Kungl. Maj.ts proposition nr 5 (Proposition 1933:5)

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Nr 5.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning
av böter m. m.; given Stockholms slott den 3 januari
1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag örn ändrade bestämmelser i vissa fall
rörande fördelning av böter m. m.

GUSTAF.

K. Schlyter.

liihang till riksdagens protokoll 1933

1 sami.

Nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Förslag

till

Lag

om ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter

m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Andel i böter, vite eller skadestånd eller i förbruten egendom, dess värde
eller dylikt, som enligt lag eller författning skall tillfalla åklagare, beslagare,
angivare eller upptäckare av förseelse, må ej utgå med högre belopp än,
böter och annat sammanlagt, femhundra kronor, ändå att sådan begränsning
eljest icke finnes stadgad.

Om den rätt till andel i böter och värdet av förverkad egendom, som enligt
lagen den 8 juni 1923 (nr 147) örn straff för olovlig varuinförsel och
lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin tillkommer beslagare, skall utan hinder
av vad nu sagts gälla vad i sagda lagar stadgas.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Vad i denna
lag stadgas skall äga tillämpning jämväl i fall, då den tilltalade sakfällts
av första domstol efter den 30 november 1932 genom utslag, som ej vid lagens
ikraftträdande vunnit laga kraft; skolande, där dylikt utslag varder
ståndande, i denna lag meddelade föreskrifter iakttagas av myndighet, som
jämlikt lag eller författning har att redovisa på grund av utslaget inflytande
medel.

Kungl. Majlis proposition nr 5.

Utdrar] av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 december 1932.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans-, jordbruks- och
handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Schlyter, fråga om ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av
böter m. m.

Föredraganden anför:

»Generella föreskrifter angående fördelning av böter hava i 1734 års lag
meddelats i 32 kap. rättegångsbalken. I 1 § stadgas beträffande böter, som
enligt nämnda lag ådömas, att där ej finnes utsatt vilken böterna njuta skall,
de gå till treskiftes mellan Konungen, häradet eller staden samt målsägande!!
eller, örn målsägande ej häråt, den som kärat och ägt rätt att kära. Enligt
2 § i dess ursprungliga lydelse skulle böterna i rättegångsbalken vara rättens
ensak, som dem ålagt, då ej annorledes där funnes stadgat. Sistnämnda lagrum
blev genom förordningen den 20 januari 1779 sålunda ändrat, att ifrågavarande
böter, där ej annorledes funnes stadgat, samt alla andra böter och
vitén, vilka efter allmänna lagen och särskilda författningar tillhörde domare
och ämbetsmän såsom deras ensak, skulle gå till Konungen. Genom kungl,
brevet den 26 april 1785 har emellertid hälften av vites- och ensaksböterna
tillagts de fiskaler och kronoåklagare, på vilkas åtalan de utfalla; andra
hälften skall fortfarande tillfalla kronan.

Jämte dessa allmänna stadganden gällde före införandet av 1864 års strafflag
till följd av särskilda föreskrifter i vissa fall andra regler örn bötesfördelningen;
andel i vissa böter tillkom sålunda särskilda menigheter eller allmänna
inrättningar.

Genom 1864 års strafflag upphävdes med vissa undantag dels missgärningsoch
straffbalkarna i 1734 års lag tillika med alla de särskilda stadganden, som
utgjorde förklaring eller ändring av vad sagda balkar innehöllo eller tillägg
däri, dels ock alla i de övriga balkarna av 1734 års lag eller i särskilda lagar,
författningar eller vitesförbud givna straffbestämmelser för brott, å vilka i
nya lagen straff blivit satta. Enligt 2 kap. 8 § strafflagen skola böter, som
ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Gällande

bestäm melser.

Kungl. Majlis proposition nr 5.

Tidigare
förslag i
ämnet.

I sedermera utfärdade författningar av specialstraffrättsligt innehåll hava
i regel särskilda bestämmelser meddelats angående bötesfördelningen. Enligt
vissa av dessa författningar skola böter, förbrutet gods m. m. tillfalla kronan,
kommun, viss offentlig inrättning eller liknande. Andra åter innehålla föreskrift
örn att åklagare, beslagare, angivare eller annan person skall vara berättigad
till viss andel i böter och dylikt. Några enhetliga grunder för bestämmande
av denna andel hava icke vunnit tillämpning. Åklagare erhåller
i regel viss kvotdel, men jämlikt några författningar tillfaller vad som förbrutits
i sin helhet åklagaren. I åtskilliga fall skall, i händelse särskild angivare
finnes, denne taga del i åklagarens andel, medan enligt andra författningar
åklagaren njuter sin andel till godo utan intrång av den rätt till andel
som tillagts angivaren. Stundom tillkommer andel endast beslagare, vare sig
han är åklagare eller ej, under det att i andra fall beslagarandelen är bestämd
antingen så, att beslagaren tager viss del av åklagarens andel, eller så att han
erhåller viss del av den andel som ej tillfaller åklagaren. I vissa rusdrycksoch
tullförfattningar hava på senare tid införts bestämmelser av innehåll, att
del av böter och förbrutet gods skall ställas till viss myndighets förfogande för
att användas till uppmuntran åt polismän m. fl., vilka ådagalagt synnerligt
nit vid övervakandet av författningarnas efterlevnad. I åtskilliga författningar
har ett maximum fastställts för åklagar- och beslagarandelen, i allmänhet
500 kronor. Med dagsbotssystemets införande har en viss generell begränsning
stadgats med avseende å andel i böter, som tillkommer åklagare och angivare,
i det att — enligt lagen den 24 september 1931 angående dagsböter utom strafflagens
område (särskild böteslag) — dylik andel ej må utgå med högre belopp
än 500 kronor, då böterna ådömas i dagsböter.

Vid 1916 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion (nr 25), däri
— under framhållande av det olämpliga i att åklagarkåren avlönades med
andel i utdömda böter — hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl. Majit
anhålla örn utredning rörande ett lämpligare system för avlöning av allmänna
åklagare och med dem likställda.

Andra kammarens femte tillfälliga utskott hemställde i avgivet utlåtande
(nr 1), att motionen icke måtte föranleda till någon kammarens åtgärd. Utskottet
förklarade sig anse, att med undantag för några enstaka författningar
ett avskaffande av åklagares och med dem likställdas rätt till andel i böter
och beslagtagen egendom skulle vara till men för dithörande författningars vederbörliga
efterlevnad. -— Andra kammaren biträdde utskottets hemställan.

Vid 1917 års riksdag uppkom ånyo fråga om avskaffande av ifrågavarande
andelar. I en inom andra kammaren väckt motion (nr 243) hemställdes sålunda,
bland annat, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla örn framläggande
av förslag till sådan förändring av gällande författningar, att de andelar
i böter och beslagtagen egendom som tillfölle allmän åklagare och beslagare
indroges till statsverket.

Andra kammarens femte tillfälliga utskott förklarade i avgivet utlåtande
(nr 16) sig ej kunna förorda ett indragande till staten av berörda andelar

Kungl. Majlis proposition nr 5.

i alla de fall, där sådana utginge. Under erinran, hurusom utskottet redan vid
1916 års riksdag ansett ett sådant indragande kunna utan olägenhet äga
rum beträffande vissa författningar, anförde utskottet vidare, att i vissa fall
andelarnas maximibelopp skulle kunna avsevärt begränsas. Utskottet, som
vid angivna förhållanden fann en utredning i vad mån ett sådant indragande
eller en sådan begränsning skulle kunna äga rum böra ifrågasättas, hemställde
med anledning därav, att andra kammaren måtte för sin del besluta skrivelse
till Kungl. Maj :t med anhållan örn övervägande i vad mån gällande författningar
kunde sålunda ändras, att åklagare och beslagare tillkommande andelar
i böter och beslagtagen egendom indroges till kronan, ävensom i vad mån
botes- och beslagsandelar i de fall, där de efter prövning möjligen ansåges böra
bibehållas, kunde till beloppet begränsas. — Andra kammaren biföll utskottets
hemställan, därvid dock kammaren beträffande motiveringen anslöt sig
till en vid utlåtandet fogad reservation av innehåll i huvudsak, att åklagares
och beslagares andel i böter och beslagtaget gods väl vore att anse som något
principiellt förkastligt, men att försiktigheten bjöde att, innan sådana andelar
slopades över hela linjen, företaga en undersökning huruvida de på något
enstaka område kunde vara berättigade.

Sedan första kammarens andra tillfälliga utskott i utlåtande (nr 25) hemställt,
att första kammaren måtte biträda det slut, vari andra kammaren stannat,
men med den av andra kammarens femte tillfälliga utskott angivna motiveringen,
beslöt första kammaren i enlighet härmed.

Med föranledande av kamrarnas beslut gjorde riksdagen i skrivelse den 11
juni 1917 (nr 286) — däri ej åberopades någon motivering — hos Kungl.
Maj :t framställning av innehåll som nyss angivits.

Sedan vissa myndigheter hörts över riksdagens berörda anhållan, anbefallde
Kungl. Maj:t den 18 juni 1925 Överståthållarämbetet och länsstyrelserna ävensom
kommerskollegium, generaltullstyrelsen och domänstyrelsen, sistnämnda
tre ämbetsverk såvitt deras särskilda förvaltningsområden anginge, att inkomma
med underdåniga utlåtanden, huruvida hinder kunde anses möta för indragning
till kronan av åklagare och beslagare tillkommande andel i böter och
beslagtagen egendom, med angivande jämväl, därest dylikt hinder ansåges
föreligga, av de författningar beträffande vilka så vore fallet och anledningen
därtill. Tillika infordrades viss ytterligare utredning i ärendet.

Av de inkomna utlåtandena framgick, att principiellt sett intet ansetts kunna
anföras för tillerkännande åt åklagare och beslagare av andel i böter och förbrutet
gods. En del av de hörda myndigheterna funno ock hinder ej möta
för en indragning till statsverket av åklagar- och beslagarandelarna i alla
eller åtminstone de flesta fall, där sådana utginge. Åtskilliga myndigheter
ansågo däremot dylika andelar vara påkallade av praktiskt behov och ställde
sig av sådant skäl avvisande till en allmän indragning. Flertalet av de hörda
myndigheterna tillstyrkte emellertid, att i varje fall ett maximum fastställdes
för åklagar- och beslagarandelarna.

På grundval av den förebragta utredningen utarbetades därefter inom justitiedepartementet
förslag till lag örn ändrade bestämmelser i vissa fall röran -

Kungl. Maj:ts proposition nr ,5.

do fördelning av böter m. m. Enligt detta förslag skulle,, där i lag eller författning
vore stadgat att andel i böter eller vite eller i egendom som dömdes
förbruten eller i värdet av sådan egendom eller i förbrutet penningbelopp eller
i skadestånd tillf olle åklagare, beslagare eller angivare, i stället gälla, att
inflytande medel vilka utgjorde sådan andel skulle ställas till överståthållarämbetets
respektive länsstyrelsens förfogande att i enlighet med föreskrifter,
som Konungen utfärdade, användas till uppmuntran av åklagare och polismän,
vilka ådagalagt synnerligt nit i sin tjänsteutövning. På enahanda sätt skulle
förfaras med bötesmedel m. m., som enligt vissa bestämmelser ställdes till
överståthållarämbetets, magistrats eller länsstyrelses förfogande för särskilt
ändamål. Från den angivna huvudregelns tillämplighet föreslogs undantag
beträffande beslagares rätt till andel i böter m. m. enligt lagen den 8 juni
1928 om straff för olovlig varuinförsel och lagen den 20 juni 1924 med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 30 april 1925 framhöll föredragande
departementschefen, statsrådet b othin, till motivering av förslaget följande huvudsynpunkter
:

En överblick av den svenska lagstiftningens ställning till frågan örn åklagares
rätt till andel i böter utvisade, att denna rätt från att hava varit regel
övergått till att hava karaktären av undantag, låt vara ett undantag som kvarstode
i stor utsträckning och även i senaste tid blivit stadfäst för nya områden.
I och med att dylika bestämmelser avlysts från den allmänna straffrätten torde
lagstiftaren fa anses hava intagit en ståndpunkt, varigenom. den äldre ordningens
berättigande principiellt underkänts. Att den allt fortfarande erhållit
en vidsträckt tillämpning inom specialstraffrätten vore uteslutande att hänföra
till vissa lämplighetsskäl, från vilka det i särskilda fall funnits icke möjligt
att bortse. Allmänt syntes den uppfattningen hava trängt igenom, att
åklagares ekonomiska intresse av vissa tjänsteåtgärders vidtagande i och för
sig icke borde upprätthållas, utan att det fastmera framstode såsom önskvärt
att detta intresse kunde i största möjliga utsträckning avlägsnas.

Enligt departementschefens mening funnes icke skäl att i allmänhet tillägga
åklagares rätt till andel i böter för vissa bestämda brott någon större betydelse
för att dessa skulle bliva i vederbörlig ordning beivrade. Ej heller kunde åklagarnas
bötesandelar sägas fylla en utjämnande uppgift med hänsyn till de olika
befattningarnas svårskötthet. Av utredningen framginge ock, att såsom gottgörelse
för tjänsteutgifter åklagarandelarna knappast hade någon betydelse.
Någon praktisk nödvändighet för bibehållande i nuvarande form av systemet
för beredande av särskild gottgörelse åt åklagare genom andel i böter och vitén
hade alltså icke kunnat utrönas. Emellertid syntes det böra övervägas, huruvida
det syfte dessa bestämmelser tjänade kunde tillgodoses på sådant sätt
att olägenheterna undvekes. Då det gällde att till ersättning för det nuvarande
systemet med rätt till andel i böter och vitén, som utdömdes i vissa särskilda
mål, finna en form för att på ett rättvist och lämpligt sätt bereda åklagaren
uppmuntran till nitisk verksamhet, syntes ett fortgående på den väg, som beträtts
i den senaste lagstiftningen angående olovlig rusdryckshantering, vara
att förorda.

Ett upphävande av åklagares rätt till andel i böter eller vitén eller värdet
av förbruten egendom torde böra medföra, att jämväl den rätt i dylikt hänseende
som enligt vissa författningar tillkomme beslagare skulle upphöra. Ej
heller syntes anledning föreligga att bibehålla sådan rätt för angivare. Där -

Kungl. Majlis proposition nr 5.

emot torde den ifrågasatta lagändringen icke böra avse den målsägande enligt
vissa lagar oell författningar tillerkända rätt till andel i böter oell förbruten

egendom. . .

Beträffande frågan, huruvida med anledning av en förändrad anordning beträffande
fördelningen av böter oell vitén samt värdet av förbruten egendom
ersättning i en eller annan form borde beredas de tjänstemän som därigenom
komme att få vidkännas en minskning i inkomst, skulle framhållas, att av en
lagändring av ifrågasatt innebörd icke torde följa någon formell rätt till dylik
ersättning. Huruvida i förevarande fall någon ersättning borde fastställas, vöre
uteslutande en billighetsfråga. Såsom regel torde någon särskild ersättning
ej behöva ifrågakomma. För ett mindre antal åklagare hade emellertid ifrågavarande
andelar uppgått till så betydliga belopp, att de utgjort en stundom
avsevärd del av deras tjänsteinkomster. I den mån dessa bötesandelar icke
berott av mera tillfälliga förhållanden utan utgjort en jämförelsevis konstant
inkomst eller rent av tagits i beräkning vid avlöningens fastställande syntes
av billighetsskäl en kompensation böra beredas. Härvid syntes skäligen kunna
ifrågasättas, att vederbörande såsom personligt lönetillägg erhölle en successivt
bortfallande ersättning för vad han beräknades förlora.

Vid förslagets föredragning i lagrådet yppade sig olika meningar. Tre
ledamöter lämnade förslaget utan erinran ur principiell synpunkt men ställde
sig tveksamma inför frågan örn den rätta tidpunkten för dess genomförande.
Två av dem anförde som skäl härtill, hurusom förarbetena på en allmän processreform
redan forskridit så långt att ett principbetänkande förelåge utarbetat
och utsänts på remiss till myndigheterna, samt framhöllo, att det
knappast kunde vara tvivel underkastat att, huru en sådan reform än i övrigt
gestaltades, den komme att innebära en grundlig ombildning av åklagarorganisationen.
Den tredje av nyssnämnda ledamöter fann väl berörda synpunkt
måhända ej böra tillmätas avgörande betydelse men ifrågasatte — under
erinran, att landsfiskalerna icke fått sina avlöningsförmåner ordnade på ett
sätt som motsvarade på dem ställda krav — huruvida ej med indragningen borde
få anstå åtminstone till dess den kunde ställas i samband med en allmän
lönereglering för nämnda tjänstemän. En ledamot av lagrådet uttalade såsom
sin mening, att en så genomgripande förändring som den föreslagna icke borde
vidtagas annat än i samband med en omorganisation av åklagarväsendet eller
åtminstone en allmän löneförbättring för de nuvarande aklagarbefattningarna;
ett omedelbart avskaffande av angivares rätt till bötesandel m. m. kunde visserligen
hava skäl för sig men någon allvarligare olägenhet kunde knappast
vara förknippad med att låta angivaren behålla sin rätt lika länge som åklagaren.

Förslaget blev icke framlagt för riksdagen.

T detta sammanhang må framhållas, att 1928 års lönekommitté i sitt den
11 juli 1931 avgivna betänkande med förslag till lönereglering för, bland andra,
landsfogdar och landsfiskaler förordat ett avskaffande av dessa tjänstemäns
rätt till andel i böter m. m. samt vid bedömandet av landsfiskalernas löneplacering
tagit i beräkning, att sa komme att ske. dag vill ock erinra örn
att frågan örn åklagarväsendets reformering för närvarande är föremål för
särskild utredning, därvid naturligen även åklagarnas löneförhållanden mäste

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

komma under omprövning. Anledning finnes till den förhoppning, att definitivt
förslag i detta ämne inom en snar framtid skall kunna framläggas för
antagande. Med hänsyn härtill har jag funnit mig kunna förorda, att med
en allmän indragning av de åklagarna tillkommande andelarna i böter m. m.
må anstå till dess den nya löneregleringen hunnit genomföras. Tillräcklig
anledning har ej heller synts mig föreligga att, oberoende av nyssnämnda åtgärd,
redan nu föreslå avskaffande av angivares och övriga med åklagarna i
förevarande avseende likställda personers rätt till sådan andel.

tillärna , Emellertid har jag ansett det kunna ifrågasättas, huruvida icke, på sätt flermelser.

Yttranden
över departementsutkastet.

hava icke anförts av de ämbetsverk och myndigheter, som yttrat sig i ärendet.
Det övervägande flertalet av dessa har ock lämnat förslaget i huvudsak utan
erinran, ehuru i några fall vissa undantag från de nya bestämmelsernas tilllämplighet
eller förtydliganden av deras lydelse ansetts önskvärda. Såsom skäl
för tillstyrkande av förslaget har bland annat åberopats, att den ifrågasatta
maximeringen syntes lämplig och skälig samt ej torde komma att menligt inverka
på beivrandet av brott och förseelser. En länsstyrelse har framhållit,
att förevarande spörsmål val i viss mån sammanhängde med frågan örn reglering
av landsfiskalernas löner men att, då i förslaget ifrågasatts allenast en
begränsning av bötesandelens storlek, bestämmelserna hade betydelse endast
för enstaka fall, där denna andel uppginge till oskäligt stort belopp.

lenei av ue genom razo ars remiss norda myndigheterna tillstyrkt, i varje fall
ett maximum borde fastställas för ifrågavarande andelar. Såsom jag i det
föregående antytt, gäller den i särskilda böteslagen stadgade begränsningen av
andelsbeloppen till högst 500 kronor allenast aklagares och angivares rätt till
andel i böter, som ådömas i dagsböter. Begränsningen äger sålunda icke tillämpning
å t. ex. beslagares andel, ej heller å andel i normerade böter, förbrutet
gods, skadestånd o. dyl. Goda skäl hava synts mig tala för att, i avbidan
på en slutlig lösning av förevarande spörsmål i dess helhet, en liknande begränsning
av jämväl nu nämnda andelar omedelbart genomföres.

Fran denna utgångspunkt har jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta
utkast till lag örn ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter
m. m. av innehåll att, där enligt lag eller författning böter eller vite eller förbruten
egendom, dess värde eller dylikt eller skadestånd helt eller delvis skall
tillfalla åklagare, beslagare, angivare eller upptäckare av förseelse, vad sålunda
tillkommer denne av böter och annat ej må, ändå att någon begränsning eljest
icke finnes stadgad, utgå med högre belopp än sammanlagt 500 kronor.

Över lagutkastet hava efter remiss utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna, domänstyrelsen, generaltullstyrelsen samt kommerskollegium,
sistnämnda tre ämbetsverk såvitt deras särskilda förvaltningsområden
angar, ävensom föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen Sveriges
stadsfiskaler. Med dessa utlåtanden hava tillika inkommit yttranden från
andre stadsfogden i Stockholm och kamreraren i Överståthållarämbetet för polisärenden
jämte åtskilliga landsfogdar, lands- och stadsfiskaler m. fl.

Jag anhåller nu att få lämna en redogörelse för de inkomna utlåtandena.

Några principiella skäl mot en allmän begränsning av ifrågavarande andelar

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat sig icke vilja motsätta sig det
föreliggande förslaget, då detta innefattade endast en i och för sig rimlig maximering
av bötesandelar, men har dock velat giva uttryck åt vissa betänkligheter
mot att landsfiskalerna utan ersättning fråntoges dem tillförsäkrade möjligheter
till sportler. Liknande ståndpunkt har intagits jämväl av länsstyrelserna
i Kalmar samt Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs och Södermanlands län hava ansett,
att beskärning av åklagarnas sportelinkomster icke borde vidtagas annat än i
samband med en lönereglering. Sistnämnda myndighet har för egen del åberopat
ett av landsfogden i länet avgivet yttrande, däri jämväl framhållits att —
ehuruväl den avlöningsform som toge sig uttryck i åklagares rätt till böter
och därmed jämförliga förmåner vore att anse såsom förkastlig — den dock
icke syntes kunna lagligen nedskäras utan att vederbörande, som densamma
tillförsäkrats, samtyckte till en dylik anordning, allra minst då, såsom fallet
vore åtminstone med landsfiskalerna, hänsyn därtill tagits vid övriga avlöningsförmåners
bestämmande.

Jämväl de i ärendet hörda åklagarorganisationerna hava ställt sig avvisande
mot förslaget. Föreningen Sveriges landsfiskaler har framhållit, att indragning
av bötesandelar och andra sportler tidigare skett endast i samband med
lönereglering för de befattningshavare som berörts av indragningen. Det nu
föreliggande förslaget hade emellertid framförts utan dylikt samband. Häremot
syntes befattningshavarna hava all anledning att göra invändning. Visserligen
torde det få anses principiellt riktigt att åklagarna frigjordes från
inkomst av nu ifrågavarande slag, men då denna inkomst alltid beräknats vid
fastställandet av deras löner, kunde det näppeligen anses förenligt med rättvisa
och billighet att ytterligare beskära densamma utan att gottgörelse därför
lämnades. Föreningen hemställde, att den ifrågasatta lagen icke måtte
utfärdas förrän lönerna för rikets åklagare blivit reglerade. — Styrelsen för
föreningen Sveriges stadsfiskaler bär bland annat anfört, hurusom det syntes
styrelsen obestridligt att rätten till andel i böter och beslagtagen egendom
vore att betrakta såsom en stadsfiskalstjänsten åtföljande förmån, som vid
tillsättandet tillförsäkrats befattningshavaren. Indragning av dessa andelar
torde därför ej lagligen kunna ske utan gottgörelse, såvitt ej i vederbörandes
förordnande intagits förbehåll örn skyldighet för honom att underkasta
sig jämkning eller minskning i avlöning eller andra förmåner. Styrelsen förmenade
således, att rättsgrund saknades för den ifrågasatta begränsningen av
andelarna, samt hemställde, att åtgärd ej vidtoges för förslagets upphöjande
till lag såvida ej samtidigt tillfredsställande kompensation åstadkommes genom
lönereglering eller annorledes.

Såsom i det föregående antytts hava i vissa fall uttalats önskemål om särskilda
undantag från den föreslagna lagens tillämplighet. Generaltullstyrelsen
har funnit av bestämmelserna icke med tydlighet framgå, huruvida en
begränsning till 500 kronor vore åsyftad jämväl med avseende å andelar beträffande
vilka ett högre maximum redan funnes stadgat. För den händelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Depante

ments chefen.

emellertid beslagarandelar, som utginge enligt lagen den 8 juni 1923 örn straff
för olovlig varuinförsel samt lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, avsetts skola
vara inbegripna under den föreslagna lagstiftningen, ville styrelsen såsom
sin bestämda mening framhålla, att en ytterligare begränsning av dessa beslagarandelar
skulle vara ägnad att menligt inverka på arbetet med smugglingens
bekämpande. Styrelsen hemställde på grund därav, att de nya bestämmelserna
icke måtte göras tillämpliga å beslagarandelar enligt dessa två
lagar. Även länsstyrelsen i Gotlands län har velat ifrågasätta riktigheten
av att undantagslöst sätta maximum så lågt som till 500 kronor; länsstyrelsen
har salunda funnit det tveksamt, huruvida det vore lämpligt att till sagda
belopp begränsa den i lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin stadgade beslagarandelen.

Till vissa framställda erinringar mot de föreslagna bestämmelsernas närmare
utformning anhaller jag att få återkomma i annat sammanhang.

Såsom i åtskilliga yttranden anmärkts lärer det numera endast sällan förekomma,
att åklagare tillkommande andelar i böter och dylikt uppgå till belopp
överstigande det i departementsutkastet angivna maximum. Den ifrågasatta
begränsningen av dessa andelar synes mig alltså icke kunna giva anledning
till befogad erinran ur den synpunkten att åklagarna därigenom skulle
gå miste om en inkomst, som med någon visshet kunnat av dem påräknas.
Någon betydelse för aklagarnas ekonomiska ställning kan den ifrågasatta
åtgärden tydligen icke hava. Å andra sidan kan det otvivelaktigt alltjämt
i enstaka fall inträffa — särskilt då fråga är om normerade böter — att
åklagarens andel uppgår till sa högt belopp, att den icke står i rimligt förhållande
till vad fran aklagarens sida i saken åtgjorts eller eljest kan motiveras
av några lämplighetsskäl. Med hänsyn till vad nu anförts och då, såsom
tidigare framhållits, någon formell rätt till ersättning för minskning
i inkomst till följd av en lagändring sådan som den nu ifrågasatta icke lärer
föreligga, kan jag icke ansluta mig till den av vissa myndigheter hävdade
uppfattningen att en begränsning av aklagarandelarna icke bör genomföras annat
än i samband med lönereglering eller mot kompensation i annan form.
Det synes mig fastmera vara angeläget att den möjlighet till för den allmänna
rättsuppfattningen stötande resultat på förevarande område, som gällande
bestämmelser lämna, snarast möjligt undanröjes. Jag finner mig alltså
böra förorda, att en begränsning av åklagarnas andelar enligt de i utkastet angivna
grunderna omedelbart vidtages. En dylik generell maximering av
aklagarandelarna lärer utan vidare böra medföra, att jämväl de andelar i
böter m. m., som enligt vissa författningar tillkomma angivare, beslagare
eller upptäckare av förseelse, på enahanda sätt begränsas.

Enligt det remitterade förslaget skulle den tillämnade begränsningen avse
jämväl beslagarandelar, som utgå enligt lagarna den 8 juni 1923 örn straff för
olovlig varuinförsel och den 20 juni 1924 nied särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin. Emellertid synas de skäl,
sorn av generaltullstyrelsen åberopats för ett bibehållande av det för dessa

Kungl. Majlis proposition nr 5.

anclelar stadgade högre maximum, åtminstone giva anledning att taga under
övervägande huruvida icke — därest begränsningen skall genomföras även beträffande
böter som ådömas enligt sagda lagar — de medel, som för närvarande
tillkomma beslagare men med en dylik begränsning enligt allmänna
rättsregler komme att tillfalla kronan, böra pa annat sätt tagas i anspråk för
åtgärder till motverkande av olovlig varuinförsel. Härmed lärer dock lämpligen
böra anstå i avbidan på en omarbetning av smugglingslagstiftningen, vilken
fråga är föremål för utredning och, enligt vad jag inhämtat, senare torde
komma att anmälas för Kungl. Maj :t av chefen för finansdepartementet i samband
med spörsmålet om fortsatt tillämpning av 1924 års lag, vars giltighetstid
utgår den 30 juni 1933. Att av denna anledning jämväl i övrigt framskjuta
begränsningsfrågans lösning är uppenbarligen ej tillrådligt. På grund
härav vill jag föreslå, att sedana beslagarandelar som avses i de bada smugglingslagarna
undantagas från tillämplighetsomradet för de nu ifrågasatta bestämmelserna.
Skulle vid den inom finansdepartementet igångsatta utredningen
motsvarande begränsning finnas påkallad jämväl med avseende å nämnda
lagar, kan tydligen detta iakttagas vid en blivande omarbetning av dem.

Med anledning av den i departementsutkastet upptagna föreskriften örn begränsning
av åklagare m. fl. tillkommande skadestånd har en länsstyrelse förklarat
sig, i avsaknad av närmare kännedom örn vad slag av skadestånd det
här gällde, anse det tveksamt huruvida den föreslagna reduceringen borde omfatta
sådan gottgörelse, och en annan länsstyrelse har funnit nämnda bestämmelse
kunna föranleda till missförstånd. Med hänsyn till att stadgandet
vilket avser sådant skadestånd, varom förmäles i 53 § 1 moni. förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften — uttryckligen gäller allenast
beträffande skadestånd som enligt lag eller författning tillkommer åklagare
o. s. v., synes mig dock någon svårighet vid dess tillämpning icke vara
att befara. Någon anledning att ej låta den ifrågasatta begränsningen omfatta
även åklagares och angivares rätt till andel i dylikt skadestånd, torde
icke föreligga.

T några av de inkomna yttrandena har anförts, att det remitterade förslaget
lede av oklarhet såtillvida, att tvekan kunde uppstå örn dess rätta tillämpning
i fall då enligt viss författning särskild angivare toge hälften av åklagarens
andel. Av det föreslagna stadgandet lärer emellertid med tillräcklig
tydlighet framgå, att reducering ifrågakommer allenast därest det belopp,
som med tillämpning i första hand av de för varje särskilt fall gällande speciella
fördelningsreglerna skall utgå till en viss kategori av andelstagare, visar
sig överstiga 500 kronor. T det nu avsedda fallet torde alitsa de föreslagna
bestämmelserna icke utgöra hinder för att åklagare och angivare erhålla vardera
500 kronor. Det må i detta sammanhang framhållas, att enahanda spörsmål
kan uppkomma med anledning av den i särskilda böteslagen meddelade bcgränsningsregeln.
— En länsstyrelse har i sitt utlåtande anföri, att av förslaget
ej framginge på vad sätt den ifrågasatta begriinsningen skulle ske, då en
åklagare eller beslagare tillerkänts andel i såväl böter som förverkad egendom.
samt att i dylika fall fråga uppkomme, vilka av dessa medel skulle

Kungl. Majlis proposition nr 5.

tågås i anspråk för gäldande av andelsbeloppet. Av praktiska skäl funne sig
länsstyrelsen böra förorda bestämmande av särskild maximiandel beträffande
böter och särskild sådan för förverkad egendom eller dess värde. I varje fall
syntes det länsstyrelsen nödvändigt att fullt tydliga bestämmelser i ämnet
meddelades. Med anledning av vad i berörda utlåtande anförts vill jag till en
början erinra därom, att det i utlåtandet förordade beräkningssättet visserligen
kommit till användning i 1923 års varuinförsellag men redan i den påföljande
år utfärdade spritinförsellagen, på inom lagrådet gjord framställning, ersattes
med den i rusdrycksförfattningarna följda principen att räkna ett gemensamt
maximum å böterna och beslagsgodsets värde. Jag finner ej anledning att
nu frångå sistnämnda princip. I betraktande av vad jag nyss framhållit därom,
att de speciella fördelningsföreskrifterna städse utgöra det primära och
att den nu ifrågasätta begränsningsregeln skall träda i tillämpning blott i
andra hand, synes mig något förtydligande av stadgandet i det av länsstyrelsen
anmärkta hänseendet ej vara av behovet påkallat.

Enligt departementsutkastet skulle den nya lagen träda i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling. Med hänsyn till önskvärdheten av att densamma bleve
tillämplig i största möjliga omfattning hade i utkastet upptagits en övergångsbestämmelse
av innehåll, att vad i nya lagen stadgades skulle äga tilllämpning
jämväl i fall, da den tilltalade sakfällts genom utslag som meddelats
före lagens ikraftträdande, såframt det ej vid sistnämnda tidpunkt vunnit
laga kraft, samt att, där dylikt utslag bleve ståndande, i nya lagen meddelade
föreskrifter skulle iakttagas av myndighet, som jämlikt lag eller författning
hade att redovisa på grund av utslaget inflytande medel.

De hörda ämbetsverken och myndigheterna hava i allmänhet lämnat förslaget
även i denna del utan erintan. Andre stadsfogden i Stockholm och
kamreraren i Överståthållarämbetet för polisärenden hava förklarat, att nu
ifrågavarande bestämmelse icke vore av beskaffenhet att föranleda tekniska
svårigheter med avseende å redovisningen av inflytande böter m. m. _ Läns styrelserna

i Kalmar, Gotlands och Blekinge län ävensom föreningen Sveriges
stadsfiskaler hava emellertid ansett, att den nya lagen icke borde göras
tillämplig å utslag som meddelats före dess ikraftträdande. Länsstyrelsen i
Gotlands län har sålunda funnit förslaget principiellt oriktigt såvitt det innebära,
att den verkställande myndigheten skulle kunna ändra vad domstol i
lagakraftvunnet utslag föreskrivit, samt framhållit hurusom dylik befogenhet
otvivelaktigt icke tillkomna nämnda myndighet i andra fall, såsom då domstol
av misstag förfarit oriktigt vid bestämmande av åklagarens andel i böter eller
vid sammanläggning av frihets- och bötesstraff. Länsstyrelsen i Blekinge län
har funnit det mindre tilltalande att beröva vederbörande en del av honom tillkommande
gottgörelse, sedan han vidtagit alla åtgärder för målets anhängiggörande
och slutförande åtminstone i första instans samt gottgörelsen blivit utdömd
enligt lag, som gällde vid utslagets meddelande.

Med anledning av vad sålunda mot den föreslagna övergångsbestämmelsen
erinrats vill jag framhålla — vad ock kommerskollegium i sitt yttrande utta -

Kuigl. Majlis proposition nr 5.

lat — att ur allmänna rättssynpunkter hinder ej torde möta för att de ifrågasatta
bestämmelserna göras tillämpliga jämväl beträffande utslag, som meddelats
före den nya lagens ikraftträdande men då icke vunnit laga kraft. Då
en dylik anordning även är förenad med praktiska fördelar, har jag funnit
mig böra förorda ett godtagande av departementsutkastets bestämmelser jämväl
härutinnan.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om ändrade bestämmelser i vissa fall rörande
fördelning av böter m. m.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ii. Sief enson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Skola enligt lag eller författning böter eller vite eller förbruten egendom,
dess värde eller dylikt eller skadestånd belt eller delvis tillfalla åklagare, beslagare,
angivare eller upptäckare av förseelse, må vad sålunda tillkommer
denne av böter och annat ej utgå med högre belopp än sammanlagt femhundra
kronor, ändå att sådan begränsning eljest icke finnes stadgad.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag galle örn fördelning av böter,
som ådömas enligt lagen den 8 juni 1923 (nr 147) örn straff för olovlig varuinförsel
och lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin, vad i sagda lagar stadgas.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Vad i denna
lag stadgas skall äga tillämpning jämväl i fall, då den tilltalade sakfällts
genom utslag som dessförinnan meddelats, såframt det ej vid lagens ikraftträdande
vunnit laga kraft; skolande, där dylikt utslag varder ståndande, i
denna lag meddelade föreskrifter iakttagas av myndighet, som jämlikt lag
eller författning har att redovisa på grund av utslaget inflytande medel.

Kungl. Majlis proposition nr 5.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 30 december
1932.

N ärvarandei

justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 16 december
1932, hade Kungl. Majit förordna!, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag örn ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av
böter m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Carl Romberg.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Då det numera — med ett enda, alldeles betydelselöst undantag — icke
förekommer att åklagare eller annan som i förslaget avses njuter mera än
andel i böter, förbruten egendom eller annat, synes första styckets text lämpligen
böra avfattas i enlighet härmed.

De i andra stycket stadgade undantagen från lagens tillämplighetsområde
avse, såsom remissprotokollet utvisar, ej blott böter utan även annat. Lagtexten
bör rättas till överensstämmelse härmed.

Justitieråden Alexanderson och Eklund samt regeringsrådet Aschan:

Enligt övergångsbestämmelsen skall nya lagen tillämpas, såframt ej utslag
föreligger som redan före lagens ikraftträdande vunnit laga kraft. Dess
bestämmelser skola alltså gälla, ehuru utslag redan tidigare givits, varigenom
åklagare etc. tillagts bötesandel eller dylikt jämlikt den vid tiden för
utslaget gällande rätten, och oberoende därav att detta utslag ej överklagas,
blott klagotiden — tjugu dagar i fråga om vissa allmänna underrätters utslag,
trettio eller fyrtiofem dagar i fråga örn andra — ej löpt till ända, då
nya lagen trädde i kraft. Likaså exempelvis i det fall att underrätts fällande

i<;

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

utslag efter överklagande blivit redan före lagens ikraftträdande fastställt
av hovrätt, som är högsta instans i målet, men den tilltalade sökt prejudikatdispens
och dispensansökningen blivit genom högsta domstolens utslag avslagen
först efter nyssnämnda tidpunkt.

Till stöd för förslagets omförmälda bestämmelse åberopas i remissprotokollet
att ur allmänna rättssynpunkter hinder ej möter för den använda principen
samt att den erbjuder praktiska fördelar. Då med nämnda fördelar,
enligt vad ett annat uttalande visar, endast avses att lagen får så vidsträckt
tillämpning som möjligt, måste avgörande betydelse tilläggas frågan huru
förslagets ståndpunkt förhåller sig till allmänna rättsgrundsatser. Såsom
framhållits i ett i remissprotokollet omförmält utlåtande den 4 april 1927
av då sittande lagråd, har spörsmålet i vad mån ny lag om fördelning av böter
m. m. skall vinna tillämpning i fråga om påföljd för tidigare begånget brott
blivit på olika sätt besvarat. I utlåtandet omnämndes, att avgörande betydelse
därvid tillagts än tiden för brottets begående, än åter huruvida åtal
anställts eller utslag avkunnats före nya lagens ikraftträdande. I det förslag,
varöver utlåtandet avgavs, hade stadgats att där underrätt givit utslag
i målet före nya lagens ikraftträdande skulle äldre lag därå tillämpas i alla
instanser. Lagrådet erinrade emellertid hurusom högsta domstolen i sin
praxis i senare tid tillämpat en princip, som något vidgade ny lags giltighetsområde,
i det man ej tillerkände betydelse åt att utslag tidigare meddelats,
med mindre det gått i fällande riktning och således bötesandel eller dylikt redan
blivit —- eller vid riktig lagtillämpning bort från underrättens ståndpunkt
i målets huvudfråga bliva — åklagare eller annan tillerkänt. Det
hemställdes att denna praxis måtte lagfästas och alltså övergångsbestämmelsen
få det innehåll att nya lagen ej skall av högre rätt tillämpas i mål om
brott, för vilket den tilltalade sakfällts genom utslag som meddelats före den
dag då lagen trädde i kraft.

Någon invändningsfri och vid konsekvent tillämpning fullt tillfredsställande
regel för gränsdragning mellan giltighetsområdena för gammal och ny
lag örn andel i böter m. m. lärer svårligen kunna angivas. Men ett så vittgående
ingrepp i förhållanden, vilka redan vunnit viss rättshelgd, som förslaget
i förevarande punkt innebär, står icke blott i strid mot hittills rådande
åskådningar, utan synes därjämte betänkligt hota rättstryggheten. Icke ens
en tilltalad, som före ikraftträdandet av ny mildare strafflag fällts till ansvar
enligt den äldre strängare lagen genom utslag vilket först efter nämnda
tidpunkt vunnit laga kraft, har rätt att få straffet verkställt efter den nya
mildare lagen. Och dock tala i detta fall starkare skäl för ny lags tillbaka -gripande kraft än väl någonsin eljest. Frågan örn bötesandel åter är, örn den
än avgöres inom ett brottmåls ram, icke av straffrättslig, ehuru visserligen
av offentligrättslig natur. Att andelstagarens intresse obetingat får vika,
där det kommer i konflikt med intresset av att ny mildare bötessats, som
trätt i kraft innan utslag fallit i sista instans, varder tillämpad å förseelsen,
står utom all fråga. Men i förevarande fall gäller det blott fördelningen mellan
statsverket och andelstagaren. Den omständigheten att gällande lagar

Kungl. May.ts proposition nr 5.

befunnits mindre lyckligt avväga denna fördelning kan väl motivera lagändring
för framtiden, men torde icke giva fog för att genom övergångsbestämmelse
gripa tillbaka över en redan skedd tillämpning av äldre rätt. Även
örn ett överklagande skett, har därmed frågan blött ur högst formell synpunkt
kommit i annat läge i det regelmässigt föreliggande fallet att besvären
alldeles icke avse den av den lägre rätten bestämda fördelningspnncipen.

På grund av det anförda hemställes att övergångsbestämmelsen avfattas
på sätt i 1927 års utlåtande av dåvarande lagråd förordades.

Justitierådet Grefberg:

Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen skulle den nya lagen bliva
tillämplig i alla mål av ifrågavarande beskaffenhet där tilltalad sakfällts
när som helst tillbaka i tiden och i vilken instans som helst, blott utslaget
icke vid tiden för lagens ikraftträdande ägde laga kraft Härigenom skulle
under lagen komma jämväl mål, vilka anhängiggjörts kanske för flera år sedan.
Att giva lagen en så vittgående tillbakaverkande kraft kan icke anses
vare sig rättvist eller billigt. En lämplig begränsning synes därför här böra
äga rum och den synes kunna åstadkommas sålunda att utom lagens tillämplighetsområde
ställas dels alla de fall där första, domstol i malet meddelat
fällande utslag tidigare än under viss kortare tidrymd före lagens ikraftträdande,
dels alla de fall då första domstol meddelat utslag av nyss angiven
innebörd inom den sålunda angivna tidrymden före lagens ikraftträdande
men utslaget vid lagens ikraftträdande vunnit laga kraft och dels slutligen
alla de fall då tilltalad före lagens ikraftträdande först i högre rätt blivit
sakfälld. Den ifrågavarande bestämmelsen skulle alltså exempelvis få det
innehåll att lagen skall äga tillämpning jämväl i fall, då den tilltalade sakfällts
av första domstol efter den 30 november 1932 genom utslag, som ej vid
lagens ikraftträdande vunnit laga kraft.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5,

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maf:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 januari 1933.

N är vara n de:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans-, jordbruksoch
handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Schlyter, lagrådets den 30 december 1932 avgivna utlåtande över det den 16
december 1932 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrade bestämmelser
i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

»Vad lagrådet hemställt i fråga örn avfattningen av själva lagförslaget
bär jag ansett böra vinna beaktande.

Beträffande den föreslagna övergångsbestämmelsen ha tre av lagrådets
ledamöter — med framhållande att någon invändningsfri och vid konsekvent
tillämpning fullt tillfredsställande regel för gränsdragning mellan giltighetsområdena
för gammal och ny lag örn andel i böter m. m. svårligen kunde angivas
— uttalat, att det icke syntes befogat att genom övergångsbestämmelse
gripa tillbaka över en redan skedd tillämpning av äldre rätt, samt hemställt,
att ifrågavarande bestämmelse måtte få det innehåll att nya lagen ej
skall av högre rätt tillämpas i mål örn brott, för vilket den tilltalade sakfällts
genom utslag som meddelats före den dag då lagen trädde i kraft. En ledamot
av lagrådet har anfört, att enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen
nya lagen skulle bliva tillämplig i alla mål av ifrågavarande beskaffenhet där
tilltalad sakfällts när som helst tillbaka i tiden och i vilken instans som helst,
blott utslaget icke vid tiden för lagens ikraftträdande ägde laga kraft, att därigenom
under lagen komme jämväl mål, vilka anhängiggjorts kanske för flera
år sedan, samt att det ej kunde anses vare sig rättvist eller billigt att giva lagen
en så vittgående tillbakaverkande kraft. .1 enlighet härmed har denne
ledamot förordat, att utom lagens tillämplighetsområde ställdes dels alla de
fall där första domstol i målet meddelat fällande utslag tidigare än under viss
kortare tidrymd före lagens ikraftträdande, dels alla de fall då första domstol

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

meddelat utslag av nyss angiven innebörd inom den sålunda angivna tidrymden
före lagens ikraftträdande men utslaget vid lagens ikraftträdande vunnit
laga kraft och dels slutligen alla de fall då tilltalad före lagens ikraftträdande
först i högre rätt blivit sakfälld.

Med hänsyn till önskvärdheten av att de nya bestämmelserna komma att
gripa över jämväl vissa fall, som med den av majoriteten inom lagrådet förordade
lydelsen komme utom lagens tillämplighetsområde men där hittills gällande
fördelningsregler skulle leda till ett särskilt stötande resultat, har jag
ej funnit skäl avvika från det remitterade förslaget i nu förevarande del i
vidare mån än att jag ansett lagens tillbakaverkande kraft böra begränsas
i enlighet med vad sistnämnde ledamot av lagrådet hemställt. Framhållas
må, att den av samme ledamot i detta avseende förordade tidpunkten eller den
30 november 1932 ligger längre fram i tiden än den dag, då det inom departementet
utarbetade förslaget i ämnet utremitterades till myndigheter samt vederbörande
åklagarorganisationer och detsamma salunda torde ha blivit känt
för dem som därav närmast kunde beröras.»

Föredraganden hemställer, att förslaget efter överarbetning i nu angivna
hänseenden måtte genom proposition föreläggas innevarande ars riksdag till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Axel Wennerholm.