Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966 (Proposition 1966:59)

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

Nr 59

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. m.; given Stockholms slott
den 11 mars 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring,

2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående
införande av lagen om allmän försäkring,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag om den lagändring som erfordras för
genomförande av standardhöjningen av folkpensionerna i enlighet med förslag
i statsverkspropositionen. Med 20 indextillägg blir det årliga pensionsbeloppet
fr. o. m. juli 1966 — bortsett från kommunalt bostadstillägg —
för en ensam pensionär 4 500 kr. och för två pensionsberättigade makar tillhopa
7 020 kr.

I propositionen föreslås förbättrade förmåner för handikappade.

Invaliditetsersättningen, inberäknat vårdbidraget till svårt handikappade
barn, höjs enligt förslaget från 50 till 60 % av basbeloppet, eller med
nu gällande basbelopp från 2 650 till 3 180 kr., allt för år räknat. Dessutom
föreslås att invaliditetsersättning skall kunna utgå med 30 % av basbeloppet
eller med 1 590 kr. för år räknat till förvärvsarbetande handikappade, som
har mindre omfattande hjälpbehov eller lägre merutgifter än som krävs
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 59

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

för hel invaliditetsersättning. Invaliditetsersättning till den som blivit blind
före 63 års ålder skall liksom vårdbidraget alltid utgå med 60 % av basbeloppet.

Anstaltsvårdade barn föreslås kunna få vårdbidrag då de under längre
tid vistas i sina hem.

Studier skall enligt förslaget jämställas med förvärvsarbete i fråga om
rätten till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning, så att en svårt handikappad,
som ägnar sig åt studier eller annan utbildning, skall kunna få
dessa förmåner i samma utsträckning som en förvärvsarbetande. För att
studier skall berättiga till invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning krävs
att den handikappade har rätt till studiehjälp eller studiemedel för studierna
eller att han är utesluten från sådan förmån endast på grund av
bestämmelse om behovsprövning.

Enligt förslag i propositionen slopas i huvudsak de regler inom tilläggspensioneringen,
som är strängare för utlänningar än för svenska medborgare.
De regler som ger svenska medborgare, födda något av åren 1896—
1923, en särskilt förmånlig ställning bibehålls dock.

Propositionen innehåller vidare förslag om att det skall fordras makes
samtycke för att en anmälan om undantagande från tilläggspensioneringen
skall bli giltig.

I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1966/67 till folkpensioner
beviljar ett förslagsanslag av 4 880 milj. kr.

De föreslagna lagändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1966.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 är 1966

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allman försäkring

Härigenom förordnas, dels att 14 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 om allmän
försäkring skall upphöra att gälla, dels att 9 kap. 2 och 3 §§, 11 kap. 7
§, 12 kap. 1 § och 15 kap. 3 § nämnda lag» skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Till ålderspension
Ändå att så ej följer av första stycket
utgår invaliditetstillägg till förtidspension,
som avses i 7 kap. 2 §
andra eller tredje stycket, därest den
försäkrade utför förvärvsarbete men
på grund av höggradig nedsättning i
kroppsorgans funktion är i behov av
avsevärd fortlöpande hjälp av annan
person eller får vidkännas betydande
merutgifter för färdmedel eller
andra hjälpmedel för att kunna utföra
arbetet.

Invaliditetstillägg tillkommer
Invaliditetstillägg utgör---

(Föreslagen lydelse)

års ålder.

Ändå att så ej följer av första stycket
utgår invaliditetstillägg till förtidspension,
som avses i 7 kap. 2 §
andra eller tredje stycket, därest den
försäkrade utför förvärvsarbete men
på grund av höggradig nedsättning i
kroppsorgans funktion är i behov av
avsevärd fortlöpande hjälp av annan
person eller får vidkännas betydande
merutgifter för färdmedel eller
andra hjälpmedel för att kunna utföra
arbetet. Med försäkrad som utför
förvärvsarbete jämstålles försäkrad
som bedriver studier, om den
försäkrade är berättigad till studiehjälp
eller studiemedel för studierna
eller endast på grund av bestämmelse
om behovsprövning utesluten från
sådan förmån. Invaliditetstillägg enligt
detta stycke må vara begränsat
till viss tid.

utom densamma,
av basbeloppet.

9 kap.

2 §.

1 Senaste lydelse av 9 kap. 2 och 3 §§ se 1964:156.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Försäkrad äger för tid före den
månad da han fyller sexton år rätt
till vårdbidrag i form av invaliditetsersättning,
därest han
på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet,
vanförhet eller annat lyte
för avsevärd tid och i avsevärd omfattning
är i behov av särskild tillsyn
och vård. Sådant bidrag må vara
begränsat till viss tid.

Åtnjuter försäkrad —-----

Vad i 2 § tredje stycket stadgas
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande invaliditetsersättning.

Invaliditetsersättning utgör för år
räknat femtio procent av basbeloppet.

(Föreslagen lydelse)

§•

Försäkrad äger för tid före den
månad då han fyller sexton år rätt
till vårdbidrag i form av invaliditetsersättning,
därest han
på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet,
vanförhet eller annat lyte
för avsevärd tid och i avsevärd omfattning
är i behov av särskild tillsyn
och vård.

sextiosju år.

Invaliditetsersättning må vara begränsad
till viss tid.

Vad i 2 § tredje stycket stadgas
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande invaliditetsersättning.
Konungen må dock förordna att sådan
ersättning skall utgivas för tid
då den försäkrade vistas utom anstalten
utan att vårdas genom dess
försorg.

Invaliditetsersättning enligt första
stycket och sådan ersättning enligt
andra stycket till försäkrad, som
avses i 2 § första stycket andra
punkten, utgör för år räknat sextio
procent av basbeloppet. Invaliditetsersättning
i annat fall utgör, allt
efter hjälpbehovets omfattning eller
merutgifternas storlek, för år räknat
sextio eller trettio procent av basbeloppet.

11 kap.

7 §•

h örsäkrad äger----------- annat förvärvsarbete.

Anmälan som----------—dylik anmälan.

Anmälan eller---------- — till åtgärden.

Anmälan av försäkrad, som år
gift, är utan verkan, om icke hans
make samtycker till undantagandet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1906 o

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Är maken omyndig eller bortovarande,
ankommer det på förmyndare eller
god man att lämna samtycke. Särskilt
samtycke är ej erforderligt, om
den försäkrade är förmyndare eller
god man för sin make. Vägras samtycke,
äger riksförsäkringsverket
medgiva undantagandet, om särskilda
skäl föreligga.

12 kap.

Rätt till tilläggspension i form av
ålderspension tillkommer försäkrad
från och med den månad,
varunder han fyller sextiosju år, under
förutsättning att pensionspoäng
tillgodoräknats honom för minst tre
eller, om han icke är svensk medborgare,
minst tio år.

På särskild---------

I fråga om pension till den som
ej är svensk medborgare skall för
tid varunder han ej är bosatt i riket
vid tillämpning av 12 kap. 2 § första
och andra styckena talet trettio utbytas
mot talet fyrtiofem samt pensionsberåkningen
göras med tillämpning
av det basbelopp som gällde vid
ingången av det sista år, för vilket
pensionsgrundande inkomst beräknats
för den försäkrade. Pension må
ej på grund av vad nu sagts utgå
med högre belopp än om den pensionsberättigade
varit bosatt härstädes.

Är pensionsberättigad som i första
stycket sägs ej bosatt i riket, må
utan hans samtycke tilläggspension

nämnda lagrum.

kap.

§•

Är pensionsberättigad ej bosatt i
riket, må riksförsäkringsverket med
hans samtycke utbyta tilläggspen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

(Nuvarande lydelse)
till honom utbytas mot ett engångsbelopp,
motsvarande kapitalvärdet
av den pension vartill han är berättigad
enligt första stycket. Med
den pensionsberättigades samtycke
må utbyte ske mot lägre engångsbelopp,
dock lägst fyrtio procent av
nämnda kapitalvärde. Har utbyte ägt
rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning
på grundval av pensionspoäng,
som dessförinnan tillgodoräknats
den försäkrade. Grunderna för
beräkningen av kapitalvärde som nu
sagts fastställas av Konungen.

(Föreslagen lydelse)
sion till honom mot ett engångsbelopp,
motsvarande lägst fyrtio procent
av kapitalvärdet av den pension
vartill han är berättigad. Har utbyte
ägt rum, föreligger ej rätt till vidare
ersättning på grundval av pensionspoäng,
som dessförinnan tillgodoräknats
den försäkrade. Grunderna
för beräkningen av kapitalvärde som
nu sagts fastställas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Beslut om invaliditetsersättning enligt äldre bestämmelser skall efter
ikraftträdandet avse ersättning med sextio procent av basbeloppet.

I fråga om anmälan enligt 11 kap. 7 § som gjorts före ikraftträdandet gäller
lagrummet i dess äldre lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående införande

av lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 25 maj 1962 angående införande
av lagen om allmän försäkring'' skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §.

För tiden intill utgången av juni
1968 skall, såframt ej Konungen
med riksdagen annorlunda förordnar,
i stället för bestämmelserna i
6 kap. 2 § första stycket, 7 kap. 4 §
och 8 kap. 4 § första stycket lagen
om allmän försäkring gälla att folkpension
i form av ålderspension, hel
förtidspension eller änkepension
skall för år räknat utgöra tretusenetthundra
kronor eller, där den försäkrade
är gift och hans make åtnjuter
folkpension i form av ålderspension
eller förtidspension eller
äger rätt till pension enligt 6 kap.
1 § första stycket nämnda lag samt
fall som nedan i tredje eller fjärde
stycket sägs ej är för handen, tvåtusenfyrahundrafem
kronor.

För tiden intill utgången av juni
1968 skall, såframt ej Konungen
med riksdagen annorlunda förordnar,
i stället för bestämmelserna i
6 kap. 2 § första stycket, 7 kap. 4 §
och 8 kap. 4 § första stycket lagen
om allmän försäkring gälla att folkpension
i form av ålderspension, hel
förtidspension eller änkepension
skall för år räknat utgöra tretusentvåhundras
juttio kronor eller, där
den försäkrade är gift och hans
make åtnjuter folkpension i form
av ålderspension eller förtidspension
eller äger rätt till pension enligt 6
kap. 1 § första stycket nämnda lag
samt fall som nedan i tredje eller
fjärde stycket sägs ej är för handen,
tvåtusenfemhundratrettiofem kro -

nor.

De i---------av tre.

Åtnjuter den---------nämnda lag.

Åtnjuta makar---------allmän försäkring.

1 Senaste lydelse av 11 | se 1965:145.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1966
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

For den, som åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension
och vars pension jämlikt 18 § andra stycket lagen angående införande
av lagen om allmän försäkring utgår med högre belopp än som
skolat utgivas med tillämpning av 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring,
skall pensionen höjas med belopp motsvarande den pensionsförhöjning som
föranledes av ändringen i 11 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11 februari
1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om ändrade bestämmelser
om allmän pension och anför.

Pensionsförsäkringskommittén (presidenten Liss Granqvist, ordf., t. f. expeditionschefen
Gunnar Danielson, riksdagsledamöterna Sigrid Ekendahl,
Henning Gustafsson, Rune Gustavsson, Göran Karlsson och Tage Magnusson;
direktiv se 1964 års riksdagsberättelse s. 148 och 1966 års riksdagsberättelse
s. 138) har i ett delbetänkande »Vissa pensionsfrågor» (SOU
1965:62) lagt fram förslag i fråga om förmåner till handikappade, utlänningars
ställning inom tilläggspensioneringen och makes samtycke till undantagande
från denna pensionering.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksförsäkringsverket,
medicinalstyrelsen, statens handikappråd, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR),
Försäkringskasseförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska landstingsförbundet och Svenska personalpensionskassan
(SPP). Statens handikappråd har bifogat yttranden från Svenska multipelsklerosföreningarnas
riksförbund och Sveriges dövas riksförbund. Yttrande
har dessutom inkommit från Fredrika-Bremerförbundet.

I prop. 1966: 1 (bil. 7 s. 22) har föreslagits standardhöjning av folkpensionerna
den 1 juli 1966. Den föreslagna höjningen föranleder lagändring.

Förmåner till handikappade

Gällande bestämmelser m. in.

Lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring1 (ändrad 1964: 146
och 156 samt 1965: 144 och 752) innehåller i 9 kap. regler om tilläggsförmåner
till folkpension m. m. I kapitlet behandlas bl. a. invaliditetstillägg och invaliditetsersättning.

1 Lagen benämns i det följande AFL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

Invaliditetstillägg irtgår till försäkrad, som åtnjuter ålders- eller förtidspension,
under förutsättning att han är ur stånd att reda sig själv och på
grund härav vid upprepade tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan
samt hjälpbehovet uppkommit innan han fyllt 63 år. Invaliditetstillägg
skall alltid utgå, om den försäkrade är blind och blindheten inträtt innan
han uppnått 63 års ålder (2 § första stycket). Invaliditetstillägg utgår vidare
till försäkrad som åtnjuter partiell förtidspension (två tredjedelar eller en
tredjedel av hel pension), om han utför förvärvsarbete men på grund av
höggradig nedsättning i kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande
hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter
för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra arbetet (2 § andra
stycket). Tillägget utgår för år räknat med 30 % av basbeloppet, dvs.
f. n. med 1 590 kr. (2 § sista stycket).

Till försäkrad över 16 år, som inte åtnjuter pension enligt AFL, utgår
under vissa förutsättningar invaliditetsersättning för tid före den månad då
han fyller 67 år. Sådan ersättning tillkommer sålunda dels försäkrad som
är blind, om blindheten inträtt innan han fyllt 63 år, dels försäkrad som utför
förvärvsarbete, om han på grund av höggradig nedsättning av kroppsorgans
funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får
vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för
att kunna utföra förvärvsarbetet (3 § andra stycket).

Vidare erhåller barn under 16 år vårdbidrag i form av invaliditetsersättning,
om barnet på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet
eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd omfattning är i behov av
särskild tillsyn och vård. Sådant bidrag kan begränsas till viss tid (3 § första
stycket).

Invaliditetsersättning, alltså även vårdbidrag, utgår för år räknat med
50 % av basbeloppet, dvs. f. n. med 2 650 kr. (3 § sista stycket).

Invaliditetstillägg, vårdbidrag eller annan invaliditetsersättning utgår inte
till försäkrad, som stadigvarande vårdas på anstalt tillhörande staten, kommun
eller landstingskommun eller på enskild anstalt, till vars drift statsbidrag
utgår, och ej heller till försäkrad, som genom sådan anstalts försorg
stadigvarande vårdas utom anstalten (2 § tredje stycket och 3 § tredje
stycket).

Antalet invaliditetstillägg uppgår till drygt 9 000, vilket motsvarar en
årskostnad av 14—15 milj. kr. Antalet invaliditetsersättningar uppgår till
ca 6 700, vilket ger en årskostnad av ca 17 milj. kr. Härav utgör antalet vårdbidrag
ca 4 500, motsvarande en årskostnad av ca 11 milj. kr.

Kommittén

I fråga om storleken av invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
erinrar kommittén om att dessa förmåner har det

Kunt/I. Maj:ts proposition nr 5!) är 1960

gemensamt att de principiellt är avsedda att ersätta vissa kostnader, som
den försäkrade har till följd av sitt handikapp. Kommittén påpekar att förmånernas
storlek inte är beroende av en individuell uppskattning av de
faktiska kostnaderna utan utgår med vissa fasta belopp. För det mera individuellt
anpassade stödet finns andra hjälpfonner. Kommunerna ger
sålunda bidrag till dem som i sitt hem har behov av tillsyn och vård och de
som utför förvärvsarbete kan på olika vägar få ekonomisk hjälp till invalidfordon
och andra hjälpmedel. Kommittén anser att avvägningen mellan den
individuella och den generella hjälpen är särskilt svår att göra i fråga om
dein som är ur stånd att reda sig själva och därför dagligen behöver hjälp.
Det råder enligt kommitténs mening knappast någon tvekan om att denna
kategori är i stort behov av förbättringar. Kommittén påpekar att sådana
också f. n. vidtas på den individuella sidan genom att kommunerna successivt
förbättrar sitt stöd. Det bör enligt kommittén framhållas, att vårdkostnaderna
i det enskilda fallet varierar starkt och att det från denna
synpunkt kan vara motiverat att lägga tyngdpunkten på den individuellt
avpassade hjälpen. Kommittén utgår också från att den successiva förbättringen
av de kommunala insatserna kommer att fortsätta.

I fråga om invaliditetstilläggen understryker kommittén, att dessa utgör
en tilläggsförmån som kompletterar grundförmånen i form av förtidspension,
och erinrar om att den under sitt fortsatta arbete koinmer att behandla
frågan om grundförmånernas storlek. Då grund- och tilläggsförmånen åtminstone
i viss utsträckning måste ses som en helhet, har kommittén inte
ansett det möjligt att pröva om tilläggsför,månens belopp förrän i samband
med att kommittén lägger fram förslag om förtidspensionens storlek.

När det gäller att avväga invaliditetsersättningens storlek träder enligt
kommittén andra synpunkter i förgrunden. Den som uppbär invaliditetsersättning
åtnjuter inte pension. Kommittén anser att pensionens storlek härvidlag
inte har samma betydelse som för invaliditetstilläggens avvägning.
Enligt kommittén är det ovedersägligt, att förvärvsarbete i allmänhet drar
med sig betydande merkostnader för en handikappad. Kommittén uttalar
att det är av allra största betydelse att stimulera de handikappade till att
delta i förvärvsarbete. Kostnadsersättningar av det slag det här gäller är,
påpekar kommittén, säkerligen betydelsefulla för att åstadkomma en sådan
stimulans. Av särskilt värde är enligt kommittén, om den handikappade kan
delta i förvärvslivet utan att stödet ges i form av förtidspension. Med hänsyn
härtill finner kommittén en höjning av invaliditetsersättningens belopp till
60 % av basbeloppet befogad. En sådan höjning aktualiserar frågan om
relationen mellan invaliditetsersättningen och andra förmåner från folkpensioneringen.
Kommittén påpekar att en tredjedel av hel förtidspension
jämte invaliditetstillägg för en gift försäkrad, vars make åtnjuter ålderspension
eller förtidspension, kan uppgå till något lägre belopp än invaliditetsersättningen.
Det skulle, fortsätter kommittén, måhända kunna ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

sättas om den som uppbär invaliditetsersättning bör vara bättre ställd än
en pensionär med en tredjedels pension och invaliditetstillägg. Kommittén
stannar emellertid för att föreslå en höjning av invaliditetsersättningen till
60 % av basbeloppet.

Kommittén föreslår att höjningen skall omfatta även den form av invaliditetsersättning
som vårdbidraget till svårt handikappade barn utgör.

När kommittén härefter går över till frågan om gradering av invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning erinrar
den till att börja med om de överväganden som föregick införandet av dessa
förmåner. Före AFL saknades motsvarighet till invaliditetsersättning. Däremot
utgick enligt den före AFL gällande folkpensioneringslagen blindtillägg
med 1 200 kr. om året till den som blivit blind före 60 år. Till annan pensionsberättigad,
som utan att vara blind var ur stånd att reda sig själv och
på grund därav var i behov av ständig tillsyn och vård, utgick vårdtillägg
med samma belopp, under förutsättning att vårdbehovet uppkommit före
det han fyllt 60 år. 1958 års socialförsäkringskommitté föreslog ett nytt tilllägg
— benämnt hjälptillägg och utgörande 800 kr. om året —- som skulle
kunna utgå i vissa fall, då vårdtillägg inte kunde utgå men det uppenbarligen
förelåg ett avsevärt behov av mera stadigvarande hjälp. Intensiteten
i hjälp- eller vårdbehovet skulle alltså vara avgörande för om vårdtillägg
eller hjälptillägg skulle utgå. För rätt till hjälptillägg skulle dock hjälpbehovet
vara relativt kvalificerat. I prop. 1962: 90 hänvisade departementschefen
till svårigheterna att i det enskilda fallet avgöra huruvida vårdtilllägg
eller hjälptillägg skulle utgå och fann att någon sådan gradering inte
borde förekomma. I stället förordade han att det för vårdtillägg då gällande
kravet i fråga om vårdbehovets intensitet uppmjukades till huvudsaklig
överensstämmelse med vad som föreslagits för hjälptillägget. Bestämmelserna
om invaliditetstillägg avfattades i enlighet härmed.

Pensionsförsäkringskommittén framhåller att de önskemål om halva invaliditetstillägg
och halva invaliditetsersättningar, som därefter framförts,
syftar till halva förmåner vid en lägre grad av hjälpbehov än den som
förutsattes av socialförsäkringskommittén för hjälptilläggets vidkommande.
Även med denna utgångspunkt kvarstår emellertid enligt kommitténs
uppfattning svårigheten att ange någon klar avgränsning mellan halva
och hela tillägg och ersättningar.

Kommittén erinrar vidare om riksdagens uttalande (L2U 1964: 42, rskr
226), att den år 1964 beslutade höjningen av invaliditetstilläggen och invaliditetsersättningarna
kunde få till följd en viss återhållsamhet vid bidragsgivningen.
Enligt kommitténs uppfattning torde uttalandet syfta närmast på
det fall som avses i 9 kap. 2 § andra stycket AFL, dvs. då någon som utför
förvärvsarbete är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller
får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel
för att kunna utföra förvärvsarbetet. Kommittén framhåller att merutgifterna

Kiintjl. Maj:ts proposition nr 50 är 1966

i regel inte anses vara så betydande att de kan kvalificera för bidrag, om
de inte bedöms närma sig tilläggets resp. ersättningens belopp. Huruvida
lägre kostnader bör kvalificera för bidrag ocb var gränsen i så fall bör sättas
finner kommittén vara en avvägningsfråga. Om emellertid tillägget och ersättningarna
även i framtiden skall utgå med fixa belopp, kan enligt kommitténs
mening helt obetydliga merutgifter inte göras kvalificerande, om
man vill hålla fast vid att tilläggen resp. ersättningarna skall utgöra ersättning
för vissa av handikappet föranledda kostnader.

Kommittén påpekar att invaliditetstillägget inte är direkt knutet till
vissa kostnader när det gäller tillägg som utgår på grund av den försäkrades
hjälpbehov. En viss uppmjukning i kravet på hjälpbehovets intensitet
torde enligt kommittén redan ha skett i praxis. Kommittén anser sig därför
kunna påstå, att behovet av halva tillägg i dessa fall inte är särskilt framträdande.
Enligt kommitténs uppfattning kan förhållandet sägas vara i
någon mån likartat i de fall då invaliditetstillägg utgår för merutgifter i
samband med förvärvsarbete.

På grund av det anförda föreslår kommittén f. n. inte någon gradering
av invaliditetstillägget. Kommittén framhåller härvid att när frågan om tillläggets
belopp under kommitténs fortsatta arbete blir föremål för bedömning
frågan om gradering av tillägget givetvis måste tas upp till förnyat
övervägande.

I fråga om invaliditetsersättningen anser kommittén att andra synpunkter
kan anläggas. Den föreslagna höjningen av ersättningen till 60 % av basbeloppet
accentuerar enligt kommittén behovet av en lägre nivå för ersättningen
i de fall då någon som utför förvärvsarbete är i behov av avsevärd
fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter
för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbetet.
Kommittén anser att tröskelproblemet beträffande invaliditetsersättningen
bör minskas genom införandet av en lägre nivå. Om den högre
eller den lägre nivån av invaliditetsersättningen skall utgå, bör enligt kommitténs
mening i huvudsak bli beroende av hjälpbehovets omfattning eller
merutgifternas storlek. Kommittén anser det vara en fördel att villkoren
i fråga om kostnadernas storlek kan bli desamma för invaliditetstillägg och
den lägre graden av invaliditetsersättning. Enligt kommitténs mening bölden
lägre ersättningsnivån för invaliditetsersättning bli 30 % av basbeloppet.
Härigenom uppnås paritet mellan invaliditetstillägget och den lägre
nivån för invaliditetsersättningen. Kommittén anser att invaliditetsersättning
till den som är blind alltid skall utgå efter den högre nivån.

Kommittén anser inte möjligt att tillämpa vad som sagts om önskvärdheten
av en gradering av invaliditetsersättningen på den form av sådan ersättning
som vårdbidragen till svårt handikappade barn utgör, eftersom
villkoren för rätt till vårdbidrag är andra än de som gäller för invaliditetsersättning
i övriga fall. För rätt till vårdbidrag krävs att den försäkrade på

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte för
avsevärd tid och i avsevärd omfattning är i behov av särskild tillsyn och
vård. Grunden för det särskilda behovet av tillsyn och vård skall vara medicinsk,
och vårdbehovet skall gå utöver det som föreligger för ett normalt utvecklat
barn i motsvarande ålder. Kommittén erinrar om att socialpolitiska
kommittén i sitt förslag om vårdbidrag (Stencil S 1963: 3) anfört, att man
när det gällde att definiera vårdbehovet hade att utgå från barnets behov
av tillsyn, behandling och vård, med bortseende från om det var fysiska
eller psykiska sjukdomar eller fosterskador som föranledde behovet. Beträffande
vårdbehovets intensitet borde enligt socialpolitiska kommittén
uppställas i princip samma krav som gällde för rätt till invaliditetstillägg
för vårdbehövande över 16 år. Det handikappade barnets behov av tillsyn
och vård erbjöd så stora variationer och var beroende av så olika förutsättningar
att det var uteslutet att i lagtexten mera exakt definiera graden
av vårdbehovet. Pensionsförsäkringskommittén erinrar vidare om att föredragande
departementschefen i prop. 1964: 94 i allt väsentligt anslöt sig till
dessa uttalanden av socialpolitiska kommittén och att han därvid tilläde,
att viss ledning torde vara att hämta från den praxis som förelåg beträffande
tillämpningen av reglerna om invaliditetstillägg till försäkrad, som är
ur stånd att reda sig själv.

Pensionsförsäkringskommittén framhåller att önskemålet om halva vårdbidrag
motiveras med att den gällande avgränsningen av den krets som
kan komma i åtnjutande av bidrag utestänger fall då vårdbehovet är mindre
än som förutsätts för rätt till helt bidrag men dock så stort att det vore
berättigat med halvt bidrag. Kommittén anför vidare att reglerna om vårdbidrag
antogs så sent som år 1964 och att någon mera betydande erfarenhet
av reglernas verkningar därför ännu inte har vunnits. Riksförsäkringsverkets
anvisningar för tolkning av reglerna om vårdbidrag utfärdades så
sent som den 28 januari 1965. Under sådana omständigheter anser kommittén
det inte möjligt att få någon helt klar bild av hur avgränsningen av
den bidragsberättigade kretsen kan komma att slutgiltigt gestalta sig i
praxis. Det måste vidare enligt kommitténs uppfattning bli svårt att komma
fram till fasta hållpunkter för en gradering. Kommittén finner det därför
inte lämpligt att nu konstruera en lägre bidragsnivå.

Kommittén har också behandlat frågan om vårdbidrag till anstalts
vårdade barn för tid då de vistas i hemmet.
Av upplysningar som kommittén inhämtat framgår, att av de anstaltsvårdade
psykiskt efterblivna barnen särskoleeleverna utgör omkring 2 800
och de övriga, som är omhändertagna på vårdhem, något mer än 2 000. I
anstalter för blinda, döva och vanföra vårdas omkring 1 000 barn. Den
övervägande delen av nu nämnda barn är under 16 år. Praktiskt taget
samtliga är så gravt handikappade att de på grund härav skulle vara berättigade
till vårdbidrag. Samtliga barn utom de gott och väl 2 000 som är

Kungl. Maj. ts proposition nr 5i) år 1066

omhändertagna på vårdhem vistas i sina hem under i stort sett samma
tider som grundskolans elever har ferier. De barn som är omhändertagna
på vårdhem vistas endast undantagsvis i sina hem.

Kommittén erinrar om att soeialpolitiska kommittén föreslog att vårdbidrag
inte skulle utgå till barn som vårdas på anstalt och att denna uppfattning
vann anslutning i prop. 1964:94, i vilken departementschefen uttalade
att det undantag som gjordes för anstaltsvårdade barn i fråga om
rätten till vårdbidrag motiverades av att värdet av anstaltsvården såväl
ekonomiskt som eljest mer än väl torde motsvara det stöd som vårdbidraget
var avsett att ge för vård av handikappade barn i hemmen. Vidare erinrar
pensionsförsäkringskommittén om att handikappade vid stadigvarande vistelse
på vissa angivna statliga eller statsunderstödda institutioner enligt
kungörelsen den 3 juni 1965 (nr 254) om ersättningar för resor för vissa
handikappade m. fl. äger möjlighet till en fri resa per månad för besök i
hemorten. I den mån en handikappad, som inte fyllt 21 år, inte utnyttjar
möjligheten till fri resa till hemorten, kan i stället föräldrarna beredas möjlighet
till fri resa i samband med besök vid institutionen.

Enligt kommitténs mening kan skäl anföras för att vårdbidrag utgår för
anstaltsvårdade barn för tid då de vistas i hemmet, om vistelsen inte avser
en alltför kort tidsperiod och föräldrarna alltså kan antas ha särskilda av
invaliditeten förorsakade kostnader för barnet. Kommittén finner emellertid
att det finns vissa svårigheter att utforma regler, som är både lätttillämpade
och rättvisa i det enskilda fallet.

Den enklaste och mest lättillämpade regeln anser kommittén vara att tillerkänna
barn, som stadigvarande vårdas på anstalt och i övrigt uppfyller
kraven för vårdbidrag, en viss del av vårdbidraget. Regeln har dock enligt
kommitténs mening vissa nackdelar. De barn som vårdas på vårdhem
vistas endast undantagsvis i sina hem och regeln skulle därför medföra att
föräldrar till sådana barn fick vårdbidrag, trots att deras kostnader för
barnet i många fall kanske är ringa eller obefintliga. Kommittén anför att
denna olägenhet måhända kunde elimineras, om de barn som vistas på
vårdhem undantogs från rätten till vårdbidrag. Det förekommer emellertid
att barn flyttas från anstalt av en typ till anstalt av en annan typ. Om typen
av anstalt skall vara avgörande för rätt till bidrag, krävs att försäkringskassan
underrättas vid varje tillfälle då barn flyttas från en anstalt, som
medför rätt till vårdbidrag, till en anstalt, som inte medför sådan rätt, eller
vice versa.

En metod, som enligt kommittén innebär en hög grad av rättvisa i det enskilda
fallet men som å andra sidan nödvändiggör ett omständligt prövningsförfarande,
är att göra rätten till vårdbidrag beroende av föräldrarnas kostnader
för barnet i det enskilda fallet. Frågan om barnet vistas i hemmet under
ferier skulle då få beaktas som en betydelsefull faktor vid prövningen.

En ordning, som enligt kommittén kan övervägas, är att vårdbidrag ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

betalas för månad, då barnet mer än ett visst större antal dagar vistas i hemmet.
Kommittén uttalar att med en sådan regel typen på den anstalt där
barnet vistas skulle sakna betydelse och att bidraget skulle komma att utbetalas
vid de tidpunkter då föräldrarna har kostnader för barnet. Emellertid
finner kommittén att en regel av detta slag måste medföra stora
svårigheter för administrationen.

En regel, som kommittén anser förena en hög grad av rättvisa med jämförelsevis
stor enkelhet vid administrationen, är att vårdbidrag utgår då
barnet under en hel kalendermånad vistas annorstädes än på anstalten.
Genom att rätten till bidrag görs beroende av att barnet vistas hemma en
hel månad anser kommittén att man kommer ifrån de olägenheter som
måste följa med en beräkning av det antal dagar per månad då barnet inte
vistas på anstalten. I fråga om särskolorna och de andra typer av anstalter,
som har ferier under i stort sett samma tider som grundskolan, bör enligt
kommittén dessutom föreskrivas, att barnen skall erhålla vårdbidrag för
juni, juli och augusti månader. Kommittén framhåller att man härigenom
kommer ifrån att smärre variationer i fråga om sommarferiernas början
och slut får betydelse för rätten till vårdbidrag.

Kommittén kommer fram till att lösningen av problemet bör ske efter
de sist skisserade linjerna. Det synes kommittén lämpligt att ändringen
genomförs på det sättet att i 9 kap. 3 § AFL tas in en bestämmelse som ger
Kungl. Maj :t möjlighet att förordna att vårdbidragsberättigad, som vårdas
på anstalt på det allmännas bekostnad, skall få vårdbidrag för tid då han
vistas utom anstalten.

Kommittén går härefter över till frågan om invaliditetsersättning
vid studier. Kommittén erinrar dels om en framställning från
riksförsäkringsverket med syfte att bereda studerande försäkrade, som fyllt
16 år och som före denna ålder varit berättigade till vårdbidrag, möjlighet
att få invaliditetsersättning, dels om motioner vid 1964 års riksdag med
liknande syfte.

Kommittén uttalar att det är förenat med vissa olägenheter att anknyta
rätten till invaliditetsersättning till studier eller utbildning. Kommittén
nämner främst svårigheten att avgränsa vad som skall anses vara sådana
studier att de kvalificerar för ersättning. Inte bara frågan om studiernas
art utan även problem beträffande studiernas varaktighet träder i förgrunden.
En prövning av ersättningsrätten måste enligt kommitténs mening ske
med korta mellanrum. Om studier av kortare varaktighet än ett år skall
medföra rätt till invaliditetsersättning, aktualiseras frågan om en uppdelning
av ersättningen. Kommittén anser vidare att samordningen med de
studiesociala förmånerna i vissa fall kan vålla svårigheter.

Frågan om invaliditetsersättning till studerande kan enligt kommittén inte
helt frikopplas från frågan om förtidspension till dem. F. n. råder i praxis
den principen att en studerandes rätt till förtidspension bedöms med hän -

Kungl. Maj. ts proposition nr 5!) år 1966

syn till hans förmåga att utföra förvärvsarbete om han skulle avbryta studierna,
en bedömning som ofta är besvärlig att företa för de tillämpande organen.
Kommittén anför att det föreligger betydligt bättre möjligheter att
göra eu tillfredsställande bedömning av en handikappad studerandes förvärvsförmåga
vid 21 än vid 1(5 års ålder. Om den vårdbidragsberättigade
inte går miste om sitt vårdbidrag när han fyller 16 år, anser kommittén att
han kommer att ha mindre anledning att aktualisera pensionsfrågan vid
denna ålder, särskilt om vårdbidraget höjs till 60 % av basbeloppet. Kommittén
anser det vara en avgjord fördel inte minst från den enskildes synpunkt,
alt aktualiserandet av pensionsfrågan uppskjuts till en senare tidpunkt.

Kommittén finner därför, att syftet med riksförsäkringsverkets framställning
i avsevärd mån skulle kunna nås genom att rätten till vårdbidrag
utsträcks till förslagsvis 21 års ålder i de fall då förtidspension inte utgår.
Härigenom skulle enligt kommittén uppnås att rätten till ersättning knyts
till vårdbehovet och inte till det svårbestämda studierekvisitet. Kommittén
anser att en sådan regel skulle ha avsevärda fördelar genom att den inte
innebär nya och svårbestämbara rekvisit utan endast medför att en redan
existerande förmån utsträcks till alt avse ytterligare åldersgrupper. Regeln
skulle på grund härav bli enkel att tillämpa och medföra fasta avgränsningar.
Alla svårt handikappade skulle oberoende av sin förvärvsförmåga
och sysselsättning få visst stöd från den allmänna försäkringen fram till
dess de fyllt 21 år.

Kommittén vill emellertid inte bortse från att förslaget om en höjning av
åldersgränsen har en i viss mån begränsad räckvidd, i det att den som är
över 21 år och ägnar sig åt utbildning eller studier inte får invaliditetsersättning.
Emellertid är pensionsfrågan enligt kommitténs åsikt då lättare
att bedöma. Kommittén påpekar vidare att det förekommer att den som
är över 21 år avbryter sitt förvärvsarbete för utbildning eller studier. Kommittén
anser sig kunna förutsätta att varsamhet skall iakttas i fråga om
att beröva någon invaliditetsersättning då förvärvsarbete tillfälligt avbryts
på grund av studier. Kommittén erinrar också om de studiesociala förmåner
som står till buds och uttalar att i den mån ytterligare problem återstår
dessa torde få lösas inom ramen för det studiesociala stödet.

Kommitténs överväganden utmynnar således i ett förslag att rätten till
vårdbidrag utsträcks till 21 års ålder. Förslaget aktualiserar frågan om det
nuvarande rekvisitet för vårdbidrag att den försäkrade skall vara i behov
av särskild tillsyn och vård är tillräckligt för de nya åldersgrupper som
föreslås få rätt till vårdbidrag. Enligt kommitténs uppfattning kan de speciella
kostnader som kan uppstå för dem som är mellan 16 och 21 år,
t. ex. kostnader för transport till och från undervisningsanstalt, rymmas

1 den nuvarande formuleringen, och kommittén föreslår därför ingen
ändring i denna.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 59

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1966

Kostnaderna för de föreslagna reformerna har kommittén utifrån
basbeloppet 5 200 kr. beräknat till sammanlagt 9,5 milj. kr. om året, varav
1 250 000 kr. belöper på höjningen av invaliditetsersättningen och 2,5 milj.
kr. på höjningen av vårdbidraget till 60 % av basbeloppet, 1 750 000 kr. på
halva invaliditetsersättningar, 3 milj. kr. på vårdbidrag för anstaltsvårdade
barn för tid då de vistats i hemmet och 1 milj. kr. på höjningen av åldersgränsen
för vårdbidrag.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag har i stort sett fått ett positivt mottagande. Statens
handikappråd uttalar att det finns plats för ytterligare förbättringar. I några
yttranden uttalas tveksamhet huruvida partiella ändringar bör företas i
det nuvarande förmånssystemet med hänsyn till att detta fungerat en relativt
kort tid. En sådan uppfattning kommer till uttryck i yttrandet från
Försäkringskasseförbundet, som emellertid anser att förslagen har sådan
angelägenhetsgrad att det är väl motiverat med en särbehandling för att de
snabbt skall bli genomförda. Riksförsäkringsverket anser önskvärt att det
pågående reformarbetet i så stor utsträckning som möjligt kan föranleda
åtgärder från statsmakternas sida i ett sammanhang och att partiella reformer
genomförs endast om behovet av dem är trängande eller om de till
sina verkningar är lätt avgränsbara. Från denna synpunkt ställer sig verket
tveksamt till vissa av kommitténs förslag.

Svenska landstingsförbundet efterlyser en utredning som belyser de handikappades
merkostnader för vård och hjälpmedel för att kunna förvärvsarbeta
och en klart preciserad målsättning för samhällets samtliga stödåtgärder
till de handikappade.

Förslaget i fråga om storleken av invaliditetstil lä gg och
invaliditetsersättning tillstyrks i allmänhet. Statens handikappråd
anser att höjningen av invaliditetsersättning inklusive vårdbidrag är välbehövlig.
Rådet uttalar önskemål om en snar justering av invaliditetstilläggens
belopp.

Riksförsäkringsverket ger uttryck för tveksamhet inför höjningen av invaliditetsersättningen
med hänsyn till att förmånerna efter den föreslagna
höjningen i vissa fall kan bli högre än partiell förtidspension jämte invaliditetstillägg.
Härvid påpekar verket bl. a. att invaliditetsersättningen på grund
av att den är skattefri många gånger kan vara mer värd för den försäkrade
än en beloppsmässigt större förtidspension. Även om fallen då invaliditetsersättning
blir större än pensionen inte är många, kommer detta förhållande
enligt verkets mening säkerligen att vålla problem i fråga om t. ex. valrätt
mellan olika förmåner och -— om valrätt anses föreligga — konsekvenserna
med avseende på sjukpenningförsäkringen. Verket vill dock inte motsätta sig
höjningen. TCO ifrågasätter om inte invaliditetsersättningens nivå borde avvägas
med hänsyn till storleken av partiell förtidspension jämte invaliditetstillägg.

1<>

Kungl. Maj:ts proposition nr 5!) är 1(J66

I några yttranden framförs kritik mot att kommittén inte föreslagit någon
höjning av invaliditetstillägget. Medicinalstyrelsen framhåller att förvärvsarbetande
förtidspensionärer kan ha lika omfattande hjälpbehov och lika
stora merkostnader för att kunna utföra förvärvsarbete som försäkrade,
vilka är berättigade till invaliditetsersättning, och att dessa kostnader
f. n. inte täcks av invaliditetstillägget. Enligt styrelsens uppfattning stimuleras
dessa pensionärer, som i flertalet fall har låg inkomst, knappast att ta till
vara sin restarbetsförmåga. SPP erinrar om alt invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
inte utgör ersättning för inkomstbortfall utan för vissa
kostnader, som hänför sig till den försäkrades handikapp. Med hänsyn härtill
anser SPP naturligt att förmånernas belopp bestäms efter samma principer.

Vad förslaget innehåller om gradering av invaliditetstil 1-lägg och invaliditetsersättning har genomgående tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. Medicinalstyrelsen anför att
genom införandet av en lägre nivå för invaliditetsersättningen hjälp kommer
att kunna beredas många, som trots föreliggande hjälpbehov eller merutgifter
i samband med förvärvsarbete f. n. inte kan erhålla invaliditetsersättning.
Styrelsen anser vidare att det vore fördelaktigt från rehabiliteringssynpunkt
om invaliditetstillägget höjdes och graderades på samma sätt som
invaliditetsersättningen.

Riksförsäkringsverket framhåller att det övervägande antalet fall av invaliditetsersättning
gäller försäkrade, som på grund av förflyttningssvårigheter
måste ha egen bil för att kunna ta sig till och från arbetet, och att man
i praxis har ansett att hållandet av egen bil i regel innebär betydande merutgifter
för den försäkrade. Verket anser att den föreslagna graderingen av
invaliditetsersättningen gör det tveksamt, om man i fortsättningen kan behandla
dessa fall på ett så pass schablonmässigt sätt som hittills. Av förslaget
drar verket den slutsatsen att man i fortsättningen måste göra en beräkning
av utgifternas storlek i varje enskilt fall och med ledning därav bestämma
om hel eller halv invaliditetsersättning skall utgå. Verket anser att ett system
med individuell kostnadsbedömning i vissa fall skulle kunna medföra att
försäkrade, som enligt nu tillämpade riktlinjer erhåller invaliditetsersättning
utan mera ingående kostnadsutredningar, i fortsättningen skulle komma
att få endast halv sådan ersättning. Statens handikappråd, som anser att
det kommer att bli av stort värde för många handikappade att kunna erhålla
en jämkad ersättning, betonar att det inte får bli så, att försäkringskassorna
företrädesvis utnyttjar det lägre beloppet. Vidare anser rådet att det bör
finnas möjlighet att i en del särfall, där handikappets art gör behovet utomordentligt
betydande, låta en förhöjd ersättning utgå.

TCO anser det önskvärt med ytterligare precisering av förutsättningarna
för de olika graderna av invaliditetsersättning.

Försäkringskasseförbundet uttalar sig för att frågan om en gradering
även av invaliditetsersättning i form av vårdbidrag tas upp till förnyad prov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

ning. Förbundet framhåller att det i praktiken inte sällan visat sig önskvärt
att kunna bevilja ett lägre vårdbidrag i de fall där vårdbehovet är mindre
än som förutsätts för rätt till helt vårdbidrag men dock så stort att det anses
skäligt med ett reducerat bidrag. Statens handikappråd uttalar sig för en
möjlighet till ett högre vårdbidrag i särskilda fall.

Alla remissinstanser är ense med kommittén att det bör kunna utgå
vårdbidrag till anstalts vårdade barn för tid då de
vistas i hemmet. I några yttranden förordas emellertid en uppmjukning
av tidskravet för vårdbidrag i dessa fall.

Medicinalstyrelsen hänvisar till att enligt en av styrelsen utförd undersökning
omkring en tredjedel av de psykiskt efterblivna barn, som var intagna
på vårdhem under tiden den 1 juli 1964—den 30 juni 1965, vistades i sina hem
under en period av minst fem dagar och att vårdtiderna i hemmet i flertalet
fall understeg 30 dagar men översteg 8 dagar. Styrelsen finner att kommitténs
förslag innebär att flertalet föräldrar, som nu under kortare tider vårdar sina
barn i hemmet, inte kan erhålla någon ersättning i form av vårdbidrag. Enligt
styrelsens uppfattning kommer förslaget troligtvis inte att stimulera till
önskvärda tätare kontakter i hemmet mellan föräldrar och barn. Psykiskt
efterblivna barn liksom andra svårt handikappade barn torde, fortsätter styrelsen,
av medicinska eller andra skäl endast i undantagsfall kunna vistas i
sina hem under en så lång period som en månad. Härtill kommer att vårdtiden
i hemmet med undantag för skolbarnens sommarferier ytterst sällan
torde sammanfalla med en hel kalendermånad. Styrelsen föreslår därför att
ersättning utgår då vistelsen i hemmet omfattar minst 14 dagar i en följd.

Liknande synpunkter framförs av statens handikappråd. Försåkringskasseförbundet
förordar att vårdbidrag utbetalas för månad, då barnet under
mer än ett visst större antal dagar vistats i hemmet.

LO finner det rimligt att vårdbidrag kan utgå även under kortare ferier
då barnen vistas utom anstalten, eventuellt genom en sammanräkning av
ferietider.

I fråga om invaliditetsersättning vid studier har kommittéförslaget
i allmänhet inte mött någon gensaga, men i ett par yttranden
kritiseras förslaget för att det inte tillfredsställande löser problemet om
studerande handikappades särskilda kostnader. Riksförsäkringsverket erinrar
sålunda om sitt tidigare framförda förslag om att den invaliditetsersättning
som inte är vårdbidrag skall kunna utgå även till försäkrade som bedriver
studier. Enligt verkets mening torde de av kommittén påtalade avgränsningssvårigheterna
vara överdrivna. I praktiken kommer det enligt
verkets uppfattning att i de allra flesta fall framstå som fullt klart, om den
försäkrade är studerande eller inte, och i de fall tveksamhet skulle kunna
uppstå kan ledning hämtas exempelvis från den studiesociala bidragsgivningen.
Verket framhåller vidare att det torde vara förhållandevis vanligt
att studierna för ungdomar, som lider av ett mera allvarligt handikapp, på -

Ktuu/l. Maj. ts proposition nr 5.9 år 1966

går även efter fyllda 21 år, något som i synnerhet gäller mera kvalificerade
studier. Enligt verkets uppfattning är det en väsentlig brist i kommittéförslaget,
att sådana ungdomar ställs utan möjlighet att efter 21 år erhålla fortsatt
bidrag till sina av handikappet föranledda kostnader. En utvidgning
av vårdbidragsrätten upp till 21 år för ungdomar, som inte bedriver studier,
anser verket å andra sidan endast i ett fåtal fall fylla ett verkligt behov. En
betydande del av de f. n. vårdbidragsberättigade är sålunda så svårt handikappade
att de inte kan tänkas ha förmåga att tillgodogöra sig skolundervisning.
I sådana fall föreligger regelmässig rätt till förtidspension från
16 år. Verket delar inte heller kommitténs uppfattning att de speciella kostnader
som kan uppstå för handikappade studerande i åldern 16—21 år,
t. ex. för transport till och från undervisningsanstalten, kan grunda rätt till
vårdbidrag, om man inte utvidgar det nuvarande rekvisitet att vederbörande
skall vara i behov av särskild tillsyn och vård. Verkets kritik utmynnar i en
hemställan att kommittéförslaget omarbetas. Även TCO ifrågasätter om den
lagtekniska utformningen av kommittéförslaget blivit helt adekvat.

LO, som ansluter sig till grundtanken i kommittéförslaget, anser det starkt
motiverat att ge studerande ungdomar samma kostnadsbidrag som handikappade
med förvärvsarbete. LO hemställer vidare att statsmakterna uttalar
att invaliditetsersättning inte skall dras in då förvärvsarbete tillfälligt
avbryts på grund av studier. Härvid framhåller LO att studier ingår som
naturliga led i yrkesverksamheten och att risken att under utbildningstiden
förlora en förmån eller att få den utbytt mot någon annan skulle kunna lägga
en allvarlig hämsko på de handikappades möjligheter på arbetsmarknaden.

Departementschefen

Samhällets stöd åt de handikappade har de senare åren ökat avsevärt.
De stora reformerna på den allmänna pensioneringens område har betytt
mycket för att förbättra de handikappades ställning. Skyddet mot inkomstbortfall
på grund av invaliditet har sålunda byggts ut kraftigt genom de
nya förtidspensionerna från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen.
För handikappade i förvärvsarbete har invaliditetstilläggen och invaliditetsersättningarna
inneburit väsentliga bidrag till de särskilda kostnader som
en handikappad i många fall måste vidkännas för att kunna utföra sitt
förvärvsarbete. Genom vårdbidragen har familjer, som vardar ett s\årt
haiidikappat barn i hemmet, fått en välmotiverad kompensation för det
merarbete och de merutgifter som de har i förhållande till andra barnfamiljer.

Reformarbetet har inte varit begränsat till pensionsområdet. Ortopediska
hjälpmedel och hjälpmedel för underlättande av den dagliga livsföringen
tillhandahålls numera kostnadsfritt. För anskaffning och drift av invalidbilar
och andra invalidfordon finns olika former av ekonomiskt stöd. Ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

byggnaden av den institutionella vården har förbättrat de handikappades möjligheter
att få lämplig vård. Landstingens och primärkommunernas stöd åt
de handikappade har ökat. I fråga om skolundervisning och arbetsvärd har
också stora förbättringar skett. Statens handikappråd fyller en viktig funktion
som kontakt- och samarbetsorgan mellan myndigheter och handikapporganisationer
och mellan olika handikapporganisationer inbördes.

Trots vad som gjorts återstår åtskilligt i fråga om åtgärder för de handikappade.
Med den snabba expansion som kännetecknar detta område har
det blivit nödvändigt att få en mera samlad överblick över hela fältet. Den
nyligen tillsatta handikapputredningen har till uppgift att åstadkomma en
sådan överblick över omvårdnaden av handikappade och att lägga fram de
förslag som kan befinnas påkallade.

På pensionsområdet arbetar pensionsförsäkringskommittén, som har att
utreda flera frågor av stor betydelse för de handikappade, såsom frågan om
fortsatta folkpensionshöjningar efter år 1968 och frågan om förtidspension
till dem som är födda invalider eller som invalidiserats i så unga år att de
inte alls eller i ringa utsträckning förvärvat rätt till tilläggspension. Kommittén
har i ett särskilt betänkande tagit upp vissa frågor om invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning. Kommittén har funnit att vissa reformer
på detta delområde av pensioneringen kan genomföras utan att ställningstagandena
till de mera grundläggande frågorna i kommitténs utredningsuppdrag
behöver avvaktas.

Jag ansluter mig till kommitténs bedömning att vissa frågor rörande de
nyssnämnda s. k. tilläggsförmånerna bör tas upp till behandling redan nu.

Kommittén har i fråga om storleken av invaliditetstil 1-lägg och invaliditetsersättning föreslagit en höjning av invaliditetsersättningen
från 50 till 60 % av basbeloppet men inte ansett sig
böra föreslå någon höjning av invaliditetstillägget. Förslaget om höjning av
invaliditetsersättningen har genomgående godtagits av remissinstanserna.
Det innebär enligt min mening en välkommen förbättring av möjligheterna
att ge en förvärvsarbetande handikappad ersättning för de merutgifter som
hans handikapp kan förorsaka honom när han utför förvärvsarbete. Jag förordar
därför att förslaget genomförs.

Kommitténs förslag innefattar att även den form av invaliditetsersättning
som vårdbidraget utgör skall höjas till 60 % av basbeloppet. Detta förslag
har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen. Jag anser det liksom
kommittén naturligt att låta höjningen av invaliditetsersättningen omfatta
även vårdbidraget.

Såsom kommittén framhållit har frågan om invaliditetstilläggets storlek
sådant samband med förtidspensionernas utformning att den inte bör tas
upp i detta sammanhang.

Kommittén har prövat frågorna om en gradering av i n v a 1 i d itetstillägg
och invaliditetsersättning och föreslagit att

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 är 19(>(>

det införs en lägre nivå för annan invaliditetsersättning än vårdbidrag, utgörande
30 % av basbeloppet. Däremot bör enligt kommittén invaliditetstillägg
och vårdbidrag inte vara graderade utan utgå med enhetliga belopp.

När det gäller handikappade, som har merkostnader för att kunna utföra
sitt förvärvsarbete, fordras enligt praxis för invaliditetsersättning att merkostnaderna
åtminstone närmar sig det belopp med vilket invaliditetsersättning
utgår.

Den höjning av invaliditetsersättningens belopp som jag nyss förordat
skärper det tröskelproblem som redan nu finns i fråga om denna ersättning.
Införandet av halva invaliditetsersättningar kan minska tröskelproblemet.
Om invaliditetsersättning inte kan utgå därför att utgifterna betydligt
understiger beloppet av hel ersättning, blir det möjligt att ge ut halv
ersättning. Kommitténs förslag har på denna punkt fått ett genomgående
gynnsamt mottagande, och jag förordar att det genomförs. Den som blivit
blind före 63 års ålder bör alltid få det högre beloppet.

I de fall då en handikappad före höjningen av invaliditetsersättningen till
60 % uppbär sådan ersättning, bör ersättningen utan prövning av hans
hjälpbehov eller merutgifter räknas upp till den högre nivån. En bestämmelse
härom bör tas med bland övergångsbestämmelserna.

Jag delar kommitténs uppfattning att invaliditetsersättning i form av
vårdbidrag inte bör graderas och ansluter mig också till kommitténs bedömning
att det f. n. inte finns anledning till gradering av invaliditetstilläggen.

När vårdbidragen infördes år 1964 undantogs de anstaltsvårdade barnen
från rätt till sådant bidrag. Bakgrunden härtill var att vårdbidrag inte borde
utgå till dessa barn med hänsyn till att värdet av anstaltsvården såväl ekonomiskt
som eljest väl torde motsvara det stöd som bidraget var avsett
att ge för vård av handikappade barn i hemmen. Redan under riksdagsbehandlingen
av förslaget om vårdbidrag uttalades emellertid önskemål om
att det skulle kunna utgå vårdbidrag till anstaltsvårdade
barn för tid då de vistas i hemmet. Det är ett naturligt önskemål
att underlätta för anstaltsvårdade barn att vistas i föräldrahemmet
under ferier, även om en familj, som har ett handikappat barn på anstalt
under största delen av året, härigenom får ett stöd av större ekonomiskt
värde än vad vårdbidraget utgör för en familj som vardar ett sådant barn
i sitt hem hela året. Såsom kommittén föreslagit bör det öppnas en möjlighet
att utge vårdbidrag till anstaltsvårdade barn då de vistas utom anstalten.

En regel om vårdbidrag till anstaltsvårdade barn för tid då de vistas
i hemmet bör ges en sådan utformning att den inte blir alltför svårhanterlig
för de tillämpande myndigheterna. Kommittén har prövat olika alternativ
och stannat vid att föreslå att vårdbidrag skall utgå då barnet under en hel
kalendermånad vistas i hemmet. För barn, som vistas i hemmet under sommarferier
som i stort sett sammanfaller med grundskolans ferier, föreslås
vårdbidrag alltid utgå för juni, juli och augusti månader. Kommitténs för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1966

slag har i regel godtagits av remissinstanserna. I några yttranden uttalas önskemål
om en uppmjukning så att bidrag kan utgå även vid vistelse i hemmet
som inte sträcker sig över en hel kalendermånad. För egen del anser
jag att kommitténs förslag innefattar en rimlig avvägning. Såsom kommittén
föreslagit bör de närmare bestämmelserna i ämnet meddelas av
Kungl. Maj:t.

Det är enligt min mening angeläget att svårt handikappade studerande,
som inte har pension, skall kunna få ersättning när de på grund av sitt
handikapp har behov av avsevärd hjälp av annan person eller betvdande
inerutgifter för att kunna bedriva studierna. Kommittén har valt mellan
ett generellt vårdbidrag efter 16 år och invaliditetsersättning
vid studier, när det gällt att finna en lämplig form för ersättning till
dessa studerande. Kommittén har stannat för det förra alternativet och förordat
att åldersgränsen för vårdbidrag höjs från 16 till 21 år. Enligt förslaget
skall vårdbidrag dock inte kunna utgå till den som åtnjuter förtidspension.
Kommittén har ansett att det skulle vara förenat med vissa olägenheter
att knyta rätten till invaliditetsersättning till ett studierekvisit. Enligt kommittén
skulle det sålunda vara svart att i olika hänseenden avgränsa vilka
studier som skulle berättiga till invaliditetsersättning. Kommittén har sett
det som en fördel, om rätten till vårdbidrag inte upphörde vid 16 års ålder,
därför att den försäkrade i så fall skulle ha mindre anledning att vid denna
ålder aktualisera frågan om förtidspension. Härigenom skulle man delvis
komma ifrån de nuvarande svårigheterna att bedöma nedsättningen av
arbetsförmågan för handikappade som studerar.

Förslaget att höja åldersgränsen för vårdbidraget har i regel godtagits av
remissinstanserna. Kritiska synpunkter har anförts av riksförsäkringsverket,
som tidigare fört fram tanken på att jämställa studier med förvärvsarbete
i fråga om rätten till invaliditetsersättning. Verket anser att kommittén
överdrivit svårigheterna att avgränsa studierekvisitet. Vidare är det enligt
verkets mening en brist i förslaget att studier, som pågår efter 21 års ålder,
inte skulle kunna ge rätt till invaliditetsersättning. Det har vidare påpekats
att t. ex. en studerande, vars problem är att handikappet medför avsevärda
inerutgifter för transport till och från utbildningsanstalten, knappast kan
anses uppfylla det för vårdbidrag uppställda kravet på behov av särskild
tillsyn och vård.

Jag finner denna kritik vägande. Det kan visserligen sägas att kommittéförslaget
skulle ge rätt till vårdbidrag för flertalet studerande med svåra handikapp,
som inte kan få förtidspension. I de fall, då den studerande är över
21 år, skulle det emellertid inte föreligga någon rätt till vårdbidrag. Även om
dessa fall utgör en mindre del av det totala antalet, är det otillfredsställande
att utesluta dem från reformen. Utbildningen tar ofta längre tid för en
handikappad än för andra studerande, och det är därför relativt vanligt
att en handikappads utbildning inte är avslutad vid 21 års ålder. Akademisk

Kinu/I. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

utbildning är även för andra än handikappade i regel avslutad först efter
det att den studerande fyllt 21 år. Det får vidare anses tveksamt om kommitténs
förslag medför alt handikappade studerande, för vilka handikappets
ekonomiska effekt utgörs t. ex. av avsevärda merulgiftcr för färd till och
från utbildningsanstalten, blir berättigade till vårdbidrag, om man behåller
det för vårdbidrag uppställda kravet på behov av särskild tillsyn och vård.

Kommitténs förslag alt utvidga tillämplighetsområdet för vårdbidrag till
att gälla även försäkrade över 16 år innehåller vidare en principiell nyhet.
Den allmänna pensioneringen är uppbyggd så, att kompensationen för invaliditet
utgår dels i form av förtidspension, som är avsedd att ersätta inkomstbortfall,
dels i form av invaliditetsersättning eller invaliditetstillägg,
som är avsedda att utgöra ersättning för merutgifter på grund av invaliditeten.
Invaliditetsersättning som ej är vårdbidrag utgår när den försäkrades
arbetsförmåga inte är nedsatt i sådan grad att han får förtidspension. Invaliditetstillägg
utges som tillägg till pension. Alla de nämnda förmånerna
med undantag av den särskilda form av invaliditetsersättning som vårdbidraget
utgör kan utgå endast till försäkrade över 16 år. När vårdbidragen
infördes år 1964 var syftet att bereda en särskild ersättning till familjer
med svårt handikappade barn för det merarbete och de merutgifter som
dessa familjer hade i förhållande till andra barnfamiljer. Det ansågs naturligt
att sätta en åldersgräns vid 16 år med hänsyn till att pensioneringens
övriga invalidförmåner kan utgå från denna ålder. Jag anser att starka principiella
skäl talar för att hålla fast vid denna gränsdragning. Vårdbidraget
bör vara ett bidrag till handikappade barn i de åldrar då pension inte kan
utgå. Att införa vårdbidrag även för försäkrade i de åldrar, då förtidspension
och invaliditetsersättning i annan form än vårdbidrag kan utgå, bringar
enligt min mening oreda i förmånssystemet. Man kan här peka på att rätten
till vårdbidrag i åldern 16—21 år skulle gälla även förvärvsarbetande som
inte har pension.

Det är svårt att förutspå vilken effekt en höjning av åldersgränsen för
vårdbidrag skulle kunna få på benägenheten att söka förtidspension från 16
års ålder. Ett stort antal handikappade, som fram till 16 års ålder haft
vårdbidrag, är enligt rådande praxis berättigade till förtidspension, när de
når denna ålder. Förtidspensionen — i förekommande fall jämte kommunalt
bostadstillägg — blir oftast större än vårdbidraget även om detta höjs
till 60 % av basbeloppet. Ur de handikappades synvinkel kan det därför inte
anses som någon nackdel att pensionsfrågan tas upp vid 16-årsåldern.

Med hänsyn till vad jag nu anfört finner jag mig inte kunna förorda den
av kommittén föreslagna lösningen. Enligt min uppfattning är det i stället
naturligt att knyta an till de regler som gäller i fråga om invaliditetsersättning
efter 16 års ålder. Några betänkligheter kan inte anses föreligga mot
att i detta fall jämställa studier med förvärvsarbete. I princip bör det inte
göras någon skillnad mellan förvärvsarbete och studier när det gäller en

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år i966

handikappads rätt till ersättning för särskild hjälp soin behövs eller särskilda
merutgifter som han har för att kunna utföra arbetet eller bedriva
studierna.

Det är givet att man måste ställa vissa krav på studierna för att de skall
berättiga till invaliditetsersättning. Härvid erbjuder det studiesociala systemet
möjligheter till en lämplig avgränsning. Detta system innebär bl. a.
att all utbildning ovanför grundskolans nivå, som är statlig eller statsunderstödd
eller ställd under statlig tillsyn, i princip berättigar antingen till
studiehjälp enligt studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402) eller
till studiemedel enligt studiemedelsförordningen samma dag (nr 401). Till
dem som efter 16 års ålder går kvar i grundskolan eller därmed jämställd
skola utgår studiehjälp i form av förlängt barnbidrag enligt förordningen
den 4 juni 1964 (nr 400) om förlängt barnbidrag. Enligt kungörelsen den
4 juni 1964 (nr 480) om brevskolestipendier kan vidare studiehjälp i form
av brevskolestipendium utgå vid studier enligt korrespondensmetoden med
real-, student-, handelsgymnasie- eller ingenjörsexamen som mål samt vid
studier vid enskild skola med förenad korrespondens- och muntlig undervisning
med real- eller ingenjörsexamen som mål. Med hänsyn till den
omfattning som det studiesociala systemet har anser jag lämpligt att i fråga
om rätten till invaliditetsersättning i princip likställa studier, som berättigar
till studiehjälp eller studiemedel, med förvärvsarbete.

En studerande kan vara utesluten från studiesociala förmåner på grund
av den behovsprövning som gäller för vissa av dessa förmåner. Studiemedlen
är sålunda behovsprövade mot egen och makes ekonomi. Även brevskolestipendierna
är behovsprövade, medan övriga former av studiehjälp i regel
åtminstone till någon del utgår utan behovsprövning. Att en studerande på
grund av behovsprövningen inte kan komma i åtnjutande av studiesociala
förmåner bör emellertid inte utesluta honom från möjligheten att få invaliditetsersättning.

För rätt till studiesociala förmåner gäller i vissa fall krav på studielämplighet.
Så är enligt 6 § studiemedelsförordningen fallet i fråga om studiemedel
till andra än nyinskrivna studerande. Även rätten till brevskolestipendium
är beroende av studielämplighet. Andra former av studiehjälp utgår
däremot utan prövning av studielämpligheten. Enligt min mening bör
invaliditetsersättning för studier inte utges, när den studerande på grund
av studielämplighetskrav är utesluten från studiesociala förmåner.

Kommittén har ansett att man måste ställa krav på att studierna skall
ha en viss varaktighet, om man vill likställa studier med förvärvsarbete
i fråga om rätt till invaliditetsersättning. Med hänsyn till det krav som gäller
för sådan ersättning, att behovet av fortlöpande hjälp skall vara avsevärt
eller att merutgifterna skall vara betydande, kan det emellertid knappast
bli fråga om invaliditetsersättning vid mera kortvariga studier. Något särskilt
krav på studiernas varaktighet behöver därför enligt min mening inte

Kungl. Maj. ts proposition nr .5.9 år 1966

uppställas. Vid bedömande av rätten till invaliditetsersättning kan man ta
hänsyn även till hjälpbehovet eller merkostnaderna vid studierna i de
fall då en handikappad tillfälligt avbryter sitt förvärvsarbete för att genomgå
en kortare utbildning.

Enligt min mening bör alltså en studerande jämställas med en förvärvsarbetande
i fråga om rätten till invaliditetsersättning, om den studerande äi
berättigad till studiehjälp eller studiemedel för studierna eller om han är
utesluten från sådan förmån enbart på grund av bestämmelser om beliovsprövning.

Om en handikappad förvärvsarbetande har behov av hjälp eller har merutgifter
i den omfattning som krävs för rätt till invaliditetsersättning men
åtnjuter partiell förtidspension, blir han berättigad till invaliditetstillägg
i stället för invaliditetsersättning. Jag anser att den likställighet mellan
förvärvsarbete och studier, som jag nyss förordat i fråga om invaliditetsersättning,
bör avse även invaliditetstillägg. En försäkrad med partiell förtidspension,
som studerar och som på grund av sitt handikapp är i behovav
avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande
merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna bedriva
studierna, kommer då enligt mitt förslag att bli berättigad till invaliditetstillägg
till sin pension.

Vårdbidrag kan begränsas till viss tid. Någon motsvarande möjlighet i
fråga om invaliditetstillägg och annan invaliditetsersättning än vårdbidrag
föreligger däremot inte. När dessa förmåner utgår vid studier, är det lämpligt
att de kan begränsas till viss tid. En sådan möjlighet är i vissa fall av
värde även när förmånerna utgår till en förvärvsarbetande. Tidsbegränsningen
underlättar efterkontrollen. Jag förordar därför att även invaliditetstillägg
till förvärvsarbetande och studerande samt annan invaliditetsersättning
än vårdbidrag skall kunna beviljas med tidsbegränsning.

Kommittén har beräknat kostnade rna för de föreslagna förbättringarna
till 9,5 milj. kr. per år. Den ändring som jag förordat i förhållande
till kommitténs förslag ger inte anledning till någon ändrad kostnadsberäkning.
Jag beräknar kostnadsökningen till 9,5 milj. kr. om året.

De nya reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1966.

Utlänningars ställning inom tilläggspensioneringen m. m.

Gällande bestämmelser

Försäkrade enligt AFL är svenska medborgare samt de som utan att vara
svenska medborgare är mantalsskrivna i riket. Såvitt angår försäkringen
för tilläggspension skall dock den som en gång tillgodoräknats pensionspoäng
anses som försäkrad, även om nämnda förutsättningar inte längre
föreligger (1 kap. 3 §).

Pensionspoäng tillgodoräknas en försäkrad för varje år som han haft

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

pensionsgrundande inkomst (11 kap. 6 §). Sådan inkomst kan härröra antingen
från inkomst av anställning eller från inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning (11 kap. 1 §). Vid beräkning av inkomst av anställning skall
hänsyn inte tas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från
arbetsgivare vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i
annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen
fastighet eller i rörelse, som bedrivs från här beläget fast driftställe. Hänsyn
skall inte heller tas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande
beskickning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, som tillhör sådan
beskickning eller sådant konsulat och inte är svensk medborgare. Nämnda
begränsningar gäller dock inte beträffande lön till svensk medborgare, om
svenska staten eller utländsk beskickning här i riket eller, där lönen härrör
från utländsk juridisk person, svensk juridisk person, som äger ett
bestämmande inflytande över den utländska juridiska personen, har att svara
för avgift till försäkringen för tilläggspension enligt förbindelse som godtagits
av riksförsäkringsverket (11 kap. 2 g).

För rätt till ålderspension från tilläggspensioneringen krävs att pensionspoäng
tillgodoräknats den försäkrade för minst tre eller, om han inte är
svensk medborgare, minst tio år (12 kap. 1 § första stycket). Tioårsregeln
för utlänningar kan få betydelse inte bara för ålderspensionen utan även för
förtids- och familjepension men spelar dock i många fall inte någon roll för
de sistnämnda båda slagen av pension beroende bl. a. på att kravet på pensionspoäng
för rätt till förtidspension i princip är så lågt som ett år, lika
för svenska medborgare och utlänningar (13 kap. 1 §).

För rätt till full pension krävs enligt huvudregeln att den försäkrade har
pensionspoäng för minst 30 år (12 kap. 2 §). För svenska medborgare, som
är födda något av åren 1896—1914, är 30-årsregeln ersatt med en 20-årsregel,
och för svenska medborgare, som är födda efter år 1914, upptrappas 20-årsregeln
successivt, så att 30-årsregeln gäller för dem som är födda 1924 eller
senare (15 kap. 1 §).

I fråga om pension till den som inte är svensk medborgare skall för tid
då han inte är bosatt i riket 30-årsregeln bytas ut mot en 45-årsregel. Vidare
skall i sådant fall pensionsberäkningen göras med tillämpning av det basbelopp
som gällde vid ingången av det sista år för vilket pensionsgrundande
inkomst beräknats för den försäkrade. Detta får dock inte leda till att pensionen
kommer att utgå med högre belopp än om den pensionsberättigade
varit bosatt i riket (15 kap. 3 § första stycket).

Pension för en pensionsberättigad, som inte är svensk medborgare och
inte är bosatt i Sverige, kan utan hans samtycke bytas ut mot ett engångsbelopp,
motsvarande kapitalvärdet av pensionen. Med den pensionsberättigades
samtycke kan utbyte ske mot ett lägre engångsbelopp, dock lägst 40 %
av kapitalvärdet. Har utbyte ägt rum, föreligger inte rätt till vidare ersättning
på grundval av pensionspoäng, som dessförinnan tillgodoräknats den

Kungl. Maj.ts proposition nr öl) ar ll)0(i

försäkrade. Grunderna för beräkningen av kapitalvärdet fastställs av Kungl.
Maj :L (la kap. ii § andra stycket).

Familjepension efter försäkrad, som inte var svensk medborgare, utgär
till efterlevande, som inte är svensk medborgare, endast om denne var bosatt
i Sverige vid den tidpunkt då den försäkrade avled (14 kap. 6 §).

Kommittén

Inledningsvis erinrar kommittén om att det inte har varit ovanligt att
ett land ställt utländska medborgare i en sämre ställning än det egna landets
när det gäller socialförsäkringen. Det har, fortsätter kommittén, ansetts
naturligt att ett land i första hand känner ansvar gentemot sina egna medborgare.
Även om landet jämställt egna och främmande länders medborgare
inom de egna gränserna, har det förekommit att förmånerna inte utbetalats
till den som bosatt sig utanför landet. Kommittén förmodar att detta varit
förestavat av att vederbörande land i första hand haft intresse av att åstadkomma
en bättre försörjning för dem som bor inom det egna territoriet men
också delvis sammanhängt med svårigheterna att utom landet kontrollera
att förutsättningarna för pension alltjämt föreligger. Vidare påpekar kommittén
att det inneburit en bättre förhandlingsposition i förhållande till andra
länder, om en stat haft restriktiva regler för utlänningar.

Kommittén erinrar vidare om att under de senaste åren konventionsarbetet
bedrivits i en ökande takt i syfte att dels åstadkomma jämställdhet mellan
medborgare i de konventionsslutande länderna inom dessa länders socialförsäkringssystem,
dels samordna de olika reglerna så att den enskilde varken
förlorar eller gör oberättigade vinster på att arbeta i olika länder. Kommittén
framhåller att utvecklingen under senare tid allt mera gått mot att inom de
olika ländernas pensionssystem jämställa utlänningar med det egna landets
medborgare.

Kommittén understryker att den kanske främsta anledningen till att man
överger diskriminerande särregler för utlänningar är att söka i arbetskraftens
ökade rörlighet över gränserna. Kommittén uttalar att det från ekonomiska
och sociala synpunkter uppenbarligen är viktigt att inte hämma denna
rörlighet och hänvisar till att omkring löO 000 utlänningar är sysselsatta
i Sverige.

De numera tydligt dokumenterade internationella strävandena gör att
kommittén som en allmän utgångspunkt för sina bedömningar har kunnat
uppställa, att jämlikhet mellan svenskar och utlänningar inom tilläggspensioneringen
bör eftersträvas så långt det är möjligt. Endast då starka skäl
talar för att bibehålla särregler för utlänningar, anser kommittén att sådana
regler bör finnas kvar.

Av de olika särreglerna för utlänningarna tar kommittén först upp det
i 1 kap. 3 § AFL uppställda kravet på mantalsskrivning för att utlänningar
skall omfattas av tilläggspensioneringen. På denna punkt vill kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

mittén inte förorda några ändrade regler med hänsyn till att den inte anser
att särregeln innebär några väsentliga olägenheter för utlänningen och till
att frågan om en ändring på denna punkt har ett starkt samband med motsvarande
spörsmål inom sjukförsäkringen.

I fråga om kravet på tio poängår för att en utlänning skall få rätt
till tilläggspension erinrar kommittén om departementschefens uttalande i
prop. 1959: 100, att det inte syntes välbetänkt att tillförsäkra medborgare i
ett annat land tilläggspension på samma mycket förmånliga villkor som
gäller för svenska medborgare, om inte motsvarande förmåner kom svenska
medborgare till del i det andra Jandet. Enligt kommittén har man numera,
bl. a. på grund av vad som erfarits under det pågående konventionsarbetet,
grundad anledning tro att utvecklingen i andra länder är på väg bort från
särregler av förevarande typ. Kommittén anser därför att de skäl som ursprungligen
motiverade regeln inte längre har samma styrka som när den
tillkom. Med hänsyn härtill och med utgångspunkt från sin allmänna inställning
att all diskriminering av utlänningar bör undanröjas förordar kommittén
att regeln upphävs.

I fråga om den för utomlands bosatta utlänningar gällande 4 5-årsreg
e 1 n anför kommittén att den i första hand torde ha varit förestavad av
risken för överpensionering för den som arbetat både i Sverige och utomlands.
Kommittén framhåller att flertalet överpensioneringsproblem kan väntas
bli lösta genom pågående konventionsarbete. Vidare erinrar kommittén
om att det redan nu finns möjlighet till samordning genom 17 kap. 5 § AFL,
som ger Kungl. Maj :t möjlighet att förordna att pension enligt utländsk lagstiftning
skall dras av från pension enligt AFL. Kommittén anser det knappast
riktigt att lösa överpensioneringsproblemet genom att knyta an till nationalitetsrekvisitet,
eftersom samma problem kan uppkomma för svenskar
som haft arbete både i Sverige och utomlands. På grund härav föreslår kommittén
att 45-årsregeln slopas.

Kommittén finner inte heller skäl att längre behålla den särregel som
innebär att en utomlands bosatt försäkrad, som inte är svensk medborgare,
delvis undantas från värdebeständigheten. Denna regel kan, anser
kommittén, för en försäkrad utlänning, som flyttar från Sverige, framstå
som orättvis och omotiverad med hänsyn till att värdesäkring blir allt
vanligare i utländska pensionssystem. Kommittén påpekar vidare att det
med nuvarande regel blir svårt för den som arbetar i olika länder att tjäna
in en tillfredsställande samlad pension, om han inte får del av värdebeständigheten
i de olika ländernas system.

Kommittén erinrar om att ett upphävande av 45-årsregeln och regeln om
undantag från värdebeständigheten kommer att öka kapitalvärdet av de
pensioner som utgår till utomlands boende försäkrade, som inte är svenska
medborgare. Vidare kommer upphävandet av tioårsregeln att ge upphov till
ökat antal småpensioner. Kommittén framhåller att syftet med bestäm -

Kungl. Alaj:ts proposition nr 5!) dr 1966

melserna om utbyte av pension mot ett engångsbelopp
främst är att åstadkomma administrativ förenkling ocb att det kan framstå
som onödigt tillkrånglat att periodiskt sända rena bagatellpensioner till ett
avlägset land. Vidare anför kommittén att det kan vara förenat med stora och
omotiverade kostnader att i ett främmande land etablera de kontrollåtgärder
soin i en del fall måste förknippas med pensionsutbetalning. Dessa skäl
för kapitalutbytesregeln liar enligt kommittén inte förändrats sedan regelns
tillkomst. Emellertid anser kommittén att det möjligen kan uppfattas som en
diskriminering av utlänningar att pension till dem tvångsvis kan bytas ut
mot ett engångsbelopp, låt vara att utlänningen därvid alltid får fulla kapitalvärdet.
Med hänsyn härtill förordar kommittén att även regeln om utbyte
mot den försäkrades vilja upphävs.

Kommittén har prövat även regeln att familjepension efter en försäkrad,
som inte var svensk medborgare, utgår till efterlevande som inte
är svensk medborgare endast om denne var bosatt i riket vid tidpunkten
för dödsfallet. Motivet till denna regel torde, framhåller kommittén,
vara att det förekommer att utlänningar, som arbetar här i landet, lämnar
familjen kvar i annat land och inte har kontakt med familjen eller underhåller
denna. Det kan i ett sådant fall framstå som opåkallat att familjen vid
den försäkrades död får förmåner, till vilka motsvarighet saknats under hans
livstid. Även om sålunda vissa skäl talar för den nuvarande regeln och även
om det i några fall kan framstå som socialt omotiverat att betala ut pensioner
till utomlands bosatta efterlevande, anser kommittén inte invändningarna
mot att slopa regeln så vägande att man mot principen om likställighet mellan
utlänningar och svenskar bör behålla densamma.

Kommittén anser att de föreslagna reglerna om utlänningars pension bör
tillämpas, oavsett om pensionsfallet inträffat före eller efter ikraftträdandet.
För utlänningar, som redan är berättigade till pension, bör enligt kommittén
utgående pension utan särskild ansökan räknas om med hänsyn till de nya
bestämmelserna. Kommittén anser att de som inte tidigare haft rätt till
pension men som på grund av de nya reglerna blir berättigade därtill bör
få ansöka om pension i vanlig ordning.

Kommittén har behandlat frågan om tilläggspension för arbetstagare
i gränstrakterna. Härmed avser kommittén dels personer, som är
bosatta i Sverige men som arbetar i något av grannländerna, dels utländska
medborgare, som arbetar här men som är bosatta i ett grannland. I fråga om
den förstnämnda kategorin kan enligt kommitténs mening skäl anföras för
att arbetstagaren skall erhålla pension i det land där han uppbär lön och betalar
skatt och där arbetsgivaren kan åläggas avgiftsskyldighet. Kommittén
erinrar vidare om att riksdagen (L2U 1963: 8) uttalat att det bör finnas förutsättningar
att lösa frågan när våra grannländer infört motsvarighet till vår
tilläggspensionering. Kommittén framhåller att detta uppenbarligen kommer
att ske ganska snart i Norge och att även i Danmark en utveckling i denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

riktning pågår. Mot denna bakgrund finner sig kommittén inte böra förorda,
att ifrågavarande kategori inordnas i den svenska tilläggspensioneringen.
Däremot bör enligt kommitténs mening medborgare i ett nordiskt land, som
arbetar i Sverige utan att vara bosatt här, vara försäkrad för tilläggspension
för den inkomst som han uppbär här. Kommittén uttalar att detta kan
åstadkommas antingen genom ändring i AFL eller konventionsvägen. Enligt
kommitténs mening är frågan av sådan karaktär och har ett sådant
samband med lagstiftningsarbetet i grannländerna att konventionsvägen
är att föredra.

De kostnader som föranleds av de föreslagna lagändringarna blir,
anför kommittén, beroende av antalet här i landet arbetande utlänningar och
den tid under vilken de vistas här. Eftersom utvecklingen av dessa och andra
faktorer av betydelse för kostnaderna är mycket svår att förutse, anser
kommittén att det knappast går att göra en närmare uppskattning av kostnaderna.
Kommittén påpekar att ATP-avgifter redan med gällande regler
betalas för den utländska arbetskraften i Sverige.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I
synnerhet i yttranden från arbetsmarknadens organisationer uttalas tillfredsställelse
över att särreglerna för utlänningar inom tilläggspensioneringen
slopas.

Arbetsmarknadsstyrelsen nämner att regeringen bemyndigat styrelsen att
efter samråd med de svenska arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna
etablera samarbete med utländska arbetsmarknadsmyndigheter för överföring
av arbetskraft till Sverige. I de förhandlingar, som styrelsen med anledning
härav kommer att ta upp med utländska myndigheter, blir givetvis de
villkor — inte minst de sociala förmåner — som kan erbjudas den utländska
arbetskraften av stor betydelse. Det är, framhåller styrelsen, inte tillräckligt
att den utländske arbetstagaren själv jämställs med sina svenska arbetskamrater.
Också arbetstagarens familj måste beaktas, även om denna stannat
kvar i hemlandet.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att den allmänna tilläggspensionen
för anställda är en typ av tjänstepension och alltså utgör en form av
vederlag för utfört arbete. Tilläggspensionen bör därför i princip utgå enligt
samma regler för utlänningar som för svenskar. Föreningen påpekar att i de
fall företagen själva bereder tjänstepension detta givetvis sker oberoende
av medborgarskap. Föreningen anser att det i sammanhanget också bör
beaktas att företagen har att erlägga avgifter till tilläggspensioneringen även
för utlänningar, oavsett om dessa får någon pension eller inte. Det företag,
som skulle vilja bereda utlänningar pension i de fall sådan ej utgår från tillläggspensioneringen,
drabbas därför av dubbla pensionskostnader. Enligt
föreningens åsikt har det bl. a. med hänsyn till de multilaterala konventio -

Kungl. Muj. ts proposition nr 59 är 1960 33

ner som kommit till stånd blivit allt mera naturligt att inom själva lagstiftningen
jämställa utlänningarna med de egna medborgarna, om inte starka
skäl talar däremot. Delvis liknande synpunkter kommer till uttryck i yttrandet
från SPP.

LO finner det från sin allmänna utgångspunkt om likabehandling i samhället
och på arbetsmarknaden oberoende av nationalitet naturligt att tillstyrka
kommitténs förslag.

SR ansluter sig till kommitténs grunduppfattning, att särregler för utlänningar
bör bibehållas endast om starka skäl talar härför.

Riksförsäkringsverket påpekar att kommittén inte anför några exempel
som belyser dess påstående att utvecklingen i skilda länder under senare tid
allt mera gått mot att jämställa utlänningar med det egna landets medborgare.
Det kan enligt verket ifrågasättas om inte ett genomförande redan nu
av vissa av kommitténs förslag skulle få till följd att Sverige kommer att inta
en särställning genom att utan reciprocitet ge utlänningar samma förmånsställning
som landets medborgare. Verket förmodar att Sverige därigenom
kommer i ett sämre förhandlingsläge i förhållande till andra länder.

I några yttranden uttalas önskemål om slopande av kravet på mantalsskrivning
för att en utlänning skall kunna förvärva pensionspoäng. I
yttrandena framställs samma önskemål i fråga om sjukförsäkringen. Arbetsmarknadsstyrelsen
föreslår att utlänningar skall omfattas av tilläggspensioneringen
i och med att de tillträder sin första arbetsanställning i landet.
Svenska arbetsgivareföreningen hänvisar till att kravet på mantalsskrivning
inom sjukförsäkringen bortfallit i ett flertal fall genom konventioner
och anser därför att möjligheten att slopa mantalsskrivningskravet när det
gäller intjänande av pensionspoäng ånyo bör prövas, varvid man även bör
utreda om motsvarande krav kan slopas inom sjukförsäkringen. Riksförsäkringsverket
anför liknande synpunkter och nämner att kravet på mantalsskrivning
inom sjukförsäkringen upphävts för statslösa, flyktingar och
medborgare i 14 utländska stater. Verket uttalar att det inte haft möjlighet
att på den tid som stått till buds närmare undersöka om kravet på mantalsskrivning
skulle kunna ersättas med exempelvis ett krav på bosättning i
riket.

I fråga om förslaget att det för utlänningar gällande kravet på tio
p o ä n g å r för rätt till ålderspension skall slopas känner riksförsäkringsverket
tveksamhet huruvida tiden är mogen att generellt vidta en så stor
förändring. Verket finner det dock synnerligen önskvärt att en uppmjukning
av tioårsregeln genomförs med hänsyn till de utlänningar som verkat i Sverige
under kanske lång tid före ATP-systemets genomförande och inte kunnat
tjäna in nämnvärd pensionsrätt i något annat lands pensionssystem.

De av kommittén anförda skälen för att slopa 45-årsregeln överväger
enligt riksförsäkringsverkets mening inte skälen för att behålla regeln.
Verket hänvisar till att det i de danska och finska pensionsordningar, som
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 59

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

närmast motsvarar den svenska tilläggspensioneringen, och i det norska
tilläggspensionssystem, som är avsett att träda i kraft år 1967, krävs 40
års arbete för rätt till full pension.

Kommitténs uppfattning att utbyte av pension mot ett engångsbelopp
inte bör ske tvångsvis delas av riksförsäkringsverket då
det gäller pensioner av någon betydenhet. Utbyte tvångsvis anser verket motiverat
endast när det är fråga om mycket små pensioner. Verket framhåller
att det betungande kontroll- och utbetalningsarbetet i fråga om pensioner
till personer, som är stadigvarande bosatta utomlands, inte står i proportion
till den ekonomiska betydelsen av pensionerna. Detta gäller emellertid även
i utlandet bosatta svenska medborgare. Verket framkastar därför tanken på
en regel, enligt vilken pension till försäkrad, som inte åtnjuter folkpension
och som kan antas för avsevärd tid vara bosatt i utlandet, skall kunna bytas
ut mot ett kapitalbelopp, om pensionens årsbelopp inte uppgår till en viss
andel av basbeloppet.

Några yttranden innehåller särskilda synpunkter på regeln att familjepension
efter en försäkrad, som inte var svensk medborgare, utgår till efterlevande
som inte är svensk medborgare, endast om
denne var bosatt i riket vid tidpunkten för dödsfallet. Riksförsäkringsverket
anser att så starka rent humanitära skäl kan åberopas för regelns upphävande
utan krav på reciprocitet, att de tar över de administrativa skälen för
regelns bibehållande, åtminstone i de fall då de efterlevande varit beroende
av den avlidnes inkomst för sin försörjning. Försäkringskasseförbundet uttalar,
att slopandet av regeln kan medföra en del administrativa problem,
men anser att dessa inte torde bli av den omfattningen att de motiverar särregeln.

De av kommittén framförda synpunkterna i fråga om tilläggspension för
arbetstagare i gränstrakterna har inte föranlett någon erinran
från remissinstansernas sida. Arbetsmarknadsstyrelsen finner det dock bektagligt
att dessa frågor inte kunnat lösas i detta sammanhang.

De partem en t schef en

Försäkringen för tilläggspension omfattar i princip alla förvärvsarbetande
i landet, vare sig de är svenska medborgare eller inte. I vissa hänseenden
intar emellertid de svenska medborgarna en gynnad ställning inom försäkringen.

Sålunda föreligger en viss skillnad mellan svenskar och utlänningar
redan när det gäller möjligheterna att tjäna in pensionsrätt. Pensionsgrundande
inkomst, som är grundläggande för pensionsrätten och registreras
i form av pensionspoäng, beräknas för den som är försäkrad enligt
AFL. En svensk är alltid försäkrad enligt AFL, medan en utlänning blir
omfattad av försäkringen bara om han mantalsskrivits i Sverige.

Övriga villkor för att tilläggspension skall utgå är i vissa hänseenden

Kungl. Maj.ts proposition nr 5!) år 1966

strängare för utlänningar än för svenskar. För rätt till ålderspension krävs
sålunda för den som inte är svensk medborgare pensionspoäng för tio år
mot tre år för en svensk medborgare. När en utlänning är bosatt utomlands
gäller vissa särskilda regler. I stället för regeln att det för full pension krävs
30 poängår tillämpas då en 45-årsregel, och vidare får utlänningen inte del
av värdebeständigheten på samma sätt som svenska medborgare. Dessutom
finns det i sådant fall möjlighet att tvångsvis byta ut pensionen mot ett engångsbelopp.
1 nära samband med de sistnämnda reglerna står bestämmelsen,
att familjepension efter en försäkrad, som inte var svensk medborgare, utgår
till efterlevande, som inte är svensk medborgare, endast om denne var
bosatt i Sverige vid tidpunkten för dödsfallet.

En särställning bland de bestämmelser som gör skillnad mellan svenskar
och utlänningar intar de s. k. övergångsreglerna om en särskilt förmånlig
beräkning av tilläggspensionen för svenska medborgare, som är födda något
av åren 1896—1923. Den viktigaste av dessa regler innebär att för dem som
är födda år 1914 eller tidigare 30-årsregeln är ersatt med en 20-årsregel -—
varje år med pensionsgrundande inkomst ger alltså V20 av full ålderspension
mot Vso enligt huvudregeln — och att för dem som är födda år 1915 eller senare
20-årsregeln är successivt upptrappad, så att 30-årsregeln träder in för
dem som är födda år 1924 eller senare. Med dessa regler har man velat gynna
en generation svenska medborgare, som genom sitt arbete i hög grad möjliggjort
tilläggspensioneringens införande.

Kommittén har haft till uppgift att undersöka möjligheterna att slopa
särbestämmelserna för utlänningar inom tilläggspensioneringen. De nyss
nämnda övergångsreglerna har uttryckligen varit undantagna från kommitténs
uppdrag. Jag vill som min uppfattning uttala, att dessa regler inte
kan anses vara i egentlig mening diskriminerande för den här arbetande utländska
arbetskraften, övergångsreglerna bör även framdeles gälla endast
svenska medborgare.

I fråga om övriga särregler för utlänningar inom tilläggspensioneringen
kan det däremot sägas att de står i mindre god överensstämmelse med nu
rådande värderingar och synsätt. Vid tilläggspensioneringens tillkomst
hade man ännu inte full överblick över vad en försäkring av denna typ betydde
i förhållande till utländska pensionsanordningar. Kvalifikationskraven
enligt tilläggspensioneringens huvudregler framstod vid en internationell
jämförelse som milda, och det ansågs motiverat att, åtminstone till en
början, ställa upp strängare kvalifikationskrav för utlänningar än för
svenskar. Även andra synpunkter torde ha spelat in, såsom att pensionssystemet
i första hand var till för det egna landets medborgare och att
strängare regler för utlänningar innebar ett gynnsamt utgångsläge vid konventionsförhandlingar.

Numera har det emellertid blivit en snart sagt allmän uppfattning, att en
utlänning, som genom sin arbetsinsats bidrar till ett lands produktion, bör
3* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 59

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1966

vara likställd med landets egna medborgare i fråga om pension av den typ
som tilläggspensioneringen representerar. Bakom denna uppfattning ligger
bl. a. tanken att pensionen är en del av vederlaget för arbetsprestationen
och att det inte är motiverat att pensionen blir olika, beroende på om arbetstagaren
är medborgare i landet eller inte. Här har otvivelaktigt arbetskraftens
ökade rörlighet ÖAer gränserna spelat en avgörande roll.

Kommittén har tagit till allmän utgångspunkt för sina överväganden att
man inom tilläggspensioneringen så långt möjligt bör eftersträva jämlikhet
mellan svenskar och utlänningar och att särregler för utlänningar bör bibehållas
endast när det finns starka skäl därför. Till detta synsätt, som så
gott som genomgående också är remissinstansernas, vill jag gärna ansluta
mig. Som jag nyss nämnt bör övergångsreglerna även framdeles förbehållas
svenskar. Att Sverige genom att slopa flertalet övriga särregler
för utlänningar måhända försätter sig i en sämre förhandlingsposition
gentemot andra länder och att de svenska pensionsvillkoren kommer att
framstå såsom mycket generösa vid en internationell jämförelse kan enligt
min mening inte få hindra att principen om likabehandling på arbetsmarknaden
i ökad utsträckning får påverka tilläggspensioneringen.

Trots sin allmänna inställning har kommittén inte velat föreslå några
ändrade regler i fråga om kravet på mantalsskrivning för att pensionsgrundande
inkomst skall beräknas för utlänningar. Härvid har kommittén
bl. a. hänvisat till att mantalsskrivningsregeln för tilläggspensioneringen
har samband med kravet på mantalsskrivning för att en utlänning
skall bli omfattad av sjukförsäkringen. Under remissbehandlingen har arbetsmarknadsstyrelsen
och Svenska arbetsgivareföreningen uttryckt önskemål
om att mantalsskrivningskravet slopas både för sjukförsäkringen och
för tilläggspensioneringen. Enligt min mening talar starka skäl för dessa
önskemål. Jag anser dock inte att man kan överge mantalsskrivningsregeln
utan en närmare utredning, bl. a. av de konsekvenser ett sådant steg kan
medföra från administrativ synpunkt. Kungl. Maj :t har tidigare denna dag
på min föredragning uppdragit åt riksförsäkringsverket att närmare utreda
och lägga fram förslag i denna fråga både för sjukförsäkringens och tillIäggspensioneringens
del.

Kommittén har från sin allmänna utgångspunkt kommit fram till att man
bör slopa övriga särregler för utlänningar, som den haft att pröva. Den
föreslår sålunda upphävande av regeln om tio poängår för rätt till
ålderspension, 45-årsregeln för beräkning av pension till utomlands
bosatta utlänningar, regeln om begränsning av värdebeständigheten
för utgående pensioner till sådana utlänningar, regeln om
utbyte av pension mot ett engångsbelopp mot den försäkrades
vilja och regeln att familjepension i vissa fall inte utgår till
-efterlevande som inte är svensk medborgare. I överensstämmelse
med den allmänna uppfattning som jag tidigare uttalat
förordar jag att dessa förslag genomförs.

Kungl. Maj:ta proposition nr 5!) år 1966

Kommitténs förslag berör inte den möjlighet som nu finns att för en
utomlands bosatt utlänning med hans samtycke byta ut tilläggspensionen
mot ett engångsbelopp. Jag anser att det inte heller i detta fall finns anledning
att göra skillnad beroende på om den pensionsberättigade är utlänning
eller inte. Även när det är fråga om pension till en utomlands bosatt svensk
medborgare kan det vara till fördel såväl för den pensionsberättigade som
för den utbetalande myndigheten att pensionen byts ut mot ett engångsbelopp.
Jag vill därför föreslå att möjligheten att för en utomlands bosatt
person med hans samtycke byta ut pensionen mot ett engångsbelopp skall
gälla såväl svenskar som utlänningar. Ärenden om utbyte mot engångsbelopp
bör handläggas av riksförsäkringsverket. Verkets beslut i sådana
ärenden kan liksom andra ärenden rörande den allmänna försäkringen
överklagas till försäkringsdomstolen.

De nya reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1966 och gälla även när pensionsfallet
inträffat före ikraftträdandet. I de fall, då pension redan utgår
vid ikraftträdandet men pensionen blir högre enligt de nya reglerna, bör
pensionen räknas om från ikraftträdandet med hänsyn till de nya bestämmelserna.
De som tidigare inte varit berättigade till pension men som blir
det på grund av de nya reglerna får i vanlig ordning ansöka om pension. I
dessa fall kan pension inte utgå för tid före den 1 juli 1966. Något utbyte
mot engångsbelopp liar hittills inte förekommit och några särskilda övergångsbestämmelser
för utbytesfall behövs inte.

Makes samtycke till undantagande från tilläggspensioneringen
Gällande bestämmelser

Reglerna i AFL innebär att försäkringen för tilläggspension i princip är
obligatorisk.

En försäkrad kan göra anmälan om undantagande från försäkringen, såvitt
angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådant undantagande skett,
skall hänsyn inte tas till inkomst av annat förvärvsarbete vid beräkning av
pensionsgrundande inkomst för tid efter det år då anmälan gjordes. Anmälan
får återkallas av den försäkrade. Återkallelsen får verkan från påföljande
årsskifte, dock tidigast från det årsskifte som inträffar sedan
undantagandet ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, får den försäkrade
inte anmäla undantagande någon mer gång. Om den försäkrade
är omyndig, skall anmälan eller återkallelse göras av förmyndaren, som
därvid skall visa att den försäkrade samtycker till åtgärden (11 kap. 7 §).

Enligt kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 391) med vissa föreskrifter om
undantagande enligt lagen om allmän försäkring skall anmälan om undantagande
ges in eller sändas in till allmän försäkringskassa eller i vissa fall
till riksförsäkringsverket. Den som är bosatt utomlands kan göra anmälan
även hos svensk beskickning eller svenskt konsulat.

Undantagande har inte bara den verkan att hänsyn inte skall tas till in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

komst av annat förvärvsarbete än anställning vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst. Det kan också negativt påverka pensionsrätt på grand av
inkomst av anställning (12 kap. 2 § andra stycket och 13 kap. 2 § sista
stycket). Reglerna härom har kommit till i syfte att förhindra att försäkrade
gör anmälan om undantagande för att undgå att betala avgifter men
ändå får tillgodogöra sig de fördelar som är förbundna med att det räcker
med pensionspoäng för 30 år för full pension och med att pensionen beräknas
på grundval av pensionspoängen under de 15 bästa åren.

Undantagandet påverkar familjepensionen efter den försäkrade på motsvarande
sätt som pensionen till honom själv, eftersom familjepensionen beräknas
i relation till den försäkrades egenpension (14 kap. 3 och 5 §§)•

Undantagande från tilläggspensioneringen har betydelse även för sjukförsäkringen.
För tid då sådant undantagande äger giltighet skall hänsyn
inte tas till inkomst av annat förvärvsarbete än anställning för placering i
sjukpenningklass, som medför rätt till tilläggssjukpenning (3 kap. 2 § första
stycket).

Enligt 6 kap. giftermålsbalken får make i vissa fall inte företa rättshandlingar
utan den andra makens samtycke. Make får sålunda inte avhända
sig eller inteckna fast egendom eller tomträtt, vari den andra maken har giftorätt,
utan att denne samtycker. Är den andra maken omyndig eller bortovarande,
ankommer det på förmyndare eller god man att lämna samtycke
(4 §). Make får inte heller utan den andra makens samtycke avhända sig
eller pantsätta lösören, i vilka denne har giftorätt och vilka ingår i det för
makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgör den andra
makens nödiga arbetsredskap eller är avsedda för barnens personliga bruk
(5 §). Vägras samtycke, kan rätten på ansökan tillåta åtgärden, om skäl
till vägran inte är för handen (6 §).

Enligt lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda bestämmelser om
makars gemensamma bostad kan, om den ena maken hyr ut makarnas gemensamma
bostad utan den andra makens samtycke, uthyrningen gå åter
på den andra makens yrkande. I fråga om hyresrätt och bostadsrätt gäller
detta, även om hyres- eller bostadsrätten utgör den uthyrande makens enskilda
egendom. Om make vägrar att samtycka till uthyrning, kan rätten
tillåta uthyrningen, om skäl till vägran inte är för handen (5 §).

Kommittén

Kommittén erinrar om att 1963 års riksdag (L2U 56, rskr 279) i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhållit om utredning och förslag till sådana bestämmelser
att make till försäkrad får medinflytande vid försäkrads beslut att anmäla
undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen.

Kommittén uttalar att en anmälan om eller en återkallelse av undantagande
kan få vittgående ekonomiska konsekvenser för den enskilde, särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 5!) år 1966

om han helt saknar inkomst av anställning, och alt ställningstagandet till
frågan om undantagande för många människor är ett av det mest betydelsefulla
beslut om den egna ekonomin som de någonsin fattar. Beslutet har i
allmänhet, konstaterar kommittén, lika stor betydelse för den försäkrades
familj som för honom själv, vilket accentueras av att tilläggspensioneringen
har ett väl utbyggt familjeskydd. En anmälan eller en återkallelse
anser kommittén därför i fråga om betydelse väl kunna jämföras med
försäljning eller pantsättning av fast egendom eller viss lös egendom av
särskild betydelse för den andra maken eller familjen och med förfoganden
över makarnas gemensamma bostad. Nuvarande ordning, enligt vilken den
ena maken utan den andras vetskap kan göra anmälan om undantagande,
medför att särskilt den hemarbetande hustrun kan komma i en besvärlig,
inte förutsedd situation, när maken avlider eller inte längre är arbetsför.
Det finns därför enligt kommittén starka skäl att ge make medinflytande i
fråga om undantagande.

Kommittén framhåller att den hittills förda diskussionen i huvudsak rört
hustruns ställning. Emellertid finner kommittén inte skäl att begränsa kravet
på samtycke till fall då mannen begär undantagande. Även mannen har
enligt kommitténs mening ett starkt intresse av den pensionsrätt som hustrun
förvärvar, i första hand med hänsyn till rätten till barnpension efter
henne men även med hänsyn till hustruns egen pension, som kan spela en
väsentlig roll för familjens försörjning.

Kommitténs överväganden utmynnar i ett förslag att en gift försäkrads
anmälan om undantagande skall vara utan verkan, om inte hans make samtyckt
till åtgärden. Däremot har kommittén inte funnit det erforderligt att
kräva makens samtycke vid återkallelse av anmälan om undantagande.

Kommittén uttalar att det i enstaka fall kan framstå som obilligt, om en
make vägrar sitt samtycke till en anmälan om undantagande, t. ex. om den
som vägrar själv har helt betryggande pensionsförhållanden och ett undantagande
ter sig befogat för den andra maken. I sådana fall anser kommittén
att det bör finnas möjlighet för riksförsäkringsverket att medge undantagande.
Talan mot riksförsäkringsverkets beslut i en sådan fråga bör i vanlig
ordning kunna föras hos försäkringsdomstolen.

Om den make, vars samtycke är erforderligt, är omyndig eller bortovarande,
bör enligt kommitténs uppfattning medgivande få lämnas av förmyndare
eller god man.

Remissyttrandena

Utredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena.
Försäkringskasseförbundet erinrar om att det redan en kort tid efter
det att tilläggspensioneringens förmånssida trätt i kraft inträffade ett antal
fall som visade vilka allvarliga konsekvenser för den efterlevande familjens
ekonomiska trygghet som ett undantagande kan få. Sedan dess har, fort -

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

sätter förbundet, ytterligare fall inträffat som understryker behovet av att
båda makarna tar ställning till en begäran om undantagande.

De partem en tschefen

En försäkrad, som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning,
kan anmäla undantagande från försäkringen för tilläggspension, såvitt gäller
sådan inkomst. Undantagandet får i regel betydande konsekvenser inte
bara för den försäkrades eget pensionsskydd utan även för hans familjs.
Trots detta behövs inte samtycke av den försäkrades make för att undantagande
skall komma till stånd.

På vissa andra rättsområden finns bestämmelser som begränsar en makes
möjligheter att utan den andra makens samtycke företa rättshandlingar
av stor betydelse för familjen. Sålunda fordras enligt giftermålsbalken samtycke
av den andra maken, om en make vill avhända sig eller inteckna en
fastighet, som den andra maken har giftorätt i. En liknande regel gäller i
fråga om lösören, som ingår i det för makarnas gemensamma begagnande
avsedda bohaget eller utgör arbetsredskap som den andra maken behöver
eller är avsedda för barnens personliga bruk. Enligt lagen med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma bostad kan en uthyrning av makarnas
gemensamma bostad, som den ena maken gör utan samtycke av den
andra, i regel bringas att gå åter. Vägrar den andra maken i de nu nämnda
fallen att ge sitt samtycke, kan rätten tillåta åtgärden, om det inte finns
skäl till vägran.

I likhet med kommittén anser jag att ett undantagande från tilläggspensioneringen
är en åtgärd, som i betydelse för den andra maken och familjen
kan jämföras med de rättshandlingar, för vilka det nu krävs samtycke av
den andra maken. Jag finner därför riktigt att maken får medinflytande
i fråga om en försäkrads beslut att anmäla undantagande från tilläggspensioneringen.
Såsom kommittén föreslagit bör bestämmelserna härom utformas
efter mönster av motsvarande regler i giftermålsbalken. Jag föreslår
alltså, att anmälan om undantagande av en försäkrad, som är gift, skall vara
utan verkan, om inte hans make samtycker till undantagandet. Är maken
omyndig eller bortovarande, skall det ankomma på förmyndare eller god
man att lämna samtycke. Särskilt samtycke skall dock inte krävas, om den
försäkrade är förmyndare eller god man för sin make. Om samtycke vägras,
bör riksförsäkringsverket få medge undantagandet, när särskilda skäl föreligger.

De nya reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1966. Anmälan om undantagande,
som dessförinnan kommit in till vederbörande myndighet, bör gälla
även om samtycke av den försäkrades make inte föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 dr 1966

Standardhöjning av folkpensioner

De partem eu t schef en

I prop. 1966: 1 (bil. 7 s. 22) har föreslagits en standardhöjning av folkpensionerna
den 1 juli 1966 med 170 kr. för en ensam pensionär och
130 kr. för var och en av två pensionsberättigade makar. Med nuvarande
antal indextillägg skulle ålderspensionens årsbelopp därefter bli för en
ensam pensionär 4 415 kr. och för två pensionsberättigade makar tillsammans
6 890 kr. Motsvarande höjningar inträder beträffande förtidspension
och änkepension. De angivna höjningarna avser hel pension. Om exempelvis
en ensam förtidspensionär åtnjuter en tredjedel av hel förtidspension,
blir alltså standardhöjningen för hans del 57 kr. För den som tagit ut ålderspension
före 67 års ålder och med hänsyn härtill har reducerad pension blir
höjningen i motsvarande mån reducerad.

Den föreslagna standardhöjningen kräver ändring av de i 11 § första
stycket lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående införande av lagen om
allmän försäkring (ändrad 1963:58, 1964:157 och 1965:145) angivna
pensionsbeloppen. I likhet med närmast föregående standardhöjningar bör
den nu föreslagna fullt ut tillkomma ålders- och förtidspensionärer, som
har ersättning från yrkesskadeförsäkringen och vilkas pension utgår med
tillämpning av 18 § andra stycket lagen angående införande av lagen om
allmän försäkring. Indextillägg, som utlöses efter den 30 juni 1965, tillkommer
de pensionstagare, som det här är fråga om, enligt övergångsbestämmelserna
till lagen den 14 maj 1965 (nr 145) om ändrad lydelse av 11 och 16 §§
lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående införande av lagen om allmän försäkring.

Kostnaderna för standardhöjningen kan beräknas till 180 milj. kr. för
budgetåret 1966/67.

Departementschefens hemställan

I enlighet med det anförda föreligger förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring,

2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående
införande av lagen om allmän försäkring,

vilka torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1

Jag hemställer att lagrådets yttrande över lagförslagen måtte inhämtas
för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

J. P. Wieselgren

1 Bilagan har här uteslutits. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 4 mars 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,
justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 2 mars 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11
februari 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring och 2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj
1962 (nr 382) angående införande av lagen om allmän försäkring.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn N. O. Wentz.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

r u t - - '' >J> :f :«;••• rM Tf''* i iH* f i/ • - i- i i\:ih [!:j

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11 mars

1966.

Närvarande:

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 4 mars
1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 februari 1966 remitterade
förslagen till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring och lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962
(nr 382) angående införande av lagen om allmän försäkring.

Föredraganden upplyser att lagrådet lämnat förslagen utan erinran och
anför.

Den 1 april 1966 tillkommer ytterligare ett indextillägg till folkpensionen.
Antalet sådana tillägg blir därmed 20. Med detta antal indextilllägg
och den föreslagna standardhöjningen kommer folkpensionen fr. o. m.
juli 1966 att bli 4 500 kr. för en ensam ålderspensionär liksom för personer
med hel förtids- eller änkepension samt 7 020 kr. för ett pensionärspar.
Utöver de angivna beloppen utgår i förekommande fall kommunalt bostadstillägg.

Då hänsyn tas till de av mig förordade lagändringarna kan statens kostnader
för folkpensioner för budgetåret 1966/67 beräknas enligt följande
uppställning.

	Beräknat antal personer	Statens kostnader 1966/67, milj. kr.
Pensionsförmån	Jan. 1966 1965/66	Jan. 1967 1966/67	Förändring
Ålderspension ...................	854 000	875 000	+ 21 000	3 641
Förtidspension...................	155 000	160 000	+ 5 000	675
Hustrutillägg ................... Änkepension	42 000	43 000	+ 1000	101
huvudfall.....................	50 000	57 000	+ 7 000	245
övergftngsfall..................	37 000	33 000	— 4 000	118
Barnpension ....................	35 000	35 000	—	44
Barntillägg......................	11000	11000	—	14
Invaliditetsersättning m. m.	7 000	10 000	+ 3 000	44
Summa	1191000	1 224 000	+ 33 000	4 882

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

Beräkningarna i uppställningen bygger på antagandet att 20 indextilllägg
utgår vid budgetårets ingång. Varje ytterligare indextillägg — som
utgår med 85 kr. för ensam pensionär och 130 kr. för två pensionsberättigade
makar — beräknas kosta ca 90 milj. kr. för helt år.

Statens folkpensionskostnader under nästa budgetår kan alltså beräknas
till avrundat 4 880 milj. kr. Kommunernas kostnader för bostadstilläggen
inom folkpensioneringen kan för samma tid uppskattas till ca 500 milj. kr.
De totala folkpensionskostnaderna under budgetåret 1966/67 blir därmed
ca 5 400 milj. kr.

I prop. 1966: 1 (bil. 7 s. 22) har anslaget till folkpensioner för budgetåret
1966/67 — under antagande att antalet indextillägg utgör 19 — preliminärt
beräknats till 4 790 milj. kr. Jag föreslår nu att anslaget uppförs
med 4 880 milj. kr.

Under åberopande av det anförda hemställer föredraganden, att Kungl.
Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

dels antaga de i det föregående nämnda förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring,

2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående
införande av lagen om allmän försäkring,

dels ock för budgetåret 1966/67 under femte huvudtiteln anvisa till Folkpensioner
ett förslagsanslag av 4 880 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Håkan M. Rahm

ESSELTE AB. STHLM ««
614573