Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962 (Proposition 1962:56)

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Nr 56

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); given Stockholms slott den 12 januari
1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges på grundval av ett av skattelagssakkunndga avgivet
betänkande förslag till bestämmelser om rätt till avdrag för värdeminskning
å täckdikningsanläggningar och skogsvägar vid beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet. I fråga om täckdikningsanläggningar föreslås
att hela kostnaden och i fråga om skogsvägar en tredjedel av kostnaden får
avskrivas med tio procent per år.

De nya bestämmelserna är avsedda att tillämpas första gången vid 1963
års taxering. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr SO

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. samt punkt 2 och punkt 7 av anvisningarna
till samma paragraf kommunalskattelagen den 28 september 19281
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten

---såsom för:

allt, som----- mera sådant;

värdeminskning, som till jordbruket
eller dess binäringar eller till
skogsbruket hörande driftbyggnader,
däri inbegripna för driften nödiga
bostadsbyggnader, äro underkastade;

undantagsförmåner, pensioner,

--— tillhörande fördelningsled ningar.

Har skog--— tidigare medgi vits.

Har växande---av upplåtel sen.

Hemmavarande barn,---till höra

arbetspersonalen.

Har sambruksförening — — —
nämnda gottgörelse.

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten
— — — såsom för:

allt, som---mera sådant;

värdeminskning, som till jordbruket
eller dess binäringar eller till
skogsbruket hörande driftbyggnader,
däri inbegripna för driften nödiga
bostadsbyggnader, äro underkastade,
ävensom värdeminskning å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar;

undantagsförmåner, pensioner,

---tillhörande fördelningsled ningar.

Har skog---tidigare medgi vits.

Har växande---av upplåtel sen.

Hemmavarande barn, —--till höra

arbetspersonalen.

Har sambruksförening —• -— —
nämnda gottgörelse.

Anvisningar
till 22 §.

2. Avdrag medgives--—- anvis ningarna

till 29 §).

Såsom för---nödig bostads byggnad.

Fasta maskiner — — — första
stycket.

Därest inkomst--— om jord bruksfastighet.

Anvisningar
till 22 §.

2 a. Avdrag medgives---an visningarna

till 29 §).

Såsom för---nödig bostads byggnad.

Fasta maskiner — — — första
stycket.

Därest inkomst--—- om jord bruksfastighet.

b. Avdrag medgives i form av årliga
värdeminskningsavdrag för sådan

1 Senaste lydelse av 22 § 1 mom. se 1959:127 samt av punkt 2 av anvisningarna till 22 §
se 1951:790.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7. Till avdragsgill underhållskostnad
räknas, bland annat, även kostnad
för iståndsättande eller omläggning
av förut anlagd täckdikning,
varemot avdrag icke får ske för nyanläggning
av täckdikning. Därest
omläggning av täckdikning på grund
av användande av dyrbarare material
än det förut befintliga är till viss del

kostnad för täckdikningsanlåggmng
som bestritts av den skattskyldige
och avser arbete, vilket utförts under
tid han ägt fastigheten och vilket
icke utgjort reparation eller underhåll.
Avdraget skall beräknas enligt
avskrivningsplan och för år räknat
utgöra tio procent av kostnaden, ändå
att anläggningens varaktighetstid
är längre eller kortare än tio år. Motsvarande
skall gälla i fråga om kostnad
för skogsväg, dock att endast
en tredjedel av sådan kostnad må utgöra
underlag vid beräknandet av de
årliga värdeminskning savdragen.

Har fastighet övergått till ny ägare
annorledes ån genom köp, byte eller
därmed jämförligt fång, får den nye
ägaren åtnjuta de värdeminskningsavdrag
för tåckdikningsanlåggningar
och skogsvägar å fastigheten som
skulle hava tillkommit förre ägaren
om denne fortfarande ägt fastigheten.
I övriga fall då fastighet övergått till
ny ägare, får överlåtaren göra avdrag
för vad som i beskattningsavseende
kvarstår oavskrivet av den kostnad
för täckdikningsanläggningar och
skogsvägar, vilken må avdragas genom
årliga värdeminskningsavdrag.

1 täckdikningsanläggning inbegripas
även täckta avlopp i direkt anslutning
till täckdikning, dock ej huvudavlopp.

Med skogsväg förstås sådan våg av
mera varaktig beskaffenhet, som huvudsakligen
är avsedd för skogsbrukets
personal- och materieltransporter
samt för utforsling av skogsprodukter
från skog, ävensom till dylik
väg direkt ansluten bro eller annan
transportanläggning, som icke hänföres
till byggnad.

7. Kostnad för iståndsättande eller
omläggning av förut anlagd täckdikning
är icke till någon del att hänföra
till avdragsgill underhållskostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att hänföra till grundförbättring, får
avdrag ej ske för mer ån vad en omläggning
med enahanda material som
det gamla skulle kostat.

Skyddsdikning å---skogs- Skyddsdikning å--— skogsmarkens
försumpning m. m. markens försumpning m. m.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning i fråga om 1962 års taxering
samt i fråga om eftertaxering för år 1962 och tidigare år.

I samband med lagens ikraftträdande skall beträffande skattskyldig, som
äger jordbruksfastighet vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
i första instans verkställes år 1963 eller — om den skattskyldige på
grund av omläggning av räkenskapsår icke taxerats för inkomst av fastigheten
nämnda år — år 1964, följande iakttagas.

Om den skattskyldige under de beskattningsår, för vilka taxering i första
instans verkställts åren 1961 och 1962, haft kostnader för nyanläggning och
förbättring av täckdikning och om han visar, att arbetena utförts under den
tid han ägt fastigheten samt att kostnaderna bestritts av honom själv och
att avdrag för desamma icke till någon del åtnjutits vid taxeringen, må vid
1963 års taxering eller, vid omläggning av räkenskapsår, 1964 års taxering
kostnaderna med följande andel upptagas såsom oavskriven anläggningskostnad,
nämligen såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första
instans verkställts år 1961, en tredjedel och såvitt angår det beskattningsår,
för vilket taxering i första instans verkställts år 1962, två tredjedelar. Avdrag
för sådan oavskriven anläggningskostnad må åtnjutas i form av årliga
värdeminskningsavdrag med tio procent för år räknat av kostnaden. Om
fastighet sedan oavskriven anläggningskostnad beräknats övergår till ny
ägare, skola bestämmelserna i punkt 2 b andra stycket anvisningarna till
22 § äga motsvarande tillämpning i fråga om värdeminskningsavdrag varom
nu är fråga.

Vad nu sagts skall gälla även beträffande kostnad för nyanläggning och
förbättring av skogsvägar; dock att den andel, som får upptagas som oavskriven
anläggningskostnad, skall beräknas å en tredjedel av kostnaden under
nämnda beskattningsår.

Kangl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari
1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om rätt till avdrag
för värdeminskning å täckdikning sanläggningar och skogsvägar vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet och anför därvid följande.

I. Inledning

I fråga om avdragsrätten för omkostnader vid inkomstberäkningen bygger
vår skattelagstiftning på den i 20 § kommunalskattelagen angivna regeln
att från bruttointäkterna av särskild förvärvskälla får avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Däremot får avdrag icke ske för förvärvskällans förvärvande och
icke heller för dess utvidgning eller förbättring. Sistnämnda regel, som
betingas av att vinster i samband med kapitalomsättning principiellt icke
tages till beskattning, innebär sålunda, att kostnad för exempelvis förvärv
av en fastighet eller för förbättring av densamma icke är avdragsgill. I enlighet
härmed stadgas med avseende å jordbruksfastighet i 22 § 2 mom.
kommunalskattelagen att avdrag icke får göras för ny-, till- eller ombyggnad
å fastigheten eller för grundförbättring därå. Beträffande annan fastighet
återfinnes motsvarande bestämmelse men med något annorlunda
formulering i 25 § 2 mom. kommunalskattelagen, som stadgar förbud mot
avdrag för ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring å
fastigheten. I fråga om inkomst av rörelse har bestämmelsen utformats på
i huvudsak samma sätt som beträffande jordbruksfastighet. Enligt 29 § 4
mom. kommunalskattelagen får sålunda vid rörelseinkomstens beräkning
avdrag icke ske för kostnad för ny-, till- eller ombyggnad av rörelseidkaren
tillhörig, i rörelsen använd fastighet eller annan anläggning eller för grundförbättring
därå.

Frågan om avdragsrätt för kostnader för olika åtgärder av grundförbättrings
natur har under det senaste årtiondet vid flera tillfällen behandlats i
riksdagen i anledning av yrkanden i motioner. Främst har yrkandena där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

vid avsett grundförbättringar inom inkomstslaget jordbruksfastighet. Riksdagen
har avslagit de i motionerna framförda yrkandena under hänvisning
bl. a. till pågående utredningar.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog jag den 14 mars 1958
åt landskamreraren C. A. Norgren, ordförande, och numera taxeringsintendenten
G. Lindholm att såsom en särskild sektion inom skattelagssakkunniga
utreda vissa spörsmål rörande inkomstberäkningen i förvärvskällan
jordbruksfastighet, därvid även frågan om avdrag för kostnader för olika
åtgärder av grundförbättrings natur skulle bli föremål för utredning. Den
18 september 1958 förordnade jag extra ordinarie byråchefen hos lantbruksstyrelsen
F. L. Ericson att såsom expert biträda sektionen. Den 28 december
1960 har de sakkunniga avgivit en promemoria med förslag till bestämmelser
om värdeminskningsavdrag a täckdikningsanläggningar och skogsvägar vid
beräkning av inkomst av jordbruksfastighet (stencilerad).

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, skogsstyrelsen
(med bifogande av yttranden från samtliga skogsvårdsstyrelser
utom de i Gotlands, Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs län), domänstyrelsen,
skogshögskolans lärarråd samt statens skogsforskningsinstitut,
lantbrukshögskolan samt statens lantbruksförsök (med överlämnande av
inhamtat yttrande i ärendet från professorn i lantbrukets driftsekonomi
L. Hjelm, professorn i agronomisk hydroteknik G. Hallgren och t. f. laboratorn
B. Hylvander), överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län (samtliga länsstyrelser utom länsstyrelserna i Södermanlands,
Blekinge, Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län
med bifogande av yttranden från vederbörande skogsvårdsstyrelse och hushållningssällskap
samt länsstyrelsen i Norrbottens län med bifogande av
yttranden från skogsvårdsstyrelsen och lantbruksnämnden), Svenska landskommunernas
förbund, Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksforbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges yrkesfruktodlares
liksförbund, Småbrukarnas riksförbund, Sveriges industriförbund, Kooperativa
förbundet, Skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges jordägareförbund.

Sveriges industriförbund har åberopat ett yttrande, som avgivits av delegerade
for förbundet, Stockholms handelskammare, Svenska bankföreningen
och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Detta yttrande betecknas i
fortsättningen såsom avgivet av näringslivets skattedelegation. Sveriges lantbruksforbund
och Riksförbundet Landsbygdens folk har hänfört sig till ett
av lantbrukets skattedelegation upprättat yttrande.

Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges hant -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

verks- och industriorganisation har förklarat sig sakna anledning avgiva
yttranden i ärendet.

Till promemorian fogat författningsförslag torde såsom Bihang fa fogas
vid statsrådsprotokollet för denna dag.

II. Huvudlinjer i förslaget

Promemorian

Bristerna i nuvarande ordning

De sakkunniga konstaterar att förbudet mot avdrag för kostnader för
förvärvskällans förvärvande, utvidgning eller förbättring betingas av att var
skattelagstiftning principiellt endast beskattar inkomstförvärv och icke kapitalförvärv.
Att med hänsyn till inkomstbegreppet den ursprungliga kostnaden
för förvärv av vissa tillgångar icke är avdragsgill innebär emellertid
icke att avdrag överhuvud ej kan ifrågakomma. Till en början föreligger,
framliålles i promemorian, alltid avdragsrätt för underhållskostnader. I den
mån tillgången under användning i den skattskyldiges förvärvsverksamhet
trots underhåll förbrukas genom slitning, förtäring eller dylikt föreligger
emellertid en avdragsrätt därutöver. I fråga om tillgångar med relativt lång
varaktighet tillgodoser skattelagstiftningen denna avdragsrätt på det sättet,
att antingen tillgångens anskaffningsvärde avskrives genom avdrag för
värdeminskning eller att avdrag medgives för ersättningsanskaffning, då
den förbrukade tillgången ersättes med en ny.

Beträffande egendom som normalt icke är utsatt för slitning eller förtäring
— såsom själva marken till en fastighet — föreligger, framhåller de
sakkunniga, icke en dylik avdragsrätt. Skulle egendom av sistnämnda art
bli förstörd genom jordras, översvämning eller dylikt eller minska i värde
genom försämrade utnyttjningsmöjligheter eller genom ändrade konjunkturer
anses förlusten utgöra kapitalförlust, som icke får avdragas vid inkomstberäkningen.
Detsamma gäller i regel också egendom som är underkastad
förslitning, om denna förstöres eller försämras på annat sätt än genom
slitning, t. ex. genom händelse av nyss angiven art eller annan händelse
som icke kan anses normalt påräknelig i förvärvskällan. Därefter anför
de sakkunniga.

Vad ovan i korthet anförts torde kunna sägas utgöra grundprinciper, på
vilka vår skattelagstiftning uppbyggts. Då lagstiftaren sedermera av olika
skäl ansett sig böra göra avsteg från dessa grundprinciper, har detta i regel
möjliggjorts genom en utvidgning av inkomstbegreppet och undantagen
är därför icke ägnade att rubba grundtanken i lagstiftningen om avdragsrätt
för intäkternas förvärvande och bibehållande. Då sålunda anskaffningskostnad
för firmanamn eller andra rättigheter av goodwills natur i rörelse — oaktat
rättigheterna icke kan förutses vara underkastade värdeminskning -— får
avskrivas genom lika stora årliga värdeminskningsavdrag inom en period
av tio år, har detta möjliggjorts genom en samtidigt genomförd utvidgning

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

av inkomstbegreppet. På samma sätt förklaras rätten till räkenskapsenlig
avskrivning beträffande inventarier i rörelse och jordbruk med bokföringsmässig
redovisning, vilken avskrivningsmetod tillåter att en tillgångs anskaffningsvärde
avskrives på kortare tid än som normalt kan antagas motsvara
tillgångens varaktighetstid. Den numera av konjunkturpolitiska skäl
avskaffade rätten för aktiebolag, ekonomiska föreningar m. fl. till fri avskrivning
å inventarier var särskilt ägnad att belysa det samband som föreligger
mellan avdragsregler och inkomstbegrepp.

I promemorian lämnas en redogörelse, till vilken torde få hänvisas, avsedd
att belysa vad som civilrättsligt och skatterättslig! utgör fastighet och vad
som är att anse såsom byggnad och tillbehör till byggnad. Genom avgränsningen
av begreppen byggnad och tillbehör till byggnad underlättas, framhåller
de sakkunniga, gränsdragningen mellan dylika tillgångar och vad
som skatterättsligt brukar betecknas såsom tillgångar av grundförbättrings
natur. En dylik avgränsning blir emellertid med nödvändighet svävande.
Orsaken härtill förklaras, enligt promemorian, främst därav, att gränsdragningen
civilrättsligt saknar intresse. Genom bestämmelserna i 1895 års lag
angående vad till fast egendom är att hänföra, har lagstiftaren endast haft
till syfte att draga en gräns mellan fast egendom och övriga slag av förmögenhetstillgångar,
vilka betecknas såsom lös egendom. Civilrättsligt har det sålunda
varit utan betydelse om ett föremål hör direkt till jorden eller på grund
av sitt samband med en byggnad hänföres till denna och sålunda indirekt
till jorden. De sakkunniga tillägger.

När det gäller att avgöra vad som skall betraktas såsom eu grundförbättringsåtgärd
ger emellertid också kommunalskattelagen ledning. Sålunda
namns i 22 § 2 mom. som exempel på dylika åtgärder nyodling, vattenavledning
och sjösänkning och av punkt 7 av anvisningarna till 22 § framgår
att som en grundförbättringsåtgärd skall betraktas nyanläggning av täckdikning.
Med grundförbättring torde på grund av det anförda helt enkelt
kunna betecknas åtgärder som syftar till att varaktigt förbättra »grunden»;
uttrycket »grunden» då använt i betydelsen mark, jordmån, tomt.

De sakkunniga erinrar därefter om att under det senaste årtiondet i ett
flertal motioner i riksdagen yrkanden framförts om rätt till avdrag vid beskattningen
för kostnader för olika åtgärder av grundförbättrings natur.
Här torde få hänvisas till den i promemorian lämnade redogörelsen. Då gällande
skatteregler, som redan nämnts, tillåter avdrag för ersättningsanskaffning
av försliten tillgång av grundförbättrings natur, får de framförda
yrkandena om rätt till värdeminskningsavdrag för dylika tillgångar, enligt
de sakkunnigas mening, i första hand så förstås, att ersättningsanskaffningsreglerna
icke anses tillgodose nutida krav på ändamålsenliga avdragsregler.
I det hänseendet anför de sakkunniga följande.

Det kan till en början konstateras, att den omständigheten att den under
ett beskattningsår erlagda kostnaden för ersättningsanskaffning skall till
hela sitt belopp avdragas på en gång såsom driftkostnad leder till ojämnhet
i beskattningen. Då enligt skattelagstiftningen i princip varje års resultat
skall tagas till beskattning för sig, måste det ur principiell synpunkt anses
stridande mot ett rationellt berakningssätt i fråga om årsavkastning att

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

uppskjuta avdragsrätten för tillgångar med flerårig varaktighet till den tidpunkt,
då tillgången ersättes med en ny.

Givetvis blir, framhålles i promemorian, denna olägenhet med avdragsmetoden
särskilt framträdande när fråga är om mera dyrbara tillgångar. De
sakkunniga erinrar om, att beträffande byggnader just storleken av de kostnader,
som kan ifrågakomma, varit avgörande vid valet av avdragsmetod.
Sålunda anfördes i proposition nr 88 till 1910 års riksdag (s. (»6—67) beträffande
avdragsrätten för byggnader följande.

Skulle man här använda samma metod som i avseende å inventarierna,
torde svårighet uppstå för jordbrukaren att erhålla fullt avdrag. Avdragen
kunna nämligen ej göras å andra inkomster än dem, som influtit
under samma år, då utgifterna gjorts. En husbyggnad torde emellertid
i allmänhet, åtminstone på de mindre egendomarna, taga under den
tid, densamma pågår, i anspråk belopp, som överstiga årsinkomsten från
egendomen. Härigenom bleve i regel också jordbrukaren urståndsatt att göra
fullt avdrag för sina omkostnader. Av dessa samt andra praktiska ävensom
fiskaliska skäl, som även äga sin tillämpning å annan rörelse än jordbruksrörelse,
har nämnda metod kommit till användning i avseende å alla i rörelse
använda byggnader.

Med hänsyn till de betydande belopp som numera investeras i olika anläggningar
av grundförbättrings natur, i synnerhet å jordbruksfastighet,
synes, enligt de sakkunnigas mening, med fog kunna göras gällande, att
samma skäl som föranlett införandet av regler om rätt till värdeminskningsavdrag
för byggnader talar för ett avskrivningssystem för vissa tillgångar
av grundförbättrings natur. De sakkunniga tillägger.

En omständighet som gör ersättningsanskaffningsreglerna särskilt olämpliga
för tillgångar av grundförbättrings natur är tillgångarnas regelmässigt
långa varaktighetstid. Såsom i ett följande avsnitt om täckdikningsanläggningar
närmare skall utvecklas, leder ersättningsanskaffningsreglerna just
av denna anledning till stor ojämnhet i beskattningen olika skattskyldiga
emellan. Härigenom överlåtes i en utsträckning som knappast kan anses
lämplig på säljare och köpare av fastigheten att vid köpeskillingens bestämmande
taga hänsyn till skattereglernas verkningar.

Mot ersättningsanskaffningsreglerna kan, framhåller de sakkunniga, även
riktas den anmärkningen, att stora svårigheter är förknippade med reglernas
tillämpning. Det ligger i sakens natur att så måste vara förhållandet. I
allmänhet har den förbrukade tillgången anskaffats för så lång tid sedan
att dess ersättande med en ny av samma slag och utförande med hänsyn
till teknikens utveckling, ändrade metoder in. in. regelmässigt icke kommer
i fråga. Att vid sådant förhållande avgöra huruvida kostnaden för den nya
tillgången får i sin helhet avdragas eller om viss del skall hänföras till ej avdragsgill
grundförbättring är självfallet förenat med svårigheter. Även om
numera en rikhaltig praxis utbildats på förevarande område är det, framhålles
i promemorian, uppenbart, att i flertalet avgöranden fråga är om ett
bedömande av omständigheterna i det enskilda fallet och att utrymme där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

för finns för skilda meningar icke blott mellan de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna
utan också olika taxeringsinstanser emellan.

Möjligheterna till ändring

Från teoretisk synpunkt möter, enligt de sakkunnigas mening, i och för
sig inte hinder mot att utbyta ett system med avdragsrätt för slitning i
efterskott (ersättningsanskaffningsavdrag) mot ett system med successiv avdragsrätt
för värdeminskning. När det gäller tillgångar av grundförbättrings
natur uppkommer emellertid speciella svårigheter för genomförandet av en
dylik reform. De sakkunniga fortsätter.

Till en början må erinras om att i fråga om anläggningstillgångar av fast
egendoms natur vår skattelagstiftning alltjämt bygger på den huvudprincipen,
att vad som inflyter vid realisation av dylik egendom principiellt
utgör icke skattepliktig intäkt. Det inkomstbegrepp som sålunda gäller i fråga
om dylika tillgångar begränsar i hög grad möjligheterna att utbyta ersättningsanskaffmngsreglerna
mot ett system med värdeminskningsavdrag. Särskilt
i fråga om tillgångar av grundförbättrings natur är svårigheterna härvid
påtagliga. Av det tidigare anförda har framgått att dylika tillgångar i frå«a
om värdebeständigheten företer stora olikheter. Förutom att vissa tillgångar,
såsom exempelvis själva marken, »grunden», över huvud taget icke kan anses
underkastade någon förslitning förekommer sålunda anläggningar såsom
exempelvis brunnar, där förslitning, som berättigar till avdrag visserligen
kan förekomma men beträffande vilka det likväl är ovisst om och när
denna förslitning inträffar. Såvitt angår sistnämnda typ av tillgångar synes
bibehållande av nuvarande princip om avdragsrätt för kostnader
tor intakternas förvärvande och bibehållande, icke möjligt att utbyta ersättningsanskaffningsreglerna
mot ett system med värdeminskningsavdrag utan
att samtidigt utvidga inkomstbegreppet beträffande fast egendom. I

I och for sig kan,^ framhåller de sakkunniga, flera skäl anses tala för en
dylik utvidgning. Såsom vår skattelagstiftning numera är utformad upprätthålles
icke den ursprungligen tämligen klart uppdragna skillnaden mellan
vinst å omsättningstillgångar och vinst å anläggningstillgångar. Enligt
gallande ratt beskattas sålunda vid bokföringsmässig inkomstredovisning
aven genom värdeökning uppkommen vinst å sådana anläggningstillgångar
som inventarier. Vidare kan allmänt sägas, att ur företagsekonomisk synpunkt
praktiskt taget all vinst, som uppstår i exempelvis en rörelse, är att
anse såsom ett led i rörelsen och att någon klar åtskillnad mellan inkomst
i egentlig mening och kapitalförvärv där knappast föreligger. Från teoretisk
synpunkt synes därför numera kunna göras gällande, att den särställning
tast egendom intager i det fall densamma användes i näringsverksamhet
knappast är motiverad.

Uppenbarligen uppkommer emellertid, konstateras i promemorian, vid en
provning av möjligheterna att utvidga inkomstbegreppet beträffande fast
egendom en mängd svårlösta problem. Icke minst måste detta gälla om
ett vidgat inkomstbegrepp skall omfatta även själva marken och anläggningar
darå av grundförbättrings natur. Givetvis kan i och för sig över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

vägas att begränsa utvidgningen av inkomstbegreppet till sistnämnda anläggningar.
En dylik ordning skulle då förutsätta, att en särskild värdering
av dessa tillgångar skedde i samband med överlåtelse av fastigheten.

Svårigheterna att göra en sådan särskild värdering medför emellertid att
tanken på en dylik lösning av spörsmålet, enligt de sakkunnigas mening,
måste övergivas. Med hänsyn härtill och då den större frågan om ett vidgat
inkomstbegrepp för den fasta egendomen i dess helhet uppenbarligen faller
utanför utredningsuppdraget, måste det föreliggande problemet, enligt de
sakkunniga, angripas med utgångspunkt från nu gällande inkomstbegrepp.
Härigenom kommer emellertid, betonas i promemorian, med nödvändighet
de sakkunnigas rörelsefrihet att vara begränsad och utredningsuppdraget i
huvudsak att inriktas på att söka förbättra avdragsreglerna. Därefter anföres.

Vad nu sagts om sambandet mellan avdragsregler och inkomstbegrepp
torde särskilt böra understrykas, eftersom sambandet ofta synes ha förbisetts,
bl. a. i de framställningar om rätt till värdeminskningsavdrag för tillgångar
av grundförbättrings natur, för vilka tidigare redogjorts. Enligt de
sakkunnigas mening sammanhänger lösningen av alla de frågor om förmånligare
avdragsregler beträffande grundförbättringar och byggnader samt om
vidgade möjligheter till resultatsutjämning m. in., som i olika sammanhang
framförts, med spörsmålet om ett vidgat inkomstbegrepp beträffande fast
egendom. Genom en utvidgning av inkomstbegreppet skulle från teoretisk
synpunkt hinder ej föreligga att väsentligt vidga avdragsinöjliglieterna, varigenom
önskemålen från de skattskyldigas sida i stor utsträckning skulle
kunna tillgodoses.

Om sålunda på grund av det anförda möjligheterna att införa rätt till värdeminskningsavdrag
för tillgångar av grundförbättrings natur måste prövas
med utgångspunkt från nu gällande inkomstbegrepp beträffande fast
egendom, kan, enligt promemorian, till en början konstateras, att ersättningsanskaffningsreglerna
icke kan utbytas mot ett system med värdeminskningsavdrag
för sådana tillgångar av grundförbättrings natur, vilka
icke på förhand kan förutses vara underkastade värdeminskning. Detta
gäller exempelvis brunnar, där förslitning, som berättigar till avdrag, visserligen
kan förekomma, men där det i förväg icke kan avgöras om eller när en
sådan förslitning inträffar.

Självfallet kan, framliålles i promemorian, det nu sagda vara ägnat att
inge betänkligheter mot att införa regler om värdeminskningsavdrag, eftersom
därigenom två skilda avdragssystem för tillgångar av grundförbättrings
natur kommer alt tillämpas.

Emellertid är det enligt de sakkunnigas mening möjligt att väsentligt
minska nackdelarna med en sådan ordning, om rätten till värdeminskningsavdrag
förbehålles vissa speciella anläggningar å jordbruksfastighet, där nuvarande
regler visat sig vara särskilt olämpliga. Härigenom kan den fördelen
vinnas, att en reform icke behöver omfatta tillgångar av grundförbättrings
natur i annan förvärvskälla eller tillgångar av sådant slag, som före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

kommer såväl å jordbruksfastighet som å annan fastighet och fastighet i
rörelse. Enligt de sakkunnigas mening förhåller det sig också otvivelaktigt
så, att behovet av förbättringar på förevarande område är särskilt framträdande
i förvärvskällan jordbruksfastighet. Riktigheten av denna uppfattning
synes, framhåller de sakkunniga, bekräftas av att de framställningar
om rätt till värdeminskningsavdrag som gjorts i regel avsett grundförbättring
å dylik fastighet.

Med utgångspunkt från nu angiven målsättning framlägger de sakkunniga
förslag till bestämmelser om värdeminskningsavdrag beträffande täckdikningsanläggningar
och skogsvägar i förvärvskällan jordbruksfastighet.

De sakkunnigas förslag i huvuddrag

I följande avsnitt skall mera utförliga redogörelser lämnas för de sakkunnigas
förslag till nya skatteregler i fråga om täckdikningsanläggningar
och skogsvägar, därvid även de sakkunnigas motivering till förslagen skall
redovisas. Här torde endast huvudprinciperna i förslagen få angivas.

De sakkunniga redovisar utförligt täckdikningsanläggningarnas betydelse
för jordbruket samt beräknar med ledning av material från 1951 års jordbruksräkning
och lantbruksnämndernas avslutade täckdikningsförrättningar
under åren 1952—1959 täckdikningarnas sammanlagda värde till omkring
800 miljoner kronor, varvid dock framhålles, att den totala ursprungliga
anskaffningskostnaden ligger betydligt lägre.

I fråga om varaktigheten av en täckdikning hänvisas till ett uttalande av
lantbruksstyrelsen år 1943, enligt vilket en täckdikning, som utfördes under
iakttagande av i yttrandet återgivna bestämmelser, kunde beräknas
äga bestånd under en tid av i genomsnitt 70 år. Det framhålles emellertid
i promemorian att den tekniska expertisen i allmänhet numera anser, att
man som ett genomsnitt — om än osäkert — bör räkna med en cirka 50-årig
varaktighetstid.

Då en täckdikningsanläggning i likhet med en byggnad även med normalt
underhåll är underkastad slitning, har de sakkunniga ansett att hinder
icke föreligger att med bibehållet inkomstbegrepp utbyta en avdragsrätt för
ersättningsanskaffning för sådan anläggning mot ett system med värdeminskningsavdrag.

Vid övervägandet av olika möjligheter att utforma avskrivningssystemet
har de sakkunniga funnit, att ett system med kort avskrivningstid och med
i lag bunden avskrivningsprocent med utgångspunkt från gällande inkomstbegrepp
och avdragsregler för tillgångar av grundförbättrings natur har väsentliga
fördelar. I promemorian föreslås därför, att kostnad för anläggning
a\ täckdikning skall få avskrivas genom årliga värdeminskningsavdrag, varvid
avdraget skall bestämmas enligt avskrivningsplan och anläggningskostnaden
fördelas såsom omkostnad med lika stora belopp på tio beskattningsår
i följd. Genom en dylik ordning blir, framhåller de sakkunniga, övergången
från systemet med ersättningsanskaffningsavdrag smidig och bortfaller
alla tvister om avskrivningsprocentens storlek. Vidare vinnes, enligt promemorian,
den fördelen att taxeringskontrollen underlättas. Då avdragsrätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

medgives för första anläggningskostnaden, är systemet, enligt de sakkunnigas
mening, ägnat att stimulera till nyinvesteringar för att höja jordbrukets
lönsamhet.

Rätten till värdeminskningsavdrag har enligt förslaget i princip förbehållits
den, som själv haft kostnad för anläggning av täckdikning. Därest täckdikningsanläggning
övergår till ny ägare innan anläggningskostnaden avskrivits,
må dock nye ägaren övertaga vad som i beskattningshänseende
kvarstår oavskrivet av anläggningskostnaden. Därvid skall avskrivning för
nye ägaren ske i den ordning som gällt för företrädaren. Skulle undantagsvis
inträffa att täckdikningsanläggning på grund av slitning eller därmed
jämförlig orsak förlorat sitt värde innan anläggningskostnaden avskrivits,
skall detta enligt förslaget ej utgöra hinder för en fortsatt avskrivning
av anläggningskostnaden enligt avskrivningsplanen.

De sakkunniga behandlar härefter i ett särskilt avsnitt skogsvägarna. Efter
en ingående redogörelse för olika vägtyper, skogsvägbyggandets omfattning
och kostnader samt utgående statsbidrag m. m., konstaterar de sakkunniga,
att gällande ordning, enligt vilken kostnad för anläggning av skogsbilväg
i sin helhet anses utgöra grundförbättringskostnad, icke möjliggör ett
hänsynstagande till de förändringar med avseende å teknikens utveckling,
vägnätets rörlighet, nedlagda biflottleder in. m., som förtjänar beaktande.
Ehuru allvarliga erinringar också kan riktas mot ett system med värdeminskningsavdrag,
bl. a. med hänsyn till svårigheten att fastställa avskrivningsunderlaget
och att bedöma den framtida utvecklingen, har de sakkunniga
funnit dessa svårigheter icke böra föranleda till, att de skattskyldiga
går miste om en avdragsrätt, som enligt allmän uppfattning är befogad. I
promemorian föreslås därför, att bestämmelser om rätt till värdeminskningsavdrag
införes och att reglerna utformas i överensstämmelse med vad som
föreslagits beträffande täckdikningsanläggning, dock att allenast en tredjedel
av kostnaden för anläggning av skogsvägar skall få bli föremål för avskrivning.

De föreslagna reglerna om värdeminskningsavdrag å täckdikningsanläggning
och skogsvägar föreslås träda i kraft den 1 januari 1962 och tillämpas
första gången vid 1963 års taxering.

I syfte att tillgodose de skattskyldiga, som kort tid före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande haft kostnad för nyanläggning av täckdikning
respektive skogsvägar och i överensstämmelse med gällande regler icke fått
avdrag för dessa kostnader, föreslår de sakkunniga, att vissa ingångsvärden
skall fastställas och att dessa värden skall få upptagas såsom oavskriven anläggningskostnad
vid taxering för inkomst av fastigheten, som verkställes
första gången efter utgången av år 1962. Därvid skall dock endast beaktas
kostnader, som nedlagts under beskattningsår beträffande vilka taxering
verkställts åren 1958—1962 eller sålunda inom fem år före ikraftträdandet av
de nya bestämmelserna.

Vad vidare kostnaderna för den föreslagna reformen angår, har de sakkunniga
med avseende å täckdikningsanläggningar framhållit, alt en över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

gång från ersättningsanskaffningsavdrag till ett system med värdeminskningsavdrag
principiellt icke bör medföra några bestående förändringar i
skatteunderlaget. Genom att avskrivningsreglerna framflyttar avdragsrätten
kan dock, framhålles i promemorian, vissa förskjutningar i skatteunderlaget
inträffa, vilka kan vara av intresse vid bedömandet av förutsättningarna
för förslagets genomförande. När det gäller skogsvägar erinras om, att förslaget
innebär en vidgad avdragsrätt i förhållande till gällande rätt. Förslaget
i denna del bör därför, framhålles det vidare, i princip vara ägnat att
föranleda ett bestående skattebortfall för stat och kommun. Med hänsyn till
att vissa beskattningsnämnder i tillämpningen medgivit avdrag, som nära
ansluter till förslaget, har dock de sakkunniga gjort viss reducering i de verkställda
beräkningarna över inkomst- och skattebortfallet. Enligt dessa beräkningar
utgör det totala inkomstbortfallet för tioårsperioden 1962—1971 cirka
112 miljoner kronor och skattebortfallet för samma period cirka 32 miljoner
kronor, varav stat och kommun får vidkännas ungefär hälften vardera.

De skattemässiga inkomstförändringar, som kan väntas bli en följd av
att förslaget genomföres, har i promemorian sammanställts sålunda.

Beskattningsår

1962

1963

1964

1965

1966

1967

1968

1969

1970

1971

Summa

Skattemässig inkomständring, milj. kr.

Täckdikningar Skogsvägar

På ingångs värden	i- I övrigt	På ingångs-värden	I övrigt	Summa
- 4,0	+ 10,0	— 5,6	- 1,3	- 0,9
- 3,7	+ 8,0	- 5,2	- 2,6	— 3,5
- 3,2	+ 6,0	- 4,8	— 3,9	— 5,9
— 2,7	+ 4,0	- 4,1	— 5,2	— 8,0
- 2,4	+ 2,0	— 3,8	- 6,5	— 10,7
- 1,6	± 0,0	- 2,7	— 7,8	— 12,1
- 1,3	- 2,0	- 2,3	- 9,1	- 14,7
— 0,8	- 4,0	- 1,3	- 10,4	— 16,5
- 0,3	- 6,0	- 0,4	— 11,7	— 18,4
—	— 8,0	—	- 13,0	- 21,0
— 20,0	+ 10,0	— 30,2	— 71,5	— 111,7

De sakkunniga understryker, att de skattemässiga inkomständringarna
blir osäkrare ju längre fram i tiden beräkningarna utsträckes. I den mån
nyanläggningarna får mindre omfattning blir också inkomständringarna
mindre. Efter den första tioårsperiodens slut försvinner den stegring av inkomstbortfallet,
som uppkommer under den tid avskrivningssystemet uppbygges.

På grundval av de angivna skattemässiga inkomständringarna har de sakkunniga
beräknat skattebortfallet för stat och kommun. Beräkningarna byggei
pa att den totala marginalskatten utgör en tredjedel av inkomsten, varvid
beträffande kommunalskatten räknats med en utdebitering av 14: 89,
vilket utgör den genomsnittliga kommunalskatten i landskommunerna år
1959 enligt Årsbok för Sveriges kommuner 1960. För kronoskogarnas skogsbilvägar
har endast räknats med kommunalskatt. Resultaten sammanfattas
sålunda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Beskattningsår	Skattebortfall,	milj. kr
	Statsskatt	Kommunal- skatt	Summa
1962 .........	......... - 0,2	0,1	- 0,1
1963 .........	......... 0,2	0,5	0,7
1964 .........	......... 0,6	0,9	1,5
1965 .........	......... 1,0	1,2	2,2
1966 .........	......... 1,5	1,6	3,1
1967 .........	......... 1,8	1,8	3,6
1968 .........	......... 2,2	2,2	4,4
1969 .........	......... 2,5	2,5	5,0
1970 .........	......... 2,8	2,8	5,6
1971 .........	......... 3,3	3,1	6,4
	Summa 15,7	16,7	32,4

Skattebortfallet har, framhålles i promemorian, beräknats under förutsättning
att vissa beskattningsnämnders praxis beträffande avdrag för kostnader
för skogsvägar bibehålies. En ändring i skärpande riktning ökar det
skattebortfall, som ett genomförande av förslaget beräknats föranleda. För
kommunalskatten kan det dock, enligt de sakkunniga, under de närmaste
åren endast bli fråga om obetydliga belopp. Statsskatten skulle maximalt
kunna minska med någon tiondels miljon kronor under det första året. De
sakkunniga tillägger.

Det angivna skattebortfallet bygger i vad gäller kommunalskatten på förutsättningen,
att inkomständringen medför motsvarande skatteändring. I
den mån de skattskyldiga endast beskattas för garantibelopp, blir skattebortfallet
mindre än beräkningarna ovan visar. Framhållas må även, att det
angivna kommunala skattebortfallet utgör ett genomsnitt. För en del kommuner
kommer förslaget att leda till ökningar och för andra till minskningar
i skatteunderlaget. I

I promemorian har de sakkunniga vidare behandlat f ruktodlingsanläggningar.
Efter redogörelse för fruktodlingens nuvarande omfattning, betingelser
och framtida inriktning konstateras, att även för dylika anläggningar
ersättningsanskaffningsreglerna är mindre lämpliga. De sakkunniga har diskuterat
olika möjligheter att genom värdeminskningsavdrag tillgodose yrkesfruktodlingens
intresse av ändamålsenliga avdragsregler men funnit, att för
praktiskt taxeringsbruk lämpliga regler svårligen kan tillskapas med mindre
en utvidgning av inkomstbegreppet sker för dylika anläggningar. Då en sådan
lösning icke ansetts böra väljas och avdragsrätten för anläggningskostnad
för fruktodling får anses utgöra ett delproblem av den större frågan om
vidgade möjligheter till resultatutjämning för denna näringsgren, har de
sakkunniga funnit, att gällande regler om ersättningsanskaffningsavdrag för
dylika anläggningar tills vidare bör bibehållas.

Beträffande de två alternativ till värdeminskningsavdrag å fruktodlingsanläggningar,
som utredningen diskuterar, må följande redogörelse här lämnas.

De sakkunniga konstaterar till att börja med, att ersättningsanskaffningsavdragets
innebörd att i efterskott ersätta en tillgångs förslitning för frukt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 56 år 1962

odlingarnas vidkommande ofta leder till mindre tillfredsställande resultat. I
motsats till egentlig jordbruksdrift är fruktodling i stor utsträckning en
engångsföreteelse och icke blott den enskilde näringsidkaren utan också näringen
som sådan går därför ofta miste om en befogad avdragsrätt. I fråga
om fruktodlingar är det, framhålles i promemorian, ur odlingssynpunkt
lämpligast att ersätta en föråldrad odling med nyplantering på annan mark.
Då avdragsrätt för ersättningsanskaffning emellertid förutsätter, att fruktträd
tidigare funnits på området, erhåller odlaren i dylikt fall enligt gällande
rätt icke något avdrag. Ersättningsanskaffningsreglerna har därför även i
fråga om fruktodlingar påtagliga brister. Emellertid möter, enligt de sakkunniga,
beträffande fruktodlingar speciella svårigheter mot att övergå till
ett system med värdeminskningsavdrag. Dessa svårigheter hänger bl. a.
samman med att fruktträden genom tillväxt under en längre tidsperiod stiger
i värde.

I fråga om kostnaderna i samband med nyplantering anför utredningen.

Enligt Sveriges Yrkesfruktodlares Riksförbund kan kostnaderna i samband
med nyplantering i genomsnitt uppskattas enligt följande. Själva trädkostnaden
utgör cirka 4 kronor per träd eller 4 000 kronor per hektar. Härtill
kommer arbetskostnad för plantering, som beräknas till 1 500 kronor per
hektar under förutsättning, att planteringen sker på ny mark och således
någon röjning av gamla träd ej behöver ske. Kostnaden för röjning av gammal
odling beräknas till cirka 1 000 kronor per hektar, vartill kommer utgifter
för desinfektion av jorden eller ett delvis utbyte av densamma, vilka
kostnader skattas till cirka 500 kronor per hektar. Härutöver måste man
räkna med kostnader för att inhägna det nyplanterade området till skydd
mot kaniner och harar och ofta måste därjämte en viss läplantering ske för
att förhindra stormskador. Kostnaderna för dessa anläggningar uppgår till
cirka 1 000 kronor per hektar. Vid plantering på röjda fruktodlingsarealer
tinns i allmänhet redan läplantering och mestadels även stängsel, varför
denna kostnad ofta bortfaller.

Totala kostnaden för plantering å ny mark skulle således uppgå till

Trädkostnad ............................ 4 000

Arbetskostnad för plantering .............. 1 500

Kostnad för stängsel och läplantering ...... 1 000

Kostnad per hektar 6 500

Totala kostnaden för plantering i fruktodling, som måste röjas, skulle utgöra -

Röjning av befintliga träd.................. 1 000

Desinfektion av jord ...................... 500

Trädkostnad ............................ 4 000

Arbetskostnad för plantering .............. 1 500

Kostnad per hektar 7 000

Vad angår kostnaden för omympning av äldre odling beräknas denna till
cirka 5 000 kronor per hektar, varvid man får räkna med samma skördeförlust
som vid röjning, eftersom träden måste skäras ned så kraftigt att de ej
lämnar någon skörd under de 3—4 år, som ympkvistarna behöver för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

växa ut och bära frukt. Härtill kominer att risken för ett misslyckande är
ganska stor vid en total omympning.

Om man utgår från att livslängden i en fruktodling av den typ som sålunda
kostnadsberäknats är cirka 20 år, skulle, framhåller de sakkunniga,
investeringen behöva avskrivas med fem procent per år. Med hänsyn till
ojämnheten i avkastningen räknar de sakkunniga dock med, att avskrivning
borde ske efter tio procent eller med samma procent som föreslagits
för täckdikningsanläggningar och skogsvägar. Beträffande fruktodlingar
skulle, enligt de sakkunniga, emellertid därjämte erfordras regler om rätt att
förskjuta avdraget, vilka borde utformas på så sätt, att avskrivningen skulle
få utnyttjas när som helst under odlingens livslängd; dock att årliga avdraget
i intet fall fick överstiga tio procent av anläggningskostnaden.

Den sålunda skisserade metoden skulle enligt de sakkunnigas mening ge
yrkesfruktodlingen möjlighet att under odlingens livslängd utnyttja samtliga
värdeminskningsavdrag. Om en avskrivning med tio procent skulle genomföras
för fruktodling å jordbruksfastighet borde emellertid, enligt promemorian,
därjämte den begränsningen införas, att avdraget fick utnyttjas
endast i den mån det ej översteg viss procent av den deklarerade bruttofruktintäkten,
enär enligt de sakkunnigas mening det även för jordbruksfastighet
vore rimligt att kräva en viss minimiintäkt av frukt för att värdeminskningsavdrag
skulle få utnyttjas. Därest regler om rätt till värdeminskningsavdrag
skulle genomföras borde salunda enligt de sakkunnigas mening
den årliga avskrivningen begränsas till tio procent att valfritt utnyttjas under
odlingens livslängd de år avskrivningen ej översteg fem procent av det
deklarerade bruttofruktvärdet.

1 den nu diskuterade metoden har rätten till avskrivning gjorts beroende
av bruttofruktvärdets storlek, medan avskrivningsunderlaget bestämts till
anläggningskostnaden. De sammanlagda avdragen kan således aldrig överstiga
anläggningskostnaden. Om man vill ge avkall på detta senare krav,
kan, framhåller de sakkunniga, värdeminskningsavdraget bestämmas schablonmässigt.
I anslutning till vad nyss sagts om att avdragsrätten bör förutsätta
redovisad inkomst, ligger det, enligt de sakkunnigas mening, nära
till hands att pröva ett schablonavdrag knutet till bruttofruktvärdet.

Ett schablonmässigt värdeminskningsavdrag bestämt till viss procent av
redovisat bruttofruktvärde blir, konstateras i promemorian, synnerligen
enkelt att tillämpa för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna.
Visserligen förutsätter metoden, att inkomsten av frukt särredovisas, men
detta gäller även för den tidigare behandlade metoden. Däremot uppkommer
här svårigheter vid fastställandet av den procent, efter vilken avdraget
skall beräknas. Om det överlämnades åt praxis att bestämma procentsatsen
skulle, framhålles i promemorian, antalet besvärsärenden sannolikt icke
oväsentligt öka. Avskrivningsprocenten synes emellertid, enligt de sakkunnigas
mening, ej heller kunna fastställas i lag, eftersom procenten måste
variera från fall till fall, beroende bland annat på om frukten levereras till

2 Itihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. .Yr 56

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

packeri eller om den försäljes i förpackat skick. Därefter anföres i promemorian.

Enligt Sveriges Yrkesfruktodlares Riksförbund kan priset per kilo vid
leverans till packeri ej beräknas högre än 50 öre. Med en avkastning av 30—
40 kg per träd och år i tät plantering och en produktionstid av 20 år innebär
detta ett totalt bruttofruktvärde av 300—400 kronor. I dylikt fall skulle
en avskrivning med en procent av det årliga bruttofruktvärdet vara i lägsta
laget. Problemets svårighetsgrad belyses emellertid vidare av, att om man
kan räkna med en livslängd på 40 år, vilket ej torde vara ovanligt i äldre
yrkesfruktodlingar liksom i all husbehovsodling, stiger bruttofruktvärdet
vid oförändrad avkastning och prissituation till 600—800 kronor. I detta
fall synes en avskrivning med en procent av det årliga bruttofruktvärdet
vara mer än tillräcklig. Enligt de sakkunnigas mening borde därför, om ej
särskilda skäl kunde åberopas, värdeminskningsavdraget enligt denna metod
sättas till en halv procent av redovisat bruttofruktvärde.

De två alternativ till värdeminskningsavdrag, för vilka nu redogjorts, har
enbart haft avseende å fruktodlingar. Därest reglerna skulle tillämpas även
på bärodlingar borde, enligt promemorian, en avskrivning å anläggningskostnaden
för bärbuskar ske efter 15 procent och begränsningsregeln utformas
på det sättet, att avskrivning fick ske endast i de fall avskrivningsbeloppet
ej översteg fem procent av bruttobärvärdet.

Om avskrivning på bärbuskar skulle ske efter den tidigare diskuterade
schablonmetoden, skulle enligt de sakkunniga en schablonmässig avskrivning
med två till tre procent av redovisad inkomst vara fullt tillräcklig i normalfallet.

Enligt de sakkunnigas mening utgör avdragsrätten för anläggningskostnad
för fruktodling ett delproblem av den större frågan om vidgade möjligheter
till resultatutjämning för denna näringsgren. De sakkunniga fortsätter.

Såväl detta spörsmål som frågan om ett vidgat inkomstbegrepp faller
emellertid utanför det föreliggande uppdraget. Med hänsyn härtill och då
de ovan inom ramen för gällande inkomstbegrepp diskuterade metoderna för
värdeminskningsavdrag å fruktodlingsanläggningar icke kan anses tillgodose
de krav på ändamålsenliga avdragsregler, som måste uppställas för praktiskt
taxeringsbruk, har de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda någon
av metoderna till genomförande utan funnit, att gällande regler om ersättningsanskaffningsavdrag
för fruktodlingsanläggningar bör bibehållas.

Det må slutligen framhållas, att det här föreliggande spörsmålet totalt sett
icke kan betraktas såsom ett större problem, eftersom dels trädkostnaden i
yrkestruktodlingen under de närmaste åren kan förväntas uppgå till cirka
400 000 kronor per år för att på längre sikt nedgå till cirka 320 000 kronor
per år och dels en betydande del av denna kostnad enligt gällande rätt kan
avdragas enligt reglerna om ersättningsanskaffningsavdrag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Remissyttrandena

Det helt övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt alt avskrivningsregler
för täckdikningsanläggningar och skogsvägar införes i huvudsaklig
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Det framhålles allmänt
att nuvarande avdragsregler måste anses föråldrade och att de leder
till resultat, som mången gång framstår som otillfredsställande. Även om
man i flera yttranden uttrycker betänkligheter mot att i skattelagarna införa
en rätt till avskrivning å grundförbättringskostnader, har man i regel
funnit att en bättre lösning än den av utredningen förordade inte står till
buds. Behovet av ökade investeringar i täckdikningsanläggningar och skogsvägar
har från många remissinstansers sida åberopats som ett avgörande
skäl för införandet av avskrivningsregler. Sådana regler har ansetts böra
verka i hög grad investeringsstimulerande.

Till de remissinstanser som sålunda i princip tillstyrkt förslagen hör lantbruksstyrelsen,
statens jordbruksnämnd, skogsstyrelsen, domänstyrelsen,
skogshögskolans lärarråd samt statens skogsforskningsinstitut, lantbrukshögskolan
samt statens lantbruksförsök, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Södermanlands, Blekinge, Malmöhus och Västerbottens län, Sveriges
lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges industriförbund,
Kooperativa förbundet, Skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges
jordägareförbund ävensom samtliga hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser
som avgivit yttranden. Även kammarrätten, riksskattenämnden,
länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Hallands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Våsternorrlands och Jämtlands län ställer sig i huvudsak positiva
till förslagen. Beträffande förslagens detaljer har dock flera erinringar
gjorts, vilka skall behandlas i ett följande avsnitt.

Vad i promemorian anförts angående nackdelarna med nuvarande
system med avdrag för ersättningsanskaffning av försliten tillgång
av grundförbättrings natur har i regel bekräftats av remissinstanserna.
Några remissinstanser betecknar dock uttalandena — främst såvitt avser
täckdikningsanläggningar — som alltför kategoriska. Sålunda framhåller
länsstyrelsen i Kalmar län, att väl kan i vissa fall tvekan uppkomma, huruvida
kostnaden för en anläggning skall i sin helhet 1''å avdragas eller om
en viss del är att hänföra till icke avdragsgill grundförbättring, men att
dessa svårigheter enligt länsstyrelsens erfarenhet inte varit större än att de
något så när tillfredsställande kunnat bemästras. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län erinrar om att, i den mån avdrag för kostnader för omläggning av
täckdikning inte kunnat utnyttjas från inkomst under samma år, skillnaden
numera får utnyttjas som förlustavdrag. Införandet av värdeininskningsavdrag
å dylika kostnader framstår därför enligt länsstyrelsens mening
inte såsom särskilt angeläget. Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen
i Värmlands län. I det särskilda utlåtandet, som bifogats yttrandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

från lantbruks högs kolan och statens lantbruks försök, framhålles, att de
sakkunnigas uttalande, att den omständigheten att den under ett beskattningsår
erlagda kostnaden för ersättningsanskaffning till hela sitt belopp
skall avdragas på en gång leder till ojämnhet i beskattningen, synes vara ett
alltför kategoriskt påstående. Därefter anföres.

Det bör observeras, att till följd av varierande väderleks- och andra växtbetingelser,
väsentliga växlingar föreligger i jordbrukets årsresultat. På
samma sätt kan i skogsbruket till följd av skogens ålderssammansättning
högsl varierande årsresultat på enskilda fastigheter föreligga. Varierande
marknadsförhållanden kan likaledes medföra mera allmänna förskjutningar
i inkomstnivån. Det kan sålunda framkomma önskemål om möjligheter till
resultatutjämning. Många gånger sker sådan utjämning därigenom att till
goda år förlägges stora reparationer eller ersättningsanskaffningar av inventarier
liksom ersättningsanskaffningar av grundförbättrings natur. Nu
åsyftade ersättningsanskaffningar torde så gott som regelmässigt ej ske i
större omfattning än att härför medgivna avdrag kan skattemässigt utnyttjas.
Med det anförda har endast velat framhållas, att de gällande reglerna ej enbart
varit till nackdel för de skattskyldiga. Ett efter bestämda principer fastställt
årligt värdeminskningsavdrag, som ej kan jämkas, kan i vissa lägen
framstå som ogynnsammare.

Det måste däremot, som de sakkunniga framhållit, för de skattskyldiga
vara otillfredsställande, om avdragsrätten för värdeminskning på en anläggning
uppskjutes till den tidpunkt, då tillgången ersättes med en ny. Tyvärr
innehåller den framlagda utredningen inga uppgifter eller diskussioner, som
kan tjäna som ledning för en bedömning av hur de nuvarande reglerna i
praktiken hittills verkat och framdeles kommer att verka.

Om ifrågavarande grundförbättrande åtgärder kan utföras av brukaren
själv, blir givetvis nackdelarna med det tillämpade systemet mindre än om
särskilda specialister anlitas. Något värde på den egna arbetsinsatsen fastställs
inte. Utvecklingen går emellertid mot specialisering och mekanisering.
Upptagande av brunnar, anläggande av täckdiken och vägar anförtros alltmer
åt särskilda specialister. De väsentliga tvisterna kommer därvid att avse
frågan, huruvida eu ersättningsanskaffning föreligger eller om företaget
helt eller delvis måste betraktas som en nyanläggning.

I flera yttranden framhålles att då det gäller skogsvägar nuvarande praxis
för medgivande av avdrag fått icke önskvärda verkningar. Sålunda erinrar
tantbruksstgrelsen om att enligt regeringsrättens praxis avdrag inte medgives
för kostnad för anläggning av permanent skogsväg; däremot betraktas
kostnad för rent tillfälliga vägar som avdragsgill driftkostnad och även kostnad
för vägunderhåll får avdragas. Vid planering av väg kan man, konstaterar
lantbruksslyrelsen — under i övrigt lika förutsättningar — kalkylera med en
hög anläggningskostnad med lågt underhåll eller en låg anläggningskostnad
med högre underhåll. De nuvarande avdragsreglerna premierar det senare
alternativet. Mot nuvarande skattesystem har därför, framhåller styrelsen,
anmärkts att det leder till en förskjutning i vägbyggandet i riktning mot
enklare och billigare vägar, varigenom risk finnes för att hela vägnätet blir
inoptimall utbyggt. Därefter anför lantbruksstyrelsen.

Även i ett annat hänseende kan anmärkning riktas mot detta system, då
det föranleder till viss ojämnhet i beskattningen såtillvida att väg som

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

hveues som tillfällig väg vid en större avverkning, därefter påkostas underhå“i
s& Sor utsträckning, att den så småningom blir av mera permanent
karaktär När en sådan väg föreligger färdig, har den emelleitid kostat åt
sldlligt mer än om den brutits på en gång Ur samhallsekononnsk synpunkl
och av andra skäl måste detta förfaringssätt underkannas; " et
för övrigt ha mycket svårt att komma tillratta med sadana fall, da |>ra
förbättring av väg faktiskt åstadkommes genom val tilltaget undei håll..Det
må nämnas, att statsbidragen visserligen verkar i motsa * " åt minstone

för närvarande bidrag torde lamnas endast till vagar av tiog
klass, men bidragsmöjligheterna är begränsade och stora grupper av skoös
vägar är i praktiken uteslutna från bidrag.

Liknande synpunkter anföres av skogsstyrelsen. Skogsvårdsstyrelserna uttalar
allmänt, att gällande skatteregler lockar till vidmakthållande av aven
olämpligt förlagda äldre vägar framför nyanläggning av andamalsenhga s -dana. Skattesystemet är enligt styrelsernas mening ägnat att direkt motverka
en rationell utbyggnad av skogsvägnätet.

Flera remissinstanser betonar den allmännytta som skogsbilvägarna me
för inom vårt samhälle. Enligt skogsnårdsstyrelsen i Västmanlands lan kan
allmännyttan ofta beräknas ha samma storleksordning som den rent skogliga
nyttan. Styrelsen anför.

Skogsindustrierna, en hörnsten i vårt ekonomiska liv, genomgå f. n. en
kraftig utbyggnad, som under 1960-talet väntas kräva ett fullt utnyttjande
av våra skogstillgångar samtidigt som tillgången på skoglig arbetskraft synes
minska och vara svår att rekrytera. Skogsbilvagen far härigenom en allt
större samhällelig betydelse för att effektivt genomfora för samhallet nödvändiga
avverkningar med utnyttjande av den knappa tillgången på manuell
arbetskraft och hästar. Ökad mekanisering minskar på intet satt tyngden av

detta argument. . ,__

Sociala krav på ökad bekvämlighet och standard for skogsarbetarna kan
knappast tillgodoses utan skogsbilvägar. Ur beredskapssynpunkt måste
skogsbilvägen tillmätas största betydelse i samband med bränsleanskaffning
vid en avspärrning. Även ur militär synpunkt torde de vara betydelsefulla
icke endast i gränstrakter och förmodade invasionsområden. Luftlandsatta
trupper måste nu kunna bekämpas nästan var som helst i vårt land. Våra
motoriserade förband kräver vägar även i skogsbygderna.

Skogsbrandbekämpning som nu bedrives av motoriserade brandkårer kraver
också vägar. Man måste hålla i minnet att snabba åtgärder äro av största
vikt vid bekämpande av brand i skogen.

Slutligen må nämnas skogsbilvägarnas stora betydelse för Sveriges tolk
som medel att idka friluftsliv, naturstudier, bär- och svampplockning, för
många viktig ur försörjningssynpunkt, och inte minst som ett medel att ute
i naturen få välbehövlig rekreation.

Det anförda må vara tillräckligt för att påvisa skogsbilvägarnas nödvändighet
ur samhällsekonomisk och social synpunkt. I

I några yttranden anföres betänkligheter mot förslaget att
införa värdeminskningsavdrag för tillgångar av grundförbättrings natur endast
i inkomstslaget jordbruksfastighet ävensom mot att begränsa avskrivningsreglerna
till att avse endast täckdikningsanläggningar och skogsvägar.
På grund av dylika betänkligheter avstyrker några remissinstanser att för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

slaget helt eller delvis nu lägges till grund för lagstiftning. Sålunda anför
lansstyrelsen i Värmlands län.

Enligt gällande skattelagstiftning är fastighetsägare ej berättigad till avdrag
för kostnad för grundförbättring. Kommunalskattelagen innehåller bestämmelser
om forbud mot dylika avdrag i fråga om såväl jordbruksfastighet
som annan fastighet och rörelse. Genom det av de sakkunniga framlagd^
forslaget gores beträffande förstnämnda förvärvskälla avsteg8 från denna

SSKfS" ‘T''5 rf" sä“ I»**!! i allmänna rättsneavetandet.
Ett genomforande av forslaget kommer för jordbrukarna att
n edfora sa vasent ga fördelar, alt det för Övriga skattskyldiga måste f a2
stå såsom godtyckligt och orättvist, att reformen begränsas till endast o "d

morian ? ej ÖVerty§ad att de av de sakkunniga l prJome !

d!i?a,e skalen verkligen är tillräckligt starka för att motivera
hr,!rf 0c''l01; av en sa Vlkti§ reforni endast i fråga om taxering av jordbruksfast^het
utan att berörda problem ens synes ha diskuterats beträffan
de forvarvskallorna annan fastighet och rörelse. fietraltan -

Det torde visserligen, medger länsstyrelsen, med fog kunna göras gällande,
att för jordbruket gällande regler om avdrag för tillgångar av grundförbältrings
natur icke är tillfredsställande. Det synes därför utan tvivel
önskvärt, att nya bestämmelser skapas, som på ett godtagbart sätt tillgodoser
både taxeringsmyndigheternas och de skattskyldigas berättigade anspråk.
Länsstyrelsen fortsätter.

Det kan dock ifrågasättas, om de avdragsregler, som föreslagits skola ersätta
nu gällande, verkligen uppfyller rimliga krav i detta hänseende. Införes
regler om avskrivning enligt förslaget, kommer beträffande tillgångar av
grundförbättrings natur två skilda avdragssystem att tillämpas vid sidan av
varandra, då för andra tillgångar än täckdikningsanläggningar och skogsvägar
gällande bestämmelser om avdrag för ersättningsanskaffning fortfarande
ar avsedda att tillämpas. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan en sådan
reform icke anses som en lycklig lösning av hithörande problem. Att inom
en och samma förvärvskälla skapa två olika avdragsmetoder för tillgångar
av grundförbättrings natur måste medföra en komplicering av taxeringsmyndigheternas
arbete samt öka riskerna för felaktiga avgöranden. Även för
därav berörda skattskyldiga kommer reformen att medföra praktiska olägenheter.
Vidare måste det för dessa framstå som inkonsekvent, att förslaget
begränsats till att avse endast täckdikningsanläggningar och skogsvägar. I
fråga om exempelvis invallningsföretag torde föreligga minst lika stort behov
av nya regler som beträffande täckdikningsanläggningar, då de förra som
regel är mycket kostnadskrävande.

De lrågor, som beröres i förslaget, är enligt länsstyrelsens förmenande av
sådan natur att de bör lösas i ett sammanhang för förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet och rörelse. Samtidigt härmed bör inkomstbegreppet
för fastighet upptagas till omprövning. Länsstyrelsen hemställer
därför i första hand att dessa problem göres till föremål för ny utredning.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner de sakkunnigas förslag
från rent skattetekniska synpunkter vara ägnat att ingiva betänkligheter
och anser, att förslaget bör göras till föremål för ytterligare utredning
innan övervägande sker, huruvida detsamma skall läggas till grund för lag -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

stiftning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län kan inte finna att kostnader för
täckdikning och skogsvägar intager en sådan särställning, som motiverar
att kostnaderna skulle få avskrivas vid inkomstberäkningen. Länsstyrelsen
fortsätter.

Täckdikningar torde merendels medföra en mot de nedlagda kostnaderna
svarande, bestående förbättring av marken även sedan täckdikningen som
sådan gått till spillo, och av denna anledning synas sakliga skäl för allmän
avskrivning av kostnaderna knappast föreligga. På enahanda sätt torde kostnader
för skogsvägar vara att bedöma. Om avskrivning medges i enlighet
med förslaget, synas även andra kostnader, t. ex. för stenröjning, anläggning
av öppna avlopps- och skogsdiken samt annan förbättring av skogsmark,
på lika goda grunder kunna ifrågasättas bli avdragsberättigade. Länsstyrelsen
erinrar i sammanhanget även om att avdragsrätt för amortering å
studieskulder icke ansetts böra införas; likväl utgöra sådana skulder
liksom kostnader för täckdikning och skogsvägar — intei annat än kostnader
för ökade inkomster i framtiden.

Förslaget framstår enligt länsstyrelsen närmast som en ny form av speciella
bidrag från det allmännas sida till fromma för jordbruksnäringen.
Vill man med bibehållet inkomstbegrepp na sadant resultat, framstar enligt
länsstyrelsens mening ett statsbidragssystem som den följdriktiga lösningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att, då det inte torde råda någon
större skillnad mellan en rörelseidkare och en jordbrukare, förslaget lämpligen
borde genomföras först i ett större sammanhang, därvid skattelagarna
borde så ändras, att inkomsten av dessa förvärvskällor beskattas efter
enhetliga grunder, bl. a. innebärande att inkomsterna beräknas efter bokföringsmässiga
grunder. Länsstyrelsen anser dock att förslaget i vad detsamma
avser skogsvägar bör läggas till grund för lagstiftning. Frågan om
avdrag för avskrivning å kostnader för täckdikning finner länsstyrelsen
däremot böra lösas först i samband med att andra för jordbruket aktuella
frågor erhåller sin lösning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att med det föreslagna systemet
om rätt till avskrivning å täckdikningsanläggningar skulle man komma
ifrån tvister om storleken av, å ena sidan, den avdragsgilla kostnaden
för alt ersätta en utrangerad anläggning med en likvärdig och, å andra
sidan, vad som utgör icke avdragsgill kostnad för förbättring. Vidare skulle
nytäckdikning uppmuntras genom del föreslagna nya avdragssystemet.
Länsstyrelsen tillägger.

Det föreslagna systemet synes i viss mån bryta mot de principer, som
ligga till grund för beräkning av inkomst av jordbruksfastighet. Det kan
således inte helt gå fritt från invändningar. Emellertid torde någon lösning,
som bättre kan anpassas til! de nuvarande reglerna om inkomstberäkning
i förvärvskällan jordbruksfastighet, icke kunna åstadkommas. Med hänsyn
härtill och till de fördelar, som det föreslagna systemet beräknas kunna
medföra, anser sig länsstyrelsen kunna tillstyrka alt den av de sakkunniga
föreslagna lagstiftningen i denna del genomföres.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Däremot anser sig länsstyrelsen inte kunna förorda att förslaget om värdeminskningsavdrag
å skogsvägar genomföres. Länsstyrelsen anför härom.

Till skillnad från förslaget angående täckdikningsanläggningar, vilket
i stort sett kan anses innebära endast en ändring av reglerna för när ett avdrag
skall få åtnjutas vid taxeringen, så innebär förslaget beträffande skogsvägarna,
att man för en viss grupp inför regler, som medför en förmånligare
inkomstbeskattning än vad som är normalt för förvärvskällan. Enligt
länsstyrelsens mening inger det betänkligheter, att för en begränsad grupp
skattskyldiga sålunda införa förmånligare beskattningsregler.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län anser sig böra avstyrka förslaget
i vad det avser värdeminskningsavdrag i fråga om skogsvägar. Trots att
länsstyrelsen på de av de sakkunniga anförda grunderna finner starka skäl
föreligga för att anläggningskostnader för skogsvägar till viss del må kunna
hänföras till i taxeringshänseende avdragsgill kostnad, anser dock länsstyrelsen
förslaget icke vara tillräckligt underbyggt för att läggas till grund
för lagstiftning.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök säger sig visserligen i
princip kunna tillstyrka utredningens förslag men ifrågasätter dock om
inte formerna för medgivande av värdeminskningsavdrag på skogsvägar
bör göras till föremål för ytterligare utredning. De sakkunnigas förslag
synes inte vara tillräckligt underbyggt för att läggas till grund för en lagstiftning.

Flera remissinstanser uttalar betänkligheter av principiell art men anser
sig dock böra tillstyrka att avskrivningsregler införes i enlighet med förslaget.
Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker att ett införande av den
nya avdragsmöjligheten innebär ett betydelsefullt avsteg från i skattelagstiftningen
gällande principer. Det torde enligt länsstyrelsen kunna ifrågasättas
om inte den föreslagna reformen borde få anstå och upptagas till
övervägande av den år 1960 tillsatta allmänna skatteberedningen. Länsstyrelsen
anser sig dock kunna tillstyrka den avsedda genombrytningen av
gällande grundsatser på hithörande område i vad avser täckdikningsanläggningar,
då dylika anläggningar har en begränsad varaktighetstid. Beträffande
skogsvägar gör länsstyrelsen följande uttalande.

När det gäller länsstyrelsens eget ställningstagande till förslaget komma
de näringspolitiska synpunkterna i främsta rummet. Ett väl utbyggt
skogsbilvägnät är av vital betydelse för skogsbruket i länet. Därigenom skulle
ernås bättre rotvärde och gynnsammare betingelser för skogsbruket i dess
helhet. Behovet av skogsbilvägar har visat sig vara synnerligen stort. Alla
åtgärder, som kunna vara ägnade att främja skogsbruket, böra enligt länsstyrelsens
mening vidtagas. Med utgångspunkt därifrån anser sig länsstyrelscn
böra tillstyrka införandet av rätt till värdeminskningsavdrag för
skogsbilvägar i den omfattning de sakkunniga föreslagit.

Enligt länsstyrelsen i Örebro län kan de av de sakkunniga framlagda förslagen,
liksom andra punktvis insatta förändringar i skattelagstiftningen,
väcka principiella betänkligheter och leda till vissa icke tillfredsställande

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

olikformigheter men länsstyrelsen anser dock övervägande skäl tala för
genomförandet av de föreslagna ändringarna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att det icke torde kunna
förnekas, att nu gällande regler i fråga om avdrag för kostnader för anläggningar
av grundförbättrings natur är otillfredsställande. Sålunda medför
desamma icke blott ojämnhet vid taxeringen mellan olika år utan även
olägenheter vid tillämpningen. Det får därför, enligt länsstyrelsen, anses
angeläget med nya regler av beskaffenhet att tillgodose såväl de enskilda
skattskyldigas som beskattningsmyndigheternas befogade krav. Det av de
sakkunniga framlagda förslaget torde, enligt länsstyrelsens mening, i stort
sett få anses ägnat att undanröja dessa olägenheter, såvitt avser täckdikningsanläggningar
och skogsvägar. Länsstyrelsen fortsätter.

Å andra sidan synes en på föreslaget sätt begränsad reform icke kunna
undgå att samtidigt väcka vissa betänkligheter. Bortsett från de praktiska
olägenheter, som skulle följa med två olika avdragssystem för tillgångar
av grundförbättrings natur, skulle bl. a. den hitintills rådande principiella
likställigheten i förevarande avseende mellan jordbruksfastighet och annan
fastighet härigenom komma att rubbas. Vidare skulle det för den skattskyldige
i gemen komma att framstå som svårbegripligt, att åtskillnad i fråga
om rätten till avdrag skall göras mellan till exempel täckdikningsanläggningar
och inval lningar, ehuru behovet av nya regler ofta kan vara större
i det senare fallet med hänsyn till att invallningsföretag som regel äro mera
kostnadskrävande. Det synes därför kunna ifrågasättas, om icke reformen
bör utsträckas även till annan fastighet ävensom till en del andra anläggningar,
som likaledes äro underkastade värdeminskning. En förutsättning
härför är emellertid -— såsom av de sakkunniga jämväl framhållits — att
inkomstbegreppet utvidgas i fråga om fastighet.

Länsstyrelsen i Väslernorrlands län säger sig icke helt kunna värja sig
från känslan, att de synpunkter, som anförts till stöd för införande av värdeminskningsavdrag
å täckdikningsanläggningar och skogsvägar, med samma
styrka kan göras gällande beträffande åtskilliga andra grundförbättringsåtgärder,
såsom öppna diken för vattenavledning, invallningar, sjösänkning
samt enskilda utfartsvägar och inägovägar. Länsstyrelsen anför
därefter.

Det är visserligen riktigt, att avdragsrälten för läckdikningar och skogsvägar
för dagen framstår som det angelägnaste önskemålet. Länsstyrelsen
hyser likväl viss tvekan inför förslaget att utbryta dessa — låt vara viktiga
— detaljer ur ett stort problemkomplex utan att de framtida konsekvenserna
för frågan i sin helhet kan överblickas. Det synes nämligen uppenbart,
att ett genomförande av förslaget kommer att tillskapa åtskilliga svårlösta
gränsdragningsproblem. Sålunda kommer det måhända att framstå som
oegentligt att''kostnaden för iordningställande av öppna diken till vattenavledning
från täckdiken icke omfattas av avdragsrätten. Vidare lärer skattetvister
icke kunna undvikas, när det gäller att bedöma, huruvida en väg,
som betjänar flera ändamål, huvudsakligen skall anses avsedd för utforsling
av skogsprodukter från skog. Det synes höra till vanligheten, att en
skogsväg i sin sista del går över inägojord och ansluter till utfartsväg från
gård. Det hade varit av värde, om dylika gränsdragningsfrågor något närmare
hade diskuterats i promemorian.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 ur 1962

Länsstyrelsen anser sig dock med viss tvekan kunna tillstyrka att avskrivningsregler
införes endast för täckdikningsanläggningar och skogsvägar.

I regel anser sig remissinstanserna kunna godtaga att avskrivningsregler
av nu ifrågasatt slag begränsas till inkomstslaget jordbruksfastighet. Sålunda
anför t. ex. riksskattenämnden i denna fråga följande.

De sakkunnigas förslag minskar ojämnheten i beskattningen mellan
olika skattskyldiga inom förvärvskällan jordbruksfastighet. Å andra sidan
åstadkommer förslaget enligt riksskattenämndens mening olikhet i beskattningsreglerna
olika förvärvskällor emellan. En sådan olikhet synes emellertid
kunna försvaras med att i förvärvskällan jordbruksfastighet markanläggningar
hava särskilt stor betydelse, varför ekonomiskt sett en avdragsrätt
för dylika anläggningar enbart i denna förvärvskälla kan vara
motiverad.

I några yttranden framhålles att frågan om avdragsrätt vid taxeringen för
täckdikning och skogsvägar äger ett nära samband med omfattningen
av statsbidrag till dylika anläggningar. Sålunda uttalar länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län att utredningens förslag torde få anses
innebära, att markägarna i det långa loppet blir gynnsammare ställda än
hittills i fråga om avdragsmöjligheter. Det torde då enligt länsstyrelsens
mening böra övervägas, om inte frågorna om statsbidragens storlek bör
upptagas till omprövning och bedömas i ett vidare sammanhang innan en
lagändring, som endast tar sikte på beskattningsreglerna, genomföres.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att det väsentliga skälet för
genomförande av de föreslagna reglerna torde vara alt stimulera investeringar
i täckdikningsanläggningar och härigenom öka jordbrukets lönsamhet.
Med beaktande härav kan man enligt länsstyrelsens mening knappast
undgå att beröra andra åtgärder, som har samma syfte. Beträffande den
statliga bidragsgivningen för skogsvägar framhåller länsstyrelsen.

Den statliga bidragsgivningen för skogsvägar är — som framgår av de
sakkunnigas redogörelse — relativt stor för såväl »stamväg» som »annan
skogsväg». Då det förstnämnda slaget av vägar ger största allmänna nytta,
synes det motiverat att höja bidragen till anläggande av sådana vägar. Vid
taxeringen skulle då avdrag icke behöva medgivas för anläggande av »stamväg».
Beträffande »annan skogsväg» torde bidragsgivningen kunna helt
slopas. I stället bör vid taxeringen avdrag kunna påräknas för anläggningskostnaderna
med den motiveringen, alt dylik väg presumeras avse
tillgodogörandet av skogsprodukter inom ett begränsat område.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att det måhända kan ifrågasättas
om icke i stället för införande av avdragsrätt vid taxering för kostnader
för skogsvägar en ökning av bidragen för vägbyggnader av denna
art bör komma till stånd. Därigenom skulle enligt länsstyrelsen uppenbarligen
en mer ingående prövning av vägbehovet, vägens byggnad och kostnaden
åstadkommas, en prövning som icke kan ske på samma sätt vid taxeringen.
Emellertid skulle man icke genom höjning av statsbidragen och

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

uppmjukning av villkoren härför inom rimlig tid kunna få den lättnad för
skogsägarna, som eftersträvas. Länsstyrelsen har därför funnit övervägande
skäl tala för en lösning enligt det framlagda förslaget.

Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Jämtlands län, som anför.

I fråga om skogsvägar får, såsom de sakkunniga framhållit, anses gälla
alt anläggningen med normalt underhåll icke är underkastad förslitning.
Om det dock kan anses föreligga ett aktuellt behov att understödja skogsbruket,
kunde detta ske i den ordningen att grunderna för statsbidragsgivningen
till anläggande av skogsbilvägar ändrades. Därvid kan dock icke
bortses ifrån att ett medelst skattepolitiska åtgärder genomfört stod åt
skogsbruket är till sin natur smidigare, eftersom detsamma kan komma
till slånd utan egentligt administrativt merarbete.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök framhåller, att behovet
av värdeminskningsavdrag på s. k. stamvägar naturligtvis kan ifrågasättas.
I den mån statsbidrag utgår torde, framhålles i yttrandet, än mindre
något värdeminskningsavdrag vara motiverat.

Lantbruks styr elsen framhåller vikten av att det allmänna beträffande det
kombinerade jord- och skogsbruket — den vanligaste brukningsformen i de
flesta bygder — så avväger sina åtgärder beträffande bidrag, lån, beskattningsregler,
m. m. avseende jordbruket respektive skogsbruket, att en ur
samhällets synpunkt önskvärd balans uppstår mellan markägarens investeringar
i respektive näringsgrenar.

Några remissinstanser ifrågasätter om inte de föreslagna avskrivningsreglerna
bör förbehållas sådant jordbruk där inkomstredovisningen sker
enligt bokför ingsmässiga grunder. Riksskattenämnden anför
följande.

Såsom redan framhållits i andra sammanhang då det gällt detaljändringar
i reglerna om beskattningen av inkomst av jordbruk är kontantmetoden
en otidsenlig och materiellt ytterst otillfredsställande redovisningsform för
sådan inkomst. Att för dem som tillämpa denna primitiva metod införa särskilda
anordningar för alt ernå mera tillfredsställande avdrag för de allmänt
förekommande täckdikningskostnaderna synes icke böra ifrågakomma.
Riksskattenämnden kan därför icke tillstyrka förslaget i denna del.
Däremot har nämnden i princip intet att erinra mot att avdrag för täckdikning
skall kunna medgivas jordbrukare, som redovisa inkomsterna enligt
bokföringsmässiga grunder.

Länsstyrelsen i Värmlands län, som på sätt förut angivits i första hand
förordar att nu ifrågavarande problem göres till föremål för ny utredning,
föreslår att — om förslaget anses böra läggas till grund för lagstiftning —
detta ej sker separat utan blott tillsammans med två tidigare i fråga om
taxering av jordbruksfastighet framlagda skatteförslag. Länsstyrelsen åsyftar
härvid det av skattelagssakkunniga den 26 augusti 1959 avlämnade förslaget
till bestämmelser om värdeminskningsavdrag å maskiner och andra
dylika inventarier i jordbruk med kontantmässig redovisning samt en av
skatteflyktskommittén den 19 oktober 1959 avgiven promemoria med för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

slag till lagstiftning rörande beskattning av djur vid beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet enligt den s. k. kontantprincipen. Länsstyrelsen tilllägger.

Enligt länsstyrelsens förmenande utgör skatteflyktskommitténs förslag
ett nödvändigt komplement till skattelagssakkunnigas båda förslag. Länsstyrelsen
anser därför, alt det nu framlagda förslaget om värdeminskningsavdrag
å täckdikningsanläggning och skogsvägar — liksom också förslaget
om värdeminskningsavdrag å döda inventarier — icke bör läggas till grund
för lagstiftning, om icke också skatteflyktskommitténs förslag lagfästes.
Enligt förslagen kommer i förvärvskällan jordbruksfastighet kontantinässig
och bokföringsmässig redovisning att för en och samma skattskyldig
tillämpas vid sidan av varandra. Även om vissa skäl kan åberopas häremot,
synes förslagen dock kunna förordas som ett steg i riktning mot en obligatorisk
övergång för alla jordbrukare till bokföringsmässig inkomstredovisning,
vilket för länsstyrelsen framstår som det naturliga slutmålet. För
jordbrukarnas del underlättas denna övergång därav, att den skyldighet att
föra räkenskaper såsom underlag för taxeringen, som är en förutsättning
för den bokföringsmässiga redovisningsmetoden, i praktiken ej synes innebära
någon mera påtaglig utvidgning av skyldigheten alt föra räkenskaper
eller anteckningar vid kontanlinässig redovisning enligt bestämmelserna i
20 § taxeringsförordningen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som tillstyrker utredningens förslag
i vad det avser täckdikningsanläggningar, anför.

Därest de sakkunnigas nu avgivna förslag liksom ett under år 1959 av de
sakkunniga avgivet förslag till bestämmelser om värdeminskningsavdrag
å maskiner och andra dylika inventarier i jordbruk med kontantmässig
redovisning bli föremål för lagstiftning kommer den s. k. kontantprincipen,
efter vilken flertalet jordbrukare taxeras, att brytas i väsentliga hänseenden,
vilket enligt länsstyrelsens mening får anses mindre tillfredsställande
ur rent principiell synpunkt. Med hänsyn härtill och då kontantprincipen
över huvud taget icke kan anses fylla moderna krav på resultatredovisning,
synes frågan om grunderna för jordbrukets taxering böra i sin
helhet snarast tagas under omprövning.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden framhåller
att det kan ifrågasättas om inte rätten till värdeminskningsavdrag å täckdikningsanläggningar
borde förbehållas jordbrukare, som beräknar inkomst
av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grnnder. Allmänna
ombudet anför.

Det skulle inte vara rimligt, om vissa jordbrukare finge favörer på avdragssidan
bl. a. genom för höga avskrivningsprocenter på täckdikningsanläggningar
samtidigt som de finge behålla ett inkomstbegrepp, som ger
dem materiellt obefogad skattefrihet vid realisation av levande och döda
inventarier. Enligt uppgift i promemorian redovisar emellertid endast omkring
en procent av jordbrukarna sin skattemässiga inkomst enligt bokföringsmässiga
grunder. Det torde inte vara rationellt att genomföra en tämligen
omfattande ändring i skattelagstiftningen, om den kan utnyttjas
allenast av en så obetydlig del av jordbrukarna. Jag tillstyrker därför att
de sakkunnigas förslag får omfatta alla jordbrukare, men att lagstiftningen
genomföres först sedan inkomstbegreppet för jordbrukare utvidgats till

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 29

att omfatta även belopp, som inflyter vid realisation av levande och döda
inventarier.

Vad utredningen uttalat angående sambandet mellan avskrivningsregler
och inkomstbegreppet vid försäljning av tillgångarna har berörts
i några yttranden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län konstaterar att
förslaget står i strid mot gällande principer på skattelagstiftningens område,
vilka innebär att tillgång, där vinst vid försäljning icke kan beskattas annat
än enligt bestämmelserna om realisationsvinst, icke ansetts böra få avskrivas
i snabbare takt än som betingas av tillgångens fysiska eller ekonomiska
livslängd. Länsstyrelsen fortsätter.

De sakkunniga ha emellertid framhållit, att deras förslag icke borde ingiva
betänkligheter," enär täckdikningsanläggning icke kunde separat överlåtas.
De sakkunniga synes emellertid härvid icke beaktat, att skattskyldig enligt
deras förslag skulle kunna inköpa jordbruksfastighet och nedlägga väsentliga
kostnader för nyanläggning av täckdikning med ty åtföljande avdragsrätt
vid inkomsttaxeringen samt efter tio år efter förvärvet försälja den
sålunda förbättrade fastigheten utan beskattningskonsekvenser. Detta synes
icke helt tillfredsställande. De sakkunnigas förslag synes också godtyckligt
såtillvida att det endast tar sikte på vissa slag av anläggningsarbeten. Om
förslaget skulle godtagas, måste det befaras att samma anspråk på snabb
avskrivning utan hänsyn till varaktighetstiden kommer att framställas beträffande
andra anläggningar, såsom byggnader m. m.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som
tillägger att — därest icke avskrivningsprocenten begränsas i förhållande till
anläggningarnas beräknade varaktighetstid — ytterligare skäl torde få anses
förefinnas för en omprövning av hela inkomstbegreppet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som enligt vad redan framhållits ej
anser sig kunna tillstyrka förslaget om avdrag för avskrivning å kostnader
för skogsvägar, framhåller, att förslaget innebär att avdrag skulle medgivas
för kostnader, som medför en direkt och bestående höjning av en fastighets
värde utan att man, utom i undantagsfall, kan beskatta ägaren för de avdragna
kostnaderna när han återfår dem vid eventuell försäljning av fastigheten.
Länsstyrelsen i Värmlands län anför följande exempel.

Två personer inköpa samtidigt två likvärdiga jordbruksfastigheter. Den
ene täckdikar för en kostnad av 10 000 kronor medan den andre tillbygger
t. ex. mangårdsbyggnaden för 10 000 kronor. I övrigt brukas fastigheterna på
liknande sätt. Båda sälja sina fastigheter efter 15 år, därvid köparna värdera
de företagna åtgärderna såsom ekonomiskt likvärdiga. Säljarna erhålla
20 000 kronor mer än de själva erlagt, men den som täckdikat tjänar väsentligt
mer än den andre, då han vid tidigare års taxeringar erhållit mycket
större värdeminskningsavdrag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län vitsordar de sakkunnigas uttalande, att en
utvidgning av inkomstbegreppet enbart för tillgångar av grundförbättrings
natur skulle medföra så avsevärda svårigheter, att vägen över en ändring
av inkomstbegreppet åtminstone för närvarande ej bör följas. Länsstyrelsen
fortsätter.

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 56 år 1662

Möjligen kan inom en ej allt för avlägsen framtid en mera vittgående utredning
befinnas påkallad i syfte att söka undanröja svårigheterna för en
omgestaltning av inkomstbegreppet beträffande fast egendom. Självfallet
kan en sådan omgestaltning komma att innebära betydande ingrepp i gällande
rätt och även förutsätta, att avsevärda hinder övervinnas. Kanske kan
eu etappvis genomförd reformering visa sig bli den lämpligaste metoden. De
även i andra sammanhang vitsordade olägenheter, som är förknippade med
nuvarande regler om ersättningsanskaffning, är dock så betydande, att de
kan anses rättfärdiggöra även tämligen genomgripande åtgärder. Såsom de
sakkunniga framhåller, har de avsteg, som redan skett från eljest gällande
grundprinciper, möjliggjorts genom en utvidgning av inkomstbegreppet. I
sammanhanget kan även erinras om de vid 1960 års riksdag motionsvis
framställda yrkandena om ändrade avskrivningsregler för byggnad i rörelse
av sådan innebörd, att den avsedda ändringen torde förutsätta en utvidgning
av gällande inkomstbegrepp. Ehuru riksdagen ej vid detta tillfälle var
beredd att följa motionärerna, rådde inom bevillningsutskottet enighet därom
att vid en eventuell utredning borde beaktas, om och i vad mån de nuvarande
reglerna om beskattning vid försäljning av fastighet och om utrangeringsavdrag
kunde behöva ändras.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att det torde vara en allmänt accepterad
princip, att en utvidgning av avdragsrätten bör åtföljas av en motsvarande
utvidgning av inkomstbegreppet. De sakkunnigas förslag innebär
elt avsteg från denna princip. Även om härför anförda motiv, sedda ur taxeringssynpunkt,
enligt länsstyrelsens mening knappast kan anses bärande
finnes dock, framhåller länsstyrelsen, synnerligen starka jordbruksekonomiska
skäl att frångå sagda grundprincip. Man kan till och med enligt länsstyrelsen
ifrågasätta, om dessa skäl ej bort föranleda än mer långtgående
förslag från de sakkunnigas sida, syftande till vidgad avdragsrätt vid taxeringen
jämväl för kostnader för ny-, till- och ombyggnad av jordbrukets
ekonomibyggnader.

Stockholms läns och stads hushållningssällskap betonar, att det är föråldringen
d. v. s. grundförbättringens allt mindre lämplighet under de med
tiden ändrade förhållandena, som ger upphov till den största värdeminskningen.
Föråldrandet drabbar alla grundförbättringar och borde därför berättiga
till värdeminskningsavdrag. Det förhållandet, att man vill förhindra
all någon enstaka person får en skattefri realisationsvinst på grundförbättringar
vid en fastighets försäljning, kan, enligt hushållningssällskapet, inte
vara ett tillräckligt motiv för att man skall undandraga den stora massan
av jordbrukare och fruktodlare ett avdrag som de rättvisligen bör ha. Det är
ej heller bara en fråga om skatterättvisa, det gäller också att stimulera
fram de medel, som kan överföras från konsumtionssidan till riktigare investeringar
på produktionssidan.

Skogsstyrelsen uttalar att vintervägar och andra tillfälliga vägar byggda
för engångsavverkningar, exempelvis av rotposter, sedermera sällan har något
värde. Anläggning av permanenta vägar kan givetvis medföra höjning
av fastigheternas kapitalvärde men det torde enligt skogsstyrelsens mening
höra till undantagen, att den höjning väganläggningen föranlett motsvarar
mera än en mindre del av anläggningskostnaden. Förhållandet kan, enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

styrelsen, delvis förklaras därmed, att en skogsväg ofta bygges, när hopsparade
virkesförråd står inför avverkning. Sedan det avverkningsmogna förrådet
uttagits, får vägen minskad betydelse nnder längre eller kortare tid
beroende på skogens ålderssammansättning m. in. Liknande synpunkter
framföres av ett flertal skogsvårdsstyrelser. Skogsvårdsslyrelsen i Kalmar
län tillägger att ännu en omständighet, som är ägnad att undanröja principiella
betänkligheter emot en regelmässig avdragsrätt beträffande kostnader
för skogsvägar, bör framhållas, nämligen det förhållandet att den växande
skogen, för vars tillgodogörande en skogsväg anlägges, inte har samma konstanta
omfång som andra ting av fast egendoms karaktär. Stora variationer
i virkesförrådets storlek kan förekomma tidsmässigt på samma egendom,
vilket gör att den varaktiga kapitalvärdestegringen praktiskt taget aldrig
korresponderar med anläggningskostnaden, vilken därför enligt styrelsens
mening alltid måste uppdelas på en driftkostnadsandel och en grundförbättringsandel.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att en avdragsrätt för
kostnader för skogsvägar skulle medföra en rättvisare beskattning vid försäljning
av fastighet. Styrelsen anför.

Vid försäljning av fastigheter, som ej beröras av realisationsvinst, beskattas
som inkomst försäljningssumman för den eventuella ökning av virkesförrådet,
som har ägt rum under ägandetiden. På grund av nuvarande ålderklassfördelning
i skogarna är en dylik ökning regel. Om investering gjorts
genom byggandet av skogsbilvägar höjes värdet av virkesförrådets ökning.
Härigenom beskattas en inkomst som uppkommit genom investering av ej
avdragsgill natur med dubbelbeskattning som följd.

Skogsvårdsstgrelsernas förbund anser, att de sakkunniga förbisett att
kostnaden för vägs byggande ej alltid betyder ökning av kapitaltillgångarnas
värde med motsvarande belopp, utan att en del av nämnda kostnad är förutsättningen
för ökning av den omedelbara inkomsten. Förbundet fortsätter.

Ett exempel kan belysa resonemanget. Ett skogsskifte består till betydande
del av awerkningsmogen skog. Det beröres ej av bilväg, men en sådan
kan byggas till och genom skiftet för 50 000 kronor. Därigenom skulle utdrivningskostnaderna
för den gamla skogen under de två närmaste åren
minskas med 30 000 kronor. Båtnaden för vägens långsiktiga användning
beräknas till 20 000. Då utgör 30 000 kronor, eller 60 %, utgifter för inkomstens
förvärvande och återstående belopp, 20 000 kronor, är ägnat att öka
kapitaltillgångens värde. Exemplet är intet undantagsfall. Det förhåller sig
snarare så, att skogsägaren helt naturligt planerar vägarnas utbyggnad med
hänsyn till skogsbeståndens tillstånd i så måtto att han får utgiftsminskning
som följd av nybyggda vägar snarast möjligt efter deras anläggande.

Några remissinstanser bl. a. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
samt länsstyrelsen i Örebro län bär framhållit att frågan om avdragsrätt
även rörande övriga åtgärder för vattnets avledning från jordbruksfastighet
bör upptagas till utredning. Enligt Småbrukarnas riksförbund borde
även frågan om avdrag för kostnader för stenröjning ha utretts.

Kangl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Vad utredningen anfört angående fruktodlingsanläggningar
har i regel inte föranlett särskilda uttalanden från remissinstansernas sida.
Av de remissinstanser, som yttrat sig i frågan, har riksskattenämnden samt
länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar och Västernorrlands län förklarat sig
inte ha något att erinra emot utredningens ståndpunkt. Även statens jordbruksnämnd
säger sig dela de sakkunnigas uppfattning att detta problem bör
behandlas i samband med den större frågan om vidgade möjligheter till resultatutjämning
för denna näringsgren.

Lantbruksstyrelsen däremot uttalar en annan mening. Styrelsen anser
att gällande regler om ersättningsanskaffningsavdrag icke löser avskrivningsproblemet
för brukare av rationellt drivna fruktodlingar, där uttjänta
fruktträd oftast ersättes genom nyplantering på ny jord. Fruktodlaren torde
i sådana fall icke ha rätt att göra ersättningsanskaffningsavdrag och
även om sådan rätt förelåge, skulle den icke kunna utnyttjas, eftersom odlingen
under de närmaste åren efter planteringen icke lämnar någon avkastning.
Fruktodlaren går därför helt miste om avdragsrätt för investeringen.
Enligt styrelsens mening bör därför bestämmelser om värdeminskningsavdrag
införas för nyanläggning av fruktodlingar för yrkesmässig fruktproduktion.
Därefter anföres.

Den av de sakkunniga behandlade schablonmässiga metoden med avdrag
med viss procent av bruttofruktvärdet synes mindre lämplig, då man vid
denna metod frångår principen att lägga den verkliga investeringskostnaden
till grund för avskrivningarna. Metoden torde icke heller bli möjlig att tilllämpa
i sådana fall, då fruktodling utarrenderas. Däremot torde den förstnämnda
metoden med avskrivning med viss procent av anläggningskostnaden
kunna tillämpas. Denna metod skulle innebära, att yrkesfruktodlaren
skulle få rätt att valfria år under odlingens livslängd få avskriva anläggningskostnaderna
med högst 10 procent om året förutsatt att avskrivningen
icke överstiger fem procent av deklarerat bruttofruktvärde.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök anser att en förändrad
form av den av de sakkunniga relaterade schablonmetoden skulle kunna utgöra
en framkomlig väg. I yttrandet framhålles att — då i den föreliggande
utredningen ej finns underlag för en bedömning av schablonmetodeiys
verkningar i olika avseenden — frågan snarast borde upptagas till ytterligare
utredning.

Lantbrukets skattedelegation säger sig dela de sakkunnigas uppfattning i
så måtto att ett införande av värdeminskningsavdrag för anläggningskostnad
å fruktodling endast löser en del av de speciella problemen för fruktodlingsanläggningar.
Delegationen fortsätter.

Det är nämligen inte endast den ursprungliga anläggningskostnaden utan
också de första årens direkta driftkostnader, som i princip borde få avdragas
under de år, då fruktodlingen ger avkastning. Ett sätt att lösa problemet
med dessa driftkostnader vore att aktivera kostnaderna som en del av anläggningskostnaden
och införa avdragsrätt genom ett avskrivningsförfarande
under produktionsperioden. Ur teknisk synpunkt är emellertid en sådan
metod förhållandevis komplicerad. Problemet är samtidigt närmast en fråga
om resultatutjämning och som sådant får det sägas ligga utanför den fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

lagda utredningen. Denna fråga torde därför få lösas i ett annat sammanhang.
I fråga om den direkta anläggningskostnaden för fruktodling har delegationen
den uppfattningen att de sakkunniga förebragt sådan utredning att
ett införande av värdeminskningsavdrag å anläggningskostnaden är möjlig.
Delegationen anser därför att alternativet med avskrivning av anläggningskostnaderna
med 10 procent om året med begränsningsregeln att avdrag
skall få utnyttjas endast i den mån det inte överstiger viss procent av den
deklarerade bruttofruktintäkten bör tillämpas. Vid övergång till ett sådant
system bör i princip som ingångsvärde få upptagas de kostnader, som tidigare
inte avdragits.

Av de hushållningssällskap som avgivit yttranden har Stockholms läns
och stads hushållningssällskap förklarat, att fruktodlarna bör vara berättigade
att få göra skäliga värdeminskningsavdrag på sina fruktodlingar. Kalmar
läns södra hushållningssällskap, Hallands läns hushållningssällskap,
Älvsborgs läns södra hushållningssällskap, Kopparbergs läns hushållningssällskap
och Västernorrlands läns hushållningssällskap understryker angelägenheten
av att frågan om avskrivning å fruktodlingsanläggningar göres
till föremål för ytterligare utredning.

Sveriges yrkes fruktodlares riksförbund säger sig tacksamt notera den av
kommittén redovisade möjligheten till en planmässig avskrivning med tio
procent samt med rätt att förskjuta avdraget under odlingens livslängd.
Förbundet anser det dock önskvärt att även de första årens driftkostnad får
medräknas vid beräkning av värdeminskningsavdraget. Förbundet säger
sig föredraga en avskrivning å anläggningskostnaden framför den av de
sakkunniga redovisade metoden med schablonavdrag bestämt till viss procent
av bruttofruktvärdet. Förbundet anför därefter.

De sakkunniga har emellertid inte velat framlägga redovisade möjlighet
till värdeminskningsavdrag som ett förslag, under motivering att frågan barn
utgör ett delproblem vad gäller vidgade möjligheter till resultatutjämning
för näringsgrenen i fråga. Till detta vill förbundet anföra, att även om resultatutjämningen
som sådan är en fråga av betydligt större omfång och värde
för yrkesfruktodlingen, bör den framförda möjligheten till planmässig avskrivning
inte undanröjas. Gentemot tveksamheten från de sakkunnigas sida
att en ändrad lagstiftning skulle underlätta för fruktodlingen alt erhålla
skattefria realisationsvinster vid ev. försäljning anser förbundet att de sakkunniga
i sitt ställningstagande inte tillräckligt beaktat att en uppdelning
av frågan härvid hör göras. Dels bör själva anläggningskostnaden som sådan
ses för sig, dels den värdestegring som sker till följd av odlingens omsorgsfulla
skötsel. Anläggningskostnaden undergår ingen värdestegring som kan
tänkas bli skattefri vid eu ev. försäljning, och av en fastighets värde utgör
denna en mycket ringa del. Värdestegringen, som sker, är i form av odlingens
tillväxt på grund av omsorgsfull skötsel. Denna del är emellertid redan med
de nu gällande skattereglerna fri från beskattning. Dessutom kan anföras
att någon värdestegring av en modern fruktodling knappast kan anses ske
efter tio år beroende på ändrad odlingsinetodik, som gör att odlingen snabbare
bringas i full bärighet. Om nyplanteringen härvid sammanfaller med
fastighetens förvärvande, gäller under denna tidsperiod lagstiftningen angående
realisationsvinst vid fastighetsförsäljning. Härtill kan anföras all det
är sällan som köparen vid eu fastighets förvärvande betraktar det som eu
tillgång att egendomen är planterad med fruktträd i stor omfattning. F)ver •»

Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Xr 56

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

huvudtaget är omsättningen av fruktodling mycket ringa beroende på näringsgrenens
hårda konkurrensläge. —---

Slutligen vill förbundet anföra att om möjligheter inte beredes den förvärvsmässiga
fruktodlingen att göra värdemässiga avskrivningar, lagstiftningen
i varje fall ändras såtillvida att plantering av fruktträd på ny mark
jämställes med plantering på förut för fruktodling använd mark vad gäller
rätt till ersättningsanskaffningsavdrag.

Riksskattenämnden gör följande uttalande angående praxis i beskattningshänseende
i fråga om fruktodlingsanläggningar.

I delta sammanhang vill riksskattenämnden framhålla att nämnden — i
motsats till den praxis för vilken de sakkunniga redogjort — finner nu gällande
bestämmelser om ersättningsanskaffningsavdrag icke lägga hinder i
vägen för att medge avdrag för kostnad för nyplantering av fruktträd i ersättning
för utrangerad anläggning, även för det fall att nyplanteringen sker
å annan jord å samma brukningsenhet än den, där den äldre anläggningen
varit belägen.

De beräkningar, som de sakkunniga gjort av det skattebortfall som
ett genomförande av förslaget kan föranleda, har i några remissyttranden
bedömts såsom alltför optimistiska. Sålunda anför länsstyrelsen i Älvsborgs
län att — om avdragsrätten för omtäckdikning minskas och rätt till avskrivningar
för nyanläggningar införes — det med fog kan antagas att av nettokostnaderna
för täckdikning inom landet en större del än för närvarande
kommer att vara hänförlig till nyanläggningar. Det synes enligt länsstyrelsen
realistiskt att räkna med en ökning av nyanläggningskostnaden med åtminstone
5 miljoner kronor per år under en relativt lång period. Det skattemässiga
inkomstbortfallet kommer under denna förutsättning att för åren
1962—1971 sammanlagt uppgå till 37,5 miljoner kronor mot av de sakkunniga
beräknade 10,0 miljoner kronor. Även beträffande skogsvägarna synes
det länsstyrelsen motiverat att räkna med en ökning för kommande år.
Om den årliga ökningen uppskattas till ett så blygsamt belopp som 3 miljoner
kronor — den faktiska ökningen 1959—1960 uppgick till 7,3 miljoner
kronor — kommer, framhåller länsstyrelsen, avdragen för värdeminskning
för de tio första åren att medföra ett inkomstbortfall av 22 miljoner kronor
utöver det av de sakkunniga framräknade.

Svenska landskommunernas förband framhåller att — även om genomförandet
av de sakkunnigas förslag inte synes medföra något mera betydande
skattebortfall — detta skattebortfall dock kommer att i huvudsak
drabba de mera jord- och skogsbruksbetonade och redan skattesvaga kommunerna.
Förbundet anser därför att man vid införande av värdeminskningsavdrag
bör överväga olika möjligheter att övergångsvis mildra verkningarna.

Svenska landstingsförbundet konstaterar att enligt de beräkningar som
gjorts skulle reformen förorsaka landsting och primärkommuner eu sammanlagd
skatteförlust om cirka 16 miljoner kronor under perioden 1962__

1971 och tillägger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Ehuru detta belopp är relativt obetydligt i och för sig, kan styrelsen dock
icke underlåta att fästa uppmärksamheten på att föreliggande förslag endast
är ett i en rad reformer, som under senare år genomförts eller komina att
genomföras och som varit ägnade att medföra en reduktion av landstingens
skatteunderlag. Detta måste anses särskilt bekymmersamt i tider, dä en
kontinuerlig överflyttning av uppgifter och kostnader från staten till landstingen
sker, eu utveckling som av allt att döma ej ar avslutad Redan nu
är landstingens skatteunderlag otillräckligt för den okade verksamheten,
vilket tagit sig uttryck i de ej oväsentliga höjningar av landstingsskatten
som under senare år skett. Det är därför angeläget, att landstingen pa ett
eller annat sätt, t. ex. via de enhetliga statsbidragen till kroppssjukvarden,
varom utredning nu pågår, erhåller kompensation för den minskning av inkomsterna
som föranledes av reformerna på skattelagstiftningens område.

I flera remissyttranden betonas att ökade investeringar i täckdikningsanläggningar
och skogsvägar leder till inkomststegringar, vilka medför en
ökad skatteinkomst för det allmänna, som kan förväntas överstiga det av de
sakkunniga påvisade skattebortfallet. Sålunda anser lantbruksstyrelsen att,
även vid mera vidgade avdragsregler i fråga om skogsbruk än de sakkunniga
föreslagit, något inkomstbortfall sannolikt inte behöver befaras. Skogsvårdsstyrelsernas
förbund, som yrkar en fördubbling av det avskrivningsunderlag
i fråga om skogsvägar som föreslagits i promemorian, anser att en
stimulans genom skatteavdrag kan antagas medföra avsevärt ökade skatteintäkter
från skogsbruket och skogsindustrien av en storleksordning, som
betydligt överstiger de minskningar i skatteunderlaget som de sakkunniga
beräknat. Sveriges skogsägareförbund gör följande uttalande.

Förbundet betvivlar att den nödvändiga intensifieringen av vägbyggandet
går att uppnå annat än genom full avskrivningsrätt för nybyggnadskostnaderna
En sådan skattereform skulle i enlighet med de sakkunnigas kalkyler
innebära ett skattebortfall av ca 9 å 10 miljoner i genomsnitt per år under
perioden 1962—1971. Då emellertid enbart skogsägarna for varje miljon
skogskubikmeter som merawerkas torde erlägga inkomstskatt till stat och
kommun med lågt räknat fem miljoner kronor skulle redan vid en merkvantitet
om två miljoner skogskubikmeter det befarade skattebortfallet övergå
till en ökning av skatteintäkterna. Ändock gäller detta enbart skogsägarnas
beskattning. Därtill kommer givetvis vid en utökad avverkning mera skattepengar
från icke blott skogsbrukets arbetstagare utan även från skogsindustrien,
som förädlar det avverkade virket. Det måste in. a. o. vara en god
affär för de statliga och kommunala myndigheterna att i nuvarande läge
främja skogsvägbyggandet genom en mera långtgående skattereform.

Departementschefen

Enligt de sakkunnigas förslag skall avdrag medgivas vid inkomsttaxeringen
för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar. I
fråga om täckdikningsanläggningar skall hela kostnaden och beträffande
skogsvägar eu tredjedel av kostnaden kunna avskrivas. Avskrivningen får
enligt förslaget ske med en tiondedel per år under tio år i följd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Det helt övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt en lagstiftning
i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

Nyanläggning av såväl täckdikning som skogsväg är enligt gällande skatteregler
att anse som grundförbättringsåtgärd, för vilken kostnaden icke är
avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Avdrag medgives däremot för underhåll
av tillgång av grundförbättrings natur. Om sådan tillgång trots underhåll
förbrukas genom slitning eller dylikt medgives avdrag för ersättningsanskaffning,
då den förbrukade tillgången ersättes med en ny. De sakkunnigas
förslag beträffande täckdikningsanläggningar och skogsvägar innebär således
att avsteg göres från en genomgående princip i vår skattelagstiftning,
nämligen att avdrag icke medgives för avskrivning å markanläggningar.

Förslaget kan sägas utgöra en skatterättslig nykonstruktion även såtillvida
att man vid bestämmande av avdrag icke tillämpar eljest gällande
grunder för fördelning av anläggningskostnad å anläggningens varaktighetstid
och att värdeminskningsavdrag skall kunna ifrågakomma även beträffande
tillgångar, för vilka det stundom kan ifrågasättas om de alls är underkastade
värdeminskning.

I den mån avsteg hittills gjorts i skattelagstiftningen från den angivna
principen att anskaffningskostnaden fördelas till avdrag under anläggningens
varaktighetstid har detta skett genom en utvidgning av inkomstbegreppet,
och dessa undantag är därför, som de sakkunniga framhåller, icke ägnade
alt rubba grundtanken i lagstiftningen om avdragsrätt för intäkternas
förvärvande och bibehållande. De sakkunniga har emellertid icke i detta
sammanhang föreslagit något ändrat inkomstbegrepp.

Jag vill först ta upp frågan om inkomstbegreppet. Vinst vid försäljning
av fastighet, som inte utgör varulager, beskattas enligt reglerna
för skattepliktig realisationsvinst, dvs. vinsten är helt skattefri efter tio år.
Det torde, som de sakkunniga framhållit, vara uteslutet att införa speciella
regler för beskattning av vinst vid försäljning av tillgångar av grundförbättrings
natur. Dylika tillgångar ingår i den fastighet, varå arbetena är utförda,
och det kan i regel icke konstateras i vad mån och med vilket belopp
köpeskillingen för en fastighet påverkats av olika vidtagna grundförbättringsåtgärder.
En eventuell utvidgning av inkomstbegreppet måste därför
avse försäljning av fastighet. En sådan utvidgning av inkomstbegreppet är
emellertid en fråga av stor räckvidd och måste föregås av en mycket ingående
utredning. Det får antagas att allmänna skatteberedningen kommer att
behandla detta spörsmål.

Vill man redan nu införa avskrivningsregler för tillgångar av grundförbättrings
natur, måste det ske med bibehållande av nuvarande inkomstbegrepp
vid försäljning av fastighet. Detta förhållande gör det nödvändigt att
begränsa eventuella avskrivningsregler till sådana tillgångar, beträffande
vilka det kan anses föreligga ett omedelbart behov av ändrade skatteregler.
Jag kan därför i likhet med de sakkunniga icke förorda att avskrivningsregler
nu införes beträffande fruktodlingar och icke heller för kostna -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

der för stenröjning och dylikt. Frågan om behov av ändrade regler i inkomstskattehänseende
för dylika tillgångar kan anses föreligga torde få prövas sedan
allmänna skatteberedningen framlagt sina förslag.

Då det gäller täckdikningar och skogsvägar är det från såväl
allmän som enskild synpunkt i hög grad önskvärt att dylika investeringar
ökar och att investeringarna verkställes på sådant sätt att den
största ekonomiska nyttan vinnes. Det kan, som de sakkunniga och även
flera remissinstanser framhållit, med visst fog göras gällande att nuvarande
skatteregler motverkar detta önskemål. Ett omedelbart behov av ändrade
skatteregler i fråga om dessa tillgångar torde därför få anses föreligga. .lag
kan därför i likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser tillstyrka
att avskrivningsregler införes för täckdikningsanläggningar och
skogsvägar. Därvid måste dock hänsyn tagas till att vinst vid försäljning
av den fastighet, varå arbetena utförts, beskattas enligt reglerna för skattepliktig
realisationsvinst dvs. att vinsten är helt skattefri efter tio år. Betiäffande
den närmare utformningen av avskrivningsreglerna återkommer jag i
det följande.

Då investeringar i täckdikningsanläggningar och skogsvägar även ur det
allmännas synpunkt framstår såsom angelägna har statligt stod i
olika former lämnats för dylika arbeten. En ökning av investeringarna skulle
givetvis kunna uppnås genom större bidrag från det allmänna. Men bidrag
bör inte lämnas i syfte att övervinna vissa icke önskvärda verkningar av
skattebestämmelserna. I första hand måste dessa bestämmelser överses. Å
andra sidan får behovet av stöd från det allmänna bedömas med utgångspunkt
från gällande beskattningsregler.

Flera remissinstanser har framhållit att en skattereform, som begränsas
till vissa investeringar inom jordbruk och skogsbruk, kan framstå som godtycklig
och orättvis. Å andra sidan synes emellertid, som bl. a. riksskattenämnden
framhållit, en sådan olikhet kunna försvaras med att i inkomstslaget
jordbruksfastighet markanläggningar har särskilt stor betydelse, varför ekonomiskt
sett en avdragsrätt för dylika anläggningar, begränsad till jordbruk
och skogsbruk, kan vara motiverad. Av markanläggningar inom jordbruk
och skogsbruk är vidare täckdikningsanläggningar och skogsvägar helt dominerande
och det kan därför vara försvarligt att införa speciella regler för
dylika tillgångar. Framhållas må att de regler som föreslås får anses i viss
mån provisoriska i avvaktan på de förslag, som allmänna skatteberedningen
kan komma att framlägga, och jag vill särskilt understryka, att det förhållandet
att i fråga om täckdikningar och skogsvägar ett avsteg göres från gällande
beskattningsprinciper icke kan åberopas som skäl för liknande åtgärder
ifråga om andra markanläggningar.

Några remissinstanser har ansett att rätten till avskrivning å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar bör förbehållas de skattskyldiga, som deklarerar
inkomst av jordbruksfastighet enligt bokförings mäss i -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

ga grunder. Däremot skulle nuvarande regler alltfort gälla för de skattskyldiga,
som tillämpar den s. k. kontantprincipen. Det är också, som bl. a.
riksskattenämnden framhållit, i viss mån otillfredsställande att i en redovisningsform,
som har sitt berättigande främst på grund av att den är jämförelsevis
enkel att tillämpa, införa avskrivningsregler som måste komplicera
deklarationsförfarandet. Det kunde därför synas önskvärt att i detta
sammanhang först överse reglerna för inkomstredovisningen inom inkomstslaget
jordbruksfastighet med beaktande av de förslag, som skattelagssakkunniga
tidigare framlagt angående värdeminskningsavdrag å maskiner i jordbruk
med kontantmässig redovisning och skatteflyktskommitténs förslag
rörande beskattning av djur i dylikt jordbruk. En sådan översyn torde emellertid
böra föregås av en ingående ny utredning av beskattningsmetoderna
för jordbruket. Ställningstagandet till frågan om en dylik utredning bör enligt
min mening anstå till dess allmänna skatteberedningen framlagt sina
förslag.

Då för närvarande endast cirka en procent av jordbrukarna torde redovisa
inkomsten av jordbruksfastigheten enligt bokföringsmässiga grunder,
skulle en begränsning av rätten till avskrivning å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar till dylika skattskyldiga innebära att lagstiftningsåtgärden
fick väsentligt minskad räckvidd. En sådan begränsning synes därför inte
höra förordas. Jag anser mig sålunda kunna tillstyrka att avskrivningsreglerna
blir tillämpliga även när inkomsten av jordbruksfastigheten beräknas
enligt kontantprincipen.

Det skattebortfall som kan bli en följd av att avskrivningsregler
införes å täckdikningsanläggningar och skogsvägar är i första hand beroende
av hur avskrivningsreglerna utformas. Under alla förhållanden torde
dock vara svårt att beräkna den minskning i beskattningsunderlaget för stat
och kommuner som dylika avskrivningsregler kan medföra, ökade investeringar
i täckdikningar och skogsvägar bör rimligtvis, som flera remissinstanser
framhållit, medföra ökade intäkter. Avskrivningsreglernas utformning
får emellertid avvägas så att det inte kan befaras att skattebortfallet särskilt
i övergångsskedet blir betungande för berörda kommuner och landsting.

III. Täckdikningsanläggningar

Gällande rätt

Från bruttointäkt av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen
avdrag göras för bl. a. kostnader för reparation och underhåll
av stängsel och diken ävensom kostnader för skogs vård och underhåll,
såsom vägunderhåll, skyddsdikning med mera dylikt. Till avdragsgill
underhållskostnad räknas jämlikt punkt 7 av anvisningarna till 22 §
bl. a. även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd
lackdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdik -

Kanyl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

ning. Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av dyrbarare
material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till
grundförbättring, får avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med enahanda
material som det gamla skulle kostat. Av andra stycket ifiåga\ arande
anvisningspunkt framgår, att med skyddsdikning å skogsmark, därför avdrag
får ske, avses sådan dikning, vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla
skogens avkastningsförmåga och hindra skogsmarkens försumpning
m. in. Enligt 22 § 2 mom. får vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
avdrag icke göras för bl. a. kostnad för grundförbättring å fastigheten, såsom
nyodling, vattenavledning, sjösänkning med mera dylikt.

Nu återgivna bestämmelser äger tillämpning vid redovisning av inkomst
av jordbruksfastighet såväl enligt den s. k. kontantprincipen som enligt bokföringsmässiga
grunder. Av vad inledningsvis anförts i fråga om allmänna
regler om avdrag har framgått, att förbudet mot avdrag för grundförbättringskostnader
gäller även i förvärvskällorna annan fastighet och rörelse.

Beträffande tillgångar av grundförbättrings natur medger vår skattelagstiftning
alltså icke avdrag för värdeminskning. Såsom tidigare nämnts räknas
emellertid till avdragsgill underhållskostnad jämlikt punkt 7 av anvisningarna
till 22 § bl. a. även kostnad för omläggning av förut anlagd täckdikning.
I motsats till vad som gäller i fråga om exempelvis byggnader medges
sålunda avdrag såsom för reparation även för det fall hela den förutvarande
anläggningen ersättes med en ny.

Av vad i annat sammanhang anförts har framgått, att avdrag för vidmakthållande
av en tillgång, som trots underhåll förbrukas, kan ifrågakomma
antingen i form av värdeminskningsavdrag eller genom avdrag för ersättningsanskaffning.
Enär underhållsavdraget beträffande täckdikningar utformats
såsom ett ersättningsauskaffningsavdrag följer härav, att avdrag
för värdeminskning icke samtidigt kan ifrågakomma. Såsom av den följande
redogörelsen för praxis torde framgå, äger avdragsregeln beträffande täckdikningar
generell tillämpning beträffande alla sådana tillgångar av grundförbättrings
natur, vilka anses kunna vara underkastade förslitning, och
regeln gäller icke blott i fråga om jordbruksfastighet utan även beträffande
annan fastighet och rörelse.

Att med ledning av skattedomstolarnas avgöranden bilda sig en uppfattning
om rättspraxis inom ett visst taxeringsområde är ofta vanskligt. Det
ligger också i sakens natur att så måste vara fallet. I allmänhet är ju i målen
fråga om en bedömning av olika omständigheter och att utan tillgång
till handlingarna i målet draga bestämda slutsatser om rättsläget är regelmässigt
icke möjligt. Särskilt i fråga om avdragsrätten för tillgångar av
grundförbättrings natur torde svårigheter härvidlag vara förhanden. Detta
heror icke bara på att gränsdragningen mellan vad som skall anses som byggnad
eller tillbehör till byggnad och anläggningar av grundförbättrings natur
understundom kan vara vansklig utan förklaras också därav, att tillgångar
av grundförbättrings natur sinsemellan företer stora olikheter. Självfallet
är ej heller på förevarande område rättsläget eu gång för alla fixerat utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

linnes här som eljest utrymme för av utvecklingen betingade ändrade uppfattningar.
Den följande redogörelsen för praxis har därför endast till uppgift
att redovisa vissa avgöranden som kan vara ägnade att belysa rättslilllämpningen
och gör icke några anspråk på fullständighet.

När det gäller omläggning av förut anlagd täckdikning ligger såsom vid all
ersättningsanskaffning svårigheten i alt bedöma huruvida hela kostnaden
skall anses avdragsgill eller om viss del skall hänföras till ej avdragsgill nyanläggning.
I regeringsrättens årsbok (RÅ) år 1946 not Fi 572 har redovisats
ett rättsfall rörande omläggning av en täckdikning, vid vilken gärdsel
och trätrummor ersatts med tegelrör. Den skattskyldige erhöll avdrag för
denna omläggning med yrkat belopp, 2 210 kronor, varvid synes ha beaktats
att den högre kostnaden för tegelrören motsvarades av något lägre arbetskostnad.
I RÅ 1952 not 1087 hade 2,2 hektar åker täckdikats, som förut haft
oppna diken. Täckdikenas längd var 1 100 meter, varav 250 meter lagts i
gamla oppna diken. Av totalkostnaden, som uppgick till 1 237 kronor, varav
737 kronor arbetskostnad, yrkades avdrag med 600 kronor, motsvarande vad
det skulle kostat att rensa de öppna dikena. Avdraget medgavs. Däremot har
skattskyldig, som inköpt rör för 15 048 kronor för omläggning av öppna
diken till tackdiken icke erhållit avdrag för någon del av denna kostnad
trots åberopande av att upprensning av de gamla dikena skulle dragit minst
samma kostnad som omläggningen. Såvitt av utredningen framgick hade
nämligen dikenas förseende med rör utgjort sådan förbättring, att kostnaden
för anskaffningen av rören jämlikt 2 § förordningen om statlig inkomstskatt
och 22 § kommunalskattelagen med därtill hörande anvisningar
icke fick till någon del avdragas (RÅ 1956 not 351).

Det i 22 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgade förbudet mot avdrag
tor ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller för grundförbättring därå
galler emellertid endast förbättringskostnader nedlagda å egen fastighet För
kostnader av ifrågavarande art, vilka exempelvis nedlägges av arrendator å
jordägaren tillhörig fastighet under sådana omständigheter att äganderätten
till det utförda tillkommer jordägaren föreligger däremot avdragsrätt. I
Iråga om rörelse har år 1930 sistnämnda regel kommit till uttryck i lagtexts
genom att stadgandet i 29 § 4 mom. erhållit sådan lvdelse, att däri med f

uu - f°rrUd lu0t aVdr3g uttryckli8en angivits gälla endast rörelseidkaren
tillhörig fastighet eller annan anläggning eller för grundförbättring därå.
Ehuru motsvarande ändring icke skett i 22 och 25 §§, gäller enligt stadgad
praxis samma regel i fråga om jordbruksfastighet och annan fastighet.

V:ad nyss sagts innebär emellertid icke något avsteg från principen om
toibud mot avdrag for förvärvskällans förvärvande, utvidgning eller föra
tring. Av arrendator nedlagda kostnader för ny-, till- eller ombyggnad
eller grundforbattnng å jordägaren tillhörig fastighet är nämligen att beträkta
sasom driftkostnader vid beräkningen av arrendatorns inkomst av
jordbruksfastighet och fråga är således om en kostnad för intäkternas förvarvande,
vilken enligt huvudregeln i 20 § berättigar till avdrag. Den ome -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

delbara avdragsrätt arrendator åtnjuter för kostnader av ifrågavarande slag
kompletteras emellertid med regler om skatteplikt. Sålunda utgör den ersättning
arrendator vid arrendets upphörande kan komma att uppbära av
jordägaren för verkställda förbättringsarbeten skattepliktig intäkt av jordbruksfastighet.

Täckdikningarnas omfattning, värde och varaktighet

I promemorian framhålles, att den täckdikade arealens omfattning
undersöktes senast i samband med 1951 års jordbruksräkning. I undersökningen
redovisades täckdikad åkerjord med uppdelning efter materialslag
på dels tegelrör, dels annat material. Enligt den till grund för undersökningen
liggande uppgiftsblanketten skulle den täckdikade arealen avse
åkerjord med täckdikning i dugligt skick. I de fall dikningen ej skett efter
fackmannamässig plan synes, enligt de sakkunnigas mening, de lämnade anvisningarna
emellertid ha gett utrymme för ganska varierande bedömningsgrunder.
I dylika fall torde vidare jorden ej ens vid tegelrörsdikning vara
lika fullständigt dränerad som de marker, för vilka täckdikningsplaner uppgjorts.
Mycket talar därför, enligt de sakkunniga, för att 1951 års arealuppgifter
ej ger en rätt bild av täckdikningens dåvarande omfattning. För
att kunna bedöma utvecklingen efter år 1951 har de sakkunniga i en tablå
sammanställt dels den täckdikade arealen enligt 1951 års jordbruksräkning
och dels den totala planlagda arealen under åren 1952—1959 enligt lantbruksstyrelsens
statistik över lantbruksnämndernas avslutade täckdikningsförrättningar.
Tablån torde som Bilaga 1 få fogas vid statsrådsprotokollet för
denna dag. I tablån har genomsnittet per år av den sistnämnda arealen uttryckts
i procent av den tegelrörsdikade arealen enligt 1951 års undersökning
och 1959 års planlagda areal uppdelats procentuellt på dels nytäckning,
dels omtäckning av planenlig täckdikning och dels omtäckning av övrig
täckdikning. I promemorian anföres därefter.

Enligt 1956 års jordbruksräkning uppgick den totala åkerarealen i riket
till 3 597 939 hektar. Om åkerarealen antages vara densamma år 1959 skulle
på grundval av uppgifterna i tablån (bilaga 1) endast cirka 28 procent av
åkerarealen för närvarande vara täckdikad. Förhållandena skiftar emellertid
väsentligt mellan olika områden. Sålunda är exempelvis i Malmöhus län
icke mindre än omkring 52 procent av åkerarealen täckdikad medan motsvarande
tal för Norrbottens län är allenast cirka 6 procent.

Den procentuella fördelningen av 1959 års planlagda areal enligt tablån
bygger på uppgifter inhämtade i efterhand från lantbruksnämnderna. Talen
får därför endast betraktas som ungefärliga. Då de bara avser ett år, kan
de ej heller av denna anledning tillmätas generell giltighet för hela perioden
1952—1959. Sedda tillsammans med procenttalen för den genomsnittliga
årliga täckdikningen i förhållande till den tegelrörsdikade arealen enligt
1951 års jordbruksräkning ger de dock klart belägg för att en omfattande
nytäckdikning skett i många län.

Med utgångspunkt från det sålunda redovisade materialet har de sakkunniga
verkställt eu uppskattning av nytäckdikningcn under följande förut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

sättningar. Omtäckdikningen har i varje län ansetts omfatta minst 20 procent
av den under perioden planlagda arealen och högst 2 procent per år
av den tegelrörsdikade arealen enligt 1951 års undersökning. Inom dessa
gränser har 1959 års procenttal för omtäckdikning godtagits som gällande
för hela perioden. Med dessa förutsättningar blir enligt promemorian den
nytäckdikade arealen under perioden 1952—1959 cirka 80 000 hektar och
den sammanlagda tegelrörsdikade arealen vid utgången av år 1959 cirka
900 000 hektar.

En beräkning av ursprungliga anskaffningsvärden respektive
återanskaffningsvärden på grundval av 1951 års arealuppgifter och hektarkostnaderna
enligt uppgjorda planer måste, påpekar de sakkunniga, på
grund av vad nu anförts rörande 1951 års undersökning leda till en överskattning
av investeringarna i tegelrörsdiken. Täckdiken med annat material
kan på grund av den heterogena sammansättningen ej värdeberäknas.
Mot en beräkning av återanskaffningsvärden kan för övrigt invändas att
ändringar i dikesavstånd liksom i rördimensioner gör, att de erhållna resultaten
blir synnerligen osäkra. Hektarkostnaderna påverkas icke bara av
prisutvecklingen utan även av effektivitetsförbättrande åtgärder.

Tegelrörsdikenas återanskaffningsvärde skulle, enligt promemorian, på
grundval av vissa beräknade indextal bli cirka 1 300 miljoner kronor, men
det framhålles, att detta tal innebär en icke oväsentlig överskattning. Om
täckdikningen på den i 1951 års jordbruksräkning redovisade tegelrörsdikade
arealen värderas efter 1949 års priser och den därefter följande nytäckdikningen
till ursprungligt anskaffningsvärde, erhålles ett sammanlagt
värde av omkring 800 miljoner kronor. Den totala ursprungliga anskaffningskostnaden
ligger dock, enligt de sakkunnigas mening, betydligt lägre.

I promemorian framhålles, att en täckdiknings varaktighet starkt varierar
från fall till fall. Exempel torde sålunda finnas på inemot 100-åriga
anläggningar, vilka alltjämt är funktionsdugliga, men det lär också ha inträffat,
att en täckdikning fått omläggas redan efter tio år. Givetvis beror
hållbarheten i stor utsträckning på det material, som använts vid täckdikningens
utförande. Numera utföres täckdikning regelmässigt med tegelrör.
Annat material, som användes, är cementrör och, i fråga om mossjordar,
rör eller trummor av trä, vilka visat sig ändamålsenliga för täckdikning av
sådan mark.

De sakkunniga erinrar om att 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga
hänvisat till ett av lantbruksstyrelsen gjort uttalande att en täckdikning
kan beräknas äga bestånd under en tid av i genomsnitt 70 år.

Enligt vad de sakkunniga erfarit, har emellertid olika meningar gjort sig
gällande beträffande genomsnittliga varaktighetstiden för täckdikningsanläggningar.
Den tekniska expertisen synes dock, enligt de sakkunniga, numera
i allmänhet anse, att man som ett om än ganska osäkert genomsnitt
bör räkna med en cirka 50-årig varaktighetstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

De sakkunnigas förslag

Ehuru vissa svårigheter föreligger att mera exakt beräkna värdet av befintliga
täckdikningsanläggningar torde det i promemorian redovisade materialet,
enligt de sakkunnigas mening, dock klart utvisa, att inom svenskt
jordbruk ett betydande kapital finnes investerat i dylika anläggningar. Med
hänsyn härtill och då i kommunalskattelagen meddelats särskilda bestämmelser
beträffande avdragsrätten för täckdikningskostnader, ligger det, enligt
promemorian, i sakens natur att, vid en prövning av beskattningsreglerna
i fråga om grundförbättringsåtgärder å jordbruksfastighet, ändamålsenligheten
av nu gällande regler beträffande täckdikningsanläggningar särskilt
prövas.

De sakkunniga erinrar om att bestämmelsen i punkt 7 av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen, att till avdragsgill underhållskostnad räknas
bl. a. även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd
täckdikning, erhöll sin utformning efter förslag av första särskilda utskottet
vid 1927 års riksdag. I motion liade, under framhållande av att omläggning
av täckdikning i många fall måste betraktas såsom till sina kostnader
och verkningar jämställd med nyanläggning, yrkats att avdrag för sådan
omläggning icke måtte medgivas. I anledning härav anförde utskottet bl. a.
följande.

Utskottet finner vad i motionen sålunda anförts icke böra föranleda bifall
till det av motionärerna framställda yrkandet. Då avdrag icke är medgivet
för nyanläggning av täckdikning, är det riktigt att då denna täckdikning
repareras eller oinlägges medgiva avdrag för kostnaden härför. Sker däremot
omläggningen med annat och dyrbarare material än det förut använda, föreligger
en partiell nyanläggning, för vars kostnad avdrag icke bör medgivas.

Enär även kostnad för omläggning av täckdikning får avdragas såsom
underhållskostnad och rätt till avdrag för ersättningsanskaffning av hela
anläggningen sålunda föreligger, i den mån densamma på grund av förslitning
utbytes mot en likvärdig ny, kan, konstaterar de sakkunniga, avdrag
icke dessutom medges för anläggningens förslitning i form av värdeminskningsavdrag.

Emellertid föreligger, enligt de sakkunnigas mening, starka skäl alt för
dylika anläggningar utbyta ersättningsanskaffningsreglerna mot ett system
med värdeminskningsavdrag. De tidigare påtalade bristerna i nuvarande
ordning är nämligen, framhålles det i promemorian, på grund av storleken
av förekommande kostnader och anläggningarnas långa varaktighetstid särskilt
framträdande i fråga om täckdikningsanläggningar. Att skattskyldig,
som nyanlägger en täckdikning, icke erhåller något som helst avdrag för
den förslitning anläggningen undergår under hans verksamhetstid, medan
den, som omlägger en förut anlagd täckdikning, får avdrag med hela kostnaden
för en likvärdig ny, oaktat allenast en mindre del av den gamla an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

läggningens förslitning belöper på hans innehavstid, är, enligt de sakkunniga,
uppenbarligen otillfredsställande. Vidare framhålles alt förbudet mot
avdrag för nyanläggningskostnad självfallet måste verka hämmande på
nyinvesteringsverksamheten, vilket får anses särskilt olyckligt i en tid, då
varje möjlighet att förbättra jordbrukets lönsamhet synes böra tillvaratagas.
De sakkunniga tillägger.

Till nu nämnda olägenheter kommer emellertid också, att avsevärda svårigheter
för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna är förenade
med avdragsreglernas tillämpning. Reglernas syfte att medge avdrag allenast
för återställande av anläggningen i ursprungligt skick medför i praktiken
svåra avyägningsproblem. En mera noggrann uppdelning av kostnaderna för
en täckdikning på arbeten för undanröjande av försämring i förut vunnen
torrläggning och arbeten, som medför grundförbättring, torde sålunda, även
om alla inverkande omständigheter så långt möjligt beaktas, icke alltid vara
möjlig ens för expertis på området.

Om med hänsyn till det anförda nuvarande regler om avdragsrätt för ersättningsanskaffning
av täckdikning bör utbytas mot ett system med avdragsrätt
för värdeminskning, uppkommer emellertid, framhåller de sakkunniga,
frågan, hur detta system skall utformas.

Vid övervägande av olika möjligheter ligger det därvid, enligt de sakkunniga,
uppenbarligen nära till hands att — med hänsyn till gällande inkomstbegrepp
beträffande fastighet — anknyta till de regler, som nu gäller för
värdeminskning av hyggnad. Därefter anföres i promemorian.

Emellertid skulle enligt de sakkunnigas mening en dylik ordning av flera
skäl vara olämplig. Till en början kan sålunda konstateras, alt gällande avskrivningsregler
för byggnad sedan länge varit föremål för kritik. Senast vid
1960 års riksdag yrkades sålunda i motioner under hänvisning till bl. a. gällande
avskrivningsbestämmelser i våra grannländer samt de ökade krav på
enskilda företags konkurrensförmåga, som det inledda handelssamarbetet
ställde, att avskrivningsreglerna för byggnad i rörelse måtte utformas så,
att en högre avskrivningsprocent kunde tillämpas under de första åren av
byggnadens livslängd. Ehuru såsom tidigare anmärkts riksdagen avvisade
kraven på utredning i syfte att ändra beskattningsreglerna i denna riktning,
a isar vad som förekommit likväl, att missnöje råder med gällande regler för
\ardeminskningsavdrag
mng knappast vara lämpligt att för täckdikningsanläggningar tillskapa nya
bestämmelser, som utformas på i huvudsak samma sätt som avskrivningsreglerna
för byggnad.

t™*!*!^**? ta^ar också andra skäl mot att värdeminskningsavdraget för
fn tackdikningsanläggning avpassas efter anläggningens varaktighetstid. Såunda
skulle en sadan ordning medföra väsentligt försämrade avdragsmöilgheler
for det stora antal skattskyldiga, som på grund av nu gällande regler
har omedelbar avdragsrätt vid omläggning av täckdikning. Detta skulle
uppenbarligen vara olämpligt och säkerligen föranleda krav från dessa skattskyldiga
på kompensation i samband med övergången. Med hänsvn till avs
nvmngsmetodens innebörd att avpassa värdeminskningsavdragen efter
yggnadens beräknade varaktighetstid, skulle avskrivningsprocentens storlek
med säkerhet också bli föremål för tvist och systemet därför vara ägnat att
ioran eda skatteprocesser. Slutligen må framhållas, att med ett dvlikt system
sa gott som varje deklaration framdeles skulle vara försedd med en eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

flera avskrivningsplaner, vilket skulle tynga taxeringsarbetet och försvåra
taxeringskontrollen i samband med överlåtelser.

De nu nämnda nackdelarna har övertygat de sakkunniga om, att lösningen
av spörsmålet om värdeminskningsavdrag för täckdikningsanläggningar
måste sökas efter andra linjer.

Det synes då enligt de sakkunniga till en början böra framhållas, att ett
bibehållet inkomstbegrepp beträffande tillgångar av grundförbättrings natur
icke utifrån fiskaliska synpunkter nödvändiggör att värdeminskningsavdragen
avpassas efter tillgångarnas livslängd. Då en täckdikningsanläggning följer
fastigheten och icke kan överlåtas separat eller uttagas för privat bruk,
kan från teoretisk synpunkt hinder icke föreligga att tillåta kortare avskrivningstider,
förutsatt att avskrivningsreglerna utformas på sådant sätt, att
avdrag sammanlagt aldrig medgives med högre belopp än som svarar mot
den ursprungliga anläggningskostnaden.

I promemorian framhålles, att bestämmelser med sådan innebörd självfallet
leder till ojämnhet i beskattningen olika skattskyldiga emellan. I den
mån en skattskyldig innan fastigheten övergår till ny ägare kunnat avskriva
anläggningskostnaden för täckdikningen kommer någon avskrivning icke att
medgivas nya ägaren, såvida denne icke själv under sin verksamhetstid anlägger
täckdikning.

I fråga om byggnader skulle med hänsyn till bl. a. de betydande belopp,
som finnes investerade i dylika anläggningar, regler av antydd art, enligt
de sakkunnigas mening, säkerligen inge betänkligheter, i synnerhet om en
väsentlig minskning av avskrivningstiden möjliggjordes. De närmare orsakerna
härtill anser de sakkunniga icke behöva särskilt utvecklas. De
framhåller dock att av väsentlig betydelse torde vara att en sådan ordning
skulle rubba den med nuvarande värdeminskningsregler i och för sig godtagbara
likställigheten olika skattskyldiga emellan. De sakkunniga fortsätter.

I fråga om täckdikningsanläggningar är enligt de sakkunnigas mening
läget i väsentliga avseenden annorlunda. På sätt ovan närmare utvecklats
medför gällande regler om rätt till ersättningsanskaffningsavdrag för dylika
anläggningar stor ojämnhet i beskattningen olika skattskyldiga emellan
och varje form för värdeminskningsavdrag måste därför innebära ett
framsteg. Härtill kommer de speciella krav på enkelhet i regler och tilllämpning
som måste uppställas beträffande förvärvskällan jordbruksfastighet.
Ehuru dessa krav främst dikteras av hänsynen till alla de skattskyldiga,
vilka redovisar inkomsten av fastigheten enligt den s. k. kontantprincipen
(99 procent), är det också av icke oväsentlig betydelse för taxeringskontrollen
att enkla och lättillämpade regler såvitt möjligt tillskapas. Enligt
de sakkunnigas mening är granskningen av den mängd intäkts- och
utgiftsposter, som förekommer på en jordbruksbilaga upprättad enligt kontanlprincipen,
för närvarande så tidsödande och krävande att alla skäl talar
för att söka förenkla granskningsförfarandet, när det gäller spörsmål av här
föreliggande art. Genom en dylik målsättning vinnes också på sikt ökat utrymme
för intäktskontroll, vilket får anses vara den mest angelägna uppgiften
vid all deklarationsgranskning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 är 1962

Enligt de sakkunnigas mening tillgodoser ett avskrivningssystem med
relativt kort avskrivningstid rimliga krav på förbättringar på förevarande
område. De sakkunniga föreslår därför, att kostnad för anläggning av täckdikning
skall få avskrivas genom årliga värdeminskningsavdrag enligt avskrivningsplan
och anläggningskostnaden fördelas som omkostnad med lika
stora belopp på tio beskattningsår i följd.

Rätten till värdeminskningsavdrag skall, enligt förslaget, i princip förbehållas
den, som själv haft kostnad för anläggning av täckdikning. Har
täckdikningsanläggning genom köp, hy te eller därmed jämförligt fång eller
har anläggningen annorledes, t. ex. genom arv, övergått till ny ägare innan
anläggningskostnaden avskrivits föreslås, att nye ägaren skall få övertaga
vad som i beskattningshänseende kvarstår oavskrivet av anläggningskostnaden.
Därvid föreslås, att avskrivning för nye ägaren skall ske i den ordning,
som gällt för fångesmannen, d. v. s. nye ägaren skall »övertaga» företrädarens
avskrivningsplan. Därefter anföres i promemorian.

På sätt framgår av avskrivningsregeln kan värdeminskningsavdraget icke
förskjutas, därest skattskyldig icke kunnat utnyttja det på beskattningsåret
enligt avskrivningsplanen belöpande avdraget. Ehuru som skäl för
en dylik ordning icke torde kunna åberopas vad i det hänseendet gäller
för bl. a. byggnader och s. k. fasta inventarier å jordbruksfastighet, måste
enligt de sakkunnigas mening praktiska skäl utesluta en förskjutningsrätt.
Bestämmelser om förskjutningsrätt, vilka lämpligen borde utformas på
samma sätt som skett beträffande förefintligt stadgande beträffande inventarier
i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, skulle avsevärt
försvåra tillämpningen och komplicera avskrivningsplanerna. Enligt de
sakkunnigas mening skulle en sådan ordning omöjliggöra, att avskrivningsreglerna
tillämpades vid kontantmässig inkomslredovisning av jordbruk,
varigenom en reform på förevarande område blev utan praktisk betydelse.
Möjligheterna till förlustutjämning och den omständigheten, att skattskyldig
normalt under alla förhållanden under sin verksamhetstid kommer att
tillgodoföras högre avdrag än som motsvarar anläggningens förslitning,
torde också kunna anföras som skäl mot en dylik förskjutningsrätt.

Med hänsyn till den korta avskrivningstid som föreslås, har de sakkunniga
ansett, att anledning saknas att medge rätt till utrangeringsavdrag i
egentlig mening. Skulle undantagsvis inträffa, alt täckdikningsanläggning
på grund av slitning eller därmed jämförlig orsak förlorat sitt värde innan
anläggningskostnaden avskrivits, skall detta dock, enligt de sakkunniga,
ej utgöra hinder för en fortsatt avskrivning av anläggningskostnaden enligt
planen. De sakkunniga tillägger.

Införandet av bestämmelser om värdeminskningsavdrag för täckdikningsanläggningar
nödvändiggör en omarbetning av gällande punkt 7 av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen. Det må anmärkas, att med den
föreslagna nya lydelsen icke avsetts att utvidga avdragsrätten för ersättningsanskaffning
enligt gällande rätt. I förfaftningsförslaget har de sakkunniga
dock ersatt ordet »omläggning» med »utbyte», vilket bättre torde
återspegla gällande praxis i fråga om exempelvis brunnar. Det må också
anmärkas, att ehuru principiellt rätten till värdeminskningsavdrag bundits
till jordbruksfastighet hinder enligt de sakkunnigas mening likväl ej bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

föreligga att medge sådant avdrag för täckningsanläggning å annan fastighet,
i den mån där förekommer sådan anläggning. Däremot skall av skäl
som tidigare anförts rätt till värdeminskningsavdrag ej föreligga för täckta
avlopp eller annan vattenavledning. Slutligen må framhållas, att därest
skattskyldig erhållit statsbidrag eller annat bidrag för anläggning av täckdikning,
avskrivningsunderlaget skall reduceras med bidraget och avskrivning
sålunda ske å nettokostnaden.

Enligt de sakkunnigas mening innebär ett värdeminskningssystem i enlighet
med vad nu föreslagits väsentliga fördelar för såväl de skattskyldiga
som taxeringsmyndigheterna. Sålunda är regeln om en tioårig avskrivningstid,
enligt promemorian, ägnad att stimulera till nyinvesteringar för att
öka jordbrukets lönsamhet. Vidare vinnes genom den korta avskrivningstiden
den fördelen, att övergången från ersättningsanskaffningsavdrag till
avdrag för värdeminskning göres smidig och att »ärvda» avskrivningsunderlag
blir undantag, varigenom utredningssvårigheter i samband med
ägarskiften undvikes. Den i lag bundna avskrivningstiden utesluter, enligt
de sakkunnigas mening, också varje tvist vid taxeringen rörande avskrivningsprocentens
storlek. Genom att reglerna är enkla att tillämpa undeilättas
taxeringskontrollen och avskrivningssystemets utformning möjliggör
ett hänsynstagande till gällande regler för kontantmässig inkomstredovisning
av jordbruk.

Remissyttrandena

Såsom redan av tidigare återgivna remissyttranden framgår har några
remissinstanser ifrågasatt om inte avskrivningsreglerna borde omfatta även
andra former av vattenavledning än täckdikning. Sålunda anser bl. a.
länsstyrelsen i Örebro län, Stockholms läns och stads hushållningssällskap,
Örebro läns hushållningssällskap samt lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
att förslaget borde ha omfattat all vattenavledning, dikning och
invallning och inte enbart täckdikning. Det framhålles att åtgärder för förhindrande
av översvämning och skördeskador skulle vidtagas i större utsträckning
om avskrivningsrätt förelåge för kostnader för all vattenavledning.

I flera remissyttranden framhålles, att begreppet täckdikning
s a n 1 ä g g n i n g måste närmare definieras. Lantbrukets
legation uttalar i detta hänseende.

I författningstexten har avskrivningsunderlaget definierats som kostnad
för anläggning av täckdikning. Denna definition torde kunna vålla vissa svårigheter
vid den praktiska tillämpningen, eftersom någon närmare avgränsning
av vad som är att hänföra till täckdikningsanläggning inte gjorts i författningstexten.
Inte heller i promemorian har de sakkunniga närmare berört
detta problem. I promemorian har emellertid uttalats, alt rätt till värdeminskningsavdrag
inte skall föreligga för täckta avlopp eller annan vattenavledning.
Detta uttalande i förening med formuleringen av författnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

texten torde i många fall leda till svårigheter vid bestämmandet av avskrivningsunderlaget.
Enligt delegationens mening bör därför täckdikningsanläggning
även innefatta täckt avlopp, som är direkt anslutet till läckdikningen.
En komplettering av författningstexten av denna innebörd är önskvärd.

Liknande uttalande göres av lantbruksstyrelsen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att i anläggningskostnaden
för täckdikningsanläggning ofta ingår jämväl kostnader för avloppstrummor
o. d. Det torde bli svårt att i praktiken verkställa gränsdragning
mellan själva täckdikningsanläggningen och dylika avlopp. Länsstyrelsen
anser därför, att även avlopp från täckdikningsanläggning bör inräknas
i avskrivningsunderlaget för densamma. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands
län kommer förslaget att tillskapa åtskilliga svårlösta gränsdragningsproblem.
Sålunda kommer det, enligt länsstyrelsen, måhända att framstå
såsom oegentligt att kostnaden för iordningställandet av öppna diken till
vattenavledning från täckdiken icke omfattas av avdragsrätten.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök understryker behovet av
en detinition av begreppet täckdikningsanläggning och anför.

I moment 3 av anvisningarna till 22 § i utredningens förslag talas om
kostnad för anläggning av täckdikning samt om täckdikningsanläggning. I
utredningen finns dock icke klart definierat vad som skall menas med täckdikningsanläggning
eller vad som skall hänföras till kostnad härför och utgöra
avskrivningsgrund. Det kan först konstateras att i den rad av anläggningar
för vattnets avledande från jordbruksfastighet som är erforderliga
är det mycket svart att draga gränser mellan olika kategorier. Alla sådana,
från den lilla rännilen i skogen, skogsdiket, backdiket, vägdiket, vattenintaget
(stensil, brunn), grendiket, stamdiket, täckta avloppet, öppna avloppet
etc. utgör integrerande delar av systemet. Täckdikningsanläggningen kan på
grund härav inte anses sluta vid en viss bestämd rördimension eller en
bestämd dikessektion. Icke heller kan man räkna med att ett avlopp bär
obegränsad varaktighet.

I konsekvens härav synes det riktigaste vara att i täckdikningsanläggning
inkluderas för täckdikningen erforderliga avlopp och att mom. 3 första
meningen av anvisningarna till 22 § omformades sålunda: Kostnad för anläggning
av täckdikning och för denna erforderliga avlopp må jämväl avdragas
genom årliga värdeminskningsavdrag. En dylik utformning av anvisningarna
skulle samtidigt eliminera riskerna för tvister rörande täckdikningsbegreppets
innebörd.

Sveriges jordägareförbund anser, att alla rörsystem inom den odlade arealen
bör omfattas av avskrivningsreglerna. Länsstyrelsen i Västernorrlands
lön påpekar, att de sakkunniga ej berört frågan, huruvida rätten till avskrivning
är avsedd att omfatta jämväl å nyodling anlagd täckdikning, och
att tveksamhet därför kan uppkomma härutinnan vid den praktiska tillämpningen
av de föreslagna reglerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att det enligt promemorian inte är
avsett att rätten tdl värdeminskningsavdrag skall omfatta även täckta avlopp
eller annan vattenavledning. Enligt länsstyrelsens mening torde ej
heller skäl föreligga för en sådan utvidgning. Länsstyrelsen anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Begreppet täckdikning i punkt 7 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
i dess nuvarande lydelse torde enligt allmänt språkbruk och
gängse uppfattning inom såväl doktrin som rättstillämpning icke hittills ha
ansetts inbegripa jämväl täckta avlopp eller vattenavledningsföretag. Såvitt
kan ulläsas ur de motioner eller uttalanden av bevillningsutskottet, där kritik
framförts mot gällande bestämmelser och förbättrade regler efterlysts,
har man ej avsett en sådan utsträckning av täckdikningsbegreppet. En dylik
tolkning torde även få anses falla utanför det egentliga och av förslagsställarna
utförligt redovisade syftet med förslaget. Skulle med den givna begreppsbestämningen
gränsdragningssvårigheter uppkomma, torde dessa få
lösas i praxis. Det vill emellertid förefalla länsstyrelsen som en välbetänkt
åtgärd, om, därest förslag till lagstiftning i enlighet med promemorian kommer
att föreläggas riksdagen, frågan om innebörden av begreppet täckdikning
i det sammanhanget kunde göras till föremål för ett särskilt uttalande.
Någon ändring av lagtexten synes knappast erforderlig eller ens lämplig.

Frågan om avdragsrätt för reparation och underhåll av diken
beröres i det av riksskattenämnden avgivna yttrandet. Nämnden konstaterar
att enligt huvudstadgandet i 22 § kommunalskattelagen, som enligt de sakkunnigas
förslag skulle kvarstå oförändrat, må avdrag göras för reparation
och underhåll av diken. Nämnden fortsätter.

Såsom objektet för värdeminskningsavdrag angiva de sakkunniga täckdikningsanläggning.
Med anläggning torde de sakkunniga ha avsett såväl nyanläggning
som omläggning. Av promemorian framgår ej, huruvida de sakkunniga
avsett att göra åtskillnad mellan reparation och omläggning av täckdike.
De föreslagna bestämmelserna kunna i dessa avseenden komma att
medföra tillämpningssvårigheter. Om t. ex. öppna diken omläggas til! täckdiken
skulle kunna göras gällande, att kostnad motsvarande reparation av
de öppna dikena vore att anse såsom en på en gång avdragsgill reparationskostnad,
medan återstoden av anläggningskostnaden utgjorde underlag för
värdeminskningsavdrag. Gränsen mellan omläggning av redan befintligt
täckdike och reparation av dylikt dike är även svårbedömbar. Därest värdeminskningsavdrag
skall medgivas i fråga om täckdikningsanläggning, bör
enligt riksskattenämndens mening — för att icke tillämpningen av beskattningsreglerna
skall kompliceras — i den anläggningskostnad, som skall utgöra
underlag för värdeminskningsavdraget, inräknas jämväl reparationsoch
underhållskostnad. Härigenom skulle också i möjligaste mån risken för
dubbelavdrag elimineras. En regel med nu angivet innehåll bör inflyta i lagtexten.

Flera remissinstanser ifrågasätter om inte avdrag borde medgivas på en
gång, då fråga är om mindre kostnader för täckdikningsanläggningar
och skogsvägar. Sålunda framhåller riksskattenämnden, att de sakkunniga
ansett motiverat att medgiva avdrag för kostnad för täckdikningsanläggning
i form av värdeminskningsavdrag i stället för i form av ersättningsanskaffning
främst med hänsyn till investeringskostnadernas storlek.
Emellertid torde det, fortsätter nämnden, icke vara ovanligt alt kostnaderna
i det enskilda fallet allenast uppgår till tämligen obetydliga belopp. Så kan
ofta vara fallet när eu täckdikningsanläggning berör ett flertal fastigheter
eller blott en mindre del av en fastighet. Det synes nämnden uppenbart, att
för dylika fall ett obligatoriskt system med värdeminskningsavdrag är ägnat

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Yr 56

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

att komplicera såväl deklarations- som taxeringsförfarandet utan att avsedda
fördelar i beskattningshänseende åstadkommes för de skattskyldiga. Med utgångspunkt
från de sakkunnigas lagstiftningsförslag synes problemet, enligt
nämndens mening, enklast kunna lösas på så sätt, att värdeminskningsavdrag
endast medgives därest anläggningskostnaden i det enskilda fallet —
varmed här avses brukningsenheten — överstiger visst belopp, under det att
kostnad understigande detta belopp blir avdragsgill på en gång. Länsstyrelsen
i Hallands län förordar att, om kostnaden understiger 2 000 kronor,
densamma får avdragas på en gång. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs lån
bör gränsen sättas vid 500 kronor. Även Stockholms läns och stads hushållningssällskap
anser att småbelopp bör få avdragas på eu gång. Länsstyrelsen
i Örebro län ifrågasätter, om inte anläggningskostnaderna bör uppgå till ett
visst minimibelopp för att desamma skall få avdragas i form av värdeminskningsavdrag.

Vad de sakkunniga uttalat därom att — om statsbidrag utgått —
avskrivningsunderlaget skall beräknas med utgångspunkt från den skattskyldiges
nettokostnad och sålunda efter avdrag för uppburet bidrag har i
regel inte mött någon erinran från remissinstansernas sida. Kammarrätten,
riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Stockholms, Hallands och Västmanlands
län anser, att principen bör komma till uttryck i lagtexten. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län påpekar, att kontrolluppgifter inte lämnas för utgående
bidrag och att det därför ur taxeringssynpunkt vore lyckligast, om
samhandet mellan avdragens storlek och bidragen kunde undvikas.

Det helt övervägande antalet remissinstanser har med hänsyn till praktiska
skäl tillstyrkt den av de sakkunniga föreslagna avskrivning sprocenten
och avskrivningstiden. Det framhålles doek att den
föreslagna avskrivningsprocenten innebär en favör för innehavare av jordbruksfastighet.
Några remissinstanser bl. a. länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands län uttalar
farhågor för att den korta avskrivningstiden kan föranleda att bestämmelserna
i vissa fall utnyttjas för att erhålla icke skattepliktiga realisationsvinster
vid försäljning av jordbruksfastighet.

Lantbruksstyrelsen anser att — då investeringarna i täckdikningsanläggningar
ofta är av betydande storlek — det vore önskvärt med hänsyn till
inkomstvariationerna inom jordbruket att avskrivning får ske efter en mera

anpassningsbar plan så att avdraget — 1/10 av kostnaden per år _ skall

kunna göras av den skattskyldige under tio valfria år av en period av högst
femton år i följd. Stockholms läns och stads hushållningssällskap framhåller,
alt en avskrivningstid av tio år i de flesta fall torde vara lämplig. Ibland
kan det dock vara bättre om, såsom nu är fallet vid ersättningsavdragen,
hela avskrivningen finge göras under ett år. Enligt hushållningssällskapet
borde därför den skattskyldige få välja mellan omedelbar avskrivning eller
avskrivning under tio år.

Några remissinstanser anser den föreslagna avskrivningsprocenten alltför

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

generös. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att avdraget i princip
bör bestämmas med hänsyn till den genomsnittliga varaktighetstiden.
Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Kalmar län förordar att
avskrivningstiden bestämmes till tjugu år. Länsstyrelsen i Stockholms län
tillägger, att en avskrivningstid på tjugu år även skulle ge större möjligheter
för de skattskyldiga att effektivt utnyttja avdragen i sådana fall, då förordningen
om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst icke kan tilllämpas
på grund av att förlusten ej uppgår till 1 000 kronor eller då orlsavdrag
icke kan helt utnyttjas. Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län skulle
elt årligt värdeminskningsavdrag av fem procent vara bättre motiverat. En
sådan avskrivning torde däremot, framhåller länsstyrelsen, måhända inte
utgöra en tillräcklig stimulans till täckdikningar.

Länsstyrelsen i Värmlands län påpekar, att man vid övervägande av förslaget
icke kan bortse från att å jordbruksfastighet nedlagda täckdikningskostnader,
vilka ofta uppgår till avsevärda belopp, skall beaktas vid fastighetstaxeringen
som en värdeökande faktor vid bestämmande av taxerade
jordbruksvärdet. Vid inkomsttaxeringen beräknas i övervägande antalet fall
avdrag för värdeminskning av driftbyggnader i denna förvärvskälla till en
procent av nämnda värde, varigenom de skattskyldiga på denna väg i realiteten
erhåller avdrag för värdeminskning även å kostnader för täckdikningsanläggningar.
Om de därutöver tillerkännes värdeminskningsavdrag
enligt de sakkunnigas förslag, kommer, framhåller länsstyrelsen, dubbelavskrivning
att ske å dylika anläggningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att det naturligen kan vara föremål
för delade meningar, vilken tidrymd man bör välja vid en schablonmässig
avskrivning. Länsstyrelsen fortsätter.

Med viss rätt synes kunna göras gällande att en tioårig avskrivning är
välvilligare än man från de skattskyldigas sida räknat med. I de motioner
till 1955 års riksdag, vari framställdes yrkanden om rätt till avskrivning av
täckdikningar och andra grundförbättringar, föreslogs en 20-årig avskrivningstid.
För den kortare perioden talar en större enkelhet i tillämpningen
och framför allt hänsynstagandet till den betydande grupp skattskyldiga,
som enligt gällande rätt har omedelbar avdragsrätt vid omläggning av täckdikning.
I

I det särskilda utlåtande som bifogats yttrandet från lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök ifrågasättes, om inte avskrivningssystemet i fråga
om täckdikningsanläggningar borde utformas efter delvis andra linjer
än utredningen föreslagit. I utlåtandet anföres.

Av utredningen framgår ej vad som skall förstås med anläggningskostnad,
men torde väl därtill räknas direkta utgifter för material och löner.
Har särskild entreprenör anlitats torde hela denna kostnad vara alt betrakta
som anläggningskostnad. Har anläggningen utförts med egen lejd arbetskraft,
skall givetvis lönekostnad medräknas till de delar, den belöper på
täckdikningen. Däremot torde brukarens egen eller andre makens arbetskraft
ej böra medtagas och ej heller hemmavarande barns, som ej anses
tillhöra arbetspersonalen. I den mån produkter eller råämnen från den egna

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

fastigheten använts torde även dessa belopp, vilka skall redovisas som intäkt
i deklarationen, vara att anse som anläggningskostnader. Rätteligen
skulle väl även andel i indirekta kostnader (traktorer, specialmaskiner o. d.)
medräknas, och härvidlag bleve beräkningarna olika för de fall att kontantprincip
eller bokföringsmässig inkomstberäkning komme till användning.
Systemet medför sålunda krav på arbets- och maskintidsredovisning.

För att åstadkomma förenklingar för de skattskyldiga vid upprättande av
deklarationerna, speciellt för det stora flertalet som tillämpar kontantprincipen,
och för att underlätta skattemyndigheternas kontroll, ifrågasättes
i utlåtandet, huruvida icke anläggningskostnader som icke utgöres av
materialkostnader, borde få med eu gång avdragas såsom omkostnad, medan
materialkostnaden skulle avskrivas under en 25-års period med fyra procent
per år. Detta skulle, uttalas vidare, innebära att cirka 60 procent av den
totala anläggningskostnaden omedelbart bleve avskriven. Om, såsom föreslagits,
förvärvare av fastighet inte kan få annat ingångsvärde på anläggningen
än företrädarens oavskrivna restvärde, kan även vid mycket snabb
avskrivning stat och kommun ej undandragas skatteinkomster härigenom.
För systemet talar, framhålles i utlåtandet, även den omständigheten, att
olika skattskyldiga därigenom komme att få en mera likartad behandling.
Den som utför arbetet genom egen arbetsinsats och med egna maskiner
kommer inte att ur skattesynpunkt erhålla någon gynnsammare behandling
än den som lejer arbetare och maskiner för anläggningens utförande. Därefter
anföres.

... Soxn fi amgar av de rättsfall som de sakkunniga refererat synes avdrag
för arbetskostnader tämligen allmänt medges vid omläggning från öppna till
täckta diken, då de öppna dikena varit i behov av upprensning. Vid omläggning
av tidigare befintliga täckdikningssystem har förutom arbetskostnaden
aven materialkostnaden till största delen varit avdragsgill. För att animera
till eu rationell organisation av täckdikningsverksamhetens bedrivande bör
de ovan angivna reglerna kompletteras med en bestämmelse av innebörd, att
om den skattskyldige så önskar, kan de kostnader som enligt huvudregeln
är omedelbart avdragsgilla i stället uppföras på en avskrivningstablå att fördelas
under högst fem år med för varje år valfri andel. Det kan också ifrågasättas,
huruvida man skulle behöva tillämpa 25-åriga avskrivningsplaner på
materialkostnader av ringa storlek. För att uppnå smidighet vid taxeringsarbetet
kunde i så fall materialkostnader ej överstigande förslagsvis 1 000 kr
ta behandlas på samma sätt som arbetskostnaderna. I den mån statsbidrag
erhållits skulle detta i första hand avräknas på det belopp som finge omedelbart
avdragas.

De sakkunnigas förslag att värdeminskningsavdrag icke skall få förskjutas
har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Länsstyrelsen i Kalmar län och Kalmar läns södra hushållningssällskap
anser dock att en förskjutning av icke utnyttjade värdeminskningsavdrag
bör tillåtas. Sveriges skogsägareförbund framhåller, att förskjutningsrätt
bör medgivas jordbrukare med bokföringsmässig inkomstredovisning.

Icke heller har i regel från remissinstansernas sida några erinringar gjorts

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

mot förslaget att utrangeringsavdrag i egentlig mening ej skall
medgivas. Enligt kammarrätten synes det dock, då utrangering verkligen
konstaterats — exempelvis om anläggningen upprivits och totalt omlagts —
vara riktigare att medgiva ett utrangeringsavdrag omedelbart.

De sakkunnigas förslag, att — då jordbruksfastighet byter
ägare — den nye ägaren skall få övertaga vad i beskattningshänseende
kvarstår oavskrivet av anläggningskostnaden, har även i regel godtagits eller
lämnats utan erinran av remissinstanserna. Sålunda anser t. ex. kammarrätten
att det föreslagna systemet har betydande fördelar och säger sig i huvudsak
inte ha något att erinra mot detsamma. Länsstyrelsen i Örebro län säger
sig däremot hysa viss tvekan inför förslaget i denna del, enär en av de
främsta anledningarna till att införa värdeminskningsavdrag varit att åstadkomma
en jämnare beskattning för den, som fått vidkännas anläggningskostnaden
i fråga, och detta skäl oftast inte föreligger beträffande ny ägare.
Då det emellertid ej heller bör ifrågakomma att avdragsrätten skall helt
eller delvis bortfalla vid överlåtelse av fastigheten och då det inte alltid
torde vara möjligt för den tidigare ägaren att utnyttja avdraget under det
sista beskattningsår han innehar fastigheten, säger sig länsstyrelsen dock
inte vilja motsätta sig den föreslagna bestämmelsen. Länsstyrelsen i Östergötlands
län påpekar, att det kan tänkas uppkomma sådana fall att den nye
ägaren inte äger kännedom om att oavskrivet värde å täckdikningsanläggning
förelegat för den tidigare ägaren av fastigheten. Enligt länsstyrelsens
mening bör därför beskattningsmyndigheterna ex officio tillerkänna den nye
ägaren värdeminskningsavdrag enligt företrädarens avskrivningsplan.

Några remissinstanser anför dock kritiska synpunkter mot förslaget att
avskrivningsunderlaget skall få övertagas, då fastighet byter ägare. Sålunda
anför riksskattenämnden.

Frågan huruvida ett värdeminskningsavdrag skall anses knutet till subjektet
eller till objektet torde icke vara helt klarlagd vare sig i lagstiftning
eller praxis. De sakkunniga föreslå reservationslöst, att värdeminskningsavdrag
för täckdikningsanläggning må kunna övergå till ny ägare vid överlåtelse
av fastighet. Rent principiellt synes det riksskattenämnden betänkligt
att på de av de sakkunniga åberopade grunderna lagfästa en dylik ordning
i dessa speciella fall. Även ur praktiska synpunkter synas de föreslagna bestämmelserna
om övergång av skattemässiga restvärden å ny ägare av fastighet
icke önskvärda. Svårbemästrade tillämpningsproblem kunna exempelvis
uppkomma för det fall att en fastighet en eller flera gånger övergår till
ny ägare under pågående skatteprocess angående storleken av tidigare ägares
anläggningskostnad för täckdikning. Av beskattningsnämnd för visst beskattningsår
godkänt avskrivningsunderlag är vidare icke res judicata för
senare beskattningsår. De praktiska problem, som kunna uppkomma vid
tillämpningen av de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om övertagande
av restvärden, finner riksskattenämnden vara av den storleksordningen
att nämnden icke kan biträda lagstiftningsförslaget i denna del.
Möjligen skulle ett övertagande av ett restvärde kunna accepteras, då fastig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

het byter ägare på annat sätt än genom köp, byte eller därmed jämförligt
fång. Vid köp, byte eller därmed jämförligt fång synes någon form av utrangeringsavdrag
för överlåtaren i stället kunna övervägas.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Hallands och Västernorrlands
län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att den främsta anledningen till det
Iramlagda förslaget om införande av ett avskrivningssystem för vissa anläggningar
i jordbruk är att åstadkomma en jämnare beskattning för den,
som fått vidkännas kostnaderna i fråga. Denna synpunkt är emellertid ej
längre aktuell, sedan fastigheten övergått å ny ägare. Enligt länsstyrelsens
mening synes det ligga närmare till hands att i ett dylikt fall låta överlåtaren
avräkna det skattemässiga restvärdet från till exempel köpeskillingen
för fastigheten vid beräkning av uppkommen realisationsvinst. Härför talar
saväl rättviseskäl som önskemålet att icke onödigtvis komplicera taxeringsförfarandet
med nya specialregler.

Frågan om beräkningen av eventuell skattepliktig realisationsvinst
vid försäljning av jordbruksfastighet har berörts i ett par yttranden.
Sålunda anför kammarrätten.

Enligt anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen får vid beräkning av
realisationsvinst avdrag för omkostnad ske för bl. a. förbättring av egendom.
Hittills har jämlikt anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen punkt
/ aven total omläggning av täckdikningsanläggning icke ansetts såsom förbättring
utan såsom underhåll i motsats till vad som gäller för byggnad, i
vdket fall nybyggnad anses föreligga då byggnad rives och ersättes med n’v.
Enligt de sakkunnigas förslag skall för täckdikningsanläggning tillämpas
samma system som nu gäller för byggnad. Ordet »förbättring» i anvisningarna
till 36 § kommunalskattelagen får då annan innebörd beträffande täck~~J^ingsanläggning
än tidigare. Å andra sidan skall omkostnadsbeloppet för
torbattringar minskas med åtnjutna värdeminskningsavdrag. Då saken icke
berörts av de sakkunniga kan den möjligen misstolkas i det praktiska taxeringsarbetet.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Riksskattenämnden framhåller, att en fråga, som de sakkunniga överhuvud
icke synes ha berört, är huru avdragsrätten för kostnaderna för täckdikning
skall regleras, därest arren dator bekostat anläggningen. Såsom
de sakkunniga utformat lagtexten, torde såväl arrendator som jordägare
samtidigt kunna erhålla avdrag för hela anläggningskostnaden, arrendatorn
i form av engångsavdrag och jordägaren i form av värdeminskningsavdrag.

Sveriges jordägareförbund anser, att en samordning med arrendelagens
bestämmelser bör äga rum.

De sakkunnigas uttalande att — ehuru rätten till värdeminskningsavdrag
principiellt bundits till jordbruksfastighet — hinder likväl ej bör föreligga
att medge sådant avdrag för täckdikningsanläggning å annan fastighet
i den mån där förekommer sådan anläggning, har i regel godtagits eller

Kurigl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

lämnats utan erinran av remissinstanserna. Kammarrätten, som säger sig
dela de sakkunnigas uppfattning, ifrågasätter om saken inte bör förtydligas
genom lämpligt tillägg i de bestämmelser i kommunalskattelagen, som reglerar
beskattningen av dylik fastighet.

Departementschefen

Enligt de sakkunnigas förslag skall kostnaden för nyanläggning och omläggning
av täckdikning få avskrivas med tio procent per år under tio pa
varandra följande år. Någon rätt att förskjuta ett inte utnyttjat avdrag till
ett senare år skall enligt förslaget inte föreligga. Ett avdrag som icke kunnat
utnyttjas vid taxeringen ett år kan dock få atnjutas ett senare åi i foim
av förlustavdrag. Vidare innebär förslaget att utrangeringsavdrag i egentlig
mening icke skall få åtnjutas. Om en anläggning utrangeras innan den är
tillfullo avskriven, får avdrag för avskrivning å anläggningen även efter utrangeringen
åtnjutas i enlighet med den ursprungliga avskrivningsplanen.
Har den skattskyldige erhållit statsbidrag eller annat bidrag för täckdikning
får avdrag för avskrivning åtnjutas endast å den del av anläggningskostnaden,
som bestritts av den skattskyldige själv. Om fastighet byter ägare,
skall den nye ägaren enligt förslaget få övertaga den tidigare ägarens avskrivningsplan.

Såsom jag redan i den allmänna motiveringen framhållit kan jag, främst
med hänsyn till önskvärdheten av att stimulera till ökad täckdikningsverksamhct,
tillstyrka, att rätt till avskrivning å dylika anläggningar införes
i skattelagstiftningen. Självfallet kan, som några remissinstanser påpekat,
samma skäl med visst fog åberopas för att medgiva avskrivningsrätt även å
kostnader för andra åtgärder avseende vattenavledning in. in. Den större
frågan om avskrivningsrätt å andra anläggningar av grundförbättrings natur
än täckdikningar och skogsvägar kan emellertid, som jag redan framhållit,
icke prövas på grundval av nu föreliggande utredning.

Om avskrivningsregler, på sätt nu förordats, införes för en speciell form
av vattenavledning, nämligen täckdikning, är det nödvändigt att i möjligaste
mån definiera begreppet täckdikningsanläggning. Såsom
några remissinstanser framhållit kan vid den praktiska tillämpningen uppkomma
vissa svårigheter att avgöra vad som är att hänföra till täckdikning.

De sakkunniga har i begreppet täckdikningsanläggning endast inbegripit
de arbeten som utföres på åkern men däremot inte de för denna täckdikning
erforderliga avloppen. Såsom länsstyrelsen i Malmöhus län påpekat torde
en sådan definition av begreppet täckdikningsanläggning överensstämma
med allmänt språkbruk och gängse uppfattning. Eu täckdikningsanläggning
kan emellertid, såsom framhålles i yttrandet från lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök, inte anses sluta vid en viss bestämd rördimension
eller en bestämd dikessektion. Det torde därför ofta vara svårt att avgöra
var eu täckdikning slutar och var täckta avlopp tar vid.

Möjligt är att svårigheterna att bestämma avskrivningsunderlaget skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

bli mindre om man, som lantbruksstyrelsen och lantbrukets skattedelegalion
förordar, låter täckdikningsanläggning även innefatta täckt avlopp, som
är direkt anslutet till täckdikningen. Med hänsyn härtill och då det i viss
män kan synas naturligt att dylika täckta avlopp betraktas som en del av
täckdikningsanläggningen vill jag inte motsätta mig alt avskrivningsreglerna
även får omfatta kostnader för täckta avlopp i direkt anslutning till
täckdikning fram till huvudavlopp. Detta innebär att i den kostnad, som får
avskrivas, skall inräknas kostnader för såväl sugdiken som stamdiken men
däremot icke huvudavlopp även om detta är täckt. Den täckdikningsanläggning
som här avses slutar således vid huvudavloppet men kan ändock i vissa
fall avse täckta avlopp utanför den egna fastigheten. Det ligger i sakens
natur att i täckdikningsanläggning inte skall inräknas öppna diken.

Även med den av mig nu förordade bestämningen av begreppet täckdikningsanläggning
kan i vissa fall svårigheter antagas uppkomma, då det gäller
att avgöra var täckdikningsanläggning slutar. I dylika fall synes det lämpligt
att beskattningsmyndigheterna inhämtar yttrande i frågan från vederbörande
lantbruksnämnd. Gränsdragningsproblemen torde inte vara större än att
de i regel utan svårighet kan bemästras.

Den kostnad, som skall kunna avskrivas, avser kostnaden för såväl nyanläggning
som iståndsättande och omläggning av täckdikning. Här inbegripes
även täckdikning som göres å nyodling. Däremot kan jag inte finna
att anledning föreligger att föreslå ändring i fråga om rätten till direkt avdrag
för reparations- och underhållsarbeten å täckningsanläggning
och låta även dylika kostnader omfattas av avskrivningsreglerna.
Beträffande täckdikningar torde reparations- och underhållskostnaderna
i regel vara mycket obetydliga t. ex. rensning och byte av enstaka rör.
Detta arbete utföres normalt av den egna arbetskraften å gården och kostnaderna
härför synes av såväl praktiska som principiella skäl böra få omedelbart
avdragas. Några gränsdragningssvårigheter torde regelmässigt icke
behöva uppkomma. Med hänsyn till vad riksskattenämnden anfört därom,
att det vid omläggning av öppna diken till täckdiken skulle kunna göras
gällande, att en del av kostnaden — nämligen motsvarande vad det skulle
ha kostat att iordningställa de öppna dikena — vore att anse som på en
gång avdragsgill reparationskostnad, vill jag framhålla, att hela kostnaden
givetvis är att hänföra till nyanläggning av täckdikning. Kostnaden skall
därför i sin helhet aktiveras och avskrivas.

Några remissinstanser har ansett att mindre kostnader för anläggning
av täckdikning och skogsvägar bör få avdragas på en gång. Detta
förslag kan jag inte biträda. Man bör för nu ifrågavarande anläggningar inte
införa en annan metod än man har beträffande andra slag av tillgångar, som
göies till föremål för avskrivning. Beträffande exempelvis inventarier är del
inte anskaffningskostnadens storlek utan varaktighetstiden som är avgörande
för om kostnaden skall aktiveras och avskrivas eller få på en gång
avdragas som omkostnad. Då det gäller täckdikningsanläggningar och skogs''ägar
är det fråga om tillgångar med lång varaktighetstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande avskriv ningsprocen t
och avskrivningstid har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Det inger
dock, såsom framhållits i några remissyttranden, allvarliga betänkligheter
att medgiva avskrivning på tio år, då tillgångens varaktighet i regel
överstiger femtio år. Emellertid är en betydande del av åkerarealen i vårt
land redan täckdikad och de kostnader, som kommer att avskrivas enligt
de föreslagna reglerna, utgöres följaktligen till icke oväsentligt del av kostnader
för omläggning av täckdikning. Dylika kostnader är enligt nuvarande
beskattningsregler avdragsgilla på en gång. Med hänsyn härtill och då det
bl. a. av praktiska skäl inte bör ifrågakomma att föreskriva olika avskrivningsregler
för kostnader för nyanläggning och för omläggning av täckdikning
vill jag inte motsätta mig att avskrivningstiden bestämmes till tio år.

I regel torde en avskrivning med tio procent kunna utnyttjas vid inkomsttaxeringen.
Skulle så undantagsvis inte bli fallet, kan avdraget åtnjutas ett
senare år i form av förlustavdrag. Sedan rätt till förlustutjämning införts i
skattelagstiftningen bör avskrivningsregler inte kompliceras med rätt att
förskjuta icke utnyttjade avdrag. Med hänsyn härtill kan jag ej helter
tillstyrka lantbruksstyrelsens förslag att avskrivning skall få göras under
tio valfria år av en period av högst femton år i följd. Det förhållandet
att värdet av täckdikningsanläggningen kan påverka det taxerade jordbruksvärdet
och därigenom öka avskrivningsunderlaget för byggnader torde
få accepteras. I

I den kostnad för nyanläggning och omläggning av täckdikning, som skall
göras till föremål för avskrivning, bör i princip inräknas såväl direkta
som indirekta kostnader. Till direkta kostnader hör t. ex. material, arbetslöner,
maskinhyror, kostnader för lejda transporter och till indirekta t. ex. andel
i kostnader för egna maskiner, som använts i arbetet, inklusive — då inkomsten
beräknas enligt bokföringsmässiga grunder — även andel i avskrivning
å dessa maskiner. Det torde emellertid av praktiska skäl ofta böra
godtagas att i avskrivningsunderlaget endast inräknas de direkta kostnaderna
och att de indirekta kostnaderna, som i regel är obetydliga, avdrages som
omkostnad. Om arbetet med täckdikningen helt eller delvis utförts av arbetspersonalen
på gården, kan det stundom vara svårt att beräkna hur stor del
av lönekostnaderna, som belöper på arbetet med täckdikningen. Eu ungefärlig
uppskattning torde här ofta få godtagas. I anläggningskostnaden skall
självfallet inte inräknas något värde av den skattskyldiges egen eller andre
makens arbetsinsats och ej heller hemmavarande barns, som ej anses tillhöra
arbetspersonalen. Har arbetet helt eller delvis utlämnats på entreprenad,
skall givetvis hela ersättningen till entreprenören göras till föremål
för avskrivning.

I det särskilda utlåtande, som bifogats yttrandet från lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök, har ifrågasatts om inte anläggningskostnad,
som ej utgöres av materialkostnad, borde få avdragas som omkostnad, medan
materialkostnaden skulle avskrivas under en 25-årsperiod med fyra

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

procent per år. Detta förslag kan jag inte biträda. Täckdikningsanläggningar
utföres numera ofta som entreprenadarbeten och det finnes ingen anledning
att i dylika fall göra en uppdelning av entreprenadkostnaden. Inte heller
bör det ifrågakomma att ha en olika behandling i beskattningshänseende
av de skattskyldiga som utfört arbetet i egen regi och de som utlämnat arbetet
på entreprenad.

En annan fråga, som de sakkunniga inte berört, är när en kostnad för
täckdikningsanläggning skall upptagas på avskrivningsbilagan och göras till
föremål för avskrivning. När det gäller jordbruk med bokföringsmässig redovisning
synes den för beskattningsåret bokförda kostnaden böra göras till
föremål för avskrivning. I och för sig skulle det vara naturligt att avskrivning
sker första gången det år anläggningen är färdig. En täckdikningsanläggning
torde emellertid ofta utföras i etapper och färdigställandet av anläggningen
kan därför i vissa fall taga flera år. Man torde i regel kunna undvika
tillämpningssvårigheter om man låter den på varje år belöpande anläggningskostnaden
bilda avskrivningsunderlag.

Om inkomsten av jordbruket redovisas enligt kontantprincipen, bör det
vara den under året betalade kostnaden för täckdikningsanläggningen, som
skall upptagas på avskrivningsbilagan. Detta innebär att även kostnader för
arbeten, som utförts före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna, omfattas
av avskrivningsreglerna, om betalningen sker under beskattningsår, då
dessa regler tillämpas. Risken för dubbelavdrag torde emellertid lättast kunna
undvikas, om man även här konsekvent tillämpar kontantprincipen. Vad
nu sagts synes inte behöva komma till uttryck i lagtexten. Det får ankomma
på riksskattenämnden att utfärda erforderliga anvisningar som t. ex. återges
å avskrivningsbilagan.

Avdrag medgives med tio procent från och med det år, då kostnaden uppföres
å avskrivningsbilagan. Omfattar beskattningsåret kortare eller längre
tid än tolv månader skall avdraget i motsvarande mån jämkas.

Avskrivningsunderlaget bör, på sätt de sakkunniga föreslagit, i förekommande
fall minskas med statsbidrag och andra bidrag, som den
skattskyldige erhållit för utförande av anläggningen i fråga. Endast kostnad,
som den skattskyldige själv bestritt, får avskrivas. Då kostnad för
täckdikningsanläggning uppföres på avskrivningsbilaga och avdrag yrkas för
avskrivning, synes det lämpligt att beskattningsmyndigheterna tar kontakt
med vederbörande lantbruksnämnd för kontroll av att avskrivningsunderlaget
blir riktigt beräknat bl. a. med hänsyn till eventuella statsbidrag.

Då en fastighet byter ägare, skall enligt de sakkunnigas förslag den
nye ägaren få överlaga den avskrivningsplan för täckdikningsanläggningar,
som gäller för den tidigare ägaren. Ett sådant övertagande av avskrivningsplan
synes kunna godtagas, när förvärvet av fastigheten sker annorledes än
genom köp, byte eller därmed jämförligt fång. Liknande bestämmelser gäller,
då inventarier i samband med förvärv av den rörelse, vari de nyttjas, er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

hålles på dylikt sätt. Däremot kan jag av såväl principiella som praktiska
skäl inte tillstyrka, att en motsvarande ordning lagfästes för de fall, då fastigheten
förvärvas genom köp, byte eller därmed jämförligt fång. I dylika fall
bör i stället den tidigare ägaren det år fastigheten försäljes få åtnjuta avdrag
på en gång för vad som återstår oavskrivet i beskattningsavseende av anläggningskostnaden.
För den jordbrukare, som tillämpar bokföringsmässiga
grunder, uppkommer i regel sådan skattepliktig vinst vid försäljning av joidbruksfastighet
med levande och döda inventarier att avdraget kan utnyttjas.
Har inkomsten av fastigheten redovisats enligt kontantprincipen och
vinsten vid försäljning av levande och döda inventarier på grund härav inte
är skattepliktig, kan däremot eventuellt inträffa att avdraget överstiger skattepliktiga
intäkter. Bestämmelserna om förlustutjämning ger dock vissa möjligheter
att utnyttja avdraget ett senare år.

Då de kostnader, som nedlagts å täckdikningsanläggningar, kan verka
höjande på köpeskillingen för fastigheten, kunde övervägas att, som länsstyrelsen
i Kopparbergs län föreslagit, låta det skattemässiga restvärdet föi
dylika anläggningar få avräknas endast från eventuell skattepliktig realisationsvinst
vid försäljningen. Emellertid kommer i avskrivningsunderlaget
även att ingå kostnader för omläggning av täckdikning, vilka kostnader enligt
nu gällande beskattningsregler är avdragsgilla på en gång vid inkomsttaxeringen.
Med hänsyn härtill anser jag mig kunna tillstyrka att det vid
försäljningen kvarstående skattemässiga restvärdet får avdragas vid beräkningen
av inkomsten av fastigheten.

Den förordade övergången från ersättningsanskaffningsavdrag till värdeminskningsavdrag
i fråga om täckdikningsanläggningar påverkar inte arren
d a t o r s avdragsrätt för av honom utförda täckdikningsarbelen å arrenderad
fastighet. Arrendatorn har liksom hittills omedelbar avdragsrätt för
kostnaden för dylika arbeten oavsett om fråga är om reparation och underhåll
eller nyanläggning eller omläggning av täckdikning. Arrendatorn beskattas
för eventuell ersättning från jordägaren för täckdikningsarbetet vid arrendets
frånträdande. Utgiven ersättning är för jordägaren självfallet att
betrakta som sådan kostnad för täckdikningsanläggning, som får avskrivas
med tio procent per år.

Om en avskrivningsrätt för täckdikningsanläggningar införes på sätt jag
nu förordat, kommer, som bl. a. kammarrätten framhållit, ordet »förbättring»
i anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen att få en annan innebörd
beträffande täckdikningsanläggning än tidigare. Vid beräkning av
realisationsvinst får således avdrag göras för kostnader för såväl
nyanläggning som omläggning av täckdikning, dock att omkostnadsbeloppct
skall minskas med åtnjutna värdeminskningsavdrag inklusive avdrag för
vid försäljningen kvarstående restvärde.

De sakkunnigas uttalande, att rätt till avdrag för avskrivning bör föreligga
även då täckningsanläggning utföres av ägare av annan fastighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

än jordbruksfastighet, har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Att
avskrivningsrätt införes för täckdikningsanläggningar inom jordbruket är
emellertid betingat av att dylika anläggningar där är av stor omfattning
och kostnadskrävande. Om en täckdikningsanläggning i något undantagsfall
utföres på en fastighet, som inte är taxerad som jordbruksfastighet,
torde kostnaden i regel vara relativt obetydlig. Avskrivningsreglerna skulle
därför få mycken liten betydelse för ägare av annan fastighet. På grund
härav anser jag mig i vart fall icke för närvarande kunna tillstyrka att
man i skattelagarna uttryckligen reglerar avskrivningsrätt i fråga om täckdikning
å annan fastighet. Gränsdragningen mellan täckdikning och annan
vattenavledning å annan fastighet torde för övrigt ofta vara svår att göra.

I punkt 7 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen stadgas för
närvarande att till avdragsgill underhållskostnad räknas, bland annat, även
kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd täckdikning,
varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning. Vidare stadgas
att — därest omläggning av täckdikning på grund av användande av dyrbarare
material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till grundförbättring
— avdrag ej får ske för mer än vad en omläggning med enahanda
material som det gamla skulle kostat. Dessa bestämmelser synes böra
utbytas mot ett stadgande av innebörd, att kostnad för iståndsättande och
omläggning av täckdikning inte till någon del är att hänföra till avdragsgill
underhållskostnad.

Det bör understrykas att, beträffande andra markanläggningar än täckdikning,
gränsdragningen emellan avdragsgill underhållskostnad och icke
avdragsgill kostnad för grundförbättring givetvis skall ske efter samma
principer som hittills tillämpats av beskattningsdomstolarna. IV.

IV. Skogsvägar
Gällande rätt

I det föregående har redogörelse lämnats för kommunalskattelagens bestämmelser
angående rätt till avdrag bl. a. för kostnader för skogs vård och
underhåll, såsom vägunderhåll, skyddsdikning med mera dylikt. Därvid har
framhållits att kostnad för skyddsdikning å skogsmark är avdragsgill. Beträffande
praxis på detta område må nämnas regeringsrättens avgörande
1956 ref 33, enligt vilket avdrag medgavs för hela kostnaden för skogsdikning,
enär det finge antagas att skogsdikningen delvis utgjort iståndsättande
av ett förut befintligt dikningssystem »och även i övrigt väsentligen tjänat
till skydd mot hotande försumpning av skogsmarken».

Kostnad för omläggning av väg har enligt hittillsvarande praxis icke ansetts
avdragsgill. I RÅ 1947 not 894 vägrades sålunda avdrag för omläggning
av infartsväg, oaktat det yrkade avdraget motsvarade det belopp som det enligt
intyg av sakkunnig skulle kostat att reparera den gamla vägen. Vad

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

skogsvägar angår synes praxis entydig. Avdrag för anläggande av skogsvägar
har sålunda vägrats i RÅ 1953 not 47. I regeringsrättens avgörande 1954
not 574 vägrades bolag avdrag för kostnader för anläggande av skogsvägar
trots bolagets argumentering, att dels vägarna måst byggas för endast tillfällig
användning vid framforsling av brännved under kriget och att vägarna
givits sådan sträckning att de icke gagnade bolagets anskaffning av
industrivirke och dels att åtminstone en tredjedel av kostnaden utgjort överpris
på grund av kriget. Vidare må nämnas RA 1956 not 1610, enligt vilket
avdrag vägrades med 14 090 kronor för del i kostnad för nyanläggning av
skogsbilväg, trots att enligt den skattskyldiges uppgift kostnaden varit nödvändig
för skogsintäkternas förvärvande samt att i vägarbetet ingått iståndsättande
av cirka sju kilometer gammal basväg till transportdugligt skick.
Slutligen må antecknas regeringsrättens utslag den 30 augusti 1960 i anledning
av besvär över av riksskattenämnden den 20 maj 1960 meddelat förhandsbesked.
I ärendet upplystes bl. a., att sökanden ägde vissa jordbruksfastigheter,
vilka omfattade en total areal av 1 815 hektar, därav 979 hektar
produktiv skogsmark. Enligt en år 1957 upprättad skogsvårdsplan för fastigheterna
hade föreslagits ett virkesuttag under en tioårsperiod av cirka
43 000 kubikmeter. Enligt skogsvårdsplanen hade 35 procent av skogen en
ålder av 100—119 år, 46 procent 120—140 år och 8 procent över 140 år. Sökanden,
som planerade att anlägga en cirka 12 kilometer lång skogsbilväg å
fastigheterna, beräknade att en enkel dylik väg skulle kunna bliva grovbruten,
dränerad och nöjaktigt grusad för ett pris av 7 å 8 kronor per sträckmeter.
Vägen skulle bliva fullt användbar för virkestransporter vintertid och
personbilstrafik sommartid, då den vore upptorkad. Vägen beräknades kosta
90 000 ä 100 000 kronor. Sökanden anhöll om förhandsbesked, huruvida
kostnaden för vägen utgjorde för honom avdragsgill omkostnad. Riksskattenämnden
fann i meddelade förhandsbeskedet ifrågakomna väganläggning
vara att anse såsom grundförbättring. På grund härav förklarade riksskattenämnden
kostnaden för anläggande av vägen icke utgöra för sökanden vid
inkomsttaxeringen avdragsgill utgift. Regeringsrätten fann ej skäl att göra
ändring i förhandsbeskedet.

För grundförbättringsåtgärder å arrenderad mark föreligger, som förut
framhållits, avdragsrätt. Av senare regeringsrättsavgöranden må här endast
nämnas RÅ 1959 not 1871, enligt vilket skattskyldig vid beräkning av inkomst
av jordbruksfastigheter, som han arrenderade av sin son, erhöll avdrag
med yrkade 3 308 kronor för nyanläggning av en skogsväg för virkestransporter.

Skogsvägbyggandets omfattning, kostnader m. m.

I promemorian framhålles, att enligt Skogsstatistisk årsbok utgjorde år
1957 den totala längden permanenta enskilda bilvägar, som framgår genom
skogsmark eller så nära (200 in) dylik mark, alt virke kan släpköras fram
till och uppläggas vid dessa vägar:

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Norrland och Kopparbergs län ............................ 43 000 km

Övriga Sverige .......................................... 79 000 km

Riket 122 000 km

År 1943 angavs det mest angelägna behovet av skogsvägar, såsom det bedömdes
av skogsvårdsstyrelserna, till sammanlagt omkring 16 500 kilometer
med en beräknad byggnadskostnad av 75 miljoner kronor. Under den därpå
följande tidsperioden fram till år 1956 byggdes emellertid omkring 25 000
kilometer skogsvägar. Trots detta utvisade då en av skogsvårdsstyrelserna
på begäran av 1955 års skogsvårdsutredning gjord beräkning ett ytterligare
behov av omkring 40 000 kilometer stamvägar med en byggnadskostnad av
900 miljoner kronor.

I fråga om omfattningen av skogsvägbyggandet under senare tid hänvisar
de sakkunniga till en sammanställning av vissa uppgifter hämtade ur
förenämnda årsbok. Denna sammanställning torde som Bilaga 2 få fogas vid
statsrådsprotokollet för denna dag.

Om man vill erhålla ett mått på skogsbrukets nettokostnader för anläggandet
av skogsbilvägar, måste man, påpekar de sakkunniga, minska bruttokostnaderna
med erhållna statsbidrag. Sedan flera år utgår nämligen statligt
stöd till anläggning av skogsväg. Härom anföres i promemorian.

År 1933 inrättades för att lindra rådande arbetslöshet ett anslag för statsbidrag
till väg- och flottledsbyggnader i skogar i enskild ägo, det s. k. skogsvägsanslaget.
Denna bidragsverksamhet hade dock under flera år en relativt
blygsam omfattning. Sedermera borttogs det med bidraget förenade villkoret,
att vägbyggandet skulle medverka till att minska arbetslösheten och på
framställning av 1936 års skogsvårdsutredning ökades skogsvägsanslaget
från och med budgetåret 1941/42 huvudsakligen för att underlätta landets
bränsleförsörjning.

År 1943 avgav samma utredning förslag till ändrade bestämmelser för
statsbidrag till skogsbilvägar. Som följd härav genomfördes en differentiering
av vägarna i stamvägar och övriga skogsvägar och infördes viss underhållsskyldighet
på statsunderstödda skogsvägar. I huvudsaklig överensstämmelse
med detta förslag utfärdades den kungörelse (1943: 530), som sedan
dess i huvudsak legat till grund för bidragsgivningen. Även från norrländska
skogsproduktionsanslaget liksom från kommuner och landsting har bidrag
till vägbyggnader utgått. I det följande behandlas dock endast bidrag från
skogsvägsanslaget.

Bidrag kan, framhåller de sakkunniga, utgå till tre kategorier.

Kategori A innefattar enskilda personer, som äger fastighet eller fastigheter
med ett sammanlagt taxeringsvärde av högst omkring 100 000 kronor.
Har ägaren väsentliga inkomster, som ej härflyter från lians fastighet, t. ex.
av särskilt yrke, hänföres han dock till kategori B.

Kategori B innefattar under A nämnda undantag samt övriga enskilda
personer.

Kategori C innefattar juridiska personer såsom kommuner, bolag, allmänningar
m. fl. utom vissa allmänningar i Västerbottens och Norrbottens läns

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

lappmarker, vilka är särskilt nämnda i 1947 års kungörelse (nr 287) och
som skall hänföras till A.

De sakkunniga återger i detta sammanhang ett utdrag ur skogsstyrelsens
tillämpningsföreskrifter beträffande skogsvägsanslaget. Därav framgår
bl. a. följande.

Följande procentsatser tillämpas vid bidragsgivning:

Kat. A Kat. B Kat. C

Stamväg .......... 50 % 50 % 25 %

Annan skogsväg .... 40 % 25 % 25 %

I fråga om sådan stamväg, som genom att den i båda ändar ansluter till
genomfartsvägar eller på annat sätt medför stor allmännytta, liksom om andra
särskilda skäl föreligger, må dock även för kategori C bidrag utgå med
50 %.

Bidrag till markägare av kategori C beviljas huvudsakligen endast i sådana
fall där denne ingår som delägare i företag, vilket med hänsyn till övriga
delägares insats bör stödjas.

Högre bidrag än 50 % för stamväg och 40 % för annan skogsväg kan beviljas
först efter Kungl. Maj :ts prövning i varje särskilt fall.

De sakkunnigas förslag

I promemorian konstateras, att i regeringsrättens praxis avdrag icke medgivits
ägare av jordbruksfastighet för kostnad för anläggande av skogsväg å
fastigheten. Icke heller har rätt till avdrag för ersättningsanskaffning av sådan
väg ansetts föreligga. Den i punkt 7 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
meddelade bestämmelsen, att till avdragsgill underhållskostnad
skall räknas bl. a. även kostnad för iståndsättande eller omläggning av
förut anlagd täckdikning, vilken bestämmelse i praxis icke begränsats till
läckdikningsanläggningar, har sålunda, framhåller de sakkunniga, enligt hittillsvarande
praxis icke ansetts kunna tillämpas i fråga om skogsväg eller
annan väg. De sakkunniga fortsätter.

Emellertid synes i tillämpningen en del beskattningsnämnder ha intagit
en välvilligare ståndpunkt. Från 1955 års skogsvårdsutrednings betänkande
angående skogsbrukets vägfrågor (s. 56) må sålunda antecknas, att enligt
vad utredningen erfarit hade avdrag medgivits med upp till 30 procent av
anläggningskostnaden för större skogsbilvägföretag i södra Norrland, som
delvis ersatt och följt äldre, dock ej bilfarbara fäbodvägar. Vidare hade för
vägar anlagda i samband med bränslekrisen under andra världskriget viss
avskrivning medgivits med motivering att vägarna tillkommit för ett tillfälligt
vedultag.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat genom allmänna ombudet hos Mellankommunala
prövningsnämnden medger även denna nämnd visst avdrag
för kostnad för skogsbilväg. På grundval av en år 1956 inom nämndens
kansli verkställd undersökning rörande vissa bolags kostnader för permanenta
skogsbilvägar, som färdigställts under åren 1951—1955, samt våglängden
för de olika vägsträckorna godtager sålunda nämnden, att anläggningskostnaden
för permanenta skogsbilvägar avdrages intill ett belopp av
8 kronor per längdmeter. I den män statsbidrag erhålles för anläggande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

skogsvägar medgives dock icke avdrag för skogsägarens egen del av anläggningskostnaden.
Det avdragsgilla beloppet synes ha bestämts med beaktande
av att kostnaderna för anläggande av s. k. tunga skogsbilvägar enligt undersökningen
varierade mellan 15 och 25 kronor per längdmeter och att 8 kronor
per meter motsvarande maximal anläggningskostnad för enklare vägar.

Beträffande kostnad för vintervägar samt andra vägar, som är av så enkel
beskaffenhet att de får växa igen sedan de utnyttjats vid avverkning
av visst område, torde det, konstaterar de sakkunniga, vara eu allmän uppfattning
att sådan kostnad utgör avdragsgill driftkostnad.

I promemorian erinras om, att vår skattelagstiftning bygger på den huvudprincipen,
att man beskattar »inkomst» men ej »kapitalförvärv» och
medger avdrag för »driftförluster» men ej för »kapitalförluster». Då överlåtelse
av fast egendom i princip betraktas såsom en skattefri kapitalomsättning
följer härav, att varken den ursprungliga anskaffningskostnaden för
egendomen eller kostnaden för dess förbättring kan medgivas till avdrag. Endast
i den mån egendomen på grund av förslitning förlorar i värde medges
som regel avdrag för förvärvskällans återställande i sitt ursprungliga skick.
Även kostnader för åtgärder, som har till syfte att förebygga eller förhindra
dylik värdeminskning, kan berättiga till avdrag. Sålunda tillätes, påpekar
de sakkunniga, på sätt framgår av punkt 7 andra stycket av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen avdrag för skyddsdikning å skogsmark, där■\id
med skyddsdikning avses sådan dikning, vars syfte huvudsakligen är
att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga och hindra skogsmarkens försumpning
in. in. De sakkunniga anför därefter.

Då i regeringsrättens praxis avdrag icke medgivits för kostnad för anlägfanaf,
av skogsvägar synes mot bakgrunden av det nyss sagda förklaringen
t.1...1.1,1 vara’ att va»ar med normalt underhåll icke anses underkastade
or sotning oc" a*t därför varje kostnad för anläggande eller omläggning
av vag bör betraktas såsom en kostnad för förbättring av den fasta egendomen
och som sådan enligt kommunalskattelagens ovan angivna huvudprincip
icke avdragsgill. 1

Av innehållet i de motioner angående rätt till avdrag för skogsbilväg som
i det föregående omnämnts, framgår emellertid, att motionärerna funnit gälaaae,
.re^erI otillfredsställande och att till stöd för denna uppfattning åberopats
flera skäl. Sålunda har bl. a. anförts, att anläggandet av skogsbilvägar
vore agnat att öka den skattskyldiges intäkter och att avdrag av denna anledning
borde medgivas. En dylik grund för avdragsrätt svnes emellertid
icke häHbur. I den mån intäktsökningen möjliggjorts genom åtgärder, som
medfört en ökning av »kapitaltillgångens» värde, kan avdragsrätt för kostnaden
för åtgärderna icke föreligga. En dylik avdragsrätt måste förutsätta
en utvidgning av inkomstbegreppet beträffande fast egendom och kan icke
motiveras med utgångspunkt från nu gällande inkomstbegrepp.

Som skäl för avdragsrätt har, framhåller de sakkunniga, vidare åberopats,
att anläggandet av skogsvägar för skogsägaren hade ungefär samma betydelse
som anskaffandet av en maskin för en rörelseidkare. Då den senare
enligt gällande lagstiftning äger rätt att göra avdrag för maskinen i form av
årliga avskrivningar, borde detsamma få ske för skogsägaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Icke heller denna grund för avdragsrätt synes, enligt de sakkunnigas mening,
tillräckligt motiverad. Att värdeminskningsavdrag medgives för maskiner
beror på att dessa genom användning i förvärvskällan trots normalt underhåll
förslites och så småningom förlorar sitt värde. Eu jämförelse med
maskiner synes därför förutsätta, att även skogsvägarna anses underkastade
förslitning. Att så skulle vara förhållandet har, framhåller de sakkunniga,
emellertid icke gjorts gällande i motionerna.

Även om de anförda skälen för avdragsrätt sålunda, enligt de sakkunnigas
mening, kan föranleda erinringar torde dock, framhålles i promemorian, såsom
riksdagens bevillningsutskott vid skilda tillfällen uttalat, anledning föreligga
att ställa den frågan, huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill
driftkostnad och icke avdragsgill grundförbättring enligt nuvarande bestämmelser
skett på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt. I det hänseendet
anför de sakkunniga följande.

Det synes till en början böra anmärkas, att under de mer än trettio år som
gått sedan gällande kommunalskattelag tillkom stora förändringar skett
ifråga om driftförhållandena inom skogsbruket. Såsom av det inledningsvis
anförda framgått hade under 1920-talet byggandet av särskilda skogsbilvägar
knappast mer än försöksvis påbörjats. Anläggandet av skogsvägar avsedda
för lastbilstransporter innebar då, såsom 1955 års skogsvårdsutredning framhållit,
en genomgripande förändring av driftformen, som resulterade i en
höjning av skogens värde. Eftersom man då antog, att vägarna skulle ha
obegränsad varaktighet, om de blott underhölls, fick skogsväganläggningen
karaktär av grundförbättring av liknande slag som förbättring av produktionsbetingelserna
genom torrläggning. Det var emellertid fortfarande ett val
mellan två driftformer. Den rikliga tillgången på skoglig arbetskraft och
hästar gjorde det möjligt att driva skogsbruket på hävdvunnet sätt med
långa transporter fram till avsättningsort, bilfarbar väg eller flottled. Nu är
läget helt annorlunda. Något val står egentligen ej längre öppet. Bristen på
arbetskraft och hästar samt arbetspersonalens fullt legitima krav på andra
boendeförhållanden än förut framtvingar en utbyggnad av skogsbilvägnätet.
Härmed får kostnaden för denna åtgärd mer och mer karaktären av driftkostnad,
nödvändig för inkomstens förvärvande och bibehållande. Utan denna
utbyggnad riskerar nämligen skogsägaren att skogens värde försämras.

Det torde vidare, framhålles i promemorian, kunna konstateras, att i de
norra delarna av landet en fortlöpande övergång skett från flottning i biflottleder
till virkestransport å skogsbilvägar. Förklaringen härtill är, enligt
de sakkunniga, icke endast att vägtransporterna bl. a. på grund av möjligheterna
till direktkörning ofta är mer lönande än flottningen och ger helt
andra förutsättningar för kontinuerlig virkestillförsel till fabrikerna utan
är också att söka i flottledernas betydelse för el-kraftutvinningen. Att vattnet
icke särskilt behöver avtappas under flottningsperioden utan kan magasineras
och tappas vid senare behov, är sålunda av väsentlig betydelse för
denna produktion.

Även andra omständigheter är emellertid, enligt de sakkunnigas mening,
ägnade alt ge skogsvägarna karaktär av mer eller mindre obeständiga anläggningar.
Många vägar i skogsbygden tillkommer sålunda för exploatering

5 Ili haag till riksdagens protokoll 1i)G2. I sowl. Xr 56

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

av ett befintligt virkeskapital och icke för ett långsiktigt behov. Även om en
väg efter en femårsperiod av skogsexploatering och skogsreproduktion icke
blir erforderlig för virkesutdrivning på årtionden, kräver de moderna transportmedlen
dock ofta att vägen utföres i hög klass. Då det emellertid kan
förutsättas att nästa gång virkestransporter blir aktuella en väsentlig del
av vägvärdet i dylika fall gått förlorat, synes det, enligt de sakkunniga, rimligt,
att ett visst hänsynstagande till denna värdeminskning sker vid beskattningen.
Att detta i än högre grad gäller beträffande sådana vägar, som bygges
för kalhyggen eller i anledning av stormfällen och där nästa avverkning
kan beräknas ligga inemot 100 år framåt i liden, synes de sakkunniga uppenbart.

Det ligger vidare i sakens natur, att i ett rikt förgrenat skogsbilvägnät några
vägar av olika anledningar måste nedläggas eller givas en annan sträckning.
Då anläggandet av en ny väg till ersättning för en utrangerad icke berättigar
till avdrag, måste detta ofta, enligt de sakkunnigas mening, framstå
såsom obilligt. Därefter anföres i promemorian.

När det gäller rätten till avdrag för ersättningsanskaffning av inventarier
vid kontantmässig inkomstredovisning av jordbruksfastighet har rättstilllämpningen
intagit den ståndpunkten, att avdrag medgives för utbyteskostnad
även då densamma föranletts av ändrade driftmetoder och förändringar
med hänsyn till teknikens utveckling. Sålunda må erinras om, att avdrag sedan
länge tillåtits för byte av hästar mot traktor, att skördetröska delvis ansetts
ersätta självbindare och tröskverk samt att avdrag medgivits för inköp
av arbetsvagn med gummihjul, som anskaffats för att ersätta äldre arbetsvagn
med järnhjul, enär det numera kunde anses vara inom jordbruket normalt
att gummihjulsvagn anskaffades såsom ersättning för en eller flera
äldre järnhjulsvagnar och i förekommande fall andra körredskap av äldre
typ samt vid detta förhållande sådant ersättningsköp varom i målet var fråga,
ändå att det förutsatt viss kostnadsökning, icke till någon del kunde anses
hänförligt till nyuppsättning.

Med hänsyn till vad sålunda gäller beträffande avdragsrätten för ersättningsanskaffning
av döda inventarier i jordbruk med kontantmässig inkomstredovisning,
synes, enligt de sakkunnigas mening, med fog kunna göras
gällande, att vid beskattningen viss hänsyn borde kunna tagas till sådana
vägbyggnadskostnader, som föranletts av den ekonomiska utvecklingen
inom skogsbruket.

Ehuru sålunda flera skäl kan sägas tala för en uppmjukning av gällande
regler i förevarande hänseende, möter enligt de sakkunniga — när det gäller
skogsvägar och andra tillgångar av grundförbättrings natur — speciella
svårigheter att inom ersättningsanskaffningsreglernas ram tillgodose dylika
önskemål.

Den främsta anledningen härtill torde, framhålles i promemorian, vara att
ersättningsanskaffningsavdraget för dylika tillgångar i motsats till vad gäller
döda inventarier vid kontantmässig inkomstredovisning av jordbruk är
bundet till fastigheten och icke gjorts beroende av vad ägaren haft på egendomen.
Den omständigheten att en ny ägare av fastigheten kan göra gällan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1662

de avdragsrätt för kostnad för ersättningsanskaffning av tidigare å fastigheten
befintlig tillgång, begränsar i hög grad möjligheterna till en uppmjukning
av gällande regler och leder principiellt till att endast fysisk förslitning
kan beaktas. Att fastställa tidpunkten för utrangering av skogsvägar eller
att taxeringstekniskt kontrollera riktigheten av en påstådd ersättningsanskaffning
av sådan väg måste också anses helt uteslutet. Därefter anför de
sakkunniga.

Uppenbarligen kan emellertid mot ett system med värdeminskningsavdrag
resas allvarliga erinringar. Ett dylikt system förutsätter normalt möjlighet
till en någorlunda tillförlitlig bedömning av den framtida utvecklingen. Att
svårigheterna för en sådan bedömning på förevarande område är påtagliga,
torde icke kunna bestridas. Även om det sålunda för närvarande icke är
ovanligt att vägar, som byggts under efterkrigstiden, är oekonomiska, exempelvis
därför att de är för kurviga, för kuperade eller för dåligt grundade,
och även om fog kan finnas för antagande att utvecklingen i framtiden
kommer att leda till ändrade krav på vägtyper och vägutförande eller har
andra ting att hänvisa till, synes det uppenbart, att en mera tillförlitlig bedömning
av denna utveckling icke är möjlig. Det kan därför givetvis ifrågasättas,
huruvida det kan anses förenligt med gällande inkomstbegrepp för
fast egendom att beakta omständigheter av tidigare angivet ålag.

Emellertid bör enligt de sakkunnigas mening svårigheterna att lösa inkomstbegreppet
för fast egendom icke leda till att de skattskyldiga går miste
om en avdragsrätt som enligt allmän uppfattning är befogad. Med hänsyn
härtill och då millimeterrättvisa på detta område olika skattskyldiga emellan
icke torde kunna åstadkommas, har de sakkunniga ansett sig böra föreslå ett
system med värdeminskningsavdrag även för skogsbilvägar. De sakkunniga
fortsätter.

Emellertid möter också vid bestämmandet av avskrivningsunderlaget stora
svårigheter. Ehuru vissa skogsbilvägar av skäl som ovan anförts kan förlora
eller minska i värde och avdragsrätt för återställande av ursprungliga
värdet sålunda bör föreligga, synes det icke med fog kunna påstås, att värdeminskning
sker å alla skogsbilvägar. Uppenbarligen kan avskrivningsunderlaget
därför icke bestämmas till belopp motsvarande den faktiska anläggningskostnaden
för alla sådana vägar. I avsaknad av annan tillförlitlig
grund för en fördelning av anläggningskostnaden på avdragsgill och icke
avdragsgill del har de sakkunniga stannat för den av vissa beskattningsnämnder
redan tillämpade metoden, att schablonmässigt bestämma avskrivningsunderlaget
till en tredjedel av anläggningskostnaden under beskattningsåret
för skogsbilvägar. De sakkunniga föreslår, att det sålunda framräknade
beloppet skall avskrivas inom en tidrymd av 10 år i enlighet med
reglerna för avskrivning å täckdikningsanläggningar. Beträffande den närmare
innebörden av dessa regler får de sakkunniga hänvisa till vad ovan anförts
under avsnittet om täckdikningsanläggningar.

Med hänsyn till att avskrivningsunderlaget skall fastställas till en tredjedel
av anläggningskostnaden, uppkommer frågan hur i tillämpningen skall
förfaras, då skattskyldig uppburit statsbidrag eller annat bidrag för byggande
av skogsvägar. Då enligt de sakkunnigas mening övervägande skäl talar
för att i dylikt fall avskrivningsunderlaget beräknas med utgångspunkt
Bihang till riksdagens protokoll 11)62. 1 samt. Nr 56

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

från den skattskyldiges nettokostnad och sålunda efter avdrag för uppburet
bidrag, har de sakkunniga stannat för att föreslå en sådan ordning, oaktat
de principer som legat till grund för statsmakternas bidragsgivning härigenom
i viss mån rubbas.

Jämlikt 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning
må under vissa förutsättningar investeringsfond för skogsbruk tagas i
anspråk för bl. a. kostnader för anläggande av skogsvägar. Införandet av
regler om rätt till värdeminskningsavdrag för skogsvägar synes, enligt de
sakkunnigas mening, icke erfordra någon ändring av bestämmelserna i denna
förordning. Emellertid framhåller de sakkunniga, att den omständigheten
att sådan fond tagits i anspråk för anläggande av skogsvägar icke bör inverka
på rätten att beräkna avskrivningsunderlaget till en tredjedel av anläggningskostnaden;
dock att avskrivningsunderlaget aldrig får överstiga den
del av kostnaden som återstår efter avdrag för i anspråk tagen investeringsfond.

Remissyttrandena

Det helt övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
utan erinran utredningens förslag att en del av anläggningskostnaden för
skogsvägar skall få avskrivas vid inkomsttaxeringen.

Några remissinstanser förordar dock en lösning efter den metod, som
tillämpats av mellankommunala prövningsnämnden, nämligen ett visst avdragsbelopp
per längd in eter anlagd skogsväg. Sålunda ifrågasätter
riksskattenämnden om icke vid val av schablonmetod för bestämmande
av avdrag för skogsvägar den av mellankommunala prövningsnämnden
tillämpade metoden, sådan den återgivits i promemorian, såväl ur materiella
som praktiska synpunkter vore att föredraga framför den av de sakkunniga
föreslagna. Ur materiell synpunkt synes denna metod, enligt nämndens
mening, tillfredsställande därigenom att den skulle medföra helt avdrag för
de billigare vägarna, som kan antagas ha ringa varaktighet, och förhållandevis
mindre avdrag för de dyrare, mera permanenta vägarna. Storleken av den
avdragsgilla kostnaden torde, framhålles vidare, lämpligen kunna fastställas
genom anvisningar av nämnden. Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen
i Hallands län, som tillägger, att för närvarande ett avdragsbelopp
av 4—5 kronor per längdmeter synes skäligt. Kammarrätten anför i denna
fråga följande.

Invändningar kunna förvisso resas ur såväl principiell som taxeringstekmsk
synpunkt mot införande av en avdragsrätt i fråga om kostnader för anläggande
av skogsvägar. Med hänsyn till den av de sakkunniga berörda
utvecklingen på skogsbrukets område under de senaste årtiondena anser
dock kammarrätten i likhet med de sakkunniga önskvärt, att en sådan avdragsrätt
genomföres. Då emellertid kostnaden för anläggande av skogsvägar,
såsom de sakkunniga även framhållit, alltmera kommit att få karaktären
av driftkostnad, synes det kammarrätten vara att föredraga, att den
schablonmässigt bestämda avdragsrätten utformas såsom en rätt till avdrag

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

för viss del av anläggningskostnaden såsom löpande omkostnad. Den praxis,
som enligt uppgift i den remitterade promemorian tillämpats av vissa beskattningsnämnder,
torde därvid kunna tjäna såsom ledning. Kammarrätten
hemställer därför, att förslaget i denna del omarbetas i enlighet härmed.

Enligt skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut måste det betecknas
som riktigare att värdeminskningsavdrag får göras på sätt som tilllämpats
av mellankommunala prövningsnämnden, d. v. s. med ett i absoluta
tal fixerat belopp per längdmeter väg. Därefter anföres.

Detta belopp bör avse den normala utbyggningskostnaden för en permanent
skogsbilväg, utbyggd till den för driftsformen inom ifrågavarande område
lägsta standarden. Denna kostnad kan variera regionalt liksom för
olika vägprojekt och torde f. n. ligga mellan 10 och 20 kronor per meter väg.
Såsom de sakkunniga emellertid framhålla, kan någon millimeterrättvisa
av praktiska skäl ej uppnås, varför man gått in för ett schablonavdrag. Detta
schablonavdrag kan anpassas till förhållndena inom olika regioner och bör
kunna bli föremål för justering med vissa tidsintervall på grund av inträffade
tekniska och ekonomiska förändringar. En lämplig anordning synes
vara, att schablonavdraget bestämmes av riksskattenämnden.

I det särskilda utlåtande som bifogats yttrandet från lantbrukshögskolan
och statens lantbrnksförsök framhålles, att behovet av värdeminskningsavdrag
på s. k. stamvägar naturligtvis kan ifrågasättas. Med erforderligt underhåll
torde icke någon värdeminskning på dessa kunna förutbestämmas.
Givetvis kan, framhålles vidare, genom fastighetsregleringar och ändrad
transportteknik anlagda vägar lielt eller delvis förlora sitt värde, men att i
förväg fixera ett belopp härför torde icke vara möjligt. I den mån statsbidrag
utgår för anläggandet av sådana vägar torde än mindre något värdeminskningsavdrag
vara motiverat. Därefter anföres.

I fråga om andra skogsbilvägar däremot, i synnerhet sådana som tillkommit
för speciella drivningar framstår det motiverat att betrakta anläggningskostnaden
såsom driftkostnad. Den av taxeringsorganen i praktiken i allmänhet
godkända principen, att vintervägar samt andra vägar som är av
så enkel beskaffenhet att de får växa igen sedan de utnyttjats vid avverkning
av visst område synes fullt riktig. På samma sätt synes det vara motiverat
att för vissa andra enklare vägar medge avdrag för anläggningskostnaden
dock med ett maximerat belopp per sträckmeter väg. (Sådant maximibelopp
kunde årligen fastställas av riksskattenämnden.)

För att undvika tvister till vilken grupp av vägar en viss anläggning skall
hänföras kan det måhända vara lämpligt att, såsom mellankommunala
prövningsnämnden f. n. tillämpar, medge avdrag på alla slags permanenta
skogshilvägar med ett belopp motsvarande det maximala avdraget för enklare
vägar. (I den mån statsbidrag erhålles för anläggningen medgives dock
icke avdrag för skogsägarnas egen del av anläggningskostnaden.) Härigenom
animerar man också till en fortsatt rationalisering inom skogsbruket vilket
för landet i dess helhet är av synnerlig betydelse. Vanligtvis är det större
bolag som får sina skatteärenden handlagda av den mellankommunala
prövningsnämnden och får väl ifrågavarande praxis anses avpassad efter
deras behov. Huruvida reglerna kan sägas vara direkt tillämpliga även på
det mindre skogsbruket där kanske vägbyggnader till viss del utföres av
brukaren själv med hjälp av egna maskinella hjälpmedel kan ej utan vidare
avgöras. Därjämte kan det för bondeskogsbruket vara önskvärt med möjlig -

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

het till fördelning av den avdragsgilla kostnaden på flera år, t. ex. en femårsperiod.

Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län förordar dels att anläggningskostnader
upp till åtta kronor per längdmeter godtages som omedelbart avdragsgilla,
dels att hälften av resterande kostnader får avskrivas under en tidrymd
av tio år. Genom ett sådant förfarande vinner man, framhåller styrelsen,
att hela kostnaden för de mera tillfälliga vägarna förblir avdragsgill
och att den skattemässiga behandlingen av de permanenta vägarna blir rättvisare.

Domänstyrelsen däremot framhåller, att det av mellankommunala prövningsnämnden
tillämpade schablonavdraget för vissa bolag av 8 kr./m i
praktisk tillämpning kan medföra icke önskvärda konsekvenser. Det synes,
enligt styrelsen, som om skattetänkandet vid planläggning och byggande av
skogsvägar haft till följd, att man sökt om möjligt bygga vägarna för en
kostnad som så litet som möjligt överstiger 8 kr./m. Dessa vägar har därefter
efterhand genom »förstärkt underhåll» successivt förbättrats till för
transporten nöjaktig standard.

Kooperativa förbundet anser att de sakkunnigas förslag i visst hänseende
är en sämre lösning av problemet än den praxis som tillämpas av mellankommunala
prövningsnämnden. Förbundet fortsätter.

Om avdraget nämligen såsom i hittillsvarande praxis fastställes till ett bestämt
belopp per vägmeter, innebär detta, att en relativt större andel av kostnaden
blir avdragsgill för enklare och därmed i regel mindre varaktiga vägar
än för dyrbarare projekt. Variationerna ifråga om anläggningskostnaden
för skogsvägar och vägarnas varaktighet torde emellertid vara mycket
stora och beroende av olika faktorer, varför det måhända icke är praktiskt
eller lagtekniskt möjligt att genomföra en lagstiftning av samma innebörd
som den här berörda praxis. Det torde därför vara nödvändigt med en schablon
enligt lagförslaget.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden anser för
sin del, att de sakkunnigas förslag att medgiva avdrag med viss bråkdel av
anläggningskostnaden i regel torde leda till ett ekonomiskt riktigare resultal
än att medgiva avdrag för ett fast bottenbelopp. Därefter anföres.

Vägbyggnad skostnaderna växlar starkt, bl. a. på grund av varierande
markförhållanden. Kostnaden för skogsvägar kan även påverkas av det allmänna
vägnätets täthet. I de delar av vårt land, där det allmänna vägnätet
är glest, är skogsbilvägarna ofta mycket längre än i andra delar med tätare
vägnät. I landsdelar med glest allmänt vägnät ställes därför större krav på
vägarnas snabbhet, vilket torde vara en bidragande orsak till att vägkostnaden
pr meter är högre där än i trakter med tätare allmänt vägnät. Ett system
med avdrag för viss bråkdel av vägkostnaden torde därför leda till rättvisare
resultat än ett system med fast bottenavdrag.

Bottenavdragssystemet har emellertid den fördelen, att gränsdragningen
mellan tillfälliga vägar för vilka kostnaden får omkostnadsföras och bestående
vägar förenklas och att ett tröskelproblem försvinner. Tröskelproblemet
framgår av följande exempel. Anläggningskostnaden för en skogsväg
kan antagas uppgå till 5 kr. pr meter. Det kan vara tveksamt, om den är en
tillfällig eller permanent väg. Betraktas den såsom tillfällig väg, får hela an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

läggningskostnaden avdragas; anses den vara permanent får allenast en
tredjedel avskrivas.

Även om det helt övervägande antalet remissinstanser, som redan nämnts,
tillstyrkt de sakkunnigas förslag om avdrag vid inkomsttaxeringen för avskrivning
å kostnader för skogsvägar är meningarna om hur stor del
av anläggningskostnaden, som bör få avskrivas, mycket delade.

De sakkunnigas förslag att en tredjedel av anläggningskostnaden
skall göras till föremål för avskrivning, tillstyrkes eller lämnas utan erinran
av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge,
Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och
Norrbottens län, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden,
Svenska landstingsförbundet, Kalmar läns norra hushållningssällskap,
Malmöhus läns hushållningssällskap och Älvsborgs läns norra och södra
hushållningssällskap samt hushållningssällskapen i Örebro och Kopparbergs
län. Även kammarrätten, riksskattenämnden, länsstyrelsen i Hallands
län samt lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, vilka — som redan
nämnts — i första hand förordar en annan lösning av frågan om avdragsrätt
för kostnader för skogsvägar, lämnar i princip förslaget att en
tredjedel av kostnaden skall få avdragas utan erinran. Länsstyrelserna i Östergötlands,
Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Gävleborgs
län, som antingen avstyrkt de sakkunnigas förslag i vad avser avskrivning å
skogsvägar eller yrkat ytterligare utredning, har icke ifrågasatt att en större
del av kostnaden än en tredjedel skulle få avskrivas.

Några remissinstanser anser att rätten till avskrivning bör avse en större
andel av anläggningskostnaden än de sakkunniga föreslagit utan att närmare
ange hur stor del av kostnaden som bör få avskrivas. Hit hör lantbruksstyrelsen,
småbrukarnas riksförbund, skogsvårdsstyrelserna i Uppsala samt
Göteborgs och Bohus län. Inom Östergötlands läns hushållningssällskap har
olika meningar uttalats om storleken av den andel som bör få avskrivas.

Följande remissinstanser anser att hälften av anläggningskostnaden
bör få avskrivas, nämligen länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens
län, skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Värmlands
län samt Västerbottens läns hushållningssällskap. Skogsvårdsstyrelsen
i Blekinge län anser, som redan framhållits, att hälften av den kostnad
som överstiger åtta kronor per längdmeter bör få avskrivas. Enligt Kooperativa
förbundet bör två tredjedelar eller i vart fall hälften av anläggningskostnaden
få avskrivas.

Följande remissinstanser anser att två tredjedelar av anläggningskostnaden
bör få avskrivas, nämligen länsstyrelserna i Kalmar och
Örebro län, lantbrukets skattedelegation, Sveriges industriförbund, Skogsvårdsstyrelsernas
förbund, skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs
och Jämtlands län samt hushållningssällskapen i Kristianstads, Hallands

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1062

och Göteborgs och Bohus län. Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län anser att hela
eller i vart fall två tredjedelar av kostnaden bör få avskrivas.

Skogsvårds styrelsen i Hallands län och lantbruksnämnden i Norrbottens
län uttalar sig för att tre fjärdedelar av kostnaden bör få avskrivas.

Följande remissinstanser slutligen anser att hela anläggningskostnaden
bör få avskrivas, nämligen skogsstyrelsen, domänstyrelsen, skogshögskolans
lärarråd samt statens skogsforskningsinstitut, Sveriges skogsägareförbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges jordägareförbund,
skogs vårdsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län, Stockholms läns och stads hushållningssällskap,
Kalmar läns södra hushållningssällskap och Västmanlands läns hushållningssällskap.

De skäl, som åberopas för att en större del av anläggningskostnaden än
de sakkunniga föreslagit skall få avskrivas, är i huvudsak desamma som
de sakkunniga andragit som skäl för införande av avskrivningsrätt. Det anföres
sålunda alt skogsvägarna på grund av den tekniska utvecklingen, som
synes fortgå i ett alltmer accelererat tempo, är underkastade värdeminskning
och att kostnaderna för anläggande av skogsvägar numera får anses
som driftkostnader. Anläggning av skogsvägar fyller samma funktion som
skyddsdikning. Det betonas att bristen på manuell arbetskraft efter hand
föranlett ändrade metoder för virkesutdrivningen och nödvändiggjort nya
transportsystem. Arbetskraftens obenägenhet att åtaga sig dåligt belägna
huggningar utom rimligt avstånd från bilvägar gör att allt större arealer
blir ekonomiskt oåtkomliga om ej vägar bygges. Byggandet av vägar utgör
därför en förutsättning för skogsprodukternas tillvaratagande och för tryggande
av råvarutillförseln till skogsindustrierna. Det svenska skogsbruket
arbetar i hård internationell konkurrens.

Det betonas vidare att allmännyttan av skogsvägarna är betydande och
att det torde höra till undantagen att den höjning av fastighetens kapitalvärde,
som väganläggningarna föranlett, motsvarat mer än en mindre del
av anläggningskostnaden. En skogsväg bygges ofta när hopsparade virkesförråd
står inför avverkning; sedan det avverkningsmogna förrådet uttagits
får vägen minskad betydelse under längre eller kortare tid på grund av
skogens ålderssammansättning. Det framhålles även att för enskilda skogsvägar,
vilka på grund av begränsade bidragsanslag ej kommer i åtnjutande
av statsbidrag för skogsvägar, måste det anses stötande att avdrag vid
beskattningen ej får göras ens till den del av kostnaden som motsvarar bidrag,
vilka skulle utgått om tillräckliga anslag funnits.

Från remissyttrandena må här följande återgivas.

Skogsstyrelsen framhåller att skogsbilvägarnas varaktighetstid givetvis
är svår att bedöma men att den, under förutsättning att de underhålles i
oförändrad standard, inte torde variera mer än vad de sakkunniga angivit
i fråga om täckdikningsanläggningar, d. v. s. mellan 10 och 100 år. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

genomsnittliga varaktighetstiden för skogsvägar torde enligt styrelsen vara
kortare än som angivits för täckdikning, 50 år. Enligt domänstyrelsen visar
erfarenheten att det vid kalkylering av skogsvägar är felaktigt alt räkna
med längre amorteringstid än för huvudvägar 40 år och för sekundärvägar
på fastmark 20 år. Styrelsen erinrar om att avdrag medgives vid taxeringen
för skyddsdikning å skogsmark, därvid med skyddsdikning avses sådan
dikning, vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga
och hindra skogsmarkens försumpning m. m. Styrelsen fortsätter.

Enligt styrelsens uppfattning måste anläggning av skogsvägar till mycket
stor del anses fylla exakt samma funktion. Skogsvägnätens utbyggnad moiiveras
nämligen i hög grad av de ökade krav på förbättrade arbetsförhållanden
för skogsarbetarna som den sociala utvecklingen medfört. Om man
försummar att bygga ut skogsvägar så att rimliga gångvägsavstand erhållas,
kan man ej få arbetskraft för vård och avverkning av skogen och dess varde
försämras. Vidare ingår anläggning av skogsvägar som ett led i den rationalisering
av skogsdriften, som tar sig uttryck i mekanisering av transporterna.
Denna fortgående rationalisering är i sin tur en nödvändig förutsättning
för att skogsnäringen, som arbetar i en hård internationell konkurrens, skall
kunna bibehålla sin lönsamhet i en tid, då den mänskliga arbetskraften blir
allt dyrare. Man är alltså genom den fortgående sociala utvecklingen nödgad
att anlägga skogsvägar för att vidmakthålla skogens värde.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges skogsägareförbund som tillägger
att det inte finnes anledning att i avskrivningshänseende ställa skogsvägarna
i ett mindre gynnsamt skatteläge än täckdikning. Följden kan
bland annat bli att i de kombinerade jord- och skogsbruken, d. v. s. den i
särklass vanligaste brukningsformen, investeringarna i högre grad än vad
nu är fallet inriktas på det mindre räntabla jordbruket till förfång for
skogsbruket, en utveckling, som förbundet finner föga ändamålsenlig eller
förenlig med den allmänt accepterade jordpolitiken.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund uttalar, att mot full avskrivning
av kostnaderna för skogsbilvägar givetvis kan erinras att djlika
vägar — även om deras egenskap av driftkostnader kan anses väsentligt
därjämte har ett visst kvarstående nyttovärde vid skogens skötsel. Förbundet
fortsätter.

Vid diskussion härom bör uppmärksammas, att något nyttovärde för det
stora antal vägar, som på grund av ändrat vägsystem icke kommer att underhållas
eller användas för transporter, torde vara svart alt fastslå. Dai till
kommer att trafikabla skogsbilvägar även utnyttjas for turism, brandskydd
och för militärt bruk, i vilka fall det allmänna utan motprestation far anses

ha fördel av sådana enskilda vägar. ........

Vid bedömningen av föreliggande beskattmngsfraga torde aven tortjana
beaktas, att för biltransporterna på enskilda vägar principiellt icke borde uttagas
drivmedel sskatt. Då i praktiken detta icke låter sig genomfora och inte
heller ett restitutionsförfarande anses möjligt, bör denna uppenbara merbeskattning
på drivmedel för skogsbrukets transporter i förevarande sammanhang
räknas skogsbruket tillgodo.

Näringslivets skattedelegation framhåller att de i Norge från och med år
1953 gällande avskrivningsreglerna beträffande skogsvägar utgör exempel
på alt eu fullständig avskrivningsrätt icke ansetts oförenlig med ett inkomst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

begrepp likartat med det i vårt land tillämpade. Delegationen anför därefter.

• ™edges avdrag enligt Riksskattestyrets anvisningar, vilka bär föl jande

lydelse (enligt J. E. Thomle, Skattelov for landet, Öslo 1957).

»Skogsbilveier anlagt efter 1. januar 1953 og farbare med lastebil hele året,
unntatt eventuelt i fprefallet .... 1—4 %,

Traktorveier av mer varig karakter samt enklere lettbygde skogsveier som

?nCobare med Iastebl1 bare en kortere tid av året, anlagt efter 1. ianuar
1953 ............ 4—6 %. J

Med skogsbilvei forstås en vei som er bygget för transport av skogsvirke
med lastebil og som er farbar med lastebil hele året, unntatt eventuelt i fpre -

Utgifter til anlegg av enklere traktorveier samt vinterbilveier som anlegges
för engangs- eller noen få års drift, forulsettes å kunne f0res direkte til utgitt.
Av praktiske grunner bpr også utgifter ved anlegg av lettbygde sko*sveier
av mer varig karakter tillätes utgiftsfprt når den del av anleggsomkostningene
som lkke dekkes av investeringsmedler eller statsbidrag, utgipr et
torholdsvis beskjedent bel0p sett i relasjon til de samlede omkostninger.»

Flera remissinstanser betecknar de sakkunnigas förslag såsom mycket
förmånligt för skogsägarna. Såsom exempel kan anföras följande uttalande
av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Vid bestämmande av avskrivningsunderlaget för permanent skogsväg — i
de sakkunnigas diskussion betecknat skogsbilväg — föreligger uppenbarligen
vissa svårigheter att finna en hållbar norm. Det förhåller sig otvivelakngt
så, att långt ifrån alla skogsvägar av permanent karaktär är underkastade
någon värdeminskning. Det torde, som tidigare framhållits, snarare
kunna ifragasattas, om vid normalt underhåll någon förslitning i egentlig

In??1 n°r<lk°,nlmCr'' Betraffande den ekonomiska varaktigheten är vidare en
tillförlitlig bedömning av den framtida utvecklingen knappast möjlig. Med
lansyn till de osäkra faktorer, som sålunda måste läggas till grund för ett
overvagande, och då osäkerheten i ej obetydlig grad torde gälla frågan i vilken
män värdeminskning över huvud sker, torde knappast kunna anföras
barande skal för avskrivning å mer an en tredjedel av anläggningskostnad
ToiV,,an / de,tta sammanbang erinras om, att beträffande vägar av
mera tillfällig karaktär eller eljest av enklare beskaffenhet, exempelvis vinkostnaden
enligt allmän uppfattning torde betraktas såsom avdrags^
driftkostnad. Såvitt länsstyrelsen kan finna, bör de sakkunnigas
awagnmg betecknas såsom välvillig. ö

I detta sammanhang vill länsstyrelsen ifrågasätta, om de sakkunniga avsett
att avskrivningsrätt skall föreligga i sådana fall, då skattskyldig är
ägare till en enstaka eller ett par mindre skogsvägar, som är av förstklassig
beskaffenhet. Tillräckliga skäl förefaller, enligt länsstyrelsens mening,
knappast finnas att medge avskrivning i dylika situationer. Ett visst utrymme
för prövning av omständigheterna i det enskilda fallet förefaller därför
amphgen bora tillskapas genom ändring av författningstexten. Detta synes
enligt länsstyrelsen, kunna ske genom att för avskrivningsrätt förutsattes,
att särskilda omständigheter icke till annat föranleda.

Några remissinstanser t. ex. länsstyrelsen i Västernorrlands län säger sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

kunna instämma i de sakkunnigas förslag i medvetande om att detsamma
innebär en kompromiss mellan flera motstridiga önskemål och betraktelsesätt.

Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Kristianstads län anser att som
villkor för avdragsrätt bör gälla att vägens sträckning godkänts av skogsvårdsstyrelsen.

Utredningens förslag angående avskrivningsprocent och a vskrivningstid
har i regel godtagits eller lämnats utan erinran. Lantbrnksstgrelsen
förordar dock att avskrivning bör få ske med en tiondedel av
kostnaden per år under tio valfria år under en period av högst femton år i
följd. Skogshögskolans lärarråd och statens skogsforskningsinstitut anför.

De sakkunniga föreslå vidare, att värdeminskningsavdraget skall avskrivas
med lika stora belopp på tio beskattningsår i följd. Förslaget överensstämmer
med de regler, som utformats för värdeminskningsavdrag å täekdikningsanläggning.
De sakkunniga synas härvid ej ha observerat den skillnad,
som föreligger mellan jordbruk och skogsbruk. I jordbruket komma
med naturnödvändighet intäkterna från en fastighet att inflyta varje år.
Så är emellertid icke fallet inom skogsbruket, speciellt beträffande mindre
skogsfastigheter. Intäkterna komma här periodiskt. Det är vidare ur kostnadssynpunkt
angeläget att engångsuttag göras på större arealer i ett sammanhang
i stället för upprepade årliga avverkningar på mindre arealer. Av
denna anledning föreslås, att värdeminskningsavdrag för skogsvägar får göras
inom 10 år, men att skogsägaren själv får välja, på vilket sätt avdraget
skall fördelas på de olika åren. Sålunda bör rätt föreligga att draga av hela
beloppet under ett år.

Liknande uttalanden göres av skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och
Örebro län.

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar att avskrivningtiden bestämmes
till tjugu år. Länsstyrelsen i Kalmar län däremot anser att — då motiveringen
för avdraget är att anläggningskostnaden får anses som en direkt
driftkostnad — avdragsprocenten bör sättas högre än för täckdikningen,
som normalt är underkastad förslitning -— eller förslagsvis 10—15 procent.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län anser att en väsentligt större del av
kostnaden än en tredjedel bör få avskrivas eventuellt med en motsvarande
förlängning av avskrivningstiden. Enligt skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands
län bör en avskrivning å hela kostnaden kombineras med en något
längre avskrivningstid än 10 år. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län gör följande
uttalande.

Skogsvårdsstyrelsen föreslår att avskrivning må göras med 65 % av nettokostnaden
för skogsvägar på så sätt att:

Vägar av basvägsnatur, alltså ej hårdgjorda vägar, med en anläggningskostnad
av 4:-— — 12:—/lm väg, successivt avskrevs med 65 % under
en 5-årsperiod i samband med skogsdrivning.

Vägar av permanent typ, alltså hårdgjorda vägar, med en anläggningskostnad
av 15: — kr. och uppåt (medelpriset kanske rör sig om 25: — å 30: —

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

kr. efter 1961 års prisnivå) successivt avskrevs med 65 % under en 15-årsperiod.

Härvid skulle eftertraktas en så långt möjligt jämn avskrivning. Dock
torde det vara orealistiskt att räkna med jämna avskrivningar om 1/5, resp.
1/15 då det av många olika orsaker kan vara omöjligt att göra uttag ur skogen
varje år. Det kan vara fråga om ett samgående mellan markägare, för att
få ned de fasta kostnaderna. Vissa år finns ej köpare på produkten etc. En
viss jämkning skulle därför erfordras på så sätt att avskrivning, som p. g. a.
ej verkställd avverkning, icke kunnat utnyttjas vid en kommande avverkning,
dock senast bör ske inom 15 år från vägens byggande. Ex. en permanent
väg = avskrivningstid 15 år sker uttag 1, 3, 7, 9, 12, 15 året. I detta
fält borde avskrivningen vara: l:a drivningen 1/15, 2:a drivningen 2/15, 3:e
drivningen 4/15, 4:e drivningen 2/15, 5:e drivningen 3/15 och 6:e drivningen
3/15 = 15/15.

Enligt skogsvårdsstyrelsens förmenande ligger en viss risk i att avskrivningsdelen
av vägkostnaden sättes alltför låg. Framför allt inverkar detta på
att i ett sammanhang få vägen utbyggd till önskad standard. Risken är att
vägen gives ett alltför enkelt utförande vid anläggningstillfället, medan underhållet,
som räknas som avdragsgillt, i stället blir onormalt stort. Att det
sedan totalt sett ställer sig ekonomiskt ogynnsammare att utbygga standarden
successivt, är en sak, som, enligt styrelsens mening, förbises i sammanhanget.
Även är det, enligt styrelsen, i många fall ogörligt att erhålla en
lika god väg enligt detta förfaringssätt, som om vägen i ett tempo utfördes
i önskad standard. Härtill kommer en massa dolda fördyringar i samband
med transporter på dessa vägar, såsom mindre lass, lägre hastigheter, dyrare
drivmedel.

Flera remissinstanser framhåller att det är nödvändigt att begreppet
skogsväg definieras så klart som möjligt för undvikande av missförstånd.
Sålunda anför riksskattenämnden.

Riksskattenämnden finner begreppsbestämningen i vad avser värdeminskI^!I1?sol,
jektet °klar. I sina överväganden tala de sakkunniga endast om skogsbilvägar.
I lagförslaget användes däremot det vidsträcktare begreppet skogsvägar.
Det synes oklart huruvida denna utvidgning av värdeminskningsobjektet
varit avsiktlig. Ur praktiska synpunkter synes riksskattenämnden det
vidsträcktare begreppet ändamålsenligast. Åtskilliga svårigheter vid gränsdragning
mellan skogsbilvägar och icke skogsbilvägar eller tillfälliga och
permanenta vägar skulle kunna undvikas med en dylik begreppsbestämning.
Den innebär emellertid att även kostnaden för rent tillfälliga vägar, som nu
ar helt avdragsgill, blir avdragen endast med en tredjedel. Vill man undvika
denna konsekvens måste en gränsdragning ske mellan tillfälliga och mera
varaktiga vägar. Utformningen av en sådan gränsdragning torde i så fall
bora narmare övervägas, varvid de norska beskattningsreglerna på området
synas vara av intresse.

Skogsstyrelsen anser att eventuella skattebestämmelser rörande skogsväg
även bör få gälla annan enskild väg, som av den skattskyldige användes för
virkestransport. Lantbruksnämnden i Norrbottens län framhåller.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Utredningen har icke tagit upp frågan om avskrivning av kostnader för
anläggning av ägovägar i jordbruket. Enligt lantbruksnämndens bestämda
uppfattning gäller för lantbrukets ägovägar i många avseenden samma förhållande
som för skogsbilvägarna. Jordbrukstekniken utvecklas, maskinerna
kräver större och bärkraftigare vägar, fastigheternas storlekar ändras
snabbt, varför vägar, som anlagts för relativt kort tid sedan, idag inte längre
erfordras. Därtill kommer att somliga vägar ha karaktären av både skogsbilväg
och ägoväg. En uppdelning av kostnaderna för den ena eller andra
transporten måste bli mycket svår. Det synes ej heller tillfredsställande att
två vägtyper av tämligen likartad karaktär ur avdragssynpunkt skall behandlas
olika. Nämnden får därför föreslå att för jordbrukets ägovägar värdeminskningsavdrag
får göras efter samma grunder som föreslagits för
skogsbilvägar.

Näringslivets skattedclegation betonar, att bestämningen av begreppet
skogsväg bör, för att svårigheter icke skall uppstå vid tillämpningen av de
föreslagna punkterna 4 och 9 i anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen,
vara entydig. Vägens karaktär och ändamål bör därför, enligt delegationen,
i punkt 4 så exakt som möjligt komma till uttryck i ordvalet. Därefter
anföres.

Den svenska uppdelningen av vägtyperna överensstämmer väsentligen
med vad det norska Riksskattestyret uttalat i sin ovan citerade anvisning.
Den grupp, som i Sverige omfattar bästbasvägar, traktorbasvägar och bilbasvägar,
faller sålunda utanför den norska definitionen av skogsbilväg, vilken
senare överensstämmer med vad som här i landet brukar kallas 9-månaders
skogsväg. Vi föreslår i enlighet härmed, att uttrycket »permanent
skogsväg» införes i punkt 4 andra stycket. Härigenom klargöres vid tilllämpningen
av punkt 9 att ersättningsanskaffningsprincipen icke skall tilllämpas
beträffande vägar av sådan typ. Ett omedelbart omkostnadsförande
av basvägarna skulle, såsom nu också sker, jämväl äga rum framdeles. Vägens
ändamål, i förslaget uttryckt genom orden »för utforsling av skogsprodukter
från skog» är något för snävt angivet. Ett tillägg förslagsvis formulerat
»för personal- och materialtransport för skogsbruk samt för utforsling
----» skulle innebära en adekvatare bestämning.

En definition av detta innehåll torde, enligt delegationens mening, endast
i enstaka fall föranleda gränsdragningssvårigheter. I det övervägande
antalet fall kommer några svårigheter icke att uppstå. Redovisningstekniskt
låter sig nämligen, framhålles vidare, denna fördelning på olika vägtyper
väl genomföra. I sammanhanget understrykes, att den förordade definitionen
av skogsväg är klart begränsad gentemot andra vägtyper såsom bygdevägar,
varför något tolkningsproblem ej uppkommer i detta hänseende.

Sveriges skogsägareföreningars- riksförbund säger sig förutsätta att, såsom
hittills varit fallet, kostnaderna för enklare vägar, som erfordras för
virkets utdrivning med häst eller traktor, är helt avdragsgilla då de uppkommer,
medan avskrivningsförfarande tillämpas för de mera kostsamma
och varaktigare skogsbilvägarna. Ett klarläggande uttalande vid ärendets
slutliga avgörande i detta avseende bör enligt förbundet vara av värde för de
skattskyldiga och taxeringsmännen. Allmänna ombudet hos mellankommnnala
prövningsnämnden gör följande uttalande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Enligt utbildad praxis får kostnader för vintervägar och vägar som är av
så enkel beskaffenhet att de sannolikt får växa igen sedan de använts för
en hyggesavverkning avdragas som driftkostnad. S. k. stickspår av några
hundra meters längd, som iordningställes från stamvägar för lastbilskörning,
varigenom lunningen förkortas, är ofta sådana enklare vägar. De sakkunniga
torde inte ha avsett att skärpa avdragsbestämmelserna för sådana vägar,
men definitionen på skogsvägar i lagtexten har blivit sådan, att kostnaden
för byggandet av även enklare vägar skulle bliva avdragsgill med allenast
en tredjedel. Lagtexten torde därför böra ändras.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att det kan diskuteras om
icke begreppet skogsväg bör begränsas till vägar av någon kvalitet. För iordningställande
av provisoriska vägar för rent tillfälliga behov bör, enligt
länsstyrelsen, avdrag medgivas såsom för löpande driftkostnad.

Vad som under avsnittet täckdikningsanläggningar återgivits från remissyttrandena
i frågor som gäller avdragsrätt på en gång för mindre kostnader
och behandlingen av statsbidrag liksom frågor rörande förskjutning
av värdemin skningsavdra g, övertagande av avskrivningsplan
vid byte av fastighet ävensom utrangeringsavdrag
har avseende även å de sakkunnigas förslag angående skogsvägar.
Vissa uttalanden i dessa frågor har dock direkt anknytning till skogsvägar.
Således framhåller riksskattenämnden att en mindre kostnad för skogsvägar
bör till en tredjedel vara avdragsgill på en gång.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter — med hänsyn till att
en fastighetsägares andel i ett större skogsföretag med många delägare stundom
kan vara mycket liten, kanske mindre än 100 kronor — om ej ett visst
lägsta belopp bör fastställas för avdragsrätt. En tioårig uppdelning av små
belopp ter sig, enligt styrelsens mening, alltför tungrodd. Även skogsvårdsstyrelsen
i Kopparbergs lån anser att en undre gräns bör sättas för uppdelning
av värdeminskningsavdraget, t. ex. 200 kronor. Styrelsen fortsätter.

Innnebörden härav skulle då bli att en avdragsgill kostnad på 200 kr och
därunder får dragas på en gång, en kostnad på 200—400 kr på 2 år, en
kostnad på 400 600 kr på 3 år o. s. v. Först om kostnaden överstiger 2 000

kr träder uppdelning på tiondelar i kraft. Härigenom förenklas kontrollen
avsevärt, då det stora flertalet avdragsyrkanden skulle bortfalla redan efter
några få år.

Riksskattenämnden framhåller, att beträffande gränsdragningen mellan
underhåll och anläggning av skogsvägar kan uppkomma samma tillämpningsproblem,
som riksskattenämnden framhållit i fråga om täckdikningsanläggningar.
Härjämte måste, framhåller nämnden, beaktas att — eftersom
blott en tredjedel av anläggningskostnaden för skogsväg skulle vara
avdragsgill men däremot givetvis hela kostnaden för underhållsarbeten —
varje felaktigt överförande av underhållskostnad till anläggningskostnad
medför avdragsförlust för den skattskyldige.

Lantbrukets skattedelegation anser, att avskrivningsförfarandet bör kompletteras
med en rätt till utrangeringsavdrag för kvarstående anläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Enligt allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden skulle
bestämmelser om rätt till utrangeringsavdrag för skogsvägar få obetydligt
praktiskt värde, bl. a. på grund av svårigheterna att förebringa utredning
om avdragets storlek.

Frågan om statsbidrag för byggande av skogsvägar bär berörts i
några yttranden. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län att
de sakkunniga synes ha avsett att uppburet statsbidrag eller annat bidrag
för byggande av skogsvägar skall avdragas från den totala anläggningskostnaden
och en tredjedel av nettot därefter bilda avskrivningsunderlag. Vissa
omständigheter kan emellertid, enligt länsstyrelsens mening, tala för att avskrivningsunderlaget
i stället bestämmes till belopp, som återstår, sedan
en tredjedel av anläggningskostnaden minskats med hela bidraget. Ett ständigt
återkommande argument i skattetvister är nämligen, att den som utfört
en skogsväg utan anlitande av statliga bidrag har starkare skäl till avdrag
vid beskattningen än den som erhållit statliga bidrag. Även om ett sådant
resonemang kan förefalla bestickande, torde det, framhåller länsstyrelsen,
icke äga skatterättslig relevans. Bidragen får anses proportionellt belöpa
på »avdragsgill» och »icke avdragsgill» anläggningskostnad.

Lantbrukets skattedelegation påpekar att statsbidrag till skogsvägar i vissa
fall torde utgå från anslag för jordbruksväg. För det fall att vägen har huvudsaklig
användning för transporter av skogsprodukter bör, enligt delegationen,
den skattemässiga behandlingen inte påverkas av anslagsrubriceringen.
Även i detta avseende synes, framhålles i yttrandet, ett klarläggande
uttalande vara önskvärt.

Riksskattenämnden framhåller att regler också synes böra ges för det
fall att innehavare av avverkningsrätt eller arrendator bygger skogsväg.
Skogsägaren torde, enligt nämnden, då bli skattskyldig för den ökning
som fastighetens värde därigenom kan hava undergått, vilket icke behöver
motsvara hela kostnaden för vägen. Han synes böra få värdeminskningsavdrag
endast för en tredjedel av det belopp för vilket han blivit beskattad.

Departementschefen

De avskrivningsregler, som de sakkunniga föreslagit för skogsvägar,
överensstämmer i stort sett med avskrivningsreglerna för täckdikningsanläggningar.
Enda skillnaden är att allenast en tredjedel av kostnaderna för
anläggning och förbättring av skogsväg skall kunna avskrivas.

Nuvarande skatteregler innebär i princip att avdrag inte får göras för nyanläggning
och förbättring av skogsväg. Endast kostnader för reparation och underhåll
är avdragsgilla. Om en skogsväg är av så enkel bekaffenhet att den
får växa igen mellan avverkningsperioderna, medgives dock avdrag för
kostnaderna på en gång såsom driftkostnad. Av den av de sakkunniga lämnade
redogörelsen för den praxis i fråga om skogsvägar, som tillämpas av taxe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år i962

ringsnämnder och prövningsnämnder, framgår emellertid att man på sina
håll tillämpat betydligt liberalare avdragsregler. Denna uppmjukning av
praxis torde få ses som ett uttryck för att man funnit avdragsreglerna alltför
restriktiva.

Till grund för nuvarande avdragsregler i fråga om skogsvägar ligger den
uppfattningen att permanenta skogsvägar, som underhålles i normal omfattning,
inte förlorar i värde. Utvecklingen har, på sätt de sakkunniga och
remissinstanserna framhållit, visat att så inte alltid är fallet. Med hänsyn
härtill och med hänsyn till önskemålet att stimulera till ökade investeringar
i skogsvägar kan jag tillstyrka, att liberalare avdragsregler införes i skattelagarna
i fråga om dylika vägar. Vid utformningen av bestämmelserna
måste emellertid hänsyn tagas till dels att skogsvägarnas varaktighet är
svår att bedöma och att många skogsvägar, även med hänsyn tagen till den
snabba utvecklingen på transportväsendets område, får anses ha ett bestående
värde dels att nuvarande skattemässiga vinstbegrepp vid försäljning
av fastighet bibehålies oförändrat. På grundval av nu föreliggande utredning
kan jag inte tillstyrka att avskrivningsreglerna får omfatta även andra
vägar inom jordbruket än skogsvägar.

Flertalet remissinstanser har godtagit de sakkunnigas förslag om införande
av ett avskrivningsförfarande i fråga om kostnaderna för skogsvägar.
Några remissinstanser förordar dock en lösning efter den metod, som tilllämpats
av mellankommunala prövningsnämnden, nämligen att avdrag medgives
för visst belopp per längd meter anlagd skogsväg. Såsom
allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden framhållit
torde emellertid ett avskrivningsförfarande enligt de sakkunnigas förslag i
regel leda till ett ekonomiskt riktigare resultat än den av nämnden tillämpade
metoden. Sistnämnda metod torde för övrigt vara svår att tillämpa,
då det gäller jordbrukare med kontantmässig redovisning. Jag kan således
tillstyrka att avdragsreglerna utformas enligt de sakkunnigas förslag.

Av den lämnade redogörelsen för remissyttrandena framgår, att meningarna
om hur stor andel av anläggningskostnaden som bör få avskrivas
varit mycket delade. Såsom jag redan framhållit måste emellertid vid
utformningen av avdragsreglerna hänsyn tagas till att varaktigheten av
skogsvägar är mycket svår att bedöma samt att nuvarande skattemässiga
vinstbegrepp vid försäljning av fastighet än så länge skall bibehållas. Med
hänsyn härtill talar enligt min mening övervägande skäl för att, i enlighet
med de sakkunnigas förslag, låta endast en tredjedel av kostnaden bli föremål
för avskrivning. Detta så mycket mer som de sakkunniga icke avsett
att inskränka den nu gällande rätten till omedelbart avdrag för kostnaderna
för tillfälliga vägar av mycket enkel beskaffenhet. Jag anser mig sålunda i
likhet med ett mycket stort antal remissinstanser inte kunna på grundval
av nu föreliggande utredning tillstyrka, att en större andel av kostnaden
än en tredjedel får avskrivas. Avskrivningsreglerna, som främst torde få betydelse
för de stora skogsägande företagen, får i viss mån ses som ett provisorium
i avvaktan på allmänna skatteberedningens slutliga förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Ett par av skogsvårdsstyrelserna har ifrågasatt, om man inte som villkor
för avskrivningsrätt skulle kräva att vägens sträckning godkänts av skogsvårdsstyrelsen.
Även om en dylik prövning av väginvesteringarna skulle
vara önskvärd, anser jag mig dock inte kunna förorda att ett sådant villkor
för avskrivningsrätt införes i skattelagarna.

Vilken avskrivningsprocent och avskrivningstid, som
skall gälla, måste i viss mån bli beroende av hur stor andel av anläggningskostnaden,
som skall få avskrivas. Den av utredningen föreslagna avskrivningstiden,
tio år, är mycket kort om man tar hänsyn till skogsvägarnas
varaktighet. Även om den andel av kostnaden, som får avskrivas, begränsas
till en tredjedel är det synnerligen tveksamt om en så kort avskrivningstid
kan godtagas. Det synes emellertid önskvärt att de avskrivningsregler, som
nu föreslås skola införas för täckdikningsanläggningar och skogsvägar, utformas
efter så långt möjligt enahanda grunder. Vid den praktiska tillämpningen
är det också en fördel om avskrivningstiden är relativt kort. Jag
anser mig därför kunna tillstyrka att avskrivningsreglerna utformas enligt
de sakkunnigas förslag men jag vill samtidigt understryka, att den korta avskrivningstiden
för täckdikningar och skogsvägar motiveras av helt speciella
skäl och kan inte åberopas som stöd för liberalare avskrivningsregler i fråga
om andra tillgångar. Med hänsyn till att rätt till förlustutjämning numera
föreligger synes man inte behöva befara, att avskrivningarna med en tioårig
avskrivningstid blir så stora att avdragen ej kan utnyttjas.

Såsom jag redan nämnt får kostnaden för tillfälliga vägar av enkel beskaffenhet
enligt utbildad praxis avdragas som driftkostnad. I denna praxis
har de sakkunniga icke avsett att göra ändring. De föreslagna avskrivningsreglerna
har avseende endast å de permanenta skogsvägarna. Även enligt
min mening bör avdragsrätten i fråga om tillfälliga skogsvägar bibehållas
men det bör understrykas att det här endast gäller vägar av så enkel beskaffenhet
att de knappast kan kallas vägar i egentlig mening. Såsom allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden i sitt yttrande
framhållit avses här vintervägar och vägar, som är av så enkel beskaffenhet
att de sannolikt får växa igen sedan de använts för en hyggesavverkning.
S. k. stickspår av några hundra meters längd, som iordningställes
från stamvägar för lastbilskörning, varigenom lunningen förkortas, är ofta
sådana enklare vägar.

De av mig förordade avskrivningsreglerna gäller sålunda skogsvägar av
mera varaktig beskaffenhet, d. v. s. de skogsvägar som inte kan betecknas
som sådana tillfälliga vägar, för vilka kostnaderna, enligt vad jag nyss
framhållit, är omedelbart avdragsgilla. Samma avskrivningsregler måste
av praktiska skäl gälla alla varaktiga skogsvägar oberoende av deras beskaffenhet.
Begreppet skogsvägar synes i och för sig knappast
behöva närmare definieras. Det framgår redan av namnet att fråga är om
vägar som i huvudsak tillkommit för att tillgodose skogsbrukets behov.
.lag har dock inte något att erinra emot att vägens ändamål angives på sätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

föreslagits i det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet, d. v. s.
att även personal- och materieltransport för skogsbruket innefattas i ändamålsbeskrivningen.
I de fall då skogsväg i sin sista del sammanfaller med
inägoväg och med utfartsväg från gård, torde vägen till denna del i regel
inte vara att anse som skogsväg.

Det belopp, som skall läggas till grund för avskrivning, skall, enligt vad
jag nyss förordat, motsvara en tredjedel av hela anläggningskostnaden,
d. v. s. kostnaden för nyanläggning och förbättring. I anläggningskostnaden
skall givetvis i princip ingå såväl direkta som indirekta kostnader. Då det
gäller enskilda fastighetsägare, torde man i regel bl. a. av praktiska skäl få
godtaga att endast de direkta kostnaderna medräknas. Detta gäller framför
allt när inkomsten av fastigheten beräknas efter kontantprincipen. Beträffande
tidpunkten när en kostnad skall uppföras på avskrivningsbilagan
torde få hänvisas till vad jag anfört i denna fråga beträffande täckdikningsanläggning.
Motsvarande gäller beträffande skogsvägar, dock att endast
en tredjedel av kostnaden får avskrivas.

Beträffande frågor som gäller förskjutning av värdemins kningsavdrag,
omedelbar avdragsrätt för underhålls- och reparationskostnader
och för mindre kostnader, utrangeringsavdrag
m. m. då fastighet byter ägare ävensom reducering
av avskrivningsunderlaget för erhållna statsbidrag och
andra bidrag torde få hänvisas till vad jag anfört beträffande dessa spörsmål
i avsnittet om täckdikningsanläggningar. Vad där uttalats har avseende
jämväl å skogsvägar. Tilläggas må att någon rätt till utrangeringsavdrag,
då en permanent skogsväg utrangeras, bl. a. av praktiska skäl inte
kan ifrågakomma. Då statsbidrag utgått för viss skogsväg skall bidraget
först avräknas från kostnaden varefter en tredjedel av det överskjutande
beloppet får göras till föremål för avskrivning. Det förhållandet att bidrag
utgått från anslag för jordbruksväg skall givetvis inte hindra att avskrivningsreglerna
blir tillämpliga, därest vägen uppfyller de angivna kraven
för skogsväg.

Enligt riksskattenämndens mening borde man även reglera det fall att en
skogsägare blir skattskyldig för den ökning av fastighetens värde som föranledes
av att innehavare av avverkningsrätt eller arrendator bygger skogsväg.
Det torde vara mycket sällsynt att innehavare av avverkningsrätt eller
arrendator bygger en skogsväg av sådan beskaffenhet att ägaren blir beskattad
för värdeökningen. Skulle det fallet inträffa bör givetvis det belopp
som beskattas anses som skogsägarens anskaffningskostnad för skogsvägen,
av vilken kostnad enligt de nu förordade avskrivningsreglerna en tredjedel
får avskrivas. Den beskattade värdeökningen är att likställa med en
arrendeinkomst, som fastighetsägaren använt för bestridande av kostnaderna
för vägen. Någon uttrycklig föreskrift härom i lagtexten synes inte erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

V. Ikraftträdande bestämmelser

De sakkunniga

De sakkunniga föreslår, att bestämmelserna om rätt till värdeminskningsavdrag
å täckdikningsanläggning och skogsvägar skall träda i kraft den 1
januari 1962 och tillämpas första gången vid 1963 års taxering.

I samband med övergången till de föreslagna bestämmelserna uppkommer,
framhåller de sakkunniga, spörsmålet huruvida anledning föreligger att
fastställa ingångsvärden å redan befintliga täckdikningsanläggningar och
skogsvägar. I det hänseendet anför de sakkunniga följande.

Spörsmålet om ingångsvärden kan sägas ha direkt samband med frågan
huruvida materiella skattelagar bör ha retroaktiv tillämpning. Sistnämnda
fråga diskuterades i proposition nr 79 till 1952 års riksdag med förslag till
förordning om konjunkturskatt för år 1952 in. m. Däri uttalade vederbörande
departementschef bl. a., att retroaktivitet ingalunda, var en ovanlig
företeelse inom svensk skattelagstiftning och att man i varje situation fick
ställa emot varandra å ena sidan de syften, som man avsåg att nå med en
tilltänkt retroaktiv lagstiftning, och de fördelar ett fullföljande av dessa syften
kunde förväntas medföra samt å andra sidan de olägenheter i skilda avseenden,
vilka onekligen i många fall kunde följa med en ny skattelag som
träffade redan intjänade inkomster. Problemet blev med andra ord en avvägningsfråga.

1952 års bevillningsutskott anslöt sig i sitt av riksdagen godkanda betänkande
nr 22 till detta uttalande och tillstyrkte propositionen men yttrade
därvid bl. a., att utskottet på det kraftigaste ville understryka, att utskottet
i princip var av den uppfattningen, att retroaktivitet icke utan alldeles^ särskilda
skäl borde tillgripas. Med hänsyn till sistnämnda uttalande får såsom
allmän regel anses gälla, att skattelag icke bör ges retroaktiv tillämpning.

Med retroaktiv tillämpning av en författning avses, framhålles i promemorian,
en tillämpning som ligger i tiden efter författningens ikraftträdande,
det retroaktiva momentet ligger alltså däri, att vid bedömande av förutsättningarna
för författningens tillämplighet under denna fortsatta tid hänsyn
får tagas även till förhållanden, liggande i tiden före ikraftträdandet.

Det ligger i sakens natur att motviljan mot retroaktivitet är särskilt stor,
därest en skatteförfattning, utfärdad ett visst år och innefattande ändringar
till de skattskyldigas nackdel i fråga om inkomstberäkningen, göres tillämplig
i fråga om tidigare års taxeringar. Vad som här anses stötande är, framhåller
de sakkunniga, givetvis, att det i detta fall är fråga om ändring av
1’örvaltningsrättsliga beslut, vilka redan vunnit rättskraft.

Ehuru spörsmålet om retroaktiv tillämpning av skattelag närmast tar
sikte på det förhållandet, att reglerna i ny skattelag är strängare än dittillsvarande
regler, torde frågan, enligt de sakkunnigas mening, kunna bli aktuell
även i ett läge, då ändringar i skattelag sker till de skattskyldigas fördel.
Om nya skatteregler till de skattskyldigas nackdel icke bör ges tillbakaverkande
kraft bör nämligen, fortsätter de sakkunniga, detsamma principiellt
gälla beträffande skatteregler till de skattskyldigas fördel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Det är bl. a. mot bakgrunden av det nu sagda de sakkunniga bedömt frågan
om behovet av ingångsvärden å täckdikningsanläggningar och skogsvägar
vid en övergång till de föreslagna bestämmelserna om värdeminskningsavdrag
för dylika anläggningar.

I promemorian erinras om att 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga beträffande
täckdikningsanläggningar föreslog, att nuvarande system med avdrag
för ersättningsanskaffning skulle utbytas mot regler om avdrag för
värdeminskning å ett beräknat anläggnings- och underhållskapital. Vidare
återges i promemorian följande uttalande av nämnda sakkunniga i fråga om
reglerna vid övergången till av dem föreslaget system.

, Vad beträffar frågan om beräkning av anläggnings- och underhållskapitaiet
vid övergången till har föreslagna bestämmelser hava de sakkunniga
övervägt möjligheten att fastställa ett ingångsvärde å befintliga täckdikningsanlaggmngar.
Därvid ha de sakkunniga emellertid funnit att en indiprovning
torde vara omöjlig att genomföra i praktiken med hänsyn
4 st01’a anta fastigheter, varom här är fråga. Att schablonmässigt fast8
aIla „ett. ingångsvärde torde ej heller låta sig göra med hänsyn till de
olika förhållanden i fråga om täckdikning, som råda beträffande skilda
fastigheter. De sakkunniga hava därför funnit, att hänsyn icke kan tagas till
de kostnader för täckdikning, vilka före övergången nedlagts å en jordbruksfastighet.
Detta torde icke innebära något ogynnsamt i förhållande till nuvarande
regler, enligt vilka icke något avdrag får ske för sådana kostnader.

i aV- j ^kunniga föreslagna bestämmelserna om avdrag för underhåll
och värdeminskning av täckdikningsanläggning skola följaktligen endast tilldnrdeS
& Sadan anla8Sning» som utföres efter bestämmelsernas ikraftträ -

Ulider remissbehandlingen framhölls emellertid i vissa yttranden, att ingångsvärde
borde få räknas även för äldre täckdikningsanläggningar. Så
skedde, framhålles i promemorian, exempelvis i yttranden, avgivna av
Stockholms och Blekinge läns hushållningssällskap. Länsstyrelsen i Kronobergs
län fann starka skäl tala för en uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna.
Svenska lantarbetsgivareföreningen anförde, att det icke var
mer än skäligt, att någon kompensation bereddes jordbruket för de kostnader,
som faktiskt nedlagts på jordbrukets fastigheter i grundförbättringar
i syfte att ernå lägre driftkostnader och bättre produktion; därest ingångsvärde
icke erhölles skulle detta säkerligen åstadkomma stor irritation bland
jordbrukarna och även skogsägarna. Länsstyrelsen i Uppsala län samt Jönköpings,
Västmanlands och Jämtlands läns hushållningssällskap ävensom
Sveriges lantbruksförbund framhöll, att efter därom framlagd utredning
skäligt ingångsvärde borde medgivas.

Lantbi uksstyrelsen framhöll, att värdet av anläggning utförd med rör efter
år 1938 borde beaktas. Hallands läns hushållningssällskap ansåg, att
hänsyn borde tagas till anläggning som kunde styrkas vara utförd under
förslagsvis de tio senaste åren. Kronobergs läns hushållningssällskap fann
skäligt, att avskrivning medgavs för efter förslagsvis år 1935 nedlagda och
av deklaranten styrkta täckdikningskostnader, i den mån dessa ej vid övergången
fick anses amorterade enligt den procentsats, som därefter skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 är 1662

gälla. Skaraborgs läns hushållningssällskap yttrade, att ingångsvärde borde
upptagas för anläggning utförd efter år 1938 enligt vederbörligen upprättad
plan. I de fall kostnaderna för sådana anläggningar icke kunde styrkas,
borde som ingångsvärde kunna fastställas ett visst värde per hektar. Östergötlands
och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap föreslog, att ingångsvärde
skulle beräknas för anläggning utförd enligt plan under de tio
senaste åren. Sistnämnda hushållningssällskap framhöll jämväl, att för de
år dräneringen vid bestämmelsernas ikraftträdande redan utnyttjats en
amortering av 2 procent för år möjligen syntes böra avräknas å anläggningskapitalet.
Stiftsnämnden i Skara gav uttryck åt i huvudsak samma
uppfattning. I promemorian anföres därefter.

Ehuru sålunda jordbrukstaxeringssakkunniga övervägt att fastställa ingångsvärde
å befintliga täckdikningsanläggningar och vissa remissinstanser
föreslagit ingångsvärde å äldre anläggningar har såsom ovan framgått skälen
härför icke närmare redovisats. Enligt de sakkunnigas mening kan
emellertid ett skäl antagas ha varit, att enligt det av jordbrukstaxeringssakkunniga
föreslagna systemet avskrivningen skulle anpassas efter anläggningens
beräknade varaktighetstid och att förslaget därför innebar en
väsentlig försämring av avdragsmöjligheterna för de skattskyldiga, vilka enligt
gällande regler hade omedelbar avdragsrätt för omtäckdikningskostnader.
Den omständigheten, att även underhållskostnaderna skulle bli föremål
för avskrivning, verkade självfallet i samma riktning.

Enligt de sakkunnigas mening är emellertid förhållandet när det gäller
det nu framlagda förslaget väsentligt annorlunda. Rätten att avskriva anläggningskostnaden
på tio år innebär enligt de sakkunnigas mening icke
någon försämring av avdragsmöjligheterna för nu nämnda skattskyldiga
i förhållande till gällande regler. Genom att anläggningskostnaden får fördelas
på flera år undanröjes väsentliga nackdelar med det nuvarande avdragssystemet.
Den föreslagna korta avskrivningstiden ger också normalt
möjligheter för den som utfört anläggningen att draga av kostnaden för
densamma under sin verksamhetstid. Med hänsyn härtill och då rätten till
omedelbart avdrag för underhållskostnader bibehålies samt någon utvidgning
av inkomstbegreppet icke föreslås, kan, framhålles i promemorian,
berättigade krav på kompensation från de skattskyldiga, som enligt gällande
regler har omedelbar avdragsrätt för kostnader för omläggning av
täckdikning, knappast föreligga. Därefter anföres.

Om sålunda de sakkunnigas förslag får anses på ett smidigt sätt ansluta
till gällande ersättningsanskaffningsregler vid omläggning av täckdikning,
kan motsatsen sägas gälla beträffande behandlingen i avdragshänseende av
nyanläggningskostnader. Medan enligt gällande rätt sådana kostnader icke
är avdragsgilla skall ju enligt förslaget även nyanläggningskostnad få avskrivas
inom en tidrymd av tio år. Även om, såsom inledningsvis anförts,
ändrade regler till de skattskyldigas förmån principiellt icke bär ges til 1-bakaverkande kraft, synes det uppenbart, att därest så förmånliga avdragsrcgler
införes att gälla från en viss bestämd dag, en alltför skarp gräns
dragés mot förutvarande regler.

För att förhindra detta och göra övergången smidigare föreslår de sakkunniga,
att viss hänsyn skall tagas till kostnader för nyanläggning av

(i Uiliang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 56

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

täckdikning, som nedlagts å fastigheten inom fem år före ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna. Sålunda föreslås, att skattskyldig ägare till fastigheten
i dylikt fall skall ha rätt att, vid taxering för inkomst av fastigheten
som verkställes första gången efter utgången av år 1962, såsom oavskriven
anläggningskostnad upptaga följande andel av nyssnämnda nyanläggningskostnad,
nämligen om kostnader nedlagts under beskattningsår,
för vilket taxering i första instans verkställts år 1958, en sjättedel av nyanläggningskostnaden;
år 1959, två sjättedelar; år 1960, tre sjättedelar; år
1961, fyra sjättedelar och år 1962 fem sjättedelar av nyanläggningskostnaden.

Enligt de sakkunnigas mening åstadkommes genom en dylik ordning en
rimlig avvägning mellan de skattskyldigas intressen och de krav på kontrollmöjligheter,
som från taxeringsmyndigheternas sida måste uppställas.
I sistnämnda hänseende anmärkes i promemorian, att den valda tidsperioden
möjliggör att ingångsvärdena kan kontrolleras mot de uppgifter om
nyanläggningskostnader, som skattskyldig lämnat i tidigare deklarationer,
eftersom dessa alltjämt finns i behåll hos taxeringsmyndigheterna.

Vad nu sagts om ingångsvärden å täckdikningsanläggningar föreslås få
motsvarande tillämpning i fråga om skogsvägar. Med hänsyn till sättet för
avskrivningsunderlagets bestämmande för dylika anläggningar föreslås
dock, att allenast en tredjedel av anläggningskostnaden under femårsperioden
skall få betraktas såsom nyanläggningskostnad.

När det gäller skogsvägarna understrykes särskilt av de sakkunniga, att
ingångsvärden självfallet skall vägras sådana skattskyldiga, som av vissa
beskattningsnämnder tidigare erhållit avdrag vid anläggande av skogsvägar
efter grunder som i huvudsak överensstämmer med de sakkunnigas
förslag. Det torde få ankomma på vederbörande taxeringsintendenter att
bevaka, att dylika skattskyldiga icke ånyo erhåller avdrag i form av ingångsvärden.

Vad slutligen beträffar det merarbete förslaget om ingångsvärden kan
föranleda för taxeringsmyndigheterna framhålles i promemorian, att omfattningen
av nytäckdikningen och skogsvägbyggandet visserligen varierar
starkt olika län emellan men att antalet värderingsfall ändå får bedömas bli
så ringa i varje taxeringsnämnd, att några mera betydande olägenheter för
nämnderna icke torde behöva uppkomma. Det anmärkes vidare, att kontrollen
av ingångsvärdena mot tidigare redovisade nyanläggningskostnader
lämpligen kan ske i form av eftergranskning under taxeringsintendentens
ledning och att taxeringsnämndernas arbete därför i huvudsak kan inriktas
på en formell granskning av avskrivningsplanerna. Exempel på avskrivningsplaner
har fogats vid promemorian.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser har i princip tillstyrkt eller lämnat utan erinran
de sakkunnigas förslag till övergångsbestämmelser. De remissinstanser
som förordat, att en större andel av anläggningskostnaden för skogs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

vägar än de sakkunniga föreslagit skall läggas till grund för avskrivning,
har i regel förutsatt att den större andelen även skall gälla i fråga om övergångsbestämmelserna.

Några remissinstanser uttalar dock allvarliga betänkligheter mot de föreslagna
övergångsbestämmelserna. Sålunda ifrågasätter riksskattenämnden
huruvida tillräckligt starka skäl kan anses föreligga för övergångsbestämmelser,
innebärande retroaktiv tillämpning i enlighet med förslaget.
Nämnden fortsätter.

Praktiska svårigheter vid tillämpningen av föreslagna övergångsbestämmelser
skulle uppkomma i de fall fastighet bytt ägare något av overgångsåren
I dylika fall skulle tillkomma komplikationer utöver dem riksskattenämnden
ovan framhållit i samband med sin kritik över föreslagna bestämmelser
om överföring av värdeminsknmgsavdrag å ny agare av fastighet.
Beträffande en retroaktiv tillämpning av lagstiftningen galler i an
home grad vad ovan anförts att bestämmelserna allenast bora avse fall dar
den nye ägaren förvärvat fastigheten på annat sätt än genom op, y e e
ler därmed jämförligt fång. Även i övrigt torde en retroaktiv tillämpning
i enlighet med de sakkunnigas förslag medföra svårigheter vid den prakt
ka tillämpningen. Det torde nämligen i betydande utsträckning förekomma
att ofullständiga uppgifter om kostnad för nyanläggning lamnas i deklarationerna.
, , ,

De sakkunniga framhålla att vid bestämmande av ingångsvärdena å
skogsvägar avdrag skall vägras sådana skattskyldiga, som av vissa beskattningsnämnder
tidigare erhållit avdrag vid anläggande av skogsvägar efter
grunder som i huvudsak överensstämma med de sakkunnigas förslag, hhu
ru materiellt sett en dylik justering av ingångsvärdena liggen sakens natur,
torde densamma icke kunna ske utan uttryckligt stadgande darom. L
iustering av ingångsvärdena synes å andra sidan bora omfatta aven skattskyldiga,
som må ha erhållit avdrag enligt andra grunder an de, som
överensstämma med de sakkunnigas förslag, övergångsbestämmelserna ha
vidare utformats så att vid bestämmande av avskrivningsunderlaget för
täckdikningsanläggning hänsyn icke tages till det avdrag, *}e räknad

kostnad för reparation av befintliga oppna diken, som den skatt
skyldige redan må ha erhållit.

Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig inte kunna finna att de sakkunniga
anfört bärande skäl för de föreslagna retroaktiva övergångsbestämmelserna
beträffande anläggningskostnaderna. Skulle desamma accepteras
synes de böra kompletteras med föreskrifter om hur och under vilket antal
år beräknad oavskriven anläggningskostnad skall få avskrivas.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att som allmän regel får anses
gälla, att skattelag icke utan alldeles särskilda skäl bor ges retroaktiv tilllämpning.
Sådana skäl synes, enligt länsstyrelsens mening, ej vara för handen
i förevarande fall. Därefter anföres.

De föreslagna avdragsreglerna är i och för sig så förmånliga för de skattskyldiga,
att redan detta talar mot att de ges retroaktiv verkan. Under alla
förhållanden bör denna begränsas till kostnader, som nedlagts av agaren
själv I de föreslagna bestämmelserna stadgas ej en sådan begränsning utan
rätt synes enligt dem föreligga för skattskyldig att medrakna aven kostnader,
som nedlagts av t. ex. arrendator eller tidigare agare till fastigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Länsstyrelsen anser sig vidare böra påpeka, att i de säkerligen talrika fall,
då de skattskyldiga underlåtit lämna uppgifter i tidigare deklarationer om
före bestämmelsernas ikraftträdande verkställda nyanläggningskostnader,
det icke blir möjligt eller i vart fall mycket svårt för taxeringsmyndigheterna
att effektivt kontrollera av de skattskyldiga uppgivna ingångsvärden å
anläggningarna.

Även länsstyrelsen i Koppurbergs län ifrågasätter lämpligheten av att bestämmelserna
ges retroaktiv verkan. Bl. a. måste hänsyn tagas till det merarbete,
som härigenom skulle uppkomma för taxeringsnämnderna vid övergången.
Därest det likväl anses önskvärt med övergångsbestämmelser av
angiven innebörd, synes dessa enligt länsstyrelsens mening böra utformas
så, att som avskrivningsunderlag icke må medräknas kostnader, som inom
den angivna tidrymden nedlagts av till exempel en arrendator eller tidigare
ägare till fastigheten.

Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter om inte övergångsbestämmelsen
bör begränsas till att avse de fall, då anläggning under övergångstiden
varit i samma ägares hand eller övergått till ny ägare genom arv.

Lantbrukets skattedelegation anser att ytterligare ett års anläggningskostnad
borde kunna beaktas. Vid övergångstillfället finns nämligen tillgängliga
sex års deklarationer utöver den aktuella deklarationen. Delegationen
anser därför att ingångsvärdet bör fastställas med beaktande av de
sex sista beskattningsårens anläggningskostnad. Delegationen tillägger.

Den av de sakkunniga föreslagna avtrappningsregeln synes vara onödigt
restriktiv. Enligt delegationens uppfattning vore det skäligt att med utgångspunkt
från den föreslagna avskrivningstiden beräkna ingångsvärdet
för det första året till 40 procent av anläggningskostnaden, för det andra
året till 50 procent o. s. v. Tröskeln blir visserligen mera markerad med ett
dylikt förfaringssätt. Det torde emellertid sakna större betydelse, eftersom
en anläggningskostnad, verkställd året före det första av"de nu aktuella
åren, över huvud inte beaktas oavsett avtrappningsregelns utformning.

Liknande synpunkter anföres av Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap.
Länsstyrelsen i Malmöhus län däremot understryker vad de sakkunniga
anfört om den betydelse den valda tidsperioden av fem år har för
taxeringskontrollen och tillägger.

Vid övergångstillfället finns visserligen tillgängliga ytterligare ett års
deklarationer. Vid taxeringsmyndighetens granskning av begärda ingångsvärden
kan denna emellertid ej rätt gärna underlåta att jämväl undersöka,
om i deklarationen för det år då anläggningskostnaden uppgives ha betalats,
kostnaden redovisas och uppgivna intäkter lämnar rimligt överskott
till den skattskyldiges levnadskostnader, sedan hänsyn tagits även till
nämnda utgift. Skulle så ej vara fallet och skäl ej yppas till underkännande
av det begärda ingångsvärdet, torde det få ankomma på vederbörande
taxeringsintendent att yrka eftertaxering för det tidigare året.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att en retroaktiv tillämpning
efter fallande skala i vad avser kostnader för nyanläggning torde bli mycket
svår att bemästra ur kontrollsynpunkt. Fastän arbetet förutsättes bli

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 dr 0)62

överlämnat till taxeringsintendenten i länet eller till av denne delegerad
personal, måste, enligt länsstyrelsen, ifrågasättas, om personalresurserna
räcker till. Därefter anföres.

Ehuru antalet utredningsfall måhända ej blir så stort, kommer varje särskilt
fall att bli betungande. Det torde nämligen vara mycket vanligt, att de
skattskyldiga underlåtit eller förbisett att å jordbruksbilagan angiva nyanläggningskostnader
för täckdikning på därför avsedd plats. Erfarenheten
har vidare visat, att arbetskostnaderna i vissa fall avdragits bland lönekostnaderna.
Även om utgifter för nyanläggningar angivits, kan av deklarationen
som regel icke utläsas, huruvida beloppet avser brunnar, diken,
stängsel eller skogsvägar. I beloppen kan vidare ingå utgifter, vilka helt eller
delvis bestritts med statsmedel.

I det utlåtande som bifogats yttrandet från lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök göres följande uttalande.

Frågan huruvida ingångsvärden skall fastställas för täckdikningsanläggningar
sammanhänger till viss del med avskrivningsunderlagets bestämning.
Den metod som permanent avses bli tillämpad vid avskrivningsberäkningen
innebär, att innehavaren av en fastighet övertager sin företrädares oavskrivna
restvärde å anläggningen vartill skall läggas det belopp, han under
sin egen innehavartid nedlagt på sådan anläggning. Vid övergången finns
intet sådant restvärde fastställt. Ej heller finns vid övertagandet av fastigheten
något värde åsatt på förefintlig täckdikningsanläggning. Det torde sålunda
bli nödvändigt att begränsa ingångsvärdena till de kostnader som
nedlagts av fastighetsinnehavaren på den vid övergången innehavda fastigheten.
Självfallet kan ingångsvärdet ej avse annat än under denna tid utförda
nytäckdikningar. Det bör sålunda åligga den skattskyldige att tillfredsställande
visa omfattningen av sådan nytäckdikning. Kan den skattskyldige ej
visa det belopp, varför avdrag ej medgivits vid inkomsttaxeringen, skall
såsom ingångsvärde betraktas den beräknade materialkostnaden. Att endast
materialkostnaden i sådant fall kan beaktas, motiveras av, att i flertalet
fall även vid nytäckdikning avdrag medgivits för vissa arbetskostnader, liksom
att i de fall, då arbetet utförts av brukaren själv, något lönebelopp för
eget arbete ej upptagits som intäkt i deklarationen.

Bestämmes ingångsvärdet på sätt nyss sagts, synes ej anledning föreligga
att endast beakta kostnader nedlagda under de av de sakkunniga angivna
åren före övergången. Att, såsom de sakkunniga föreslagit, därjämte begränsa
ingångsvärdet till viss del av de under dessa år som grundförbättring
redovisade beloppen, synes än mindre motiverat. Bl. a. skulle detta leda till,
att all nytäckdikning inställdes, till dess att de nya reglerna kommit i tilllämpning.

Departementschefen

De sakkunniga bär föreslagit, att de nya bestämmelserna skall träda i kraft
den 1 januari 1962 och tillämpas första gången vid 1963 års taxering. Då
av förslaget föranledd författning inte kan utfärdas förrän ett gott stycke
in på år 1962 — d. v. s. vid en tidpunkt då redan en del av det beskattningsår
gått till ända, för vilket taxering skall ske år 1963 — kan med visst fog göras
gällande, att de nya reglerna icke bör träda i kraft förrän den 1 januari
1963 och sålunda första gången tillämpas vid 1964 års taxering. För ett upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

skjutande av ikraftträdandet till den 1 januari 1963 talar även det förhållandet,
att en jordbrukare, som under innevarande år redan påbörjat en omläggning
av en gammal täckdikning, får sin avdragsrätt i viss mån begränsad
om bestämmelserna skall tillämpas redan vid 1963 års taxering. Enligt
äldre bestämmelser är kostnaden avdragsgill på en gång men enligt
de nya endast med tio procent per år under en tioårsperiod. Skillnaden mellan
en omedelbar avdragsrätt och en avskrivning på tio år synes dock inte
vara större än att man kan bortse från denna konsekvens av de nya bestämmelserna.
Då det torde vara ett önskemål att den förordade lagstiftningen
träder i kraft snarast möjligt, anser jag mig kunna tillstyrka att den får
träda i kraft dagen efter den då lagen utkommit från trycket i Svensk författningssamling
och tillämpas första gången vid 1963 års taxering.

De sakkunniga har ansett att — om man inför så förmånliga avdragsregler,
som nu förordats, att gälla från en viss bestämd dag — en alltför
skarp gräns dragés mot förutvarande regler. För att förhindra detta och
göra övergången smidigare föreslår de sakkunniga, att viss hänsyn skall
tagas till kostnader för nyanläggning av täckdikning och skogsvägar, som
nedlagts å fastigheten inom fem år före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna.
För detaljutformningen av dessa övergångsbestämmelser har redogörelse
nyss lämnats.

De förordade nya avskrivningsreglerna innebär att man för inkomstslaget
jordbruksfastighet gör ett avsteg från den i skattelagstiftningen gällande
principen att avdrag icke medgives för avskrivning å markanläggningar.
Detta avsteg från gällande beskattningsprinciper för en viss grupp av skattskyldiga
motiveras främst av en önskan att stimulera till ökade framtida
investeringar i täckdikningsanläggningar och skogsvägar. Det föreligger
därför, såsom de sakkunniga och vissa remissinstanser konstaterat, inte något
annat skäl för en retroaktiv tillämpning av bestämmelserna än att övergången
till det nya systemet annars kan framstå som alltför markerad. Jag
vill emellertid inte motsätta mig att vissa övergångsbestämmelser utfärdas
för att göra övergången mjukare. Dessa bestämmelser får dock inte medföra
ett skattebortfall, som kan bli betungande för kommuner och landsting. Med
hänsyn härtill och då det berättigade i övergångsbestämmelserna med visst
fog kan ifrågasättas, bör hänsyn icke tagas till kostnader, som ligger längre
tillbaka i tiden än två år före ikraftträdandet. Jag tillstyrker således att viss
andel av kostnaderna för täckdikning och skogsvägar under beskattningsåren
1960 och 1961 får avskrivas. Denna andel synes för beskattningsåret
1960 kunna bestämmas till en tredjedel och för beskattningsåret 1961 till
två tredjedelar. I fråga om skogsvägar skall motsvarande andel beräknas å
en tredjedel av kostnaden under respektive beskattningsår.

En förutsättning för att avskrivningsrätt skall medgivas även för investeringar,
som verkställts innan de nya avskrivningsreglerna blir tillämpliga,
måste dock vara att den skattskyldige företer tillfredsställande utredning

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 ur 1962

som visar, att han under de år, vilka omfattas av övergångsbestämmelserna,
haft kostnader för nyanläggning och förbättring av täckdikning och skogsvägar,
att kostnaderna inte bestritts av erhållna bidrag samt att avdrag för
kostnaderna inte till någon del åtnjutits vid taxeringen, övergångsbestämmelserna
innebär en speciell förmån för de berörda skattskyldiga och det
synes därför rimligt att bevisbördan helt lägges hos dessa, vilka har tillgång
till utredningsmaterialet. Framhållas må att den som erhållit avdrag
för kostnad för nyanläggning av skogsvägar enligt av bl. a. mellankommunala
prövningsnämnden tillämpad praxis, d. v. s. med visst belopp per
längdmeter, inte får någon avskrivningsrätt för dessa vägar enligt övergångsbestämmelserna.

Det kan emellertid inte förutsättas att den skattskyldige har tillgång till
erforderligt utredningsmaterial annat än för den tid han själv ägt fastigheten.
Då det för övrigt, som några remissinstanser framhållit, synes naturligt
att endast kostnader, som den skattskyldige själv bestritt, bör omfattas
av övergångsbestämmelserna, anser jag mig böra förorda att dessa
bestämmelser endast skall avse sådana kostnader för anläggning av täckdikning
och skogsvägar, som den skattskyldige själv bestritt under den
tid han ägt fastigheten. Bedömandet bör vara detsamma oberoende av om
fastigheten förvärvats genom arv eller pa annat sätt. Sasom ytterligare förutsättning
skall, som redan nämnts, gälla, att han kan styrka att avdrag
för kostnaderna inte till någon del medgivits vid tidigare års taxeringar.
Det är här fråga endast om kostnader, som i princip icke varit avdragsgilla
vid taxeringen. I kostnad för förbättring av täckdikning inbegripes således
inte sådan kostnad för omläggning av täckdikning, som enligt nu gällande
regler hänföres till avdragsgill underhållskostnad. Har a"\drag helt eller delvis
åtnjutits för kostnad, som i princip icke varit avdragsgill, får icke någon
del av kostnaden avskrivas enligt övergångsbestämmelserna. Dessa bestämmelser
bör vidare bli tillämpliga endast för den, som äger fastigheten vid utgången
av det beskattningsår, för vilket taxering sker år 1963.

Det avskrivningsunderlag, som sålunda beräknas för beskattningsåren
1960 och 1961, uppföres på avskrivningsbilagan vid 1963 års taxering och
får avskrivas med tio procent för år på samma sätt som gäller för de investeringar,
som göres under beskattningsåret 1962. Om den skattskyldige
på grund av omläggning av räkenskapsår ej beskattas för inkomst av fastigheten
vid 1963 års taxering, skall avskrivningsunderlaget enligt övergångsbestämmelserna
upptagas på avskrivningsbilagan första gången vid
1964 års taxering och avskrivas enligt samma grunder som de investeringar,
vilka verkställes under beskattningsåret 1963. En förutsättning för alt
övergångsbestämmelserna skall bli tillämpliga i detta fall är dock att den
skattskyldige äger fastigheten vid utgången av beskattningsåret 1963.

Det belopp, som skall inräknas i avskrivningsunderlaget enligt övergångsbestämmelserna,
kommer att beräknas efter olika grunder beroende
på om inkomsten av fastigheten under beskattningsåren 1961 och 1962 be -

92 Kungl. Maj. ts proposition nr 56 år 1962

räknats enligt kontantprincipen eller enligt bokföringsmässiga grunder.
Jag torde här få hänvisa till vad jag under avsnittet täckdikningsanläggningar
uttalat angående de principer, som bör gälla vid uppförande av belopp
på avskrivningsbilagan.

VI. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Gösta Smith

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Bihang

De sakkunnigas förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28
september 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att
till anvisningarna till 22 § samma lag skall fogas två nya punkter, betecknade
punkt 3 och punkt 4 av nedan angiven lydelse, att hittillsvarande
punkterna 3—8 i nämnda anvisningar skola erhålla nummerbeteckningarna
5—10 på sätt nedan angives samt att nya punkten 9 i samma anvisningar
skall erhålla ändrad lydelse på sätt jämväl nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §

1 mom. Från bruttointäkten

—---såsom för:

allt, som — — — mera sådant;

värdeminskning, som---äro

underkastade;

undantagsförmåner, pensioner,

---å fastigheten;

arrende, som---av fastig heten; ränta

å---använt kapital;

speciella skatter---det all männa; anskaffning

och — — — tillhörande
fördelningsledningar.

Har skog —--tidigare med givits.

Har växande---av upplåtel sen.

Hemmavarande barn,---till höra

arbetspersonalen.

Har sambruksförening — — —
nämnda gottgörelse.

1 mom. Från bruttointäkten
—- — — såsom för:

allt, som---mera sådant;

värdeminskning, som---äro

underkastade;

värdeminskning genom slitning
och därmed jämförlig orsak, som
täckdikningsanläggning är underkastad; värdeminskning

å skogsvägar;

undantagsförmåner, pensioner,
---å fastigheten;

arrende, som — — — av fastigheten; ränta

å--— använt kapital;

speciella skatter---det all männa; anskaffning

och —- — — tillhörande
fördelningsledningar.

Har skog---tidigare med givits.

Har växande---av upplåtel sen.

Hemmavarande barn,---till höra

arbetspersonalen.

Har sambruksförening — —• —
nämnda gottgörelse.

1 Senaste lydelse av 22 § 1 mom. samt av anvisningarna till 22 § se 1959:127.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

(Nuvarande lydelse)
Anvisningar
till 22 §

1. Såsom driftkostnad--

intäkt.

2. Avdrag medgives -— —
jordbruksfastighet.

3. Såsom speciell — — — (se
20 §).

4. Har skog---det ursprung liga.

5. Har växande---skogens

försäljning.

6. Hemmavarande barn, ---—

---för barnet.

7. Till avdragsgill underhållsko st -

(Föreslagen lydelse)
Anvisningar
till 22 §

som 1. Såsom driftkostnad---som

intäkt.

om 2. Avdrag medgives —--om

jordbruksfastighet.

3. Kostnad för anläggning av täckdikning
må jämväl avdragas genom
årliga värdeminskningsavdrag. Avdraget
skall bestämmas enligt avskrivningsplan
och anläggningskostnaden
fördelas såsom omkostnad med
lika stora belopp på tio beskattningsår
i följd.

ö ver går täckdikn ing san läggning
till ny ägare, skall vid beräkning av
värdeminskningsavdrag och av vad
som i beskattningshänseende återstår
oavskrivet av anläggningskostnaden
så anses som om fångesman och förvärvare
utgjort en skattskyldig.

Den omständigheten att anläggning,
varom här är fråga, genom slitning
eller därmed jämförlig orsak
förlorat sitt värde, utgör ej hinder för
skattskyldig att avskriva anläggningskostnaden
i enlighet med bestämmelserna
i första stycket.

i. Avdrag medgives ock för värdeminskning
å skogsvägar; dock att allenast
en tredjedel av kostnaden för
anläggning av sådana vägar må bli
föremål för avskrivning. Beträffande
värdeminskningsavdrag å skogsvägar
skola föreskrifterna i punkt 3
äga motsvarande tillämpning.

Med skogsväg förstås i denna lag
sådan väg, som huvudsakligen är avsedd
för utforsling av skogsprodukter
från skog, ävensom till skogsväg
direkt ansluten bro eller annan transportanläggning,
som icke hänföres
till byggnad.

5. Såsom speciell — — — (se
20 §).

6. Har skog---det ursprung liga.

7. Har växande---skogens

försäljning.

8. Hemmavarande barn,--- —

---för barnet.

9. Avdrag må icke, i vidare mån

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 ar 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nåd räknas, bland annat, även kostnad
för iståndsättande eller omläggning
av förut anlagd täckdikning,
varemot avdrag icke får ske för nyanläggning
av täckdikning. Därest
omläggning av täckdikning på grund
av användande av dyrbarare material
än det förut befintliga är till viss del
att hänföra till grundförbättring, får
avdrag ej ske för mer än vad en omläggning
med enahanda material som
det gamla skulle kostat.

Skyddsdikning å skogsmark, därför
avdrag får ske, avser sådan dikning,
vars syfte huvudsakligen är att
vidmakthålla skogens avkastningsförmåga
och hindra skogsmarkens
försumpning m. m.

8. Därest inkomst---om jord bruksfastigheten.

än ovan i punkterna 3 och 4 sags,
göras för värdeminskning å markanläggning,
men skall å andra sidan
kostnad för iståndsättande eller utbyte
av försliten annan sådan anläggning
än i nämnda punkter avses
räknas till avdragsgill underhållskostnad.
Därest utbyte på grund av
användande av dyrbarare material än
det förut befintliga är till viss del att
hänföra till grundförbättring, får avdrag
ej ske för mer än vad ett utbyte
med enahanda material som det gamla
skulle kostat.

Skyddsdikning å skogsmark, därför
avdrag får ske, avser sådan dikning,
vars syfte huvudsakligen är att
vidmakthålla skogens avkastningsförmåga
och hindra skogsmarkens
försumpning m. m.

10. Därest inkomst---om

jordbruksfastigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962. I samband med lagens
ikraftträdande skall följande iakttagas.

1. Äldre bestämmelser skola tilllämpas
vid 1962 års taxering, så ock
vid eftertaxering för år 1962 eller tidigare
år.

2. Har under beskattningsår beträffande
vilka taxering verkställts
åren 1958—1962 å skattskyldig tillhörig
fastighet nedlagts kostnad för
nyanläggning av täckdikning, må den
skattskyldige, vid taxering för inkomst
av fastigheten, som verkställes
första gången efter utgången av
år 1962, såsom oavskriven anläggningskostnad
upptaga i det följande
angiven andel av nyssnämnda nyanläggningskostnad,
nämligen såvitt
angår det beskattningsår, för vilket
taxering i första instans verkställts

år 1958, en sjättedel av nyanläggningskostnaden; år

1959, två sjättedelar av nyanläggningskostnaden
;

år 1960, tre sjättedelar av nyanläggningskostnaden
;

år 1961, fyra sjättedelar av nyanläggningskostnaden;
samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

år 1962, fem sjättedelar av nyanläggningskostnaden.

Vad nu sagts skall gälla även beträffande
å fastigheten nedlagd kostnad
för nyanläggning av skogsvägar;
dock att i dylikt fall allenast en tredjedel
av sådan kostnad skall anses
såsom nyanläggningskostnad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Bilaga 1

Statistiska uppgifter i fråga om täckdikning

Län	Täckdikad åkerjord en-	Lantbruksnämndernas	Procentuell fördelning av den
	ligt 1951 års jordbruks-	avslutade täckdiknings-	planlagda arealen år 1959
	räkning, ha		förrättningar åren 1952—1959
	med tegel-	med annat	total-	hektar per år i procent av	nytäck- dikning	omtäckdikning av
	rör	material	areal, ha	planenlig	övrig
arealen tegel-
				rörsdikad år		täckdik-	täck-
				1951		ning	dikning
A, B	* 29 157	6 752	3 753	1,6	92	_	8
C	34971	7 911	3 654	1,3	97	3	—
D	43 776	9 978	5193	1,5	43	—	57
El	112 697	18 297	‘11800	‘1,3	20	31	49
f‘	5 610	3 779	1464	3,3	89	—	11
G’	3 837	4 592	1316	4,3	93	4	3
Hn	6 894	2 718	1149	2,1	72	—	28
Hs	13 374	5 404	1065	1,0	82	—	18
I	20 963	12 551	3 822	2,3	46	1	53
K	11778	1278	369	0,4	90	10	—
L	62 900	7 474	2 059	0,4	45	11	44
M	163 112	5 581	11241	0,9	3	94	3
N	45 650	9 304	3 229	0,9	24	16	60
O1	15 929	4561	6 664	5,2	90	—	10
Pn	21180	4 732	9 799	5,8	100	—	—
Ps	6 615	4 914	1075	2,4	92	—	8
R	73 828	1993	32 495	5,5	92	—	8
S	15 795	2 591	9 269	7,3	96	—	4
T	32 351	7 839	3 592	1,4	66	14	20
U	80 657	11921	6 088	0,9	36	14	50
W	4 537	3 254	1330	3,7	100	—	—
X	8 819	10 932	2 426	3,4	50	—	50
Y	3124	3 929	1590	6,4	60	10	30
Z	2172	5 539	2 198	12,7	38	6	57
AC	3284	5167	5129	19,5	91	3	6
BD	2 784	2 357	1150	5,2	100	—	—
Hela riket	824 794	165 348	132 919	2,0	68	13	19

1 Inklusive 3 288 hektar planlagda av hushållningssällskapet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år i962

Bilaga 2

Statistiska uppgifter i fråga om skogsvägar

Färdigbyggda skogsbilvägar åren 1951—1958

År	Km		Därav i procent
		Krono-	Övriga	Aktie-	Övriga
		skogar	allmänna	bolags-	enskilda
			skogar	skogar	skogar
1958 .............	........... 2 402	20	15	34	31
1957 .............	........... 2 868	17	15	41	27
1956 .............	........... 2 700	18	15	39	28
1955 .............	........... 2 462	14	16	41	29
1954 .............	........... 2 552	15	19	40	26
1953 .............	........... 2 351	14	17	40	29
1952 .............	........... 2157	12	14	46	28
1951 .............	........... 1946	18	10	44	28

Den procentuella fördelningen på de i skogsstatistisk årsbok redovisade
fem områdena framgår nedan.

Procentuell fördelning av färdigbyggda skogsbilvägar åren 1951—1958

År	övre	Mellersta	Nedre	Mellan-	Södra
	Norrland	Norrland	Norrland	sverige	och
			och	och	västra
			Dalarna	Småland	kust-
					länen
1958 ............	.............. 19	19	18	36	8
1957 ............	.............. 20	20	15	38	7
1956 ............	.............. 14	18	16	45	7
1955 ............	.............. 14	16	15	49	6
1954 .............	.............. 16	15	21	42	6
1953 .............	.............. 17	15	20	41	7
1952 .............	.............. 9	16	23	43	9
1951 .............	.............. 15	10	24	44	7

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll ........................ 1

Författning storslag .......................................... 2

I. Inledning .............................................. 5

II. Huvudlinjer i förslaget .................................. 7

Promemorian .......................................... 7

Bristerna i nuvarande ordning.......................... 7

Möjligheterna till ändring .............................. 10

De sakkunnigas förslag i huvuddrag .................... 12

Remissyttrandena ...................................... 19

Departementschefen .................................... 35

III. Täckdikningsanläggningar ................................ 38

Gällande rätt ............................................ 38

Täckdikningarnas omfattning, värde och varaktighet........ 41

De sakkunnigas förslag .................................. 43

Remissyttrandena ...................................... 47

Departementschefen .................................... 55

IV. Skogsvägar .............................................. 60

Gällande rätt ............................................ 60

Skogsvägbyggandets omfattning, kostnader m. m............. 61

De sakkunnigas förslag .................................. 63

Remissyttrandena ........................................ 68

Departementschefen .................................... 79

V. Ikraftträdandebeståmmelser .............................. 83

De sakkunniga .......................................... 83

Remissyttrandena ...................................... 86

Departementschefen .................................... 89

VI. Departementschefens hemställan .......................... 92

Bihang. Av de sakkunniga utarbetat författningsförslag.......... 93

Bilaga 1. Statistiska uppgifter i fråga om täckdikning .......... 97

Bilaga 2. Statistiska uppgifter i fråga om skogsvägar .......... 98

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620037