Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 196b (Proposition 1964:59)

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 196b

Nr 59

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen m. m.;
given Stockholms slott den 28 februari 196b.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll över justitiedepartementsärenden
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen;

2) lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 juni 1946 (nr 326)
om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten in. m.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås införandet av bestämmelser i vallagarna om att
valnämnderna bör sörja för att väljare, som bor avlägset eller isolerat, beredes
möjlighet att komma till vallokalerna vid allmänna val. Kommunerna
skall enligt förslaget svara för kostnaderna för valnämndernas åtgärder.

Propositionen innehåller vidare förslag att de i riksdagen representerade
politiska partierna skall få kostnaderna för sina tryckta valsedlar ersatta
av staten vid val av rikskaraktär.

Tiden för anförande av besvär över kommunala val föreslås bli förkortad
från 30 till 10 dagar.

Slutligen framlägges förslag om ändring av reglerna om beräkning av
fatalietider och om tiden för sammanträde för prövning av anmärkningar
mot röstlängd samt om jämkning av föreskrifterna om ingivande av besvärshandlingar.
1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. .Vr 59

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1964

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om
val till riksdagen

Härigenom förordnas, dels att 45, 93 och 95 §§ lagen den 26 november
1920 om val till riksdagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att 94 § samma lag skall upphöra att gälla, dels ock att i samma
lag skola införas en ny paragraf efter 60 §, betecknad 60 a §, och en ny
paragraf, betecknad 97 §, av nedan angivna lydelse.

(Gällande lydelse)

45 §.

(Föreslagen lydelse)

Den 25 juli eller, om söndag då infaller,
nästa dag sammanträder valnämnden
för prövning av de mot
röstlängden framställda anmärkningarna.
Sammanträdet skall börja
klockan sju eftermiddagen, och vare
förhandlingarna offentliga.

Sedan vid--------

I röstlängden-----

Röstlängden, sålunda----

Den 25 juli eller, om lördag eller
söndag då infaller, nästa söckendag
sammanträder valnämnden för prövning
av de mot röstlängden framställda
anmärkningarna. Sammanträdet
skall börja klockan sju eftermiddagen,
och vare förhandlingarna
offentliga,
prövade anmärkningsskriften.

- beslut föranledas.

•— å längden.

60 a §.

Väljare, som bor avlägset eller isolerat
och på valdagen saknar möjlighet
att färdas med allmänt samfärdsmedel
eller icke utan avsevärd tidsspillan
kan nyttja dylikt samfärdsmedel
för färd till och från vallokalen,
bör genom valnämndens försorg
beredas möjlighet att infinna sig i
vallokalen.

93 §.

I de —-------allmänna posten.

Vad här ovan i denna paragraf
stadgas äger ej tillämpning i fråga
om besvär som i 92 ,§ avses.

1 Senaste lydelse av 93 §, se SFS 1946: 329, samt av 45 och 95 §§, se SFS 1963: 127.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9b §.

Infaller å söndag eller annan allmän
helgdag tid, då anmärkning mot
röstlängd, som i b2 § sägs, sist bär
framställas eller då åtgärd för talans
fullföljande eller bevarande sist bör
företagas eller då anmälan eller annan
åtgärd enligt 56 § sist bär göras,
må sådant i stället ske å nästa söckendag.

Valnämnden åligger
Kostnaden för dessa anordningar
och för kungörande, som åligger valnämndens
ordförande, samt för blanketter
till röstkort skall gäldas av
kommunerna, vilka jämväl hava att
tillhandahålla lämpliga vallokaler.

Röstmottagare å------

ordentligen verkställas.

Kostnaden för de anordningar,
som avses i 60 § och 60 a §, och för
kungörande, som åligger valnämndens
ordförande, samt för blanketter
till röstkort skall gäldas av kommunerna,
vilka jämväl hava att tillhandahålla
lämpliga vallokaler,
uppdragets fullgörande.

97 §.

I riksdagen representerat politiskt
parti äger vid bal till andra kammaren,
i den omfattning och ordning
Konungen bestämmer, erhålla gottgörelse
av statsverket för kostnaderna
för de valsedlar partiet låtit iordningställa
för valet.

95 §.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

lf Bihang till riksdagens protokoll 196t. 1 samt. Nr 59

Kungl. Maj:is proposition nr 59 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253)

Härigenom förordnas, dels att 56 och 59 §§ kommunala vallagen den
6 juni 19301 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att
58 § samma lag skall upphöra att gälla, dels ock att i samma lag skola införas
i 5 kap. en ny paragraf efter 26 §, betecknad 26 a §, och i 8 kap. en
ny paragraf efter 60 §, betecknad 60 a §, av nedan angivna lydelse.

(Gällande lydelse)

Är någon missnöjd med val, må
han däröver anföra besvär hos
Konungen; och skall han, vid förlust
av talan, sist inom trettio dagar efter
den dag, då valet avslutats, ingiva
sina till Konungen ställda besvär
till länsstyrelsen, som genom
kungörelse, vilken införes i en eller
flera av ortens mest spridda tidningar,
utsätter viss kort tid, inom vilken
förklaring över besvären må
avlämnas till länsstyrelsen. Sedan
den för förklarings avgivande bestämda
tiden tilländagått, har länsstyrelsen
att ofördröj ligen insända
besvären jämte de förklaringar, som
inkommit, ävensom protokoll över
valet, valsedlarna och övriga handlingar
rörande valet till vederböran -

(Föreslagen lydelse)

26 a §.

Väljare, som bor avlägset eller
isolerat och på valdagen saknar möjlighet
att färdas med allmänt samfårdsmedel
eller icke utan avsevärd
tidsspillan kan nyttja dylikt samfärdsmedel
för färd till och från vallokalen,
bär genom valnämndens
försorg beredas möjlighet att infinna
sig i vallokalen.

§•

Är någon missnöjd med val, må
han däröver anföra besvär hos
Konungen; och skall han, vid förlust
av talan, sist inom tio dagar efter
den dag, då valet avslutats, ingiva
sina till Konungen ställda besvär till
länsstyrelsen, som genom kungörelse,
vilken införes i en eller flera av
ortens mest spridda tidningar, utsätter
viss kort tid, inom vilken förklaring
över besvären må avlämnas
till länsstyrelsen. Sedan den för förklarings
avgivande bestämda tiden
tilländagått, har länsstyrelsen att
ofördröj ligen insända besvären jämte
de förklaringar, som inkommit,
ävensom protokoll över valet, valsedlarna
och övriga handlingar rörande
valet till vederbörande stats -

1 Senaste lydelse av 56 och 59 §§, se SFS 1963:128.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de statsdepartement för att i rege- departement för att i regeringsrätringsrätten
skyndsamt föredragas ten skyndsamt föredragas och avgöoch
avgöras. ras.

Skiljes den--------för valet.

Vad i--------ny röstsammanräkning.

58 §.

Infaller å söndag eller annan allmän
helgdag tid, då åtgärd för talans
fullföljande eller bevarande sist
bör företagas, må åtgärden vidtagas
å nästa söckendag.

60 a §.

I riksdagen representerat politiskt
parti äger vid val av landsting smän
och val av stadsfullmäktige för stad,
som ej deltager i landsting, i den
omfattning och ordning Konungen
bestämmer, erhålla gottgörelse av
statsverket för kostnaderna för de
valsedlar partiet låtit iordningställa
för valet.

59 §.

Valnämnden åligger-----

Kostnaden för kungörande, som
åligger valnämndens ordförande,
ävensom utgifter för blanketter till
röstkort och för kuvert, som avses i
26 och 29 §§, samt de i 34 § omförmälda
omslagen skola gäldas vid val
av kyrkofullmäktige av församlingen
och i övriga fall av kommunen,
vilken jämväl har att tillhandahålla
lämpliga vallokaler och bestrida
kostnaden för de anordningar, som
avses i 26 §.

Röstmottagare å-------

--ordentligen verkställas.

— uppdragets fullgörande.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 196i

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 juni 1946 (nr 326) om rätt
att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets

handläggning insända handlingar med posten m. m.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål
och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning
insända handlingar med posten m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse)

Denna lag äger ej tillämpning beträffande
riksdagen eller allmänna
kyrkomötet, deras avdelningar, utskott,
nämnder, deputerade, revisorer,
ombudsmän och verk eller beträffande
klagan över val till riksdagen,
ej heller i fall då vad i 33
kap. 3 § rättegångsbalken är stadgat
om inlaga i rättegång skall gälla.

(Föreslagen lydelse)

§•

Denna lag äger ej tillämpning beträffande
riksdagen eller allmänna
kyrkomötet, deras avdelningar, utskott,
nämnder, deputerade, revisorer,
ombudsmän och verk, ej heller
i fall då vad i 33 kap. 3 § rättegångsbalken
är stadgat om inlaga i
rättegång skall gälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse, se SFS 1947: 619.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1964

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 februari 1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om vissa ändringar
i vallagstiftningen och anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 27 maj 1955 tillkallade dåvarande
chefen för justitiedepartementet samma dag kanslidirektören S.
Waller att verkställa en teknisk översyn av bestämmelserna rörande allmänna
val. Sedermera tillkallades såsom ytterligare ledamöter av utredningen,
som antagit benämningen 1955 års valutredning, ledamoten av riksdagens
andra kammare redaktören J. Braconier, organisationschefen C. H.
Brolin, sekreteraren S. H. E. Lundgren och förbundssekreteraren C. E. B.
Moberg. Waller avled den 10 januari 1962 och efterträddes den 24 samma
månad av regeringsrådet B. Hjern, vilken sedan den 13 oktober 1958 såsom
expert biträtt utredningen. Ett flertal förslag till reformer på valrättens område
har framlagts av utredningen. Förslagen har till stor del kunnat läggas
till grund för lagstiftning.

Den 30 september 1963 avgav valutredningen sitt slutbetänkande, benämnt
»Några valfrågor» (SOU 1963:54). I detta betänkande framlägges
förslag, som avser att underlätta för vissa eftersatta grupper väljare att
utöva sin rösträtt. Utredningen föreslår att väljare, som är förhindrade inställa
sig i vallokalen på grund av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög ålder,
skall få rösta genom valsedelsförsändelse på i stort sett samma sätt som för
närvarande sker vid äktamakeröstning. Beträffande personer, som bor avlägset
eller isolerat eller otillgängligt, föreslår utredningen att det skall ankomma
på valnämnden att genom olika praktiska åtgärder sörja för att de
kan komma till vallokalen. De som är intagna i fångvårdsanstalt och allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare, ävensom vid anstalterna tjänstgörande
personal, föreslås få möjlighet att poströsta pa anstalten. Utredningen
föreslår vidare att de i riksdagen representerade politiska partierna

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 196i

skall få kostnaderna för sina valsedlar ersatta av statsverket vid val av rikskaraktär.
Förslag om skärpta villkor för valkretsindelning vid primärkommunala
val framlägges. Besvärstiden vid klagan över kommunala val föreslås
förkortad från 30 till 10 dagar. Därjämte förordas viss ändring beträffande
tiden för sammanträde för prövning av anmärkningar mot röstlängd
samt jämkningar i bestämmelserna om beräkning av fullföljdstid och om
ingivande av besvärshandlingar. I betänkandet behandlas även frågor om
äktamakeförsändelses avlämnande till röstmottagare och om röstavlämningen
i Schweiz; förslag framlägges dock icke i dessa frågor.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån, kammarkollegiet,
socialstyrelsen, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,
besvärssakkunniga, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, De vanföras riksförbund och Sveriges folkpensionärers
riksorganisation. Vidare har yttrande inkommit från Sveriges
husmodersföreningars riksförbund, överståthållarämbetet och länsstyrelserna
har överlämnat yttranden från ett femtiotal kommunala organ. Vid
statistiska centralbyråns yttrande har fogats en av byrådirektören Folke
Lublin upprättad promemoria. En del av remissinstanserna har enligt remissen
haft att yttra sig endast över vissa i betänkandet behandlade frågor.

Den av valutredningen föreslagna ordningen för att bereda väljare, som
ej kan inställa sig i vallokalen på grund av sjukdom, lyte, vanförhet eller
hög ålder, bättre möjligheter att utöva sin rösträtt förutsätter att § 24 riksdagsordningen
ändras. Vissa andra grundlagsfrågor förberedes för närvarande
och de avses skola föreläggas riksdagen senare under våren 1964.
Valutredningens nu berörda förslag torde få prövas i samband därmed.
Prövningen av förslaget angående röstning på fångvårdsanstalt och allmän
vårdanstalt synes, i enlighet med vad som förordats under remissbehandlingen,
böra anstå till dess att berörda spörsmål kan slutligen lösas för de
gamla och de sjuka ävensom för övriga nu omnämnda väljargrupper. Vad
gäller förslaget om ändrade villkor för valkretsindelningen vid primärkommunala
val må erinras om att en sådan indelning vid visst val skall fastställas
senast den 1 november året före valåret. Ett beslut nu om ändrade
principer på området kan således ej läggas till grund för valkretsindelningen
vid de kommunala val som kan komma att äga rum under år 1964. Prövningen
av detta förslag synes därför likaså kunna anstå. Däremot torde
ståndpunkt nu böra tagas till övriga i utredningens betänkande framlagda
förslag till ändringar i vallagstiftningen, och jag anhåller att här få upptaga
dem till närmare behandling.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 196t 9

I. De avlägset boendes deltagande i allmänna val
Gällande bestämmelser

Av 61 § lagen om val till riksdagen (ValL) och 27 § kommunala vallagen
(KVL) framgår att röstberättigad, som vill utöva sin rösträtt här i riket,
som regel skall avlämna sin valsedel personligen vid valförrättning i det
valdistrikt där han är upptagen i röstlängden. Från denna regel stadgas
emellertid undantag i olika hänseenden. Väljare, som är gift, äger således
anordna särskild valsedelsförsändelse och på valdagen avlämna valsedeln
genom sin make (62 § ValL och 28 § KVL). Den som vistas på annan ort
inom riket och därigenom är förhindrad att utöva sin rösträtt vid valförrättning
inom det valdistrikt där han är röstberättigad kan på valdagen rösta
på postanstalt (70 § 1 mom. ValL och 35 § 1 mom. första stycket KVL).
Vidare äger den som vårdas eller tjänstgör på sjukvårdsanstalt, vid vilken
postanstalt inrättats, avlämna sin valsedel där, även om sjukvårdsanstalten
ligger i väljarens hemort (70 § 1 mom. ValL och 35 § 1 mom. första stycket
KVL). Vid vissa kommunalval är denna poströstning förlagd till den närmaste
helgfria dagen före valdagen (35 § 1 mom. andra stycket KVL).
Några välj arkategorier äger möjlighet att under en viss tidsperiod före
valdagen rösta på postanstalt. Denna möjlighet står öppen dels för väljare,
som kan antagas komma att vistas utomlands på valdagen, och dels för väljare,
som utövar militärtjänst eller tillhör besättning eller annan personal
på fartyg eller personalen vid statens järnvägar eller vid enskilt järnvägsföretag
eller vid post-, tull- eller lotsverket och som till följd av sin tjänst
kan antagas vara förhindrad att rösta på valdagen (70 § 2 mom. ValL och
35 § 2 mom. KVL). Vistas röstberättigad utom riket och kan det antagas att
han inte kan utöva sin rösträtt inom riket på valdagen, äger han avlämna
sin valsedel på svensk beskickning eller svenskt konsulat som Kungl. Maj :t
bestämmer; vistas han ombord på svenskt fartyg utom riket, kan röstsedel,
om Kungl. Maj :t föreskriver att röstmottagning skall äga rum på fartyget,
avlämnas till röstmottagare ombord (70 § 3 mom. \ alL och 35 § 3 mom.
KVL). Gift röstberättigad, som sålunda röstar annorstädes än vid valförrättning
i det valdistrikt där han är upptagen i röstlängden, äger samtidigt
avlämna valsedelsförsändelse från sin make (74 § ValL och 39 § KVL).

Reformförslag

Vid flera tillfällen har framställts önskemål om åtgärder för att underlätta
för avlägset boende väljare att deltaga i valet. Härvid har framhållits
att väljare i många fall, särskilt i Norrland och vissa delar av skärgården,
måste företaga långa och kostsamma samt på grund av otjänlig väderlek
besvärliga resor till vallokalen.

I en vid 1925 års riksdag väckt motion (II: 127) föreslogs att nu avsedd

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1964

väljarkategori skulle berättigas avge sin röst genom valsedelsförsändelse
till länsstyrelsen. I enlighet med konstitutionsutskottets hemställan beslöts
att motionen ej skulle föranleda någon riksdagens åtgärd (KU 12).

I proposition (nr 178) till 1928 års riksdag framlades förslag till ändring
i § 17 riksdagsordningen för att möjliggöra att tiden för röstavlämningen
utsträcktes till två eller flera dagar, eventuellt i förening med att
valförrättningen förlädes till olika ställen inom valdistriktet. Konstitutionsutskottet
tillstyrkte förslaget (KU 21). Sedan första kammaren bifallit propositionen
och andra kammaren avslagit den, föll emellertid frågan.

Vid två tillfällen har i riksdagen väckts förslag att avlägset boende väljare
skulle få rösta på postanstalt. Vid 1943 års riksdag (motion II: 153)
föreslogs att sådan röstning skulle få ske före valdagen. På hemställan av
konstitutionsutskottet avslogs emellertid motionen (KU 10). Vid 1949 års
riksdag väcktes frågan om en uppmjukning av bestämmelserna om poströstning
(motion II: 161). I enlighet med konstitutionsutskottets hemställan
avslog riksdagen även detta förslag (KU 22).

Förslag att röstberättigad, som vistas på annan plats än sin hemort, skall
på valdagen få avlämna sin valsedel hos valnämnden i det valdistrikt han
då befinner sig, har väckts genom motioner (I: 199 och II: 255) vid 1953 års
riksdag. Konstitutionsutskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen,
hemställde dock att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
(KU 6).

Frågan om att utöka antalet valdistrikt för att på så sätt underlätta valdeltagandet
för de avlägset boende har behandlats, dels i förut omnämnda
motion vid 1943 års riksdag och dels i 1944 års vallagssakkunnigas år 1945
avgivna betänkande angående underlättande av deltagandet i allmänna val
(SOU 1945: 64). Vid båda tillfällena framhölls vikten av att antalet valdistrikt
utökades.

Valutredningens tidigare överväganden

Valutredningen har tidigare behandlat dessa frågor i sitt den 25 april
1961 avgivna betänkande, benämnt »Vissa frågor rörande allmänna val»
(SOU 1961:20). I detta betänkande konstaterar utredningen inledningsvis
att särbestämmelser för avlägset boende väljare ej finns i lagstiftningen i
vårt land, såsom fallet däremot är i Danmark. Där får väljare, vilka är bosatta
på avlägset belägna öar som inte utgör egna valdistrikt, rösta före valdagen
inför röstmottagare, om de endast med stor svårighet kan komma till
vallokalen. Den negativa inställning som här tidigare mött olika förslag,
syftande till att underlätta valdeltagandet, beror i första hand på svårigheten
att i lagtext närmare precisera denna kategori väljare. Att låta rätten
att rösta bli beroende av om avståndet mellan väljarens bostad och vallokalen
överstiger viss längd innebär ej någon tillfredsställande lösning, eftersom
det ej enbart är avståndet utan även förbindelserna, som är avgörande

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 196b

för möjligheten att utan alltför stora svårigheter uppsöka vallokalen. Möjligheten
att genom inrättande av nya valdistrikt minska avstånden till vallokalerna
har kontinuerligt utnyttjats. De förbättrade kommunikationerna,
framför allt bilismens utveckling och vägnätets utbyggnad, har alltmer reducerat
avståndens betydelse. Enligt utredningens mening kunde det därför
med fog göras gällande att de avlägset boende väljarnas situation gradvis
förbättrats. De olägenheter av långa avstånd och dåliga förbindelser
som trots allt i vissa trakter kvarstår för väljarna, måste i första hand vara
kännbara för sjuka, invalider och åldringar. Om dessa väljares röstningsproblem
löstes, skulle även läget för gruppen avlägset boende väljare
ytterligare förbättras. Utredningen ansåg sig därför sakna anledning att
föreslå bestämmelser för sistnämnda grupp.

Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande delade det övervägande
antalet remissinstanser valutredningens nyssnämnda, i betänkandet
uttalade uppfattning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framförde emellertid
tanken att låta avlägset boende väljare efter viss förhandsprövning av valnämnden
avlämna valsedelsförsändelse — anordnad i samma ordning som
gäller för äkta makar — till lantbrevbärare, som därefter skulle vidarebefordra
försändelsen till vederbörande postanstalt. Länsstyrelsen i Gotlands
län, som särskilt uppehöll sig vid de på Gotska Sandön bosatta väljarnas
situation, föreslog att denna väljarkategori skulle få möjlighet att rösta genom
särskild valsedelsförsändelse i överensstämmelse med det system valutredningen
i berörda betänkande angivit såsom en tänkbar lösning för att
främja sjukas och jämställda väljargruppers möjligheter att utöva sin rösträtt.

I proposition (nr 53) till 1962 års riksdag anförde jag bl. a. att det var
förenat med åtskilliga vanskligheter att på ett godtagbart sätt precisera den
väljargrupp, som åsyftades med termen avlägset boende, i det att hänsyn
måste tagas inte blott till avståndet mellan väljarens bostad och vallokalen
utan även till den svårbemästrade faktor som ortens mer eller mindre utvecklade
kommunikationsförhållanden utgör. De skäl som anförts mot en
reform för de avlägset boende syntes emellertid inte motivera att frågan
helt avfördes från dagordningen, utan det torde få ankomma på valutredningen
att undersöka, om den lösning utredningen kunde komma till beträffande
sjukas, invaliders och åldringars röstutövande kunde föranleda
att frågan om de avlägset boendes valdeltagande borde upptagas på nytt. I
sitt av riksdagen godkända utlåtande över propositionen uttalade sig konstitutionsutskottet
i samma riktning (KU 9).

Valutredningens förslag

1 sitt slutbetänkande ger valutredningen uttryck för den uppfattningen
att det system med valförsändelse, som i betänkandet föreslås skola införas
för sjuka, invalider och åldringar, icke lämpar sig för de avlägset boen 2

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Xr 59

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 196\

de väljarna. Utredningen vill likväl ej helt avvisa tanken att vissa åtgärder
lagstiftningsvägen vidtages för att underlätta för denna väljargrupp att deltaga
i val. Dessa åtgärder bör emellertid ej enbart taga sikte på de avlägset
boende utan bör gälla jämväl dem vilka — ehuru de ej bor särskilt långt
från vallokalen — på grund av speciella yttre omständigheter har svårt att
taga sig dit, t. ex. befolkningen på vissa öar och andra som bor isolerat och
otillgängligt. Utredningen anser det vara en rimlig lösning att det föreskrives
ankomma på valnämnden att genom olika slags praktiska åtgärder sörja
för att väljare av denna kategori verkligen kan komma tillstädes vid valförrättningen.
Vad utredningen åsyftar är att lämpliga fortskaffningsmedel
genom det allmännas försorg ställes till dessa väljares förfogande under
valdagen. I första hand bör naturligtvis, framhåller utredningen, biltransporter
komma i fråga men även andra transportmedel, såsom buss och
båt, är tänkbara. Valnämndens åtgärder bör på ett iögonenfallande sätt
kungöras väljarna genom annonser i dagspressen och genom tydligt markerade
anslag inom kommunen. Meddelanden om planerade åtgärder bör
också kunna distribueras genom posten. Även radion bör genom lokala
sändningar kunna biträda med upplysningar. Det torde vara lämpligt att
valnämnden engagerar någon eller några för uppgiften lämpliga personer,
som på ett tidigt stadium under planeringen av valet kartlägger behovet avåtgärder
samt med utgångspunkt från resultatet härav föreslår och därefter
på valnämndens vägnar anskaffar de nödvändiga transportmedlen. Kostnaderna
för vidtagna anordningar bör — liksom fallet är med vissa andra
valkostnader — bestridas av kommunen. Utredningen förutsätter att angivna
föranstaltningar skall vidtagas endast vid de större allmänna valen.

På grund av vad sålunda anförts har valutredningen föreslagit lagbestämmelser,
enligt vilka det åligger valnämnden att genom lämpliga åtgärder
sörja för att väljare med långa eller dåliga förbindelser till vallokalen
i största möjliga utsträckning kan infinna sig där. Enligt förslaget skall bestämmelserna
upptagas i nya paragrafer i vallagarna, 60 a § ValL och 26 a g
KVL. Vidare föreslås ändringar i 95 § ValL och 59 § KVL av innebörd att
kostnaderna för åtgärderna skall gäldas av kommun.

Remissyttrandena

Valutredningens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av flertalet remissinstanser, som haft att yttra sig i frågan, nämligen
generalpoststyrelsen, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i 20 län, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, De vanföras riksförbund och Sveriges folkpensionärers
riksorganisation, ävensom av 47 magistrater, valnämnder och
andra kommunala organ.

Förslaget har avstyrkts av kammarkollegiet, länsstyrelserna i Kronobergs,
Älvsborgs, Gävleborgs och Jämtlands län, Svenska stadsförbundet, magi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 är 196i

stroten i Falun, valnämnden i östhammar, kommunalfullmäktige i Skellefteå
landskommun och kommunalborgmästaren i Hudiksvall.

Några av de i princip tillstyrkande remissinstanserna, som i allmänhet
anlägger samma synpunkter som utredningen framfört, har närmare behandlat
frågan om staten eller kommun skall bära kostnaden för
de förordade åtgärderna.

Länsstgrelscn i Västerbottens län anför att det ligger i sakens natur att
de föreslagna anordningarna kommer att få sitt egentliga användningsområde,
förutom i skärgården, på den »rena» landsbygden, framför allt i utpräglade
glesbygder. Med hänsyn till att indelningen i valdistrikt är långt
driven i kommuner med stor glesbygd, torde kostnaderna dock stanna vid
tämligen begränsade belopp. Enär de föreslagna anordningarna ej avses
komma till användning annat än då speciella yttre omständigheter föranleder
därtill, finner länsstyrelsen att dessa kostnader — i likhet med vissa
andra valkostnader — bör kunna bestridas av kommunen.

Till förmån för att kostnaderna bör åvila statsverket eller i vart fall fördelas
mellan stat och kommun uttalar sig länsstyrelsen i Stockholms län,
magistraten i Luleå, Svenska kommunförbundet och Norrbottens länsavdelning
av samma förbund, drätselkammaren i Boden, kommunalfullmäktige
i Sorsele, kommunalnämnderna i Djurö och Grangärde kommuner samt
valnämnden i Bollnäs.

Kommunalnämnden i Djurö kommun finner statsbidrag vara en nödvändig
förutsättning för reformens genomförande. I Djurö kommun finnes,
framhåller nämnden, 40 öar med bofast befolkning. En preliminär uppskattning
visar att kostnaderna för sjötransporter inom kommunen vid ett
val kommer att uppgå till omkring 3 000 kronor. Många väljare på de större
öarna, där tillgång finns till taxibilar och bussar, kan vidare väntas
fordra fri transport, eftersom avståndet till vallokalerna på flera ställen är
ganska stort. Glesbygdskommunerna skulle alltså belastas med orimliga
kostnader. Kommunalnämnden i Grangärde kommun menar att kommunerna,
eftersom ordförande i valnämnd förordnas av länsstyrelsen, är att
anse som lokala statliga organ. Nämnden finner det därför vara skäligt och
riktigt att statsverket svarar för samtliga direkta kostnader i samband med
val. Valnämnden i Bollnäs befarar att kostnaderna kommer att bli så kännbara
att risk föreligger att kommuner med stor glesbygd och klent skatteunderlag
försöker undandraga sig att ordna valskjutsar i erforderlig omfattning.
Ett på lämpligt sätt konstruerat statsbidrag skulle vara en garanti
för att lagstiftningen får avsedd verkan. Nämnden erinrar om att valutredningen,
såsom motiv för att statsverket skall bära kostnaderna för valsedlar,
anfört att kostnaderna för de olika föranstaltningar, som erfordras för
att väljarna över huvud taget skall kunna utöva rösträtten, bör bäras av
statsverket vid val av rikskaraklär. Denna princip bör under alla omstän -

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1964

digheter leda till att statsverket påtager sig de väsentligaste kostnaderna
för att hjälpa avlägset boende till deltagande i dessa val. Drätselkammaren
i Boden anser kostnaderna böra bestridas av statsverket, åtminstone vid ordinarie
och extra val till riksdagens andra kammare. På grund av den kraftiga
avfolkningen i glesbygden inom landskommunerna har man under den
senaste tiden, konstaterar drätselkammaren, föreslagit minskning av antalet
valdistrikt, i Arjeplogs kommun exempelvis till cirka hälften av det
nuvarande antalet. I övre Norrland med stora avstånd och besvärliga transporter
i fjällvärlden kan kostnaderna för valtransporter komma att uppgå
till avsevärda belopp. Där har många kommuner mindre god ekonomi och
det är inte riktigt att staten övervältrar avsevärda kostnader på kommunerna.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner att kostnaderna för inånga kommuner
kommer att bli oskäligt betungande, om statsbidrag inte skall utgå,
men anser att det troligen skulle möta betydande svårigheter att konstruera
ett särskilt statsbidragssystem för detta ändamål, medan Norrbottens länsavdelning
av Svenska kommunförbundet hävdar att kommunernas behov
av bidrag i förevarande hänseende bör kunna beaktas, då statsverket lämnar
bidrag till ekonomiskt svaga och skattetyngda kommuner.

Till stöd för sitt avstyrkande av utredningens förslag anför magistraten
i Falun — som ifrågasätter om bestämmelserna är erforderliga eller ens
lämpliga med hänsyn till nuvarande goda kommunikationsmöjligheter -—
att det kan befaras att personer, som av en eller annan anledning ej är hågade
att rösta, likväl anser sig tvungna att åtminstone följa med på färden
och kanske också deltaga i valet. Likaså är att beakta att invånarna i områden,
som det här måste bli fråga om, på detta sätt kan få vetskap om
vilka som deltagit i valet. Möjligheten av ovilja eller påtryckningar från
omgivningens sida mot dem som ej önskar deltaga i dessa transporter är
ej utesluten. De föreslagna bestämmelserna skulle således kunna verka som
ett tvång, vilket ej står i överensstämmelse med de principer som uppbär
vår vallagstiftning. Länsstyrelsen i Kronobergs län erinrar om att kommunerna
har rätt att bevilja anslag för skjutsar åt väljare.

I andra avstyrkande yttranden åberopas kostnadsskälen bland
argumenten mot förslaget. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anmärker att huvudparten
av de väljarkategorier, vilkas valdeltagande skulle underlättas
genom de föreslagna åtgärderna, redan nu beredes möjlighet att deltaga i
valen. Genom motorismens snabba utveckling kan i stort sett alla väljare,
som bor utmed farbar väg, genom tillmötesgående av grannar eller med anlitande
av transportmedel,
förfogande, inställa sig i sin vallokal. Förslaget innebär därför endast ett
överflyttande av transportkostnaderna för berörda valdeltagare från de enskilda
väljarna eller de politiska partierna till kommun. De väljare, som
bor mest isolerat och otillgängligt och som därför i första hand torde kom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 dr 196b

ma i åtanke, får däremot ej nytta av de åtgärder som utredningen föreslagit.
Arealmässigt stora och samtidigt glest befolkade kommuner kominer
att ställas inför mycket stora svårigheter, såväl organisatoriska som
ekonomiska, då det gäller transporternas genomförande.

Svenska stadsförbundet anlägger likaledes bl. a. ekonomiska synpunkter.
En skyldighet av angivet slag skulle, enligt förbundets mening, kunna leda
till långtgående och kostnadskrävande serviceåtgärder från kommunernas
sida och är därför både av administrativa och ekonomiska skäl icke önskvärd.
Då den föreslagna bestämmelsen ej innehåller normer för den provning
av behovet av åtgärder som valnämnderna skulle företaga, är även riskerna
för en ojämn tillämpning av bestämmelserna uppenbara. Uppgiften att underlätta
för avlägset boende och i detta sammanhang jämställda valjare bor
liksom hittills ankomma på de politiska partiernas valorganisationer, vilka
enligt eget bedömande får vidtaga de åtgärder som de anser erforderliga.
Förbundet understryker att, om kommunerna skall belastas med några
åligganden i förevarande avseende, grunderna för verksamheten under alla
förhållanden bör mera preciserat anges i vallagarna, så att utrymmet för
skönsmässiga avgöranden från valnämndernas sida blir begränsat. Samma
synpunkter återfinnes i yttranden av valnämnden i östhammar och kommunalborgmästaren
i Hudiksvall.

Av stadsförbundet antydda risker för ojämn tillämpning av de
föreslagna bestämmelserna framhålles även i andra avstyrkande yttranden.
Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län kan valnämnderna komma att
utsättas för påtryckningar och krav från olika håll. Det kan uppenbarligen
ställa sig svårt för en valnämnd att avgöra hur långt dess skyldighet
utsträcker sig. Kommunalfullmäktige i Skellefteå landskommun hyser farhågor
för att valnämnden skall missbruka sin rätt att på kommunernas bekostnad
anordna transporter för vissa väljare. Svårigheter kan också uppkomma
att utöva verksamheten på ett mot kommuninvånarna rättvist sätt.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län menar att det blir svårt att avgöra, i vilken
omfattning skjutsar blir nödvändiga och i vilken utsträckning avgift skall
få upptagas av allmänheten. Länsstyrelsen i Jämtlands län hyser också den
uppfattningen att föreslagna bestämmelser blir mycket vanskliga att tilllämpa
för de flesta valnämnder. Länsstyrelsen är, framhålles i yttrandet,
medveten om att vissa väljargrupper, t. ex. befolkningen på vissa öar, på
grund av speciella yttre omständigheter kan ha svårt att vid val taga sig
fram till vallokalen. I övrigt får emellertid olägenheterna för avlägset boende
numera anses i så stor utsträckning undanröjda genom bilismens utveckling,
vägnätets utbyggnad och valdistriktsindelningen med möjligheter
till ytterligare indelning i valdistrikt, att tillräckliga skäl icke kan anses
föreligga att i vallagarna intaga föreslagna särbestämmelser för denna
kategori väljare.

Enligt kammarkollegiets mening bör bestämmelser, som har så obestämd

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1961

innebörd som de föreslagna och som därför ofta skulle föranleda olika tolkningar,
undvikas framför allt i lagstiftning rörande allmänna val. Det enda

sättet att exakt ange, vilka väljare som avses, lärer vara att på förhand _

exempelvis genom ett beslut av kommunen — bestämma vilka delar avkommunen
som skall anses ha långa eller daliga förbindelser med närmaste
vallokal. Kommunerna skulle i så fall åläggas att fatta vederbörliga beslut i
denna fråga. Att valnämnden enligt förslaget skall sörja för att ifrågavarande
väljare »i största möjliga utsträckning» kan infinna sig i vallokalen
ger därtill vid handen att utredningen tänkt sig att hinder kan uppstå för
nämnden att ombesörja transporterna. Kollegiet håller för sin del före att
det i vidsträckta kommuner med spridd bebyggelse kan bli svårt för valnämnden
att anskaffa fortskaffningsmedel i erforderlig utsträckning. Om
det på förhand exakt bestämmes, vilka röstberättigade som skall anses ha
långa eller dåliga förbindelser, kan övervägas att i stället bereda dem möjlighet
att avlämna valsedel på postanstalt.

Svårigheter att vid tillämpningen tolka de föreslagna bestämmelserna
belyses även i några av de tillstyrkande yttrandena. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län finner det vanskligt att avgöra, hur långtgående åtgärder
som skall vidtagas. Det är i vart fall angeläget att de olika nämndernas
åtgärder får i stort sett samma omfattning. Det synes lämpligt att staten
verkar för att så skall ske. Det blir en grannlaga uppgift för nämnderna
att sörja för att väljarna blir rättvist tillgodosedda. Meningen synes ej vara
att dessa frågor skall kunna bringas under länsstyrelsens prövning.
Valnämnderna har att under ämbetsansvar fullgöra detta åliggande. Magistraten
i Luleå anser det däremot erforderligt att länsstyrelsen får pröva
av valnämnden föreslagna anordningar för transporter. Länsstyrelsen i
Värmlands län betonar att gränserna för kommunernas skyldigheter bör
bestämmas otvetydigt och att noggranna anvisningar bör utfärdas om kommunernas
skyldigheter att anordna olika slag av transporter så att åtgärderna
i kommuner med likartade förhållanden inte blir av helt olika omfattning.
Drätselkammaren i Sundsvall ger uttryck för liknande tankar
och förordar därjämte att valnämnden, för att undvika tvistigheter, får inhämta
uppgifter om de politiska partiernas önskemål beträffande arrangemangen.
Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att gränsdragningsproblem
kan uppkomma, när det skall avgöras, vilka som kan anses ha långa och
daliga förbindelser till vallokalen. Uttrycket »långa förbindelser» är knappast
adekvat. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör man i lagtexten närmare
ange, vilken väljarkategori som avses. I den vid statistiska centralbyråns
yttrande fogade promemorian hävdas att en valnämnd kan anse
att, om ingen person har mer än en mils avstånd till sin vallokal, behövs
inga extra arrangemang, medan en annan valnämnd ordnar biltransporter
vid betydligt kortare avstånd. Därför bör det finnas bestämmelser, bl. a.
om det största tillatna avstand som far förekomma mellan väljares bo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 196i

stad och vallokal utan att särskilda transporter måste ordnas. Särbestämmelser
böra gälla för transport sjövägen. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län anmärker i detta sammanhang att man ej synes ha utrett, huruvida
erforderligt antal lämpliga fortskaffningsmedel kommer att stå till
förfogande i isolerade bygder.

Liknande synpunkter anlägges av kommunalnämnden i Täby köping och
drätselkammaren i Sundsvall.

Magistraten i Gävle anser de föreslagna bestämmelserna vara alltför
stränga. De kan komma att ställa orimliga krav på det allmänna. Därest
exempelvis fråga är om två å tre väljare på en skärgårdsö på icke ringa
avstånd till fastlandet, torde valnämnden vara skyldig räkna med att storm
kan råda på valdagen och därför nödgas ställa till förfogande en stor farkost
till högt pris. Magistraten förordar en sådan formulering av bestämmelserna
att det åligger valnämnden att genom lämpliga åtgärder i skälig
omfattning sörja för transporterna.

De föreslagna bestämmelserna kan, enligt vad länsstyrelsen i Kronobergs
län hävdar, medföra risk för överklaganden av valet med motivering
att valnämnden ej vidtagit erforderliga åtgärder. Dylika besvär
kan leda till att nytt val måste anordnas. I denna fråga anför magistraten
i Västerås att försummelser eller brister med avseende på anordningarna
för nödiga transporter inte bör kunna föranleda ogiltigförklaring av valet.

De särskilda svårigheter som kan uppkomma i de fall då väljare måste
färdas sjövägen till vallokalen behandlas av länsstyrelsen i Gotlands
län. Länsstyrelsen säger sig inte ha någon erinran mot de föreslagna, allmänt
hållna bestämmelserna och fortsätter:

För en liten grupp av dessa väljare blir emellertid effekten av bestämmelsen
beroende av den svårberäkneliga faktor, som vädret utgör. Länsstyrelsen
avser här väljare på öar, som, utan vägförbindelse med valdistriktet
i övrigt, ligger i öppet, för vindar oskyddat vatten. Därest vädret omöjliggör
såväl båt- som flygtrafik på valdagen, hindras dessa väljare att rosta.
Förbindelserna kan givetvis vara avbrutna även dagarna närmast fore valdagen
Det bör dock enligt länsstyrelsens mening icke vara omojligt å t
lösa problemet. Genom kasuistiskt skrivna bestämmelser om speciella valsedelsförsändelser,
anordnade en kortare tid före valdagen, skulle lfragavarande
grupp av väljare kunna beredas säkert tillfälle att rosta. De oar,
för vilkas invånare bestämmelserna skulle gälla, kunde namneligen angivas,
förslagsvis i särskild förteckning, utfärdad av Kungl. Maj :t for varje

val.

Beträffande de särskilda förhållanden som råder för s a m e r n a anser
länsstyrelsen i Norrbottens län att det hittillsvarande systemet med poströstning
för de nomadiserande samerna bör bibehållas och kostnaderna
härför åvila statsverket. Drätselkammaren i Kiruna framför tanken på
ambulerande röstmottagning för samerna och anför.

Kungi. Maj. ts proposition nr 59 år 196b

Inom Kiruna stad finnes samebefolkning i trakter, där några konventionella
transportmedel icke ar tillgängliga eller användbara. För många av
essa ar det av sådana skäl icke möjligt att deltaga i allmänna val. Vid de
allmänna valen ar 1962 tillgreps på försök utvägen med flygtransport för
en samebosattning för att möjliggöra valdeltagande. Denna utväg kan i
manga fall vara vansklig och osäker och i samtliga fall synnerligen dyrbar
För dessa fåtaliga orter torde knappast effektiv lösning kunna nås annat
an genom att valnämnden gives möjlighet till viss ambulerande röstmottagning.
Det torde för tillgodoseende av dessa gruppers anspråk på valdeltagande
föreligga skal för en ytterligare prövning av möjligheterna till röstarn81!]-8
i särskild ordning. Denna prövning torde kunna begränsas till
de fall, dar vanliga transportmedel till lands eller sjöledes icke kan utnyttjas.

Departementschefen

Frågan om hur valdeltagandet skall kunna underlättas för dem som bor
avlägset eller isolerat har tidigare varit föremål för överväganden. Framlagda
förslag i ämnet har emellertid ej lett till lagstiftning. Därvid har
huvudsakligen åberopats svårigheterna att genom bestämmelser i lag avgransa
den väljargrupp för vilken särskild ordning skulle gälla. Mot förslagen
har också anförts att de inneburit väsentliga avsteg från huvudprincipen
i rådande valsystem, enligt vilken den röstande har att personligen
inställa sig till valförrättningen i det egna valdistriktet.

Enhgt den lösning som valutredningen nu förordat skall det allmänna
genom praktiska åtgärder underlätta för väljare, som bor avlägset eller
isolerat, att inställa sig i vallokalen. En sådan ordning utgör ej något avsteg
från nämnda huvudprincip i valsystemet. Ej heller synes de lagtekniska
svårigheterna vara lika accentuerade som vid tidigare förslag.

Den av utredningen förordade ordningen innebär att en principiell skyldighet
skulle åläggas valnämnderna att sörja för att de personer, som på
grund av anmärkta speciella yttre omständigheter har svårt att taga sig till
vallokalen, kan infinna sig där. En sådan principiell skyldighet kan dock
befaras komma att i praktiken ställa svårbemästrade krav på dem som
far att syssla med denna uppgift. Den begränsning, som utredningen tänkt
sig genom att valnämndens åligganden skulle avse lämpliga åtgärder så
att valjarna i största möjliga utsträckning kan inställa sig, torde ej nämnvärt
kunna bidraga till att underlätta tillämpningen. Såsom framhållits
under remissbehandlingen, kan denna begränsning leda till känsliga avvägningsproblem,
då det gäller att bedöma omfattningen av valnämndens
åligganden i enskilda fall. Det bör även påpekas att, om skyldighet stadgas
for valnämnden, det knappast torde kunna undvikas att ett åsidosättande
av skyldigheten kan leda till att valet upphäves med därav följande omgång
med omval. Skäl till betänkligheter av här antydd art torde föreligga,
aven om skyldigheten att svara för åtgärderna i stället skulle läggas på annat
särskilt organ eller på kommun som sådan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 196b

.lag är med hänsyn till det anförda ej beredd förorda införandet av en
principiell skyldighet att svara för åtgärder, som här nämnts. Å andra sidan
finner jag det angeläget att man söker taga till vara möjligheterna att
genom praktiska arrangemang underlätta för dem, om vilka här är fråga,
att komma till valförrättningen. För att främja att så verkligen sker torde
bestämmelser i ämnet böra införas i vallagarna. I sådana bestämmelser synes
lämpligen kunna föreskrivas att dessa väljare bör genom valnämndens
försorg beredas möjlighet att infinna sig i vallokalen. Härigenom kan sannolikt
den ordning valutredningen åsyftat i väsentlig mån uppnås. Valnämndens
verksamhet i förevarande hänseende synes kunna bedrivas i sådana
former och avse sådana uppgifter och åtgärder som utredningen skisserat.

Även med den lösning av föreliggande frågor som jag sålunda vill förorda
bör eftersträvas att tillämpningsområdet för lagbestämmelserna blir
någorlunda klart avgränsat. Den väljargrupp som åsyftas bör i lagtexten
anges utförligare än som skett i utredningens förslag. Denna grupp synes
kunna sägas innefatta väljare, som bor avlägset eller isolerat och på valdagen
saknar möjlighet att färdas med allmänt samfärdsmedel till och från
vallokalen eller icke utan avsevärd tidsspillan kan nyttja dylikt samfärdsmedel.
Härvid inbegripes de som ej har i och för sig lång väg till vallokalen
men som bor så otillgängligt att hinder för inställelse föreligger i enlighet
med vad nu sagts. Verksamheten bör alltså taga sikte på att bistånd
lämnas dem som icke kan begagna sig av allmänt samfärdsmedel. Därmed
avser jag att reguljära förbindelser saknas eller kräver orimligt lång restid.

Såsom framgår av det anförda anser jag att valnämnden bör vara det
organ som närmast får svara för här avsedda uppgifter. Enligt min mening
bör alla åtgärder på detta område vara en kommunal angelägenhet. Härigenom
vinnes att de praktiska anordningarna bäst kan anpassas efter de
lokala förhållandena. Efter en tid torde erfarenheterna i varje kommun
visa, vad där lämpligen bör göras. Redan nu har kommunen att svara för
kostnader, som hänför sig till den lokala valförrättningen. De förordade
åtgärderna får ses som ett led i de totala valanordningarna från kommunens
sida. I enlighet med det sagda torde kostnaderna för de vidtagna anordningarna
få bäras av kommunen.

På grund av det anförda föreslår jag att i vallagarna införes bestämmelser
om åtgärder för att underlätta för avlägset boende m. fl. att deltaga
i allmänna val av det innehåll jag nu redovisat. Dessa bestämmelser torde,
i överensstämmelse med valutredningens förslag, lämpligen böra upptagas
i nya paragrafer, betecknade 60 a § ValL och 26 a § KVL. Föreskriften om
att kommun skall svara för kostnaden bör införas i 95 § ValL och 59 §
KVL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 196b

II. Kostnaderna för valsedlar

Reformkrav

Frågan om det allmännas övertagande av partiernas valsedelskostnader
väcktes i motion (I: 70) vid 1947 års riksdag. På hemställan av konstitutionsutskottet
beslöt riksdagen att motionen inte skulle föranleda någon åtgärd
(KU 13).

Vid 1962 års riksdag väcktes motioner (I: 514 och II: 631) med hemställan
om utredning för att undersöka, på vilket sätt statsverket och kommunerna
borde övertaga kostnaderna för valsedlar vid allmänna val. Därvid
anfördes att stat och kommun under senare år påtagit sig nya uppgifter vid
valen och övertagit vissa kostnader, som tidigare åvilat de politiska partierna.
De valsedlar som de politiska partierna i förväg framställer utgör med
vårt valsystem en nödvändig förutsättning för att valförrättningen skall
kunna genomföras rationellt och underlättar valförrättningen i ännu högre
grad än vad t. ex. röstkorten gör. Då dessa kort bekostas av allmänna medel,
borde även valsedelskostnaderna ersättas av statsverket. Detta borde
gälla vid andrakammarvalen, landstingsmannavalen och stadsfullmäktigevalen
i de städer där representationen utser ledamöter i första kammaren.
Övriga primärkommuner borde, enligt motionerna, ges rätt att själva bekosta
valsedlarna för de i stads- eller kommunalfullmäktigevalen deltagande
partierna.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande anförde statsutskottet (SU 1962:
57) att de tryckta valsedlarna otvivelaktigt innebär en betydelsefull serviceåtgärd
gentemot väljarna och underlättar valnämndernas och länsstyrelsernas
arbete vid röstsammanräkningarna. Skäl kan därför anföras för att
kostnaderna för dessa valsedlar skall bestridas av allmänna medel. Å andra
sidan skulle en sådan reform innebära att statens och kommunernas kostnader
för valen utsträcktes att avse ej endast liksom hittills de yttre anordningarna
i samband med valen. Vidare skulle fråga uppkomma att avgränsa
och ange de närmare förutsättningarna för de politiska partiernas rätt att
få sina valsedlar tryckta på det allmännas bekostnad. Utskottet förklarade
sig inte berett att för sin del taga någon bestämd ståndpunkt i frågan men
ansåg att densamma borde upptagas till förutsättningslös prövning. Utskottet
hemställde att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Valutredningen

I inledningen till detta avsnitt av sitt betänkande redovisar valutredningen
vissa inhämtade sifferuppgifter om valkostnader m. m. Rörande dessa
uppgifter torde få hänvisas till betänkandet (s. 49—51).

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 19tii

Valutredningen konstaterar att ett allmänt val från organisatorisk synpunkt
är en vidlyftig anordning, som inte blott engagerar partiorganisationerna
utan även kräver insatser och kostnader från det allmännas sida.
Huvudparten av de kostnader som nedlägges på ett val hänför sig naturligtvis
till de propagandistiska inslagen i valrörelsen — tryckandet och
distribueringen av valbroschyrer, affischering, valmöten och annat dylikt
som syftar till att väcka intresse för valet och den politik de olika partierna
företräder. Partiernas kostnader i samband med val är emellertid också sådana
att de kan sägas vara hänförliga till den service partierna bjuder väljarna
vid valtillfällena. Utvecklingen har gått i den riktningen att partiernas
verksamhet med åren tilltagit i omfattning. Det är t. ex. vanligen partierna
som anordnar och bekostar transporter av vissa väljare till vallokalerna.
I anslutning härtill erinrar utredningen om sitt förut omnämnda förslag,
enligt vilket dessa arrangemang framdeles i viss omfattning skall ombesörjas
och bekostas av kommunerna.

Vad angår frågan om det allmännas övertagande av kostnaderna för valsedlarna
anser utredningen att någon principiell invändning inte med fog
kan resas mot en reform av denna innebörd. Det allmänna svarar redan för
kostnaderna för spaltade och ospaltade valsedlar, vilka tillhandahålles i
vallokalerna. Dessa kostnader är visserligen obetydliga, men i denna anordning
kan dock sägas ligga ett erkännande av att kostnaderna för valsedlar
är en det allmännas angelägenhet. Det förhåller sig också så att partiernas
tillhandahållande av valsedlar är en ren serviceåtgärd. Det kan följaktligen
med fog göras gällande att kostnaderna för valsedlar hänför sig
till vad som betecknats som »yttre» anordningar för valen. Skall någon
principiell åtskillnad göras mellan olika slags valkostnader, torde man få
indela kostnaderna dels i sådana som har med partiernas valpropaganda
att göra, dels sådana som avser de olika föranstaltningar som erfordras för
att väljarna över huvud taget skall kunna utöva sin rösträtt. Tillhandahållandet
av valsedlar är otvivelaktigt en nödvändig förutsättning för valens genomförande.
Utredningen förordar alltså att kostnaderna för valsedlarna
i fortsättningen övertages av det allmänna. Utredningen avser därvid samtliga
kostnader för framställning av valsedlarna men inte kostnaderna för
t. ex. distribution av sedlarna till väljarna.

Enligt utredningens mening bör det allmännas åtaganden i förevarande
hänseende begränsas till val av rikskaraktär, d. v. s. andrakammarval,
landstingsmannaval samt val av stadsfullmäktige i städer, vilka ej deltager
i landsting. Denna begränsning förestavas av att vid de övriga kommunalvalen
brukar deltaga icke blott de gängse partierna utan även allehanda
andra, mer eller mindre löst sammanfogade partier eller gruppbildningar.
Sådana grupper bör enligt utredningens uppfattning ej äga rätt att på det
allmännas bekostnad erhålla valsedlar. Liksom fallet är med äktamakekuverten
bör förmånen att få kostnader för valsedlar ersatta begränsas till

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 196b

de i riksdagen representerade partierna. Detta bör gälla -— ej blott vid andrakammarvalen
— utan även vid landstingsmannavalen och de ifrågavarande
valen till stadsfullmäktige. Utredningen anser med hänsyn till nu
gjorda begränsning det följdriktigt att kostnaderna bestrides av staten.

Att staten övertager kostnaderna för valsedlarna bör enligt utredningens
mening inte leda till att statsverket jämväl skall ombesörja tryckningen av
valsedlarna. De politiska partierna bör liksom hittills själva svara härför.
Det bör stå partierna fritt att anlita de tryckerier de önskar. Förfarandet
bör alltså vara att partierna i sedvanlig ordning anskaffar valsedlarna samt
i efterhand tillställer statsverket räkning på kostnaderna.

I anslutning härtill behandlar utredningen spörsmålet, hur många valsedlar
partierna skall få ersättning för. Enligt vad utredningen framhåller
kan kostnaderna för valsedlar variera högst väsentligt från det ena tryckeriet
till det andra. Utredningen har därför också undersökt, om ersättningen
skall begränsas till visst belopp. Efter ingående överväganden har
utredningen funnit att begränsningar i båda nu angivna hänseenden är erforderliga.
En begränsning, som enbart tager sikte på valsedlarnas antal,
skulle enligt utredningens mening bli utan verkan.

Med utgångspunkt från det i betänkandet redovisade siffermaterialet beträffande
antalet vid tidigare val tryckta valsedlar och antalet röstberättigade
föreslår utredningen att de ifrågavarande partierna vid andrakammarvalen
skall få ersättning för högst så många valsedlar, som motsvarar
sex gånger antalet vid samma val röstberättigade i samtliga valkretsar där
val samtidigt förrättas. Vid landstingsmannavalen bör samma begränsning
gälla, varvid »taket» sättes till antalet vid landstingsmannavalen röstberättigade
i samtliga valkretsar där val samtidigt förrättas. Vid de stadsfullmäktigeval
som kan komma i fråga föreslås att ersättningen begränsas till
kostnaden för högst så många valsedlar, som motsvarar sex gånger totala
antalet vid stadsfullmäktigevalen röstberättigade i samtliga valkretsar där
val samtidigt förrättas.

Medelkostnaden per 1 000 st. tryckta valsedlar ligger — enligt vad utredningen
redovisar rörande 1960 och 1962 års allmänna val — för samtliga
undersökta politiska partier under sex kronor. Utredningen förordar
att statsverket ersätter kostnader endast upp till detta belopp. Emellertid
bör ersättning medges parti i t. ex. sådana fall då halva antalet av partiets
valsedlar kostat åtta kronor per 1 000 st., om blott den andra hälften sedlar
betingat ett pris av högst fyra kronor per 1 000 st. Därigenom har partiet
inte överskridit en genomsnittskostnad för hela sin valsedelsupplaga av
sex kronor per 1 000 st. Sistnämnda belopp får justeras, därest så föranledes
av prisutvecklingen. Vilket pris som i fortsättningen skall gälla torde
få bestämmas efter samråd med statlig tryckeriexpertis.

Anspråk på ersättning skall enligt utredningens förslag framställas i efterhand
av vederbörande partis riksorganisation hos inrikesdepartementet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1964

Verifikationer på kostnaden bör biläggas. Utredningen föreslår att anspråken
skall framställas senast inom sex. månader efter valdagen. Inkommer
krav på ersättning efter utgången av denna tid, bör framställningen avslås.

Utredningen uppskattar statsverkets kostnader för den föreslagna reformen
till mellan 650 000 och 900 000 kronor för varje år, då val förekommer.
Till sistnämnda belopp skulle kostnaderna stiga endast om samtliga
partiers valsedelsupplaga, i motsats till vad nu är fallet, uppnådde föreslaget
»tak» och hade ett genomsnittspris av sex kronor per 1 000 st. valsedlar.

Stadgandet om själva rätten till ersättning för valsedlar bör, enligt vad
utredningen föreslår, införas i vallagarna — i nya paragrafer, 97 § ValL
och 60 a § KVL. Övriga bestämmelser anser utredningen lämpligen böra utfärdas
i administrativ ordning.

Remissyttrandena

Valutredningens uppfattning att kostnaderna för valsedlar vid val av rikskaraktär
skall övertagas av statsverket har i allmänhet vunnit anslutning
i remissyttrandena. En direkt motsatt mening uttalas endast av länsstyrelserna
i Östergötlands och Gävleborgs län, magistraten i Gävle, kommunalborgmästaren
i Hudiksvall samt Skaraborgs länsavdelning av Svenska kommunförbundet.

De tillstyrkande remissinstansernas uttalanden ansluter i regel till valutredningens
synpunkter. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anlägger även
den aspekten att avsaknad av tryckta valsedlar skulle vara till stort förfång
icke blott för den enskilde väljaren utan även, och måhända i högre
grad, för valförrättare och sammanräknande myndigheter.

Magistraten i Gävle finner de av valutredningen anförda grunderna för
reformen vara besynnerliga. Även om man skulle godtaga ett, nu ej framställt,
påstående om att tryckta valsedlar är en nödvändig förutsättning för
valens genomförande, följer icke därav att det allmänna bör övertaga kostnaden
för tryckningen. Tillhandahållande av tryckta valsedlar ingår nämligen
som ett väsentligt led i den politiska propagandan i samband med valen,
bl. a. genom utdelande av valsedlar utanför vallokalerna. Förslaget
står följaktligen ej i överensstämmelse med den viktiga principen att det
allmänna ej skall befatta sig med andra detaljer i valförfarandet än de rent
tekniska, yttre anordningarna för valets möjliggörande. Ej heller finns enligt
magistratens mening skäl att begränsa en statlig subventionering till
de partier, som är representerade i riksdagen. En begränsning till dessa partier
skulle för övrigt innebära att väljare, som ej vill ge sina röster till något
av dessa partier, skulle tvingas att skattevägen bidraga till kostnaderna
för partiernas valsedlar. Motsvarande synpunkter anföres av länsstyrelsen
i Gävleborgs län. Kommunalborgmästaren i Hudiksvall hävdar att kostna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1961

derna för valsedlar är en bagatell för partierna, varför förslaget allenast innebär
en onödig omgång och utgift för statsverket.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som anser det vara tveksamt om
staten bör bekosta valsedlarna, betonar att, då folket går till val för att utse
nya representanter att utöva folkviljan, det i möjligaste mån skall ske på
lika villkor för olika meningsriktningar. Utredningens förslag innebär emellertid
att de gamla partierna privilegieras. Ett nytt parti, om än så talrikt,
skulle ej få någon gottgörelse för sina kostnader. Det synes ej heller finnas
något rimligt skäl varför ett parti, som har kanske en enda representant i
riksdagen, skall få sina valsedlar betalda över hela riket.

Om den föreslagna begränsningen till val av rikskaraktär anföres
i den vid statistiska centralbyråns yttrande fogade promemorian:

Utan att ta ställning till frågan om de gängse partierna bör gynnas på de
»mer eller mindre löst sammanfogade partiernas» bekostnad kan man konstatera
att partiförhållandena vid stadsfullmäktigeval icke sammanhänger
med om en stad ingår i landsting eller ej. Det kan nämnas att vid stadsfullmäktigevalen
1962 det i många av de i landsting ingående städerna ej
avgavs en enda ströröst på andra än de gängse partierna, bland annat i så
stora städer som Västerås, Örebro, Linköping och Halmstad. I städerna
utom landsting avgavs däremot ströröster, ehuru ej särskilt många (i Stockholm
t. ex. 56), men vid tidigare stadsfullmäktigeval har ibland förekommit
ett större antal dylika röster (t. ex. 1958 i Stockholm 1 463, 1954 i Göteborg
1 572 och 1950 i Göteborg 2 549). Även vid landstingsmannaval förekommer
ibland relativt många sådana röster.

Det torde därför icke vara motiverat att anlägga dylika synpunkter vid
gränsdragningar mellan fall, där staten skall betala valsedlarna, och fall,
där så icke skall ske. Den enda avgörande gränsdragningen är mellan riksoch
kommunalpolitiska val. Eftersom landstingsmannavalen och stadsfullmäktigevalen
i städer utom landsting har rikspolitisk betydelse i egenskap
av val till valkorporationerna till första kammaren, är utredningens förslag
(trots anmärkningen mot dess motivering) rimligt, men om tvåkammarsystemet
avskaffas, torde det knappast finnas skäl för den föreslagna
gränsdragningen. Det kan därför vara lämpligt att bestämmelsen formuleras
så att den kan användas vid både en- och tvåkammarsystem, t. ex. att
ersättning skall utgå »vid val till riksdagen eller till korporationer som
utser riksdagsmän».

Kommunalnämnden i Sollentuna köping yttrar i samma fråga att det inte
synes föreligga någon principiell skillnad mellan partibildningen i städer,
som ej deltar i landsting, och partibildningen i övriga kommuner samt att
ersättning av statsmedel därför bör utgå även vid fullmäktigeval i sistnämnda
kommuner. Kommunalnämnden i Gällivare kommun ifrågasätter,
om inte tiden är mogen att ge kommunerna och församlingarna rätt att
efter eget beslut svara för kostnaderna för valsedlar vid de med förslaget
inte avsedda valen. Denna rätt skulle kunna begränsas till att avse valsedlar
för de i riksdagen representerade partierna.

I frågan om antalet valsedlar, för vilka ersättning skall utgå av

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1964

statsmedel, anför länsstyrelsen i Älvsborgs län alt de av utredningen anförda
skälen möjligen kan åberopas som skäl för att tryckta valsedlar
skall tillhandahållas i vallokalerna men knappast för uppfattningen att det
allmänna också bör bekosta det stora antal valsedlar som genom de politiska
partiernas försorg distribueras till de röstberättigade. Länsstyrelsen
ifrågasätter, huruvida inte en hårdare begränsning än vad valutredningen
föreslagit bör föreskrivas med avseende å antalet valsedlar, för vilka staten
skall lämna ersättning. Härigenom skulle man, enligt länsstyrelsens
uppfattning, måhända i någon mån stävja det oerhörda slöseri soin nu
äger rum vid distributionen av valsedlarna. Länsstyrelsen förordar därjämte
att partiernas ersättningsanspråk göres till föremål för en mera ingående
granskning beträffande skäligheten av tryckningskostnaderna än
som blir fallet vid det schablonmässiga granskningsförfarande som valutredningen
föreslagit, vilket kan medföra viss risk för att de politiska partierna
genom att utnyttja den maximala statsersättningen kommer att med
statsmedel subventionera egna tryckerier. Länsstyrelsen i Södermanlands
län ifrågasätter, om det inte kan anses tillräckligt att ersättning utgår för
så många valsedlar som motsvarar tre eller fyra gånger totala antalet röstberättigade.
Länsstyrelsen framhåller att, enligt valutredningens siffermaterial,
det faktiska antalet tryckta valsedlar varierar högst väsentligt mellan
olika partier. Ett parti har utnyttjat upp till fem gånger fler valsedlar än
ett annat parti. Det förefaller därför oegentligt att ersättning skall kunna
utgå med samma belopp för alla partier. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län bör övervägas, om man inte kan tillämpa ett system som innebär
att man på grundval av aktuell valstatistik beräknar vederbörande
partis sannolika behov av valsedlar. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser
den begränsningen böra stipuleras att ersättning ej får utgå för sådana
valsedlar vilka inte befinnes uppfylla gällande krav på dylika sedlars beskaffenhet.

Kostnadsfrågan beröres även i den vid statistiska centralbyråns yttrande
fogade promemorian, vari uttalas att det kunde vara lämpligt med ett anbudsförfarande
med kontroll av anbuden genom tryckeriintendenten på sätt
som sker vid statligt tryck, partierna dock obetaget att anlita annat tryckeri
än det tryckeriintendenten förordat mot att de själva betalar merkostnaden.

Riksrevisionsverket erinrar om att föredragande departementschefen i
samband med beslutet om rätt för de politiska partierna att på statsverkets
bekostnad erhålla äktamakekuvert förutsatte att partierna skulle iakttaga
sparsamhet såväl vid rekvisitionen av kuvert som vid användningen av kuverten
(prop. 1960: 103 s. 49). Riksrevisionsverket finner angeläget att motsvarande
synpunkter anlägges på tryckningen av valsedlar på statsverkets
bekostnad. Vidare förordar riksrevisionsverket att medel för kostnadernas
bestridande anvisas under elfte huvudtitelns förslagsanslag Vissa kostnader
i anledning av allmänna val.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 196b

Departementschefen

Enligt nu gällande ordning ankommer det i princip på väljarna att själva
upprätta valsedlarna. I verkligheten ombesörjes detta av de politiska partierna,
som låter trycka och utsända eller utdela valsedlarna till väljarna.
Efter de år 1960 genomförda lagändringarna äger de politiska partierna
även utlägga tryckta valsedlar i eller i anslutning till vallokalerna.

Såsom framhållits, då frågan om valsedelskostnaderna behandlades vid
1962 års riksdag, innebär de tryckta valsedlarna otvivelaktigt en betydelsefull
serviceåtgärd gentemot väljarna; därjämte underlättas valnämndernas
och länsstyrelsernas arbete vid röstsammanräkningen väsentligt. Det allmänna
har genom olika reformer under senare år påtagit sig allt fler kostnader
för valen. Jag vill erinra om att statsverket numera ställer äktamakekuvert
kostnadsfritt till de politiska partiernas förfogande. Även blanketter
till spaltade och ospaltade valsedlar tillhandahålles. Det må likaså erinras
om det av mig här förut förordade förslaget att kommunerna bör svara för
att väljare, som bor avlägset eller isolerat, får bättre möjligheter att infinna
sig vid valförrättningen. Principiella hinder synes sålunda ej möta att det
allmänna övertager kostnaderna för valsedlar, som erfordras vid valen.

De politiska partierna distribuerar före valen i stor utsträckning valsedlar
till allmänheten såsom ett led i sin propaganda för att väcka intresse
för valen och för de åsikter partierna företräder. De kostnader som direkt
sammanhänger härmed måste alltjämt med nödvändighet bäras av partierna.
Det allmännas medverkan bör begränsas till sådana kostnader som enbart
avser framställningen av valsedlarna, d. v. s. huvudsakligen pappersoch
tryckningskostnaderna.

Valutredningens förslag att reformen skall begränsas till val av rikskaraktär
och att ersättning skall utgå till de politiska partier som är representerade
i riksdagen har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen.
Även enligt min mening synes denna lösning innefatta en rimlig avvägning
av de intressen som här gör sig gällande. Genom denna ordning kommer
att inbegripas, förutom andrakammarval, också valen till landsting och till
stadsfullmäktige i städer, som ej deltager i landsting. Även med beaktande
härav synes, av skäl som utredningen redovisat, begränsningen till de politiska
partier som är representerade i riksdagen böra upprätthållas.

Såsom valutredningen förordat torde omfattningen av och ordningen för
statsverkets medverkan få närmare regleras i administrativ ordning. Härvid
synes de av utredningen angivna principerna i stort sett kunna följas.
Enligt min mening torde dock statsverket icke böra utge gottgörelse för fler
valsedlar än som motsvarar högst fem gånger antalet vid valet röstberättigade.
Vissa justeringar kan också tänkas bli erforderliga, sedan närmare
erfarenheter vunnits i tillämpningen.

Jag förordar alltså att i vallagarna upptages nya stadganden, 97 § ValL

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 196i

och 60 a § KVL, av det innehåll valutredningen föreslagit om rätt för de i
riksdagen representerade partierna till gottgörelse för valsedelskostnader
vid val av rikskaraktär.

I enlighet med vad riksrevisionsverket förordat torde statsverkets kostnader
för reformen få bestridas från elfte huvudtitelns förslagsanslag Vissa
kostnader för allmänna val. Valutredningen har uppskattat dessa kostnader
till högst 900 000 kronor för år då val förekommer. Med den av mig nu
förordade begränsningen av antalet valsedlar, för vilka gottgörelse skall
kunna erhållas, blir den maximala kostnaden 750 000 kronor. Den faktiska
kostnaden torde dock bli betydligt lägre.

III. Tiden för besvär över kommunala val
Gällande bestämmelser

Den som är missnöjd med kommunalval skall sist inom trettio dagar efter
dagen för valets avslutande till vederbörande länsstyrelse inkomma med
sina till Kungl. Maj:t ställda besvär (56 § första stycket KVL). Besvärstiden
vid klagan över val till riksdagens första kammare är i § 11 riksdagsordningen
bestämd till en månad. För andrakammarvalens vidkommande
är besvärstiden betydligt kortare. Enligt § 22 riksdagsordningen skall besvär
anföras sist inom tio dagar efter valets avslutande. Val är avslutat genom
att det vid sammanräkningen förda protokollet uppläses (85 § ValL och
50 § KVL).

Historik

Tiden för anförande av besvär över förstakammarval har varit oförändrad
alltsedan tillkomsten av 1866 års riksdagsordning. Motsvarande besvär
stid vid andrakammarval var i riksdagsordningen från början bestämd
till åtta dagar men utsträcktes i samband med 1909 års rösträttsreform till
tio dagar samtidigt som reglerna om klagan över andrakammarval ändrades
på så sätt att dylik klagan, i likhet med klagan över förstakammarval, skulle
ske direkt till Kungl. Maj :t.

Vad angår kommunalvalen gällde före 1930 års kommunallagsreform olika
besvärsregler för landstingsmannaval, kommunalfullmäktigeval och
stadsfullmäktigeval. I samband med kommunallagsreformen utbröts de i
kommunalförordningarna och landstingslagen intagna föreskrifterna om
val och sammanfördes till en vallag, i vilken med anledning av kyrkofullmäktigeinstitutionens
tillkomst även upptogs bestämmelser om val av kyrkofullmäktige.
I den kommunala vallagen gjordes reglerna om valbesvär
enhetliga för samtliga kommunalval och tiden för anförande av sådana besvär
fastställdes till den nu gällande, trettio dagar efter valets avslutande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 196b

Valutredningen

Valutredningen har funnit anledning uppmärksamma gällande tider för
valbesvär, särskilt mot bakgrunden av de reformer som på senare tid genomförts
på valrättens område, främst i syfte att främja och underlätta deltagandet
i de allmänna valen. Vissa år 1962 vidtagna ändringar i vallagstiftningen
(se SFS 1962: 71 och 72, prop. 1962: 53, KU 1962: 9) har inneburit
bl. a. att den tid, varunder röstmottagning före val skall äga rum, utsträckts
från aderton dagar till trettio dagar före valdagen och att i samband därmed
vissa i vallagarna fastställda tidsgränser, som gäller för olika valförberedande
åtgärder, jämkats. Ändringarna har för såväl andrakammarvalen
som kommunalvalen medfört att åtskilliga valförberedande åtgärder
måste vidtagas tidigare i förhållande till valdagen än som varit fallet före
ändringarnas genomförande. För kommunalvalens del har sålunda den tid,
då dagen för extra kommunalval enligt 11 § 2 mom. första stycket KVL senast
skall bestämmas, flyttats från tjugonde till trettiofemte dagen före
valdagen och tidpunkten, då kungörande av ordinarie eller extra kommunalval
enligt 20 § 1—3 mom. KVL sist skall ske, förskjutits från nittonde
till trettioförsta dagen före valdagen. Vidare bär tidsgränsen för röstkortens
allmänna utsändande förlagts till trettiofemte i stället för tjugofemte
dagen före valdagen. Anmärkas må i detta sammanhang även att antalet
röstande inför röstmottagare väsentligt stigit, särskilt efter röstkortsystemets
införande. Detta har i sin tur ökat sammanräkningsmyndigheternas
arbete och föranlett en viss försening av röstsammanräkningarnas slutförande
jämfört med tidigare.

Berörda reformer har, enligt vad utredningen påpekar, haft till följd att
den tid som erfordras för att genomföra ett andrakammarval eller kommunalval
blivit förlängd. Med hänsyn härtill finner utredningen det önskvärt
att valbesvär sprocessen i möjligaste mån påskyndas så att, om ett nytt val
(omval) skulle bli erforderligt, sådant val som regel kan hinna verkställas
före den ifrågavarande mandatperiodens början.

För andrakammarvalens del anser utredningen det knappast vara möjligt
att genom lagtekniska åtgärder i nämnvärd grad nedbringa tiden för
valbesvärsprocessen. Den för dessa val stadgade besvärstiden om tio dagar
synes väl avvägd och torde icke lämpligen böra minskas. Däremot finner
utredningen en avkortning kunna ske av besvärstiden vid kommunalval.
Enligt vad utredningen framhåller torde det också främst vara vid dessa
val som åtgärder i nämnt hänseende är av behovet särskilt påkallade. Utredningen
föreslår därför att besvärstiden för dessa val avkortas från trettio
till tio dagar. Därigenom skulle även den fördelen vinnas att tiden för anförande
av valbesvär blir enhetlig vid andrakammarval och kommunalval.
Vad förstakammarvalen angår är förhållandena annorlunda än vid de direkta
valen. Den längre besvärstiden om en månad, som är föreskriven i § 11

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 196i

riksdagsordningen för klagan över förstakainmarval, synes enligt utredningens
mening utan olägenhet kunna bibehållas oförändrad. Även den
omständigheten att frågan om kammarsystemet ligger i stöpsleven genom
författningsutredningens nyligen framlagda förslag gör det mindre nödvändigt
att nu röra vid denna besvärstid.

Remissyttrandena

Valutredningens förslag att besvärstiden vid klagan över kommunala
val skall förkortas har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
remissorgan med undantag av länsstyrelsen i Stockholms län. I länsstyrelsens
yttrande hävdas att valresultatet — i synnerhet vid kommunalfullmäktige-
och kyrkofullmäktigeval —- ofta blir allmänt känt genom ortstidningar
eller på annat sätt först tämligen lång tid efter valets (röstsammanräkningens)
avslutande. Tiodagarstiden för besvär över andrakammarval
är enligt länsstyrelsens mening inte tillräcklig anledning att i uniformitetens
intresse nedskära besvärstiden vid de primärkommunala valen.

önskemål om annan ändrad besvärstid vid kommunalvalen än den av
valutredningen föreslagna framföres endast av besvärssakkunniga, som
föreslår att tiden bestämmes till en vecka. För bestämmande av fatalietid
anses, framhåller besvärssakkunniga, alltsedan tillkomsten av lagen den
30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid kalendermått om möjligt böra
väljas. I dagar bestämda fatalietider har i enlighet härmed blivit allt sällsyntare.
Enligt besvärssakkunnigas mening bör endast särskilda skäl av
betydande styrka få föranleda avsteg från grundsatsen om fatalietiders
beräkning enligt kalendern. Sådana skäl kan knappast anses vara för handen
beträffande tiden för klagan över kommunalval. Klagan över ett val
kan hänföra sig antingen till något, som förelupit vid valförrättningen, eller
till något, som ägt rum vid röstsammanräkningen. Huruvida ett val skall
överklagas på grund av omständighet, som sammanhänger med röstsammanräkningen,
torde i allmänhet kunna avgöras utan tidsutdräkt. För att
taga ställning till om ett val skall överklagas på grund av något, som hänför
sig till själva valförrättningen, har vederbörande extra betänketid, medan
röstsammanräkningen pågår. Besvärssakkunniga erinrar också om att
de i sitt betänkande om åtgärder för förenhetligande av besvärstiden i
administrativa mål (SOU 1953: 30 s. 32) uttalade sig för en standardisering
av de kortare besvärstiderna till en vecka.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter, om inte besvärstiden vid
förstakammarval för enhetlighetens skull bör ändras till tio dagar, medan
besvärssakkunniga anser besvärstiden för klagan över val till både riksdagens
första kammare och riksdagens andra kammare böra bestämmas till
en vecka. Besvärssakkunniga hänvisar till sitt förslag om besvärstid för
kommunala val och anser att motsvarande tider vid andra val bör ändras

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 196t

i konsekvens härmed. De sakkunniga vänder sig också mot valutredningens
uttalande om att enmånadsfristen vid besvär över förstakammarval utan
olägenhet kan bibehållas. Man kan enligt besvärssakkunnigas mening icke
helt bortse från möjligheten av en upplösning av första kammaren med
därav följande nytt val. Vid sådan händelse inträder samma förhållanden
som de, vilka enligt valutredningens mening motiverar ett påskyndande av
valbesvärsprocessen vid andrakammarval och kommunalval.

I två yttranden förordas att valets avslutande skall offentliggöras. I yttrandet
av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län åberopas ordnings- och
rättssäkerhetssynpunkter och den omständigheten att vid de allmänna
kommunalvalen den slutliga sammanräkningen i varje län omfattar ett
stort antal kommuner och valkretsar. Enligt länsstyrelsens mening bör
övervägas att införa föreskrift om att tillkännagivandet skall anslås på
särskild anslagstavla. Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår tillkännagivande
i tidningarna. Ett stadgande härom anser länsstyrelsen erforderligt
för att man skall undvika rättsförlust med den föreslagna, korta
besvärstiden. I allmänhet torde man nu i kommunerna få kännedom om
valutgången först genom notis i tidningarna eller genom personlig förfrågan
hos länsstyrelserna.

Statistiska centralbyrån hälsar från valstatistisk synpunkt den föreslagna
förkortningen av besvärstiden med tillfredsställelse. I anslutning härtill
framför centralbyrån önskemål om bestämmelser, som framtvingar en förkortning
av dels den tid som kan förflyta mellan beslut om nytt val (eller
ny sammanräkning) och beslutets verkställande, dels den tid inom vilken
valprotokollen skall vara utskrivna och justerade.

Departementschefen

Valutredningens förslag att besvärstiden om trettio dagar för klagan över
kommunala val skall förkortas har biträtts i praktiskt taget samtliga remissyttranden.
Antalet röstande inför röstmottagare har stigit, sedan röstkortsystemet
infördes, vilket har medfört en ökad arbetsbelastning för
sammanräkningsmyndigheterna. Vid kommunala val skall länsstyrelserna
numera ombesörja röstsammanräkningen även för städer, i vilka magistraten
hittills handhaft denna angelägenhet. Nya omständigheter har alltså
tillkommit, vilka är ägnade att leda till viss försening av röstsammanräkningen
vid kommunala val. Då det är önskvärt att eventuella besvär över
valförrättningen är avgjorda i sådan tid att ett möjligen erforderligt omval
kan medhinnas före mandatperiodens början, torde man böra söka
motverka denna försening genom att förkorta besvärstiden vid kommunala
val. I detta sammanhang bör också beaktas att det enligt gällande föreskrifter
åtgår längre tid än tidigare för själva förberedelsen av ett omval.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 196b

Det må framhållas att den vid val till riksdagens andra kammare gällande
kortare besvärstiden ej visat sig medföra olägenheter.

Från systematisk synpunkt finns onekligen skäl för besvärssakkunnigas
ståndpunkt att fatalietider bör bestämmas efter kalendermått, vilket
talar för en besvärstid av en vecka i förevarande sammanhang. Ä andra
sidan är det med beaktande av liknande synpunkter önskvärt att tiden för
besvär över kommunala val anpassas efter besvärstiden vid val till riksdagen.
För att helt tillgodose dessa önskemål skulle även de i riksdagsordningen
fastställda tiderna för besvär över riksdagsmannaval behöva ändras.
Enär grundlagsfrågor, som rör riksdagen, för närvarande överväges i
vidare sammanhang, torde ändringar i riksdagsordningen i antydda hänseende
ej nu böra företagas. I detta läge synes besvärstiden vid kommunala
val lämpligen böra bestämmas enligt valutredningens förslag i överensstämmelse
med gällande tid för besvär över val till riksdagens andra kammare.

Behov av särskilda föreskrifter om offentliggörande av valets avslutande
har hittills ej framkommit, såvitt angår andrakammarvalen. Intresset för
valutgången och publiciteten kring valets avslutande torde även vid kommunala
val ha en allmän omfattning. Särskilda föreskrifter i berörda hänseende
för kommunalvalens del, som berörts i några yttranden, synes därför
ej vara behövliga.

På nu anförda skäl vill jag förorda att valutredningens förevarande förslag,
innebärande ändring i 56 § första stycket KVL, genomföres.

TV. Övriga frågor

Beräkning av fatalietider

I 94 § ValL föreskrives att, om tid, då anmärkning mot röstlängd eller
då åtgärd för talans fullföljande eller bevarande eller då anmälan eller annan
åtgärd beträffande kandidat till andrakammarval sist bör göras, infaller
på söndag eller annan allmän helgdag, åtgärden i stället får vidtagas
på nästa söckendag. Enligt 58 § KVL gäller motsvarande bestämmelser för
besvär över kommunalval.

Valutredningen. Utredningen konstaterar att nu berörda föreskrifter ej
står helt i överensstämmelse med bestämmelserna i 2 § lagen den 30 maj
1930 om beräkning av lagstadgad tid, vilka bestämmelser erhållit ändrad
lydelse senast genom lag den 16 mars 1962. Enligt detta lagrum likställes
numera bl. a. sommarlördagar med sön- och helgdagar i berörda hänseenden.
Valutredningen föreslår att 94 § ValL och 58 § KVL ändras på så sätt
att dessa lagrum endast innehåller en hänvisning till 1930 års lag om beräkning
av lagstadgad tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 196i

Remissyttrandena. Utredningens förslag i denna del har under remissbehandlingen
föranlett erinran endast från besvärssakkunniga, som finner
att särskilda bestämmelser i förevarande hänseende inte erfordras i vallagarna.
Besvärssakkunniga anser att lagen om beräkning av lagstadgad tid
bör tillämpas på fatalietiderna i vallagarna. De sakkunniga framhåller
emellertid att lagen är så konstruerad att den gäller, där annat ej stadgats.
Det från systematisk synpunkt riktiga och tillika enklare är att helt upphäva
bestämmelserna i vallagarna. Besvärssakkunniga föreslår således att
94 § ValL och 58 § KVL upphäves.

Departementschefen. Tider, som har samband med val, bör naturligen
beräknas enligt de principer som i allmänhet gäller för beräkning av lagstadgade
tider. De allmänna bestämmelserna på detta område är upptagna
i lagen om beräkning av lagstadgad tid. Dessa bestämmelser gäller i princip,
där ej annat är stadgat. De skall alltså, såvida särskilda hinder ej möter
(jfr LJU 1930: 26), vinna tillämpning även utan stadgande härom i vallagarna.
Såsom besvärssakkunniga påpekat torde 94 § ValL och 58 § KVL
därför kunna helt upphävas.

Sammanträde för justering av röstlängd

För prövning av de anmärkningar som framställts mot röstlängden skall
valnämnden enligt 45 § ValL sammanträda den 25 juli eller, om söndag då
infaller, nästa dag.

Valutredningen. Med hänsyn till att sommarlördagar numera, efter vidtagna
andringar i 1930 års lag om beräkning av lagstadgad tid, är likställda
med bankfridagar föreslår utredningen att bestämmelserna i 45 § ValL
kompletteras på så sätt att, om den 25 juli infaller på en lördag, sammantrade
som dar avses ej behöver äga rum denna dag utan kan skjutas till
nästa söckendag.

Departementschefen. Valutredningens förslag har i denna del ej mött någon
erinran i remissyttrandena. Jag ansluter mig till förslaget.

Insändande av handlingar till myndighet

År 1949 genomfördes sådana ändringar i § 11 och § 22 riksdagsordningen
att besvär över riksdagsmannaval ej längre behöver »ingivas» till länsstyrelsen
utan kan avlämnas dit i den ordning som i allmänhet gäller i fråga
om besvär och alltså även insändas med posten.

Valutredningen. Utredningen anmärker att i samband med nu nämnda
ändringar i riksdagsordningen därav betingade jämkningar ej vidtogs i 93 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 196A

ValL och 3 § lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål och ärenden som
tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända handlingar
med posten m. m. Bestämmelserna i 93 § ValL och i 1946 års lag, enligt
vilka stadgas rätt att insända handlingar i betalt brev med posten, är sålunda
ej tillämpliga beträffande klagan över val till riksdagen. Utredningen
föreslår att nämnda båda lagrum bringas i överensstämmelse med innehållet
i riksdagsordningens berörda stadganden.

Departementschefen. Detta förslag, som lämnats utan erinran under remissbehandlingen,
vill jag förorda.

Ikraftträdande

Departementschefen. De föreslagna ändringarna bör träda i kraft snarast
möjligt så att de nya reglerna kan komma i tillämpning redan beträffande
1964 års val till riksdagens andra kammare ävensom beträffande de kommunala
val som beräknas komma att äga rum under innevarande år.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen;

2) lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253); samt

3) lag angående ändrad Igdelse av 3 § lagen den 21 juni 19A6 (nr 326)
om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten m. m.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå
riksdagen att antaga nämnda lagförslag.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Mats Larsson

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640206