, som är nödvändiga just
för den kursen. Liknande synpunkter anföres av bland annat arbetsmarknadsstyrelsen,
LO och statsverkens ingenjör sförbund. De kommunala tek -

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

niska skolorna i Hässleholm och Katrineholm ifrågasätter, om elever från
dessa skolor skall behöva undergå inträdesprov. Yrkesskolföreningen finner
fordringarna alltför höga för dem, som kommer från tekniska skolor. Kompletteringskurserna
måste göras relativt omfattande. Inträdesprov bör
enligt föreningens mening få anordnas vid teknisk skola i samband med
avslutande av kompletteringskurs. Skolöverstyrelsen anser, att intagningsförfarandet
bör kunna förenklas. Det kan knappast vara befogat att pröva
sökanden i allmänbildande ämnen. Om praktiska erfarenheter tillmätes
större betydelse, synes urvalet kunna ske på grundval av insända skol- och
tjänstgöringsbetyg. Den föreslagna prövningen riskerar att ge en mycket
orättvis bild av en teknikers förutsättningar för mera avancerade tekniska
fortbildningskurser.

Verkstadsingejijörsf öreningen ifrågasätter, om ej minst ett års praktik
bör fordras för inträde. Praktiknämnden anser, att sex månaders praktik
är i underkant för tillträde till kurs som avser att ge fördjupad utbildning,
men finner förslaget acceptabelt under förutsättning att praktikens längd
och kvalitet kommer att få stor tyngd vid urvalet mellan de sökande. Till
kurs på läroverksnivån bör sökande med examen från läroverk kunna antagas
utan krav på praktik efter examen.

Inrättande av en särskild kursnämnd avstyrkes av statskontoret, som
anser kompetensprövningen böra handhas av överstyrelsen eller vederbörande
lärarkollegium.

Beträffande den föreslagna nämndens sammansättning har ett flertal
ändringsyrkanden framställts, i huvudsak i syfte att genom ökat antal
ledamöter, utsedda av industriförbundet, ge industrin en bredare representation
i nämnden. Härför har bland annat arbetsgivareföreningen och industriförbundet,
mekanförbundet, verkstadsingenjörsförbundet samt tekniska
läroverkens ingenjörsförbund uttalat sig. Överstyrelsen för yrkesutbildning
ifrågasätter om ej Kungl. Maj:t bör utse alla representanter efter förslag
av organisation eller myndighet som vederbörande har att representera.
Hässleholms teknologförbund anser icke svenska fackingenjörers riksförbund
vara representativt för ingenjörer, utexaminerade från de kommunala
tekniska skolorna, utan föreslår, att en ledamot av nämnden skall utses
av representativa organ för dem som examinerats från nämnda skolor.

Beträffande kursernas organisation har statskontoret framhållit, att det
bör undersökas huruvida icke kurserna kan ordnas av industriella organ
eller i samråd med dylika. Vissa olägenheter kommer enligt ämbetsverkets
mening att följa med ett inordnande av kurserna i läroverkssystemet.
Teknologföreningen anser, att kurserna kommer att ha större framgång
om de organiseras fristående, eftersom lärarkrafterna vid kurserna i allmänhet
ej blir det egna läroverkets. Telestyrelsen understryker i detta sammanhang
vikten av ett samarbete med de tekniska högskolorna. Korrespondensinstituten
framhåller, att korrespondensstudier bör kunna komma
till användning vid kurserna.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

Statskontoret avstyrker förslaget om en reducering av undervisningsskyldigheten
för lärare, som undervisar i här avsedda kurser. Tekniska
läroverkens lärarjörbund avstyrker i sin tur skyldighet för läroverkens
lärare att undervisa i dessa kurser.

Lönenämnden anser, att hänsyn till rektors merarbete på grund av
diplomkurs bör tas vid bestämmande av undervisningsskyldighetens omfattning
eller vid fastställande av avlöningsgrupp. Enligt nämndens mening
bör Kungl. Maj:t fastställa ersättningen till lärare vid diplomkurs.

Utöver den exemplifiering på ämnen för normerade påbyggnadskurser,
som utredningen lämnat, har vid remissbehandlingen framställts önskemål
om kurser bland annat i arbetsstudieteknik, stadsplaneteknik, arbetarskydd,
regleringsteknik, transportteknik, vattenreningsteknik, smidesteknik.

4. Utbyggnad av de tekniska läroverken

A. Utredningen

Utredningen redovisar till en början några allmänna synpunkter
på utbyggnadsfrågan. En viss utvidgning av läroverksorganisationen
är önskvärd med hänsyn till det behov av tekniker, särskilt sådana med
kvalificerad utbildning, som förefinnes. Behovet är emellertid icke lika
framträdande över hela det område, som läroverken företräder. Man bör
utgå från att organisationen måste undergå en successiv expansion i ett
tempo, som bestämmes dels av samhällets förutsedda behov från tid till
tid av ingenjörsutbildad arbetskraft, dels av möjligheterna att rekrytera
de tekniska läroverken. Utredningen har, såsom redovisats i det föregående,
med hänsyn till särskilt framträdande brist inom vissa fackområden på
specialutbildade tekniker föreslagit inrättande av särskilda gymnasielinjer
för produktionsteknik, värme- och sanitetsteknik samt pappersteknik ävensom
en fackskollinje för väg- och vattenbyggnadsteknik. Beträffande behovet
av utbyggnad för olika fackområden anför utredningen vidare bland
annat följande.

Den svenska verkstadsindustrin behöver flera väl utbildade tekniker,
bland annat arbetsstudieingenjörer eller metodingenjörer för rationalisering
av. arbetsmetoder och arbetsplats ävensom kvalificerade ingenjörer för
rationalisering av produktionsprocesser och därvid använd maskinell utrustning
och apparatur. Utvecklingen inom produktionstekniken, som nu
nått mycket långt, har inletts i ett nytt skede och går åter framåt med
accelererad fart, varvid USA:s industri har ledningen. Om den svenska
industrin skall kunna följa med i denna utveckling, måste den ha möjligheter
att öka sin tekniska personal med ingenjörer, som erhållit erforderlig
specialutbildning. En produktionsteknisk specialutbildning kan emellertid
icke inrymmas inom den maskintekniska linjen vid de tekniska gymnasierna.
Förslaget att införa en produktionsteknisk linje är därför tillkommet
som ett försök att finna en form för en grundutbildning, mera direkt an -

43

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 63 år 1956

passad för blivande produktionsingenjörer inom olika förekommande områden.
Den ökning av antalet utexaminerade läroverksingenjörer, som erhålles
genom inrättande av en dylik linje vid endast ett läroverk, ^ blir
relativt obetydlig. Därest det visar sig, att nämnda linje kan — efter nagon
prövotid — erhålla en för sitt speciella ändamål lämplig utformning, torde
mer än ett läroverk böra förses med en sådan linje.

I vilken utsträckning den nya fas i produktionsteknikens utveckling, som
karaktäriseras av starkt ökad mekanisering och automatisering, kan bli
normgivande även för utvecklingen mom svensk maskinindustri torde ännu
knappast kunna förutses. Inom vissa områden torde dock en snar anpassning
till utvecklingen i konkurrentländerna bli nödvändig. Inom exempelvis
gjuteritekniken kan en snabb utveckling av automatiken emotses även i
vårt land. Produktionsmaskinernas utveckling mot en starkare automatisering
kommer att kräva flera tekniker, främst maskintekniker men även
teletekniker

Den skärpta konkurrens med utlandet, som maskinindustrin i vårt land
har att emotse, har även aktualiserat frågan om särskilda åtgärder av företagen
för att på konstruktionssidan åstadkomma en rationalisering i avseende
på formgivning och konstruktionsekonomi med anpassning till moderna
produktionsmetoder.

Ur arbetskraftssynpunkt finns det därför anledning att söka öka antalet
elever på gymnasiernas maskintekniska linje ävensom på fackskolornas
Verkstadstekniska linje genom en utvidgning av organisationen.

En viss brist på ångtekniker med teknisk läroverksutbildning förefinnes
för närvarande inom landet. Sålunda har från kraftverkens sida framhållits
inför utredningen, att svårigheter föreligger att kunna erhålla sådan personal
i tillräcklig omfattning.

Även inom det elkrafttekniska området förefinnes ett behov av okade
utbildningsmöjligheter. Bland annat torde den av elkraftutredningen föreslagna
rationaliseringen av landsbygdens elkraftförsörjning innebära ett
ökat behov av elektroingenjörer. Från industrier och elektriska distributionsföretag
i Sydsverige har särskilt framhållits, att den geografiska fördelningen
av elkrafttekniska facklinjer i hög grad försvarar för företagen
i sydliga Sverige att förvärva ingenjörer med ifrågavarande utbildning.
Enligt utredningens mening bör det behov av elektroingenjörer för de i
södra Sverige belägna stora och betydande kraftverksindustri- och affärsföretagen,
som det för närvarande föreligger svårigheter att fvlla, beaktas
genom införande av elkrafttekniska linjer även vid läroverk i denna del av

landet. ... .

Upprustningen av landets vägnät, vägbyggandets rationalisering med
införandet av nya maskiner samt nya konstruktioner och arbetsmetoder
ävensom ett alltmer mekaniserat vägunderhåll har medfört en ökning av
efterfrågan på ingenjörer med speciell utbildning i vägbyggnadstekmk. En
viss brist på ingenjörer med utbildning inom väg- och vattenbyggnadsområdet
föreligger även inom byggnadsförvaltningar, konstruktionsfirmor och
byggnadsindustriföretag. Denna brist sammanhänger delvis med lmsbyggnadsverksamhetens
stegring. Behovet av byggnadsingenjörer i allmänhet
torde komma att öka. Fn ökning av utbildningsresurserna mom det byggnadstekniska
området är därför önskvärd.

Beträffande tekniska läroverkens geografiska spridning uttalar utredningen
bland annat följande.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1956

Då det gäller den på ett stort antal olika fackområden differentierade
utbildningen vid de högre tekniska läroverken bör denna ha en nära kontakt
med industriföretagen inom de olika fackområden, för vilka särskilda
facklinjer är inrättade. Utbildningens art kan sålunda komma att påverka
valet av förläggningsort för en viss fackutbildning. I vissa fall kan nämnda
förhållande vara ett skäl för inrättandet av ett nytt läroverk.

Starka lokala samhällsintressen kan också utgöra vägande skäl för en
förläggning till en viss ort av ett tekniskt läroverk. Bland annat måste tillbörlig
hänsyn tagas till de berättigade krav, som ställes på att ungdomen i
olika delar av landet har tillgång även till teknisk gymnasieutbildning på
rimliga avstånd från respektive hemorter. Dylika synpunkter torde ha varit
avgörande i fråga om inrättandet av flera av de under senare år tillkomna
tekniska gymnasierna. Ett lokalt intresse för en förläggning till orten av
ett tekniskt läroverk kan även vara föranlett av den lokala industrins behov
av tekniskt utbildad personal.

Nu anförda synpunkter talar sålunda för en viss spridning av de tekniska
läroverken. Följden härav blir emellertid att de olika skolenheterna blir
mindre än vid en starkare centraliserad organisation.

oDen tekniska undervisningen kräver mer än annan undervisning tillgång
till laboratorier av flera olika slag med omfattande utrustning. Inrättandet
av ett tekniskt läroverk medför därför relativt betydande engångskostnader
för laboratoriernas utrustande. På grund av att endast en del
av undervisningstiden ägnas åt laborationer, kan flera parallellavdelningar
gemensam t disponera samma laboratorier. Sammanlagda investeringarna
för ändamålet för samtliga tekniska läroverken vid viss utbildningskapacitet.
kan sålunda bli mindre vid en organisation med större skolenheter
än vid ett system med större antal och mindre skolor. I viss grad gäller även
för andra fasta kostnader att dessa, räknat per elev, ställer sig lägre vid
stora skolenheter.

Den stora skolan kan erbjuda en fördel även däruti, att en rationell fördelning
av de olika fackämnena på lärarna bör kunna lättare göras, då var
och en av de olika ämnesgrupperna företrädes av mer än en lärare.

Erfarenheten visar, att en viss begränsning av antalet elever vid här
ifragavarande slag av skolor är önskvärd. Den optimala storleken med hänsyn
till ekonomiska och övriga synpunkter kan knappast angivas generellt
utan blir delvis beroende av lokala förhallanden. Lokala förhållanden kan
även föranleda att den ur vissa anförda synpunkter önskvärda begränsningen
av skolans volym icke kan genomföras. Detta gäller exempelvis
högre tekniska läroverket i Stockholm, som är av en storleksordning, som,
sa långt utvecklingen nu kan överblickas, icke behöver komma i fråga på
nagon annan ort i landet.

Utifrån sådana synpunkter, som nu berörts, har utredningen funnit sig
böra tillmäta fördelarna med eu fördelning av de tekniska läroverken på
olika delar av landet stor betydelse och anser, att skäl finnes att inom
närmaste tiden inrätta ytterligare några läroverk utöver dem, som redan
finnes. Eu utvidgning av den tekniska läroverksorganisationen synes därutöver
behöva vidtagas genom upprättande av parallellavdelningar vid
befintliga läroverk.

Beträffande utbyggnaden har till utredningen framförts bland annat
följande önskemål med avseende på befintliga läroverk.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 63 år 1956 45

Styrelsen för tekniska gymnasiet i Borås: byggnadsteknisk gymnasielinje.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna och stadens yrkesundervisningskommitté:
maskinteknisk gymnasielinje.

Styrelsen för tekniska läroverket i Göteborg: värme- och sanitetsteknisk
gymnasielinje.

Styrelsen för tekniska gymnasiet i Härnösand: elektroteknisk gymnasielinje.

Styrelserna för tekniska läroverken i Malmö och Hälsingborg: elektroteknisk
gymnasielinje i Hälsingborg (elektromaskinteknik och anläggningsteknik),
elektroteknisk gymnasie- (eventuellt fackskole-) linje i Malmö
(elektrisk anläggningsteknik och industriell elektronik).

Styrelsen för tekniska gymnasiet i Norrköping: elektroteknisk gymnasielinje.

Styrelsen för tekniska läroverket i Stockholm: teleteknisk och merkantilteknisk
gymnasielinje.

Styrelsen för tekniska läroverket i Västerås: elektroteknisk gymnasielinje,
verkstadsteknisk fackskollinje, eventuellt även ångteknisk linje.

Utredningen framlägger beträffande utbyggnaden de förslag
om nya linjer och klassavdelningar samt nytt läroverk i Karlstad, som

framgår av följande sammanställning:

Högre tekniska läroverket i	Nya gymnasielinjer	Nya faekskolelinjer	Antal nyinrättade klassavdelningar i klass I	Ökning av antal årligen intagna elever
Borås	Byggnadsteknisk fr.o.m. 1957/58		1 fr. o. m. 1956/57	30
Eskilstuna1	Maskinteknisk fr.o.m. 1956/57		i fr.o.m. 1956/57	30
Göteborg	Värme- o. sanitets-teknisk fr.o.m. 1956/57
Hälsingborg	Elkraftteknisk fr. o. m. 1957/58		1 fr.o.m. 1956/57	30
Härnösand	Teleteknisk fr.o.m. 1957/58		1 fr.o.m. 1956/57	30
Stockholm	Teleteknisk fr.o.m. 1956/57 Merkantil-teknisk fr.o.m. 1956/57	Väg- o. vattenbygg-nadsteknisk fr.o.m. 1956/57
Västerås1	Produktionsteknisk fr.o.m. 1956/57 Elkraftteknisk fr.o.m. 1956/57	Verkstadsteknisk fr.o.m. 1956/57	2 (gymn.) fr.o.m. 1956/57	60
Karlstad1	Maskinteknisk o. Pappersteknisk fr. o. m. tidpunkt som senare be-stämmes		2	60
		Summa	8	240

1 Tekniskt gymnasium upprättas.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

Av motiveringen för utredningens förslag rörande nya linjer och
klassav del ning ar inhämtas huvudsakligen följande.

Borås: I det föregående har framhållits, att en ökning av utbildningsresurserna
inom det byggnadstekniska området är önskvärd. Det synes icke
finnas anledning till någon erinran mot Borås såsom förläggningsplats för
en sådan utbildning. Vid Borås tekniska gymnasium kommer att inom kort,
om byggnadstillstånd erhålles, igångsättas en omfattande om- och tillbyggnad
med utrymme beräknat för ytterligare en facklinje. Det synes
lämpligt att denna linje anordnas som en byggnadsteknisk gymnasielinje
med undervisning inom såväl husbyggnads- som väg- och vattenbyggnadsområdet.

Med hänsyn till den tid byggnadsarbetet kräver torde någon fackundervisning
inom byggnadstekniska linjen (2:a klassen) icke kunna påbörjas
tidigare än under budgetåret 1957/58.

För att öka rekryteringsunderlaget för de fyra facklinjer, som komma att
finnas vid tekniska gymnasiet i Borås, sedan den byggnadstekniska linjen
tillkommit, föreslås att en tredje parallellavdelning i klass I inrättas från
och med budgetåret 1956/57.

Eskilstuna: De skäl, som av stadsfullmäktige och stadens yrkesundervisningskommitté
framförts för inrättande av en maskinteknisk gymnasielinje,
är enligt vad utredningen kunnat finna bärande. Det torde i Eskilstuna
finnas utrymme jämväl för en gymnasielinje inom samma fackområde, som
fackskolan på platsen företräder. Eskilstunaindustrin är i stort sett utpräglat
verkstadsbetonad, vilket givetvis är skälet till att det maskin- och
Verkstadstekniska området anses främst böra tillgodoses även då nu fråga
väckts om att få till stånd ett tekniskt gymnasium. Inrättandet av en
maskinteknisk gymnasielinje vid sidan av den Verkstadstekniska fackskolelinjen
underlättas i ekonomiskt avseende därigenom att den Verkstadstekniska
linjen under alla förhållanden måste ha tillgång till ett maskinlaboratorium.
Ett sådant är för närvarande under inredning i skolans nybyggnad.
Det torde kunna förutses, att det framdeles skall visa sig motiverat,
att vid detta läroverk även anordna gymnasieutbildning inom
andra fackområden än det maskintekniska. Stadens folkmängd uppgår till
omkring 56 000 och antalet ungdomar i åldern, då övergång till gymnasiala
studier normalt äger rum, kommer att öka under den närmaste tioårsperioden.

För det nya gymnasiet bör för budgetåret 1956/57 inrättas en avdelning
av klass I.

Göteborg: I såväl Göteborg som Stockholm kan lärare anskaffas även i
de fall, då fackundervisningen på värme- och sanitetsteknisk linje nödvändiggör
anställande av specialister som timlärare. Laboratorie- och övriga
nödiga lokalutrymmen finnes såväl vid läroverket i Stockholm som i Göteborg.
Den nödvändiga kontakten med den praktiska verksamheten inom
branschen kan åstadkommas på båda platserna. I viss mån torde den redan
ha etablerats i Göteborg genom den undervisning inom facket, som där
uppehälles inom gymnasiets maskintekniska linje. Utredningen har tidigare
redogjort för olika förslag och yttranden, i vilka frågan om inrättande av
särskilda linjer för värme- och sanitetsteknik behandlats, och på anförda
skäl föreslagit, att en dylik linje inrättas. Det är önskvärt att ifrågavarande

47

Kungl. May.ts ''proposition nr 63 år 1956

utbildning ordnas utan längre tidsutdräkt och helst från och med budgetåret
1956/57. Med hänsyn till de skäl för linjens förläggning till Göteborg,
som styrelsen för gymnasiet därstädes anfört och då i Göteborg ett betryggande
intresse för denna utbildning uppenbart förefinnes, vill utredningen
föreslå att ifrågavarande linje förlägges till läroverket i Göteborg. Det
synes lämpligt att till en början försöksvis tillämpa den genom tillkomsten
av den nya linjen ökade differentieringen av undervisningen utan att öka
antalet parallellavdelningar i klass I.

Hälsingborg: Utredningen finner behovet i södra Sverige av ökade utbildningsmöjligheter
inom det elektrotekniska området böra tillgodoses
men anser, att vid en utbyggnad för ändamålet av de tekniska läroverken
bör tillses att denna icke sker till förfång för den värdefulla utbildning för
facket, som redan finnes ordnad i Hässleholm vid den kommunala tekniska
skolan. Med hänsyn härtill bör den erforderliga utbyggnaden ske etappvis
med ledning av de erfarenheter, som under tiden kan göras i avseende på
bland annat rekryteringsfrågorna och de utexaminerades placeringsmöjligheter.
Det synes då lämpligt att till en början en elkraftteknisk linje anordnas
vid tekniska gymnasiet i Hälsingborg och att som en andra etapp en
elektroteknisk fackskola planeras i Malmö. Till frågan om huruvida en
sådan fackskola skall utformas som en elkraftteknisk eller en teleteknisk
linje och om den tidpunkt, vid vilken den bör inrättas, torde ställning
knappast kunna tagas i detta sammanhang. Dessa frågor torde därför få
upptagas till prövning i den män behovet av ytterligare åtgärder av detta
slag kommer att göra sig gällande.

För att kunna vid tekniska gymnasiet i Hälsingborg anordna en elkraftteknisk
linje behövs en icke alltför kort förberedelsetid, främst för iordningställandet
av ett elektrotekniskt laboratorium. Differentieringen från
och med klass II torde sålunda böra tillämpas först ett år efter det beslut
om linjens anordnande blivit fattat.

De ökade differentieringsmöjligheter, som skapas genom anordnande av
den föreslagna elkrafttekniska linjen, kan givetvis mera effektivt utnyttjas,
om antalet elever i klass I på sätt styrelsen föreslagit ökas. Utredningen
föreslår, att från och med budgetåret 1956/57 ytterligare en parallellavdelning
i klass I inrättas.

Härnösand: I diskussionen om på vilka orter teleteknisk utbildning lämpligen
borde ordnas har nämnts bland annat Luleå, Härnösand och Karlskrona.
Det har från telegrafverkets och industrins sida framhållits, att
bristen på teletekniker är mycket stor. Något tvivel om att behovet av
ingenjörer med teleteknisk utbildning, frånsett periodiska variationer, kan
förväntas i stort sett öka, torde icke behöva råda. Den utveckling bland
annat inom områdena för television och radar, som förestår, kommer snabbt
att ställa ökade krav på tillgången på tekniker. Teletekniker kommer även
till ökad användning inom elektroindustrin i allmänhet samt inom många
andra områden, exempelvis vid den automatisering av produktionstekniken,
som man nu kan förutse.

Vid en jämförelse mellan de båda förstnämnda orterna kan framhållas,
att Härnösand skulle erbjuda en förläggning närmare elektroteknisk industri
med tillverkning för svagströmsändamål. Även med tanke på elevrekryteringen
är Härnösand den mera centralt belägna orten. Genom den

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

nybyggnad, som nyligen uppförts vid tekniska gymnasiet i Härnösand, har
detta läroverk fått goda resurser för att kunna ordna även en teleteknisk
linje. I detta sistnämnda avseende bör även Luleå anses ha förutsättningar.
Den erforderliga kontakten med industrin kommer emellertid att bli mindre
lätt att upprätthålla från Luleå på grund av de större avstånden. Elektroteknisk
industri inom svagströmsområdet är väl representerad i Karlskrona.
Flottans örlogsstation med dess varv och verkstäder erbjuder goda kontaktmöjligheter
för utrustningens och utbildningens anordnande efter bland
annat flottans och även den civila varvsindustrins behov av teleteknisk
ingenjörsutbildning. Nämnda kontakt kan även vara av värde för ett samarbete
i ändamål att ordna elevernas praktiska utbildning och för deras
placering efter examen. Det bör även nämnas, att vid centrala verkstadsskolan
i Karlskrona finnes en yrkesavdelning för teletekniker. Genom en
teleteknisk linje vid tekniska gymnasiet skulle de teletekniska utbildningsmöjligheterna
på orten bli välordnade med möjlighet till linjens rekrytering
även med elever från verkstadsskolan. Starka skäl kunna sålunda anföras
för Karlskrona såsom förläggningsort för en teleteknisk facklinje. Vid tekniska
läroverket därstädes finnes nu dels en maskinteknisk fackskola dels
en byggnadsteknisk gymnasielinje. Antalet av dem, som sökt inträde vid
läroverket, har emellertid tidigare relativt sett ej varit så stort som vid de
högre tekniska läroverken i allmänhet. Fn viss förbättring synes numera
ha inträtt, men det torde dock vara lämpligt att avvakta ytterligare erfarenhet
beträffande rekryteringsförutsättningarna i Karlskrona för de nu i
verksamhet varande avdelningarna av tekniska läroverket, innan detta ökas
till sin omfattning.

Med hänsyn till nu anförda synpunkter bör enligt utredningens mening
i första hand Härnösand ifrågakomma såsom förläggningsort för den berörda
linjen. Den ökade differentieringen av fackundervisningen bör lämpligen
kunna tillämpas från och med budgetåret 1957/58.

För att vid tekniska gymnasiet i Härnösand få tillräckligt rekryteringsunderlag
i klass I för en differentiering i senare årskurserna på fem linjer,
som kommer att finnas om förslaget om en ny teleteknisk linje bifalles,
torde åtminstone tre parallella avdelningar behöva anordnas i klass I, som
för närvarande omfattar två avdelningar. Då den teletekniska facklinjen
skulle inrättas från och med budgetåret 1957/58 föreslås, att en tredje
parallellavdelning inrättas i första klassen från och med budgetåret 1956/57.

Stockholm: För närvarande finnes teletekniska gymnasielinjer i Örebro
och Göteborg. Dessutom finnes en teleteknisk fackskolelinje i Stockholm.
Inom därvarande elektrotekniska gymnasielinje läses också rätt mycket
teleteknik men även kraftteknik. Den differentiering av nämnda elektrotekniska
linje i en teleteknisk och en kraftteknisk linje, som skolans styrelse
föreslår, står i full överensstämmelse med den principiella uppfattning i
differentieringsfrågan, som utredningen redan tidigare deklarerat.

Starka skäl har enligt utredningens mening anförts för inrättandet av
en merkantil-teknisk gymnasielinje. Intresset från de studerandes sida för
en dylik linje vid läroverket är visserligen svårt att i förväg bedöma, men
behovet ur näringslivets synpunkt av en sådan utbildningsmöjlighet i Stockholm
synes till fullo styrkt. Utredningen anser det önskvärt, att den ifrågavarande
ytterligare differentieringen av undervisningen vid tekniska gymnasiet
i Stockholm genomföres.

49

Kungl. May.ts proposition nr 63 år 1956

Antalet parallellavdelningar av klass I på gymnasiet har för innevarande
budgetår ökats från fem till sex. Anledning att på grund av den föreslagna
ökade differentieringen föreslå någon ytterligare ökning av elevantalet i
klass I synes icke föreligga.

Även differentieringen av den byggnadstekniska fackskolan i en husbyggnadsteknisk
och en väg- och vattenbyggnadsteknisk linje torde böra
tills vidare genomföras på basis av endast en klassavdelning i byggnadstekniska
fackskolans första klass, där undervisningen avses åtminstone tills
vidare vara densamma för båda linjerna. Antalet sökande till nämnda fackskola
har för övrigt hittills icke varit tillräckligt stort för att motivera
parallella avdelningar i första klassen.

Västerås: Det är icke möjligt att beräkna, huru stort behov som för närvarande
kan förefinnas av tekniker med speciell produktionsteknisk utbildning,
ehuru den genomgripande omdaning av produktionstekniken, som
nu är i vardande, av allt att döma snabbt kommer att medföra ökad efterfrågan
på speciellt utbildade produktionsingenjörer. Då det emellertid saknas
erfarenhet om hur den föreslagna produktionstekniska undervisningen
bäst skall ordnas synes till en början endast en linje av ifrågavarande slag
böra försöksvis anordnas. Den lämpliga omfattningen_ av de utbildningsmöjligheter,
som bör skapas, är beroende icke blott av industrins behov av
arbetskraft utan även av det intresse, som kan förefinnas för denna utbildning
hos de studerande. Det kommer därför att erfordras ett antal års
erfarenhet, innan den optimala omfattningen framdeles kan bedömas.

En av de största svårigheterna, då det gäller att effektivt ordna denna
undervisning, blir att skaffa lämpliga lärare.

Vid överläggningar, som utredningen haft med industriledare angående
planerna på inrättande av en produktionsteknisk gymnasielinje, har man
från ASEA:s sida visat ett särskilt stort intresse för saken och därvid bland
annat även ställt i utsikt att erforderliga speciallärare för fackundervisningen
skulle kunna erhållas genom företagets medverkan, därest en produktionsteknisk
gymnasielinje inrättas i Västerås. Då företaget förfogar
över framstående expertis på det produktionstekniska områdets olika gebit
skulle under nämnda förhållanden den viktigaste förutsättningen för en
lämpligt ordnad undervisning vara säkerställd. Det finnes därför mycket
starka skäl, som talar för att den första produktionstekniska gymnasielinjen
inrättas vid högre tekniska läroverket i Västerås. I sådant fall synes den
nya försökslinjen även vara tillförsäkrad ett samarbete med industriföretagen
på platsen rörande olika vitala frågor i övrigt angående undervisningen.
Ett sådant nära samarbete är i detta fall, då det gäller uppbyggnaden
av en helt ny facklinje, av särskilt stor betydelse.

I fråga om den elektrotekniska utbildningen innebär skolstyrelsens förslag
att antalet parallellavdelningar i den elektrotekniska fackskolan minskas
till två från tre samt att en elkraftteknisk gymnasielinje nyinrättas.
Tillströmningen av elever till fackskolan har under de senaste åren nedgått.
Behovet av elektroingenjörer med läroverksutbildning torde emellertid
såsom i det föregående anförts komma att förbli stort och ytterligare öka.
De av styrelsen föreslagna åtgärderna synes därför motiverade och bör
enligt utredningens mening genomföras snarast möjligt.

Tillräcklig anledning att inrätta särskild facklinje för ångteknik förefinnes
enligt utredningens mening icke. Vad speciellt Västeråsläroverket
4 —• Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. AV Cd

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

beträffar saknar detta tillräckliga laboratoriemöjligheter för en mera djupgående
utbildning i ångteknik och bör redan av denna anledning icke
ifrågakomma i första hand, om det skulle gälla att ordna en specialutbildning
för ångtekniker.

Däremot har styrelsen anfört bärande skäl för inrättande av en verkstadsteknisk
fackskolelinje. I huvudsak kan man på denna fråga anlägga
liknande synpunkter, som förut anförts rörande behovet av en produktionsteknisk
gymnasielinje. Den Verkstadstekniska fackskolelinjens undervisning
är dock mera direkt anpassad efter verkstadsindustrins förhållanden,
men studiemålet år å andra sidan vidare, då det inbegriper icke blott produktionstekniken
inom verkstadens olika avdelningar utan även konstruktionstekniken.
Den förordade produktionstekniska gymnasielinjen och en
verkstadsteknisk fackskolelinje skulle sålunda i flera avseenden komplettera
varandra på ett utmärkt sätt. Med hänsyn till den betydande omfattningen
av verkstadsindustrin och metallindustrin i övrigt f Västerås och i
närliggande orter synes det utredningen, att utbildningen vid tekniska fackskolan
i Västerås även bör inriktas på verkstadsteknik genom att där, i
enlighet med styrelsens förslag, inrättas en verkstadsteknisk linje i stället
för en av parallellavdelningarna i elektrotekniska fackskolan.

Inrättandet av de ifrågavarande gymnasielinjerna vid sidan av tekniska
fackskolan kommer att innebära en relativt sett kraftig utökning av läroverket
i Västerås. En utvidgning av detsamma är emellertid ur olika synpunkter
önskvärd. Antalet teknisk personal inom gruppen malmbrytning
och metallindustri är större i Västmanlands län än i övriga län. Antalet
manlig ungdom i åldersåren 15—19 år beräknas öka med icke mindre än
64,4 procent under tiden 1950—1965 medan riksmedeltalet utgör 44,8
procent.

Utredningens förslag beträffande inrättande vid högre tekniska läroverket
i Västerås av tvenne gymnasielinjer från och med 1956/57 innebär att
intagning i gymnasiets första klass första gång äger rum vid början av
läsåret 1956/57. Utredningen föreslår att därvid två parallella klassavdelningar
inrättas i klass I.

I fråga om inrättande av nya tekniska läroverk har till utredningen
gjorts framställningar dels av stadsfullmäktige i Halmstad om
ett gymnasium med till en början linjer för maskin- och textilteknik, dels
av drätselkammaren i Karlstad om ett tekniskt läroverk med linjer för
maskinteknik och merkantilteknik.

Enligt utredningens mening bör vid upprättandet av nya läroverk givetvis
i första hand de delar av landet komma i åtanke, som kan anses missgynnade
genom läroverkens geografiska fördelning för närvarande. Såväl
näringslivet som befolkningen, enkannerligen den studerande ungdomen,
har intresse av att ifrågavarande utbildningsmöjligheter finnes inom rimligt
räckhåll. Hänsyn måste även tagas till industrins lokalisering ävensom till
befolkningstätheten vid bedömandet av dessa frågor. Då det behov av en
ökning inom överskådlig tidsperiod av antalet årligen utbildade läroverksingenjörer,
som för närvarande kan förutses, icke torde motivera inrättandet
av något större antal nya läroverk, kan det knappast vara påkallat att

51

Kurtal. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

söka åstadkomma någon detaljerad utbyggnadsplan för den utvidgning,
som längre fram eventuellt kan bli erforderlig. Den utbyggnad av organisationen
genom ökning av antalet läroverk, varom det enligt utredningens
mening inom överskådlig tid kan bli fråga, torde i likhet med vad som hittills
varit fallet vid tillkomsten av nya tekniska läroverk, böra avvägas
under beaktande av det lokala intresse, som kan ge sig till känna i olika
delar av landet. Utredningen anför vidare bland annat följande.

Den nuvarande geografiska fördelningen av de högre tekniska läroverken
företer en viss ojämnhet, vad Svealand och Götaland beträffar. En
grupp på tre läroverk jämte en stor kommunal teknisk skola är samlad i
linjen Hälsingborg—Karlskrona och söder därom. I en annan linje från
Göteborg rakt österut till Jönköping ligger en annan grupp på tre läroverk.
Mellan nämnda tvenne parallella linjer på ca 18 mils avstånd från varandra
finnes inga tekniska läroverk. En tredje grupp på fyra tekniska läroverk
jämte en stor kommunal och flera privata tekniska läroanstalter har
samlats i Mälartrakten. Söder om denna grupp finnes ett läroverk i Norrköping.
Utefter Norrlandskusten ligger spridda fyra läroverk, i Gävle,
Härnösand, Skellefteå och Luleå, samt två tekniska skolor, i Örnsköldsvik
och Sundsvall.

Det synes uppenbart, att vissa delar av landet är sämre tillgodosedda
i avseende på tekniska utbildningscentra än de områden, som geografiskt
utgör naturliga rekryteringsområden för skolorna i de nyssnämnda tre
grupperna. Sådana relativt missgynnade delar är främst de betydande industriområdena
och befolkningscentra i Värmland och Dalarna samt —
med tanke på de stora avstånden — även Jämtland. Industrin i de båda
förstnämnda landskapen vart för sig är av betydande omfattning och båda
bör kunna erhålla tekniskt läroverk. Norrland är mycket sparsamt utrustat
i det avseende, det här är fråga om, och inlandet saknar helt tekniska
läroanstalter. Det finnes därför goda skäl att även räkna med ett
högre tekniskt läroverk i Jämtland.

På kartan över Götaland kan observeras två breda bälten mellan de tre
förenämnda gruppbildningarna, vilka bälten också saknar tekniska läroverk.
Halmstad ligger inom det sydliga av dessa områden, i dess västra kant.

De nämnda delar av landet, som saknar tekniska läroverk, erbjuder ett
tillräckligt rekryteringsunderlag för tekniska gymnasier. Antalet studerande
från de olika länen vid tekniska gymnasier under höstterminen 1953 belyser
i någon mån nämnda förhållanden. Hallands län uppvisade 53 studerande
vid tekniska gymnasier, Värmlands län 75, Kopparbergs län 96 och
Jämtlands län 49. Den beräknade ökningen från 1950 fram till 1965 av den
manliga ungdomen i åldersåren 15—19 år är större än riksmedeltalet
(44,8%) i Kopparbergs län (48%,) men lägre i Jämtlands län (42,3%),
i Hallands län (34,3 %,) och i Värmlands län (26,8 %). Totala antalet inom
nämnda åldersgrupp är avsevärt större i Kopparbergs och Värmlands län
än i de båda andra. Vad den tekniska personalen inom industri och hantverk
beträffar utvisar statistiken för år 1950 ett antal av 1 611 i Kopparbergs
län, 1 401 i Värmlands län, 444 i Hallands liin och 284 i Jämtlands
län. Ett tekniskt läroverk kan räkna med ett antal elever även från orter
utom det egna länet. Ett tekniskt läroverk i t. ex. Halmstad torde kunna
inräkna i sitt rekryteringsområde även viss del av sydvästra Småland.
Dylika synpunkter får bland andra beaktas vid vägningen av de anförda,
siffrorna.

52

Kungl. Maj ds proposition nr 63 år 1956

Utredningen finner, att Karlstad främst bör ifrågakomma såsom förläggningsort
för ett tekniskt läroverk, som i första hand beräknas komma att
ta sikte pa förefintligt behov av teknisk utbildning inom det värmländska
industridistriktet.

Staden, som för närvarande räknar inemot 37 000 invånare, har en kraftigt
utvecklad mekanisk industri för tillverkning av olika slag av maskiner
av sådan art att ett stort antal ingenjörer erfordras för deras beräkning,
konstruktion, tillverkning och provning. En maskinteknisk gymnasielinje
i staden får alltså möjlighet till den nödvändiga kontakten med industrin
inom fackområdet.

Utredningen har tidigare föreslagit att vid tekniskt gymnasium må kunna
inrättas särskild pappersteknisk linje. Därvid anfördes även, med tanke
på målet för och arten av den fackutbildning denna linje avsåg, att Karlstad
vore lämplig förläggningsort för en dylik linje.

Vad den av stadsfullmäktige föreslagna merkantil-tekniska linjen beträffar
erinrar utredningen om sitt förslag angående inrättande vid högre tekniska
läroverket i Stockholm av en dylik linje. Tillräcklig grund för att
föreslå en utbyggnad därutöver av den merkantil-tekniska gymnasieutbildningen
anser utredningen knappast förefinnas, innan erfarenhet vunnits
beträffande resultatet i avseende å anställningsmöjligheterna för de utexaminerade
från de merkantil-tekniska linjerna i Göteborg, Örebro och Stockholm,
sedan även den sistnämnda hunnit utexaminera någon årgång elever.

Utredningen anser det icke lämpligt att undervisning påbörjas i tillfälliga
lokaler, utan därmed bör anstå till dess lokalfrågan slutgiltigt ordnats.
Fackundervisningen på maskinteknisk linje förutsätter tillgång till ett laboratorium
med en omfattande maskinutrustning, för vars anskaffning och
iordningställande rätt lång tid kräves. Det är icke möjligt att för närvarande
bedöma, huru lång tid, som kan erfordras för att anskaffa lokaler
etc. Det är emellertid önskvärt att beslut om upprättandet av ett tekniskt
gymnasium i Karlstad snarast möjligt fattas, så att staden kan vidtaga
erforderliga åtgärder för att anskaffa lokaler.

Utredningen berör därjämte närmare behovet av nya läroverk på andra
orter samt anför därvid huvudsakligen följande.

Utredningen finner behov föreligga av en maskinteknisk gymnasielinje i
Halmstad. Med hänsyn till önskvärdheten att kunna erbjuda ungdomen
viss möjlighet till linjeval borde helst redan från början inrättas ytterligare
en facklinje. Då den föreslagna textiltekniska linjen icke bör komma i fråga
bör frågan om arten av en andra facklinje tas under förnyat övervägande
i första hand genom stadens åtgöranden, innan ärendet underställes Kungl.
Maj:ts prövning.

Av vad tidigare anförts torde ha framgått, att behovet av ett tekniskt
gymnasium i Kopparbergs län är ännu mera påtagligt än i de övriga tre
län, vars befolkningsförhållanden m. m. samtidigt berördes. Då emellertid,

53

Kungl. May.ts proposition nr 63 år 1956

såsom redan antytts, bland annat lokala synpunkter och önskemål bör beaktas,
om det gäller inrättande av nya tekniska läroverk, synes ifrågavarande
spörsmål i första hand böra bli föremål för en lokal utredning inom
länet i ändamål främst att komma till klarhet om var ett blivande tekniskt
läroverk lämpligen bör förläggas. Enligt utredningens mening talar starka
skäl för att ett tekniskt gymnasium inom Kopparbergs län upprättas snarast
möjligt.

Ökningen av ungdomskullarna kommer att bli mycket stor inom Stockholms
stad och län. Vidare uppkommer inom Uppsala län, som saknar tekniskt
läroverk, en ökning av ungdomskullarna väsentligt över riksmedeltalet.
Därest till följd av dessa förhållanden antalet avvisade inträdessökande
till tekniska läroverket i Stockholm kommer att inom de närmaste
åren avsevärt ökas torde, med hänsyn till detta läroverks storlek, kunna
ifrågakomma att upprätta ett nytt tekniskt gymnasium inom berörda
områden, även om det ökade behov av tekniska utbildningsmöjligheter»
som kan förutses, till viss del lämpligen bör tillgodoses genom exempelvis
kommunala tekniska skolor med dagundervisning. Inom Västsverige kan
den föreslagna utvidgningen av tekniska läroverket i Borås ävensom ett
inrättande av tekniskt gymnasium i Halmstad visa sig otillräckligt för de
ökade ungdomskullarna och fråga kan uppkomma om en ytterligare utvidgning
av tekniska läroverksorganisationen jämväl i Västsverige.

B. Remissyttranden

Endast statskontoret har i den allmänna synen på utbyggnadsfrågan
intagit en mera avvaktande och försiktig ställning till utredningsförslaget.
Det kan enligt ämbetsverket befaras, att kvaliteten blir lidande vid alltför
snabb utbyggnad. Statskontoret finner ej välbetänkt att nu inrätta nya
läroverk. I första hand bör utbyggnaden ske genom nya linjer och parallellavdelningar
vid befintliga läroverk. Utbyggnadsplanen synes ämbetsverket
alltför omfattande för att kunna genomföras under den korta tidrymd,
som avsetts.

Länsstyrelsen i Uppsala län understryker, att det kommunala initiativet
måste kompletteras med en aktiv statlig utbyggnadspolitik och planering.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att man vid upprättande av nya läroverk
måste göra ett mycket noggrant val av skolorterna.

Behovet av ytterligare teletekniska linjer snarast möjligt understrykes
särskilt starkt av annéförvaltningen, marinförvaltningen, fortifikationsförvaltningen,
telestyrelsen och mekanförbundet. Arbetsmarknadsstyrelsen
ifrågasätter, om icke någon av de föreslagna elkrafttekniska linjerna bör
utbytas mot teleteknisk linje. Styrelsen understryker också behovet av
värme- och sanitetsteknisk linje.

Under framhållande av de ökande investeringarna i väg- och vattenbyggnadsanläggningar
önskar vägföreningen ökade utbildningsmöjligheter
på väg- och vattenbyggnadsteknisk linje.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har i särskild skrivelse den 21 oktober
1955 hemställt om inrättande från och med budgetåret 1957/58 av en tele -

54

Kiingl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

teknisk gymnasielinje vid läroverket i Karlskrona, varvid en parallellavdelning
av första klassen i gymnasiet bör inrättas från och med budgetåret
1956/57. Detta överensstämmer med de preciserade önskemål som vid
remissbehandlingen framförts av bland annat marinförvaltningen, telestyrelsen,
länsstyrelsen i Blekinge län, varvsindustriföreningen och mekanförbundet.

Utredningens förslag till upprättande av nya linjer vid befintliga läroverk
har i övrigt i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran, med
betonande i regel av att det måste anses utgöra ett minimiprogram. Åtskilliga
särskilda synpunkter har därvid anförts, varav här torde böra återges
följande.

Byggnadsentreprenörföreningen anser, att den byggnadstekniska linjen
i Borås bör anordnas som fackskollinje med dagundervisning. Ytterligare
dylika linjer bör upprättas i Norrland och Mellansverige. I anslutning till
den befintliga dagfackskolan i Malmö bör ordnas fyraårig kvällsundervisning.
På längre sikt bör enligt föreningens mening upprättas ytterligare en
väg- och vattenbyggnadsteknisk fackskollinje, förslagsvis i Göteborg. Vägföreningen
förordar anordnande av väg- och vattenbyggnadstekniska gymnasielinjer
vid två eller tre läroverk.

Den föreslagna värme- och sanitetstekniska gymnasielinjen bör enligt
järnvägsstyrelsens mening inrättas i första hand i Stockholm. Fortifikationsförvaltningen
samt värme- och sanitetstekniska föreningen önskar dylika
linjer såväl i Göteborg som Stockholm.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön anser, att den av utredningen förordade
planeringen av en elektroteknisk fackskollinje i Malmö i stället bör sikta
på en gymnasielinje med inriktning på elektrisk anläggningsteknik med
industriell elektronik.

Marinförvaltningen föreslår upprättande av skeppsbyggnadstekniska
fackskollinjer i Stockholm och Göteborg förutom den nu i Malmö provisoriskt
inrättade.

Utredningens förslag om upprättande av ett tekniskt läroverk i Karlstad
tillstyrkes överlag. I övrigt förordas i remissyttrandena inrättande
av nya läroverk i Kopparbergs län, Jämtlands län, Stockholms-Uppsala län,
Hallands län och Östergötlands län. Överstyrelsen för yrkesutbildning finner
starka skäl tala för upprättande av ett läroverk i Kopparbergs län
snarast möjligt samt anser goda skäl föreligga för nya läroverk även i Jämtlands
län samt Stockholms-Uppsala län. Överstyrelsen finner jämväl skäl
tala för upprättande av ett läroverk i Halmstad.

5. Kostnadsberäkningar

Utredningen beräknar för de av utredningen föreslagna nya klassavdelningarna
och för den ökade differentieringen en höjning av tekniska läroverkens
avlöning sanslag för budgetåret 1956/57 med tillhopa i runt tal
256 000 kronor. Därvid förordar utredningen bland annat dels uppflyttning
en lönegrupp av rektorstjänsterna vid läroverken i Borås, Eskilstuna,

oo

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

Göteborg, Hälsingborg, Härnösand och Västerås, dels inrättande av sex
nya lektorst jänster, dels ock särskild medelsanvisning för viss begränsad
specialundervisning i svetsning. Kostnadsberäkningen baseras på lönenivån
vid utgången av år 1954. Motsvarande merkostnader beräknas för
budgetåret 1957/58 till (256 000 + 274 000 —) 530 000 kronor och budgetåret
1958/59, då den av utredningen med början nästa budgetår föreslagna
utbyggnaden är färdig, till (530 000 -j- 223 000 =) 753 000 kronor.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har omräknat de av utredningen beräknade
kostnaderna efter nuvarande lönenivå m. m. och därvid för budgetåret
1956/57 kommit till ett belopp av 297 000 kronor. Därtill bör läggas
den kostnad om 42 600 kronor under förevarande anslag, som uppkommer
vid bifall till överstyrelsens vid remissbehandlingen framlagda förslag
om inrättande av teleteknisk gymnasielinje vid läroverket i Karlskrona
och i samband därmed inrättande av en parallellavdelning av klass I
från och med läsåret 1956/57. Överstyrelsen förordar därvid bland annat
att vid läroverket inrättas ytterligare en lektorstjänst nästa budgetår.

Under tekniska läroverkens omkostn-adsanslag beräknar utredningen för
nästa budgetår en kostnadsökning med 1 000 kronor per ny klassavdelning
eller tillhopa 6 000 kronor. Överstyrelsen beräknar ytterligare 1 000 kronor
för den föreslagna avdelningen i Karlskrona.

Beträffande tekniska läroverkens materielanslag föreslår utredningen för
nästa budgetår en höjning med sammanlagt 226 000 kronor, varav 200 000
kronor såsom en första medelstilldelning för laboratorieutrustning för de
nya linjerna vid läroverken i Göteborg, Hälsingborg, Härnösand, Stockholm,
Västerås och Borås. Överstyrelsen beräknar därutöver för Ivarlskronaläroverket
för nästa budgetår ett belopp av 44 500 kronor, varav
43 500 kronor till laboratorieutrustning. En grundläggande utrustning för
ett teletekniskt laboratorium har beräknats draga en kostnad av 78 500
kronor. Härav liar emellertid telefonaktiebolaget L. M. Ericsson förbundit
sig att bestrida 35 000 kronor.

Kostnaderna för lärarlöner m. m. för en diplomkurs beräknas av utredningen
till omkring 20 000 kronor, vartill kommer 1 000 kronor för omkostnader.
Med hänsyn till den tid, som åtgår till olika förberedande åtgärder,
torde enligt utredningens mening kurserna ej kunna komma till stånd tidigare
än från och med budgetåret 1957/58. Diplomkursnämnden bör emellertid
organiseras från och med den 1 januari 1957. Utredningen förordar,
att ledamöterna erhåller ersättning enligt kommittékungörelsen jämte årsarvoden
å 1 000 kronor för ordföranden samt 500 kronor för annan ledamot.
För verksamheten under senare hälften av nästa budgetår beräknar
utredningen under överstyrelsens avlöning sanslag ett belopp av 3 000 kronor
och under överstyrelsens omkostnadsanslag ett belopp av 2 000 kronor.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

6. Departementschefen

Självfallet maste ingenjörsutbildningen vid de högre tekniska läroverken
för att rätt fylla sin uppgift fortlöpande tillgodogöra sig de tekniska vetenskapernas
landvinningar och ständigt anpassas efter den tekniska utvecklingen
och de krav, som denna ställer på utövare av teknisk verksamhet
inom olika områden av samhället. De reformförslag beträffande utbildningens
innehåll och organisation, som framlagts av tekniska skolutredningen,
bör icke fattas som ett tecken på att undervisningen skulle ha
sackat efter den hittillsvarande utvecklingen. Ingenjörsutbildningen vid de
tekniska läroverken har tvärtom präglats av stor rörelsefrihet med ständigt
inpassande av nya moment i undervisningen. Rörelsefriheten och möjligheterna
till snabb anpassning till utvecklingen bör uppenbarligen bibehållas
allt framgent. De förslag, som jag i det följande framlägger, syftar alltså
icke till att stöpa läroverksutbildningen i någon för överskådlig tid definitiv
form. Den senaste tidens utveckling bland annat på automationens område
understryker med särskild kraft vikten av att så icke får ske.

Även om utbildningens anpassningsmöjligheter alltså måste bevaras och
en viss översyn på enskilda punkter kontinuerligt sker, synes det angeläget
att nu verkställa en mera genomgripande översyn av utbildningens innehall
och organisation. Tekniska skolutredningen har i föreliggande betänkande
redovisat en ingående och mycket värdefull inventering av de olika
frågor, som sammanhänger med utbildningen vid de tekniska läroverken,
och av de önskemål och krav, som i nuvarande läge kan ställas beträffande
denna. Med en allmän formulering kan man säga, att undervisningen givetvis
i första hand skall inriktas på en gedigen teknisk utbildning men att
den också skall ge goda kunskaper i vissa allmänna ämnen samt god orientering
i samhällsfrågor och arbetslivets sociala och psykologiska problem.

Jag övergår därmed till att behandla de olika spörsmålen i den ordning,
vari de redovisats i den förut lämnade redogörelsen för utredningens överväganden
och förslag.

För inträde vid tekniskt gymnasium fordras för närvarande
en förpraktik om minst två månader, varjämte ytterligare fyra månaders
praktik skall ha fullgjorts före flyttning till avgångsklassen.
I och för sig skulle givetvis en längre sammanlagd praktiktid vara önskvärd.
Ivrav på längre förpraktik skulle emellertid, såsom utredningen anfört, fördröja
övergången från realskolestadiet till gymnasiet. Beträffande praktiken
efter inträdet torde det, i varje fall om man räknar med en treårig studietid,
icke vara möjligt att kräva en längre minimitid än fyra månader. Jag
delar utredningens uppfattning, att praktikfordringarna bör bibehållas
oförändrade. Önskemålen om längre praktik före ingenjörsexamen kan

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

emellertid, såsom utredningen påpekat, tillgodoses genom anordnande av
växelutbildning, vilket innebär att vissa praktikperioder med under
läroverkets inseende ordnad praktisk utbildning inlägges i studietiden.
Redan nu förekommer, att elever permitteras för praktiskt arbete vanligen
för ett läsår. Från utbildningssynpunkt innebär en dylik växelutbildning
helt säkert vissa fördelar. För elevernas del torde väl, såsom utredningen
förmodat, den med växelutbildningen följande förlängningen av utbildningstiden
i många fall uppfattas som en nackdel. Det synes mig
emellertid motiverat, att försök får anställas med anordnande av växelutbildning,
under förutsättning att praktiken är av lämplig art och att tiden
kan utnyttjas effektivt. För att växelutbildning skall kunna ordnas på ett
rationellt sätt, fordras ett omfattande förarbete av skolan och ett intimt
samarbete med de företag, där praktiken skall fullgöras. Jag förutsätter,
att samråd också äger rum med svenska industrins praktiknämnd. Det bör
ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att medgiva anordnande av
här avsedd försöksverksamhet samt meddela de beslut och anvisningar
rörande försökens utformning, som kan finnas påkallade. Överstyrelsen
torde i lämpligt sammanhang böra för Kungl. Maj:t redovisa erfarenheterna
av denna försöksverksamhet.

Utredningens förslag om höjning av den lägsta åldersgränsen för
inträde vid tekniskt gymnasium kan jag biträda. Föreligger särskilda skäl,
bör dock kunna intagas yngre elev än den, som fyllt 16 år eller uppnår
denna ålder under det kalenderår inträde sökes.

Jag vill i likhet med utredningen framhålla vikten av att de, som genomgått
enhetsskolans klass 9 y, icke utestänges från att vinna inträde vid
tekniskt gymnasium. Det gäller här dels den av skolkommissionen ursprungligen
framförda tanken att ordna kompletteringskurser inom enhetsskolans
ram för sådana elever i 9 y, som önskar övergå exempelvis till tekniskt
läroverk, dels anordnande av kompletteringskurser för dem, som kanske
först några år efter det de lämnat 9 y bestämmer sig för att söka fortsätta
studierna vid tekniskt läroverk. För den sistnämnda kategorien är för närvarande
anordnade kompletteringskurser främst vid ett antal kommunala
yrkesskolor men även vid vissa andra skolor för teknisk undervisning. I
likhet med utredningen finner jag angeläget, att dylika kompletteringsmöjligheter
även framgent står till buds i tillräcklig omfattning.

Jag får i anslutning härtill erinra om att frågan om kompletteringsbehovet
överhuvudtaget för 9 y-elever ingående behandlades i 1952 års yrkesutbildningssaklcunnigas
betänkande om yrkesutbildningen (SOU 1954: 11,
s. 132—144). Spörsmålet upptogs därefter i propositionen 1955: 139 (s. 60
och 61). Med stöd av vad därvid anförts, har Kungl. Maj:t uppdragit åt
överstyrelsen för yrkesutbildning att genom samarbetsnämnden för överstyrelsen,
skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen ytterligare utreda
frågan om utformning och organisation av kompletteringskurser för ifråga -

58

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 63 år 1956

varande ändamål samt till Ivungl. Maj:t inkomma med de förslag, vartill
utredningen kan föranleda.

Jag vill i detta sammanhang också understryka ett uttalande av tekniska
skolutredningen, att de skilda tekniska läroverken bör, såsom nu är fallet,
äga tillräcklig frihet vid bedömningen av de inträdessökande, så att även
sökande, vars förutsättningar för tekniska studier är svåra att bedöma enligt
härutinnan givna formella regler, kan göras full rättvisa.

Anpassningen av undervisningen vid de tekniska gymnasierna till utvecklingen
inom olika områden för teknisk verksamhet har successivt lett
till en ganska långt gående differentiering av utbildningen. För
närvarande finnes sammanlagt tolv olika facklinjer. Differentieringen inträder
från och med andra klassen. Från enstaka håll har framförts önskemål
om en svagare differentiering och en mera brett lagd undervisning även i de
tekniska tillämpningsämnena. Dylika synpunkter låg också till grund för
utformningen av 1919 års stadga för tekniska läroverken, vilken förutsatte
en allmän uppläggning av gymnasieundervisnmgen. Erfarenheterna sedan
dess har emellertid otvetydigt visat, att en svagare differentiering i regel
ej kan bibehållas med hänsyn till de ökade krav, som utvecklingen ställer
på utrymme i undervisningen för nya rön inom vetenskap och teknik. Jag
delar därför utredningens uppfattning, att någon begränsning av den hittills
genomförda differentieringen icke bör ske.

Tekniska gymnasiet i Malmö är alltjämt odifferentierat och omfattar
alltså endast en allmän linje. Såsom utredningen framhållit bör denna linje
bibehållas, så länge skolan och den lokala industrin anser detta vara lämpligast
med hänsyn till de lokala förhållandena. Till den av överstyrelsen för
yrkesutbildning berörda frågan om komplettering av gymnasiet med olika
facklinjer återkommer jag längre fram. Länsstyrelsen i Malmöhus län har
mot bakgrunden av de gynnsamma erfarenheterna av den allmänna linjen
ansett denna böra ges större utrymme i gymnasieorganisationen än utredningen
förutsatt. Med anledning härav får jag framhålla, att utredningen
i annat sammanhang förklarat det principiellt sett icke böra vara uteslutet
att i något fall upprätta ytterligare ett odifferentierat gymnasium. Även
en ort, som icke är någon utpräglad industriort, bör kunna uppvisa varierande
industriell verksamhet av tillräcklig omfattning för att undervisningen
vid ett odifferentierat gymnasium ej skall bli isolerad från den direkta
kontakt med praktisk teknisk verksamhet, som är en av grundförutsättningarna
för att ett tekniskt gymnasium skall kunna bedriva en ändamålsenlig
utbildning. Till denna utredningens principiella uppfattning kan
jag ansluta mig.

Benämningen å befintliga facklinjer torde böra ändras i enlighet med
utredningens förslag.

Önskemålen om ytterligare linjedifferentiering är många. Utredningen
har för sin del avvisat framställda förslag om uppdelning av den maskin -

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

tekniska gymnasielinjen på kraft- och värmeteknisk linje och verkstadsteknisk
linje samt uppdelning av den byggnadstekniska gymnasielinjen på
husbyggnadsteknisk linje och väg- och vattenbyggnadsteknisk linje. Utredningens
ställningstagande på denna punkt synes mig riktigt. Jag är därför
icke beredd att biträda vid remissbehandlingen framkomna önskemål om
anordnande försöksvis av en differentiering på den byggnadstekniska gymnasielinjen
i Stockholm. Beträffande nya linjer har utredningen stannat
för att föreslå tre dylika, nämligen produktionsteknisk linje, värme- och
sanitetsteknisk linje samt pappersteknisk linje. Därmed tillgodoses en del
av önskemålen om nya linjer. Självklart kan i och för sig starka skäl framföras
för andra nya linjer utöver dem, som utredningen föreslagit, exempelvis
för en träteknisk linje. Jag anser mig emellertid i förevarande hänseende
icke böra för närvarande frångå utredningens förslag. För de tre nya linjerna
har enligt min mening mycket vägande skäl anförts. Angelägenheten
av de av utredningen föreslagna tre linjerna har vid remissbehandlingen
icke heller ifrågasatts i annan mån än att från vissa håll förordats, att den
produktionstekniska linjen borde anordnas som fackskollinje. Detta sammanhänger
med att praktiken torde ha relativt större betydelse för undervisningen
på produktionsteknisk linje än den har beträffande övriga linjer.
För att tillgodose önskemålen om mera omfattande praktik bör i enlighet
med utredningens intentioner växelutbildning med fördel kunna komma till
användning vid utbildningen av produktionstekniker. Med hänsyn härtill
och till rådande rekryteringsförhållanden anser jag mig böra biträda utredningens
förslag, att den produktionstekniska linjen nu anordnas som
gymnasielinje. Därutöver bör linjedifferentieringen vid de tekniska gymnasierna
tills vidare kompletteras med värme- och sanitetsteknisk linje
samt pappersteknisk linje.

Det bör emellertid ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att
uppmärksamt följa behovet av nya slag av facklinjer och framlägga de
ytterligare förslag i differentieringsfrågan, vartill utvecklingen kan ge anledning.
Därvid bör givetvis beaktas bland annat möjligheterna att inom
befintlig facklinje ge utrymme för vissa specialiteter, såsom nu är fallet
exempelvis vid gymnasierna i Jönköping och Skellefteå, ävensom tillkomsten
av normerade påbyggnadskurser, varom jag i det följande framlägger
förslag. Det synes icke böra möta hinder mot att i fortsättningen pröva möjligheterna
att låta en specialisering av nyss berört slag inom befintlig facklinje
sätta in redan från och med andra klassen, därest detta befinnes
ändamålsenligt.

Beträffande studie målet för den tekniska undervisningen och vissa
i samband därmed av utredningen behandlade frågor vill jag särskilt understryka
vad utredningen framhållit därom, att man måste ha klart för sig
att de tekniska läroverken icke under några förhållanden kan göra anspråk
på att meddela en fullt färdig och avslutad ingenjörsutbildning. Skolan

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

måste ge eleverna nödiga förutsättningar i olika hänseenden för en framgångsrik
fortsatt utbildning och utveckling efter skolstudiernas avslutning
samt stimulera lusten och intresset för fortsatta självstudier. Jag vill också
betona vikten av att eleverna allt efter håg och fallenhet om möjligt får
tillfälle till fördjupade, individualiserade studier inom begränsade kursavsnitt.
För att utveckla förmågan till självständigt arbete och konstruktivt
tänkande bör, såsom utredningen föreslagit, sådana undervisningsmetoder
tillämpas i vidgad omfattning, som främst bygger på en aktivisering
av elevernas individuella studiearbete och stimulerar deras studiehåg.
Tekniska läroverkens lärarförbund har ställt sig mycket tveksamt till möjligheterna
att, i den utsträckning som utredningen räknat med, aktivisera
och individualisera undervisningen. Häremot kan man erinra, att de tekniska
läroverken väl icke släpat efter i den allmänna utvecklingen mot en
åskådligare och konkretare metodik, som sedan lång tid tillbaka kännetecknar
skolväsendet. Särskilt torde detta gälla laborations- och konstruktionsövningarna.
Vad det nu gäller är att fortsätta denna utveckling och
ytterligare anpassa undervisningen och undervisningsmetoderna efter de
studerandes personliga förutsättningar och ännu mera målmedvetet förbereda
dem för deras kommande verksamhet i samhället. Varje lärare får,
såsom utredningen framhållit, söka finna den för hans ämnesområde mest
effektiva formen. Även partiella framgångar har här sitt värde. Det synes
mig ändamålsenligt att såsom ett stöd åt lärarna bedrives en fortlöpande
försöksverksamhet under överstyrelsens ledning för att utröna lämpliga
undervisningsformer för olika ämnesområden.

Från bland annat skolöverstyrelsens sida har i förevarande sammanhang
pekats på behovet av yrkesvägledning inför valet av facklinje
från och med andra klassen. För de elever som har en begränsad praktik
måste det, säger skolöverstyrelsen, te sig svårt att efter det första gymnasieårets
ganska allmänt hållna undervisning välja mellan olika speciallinjer,
som kan föra in dem på för dem ganska okända banor. Om valet av facklinje
skall kunna ske med hänsyn till personliga intressen och förutsättningar,
är det enligt skolöverstyrelsens mening nödvändigt att bereda eleverna
tillfälle till en ganska omfattande yrkesvägledning, vari också helst
bör ingå praktisk yrkesorientering i någon form.

För egen del vill jag i denna fråga framhålla följande. Yrkesvägledningen
inom skolväsendet skall vara en under skolgången fortgående process med
uppgift bland annat att göra eleverna väl förberedda, då de ställes inför
en bestämd valsituation. För dem, som tänker sig att söka in vid tekniskt
gymnasium, uppkommer en viktig valsituation i realskolans sista klass
eller motsvarande klass i annan skolform. Då de olika tekniska gymnasierna
var för sig endast omfattar ett begränsat antal facklinjer, blir valet
av ett visst gymnasium också till stor del avgörande för vilken facklinje
eleven i sinom tid kan välja. Med hänsyn härtill synes den yrkesoriente -

61

Kungl. May.ts proposition nr 63 år 1956

ring och studieorientering, som skall vara grundläggande för valet av tekniskt
gymnasium och facklinje, till sin väsentligaste del böra vara fullgjord
på realskolestadiet. Då emellertid, såsom nämnts, yrkesvägledningen
skall utgöra en under skolgången fortlöpande process, kan det finnas skäl
för en kompletterande vägledning även i det tekniska gymnasiets första
klass. Denna synpunkt bör därför beaktas vid fastställandet av timplaner
och anvisningar för gymnasieundervisningen. Jag förutsätter därjämte, att
överstyrelsen för yrkesutbildning låter frågan bli föremål för ytterligare
överväganden inom samarbetsnämnden för de båda centrala skolmyndigheterna
och arbetsmarknadsstyrelsen.

Utredningens förslag beträffande nya ämnen på gymnasiet tillgodoser
vissa sedan länge framförda önskemål. För att ge den blivande ingenjören
kännedom om de grundläggande principerna för arbetsledningen föreslås
ämnet arbetspsykologi skola införas i högsta klassen på alla linjer. För att
tillgodose önskemålen om en bredare allmänt medborgerlig utbildning
föreslås ämnet nutidshistoria med samhällslära skola upptagas med fyra
veckotimmar i högsta klassen. Detta överensstämmer också med det förslag,
som tidigare framlagts i särskild utredning rörande vidgat tillträde
till högre studier (SOU 1052:29). Beträffande arbetsstudieteknik har utredningen
föreslagit, att detta ämne ges särskilt utrymme på timplanen för
den produktionstekniska linjen. Den översiktliga undervisning i arbetsstudiefrågor,
som på övriga gymnasielinjer bör kunna medhinnas, synes
utredningen böra ingå i undervisningen i något av fackämnena. Mot utredningens
förslag beträffande nya ämnen har vissa erinringar framförts vid
remissbehandlingen och därvid har bland annat självständiga ämnestimmar
begärts för ytterligare några allmänna ämnesområden. Förespråkarna härför
har givetvis utifrån sina särskilda utgångspunkter vägande argument för
sina förslag. Men här, liksom vid de flesta andra skolformer, är undervisningsprogrammet
redan starkt komprimerat och utan en mycket sträng
sovring skulle trängseln på schemat bli alltför svår. Jag är därför icke beredd
att nu förorda införande av ytterligare nya allmänna ämnen än dem,
som utredningen efter sina ingående överväganden ansett sig böra föreslå.
Vad beträffar frågan om nya fackämnen, vill jag framhålla, att timplanerna
vid de tekniska läroverken bör liksom hittills fastställas av överstyrelsen
för yrkesutbildning. Detta är nödvändigt för att fackundervisningen snabbt
skall kunna anpassas efter nya och skiftande behov. Det torde därför icke
finnas anledning att i förevarande sammanhang gå in på frågan om de
olika fackämnenas utrymme och fördelning på timplanen.

Därest det, såsom överstyrelsen befarat, i vissa fall skulle bli svårt att
få lärare för fortlöpande undervisning i det nya ämnet arbetspsykologi,
bör hinder ej möta att ordna undervisningen i form av föreläsningar, seminarieövningar
eller på annat sätt genom koncentrationsläsning.

I det föregående har lämnats en tämligen utförlig redogörelse för de

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1,956

olika meningar, som inom utredningen framkommit beträffande studietidens
längd vid de tekniska gymnasierna. Utredningens majoritet
har förordat, att denna bibehålies oförändrad vid 3 år. Ledamoten
Nordhult har däremot i princip uttalat sig för en 4-årig studietid, som
dock icke skulle medföra en ökning av lärokurserna utan i stället syfta till
att bereda eleverna en lugnare studiegång med mera tid för självverksamhet
och praktik. Nordhult har förordat, att försök med 4-årigt gymnasium
anställes i enlighet med hans förslag. Vid remissbehandlingen har flertalet
instanser anslutit sig till majoritetens ståndpunkt eller lämnat densamma
utan erinran. För egen del anser jag de olika skäl, som majoriteten anfört
till förmån för oförändrad 3-årig studietid, i nuvarande läge väga tyngre
än de av Nordhult för en förlängning av studietiden andragna argumenten.
Särskilt den mycket naturliga strävan att på kortast möjliga tid avsluta
utbildningen samt angelägenheten av att i rådande bristsituation så
snabbt som möjligt producera flera ingenjörer synes mig klart motivera,
att man nu fortsätter med den 3-åriga utbildningen efter de nya timplaner
m. m. för undervisningen, som kommer att bli ett resultat av föreliggande
utredning. I och för sig skulle försök med ett 4-årigt gymnasium helt
säkert ge för frågans ytterligare belysning intressanta erfarenheter, men
jag är i dagens läge likväl icke beredd att förorda igångsättande av dylika
försök. Innan tanken därpå upptages till förnyade överväganden, synes
i vart fall erfarenheterna av försöken med växelutbildning samt av påbyggnadskurserna
böra avvaktas.

Läsåret vid de tekniska gymnasierna bör enligt min mening fastställas
till 273 dagar (39 veckor) inräknat tiden för höstterminens inträdes-
och flyttningsprövningar. Detta gäller numera för de flesta övriga
skolformer. Jag biträder utredningens förslag om en minskning av antalet
undervisningstimmar per vecka från 40 till 39 timmar i klasserna I och II
samt till 38 timmar under höstterminen och 37 timmar under vårterminen
i klass III, med möjlighet för överstyrelsen att, därest så finnes lämpligt,
medge avkortning. Denna reducering av den schemabundna tiden framstår
som starkt motiverad mot bakgrunden av vad som numera gäller beträffande
det treåriga allmänna gymnasiet och med hänsyn till att eleverna
bör få ökad tid för hemarbete och annan självverksamhet.

Som jag i det föregående angivit bör det ankomma på överstyrelsen för
yrkesutbildning att fastställa timplaner för varje särskilt läroverk.
Detta bör på grundval av de av utredningen framlagda förslagen ske efter
samråd med vederbörande skolor och övriga intressenter och jämväl med
beaktande av de olika synpunkter på timplanernas närmare utformning
beträffande fackämnena, som framförts under remissbehandlingen; för dessa
synpunkter har av förut angivet skäl här ej redogjorts. Mot de i det föregående
redovisade förslagen av utredningen rörande vissa ämnens utrymme
på timplanen har jag för egen del ingen erinran.

63

Kungl. Maj:ts -proposition nr 63 år 1956

Beträffande undervisningen vid de tekniska fackskolorna
vill jag till en början framhålla, att åtskilliga av ställningstagandena i fråga
om undervisningen vid gymnasierna också äger giltighet med avseende på
fackskolorna.

I fråga om linje differentieringen vid fackskolorna har
utredningen bland annat förordat, att undervisningen vid de maskintekniska
fackskollin jer, som saknar parallellavdelningar (Göteborg, Karlskrona,
Malmö, Örebro), bör bedrivas enligt timplanen för verkstadsteknisk linje,
samt att det tages under prövning att vid maskintekniska fackskolan i
Eskilstuna försöksvis införa en differentiering på kraft- och värmeteknisk
linje samt verkstadsteknisk linje. Detta förslag har mött gensagor från de
berörda skolorna. Med hänsyn härtill och på grund av vad överstyrelsen
för yrkesutbildning anfört, synes ifrågavarande spörsmål böra göras till
föremål för ytterligare överväganden genom överstyrelsens försorg. Någon
ändring av linjeorganisationen i detta avseende bör alltså icke ske för närvarande.

Såsom framgår av överstyrelsens remissyttrande har Kockums mekaniska
verkstads aktiebolag numera förbundit sig att till och med utgången
av läsåret 1958/59 svara för merkostnaden för den vid fackskolan i Malmö
sedan läsåret 1952/53 försöksvis inrättade skeppsbyggnadslinjen. Jag har
ingen erinran mot att anordningen består intill nämnda tidpunkt. Frågan
om skeppsbyggnadslinjens fortvaro för tiden därefter torde av överstyrelsen
böra upptagas till prövning i samband med anslagsäskandena för budgetåret
1959/60.

Byggnadstekniska dagfackskolan i Stockholm är, sedan den år 1938 inrättades,
3-årig i motsats till övriga dagfackskolor, som är 2-åriga. Det första
läsåret omfattar 270 dagar, de båda följande vardera 150 dagar. Även
i vissa andra hänseenden skiljer sig skolan från övriga dagfackskolor. Utredningen
föreslår nu, att ifrågavarande skola från och med nästa läsår
omorganiseras i överensstämmelse med vad som gäller beträffande övriga
fackskolor, omfattande två normala läsår. Mot detta förslag, som tillstyrkts
vid remissbehandlingen, har jag ingen erinran.

De byggnadstekniska fackskollinjer, som hittills kommit till stånd, har
utformats med sikte närmast på husbyggnadsfacket. Såsom utredningen
framhållit torde behov av fackskolutbildning finnas även inom väg- och
vattenbyggnadsfacket. Utredningen har nu i enlighet med ett av styrelsen
för tekniska läroverket i Stockholm framlagt förslag förordat, att den byggnadstekniska
faclcskollinjen vid läroverket differentieras i en husbyggnadsteknisk
linje och cn väg- och vattenbyggnadsteknisk linje. Förslaget synes
mig välgrundat och jag tillstyrker bifall till detsamma.

Jag förordar att läsåret vid fackskolorna, vilket nu i regel omfattar
280 dagar, fastställes till samma längd som jag tidigare föreslagit beträffande
de tekniska gymnasierna, alltså 273 dagar. Arbetsveckan vid fack -

64

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 63 år 1956

skolorna bör, såsom utredningen förordat, omfatta högst 39 undervisningstimmar
vid heltidsundervisning. Jag delar vidare utredningens mening, att
man i varje fall försöksvis bör tillämpa en avkortning av arbetsveckan vid
aftonundervisning, för närvarande i regel omfattande 18 undervisningstimmar.

Vad jag i det föregående anfört beträffande fastställande av timplan
äger motsvarande giltighet även beträffande fackskoloma.

Utredningens förslag om normerade påbyggnadskurser innebär
en väsentlig nyhet. Kurserna avser att komplettera undervisningen vid
bland annat de tekniska läroverken genom att ge tillfälle till specialutbildning
såväl inom områden, vilka icke är representerade genom särskild linje,
som inom områden, företrädda av egna linjer. En dylik fördjupad undervisning
synes, såsom utredningen framhållit, särskilt värdefull genom att
den kan bygga på en redan förvärvad utbildning och på praktisk verksamhet
inom det speciella område, för vilket kursen är avsedd. Anordnandet
av avancerade fortbildningskurser utgör också ett värdefullt led i den samverkan,
som bör eftersträvas mellan studier och praktik, mellan skolan och
industrin. För att en fortbildningsverksamhet av detta slag skall kunna
fylla en verklig uppgift, bör den enligt utredningens mening ordnas med en
viss planmässighet för framtiden. Dels blir det möjligt för den enskilde att
på förhand bättre kunna planera för en ändamålsenlig vidareutbildning,
dels möjliggör en systematiskt ordnad fortbildningsverksamhet en bättre
planering beträffande studieplaner, utrustning, lärare, samarbete med industrin
m. m.

Förslaget om en intensifiering av fortbildningen och en större planmässighet
i kursverksamheten har vid remissbehandlingen mötts med stort
intresse och har av flertalet remissinstanser tillstyrkts. Jag kan för egen
del helt ansluta mig till utredningens principiella uppläggning av spörsmålet
om fortbildningens anordnande. Jag förordar därför, att en intensifiering
av verksamheten kommer till stånd och att en systematisering av densamma
sker i viss utsträckning. Till en början måste de normerade påbyggnadskurserna
självfallet i viss mån betraktas som försök. Mot olika detaljer
i utredningens förslag har vid remissbehandlingen riktats ett flertal
erinringar. Jag behandlar dessa frågor i det följande.

Som en särskild karakteristisk benämning på de normerade påbyggnadskurserna
har utredningen förordat beteckningen diplomkurs.
Häremot har åtskilliga remissinstanser riktat kritik. De skäl, som därvid
åberopats, kan jag knappast finna bärande. Jag biträder utredningens förslag
på denna punkt.

Diplomkursernas längd bör enligt utredningen tills vidare bestämmas
till omkring 4 månader. Denna kurslängd torde vara väl avvägd för
flertalet kurstyper, men man bör enligt min mening också räkna med att
i vissa fall kurstiden med hänsyn till kursinnehållet bör kunna bli eu annan.

65

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 68 år 1956

Den av bland andra TCO väckta frågan om anordnande av kvällskurser
om två terminer eller eventuellt en uppdelning av diplomkurs på olika
perioder synes mig vidare böra bli föremål för ytterligare överväganden
från överstyrelsens sida.

Jag biträder utredningens förslag om att för tillträde till diplomkurs bör
krävas minst ett halvt års praktik efter avslutandet av grundutbildningen.
Det torde kunna antagas, att praktiktiden i verkligheten kommer
att för de flesta överstiga nämnda minimum.

Kunskapsfordringarna bör enligt utredningen i princip vara
desamma som fordringarna för godkänt betyg i fackskolans ingenjörsexamen.
Betyg i gymnasiets ingenjörsexamen bör likaledes godtagas. Utredningen
räknar med att diplomkurserna skall vara öppna också för andra
än läroverksingenjörer. För den, som ej är läroverksingenjör, föreslår utredningen
skola fordras kunskaper, motsvarande godkänt betyg i fackskolans
ingenjörsexamen inom facket i fråga i ämnena svenska, engelska eller
tyska, matematik, fysik med allmän elektricitetslära och mekanik samt
kemi. I dessa ämnen skall sökanden enligt förslaget ha att undergå inträdesprövning,
varjämte han med betyg skall kunna styrka, att han i övriga
ämnen, som förekommer i fackskolans kurs, äger sådana kunskaper och
färdigheter, att han anses kunna till fullo tillgodogöra sig undervisningen
vid diplomkurs. I särskilda fall skulle dock dispens från inträdesprövningarna
kunna ges.

Mot utredningens förslag beträffande kunskapsfordringar och inträdesprövningar
för dem, som ej är läroverksingenjörer, har vid remissbehandlingen
framställts ett flertal enligt min mening vägande erinringar.

För egen del vill jag, med beaktande av de olika synpunkter som framkommit,
förorda att fackskolans ingenjörsexamen uppställes som en norm
för den allmänna och tekniska grundutbildning, som bör fordras för tillträde
till diplomkurs. De föreslagna inträdesprövningarna i vissa allmänna
ämnen för dem, som ej är läroverksingenjörer, synes mig emellertid
icke påkallade för att utröna vederbörandes förutsättningar för avancerade
fortbildningskurser. Den praktiska erfarenheten bör i stället tillmätas större
betydelse. Som huvudregel bör gälla att på grundval av företedda betyg,
intyg och andra handlingar samt övriga upplysningar prövas, huruvida
dylik sökande äger sådana kunskaper, färdigheter och praktiska erfarenheter,
att han anses kunna tillgodogöra sig undervisningen i diplomkursen.
Endast om särskilda skäl så påkallar, bör i undantagsfall inträdesprov
i ett eller flera ämnen kunna ordnas för att utröna vederbörandes lämplighet.

I varje fall till en början bör en central bedömning och antagning av de
sökande ske. Dessa uppgifter synes mig lämpligen böra omhänderhas av
eu särskild delegation, som därjämte skall kunna fungera såsom rådgivande
organ i andra frågor rörande kursverksamheten. Chefen för överstyrelsen

5 — Bikang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 63

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

för yrkesutbildning bör fungera såsom ordförande i delegationen. Denna
bör i övrigt bestå av fyra representanter, utsedda av överstyrelsen efter
förslag av Sveriges industriförbund, och en representant, utsedd av överstyrelsen
efter förslag av cheferna för de större statliga verken för teknisk
verksamhet i samråd. Enligt min mening bör alltså delegationen, utom
i vad gäller ordföranden, endast företräda avnämarsidan. Jag vill emellertid
understryka nödvändigheten av att delegationen bland annat i fråga
om de principiella riktlinjerna för bedömningen av sökande med olika
grundutbildning samråder med de olika ingenjörs- och teknikerorganisationema.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare
bestämmelser rörande delegationens verksamhet. Sekreterare och biträdeshjälp
åt delegationen bör tillhandahållas av överstyrelsen i mån av behov.
Arvoden och övriga kostnader för delegationen bör upptagas på överstyrelsens
stat. Härtill återkommer jag längre fram.

Antalet diplomkurser torde i enlighet med utredningens förslag årligen
böra bestämmas av Kungl. Maj:t, medan det bör ankomma på överstyrelsen
att, efter samråd med berörda industriorganisationer, tekniska
verk och myndigheter m. fl., avgöra vilka slag av kurser, som skall anordnas,
samt fastställa kursplaner.

Jag förordar, att kurserna organisatoriskt inordnas i det tekniska
läroverkssystemet, varigenom för vederbörande läroverk tillgängliga
resurser i fråga om lokaler, utrustning m. in. kan disponeras för diplomkurserna.
Som huvudregel bör gälla, att kurserna ledes av vederbörande
rektor. Medel för kurserna bör beräknas under de tekniska läroverkens
anslag. Det sålunda av mig förordade inordnandet av kurserna i läroverkssystemet
synes emellertid icke i och för sig böra hindra, exempelvis att en
diplomkurs, om detta prövas vara ändamålsenligt, anordnas i andra lokaler
än vederbörande läroverks och att den ledes av annan än rektor. Den
organisatoriska anknytningen till läroverket blir då närmast av formellt
kameral art.

Jag anser mig icke för närvarande böra förorda, att meddelande av undervisning
vid diplomkurs göres till ett tjänståliggande för de tekniska
läroverkens lärare. Tjänstgöringen vid kurserna bör tills vadare kunna
grundas på frivilliga åtaganden. Beträffande frågor om ersättning åt
ledare och lärare vid diplomkursema, reducering av undervisningsskyldighet
m. m. torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela beslut.
Jag vill emellertid redan nu ange, att jag räknar med att för lärare med
reglerad undervisningsskyldighet en omräkning av denna bör ske i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningens förslag.

Med hänsyn till den tid som åtgår till olika förberedande åtgärder bör,
såsom utredningen beräknat, diplomkurser anordnas första gången under
budgetåret 1957/58. Den föreslagna kursdelegationen bör dock organiseras
från och med den 1 januari 1957. I anknytning till vad utredningen förordat
torde överstyrelsen i samband med sina anslagsäskanden böra in -

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

komma med förslag till anordnande av fyra diplomkurser under budgetåret
1957/58. Det blir vid beredningen av nämnda förslag tillfälle att återkomma
till sådana organisatoriska och ekonomiska frågor rörande diplomkurserna,
vilka kan befinnas böra ytterligare prövas av statsmaktema.

Det nuvarande särskilda reservationsanslaget till föreläsningar och fortbildningskurser
vid de tekniska läroverken bör, såsom utredningen föreslagit,
anvisas även i fortsättningen, bland annat för anordnandet liksom
hittills av kortare arbetsstudiekurser, föreläsningar och föreläsningsserier i
humanistiska och allmänt kulturella ämnen m. in. ävensom för att möjliggöra
anordnande av tillfälliga fortbildningskurser av varierande längd
alltefter uppkommande behov.

Jag har i det föregående framhållit, att det föreligger ett stort behov av
utbyggnad av de tekniska läroanstalternas utbildningskapacitet. Jag
har därvid angivit, att jag anser utredningens förslag till utbyggnad av de
tekniska läroverken böra med visst tillägg läggas till grund för statsmakternas
beslut härutinnan vid 1956 års riksdag. En utbyggnad därutöver,
efter ytterligare förberedande undersökningar genom överstyrelsens försorg,
bör sedan, såsom jag också framhållit, ske i den utsträckning, som påkallas
av en närmare behovsbedömning och som finnes möjlig med hänsyn till
ekonomiska, personella och materiella resurser.

Såsom framgår av de allmänna synpunkter på utbyggnadsfrågan, som
utredningen anlagt, måste det i fråga om de tekniska läroverkens geografiska
spridning göras en avvägning mellan många olika faktorer. Utbildningens
art måste sålunda påverka valet av förläggningsort för en viss
fackutbildning, eftersom denna måste ha en nära kontakt med industriföretag
inom vederbörande fackområden. Starka lokala intressen kan, såsom
utredningen påpekat, utgöra en betydelsefull faktor vid bestämmande
av förläggningsort för viss utbildning. Den regionala spridningen av utbildningsmöjligheterna
inom landet måste med hänsyn; till avståndsförhållandena
och rekryteringen tillmätas stor betydelse. Från ekonomiska
synpunkter talar många omständigheter, bland annat den omfattande laboratorie-
och institutionsutrustning som kräves för utbildningen, för att i
första hand befintliga läroverk utbygges till den storlek, som kan anses
maximalt rimlig. För att en ändamålsenlig avvägning skall kunna ske mellan
dessa faktorer och andra omständigheter, som i varje särskilt fall kan påverka
bedömningen, fordras en aktiv planeringsverksamhet från överstyrelsens
sida i samråd med de olika intressenterna för teknisk utbildning
och verksamhet inom skilda fackområden. Härtill kommer det kommunala
initiativet, som är en given förutsättning för att en utbyggnad skall komma
till stånd.

Det kommunala initiativet i samverkan med industri och andra intres -

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

senter har också legat till grund för de utbyggnadsförslag, som utredningen
framlagt.

I det föregående har lämnats en utförlig redogörelse för utredningens
motivering till de olika utbyggnadsförslagen, vilka jag alltså biträder. Sammanfattningsvis
får jag förorda följande.

Vid läroverket i Borås, som omfattar gymnasium, bör från och med budgetåret
1957/58 inrättas en byggnadsteknisk linje. Antalet parallellavdelningar,
som nu utgör två i varje klass, bör med början i första klassen
budgetåret 1956/57 ökas med en till tre.

Vid läroverket i Eskilstuna, som omfattar fackskola, bör från och med
budgetåret 1956/57 upprättas gymnasium med en maskinteknisk linje. För
det nya gymnasiet bör för budgetåret 1956/57 inrättas en avdelning av
första klassen.

Vid läroverket i Göteborg, som omfattar gymnasium och fackskola, bör
från och med budgetåret 1956/57 inrättas en värme- och sanitetsteknisk
gymnasielinje. Den sålunda ökade differentieringen bör tills vidare tilllämpas
utan ökning av antalet parallellavdelningar.

Vid läroverket i Hälsingborg, som omfattar gymnasium, bör från och
med budgetåret 1957/58 inrättas en elkraftteknisk linje. Antalet parallellavdelningar,
som nu utgör två i varje klass, bör med början i första klassen
budgetåret 1956/57 ökas med en till tre. Utredningen har vid sin prövning
av frågan om tillgodoseende av det inom det elektrotekniska området
ökade behovet av utbildningsmöjligheter i södra Sverige uttalat bland
annat, att som en andra etapp efter den nya gymnasielinjen i Hälsingborg
borde planeras en elektroteknisk fackskollinje i Malmö. För egen del anser
jag, bland annat med hänsyn till den senaste tidens utveckling på elektronikens
område, att vid planeringen av den fortsatta utbyggnaden också
bör prövas det från Malmöhåll framkomna uppslaget om inrättande i
Malmö av en elkraftteknisk gymnasielinje med särskild inriktning på industriell
elektronik. Därigenom skulle det bli möjligt att pröva kombinationen
allmän linje och facklinje på gymnasiet samt jämväl att vinna vissa erfarenheter
av frågan, huruvida utvecklingen kan komma att kräva en annan
differentiering än den, som nu sker på elkraftteknik och teleteknik.

Vid läroverket i Härnösand, som omfattar gymnasium, bör från och med
budgetåret 1957/58 inrättas en teleteknisk linje. Antalet parallellavdelningar,
som nu utgör två i varje klass, bör med början i första klassen budgetåret
1956/57 ökas med en till tre.

Utredningen har diskuterat möjligheterna att inrätta en teleteknisk gymnasielinje
jämväl vid läroverket i Karlskrona men avvisat denna tanke i
avvaktan på ytterligare erfarenheter beträffande rekryteringsförutsättningarna
för de nuvarande avdelningarna vid läroverket. Överstyrelsen har
därefter framlagt förslag i ämnet. Överstyrelsen har därvid framhållit bland
annat, att antalet intriidessökande uppgick till 82 hösten 1954 och 81 hös -

69

Kwigl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

ten 1955, att antalet godkända inträdessökande, som måste avvisas på
grund av platsbrist, uppgick till 38 respektive 47, att någon minskning av
detta antal knappast torde vara att vänta under de närmaste åren samt
att man därför torde kunna utgå från att rekryteringsförutsättningar föreligger
för ytterligare en gymnasielinje vid läroverket. Med hänsyn härtill
och då utredningen i övrigt funnit starka skäl tala för Karlskrona såsom
förläggningsort för en teleteknisk gymnasielinje, tillstyrker jag bifall till
överstyrelsens förslag.

Vid läroverket i Karlskrona bör således från och med budgetåret 1957/58
inrättas en teleteknisk gymnasielinje. Gymnasiet omfattar nu en avdelning
i varje klass. Med början i första klassen budgetåret 1956/57 bör inrättas
ytterligare en avdelning i varje klass.

Vid läroverket i Stockholm, som omfattar gymnasium och fackskola,
bör från och med budgetåret 1956/57 inrättas dels en teleteknisk och en
mer kan til-teknisk gymnasielinje, dels ock en väg- och vattenby ggnadsteknisk
fackskollinje. Den nuvarande byggnadstekniska fackskollinjen bör
benämnas husbyggnadsteknisk linje. Antalet parallellavdelningar i gymnasiet
har med början i första klassen budgetåret 1955/56 ökats från fem
till sex. Någon ytterligare ökning bör icke nu beräknas. Differentieringen på
två olika byggnadstekniska fackskollin jer bör tills vidare ske på basis av en
avdelning i första klassen.

Vid läroverket i Västerås, som omfattar fackskola, bör från och med
budgetåret 1956/57 inrättas dels ett gymnasium med en elkraftteknisk och
en produktionsteknisk linje, dels ock en verkstadsteknisk fackskollinje. I
varje klass på gymnasiet bör med början i första klassen budgetåret 1956/57
inrättas två parallellavdelningar. Antalet parallellavdelningar vid fackskolan
bör tills vidare bibehållas vid tre i varje klass.

Jag tillstyrker vidare, att i Karlstad successivt upprättas ett högre tekniskt
läroverk, omfattande gymnasium med en maskinteknisk och en
papper steknisk linje. Antalet klassavdelningar bör tills vidare beräknas
till två i varje klass. Det synes angeläget, att läroverket upprättas snarast
möjligt. På grund av lokalförhållandena torde detta emellertid icke kunna
ske förrän tidigast budgetåret 1957/58.

Mitt förslag innebär alltså inrättande av ytterligare två gymnasier vid
befintliga läroverk (Eskilstuna och Västerås), ett nytt läroverk med gymnasium
(Karlstad), ytterligare tolv gymnasielinjer, varav en byggnadst eknisk
(Borås), två elkrafttekniska (Hälsingborg och Västerås), två maskintekniska
(Eskilstuna och Karlstad), en merkantil-teknisk (Stockholm), en
pappersteknisk (Karlstad), cn produktionsteknisk (Västerås), tre teletekniska
(Härnösand, Karlskrona och Stockholm) samt en värine- och sanitctsteknisk
(Göteborg), ävensom ytterligare två fackskollinjer, varav en
verkstadsteknisk (Västerås) och cn väg- och vattenbyggnadsteknisk (Stockholm).
Antalet klassavdelningar i första klassen av gymnasierna beräknas
skola från och med nästa budgetår ökas med 7 från 37 till 44, vartill kom -

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

mer ytterligare 2 från och med den tidpunkt, då läroverket i Karlstad upprättas.
•

Vid sina överväganden i fråga om upprättande av nya tekniska läroverk
har utredningen uttalat sig för att dylika bör framdeles upprättas i Halmstad,
i Jämtlands län, i Kopparbergs län och inom Stockholms — Uppsala
län. Jag kan i denna fråga för egen del hänvisa till vad jag i det föregående
anfört rörande utbyggnadsbehovet och planeringen för den fortsatta utbyggnaden.
Mot bakgrunden av de redovisade statistiska siffrorna synes
behovet av ett tekniskt läroverk i Kopparbergs län särskilt framträdande.

Till frågan om det på grund av utbyggnaden m. m. ökade medelsbehovet
återkommer jag i samband med anslagsberäkningarna.

Läroverkskommunernas förpliktelser i förhållande till vederbörande tekniska
läroverk är för närvarande knutna till den ena eller båda av skolformerna,
alltså antingen gymnasium eller fackskola eller gymnasium och
fackskola, och i några fall också till en bestämd linjeorganisation. När man
som nu har att räkna med en utbyggnad och ökad rörlighet i organisationen,
synes det ej vara praktiskt, att kommunerna alltför snävt begränsar
sina åtaganden gentemot läroverket. Kommunernas förpliktelser bör lämpligen
i samband med utbyggnadens påbörjande ändras till att avse ett enligt
gällande bestämmelser anordnat tekniskt läroverk. Det synes därför böra
föreskrivas, att såsom villkor för upprättande vid befintligt läroverk av
skolform eller utbildningslinje, som icke ingår i läroverkets nuvarande organisation,
skall gälla, att vederbörande kommun åtager sig att tillhandahålla
för läroverket erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och
möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande kontant ersättning
samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal eller, efter Kungl. Maj:ts
medgivande i varje särskilt fall, motsvarande kontant ersättning. Jag får
erinra om att för de högre allmänna läroverkens del ett motsvarande förfarande
infördes i samband med gymnasiereformen år 1953.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig förordade grunder för undervisningen
vid de högre tekniska läroverken;

b) godkänna av mig förordade grunder för anordnande
av normerade påbyggnadskurser, s. k. diplomkurser;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag i det föregående förordat fastställa
de särskilda högre tekniska läroverkens organisation;

d) föreskriva, att såsom villkor för upprättande vid visst
högre tekniskt läroverk av skolform eller utbildningslinje,

71

Kungl. May.ts proposition nr 63 år 1956

som icke ingår i läroverkets nuvarande organisation, skall
gälla, att vederbörande kommun åtager sig att tillhandahålla
för läroverket erforderliga undervisningslokaler jämte
inredning och möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande
kontant ersättning samt bostäder åt erforderlig
vaktmästarpersonal eller, efter Kungl. Maj:ts medgivande
i varje särskilt fall, motsvarande kontant ersättning;

e) besluta, att i Karlstad skall från och med budgetåret
1957/58 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämmer,
successivt upprättas ett högre tekniskt läroverk under
villkor att staden åtager sig att tillhandahålla för läroverket
erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och
möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande kontant
ersättning samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal
eller, efter Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt
fall, motsvarande kontant ersättning.

III. Kommunala tekniska skolor m. fl. tekniska

läroanstalter

1. Förslag och yttranden

A. Utredningen

Inledningsvis behandlar utredningen fragan om inrättande av ytterligare
statliga tekniska skolor vid sidan av de tekniska läroverken. Vid prövningen
av denna fråga har utredningen kommit till den uppfattningen, att
övervägande skäl talar för att den tekniska utbildningen på ifrågavarande
stadium icke bör ordnas genom inrättande av statliga läroanstalter utan
genom kommunala tekniska skolor, understödda av staten enligt särskilda
bidragsgrunder, utformade med hänsyn till att skolorna har ett vidare
rekryteringsområde att tillgodose än den egna kommunen.

Från såväl näringslivets som ungdomens synpunkt förefinnes, framhåller
utredningen vidare, ett behov av flera tekniska skolor. Om gynnsamma
ekonomiska förutsättningar skapas genom förmånligare statsbidragsgrunder,
kan säkerligen förväntas, att flera kommuner med betydande industri
skall vara intresserade av att upprätta erforderliga skolor. Även enskilda
tekniska läroanstalter bör givetvis såsom hittills kunna erhålla skäligt
statsbidrag efter prövning i varje särskilt fall.

Utredningen behandlar därefter var för sig följande grupper av skolor,
nämligen kommunala tekniska skolor, kommunala tekniska aftonskolor
samt privata tekniska läroanstalter.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

Kommunala tekniska skolor

För de kommunala tekniska skolornas organisation har redogjorts i det
föregående (avd. I p. 2).

Utredningen har icke funnit skäl föreslå några mera genomgripande förändringar
i fråga om kurslängd och inträdesfordringar vid dessa skolor.
Då det med all sannolikhet kommer att tas initiativ till inrättande av nya
dylika skolor i kommunal regi, synes det emellertid önskvärt, att vissa
principer för undervisningen vid sådana skolor utformas. Studiemalet
bör vara att meddela teknisk fackutbildning samt grundläggande
kunskaper i språk och orientering i samhällslära. Utredningen finner den nu
i Hässleholm och Katrineholm tillämpade uppdelningen i en lägre och en
högre avdelning lämplig. Då emellertid skolor kan komma att inrättas med
kurser, motsvarande endast den lägre avdelningen, synes sistnämnda beteckning
ej lämplig. Utredningen föreslår, att nu tillämpade benämningar utbytes
mot teknikerkurs, som i regel bör omfatta tre terminer, och högre
fackkurs, som i regel bör omfatta ytterligare två terminer. Förpraktiken
bör lämpligen bestämmas till lägst sex månader. Liksom hittills bör sökande,
som avlagt realexamen eller har motsvarande kunskaper, kunna intagas
i andra terminskursen, varigenom teknikerkursen kan genomgås på
ett ar. Samma möjlighet bör stå öppen för dem, som i enhetsskolan förvärvat
motsvarande kunskapsbetyg i ämnen, som är av särskild betydelse
för undervisningen i tekniska skolan. Specialiseringen vid skolorna bör i
vissa fall kunna drivas rätt långt. Tills vidare bör den differentiering bibehållas,
till vilken skolorna kommit genom egna erfarenheter. Hinder för
ytterligare differentiering bör icke resas, om någon skola önskar göra försök
i detta hänseende.

För närvarande är följande fackavdelningar företrädda vid en eller flera
av de kommunala tekniska skolorna, nämligen maskinteknisk fackavdelmng,
elektroteknisk fackavdelning med kraftteknisk linje och elektroteknisk
fackavdelning med svagströmslinje, vidare husbyggnadsteknisk fackavdelmng,
väg- och vattenbyggnadsteknisk fackavdelning och kemiskt teknisk
fackavdelning med cellulosateknik. I Örnsköldsvik finnes en elektroteknisk
fackavdelning, som icke är linjeuppdelad. Differentieringen är genomförd i
viss grad redan från kursens början. Linjeuppdelningen inom den elektrotekmska
fackavdelningen sker från och med fjärde terminskursen. Vid
maskintekniska fackavdelningen i Katrineholm finnes som alternativ värme-
och sanitetsteknik infört från och med femte terminskursen.

Utredningen framlägger härjämte åtskilliga synpunkter och rekommendationer
beträffande ämnesfördelning, undervisningsmetoder m. m., i vilka
hänseenden det icke torde finnas anledning att här lämna någon redogörelse.
Det torde dock böra nämnas, att utredningen räknar med att på
timplanerna skall upptagas — förutom grundläggande tekniska ämnen samt
fackämnen — samhällslära, arbetspsykologi, företagsekonomi och engelska
samt eventuellt även tyska.

73

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 63 år 1956

Utredningen tar härefter upp frågan om statsbidraget till de
kommunala tekniska skolorna och i samband därmed spörsmålet om en
löne- och tjänstereglering för lärarpersonalen vid skolorna.

Innan en redogörelse lämnas för utredningens förslag härutinnan, torde
böra erinras om att betänkandet dagtecknats den 19 mars 1955, alltså
innan 1955 års riksdag i anledning av propositionen 1955:139 angående
utbyggnad av yrkesutbildningen m. m. fattat beslut om ändrade grunder
för statsbidrag till bland annat ifrågavarande skolor.

Enligt nämnda riksdagsbeslut må från och med den 1 juli 1955 tills
vidare, i avbidan på prövningen av tekniska skolutredningens förslag, utgå
statsbidrag till heltidskurser vid de kommunala tekniska skolorna enligt
samma grunder, som i fråga om central yrkesskola gäller för heltidskurser
för handel samt industri och hantverk av övervägande teoretisk karaktär.
Detta innebär i huvudsak (kungörelsen 1955:504): bidrag till anskaffning
av den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel med hälften
eller, i undantagsfall, högst två tredjedelar av kostnaderna, bidrag till
avlöning åt lärare — någon statlig lönereglering gäller ej — med belopp
motsvarande hela avlöningskostnaden, dock för varje avdelning ej med mer
än 4/3 av de kontanta avlöningsförmåner, som för budgetåret skulle ha
tillkommit en å vederbörande ort stationerad statlig tjänsteman, placerad
i 26 löneklassen, samt bidrag till övriga kostnader med 1 500 kronor per
avdelning och år.

Utredningen föreslår, att vid förevarande skolor skall inrättas rektors-,
adjunkts- och ämneslärartjänster, beträffande vilka skall i fråga om behörighetsvillkor,
undervisningsskyldighet, avlöning m. m. tillämpas i huvudsak
samma bestämmelser som för motsvarande tjänster vid högre kommunala
skolor i det allmänna undervisningsväsendet. Statsbidrag föreslås
skola utgå till avlöning åt lärare med belopp motsvarande hela avlöningskostnaden,
till administrationskostnader med 75 öre per elev och dag samt
till anskaffning och komplettering av undervisningsmateriel med 75 procent
av kostnaderna. Därest statsbidrag till skollokaler skulle komma att utgå
till kommunala yrkesskolor i allmänhet, bör i beslutet härom innefattas de
kommunala tekniska skolorna.

Budgetåret 1953/54 utgick till ifrågavarande skolor statsbidrag med
tillhopa cirka 490 000 kronor, varav cirka 470 000 kronor såsom lönekostnadsbidrag.
Utredningen beräknar för genomförande av dess förslag beträffande
nya bidragsgrunder en ökning av statsbidraget med cirka 800 000
kronor, varav cirka 590 000 kronor utgör ökning av lönekostnadsbidraget.

Kommunala tekniska aftonskolor

De nuvarande skolorna av detta slag är uppdelade i en lägre avdelning
med 4 terminskurser och cn högre med likaledes 4 terminskurser. Undervisningstiden
är i regel 14—16 timmar i veckan. Läroårets längd håller sig
omkring 270 (lagar.

74

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 63 år 1956

Den lägre avdelningen har även till ändamål att vara en förberedande
kurs för dem, som med folkskolans kunskapsmått som grund önskar förvärva
nödiga kunskaper för att vinna inträde i högre tekniskt läroverk.
Ämnesurvalet vid upprättandet av undervisningsplanerna samt timplanernas
utseende för den lägre avdelningen har också starkt influerats av sistnämnda
ändamål. De ämnen, som förekommer, är svenska, engelska, tyska,
matematik, fysik, kemi och ritteknik. Någon teknisk undervisning meddelas
sålunda icke i den lägre avdelningen. I nyssnämnda allmänna grundläggande
ämnen får emellertid eleverna ett gott underlag, på vilket den följande tekniska
fackutbildningen med framgång kan byggas.

Utredningen ifrågasätter lämpligheten av att den kurs, som samtliga
elever skall läsa under de fyra första terminerna, så helt är inriktad på förberedelser
för en eventuell övergång till högre tekniskt läroverk. Åtminstone
vid vissa av skolorna fortsätter flertalet sina studier vid aftonskolan i stället
för i tekniskt läroverk. Starka skäl talar för att undervisningen under de
första åren i högre grad än för närvarande bör taga sikte på sistnämnda
förhållande. Därvid anmäler sig i första hand ett behov av att införa tekniska
ämnen i viss omfattning redan i aftonskolans lägre avdelning. Nära
till hands ligger det då att söka utforma den lägre avdelningen så att den
motsvarar den av utredningen föreslagna teknikerkursen vid de kommunala
tekniska skolorna. De elever, som lämnar tekniska aftonskolan efter
genomgång av dess lägre avdelning, kan då erhålla ett avgångsbetyg från
en teknisk utbildningskurs av påtagligt praktiskt värde för kommande
verksamhet inom industrin.

Utredningen har undersökt möjligheten att utforma timplaner för en 5-årig teknisk aftonskola, som omfattar dels en teknikerkurs dels högre fackkurser
i likhet med de kommunala tekniska skolorna, och har funnit att
detta låter sig göra med en undervisningstid av 15 å 16 timmar i veckan.

Teknikerkursen skulle då omfatta terminerna 1—6 och högre fackkursen
terminerna 7—10.

Det visar sig emellertid, att timplanen för de fyra första terminskurserna
icke kan såsom för närvarande är fallet utformas så att undervisningen
under dessa fyra terminer ger de kunskaper, som fordras för inträde vid
tekniskt gymnasium. I den mån det föreligger ett behov av en förberedande
kurs för nämnda ändamål vid en teknisk aftonskola, bör denna kurs anordnas
vid sidan av teknikerkursen. Om elevantalet det tillåter kan dock
samläsning mellan teknikerkurs och sådan förberedande kurs mycket väl
äga rum i samtliga ämnen under de två första terminerna.

Lägsta inträdesåldern bör lämpligen sättas så lågt som till fyllda 15 år
med hänsyn till den långa lärotiden. I kunskapshänseende bör föreskrivas
genomgången folk- och fortsättningsskola eller jämförliga egenskaper. Skolorna
bör lämnas stor frihet att bestämma, hur kursdifferentieringen skall
vara utformad. Det är önskvärt, att undervisning i såväl engelska som
tyska liksom hittills meddelas. Samhällslära och arbetspsykologi bör införas

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

som läroämnen. Den ekonomiska undervisningen bör lämpligen sammanföras
under beteckningen företagsekonomi.

Statsbidrag till förevarande skolor utgår nu enligt grunderna för bidrag
till lokala kommunala yrkesskolor. Utredningen föreslår ingen ändring
härutinnan.

Privata tekniska läroanstalter

Flertalet privata tekniska läroanstalter benämnes tekniska institut och
bygger på folk- och fortsättningsskolan som grund men mottager även elever
med större förkunskaper såsom realexamen eller motsvarande ävensom
studentexamen. Kurserna vid de tekniska instituten är i allmänhet liksom
vid de kommunala tekniska skolorna uppdelade i en lägre och en högre
avdelning, vilka vid instituten enligt vederbörande skolors prospekt vanligen
anges föra till respektive verkmästareexamen och ingenjörsexamen.
Lärotiden i den lägre avdelningen varierar i de skilda skolorna från 2 till
4 terminer dagskola och från 3 till 7 terminer aftonskola. De s. k. verkmästarekurserna
motsvarar närmast vad utredningen, då fråga var om de
kommunala tekniska skolorna, benämnde teknikerkurser. Benämningarna
verkmästarekurs och än mera verkmästareexamen kan emellertid enligt
utredningens mening ge en felaktig uppfattning om arten av utbildningen,
vilken icke avser arbetsledning, varför den av utredningen föreslagna benämningen
är att föredraga. Institutens högre avdelningar, ingenjörskurserna,
är också olika långa vid de olika instituten. Den totala utbildningstiden
varierar från 5 till 6 terminer dagskola och från 9 till 10 terminer
aftonskola. I de flesta fallen är lärotiden i dagskola 5 terminer eller densamma
som vid de kommunala tekniska skolorna. Liksom vid dessa sistnämnda
skolor avkortas lärotiden med en termin för de elever, som före
inträdet har inhämtat realskolans kunskapsmått. För studenter avkortas
studietiden med två terminer.

Det synes utredningen icke kunna anses vara något principiellt intresse
i och för sig vare sig från näringslivets och det allmännas eller från ungdomens
synpunkter, att de olikheter i utformningen av kursplanerna, som nu
förefinnes inom gruppen av privata tekniska läroanstalter, ersättes av
likformighet över lag. Det är dock önskvärt, att undervisningens målsättning
på ett realistiskt sätt ställes i relation till de teoretiska förkunskaper
och den praktiska erfarenhet, man kräver av de inträdessökande, ävensom
till kursens längd. Beträffande önskemål angående undervisningen i övrigt
vid nämnda läroanstalter hänvisar utredningen till vad som anförts beträffande
exempelvis undervisningen i svenska, engelska, tyska, samhällslära,
arbetspsykologi och i fackämnena samt angående undervisningsmetoder
m. in. då fråga var om de kommunala tekniska skolorna.

Fyra av de enskilda skolor, som meddelar teknisk utbildning, nämligen
Tekniska institutet i Stockholm (TI), Sundsvalls tekniska skola samt de
praktiska skolorna i Karlskoga och Kristinehamn åtnjuter statsbidrag, varmed
även följer att de står under inseende av överstyrelsen för yrkesutbildning
samt att eleverna kan erhålla studiehjälp. Av dessa anordnar de sist -

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

nämnda skolorna ettåriga tekniska kurser medan Tekniska institutets och
Sundsvalls tekniska skolas huvudkurser omfattar fem terminer.

I de fall, då privat teknisk läroanstalt önskar komma i åtnjutande av
statligt stöd i någon form bör detta enligt utredningens mening kunna
på ansökan beviljas efter prövning i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t.
Storleken av understödet bör anpassas efter det behov, som kan förutses.
Därest vederbörande skola anses kunna erbjuda förutsättningar för en god
undervisning, bör ett understöd som till kommunal teknisk skola kunna
anses motiverat.

Sasom ett villkor för statligt stöd bör gälla, att anstalten vid sina kurser
tillämpar för den ifrågavarande gruppen gällande principiella bestämmelser
angående inträdesfordringar i avseende på ålder, teoretiska kunskaper och
praktik samt beträffande undervisningstidens längd och lärarnas kompetens.
De viktigaste och nödvändiga förutsättningarna för att undervisningens
resultat i stort sett skall bli jämförligt med övriga skolors inom
gruppen borde på så sätt kunna tryggas.

Vederbörande läroanstalt bör emellertid lämnas stor frihet att utforma
undervisningsplanerna. Någon kopiering av tidigare för andra skolor inom
gruppen fastställda planer bör sålunda icke ifrågasättas. Statsunderstöd
till skola eller förmåner av studiehjälp till eleverna bör såsom för närvarande
förutsätta, att skolan ställes under inseende av överstyrelsen för yrkesutbildning.
Överstyrelsen bör därvid bland annat ha att fastställa undervisningsplaner
för skolan. Därmed torde tillräcklig garanti erhållas för att
friheten att på olika sätt utforma undervisningsplanerna vid olika skolor
icke missbrukas, så att utbildningens avsedda standard därigenom äventyras.

Därest privat teknisk skola av ekonomiska skäl eller av någon annan
anledning icke skulle anse det förenligt med dess egna intressen att tilllämpa
de för endera av nyssnämnda grupper gällande allmänna bestämmelserna
i de avseenden, som här nämnts, står det ju alltjämt skolan fritt
att utan offentligt inseende bedriva utbildningsverksamhet helt på det sätt
skolan finner lämpligt. Utredningen anser det dock önskvärt, att även vid
den från statens sida fullständigt okontrollerade undervisningen på detta
område av utredningen framförda synpunkter på utbildningens förutsättningar,
mål och innehåll kunde bli beaktade.

B. Remissyttranden

Åtskilliga myndigheter och organisationer understryker starkt den viktiga
roll, som de kommunala tekniska skolorna spelar inom
teknikerutbildningen, och betydelsen av ett ökat ekonomiskt stöd åt skolorna.
Dylika synpunkter leder länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands och
Kristianstads län till den standpunkten, att frågan om ett förstatligande

V

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

av dessa skolor bör kunna tas under nytt övervägande. Liknande synpunkter
anföres av stadsförbundet och länsstyrelsen i Älvsborgs län. Hässleholmsskolan
förordar däremot bibehållande av det kommunala huvudmannaskapet
men vill i övriga hänseenden ha likställdhet med tekniska fackskolorna.

Beträffande undervisningen vid skolorna har vid remissbehandlingen erinringar
framställts i huvudsak endast av skolorna själva. Katrineholmsskolan
förordar — i syfte att nå en med de tekniska fackskolorna jämförbar
utbildning — uppdelning av utbildningen på en förberedande kurs om
två terminer, direkt byggande på sjuårig folkskola, och därefter en fackkurs
om fyra terminer, uppdelad på en teknikerkurs om två terminer och en
högre fackkurs om två terminer. Även kollegiet vid Örnsköldsviksskolan
uttalar sig i första hand för sex terminers utbildning.

Beträffande lärarlöner och statsbidrag anser statskontoret tillräckliga
skäl ej föreligga att just för dessa skolors lärare genomföra en statlig lönereglering,
varjämte enligt ämbetsverkets mening den vid 1955 års riksdag
genomförda, väsentliga statsbidragsförhöjningen icke bör ytterligare förbättras.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att ett genomförande av
utredningens förslag beträffande statsbidrag icke medför behov av högre
medelsanvisning än det belopp av 1 360 000 kronor, som enligt överstyrelsens
beräkningar för nästa budgetår erfordras vid tillämpning av de vid
1955 års riksdag beslutade bidragsgrunderna.

De av utredningen förordade riktlinjerna för undervisningen vid de
kommunala tekniska aftonskolorna föranleder vissa erinringar
från några skolor. Skolan i Stockholm förordar, att de fyra första
terminerna liksom hittills utformas som en begränsad realskola och tillsammans
med två fackdifferentierade terminer bildar den treåriga teknikerkursen.
Skolan i Norrköping förordar treårig teknikerkurs och femårig
högre fackkurs med gemensam kursplan de fyra första terminerna, varefter
skulle kunna väljas antingen den treåriga linjen (ytterligare två terminer)
eller den femåriga (ytterligare sex terminer). Skolan i Motala ifrågasätter,
om icke teknikerkursen bör omfatta fyra år.

Vad utredningen anfört beträffande de privata tekniska läroanstalterna
har icke föranlett några erinringar av beskaffenhet att
här böra omnämnas.

2. Departementschefen

De tre grupper av läroanstalter, som här är i fråga, har en mycket betydelsefull
funktion inom vårt utbildningsväsende genom att de tillgodoser
den moderna industrin med ett avsevärt antal sådana tekniker, som, utan

78

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 63 år 1956

att behöva vara högskole- eller läroverksingenjörer, likväl måste ha inhämtat
teoretiska tekniska kunskaper för att kunna fullgöra sina uppgifter.
Dessa läroanstalter erbjuder också möjligheter att med folkskolan som
grund förvärva en god teknisk utbildning jämte det ytterligare mått av allmän
bildning, som bör ges jämsides med en fackutbildning. Genom att de
ofta är organiserade med aftonundervisning tillgodoses också det för många
aktuella behovet av att kunna jämsides med förvärvsarbete erhålla teknisk
utbildning till komplettering av det praktiska kunnandet.

Yad jag tidigare anfört om behovet av utbyggnad av de tekniska läroanstalternas
utbildningskapacitet gäller också i lika hög grad förevarande
skolformer. Även här fordras alltså en aktiv planering. Beträffande de icke
statliga skolorna är givetvis det kommunala och privata initiativet särskilt
viktigt, ehuru självfallet de statliga organen skall medverka med råd och
anvisningar såväl i planeringsfrågor som beträffande spörsmål rörande utbildningens
organisation och innehåll m. m. I övrigt är statens viktigaste
uppgift i detta sammanhang att genom statsbidrag ekonomiskt understödja
skolornas verksamhet. Jag delar nämligen utredningens uppfattning, att
den tekniska utbildningen på förevarande stadium icke bör ordnas genom
inrättande av statliga skolor utan genom statsunderstödda kommunala
och privata tekniska läroanstalter. Styrelserna för de kommunala tekniska
skolorna i Hässleholm och Katrineholm har tidigare var för sig gjort framställning
om förstatligande av respektive skola. Vid remissbehandlingen av
utredningens förslag har skolornas huvudmän emellertid icke upprepat
några önskemål i denna riktning. Det är min förhoppning, att med den
väsentliga höjning av statens bidrag, som genomförts från och med innevarande
budgetår — till vilken fråga jag strax återkommer — icke blott
de nu befintliga skolorna skall kunna fortsätta sin framgångsrika verksamhet
utan också ytterligare utbildningsmöjligheter i kommunal och även
privat regi skall kunna ordnas.

Jag har tidigare framhållit värdet av att inom förevarande område av
den tekniska undervisningen erbjudes varierande utbildningsmöjligheter.
Det synes därför icke önskvärt att uniformera utbildningen och göra den
enhetlig för de skiftande skoltyperna. Från olika synpunkter torde det
emellertid vara lämpligt, att vissa normer uppställes för den utbildningsverksamhet,
till vilken det allmänna lämnar bidrag. Dylika normer bör
tjäna till ledning för den fortsatta utformningen av utbildningen. Med hänsyn
till att undervisningen måste fortlöpande anpassas till den tekniska
utvecklingen och industrins skiftande behov av i olika hänseenden tekniskt
utbildad personal, bör riktlinjerna endast avse den allmänna uppläggningen
av undervisningen.

Vad beträffar utbildningstiden vid de kommunala tekniska
skolorna har utredningen förordat bibehållande av den nuvarande läng -

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

den om fem terminer, medan vissa av skolorna uttalat sig för en förlängning
till sex terminer. För egen del anser jag skäl icke föreligga för någon
utsträckning av den nuvarande utbildningstiden. Jag biträder utredningens
förslag, att utbildningen, såsom för närvarande i Hässleholm och Katrineholm,
i regel bör uppdelas på teknikerkurs om tre terminer och en därpå
byggd högre fackkurs om två tenniner. Den, som av någon anledning ej
kan fullfölja hela kursen, har därigenom möjlighet att efter tre terminer få
en avslutad utbildning. Vad utredningen anfört beträffande inträdesfordringar,
praktik, differentiering, ämnesfördelning och liknande spörsmål har
icke givit mig anledning till erinran.

Beträffande statens ekonomiska stöd till de kommunala tekniska skolorna
har utredningen, mot bakgrunden av de före den 1 juli 1955 gällande
statsbidragsgrunderna, föreslagit en väsentlig höjning av statsbidraget och
i samband därmed införande av statliga bestämmelser om tjänste- och lönereglering
för lärarpersonalen. Med anledning därav får jag erinra om att
tanken på ett initiativ till en lönereglering för de olika lärarkategorierna
inom yrkesskoleväsendet avvisades vid 1955 års riksdag (se bland annat
SU 138 s. 72). Någon anledning att nu ändra ståndpunktstagandet i denna
fråga anser jag icke föreligga. Därav följer också, att jag icke finner mig
böra tillstyrka införande av en för de kommunala tekniska skolorna speciell
löne- och tjänstereglering genom statens försorg.

Vad därefter gäller statens ekonomiska bidrag till de kommunala tekniska
skolorna genomfördes, såsom förut angivits, vid 1955 års riksdag en provisorisk
reform, innebärande att dessa skolor skulle tills vidare, i avvaktan
på prövningen av förevarande utredningsförslag, åtnjuta statsbidrag enligt
samma grunder, som i fråga om central yrkesskola gäller för heltidskurser
för handel samt industri och hantverk av övervägande teoretisk karaktär.
För budgetåret 1953/54 beviljades de tre ifrågavarande skolorna statsbidrag
med tillhopa cirka 490 000 kronor, varav cirka 470 000 kronor såsom lönekostnadsbidrag.
För budgetåret 1954/55 — då bidrag till Hässleholmsskolan
utgick enligt vissa förmånligare grunder — uppgick motsvarande bidrag
till cirka 565 000 respektive 525 000 kronor. För innevarande budgetår
torde, med tillämpning av de nya grunderna, det beviljade bidraget komma
att uppgå till sammanlagt cirka 1 305 000 kronor, varav cirka 1 225 000
kronor såsom lönekostnadsbidrag. För nästa budgetår har överstyrelsen beräknat
ett medelsbehov av 1 360 000 kronor för statsbidrag till de tre skolorna.
De nu angivna siffrorna visar, att de vid 1955 års riksdag beslutade
nya bidragsgrunderna fört statsbidraget upp till samma nivå, som utredningen
med sitt förslag om en väsentlig bidragsförbättring åsyftat. Med
hänsyn till att det nu tillämpade statsbidragssystemet således åstadkommer
i stort sett samma ekonomiska effekt, som det av utredningen föreslagna
systemet skulle göra, och då eljest inga skäl föreligger att frångå
det förstnämnda systemet, förordar jag, att de kommunala tekniska sko -

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1956

loma även i fortsättningen, så länge de kan anses ha ställning av centrala
yrkesskolor, skall äga åtnjuta statsbidrag enligt de grunder, som i fråga
om centrala yrkesskolor gäller med avseende å kurser för handel samt industri
och hantverk av övervägande teoretisk karaktär. Upprättas nya kommunala
tekniska skolor, bör det i den ordning, statsbidragsbestämmelsema
anger, ankomma på Kungl. Maj:t att pröva, huruvida skolan skall äga
åtnjuta statsbidrag såsom central yrkesskola.

Vad utredningen förordat beträffande de kommunala tekniska
aftonskolorna föranleder ingen erinran från min sida. Utbildningen
bör således i regel omspänna högst tio terminer, varav teknikerkurs om
sex terminer och högre fackkurs om fyra terminer. Därjämte bör kunna
anordnas bland annat förberedande kurser för inträde vid högre tekniskt
läroverk.

Ifrågavarande skolor åtnjuter för närvarande statsbidrag såsom lokala
kommunala yrkesskolor. Som exempel på effekten av 1955 års statsbidragsreform
kan nämnas, att Stockholms stads tekniska aftonskola för budgetåret
1954/55 beviljades bidrag med cirka 216 000 kronor och att motsvarande
bidrag för innevarande budgetår kan beräknas till cirka 400 000
kronor.

Jag ansluter mig också till vad utredningen anfört och förordat beträffande
privata tekniska läroanstalter. Dylika skolor kan
efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall komma i åtnjutande
av statsbidrag såsom enskilda yrkesskolor, under de villkor som Kungl.
Maj:t och överstyrelsen för yrkesutbildning föreskriver. Enligt gällande
bestämmelser må bidrag utgå högst enligt de för kommunal lokal yrkesskola
gällande grunderna. Skulle fråga uppkomma om tillämpning framdeles
för viss skola, beträffande vilken sådant medgivande icke redan lämnats,
av förmånligare grunder än de sist angivna, bör liksom hittills denna
fråga underställas riksdagens prövning.

Som exempel på den statsbidragsförbättring, som genom 1955 års reform
inträtt också för de privata tekniska läroanstalterna, kan nämnas, att
Sundsvalls tekniska skola och tekniska institutet i Stockholm för budgetåret
1954/55 beviljades statsbidrag med högst 35 650 respektive 77 300
kronor samt att motsvarande bidrag för innevarande budgetår uppgår till
högst 80 000 respektive 150 000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts och förordats hemställer jag,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig förordade riktlinjer beträffande organisation
och undervisning m. m. med avseende å kommunala
tekniska skolor m. fl. tekniska läroanstalter;

b) godkänna av mig förordade grunder för statsbidrag
till kommunala tekniska skolor, att tillämpas tills vidare
från och med redovisningsåret 1956/57.

Kungl. May.ts proposition nr 63 år 1956

81

IV. Den textiltekniska och färgeritekniska
utbildningen

1. Nuvarande organisation

Den textiltekniska utbildningen

Särskilda läroanstalter för textilteknisk utbildning är textilinstitutet i
Borås och Lennings textiltekniska institut i Norrköping. De textiltekniska
gymnasielinjerna är förlagda till de tekniska läroverken i nämnda städer.

Institutet i Borås har för närvarande ingen egentlig huvudman utan
de enskilda personer, som utgör dess styrelse, bär formellt ett personligt
ekonomiskt ansvar för verksamheten. Statsbidrag till denna har utgått
sedan år 1868. I övrigt har omfattande insatser gjorts av Älvsborgs läns
landsting och Borås stad.

Den egentliga textiltekniska utbildningen tillgodoses vid institutet genom
följande kurser:

A. 1-årig kurs för textil- och konfektionsingenjörer

B. 1-årig kurs för spinneritekniker

C. 1-årig kurs för vä verit ekniker

E. 2-årig kurs för väveriledare och dessinatörer

Kurs A avser att meddela textil fackutbildning åt ingenjörer med examen
från högre tekniskt läroverk eller teknisk högskola företrädesvis å
maskinteknisk linje. Vissa förkunskaper i textiltekniska ämnen fordras
därjämte för inträde. Utexaminerade från textil teknisk linje vid de tekniska
gymnasierna i Borås och Norrköping behöver icke komplettera för att
vinna inträde i kursen. Utbildningen är icke specialiserad på olika faser
inom textiltillverkningen såsom spinning, vävning etc. eller på olika branscher
av textilindustrin utan är av allmän textilteknisk karaktär.

För inträde i kursen för spinneritekniker, B, fordras att ha fyllt 17 år
samt kunna styrka minst 1 års praktisk verksamhet inom spinneriföretag.
Elever med realexamen kan erhålla dispens beträffande praktiktidens längd.

Kurs C avser att meddela de fackkunskaper, som fordras av verkmästare
och andra tekniker inom vävnadsindustrin. Inträdesfordringarna är helt
analoga med dem som gäller för kurs B.

Första året av den 2-åriga kursen, E, för väveriledare och dessinatörer
är lika med kurs C. Inträdesfordringarna är därför också desamma för E
och C. Den 2-åriga kursen skiljer sig från den 1-åriga väveriteknikerkursen
huvudsakligen däri, att bindningsläran, dessineringen och jacquardvävnadstekniken
genomgås betydligt grundligare.

Förutom nämnda kurser finns en 1-årig handvävnadskurs (F), samt i
mån av utrymme en praktisk vävkurs i handvävning av valfri längd (G),
vidare en 2-årig kurs för kvinnliga mönsterritare och dessinatörer (H) och
en terminskurs i varukännedom för försäljare inom textilbranschen (K).

För att meddela de fackkunskaper, som erfordras för verkmästare och
direktriser inom konfektionsindustri!! finnes även en 1-årig kurs för konfektionstekniker
(M). Inträdesf ordringar till denna är minst 17 års ålder
samt minst 6 månaders praktik inom konfektionsindustrin.

6 — Hihang till riksdagens protokoll J.9.5G. 1 sand. Nr 63

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

Antalet elever vid institutet har under de fyra läsåren 1950/54 uppgått
till respektive 98, 102, 95 och 90, varav omkring 20 utländska elever årligen.

Statsbidrag till institutet utgår ur ett särskilt förslagsanslag, som för
innevarande budgetår är uppfört med 100 900 kronor (statsliggaren s. 741).
Bidraget utgar med dels hälften av kostnaderna för grundlöner åt föreståndare
(f. n. är dock föreståndargöromålen uppdelade på flera personer med
arvode), tre facklärare, två facklärarinnor (varav en med 7/10 tjänstgöring)
och arvoden åt timlärare (detta belopp är dock 7naximerat) samt för rörligt
tillägg för samtliga befattningshavare, dels med två tredjedelar av kostnaderna
för grundlöner åt en spinnmästare och en vävmästare samt för verksamheten
i allmänhet och för anskaffande av apparatur. Som villkor för
bidraget gäller i huvudsak, att Älvsborgs läns landsting eller annan bidrager
med återstoden av kostnaderna, att befattningshavarna erhåller lön enligt
någon av följande löneklasser, nämligen 33—36 för föreståndaren (om
befattningen är tillsatt), 25—28 för facklärarna och 21—23 för facklärarinnorna
och spinn- och vävmästarna samt att undervisningsskyldigheten för
dessa befattningshavare i regel omfattar minst 24 veckotimmar.

Institutet i Norrköping grundades år 1879 genom en donation.
Skolan åtnjuter statsbidrag sedan budgetåret 1937/38. Bidrag utgår därjämte
från bland annat Norrköpings fabriksförening, Norrköpings stad och
svenska yllefabrikantföreningen.

Vid institutet finnes ett flertal utbildningskurser. Dagkursema är
följande.

A 1. Allmän textilteknisk kurs

A 2. Spinnerikurs

A 3. Väveri- och dessinatörskurs

A 4. Appreturkurs

A 5. Trikåteknisk kurs

A 6. Konfektionsteknisk kurs

A 7. Köpmanskurs

Samtliga A-kurser omfattar ett läsår. De avser att meddela den textil-,
trikå- eller konfektionstekniska utbildning, som fordras av tekniker i olika
befattningar inom respektive industrier ävensom (A 7) av köpmän inom
textilbranschen.

Inträdesfordringarna är att ha fyllt 16 år och ha kunskaper motsvarande
realexamen med minst godkänt betyg i matematik. Styrelsen kan bevilja
viss dispens från nämnda kunskapsfordringar. Minst ett års praktik angives
såsom önskvärd.

Eleverna i den textiltekniska linjen vid tekniska gymnasiet i Norrköping
erhåller sin textila fackutbildning vid institutet i samundervisning
med institutets egna elever i någon av kurserna A 1, A 5 eller A 6. Samläsning
äger även rum i vissa ämnen med eleverna å gymnasiets färgeritekniska
linje och institutets egna elever.

Antalet elever vid institutet har under de fyra läsåren 1950/54 uppgått
till respektive 97, 120, 102 och 85. Häri har inräknats följande antal elever
på den textiltekniska gymnasielinjen vid läroverket, nämligen 22, 21, 18 och
11. Antalet utländska elever har uppgått till 47, 52, 37 och 28.

Statsbidrag till institutet utgår ur ett obetecknat anslag, som för innevarande
budgetår är uppfört med 80 000 kronor (statsliggaren s. 743). Bi -

83

Kungl. Mcij:ts proposition nr 63 år 1956

draget utgår ej efter några bestämda grunder men har de senaste åren i
regel motsvarat cirka 40 procent av godkända nettoutgifter.

På de textiltekniska gymnasielinjerna är differentieringen
avsevärt mycket starkare i Norrköping än i Borås. Detta förhållande
sammanhänger med att man från början följt helt olika planer för
den avsedda textilingenjörsutbildningen på dessa två orter.

Undervisningsplanen för den textiltekniska linjen vid gymnasiet i Borås
utformades under den förutsättningen, att de från densamma utexaminerade
skulle efter den 3-åriga linjen genomgå den 1-åriga kursen vid textilinstitutet
för textil- och konfektionsingenjörer. Totala utbildningstiden
skulle alltså i Borås bli 4 år, räknat från intagningen i gymnasiet. Textilundervisningen
inom ramen för den 3-åriga textiltekniska linjen gavs därför
en mycket begränsad omfattning. I stort sett skulle den textiltekniska fackutbildningen
meddelas under det fjärde årets kurs för ingenjörer. Sedan
erfarenheten visat, att många nöjer sig med gymnasiets 3-åriga kurs, har
textilundervisningen i denna tilldelats större utrymme, men är dock alltjämt
alltför knapphändig för en avslutad fackutbildning.

I Norrköping uppställdes från början såsom en förutsättning vid organiserandet
av den textiltekniska linjen vid gymnasiet att i densamma skulle
till en del under andra och en del under tredje året ingå textilteknisk fackundervisning
enligt den timplan, som vid Lennings textiltekniska institut
tillämpades i dess 1-åriga allmänna A-kurs. Totala utbildningstiden begränsades
sålunda till 3 år. Anordningen betingades organisatoriskt därav,
att den textila fackundervisningen såväl i klass II som i klass III helt förlädes
till textiltekniska institutet, där samläsning kunde äga rum med
institutets egna elever i 1-årskursen. Denna fackundervisning för gymnasiets
elever kunde på så sätt ordnas utan extra kostnad för statsverket.

Den textilundervisning, som ingår i kursen för den textiltekniska linjen
vid gymnasiet i Borås, bestrides helt av lärare (därav en lektor), anställda
vid gymnasiet, medan motsvarande undervisning vid gymnasiet i Norrköping
helt ombesörjes av lärare, som är anställda vid och avlönade av
Lennings textiltekniska institut.

Från och med läsåret 1945—1946 differentierades undervisningen på den
textiltekniska linjen vid gymnasiet i Norrköping på tre studieriktningar
nämligen för allmän textilteknik, trikåteknik och konfektionsteknik.

D en färgeritekniska utbildningen

Den färgeritekniska gymnasielinjen vid tekniska läroverket i Norrköping
inrättades år 1938. Liksom i fråga om den textiltekniska undervisningen
uppehälles också då det gäller fackundervisningen på nämnda linje ett
mycket intimt samband med textilinstitutet i staden.

Sålunda samundervisas eleverna på nämnda linje i de textiltekniska ämnen,
som ingår i deras kurs, med institutets egna elever i dess A-kurser.
För statsverket medför den undervisning, som ordnas på detta sätt, ingen
extra utgift utöver statsbidraget till institutet. Dessutom är undervisningen
i färgeriteknik, som bekostas av gymnasiet, förlagd till institutets lokaler,
där även dess färgeri- och a ppretu ra vdelningar med utrustning får disponeras.
För undervisningen i praktisk färgeriteknik är tillgången till denna
maskin- och apparatutrustning, vilken möjliggör arbete även under driftsmässiga
förhållanden, av största betydelse.

För undervisningen vid den färgeritekniska linjen gäller i övrigt enahanda
bestämmelser, som för (ivriga linjer vid tekniskt gymnasium.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

Antalet elever, som fullständigt genomgått den treåriga utbildningen är
ringa, vårterminerna 1950—54 respektive 2, 3, 0, 6 och 1. Detta förklaras
väl delvis därav, att textilföretagen alltjämt i många fall åtnöjer sig med
tekniker med avsevärt mindre omfattande utbildning, som har en längre
meriterande praktisk verksamhet att åberopa. Rekryteringsbehovet, då
det gäller färgmästarekåren, är också mycket begränsat. Emellertid har
årligen även ett antal specialelever deltagit i undervisningen å färgeriet i
ämnet praktisk färgeriteknik.

2. Förslag och yttranden

A. Utredningen

Den t e x t i 11 e k n i s k a utbildningen

De förslag rörande den textiltekniska utbildningen, som tekniska skolutredningen
framlägger, grundas i huvudsak på en inom Sveriges textilindustriförbund
verkställd utredning i ämnet. Denna har sedan varit föremål
för överläggningar mellan textilinstitutens styrelser, innan skolutredningen
tagit ställning till utredningsmaterialet.

Beträffande utbildningen av textilingenjörer föreslår utredningen,
att de textiltekniska gymnasielinjerna i Borås och Norrköping bibehålies.
Undervisningen i första årskursen bör meddelas vid gymnasiet liksom
undervisningen i de icke textiltekniska ämnena i andra och tredje årskurserna.
Den textiltekniska fackundervisningen bör förläggas till vederbörande
textilinstitut. Därvid bör samundervisning, såvitt det är möjligt,
ordnas med elever i textilinstitutens egna kurser samt i Norrköping även
med elever på den färgeritekniska gymnasielinjen. Utbildningstiden skall
alltså vara treårig. Den textilmekaniska utbildningen bör utan ytterligare
differentiering meddelas på textilteknisk gymnasielinje. Dock bör undervisningen
på de två textiltekniska linjerna i viss grad erhålla en något olika
betoning med hänsyn till att Borås närmast utgör ett centrum för bomullsindustri
och Norrköping för ylleindustri. Textilkemisk ingenjörsutbildning
bör liksom hittills meddelas på särskild gymnasielinje i Norrköping (den
färgeritekniska linjen). Det bör ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning
att fastställa timplaner för utbildningen.

Diplomkurser för vidareutbildning av textilingenjörer bör kunna ordnas
vid de tekniska gymnasierna i Borås och Norrköping i nära samarbete med
respektive institut.

Beträffande utbildningen av t e x t i 11 e k n i k e r m. fl. förordar utredningen,
att ett av institutens styrelser utformat program lägges till grund
för den framtida utformningen av institutens kurser. Enligt styrelsernas
förslag bör följande kurser upprätthållas.

Institutet i Borås

Kurs i spinneriteknik (ettårig) med huvudvikt vid bomulls- och annan
kortfiberspinning såsom bomulls-, imitatgarns- och halvyllespinning.

85

Kungl. May.ts proposition nr 63 år 1956

Kurs i väveriteknik (ettårig) med huvudvikt vid vävning av lättare varor
av bomulls- och sidenkaraktär.

Kurs i dessinering med väveriteknik (tvåårig) med huvudvikt vid dessinering
av varor av bomulls- och sidenkaraktär samt jaquardvävnader.

Kurs i trikåteknik (ettårig).

Kurs i konfektionsteknik (ettårig).

Kurs i handvävnad (ettårig) för kvinnliga elever.

Kurs i textil varukännedom (enterminskurs).

Institutet i Norrköping

Kurs i spinneriteknik (ettårig) med huvudvikt vid ylle- och annan långfiberspinning
såsom kardgarn-, kamgarns- och bastfiberspinning.

Kurs i väveriteknik (ettårig) med huvudvikt vid vävning av tyngre varor
av ylle- och annan långfiberkaraktär.

Kurs i dessinering med väveriteknik (tvåårig) med huvudvikt vid dessinering
av varor av ylle- och annan långfiberkaraktär.

Kurs i färg eri- och appreturteknik (ettårig).

Kurs i konfektionsteknik (ettårig).

Allmän textil förmanskurs (ettårig) för förmän och jämförliga från olika
grenar av textilindustrin.

Allmän textilteknisk kurs (ettårig).

Köpmanskurs (ettårig).

Detta program innebär vissa förändringar i den för närvarande bedrivna
kursverksamheten vid de båda instituten. Den ettåriga kurs för textil- och
konfektionsingenjörer, som för närvarande upprätthålles vid textilinstitutet
i Borås, indrages. Den textiltekniska ingenjörsutbildningen kommer nämligen
att inrymmas inom ramen för den treåriga gymnasielinjen på sätt
tidigare har berörts. Den trikåtekniska undervisningen överflyttas från
Norrköping till Borås. Däremot kommer en konfektionsteknisk kurs att
finnas såväl i Borås som i Norrköping. I Norrköping tillkommer en textil
förmanskurs. Förslaget innebär vidare att dessinatörutbildningen vid institutet
i Norrköping utökas från ett till två år.

Utredningen förutsätter att såsom för närvarande samundervisning mellan
olika kurser ordnas i den utsträckning detta kan ske med hänsyn till
ämnenas art och till antalet elever, som lämpligen kan undervisas samtidigt.
Under sådana förutsättningar synes de föreslagna kursprogrammen ej
böra anses vara för omfattande. Överstyrelsen för yrkesutbildning bör även
beträffande här ifrågavarande kurser ha att efter förslag av institutens
styrelser fastställa timplaner och kursfördelning.

Utredningen behandlar härjämte frågan om en tjänste- och löneregleringför
lärarpersonalen vid textilinstituten samt om ändrade grunder
för statsbidrag till institutens verksamhet.

För den textiltekniska fackundervisningen för gymnasieeleverna bör
instituten få möjlighet att anställa såväl lektorer som adjunkter. För övrig
undervisning bör kunna anställas adjunkter och ämneslärare. Därjämte bör
kunna, liksom nu, anställas ett antal mästare (spinnmästare, vävmiistare
m. fl.) samt kvinnliga facklärare. Utredningen räknar med följande lönegradsplacering
och omfattning av undervisningsskyldigheten: rektor Cb 14
(10—14 veckotimmar), lektor lönegrad 33 eller 31 (20—24 veckotimmar),

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

adjunkter och ämneslärare lönegrad 29 eller 27 (24—30 veckotimmar),
kvinnliga facklärare och mästare lönegrad 21 (24—30 veckotimmar). Antalet
tjänster bör bestämmas av Kungl. Maj:t, i regel i samband med beslut
angående statsbidrag till instituten.

Statsbidragsgrundema bör i fortsättningen vara desamma för båda instituten.
Utredningen — som framhåller att instituten arbetar under ekonomiskt
otillfredsställande och osäkra förutsättningar — föreslår bidrag med
2/3 av kostnaderna för verksamheten i allmänhet, med 2/3 av kostnaderna
för anskaffande av stadigvarande undervisningsmateriel samt med 78 procent
av kostnaderna för lärarlöner och pensionsavgifter.

För nästa budgetår beräknar utredningen — som härvid ej framlägger
förslag om inrättande av nya slag av lärartjänster — följande statsbidrag.

Institutet i Borås

1. Bidrag till verksamheten i allmänhet

Utgifter ..................................... 82 216

Inkomster ................................... 37 500

Nettoutgift .................................. 44 716

2/3 av 44 716 kronor utgör avrundat.................... 29 800

2. Bidrag till anskaffande av stadigvarande undervisningsmateriel,
2/3 av 60 000 kronor .............................. 40 000

3. Bidrag till avlöning åt föreståndare och lärare
Arvode åt föreståndare, biträdande föreståndare och

lärare i spinneriteknik ....................... 23 352

Avlöning åt fem facklärare, två kvinnliga facklärare
(varav en med 7/10 tjänstgöring), en spinnmästare
och en vävmästare...................... 138 912

Arvode åt timlärare ........................... 10 000

Pensionsavgifter .............................. 9 000

181 264

78 procent av 181 264 kronor utgör avrundat............. 141 400

T . . __ , I avrundat tal summa kronor 211 000

Institutet 1 Norrkopmg

1. Bidrag till verksamheten i allmänhet

Utgifter ..................................... 70 436

Inkomster ................................... 21 000

Nettoutgift .................................. 49 436

2/3 av 49 436 kronor utgör avrundat.................... 32 900

2. Bidrag till anskaffande av stadigvarande undervisningsmateriel,
2/3 av 45 000 kronor .............................. 30 000

3. Bidrag till avlöning åt föreståndare och lärare

Avlöning åt föreståndare, tre facklärare, en spinnmästare,
en vävmästare och en konfektionsverkmästare
.................................... 120132

Arvode åt timlärare ........................... 10 000

Pensionsavgifter .............................. 6 000

136 132

78 procent av 136 132 kronor utgör avrundat ............ 106 100

Summa kronor 169 000

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

Utredningen behandlar slutligen frågan om huvudmannaskapet
för textilinstitutet i Borås. Utredningen erinrar därvid om att Älvsborgs
läns landsting den 8 september 1948 beslöt att under vissa förutsättningar
övertaga huvudmannaskapet från och med den 1 juli 1949. I samband
därmed hemställde förvaltningsutskottet hos Kungl. Maj:t om en omprövning
av statsbidragsgrunderna. Framställningen överlämnades till tekniska
skolutredningen för att tas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget.

Utredningen föreslår nu, att Älvsborgs läns landsting skall inträda som
huvudman för textilinstitutet i Borås, och anför i anslutning härtill vidare
bland annat följande.

Därest landstinget åtager sig huvudmannaskapet torde därmed följa
förpliktelser för landstinget att upprätthålla utbildningsverksamheten vid
institutet samt svara för de kostnader för verksamheten, vilka icke täckes
av statsbidrag eller eljest inflytande inkomster. De närmaste villkoren vid
överlåtandet till landstinget av huvudmannaskapet torde böra regleras
genom särskilt avtal. Utredningen föreslår att överstyrelsen för yrkesutbildning
erhåller i uppdrag att efter förhandlingar med landstinget inkomma
till Kungl. Maj:t med förslag till avtal. Det bör ankomma på överstyrelsen
för yrkesutbildning att fastställa reglemente för institutet, i vilket reglemente
bland annat bör ingå bestämmelser angående styrelsens sammansättning
samt den ordning i vilken styrelsens ordförande och övriga ledamöter
skall utses.

Den f ä r g e r i t e k n i s k a utbildningen

Utredningen föreslår efter olika överväganden, att den färgeritekniska
gymnasielinjen i Norrköping bibehålies. Den textiltekniska och
färgeritekniska fackundervisningen på denna linje bör, såsom hittills i stort
sett tillämpats, ombesörjas av textilinstitutet i Norrköping, varvid under
det övervägande antalet timmar samundervisning kan ordnas med övriga
elever i gymnasiet eller textilinstitutet. Timplan bör fastställas av överstyrelsen
för yrkesutbildning. Då jämväl undervisning i appreturteknik
bör ingå i kursen, föreslås gymnasielinjen skola i fortsättningen benämnas
färgeri- och appreturteknisk linje.

För avancerad undervisning i textilkemi och dess praktiska tillämpningar
bör diplomkurs kunna ordnas.

För utbildning av färgeritekniker bör den kombinerade utbildningen
av ordinarie elever och specialelever fortgå som hittills. För att göra
specialelevernas utbildning mera effektiv bör åstadkommas en planmässig
kombination av de färgeritekniska ämnen, som är av betydelse för dessa
elever, och vissa textiltekniska ämnen vid textilinstitutet, så att en ettårig
kurs för färgeritekniker därigenom skapas.

88

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 63 år 1956

B. Remissyttranden

Utredningens förslag beträffande den textiltekniska utbildningen
har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Statskontoret anser den föreslagna organisationen av textilingenjörsutbildningen
lämplig och ändamålsenlig. Vad däremot gäller övrig utbildning
vid instituten påpekar ämbetsverket det sjunkande elevantalet och
finner med hänsyn härtill, att institutens verksamhet icke bör vidgas.
Beträffande lärarlöner och statsbidrag finner sig statskontoret, i avsaknad
av utredning rörande möjligheterna att beskära undervisningen, icke kunna
tillstyrka ändrade bidragsgrunder beträffande Boråsinstitutet. För Norrköpingsinstitutet
bör tillämpas samma grunder som för Boråsinstitutet
samt genomföras en normering av lärarlönerna såsom vid det sistnämnda
institutet. Någon reglering av lärarlönerna härutöver bör enligt ämbetsverkets
mening icke ske.

Lönenämnden ifrågasätter, om icke lektorstjänster, i den mån de erfordras
för gymnasieundervisningen, borde inrättas vid gymnasierna i stället
för vid textilinstituten, där undervisningen i övrigt anses representera
ett lägre stadium än gymnasiestadiet. Vad angår den föreslagna lönegradsplaceringen
för rektorstjänsterna synes det nämnden tvivelaktigt, om man
bör välja Cb 14. I annat sammanhang har nämnden avstyrkt bifall till av
överstyrelsen för yrkesutbildning gjord framställning om uppflyttning av
de manliga facklärarna från löneklasserna 25—28 till 27—30.

Överstyrelsen jör yrkesutbildning, som i allt väsentligt biträder utredningens
förslag, beräknar att den från och med den 1 januari 1955 höjda
lönenivån bör föranleda en höjning av de av utredningen för nästa budgetår
föreslagna statsbidragsbeloppen till 223 400 kronor för institutet i
Borås och till 178 400 kronor för institutet i Norrköping.

Älvsborgs läns landsting vidhåller sitt beslut av den 8 september 1948
att övertaga huvudmannaskapet för Boråsinstitutet, under förutsättning
att utredningens förslag om statsbidrag betraktas som ett minimum. De
närmare villkoren bör regleras genom särskilt avtal.

Mot utredningens förslag beträffande den färgeritekniska utbildningen
har invändningar riktats endast av statskontoret, som med hänsyn
till den ringa anslutningen till den färgeritekniska gymnasielinjen anser
densamma böra nedläggas. Erforderlig utbildning i färgeriteknik bör enligt
ämbetsverkets mening helt förläggas till Norrköpingsinstitutet.

3. Departementschefen

Textilteknisk utbildning av läroverksingenjörer sker nu på gymnasielinjer
vid tekniska läroverken i Borås och Norrköping. Såsom framgar
av den lämnade redogörelsen, följer utbildningen av textilingenjörer

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1956

på dessa två orter helt olika planer. Undervisningen på linjen i Borås har
utformats med utgångspunkt i att den treåriga gymnasieutbildningen skall
kompletteras med genomgång av den ettåriga kursen för textil- och konfektionsingenjörer
vid textilinstitutet i Borås. I Norrköping däremot har
redan från början förutsatts, att i gymnasieundervisningen skall under andra
och tredje åren ingå textilteknisk fackundervisning enligt den timplan,
som tillämpas vid den ettåriga allmänna textiltekniska kursen vid textilinstitutet
i Norrköping. Sistnämnda undervisning för gymnasieeleverna
ombesörjes av textilinstitutet. Medan den fullständiga textilingenjörsutbildningen
i Borås är fyraårig, är den alltså treårig i Norrköping.

Vad utredningen, i nära anslutning till ett förslag av Sveriges textilindustriförbund
och textilinstitutens styrelser, nu förordat, beträffande
utbildningen av textilingenjörer, föranleder ingen erinran från min sida.
Utbildningstiden bör alltså vara treårig och organiseras i stort sett som
den hittills varit ordnad i Norrköping med den textiltekniska fackundervisningen
förlagd till vederbörande institut, medan övrig undervisning meddelas
vid gymnasiet. I största möjliga utsträckning bör samundervisning
ordnas med elever i textilinstitutens egna kurser och, såvitt gäller Norrköping,
även med elever på den färgeritekniska gymnasielinjen. Den textiltekniska
gymnasielinjen bör, i motsats till vad som nu tillämpas i Norrköping,
i fortsättningen icke differentieras ytterligare. En något olika betoning
— i Borås på bomull och i Norrköping på ylle — synes dock ändamålsenlig.

Det av textilinstitutens styrelser framlagda programmet för utbildning
av textiltekniker m. fl. synes onekligen rätt omfattande mot bakgrunden
av det under senare år sjunkande elevantalet vid instituten. Den ändrade
kursfördelningen torde dock medföra en viss rationalisering av utbildningen
och jag anser icke, att man för närvarande bör rikta någon erinran
mot att det föreslagna kursprogrammet lägges till grund för den fortsatta
utformningen av institutens kurser. Självfallet bör dock ej hållas en större
kapacitet än vad som kräves med hänsyn till textilindustrins behov. Jag
vill därför framhålla vikten av att utbildningens differentiering och omfattning
ej blir överdimensionerad och att överstyrelsen i samarbete med
övriga intressenter i denna utbildning uppmärksamt följer utvecklingen
på området. Jag finner också angeläget understryka, att alla möjligheter
till samundervisning mellan olika kurser givetvis skall tillvaratagas.

Beträffande lärarpersonalen vid institutet i Borås gäller för närvarande
såsom statsbidragsvillkor, att befattningshavarna skall åtnjuta lön enligt
vissa bestämda löneklasser samt att de skall ha att meddela undervisning
visst antal veckotimmar. Beträffande lärarpersonalen vid institutet i Norrköping
har inga bestämmelser av detta slag meddelats. Utredningen har
-nu föreslagit, att för lärarpersonalen vid textilinstituten skall genomföras
en tjänste- och lönereglering genom statens försorg. Jag är för egen del

90

Kungl. May.ts proposition nr 63 år 1956

icke beredd att biträda detta förslag och får härutinnan hänvisa bland
annat till mitt ställningstagande i motsvarande fråga beträffande de kommunala
tekniska skolorna. Jag vill för egen del i stället förorda, att det
i fortsättningen överlämnas åt vederbörande huvudmän att reglera personalens
anställnings-, tjänstgörings- och avlöningsförhållanden samt därmed
sammanhängande frågor.

Med hänsyn härtill blir det också möjligt att åstadkomma en förenkling
av statsbidragssystemet. I och för sig skulle det kunna tänkas, att
statsbidraget i fortsättningen ej skulle behöva uppspaltas på olika ändamål,
såsom avlöning, undervisningsmateriel m. m. Med beaktande av avlöningskostnadernas
avgörande inflytande på institutens ekonomiska ställning
synes det dock påkallat, att även framdeles en viss del av statsbidraget
avser avlöningskostnader. Bidragsunderlaget för avlöningsbidraget
bör emellertid kunna normeras för att därigenom bland annat bidragsrekvisitionen
och bidragsredovisningen skall underlättas. Med dessa överväganden
förordar jag följande.

De olika slag av befattningshavare, som bör tas med vid beräkningen
av bidragsunderlaget, bör liksom hittills tills vidare vara föreståndare,
manliga och kvinnliga facklärare, mästare och timlärare. Erfordras att
någon del av den till textilinstituten förlagda textiltekniska fackundervisningen
för gymnasieeleverna bestrides av lektorskompetent lärare, bör,
därest föreståndaren ej ombesörjer denna undervisning eller timlärartjänstgöring
ej kan ordnas, lektor vid vederbörande gymnasium bestrida undervisningen
inom ramen för sin undervisningsskyldighet. Att han därvid kan
få att samtidigt med gymnasieeleverna undervisa andra elever, synes ej
böra möta hinder. Bidragsunderlagen för de tjänster, som skall kunna
ifrågakomma vid instituten, torde böra avvägas till belopp, motsvarande
de kontanta avlöningsförmånerna i vederbörlig ortsgrupp för statstjänstemän
placerade i följande lönegrader och löneklasser: för föreståndare löneklass
37, för facklärare lönegrad 25: 27 samt för kvinnlig facklärare (i handvävning
m. m.) och för mästare lönegrad 21:23. I bidragsunderlaget bör
vidare, förutom erforderligt totalbelopp för timlärararvoden, även inräknas
fortlöpande avgifter till statens pensionsanstalt för pensionering av befattningshavare
i nämnda löneklass respektive lönegrader. Statsbidraget bör
alltså beräknas på nu angivna bidragsunderlag, oavsett storleken av de
förmåner huvudmännen bereder de olika befattningshavarna och oavsett
vilka kostnader som kan uppkomma vid vikariat och dylikt. Som särskilt
villkor för avlöningsbidraget torde blott böra gälla, att befattning, för
vilken bidrag utgår, uppehållits under minst två tredjedelar av det budgetår
bidraget avser. Det bör dock icke möta hinder, att göromålen vid föreståndarbefattning,
såsom för närvarande i Borås, av särskilda skäl uppdelas
på flera personer.

Antalet tjänster liksom bidragsunderlaget för timlärararvoden torde

91

Kungl. May.ts ''proposition nr 63 år 1956

böra fastställas i samband med statsmakternas årliga beslut om anslag
till bidrag åt instituten. För nästa budgetår förordar jag, i överensstämmelse
med utredningens beräkningar, att bidragsunderlagen skall omfatta
följande personal m. m., nämligen för institutet i Borås en föreståndare,
fem manliga facklärare — vilket innebär två nya befattningar — två
kvinnliga facklärare, varav en med 7/10 tjänstgöring, en spinnmästare, en
vävmästare ävensom ett belopp av 10 000 kronor för timlärararvoden samt
för institutet i Norrköping en föreståndare, tre manliga facklärare, en
spinnmästare, en vävmästare och en konfektionsverkmästare ävensom ett
belopp av 10 000 kronor för timlärararvoden.

Statsbidraget i övrigt till instituten torde, såsom utredningen förordat,
lämpligen böra uppdelas på bidrag till verksamheten i allmänhet och bidrag
till anskaffande av stadigvarande undervisningsmateriel. Dessa bidragsposter
bör liksom hittills beräknas på grundval av de bidragsunderlag, som
vid statsmakternas årliga prövning av anslagsfrågan finnes skäliga.

Textilinstituten har sedan länge haft och har alltjämt att brottas med
ekonomiska svårigheter. Jag anser skäligt, att statens bidrag till deras verksamhet
från och med nästa budgetår väsentligt höjes. I detta hänseende
finner jag den bidragsnivå, som utredningen kommit fram till, innebära en
lämplig avvägning av statens ekonomiska åtagande gentemot instituten.
Jag tillstyrker alltså, att bidraget till avlöning bestämmes till 78 procent
av bidragsunderlaget samt att bidragen till verksamheten i allmänhet och
till anskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel bestämmes till två
tredjedelar av bidragsunderlagen. Med utgångspunkt häri kommer jag i
det följande att för nästa budgetår föreslå en höjning av statsanslagen för
bidrag åt institutet i Borås från 100 900 kronor till 225 000 kronor och för
bidrag åt institutet i Norrköping från 80 000 kronor till 180 000 kronor.

Mot bakgrunden av vad jag sålunda förordat anser jag mig ha grundad
anledning antaga, att frågan om huvudmannaskapet för textilinstitutet i
Borås skall få en tillfredsställande lösning genom att detsamma övertages
av Älvsborgs läns landsting. Det torde böra ankomma på överstyrelsen
för yrkesutbildning att efter överläggningar med vederbörande landstingsmyndigheter
inkomma med förslag till de bestämmelser m. m., som bör
meddelas, därest landstinget inträder som huvudman för institutet.

Antalet elever på den färgcritekniska gymnasielinjen vid tekniska
läroverket i Norrköping har under senare år varit ringa. Statskontoret
har med hänsyn härtill föreslagit, att linjen nedlägges och att utbildningen
i färgeriteknik helt förlägges till textilinstitutet i Norrköping. Med
hänsyn till att under det övervägande antalet undervisningstimmar samundervisning
kan ordnas med andra elever vid gymnasiet och textilinstitutet
och med beaktande av att specialelever i färgeriteknik också deltager
i undervisningen anser jag emellertid, att linjen bör tills vidare bibehållas.

92

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 63 år 1956

Därest till påbörjande av utbildning på linjen något år mindre än fem elever
anmäler sig, torde dock för anordnande av undervisning på linjen böra
inhämtas Kungl. Maj:ts eller, om Kungl. Maj:t så föreskriver, överstyrelsens
för yrkesutbildning medgivande.

Vad utredningen föreslagit beträffande uppläggningen av den färgeritekniska
utbildningen föranleder i övrigt ingen erinran från min sida. Gymnasielinjens
benämning torde alltså böra ändras till färgeri- och appreturteknisk
linje. Samundervisning med elever på andra linjer och med textilinstitutets
elever bör äga rum i största möjliga utsträckning. Förslaget att
genom en kombination av undervisning i ett antal ämnen på den färgerioch
appreturtekniska gymnasielinjen och undervisning i vissa textil tekniska
ämnen vid textilinstitutet åstadkomma en ettårig kurs för specialelever,
kurs för färgeritekniker, synes mig ändamålsenligt.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig förordade grunder för den textiltekniska
utbildningen;

b) godkänna av mig förordade grunder för statsbidrag
till textilinstitutet i Borås och Lennings textiltekniska
institut i Norrköping, att tillämpas tills vidare från och
med redovisningsåret 1956/57;

c) godkänna av mig förordade grunder för den färgeritekniska
utbildningen.

V. Utbildning av maskinister för stationära
värmeanläggningar m. m.

1. Hittillsvarande utbildningsmöjligheter m. m.

I direktiven för tekniska skolutredningen anfördes bland annat, att sammansättningen
av den landanställda maskinpersonalen i utbildningshänseende
vore mycket heterogen, till stor del beroende på att någon speciell
utbildning av landmaskinister icke funnes. Utredningen borde undersöka
behovet av en speciell utbildning för landmaskinister och huru den lämpligen
borde anordnas. Det borde beaktas, att från flottan avgående fast
anställda med maskinutbildning ofta finge anställning som landmaskinister
och att kompletteringskurser måhända behövdes för att tillgodose de speciella
kompetenskrav, som ställdes på landmaskinister.

Maskinbefälet i arbetsledarställning vid de större kraft- och värmeanläggningama
rekryteras till stor del från sjömaskinistkåren, som erhåller
sin tekniska utbildning vid sjöbefälsskolorna eller marinens skolor. Den

93

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 63 år 1956

maskintekniska linjen vid förstnämnda skolor omfattar dels förberedande
klass, maskinteknikerklass (38—40 veckor) och sjöingenjörsklass (38—40
veckor), dels maskinistklass (16 veckor). Vid skolorna avlägges maskinistexamen,
maskinteknikerexamen och sjöingenjörsexamen. Vid statens fasta
maskinanläggningar kräves i princip sjöingenjörsexamen jämte viss installatörskompetens
för anställning å tjänst i 21, 20 eller 18 lönegraden,
maskinteknikerexamen för anställning å tjänst i 15 lönegraden samt maskinistexamen
för anställning å tjänst i 13 lönegraden.

Särskild utbildning för landmaskinister har tidigare varit anordnad.
Under åren 1906—1945 upprätthölls i Göteborg en landmaskinistkurs, omfattande
till en början ett år med dagundervisning, därefter två läsår om
vartdera 30 veckor med dagundervisning och senare tre år med aftonundervisning.
Under åren 1931—39 ordnades vid yrkesskolorna i Stockholm
yrkeskurser för landmaskinister, utformade som aftonkurser om till en början
fyra terminer och senare fem terminer.

Den enda speciellt på maskinistutbildning för landanläggningar inriktade
fackutbildning, som för närvarande finnes att tillgå i landet, är den teoretiska
undervisning, som korrespondensinstituten erbjuder på detta område.

I 1956 års statsverksproposition, bilagan För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, har i samband med behandlingen av spörsmålet om behovet
av maskinpersonal vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m.
(s. 23) förordats anordnande vid nämnda sjukhus av vidareutbildning för
eldare m. fl.

2. Förslag och yttranden

A. Utredningen

För att utröna behovet av särskilda utbildningsmöjligheter för landmaskinister
har utredningen riktat vissa förfrågningar i ämnet till fortifikationsförvaltningen,
stadsförbundet, landskommunernas förbund och landstingsförbundet.

Fortifikationsförvaltningeii har därvid uttalat, att nuvarande utbildningsmöjligheter
icke bereder försvaret några svårigheter att rekrytera
maskinbefäl för landanläggningar. Fortbildnings- och kompletteringskurser
vore emellertid tacknämligt för dem, som vill utbilda sig till maskinbefäl
å landanläggningar utan att därför behöva offra tid på sjöpraktik.

Stadsförbundet har meddelat, att det förefölle som om de kommunala
förtroendemän och tekniska chefstjänstemän, med vilka förbundet diskuterat
frågan, icke hade den uppfattningen, att nuvarande förhållanden vore
otillfredsställande.

Landskommunernas förbund har anfört, att de mindre anläggningar, varom
är fråga i landskommunerna, förmodas kunna hjälpligt skötas med
hjälp av den instruktion, som ges av installatörer och leverantörer.

Landstingsförbundet har framhållit, att tillgången på personal med föreskriven
kompetens undantagslöst varit god. Emellertid anses enbart sjömaskinistutbildning
cj utgöra en i alla avseenden tillräcklig teoretisk utbildning
för maskinpersonalen vid landstingens anstalter. Endast tre landsting
har dock velat förorda speciell utbildning av landmaskinister. Övriga
landsting anser, att sjöingenjörs- respektive sjömaskinistexamen utgör

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

en lämplig och tilllräcklig grundutbildning men att därutöver föreligger
behov av särskilt anordnade kompletteringskurser, bland annat avseende
handhavandet av elektrisk och sanitetsteknisk apparatur.

Utredningen konstaterar, att det årliga rekryteringsbehovet av landmaskinister
är relativt litet och att det knappast kan anses föreligga några
oöverkomliga svårigheter att till lediga befattningar förvärva maskinister
med erforderlig kompetens. Även om en särskild fackutbildning för landmaskinister
ordnades, skulle därifrån utexaminerade säkerligen få räkna
med en stark konkurrens om platserna från sjöingenjörer och annan maskinistpersonal
med omfattande praktisk erfarenhet från maskintjänst ombord.
För att kunna göra sig gällande i en sådan konkurrens måste de å
särskild facklinje utbildade landmaskinisterna ha en lika omfattande teoretisk
och praktisk utbildning som motsvarande sjömaskinistpersonal. Det
kan starkt ifragasättas, om en omfattande, flerårig specialutbildning kan
anses stå i rimligt förhållande till de starkt begränsade anställningsmöjligheter
inom facket, vilka erbjuder sig för den, som genomgått en dylik utbildning,
till skillnad mot de betydligt vidare framtidsutsikterna för dem, vilka
avlagt examen, som leder till behörighet såsom sjömaskinist. I fråga om
en särskild, längre grundutbildning för landmaskinister kan även göras den
erinran, att tillkomsten av en dylik utbildningslinje knappast skulle kunna
på ett lämpligt sätt tillgodose det behov, som kan anses föreligga att bereda
möjlighet till vidareutbildning för det stora antalet eldare och värmeskötare
utan teoretisk maskinistkompetens, som är anställda framför allt
vid mindre anläggningar.

Förutsättningarna för att på nu antydd väg komma till en lämplig lösning
av denna utbildningsfråga torde vara ganska små. Det synes icke lika
vanskligt att komma till en lösning av frågan, om man släpper tanken på en
parallell till sjöbefiilsskolornas kurser i form av en särskild direkt utbildningslinje
fram till motsvarande kompetens för tjänst vid stationära anläggningar
och i stället endast tar sikte på att söka skapa teoretiska k o m p 1 e tteringsmöjligheter
för redan anställd, praktiskt dugande maskinpersonal.
Det totala årliga rekryteringsbehovet av kvalificerade landmaskinister
är icke så stort att det motiverar att mer än en kompletteringskurs
upprätthålles i landet. Denna synes då böra ha formen av heldagskurs.
Kursens ändamål skall främst vara att bereda en kompletterande teoretisk
utbildning för redan vid kraft- och värmeanläggningar anställd, praktiskt
erfaren personal. Utbildningstiden måste hållas kort, om det från ekonomiska
synpunkter skall bli motiverat och möjligt för de intresserade inom
ifrågavarande personal att skaffa sig denna utbildning.

Utredningen föreslår efter dessa överväganden, att en maskinistkurs
om fyra månader försöksvis anordnas. Lämpligen bör kursen kunna
förläggas till en kommunal teknisk skola eller till eu kommunal yrkesskola.

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

På grund av den utpräglade riksskolekaraktär, som en dylik kurs får, föreslår
utredningen att den helt bekostas av statsmedel. Förläggningen av
kursen måste, om den skall förläggas till en kommunal läroanstalt, föregås
av överläggningar med skolans huvudman. Det synes böra ankomma på
överstyrelsen för yrkesutbildning att föra dessa överläggningar och därefter
föreslå förläggningsplats i samband med att erforderligt statsbidrag utverkas.

Timplanen för kursen bör omfatta 40 veckotimmar, fördelade på matematik,
fysik och kemi, materiallära, maskinteknik med värme- och sanitetsteknik,
elektroteknik, svenska och samhällslära. För inträde bör krävas
minst tre års praktik från skötsel av värmeanläggningar samt vissa förkunskaper
i svenska och matematik. Studiehjälp bör kunna utgå enligt
samma grunder som tillämpas för vissa andra fackkurser.

Kursen bör avslutas med examen, som vid tillsättning av landmaskinistbefattningar
bör tillmätas åtminstone samma kompetensvärde som
maskinistexamen vid sjöbefälsskola. De, som utan att ha genomgått dylik
kurs förvärvat teoretiska insikter genom exempelvis korrespondensundervisning,
bör kunna få deltaga i examen som privatister. Det synes böra
ankomma på överstyrelsen att utarbeta förslag till bestämmelser angående
kompetensprövningen för privatister.

B. Remissyttranden

Utredningens förslag har i de flesta remissyttrandena tillstyrkts eller
lämnats utan erinran.

Byggnadsstyrelsen anser det värdefullt om kompetensprövningen kunde
vidgas till att omfatta ett par högre grader av landmaskinister, ungefär
motsvarande sjöbefälsskolornas maskintekniker och sjöingenjörer.

Arbetsledarförbundet har i princip ej frångått ett av förbundet tidigare
framlagt förslag om tvåårig utbildning, men då detta ej för närvarande
torde kunna genomföras, vill förbundet ej motsätta sig bifall till utredningsförslaget.
Kurstiden bör dock utsträckas till sex ä åtta månader.

Statskontoret och kommerskollegium avstyrker förslaget. Statskontoret
finner behov av kursen icke föreligga. I vart fall bör enligt ämbetsverkets
mening statsbidrag till kursen ej utgå med högre belopp än som gäller beträffande
yrkesskolkurs. Kommerskollegium framhåller, att tidigare utbildningsförsök
icke lett till avsett resultat och att behovet av landmaskinister
med högre kompetens hittills kunnat tillgodoses genom anställning av sjömaskinister.

3. Departementschefen

Den enda speciella utbildning av landmaskinister, som för närvarande
finnes att tillgå, utgöres av de kurser, som korrespondensinstituten ordnar.
Landmaskinistbefattningar av olika slag rekryteras i allmänhet från sjö -

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

maskinistkåren, och de olika examina vid sjöbefälsskolorna har kommit att
bli normerande för kompetensvillkoren för de högre maskintjänsterna vid
såväl statens som landstingens fasta kraft- och värmeanläggningar. I utbildningen
vid sjöbefälsskolorna och marinens skolor ingår givetvis moment,
speciellt avseende sjötjänsten, medan å andra sidan, enligt vad som
från vissa håll anförts, för landmaskinister erfordras en del ytterligare kunskaper,
i exempelvis elinstallationsteknik och sanitetsteknik, utöver vad
som ingår i nämnda skolors kurser. Mot bakgrunden härav har vid olika
tillfällen ifrågasatts, att en särskild grundläggande fackutbildning för landmaskinister
skulle anordnas.

Enligt min mening har utredningen anfört övertygande skäl mot att en
dylik speciell grundläggande fackutbildning för landmaskinpersonal skulle
komma till stånd i nuvarande läge. Enligt vad som upplysts från vederbörande
huvudmän föreligger för närvarande inga svårigheter att med det
jämförelsevis ringa årliga nyrekryteringsbehovet förvärva personal med
erforderlig kompetens i de fall, där sådan är särskilt föreskriven. Anordnande
av en ett- eller tvåårig grundutbildning för landmaskinister skulle, såsom
utredningen påpekat, icke heller på lämpligt sätt tillgodose behovet av
vidareutbildning för det stora antalet eldare och värmeskötare utan teoretisk
maskinistkompetens.

För att skapa möjligheter till kompletterande teoretisk utbildning för
redan anställd, praktiskt erfaren landmaskinpersonal har nu utredningen
föreslagit, att en maskinistkurs om fyra månader skall försöksvis anordnas.
Jag vill understryka, att utredningen därmed icke åsyftat att tillgodose behovet
av sådana kompletterings- och fortbildningsmöjligheter beträffande
olika tekniska specialiteter, som bland andra landstingsförbundet tidigare
efterlyst. Kortare kurser i detta syfte har numera anordnats bland annat
vid statens hantverksinstitut. Dylika kurser synes böra i mån av behov
anordnas även i fortsättningen. Den av utredningen föreslagna kursen
skall ha till ändamål att leda fram till en landmaskinistexamen med
åtminstone samma kompetensvärde som maskinistexamen vid sjöbefälsskola.
Vad utredningen anfört rörande kursens innehåll och organisation
samt examen m. m. har icke givit mig anledning till några principiella
invändningar. Frågan om anordnande av en försökskurs och av landmaskinistexamen
bör enligt min mening bli föremål för närmare prövning
av statsmakterna på grundval av det konkreta förslag, som det torde böra
ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att framlägga i anslutning
till de av utredningen uppdragna riktlinjerna. Därvid bör emellertid en
lucka i det av utredningen förebragta materialet fyllas. Jag syftar på frågan,
i vilken utsträckning det från såväl det allmännas som den enskildes
synpunkter kan anses föreligga ett verkligt behov för framtiden av denna
speciella utbildningsviig för landmaskinister vid sidan av sjöbefälsskolornas

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

och marinskolornas maskinistutbildning. Rent allmänt kan väl detta icke
behöva betvivlas, men de av fortifikationsförvaltningen, landstingsförbundet
och kommunförbunden till utredningen lämnade uppgifterna synes å
andra sidan knappast ge särskilt belägg för behovet av en kursutbildning
med den av utredningen förordade målsättningen. I detta hänseende torde
överstyrelsen böra i samråd med vederbörande myndigheter och representanter
för övriga huvudmän verkställa ytterligare undersökningar, innan
slutlig ställning tages till frågan om anordnande av en försökskurs m. m.

VI. Utbildning av lärare för tekniska undervisningsanstalter 1.

Nuvarande utbildning

Med hänsyn till att undervisningen vid de tekniska läroanstalterna omfattar
såväl allmänna skolämnen som tekniska eller handelstekniska och
ekonomiska fackämnen har dessa skolor behov av dels lärare med vederbörlig
akademisk examen, dels lärare med ingenjörs- eller arkitektutbildning,
dels ock lärare med handelsteknisk utbildning.

Kompetensfordringarna beträffande de akademiskt utbildade lärarna är
desamma som vid de allmänna gymnasierna. Detta gäller givetvis även
deras pedagogiska utbildning. I fråga om lärare i tekniska och ekonomiska
ämnen har dessa i allmänhet civilingenjörs- eller civilekonomexamen.
Några bestämda krav på att de därjämte skall ha pedagogisk utbildning
är emellertid icke uppställda.

Under senare år har åtgärder vidtagits för att bereda sistnämnda lärargrupper
tillgång till pedagogiska utbildningskurser. Bland överstyrelsens
för yrkesutbildning kurser för olika lärarkategorier finnes numera även en
pedagogisk kurs för lärare vid högre tekniska läroverk m. fl. läroanstalter.
Kursen anordnas som feriekurs, uppdelad på två sommarferier, omkring
två veckor första perioden och tre veckor andra perioden. Två fullständiga
kurser har hittills ordnats och fullföljts av ett 40-tal lärare. Deltagarna har
till övervägande del utgjorts av lärare vid tekniska läroverk, medan ett
mindre antal kommit från kommunala tekniska skolor och textilinstitut.
Kursen omfattar föreläsningar, seminarieövningar, träningslektioner, filmvisning,
studiebesök m. m. I kursen ingår ämnesområden såsom psykologi,
pedagogik, undervisningsmetodik, undervisningsfilm, tal- och röstvård
m. m. Över genomgången kurs utfärdar överstyrelsen betyg. Därvid betygsättes
ett prov i psykologi och pedagogik.

För fortbildning i tekniska specialiteter och utbildning i speciell metodik
har för ifrågavarande lärare hittills anordnats två kortare kurser, den ena
i företagsekonomi och den andra i stålbehandling.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 03

98

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 63 år 1956

2. Förslag och yttranden

A. Utredningen

Enligt utredningens mening bör åtminstone tills vidare icke uppställas
några krav på pedagogisk lärarutbildning såsom behörighetsvillkor för
sökande till lärarbefattning till fackämne vid här ifrågavarande läroanstalter.
Det är av utomordentlig vikt, att den tekniska utbildningen alltjämt
kan bygga på den fond av praktiskt kunnande, som vederbörande facklärare
genom personliga praktiska erfarenheter har förskaffat sig. Med
hänsyn till att de fördelar, som läraranställningen har att erbjuda, i många
fall icke är tillräckligt konkurrenskraftiga, är urvalsmöjlighetema vid lärarrekryteringen
redan för närvarande så pass begränsade, att man bör undvika
den ytterligare begränsning, som skulle följa genom att som behörighetsvillkor
uppställa krav även på pedagogisk utbildning.

En lärarutbildning, som främst syftar till att meddela psykologiskpedagogisk
kunskap och kännedom om praxis vid tillämpningen av olika
studieformer, är emellertid nödvändig också för de lärare, som här är i
fråga. Enligt utredningens mening bör de lärare, som efter något eller några
års lärartj änstgöring visar sig lämpliga för och intresserade av att fortsätta
lärarbanan, samtliga genomgå en pedagogisk utbildningskurs. Med tanke
bland annat på de rekryteringssvårigheter, som skulle bli följden, om en nu
obefintlig spärr i form av obligatorisk lärarkurs skulle införas, synes dock
tiden ännu knappast vara inne för att göra lärarkursen obligatorisk.

Från vissa håll har förordats, att den senare kursperioden skulle förläggas
till tekniskt läroverk för att ge större möjligheter till praktisk pedagogisk
utbildning. Utredningen anser emellertid icke, att detta förslag kan
realiseras för närvarande. De lärare, som skulle kunna tänkas tjänstgöra
som handledare, saknar själva i de allra flesta fall särskild pedagogisk
skolning, och även om de genom omfattande lärarverksamhet förvärvat
framstående undervisningsskicklighet, torde man icke kunna räkna med
att de skall kunna systematiskt handleda andra i pedagogiskt hänseende.

Utredningen förordar, att överstyrelsen även fortsättningsvis anordnar
frivilliga pedagogiska kurser för lärare vid de högre tekniska läroverken
m. fl. läroanstalter med i stort samma omfattning och innehåll som hittills.
För att tillgodose behovet av vägledning i fackhänseende i de olika fackämnena
bör anordnas särskilda informationskurser, överläggningar och
övningar. Det synes utredningen önskvärt, att allmänna pedagogiska frågor
oftare än nu upptas till behandling vid de överläggningar, som sker i
samband med överstyrelsens inspektionsbesök vid de olika skolorna. Möjlighet
att inställa undervisningen för att ge lärarna tillfälle att deltaga i
s. k. pedagogdagar bör finnas även vid de tekniska läroverken.

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956
B. Remissyttranden

I åtskilliga remissyttranden understrykes vikten av att lärarna erhåller
en god pedagogisk utbildning. Arbetsgivareföreningen och industriförbundet
finner önskvärt, att den pedagogiska utbildningen göres obligatorisk.
Yrkesskolföreningen ifrågasätter, om inte genomgång av den nuvarande
pedagogiska kursen bör vara behörighetsvillkor för ordinarie lärartjänst
vid tekniskt läroverk. Skolöverstyrelsen framhåller, att den nuvarande
kursen är otillräcklig och endast kan ge pedagogisk fortbildning, medan en
grundutbildning måste ges under pågående läsår med möjlighet till auskultation
och undervisningsövningar.

3. Departementschefen

Jag får först erinra om att frågan om utbildning av lärare för yrkesskolornas
behov behandlades vid 1955 års riksdag i anledning av propositionen
1955: 139 angående utbyggnad av yrkesutbildningen. Denna fråga är nu
under ytterligare utredning i vissa hänseenden genom att de enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 30 september 1955 tillkallade sakkunniga för
utredning om yrkesutbildningens centrala ledning senare erhållit i uppdrag
att också utreda vissa av skolöverstyrelsen väckta spörsmål rörande rekrytering
och utbildning av lärare i yrkesämnen, främst med tanke på enhetsskolans
klass 9 y.

Liksom tekniska skolutredningen kan jag begränsa mina överväganden
här till frågan om den pedagogiska utbildningen av de lärare vid tekniska
läroanstalter, beträffande vilka inga krav nu uppställes på dylik specialutbildning
för läraryrket. Det gäller alltså lärarna i de tekniska fackämnena.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har först under senare år
vidtagits åtgärder för att bereda dessa lärare pedagogisk utbildning. Utbildningen
ges i form av en feriekurs, uppdelad på två sommarferier, med en
kurstid av i regel fem veckor, varav två veckor i den första perioden och
tre veckor i den andra perioden. Kursen är avsedd för lärare, som redan
är anställda vid ifrågavarande läroanstalter. Kursens ändamål är att ge
en allmänt pedagogisk utbildning för lärare i tekniska fackämnen. Som en
kombination av fortbildning i tekniska specialiteter och utbildning i speciell
fackundervisningsmetodik har därjämte hittills anordnats två kortare
kurser.

Det kan ingalunda sägas, att utformningen av den pedagogiska utbildningen
för ifrågavarande lärare nu är tillfredsställande. En särskild yrkesutbildning
med sikte på läraryrket är från principiella synpunkter givetvis
lika önskvärd för dessa lärare som för exempelvis lärarna vid de allmänna
läroverken och de högre kommunala skolorna. Som ett mål för

100

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 63 år 1956

utformningen av den pedagogiska utbildningen av lärarna vid de tekniska
läroanstalterna kan därför mycket väl uppställas anordnandet under pågående
läsår av en pedagogisk grundutbildning för läraraspiranter med tillfällen
till auskultationer och övningsundervisning.

Det brister emellertid i de grundläggande förutsättningarna för att kunna
i dagens läge realisera en dylik målsättning. En pedagogiskt utbildad
lärarkår med kompetens att kunna handleda läraraspiranter i pedagogiska
hänseenden har ännu icke hunnit växa fram i tillräcklig omfattning vid de
läroanstalter, det här gäller. Därtill kommer vissa ytterligare skäl, som
utredningen påvisat. Det är för den tekniska utbildningens bedrivande
av särskild vikt, att läraren besitter ett stort mått av praktiska erfarenheter
i det fack undervisningen avser. Läraryrkets dragningskraft är i
många fall ej tillräckligt stor för att ge några större urvalsmöjligheter vid
rekryteringen till lärartjänsterna. Skulle krav på pedagogisk lärarutbildning
uppställas såsom behörighetsvillkor vid sidan av fordran på kvalificerad
fackutbildning och tillräcklig praktik, skulle detta, såsom utredningen
framhållit, i nuvarande läge otvivelaktigt ytterligare beskära urvalsmöjligheterna.
Jag delar därför utredningens uppfattning, att tills vidare icke bör
uppställas några krav på pedagogisk lärarutbildning såsom behörighetsvillkor
för sökande till lärarbefattning i fackämne vid ifrågavarande läroanstalter.
Ett givet önskemål är däremot, att alla de, som efter någon tids
lärartjänstgöring visar sig lämpliga och intresserade för en fortsatt lärarbana,
genomgår den pedagogiska utbildning, som vid varje tillfälle står till
buds. Att denna utbildning ännu så länge icke bör göras obligatorisk för
lärarkåren, är enligt min mening ett riktigt ställningstagande från utredningens
sida.

Mot bakgrunden av vad jag nu anfört synes det mig stå klart, att man
tills vidare måste fortsätta på den inslagna vägen att årligen ordna en
central pedagogisk utbildning i form av feriekurs. För närvarande torde
erfarenhetsmaterialet vara alltför begränsat för att några bestämda riktlinjer
för den fortsatta utformningen av denna kursverksamhet skall kunna
uppställas. Jag vill emellertid understryka vikten av att överstyrelsen för
yrkesutbildning uppmärksamt följer denna fråga och vidtager de åtgärder
för effektivisering av verksamheten, vartill de försatta erfarenheterna kan
ge anledning. Särskilt bör iakttagas möjligheterna att så småningom kunna
förlägga åtminstone vissa partier av kursen i anslutning till pågående undervisning
vid någon läroanstalt i syfte att därigenom förbättra möjligheterna
till praktisk lärarutbildning.

Att lärarna i tillräcklig omfattning kommer att utnyttja kursverksamheten
för att komplettera sin övriga utbildning tar jag för givet. Men det är
angeläget, att lärarna också på annat sätt får stöd i sina viktiga arbetsuppgifter.
Varje tillfälle till överläggningar och orientering i pedagogiska frågor
bör begagnas, bland annat i samband med överstyrelsens inspektionsverk -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

samhet. Möjlighet att inställa undervisningen för att ge lärarna tillfälle
att deltaga i s. k. pedagogdagar bör införas vid de tekniska läroverken.
Vid de tekniska skolorna finnes redan denna möjlighet enligt yrkesskolstadgan.
Överhuvudtaget är det viktigt att väcka och vidmakthålla ett
levande intresse för pedagogiska frågor och pedagogisk reformverksamhet.
Jag erinrar i detta sammanhang om att jag i det föregående i samband med
behandlingen av frågan om undervisningen vid de tekniska läroverken förordat
försöksverksamhet under överstyrelsens ledning i syfte att utröna
lämpliga undervisningsformer för olika ämnesområden.

Ett ytterligare led i den pedagogiska verksamheten utgöres av de kortare
kurser, som på senare tid anordnats i syfte att ge fortbildning rörande
tekniska specialiteter och utbildning i speciell undervisningsmetodik för
olika fackämnen. Det synes angeläget, att denna kursverksamhet fortsätter
i tillräcklig omfattning.

Anslag för nästa budgetår till yrkespedagogisk reformverksamhet och
till utbildning av lärare vid yrkesundervisningen har äskats i 1956 års
statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln p. 296 och 312. Under
det sistnämnda anslaget har beräknats medel bland annat till den centrala
pedagogiska kursen och till tre kortare kurser av nyss berört slag. Enligt
vad jag inhämtat, avses att vid de senare kurserna behandla följande ämnesområden,
nämligen tele- och radarteknik, kemiska analysmetoder respektive
arbetsstudieteknik.

VII. Anslagsberäkningar för budgetåret 1956/57

1. överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar

Anslag Nettoutgift

1954/55 ............................ 1 232 000 1 257 182

1955/56 (statsliggaren s. 727) .......... 1 348 000

1956/57 (förslag) ..................... 1 553 000

Överstyrelsen för yrkesutbildning hemställer i sina ordinarie äskanden,
att anslaget för nästa budgetår höjes med 340 000 kronor. Höjningen betingas,
förutom av automatiska utgiftsökningar å i runt tal 127 000 kronor,
av följande förslag:

1) uppflyttning av ämbetsverkets chef från överdirektör i Cp 17 till generaldirektör
i Cp 19,

2) två nya förste konsulenttjänster i Ce 31 (maskinteknik och byggnadsteknik,
andra byrån),

3) en ny förste konsulenttjänst i Ce 31 (språkundervisning, tredje byrån),

102

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 63 år 1956

4) uppflyttning av en förste byråingenjörstjänst från Ca 27 till Ca 29
(andra byrån),

5) uppflyttning och ordinariesättning av en förste byråingenjörstjänst
från Ce 27 till Ca 29 (femte byrån),

0) förändring av en teknisk assistent tjänst i Ce 25 till förste byråingenjörstjänst
i Ce 27 (fristående sektionen),

7) en ny konsulenttjänst i Ce 27 i stället för konsulentarvode å 3 600
kronor (hemslöjdsundervisning, fjärde byrån),

8) förändring av tre amanuenstjänster till förste byråsekreterartjänster
i Ca 27,

9) en ny konsulenttjänst i Ce 25 (sömnadsundervisning, fjärde byrån),

10) två nya amanuenstjänster i reglerad befordringsgång,

11) en ny kanslibiträdestjänst i Ca 11,

12) en ny expeditions vakttjänst i Ce 10,

13) uppflyttning av en expeditionsvakttjänst från Ca 10 till Ca 11,

14) tre nya skrivbiträdestjänster i reglerad befordringsgång,

15) höjning av arvoden till examensombud vid högre tekniska läroverk,

16) höjning med 5 000 kronor av anslagsposten till arvoden och särskilda
ersättningar till inspektörer och sakkunniga biträden m. m. (nu 37 200
kronor).

Av överstyrelsens framställning inhämtas bland annat följande.

2. I sitt betänkande om yrkesutbildningen (SOU 1954: 11) har 1952 års
yrkesutbildningssakkunniga framhållit nödvändigheten av ett intimt samarbete
mellan skola och näringsliv vid utformningen av yrkesundervisningen.
De sakkunniga har påpekat, att för att kontakten på ett tillfredsställande
sätt skall kunna uppehållas inom området industri och hantverk
erfordras utöver nuvarande befattningshavare även två heltidsanställda
konsulenter, en för metallyrken och en för trä- och byggnadsyrken, varigenom
den pedagogiskt konsulterande verksamheten delas upp på större
yrkesgrupper.

Överstyrelsen, som delar den av sakkunniga framförda uppfattningen
om behovet av en förstärkning av överstyrelsens arbetskrafter inom de
berörda områdena, anser att det även i fråga om den tekniska utbildningen
vjd de högre tekniska läroverken samt de kommunala och enskilda tekniska
skolorna erfordras motsvarande kontakter mellan skola och näringsliv
samt en av överstyrelsen ledd pedagogisk konsulterande verksamhet.
Det torde vara möjligt att vid en uppdelning av ämnesområdena även här
på en huvudsakligen på det maskintekniska området inriktad fackman och
en fackman, representerande byggnadstekniska området, förena den konsulterande
verksamheten å ena sidan inom den maskintekniska utbildningen
vid berörda skolor och yrkesskolutbildningen inom metallyrkena och å
andra sidan den byggnadstekniska utbildningen på det högre stadiet med
yrkesskolutbildningen för trä- och byggnadsyrken.

Genom denna utvidgning av konsulenternas arbetsuppgifter utöver vad
1952 års yrkesutbildningssakkunniga uttalat sig för kan en för den tek -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

niska skolutbildningen synnerligen önskvärd utvidgning och förbättring
av överstyrelsens möjligheter med avseende på den fackligt-pedagogiska
ledningen erhållas.

6. Här ifrågavarande befattningshavare handlägger samtliga ärenden
av teknisk natur beträffande kurser som anordnas med anlitande av anslaget
till vissa omskolningskurser m. m. Kurserna, som anordnas på framställning
av arbetsmarknadsstyrelsen, anpassas såväl till omfattning som
yrkesinriktning helt efter arbetsmarknadens behov. För att kunna fullgöra
de mycket skiftande arbetsuppgifter, som ankommer på tekniska assistenten,
måste denne ha en synnerligen omfattande praktisk, industriell eller
jämförlig erfarenhet. Vid en jämförelse med lönesättningen för tjänstemän
inom statsförvaltningen med motsvarande arbetsuppgifter finner överstyrelsen
en placering av tjänsten i 27 lönegraden fullt motiverad.

8 och 10. Hos överstyrelsen finnes för närvarande 18 befattningar av
kategorien förste byråsekreterare, byråsekreterare och amanuenser, varav
en placerad i Ca 29, en i Ce 29 och fyra i Ca 27 samt övriga i högst lönegrad
25. Vid bifall till yrkandet under punkt 10 skulle antalet amanuenser
öka med två. Totalt skulle sålunda 1956/57 antalet tjänstemän av nu
ifrågavarande kategori uppgå till 20, varav endast 5 ordinarie i högre lönegrad
än 25. För att få en gynnsammare proportion emellan ordinarie och
icke-ordinarie tjänster bör antalet ordinarie tjänster ökas. Ur rekryteringssynpunkt
synes dessutom påkallat att antalet tjänster i 27 lönegraden ökas,
så mycket mera som kvalificerade arbetsuppgifter, som kan motivera denna
löneställning, finnes och i och med yrkesskolväsendets utbyggnad ökar i
omfattning.

Överstyrelsen har alltsedan budgetåret 1947/48 icke erhållit medel till
förstärkning av sin amanuenspersonal med mer än till två amanuenser.
Överstyrelsens arbetsuppgifter har under de senare åren ökat mycket kraftigt.
All anledning finnes att antaga, att ökningen kommer att fortgå.
Vidare har överstyrelsens kursverksamhet för utbildning av lärare blivit
av betydligt större omfattning än som räknades med vid femte byråns tillkomst.
För att genomföra det ökade programmet är en förstärkning av
amanuenspersonalen oundgängligen nödvändig och förstärkning erfordras
också för att överstyrelsens alltjämt ökande arbetsuppgifter i övrigt skall
kunna skötas på ett tillfredsställande sätt.

11. För arbetet med sammanställande av statistiska uppgifter m. m.
angående yrkesundervisningen finnes icke någon särskild biträdespersonanal
inom överstyrelsen. Dessa arbetsuppgifter ökar alltmer i omfattning
bland annat i samband med planering av yrkesskolväsendets utbyggnad.
Det är därför nödvändigt att för dessa uppgifter inrättas en kanslibiträdestjänst.

16. På grund av den utbyggnad av yrkesskolväsendet, som förväntas
komma till stånd, beräknar överstyrelsen att behov i ökad omfattning
kommer att göra sig gällande av att för specialområden anlita tillfälliga
inspektörer ävensom sakkunniga biträden.

Statskontoret tillstyrker allenast en uppräkning med 2 800 kronor av
anslagsmedlen för inspektörer och sakkunniga biträden m. in. (p. 16).

Statens lunenämnd, som finner förslagen under p. 1 och 15 böra prövas
i ett större sammanhang, avstyrker bifall till de under p. 4, 5, 6, 8 och 13

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

framlagda förslagen. Mot de under p. 2, 3 och 11 föreslagna löneställningarna
har nämnden ingen erinran.

Tekniska skolutredningen föreslår en ytterligare höjning av anslaget med
16 000 kronor enligt följande:

a) höjning med 10 000 kronor av anslagsposten till arvoden och särskilda
ersättningar till inspektörer och sakkunniga biträden m. m., med hänsyn
till det ökade behov av expertis främst i olika fackämnen, som blir
aktuellt för att genomföra planeringen för den föreslagna organisationen
av fackutbildningen inom vissa ämnesområden,

b) höjning med 3 000 kronor av samma anslagspost för att möjliggöra viss
begränsning av antalet examinander per förhörsgrupp vid tekniska fackskolorna,

c) höjning med 3 000 kronor av anslagsposten till arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, med hänsyn till vissa kostnader
för diplomkursnämnden.

Beträffande förslaget under p. c inhämtas bland annat följande.

Nämndens ledamöter föreslås skola erhålla ersättning enligt kommittékungörelsen
jämte ett årligt arvode, utgörande 1 000 kronor för ordföranden
och 500 kronor för annan ledamot. För senare hälften av budgetåret
1956/57 beräknas ersättningar enligt kommittékungörelsen med tillhopa
500 kronor samt arvodeskostnader med sammanlagt 2 500 kronor.

Statskontoret finner ej skäl att i anledning av utredningens förslag tillstyrka
ökad medelsanvisning under förevarande anslag. Ämbetsverket, som
ställt sig avvisande till förslaget om inrättande av en diplomkursnämnd,
uttalar att, därest en dylik nämnd likväl skulle komma till stånd, ersättning
endast bör utgå enligt kommittékungörelsen.

Lönenämnden anser, att ersättning till diplomkursnämndens ledamöter
bör utgå antingen i form av arvode enligt kommittékungörelsen eller ock
med fast arvode per sammanträde jämte särskilt årsarvode.

Departementschefen. Såsom jag tidigare framhållit har med Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 30 september 1955 tillkallats sakkunniga för att
verkställa en förutsättningslös utredning av frågan om den centrala ledningen
av hela yrkesutbildningen och därmed sammanhängande spörsmål.

Jag får vidare erinra om att överstyrelsen för yrkesutbildning i samband
med fjolårets beslut om utbyggnad av yrkesutbildningen erhöll en icke
oväsentlig förstärkning av sina personella resurser, bland annat en konsulent,
en byråingenjör, en assistent och två förste byråsekreterare, varav den
ene med tjänstgöring jämväl inom skolöverstyrelsen. En fortsatt förstärkning
är emellertid ofrånkomlig.

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

För nästa budgetår anser jag mig böra i anledning av förslagen under
p. 2 och 3 tillstyrka inrättande av en förste konsulenttjänst i Ce 31, avseende
främst det maskintekniska utbildningsområdet och utbildningen inom
metallyrkena. Yrkandena under p. 8 och 10 anser jag böra tillmötesgås i
den mån, att jag tillstyrker inrättande av en ny förste byråsekreterartjänst
i Ce 27. Därjämte tillstyrker jag, att för vissa statistiska arbetsuppgifter
m. m. anställes ett kanslibiträde i Ce 11 (p. 11). Härutöver är jag icke
beredd att för nästa budgetår förorda inrättande av ytterligare nya tjänster.

Beträffande de föreslagna lönegradsuppflyttningama finner jag starka
skäl tala för bifall till förslaget under p. 6. Jag föreslår alltså, att den tekniska
assistenttjänsten i Ce 25 på fristående sektionen ändras till förste
byråingenjörstjänst i Ce 27.

Vad överstyrelsen yrkat under p. 16 samt tekniska skolutredningen föreslagit
under p. a och b bör föranleda en uppräkning av anslagsposten till
arvoden och särskilda ersättningar åt inspektörer och sakkunniga biträden
m. m. med tillhopa 18 000 kronor.

Jag har i det föregående förordat, att vissa arbetsuppgifter beträffande
diplomkurserna skall handhavas av en särskild delegation, bestående av
överstyrelsens chef såsom ordförande samt ytterligare fem ledamöter. Till
ordföranden bör utgå årsarvode om 1 000 kronor. Annan ledamot torde
böra erhålla ersättning enligt kommittékungörelsen för sammanträdesdag
samt därutöver årsarvode å 500 kronor. Delegationen avses skola börja
sin verksamhet den 1 januari 1957. För nästa budgetår torde för ifrågavarande
ändamål böra beräknas en höjning med 2 000 kronor av anslagsposten
till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t.

I enlighet med av överstyrelsen i samband med beräkningen av de automatiska
utgiftsökningarna framlagt förslag torde i anslutning till den reglerade
befordringsgången för biträdespersonal en kontorsbiträdestjänst i
Ce 8 böra ordinariesättas i samma lönegrad.

Jag beräknar hela avlöningsanslaget för nästa budgetår till 1 553 000
kronor, vilket innebär en höjning med 205 000 kronor. Fördelningen på
olika poster framgår av avlöningsstaten i efterföljande hemställan.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills
vidare från och med budgetåret 1956/57, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för överstyrelsen för yrkesutbildning,
som föranledes av vad jag i det föregående
förordat;

b) godkänna följande avlöningsstat för överstyrelsen för
yrkesutbildning, att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1956/57:

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
.................................... 558 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis.............. 9 000

3. Arvoden och särskilda ersättningar till inspek törer

och sakkunniga biträden m. m., förslagsvis
• ................................... 55 200

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis .............................. 633 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 297 800

Summa kronor 1 553 000
c) till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar för
budgetåret 1956/57 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 1 553 000 kronor.

2. Överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader

Anslag Nettoutgift

1954/55 .............................. 148 500 161 499

1955/56 (statsliggaren s. 728)............ 173 500

1956/57 (förslag) ...................... 195 000

Överstyrelsen för yrkesutbildning hemställer, att anslaget för nästa bud -

getar höjes med 63 000 kronor enligt följande sammanställning.

Reseersättningar (nu förslagsvis 44 000)

1. Höjda biljettpriser .................................. _j_ 2 000

2. Ökad planeringsverksamhet . .•........................ + 4 000

3. Ökat medelsbehov vid bifall till förslag om fyra nya konsulenttjänster
...................................... +15 000

Övriga expenser (nu 108 000)

4. Engångsanvisning för 1955/56 ........................ .15 000

5. Ökade städningskostnader m. m. för 1955/56 ........... _|_ 15 000

6. Möbelanskaffning m. m. för föreslagen ny personal...... + 15 000

7. Ökat medelsbehov i övrigt med hänsyn till föreslagen ny

personal m. m....................................... + 12 000

8. Fortsatt nyanskaffning av skrivmaskiner m. m......... -j- 6 000

9. Personsökaranläggning .............................. _|_ 5 500

Publikationstryck (nu förslagsvis 1 500)

10. Omarbetning av skriften »Yrkesutbildningen i Sverige»,
med anledning av de vid 1955 års riksdag beslutade förändringarna
........................................... + 3 500

+ 63 000

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

Statskontoret förordar en uppräkning av anslagsposten till reseersättningar
med 4 000 kronor i anledning av förslagen under p. 1 och 2. Delposten
till övriga expenser (p. 4—8) bör enligt ämbetsverkets mening uppföras
med oförändrat belopp. Medelsanvisning för anskaffande av personsökaranläggning
avstyrkes (p. 9). Statskontoret ifrågasätter slutligen, huruvida
det icke kan anses tillfyllest att skriften »Yrkesutbildningen i Sverige»
förses med ett tillägg rörande de beslutade förändringarna, och förordar
för detta ändamål en uppräkning med 1 000 kronor av anslagsposten till
publikationstryck (p. 10).

Tekniska skolutredningen beräknar till omkostnader för diplomkursnämnden
under senare hälften av nästa budgetår ett belopp av 2 000 kronor,
varav 1 500 kronor till reseersättningar och 500 kronor till övriga
expenser.

Departementschefen. Överstyrelsen har yrkat en höjning av reseersättningsposten
med 21 000 kronor, varav 15 000 kronor med hänsyn till överstyrelsens
förslag om inrättande av fyra nya konsulenttjänster. För egen
del förordar jag en uppräkning med 9 000 kronor, vartill bör komma 1 500
kronor för reseersättningar åt den förutnämnda kursdelegationen. Anslagsposten
till reseersättningar torde alltså böra höjas med sammanlagt 10 500
kronor.

Till övriga expenser har för innevarande budgetår anvisats 108 000 kronor,
varav 15 000 kronor kan hänföras till vissa engångskostnader. Till
löpande expenser disponeras alltså 93 000 kronor. I anledning av överstyrelsens
förslag under p. 5—8 förordar jag för egen del en ökning med sammanlagt
22 000 kronor, vartill bör komma 500 kronor för kursdelegationens
expenser. Detta innebär, att delposten till övriga expenser för nästa budgetår
bör uppföras med (108 000 — 15 000 + 22 500 =) 115 500 kronor,
innebärande en uppräkning med 7 500 kronor.

Anslagsposten till publikationstryck torde i överensstämmelse med överstyrelsens
förslag böra under nästa budgetår förstärkas med 3 500 kronor.

Vad jag nu förordat innebär en höjning av omkostnadsanslaget med tillhopa
21 500 kronor till 195 000 kronor. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen

att till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader
för budgetåret 1956/57 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 195 000 kronor.

3. Högre tekniska läroverk: Avlöningar

Anslag Nettoutgift

6 355 000 6 664 787

6 555 000

7 618 000

1954/55 .................

1955/56 (statsliggaren s. 729)
1956/57 (förslag) .........

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

Överstyrelsen för yrkesutbildning, som räknar med att antalet klassavdelningar
vid läroverken nästa budgetår kommer att automatiskt öka med
en (ytterligare en parallellavdelning i andra klassen vid gymnasiet i Stockholm),
föreslår i sina ordinarie äskanden, att anslaget höjes med 807 000
kronor. Höjningen betingas — förutom av automatiska utgiftsökningar å
i runt tal 620 000 kronor till följd av bland annat den höjda lönenivån,
vissa beslutade arvodesregleringar samt tillkomsten av nyssnämnda klassavdelning
— av följande förslag:

1) tio nya lektor stjänster i Ca 33 eller Ca 31,

2) ordinariesättning i Ca 29 av fyra adjunktst jänster i Ce 29,

3) ordinariesättning i Ca 12 av en vaktmästartjänst i Ce 12 vid läroverket
i Norrköping,

4) höjning med 25 procent av skolläkararvodena,

5) höjning av grundbeloppen för skolbibliotekarierna från 350 till 500
kronor,

6) ökning av antalet adjunkter i Ce 29 från trettiofem till fyrtiotre samt
minskning av antalet adjunkter i Ce 27 från elva till tio,

7) tre nya vaktmästartjänster i Ce 12 och samtidigt indragning av vissa
arvoden (Borås, Göteborg och Skellefteå),

8) höjning av arvoden för eldargöromål i Eskilstuna (nu 2 850 kronor)
med 350 kronor på grund av nya lokaler, för tillsyn vid vissa gymnastiklektioner
i Göteborg (nu 1 000 kronor) med 375 kronor på grund
av ökat antal tjänstgöringstimmar och med hänsyn till den höjda
lönenivån, för vaktmästargöromål vid viss aftonundervisning i Göteborg
(nu 2 500 kronor) med 250 kronor med hänsyn till den höjda
lönenivån samt för vaktmästar- och eldargöromål i Jönköping (nu 6 600
kronor) med 1 100 kronor,

9) höjning av arvodesmedlen för övningar i lantmäteri (nu 14 400 kronor)
med 4 600 kronor.

Av överstyrelsens motivering för förslagen under p. 1, 2 och 6 inhämtas
bland annat följande.

Antalet lektorstjänster utgör nu 136. För möjliggörande av att en större
del av undervisningen uppehälles av lärare med största möjliga kompetens
är en väsentlig höjning av antalet lektorst jänster erforderlig.

Den ämneslärarundervisning, som ej täckes av rektorers och lektorers
undervisning, bör i princip täckas av adjunkter i 29 lönegraden. Någon del
av undervisningen kommer givetvis även i framtiden att behöva täckas
av timlärare och lärare i befordringsgången, men i princip bör så många
tjänster i 29 lönegraden vara inrättade, att den väsentliga delen av undervisningen
fullgöres av rektorer, lektorer och lärare i nämnda lönegrad.

Av de nuvarande adjunkterna i Ce 29 kommer fyra att nästa budgetår
ha uppnått en tjänstetid av sju år såsom extra ordinarie i 29 lönegraden
och, före tjänsteförteckningsrevisionen, 26 lönegraden. Ordinarie anställning
bör nu beredas dessa befattningshavare.

109

Kungl. May.ts ''proposition nr 63 år 1956

Därutöver erfordras enligt överstyrelsens beräkningar 43 adjunktstjänster
i Ce 29 och 10 i Ce 27. Antalet lärare i befordringsgången beräknas
till 23. I övrigt beräknas timlärare skola anställas.

Statskontoret tillstyrker inrättande av två lektorstjänster (p. 1) samt vill
ej motsätta sig en höjning med 350 kronor av arvodet för eldargöromål i
Eskilstuna och med 250 kronor av arvodet för tillsyn vid vissa gymnastiklektioner
i Göteborg. I övrigt ställer ämbetsverket sig avvisande till överstyrelsens
förslag om ickeautomatiska utgiftsökningar.

Tekniska läroverkens lärarförbund har i skrivelse till Kungl. Maj:t gjort
framställning rörande principerna för ordinariesättning av adjunktstjänster
i 29 lönegraden.

I det föregående har lämnats en redogörelse för tekniska skolutredningens
och överstyrelsens för yrkesutbildning beräkningar av kostnadsökningarna
vid genomförande av de av utredningen och överstyrelsen framlagda
förslagen om inrättande av nya klassavdelningar och om ökad differentiering
m. in. Av redogörelsen framgår, att merkostnaderna under förevarande
anslag kan beräknas till (297 000 + 42 600 =) i runt tal 340 000 kronor
för nästa budgetår. Kostnaderna hänför sig i huvudsak till följande ändamål,
nämligen uppflyttning en lönegrupp av rektorstjänsterna vid läroverken
i Borås, Eskilstuna, Göteborg, Hälsingborg, Härnösand och Västerås,
inrättande av sju nya lektorstjänster, ökad medelsanvisning för ickeordinarie
lärartimmar, skolläkararvoden, bibliotekariearvoden samt biträdeshjälp
på rektorsexpeditionema m. m., viss specialundervisning i svetsning
samt i de fall, där ny facklinje inrättas utan nya parallellavdelningar.

Statens lönenämnd har, med utgångspunkt i nu gällande lönegruppsplacering
för rektorerna och den av utredningen föreslagna utvidgade organisationen,
ingen erinran mot de föreslagna uppflyttningama av rektorstjänsterna
i Borås, Göteborg, Hälsingborg, Härnösand och Västerås. Uppflyttningarna
bör dock enligt nämndens mening icke verkställas, förrän den
utvidgade organisationen fullt genomförts. Beträffande rektorstjänsten i
Eskilstuna har nämnden icke funnit tillräckliga skäl föreligga för uppflyttning.

Departementschefen. Jag har i det föregående tillstyrkt de av tekniska
skolutredningen och av överstyrelsen i dess remissyttrande över utredningens
betänkande framlagda förslagen om inrättande för nästa budgetår av
ett antal nya klassavdelningar och facklinjer m. m. vid de tekniska läroverken.
Mot de av utredningen och överstyrelsen gjorda kostnadsberäkningarna
för nämnda ändamål har jag ingen erinran utom i vad gäller
lönegruppsplaceringen för rektorst jänsterna. Nagot fast poängsystem tilllämpas
i detta hänseende icke vid de tekniska läroverken. Jag biträder i
likhet med löncnämnden förslagen om uppflyttning till närmast högre

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

grupp av rektorst jänsterna i Borås, Göteborg, Hälsingborg, Härnösand och
Västerås men är däremot icke beredd att förorda någon ändring beträffande
rektorstjänsten i Eskilstuna. Uppflyttningarna bör enligt min mening
genomföras från och med det budgetår, då den budgetåret 1956/57 startande
utbyggnaden blir färdig. Det torde böra ankomma på överstyrelsen att
i vederbörliga anslagsäskanden beräkna medel härför.

Vad jag nu anfört innebär bland annat, att jag i anledning av utbyggnaden
förordar inrättande av sju nya lektorstjänster. På grund av vad
överstyrelsen föreslagit under p. 1 i sina ordinarie äskanden anser jag
mig vidare böra tillstyrka inrättande av ytterligare tre lektorstjänster.
Antalet nya lektorat för nästa budgetår bör alltså utgöra sammanlagt tio.

För närvarande finnes inga ordinarie adjunktst jänster vid de tekniska
läroverken. Enligt den vid 1952 års riksdag godkända överenskommelsen
rörande lärarlönerna vid dessa läroverk skall emellertid extra ordinarie
adjunkt i Ce 29 kunna beredas ordinarie tjänst i Ca 29. Jag biträder överstyrelsens
förslag om ordinariesättning av fyra adjunktst jänster i Ca 29
från och med nästa budgetår (p. 2); därmed har jag dock icke tagit någon
ställning till principerna för framtiden i fråga om dylik ordinariesättning.
Då ordinarie tjänster av detta slag skall vara personliga för vissa befattningshavare,
torde Kungl. Maj:t böra äga att i fortsättningen vidtaga sådana
ändringar beträffande personalförteckningen, som blir erforderliga,
därest adjunktstjänst i Ca 29 blir ledig och anses icke böra omedelbart
återbesättas. I dylikt fall bör den ordinarie tjänsten kunna tills vidare
utbytas mot extra ordinarie adjunktstjänst i Ce 29.

Genom den nu förordade ordinariesättningen minskas antalet adjunktstjänster
i Ce 29 med fyra till trettioen. Jag ansluter mig emellertid till överstyrelsens
förslag, att för nästa budgetår skall vara inrättade sammanlagt
fyrtiotre dylika tjänster (p. 6), vilket innebär en utökning med tolv nya
adjunktstjänster i Ce 29. Samtidigt torde i enlighet med överstyrelsens
beräkningar en adjunktstjänst i Ce 27 böra indragas.

Jag biträder förslaget om ordinariesättning av en vaktmästartjänst i
Ca 12 vid läroverket i Norrköping (p. 3). I enlighet med av överstyrelsen
i samband med beräkningen av de automatiska utgiftsökningarna framlagt
förslag torde vidare i anslutning till den reglerade befordringsgången för
biträdespersonal två kontorsbiträdestjänster i Ce 8 vid läroverket i Stockholm
böra ordinariesättas i samma lönegrad.

Med hänvisning till vad jag under punkten 205 i bilagan åttonde huvudtiteln
till 1956 års statsverksproposition anfört beträffande skolläkararvodena
inom skolväsendet (s. 506) beräknar jag medel för en höjning
med omkring 25 procent av arvodesnivån även för skolläkarna vid de tekniska
läroverken (p. 4).

Antalet för vaktmästar- och eldargöromål m. m. vid de tekniska läroverken
inrättade tjänster har från och med innevarande budgetår ökats

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

med sju vaktmästartjänster och en värmeskötartjänst. Därjämte har en
omregiering skett av utgående arvoden för dylika göromål. Storleken av
ifrågavarande personalgrupp bör, såsom jag tidigare framhållit, fortlöpande
anpassas efter läroverksorganisationens expansion och med hänsyn till de
aktuella behoven. För nästa budgetår anser jag mig böra i anledning av
överstyrelsens förslag under p. 7 förorda inrättande av en vaktmästartjänst
i Ce 12 vid läroverket i Göteborg. I samband därmed bör nu utgående
arvode å 4 700 kronor för eldning och viss tillsyn vid läroverket indragas.
Jag tillstyrker vidare höjning av arvodena för eldargöromål i
Eskilstuna till 3 200 kronor samt för tillsyn vid vissa gymnastiklektioner
i Göteborg till 1 250 kronor (p. 8).

Övriga av överstyrelsen för nästa budgetår framlagda förslag om ickeautomatiska
utgiftsökningar är jag ej beredd att biträda.

Jag beräknar, med beaktande jämväl av de automatiska utgiftsförändringarna,
hela avlöningsanslaget för nästa budgetår till 7 618 000 kronor,
vilket innebär en höjning med 1 063 000 kronor. Anslaget torde böra fördelas
på utgifts- och inkomstposter på sätt framgår av avlöningsstaten i
efterföljande hemställan.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills
vidare från och med budgetåret 1956/57, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de högre tekniska läroverken,
som föranledes av vad jag i det föregående förordat; b)

godkänna följande avlöningsstat för de högre tekniska
läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1956/57:

Avlöningsstat

Utgifter

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
.................................... 3 395 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t:

a) Arvoden åt skolläkare m. m., förslagsvis
....................... 40 400

b) Arvoden åt bibliotekarier, förslagsvis
........................... 13 600 54 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis .............................. 3 015 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 1 266 000

Summa kronor 7 730 000

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956
Särskilda uppbördsmedel

Hyror och hyresersättningar m. m........... 112 000

Nettoutgift kronor 7 618 000

c) till Högre tekniska läroverk: Avlöningar för budgetåret
1956/57 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 7 618 000 kronor.

4. Högre tekniska läroverk: Omkostnader

Anslag

1954/55 .............................. 653 500

1955/56 (statsliggaren s. 734)............ 665 200

1956/57 (förslag) ...................... 730 200

Överstyrelsen för yrkesutbildning föreslår i sina ordinarie äskanden, att
anslaget för nästa budgetår höjes med 83 800 kronor enligt följande sam -

manställning.

1. Skyddsbeklädnad åt skolläkare och skolsköterskor (nu 0) . . +1 800

2. Reseersättningar till examensombud (nu förslagsvis 17 000) -f- 1 000

3. Bränsle, lyse och vatten (nu förslagsvis 379 000).......... + 25 000

4. Övriga expenser (nu 311 500) .......................... + 62 500

5. Ökade inkomster av ersättning för värme och lyse m. m.

(nu 66 500) ......................................... — 6 500

+ 83 800

Statskontoret har ingen erinran mot förslagen under p. 2, 3 och 5. Delposten
till övriga expenser (p. 4) bör enligt ämbetsverkets mening uppföras
med 350 000 kronor. Förslaget under p. 1 avstyrkes.

Tekniska skolutredningen och överstyrelsen för yrkesutbildning beräknar
till övriga expenser ett belopp av 1 000 kronor per nytillkommen avdelning
i första klassen i samband med utbyggnaden av läroverksorganisationen.

Departementschefen. I enlighet med överstyrelsens beräkningar bör anslagsposten
till reseersättningar till examensombud (p. 2) höjas med 1 000
kronor och delposten till bränsle, lyse och vatten (p. 3) med 25 000 kronor.
Delposten till övriga expenser (p. 4) torde i första hand böra uppräknas
till 350 000 kronor samt därutöver höjas med 7 000 kronor med hänsyn
till den av mig föreslagna utbyggnaden med nya klassavdelningar. Posten
bör alltså ökas med sammanlagt 45 500 kronor. Då slutligen inkomsterna
synes kunna beräknas öka med 6 500 kronor (p. 5), torde hela anslaget
för nästa budgetår böra höjas med 65 000 kronor till 730 200 kronor. Jag
hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Högre tekniska läroverk: Omkostnader för budgetåret
1956/57 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 730 200 kronor.

Nettoutgift

647 878

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

5. Högre tekniska läroverk: Materiel, böcker m. m.

	Anslag	Nettoutgift
1952/53 .........................	..... 430 000	495 193
1953/54 .........................	..... 430 000	459 513
1954/55 .........................	..... 440 000	460 185
1955/56 (statsliggaren s. 735) .....	..... 440 000
1956/57 (förslag) .................	..... 770 000

Överstyrelsen för yrkesutbildning föreslår i sina ordinarie äskanden, att
detta reservationsanslag för nästa budgetår höjes med 206 000 kronor enligt
följande sammanställning.

1. Böcker, samlingar och undervisningsmateriel (nu 74 000). . + 14 000

2. Materiel m. m. till laborationer (nu 88 300) ............ + 16 700

3. Materiel m. m. till verkstad (nu 2 700) ................ + 300

4. Laboratorieutrustning (nu 275 000) .................. + 175 000

+ 206 000

Tekniska skolutredningen och överstyrelsen beräknar för den av dem
förordade utbyggnaden av läroverksorganisationen m. m. för nästa budgetår
ett ökat medelsbehov av sammanlagt 270 500 kronor, varav 18 500
kronor under posten 1, 8 500 kronor under posten 2 och 243 500 kronor
under posten 4.

Departementschefen. De senare budgetåren har betydande belopp anvisats
under detta anslag. De beviljade medlen har emellertid ännu icke
helt kunnat omsättas i materiel och utrustning. Å anslaget reserverade
medel uppgick vid utgången av vart och ett av budgetåren 1952/55 till
respektive 347 311, 317 797 och 297 612 kronor. Till största delen är
reservationen disponerad genom utlagda beställningar, som ännu ej föranlett
leverans. I och med att dessa beställningar efter hand effektueras och
reservationen fullt utnyttjas, kommer läroverkens resurser av materiel och
utrustning att avsevärt förbättras. Härtill kommer den materiel och utrustning,
som kan anskaffas för det för innevarande budgetår anvisade
anslaget.

Emellertid är en ytterligare förstärkning av läroverkens materiella resurser
påkallad i samband med genomförande av de förslag rörande undervisningens
organisation och inrättande av nya facklinjer m. m., som jag i det
föregående framlagt. För nästa budgetår anser jag mig böra förorda en
uppräkning av anslaget med sammanlagt 330 000 kronor, varav minst
300 000 kronor torde böra tillföras anslagsposten till laboratorieutrustning.
Hela anslaget torde således böra uppföras med 770 000 kronor. Jag erinrar
om att telefonaktiebolaget L. M. Ericsson förbundit sig att kontant eller
8 — Bihang till riksdagens protokoll 195G. 1 samt. Nr C>3

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

i form av utrustning bestrida 35 000 kronor av kostnaden för laboratorieutrustning
för den av mig tillstyrkta teletekniska linjen vid läroverket i
Karlskrona.

Det torde fa ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av överstyrelsen
meddela närmare bestämmelser rörande fördelningen av förevarande reservationsanslag.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Högre tekniska läroverk: Materiel, böcker m. m.
för budgetåret 1956/57 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 770 000 kronor.

6. Högre tekniska läroverk: Föreläsningar och fortbildningskurser.
Detta reservationsanslag är för innevarande budgetår uppfört med
22 000 kronor (statsliggaren s. 735) samt fördelat på följande poster.

1. Föreläsningar i arbetarskydd och hygien .................. 5 600

2. Föreläsningar i tekniska, humanistiska och sociala ämnen .... 12 600

3. Fortbildningskurser .................................... 3 800

22 000

Det verkliga medelsbehovet för ifrågavarande ändamål har i 1955 års
åttonde huvudtitel, s. 590, beräknats till 5 600 kronor under posten 1,
12 600 kronor under posten 2 och 14 000 kronor under posten 3 eller tillhopa
32 200 kronor. Med hänsyn till möjligheten att använda reserverade
medel har dock medelsanvisningen för innevarande budgetår begränsats
till 22 000 kronor.

Överstyrelsen för yrkesutbildning föreslår, att anslaget för nästa budgetår
höjes med 41 000 kronor, varav 1 600 kronor under posten 1, 3 200 kronor
under posten 2 och 36 200 kronor under posten 3.

Departementschefen. Sasom jag framhållit i det föregående bör även i
fortsättningen medel anvisas under förevarande anslag, bland annat för
anordnande liksom hittills av kortare arbetsstudiekurser, föreläsningar och
föreläsningsserier i humanistiska och allmänt kulturella ämnen m. m. ävensom
för att möjliggöra anordnande av tillfälliga fortbildningskurser av
varierande längd alltefter uppkommande behov.

Å anslaget fanns vid utgången av budgetåret 1954/55 en reservation av
drygt 18 000 kronor. För nästa budgetår förordar jag, att anslaget uppräknas
till 50 000 kronor, främst för att möjliggöra anordnande i större
utsträckning än hittills av kortare fortbildningskurser för olika behov. Den
av mig föreslagna anslagshöjningen utgör alltså 28 000 kronor. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av överstyrelsen för yrkes -

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1956

utbildning meddela närmare bestämmelser rörande anslagets disposition.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Högre tekniska läroverk: Föreläsningar och fortbildningskurser
för budgetåret 1956/57 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 50 000 kronor.

7. Bidrag till textilinstitutet i Borås

Anslag Nettoutgift

1954/55 ........,..................... 90 500 101 155

1955/56 (statsliggaren s. 741) ............ 100 900

1956/57 (förslag) ...................... 225 000

Jag har i det föregående framlagt förslag om ändrade grunder för statsbidrag
till textilinstituten i Borås och Norrköping.

Enligt vad jag därvid förordat bör bidraget uppdelas på tre poster, nämligen
1) bidrag till avlöningar m. m., 2) bidrag till verksamheten i allmänhet
och 3) bidrag till anskaffande av stadigvarande undervisningsmateriel.
Statsbidraget har föreslagits skola utgå med 78 procent, såvitt gäller
posten 1, samt med två tredjedelar av kostnaderna, såvitt gäller posterna
2 och 3.

Jag har i nämnda sammanhang angivit de tjänster m. m., på grundval
av vilka bidragsunderlaget för posten 1 bör beräknas. Statsbidraget för
nästa budgetår under denna post — som bör betecknas förslagsvis — kan
för institutet i Borås beräknas till i runt tal 154 000 kronor.

Statsbidraget under posten 2 torde i anslutning till tekniska skolutredningens
och överstyrelsens beräkningar för nästa budgetar böra avvägas
till i runt tal 31 000 kronor, motsvarande två tredjedelar av ett statsbidragsunderlag
å drygt 46 000 kronor.

Under posten 3 torde till bidrag till anskaffande av stadigvarande undervisningsmateriel
bland annat för den trikåtekniska kursen böra för nästa
budgetår upptagas ett belopp av 40 000 kronor, motsvarande ett bidragsunderlag
av 60 000 kronor.

Förevarande anslag torde alltså för nästa budgetår böra uppföras med
(154 000 + 31 000 + 40 000 =) 225 000 kronor, vilket innebär en höjning
med 124 100 kronor. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

till Bidrag till textilinstitutet i Borås för budgetåret
1956/57 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 225 000 kronor.

116 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 63 år 1956

8. Bidrag till Lennings textiltekniska institut i Norrköping

Anslag Nettoutgift

1954/55 .............................. 74 000 74 000

1955/56 (statsliggaren s. 743)............ 80 000

1956/57 (förslag) ...................... 180 000

Bett äffande textilinstitutet i Norrköping torde posten 1 — bidrag till
avlöningar m. m. — böra på grundval av det av mig i det föregående tillstyrkta
bidragsunderlaget uppföras med förslagsvis 116 000 kronor.

Posten 2 — bidrag till verksamheten i allmänhet — torde för nästa
budgetår böra uppföras med i runt tal 34 000 kronor, motsvarande ett
bidragsunderlag av cirka 51 000 kronor.

Posten 3 bidrag till anskaffande av stadigvarande undervisningsmateriel
— torde i enlighet med tekniska skolutredningens förslag böra
för nästa budgetar upptagas med 30 000 kronor, vilket motsvarar ett
bidragsunderlag av 45 000 kronor.

Till bidrag till ifrågavarande institut torde alltså för nästa budgetår böra
anvisas ett förslagsanslag av (116 000 -f 34 000 -f 30 000 =) 180 000
kronor, vilket innebär en höjning med 100 000 kronor.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Bidrag till Lennings textiltekniska institut i
Norrköping för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 180 000 kronor.

9. Bidrag till driften av centrala yrkesskolor. Ur detta anslag, som
för innevarande budgetår uppförts med 9 000 000 kronor (statsliggaren
s. 743), skall enligt gällande bestämmelser bestridas statsbidrag till driftkostnader
vid centrala verkstadsskolor, flygmekanikerskolan i Mölndal,
statsunderstödda sjömansskolor samt de kommunala tekniska skolorna i
Hässleholm, Katrineholm och Örnsköldsvik ävensom de andra skolor
och kurser, som Kungl. Maj:t i särskild ordning bestämmer.

Överstyrelsen för yrkesutbildning föreslår, att anslaget för nästa budgetår
höjes med 1 miljon kronor. På grundval av från vederbörande skolor
infordrade uppgifter beräknas statsbidragsbehovet för nästa budgetår komma
att uppgå till cirka 7 830 000 kronor för de centrala verkstadsskolorna
och flygmekanikerskolan i Mölndal, cirka 550 000 kronor för sjömansskolorna
samt cirka 1 360 000 kronor för de tre kommunala tekniska skolorna.
Huruvida ytterligare skolor utöver de nu bidragsberättigade kan
komma att erhålla statsbidrag från och med budgetåret 1956/57, har överstyrelsen
icke kunnat närmare bedöma.

Departementschefen. Jag har ingen erinran mot överstyrelsens beräkning
av den för nästa budgetår erforderliga medelsanvisningen under före -

117

Kungl. Maj ds ''proposition nr 63 år 1956

varande förslagsanslag. Anslaget torde alltså böra uppräknas med i runt
tal 1 miljon kronor till 10 miljoner kronor. Jag hemställer, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen . < i

att till Bidrag till driften av centrala yrkesskolor för budgetåret
1956/57 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 10 000 000 kronor.

Vad departementschefen sålunda under II—IV samt
VII: 1—9 hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämmer,
bifaller Hans Maj:t Konungen samt förordnar,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margaretha Blennow

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning .................................................... 4

1. Utredningsuppdraget m. m.................................. 4

2. Nuvarande skolorganisation.................................. 5

3. Tillgång och efterfrågan på ingenjörer och tekniker............ 11

4. Departementschefen ......... 15

II. De högre tekniska läroverken .................................. 17

1. Undervisningen vid de tekniska gymnasierna.................. 17

A. Utredningen ............................................ 17

B. Remissyttranden ........................................ 29

2. Undervisningen vid de tekniska fackskoloma.................. 32

A. Utredningen ............................................ 32

B. Remissyttranden ........................................ 35

3. Påbyggnadskurser .......................................... 35

A. Utredningen ............................................ 35

B. Remissyttranden ........................................ 40

4. Utbyggnad av de tekniska läroverken ........................ 42

A. Utredningen ............................................ 42

B. Remissyttranden ........................................ 53

5. Kostnadsberäkningar ....................................... 54

6. Departementschefen ........................................ 56

III. Kommunala tekniska skolor m. fl. tekniska läroanstalter.......... 71

1. Förslag och yttranden ...................................... 71

A. Utredningen ............................................ 71

B. Remissyttranden ........................................ 76

2. Departementschefen ........................................ 77

IV. Den textiltekniska och färgeritekniska utbildningen .............. 81

1. Nuvarande organisation .................................... 81

2. Förslag och yttranden ...................................... 84

A. Utredningen ............................................ 84

B. Remissyttranden ........................................ 88

3. Departementschefen ........................................ 88

V. Utbildning av maskinister för stationära värmeanläggningar m. m. 92

1. Hittillsvarande utbildningsmöjligheter m. m................... 92

2. Förslag och yttranden ...................................... 93

A. Utredningen ............................................ 93

B. Remissyttranden ........................................ 95

3. Departementschefen ........................................ 95

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1956 119

Sid.

VI. Utbildning av lärare för tekniska undervisningsanstalter.......... 97

1. Nuvarande utbildning ...................................... 97

2. Förslag och yttranden ...................................... 98

A. Utredningen ............................................ 98

B. Remissyttranden ........................................ 99

3. Departementschefen ........................................ 99

VII. Anslagsberäkningar för budgetåret 1956/57 ...................... 101

1. Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar................. 101

2. Överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader............... 106

3. Högre tekniska läroverk: Avlöningar ......................... 107

4. Högre tekniska läroverk: Omkostnader ....................... 112

5. Högre tekniska läroverk: Materiel, böcker m. m............... 113

6. Högre tekniska läroverk: Föreläsningar och fortbildningskurser 114

7. Bidrag till textilinstitutet i Borås ............................ 115

8. Bidrag till Lennings textiltekniska institut i Norrköping........ 116

9. Bidrag till driften av centrala yrkesskolor .................... 116