Kungl. Maj.ts proposition nr 5't år 1959 (Proposition 1959:54)

Kungl. Maj.ts proposition nr 5''t år 1959

Nr 54

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr
321); given Stockholms slott den 23 januari 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19
september 1929 (nr 321).

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att sinnessjuklagen kompletteras med bestämmelser,
som''gör det möjligt att söka vård på sinnessjukhus utan att intagningen
medför tvång att stanna kvar på sjukhuset. Förutsättningarna för intagning
skall vara, att den sjuke själv begär att bli intagen för vård på sjukhuset
och att hans psykiska tillstånd är sådant att dylik vård kan vara till
nytta för honom. Den intagne skall endast i undantagsfall och efter särskilt
beslut kunna hållas kvar på sjukhuset. För kvarhållande utöver tio dagar
krävs att intagning kan ske enligt de hittills gällande bestämmelserna,
som bibehålies oförändrade. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli
1959.

1 —liihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 5)

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

Förslag

till

Lag

om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Härigenom förordnas, att till sinnessjuklagen den 19 september 1929
skall fogas ett nytt kapitel, betecknat 9 kap., med den rubrik, som nedan
angives, samt att i detta kapitel skola ingå 55 § med den nya lydelse, som
angives i det följande, och två nya paragrafer, betecknade 55 a § och 55 b §,
av nedan angivna lydelse.

9 KAP.

Särskilda bestämmelser om vård å sinnessjukhus utan kvarhållningsrätt

55 §.

Begär någon att bliva intagen för vård å sinnessjukhus och är hans psykiska
tillstånd sådant, att dylik vård kan vara till nytta för honom, må han,
om sjukvårdsläkaren finner det lämpligt, intagas å sjukhuset utan att underkastas
eljest gällande bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus. För
intagningen erfordras varken skriftlig ansökan eller andra intagningshandlingar.

Den som sålunda intagits må ej hindras att lämna sjukhuset; om sjukvårdsläkaren
finner honom icke kunna vistas utom sjukhuset utan fara
för annans personliga säkerhet eller eget liv, må han dock, i avbidan på
prövning huruvida åtgärd enligt 55 a § andra stycket skall vidtagas, kvarhållas
under högst tio dagar från det beslut härom meddelats av sjukvårdsläkaren.
Ej heller i övrigt skall den intagne, utöver vad nu sagts, vara
underkastad inskränkningar i den personliga friheten i annan mån än som
finnes nödvändigt till skydd för honom själv eller omgivningen eller som
påkallas av att han vårdas tillsammans med sjuka, som kunna kvarhållas
mot sin vilja.

55 a §.

Den som intagits å sinnessjukhus enligt 55 § skall, då han själv önskar det
och skäl att kvarhålla honom ej föreligga, utskrivas av sjukvårdsläkaren.
Den intagne må jämväl utskrivas av sjukvårdsläkaren, då fortsatt vård å
sjukhuset ej finnes påkallad eller då det erfordras för att bereda plats åt
någon, som uppenbarligen är i större behov av vård. överinspektören för sin -

Kungl. Maj. ts proposition nr 54 år 1959 3

nessjukvården äger förordna om utskrivning av den som kvarhålles å sjukhuset.

Om särskilda skäl äro därtill, äger sjukvårdsläkaren besluta, att den som
intagits enligt 55 § i fortsättningen skall anses intagen jämlikt 2 kap. Sådant
beslut må ej meddelas med mindre ansökan och de intagningshandlingar
i övrigt, som erfordras enligt sagda kapitel, föreligga. Ansökan må göras
av den sjuke, hans förmyndare, gode man, make eller anförvant, så ock av
ordföranden i hälsovårdsnämnden eller socialnämnden i den ort, där den
sjuke vistades innan han intogs, eller av polismyndigheten i nämnda ort.

55 b §.

Beträffande den som intagits enligt 55 § skola bestämmelserna i 12—14
och 52 §§ icke äga tillämpning. Övriga bestämmelser i 1—8 kap., som icke
ersättas av stadganden i detta kapitel, skola i tillämpliga delar gälla, varvid
allenast den skall vara underkastad straffbestämmelserna i 54 § som förhjälper
eller söker förhjälpa kvarhållen att avvika från sjukhuset.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 december
1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om
ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 samt anför.

Inledning

Jämlikt bemyndigande den 4 juni 1954 tillkallade min företrädare i
ämbetet, statsrådet Hedlund, en sakkunnig för utredning av vissa rättssäkerhetsfrågor
inom sinnessjukvården jämte därmed sammanhängande
spörsmål. Enligt direktiven för utredningen skulle i främsta hand undersökas
vissa spörsmål angående formerna för utövande av den utskrivningsprövning,
som enligt sinnessjuklagen skall äga rum beträffande alla
intagna. Det skulle emellertid även ankomma på utredningen att, jämte
andra frågor, överväga möjligheterna att undantaga vissa vårdfall från de
nuvarande reglerna om kvarhållningsrätt. Genom beslut den 27 juni 1957
utvidgades utredningens uppdrag till att avse en fullständig översyn av
sinnessjuklagstiftningen och i anslutning därtill utfärdade förskrifter. I
samband härmed tillkallades ytterligare sakkunniga för att biträda med
utredningsarbetet. Den utvidgade utredningen, som antog benämningen
sinnesssjuklagstiftningskommittén1, avlämnade i juli innevarande år ett
betänkande (stencilerat) med förslag till lagstiftning rörande intagning å
sinnessjukhus utan kvarhållningsrätt.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, statskontoret, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
sinnessjuknämnden, utredningen om administrativa frihetsberövanden,
mentalsjukvårdsdelegationen och statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande. Riksåklagarämbetet har vid sitt yttrande fogat utlåtanden

1 De sakkunniga utgöres av justitieombudsmannen T. A. Bexelius, tillika ordförande,
ledamoten av riksdagens första kammare B. F. Elmgren, ledamöterna av riksdagens andra kammare
G. E. Gustafsson, B. Y. Hamrin och E. O. B. Magnusson, hovrättsassessorn H. V. H. Nordqvist,
överläkaren vid Sidsjöns sjukhus E. G. E. Österman samt medicinalrådet C. E. Åmark.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5b år 1959 5

av statsåklagare i Stockholm, Göteborg och Malmö samt föreningarna Sveriges
landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler.

Vidare har sjukhusdirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, Sveriges läkarförbund,
svenska läkaresällskapet, svenska psykiatriska föreningen, svenska
socialvårdsförbundet, statens sjukhuspersonals förbund, svensk sjuksköterskeförening
och svensk kuratorsförening, sedan de beretts tillfälle därtill,
avgivit yttranden. Stockholms stads sjukhusdirektion har bifogat utlåtanden
från överläkaren vid Södersjukhusets psykiatriska klinik samt
styresmännen vid Långbro och Beckomberga sjukhus. Vid det av Göteborgs
stads sjukhusdirektion avgivna utlåtandet är fogat yttranden av styresmannen
för Lillhagens sjukhus och chefen för psykiatriska kliniken vid
Sahlgrenska sjukhuset.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan om ändring i sinnessjuklagen till
närmare behandling.

Gällande bestämmelser

Intagning på sinnessjukhus kan enligt sinnessjuklagen den 19 september
1929 ske dels för vård och dels för observation.

Förutsättningarna för att någon skall kunna intagas för vård är att han
är sinnessjuk och i behov av vård på sinnessjukhus. Med sinnessjukdom
jämställes sinnesslöhet. Rätt att göra ansökan om någons intagande på
sinnessjukhus för vård tillkommer, förutom den sjuke själv, vissa honom
närstående personer och en del myndigheter (8 §). Ansökan om intagning
för vård skall enligt 9 § göras skriftligen hos sjukvårdsläkaren och vara
egenhändigt undertecknad av sökanden. Om ansökningen göres av den
sjuke själv, skall den tillika vara försedd med intyg av två ojäviga personer,
att han frivilligt tecknat sitt namn därå. Då ansökan göres av annan
än den sjuke, skall enligt 10 § vid ansökningen fogas vårdattest och levnadsberättelse.
För vissa brådskande fall gäller särskilda bestämmelser

dl §)•

Då ansökan om någons intagande på sinnessjukhus kommit sjukvårdsläkaren
till handa, har denne att taga ställning till om framställningen
bör bifallas. Av naturliga skäl kan mången gång någon verklig prövning
i sak icke äga rum enbart med ledning av de handlingar, som är tillgängliga.
Det torde därför knappast förekomma, att en patient avvisas på den
grund att materiella förutsättningar för intagning icke föreligger. Finner
sjukvårdsläkaren ansökan icke kunna bifallas, skall handlingarna, med
angivande av skälen till beslutet, återställas till sökanden. Om däremot
sjukvårdsläkaren samtycker till intagning, skall han ofördröjligen underrätta
sökanden därom och samtidigt angiva, huruvida den sjuke omedel -

Knngl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

bart kan beredas plats (73 § sinnessjukvårdsstadgan). Vid bestämmande
av den ordning, vari intagning skall ske, har sjukvårdsläkaren att beakta
utsikterna för den sjukes tillfrisknande eller förbättring vid omedelbar
sjukhusvård, dennes farlighet för person eller egendom och i övrigt förekommande
omständigheter, som påkallar skyndsam intagning. Företräde
skall enligt uttrycklig bestämmelse lämnas bl. a. den, av vars uppträdande
uppenbarligen framgår, att han är farlig för eget eller annans liv (72 §
sinnessjukvårdsstadgan).

Först efter det intagning på sjukhuset kommit till stånd kan den egentliga
prövningen från sjukvårdsläkarens sida äga rum. I syfte att skapa
garantier för att den, som icke är i behov av vård på sinnessjukhus, icke
kvarhålles på sjukhuset längre än en kortare tid är i 12 § sinnessjuklagen
stadgat, att sjukvårdsläkaren sist å fjortonde dagen — eller för visst fall
sist å tionde dagen — efter den, då patienten intagits för vård, skall på
grund av verkställd undersökning av den intagne ha prövat, huruvida
denne är i behov av vård på sinnessjukhus. Framgår icke vid denna prövning
att den intagne är i behov av vård skall han ofördröjligen utskrivas
från sjukhuset. Detsamma gäller, om det senare hefinnes, att vårdbehov
icke förefunnits vare sig vid intagningen eller under vistelsen på sjukhuset.

För observation kan såväl frivilligt ingående som tvångsintagning på
sinnessjukhus förekomma.

Beträffande intagning på egen begäran för observation gäller i huvudsak
samma bestämmelser som för frivillig ansökan om intagning för vård.
Intagning för observation mot någons vilja kan enligt 28 § på begäran av
bl. a. polismyndighet äga rum, då av hans uppträdande uppenbarligen
framgår, att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv,
och anledning finnes till antagande, att han är sinnessjuk.

I fråga om den som intagits för observation gäller att, om intagningen
skett efter egen ansökan, den intagne när som helst äger påkalla att
observationen avbrytes och lämna sjukhuset, medan däremot i andra fall
den intagne i avbidan på observationens avslutande skall kvarhållas på
sjukhuset. Belinnes vid observationen, att den intagne är i behov av vård
på sinnessjukhus, skall enligt 31 § sjukvårdsläkaren besluta, att han skall
kvarbliva där för vård. Att märka är, att denna bestämmelse även gäller
i fråga om den som intagits på egen begäran. Kommer sjukvårdsläkaren
vid sitt bedömande till uppfattningen, att något vårdbehov icke föreligger,
skall den intagne skiljas från sjukhuset.

Den som intagits på sinnessjukhus är jämlikt 4 § 1 mom. andra stycket
sinnessjuklagen underkastad det tvång, som finnes vara nödvändigt med
hänsyn till ändamålet med intagningen eller till skydd för honom själv
eller omgivningen. Innebörden härav är främst, att patientens rörelsefrihet
är på olika sätt inskränkt och att han, därest fråga icke är om frivillig
intagning för observation, mot sin vilja kan kvarhållas på sjukhuset. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1959 7

hänsyftning på sistnämnda förhållande brukar man tala om att sinnessjukhusen
är utrustade med retentionsrätt gentemot sina patienter.

Utskrivning från sinnessjukhus skall — bortsett från tidigare berörda
fall — i princip ske, när den sjuke blivit till hälsan återställd eller, ehuru
icke återställd, så förbättrad, att han icke längre är i behov av vård på
sinnessjukhus. Anstånd med utskrivningen kan dock äga rum, då det
anses påkallat av omsorg om den intagne samt denne ej uttryckligen
påyrkar utskrivning (17 §). Kan sinnessjuk, som för vård intagits på sinnessjukhus,
vistas utom sjukhuset utan fara för annans personliga säkerhet
eller eget liv må, enligt 18 §, oaktat behov av vård på sinnessjukhus
fortfarande anses föreligga, utskrivning ske, om det erfordras för att
bereda plats åt annan sinnessjuk, som uppenbarligen är i större behov
av vård, eller om det är på tillfredsställande sätt sörjt för den sjukes
vårdande utom sjukhuset. Möjligheten till utskrivning av intagen, som
alltjämt är vårdbehövande, får dock icke utnyttjas såvitt angår den som
på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas
till ansvar för begånget brott (s. k. N-fall), eller som, enligt vad känt är,
under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet
riktat brott, vilket icke blivit beivrat (s. k. O-fall), eller som intagits på
sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete eller fängelse
eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt (s. k.
PN-fall).

Den som intagits för vård kan, om hans tillstånd icke innefattar fara
för annans personliga säkerhet eller eget liv, utskrivas på försök för viss
bestämd tid eller tills vidare. Sådan utskrivning må förbindas med åläggande
att iakttaga de föreskrifter, som meddelas med anledning av utskrivningen.
Åsidosattes sålunda givna föreskrifter eller befinnes eljest
fortsatt vård på sinnessjukhus erforderlig, må förordnande meddelas att
den sjuke skall återintagas på sjukhuset (19 §). Behörighet att meddela
dylikt förordnande tillkommer sjuk vårdsläkaren (20 §).

Beträffande ordningen för utskrivning från sinnessjukhus finnes för
närvarande bestämmelser dels i sinnessjuklagen och dels i lagen den 21
december 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning frän sinnessjukhus.
I förevarande sammanhang redogöres endast för bestämmelserna
i sistnämnda lag, vilken gäller för de statliga och de större kommunala
sinnessj ukhusen.

Beslut om utskrivning från sinnessjukhus meddelas enligt nämnda lag
antingen av lokal utskrivningsnämnd eller av sjukvårdsläkaren. Den lokala
nämnden är utskrivningsmyndighet beträffande straffriförklarade och därmed
likställda. I övriga fall (de s. k. P-fallen) ankommer det på vederbörande
sjukvårdsläkare att förordna om utskrivning, dock med rätt för
honom att i dylika fall hänskjuta ärendet till utskrivningsnämndens prövning.
I de fall då sjukvårdsläkaren är behörig att fatta beslut om utskriv -

Kungl. Maj. ts proposition nr ok är 1959

ning, äger även överinspektören för sinnessjukvården rätt att förordna
därom. Har framställning om utskrivning lämnats utan bifall, kan utskrivningsfrågan
genom skriftlig framställning hänskjutas till sinnessjuknämndens
prövning. Varken den lokala utskrivningsnämnden eller sinnessjuknämnden
är skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva framställning
om utskrivning.

Förhållandena utomlands

Enligt en av världshälsoorganisationen år 1955 publicerad redogörelse
för gällande rättsregler finnes i de flesta länder bestämmelser om frivillig
intagning på sinnessjukhus. För sådan intagning är som regel ett förenklat
förfarande föreskrivet. På vissa håll tillätes sålunda intagning på den
sjukes begäran utan några som helst formaliteter. Detta är t. ex. fallet
i Holland. I flertalet länder fordras emellertid en av den sjuke själv
undertecknad skriftlig ansökan, vilken understundom skall vara bevittnad.
Vanligtvis skall ansökningen vara ställd till vederbörande sjukhuschef,
på vilken det som regel ankommer att pröva, huruvida framställningen
skall bifallas. Såsom villkor för att intagning skall få ske uppställes
i en del lagar krav på att sjukhusvistelsen kan beräknas komma att medföra
nytta för den sjuke. Detta bedömande överlåtes vanligen på sjukhuschefen
men understundom fordras, att särskilt läkarutlåtande skall föreligga
därom.

I de flesta länder med frivillig intagning äger patienten rätt att lämna
sjukhuset på egen, vanligtvis skriftlig begäran. Emellertid fordras flerstädes
underrättelse från patienten ett visst antal dagar i förväg för att
läkaren skall vara i tillfälle att, om så befinnes nödvändigt, sätta igång
ett förfarande, varigenom patienten kan kvarhållas mot sin vilja. Den
tidrymd före en önskad utskrivning, som patienten måste lämna underrättelse
härom, varierar i olika länder men uppgår i allmänhet till mellan
tre och fjorton dagar. Där någon särskild tid icke finnes utsatt, är som
regel vederbörande läkare berättigad att besluta om kvarhållande, därest
detta skulle anses påkallat av hänsyn till den allmänna säkerheten eller
den sjukes egen välfärd.

Den omfattning, vari frivillig intagning förekommer, är ytterst skiftande
mellan olika länder.

Bland de länder, där intagning på den sjukes begäran äger rum i påfallande
stor utsträckning, må särskilt framhållas England. Det kan sålunda
nämnas, att för närvarande omkring 75 procent av patienterna där
intages efter egen ansökan och med rätt att lämna sjukhuset efter egen
önskan. Att en så betydande del av de sjuka kan vårdas utan retentionsrätt
torde i väsentlig mån sammanhänga med den utveckling, som under
de senaste årtiondena ägt rum i England. Samtidigt med att förbättrade

Kungl. Maj:ts proposition nr öi år 1959

behandlingsmetoder kommit att stå läkarna till buds, därvid den intensifierade
sysselsättnings- och arbetsterapin varit av särskild betydelse, har
man målmedvetet gått in för att undvika onödigt tvång, något som bl. a.
tagit sig uttryck i att så många vårdavdelningar som möjligt hålles olåsta.
De metoder som använts har i allt väsentligt medfört gynnsamma verkningar.
Många patienter har blivit lugnare, mera avspända, nöjda och
medgörliga. Förtroendet för vården har ökat. Negativism och aggressivitet
har i betydande utsträckning försvunnit.1 En kommitté, som tillsatts för
revision av den engelska sinnessjuklagstiftningen, uttalar i ett år 1957
avgivet betänkande, att fri intagning bör kunna tillämpas i ännu större
utsträckning än hittills. Enligt kommitténs uppfattning bör sålunda alla,
som är villiga att underkasta sig vård, kunna mottagas utan retentionsrätt.

Även i Frankrike förekommer intagning utan retentionsrätt i tämligen
stor utsträckning. Den franska sinnessjuklagen medger visserligen icke
dylik intagning, men genom ett särskilt cirkulär från hälsovårdsdepartementet
har möjlighet öppnats därtill. Den fria intagningen är enligt departementets
skrivelse avsedd för psykiskt sjuka, som icke visat för sin
omgivning farliga reaktioner och som icke motsätter sig vård på sinnessjukhus.
Några formaliteter fordras icke för intagning i berörda fall, och
patienterna är principiellt berättigade att när som helst lämna sjukhuset.
Det förutsättes, att de fritt intagna skall vårdas på särskilda avdelningar.
Detta sker emellertid i verkligheten icke alltid. Dylika avdelningar finnes
dock vid ett flertal sjukhus, och under år 1952 intogs drygt 30 procent av
det totala antalet vårdade på sådana avdelningar. Några särskilda bestämmelser,
som reglerar förfaringssättet för kvarhållande av fritt intagna
patienter, synes icke förekomma.

Beträffande förhållandena i våra nordiska grannländer må följande
framhållas.

I Norge öppnades möjlighet till intagning å sinnessjukhus på begäran
av den sjuke genom en lag av år 1935. Personer, som intages med stöd av
denna lag, kan icke mot sin vilja kvarhållas på sjukhuset annat än under
en begränsad tid. Retentionsrätt i sedvanlig bemärkelse föreligger således
icke.

För intagning enligt lagen fordras skriftlig ansökan, vilken skall insändas
till vederbörande sjukhuschef. Det ankommer på denne att besluta,
huruvida den sjuke skall mottagas på sjukhuset. Enligt tillämpningsföreskrifter
till lagen skall ansökningen vara egenhändigt undertecknad av
den sjuke samt försedd med intyg av två med denne närmare bekanta
personer, utvisande alt den sjuke gjort sig underrättad om bestämmelserna
i lagen jämte därtill anknutna föreskrifter, all han därefter undertecknat

1 Eu närmare redogörelse för förhållandena i England, grundad på intryck från studieresor
under åren 1951 och 1955, lämnas i social-medicinsk tidskrift 1956 s. 117 av E. Torbring och B.
Franzén.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1959

ansökningen samt att denna överensstämmer med hans vilja. Dessutom
skall bifogas en beskrivning rörande sjukdomens förlopp, utfärdad avläkare,
som tillika skall intyga, att han anser det önskvärt, att den sjuke
mottages för behandling på sjukhuset. Sådan handling är dock icke erforderlig,
därest den sjuke tidigare är känd på sjukhuset eller denne vänder sig till
sjukhuset och man därifrån kan skaffa nödiga upplysningar.

Åt sjukhusen har överlämnats att bestämma, huruvida särskilda vårdavdelningar
skall inrättas för de frivilligt intagna. Vanligtvis torde detta
icke ha skett. En patient, som intagits efter egen ansökan och vårdas på
dylik särskild avdelning, kan, om en försämring av hans tillstånd gör det
nödvändigt, förflyttas till annan avdelning.

Patient, som intagits efter egen begäran, kan utskrivas av sjukhuschefen,
när denne finner det önskvärt. Han kan vidare själv, men med
14 dagars varsel, påfordra att bliva utskriven. Framställning därom skall
av den sjuke göras skriftligen. Efter utgången av den angivna fristen kan
den sjuke icke kvarhållas såsom intagen efter egen begäran. Finner sjukvårdsläkaren
den intagne böra kvarstanna på sjukhuset, måste fullständiga
intagningshandlingar införskaffas, varefter beslut i vederbörlig ordning
kan fattas om tvångsintagning. För att undvika att systemet med frivillig
intagning skall minska i förtroende hos allmänheten har stor återhållsamhet
visats från läkarhåll med att taga initiativ till att möjliggöra den
sjukes kvarhållande.

I ett av sakkunniga år 1955 avgivet betänkande angående revision av
den norska sinnessjuklagstiftningen föreslås, att möjligheten till intagning
på den sjukes begäran bibehålies. Det framhålles, att behov därav kommer
att föreligga särskilt i betraktande av att sjukhusen efter hand kommit
att öppnas för kategorier av patienter, vilka icke bör kunna intagas utan
eget samtycke.

Liksom enligt gällande lagstiftning har i förslaget överlåtits åt vederbörande
överläkare att bestämma, huruvida den sjuke skall mottagas på
sjukhuset såsom frivilligt intagen. Som villkor härför har angivits, att
intagandet med hänsyn till den sjukes sinnestillstånd står i överensstämmelse
med dennes bästa ävensom att han själv är kapabel att fatta
beslut i nämnda angelägenhet. Att bestämmelser i nu berörda hänseende
ansetts erforderliga beror enligt de sakkunniga i främsta hand på att
det är nödvändigt att förhindra, att sinnessjukhusen får för stor tillförsel
av patienter, vilkas vårdbehov är mindre framträdande eller som av
annan orsak icke bör mottagas där. Framför allt blir det emellertid överläkarens
sak att tillse, att ingen intages på egen begäran, därest han icke
tillhör den kategori, för vilken lagbestämmelsen är avsedd, nämligen sådana
som själva är i stånd att fatta beslut om intagning och behandling.
Det förutsättes därför, alt upplysningar av läkare skall bifogas ansökning
om frivillig intagning, så att överläkaren har möjlighet att avgöra, huru -

Kungl. Maj.ts proposition nr Sb år 1959

■vida villkoren för intagning föreligger. Därest överläkaren redan skulle ha
kännedom om patienten fordras dock inga upplysningar av annan läkare.

Enligt det framlagda förslaget kan den som intagits efter egen ansökan
begära att bliva utskriven med en frist på tre veckor i stället för nuvarande
två. Finner sjukvårdsläkaren, då begäran om utskrivning framställes av
person som intagits på egen begäran, att förutsättningarna för tvångsintagning
av denne föreligger, d. v. s. att sjukhusvistelse måste anses ändamålsenlig
för den sjuke eller nödvändig för allmän ordning eller säkerhet,
skall läkaren, innan utskrivning äger rum, underrätta patientens närmaste
anhöriga eller annan, som har rätt att begära dennes intagande på sinnessjukhus.
Under vissa förutsättningar, nämligen om sjukvårdsläkaren är
av den uppfattningen att fortsatt vård på sinnessjukhus erfordras för att
förhindra att den sjuke lider förfång eller för att utsikterna för tillfrisknande
eller väsentlig förbättring icke skall gå förlorade, eller om den sjuke
är att anse såsom farlig för sig själv eller annan, äger sjukvårdsläkaren
rätt att kvarhålla den intagne på sjukhuset, dock med skyldighet att inhämta
medgivande därtill av kontrollkommissionen i dess egenskap av
sjukhusets högsta myndighet. Kommittén förutsätter, att ett förfarande av
nu angivet slag endast undantagsvis skall behöva tillämpas. Då utskrivning
begäres, äger sjukvårdsläkaren enligt förslaget påfordra, att framställningen
därom göres skriftligen. Treveckorsfristen skall i sådant fall
räknas från det sjukvårdsläkaren mottagit skriftlig framställning om utskrivning.

Även enligt sinnessjuklagstiftningen i Danmark har den, som är psykiskt
sjuk, möjlighet alt begära sig intagen på sinnessjukhus. I utskrivningshänseende
gäller emellertid för sådan patient icke några särbestämmelser
i förhållande till andra patienter. Utskrivning skall i princip äga rum, då
den sjuke blivit återställd. Har patienten icke återvunnit hälsan, skall en
framställning om utskrivning avslås av vederbörande läkare, därest denne
är av den uppfattningen, att utskrivningen skulle vara oförsvarlig, antingen
enär patienten är farlig för sig själv eller annan eller enär utsikterna
för hans tillfrisknande väsentligt skulle försämras. I andra fall kan
läkaren icke vägra att efterkomma en begäran om utskrivning, såvida den
icke kan antagas komma att medföra väsentliga olägenheter för patienten
och läkarens uppfattning tillika godtages av justitieministern. Såvitt angår
frivilligt intagna torde det endast undantagsvis förekomma, att någon
kvarhålles mot sin vilja, över huvud synes i Danmark stort tillmötesgående
visas gentemot önskemål om utskrivning. Den ledande tanken synes
vara, att tvångskvarhållande endast hör förekomma, då så är oundgängligen
nödvändigt, och betänkligheter mot att utskriva en patient lämnas
stundom åsido under förväntan, alt den sjuke genom utskrivningen skall
bringas till insikt om alt ytterligare sjukhusvård i verkligheten är det bästa
för honom. Då en begärd utskrivning bedömes vara olämplig, torde dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1959

i betydande omfattning förekomma, att den sjuke övertalas att frivilligt
stanna kvar på sjukhuset.

Vad slutligen beträffar Finland må nämnas, att gällande lag, som är
från år 1952, i väsentliga hänseenden bygger på den svenska sinnessjuklagen.
Liksom i Sverige kan sålunda intagning på sinnessjukhus äga rum
på den sjukes egen begäran, men denne är i samma mån som den tvångsintagne
underkastad retentionsrätt. Utskrivning skall i princip äga rum,
då framställning därom göres av behörig person. Finner vederbörande
läkare, att utskrivningen kan medföra fara för den allmänna säkerheten
eller för den sjuke själv, skall utskrivningsfrågan hänskjutas till medicinalstyrelsens
avgörande. F^ör patienter som intagits på egen begäran anses
emellertid i praktiken någon retentionsrätt icke böra tillämpas. På grund
härav visas vid flertalet sinnessjukhus viss försiktighet med att mottaga
sjuka efter egen ansökan. Den frivilliga intagningen har därför icke fått
någon större utbredning i Finland.

Tidigare lagförslag

I 1901 års sinnessjukstadga, som gällde till ikraftträdandet av 1929 års
lag, saknades bestämmelser om intagning å sinnessjukhus på den sjukes
egen begäran. Dylik intagning förekom dock i viss omfattning på kommunala
sinnessjukanstalter, för vilka särskilda bestämmelser om intagning
icke fanns. År 1913 tillsattes sakkunniga för revision av stadgans
bestämmelser. Dessa avgav år 1923 betänkande med förslag till lag om
vård av sinnessjuka med flera författningar (SOU 1923: 74). I förslaget
framhölls, att behov förelåg av bestämmelser, som gav möjlighet till intagning
på framställning av den sjuke. Det hade sålunda vid statliga sinnessjukanstalter
alltsomoftast förekommit, att personer infunnit sig och
anhållit att bli mottagna för vård. I dylika fall hade man — i avsaknad
av bestämmelser om intagning på den sjukes egen begäran — nödgats tillkalla
en utomstående läkare för utfärdande av s. k. bilaga A, motsvarande
vårdattest enligt 1929 års lag, samt anmoda vederbörande att insända
skriftlig ansökan jämte övriga intagningshandlingar. De ifrågavarande
fallen hade mestadels gällt periodiskt sinnessjuka, vilka tidigare varit
intagna på sinnessjukanstalt och som, då de fått en känsla av att en ny
sjukdomsperiod var i annalkande, ofta innan påtagliga symptom gett sig
till känna, vänt sig till det sjukhus, där de förut åtnjutit vård och återvunnit
hälsa. Den fördel, som vanns genom en bestämmelse rörande frivillig
intagning, var sålunda, att patienten kunde intagas redan under det
tidiga stadium, då han visserligen själv kände sig vara i behov av vård,
men det ännu icke fanns så uppenbara sjukdomstecken, att läkare ansåg
sig kunna utfärda vårdattest. Ett sådant tidigare ingående på sinnessjukhus
för att erhålla vård hade betydelse i det hänseendet, att sjukdomen

Kungl. Maj.ts proposition nr ö''i år 195!)

därigenom kunde få ett lindrigare förlopp än vad som eljest möjligen blev
fallet. En ytterligare fördel av rätten till frivilligt ingående på sinnessjukhus
var den, att en sinnessjuk kunde erhålla nödig vård oberoende av
hans anhörigas eventuella obenägenhet att ingiva ansökan därom, något
som kunde ha betydelse för att förekomma svårare följder av sjukdomen.
I syfte att avhjälpa den brist i gällande lagstiftning, som sålunda fick
anses ådagalagd, föreslog de sakkunniga ett stadgande av innebörd att,
om någon önskade bli intagen för vård på sinnessjukhus, han skulle kunna
på skriftlig ansökan intagas där, såvida den för sjukvården ansvarige
läkaren med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet fann honom vara i behov
av vård. Därjämte föreslog de sakkunniga en bestämmelse, avseende
frivilligt ingående på sinnessjukhus för observation.

Beträffande spörsmålet om utskrivning av person, som intagits å sinnessjukhus
på egen begäran, framhöll de sakkunniga att, då fråga var
om observationsintagning, det fick anses självklart, att den intagne skulle
utskrivas så snart han framställt begäran därom, men att en särskild
bestämmelse i nämnda hänseende likväl borde inflyta i lagen, så att någon
tvekan icke kunde uppkomma om att vederbörande läkare saknade befogenhet
att kvarhålla den intagne mot dennes önskan, även om den begärda
undersökningen icke var slutförd. I överensstämmelse härmed föreslogs
ett stadgande av innehåll, att vederbörande läkare på skriftlig framställning
av den, som på egen begäran intagits för observation, ofördröjligen
skulle föranstalta om utskrivning. Vid första påseende kunde det
enligt de sakkunniga synas lika självklart, att den som efter egen ansökan
intagits på sinnessjukhus för vård ovillkorligen skulle utskrivas, när han
gjorde framställning därom. Såvitt möjligt borde givetvis denna princip
även upprätthållas. Av hänsyn till sjukdomsyttringarna lät sig emellertid
detta i själva verket icke alltid göra. Det kunde nämligen förekomma, att
den sinnessjuke, som vid sjukdomens början, under intryck av den då
ofta starka sjukdomskänslan, själv begärt inträde på sinnessjukhus, sedermera,
efter att ha förlorat sjukdomsinsikten, hemställde om utskrivning,
då sjukdomen nått en sådan utveckling, att den sjuke var farlig för sig
själv eller annan. Helt undantagslöst kunde det därför icke gå för sig, att
den, som frivilligt lagt in sig på sinnessjukhus, fick lämna detta, när han
så önskade. Prövningen av frågan därom kunde emellertid icke läggas
enbart i vederbörande anstaltsläkares hand, då enligt de sakkunnigas förmenande
något undantag icke kunde få göras från den principen, att
vård på sinnessjukhus mot den sjukes egen vilja aldrig fick äga rum på
grund av allenast en läkares avgörande. Det hade därför ifrågasatts, att
i det fall vederbörande anstaltsläkare ansåg, att den för vård frivilligt
intagne icke utan fara kunde utskrivas, denne skulle äga rätt att tillkalla
annan läkare. Då emellertid en sådan utväg icke kunde anlitas av det
stora flertalet sinnessjuka, vilka var medellösa, kunde frågan redan av

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1959

detta skäl icke erhålla någon lämplig lösning efter denna linje. Det hade
fördenskull även tagits under övervägande, huruvida icke en lösning kunde
vinnas på det sättet, att viss tjänsteläkare, t. ex. förste provinsialläkaren,
skulle vara skyldig att besöka sinnessjukhuset i fråga för att undersöka
fallet och bestämma, huruvida utskrivning skulle äga rum eller ej. Emellertid
kunde det icke anses lämpligt, alt avgörandet i dylika fall överlämnades
åt en läkare, som icke ägde samma specialutbildning som sinnessjukhusläkaren.
Frågan syntes därför lösas bäst, om avgörandet lades
i medicinalstyrelsens hand. De sakkunniga upptog på grund därav i sitt
förslag en bestämmelse, enligt vilken, då en för vård frivilligt intagen
patient skriftligen gjort framställning om utskrivning, den ansvarige läkaren
ofördröj ligen skulle föranstalta därom, såvida han icke ansåg utskrivningen
medföra fara för annans personliga säkerhet eller den sjukes eget
liv, i vilket fall han skulle insända utlåtande jämte sjukjournal till medicinalstyrelsen,
som hade att avgöra, huruvida utskrivning fick äga rum.

Det år 1923 framlagda förslaget omarbetades av 1926 års sinnessjuksakkunniga.
Dessa avgav sålunda år 1927 förslag till lag om sinnessjuka
och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet in. m. (SOU 1927: 10),
i det följande benämnt 1927 års förslag. Även i sistnämnda förslag fanns
bestämmelser om frivillig intagning såväl för vård som för observation.
I fråga om de regler som skulle gälla för utskrivning av sådana patienter
intog emellertid 1926 års sakkunniga en annan ståndpunkt än som kommit
till uttryck i 1923 års förslag.

Mot den föreslagna bestämmelsen i sistnämnda förslag att patient, som
på egen begäran intagits för observation, efter skriftlig framställning därom
ofördröj ligen skulle utskrivas, hade under remissbehandlingen anmärkts,
att utskrivning av sådan patient kunde vara förenad med den allvarligaste
samhällsfara. Såsom exempel härpå åberopades det fall, att en paranoiker,
som kommit i konflikt med sin omgivning, för att förekomma en eventuell
sinnessjukförklaring själv sökte sig in på sinnessjukhus och att vederbörande
läkare fann honom icke blott sinnessjuk utan även livsfarlig för
annan person. I anslutning till den kritik som sålunda framkommit konstaterade
de sakkunniga, att 1923 års förslag var förenat med vissa olägenheter
på ifrågavarande punkt. Sålunda skulle den, som eftersöktes av
polismyndighet för att tvångsvis inläggas för observation, kunna förekomma
polismyndigheten genom att frivilligt låta sig intagas för samma
ändamål, varav skulle följa, att han när som helst skulle kunna lämna
sjukhuset. Vidare skulle den, som vid tiden för intagningen befann sig
i början av ett utbrott av sinnessjukdom och vars tillstånd under observationen
försämrades, kunna påfordra utskrivning även om hans begäran
därom föranleddes av att han på grund av sjukdomens art icke längre
hade sjukdomsinsikt. För sin del hade de sakkunniga beträffande sådana
för observation intagna, som vid observationen befunnits vara i behov av

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1959

vård på sinnessjukhus, funnit det uppenbart, att man åtminstone icke
kunde medgiva dylik intagen, vilken var i trängande behov av vård, rätt
att när som helst lämna sjukhuset. De sakkunniga hade emellertid icke
ansett sig kunna stanna därvid. Att låta en patient, vars intagning när
som helst kunde påkallas av behörig intagningssökande, lämna sjukhuset
för att kanske efter en helt kort tid tvångsintagas kunde säkerligen endast
vara till skada för den sjuke. Därtill kom, att läkaren knappast skulle
kunna underlåta att giva vederbörande anhöriga eller myndighet en erinran
om lämpligheten av att de, innan patienten begärde utskrivning,
gjorde ansökan om tvångsintagning. Möjligheten för den sjuke att lämna
sjukhuset skulle alltså bliva skäligen illusorisk, och en lagbestämmelse
om rätt därtill skulle i många fall vara ägnad att föra den, som övervägde
ett frivilligt ingående, bakom ljuset. Slutligen var att märka, att i förslaget
upptagna utskrivningsregler medgav en omedelbar utskrivning av
icke samhällsfarlig sinnessjuk, såframt på tillfredsställande sätt var sörjt
för den sjukes vårdande utom sjukhuset. På grund av det anförda föreslog
de sakkunniga, att icke blott den tvångsintagne utan även den frivilligt
ingångne, som vid observationen befunnits vara i behov av vård,
skulle kvarbliva på sjukhuset i enlighet med de för vårdpatienterna gällande
reglerna. Vad angick den frivilligt ingångnes rätt att lämna sjukhuset
under pågående observation, innan det konstaterats att behov av
vård på sinnessjukhus förelåg, saknades — även enligt 1926 års sakkunnigas
uppfattning — i allmänhet anledning att neka den intagne att, när
han fann för gott, avbryta observationen och lämna sjukhuset. Det var att
märka, att frivilligt ingående för observation i stor utsträckning kom att
ske för att den intagne skulle erhålla intyg om att han blivit återställd
från tidigare sinnessjukdom. Mot sådan patient borde regelrätt användande
av tvång vara uteslutet. Från den förordade regeln att frivilligt intagen
borde äga rätt att under pågående observation lämna sjukhuset efter egen
önskan borde emellertid för visst fall göras undantag. Hade någon, vars
uppträdande innefattade fara för personlig säkerhet, undkommit tvångsintagning
för observation genom att låta sig frivilligt intagas på sinnessjukhus,
borde polismyndigheten vara befogad att draga försorg om att
den sålunda intagne blev underkastad samma regler som om han tvångsintagits.

Vad angick personer, som efter egen ansökan intagits på sinnessjukhus
för vård, hänvisade de sakkunniga till de skäl som åberopats till stöd för
nyssberörda regler om observationsintagning och föreslog därför, att för
vård frivilligt intagna i ulskrivningshänseende skulle vara underkastade
samma bestämmelser som tvångsintagna.

I proposition till 1929 års riksdag anslöt sig departementschefen, såvitt
angår nu ifrågavarande spörsmål, till de synpunkter, som kommit till
uttryck i 1927 års förslag. Någon utveckling av detta ståndpunktstagande

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

förekom icke, och under riksdagsbehandlingen blev frågorna ej heller föremål
för närmare uppmärksamhet.

Sinnessjuklagstiftningskommitténs förslag och remissyttrandena

däröver

1. Utvecklingen efter sinnessjuklagens tillkomst

I betänkandet lämnas följande redogörelse för intagningen på sinnessjukhus
efter sinnessjuklagens tillkomst.

Att spörsmålet om frivillig intagning på sinnessjukhus icke tilldrog sig
större intresse i samband med 1929 års lagstiftning torde främst få ses
mot bakgrunden av den då rådande svåra bristen på vårdplatser. För sinnessjukhusen
saknades som regel möjlighet att mottaga andra patienter
än sådana, vilka ovillkorligen var i behov av sluten vård. Det förekom för
övrigt knappast, att personer med endast lindrigare psykiska sjukdomar
själva tog initiativ till intagning på sinnessjukhus. Hos allmänheten rådde
nämligen sedan gammalt den uppfattningen, alt sinnessjukhusen huvudsakligen
var att betrakta såsom förvaringsanstalter, vilka om möjligt borde
undvikas. Med hänsyn till de anförda förhållandena fanns vid tidpunkten
för lagstiftningen knappast några mera beaktansvärda skäl för att införa
särskilda bestämmelser rörande utskrivning av patienter, som intagits på
egen begäran.

Under den tid sinnessjuklagen varit i kraft har emellertid en betydande
utveckling ägt rum. Antalet vårdplatser vid sinnessjukhusen i landet, som
vid lagens ikraftträdande den 1 januari 1931 uppgick till omkring 15 500,
har sålunda stigit till i det närmaste 28 000. Härtill kommer ett tusental
platser vid de psykiatriska lasarettsavdelningarna. Samhällets vårdresurser
har således ökat högst väsentligt, varigenom delvis andra kategorier
sjuka än tidigare kunnat beredas vård på sjukhusen. Av utomordentligt
stor betydelse för utvecklingen har även varit de avsevärda framsteg som
gjorts inom psykiatrin under de senaste årtiondena. En förkortning av
vårdtiderna har därigenom i viss utsträckning blivit möjlig. Här må endast
hänvisas till de i många fall utmärkta resultat som uppnåtts genom insulincoma-
och elektrochockbehandling ävensom till de gynnsamma verkningarna
vid vissa sjukdomstillstånd av de s. k. neuroleptiska mediciner, som
kommit i bruk under de sista åren. Även vissa psykoterapeutiska metoder
har visat sig vara av stort värde för att uppnå bättre behandlingsresultat.
På grund av de framsteg som gjorts har möjligheter erhållits till aktiv
behandling av allt flera akut sjuka patienter. Under senare tid har man
även uppmärksammat möjligheterna att med medikamentell och psykoterapeutisk
teknik behandla de stora grupper av långvarigt sjuka, som
vårdas på mentalsjukhusen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

Genom det ökade antalet vårdplatser och den med förbättrade behandlingsmetoder
sammanhängande snabbare omsättningen av de intagna har
det blivit möjligt att på sinnessjukhusen mottaga väsentligt fler sjuka
än tidigare. Under år 1956 uppgick sålunda antalet nyintagna patienter
på statens och de större städernas sinnessjukhus till 19 760, medan motsvarande
siffra för år 1931 endast var 6 742. Av intresse i förevarande
sammanhang är emellertid framför allt omfattningen av den frivilliga
intagningen. En sammanställning över antalet personer, som sedan 1931
på egen begäran intagits på sinnessjukhus, ges i följande tabell.

Tabell över intagningar på sinnessjukhus, tillhöriga staten eller
städer som övertagit hela sin sinnessjukvård

År	Totala antalet intagna	Därav på egen ansökan	Intagning på egen ansökan i procent
1931	6 742	1	068	15,8
1932	7 861	1	411	17,9
1933	6 905	1	716	24,9
1934	9 255	2	059	22,2
1935	9 811	2	800	28,5
1936	8 787	2	872	32,7
1937	8 407	2	681	31,9
1938	8 164	2	884	35,3
1939	8 191	2	888	35,3
1940	7 611	2	790	36,7
1941	7 399	2	448	33,1
1942	7 307	2	846	38,9
1943	10 644	3	373	31,7
1944	8 860	3	680	41,5
1945	9 936	4	230	42,6
1946	11 131	4	778	42,9
1947	11 476	5	249	45,7
1948	12 028	5	407	45,0
1949	13 135	5	636	42,9
1950	13 544	6	029	44,5
1951	14 159	6	356	44,9
1952	14 694	6	461	44,0
1953	15 534	6	698	43,1
1954	15 777	7	209	45,7
1955	17 530	8	381	47,8
1956	19 760	9	528	48,2

Av tabellen framgår att det frivilliga ingåendet på sinnessjukhus oavbrutet
ökat med undantag för några år under senare hälften av 1930-talet
och början av 1940-talet, då en vikande tendens delvis gjorde sig gällande.
Den totala ökningen från år 1931, då 1 068 personer intogs på egen begäran,
till år 1956, då antalet frivilligt intagna uppgick till 9 528 personer,
måste betecknas såsom ytterst anmärkningsvärd. Även den procentuella
ökningen är såsom tabellen ger vid handen betydande, och inemot hälften
av alla intagningar på sinnessjukhus sker nu efter ansökan av den sjuke.

De kraftigt stigande siffrorna i fråga om antalet frivilligt intagna torde
2—-Bilmng till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 54

Kungl. Maj.ts proposition nr 5i år 1959

till väsentlig del ha sin grund i ett efter hand växande förtroende för
sinnessjukhusen och den verksamhet, som bedrives där. För allmänheten
torde det sålunda i allt större omfattning ha blivit klart, att psykiska sjukdomar
ingalunda är obotliga utan att tvärtom, under förutsättning att sakkunnig
vård erhålles, goda utsikter i många fall finns till återvinnande av
hälsan eller i varje fall väsentlig förbättring av denna.

Den successivt ökande tillströmningen av patienter, som själva begär
intagning på sinnessjukhus, har efter hand medfört en viss förändring
av det frivilliga vårdklientelet. En stor del av de patienter, som numera
intages efter egen ansökan, är sålunda icke sinnessjuka i egentlig mening
utan utgöres av personer med lätta depressionstillstånd, psykoneuroser,
alkoholsjukdomar in. m. Den skedda utvecklingen belyses även av att bland
de förstagångsintagna den procentuella andelen av sådana sjukdomsgrupper
som schizofreni, psykoser i involutionsåldern och manisk-depressiv
sjukdom minskat, medan i stället en procentuell ökning skett av sådana
sjukdomar som psykogena psykoser, alkoholism och psykopati. De patienter,
som på egen begäran beredes vård på sinnessjukhusen, tillhör i viss
mån samma kategorier av sjuka, som mottages på de psykiatriska lasarettsavdelningarna.
Det begränsade antalet vårdplatser på dessa medför
emellertid med nödvändighet, att åtskilliga lindrigt sjuka måste beredas
vård på sinnessjukhusen. För de närmaste åren torde en fortsatt utveckling
efter samma linjer som hittills vara att förutse. Antalet patienter
med endast lättare psykiska sjukdomar kan därför beräknas komma att
ytterligare öka. Att dylika personer mottages på sinnessjukhusen får för
övrigt — i betraktande av önskvärdheten att de sjuka kommer under vård
så tidigt som möjligt — anses vara helt i överenstämmelse med en fortgående
rationalisering av mentalsjukvården.

Den hittillsvarande utvecklingen i vårt land har inneburit, att bristande
överensstämmelse i viss omfattning kommit att föreligga mellan sinnessjuklagens
bestämmelser och praxis. Såsom nämnts i den tidigare lämnade
redogörelsen för gällande lagstiftning, kräves för att någon skall kunna
intagas för vård på sinnessjukhus att vederbörande är sinnessjuk och i
behov av vård på sådant sjukhus. Utvecklingen har lett till att kravet på
sinnessjukdom såsom förutsättning för intagning kommit att eftersättas i
viss omfattning och huvudvikten att läggas vid vårdbehovet. Vårdbehövande
personer med psykiska särdrag, som icke är i egentlig mening sinnessjuka,
brukar således i icke ringa utsträckning intagas på sinnessjukhus. Förutom
de lindrigare sjuka, som nyss nämnts, gäller detta bl. a. även de s. k.
psykopaterna, beträffande vilka i förarbetena till sinnessjuklagen uttryckligen
framhölls att intagning icke skulle få äga rum.

På grund av nu nämnda förhållande har sinnessjuklagen kommit att
utsättas för viss kritik. Det har framstått såsom en brist, att lagen for -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5i år 1959

mellt icke medger intagning i alla de fall, då behov härav visat sig föreligga,
och att alltså intagning måst i viss omfattning äga rum utan att de
formella förutsättningar, som i lagen uppställes härför, är för handen.

Även i andra avseenden har kritik riktats mot gällande sinnessjuklag.
Bland annat har så skett beträffande de formföreskrifter, som avser frivillig
intagning, vilka ansetts kunna undvaras i sin helhet.

Utvecklingen inom sinnessjukvården har lett fram till den uppfattningen,
att en närmare samordning mellan kropps- och sinnessjukvård bör äga
rum samt att standardskillnaden mellan kroppssjukvården och sinnessjukvården
så långt möjligt bör utjämnas. Det råder också en allmän
strävan hos dem, som har ansvaret för sinnessjukvården, att förbättra
vårdmöjligheter, lokaliteter samt diagnostik och behandlingsresurser. Även
i fråga om patientens rättsliga ställning har starka önskemål framkommit
om så långt möjligt likartade förhållanden inom sinnessjukvård och
kroppssjuk vård.

De restriktioner, som tidigare rått beträffande sinnessjukhusens patienter,
har på grund av den skildrade utvecklingen alltmera uppluckrats.
Användningen av tvångsmedel och isolering minskar successivt. Avdelningar,
som tidigare hållits låsta, har kunnat öppnas. Ett stigande antal patienter
kan beviljas frigång, och de gamla promenadgårdarna kan ersättas med
öppna platser för patienternas utevistelse. För patienter, som lider av lätta
psykiska åkommor, har särskilda paviljonger eller avdelningar ordnats.

Mot bakgrunden av nu berörda förhållanden har från läkarhåll vid
skilda tillfällen framförts önskemål om ett friare intagningsförfarande.
Särskilt har framhållits att vissa patienter troligen skulle kunna förmås
att söka vård på ett tidigare stadium av sjukdomen, om de kände sig säkra
på att få lämna sjukhuset, då de själva önskade. Man har vidare hänvisat
till att vården av de sjuka skulle underlättas, om den kunde ges under
så fria former som möjligt. I syfte att vinna närmare erfarenheter av ett
friare system förordnade Kungl. Maj :t genom beslut i januari 1957, att
en vid Sidsjöns sjukhus befintlig upptagningspaviljong från och med den
1 februari 1957 tills vidare t. o. in. den 30 juni 1958 försöksvis icke skulle
vara sinnessjukhus, varigenom intagningsreglerna i sinnessjuklagen icke
blir tillämpliga på denna paviljong. Förordnandet har sedermera förlängts
l. o. in. den 31 december 1959. Ifrågavarande paviljong inrymmer en manlig
vårdavdelning om 25 platser och en kvinnlig avdelning, likaledes omfattande
25 vårdplatser. Det klientel, som intagits på berörda båda avdelningar, har
varit ett urval fall från den lätta psykiatrin, huvudsakligen neuroser, lindriga
depressionstillstånd och praesenila insufficienstillstånd. Det torde emellertid
kunna antagas, att betydligt svårare fall och sannolikt den övervägande
delen av dem, som under försöksperioden efter egen ansökan intagits
med retentionsrätt, lika väl skulle ha kunnat vårdas på de fria

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

intagningsavdelningarna. Av de drygt 400 patienter, som hittills intagits
på nämnda båda avdelningar, har endast några få fall måst överföras till
huvudsjukhuset.

Även för patienter, som lider av långvariga psykiska sjukdomstillstånd,
har sinnessjukvården och dess behandlingsmöjligheter kommit att få en
större betydelse än tidigare. Många sådana patienter söker sig nu frivilligt
till sjukhusen, bl. a. av den anledningen att de hör talas om andra sjuka,
som blivit återställda eller förbättrade. En stor del av dessa patienter lider
av sjukdomar, som även enligt äldre terminologi uppfattades som sinnessjukdomar.
Då behandlingsmöjligheterna tidigare var få och ovissa, var
det för dessa patienter icke aktuellt att söka hjälp på sinnessjukhusen.
De förbättrade behandlingsresurserna har förändrat läget. Givet är att
dessa patienters tillstånd många gånger kräver lång tids behandling, vilket
de i allmänhet också accepterar. Ett friare intagningsförfarande synes
därför kunna komma i fråga även beträffande sådana patienter.

2. Allmänna synpunkter

Kommittén

Kommittén framhåller, att sinnessjukvården, trots den betydande utveckling
som ägt rum, icke förmått frigöra sig från den särställning i förhållande
till annan sjukvård som sedan gammalt utmärkt den. Många människor
betraktar sålunda alltjämt intagning på sinnessjukhus såsom något
helt annat än vanlig sjukhusvård, och den sjuke utsättes ofta, även efter det
han tillfrisknat, för misstroende och ringaktning från medmänniskors sida.
Att dylika föråldrade uppfattningar fortfarande gör sig gällande torde till
icke ringa del sammanhänga med de brister som ännu i vissa hänseenden
föreligger inom sinnessjukvården och som stundom utgör hinder mot att
ändamålsenlig vård kommer till stånd. Sedan några år tillbaka pågår emellertid
ett planmässigt utbyggnads- och upprustningsarbete, varigenom avses
att efter hand bringa den statliga sinnessjukvården i nivå med kroppssjukvården.
Då detta mål uppnåtts, kommer enligt kommittén otvivelaktigt helt
andra förutsättningar att föreligga för en mer positiv inställning till sinnessjukvården.

För allmänhetens uppfattning om sinnessjukvården anser kommittén även
de lagbestämmelser som finnes på området vara av betydelse. Att särskilda
regler måste uppställas för intagning och kvarhållande på sinnessjukhus
mot någons vilja är ofrånkomligt. Det synes kommittén emellertid angeläget,
att i övrigt sådana föreskrifter undvikes, som kan medverka till en särställning
för sinnessjukvården. I överensstämmelse härmed framhålles, att
en reform, varigenom möjlighet beredes till intagning utan att den sjuke underkastas
särskilda utskrivningsbestämmelser, onekligen skulle innebära ett
utomordentligt viktigt steg i riktning mot större jämställdhet mellan sinnes -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5b år 1959

sjukvård och annan sjukvård. Den utveckling som ägt rum i Sverige med
ständigt ökande tillströmning till sinnessjukhusen av patienter med endast
lindrigare psykiska sjukdomar gör även en sådan reform helt naturlig. Som
jämförelse nämner kommittén, att patienter på psykiatriska lasarettsavdelningar
icke är underkastade några bestämmelser i utskrivningshänseende
utan kan lämna sjukhuset, då de själva önskar. Såvitt angår personer, som
på egen begäran intagits på sinnessjukhus, torde det dock sällan förekomma,
att de kvarhålles mot sin vilja. Något behov av en generell retentionsrätt
föreligger därför i verkligheten icke. Det måste enligt kommittén anses angeläget
att inom sinnessjukvården icke använda tvång i större omfattning än
som är oundgängligen nödvändigt. Kommittén anför vidare, att erfarenheterna
såväl från vårt eget land som från vissa främmande länder otvivelaktigt
visar, att det är av betydelse för vården av den sjuke och hans tillfrisknande,
att så stor frihet som möjligt beredes honom.

Att under nu anförda förhållanden öppna möjlighet till intagning på
sinnessjukhus utan att särskilda regler skall gälla för den sjukes utskrivning
måste enligt kommitténs mening anses välgrundat. Förutom att det
allmänna förtroendet för sinnessjukvården skulle stärkas, varigenom en
ökad benägenhet att frivilligt söka vård efter hand skulle göra sig gällande,
måste även antagas, att det för många intagna skulle innebära en avsevärd
lättnad att icke behöva vara beroende av läkarens tillstånd för att få lämna
sjukhuset. Frånvaron av möjligheten att tvångsvis kvarhålla den intagne
torde därför i åtskilliga fall vara ägnad att inge en känsla av större lugn
och tillförsikt. Fn gynnsam utveckling av sjukdomsförloppet kan därigenom
mången gång otvivelaktigt främjas. Genom ökad trygghetskänsla hos
de intagna skapas även förutsättningar för att dessa skall finna sig bättre
till rätta på sjukhuset och bli mera beredvilliga att kvarstanna där, så länge
de är i behov av vård.

Som en fördelaktig verkan av den tilltänkta reformen framhåller kommittén
ytterligare, att det behov, som faktiskt visat sig föreligga att i vissa fall
medge intagning på sinnessjukhus, ehuru de i lagen nu stadgade förutsättningarna
icke föreligger, då kan tillgodoses. Den bristande överensstämmelse
mellan lagstiftning och praxis, som gjort sig gällande beträffande intagning
på sinnessjukhus, kan därigenom i viss mån mildras.

Fn reform i nu berörda hänseende anser kommittén vara av sådan vikt,
att det knappast kan anses försvarligt att dröja därmed i avvaktan på en
fullständig revision av sinnessjuklagen. Det synes därför fullt motiverat att
redan nu skapa möjlighet till intagning på sinnessjukhus utan alt den
sjuke kan kvarhållas där mot sin vilja. 1 första hand kan detta givetvis ske
genom en partiell lagstiftning. Fn annan utväg är emellertid — i enlighet
med det vid Sidsjöns sjukhus försöksvis tillämpade systemet — att vissa
avdelningar efter beslut av Kungl. Maj:t förklaras tills vidare icke skola
vara sinnessjukhus. Av de föreliggande alternativen bör enligt kommitténs

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1959

uppfattning lagstiftningsvägen obetingat föredragas. Ett fritt intagningssystern
kan därigenom prövas vid samtliga sinnessjukhus, och en allsidigare
bedömning av den lämpligaste utformningen av ett sådant system blir
möjlig. Motsvarande fördelar torde knappast kunna erhållas vid en ökad användning
av det system som tillämpas vid Sidsjöns sjukhus. Av principiella
skäl lär det nämligen knappast gå för sig att i mera betydande utsträckning
förordna om särskilda fria intagningsavdelningar, formellt skilda från vederbörande
sjukhus, och vid sådana avdelningar torde det för övrigt — med
hänsyn till den starka sovring av vårdklientelet, som med all sannolikhet
blir nödvändig — ej heller vara möjligt att vinna tillräckliga erfarenheter
för bedömning på längre sikt av verkningarna av en utbredd fri intagning.

Kommittén förklarar, att ett genomförande av reformen kan förväntas
medföra, att den på sinnessjukhusen meddelade vården som helhet kommer
att mötas med större förtroende från allmänhetens sida. Det ligger under
sådana förhållanden i sakens natur, att vissa psykiskt sjuka, som eljest icke
skulle ha sökt vård på sinnessjukhus, kommer att visa sig benägna därtill.
Intagning torde vidare i en del fall kunna komma till stånd tidigare än som
f. n. sker, ett förhållande som är ägnat att medföra kortare vårdtider och
således ökad omsättning.

Att med nämnvärd säkerhet uttala sig om betydelsen av de nu berörda
spörsmålen torde vara förenat med avsevärda svårigheter. Såvitt angår frågan
om en eventuellt ökad tillströmning av sjuka till sinnessjukhusen framhåller
kommittén, att en del människor, för vilka sinnessjukvård är aktuell,
säkerligen saknar kännedom om gällande lagregler, under det att andra
personer, som känner till att på sinnessjukhus vårdade icke äger rätt att
lämna sjukhuset utan vederbörligt medgivande, icke fäster större avseende
därvid. Härutöver finnes emellertid otvivelaktigt även sjuka som — med
tanke på risken att de skall kvarhållas mot sin vilja — avstår från att söka
vård på sinnessjukhus. Inom denna grupp, från vilken fler sjuka skulle
kunna tänkas söka sig till sinnessjukhusen, är säkerligen åtskilliga f. n. direkt
negativt inställda till sinnessjukvården, och många torde vara av den
uppfattningen, att vård på sinnessjukhus är något för den sjuke förnedrande
och vanärande. En ändrad inställning hos dessa personer kan givetvis
komma att medföra, att sjuka i ökad omfattning söker sig till sinnessjukhusen.
Även åtskilliga andra omständigheter kan emellertid medverka
till en dylik utveckling. Framstegen inom psykiatrin och de allt bättre vårdmöjligheterna
på sinnessjukhusen torde sålunda komma att bli av stor betydelse.

Kommittén är medveten om att i händelse av en kraftigt ökande tillströmning
till sinnessjukhusen svårigheter av olika slag kan uppstå, framför allt
därigenom att tillgången på vårdplatser och läkare blir otillräcklig. Det saknas
enligt kommittén dock anledning att antaga annat än att de svårigheter,
som kan uppkomma, skall kunna bemästras av myndigheterna. De förbätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 är 1959

rade behandlingsmetoder, som numera står sjukvårdsläkarna till buds, bör
sålunda i förening med en viss utbyggnad av den öppna vården kunna medverka
till att behovet av vårdplatser hålles inom rimliga gränser.

De svårigheter i form av ökad press på sinnessjukhusen, som kan följa i
anslutning till en reform, är enligt kommitténs uppfattning i varje fall icke
av sådan betydelse, att de bör utgöra hinder mot den tilltänkta lagstiftningen.
Kommittén nämner därvid som jämförelse verkningarna av de förbättrade
behandlingsmetoder, som kommit till användning under senare år.
Ingen skulle väl vilja ifrågasätta, säger kommittén, att sinnessjukläkarna
skulle ha avstått från att tillämpa dessa metoder av den anledningen, att de
kunde beräknas medföra ökad omsättning av patienterna och därmed ökat
arbete. Lika litet synes man böra tveka att genomföra en reform, som i väsentliga
hänseenden innebär fördelar för de sjuka, även om samtidigt visst
ökat arbete kan bli en följd därav.

Kommittén understryker, att avsikten med det nya systemet icke är att
tillåta en ohämmad intagning på sinnessjukhus av personer med psykiska
defekter. Genom att lägga i sjukvårdsläkarens hand att avgöra, huruvida
intagning bör tillåtas, anses den fria intagningen kunna begränsas på lämpligt
sätt, för den händelse så skulle befinnas erforderligt.

Kommittén upptar också frågan, huruvida reformen medför ökat arbete i
samband med själva intagningsförfarandet. Sjukvårdsläkaren måste givetvis
anses berättigad att påfordra den utredning han finner nödvändig för sitt
ställningstagande. Kompletterande uppgifter bör dock enligt kommittén,
frånsett de fall då särskild tveksamhet föreligger huruvida retentionsfri intagning
bör medgivas, som regel kunna anskaffas utan att sjukvårdsläkaren
i högre grad skall behöva betungas därav. Kommittén räknar för övrigt med
att inremitterande läkare, sedan systemet tillämpats en tid, erhåller kännedom
om vilka krav, som ställes på remisshandlingar från sjukhusets sida.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén att, även om vissa svårigheter kan
uppstå till en början, detta förhållande likväl icke bör hindra reformens genomförande.
Sedan systemet under någon tid varit i bruk torde nämligen
enligt kommitténs uppfattning nämnvärda svårigheter icke vidare behöva
befaras.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag tillstyrkes i princip eller lämnas utan erinran
av praktiskt taget samtliga remissinstanser. I allmänhet understrykes därvid
de synpunkter kommittén anfört. Flera remissinstanser framhåller även
önskvärdheten av alt den föreslagna reformen genomföres snarast möjligt.

Medicinalstyrelsen betonar angelägenheten av att ett akut vårdbehov vid
psykisk sjukdom snabbt och adekvat skall kunna tillgodoses utan att rättssäkerheten
därigenom trädes för nära. Enligt styrelsens uppfattning är det
därför tillfredsställande, att sjukvårdsläkaren till grund för sill bedömande

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

får anlägga rent medicinska vård- och behandlingssynpunkter. Medvetandet
om att personer, som vårdas på mentalsjukhus, icke därför behöver betecknas
som sinnessjuka och att den som frivilligt låtit sig intagas i regel
äger lämna sjukhuset, om han så önskar, anser styrelsen med största sannolikhet
komma att medverka till en minskning av fördomarna mot att söka
vård på mentalsjukhus. Ett ökat förtroende till mentalsjukvården från
patienternas sida förmodas i sin tur aktivt komma att bidraga till en psykoterapeutiskt
gynnsam atmosfär på sjukhusen.

Sinncssjnknämnden förklarar sig i stort sett kunna instämma i vad kommittén
anfört om fördelarna av att möjlighet beredes till intagning utan
kvarhållningsrätt. Nämnden håller för sannolikt, att många psykiskt sjuka
för närvarande icke vågar taga något initiativ för att söka sinnessjukvård
eller ens att konsultera en sinnessjukhusläkare av rädsla för att de för
obestämd tid skall bli kvarhållna tvångsvis. I den mån kännedom sprider
sig om att de själva bestämmer ej blott över intagningen på utan även över
utskrivningen från sinnessjukhuset bör enligt nämndens mening ökade utsikter
föreligga för att psykiskt sjuka och deras omgivning skall bli besparade
sådana lidanden och besvärligheter, som har sin yttersta grund i uraktlåtenheten
att taga i anspråk samhällets vårdresurser. Sinnessjuknämnden
finner det vidare kunna antagas, att allmänhetens förståelse för sinnessjukvården
genom den föreslagna reformen skall komma att påverkas i
gynnsam riktning.

Socialstyrelsen framhåller, under hänvisning till att i huvudsak goda
erfarenheter vunnits av alkoholistvård på enskilda anstalter för alkoholmissbrukare
och psykiatriska lasarettsavdelningar, oaktat kvarhållningsrätt
icke förelegat, att det måste anses troligt, att även vård vid mentalsjukhus i
avsevärd utsträckning kan lämnas utan retentionsrätt. Enligt styrelsens
uppfattning skulle en mentalsjukvård under de friare former som föreslagits
av kommittén gynnsamt inverka på vårdresultaten vid sinnessjukhusen och
stärka förtroendet för sinnessjukvården.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden understryker, att det
från rättssäkerhetssynpunkt måste anses vara av väsentlig betydelse, att bestämmelser
angående inskränkningar i den enskildes frihet icke gäller i
större omfattning än som är oundgängligen nödvändigt. Med hänsyn till att
personer, som frivilligt söker sig till sinnessjukhus, i regel äger sjukdomsinsikt
och är benägna att rätta sig efter sjuk vårdsläkarens råd och anvisningar
föreligger enligt utredningen i allmänhet icke något behov av tvångsbestämmelser
med avseende på sådana intagna. Utredningen framhåller
vidare, att det bör vara ett oeftergivligt villkor, att administrativa frihetsberövanden
mot den enskilde icke vidtages, med mindre de i lag stadgade
förutsättningarna därför är uppfyllda. Intagning utan retentionsrätt skulle
enligt utredningen vara ägnad att tillgodose det stora praktiska behov, som
visat sig föreligga av intagning på sinnessjukhus utan att egentlig sinnes -

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

sjukdom är för handen. Härigenom skulle retentionsrätten kunna väsentligen
begränsas till de fall, som vid lagens tillkomst närmast varit åsyftade.
Det måste därför anses angeläget att i nu ifrågavarande avseende snarast
möjligt söka uppnå bättre överensstämmelse än för närvarande mellan
sinnessjuklagens bestämmelser angående intagning på sinnessjukhus och
praxis genom att vidga de lagliga möjligheterna för intagning. Utredningen
ansluter sig på grund härav till kommitténs uppfattning, att den föreslagna
reformen bör genomföras utan uppskov.

Enligt Stockholms stads sjnkliusdirektion har förslaget sin främsta förtjänst
däri, att det utgör ett led i strävandena att eliminera den atmosfär avisolering
och fängelseliknande förvaring, som i allmänhetens ögon alltjämt
omger sinnessjukvården.

Överläkaren vid Södersjukhusets psykiatriska klinik framhåller, att goda
erfarenheter föreligger från de psykiatriska lasarettsavdelningarna i fråga
om möjligheten att vårda även relativt svåra fall av psykisk sjukdom utan
användande av retentionsrätt. Den ökade benägenhet att frivilligt söka
vård, som gjort sig gällande, bör därför på allt sätt stödjas.

Svenska psykiatriska föreningen anför, att frivillig intagning på sinnessjukhus
enligt den hittills förekommande formen oftast skett utan svårighet,
men att det likväl ej sällan förekommit, att en person, som ansett sig vara i
behov av vård på sinnessjukhus, tvekat och eventuellt avstått från att genomföra
sin ansökan med anledning av de konsekvenser en intagning med kvarhållningsrätt
kan medföra. Enligt föreningens uppfattning innebär därför
kommitténs förslag en synnerligen värdefull möjlighet att underlätta för en
stor och viktig kategori psykiskt sjuka att erhålla vård.

Svenska socialvårdsförbundet understryker, att likställighet mellan sinnessjukhusen
och de psykiatriska lasarettsavdelningarna är både lämplig
och önskvärd, särskilt med tanke på att det patientklientel, som på egen
begäran intages och vårdas på sinnessjukhus, i viss mån tillhör samma kategori
med lättare psykiska sjukdomar, som mottages på de psykiatriska
lasarettsklinikerna. Den omständigheten att det sällan torde förekomma,
att personer, som på egen begäran intagits på sinnessjukhus, kvarhålles
mot sin vilja, talar också enligt förbundets mening starkt för att förslaget
genomföres.

Statens sjukhuspersonals förbund anser, att den föreslagna reformen kan
bidraga till att ge »good will» åt vården vid sinnessjukhusen och därigenom
underlätta för sjuka och deras anhöriga att söka vård redan i initialstadiet
av sjukdomen.

Endast i ett par remissyttranden är inställningen till reformen negativ.

Styresmannen för Beckomberga sjukhus framhåller sålunda att det kommer
alt bli utomordentligt svårt all praktiskt förverkliga förslaget vid sjukhus
med sådan karaktär, med det slags klientel, den intagningsfrekvens och
de resurser, som för närvarande utmärker t. ex. Beckomberga sjukhus.
I yttrandet anföres vidare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

Systemet med skriftlig ansökan av den sjuke har sedan många år fungerat
på ett utomordentligt tillfredsställande sätt. Alla slags patienter har på detta
sätt fått vård, oberoende av om de varit svårt eller lindrigt sjuka. Kommittén
menar, att den föreslagna intagningsformen skulle ha en önskvärd
positiv psykologisk effekt, och att den kommer att stimulera till ökad
patienttillströmning samt bidraga till att »närma» mentalsjukvården till
kroppssjukvården. Jag hyser den åsikten, att kommittén avsevärt överskattat
denna faktors psykologiska roll och att det nya intagningsförfarandet
kan föra med sig andra icke önskvärda företeelser, som kommer att motverka
vad som eventuellt kan vinnas med den formlösa intagningen. Vid det
nya intagningsförfarandet åligger det sjukvårdsläkaren att redan före patientens
inskrivning å sjukhuset avgöra, om denne skall ha rätt eller icke rätt
att bliva mottagen på »formlöst» sätt. Under det att var och en som så
önskar kan beviljas intagning efter skriftlig ansökan, skall följaktligen
vid den formlösa intagningen patienterna »gallras». Enligt kommitténs förslag
utestänges alltså visst klientel från möjligheten att på egen ansökan
erhålla vård, ett klientel som enligt nu gällande sinnessjuklag utan trassel
eller krångel kan beviljas sådan. Att denna gallring av klientelet strax före
intagningen kan komma att väcka undran, olust, rädsla och misstänksamhet
synes mig vara helt naturligt, och förfaringssättet torde icke vara ägnat att
öka förtroendet till sinnessjukvården.

En negativ ståndpunkt till förslaget intages vidare av en skiljaktig ledamot
i sinnessjnknämnden, som anser, att ett genomförande av den föreslagna
reformen sannolikt endast skulle öka de svårigheter, under vilka sinnessjukvården
arbetar.

Frågan huruvida den tilltänkta reformen genom ökad tillströ mn
i n g av patienter och livligare omsättning av dessa kan beräknas leda till
skärpt arbetsbelastning för sjukhusen har tilldragit sig stor uppmärksamhet
i yttrandena. Flera remissinstanser anser en sådan konsekvens av reformen
vara sannolik.

Sinnessjuknämnden finner kommitténs uttalande, att nämnvärda svårigheter
icke behöver befaras sedan systemet under någon tid varit i bruk,
vara väl optimistiskt. Ett uppskov med reformen av hänsyn till personalläget
skulle emellertid icke kunna beräknas bli endast kortvarigt. De fördelar,
som är förknippade med reformen, är enligt nämndens uppfattning
alltför påtagliga för att det kan vara försvarligt att för någon längre tid
avstå från densamma.

Svenska landstingsförbundet framhåller, att de i huvudsak positiva ställningstaganden
som gjorts av sjukhuschefer och styresmän vid sinnessjukhusen
visar, att man är beredd att acceptera en eventuellt ökad belastning.

Sveriges läkarförbund uttalar, att reformens genomförande kan komma
att föranleda ökade krav på platser och läkare vid mentalsjukhusen, men
anser, att svårigheterna likväl icke torde bli av sådan räckvidd, att de bör
utgöra hinder mot den föreslagna lagstiftningen.

Svenska läkaresällskapet anser det vara betydande risker för att en ökad
tillströmning skall medföra ogynnsamma verkningar, framför allt i storstäderna.
Sällskapet föreslår därför, att för formlös intagning alltid bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

erfordras en motiverad läkarremiss. Till belysning av de svårigheter, som
kan befaras uppstå, framhåller sällskapet, att det vid storstädernas sinnessjukhus
redan nu vid alla tidpunkter på dygnet förekommer, att personer
infinner sig och pockar på intagning, icke sällan under hot att begå självmord.

Liknande synpunkter anföres av styresmannen för Lillhagens sjukhus.

Svenska psykiatriska föreningen framhåller, att reformen otvivelaktigt
kommer att medföra ökat arbete för sjukvårdsläkarna, något som dessa
dock är beredda att påtaga sig. Det understrykes emellertid, att den ökade
arbetsbelastningen motiverar en ökning av läkarkåren vid framför allt de
statliga sinnessjukhusen.

Svenska socialvårdsförbundet anser, att det med hänsyn till den markerade
bristsituationen i fråga om tillgången på vårdplatser och läkare är svårt att
dela kommitténs uppfattning om möjligheten att vid en ökad tillströmning
av patienter bemästra uppkommande svårigheter. Kommitténs hänvisning
till att det enligt förslaget lagts i sjukvårdsläkarens hand att avgöra huruvida
fri intagning bör tillåtas, får enligt förbundets mening icke föranleda
till att man i så hög grad söker begränsa ifrågavarande slags intagning, att
de väsentliga fördelar man velat nå genom reformen härigenom neutraliseras.
De svårigheter, som väntas uppstå, finner förbundet i stället böra
mötas med en ytterligare intensifiering av åtgärderna för ökade materiella
och personella resurser inom sinnessjukvården.

Statsåklagaren i Stockholm och föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar
som sin uppfattning, att utvecklingen av sinnessjukvården i sin helhet
knappast främjas av att, på sätt som vid en ökad tillströmning av framför
allt lättare vårdfall torde bli oundvikligt, väsentligare vårdbehov eftersättes
till förmån för mindre angelägna uppgifter.

Styresmannen för Beckomberga sjukhus, som för egen del betvivlar, att
den formlösa intagningen kommer att medföra ökad tillströmning av sjuka,
framhåller, att en dylik verkan av den tilltänkta reformen icke är önskvärd,
i varje fall icke så länge resurserna är så bristfälliga, som ännu är fallet.
Beträffande proceduren vid den formlösa intagningen anmärkes, att denna
av allt döma blir mer omständlig, arbetskrävande, tidsödande och tungrodd
för såväl palienter och deras anhöriga som sjukvårdsläkarna än det nuvarande
förfarandet. Det befaras därför, att sjukvårdsläkaren kommer att
vara tvingad att arbeta som på en poliklinik och att brådskande fall kan
kräva, att han dygnet runt skall stå till förfogande.

3. Särskilda frågor

a. Vilka kategorier av sjuka skall kunna inlagas på sinnessjukhus ulan retentionsrätt?

Kommittén

Kommittén erinrar till en början om alt under senare år ett betydande
antal personer med lindrigare psykiska åkommor på egen begäran mottagits
på sinnessjukhusen för vård. Att sådana personer, vilka icke kan be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1959

traktas såsom i egentlig mening sinnessjuka, lika litet som patienter vid
psykiatriska lasarettsavdelningar bör vara underkastade retentionsrätt, synes
det kommittén knappast böra råda någon tvekan om. Jämväl i övrigt
torde, då intagning sker efter ansökan av den sjuke, denne i stor utsträckning
kunna undantagas från bestämmelserna om retentionsrätt. Flertalet av
de patienter, som själva begär sig intagna på sinnessjukhus, kvarstannar
nämligen som regel frivilligt till dess de blivit så förbättrade, att ytterligare
sjukhusvård icke kan anses påkallad, och i de fall, då den sjuke dessförinnan
vill lämna sjukhuset, torde det mestadels vara möjligt att övertyga
honom om det okloka i ett sådant handlingssätt. Detta bekräftas av erfarenheterna
från Danmark och Norge. Enligt kommitténs uppfattning bör
följaktligen det övervägande antalet frivilligt intagna kunna vårdas utan
retentionsrätt.

Emellertid kan icke bortses från att det under vissa förhållanden kan
framstå såsom mindre lämpligt att medgiva intagning av en person utan att
denne underkastas de allmänna utskrivningsbestämmelserna. Detta måste
enligt kommittén t. ex. anses vara fallet, om den sjukes tillstånd är sådant,
att han över huvud icke kan ge uttryck för en förnuftig vilja, om det kan
misstänkas, att han ställer sig avvisande till ändamålsenliga behandlingsmetoder,
eller om hans sjukdom är av sådan art, att en icke obetydlig risk
för våldshandlingar kan befaras föreligga, och det tillika måste anses tvivelaktigt,
huruvida han kan förmås att frivilligt stanna kvar på sjukhuset, till
dess han återvunnit hälsan eller i varje fall så förbättrats, att han icke
vidare är att anse såsom vådlig för annans säkerhet. Med anledning av det
anförda anser kommittén det böra överlämnas åt vederbörande sjukvårdsläkare
att i varje särskilt fall avgöra, huruvida intagning lämpligen bör ske
utan retentionsrätt. Angelägenheten av att den föreslagna reformen ges så
stort utrymme som möjligt, något som är av betydelse, om i verkligheten
ett närmande av mentalsjukvården till den allmänna sjukvården skall kunna
ske, gör det önskvärt att, om läkarresurserna så medger, en ansökan om
fri intagning icke avvisas, med mindre vägande skäl kan åberopas därför.
Sjukvårdsläkaren bör dock givetvis icke vara skyldig att mottaga patienter,
som han över huvud icke anser vara i behov av den vård som lämnas på sinnessjukhus.
För att i någon mån begränsa den fria intagningen synes det
kommittén därför befogat att uppställa krav på att den tilltänkta vården kan
beräknas vara till nytta för den sjuke. Intagningen bör alltså vara motiverad
av medicinska skäl, och sinnessjukhusens vårdplatser bör icke tagas i anspråk
av personer, som lämpligen bör vårdas annorstädes. Vidare får intagning
utan retentionsrätt icke äga rum till förfång för sjuka, som är i större
behov av vård. I fråga om den ordning, vari intagning skall ske, torde inga
bestämmelser erfordras, utöver vad sinnessjukvårdsstadgan redan innehåller
därom.

Något ovillkorligt hinder att utan retentionsrätt mottaga s. k. O-fall anser
kommittén icke böra uppställas. Flertalet av de händelser, som föranleder

Kungl. Maj:ts proposition nr 5\ år 1959

sådan rubricering, är nämligen engångsföreteelser, och dessa patienter är
ofta icke farligare än andra. Av naturliga skäl bör dock försiktighet visas
med att mottaga sådana patienter utan retentionsrätt. Då så sker, blir den
intagne givetvis icke underkastad de särskilda utskrivningsbestämmelser,
som eljest gäller för O-fall. Beträffande s. k. N-fall och PN-fall kan motsvarande
spörsmål icke uppkomma, enär intagning på egen ansökan icke
förekommer i dessa fall. Såvitt angår sinnesslöa synes kommittén intagning
utan retentionsrätt i och för sig kunna komma i fråga. Erfarenheterna i
framtiden torde emellertid få utvisa, i vilken utsträckning detta lämpligen
bör ske.

Remissyttrandena

De av kommittén uppdragna riktlinjerna rörande de allmänna synpunkter
som bör vara vägledande vid bedömningen, huruvida i det enskilda fallet
retentionsfri intagning skall medgivas eller ej, diskuteras som regel icke
närmare i yttrandena. Socialstyrelsen uttalar dock, att man — även om det
tills vidare bör undvikas att knyta den nya tillämpningen vid alltför fasta
regler — bör söka begränsa skälen för att avvisa en ansökan till i huvudsak
de av kommittén angivna tre grupperna. Endast härigenom torde någon
större enhetlighet i tillämpningen kunna vinnas, något som i och för sig ter
sig synnerligen önskvärt med hänsyn till arten av de åtgärder, vilka är i
fråga.

Stort intresse har däremot kommitténs ställningstagande vad angår Ofallen
tilldragit sig.

Medicinalstyrelsen anser för sin del anledning icke finnas till erinran
mot den ståndpunkt kommittén intagit. Styrelsen hänvisar till att O-fall
redan i viss omfattning vårdas på psykiatriska lasarettsavdelningar utan att
retentionsrätt föreligger samt framhåller att, såvitt styrelsen har sig bekant,
i samband med intagandet av dylika fall uppkommande svårigheter
kunnat bemästras.

Från flera håll anföres emellertid betänkligheter mot vad förslaget innehåller
i denna del.

Statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande förklarar sig sålunda
icke oreserverat kunna dela den uppfattning som kommit till uttryck i betänkandet
och svenska psykiatriska föreningen framhåller att, ehuru Ofallsrubriceringen
icke nödvändigtvis behöver innebära en mera betydande
farlighet hos patienten, den allra största försiktighet likväl måste tillrådas
beträffande dessa patienter.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden ifrågasätter, huruvida
det icke uttryckligen bör angivas i lagen, alt den nya vårdformen icke får
tillämpas på den som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget
liv, samt framhåller i anslutning härtill, att O-fallen ofta måste bedömas
såsom farliga för annans säkerhet.

Statsåklagaren i Stockholm och föreningen Sveriges stadsfiskaler finner,

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1959

med hänsyn till att det rör sig om personer, vilkas utskrivning från sinnessjukhus
enligt gällande lagstiftning blivit föremål för en omsorgsfull reglering
för tillgodoseende av samhällsskyddets intressen, att det måste anses
tveksamt, huruvida intagning av O-fall utan retentionsrätt över huvud bör
tillåtas. Till närmare utveckling härav anföres.

Beaktandet av samhällsskyddssynpunkterna har enligt förslaget huvudsakligen
lagts enbart i sjukvårdsläkarens hand. I de fall där gällande lagstiftning
i allt väsentligt frånkänner sjukvårdsläkaren ensamrätt att besluta
om utskrivning, skall han enligt förslaget tillerkännas uteslutande bestämmanderätt.
Som motivering till att utskrivningsprövningen av O-fall skall
kunna undandragas utskrivningsnämndens prövning anför kommittén, att
hänförandet av intagna till ifrågavarande grupp ofta torde vara beroende
av händelser, som kan betecknas som engångsföreteelser. Ehuru detta
måhända ofta kan vara fallet, kan gruppen även inrymma hustrumisshandlare
och andra, vilkas hänförande dit icke har sin grund i engångsföreteelser.
Och prövningen av det tillfällighetsbetonade i ett mot annans
personliga säkerhet riktat brott kan antagas vara mycket grannlaga. Anledning
torde därför saknas att undantaga O-fallen från gällande regler om
utskrivningsprövning.

Riksåklagarämbetet diskuterar förslagets ståndpunkt i nu förevarande
hänseende i betraktande av frågan om eftergift av åtal i vissa fall. Ett icke
ringa antal av O-fallen utgöres nämligen av personer, beträffande vilka
åklagare beslutat, att åtal ej skall väckas. För att åtal skall kunna underlåtas
bör enligt av ämbetet utfärdade cirkulär gälla, dels att det är ställt
utom allt tvivel, att den misstänkte är straffri jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen,
och dels att det är uppenbart, att åtal det oaktat icke är påkallat ur allmän
synpunkt. Vid åtalsfrågans bedömande ur allmän synpunkt bör enligt ämbetet
beaktas, huruvida den misstänkte kommer att intagas på sinnessjukhus
för vård. Den som begått mot annans personliga säkerhet riktat brott
faller under de strängare utskrivningsreglerna, oberoende av om åtal för
brottet kommit till stånd eller icke. När det gäller brott, som icke riktar sig
mot person, kan ett särskilt skäl för åtal vara, att endast därigenom de
strängare utskrivningsreglerna blir tillämpliga. Ämbetet ifrågasätter, huruvida
förslagets ståndpunkt beträffande O-fallen är i allo tillfredsställande.
En följd av förslaget kan nämligen enligt ämbetet bli, att åklagare tvingas
att i en del fall, där åtal nu underlåtes, väcka talan för att gärningsmannen,
efter straffriförklaring, skall bli underkastad de strängare utskrivningsbestämmelserna.
Enligt ämbetets uppfattning skulle en sådan utveckling uppenbarligen
icke vara lycklig.

b. Förfarandet vid den föreslagna nya intagningsformen och därmed sammanhängande problem

Kommittén

En ansökan om fri intagning bör enligt kommitténs uppfattning kunna
ske helt formlöst antingen vid besök på sjukhusets öppna mottagning eller
genom hänvändelse till utomstående läkare, som i sin tur sätter sig i för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1959

bindelse med sjukvårdsläkaren. Därest det senare sker skriftligen, förutsattes
uppgifterna i många fall kunna lämnas på likartat sätt som vid remiss
till kroppssjukhusen. Understundom torde det dock vara önskvärt, att
tämligen detaljerade uppgifter tillhandahålles angående den sjuke. Sjukvårdsläkaren
bör nämligen alltid med ledning av uppgifterna kunna bedöma,
huruvida förutsättningar för intagning föreligger. För den händelse kompletterande
uppgifter skulle erfordras, torde dessa mången gång kunna
erhållas per telefon.

Då sjukvårdsläkaren finner sig icke kunna mottaga en person utan retentionsrätt,
bör enligt kommittén intagningen i allmänhet anstå till dess
att fullständiga intagningshandlingar föreligger. Det framhålles, att någon
mera betydande tidsutdräkt uppenbarligen icke behöver föranledas därav
och att som regel några väsentliga olägenheter ej heller kan antagas vara
förbundna med ett sådant system. Då den sjuke vänt sig till utomstående
läkare, förutsättes denne som regel vara villig att utfärda vårdattest samt
medverka till att denna och övriga intagningshandlingar insändes till sjukhuset.
Även vid direkt hänvändelse till sjukhuset beräknar kommittén, att
erforderliga intagningshandlingar utan svårighet skall vara tillgängliga
inom loppet av några dagar. Verkliga olägenheter kan därför uppstå endast
då den sjuke vid besök på sjukhuset befinnes vara i behov av omedelbart
omhändertagande. Till förekommande att sjukvårdsläkaren i en sådan situation
skall känna sig nödsakad att avvisa sökanden, föreslår kommittén,
att möjligheten till intagning på skriftlig begäran av den sjuke bibehålies
under i vart fall en övergångsperiod. En sådan begäran skulle liksom f. n.
medföra retentionsrätt.

Att något krav icke bör uppställas beträffande ansökningens form motiverar
kommittén med att dylikt krav skulle innebära en skillnad i förhållande
till kroppssjukvården, något som kommittén anser angeläget att undvika,
enär sjuka på grund därav skulle kunna avhållas från att söka vård.
Det understrykes vidare, att patienter, som för närvarande önskar erhålla
vård på sinnessjukhus, stundom känner irritation över att de måste underteckna
en handling före intagandet på sjukhuset. En sådan procedur framstår
nämligen ofta såsom onödig och ibland t. o. in. såsom obegriplig för en
person, som själv är på det klara med sitt vårdbehov och som är villig att
underkasta sig den behandling vederbörande läkare tillråder. Ansökan om
intagning enligt den nya vårdformen torde därför enligt kommitténs uppfattning
som regel komma att ske i muntlig form. Något hinder för en
skriftlig ansökan — exempelvis i form av ett brev från den sjuke, åtföljt
av läkarremiss — föreligger dock givetvis icke. Kommittén framhåller
emellertid, att sjukvårdsläkaren i ett fall som det nämnda, innan han tager
ställning till intagningsfrågan, vanligtvis torde vilja sammanträffa personligen
med den sjuke för att kunna bilda sig en egen uppfattning om dennes
tillstånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1959

Något krav bör enligt kommittén ej heller uppställas beträffande handlingar
av annat slag. F. n. gäller, att vid ansökan om intagning bör fogas
prästbevis angående den sjuke. Därest den som är omyndig gör ansökan om
att bli intagen på sinnessjukhus gäller vidare, att vid ansökningen skall vara
fogat skriftligt medgivande till intagningen av vårdnadshavaren. Reglerna
om prästbevis bör enligt kommittén icke gälla vid fri intagning, sjukvårdsläkaren
dock obetaget att införskaffa prästbevis, om han finner behov därav.
Kommittén anför vidare, vad beträffar omyndiga, att det vid den nya intagningsformen
ej bör krävas skriftligt medgivande av vårdnadshavaren. Detta
motiveras med att andra regler icke bör gälla än de som tillämpas vid intagning
av omyndiga på kroppssjukhus. I de fall, då den omyndige själv gör
ansökan om intagning, torde sjukvårdsläkaren ofta stå i kontakt med vårdnadshavaren.
Något ovillkorligt krav på sådan kontakt för att fri intagning
skall få ske anser kommittén icke böra uppställas. Enligt kommitténs uppfattning
bör ej ens det förhållandet att vårdnadshavaren motsätter sig intagningen
utgöra något absolut hinder mot att sådan kommer till stånd. Däremot
skall enligt förslaget den nya vårdformen icke kunna komma till
användning, om vårdnadshavaren önskar intagningen, medan den omyndige
icke vill medverka därtill.

Remissyttrandena

Några väsentliga erinringar har icke framkommit mot de av kommittén
i förevarande avseenden anförda synpunkterna. Här må dock erinras om
de förut i samband med behandlingen av frågan, huruvida den tilltänkta reformen
kan beräknas medföra ökad press på sinnessjukhusen, omnämnda
yttrandena av svenska läkaresällskapet och styresmannen för Lillhagens
sjukhus, i vilka önskvärdheten av att en motiverad läkarremiss regelmässigt
föreligger, då ansökan om intagning göres av den sjuke, starkt understrukits.

Mot kommitténs förslag att vid sidan om den fria intagningen bibehålla
intagningsförfarandet med skriftlig ansökan av den sjuke har medicinalstyrelsen
invänt, att det från psykologiska synpunkter måste anses mindre
tillfredsställande, att ett frivilligt ingående på sinnessjukhus kan medföra
olika följder för den sjuke, då det gäller utskrivningen från sjukhuset. I
praktiken torde det ej sällan möta svårigheter att för den vårdsökande eller
hans anhöriga förklara skillnaden mellan de olika formerna av frivillig intagning.
Med hänsyn till vad kommittén anfört till stöd för sitt ställningstagande
vill emellertid styrelsen icke motsätta sig, att det skriftliga ansökningsförfarandet
får kvarstå under en övergångstid. I motsats härtill har
svenska läkaresällskapet funnit det önskvärt, att möjligheten till intagning
på egen skriftlig begäran med retentionsrätt bibehålies icke enbart under
en övergångsperiod. Till stöd härför anföres bl. a., att vissa sjuka, som accepterar
att de behöver vård, föredrar att själva underteckna en ansökan fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1959

för att bliva tvångsintagna. Liknande synpunkter anföres av två överläkare
vid Beckomberga sjukhus.

Frågan huruvida omyndig skall kunna intagas enligt den nya vårdformen
utan medgivande från vårdnadshavaren har uppmärksammats av Göteborgs
stads sjukhusdirektion, som icke har något att erinra mot förslaget men
som framhåller, att det måste anses lämpligt, att vårdnadshavaren beredes
möjlighet att uttala sig, om detta kan ske utan onödig tidsutdräkt. Visserligen
kan man i likhet med kommittén förutsätta, att sjukvårdsläkaren står
i kontakt med vårdnadshavaren till en omyndig, men så är ej alltid fallet. En
föreskrift att vårdnadshavaren skall beredas tillfälle att yttra sig synes därför
direktionen ej alldeles omotiverad.

c. Under vilka förhållanden skall patienter, som intages utan retentionsrätt, vistas å sjukhuset
och i vad mån skall tvångskvarhållande kunna tillgripas mot dem?

Kommittén

Rörande de tvångsbestämmelser som för närvarande gäller anför kommittén
inledningsvis.

Det tvång till vistelse på sinnessjukhus, som må utövas gentemot sinnessjuka,
framgår omedelbart av de i lagen upptagna bestämmelserna om intagning
på och utskrivning från sinnessjukhus samt om skyldighet för bl. a.
polismyndighet att lämna handräckning för intagning eller återförande av
patient. Därmed är emellertid icke den sinnessjukhusen tillkommande
tvångsrätten uttömd. Åtgärder, som befinnes nödvändiga med hänsyn till
ändamålet med intagningen, t. ex. för att förhindra rymningsförsök eller
för att möjliggöra lämplig vård, får sålunda vidtagas. Dessutom är det tillåtet
att till skydd för den sjuke själv eller omgivningen använda tvångsmedel
eller isolering i stängt rum. Den rätt till användande av tvång som sålunda
föreligger har kommit till allmänt uttryck i 4 § 1 mom. andra stycket sinnessjuldagen.
I 82 § sinnessjukvårdsstadgan ges därjämte en särskild föreskrift
om att tvångsmedel samt isolering i stängt rum må användas mot intagen
endast då sådant efter vederbörande läkares beprövande oundgängligen
erfordras. Utöver nu berörda bestämmelser finnes ytterligare en del
stadganden om inskränkningar i de intagnas frihet. I 13 § sinnessjuklagen
föreskrives sålunda att den som är för vård intagen på ett sinnessjukhus
må förflyttas till annat sådant sjukhus, och i den därpå följande paragrafen
finnes bestämmelser om att i vissa fall brev eller andra handlingar
ej må utan tillstånd fortskaffas från den intagne eller tillställas honom. Vidare
stadgas i nyssnämnda paragraf av sinnessjukvårdsstadgan att annan
än den, som å tjänstens vägnar äger tillträde till sjukhuset, ej må utan vederbörande
överläkares medgivande besöka där intagen och att den intagne
ej må förvägras att mottaga besök, med mindre hans tillstånd eller särskild
omständighet av annan art föranleder därtill.

3 —- Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 54

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1959

Av betydelse för regleringen av de fritt intagnas ställning är vidare frågan,
huruvida särskilda avdelningar skall inrättas för ifrågavarande patienter.
Enligt kommitténs uppfattning bör detta icke ske. En sådan anordning skulle
nämligen — icke minst med hänsyn till klientelets storlek — avsevärt fördröja
en reform och begränsa dess räckvidd. Kommittén har därför funnit
det mest ändamålsenligt, att sjukvårdsläkaren berättigas att inom sin
avdelning placera de fritt intagna, där det från vårdsynpunkt befinnes lämpligast.
Detta bör kunna ske utan att någon olämplig sammanblandning av
klientelet föranledes därav. Det förutsättes dock, att den som intages utan
retentionsrätt som regel bör vårdas på öppen avdelning. Genom att sålunda
ge läkarna fria händer anser kommittén, att garantier skapats för att sjukhusens
vårdresurser på bästa möjliga sätt skall tillvaratagas. Det hänvisas
även till att i Norge, där särskilda vårdavdelningar som regel icke inrättats
för de frivilligt intagna, erfarenheterna av systemet uteslutande är goda.

Mot bakgrunden av nu berörda förhållanden diskuterar kommittén den
ställning de fritt intagna bör ha under vistelse på sinnessjukhus och framhåller
därvid till en början att, ehuru en allmän strävan självfallet bör
vara, att så få inskränkningar som möjligt göres i dessa patienters frihet,
det dock är uppenbart, att tvångsbestämmelser icke helt kan undvaras.
Sålunda bör givetvis en patient, som vårdas tillsammans med sjuka, vilka är
underkastade retentionsrätt, finna sig i sådana av praktiska skäl föranledda
ingrepp i friheten som att dörrarna till avdelningen hålles låsta, liksom patienten
även i övrigt bör vara skyldig att rätta sig efter gällande ordningsföreskrifter.
Det torde vidare ej heller vara lämpligt att utesluta möjligheten
att tillgripa tvång till skydd för den sjuke själv eller omgivningen. En försämring
av patientens tillstånd kan sålunda göra ett dylikt ingripande nödvändigt.
Det ligger emellertid i sakens natur — såsom tillämpningsbestämmelsen
i sinnessjukvårdsstadgan även ger uttryck för — att åtgärder av angivet
slag endast får tillgripas, då så oundgängligen erfordras. De inskränkningar
i friheten, som sjukvårdsläkaren äger företaga genom att under vissa
förhållanden vägra den sjuke att mottaga besök, anser kommittén även böra
gälla för de fritt intagna. I en del andra hänseenden bör emellertid enligt
kommittén något tvång icke ifrågakomma. Sålunda måste det anses klart,
att den fritt intagne icke mot sin vilja bör kunna förflyttas till annat sinnessjukhus.
Vidare torde några inskränkningar icke böra förekomma såvitt
angår ifrågavarande patienters rätt att avsända och mottaga brev. Något
verkligt behov av sådana bestämmelser kan icke anses föreligga. En reglering
i nämnda hänseende skulle därför innebära ett onödigt avsteg från vad
som gäller i fråga om vanlig sjukvård. Något tvång bör enligt kommittén
ej heller förekomma vid behandlingen av de fritt intagna. Det kan nämligen
icke anses överensstämma med de principer, på vilka lagförslaget bygger,
att ifrågavarande patienter mot sin vilja underkastas olika sorters behandling.
Otvivelaktigt måste det därför vara lämpligare och mera i överens -

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

stämmelse med intagningens karaktär av att vara frivillig, att patientens
samtyckte till den avsedda behandlingen inhämtas, något som i flertalet
fall torde kunna påräknas.

Till bedömande upptager kommittén härefter frågan, huruvida de fritt
intagna skall ha en ovillkorlig rätt att lämna sjukhuset, då de själva önskar.
Det naturliga tillvägagångssättet bör — liksom vid kroppssjukhusen —
vara, att den intagne vänder sig till läkaren och ger uttryck för sin önskan
att bli utskriven från sjukhuset. Läkaren blir då i tillfälle att delge patienten
sina synpunkter på frågan om eventuell ytterligare vård och är givetvis
oförhindrad att försöka övertala denne om det lämpliga i att stanna kvar
på sjukhuset ännu en tid. Därest den intagne mot läkarens inrådan bestämt
vidhåller sin begäran om utskrivning, synes ytterligare åtgärder icke böra
vidtagas i syfte att förmå den intagne att frivilligt bli kvar på sjukhuset.
Under vissa omständigheter bör emellertid möjlighet finnas att tvångsvis
kvarhålla den intagne. För att den nya vårdformen icke skall förlora i förtroende
hos allmänheten måste det dock anses angeläget, att antalet dylika
fall på allt sätt begränsas. Det synes ej heller vara anledning befara, att
tvångskvarhållande skall behöva tillgripas annat än i undantagsfall.

Med hänsyn till den betydelse, som bör tillmätas önskemålet att så få
inskränkningar som möjligt göres i patientens frihet, anser kommittén, att
läkarens rätt att kvarhålla en fritt intagen patient bör begränsas till de fall,
då denne måste anses farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv.
I andra fall bör läkaren låta den fritt intagne lämna sjukhuset, när denne
själv önskar, även om det kan befaras, att den sjuke senare måste återintagas
mot sin vilja. Kommittén utgår från att en sådan situation kommer
att inträffa jämförelsevis sällan och hänvisar till att det i betydande utsträckning
bör vara möjligt att genom övertalning förmå den intagne att
frivilligt stanna kvar för ytterligare vård. Om detta misslyckas och utskrivning
sker, är det därför icke nödvändigt att tvångsintagning måste komma
till stånd. Den sjuke kan — såsom erfarenheterna från Danmark visar —•
efter utskrivningen komma att inse värdet av fortsatt sjukhusvistelse och
därför frivilligt återvända till sjukhuset.

Vad beträffar omyndiga, som intagits utan retentionsrätt, bör enligt kommittén
gälla, att de med nyss nämnt undantag skall äga lämna sjukhuset,
när de önskar. Något krav på samtycke från vårdnadshavaren skall följaktligen
icke få uppställas.

Rörande längden av den tid, varunder fritt intagna, som anses farliga,
skall kunna kvarhållas mot sin vilja, framhåller kommittén, att den i
första hand bör omfatta det antal dagar, som kan beräknas åtgå för att
ordna med tvångsintagning. Härför torde även vid ogynnsamma förhållanden
icke erfordras längre tid än en vecka. Av vissa skäl synes det kommittén
emellertid motiverat med en något längre kvarhållningstid. En begäran
om utskrivning framställes ofta utan närmare eftertanke från den sjukes

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

sida, hur han skall klara sig utanför sjukhuset. Sedan han varit i tillfälle
att under någon tid begrunda sin situation, torde han understundom komma
till annan uppfattning och vara beredd att stanna kvar på sjukhuset. För dylika
fall synes det angeläget, att förhastade åtgärder icke vidtages för att få
den intagne förd under retentionsrätt. Med en icke alltför kort kvarhållningstid
torde det vidare i en del fall på grund av fortskridande förbättring
i den sjukes tillstånd vara möjligt att undvika tvångsintagning. Med hänsyn
till det anförda föreslår kommittén, att den tid, varunder den sjuke på
grund av sjukvårdsläkarens beslut skall kunna kvarhållas på sjukhuset,
bestämmes till fjorton dagar.

Någon särskild form för meddelande av kvarhållningsbeslutet anser kommittén
icke böra föreskrivas. Det förutsättes emellertid såsom självklart,
att anteckning därom skall göras i journalen ävensom att den sjuke skall
underrättas om beslutet.

Kommittén har i förevarande sammanhang övervägt, huruvida sjukvårdsläkaren
bör vara skyldig att i förväg underrätta den, som önskar bli intagen
utan retentionsrätt, om den rätt till kvarhållande, som föreligger enligt
lag. Någon uttrycklig föreskrift härom anser emellertid kommittén icke
böra meddelas. Detta motiveras med att det mången gång kan ifrågasättas,
huruvida det från psykologisk synpunkt är lämpligt att vid intagning beröra
ifrågavarande spörsmål.

Remissyttrandena

Kommitténs uttalande att särskilda avdelningar icke bör inrättas för
patienter, som intages utan retentionsrätt, har icke föranlett några erinringar.
Det understrykes emellertid i flera yttranden, att de fritt intagna
som regel bör vårdas på öppna avdelningar. Socialstyrelsen framhåller att,
om reformen skall få åsyftad verkan, undantag från denna regel endast bör
göras i sådana fall, då det av anstaltstekniska eller behandlingstekniska skäl
är ofrånkomligt.

Vad kommittén anfört rörande den ställning de fritt intagna bör ha under
det de vistas på sjukhuset har även lämnats utan erinran och några invändningar
har ej heller framkommit mot principen att patienter, som är att
bedöma som farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv, skall kunna
kvarhållas mot sin vilja. Däremot har delade meningar kommit till uttryck
såvitt angår frågorna om kvarhållningsrätt bör föreligga även i andra fall
än nyss nämnts och om längden av den föreslagna kvarhållningstiden.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden instämmer i kommitténs
uppfattning om att kvarhållande endast bör få äga rum vid farlighet
för annans personliga säkerhet eller eget liv. Till närmare utveckling
av sin ståndpunkt anför utredningen.

Det är givetvis ett starkt önskemål, att vid den form av intagning, som
här avses, den sjuke skall utan undantag äga lämna sjukhuset, när han

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1959

själv önskar. Endast härigenom blir intagningen att helt jämställa med intagning
å kroppssjukhus. Om viss risk föreligger för att den intagne mot sin
vilja kvarhålles å sjukhuset, motverkar detta hans benägenhet att söka vård
och således reformens syfte. Hänsyn måste emellertid tagas till de fall, då
den sjuke framstår såsom farlig för sig själv eller andra. Om sjukvårdsläkaren
icke får möjlighet att kvarhålla sådana intagna, lär han likväl anse
sig böra i samband med att de lämnar sjukhuset vidtaga åtgärder för tvångsintagning
i syfte att förhindra att de tillfogar sig själva eller andra skada.
Skillnaden mellan sådana åtgärder och ett direkt kvarhållande av den
sjuke synes i praktiken icke vara stor och ofta torde ett kvarhållande vara
att föredraga ur den sjukes synpunkt. Någon invändning synes därför icke
kunna göras mot det av kommittén föreslagna undantaget från rätten att
fritt lämna sjukhuset. Såsom kommittén föreslagit bör emellertid inskränkningarna
i de intagnas frihet vara så få som möjligt. Utredningen ansluter
sig därför till vad kommittén anfört därom att i andra situationer än de nu
berörda, då fortsatt vård synes påkallad, kvarhållande icke bör äga rum.
Härigenom synes antalet av de fall, då kvarhållande behöver tillgripas,
kunna begränsas till endast ett fåtal fall, varigenom institutets karaktär av
fri vårdform synes i det väsentliga kunna bibehållas.

Medicinalstyrelsen har ej heller något att erinra mot kommitténs ställningsstagande
i nu förevarande avseende samt understryker, att det är i
överensstämmelse med principerna för den fria intagningen, att kvarhållningsrätten
i möjligaste mån inskränkes och utnyttjas främst beträffande
patienter, som är farliga för annans säkerhet.

Från andra håll anföres emellertid betänkligheter mot det sätt, varpå
kvarhållningsrätten begränsats enligt förslaget.

En överläkare vid Beckomberga sjukhus framhåller, att det i stor utsträckning
visat sig omöjligt att få sådana lugna behandlingsbehövande,
psykiskt sjuka intagna för vård, som på grund av sitt sjukdomstillstånd icke
förstår, att de tar obotlig skada av att undandraga sig vederbörlig terapi.
Det understrykes, att problemet torde bli likartat för behandlingsvägrande
patienter, som icke kan hållas kvar på sjukhuset. För den händelse reformen
genomföres, föreslås därför att ifrågavarande patienter skall kunna
kvarhållas på samma sätt som de, vilka är farliga för annans personliga
säkerhet eller eget liv.

Styresmannen för Beckomberga sjukhus anser sammankopplingen av intagningsformen
med retentionsfrågan från principiell synpunkt vara olycklig
samt framhåller vidare.

Läkarens rätt att kvarhålla patienten mot dennes vilja har hittills varit
och bör även i fortsättningen vara bunden till den enskilde patientens aktuella
mentallillstånd, till vissa indikationer, och den är och bör alltid vara
tidsbegränsad, nämligen till tiden för dessa indikationers förefintlighet.
Retentionsrätten är till patientens hästa och har som syfte att vara till dennes
gagn och att skydda såväl honom som medmänniskorna. Indikationerna
är i väsentliga avseenden klara — t. cx. då patienten lider av sådana psykotiska
symtom alt han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv
— men i andra fall tyvärr oklara och behöver preciseras. — Enligt kommit -

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

téns förslag skall patienterna vid formlös intagning icke vara underkastade
tvång att kvarstanna å sjukhuset. Emellertid kommer de patienter, som intages
för vård å sinnessjukhus, om betänkandets förslag accepteras, oberoende
om de intagits på formlöst sätt eller på ansökan av annan jämte
vårdattest, att stå exakt samma »risk» att mot sin vilja bli kvarhållna å
sjukhuset. I realiteten blir det alltjämt det aktuella mentala tillståndet, den
aktuella symtombilden som blir avgörande för om retentionsrätten kommer
att utövas eller icke. Av denna anledning är faran stor, att sjukvårdsläkaren
i sitt arbete på sjukhuset, därest kommitténs förslag vinner gehör,
oberättigat kommer att betraktas som »opålitlig» av patienterna, eftersom
de vid intagningen har trott, att någon kvarhållningsrätt icke förefanns.
Påståendet om frånvaron av kvarhållningsrätten blir för patienten en
»bluff».

Överläkaren vid Södersjukhusets psykiatriska klinik ställer sig tveksam
till förslagets innehåll i förevarande avseende och framhåller, att även andra
kriterier än farlighet för sig själv eller andra kan åberopas för ett befogat
kvarhållande. I yttrandet hänvisas därefter bl. a. till att snabba försämringar
av det psykiska tillståndet hos sjuka, som vid intagningen är lucida
och ordnade, icke är ovanliga.

Även sinnessjuknämnden anser, att kommitténs ställningstagande i denna
del kan diskuteras. Nämnden anför härom.

Någon kvarhållningsrätt har icke tillagts sjukvårdsläkaren, om den intagnes
tillstånd under sjukhusvistelsen försämras utan att han likväl är
farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Kommittén motiverar
detta sitt ställningstagande med att det måste vara av synnerlig vikt, att
inskränkningarna i ifrågavarande patienters frihet blir så få som möjligt
och hänvisar till att det i betydande utsträckning lär vara möjligt att genom
övertalning förmå den intagne att frivilligt kvarstanna för ytterligare vård.
Härtill kan anmärkas, att friheten blir av tämligen begränsat värde, när det
förutsättes, att sjukvårdsläkaren skall — närmast som en tjänsteplikt —-med tyngden av sin auktoritet övertala vederbörande att icke utnyttja sin
frihet; antagligen skulle sådan övertalning komma att användas betydligt
oftare än en formlig kvarhållningsrätt, om sådan gåves läkaren. Det förefaller
vidare sannolikt, att de personer, som ej låter sig övertala, är i högre
grad än de övriga i avsaknad av sjukdomsinsikt, vilket i sin tur gör den
slutsatsen närliggande, att de har ett klart vårdbehov. Den reella vinsten
av deras frihet att lämna sjukhuset torde därför endast bli, att de får vistas
utanför sjukhuset under den tid som åtgår för att anskaffa vederbörliga
intagningshandlingar. Det är tvivel underkastat, om deras förståelse för sinnessjukvården
blir större genom ett sådant förfaringssätt än genom utnyttjande
av en för maximerad tid stadgad kvarhållningsrätt.

Det för sinnessjuknämnden avgörande vid ställningstagandet till denna
fråga är emellertid om en till även andra än farliga frivilligpatienter utsträckt
kvarhållningsrätt skulle i allmänhetens ögon misskreditera förfarandet
med intagning utan retentionsrätt. Nämnden är härutinnan av den
uppfattningen, att det väsentliga för allmänheten är att icke riskera att
bli på obestämd tid kvarhållen på sinnessjukhus. Däremot torde den som
söker vård å sinnessjukhus ej fästa större avseende vid att han riskerar att
genom läkarens avgörande få sin utskrivning fördröjd under två veckors

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

tid. Maximeras tiden till en vecka, behöver enligt nämndens mening några
farhågor i angiven riktning alls icke hysas.

Beträffande längden av kvarhållningstiden uttalar sig överläkaren vid
Södersjukhusets psykiatriska klinik för att den i enlighet med kommitténs
förslag bestämmes till fjorton dagar. Det understrykes i yttrandet, att situationen
under den tiden kan klarna, icke minst för patienten själv.

Medicinalstyrelsen anser, att kvarhållningstiden utan olägenhet kan begränsas
till en vecka, och sinnessjuknämnden är som tidigare berörts av
samma uppfattning. Nämnden förklarar, att kommitténs motivering för en
maximering av kvarhållningstiden till två veckor måste anses konstruerad.

En ännu restriktivare ståndpunkt intages av utredningen om administrativa
frihetsberövanden, som föreslår, att kvarhållningstiden bestämmes till
omkring tre dagar. Nämnden anför härom.

Kvarhållningstiden bör, såsom kommittén framhåller, i första hand avpassas
med hänsyn till att den bör medge möjligheter att ordna med tvångsintagning.
Kommittén har emellertid utmätt tiden rikligare än som erfordras
härför i syfte att möjliggöra att i vissa fall tvångsintagning ej skall behöva
tillgripas. Kommittén har särskilt framhållit dels att den sjuke kan
komma till annan uppfattning, om han får tillfälle att under någon tid begrunda
sin situation, så att han frivilligt kvarstannar å sjukhuset, dels ock
att förbättring i den sjukes tillstånd kan göra tvångsintagning onödig. Det
synes emellertid icke överensstämma med den vårdform, som här är i fråga,
att tillämpa lcvarhållande för att mot hans vilja bereda den sjuke fortsatt
vård å sjukhuset. Därest sådan erfordras, bör tvångsintagning äga rum.
Den befogenhet att kvarhålla den intagne, som i undantagsfall bör föreligga,
bör avse endast så lång tid, som fordras för att tvångsintagning skall kunna
ske. Genom att tiden för kvarhållandet inskränkes minskas skiljaktigheterna
mellan denna vårdform och vård å kroppssjukhus och ökas utsikterna
att vårdformen skall omfattas av allmänhetens förtroende. För tvångsintagning
erfordras enligt kommittén högst en vecka. Det synes emellertid som
om även denna tid är alltför lång. För sådan intagning kräves ansökan av
behörig person eller myndighet samt vårdattest. Nödiga handlingar torde
kunna erhållas inom betydligt kortare tid än en vecka. Den tid, under vilken
den intagne kan kvarhållas, bör därför väsentligt inskränkas. Det synes
för det avsedda ändamålet tillräckligt, att tiden bestämmes till omkring tre
dagar. Därest i trängande fall behov skulle föreligga av längre tid, synes
vederbörande överinspektör böra äga besluta om förlängning av tiden för
kvarhållandet.

Kommitténs uttalande om att någon uttrycklig föreskrit t icke bör meddelas
om skyldighet för sjukvårdsläkaren att i förväg underrätta vårdsökande
om den kvarhållningsrätt som föreligger beröres endast i några
remissyttranden.

Justitiekansler sämbetet förklarar sig dela kommitténs uppfattning men
framhåller, att underrättelse alltid bör lämnas, då anledning därtill finnes
och det lämpligen kan ske. Enligt ämbetet bör sjukvårdsläkaren vara upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

märksam på principen, att ingen intages utan retentionsrätt i den felaktiga
föreställningen, att kvarhållningsrätt är utesluten.

Statsåklagaren i Stockholm och föreningen Sveriges stadsfiskaler anser,
att den enskildes önskemål om att bli underrättad om förekomsten av de
tvångsmedel, som kan komma i fråga mot honom, framstår som ett icke
oväsentligt rättssäkerhetskrav och att det kan ifrågasättas, huruvida icke
avsaknaden av underrättelseskyldighet kan vara ägnad att motverka syftet
att skapa ökat förtroende för sinnessjukvården.

Malmö stads sjukhusdirektion framhåller, att det icke kan anses korrekt
mot en patient att icke lämna direkt besked om kvarhållningsrätten, även
om ett kvarhållande endast undantagsvis kan bli aktuellt.

d. Övriga frågor

Kommittén

I anslutning till kommitténs överväganden rörande rätt för sjukvårdsläkaren
att under vissa förhållanden kvarhålla patient, som intagits utan
retentionsrätt, diskuteras även i betänkandet, huruvida möjlighet bör finnas
att överklaga ett av sjukvårdsläkaren meddelat kvarhållningsbeslut. Kommittén
förklarar, att en dylik möjlighet i viss mån skulle tillgodose den
enskildes krav på rättsskydd. Med hänsyn till att besvärsprövningen i nuvarande
läge endast kan förläggas till sinnessjuknämnden och att prövningen
då knappast kan medhinnas inom fjortondagarsfristen, finner kommittén
emellertid att någon klagorätt icke bör införas f. n. Däremot anser
kommittén, att överinspektören för sinnessjukvården eller, vad angår sinnesslövården,
överinspektören för denna bör efter framställning av den kvarhållne
kunna förordna om utskrivning.

Patient, som enligt beslut av sjukvårdsläkaren kvarhålles på sjukhuset
skall enligt förslaget kunna underkastas de vanliga utskrivningsbestämmelserna.
De formaliteter, som gäller för intagning på sinnessjukhus för
det fall att ansökan göres av annan än den sjuke, föreslås bli tillämpliga även
för beslut om tvång sintagning av kvarhållen patient. Ansökan av därtill
behörig person eller myndighet jämte vårdattest och levnadsberättelse skall
således föreligga. Kommittén understryker, att utfärdandet av vårdattest i
nu avsedda fall icke får utveckla sig till en ren formalitet utan att den vårdattestskrivande
läkarens ställningstagande alltid bör vara helt självständigt.
Då fullständiga intagningshandlingar inkommit till sjukhuset, kan sjukvårdsläkaren
meddela beslut om tvångsintagning.

Förutom i de fall, då tvångsintagning äger rum av person, som kvarhålles
på sjukhuset, bör sjukvårdsläkaren enligt förslaget jämväl eljest vara oförhindrad
att pröva ansökan om tvångsintagning av sjuk, som vistas på sjukhuset
utan retentionsrätt. Det understrykes emellertid i betänkandet, att
intagning som nu sagts icke bör äga rum annat än då särskilda förhållanden
föranleder därtill. Detta kan, framhåller kommittén, vara fallet, om t. ex.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5i år 1959

en allvarlig försämring inträtt i den sjukes tillstånd eller denne själv sökt
sig in på sjukhuset i syfte att undvika tvångsintagning.

Ett ytterligare spörsmål, som beröres i betänkandet, är frågan om sjukvårdsläkarens
rätt att på eget föranstaltande utskriva patient, som vistas
på sjukhuset utan retentionsrätt. Kommittén föreslår härutinnan en bestämmelse
av innehåll, att sjukvårdsläkaren skall vara berättigad att förordna
om utskrivning av den intagne, då vidare vård på sjukhuset icke
finnes påkallad eller då det erfordras för att bereda plats åt psykiskt sjuk,
som uppenbarligen är i större behov av vård.

Remissyttrandena

Mot kommitténs ställningstagande rörande den ifrågasatta k 1 a g orätten
över sjukvårdsläkarens kvarhållningsbeslut bar
några erinringar icke framkommit. Däremot anföres av medicinalstyrelsen
vissa betänkligheter mot förslaget att tillägga vederbörande överinspektör
rätt att efter framställning av den kvarhållne förordna om utskrivning.
Styrelsen framhåller härom att, enär ett beslut av överinspektör om utskrivning
torde förutsätta personlig undersökning av patienten, praktiska svårigheter
kan uppstå på grund av kollision med andra tjänsteåligganden, exempelvis
inspektionsresor, eller med hänsyn till att två eller flera framställningar
göres samtidigt från flera håll i landet. Det ifrågasättes därför, huruvida
den nämnda möjligheten till utskrivning under kvarhållningstiden är
nödvändig, och i vart fall om särskilt stadgande därom erfordras med hänsyn
till bestämmelserna i 20 § sinnessjuklagen. Därest kvarhållningstiden
såsom förordats av styrelsen bestämmes till en vecka, anser styrelsen någon
överprövning av sjukvårdsläkarens beslut icke behöva ifrågakomma.

Rörande förfaringssättet, då en fritt intagen patient skall
föras under retentionsrätt, har från läkarhåll uttalats farhågor
för att svårigheter av olika slag kan uppstå.

Överläkaren vid Södersjukhusets psykiatriska klinik anför härom.

Om det blir nödvändigt att utfärda s. k. fullständiga handlingar för ett
tvångskvarhållande, uppstår säkerligen ofta frågan, varifrån mentalsjukhusen
skall få den behövliga läkarhjälpen för utfärdandet av erforderliga
handlingar. En psykiater torde ytterst sällan stå till buds och en allmänpraktiker,
helt ovan all bedöma eu på sjukhus intagen patients prognos, kan
ofta nog vara till föga hjälp. Ävenså kan man förutspå, att svårighet kan
uppkomma att få eu ansökan om intagning undertecknad av därtill behörig
person. Kommittén diskuterar ej nämnvärt risken för uppträdandet av
dylika svårbemästrade situationer, vilka i praktiken dock ej lär utebli.

Styresmannen för Beckomhcrya sjukhus uttalar sig på följande sätt.

Vid kvarhållande av patient, som är farlig, skall enligt förslaget en komplicerad
procedur träda i funktion, i det den inneliggande patienten då skall
»tvångsintagas», varvid de formaliteter, som gäller för intagning å sinnessjukhus
för det fall att ansökan göres av annan än den sjuke, skall till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1959

lämpas. Detta innebär, att t. ex. anhöriga till den sjuke eller polismyndighet
skall skriva ansökan. Polisen skall alltså få visst arbete inom sjukhuset.
Patienter, som saknar anhöriga och som önskat erhålla diskret vård, kan
t. ex. ej vara glada över att polisen kopplas in. Vidare måste vårdattest utfärdas.
Då denna icke får utskrivas av vid sjukhuset anställd läkare kommer
den groteska situationen att uppstå, att privatpraktiserande eller andra vid
sjukhuset icke anställda läkare får kallas till sjukhuset för att utskriva
sagda handling. Avgörandet av frågan, om en sådan patient skall kvarhållas
å sjukhuset tillfaller alltså icke, som nu, den eller de läkare inom sjukhuset
som bäst känner till patientens tillstånd, utan läkare som har mindre kännedom
om denne. Kommitténs förslag i denna punkt kan av många tolkas
som ett officiellt misstroende mot den ansvarige sjukvårdsläkaren; under
det att denne förut ensam anförtrotts att avgöra om patienten skall kvarhållas
eller icke kräves nu två läkare för denna åtgärd.

I motsats till vad som anföres i sistberörda yttrande framhåller utredningen
om administrativa frihetsberövanden, att det måste anses vara av
värde från rättssäkerhetssynpunkt, att vid tvångsintagning av patienter, som
vårdas enligt den föreslagna vårdformen, prövningen av vårdbehovet verkställes
av två läkare. En sådan ordning medför enligt utredningen bl. a. den
fördelen, att sjukvårdsläkaren tvingas att utförligt redovisa sina skäl för
tvångsintagning, vilket måste anses utgöra en garanti för den enskildes
rättssäkerhet.

Spörsmålet i vilken utsträckning tvångsintagning bör
kunna tillgripas mot patient, som vistas på sjukhuset utan retentionsrätt,
har av riksåklagarämbetet upptagits till närmare bedömning i
anslutning till ämbetets i det föregående redovisade uttalanden om den
föreslagna reformens inverkan på frågor om åtalseftergift. Ämbetet anför
i nu förevarande hänseende.

Av betydelse är även den föreslagna bestämmelsen, att sjukvårdsläkaren
skall vara oförhindrad att pröva ansökan om tvångsintagning under det den
sjuke vistas å sjukhuset utan retentionsrätt. Kommittén anser, att tvångsintagning,
bortsett från de fall då den sjuke kvarhålles enligt sjukvårdsläkarens
beslut, icke bör äga rum annat än då särskilda förhållanden föranleder
därtill, t. ex. om en allvarlig försämring inträtt i den sjukes tillstånd
eller denne sökt sig in på sjukhuset i syfte att undvika tvångsintagning.
Även om den sist angivna situationen icke föreligger, bör man enligt
ämbetets mening som särskilt skäl kunna räkna det fall, att åklagaren anser
förutsättning för underlåtenhet att åtala vara att intagning sker med tilllämpning
av 2 kap. sinnessjuklagen, varmed skulle följa att utskrivningsreglerna
i 3 kap. blir tillämpliga. Om denna möjlighet tillvaratages, blir de
betänkligheter ämbetet hyser mot förslaget betydligt mindre.

En annan kategori farliga sinnessjuka utgöres av dem, vilkas brott aldrig
blivit kända för åklagarna eller som gjort sig skyldiga till brott, vilka ej
får åtalas av allmän åklagare, om de ej angives av målsäganden. Anledning
att förvägra nu ifrågavarande kategorier att frivilligt ingå å sinnessjukhus
utan kvarhållningsrätt finnes måhända ej. Enligt ämbetets mening är det
emellertid av vikt, att det förhållandet att intagning skett på ifrågavarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

sätt icke får utgöra något hinder mot att intagning med kvarhållningsrätt
kan ske efter ansökan i vanlig ordning.

Departementschefen

Av den redogörelse för utvecklingen efter sinnessjuklagens tillkomst,
som lämnats i det föregående, framgår att intagning på mentalsjukhus
efter ansökan av den sjuke själv kommit att äga rum i alltmer ökad omfattning
och att numera inemot hälften av det totala antalet intagningar
sker på detta sätt. Sammansättningen av vårdklientelet har i samband
härmed förändrats såtillvida, att personer med lättare psykiska sjukdomar
i avsevärd utsträckning mottagits på mentalsjukhusen. Dessa patienter är,
liksom alla andra som intages på sådana sjukhus, underkastade bestämmelserna
i sinnessjuklagen. Denna, som utformats uteslutande med tanke
på sinnessjuka, innehåller regler som gör det möjligt att hindra patienterna
från att lämna sjukhuset och att även i övrigt tillgripa tvångsåtgärder mot
dem. Många av dem som frivilligt söker vård på mentalsjukhus är emellertid
i stånd att själva bedöma sin situation och sitt behov av vård. Med hänsyn
härtill finns otvivelaktigt ett betydande utrymme för intagning, som icke
är förknippad med nämnda frihetsinskränkningar.

Frånsett den allmänna synpunkten, att lagstiftningen icke bör medföra
inskränkningar i den enskildes frihet i vidare mån än som är nödvändigt,
talar även andra vägande skäl för en reform, som möjliggör
intagning på mentalsjukhus utan kvarhållningsrätt.
Härvid vill jag främst understryka, att det för en ändamålsenlig mentalsjukvård
är av synnerlig vikt, att de sjuka kommer under behandling så
tidigt som möjligt. Utsikterna för ett snabbt tillfrisknande ökas därvid
väsentligt. De betänkligheter mot att söka vård på mentalsjukhus, som alltjämt
förekommer, torde icke kunna övervinnas förrän jämställdhet så långt
möjligt uppnåtts mellan mentalsjukvård och annan sjukvård, åtminstone
beträffande rätten att lämna sjukhuset. Ett genomförande av det föreliggande
förslaget skulle komma att verksamt bidraga till ökad tillit till mentalsjukvården
och därmed till större benägenhet att frivilligt söka vård. ökat
förtroende från patienternas sida skapar också otvivelaktigt förutsättningar
att uppnå bättre vårdresultat. Det synes mig därför uppenbart, att väsentliga
fördelar skulle vara förbundna med en reform av nu angivet slag. En
sådan reform har också så gott som enhälligt tillstyrkts av remissinstanserna
och enligt vad kommittén inhämtat är sjukhuscheferna för statens
sinnessjukhus samt styresmännen för de större städernas sinnessjukhus i de
flesta fall positivt inställda till den föreslagna reformen. Enligt min mening
hör därför kommitténs förslag i huvudsak genomföras.

Med hänsyn särskilt till den rådande bristen på läkare inom mentalsjukvården
kan skäl finnas att, som kommittén gjort, något beröra frågan,
huruvida t i d p u nk le n nu är lämplig alt genomf ö r a r e -

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1959

formen. Främst bör då beaktas dess inverkan på arbetsbelastningen
vid mentalsjukhusen. Vad först angår tillströmningen av patienter till
sjukhusen har i förslaget upptagits garantier för att intagningen enligt de
nya reglerna skall kunna hållas inom ramen för tillgängliga vårdresurser
genom att sjukvårdsläkaren erhåller rätt att avgöra, huruvida den vårdsökande
skall mottagas. Något väsentligt ökat arbete torde ej heller komma
att föranledas därav, att sjukvårdsläkaren i samband med själva intagningsförfarandet
skall pröva, huruvida den sjuke kan mottagas utan kvarhållningsrätt.
Såsom kommittén framhållit, bör nämligen sjukvårdsläkaren
vara berättigad att påfordra den utredning han finner nödvändig för
sitt ställningstagande. En läkarremiss, innehållande redogörelse för sjukdomens
förlopp och dess yttringar, torde som regel utgöra tillräckligt underlag
för sjukvårdsläkarens beslut i intagningsfrågan. I händelse av bristfälliga
uppgifter rörande den sjuke eller om denne infinner sig på sjukhuset
och påfordrar intagning utan att över huvud medföra någon läkarremiss
kan givetvis bedömningen understundom försvåras eller i vart fall
visst ökat arbete uppkomma. Det saknas dock anledning antaga, att nämnda
svårigheter i mera påfallande grad skall påverka sjukvårdsläkarens arbetsbörda.
De i huvudsak positiva ställningstaganden som gjorts av sjukhuschefer
och styresmän vid mentalsjukhusen visar för övrigt, att om merarbete
uppkommer av reformen man från läkarhåll i de flesta fall är beredd
att påtaga sig detta.

I betraktande av det anförda bör den ökade arbetsbelastning för mentalsjukvården,
som kan följa i anslutning till reformen, icke tillmätas sådan
betydelse, att man därför bör avstå från den.

Jag ansluter mig vidare till kommitténs uppfattning, att reformen bör
genomföras utan avvaktan på den fullständiga omarbetning av sinnessjuklagen
som pågår. För det fortsatta lagstiftningsarbetet torde för övrigt
de erfarenheter, som står att vinna under tillämpning av ett fritt intagningssystem,
bli av stort värde. De lagstiftningsåtgärder jag förordar i det
följande får således anses ha provisorisk karaktär och i olika hänseenden
kan erfarenheterna av reformen föranleda ändrat ställningstagande.

Av de särskilda frågor, som aktualiseras i samband med den föreslagna
lagstiftningen, vill jag till att börja med beröra spörsmålet vilka kategorier
av sjuka som skall kunna intagas utan retentionsrätt.
Liksom kommittén är jag av den uppfattningen att det bör
vara möjligt, i vart fall sedan närmare erfarenheter vunnits av den nya
vårdformen, att tillämpa denna på det övervägande antalet sjuka, som
själva önskar underkasta sig sjukhusvård. Förutom till erfarenheterna från
England, där den fria intagningen under senare år tagit allt vidare proportioner,
vill jag i detta sammanhang hänvisa till att det visat sig möjligt
att vid de psykiatriska lasarettsklinikerna i landet vårda även relativt
svåra fall av psykisk sjukdom utan användande av retentionsrätt. Även

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959 45

psykiskt efterblivna bör, som kommittén anfört, kunna erhålla vård enligt
de nya reglerna.

En förutsättning för intagning i den nya ordningen bör vara att vistelsen
på sjukhuset kan leda till bättring i den sjukes psykiska tillstånd eller
eljest vara till nytta för honom. Härigenom öppnas möjlighet för sjukvårdsläkaren
att hindra intagning av sådana patienter, som rätteligen tillhör
annat vårdområde. Intagningen bör alltså, såsom kommittén understrukit,
vara motiverad av medicinska skäl.

Att det i vissa fall, där sagda förutsättning föreligger, likväl icke kan
anses lämpligt att medgiva intagning utan att patienten underkastas de
allmänna utskrivningsbestämmelserna, synes mig klart framgå av de exempel
kommittén anfört. Intagning utan retentionsrätt bör sålunda icke förekomma
beträffande personer, som över huvud icke kan ge uttryck för
en förnuftig vilja. Ej heller bör intagning ske av den som kan antagas
ställa sig avvisande till ändamålsenlig behandling eller vars sjukdom är
av sådan art, att en icke obetydlig risk för våldshandlingar kan föreligga
och det tillika måste anses tvivelaktigt, huruvida den sjuke kan förmås att
kvarstanna på sjukhuset, till dess han återvunnit hälsan eller i varje fall
förbättrats så, att han icke vidare är att anse såsom vådlig för annans
säkerhet. För att uppnå viss enhetlighet i tillämpningen får det — såsom
socialstyrelsen framhållit — anses önskvärt, att skälen för att avvisa en
ansökan begränsas till i huvudsak de angivna tre grupperna.

Vad beträffar s. k. O-fall — d. v. s. patient som under inflytande av sinnessjukdom
begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke
blivit beivrat — är jag ense med kommittén om att något ovillkorligt hinder
icke bör uppställas mot att utan vanlig retentionsrätt mottaga sådana
patienter. Jag vill emellertid kraftigt understryka, att största försiktighet
givetvis bör iakttagas, då det gäller sådana fall. Bedömes den vårdsökande
alltjämt vara farlig för annans personliga säkerhet, hör han icke mottagas
i den nya vårdformen. Ett annat bedömande kan vara befogat i fråga
om andra vårdsökande tillhörande O-fallskategorin, främst då brottet
är av mindre allvarlig beskaffenhet och kan antagas vara en engångsföreteelse.
Genom den rätt som i förslaget tillagts sjukvårdsläkaren att efter
intagning kvarhålla den intagne under viss kortare tid, för den händelse
denne befinnes farlig för annans säkerhet, har skyddssynpunkterna tillgodosetts
på ett för ifrågavarande fall tillfredsställande sätt. Under förutsättning
att den nya vårdformen tillämpas med urskiljning då det gäller O-fallen,
bör det icke behöva förekomma, att — såsom riksåklagaren befarat —
åklagarna ser sig nödsakade att föranstalta om åtal i fall, då åtalseftergift
nu meddelas.

Förfarandet vid den nya fria intagningen bör som
kommittén föreslagit vara helt formlöst. Ansökningen bör således kunna
vara såväl muntlig som skriftlig. Då intagning sker på grund av remiss, är

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1959

det, såsom tidigare framhållits, av vikt att de upplysningar som lämnas
rörande den sjuke är så utförliga, att sjukvårdsläkaren med ledning av dem
kan bedöma lämpligheten av att intagning sker utan kvarhållningsrätt.
Att en del svårigheter härvidlag kan uppkomma till en början synes icke
uteslutet. För den händelse väsentliga olägenheter skulle kvarstå sedan
reformen tillämpats någon tid, torde det få ankomma på medicinalstyrelsen
att utfärda närmare anvisningar rörande innehållet i remisser till mentalsjukhusen.

Som jag tidigare anfört, finns redan nu möjlighet att frivilligt ingå på
mentalsjukhus för vård. Den sjuke skall därvid egenhändigt underteckna
skriftlig ansökan om intagning (ansökan I) och ansökningen skall förses
med intyg av två vittnen att den sjuke frivilligt tecknat sitt namn därpå.
Intagning på grundval av sådan ansökan medför att patienten blir underkastad
samma bestämmelser rörande utskrivning m. m. som en tvångsintagen.

Det kunde synas, som om det nya frivilligförfarandet borde helt ersätta
det gamla. För att en vårdsökande, som infinner sig på sjukhuset och befinnes
vara i behov av omedelbart omhändertagande men som icke kan
mottagas utan kvarhållningsrätt, icke skall behöva avvisas har emellertid
kommittén föreslagit, att den nuvarande möjligheten till intagning på
grund av ansökan I skall kvarstå under i vart fall en övergångsperiod.
Medicinalstyrelsen har med hänsyn till det skäl kommittén anfört för sitt
förslag i denna del icke velat motsätta sig det och från läkarhåll har man
funnit önskvärt att den nuvarande formen för frivillig intagning bibehålies
vid sidan av den nya.

Ehuru jag anser ett sådant arrangemang främst från psykologiska synpunkter
ägnat att inge vissa betänkligheter, synes mig dock försiktigheten
bjuda att man i avvaktan på att det inom läkarkåren utbildar sig en klar
uppfattning rörande det nya systemets användbarhet tills vidare bibehåller
möjligheten till intagning på ansökan I. Jag vill emellertid i detta sammanhang
med all kraft understryka angelägenheten av att den nya vårdformen
ges så stort utrymme som möjligt och att en begäran om fri intagning
icke avvisas, med mindre vägande skäl kan åberopas därför. Då
ansökan I kommer till användning, bör självfallet tillses, att den vårdsökande
erhåller upplysning om innebörden därav. För att tillgodose detta
önskemål synes det lämpligt, att ansökningsformuläret kompletteras, så
att av detta klart framgår, att den vårdsökande genom att underteckna
handlingen blir underkastad de allmänna utskrivningsbestämmelserna.

Beträffande frågan i vad mån tvångsåtgärder skall
kunna tillgripas mot patienter intagna enligt den nya ordningen
synes till en början klart, att vården av dessa patienter som regel bör
äga rum på öppna avdelningar. Avsteg från denna princip bör, såsom
socialstyrelsen framhållit, göras endast då det av anstaltstekniska eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 54 år 1959

behandlingstekniska skäl finnes nödvändigt, över huvud taget bör en allmän
strävan vara att ifrågavarande patienter under vistelsen på sjukhuset
underkastas så få frihetsinskränkningar som möjligt.

Vad angår spörsmålet, huruvida den intagne under vissa förhållanden
skall kunna kvarhållas på sjukhuset mot sin vilja, delar jag kommitténs
uppfattning, att en dylik möjlighet bör stå sjukvårdsläkaren till buds
för undantagsfall, nämligen då fråga är om patienter, som bedömes vara
farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv. Att härutöver -— såsom
förordats i en del remissyttranden — utsträcka kvarhållningsrätten även
till andra patienter skulle lätt kunna äventyra reformens syfte och göra
den retentionsfria intagningen mer eller mindre illusorisk. För att den nya
vårdformen skall kunna omfattas med förtroende av allmänheten är det
otvivelaktigt av stor betydelse, att antalet fall, då den intagne kvarhålles
mot sin vilja, i möjligaste mån begränsas. Jag ansluter mig därför till
kommitténs uppfattning, att sjukvårdsläkaren icke bör ha möjlighet att
kvarhålla den intagne i andra fall än då denne anses farlig på sätt nyss
nämnts. Några större olägenheter torde icke föranledas av en sådan ordning.
För den händelse den sjuke begär att bli utskriven, innan detta ännu kan
anses tillrådligt, lär det nämligen — såsom kommittén framhållit och erfarenheterna
från andra länder ger belägg för — i betydande omfattning vara
möjligt att tala denne till rätta. Självfallet får dock icke den sjuke utsättas
för formlig press att kvarstanna på sjukhuset, t. ex. under hot att han eljest
skall bli tvångsintagen. Läkarens övertalningsförsök bör inskränka sig
till ett framläggande av de sakskäl, som talar för fortsatt vistelse på sjukhuset.

Rörande längden av kvarhållningstiden har olika uppfattningar kommit
till uttryck. Kommittén har föreslagit en kvarhållningstid av fjorton dagar.
Häremot har utredningen om administrativa frihetsberövanden anmärkt,
att hänsyn endast bör tagas till den tid som kan beräknas åtgå för att
ordna med tvångsintagning och ansett en tid av omkring tre dagar tillräcklig.
Medicinalstyrelsen och sinnessjuknämnden har förordat en kvarhållningstid
på en vecka.

Kvarhållningstiden bör i första hand avpassas så att den medger möjlighet
att vid behov föranstalta om tvångsintagning. Emellertid förtjänar
den av kommittén anförda synpunkten, att man genom att medge något
längre kvarhållningstid i vissa fall kan undvika tvångsintagning, enligt
min mening beaktande. Den sjuke torde föredra att mot sin vilja kvarhållas
under en begränsad tid framför att bli föremål för tvångsintagning
på obestämd tid. Då det emellertid är ytterst angeläget, att kvarhållningstiden
icke blir längre än som bedömes erforderligt för att i huvudsak tillgodose
nyssnämnda synpunkter, förordar jag att tiden begränsas till tio
dagar, räknat från det sjukvårdsläkaren meddelat beslut om kvarhållande.

I likhet med kommittén finner jag någon uttrycklig föreskrift icke böra

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

meddelas om skyldighet för sjukvårdsläkaren att i förväg upplysa vårdsökande
om den rätt till kvarhållande som föreligger. Såsom justitiekanslersämbetet
påpekat bör emellertid underrättelse alltid lämnas, då anledning
finnes därtill och det lämpligen kan ske. Jag instämmer vidare i ämbetets
uppfattning, att sjukvårdsläkaren bör vara uppmärksam på att ingen intages
enligt den nya ordningen i den felaktiga föreställningen, att kvarhållningsrätt
är helt utesluten.

Beträffande de övriga frågor som upptagits av kommittén ansluter
jag mig till uppfattningen, att möjlighet icke nu bör införas att överklaga
ett av sjukvårdsläkaren meddelat kvarhållningsbeslut. Det synes
dock önskvärt, att kommittén under det fortsatta lagstiftningsarbetet omprövar
denna fråga i samband med bestämmandet av den lokala utskrivningsnämndens
arbetsuppgifter. Förslaget att överinspektören skall ha
rätt att efter framställning av den kvarhållne förordna om utskrivning finner
jag lämpligt. Endast då särskilda skäl föreligger torde det kunna påfordras
att överinspektören, innan han avgör ärendet, personligen undersöker
patienten.

Som kommittén anfört bör i vissa undantagsfall den som frivilligt ingått
på mentalsjukhus kunna bli underkastad de bestämmelser som gäller för
tvångsintagna. Initiativet till en sådan förändring kan utgå från sjukvårdsläkaren
eller från behörig person eller myndighet utom sjukhuset.
I båda fallen bör förutsättningen för en dylik förändring av den intagnes
ställning vara, att fullständiga intagningshandlingar inkommit till sjukhuset.

Beträffande de lagstiftningsåtgärder, som erfordras för att
reformen skall kunna genomföras, har kommittén funnit det lämpligast, att
bestämmelserna för den föreslagna vårdformen upptages i sinnessjuklagen
såsom ett 9 kap. Som ett alternativ härtiil har kommittén övervägt möjligheten
att inarbeta bestämmelserna i 2 och 3 kap. av nämnda lag. Denna lösning
har emellertid avvisats såsom oförenlig med del system, efter vilket sinnessjuklagen
är uppbyggd. Justitiekansler sämbetet har i sitt remissyttrande
uttalat sig för att bestämmelserna upptages i en särskild lag. Detta skulle
vara motiverat därav, att de patienter, varom här är fråga, ofta icke är att
anse som sinnessjuka i egentlig mening samt att sinnessjuklagen i själva
verket endast i ringa mån kommer att vara tillämplig på dem.

För egen del är jag av den uppfattningen att de nya bestämmelserna bör
införas i sinnessjuklagen. Även om övriga bestämmelser däri endast i begränsad
omfattning kommer att bli tillämpliga på de patienter, som intages
utan kvarhållningsrätt, ter det sig likväl mindre lämpligt att reglera dessa
patienters ställning i en särskild lag. Såsom kommittén framhållit synes
ifrågavarande bestämmelser med hänsyn till lagens uppbyggnad lämpligen
böra upptagas i ett särskilt 9 kap.

I enlighet med det anförda har sålunda på grundval av kommitténs för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

slag inom inrikesdepartementet utarbetats förslag till lag om ändring i sinnes
juldagen den 19 september 1929 (nr 321). Ändringen innebär, att i stället
för nuvarande 55 §, som numera saknar betydelse, under rubriken »Särskilda
bestämmelser om vård å sinnessjukhus utan kvarhållningsrätt» införts tre
paragrafer, betecknade 55 §, 55 a § och 55 b §.

Beträffande motiveringen till de särskilda stadgandena får jag i huvudsak
hänvisa till vad jag förut anfört. Härutöver må emellertid anmärkas
följande.

I 55 § har upptagits de bestämmelser, som bör gälla för den nya vårdformen
med avseende å intagning, den sjukes ställning under vistelsen på
sjukhuset och möjligheten till kvarhållande. Dessutom har angivits vissa
bestämmelser i sinnessjuklagen, som icke skall äga tillämpning på nu ifrågavarande
patienter.

Som jag tidigare anfört, skall för intagning enligt de nya reglerna krävas
allenast att den sjuke önskar erhålla vård på sjukhuset samt att vården med
hänsyn till hans psykiska tillstånd kan antagas vara till nytta för honom.
Såsom förutsättning för intagning bör i detta fall icke föreskrivas att den
sjuke skall vara »i behov av vård å sinnessjukhus». Detta uttryck har nämligen
förbundits med krav på sinnessjukdom, medan den fria intagningen
skall kunna avse olika slag av psykiskt sjuka och såväl svårare som lindrigare
fall. Bedömningen, huruvida vården kan vara till nytta för den sjuke,
skall göras av sjukvårdsläkaren på det sjukhus, där den sjuke önskar bli
intagen.

Önskan om intagning måste framställas av den sjuke själv, även om han
är omyndig. I sådant fall hör vårdnadshavaren dock beredas tillfälle att
yttra sig, om så kan ske utan olägenhet. Någon särskild föreskrift härom
anser jag icke erforderlig.

I 55 § andra stycket ges regler för sjukvårdsläkarens rätt att meddela kvarhållningsbeslut.
Såsom kommittén framhållit, bör någon särskild form för
meddelande av dylikt beslut icke föreskrivas, men självfallet måste patienten
underrättas därom och anteckning göras i journalen om tidpunkten för
beslutet, skälen härför och beslutets innehåll.

Av den föreslagna avfattningen av första stycket i 55 § framgår, att åtskilliga
bestämmelser, vilka eljest gäller beträffande den som intages för vård
på sinnessjukhus, icke blir tillämpliga, när intagning sker i den nya ordningen.
Så är fallet med 8—It §§ och 8 kap. sinnessjuklagen samt lagen
den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus. Innehållet i andra stadganden i sinnessjuklagen ger
omedelbart vid handen all dessa icke berör de patienter, som nu är i fråga.

I den män övriga bestämmelser i sinnessjuklagen icke skall tillämpas på
dessa patienter, måste det särskilt angivas. Så har skett i 55 § tredje stycket.

Sådan prövning av vårdbehovet, som omförmäles i 12 § sinnessjuklagen,
kan givetvis icke anses påkallad, då fråga är om patienter, som intagits utan
4 — llihang till riksdagens protokoll 1959. I sand. Nr 5)

Kiingl. Maj.ts proposition nr 5k år 1959

retentionsrätt. Med hänsyn till att den intagne i princip är berättigad att
efter eget gottfinnande lämna sjukhuset föreligger nämligen ur rättssäkerhetssynpunkt
icke behov av någon bestämmelse till skydd mot att han kvarhålles
för länge. Vidare bör vad i 13 ochl4 §§ sinnessjuklagen stadgas om
förflyttning till annat sjukhus och om inskränkningar i de intagnas rätt att
avsända och mottaga brev icke gälla patienter, som vårdas utan retentionsrätt.

Enligt 52 § första stycket är polismyndighet skyldig att lämna handräckning
för återförande av patient, som avvikit från sinnessjukhus. Handräckning
skall givetvis icke kunna begäras enbart därför att en patient, som vårdas
utan retentionsrätt, avlägsnar sig från sjukhuset utan att något beslut
om utskrivning meddelats. En dylik patient begagnar sig ju endast av sin
rätt att, när han så önskar, lämna sjukhuset. Mera tveksam ställer sig frågan
om handräckning bör kunna begäras för att återföra en patient, som avvikit
sedan kvarhållningsbeslut meddelats mot honom. Kommittén har intagit
den ståndpunkten, att handräckning ej heller bör kunna komma till användning
i dylika fall. Samtidigt har emellertid kommittén understrukit angelägenheten
av att den sjuke omhändertages samt framhållit, att det för att
tillgodose detta önskemål torde vara tillfyllest med en underrättelse från
sjukvårdsläkaren till vederbörande polismyndighet. Under remissbehandlingen
har olika uppfattningar kommit till uttryck i nu berörda fråga. Medicinalstyrelsen
har helt anslutit sig till kommitténs förslag. Sinnessjuknämnden
har däremot uttalat sig för att handräckning bör kunna meddelas, då
beslut om kvarhållning föreligger. Har kvarhållningstiden utgått, bör patienten
enligt nämnden dock icke återföras, utan polismyndigheten bör i så
fall föranstalta om intagning enligt 2 kap. sinnessjuklagen.

För min del finner jag det föga tilltalande att bereda möjlighet till handräckning
för återförande av patient, som intagits utan retentionsrätt. Det
synes rimligt, att en patient, som intagits på dylikt sätt, icke skall behöva
räkna med — förutom möjligheten av kvarhållande under kortare tid —
att underkastas sjukvård genom polisingripande, med mindre vanliga handlingar
för tvångsintagning'' föreligger. Jag är alltså ense med kommittén om
att 52 § första stycket sinnessjuklagen icke bör vara tillämpligt på ifrågavarande
patienter. En underrättelse från sjukvårdsläkaren till vederbörande
polismyndighet om att vådlig patient avvikit från sjukhuset bör ha samma
verkan som en anmälan från enskild person om fara för våldsbrott och
således föranleda prövning av frågan om tvångsintagning j)å sinnessjukhus
genom polismyndighetens försorg.

Tidigare har jag framhållit, att en allmän strävan bör vara, att här avsedda
patienter under sin vistelse på sjukhuset underkastas så få frihetsinskränkningar
som möjligt. Såsom kommittén anfört, måste dock möjlighet
finnas att vidtaga sådana frihetsbegränsande åtgärder, som fordras till
skydd för patienten själv eller omgivningen eller som påkallas av att han

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

vårdas tillsammans med sjuka, som kan kvarhållas mot sin vilja. En föreskrift
härom har upptagits i 55 § tredje styeket. Denna föreskrift ersätter
således, såvitt angår ifrågavarande patienter, den befogenhet att tillgripa
tvång, som innehålles i 4 § 1 mom. andra stycket sinnessjuklagen.

Den omständigheten att en patient, som intagits enligt 55 §, i regel själv
får bestämma när han vill lämna sjukhuset, får icke medföra att han kan
stanna kvar där längre än vad som är påkallat med hänsyn till hans psykiska
tillstånd. Sjukvårdsläkaren måste därför tilläggas rätt att, även mot
patientens vilja, utskriva honom, då hans psykiska tillstånd motiverar det.
Vidare bör sjukvårdsläkaren ha befogenhet att utskriva patient, om det
erfordras för att bereda plats åt någon som är i större behov av vård på
sjukhuset. Regler härom har upptagits i 55 a §. Härjämte har i paragrafen
införts den förut berörda bestämmelsen om rätt för överinspektören att förordna
om utskrivning av den, som kvarhålles på sjukhuset mot sin vilja.

55 b § innehåller bestämmelser enligt vilka patient, som intagits med
stöd av 55 §, efter beslut av sjukvårdsläkaren kan bli underkastad de allmänna
utskrivnings- och tvångsföreskrifterna i lagen. I formellt hänseende
erfordras härför, såsom tidigare anförts, att vederbörliga intagningshandlingar
enligt bestämmelserna i 2 kap. sinnessjuklagen är tillgängliga för
sjukvårdsläkaren. Enligt 8 § må ansökan om intagning på sinnessjukhus
göras av bl. a. de myndigheter som i 6 § sägs, dvs. av ordföranden i hälsovårdsnämnden
eller socialnämnden i den ort, där den sjuke vistas, eller
av polismyndigheten därstädes. För att klargöra att behörigheten tillkommer
myndigheterna i den ort, där den sjuke vistades när han intogs på
sjukhuset, har en särskild bestämmelse härom upptagits i förevarande paragraf.
Vad beträffar övriga intagningshandlingar må anmärkas att om utredning,
som avses med levnadsberättelse, ändock finnes tillgänglig på sjukhuset,
synes något krav icke böra uppställas på att dylik berättelse skall
inges. När beslut meddelats enligt 55 b §, blir de i sinnessjuklagen för tvångsintagen
gällande bestämmelserna tillämpliga på den intagne. Det innebär
bl. a. att prövning enligt 12 § skall äga rum. Tidsfristen för sådan prövning
får räknas från dagen för beslutet.

Lagändringen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1959. Några särskilda
övergångsbestämmelser torde icke erfordras.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över bifogade
inom inrikesdepartementet upprättade förslag till lag om ändring i
sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Johnny Sköldvall

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

Bilaga

Förslag

till

Lag

om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Härigenom förordnas, att till sinnessjuklagen den 19 september 1929 skall
fogas ett nytt kapitel, betecknat 9 kap. och med den rubrik, som nedan
angives, samt att i detta kapitel skola ingå 55 § med den nya lydelse, som
angives i det följande, och två nya paragrafer, betecknade 55 a § och 55 b §,
av nedan angivna lydelse.

9 KAP.

Särskilda bestämmelser om vård å sinnessjukhus utan kvarhåll ningsrätt 55

§.

Önskar någon erhålla vård å sinnessjukhus och är hans psykiska tillstånd
sådant, att dylik vård kan vara till nytta för honom, må han, om
sjukvårdsläkaren finner det lämpligt, intagas å sjukhuset utan att bliva
underkastad bestämmelserna om utskrivning från sinnessjukhus. För intagningen
erfordras varken skriftlig ansökan eller andra intagningshandlingar.

Beträffande den intagne skola bestämmelserna i 12—14 och 52 §§ icke
äga tillämpning. Han skall ej heller i övrigt, utöver vad i andra stycket sägs,
vara underkastad inskränkningar i den personliga friheten i annan mån än
som finnes nödvändigt till skydd för honom själv eller omgivningen eller
som påkallas av att han vårdas tillsammans med sjuka, som kunna kvarhållas
mot sin vilja.

55 a §.

Den som intagits å sinnessjukhus enligt 55 § må utskrivas av sjukvårdsläkaren,
då fortsatt vård å sjukhuset ej finnes påkallad eller då det erfordras
för att bereda plats åt någon, som uppenbarligen är i större behov av vård.
Överinspektören för sinnessjukvården äger förordna om utskrivning av
den som kvarhålles å sjukhuset.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959 53

55 b §.

Om särskilda skäl äro därtill, äger sjukvårdsläkaren besluta att den som
intagits enligt 55 § i fortsättningen skall anses intagen jämlikt 2 kap.
Sådant beslut må ej meddelas med mindre ansökan och de intagningshandlingar
i övrigt, som erfordras enligt sagda kapitel, föreligga. Ansökningen
må göras, förutom av de i 8 § angivna personerna, av ordföranden
i hälsovårdsnämnden eller socialnämnden i den ort, där den sjuke vistades
då han intogs på sjukhuset, så ock av polismyndigheten i nämnda ort.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 januari
1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E.Söderlund,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 14 januari 1959 tillhandakominet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 19
december 1958, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Erik Holmberg.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet delar kommitténs av departementschefen biträdda mening att,
utan avvaktan på en fullständig revision av sinnessjuklagen, möjlighet bör
öppnas till intagning å sinnessjukhus på egen begäran utan att nu gällande
bestämmelser om inskränkningar i den personliga friheten under sjukhusvistelsen
och i fråga om rätten alt avbryta denna vistelse komma i tillämpning.
Av naturliga skäl råder emellertid ovisshet om hur den tilltänkta nya vårdformen
kommer att verka. Lagrådet vill med hänsyn härtill understryka, att
de föreslagna bestämmelserna få anses ha karaktär av försökslagstiftning
och att de erfarenheter som vinnas vid dess tillämpning måste beaktas vid
den slutliga utformningen av sinnessjuklagen.

I detta sammanhang vill lagrådet framhålla, att det ur lagteknisk synpunkt
är otillfredsställande och även av praktiska skäl i viss mån betänkligt att
de för närvarande gällande bestämmelserna rörande patienter, som intagas
å sinnessjukhus efter egen ansökan, bliva tillämpliga jämsides med de nya
stadgandena. Såsom medicinalstyrelsen uttalat måste det anses från psykologiska
synpunkter mindre tillfredsställande att ett frivilligt ingående på
sjukhus kan medföra olika följder för den sjuke, då det gäller utskrivningen
från sjukhuset. Härtill kommer att i fråga om det tvång, som den sjuke
under vistelsen på sjukhuset må underkastas, förhållandena kunna komma
att gestalta sig olika, beroende på om den sjukes ansökning om intagandet
skett enligt de för närvarande gällande eller enligt de nya bestämmelserna
om frivillig intagning. Med hänsyn till den föreslagna lagstiftningens provi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1959

soriska karaktär anser lagrådet, trots nu berörda förhållanden, någon vägande
invändning icke kunna göras mot att de nu gällande bestämmelserna
bibehållas under en försöksperiod. Lagrådet förutsätter emellertid, att vid
den slutliga utformningen av sinnessjuklagen ett tillrättaläggande sker i
nu omförmält hänseende.

Enär det föreslagna nya kapitlet innefattar bestämmelser om rätt för
sjukvårdsläkare att under vissa förutsättningar besluta om en patients kvarhållande
å sjukhuset under begränsad tid, måste det anses oegentligt att
rubricera bestämmelserna såsom avseende vård utan kvarhållningsrätt. Lagrådet
hemställer, att rubriken i stället gives lydelsen »Om vård i vissa fall
på egen begäran».

Enligt lagrådets mening skulle de nya bestämmelserna givas en fastare
utformning och vinna i överskådlighet, om de sammanfördes i en paragraf.
Denna kunde därvid, i överensstämmelse med den uppställning som förekommer
i andra paragrafer i sinnessjuklagen, uppdelas i särskilda moment.
Såsom ett första moment skulle då lämpligen upptagas det stadgande som
i förslaget inrymmes i 55 § första stycket första punkten och såsom ett andra
moment under fem olika numrerade punkter samtliga därefter följande bestämmelser
i 55 § ävensom bestämmelserna i 55 a § och 55 b §. Lagrådet
hemställer, att ingressen till lagen gives en lydelse som överensstämmer
med en sådan ändring av förslaget samt att, med de ytterligare ändringar
varom nedan hemställes, följande bestämmelser i förslaget upptagas i en
paragraf på sätt härefter angives, nämligen 55 § första stycket första punkten
såsom 1 mom. och de därefter följande bestämmelserna såsom 2 mom.,
innefattande under beteckningen 1) 55 § första stycket andra punkten, under
2) 55 § andra stycket, under 3) 55 § tredje stycket, under 4) 55 a § och under
5) 55 b §. Vissa redaktionella förenklingar bliva därvid möjliga att genomföra.

De nya reglernas infogande i ett kapitel efter lagens straffbestämmelser
måste anses ur lagteknisk synpunkt otillfredsställande men kan enligt lagrådets
mening godtagas med hänsyn till lagstiftningens provisoriska karaktär.
En förutsättning härför finner lagrådet dock vara, att i det nya kapitlet
upptages en hänvisning till straffbestämmelserna. Detta kunde, med den av
lagrådet förordade uppställningen, ske genom att i 55 § såsom 3 mom. intages
ett stadgande av innehåll att den som tillhandagår intagen på sätt i 53 §
sägs eller kvarhållen på sätt i 54 § angives skall vara underkastad de i
nämnda paragrafer meddelade straffbestämmelserna.

Rörande det närmare innehållet i bestämmelserna må i övrigt anföras följande.

Den inledande bestämmelsen har till ändamål att lämna upplysning om att
en särskild vårdform förefinnes, som ger den sjuke möjlighet att avbryta

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

sjukhusvistelsen utan iakttagande av eljest gällande bestämmelser om utskrivning.
Enligt lagrådets mening skulle detta ändamål tydligare komma
till uttryck, därest stadgandet gåves den lydelsen att vård å sinnessjukhus
med möjlighet att avbryta sjukhusvistelsen utan iakttagande av eljest
gällande bestämmelser om utskrivning må, om sjukvårdsläkaren finner det
lämpligt, på egen begäran lämnas den vilkens psykiska tillstånd är sådant,
att vården kan vara till nytta för honom. Det är självfallet och lärer icke
behöva uttryckligen angivas i lagtexten, att förevarande stadgande ej äger
tillämpning å den som redan är intagen å sinnessjukhus för vård.

För att tydligare markera i vilken utsträckning de nya bestämmelserna
innebära ett upphävande av vad som hittills gällt beträffande patienter vilka
intagas pa egen begäran, bör sasom en inledning till det av lagrådet förordade
55 § 2 mom. utsägas, att för de fall som i 1 mom. avses skall i stället för bestämmelserna
i 8 14, 17—40 och 52 §§ gälla vad som föreskrives under

punkterna 1)—5).

Bestämmelsen att för intagning icke erfordras några intagningshandlingar
innebär, enligt vad som framgår av remissprotokollet, bland annat
att prästbevis för den sjuke icke behöver företes vid intagningen. Lagrådet
vill i anledning härav erinra om att enligt 71 § 2 mom. sinnessjukvårdsstadgan
intagning i regel skall äga rum å det sinnessjukhus, inom vars upptagningsområde
den, för vilken inträde sökes, har sin hemort, samt att,
därest flera sinnessjukhus ha gemensamt upptagningsområde, det ankommer
på medicinalstyrelsen att bestämma, huru de för vilka inträde sökes
skola fördelas mellan de olika sjukhusen. Därest vid egen begäran om intagning
prästbevis för den sökande icke företes, kan det inträffa, att sjukvårdsläkaren
beslutar om intagning oaktat den sökande enligt nämnda bestämmelser
rörande fördelning av patienterna mellan de olika sinnessjukhusen
bort intagas å annat sjukhus. I förevarande lagförslag har icke angivits,
huru sjukvårdsläkare har att förfara i dylikt fall. Det är att märka, att
enligt de nya bestämmelserna, sådana de utformats i förslaget, förflyttningav
den intagne till annat sjukhus icke må ske under åberopande enbart av
det förhållandet att intagning icke skett i enlighet med fördelningsreglerna.
Måhända är det icke anledning befara, att intagningar i strid med dessa regler
skola komma att ske i större utsträckning. Dessutom lärer sj ukvårdsläkare
i allmänhet vid behov kunna rätta till förhållandet genom att efter överenskommelse
med den sjuke föranstalta om utskrivning från sjukhuset och intagning
på den sjukes egen begäran å sjukhus, där denne rätteligen bort
söka vård. Med hänsyn härtill ävensom till lagstiftningens provisoriska karaktär
finner lagrådet ej anledning föreslå, att någon bestämmelse för nu
a\ sedda fall intages i lagen, men förutsätter att sådana fall ägnas uppmärksamhet
i samband med den slutliga revisionen av sinnessjuklagen.

Den begränsade kvarhållningsrätt som avses skola föreligga vid ifrågavarande
vårdform kan vid behov underlätta ett beslut om intagning jämlikt 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 är 1959

kap. En erinran att kvarhållandet sker i avbidan på sådant beslut synes böra
upptagas i den av lagrådet förordade punkt 2). Härigenom skulle markeras,
att kvarhållande får, med den angivna begränsningen, ske intill dess sjukvårdsläkaren
fattat slutlig ståndpunkt till frågan huruvida den intagne bör
eller icke bör vara intagen enligt 2 kap.

Bestämmelsen om utskrivning torde böra jämkas så, att däri medtages även
det fall, då den intagne själv önskar avbryta sjukhusvistelsen och hinder
härför ej föreligger med hänsyn till kvarhållningsrätten. Vidare torde böra
utmärkas, att den för överinspektören för sinnessjukvården avsedda befogenheten
att förordna om utskrivning är tänkt såsom ett korrektiv mot ett
otillräckligt grundat kvarhållningsbeslut och ailtså skall få utövas utan
hinder av sådant beslut.

De enskilda personer som skola kunna göra ansökan om intagning enligt
2 kap., nämligen den sjuke samt hans förmyndare, gode man, make eller anförvant,
böra lämpligen anges genom uppräkning i stället för genom hänvisning
till 8 §. Då i det remitterade förslaget talas om »den ort, där den sjuke
vistades då han intogs på sjukhuset», kan denna ordalydelse leda till den
uppfattningen att myndigheterna i den ort, där sjukhuset är beläget, under
alla förhållanden skulle äga rätt att göra ansökan om intagning. Uppenbarligen
är det icke avsett, att så skall vara fallet, därest sjukhuset är beläget i
annan ort än den där den intagne vistades innan intagning skedde i enlighet
med de nya bestämmelserna. Den befarade missuppfattningen kan undanröjas
genom att ordet »då» utbytes mot ordet »innan».

1 16 § sinnessjuklagen stadgas, att därest tecken på sinnessjukdom förmärkes
hos någon, envar som enligt 8 § må begära hans intagande å sinnessjukhus,
äger föranstalta om att han för utrönande av huruvida behov av
vård å sinnessjukhus föreligger varder undersökt av läkare, som må med
laga verkan utfärda vårdattest. Det lärer vara avsett, att stadgandet om
införskaffande av vårdattest skall i tillämpliga delar gälla i fråga om patient
som på egen begäran intagits å sinnessjukhus enligt de nya bestämmelserna.
En erinran härom bör intagas i anslutning till nu förevarande stadganden.

Ur protokollet:

Clas Amilon

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 54

Kungl. Maj.ts proposition nr 5b år 1959

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
januari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 22 januari
1959 avgivna utlåtande över det den 19 december 1958 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321) och anför.

Såsom jag framhållit i remissprotokollet är förevarande lagförslag att betrakta
som ett provisorium i avbidan på den fullständiga revision av sinnessjuklagstiftningen,
vartill sinnessjuklagstiftningskommitténs arbete syftar.
Med anledning av vad lagrådet inledningsvis uttalat vill jag tillägga, att
alla erfarenheter som vinnes under försöksperioden självfallet kommer att
beaktas vid den slutliga utformningen av lagstiftningen.

Lagrådet har med hänsyn till lagförslagets provisoriska karaktär i huvudsak
godtagit innehållet i förslaget men i formellt hänseende förordat vissa
ändringar.

Sålunda påpekar lagrådet, att det är oegentligt att rubricera de nya bestämmelserna
såsom avseende vård utan kvarhållningsrätt, eftersom sjukvårdsläkaren
får rätt att under vissa förutsättningar kvarhålla patient, som
intagits enligt dessa bestämmelser. Visserligen är det riktigt att det remitterade
förslaget innefattar rätt att kvarhålla patient, då särskilt angivna förhållanden
gör det nödvändigt. Kvarhållning skall emellertid enligt förslaget
kunna tillgripas endast i undantagsfall och för begränsad tid, och vidare
kräves härför särskilt beslut. Med den avfattning rubriken erhållit i remissprotokollet
ger den, även om den möjligen kan sägas vara icke helt rättvisande,
dock uttryck för det väsentliga i reformen. Så är icke fallet med den
av lagrådet föreslagna lydelsen. Mot denna kan också invändas att den torde
kunna ge anledning till den oriktiga uppfattningen, att intagning enligt
ifrågavarade bestämmelser skulle ske endast i undantagsfall, »i vissa fall»,
vilket icke är avsikten. Tvärtom torde intagning efter egen ansökan i det
alldeles övervägande antalet fall böra ske enligt den nya ordningen. Vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

lagrådet anfört beträffande rubriken bör därför enligt min mening icke föranleda
någon ändring.

Som lagrådet framhåller, kan det från lagteknisk synpunkt resas invändningar
mot att infoga de nya reglerna såsom ett slutkapitel i sinnessjuklagen,
främst med hänsyn till att tveksamhet därigenom kan uppstå i vilken utsträckning
de tidigare i lagen givna bestämmelserna är tillämpliga i fråga om
den som intages enligt nämnda regler. Något bättre alternativ torde emellertid
icke stå till buds, om man vill genomföra reformen utan att föregripa revisionen
av sinnessjuklagen. Lagrådet har också godtagit den föreslagna lösningen
som ett provisorium.

I syfte att i möjligaste mån undanröja den tveksamhet, varom jag nyss
talat, har i det remitterade förslaget angivits vissa bestämmelser i sinnessjuklagen
som icke skall gälla beträffande ifrågavarande patienter. Motsättningsvis
framgår härav att lagen i övrigt i tillämpliga delar skall äga giltighet
även med avseende på dessa patienter. Lagrådet anser att berörda syfte skulle
bättre tillgodoses, om samtliga de nya reglerna sammanfördes i en paragraf
och det närmast efter inledningsstadgandet rörande förutsättningarna för
vård i den nya vårdformen utsädes, att de därefter följande bestämmelserna
gäller i stället för bestämmelserna i 8—14, 17—40 och 52 §§. Det synes mig
emellertid icke rättvisande att säga, att de nya reglerna sättes i stället för
t. ex. bestämmelserna i 27—37 §§, vilka handlar om observation å sinnessjukhus,
eller 38—40 §§, avseende förhör vid domstol angående person som
är intagen å sinnessjukhus, oaktat dessa bestämmelser icke blir tillämpliga
på den som intages enligt 55 §. Ej heller innehåller det nya kapitlet någon
bestämmelse, som ersätter stadgandet i 52 § om handräckning för återförande
av patient, som avvikit från sinnessjukhus. Däremot torde de nya
reglerna kunna anses i stort sett träda i stället för bestämmelserna i 8—It
och 17—26 §§, varvid 8 § närmast har sin motsvarighet i inledningsstadgandet
till 55 §. Men därutöver ersättes också stadgandet i 4 § 1 mom. andra
stycket av de nu föreslagna bestämmelserna. På grund av det anförda anser
jag den i det remitterade förslaget begagnade metoden för att ange sinnessjuklagens
tillämplighet på patienter i den nya vårdformen vara att föredraga
framför vad lagrådet föreslagit härutinnan. Ett förtydligande synes
dock böra göras på det sättet, att i 55 b § ulsäges, att beträffande den som
intagits enligt 55 § skall bestämmelserna i 12—14 och 52 §§ icke äga tillämpning
samt att övriga bestämmelser i 1—8 kap., som icke ersättes av stadganden
i det nya kapitlet, i tillämpliga delar skall gälla, varvid blott den skall
vara underkastad straffbestämmelserna i 54 § som förhjälper eller söker
förhjälpa kvarhållen att avvika från sjukhuset. Stadgandena i det remitterade
förslagets 55 b § torde då lämpligen kunna införas som ett andra stycke
i 55 a §.

Vad angår avfattningen av de nya bestämmelserna anser jag det viktigt, att
de i inledningsstadgandet upptagna förutsättningarna knytes till intagningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1959

och ej, som lagrådet föreslår, till lämnande av vård. Enligt lagrådets förslag
till avfattning av stadgandet skulle detta, efter orden, även kunna omfatta
tvångsintagen, vilket givetvis icke är avsett. Vidare synes det mig
mindre lämpligt att, som lagrådet förordar, i inledningsstadgandet framhäva
den intagnes »möjlighet att avbryta sjukhusvistelsen», vilket uttryck närmast
pekar på en icke önskvärd effekt av reformen, nämligen att den sjuke
lämnar sjukhuset tidigare än vad han med hänsyn till sitt tillstånd borde
göra. Jag anser därför att inledningsstadgandet i stort sett bör avfattas i
enlighet med det remitterade förslaget.

De jämkningar i lagförslaget som lagrådet i övrigt förordar kan jag i huvudsak
biträda. I bestämmelsen om rätt till kvarhållning torde den av lagrådet
föreslagna erinran om att kvarhållandet sker i avbidan på beslut
enligt 55 a § andra stycket böra utformas så att den icke kan leda till den
oriktiga föreställningen att kvarhållning alltid skall följas av dylikt beslut.

Utöver vad som framgår av det anförda har vissa redaktionella jämkningar
vidtagits i det till lagrådet remitterade förslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslaget efter vidtagna jämkningar
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C.-G. Hesser

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 59
810221