Kungl. Maj-.ts proposition nr 55 (Proposition 1940:55 - urtima)

Kungl. Maj-.ts proposition nr 55.

Nr 55.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
straff för sabotage m. m.; given Stockholms slott den
1 november 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om straff för sabotage;

2) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 724) örn
särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19
kap. strafflagen m. m.; samt

3) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 55.

Kungl. Majlis proposition nr 55.

Förslag

till

Lag

om straff för sabotage.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den som förstör eller skadar anläggning eller inrättning, som är av betydelse
för försvaret, förvaltningen eller folkförsörjningen, eller föremål, som
är avsett för försvaret eller för sådan anläggning eller inrättning,

eller vid tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål
åstadkommer fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande,

eller eljest förhindrar eller försvårar användandet av anläggning, inrättning
eller föremål, som nyss nämnts,

eller gör annat därmed jämförligt sabotage,

och som därigenom åstadkommer fara för att försvaret eller folkförsörjningen
lider allvarligt men eller för att förvaltningen eller den allmänna
ordningen allvarligt störes,

dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

2 §•

Förövas gärning, som i 1 § sägs, av oaktsamhet, dömes den skyldige till
fängelse eller dagsböter.

3 §•

Har någon gjort försök till brott, varom i 1 § förmäles, dömes högst till
straffarbete i fem år.

4 §•

Har stämpling till brott, varom i 1 § förmäles, blivit gjord, då skall, där
gärningen ej kommit till sådant brott eller försök därtill, den som deltagit
i stämplingen straffas högst med straffarbete i fyra år.

Samma lag vare i fråga örn den som genom uppmaning eller annorledes
söker förmå annan till brott, varom i 1 § förmäles, eller som eljest träder i
samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt eller med
någon, som handlar i sådan makts intresse, för att förbereda, möjliggöra
eller underlätta dylikt brott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55.

Där någon för ändamål som sist sagts tillverkar, anskaffar, förvarar eller
eljest tager befattning med sprängämne eller annat för brottets utförande
avsett hjälpmedel, vare ock lag samma. Har han av egen drift förstört
hjälpmedlet eller eljest gjort det obrukbart, vare från straff fri.

5 §•

Har i fall, som omförmälts i 1, 3 eller 4 §, den brottslige för brottets utförande
övat våld å person eller hot örn omedelbar användning av sådant
våld eller har han mot någon som lagligen sökt å bär gärning gripa honom
övat våld eller hot som nyss sagts, dömes till straffarbete intill två år utöver
den eljest för brottet bestämda högsta strafftiden.

6 §•

Vad förut i denna lag är stadgat skall icke äga tillämpning, där gärningen
enligt allmänna strafflagen eller strafflagen för krigsmakten är belagd med
strängare straff.

7 §■

Vad någon, som är förfallen till ansvar för brott, varom i 1, 3, 4 eller 5 §
förmäles, för brottet mottagit eller dess värde skall vara till kronan förverkat.
Föremål, som begagnats såsom hjälpmedel för utförande av sådant
brott eller varit avsett därtill, må ock förklaras förverkat till kronan, evad
till ansvar dömes eller ej.

Vad sålunda föreskrivits skall även gälla, örn brottet på grund av stadgandet
i 6 § bestraffas enligt allmänna strafflagen eller strafflagen för
krigsmakten.

8 §•

Till sabotage enligt denna lag skall icke hänföras vidtagande av eller deltagande
i arbetsinställelse eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, som
vidtages med anledning av arbetstvist eller i syfte att främja egna ekonomiska
intressen, samt ej heller uppmaning till sådan åtgärd.

9 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1942. I fråga örn sådant under nämnda tid begånget
brott, som i lagen avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning även efter
det lagen i övrigt upphört att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 1 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 724) om särskilda
tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19 kap.

strafflagen m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 14 oktober 1939 om särskilda
tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19 kap. strafflagen
m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Vid utredning rörande brott, som avses i 8 eller 19 kap. strafflagen eller
lagen med vissa bestämmelser mot sabotage eller lagen angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m. och varå kan följa
straffarbete, må, i den ordning i denna lag sägs, förutom de tvångsmedel
som eljest äro medgivna, nedan angivna tvångsmedel användas.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Där det finnes erforderligt för att hindra eller uppdaga brott mot 8 kap.
strafflagen eller sådant brott mot 19 kap. samma lag, som kan skada rikets
försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser med främmande
makt, eller brott mot lagen med vissa bestämmelser mot sabotage,
så ock eljest där det finnes erforderligt för att hindra, att förhållande, vars
meddelande till främmande makt kan föranleda skada som ovan sägs, kommer
till obehörigs kännedom, eller för att vinna utredning om obehörigt utforskande
av sådant förhållande eller om överbringande till obehörig av
meddelande därom, må

föremål tagas i beslag eller sättas under förbud att säljas eller skingras;

hus- och kroppsrannsakan verkställas;

expediering av post-, telegraf-, järnvägs- eller annan försändelse inställas
eller fördröjas eller försändelsens innehåll granskas och censureras; samt

expediering av telefonsamtal inställas eller fördröjas eller samtal avlyssnas
eller ock telefonapparat för viss tid eller tillsvidare avstängas för samtal.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 oktober 19A0.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander.

Tillförordnade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler
fråga örn skärpt lagstiftning mot sabotage och anför:

»I skrivelse den 15 maj 1940 (nr 248) har riksdagen anhållit örn skyndsam
utredning och förslag rörande en komplettering av gällande lagbestämmelser
i syfte att bereda möjlighet till effektivare ingripande mot sabotage
eller försök eller förberedelse därtill.

Med anledning därav har chefen för justitiedepartementet enligt nådigt bemyndigande
den 21 juni 1940 samma dag tillkallat särskilda sakkunniga
(professorn Ragnar Bergendal och revisionssekreteraren Olof Thulin) för att
inom departementet biträda med den begärda utredningen.

De sakkunniga ha den 26 juli 1940 avlämnat promemoria med utkast till
lag med vissa bestämmelser mot sabotage (justitiedepartementets promemorior
1940:3).

Sedan utlåtanden över promemorian inhämtats från olika myndigheter
och sammanslutningar, anhåller jag att få upptaga denna fråga till behandling.

Begreppet sabotage.

De sakkunniga ha beträffande begreppet sabotage anfört, att därunder innefattas
en mängd olika förfaranden, som ha det gemensamma syftet att
förstöra eller skada en anläggning, ett maskineri eller dylikt eller eljest att
försvåra eller förhindra ett företag eller en verksamhet. Uttrycket användes
i en synnerligen vidsträckt bemärkelse.

Ursprungligen torde, enligt vad de sakkunniga vidare anfört, sabotage ha
brukats såsom ett stridsmedel av syndikalisterna. Kampen å arbetsplatserna
skulle enligt deras program ske genom sabotage bestående i obstruktion,
nedsättning av arbetsintensiteten o. s. v. I sin grövsta form tog sig sabotaget
å arbetsplatserna uttryck genom förstörande av maskiner, våld eller hot örn
våld mot arbetsvilliga o. s. v. Numera torde emellertid sådan taktik i arbetstvister
ej i nämnvärd utsträckning förekomma åtminstone här i landet.

En speciell form av sabotage bedrevs förr såsom ett led i den disciplin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

upplösande verksamheten inom krigsmakten och tog sig uttryck i lättja,
slöhet och tredska i tjänsten, skadegörelse å krigsmaktens egendom o. dyl.

Sabotage har vidare förekommit mot politiska motståndares verksamhet,
t. ex. genom att hindra eller störa möten, förstöra tryckerier o. s. v. I vissa
främmande länder har under senare år sabotage brakats i stor omfattning av
politiska motståndare till den härskande regimen för att motarbeta dennas
inrepolitiska — särskilt ekonomiska — verksamhet i allmänhet.

Numera anses i krig sabotaget vara ett viktigt angreppsmedel mot en fiende.
Detta har starkt framträtt till följd av krigföringens utveckling till total.
Bland förberedelser till krig eller såsom ett led i krigföringen ingår sålunda att
förstöra vissa anläggningar och deras innehåll eller vissa maskiner, krigsmateriel
m. m. eller att förhindra eller försvåra användande eller att fördröja
leverans eller produktion därav. Föremål för sabotage kunna under ett krig
vara — förutom försvarsväsendets anläggningar, förråd och materiel —-bl. a. fartyg, hamnar, lyftkranar, järnvägståg, broar, tunnlar, elektriska
kraftverk och ledningar, transformatorer, dammbyggnader, olje- och bensincisterner,
gasverk, vattenledningsverk, industrier och gruvor, anläggningar
för rundradio, telegraf- och telefonledningar, livsmedelsupplag m. m. Krigssabotage
berör icke endast de krigförande makterna. Sålunda ha vid ett flertal
tillfällen i neutrala länder förekommit eller planerats sabotage i avsikt att
hindra leveranser av krigsförnödenheter till krigförande makt.

Under krig utföres sabotage bl. a. av fallskärmstrupper. Det ingår då som
ett direkt led i krigföringen, åtminstone örn det avser militära mål och utföres
av fientliga soldater i deras eget lands uniformer. En fiende kan även i
förväg inom motståndarens land ha utposterat sabotörer, som äro beredda
att utföra sitt verk, när krig utbryter. Sabotaget har i detta hänseende nära
sammanhang med spioneri.

För sabotage kunna de mest skiftande medel komma till användning. Man
plägar stundom skilja på saksabotage och personsabolage. Saksabotaget sker
främst genom skadegörelse t. ex. med brand- och sprängämnen, medelst införande
av främmande ämnen i maskiner i avsikt att förstöra dem eller
bringa dem ur funktion, genom vattenskador å livsmedel, bensin etc., eller
medelst borttagande av säkringar ur maskiner, men även genom felaktig
framställning eller leverans, genom brytande av elektrisk ström el. dyl. Personsabotaget
avser t. ex. att genom våld eller hot eller på annat illojalt sätt
hindra för en verksamhet eller ett arbete behövlig arbetskraft att utföra arbetet
eller förmå den att utföra ett mindervärdigt arbete.

Gällande rätt m. m.

I svensk rätt finnas åtskilliga straffbestämmelser som omfatta sabotage.
Uttrycket förekommer emellertid icke i strafflagen.

Enligt 8 kap. strafflagen om brott mot rikets säkerhet i den lydelse kapitlet
erhållit genom lag den 17 maj 1940 bestraffas visst sabotage såsom krigsförräderi.
I 6 § stadgas, att den som, vid krig eller då krig hotar riket, be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 55.

går gärning, varigenom krigsmaktens ställning kan försämras, t. ex. genom
att förhindra eller försvåra användande av krigsfolk, förnödenheter, fästning,
fabrik, väg, bro, fartyg eller annat av betydelse för krigföringen eller
genom att fördärva eller till fienden förråda något sådant, eller genom att
lämna falska upplysningar till krigsmakten eller förleda krigsfolk till trolöshet,
modlöshet eller uppror, skall för krigsförräderi dömas till straffarbete
på livstid eller från och med sex till och med tio år. Även sabotage å industrier
eller andra anläggningar, som endast medelbart äro av betydelse för
försvaret, inbegripes under lagrummet. Den som av oaktsamhet begår gärning
som i 6 § sagts skall enligt 7 § dömas till fängelse; dock må där omständigheterna
äro synnerligen försvårande dömas till straffarbete i högst
sex år. Försök till krigsförräderi bestraffas enligt 23 § högst med straffarbete
i tio år. Straff härför inträder oavsett örn frivilligt tillbakaträdande skett.
Anstiftare av stämpling till krigsförräderi skall enligt 24 § första stycket dömas
till straffarbete från och med två till och med tio år. Annan deltagare i
sådan stämpling skall dömas till straffarbete från och med ett till och med
sex år. Lika med anstiftare av stämpling skall enligt 24 § andra stycket
(jämförd med 29 §) anses den som genom offentlig eller enskild uppmaning
eller annorledes söker förmå annan till krigsförräderi eller i syfte att åstadkomma
sådant förräderi mottagit penningar eller annat av eller eljest trätt
i förbindelse med främmande makt eller med någon som handlar i sådan
makts intresse. Enligt 25 § skall den som i annat fall än förut i kapitlet
sagts träder i samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt
för att förbereda, möjliggöra eller underlätta krigsförräderi, vilket framdeles
må varda av honom själv eller annan företaget, dömas lill straffarbete i
högst sex år. Var faran ringa, må deltagare i företaget, som ej varit anstiftare
eller ledare därav, dömas till fängelse. Stämpling?- och förberedelsebrotten
äro straffbara även örn de begås före en situation, då krig råder eller
hotar riket, men de måste åsyfta en sådan situation.

Vad angår sabetagehandlingar som ej hänföra sig till krig eller hotande
krig finnas bestämmelser i 19 kap. strafflagen, vilket handlar om eldskada
och annan skadegörelse å egendom. Kapitlet innehåller i 20 § en allmän
straffbestämmelse för den som uppsåtligen förstör eller skadar annans egendom.
I övrigt upptagas i kapitlet huvudsakligen straffskärpningar i vissa
fall för brott av detta slag, som erfarenhetsmässigt pläga innebära allmänfara.
För sammanhangets skull ha i kapitlet medtagits vissa gärningar,
som äro allmänfarliga men som icke i egentlig mening innebära skadegörelse
å någon sak. Det strängare bedömandet i kapitlet av vissa skadegörande
handlingar visar sig i straffsatsernas höjd och däri att straff drabbar
även försök eller eljest handling som icke åstadkommer skada utan
endast fara därför. De skäl som föranlett en sådan speciell behandling äro
än beskaffenheten av de föremål, vilka utsättas för skadegörelse, än åter
den skadegörande handlingens särskilda farlighet.

I 1—4 §§ av kapitlet stadgas straff för eldsåsättande. Den som uppsåtligen
sätter eld å hus, byggnad, fartyg eller annat, där människor bo eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

vanligt eller veterligt är att de eljest vistas, eller å något, varifrån elden
lätteligen kan spridas till sådana boningar eller vistelserum, skall enligt 1 §

1 regel dömas för mordbrand till straffarbete från och med sex till och med
tio år. Fick någon av branden svår kroppsskada, skall mordbrännaren dömas
till straffarbete på livstid eller från och med åtta till och med tio år;
fick någon döden, är straffet livstids straffarbete. En straffskala av straffarbete
på livstid eller från och med sex till och med tio år skall i regel enligt

2 § tillämpas bl. a., där någon förövar mordbrand, som i 1 § sagts, då allmän
farsot, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara är
för handen, eller å hus, byggnad eller fartyg, där mycket folk är som blottställes
för fara, eller i stad, köping eller by eller å annat sådant ställe där
många sammanbo, eller där mordbrännaren gör våld å någon för att åsätta
elden eller hindra dess släckning. Uppsåtlig! eldsåsättande i andra fall än
dem, som avse människors bostäder — å uthus eller annan byggnad, fartyg,
skog, torvmosse, växande eller skuren gröda, sädes-, hö- eller halmstack,
ved-, kol-, timmer- eller brädhög eller dylikt som tillhör annan — är i

3 § som regel belagt med straffarbete från och med två till och med sex år.
Dock bestraffas enligt 2 § i regel med straffarbete på livstid eller från och
med sex till och med tio år att någon uppsåtligen satt eld å kyrka eller å
Konungens slott, fäste, fartyg, förråds- eller tyghus eller annan sådan statens
tillhörighet eller å annans kruthus eller byggnad för upplag av andra
sprängämnen eller av eldfarliga oljor. För försök till brott som behandlas
i 1—3 §§ stadgas straff i 5 §. Förödelse som åstadkommes medelst krut
eller annat sprängämne å annans boning eller vistelserum eller å hus, byggnad,
fartyg, bro eller dylikt som tillhör annan skall enligt 6 § bestraffas
såsom eldsåsättande. Jämväl för försök till sådant brott stadgas straff.

Vidare finnas i kapitlet ansvarsbestämmelser för uppsåtligt sänkande av
fartyg däri folk är, vilket brott kan medföra straffarbete från och med sex
till och med tio år eller, om någon får svår kroppsskada eller döden, ända
till på livstid (7 §), ävensom för försök till sådant brott (9 §). Den som,
i uppsåt att förleda eller skada sjöfarande, sönderbryter, borttager eller
fördärvar fyr eller annat sjömärke eller sätter upp falskt tecken eller fyller
eller stoppar rätt farled i sjö eller ström skall enligt 10 § dömas till straffarbete
från och med två till och med sex år; sker skeppsbrott eller annan
sjöskada, kan straffet bliva straffarbete på livstid. För uppsåtligt förstörande
av kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägs-
eller spårvägsanläggning, som tillhör staten eller enligt Konungens
förordnande förlänats samma straffskydd som statlig anläggning, är enligt
11 § (jämförd med 14 §) högsta straff i regel sex års straffarbete. Enahanda
bestämmelser gälla för det fall, att någon å dylik anläggning eller å därtill
hörande inrättningar, vagnar eller andra fortskaffningsmedel gör sådan
skada eller eljest vidtager sådana åtgärder att fara eller olycka vid begagnandet
eller allmänt farlig översvämning kan uppkomma. Åstadkom handlingen
svår kroppsskada eller döden, kan straffet bliva livstids straffarbete.
Uppsåtlig skadegörelse å anläggning eller tillbehör av nu nämnt slag skall,

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

där det ej uppstår sådan fara eller olycka men likväl väsentligt hinder eller
uppehåll i anläggningens begagnande, enligt 12 § bestraffas med fängelse
eller straffarbete i högst två år eller i ringare fall med böter. Andra åtgärder,
som leda till sådant hinder eller uppehåll, bestraffas enligt samma
straffskala. Motsvarande åtgärd med elektrisk ledning för belysning, uppvärmning
eller överföring av drivkraft, telegraf- eller telefoninrättning m. m.
skall enligt 13 och 14 §§, därest anläggningen tillhör staten eller av Konungen
förlänats samma skydd som statlig anläggning, i regel bestraffas med
fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Förstör eller
skadar någon uppsåtligen allmän minnesvård, brygga, bro, färja, brunn, vattenledning,
gasledning, väg, gata, farled eller flottled eller ock stängsel eller
märke, som till avvärjande av fara eller till varning därför är satt vid allmän
väg, gata eller farled eller å annat sådant ställe, skall han enligt 15 §
straffas med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år;
i ringare fall må dömas till böter. Tillstänger någon olovligen, utan sådan
skadegörelse, allmän väg, gata, farled eller flottled eller utkastar någon i
segelled eller flottied barlast eller annat, varav uppgrundning kan förorsakas,
är straffet enligt samma paragraf böter. Den som uppsåtligen förstör
eller skadar gruva eller uppfordrings- eller annat konstverk, som är inrättat
för gruvdrift, skall enligt 16 § dömas till fängelse i högst sex månader eller
straffarbete i högst två år.

Den ovan nämnda allmänna bestämmelsen örn ansvar för skadegörelse
(20 §) är tillämplig i fall, för vilka de i det föregående nämnda mera speciella
ansvarsbestämmelserna ej äro avsedda, och stadgar straff av böter eller
fängelse i högst sex månader. Har av gärningen kommit synnerlig fara för
någons liv eller hälsa eller grov skada å egendom eller är gärningen eljest
förenad med synnerligen försvårande omständigheter, må dömas till straffarbete
i högst två år.

För ouppsåtlig skadegörelse finnes en straffbestämmelse i 22 §. Denna
avser bl. a. åstadkommande av eldskada å annans egendom samt skada
eller fara i fråga örn järnvägar och andra kommunikationsanläggningar.

Förberedelse till skadegörelse är särskilt straffbelagd endast för det fall
att brottet skolat utföras med sprängämne. Bestämmelse härom finnes i
21 §. Den ifrågavarande straffbestämmelsen innefattar även förberedelse
till vissa andra brott. Däri stadgas nämligen, att om någon i uppsåt att
skada annan till liv eller hälsa eller att förstöra eller skada annans egendom
eller med vetskap om annans uppsåt till sådant brott, för att honom
därvid tillhandagå, tillverkat, anskaffat eller förvarat sprängämne, skall han
dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse. Har den, som tillverkat,
anskaffat eller förvarat sprängämne för ändamål som nu sagts, av egen drift
förstört sprängämnet eller eljest gjort det obrukbart, skall han dock vara
sträf fri.

I strafflagen för krigsmakten finnas bestämmelser som ansluta sig till de
nyss nämnda stadgandena i 8 och 19 kap. strafflagen. Vid krig eller då allmän
mobilisering påbjudits skola brott mot 8 kap. strafflagen i allmänhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

behandlas enligt strafflagen för krigsmakten, varigenom dödsstraff kan följa
i de fall — bl. a. krigsförräderi — då 8 kap. stadgar livstids straffarbete.
Målen skola handläggas vid krigsdomstol (8 och 133 §§ strafflagen för krigsmakten)
.

I 98 och 163 §§ strafflagen för krigsmakten finnas bestämmelser som ha
motsvarighet i 19 kap. strafflagen. I 98 § stadgas huvudsakligen, att om någon
förstör eller skadar egendom, som tillhör krigsmakten eller är för dess behov
avsedd, skall han, där ej särskilt straff å brottet är utsatt i strafflagen för
krigsmakten, straffas efter allmän lag, dock att, där brottet finnes kunna försonas
med böter, i stället skall dömas till disciplinstraff. Samma skall ock
gälla, om någon gör försök till sådant brott. Vetskap örn att egendomen
eller anläggningen tillhörde krigsmakten eller var avsedd för dess behov skall
anses såsom en försvårande omständighet. Enligt 163 §, som ingår i krigsartiklarna,
skall den som vid krig eller allmän mobilisering uppsåtligen förstör
befästning, mina, docka, verkstad, förråds- eller tyghus, magasin eller
annan dylik för rikets försvar avsedd inrättning eller byggnad eller för användande
i krig ämnat fartyg eller eljest för krigsmaktens behov veterligen
avsedd järnvägs-, telegraf- eller telefonanläggning, kanal- eller slussverk,
väg, bro, vattenledning eller annan dylik anläggning eller därå eller å vad
därtill hör gör sådan skada, att därigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna
uppkommer eller krigsföretagen äventyras, dömas till straffarbete
på livstid eller från och med åtta till och med tio år, eller, örn någon av gärningen
fick svår kroppsskada eller död och den brottsliges handling var avbeskaffenhet
att han bort kunna inse, att dylik olycka därav var att befara,
till dödsstraff eller straffarbete på livstid. Samma straff skall följa i fråga
om viss skadegörelse å livsmedel, krigsredskap eller annan dylik egendom
som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten eller var avsedd för dess
behov.

Förutom de nu nämnda stadgandena finnas talrika andra bestämmelser,
som kunna få tillämpning å sabotage. Personsabotage kan sålunda i vissa
fall straffas enligt 14 eller 15 kap. strafflagen, såsom där fråga är om våld
å person eller frihetsberövande. I 10 kap. strafflagen stadgas straff bl. a. för
den som hindrar offentlig myndighet i dess verksamhet, i 11 kap. upptagas
straffbestämmelser mot hindrande eller störande av möten o. s. v. Några
straffbestämmelser mot sabotage genom samhällsfarliga arbetsinställelser
finnas däremot icke.

Till skydd mot sabotage som riktar sig mot rikets säkerhet ha på senaste
tiden utfärdats ett flertal bestämmelser. Genom lagen den 14 oktober 1939
örn särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 och
19 kap. strafflagen m. m. ha myndigheterna tillerkänts särskilda befogenheter
i sådant hänseende. Genom lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m. ha myndigheterna erhållit än mera vidsträckta
befogenheter att vidtaga åtgärder för att hindra eller uppdaga brott
mot 8 kap. strafflagen eller sådant brott mot 19 kap. samma lag, som kan
skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

med främmande makt. Genom lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m. har möjlighet beretts att avspärra anläggningar
och områden, där sabotage kan befaras, att meddela förbud
mot att där förvara sprängämnen m. m. Enligt bevakningskungörelsen den
25 maj 1940 har militär personal erhållit befogenhet att gripa och kvarhålla
den som misstänkes för sabotage. Vidare må nämnas, att med stöd av
kungörelser den 29 augusti 1939 vattenfallsstyrelsen, respektive järnvägsstyrelsen,
meddelat vissa föreskrifter till förhindrande vid krig eller krigsfara
av skadegörelse å kraft- och kanalanläggningar samt järnvägar eller av
hinder eller fara för järnvägstrafiken. Det må även anmärkas, att chefen för
socialdepartementet den 31 maj 1940 tillkallat en sakkunnig person med uppdrag
att verkställa kontroll å åtgärder, som vid industri- och andra anläggningar
inom riket vidtagits till skydd mot sabotage.

Professor Thyrén har behandlat allmänfarliga brott i Utkast till strafflag,
speciella delen V, 1923. Utkastet bygger i stort sett på gällande bestämmelser
om sådana brott i 19 kap. strafflagen. Stadgandena däri om straff för vanlig
skadegörelse ha emellertid ej medtagits i denna del av utkastet av det skälet
att sådana stadganden icke ansetts falla under de allmänfarliga förbrytelsernas
krets. Thyrén har till enhetlig behandling sammanfört de allmänfarliga
brott, som bestå i åstadkommande av eldsvåda, explosion, översvämning,
gruvolycka, tågsammanstötning, skeppsbrott och därmed jämförliga fall.
Det förutsättes, att gärningen inneburit fara antingen för människor
eller för förödelse å egendom. Straffet är i vissa fall tukthus på livstid, i
vissa fall lägre. Med lindrigare straff bestraffas den som eljest genom skadegörelse
eller på annat sätt hindrar eller stör användandet av allmänna kommunikationer
eller liknande anläggningar. De anförda bestämmelserna träffa
uppenbarligen vissa slag av sabotagehandlingar. Sådana handlingar av
andra slag beröras icke av utkastet som, i motsats till vissa främmande lagar,
icke uppställer något mer eller mindre generellt subsidiärdelikt bland de allmänfarliga
brotten. Som skäl anfördes i motiven, att de särdeles höga straffsatserna
syntes tala emot en sådan obestämdhet i brottsbegreppet. Skulle
åter ett mindre straff anses göra tillfyllest, kunde ändamålet till väsentlig
del, nämligen försåvitt gärningen innefattade skada å främmande egendom,
vinnas genom en kvalifikation av det vanliga skadegörelsebrottet. Såsom
en allmän kvalifikation föreslås vid de flesta av de allmänfarliga brotten,
att om någon för gärningens utförande övat våld å person eller använt hot
som innebar omedelbar fara för person, straffet må kunna förhöjas i närmare
angiven grad.

Utländsk lagstiftning-,

I ett flertal främmande länder har på senare tid tillkommit särskild lagstiftning
rörande sabotage. Härom må lämnas följande uppgifter beträffande
Tyskland, England och Schweiz.

År 1935 infördes i tyska strafflagen såsom en ny 143 a § straff för s. k.
''Wehrmittelbeschädigung’. Bestämmelsen har något utvidgats genom en

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

förordning den 25 november 1939 rörande komplettering av straffbestämmelserna
till skydd för det tyska folkets försvarskraft. I denna stadgas, att
den som uppsåtligen förstör, gör obrukbar, skadar eller undanskaffar ett försvarsmedel
eller en inrättning, som tjänar det tyska försvaret, och därigenom
uppsåtligen eller oaktsamt sätter den tyska krigsmaktens slagkraft i fara
skall straffas nied fängelse ej under sex månader eller i svåra fall med dödsstraff
eller med tukthus på livstid eller viss tid. Med samma straff skall
den straffas, som uppsåtligen felaktigt framställer eller levererar ett försvarsmedel
eller någon sådan inrättning och därigenom uppsåtligen eller oaktsamt
sätter den tyska krigsmaktens slagkraft i fara. Försök är straffbart. Den
som handlar vårdslöst och därigenom oaktsamt sätter den tyska krigsmaktens
slagkraft i fara skall straffas med fängelse. En inrättning behöver ej
tillhöra krigsmakten för att skyddas enligt dessa straffbud. Enligt förarbeten
avse de även t. ex. anläggningar för rikspost, järnvägar och broar samt
maskiner och apparater hos leverantörer, som framställa försvarsmedel, m. m.

Genom förordningen den 25 november 1939 har vidare införts straff för
störande av samhällsviktig verksamhet. Enligt detta stadgande skall den
som stör eller sätter i fara det regelbundna arbetet i en för riksförsvaret eller
för befolkningens försörjning viktig verksamhet därigenom att han helt eller
delvis gör obrukbart eller sätter ur funktion något verksamheten tjänande
föremål straffas med tukthus eller i särskilt svåra fall med dödsstraff. I
mindre svåra fall skall straffet vara fängelse.

Slutligen må nämnas, att i en den 4 september 1939 utfärdad s. k. ’Kriegswirtschaftsverordnung’
stadgas straff för krigsskadligt förhållande. Den som
förintar eller undanskaffar eller undanhåller råvaror eller produkter som höra
till befolkningens livsviktiga behov och därigenom i argt uppsåt sätter täckandet
av dessa behov i fara skall straffas med tukthus eller fängelse. I
särskilt svåra fall kan dömas till dödsstraff.

I de engelska ’Defence Regulations’, som utfärdats vid krigsutbrottet 1939,
stadgas i den del, som handlar om anordningar för statens säkerhet, under
rubriken ''Assisting an enemy and sabotage’, straff bl. a. för sabotage. Enligt
denna bestämmelse straffbelägges handling, som sker med avsikt att
förminska effektiviteten eller hindra brukandet av fartyg, luftfartyg, fordon,
maskineri, apparat eller annat föremål, som användes i eller är avsett
att användas i kronans tjänst eller vid utförandet av ''essentia! services’,
eller att minska brukbarheten av anläggning, inrättning eller område, som
användes eller är avsett att användas såsom nyss sagts. Straff för sådant
brott skall dock ej följa endast av det skälet, att någon deltager i eller med
fredliga medel övertalar annan att deltaga i en strejk. Vad nu sagts skall
äga tillämpning vid varje åsidosättande av någons plikt antingen mot det
allmänna eller mot någon annan person. Med ''essential services’ menas
verksamhet, som är av vikt för försvaret av riket eller fullföljandet av kriget
eller för samhällslivet (’the life of the community’). Den som gör sig
skyldig till brott mot denna bestämmelse dömes till straffarbete intill fjorton
år eller böter ej över femhundra pund eller bådadera.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55.

Under rubriken ’Interference with Essential Services’ stadgas vidare straff
för den som begår handling, som han har skälig anledning antaga vara ägnad
att hindra eller störa personer i kronans tjänst eller sysselsatta i utförandet
av ''essential services’ att fullgöra sina plikter, eller som mot sådana
personer vidtager handlingar med avsikt att därigenom sätta dem ur stånd
att effektivt utföra sina plikter i detta hänseende. Enahanda undantag som
ovan nämnts göres även här för strejker. Vidare stadgas under sistnämnda
rubrik straff för den som veterligen stör sändande eller mottagande av underrättelser
med trådlös telegraf, telefon eller television eller med andra telegraf-
och telefonförbindelser, om det ej sker med tillstånd eller under ledning
av offentlig myndighet. Straffet för överträdelse utgör i dessa fall
fängelse i högst två år eller böter högst femhundra pund eller bådadera.

I Schweiz har genom en förordning den 28 maj 1940 om ändring och komplettering
av militära strafflagen stadgats, att den som å militära anläggningar
eller å föremål som tjäna armén bedriver sabotage, inbegripet att han skadar
sådana föremål eller på annat sätt gör intrång i eller sätter i fara deras
användande, skall straffas med tukthus. Denna bestämmelse skall under
krigstid eller ’die Bauer des gegenwärtigen Aktivdienstes’ gälla var och en
som gör sig skyldig till sådan handling. Den militära strafflagens bestämmelser
om krigsförräderi skola emellertid i förekommande fall äga tillämpning.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha beträffande behovet av lagstiftning i ämnet och dennas
allmänna utformning anfört följande:

Genom de skärpta bestämmelserna i 8 kap. strafflagen samt i strafflagen
för krigsmakten örn krigsförräderi torde tillräckliga straff ha stadgats för
sabotage, som direkt eller indirekt riktar sig mot krigsmakten under ett krig
eller då krig hotar riket, ävensom för försök och förberedelser därtill.

Däremot kunde strafflagens bestämmelser i övrigt, närmast i 19 kap., icke
anses bereda tillräckligt skydd mot sabotage, som äger rum under andra
utomordentliga förhållanden, såsom mindre överhängande krigsfara, inre
oroligheter, nödlägen på grund av naturkatastrofer el. dyl. I dessa situationer
kunde allvarliga skadeverkningar befaras icke blott genom sabotage som
direkt riktar sig mot försvarets anläggningar eller materiel. Även många
andra sidor av samhällslivet och dess organisation behövde i situationer av
den antydda arten ett skärpt straffskydd. Detta gällde sålunda om luftskyddet,
om transportväsendet till lands och sjöss (vilket i det nuvarande 19 kap.
jämförelsevis fullständigt beaktats), örn luftfarten, örn nyhetsförmedlingen
genom radio, örn rikets och särskilda orters försörjning med elektrisk kraft
och med bränsle samt även örn produktionen inom industri eller jordbruk
och distributionen av industriens eller jordbrukets produkter, kort sagt örn
skilda delar av den samhälleliga verksamheten. Svårare störningar på någon
punkt kunde lätt bliva menliga för det hela och icke minst för försvaret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55.

Även med hänsyn till normala förhållanden kunde enligt de sakkunnigas
mening bestämmelserna i 19 kap. icke anses vara tidsenliga. Dessa vöre,
bortsett från den allmänna bestämmelsen om straff för skadegörelse, starkt
detaljerade och kasuistiska, vilket, jämte deras i allmänhet höga ålder, föranlett
att de för nutida förhållanden kommit att förete talrika luckor. Såsom
exempel härpå anförde de sakkunniga, att straffet för skadegörelse genom explosion
avser endast det fall att sprängämnen komma till användning, däremot
icke explosion som åvägabringas i behållare av gaser eller oljor, att elektriska
ledningar äro särskilt skyddade men icke själva kraftverken, att av egentliga
industrianläggningar endast gruvor åtnjuta särskilt skydd, att sådant skydd
ej finnes för radiostationer, förråd av förnödenheter, luftfarten o. s. v. Åtskilliga
straffbestämmelser måste anses alltför lindriga för de svåraste fallen.
Vidare straffades försök och förberedelse endast i ringa utsträckning. Med
hänsyn till dessa och andra brister i 19 kap. överhuvud vore detta kapitel
utan tvivel i behov av en genomgripande omarbetning.

De sakkunniga hade därför övervägt att tillgodose det nu aktuella behovet
av effektivare straffbestämmelser mot sabotage inom ramen av 19 kap. och i
samband med en sådan omarbetning. Denna tarvade emellertid ett grundligt
övervägande med hänsyn tili olika förhållanden; därvid vore att märka att
kapitlet — i motsats till 8 kap. — hade vidsträckt tillämpning även under
lugna tider. Med hänsyn till det anförda torde en sådan omarbetning icke
nu kunna avvaktas. För en krissituation sådan som den nu föreliggande syntes
efter utländskt mönster det mest angelägna behovet bäst avhjälpas genom en
fristående lagstiftning, som kompletterade bestämmelserna i strafflagen på
det sätt som kunde anses oundgängligen erforderligt under den situation, i
vilken lagen, som borde vara tidsbegränsad, skulle gälla.

De sakkunniga anförde i detta sammanhang slutligen, att de ansett brottsbeskrivningen
i en lagstiftning av den angivna karaktären icke behöva upptaga
någon särskild bestämning av den allmänna situation, under vilken
lagen skulle gälla. En sådan bestämning kunde tillfyllest ske genom begränsningen
av själva lagens giltighetstid (och möjligen genom dess upphävande
före den bestämda tidens utgång).

Huvudstadgandet i de sakkunnigas lagutkast upptages i 1 §. Denna innehåller,
att den som förstör eller skadar anläggning eller inrättning, som är
av betydelse för försvaret, folkförsörjningen, samfärdseln eller produktionen,
eller föremål, som är avsett för försvaret eller för sådan anläggning
eller inrättning, eller vid tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant
föremål åstadkommer fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med
dess avlämnande, eller eljest förhindrar eller försvårar användandet av anläggning,
inrättning eller föremål, som nyss nämnts, eller gör annat sådant
sabotage, och som därigenom åstadkommer fara för att försvaret eller samhällslivet
kan lida men, skall dömas till straffarbete i högst sex år eller
fängelse. Förövas sådan gärning av oaktsamhet, skall enligt 2 § den skyldige
dömas till fängelse eller dagsböter. I 3 och 4 §§ stadgas straff för försök,
stämpling eller förberedelse till brott som avses i 1 §. Straffskärpning med

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

intill två års straffarbete skall enligt 5 § kunna inträda, om den brottslige,
i fall som omförmälts i 1, 3 eller 4 §, för brottets utförande eller mot någon
som lagligen sökt gripa honom övat våld å person eller hot om omedelbar
användning av sådant våld. Bestämmelserna i 1—5 §§ skola icke äga tilllämpning,
där den brottslige enligt allmänna strafflagen eller strafflagen för
krigsmakten har förskyllt strängare straff. Till sabotage i lagens mening
hänföres icke deltagande i arbetsinställelse eller uppmaning därtill. Vidare
innehåller lagen bestämmelser om förverkande.

De sakkunnigas lagutkast torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom
bilaga (bilaga B).

yttranden över de sakkunnigas förslag.

Efter remiss ha yttranden över de sakkunnigas förslag inkommit från rikets
hovrätter, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län,
chefen för försvarsstaben, kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige samt riksförbundet landsbygdens folk.

I yttrandena har lagstiftning i ämnet tillstyrkts. Flera myndigheter och
sammanslutningar ha särskilt understrukit behovet av lagstiftningen under
nuvarande tider och med hänsyn till den senaste tidens händelser.

I flera yttranden har berörts förhållandet mellan den föreslagna lagen och
allmänna strafflagen. Sålunda anför Svea hovrätt:

Ur systematisk synpunkt torde det varit lyckligare, om bestämmelserna
i ämnet upptagits i strafflagen, där de med hänsyn till de straffbelagda gärningarnas
art hörde hemma. Det syntes mindre lämpligt att bestämmelser,
som vore närbesläktade med vissa regler i strafflagen och avsåge mycket
allvarliga brott, upptoges i en särskild lag med begränsad giltighetstid. Den
tillämpade metoden medförde även vissa praktiska olägenheter. Sålunda
kunde en domstol lätt nog förbise den i 7 § andra stycket upptagna regeln,
enligt vilken förverkandepåföljd i vissa fall skulle inträda, oaktat brottet
ej bestraffades enligt den föreslagna sabotagelagen utan enligt allmänna
strafflagen eller strafflagen för krigsmakten. Frågorna om brottskonkurrens
vunne även sin naturliga lösning, om reglerna i förevarande ämne
upptoges i strafflagen. Enligt promemorian hade man övervägt att tillgodose
det nu aktuella behovet inom ramen av 19 kap. strafflagen men
avstått därifrån, då de behövliga straffbestämmelsernas upptagande i nämnda
kapitel skulle ha betingat en ganska ingående och tidsödande omarbetning.
Enligt hovrättens uppfattning borde de sabotagehandlingar, om vilka
nu närmast vöre fråga, snarast betraktas såsom för rikets säkerhet menliga
brott och sålunda hänföras till 8 kap. Särskilt talade starka skäl för att i
samband med sabotage, som vid krig eller då krig hotade förövades mot
krigsmakten, behandla sabotage, som under samma förhållanden riktades
mot folkförsörjningen. En slutgiltig lösning av frågan om sabotagets straffbarhet
i hela dess vidd förutsatte emellertid en revision även av 19 kap.,
vilket onekligen vore en vittutseende lagstiftningsuppgift. Med hänsyn här -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

lill och då det vore av synnerlig vikt att ökat skydd snarast bereddes mot
nu avsedda former av sabotage, ville hovrätten ej avstyrka den föreslagna
lösningen med en tidsbegränsad, fristående lag i ämnet, men förutsatte härvid,
att åtgärder vidtoges i syfte att den provisoriska lagen måtte kunna i en
nära framtid avlösas av definitiva, i strafflagen intagna regler.

Göta hovrätt anför:

Enligt gällande lagstiftning funnes allenast i begränsad omfattning möjlighet
att effektivt ingripa mot s. k. sabotagehandlingar samt försök och
förberedelser därtill. Hovrätten funne det i anledning härav vara synnerligen
angeläget att åtgärder skyndsamt vidtoges för undanröjande av denna
brist. Detta syntes väl lämpligen böra åstadkommas genom en omarbetning
och modernisering av 19 kapitlet strafflagen. Då emellertid en sådan åtgärd,
såsom de sakkunniga framhållit, skulle tarva ett grundligt övervägande och
därför ej nu skulle kunna avvaktas, torde det vara riktigt att, såsom föreslagits,
tills vidare låta en fristående och till giltighetstiden begränsad lag i
ämnet vara tillfyllest. ,

Skånska hovrätten anför:

Den av tidsläget betingade önskvärdheten att snarast möjligt åstadkomma
en komplettering av straffbestämmelserna mot sabotage hade föranlett
de sakkunniga att tillgripa utvägen att sammanföra de föreslagna nya bestämmelserna
i en fristående lag, avsedd att förlänas endast temporär giltighet.
Denna utväg syntes hovrätten under förhandenvarande förhållanden
kunna accepteras. En förutsättning för dess anlitande borde dock vara att
snarast möjligt i strafflagen inarbetades bestämmelser, som kunde avlösa den
tidsbegränsade lagstiftningen. Behovet av lagbestämmelser i den riktning
utkastet angåve torde nämligen icke vara betingat endast av rådande förhållanden
utan, såsom de sakkunniga också anmärkt, föreligga även för andra
situationer. Dessutom syntes det mindre lämpligt att brott, som kunde medföra
straffarbete upp till sex år, icke reglerades i själva strafflagen utan i
fristående författningar.

Svea hovrätt anser att lagens egenskap av krislag bör komma till uttryck
i lagtexten samt anför härom:

De i utkastet upptagna straffbestämmelserna vore ej avsedda att vinna
tillämpning under normala förhållanden utan allenast under en krissituation
sådan som den nu föreliggande. Denna viktiga förutsättning för straffbarhet
hade emellertid ej kommit till uttryck i brottsbeskrivningarna utan allenast
genom begränsningen av lagens giltighetstid. Det vore önskvärt, att
ifrågavarande viktiga brottsrekvisit framginge av lagtexten på sätt som skulle
hava skett, om reglerna influtit i strafflagen eller eljest fått mera slutgiltig
natur.

I yttrandena ha beträffande vissa delar av sakkunnigförslaget framförts
erinringar, för vilka torde få redogöras i det följande vid behandlingen av
de särskilda paragraferna i förslaget.

Under den senaste tiden ha från statsmakternas sida vidtagits åtgärder i
olika hänseenden för att bereda ökat skydd mot sabotage. Sålunda må erinras
örn de nya straffbestämmelserna i 8 kap. strafflagen mot sabotage, som

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 55. 2

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

vid krig eller då krig hotar riket direkt eller indirekt riktar sig mot krigsmakten,
samt om de befogenheter i syfte att hindra eller uppdaga brott mot
8 och 19 kap. strafflagen, som genom de särskilda tvångsmedelslagarna den
14 oktober 1939 och den 9 januari 1940 lagts i myndigheternas händer.

Emellertid torde gällande straffbestämmelser i övrigt mot sabotage icke
erbjuda fullständigt eller tillräckligt skydd mot sabotagehandlingar i kritiska
tider. Jag anser därför en komplettering och skärpning av dessa straffbestämmelser
vara av behovet påkallad.

Vad angår formen för en dylik lagstiftning lia de sakkunniga föreslagit
att strafflagen och strafflagen för krigsmakten skulle kompletteras av en
särskild lag avsedd att gälla under rådande utomordentliga förhållanden.
De sakkunniga ha övervägt möjligheten att tillgodose det nu aktuella behovet
av effektivare straffbestämmelser mot sabotage inom ramen av 19
kap. strafflagen och i samband med en genomgripande omarbetning därav.
En sådan omarbetning skulle emellertid kräva grundligt övervägande med
hänsyn till olika förhållanden och kunde nu icke avvaktas.

Såsom i vissa av de över förslaget avgivna yttrandena anförts hade det
otvivelaktigt ur flera synpunkter varit att föredraga, örn bestämmelserna
kunnat inarbetas i strafflagen. Med hänsyn till angelägenheten av att en
lagstiftning i ämnet skyndsamt kommer till stånd torde dock såsom de sakkunniga
funnit en sådan inarbetning ej nu kulina ske. Frågan härom bör
emellertid utan dröjsmål upptagas till behandling. Detta bör lämpligen ske
vid det pågående arbetet för åstadkommande av en reform av strafflagens
speciella del. Som ett led häri har straffrättskommittén nyligen avlämnat
förslag till ny lagstiftning örn förmögenhetsbrott. Enligt bemyndigande av
Kungl. Maj:t den 11 oktober 1940 har chefen för justitiedepartementet uppdragit
åt kommittén att verkställa utredning rörande fortsatt revision av
strafflagens speciella del. Enligt direktiven för utredningen bör denna i första
hand inriktas på de partier av strafflagen, vilka äga samband med förmögenhetsbrotten,
varvid bl. a. de i 19 kap. strafflagen behandlade skadegörelsebrotten
skola upptagas till behandling.

De sakkunniga föreslå en provisorisk lag avsedd att gälla till och med den
31 mars 1942. Någon särskild bestämning av den allmänna situation under
vilken lagen skall gälla har ej kommit till uttryck i brottsbeskrivningen utan
allenast genom begränsningen av lagens giltighetstid. De sakkunniga ha därjämte
framhållit möjligheten av dess upphävande före den bestämda tidens
utgång. Jag ansluter mig till de sakkunnigas ståndpunkt. Uppenbart är att,
om ändrade förhållanden skulle inträda, Kungl. Majit kommer att föreslå
riksdagen de jämkningar i bestämmelserna som kunna anses påkallade.

De sakkunnigas utkast har synts mig vara ägnat att efter överarbetning
i vissa hänseenden läggas till grund för lagstiftning. Med ledning av de i
yttrandena gjorda erinringarna har inom departementet upprättats ett reviderat
förslag till lag med vissa bestämmelser mot sabotage.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55. 19

De särskilda bestämmelserna i forslaget.

1 §•

De sakkunnigas utkast upptager i 1 § straff för elen som förstör eller skadar
anläggning eller inrättning, som är av betydelse för försvaret, folkförsörjningen,
samfärdseln eller produktionen, eller föremål, som är avsett för
försvaret eller för sådan anläggning eller inrättning, eller vid tillverkning,
leverans, förvaring elier forsling av sådant föremål åstadkommer fel hos föremålet
eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande, eller eljest förhindrar
eller försvårar användandet av anläggning, inrättning eller föremål, som
nyss nämnts, eller gör annat sådant sabotage, och som därigenom åstadkommer
fara för att försvaret eller samhällslivet kan lida men.

De sakkunniga anförde i motiven:

Det huvudsakliga kännetecknet på den straffbara gärningen bör vara, att
den innefattar sabotage, som innebär fara för att försvaret eller samhällslivet
kan lida men. Härigenom framgår å ena sidan att den befarade verkan
av sabotaget skall vara allvarlig, innefattande ’men’ för försvaret eller samhällslivet,
visserligen icke omedelbart i dess helhet men på ett sådant sätt, att
ett intresse av väsentlig vikt står på spel, samt å andra sidan att någon sådan
verkan icke behöver hava inträtt, utan att det är nog att fara därför har
framkallats; sabotaget behöver med andra ord icke hava nått sitt syfte för
att vara straffbart såsom fullbordat brott. Då beteckningen sabotage lider
av en viss osäkerhet, är det lämpligt att dess innebörd klargöres genom ett
antal exempel på viktigare former därav. Detta bör emellertid icke utesluta,
att andra former av sabotage böra vara straffbara, förutsatt att de äro farliga
på det sätt som ovan nämnts.

I överensstämmelse med det nu anförda föreslås i 1 § av utkastet i fråga
örn det uppsåtliga fullbordade brottet en bestämmelse om straff för den som
förstör eller skadar anläggning eller inrättning, som är av betydelse för försvaret,
folkförsörjningen, samfärdseln eller produktionen, eller föremål som
är avsett för försvaret eller för sådan anläggning eller inrättning, eller vid
tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål åstadkommer
fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande eller
eljest förhindrar eller försvårar användandet av anläggning, inrättning eller
föremål, som nyss nämnts, eller gör annat sådant sabotage, och som därigenom
åstadkommer fara för att försvaret eller samhällslivet kan lida men.
Straffet bör vara straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Bestämmelsen avser att skydda varje verksamhet som är av betydelse för
säkerställandet av samhällets livsbetingelser, särskilt för landets försvar och
dess sociala och ekonomiska liv. Hit höra, förutom försvarets inrättningar,
exempelvis metall-, sten-, trä-, pappers-, livsmedels-, textil- och läderindustri,
kemisk industri, förråd av utsäde, samfärdselmedel, luftskyddsanläggningar,
kraftverk, hamnar, flygfält, radiostationer, sjukhus och andra civila offentliga
institutioner av synnerlig betydelse i sådant hänseende. Skyddet
bör tillika gälla sabotage mot politiska motståndares verksamhet i den mån
sådant sabotage kan innebära en fara för samhällslivets behöriga gång. En
principiell begränsning av stadgandets räckvidd ligger i fordran på att genom
gärningen skall ha åstadkommits fara för att försvaret eller samhällslivet
kan lida men.

I fråga örn föremål som användas för försvaret torde, när det gäller exempelvis
utrustningspersedlar, för att denna effekt skall anses ha inträtt, i regel

Kungl. Maj:ts proposition nr 55

böra förutsättas att sabotaget avser ett större antal dylika persedlar. Lagbudet
bör under samma förutsättning vara tillämpligt om någon levererat
föremål till försvarsverket eller till anläggning eller inrättning av angivet
slag med vetskap örn att föremålen voro underhaltiga. Detta fall torde ej
behöva särskilt angivas i lagtexten.

För straffbarhet enligt 1 § kräves att gärningsmannen på det sätt, som
i allmänhet kräves för uppsåt, insett att gärningen kan åstadkomma fara
för att försvaret eller samhällslivet kan lida men.

Beträffande brottsbeskrivningen i 1 § lia i yttrandena anförts följande
•synpunkter.

Svea hovrätt: Att på hithörande områden nå fram till en klar och konsekvent
terminologi vore en vansklig uppgift. På ett par punkter syntes utkastet
lämna rum för vissa erinringar i detta hänseende. Då i 1 § talades om
anläggning eller inrättning som vore av betydelse för försvaret, folkförsörjningen,
samfärdseln eller produktionen, torde man ha tagit begreppet folkförsörjningen
i snävare bemärkelse än exempelvis i 8 kap. strafflagen, där
nämnda begrepp torde, åtminstone i avsevärd utsträckning, omfatta även
samfärdseln och produktionen. Örn i sabotagelagen begreppet finge en mera
begränsad innebörd, kunde detta få en icke avsedd återverkan på tolkningen
av andra lagrum. — I 1 § talades vidare örn ''fara för att försvaret eller samhällslivet
kan lida men’. Frånsett att försvaret torde vara att anse såsom en
sida av samhällslivet, varför de båda uttrycken knappast borde samordnas
på sätt som skeft, syntes här den anmärkningen med visst fog kunna framställas,
att uttrycket samhällslivet saknade önskvärd klarhet.

Göta hovrätt: I de i 1 § av lagförslaget upptagna exemplen å olika slag av
sabotage vore såsom angreppsobjekt angivna anläggning eller inrättning, som
vore av betydelse för försvaret, folkförsörjningen, samfärdseln eller produktionen
eller föremål, som vore avsett för försvaret eller för sådan anläggning
eller inrättning. Av denna exemplifiering sammanställd med uttrycket ’annat
sådant sabotage’ skulle möjligen kunna dragas den slutsatsen, att allenast
de sålunda omförmälda anläggningarna, inrättningarna och föremålen
skulle åtnjuta skydd enligt lagrummet. Enligt motiven syntes någon sådan
begränsning dock ej vara avsedd. Brottsbeskrivningen syntes emellertid under
sådant förhållande allt för obestämd. Innebörden av de i lagrummet
såsom exempel upptagna angreppsobjekten torde ej heller vara fullt klar.
Det kunde vidare förtjäna påpekas, att den sammanställning som i första
punkten i paragrafen gjorts av vissa angreppsobjekt syntes tyda på att de
sakkunniga såvitt rörde försvaret, folkförsörjningen, samfärdseln och produktionen
åsyftat att angiva en viss begränsning av angreppsobjekten. Sålunda
syntes det tvivelaktigt, om det varit avsett, att något skydd enligt 1 §
skulle kunna erhållas för t. ex. under transport varande livsmedel, som ej
vöre avsedda för försvaret, därest livsmedlens destination ej vöre sådan att
de samtidigt kunde sägas vara avsedda för sådan anläggning eller inrättning,
som avsåges i lagrummet. Det torde kunna ifrågasättas, om ej såsom angreppsobjekt
borde i första punkten i lagrummet upptagas jämväl föremål,
som vore av betydelse för försvaret, folkförsörjningen, samfärdseln eller produktionen.
Hovrätten funne sig på grund av vad sålunda anförts böra föreslå,
att 1 § omarbetades samt att därvid i lagrummet uttömmande och med
erforderlig tydlighet angåves de objekt, åt vilka lagförslaget vore avsett att
meddela skydd.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: De sakkunniga hade upptagit ordet
sabotage såsom en sammanfattande benämning för gärningar som enligt ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

kastet straffbelädes under förutsättning att genom desamma åstadkommits
lara för att försvaret eller samhällslivet kunde lida men. Även örn beteckningen
sabotage lede av en viss oklarhet, betingad icke minst av den vidgade
betydelse som under den senaste tiden inlagts däri, torde någon olägenhet
av dess användning i lagtext icke vara att befara. Emellertid vore det
för en gärning som betecknades såsom sabotage utmärkande, att den företagits
i uppsåt att åstadkomma en störning av den verksamhet eller det intresse,
mot vars upprätthållande gärningen riktade sig. Med denna åsikt, sorn,
såvitt hovrätten kunnat finna, delades av de sakkunniga, syntes den föreslagna
lydelsen av 1 §. i det remitterade lagutkastet mindre lycklig, då benämningen
sabotage dari hänförde sig endast till gärningens yttre beskaffenhet,
medan gärningsmannens uppsåt att åstadkomma fara för att försvaret
eller samhällslivet bunde lida men folie utanför. Till undvikande av
denna (^egentlighet ville hovrätten ifrågasätta, att åstadkommandet av fara
gjordes till det centrala i brottsbeskrivningen, vartill anknötes en redogörelse
för de gärningar genom vilka faran skulle ha framkallats för att straffbarhet
enligt lagrummet skulle inträda. Huvudstadgandet i den nu ifrågasatta
lagstiftningen till skydd mot sabotage skulle då förslagsvis kunna givas
det innehall, att den som åstadkommer lara för att försvaret eller samhällslivet
kan lida men därigenom att han begår vissa närmare angivna gärningar
eller som gör annat sådant sabotage, dömes till straffarbete i högst sex
år eller fängelse. Det syntes hovrätten önskvärt, att den i lagrummet gjorda
e^eiP^^er™®en av sakotagehandlingar, vilken nu huvudsakligen toge sikte
på åstadkommandet av skadegörelse och därmed jämförliga fall, något vidgades.
Den föreslagna lydelsen kunde leda till den icke önskvärda konsekvensen,
att handlingar, som icke företedde någon yttre likhet med de i lagrummet
särskilt uppräknade — exempelvis obstruktion vid utförandet av
tjänsteplikt, vilseledande uppgifter till myndigheter m. m. — men som otvivelaktigt
borde falla under straffbestämmelserna för sabotage, ansåges icke
höra under dessa.

Överståthållarämbetet: Enligt 1 § i utkastet skulle såsom sabotage anses
vissa i paragrafen genom exemplifikation närmare angivna skadebringande
handlingar, varigenom åstadkommes fara för att försvaret eller samhällslivet
kunde lida men. Exempiif ika ilonen gåve närmast vid handen, att under begreppet
sabotage endast inrymdes positiva handlingar. I paragrafen talades
sålunda om den som ''förstör eller skadar’, ''åstadkommer fel eller föranleder
dröjsmål’, eller ''förhindrar eller försvårar användandet’. I promemorian
framhölls emellertid, att paragrafen även borde vara tillämplig, om någon
levererat föremål till försvarsverket eller till anläggning eller inrättning av
i paragrafen angivet slag med vetskap örn att föremålen vore underhaltiga,
samt förklarades, att detta fall ej torde behöva särskilt angivas i lagtexten.
Med hänsyn till arten av nämnda exemplifikation ville Överståthållarämbetet
emellertid anmärka, att en domstol näppeligen skulle kunna anse sig berättigad
att tillämpa paragrafen ifråga om negativa handlingar. För undanröjande
av all tveksamhet i detta hänseende syntes böra uttryckligen angivas,
att den föreslagna straffbestämmelsen även skulle gälla underiåtenhetshandlingar.
Utkastet avsåge otvetydigt endast sabotagehandlingar, som kunde
medföra men för svenska intressen. De föreslagna straffbestämmelserna
skulle därför icke bliva tillämpliga beträffande sådant sabotage mot utländsk
egendom, som icke omedelbart berörde svenska intressen, exempelvis mot
utländskt transitogods. I betraktande av de ogynnsamma verkningar för
landet, som sabotage å sådan egendom skulle kunna medföra, förefölle nu
angivna begränsning av förslagets räckvidd icke tillfredsställande. I analogi

Kungl. Maj.ts proposition nr 55.

med de straffbestämmelser, som i 8 kap. 14 § funnes meddelade ifråga örn
spioneri rörande främmande makts förhållanden, syntes förevarande lagstiftning
böra utvidgas att omfatta sabotagehandlingar mot utländska intressen,
därest genom sådan handling kunde uppkomma skada för rikets vänskapliga
förbindelser med främmande makt.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Enligt motiven borde det huvudsakliga kännetecknet
på den straffbara gärningen vara, att den ''innefattar sabotage,
som innebär fara för att försvaret eller samhällslivet kan lida men’. Vad som
här måste bli föremål för tvekan vöre uttrycket ''samhällslivet’. I de refererade
tyska och schweiziska lagarna vore straffskyddet begränsat till handlingar,
som satte försvaret i fara. I den engelska lagen, varifrån uttrycket
torde vara hämtat, syntes likväl sammanhanget tala för att man velat närmast
rikta sig mot en verksamhet av sådan beskaffenhet, att den inverkade
på försvarskraften. Det föreliggande utkastet torde både till avfattning och
syfte gå utanför en sådan ram. Enligt motiven avsåge bestämmelsen att
''skydda varje verksamhet, som är av betydelse för säkerställandet av samhällets
livsbetingelser, särskilt för landets försvar och dess sociala och ekonomiska
liv’. I den därefter följande uppräkningen hade medtagits industrier,
bl. a. sten-, trä- och pappersindustrierna, vilkas saboterande torde
medföra verkan i form av antingen minskade arbetstillfällen elier svårigheter
för exporten, till äventyrs också för publiciteten, men eljest knappast ur de
synpunkter, som naturligen kunde läggas till grund för en sabotagelagstiftning.
Kasuistiken såväl som det åsyftade begreppet torde således gå långt
utanför termen ''folkförsörjning’ i den senaste lydelsen av 8 kap. 14 § strafflagen
och i själva verket sträcka sig till all ekonomisk verksamhet av större
omfattning. Med avseende å sjukhus och andra civila offentliga institutioner,
som jämväl uppräknades bland exemplen, ifrågasatte länsstyrelsen, om behov
av speciallagstiftning mot sabotage förelåg. Länsstyrelsen förbisåg icke, att
lagförslaget kanske komme att få sin största betydelse genom den möjlighet,
det beredde att på ett tidigt stadium träffa viss samhällsfarlig verksamhet,
som för närvarande lämnades helt ostraffad eller åtminstone vöre mycket
svåråtkomlig. Länsstyrelsen kunde dock icke undgå att framföra betänkligheter
mot ett straffbud med så obestämda konturer som utkastets. Närmast
tidigare tankegångar skulle det väl vara att begränsa lagrummet till ’men för
försvaret eller folkförsörjningen’. Den första satsen i förevarande paragraf
inskränkte straffbarheten till anläggning, inrättning eller föremål. Denna inskränkning
syntes särskilt kunna bli betydelsefull med avseende å livsmedelsproduktionen.
Mejerier, kvarnar, slakterier och lagerhus torde kunna
kallas för anläggningar men däremot knappast vanliga jordbruk. Ej heller
passade benämningen ''inrättning'' på dessa. Även örn sabotage skulle riktas
mot ett större antal betydande jordbruk med uppenbart syfte att skada folkförsörjningen,
syntes därför ett sådant förfarande icke bli straffbart. Uppräkningen
talade i viss mån för att en sådan inskränkning skulle vara avsedd.
Inskränkningen syntes dock icke befogad. Uttrycket ''föremål, som är
avsett---för sådan anläggning eller inrättning’ finge sin räckvidd be roende

på nyssnämnda tolkning. Örn innebörden vöre den, som här angivits,
skulle t. ex. dröjsmål med en serietillverkning av gengasaggregat för
den vanliga jordbruksdriften falla utanför beskrivningen, emedan dylika
aggregat icke skulle utgöra föremål avsedda för anläggning eller inrättning.
Skadegörelse på själva fabriken torde däremot utgöra straffbart sabotage.
Anmärkningarna torde icke undanröjas genom satsen ''eller gör annat sådant
sabotage’ på grund av det sammanhang i vilket denna sats förekomma. Enligt
motiveringen borde straffbuden omfatta jämväl sabotage mot politiska
motståndares verksamhet, i den mån sådant sabotage kunde innebära en

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

fara för samhällslivets behöriga gång. Med den i utkastet föreslagna redaktionen
syntes ett sådant förfarande knappast kunna bli straffbart, såvida
icke det omedelbara objektet vore anläggning, inrättning eller föremål, som
förut nämnts. Straffbarhet skulle således endast föreligga i sådana fall, som
skadade eller försvårade användningen av politiska lokaler, tryckerier, högtalarbilar
och dylikt. I de flesta fall torde väl andra former av sabotage mot
politisk verksamhet utgöras av handlingar, som vore straffbara på annan
grund än enligt utkastet. Det kunde dock väl tänkas, att ytterlighetsriktningar
uppfunne andra metoder, som behövde särskilt bemötas med straff.
Under sådan förutsättning syntes någon ändring av avfattningen påfordras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: I promemorian angåves ut tryckligen,

att 1 § i lagutkastet avsåge att skydda ''varje verksamhet som är
av betydelse för säkerställandet av samhällets livsbetingelser, särskilt för
landets försvar och dess sociala och ekonomiska liv’. Efter exemplifiering
av anläggningar och inrättningar, vilkas verksamhet skulle vara föremål för
den föreslagna lagens skydd, angåves såsom principiell begränsning av stadgandets
räckvidd fordran på att gärning för att vara straffbelagd skulle ha
åstadkommit ''fara för att försvaret eller samhällslivet kan lida men’. Vad
här uttalats förmenade länsstyrelsen vara till alla delar riktigt. Länsstyrelsen
kunde emellertid icke finna annat än att den formulering, som givits 1 §
av lagutkastet, icke fullt täckte den räckvidd, som enligt motiveringen avsåges.
Särskilt önskvärt vore här, att lagtexten klart angåve, att sabotageåtgärder,
som, utan att vara straffbara enligt 8, 10 eller 19 kapitlen strafflagen,
avsåge att hindra civila statliga eller kommunala myndigheter att fungera,
bestraffades enligt den särskilda lagen med vissa bestämmelser mot
sabotage.

Frågan örn gärningsmannens uppsåt har berörts i några yttranden.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida icke i paragrafen uttryckligen
borde anmärkas, att densamma uteslutande gällde uppsåtliga gärningar. Visserligen
framginge detta förhållande vid en jämförelse med 2 § men med
svensk lagstil torde det vara mest överensstämmande att i 1 § uttryckligen
angiva det subjektiva rekvisitet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför: Vid jämförelse mellan brottsbestämningen
i föreliggande förslag och stadgandena i 19 kap. strafflagen folie det i
ögonen, att ordet uppsåtligen eller motsvarande uttryck icke i förslaget kommit
till användning för beteckning av den subjektiva sidan av brottet på
sätt skett i nämnda kapitel. Att enligt förslaget straffbelagd handling skulle
ha företagits uppsåtligen, liksom att med densamma skulle ha avsetts att
tillfoga försvaret eller samhällslivet men, vore uppenbart. Indirekt framginge
denna förslagets mening av stadgandet i 2 §, enligt vilket handling som skett
av oaktsamhet straffbelagts.

Landsorganisationen ifrågasätter, om icke med hänsyn till de höga straffsatserna
borde i subjektivt hänseende krävas avsikt att tillfoga sådant men,
som i 1 § förmäles, och om icke detta borde uttryckligen angivas i lagtexten.

Skånska hovrätten ifrågasätter att införa möjlighet för domstolarna att
vid försvårande omständigheter höja straffet till straffarbete i tio år.

I 1 § sakkunnigförslaget angives såsom huvudsakligt kännetecken på de
enligt lagen straffbara sabotagehandlingarna, att de innebära fara för att
försvaret eller samhällslivet kan lida men. Någon uttömmande bestämning
av vad som innefattas under beteckningen sabotage lämnas icke. Däremot ha
till klargörande av beteckningens innebörd vissa mera typiska former av sabotage
angivits med exempel.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Stadgandet avser enligt motiven att skydda varje verksamhet som är av
betydelse för säkerställandet av samhällets livsbetingelser, särskilt för landets
försvar samt dess sociala och ekonomiska liv. Bland angreppsobjekt,
vilka skola skyddas enligt stadgandet, nämna de sakkunniga — förutom försvarets
inrättningar, industrianläggningar, förråd, samfärdselmedel m. m. —
även sjukhus och andra civila offentliga institutioner av synnerlig betydelse
i nämnda hänseende. Under stadgandet skall enligt motiven även inbegripas
sabotage mot politiska motståndares verksamhet, i den mån sådant sabotage
kan innebära fara för samhällslivets behöriga gång.

Då de sakkunniga såsom förutsättning för sabotagehandlings straffbarhet
angivit att den skall innebära fara för att försvaret eller samhällslivet kan
lida men, lia de därmed avsett att utmärka att endast sabotagehandlingar av
samhällsfarlig beskaffenhet skola omfattas av stadgandet. Såsom i vissa yttranden
anmärkts synes emellertid uttrycket samhällslivet icke med erforderlig
tydlighet angiva de intressen som jämte försvaret böra skyddas av lagen.
Stadgandets innebörd torde klarare framgå, om uttrycket samhällslivet utbytes
mot orden folkförsörjningen, förvaltningen och den allmänna ordningen
samt dessutom i stadgandet uttryckligen angives att den skada sabotagehandlingen
är ägnad att framkalla skall vara av allvarlig natur. Med
hänsyn härtill har såsom förutsättning för den brottsliges fallande angivits
att han genom sabotagehandlingen åstadkommer fara för att försvaret eller
folkförsörjningen lider allvarligt men eller för att förvaltningen eller den
allmänna ordningen allvarligt störes.

I anslutning härtill torde det vara lämpligt att bland de i paragrafen särskilt
nämnda angreppsobjekten även upptages anläggning eller inrättning
som är av betydelse för förvaltningen. Härigenom tillgodoses det i ett yttrande
framförda önskemålet att lagtexten måtte klart utmärka att sabotage mot
statliga eller kommunala myndigheters verksamhet inbegripes under stadgandet.

Å andra sidan böra lämpligen orden ''samfärdseln’ och ''produktionen’ uteslutas.
Vad därmed åsyftas innefattas under ’folkförsörjningen’, därest häri,
såsom naturligt är, inlägges den mera vidsträckta betydelse som ordet äger
exempelvis i 8 kap. strafflagen.

I övrigt har jag ej funnit skäl att i anledning av vad som anförts i yttrandena
rörande denna paragraf vidtaga ändring i den föreslagna lydelsen.
Den gjorda exemplifieringen av brottshandlingarna och angreppsobjekten
avser att angiva den allmänna karaktären av handlingar, vilka i lagens
mening äro att anse såsom sabotagehandlingar, samt att giva exempel på
objekt, vilka äro av sådan betydelse för det allmänna att de i första hand
böra skyddas av lagstiftningen. Uteslutet är icke att tillämpa lagen även vid
sabotagehandlingar som rikta sig mot andra objekt än de i lagtexten särskilt
nämnda; avgörande bör vara, örn handlingen medför sådan verkan som enligt
lagrummet förutsättes, nämligen att den åstadkommer fara för att försvaret
eller folkförsörjningen lider allvarligt men eller för att förvaltningen
eller den allmänna ordningen allvarligt störes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

I fråga om gärningsmannens uppsåt ha de sakkunniga anfört, att för
straffbarhet enligt 1 § kräves att gärningsmannen på det sätt som i allmänhet
kräves för uppsåt insett att gärningen kan ha den effekt som lagrummet
förutsätter. Det torde icke vara erforderligt att meddela uttrycklig föreskrift
härom. Om i enlighet med vad i ett par yttranden yrkats såsom villkor för
straffbarhet stadgades, att gärningsmannen skulle ha ’avsikt’ att åstadkomma
sådan effekt, skulle detta innebära en för stadgandets effektivitet menlig
begränsning av dess räckvidd, i det att därigenom andra former av uppsåt,
däribland s. k. eventuellt uppsåt, bleve uteslutna.

Då i ett yttrande ifrågasatts huruvida underlåtenhetshandlingar kunna
anses inbegripna under stadgandet, må framhållas att en sådan tolkning synes
väl förenlig med dess avfattning; användningen av en anläggning kan
förhindras eller försvåras och dröjsmål med tillverkning, leverans etc. föranledas
likaväl genom negativa som genom positiva handlingar.

Till den begränsning, som bör ske i fråga om lagens tillämplighet å sabotagehandlingar
genom arbetsinställelser eller andra därmed jämförliga stridsåtgärder,
återkommer jag i det följande vid behandlingen av 8 §.

2 §•

Denna paragraf i de sakkunnigas utkast stadgar, att örn gärning, som i 1 §
sägs, förövas av oaktsamhet, den skyldige skall dömas till fängelse eller dagsböter.

De sakkunniga anförde i motiven, att oaktsam gärning syntes böra bestraffas,
enär det vore angeläget att kunna inskrida även i sådana fall då misstanke
om uppsåt förelåge men ej kunde tillfullo styrkas eller då eljest rimlig
hänsyn till ett vitalt samhällsintresse blivit åsidosatt.

Göta hovrätt har beträffande detta stadgande anfört:

I 2 § hade gärning, som i 1 § sägs, belagts med straff även för det fall att
den begåtts av oaktsamhet. Beträffande begreppet sabotage hade emellertid
av de sakkunniga i motiven framhållits, att härunder innefattades förfaranden,
som hade det gemensamma syftet att förstöra eller skada en anläggning,
ett maskineri eller dylikt eller eljest att försvåra eller förhindra ett företag
eller en verksamhet. Hovrätten funne det sålunda angivna syftet vara ett för
det i övrigt ganska obestämda sabotagebrottet betydelsefullt rekvisit och
finge i anledning härav ifrågasätta, huruvida vållande till sådant brott kunde
beläggas med straff.

I likhet med de sakkunniga anser jag att straff bör följa å oaktsamma gärningar
av den allvarliga art som här är i fråga. Det bör anmärkas, att straffet
endast är fängelse eller dagsböter.

3-4 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 3—4 §§ i de sakkunnigas utkast, upptaga
bestämmelser örn försök, stämpling och annan förberedelse till sådant
brott som avses i 1 §.

I motiven anförde de sakkunniga härom bl. a.: Jämväl för försök, stämpling
och förberedelse till brott enligt 1 § borde straff följa. Straffet för för -

Deparie menta chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55.

Departe ments chefen.

sök borde, såsom flertalet av strafflagens försöksbestämmelser, inträda endast
om brottets fullbordan icke blev förhindrad genom frivilligt tillbakaträdande
av gärningsmannen. Bestämmelserna örn straff för stämpling och
annan föreberedelse torde böra utformas i anslutning till motsvarande
stadganden i 8 kap. 24 och 25 §§ strafflagen. En gemensam straffskala av
högst straffarbete i fyra år syntes böra stadgas härför. De sakkunniga hade
ej ansett erforderligt att, såsom i 8 kap. 24 §, särskilt omnämna det härunder
ingående fall, att någon för sådant brott mottagit penningar eller annat
av främmande makt eller av någon, som handlar i sådan makts intresse.
I anslutning till 21 § av 19 kap. strafflagen torde vidare bland de
straffbara handlingarna böra upptagas, att någon i syfte att förbereda,
möjliggöra eller underlätta brott, som i 1 § sägs, tillverkar, anskaffar, förvarar
eller eljest tager befattning med sprängämne eller annat för brottets
utförande avsett medel; härmed avsåges även brandbomber, vapen m. m.
Straff för sådan stämpling eller förberedelse borde ej följa, om någon av
egen drift avvärjt all fara.

Skånska hovrätten har beträffande 4 § anfört:

Den i 4 § givna straffbestämmelsen för anstiftare av eller deltagare i
stämpling till brott enligt 1 § förutsatte för sin tillämplighet, att gärningen
ej kommit till fullbordat brott eller försök. Anledningen till denna inskränkning
vore uppenbarligen den, att deltagarna i stämplingen i dylikt fall bleve
straffbara såsom delaktiga enligt 3 kap. strafflagen. Emellertid torde
dylik straffbarhet i visst fall icke inträda. Då det remitterade utkastet i 3 §
föreskreve att försöksstraff skulle bortfalla vid frivilligt tillbakaträdande
från försök, komme enligt vanliga grunder för delaktighets straffbarhet
jämväl de, som jämte gärningsmannen deltagit i stämpling som föregått försöket,
att bliva fria från försöksstraff. Som gärningen fortskridit till försök,
vore jämväl straff enligt 4 § i lagutkastet uteslutet och straffrihet skulle
inträda för deltagarna i stämplingen. En sådan utgång syntes hovrätten
mindre tillfredsställande och till undvikande därav syntes möjligen förutsättningen
för tillämpning av 4 § i det remitterade lagutkastet böra vara
att anstiftare av eller deltagare i stämplingen icke förskyllt ansvar för delaktighet
i fullbordat brott eller försök därtill.

Överståthållarämbetet har erinrat följande:

Enligt 4 § sista stycket skulle den, som av egen drift avvärjt all fara, vara
fri från straff enligt samma paragraf. När det gällde stämpling, torde den
uppkomna faran ofta icke kunna avvärjas av deltagare i stämplingen annorledes
än genom påkallande av ingripande från polismyndigheten. Men att en
deltagare i stämpling, vilken till avvärjande av sabotagefara angåve övriga
deltagare, skulle komma i åtnjutande av straffrihet, syntes stå i direkt strid
mot rättegångsbalken 17 kap. 9 § sista punkten. Även ur andra synpunkter
ville Överståthållarämbetet ifrågasätta lämpligheten av ifrågavarande stadgande,
i vart fall i dess nuvarande vidsträckta omfattning.

Frågan om straff för den som efter försök, stämpling eller annan förberedelse
till brott varom här är fråga frivilligt avstått från alf fullfölja sitt
brottsliga uppsåt är uppenbarligen av ömtålig natur. De sakkunnigas förslag
innebär, att försöksstraff ej skall inträda vid frivilligt tillbakaträdande, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

straff för stämpling ej skall inträda om gärningen kommit till försök samt
att straff för stämpling eller annan förberedelse ej skall inträda om man
av egen drift avvärjt all fara. Förslaget öppnar härutinnan större möjligheter
till straffbefrielse än stadgandena örn krigsförräderi i 8 kap. strafflagen.

I 8 kap. 23 § strafflagen stadgas straff för försök till krigsförräderi. Frivilligt
tillbakaträdande medför ej befrielse från straff, men straffet kan gå
ned till böter. Straff för stämpling till krigsförräderi, varom stadgas i 24 §,
skall ej tillämpas, örn gärningen kommit till försök. I 25 § stadgas straff
för förberedelse till krigsförräderi. Någon föreskrift örn straffrihet, där någon
av egen drift avvärjt all fara, finnes ej i 24 eller 25 §.

I 19 kap. 21 § strafflagen, som stadgar straff för den som tillverkar,
anskaffar eller förvarar sprängämne i uppsåt att begå brott mot person
eller egendom, föreskrives, att örn den som för sådant ändamål tillverkat,
anskaffat eller förvarat sprängämne av egen drift förstört sprängämnet eller
eljest gjort det obrukbart, han skall vara fri från straff.

Med beaktande jämväl av vad i yttrandena erinrats mot de i 3 och 4 §§
sakkunnigförslaget upptagna reglerna om försök, stämpling och annan förberedelse
till sabotagebrott synas övervägande skäl tala för att dessa ändras
till närmare överensstämmelse med motsvarande regler i 8 och 19 kap. strafflagen.
De föreslagna straffrilietsgrunderna torde sålunda böra utgå ur stadgandena
utom i fråga om sådan brottsförberedelse som består i tillverkning, anskaffande,
förvaring eller annan befattning med sprängämne eller annat
hjälpmedel för brottets utförande. I dylikt fall bör liksom enligt 19 kap. 21
§ strafflagen befrielse från straff inträda, örn hjälpmedlet förstörts eller eljest
gjorts obrukbart. Försöksstraffet bör i samband med denna ändring av 3 §
efter mönster av stadgandet örn försök till krigsförräderi i 8 kap. 23 § strafflagen
bestämmas till högst straffarbete i fem år.

5 §.

Paragrafen stadgar, liksom 5 § i de sakkunnigas utkast, skärpt straff för
våldshandlingar i samband med sabotagebrott.

De sakkunniga anförde i promemorian härom:

Vid allmänfarliga brott förekomma ibland straff skärpningar, örn gärningsmannen
för brottets utförande brukat våld. Sålunda stadgas i 19 kap.
2 § såsom straffskärpningsgrund att en mordbrännare gör våld å någon för
att åsätta elden eller hindra dess släckning. Thyrén upptar i sitt utkast
såsom straffskärpning för allmänfarliga brott, att de begåtts med tillhjälp
av våld å person eller visst hot om sådant våld. Det må i detta sammanhang
vidare nämnas, att i Tyskland den 5 december 1939 utfärdats en förordning
örn våldsförbrytare som stadgar, att den som vid svår våldsgärning
använder vapen eller andra lika farliga medel eller med vapen hotar annan
till liv eller lem skall straffas med döden; på samma sätt skall vidare den
förbrytare straffas som med vapen angriper eller värjer sig mot förföljare.
Det är uppenbarligen särskilt under oroliga tider av stor vikt, att våldshandlingar
eller hot örn våld i samband med sabotagebrott strängt kriminaliseras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Departe ments chefen.

Departements.

chefen.

Denna paragraf, mot vilken någon saklig invändning icke framställts i
yttrandena, har allenast undergått en redaktionell ändring.

6 §.

I denna paragraf av de sakkunnigas utkast stadgas, att 1—5 §§ icke skola
äga tillämpning, där den brottslige enligt allmänna strafflagen eller strafflagen
för krigsmakten förskyllt strängare straff.

I motiven anförde de sakkunniga bland annat, att med hänsyn till stadgandena
i 5 § utkastets bestämmelser i regel torde bliva tillämpliga vid
misshandel i samband med sabotagebrott i stället för 14 och 19 kap. strafflagen,
därvid tillämpning av 5 § träder i stället för bestraffning av skadegörelse
och våld i konkurrens jämlikt 4 kap. strafflagen.

Svea hovrätt har anfört följande:

Bestämmelsen i 6 § torde medföra, att om t. ex. ett sabotageförsök gjordes
i form av ett försök till sådan mordbrand som avsåges i 19 kap. 2 §
strafflagen, allenast sistnämnda lagrum skulle tillämpas å den brottslige.
Det förefölle emellertid svårförklarligt, varför icke i ett dylikt fall sabotagelagen
skulle tillämpas i konkurrens med 19 kap. strafflagen. Hovrätten ville
därför ifrågasätta sådan ändring av 6 §, att tillämpning av sabotagelagen
uteslötes allenast då i allmänna strafflagen eller strafflagen för krigsmakten
funnes straffbestämmelser, som helt konsumerade ifrågavarande brottslighet.
Örn denna hemställan vunne beaktande, torde, vid det förhållandet
att 8 kap. strafflagen innehölle bestämmelser om förverkande, böra
övervägas, huruvida icke stadgandet i 7 § andra stycket borde jämkas.

Jag har icke funnit tillräckliga skäl föreligga att frångå de sakkunnigas
förslag. I sådana fall, då gärningar som i och för sig skulle vara straffbara
enligt den nu föreslagna lagen äro av den synnerligen allvarliga natur, att de
enligt allmänna strafflagen skulle bliva strängare bestraffade än enligt den
föreslagna lagen, synes det icke vara av behovet påkallat att å dem tillämpa
även denna.

7 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förverkande.

I motiven anförde de sakkunniga: I 8 kap. 30 § strafflagen stadgades, att
vad någon, som är förfallen till ansvar för brott, varom i kapitlet sägs, för
brottet mottagit eller dess värde skall vara till kronan förverkat. Samma
lagrum innehölle föreskrift om förverkande av föremål, som begagnats för
utförande av brott, som avses i 8 kap. eller som åstadkommits i samband
med det brottsliga förfarandet, evad någon fälles till ansvar för brottet eller
ej. Några bestämmelser om förverkande funnes däremot icke i 19 kap. strafflagen.
7 § första stycket i utkastet motsvarade nämnda stadganden i 8 kap.
Förverkande borde inträda även om brott, varom nu vore fråga, på grund
av stadgandet i utkastets 6 § bestraffades enligt allmänna strafflagen eller
strafflagen för krigsmakten.

Göta hovrätt har anfört:

Mot stadgandet i 7 § må erinras, att uttrycket ''föremål, som begagnats
såsom medel’ för utförande av brott, ej torde omfatta t. ex. fordon, med vilket

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

brottslingen färdats till brottsplatsen. Motsvarande stadgande i 8 kap. 30 §
strafflagen syntes emellertid omfatta jämväl dylika föremål. Hovrätten ville
ifrågasätta, örn ej 7 § i utkastet lämpligen borde i anslutning härtill jämkas
att avse föremål som begagnats för utförande av i paragrafen angivna brott
eller varit avsett såsom medel därtill. Vidare syntes det oklart vad av de
sakkunniga åsyftats med föremål som åstadkommits i samband med det
brottsliga förfarandet. Motiven till stadgandet lämnade härvidlag ingen ledning.
Av motiven till 8 kap. 30 § strafflagen, vari intagits ett stadgande av
motsvarande innehåll, syntes framgå, att i sistnämnda lagrum därmed närmast
åsyftats fotografier, kartor och teckningar, som tillkommit i spionerisyfte.
Då emellertid nu förevarande lagförslag ej syntes lämna något utrymme
för bestraffande av spioneri såsom förberedelse till sabotage, saknade
måhända detta stadgande reellt innehåll. Det torde, om så vore fallet, kunna
utgå ur paragrafen.

Stadgandet torde innebära, att exempelvis motorfordon som använts vid
brottets utförande kan förklaras förverkat. Med beaktande av vad i övrigt
erinrats mot stadgandet har en jämkning däri vidtagits.

8 §•

Enligt de sakkunnigas utkast skulle till sabotage i lagens mening icke
hänföras deltagande i arbetsinställelse eller uppmaning därtill.

De sakkunniga anförde beträffande detta stadgande: Lagen komme i viss
utsträckning att kunna tillämpas på sabotage i samband med samhällsfarliga
arbetsinställelser (strejk eller lockout). I anslutning till vad som stadgades i
de engelska ’Defence Regulations’ borde dock föreskrivas, att till sabotage i
lagens mening icke skulle hänföras enbart deltagande i arbetsinställelse eller
uppmaning därtill. Undantaget borde gälla de normala stridsmetoderna vid
arbetstvister. I sådana fall torde i första hand lagstiftningen örn kollektivavtal
lämna tillräckliga möjligheter att komma till rätta även med ekonomiska
stridsåtgärder som hotade samhällslivet. Därutöver kunde, vid behov,
med stöd av tjänstepliktslagen ett ingripande ske mot tredskande arbetare
eller arbetsgivare. De sistnämnda kunde tillika i vissa fall enligt allmänna
förfogandelagen åläggas att utföra arbeten för det allmännas räkning.

Stadgandet har föranlett följande uttalanden i yttrandena över sakkunnigförslaget.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Avfattningen av 8 § torde innebära en väsentligt
längre gående begränsning av straffbarheten än förebilden i den engelska
lagen. Den sistnämnda stadgade enligt referatet endast, att den omständigheten,
att någon deltoge i eller med fredliga medel övertalade annan att deltaga
i en strejk, icke i och för sig medförde straff. Förevarande paragraf däremot
torde utesluta straff för sabotage, så snart detta skedde i form av arbetsinställelse
eller uppmaning därtill. Örn förutsättningarna i övrigt förelåge
för brottslighet, torde dock sistnämnda former kunna utgöra allvarliga
yttringar av sabotage. Det torde också kunna tänkas, att sabotage, riktat
mot samma objekt, skedde dels genom arbetsinställelse eller uppmaning därtill
och dels genom direkta åtgärder. Handlingarna skulle i sådant fall komma
att bedömas olika. Att kollektivavtalslagstiftningen skulle lämna möjlighet
att komma till rätta med dylika förfaranden syntes icke antagligt, då

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

sistnämnda lagstiftning avsåge att skydda de avtalande parternas intressen.
Det torde ej heller vara önskvärt, att tjänstepliktslagen finge användas såsom
en komplettering av strafflagstiftningen. Ett längre gående undantag
än enligt den engelska lagen syntes icke böra göras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Vad 8 § beträffade, syntes denna
endast ofullständigt giva uttryck för den i motiven angivna avsikten. I promemorian
framhölls, att det i 8 § avsedda undantaget ’bör gälla de normala
stridsmetoderna vid arbetstvister’. En av politiskt motiv gjord uppmaning
till arbetsinställelse, som icke hade karaktären av en stridsåtgärd melian arbetsgivare
och arbetare utan som direkt inriktades på att störa sådana intressen,
vilka skyddades i 1 §, skulle således enligt motiven vara straffbar
och borde givetvis vara detta. För att 8 § skulle kunna tolkas enligt denna
mening torde emellertid krävas en omarbetning, som uttryckligen i denna
riktning begränsade lagrummets undantagsbestämmelse.

Kommerskollegium: Kollegiet, som i ärendet under hand hört Sveriges Industriförbund,
hade för sin del ej någon erinran mot förslaget. Det syntes
emellertid tveksamt, om det i 8 § gjorda undantaget för deltagande i arbetsinställelse
eller uppmaning därtill vöre befogat. I motiven till förslaget hade
visserligen nämnts, att samhället tack vare kollektivavtalslagen och tjänstepliktslagen
hade andra medel att komma till rätta med ekonomiska stridsåtgärder,
som hotade samhällslivet. Detta kunde dock knappast utgöra skäl
för att samhället skulle stå rättslöst inför t. ex. organiserande av en lockout i
en samhällsfarlig situation. Därtill komme, att samhällets sanktion mot
åsidosättande av kollektivavtalslagen bestode i skadeståndsplikt för vederbörande
•— en påföljd, som i det enskilda fallet till sin verkan kunde vara
ganska ineffektiv. Enligt motiven skulle det i 8 § stadgade undantaget enbart
avse de ''normala stridsmetoderna vid arbetstvister’. I lagtexten hade
dock denna begränsning på intet sätt kommit till uttryck, och i varje fall
torde det vara svårt att i det enskilda fallet skilja dylika ''normala stridsmetoder’
från sådana av mera sabotageartad karaktär. Under åberopande av
det anförda hemställdes, att 8 § måtte utgå ur förslaget.

Det syntes oklart, huruvida med den valda formuleringen även förklaring
om lockout vore undantagen. Då av motiven framginge att så vöre avsett,
vore det lämpligare att välja den i kollektivavtalslagen 4 § begagnade terminologien
’vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk)’. Uttrycket ''deltagande
i arbetsinställelse’ ledde nämligen tanken närmast på ett deltagande i
strejk, och i varje fall torde en enstaka arbetsgivare, som förklarade lockout,
knappast kunna sägas deltaga i arbetsinställelse.

Arbetsgivareföreningen: Man hade anledning att ställa sig frågan, huru
omfattande undantaget i 8 § vore avsett att vara. Bestämmelsens ordalydelse
gåve närmast vid handen, att från lagstiftningen skulle undantagas varje
arbetsinställelse, även om den ej utgjorde ett led i en reglering av arbetsvillkor
eller annat förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare utan enbart
syftade till att nedsätta landets militära eller ekonomiska motståndskraft.
Å andra sidan gåve motiven till bestämmelsen intryck av att det icke
varit meningen att på detta sätt verkliga sabotagehandlingar skulle ställas
utanför lagen endast därför att de toge formen av arbetsinställelse. Det sades
nämligen, att undantaget borde gälla de normala stridsmetoderna vid arbetstvister.
Det kunde sättas ifråga, huruvida det ej under nu rådande förhållande,
då alla krafter måste anspännas till skydd för landets försörjning
och frihet, kunde vara motiverat med ett förbud mot alla slags arbetsinställelser
och ekonomiska stridsåtgärder, som faktiskt vore till men för försvaret
och folkförsörjningen. Föreningen ville dock icke förorda ett sådant ingri -

Kungl. Maj.ts proposition nr 55.

pande emot rent fackliga åtgärder i förevarande sammanhang. Då föreningen
intoge denna ståndpunkt, gjorde den det ej för att därigenom slå vakt om
rena partsintressen på bekostnad av samhälleliga värden, utan därför att
föreningen utginge ifrån att stridsåtgärder av här angiven natur ändock
icke skulle komma till stånd i strid mot samhällets vitala intressen. Föreningen
ville härvid erinra om de extraordinära möjligheter till att undgå
dylika strider på arbetsmarknaden, som tillskapats genom det mellan föreningen
och landsorganisationen 1938 slutna huvudavtalet. Dessutom kunde
det ej vara lämpligt att i en strafflag av den natur, som här avsäges, kriminalisera
ekonomiska stridsåtgärder med rent fackligt syfte. Såsom angivits i
motiven kunde sådana åtgärder förhindras på annat sätt. Kollektivavtalslagen
förbjöde dylika åtgärder under avtalstiden, och i sista hand kunde
statsmakterna bemästra situationen genom att göra bruk av tjänstepliktslagen.
Däremot funne föreningen det ej motiverat, att man från lagen undantoge
verkliga sabotagehandlingar endast därför att de kläddes i arbetsinställelsens
former. Gentemot arbetsinställelser med politiskt syfte och av
samhällsvådlig natur utgjorde kollektivavtalslagens bestämmelser ingen garanti,
särskilt som denna lag över huvud taget ej finge anses reglera andra
ekonomiska stridsåtgärder än dem, som hade ett fackligt syfte. Det förefölle
ej heller lämpligt att tillgripa tjänstepliktslagen för att förhindra en
arbetsvägran i samhällsstörande syfte. Att arbetsinställelser med nämnda
syfte borde inrymmas i en sabotagelagstäftning syntes så mycket mer naturligt,
som man väl kunde tänka sig dylika åtgärder såsom ett komplement
till mera direkt skadegörande handlingar. Det kunde ej vara rimligt, att de,
som i form av arbetsvägran deltoge i den gemensamma skadegörande aktionen,
skulle til! skillnad från andra undgå ansvar för sabotage. Föreningen
ansåge sålunda, att arbetsinställelser med syfte att föröva sabotage icke skulle
undantagas från lagstiftningen. Även om detta överensstämde med förslagsställarnas
mening, vore det enligt föreningens åsikt erforderligt, att en sådan
begränsning av undantaget i 8 § komrne till direkt uttryck i lagtexten. Detta
kunde lämpligen ske genom att 8 § angåves endast omfatta sådana arbetsinställelser
eller andra ekonomiska stridsåtgärder, som vidtoges med anledning
av arbetstvist.

Landsorganisationen: Enligt 8 § skulle till sabotage icke hänföras deltagande
i arbetsinställelse eller uppmaning därtill. Enligt motiveringen
skulle detta undantag gälla de normala stridsmetoderna vid arbetstvister.
Att sådant undantag gjordes ansåge landsorganisationen självfallet. Så som
undantagsregeln formulerats i utkastet komme det emellertid att begränsas
till strejk och lockout med uteslutande av blockad och bojkott. Med hänsyn
till uttalandet i motiveringen torde man få antaga, att en sådan begränsning
icke varit avsedd, och landsorganisationen kunde i varje fall icke biträda
densamma. Arbetsinställelse vore regelmässigt förenad med — och för
sin effektivitet betingad av — blockad, från arbetsgivarpartens sida av arbetskraften,
från arbetarpartens sida av arbetsplatsen. Landsorganisationen
hemställde sålunda, att ordet ''arbetsinställelse’ i 8 § ersattes med ''stridsåtgärd
i samband med arbetstvist’. Till utmärkande av att undantagsregeln
gällde icke endast individuellt deltagande i stridsåtgärd utan även sådan åtgärds
vidtagande eller anordnande av organisation syntes det oundgängligt
att undantaget angåves omfatta såväl vidtagande av som deltagande i stridsåtgärd.
Utan vidare torde det vara klart att, med en sådan formulering av
undantagsregeln, utanför denna komme att falla även understödjande av
eller sådant (t. ex. huvudorganisations) föranledande av stridsåtgärd, vilket
föreginge men icke inginge i själva vidtagandet av åtgärden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Riksförbundet landsbygdens folk: Med den utformning förslaget fått, hade
begreppet sabotage utvidgats långt utöver vad som därmed allmänt menades.
Orden ''folkförsörjningen’ och ''produktionen’ i 1 § åstadkomme i första
hand denna utvidgning. De angåve dessutom icke med tillfredsställande
skärpa lagens verkningsområde utan medgåve en hart när obegränsad tolkningsfrihet,
som kunde utnyttjas i helt andra syften än lagstiftaren ursprungligen
avsett. En direkt följd av denna utvidgning av begreppet sabotage
vore, att örn jordbrukarna eller deras organisationer på något sätt vidtoge
åtgärder, avsedda att mer befrämja egna ekonomiska intressen än konsumenternas,
vilka intressen i vissa fall kunde vara rakt motsatta, måste en
sådan sak betecknas som sabotage. En sådan tillämpning saknade dock grund
i det allmänna rättsmedvetandet. Det påtalade djupa ingreppet i bl. a. jordbrukarnas
rätt att tillvarataga sina intressen bleve än mer markerat genom
bestämmelserna i 8 §, där arbetarnas och arbetsgivarnas rätt till stridsåtgärder
icke beskures, när det gällde arbetstvister. En konsekvens därav bleve,
att exempelvis arbetarna vid en livsmedelsfabrik eller vid vapenindustrien
ägde rätt till arbetsinställelse, under det att örn jordbrukarna i en förtvivlad
ekonomisk situation koinme överens om produktionsstrejk inom en viss
bransch, detta bleve belagt med straff. En sådan kategoriklyvning inom det
svenska samhället måste betecknas som synnerligen olycklig, ej minst därför
att gränserna mellan dessa två kategorier arbetare i många fall vore tämligen
diffusa. Mycket inom det svenska samhället hade under senare år uppbyggts
av arbetare och bönder i förening, och det måste betecknas som i
högsta grad olyckligt, örn statsmakterna genom lagstiftning av denna art
särskilde dessa två arbetaregrupper i en gynnad sådan och en som helt
finge leva på övriga folkgruppers nåd. Mycket stora sociala värden skulle
därigenom spolieras, värden som måste anses specifika för det svenska samhället.
Förbundet stöde emellertid icke främmande för den synpunkten, att
landets väl i vissa kritiska lägen krävde, att alla krafter samordnades för
det gemensamma bästa. Skulle detta emellertid ske under en längre tid och
man i sådana situationer ofta finge räkna med att penningvärdet förändras,
måste uppkomna tvistigheter mellan arbetsgivare och arbetare samt producenter
och konsumenter på något sätt kunna slitas. Enligt förbundets uppfattning
kunde detta ske genom obligatorisk skiljedom, under förutsättning
dels att skiljedomsförfarande endast tillämpades, då verkligt kritiska situationer
föreligga och dels att den statliga skiljedomsinstitutionen hade sådan
sammansättning, att garanti skapades för att dess domar avkunnades på ett
sätt, som motsvarade det allmänna rättsmedvetandet och icke vore influerat
av politiska eller kommersiella intressen. I anslutning till vad sålunda anförts,
förordade förbundet en skärpt lagstiftning mot sabotage i ordets egentliga
bemärkelse enligt de sakkunnigas förslag men framhöll, att de sociala
problem, som kommit att innefattas i förslaget utöver verkligt sabotage, ej
hörde samman med en sådan lag utan borde och kunde lösas fullt fristående
och utan att skapa sociala orättvisor eller motsättningar. Förbundet
hemställde därför, att förslaget enligt anförda synpunkter måtte undergå sådan
bearbetning, som tillfredsställande uppdelade problemen och som fullt
tillfredsställde kravet på social rättvisa samhällsgrupperna emellan.

Skånska hovrätten har erinrat, att den föreslagna lydelsen icke torde fullständigt
angiva de normala stridsmetoder vid arbetstvister, vilka enligt de
sakkunnigas motivering ansetts böra undantagas från lagens tillämpningsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Uppenbart torde vara, att i detta sammanhang ej kan upptagas till behandling
problemet örn förebyggande av samfällsfarliga arbetskonflikter. Lagen
bör i princip ej avse störningar på arbetsmarknaden, föranledda av lönefrågor,
förhållandena på arbetsplatsen, missnöje med arbetsledningen eller dylikt.
I lagen torde därför böra intagas ett undantagsstadgande i den riktning
de sakkunniga föreslagit. Undantaget bör avse stridsåtgärder i anledning
av arbetstvister. Hit höra främst strejker, lockouter, blockader och bojkotter.
Även därmed jämförliga stridsåtgärder för att främja egna ekonomiska intressen
böra undantagas från lagens tillämpning. Åtgärder av nu angivet
slag, som störa samhällslivet, bör man söka komma till rätta med på annat
sätt än genom straffsanktion. Straff bör däremot ej vara uteslutet, om åtgärden
icke har karaktären av stridsåtgärd mellan arbetsgivare och arbetare
eller stridsåtgärd för främjande av egna ekonomiska intressen utan åsyftar
att störa de samhällsviktiga intressen som skola skyddas av den nu föreslagna
lagstiftningen.

Med beaktande jämväl av vad i vissa yttranden i formellt avseende anmärkts
mot stadgandet synes detta böra innehålla, att till sabotage enligt lagen
icke skall hänföras vidtagande av eller deltagande i arbetsinställelse
eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, som vidtages med anledning av
arbetstvist eller i syfte att främja egna ekonomiska intressen, samt ej heller
uppmaning till sådan åtgärd.

Förslag till ändring av 1939 och 1940 års tvångsmedelslagar.

De sakkunniga ha i sin promemoria anmärkt, att lagen den 9 januari 1940
örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. bör göras tillämplig även
på brott mot den nu föreslagna lagen. Något förslag härom har emellertid
ej uppgjorts av de sakkunniga.

Genom nämnda lag lia myndigheterna erhållit vidgade befogenheter för
att åstadkomma utredning om och förebygga brott mot 8 kap. strafflagen och
sådant brott mot 19 kap. strafflagen som kan medföra skada för försvaret,
folkförsörjningen eller rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt.

1940 års tvångsmedelslag innebär en utvidgning av lagen den 14 oktober
1939 om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8
eller 19 kap. strafflagen m. m. Sistnämnda lag avser förutom sådana brott
jämväl brott mot lagen angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel
av varor m. m. Förutsättningen för lagens tillämpning är att å brottet
kan följa straffarbete. Båda tvångsmedelslagarna gälla till och med den 31
mars 1941.

De tvångsmedel i fråga örn brott mot 8 eller 19 kap. strafflagen, som stadgats
genom ifrågavarande båda lagar, böra vinna motsvarande tillämpning
även på den nu föreslagna lagen.

I detta syfte ha inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 14- oktober 1939 (nr 724) om särskilda
tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19 kap. straff Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 55. 3

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

lagen m. m. samt till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 9 januari 1940
(nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande förslag
till lag med vissa bestämmelser mot sabotage, lag om ändrad lydelse av
1 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 724) örn särskilda tvångsmedel vid utredning
rörande brott som avses i 8 eller 19 kap. strafflagen m. m. samt lag örn
ändrad lydelse av 2 § lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m., av den lydelse bilaga (bilaga A)1 till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

1 De två sistnämnda lagförslagen, vilka äro lika lydande med motsvarande vid propositionen
fogade lagförslag, ha här uteslutits.

Kungl. Majis proposition nr 55.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser mot sabotage.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

eller vid tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål
åstadkommer fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande,

eller eljest förhindrar eller försvårar användandet av anläggning, inrättning
eller föremål, som nyss nämnts,

eller gör annat sådant sabotage,

och som därigenom åstadkommer fara för att försvaret eller folkförsörjningen
lider allvarligt men eller för att förvaltningen eller den allmänna
ordningen allvarligt störes,

dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

2 §•

Förövas gärning, som i 1 § sägs, av oaktsamhet, dömes den skyldige lill
fängelse eller dagsböter.

3 §•

Har någon gjort försök till brott, varom i 1 § förmäles, dömes högst till
straffarbete i fem år.

4 §.

Samma lag vare i fråga om den som genom uppmaning eller annorledes
söker förmå annan till brott, varom i 1 § förmäles, eller som eljest träder i
samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt eller med

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

någon, som handlar i sådan makts intresse, för att förbereda, möjliggöra
eller underlätta dylikt brott.

5 §•

Har i fall, som omförmälts i 1, 3 eller 4 §, den brottslige för brottets utförande
övat våld å person eller hot om omedelbar användning av sådant
våld eller har han mot någon som lagligen sökt gripa honom övat våld eller
hot som nyss sagts, dömes till straffarbete intill två år utöver den eljest för
brottet bestämda högsta strafftiden.

6 §■

Vad förut i denna lag är stadgat skall icke äga tillämpning, där gärningen
enligt allmänna strafflagen eller strafflagen för krigsmakten är belagd med
strängare straff.

7 §•

Vad sålunda föreskrivits skall även gälla, om brottet på grund av stadgandet
i 6 § bestraffas enligt allmänna strafflagen eller strafflagen för
krigsmakten.

8 §•

Till sabotage enligt denna lag skall icke hänföras vidtagande av eller deltagande
i arbetsinställelse eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, som vidtages
med anledning av arbetstvist eller i syfte att främja egna ekonomiska
intressen, samt ej heller uppmaning till sådan åtgärd.

9 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1942. I fråga om sådant under nämnda tid begånget
brott, som i lagen avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning även efter
det lagen i övrigt upphört att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Bilaga B.

Utkast

till

Lag

med vissa bestämmelser mot sabotage.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som förstör eller skadar anläggning eller inrättning, som är av betydelse
för försvaret, folkförsörjningen, samfärdseln eller produktionen, eller
föremål, som är avsett för försvaret eller för sådan anläggning eller inrättning,

eller vid tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål
åstadkommer fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande,

eller eljest förhindrar eller försvårar användandet av anläggning, inrättning
eller föremål, som nyss nämnts,

eller gör annat sådant sabotage,

och som därigenom åstadkommer fara för att försvaret eller samhällslivet
kan lida men,

dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

2 §•

3 §•

Har någon gjort försök till brott, varom i 1 § förmäles, och blev endast
genom omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets
fullbordan förhindrad, dömes till straffarbete i högst fem år eller fängelse
eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till dagsböter.

4 §•

Har stämpling till brott, varom i 1 § förmäles, blivit gjord, då skall, där
gärningen ej kommit till sådant brott eller försök därtill, den som anstiftat
eller deltagit i sådan stämpling straffas högst med straffarbete i fyra år.

Lag samma vare örn den som genom uppmaning eller annorledes söker
förmå annan till brott, varom i 1 § förmäles, eller som eljest träder i samverkan
med andra eller i förbindelse med främmande makt eller med någon,
som handlar i sådan makts intresse, för att förbereda, möjliggöra eller
underlätta dylikt brott, så ock om den som i sådant syfte tillverkar, anskaff -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

får, förvarar eller eljest tager befattning med sprängämne eller annat för
brottets utförande avsett medel.

Den som av egen drift avvärjt all fara, vare från straff enligt denna paragraf
fri.

5 §.

Har i fall som omförmälts i 1, 3 eller 4 § den brottslige för brottets utförande
övat våld å person eller hot om omedelbar användning av sådant
våld eller har han mot någon som lagligen sökt gripa honom övat våld eller
hot som nyss sagts, dömes till straffarbete intill två år utöver den högsta
tid för sådant straff, som är stadgat för något av fallen.

6 §•

Vad förut i denna lag är stadgat skall icke äga tillämpning där den brottslige
enligt allmänna strafflagen eller strafflagen för krigsmakten har förskyllt
strängare straff.

7 §•

Vad någon, som är förfallen till ansvar för brott varom i 1, 3, 4 eller
5 § förmäles, för brottet mottagit eller dess värde skall varn till kronan förverkat.
Föremål som begagnats såsom medel för utförande av sådant brott
eller varit avsett därtill eller som åstadkommits i samband med det brottsliga
förfarandet må ock, evad någon fälles till ansvar för brottet eller ej,
förklaras förverkat till kronan.

Vad sålunda föreskrivits skall även gälla örn brottet på grund av stadgandet
i 6 § bestraffas enligt allmänna strafflagen eller strafflagen för krigsmakten.

8 §•

Till sabotage hänföres enligt denna lag icke deltagande i arbetsinställelse
eller uppmaning därtill.

9 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller tills
vidare till och med den 31 mars 1942. I fråga om sådant under nämnda
tid begånget brott, som i lagen avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning
även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 november
1940.

N ärvarande:
justitieråden Eklund,

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 31 oktober 1940 tillhandakommel utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 25 oktober 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser mot sabotage;

2) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 724) örn
särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19
kap. strafflagen m. m.; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av revisionssekreteraren Olof Thulin.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser mot sabotage.

Lagrådet yttrade:

Med hänsyn till att den föreslagna lagen innehåller allenast straffrättsliga
bestämmelser synes rubriken lämpligen kunna ändras till lag om straff för
sabotage.

Av förarbetena till förslaget framgår, att sabotagehandlingar kunna vara
riktade mot andra objekt och omfatta andra handlingar än i lagtexten särskilt
nämnts. Vad sålunda åsyftats torde tydligare framgå, örn i 1 § orden
»sådant sabotage» utbytas mot uttrycket »därmed jämförligt sabotage».

Då i 5 § föreslås en särskild straffsats för bland annat den, som övar våld
eller hot mot någon som lagligen sökt gripa honom, torde därmed hava avsetts
att träffa allenast sådana fall, då våld eller hot övas mot den som
söker på bär gärning gripa den brottslige. Lagtexten torde böra jämkas så
att denna förutsättning tydligt framgår.

övriga lagförslag.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 1 november 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander.

Tillförordnade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler
lagrådets den 1 november 1940 avgivna utlåtande över de den 25
oktober 1940 till lagrådet remitterade förslagen till lag med vissa bestämmelser
mot sabotage, lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 oktober 1939
(nr 724) örn särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i
8 eller 19 kap. strafflagen m. m. samt lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen
den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Rubriken till den föreslagna lagen med vissa bestämmelser mot sabotage
torde i enlighet med lagrådets hemställan böra ändras till lag örn straff för
sabotage. Med anledning av vad lagrådet anmärkt beträffande 1 och 5 §§ i
samma lagförslag torde dessa böra ändras på sätt lagrådet förordat.»

Föredraganden hemställer att lagförslagen, det förstnämnda efter ändring
av 1 och 5 §§ i nyss angivna hänseenden och med den ändrade rubriken
lag örn straff för sabotage, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

402950