Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963 (Proposition 1963:52)

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Nr 52

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i utsökningslagen, m. m.; given Stockholms
slott den 8 februari 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 20 november 1845
(nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva;

3) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken;

4) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om
avbetalningsköp;

5) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i
avlöning, pension eller livränta; samt

6) förordning om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av ett delbetänkande från lagberedningen föreslås i propositionen
ett flertal partiella reformer inom utsökningsrätten, i avbidan på den
mera genomgripande omarbetning av utsökningslagstiftningen som ingår i
beredningens uppdrag.

Huvudparten av förslagen rör utmätningsinstitutet. Sålunda föreslås, att
utmätning i likhet med vad som gäller i fråga om införsel skall kunna ske
på grundval av skriftligt avtal om underhållsbidrag. Utmätningsmannen i
gäldenärens hemvist föreslås få generell kompetens att verkställa utmätning
i gäldenärens egendom, oavsett om denna finnes inom utmätningsmannens
distrikt eller icke, med rätt för borgenären att om han det hellre vill vända
sig till utmätningsmannen i den ort, där egendomen finnes. I propositionen
förordas vidare mera tidsenliga former för gäldenärens underrättande om
förestående utmätning och verkställd utmätning. Propositionen innehåller

l B ihan fi till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Kr 52

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

även förslag om befogenhet för utmätningsman att vidtaga interimistiska
åtgärder för att säkerställa eventuell utmätning. Därjämte föreslås utmätningsman
få befogenhet att inom viss kortare tid själv rätta utmätning som
blivit felaktig. Vidare förordas en viss uppmjukning av de tidsfrister, som
nu gäller för vidtagande av olika utmätningsåtgärder.

Vad angår vräkningsinstitutet innehåller propositionen förslag om vidgade
möjligheter att medge anstånd med vräkning.

I införsellagen förordas ändrade regler om preskription av rätten till införsel
för äldre underhållsbidrag. Vidare föreslås rätt att även efter underhållsskyldighetens
upphörande få införsel för oguldna underhållsbidrag. Propositionen
upptager även förslag om rätt till införsel i sjukpenning och annan
dylik dagersättning för uttagande av underhållsbidrag.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 2, 52, 53, 55, 56, 59, 60, 69, 77, 79, 84, 86, 88 b,
88 c, 183, 185, 193, 201, 202, 203, 210, 216 och 218 §§ utsökningslagen1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt angives i det följande, att 162, 163, 165 och
207 §§ samma lag skola upphöra att gälla samt att i nämnda lag skola införas
sex nya paragrafer, betecknade 12, 54 a, 56 a, 60 a, 208 a och 218 a §§, av följande
lydelse.

(Föreslagen lydelse)2

2 §•

— varderas befattning.

— förrätta utmätning.

Om befogenhet för utmätningsman

att i mål, som upptagits av honom,
påkalla eller själv vidtaga åtgärd
utom tjänstgöringsområdet förordnar
Konungen.

12 §.

Närmare föreskrifter angående förfarandet
i utsökningsmål meddelas av
Konungen.

När underrättelse eller annan
handling skall tillställas någon genom
överexekutors eller utmätningsmans
försorg och särskild ordning
därför ej är föreskriven i lag, må det,
om Konungen så bestämmer, ske genom
delgivning på sätt i rättegångsbalken
är stadgat.

52 §.

Har i tvistemål någon fällts till bo- Har i tvistemål någon fällts till böter
eller vite, må ej beslutet verkstäl- ter eller vite, må ej beslutet verkställas
förrän det vunnit laga kraft; i las förrän det vunnit laga kraft; i fråfråga
om hovrätts icke lagakraftvun- ga om hovrätts icke lagakraftvunna
na beslut skall dock vad i 39 och 40 beslut skall dock vad i 39 och 40 §§

1 Senaste lydelse av 53 § se SFS 1901 nr 38, s. 39, av 59 § se 1920: 418, av 210 § se 1921: 301, av
183 och 185 §§ se 1924:131, av 79 § se 1924: 388, av 2 § se 1932: 264, av 86 § se 1937: 452, av 52, 55,
69, 201—203, 216 och 218 §§ se 1946: 814 samt av 60 och 193 §§ se 1951:111.

88 b § införd genom SFS 1937:129; 88 c § införd genom 1945:284.

! Mindre språkliga ändringar har i regel icke utmärkts genom kursivering.

(Nuvarande lydelse)

Utmätningsman är -—----

Utmätningsman har---—

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

§§ är stadgat om hovrätts dom i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.
Vad nu sagts gälle ock beträffande utslag
i utsökningsmål, varigenom någon
fällts till böter eller vite eller utmätningsman
dömts att utgiva skadestånd.

Beslut om---------

Huru beslut-------

(Föreslagen lydelse)

är stadgat om hovrätts dom i tillämpliga
delar lända till efterrättelse. Vad
nu sagts gäller även beträffande utslag
i utsökningsmål, varigenom någon
fällts till böter eller vite.

av besvär,
och 7 kap.

53 §.

Annat i ^utsökningsmål meddelat Annat av överexekutor meddelat
beslut än i 51 och 52 §§ sägs gånge i beslut i utsökningsmål än i 51 och 52
verkställighet, ändå att beslutet över- §§ sägs skall, även om det överklagas,
klaSas- gå i verkställighet, såvitt ej annor lunda

förordnats eller är särskilt
stadgat.

54 a §.

På grund av skriftligt avtal, som
bevittnats av två personer, må utmätning
äga rum för bidrag, som någon
enligt avtalet skolat utgiva till fullgörande
av underhållsskyldighet jämlikt
giftermåls- eller föräldrabalken eller
skolat erlägga till barnavårdsnämnd
såsom ersättning för barns vård jämlikt
barnavårdslagen. Beträffande underhållsbidrag
till make skall dock
vad nu sagts ej äga tillämpning, med
mindre makarna under den lid bidraget
avser levde och alltjämt leva åtskilda
på grund av söndring eller efter
hemskillnad.

Har bidrag som avses i 1 mom. förfallit
till betalning tidigare än tre år
innan ansökan gjordes, må utmätning
på grund av avtalet ej ske, om
gäldenären påstår att bidraget guldits
och invändningen ej kan med hänsyn
till omständigheterna i övrigt lämnas
utan avseende. Vid tillämpning av vad
nu sagts skall bidrag, varom sägs i 7
kap. 10 § föräldrabalken, icke anses
förfallet till betalning innan det blivit
genom avtalet till beloppet bestämt.

Är talan om avtalet anhängig vid
domstol, äger denna förordna, att utmätning
på grund av avtalet tills vidare
ej må äga rum.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Den som vill erhålla utmätning
skall ingiva avtalet i huvudskrift till
utmätningsmannen.

55 §.

För fordran---— • —- trovärdiga män.

Vill någon erhålla utmätning enligt
§■ vad nu sagts, skall skriftlig ansökan

Vill någon erhålla utmätning en- jämte protokollet vid auktionen eller
ligt 55 §, skall skriftlig ansökan jäm- utdrag därav avlämnas till utmätte
protokollet vid auktionen eller ut- ningsmannen.
drag därav till utmätningsmannen

avlämnas. 56 §.

Utmätning sökes, där gäldenär en
har sitt hemvist. Som hemvist anses
den ort där gäldenären är bosatt samt,
i fråga om dödsbo, den ort där den
döde senast var bosatt och, i fråga
om bolag eller annan som avses i 10
kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken,
den ort som enligt nämnda
lagrum gäller som hemvist.

Utmätning av egendom, som finnes
på annan ort än gäldenärens hemvist,
må också sökas, där egendomen är.
Utmätning av fordran i penningar må
jämväl sökas, där den förpliktade är,
även om fordringen skall anses finnas
på annan ort.

Ändå att utmätningsman, hos vilken
utmätning är sökt, ej är behörig
enligt vad i 1 eller 2 mom. sägs, må
han i brådskande fall, med överlämnande
av målet till behörig utmätningsman,
föranstalta om åtgärd som
stadgas i 60 a §.

Om befogenhet för utmätningsman
att, när fråga är om utmätning av
fast egendom på annan ort, eller i
andra särskilda fall överlämna mål
om utmätning till annan behörig utmätningsman
förordnar Konungen.

56 a §.

Om utmätningsmannen i gäldenärens
hemvist tager fast egendom på
annan ort i mät, skall målet därefter
överlämnas till utmätningsmannen i
den orten för att i fortsättningen, i
vad på utmätningsman ankommer,
handläggas av denne.

Tages viss lös egendom i mät av

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Nu är gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman
sig infinner för att
verkställa utmätning för fordran, som
i 54 § avses; har underrättelse därom,
att utmätning för fordringen är sökt,
blivit efter ty i 60 § sägs meddelad, eller
är anledning att gäldenären håller
sig undan eller rest bort, förty att han
väntar utmätning; då gånge förrättningen
för sig utan hinder av gäldenärens
frånvaro; dock skall i ty fall
hans make eller husfolk eller annan,
som har egendomen i vård eller besittning,
tillsägas att vid förrättningen
närvara. Finnas ej de, varde närboende
granne, som anträffas, tillsagd.

Kan ej utmätningen genast företagas,
då utmätningsmannen för sådant
ändamål sig inställt, och är fara att
godset under tiden stickes ur vägen;
låte utmätningsmannen, där borgenären
nödig kostnad förskjuter, vård
hållas över godset, till dess utmätning
kan ske.

Underrättelse, varom i 59 § sägs,
skall, för att anses giltig, meddelas
gäldenären genom utmätningsman.
Har underrättelsen, av utmätningsmannen
skriftligen utfärdad, bevisligen
kommit gäldenären annorledes
tillhanda eller ock, om han, i sitt hemvist
sökt, ej kunnat där anträffas, blivit
sist dagen före utmätningen meddelad
hans make eller husfolk eller,
om de ej anträffas, i slutet kuvert avlämnad
i hans hemvist eller fäst å
hans husdörr; vare det ock gillt.

(Föreslagen lydelse)

mer än en utmätningsman, skola målen
i fortsättningen handläggas gemensamt
av den som de i samråd besluta
eller utmätningsmannen i gäldenärens
hemvist bestämmer.

Innan utmätningsman enligt 1 eller
2 mom. skiljer sig från målet, skall
han vidtaga i 72 och 85 §§ föreskrivna
åtgärder. Anmälan enligt 85 § 1
mom. sker till överexekutor där egendomen
är.

§.

Innan utmätning verkställes, skall
underrättelse om målet sändas till
gäldenären med posten eller lämnas
på annat lämpligt sätt. Underrättelsen
bär lämnas så tidigt, att gäldenären
kan beräknas få nödigt rådrum
att bevaka sin rätt.

År fara att egendom undanstickes
eller för störes eller är saken eljest
brådskande, erfordras ej, att gäldenären
underrättas. Underrättelse erfordras
ej heller, om gäldenären saknar
känt hemvist och det ej är veterligt,
var han uppehåller sig eller ombud
för honom finnes.

§•

När utmätning skall äga rum för
fordran som avses i 54 eller 54 a §, utgör
gäldenärens frånvaro ej hinder
för förrättningen, med mindre det
finnes erforderligt att gäldenären får
tillfälle att yttra sig.

År gäldenären ej tillstädes vid förrättningen
men anträffas hans make.
någon av hans husfolk eller annan,
som har egendomen i sin vård eller
besittning, skall denne tillsägas att
närvara.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Skall utmätning ske å gäldenåren
tillhörig egendom, som finnes å annan
ort, än där han har sitt hemvist, och
ej blivit av gäldenären till utmätning
uppgiven, bär underrättelse, varom
nu är sagt, jämte uppgift å förrättningsstället
meddelas så tidigt, att
gäldenären kan sin rätt vid utmätningen
bevaka; njute dock ej för sådant
ändamål längre rådrum ån åtta
dagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist
i riket och ej heller känt ombud i orten,
dår utmätning skall ske; vare
underrättelse, som nu sagd är, ej av
nöden.

60 a §.

Kan utmätning av lös egendom ej
genast verkställas, må utmätningsmannen,
om det finnes erforderligt,
säkerställa utmätningen genom att
taga vård om egendomen eller meddela
sådant förbud, som stadgas i 7i §
eller 75 § 2 mom. för där avsedda
fall. Gäldenären må därefter ej till
men för borgenären förfoga över
egendomen. Utmätningsmannen skall,
om gäldenären ej är närvarande,
skyndsamt underrätta honom om
åtgärden.

Åtgärden må ej upprätthållas längre
än som oundgängligen erfordras.
Har utmätning ej följt inom två veckor,
skall åtgärden hävas.

Kostnaden för åtgärden skall förskjutas
av borgenären, om utmätningsmannen
begär det.

69 §.

Påstår annan sig vara ägare till lös Påstår annan sig vara ägare till lös
egendom, som i gäldenärs bo finnes, egendom, som finnes i gäldenär bo,
men kan ej genast visa sin rätt, vare men kan ej genast visa sin rätt, vare
hans anspråk ej hinder för egendo- hans anspråk ej hinder för egendomens
utmätande; bjuder han vid ut- mens utmätande; bjuder han vid utmätningen
sannolika skäl för ansprå- mätningen sannolika skal for sitt paket,
hänvise utmätningsmannen ho- stående, skall utmätningsmannen
nom att sin talan efter stämning ut- hänvisa honom att inom en månad
föra, och må det utmätta godset ej väcka talan mot borgenären och galsäljas
förrän tvisten om äganderät- denären vid den domstol, till vilken
ten blivit av domstol prövad; väckc utmätningsmannens tjänstgonngsomdock
han, som godset från utmätning råde hör, vid äventyr att han forlo -

Kanyl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

freda vill, inom en månad talan mot
borgenären och gäldenären vid domstol
i orten, där godset finnes, eller
have sin talan mot borgenären förlorat.
Kommer någon efter utmätningen
med anspråk, som nu är sagt, vare
det ej hinder för försäljningen, där
ej överexekutor annorlunda förordnar.
Varder den, som anspråket
väckt, av överexekutor hänvisad att
sin talan efter stämning utföra, åligge
honom att inom en månad därefter
väcka talan vid äventyr, som förut
är nämnt. Vill borgenär själv väcka
talan, stånde det honom fritt.

Vad sålunda —

(Föreslagen lydelse)

rar sin talan mot borgenären; och
må egendomen ej säljas förrän tvisten
blivit prövad eller tiden för talans
väckande utgått.

Kommer någon efter utmätningen
med anspråk, som nu är sagt, och
sker ej rättelse enligt 77 §, skall anspråket
icke utgöra hinder för försäljning,
med mindre överexekutor
förordnar annorlunda. Hänvisar överexekutor
den, som framställt anspråket,
att väcka talan vid domstol enligt
vad i 1 mom. stadgas, skall vad
där sägs om verkan av sådant beslut

äga motsvarande tillämpning,

Vill borgenär själv väcka talan, står
det honom fritt,
freda egendom.

77 S.

Då utmätning av lös egendom så
verkställd är, som i 73 § samt 74, 75
eller 76 § sägs, njute borgenär förmånsrätt
i det utmätta, efter ty i 17
kap. 8 § handelsbalken stadgas.

Då utmätning av lös egendom är
verkställd så som i 73 § samt 74, 75
eller 76 § sägs, njuter borgenären
förmånsrätt i det utmätta efter vad
som stadgas i 17 kap. 8 § handelsbalken,
såvitt ej utmätningen enligt
vad nedan sägs eller eljest går åter
eller undanröjes.

Finner utmätningsmannen på
grund av anspråk som i 69 § sägs eller
eljest, att egendomen eller del därav
ej bort utmätas, äger han föranstalta
om rättelse, sedan borgenären,
där så kan ske, beretts tillfälle att
yttra sig; dock må sådan rättelse ej
vidtagas senare än två veckor från
det förrättningen ägde rum.

Om åtgärd enligt 2 mom. skall utmätningsmannen
genast underrätta
dem, vilkas rätt är i fråga, så ock
överexekutor, därest klagan förts
över utmätningen.

79 §.

Utmätes fast------och värderade.

Finnes å -—------annan station.

Vad nu------hos överexekutor.

Är egendomen intecknad gemen- Är egendomen intecknad gemensamt
med annan egendom och finnes samt med annan egendom och finför
någon av egendomarna icke upp- nes för någon av egendomarna icke
skattning till allmän bevillning, skall särskilt taxeringsvärde, skall värdevärdering
ske jämväl av den eller de ring ske jämväl av den eller de and -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

andra egendomarna; skolande om
förrättningen ägarna underrättas på
sätt i 60 § stadgas.

Vid all utmätning skall, om gäldenär
eller borgenär det äskar, protokoll
över förrättningen genast eller,
där det ej kan ske, nästa dag hållas
honom tillhanda; vare ock utmätningsmannen
pliktig, om protokollet
ej på stället lämnas till gäldenären,
att genast tillställa honom eller, då
han ej är när, annan, som enligt 59 §
varit om förrättningen tillsagd, skriftlig
uppgift på skuldbeloppet till så
kapital, som ränta och lagsökningskostnad,
grunden för utmätningen
och dagen, då den blivit verkställd.

Har borgenär, som sökt utmätning,
lämnat gäldenär anstånd med betalningen,
må ej målet därigenom. uppehållas
utöver sex månader från den
dag, då utmätningsmannen mottagit
de i 54 eller 56 § omförmälda handlingar.
Fortfar anståndet vid utgången
av nämnda tid, vare ansökningen
förfallen och gånge verkställd utmätning
åter.

Har, då genom domstols eller lagsökningsdomares
utslag intecknad
fordran fastställts till betalning ur
fast egendom, borgenären icke sist
två månader efter det utslaget vunnit
laga kraft, antingen med företeende
av bevis därom samt av den
handling i huvudskrift, på grund varav
betalning blivit sökt, begärt försäljning
av egendomen eller ock äskat
tvångsförvaltning, förfalle den
verkan utslaget enligt 77 a § medfört.
Lag samma vare, där borgenären
begärt sådan verkställighet, som
nu sagts, men därefter lämnat gäldenären
anstånd, som fortfar när sex
månader förflutit från det verkställigheten
begärdes.

lf llihang till riksdagens protokoll 196.‘1.

ra egendomarna. Om förrättningen
skola ägarna underrättas på sätt i 59
§ stadgas.

§•

Över verkställd utmätning skall utmätningsmannen,
om gäldenären är
närvarande, genast överlämna bevis.

Är ej gäldenären tillstädes, skall
beviset senast nästa söckendag sändas
till honom med posten eller lämnas
på annat lämpligt sätt. Var någon
som i 60 § 2 mom. sägs tillstädes
vid förrättningen, skall tillika ett exemplar
genast lämnas denne, med anmodan
att underrätta gäldenären därom.

Protokoll över utmätning eller försök
därtill skall, om gäldenär eller
borgenär begär det, hållas honom till
handa utan dröjsmål.

Har borgenären, när intecknad
fordran fastställts till betalning ur
fast egendom, icke sist två månader
efter det beslutet vann laga kraft begärt
försäljning eller tvångsförvaltning
av egendomen, förfaller den verkan
som beslutet enligt 77 a § medfört.

Borgenär, som begär försäljning,
är pliktig att förete lagakraftbevis
samt i huvudskrift den handling på
grund varav betalning blivit sökt. Efterkommer
han ej föreläggande härom,
avskrives framställningen.

1 samt. Nr 52

Kiingl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

88 b §.

Har fordran------till sammanträdet.

Har fordran eller rättighet tagits i
mät och var, då utmätningen skedde,
fråga om fordringens eller rättighetens
bestånd beroende på särskild
prövning eller avgjord genom beslut
som ej vunnit laga kraft, må det utmätta
ej utan gäldenärens samtycke
säljas förr än tvisten blivit slutligen
avgjord eller ock borgenären ställt
pant eller borgen för den skada som
kan tillskyndas gäldenären genom
försäljningen. Förekommer eljest på
grund av förhållande, som kan antagas
vara av tillfällig natur, anledning
därtill att utmätt fordran eller
rättighet skall säljas till uppenbart
underpris, anmäle utmätningsmannen
det för överexekutor, som äger förordna
om uppskov med försäljningen
på viss tid, överexekutor obetaget att,
om anledning därtill uppkommer,
återkalla beslutet. Det åligger utmätningsmannen
att, sedan tid för uppskov
som nu är sagt gått till ända,
ånyo företaga målet.

88 I

I mål om utmätning skall utmätningsmannen
skyndsamt vidtaga vad
på honom ankommer för att utmätningen
skall verkställas. Såvitt möjligt
skall utmätnings för rättning hållas
inom fyra veckor från det utmätningsmannen
mottog de i 54, 54 a eller
55 § nämnda handlingarna. Lämnar
borgenären anstånd med utmätningen
och fortfar anståndet utöver
sex månader från nämnda tidpunkt,
är ansökningen förfallen.

Sedan utmätning skett, åligger det
utmätningsmannen eller, om målet är
anhängigt hos överexekutor, denne att
utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga
åtgärder för att försäljning
skall komma till stånd. Om ej hinder
möter eller uppskov meddelas enligt
vad nedan stadgas, skall försäljning
ske inom två månader från utmätningen;
dock skall beträffande fast
egendom, fartyg som sägs i 94 §, luft -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ar 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Finnes, då utmätning skett, att gäldenären
till följd av sjukdom eller arbetslöshet
eller på grund av annan
särskild orsak huvudsakligen utan
egen skuld råkat i betalningssvårigheter,
som kunna antagas vara av tillfällig
natur, äge överexekutor, såframt
icke borgenärens rätt till betalning
äventyras eller hans rätt eljest
otillbörligt åsidosättes, förordna om
uppskov med försäljning av egendomen
på viss tid, ej över sex månader
från det utmätningsmannen mottog
de i 54 eller 56 § omförmälda handlingar.
Överexekutor må föreskriva
villkor för uppskovet och, om anledning
därtill uppkommer, återkalla
förordnandet.

Har genom domstols eller lagsökningsdomares
utslag intecknad fordran
fastställts till betalning ur fast
egendom, skall tid, som ovan sägs,
räknas från det försäljning av egendomen
begärdes.

Det åligger utmätningsman att, om
skäl till uppskov föreligger i ett av
honom handlagt mål, göra anmälan
därom hos överexekutor. Sedan tid
för uppskov gått till ända, skall utmätningsman
eller överexekutor, hos
vilken målet är anhängigt, ånyo företaga
målet.

fartyg och intecknade reservdelar till
luftfartyg i stället gälla en tid av fyra
månader från utmätningen eller, när
intecknad fordran fastställts till betalning
ur fast egendom, från det försäljning
av egendomen begärdes.

Kan av särskild anledning antagas
att utmätt egendom kommer att säljas
till underpris eller finnes, att gälidenären
av särskild orsak huvudsakligen
utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter
som kunna antagas
vara av tillfällig natur, eller äro eljest
synnerliga skäl till uppskov, äger
utmätningsmannen eller överexekutor,
hos vilken målet är anhängigt,
medgiva uppskov med försäljningen
på viss tid, såframt icke borgenärens
rätt till betalning äventyras eller
hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes.
Uppskov som nu sagts må ej
utsträckas utöver sex månader från
den tidpunkt som angivits i 2 mom.
Medgivandet må förenas med särskilda
villkor och, om anledning förekommer
därtill, återkallas.

Överexekutor äger, därest föreliggande
omständigheter påkalla det,
förordna om ytterligare uppskov med
försäljningen. Det åligger utmätningsman
att, om skäl till sådant
uppskov förekommer i ett av honom
handlagt mål, göra anmälan därom
hos överexekutor.

Lämnar borgenären anstånd med
försäljningen och fortfar anståndet
utöver sex månader från den tidpunkt
som angivits i 2 mom., skall utmätningen
gå åter eller, när fordran fastställts
till betalning ur fast egendom,
den verkan varom i 77 a § sägs förfalla.

Sedan tid för anstånd eller uppskov
gått till ända, skall utmätningsman
eller överexekutor, hos vilken målet
är anhängigt, självmant företaga detta.

162 §.

Är ej utmätning förrättad och, där
lös egendom av annat slag, än i 163
och 165 §§ sägs, tagits i mät, försälj -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

ning därav verkställd inom två månader,
sedan landsfiskal emottagit
de handlingar, som i 54 och 56 §§
nämnas, och inom en månad, sedan
stadsfogde sådana handlingar emottagit;
svare utmätningsmannen själv
för det belopp, varför utmätning bort
ske, i den mån han ej förmår visa, att
skada av dröjsmålet icke uppkommit.

Styrker utmätningsmannen, att
borgenär lämnat gäldenär anstånd
med betalningen eller att för utmätning
eller försäljning mött hinder,
som utmätningsmannen ej kunnat förekomma,
vare han från all ansvarighet
fri. Möter sådant hinder, bär det,
vid äventyr att det eljest ej må till
ursäkt räknas, genast antecknas i den
dagbok, som skall av utmätningsmannen
hållas.

Har för bestämt fall utmätningsman
sist andra söckendagen efter
emottagandet av de i 54 och 56 §§
omförmälda handlingarna i sitt ställe,
enligt vad särskilt finnes stadgat,
satt annan till utmätningsman samt
därom omedelbart gjort anteckning i
dagboken, skall den ansvarighet, som
enligt vad ovan sagts åligger utmätningsmannen,
i stället gälla den till
utmätningsman satte; dock skall hinder,
som avses i andra stycket, för
att lända denne till ursäkt genast
skriftligen anmälas hos utmätningsmannen.

163 §.

År fartyg, i annat fall än i 165 §
sägs, eller gods i fartyg eller i luftfartyg
utmätt, eller skall utmätt fordran
eller rättighet säljas, och varder ej
det utmätta sålt å landet inom tre
månader och i stad inom två månader
efter det utmätningsmannen
emottagit de i 54 och 56 §§ nämnda
handlingar; vare om ansvarigheten
lag som i 162 § sägs.

165 §.

Har utmätning skett av fast egendom
eller luftfartyg eller intecknade
reservdelar till sådant fartyg, eller, å

(Föreslagen lydelse)

Knngl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

landet, av fartyg, som i 94 § sägs,
skall utmätningsmannen så skyndsamt
vidtaga alla de åtgärder, vilka
på honom ankomma, att försäljningen
av det utmätta ej må genom hans
vållande fördröjas, i fråga om fast
egendom, å landet över fyra månader
och i stad över tre månader, samt
beträffande annan egendom, som
nyss är sagd, över tre månader från
mottagandet av de i 54 och 56 §§
nämnda handlingar.

183 §.

Då kvarstad lägges å lös egendom, Då kvarstad lägges å lös egendom,
varde med den så förfaret, som då skall med den så förfaras som då dydylik
egendom utmätes; dock vare, lik egendom ntmätes; om kvarstaden
där kvarstaden ej sker till säkerhet ej sker till säkerhet för fordran, erför
fordran, värdering icke av nöden, fordras dock ej värdering. Vad i 56

och 60 a §§ är föreskrivet i fråga
om utmätning skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å verkställighet
av kvarstad.

Ej må---------- — mät tagas.

Har kvarstad-------egendom stadgas.

185

Lös egendom---------

Vad i 183 § är stadgat om försäljning
av lös egendom, å vilken lagts
kvarstad, skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om lös egendom,
som ställts under skingringsförbud.

193

Förordnande, varom------

Utmätningsmannen äge, där förhållandena
därtill föranleda, medgiva
skäligt anstånd med vräkningen,
dock högst sex dagar utöver den i 1
mom. stadgade tid.

§•

---— är sagt.

Vad i 56 §1,2 och 4 mom. är föreskrivet
om utmätning skall äga
motsvarande tillämpning med avseende
å verkställighet av skingringsförbud.
Bestämmelsen i 183 § om försäljning
av lös egendom, å vilken
lagts kvarstad, skall gälla även i fråga
om lös egendom, som ställts under
skingringsförbud.

§•

av nöden.

Utmätningsmannen äger, om förhållandena
föranleda därtill, medgiva
särskilt anstånd med vräkningen under
högst en vecka. Äro synnerliga
skäl, må anståndet utsträckas att gälla
högst fyra veckor, om skälig gottgörelse
erlägges för hela den tid anstånd
sålunda medgives utöver den i
1 mom. angivna tiden och i övrigt
otillbörligt intrång i sökandens eller
annans rätt ej vållas.
rum.

Vad här —

Kanyl. Maj:Is proposition nr 52 år 1063

(Nuvarande lydelse)

201

För klagan över utmätning äge
gäldenär tid av femton dagar från det
utmätningen fullbordats eller blivit i
fall, varom i 75 § sägs, bos gäldenären
verkställd. Är borgenär missnöjd
med förrättningen, ingive sin klagoskrift
inom samma Hd från det han
erhöll del av protokollet över utmätningen.

202

Vill någon klaga över utmätningsmans
åtgärd vid auktion å fast egendom,
göre det sist å femtonde dagen
därefter; dock att klagan över borgenärsförteckningen,
där ej fråga är om
bestämmande av lägsta budet eller
andra villkor för försäljningen, skall
föras i den ordning 203 § stadgar.

203

Är någon missnöjd med utmätningsmans
förslag till fördelning av
köpeskilling för utmätningsvis såld
egendom eller av medel, som i 143 §

2 mom. avses eller som influtit under
tvångsförvaltning, ingive sin klagoskrift
till överexekutor sist å tjugonde
dagen från det förslaget avgavs.

207 §.

Yrkar borgenär hos överexekutor,
att utmätningsman skall, efter ty i
162 och 163 §§ stadgas, själv svara
för vad utmätas bort, eller söker någon
eljest hos överexekutor skadestånd
av utmätningsman, förty att
han i utsökningsmål orätt förfarit;
äge överexekutor, där han finner sökandens
rätt uppenbar, honom därtill
förhjälpa. I annat fall varde sökanden
hänvisad att sin talan efter
stämning vid domstol utföra.

(Föreslagen lydelse)

§•

Val gäldenär eller borgenär klaga
över utmätning, skall han inkomma
till överexekutor med klagoskrift
inom tre veckor från den dag, då han
erhöll del av protokoll eller bevis om
utmätningen.

Vidtages rättelse jämlikt 77 § 2
mom., äger borgenären föra talan
däremot inom tre veckor från den
dag, då han erhöll del av protokoll
eller underrättelse om åtgärden.

§•

Vill någon klaga över utmätningsmans
åtgärd vid auktion å fast egendom,
skall han inkomma till överexekutor
med klagoskrift inom tre
veckor från auktionsdagen; dock att
klagan över borgenärsförteckningen,
där ej fråga är om bestämmande av
lägsta budet eller andra villkor för
försäljningen, skall föras i den ordning
203 § stadgar.

§•

År någon missnöjd med utmätningsmans
förslag till fördelning av
köpeskilling för utmätningsvis såld
egendom eller av medel, som avses
i 143 § 2 mom. eller som influtit under
tvångsförvaltning, skall han inkomma
till överexekutor med klagoskrift
inom tre veckor från den dag,
då förslaget avgavs.

208 a §.

Klagan i fråga om utmätningsmans
behörighet må ej föranleda upphä -

Kungl. Maj.ts proposilion nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

vande av redan vidtagen åtgärd, om
den som åtgärden rör skäligen kunnat
tillvarataga sin rätt hos utmätningsmannen
eller hos överexekutor
samt åtgärden i övrigt finnes hava
varit ändamålsenlig och höra till utmätningsmans
åligganden.

Överexekutor äger, när åtgärd av
obehörig utmätningsman undanröjes,
bestämma vilken utmätningsman
som skall företaga målet till ny behandling.
Finnes åtgärden böra bestå,
oaktat målet bort upptagas av annan
utmätningsman, må överexekutor, om
skäl åro därtill, överflytta målets fortsatta
handläggning till denne.

210 §.

Ei må — -----— annorledes förordnar.

Utslag, varigenom överexekutor föreskriver
ändring med avseende å utmätningsmans
åtgärd, skall omedelbart
lända till efterrättelse, om ej annorlunda
förordnas. 1 mål om utmätning
skall dock redan verkställd åtgärd
ej gå åter innan utslaget vunnit
laga kraft, med mindre överexekutor
förordnat därom.

216 §.

Vin någon klaga däröver, att han Vill någon klaga däröver, att han
av överexekutor blivit fälld till an- av överexekutor blivit fälld till ansvar
enligt 11 § eller till skadestånd svar enligt 11 §, och ar utslaget ej
enliqt 207 §, och är utslaget ej för för honom muntligen avkunnat, ålighonom
muntligen avkunnat, åligge ger honom att inom tre veckor från
honom att inom tre veckor från den den dag, utslaget genom overexekuda<*
utslaget genom överexekutors tors försorg delgavs honom, inkomförsorg
honom delgavs, till överexe- ma till överexekutor med besvarsinkutor
inkomma med besvärsinlaga. laga -

Sedan besvär--

218 §.

---195 § 1 mom. sägs.

Vad i 53 och 210 §§ sägs skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om
verkställighet av hovrätts utslag eller
beslut.

218 a §.

Vad i 208 a § stadgas med avseende
å klagan i fråga om utmätningsmans
behörighet skall äga motsvarande
tillämpning beträffande klagan
över att mål upptagits av överexekutor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
196 4.

Med avseende å lagens ikraftträdande
skall i övrigt gälla följande:

1. 52, 207 och 216 §§ i den äldre
lagen skola alltjämt tillämpas i fall,
då yrkande om skadestånd framställts
hos överexekutor före nya lagens
ikraftträdande.

2. 1 fall, då hänvisning att väcka
talan vid domstol givits enligt 69 §
äldre lydelsen, må den talan, om tiden
ej gått till ända före nya lagens
ikraftträdande, därefter väckas antingen
vid domstol, som var behörig
enligt äldre lag, eller vid domstol,
som stadgas i nya lagen.

3. Bestämmelserna i 88 c § skola
icke äga tillämpning i fråga om uttagande
av böter, viten eller annan
med brott förenad påföljd, som innefattar
betalningsskyldighet, och ej
heller vid indrivning av vad som i
mål eller ärende vid domstol eller eljest
i samband med rättegång utgått
av allmänna medel och enligt domstolens
beslut skall återgäldas.

4. 1 fråga om tid för klagan, när
före nya lagens ikraftträdande utmätningsförrättning
hållits eller utmätningsman
förrättat auktion eller
avgivit för delningsför slag, skall äldre
lydelsen av 201—203 §§ tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s.

1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens

vård kvarbliva

Härigenom förordnas, att i tredje punkten i 3 § förordningen den 20 november
1845 i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva,1 orden »domstolen i den ort, där godset finnes» skola ersättas
med orden »den domstol, till vilken utmätningsmannens tjänstgöringsområde
hör».

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

I fall då jäv framställts vid utmätningstillfälle före lagens ikraftträdande,
må talan, om tiden för dess väckande ej gått till ända före ikraftträdandet,
därefter väckas antingen vid domstol, som var behörig enligt äldre lag, eller
vid domstol, som stadgas i nya lagen.

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 470.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att punkt 6 i 10 kap. 17 § första stycket rättegångsbalken
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6. tvist, som angår utmätt lös egen- 6. tvist, som angår utmätt lös egendom
eller giltigheten av lösöreköpsav- dom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling
och enligt lag skall upptagas handling och för vilken behörig domav
rätten i den ort, där egendomen stol är särskilt stadgad; eller
finnes; eller

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915
(nr 219) om avbetalningsköp

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

10 §.

Säljaren äge hos utmätningsmannen
i den ort, där godset finnes, söka
handräckning för godsets återtagande,
under förutsättning att om avbetalningsköpet
upprättats en av köparen
underskriven handling, som

1) innehåller förbehåll

2) upptager det —-----betalning; samt

3) angiver vad--—-----till betalning.

Ansökan om -------bestyrkt avskrift.

Kostnaden för--:----av sökanden.

Säljaren äge hos utmätningsman
söka handräckning för godsets återtagande,
under förutsättning att om
avbetalningsköpet upprättats en av
köparen underskriven handling, som

---—---återtaga godset;

Vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen
är föreskrivet i fråga om utmätning
skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å handräckning enligt
denna lag.

Vad i 56, 59, 60 och 60 a §§ utsökningslagen
är föreskrivet i fråga
om utmätning skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å handräckning
enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
196i.

1 Senaste lydelse se SFS 1953:152.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1903

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i
avlöning, pension eller livränta

Härigenom förordnas, att 1, 6, 8, It och 19—21 §§ lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2

1 §•

Är någon enligt rättens eller doma- Är någon enligt lagakraftvunnen
rens beslut eller skriftligt, av två per- dom eller beslut, som må verkställas
soner bevittnat avtal pliktig att till lika med sådan dom, eller enligt
fullgörande av lagstadgad underhålls- skriftligt, av två personer bevittnat
skyldighet utgiva underhållsbidrag avtal pliktig att utgiva underhållstill
barn, adoptivbarn, föräldrar, bidrag enligt giftermåls- eller föradoptivföräldrar
eller den, med vil- äldrabalken och underlåter han att
ken han är eller varit gift eller utom betala förfallet belopp, äger den unäktenskap
avlat barn, och underlå- derhållsberättigade erhålla införsel i
ter han att betala förfallet belopp, äge den underhållsskyldiges avlöning för
den till underhåll berättigade erhålla tjänst eller annan arbetsanställning
införsel i den underhållsskyldige till- till gäldande av såväl förfallet belopp
kommande avlöning för tjänst eller som bidraget i övrigt, i den mån det
annan arbetsanställning till gäldan- förfaller till betalning.
de av så väl förfallet belopp som bi- År talan om avtal, som avses i försdraget
i övrigt, i den mån det förfal- ta stycket, anhängig vid domstol,
ler till betalning. äger denna förordna, att införsel på

grund av avtalet tills vidare ej må äga
rum.

6 §•

Införsel må ej beviljas till gäldan- Införsel må ej äga rum till gäldande
av bidragsbelopp, som förfallit till de av bidragsbelopp, som förfallit till
betalning, när fråga är om bidrag betalning tidigare än två år före börsom
foder till barn utom äktenskap jan av den kalendermånad, under villmr
att erlägga till barnets moder, ti- ken verkställigheten skall ske. Vid
digare äii två år samt eljest tidigare tillämpning av vad nu sagts skall biän
ett år, innan beslutet meddelas, drag, varom sägs i 7 kap. 10 § förEj
heller må bestämmelse givas, en- äldrabalken, icke anses förfallet till
ligt vilken avlöning skulle komma att betalning innan det blivit till belopinnehållas
för annat bidragsbelopp pet bestämt.

1 Senaste lydelse av 6 § se SFS 1950: 179, av 8 § se 1925: 71, av 11 § se 1944: 304, av 20 5 se 1924-370 och av 21 § se 1956: 97.

* Mindre språkliga ändringar har i regel icke utmärkts genom kursivering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år W63

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

än sådant, som är förfallet, då innehållandet
skall äga rum, eller som
näst därefter förfaller.

I beslut om införsel må ej givas
bestämmelse, enligt vilken avlöning
skulle komma att innehållas för annat
bidragsbelopp än sådant som är
förfallet då innehållandet skall äga
rum eller som förfaller näst därefter.

8 §■

Yppas, efter------— sådan jämkning.

Hava förfallna----— ■— utmätningsmannen upphävt.

Sedan underhållskgldigheten upphört,
skall, där ej fråga är om underhållsbidrag,
som foder till barn utom
äktenskap har att erlägga till barnets
moder, beslut om införsel ej vidare
äga tillämpning, ändå att den
underhållsskgldige häftar för oguldet
underhållsbidrag.

Det åligge arbetsgivaren att, å tid
som utmätningsmannen bestämmer,
en gång i månaden insätta innehållet
belopp å tjänstepostgirokonto,
som denne anvisar, eller, om något
belopp ej innehållits, med angivande
av orsaken göra anmälan härom till
utmätningsmannen; dock äge denne,
om särskilda skäl därtill föranleda,
bestämma längre tidsmellanrum än
nu sagts.

§•

Det åligger arbetsgivaren att, å tid
som utmätningsmannen bestämmer,
en gång i månaden tillställa utmätningsmannen
innehållet belopp eller,
om något belopp ej innehållits, med
angivande av orsaken göra anmälan
härom till utmätningsmannen; dock
äger denne, om särskilda skäl föranleda
därtill, bestämma längre tidsmellanrum
än nu sagts. Innehållet
belopp skall insättas på tjänstepostgirokonto
som utmätningsmannen
anvisar, om ej Konungen medgivit att
medlen i stället må redovisas på an -

nat sätt.

Utmätningsmannen äge — ------som innehållits.

Har den — —--------— till utmätningsmannen.

Utmätningsmannen skall--- •—---å införseln.

Till utmätningsmannen------- — är förfallet.

Vad i denna lag är stadgat om införsel
i avlöning skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om införsel
i underhållsskyldig tillkommande
pension eller livränta, ändock att sådan
pension eller livränta enligt lag
eller Konungens förordnande är undantagen
från utmätning för gäld.

§•

Med underhållsskyldig tillkommande
förmån, som avses i första stycket,
skall jämställas sjukpenning eller an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Är enskild försörjningsskyldig enligt
myndighets beslut pliktig att till
fattigvårdsstyrelse utgiva bidrag till
den försörjningsberättigades underhåll
för tid efter beslutets meddelande,
skall beträffande sådant bidrag
vad i denna lag är stadgat om införsel
i avlöning, pension eller livränta
för underhållsbidrag, som utgår till
den underhållsberättigade, äga motsvarande
tillämpning.

Lag samma vare beträffande sådant
bidrag till barns vård, som någon enligt
myndighets beslut eller skriftligt,
av två personer bevittnat avtal är
pliktig att till fullgörande av ersättningsskyldighet
jämlikt lagen om
samhällets barnavård utgiva till barnavårdsnämnd
för tid efter beslutets
meddelande eller avtalets träffande.

Häftar någon----

1) Vad i------

2) Sedan tre-----

3) Beviljas införsel--

Har gäldenär —--

4) Vad i------

5) Det åligge----

6) Arbetsgivaren vare —

7) Ifråga-----

8) Finnes beträffande -—

(Föreslagen lydelse)

nan dagersättning, som utgår på
grund av sjukdom eller olycksfall eller
av annan sådan anledning. Beträffande
ärenden om införsel i dylik ersättning
må dock Konungen stadga de
avvikelser från lagens bestämmelser
om förfarandet som föranledas av
ärendenas beskaffenhet.

§•

Är enskild försörj ningsskyldig enligt
myndighets beslut pliktig att till
socialnämnd utgiva bidrag till den
försörjningsberättigades underhåll för
tid efter beslutets meddelande, skall
beträffande sådant bidrag vad i denna
lag är stadgat om införsel för underhållsbidrag,
som utgår till den underhållsberättigade,
äga motsvarande
tillämpning.

Lag samma vare beträffande sådant
bidrag till barns vård, som någon enligt
myndighets beslut eller skriftligt,
av två" personer bevittnat avtal är
pliktig att till fullgörande av ersättningsskyldighet
jämlikt barnavårdslagen
utgiva till barnavårdsnämnd för
tid efter beslutets meddelande eller
avtalets träffande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
196 A.

Beslut om införsel, som är gällande
vid lagens ikraftträdande, må jäm -

21 §.

--och undantag:

— avgiva yttrande.

— -— äga tillämpning.

----bidragets betalning.

• ----efter skatteavdraget.

— äga tillämpning.

--hos denne.

------ hava innehållits.

— meddelade bestämmelser.

-----sådant biträde.

9) Införsel må ej beviljas i sjukpenning
eller annan dagersättning,
som utgår på grund av sjukdom eller
olycksfall eller av annan sådan anledning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

väl därefter tillämpas i enlighet med
äldre lag, intill dess part påkallar tilllämpning
av 6 § i dess nya lydelse eller
eljest beslut om jämkning eller
nytt beslut meddelas. Upphör i sådant
fall underhållsskyldigheten och kan
till följd därav enligt 8 § i dess äldre
lydelse införsel ej vidare äga rum, må
beslutet tillämpas enligt vad i 6 § i
dess nya lydelse sägs, även om beslutet
har annat innehåll.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 60 § 3 nu
19531 skall erhålla ändrad lydelse på

(Nuvarande lydelse)

3 mom. Vad i utsökningslagen stadgas
om skyldighet för borgenär att i
vissa fall förskjuta kostnad äger ej
tillämpning vid utmätning för skatt.

Utmätning må även i gäldenärens
frånvaro genast förrättas utan att sådan
underrättelse, varom i 59 och 60
§§ utsökningslagen sägs, blivit honom
meddelad. Skall utmätning ske av gäldenären
tillhörig fast egendom, som
finnes å annan ort än där han har sitt
hemvist, skall dock underrättelse
jämte uppgift om förrättningsstället
med rekommenderat tjänstebrev senast
fjorton dagar före förrättningen
avsändas till gäldenären under adress,
som angivits i restlängden eller eljest
kan av utmätningsmannen utrönas.

'' Senaste lydelse se SFS 1954: 340.

om. uppbördsförordningen den 5 juni
sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

3 mom. Bestämmelserna i 88 c § utsökningslagen
skola icke äga tillämpning
vid utmätning för skatt, ej heller
vad i nämnda lag stadgas om skyldighet
för borgenär att i vissa fall förskjuta
kostnad.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Återkommer brevet såsom obeställbart,
skall utmätningsmannen därom
underrätta överexekutor vid insändandet
av protokoll över utmätningen;
och åligger det i sådant fall överexekutor
att, innan vidare åtgärder
för egendomens försäljning vidtagas,
anställa de ytterligare efterforskningar
rörande gäldenärens vistelseort,
som med hänsyn till av utmätningsmannen
redan vidtagna åtgärder och
övriga omständigheter må anses erforderliga,
samt, om vistelseorten därvid
utrönes, på sätt överexekutor finner
lämpligt lämna gäldenären underrättelse
om utmätningen. Har egendomen
veterligen övergått till ny ägare,
skola åtgärder varom i detta stycke
sägs i stället vidtagas för hans underrattande.
Kan hans adress ej utrönas,
bär dock underrättelse lämnas förre
ägaren.

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kung, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagberedningens betänkande
den 6 oktober 1961 — »Utsökningsrätt I» (SOU 1961: 53) — med förslag till

1) lag om ändring i utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om
avbetalningsköp; samt

3) lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,
pension eller livränta.

Föredraganden anför följande.

Genom beslut den 30 september 1960 har Kungl. Maj:t bestämt, att lagberedningen
skulle upptaga frågan om reformering av utsökningslagen och
därmed sammanhängande lagstiftning. Samtidigt utsågs till ordförande i
beredningen justitierådet A. G. Walin och till ledamöter hovrättsråden
C. U. V. Lundvik och H. N. I. Ulveson.

Beredningen är enligt sina direktiv oförhindrad att, i den mån under arbetets
gång anledning därtill yppas, framlägga förslag till partiella reformer
i avvaktan på översynen av lagstiftningen i dess helhet. I enlighet härmed
har beredningen med förtur upptagit ett antal frågor om utmätning,
handräckning och införsel in. in. och därvid begagnat sig av det material
som samlats av den med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 september
1957 tillsatta utredningen för förberedande översyn av ulsökningslagen
in. in. Resultatet av arbetet föreligger i form av nyssnämnda betänkande
med förslag till vissa partiella reformer som det funnits angeläget alt
snarast genomföra.1

Beträffande utmätningsinstitutet föreslås, att sådant avtal om underhållsbidrag
som f. n. medför rätt till införsel skall under vissa villkor kunna användas
även för utmätning (54 a § utsökningslagen).

1 Lagberedningen har vid utarbetandet av förslagen samrått med professorn L. T.
Welamsson, vilken beredningen enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 februari 1961
tillkallat att såsom sakkunnig biträda beredningen i dess arbete. Vidare har beredningen
överlagt med förste stadsfogden friherre J. O. Beck-Friis, förste assessorn G. G. Boéthius,
stadsfogden N. O. Frykholm, landsfiskalen A. Gustafson och advokaten H. E. S. Rumstedt,
vilka tidigare deltagit som experter vid den förberedande utredningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1!)63

Härjämte föreslås en del ändringar beträffande utmätningsmans kompetens
och själva förfarandet. Utmätningsman skall äga påkalla biträde av
annan utmätningsman eller, om det är mera ändamålsenligt, själv bege sig
utom sitt tjänsteområde och vidtaga erforderlig åtgärd (2 §).

Utmätning skall alltid kunna sökas hos utmätningsmannen, där gäldenären
har sitt hemvist, och denne får taga egendom i mät även utom sitt
distrikt. Utmätning av viss egendom får enligt förslaget också sökas där
egendomen finns, varjämte utmätning av gäldenärs fordran i pengar må
sökas där sekundogäldenären är. Utmätningsman skall i viss utsträckning
få överlämna mål till annan behörig utmätningsman, om det är ändamålsenligt
(56 §). Regler föreslås slutligen om samverkan utmätningsmän emellan
m. m.

Mera tidsenliga former föreslås för gäldenärens underrättande före utmätning
(59 §). Vidare föreslås bestämmelser som avser att trygga gäldenärens
intresse av att få kännedom om utmätning som skett i hans frånvaro
(84 §). För det fall att utmätning icke genast kan verkställas, har utmätningsman
tillagts vidgad befogenhet att vidtaga interimistiska åtgärder
för att trygga verkställigheten (60 a §). För att undgå onödig omgång, när
det visar sig att utmätning kommit att omfatta tredje mans egendom eller
eljest varit felaktig, skall utmätningsman också kunna inom viss kortare
tid rätta verkställd utmätning (77 §). Ändrade tidsfrister för utmätning
och försäljning föreslås (88 c §). Utmätningsförrättning skall såvitt möjligt
hållas i stad inom två veckor och på landet inom fyra veckor och försäljning
i regel ske inom tre månader från utmätningen, med möjlighet till
uppskov. I samband härmed föreslås, att det speciella skadeståndsansvar
som gäller för utmätningsman, om han försitter stadgad frist, slopas.

Utmätt lös egendom skall få säljas på auktionskammare i närbelägen stad
eller eljest utom utmätningsmannens distrikt.

Lagberedningen föreslår också vidgade möjligheter för utmätningsman
att giva anstånd med vräkning (193 §). Om synnerliga skäl är därtill, skall
anstånd kunna medgivas intill fyra veckor utöver den obligatoriska varselfristen
om fyra dagar. Längre anstånd än en vecka får dock medgivas allenast
om skälig gottgörelse för anståndstiden erläggs till hyresvärden och i
övrigt otillbörligt intrång i sökandens eller annans rätt icke vållas.

Vissa verkställighets- och fullföljdsfrågor har även behandlats. Därvid
föreslås bl. a., att överexekutor vid meddelande av beslut skall kunna förordna,
att detta icke får verkställas förrän det vunnit laga kraft (53 och
210 §§, jfr 218 §). En särskild regel föreslås för det fallet att överexekutor
undanröjer utmätning eller föreskriver ändring däri. Sådant beslut skall
icke lända till efterrättelse förrän det vunnit laga kraft, om ej överexekutor
förordnar annorlunda (210 §). Fullföljdstiderna i 10 kap. har jämkats
(201—203 §§). Vidare föreslås, att högre instans, även om den finner att utmätningsman
varit obehörig, skall kunna låta vidtagen åtgärd bestå, därest
vederbörande haft tillfälle att tillvarataga sin rätt och åtgärden i övrigt var
ändamålsenlig (208 a och 218 a §§).

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Beträffande avbetalningsköp föreslår beredningen bl. a. ändringar rörande
frågan var handräckning skall sökas vilka korresponderar mot de föreslagna
kompetensreglerna för utmätning (10 § AvbL).

I införsellagen föreslås beträffande de införselberättigade underhållsavtalen
vissa delvis formella jämkningar som ansluter till den föreslagna
54 a § utsökningslagen (1 §). Vidare föreslås ändrade regler i fråga om möjligheten
att uttaga äldre bidragsbelopp genom införsel. Bidrag, som förfallit
till betalning mer än två år före den kalendermånad då verkställigheten
skall ske, må sålunda icke uttagas genom införsel (6 §). När underhållsskyldigheten
upphör, får f. n. med visst undantag införsel ej vidare äga
rum, även om äldre bidrag utestår oguldna. Beredningen föreslår, att inföisel
skall få fortgå under ett år för uttagande av resterande belopp. Om den
underhållsberättigade avlidit eller underhållsskyldigheten mot frånskild make
upphört till följd av att denne gift om sig, skall dock fortsatt införsel
vara utesluten (8 §). En viss jämkning föreslås i reglerna om arbetsgivares
redovisningsskyldighet (11 §). Slutligen föreslås, att införsel skall kunna
erhållas även i sjukpenning och vad därmed kan jämställas (19 §).

Över betänkandet har efter remiss avgivits yttranden av åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar. En sammanställning av innehållet i yttrandena
har upprättats inom justitiedepartementet.

I yttrandena har lagberedningens förslag i allmänhet tillstyrkts eller förslagets
huvudgrunder lämnats utan erinran. Pa vissa punkter har emellertid
invändningar framställts.

Det synes lämpligt, att lagrådet nu höres över förslaget. Remissyttrandena
och den däröver gjorda sammanställningen bör överlämnas till lagrådet för
att vara tillgängliga vid dess granskning av förslaget.

Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över lagberedningens
förslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t
Konungen.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 maj
1962.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 5 februari 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 12 januari 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över lagberedningens i betänkande den 6 oktober 1961 (SOU 1961:
53) framlagda förslag till lag om ändring i utsökningslagen, lag om ändrad
lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp och lag om ändring
i lagen den 1A juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta,

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten av lagberedningen, hovrättsrådet I. Ulveson.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen.

Lagrådet:

2 §•

Vad beredningen föreslagit rörande utmätningsförfarandet lärer icke innebära,
att någon förändring avses i fråga om vilka åtgärder som skola företagas
för att utmätning skall bliva fullbordad eller i fråga om den ordning
som härvid bör iakttagas. Till själva utmätningen skall alltjämt höra att
vidtaga de åtgärder som omförmälas i 73—76 §§ UL och av vilka enligt
77 § borgenärens förmånsrätt är beroende. Endast beträffande fall som avses
i 75 § 2 mom. angives i motiven, att utmätningsbevis skall kunna utfärdas
redan när fordringen eller rättigheten förklarats utmätt.

Med stöd av den föreslagna bestämmelsen i 2 § kan utmätningsman, hos
vilken ärendet är anhängigt, påkalla biträde av annan utmätningsman. Såsom
exempel härpå nämnes i motiven (s. 66) beträffande utmätning av
lösören bl. a. uppdrag att vidtaga åtgärd som avses i 74 §. I anslutning
härtill framhåller beredningen, att själva utmätningen ej bör förklaras verkställd,
förrän denna åtgärd inrapporterats av den biträdande utmätningsmannen
fjfr uttalandet s. 70 att, när utmätningsman påkallar biträde av
annan utmätningsman för omhändertagande av fartyg som väntas ankomma

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1063

från utrikes ort, han får låta anstå med själva utmätningsförklaringen, till
dess fartyget omhändertagits av denne). Det är således icke meningen att
den utmätningsman, hos vilken ärendet är anhängigt, skall efter rapport om
egendomens omhändertagande anteckna i protokollet, att utmätningen blivit
verkställd genom den inrapporterade åtgärden med angivande av tiden
för åtgärdens vidtagande.

Vid bedömandet av möjligheten för den utmätningsman, som handlägger
ärendet, att anlita annan utmätningsman för sådan åtgärd som den i anförda
exempel angivna måste uppenbarligen 77 § UL beaktas. Enligt detta
lagrum betraktas utmätning av lös egendom såsom fullbordad, då med godset
förfarits på där angivet sätt, och konstitueras därigenom förmånsrätt
för borgenären (NJA II 1877 art. 3 s. 54 ff). Med hänsyn härtill torde anlitande
av biträde för åtgärd enligt 74 § förutsätta, att de båda utmätningsmännens
handlande kan samordnas på ungefär samma sätt som när utmätningsman
begagnar hjälp av underordnad för att utföra med utmätningsförrättning
sammanhängande praktiska bestyr. Endast om den beordrade
åtgärden — omhändertagandet av egendomen eller därmed jämförlig åtgärd
—- och verkställighetsförklaringen efter ingången rapport kunna ske i
nära samband med varandra, lärer utrymme finnas för att låta annan utmätningsman
ombesörja åtgärden. Att förklara utmätning verkställd på
grundval av ett omhändertagande, varom rapport ingått exempelvis först dagen
efter denna åtgärd, skulle komma i strid med vad 77 § giver vid handen
i fråga om tidpunkten för utmätningens fullbordande och förmånsrättens
uppkomst. Det är tydligt, att svårigheter att vid förrättningar på olika orter
hålla snabb och nära kontakt ofta kunna hindra, att utmätningsmannen anlitar
biträde av annan utmätningsman för egendomens omhändertagande
eller därmed jämförlig åtgärd. I sådana fall kan emellertid i stället ifrågakomma
att påkalla biträde för säkerställande av utmätningen enligt 60 a §
i förslaget eller att överlämna ärendet till annan utmätningsman för att av
honom självständigt handläggas (jfr 9 a § i utkastet till kungörelse om
ändring i dagbokskungörelsen).

12 §.

Enligt ett vid förslaget fogat utkast till kungörelse om ändring i dagbokskungörelsen
avses, att beträffande underrättelse till gäldenären om sökt
utmätning, delgivning av utmätningsbevis in. in. bestämmelserna i 33 kap.
8—10 §§ RB skola äga motsvarande tillämpning.

Bestämmelsen i förevarande paragraf om rätt för Kungl. Maj:t att utfärda
närmare föreskrifter angående förfarandet i utsökningsmål synes emellertid
näppeligen kunna utgöra stöd för att stadga skyldighet jämlikt 33 kap. 10 §
andra stycket RB för den, till vilken handling överlämnats, att svara för att
handlingen så snart kan ske kommer den sökte till handa. Åsidosättande
av sådan skyldighet kan medföra skadeståndsansvar (jfr Gärde in. fl., Nya
RB s. 452). Tillämpligheten i utsökningsmål av de ifrågavarande paragraferna
bör därför begränsas med hänsyn härtill.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

53 §.

Med anledning av vad som anförts i ett remissyttrande må framhållas, att
denna paragraf jämväl i den föreslagna ändrade lydelsen kommer att, till
följd av hänvisningen i 16 § lagsökningslagen till vad i UL är stadgat för
motsvarande fall, vara tillämplig på domstols förordnande om vräkning i
lagsökningsmål.

54 a §.

Enligt den föreslagna lagtexten skall utmätning på grund av skriftligt avtal
få äga rum för underhållsbidrag till make endast om makarna leva åtskilda
på grund av söndring eller efter hemskillnad. I motiven (s. 45) angives
emellertid såsom villkor icke blott att makarna leva åtskilda när utmätning
äger rum utan även att de levat åtskilda under den tid på vilken underhållet
belöper. Lagrådet anser, att även kravet på särlevnad under nämr.da
tid bör komma till uttryck i lagtexten.

56 och 56 a §§.

De skäl vilka föranlett beredningen att såsom huvudregel beträffande utmätningsmans
behörighet föreslå, att utmätning sökes i gäldenärens faktiska
hemvist, d. v. s. dennes boningsort, tala närmast för att dödsbo skall sökas
icke där den döde var mantalsskriven utan där han vid sitt frånfälle var
bosatt. Utmätning hos bolag och andra i 10 kap. 1 § tredje stycket RB angivna
juridiska personer, som sakna bosättning i egentlig mening, bör såsom
föreslagits sökas i den ort, som enligt nämnda lagrum gäller som hemvist.
Behov av en häremot svarande bestämmelse för utmätning hos kronan
synes icke föreligga.

I betraktande av att med hemvist i rättegångsmål i regel enligt 10 kap. 1 §
andra stycket RB förstås mantalsskrivningsorten synes det mindre lämpligt,
att samma uttryck, låt vara att dess särskilda innebörd angives, i utsökningsmål
begagnas för att beteckna den faktiska bosättningen. I all synnerhet
vore olämpligt, om så skedde i en ny utsökningslag.

Lagrådet, som tillika anser önskvärt att uttrycket juridiska personer såvitt
möjligt icke användes i lagspråket, hemställer att 1 mom. ändras i enlighet
med det anförda. Momentet synes kunna få innehålla, i skilda punkter,
att utmätning sökes, där gäldenären är bosatt, att ansökan om utmätning
hos dödsbo göres, där den döde senast var bosatt, samt att om
man vill erhålla utmätning hos bolag eller annan som avses i 10 kap. 1 §
tredje stycket RB ansökan därom göres å ort, som enligt nämnda lagrum
gäller som hemvist.

Beaktas vad nu sagts påkallas därav vissa jämkningar med avseende å
uttrycket hemvist i 56 § 2 mom. samt 56 a § 1 och 2 mom., varemot det ej
synes vara nödvändigt att ändra 59 § 2 mom. eller 193 § 1 mom. Jämkningarna
torde kunna ske så

att i 56 § 2 mom. uteslutas orden »än gäldenärens hemvist», jfr 4 mom
i samma paragraf;

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

att 56 a § 1 inom. får denna avfattning: Om utmätningsman tager i mät
fast egendom inom annan utmätningsmans tjänstgöringsområde, skall målet
därefter överlämnas till denne för att i fortsättningen handläggas av
honom, i vad på utmätningsman ankommer;

samt att i 56 a § 2 mom. slutorden få lyda:---- som därtill utses

av dem i samråd eller av utmätningsmannen i den ort som i 56 § 1 mom.
sägs.

59 §.

Vad som anförts i några remissyttranden föranleder tvekan huruvida de
av beredningen föreslagna bestämmelserna om underrättelse till gäldenären
äro praktiskt lämpliga även då utmätning avser skatter. Denna fråga torde
böra ytterligare övervägas. Lagrådet vill framhålla att såvitt angår hänsyn
till gäldenärens intressen skäl icke synas förefinnas att ha olika regler vid
utmätning för skatt och för annan fordran.

60 §.

I anslutning till denna paragraf må jerinras om att, enligt rådande uppfattning,
i vissa fall administrativ myndighets beslut om betalningsskyldighet
kan utan stöd av uttryckligt stadgande godtagas såsom exekutionstitel
och verkställas med analogisk tillämpning av bestämmelser i UL om verkställighet
av domstols dom på betalning. Detta gäller t. ex. länsstyrelses utslag
enligt 39 och 40 §§ lagen om socialhjälp samt enligt 73 § barnavårdslagen
(jfr Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl. s. 71 f, Olivecrona, Utsökning, 2
uppl. s. 32 och Wahlberg m. fl., Socialhjälpslagen s. 103). Det av beredningen
i 60 § 1 mom. upptagna stadgandet om utmätning i gäldenärens frånvaro
— vilket genom hänvisningen till 54 § inbegriper fordran enligt dom
—- bör uppenbarligen i den mån så varit fallet med motsvarande bestämmelser
i nuvarande 59 § och 60 § 3 mom. kunna analogiskt tillämpas vid verkställighet
av administrativ myndighets beslut.

69 och 77 §§.

Såsom en följd av att bestämmelser om rättelse införas i 77 § har beredningen
föreslagit, att föreskrifterna i 69 § angående det fall, att tredje man
framställer anspråk på egendom först efter utmätningsförrättningen, flyttas
till 77 § som ett fjärde moment. Emellertid ha nämnda föreskrifter så nära
samband med innehållet i övrigt i 69 § att de — åtminstone vid ifrågavarande
partiella reform — böra få kvarstå i denna paragraf. Förbehåll för
det fall att rättelse sker kan införas i 69 § 1 mom. som en andra punkt. Beaktas
icke vad nu förordats, synes erforderligt att jämväl i 77 § intaga en
bestämmelse om rätt för borgenären att själv väcka talan. I

I 88 c §.

Vad angår tiden inom vilken försäljning skall ske ha i remissyttranden
anförts vägande skäl för att beträffande fast egendom medge längre rådrum
än tre månader. Å andra sidan synes tiden i vad gäller lös egendom vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

längre än i allmänhet bör tillåtas; såvitt gäller fartyg samt luftfartyg och
reservdelar därtill hör dock gälla samma tid som rörande fast egendom.
Lagrådet förordar, att tiden bestämmes så att försäljning, om ej hinder möter
eller uppskov meddelas, skall ske beträffande lös egendom i allmänhet
inom två månader från utmätningen samt beträffande fast egendom och
fartyg, varom i 94 § sägs, samt luftfartyg och intecknade reservdelar till
sådant fartyg inom fyra månader från utmätningen eller, när intecknad
fordran fastställts till betalning ur fast egendom, från det försäljning av
egendomen begärdes.

208 a §.

Av motiven framgår, att bedömandet huruvida den som åtgärden rör
»haft tillfälle att» tillvarataga sin rätt skall innefatta en prövning i vad
mån han skäligen haft erforderliga möjligheter härtill. För att detta skall
bliva tydligare förordas, att de citerade orden utbytas mot »bort kunna»
(jfr 77 § 2 mom.).

218 a §.

Paragrafen torde, enligt vad motiven närmast giva vid handen, böra
begränsas till att avse klagan i fråga om överexekutors behörighet i mål,
som där omedelbart upptages.

övergångsbestämmelserna.

Med förslaget till ändring i UL sammanhängande ändringar i andra författningar
har beredningen såvitt angår 3 § lösöreköpsförordningen och
10 kap. 17 § RB icke, såsom är vanligt i sådant fall, upptagit i särskilda lagar
om ändrad lydelse av dessa paragrafer utan i övergångsbestämmelserna,
punkterna 5 och 6, till den föreslagna lagen om ändring i UL. Det använda
förfaringssättet skulle — särskilt om det mera allmänt lände till efterföljd —
kunna medföra vissa praktiska olägenheter. Med denna metod angivna ändringar
i andra författningar komma icke till synes i de kronologiska registren
till Svensk författningssamling, och risk föreligger att de icke tillräckligt
tydligt redovisas i sakregistret. Det kan därför befaras att dylika
ändringar, när de såsom i förevarande fall ej äro någon självklar följd av
den ifrågavarande lagstiftningen i övrigt, icke alltid komma att vederbörligen
uppmärksammas.

Lagrådet vill på grund av det anförda förorda, att de i punkterna 5 och 6
angivna bestämmelserna upptagas i särskilda lagar om ändrad lydelse av
3 § lösöreköpsförordningen och 10 kap. 17 § RB. Det möter icke hinder att
däi vid i huvudsak bibehålla den förenklade avfattning som beredningen
begagnat i nämnda punkter; motsvarighet till stadgandet i andra meningen
av punkten 5 bör dock upptagas såsom övergångsbestämmelse till lagen
om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen, därvid bestämmelsen bör
preciseras att gälla i fall då jäv framställts vid utmätningstillfälle före lagens
ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963 33

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen om avbetalningsköp.

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan erinran.

Förslaget till lag om ändring i lagen om införsel i avlöning, pension eller
livränta.

8 §•

Justitieråden Regner, af Trolle och Bomgren:

Enligt 8 § tredje stycket i nuvarande lydelsen må efter underhållsskyldighetens
upphörande beslut om införsel ej vidare äga tillämpning, ändå att
den underhållsskyldige häftar för oguldet underhållsbidrag; bidrag som fader
till barn utom äktenskap har att erlägga till barnets moder med anledning
av nedkomsten må dock alltjämt uttagas med den tidsbegränsning
som följer av 6 §. Beredningen har föreslagit, att det sålunda stadgade förbudet
mot införsel skall upphävas utom vad gäller de fall att underhållsberättigad
avlider eller underhållsskyldighet mot frånskild make upphör vid
omgifte; införsel skall med dessa undantag få äga rum under viss begränsad
tid.

1 anledning av vad i motiven anförts beträffande fall då underhållsskyldighet
mot barn upphör till följd av att vårdnaden övergår till adoptänt eller
till den förpliktade vill lagrådet framhålla att, om vårdnaden till barn överflyttas
och förfallna bidrag kvarstå obetalda, den förutvarande vårdnadshavaren
icke utan vidare äger göra gällande krav å det obetalda beloppet mot
den underhållsskyldige samt att han icke kan erhålla införsel enbart på grund
av dom eller avtal, varigenom bidrag utdömts eller utfästs till barnet. Även
om en dylik vårdnadshavares regressfordran på underhållsbidrag — bl. a.
i fråga om möjligheten till kvittning mot genfordran — icke i allo har samma
karaktär som fordran på underhållsbidrag, torde det likväl med hänsyn
till rättsförhållandets art få anses tillåtet att införsel beviljas, om regresskravet
fastställts genom dom eller barnets fordran på oguldna bidrag överlåtits
av barnet eller av behörig ställföreträdare på den vårdnadshavare som,
då oguldet bidrag förföll till betalning, var berättigad att uppbära detsamma.
1 enlighet härmed torde det även få antagas att, om införsel beviljats redan
innan vårdnaden övergick, införseln till gäldande av oguldna bidrag kan
fortgå, därest någon invändning icke framställes. önskvärt är att frågan
uppmärksammas vid den förestående omarbetningen av införsellagen.

Vad nu anförts förringar icke i väsentlig mån de skäl som beredningen
anfört och som även enligt lagrådets mening tala för en reform i föreslagen
riktning. Emellertid anser lagrådet tillräcklig anledning icke föreligga att
begränsa reformen genom undantag för vissa fall. Omständigheter av det
slag beredningen åberopat för upphävande av det nuvarande förbudet kunna
förefinnas även i undantagna fall, och jämväl i dessa torde vara påkallat
alt motverka att den underhållsskyldige undandrager sig betalning

2 Bihang till riksdagens protokoll 1963. i samt. Nr 62

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

under tiden närmast före underhållsskyldighetens upphörande. Det må erinras
om att det gällande förbudet tillkom såsom resultat av överväganden,
som hänförde sig till tidsgränsen i 6 §, och huvudsakligen har till syfte att
förebygga, att efter underhållstidens slut bidrag uttagas för tid som ligger
avsevärt långt tillbaka (NJA II 1917 s. 535—536, jfr 1924 s. 756). Vidare
bör beaktas, att de betänkligheter mot införselinstitutet som hystes vid dess
införande numera, sedan även skatter må uttagas genom införsel, måste
anses ha försvagats och att med hänsyn härtill det icke kan anses stötande
att tillåta införsel under någon kortare tid för förfallna bidrag. Lagrådet
förordar därför, att reformen vidgas att omfatta alla ifrågavarande underhållsbidrag.
För att undgå den olägenhet vid tillämpningen som det skulle
innebära att ha olika tider i 6 och 8 §§ förordar lagrådet vidare, att tidsbestämmelsen
i 6 § får gälla även införsel sedan underhållsskyldigheten
upphört, så att jämväl här möjlighet till införsel står öppen intill två år
efter det bidrag förfallit till betalning.

I enlighet med det anförda hemställer lagrådet, att tredje stycket i 8 g
utgår.

Regeringsrådet Jarnerup:

I beredningens motiv förekomma beträffande de fall då underhållsskyldighet
mot barn upphör till följd av att vårdnaden övergår till adoptant eller
till den förpliktade uttalanden av innebörd, att den som icke längre har
vårdnaden om barnet skulle vara berättigad att erhålla införsel för oguldna
bidrag, vilka skulle ha betalats till honom, och uppbära genom sålunda erhållen
eller tidigare meddelad införsel inflytande restbelopp. I anledning
härav anmärkes följande. Enligt 1 § införsellagen äger den till underhåll berättigade
erhålla införsel för underhållsbidrag. Om en tidigare vårdnadshavare
fått vidkännas kostnad för underhåll, som skulle ha gäldats av den
underhållsskyldige, kan hans krav på ersättning av denne näppeligen anses
såsom sådan den underhållsberättigade tillkommande fordran "på underhållsbidrag,
som avses i nyssnämnda paragraf. Att kravet fastställts genom
dom eller att barnets fordran på oguldna bidrag överlåtits på den tidigare
vårdnadshavaren torde icke kunna föranleda annan bedömning. Någon
analogisk tillämpning av paragrafen på det ifrågavarande fallet synes
— med hänsyn till att införselinstitutets ändamål begränsats till att, såvitt
nu är i fråga, trygga utbekommande av underhåll — icke vara tillåten. Det
bör framhållas, att en utvidgning av införselrätten till att gälla fattigvårdsstyrelses
(socialnämnds) och barnavårdsnämnds fordran på bidrag från försörjningsskyldig
till nämndens kostnader för försörjningsberättigads underhåll
ansetts erfordra uttryckliga bestämmelser (20 § införsellagen). En
tidigare vårdnadshavare synes därför icke äga erhålla införsel till gäldande
av sitt ifrågavarande krav. Hinder föreligger givetvis icke, att en till förmån
för barnet beviljad införsel fortgår, även efter det vårdnaden övergått.
Införselmedlen böra därvid för barnets räkning utbetalas till den nye vårdnadshavaren.
Denne kan medge att medel tillgodoföras den tidigare vård -

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

nadshavaren till gäldande av hans krav. Därest sådant medgivande icke lämnas,
kan möjlighet finnas för den senare att vid domstol föra talan mot
barnets nye ställföreträdare om medlens utfående.

Oavsett vad nu sagts i fråga om underhållsbidrag till barn vid växling av
vårdnadshavare, är även enligt min mening en reform i föreslagen riktning
önskvärd, och jag biträder härutinnan vad lagrådets övriga ledamöter anfört.

Lagrådet:

19 §.

Enligt förslaget skall införsel kunna erhållas i sjukpenning och annan
dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan
sådan anledning. Beredningen har uttalat, att dylik dagersättning stode
mycket nära vanlig livränta och att beredningen därför ansett sig kunna
underlåta att upptaga sjukpenning och annan dagersättning såsom en självständig
inkomstgrupp vid sidan av pension eller livränta. Förevarande
paragraf har därför föreslagits skola ändras sålunda att till densamma fogas
en bestämmelse att till livränta skall hänföras även ifrågavarande dagersättningar.
Vidare har beredningen yttrat, att den utginge från att sådan
dagersättning skulle kunna inbegripas jämväl under 1935 års lag om införsel
i avlöning, pension eller livränta för uttagande av oguldna utländska
utskylder eller allmänna avgifter utan att någon särskild lagändring erfordrades.

I fråga om den föreslagna utvidgningen av tillämpningen av införsel anser
lagrådet — som härvid beaktat den av riksdagen nu antagna lagen om
allmän försäkring och de ändringar denna medför — skäl icke föreligga till
erinran mot förslaget. Beträffande bestämmelsernas avfattning synes det —
då sjukpenning och annan dagersättning varom här är fråga i princip äro
korttidsersättningar och därför av annan natur än livränta — olämpligt att
till livränta hänföra omförmälda ersättningar. Vid förevarande partiella
reform torde kunna godtagas att genomföra ändringen så, att den andra
punkten får innehålla att detsamma skall gälla beträffande införsel i sjukpenning
eller annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller
olycksfall eller av annan sådan anledning. I följd härav böra i 20 § första
stycket orden »i avlöning, pension eller livränta» utgå. Därjämte bör till
lagens rubrik fogas »m.m.»

Vidare bör 1935 års lag ändras sålunda, att första punkten kommer att
avse även berörda dagersättningar samt att i andra punkten efter »livränta»
införes »m. m.» I rubriken till lagen bör likaledes inskjutas »m. m.»

Införsel i sjukpenning och annan dagersättning, som här avses, skall
enligt förslaget kunna erhållas även för utskylder, allmänna avgifter, böter
och viten. Med anledning av vad som anförts i några yttranden synes böra
övervägas, huruvida icke större återhållsamhet bör iakttagas i fråga om införsel
för dylika medel än som enligt uttalande i motiven bör föreskrivas
beträffande införsel för underhållsbidrag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Övergångsbestämmelserna.

Beaktas vad lagrådet förordat i fråga om 8 §, erfordras ändring av andra
stycket av övergångsbestämmelserna. Jämväl i övrigt torde jämkning därav
vara påkallad för att göra bestämmelserna mindre svårlästa. Enligt beredningens
motiv skall, om införsel pågår vid lagens ikraftträdande och underhållsskyldigheten
därefter upphör, det tidigare införselbeslutet fortfarande
få tillämpas i den mån det är förenligt med de nya reglerna om fortsatt
införsel sedan underhållsskyldigheten upphört. Syftet med andra punkten
är att detta skall gälla även om beslutet skulle angiva eller kunna anses
innebära att införsel skall upphöra tidigare.

Andra stycket torde kunna erhålla följande avfattning: Beslut om införsel,
som är gällande vid lagens ikraftträdande, må jämväl därefter tillämpas
i enlighet med äldre lag, intill dess jämkat eller nytt beslut meddelas eller
den underhållsskyldige påkallar tillämpning av 6 § i dess nya lydelse. Upphör
i sådant fall underhållsskyldigheten och kan till följd därav enligt 8 §
i dess äldre lydelse införsel ej vidare äga rum, må beslutet tillämpas enligt
vad i 6 § i dess nya lydelse sägs, även om beslutets innehåll föranleder
annat.

De remitterade förslagen upptaga icke bestämmelser om dag för lagarnas
ikraftträdande. Lagrådet har vid granskningen utgått från att förslagen
föreläggas årets riksdag. Därest ikraftträdandet framskjutes med hänsyn till
behovet av nya föreskrifter angående kostnad i utsökningsmål, föranleder
detta, såvitt nu kan bedömas, icke ändring i lagarna eller tillägg till dessa,
önskvärt är att i god tid före ikraftträdandet anvisningar tillhandahållas
utmätningsmännen rörande lagarnas innebörd och den avsedda tillämpningen
av de nya reglerna.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 februari 1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 21 maj 1962
avgivna utlåtande över lagberedningens den 12 januari 1962 till lagrådet remitterade
förslag till

1) lag om ändring i utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp;
och

3) lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,
pension eller livränta.

Föredraganden anför därvid.

När frågan om inhämtande av lagrådets utlåtande över lagberedningens betänkande
»Utsökningsrätt I» (SOU 1961: 53) den 12 januari 1962 anmäldes
i statsrådet, lämnade jag en kortfattad översikt över tillkomsten och den
huvudsakliga innebörden av beredningens förslag. Jag nämnde också, att
yttranden över betänkandet avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar
samt att dessa yttranden och en däröver inom justitiedepartementet
gjord sammanställning borde överlämnas till lagrådet för att vara
tillgängliga vid dess granskning. Det synes mig lämpligt att nu inledningsvis
redogöra för ärendets remissbehandling.

Över betänkandet har efter remiss utlåtanden avgivits av socialstyrelsen,
riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro,
Västernorrlands och Norrbottens län, överexekutorerna i Göteborg och
Norrköping samt uppbördsutredningen.

överståthållarämbetet har bifogat yttrande av exekutionsdirektören i
Stockholm. Länsstyrelserna har överlämnat, länsstyrelsen i Malmöhus län
yttranden från överexekutor i Malmö och stadsfogdarna därstädes ävensom
från landsfiskalen-utmätningsmannen i Eslövs distrikt samt landsfiskalerna
i Höganäs, Mörarps och Svedala distrikt, länsstyrelsen i Örebro län yttranden
från landsfiskalen-utmätningsmannen i Karlskoga distrikt, landsfiskalen
i Lekebergs distrikt och styrelsen för länsavdelningen av föreningen
Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Västernorrlands län yttranden från

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

landsfiskalerna-utmätningsmännen i Sköns och Sollefteå distrikt, landsfiskalerna
i Kramfors, Torps och Ramsele distrikt, stadsfogdarna i Härnösand
och Sundsvall ävensom Västernorrlands länsavdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler samt länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden från
landsfiskalerna-utmätningsmännen i Bodens, Gällivare, Kiruna och Piteå
distrikt och stadsfogden i Luleå. Överexekutorerna i Göteborg och Norrköping
har var för sig bifogat yttranden av förste och andre stadsfogdarna i
staden.

Riksförsäkringsverket har avgivit infordrat utlåtande i vad angår frågan
om införsel i sjukpenning. Ämbetsverket har därvid samrått med Svenska
sjukkasseförbundet och Socialförsäkringsbolagens förening.

Tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet har även beretts uppbördsorganisationskommittén,
Sveriges advokatsamfund, Föreningarna Sveriges
landsfiskaler och Sveriges stadsfogdar, Svenska exekutionsmännens riksförbund,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas
riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Stockholms stads
rättshjälpsanstalt, Göteborgs stads rättshjälpsanstalt, Fredrika-Bremer-Förbundet,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.
Yttranden har inkommit från samtliga utom uppbördsorganisationskommittén.

Yttranden har jämväl inkommit från Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister
och Svenska företagares riksförbund. Dessutom har besvärssakkunniga
ingivit en av betänkandet föranledd promemoria angående förfarandet
i utsökningsmål.

Sedan ärendet med anledning av lagrådets utlåtande varit föremål för ytterligare
överväganden inom justitiedepartementet, anhåller jag nu att få
upptaga det till behandling.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Gällande utsökningsrätt. Den främsta källan till utsökningsrätten är alltjämt
1877 års utsökningslag (UL), som trädde i kraft den 1 januari 1879
och då ersatte utsökningsbalken i 1734 års lag. UL har under sin giltighetstid
ändrats i åtskilliga avseenden. Mest genomgripande var de ändringar
som skedde genom 1912 års lagstiftning om exekution i fast egendom. När
landsfiskal vid 1917 års omorganisation av fögderiförvaltningen blev utmätningsman
på landet, vidtogs åtskilliga ändringar av praktisk-organisatorisk
art. År 1919 ändrades reglerna om vad som skall undantagas från utmätning,
de s. k. beneficiumreglerna, vilka även senare jämkats. En reform av principiell
räckvidd skedde genom 1937 års lagsökningslag, som flyttade lagsökningsprocessen
från utsökningsmyndighet till judiciell myndighet. Samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

år tillkom den s. k. lex Marsjö med vissa nya bestämmelser om utmätning
och realisation av fordran och annan rättighet. Vidare bär UL år 1946 ändrats
i åtskilliga delar med anledning av nya rättegångsbalken. Under årens
lopp har UL också i övrigt ändrats på olika punkter — ofta i samband med
lagstiftningsarbeten på andra rättsområden.

Vid sidan av utsökningslagen har tillkommit annan exekutionsrättslig lagstiftning,
framför allt 1917 års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta
(InfL). Till InfL ansluter sig den samtidigt tillkomna lagen om förbud
för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket. Praktiskt betydelsefulla
är vidare de exekutionsrättsliga bestämmelserna i 1915 års lag om avbetalningsköp
(AvbL).

UL, AvbL och InfL kompletteras av de s. k. dagbokskungörelserna (DbKU
och DbKInf), båda från år 1917. I administrativ ordning har också meddelats
särskilda kungörelser om domsverkställare och om exekutionsbiträden.
Av praktisk vikt särskilt för utmätningsmännens förrättningar enligt UL
och AvbL är vidare 1878 års förordning angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. in.
(ErsF 1878).

På grundval av konventioner med främmande stater har tillkommit flera
lagar om verkställighet av utländska domar m. in. De viktigaste är 1931 års
lag om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland,
Island eller Norge (Nord IndrL) samt 1932 års lag om erkännande och
verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge
(Nord VerkstL). 1931 års lag har nyligen ersatts av lagen den 21 september
1962 om indrivning i Sverige av underhållsbidrag fastställda i Danmark,
Finland, Island och Norge.

Bland lagar som kompletterar UL förtjänar slutligen nämnas 1921 års
lag om utmätningsed, som reglerar frågan om utmätningsgäldenärs skyldighet
att under edsplikt uppgiva sina tillgångar, samt 1955 års lag med särskilda
bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.

UL äger icke direkt tillämpning på utmätning för utskylder, allmänna
avgifter, expeditionslösen, hantlangning vid laga skifte eller »annat dylikt»
(14 § Up). Genom särskilda stadganden i 1953 års uppbördsförordning
(UppbF) och tillämpningskungörelsen till denna förordning (TK UppbF)
har emellertid bestämmelserna om utmätning i UL med vissa modifikationer
gjorts tillämpliga även i dessa fall. — I fråga om verkställighet av beslut,
varigenom någon i brottmål dömts till böter eller vite m. m., gäller
med visst förbehåll ULs utmätningsbestämmelser enligt särskild föreskrift
i 22 § Up. En undantagsföreskrift som vidgar gäldenärens beneficium meddelas
i 4 § andra stycket av 1937 års lag om verkställighet av bötesstraff.

Bestämmelserna om verkställighet av anspråk som tillkommer det allmänna
på offentligrätlslig grund har mycket stor betydelse. Restlängder
eller indrivningskort för skatter, respektive saköreslängder eller indrivningskort
för böter är i själva verket de exekutionstitlar som tillämpas
mest.

Kungl. Maj:ls proposition nr 52 dr 1963

Reformkrav och reformförslag. En huvudfråga rörande exekutionsväsendet
som länge varit föremål för reformplaner gäller utsökningsmyndiglieternas
organisation. Sålunda förordade processkommissionen i sitt år 1926
avgivna principbetänkande, att allmän underrätt vid processreformens genomförande
borde övertaga funktionen som högre exekutiv myndighet.
Förslaget kom ej att genomföras, bl. a. därför att det ansågs äga nära
samband med frågan om rådhusrätternas förstatligande. Spörsmålet om
överflyttning av överexekutorsgöromålen till allmän underrätt har emellertid
på senare tid åter aktualiserats av stadsdomstolsutredningen i dess
slutbetänkande »Underrätterna» (SOU 1961:6). Enligt utredningens förslag
skulle allmän underrätt bli exekutionssäte och övertaga flertalet överexekutorsgöromål
såväl i stad som på landet. Vissa utsökningsmål skulle
dock ankomma på länsstyrelse i stället för på rätten. Viktiga frågor rörande
de exekutiva myndigheternas organisation behandlas också i det av 1957 års
polisutredning avlämnade principbetänkandet »Huvudmannaskapet för polisväsendet
m. m.» (SOU 1961:34). På grundval av detta betänkande har
Kungl. Maj :t i propositionen 1962:148 föreslagit, att polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet skall helt förstatligas den 1 januari 1965 och i samband
därmed genomgripande omorganiseras. Förslaget om förstatligande vid sagda
tidpunkt har numera godtagits av riksdagen. Vidare har inom inrikesdepartementet
tillkallats en särskild beredning med uppgift att biträda vid
det ytterligare arbetet med denna vittsyftande reform. Vad angår exekutionsväsendets
organisation skall beredningens arbete bedrivas i nära kontakt
med lagberedningen.

Krav på en mera allmän översyn av utsökningsrätten började framföras
under 1940-talet. Vid 7,945 års riksdag väcktes motioner i ämnet med hemställan
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om revision
av UL och i samband därmed stående lagstiftning. Första lagutskottet framhöll
i avgivet utlåtande bl. a., att UL icke svarade mot nutida krav samt att
bristerna kunde avhjälpas endast genom eu fullständig omarbetning. Enligt
vad utskottet vidare anförde skulle det reformarbete utskottet förordade bli
av stor omfattning och säkerligen taga åtskillig tid i anspråk. Utskottet
fann det därför önskvärt, att utredningsarbetet icke skulle komma att hindra
partiella reformer, vilkas genomförande var så trängande att de ej borde
anstå ända till det stora reformarbetets slut. Riksdagen biföll i enlighet med
utskottets hemställan motionärernas yrkande (LJU 39, Rskr 365).

Under 1940-talet framställdes vidare krav om ändring av utsökningslagstiftningen
på en speciell punkt, nämligen så att införsel skulle kunna
beviljas för skadestånd i brottmål. I motioner vid 7944 års riksdag hemställdes
sålunda om utredning och förslag till sådana ändringar av InfL, att införsel
kunde erhållas jämväl för skadestånd som utdömts på grund av
misshandelsbroti. Första lagutskottet fann förslaget värt beaktande men
hemställde likväl, att motionerna icke skulle föranleda till någon riksdagens
åtgärd, enär frågan borde lösas i ett större sammanhang. — Frågan om
utvidgning av införselinstitutet till att avse skadeståndsfordringar på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

av brott har därefter varit föremål för behandling i olika former vid riksdagarna
1952, 1954, 1957, 1958, 1959, 1960 och 1961. Den bär också berörts
av strafflagberedningen i dess slutbetänkande med förslag till »Skyddslag»
(SOU 1956: 55). På senare tid har röster även höjts för att införselinstitutet
borde ställas till förfogande för indrivning av fordringar i allmänhet.

Under 1950-talet har i åtskilliga sammanhang betonats angelägenheten
av att det genom 1945 års riksdagsskrivelse begärda lagstiftningsarbetet
snarast kom till stånd. Bland annat har riksdagen år 1957 ånyo framhållit,
att den blivande utredningen borde få möjlighet att framlägga förslag, avsedda
att i avbidan på en helt ny utsökningslagstiftning tills vidare komplettera
UL (L1U 9, Rskr 127).

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 september 1957 tillsattes
en särskild utredning för förberedande översyn av UL och därmed
sammanhängande lagstiftning. I direktiven för utredningen angavs, att det
förberedelsearbete som skulle utföras borde taga sikte på att kartlägga
problemen och planlägga en reform av hela utsökningsrätten; i den mån
det emellertid under arbetets gång visade sig, att vissa spörsmål var av
sådan beskaffenhet att de trängde till omedelbar lösning, borde förslag till
erforderliga lagändringar utarbetas och framläggas.

Till utredningen överlämnades, för att tagas i beaktande vid dess arbete,
ett stort antal under årens lopp inkomna framställningar och förslag om
ändringar på utsökningslagstiftningens område jämte material som samlats
i anslutning därtill.

Genom rundfrågor till ett avsevärt antal myndigheter m. fl. insamlade
den förberedande utredningen själv material om de brister som givit sig
till känna på utsökningsrättens område och vad som enligt de olika instansernas
mening borde åtgöras för att komma till rätta med förhållandena.
Utredningen verkställde också specialundersökningar beträffande flera problem,
bl. a. undersökningar av statistisk natur. På utredningens förslag genomfördes
ett par smärre reformer; därjämte utarbetades inom utredningen
preliminära utkast till vissa andra reformer.

Den förberedande utredningen upphörde med utgången av oktober 1960.
Dess material överlämnades därvid till lagberedningen.

Lagberedningens förslag. Beredningen understryker i sitt betänkande, att
frågan om revision av utsökningsrätten rör såväl materiellträttsliga och processuella
som organisatoriska problem samt att beredningen nu ej är beredd
att taga slutlig ståndpunkt i den organisatoriska frågan. Sin preliminära
inställning i denna fråga har beredningen närmare utvecklat i remissutlåtanden
över stadsdomstolsutredningens och polisutredningens betänkande
n.

Bland de önskemål som i övrigt framställts om ändringar inom utsökningsrätten
finns enligt beredningen flera som vart för sig rör mera begränsade
praktiska spörsmål, särskilt beträffande utmätning och införsel, och
som i viss utsträckning kan upptagas till behandling utan samband med

2t Iiihang till riksdagen!! protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

Kungl. Ma j:ls proposition nr 52 år 1963

en mer eller mindre djupgående organisatorisk omdaning och utan avvaktan
på fullständig genomgång av ämnet. Visserligen kan det — anför beredningen
— alltid befaras, att partiella ändringar på området kan behöva
framdeles modifieras. Enligt beredningens mening kan dock denna invändning
ej tillmätas avgörande vikt, när det gäller aktuella missförhållanden
som i dagliga livet gör sig gällande. Beredningen har ansett, att med
förtur bör upptagas dels ett antal spörsmål om utmätning och handräckning,
dels hela införselinstitutet och har planlagt sitt arbete därefter. Under det
fortsatta arbetet får visa sig, huruvida även andra spörsmål ägnar sig för
att upptagas med förtur.

Beredningen framhåller, att de partiella reformerna bör begränsas till
sådana frågor som är särskilt aktuella och som kan behandlas utan större
risk för att därå nedlagt arbete skall vara bortkastat vid den allmänna översynen
av utsökningsrätten. Uppgiften bör enligt beredningens mening också
avgränsas så, att den snabbt kan genomföras och de ändrade bestämmelserna
hinner vara till nytta någon tid innan ett större förslag kan väntas
bli genomfört. Hur ett urval lämpligen bör äga rum, kan självfallet
vara föremål för delade meningar. Beredningen finner det också tydligt,
att ämnet för eu partiell reform som ej genomförs efter systematiska grunder
blir ganska heterogent. Detta har beredningen dock ej ansett i och för
sig böra avskräcka, om det ej medför praktiska svårigheter i tillämpningen.
Beredningen har beslutat att först framlägga förslag rörande vissa frågor
som huvudsakligen rör utmätningsinstitutet samt att samtidigt upptaga ett
par begränsade spörsmål beträffande införsel.

I fråga om införsel har även andra viktiga önskemål framställts, och
enligt beredningens mening är införselinstitutet överhuvud ej så väl infogat
i rättssystemet. Av särskild betydelse beträffande införsel är — framhåller
beredningen — huruvida institutet i en eller annan form skall komma
till användning även för indrivning av andra fordringar än som nu
omfattas av införsellagen. Detta är tydligen en ömtålig och svårlöst fråga.
Även andra alternativ än utvidgning av det nuvarande införselinstitutet behöver
närmare prövas. Beredningen har trott det vara lämpligt att i ett
senare delbetänkande framlägga förslag om införselinstitutet i dess helhet.

Bland de spörsmål rörande utmätningsinstitutet som beredningen valt
att nu behandla står till en början frågan om rätt att erhålla utmätning
på grund av avtal om underhållsbidrag m. in. (54 a § i
förslaget till lag om ändring i UL). Beredningens förslag i denna del innebär
i stort sett en parallell till vad som redan gäller om införsel. Enligt den
föreslagna huvudregeln skall, på grund av skriftligt avtal som bevittnats
av två personer, utmätning få äga rum för bidrag, som någon enligt avtalet
skolat utgiva till fullgörande av underhållsskyldighet jämlikt giftermålseller
föräldrabalken.

Beredningen har också upptagit ett antal viktiga spörsmål beträffande
utmätningsmans lokala kompetens (2, 56, 56 a, 69, 183 och
185 §§ i nyssnämnda förslag). Utmätning skall enligt förslaget alltid få

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

sökas hos utmätningsmannen där gäldenären har sitt hemvist. I fråga om
egendom som finns på annan ort skall emellertid utmätning också få sökas
där egendomen är, och utmätning av fordran i pengar skall därjämte få
sökas där den förpliktade, sekundogäldenären, är. Utmätningsman som enligt
någon av dessa behörighetsregler upptagit mål om utmätning till behandling
skall, för det fall att åtgärd erfordras inom annan utmätningsmans
område, ha flera olika möjligheter att åstadkomma en lämplig lösning.
Dels skall han själv kunna vidtaga åtgärden, genom att bege sig in på
den andre utmätningsmannens område. Dels skall han äga påkalla biträde
med åtgärden av den andre utmätningsmannen. Slutligen skall han också
få överlämna hela målet till den andre, om det är ändamålsenligt. Förslaget
innebär bland annat större frihet att välja lämplig plats för exekutiv auktion
å lös egendom, varigenom man hoppas att ett bättre ekonomiskt resultat
av verkställigheten skall kunna vinnas.

En fråga som enligt beredningens mening bör särskilt övervägas är, huruvida
bestämmelserna om överlämnande av mål lämpligen kan göras tilllämpliga
i fråga om utmätning, vilken ingår som led i indrivningsförfarande
beträffande böter, skatter o. 1., och huruvida man i så fall bör ändra gällande
föreskrifter om handräckning i sådana ärenden. Till denna fråga anser
sig beredningen icke böra taga ställning. Beredningen framhåller emellertid,
att anledning torde finnas att överse de författningar som närmare
reglerar skatte- och bötesindrivningen för att i den mån så prövas lämpligt
bringa dem till överensstämmelse med den ordning som föreslås för de
enskilda målen.

Vidare har beredningen upptagit frågor angående gäldenär ens underrättande
i mål om utmätning (59, 60, 79 och 84 §§ i förslaget
till lag om ändring i UL). Mera tidsenliga former föreslås för gäldenärens
underrättande före utmätning, och förslaget innehåller även bestämmelser
som avser att trygga gäldenärens intresse av att få kännedom om
utmätning som skett i hans frånvaro. Detalj föreskrifter i dessa hänseenden
skall enligt förslaget meddelas i administrativ väg. Beredningen menar, att
de av beredningen föreslagna underrättelsebestämmelserna skall användas
även vid utmätning, vilken ingår som led i indrivningsförfarande beträffande
skatter, böter o. 1.

Vidgad befogenhet att tillgripa interimistiska åtgärder skall
enligt förslaget tilläggas utmätningsman för det fall att utmätning eller
kvarstad icke genast kan verkställas (60 a och 183 §§). Sådan åtgärd skall
emellertid ej få upprätthållas längre än som oundgängligen erfordras och
högst två veckor.

En annan ökning av utmätningsmans befogenheter innefattas i förslaget
att utmätningsman själv skall äga föranstalta om rättelse av utmätning,
när det visar sig att den kommit att omfatta tredje mans egendom
eller egendom som eljest ej hort utmätas (77 (O. Rättelse skall dock ej få
vidtagas senare än två veckor från det förrättningen ägde rum.

ULs regler angående tidsfrister och utmätningsmans an -

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

svar i mål o in utmätning föreslås ändrade i viktiga hänseenden
(52, 86, 88 b, 88 c, 162, 163, 165, 207 och 216 §§). Huvudprinciperna skall
vara, att utmätningsman skyndsamt skall vidtaga vad på honom ankommer
för att utmätningen skall verkställas och att han, sedan utmätning väl skett,
skall utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga åtgärder för att försäljning
skall komma till stånd. Utmätningsförrättning skall såvitt möjligt hållas
i stad inom två veckor och på landet inom fyra veckor och försäljning i regel
ske inom tre månader från utmätningen, med möjlighet till uppskov.
Tidsfristerna för försäljning av utmätt egendom skall äga tillämpning även
beträffande överexekutor och särskilt förordnad auktionsförrättare, t. ex.
vid exekutiv försäljning av fast egendom. Det speciella skadeståndsansvar
som nu gäller för utmätningsman, om han försitter stadgad frist, föreslås
slopat. Enligt förslaget skall vidare borgenärens befogenhet att lämna anstånd
vidgas så, att en särskild sexmånadersfrist införes för anstånd med
själva utmätningsförrättningen och en annan frist av samma längd stadgas
för anstånd med realisationsförfarandet.

Beredningens förslag innefattar också vidgade möjligheter för utmätningsman
att lämna anstånd med vräkning (193 §). Om synnerliga
skäl är därtill, skall anstånd kunna medges intill fyra veckor utöver
den obligatoriska varselfristen om fyra dagar. Längre anstånd än en vecka
tår dock lämnas endast om skälig gottgörelse för hela anståndstiden erläggs
till hyresvärden och i övrigt otillbörligt intrång i sökandens eller annans
rätt icke vållas.

I ett särskilt avsnitt av beredningens förslag behandlas vissa verkställighets-
och full följdsfrågor (53, 201—203, 208 a, 210,
218 och 218 a §§). Vid meddelande av beslut i utsökningsmål skall överexekutor
och hovrätt kunna förordna, att beslutet icke får verkställas förrän
det vunnit laga kraft. En särskild regel föreslås emellertid för det fallet att
överexekutor eller hovrätt undanröjer utmätning eller eljest föreskriver
ändring däri. I sådant fall skall redan verkställd åtgärd ej gå åter innan
ändringsbeslutet vunnit laga kraft, om ej annorlunda förordnats. — Klagotiderna
i mål om utmätning föreslås jämkade så att de bättre skall tillgodose
rättssäkerhetens krav. Den viktigaste ändringen innebär, att klagotiden
vad angår själva utmätningen för både borgenär och gäldenär utsträcks
från 15 dagar till tre veckor och skall räknas från delfåendet av
protokoll eller bevis om utmätningen. — Vidare föreslås att högre instans,
även om den finner att utmätningsman saknat lokal kompetens, skall kunna
låta vidtagen åtgärd bestå, om vederbörande haft tillfälle att tillvarataga
sin rätt och åtgärden i övrigt var ändamålsenlig.

I fråga om handräckning enligt lagen o in avbetalningsköp
har beredningen funnit lämpligt föreslå några ändringar, som
direkt ansluter sig till vissa av reformerna rörande utmälningsinstitutel
(se förslaget till ändrad lydelse av 10 § AvbL). Ändringarna avser frågorna
om utmätningsmans lokala kompetens, om underrättande av gäldenärenköparen
före handräckningen och om befogenhet för utmätningsmannen att
vidtaga interimistiska åtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition nr ö2 år 1963

De förslag till ändringar i införsellagen soin beredningen
ansett sig böra framlägga i detta sammanhang ansluter sig endast på en
punkt direkt till ändringsförslagen rörande UL. Det gäller 1 § InfL — dess
innehåll har i redaktionellt och delvis även i sakligt hänseende jämkats till
överensstämmelse med den föreslagna 54 a § UL. Vidare föreslås ändrade
regler i fråga om möjligheten att uttaga äldre bidragsbelopp genom införsel.
Enligt förslaget skall införsel ej få äga rum till gäldande av bidragsbelopp,
som förfallit till betalning tidigare än två år före början av den
kalendermånad, under vilken verkställigheten skall ske (6 §). Sedan underhållsskyldigheten
upphört, får nu i regel införsel ej äga rum, även om
äldre bidrag utestår oguldna; undanlag härifrån gäller endast i fråga om
underhållsbidrag som fader till barn utom äktenskap har alt erlägga till
barnets moder. Beredningen föreslår i stället som huvudregel, att införsel
utan hinder av underhållsskyldighetens upphörande skall få fortgå intill
ett år därefter. Om den underhållsberättigade avlidit eller underhållsskyldigheten
mot frånskild make upphört till följd av att denne gift om sig,
skall dock fortsatt införsel vara utesluten (8 §). En mindre jämkning föreslås
i reglerna om arbetsgivares redovisningsskyldighet. Det skall enligt
förslaget öppnas möjlighet till redovisning även i annan ordning än genom
insättning på tjänstepostgirokonto som utmätningsmannen anvisar (11 §).
Slutligen föreslås, att införsel skall kunna erhållas också i sjukpenning och
annan dagersättning som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller
av annan sådan anledning (19 §).

Vid ett möte med delegerade från Danmark, Finland och Norge har beredningens
förslag genomgåtts i huvudsakliga delar. Man enades därvid
om att det icke med hänsyn till det nordiska lagsamarbetet
på utsökningsrättens område kan anses möta något hinder att omedelbart
genomföra de av beredningen planerade partiella reformerna.

1 anslutning till de föreslagna lagändringarna har beredningen också
upprättat utkast till administrativa föreskrifter. Vidare har
beredningen förordat, att frågan om införande av en schablonmässigt beräknad
exekutionsavgift görs till föremål för särskild utredning.

Remissyttrandena. Lagberedningens förslag har i flertalet yttranden hälsats
med tillfredsställelse. Behovet av omedelbara lagstiftningsåtgärder på
utsökningsrättens område har allmänt vitsordats, och beredningens urval
av ämnen för en partiell reform har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Emellertid har från några håll framförts önskemål om ytterligare
lagändringar, främst i utsökningslagen.

Även de sakliga lösningar som beredningen föreslår har i allmänhet tillstyrkts
eller till sina huvudgrunder lämnats utan erinran. De invändningar
som framställts gäller alltså i regel detaljfrågor.

Bland dem som lämnat förslaget helt utan erinran må nämnas styrelserna
för Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund,

Kungl. Mai:ts proposition nr 52 år 1963

Riksförbundet Landsbygdens folk, styrelsen för Göteborgs stads rättshjälpsanstalt
och Föreningen Sveriges rättshjälps jurister. Styrelsen för Svenska
landskommunernas förbund betecknar förslaget som ägnat att avhjälpa förefintliga
brister och att effektivisera utsökningsväsendet; och Riksförbundet
Landsbygdens folk biträder förslaget till alla delar. Styrelsen för Göteborgs
stads rättshjälpsanstalt anför som sin mening, att de av beredningen
töreslagna lagändringarna innebär en angelägen och önskvärd reformering
av utmätningsinstitutet och övriga i betänkandet berörda verkställighetsformer.

Allmänt positiva omdömen om förslaget uttalas också av åtskilliga andra
remissinstanser. Enligt styrelsen för Sveriges advokatsamfund är de föreslagna
ändringarna väl ägnade att genomföra eu önskvärd förenkling och
effektivisering. Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler ansluter sig
till tanken att upptaga särskilt trängande spörsmål till särbehandling och
instämmer i beredningens uttalanden rörande de allmänna riktlinjerna för
sådana partiella reformer. Likaså ger flera enskilda landsfiskaler uttryck
åt sin uppskattning av förslaget. Även Svenska exekutionsmännens riksförbund
finner reformerna välbetänkta. Länsstyrelsen i Örebro län anser,
att förslaget kommer att undanröja vissa praktiska olägenheter med den
nuvarande lagstiftningen samt medverka till ett effektivare och tidsenligare
utsökningsförfarande, och tillstyrker därför i princip att förslaget läggs till
grund för lagstiftning. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller särskilt,
att utsökningsförfarandet utan tvekan kommer att vinna i smidighet genom
förslagets genomförande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att flera av de föreslagna nya bestämmelserna,
exempelvis de som rör gäldenärens underrättande och olika
slag av anstånd, lämnar utmätningsinännen ett relativt vidsträckt utrymme
för fritt bedömande av de åtgärder som i det enskilda fallet bör vidtagas.
Länsstyrelsen fortsätter.

Detta förhållande kan tänkas stundom ge upphov till viss tvekan om vilka
åtgärder, som är erforderliga, och därjämte föranleda en viss oenhetlighet
i tillämpningen. Bestämmelserna om utmätningsmans lokala kompetens
kan vidare i vissa fall förorsaka kompetenskonflikter av skilda slag. Detaljerade
regler i hithörande avseenden torde emellertid knappast kunna uppställas
och synes ej heller vara nödvändiga eller ens önskvärda om den av
lagberedningen eftersträvade effektiviseringen av indrivningsarbetet skall
kunna uppnås. Nämnda verkningar av förslaget bör därför icke få hindra
genomförande av de föreslagna reformerna, vilka enligt länsstyrelsens mening
synes medföra såväl praktiska fördelar som en effektivisering av det
exekutiva förfarandet. De föreslagna administrativa tillämpningsföreskrifterna
torde lämna utmätningsinännen god vägledning för deras handlande
i olika situationer.

Överexekutor i Göteborg åberopar som eget utlåtande yttranden från förste
och andre stadsfogdarna i staden. Förste stadsfogden i Göteborg finner
de föreslagna lagändringarna i princip sådana att de torde kunna mottagas
med synnerlig tillfredsställelse av såväl utsökningsmyndigheter som parter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år W63

Han framhåller som en generell iakttagelse, att reformerna kännetecknas
av att borgenärerna skall få ökat bistånd av utmätningsmannen, att utmätningsmannen
skall taga större hänsyn till gäldenärernas intressen i det enskilda
fallet samt att utmätningsmannen i stor utsträckning far traffa avgöranden
efter skön. Detta jämte vissa föreskrifter av kontorstekmsk natur
kommer att öka utmätningsmannens arbetsbörda. Han anser därför, att
lians e°en tjänsteorganisation icke kan bibehållas efter förslagets genomförande
utan att en personalökning blir erforderlig. När det gäller en sa
viktig samhällsuppgift som utsökningsväsendet bör emellertid de ekonomiska
synpunkterna enligt hans mening icke tillåtas öva mera betydande
inflvtande. — Andre stadsfogden i Göteborg uttalar, att de föreslagna reformerna
synes ägnade att effektivisera och underlätta arbetet såvitt gäller
hans ämbetsområde.

Synpunkter liknande dem förste stadsfogden i Göteborg anfor kommer
också till uttryck i några andra remissyttranden. Landsfiskalen-iitmätmngsmannen
i Kiruna distrikt framhåller sålunda som en fördel att utmätningsmannen
får större utrymme för egna bedömanden men understryker samtidigt,
att utmätningsmannens arbete därigenom blir mera tidskrävande.
Stadsfogden i Sundsvall finner, att reformerna i huvudsak syftar till att
bereda borgenärerna ökad service och att ge gäldenärerna ökad rättssäkerhet.
Enligt hans mening torde de också i stort sett komma att tjäna dessa
svften Han anser sig emellertid kunna konstatera, att de exekutiva organen
kommer att få väsentligt ökat arbete och att de nuvarande personalresurserna
blir otillräckliga. — Förslagets konsekvenser för utmätnmgsmännens
arbetsförhållanden behandlas särskilt ingående av forste stadsfogden
i Malmö. Denne framhåller i flera sammanhang, att de föreslagna
ändringarna kommer att innebära en avsevärd arbetsökning. Enligt hans
mening kommer denna ökning, i varje fall för Malmös vidkommande, att
medföra behov av personalförstärkning särskilt beträffande fältpersonalen
och med all sannolikhet även beträffande kanslipersonalen.

Föreningen Sveriges stadsfogdar anser sig böra tillstyrka förslaget men
framhåller att detta icke innebär att föreningen reservationslöst accepterar
betänkandet. Det heter i föreningens yttrande vidare.

Åtskilliga av de föreslagna bestämmelserna innefattar sådana avvikelser
från vad nu gäller att det är svårt att på förhand göra något uttalande, hur
bestämmelserna kommer att verka i det praktiska arbetet. Sålunda mnebär
först och främst kompetensreglerna en synnerligen omfattande utvidgning
av de enskilda parternas möjligheter att påkalla exekution men darmed
kanske även svårigheter med avseende på utmätningsmannens arbetsförhållanden
och möjligheter att med önskad snabbhet genomfora exekutionen.
önskvärdheten av att bereda de enskilda rättsägarna de här avsedda
lättnaderna framstår emellertid såsom synnerligen stark och föreningen
anser därför, att de föreslagna reglerna bör provas. Därest det
såväl i nu ifrågavarande hänseende som beträffande Övriga av beredningen
föreslagna reformer, beträffande vilka man icke på förhand kan förutse de
praktiska verkningarna, framdeles skulle visa sig att en tillämpning av reglerna
medför såväl svårigheter som andra mindre önskvärda konsekvenser,
bör man kunna taga upp bestämmelserna i fråga till ny granskning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Föreningen anser det alltså önskvärt, alt de nu framlagda partiella retormtörslagen
icke betraktas som helt detinitiva, utan att man framdeles
bör kunna komplettera eller justera dem med hänsyn till de praktiska erfarenheterna.
Att man på så sätt under något eller några år skulle ha möjligheter
att pröva sig fram beträffande vissa nya bestämmelser skulle enligt
föreningens mening vara synnerligen värdefullt.

Fn mera kritisk syn på lagberedningens förslag har överståthållarämbetet.
Flertalet avsnitt i förslaget har visserligen icke givit ämbetet anledmng
till erinringar. Med hänsyn främst till erfarenheterna från tillvägagångssättet
vid skatteexekutionen avstyrker ämbetet emellertid förslaget i
fråga om utmätningsmans lokala kompetens och förordar i denna del en
reform av mindre räckvidd. Ämbetet avstyrker också, att de i 59 § UL föreslagna
underrättelsebestämmelserna görs tillämpliga beträffande utmätning
för skatter. Överhuvud vänder sig ämbetet mot att förslagets konsekvenser
för skatteindrivningen icke närmare berörts i betänkandet. Enligt
ämbetets mening är en undersökning härav under alla omständigheter nödvändig,
innan ställning tages till ändringarnas genomförande. Ämbetet fortsätter.

Lagberedningens förslag måste ses i belysning av vad därvid framkommer;
nödiga garantier för en smidig anpassning till förhållandena vid skatteindrivningen
saknas eljest. Av vikt är även att man tillvaratager de möiigheter
till förbättrad samordning av skatteärenden med enskilda mål som
kan tinnas. Det kan ej heller bortses från att man vid ändringar i utsökningslagen
bör taga hänsyn till den framtida organisationen av indrivmngsvasendet.
Resultatet av den snart avslutade utredningen angående städernas
särskilda rättigheter och skyldigheter torde därför böra avvaktas.

Frågan i vad mån de föreslagna kompetensreglerna bör göras tillämpliga
■vid utmätning för skatter, böter o. 1. har ägnats ganska stor uppmärksamhet
i flera andra remissyttranden, och tanken att den föreslagna regleringen
av underrättelseförfarandet skulle gälla även vid sådana utmätningar
liar stött på motstånd från åtskilliga håll. Härom hänvisas till den
t oljande framställningen. Redan i förevarande sammanhang må emellertid
anmärkas, att exekutionsdirektören i Stockholm — som är kritiskt inställd
till flera detaljer i förslaget — anser att det kan vara lämpligt att låta anstå
med lagfastande av de föreslagna kompetensreglerna till dess hela landets
exekutionsväsen är förstatligat.

En annan fråga som också givit anledning till delade meningar är den om
behovet av bestämmelser om frist för utmätningsförrättnings hållande och
den lämpliga längden av dylik frist.

önskemålen om ytterligare lagändringar — utöver dem beredningen föreslagit
— kommer att huvudsakligen redovisas i anslutning till sådana i
det följande behandlade frågor, med vilka de har samband. Några av dem
saknar emellertid anknytning till spörsmål som beredningen nu upptagit
och ma därför här i korthet omnämnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Exekutionsdirektören i Stockholm ifrågasätter, huruvida bestämmelserna
om utmätningsordningen i 62—64 §§ UL bör bibehållas. Enligt hans mening
kan det vara tillfyllest med bestämmelser om att utmätningsmannen
avgör vilken egendom som skall utmätas, under beaktande av vissa angivna
intressen och önskemål. Vidare kritiserar exekutionsdirektören det förfarande
som nu tillämpas vid utmätning — särskilt besöken i hemmen och
granskningen av där befintlig egendom — samt framhåller, att det vore i
högsta grad önskvärt med en fullständig förteckning över gäldenärens tillgångar
och skulder. En sådan skulle uppgöras av gäldenären själv på särskilt
utarbetad och tillhandahållen blankett. Enligt exekutionsdirektörens
mening skulle med ledning av förteckningen ofta kunna verkställas s. k.
kontorsmässig utmätning å förrättningsmannens kontor.

Ett par remissinstanser har särskilt intresserat sig för beneficiumreglerna.
Förste stadsfogden i Norrköping föreslår, att i 65 § UL intages en särskild
benificiumregel av innebörd att från utmätning även skall undantagas
fordran å överskjutande preliminär skatt intill ett belopp av 1 200
kronor. Undantaget skulle dock ej gälla vid utmätning för fordran som avses
i införsellagen eller fordran å vad någon förpliktats utge på grund
av brott. Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler
framhåller mera allmänt, att beneficiumreglerna är föråldrade, att värdegränserna
bör väsentligt höjas och att en översyn av reglerna överhuvud
är erforderlig redan i samband med de partiella reformerna.

Beredningens förslag att frågan om införande av en schablonmässigt beräknad
exekutionsavgift görs till föremål för särskild utredning tillstyrkes
i flera yttranden. Stgrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att
det bland annat med hänsyn till reglerna om samverkan utmätningsmän
emellan är nödvändigt med övergång till en sådan avgift och att utredningen
härom bör verkställas med största skyndsamhet. Länsstyrelsen i Malmöhus
län framhåller också angelägenheten av att denna fråga snarast får sin
lösning. Förste stadsfogden i Malmö menar, att förslaget om underrättelsebestämmelser
icke är praktiskt genomförbart utan alt en enhetlig exekutionsavgift
införes och att detsamma gäller i fråga om ändringarna i handräckningsförfarandet
enligt AvbL. Särskilt utförligt behandlas frågan av
landsfiskalen-utmätningsmannen i Eslövs distrikt. Även denne finner en
ändring i fråga om exekulionsavgifterna ofrånkomlig för att de nu föreslagna
bestämmelserna överhuvud skall kunna tillämpas.

Departementschefen. Under de cirka 85 år som förflutit sedan ULs tillkomst
bär de sociala och ekonomiska förhållandena i vårt samhälle radikalt förändrats.
Även om flera reformer under denna tid genomförts på olika områden
av utsökningsrätten, har likväl utsökningslagstiftningens huvudgrunder
i mångt och mycket lämnats orubbade. Det är därför naturligt, att denna
lagstiftning med tiden blivit i åtskilliga hänseenden föråldrad. En fullständig
översyn av utsökningslagen och därmed sammanhängande lagstift -

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

ning har med hänsyn härtill igångsatts. Uppdraget att verkställa en sådan
översyn har anförtrotts lagberedningen.

När lagberedningen genom Kungl. Maj :ts beslut den 30 september 1960
erhöll detta uppdrag, framhöll jag, att det är många frågor av svårlöst och
komplicerad natur som ingår i detta lagstiftningskomplex och att det med
hänsyn till lagstiftningens otidsenlighet kan finnas behov av att vissa frågor
bringas till en snar lösning. Jag förordade därför, att lagberedningen
skulle vara oförhindrad att framlägga förslag till partiella reformer i avvaktan
på översynen av lagstiftningen i dess helhet.

Ett betänkande med förslag till sådana reformer föreligger nu. Huvudparten
av förslagen avser utmätningsinstilutet. Sålunda föreslås, att utmätning
under liknande förutsättningar som gäller för införsel skall kunna
erhållas på grundval av underhållsavtal. Vidare har frågan om utmätningsmans
lokala kompetens upptagits till närmare behandling. I denna del föreslås
bl. a. att utmätningsmannen i gäldenärens hemvist skall vara behörig
att verkställa utmätning av egendom oavsett om egendomen finnes inom
hans distrikt eller icke, med rätt för borgenären att om han det hellre vill
vända sig till utmätningsmannen i den ort där egendomen finnes. I anslutning
härtill förordas, att utmätningsman skall kunna erhålla befogenhet att
själv eller med biträde av annan utmätningsman vidtaga exekutiv åtgärd
utanför det egna tjänstgöringsområdet samt att i vissa fall överlämna mål
om utmätning till annan behörig utmätningsman. I betänkandet förordas
också mera tidsenliga former för gäldenärens underrättande före och efter
utmätning. Betänkandet innehåller även förslag om vidgade möjligheter för
utmätningsman att vidtaga interimistiska åtgärder till säkerställande av
utmätning. I betänkandet föreslås också den nyheten, att utmätningsman
skall inom viss kortare tid kunna själv rätta utmätning, som blivit felaktig.
Den nuvarande regleringen av de tider, inom vilka olika utmätningsåtgärder
skall vidtagas, föreslås uppmjukad, så att större utrymme beredes
utmätningsmännen att förfara efter vad som påkallas av omständigheterna
i det enskilda fallet. Även andra frågor på utmätningsinstitutets område har
upptagits till behandling. Hit hör exempelvis frågan om mera enhetliga klagotider
än de som för närvarande gäller. Jämväl på andra områden än utmätningsinstitutets
föreslås nu reformer. Sålunda förordas en utvidgning av
möjligheterna att medge anstånd med vräkning. I fråga om handräckning
för återtagande av avbetalningsgods ansluter sig dessa nära till vissa av de
reformer, som föreslagits för utmätningsmålens vidkommande. På införselinstitutets
område är däremot väsentligen fråga om mera fristående reformåtgärder.
Vissa av dem tager sikte på att förbättra den underhållsberättigades
möjligheter att verkligen få ut det underhåll, som tillkommer honom.
För detta ändamål föreslås t. ex. en avsevärd utvidgning av rätten att utan
hinder av underhållsskyldighetens upphörande få fortsatt införsel för utestående
underhållsbidrag. Slutligen föreslås att möjlighet införes att erhålla
införsel i sjukpenning och vissa andra dagsersättningar.

Att behov av snara reformer föreligger på de områden av exekutionsrät -

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

ten, som upptagits till behandling i det framlagda förslaget, bär knappast
ifrågasatts från något håll. Ej heller eljest har urvalet av ämnen för en partiell
reform mött någon nämnvärd kritik från remissorganens sida. Även enligt
mitt bedömande förefaller urvalet lämpligt såväl med hänsyn till reformbehov
som ur de övriga synpunkter, som är av betydelse när det gäller
att bestämma föremålet för en partiell reform. Sant är, att förslagen rör
tämligen olikartade ämnen och därför, såsom lagberedningen själv framhållit,
kan synas något heterogena. Förslagen uppbäres emellertid i stor utsträckning
av gemensamma syften. Ett sådant syfte är att öka utsökningsväsendets
smidighet och effektivitet. Ett annat för olika förslag återkommande
motiv är önskemålet att stärka rättssäkerheten. Strävan att bereda
större utrymme för sociala hänsynstaganden framträder också i skilda förslag.
De sakliga lösningar, som beredningen föreslagit i de olika behandlade
frågorna, har i allmänhet rönt ett gynnsamt mottagande från remissorganens
sida, även om en del kritik på vissa vanligen begränsade punkter
förekommit. Icke heller lagrådets anmärkningar avser annat än enskildheter
i förslagen. För egen del hyser jag också den uppfattningen, att förslagen
är väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning. I anslutning till vad som
anförts i remissvaret från Föreningen Sveriges stadsfogdar vill jag framhålla,
att hinder icke bör möta att framdeles vidtaga jämkningar och justeringar
av den nu föreslagna lagstiftningen, om detta påkallas av erfarenheterna
vid den praktiska tillämpningen. På utsökningsrättens område, där
uppkommande frågor ofta måste lösas efter praktiska överväganden, är det
av värde, att regleringen av sådana frågor får prövas någon tid i praktiken,
innan den samlade översynen av lagstiftningen slutföres.

Under remissbehandlingen har från vissa håll hävdats, att den föreslagna
lagstiftningen kommer att medföra ökad arbetsbörda för utmätningsmännen.
Det är sannolikt att somliga bestämmelser i den föreslagna lagstiftningen
kommer att förorsaka utmätningsmännen mera arbete än motsvarande
regler i gällande rätt, om man skall nå syftet att i utsökningsförfarandet
vinna bättre resultat och större säkerhet än för närvarande. Andra
bestämmelser i förslagen torde åter öppna möjligheter till arbetsekonomiska
rationaliseringar. Med hänsyn härtill och till den förestående omorganisationen
av exekutionsväsendet är det vanskligt att nu uttala sig om det framtida
personalbehovet. Frågan om reformens inverkan på personalbehovet
torde få följas med uppmärksamhet under den närmaste tiden efter ikraftträdandet.

Eu fråga som tilldragit sig stort intresse under remissbehandlingen är
spörsmålet i vad mån den föreslagna lagstiftningen bör vara tillämplig vid
indrivning av böter, skatter, allmänna avgifter och dylikt. Om den föreslagna
lagstiftningen genomföres, lärer det enligt min mening vara påkallat
att göra eu översyn av den administrativa regleringen av förfarandet vid
indrivning av böter, skatter och liknande avgifter. Därvid torde fä närmare
övervägas i vad mån avvikande bestämmelser kan erfordras med hänsyn
till indrivningsförfarandets särart.

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Den uppmärksamhet, som under remissbehandlingen ägnats frågan om
införande av en schablonmässigt beräknad exekutionsavgift ger mig slutligen
anledning anmärka, att Kungl. Maj:t den 1 december 1901 på förslag
av chefen för inrikesdepartementet förordnat sakkunnig att verkställa utredning
av denna fråga. Utredningsarbetet pågår.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de olika förslagen.

FÖRSLAGET TILL LAG OM ÄNDRING I
UTSÖKNINGSLAGEN

1. Utmätning på grund av avtal om underhållsbidrag

Gällande rätt. Till grund för utmätning ligger mestadels en offentlig exekutionstitel
— en urkund som tillkommit genom domstols eller annan
myndighets avgörande eller i allt fall under dess medverkan. UL nämner,
utom skiljedom, endast ett slag av enskild utmätningstitel, nämligen auktionsprotokoll.
Enskilda förbindelser eller avtal godtages icke enligt svensk
rätt som grund för utmätning utan att betalningsskyldigheten blivit fastställd.

Beträffande exekution i form av införsel är förhållandet ett annat. Införsel
kan erhållas såväl på grund av dom eller annat rättens beslut som på
grund av avtal, om detta uppfyller vissa i lagen angivna villkor. Härom
stadgas i 1 § InfL, alt införsel må beviljas om någon är enligt skriftligt,
av två personer bevittnat avtal pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till barn, adoptivbarn, föräldrar,
adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller utom äktenskap
avlat barn, och han underlåter att betala förfallet belopp. Införsel
sökes hos utmätningsmannen och kan erhållas i den underhållsskyldige tillkommande
avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning samt i pension
eller livränta, som utgår till den underhållspliktige. I 20 § InfL stadgas vidare,
att om enskild försörjningsskyldig enligt myndighets beslut är pliktig
att till vederbörande kommun utgiva bidrag till den försörjningsberättigades
underhåll för tid efter beslutets meddelande, beträffande sådant bidrag skall
gälla vad i InfL är stadgat om införsel för underhållsbidrag. Enligt andra
stycket i samma lagrum skall det sagda gälla även beträffande sådant bidrag
till barns vård som någon enligt myndighets beslut eller skriftligt av två
personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av ersättningsskyldighet
jämlikt barnavårdslagen utgiva till barnavårdsnämnd för tid efter beslutets
meddelande eller avtalets träffande.

Lagberedningen framhåller, alt den omständigheten att avtal om underhållsbidrag
ej kan åberopas som exekutionstitel för utmätning visat sig medföra
avsevärda olägenheter. Mot underhållspliktig, som är egen företagare

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år J963

eller eljest icke anställd och som icke åtnjuter pension eller livränta, kan
sålunda införsel icke användas utan endast utmätning. Utmätning är också
den enda exekutionsform som står öppen sedan preskription inträtt beträffande
möjligheten att uttaga underhållet genom införsel. Vidare kan införsel
icke användas för att uttaga fordran ur överskjutande preliminär skatt,
en tillgång som fått förhållandevis stor betydelse för indrivningsverksamheten.

Beredningen finner det otillfredsställande, att samma handling som ger
rätt till införsel ej vid behov skall kunna av den underhållsberättigade användas
för erhållande av utmätning. För närvarande söker man reda sig
genom lagsökning, eventuellt kombinerad med kvarstad, men detta är en
obekväm omgång. Ett smidigare system beträffande underhåll anser beredningen
behövligt. I våra nordiska grannländer kan också utmätning i viss
utsträckning erhållas på grund av skriftlig förbindelse.

Enligt beredningens mening kan några större betänkligheter icke anses
förenade med att låta de avtal som enligt InfL ger rätt till införsel gälla även
som exekutionstitlar för utmätning. Beredningen understryker, att man i regel
icke har anledning tro, att avtalen är otillförlitliga som urkunder. Visserligen
ryggas ett eller annat avtal om underhåll till barn utom äktenskap på
grund av nytillkomna omständigheter, främst nya blodundersökningar, men
detta gäller även när faderskap fastställts genom dom och är sålunda icke
något specifikt för de fall då faderskap fastställts och underhållsbidrag bestämts
på frivillighetens väg. Och vad angår andra fall då underhållsbidrag
fastställts genom avtal, t. ex. i samband med skilsmässa, är ej heller känt
att avtalen visat sig för lösligt tillkomna, även om jämkning på grund av
uppenbar obillighet förekommer någon gång. Enligt beredningens mening
saknas också anledning befara, att sådana avtal som avses i 20 § andra stycket
InfL ej skulle vara betryggande.

Jämfört med införsel kan utmätning — fortsätter beredningen — innebära
den särskilda olägenheten för gäldenären, att förfarandet vållar förlust
när försäljningen ger dåligt resultat, och han får dessutom bära exekutionskostnad.
Risken för att utmätning på grund av ifrågavarande avtal
skulle komma till stånd obehörigen får dock anses mycket liten. Det nuvarande
systemet har för övrigt sina nackdelar även för gäldenären. För att
kunna få utmätning måste nämligen den underhållsberättigade för närvarande
först skaffa sig dom eller utslag, och kostnaden härför drabbar ytterst
gäldenären, om den kan uttagas av honom.

Med hänsyn till det anförda tvekar beredningen ej att förorda, att utmätning
skall få vinnas direkt på grund av sådana avtal som avses i 1 § och
20 § andra stycket InfL.

Vad angår utformningen av huvudregeln i ämnet, vilken upptagits i 54 a §
1 mom. första punkten i förslaget till lag om ändring i UL, anser beredningen,
att avtalen bör beskrivas på ett kortare och samtidigt tydligare sätt
än vad som är fallet i InfL. Beredningen påpekar, att 1 § InfL icke nämner
styvbarn, som däremot uttryckligen upptagits i 1931 års lag om in -

Knngl. Maj. ts proposition nr .32 år 1963

drivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island
eller Norge, och att ingendera lagen uttryckligen nämner underhåll till
kvinnan, när barnet i utomäktenskapligt förhållande födes dött eller havandeskapet
avbrutits. Det synes beredningen lämpligt att vid införande av bestämmelser
i UL om rätt att vinna utmätning på grund av underhållsavtal
använda en lydelse som ej lämnar utrymme för tvekan på dessa punkter.
Beredningen föreslår därför, att såsom exekutionstitel anges avtal, som avser
utgivande av bidrag till fullgörande av underhållsskyldighet jämlikt giftermåls-
eller föräldrabalken. Dessa balkar upptager samtliga nu gällande bestämmelser
om underhållsskyldighet på familjerättslig grund. Avtalet skall
enligt förslaget vara skriftligt och bevittnat av två personer på sätt krävs
i InfL. Att bidrag, för vilket utmätning skall äga rum, förutsattes vara förfallet
och oguldet finner beredningen självfallet och har ej ansetts behöva
utmärkas i lagtexten på annat sätt än som följer av det där använda uttrycket
»skolat utgiva». Beredningen anmärker, att förslaget ej omfattar avtal
om underhåll till dödsbodelägare enligt 18 kap. 5 § ÄB.

Förslaget ger i 54 a § 1 mom. första punkten UL också möjlighet att erhålla
utmätning på grund av avtal som avses i 20 § andra stycket InfL.
Förutsättningarna är enligt förslaget även här, att det upprättats skriftligt
avtal, som bevittnats av två personer. Utmätning skall kunna erhållas för
bidrag, som någon enligt dylikt avtal skolat erlägga till barnavårdsnämnd
såsom ersättning för barns vård jämlikt barnavårdslagen. Beloppet förutsättes
vara förfallet och oguldet. Något krav har icke uppställts, att bidragen
skall avse tid efter avtalets ingående.

Enligt lagberedningen har erfarenheten visat, att makar emellanåt tillskapar
skenfordringar och tillgriper exekutiva åtgärder i syfte att förekomma
att mannens tillgångar utmäts för utomståendes fordringar. Att helt förebygga
sådana otillbörliga åtgärder låter sig enligt beredningens mening icke
göra. Ett sätt att komma till rätta med vederbörande är att söka honom i
konkurs. I viss utsträckning kan också ingripande ske på straffrättslig
väg. Beredningen har emellertid med hänsyn till farhågan för sådant samspel
som här nämnts ansett det påkallat att meddela en undantagsbestämmelse
beträffande avtal mellan makar. Denna bestämmelse har upptagits i
54 a § 1 mom. andra punkten i förslaget till lag om ändring i UL. Exekution
i form av utmätning skall enligt denna bestämmelse ej kunna erhållas
för oguldet underhåll till make, med mindre makarna lever åfskilda
på grund av söndring eller efter hemskillnad. Beredningen understryker,
att härvid får krävas såväl att makarna levde åtskilda under den
tid, på vilken underhåll belöper, som att de alltjämt lever åtskilda, när
utmätning skall äga rum. Med underhåll till make åsyftas, i fall som avses
i 5 kap. 2—6 §§ GB, allt som hör till familjens (även barnens) underhåll.

Beredningen föreslår även ett annat undantag från huvudregeln i 54 a §

1 mom. första punkten. I 2 mom. av nämnda paragraf förordar beredningen
nämligen ett stadgande av innebörd, att om bidrag, som avses i 1 mom.,

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

förfallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan gjordes, utmätning
på grund av avtalet ej må ske, om gäldenären påstår att bidraget guldits
och invändningen ej kan med hänsyn till omständigheterna i övrigt lämnas
utan avseende. Som motiv för detta stadgande framhåller beredningen
att det, när underhåll utgår eller skall utgå under längre tid, givetvis kan
inträffa, att parternas anteckningar om erlagda belopp är bristfälliga eller
förkommit. Gällande lagstiftning innehåller ej något till skydd mot att
exekution fortgår även i sådana fall utan förutsätter, att den betalningsskyldige
skyddar sig genom att bevara kvitton på vad som erlagts. Såväl
vid införsel som vid utmätning för betalningsskyldighet som fastställts genom
dom fortgår sålunda verkställigheten, om det ej styrks att betalning
erlagts. I fråga om införsel innebär dock reglerna om preskription av rätten
att vinna sådan exekution en viss begränsning. Beredningen har tvekat
att utan någon reservation medgiva utmätning på grund av skriftligt avtal
för längre tid tillbaka.

I fråga om bidrag varom sägs i 7 kap. 10 § FB, d. v. s. ersättning för
förlossningskostnader åt moder till barn utom äktenskap m. in., erfordras
enligt beredningens mening eu särregel. Sådant bidrag avser i regel tiden
sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten och anses i praxis förfalla
till betalning vid utgången av denna tid eller möjligen redan tidigare.
Innan bidraget fastställts kan det emellertid icke bli fråga om utmätning,
och fastställandet drar ofta ut på tiden i flera år. När utmätning begäres,
kan treårstiden redan ha utlöpt, och det kan då bli svårt för modern att utfå
bidraget, om gäldenären utan fog påstår att han betalat. Vid tillämpningen
av stadgandet i 2 mom. skall därför enligt beredningens förslag
bidrag som nu nämnts icke anses ha förfallit till betalning förrän det blivit
genom avtalet bestämt. Ett liknande problem uppkommer vid en ändring
som beredningen föreslår i 6 § InfL.

Beredningen finner det kunna övervägas, huruvida icke en motsvarande
begränsning kunde vara praktiskt motiverad även när utmätning begärs på
grund av dom, som innefattar skyldighet att utgiva underhåll. Denna fråga
är emellertid av mera vittutseende innebörd och sammanhänger med spörsmålet,
om exekutionstitel över huvud skall även efter en längre tid kunna
utan någon form av kontrollerande prövning användas för omedelbar exekution.
Beredningen har ej ansett sig kunna upptaga detta större spörsmål
i nu förevarande sammanhang.

I 54 a § 3 mom. i förslaget till lag om ändring i UL förordar lagberedningen
en bestämmelse om att domstol, där talan om avtalet är anhängig,
skall äga förordna, att utmätning på grund av avtalet tills vidare ej må äga
rum. Som grund för denna bestämmelse anför beredningen, att det kan vara
stötande, om utmätning och försäljning av utmätt gods utan vidare får
fortgå, när underhållsavtal är föremål för klandertalan vid domstol. Liksom
rätten, då äktenskaps- eller faderskapsmål anhängiggjorts, prövar, huruvida
underhåll skall utgå omedelbart, bör domstolen, när avtal klandras, efter i
huvudsak motsvarande grunder pröva, huruvida de anmärkningar som fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

ställts mot avtalet är så allvarliga, att exekution ej bör få fortgå. I viss utsträckning
torde domstolen ha möjlighet att göra ett sådant ingripande med
stöd av bestämmelser som redan finns i giftermålsbalken, föräldrabalken
och rättegångsbalken. Det har emellertid synts beredningen önskvärt att
undanröja tvivelsmål på denna punkt och säkerställa, att inhibition må
kunna äga rum så snart det är påkallat.

Beredningen erinrar i detta sammanhang om att förordnande enligt 3
mom. kan, jämlikt rättegångsbalken, meddelas utan huvudförhandling och
ges omedelbar verkan samt att det när som helst kan återkallas.

Slutligen föreslår beredningen, att den som vill erhålla utmätning skall
ingiva avtalet i huvudskrift till utmätningsmannen (54 a § 4 mom. i förslaget
till lag om ändring i UL).

Remissyttrandena. Lagberedningens förslag har i förevarande del fått mycket
gynnsamt mottagande. Det stora flertalet remissinstanser har reservationslöst
anslutit sig till beredningens tankegångar, och ingen har motsatt
sig förslagets genomförande.

Bland dem som uttalat sig allmänt uppskattande om förslaget kan särskilt
nämnas socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, styrelsen för
Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Svenska socialvårdsförbundet,
styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt, FredrikaBremer-Förbundet,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Yrkeskvinnors
samarbetsförbund. Socialstyrelsen förklarar sålunda bland annat,
att de föreslagna bestämmelserna utgör ett nödvändigt komplement till införsellagens
bestämmelser och att styrelsen varmt tillstyrker dem. Advokatsamfundets
styrelse betecknar för sin del förslaget som en naturlig konsekvens
av det förhållandet att avtalen i fråga utgör exekutionstitel för den
mera ingripande verkställighetsåtgärd, som införsel i lön innebär. Styrelsen
för Stockholms stads rättshjälpsanstalt framhåller, att avtalets bristande
värde som exekutionstitel många gånger medför att förhandlingar rörande
underhållsbidrag, när den bidragsskyldige ej har införselbar inkomst, brytes
på ett tidigt stadium till följd av fördelen ur verkställighetssynpunkt med en
dom. Enligt styrelsens mening är det därför anledning antaga, att en lagändring
enligt beredningens förslag skulle minska antalet rättegångar i dylika
mål. Från flera håll understrykes betydelsen av att utan omgång kunna
få utmätning i överskjutande preliminär skatt.

Föreningen Sveriges stadsfogdar uttalar sig också närmare om de praktiska
konsekvenser, som den föreslagna bestämmelsen kan väntas få, och anför
därvid:

De fördelar som en dylik lagbestämmelse kommer att medföra torde vara
så övervägande, att man helt kan bortse från eventuella nackdelar, i form av
exempelvis förlust för gäldenären genom dåligt försäljningsresultat vid exekutiv
auktion å det utmätta. Risk för dylika förluster föreligger ju vid all
annan exekutiv försäljning av utmätt gods. Dessutom torde riskerna för dylika
förluster bli avsevärt mindre, därest beredningens förslag angående

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

försäljning av utmätt egendom genomföres. Med hänsyn till att utmätningsmannen
redan nu har att företaga en viss prövning av avtalen i samband
med att han beviljar införsel, synes den prövning han har att göra i samband
med utmätning på grund av ett avtal icke innebära några egentliga nyheter.
Enligt vad föreningen har sig bekant torde den prövning av exekutionsurkunden
som utmätningsmannen hittills verkställt icke heller ha medfört anmärkningar
från parternas sida.

Beredningens förslag att tillåta utmätning på grund av avtal för bidrag
som är upp till tre år gamla synes icke kunna medföra några olägenheter,
enär möjlighet för närvarande förefinns att erhålla domstols dom på underhållsbidrag
som är förfallna till betalning för flera år sedan.

Exekutionsdirektören i Stockholm befarar däremot, att vissa svårigheter
skall uppkomma för utmätningsmännen. Han anser, att den i 54 a § 1 mom.
föreslagna undantagsföreskriften beträffande underhållsbidrag till make väl
i och för sig är befogad men att den otvivelaktigt kan medföra synnerligen
tidsödande och ömtåliga utredningar, även om förefintligheten av bestämmelsen
i någon mån kan vara ägnad att förhindra uppkomsten av sådana
fall. Beträffande den i 54 a § 2 mom. intagna föreskriften rörande underhållsbidrag,
som förfallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan gjordes,
anför exekutionsdirektören bland annat, att bedömningen huruvida invändning
med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan lämnas utan avseende
måste vara synnerligen vansklig att göra, när borgenären och gäldenären
har mot varandra stridande uppfattningar i betalningsfrågan. Svårigheterna
skulle enligt hans mening kanske bli mindre, om det utöver gäldenärens
påstående om betalning såsom andra förutsättning angavs, att ingen
omständighet framkommit som med säkerhet tyder på att bidraget icke gnidits.

Också styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt behandlar undantagsföreskriften
i 54 a § 1 mom. och bestämmelserna i 2 mom. av samma
paragraf. Då det i förstnämnda stadgande upptagna villkoret om söndring
som orsak till särlevnaden tillkommit för att hindra skenavtal mellan makar,
måste enligt styrelsens mening däri ligga ett krav på att söndringen
skall styrkas på något sätt och att enbart makarnas uppgift härom i eller
vid sidan av avtalet icke kan vara tillräcklig för att avtalet skall kunna användas
som exekutionstitel. Betänkandet innehåller icke några anvisningar
om de krav som skall ställas på denna bevisning. Till undvikande av osäkerhet
och till förekommande av skiftande praxis på olika orter anser styrelsen
det önskvärt med vägledande anvisningar i detta hänseende under det
fortsatta lagstiftningsarbetet. Styrelsen fortsätter:

Lagberedningen har i betänkandet uttalat, att kravet på särlevnad efter
dom å hemskillnad eller till följd av söndring innebär såväl att makarna
levat åtskilda under den tid, på vilken underhållsbidraget belöper, som att
de lever åtskilda, när utmätning skall äga rum. Detta så att säga dubbla
krav, gentemot vilket det icke finnes något att invända, framgår emellertid
icke med full tydlighet av den föreslagna ordalydelsen av § 54 a, varför ett
förtydligande i lagtexten vore önskvärt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år W63

Styrelsen framhåller vidare, att erfarenheten av arbetet på rättshjälpsanstalten
visar, att parterna när det gäller underhållsbidrag i inånga fall
för bristfälliga anteckningar om eller slarvar med kvitton å gjorda inbetalningar.
Med hänsyn härtill finner styrelsen den av beredningen i 2 mom.
gjorda inskränkningen av rätten till utmätning motiverad och tiden väl avvägd.

Förste stadsfogden i Göteborg menar visserligen, att den enhetligare reglering
som förslaget innebär kommer att vara lätlfattligare för de rättssökande
och framstå som förnuftig, vilket underlättar arbetet för utsökningsmyndigheterna.
Emellertid framhåller han i anslutning därtill önskvärdheten
av alt de preskriptionsregler som finnes på olika håll i förslaget och
i gällande rätt göres mera enhetliga.

Beträffande utformningen av laxtexten ifrågasätter slutligen Föreningen
Sveriges stadsfogdar, om icke första punkten i 2 mom. av 54 a § borde ändras
så att i fråga om tidsbestämningen »tre år innan ansökan gjordes»
överensstämmelse erhålles med bestämmelserna i 88 c § 1 mom., där tiden
räknas från det utmätningsmannen mottog ansökningshandlingarna.

Lagrådet förordar, att — i 54 a § 1 mom. andra punkten — även kravet
på särlevnad under den tid på vilken underhållet belöper kommer till uttryck
i lagtexten.

Departementschefen. Familjerättsliga underhållsbidrag fastställes numera
i stor utsträckning genom avtal. Har avtalet upprättats skriftligen och
bevittnats av två personer, kan den underhållsberättigade på grund av avtalet
erhålla införsel i den underhållsskyldiges lön eller därmed i införselhänseende
jämställd inkomst. Såvitt känt är, har användningen av underhållsavtalet
såsom exekutionstitel för införsel givit goda erfarenheter.

Införsel är emellertid icke alltid tillfyllest för att den underhållsberättigade
skall utfå vad honom tillkommer. Mot underhållsskyldig, som är egen
företagare eller eljest icke har inkomst av arbetsanställning och som ej heller
åtnjuter pension eller livränta, är införselinstitutet obrukbart. I den
mån underhållsberättigad icke införselvägen kan uttaga sitt underhållsbidrag,
kan det bli erforderligt att tillgripa utmätning. För närvarande kan
emellertid utmätning för underhållsbidrag icke ske på grundval av ett därom
träffat avtal. Sådan åtgärd förutsätter, att den underhållsskyldige först
blivit av domstol eller annat behörigt organ förpliktad att utge underhållsbidraget.
Såsom lagberedningen framhållit, är denna ordning behäftad med
påtagliga olägenheter. En föregående prövning av den underhållspliktiges
betalningsskyldighet enligt ett av honom slutet avtal kräver omgång och
kostnader och kan i brådskande lägen menligt inverka på den underhållsberättigades
möjligheter att uttaga sitt underhållsbidrag. Med hänsyn bl. a.
till de erfarenheter, som på införselinstitutets område vunnits av underhållsavtalets
användning såsom exekutionstitel, lärer man kunna utgå ifrån
att en dylik prövning i de allra flesta fall icke är ur säkerhetssynpunkt be -

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 ur 1963 59

hövlig. Tiden får därför anses mogen att väsentligen efter förebild av införselreglerna
öppna möjlighet att vinna utmätning på grund av underhållsavtal.
Det mottagande, som lagberedningens förslag härom fått från remissorganens
sida, tyder också på att allmän enighet råder om lämpligheten av
en sådan reform.

I likhet med vad som gäller på införselinstitutets område bör för rätt till
utmätning på grund av underhållsavtal i formellt hänseende krävas, att avtalet
upprättats skriftligen och bevittnats av två personer. Vad angår underhållsbidragets
karaktär föreligger för närvarande rätt till införsel för bidrag,
som någon till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet är
pliktig att utge till barn, adoptivbarn, föräldrar, adoptivföräldrar eller den,
med vilken han är eller varit gift eller utom äktenskap avlat barn. Med
hänsyn till den tvekan, som råder rörande möjligheten att bevilja införsel
för underhållsbidrag till styvbarn och för vissa andra familjerättsliga underhållsbidrag
av mera speciell typ, föreslår jag i det följande sådan formulering
av införselreglerna, att därav tydligt framgår, att införselinstitutet
skall stå öppet för uttagande av alla slags underhållsbidrag enligt giftermålsbalken
och föräldrabalken. För vinnande av önskvärd korrespondens
med införselinstitutet bör följaktligen rätt till utmätning på grund av underhållsavtal
föreligga, om avtalet avser bidrag till fullgörande av underhållsskyldighet
enligt giftermålsbalken och föräldrabalken. Införsel kan vidare
jämlikt 20 g andra stycket införsellagen beviljas för sådant bidrag till
barns vård, som någon enligt i vederbörlig form upprättat avtal är pliktig
att till fullgörande av ersättningsskyldighet jämlikt lagen om samhällets
barnavård utge till barnavårdsnämnd för tid efter avtalets ingående. Avtal
om sådant bidrag bör jämväl grunda rätt till utmätning. Att på utmätningsinstitutets
område begränsa dylikt avtals exigibilitet till bidrag, som avser
tiden efter avtalets tillkomst, synes icke påkallat. På grund av vad sålunda
anförts förordar jag i överensstämmelse med lagberedningens förslag den
regeln, att utmätning på grund av skriftligt, av två personer bevittnat avtal
skall få ske för bidrag, som någon enligt avtalet skolat utgiva till fullgörande
av underhållsskyldighet jämlikt giftermålsbalken eller föräldrabalken
eller skolat erlägga till barnavårdsnämnd såsom ersättning för barns
vård jämlikt barnavårdslagen (54 a § 1 mom. förslaget till lag om ändring
i UL). Av regelns formulering torde med tillräcklig tydlighet framgå, att
bidraget skall vara förfallet och oguldet för att utmätning skall få ske.

Den sålunda uppställda regeln kan emellertid icke gärna vara utan undantag.
Såsom lagberedningen påpekat, förekommer det emellanåt, att makar
tillskapar skenfordringar och vidtager exekutiva åtgärder för att skydda
någondera makens egendom mot utmätning för utomståendes fordringar.
Det kan ligga nära till hands att begagna sig av underhållsavtal som form
för sådana illojala förfaranden. För att så långt möjligt förebygga risken
för skenmanövrer har lagberedningen föreslagit, att utmätning på grund
av underhållsavtal icke skall få ske för underhållsbidrag till make, med
mindre makarna lever åtskilda på grund av söndring eller efter hemskill -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

nåd (54 a § 1 mom. andra punkten förslaget till lag om ändring i UL).
Därmed har lagberedningen avsett att som villkor för utmätning kräva
icke blott att makarna lever åtskilda när utmätning äger rum utan även
att de levat åtskilda under den tid, på vilken underhållsbidraget belöper. I
likhet med åtskilliga remissorgan anser jag en undantagsregel av den sakliga
innebörd lagberedningen åsyftat vara av behovet påkallad. Såsom lagrådet
och ett remissorgan förordat, bör emellertid regeln så formuleras,
att kravet på särlevnad under den tid, som underhållsbidraget avser, kommer
till klarare uttryck. I allmänhet torde utmätningsmannen av föreliggande
yttre omständigheter kunna konstatera, huruvida makarna vid utmätningstillfället
lever åtskilda eller icke. Vilka krav som bör ställas på utredningen
om särlevnad under den tid bidraget avser, får bedömas från fall
till fall. Har hemskillnadsdom meddelats före den tid, varpå bidraget belöper,
lärer utmätningsmannen vanligtvis kunna utgå ifrån att makarna
under nämnda tid levat åtskilda. I andra fall kan det bliva erforderligt att
exempelvis genom intyg av den typ, som förekommer i mål om äktenskapsskillnad
efter hemskillnad, förebringa särskild utredning om särlevnaden.
— Då makar lever åtskilda efter vunnen hemskillnad, kräves enligt den
föreslagna undantagsbestämmelsen icke, att make, som vill erhålla utmätning
på grund av underhållsavtalet, förebringar någon utredning om söndring
i äktenskapet. Sådan utredning erfordras däremot vid faktisk särlevnad.
Vilken utredning som behöves härutinnan får bero på omständigheterna.
Har makarna sedan längre tid tillbaka bott i skilda lägenheter på
samma ort, torde utmätningsmannen exempelvis normalt kunna sätta tilltro
till makes uppgift, att särlevnaden beror på söndring. I andra fall kan
make genom intyg av trovärdiga personer, bevis om medling eller medlingsförsök
enligt giftermålsbalken eller annan utredning behöva göra sannolikt,
att orsaken till särlevnaden är söndring i äktenskapet.

Familjerättsliga underhållsbidrag utgår vanligtvis under lång tid och
förfaller regelmässigt till betalning månadsvis. 1 långvariga skuldförhållanden
med tätt återkommande betalningstillfällen inträffar det lätt, att
parts anteckningar om erlagda belopp blir ofullständiga eller att kvitto å
belopp, som betalats för lång tid sedan, icke längre kan tillrättaskaffas.
Det möter därför vissa betänkligheter att utan restriktioner medge rätt till
utmätning på grund av underhållsavtal för bidrag, som förfallit till betalning
för lång lid sedan. På införselinstitutets område verkar reglerna
om preskription av rätt till införsel som ett skydd för den underhållsskyldige
mot exekution för äldre bidrag. Även på utmätningsinstitutets område
föreligger ett visst behov av skydd i detta hänseende. Lagberedningen har
med hänsyn härtill föreslagit, att utmätning på grund av underhållsavtal
icke skall få ske för bidrag, som förfallit till betalning mer än tre år före
utmätningsansökan, om gäldenären påstår att bidraget guldits och invändningen
med hänsyn till omständigheterna i övrigt icke kan lämnas utan avseende
(54 a § 2 mom. förslaget till lag om ändring i UL). Tanken kan
sägas vara, att gäldenären i sådant fall bör, innan utmätning får ske,

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

ha beretts tillfälle att i rättegång, där möjligheterna till bevisning är avsevärt
större än i utmätningsförfarandet, styrka sin betalningsinvändning. I
likhet med det stora flertalet remissorgan kan jag godtaga detta förslag,
som även av lagrådet lämnats utan erinran. Frågan om införande av ett
liknande gäldenärsskydd beträffande domfästa underhållsbidrag torde däremot,
såsom lagberedningen förordat, få anstå, till dess det principiella
spörsmålet om en begränsning av domars exigibilitet blivit närmare undersökt.
Med anledning av vad som anförts i ett remissyttrande rörande
vanskligheterna att bedöma sanningsenligheten av framställd betalningsinvändning
vill jag framhålla, att om tvekan råder, huruvida ett mer än
tre år gammalt underhållsbidrag guldits eller icke, utmätning enligt den
föreslagna regeln ej får ske. Vid tillämpningen av den föreslagna regeln
bör, på sätt lagberedningen förordat, det i 7 kap. 10 § föräldrabalken avsedda
bidraget till utomäktenskapligt barns moder icke anses förfallet till
betalning förrän det genom avtalet blivit till beloppet bestämt (jfr 6 §
InfL). En uttrycklig bestämmelse härom föreslås i 54 a § 2 mom. UL.

I viss analogi med vad som gäller enligt 49 och 51 §§ UL bör det, såsom
lagberedningen föreslagit, i rättegång rörande klander av underhållsavtal
tiUkomma domstolen att förordna, att utmätning på grund av avtalet tills
vidare ej må äga rum. En regel härom upptages i 54 a § 3 mom. i förslaget
till lag om ändring i UL. Sådant beslut torde icke böra meddelas, om ej
stor sannolikhet talar för att klandertalan kommer att bifallas.

Slutligen föreslår jag i överensstämmelse med lagberedningens förslag,
att den som begär utmätning på grund av underhållsavtal skall inge avtalet
i original till utmätningsmannen (54 a § 4 mom. i förslaget till lag om
ändring i UL).

2. Utmätningsmans lokala kompetens

Gällande rätt. Utmätningsman är, enligt 2 § UL, på landet landsfiskal,
var inom sitt tjänstgöringsområde, och i stad stadsfogde. Genom detta stadgande
utsäges indirekt grundsatsen, att fördelningen av arbetsuppgifter
mellan olika utmätningsmän i första hand bestämmes av de tjänstgöringsområden
som anvisats dem. I UL finns däremot icke några föreskrifter som
reglerar hos vilken utmätningsman utmätning eller annan åtgärd skall
sökas. Ej heller InfL innehåller några regler om utmätningsmans lokala
kompetens. En hävdvunnen princip, vilken kommit till uttryck såväl i vissa
speciallagar som i rättspraxis och den juridiska litteraturen, är emellertid
att utmätningsmans behörighet i lokalt hänseende begränsas till tjänstgöringsområdet
och att frågan, var utmätning eller annan åtgärd skall sökas,
bestämmes av platsen där verkställigheten skall ske, d. v. s. där objektet
för åtgärden finns. Bland annat anses med stöd av ett äldre rättsfall
(NJA 1907 s. 193) att utmätningsman, som har sitt kontor utom tjänstgöringsområdet,
icke är behörig att på kontoret utmäta där befintlig egendom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

Att avgöra var eu tillgång finns möter i allmänhet icke någon svårighet.
I fråga om fast egendom, lösa saker eller reda pengar kan något tvivel
knappast råda; ej heller beträffande fordran eller rättighet som grundas
på löpande förbindelse eller annat presentationspapper, t. ex. obligationer
och aktier. Vad som däremot kan vålla tvekan är fordringar och rättigheter
av annat slag än nyss sagts, t. ex. fordran enligt vanligt enkelt skuldebrev,
fordran på grund av försäkringsavtal, rätt till andel i dödsbo, i handelsbolag
eller förening. Sådana tillgångar har ansetts vara i utsökningsrättsligt
hänseende lokaliserade till den ort där den berättigade — d. v. s. utmätningsgäldenären
— har sitt hemvist. Om den berättigade ej har hemvist här
i riket, anses de befintliga i den förpliktades — sekundogäldenärens —
hemvistort. Det har dock ifrågasatts, om icke fordran, som ej grundar sig
på presentationspapper, regelmässigt bör anses befintlig hos sekundogäldenären.
Fordran å pengar, som innestår i bank, hos försäkringsbolag eller i
annan dylik inrättning och som genast eller nästan genast kan lyftas, brukar
i utmätningsmännens praxis betraktas som kontanter och anses då befintlig
hos banken eller inrättningen. Tvekan har dock yppats om hur långt
man kan gå härvidlag — om t. ex. fordran får jämställas med kontanter
även om den kan lyftas först efter någon tid.

UL upptager icke några föreskrifter om samverkan mellan utmätningsinän.
Utmätningsman, som är behörig att företaga viss utsökningsåtgärd,
äger emellertid enligt 9 § DbKU att för delgivning av underrättelse, anmaning
eller förbud anlita utmätningsmannen i den ort där delgivningen skall
ske. 1 detta sammanhang förtjänar också anmärkas, att gällande författningar
om indrivning av böter, restförd skatt in. m. innehåller bestämmelser
om handräckning utmätningsmän emellan (se § 9 BötesindrF samt 32
—34 §§ TK UppbF). Bestämmelserna är av stor praktisk betydelse just vid
utmätning.

Utmätningsman skall ex officio pröva sin behörighet. Om utsökningsåtgärd
vidtagits av obehörig utmätningsman, blir den emellertid icke utan
vidare en nullitet. Föres ej klagan över åtgärden, står den fast. överklagas
åtgärden i laga ordning på grund av utmätningsmannens bristande behörighet,
anses den skola undanröjas av den högre myndigheten, även om den
i övrigt är riktig. Det har gjorts gällande, att det vid överklagande av annat
skäl åligger den högre myndigheten att ex officio beakta den lägre myndighetens
behörighet.

Lagberedningen. Tillämpningen av de oskrivna regler som anses gälla
om utmätningsmans lokala kompetens har enligt beredningens mening varit
förenad med avsevärda praktiska olägenheter.

Ett ofta framfört önskemål är — anför beredningen — att när utmätningsman
har sitt kontor utom distriktet, han skall få behörighet att på
kontoret verkställa utmätning och andra förrättningar beträffande där befintlig
egendom, t. ex. försäljning av utmätt gods och återtagande av avbetalningsgods.
Det har också förordats, att behörigheten därvid utsträckes

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

jämväl till utmätning eller återtagande av bil som parkerats utanför kontoret
och hållande av auktion i kontorets närhet.

Av vikt för tillämpningen finner beredningen vidare vara frågan om kompetensen
vid utmätning av fordran. Önskemål om reglering av denna
fråga har framställts från åtskilliga håll, bl. a. av Föreningen Sveriges stadsfogdar.
Enligt vad föreningen framhållit är det mången gång svårt att avgöra,
huruvida en fordran föreligger eller om det i stället är fråga om ett
kontant tillgodohavande, vilket skall utmätas där tillgodohavandet finns.
I många fall kan utmätningsmannen icke erhålla några uppgifter av gäldenären
angående fordringen. Det skulle då enligt föreningens mening vara
lämpligare, alt utmätningen gjordes i den ort där sekundogäldenären finns
eller där den finns som har att utgiva betalning, så att utmätningen hade
anknytning till en person som kan lämna upplysningar angående fordringens
innehåll. Vad föreningen uttalat gäller även annan rättighet som riktar
sig mot person än fordran.

Beredningen framhåller, att anmärkning även mera allmänt framställts
mot den nuvarande principen för utmätningsmans lokala kompetens med
begäran om en mera praktisk reglering som vållar den rättssökande mindre
omgång och lättare leder till resultat. Bestämmelser om samverkan mellan
utmätningsmän och om befogenhet för utmätningsman att påkalla eller
själv vidtaga åtgärder inom annan utmätningsmans tjänslgöringsområde
har efterlysts i flera sammanhang. Särskilt har man uttalat sig för att möjlighet
skulle öppnas att realisera utmätt lös egendom inom annan utmätningsmans
distrikt, t. ex. i en närbelägen större stad, där det finns auktionskaramare.

Mot nuvarande regler kan enligt beredningens mening vidare nr gäldenärens
synpunkt erinras, att de lätt kan leda till att grundläggande bestämmelser
för utmälningsförfarandet åsidosätts, särskilt reglerna om beneficium
och utmätningsordning.

Vad först angår frågan om utmätningsmans tjänstgöring sområde
har beredningen som 3 mom. i 2 § UL upptagit en bestämmelse
som avser att bereda möjlighet att tillgodose vissa praktiska krav. Bestämmelsen
innehåller, att Kungl. Maj :t äger förordna om befogenhet för utmätningsman
att i mål, som upptagits av honom, påkalla eller själv vidtaga
åtgärd utom tjänstgöringsområdet. Eftersom Kungl. Maj :t är den myndighet
som bestämmer utmätningsmännens distrikt, har beredningen ansett det
följdriktigt, att Kungl. Maj :t också får i administrativ ordning föreskriva
i vad mån den ene utmätningsmannen med överskridande av sitt distrikts
gränser må handla inom annan utmätningsmans område.

Enligt vad beredningen framhåller syftar bestämmelsen ej på önskemålet
all utmätningsman skall få verkställa utmätning av egendom som finns i
lians tjänstelokal, även om denna är belägen utanför lians distrikt. Detta
önskemål anser beredningen nämligen kunna tillgodoses utan stöd av något
särskilt bemyndigande för Kungl. Maj :t. Hinder skulle sålunda enligt be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1063

redningens mening icke möta för Kungl. Maj:t att i administrativ ordning
bestämma, att utmätningsmans tjänstelokal såvitt angår hans tjänsteåligganden
skall anses tillhöra hans distrikt. Att ett sådan klargörande behövs
finner beredningen uppenbart.

Beträffande tillämpningen av det föreslagna bemyndigandet utgår beredningen
till en början från sitt i det följande närmare behandlade förslag
att utmätning städse skall få sökas hos utmätningsmannen i gäldenärens
hemvist, oavsett om gäldenären har egendom där eller icke. Beredningen
framhåller, att det vid förrättning som i enlighet härmed företages i hemvistorten
kan komma att upplysas, att gäldenären har egendom som finns
utanför utmätningsmannens distrikt. Han har exempelvis en bil som för tillfället
finns på sommarställe. Eller utmätning har sökts hos en affärsidkare,
som är bosatt utanför en större stad men har sin affärslokal och utmätningsbar
egendom innanför stadens gräns. Enligt beredningens mening bör
utmätningsmannen i hemvistorten i sådana fall kunna påkalla biträde för
att omhändertaga egendomen eller, om det är mera praktiskt, själv begiva
sig utanför sitt distrikt för sådant ändamål. Vidare bör utmätningsmannen
själv kunna handla, om han har sitt kontor utanför tjänstgöringsområdet
och det i ett hos honom anhängigt mål uppkommer fråga om utmätning
av en bil som gäldenären kört till platsen och parkerat utanför
kontoret.

Motsvarande befogenheter anser beredningen böra tillkomma utmätningsmannen
även när hans behörighet grundas på annan omständighet än den
att gäldenären har sitt hemvist inom distriktet (jfr 56 § 2 mom. i förslaget).
Som exempel nämnes det fallet, att mål om utmätning upptagits av
utmätningsmannen i ort, där gäldenären tillhörig egendom finns men han
ej har sitt hemvist, och egendomen efter det målet upptagits föres från orten.
Ett annat praktiskt fall anges vara, att utmätningsman behöver tillgång
till fordringsbevis eller annan handling som är av betydelse för utmätningens
genomförande och som finns utom hans distrikt. Beredningen framhåller
emellertid, att åtgärd som här avses kan innefatta annat än omhändertagande
av egendom, t. ex. värdering och delgivning.

Enligt beredningens mening bör man utan risk för missbruk kunna lämna
utmätningsmännen ganska vida befogenheter. Med stöd av det i 2 § 3
mom. föreslagna bemyndigandet anser beredningen det alltså kunna helt
allmänt föreskrivas, att om utmätningsman finner att åtgärd — såsom omhändertagande
av viss egendom, värdering eller delgivning — erfordras
inom annan utmätningsmans distrikt, han äger påkalla biträde av denne.
Om det med beaktande jämväl av kostnaderna finnes mera ändamålsenligt,
bör han äga att själv vidtaga erforderliga åtgärder utom distriktet.

Beredningen riktar vidare uppmärksamheten på den konsekvensen av
nuvarande behörighetsregler, att utmätningsmannen anses förhindrad att
själv sälja eller genom annan låta sälja utmätt gods på auktion som förrättas
utanför hans eget distrikt. Enligt beredningens mening kan det vara
uppenbart, att egendomen ej har någon marknad inom distriktet eller att
i allt fall väsentligt bättre utbyte av försäljningen kan vinnas, om egendo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

men försäljes vid auktion på annan ort, t. ex. av auktionskammare i närbelägen
stad. Även i detta hänseende anser beredningen utmätningsman böra
få vidgad kompetens. Han bör sålunda, när det finnes ändamålsenligt, äga
att själv förrätta auktion utanför sitt distrikt, och han bör också kunna
hos utmätningsman i annat distrikt påkalla biträde för försäljningen. Även
i dessa hänseenden bör enligt beredningens mening föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj:t i administrativ ordning.

Beredningen anser, att om utmätningsmannen får befogenhet att i enlighet
med Kungl. Maj :ts föreskrifter med avseende å utmätning och vad som
därmed äger samband påkalla eller själv vidtaga åtgärder utanför sitt
tjänstgöringsområde, motsvarande befogenhet bör tillkomma honom även i
andra mål som han har att upptaga. Detta gäller såväl åtgärder inom ULs
ram — t. ex. verkställighet av kvarstad eller skingringsförbud — som åtgärder
i enlighet med andra författningar som hänvisar till UL eller anses
bygga på dess grund. Beredningen finner betänkligheter icke möta mot att
jämväl för dessa fall låta Kungl. Maj :t meddela bestämmelser i ämnet.
Även sådana föreskrifter bör alltså enligt beredningens mening kunna utfärdas
med stöd av det i 2 § 3 mom. inskrivna bemyndigandet.

Förslag till grundläggande regler om utmätningsmans
behörighet i mål om utmätning har beredningen upptagit i
56 § UL.

Beredningen framhåller, att det för den som måste anlita utmätningsman
för att komma till sin rätt ligger nära till hands att vända sig till utmätningsmannen
i den ort där gäldenären är bosatt. Endast den borgenär
som kan anvisa tillgång på annan ort har anledning att vända sig till utmätningsmannen
i den orten. Enligt beredningens mening är det också med
hänsyn till utmätningsärendets handläggning naturligt att vända sig till
utmätningsmannen i gäldenärens hemvist. Förrättningen bör äga rum på en
plats där man kan påräkna att träffa gäldenären. Utmätningsmannen på
den platsen är bäst ägnad att verkställa utredning om gäldenärens beneficium.
Samme utmätningsman har också regelmässigt lättast att pröva utmätningsordningen.

Från nu angivna utgångspunkter har beredningen övervägt, att utmätningsmannen
i gäldenärens hemvist skulle förklaras ensam behörig att
upptaga ansökan om utmätning hos denne. En sådan regel om exklusiv
behörighet för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist måste emellertid —
framhåller beredningen — under alla omständigheter kompletteras med möjlighet
att vända sig till utmätningsman där egendom finns, såväl när gäldenären
är bosatt utomlands som när upplysning ej kan vinnas om var gäldenären
är bosatt. Men även eljest ligger det uppenbarligen nära till hands
för borgenär, som vet var utmätningsbar egendom finns, alt vända sig till
utmätningsmannen just i den orten. Beredningen har därför funnit, att
man i allt fall tills vidare ej bör gå längre än till att medge kompetens för
såväl utmätningsmannen i gäldenärens hemvist som utmätningsmannen

8 Iiihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

Kungl. Maj.ts proposition nr J2 år 1963

där egendom finns. Gäldenärens hemvist är generellt kompetensgrundande
faktum (se 56 § 1 mom. i förslaget). Utmätningsmannen i den orten är
alltså enligt förslaget behörig att verkställa utmätning såväl i gods som
finns i bostadsorten som i egendom, vilken finns utanför utmätningsmannens
distrikt. Platsen, där viss egendom finns, är enligt förslaget alternativt
kompetensgrundande faktum som må åberopas allenast beträffande
den egendomen (56 § 2 mom. första punkten). Kompetensen för utmätningsmannen
på sistnämnda ort är sålunda begränsad. En särskild alternativ
kompetensregel föreslår beredningen beträffande utmätning av fordran
i pengar (56 § 2 mom. andra punkten). I det fallet tillerkännes begränsad
kompetens åt den utmätningsman, där den förpliktade — sekundogäldenären
— är.

Beredningen understryker, att gäldenärens hemvist som kompetensgrundande
faktum har flera fördelar. Borgenären behöver ej själv undersöka
var egendom finns eller söka avgöra var den skall anses lokaliserad. Om
det gäller att utmäta fordran, är han t. ex. icke beroende av om denna
grundas på presentationspapper eller ej, något varom han kanske ej har
möjlighet att på förhand skaffa sig kännedom. Vidare är hemvistet i allmänhet
av varaktig natur. Bilar, båtar och andra lösa saker kan däremot
snabbt flyttas, varför egendomen kan ha försvunnit från platsen, när utmätning
sökes.

Med avseende på borgenärens förhållanden framhåller beredningen även
en annan omständighet, nämligen att borgenären enligt 54 § UL skall vid
ansökan om utmätning i huvudskrift ingiva fordringsbevis, när sådant
finns. Detta leder till svårigheter, om utmätning'' behöver ske på flera håll.
Får ansökan alltid göras i gäldenärens hemvist, är kravet uppfyllt genom
fordringsbevisets ingivande till utmätningsmannen därstädes, och denne
kan därefter rikta sina åtgärder åt olika håll.

Av förslaget följer — anför beredningen vidare — att utmätningsman ej
kan avsluta hos honom anhängigt utmätningsmål endast därför att utmätningsbar
egendom ej påträffats inom hans tjänstgöringsområde, när hans
kompetens är grundad på att gäldenären har sitt hemvist där. Han bör,
om anledning är till antagande att utmätningsbar egendom finns på annat
håll, vara verksam för att undersöka den möjligheten. Enligt beredningens
mening är det tydligt, att anspråken ej kan drivas för långt. Om ej gäldenären
själv lämnar upplysningar i saken, bör efterforskning ej anses påkallad
annat än om borgenären lämnat användbara uppgifter eller utmätningsmannen
själv sitter inne med kunskaper om var egendom finns utanför
hans distrikt.

I detta sammanhang påpekar beredningen också, att förslaget bör förstås
så, att utmätningsman alltid är kompetent, om gäldenären har sitt hemvist
eller egendomen finns i orten vid den tidpunkt när ansökan om utmätning
göres. Härmed bör jämställas, att gäldenären, efter det ansökan gjorts,
bosatt sig i orten eller egendom förts dit medan ansökningen ännu är anhängig.
Konsekvensen kräver enligt lagberedningens mening, att kompetensen
består även om gäldenären, sedan kompetens uppkommit, flyttar —-

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

eller avlider -— eller egendomen åter föres från orten. En annan sak är, att
det kan vara praktiskt att målet då vidarebefordras till annan utmätningsman.

Beredningen har särskilt övervägt frågan, huruvida med hänsyn till egendomens
art några särskilda undantag bör göras från bestämmelsen att utmätning
får sökas i gäldenärens hemvist. Efter en utförlig diskussion rörande
bestämmelsens verkningar med avseende på olika slag av tillgångar
besvarar beredningen denna fråga nekande. Härom torde få hänvisas till betänkandet
s. 59—60.

En annan fråga som beredningen tagit ställning till är, om särskilda regler
erfordras för det fall att gäldenären driver rörelse på annan ort än den
där han har hemvist (jfr 10 kap. 5 § RB). Även denna fråga besvaras nekande
(betänkandet s. 60—61).

Enligt beredningens förslag under 1 mom. av 56 § skall som fysisk persons
hemvist anses den ort där han är bosatt. Uttrycket hemvist föiekommer
nu i 60 och 193 §§ UL och anses där ha betydelsen faktiskt hemvist,
d. v. s. boningsorten och ej mantalsskrivningsorten. Beredningen har
övervägt, om ej beträffande fysiska personer mantalsskrivningsorten borde
få grunda utmätningsmans kompetens, men har ansett, att åtminstone tills
vidare det faktiska hemvistet — »den regelmässiga stadiga vistelsen» —
bör liksom hittills vara avgörande.

Beredningen framhåller, att om en person har både sommarbostad och
vinterbostad, den senare bör vara avgörande. Enligt beredningens mening
kan regeln i övrigt möjligen ibland vålla någon tvekan i tillämpningen i fall
då gäldenären brukar vistas på flera håll och någon viss bostad ej i och
för sig överväger. Är han kyrkoskriven på något av dessa ställen, bör hans
bostad anses vara på den orten. I sista hand får utmätningsmannen på varje
särskilt ställe anses kompetent. Beredningen håller före, att dessa teoretiska
olägenheter torde sakna nämnvärd praktisk betydelse och att man
kan bortse från dem.

Juridisk persons hemvist skall enligt förslaget anses vara den ort som
enligt 10 kap. rättegångsbalken betingar domstols behörighet i tvistemål i
allmänhet. Beredningen framhåller, att den allmänna forumregeln i 10 kap.
1 § RB redan enligt gällande rätt torde tillämpas analogiskt, när det gäller
att i utsökningsmål bestämma var en juridisk person skall anses ha sitt
hemvist. För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning gäller enligt tredje stycket i nämnda lagrum, att som hemvist
anses den ort där styrelsen har sitt säte eller, om säte för styrelsen ej
är bestämt eller styrelse ej finns, där förvaltningen föres. Vidare meddelas
bestämmelse om kommun och annan menighet. I fråga om dödsbo stadgas i
fjärde stycket av samma paragraf, att boet sökes vid den rätt där den döde
skolat svara. Enligt lagberedningens mening torde detta i förevarande sammanhang
få anses innebära att dödsboet anses ha sitt hemvist där. Beredningen
erinrar vidare om att bestämmelse om forum i mål mot kronan
lämnas i 10 kap. 2 § RB.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

I 56 § 2 mom. andra punkten föreslår beredningen en särskild alternativ
kompetensregel beträffande utmätning av fordran i pengar.
Utmätning skall i det fallet få sökas där den förpliktade är, även om fordringen
skall anses finnas på annan ort.

1 motiveringen till detta förslag framhåller beredningen inledningsvis,
att den tveksamma frågan, var en viss fordran skall anses befintlig, i och
för sig får minskad betydelse både till följd av den föreslagna huvudregeln
om generell kompetens för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist och
till följd av förslaget om befogenhet för utmätningsman att vidtaga interimistiska
åtgärder men att det praktiska behovet av klargörande bestämmelser
det oaktat kvarstår med en viss styrka.

Beredningen har övervägt att föreslå samma regler om var fordran skall
eller må anses befintlig som upptages i 10 kap. RB. Detta kap. innehåller
i 3 § andra stycket stadgande, att fordran, som grundas på löpande skuldebrev
eller annan handling vars företeende utgör villkor för rätt att kräva
betalning, anses finnas där handlingen är. Annan fordran anses finnas, där
gäldenären (d. v. s. tillämpat på utmätning sekundogäldenären) har sitt
hemvist. Är pant ställd för fordringen, må denna anses finnas där panten
är.

Emellertid finner beredningen det ej lämpligt att utsträcka denna reglering,
som nu är direkt tillämplig allenast i de fall som avses i nämnda paragraf,
till utmätning, överhuvud inställer sig enligt beredningens mening
betänkligheter mot att radikalt bryta med vad som i utsökningsmål allmänt
ansetts gälla om lokaliseringen av fordringar, vilka ej grundas på presentationspapper.

Beredningen framhåller, att den nu föreslagna lösningen — utan att bestämma
var en fordran skall anses finnas — ger ett praktiskt tillfredsställande
svar för de fall som föranlett tvekan i tillämpningen samt att stadgandet
även medför den fördelen, att det i utmätningsärendet blir lättare
att inhämta upplysningar om fordringen från sekundogäldenären. Vidare
påpekas, att stadgandet endast avser att ge ett nytt alternativ och sålunda
ej utesluter att utmätning sker genom utmätningsmannen i gäldenärens
hemvist eller genom utmätningsmannen på annan ort, där fordringen må
anses lokaliserad.

Ehuru några svårigheter ur lokaliseringssynpunkt ej i allmänhet bör vara
förknippade med fordringar som grundas på presentationspapper, har beredningen
utformat stadgandet så att det blir tillämpligt även på fordringar
av detta slag. Beredningen erinrar om att det kan inträffa, att handlingen
är förkommen och att dödningsförfarande pågår eller är aktuellt. Vidare
kan hända, att gäldenären undanhåller värdehandlingen, t. ex. en bankbok.
Man vet ej då, var fordringen skall anses lokaliserad. I andra fall
är det ovisst, om fordringen är grundad på presentationspapper eller ej,
t. ex. om en köpeskillingsfordran utbytts mot en inteckningsrevers. En ansökan
om att utmätning i dylika fall förrättas hos den förpliktade bör ej
avvisas därför att fordringen måhända rätteligen skall anses lokaliserad

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

på annan ort. Beredningen understryker, att den föreslagna regleringen av
kompetensfrågan givetvis icke undanröjer de svårigheter som i övrigt kan
finnas att utmäta fordran som grundas på presentationspapper, när detta
ej kan tillrättaskaffas. Utmätningen anses ju ej bli fullbordad utan att värdehandlingen
omhändertagits. Beredningen har ej ansett sig kunna i förevarande
sammanhang upptaga detta mera komplicerade spörsmål.

Skäl kan enligt beredningens mening anföras för att utsträcka bestämmelsen
till att gälla fordringar och rättigheter i allmänhet. När beredningen
stannat för att begränsa regeln till att avse endast fordringar i pengar, har
skälen därtill varit dels att det är beträffande fordringar av detta slag som
behovet av en sådan bestämmelse gjort sig praktiskt kännbart, dels att
konsekvenserna i fråga om andra fordringar och rättigheter är svåröverskådliga.
Enligt beredningens mening är det emellertid tänkbart, att man
vid den allmänna reformen av utsökningsrätten kan finna det lämpligt att
låta den ifrågavarande alternativa kompetensregeln gälla fordringar och
rättigheter av alla slag.

Beredningen är medveten om att mot den föreslagna bestämmelsen kan
anföras, att konkurrerande kompetens för olika utmätningsmän kan medföra
vissa kompetenskonflikter. Emellertid har beredningen ej trott sig behöva
i detta hänseende befara några praktiska olägenheter av bestämmelsen
som för de viktigare fallen ansluter sig till rådande praxis. Beredningen
erinrar i detta sammanhang om att det för att utmätning av fordran
som grundas på presentationspapper skall fullbordas kräves, att handlingen
omhändertages, och att vid utmätning av fordran som icke är grundad på
presentationspapper förbud skall delgivas sekundogäldenären att utge betalning
till annan.

Med den lösning som föreslås av kompetensfrågan vid utmätning av
fordringar i pengar har beredningen ansett sig nu ej behöva gå närmare
in på de spörsmål som kan uppkomma, när det gäller att bestämma var
olika slags tillgångar skall anses lokaliserade. Det överlämnas sålunda enligt
förslaget alltjämt åt rättstillämpningen att pröva, var exempelvis en
enkel fordran, en nyttjanderätt eller en patenträtt skall anses finnas.

Beredningen framhåller, att dess förslag till kompetensregler kräver
samverkan mellan utmätningsmännen. Enligt beredningens
mening bör en reglering av viktigare samarbetsfrågor meddelas i administrativ
ordning, och beredningen har vid sitt betänkande fogat utkast
till bestämmelser i ämnet (se betänkandet s. 150—151, 9 § och 9 b §).

I anslutning till redogörelsen för dessa bestämmelser understryker beredningen,
att införandet av möjligheten för utmätningsman att själv vidtaga
åtgärd utanför sitt distrikt för att på det sättet genomföra utmätning icke i
och för sig bör vålla större svårigheter. Beredningen anser det i administrativ
ordning böra föreskrivas, att åtgärden skall vidtagas på sådant sätt
att den ej hindrar den andre utmätningsmannens verksamhet. I övrigt synes
man kunna överlämna åt utmätningsmännen att själva sörja för den samverkan
som kan vara behövlig. Enligt beredningens mening kan det vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

lämpligt att exempelvis mellan utmätningsmännen i en större stad och i
dennas förorter sluta närmare överenskommelse, hur man bäst skall gå till
väga.

Större uppmärksamhet förtjänar — anför beredningen — de fall då utmätningsman
påkallar biträde av utmätningsmannen i annat distrikt för
att där få åtgärder vidtagna för utmätnings genomförande. De i 73—76 och
79 §§ UL meddelade bestämmelserna om sättet för utmätningsåtgärds vidtagande
i olika fall torde utgå från att behörig utmätningsman själv har
att infinna sig på viss plats, förrättningsstället, och där vidtaga erforderliga
åtgärder. Tydligt är att bestämmelsernas tillämpning måste anpassas
efter den nya situation som inträder, när utmätningsåtgärd skall komma
till stånd genom samverkan av två utmätningsmän, av vilka den ene
handlägger själva målet och bestämmer vad som skall göras under det att
den andre endast har alt på begäran biträda med handgripliga åtgärder.
Den utmätningsman som handlägger målet — i regel utmätningsmannen
där gäldenären har sitt hemvist — är den som svarar för utmätningen.
Han måste — framhåller beredningen — förvissa sig om att förutsättningarna
för utmätning är för handen och genom besök hos gäldenären eller
på annat sätt inhämta om och var det finns utmätningsbar egendom. Endast
om det då visar sig att biträde erfordras av utmätningsmannen på annan
ort har han enligt beredningens mening anledning att sätta sig i förbindelse
med denne. Det kan t. ex. hända, alt utmätningsgäldenären själv
till utmätning anvisar närmare specificerad egendom på den andra orten.
Vanligare torde emellertid vara, att borgenären tillhandagår med uppgifter
härom, under det att gäldenären förhåller sig passiv.

Beredningen går härefter närmare in på frågan om själva tillvägagångssättet.
Innan den utmätningsman som handlägger målet tager ställning till
frågan om utmätning skall ske och vad den skall omfatta kan han från
den andra utmätningsmannen behöva införskaffa uppgifter till ledning vid
identifiering och värdering av egendomen. Utmätning av lösöre och av
fordran som grundas på presentationspapper förutsätter för närvarande
och skall alltjämt förutsätta, att objektet är tillgängligt för utmätningsmannen.
Om objektet finns på annan ort, kan uppdragas åt utmätningsmannen
därstädes att vidtaga åtgärd som avses i 74 g, eventuellt omhändertaga
egendomen med stöd av 60 a § i förslaget. Vid verkställigheten bör vittne
närvara. Själva utmätningen bör enligt beredningens mening ej förklaras
verkställd förrän åtgärd som nyss nämnts inrapporterats. Först därefter
kan bevis om utmätningen enligt bestämmelserna i 84 g UL tillställas gäldenären.
Beredningen påpekar, att talan mot utmätningen skall fullföljas
hos överexekutor, under vilken den utmätningsman som handlägger själva
målet lyder, och att det är den utmätningsmannen som äger föranstalta
om eventuell rättelse enligt de föreslagna nya bestämmelserna i 77 §.

Vad angår förhållandet utmätningsmännen emellan anser beredningen
det följa av sakens natur, att utmätningsmans skyldighet att lämna sådant
biträde som begäres av utmätningsman på annat håll måste bedömas med

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

hänsyn tagen även till hans egna arbetsförhållanden. I fråga om utmätning
i lön kan det t. ex. möta samma praktiska svårigheter för honom att vid
bestämd tidpunkt infinna sig där lönen utbetalas som erfarenhetsmässigt
föreligger i hans egna utmätningsmål. De överenskommelser utmätningsmän
emellan som i det föregående rekommenderats bör enligt beredningens
mening lämpligen omfatta även problem av sådant slag.

Beredningen övergår härefter till frågan om överlämnande av
mål innan egendom utmätts. I detta hänseende upptager beredningens
förslag i 56 § 4 inom. ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att
meddela föreskrifter om befogenhet för utmätningsman att, när fråga är
om utmätning av fast egendom på annan ort, eller i andra särskilda fall
överlämna målet till annan behörig utmätningsman.

I sin motivering framhåller beredningen, att man får räkna med att genomförande
av utmätning av egendom på annan ort ibland kan bli alltför
tyngande, om målet skall handläggas av utmätningsmannen i gäldenärens
hemvist. Det torde därför icke böra i lagen fastställas som en ovillkorlig
tjänsteplikt för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist att handlägga
målet. Flera alternativ för handläggningen bör stå till buds, såväl när det
gäller lös egendom som beträffande fast egendom. Utmätningsmannen bör
alltså ha viss befogenhet att överlämna frågan om utmätning till annan
behörig utmätningsman. Enligt beredningens mening bör det ankomma på
Kungl. Maj :t att i administrativ ordning reglera, hur utmätningsmannen
lämpligen bör förfara. Spörsmålet huruvida utmätningsmannen, när fråga
uppkommit om utmätning av egendom inom annan utmätningsmans distrikt,
bör själv handlägga målet eller i stället överlämna det till den andre, inrymmer
visserligen praktiska överväganden som ej i detalj kan författningsmässigt
regleras. Även om de administrativa bestämmelserna därför med
nödvändighet måste lämna visst utrymme för utmätningsmannens eget bedömande,
kan det dock i det väsentliga klargöras vad man förväntar av honom.
Man har — fortsätter beredningen -— i övrigt anledning tro, att utmätningsmännen
själva skall vara angelägna att genomföra förrättningarna
på lämpligt sätt. Skulle någon utmätningsman till äventyrs i för stor omfattning
begagna sig av befogenhet att överlämna mål till annan, blir följden
härav ej, att läget för borgenären blir sämre än enligt nuvarande ordning.
Snarare blir denne även då, om ej utmätningsmannen gör sig skyldig till
dröjsmål, bättre ställd än nu, eftersom det skall ankomma på utmätningsmannen
att själv vidarebefordra ansökningen. Han bör därvid även bifoga
erforderliga uppgifter om verkställd utredning beträffande gäldenärens personliga
och ekonomiska förhållanden. Beredningen utgår vidare från att utmätningsman
i gäldenärens hemvist städse och särskilt i brådskande fall
skall söka handla så att borgenären ej lider förlust. Den befogenhet att vidtaga
interimistiska åtgärder som beredningen under 60 a § föreslår bör också
i sin mån möjliggöra för utmätningsman att förekomma förlust för borgenären.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Beredningen liar i ett vid betänkandet fogat författningsutkast närmare
angivit, kur de administrativa bestämmelserna om överlämnande av mål enligt
beredningens mening bör kunna utformas (se betänkandet s. 150—151,
9 a §).

Som tidigare nämnts har beredningen ansett det böra i särskild ordning
övervägas, huruvida bestämmelserna om överlämnande lämpligen kan göras
tillämpliga i fråga om utmätning, vilken ingår som led i indrivningsförfarande
beträffande böter, skatter o. 1.

Beredningen har också till behandling upptagit frågan om måls överlämnande
efter verkställd utmätning. Om utmätningsmannen
i gäldenärens hemvist blir generellt kompetent att upptaga mål om
utmätning, följer därav, att han kan komma att taga i mät fast egendom
utanför sitt tjänstgöringsområde. Ehuru det icke är uteslutet, att samme
utmätningsman skulle kunna handlägga målet även i fortsättningen, har
beredningen ansett det vara att föredraga, att utmätningsmannen städse
överlämnar målets fortsatta handläggning till utmätningsmannen där egendomen
ligger. En bestämmelse härom föreslås i 56 a § 1 mom. UL. Innan
han skiljer sig från målet, bör det åligga honom att vidtaga sådana expeditionella
åtgärder, som avses i 85 § UL, d. v. s. underrättelse till inskrivningsdomaren
och anmälan till överexekutor. Sådan anmälan bör enligt beredningens
mening riktas till överexekutor där egendomen ligger. Bestämmelser
härom föreslås i 56 a § 3 mom. UL. Enligt beredningens mening är
det självfallet, att den utmätningsman, som tagit fast egendom i mät, även
bör omhändertaga de handlingar rörande fastigheten som finns tillgängliga
hos gäldenären. I övrigt skall det åligga utmätningsmannen i den ort,
där fastigheten ligger, att vidtaga de åtgärder som ankommer på utmätningsman,
främst enligt 79 § som bland annat handlar om beskrivning och
värdering av fastigheten. Beredningen förutsätter, att den utmätningsman
som tagit fastigheten i mät kommer att vid överlämnande av målet lämna
redogörelse för de åtgärder som redan vidtagits, t. ex. genom utdrag av dagboken.
Utmätningsman, där fastigheten ligger, skall sedermera enligt 99 §
redovisa målet till överexekutor, som ju enligt UL har att handlägga frågan
om fastighetens försäljning. Beredningen framhåller, att det föreslagna förfarandet
leder till att målet, utan särskild föreskrift, kommer att lämnas
till behörig överexekutor, även om den utmätningsman som tog fastigheten
i mät hade sitt tjänstgöringsområde utanför den behörige överexekutorns
kompetensområde.

Med de i 56 § 1 och 2 mom. föreslagna kompetensreglerna kan det —
påpekar beredningen — inträffa, att viss lös egendom tages i mät såväl av
utmätningsmannen i gäldenärens hemvist som av utmätningsmannen i annan
ort. Det kan också tänkas, att två utmätningsmän grundar sin kompetens
på de olika punkterna i 56 § 2 mom. UL. När något sådant undantagsvis
händer, bör målen enligt beredningens mening på lämpligt sätt sammanföras.
Det måste bestämmas, vilken utmätningsman som skall taga

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

hand om eventuell försäljning av den utmätta egendomen. Beredningen utgår
från att det mest praktiska — t. ex. i fråga om maskiner och andra inventarier
— är att försäljning ombesörjes av utmätningsmannen där egendomen
finns. Enligt beredningens mening bör emellertid utmätningsmannen
samråda om vad som är lämpligast. Är de oense, bör utmätningsmannen
i gäldenärens hemvist få bestämma, vilken utmätningsman som skall
handlägga målen. Bestämmelse härom föreslås upptagen i 56 a § 2 mom.
UL. Utmätningsmannen i gäldenärens hemvist kan förmodas vara den som
har den bästa överblicken över andra omständigheter som kan vara av betydelse
i saken, däribland gäldenärens personliga förhållanden. Gäldenärens
hemvist skall ju också enligt beredningens förslag vara generellt kompetensgrundande
faktum för utmätning, och detta betraktelsesätt återverkar
i sin mån även här. Tänkbart är — anför beredningen vidare — att utmätningsmannen
i gäldenärens hemvist får träffa avgörandet även i fall da
han själv icke tagit egendomen i mät. Detta anser beredningen ej böra möta
några betänkligheter. Om gäldenären över huvud ej har hemvist här i riket,
torde utmätningsmän som ej enas lämpligen böra hänvända sig till överexekutor.

Innan utmätningsman skiljer sig från mål med stöd av den föreslagna
bestämmelsen i 56 a § 2 mom., bör det enligt beredningens åsikt åligga honom
att vidtaga sådana expeditionella åtgärder, som avses i 72 och 85 §§
(56 a § 3 mom. i förslaget). Även här anser beredningen böra gälla, att
anmälan enligt 85 § 1 mom. UL skall riktas till den överexekutor där egendomen
finns.

Beredningen bär ansett sig böra särskilt framhålla, att de föieslagna kompetensreglerna
icke är avsedda att lösa några internationellträtts1
i g a spörsmål. Huruvida utmätningsman i Sverige överhuvud kan
taga viss egendom i mät, får sålunda bedömas enligt andra överväganden.
Tveksamma spörsmål kan uppkomma, särskilt när det gäller utmätning av
fordran eller rättighet. I sistnämnda hänseende påpekar beredningen, att
regeln i 56 § 2 mom., enligt vilken utmätning av fordran i pengar får sökas
där den förpliktade är, icke kan sägas innebära någon principiell nyhet.
Den ställer det endast utom all tvekan, att lokalt kompetent utmätningsman
finns att tillgå i Sverige, när den mot vilken fordringen riktas finns
här (jfr NJA 1938 s. 322). I fråga om fordran som grundas å löpande
skuldebrev eller annat presentationspapper kan kompetensregeln svårligen
få någon självständig betydelse, eftersom utmätningens genomförande torde
förutsätta att handlingen är tillgänglig.

Enligt beredningens mening kan däremot regeln om generell behörighet
för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist ge större möjligheter att genomföra
utmätning i vissa fall som har internationell anknytning. Om utmätning
sökts i gäldenärens hemvist och det vid målets handläggning
framkommer, att viss gäldenären tillhörig egendom som för närvarande
finns utomlands, t. ex. ett fartyg eller en bil, snart är att vänta till Sverige,

i}f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

kan utmätningsmannen ingripa och förordna om åtgärd enligt 60 a §, som
kan genomföras så snart fartyget eller bilen kommer hit oavsett var detta
äger rum. Vidare kan han, då han är beredd att taga egendomen i mät, påkalla
biträde för utmätningens omedelbara genomförande så snart fartyget
eller bilen anländer. Han får emellertid låta anslå med själva utmätningsförklaringen
till dess egendomen på dylikt sätt omhändertagits.

I förevarande sammanhang behandlar beredningen också vissa andra
kompetensfrågor. Sålunda föreslår beredningen, att de nya kompetensreglerna
för utmätning också bör gälla vid verkställighet av kvarstad
och skingringsförbud. Bestämmelser härom har upptagits i 183 och 185 §§
UL. Den som söker sådan verkställighet bör alltså kunna vända sig antingen
till utmätningsmannen i gäldenärens hemvist eller till utmätningsman,
som ar kompetent enligt 56 § 2 mom. i förslaget. Såsom senare skall beröras,
toreslår beredningen även ändring av kompetensreglerna vid handräckning
enligt AvbL. Beträffande införsel anmärker beredningen, att dess förslag till
ändring av UL icke torde inverka på frågan om utmätningsmans kompetens
i ärenden om införsel. Enligt motiven till InfL bör i sådana ärenden den utmätningsman
anses behörig inom vars tjänstgöringsområde den huvudsakliga
verkställigheten, d. v. s. avlöningsbeloppens innehållande, skall äga
rum (jfr 4 § andra stycket och 9 § andra stycket InfL).

Beredningen understryker att dess förslag ej ens inom ULs eget område
innebär någon fullständig reglering av frågan om utmätningsmans lokala
kompetens. Av flera skäl har beredningen funnit sig böra tills vidare begränsa
de grundläggande kompetensreglerna i UL till att gälla utmätning
kvarstad och skingringsförbud. Det är endast beträffande dessa institut som
UL i övrigt meddelar närmare föreskrifter, och det är på detta område som
ett praktiskt behov av reformer särskilt givit sig till känna. Som framgår
a\ vad tidigare anförts är det emellertid beredningens mening, att med stöd
av 2 § 3 mom. utfärdade administrativa bestämmelser om befogenhet för
utmätningsman att påkalla eller själv vidtaga åtgärder utom tjänstgöringsomradet
skall gälla också i fråga om Övriga institut inom ULs ram. Enligt
beredningens mening bör regeln om generell kompetens för utmätningsmannen
i gäldenärens hemvist kunna få analogisk tillämpning t. ex. när det
galler att verkställa dom om utgivande av visst gods. Att utmätningsmannen
J den ort dar åtgärden skall vidtagas alltjämt förblir lokalt kompetent är
självfallet.

I detta sammanhang påpekar beredningen vidare, att dess förslag ej behandlar
overexekutors kompetens. UL innehåller ej närmare bestämmelser
arom bortsett från vad som i 98 § 3 mom. stadgas om fast egendom inom
särskilda overexekutorers områden. När fråga är om klagan över utmätning
ferf4.det, sig regelmässigt självt, vilken överexekutor som är behörig Beträffande
åter mål som anhängiggörs direkt hos överexekutor lär finnas
ett visst utrymme för att handla efter omständigheterna. Man torde sålunda
- fortsätter beredningen - redan nu i fråga om kvarstad och skingrings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

förbud vända sig antingen till överexekutor, där gäldenären har sitt hemvist,
eller till överexekutor, där egendom finns. Det är här på sin plats att
jämföra med RB, enligt vilken domstol är behörig att förordna om kvarstad
eller skingringsförbud även om egendomen ej finns inom rättens domvärj
o. Om likväl nämnda praxis för överexekutors del ej skulle anses säkert
grundad enligt nu gällande rätt, torde det i allt fall vara uppenbart,
att den av beredningen föreslagna kompetensregleringen för utmätning kan
åberopas som stöd för att analogivis bedöma överexekutors kompetens att
bevilja kvarstad och skingringsförbud på samma sätt. I övrigt har beredningen
ej ansett praktiskt behov föreligga att nu närmare överväga en reglering
av överexekutors lokala kompetens.

I 69 § UL regleras det fallet att tredje man påstår sig vara ägare till lös
egendom, som finns i gäldenärens bo, men ej förmår visa sin rätt. Hans
anspråk hindrar då icke att egendomen utmätes. Om han bjuder sannolika
skäl för sitt påstående, skall utmätningsmannen hänvisa honom att instämma
sin talan till domstol. I avbidan på domstolens avgörande får det utmätta
ej säljas. Hänvisning att stämma kan också ges av överexekutor, om tredje
man vänder sig dit med sitt påstående. Behörig domstol för prövning av
sådan talan är rätten i den ort där godset finns.

Frågan om behörig domstol i mål om bättre rätt till
utmätt lös egendom röner inverkan av beredningens regler om utmätningsmans
lokala kompetens. Enligt dessa regler kan utmätningsman
komma att handlägga mål, i vilket den egendom som utmätes finns på ort
utom hans tjänstgöringsområde och kanske också får bli kvar där fram
till försäljningen. Beredningen anser det naturligt, att därest i en sådan situation
tvist uppkommer om bättre rätt till egendomen, tvisten får prövas av
den domstol till vilken utmätningsmannens tjänstgöringsområde hör och
icke av den domstol där egendomen råkat påträffas. En regel att tvist om
bättre rätt till utmätt lös egendom skall prövas av förstnämnda domstol
är enligt beredningens mening förenad med fördelar även i andra hänseenden.
Tvekan om domstolens behörighet behöver sålunda icke uppkomma i
fall då egendomen flyttats efter utmätningen. Ej heller behöver frågan, var
utmätt fordran eller rättighet skall anses vara lokaliserad, vålla några problem.
Beredningen föreslår därför i första hand den ändringen i 69 § UL, att
talan som där avses skall väckas vid den domstol, till vilken utmätningsmannens
tjänstgöringsområde hör. Beredningen påpekar, att det i något
enstaka fall förekommer att utmätningsmans tjänstgöringsområde faller
inom mer än en domkrets. Det ligger i sakens natur, att talan i sådant fall
skall väckas vid domstolen för den del av tjänstgöringsområdet, till vilken
målet är att anse som lokaliserat med hänsyn till den omständighet som
betingat utmätningsmannens kompetens. I regel grundas kompetensen på
att gäldenären har sitt hemvist inom tjänstgöringsområdet, och behörig
domstol blir då rätten i hemvistorten. För att den som vill väcka talan icke
skall behöva tveka vid valet av domstol bör det — framhåller beredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

—• ankomma på utmätningsmannen att angiva var talan skall väckas. Det
bör vidare åligga utmätningsmannen att vid meddelande av hänvisning angiva
mot vilka talan skall väckas liksom tiden inom vilken det skall ske
och äventyret om något av detta försummas.

Remissyttrandena. I det stora flertalet remissyttranden har lagberedningens
förslag i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bland dem som
i princip godtagit förslagen har emellertid några framställt anmärkningar
mot vissa detaljer. En fråga som ägnats ganska stor uppmärksamhet är, som
tidigare nämnts, i vad mån de föreslagna kompetensreglerna bör göras tilllämpliga
även vid utmätning för skatter, böter och dylikt.

Riksrevisionsverket framhåller, att de föreslagna reglerna medför möjlighet
till ett snabbare förfarande i enskilda fall och undanröjer tveksamhet
från de rättssökandes sida. Enligt ämbetsverkets mening ställer systemet
emellertid ej blott stora krav på den enskilde utmätningsmannens bedömningsförmåga
utan förutsätter också, om de tänkta fördelarna skall vinnas,
en smidig samarbetsförmåga inom hela den i viss mån som en enda enhet
arbetande indrivningsorganisationen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län betecknar förslaget som värdefullt. Enligt
länsstyrelsens uppfattning torde man icke behöva befara komplikationer genom
den möjlighet att i vissa fall välja utmätningsman som beredningen föreslagit.
En förutsättning härför är emellertid givetvis, att förutsatt samverkan
mellan utmätningsmännen verkligen kommer till stånd.

Föreningen Sveriges stadsfogdar anser sig, med hänsyn till de nyheter som
de föreslagna bestämmelserna innebär, icke böra göra något mera ingående
uttalande angående den verkan som dessa regler kan komma att få på det
praktiska genomförandet av exekutionen. Enligt föreningens mening står
det dock klart, att reglerna i åtskilliga fall, såsom exempelvis då det gäller
möjligheten för utmätningsmannen att verkställa utmätning av egendom
som finns på annan ort än där han har sitt säte, är ägnade att medföra en
snabbare och säkrare exekution. Föreningen fortsätter.

Å andra sidan måste viss tveksamhet sägas föreligga beträffande bestämmelserna
om samverkan mellan utmätningsmännen och överlämnande av
mål innan egendom utmätts, ävensom över huvud taget reglerna angående
samarbete mellan utmätningsmännen. Det torde finnas anledning antaga,
att genom vidaresändande av utmätningsmål till utmätningsmän i andra orter
vissa svårigheter kan uppstå. De farhågor som man här skulle kunna andraga
synes emellertid föreningen icke vara av sådan karaktär, att man därför
bör ställa sig negativ till de föreslagna reglerna med alla de fördelar de
erbjuder allmänheten.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler instämmer i stort sett i
vad beredningen anfört.

Förste stadsfogden i Malmö anser, att de föreslagna ändringarna är ägnade
att helt omgestalta det nuvarande förfarandet och att de säkerligen kommer
att medföra en avsevärd ökning av utmätningsmannens expeditionella

Kiingl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

arbete. Trots detta synes honom förslaget vara sådant att det bör genomföras
och prövas i praktiken.

Landsfiskalen-utmätningsmannen i Sköns distrikt finner det däremot troligt,
att några större ändringar i nuvarande praxis icke kommer att vidtagas,
i all synnerhet som förslaget förefaller ge utrymme härför vid ett friktionsfritt
samarbete utmätningsmannen emellan.

Förste stadsfogden i Göteborg menar, att lagberedningen löst de hithörande
svårreglerade problemen på ett elegant sätt genom att i huvudsak anknyta
verkställigheten till utmätningsgäldenärens hemvist, med befogenhet
för utmätningsmannen att överlämna mål, införskaffa utredning, påkalla
biträde för åtgärd på annan ort m. fl. möjligheter till samverkan mellan utmätningsmän.
Han hyser dock vissa betänkligheter om hur denna samverkan
skall komma att fungera i praktiken. Vidare framhåller han, att hemvistbestämningen
torde komma att vålla vissa praktiska problem även om de flesta
kan lösas genom interimistiska ingripanden, och anför i anslutning härtill
bland annat.

När det gäller t. ex. kringresande arbetstagare eller »lösker man», torde
det vara lämpligt, att den utmätningsman, som anträffar gäldenären, också
är behörig. Motiven ger också visst stöd härför men förutsätter en utredning,
som kan bli rätt omständlig, om stadigvarande hemvist och kyrkoskrivning.
Enligt den alternativa behörighetsregeln må utmätning av egendom,
som finns på annan ort än gäldenärens hemvist, sökas där egendom är.
Borgenär, som icke kan anvisa eller göra sannolikt, att gäldenär har utmätningsbar
egendom på den ort, där gäldenären tillfälligt vistas, kan ha intresse
av att en undersökning där sker omedelbart. Ehuru lagförslaget eller motiven
icke uttalar sig härom, synes dock avsikten vara, att utmätningsmannen
i den orten är skyldig upptaga en sådan ansökan och behörig icke blott
att utmäta gods utan även att konstatera, att gäldenären där saknar utmätningsbara
tillgångar.

Detta spörsmål har också berörts av andre stadsfogden i Malmö och Svenska
exekutionsmännens riksförbund. Enligt deras uppfattning täcker de föreslagna
reglerna icke det vid skatte- och bötesindrivning mycket vanliga
forum: där gäldenären tillfälligt vistas. De yttrar samstämmigt.

I de fall då den tillfälliga vistelsen på en ort beror på att personen i fråga
är intagen på sjukhus, fångvårdsanstalt eller dylikt förorsakar ärendenas
översändande till vistelseorten ett arbete, som icke på något sätt står i rimlig
proportion till vad man någon enstaka gång kan lyckas uttaga. Om —
såsom lagberedningen föreslår — reglerna för handräckning enligt bötesoch
skatteindrivningsförfattningarna görs till föremål för översyn, bör berörda
spörsmål då upptagas till behandling.

Ett annat spörsmål som förste stadsfogden i Göteborg närmare behandlar
är frågan när egendom skall anses utmätt i det fallet att utmätningsmannen
för utmätningens genomförande påkallat biträde av utmätningsmannen i
annat distrikt. Efter att ha hänvisat till vissa uttalanden av lagberedningen
anför han.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

I vilket skede skall då egendom anses utmätt: när utmätningsmannen beslutar
att utmätning skall ske, när de i 74 § angivna åtgärderna vidtagits
eller när »själva utmätningsförklaringen» avgivits? Ett lagstadgande härom
torde vara nödvändigt för bestämmande av förmånsrätt mellan flera utmätningar
i samma egendom, återgång av utmätning i konkurs (§ 31 KL)
m. m. Det förefaller vidare egendomligt, om den biträdande utmätningsmannen
skall kunna omhändertaga gods med tillkännagivande, att det sker för
att utmätningsman å annan ort sedermera skall avgiva utmätningsförklaring.
För närvarande torde utsökningslagen förutsätta, att egendom först
förklaras utmätt, upptecknas och värderas samt därefter säkerställes, d. v. s.

omhändertages, utmärkes etc.--- —■ Skall nu säkerställande kunna ske

för utmätningens omedelbara genomförande utan åberopande av 60 a §, men
före utmätningsförklaringen, torde även därom givas en uttrycklig regel i
lagtexten.

Vad härefter angår frågan i vad mån de föreslagna kompetensreglerna
bör göras tillämpliga vid utmätning vilken ingår som led i indrivningslörfarande
beträffande böter, skatter o. 1. uttalar till en början andre stadsfogden
i Malmö, att utmätningsman vid verkställighet i skatte- och böiesmål
bör få samma befogenhet som i enskilt mål att utom sitt tjänsteområde
själv vidtaga erforderlig åtgärd och att påkalla biträde hos annan utmätningsman.
överexekutor i Malmö finner detta vara värt beaktande.

Riksrevisionsverket anser, att vissa fördelar givetvis vore att vinna genom
att de möjligheter till snabbare ingripande som det nya systemet medför
görs tillämpliga även på indrivning av skatter och allmänna avgifter som
ofta avser betydande belopp och ställer stora krav på effektiva åtgärder.
Emellertid framhåller ämbetsverket, att det i uppbördsförfattningarna föreskrivna
liandräckningsförfarandet visat sig fungera i stort sett väl. Enligt
ämbetsverkets mening bör ett dylikt mera formbundet förfarande i huvudsak
bibehållas i fråga om skatte- och bötesindrivningen. En fast arbetsrutin
av sådant slag torde nämligen vara ofrånkomlig med hänsyn till ärendenas
stora antal och av redovisningsskäl. Detta utesluter icke att i särskilda
fall de vidare kompetensreglerna enligt förslaget även skulle kunna
tillämpas. Såsom handhavare av skatteindrivningen intager utmätningsmännen
en annan ställning än när det gäller deras befattning med enskilda
mål. Ämbetsverket erinrar om att i andra sammanhang från utmätningsmäns
sida framkommit önskemål om en särskild författning, som reglerar
förfarandet vid indrivning av skatter och allmänna avgifter. Under alla
förhållanden anser ämbetsverket det böra särskilt utredas, i vilken utsträckning
en lagstiftning av den nu föreslagna innebörden lämpligen bör slå igenom
i fråga om skatteindrivningen.

Även uppbördsutredningen finner de nuvarande kompetensreglerna ändamålsenliga
såvitt angår skatteområdet. Utredningen har sig icke bekant,
att önskemål framförts om ändring av reglerna för skatteindrivning i förevarande
hänseenden, och utredningen kan ej heller på grundval av det nu
föreliggande materialet tillstyrka att sådan ändring sker. Enligt utredningens
mening måste vid ställningstagandet till kompetensreglerna för enskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

mål beaktas, att dessa regler behöver samordnas med motsvarande regler
i fråga om indrivning av skatt o. 1. Med hänsyn härtill hyser utredningen
viss tvekan om lämpligheten av den i betänkandet förordade regleringen
av utmätningsmans lokala kompetens. Till vissa av dessa regler ställer sig
utredningen dock positiv. Utredningen anför härom.

I och för sig kan det i vissa fall vara av betydelse att ett utmätningsärende
oavsett var egendomen är belägen kan handläggas och dirigeras av en och
samme utmätningsman. Som regel torde det dock vara mest praktiskt att
ärendet handlägges av utmätningsmannen på den ort där egendomen finns.
Om den utmätningsbara egendomen är belägen i närheten av utmätningsmannens
tjänsteområde bör han dock i brådskande fall ha möjlighet att på
sätt lagberedningen föreslagit bege sig utanför sitt eget tjänsteområde för
att själv verkställa utmätningen.

Även om nuvarande kompetensregler helt eller delvis skulle bibehållas,
synes'' ansökan om utmätning, i enlighet med lagberedningens förslag, alltid
böra få inges till utmätningsmannen i gäldenärens hemvist. I förekommande
fall får denne utmätningsman därvid vidarebefordra ansökningen
till behörig utmätningsman.

Mera avvisande till lagberedningens förslag ställer sig några remissinstanser.

Exekutionsdirektören i Stockholm framställer visserligen icke i och för sig
några anmärkningar mot de föreslagna reglernas innehåll, men gör gällande,
att det kan vara lämpligt att låta anstå med lagfästande av reglerna
— vilkas ekonomiska konsekvenser icke kan överblickas — till dess hela
landets exekutionsväsen är förstatligat. Han befarar nämligen, att ett lagfästande
av förslagen kan medföra förskjutning av arbetsuppgifterna och
därmed av kostnaderna mellan vissa utmätningsmannadistrikt. Vidare hänvisar
han till de av stadsdomstolsutredningen och 1957 års polisutredning
framlagda förslagen rörande exekutionsväsendet. Han framhåller därvid,
att värdet av den föreslagna tilläggsbestämmelsen i 2 § UL skulle i viss
mån förringas, om utmätningsmannadistrikten får den omfattning som polisutredningen
förordar. Slutligen framhåller han, att det vid utformningen
av kompetensreglerna är önskvärt, att överensstämmelse mellan bestämmelserna
för enskilda mål och bestämmelserna för skatter uppnås så långt detta
är möjligt.

Öoerståthållarämbetet finner sig som nämnts icke kunna biträda lagberedningens
förslag i kompetensfrågan. Enligt ämbetets mening har anmärkningarna
mot det nuvarande systemet fått för stora proportioner. Bristen
på kompetensbestämmelser i UL torde icke vara av så allvarlig art som
beredningen vill göra gällande, och ämbetet kan icke finna behovet styrkt
av så genomgripande reformer som beredningen föreslagit. Som ett argument
mot förslaget åberopar ämbetet också, att reglerna blivit invecklade och detaljerade,
samt fortsätter.

Det kan befaras, alt de föreslagna kompetensreglerna kommer att i praktiken
medföra stora olägenheter och snarare vara ägnade att tillskapa än
att förhindra kompetenskonflikter. Med ett system som det föreslagna torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

det vidare vara svårt att tillämpa den i 58 § UL givna regeln om samtidig
utmätning vid konkurrens mellan olika borgenärer. Det skulle även kunna
inträffa, att besvär över utmätning av en och samma egendom finge anföras
hos skilda överexekutorer.

Överståthållarämbetet anmärker vidare på att viktiga bestämmelser, bland
annat regeln om utmätningsmans rätt att vidtaga åtgärder utom sitt tjänsteområde,
skulle komma att meddelas i administrativ ordning. — Enligt ämbetets
mening fungerar det nuvarande systemet i stort sett tillfredsställande,
även om viss omgång kan uppkomma på grund av det bristande samarbetet
mellan utmätningsmännen, när det gäller enskilda mål. Ämbetet
uppehåller sig vid det tillvägagångssätt som nu tillämpas vid skatteexekutionen
och gör gällande, att de erfarenheter som därvid vunnits bör läggas till
grund för det reformarbete som närmast tar sikte på de enskilda målen.
Skulle det därvid framstå som lämpligt med ett längre drivet samarbete
mellan olika utmätningsmän än vad nu förekommer i fråga om skatteexekutionen,
bör å andra sidan de bestämmelser som kan komma att utfärdas
därom göras tillämpliga även beträffande skatteexekutionen. Ämbetets slutsatser
blir följande.

Kompetensfrågan torde lättast och bäst lösas genom att möjlighet gives
att söka utmätning i gäldenärens hemort, men att — därest utmätningsbar
egendom ej skulle finnas i hemorten — skyldighet stadgas för utmätningsmannen
där att överlämna ärendet till utmätningsmannen där godset finnes.
Härigenom skulle till huvudsaklig del elimineras den nuvarande olägenheten
vid utmätning i så kallade enskilda mål, som ligger däri att ansökningen
regelmässigt avvisas, om utmätningsbar egendom ej finnes å den
ort ansökningen göres. Det förefaller överståthållarämbetet naturligt, att
möjlighet bör finnas för borgenär att ansöka om utmätning i gäldenärens
hemort. Oavsett var ansökningen gjorts, måste man emellertid hålla fast
vid att utmätningsmannens behörighet konstitueras av att utmätningsbar
egendom finnes inom hans tjänstgöringsområde. Undantag från denna regel
bör medgivas endast i vissa i UL angivna fall, där ett undantag framstår
som särskilt motiverat, exempelvis om utmätningsmannen har sitt kontor
utom distriktet och egendomen finnes där.

Överståthållarämbetet framhåller slutligen, att om reformen begränsas
på sätt ämbetet förordar, återverkningarna på skatteindrivningen blir ringa.

En lösning av huvudsakligen samma innebörd som överståthållarämbetet
angivit förordar också stadsfiskalen i Luleå och landsfiskalen i Mörarps
distrikt. Stadsfiskalen i Luleå tillstyrker emellertid den i 56 § 2 mom.
andra punkten upptagna regeln om utmätning av fordran i penningar.

Lagrådet har under 2 § i förslaget till lag om ändring i UL berört möjligheterna
för utmätningsman, som handlägger utmätningsärende, att anlita
annan utmätningsman för åtgärd, som avses i 74 § UL. Därvid har lagrådet
på skäl, som närmare redovisas i dess protokoll, kommit till den uppfattningen,
att utrymme för att låta annan utmätningsman ombesörja dylik
åtgärd endast torde finnas, om åtgärden och verkställighetsförklaringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

efter därom ingången rapport kan ske i nära samband med varandra. Att
förklara utmätning verkställd på grundval av ett omhändertagande, varom
rapport ingått exempelvis först dagen efter denna åtgärd, skulle enligt
lagrådet komma i strid med vad 77 § UL ger vid handen i fråga om tidpunkten
för utmätningens fullbordande och förmånsrättens uppkomst.

Under 56 och 56 a §§ i nyssnämnda förslag förordar lagrådet, som anser
det mindre lämpligt att i utsökningsmål begagna uttrycket hemvist som
beteckning på den faktiska boningsorten, att huvudregeln om utmätningsmans
behörighet formuleras så, att utmätning sökes där gäldenären är bosatt.
Enligt lagrådets mening bör vidare utmätning hos dödsbo sökas där
den döde senast var bosatt och icke där han var mantalsskriven. Lagrådet
anser tillika önskvärt att uttrycket juridiska personer såvitt möjligt undvikes
i lagspråket. För den händelse dessa synpunkter beaktas, föreslår lagrådet
vissa följdändringar i 56 § 2 mom. samt 56 a § 1 och 2 mom. i förslaget
till lag om ändring i UL.

Departementschefen. Enligt nuvarande ordning kan utmätning i princip
endast verkställas av utmätningsmannen i det distrikt, där gäldenären tillhörig
egendom finnes. En sådan ordning förefaller onödigt stel. Olägenheterna
härav kommer framför allt till synes därigenom att borgenär, som
på exekutiv väg vill komma till sin rätt, emellanåt kan få underkasta sig
åtskillig omgång. Det kan sålunda bli nödvändigt för honom att i tur och
ordning söka utmätning på flera håll. Saknar gäldenären utmätningsbar
egendom i det första distriktet eller förslår egendomen där icke till gäldande
av exekutionsfordringen, måste borgenären för att få sin fordran täckt
vända sig till utmätningsmannen i nästa distrikt. I ogynnsamma fall kan
denna procedur få upprepas många gånger. I syfte att öka exekutionsväsendets
effektivitet har lagberedningen i 56 § 1 mom. UL föreslagit, att utmätningsmannen
i gäldenärens hemvist, varmed avses den faktiska bosättningsorten,
skall vara behörig att verkställa utmätning, oavsett var gäldenärens
egendom finnes. Denna grundläggande behörighetsregel kompletteras
i förslaget med vissa alternativa kompetensregler. Utmätning av sådan
egendom, som finnes på annan ort än i gäldenärens hemvist, skall sålunda
jämväl få verkställas av utmätningsmannen på den plats, där egendomen
finnes (56 § 2 mom. UL). Utmätning av gäldenärens penningfordran mot
tredje man skall enligt förslaget också få verkställas av utmätningsmannen
i det distrikt, där tredje man är, även om fordringen skulle anses lokaliserad
till annan ort (56 § 2 mom. UL). Vad lagberedningen sålunda föreslagit
har i stort sett godtagits eller lämnats utan erinran av remissorganen.
Ej heller från lagrådets sida har tanken att göra utmätningsmannen
i gäldenärens bosättningsort generellt behörig att verkställa utmätning av
gäldenärens egendom oberoende av dess lokalisering eller de föreslagna alternativa
kompetensreglerna föranlett någon anmärkning. För egen del hyser
jag den uppfattningen, att den av lagberedningen föreslagna ordningen,

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

framför allt den förordade regeln om generell kompetens för viss utmätningsman,
är ägnad att höja exekutionsväsendets funktionsduglighet samt
att den jämväl i övrigt innebär en i sak tillfredsställande lösning av frågan
om utmätningsmans lokala behörighet. Jag vill alltså förorda, att denna
ordning genomföres.

Huvudregeln om generell kompetens för viss utmätningsman har i 56 §
1 mom. i lagberedningens förslag uttryckts så, att utmätning sökes, där
gäldenärens hemvist är, samt att den ort, där gäldenären är bosatt, skall
anses som hans hemvist. Lagrådet har — i betraktande av att med hemvist
i rättegångsmål i regel enligt 10 kap. 1 § andra stycket RB förstås mantalsskrivningsorten
— funnit det mindre lämpligt, att samma uttryck, låt vara
att dess särskilda innebörd anges, i utmätningsmål begagnas för att beteckna
den faktiska bosättningen. I all synnerhet är det enligt lagrådets
mening olämpligt, om så sker i en ny utsökningslag. När det gäller att taga
ställning till detta terminologiska spörsmål, är till en början att beakta, att
användningen av uttrycket hemvist såsom beteckning på den faktiska bosättningen
icke innebär någon för RB främmande terminologi. Uttrycket
brukas nämligen i denna betydelse i 10 kap. 1 § första stycket RB, låt vara
att de fall som omfattas av lagrummet icke är särskilt frekventa. Risken
för att bruket av termen hemvist i UL skall, under inflytande av andra forumregler
i RB, ge upphov till missförstånd förefaller helt ringa, om termens
innebörd, såsom lagberedningen förordat, uttryckligen anges i UL.
Med hänsyn härtill och till att UL redan nu begagnar ordet hemvist såsom
beteckning på den faktiska bosättningsorten har jag ej ansett tillräcklig
anledning föreligga att frångå den av lagberedningen föreslagna terminologin.
— Enligt lagberedningens förslag i 56 § 1 mom. UL skall vidare såsom
hemvist för juridisk person anses den ort som enligt 10 kap. RB betingar
domstols behörighet i tvistemål i allmänhet. För dödsbos vidkommande
innebär detta, att generell kompetens normalt skall tillkomma utmätningsmannen
i den ort, där den döde var mantalsskriven. I likhet med
lagrådet anser jag det lämpligare att generell kompetens tillägges utmätningsmannen
i den ort, där den döde senast var bosatt. I övrigt torde regeln
till undvikande av uttrycket juridisk person kunna formuleras så, att
i fråga om bolag eller annan, som avses i 10 kap. 1 § tredje stycket RB, skall
som hemvist anses den ort, som enligt nämnda lagrum gäller som hemvist.
Vid utmätning hos bolag, förening eller annat liknande rättssubjekt blir
härigenom utmätningsmannen på den ort, där styrelsen har sitt säte, i regel
generellt kompetent verkställighetsorgan. I likhet med lagrådet anser
jag behov icke föreligga av någon bestämmelse rörande kompetensen vid
utmätning hos kronan.

Lagberedningen har vidare i 2 § 3 mom. UL föreslagit, att det skall tillkomma
Kungl. Maj :t att i administrativ ordning utfärda bestämmelser om
befogenhet för utmätningsman att i mål, som upptagits av honom, påkalla
eller själv vidtaga åtgärd utom tjänstgöringsområdet. I anslutning härtill
har lagberedningen för de enskilda målens del framlagt förslag till admi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

nistrativa bestämmelser i detta ämne (bet. s. 151). Att en sådan befogenhet
i viss utsträckning bör tillkomma utmätningsman för att utsökningsväsendet
skall fungera snabbt, smidigt och effektivt, står enligt min mening
utom tvivel. Särskilt om viss utmätningsman, såsom förut förordats,
erhåller generell kompetens att utmäta gäldenärens egendom oberoende av
dess lokalisering, lärer man svårligen kunna undvika att förläna åtminstone
denne en viss befogenhet att agera utanför sitt tjänstgöringsområde antingen
själv eller med biträde av annan utmätningsman. Men även utanför den
generella kompetensregelns tillämplighetsområde, kan en dylik befogenhet
mången gång befrämja en ändamålsenlig handläggning av ett verkställighetsärende.
Då utmätning sker i den ort, där egendomen finnes, kan det —
för att endast taga ett exempel — vara i hög grad lämpligt, att utmätningsmannen
där har möjlighet att själv eller med biträde av annan utmätningsman
sälja det utmätta godset på annan ort, där ett fördelaktigare försäljningsresultat
står att uppnå. Ett sådant tillvägagångssätt tillgodoser bäst
såväl borgenärens som gäldenärens berättigade intressen, över huvud synes
en dylik befogenhet vara ett naturligt led i strävan att så långt det lämpligen
kan ske låta hela exekutionsväsendet fungera som en organisk enhet.
Bestämmelser, varigenom utmätningsman förlänas befogenhet att påkalla
eller själv vidtaga åtgärd utanför sitt eget distrikt, torde, såsom lagberedningen
föreslagit, kunna meddelas i administrativ ordning, i vart fall sålänge
den pågående revisionen av utsökningsrätten ännu befinner sig på
begynnelsestadiet. Jag vill alltså förorda lagberedningens förslag om ett bemyndigande
för Kungl. Maj :t att utfärda dylika bestämmelser.

Som ytterligare exempel på åtgärder, som det framför allt kan ifrågakomraa
att låta utmätningsman, själv eller med biträde av annan utmätningsman,
vidtaga utanför sitt tjänstgöringsområde, kan nämnas delgivning av
handlingar, värdering av egendom, omhändertagande av gods enligt 74 §
UL eller annan där angiven säkringsåtgärd samt interimistiskt omhändertagande
av egendom enligt 60 a § i förslaget. Om utmätningsman erhåller
befogenhet att påkalla biträde av utmätningsman i annat distrikt jämväl
för att där omhändertaga egendom enligt 74 § UL eller vidtaga annan
i nämnda lagrum angiven säkringsåtgärd, uppkommer den av lagrådet
berörda frågan vilket utrymme som finnes för ianspråktagande av denna
befogenhet. Stadgandet i 74 § UL kräver enligt min mening, att ett
nära tidssamband upprätthålles mellan utmätningsförklaring, å ena, samt
godsets omhändertagande eller därmed jämförlig säkringsåtgärd, å andra
sidan. Härav följer, att utrymme för att begära biträde med godsets omhändertagande
enligt 74 § UL eller vidtagande av annan där angiven säkringsåtgärd
endast finnes, om den beordrade åtgärden och utmätningsförklaringen
kan ske i nära anslutning till varandra. När tillräckligt snabb kontakt
icke kan etableras mellan utmätningsmannen där ärendet är anhängigt och
utmätningsmannen där säkringsåtgärden skulle vidtagas, kan, såsom lagrådet
påpekat, i stället andra förfaringssätt ifrågakomma, t. ex. påkallande
av biträde med åtgärd enligt 60 a § i förslaget eller överlämnande av ären -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

det i dess helhet till utmätningsmannen där godset finnes för att av honom
självständigt handläggas.

Även om utmätningsman erhåller befogenhet att påkalla eller själv vidtaga
exekutiv åtgärd utom tjänstgöringsområdet, kan det, som nyss antytts,
likväl emellanåt inträffa, att ärende, som rätteligen anhängiggjorts hos
viss utmätningsman, lämpligen bör i sin helhet handläggas av annan behörig
utmätningsman. Behov föreligger därför av en befogenhet för utmätningsman
att redan innan utmätningsåtgärd vidtages överlämna målet till
annan kompetent utmätningsman. Då i utmätningsärende, som är anhängigt
hos utmätningsmannen i gäldenärens hemvist, fråga uppkommer om utmätning
av fast egendom på annan ort, kan det t. ex. förhålla sig så, att saken
icke utan omgång eller annan avsevärd olägenhet kan handläggas av utmätningsmannen
i gäldenärens hemvist och därför med fördel kan övertagas av
utmätningsmannen där fastigheten ligger. Situationen kan vara likartad
t. ex vid utmätning av tomträtt, vattenfallsrätt, byggnad på ofri grund eller
en stor och svårvärderad maskinpark. Jämväl i andra fall kan det vara
mest ändamålsenligt att utmätningsman överlämnar ett av honom upptaget
verkställighetsärende till annan behörig utmätningsman och därigenom skiljer
sig från saken. Med hänsyn till stadgandet i 58 § UL kan exempelvis ett
sådant förfaringssätt te sig närliggande, då mål om utmätning för olika
borgenärers fordringar mot samma gäldenär samtidigt är anhängiga hos
skilda utmätningsmän. Hit hör även det förut berörda utmätningsfallet, då
tillräckligt snabb kommunikation utmätningsmännen emellan icke går att
upprätthålla. I anledning av vissa farhågor, som uttalats under remissbehandlingen,
vill jag som min åsikt tillkännage, att jag har svårt att tro, att
en befogenhet att överlämna mål till annan behörig utmätningsman skulle
komma att missbrukas av våra exekutiva myndigheter. I likhet med lagberedningen
anser jag att bestämmelser, som reglerar ifrågavarande befogenhet,
bör kunna utfärdas i administrativ ordning. Jag förordar alltså lagberedningens
av lagrådet och flertalet remissorgan godtagna förslag att Kungl.
Maj :t skall äga förordna om befogenhet för utmätningsman att när fråga
är om utmätning av fast egendom på annan ort än gäldenärens hemvist eller
i andra särskilda fall överlämna mål om utmätning till annan behörig utmätningsman.
Stadgandet härom kan, såsom lagberedningen förordat, lämpligen
införas i 56 § 4 mom. UL.

Nyssnämnda stadgande avser måls överlämnande innan utmätning skett.
Ibland kan emellertid mål behöva överlämnas till annan behörig utmätningsman
efter det utmätning kommit till stånd. Om utmätningsmannen i
gäldenärens hemvist med stöd av sin generella kompetens utmätt fast egendom
utom det egna distriktet, torde målet, såsom lagberedningen i 56 a §

1 mom. UL förordat, därefter böra överlämnas till utmätningsmannen där
fastigheten ligger för att i fortsättningen handläggas av honom i vad på
utmätningsman ankommer. Sådana åtgärder som beskrivning och värdering
av fastigheten kommer därmed att åvila denne. När han fullgjort vad
på honom ankommer, har han att enligt 99 § UL redovisa målet till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

överexekutor, under vilken han lyder. Frågan om försäljning av utmätt
fast egendom handlägges nämligen enligt UL av överexekutor. Även när
viss lös egendom utmätts av mer än en utmätningsman, bör, på sätt lagberedningen
i 56 a § 2 mom. UL föreslagit, överlämnande ske, så att målen i
fortsättningen kommer att handläggas endast av en av utmätningsmännen.
Om dessa icke kan enas om vem av dem som skall handlägga målen, bör
bestämmanderätten i enlighet med lagberedningens förslag tillkomma utmätningsmannen
i gäldenärens hemvist. Även de bestämmelser, som lagberedningen
i 56 a § 3 mom. UL föreslagit rörande förfarandet vid måls överlämnande
efter verkställd utmätning synes vara ändamålsenliga.

En särskild fråga är i vad mån reglerna om utmätningsmans lokala kompetens
och hans befogenhet att själv eller med biträde av annan utmätningsman
agera utanför sitt tjänstgöringsområde och att överlämna mål till
annan behörig utmätningsman bör vinna tillämpning vid utmätning, som
ingår såsom led i indrivningsförfarande rörande skatter, böter och dylikt.
Beträffande indrivning av skatt, som upptagits i restlängd, gäller för närvarande,
att restlängden överlämnas till utmätningsmannen i det distrikt,
där skatten påförts (skatteortens utmätningsman). Oftast sammanfaller
detta med det distrikt, där den skattskyldige har sitt hemvist. Med nuvarande
ordning är skatteortens utmätningsman — vare sig den skattskyldige
har sitt hemvist i hans distrikt eller icke —- endast behörig att verkställa
utmätning, om gäldenären har för utmätning tillgänglig egendom
inom distriktet. Finnes tillgång till skattens gäldande inom distriktet, skall
å andra sidan indrivning av skatten normalt ske där. Eljest inkopplas annan
utmätningsman på indrivningen av skatten. Framgår av utredningen i
ärendet, att den skattskyldige vistas inom annat utmätningsmansdistrikt
eller kan av annan anledning antagas, att skatten kan indrivas inom annat
utmätningsmansdistrikt, skall skatteortens utmätningsman begära handräckning
för skattens uttagande hos utmätningsmannen i detta distrikt. Det regelmässiga
är, att handräckning begäres hos utmätningsmannen i den ort,
där den skattskyldige vid tiden för indrivningen vistas. Då vistelseort och
hemvist av naturliga skäl i regel sammanfaller, blir indrivningsärendet även
på denna väg ofta anhängigt hos utmätningsmannen i gäldenärens hemvist.
Anmärkas bör, att utmätningsmannen i gäldenärens vistelseort — oavsett
om denna sammanfaller med hemvistet eller ej — icke på den grund, att
gäldenären uppehåller sig i hans distrikt, är behörig att verkställa utmätning
av gäldenärens egendom. Sådan behörighet tillkommer honom i gällande
rätt allenast om gäldenären har utmätningsbar egendom inom distriktet
och behörigheten är då begränsad till denna egendom. Även om skatteortens
utmätningsman, då han ej själv kan uttaga skatten, vanligen vänder
sig till vistelseortens utmätningsman, förekommer del dock någon gång,
att handräckning i stället begäres hos utmätningsman i annat distrikt, om
man kan antaga att gäldenären tillhörig egendom finnes där. Om den skattskyldige
icke kan anträffas på handräckningsorten och skatten ej kan där
uttagas, vidtager eu ny fas i indrivningsförfarandet. Utmätningsmannen i

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år J963

handräckningsorten skall nämligen i så fall vidarebefordra handräckningsärendet
till utmätningsmannen i annat distrikt, där gäldenären må kunna
anträffas eller skatten av annan anledning bör indrivas. I den mån indrivningsärendet
icke i ett tidigare skede varit anhängigt hos utmätningsmannen
i gäldenärens hemvist, kan det alltså i denna omgång komma att handläggas
av honom. Gången vid indrivningen av böter påminner i mångt och
mycket om förfarandet vid skatteindrivning (se K.F. den 14 december 1917
angående indrivning och redovisning av böter). Av det sagda torde framgå,
att ärende om indrivning av skatt eller böter i stor utsträckning — antingen
direkt eller efter handräckningsförfarande — hamnar hos utmätningsmannen
i den ort, där gäldenären är bosatt. Att så sker är önskvärt, bl. a.
därför att gäldenären vanligen har större delen av sin egendom där, även
om gäldenären i en del fall även kan ha egendom på annan ort. Med hänsyn
härtill innebär det enligt min mening en rationalisering, om utmätningsmannen
i gäldenärens hemvist — såsom lagberedningen föreslagit —
jämväl i ärende om uttagande av skatt, böter och dylikt blir generellt behörig
att verkställa utmätning i all gäldenärens egendom, oavsett var denna
är lokaliserad. Härigenom kan det omständligare handräckningsförfarandet
i viss utsträckning undvikas eller begränsas. Även de alternativa behörighetsreglerna
i 56 § 2 mom. UL bör enligt min mening vara tillämpliga på
utmätning för skatt, böter och dylikt. Allmänt sett är det önskvärt, att reglerna
om utmätning för skatt, böter och dylikt så långt möjligt överensstämmer
med de utmätningsregler, som gäller i alla andra fall. Jag är alltså
icke benägen att föreslå sådan begränsning i 60 § uppbördsförordningen
eller 22 § ITP, varigenom de grundläggande reglerna i 56 § 1 och 2 mom.
i förslaget om ändring i UL skulle helt eller delvis komma att sakna tilllämplighet
vid utmätning för skatt, böter och dylikt.

Bemyndigandet i 2 § 3 mom. UL, med stöd varav utmätningsman i administrativ
väg kan tilläggas befogenhet att påkalla eller själv vidtaga exekutiv
åtgärd utanför sitt distrikt, bör, såsom lagberedningen föreslagit, även
omfatta ärenden om indrivning av skatt, böter och dylikt, särskilt som en
befogenhet för utmätningsman att så förfara hör nära samman med den
generella kompetens, som jämväl på bötes- och skatteindrivningens område
bör tillkomma utmätningsmannen i gäldenärens hemvist. Något förslag till
administrativa bestämmelser om dylik befogenhet föreligger för närvarande
icke för bötes- och skatteindrivningsmålens del. Frågan om sådana bestämmelser
på nyssnämnda område torde, såsom lagberedningen ock synes
ha förutsatt (jfr bet. s. 125), få närmare övervägas i samband med den
översyn av de administrativa författningarna rörande bötes- och skatteindrivningen,
som lärer bli erforderlig, därest förslagets grundläggande regler
om utmätningsmans lokala kompetens göres tillämpliga även på utmätning
för skatt, böter och dylikt.

Ej heller i frågan, om eller i vad mån utmätningsman på bötes- och skatteindrivningens
område bör äga befogenhet att innan utmätning skett överlämna
mål om utmätning till annan utmätningsman och därmed slutgiltigt

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

skilja sig från saken, föreligger för närvarande något utarbetat förslag.
Detta spörsmål bör, under beaktande bl. a. av de redovisningstekniska hänsyn
som kan tala emot en dylik befogenhet på förevarande område, likaledes
upptagas till behandling vid den översyn, jag nyss nämnt. Det torde icke
vara förenat med någon olägenhet, att såsom lagberedningen föreslagit
låta själva bemyndigandet att förordna om dylik befogenhet avse jämväl
mål om utmätning för skatt, böter och dylikt, även om det för ögonblicket
ter sig ovisst, om bemyndigandet behöver tagas i anspråk för sådana måls
vidkommande.

Bestämmelserna i 56 a § i förslaget till lag om ändring av UL torde kunna
tillämpas även vid utmätning för skatt, böter och dylikt.

Lagberedningen har föreslagit, att bestämmelsen om generell kompetens
för utmätningsman i gäldenärens hemvist, de alternativa behörighetsreglerna
samt bemyndigandet att förordna om rätt för utmätningsman att överlämna
mål om utmätning till annan behörig utmätningsman skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å kvarstad och skingringsförbud (183
och 185 §§ förslaget till lag om ändring i UL). Jämväl i denna del kan jag
biträda lagberedningens förslag, som härutinnan godtagits eller lämnats
utan erinran av lagrådet och flertalet remissorgan. Anmärkas må, att det
föreslagna bemyndigandet att förordna om befogenhet för utmätningsman
att påkalla eller själv vidtaga åtgärd utom tjänstgöringsområdet redan enligt
sitt eget innehåll omfattar såväl utmätningsmål som andra mål, vilka
upptagits av utmätningsman. Till frågan, i vad mån 56 § i förslaget till lag
om ändring av UL bör äga motsvarande tillämpning vid handräckning enligt
AvbL, återkommer jag i det följande.

Mot den av lagberedningen förordade ändringen av forumregeln i 69 §
UL har jag intet att erinra. Även förslaget om förtydligande av sådan hänvisning,
som avses i nämnda lagrum, kan jag godtaga.

3. Gäldenärens underrättande i mål om utmätning

Gällande rätt. UL ger i 59 och 60 §§ regler om gäldenärens underrättande
innan utmätning äger rum samt meddelar i 84 § vissa bestämmelser om protokoll
och s. k. utmätningsbevis som avser att gäldenären efter verkställd
ulmätningsförrättning skall få besked om vad som förekommit.

I ett fall följer av ULs bestämmelser, att gäldenären måste vara tillstädes
för att utmätning skall få äga rum. Det är när utmätning enligt 55 §
sökts på grund av auktionsprotokoll. Utmätning får då ske endast om gäldenären
vid utmätningstillfället utan jäv erkänner skulden. Någon föregående
underrättelse är ej nödvändig.

Utmätning får alltid företagas om gäldenären anträffas, alldeles oavsett
om han på förhand underrättats eller ej. I praxis brukar man emellertid i
regel ej använda denna möjlighet till omedelbar utmätning. Om utmätningsmannen
infinner sig utan föregående underrättelse, framstår hans tillväga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

gångssätt ofta som onödigt bryskt. Vidare riskerar han att gå förgäves. Huvudregeln
i 59 § är nämligen, att om gäldenären ej anträffas, utmätning får
äga rum endast under förutsättning att gäldenären i viss ordning underrättats
på förhand. De närmare bestämmelserna om underrättelsens meddelande
lämnas i 60 §.

Från huvudregeln att gäldenären skall vara underrättad upptager UL —
utom det fallet att gäldenären är tillstädes vid utmätningen — ytterligare två
undantag. Enligt 59 § 1 mom. är underrättelse ej av nöden, när det är anledning
antaga att gäldenären håller sig undan därför att han väntar utmätning.
Och enligt 60 § 3 mom. gäller motsvarande, om gäldenären ej har stadigt
hemvist i riket och ej heller känt ombud i orten, där utmätning skall
ske.

Om utmätningsförrättning hålles utan att gäldenären är tillstädes, skall
utmätningsmannen enligt 59 § 1 mom. tillsäga hans make eller husfolk eller
annan, som har egendomen i sin vård eller besittning, att närvara vid förrättningen.
I sista hand får han rikta sådan anmodan till närboende granne
som anträffas.

I 59 § stadgas, att underrättelsen skall innehålla meddelande om att utmätning
för fordringen blivit sökt. Det anses, att därvid fordringens belopp,
utmätningstiteln samt borgenärens namn skall upptagas. Däremot behöver
underrättelsen icke innehålla uppgift om tid för förrättningen. Och platsen
för förrättningen behöver anges endast för det fallet att utmätningen skall
äga rum på annan ort än den, där gäldenären har sitt hemvist, och avse egendom
som gäldenären ej uppgivit till utmätning (se 60 § 2 mom.). I praktiken
intages ofta i underrättelsen en anmodan till gäldenären att betala fordringen
inom viss kortare tid, vid äventyr att utmätning eljest kommer att
verkställas. Detta är emellertid ej föreskrivet.

De närmare bestämmelserna om underrättelsens meddelande lämnas som
förut nämnts i 60 §. Huvudregeln är, att underrättelsen för att anses giltig
skall meddelas gäldenären genom utmätningsmannen. För det fall att denne
själv lämnar gäldenären personlig underrättelse uppställes ej något formkrav;
underrättelsen kan då även meddelas muntligen. Eljest skall underrättelsen
vara skriftligen utfärdad av utmätningsmannen. Varje bevislig delgivning
av sådan underrättelse med gäldenären personligen godtages.

Hur delgivningen skall gå till, är icke närmare reglerat. De allmänna reglerna
i 33 kap. 25 § RB om att intyg av stämningsman eller offentlig befattningshavare
av visst slag skall gälla som fullt bevis är givetvis tillämpliga.
Däremot kan underrättelsen icke meddelas genom postdelgivning enligt 1947
års kungörelse om delgivning i mål och ärenden vid domstol.

En fördel med att anlita stämningsman följer av de i 60 § 1 mom. meddelade
bestämmelserna om surrogatdelgivning. Har gäldenären blivit sökt
i sitt hemvist men ej kunnat anträffas där, får skriftlig underrättelse lämnas
hans make eller husfolk eller, om ej heller de anträffas, avlämnas i slutet
kuvert i hans hemvist eller, som sista utväg, fästas på hans husdörr.
Stämningsmannadelgivning genom besök i gäldenärens hemvist kan alltså
regelmässigt genomföras utan uppskov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

UL innehåller ej några särskilda bestämmelser om sättet för delgivning
med juridisk person. I denna del torde emellertid reglerna i 33 kap. RB, särskilt
de i 17—19 §§, följas i tillämpliga delar.

För det vanliga fallet att underrättelsen genom utmätningsmannen eller
eljest bevisligen delgives gäldenären (eller ombud för honom) personligen
är ej stadgat, att någon viss tid regelmässigt skall förflyta mellan delgivningen
och förrättningen. Utmätningen kan alltså äga rum samma dag utan att
gäldenären är tillstädes, men denna möjlighet torde sällan utnyttjas. Om
underrättelsen åter meddelas genom surrogatdelgivning, får utmätning äga
rum tidigast dagen efter delgivningen. Och om utmätning skall ske av egendom,
som finns på annan ort än där gäldenären bär sitt hemvist och som han
ej själv anvisat till utmätning, bör underrättelsen oavsett delgivningsmetoden
meddelas så tidigt att gäldenären kan bevaka sin rätt vid utmätningen.
Längre rådrum än åtta dagar skall dock ej lämnas honom (60 § 2 mom.).

Reglerna om underrättelse före utmätning anses icke analogt tillämpliga
beträffande andra utsökningsformer. Det hänvisas emellertid i 79 § 4 mom.
UL för ett speciellt fall till 60 §. I 193 § 1 mom. meddelas särskilda föreskrifter
om underrättelse före verkställighet av vräkningsbeslut. Dessa senare
föreskrifter ansluter sig i sak helt till 60 § 1 mom. utom beträffande tidsfristen.
Vidare är att märka, att reglerna i 59 och 60 §§ till följd av hänvisningar
i speciallagstiftning skall tillämpas vid vissa särskilda utsökningsformer.
Sådana hänvisningar finns i 10 § AvbL samt i 15 § 1924 års lag om
viss panträtt i spannmål och 15 § 1942 års lag om viss panträtt i spånadslin
och hampa.

Reglerna i 59 och 60 §§ gäller icke heller vid alla utmätningar. Enligt 60 §
3 mom. andra stycket UppbF får nämligen utmätning för skatt även i gäldenärens
frånvaro genast förrättas utan att sådan underrättelse, varom i 59
och 60 §§ UL sägs, meddelats honom. Och detsamma gäller enligt 38 § TK
UppbF vid utmätning för allmänna avgifter och liknande. Skall utmätning
i dessa fall ske av gäldenären tillhörig fast egendom som finns på annan ort
än där han har sitt hemvist, måste emellertid underrättelse jämte uppgift
om förrättningsstället senast 14 dagar före förrättningen avsändas till gäldenären
med rekommenderat tjänstebrev. Återkommer brevet som obeställbart,
skall utmätningsmannen underrätta överexekutor härom vid insändandet
av protokoll över utmätningen, och överexekutor skall sedan anställa efterforskningar
innan egendomen försäljes (se 60 § 3 mom. UppbF). — Föreskrifter
om undantag från ULs underrättelseregler vid utmätning för skatter
och allmänna avgifter har funnits sedan ULs tillkomst. På senare tid har
i uppbördsförfattningarna införts bestämmelser om anmaningar, som i viss
mån ersätter underrättelserna i enskilda mål. Enligt 31 § 2 mom. TK UppbF
skall skattskyldig, då indrivning av skatt skall ske, genom tjänstebrev eller
annorledes anmanas alt fullgöra sin betalningsskyldighet. I anmaning brukar
intagas, att utmätning kan komma att ske, om skatten icke betalas. Vad
som skiljer anmaning från underrättelse enligt ULs bestämmelser blir då
främst, att något krav på delgivning icke uppställs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

I fråga om verkställighet av beslut, varigenom någon i brottmål dömts till
böter eller vite, gäller ULs utmätningsbestämmelser enligt särskild föreskrift
i 22 § UP. Någon föreskrift om undantag från underrättelsereglerna har icke
meddelats. I praxis torde man dock ofta förfara på samma sätt vid bötesutmätning
som vid utmätning för skatt, d. v. s. tillämpa anmaningssystemet.

I 84 § UL meddelas bestämmelser om protokoll över utmätningsförrättning
och om s. k. utinätningsbevis.

Lagen utgår från att protokoll skall föras över varje utmätningsförrättning.
84 § innehåller först den regeln, att utmätningsprotokoll, om gäldenär
eller borgenär begär det, skall hållas honom till handa genast eller, när det
ej kan ske, nästa dag. Någon skyldighet för part att lösa protokollet föreligger
ej (§ 12 i 1883 års lösenförordning). Om part vill ha protokollsutskrift,
får han betala lösen och stämpel i vanlig ordning. I regel begär part
därför ej utskrift i annat fall än då han överväger att klaga.

När protokollet ej på stället lämnas till gäldenären, skall skriftligt utmätningsbevis
enligt 84 § genast tillställas honom eller, om han ej är närvarande,
annan som enligt 59 § varit tillsagd om förrättningen. Sådant bevis skall lämnas
utan begäran och är fritt från avgift. I beviset skall upptagas skuldbeloppet
till kapital och ränta samt lagsökningskostnad, d. v. s. rättegångs- och
därmed jämförlig kostnad ävensom kostnaden för utmätningen. Vidare skall
angivas grunden för utmätningen, d. v. s. exekutionstiteln, samt dagen då
förrättningen ägde rum. Därjämte specificeras ofta den utmätta egendomen
med åsatt värde. Det är också vanligt, att ulmätningsbeviset avslutas med
fullföljdshänvisning. Intetdera av sistnämnda två led är emellertid föreskrivet.

Om gäldenären är närvarande vid förrättningen, får han genom utmätningsbeviset
tillfredsställande besked om vad som förekommit. Sker förrättningen
utan att han är närvarande, skall beviset som redan antytts överlämnas
till hans make, husfolk eller annan som enligt bestämmelserna i 59 §
tillsagts att närvara. Uppenbarligen har man räknat med att denne skall vidarebefordra
beviset eller dess innehåll till gäldenären. Någon garanti för att
så sker finns emellertid ej. Och om förrättningen äger rum utan att någon
tillsägelse kunnat ske, förfaller frågan om bevisets överlämnande. I praktiken
lämnas då beviset i regel kvar på förrättningsplatsen, till den verkan
det kan ha. Om förrättningen äger rum på utmätningsmannens kontor utan
att någon annan än utmätningsmannen och vittnet är närvarande, är emellertid
detta meningslöst. För ett speciellt fall har i administrativ ordning
meddelats bestämmelser om översändande av utinätningsbevis. När fordran
på överskjutande preliminär skatt tages i mät, skall sålunda utmätningsbeviset,
om utmätningen ej verkställts hos den skattskyldige, ofördröjligen
översändas till denne i tjänstebrev, och beviset skall då också innehålla fullföljdshänvisning
(kungörelsen den 15 september 1960, nr 539, med särskilda
föreskrifter om utmätning av fordran å överskjutande preliminär skatt).

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Bestämmelserna i 84 § UL äger tillämpning även vid utmätning för skatter,
böter och liknande. Däremot torde där givna regler om utmätningsbevis
icke utan vidare vara analogi tillämpliga vid andra utsökningsformer, t. ex.
handräckning för återtagande av avbetalningsgods.

Lagberedningen. Bestämmelserna om gäldenärens underrättande har
framhåller beredningen — i huvudsak varit oförändrade sedan ULs tillkomst.
Det är därför enligt beredningens mening ej ägnat att förvåna att de
nu är föråldrade. Förr kunde man i större utsträckning räkna med att vid
ett besök under dagen träffa en gäldenär i bostaden eller på hans ägor eller
alt där åtminstone komma i förbindelse med någon medlem av hans hushåll.
Beträffande större delen av befolkningen är detta ej längre förhållandet.
Om en utmätningsman under dagen söker gäldenären i hans hem, träffas
ofta ingen där. Ändrade regler om sättet för gäldenärens underrättande anser
beredningen därför påkallade.

Beredningens förslag till ändrad lydelse av 59 § 1 mom. innehåller i detta
hänseende som huvudregel, att underrättelse skall lämnas innan utmätning
verkställes och att det bör ske så tidigt att gäldenären kan beräknas få nödigt
rådrum att bevaka sin rätt. I 59 § 2 mom. stadgas undantag härifrån, om
fara är att egendom undanstickes eller förstöres eller saken eljest är brådskande,
liksom då gäldenären saknar känt hemvist och det ej är veterligt var
han uppehåller sig eller ombud för honom finns.

I sin motivering till dessa stadganden framhåller beredningen, att underrättelseförfarandet
bör utformas så, att gäldenären såvitt möjligt får tillfälle
att bevaka sina intressen antingen före eller vid själva utmätningsförrättningen.
Någon bestämd tid som måste förflyta mellan underrättelse och
utmätning torde icke kunna anges i lagen. Det rådrum som gäldenären kan
få för att bevaka sin rätt måste ofta bli kort. Utmätningsmannen måste emellertid
— fortsätter beredningen — väga borgenärens intresse av att komma
till sin rätt mot gäldenärens intresse av att bli varskodd. Han måste därvid
taga hänsyn till målets beskaffenhet och vad som är känt om gäldenären.
Exekutionstitelns eller fordringens art kan enligt beredningens mening
ibland motivera, alt gäldenären får ett icke alltför obetydligt rådrum. Det
kan t. ex. vara fråga om en fordran på underhållsbidrag som förfallit till
betalning under loppet av åtskilliga år. Ibland bör också utmätningsmannen,
med den kännedom han har om gäldenären, kunna ge ett något längre rådrum
för att gäldenären skall få tillfälle att betala frivilligt, om borgenären
ej därigenom löper någon risk. Är åter gäldenären känd för att vilja undandraga
sig sina skyldigheter, måste utmätningsmannen handla snabbt. I fall,
då en underrättelse kan antagas leda till att gäldenären sticker undan eller
förstör egendom, bör någon underrättelse överhuvud ej lämnas. Beredningen
framhåller, att utmätning även i andra fall kan vara så brådskande, att
underrättelse ej bör meddelas före förrättningen. Det kan l. ex. vara fråga
om alt snabbi omhändertaga en bil eller annat fordon som man har anledning
befara snart komma all föras från orten eller om att utmäta ett kon -

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

tant tillgodohavande som gäldenären väntas lyfta inom den närmaste tiden.
Gäldenären kan stå i begrepp att ge sig ut på en längre resa o. s. v.

Enligt gällande rätt är som förut nämnts underrättelse ej av nöden, om
gäldenären icke har stadigt hemvist i riket och ej heller har känt ombud i
den ort där utmätning skall ske. Denna begränsning anser beredningen ej
vara påkallad eller lämplig. Det är bl. a. otillfredsställande, att gäldenär, som
har hemvist i något av våra nordiska grannländer eller uppehåller sig på
känd adress där, icke skall underrättas. Enligt beredningens mening bör gäldenären
i princip underrättas oavsett var han bor. Med nutida kommunikationer
finns ej något praktiskt behov av att undantaga de fall då gäldenären
möjligen någon gång vistas i mera avlägset land. En annan sak är —
framhåller beredningen — att gäldenären ej alltid kan påräkna att få underrättelse
i så god tid att han hinner låta sig representeras vid utmätningsförrättning.
Utmätningsmannen bör emellertid såvitt möjligt taga hänsyn till
särskilda svårigheter för gäldenären, om det kan ske utan att utmätningen
äventyras.

Beredningen behandlar också närmare frågan om för hands underrättelsens
innehåll. Enligt beredningens mening bör underrättelsen
innehålla uppgift om borgenären, utmätningstiteln, fordringen till kapital
och ränta samt utdömd rättegångskostnad och beräknad exekutionskostnad.
När fråga är om successivt förfallande underhållsbidrag och dylikt,
bör anges, på vilken tid fordringen belöper. Vidare bör gäldenären anmanas
att betala fordringen till utmätningsmannen eller att sätta sig i förbindelse
med denne samt underrättas, när och hur det lämpligen kan ske.
Ett annat önskemål är — fortsätter beredningen — att tid och plats för utmätningsförrättningen
anges i underrättelsen. Att konsekvent genomföra
en sådan ordning stöter emellertid på stora praktiska svårigheter, kanske
särskilt för landsfiskaler som samtidigt är polischefer och åklagare. Utmätningsmännen
får räkna med att planerade utmätningsförrättningar ofta inställes
eller uppskjutes därför att gäldenären betalar eller borgenären medger
anstånd med förrättningen. Det är därför mycket svårt att fixera arbetsprogrammet
så noga att bestämda tider hålles. Ä andra sidan får beaktas,
att utmätningsmannen, därest han icke på förhand underrättat gäldenären
om tid och plats för förrättningen, utsätter sig för risken att utmätningen
icke genast kan genomföras när han infinner säg för sådant ändamål.
Om utmätningsmannen icke i själva underrättelsen kan sätta ut tid
och plats för förrättningen, bör han om möjligt senare per telefon eller på
annat sätt söka meddela gäldenären när utmätning förestår. Särskilt angeläget
är detta, om våld skulle behöva användas för den händelse gäldenären
eller annan som kan lämna utmätningsmannen erforderligt tillträde icke
är tillstädes. Att våld så långt möjligt bör undvikas finner beredningen
uppenbart. Vissa råd och anvisningar om vad som i dessa och liknande hänseenden
bör iakttagas kan meddelas i administrativ ordning. Icke minst
viktigt anser beredningen det vara, att goda blanketter till underrättelser
in. m. utarbetas och tillhandahålles.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 dr 1963

Vad härefter angår sättet att överbringa för han dsunde rrättelsen
anser beredningen det otillfredsställande att upprätthålla två
skilda system så som nu sker. Även vid utmätning för skatter och dylikt
har gäldenären intresse av att kunna bevaka sin rätt. Därmed är enligt beredningens
mening ej sagt, att det system som nu tillämpas vid skatteindrivning
alltid är oförmånligare för gäldenären än det i UL stadgade delgivningssystemet.
Beredningen anser, att man bör kunna använda en gemensam
ordning för båda de tillämpningsområden som här nämnts och att
man därvid bör i viss utsträckning kunna närma sig vad som nu gäller inom
uppbördsväsendet.

Enligt beredningens förslag i 1 mom. av 59 § skall underrättelsen till
gäldenären sändas med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt. Närmare
bestämmelser om hur utmätningsmannen bör förfara anser beredningen
lämpligen kunna utfärdas av Kungl. Maj :t. Som normal metod anser beredningen
böra godtagas att underrättelsen sändes till gäldenären i tjänstebrev
med begäran att han tecknar erkännande av mottagandet på bilagd blankett
och skickar det till utmätningsmannen. Erkännandet bär få avlämnas
till postbefordran avgiftsfritt. Underrättelsen bör också kunna överlämnas
genom bud eller på annat dylikt sätt. Den för närvarande på åtskilliga håll
använda metoden att sända underrättelsen i rekommenderat brev med mottagningsbevis
bör enligt beredningens mening fortfarande få tillämpas, när
den finnes ändamålsenlig.

Om gäldenären icke insänder erkännande av mottagen underrättelse eller
ej utlöser rekommenderad försändelse, anser beredningen det få bero på
omständigheterna i det särskilda fallet, om ytterligare åtgärd skall vidtagas.
En stor del av utmätningsansökningarna riktar sig mot personer som är
väl kända för utmätningmannen från tidigare mål. Ofta saknar dessa gäldenärer
utmätningsbar egendom eller har eljest uppenbarligen icke nämnvärt
intresse av att få del av underrättelsen. För att icke förfarandet skall
bli alltför betungande bör utmätningsmannen — anför beredningen vidare —
ej vara skyldig att vidtaga ytterligare åtgärd för gäldenärens underrättande
i sådana fall. I andra fall kan utmätningsmannen lämpligen söka kontakt
per telefon med gäldenären och fråga denne, huruvida han mottagit underrättelsen.
Svarar gäldenären jakande, gör utmätningsmannen anteckning härom
i dagboken. Ytterligare bevis om mottagandet kan icke anses erforderligt.
Erfar däremot utmätningsmannen vid telefonsamtalet att underrättelsen
icke nått gäldenären, kan han begagna tillfället att framföra muntlig
underrättelse till denne.

Om utmätningsmannen icke når kontakt med gäldenären på nu angivet
sätt och målets beskaffenhet påkallar att gäldenären får kännedom om att
utmätning begärts, bör utmätningsmannen enligt beredningens mening försöka
alt enligt RBs regler delgiva gäldenären underrättelsen. Eu situation
då det får anses vara av särskild vikt att gäldenären får del av underrättelsen
är, när utmätning begärts på grund av dom som ej vunnit laga
kraft. Ett annat fall är, att utmätning begärts på grund av avtal om under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

liållsbidrag enligt 54 a § i förslaget. Beredningen nämner vidare sådana fall
som alt anledning finns till antagande att gäldenären vill anvisa viss egendom
till utmätning eller att utmätningen kan komma att omfatta för gäldenären
betydelsefull egendom, såsom fastighet där han bor, bostadsrätt
o. s. v. Enligt beredningens mening bör alltså utmätningsmannen i dessa
och liknande fall, om bevis icke erhållits om att gäldenären mottagit underrättelsen
och det icke ändå är känt att han fått del därav, söka själv
eller genom stämningsman delgiva underrättelsen med gäldenären. Vid behov
bör surrogatdelgivning enligt 33 kap. 8 eller 9 § RB få användas.

Beredningen framhåller, att det ibland kan vara praktiskt att utmätningsmannen
omedelbart använder sig av delgivning i stället för att först
sända underrättelsen med posten eller på liknande sätt. Ett sådant förfarande
bör därför enligt beredningens mening vara tillåtet.

Vidare understryker beredningen, att underrättelsen givetvis såvitt möjligt
bör vara skriftlig. Att ovillkorligen kräva detta finner beredningen dock
icke lämpligt. Om gäldenären underrättas muntligen, bör underrättelse, när
tiden medger det, efterföljas av skriftlig bekräftelse i tjänstebrev. Att underrättelse
först lämnas muntligen kan enligt beredningens mening innebära
en värdefull kontakt för det fortsatta förfarandet.

Som förut nämnts anser beredningen, att gäldenären i princip bör underrättas
även om han vistas utom riket. Beredningen menar, att underrättelsen
jämväl i dessa fall lämpligen kan sändas i brev med begäran om erkännande
av mottagandet. Utmätningsmannen bör iakttaga, att handlingen avfattas
på ett språk som gäldenären kan antagas förstå. Han bör vid behov
få anlita hjälp av utrikesdepartementet med översättning. Beredningen utgår
från att besväret härmed icke kommer att få någon större omfattning.
För att icke förfarandet skall bli för betungande och tidsödande bör ytterligare
åtgärd i regel icke krävas, om mottagningsbevis icke inkommer. Undantagsvis
bör delgivning kunna äga rum genom utrikesdepartementets försorg,
när det kan anses vara av särskild vikt att gäldenären får tillfälle att
bevaka sin rätt. Har gäldenären känt ombud i riket, bör underrättelsen i
stället meddelas denne enligt vanliga regler.

Utkast till administrativa bestämmelser i enlighet med vad nu sagts har
fogats vid betänkandet (se s. 151—153, 9 c § 1, 2 och 6 mom.).

Beredningen påpekar, att ändringen i 59 § UL påkallar en följdändring i
79 § 4 mom. UL.

Som framgår av det anförda bör de nya underrättelsebestämmelserna
enligt beredningens mening kunna tillämpas i utmätningsmål av alla slag,
alltså även vid utmätning för skatter, allmänna avgifter och dylikt. Till följd
härav föreslår beredningen, att även 60 § UppbF ändras. Något författningsförslag
i detta hänseende har beredningen emellertid ej utarbetat.

Beredningen framhåller, att utmätning i regel måste kunna försiggå utan
hinder av gäldenärens frånvaro. I annat fall skulle förfarandet
bli alldeles för tungt. Rättssäkerheten bör enligt beredningens mening i stället
så långt möjligt tillgodoses genom gäldenärens underrättande om skedd

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

utmätning. Men dessutom bör utmätningsmannen vid behov kunna uppskjuta
förrättningen. Ett specialfall är — fortsätter beredningen — att utmätning
enligt 55 § söks på grund av protokoll över offentlig auktion. Här
förutsätts för utmätning, att gäldenären utan jäv vid utmätningstillfället
erkänner skulden. Utmätning kan därför ej ske i gäldenärens frånvaro.

I 60 § 1 mom. föreslår beredningen den regeln, att gäldenärens frånvaro,
frånsett de fall som avses i 55 §, ej utgör hinder för utmätningsförrättning,
med mindre det finnes erforderligt att gäldenären får tillfälle att yttra sig.
Beredningen framhåller, att prövningen av frågan om sådant hinder föreligger
bör göras med hänsyn till fordringens och exekutionstitelns art samt
beskaffenheten av de tillgångar som kommer i fråga för utmätning men att
naturligtvis även andra omständigheter får beaktas, icke minst den kännedom
om gäldenärens förhållanden som utmätningsmannen kan ha förvärvat
i tidigare mål eller på annat sätt.

När gäldenären icke själv eller genom ställföreträdare är tillstädes vid
utmätningsförrättning, bör utmätningsmannen enligt beredningens mening
söka anlita andra upplysningskällor. Det är i den situationen önskvärt, att
någon som kan antagas vilja bevaka gäldenärens intressen får tillfälle att
övervara förrättningen. I nära anslutning till gällande bestämmelser i 59 §
1 mom. föreslår beredningen därför i 60 § 2 mom. den regeln, att om gäldenären
ej är tillstädes men utmätningsmannen vid förrättningen anträffar
hans make, någon av hans husfolk eller annan som har egendomen i sin
vård eller besittning, denne skall tillsägas att närvara. I gällande lag stadgas
dessutom, att närboende granne som anträffas skall tillsägas för det fall att
någon sådan person som nyss nämnts ej finns. Denna bestämmelse har
beredningen ansett olämplig bl. a. av diskretionshänsyn, och den saknar
därför motsvarighet i förslaget.

Det från gällande lag övertagna uttrycket husfolk torde i praxis tolkas
ganska vidsträckt. Bl. a. synes det tillämpas på biträde som är anställt hos
bolag eller annan juridisk person och anträffas på dess kontor (jfr 33 kap.
9 § RB). Någon ändring i denna praxis har beredningen ej avsett.

Beredningen övergår härefter till frågan om gäldenärens underlättande
efter det att utmätning skett.

De nuvarande bestämmelserna härom i 84 § UL anser beredningen vara
uppenbart bristfälliga. Om man lättar på formföreskrifterna om underrättelse
innan utmätningsförrättning äger rum, är det enligt beredningens mening
av särskild betydelse, att reglerna i 84 § omarbetas i syfte att bättre
tillgodose rättssäkerhetssynpunkten. Man måste eftersträva ökade garantier
för att bevis om utmätningen når gäldenären, när denne har något intresse
av saken. Det bör bli en ovillkorlig regel att utmätningsbevis utfärdas, när
utmätning skett.

Beredningen framhåller särskilt, att utmätningsbevisets innehåll
bör göras något mera omfattande än nu. Utöver uppgifter om borgenären,
utmätningstiteln, fordringsbeloppet jämte kostnader (även exekutionskostnaden)
samt dagen, då utmätningen verkställdes, bör uppgifter

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

meddelas om den utmätta egendomen. Uppgifterna bör vara sådana att gäldenären
verkligen får besked om vad som är utmätt. Däremot torde ej böra
krävas, att utmätningsbeviset upptager de värden som åsatts det utmätta.
Redan nu torde utmätningsbevisen vanligen avslutas med besked om vad
den som vill söka ändring i utmätningen bär att iakttaga (jfr 204 § 2 inom.).
Denna praxis bör enligt beredningens mening göras till regel. Däremot torde
det icke vara nödvändigt att i fullföljdshänvisningen erinras om befogenheten
för utmätningsmannen att själv inom viss kortare tid rätta utmätningen.
Liksom när det gäller underrättelserna före utmätning anser
beredningen det lämpligt, att beträffande utmätningsbevisen närmare anvisningar
meddelas i administrativ ordning (se författningsutkast i betänkandet
s. 152, 9 c § 3 inom.). Att belasta lagen med bestämmelser om bevisens
innehåll finner beredningen alltså ej erforderligt.

Spörsmålet om sättet för utmätningsbevisets överbringande
skall enligt förslaget lösas olika för olika fall. Om gäldenären är
tillstädes, personligen eller genom ombud, skall beviset genast överlämnas
till honom. Föreskrift av denna innebörd upptages i 84 § 1 mom. Att gäldenären
till äventyrs vägrar att mottaga handlingen kan ej tillmätas någon
betydelse (jfr 33 kap. 6 § RB). Beviset får lämnas på bordet eller på annan
plats hos gäldenären.

Frågan hur överbringandet skall ske, när gäldenären icke är tillstädes
sammanhänger med hur klagotiden skall beräknas. Beredningen föreslår,
att tiden räknas från den dag då gäldenären erhöll del av utmätningsbeviset
(eller protokollet, se 201 §). Vid valet av metod för överbringandet bör
hänsyn därför tagas till önskemålet att få bevis om dagen då gäldenären
mottog handlingen. Å andra sidan får förfarandet ej bli alltför betungande.
En lämplig ordning anser beredningen vara, att utmätningsbeviset sändes till
gäldenären i rekommenderat tjänstebrev med begäran om mottagningsbevis.
För att brevet verkligen skall nå gäldenären bör utmätningsmannen på
försändelsen ange, att den får utkvitteras endast av adressaten personligen.
Inkommer icke mottagningsbevis, måste det fortsatta förfarandet enligt
beredningens mening få bero av omständigheterna. Har utmätningen
omfattat fastighet, tomträtt, vattenfallsrätt, byggnad på ofri grund, bostadsrätt
eller annan egendom av mera betydande värde för gäldenären, bör del
åligga utmätningsmannen att söka delgiva beviset med gäldenären efter
samma regler som föreslagits för underrättelse. Hur stora ansträngningar
som skall nedläggas på att nå gäldenären får bero av sakens vikt och förhållandena
i övrigt. Under alla omständigheter skall — fortsätter beredningen
— åtminstone ett allvarligt delgivningsförsök göras. I andra fall
åter, när utmätningen icke kan anses ha någon mera allvarlig verkan för
gäldenären, synes varken intresset att gäldenären får säker kännedom om
vad som förevarit eller önskemålet att få en utgångspunkt för klagotiden
motivera att utmätningsmannen vidtager ytterligare åtgärd, om mottagningsbevis
ej inkommer. — Utmätningsmannen bör enligt beredningens
mening vidare ha möjlighet att omedelbart föranstalta om delgivning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

stället för att först pröva metoden med rekommenderat brev. Till gäldenär
som vistas utom riket bör beviset i regel sändas i vanligt — alltså icke rekommenderat
— brev med begäran att han lämnar erkännande av mottagandet.
Delgivning genom utrikesdepartementet bör också kunna förekomma
men bör reserveras för särskilt viktiga fall.

Beredningen finner det vara ett starkt önskemål, att gäldenären får del
av beviset så snart som möjligt efter utmätningen. Regelmässigt bör utmätningsmannen
kunna expediera beviset redan samma dag utmätningen ägt
rum eller senast nästa söckendag.

Förslaget innebär, att utmätningsbevis skall sändas till gäldenären även
om vid förrättningen närvarit någon som enligt 60 § 2 mom. tillsagts därom
av utmätningsmannen. Beredningen finner det emellertid naturligt, att ett
särskilt exemplar av beviset lämnas till den som på detta sätt bevakat gäldenärens
intressen och att denne anmodas att underrätta gäldenären därom.
En sådan åtgärd bör enligt beredningens mening bidraga till att gäldenären
så snart som möjligt får kännedom om utmätningen.

Beredningen understryker, att man kan utgå från att med det föreslagna
underrättelsesystemet endast sällan kommer att inträffa att gäldenären ej
får kännedom om verkställd utmätning. I allt fall är risken härför mycket
ringa, om han — såsom normal aktsamhet kräver — utlöser rekommenderade
brev. För den som ej fått del av utmätningsbeviset innebär beredningens
förslag den förbättringen i förhållande till gällande rätt, att han icke
blir bunden av bestämd klagotid. Detta bör enligt beredningens mening
icke vålla några betänkligheter med hänsyn till borgenären. Oavsett gäldenärens
klagomöjlighet fortsätter ju förfarandet i vanlig ordning fram till
försäljning och redovisning, om ej inhibition sker.

Huvudparten av de nu föreslagna reglerna anser beredningen lämpligen
böra intagas i administrativ författning (se författningsutkast i betänkandet
s. 152—153, 9 c § 4 och 6 mom.). I lagtexten har under 84 § 2 mom. endast
upptagits, att utmätningsbevis skall, om gäldenären ej är tillstädes, senast
nästa söckendag sändas till honom med posten eller lämnas på annat lämpligt
sätt. Vidare stadgas, att om någon som avses i 60 § var tillstädes, ett
exemplar av beviset tillika skall genast överlämnas till honom med anmodan
alt underrätta gäldenären därom.

Beredningen understryker, att den nuvarande bestämmelsen att protokoll
genast skall tillhandahållas har endast ringa betydelse. Protokoll utfärdas
endast på begäran, och det torde höra till sällsyntheterna, att protokollsutskrift
begäres och mot föreskriven avgift expedieras redan på förrättningsstället.
Bestämmelsen skall därför enligt förslaget ersättas med en
föreskrift att protokoll över utmätning eller försök därtill skall, om gäldenär
eller borgenär begär det, tillhandahållas utan dröjsmål (84 § 3 mom.).

Remissyttrandena. Lagberedningens förslag till reglering av underrättelseförfarandet
före utmätning har i och för sig godtagits av det alldeles

4 Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 52

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

övervägande antalet remissinstanser. Tanken att denna reglering skulle
gälla även vid utmätningar för skatter och dylikt har emellertid som förut
nämnts stött på motstånd från åtskilliga håll. Däremot har förslaget i fråga
om gäldenärens underrättande efter det utmätning skett allmänt accepterats
också vad dessa utmätningar angår; och de i 60 § i förslaget upptagna
reglerna om betydelsen av gäldenärens frånvaro har lämnats så gott som
helt utan erinran.

Bland dem som lämnat hela avsnittet om gäldenärens underrättande väsentligen
utan erinran kan nämnas länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och
Norrbottens län, överexekutor i Norrköping, uppbördsutrcdningen, styrelsen
för Sveriges advokatsamfund och styrelsen för Föreningen Sveriges
landsfiskaler. Länsstyrelsen i Norrbottens län finner, att genom förslaget
motstridiga intressen tillgodosetts så långt det är möjligt och alt skäl att
bibehålla särbestämmelsen i 60 § UppbF icke synes föreligga. Uppbördsutredningen
konstaterar, att de föreslagna reglerna i förhållande till UppbF
innebär en skärpning men att de utan olägenhet synes kunna göras tillämpliga
även i fråga om utmätning för skatt. Landsfiskalsföreningens styrelse
anser, att underrättelserna lämpligen bör kunna delgivas gäldenären på
sätt lagberedningen föreslagit.

Förslaget att göra den nya regleringen av underrättelseförfarandet tilllämplig
även vid utmätningar för skatter och dylikt avstyrkes av överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Västernorrlands län, andre stadsfogden i Göteborg,
överexekutor och andre stadsfogden i Malmö, Föreningen Sveriges
stadsfogdar och Svenska exekutionsmännens riksförbund ävensom av ytterligare
några enskilda utmätningsmän. Också riksrevisionsverket synes ha
en övervägande negativ inställning i denna del.

överståthållarämbetet finner de för skatter gällande bestämmelserna väl
avvägda med hänsyn såväl till de skattskyldigas som till myndigheternas
intressen, och några rättsförluster till följd av desamma har ej försports.
Om det förbättrade underrättelseförfarandet beträffande verkställd utmätning
genomföres, kommer rättssäkerheten att öka, varför farhågor i denna
riktning torde vara obefogade. Att belasta utmätningsmannen med ökade
underrättelseplikter vid skatteindrivningen anser ämbetet föga rationellt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser för sin del, att tillräckliga skäl
för en övergång till ett enhetligt underrättelsesystem ej anförts. Härutinnan
ansluter sig länsstyrelsen till synpunkter som framförts av stadsfogden i
Sundsvall. Denne framhåller bland annat, att det nuvarande förfaringssättet
vid utmätning för skatter bör bibehållas och tillämpas även vid utmätning
för böter.

Andre stadsfogden i Göteborg menar, att redan mängden av ärenden om
utmätning för skatt skulle göra ett underrättelseförfarande i den ordning
beredningen föreslår betungande, och anför vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Att utsända alla dessa underrättelser i två exemplar med begäran om erkännande
av mottagandet å ena exemplaret kan icke anses vara en rationell
ordning. I allmänhet har den skattskyldige avkrävts beloppet i fråga både
per brev och vid personligt besök, innan utmätning tillgripes. Han har kanske
flera gånger hotats med utmätning men ändå underlåtit att betala. Utmätningen
torde därför i regel vara väntad, när den äntligen kommer, och
en enkel underrättelse i vanligt brev, den form som nu praktiseras, torde
därför kunna anses tillfyllest. Jag föreslår därför att undantagsbestämmelsen
i 60 § UppbF bibehålies och vill i detta sammanhang föreslå att en
liknande undantagsregel införes också beträffande utmätning för böter och
viten.

I det hela överensstämmande synpunkter anförs av andre stadsfogden i
Malmö.

Föreningen Sveriges stadsfogdar anser också, att det vid skatte- och bötesindrivning
är tillräckligt att gäldenären i tjänstebrev erhållit underrättelse
om den ifrågavarande skulden. Föreningen yttrar bland annat.

Enligt vad föreningen har sig bekant torde det icke ha inträffat några
»olyckshändelser» till följd av att gäldenären icke erhållit en särskild underrättelse
om själva utmätningen. I nära nog samtliga fall har också, innan
utmätning för skatt vidtagits, skatteindrivaren vid flera tillfällen varit i
förbindelse med gäldenären och utmätningen kommer sålunda ingalunda
överraskande för denne. Det förekommer också endast i undantagsfall att
låssmed användes vid utmätning för skatt. I dylika fall är det uteslutande
fråga om gäldenärer som tredskas, d. v. s. icke lämnar tillträde till sin bostad.

I stort sett samma inställning redovisar Svenska exekutionsmännens riksförbund
i sitt yttrande.

Riksrevisionsverket anser synpunkten att en utmätning för skatter bör
kringgärdas med samma skydd för den enskilde som varje annan utmätning
vara i och för sig naturlig men framhåller att mot denna synpunkt
står i fråga om skatterna ett allmänt intresse av särskild snabbhet. Ämbetsverket
fortsätter.

Man torde ej heller kunna bortse från kravet på att förfarandet icke får
bli för omständligt. Beträffande särskilt utmätning i överskjutande skatt,
ett område där kraven på formellt underrättelseförfarande kommer i ett
påtagligt motsatsförhållande till nödvändigheten av snabba åtgärder, vill
riksrevisionsverket erinra om att nuvarande otillfredsställande förhållanden
föranlett ämbetsverket att i underdånigt yttrande den 27 juli 1961
ifrågasätta om icke överskjutande skatt borde helt undantagas från utmätning.

Förslaget om för hands underrättelsens innehåll har föranlett
endast få erinringar.

Förste stadsfogden i Göteborg vänder sig mot tanken att i underrättelsen
skall upptagas anmaning att betala till utmätningsmannen. Han anser det
långt viktigare, att den innehåller en anmaning att betala till borgenären
eller att söka kontakt med denne, och åberopar som skäl härför.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Det är oftast fråga om avbetalningar och begäran om anstånd med utmätningar.
I kontakten med utmätningsmannen kan denne blott meddela
gäldenären, att han i dessa frågor har att vända sig till borgenären. Nästan
alla gäldenärer som erlägger avbetalning får anstånd. Det är onödig omgång
att gäldenären gör en avbetalning till utmätningsmannen —--.

Liknande synpunkter anföres av förste stadsfogden i Malmö, som uttalar
farhågor för att utmätningsmannen skulle kunna bli förvandlad till en inkassomyndighet.

Förste stadsfogden i Göteborg meddelar vidare, att de underrättelser som
nu användes i Göteborg innehåller upplysning om att förrättningen kan
företagas med anlitande av låssmed, om ingen öppnar. Han finner det
rimligt, att gäldenären får vetskap härom, och anser att det ofta är detta
som förmår gäldenären att kontakta utmätningsmannen eller borgenären
före utmätningen. Blanketter innehållande sådan upplysning bör därför
tillhandahållas.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler liksom flera skilda utmätningsmän
understryker starkt svårigheten att redan i förhandsunderrättelsen
angiva tid och plats för utmätningen. Stadsfogden i Sundsvall anser,
att det bör helt överlämnas till utmätningsmannens bedömande, huruvida
uppgift skall lämnas om var och när utmätning skall äga rum. Han
framhåller därvid, att det i ett stort antal fall torde vara olämpligt att sådan
uppgift lämnas, med hänsyn till frestelsen för gäldenären att tillfälligt undanskaffa
värdefullare egendom.

Också själva förslaget om sättet att överbringa förh andsmeddelanden
i enskilda mål har i allmänhet lämnats utan invändning.
Några remissinstanser — särskilt Föreningen Sveriges stadsfogdar,
exekutionsdirektören i Stockholm och förste stadsfogden i Göteborg — har
emellertid ägnat betänkandet i denna del en utförlig granskning och framställt
vissa erinringar.

Stadsfogdeföreningen anmärker, att ett förfarande, som går ut på att
översända skriftlig underrättelse med begäran om erkännande av mottagandet,
nu tillämpas bland annat i Stockholm men att det där visat sig
vara mindre effektivt i det att endast cirka 20 procent av gäldenärerna insänt
sådant erkännande. Föreningen fortsätter.

Eljest torde i de flesta utmätningsdistrikten delgivning av underrättelse
ske uteslutande genom exekutionsbiträde eller annan tjänsteman hos utmätningsman.
Ett sådant tillvägagångssätt är också synnerligen fördelaktigt
ur olika synpunkter. Först och främst har utmätningsmannen, genom
att stämningsmannen uppsöker gäldenären, möjlighet att erhålla noggranna
uppgifter om gäldenärens bostad. Det kan exempelvis vara fråga
om en större fastighet med flera uppgångar, i vilka ett vanligt namn —
exempelvis Andersson -— kan förekomma i ett flertal olika våningsplan. I
det fall, då ansökan icke innehåller noggranna uppgifter om var gäldenären
bor, erhåller utmätningsmannen kännedom därom genom exekutionsbiträdets
delgivningsrapport. Härigenom undvikes att förrättningen försinkas

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

eller rent av förhindras på grund av att utmätningsmannen eller substitutet
icke genast har upplysning om var gäldenären bor då de inställer sig för
verkställighet. Speciellt i de fall då låssmed medföljer förrättningsmannen
_vilket vanligtvis sker i Stockholm — är det av vikt att förrättningsmannen
omedelbart kan gå direkt på gäldenärens bostad eller lokal. En icke
mindre viktig sak är att delgivningsmannen, vilken ofta sedermera är vittne
åt förrättningsmannen, har möjlighet att i förväg göra upp om en lämplig
tidpunkt för förrättningen ävensom meddela gäldenären vad denne bär
alt iakttaga med anledning av utmätningsansökan, exempelvis beträffande
gäldenärens möjligheter att betala skulden, att kontakta borgenären för
att erhålla anstånd eller avbetalning etc. — — — Alla dessa iakttagelser
som stämningsmannen sålunda kan göra har ett mycket stort värde för förrättningsmannen,
för att denne på ett snabbt och effektivt sätt skall kunna
genomföra förrättningen.

Föreningen förklarar sig med det anförda vilja framhålla, att delgivning
genom stämningsman är det praktiskt sett mest lämpliga underrättelseförfarandet
och alt detta bör få komma till användning i samma utsträckning
som nu är fallet. Att som huvudregel ange att personlig delgivning
ej bör förekomma innan andra underrättelseformer företagits anser
föreningen mindre lämpligt. Författningstextens ordalydelse synes emellertid
ej lägga hinder i vägen för det förfarande som föreningen sålunda
förordar.

Förste stadsfogden i Göteborg argumenterar för omedelbar stämningsmannadelgivning
under åberopande av huvudsakligen samma skäl som
stadsfogdeföreningen och anser liksom föreningen, att författningstexten
medger att denna metod användes generellt. Emellertid gör han också gällande,
att särskilda skäl för ett formellt delgivningsförfarande med hänsyn
till målens beskaffenhet skulle föreligga i fall som icke berörts av lagberedningen.
Han nämner därvid främst fall då utmätning sökes på grund av
bevis i mål om betalningsföreläggande, lagsökningsutslag och tredskodomar

_ de till antalet helt dominerande exekutionsurkunderna — samt anför

vidare.

Enligt min erfarenhet är det vid verkställighet av dessa ganska vanligt
att gäldenären icke vet om, att han blivit förpliktad betala — något som
alltid gäldenären i 39 §-situationen vet. Många gånger har han icke förstått
eller brytt sig om att få något sammanhang i det rutindelade, finstilta papperet
om betalningsföreläggande. Andra gånger har han tagit kontakt med
inkassobyrån eller skickat in kapitalbeloppet till borgenären och därmed
trott frågan vara utagerad. Han kan också ha ingivit ett bestridande för
sent eller så utformat, att det t. ex. i lagsökningsmål saknat relevans. Det
synes därför angeläget att även i utsökningsmål, som grundar sig på angivna
exekutionstitlar och i vilka gäldenären har möjlighet alt avvärja
utmätning genom ansökan om återvinning och inhibition, utmätningsmannen
skall vara förvissad om, att gäldenären erhållit del av underrättelsen,
innan ett ingripande sker.

Sammanfattningsvis anför förste stadsfogden i Göteborg, all han finner
det vanskligt att lätta på formföreskrifterna i den utsträckning som beredningen
föreslagit samt alt han befarar, att en fakultativ prövning huru -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1963

vida delgivning skall äga rum kommer att bli betungande i de större
distrikten och göra det svårt att organisera arbetet så att handläggningen
icke försinkas.

En helt annan inställning har exekutionsdirektören i Stockholm. Han
finner det önskvärt, att formföreskrifterna ytterligare förenklas. Detta anser
han vara möjligt med hänsyn till den omständigheten att skada av mera
allvarlig beskaffenhet kan tillfogas gäldenären som regel först i och med
försäljning av den utmätta egendomen. Han fortsätter.

Dessförinnan skulle det förekomma endast undantagsvis, t. ex. då gäldenärens
namn i en dom är så ofullständigt, att personförväxling kan riskeras
och att därför erforderliga undersökningar måste göras till förebyggande
av att annan person än gäldenären erhåller underrättelse, eventuellt också
får sin egendom utmätt. Före utmätningen torde det i regel räcka med
underrättelse i vanligt tjänstebrev i enlighet med vad som i allmänhet
gäller för skatter och efter utmätningen, om gäldenären icke varit närvarande
vid förrättningen, genom bevis översänt i rekommenderat brev med
mottagningsbevis. Då åtskilliga icke löser ut sådana försändelser, bör returnerad
sådan ånyo sändas ut men då i vanligt tjänstebrev. Härmed erhål -les vissa garantier för att gäldenären erhåller kännedom om utmätningen.
Uppkommer fråga om försäljning bör mycken energi utvecklas för att gäldenären
skall bli delgiven underrättelse härom. Jämförelsevis god tid skulle
även kunna anslås för detta arbete på grund av de föreslagna tidsfristerna
(88 c §) och på grund av att antalet försäljningsärenden jämfört med
antalet utmätningar är ringa. Sålunda skulle det vara angeläget att t. ex.
underrätta personer bosatta under känd adress i utlandet om en förestående
försäljning. Gäldenär, som först i samband med underrättelse om försäljning
erhållit kännedom om verkställd utmätning, hade då tillfälle att
överklaga utmätningen.

Förste stadsfogden i Norrköping anser det för sin del mycket viktigt att
underrätta gäldenären om den blivande auktionen och föreslår att i 89 § UL
skall intagas en föreskrift av innebörd att både gäldenär och borgenär skall
i god tid underrättas om tid och plats för auktionen och om vilken egendom
som skall säljas. Även överexekutor i Norrköping uttalar viss sympati
för en sådan bestämmelse.

De i 60 § lagförslaget upptagna reglerna om betydelsen av g ä 1 d enärens
frånvaro vid utmätningsförrättning har föranlett erinran
endast från förste stadsfogden i Norrköping. Denne hävdar, att gäldenärens
närvaro ej erfordras när gäldenärens make är tillstädes. Han efterlyser
vidare konkreta anvisningar om hur utmätningsmannen skall ställa sig,
när gäldenären är frånvarande.

Förslaget i fråga om gäldenärens underrättande efter
det utmätning skett har som redan antytts fått mycket gott mottagande.
Från flera håll har understrukits, att det är av stor betydelse för att
bereda gäldenären ökad rättssäkerhet. Ingen har ifrågasatt, att på denna
punkt särregler skulle gälla vid utmätning för skatter och dylikt. Antalet
erinringar mot förslaget är över huvud få.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

överståthållarämbetet anser det angeläget, att i utmätningsbevis intages
erinran om befogenheten för utmätningsman att själv inom viss kortare hd
rätta utmätningen. Enligt ämbetets mening skulle de exekutiva myndigheterna
därigenom kunna besparas åtskilligt besvär.

Ett par landsfiskaler menar, att det kan bli besvärligt att förteckna den
utmätta egendomen i utmätningsbeviset.

Stadsfogden i Sundsvall och landsfiskalen i Svedala distrikt gör gällande,
att det är överflödigt att sända utmätningsbevis till gäldenären i det fallet
att ett exemplar vid förrättningen överlämnas till någon av hans husfolk,
och förste stadsfogden i Norrköping hävdar, att gäldenärens make aven i
detta fall bör få ersätta gäldenären.

Lagrådet anför under 59 §, att det torde böra ytterligare övervägas, huruvida
de föreslagna bestämmelserna om underrättelse till gäldenären är praktiskt
lämpliga även då utmätning avser skatter. Emellertid framhåller lagrådet,
att såvitt angår hänsyn till gäldenärens intressen skal icke synes forefinnas
att ha olika regler vid utmätning för skatt och för annan fordran.

I anslutning till 60 § påpekar lagrådet, att det i 1 mom. i denna paragraf
upptagna stadgandet om utmätning i gäldenärens frånvaro uppenbarligen
bör kunna analogiskt tillämpas vid verkställighet av administrativ myndighets
beslut, i den mån så varit fallet med motsvarande bestämmelser i nuvarande
59 § och 60 § 3 mom.

Departementschefen. Vad först angår frågan om gäldenärs underrättande
rörande förestående utmätning bör underrättelseförfarandet — liksom utmätningsförfarandet
i övrigt — vara så uppbyggt, att skälig hänsyn tages
såväl till rättssäkerhetens krav som till önskvärdheten av att verkställigheten
kan fortgå snabbt, smidigt och effektivt. I båda dessa hänseenden är det
nuvarande förfarandet behäftat med brister. Såsom framgår av redogörelsen
för gällande rätt, präglas det nuvarande förfarandet av en viss formell
omgång, som i viss utsträckning kommer förfarandet att framstå såsom
onödigt tungt och stelt. Det är tänkbart, att denna svaghet hos gällande underrättelseregler
framträdde mindre under äldre samhällsförhållanden, då
utmätningsmannen i allmänhet kunde påräkna att träffa gäldenären i hans
hemvist vid sitt första besök där och underrättelseförfarandet därför måhända
icke behövde komma till användning i så stor utsträckning för att
få utmätning genomförd. Med hänsyn bl. a. till befolkningens rörlighet i
dagens samhälle har det något tungrodda underrättelsesystemet numera
kommit att ingå som ett normalt led i handläggningen av enskilda utmätningsmål.
Icke heller ur rättssäkerhetssynpunkt är det nuvarande underrättelseförfarandet
tillfredsställande. En väsentlig olägenhet är sålunda, att
underrättelseförfarandet icke i tillräcklig grad är ägnat att leda till någon
personlig kontakt mellan utmätningsman och gäldenär. Underrättelsen, som
endast behöver innehålla uppgift om att utmätning är sökt, lämnas ofta i
gäldenärens bostad, medan han på grund av sitt arbete eller av annan or -

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

sak är borta, och även den sedermera följande utmätningen försiggår ej sällan
i gäldenärens frånvaro ofta beroende på att tid och plats för förrättningen
icke varit för honom kända. I likhet med lagberedningen anser jag
därför, att en modernisering av underrättelseförfarandet nu är påkallad.

I 59 § i förslaget till lag om ändring i UL har lagberedningen förordat
den huvudregeln, alt innan utmätning verkställes, underrättelse om målet
skall sändas till gäldenären med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt.
Regeln innebär framför allt, att underrättelseförfarandet frigöres från de
fixerade former, i vilka det nu är byggt, och att möjlighet skapas att begagna
sig av den underrättelsemetod, som med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna befinnes mest ändamålsenlig. Bestämmelsen har, åtminstone
i vad den angår enskilda utmätningsmål, allmänt godtagits av remissorganen
och jämväl lämnats utan erinran av lagrådet. Även för egen del
anser jag den föreslagna huvudregeln tillfredsställande och vill alltså förorda
dess genomförande. Till frågan om dess tillämplighet på utmätning
för skatter eller andra offentligrättsliga fordringar återkommer jag i det
följande.

Spörsmålet vad eu förhandsunderrättelse lämpligen bör innehålla påkallar
uppmärksamhet i detta sammanhang. Det torde knappast råda någon
meningsskiljaktighet om att underrättelsen bör innehålla uppgift om borgenären,
ulmätningstiteln och fordringsbeloppets storlek till kapital och
ränta samt utdömd rättegångskostnad och beräknad exekutionsavgift. Det
kan också förefalla naturligt, alt gäldenären, såsom på sina håll redan sker,
erinras om vad han kan göra för att avvärja utmätningen. En anmaning till
gäldenären att inom viss kortare tid erlägga betalning för skulden antingen
till borgenären eller till utmätningsmannen kan därför fylla en uppgift i
underrättelsesystemet. Enligt vad erfarenheten visar, är vidare en personlig
kontakt mellan utmätningsman och gäldenär mången gång värdefull. Med
hänsyn härtill kan också ifrågakomma att i underrättelsen rikta en uppmaning
till gäldenären att sätta sig i förbindelse med utmätningsmannen med
uppgift tillika när och hur det lämpligen kan ske. Av betydelse är också
att gäldenären får kännedom om när och var utmätning i händelse av utebliven
betalning kan beräknas äga rum. Det är därför önskvärt att uppgift
harom såvitt möjligt lämnas i underrättelsen. Emellanåt kan dock hinder
härför möta. För en utmätningsman är nämligen arbetsuppgifterna och
tjänstgöringsförhållandena i övrigt ej sällan sådana, att stora svårigheter
möter för honom att fixera ett arbetsprogram någon längre tid i förväg. Om
bestämd tid och plats för utmätningen icke kunnat anges i den ursprungliga
underrättelsen, framstar det som ett önskemål att gäldenären såvitt möjligt
senare underrättas därom per telefon eller i annan form. Det förefaller
särskilt angeläget, att uppgift om tid och plats för utmätningen lämnas i de
fall, då fråga kan uppkomma att utan medverkan från gäldenären eller hans
husfolk bereda sig tillträde till hans bostad, kontor eller annan av honom
disponerad lokal. Även andra uppgifter än de nu berörda kan tänkas böra
inflyta i underrättelsen. Om det rent praktiska ämne, som frågan om un -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

105

derättelsens innehåll utgör torde, med stöd av bemyndigandet i 12 § i förslaget
till lag om ändring i UL, särskilda bestämmelser till vägledning för
rättstillämpningen böra utfärdas i administrativ ordning. Förslag till sådana
bestämmelser har för de enskilda målens del utarbetats av lagberedningen
(bet. s. 151 f). Ett närmare ställningstagande till detta förslag torde
få ske, då frågan om en administrativ reglering blir aktuell.

Ett praktiskt spörsmål är också, på vilket sätt underrättelsen bör överbringas
till gäldenären. Den föreslagna huvudregeln i 59 § UL öppnar härvid
möjlighet att använda vilket kommunikationssätt som helst, som med
hänsyn till omständigheterna kan anses för ändamålet tillfyllest, alltifrån
formlig delgivning med gäldenären av skriftlig underrättelse till muntlig underrättelse
exempelvis vid telefonsamtal. Såsom antydes i stadgandet, lärer
dock företrädesvis böra ifrågakomma att sända underrättelsen med posten.
När det gäller att bestämma vilket postbefordringssätt som normalt bör
komma till användning är bl. a. att beakta, att den utsträckning, vari utmätningsmannen
erhåller bevis om att underrättelsen nått gäldenären, kan
komma att inverka på omfattningen av hans fortsatta arbete med underrättelsebestyren.
Med hänsyn härtill förefaller två postbefordringssätt mera
lämpade än andra att användas som normalmetod, nämligen försändelse i
rekommenderat tjänstebrev med mottagningsbevis och försändelse i vanligt
tjänstebrev med begäran att adressaten undertecknar och återställer ett bifogat
erkännande av mottagandet. På många håll förhåller det sig sannolikt
så, att antalet gäldenärer, som underlåter att utlösa en värdepostförsändelse,
kommer att bli betydligt färre än antalet gäldenärer, som underlåter att
återställa ett inottagningserkännande. Där så är fallet, ter sig försändelse i
rekommenderat brev med mottagningsbevis av allt att döma som den mest
arbetsekonomiska normalmetoden. På andra håll åter kan det tänkas vara
förenat med sådan olägenhet för en adressat att under expeditionstid inställa
sig på visst postkontor för att utlösa en postförsändelse, att utlösningsfrekvensen
blir tämligen låg. I sådana fall kan det andra försändelsesättet
vara att föredraga som normalmetod. Med hänsyn till svårigheterna att generellt
ange ett visst försändelsesätt som den bästa normalmetoden får man
överlämna åt utmätningsmannen att med ledning av den praktiska erfarenheten
inom hans verksamhetsområde avgöra vilket av de båda befordringssätten
som normalt bör komma till användning inom hans distrikt. Om den
rekommenderade försändelsen icke utlöses eller begäran om mottagningserkännandc
ej efterkommes, torde det få bero på omständigheterna, om ytterligare
underrättelseåtgärd skall vidtagas. 1 en stor del av dessa full är det
antagligen fråga om gäldenärer, som utmätningsmannen veterligt saknar utmätningsbara
tillgångar eller eljest uppenbarligen saknar nämnvärt intresse
av att få del av underrättelsen. Ligger saken så till, kan det synas överflödigt
alt vidtaga ytterligare mått och steg för gäldenärens underrättande.
För de kvarstående fallens del kan man — när underrättelse sänls i vanligt
tjänstebrev — överväga den ordningen, att utmätningsmannen söker kontakt
med gäldenären per lelefon för att efterhöra, huruvida han mottagit

4| Ilihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

106

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

underrättelsen. Svarar gäldenären jakande, skulle utmätningsmannen i dagboken
kunna anteckna, att underrättelsen nått gäldenären. Vid nekande
svar skulle utmätningsmannen kunna begagna tillfället att muntligen underrätta
gäldenären. Även när underrättelsen sänts i rekommenderat brev med
mottagningsbevis men försändelsen återkommit outlöst, kan det vara lämpligt
att utmätningsmannen söker telefonkontakt med gäldenären för att
muntligen underrätta honom. Misslyckas försöken att nå telefonkontakt
med gäldenären, bör utmätning likväl i allmänhet få äga rum utan ytterligare
åtgärder till gäldenärens underrättande. I vissa mera speciella fall, där
det med hänsyn till exekutionstitelns art eller målets beskaffenhet i övrigt
är särskilt angeläget att gäldenären får del av underrättelsen, kan det dock
tänkas erforderligt att göra ytterligare ansträngningar för att bringa underrättelsen
till gäldenärens kännedom. Exempel på sådana fall är att utmätning
sökts på grund av icke lagakraftvunnen dom eller sådant avtal, som
avses i 54 a § i förslaget till lag om ändring i UL, eller att fast egendom, bostadsrätt
eller annan för gäldenären särskilt värdefull egendom kan ifrågakomrna
för utmätning. I dessa och liknande fall kan som en sista utväg ifrågakomma
att genom formlig delgivning söka nå gäldenären med underrättelsen.
Vid behov skulle härvid surrogatdelgivning enligt 33 kap. 8 ooch 9 §§
rättegångsbalken kunna få användas. Hinder skulle givetvis icke möta att
i exempelvis dessa specialfall tillgripa formlig delgivning redan från början,
om så finnes vara mera ändamålsenligt. Det är önskvärt att till ledning
för rättstillämpningen utfärda närmare bestämmelser om tillvägagångssättet
vid gäldenärens underrättande. Detta kan lämpligen ske i administrativ
ordning. De bestämmelser, som här erfordras, torde kunna utfärdas med
stöd av det bemyndigande, som jag föreslår i 12 § UL och som jag i det följande
skall närmare beröra. Ett förslag till administrativa bestämmelser om
sättet att underrätta gäldenären om sökt utmätning har utarbetats av lagberedningen,
såvitt de enskilda målen angår (bet. s. 152 f). Ett närmare
ställningstagande till detta förslag torde få anstå, till dess frågan om en administrativ
reglering i ämnet blir aktuell.

Om underrättelsen skall kunna fylla sin uppgift, bör den uppenbarligen
lämnas gäldenären så tidigt, att han kan beräknas få nödigt rådrum att bevaka
sin rätt. Den regel, som lagberedningen i 59 § 1 mom. föreslagit härom
och om vilken allmän enighet synes råda, kan jag alltså förorda. Vad som
är att anse som nödigt rådrum, torde, såsom lagberedningen framhållit, få
avgöras genom en avvägning mellan gäldenärens intresse att bli varskodd och
borgenärens intresse att komma till sin rätt. Exekutionstitelns art, målets
beskaffenhet, gäldenärens vistelseort och vad som är känt om gäldenärens
person utgör exempel på omständigheter, som kan inverka på denna avvägning.
Det ligger i utmätningsförfarandets natur, att tiden ofta måste bliva
kort.

En regel om att gäldenären skall underrättas om förestående utmätning
kan icke gärna vara undantagslös. Hänsyn till utsökningsväsendets effektivitet
kräver emellanåt, att utmätning får ske utan att gäldenären i förväg
underrättats. I gällande rätt får utmätning utan förhandsunderrättelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

107

äga rum — förutom då gäldenären är tillstädes vid förrättningen -— då anledning
är att antaga, att gäldenären håller sig undan, därför att han väntar
utmätning, samt då gäldenären saknar stadigt hemvist i riket och ej heller
har känt ombud i den ort, där utmätning skall ske. Lagberedningen har
föreslagit undantag från underrättelseskyldigheten, dels då fara föreligger,
att egendomen undanstickes eller förstöres, eller saken eljest är brådskande,
dels ock då gäldenären saknar känt hemvist och det ej är bekant,,
var han eller ombud för honom finnes (59 § 2 mom. förslaget till lag om
ändring i UL). I förhållande till gällande rätt innebär förslaget i huvudsak
den förändringen, att underrättelsekravet å ena sidan slopas icke i vissa
utan i alla brådskande situationer och å andra sidan upprätthålles oavsett
var gäldenären befinner sig, om blott hans hemvist eller uppehållsort är
känd. Att döma av vad som förekommit under remissbehandlingen och
lagrådsgranskningen synes i stort sett enighet råda om lämpligheten av
vad lagberedningen härutinnan förordat och jag hyser även själv den uppfattningen,
att förslaget i denna del bör genomföras.

Vad angår verkan av gäldenärens frånvaro måste i effektivitetens intresse
principen vara, att utmätning försiggår utan hinder av att gäldenären icke
är tillstädes. Detta gäller vare sig fallet omfattas av skyldigheten att lämna
förhandsunderrättelse eller icke. Som motvikt till denna princip bör man,
såsom lagberedningen framhållit, i stället så långt möjligt sörja för att
gäldenären blir underrättad om skedd utmätning. Dessutom lärer man utan
större olägenhet kunna i någon mån modifiera principen. Klart är nämligen,
att fall emellanåt kan förekomma, där starka skäl talar för att i
gäldenärens frånvaro icke genast genomföra förrättningen, och uppskov
bör då kunna medgivas. Den ordning som sålunda bör gälla har enligt
min mening på ett godtagbart sätt kommit till uttryck i det av lagberedningen
i 60 § 1 mom. UL föreslagna stadgandet, att när utmätning skall
äga rum för fordran, som avses i 54 § UL (d. v. s. fordran på grund av
dom eller utslag å betalningsskyldighet) eller 54 a § i förslaget till lag om
ändring i UL (d. v. s. fordran på grund av skriftligt, bevittnat underhållsavtal),
gäldenärens frånvaro ej utgör hinder för förrättningen, med mindre
det finnes erforderligt att gäldenären får tillfälle att yttra sig. Stadgandet
har ej heller rönt något motstånd vare sig under remissbehandlingen eller
vid lagrådsgranskningen. Tydligt är, att utrymmet för uppskov måste bli
mycket begränsat i sådana fall, där underrättelsen om tid och plats för förrättningen,
enligt vad utmätningsmannen har sig bekant, kommit gäldenären
tillhanda. Uppskovsmöjligheten torde här i huvudsak kunna inskränkas
till situationer, där anledning förekommer till antagande, att gäldenären
på grund av sjukdom eller annat laga förfall varit förhindrad att inställa
sig. Är det åter ovisst, huruvida förhandsunderrättelse, där sådan
skall lämnas, kommit gäldenären tillhanda, synes de undantagsfall, då uppskov
kan böra meddelas, främst kunna avgränsas med hänsyn till fordringens
och utmätningstitelns art samt beskaffenheten av den egendom,
som kommer i fråga för utmätning. Att utmätning sökts på grund av icke
lagakraftvunnen dom eller skriftligt underhållsavtal eller för fordran, som

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

successivt förfallit till betalning under längre tid, eller att fast egendom,
bostadsrätt eller annan för gäldenären särskilt värdefull egendom ifrågakommer
till utmätning, är exempel på omständigheter, som här kan tala
för uppskov. Vad slutligen angår det fall, att det förekommer positiv anledning
förmoda, att förhandsunderrättelsen, där sådan skall lämnas, icke
kommit gäldenären tillhanda, lärer en mera generös tillämpning av uppskovsregeln
ej sällan te sig befogad.

Såsom lagrådet påpekat, bör det föreslagna stadgandet om utmätning i
gäldenärens frånvaro kunna — i den mån så varit fallet med motsvarande
bestämmelser i gällande rätt — analogiskt tillämpas vid verkställighet av
administrativ myndighets beslut.

För att utmätning skall få ske för fordran på grund av auktionsprotokoll
bör i likhet med vad nu gäller krävas, att gäldenären är tillstädes och utan
jäv erkänner skulden.

Då utmätning skall ske i gäldenärens frånvaro, bör liksom för närvarande
gäldenärens make, någon av hans husfolk eller annan, som har
egendomen i sin vård eller besittning, anmodas att närvara, om de anträffas
vid förrättningen (60 § 2 mom. i förslaget till lag om ändring i UL).
Såsom lagberedningen funnit, är det däremot olämpligt att tillsäga gäldenärens
granne att närvara. Någon motsvarighet till den nuvarande regeln
härom, vill jag därför icke föreslå.

I det föregående har jag närmast med tanke på de enskilda utmätningsmålen
behandlat frågan om gäldenärens underrättande om förestående utmätning
och om verkan av gäldenärens utevaro. Ett särskilt spörsmål är,
huruvida de regler, som föreslagits härom i 59 och 60 §§ UL, bör göras tilllämpliga
jämväl vid utmätning för fordran på skatt eller annan offentligrättslig
fordran. Vad först angår skatteutmätningarna föreligger på detta
område — med visst undantag, varom mera i det följande — icke nu någon
skyldighet att underrätta gäldenären om förestående utmätning. I 60 § 3
mom. uppbördsförordningen stadgas nämligen, med nyss antydda undantag,
att utmätning får även i gäldenärens frånvaro genast förrättas utan att sådan
underrättelse, som avses i nuvarande 59 och 60 §§ UL, meddelats honom.
Regeln bör ses mot bakgrunden av att skattegäldenären i allmänhet på
annat sätt får kännedom om att indrivning av skatten pågår. Vid indrivning
av restförd skatt åligger det nämligen indrivningsmyndigheten att genom
tjänstebrev eller annorledes anmana gäldenären att fullgöra sin betalningsskyldighet
(31 § 2 mom. TK UppbF). I praktiken brukar detta ofta ske på
det sättet, att gäldenären uppmanas att betala den resterande skatten inom
viss tid, vid äventyr att utmätning eljest kommer att ske. I denna form synes
anmaningen i och för sig kunna hänföras till vad som i 59 § i förslaget
till lag om ändring i UL benämnes underrättelse om målet, ehuru det i allmänhet
är lämpligt att dylik underrättelse ges ett något fylligare innehåll.
Det finns därför icke anledning att i uppbördsförordningen längre bibehålla
ett stadgande, som efterger det eljest gällande kravet på förhandsunderrättelse.
— Det undantagsfall, då skyldighet föreligger att underrätta gäl -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

denären om förestående skatteutmätning, avser den situationen, att utmätning
skall ske av fast egendom, som finnes på annan ort än gäldenarens
hemort. Enligt 60 § 3 mom. UppbF skall då underrättelse med uppgift om
förrättningsstället i rekommenderat tjänstebrev senast 14 dagar före förrättningen
avsändas till gäldenären under adress, som angivits i restlängden
eller eljest kan av utmätningsmannen utrönas. Något behov att efter ett genomförande
av de föreslagna reglerna i 59 § UL bibehålla detta särstadgande
synes knappast föreligga. Stadgandena i nämnda lagrum syftar ju till en
ordning, där hänsyn skall tagas till utmätningsmålets beskaffenhet, när
det gäller att bestämma tid och form för förhandsunderrättelse. Utmätning
av fast egendom tillhör uppenbarligen de fall, då önskemålet att verkligen
nå gäldenären med förhandsunderrättelse i så god tid, att han kan bevaka
sin rätt, framträder med särskild styrka. Vad i 60 § 3 mom. UppbF stadgas
om verkan av gäldenärens utevaro lärer icke lägga hinder i vägen för att
uppskjuta en skatteutmätning, när ett uppskov framstår såsom av omständigheterna
påkallat. Med denna innebörd ansluter sig stadgandet i denna
del så nära till den grundsats, varpå 60 § UL i dess föreslagna lydelse bygger,
att det icke heller i fråga om verkan av gäldenärens utevaro finnes anledning
att bibehålla en särreglering i UppbF. Jag vill alltså efter samråd
med chefen för finansdepartementet förorda, att de föreslagna reglerna i 59
och 60 §§ UL om förhandsunderrättelse och om verkan av gäldenärens frånvaro
skall äga tillämpning jämväl vid skatteutmätning i stället för de särregler,
som i nämnda ämnen meddelas i UppbF. Förslag till ändring av 60
§ 3 mom. UppbF framlägges i det följande.

Därmed är emellertid icke utan vidare sagt, att de administrativa bestämmelser,
som avses skola komplettera stadgandet i 59 § UL, också kan utformas
så, att ett i allo gemensamt underrättelsesystem skapas för utmätning
i enskilt mål och utmätning för skattefordran. Särskilt ur gäldenärens synpunkt
ter sig ett sådant system som ett befogat önskemål. Huruvida det med
beaktande jämväl av andra intressen låter sig göra att till fullo realisera detta
önskemål, torde få upptagas till slutgiltig prövning i anslutning till den
genomgång av vissa administrativa författningar på skatteindrivningens område,
som ett genomförande av föreliggande förslag till lag om ändring i UL
synes aktualisera.

De föreslagna reglerna i 59 och 60 §§ UL bör liksom nuvarande bestämmelser
i dessa lagrum vara tillämpliga vid utmätning för böter. Med hansyn
till stadgandet i 22 § UP erfordras icke i detta sammanhang någon
särskild bestämmelse härom. Huruvida utmätning för böter kraver någon
särbehandling vid den administrativa regleringen av underrättelseförfarandet,
torde få bedömas i samband med den omprövning av bötesindrivningsförordningens
bestämmelser, som torde böra ske, om föreliggande förslag
till ändring av UL genomföres.

Såsom beredningen funnit, föranleder ändringen i 59 § UL en följdändring
i 79 § 4 mom. UL. ......

59 § UL i dess föreslagna lydelse torde kunna komma tdl användning jam -

Kungi. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

val i andra fall, då underrättelse, anmaning eller förbud skall meddelas i
mål som avses i UL eller sådan speciallagstiftning, som hänvisar till ULs
underrättelseregler (se 15 § i 1942 års lag om viss panträtt i spånadslin och
hampa samt 10 § AvbL). Även i denna del torde närmare bestämmelser till
ledning för rättstillämpningen få utfärdas i administrativ ordning.

Vad härefter angår gäldenärens underrättande om verkställd utmätninggäller
för närvarande enligt 84 § UL, att om gäldenär eller borgenär det begär,
protokoll över utmätningen skall tillhandahållas honom genast eller,
där det ej kan ske, nästa dag. Om protokollet icke genast lämnas till gäldenären,
åligger det enligt samma lagrum utmätningsmannen att genast tillställa
honom ett bevis om utmätningen. Är gäldenären icke närvarande skall
beviset i stället tillställas hans make, husfolk eller annan, som enligt 59 §
tillsagts att övervara förrättningen. Av dessa bestämmelser framgår motsättmngsvis,
att något bevis om utmätningen icke expedieras i de fall, då utmätningen
försiggått utan att vare sig gäldenären eller hans make, husfolk
eller annan, som har egendomen i sin vård eller besittning, varit tillstädes.
Nar utmätningsbevis skall överlämnas till någon, som av utmätningsmannen
tillsagts att närvara i gäldenärens ställe, föreligger heller icke alltid tillräcklig
säkerhet för att gäldenären verkligen får del av utmätningsbeviset.
Gäldenären har givetvis regelmässigt stort intresse av att snabbt och säkert
få kännedom om den verkställda förrättningen och dess resultat. Särskilt
om man — såsom förut föreslagits — uppmjukar formföreskrifterna för gäldenärens
underrättande om förestående utmätning, är det angeläget att söka
bättre än för närvarande tillgodose detta intresse. Lagberedningen har i sådant
syfte föreslagit, att skyldighet att genom utmätningsbevis underrätta
gäldenären om skedd utmätning skall föreligga oberoende av om gäldenären
är tillstädes vid förrättningen eller icke. Är han närvarande, skall beviset
enligt förslaget liksom i gällande rätt genast överlämnas till honom. I annat
fall skall jämlikt förslaget utmätningsbevis senast nästa söckendag sändas
till gäldenären med posten eller lämnas honom på annat lämpligt sätt.
Den som av utmätningsman tillsagts att i gäldenärens frånvaro övervara
förx-ättningen föreslås dessutom skola erhålla ett exemplar av utmätningsbeviset
med anmodan att underrätta gäldenären därom. Förslaget, som allmänt
godtagits av remissorganen och lämnats utan erinran av lagrådet, innebär
en önskvärd förstärkning av rättsskyddet på förevarande område. Jagvill
därför förorda, att förslaget genomföres. Likaledes kan jag biträda lagberedningens
förslag därom att protokoll över utmätning eller utmätningsförsök
skall, om gäldenär eller borgenär det begär, tillhandahållas honom
utan dröjsmål. Reglerna om expediering av utmätningsbevis och tillhandahållande
av protokoll torde böra gälla även vid utmätning för skattefordran
eller annan offentligrättslig fordran.

Närmare bestämmelser om vad utmätningsbevis skall innehålla och hur
det skall överbringas till gäldenären torde med stöd av den föreslagna 12 §
UL kunna meddelas i administrativ ordning. Förslag till dylika bestämmelser
har framlagts av lagberedningen (bet. s. 152). Utan att nu i detalj taga
ståndpunkt till detta förslag vill jag framhålla, att det förefaller angeläget

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

att i utmätningsbevis intaga — förutom sådana uppgifter som borgenärens
namn, exekutionstitelns art och fordringens storlek — uppgift om vad som
blivit utmätt och vad gäldenären har att iakttaga, om han vill klaga hos
överexekutor. Vad angår sättet att överbringa beviset till gäldenär, som ej
är tillstädes vid förrättningen, vill det synas som om mycket talade för att
normalt sända beviset i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Detta
utesluter emellertid icke, att formlig delgivning kan få tillgripas i vissa fall.

4. Interimistiska åtgärder

Gällande rätt. I anslutning till regeln i 59 § 1 mom. UL, att gäldenären
för att utmätning skall få ske — skall vara antingen på förhand underrättad
eller också vid förrättningen närvarande, meddelas i 2 mom. av samma
paragraf en bestämmelse om rätt för utmätningsman att föranstalta om
interimistiska åtgärder för att säkerställa utmätning, som icke omedelbart
kan genomföras. Enligt denna bestämmelse äger utmätningsmannen, därest
utmätningen icke genast kan företagas och fara föreligger för att godset
under tiden stickes ur vägen, låta hålla vård över godset, till dess utmätning
kan ske. Bestämmelsens innebörd är icke alldeles klar. Tvekan har
sålunda yppats huruvida vårdhållningsinstitutet är begränsat till fall, där
det enbart är gäldenärens frånvaro som hindrar utmätningen, eller har ett
vidsträcktare tillämpningsområde. Lagen förutsätter, att vårdhållning kan
draga särskilda kostnader. Som villkor för vårdhållning har nämligen
i 59 § 2 mom. uppställts, att borgenären förskjuter nödig kostnad.

Lagberedningen framhåller, att genomförandet av utmätning kan möta
hinder av olika slag. Utmätningsmannen har t. ex. att ex officio pröva,
om hinder mot utmätning av viss egendom föreligger med hänsyn till reglerna
om utmätningsordning och om gäldenärens beneficium. Beträffande
sådana invändningar från gäldenärens sida som påstående att betalning
erlagts eller att han har kvittningsgill motfordran är gäldenären i regel
bevisskyldig. Gäldenären kan givetvis icke alltid vara beredd att genast
styrka sådan invändning, och enligt beredningens mening kan det vara
rimligt att han får visst rådrum för sådant ändamål. Ibland är det tveksamt
— framhåller beredningen vidare — om gäldenären är rätt ägare till
egendom som påträffas eller anvisas av borgenären för utmätning. Gäldenären
påstår t. ex., att uppgiven fordran hos tredje man är överlåten. Närmare
upplysningar kan då böra inhämtas innan utmätning lämpligen böi
äga rum. Även andra anledningar till uppskov kan förekomma. Så kan
det, om utmätning ifrågasättes av egendom på annan ort än där gäldenären
är bosatt, erfordras att utmätningsmannen i gäldenärens hemort höres om
dennes personliga och ekonomiska förhållanden. Besked härom kan givetvis
mera sällan lämnas på stående fot.

Enligt beredningens mening bör man visserligen eftersträva, att utmätningsmannen
ej skall behöva göra mer än ett enda besök hos gäldenären för

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

att genomföra sökt utmätning. Om berättigad tvekan föreligger, bör utmätning
emellertid ej utan vidare äga rum. Tydligt är, att utmätningsmannen

1 sadana fall utan att åsidosätta borgenärens intresse lättare kan medge
“PPsk°v> om det «nnes möjlighet att vidtaga någon interimistisk åtgärd.

UL finnes som förut nämnts ej annat stadgande om sådan åtgärd än 59 §

2 inom., enligt vilket utmätningsmannen kan taga vård om lös egendom,
nar fara föreligger att den stickes ur vägen. Beredningen föreslår, att i

låga om lös egendom även andra interimistiska åtgärder skall stå till buds.
Förslaget ansluter på denna punkt till de bestämmelser som i 74 § och 75 §
2 mom. meddelas om utmätnings genomförande. Enligt 1 mom. av 60 a §
1 försla8et ska11 sålunda som interimistiska åtgärder kunna ifrågakomma
saväl fysiska åtgärder beträffande lös egendom som meddelandet av rättsliga
förbud. Alla sådana åtgärder som kan betecknas såsom vård om egendomen
kan användas i det förra hänseendet. Sålunda kan — framhåller
beredningen t. ex. en bil, en bankbok eller ett skuldebrev omhändertagas
I fråga om lösa saker som ej lämpligen kan föras från platsen bör vården
taga sig uttryck i att utmätningsmannen lämnar erforderliga föreskrifter
om egendomens förvaring och förser den med tjänstemärken. Vad angår
forbud av den typ som avses i 74 § och 75 § 2 mom. påpekar beredningen,
att lagrummen förutsätter att utmätning redan skett och att förbuden sålunda
skall skydda den, till vilken på grund av utmätningen gäldenärens
ratt kan komma att övergå. I de fall som avses i 60 a g i förslaget har någon
utmätning ännu ej skett. En motsvarande tillämpning av förbud i de fall
som avses i 60 a § förutsätter därför enligt beredningens mening eu något
andrad avfattning av förbudet, vilket ju skall skydda utmätningssökanden
pa ett tidigare stadium än 74 § och 75 § 2 inom., liksom den till vilken rättigheten
efter den åsyftade utmätningen kan komma att övergå.

I 1 mom. angives såsom en konsekvens av vidtagen interimistisk åtgärd,
att darav följer förbud för gäldenären att till men för utmätningssökanden
forfoga over egendomen. Beredningen framhåller, att överträdelse av förbudet
är straffbelagd enligt 10 kap. 12 § SL. Om åtgärden måste självfallet
besked lämnas gäldenären.

Beredningen påpekar, att beneficiumreglerna bör iakttagas även när del
gäller interimistisk åtgärd som är avsedd att säkerställa senare utmätning.
Om åtgärden just påkallas av att utredning i detta hänseende måste införskaffas
från utmätningsmannen i gäldenärens hemvist, ligger det emellertid
enligt beredningens mening i sakens natur, att tillämpningen av nämnda
regler i viss grad får suspenderas till dess utredningen inkommit.

Det är icke beredningens avsikt, att interimistisk åtgärd skall få bestå
under längre tid. Förfarandet bör så snart som möjligt avslutas med utmätning
av egendomen, om denna åtgärd finnes lagligen grundad. Som
huvudregel beträffande tiden för åtgärdens bestånd föreslår beredningen i
2 mom. av 60 a §, att åtgärden ej skall få upprätthållas längre än som
oundgängligen erfordras. Om utmätning ej följt inom två veckor, skall åtgärden
enligt förslaget hävas. Tydligt är — framhåller beredningen — att
om tredje man framträder och visar sig vara behörig innehavare av ford -

Kungi. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

113

rån eller rättighet som omfattats av meddelat förbud, utmätningsmannen
skall omedelbart häva förbudet.

Såsom 3 mom. i 60 a § upptager förslaget stadgande, att kostnaden för åtgärden
skall förskjutas av borgenären, om utmätningsmannen begär det.
Beredningen anser, att interimistisk åtgärd kan vara särskilt påkallad, när
ansökan inkommer till utmätningsman som ej är behörig och saken är
brådskande. En bestämmelse om detta fall har upptagits i 56 § 3 mom. Beträffande
åtgärder som står till buds hänvisar bestämmelsen endast till 60
a §. Sedan åtgärd vidtagits, skall målet omedelbart överlämnas till behörig
utmätningsman. Det ankommer därefter på denne att handlägga frågan om
åtgärdens hävande eller bestånd. Särskild föreskrift härom har beredningen
icke ansett erforderlig.

Beredningen understryker, att stadgandet i 56 § 3 mom. givetvis kan tilllämpas
även när utmätningsmannen ej är beredd att avvisa målet men är
oviss, huruvida han enligt reglerna om den lokala kompetensen är behörig
eller ej.

Enligt beredningens mening föreligger det stundom behov att säkerställa
även kvarstad genom interimistisk åtgärd. Beredningen föreslår därför, att
reglerna i 60 a § skall äga motsvarande tillämpning med avseende å verkställighet
av kvarstad (183 § UL).

Remissyttrandena. Endast ett mindre antal remissinstanser har närmare
berört förslaget i förevarande del. Det stora flertalet har lämnat det helt
utan erinran.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler framhåller, att vad lagberedningen
härvidlag föreslår torde väsentligt öka utsökningsförfarandets
smidighet och slagkraft. Enligt styrelsens mening har bestämmelserna fått
sådan utformning att varken gäldenärens eller tredje mans intressen åsidosättes
i nämnvärd grad.

Föreningen Sveriges stadsfogdar har sig bekant, att vissa utmätningsmän
givit vårdhållningsinstitutet i 59 § 2 mom. UL en vidgad tillämpning i det
att man — särskilt då det varit ovisst, huruvida en tillgång skulle utmätas
som kontanta penningar eller som fordran — »hållit vård» över tillgången,
innebärande bl. a. att sekundogäldenären erhållit ett utgivningsförbud.
Man har således använt vårdhållningsinstitutet som en säkerhetsåtgärd i
fall, då gäldenären icke varit underrättad. Föreningens styrelse och flertalet
av föreningens medlemmar har emellertid ansett det felaktigt att förfara på
detta sätt. Med hänsyn till att förfarandet i åtskilliga fall visat sig vara effektivt
för att säkerställa en gäldenärs tillgång så att den sedermera kunnat
utmätas, har föreningen ej något att erinra mot att föreliggande förslag genomföres.

Förste stadsfogden i Göteborg anser, att det vore en praktisk förenkling,
om den interimistiska åtgärden förföll efter utgången av två veckor utan att
behöva hävas genom särskilt beslut. Han anför.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Redan vid »vårdtagningen» skulle då i underrättelsen till gäldenären eller
förbudet till tredje man kunna intagas t. ex. »Vårdtagningen förfaller den
29 september 1963 om icke dessförinnan utmätning sker eller annorlunda
förordnas». I de flesta fall kommer säkert »vårdtagningar» liksom utmätningar
att resultera i uppgörelser med borgenärerna, som återkallar eller
meddelar anstånd. Vid en återkallelse går gjord utmätning åter, men något
beslut härom meddelas icke annat än efter ansökan.

Förste stadsfogden i Norrköping menar, att två veckor är för kort tid, om
gäldenären vistas på annan ort och underrättelse om sökt utmätning skall
delgivas honom efter den interimistiska åtgärden. Han föreslår därför, alt tiden
förlängs till fyra veckor.

Lagrådet har lämnat förslaget i förevarande delar utan erinran.

Departementschefen. Ehuru frågan, huruvida utmätning skall komma till
stånd eller icke, i så stor utsträckning som möjligt bör avgöras redan vid
första förrättningstillfället, är det likväl icke alltid lämpligt att så förfara.
Frågor, som kan vara vanskliga att avgöra på stående fot, uppkommer ej
sällan i utmätningsmål. Det kan t. ex. vara tveksamt, om viss egendom tillhör
gäldenären eller eljest är tillgänglig för utmätning eller om gäldenären
betalt skulden eller har kvittningsgill motfordran. Då saken i ett eller annat
hänseende är tveksam och anledning förekommer, att större klarhet kan
vinnas genom ett uppskov, bör sådant kunna komma till stånd. Emellertid
kan ett uppskov ha sina risker för borgenären, framför allt såtillvida att
egendom under mellantiden kan göras oåtkomlig för utmätning. Om man
bortser från stadgandet i 59 § 2 mom. UL, vilket allenast torde ha begränsad
x’äckvidd, ställer utsökningslagen för närvarande icke några medel till förfogande
för att i hithörande situationer säkerställa en eventuell framtida utmätning.
Detta är enligt min mening en brist. Lika med lagberedningen anser
jag därför, att om utmätning av lös egendom icke genast kan företagas,
det bör tillkomma utmätningsmannen att då så erfordras vidtaga interimistiska
åtgärder till säkerställande av utmätningen. Härigenom kan förhastade
utmätningsbeslut förebyggas utan att borgenärens rätt i alltför hög
grad eftersättes. Såsom lagberedningen funnit, bör de interimistiska åtgärderna
så nära som möjligt korrespondera med de åtgärder, varigenom beslutad
utmätning tryggas. Utmätningsmannen bör alltså i avbidan på beslut
i utmätningsfrågan kunna taga vård om lös egendom eller meddela förbud
motsvarande de i 74 § och 75 § 2 mom. UL angivna. Interimistisk åtgärd
bör i överensstämmelse med lagberedningens förslag få till konsekvens, att
gäldenären blir vid ansvar, som anges i 10 kap. 12 § strafflagen, förbjuden
att förfoga över egendomen till men för borgenären. Med hänsyn bl. a. härtill
bör gäldenären skyndsamt underrättas om åtgärden.

Det ligger i sakens natur att interimistisk åtgärd icke bör få äga bestånd
längre än som oundgängligen erfordras. Jag delar lagberedningens uppfattning,
att åtgärden icke bör bestå längre än två veckor. Har utmätning icke
följt inom denna tid, skall alltså åtgärden hävas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

115

Liksom lagberedningen anser jag det böra åligga borgenären att förskjuta
eventuell kostnad för interimistisk åtgärd, därest utmätningsmannen det
begär.

Regler i enlighet med vad nu sagts föreslås upptagna i 60 a § UL.

Befogenhet att föranstalta om interimistisk åtgärd bör emellanåt tillkomma
även annan utmätningsman än den, som är behörig att pröva utmätningsmålet.
Har detta anhängiggjorts hos utmätningsman, som saknar lokal
kompetens att pröva utmätningsfrågan, bör denne i brådskande fall likväl
äga att, med överlämnande av målet till behörig utmätningsman, föranstalta
om interimistisk åtgärd. Det stadgande härom, som lagberedningen
föreslagit i 56 § 3 mom. UL, kan jag alltså godtaga. Sedan målet överlämnats
till behörig utmätningsman, ankommer det uppenbarligen på denne att
handlägga frågan om åtgärdens bestånd.

Såsom lagberedningen förordat, bör reglerna i 60 a § UL äga motsvarande
tillämpning i kvarstadsmål. Jag föreslår därför en bestämmelse härom i
183 § UL.

5. Rättelse av utmätning

Gällande rätt. Den som vill påkalla rättelse av verkställd utmätning är i
regel hänvisad att klaga hos överexekutor. Innan utmätt egendom sålts,
kan utmätningsmannen emellertid med sökandens medgivande låta förfarandet
återgå eller ändra redan verkställd åtgärd till gäldenärens fördel.
Enligt uppgift förekommer det, att en utmätningsman som inser att fel
begåtts utverkar sökandens tillstånd att rätta felet.

Vid utmätning för skatter, allmänna avgifter och böter synes det icke
vara ovanligt, att utmätningsmannen själv rättar sina åtgärder till gäldenärens
fördel. Han torde då handla i den uppfattningen att han som indrivningsmyndighet
är representant för staten-borgenären.

Enligt 8 § InfL äger utmätningsman jämka de i ett införselbeslut meddelade
bestämmelserna, om anledning därtill yppas. I regel ges jämkningsbeslutet
på hemställan av part, men utmätningsmannen kan ex officio besluta
om jämkning, t. o. m. utan att höra parterna. Jämkningsinstitutet är
främst avsett att användas vid ändrade faktiska förhållanden, men något
hinder för utmätningsmannen att jämka ett införselbeslut därför att det
vid sin tillkomst grundats på felaktiga uppgifter om förhållandena anses
icke föreligga.

Domstol har enligt 17 kap. 15 § (jfr 30 kap. 13 §) RB en strängt begränsad
befogenhet att själv rätta dom eller beslut. Finner rätten på grund av
anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till följd av skrivfel, missräkning
eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, skall
den meddela beslut om rättelse, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra
sig. Eu analogisk tillämpning av denna bestämmelse torde ofta vara befogad
beträffande utsökningsmyndigheterna och deras avgöranden.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

I de vanliga förvaltningsmyndigheternas verksamhet finnes i viss utsträckning
möjlighet till självrättelse. Även inom förvaltningen anses dock
gälla, att ett beslut, som skapat en rättighet eller liknande anspråk för enskild
person, i regel icke kan rättas utan dennes medgivande, ehuru åtskilliga
undantag härifrån förekommer.

Lagberedningen finner det ur flera synpunkter otillfredsställande, att utmätningsmannen
ej skall kunna rätta misstag utan borgenärens medverkan.
För att utmätningsförfarandet ej skall bli för omständligt bör utmätningsmannen
kunna handla medan han är på platsen, men det är enligt
beredningens mening för alla parter till fördel om, i händelse av misstag,
rättelse kan ske utan större omgång. Beredningen framhåller, att möjlighet
alt vidtaga interimistisk åtgärd visserligen öppnas genom 60 a § i förslaget
men att sådan åtgärd lätt medför dubbelarbete och ej ger samma skydd
som utmätning. Om gäldenären t. ex. uppger att egendom är köpt på avbetalning
med äganderättsförbehåll men ej kan förebringa någon bevisning
därom, är det mest praktiskt att — om ej annat finns att taga
egendomen genast utmätes. Därefter kan utmätningsmannen taga förbindelse
med uppgiven avbetalningssäljare och uppmana honom att styrka sin
rätt. Om denne inkommer med vederbörligt kontrakt inom en kortare frist,
bör utmätningsmannen kunna låta utmätningen gå åter. När tredje mannen,
såsom nu är fallet, måste klaga hos överexekutor för att komma till
sin uppenbara rätt, medför detta onödigt besvär både för honom själv och
för utsökningsmyndigheterna.

Beredningen erinrar om att utmätning i stor omfattning verkställes av
domsverkställare och, när det gäller uttagande av skatter, böter eller liknande,
även av exekutionsbiträden. Enligt beredningens mening bör utmätningsmannen
kunna rätta misstag som hans medhjälpare begått. Däremot bör
domsverkställare eller exekutionsbiträde ej själv få vidtaga rättelse. Denna
kompetensbegränsning finner beredningen kunna intagas i de administrativa
författningarna om domsverkställare och exekutionsbiträden.

Beredningen anser, att sådan befogenhet att rätta verkställd utmätning
som här avses åtminstone tills vidare ej bör gälla annat än när lös egendom
utmätts. I fråga om fast egendom är det mera sällan som direkta misstag
kan begås, och beträffande möjligheterna för tredje man att tillvarataga
och styrka sin rätt är särskilda bestämmelser meddelade i 82 § UL.

Beredningen framhåller, att huvudfallet, då ändring aktualiseras, är att
tredje man framställt anspråk som avses i 69 § UL, d. v. s. om bättre rätt
till godset. Det kan emellertid även tänkas andra fall, då det efteråt befinnes
att utmätning ej bort äga rum. Man får sålunda räkna med att utmätning
ibland sker av egendom som på grund av villkor eller särskild bestämmelse
ej kan överlåtas och alltså ej heller bort utmätas. Vidare kan
tänkas, att utmätning någon gång kan äga rum i strid mot beneficiumreglerna
eller utmätningsordningen.

Beredningen föreslår i 77 § 2 mom. UL en regel om generell befogenhet

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år WG3

för utmätningsman att föranstalta om rättelse, därest han på grund a\
anspråk som i 69 § UL sägs eller eljest finner att egendomen ej bort utmätas.
Lydelsen syftar närmast på det fallet att utmätningsmannen finner
att utmätning över huvud ej bort ske, men beredningen avser, att den skall
innefatta jämväl det fallet att utmätning ej bort ske villkorslöst utan att
tredje man bort erhålla hänvisning att stämma till domstol om bättre rätt
till egendomen. Detta har ej ansetts behöva särskilt utmärkas. Talan skall i
sådant fall liksom eljest väckas inom en månad från det hänvisningen gavs.

Beträffande förfarandet bör enligt beredningens mening gälla, att borgenären,
där så kan ske, beredes tillfälle att yttra sig. Beredningen påpekar,
att borgenären visserligen i allmänhet ej har kännedom om vad som försiggått
vid utmätningsförrättningen och att det fördenskull kunde ifrågasättas,
huruvida anledning finns att höra honom. Det bör emellertid förebyggas,
att utmätningsmannen utan tillräckliga skäl ryggar en redan verkställd
åtgärd. Borgenärens hörande utgör en kontroll i detta hänseende. I
sådana fall då borgenären icke är anträffbar anser beredningen dock hinder
ej böra möta att vidtaga rättelse.

Beredningen framhåller, att det ej bör få förekomma att utmätningsmannen
vidtager rättelse efter någon längre tid. Enligt förslaget begränsas
tiden till två veckor från det förrättningen ägde rum. Bestämmelsen bör
jämföras med vad beredningen föreslår under 201 § UL. Tiden för klagan
til! överexekutor föreslås där utsträckt till tre veckor från det gäldenär
eller borgenär erhöll del av utmätningsbevis eller protokoll. Om rättelse
ej vinnes hos utmätningsmannen, står sålunda minst en vecka öppen för
klagan till överexekutor. För tredje man är tiden för klagan till överexekutor
obegränsad.

Om rättelse vidtages, bör det enligt beredningens mening åligga utmätningsmannen
att genast underrätta dem, vilkas rätt är i fråga. En bestämmelse
härom föreslås i 77 § 3 mom. UL. Det är främst borgenären och tredje
man som här åsyftas, men även gäldenären bör erhålla meddelande om vad
som inträffat. Beredningen har icke ansett erforderligt att föreslå någon
särskild föreskrift om skyldighet för utmätningsmannen att till den som
begärt rättelse lämna något meddelande om att någon sådan ej skett. Enligt
beredningens mening ligger det emellertid i sakens natur, att utmätningsmannen
bör besvara allvarligt menade framställningar.

Beredningen påpekar, att det kan inträffa att framställning göres hos
utmätningsmannen om rättelse samtidigt som klagan föres hos överexekutor.
Om utmätningsmannen känner till sistnämnda klagan, skall lian
enligt förslaget underrätta överexekutor om vidtagen rättelse. Någon särskild
efterforskningsplikt bar ej stadgats. I allmänhet gar klagomål hos
överexekutor på remiss till utmätningsmannen, och risken för förbiseende
är även av andra skäl ringa. Beredningen åberopar i detta sammanhang, att
UL ej innehåller några bestämmelser om underrättelse till överexekutor när
utmätning av andra anledningar går åter och att detta ej veterligen föranlett
praktiska olägenheter.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Som en följdändring med anledning av de nya bestämmelserna i 77 § 2
och 3 mom. UL föreslår beredningen, att de nu i 69 § meddelade föreskrifterna
om det fall att tredje man först efter utmätningen framställer påstående
om bättre rätt till lös egendom flyttas till 77 § UL och där placeras i
4 mom. Detta mom. i förslaget innehåller föreskrift, att om anspråk som i
69 § UL sägs framställes efter utmätningen, detta förhållande — om ej
rättelse sker enligt 2 mom. — icke skall utgöra hinder mot försäljning, med
mindre överexekutor förordnar annorlunda. Vidare stadgas, att om sannolika
skäl för anspråket förebringas hos överexekutor, denne skall hänvisa
klaganden att väcka talan vid domstol enligt vad i 69 § UL stadgas. Reglerna
i nämnda paragraf om behörig domstol, om tid för talans väckande
— en månad från det hänvisningen gavs — om skyldighet att instämma
såväl borgenär som gäldenär samt om äventyret, därest vad nu sagts försummas,
blir alltså tillämpliga. Överexekutor har att i hänvisningen erinra
klaganden om vad han har att iakttaga. En uttrycklig föreskrift har upptagits
om tillämpning av vad 69 § UL stadgar rörande verkan av hänvisningsbeslut.
Egendomen får alltså icke säljas förrän tvisten prövats eller
tiden för talans väckande utgått.

Slutligen påpekar lagberedningen, att de nya bestämmelserna i 77 § UL ej
avses skola inverka på den befogenhet som må tillkomma utmätningsman
att, med analogisk tillämpning av 17 kap. 15 § RB, rätta skrivfel och dylikt.

Remissyttrandena. Förslaget om befogenhet för utmätningsman att själv
föranstalta om rättelse av verkställd utmätning har mottagits med allmän
uppskattning. Mot ett par detaljer har dock kritik framförts från några
håll, och en remissmyndighet ställer sig i princip tveksam till lämpligheten
av det föreslagna institutet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker, att det givetvis kommer att
vara till fördel för både borgenär och överexekutor om besvärsförfarandet
kan undvikas i fall då etter utmätning framkommer omständighet som
uppenbarligen bör medföra ändring av utmätningen.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att beredningens
förslag innebär en väsentlig ökning av utmätningsförfarandets smidighet
och att det fyller ett länge känt behov.

Föreningen Sveriges stadsfogdar lämnar förslaget utan erinran men framhåller
— vad beträffar utmätning för skatter, böter o. 1. — att de föreslagna
bestämmelserna icke torde innebära ändring i utmätningsmannens möjligheter
att som representant för staten-borgenären ändra eller återkalla verkställd
utmätning.

Svenska exekutionsmännens riksförbund finner förslaget välbetänkt. Då
emellertid domsverkställare och exekutionsbiträde, som på utmätningsmans
uppdrag förrättar utmätning, torde vara att jämställa med utmätningsman,
ifrågasätter förbundet om icke domsverkställare och exekutionsbiträde bör
tillerkännas befogenhet att rätta verkställd utmätning i de fall då det inom
kort tid, t. ex. innan utmätningsprotokoll överlämnats till utmätningsman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

119

nen, styrkes att det utmätta icke tillhör gäldenären. Ett sådant förfaringssätt
skulle enligt förbundets mening eliminera en del onödigt arbete särskilt
inom sådana distrikt där utmätningsmannen och förrättningsmannen
är stationerade på olika orter.

Länsstyrelsen i Västernorrlancls län understryker vikten av att alla framställningar
om rättelse skyndsamt besvaras och framhåller därvid, att det
eljest kan inträffa att vederbörande i väntan på rättelse försitter tiden för
klagan hos överexekutor. I samma riktning uttalar sig också Svenska företagares
riksförbund.

Några enskilda utmätningsmän anser, att den föreslagna tidsfristen av
två veckor är för kort. Stadsfogden i Sundsvall föreslår sålunda, att den
skall utsträckas till tre veckor. Förste stadsfogden i Norrköping menar, att
det avgörande hör vara att begäran om rättelse inkommer till utmätningsmannen
inom två veckor från det förrättningen ägde rum samt att man
skulle kunna överväga att helt borttaga tidsfristen för det fall att rättelse
begäres av tredje man. Andre stadsfogden i Malmö gör däremot gällande,
att tvåveckorsfristen för gäldenär bör räknas på samma sätt som klagotiden
enligt 201 § i förslaget eller sålunda från den dag, då gäldenären fick del
av protokoll eller utmätningsbevis.

Även Svenska företagares riksförbund anser tiden för snävt tilltagen. Enligt
förbundets mening bör den utsträckas till tre veckor för att avbetalningssäljare
skall få tillfälle att göra sin rätt gällande.

Några remissinstanser har kritiserat föreskriften att borgenären, där så
kan ske, skall före rättelsen beredas tillfälle att yttra sig. De anser i huvudsak,
att bestämmelsen såsom onödig och opraktisk bör slopas. Till denna
grupp bör överexekutor och förste stadsfogden i Malmö, stadsfogden i Luleå
och Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Den remissmyndighet som ställer sig tveksam till lämpligheten av institutet
rättelse av utmätning är överexekutor i Norrköping. Han framhåller
till en början, att det här icke är fråga om rättelse av en av förbiseende
tillkommen mindre oriktighet utan om en materiell ändring ända därhän
att ett meddelat beslut helt upphäves, alltså om ett nytt rättsmedel. Införandet
av detta rättsmedel skulle otvivelakigt vara förenat med vissa fördelar.
Emellertid bar han bland annat följande att invända:

Omgången skulle knappast bli mindre än med klagan till överexekutor.
I många fall skulle utmätningsmannen ej medhinna att, om rättelse är påkallad,
meddela beslut därom inom två veckor. Rättsmedlets införande skulle
i realiteten innebära, att mellan utmätningsmannens prövning vid förrättningen
och överexekutors prövning inskjutes eu omprövning av utmätningsmannen
själv. Det kan då befaras, att utmätningsmannens första prövning
kommer att uppfattas som endast preliminär och verkligen också får
karaktären av ett preliminärt avgörande. En sådan syn skymtar i lagberedningens
eget skrivsätt, då det---säges vara mest praktiskt, att egen domen

genast utmätes, och tillägges, att utmätningsmannen därefter kan
taga förbindelse med uppgiven avbetalningssäljare och uppmana honom att
styrka sin rätt. Det förefaller, som om det i en dylik situation är mest naturligt,
att utmätningsmannen, om han nu skall ta initiativ för införskaf -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

lande av utredning, gör detta, innan han avslutar förrättningen, och i avbidan
härpå med användande av den föreslagna möjligheten till interimistisk
åtgärd tager vård om egendomen.

Vidare ifrågasätter överexekutor, om ej gäldenären behöver en förlängning
av klagotiden för det fall att han begärt rättelse men fått avslag. Han
anser också, att en särskild föreskrift om skyldighet för utmätningsmannen
att lämna underrättelse om avslag på framställning om rättelse är lika behövlig
som föreskriften om underrättelser rörande vidtagen åtgärd.

Lagrådet anser, att föreskrifterna om det fall att tredje man framställer
ansprak pa egendom först efter utmätningen har så nära samband med
innehållet i övrigt i 69 §, att de åtminstone vid ifrågavarande partiella reform
bör få kvarstå i denna paragraf. Förbehåll för det fall att rättelse sker
kan enligt lagrådets mening införas i 69 § 1 mom. såsom en andra punkt.

Departementschefen. I 69 g UL stadgas, att om tredje man påstår sig vara
ägare till lös egendom, som finnes i gäldenärens bo, men icke genast kan
visa sin rätt, hans anspråk icke utgör hinder för att utmäta egendomen.
Även bortsett från denna situation förhåller det sig så, att utmätningsmannen
till undvikande av ett alltför tungrott förfarande ofta har att taga ställning
till utmätningsfrågan, medan han befinner sig på förrättningsplatsen,
och förty grunda sitt avgörande på den utredning, som då finnes till hands.
Med en dylik av effektivitetshänsyn förestavad ordning kan det svårligen
undvikas, att egendom emellanåt tages i mät, ehuru den enligt vad senare
tillkommen utredning visar eller eljest i efterhand kan konstateras rätteligen
icke bort utmätas. Så mycket mera angeläget ter det sig, att möjlighet
finnes att snabbt och utan onödiga formaliteter få rättelse till stånd, där
misstag förelupit. För närvarande är den som vill påkalla rättelse, vare sig
fråga är om gäldenären själv eller en tredje man, vars egendom kommit
att tagas i mät för annans gäld, hänvisad att klaga hos överexekutor, i vart
fall om icke borgenärens tillstånd att rätta felet kan anses föreligga. Lagberedningen
har, såvitt angår utmätt lös egendom, föreslagit, att befogenhet
införes för utmätningsman att även utan borgenärs samtycke själv föranstalta
om rättelse, när han på grund av äganderättsanspråk från tredje
mans sida eller eljest finner, att egendomen eller del därav icke bort utmätas.
Vad lagberedningen sålunda föreslagit har i många remissyttranden
hälsats med tillfredsställelse och ansetts fylla ett länge känt behov. Även
lagrådet har lämnat det föreslagna självrättelseinstitutet utan erinran. Tydligt
är också, att man med den föreslagna anordningen öppnar en enklare,
snabbare och bekvämare väg att nå rättelse än vad besvärsinstitutet erbjuder.
Jag kan därför tillstyrka, att utmätningsman erhåller den föreslagna
befogenheten. Det kan förtjäna framhållas, att självrättelseinstitutet givetvis
icke är avsett för andra fall än då det står utom tvivel, att utmätningen
blivit felaktig.

Självrättelse bör icke få ske någon längre tid efter förrättningen. Lag -

Kungl. Maj:ts proposition, nr 52 år 1963

121

beredningen har föreslagit, att tiden begränsas till två veckor. Denna tid
anser jag lämpligt avvägd. I ett följande avsnitt kommer jag att föreslå att
tiden för klagan till överexekutor utsträckes till tre veckor från det gäldenär
eller borgenär erhöll del av utmätningsbevis eller protokoll. Om rättelse
ej vinnes hos utmätningsman, kommer följaktligen minst en vecka att
stå till förfogande för klagan till överexekutor.

Såsom lagberedningen förordat, bör borgenären om möjligt få tillfälle att
yttra sig, innan rättelse sker. Därmed vinnes större säkerhet för att verkställd
utmätning icke av utmätningsman rubbas utan att förutsättningar
härför verkligen föreligger. Om vidtagen rättelse bör utmätningsmannen
genast underrätta dem, som beröres av saken. Har talan mot utmätningsbeslutet
fullföljts till överexekutor, bör jämväl denne underrättas om vidtagen
rättelse. Det ligger i sakens natur, att utmätningsmannen, om rättelse
trots därom gjord framställning icke sker, skyndsamt bör härom underrätta
den som påkallat rättelse.

Reglerna om självrättelse kan, såsom lagberedningen förordat, lämpligen
upptagas som 2 och 3 mom. i 77 § UL. I anslutning härtill bör bestämmelsen
om förmånsrätt i 77 § UL undergå en viss jämkning med tanke på det
fall, att utmätningen genom självrättelse eller eljest går åter eller undanröjes.

Lagberedningen har föreslagit, att de nu i 69 § UL upptagna reglerna om
det fall att tredje man efter utmätningen framställer anspråk på äganderätt
till utmätt gods flyttas till 77 § UL. Såsom lagrådet funnit, torde emellertid
dessa regler med hänsyn till sitt nära samband med 69 § i övrigt böra
kvarstå i denna paragraf. Förbehåll för det fall att rättelse sker kan, såsom
lagrådet anmärkt, lämpligen införas i 69 § UL.

6. Tidsfrister i mål om utmätning m. m.

Gällande rätt. Lagbestämmelser om tid, inom vilken utsökningsåtgärd
skall företagas, finns endast i fråga om utmätningsförfarandet. De är i regel
förenade med stadganden om särskilt ansvar för utmätningsman, som
överskrider sådan frist.

Den grundläggande bestämmelsen meddelas i 162 § UL. Enligt denna
skall utmätning och, om lös egendom av vanligt slag tages i mät, även försäljningen
därav vara verkställd inom två månader sedan landsfiskal och
inom en månad sedan stadsfogde mottagit fullständiga handlingar i målet.
Utmätes fartyg, gods i fartyg eller gods i luftfartyg eller skall utmätt fordran
eller rättighet säljas, skall enligt 163 § försäljningen med visst undantag
ha skett på landet inom tre månader och i stad inom två månader,
allt räknat från nyss angiven tidpunkt. Avser utmätningen fast egendom,
luftfartyg, intecknade reservdelar till sådant fartyg eller, på landet, fartyg
som sägs i 94 §, gäller däremot ej några direkta regler angående den tid
inom vilken realisation skall äga rum. Utmätningsmannen, som i dessa fall

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

icke är auktionsförrättare, skall enligt 165 § vidtaga alla på honom ankommande
åtgärder så skyndsamt att försäljningen av det utmätta ej genom
hans förvållande fördröjes utöver närmare angivna tidsfrister, i fråga
om fast egendom på landet fyra månader och eljest tre månader. I dessa
fall gäller ej heller någon särskild ansvarighetsregel för utmätningsmannen.
Gör han sig skyldig till försummelse, kan han bli ersättningsskyldig
endast enligt allmänna skadeståndsregler.

De särskilda ansvarighetsreglerna är alltså begränsade till de i 162 och
163 §§ behandlade fallen. Påföljden av att utmätning och försäljning icke
ägt rum inom föreskriven tid är, att utmätningsmannen själv far svara för
det belopp för vilket utmätning bort ske, i den mån han ej förmår visa att
skada icke uppkommit genom dröjsmålet. En omstridd fråga är, huruvida
en utmätningsman i fall då han iakttagit den föreskrivna fristen ändock
kan dömas till straff eller skadestånd för obehörigt dröjsmål. Å ena sidan
har gjorts gällande, att utmätningsman kan utan risk för sådan påföljd
inom fristen bestämma tiden för förrättningen. Å andra sidan har framhållits,
att det trots att uttrycklig föreskrift ej meddelats ligger i sakens
natur att utsökningsärenden skall handläggas så skyndsamt som omständigheterna
medger och deras art kräver, samt att ett obehörigt dröjsmål
därför enligt allmänna regler kan ådraga utmätningsmannen såväl straff
för tjänstefel som skadeståndsskyldighet, även om han hållit sig inom föreskriven
frist. Den som för talan om skadestånd har då naturligtvis att
styrka både att sådana omständigheter förelegat som innebär försumlighet
i tjänsteutövningen och att skada uppkommit.

Att märka är, att de i 162 och 163 §§ stadgade tidsfristerna icke är absoluta.
Om utmätningsmannen kan styrka att borgenären lämnat gäldenären
anstånd med betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött
hinder som utmätningsmannen ej kunnat förekomma, blir han fri från
ansvar. För att han skall kunna åberopa hinder som ursäkt måste han
emellertid genast ha antecknat det i sin dagbok. Anstånd och hinder medför,
att de lagstadgade fristerna förlänges.

Bestämmelserna i 162 och 163 §§ anses ej äga tillämpning vid utmätning
för skatter, böter och liknande. Utmätningsmannen kan i dessa fall efter
egen prövning låta anstå med både utmätning och utmätt egendoms försäljning
utan risk att utsättas för det speciella skadeståndsansvaret.

I § 86 UL meddelas bestämmelser om tidsfrister, som riktar sig mot
borgenären och begränsar dennes rätt att medge anstånd. Har borgenär
som sökt utmätning lämnat gäldenären anstånd med betalningen, får målet
ej därigenom uppehållas utöver sex månader från den dag, då utmätningsmannen
mottog fullständiga handlingar. Fortfar anståndet vid utgången
av denna tidsfrist, är ansökningen förfallen, och verkställd utmätning
går åter. Dessa bestämmelser avser, liksom 162 och 163 §§, både själva
utmätningen och den efterföljande realisationen. Har utmätning på grund
av anstånd, som borgenären medgivit, ej alls kommit till stånd inom sex -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

månadersfristen, är ansökningen förfallen. Om utmätning väl skett men
realisationen genom anståndet fördröjts utöver fristen, återgår utmätningen.
Ett anstånd som meddelas efter de sex månaderna anses innebära, att
ansökningen återtages. I samtliga fall är borgenären oförhindrad att omedelbart
göra en ny ansökan.

86 § 2 mom. innehåller bestämmelser, som främst tjänar syftet att hindra
att förmånsrätt för ränta å intecknad fordran skall kunna äga rum under
alltför lång tid. Bestämmelserna avser det fallet att intecknad fordran
genom domstols avgörande, vanligtvis utslag i lagsökningsmål, fastställts
till betalning ur fast egendom. Ett sådant avgörande har enligt 77 a § samma
verkan som om egendomen blivit utmätt. I 86 § 2 mom. stadgas nu,
att denna verkan förfaller om borgenären icke sist två månader efter det
avgörandet vunnit laga kraft antingen begärt försäljning av egendomen
eller ansökt om tvångsförvaltning. Och samma påföljd inträder, om borgenären
begärt sådan verkställighet men därefter lämnat gäldenären anstånd
som fortfar när sex månader förflutit från det verkställigheten begärdes.

Bestämmelserna i 86 § tillämpas ej vid utmätning för skatter och torde
ej heller gälla vid utmätning för böter och liknande.

Beträffande hinder som medför uppskov med realisation må anmärkas
följande.

Vid försäljning av utmätt fordran eller rättighet är risken för realisationsförlust
stor, särskilt när tillgången är tvistig. I syfte att såvitt möjligt hindra
dylika förluster genomfördes år 1937 den s. k. lex Marsjö, vilken på flera
punkter ändrade ULs bestämmelser. Enligt den då tillkomna 88 b § skall
man icke omedelbart sälja utmätt penningfordran utan i första hand söka
anlita metoden att indriva fordringen hos sekundogäldenären. Ibland måste
emellertid försäljning tillgripas. Därvid kan det bli fråga om uppskov enligt
bestämmelserna i 2 mom. samma paragraf. Om fordran eller rättighet var
tvistig när utmätningen skedde — d. v. s. frågan om dess bestånd var då beroende
på särskild prövning eller avgjord genom beslut som ej vunnit laga
kraft — får det utmätta överhuvud ej säljas utan gäldenärens samtycke
förrän tvisten blivit slutligen avgjord eller borgenären ställt säkerhet för den
skada som kan tillfogas gäldenären genom försäljningen. Enligt denna regel
är alltså uppskov i vissa situationer obligatoriskt. Lagen ger emellertid
också en fakultativ uppskovsregel. Om det i andra fall på grund av förhållande
som kan antagas vara av tillfällig natur är anledning förmoda att utmätt
fordran eller rättighet skall säljas till uppenbart underpris, äger överexekutor
förordna om uppskov med försäljningen på viss tid (någon maximitid
anges ej). Behov av uppskov enligt denna regel kan föreligga t. ex.
när tvist om utmätt fordran väckts först efter utmätningen, när fordringen
förfaller först efter någon tid och när arvslott utmätts och boutredningen
ännu ej är klar.

Enligt 88 c § kan uppskov med försäljning av utmätt egendom också be -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

viljas av sociala skäl. Om gäldenären till följd av sjukdom eller arbetslöshet
eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i
betalningssvårigheter som kan antagas vara av tillfällig natur, äger överexekutor
förordna om uppskov med försäljningen på viss tid, högst sex
månader från det utmätningsmannen mottog fullständiga handlingar i målet.
Förutsättning är emellertid, att icke borgenärens rätt till betalning äventyras
eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes. Det ligger i överexekutors
hand att föreskriva villkor för uppskovet. —- En uppskovsregel, utformad
efter förebild av 88 c §, finns i 12 § AvbL. Det har där anförtrotts utmätningsmannen
att besluta i frågan.

Slutligen bör nämnas, att även andra hinder för försäljning än de här berörda
kan föreligga samt att de kan vara av både rättslig och faktisk natur.

Lagberedningen. Efter att ha erinrat om att krav på ändringar i 162, 163
och 165 §§ UL framförts från flera håll uttalar beredningen för sin del den
övertygelsen, att nuvarande regler om tidsfrister och om särskilt ansvar för
utmätningsman, som överskrider sådan frist, medför ogynnsamma verkningar
i flera hänseenden. Den stränga bundenheten vid fixa frister anser
beredningen ägnad att alltför mycket inrikta utmätningsmännen på snabbt
fullgörande av vissa formella prestanda och att motverka ett mera metodiskt
och ändamålsenligt tillvägagångssätt. Det händer ofta — fortsätter beredningen
— att någon direkt kontakt mellan utmätningsman och gäldenär icke
kommer till stånd. Som förklaring härtill anföres, att utmätningsmannen för
att iakttaga stadgad frist måste, efter det underrättelse om målet rutinmässigt
meddelats i gäldenärens hemvist, snarast möjligt inställa sig där för förrättning
och, om då ingen utmätningsbar egendom anträffas, avsluta målet.
Mera planmässiga försök att komma i förbindelse med gäldenären medhinnes
icke, ej heller grundligare efterforskningar rörande hans tillgångar. Detta
strider naturligtvis mot borgenärens intresse. Men även gäldenärens intressen
kan komma i fara. Prövningen av utmätningsordningen och beneficium
kan sålunda komma att behandlas alltför summariskt. Vidare hindras
utmätningsmannen ibland av bestämmelserna om tidsfrister att förlägga
realisationen av utmätt gods till lämplig tidpunkt. Den förlust som därigenom
kan uppkomma drabbar ej bara borgenären, när denne ej får fullt, utan
även gäldenären.

Beredningen finner därför en omläggning av det nuvarande systemet med
tidsfrister påkallad. Icke minst vill beredningen lämna utmätningsmännen
friare händer att välja tidpunkten för realisation av utmätt egendom. Däremot
anser beredningen icke lämpligt, att alla tidsfrister för utmätningsmännen
slopas.

I samband med en omläggning av tidsfristerna bör enligt beredningens mening
bestämmelserna om utmätningsmans ersättningsskyldighet utgå såsom
otidsenliga. Under senare år torde det — anför beredningen — endast i sällsynta
undantagsfall ha inträffat, att borgenär med åberopande av dessa regler
framställt skadeståndskrav mot utmätningsman. Bestämmelserna har

125

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

naturligtvis det oaktat haft sin betydelse. Det kan dock ej anses tillräckligt
motiverat att på detta område ha en särregel om skadeståndsansvar som saknar
motsvarighet för andra tjänstemän. Ansvaret för tjänstefel bör vara tillfyllest
i förening med den skadeståndsskyldighet som enligt allmänna regler
följer av försummelse.

Beredningens förslag i förevarande del berör 52, 86, 88 b, 88 c, 162, 163,
165, 207 och 216 §§ UL. Nya bestämmelser om tidsfrister har i förslaget
upptagits under 88 c §. Den viktigaste nyheten är, att frågan om tiden för
själva utmätningen och frågan om tiden för realisationen av det utmätta
regleras var för sig.

Beträffande tiden för själva utmätningsåtgärden föreslås
i första punkten av 88 c § 1 mom. en allmän föreskrift om att utmätningsmannen
i mål om utmätning skall skyndsamt vidtaga vad på honom
ankommer för att utmätningen skall verkställas (jfr 12 § första stycket InfL).
Som motiv härför anför beredningen följande.

I fråga om utmätningen är betydelsen av skyndsamhet uppenbar. Det gäller
att förekomma att gäldenärens tillgångar försvinner. Borgenären bör
också, med tanke på konkurrerande borgenärer, få den förmånsrätt som utmätningen
medför.

När en utmätningsansökan inkommer, har utmätningsmannen att ex officio
undersöka, om de formella förutsättningarna är för handen. Denna
prövning skall bl. a. avse, om utmätningsmannen har lokal kompetens, om
laga utmätningstitel eller annan rättsgrund för utmätning visats och om
handlingarna är fullständiga. Föreligger någon brist i de formella förutsättningarna,
bör borgenären genast underrättas. I annat fall kan värdefull tid
gå förlorad. Gäller bristen utmätningsmannens lokala kompetens, kan det
vara lämpligt att målet överlämnas direkt till behörig utmätningsman, sedan
eventuellt interimistisk åtgärd vidtagits (jfr 56 § 3 mom. i förslaget).

Som andra punkt i 88 c § 1 mom. föreslår beredningen den regeln att utmätningsförrättning
såvitt möjligt skall hållas i stad inom två veckor och
på landet inom fyra veckor från det utmätningsmannen mottog de i 54, 54 a
eller 55 § nämnda handlingarna. Beredningen framhåller, att åtgärderna för
gäldenärens underrättande kan kräva längre eller kortare tid, allt efter omständigheterna.
Enligt beredningens mening kan det svårligen föreskrivas
en absolut frist, inom vilken utmätningsförrättning skall företagas. Däremot
finner beredningen det lämpligt, att lagen anger en frist, inom vilken
utmätningsförrättning regelmässigt bör medhinnas. Som framgår av förslaget
anser beredningen fristen böra räknas från den dag, då utmätningsmannen
mottog fullständiga handlingar i målet, och med hänsyn till de olikartade
förhållandena bestämmas längre för landet än för stad. Landsfiskalerna
är i regel ej blott utmätningsmän utan också polischefer och åklagare
och har därför svårare att disponera tid för utmätningsförrättningar som
kräver resor. Vissa landsfiskaler har också mycket vidsträckta distrikt. Beredningen
understryker, att av en jämförelse med första punkten i förcva -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

rande mom. torde framgå, att fristen icke bör utnyttjas när målet är brådskande.
Å andra sidan är fristen ej ovillkorlig med hänsyn till att det kan
möta något särskilt hinder att iakttaga den. Härmed åsyftar beredningen ej,
att utmätningsmannen utan vidare skall få åberopa att hans tid ej räckt till;
vid behov får han taga initiativ till att ersättare anskaffas. Utmätningsman,
som överskrider fristen, måste städse vara beredd att redovisa skälet härtill.
Anteckning om skälet bör ske i dagboken.

Beredningen framhåller vidare att, sedan utmätningsmannen inställt sig
till förrättning, uppskov med dess företagande ej får äga rum utan fullgoda
skäl. Ett fall, när förrättning måste uppskjutas, har beredningen behandlat
i anslutning till 60 §, nämligen då gäldenären är frånvarande och
det prövas erforderligt, att han får tillfälle att yttra sig. I anslutning till
60 a § har beredningen givit exempel på vissa andra situationer, då hinder
att genast företaga utmätning, får anses föreligga. Huvudregeln skall emellertid
— anför beredningen — fortfarande vara, att ej mer än ett förrättningstillfälle
skall förekomma och att frågan om utmätning därvid skall
slutbehandlas. Uppskjutes målet, bör anledningen härtill angivas i protokollet
över förrättningen. Och även i uppskovsfallen gäller den allmänna
regeln om skyndsamhet. Målet bör alltså återupptagas till behandling så
snart förhållandena medgiver det.

Enligt beredningens mening bör borgenärens befogenhet att
lämna anstånd vidgas så, att en särskild sexmånadersfrist införes
för själva utmätningsförrättningen och en annan frist av samma längd stadgas
för realisationsförfarandet. I det förra hänseendet föreslås bestämmelser
i tredje punkten av 1 mom. i 88 c §, i det senare hänseendet i 5 mom.
Enligt vad i 1 mom. sägs skall ansökningen vara förfallen, om borgenären
lämnar anstånd med utmätningen och anståndet fortfar utöver sex månader
från det utmätningsmannen mottog handlingarna i målet.

Vad härefter angår tiden för realisationen innehåller förslaget
bestämmelser därom i 88 c § 2—5 mom.

Beredningen framhåller inledningsvis, att som verkställighetsmyndighet
under realisationsförfarandet fungerar icke blott utmätningsmannen utan
också i vissa fall överexekutor. På överexekutor ankommer sålunda att
hålla exekutiv auktion för försäljning av fast egendom och vissa andra specialobjekt.
överexekutor kan emellertid i vissa fall i sitt ställe förordna
särskild auktionsförrättare. Även utmätningsmannen har vissa möjligheter
att sätta annan i sitt ställe. I städerna uppdrages i betydande omfattning
åt auktionsverk eller auktoriserad mäklare att hålla auktion för försäljning
av utmätt lös egendom (jfr 10 § DbKU). För närvarande är det en omtvistad
fråga, huruvida de i 165 § meddelade reglerna om tidsfrister vid
försäljning av specialobjekt är tillämpliga även beträffande överexekutor
och särskilt förordnad auktionsförättare. Beredningen har funnit det önskvärt,
att denna ovisshet undanröjes, och har genomgående utformat förslå -

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

get på sådant sätt att bestämmelserna skall få tillämpning oavsett på vem
det ankommer att ombesörja realisationen.

Enligt första punkten i 88 c § 2 mom. i förslaget skall det åligga utmätningsmannen
och, om målet är anhängigt hos överexekutor, denne att
utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga åtgärder för att försäljning skall
komma till stånd.

Beredningen påpekar, att utmätningsmannen även då det gäller att planera
förfarandet efter utmätningen har att i det konkreta fallet göra en
avvägning mellan borgenärens och gäldenärens intressen. Undantagsvis är
situationen sådan, att den som ombesörjer realisationen måste handla med
särskild skyndsamhet. I 90 § 2 mom. stadgas sålunda om egendom, som är
av sådan beskaffenhet att den ej tål förvaring utan att förstöras eller väsentligen
försämras. I andra fall är det lämpligt att avvakta gynnsam tid för
realisationen. Erfarenheten säger t. ex. att det i regel är olämpligt att anordna
exekutiv auktion på lös egendom i anslutning till någon av de stora
helgerna. Vidare är efterfrågan på vissa slag av egendom säsongbetonad.
Det kan då vara befogat att vänta med realisationen till dess den lämpliga
tiden kommer. För att nedbringa kostnaden och även eljest nå bättre resultat
kan det också vara skäl att sammanföra lös egendom från flera utmätningar
till en auktion o. s. v.

Beredningen understryker, att det vid bestämmandet av lämplig frist för
realisationen måste uppmärksammas att realisationsförfarandet är olika
för olika slag av egendom och fordrar olika lång tid. Realisationen av en
fastighet kräver t. ex. normalt väsentligt längre tid än försäljning av vanlig
lös egendom. För att undvika detaljerade regler föreslår beredningen
likväl en gemensam tidsfrist. I andra punkten av 88 c § 2 mom. stadgas sålunda
som huvudregel, att försäljning skall ske inom tre månader från det
utmätningsförrättningen ägde rum (i fall som avses i 75 § 2 mom. UL skall
tiden enligt förslaget räknas från det fordringen förklarades utmätt) eller,
när intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, försäljning
av egendomen begärdes, såframt ej hinder möter eller uppskov meddelas
enligt någon av reglerna i paragrafens fortsättning. Beredningen förutsätter,
att så lång frist som tre månader normalt ej skall utnyttjas i fråga om
vanligt lösöre eller annan egendom som lätt kan realiseras.

Förslaget innebär, att om legalt eller faktiskt hinder möter mot försäljning,
utmätningsmannen vid behov får taga längre tid på sig. Anteckning
om hinder bör göras i dagboken (jfr 2 § 7 DbKU). Föreligger ej hinder
mot realisation eller medgivande om anstånd från borgenärens sida, får
realisationsfristen enligt förslaget ej överskridas utan att särskilt beslut
om uppskov meddelats enligt 3 eller 4 mom. i 88 c §. Beslut bör motiveras.

Till 88 c § 3 mom. har beredningen sammanfört regler, som i gällande lag
har sin motsvarighet dels i näst sista punkten av 88 b § 2 mom., dels i 88 c §
t mom. De ganska snävt begränsade möjligheter till u p p s k o v som föreligger
enligt dessa regler anser beredningen böra vidgas.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 dr 1963

Beredningen framhåller, att en övergående risk för försäljning till underpris
kan föreligga även beträffande andra tillgångar än fordringar och rättigheter.
Säsongbetonade fluktuationer bör exempelvis beaktas. Ofta torde
borgenären vara benägen att medverka till anstånd i sådana fall, men det
bör enligt beredningens mening likväl finnas möjlighet att, om skälen är
tillräckligt starka, även mot hans bestridande skjuta på realisationen utöver
den normala fristen, om borgenärens rätt ej otillbörligen åsidosattes.
Något krav på att det befarade underpriset skall kunna betecknas som
uppenbart finner beredningen ej befogat. — Möjligheten att besluta om
uppskov med hänsyn till gäldenärens ekonomiska situation är nu bl. a.
beroende av om han själv har skulden därtill. Detta kan — framhåller beredningen
— leda till att uppskov måste vägras även när gäldenären skulle
kunna reda upp situationen. Beredningen förordar därför, att utsökningsmyndighet
får jämväl en allmän befogenhet att medge uppskov då synnerliga
skäl föreligger.

En prövning av det slag som här anges bör enligt beredningens mening
kunna anförtros även åt utmätningsman, om uppskovsmöjligheten på
lämpligt sätt begränsas till tiden. Beredningen anser det opraktiskt, om utmätningsmannen
i alla fall då anledning till uppskov utöver den normala
fristen föreligger skulle behöva hänskjuta frågan till överexekutor. Till
jämförelse nämner beredningen att utmätningsman i 12 § AvbL betrotls
med befogenhet att meddela uppskov av sociala skäl. Tidsgränsen finner beredningen
böra bestämmas till sex månader från den i 2 mom. angivna tidpunkten,
d. v. s. från det utmätningsförrättningen ägde rum respektive
ansökan gjordes om försäljning av fastighet som dömts i mät. Med hänsyn
till borgenären uppställes den föreskriften, att uppskov ej får leda till att
borgenärens rätt till betalning äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt
åsidosättes. Betydelsen för honom av att utan onödigt dröjsmål få betalt får
sålunda icke lämnas obeaktad. I övrigt får ej förbises, att anstånd kan medföra
att ränta löper och uppgår till avsevärda belopp.

Slutligen framhåller beredningen, att uppskov bör kunna förenas med
särskilda villkor och, om anledning därtill förekommer, återkallas.

Den nu föreslagna sexmånadersfristen kan — fortsätter beredningen _

ibland vara otillräcklig. Behov av längre uppskov kan särskilt tänkas
uppkomma, när fråga är om realisation av fordran eller rättighet, t. ex.
då arvslott utmätts och boutredningen ännu ej är avslutad. Gällande lag
ger för fall av denna art möjlighet till uppskov utan någon maximigräns
(88 b § 2 mom.). Även vid realisation av fastighet eller annat specialobjekt
kan det ibland vara behövligt att ha längre tid till förfogande. Beredningen
föreslår därför i 4 mom. av 88 c §, att överexekutor skall äga förordna om
ytterligare uppskov med försäljningen, därest föreliggande omständigheter
påkallar det. I anslutning härtill föreskrives, att utmätningsman har att göra
anmälan till överexekutor om skäl till sådant uppskov föreligger i något
av honom handlagt mål. Utmätningsman skall däremot ej själv kunna ge

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

uppskov enligt 4 mom. Uppskov bör avse viss tid. Beredningen understryker,
att redan för tillämpning av uppskovsregeln i 3 mom. förutsättes synnerliga
skäl och särskilt beaktande av borgenärens rätt. Om ytterligare
uppskov skall få förekomma, måste tydligen föreligga omständigheter av
alldeles speciellt slag.

Förut har framhållits, att utmätningsmannen, om hinder möter mot försäljning,
vid behov får taga längre tid på sig än som eljest gäller. Hindret
kan ibland vara mycket långvarigt, t. ex. om utmätning skett på grund av
dom som ej vunnit laga kraft. Utmätningsmannen har då — påpekar beredningen
— att föranstalta om försäljning så snart det lämpligen låter sig
göra. Om hindret varat mer än sex månader efter utmätningen, kan formligt
beslut om uppskov enligt 3 mom. icke meddelas av honom men, om
behov därav föreligger, kan sådant beslut enligt 4 mom. meddelas av överexekutor.

Som förut antytts upptager beredningens förslag vidare i 5 mom. av 88 c §
föreskrifter om borgenärens befogenhet att lämna anstånd med försäljning
av utmätt egendom. Enligt förslaget går utmätning åter, om
sådant anstånd fortfar utöver sex månader från det utmätningen skedde.
Har intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, förfaller
fastställelsebeslutets utmätningsverkan, om anståndet fortfar utöver nämnda
tid från det försäljning av egendomen begärdes. Begränsningarna motiveras
främst av att den förmånsrätt som utmätningen resp. fastställelsebeslutet
medför icke lämpligen bör få bestå under alltför lång tid. Särskilt
då det gäller förmånsrätt för ränta å intecknad fordran skulle det — framhåller
beredningen — vara förenat med olägenheter, om borgenären hade
obegränsad möjlighet att medgiva anstånd.

Slutligen föreskrivs i 6 mom. av 88 c §, att sedan tid för anstånd eller uppskov
gått till ända, utmätningsman eller överexekutor, hos vilken målet är
anhängigt, skall självmant företaga detta. Bestämmelser av i huvudsak
samma innehåll finns nu i 88 b § 2 mom. och 88 c § 3 mom. Beredningen
understryker, att de i 1 respektive 2 mom. meddelade allmänna reglerna
om skyndsamhet gäller när målet på nytt tages upp till behandling. Av de
omständigheter som föranlett anstånd eller uppskov eller av uppskovsbeslutets
eget innehåll kan emellertid följa, att större skyndsamhet än eljest
är påkallad. Under alla förhållanden bör utmätning respektive försäljning
ske inom angiven frist, räknad från målets återupptagande.

Beredningen påpekar, att den föreslagna 88 c § påkallar följdändringar i
86 § och 88 b § 2 mom. I anslutning till följdändringen i 86 § föreslår beredningen
en jämkning beträffande där stadgade formaliteter vid ansökan om
försäljning av fast egendom.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

En fråga som beredningen särskilt uppmärksammat är, i vad mån de
nya bestämmelserna i 88 c § bär få tillämpning vid indrivning av
skatter, allmänna avgifter, böter och liknande eller
med andra ord vid utmätning, vilken ingår som led i ett offentligrättsligt
reglerat indrivningsförfarande.

Vad angår bestämmelserna i 1 mom. följer enligt beredningens mening
delvis av särskilda regler för förfarandet, att utmätningsmannen icke kan
eller lämpligen bör vara bunden av så snäva frister för hållande av utmätningsförrättning
som de i 88 c § stadgade. Det ligger också i sakens natur
— anför beredningen — att stort utrymme bör finnas för utmätningsman
att förfara efter omständigheterna vid den indrivningsverksamhet som här
är i fråga. Det rör sig icke här om ansökningar, som skall handläggas i ULs
ordning, utan om ett fortlöpande indrivningsförfarande, under vilket utmätningsmannen
har att vidtaga olika åtgärder, inriktade på att förmå gäldenären
att betala. I regel uppkommer fråga om utmätning först när andra
åtgärder misslyckats. Sedan utmätning väl skett, ändras läget i viss mån.
Samma skäl som motiverar att utmätning i enskilt mål icke bör få bestå
under alltför lång tid finner beredningen också tala för att utmätningsmannen
efter en utmätning, vilken ingått som led i indrivningsförfarande!
beträffande en offentligrättslig fordran, icke skall ha obegränsad möjlighet
att låta anstå med realisationen. Mot att göra bestämmelserna i 88 c §
2—5 mom. tillämpliga i förevarande fall anser beredningen emellertid kunna
åberopas praktiska och sociala skäl. Som förut nämnts tillämpas de nu
stadgade begränsningarna i anståndsmöjligheterna icke i indrivningsförfarandet.
Om man gjorde indrivningsmyndigheterna bundna av det nya fristsystemet,
skulle detta — fortsätter beredningen —- med all sannolikhet
medföra hårdare indrivningstakt och bli till allvarligt men för ett stort
antal gäldenärer. Erfarenheterna från det nuvarande indrivningsförfarandet
synes i det stora hela vara goda. Antalet utmätningar är ganska stort,
men utmätningarna leder endast i mycket begränsad utsträckning till försäljning
av det utmätta. Gäldenärerna förmås ofta att betala frivilligt, om
de blott får tillräcklig tid på sig. Med hänsyn till vad sålunda anförts förordar
beredningen, att bestämmelserna i 88 c § undantages från tillämpning
i de fall som här avses (se beträffande böter och dylikt punkt 3 i övergångsbestämmelserna
till lagförslaget om ändring i UL). På skatteindrivningens
område bör stadgande härom meddelas i 60 § 3 mom. UppbF.

Remissyttrandena. De grundläggande tankarna alt det nuvarande systemet
med tidsfrister bör reformeras och de särskilda bestämmelserna om
utmätningsmans ansvar slopas har vunnit allmän anslutning i remissyttrandena.
Särskilt i fråga om behovet av bestämmelser om frist för utmätningsförrättnings
hållande och den lämpliga längden av dylik frist har
emellertid delade meningar gjort sig gällande. Även förslaget att försäljning
normalt skall äga rum inom tre månader har kritiserats från några håll.

131

Knngl. \Iaj:ts proposition nr 52 år 1963

Bland dem som lämnat hela det ifrågavarande avsnittet väsentligen utan
erinran är riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens
lön, förste stadsfogden i Göteborg, överexekutor i Norrköping, uppbördsutredningen,
styrelsen för Sveriges advokatsamfund, Svenska exekutionsmännens
riksförbund och styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt.
överexekutor i Norrköping anser lika med lagberedningen, att det är lämpligt
att lagen anger viss frist inom vilken utmätningsförrättning regelmässigt
bör medhinnas. Han finner också, att det med hänsyn till de olikartade
förhållandena icke torde kunna undvikas, att fristen bestämmes längre
för landet än för stad. Riksrevisionsverket framhåller särskilt, att förslaget
om slopande av utmätningsmännens strikta ansvar står i god överensstämmelse
med avskaffandet av redogöraransvaret och dettas ersättande med
vanligt tjänsteansvar och skadeståndsskyldighet.

Flera remissinstanser — särskilt talesmän för stadsfogdekåren — gör
gällande, att något behov av bestämmelser om frist för utmätningsf
örrättnings hållande icke föreligger samt att, om sådan frist
skall stadgas, den i vart fall bör vara lika för land och stad.

Föreningen Sveriges stadsfogdar erinrar inledningsvis om att föreningen
tidigare i olika sammanhang krävt ändring av bestämmelserna i 162, 163
och 165 §§ UL samt att några verkställighetsfrister icke gäller för det fall
att en utmätning överklagas, överexekutor och överordnade instanser kan
teoretiskt sett dröja avsevärd tid med att avgöra besvären. Föreningen hävdar
bestämt, att det borde räcka med en bestämmelse av innehåll att ärendena
skall handläggas med tillbörlig skyndsamhet. Den bestämmelse härom
som finns i 12 § InfL har veterligen icke föranlett någon erinran. Ej
heller har föreningen sig bekant, att frånvaron av verkställighetsfrister i
AvbL medfört några olägenheter. Föreningen fortsätter.

Den oro, som man på visst håll synes hysa för att borttaga tidsfristerna,
borde mycket väl kunna tillfredsställas genom hänvisning till bestämmelserna
att det åligger överexekutor att minst en gång om året granska dagböckerna.
Det bör vidare uppmärksammas, att det ligger i borgenärernas
intresse att få exekutionen genomförd så snabbt som möjligt för att kunna
erhålla betalning för sin fordran och att borgenärerna ofta har advokater
eller andra ombud, vilka ingalunda är overksamma utan önskar omedelbar
exekution och även i övrigt påskyndar slutförandet av ärendet.

I andra hand hävdar föreningen som redan antytts, att i vart fall enhetliga
bestämmelser bör gälla för stad och land. Föreningen menar, att fristerna
väl huvudsakligen tillkommit i borgenärernas intresse och att man
då icke kan finna det annat än ologiskt att en borgenärs möjligheter att
få snabb exekution skall vara beroende av om hans gäldenär bor i staden
eller omedelbart utanför densamma, t. ex. i Stockholm eller Solna. Vidare
anför föreningen bland annat.

De speciella förhållanden som är rådande i våra större städer — med bl. a.
befolkningens rörlighet — gör att det mången gång är svårt att anträffa
gäldenärerna utan ett besvärligt och tidsödande spaningsarbete. Den lag -

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

stadgade semestern, som nu är tre veckor men som kanske om något år utsträckts
till fyra veckor, medför också svårigheter att anträffa gäldenärerna.
Vidare har stadsfogdarna, åtminstone i de större städerna, under de
senaste åren fått en ökad arbetsbörda. Sålunda har bl. a. utvecklingen av
skatteindrivningen gått i den riktningen, att arbetet blivit mer och mer
komplicerat. Vidlyftiga och tidsödande utredningar rörande arbetsgivaransvar
in. m. hör numera till ordningen för dagen. Likaså har antalet besvärliga
utmätningar med invecklade och svåra juridiska spörsmål avsevärt
ökat. Det hårda skattetrycket har nämligen fört med sig, att skattskyldiga
i allt större utsträckning vidtager allehanda transaktioner i syfte att
göra sina tillgångar oåtkomliga för exekutiva åtgärder. I ärendena uppkommer
sålunda ofta svårbedömda rättsfrågor som är tids- och arhetskrävande.

Slutligen anser föreningen, att den omständigheten att de flesta landsfiskalerna
även är polischefer och åklagare icke kan vara giltigt skäl för att
tidsfristerna skulle vara längre för dem än för stadsfogdarna. Något förslag
om en lämplig gemensam frist framlägger föreningen icke.

Liknande synpunkter framförs av förste stadsfogden i Malmö, stadsfogden
i Luleå och landsfiskalen-utmätningsmannen i Kiruna distrikt. Den
senare åberopar som skäl mot att bibehålla skillnaden mellan land och stad
särskilt den inledda tudelningen mellan polis- och utsökningsväsendet.
Förste stadsfogden i Malmö understryker kraftigt, att två veckor enligt
hans mening är för kort tid i stad och att de föreslagna tidsfristerna överhuvud
icke är ägnade att främja ett effektivare förfarande.

Även länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida det kan vara erforderligt
med någon särskild föreskrift om den tid, inom vilken utmätningsförrätlning
skall ske.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, överexekutor i Malmö, förste och
andre stadsfogdarna i Norrköping samt stadsfogdarna i Sundsvall och Härnösand
ifrågasätter icke behovet av en föreskrift om verkställighetsfrist
men gör gällande, att fristen bör vara lika för land och stad samt bestämmas
till fyra veckor (stadsfogden i Härnösand: åtminstone tre veckor;
andre stadsfogden i Norrköping: fyra — möjligen tre — veckor). Flera av
dem åberopar därvid också som skäl, att två veckor är för kort tid i stad.
Andre stadsfogden i Norrköping anför följande särskilda motivering.

Ur borgenärernas synpunkt lär det väl vara lika angeläget att erhålla
samma skyndsamhet på landet som i stad och ur gäldenärernas synpunkt
vill väl dessa i stad och på landet ha samma möjligheter till rådrum för
att anskaffa medel till betalning innan verkställighet sker. I flera städer
ingår dessutom stora landsbygdsliknande områden, vilka kan tänkas bli
ännu större i samband med en väntad ny kommunindelning. Även med
tanke på de förslag, som 1957 års polisutredning framfört i fråga om utformningen
av utmätningsmännens tjänstgöringsområden, synes anledning
finnas att nu fastställa samma verkställighetstider för stad och land. Eftersom
åtgärder alltid--— skall ske skyndsamt, bör en begränsning i

tiden för utmätningsförrättningarnas verkställande inom hela riket kunna
ske till fyra (möjligen tre) veckor från det utmätningsmannen mottagit
samtliga handlingar. En sådan bestämmelse torde ge en betryggande garanti
för att utmätning kommer till stånd inom lämplig tid.

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Från landsfiskalshåll är inställningen till förslaget om verkställighetsfrister
mera positiv. Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler finner
det möjligt att en tidsfrist för utmätningsförrättning om i stad två och på
landet fyra veckor i vissa fall kan vara tillräcklig, men styrelsen ifrågasätter
om icke tiden bör utsträckas till tre respektive fem veckor, särskilt som
det anses angeläget att tidsunderrättelse om förrättning lämnas gäldenären
och detta ofta måste ske separat. Enligt föreningens mening är det bland
annat ur kostnadssynpunkt önskvärt att verkställighetstiden icke blir alltför
kort, då om kort tid står till buds svårigheter att samordna resor kan
uppstå och resekostnaderna i all synnerhet i de mycket stora distrikten
stiger högst betydligt. Några enskilda landsfiskaler gör mera bestämt gällande,
att tidsfristen fyra veckor är för knappt tilltagen. Landsfiskalenutmät
ning smannen i Gällivare distrikt anser, att fristen i fråga kan vara
tillräcklig i normaldistrikten men att den i hans distrikt — med befolkningen
spridd över 160 kvadratmil — och i liknande distrikt i norra delen
av riket skulle komma att bereda vissa svårigheter. Västernorrlands länsavdelning
av Föreningen Sveriges landsfiskaler finner i och för sig intet att
erinra mot de föreslagna fristerna men anser att dessa bör räknas från den
dag då delgivning av förhandsunderrättelse skett.

Mot förslaget att slopa de särskilda bestämmelserna om utmätningsmans
erättningsskyldighet har icke framkommit
någon erinran.

Förslaget om vidgning av borgenärens befogenhet att lämn
a anstånd så, att en särskild sexmånadersfrist införes för själva utmätningsförrättningen
och en annan frist av samma längd stadgas för realisationsförfarandet,
har ej heller föranlett någon erinran. Västernorrlands
länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler anser det emellertid
önskvärt, att dessa regler kompletteras med en bestämmelse att anstånd med
utmätning ej får meddelas mer än en gång och anstånd med realisation ej
mer än två gånger, detta för att hindra att utmätningsmannen utnyttjas
som en billig men effektiv inkasserare.

De i 88 c § 2—5 mom. föreslagna reglerna om tiden för realisation
av utmätt egendom har som nämnts väckt kritik från några
håll.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter till en början, huruvida det överhuvud
kan vara erforderligt med någon särskild föreskrift om den tid inom
vilken försäljning skall ske. Anses emellertid föreskrift därom böra meddelas,
vill länsstyrelsen framhålla, att den i förslaget angivna tremånadersfristen
är för knappt tilltagen vad gäller försäljning av fast egendom och att någon
fastighetsförsäljning inom denna tid i regel icke torde kunna ske. Länsstyrelsen
föreslår därför, att fristen för försäljning av fast egendom i så fall
bestäms till sex månader från det försäljning begärdes. Till stöd för sin
uppfattning om tremånadersfristens otillräcklighet åberopar länsstyrelsen

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

flera omständigheter. Sålunda uppger länsstyrelsen, att det brukar dröja
en till två månader, ibland även längre tid, innan länsstyrelsen från inskrivningsdomaren
erhåller beställda gravations- och äganderättsbevis. Med
hänsyn till den arbetsbörda som åligger landsfiskalerna anser länsstyrelsen
sig vidare icke kunna föreskriva kortare tid än tre veckor för verkställandet
av beskrivning och värdering av fastigheten. Och först sedan gravations-
och äganderättsbevisen samt protokollen över beskrivning och värdering
inkommit och granskats, anser sig länsstyrelsen kunna bestämma
tiden för den exekutiva auktionen. Kungörelsen om auktionen brukar länsstyrelsen
intaga i länskungörelserna cirka sex veckor före auktionsdagen,
detta för att kungörelsen med säkerhet skall liinna anslås i kyrkorna inom
den i 101 § UL angivna tiden av fyra veckor före nämnda dag. Länsstyrelsen
framhåller också, att det på grund av personalbrist skulle föreligga
stora svårigheter att under semestermånaderna handlägga försäljningsärenden
med den snabbhet som skulle erfordras om lagberedningens förslag
genomföres samt att representanter för kreditinrättningar brukar hemställa,
att länsstyrelsen icke skall utsätta någon auktion under juli och
augusti.

Överståthållarämbetet anser det med tanke på stadgandet i 101 § UL böra
övervägas, huruvida icke tidsfristen i fråga om fast egendom bör utsträckas
till fyra månader; och länsstyrelsen i Västernorrlands län finner för
sin del en sådan förlängning erforderlig.

Förste stadsfogden i Göteborg riktar i stället uppmärksamheten på tremånadersfristens
innebörd i fråga om realisation av lös egendom. Han citerar
lagberedningens uttalande att så lång frist som tre månader normalt
icke skall utnyttjas för försäljning av vanligt lösöre och gör gällande att
— »såsom 88 c § 2 mom. utformats och med erfarenhet av de starka påtryckningar
och vädjanden som utmätningsmännen utsätts för» — det dock
torde komma att efter en tid visa sig att fristen i regel blir utnyttjad.

Lagberedningens skäl mot att göra de föreslagna bestämmelserna i 88 c §
tillämpliga vid utmätning, vilken ingår som led i ett offentligrättsligt reglerat
indrivningsförfarande anser Föreningen Sveriges stadsfogdar och
andre stadsfogden i Malmö vara bärande. Någon erinran mot förslaget i
denna del har icke försports.

Lagrådet förordar i fråga om 88 c § 2 mom. i lagberedningens förslag,
att tiden bestämmes så att försäljning, om ej hinder möter eller uppskov
meddelas, skall ske beträffande lös egendom i allmänhet inom två månader
från utmätningen samt beträffande fast egendom och fartyg, varom i 94 §
sägs, samt luftfartyg och intecknade reservdelar till sådant fartyg inom fyra
månader från utmätningen eller, när intecknad fordran fastställts till betalning
ur fast egendom, från det försäljning av egendomen begärdes.

Departementschefen. Det ligger i sakens natur, att utmätningsmål bör
handläggas med skyndsamhet. Av särskild vikt är, att själva utmätningen,

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år li)C>3

när förutsättningar för denna exekutionsform föreligger, kommer till stånd
så fort som möjligt. Även om behovet av snabbhet i förfarandet i allmänhet
icke framträder med samma styrka, när det gäller att försälja utmätt
gods, gör sig dock behovet i viss mån gällande även på detta stadium av
förfarandet. Kravet på snabbhet i förfarandet får emellertid icke drivas så
långt, att hänsyn icke i önskvärd utsträckning kan tagas till vad rättssäkerheten
kräver och förfarandets syfte att uppnå ett materiellt tillfredsställande
verkställighetsresultat fordrar. För att främja en skyndsam handläggning
innehåller vår nuvarande utsökningslag ett system av regler med relativt
korta och fixa frister för verkställande av utmätning och försäljning av
utmätt egendom och med jämförelsevis strängt ansvar för utmätningsman,
som överskrider dylik frist. Enligt vad erfarenheten visar, kan denna ordning
emellanåt leda till alltför forcerade handläggningsformer, som icke i
tillbörlig mån beaktar rättssäkerhetens och ändamålsenlighetens krav. Liksom
lagberedningen anser jag det därför av behovet påkallat att reformera
den tidsmässiga regleringen av utmätningsmålens handläggning och vad
därmed sammanhänger. Såsom lagberedningen funnit, synes det härvid
lämpligt att skilja mellan olika till utmätningsförfarandet hörande åtgärder.

Vad först angår tiden för verkställande av utmätning bör, såsom lagberedningen
förordat, i utsökningslagen stadgas skyldighet för utmätningsman
att "skyndsamt vidtaga vad på honom ankommer för att utmätningen skall
verkställas (88 c § 1 mom.). För att klargöra vad därmed i allmänhet bör
förstås och för att vinna en någorlunda enhetlig tillämpning synes det erforderligt
att i lagen ange en viss tid, inom vilken utmätning normalt bör
vara verkställd. Hur lång denna frist lämpligen bör vara, kan naturligtvis
vara föremål för delade meningar. Lagberedningen har förordat en tid av
två veckor i stad och fyra veckor pa landet, räknad från det utmätningsmannen
mottog fullständiga handlingar i målet. Den föreslagna skillnaden mellan
land och stad har framför allt motiverats med att landsfiskal i regel är
icke blott utmätningsman utan även åklagare och polischef och därför har
svårare att disponera tid för utmätning, som kräver resor. Den organisatoriska
olikhet, som sålunda förefinnes mellan exekutionsväsendet i stad och
på landet, kan emellertid väntas inom en nära framtid upphöra i samband
med det förestående förstatligandet av exekutionsväsendet. Särskilt med
hänsyn härtill vill jag för min del föreslå en för land och stad gemensam
frist, inom vilken utmätning i normala fall senast bör vara verkställd. Denna
frist kan lämpligen sättas till fyra veckor från det utmätningsmannen
mottog erforderliga handlingar i saken (88c § 1 inom.). Fristen fritager
givetvis icke utmätningsmannen från hans allmänna skyldighet att skyndsamt
handlägga förekommande utmätningsmål. Härav följer, att fristen
ingalunda alltid kan till fullo utnyttjas. Är situationen på grund av risken
för egendomens undanstickande eller av annan anledning särskilt brådskande,
har utmätningsmannen att skrida till utmätning tämligen omgående.
Även om ett omedelbart ingripande icke är påkallat, kan det likväl förhålla
sig så, att det icke finnes godtagbart skäl alt vänta med utmätningen till slutet
av fristen. Omvänt kan fall tänkas, där fristen icke är tillräcklig. Såsom

136

Kun tji. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

i det föregående antytts, kan fristen därför icke vara absolut. Då det undantagsvis
blivit erforderligt att uppskjuta påbörjad utmätningsförrättning, kan
det t. ex. bli omöjligt att medhinna utmätning inom den för mera normala
fall avsedda fristen. Detsamma kan inträffa, då borgenären lämnat anstånd
med utmätningen och anståndet utlöper efter eller kort före fristens utgång.
I sådana och andra fall, där hinder möter att iakttaga fristen, måste denna
alltså få överskridas.

Vad angår tiden för realisation av utmätt egendom, bör det, såsom lagberedningen
förordat, åligga utmätningsmannen eller, om målet är anhängigt
hos övei exekutor, denne att utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga åtgärder
för att försäljning skall komma till stånd (88 c § 2 mom.). Även för
försäljning av utmätt gods synes det lämpligt att stipulera en viss tid, inom
vilken åtgärden normalt skall ske. Lagberedningen har föreslagit, att utmätt
egendom i allmänhet skall försäljas inom tre månader från det utmätningen
ägde rum eller, när intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom,
försäljning av egendomen begärdes. Såsom lagrådet framhållit, synes
denna frist, i vad den gäller lös egendom utan specialobjekts karaktär, vara
längre än normalt bör tillåtas. Till jämförelse kan nämnas, att den nuvarande
för utmätning och försäljning av dylik egendom gemensamma fristen
är satt till en månad i stad och två månader på landet. Å andra sidan förefaller
den föreslagna realisationsfristen, på sätt påpekats av bl. a. länsstyrelsen
i Örebro län och lagrådet, vara väl kort, såvitt den avser fast egendom
och lös egendom av specialobjekts natur. I likhet med lagrådet vill jag därför
förorda, att tiden, inom vilken försäljning regelmässigt skall ha skett,
bestämmes för lös egendom i allmänhet till två månader från utmätningen
och för fast egendom till fyra månader från utmätningen eller, då intecknad
fordran fastställts till betalning ur fast egendom, från det försäljning av
egendomen begärdes. Jämväl för lös egendom av specialobjekts natur synes
en tid av fyra månader från utmätningen vara lämplig. Till dylik egendom
bör liksom i gällande rätt hänföras fartyg, varom i 94 § UL sägs, luftfartyg
och intecknade reservdelar till luftfartyg.

Realisationsfristen anger den tid, inom vilken försäljning i normala fall
senast skall ha ägt rum. Vid vilken tidpunkt inom fristen försäljning lämpligen
bör ske, beror på omständigheterna i varje särskilt fall. När det utmätta
godset icke tål förvaring eller eljest särskild skyndsamhet undantagsvis
är av nöden, måste godset försäljas redan i början av fristen. I andra
fall kan det vara befogat att förlägga realisationen till fristens senare del,
t. ex. om kostnaden för försäljningen därigenom kan nedbringas eller eljest
ett bättre försäljningsresultat uppnås.

Såsom tidigare antytts måste realisationsfristen i vissa särfall få överskridas.
Detta gäller till en början, om faktiskt eller rättsligt hinder för försäljning
inom fristen skulle möta. Exempel på rättsligt hinder erbjuder det
principiella förbudet i 88 b § UL att sälja utmätt fordran eller rättighet,
som är föremål för tvist. Även i fall, där det i och för sig skulle vara möjligt
att försälja egendomen inom fristen, kan emellanåt starka lämplighets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

137

skäl tala för att likväl skjuta på försäljningen. Lagberedningen har med
hänsyn härtill föreslagit, att uppskov med försäljningen skall kunna meddelas,
dels när man av särskild anledning kan antaga, att utmätt egendom
kommer att säljas till underpris, dels när gäldenären av särskild orsak huvudsakligen
utan egen skuld råkat i tillfälliga betalningssvårigheter, dels
ock när eljest synnerliga skäl talar för uppskov, allt under förutsättning att
borgenärens rätt till betalning icke äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt
åsidosättes (88 c § 3 mom.). Detta förslag, som i allmänhet godtagits av remissorganen
och lämnats utan erinran av lagrådet, kan jag biträda. I förhållande
till gällande rätt innebär förslaget, att uppskovsmöjligheterna vidgas.
I motsats till vad nu gäller blir det sålunda enligt förslaget möjligt att
av hänsyn till risken för ogynnsamt försäljningsresultat medge uppskov,
även om den utmätta egendomen utgöres av annat än fordran eller rättighet
och även om det befarade underpriset icke är av den storleksordning, att det
kan betecknas såsom uppenbart. Den föreslagna allmänna befogenheten att
medge uppskov, när synnerliga skäl talar härför, saknar likaledes motsvarighet
i gällande rätt.

Såsom lagberedningen funnit, bör det tillkomma utmätningsmannen eller,
då målet är anhängigt hos överexekutor, denne att på nyss angivna grunder
meddela beslut om uppskov (88 c § 3 mom.). Jag kan också biträda förslaget
att sådant uppskov icke skall få utsträckas utöver sex månader från den
dag, som gäller såsom utgångspunkt för den normala försäljningsfristen.
Då behov av ytterligare uppskov föreligger, bör det, såsom lagberedningen
förordat, ankomma på överexekutor att meddela beslut härom, i förekommande
fall efter därom gjord anmälan från utmätningsmannen (88 c § 4
mom.). Behov av ytterligare uppskov kan framför allt tänkas uppkomma,
när fråga är om försäljning av utmätt fordran eller rättighet, t. ex. då arvslott
utmätts under pågående boutredning. Jämväl vid realisation av fast
egendom eller lös egendom av specialobjekts karaktär kan någon gång behov
av ytterligare uppskov föreligga.

Vad härefter angår utmätningsborgenärens befogenhet alt medge anstånd
med betalningen och därigenom uppehålla utmätningsärendet är denna befogenhet
enligt 86 § UL för närvarande begränsad till alt avse sex månader
från det utmätningsmannen mottog fullständiga handlingar i målet. Fortfar
anståndet längre, är utmätningsansökan förfallen. Har utmätning verkställts,
går den åter. För det fall att intecknad fordran fastställts till betalning
ur fast egendom, gäller en längsta anståndstid av sex månader från
det försäljning eller tvångsförvaltning begärdes, vilket skall ske inom två
månader från det beslutet om betalningsfastställelse vann laga kraft. Lagberedningen
har föreslagit en utvidgning av borgenärens befogenhet att medge
anstånd. Enligt 88 c § 1 och 5 mom. i beredningens förslag skall borgenären
sålunda kunna lämna anstånd dels med själva utmätningen i sex månader
från det utmätningsmannen mottog fullständiga handlingar i saken,
dels ock med försäljningen av den utmätta egendomen i likaledes sex månader
från utmätningen eller, då intecknad fordran fastställts till betalning ur

")•(■ Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr62

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

fast egendom, från det ansökan om försäljning gjordes. Förslaget har allmänt
godtagits av remissorganen och lämnats utan anmärkning av lagrådet.
Även för egen del anser jag förslaget lämpligt och vill alltså förorda dess genomförande.

De nuvarande i 162 och 163 §§ UL stadgade fristerna för verkställande avutmätning
och försäljning av utmätt gods anses icke tillämpliga vid utmätning
för skatter, böter och liknande offentligrättsliga fordringar. Detsamma
gäller reglerna om begränsning av borgenärs befogenhet att medge anstånd.
På skäl, som lagberedningen anfört, synes icke heller de nu föreslagna fristerna
för verkställande av utmätning och för realisation av utmätt egendom
eller de nya bestämmelserna om borgenärs rätt att medge anstånd med
utmätning eller försäljning böra äga tillämpning vid utmätning för skatter,
böter eller liknande offentligrättsliga fordringar. Jag föreslår särskilda bestämmelser
härom dels i tredje punkten i övergångsbestämmelserna till förslaget
om ändring i UL, dels ock i 60 § 3 mom. uppbördsförordningen.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt är utmätningsman, som
överskrider stadgad frist för utmätning och försäljning av utmätt gods, underkastad
ett speciellt ansvar. Han drabbas nämligen i princip av skyldighet
att betala det belopp, för vilket utmätning bort ske, i den mån han icke förmår
styrka, att dröjsmålet icke förorsakat någon skada. I likhet med lagberedningen
anser jag tillräckliga skäl icke föreligga att för utmätningsmän
upprätthålla andra ansvarighetsregler än som gäller för tjänstemän i allmänhet.
Även på utmätningsmännens verksamhetsområde bör det vara tillfyllest,
att ansvar och skadeståndsskyldighet kan inträda för fel eller försummelse
i tjänsten. Jag föreslår därför, att de i 162, 163 och 207 §§ UL
upptagna reglerna om särskilt ansvar för utmätningsmän och om ordningen
för dess utkrävande upphäves. Som följd härav bör 52 och 216 §§ undergå
vissa jämkningar.

Såsom beredningen påpekat, föranleder den föreslagna 88 c § följdändringar
i 86 § och 88 b § 2 mom. Mot den förordade jämkningen av de i 86 g
föreskrivna formaliteterna vid ansökan om försäljning av fast egendom har
jag intet att erinra.

7. Bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda tillämpningsföreskrifter

Lagberedningen. Såsom förut framgått, har lagberedningen utgått ifrån
att närmare föreskrifter om underrättelser i utmätningsmål och delgivning
skall utfärdas i administrativ ordning. Lagberedningen påpekar, att tilllämpningsföreskrifter
också erfordras för att reglera samverkan mellan utmätningsmän.
I 12 § i förslaget till lag om ändring i UL förordar lagberedningen
ett nytt stadgande, enligt vilket Kungl. Maj :t bemyndigas att utfärda
närmare föreskrifter angående förfarandet i utsökningsmål. Lagberedningen
framhåller, att bemyndigandet fått generell avfattning för att
möta även andra behov än de nyss antydda. Enligt vad beredningen understryker,
innebär stadgandet icke någon befogenhet att i den administrativa

Kungl. Mnj.ts proposition nr 52 år 1963 139

regleringen avvika från lagens bestämmelser i processuellt eller materiellt
hänseende.

Ett av lagberedningen utarbetat utkast till vissa tillämpningsföreskrifter
har i form av förslag till ändring av eller tillägg till kungörelsen om landsfiskals
och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens
tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas bilagts betänkandet
(se bet. s. 150 ff). I detta utkast förutsättes Kungl. Maj:t meddela
bestämmelser bl. a. därom att reglerna i 33 kap. 8—10 §§ rättegångsbalken
om s. k. surrogatdelgivning skall äga motsvarande tillämpning vid
delgivning av underrättelse om förestående utmätning, bevis om verkställd
utmätning och vissa andra underrättelser m. m. i utsökningsmål. Lagberedningen
fäster uppmärksamheten på att dess utkast till administrativa tilllämpningsföreskrifter
icke är fullständigt utan behöver kompletteras i olika
avseenden (bet. s. 112).

Remissyttranden. Lagberedningens förslag har i denna del berörts endast
av ett mindre antal remissinstanser. I den mån så skett har det tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Förste stadsfogden i Göteborg anför dock följande.

Utsökningslagen saknar i alltför stor utsträckning processuella och materiella
bestämmelser, varför bemyndigandet för Konungen är vittomfattande.
Enligt direktiven (s. 36 m) borde de väsentliga delarna av lagstiftningen
sammanföras i en balk. I förslaget utflyttas nu en för rättssäkerheten
så väsentlig regel som vilka åtgärder skall vidtagas för gäldenärens
underrättande, innan exekutiva ingripanden får ske, från utsökningslagen
till dagbokskungörelsen. — ■—■ -— Även om det torde vara en fördel att i
administrativ ordning utfärda föreskrifter, vars praktiska konsekvenser
är mycket svåra att överblicka, synes en slutgiltig reglering av processuellt
eller civilrättsligt grundläggande frågor dock böra inflyta i lagtext.

Lagrådet har under 12 § i förslaget till lag om ändring i UL anmärkt, att
det där upptagna bemyndigandet näppeligen synes kunna utgöra stöd för
att —- såsom skett i lagberedningens författningsutkast — stadga skyldighet
jämlikt 33 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken för den, till vilken
handling överlämnats, att svara för att handlingen så snart ske kan kommer
den för delgivning sökte tillhanda.

Departementschefen. Det föreliggande förslaget till lag om ändring i UL
innehåller åtskilliga grundläggande regler om förfarandet i utsökningsmål.
En del av dem behöver emellertid kompletteras med närmare tillämpningsföreskrifter
för att tillgodose det praktiska rättslivets behov. De föreslagna
kompetensreglerna kräver t. ex. på vissa punkter en kompletterande reglering
om samverkan mellan olika utmätningsmän. Likaledes behöver de i
UL föreslagna stadgandena om gäldenär underrättande fullständigas med
mera konkreta bestämmelser om hur man i praktiken vanligtvis bör gå
till väga vid gäldenärens underrättande. Även eljest kan rörande förfarandet
i utsökningsmål behov föreligga av bestämmelser till komplettering av ULs

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

regler. Åtminstone på reformarbetets nuvarande stadium, där det i någon
mån gäller att i praktiken pröva sig fram till lämpliga handläggningsformer,
synes utfyllande bestämmelser rörande olika enskildheter i förfarandet
kunna utfärdas i administrativ ordning. Jag tillstyrker därför det av
lagberedningen i 12 § UL föreslagna stadgandet om bemyndigande för
Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter rörande förfarandet i utsökningsmål.
Sedan praktiska erfarenheter vunnits av de partiella reformer,
om vilka i detta sammanhang är fråga, torde under det fortsatta reformarbetet
få närmare övervägas, om förfarandet i utsökningsmål bör i
-större utsträckning än nu föreslagits regleras i själva UL.

Såsom antytts i avsnittet om gäldenärs underrättande, kan det ifrågakomma
att göra rättegångsbalkens regler om surrogatdelgivning tillämpliga
i utsökningsmål. Vad lagrådet anfört under 12 § i förslaget till lag om
ändring i UL ger emellertid anledning till tvekan, huruvida det där upptagna
bemyndigandet kan åberopas som grund för att i allo bringa surrogatdelgivningsreglerna
i tillämpning på underrättelseförfarandet i utsökningsmål.
För att undanröja denna tvekan vill jag föreslå ett tillägg till
12 § UL av innebörd, att då underrättelse eller annan handling skall tillställas
någon genom överexekutors eller utmätningsmans försorg och särskild
ordning härför ej är föreskriven i lag, delgivning må ske enligt rättegångsbalkens
regler, om Kungl. Maj :t så bestämmer.

8. Anstånd med vräkning

Gällande rätt. Enligt 193 § i dess gällande lydelse får vräkning icke verkställas,
om ej den som skall vräkas sist fyra dagar före vräkningen erhållit
underrättelse genom utmätningsmannen om att verkställighet sökts. Underrättelse
erfordras dock icke, om den som skall vräkas saknar stadigt
hemvist i riket och ej heller har känt ombud i orten. Om förhållandena föranleder
därtill, äger utmätningsmannen medge skäligt anstånd med vräkningen,
dock högst sex dagar utöver nyss angivna tid.

Dessa bestämmelser är tillämpliga såväl när överexekutor med stöd av
192 § förordnat om vräkning som eljest när vräkning enligt UL skall äga
rum från fast egendom eller ur hus, alltså även vid verkställighet av bl. a.
domstols dom å vräkning. Vräkning innebär vanligen, att någon med husfolk
och bohag avhyses från en bostadslägenhet. Förrättningen kan dock
även avse att tvångsvis skilja någon från besittningen av en kontors- eller
verkstadslokal, ett magasin eller en upplagsplats, en jordbruksfastighet eller
annat dylikt.

Lagberedningen framhåller, att frågan om en förlängning av anståndstiden
under senare år aktualiserats i olika sammanhang och då särskilt vad angår
vräkning från bostadslägenheter. Med den bostadsbrist som alltjämt
råder, framför allt i de större städerna, medför praktiskt taget varje sådan
vräkning svårigheter. Vräkningen kommer visserligen icke helt oväntat för

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

hyresgästen eller den som eljest skall vräkas, eftersom förrättningen föregåtts
av domstols eller överexekutors avgörande. Det förekommer vidare
ofta, alt hyresvärden lämnar anstånd utöver den i lag bestämda tiden, i
varje fall om vräkningen skulle medföra alltför svåra konsekvenser för hyresgästen.
Ytterligare är enligt beredningens mening att beakta, att socialvårdsmyndighet
eller lokal bostadsförmedling mestadels nedlägger stor möda
på att anskaffa ny bostad åt vederbörande. Bostadsbristen gör det dock
mycket svårt, ibland omöjligt, för den som skall vräkas att ens med hjälp
av socialvård eller bostadsförmedling finna en någorlunda godtagbar bostad
inom den tid som står till buds. Icke heller har man alltid kunnat lita till
att hyresvärden skall avstå från att framtvinga sin rätt, även om det skulle
få svåra konsekvenser för den vräkte och hans familj. I sista stund brukar
visserligen i kritiska fall en tillfällig inlogering kunna ordnas, men därvid
måste familjen ofta splittras. Det är enligt beredningens mening av humanitära
skäl angeläget, att lagstiftningen på denna punkt ger vidgade anståndsmöjligheter.
Även om lagändringen främst framtvingas av bostadsbristen,
anser beredningen, att den ej bör göras tidsbegränsad. Jämväl eljest
är det önskvärt, att större rådrum står till buds än nu.

Frågan hur långt man härvid kan gå anser beredningen innefatta en ömtålig
avvägning mellan hyresvärdens och hyresgästens intressen. Men även
en tredje parts intressen kan beröras. Anståndstiden kan därför enligt beredningens
mening icke göras alltför lång. Beredningen föreslår, att 193 §
UL får upptaga — utöver fyradagarsfristen — två anståndstider, en kortare
och en längre. Den kortare föreslås till en vecka, vilket innebär en dags
förlängning jämfört med den nuvarande tiden sex dagar. Den längre anståndstiden
finner beredningen kunna bestämmas till sammanlagt fyra veckor.
För att hyresgästen skall kunna sitta kvar utöver fyradagarsfristen
och ytterligare en vecka bör enligt beredningens mening i hyresvärdens intresse
rimligen fordras, att skälig gottgörelse erlägges för anståndstiden,
d. v. s. för hela tiden efter fyradagarsfristens utgång och alltså även för
den första veckan.

För de fall då hyresgästen icke är i stånd att själv erlägga gottgörelsen
kan det enligt beredningens mening antagas att socialvårdsmyndighet mången
gång skall vara beredd att förskjuta beloppet. Är läget så tillspetsat att
socialvården måste inskrida för att icke familjen skall stå ulan tak över
huvudet, kan det ofta vara billigare att familjen bor kvar och socialvården
betalar ersättningen för anståndstiden än att provisorisk bostad ordnas på
annat håll. I allt fall kan det förra alternativet vara fullt försvarligt ur
kommunens synpunkt.

Anstånd under längre lid än en vecka utöver fyradagarsfristen skall enligt
förslaget få medges endast om synnerliga skäl talar därför. Vidare skall
fordras, att kvarsittandet icke leder till otillbörligt intrång i hyresvärdens
eller annans — t. ex. en tillträdande hyresgästs — rätt. Beredningen understryker,
ali det icke får bli regel att utsträcka anståndstiden till fyra veckor,
så snart föreskriven gottgörelse betalas. Utmätningsmannen måste
taga kontakt med hyresvärden och eventuell tillträdande hyresgäst och

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

därefter bedöma skälen för och emot. Han bör därvid även beakta, huruvida
hyresgästen länge varit medveten om att han skulle nödgas flytta
eller om vräkningen kommer mer eller mindre överraskande för honom.
Självfallet bör i förekommande fall icke hela nämnda tid av fyra veckor
utnyttjas, om detta icke är oundgängligt. Utmätningsmannen bör från fall
till fall pröva, hur långt anstånd som är rimligt.

Beredningen hävdar, att behovet av att kunna lämna längre anstånd ej
är inskränkt till bostadslägenheter utan gör sig gällande även i andra fall.
Som exempel härpå nämner beredningen s. k. kombinerade lägenheter (såsom
butiks- och bostadslägenheter), rena affärslägenheter och jordbruksarrenden.

När förrättningen skall omfatta annat eller mera än vräkning från en
bostad, kräver enligt beredningens mening motpartens intresse synnerligt
beaktande. Beredningen framhåller, att uppskov understundom kan medföra
betydande förlust för den som påkallar vräkning eller annan som
skall tillträda. Finns grundad anledning att befara en kännbar förlust, kan
anstånd icke komma i fråga. En viss sammanjämkning av motsatta intressen
kan emellertid — fortsätter beredningen — ibland tänkas genomförbar
så att förluster undviks. När det gäller att vräka arrendator från
jordbruksfastighet, bör exempelvis anståndet med avflyttning begränsas
till vissa utrymmen. I fråga om bostadslägenheter kan det i allmänhet
knappast komma i fråga att på motsvarande sätt verkställa vräkningen i
två etapper. Någon uppdelning i överensstämmelse med 3 kap. 4 § andra
stycket nyttjanderättslagen anser beredningen sålunda knappast vara att
räkna med. Ej heller torde någon uppdelning i allmänhet vara att räkna
med beträffande kombinerade affärs- och bostadslägenheter.

Beredningen har övervägt, om det icke bör tillåtas att den som önskar
åtnjuta den längre anståndstiden ställer säkerhet för gottgörelsen till motparten
i stället för att omedelbart betala beloppet, men har ej ansett sig
böra framlägga något förslag härom. Beredningen har nämligen ansett, att
vissa komplikationer skulle följa av en sådan ordning och att den som sökt
vräkning skulle kunna åsamkas svårigheter att utfå gottgörelsen ur säkerheten.
Om den som skall vräkas har säkerhet att erbjuda, bör det enligt
beredningen också i regel vara möjligt för honom att få ett förskott från
socialvården eller från annat håll.

Av det av beredningen föreslagna stadgandet i 193 § UL framgår, att anstånd
kan medges för en vecka, utan att någon gottgörelse erlägges. Hinder
möter icke mot att ett sådant, till en vecka begränsat anstånd förlänges
till högst fyra veckor, om vederbörande erlägger gottgörelse för hela anståndstiden
innan vräkning kommit till stånd. Har en del av den längre
anståndstiden tagits i anspråk, kan ytterligare anstånd mot ny betalning
också komma i fråga inom den angivna maximitiden. Successiva beslut om
anstånd vållar dock lätt ökade svårigheter för fastighetsägaren och bör
därför enligt beredningens mening tillämpas med försiktighet.

Bedömningen av vilken gottgörelse som måste lämnas för att anstånd

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

skall kunna medges ankommer enligt förslaget på utmätningsmannen.
Gottgörelsen skall först och främst omfatta normal ersättning för lägenhetens
eller fastighetens nyttjande under anståndstiden. I regel torde det
— anför beredningen — komma att röra sig om en tidigare uthyrd lägenhet,
och ersättningen kan då bestämmas med ledning av den hyra som
tidigare utgått. Medges arrendator kvarsitta på en jordbruksfastighet, kan
enligt sakens natur den tidigare arrendeavgiften icke på samma sätt tjäna
som utgångspunkt vid fastställandet av ersättningen, utan denna får bestämmas
efter ren skälighetsbedömning. En sådan prövning får också
göras, när medgivandet att kvarsitta avser endast en del av en tidigare
uthyrd lägenhet. — Enligt beredningens mening bör gottgörelsen vidare
omfatta ersättning för särskild förlust som uppkommer för sökanden till
följd av att vräkningen uppskjutes. Som exempel nämner beredningen det
fallet, att hyresvärden nödgas ersätta tillträdande hyresgäst för hotellvistelse
under tid, då denne förhindras disponera över lägenheten. Ett annat
exempel är, att anstånd utverkats så sent att kostnader, som blir
onyttiga, redan uppkommit i vräkningsärendet. Beredningen understryker,
att ersättning givetvis ej kan fastställas för annan förlust än sådan som
kan till beloppet någorlunda beräknas. Om annan förlust av någon betydenhet
kan befaras, bör anstånd ej medges. Sökanden äger — påpekar
beredningen -— vid domstol väcka talan mot motparten i vräkningsärendet
och yrka ersättning för förlust som utmätningsmannen ej tagit i beräkning.
'' Även i övrigt äger han påkalla domstols prövning, om den gottgörelse
som utmätningsmannen föreskrivit är tillfyllest.

Beredningen framhåller, att meningen är att gottgörelsen genast skall
komma sökanden till godo. Den skall alltsa icke deponeras hos utmätningsmannen
eller annan myndighet. Utmätningsmannen bör äga mottaga
beloppet för vidare befordran till sökanden. Självfallet står det dock
den som skall vräkas fritt att erlägga beloppet direkt till sökanden och
sedan med företeende av kvitto hos utmätningsmannen styrka, att gottgörelsen
guldits.

Remissyttrandena. Behovet av ökade anståndsmöjligheter har allmänt vitsordats,
och det stora flertalet remissinstanser har också godtagit den lösning
beredningen förordar. Från några håll har emellertid framförts
önskemål om tillägg till, begränsningar av eller andra modifikationer i
förslaget.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget under framhållande av att det står
i samklang med den förstärkning av hyresgästens ställning som den senare
tidens hyreslagstiftning givit uttryck åt.

Svenska socialvurdsförbundet framhåller, att ärenden röiande vräkning
av hyresgäster tid efter annan vållar de sociala myndigheterna svårigheter.
Ofta blir det dessa myndigheter som får bistå hyresgäst med anskaffande
av ny bostad. Då den av beredningen föreslagna förlängningen av anståndstiden
ger ett mera skäligt rådrum, tillstyrker förbundet förslaget
i denna del, trots de olägenheter som kan uppstå för hyresvärden.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt finner förslaget innefatta
möjlighet till en lämplig avvägning mellan hyresvärdens och hyresgastens
kolliderande intressen. I rättshjälpsanstaltens verksamhet har det
många gånger visat sig, att hustrun av den försumlige familjeförsörjaren
hållits okunnig om hyresrättens förverkande och de inledda vräknings åtgärderna.

Den nuvarande korta anståndstiden har då tett sig särskilt
hård.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser, att någon erinran mot de
föreslagna socialt motiverade ändringarna i 193 § UL icke kan framställas,
med hänsyn till föreskriften att anståndet endast får medges då synnerliga
skal föreligger och med villkor att vräkningssökanden erhåller skälig gottgörelse.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler har i huvudsak ingen erinran
mot förslaget. Enligt styrelsens mening kräver dock bestämmelsen
om gottgörelse förtydligande i någon form. Landsfiskalen-utmätningsmannen
i Bodens distrikt förklarar sig vara särskilt tillfredsställd över den föreslagna
ändringen av anståndstiden vid vräkning. Som i det följande närmare
skall utvecklas har emellertid några enskilda utmätningsmän kritiska
synpunkter att framföra mot förslaget.

Föreningen Sveriges stadsfogdar anför, att förhållandena på bostadsmarknaden
numera är sådana, att det är uppenbart att den skyndsamhet varmed
vräkning skall ske i de allra flesta fall blir till stort men för hyresgästen
och kan framstå som onödigt hård för denne. Utmätningsmännen torde
också var och en på sitt håll, genom att kontakta sociala myndigheter och
kommunala bostadsförmedlingar på alla sätt söka medverka till att personer
som skall vräkas får annan bostad. Icke alltid har emellertid detta lyckats
med hänsyn till den korta tid som stått till buds. Den ytterligare frist
som i särskilda fall kan komma att tillämpas är därför enligt föreningens
mening mycket väl motiverad. Föreningen framhåller vidare, att man icke
torde behöva hysa alltför stora farhågor för att den utsträckta anståndstiden
skall leda till otillbörligt intrång i hyresvärdens eller tredje mans rätt.

I denna del yttrar föreningen.

Alltsedan hyresregleringslagens tillkomst år 1942 torde hyresvärdarna i
landet mer och mer ha kommit till insikt om svårigheterna "att snabbt bliva
av med för dem icke önskvärda hyresgäster; främst genom de hvresreglerande
myndigheternas rätt att förklara vanliga uppsägningar ogiltiga. Erfarenheterna
har även givit vid handen, att hyresgästen oftast icke fäster
nagon större vikt vid rättens eller överexekutors beslut om att han skall
avhysas. En hyresvärd torde endast i sällsynta undantagsfall kunna förmå
en hyresgäst att avflytta enbart under hänvisning till avhysningsbeslutet.
Först då hyresgästen erhåller underrättelsen från utmätningsmannen om
att avhysning skall äga rum, blir han medveten om att han måste lämna sin
lagenhet och vidtager åtgärder härför. Det sagda torde ha medfört, att hyresvärdarna
nu för tiden endast sällan träffar avtal om ny uthyrning av lägenhet,
beträffande vilken beslut föreligger att hyresgästen skall avhysas,
innan hyresgästen frivilligt avflyttar eller avhysning skett och lägenheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

145

sålunda verkligen blivit friställd. Med andra ord bör det icke så ofta uppstå
olägenheter för en hyresvärd, därest den avhysningsålagde hyresgästen får
kvarstanna ytterligare fyra veckor i lägenheten.

Av de organisationer som företräder parterna på hyresmarknaden ställer
sig Hyresgästernas riksförbund positivt till förslaget. Förbundet understryker
starkt behovet av mindre rigorösa vräkningsbestäinmelser och framhåller
därvid, att otillfredsställande provisoriska lösningar, splittrade familjer,
skilsmässor, förvärrade sjukdomstillstånd, svårigheter att fullgöra
arbetsprestationer och uppehålla anställningar, besvärligheter med magasinerade
möbler m. m. ofta blivit följden av att hyresgästen icke fått tillräckligt
rådrum för att själv eller med de sociala myndigheternas hjälp godtagbart
ordna sin bostadsfråga. Vidare påpekar förbundet, att möjligheten att
bevilja något längre anstånd med verkställigheten självfallet får sin största
betydelse under lägen med påtaglig bostadsbrist men att i en sådan hvresmarknadssituation
samtidigt möter mindre betänkligheter med hänsyn till
fastighetsägarintresset att medge längre anstånd än eljest, eftersom svårighet
icke föreligger att omgående erhålla ny hyresgäst och hyresvärden kan
vänta med att binda sig genom nytt hyresavtal till dess han med säkerhet
vet när lägenheten blir disponibel. Förbundet har icke något att erinra mot
de föreslagna fristerna. Beträffande regeln om krav på skälig gottgörelse
anför förbundet.

När det gäller den ersättning hyresgäst skulle ha att erlägga för att komma
i åtnjutande av längre anstånd än de fyra obligatoriska dagarna, förefaller
det rimligt att densamma utmätes med hänsyn till den hyra som gällt
under tiden närmast före avhysningen. Däremot synes det mer tveksamt om
man bör räkna även med särskilda förluster som kan uppstå för hyresvärden
till följd av avtal med ny hyresgäst. Det finns risk för att den av vräkning
hotade hyresgästen därigenom kan ställas inför krav på kostnader
som icke varit ofrånkomliga. Det förtjänar dessutom att påpekas att hyresvärd
genom bestämmelse i hyreskontraktet kan gardera sig mot att få vidkännas
annat än nedsättning i hyran, för den tid lägenheten icke kan disponeras
av den tillträdande hyresgästen.

Sammanfattningsvis förklarar förbundet emellertid, att det tillstyrker förslaget
till bestämmelser om anstånd med vräkning.

Sveriges fastighetsägareförbund har ej något att erinra mot att den kortare
anståndstiden förlängs till en vecka men föreslår, att den längre anståndstiden
bestämmes till högst två veckor och blir tillämplig endast på
bostadslägenheter. Som motivering härför åberopar förbundet till en början,
att ett avhysningsärende redan nu tar avsevärd tid i anspråk och är förenat
med åtskilliga kostnader för hyresvärden. Förbundet redogör för gången av
ett vräkningsärende som grundas på bristande hyresbetalning och gör gällande,
att hyresgästen redan innan anstånd enligt utsökningslagen beviljas
regelmässigt erhållit ett faktiskt anstånd som i praktiken uppgår till minst
sex veckor. Förbundet fortsätter.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Att härutöver medgiva anstånd under så lång tid som fyra veckor kan enligt
förbundets mening icke vara nödvändigt. De skäl som lagberedningen
anfört för den längre anståndstiden synes icke heller övertygande. Nuvarande
stadgande har enligt beredningen på grund av bostadsbristen visat sig
medföra svårigheter vid avhysning från bostadslägenheter. Fastän lagändringen
således föranletts av bostadsbristen, har beredningen ansett, att den
ej bör göras tidsbegränsad, enär det »jämväl eljest» skulle vara önskvärt
att större rådrum stode till buds. Under vilka omständigheter det i en balanserad
bostadsmarknad skulle vara påkallat med ytterligare anstånd, har
dock icke angivits. Bekymret för hyresgästen eller socialvårdsmyndigheten
med att uppleta ersättningsbostad bortfaller ju under normala förhållanden.
Om en längre anståndstid överhuvud taget skall införas, anser förbundet
att den bör bestämmas till högst två veckor med samma begränsningar
i övrigt som lagberedningen föreslagit d. v. s. med gottgörelse och
under förutsättning att icke otillbörligt intrång i sökandens eller annans
rätt vållas samt med det tillägget att ersättning även lämnas för vräkningskostnaden.

I fråga om begränsningen till bostadslägenheter anför förbundet, att de
sociala skäl som kan motivera ett längre anstånd icke föreligger för kommersiella
lokaler. Enligt förbundets mening skulle det för övrigt i praktiken
sällan förekomma, att en rörelseidkare försummar såväl hyrans förfallodag
som den i nyttjanderättslagen stadgade tolvdagarsfristen men därefter
är i stånd att erlägga gottgörelse för en längre anståndstid.

Även Svenska företagares riksförbund anser, att den längre anståndsliden
— om den överhuvud skall införas — bör begränsas till högst två veckor.

Det må anmärkas, att bland dem som lämnat förslaget i förevarande del
helt utan erinran är styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund samt Riksförbundet Landsbygdens folk.

Stadsfogden i Luleå menar, att de föreslagna bestämmelserna i de flesta
fall torde vara tillfyllest för att bidraga till lösningen av uppkomna nödfallssituationer
men att det i praktiken fortfarande kan uppstå fall som är
svåra att komma till rätta med och där utmätningsmannen kan anses ha
bärande humanitära skäl för att uppskjuta verkställigheten. Han påpekar
emellertid, att det står part öppet att underkasta frågan om sådant hinder
förnyad prövning av överexekutor.

Landsfiskalen-utmätningsmannen i Kiruna distrikt anser, att det snarast
är den i 193 § 1 mom. stadgade varselfristen om fyra dagar som bör
förlängas. Han förordar, att detta rådrum görs så långt att det kan fylla
en uppgift, förslagsvis tio dagar, och att i stället särskilt anstånd slopas.

Styrelsen för Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler
finner också fyradagarsfristen för kort och föreslår, att anståndsmöjligheterna
bestämmes till endast två perioder, nämligen en första frist
på en vecka jämte möjlighet till förlängning med högst fyra veckor i den
mån så prövas oundgängligen nödvändigt. Det vore enligt styrelsens mening
ytterst tacknämligt, om utmätningsmännen på detta sätt finge friare händer
att handla som omständigheterna kräver från fall till fall. Något ovill -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

147

korligt samband mellan förlängd anståndstid och hyresgottgörelse anser
styrelsen däremot icke böra finnas; även i detta avseende bör utmätningsmannen
ha fria händer att laga efter lägligheten.

Länsstyrelsen i Västernorrlnnds län föreslår, att i 193 § UL vidtages endast
den ändring att den särskilda anståndstiden förlängs från sex till fjorton
dagar. Enligt länsstyrelsens mening bör frågan i övrigt lösas inom nyttjanderättslagstiftningens
ram. Som motiv härför åberopas.

Förslaget innebär att på utmätningsmännen lägges uppgifter, som lämpligen
borde ankomma på domstolar och hyresnämnder. Det är svåra och
ömtåliga frågor att väga nyttjanderättshavarens, ägarens och tredje mans
intressen mot varandra samt att bestämma ersättningen till ägaren med
hänsyn icke blott till nyttjanderättsobjektets värde utan även till de särskilda
förluster, som kan uppkomma för ägaren till följd av att vräkningen uppskjutes.
Härtill kommer att det måste anses tvivelaktigt om förslaget för nyttjanderättshavarna
innebär en tillfredsställande lösning. Är bostadsbristen
svår, torde de tre veckornas anstånd i många fall ej komma att vara tillfyllest.
Anståndet skulle antagligen ofta nog behöva förlängas flera månader.

Även förste stadsfogden i Norrköping anser, att utmätningsmännen bör
få ökade möjligheter att lämna rådrum.

Förste stadsfogden i Göteborg anför som sin mening, att den första anståndsfristen
bör utsträckas från sex dagar till två veckor om man verkligen
vill förlänga fristen för hyresgästen. Han befarar, att en kortare förlängning,
med eller utan ersättning för anståndstiden, ej skulle innebära
någon större ändring. Enligt hans mening kommer hyresvärdarna att söka
erhålla största möjliga gottgörelse. Därigenom kan omöjliggöras att anstånd
lämnas utöver den första fristen. Vidare framhåller han, att den
prövning av målet som beredningen förutsätter i fråga om synnerliga skäl
och gottgörelsens storlek tarvar tid. Utmätningsmannen bör ha befogenhet
att till sammanträde kalla parterna och övriga berörda, t. ex. inflyttande
hyresgäst samt företrädare för social- och barnavården och bostadsförmedlingen.
Man kan enligt stadsfogdens mening ifrågasätta lämpligheten av
att överhuvud införa den andra, villkorade fristen. Han har emellertid icke
velat göra detta, enär samhället för närvarande icke är utrustat med s. k.
genomgångsfastigheter i erforderlig utsträckning.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser, att den kortare anståndsfristen
bör förlängas till tio dagar — detta med hänsyn till att den längre anståndsfristen
enligt beredningens förslag bör tillämpas i hög grad restriktivt.

Lagrådet har lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Departementschefen. Enligt 193 § UL får vräkning i princip icke verkställas,
med mindre den som skall vräkas senast fyra dagar före vräkningen
av utmätningsmannen underrättats om att verkställighet sökts. Därutöver
kan emellertid visst anstånd med avhysningen ifrågakomina. Jämlikt
nyssnämnda lagrum äger nämligen utmätningsmannen, om förhållandena
föranleder därtill, bevilja anstånd med vräkningen högst sex dagar ut -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

över varselfristen. Anståndsregeln är tillämplig såväl vid avhysning från
bostadslägenhet som vid vräkning från annat nyttjanderättsobjekt.

Frågan om anståndstidens längd har på senare tid tilldragit sig uppmärksamhet
i olika sammanhang. Den nuvarande anståndstiden har, särskilt
under bostadsbrist, ansetts för knappt tillmätt för att möjliggöra för
den vräkningshotade och de socialvårdsmyndigheter, som har att bistå honom,
att lösa hans bostadsfråga på ett tillfredsställande sätt. I den offentliga
debatten berördes frågan om anståndstidens längd bl. a. i en interpellation
vid 1959 års riksdag. 1 svaret på denna interpellation framhöll jag bl. a.,
att vräkningen i det enskilda fallet kan framstå som en mycket ingripande,
ibland onödigt hård åtgärd och att det i vårt samhälle icke kan tolereras,
att en person, efter det han blivit vräkt, lämnas vind för våg utan tak över
huvudet. Samtidigt underströk jag, att det i praxis förekommer ett livligt
samarbete mellan utmätningsmännen och de socialvårdande myndigheterna
för att hindra skadliga konsekvenser av vräkning. Jag hänvisade även till
att utredningen för förberedande översyn av utsökningslagen övervägde
möjligheten att som en delreform — med syfte att underlätta frivilliga uppgörelser
och andra åtgärder för att avvärja vräkningarnas skadeverkningar
— vidga utmätningsmans befogenheter att lämna anstånd med vräkning.

Sedan lagberedningen trätt i den förberedande utredningens ställe, har
dessa överväganden resulterat i det föreliggande förslaget om vidgad möjlighet
att medge anstånd med vräkning. Lagberedningen har till en början
förordat sådan ändring av den nuvarande anståndsregeln, att uppskov med
avhysning skall kunna ske i en vecka i stället för sex dagar. Denna ändring,
mot vilken intet finnes att erinra, är emellertid endast en detalj i lagberedningens
förslag. Vad som har något att betyda, är i stället den nya
av lagberedningen föreslagna regeln om utsträckt anstånd. Om synnerliga
skäl föreligger, skall utmätningsmannen enligt denna i 193 § 2 mom. UL
upptagna regel kunna bevilja anstånd med vräkning i högst fyra veckor,
såframt skälig gottgörelse erlägges för hela anståndstiden och i övrigt otillbörligt
intrång i sökandens eller annans rätt ej vållas.

Frågan om anstånd med vräkning innefattar svåra och ömtåliga avvägningsproblem.
Hänsyn är att taga icke blott till den vräkningshotades behov
av rådrum för att kunna själv eller med medverkan av vederbörande
socialvårdande organ reda upp situationen på ett ur humanitär eller social
synpunkt godtagbart sätt utan även till behovet av skydd mot de ekonomiska
risker och andra olägenheter, som ett anstånd med avflyttningen
kan medföra för vräkningssökanden. Även tredje mans intresse kan,
stundom på mycket ingripande sätt, beröras av ett vräkningsanstånd och
tarvar därför beaktande. För exempelvis en nytillträdande hyresgäst, som
i förlitande på ett hyresavtal med vräkningssökanden lämnat sin tidigare
lägenhet, kan det, såsom lätt inses, innebära kännbara olägenheter av ekonomisk
och personlig natur att icke på avtalad tid få tillträde till den förhyrda
lägenheten. Enligt min mening synes lagberedningens förslag till
lösning av frågan om vidgade anståndsmöjligheter innefatta en så god

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

149

avvägning mellan motstående intressen, som sakens komplicerade beskaffenhet
medger. Förslaget har också godtagits av det stora flertalet remissorgan
och jämväl lämnats utan erinran av lagrådet. Även för egen del kan
jag ansluta mig till förslaget. Vissa synpunkter, som framkommit under
remissbehandlingen, ger mig emellertid anledning att på vissa punkter
något utveckla min syn på förslaget.

Huruvida synnerliga skäl till utsträckt anstånd föreligger, är att bedöma
med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Av betydelse är
bl. a. sådana faktorer som den vräkningshotades familjeförhållanden, den
tid som denne haft till sitt förfogande för att lösa sin lägenhetsfråga och de
svårigheter, som på grund av marknadsläget eller eljest möter för honom
att uppbringa annan godtagbar lägenhet. Ehuru en mångfald omständigheter
sålunda kan inverka på bedömningen, ligger det dock i sakens natur,
att marknadsläget måste utöva ett dominerande inflytande på anståndsregelns
tillämpning. I marknadssituationer med knapphet på lägenheter
föreligger naturligen mycket ofta synnerliga skäl till utsträckt anstånd.
Omvänt blir i balanserade marknadslägen de fall, då sådana skäl föreligger,
mera tunnsådda. Man kan dock icke, såsom ifrågasatts i något remisssvar,
helt bortse från dessa fall. Även i normala marknadssituationer åtgår
vanligtvis någon tid, innan en spekulant anträffar den lediga lägenhet,
som passar honom och hans förhållanden (jämför de sedvanliga uppsägningstidernas
längd). Har den vräkningshotade uppsagts med ovanligt kort
varsel, kan därför även i balanserade marknadslägen synnerliga skäl tänkas
tala för utsträckt anstånd. I marknadssituationer, där lägenhetsspekulanter
i allmänhet har möjlighet att utan större svårighet förvärva en passande
lägenhet, är det heller icke alltid säkert, att sådan möjlighet står till
buds för den som skall vräkas. Omständigheter av personlig eller ekonomisk
art kan göra, att det ställer sig betydligt svårare för honom och hans familj
än för lägenhetsspekulanter i gemen att snabbt anskaffa en för hans förhållanden
lämpad lägenhet. Jämväl i sådana fall, där fråga emellanåt är
om personer med ovanligt barnrik familj, bör utrymme finnas för förlängt
anstånd. Synnerliga skäl för dylikt anstånd kan, såsom lagberedningen
framhållit, föreligga, även då fråga är om annat än bostadsupplåtelse. Med
de anordningar till skydd för sökandens och tredje mans intressen, som
förslaget innehåller, bör det icke väcka betänkligheter, om regeln om utsträckt
anstånd i likhet med bestämmelsen om kortare anstånd blir tilllämplig
även utanför bostadsupplåtelsernas område.

Utsträckt anstånd skall trots förhandenvaron av synnerliga skäl enligt
förslaget icke beviljas, om otillbörligt intrång därigenom vållas i sökandens
eller annans rätt. Härav torde bl. a. tölja, att sådant anstånd icke
bör meddelas, om sökanden eller tredje man, t. ex. nytillträdande hyresgäst,
genom anståndet skulle komma i ungefär lika brydsam situation som
den vräkningshotade vid vägrat anstånd. Ej heller bör dylikt anstånd
meddelas, om sökanden eller tredje man därigenom kan antagas lida bcaktansvärd
förlust, som i vart fall i vräkningsärendet svårligen låter

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

sig till beloppet närmare uppskattas. Detta kan särskilt tänkas inträffa, när
fråga är om vräkning från annat eller mera än bostadslägenhet.

Den gottgörelse, vars erläggande enligt förslaget skall utgöra villkor för
förlängt anstånd, omfattar till en början skälig ersättning för själva nyttjandet.
I de flesta fall lärer svårighet att bestämma denna ersättning icke
uppkomna, eftersom förut utgående vederlag vanligen kan tjäna till ledning
för bedömandet. Vidare skall gottgörelsen omfatta beräknelig ersättning
för särskild förlust, som föranledes av anståndet, t. ex. hotellkostnad,
som vräkningssökanden har att betala för tillträdande hyresgästs inkvartering
under anståndstiden, eller sådana kostnader för handräckning vid
vräkningsförrättning som kan uppkomma, om begäran om anstånd framställes
på sent stadium, och som blir onyttiga, om anstånd beviljas. Under remissbehandlingen
har från något håll gjorts gällande, att kravet på gottgörelse
för särskild förlust kan komma att ställa den vräkningshotade
inför anspråk på ersättning för kostnader, som icke varit ofrånkomliga.
Av vanliga kausalitetsregler lärer emellertid följa, att ersättning icke skall
utgå för åtgärd, som bort kunna undvikas, och, även om åtgärden i och
för sig varit påkallad, ej heller med högre belopp än som skäligen erfordrats
för ändamålet. Man lärer kunna utgå ifrån att de socialvårdande myndigheterna,
i den mån behov därav föreligger, förskjuter vad som erfordras
till gottgörelse åt vräkningssökanden.

I en till mig inkommen skrift har Svenska lantarbetareförbundet bl. a.
till behandling upptagit frågan om införande av skyldighet för domstol
och överexekutor att vid meddelande av dom eller utslag å vräkning underrätta
vederbörande socialvårdande myndighet härom, så att denna
får tillfälle att inskrida med hjälpåtgärder på ett tidigt stadium. Enligt
förbundet har det, då fråga varit om avhysning av lantarbetare från dennes
tjänstebostad, i flera fall inträffat, att socialvårdsmyndigheten icke
föranstaltat om hjälpåtgärder förrän efter det vräkning skett. Tvekan
kan emellertid råda om lämpligheten av att stadga dylik skyldighet. En
stor del av vräkningsutslagen befordras nämligen aldrig till verkställighet.
I dessa fall är följaktligen någon åtgärd från de socialvårdande mynligheternas
sida icke påkallad. Att vid målens avgörande skilja dessa fall
från fall, där ett hjälpbehov kan komma att aktualiseras, låter sig knappast
göra. Detta kan däremot ske på verkställighetsstadiet. Såsom förut
framgått, tager utmätningsmännen redan nu vanligtvis kontakt med vederbörande
socialvårdsmyndighet, då den som hotas av vräkning kan antagas
vara i behov av socialt bistånd. Att så bör ske, synes utan vidare
vara tydligt, i all synnerhet om den föreslagna regeln om förlängt anstånd
genomföres, eftersom ett av dess viktigaste syften just är att bereda de
socialvårdande myndigheterna ökat rådrum för hjälpåtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

151

9. Vissa verkställighets- och fullföljdsfrågor

A. Ändring av 53, 210 och 218 §§ UL

Gällande rätt. 53 § UL upptager ett stadgande av innebörd, att annat beslut
i utsökningsmål än sådant som avses i 51 och 52 §§ UL skall gå i
verkställighet, ändå att beslutet överklagas. De beslut i utsökningsmål, som
omnämnes i sistnämnda båda lagrum, är i huvudsak utslag, varigenom
överexekutor ålagt någon betalningsskyldighet eller varigenom någon i
utsökningsmål fällts till böter eller vite, samt beslut angående fördelning
av köpeskilling för utmätt gods. Den allmänna regeln i 53 § UL om omedelbar
verkställighet av beslut i utsökningsmål har både i praxis och i
den juridiska litteraturen ansetts leda till, att överordnad myndighets beslut
i dylikt mål genast skall lända till efterrättelse, jämväl då det innebär
ett undanröjande av exekutiv åtgärd, som underordnad myndighet
vidtagit.

Lagberedningen framhåller, att den ståndpunkt som sålunda vunnit anslutning
vållar avsevärda olägenheter, när klagan föres över utmätning.
Om överexekutor upphäver skedd utmätning, lämnas enligt nämnda uppfattning
egendomen till utmätningsgäldenärens fria rådighet. Härav följer,
att om talan av borgenären föres till hovrätt och denna med ändring
av överexekutors beslut fastställer utmätningen, hovrättens beslut kan
bli meningslöst, emedan egendomen under tiden kan vara konsumerad.
Om penningar tagits i mät är det över huvud knappast möjligt att återställa
utmätningen, eftersom identiteten ej kan fastställas. Vidare skulle i
andra fall för utmätningens genomförande krävas, att egendomen efter
hovrättens beslut ånyo försågs med utmätningstecken eller omhändertogs.
Hur man skall förfara i detta hänseende, är oklart.

Att en sådan ordning måste anses otillfredsställande är enligt beredningens
mening uppenbart. Så länge fråga är om utmätningens vara eller icke
vara, bör icke föremålet för prövningen utan vidare kunna försvinna.
Det har också visat sig, att uppfattningen om innebörden av gällande rätt
på den nu behandlade punkten leder till komplicerade spörsmål, när utmätningsgäldenären
på ett mellanstadium förfogat över den utmätta egendomen
— exempelvis sålt utmätt fast egendom — efter det att överexekutor
upphävt utmätningen men innan hovrätten åter fastställt densamma.

Under hänvisning till uttalanden i ULs förarbeten gör beredningen
gällande, att innebörden av 53 § måhända blivit missuppfattad. Oavsett
detta anser beredningen emellertid, att man nu i princip bör acceptera ståndpunkten
att beslut i utsökningsmål regelmässigt skall lända till omedelbar
efterrättelse, även om det innebär ändring av underordnad myndighets
heslut. Från denna princip bör emellertid enligt beredningens mening avsteg
göras beträffande utmätning. Vidare anser beredningen det böra stå

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

överexekutor fritt att i sitt beslut förordna, att det icke skall gå i verkställighet
förrän det vunnit laga kraft. Anledning meddela sådant förordnande
kan föreligga, när beslutet reglerar en tveksam fråga och omedelbar
verkställighet eller omedelbar ändring av lägre instans åtgärd skulle få
vittgående följder, som svårligen kan repareras om högre instans skulle
komma till annat resultat vid sin prövning. Beredningen har i förslaget
reglerat frågan från dessa utgångspunkter och därvid fördelat bestämmelserna
i ämnet på 53 § samt 210 och 218 §§.

I 53 § bör enligt beredningens mening allenast föreskrivas, att annat
av överexekutor meddelat beslut i utsökningsmål än i 51 och 52 §§ sägs
skall, även om det överklagas, gå i verkställighet, såvitt ej annorlunda
förordnats eller är särskilt stadgat. Att denna princip kommer att gälla
även hovrätts motsvarande utslag eller beslut bekräftas genom förslaget till
ändring av 218 §.

Beredningen anmärker, att ändringen i 53 § torde komma att återverka
på tolkningen av 51 § 4 mom. på så sätt, att hovrätts utslag i utsökningsmål,
varigenom betalningsskyldighet ålagts någon, lärer komma att gå i
verkställighet lika med icke lagakraftvunnen hovrättsdom och ej, såsom
nu anses vara fallet, verkställas genast som om det vore lagakraftägande
(se betänkandet s. 119).

I 210 § UL stadgas för närvarande, att klagan över utmätning ej må
hindra förrättningens fullbordan eller egendomens försäljning eller ställande
under tvångsförvaltning, och att ej heller klagan över annan av
utmätningsman vidtagen åtgärd må verka uppehåll däri, med mindre överexekutor
annorledes förordnar. Beredningen föreslår, att till lagrummet
fogas ett andra mom., vilket direkt tager sikte på det fallet att överexekutor
föreskriver ändring med avseende å utmätningsmans åtgärd. Som huvudregel
anser beredningen böra gälla, att överexekutors beslut skall omedelbart
lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas. Så långt överensstämmer
det nya momentet med 53 § UL i den av beredningen föreslagna
lydelsen. I fråga om utmätning föreslås en särskild bestämmelse,
enligt vilken redan verkställd åtgärd ej skall gå åter innan överexekutors
beslut vunnit laga kraft, med mindre överexekutor förordnat därom. Beredningen
utgår från att överexekutor skall begagna sig av sistnämnda befogenhet
allenast i klara fall eller då eljest skälen för upphävande av redan
vidtagen åtgärd har sådan betydande styrka att hänsyn till borgenärens
eventuella möjlighet att vinna ändring i högre instans måste vika.

Vad enligt dessa bestämmelser skall gälla beträffande överexekutors utslag
skall enligt det av beredningen föreslagna 2 mom. i 218 § äga motsvarande
tillämpning i fråga om verkställighet av hovrätts utslag eller beslut i utsökningsmål.

Remissyttrandena. Beredningens förslag i denna del har berörts endast
av ett mindre antal remissinstanser och har därvid i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

153

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner ändringen i 53 § önskvärd men
förutsätter, att den föreslagna formuleringen icke rubbar det förhållandet
att lagrummet är tillämpligt även på lagsökningsutslag om vräkning.

Förste stadsfogden i Göteborg gör gällande, att den i 210 och 218 §§ inskrivna
särregeln om återgång av verkställd åtgärd i mål om utmätning
bör utsträckas att gälla även i mål om kvarstad. Han erinrar därvid om
rättsfallet NJA 1959 s. 161 och fortsätter.

I de flesta utsökningsmål i anledning av kvarstadsbeslut sker verkställigheten
såsom vid utmätning, d. v. s. utmätningsmannen bestämmer, vilken
egendom som skall beläggas med kvarstad. Även i de fall, då föremålet
för en säkerhetsåtgärd, kvarstad eller skingringsförbud, angivits i exekutionstiteln,
torde det finnas anledning att införa en motsvarande regel.

Lagrådet har i sak lämnat förslaget i denna del utan erinran men påpekat,
att 53 § UL även i dess föreslagna lydelse kommer att, till följd av hänvisningen
i 16 § lagsökningslagen, vara tillämplig på domstols förordnande om
vräkning i lagsökningsmål.

Departementschefen, överexekutors och hovrätts beslut i utsökningsmål
länder som allmän regel till omedelbar efterrättelse. Såsom lagberedningen
förordat, bör det emellertid tillkomma överexekutor och hovrätt att då så
anses påkallat av föreliggande omständigheter i beslutet förordna, att det
icke skall gå i verkställighet förrän det vunnit laga kraft.

När överexekutors eller hovrätts beslut innefattar upphävande av vidtagen
utmätningsåtgärd, kan den allmänna regeln lätt leda till mindre tillfredsställande
resultat. Om exempelvis överexekutor i omedelbart exigibelt
beslut upphäver en av utmätningsman verkställd utmätning, ställes den utmätta
egendomen genast till gäldenärens fria disposition. Skulle hovrätten
med ändring av överexekutors beslut fastställa utmätningen, kan hovrättens
beslut bli utan värde, om gäldenären under mellantiden förfogat över
egendomen. Så länge frågan om utmätnings bestånd är eller kan bli föremål
för prövning, bör tydligen gäldenären i allmänhet icke ges tillfälle att
disponera över egendomen. I enlighet härmed bör, såsom lagberedningen
funnit, överexekutors och hovrätts beslut om upphävande av vidtagen utmätningsåtgärd
i princip icke lända till efterrättelse förrän det vunnit laga
kraft. Med tanke närmast på klara fall bör det dock tillkomma överexekutor
och hovrätt att i beslutet förordna om omedelbar exigibilitet.

Jag ansluter mig alltså i denna del helt till lagberedningens förslag, som
i sak lämnats utan erinran av lagrådet och flertalet remissorgan. Erforderliga
bestämmelser i ämnet har upptagits i 53, 210 och 218 §§ UL. Såsom lagrådet
påpekat, kommer 53 § i dess föreslagna lydelse att bli tillämplig även
på domstols vräkningsutslag i lagsökningsmål. Detta innebär, att domstolen
får möjlighet att i utslaget förordna, att det ej skall verkställas förrän
det vunnit laga kraft. Meddelas ej sådant förordnande, kan utslaget liksom
för närvarande verkställas omedelbart.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

B. Ändring av 201—203 §§ UL

Gällande rätt. Beträffande klagan över utmätning gäller nu enligt 201 §
UL, att gäldenär äger inkomma med klagoskrift inom femton dagar från
det utmätningen fullbordats eller blivit i fall varom i 75 § UL sägs verkställd
hos gäldenären. Är borgenär missnöjd med förrättningen, äger han
klaga inom samma tid från det han erhöll del av protokollet över utmätningen.
Beträffande klagan av annan än gäldenär eller borgenär finns ej
någon bestämmelse. Sådan klagan anses ej inskränkt till viss tid.

I 202 § UL stadgas som huvudregel, att den som vill klaga över utmätningsmans
åtgärd vid auktion å fast egendom skall göra det sist på femtonde
dagen därefter.

Enligt 203 § UL skall den som är missnöjd med utmätningsmans förslag
till fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld egendom eller av vissa
andra medel ingiva sin klagoskrift till överexekutor sist å tjugonde dagen
därefter.

Lagberedningen förordar vissa jämkningar av fuliföljdsreglerna i 201 §
UL. Beredningen anser sålunda att klagotiden lämpligen för både gäldenär
och borgenär bör räknas från den dag, då han erhöll del av protokoll eller
bevis om utmätningen och alltså senast fick säker kännedom om vad som
förevarit. Under 84 § UL har beredningen föreslagit, att utmätningsbevis
genast skall överlämnas till gäldenären, om han är närvarande vid utmätningen,
och att beviset i annat fall skall expedieras till honom senast nästa
söckendag. Om gäldenären är närvarande vid utmätningen, blir utgångspunkten
för klagotiden alltså densamma som nu. För andra fall innebär
förslaget, att gäldenären i regel får räkna klagotiden från senare tidpunkt
än för närvarande. Endast i det fallet att utmätning av fordran eller rättighet,
som avses i 75 § 2 mom. UL, skett annorstädes än hos gäldenären, kan
förslaget medföra att klagotiden börjar löpa tidigare än vad som i rättspraxis
nu antages. Det kan någon gång inträffa, att gäldenären icke får del
av utmätningsbeviset eller att det i allt fall icke kan styrkas om och när så
skett. Förslaget medför, att gäldenären i en sådan situation har en till tiden
obegränsad möjlighet att klaga, så länge han icke löst protokoll över utmätningen.
Någon nämnvärd praktisk olägenhet anser beredningen dock
icke behöva befaras härav, eftersom verkställigheten fortgår utan hinder av
att fullföljdstiden icke gått till ända. För borgenären, som förutsättes ej få
del av utmätningsbevis, innebär förslaget icke någon ändring av vad som
nu gäller. Klagan av tredje man beröres icke av förslaget. Klagotiden blir
alltså här även framdeles obegränsad.

Beredningen erinrar om att påföljden av att gäldenär eller borgenär försitter
klagotiden enligt 204 § UL är, att klagan icke upptages till prövning
i den mån den åsyftar att vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd. Någon
skyldighet att göra särskilda efterforskningar om när gäldenär eller
borgenär mottog utmätningsbevis eller protokoll kan enligt beredningens
mening icke anses åvila överexekutor. Endast om det framgår av inkomna

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963 155

handlingar eller eljest styrkes, att klagotiden försuttits, bör klagan lämnas
utan prövning.

Beredningen anser det ligga i sakens natur, att klagan skall ske hos den
överexekutor, under vilken utmätningsmannen lyder, även om någon verkställiglietsåtgärd
skett inom annan överexekutors område. Har i sådant fall
två utmätningsmän samverkat, hör målet till överexekutor för den utmätningsman
som handlägger målet.

Ivlagotidens längd enligt 201 § har beredningen ansett böra bestämmas
så, att tiden för rättelse av utmätning enligt 77 § 2 mom. hunnit gå till ända
före klagotidens utgång. Beredningen föreslår, att klagotiden sättes till tre
veckor.

För det fall att rättelse vidtages jämlikt 77 § 2 mom. skall borgenären
enligt förslaget äga föra talan däremot inom tre veckor från den dag, då
han erhöll del av protokoll eller underrättelse om åtgärden. Gäldenär, som
är missnöjd över att rättelse ej vidtagits eller att den ej gått tillräckligt
långt, har möjlighet att utföra sin talan i saken genom klagan över själva
utmätningen inom den klagotid som räknas från delfåendet av utmätningsbeviset.
Beredningen har ej avsett att överexekutor skall äga att med tilllämpning
av 77 § 2 mom. — självmant eller efter klagan — vidtaga rättelse
av utmätningsmans åtgärd, men naturligen kan överexekutor efter klagan
som nyss nämnts ändra utmätningsbeslutet i vanlig ordning.

I 202 och 203 §§ angivna klagotider, respektive femton och tjugu dagar,
föreslår beredningen ändrade till tre veckor.

Remissyttrandena. Beredningens förslag har i förevarande del berörts endast
av ett mindre antal remissinstanser och därvid i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Från några håll har dock påpekanden och förslag
om modifikationer framförts.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har intet att erinra mot att klagotiderna i
201—203 §§ utökas till tre veckor. Däremot är länsstyrelsen av annan mening
än lagberedningen vad gäller utgångspunkten för den i 201 § 1 mom.
stadgade tiden för klagan över utmätning. Länsstyrelsen anför.

Utmätning verkställes i stor utsträckning i gäldenärens frånvaro. I dessa
fall skulle enligt förslaget besvär kunna anföras praktiskt taget utan tidsbegränsning.
Olägenheterna av en sådan ordning torde icke elimineras genom
att verkställigheten fortgår utan hinder av att fullföljdstiden icke gått
till ända. Frågan om återgång av verkställd utmätning skulle ju ändå hållas
svävande. Länsstyrelsen föreslår att nu gällande bestämmelser i detta
hänseende bibehålies.

Landsfiskalen-ulmätningsmannen i Kiruna distrikt anser att klagotiden,
i fall då gäldenären personligen erhållit del av förhandsunderrättelse om
utmätningen, bör löpa från dagen för förrättningen även om gäldenären då
ej är tillstädes.

Förste stadsfogden i Norrköping menar, att regeln i 201 § 1 mom. om klagolidens
utgångspunkt bör utformas så, att gäldenärens make jämställes
med gäldenären själv. Vidare gör han gällande, att särskild klagotid bör

156

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

stadgas i fråga om utmätningsmans beslut att icke vidtaga rättelse jämlikt
77 § 2 mom. i förslaget.

Som förut nämnts anser överexekutor i Norrköping det böra övervägas,
om icke tiden för klagan över utmätning, i fall då begäran om rättelse avslagits,
bör räknas från den dag då gäldenären erhöll del av avslagsbeslutet.

Svenska företagares riksförbund, vilket som nämnts föreslår förlängning
av tiden för rättelse till tre veckor, gör i konsekvens därmed gällande, att
klagotiden bör utsträckas till fyra veckor.

Lagrådet lämnar förslaget i förevarande delar utan erinran.

Departementschefen. Lagberedningens förslag till ändring av 201—203 §§
UL, vilket lämnats utan erinran av lagrådet och flertalet remissorgan, kan
jag biträda. Jag vill särskilt framhålla, att den i 201 § UL föreslagna utgångspunkten
för klagotiden medför ökad rättssäkerhet för utmätningsgäldenären
samt att det förordade förenhetligandet av klagotiderna innebär
en påtaglig fördel för det praktiska rättslivet.

C. Verkan av klagan i fråga om utmätningsmans behörighet

Lagberedningen. Som förut framgått, har lagberedningen föreslagit nya
regler om utmätningsmans lokala kompetens. Även om dessa regler genomföres,
kan det enligt beredningen ibland råda tvekan, huruvida utmätningsman
är behörig eller ej. Det kan exempelvis möta svårighet att avgöra, var utmätningsgäldenären
skall anses bosatt, och det kan alltjämt i åtskilliga
fall vara tvivelaktigt, var en tillgång skall anses lokaliserad. Enligt beredningens
mening bör man emellertid icke driva kravet på att lokal kompetens
i det särskilda fallet skall föreligga alltför långt. Kompetensfördelningen
är i främsta rummet endast en fråga om lämplig arbetsfördelning. Framför
allt anser beredningen det icke tillräckligt grundat, att överinstans ex
officio ingår i prövning av underordnat organs behörighet, när någon anmärkning
ur praktisk synpunkt ej är befogad. Att undanröja vidtagen åtgärd
föranleder extra kostnader, omgång och tidsutdräkt och kan leda till
definitiv rättsförlust för utmätningsborgenären. I litteraturen har likväl
den meningen uttalats, att överordnad myndighet är pliktig att ingå på en
dylik officialprövning. Det har också någon gång förekommit, att åtgärd
ex officio undanröjts på grund av utmätningsmans bristande kompetens i
lokalt hänseende. Beredningen finner det därför vara av behovet påkallat,
att en bestämmelse meddelas häremot.

Saken ligger enligt beredningens mening något annorlunda till, när frågan
om utmätningsmans lokala kompetens av part dragés under överexelcutors
prövning. Enligt beredningens åsikt bör man emellertid även i sådana
fall motverka, att en vidtagen åtgärd undanröjes av formella skäl.

Beredningen har i 208 a § 1 mom. UL upptagit en bestämmelse, som närmast
riktar sig mot det fallet, att klagan föres om utmätningsmans behö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

157

righet, men avser att återverka även på den officialprövning av behörigheten
som kan komma i fråga. Med stadgandet avser beredningen, att klagan
beträffande utmätningsmans behörighet ej skall föranleda upphävande av
redan vidtagen åtgärd, om ej rättssäkerhetsskäl talar därför eller praktiska
olägenheter vållats eller också utmätningsmannen överskridit sin sakliga
kompetens, d. v. s. vidtagit åtgärd av något slag som han överhuvud ej
är berättigad att vidtaga. I förstnämnda hänseende föreslår beredningen, att
undanröjande skall få äga rum, om utmätningsmannen ej haft lokal kompetens
och den som åtgärden rör ej haft tillfälle att tillvarataga sin rätt
vare sig hos utmätningsmannen eller hos överexekutor. Den som klagar kan
ju vanligen åtminstone i samband med fullföljden utveckla sin talan, men
överexekutor bör beakta, om detta undantagsvis skulle vara så betungande
att han ej skäligen må låta sig nöja därmed. Har han ej i klagoskriften utvecklat
sin talan i sak, bör han givetvis få tillfälle därtill, om överexekutor
ej anser skäl föreligga att undanröja åtgärden i fråga. Ur praktisk synpunkt
bör exerexekutor enligt beredningens mening tillse, att utmätningsmannen
ej överskridit sin lokala kompetens på sådant sätt att olägenheter
uppkommer vid fortsatt förfarande eller med hänsyn till möjligen samtidigt
pågående åtgärder på annat håll.

För undvikande av olägenheter vid det fortsatta förfarandet bör överexekutor
emellertid ej vara hänvisad enbart till att upphäva redan vidtagen
åtgärd. Olägenheterna kan undvikas även på annat sätt, t. ex. genom att
målet i fortsättningen får handläggas av behörig utmätningsman. För sådant
ändamål bör överexekutor enligt beredningens mening ha möjlighet
att, utan undanröjande av redan vidtagen åtgärd, för fortsatt handläggning
hänvisa målet till den utmätningsman som finnes behörig. Möjlighet att
hänvisa målet till behörig utmätningsman bör även finnas, om vidtagen åtgärd
undanröjes. Bestämmelser i nyss angivna hänseenden har upptagits i
208 a § 2 mom. UL.

I sitt förslag har lagberedningen vidare som 218 a § upptagit stadgande,
att vad i 208 a § stadgas med avseende å klagan i fråga om utmätningsmans
behörighet skall äga motsvarande tillämpning beträffande klagan över att
mål upptagits av överexekutor. Att hovrätt har att tillämpa 208 a § även
för det fallet att överexekutor haft att pröva utmätningsmans behörighet,
är enligt beredningens mening självklart. Hovrätten handlar därvid som
överexekutor; den har emellertid att beakta jämväl huruvida vederbörande
sakägare varit i tillfälle att bevaka sin rätt i hovrätten.

Remissyttrandena. Beredningens förslag har icke föranlett några invändningar.

Riksrevisionsverket framhåller särskilt, att det synes vara av värde att
en i övrigt giltig exekutiv förrättning icke, som nu kan vara fallet, undanröjes
på grund av ett formellt fel i fråga om den lokala kompetensen.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Lagrådet förordar en jämkning av lagtexten i 208 a § UL så, att orden
»haft tillfälle att» utbytes mot »bort kunna». Enligt lagrådets mening bör
vidare 218 a § UL begränsas till att avse klagan i fråga om överexekutors
behörighet i mål, som där omedelbart upptages.

Departementschefen. Det är givetvis önskvärt att så långt möjligt förebygga,
att vidtagen exekutiv åtgärd undanröjes på rent formella skäl. Brist
i utmätningsmans lokala kompetens hör till de felaktigheter, som långtifrån
alltid förorsakar några nämnvärda reella olägenheter. I den mån kompetensbristen
icke ur vare sig rättssäkerhets- eller lämplighetssynpunkt eller
eljest i sakligt hänseende haft något att betyda, bör den till undvikande av
onödiga kostnader, omgång och eventuell rättsförlust icke få leda till rubbning
av den exekutiva åtgärden. I överensstämmelse med denna grundsyn
står den av lagberedningen i 208 a § 1 mom. UL föreslagna regeln, att klagan
i fråga om utmätningsmans behörighet ej må föranleda upphävande av
redan vidtagen åtgärd, om den som saken rör haft tillfälle att tillvarataga
sin rätt hos utmätningsmannen eller hos överexekutor samt åtgärden i övrigt
finnes ha varit ändamålsenlig och höra till utmätningsmans åligganden.
Jag kan därför i huvudsak tillstyrka denna regel. Uttrycket »haft tillfälle
att» synes dock i anslutning till den av lagrådet framförda synpunkten
böra utbytas mot orden »skäligen kunnat».

Då utmätningsman med överskridande av sin lokala kompetens vidtagit
viss exekutiv åtgärd, bör möjlighet finnas för överexekutor, som har att pröva
saken, att hänvisa målet till behörig utmätningsman. Har kompetensbristen
ännu icke utövat någon menlig inverkan men kan olägenheter befaras
uppkomma vid sakens fortsatta behandling, kan det sålunda vara rationellt,
att överexekutor låter åtgärden bestå men överflyttar målets fortsatta
handläggning till behörig utmätningsman. Även då den exekutiva åtgärden
undanröjes, kan man undvika omgång och tidsutdräkt, om överexekutor
bestämmer vilken utmätningsman som skall företaga målet till ny behandling.
Jag förordar därför de regler om befogenhet för överexekutor att
hänvisa mål till behörig utmätningsman, som lagberedningen föreslagit i
208 a § 2 mom. UL och som lämnats utan erinran av lagrådet och remissorganen.

Det ligger i sakens natur, att hovrätt har att tillämpa de föreslagna reglerna
i 208 a § UL, då klagan beträffande utmätningsmans lokala kompetens
fullföljts dit. Även vid klagan beträffande överexekutors lokala kompetens
bör dessa regler komma till motsvarande användning. En bestämmelse
härom föreslås i 218 a § UL. Då det i mål, som anhängiggjorts hos
utmätningsman, i allmänhet ger sig självt, vilken överexekutor som har
lokal behörighet att upptaga klagan över utmätningsmannens åtgärder, torde
bestämmelsen i huvudsak komma att få praktisk betydelse för mål, som
överexekutor har att upptaga i första instans. Bestämmelsen bör dock omfatta
jämväl andra fall av klagan beträffande överexekutors lokala behörighet,
även om dessa av antydda skäl måste bli sällsynta.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

159

10. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Lagberedningen har icke föreslagit någon viss tid för lagändringarnas
ikraftträdande.

Vad angår övergångsfrågorna påpekar lagberedningen, att det i åtskilliga
fall ger sig utan särskilt stadgande vad som bör gälla i övergångshänseende
(se härom närmare bet. s. 123 ff). I andra fall påkallas enligt beredningens
mening särskilda övergångsbestämmelser. Härom anför lagberedningen i
huvudsak följande.

Äldre lydelse av 52 och 216 §§ och den enligt förslaget upphävda 207 §
bör alltjämt tillämpas, när yrkande om skadestånd framställts hos överexekutor
före nya lagens ikraftträdande. Stadgande härom har upptagits i
punkt 1 i lagberedningens förslag till övergångsbestämmelser.

Lagberedningen påpekar, att de nya reglerna i 69 § UL om hänvisning
för tredje man att stämma till domstol och om behörig domstol utan vidare
blir tillämpliga, så snart hänvisning ges efter nya lagens ikraftträdande.
Om hänvisning givits före nya lagens ikraftträdande kan det inträffa att
tiden för talans väckande utgår först efter ikraftträdandet. Enligt beredningens
mening bör talan då, även efter ikraftträdandet, få väckas vid den
domstol som var behörig enligt äldre lag. Vederbörande bör emellertid lämpligen
även ha möjlighet att vända sig till den domstol som avses i nya lagen.
Talan bör sålunda icke få avvisas, om någotdera alternativet väljes.
Punkt 2 i förslaget till övergångsbestämmelser har utformats i enlighet
härmed. i ^

Beredningen föreslår i 3 punkten av övergångsbestämmelserna, att reglerna
i 88 c § UL icke bör vara tillämpliga vid indrivning av böter, viten,
annan med brott förenad påföljd, som innefattar betalningsskyldighet, eller
domstolskostnad, som utgått av allmänna medel och enligt domstolens beslut
skall återgäldas. Skälen härför och för motsvarande ordning vid indrivning
av skatt har berörts i avsnittet om tidsfrister i utsökningsmål.

I fråga om fullföljdstiderna i 201—203 §§ UL anser beredningen, att äldre
lag bör tillämpas, när klagan riktar sig mot förrättning eller auktion,
som ägt rum före nya lagens ikraftträdande, eller mot fördelningsförslag,
som framlagts före nämnda tidpunkt. Vid klagan över utmätning bör det
avgörande alltså vara, när förrättningen hölls, och icke när utmätningen
eventuellt fullbordades. Klaganden får i enlighet härmed rätta sig efter den
fullföljdshänvisning som givits vid förrättningen. Regeln bör enligt beredningens
mening gälla även för borgenären, oavsett när han fått del av protokollet.
Punkt 4 i övergångsbestämmelserna har utformats i överensstämmelse
härmed.

Slutligen har beredningen ansett, alt förslaget till ny forumregel i 69 §
UL påkallar följdändringar i 3 § i 1845 års lösöreköpsförordning och 10
kap. 17 § rättegångsbalken. Dessa följdändringar har beredningen upptagit
i punkterna 5 och 6 i sitt förslag till övergångsbestämmelser.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Remissyttranden. Det fåtal remissinstanser som särskilt berört övergångsfrågorna
har lämnat beredningens förslag härutinnan utan erinran.

Lagrådet har vid granskningen utgått ifrån att förslaget skulle föreläggas
1962 års riksdag men påpekar, att om ikraftträdandet framskjutes med
hänsyn till behovet av föreskrifter om kostnad i utsökningsmål, detta icke,
såvitt vid tiden för granskningen kan bedömas, föranleder ändring i lagarna
eller tillägg till dessa. Enligt lagrådets mening är det önskvärt, att anvisningar
i god tid före ikraftträdandet tillhandahålles utmätningsmännen
rörande lagarnas innebörd och den avsedda tillämpningen av de nya reglerna.

Vad angår övergångsbestämmelserna har lagrådet lämnat beredningens
förslag under punkterna 1—4 utan erinran men förordat, att de i punkterna
5 och 6 angivna bestämmelserna upptages i särskilda lagar om ändrad lydelse
av 3 § lösöreköpsförordningen och 10 kap. 17 § rättegångsbalken.

Departementschefen. Som jag omnämnt i det inledande avsnittet med allmänna
synpunkter, pågår för närvarande en utredning av frågan om införande
av en schablonmässigt beräknad exekutionsavgift i stället för de specificerade
exekutionsavgifter, som nu utgår enligt 1878 års förordning angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsmän m. m. Klart är, att tillämpningen av vissa av de nya reglerna i
UL skulle underlättas, om en schablonmässigt beräknad exekutionsavgift vore
genomförd vid dessa reglers ikraftträdande. Under utredningens gång har det
emellertid visat sig, att frågan om en modernisering av bestämmelserna om
exekutionsavgifter hänger nära samman med spörsmål, som måste lösas
i anslutning till exekutionsväsendets förstatligande, och därför icke
lämpligen kan utbrytas till särbehandling nu. Att göra de nya utsökningsreglernas
ikraftträdande beroende av tidpunkten för förstatligandet
skulle emellertid innebära ett uppskov, som med hänsyn till önskvärdheten
att vinna praktiska erfarenheter för det fortsatta reformarbetet på
utsökningsrättens område och jämväl ur andra synpunkter måste betecknas
som föga välkommet. Jag är därför icke benägen att låta med ikraftträdandet
anstå utan förordar, att de nya reglerna träder i kraft den 1 januari
1964. Om det således icke lämpligen låter sig göra att nu vidtaga
en i och för sig önskvärd förenkling av reglerna om exekutionsavgift, bör
man i stället söka på annat sätt förenkla utmätningsmännens dagliga bestyr.
En åtgärd, som skulle underlätta utmätningsmännens dagliga arbete, är
att införa tjänstebrevsrätt för dem jämväl i enskilda mål. Frågan härom
torde få upptagas till övervägande inom kort.

De i punkterna 1—4 i lagberedningens förslag till övergångsbestämmelser
upptagna reglerna, vilka lämnats utan erinran av lagrådet och remissorganen,
kan jag godtaga.

Lika med lagrådet anser jag, att de i punkterna 5 och 6 i beredningens för -

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

slag angivna bestämmelserna bör upptagas i särskilda lagar om ändrad lydelse
av 3 § lösöreköpsförordningen och 10 kap. 17 § rättegångsbalken. Förslag
till sådana lagar framlägges i det följande.

ÖVRIGA LAGFÖRSLAG

1. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen

Gällande rätt. Lösöreköp, d. v. s. köp av lösören, som köparen låter säljaren
behålla i sin besittning, skall enligt 1 § lösöreköpsförordningen upprättas i
viss form och bekantgöras i särskild ordning, om köparen vill komma i åtnjutande
av skydd mot säljarens borgenärer. Även om köpeavhandlingen
upprättats och behandlats i föreskriven ordning, blir den sålda egendomen
dock icke fredad från att utmätas, om utmätningen inträffar inom viss kortare
tid, som anges i 3 § lösöreköpsförordningen. Framställes jäv mot en
sålunda upprättad och behandlad avhandling vid utmätningstillfälle, som
inträffar efter utgången av nämnda tid skall utmätningssökanden, om han
vill fullfölja jävet, väcka talan mot säljare och köpare inom viss tid därefter
vid äventyr av talans förlust. Sådan talan skall enligt 3 § lösöreköpsförordningen
väckas vid domstolen i den ort, där godset finnes.

Lagberedningen har i enlighet med de synpunkter, som ligger till grund
för förslaget till ändring av forumregeln i 69 g UL (se s. 75 i prop.), förordat,
att talan enligt 3 § lösöreköpsförordningen skall väckas vid den domstol,
till vilken utmätningsmannens tjänstgöringsområde hör. Stadgandet
härom har lagberedningen upptagit i första meningen av punkt 5 i övergångsbestämmelserna
till lagen om ändring i UL. I andra meningen av
nämnda punkt har lagberedningen tillika förordat, att samma övergångsbestämmelse
som föreslagits beträffande ändringen av forumregeln i 69 §
UL, också skall gälla ändringen i 3 § löseöreköpsförordningen.

Remissyttranden. Förslaget har i denna del icke föranlett någon erinran
från remissorganens sida.

Lagrådet förordar, såsom förut nämnts, att bestämmelserna i bl. a. punkt
5 i beredningens förslag till övergångsbestämmelser till lagen om ändring i
UL upptages i särskild lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen.
Enligt lagrådets mening möter härvid icke hinder att i huvudsak bibehålla
den förenklade avfattning som beredningen begagnat. Andra meningen
av punkt 5 bör dock — påpekar lagrådet — upptagas såsom övergångsbestämmelse
till lagen om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen, därvid
bestämmelsen bör preciseras att gälla i fall då jäv framställts vid utmätningstillfälle
före lagens ikrafllrädande.

(i Dihang till riksdagens protokoll 1!)G3. 1 samt. Nr 52

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Departementschefen. Jag kan i sak godtaga de bestämmelser, som lagberedningen
föreslagit i punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen om
ändring i UL. Som jag förut framhållit, bör bestämmelserna på sätt lagrådet
förordat upptagas i särskild lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen.
De synpunkter, som lagrådet härvid framfört, bör enligt min mening
beaktas.

Lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1964.

2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken

Gällande rätt. Som allmän princip i tvistemål gäller, att den domstol, vid
vilken talan i första instans anhängiggöres, kan ingå i prövning av sin behörighet
endast om fråga därom väckes av svaranden. Från denna princip förekommer
åtskilliga undantag. I 10 kap. 17 § första stycket RB uppräknas i
särskilda punkter flera fall då domstol har att ex officio pröva sin behörighet.
I 6 punkten i detta lagrum nämnes härvid »tvist som angår utmätt
lös egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling och enligt lag skall
upptagas av rätten i den ort där egendomen finnes».

Lagberedningen. Som följd av de ändringar, som förordats i 69 § UL och
3 § lösöreköpsförordningen, föreslår lagberedningen, att 6 punkten i 10 kap.
17 § första stycket RB ändras, så att den kommer att avse tvist, som angår
utmätt lös egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling och för vilken
behörig domstol är särskilt stadgad. Bestämmelsen härom har i lagberedningens
förslag upptagits i punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen om
ändring i UL.

Remissyttranden. Lagberedningens förslag har i denna del icke givit anledning
till erinran från remissorganens sida.

Lagrådet har hemställt, att regeln i 6 punkten i övergångsbestämmelserna
till lagen om ändring i UL upptages i särskild lag om ändrad lydelse av
10 kap. 17 § RB. Enligt lagrådets mening möter härvid icke hinder att bibehålla
den förenklade avfattning som beredningen använt.

Departementschefen. Som följd av de föreslagna ändringarna i 69 § UL
och 3 § lösöreköpsförordningen bör regeln i 10 kap. 17 § första stycket 6
punkten ändras så, att den kommer att avse tvist, som angår utmätt lös
egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling och för vilken behörig
domstol är särskilt stadgad. Som jag i annat sammanhang framhållit, bör
ändringen i enlighet med lagrådets hemställan ske i form av en särskild
lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § RB.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 januari 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

163

3. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915

(nr 219) om avbetalningsköp

Gällande rätt. Enligt 10 § första stycket AvbL söks handräckning för återtagande
av avbetalningsgods hos utmätningsmannen i den ort där godset
finns. Som framgår av det föregående (s. 61 f) överensstämmer denna regel
med vad som nu anses gälla enligt UL.

I 10 § fjärde stycket stadgas, att reglerna i 59 och 60 §§ UL skall äga
motsvarande tillämpning med avseende å handräckning. För innehållet i
dessa regler har närmare redogjorts vid behandlingen av frågorna om gäldenärens
underrättande i mål om utmätning och om interimistiska åtgärder
för säkerställande av utmätning. Här må endast erinras, att det enligt gällande
lag, för att förrättning skall få hållas, i regel erfordras att gäldenärenköparen
är antingen underrättad på förhand eller också närvarande.

De i AvbL meddelade reglerna om handräckning är icke uttömmande. I
16 § upptages därför en erinran om att ULs föreskrifter i tillämpliga delar
skall lända till efterrättelse i fråga om handräckningsförrättning. Hänvisningen
anses närmast gälla ULs allmänna föreskrifter, särskilt de i 1 och 10
kap. upptagna.

Lagberedningen behandlar först frågan om utmätningsmans lokala
kompetens och erinrar därvid, att beredningen under 56 § UL
föreslagit, att utmätningsmannen i gäldenärens hemvist skall få generell lokal
kompetens. Han skall enligt förslaget vara behörig att verkställa utmätning
såväl av gods som finns i hemvistorten som av egendomen utanför
hans distrikt. Platsen, där godset finns, skall emellertid vara alternativt
kompetensgrundande faktum. Beredningen har funnit, att samma principer
med fördel bör kunna tillämpas beträffande handräckning enligt AvbL. Säljaren
får vända sig till utmätningsmannen i köparens hemvist utan att vara
beroende av var avbetalningsgodset råkar finnas, och det blir även i övrigt
lättare att genomföra handräckningsåtgärder beträffande bilar, båtar och annat
avbetalningsgods som lätt kan flyttas. Även för den lojale köparen kan
det — framhåller beredningen — ibland vara till fördel att ansökan får
göras hos utmätningsmannen i hans hemvist. Beredningen föreslår därför
att bestämmelsen om utmätningsmans kompetens i 10 § första stycket AvbL
får utgå och ersättas av en hänvisning till 56 § UL. Denna hänvisning kan
ske i 10 § fjärde stycket AvbL.

Genom sistnämnda hänvisning blir också att tillämpa bestämmelsen i 56 §
3 mom. UL om befogenhet för utmätningsman att i brådskande fall vidtaga
interimistisk åtgärd även om han saknar lokal kompetens. Beredningen menar,
att det knappast kan göras gällande, att bestämmelsens tillämpning
i fråga om handräckning ter sig särskilt praktisk men att någon anledning
att utesluta den från tillämpning icke föreligger. Den kan dock i fråga om
handräckning någon gång tänkas få betydelse i det fallet att utmätnings -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

mannen är oviss om sin lokala kompetens men ej beredd att omedelbart avvisa
målet. Stadgandet i 56 § 4 mom. UL om överlämnande av mål till annan
utmätningsman kan enligt beredningens mening väntas få större betydelse.
1 detta sammanhang framhåller beredningen, att möjligheten att med stöd
av 2 § 3 mom. UL utvidga utmätningsmans lokala kompetens är avsedd att
få tillämpning även i handräckningsmålen. Utmätningsmannen skall sålunda
få bege sig utom sitt tjänstgöringsområde för att hämta exempelvis
en bil eller också, om det är lämpligare, begära biträde av annan utmätningsman
för ändamålet. Den allmänna skyldigheten för utmätningsmännen
att trämja handläggningen genom inbördes samarbete skall gälla även mål
av detta slag.

Beredningen övergår härefter till frågan om köparens underrättande.
I förslaget bibehålies hänvisningen till 59 och 60 §§ UL. Dess sakliga
innebörd blir emellertid en annan genom att nya regler om gäldenär underrättande
m. m. införes i dessa paragrafer. Beredningen anser, att de regler
som föreslagits om gäldenärs underrättande före utmätning bör kunna
tillämpas även vid handräckning enligt AvbL.

Beredningen understryker emellertid, att målets beskaffenhet givetvis
måste beaktas vid tillämpningen. Om vid ett första delgivningsförsök genom
tjänstebrev mottagningsbevis ej inkommer, torde det ofta finnas anledning
för utmätningsmannen att söka själv eller genom annan delgiva
köparen underrättelsen.

Beredningen har ej ansett bestämmelserna i 84 § UL om gäldenärens underrättande
efter utmätningen böra tillämpas i handräckningsmål. Möjligheten
att klaga är här icke begränsad till viss tid. Enligt beredningens mening
bör utmätningsmannen dock även vid handräckning lämna gäldenären-köparen
skriftligt besked om vad som förevarit, vilket bl. a. kan vara av
betydelse för köparens rätt att inom viss tid återlösa godset (jfr 6 § AvbL).
Beskedet bör kunna sändas genom vanligt tjänstebrev utan begäran om mottagningsbevis.

Genom den i 10 § AvbL intagna hänvisningen till nuvarande 59 § UL är
det i 2 mom. av nämnda lagrum omnämnda vårdhållningsinstitutet tillämpligt
i handräckningsmål. I beredningens förslag till ändring i UL har vårdhållningsinstitutet
sin motsvarighet i den nya 60 a § UL. Enligt denna föreligger
väsentligt vidgade möjligheter att företaga interimistiska
åtgärder. Även handräckningsåtgärder kan vara brådskande och möta
hinder som föranleder uppskov. Beredningen föreslår därför, att de nya
reglerna i 60 a § UL om interimistiska åtgärder skall äga motsvarande
tillämpning i handräckningsmål.

Däremot har beredningen ej funnit skäl att i anslutning till de i avsnittet
om tidsfrister behandlade frågorna föreslå någon ändring i AvbL. Enligt
beredningens mening är det emellertid att vänta, att de i 88 c § 1 mom. föreslagna
fristerna kommer att anses vägledande för vad som regelmässigt
kan fordras av en utmätningsman också när det gäller handräckning för
återtagande av avbetalningsgods.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

165

Slutligen anmärker beredningen, att av 16 § AvbL följer, att den nya
208 a § UL och ändringen i 210 § UL har tillämpning även på handräckningsmål
samt att de i AvbL föreslagna ändringarna icke torde påkalla
några övergångsbestämmelser.

Remissyttrandena. Spörsmålen om handräckning enligt AvbL har i allmänhet
icke föranlett några särskilda uttalanden av remissinstanserna. 1
den mån sådana uttalanden förekommer innebär de som regel endast, att
lagberedningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran. På några punkter
har emellertid anmärkningar framförts.

Vad först angår frågan om utmätningsmans lokala kompetens
anser stadsfogden i Sundsvall, att den nuvarande bestämmelsen i
10 § första stycket AvbL är lämplig, eftersom den kan sägas ålägga säljaren
att själv i någon mån efterforska var godset finns. Han avstyrker därför
att bestämmelsen ändras.

Landsfiskalen-utmätningsmannen i Kiruna distrikt ifrågasätter, om sökande
i handräckningsmål under alla förhållanden kommer att godtaga
att utmätningsmannen i köparens hemvist överlämnar målet till utmätningsmannen
i den ort där godset finns. Godset kan utgöras t. ex. av en bil
som står för reparation i annan landsända eller av ett fiskredskap som
förvaras i en otillgänglig sportstuga. I sådana fall bör sökanden bland annat
få tillfälle att bedöma, om han vill ikläda sig de ytterligare kostnader
som kan uppkomma.

I fråga om köparens underrättande efter handräckning
såtgärden gör Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sveriges
landsfiskaler gällande, att det om gäldenären är personligen tillstädes
Aid förrättningen bör vara helt tillfyllest att han av utmätningsmannen får
muntlig information om beslutet och om sin rätt att lösa godset åter. Någon
skyldighet för utmätningsmannen att i den situationen lämna någon form av
skriftligt besked bör alltså ej föreligga.

Förste stadsfogden i Göteborg vänder sig mot lagberedningens uttalande
att det är anledning vänta, att de i 88 c § 1 mom. UL föreslagna fristerna
kommer att anses vägledande för vad som regelmässigt kan fordras av en
utmätningsman också när det gäller handräckning för återtagande av avbetalningsgods.
Han anför.

För köparen är återtagandet att jämställa med vad försäljningen är för
gäldenären. Det har i praktiken visat sig, att då förrättningar på grund av
arbetsanhopningar utsatts att äga rum först flera veckor eller en månad efter
underrättelsens delgivning med köparen, uppgörelse i handräckningsmålen
träffats i större utsträckning än eljest. Många gånger torde köpare, som
kommit ekonomiskt på efterkälken, icke förrän underrättelsen från utmätningsmannen
kommer, verkligen på allvar söka klara upp sitt mellanhavande
med borgenären. Eftersom köparna huvudsakligen utgörs av löntagare,
är deras möjlighet till uppgörelse beroende av antalet avlöningstillfällen
före verkställigheten. Beredningens uttalande skulle innebära, att den
nu i analogi med vad gäller försäljning i utmätningsmål tillämpade tidsfristen
en månad skulle minskas till två veckor. Härav torde icke säljarna
vara betjänta och alls icke köparna hjälpta.

166

Kungl. Maj:Is proposition nr 52 år 1963

Även styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler berör detta spörsmål.
Styrelsen finner det angeläget, att gäldenären får tillräcklig tidsfrist
för anskaffande av medel att betala sin skuld och undvika återtagning. Enligt
styrelsens mening bör genom lagändring föreskrivas, att återtagningsförrättning
såvitt möjligt bör hållas i stad inom en och på landet inom två
månader från det ärendet inkommit till utmätningsmannen.

Lagrådet lämnar beredningens förslag i förevarande delar utan erinran.

Departementschefen. Ansökan om handräckning för återtagande av avbetalningsgods
skall nu — i överensstämmelse med vad för närvarande gäller
i fråga om utmätning — göras hos utmätningsmannen i den ort, där godset
finnes. I det föregående har jag beträffande mål om utmätning förordat nya
regler om utmätningsmans lokala kompetens, vilka upptagits i 56 § UL. Såsom
lagberedningen funnit, lämpar sig dessa regler även för mål om handräckning
för återtagande av avbetalningsgods och jag vill därför föreslå, att
de erhåller motsvarande tillämpning i dylika mål. I huvudsak innebär detta,
att ansökan om handräckning för återtagande av avbetalningsgods kan göras
hos utmätningsmannen i köparens hemvist, oavsett om godset finnes
där eller icke, med möjlighet för säljaren att om han det hellre vill vända
sig till utmätningsmannen i den ort, där godset finnes. I överensstämmelse
med vad som föreslagits i 56 § 4 mom. UL beträffande mål om utmätning
bör det vidare, såsom lagberedningen förordat, tillkomma Kungl. Maj :t att
meddela bestämmelser om befogenhet för utmätningsman att överlämna mål
om handräckning enligt AvbL till annan behörig utmätningsman. I anledning
av vad landsfiskalen-utmätningsmannen i Kiruna distrikt anfört i sitt
remissvar vill jag framhålla, att överlämnande ej bör få ske, om detta ur
kostnadssynpunkt eller eljest länder sökanden till förfång (jfr lagberedningens
utkast till administrativa bestämmelser härom, bet. s. 150 f) samt
att det för bedömande härav stundom kan vara påkallat att höra sökanden,
innan beslut om överlämnande meddelas.

Lika med lagberedningen anser jag, att de nya reglerna i 59 och 60 §§ UL
lämpligen bör komma till motsvarande användning i mål om handräckning
enligt AvbL. Detta innebär, att innan handräckning sker underrättelse om
målet skall sändas till köparen med posten eller lämnas på annat lämpligt
sätt, att underrättelsen bör lämnas så tidigt, att köparen får nödigt rådrum
att bevaka sin rätt, att underrättelse icke behöves, då det föreligger fara för
att godset undanstickes eller förstöres eller saken i annat fall är brådskande,
och i allmänhet icke heller då köparens hemvist och uppehållsort är
okända, att köparens utevaro icke hindrar förrättningen, med mindre det
finnes erforderligt att han får tillfälle att yttra sig samt att köparens make,
husfolk eller annan, som har godset i sin vård eller besittning, skall, om sådan
person anträffas, tillsägas att närvara, när förrättningen äger rum i
köparens frånvaro.

Det i nuvarande 59 § 2 mom. UL reglerade vårdhållningsinstitutet är eu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

167

ligt hänvisning i 10 § AvbL även tillämpligt i handräckningsmål. De i 60 a §
i förslaget till lag om ändring i UL upptagna reglerna om interimistiska åtgärder
till säkerställande av eventuell utmätning, vilka utgör den närmaste
motsvarigheten till det nuvarande vårdhållningsinstitutet, bör likaledes erhålla
tillämpning i mål om handräckning enligt AvbL.

Hänvisning till de lagrum i UL, som enligt vad nu sagts bör äga motsvarande
tillämpning i handräckningsmål, kan lämpligen intagas i 10 § fjärde
stycket AvbL.

Lagberedningen har förutsatt, att den av beredningen föreslagna normalfristen
för hållande av utmätning, två veckor i stad och fyra veckor på landet,
skulle komma att bli vägledande för vad som i allmänhet kan fordras
av en utmätningsman när det gäller handräckning enligt AvbL. Häremot har
kritik riktats från några remissorgans sida. Med den ändring av lagberedningens
förslag till normalfrist för hållande av utmätning, som jag i ett tidigare
avsnitt förordat, bör denna frist bli mera ägnad att tjäna som ett låt
vara ungefärligt mått på den tid, inom vilken förrättning för handräckning
enligt AvbL i regel bör hållas. I anslutning härtill vill jag erinra om regeln i
12 § AvbL, enligt vilken anstånd med handräckningsåtgärd kan på där angivna
sociala skäl beviljas i tre månader och undantagsvis längre tid.

Den föreslagna ändringen av 10 § AvbL torde böra träda i kraft den 1
januari 1964.

4. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om
införsel i avlöning, pension eller livränta

1 §•

Gällande rätt. Enligt 1 § gäller nu som förutsättning för att införsel skall
kunna erhållas för fordran på underhållsbidrag bl. a., att fråga skall vara
om bidrag, som någon till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet är
pliktig utge till barn, adoptivbarn, föräldrar, adoptivföräldrar eller den, med
vilken den förpliktade är eller varit gift eller utom äktenskap avlat barn.
Underhållsskyldigheten skall vidare vara fastställd genom rättens eller domarens
beslut eller genom skriftligt, av två personer bevittnat avtal.

Lagberedningen erinrar om att beredningen under 54 a § UL upptagit förslag
till bestämmelser, som innebär att utmätning skall kunna erhållas på
grund av skriftligt, av två personer bevittnat avtal om underhållsbidrag eller
om skyldighet att till barnavårdsnämnd utge ersättning för barns vård
jämlikt barnavårdslagen. Vid beskrivningen av de avtal som åsyftas har beredningen
där valt en annan lydelse än den som nu finns i 1 § InfL. Beredningen
har sålunda i stället för att uppräkna de underhållsberättigade hänvisat
till giftermåls- och föräldrabalkens bestämmelser om underhållsskyldighet.
Härigenom har beskrivningen blivit kortare och tydligare än den i
1 § InfL. Det behöver sålunda ej föreligga någon tvekan om att stadgandet

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

inbegriper jämväl avtal om underhåll till styvbarn och till kvinna, med vilken
den underhållspliktige avlat barn utom äktenskap, även om barnet fötts
dött eller havandeskapet avbrutits. Genomföres vad beredningen föreslagit i
UL, bör 1 § InfL enligt beredningens mening ändras så att dess lydelse överensstämmer
med nya 54 a § UL. Någon saklig ändring innebär detta ej, frånsett
möjligen de punkter som nu enligt vad nyss sagts är oklara.

Enligt beredningens mening bör också det av beredningen som 3 mom. i
54 a § UL upptagna stadgandet om att domstol skall kunna inhibera verkställighet
av avtal lämpligen erhålla en motsvarighet i InfL. Visserligen
möter icke här den risken att exekutionen, såsom ofta sker vid utmätning,
leder till förlust för gäldenären genom att försäljning av utmätt gods ger
dåligt resultat. Ej heller drar införsel med sig några exekutionskostnader för
parterna, men det kan ändå i särskilda fall vara stötande, om införseln skulle
fortgå sedan talan väckts om avtalet. Beredningen understryker emellertid
att den föreslagna möjligheten till inhibition bör utnyttjas med varsamhet,
så att man icke utan vägande skäl berövar en underhållsberättigad hans
underhåll.

Förutom de ändringar som nu angivits föreslår beredningen vissa redaktionella
jämkningar. För att vinna närmare överensstämmelse med RBs terminologi
föreslår beredningen sålunda, att uttrycket »rättens eller domarens
beslut» ersättes med »lagakraftvunnen dom eller beslut, som må verkställas
lika med sådan dom». Att dom måste ha vunnit laga kraft för att införsel
skall få äga rum på grund därav antages redan nu i praxis. Med »beslut»
åsyftas främst interimistiska beslut. I den mån förordnanden enligt 17 kap.
14 § 1 st. RB förekommer i mål om underhåll faller de också in härunder,
liksom tredskodomar och lagsökningsutslag. De redaktionella jämkningar
som i övrigt vidtagits i 1 § InfL anser beredningen icke kräva någon motivering.

Remissyttranden. Förslaget har i denna del lämnats helt utan erinran.

Socialstyrelsen framhåller, att genom den föreslagna lydelsen på ett lyckligt
sätt undanröjs en viss oklarhet i den gällande formuleringen. En fråga
som dock alltjämt kan vara föremål för tvekan är enligt styrelsens mening,
huruvida s. k. intermistiska eller provisoriska avtal är exigibla. Styrelsen
syftar på den form av avtal, där en presumtiv fader till barn utom äktenskap
förbinder sig att utgiva underhållsbidrag i avvaktan på blodundersökning —
utan att erkänna faderskapet. Då avtal av detta slag synes vara relativt vanliga,
anser styrelsen önskvärt, att även osäkerheten på den punkten undanröjs.

Lagrådet lämnar också förslaget i denna del utan erinran.

Departementschefen. Införsellagen innehåller i 1 § en bestämning av de
typer av underhållsbidrag, för vilka införsel kan erhållas. Införsel kan enligt
detta lagrum ifrågakomma för underhållsbidrag, som någon till fullgörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

169

av lagstadgad underhållsskyldighet är pliktig att utge till barn, adoptivbarn,
föräldrar, adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller
utom äktenskap avlat barn. Lagberedningen har föreslagit en annan beskrivning
av de slag av underhållsbidrag, för vilka införsel skall kunna ifrågakomma.
Enligt dess förslag skall införsel kunna beviljas för underhållsbidrag
enligt giftermåls- eller föräldrabalken. Denna bestämning, som överensstämmer
med den i 54 a § i förslaget till lag om ändring i UL använda,
är enligt min mening att föredraga framför den nuvarande. Därmed elimineras
den tvekan, som råder rörande möjligheten att bevilja införsel för
underhållsbidrag till styvbarn och för vissa andra familjerättsliga underhållsbidrag
av mera speciell typ.

Den av socialstyrelsen berörda frågan om exigibiliteten av provisoriska avtal
om underhåll till barn utom äktenskap synes mig vara förtjänt att närmare
undersökas under det fortsatta reformarbetet på utsökningsväsendets
område.

Det i 54 a § 3 mom. ÖL föreslagna stadgandet om befogenhet för domstol,
där talan om underhållsavtal är anhängig, att förordna, att utmätning
på grund av avtalet tills vidare ej må äga rum, bör, såsom lagberedningen
förordat, erhålla motsvarighet på införselinstitutets område. Här liksom på
utmätningsinstitutets område är tydligt, att förordnande om inhibition icke
bör meddelas, med mindre stor sannolikhet föreligger för att talan rörande
underhållsavtalet kommer att bifallas.

De ändringar lagberedningen i övrigt föreslagit i 1 § införsellagen är av
redaktionell natur. Även dessa ändringar kan jag godtaga.

6 §•

Gällande rätt. Enligt 6 § i dess gällande lydelse får införsel ej beviljas till
gäldande av bidragsbelopp som förfallit till betalning tidigare än ett år innan
beslutet meddelas. När fråga är om bidrag som fader till barn utom äktenskap
har att erlägga till barnets moder, har tiden genom en år 1950 genomförd
lagändring utsträckts till två år.

Lagberedningen kritiserar till en början den gällande huvudregeln. Verkningarna
av denna beror — påpekar beredningen — helt av hur länge ett
visst införselbeslut får bestå. Om någon jämkning av meddelat införselbeslut
icke äger rum, kan resterande bidragsbelopp från tiden ett år före
införselbeslutet och därefter uttagas så länge underhållsskyldigheten och
anställningen består. Det är härvid att beakta, att man i praxis hävdat, att
belopp som under viss tid uttages genom införsel skall i första hand gälla
som betalning av underhållsbidrag för samma tid. Restantierna kommer därför
att endast långsamt försvinna. Den gällande regleringen är även otillfredsställande
på det sättet att en underhållsskyldig genom att byta anställning
kan påverka underhållsberättigads möjlighet att genom införsel uttaga
resterande bidrag. Bytet kräver nämligen, att nytt införselbeslut meddelas,
och därav följer även, att ny beräkning av tiden bakåt skall äga rum.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 62

170

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

Samtidigt som å ena sidan regeln i 6 § ibland möjliggör att även mycket
gamla restantier uttages är — fortsätter beredningen — å andra sidan den
underhållsberättigades rätt att utfå äldre restantier mycket prekär. Om
införselbeslutet av en eller annan anledning jämkas eller den underhållsskyldige
framtvingar nytt beslut genom att byta anställning, blir följden, att
oguldna bidrag som utestått mer än ett år faller bort. Har då av den underhållsskyldiges
lön under sista året dragits så mycket som motsvarar det
årets underhåll, är enligt nämnda ståndpunkt i praxis all möjlighet att genom
införsel utfå bidrag för förfluten tid borta. Däremot kvarstår möjligheten att
kräva resterande belopp vid domstol och att därefter erhålla utmätning eller,
om dom redan föreligger, att omedelbart erhålla utmätning. Beredningen
har, som förut nämnts, i fråga om denna alternativa möjlighet till exekution
föreslagit, att utmätning skulle kunna erhållas redan på grund av skriftligt
avtal. Uppenbart är emellertid, att införsel ofta är den enda exekutionsform
som kan ge något resultat.

Det beror enligt vad som framgår av det anförda mer eller mindre av en
slump, om de äldre bidragen kan uttagas genom införsel. Särskilt egendomlig
finner beredningen den konsekvensen av det nuvarande systemet, att en
underhållsberättigad kan gå förlustig rätten att medelst införsel uttaga äldre
restantier genom beslut om jämkning till hans förmån. En underhållsberättigad
nödgas därför mången gång avstå från att påkalla jämkning, trots
att den underhållsskyldiges inkomster skulle lämna utrymme för en snabbare
inkassering av restantierna.

Enligt beredningens mening är det angeläget, att en ändring sker på denna
punkt. Principen att äldre bidragsbelopp ej skall utan begränsning få uttagas
genom införsel anser beredningen uppbäras av vägande skäl. För dess
upprätthållande bör man emellertid icke lita till den mer eller mindre ovissa
möjligheten av mellankommande jämkningsbeslut. Om preskriptionstiden
räknas tillbaka från tiden för innehållandet och ej från den tid då beslutet
om införsel meddelades åvägabringas enligt beredningens mening bättre möjligheter
att komma fram till en rimlig lösning. De äldre restantierna kommer
att efter hand skäras bort från införsel. Någon godtycklig verkan inträder
ej heller av att införselbeslutet jämkas eller att i anledning av anställningsbyte
nytt beslut meddelas. Man vinner en följdriktig ordning och undgår de
olägenheter som enligt vad förut framhållits är förenade med det nuvarande
systemet. Mot regeln kan enligt beredningens uppfattning möjligen anföras,
att den vållar utmätningsmannen ökat besvär. Beredningen tror dock
ej att detta behöver bli så stort, om principen modifieras något och bokföringen
blir ändamålsenlig. I det förra hänseendet synes man kunna räkna
preskriptionstiden bakåt från början av den kalendermånad, under vilken
innehållandet sker. Den ojämnhet som härigenom uppkommer inskränker
sig till högst beloppet för en månad och blir självfallet i regel betydligt
mindre. För att kunna hålla kontroll över att icke för mycket uttages enligt
det angivna systemet torde utmätningsman — fortsätter beredningen — böra
föra sin dagbok på sådant sätt att därav omedelbart framgår vilken månads

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

171

restantier som betalas med innehållet belopp. Med de nya blanketter som
tillhandahållas för dagböcker enligt lösbladssystem bör det icke vara svårt
att genomföra en sådan redovisning. Härtill kommer, att det redan enligt nu
gällande ordning är mycket önskvärt att dagböckerna förs på detta sätt.
Man undgår därigenom de svårigheter som ofta yppar sig, när införselbeslutet
skall jämkas och det gäller att fastställa den införselbara fordringen.

Om man inskränker sig till att ändra metoden för preskriptionstidens beräkning
på angivet sätt, kan det alltemellanåt leda till att den underhållsberättigade
går förlustig nu föreliggande möjlighet att genom införsel uttaga
underhåll som resterar för förfluten tid. Enligt beredningens mening är det
skäligt, att man för att mildra denna verkan utsträcker den nuvarande generella
preskriptionstiden av ett år till två år. Denna tid anser beredningen
vara tillfyllest och ej alltför betungande.

Den sålunda förordade huvudregeln kan enligt beredningens mening icke
utan modifikation tillämpas i fråga om bidrag som fader till barn utom äktenskap
enligt 7 kap. 10 § föräldrabalken har att erlägga till barnets moder.
I så fall skulle moderns möjlighet att genom införsel utfå bidraget kunna
preskriberas alltför snabbt. Erfarenheten har visat, att modern ofta icke har
möjlighet att utverka införsel inom två år och sex veckor från förlossningen
därför att det dröjer innan faderskapsmål är avgjort eller frivilligt avtal ingås.
Enligt beredningens åsikt kan lämpligen stadgas, att bidraget till modern
vid tillämpningen av bestämmelsen icke skall anses förfallet till betalning
innan det blivit till beloppet bestämt, d. v. s. innan lagakraftvunnen
dom eller annan införselurkund föreligger. Om modern begär införsel något
så när snart efter det hon fått en exekutionstitel, bör huvudregeln om en tvåårig
preskriptionstid för införsel i övrigt vara tillfyllest.

Remissyttrandena. Socialstyrelsen anför, att den föreslagna preskriptionstiden
av två år måhända kan synas något lång med hänsyn till införselinstitutets
syfte att garantera framför allt det löpande underhållet. Emellertid anser
styrelsen, att denna synpunkt bör vika för kravet på underhållsskyldighetens
fullgörande. Den förbättrade möjligheten för moder till barn utom
äktenskap att erhålla införsel finner styrelsen särskilt väl påkallad.

Svenska socialvårdsförbundet understryker, att den gällande ordningen
ofta på ett oskäligt sätt gynnar den underhållsskyldige, som genom byte av
anställning lätt kan få oguldna underhållsbidrag att falla bort. En utsträckning
av preskriptionstiden framstår därför som angelägen från den underhållsberättigades
synpunkt, och förbundet tillstyrker förslaget.

Fredrika-Bremer-Förbundet finner förslaget innebära en avsevärd förbättring,
och Yrkeskvinnors samarbetsförbund betecknar den föreslagna ändringen
som synnerligen angelägen.

Bland det stora antal remissinstanser som lämnar betänkandet i denna del
utan erinran befinner sig också Föreningen Sveriges stadsfogdar och styrelsen
för Föreningen Sveriges landsfiskaler. Några enskilda stadsfogdar har
emellertid anmärkningar att framställa.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Exekutionsdirektören i Stockholm finner visserligen i sak intet att erinra
mot förslaget. Han påpekar emellertid, att ändringarna medför vissa komplikationer
i bokföringsarbetet, och anför härom närmare.

Med nu gällande bestämmelser kan den ingående skulden lätt uträknas
liksom de ändringar av densamma, som inträder genom därefter förfallande
bidragsbelopp och verkställda inbetalningar. Genom den föreslagna bestämmelsen
är den ingående skulden icke ett under införselbeslutets (jämkningsbeslutets)
hela fortbestånd fastställt belopp utan densamma ändras från månad
till månad på grund därav att den tidpunkt, från vilken preskriptionstiden
skall räknas, framflyttas. Lämpligen torde för kontroll den underhållsskyldiges
skuldbelopp i regel böra framräknas endast en gång om året, kanske
per den 31 december, såvida icke t. ex. utmätningsförfarande, underhållsskyldighetens
upphörande etc. nödvändiggör fastställande av skulden vid
annan tidpunkt.

Förste stadsfogden i Norrköping gör gällande, att förfarandet blir omständligt
och tidsödande i jämförelse med nuvarande system och att det därför
sannolikt drar med sig ökade personalkostnader. Liknande synpunkter
framförs också av stadsfogden i Sundsvall. Enligt dennes mening bör, om
den nya regeln skall genomföras, i införsellagen föreskrivas, att ansökan om
införsel som avser uttagande även av äldre underhållsbidrag skall åtföljas
av specificerad uppgift rörande bidragens förfallotider och de oguldna beloppen.

Förste stadsfogden i Malmö anser det otvivelaktigt att beredningens förslag
skulle innebära en rationellare ordning men avstyrker ändock dess genomförande,
med hänsyn till det väsentliga merarbete för utmätningsmännen
som det enligt hans mening skulle medföra. Hans avstyrkande gäller
emellertid icke regeln att bidrag enligt 7 kap. 10 § föräldrabalken icke skall
anses förfallet till betalning innan det blivit till beloppet bestämt. -— Till
stöd för sin uppfattning om arbetsökningen åberopar han utförliga exempel.
Han utgår därvid bland annat från att utmätningsmannen enligt det föreslagna
systemet skall föra sin dagbok på sådant sätt att därav omedelbart
framgår vilken månads restantier som betalas med innehållet belopp. Vidare
anför han:

Dagboken kommer att bli mycket omfattande i det att för varje mål måste
uppställas särskilda uppgifter för de oguldna månadsbeloppen. Detta kan
medföra att efterhand ett flertal blad upplägges för varje mål. Visserligen
behöver vid jämkningsbeslut och nya beslut något nytt skuldbelopp ej framräknas,
men denna lättnad uppväger icke tillnärmelsevis merarbetet med
bokföringen. Detta merarbete blir måhända i de mindre utmätningsmannadistrikten,
där de löpande införselmålen uppgår till ett mindre antal, måhända
något hundratal, icke så stort. I de större städerna däremot, där de
löpande målen uppgår till flera tusen (i Malmö finnes f. n. cirka 2 000 löpande
införsehnål) måste merarbetet bli högst väsentligt.--- — Med hän syn

till att införselmålen är stadda i ständig ökning, aktualiseras i de större
städerna frågan om att införa maskinbokföring av införselbelopp å dagboken,
vilken då måste vara upplagd enligt kortsystem. Den föreslagna ordningen
omöjliggör helt en sådan bokföringsmetod och utgör därför ett absolut
hinder mot en övergång till rationellare kontorsrutiner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

173

Han ifrågasätter slutligen, om icke hela införseldagboken måste omläggas
vid en övergång till de nya reglerna.

överexekutor i Malmö instämmer i vad förste stadsfogden sålunda anfört
och anser, att frågan om avhjälpande av den nuvarande ordningens olägenheter
snarast bör upptagas till förnyat övervägande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser lämpligt, att endast bidragsbelopp
som ej är äldre än ett år blir införselbara. Så ansträngd som gäldenärens
ställning ofta nog är kan ett ytterligare betungande av honom befaras
äventyra det löpande underhållet till den berättigade. Enligt länsstyrelsens
mening kan utvidgningen i tiden också få den verkan att vederbörande
dröjer att söka införsel, varigenom de oguldna bidragen hopas på gäldenären.

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Departementschefen. Enligt 6 § införsellagen kan införsel med visst undantag
icke beviljas för bidrag, som förfallit till betalning tidigare än ett år
innan införselbeslutet meddelades. Preskriptionstiden räknas alltså tillbaka
med utgångspunkt från dagen för införselbeslutet. Denna utgångspunkt är
emellertid föga rationell. Om ett införselbeslut äger bestånd under tillräckligt
lång tid, kan sålunda restantier, vare sig de uppkommit under året närmast
före införselbeslutet eller under beslutets giltighetstid, uttagas genom
införsel, även om de vid tiden för verkställigheten skulle vara många år
gamla. Preskriptionsregeln förfelar i sådana fall sitt syfte att från införsel
utestänga fordran på bidrag som genom sin ålder i viss mån förlorat karaktären
av underhållsfordran och mera blivit att likställa med fordringsanspråk
i allmänhet, samt att förebygga, att den underhållspliktige blir så
betungad, att hans arbetslust och vilja att göra rätt för sig menligt påverkas.
Den nuvarande metoden att beräkna preskriptionstiden medför vidare
slumpartade resultat. Om exempelvis jämkning sker av ett tidigare införselbeslut
eller nytt införselbeslut måste meddelas därför att den unde-rhållsskyldige
bytt anställning, kan den underhållsberättigade gå miste om den
rätt till införsel för äldre bidrag, som skulle ha tillkommit honom, om det
tidigare införselbeslutet fått äga fortsatt giltighet. Såsom lagberedningen
funnit, är det lämpligare att räkna preskriptionstiden tillbaka från början
av den kalendermånad, varunder verkställigheten, d. v. s. innehållandet,
skall ske. Det förslag härom, som lagberedningen framlagt, har också godtagits
av flertalet remissorgan och lämnats utan erinran av lagrådet. Även
om förslagets genomförande, såsom några remissorgan hävdat, i bokföringshänseende
kan vålla utmätningsmännen ett visst merarbete, kan detta förhållande
enligt min mening icke tillmätas sådan betydelse, att man av hänsyn
därtill bör avstå från de obestridliga fördelar, som är förenade med den
föreslagna reformen. Jag vill alltså tillstyrka, alt förslaget genomföres.

Om man begränsar sig till denna ändring av preskriptionstiden, skulle
resultatet ibland kunna bli, att den underhållsberättigade skulle komma i

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

sämre läge än för närvarande med avseende å möjligheten att genom införsel
uttaga underhåll, som resterar för förfluten tid. För att i viss utsträckning
neutralisera denna effekt har lagberedningen föreslagit, att preskriptionstiden
förlänges till två år. Detta förslag, som i flertalet remissvar icke
mött någon gensaga och som lämnats utan anmärkning av lagrådet, synes
mig innefatta en godtagbar avvägning mellan den underhållsberättigades
och den underhållsskyldiges intressen. På skäl, som lagberedningen utvecklat,
erfordras emellertid för bidrag, som fader till barn utom äktenskap
har att utge till barnets moder, en specialregel, enligt vilken sådant bidrag
vid tillämpningen av bestämmelsen om införselpreskription icke skall anses
till betalning förfallet innan det blivit till beloppet bestämt.

8 §.

Gällande rätt. Enligt 8 § tredje stycket skall beslut om införsel ej vidare
äga tillämpning, sedan underhållsskyldigheten upphört, ändå att den underhållsskyldige
häftar för oguldet underhållsbidrag. Bestämmelsen gäller
dock icke underhållsbidrag som fader till barn utom äktenskap har att
erlägga till barnets moder. Sådant bidrag får alltså uttagas även sedan
underhållsskyldigheten upphört.

Lagberedningen. Även om införsel i första hand har till uppgift att trygga
ett aktuellt behov, måste man enligt beredningens mening ifrågasätta lämpligheten
av att möjligheten till införsel regelmässigt går förlorad när underhållsskyldigheten
upphör. Beredningen framhåller härom bland annat
följande.

När hustru i hemskillnadsdom tillerkänts underhållsbidrag men något
underhåll icke skall utgå efter en därpå följande äktenskapsskillnadsdom,
beror detta regelmässigt på en skälighetsbedömning av hustruns behov och
mannens ekonomiska bärkraft. Mannen skall icke i onödan belastas med
underhållsbidrag till hustrun efter hemskillnaden. I och för sig medför icke
äktenskapsskillnaden att hustruns ställning undergått någon väsentlig ändring
till det bättre. En bodelning kan medföra, att hon får sina underhållsbidrag
täckta, inen det är ingalunda alltid förhållandet. Avsikten är givetvis,
att hustrun verkligen skall utfå åtminstone det underhåll som utdömts
för hemskillnadstiden, och när mannen eftersatt sin skyldighet att utge dessa
bidrag torde hustrun mer än väl behöva i efterskott utfå gottgörelse för vad
hon fått förskjuta. Det har också påpekats, att den nuvarande ordningen
försätter hustrun i en dålig situation. På liknande sätt förhåller det sig, om
hustrun i dom å äktenskapsskillnad tillerkänts underhållsbidrag för allenast
ett begränsat antal år. Ofta har man då tänkt sig, att hustrun därefter bör
kunna försörja sig själv; barnen kan t. ex. ha nått sådan ålder att de icke
längre kräver moderns ständiga tillsyn. När underhållsskyldigheten bortfaller
vid den på förhand fastslagna tidpunkten, kan hustrun vara i stort
behov att få ut bidrag som mannen bort betala tidigare men icke guldit. —

I huvudsak detsamma kan enligt beredningens mening sägas om det syn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

175

nerligen vanliga fallet att bidrag till barns underhåll bestämts att utgå
till dess barnet nått viss ålder. Det är ganska orimligt, att eftersläpande
underhåll för tiden till den bestämda åldersgränsen ej därefter skall kunna
uttagas genom införsel. Regelmässigt har barnets vårdnadshavare eller det
allmänna fått vidkännas ökad börda i dylika fall.

Den nuvarande ordningen har — framhåller beredningen — ej sällan lett
till att den underhållspliktige undandrager sig sina skyldigheter genom att
mot slutet av underhållstiden avhålla sig från arbete eller hålla sig undan,
i vetskap om att han därefter är fri från införsel. Beredningen förordar därför,
att eftersatt underhåll skall i nämnda fall i viss utsträckning få uttagas
även efter det underhållsskyldigheten upphört.

I andra fall finner beredningen frågan mera tveksam. Dör bidragsberättigad
make, frånskild make eller moder till barn utom äkenskap, tillkommer
fordran på oguldet bidrag dödsboet. Dess krav kan i allmänhet icke anses
vara så behjärtansvärt, att det bör säkerställas genom införsel. Om ett
bidragsberättigat barn avlider, kan situationen däremot ofta vara den, att
oguldet bidrag bör tillkomma vårdnadshavare eller annan som fått vidkännas
för stor börda. Vanligt är också att barnavårdsnämnd i ett sådant fall
har att fordra ersättning för utgivet bidragsförskott. Har införsel enligt 20 §
InfL beviljats för socialnämnds eller barnavårdsnämnds ersättningsfordran,
tillkommer en eventuellt kvarstående fordran likaledes det allmänna, och
dess krav är efter dödsfallet lika beaktansvärt som förut. Beredningen har
likväl ansett, att man tills vidare ej bör medge införsel sedan den underhållsberättigade
avlidit.

Ett annat fall, då möjligheten till införsel enligt beredningens mening bör
omedelbart upphöra, är att underhållsberättigad frånskild make gifter om
sig. Rätt till fortsatt införsel för resterande bidrag synes då icke vara så
starkt motiverad.

Underhållsskyldighet till barn kan även upphöra av den anledningen
att barnet adopteras. Det kan anföras skäl både för och emot att införsel
därefter skall få äga rum för resterande underhåll. Enligt beredningens
mening talar övervägande skäl för att införsel alltjämt må ske, och beredningen
förutsätter, att vad som inflyter tillfaller den som fått vidkännas en
alltför tung underhållsbörda i följd av att underhåll ej utgått för barnet,
eller barnavårdsnämnd som har fordran med anledning av att bidragsförskott
utgått. Trots att vårdnaden om barnet övergått på adoptanten bör —
anser beredningen — den tidigare vårdnadshavare!! eller barnavårdsnämnden
kunna uppträda som sökande i införselärendet.

I huvudsak samma synpunkter kan enligt beredningens mening läggas på
de! fallet, att skyldigheten att utgiva underhållsbidrag för barn upphört till
följd av att vårdnaden om barnet övergått till den förpliktade, över huvud
laget anser beredningen det vara lämpligast att låta huvudregeln bli den, att
införseln får fortgå trots att underhållsskyldigheten upphört. Undantag härifrån
finner beredningen påkallade endast för de fallen att den underhållsberättigade
avlider eller att frånskild make gifter om sig. Visserligen kom -

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

mer huvudregeln härigenom att omfatta ett och annat fall, då behovet av
fortsatt införsel icke är så trängande, t. ex. då hemskillnad avbrytes genom
att makarna åter flyttar samman eller då äktenskap går åter. Någon praktisk
olägenhet härav befarar beredningen icke.

Beredningen anser, att — i de fall då införsel enligt förslaget får äga
rum trots att underhållsskyldigheten upphört — tiden för denna fortsatta
möjlighet bör begränsas. Enligt beredningens mening kan tiden skäligen
bestämmas till ett år från underhållsskyldighetens upphörande. Det kunde
måhända ifrågasättas att man ej skulle meddela någon särskild preskriptionsregel
utan nöja sig med den tvåårsregel som beredningen tidigare förordat
beträffande införsel för resterande bidrag. Detta alternativ, som skulle
innebära en enklare lösning, kan icke anses ogenomförbart av hänsyn till
den underhållsskyldige. Beredningen har dock tvekat att gå så långt. Enligt
förslaget skall därför dels tvåårsregeln tillämpas, när det gäller att bestämma
för vilka restantier införsel må äga rum, dels gälla den särskilda regeln att
all införsel är utesluten, när ett år gått från det underhållsskyldigheten upphörde.

Enligt beredningens mening bör dock sistnämnda regel icke tillämpas på
de s. k. förlossningskostnaderna. Modern har ju ofta icke någon möjlighet
att påkalla införsel inom ett år och sex veckor efter nedkomsten och, även
om införsel skulle hinna börja inom tiden, torde det i regel icke bli möjligt
att indriva hela hennes fordran före ettårstidens slut. Någon annan tidsbegränsning
än den som följer av 6 § anser beredningen därför icke böra förekomma
i dessa fall. Däremot skall enligt förslaget även här gälla huvudregeln
om att införsel ej ifrågakommer efter den underhållsberättigades död.

I enlighet med det anförda har 8 § tredje stycket i beredningens lagförslag
fått en helt ny utformning.

Remissyttrandena. Även i denna del har beredningens förslag i allmänhet
godtagits eller lämnats utan erinran. De avvikande meningar som kommit
till uttryck i remissyttrandena gäller i huvudsak att möjligheterna att erhålla
införsel efter det underhållsskyldigheten upphört bör ytterligare vidgas
på ett eller annat sätt.

Styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt betecknar förslaget som
en efterlängtad förbättring av den underhållsberättigades ställning.

Socialstyrelsen finner den föreslagna utvidgningen av införselmöjligheterna
synnerligen starkt motiverad men anser det tveksamt, om icke införsel
bör kunna beviljas även i vissa fall då den underhållsberättigade avlider.
En del av de i betänkandet berörda fallen motiverar enligt styrelsens mening
ytterligare utsträckning av möjligheterna till införsel. Då emellertid beredningen
ämnar i ett senare delbetänkande framlägga förslag om införselinstitutet
i dess helhet, har styrelsen avstått från att nu framföra något
yrkande i frågan.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser förslaget väl motiverat men
ifrågasätter, om icke även här den i 6 § föreslagna tvåårsregeln bör gälla.

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Därigenom skulle man uppnå samstämmighet och en enklare lösning. Då
kortare preskriptionstid icke gärna är motiverad med hänsyn till den nnderhållsskyldige
och tvåårsregeln i sin mån kan bidraga till att den underhållsskyldige
finner mindre anledning undandraga sig sina skyldigheter när
underhållstiden närmar sig sitt slut, vore tvåårsregeln enligt styrelsens mening
att föredraga ur alla synpunkter.

Även Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges Husmodersföreningars riksförbund,
Fredrika-Bremer-Förbundet och landsfiskalen i Svedala distrikt uttalar
sig till förmån för tvåårsregeln.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län menar, att huvudregeln om att införsel
för underhållsbidrag skall få fortgå under ett år är lämplig men att
däremot de föreslagna undantagen från denna regel ej är tillräckligt motiverade.
Att t. ex. en kvinna genom införsel kan utfå oguldet underhållsbidrag
för sitt barn ett år efter dess död finner länsstyrelsen skäligt. Även då det
gäller underhållsbidrag till frånskild make, som trätt i nytt gifte, kan det
enligt länsstyrelsens mening föreligga behov av det oguldna bidraget.

Fredrika-Bremer-Förbundet anser också, att möjlighet bör finnas att uttaga
underhållsbidrag genom införsel även om den bidragsberättigade avlidit
eller gift om sig. Ett praktiserande av lagberedningens förslag skulle
kunna medföra, att den bidragsskyldige innehåller bidragsbelopp när han
misstänker att hans tidigare hustru har för avsikt att ingå nytt aktenskap.
Likaså kan en mor eller far, som haft vårdnaden om ett barn och fått ikläda
sig betydande kostnader för barnet innan det avled, vara i behov av det underhållsbidrag
som — om det utbetalats i tid — skulle ha tillfallit barnet.
Förbundet anser, att det här närmast är fråga om ett forskott av vårdnads havaren.

. ...

Svenska socialvårdsförbundet delar lagberedningens uppfattning att möjligheten
till införsel omedelbart skall upphöra när underhållsberattigad
make gifter om sig men föreslår, att införsel medgives även sedan den underhållsberättigade
avlidit. Som skäl åberopar förbundet, att det ofta masle
anses behjärtansvärt att vårdnadshavare eller annan som fått vidkannas stor

börda erhåller skälig gottgörelse. .

Den ende som ifrågasätter att den av beredningen föreslagna utvidgningen
av införselmöjligheterna skall begränsas i något avseende ar stadsfogden i
Luleå. Denne ställer sig tveksam till förslaget att införsel skall få äga rum
sedan underhållsskyldigheten upphört av den anledningen att ett barn adopterats
eller vårdnaden om barnet övergått till den förpliktade.

Lagrådets ledamöter har ansett reformen icke böra begränsas genom undantag
för vissa uppliörsfall eller genom särskild tidsbegränsning och i enlighet
härmed hemställt, att tredje stycket i 8 § utgår.

Departementschefen. Enligt 8 § tredje stycket InfL gäller som huvudregel,
att beslut om införsel icke vidare skall äga tillämpning, sedan underhållsskyldigheten
upphört, även om den underhållsskyldige da fortfarande haf 7f

Bihang till riksdagens protokoll 11)63. i samt. Nr 52

178

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

tar för oguldna underhållsbidrag. Numera torde i stort sett enighet råda om
att denna regel, som ursprungligen tillkommit som resultat av överväganden
rörande preskriptionstiden i 6 §, i betydande mån försvagar den underhållsberättigades
möjligheter att verkligen få ut det underhåll, som tillkommer
honom. Det är därför angeläget, att en reform kommer till stånd på
denna punkt. Liksom lagberedningen och praktiskt taget alla remissorgan
JaS förorda, att införsel för oguldna underhållsbidrag åtminstone i allmänhet
får äga rum utan hinder av att underhållsskyldigheten upphört.
Mera tveksam är frågan, om denna princip bör gälla utan undantag. Härom
har olika meningar kommit till synes. Lagberedningen har föreslagit undantag
för det fall att underhållsskyldigheten upphört av den anledningen, att
den underhållsberättigade avlider eller, då fråga är om frånskild make, träder
i nytt gifte. Lagrådet har däremot ansett sådant undantag icke böra uppställas.
Även om möjligheten till införsel i en del hithörande fall måhända
skulle kunna undvaras utan alltför stor olägenhet, kan det i andra sådana
fall vara av omständigheterna påkallat att införselvägen står öppen trots den
underhållsberättigades omgifte eller frånfälle. Om ett utomäktenskapligt
barn avlider och såsom enda dödsbodelägare efterlämnar sin moder, vilken
måhända fått bära den huvudsakliga underhållsbördan, förefaller det skäligt,
att dödsboets fordran på oguldna underhållsbidrag får uttagas genom
införsel, i all synnerhet om andra exekutionsformer, såsom ofta är fallet,
ter sig utsiktslösa. Enligt min mening förefaller det tvivelaktigt, om de
fall, då underhållsskyldigheten upphört på grund av den underhållsberättigades
död eller omgifte, generellt sett skiljer sig från övriga upphörsfall i
sådan mån, att en särreglering är motiverad. Med hänsyn härtill är jag närmast
benägen att i likhet med lagrådet förorda, att möjligheten att efter underhållsskyldighetens
upphörande få införsel för oguldna underhållsbidrag
skall stå öppen oberoende av anledningen till att underhållsskyldigheten
upphört. Jag är icke heller övertygad om lämpligheten av lagberedningens
förslag att stadga en särskild preskriptionstid av ett år för rätten till införsel
efter underhållsskyldighetens upphörande. Liksom lagrådet och vissa remissorgan
hyser jag den uppfattningen, att tidsbegränsningen i 6 § bör vara
tillfyllest jämväl i det fall, att underhållsskyldigheten upphört.

På nu angivna skäl föreslår jag, att tredje stycket i 8 § utgår.

Då vårdnaden om barn övergått från en vårdnadshavare till en annan och
underhållsbidrag för tiden före denna förändring kvarstår oguldna, uppkommer
den i ärendet berörda frågan, vilka möjligheter den tidigare vårdnadshavaren
har att göra gällande krav på dylika underhållsbidrag. Vilken
ståndpunkt gällande rätt intager till detta spörsmål, är väl icke i allo klart.
Såsom antytts i lagrådsledamöternas yttrande, har emellertid frågan icke
någon större betydelse för det nu aktuella lagstiftningsärendet. På grund härav
anser jag det icke behövligt och med hänsyn till spörsmålets vittutseende
karaktär knappast heller lämpligt att i förevarande begränsade sammanhang
lösa frågan. Saken är emellertid förtjänt att närmare uppmärksammas
under det fortsatta reformarbetet på införselinstitutets område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

179

11 §•

Gällande rätt. Enligt 11 § i dess gällande lydelse åligger det arbetsgivaren
att insätta innehållet belopp å tjänstepostgirokonto som utmätningsmannen
anvisar. Insättandet skall ske en gång i månaden å tid som utmätningsmannen
bestämmer. Denne kan dock bestämma längre tidsmellanrum. Paragrafen
avser införsel för uttagande av underhållsbidrag. På grund av hänvisningar
i 20, 21, 21 a och 22 §§ gäller emellertid även vid införsel för socialnämnds
eller barnavårdsnämnds ersättningsfordran samt för skatter, böter
och dylikt, att innehållet belopp skall insättas på tjänstepostgirokonto. Tidsfristerna
är däremot andra utom vid införsel för ersättningsfordran.

Lagberedningen. Regeln att innehållet belopp skall insättas på tjänstepostgirokonto
vållar, enligt vad lagberedningen erfarit, i vissa fall svårigheter
för arbetsgivare. Vissa företagare verkställer regelmässigt sina utbetalningar
på annat sätt, t. ex. genom check eller bankgiro eller direkt utbetalning
från sitt postgirokonto. Med den tilltagande automationen inom kontorstekniken
vållar varje avvikelse från den eljest tillämpade rutinen svårigheter.
Under förutsättning att betryggande kontroll ändock kan ordnas
bör man därför enligt beredningens mening tillmötesgå näringslivets önskemål
genom att öppna möjlighet till redovisning av innehållna belopp i annan
ordning än genom insättning på tjänstepostgirokonto. Beredningen föreslår,
att Kungl. Maj :t låter genom kontorsteknisk expertis undersöka vilka
redovisningsmetoder som kan ifrågakomma. Erforderliga bestämmelser anser
beredningen böra utfärdas i administrativ ordning. Det är tänkbart —
framhåller beredningen — att man härvid även kan tillmötesgå ett annat till
beredningen framfört önskemål, nämligen om en snabbare redovisning så att
innehållna belopp fortare kommer de underhållsberättigade till del.

Beredningens förslag innebär, att utmätningsman skall, med Kungl. Maj :ts
medgivande, äga föreskriva att innehållet belopp skall tillhandahållas honom
på annat sätt än genom insättning på tjänstepostgirokonto. Ett sådant
medgivande kan, om det finnes lämpligt, begränsas till att avse blott vissa
utmätningsmän, hos vilka praktiskt behov av en ny redovisningsmetod yppats.
Självfallet måste utmätningsmannen vid valet av redovisningsmetod
beakta arbetsgivarens intresse. Det kan eventuellt i den tänkta administrativa
författningen stadgas, att annan redovisningsmetod än insättning på
tjänstepostgirokonto får föreskrivas endast på arbetsgivarens begäran eller
med hans samtycke.

Remissyttrandena. Förevarande spörsmål har rönt ringa uppmärksamhet
under remissbehandlingen. Endast en remissmyndighet — länsstyrelsen i
Västernorrlands län — har hävdat, att andra redovisningsmetoder än de nu
gällande icke synes kunna tillstyrkas.

Förste stadsfogden i Malmö framhåller däremot, att det redan nu i praktiken
förekommer att arbetsgivare redovisar innehållna medel på annat sätt
än genom insättning på utmätningsmannens tjänstepostgirokonto och att det

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

därför enbart är att hälsa med tillfredsställelse att man öppnar legal möjlighet
till sådana förfaranden. Några vådor ur kontrollsynpunkt anser han
detta ej behöva medföra.

Svenska företagares riksförbund uttalar den förhoppningen att redovisningsformerna
skall anpassas till arbetsgivarens ordinarie utbetalningsform
och fastställas med arbetsgivarens medverkan.

Landsfiskalen-ntmätningsmannen i Kiruna distrikt finner det synnerligen
önskvärt att den föreslagna undersökningen kommer att omfatta möjligheten
av direkt redovisning från arbetsgivaren till sökanden.

Med anledning av förslaget om undersökning genom kontorsteknisk expertis
framhåller riksrevisionsverket, att det torde ankomma på detta ämbetsverk
att i första hand taga ställning till redovisningsfrågor av hithörande
slag.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Departementschefen. Belopp, som arbetsgivare jämlikt meddelat införselbeslut
innehåller, skall enligt It § införsellagen insättas på tjänstepostgirokonto,
som utmätningsmannen anvisar. Från näringslivets sida har önskemål
uttalats om att även andra redovisningssätt skall få komma till användning.
Med hänsyn härtill har lagberedningen föreslagit en befogenhet för
Kungl. Maj :t att medge, att medel, som innehållits genom införsel, redovisas
på annat sätt än genom insättning på tjänstepostgirokonto. Häremot finnes
enligt min mening intet att erinra. Jag kan därför med en redaktionell ändring
godtaga lagberedningens förslag. Emellertid vill jag understryka, att
andra redovisningssätt än det nu stadgade icke bör få komma till användning,
med mindre de erbjuder tillfälle till effektiv kontroll över medlens
handhavande. I vad mån andra redovisningssätt fyller detta krav, kan svårligen
avgöras på föreliggande utredning. Huruvida medgivande att använda
annan redovisningsform än den för närvarande föreskrivna skall lämnas, får
därför bero på det resultat, vartill en särskild undersökning i ämnet kan leda.

19—21 §§.

Gällande rätt m. m. Såsom framgår av InfLs rubrik och närmare utvecklas
i 1 och 19 §§ kan införsel äga rum i avlöning, pension eller livränta. Under
förarbetena till lagen diskuterades, huruvida icke införsel borde medgivas
även i vissa med pension eller livränta besläktade inkomster, såsom sjukhjälp
enligt då gällande bestämmelser om ersättning för olycksfall i arbete
eller för skada ådragen under militärtjänstgöring eller enligt lagen den 4 juli
1910 om sjukkassor. Man avstod dock från att framlägga något förslag
härom under anförande bl. a. att de belopp som skulle kunna uttagas antagligen
blev ytterst obetydliga och bestämmelsernas tillämpning i många
fall förenad med svårigheter (se NJA II 1917 s. 546).

Sjukhjälp i form av sjukpenning och vad därmed kan jämställas utgår
enligt ett flertal författningar. Även rent privata sjuk- och olycksfallsförsäkringar
förekommer i betydande utsträckning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

181

Den grundläggande författningen på området är lagen den 25 maj 1962
om allmän försäkring.

Sjukförsäkringen enligt denna lag omfattar i princip alla här i riket bosatta
svenska medborgare samt i åtskilliga fall även utlänningar. Försäkrade
för sjukpenning är de som har årsinkomst av förvärvsarbete om minst
1 800 kr. och därutöver i viss utsträckning gifta kvinnor in. fl. Vid sjukdom
som förorsakar förlust av arbetsförmågan utgår sjukpenning med lägst 5
och högst 28 kr. för dag. Rätten till sjukpenning är numera ej tidsberänsad,
utan den som ej återvinner hälsan äger uppbära sjukpenning till dess han
kommer i åtnjutande av pension. Förorsakar sjukdom, utan att medföra
förlust av arbetsförmågan, nedsättning av denna med minst hälften, utgår
halv sjukpenning. Ersättning utgår ej för de tre första dagarna av varje
sjukperiod. Utöver sjukpenning kan utgå barntillägg med maximalt 3 kr.
för dag. Åtnjuter den försäkrade sjukhusvård, minskas sjukpenningen med
högst 5 kr. för dag. Viss sjukpenning kan även utgå till förvärvsarbetande
kvinna i samband med barnsbörd. Ersättningarna utbetalas av allmän försäkringskassa.

Bestämmelser om sjukpenning m. m. meddelas också i 1954 års lag om
yrkesskadeförsäkring, 1950 års militärersättningsförordning, 1954 års förordningar
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring
i civilförsvaret, och om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under vistelse å anstalt m. m. samt 1956 års lag om ersättning åt smittbärare
(se härom betänkandet s. 140 f). Yrkesskadelagstiftningen är för närvarande
föremål för utredning.

Med anledning av vissa påpekanden av riksdagens revisorer hemställde
riksdagen 1944 (Rskr 455 p. 3), att Kungl. Maj:t ville låta taga under övervägande
frågorna om införsel i sjukpenning samt om rätt för riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel
utbetala sjukpenning till annan än den skadade. Framställningen föranledde
socialvårdskoinmittén att i betänkande nr XIX med förslag till yrkesskadeförsäkringslag
m. m. (SOU 1951:25) förorda den ändringen i 19 § InfL,
att införsel skulle kunna erhållas i dagersättning i anledning av olycksfall
eller sjukdom. Förslaget upptogs dock ej till behandling i denna del. Ärendet
överlämnades till utredningen för förberedande översyn av utsökningslagen
m. m. och har, sedan utredningen upphört, övertagits av beredningen.

Frågan om införsel i sjukpenning var i anledning av väckta motioner
före även vid 1958 års A-riksdag. Motionerna föranledde dock icke någon
riksdagens åtgärd. Vederbörande utskott (LrU nr 11) hänvisade till att frågan
redan var föremål för behandling vid den förberedande översynen av UL
och till att de belopp som skulle kunna tänkas utgå fick antagas vara förhållandevis
obetydliga.

Lagberedningen. Enligt lagberedningens uppfattning föreligger icke något
principiellt hinder mot införsel i sjukpenning och vad därmed kan järn -

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

ställas. I själva verket kan dessa ersättningar jämställas med vanlig livränta,
vari införsel alltifrån InfLs tillkomst kunnat erhållas. Att likställa
dessa ersättningar i införselhänseende ter sig naturligt, eftersom man inom
socialförsäkringen eftersträvar en samordning mellan olika ersättningsformer.

Beredningen understryker, att man — med hänsyn till att sjukpenning
och dylikt i allmänhet utgår med relativt låga belopp — icke kan vänta sig
att några större summor skulle komma att inflyta genom införsel men att
man å andra sidan får beakta, att sjukhjälp i regel är skattefri och icke
belastas med avdrag för preliminär skatt. Har gäldenär icke försörjningsplikt
mot annan än införselsökanden, måste enligt beredningens bedömning
utrymme ofta finnas för införsel, och även i åtskilliga andra fall bör det
vara möjligt att utfå åtminstone någon del av underhållet. Det har förekommit
fall, då en person under lång tid åtnjutit kostnadsfri vård på sjukhus
och samtidigt uppburit en relativt rundlig dagersättning allt under det
att han helt försummat sin underhållsplikt. Såsom särskilt stötande framstår
härvid det förhållandet, att ersättningen delvis är bestämd med hänsyn
till försörjningsbördan (barntilläggen). Även om det i sådana fall icke
är möjligt att uttaga mer än en del av underhållet, talar dock behörig hänsyn
till den underhållsberättigades intresse för att införsel medges i sjukhjälpen.
Genom att införseln kan fortgå en längre tid blir det sammanlagda
indrivna beloppet av betydelse. Vid mera kortvariga sjukdomstillstånd kan
införseln i regel icke väntas inbringa så mycket, och intresset att få införsel
i sjukhjälpen är då mindre. Här tillkommer emellertid den omständigheten
att den underhållsskyldige, om införsel kan erhållas i sjukhjälpen,
icke, såsom för närvarande är fallet, har något att vinna på en sjukskrivning.
Det lär i viss utsträckning förekomma, att personer som drabbas av införsel
i sin lön sjukanmäler sig på svaga grunder och därigenom försvårar eller
omöjliggör uttagande av införselfordringen. En rätt till införsel i sjukpenning
även vid korta sjukdomsfall skulle motverka detta missbruk och därför
— även om det ekonomiska utbytet icke blir så stort i förekommande
fall — stärka den underhållsberättigades ställning.

Vissa praktiska komplikationer av införsel i sjukpenning kan visserligen
förutses, men dessa bör enligt beredningens mening kunna avhjälpas.
För att ett system med införsel i sjukpenning skall kunna fungera måste
sålunda tillses att det icke ställer alltför stora krav på administrationen av
den allmänna sjukförsäkringen samt utmätningsmän och arbetsgivare. Det
är sålunda angeläget att hålla antalet fall, då införsel sker i sjukpenning,
inom måttliga gränser. Det kan därför icke komma i fråga att låta pågående
införsel i lön övergå till införsel i sjukpenning vid varje tillfälligt sjukdomsfall
som gäldenären råkar ut för.

Beredningen förordar, att införsel skall kunna erhållas i sjukpenning och
vad därmed är att jämställa. Även om det i första hand är intresset att kunna
uttaga underhållsbidrag som motiverar en sådan reform, saknas enligt

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963 183

beredningens mening tillräcklig anledning att göra undantag för skatter och
böter.

För att beteckna de ersättningar, i vilka införsel skall få äga rum, har
beredningen valt uttrycket »sjukpenning eller annan dagersättning, som
utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning».
Härunder faller först och främst sjukpenning och barntillägg enligt lagen
om allmän försäkring, lagen om yrkesskadeförsäkring och militärersättningsförordningen.
Även vårdbidragen enligt sistnämnda båda författningar
omfattas av uttrycket. Någon praktisk betydelse får detta dock knappast.
Med hänsyn till att gäldenärens behov är särskilt stora i en situation, då
vårdbidrag utgår, måste, om dessa bidrag medtages, det införselfria beloppet
höjas i motsvarande mån. Vidare medtages de motsvarande ersättningar
som utgår bl. a. enligt de två förordningarna om ersättning för skada ådragen
i civilförsvaret och å anstalt. Ytterligare medtages sjukpenning m. m.
som utgår till tillfällig smittbärare. Ersättningen till kronisk smittbärare
torde i praxis bestämmas på sådant sätt att den utan vidare är att hänföra
till vanlig livränta. Den behöver därför icke här omnämnas. Slutligen omfattar
beredningens förslag även per dag bestämd ersättning som utgår på
grund av privat sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Däremot inbegripes självfallet
icke ersättning för vårdkostnader, såsom läkararvode, medicin o. d.

Såsom redan framhållits står de nu avsedda ersättningarna mycket nära
vanlig livränta. Beredningen har därför ansett sig kunna underlåta att upptaga
sjukpenning m. m. såsom en självständig inkomstgrupp vid sidan av
pension eller livränta. Enligt förslaget skall endast göras det tillägget i 19 §,
att till livränta förklaras vara att hänföra även sjukpenning eller annan dagersättning
som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan
sådan anledning. Beredningen utgår från att sjukpenning och dagersättning
av den natur som här nämnts skall kunna inbegripas jämväl under 1935
års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta för uttagande av oguldna
utländska utskylder eller allmänna avgifter, utan att någon särskild lagändring
erfordras.

Beredningen räknar med att det torde komma att bli jämförelsevis sällsynt
att införsel beslutas i sjukpenning utan att det dessförinnan förelegat
ett beslut om införsel i lön. Situationen kan enligt beredningens mening
tänkas förekomma vid långvariga sjukdomstillstånd eller om gäldenären är
egen företagare och alltså normalt icke bar sådan inkomst att införsel kan
äga rum. Såsom förut framhållits anser beredningen det icke kunna komma
i fråga att låta införsel i lön övergå till införsel i sjukpenning vid varje sjukdomsfall.
Man kan icke sträcka anspråken längre än att sjukpenningen
skall kunna angripas, om sjukperioden blir långvarig eller om gäldenären
under begränsad tid har upprepade korta sjukperioder. Det bör därför icke
— såsom i och för sig ligger nära till hands — åläggas arbetsgivaren skyldighet
att genast underrätta utmätningsmannen, om införselgäldenärcn insjuknar,
eller att vidtaga åtgärder för att införsel i lön vid sjukdom alltid

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

automatiskt skall övergå till införsel i sjukpenning. Om någon särskild underrättelseskyldighet
icke ålägges arbetsgivaren, kommer det normalt att
förflyta en viss tid innan utmätningsmannen får kännedom om ett sjukdomsfall.
När utmätningsmannen får kännedom om att gäldenären varit
sjuk, torde det enligt beredningens mening ofta icke längre vara aktuellt att
göra införsel i sjukpenningen, enär gäldenären återgått till arbetet. Visserligen
bör beslut om införsel i sjukpenning inom vissa gränser få gälla
även för eventuella framtida sjukperioder. Med hänsyn till de begränsade
resultat som kan vinnas och till det besvär och merarbete som orsakas anser
beredningen det dock i regel icke böra komma i fråga att införsel beslutas i
sjukpenning, om ej gäldenären vid tiden för beslutet faktiskt är sjukskriven.
Anledning kan likväl finnas att meddela sådant beslut, om man på
grund av vad som tidigare förekommit har anledning befara att gäldenären
snart nog åter skall låta sjukskriva sig.

Om man avstår från att kräva att arbetsgivaren genast skall göra anmälan
om sjukdomsfall, torde alltså införsel i sjukpenning i allmänhet komma till
stånd endast vid längre sjukperioder eller vid upprepade kortare sjukperioder.
Någon alltför stor arbetsbelastning behöver därför enligt beredningens
mening icke uppkomma för försäkringsorganen och andra berörda. Å andra
sidan synes man icke behöva befara, att tillämpningen blir så begränsad att
värdet av reformen går om intet. Beredningen anmärker, att den underhållsberättigade
själv kan anmäla till utmätningsmannen att gäldenären insjuknat
och påkalla införsel i sjukpenningen.

Beredningen framhåller vidare, att det beträffande vissa kategorier sällan
torde bli aktuellt att besluta om införsel i sjukpenning. Stats- och kommunaltjänstemän
och i stor omfattning även privatanställda tjänstemän brukar
vara berättigade till lön under sjukdom, åtminstone under viss tid. Så länge
gäldenären åtnjuter lön, saknas praktisk anledning att göra införsel i sjukpenningen.
Lönen brukar visserligen vara lägre under sjuktiden, men hänsyn
kan tagas till sjukpenningen vid bestämmandet av det belopp som skall
förbehållas gäldenären. Beloppet kan ju sättas lägre, om han utöver lönen
har annan säker inkomst. I Stockholm tillämpas redan nu det systemet, att
i det till arbetsgivaren riktade införselbeslutet anges att det förbehållna beloppet
skall vid löntagarens sjukdom minskas med den sjukpenning som utgår
från allmän försäkringskassa. Denna metod anser beredningen lämpligen
böra komma till användning även på andra håll.

Vad sålunda anförts finner beredningen icke påkalla några särskilda bestämmelser.
Däremot erfordras enligt beredningens uppfattning i övrigt vissa
särregler för att ett system med införsel i sjukpenning skall kunna fungera
smidigt. Dessa regler anser beredningen böra meddelas i administrativ
ordning. Ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att beträffande ärenden av ifrågavarande
slag stadga de avvikelser från lagens bestämmelser om förfarandet
som föranledes av ärendenas beskaffenhet har därför i beredningens förslag
skrivits in som ett nytt andra stycke i 19 §. Hur beredningen tänkt sig
att dessa bestämmelser skall utformas framgår av ett vid betänkandet fogat
utkast till författning i ämnet (se betänkandet s. 154 ff; jfr s. 145 f).

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

185

Remissyttrandena. Förslaget att införsel skall få göras även i sjukpenning
och viss annan dagersättning har allmänt godtagits. I den män tvekan
yppats har den huvudsakligen avsett frågan om det kan vara befogat att ur
sjukpenning och annan dagersättning uttaga även skatter, böter och dylikt.

Riksförsäkringsverket, vars yttrande avgavs före tillkomsten av lagen om
allmän försäkring, erinrar om att förslaget, såvitt avser dess ämbetsområde,
innebär att införsel skall få äga rum i sjukpenning och barntillägg samt —•
på grund av frivillig försäkring — sjukpenningtillägg enligt 3 respektive 21
kap. förslaget till lag om allmän försäkring, ersättning åt tillfällig smittbärare
enligt 1956 års lag om ersättning åt smittbärare samt sjukpenning, hempenning,
barntillägg och i samband därmed utgående vårdbidrag enligt 1954
års yrkesskadeförsäkringslag och denna närstående författningar m. m. Ersättningar
enligt 3 och 21 kap. förslaget till lag om allmän försäkring samt
ersättningar åt tillfälliga smittbärare är avsedda att utbetalas av allmänna
försäkringskassor motsvarande de nuvarande allmänna centralsjukkassorna.
Yrkesskadeersättningar och därmed i nu ifrågavarande avseende likställda
ersättningar utbetalas av riksförsäkringsverket, försäkringsbolag som avses
i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, vissa myndigheter, som angives i
2 § kungörelsen den 26 november 1954 (nr 670) med särskilda bestämmelser
om tillämpning av lagen om yrkesskadeförsäkring å arbetstagare i statens
tjänst, samt vissa arbetsgivare med särskilda försäkringsavtal. Riksförsäkringsverket
har för sin del intet att erinra mot en utvidgning av införselinstitutet
i föreslagen omfattning. I motsats till de ersättningar å vilka lagen
om införsel i avlöning, pension eller livränta redan är tillämplig är
emellertid sjukpenning och därmed jämförlig dagersättning i princip korttidsersättningar.
Med hänsyn därtill vill verket ifrågasätta lämpligheten
av den valda tekniska metoden att i 19 § hänföra sjukpenning m.m. till livränta
och bibehålla lagens rubrik oförändrad utan antydan om att införsel
kan ske även i andra ersättningar än de där angivna. Mera naturligt finner
verket det vara att i rubriken tillfoga orden »ävensom sjukpenning m. in.»
samt att omformulera det föreslagna första stycket av 19 § på exempelvis
följande sätt.

Vad i denna lag är stadgat om införsel i avlöning skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om införsel i underhållsskyldig tillkommande pension
eller livränta ävensom sjukpenning eller annan dagersättning, som utgår på
grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning, ändock
att pensionen, livräntan eller dagersättningen är undantagen från utmätning
för gäld.

Ämbetsverket påpekar, att en sådan lösning synes nödvändiggöra formella
ändringar i 1935 års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta
för uttagande av oguldna utländska utskylder eller allmänna avgifter. Alternativt
anser verket det kunna övervägas att inarbeta 1935 års lag i införsellagen.

Svenska sjukkasseförbnndet och Socialförsäkringsbolagens förening, med
vilka riksförsäkringsverket samrått, bar förklarat sig instämma i verkets ut -

186 K ungt. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

talanden i vad avser sjukkassornas respektive socialförsäkringsbolagens
verksamhet.

Socialstyrelsen finner det uppenbart att införsel för underhållsbidrag skall
helt beviljas i belopp, som utgår i form av barntillägg. I övrigt bör enligt
styrelsens mening i detta sammanhang beaktas att sjukdom ofta medför en
tillfällig och kraftig sänkning av inkomsterna, som just på grund av sin tillfälliga
art icke alltid kan kompenseras genom begränsning av utgifterna.
Emellertid har beredningen icke räknat med att införsel skall ske vid kortvarig
sjukdom i andra fall än då sjuktillfällena är ofta återkommande. Med
hänsyn härtill och då det säkerligen torde föreligga ett antal fall, då en avvägning
mellan den underhållsskyldiges och den underhållsberättigades intressen
ger vid handen att införsel i sjukpenning etc. är väl motiverad, finner
styrelsen ej anledning motsätta sig beredningens förslag såvitt angår införsel
för underhållsbidrag. Vad däremot angår införsel i sjukpenning etc.
för oguldna skatter och böter ställer sig styrelsen mera tveksam. Enligt styrelsens
mening torde det ytterst sällan framstå som motiverat att bevilja
införsel i sjukpenning för dylik gäld. Styrelsen vill därför starkt ifrågasätta,
om införsel bör kunna beviljas även i dessa fall.

Riksrevisionsverket har icke någon principiell erinran mot förslaget men
påpekar, att man icke torde böra överskatta den praktiska vinsten av utvidgningen.
Ämbetsverket fortsätter.

Ifråga om enskilda mål torde väl i vissa fall en önskvärd korrigering kunna
vinnas, men när det gäller skatteindrivningen torde nyttan av utvidgningen
icke bli betydande, särskilt sett mot bakgrunden av de komplikationer
av utmätningsmännens arbete förslaget kan komma att medföra. Från
ämbetsverkets sida har stor återhållsamhet rekommenderats utmätningsmännen
beträffande inräknandet i införselbara tillgångar, när det gällt
skatteindrivning, av sådana tillskott som haft social prägel.

Överståthållarämbetet framhåller, att möjligheten till införsel i sjukpenning
synes gott kunna undvaras för skatternas del. Även i övrigt finner ämbetet
institutet införsel i sjukpenning tämligen inpraktikabelt.

Uppbördsutredningen understryker, att den föreslagna regeln bör utnyttjas
med stor försiktighet såvitt angår skatter och böter; och Föreningen
Sveriges stadsfogdar förutsätter, att införsel i sjukpenning till gäldande av
skatter, allmänna avgifter och böter skall ske endast i mycket begränsad omfattning
och med all tillbörlig hänsyn till den betalningsskyldiges förhållanden.

Exekutionsdircktören i Stockholm anser det mycket angeläget, att antalet
fall av införsel i sjukpenning överhuvud hålles inom måttliga gränser. Han
finner det sålunda lämpligt att införsel i sjukpenning för utfående av underhållsbidrag
meddelas endast efter särskild ansökan av den underhållsberättigade.
Utmätningsmannen skulle alltså icke vara skyldig att själv taga initiativ
därtill.

Den som ställer sig mest avvisande till förslaget om införsel i sjukpenning
är landsfiskalen-utmätningsmannen i Eslövs distrikt. Enligt hans me -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

187

ning bör detta förslag med fördel kunna anstå till dess att den förutskickade
fullständiga översynen av InfL är mogen att genomföras. Det föreslagna systemet
förefaller honom invecklat. Utmätningsmännen kommer att ställas
inför avvägningsproblem som ej är lätta att lösa.

Lagrådet har icke funnit skäl till erinran i fråga om den föreslagna utvidgningen
av tillämpningsområdet för införsel. Emellertid föreslår beredningen,
att avfattningen av 19 § ändras samt att vissa ändringar därjämte
göres i 20 § och i lagens rubrik. Enligt lagrådets mening bör ändringar vidare
företages i 1935 års lag om införsel för utländska utskylder m. m. Slutligen
anser lagrådet det böra övervägas, om icke större återhållsamhet bör
iakttagas i fråga om införsel för utskylder, allmänna avgifter, böter m. m. än
som enligt uttalande i motiven bör föreskrivas beträffande införsel för underhållsbidrag.

Departementschefen. För närvarande kan införsel icke meddelas i sjukpenning
eller annan därmed jämställd dagersättning. I den offentliga debatten
har, närmast med sikte på införsel för underhållsbidrag, önskemål uttalats
om en ändring härutinnan. Sålunda framhöll 1944 års riksdag, att det
måste betraktas som mindre tillfredsställande, att en person går fri från
sin underhållsplikt till följd av att möjlighet till införsel i sjukpenning saknas.
Då den sjukpenningberättigade åsidosätter honom åvilande underhållsskyldighet,
oaktat han utan olägenhet kan fullgöra densamma, borde enligt
riksdagens mening införsel i sjukpenning kunna medges. Lagberedningen
har nu föreslagit, att införsel skall få ske i sjukpenning och annan dagersättning,
som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan
sådan anledning. Förslaget har, åtminstone i vad det avser införsel för underhållsbidrag,
i sak godtagits av flertalet remissorgan och även lagrådet har
lämnat den föreslagna utvidgningen av införselinstitutets användningsområde
utan erinran. Tvivelsutan har det i vissa situationer framstått som en
brist, att införsel för underhållsbidrag icke kunnat ske i sjukpenning och
annan därmed jämförlig dagersättning. Sålunda har fall förekommit, där
en person under lång tid åtnjutit kostnadsfri sjukhusvård och därunder
uppburit dagersättning med belopp, som gjort det möjligt för honom att
fullgöra åtminstone en väsentlig del av honom åvilande underhållsplikt,
men likväl icke kunnat förmås att frivilligt eller på exekutiv väg fullgöra
någon del av sin underhållsskyldighet. Särskilt betänklig ter sig frånvaron
av en effektiv exekutionsform för uttagande av underhållsbidrag i sådana
fall, då sjukpenning eller dagersättning utgår med ett på grund av underhållsplikten
förhöjt belopp. Speciellt med tanke på dylika och andra snarlika
fall vill jag tillstyrka, att införsel för underhållsbidrag i enlighet med
de önskemål, som 1944 års riksdag uttalat, skall få ske jämväl i sjukpenning
och annan därmed likställd dagersättning. Även om erfarenheten
visat, att ett visst praktiskt behov föreligger av en rätt till införsel i sjukpenning
och vad därmed kan anses jämställt, ligger det dock i sakens natur,

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

att man icke kan ställa alltför höga förväntningar på den nu aktuella reformens
förmåga att stärka den till underhållsbidrag berättigades ställning. Enligt
7 § InfL skall införselgäldenären alltid förbehållas ett belopp, som bedömes
motsvara vad han behöver till underhåll för sig själv, make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn. Då en person på grund av sjukdom eller
olycksfall mister sin arbetsförmåga annat än tillfälligtvis, är helt naturligt
situationen ej sällan den, att sjukpenningen eller dagersättningen måste i
sin helhet eller till stor del förbehållas gäldenären. Sant är, att gäldenären
ibland kan uppbära inkomst utöver sjukpenningen eller dagersättningen. I
den mån inkomsten utgår på grund av arbetsanställning och således utgör
lön, är det dock i allmänhet bättre att införselvägen taga lönen i anspråk,
varvid sjukpenningen eller dagersättningen får inverka sänkande på det
införselfria lönebeloppet, än att bevilja införsel i sjukpenningen eller dagersättningen.
Om inkomsten utgöres av annat än lön, kan däremot möjligheten
till införsel i sjukpenning eller dagersättning vara av större värde för den till
underhållsbidrag berättigade.

Lagberedningen har föreslagit, att införsel i sjukpenning och annan därmed
jämställd dagersättning skall få ske även för uttagande av skatt, böter,
viten och dylikt. Emellertid har sjukpenning och övriga hithörande dagersättningar
närmast karaktären av bidrag till den försäkrades och de av honom i
underhållshänseende beroendes livsuppehälle under den tid, då den försäkrade
på grund av sjukdom eller olycksfall är förlustig sin arbetsförmåga
eller en väsentlig del därav. Med hänsyn bl. a. härtill kan man i likhet med
flera remissorgan hysa befogad tvekan rörande lämpligheten aAr att införselvägen
taga sjukpenning och annan sådan dagersättning i anspråk för gäldande
av skatter, böter, viten och dylikt. Härtill kommer, att införsel i sjukpenning
och vad därmed jämställes är ett hittills oprövat institut och det
därför svårligen låter sig göra att med fullständig säkerhet förutsäga, hur
institutet kommer att utfalla i praktiken. På grund härav har jag kommit
till den uppfattningen, att man i vart fall icke för närvarande bör medge införsel
i sjukpenning och annan därmed jämförlig dagersättning mer än för
uttagande av underhållsbidrag. Denna lösning påkallar ett tillägg till 21 §
InfL. Med detta ställningstagande förfaller också lagrådets önskemål om
justeringar i 1935 års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta för uttagande
av oguldna utländska utskylder eller allmänna avgifter.

I lagberedningens förslag till lagtext har genom en bestämmelse i 19 §
InfL sjukpenning och annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom
eller olycksfall eller av annan sådan anledning, direkt hänförts till livränta.
Med hänsyn till de anmärkningar som framställts häremot i lagrådets yttrande
och riksförsäkringsverkets remissvar vill jag föreslå, att i ett nytt
andra stycke i 19 § anges, att sjukpenning och annan dagersättning, som
utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning,
skall jämställas med pension och livränta. Samtidigt bör orden »i avlöning,
pension eller livränta» i 20 § första stycket InfL utgå. Någon ändring av lagens
rubrik synes mig icke behöva ske vid ifrågavarande partiella reform.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

189

Rörande förfarandet i ärenden om införsel i sjukpenning och annan dylik
dagersättning erfordras vissa särbestämmelser. Dessa kan lämpligen utfärdas
i administrativ ordning. Jag föreslår därför i 19 § andra stycket InfL
ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela dylika bestämmelser.

Ikraftträdande m. in.

Lagberedningen har icke föreslagit någon viss tid för lagändringarnas
ikraftträdande. Däremot har lagberedningen närmare behandlat frågan om
övergångsbestämmelser.

Enligt beredningens mening föranleder de föreslagna ändringarna i 1, 11
och 19 §§ icke några övergångsbestämmelser.

De nya reglerna i 6 § om möjligheten att uttaga äldre underhållsbidrag
genom införsel bör i princip bli tillämpliga även på bidragsbelopp som
förfallit till betalning före ändringens genomförande. I den mån bidrag kan
uttagas enligt de nya reglerna bör detta alltså få ske, även om införselpreskription
inträtt enligt äldre lag. För att en pågående införsel skall utvidgas
till att avse bidragsbelopp, som icke omfattas av redan meddelat beslut,
bör emellertid fordras ett nytt beslut. Det får ankomma på den underhållsberättigade
att påkalla sådant beslut. Även om utmätningsmannen
emellanåt skulle kunna av sina handlingar utläsa, att äldre, nu uttagbara
restantier finns, bör han sålunda icke ex officio skrida till att uttaga dem.

Såsom förut påpekats leder de nya reglerna i vissa situationer till att
bidragsbelopp som tidigare kunnat uttagas genom införsel avskäres därifrån.
Med hänsyn till att den nuvarande möjligheten att uttaga äldre bidrag
alltid är prekär — den underhållsskyldige kan t. ex. genom att
byta arbetsanställning framtvinga ett nytt införselbeslut och därmed vinna
att äldre bidrag ej längre kan uttagas genom införsel — anser beredningen
hinder icke böra möta mot att låta de nya reglerna bryta igenom även
i detta hänseende. Praktiska skäl motiverar dock här en inskränkning.
Om de nya reglerna genast skulle bli tillämpliga i pågående införselmål,
skulle utmätningsmännen bli nödsakade att i samband med de nya reglernas
ikraftträdande genomgå dagboken för varje mål för att efterse i vad
mån införseln omfattar bidrag, som ej längre kan uttagas, och vidtaga
därav påkallade åtgärder. För att undvika den arbetsbelastning för utmätningsmännen
som skulle följa härav föreslår beredningen, att beslut som
meddelats före ikraftträdandet av ändringslagen skall tills vidare få tillämpas
på samma sätt som tidigare. De nya reglerna blir här icke tillämpliga
förrän beslutet jämkas eller ersättes av ett helt nytt beslut. Förslaget ger
emellertid den underhållsskyldige möjlighet att påkalla tillämpning av 6 g i
dess nya lydelse, om den skulle vara förmånligare för honom.

De föreslagna ändringarna i 8 § — fortsatt införsel i vissa fall sedan
underhållsskyldigheten upphört — anser beredningen böra tillämpas även
om underhållsskyldigheten upphört före lagens ikraftträdande. Om införsel
pågår vid ikraftträdandet och underhållsskyldigheten därefter upphör,

190

Kungi. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

bör det tidigare införselbeslutet fortfarande få tillämpas, i den mån detta
är förenligt med de nya reglerna. Det förefaller beredningen meningslöst
att kräva ett nytt beslut i sådana fall. Med hänsyn till att det gällande beslutet
kan vara så formulerat att det direkt anger att införseln skall upphöra
på angiven dag, och att i andra fall en sådan begränsning möjligen
kan tolkningsvis inläggas i beslutet, har beredningen funnit nödvändigt
föreslå en uttrycklig övergångsbestämmelse om att beslut som är gällande
vid lagens ikraftträdande må, därest underhållsskyldigheten upphör, tilllämpas
därefter, om det är förenligt med 8 § tredje stycket i dess nya lydelse.

I enlighet härmed föreslår lagberedningen följande övergångsbestämmelser:
Beslut om införsel, som är gällande vid lagens ikraftträdande, må tills
vidare tillämpas jämväl därefter utan hinder av 6 § i dess nya lydelse. Sådant
beslut må också, om underhållsskyldigheten upphör, därefter i fall,
som avses i 8 § tredje stycket andra punkten nya lydelsen, tillämpas enligt
vad där sägs.

Remissyttrandena. Beredningens förslag har i denna del föranlett invändningar
endast från ett håll, nämligen från förste stadsfogden i Malmö.
Denne anför.

Beredningens förslag att införselbeslut, som meddelats före ikraftträdandet
av ändringslagen, skall få tillämpas på samma sätt som tidigare, torde
ej få nämnvärd praktisk betydelse, enär säkerligen i de flesta mål jämkning
av besluten kommer att påkallas av någon av parterna. Om därför
ändringarna i 6 § genomföres, torde ett avsevärt merarbete uppstå för utmätningsmannen
genom att uträkna de nya skuldbeloppen och företaga
därav föranledda jämkningar. För övrigt torde det vara mycket opraktiskt
att icke omräkna alla vid reformens genomförande pågående införselmål,
enär i annat fall två skilda system kommer att tillämpas parallellt med
varandra, vilket lätt kan medföra felaktigheter.

Lagrådet, som i motsats till lagberedningen ansett införsel för oguldna
underhållsbidrag böra, oaktat underhållsskyldigheten upphört, få fortgå
utan annan begränsning än den i 6 § angivna, har påpekat, att ändring av de
föreslagna övergångsbestämmelserna erfordras, om lagrådets ståndpunkt
vinner beaktande. Jämväl i övrigt anser lagrådet jämkning av övergångsbestämmelserna
påkallad för att göra dem mindre svårlästa. Lagrådet föreslår,
att övergångsbestämmelserna erhåller följande lydelse: Beslut om införsel,
som är gällande vid lagens ikraftträdande, må jämväl därefter tilllämpas
i enlighet med äldre lag, intill dess jämkat eller nytt beslut meddelas
eller den underhållsskyldige påkallar tillämpning av 6 § i dess nya
lydelse. Upphör i sådant fall underhållsskyldigheten och kan till följd därav
enligt 8 § i dess äldre lydelse införsel ej vidare äga rum, må beslutet
tillämpas enligt vad i 6 § i dess nya lydelse sägs, även om beslutets innehåll
föranleder annat.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963 191

Departementschefen. Ändringarna i InfL torde böra träda i kraft den 1
januari 1964.

De övergångsbestämmelser, som lagrådet förordat och som — frånsett
vad som föranledes av ställningstagandet till 8 § — i sak torde överensstämma
med lagberedningens förslag, kan jag med vissa redaktionella
jämkningar godtaga.

5. Förslaget till ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbördsförordningen

Departementschefen. Enligt 60 § 2 mom. UppbF skall vid utmätning för
skatt utsökningslagens föreskrifter om bl. a. verkställighet av utmätning lända
till efterrättelse med de förbehåll som framgår av 3 mom. i samma paragraf.
I detta mom. stadgas bl. a., att utmätning må även i gäldenärens frånvaro
genast förrättas utan att sådan underrättelse, varom i nuvarande 59 och
60 §§ UL sägs, meddelats honom. Om utmätning skall ske av sådan gäldenären
tillhörig fast egendom, som finnes på annan ort än där han har sitt
hemvist, skall dock underrättelse jämte uppgift om förrättningsstället med
rekommenderat tjänstebrev minst 14 dagar i förväg avsändas till gäldenären
under adress, som angivits i restlängden och eljest kan av utmätningsmannen
utrönas. Kommer brevet tillbaka såsom obeställbart, skall utmätningsmannen
underrätta överexekutor härom, när han insänder protokoll
över utmätningen till honom. I sådant fall skall överexekutor, innan vidare
åtgärder vidtages för egendomens försäljning, anställa de ytterligare efterforskningar
rörande gäldenärens vistelseort, som må anses erforderliga; och
om kännedom därvid vinnes om vistelseorten underrätta gäldenären om utmätningen
på lämpligt sätt. Har egendomen övergått till ny ägare, skall i
regel denne i stället underrättas om utmätningen.

Enligt de nya reglerna i 59 § UL skall, innan utmätning verkställes, underrättelse
om målet sändas till gäldenären med posten eller lämnas på annat
lämpligt sätt. Underrättelsen bör lämnas så tidigt, att gäldenären kan beräknas
få nödigt rådrum att bevaka sin rätt. Då saken med hänsyn till risken
för egendomens undanstickande eller eljest är brådskande, liksom ock då
gäldenären saknar känt hemvist och det ej är bekant, var han eller ombud
för honom finnes, behövs dock ingen underrättelse. Som jag i ett tidigare avsnitt
framhållit, bör dessa regler gälla även vid utmätning för skatt. Regeln,
att underrättelse skall sändas med posten eller lämnas på annat lämpligt
sätt, innebär, såsom likaledes berörts i det föregående, att de åtgärder, som
bör vidtagas för att nå gäldenären med underrättelsen, varieras med hänsyn
till målets beskaffenhet. I flertalet fall bör någon form av postförsändelse
användas. Är fråga om utmätning av fast egendom eller annan för gäldenären
särskilt värdefull egendom, bör däremot — vare sig egendomen finnes i gäldenärens
hemvist eller annorstädes —- formlig delgivning ske, om gäldenären
icke på annat sätt kunnat nås med underrättelsen. Till vägledning för
rättstillämpningen kommer administrativa bestämmelser att utfärdas till

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

komplettering av ULs underrättelseregler. Med hänsyn till vad nu anförts
synes den särreglering rörande gäldenärs underrättande, som 60 § 3 mom.
UppbF innehåller, kunna undvaras.

Som jag i avsnittet om tidsfrister för olika utmätningsåtgärder framhållit,
bör de föreslagna reglerna i 88 c § UL icke äga tillämpning vid skatteutmätning.
Stadgandet härom föreslås upptaget i 60 § 3 mom. UppbF.
Ändringen i UppbF torde böra träda i kraft den 1 januari 1964.

Hemställan m. m.

Lagberedningens förslag torde i de delar, i vilka jag i det föregående förordat
ändring, böra såsom bilaga fogas vid detta protokoll.

Föredraganden hemställer härefter,

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen
att antaga de i enlighet med det anförda upprättade förslagen
till

1) lag om ändring i utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 20 november
18b5 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva;

3) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken;

4) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni
1915 (nr 219) om avbetalningsköp;

5) lag angående ändring i lagen den lb juni 1917 (nr 380)
om införsel i avlöning, pension eller livränta; samt

6) förordning om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

* Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm mande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

193

Bilaga

Utdrag

lagberedningens förslag till lagtext i de delar, vari
ändring förordats i propositionen

Förslag

till

Lag om ändring i utsökningslagen

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Närmare föreskrifter angående förfarandet
i utsökningsmål meddelas av
Konungen.

5i a §.

På grund av skriftligt avtal, som
bevittnats av två personer, må utmätning
äga rum för bidrag, som någon
enligt avtalet skolat utgiva till fullgörande
av underhållsskyldighet jämlikt
giftermåls- eller föräldrabalken
eller skolat erlägga till barnavårdsnämnd
såsom ersättning för barns
vård jämlikt barnavårdslagen. Beträffande
underhållsbidrag till make
skall dock vad nu sagts ej äga tilllämpning,
med mindre makarna leva
åtskilda på grund av söndring eller
efter hemskillnad.

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Påstår annan sig vara ägare till lös
egendom, som i gäldenärs bo finnes,
men kan ej genast visa sin rätt, vare
hans anspråk ej hinder för egendomens
utmätande; bjuder han vid utmätningen
sannolika skäl för anspråket,
hänvise utmätningsmannen honom
att sin talan efter stämning utföra
och må det utmätta godset ej
säljas förr än tvisten om äganderätten
blivit av domstol prövad; väcke
dock han, som godset från utmätning
freda vill, inom en månad talan mot
borgenären och gäldenären vid dom -

(Föreslagen lydelse)

År talan om avtalet anhängig vid
domstol, äger denna förordna, att utmätning
på grund av avtalet tills vidare
ej må äga rum.

Den som vill erhålla utmätning
skall ingiva avtalet i huvudskrift till
utmätningsmannen.

56 §.

Utmätning sökes, där gäldenärens
hemvist är. Som hans hemvist anses
den ort där han är bosatt eller, i fråga
om juridisk person, den ort som
enligt 10 kap. rättegångsbalken betingar
domstols behörighet i tvistemål
i allmänhet.

§•

Påstår annan sig vara ägare till lös
egendom, som finnes i gäldenärs bo,
men kan ej genast visa sin rätt, vare
hans anspråk ej hinder för egendomens
utmätande; bjuder han vid utmätningen
sannolika skäl för sitt påstående,
skall utmätningsmannen
hänvisa honom att inom en månad
väcka talan mot borgenären och gäldenären
vid den domstol, till vilken
utmätningsmannens tjänstgörings om -råde hör, vid äventyr att han förlorar
sin talan mot borgenären; och
må egendomen ej säljas förrän tvis -

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

stol i orten, där godset finnes, eller
have sin talan mot borgenären förlorat.
Kommer någon efter utmätningen
med anspråk, som nu är sagt, vare
det ej hinder för försäljningen, där
ej överexekutor annorlunda förordnar.
Varder den, som anspråket
väckt, av överexekutor hänvisad att
sin talan efter stämning utföra, åligge
honom att inom en månad därefter
väcka talan vid äventyr, som
förut är nämnt. Vill borgenär själv
väcka talan, stånde det honom fritt.

Vad sålunda —---— — freda egendom.

(Föreslagen lydelse)

ten blivit prövad eller tiden för talans
väckande utgått. Vill borgenären
själv väcka talan, står det honom
fritt.

77 §.

Då utmätning av lös egendom så
verkställd är, som i 73 § samt 74, 75
eller 76 § sägs, njute borgenär förmånsrätt
i det utmätta, efter ty i 17
kap. 8 § handelsbalken stadgas.

Om åtgärd enligt 2 mom. skall utmätningsmannen
genast underrätta
dem, vilkas rätt är i fråga, så ock
överexekutor, därest klagan förts över
utmätningen.

Framställes anspråk som i 69 §
sägs efter utmätningen, skall det, om
ej rättelse sker enligt 2 mom., icke
utgöra hinder mot försäljning med
mindre öxerexekutor förordnar annorlunda.
Förebringas hos överexekutor
sannolika skäl för anspråket, skall
överexekutor hänvisa klaganden att
väcka talan vid domstol enligt vad i
69 § stadgas, och skall vad där sägs
om verkan av sådant beslut gälla
jämväl i fall som här avses.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Finnes, då utmätning skett, att gäldenären
till följd av sjukdom eller arbetslöshet
eller på grund av annan
särskild orsak huvudsakligen utan
egen skuld råkat i betalningssvårigheter,
som kunna antagas vara av tillfällig
natur, äge överexekutor, såframt
icke borgenärens rätt till betalning
äventyras eller hans rätt eljest
otillbörligt åsidosättes, förordna om
uppskov med försäljning av egendomen
på viss tid, ej över sex månader
från det utmätningsmannen mottog
de i 54 eller 56 § omförmälda handlingar.
överexekutor må föreskriva
villkor för uppskovet och, om anledning
därtill uppkommer, återkalla
förordnandet.

Har genom domstols eller lagsökningsdomares
utslag intecknad fordran
fastställts till betalning ur fast
egendom, skall tid, som ovan sägs,
räknas från det försäljning av egendomen
begärdes.

Det åligger utmätningsman att, om

(Föreslagen lydelse)

88 c §.

I mål om utmätning skall utmätningsmannen
skyndsamt vidtaga vad
på honom ankommer för att utmätningen
skall verkställas. Såvitt möjligt
skall utmätnings för rättning hållas
i stad inom två veckor och på landet
inom fyra veckor från det utmätningsmannen
mottog de i 54, 54 a eller
55 § nämnda handlingarna. Lämnar
borgenären anstånd med utmätningen
och fortfar anståndet utöver
sex månader från nämnda tidpunkt,
är ansökningen förfallen.

Sedan utmätning skett, åligger det
utmätningsmannen och, om målet är
anhångigt hos överexekutor, denne att
utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga
åtgärder för att försäljning
skall komma till stånd. Försäljning
skall, om ej hinder möter eller uppskov
meddelas enligt vad nedan sägs,
ske inom tre månader från det utmätnings
för rättningen ägde rum eller,
när intecknad fordran fastställts till
betalning ur fast egendom, försäljning
av egendomen begärdes.

Kan av särskild anledning antagas
att utmätt egendom kommer att säljas
till underpris eller finnes, att gäldenären
till följd av särskild orsak
huvudsakligen utan egen skuld råkat
i betalningssvårigheter som kunna
antagas vara av tillfällig natur, eller
äro eljest synnerliga skäl till uppskov,
äger utmätningsmannen eller överexekutor,
hos vilken målet är anhängigt,
medgiva uppskov med försäljningen
på viss tid, såframt icke
borgenärens rätt till betalning äventyras
eller hans rätt eljest otillbörligt
åsidosättes. Uppskov som nu sagts
må ej utsträckas utöver sex månader
från den tidpunkt som angivits i 2
mom. Medgivandet må förenas med
särskilda villkor och, om anledning
förekommer därtill, återkallas.

överexekutor äger, därest föreliggande
omständigheter påkalla det,
förordna om ytterligare uppskov med
försäljningen. Det åligger utmätningsman
att, som skäl till sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

197

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skäl till uppskov föreligger i ett av
honom handlagt mål, göra anmälan
därom hos överexekutor. Sedan tid
för uppskov gått till ända, skall utmätningsman
eller överexekutor, hos
vilken målet är anhängigt, ånyo företaga
målet.

uppskov förekommer i ett av honom
handlagt mål, göra anmälan därom
hos överexekutor.

Sedan tid för anstånd eller uppskov
gått till ända, skall utmätningsman
eller överexekutor, hos vilken målet
är anhängigt, självmant företaga detta.

208 a §.

Klagan i fråga om utmätningsmans
behörighet må ej föranleda upphävande
av redan vidtagen åtgärd, om
den som åtgärden rör haft tillfälle
att tillvarataga sin rätt hos utmätningsmannen
eller hos överexekutor
samt åtgärden i övrigt finnes hava
varit ändamålsenlig och höra till utmätningsmans
åligganden.

överexekutor äger, när åtgärd av
obehörig utmätningsman undanröjes,
bestämma vilken utmätningsman
som skall företaga målet till ny behandling.
Finnes åtgärden böra bestå,
oaktat målet bort upptagas av annan
utmätningsman, må överexekutor,
om skäl äro därtill, överflytta
målets fortsatta handläggning till den
andre.

Denna lag träder i kraft den

Med avseende å lagens ikraftträdande
skall i övrigt gälla följande:

5. Tredje punkten i 3 § förordningen
den 20 november 18b5 i avseende
på handel om lösören, som köparen
låter i säljarens vård kvarbliva, skall
från och med nya lagens ikraftträdande
såtillvida erhålla ändrad lydelse
som orden »domstolen i den
ort, där godset finnes» skola ersättas
med »den domstol, till vilken utmät -

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1063

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ningsmannens tjänstgöringsområde
hör». Vad under 2 stadgas skall äga
motsvarande tillämpning i fall som
nu sagts.

6. Punkt 6 i 10 kap. 17 § första
stycket rättegångsbalken skall från
och med nya lagens ikraftträdande
lyda: tvist, som angår utmätt lös
egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling
och för vilken behörig
domstol är särskilt stadgad.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,

pension eller livränta

8 §•

Yppas, efter —----sådan jämkning.

Hava förfallna-----utmätningsmannen upphävt.

Sedan underhållsskyldigheten upphört,
skall, där ej fråga är om underhållsbidrag,
som foder till barn utom
äktenskap har att erlägga till barnets
moder, beslut om införsel ej vidare
äga tillämpning, ändå att den
underhålls skyldige häftar för oguldet
underhållsbidrag.

Avlider den underhållsberättigade
eller upphör underhållsskyldighet
mot frånskild make till följd av att
denne träder i nytt gifte, må oguldet
belopp ej uttagas genom införsel.
Upphör eljest underhållsskyldigheten,
må införsel äga rum intill ett år
därefter; i fråga om bidrag, varom
sägs i 7 kap. 10 § föräldrabalken, gäller
dock ej annan inskränkning än
som följer av 6 §.

§•

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

199

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nät sätt som utmätningsmannen föreskriver.

Utmätningsmannen äge-----som innehållits.

Har den-----till utmätningsmannen.

Utmätningsmannen skall-----å införseln.

Till utmätningsmannen----— är förfallet.

§•

Vad i denna lag är stadgat om införsel
i avlöning skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om införsel
i underhållsskyldig tillkommande
pension eller livränta, ändock att sådan
pension eller livränta är undantagen
från utmätning för gäld. Till
livränta hänföres även sjukpenning
eller annan dagersättning, som utgår
på grund av sjukdom eller olycksfall
eller av annan sådan anledning.

Beträffande ärenden om införsel
som avses i första stycket må
Konungen stadga de avvikelser från
lagens bestämmelser om förfarandet
som föranledas av ärendenas beskaffenhet.

Denna lag träder i kraft den

Beslut om införsel, som är gällande
vid lagens ikraftträdande, må tills
vidare tillämpas jämväl därefter utan
hinder av 6 § i dess nya lydelse. Sådant
beslut må också, om underhållsskyldigheten
upphör, därefter i fall,
som avses i 8 § tredje stycket andra
punkten nya lydelsen, tillämpas enligt
vad där sägs.

200

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

. • irti > .tjh •; -tU-W

Innehållsförteckning

Proposition ................................................ 1

Förslag till lag om ändring i utsökningslagen .................. 3

Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen 17
Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken 18
Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen om avbetalningsköp 19

Förslag till lag om ändring i införsellagen .................... 20

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbörds förordningen

........................................ 23

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 januari 1962 ............ 25

Utdrag av lagrådsprotokollet den 21 maj 1962 ................ 28

Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 februari 1963 .............. 37

Allmänna synpunkter ...................................... 38

P’örslaget till lag om ändring i utsökningslagen .............. 52

Utmätning på grund av avtal om underhållsbidrag.......... 52

Utmätningsmans lokala kompetens ........................ 61

Gäldenärens underrättande i mål om utmätning ............ 87

Interimistiska åtgärder .................................. 111

Kättelse av utmätning.................................... 115

Tidsfrister i mål om utmätning .......................... 121

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda tillämpningsföreskrifter
.............................................. 138

Anstånd med vräkning .................................. 140

Vissa verkställighets- och fullföljdsfrågor .................. 151

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ................ 159

Övriga lagförslag

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen
................................................ 161

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken
................................................ 162

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen om avbetalningsköp
.......................................... 163

Förslaget till lag angående ändring i införsellagen .......... 167

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 60 § 3 mom.

uppbördsförordningen .................................. 191

Utdrag av lagberedningens förslag till lagtext .................. 193

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620103