Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 (Proposition 1960:50)

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Nr 50

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fiskevårdsområden m. mgiven Stockholms slott
den 5 februari 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om fiskevårdsområden;

2) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt
till fiske;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om
fiskearrenden; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr
48 s. 1) om samäganderätt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

Rätten att fiska är enligt svensk lag antingen förenad med rätt till fastighet
(enskilt fiske) eller fri för varje svensk medborgare (fritt fiske). Utgångspunkten
för det nu framlagda förslaget, som praktiskt taget endast berör
det enskilda fisket, har varit att rätten till fiske i ett visst vatten vanligen
tillkommer så många, att fisket inte kan rationellt utnyttjas och svårigheter
uppstår för en effektiv fiskevård. Dessa problem är särskilt påtagliga
beträffande de vatten där fisket fortfarande är oskiftat mellan delägarna i
en by. Huvuddelen av det enskilda fisket torde fortfarande vara oskiftat.

De möjligheter som gällande rätt erbjuder att åvägabringa rättvisa och
samverkan mellan fiskerättsägare — främst 24 § fiskerättslagen och 1913
års lag om gemensamhetsfiske — är klart otillräckliga för det behov som
här föreligger. Det är för att lösa sådana problem som fiskevårdsföreningar

1 liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr SO

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

bildats. Betydelsen av dem erkännes, samtidigt som det framhålles att deras
möjligheter att komma tillrätta med uppkommande SArårigheter är begränsade.
Genom propositionen avser man att stödja bl. a. denna verksamhet.
Vid tillkomsten av 1950 års fiskerättslagstiftning förutsattes av statsmakterna
att den då tillkomna reformen skulle följas av eu lagstiftning som
ersatte 1913 års lag med en modernare lag. Detta är också den huvudsakliga
innebörden av det nu framlagda förslaget.

Efter viss förebild av bestämmelserna om jaktvårdsområden föreslås att
av ägare och brukare till fiske, oskiftat såväl som skiftat, skall — för ordnande
av fiskeförhållandena och främjande av fiskerättshavarnas gemensamma
intressen — kunna bildas en sammanslutning, benämnd fiskeuårdsområde.
Beslut härom skall meddelas av länsstyrelsen, som dock på avgörande
punkter är bunden av delägarnas beslut. Sålunda kräves för tillkomsten
av fiskevårdsområde viss anslutning bland delägarna. Denna skall
utgöra antingen enkel majoritet efter huvudtalet jämte anslutning från en
tredjedel, räknat efter delaktigheten, eller enkel majoritet efter delaktighet
jämte anslutning från en tredjedel efter huvudtalet.

Bildande av fiskevårdsområde skall i regel föregås av förrättning. Därvid
skall bl. a. uppgöras förslag till stadgar. Stadgarna fastställes av länsstyrelsen.

Fiskevårdsområdet skall vara till tiden begränsat men med möjlighet till
förlängning. Nya delägare är i princip bundna av vad som tidigare beslutats.

Tillkomsten av ett fiskevårdsområde inverkar inte på bestående äganderättsförhållanden.
Vid fiskets utövande blir däremot den enskilde fiskerättshavaren
bunden av stadgarna och delägarnas beslut. Möjlighet för delägare
att anföra besvär kommer att finnas. Även skyddet av tredje mans
rätt har i lagförslaget beaktats.

I fråga om rösträtten inom den nya organisationen föreslås, att för vissa
i lagen särskilt nämnda beslut, t. ex. om upplåtelse av fiske eller skyldighet
att lämna tillskott för gemensamt ändamål, röstning skall ske efter delaktighet
eller med viss hänsyn till delaktigheten. I fråga om rösträtten i allmänhet
utgår lagförslaget ifrån att röstning skall ske efter huvudtalet ehuru
med möjlighet för delägarna att besluta om annan ordning. — Enkel majoritet
skall i allmänhet vara tillräcklig.

För beslut om upplåtelse av fiske skall krävas, förutom viss kvalificerad
majoritet, samtycke av yrkesfiskare med eget fiske och därmed likställda.

För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse, som företräder fiskevårdsområdet
utåt och verkställer delägarnas beslut.

Kostnaderna för fiskevårdsområdes bildande skall i princip bäras av delägarna
själva. Då det emellertid också får anses vara ett allmänt intresse
att fiskevårdsområden kommer till stånd, bör bidrag härtill kunna utgå av
allmänna medel. Genom att därvid i viss utsträckning taga i anspråk de enligt
vattenlagen utgående s. k. fiskeavgifterna finnes möjlighet att lämna
bidrag utan att riksstaten belastas.

I propositionen föreslås att den möjlighet som nu föreligger för delägare

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

i samfällt fiske att påkalla myndighets medverkan för att få till stånd föreskrifter
om dylikt fiskes nyttjande skall kvarstå. Dock föreslås den ändringen
att domstols nuvarande befattning med sådant ärende överflyttas till
länsstyrelsen.

Fiskevårdsområdet föreslås få rätt att såsom målsägande beivra inte blott
förseelse mot lagen om fiskevårdsområden utan även olovligt fiske.

Den föreslagna lagstiftningen medför följdändringar i — förutom fiskerättslagen
— lagarna om fiskearrenden och samäganderätt. För den närmare
tillämpningen av lagen om fiskevårdsområden förutsättes särskilda
bestämmelser komma att utfärdas i administrativ ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Förslag

Ull

Lag

om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

För samfällt ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av fiskerättsägarnas
gemensamma intressen må bildas fiskevårdsområde, för vilket
delägarna äga besluta på sätt närmare stadgas i denna lag.

Fiskevårdsområde må ej omfatta fiske i allmänt vatten i annat fall än då
fisket bedrives med stöd av stadgandet i 3 § första stycket lagen om rätt
till fiske eller förordnande enligt tredje stycket samma lagrum. Ej heller
må fiskevårdsområde avse fiske, som enligt lag får bedrivas i enskilt vatten
utan stöd av enskild fiskerätt eller som utövas inom nationalpark eller
inom område, vari fisket regleras genom överenskommelse med främmande
makt.

Fiskevårdsområde må ej heller avse fiske inom område som blivit anvisat
till lapparnas uteslutande begagnande. Genom bildande av fiskevårdsområde
må ej inskränkning ske i lapparnas rätt till fiske i vissa övriga delar
av riket enligt vad därom särskilt är stadgat.

2 §•

Fiskevårdsområdes delägare utgöras av ägarna till det fiske som ingår i
området.

Ägare av fastighet till vars förmån gäller servitut, som innefattar rätt
att med uteslutande av fiskets ägare utnyttja fisket,

boställshavare, som själv brukar bostället, samt

innehavare av besittningsrätt för obegränsad tid till fastighet, som tillhör
kronan eller allmän inrättning,

skola dock i fiskerättsägarens ställe anses som delägare.

Innefattar servitut rätt till allenast en del av den besvärade fastighetens
fiske, skall i fråga om den delen vad i andra stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.

3 §.

Har viss fastighets fiske upplåtits i sin helhet för längre tid än ett år,
skall brukaren i stället för upplåtaren anses som delägare i fiskevårdsområdet.
I fråga, där det slutliga avgörandet tillkommer länsstyrelsen, må dock
brukaren endast med upplåtarens samtycke föra talan för fisket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

4 §•

Beslut om bildande av fiskevårdsområde meddelas av länsstyrelsen, som
i samband därmed har att fastställa stadgar för området.

Stadgarna skola angiva det fiske och det vattenområde som avses samt
grunderna för fiskets utövande och fiskevårdsområdets förvaltning. Ej må
föreskrivas att fiske skall nyttjas av delägarna i bolag.

5 §•

Beslut enligt denna lag skall gälla mot ny delägare.

Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande
6 §.

Fiskevårdsområde må bildas om samtycke föreligger antingen från delägare,
som företräda mer än hälften av delaktighetstalet och tillika utgöra
minst en tredjedel av antalet delägare, eller från delägare, som utgöra mer
än halva antalet delägare och tillika företräda minst en tredjedel av delaktighetstalet.
Skall fiskevårdsområdet omfatta ett eller flera vart för sig
oskiftade fisken, erfordras därjämte samtycke från minst en delägare inom
varje sådant fiske.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna uppfyllda, skall fiskevårdsområdet
bildas, om det befinnes lämpligt med hänsyn till vattenområdets
och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt.

Tiden för fiskevårdsområdes bestånd

7 §•

Fiskevårdsområde skall bildas för viss tid, minst tio och högst tjugufem
år.

Hava ej senast sex månader före utgången av den sålunda bestämda tiden
delägare, företrädande minst en tiondel av delaktighetstalet, hos länsstyrelsen
skriftligen anmält att förlängning av sistnämnda tid ej önskas,
skall denna anses förlängd med samma tid, som senast gällt för fiskevårdsområdets
bestånd. Har sådan anmälan gjorts, skall länsstyrelsen pröva
huruvida förlängning skall ske. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad
om fiskevårdsområdes bildande är stadgat.

Delaktighet och rösträtt
8 §•

För varje delägare skall bestämmas hans delaktighet i fiskevårdsområdet.
Delägarna äga själva bestämma därom då de äro ense. I annat fall skall
delaktigheten bestämmas, för samfällt fiske med bestämda andelar efter
delägarens andel däri och i övrigt genom uppskattning.

Beträffande fiske, som ej är samfällt, skall uppskattningen, om ej särskilda
skäl till annan beräkningsgrund föreligga, grunda sig på omfattningen
av de skilda vattenområdena.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

9 §•

Där ej annorlunda föreskrivits i denna lag, skall varje delägare äga en
röst och den mening gälla, varom de flesta röstande äro ense. Vid lika röster
skall lottning ske.

För den som äger flera fastigheter eller fiskerätt med stöd av skilda
grunder räknas endast en röst. För dem som med samäganderätt äga en eller
flera fastigheter räknas ävenledes endast en röst, dock att där de ensamma
äro delägare vad i första stycket sägs skall gälla.

Delägarna må vid fiskevårdsområdes bildande besluta annan beräkningsgrund
för rösträttens utövande, om anslutning härtill föreligger i den omfattning
som i 6 § första stycket sägs. Eljest må särskild beräkningsgrund
för rösträtten bestämmas endast om samtliga delägare äro ense därom.

Upplåtelse

10 g.

Är fisket inom fiskevårdsområde i sin helhet samfällt för två eller flera
fastigheter, må upplåtelse av fiske ske endast om delägare med mer än
hälften av delaktighetstalet samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i första stycket sägs, må upplåtelse ske endast
om delägare med mer än två tredjedelar av delaktighetstalet samtycka
därtill. Omfattar fiskevårdsområdet ett eller flera vart för sig oskiftade
fisken, skall i stället beträffande varje sådant fiske gälla vad i första stycket
är stadgat.

11 §•

Är delägare yrkesfiskare eller är fisket eljest av väsentlig betydelse för
hans försörjning, må utan hans samtycke upplåtelse ej ske av fiske, som
han med ensamrätt äger eller brukar, eller av fiske, vilket tidigare såsom
särskild lott tilldelats honom.

Vad i denna lag stadgas om upplåtelse skall ock gälla, då delägare tilldelas
fiskerätt i vatten, där han förut icke ägt sådan rätt.

Skyldighet att lämna tillskott m. m.

12 §.

Beslut om skyldighet för delägare att lämna tillskott eller om åtgärd, som
icke kan genomföras utan tillskott, är ej giltigt med mindre samtycke föreligger
från mer än hälften av delägarna och dessa tillika företräda mer
än hälften av delaktighetstalet. Bidragsskyldigheten skall fördelas efter
delaktigheten såvida ej samtliga delägare äro ense om annan beräkningsgrund.

13 §.

Inkomst, som ej användes eller fonderas för fiskevårdsområdes räkning,
skall efter delaktighet fördelas mellan delägarna eller, därest inkomsten
härleder från upplåtelse av endast viss del av vattenområdet, mellan berörda
delägare.

Har fisket i dess helhet upplåtits för längre tid än ett år, må ej, med
mindre samtliga delägare äro ense, mer än halva vederlaget användas eller
fonderas för fiskevårdsområdets räkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

14 §.

För fiskevårdsområdes förbindelser skola, därest annan fördelningsgrund
ej överenskommits enligt 12 §, delägarna svara envar efter sin delaktighet.
Brist hos någon skall fördelas mellan de Övriga efter samma
grund. Betalningsansvar, som sålunda åvilar delägare, må göras gällande
endast av fiskevårdsområdet; och har förty fordringsägare att för betalning
söka detta. ..

Förslå ej de till fiskevårdsområdet influtna medel, som ma for andamalet
användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen utan
dröjsmål hos delägarna uttaxera och indriva vad som erfordras för betalningsskyldighetens
fullgörande.

Förfarandet vid fiskevårdsområdes bildande

15 §.

Fiskevårdsområde må bildas allenast efter ansökan av delägare. Ansökningen
skall vara skriftlig och ingivas till länsstyrelsen.

I ansökningen skola uppgivas:

1. det fiske och det vattenområde som avses;

2. det huvudsakliga ändamålet med fiskevårdsområdets bildande; samt

3. det huvudsakliga sätt varpå detta ändamål avses skola tillgodoses.

16 §.

Innan fiskevårdsområde bildas skall yttrande inhämtas från fiskeriintendenten
och hushållningssällskapets fiskerikonsulent.

17 §.

Innehåller ansökningen ej de i 15 § andra stycket^ angivna uppgifterna
eller kan ansökningen uppenbarligen icke bifallas, må den omedelbart avslås* Bildande

av fiskevårdsområde skall prövas vid förrättning under ledning
av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar.

Äro delägarna ense, må länsstyrelsen utan föregående förrättning avgöra
ärendet.

18 §.

Förrättningsmannen skall så snart som möjligt kalla delägarna till sammanträde.

Skriftlig kallelse skall senast fjorton dagar före sammanträdet tillställas
varje känd delägare. Finnes anledning till antagande att ej alla delägare
därigenom underrättas, skall beträffande första sammanträdet kallelsen
därjämte inom samma tid kungöras på sätt i 31 § stadgas.

Kallelse till fortsatt sammanträde må jämväl ske genom att meddelas
vid sammanträde som i laga ordning utlysts.

19 §.

Förrättningsmannen skall tillse att vid förrättningen förebringas utredning
angående de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågan om
fiskevårdsområde bör bildas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

_ Sedan delägarna beretts tillfälle att yttra sig över den förebragta utredningen
ävensom förslag till stadgar, skall, om enighet ej uppnås, förrättningsmannen
genom omröstning bland delägarna utröna deras vilja.

Förrättningsmannen skall därutöver upprätta utlåtande huruvida fiskevårdsområde
bör komma till stånd eller ej. I förra fallet skall i utlåtandet
tillika intagas förslag till stadgar. I utlåtandet skall städse angivas huru förrättningskostnaderna
böra gäldas.

20 §.

Förrättningen skall avslutas med att utlåtandet jämte övriga till förrättningen
hörande handlingar under en månad hållas tillgängliga för delägarnas
granskning. Meddelande härom skall lämnas i samma ordning som
kallelse till fortsatt sammanträde.

Då den i föregående stycke omförmälda tiden gått tillända, skall förrättningsmannen
utan dröjsmål översända förrättningshandlingarna jämte avgivna
erinringar till länsstyrelsen.

21 §.

Yppas vid förrättning ovisshet om förhållande, som har betydelse för
fiskevårdsomradets bildande men är av beskaffenhet att kräva avgörande av
domstol eller behandling i annan ordning, skall förrättningen avbrytas och förhållandet
anmälas hos länsstyrelsen. I sådant fall må länsstyrelsen efter
omständigheterna förklara förrättningen vilande i avbidan på hindrets undanröjande
eller ock förklara frågan om fiskevårdsområdets bildande förfallen.
Förklaras förrättningen vilande, äger länsstyrelsen, om anledning
därtill förekommer, förelägga berörda delägare att inom viss tid väcka talan
vid domstol vid påföljd att frågan om fiskevårdsområdets bildande eljest
förklaras förfallen.

22 §.

Sedan ärendet av förrättningsmannen överlämnats till länsstyrelsens
prövning, har denna, därest ej ansökningen om bildande av fiskevårdsområde
finnes böra avslås, att antingen fastställa utlåtandet oförändrat eller
återförvisa ärendet till förrättningsmannen för ytterligare utredning vid fortsatt
förrättning.

Ändring av stadgar m. m.

23 §.

Vid ändring av beslut om fiskevårdsområdes stadgar eller bestånd skall i
tillämpliga delar gälla vad ovan är stadgat. Stadgeändring, som ej avser
fiskevårdsområdes omfattning eller grunderna för fiskets utövande, må dock
efter delägarnas hörande ske utan att förrättning hållits. I ärende, som avser
allenast jämkning av delaktighetstal till följd av ändrad fastighetsindelning,
ma länsstyrelsen, sedan ägarna till de fastigheter som berörts av indelningsändringen
lämnats tillfälle till yttrande, omedelbart besluta.

24 §.

Har naturhändelse, byggande i vatten eller annan omständighet väsentligt
förändrat vattenområdet eller fisket eller visar sig förekomsten av fiskevårdsområde
kränka tredje mans rätt, må länsstyrelsen på ansökan av del -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

ägare eller annan, vars rätt är därav beroende, förordna om fiskevårdsområdes
upplösning eller eljest ändra beslut, som rör fiskevårdsområdet.

Upplöses fiskevårdsområde med stöd av bestämmelsen i första stycket,
vare ej erforderligt att förrättning hålles, dock skola delägarna samt fiskeriintendenten
och hushållningssällskapets fiskerikonsulent höras.

Styrelse
25 §.

För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse bestående av en eller flera
personer.

Utse ej delägarna styrelse, må länsstyrelsen på ansökan av någon vars rätt
är därav beroende tillsätta sådan. Delägare är, om han av länsstyrelsen utses
till ledamot av styrelsen, skyldig mottaga uppdraget; han äger dock
avgå efter fem år och är sedermera ej skyldig att ånyo mottaga sådant uppdrag
förrän ytterligare fem år förflutit.

Ledamot av styrelsen må av delägarna entledigas. Av länsstyrelsen utsedd
ledamot skall dock kvarstå till dess hos länsstyrelsen visats att delägarna
utsett annan ledamot och denne åtagit sig uppdraget.

26 §.

Styrelsen skall verkställa delägarnas beslut, företräda fiskevårdsområdet
mot tredje man samt inför domstolar och andra myndigheter föra områdets
talan ävensom i övrigt handhava områdets angelägenheter i alla frågor i
vilka beslutanderätten ej förbehållits delägarna.

27 §.

Ledamot av styrelsen må ej deltaga i styrelsens behandling av fråga,
vari han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot fiskevårdsomrädels.

Ledamöter av styrelsen, vilka genom att överskrida sin befogenhet eller
eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda fiskevårdsområdet skada,
skola svara för skadan en för alla och alla för en. På sätt nu nämnts skola
de jämväl svara för skada, som de genom överträdelse av bestämmelse i
denna lag eller i gällande stadgar tillskynda tredje man.

28 §.

Väckes ej talan å förvaltningen inom sex månader från det styrelsens förvaltningsberättelse
framlagts å sammanträde med delägarna, skall styrelsen
anses hava beviljats ansvarsfrihet. Grundas sådan talan därpå att styrelseledamot
begått brottslig gärning, må den ändock väckas, där ej ansvarsfriheten
uppenbarligen avsett även den gärningen.

Straffbestämmelse

29 §.

Delägare, som fiskar i strid med stadgarna eller vad delägarna med stöd
av denna lag beslutat, straffes, om ej gärningen eljest är belagd med straff,
med dagsböter. Sådant brott må ej åtalas av allmän åklagare, med mindre
det av målsägande angives till åtal. Fiskevårdsområdet ävensom delägare
däri må därvid anses som målsägande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Besvär, kostnader m. m.

30 §.

Menar delägare, att beslut, som fattats vid sammanträde med delägarna,
eller beslut, som enligt 14 § andra stycket fattats av styrelsen, icke tillkommit
i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författning
eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt, må talan föras
hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola hava inkommit inom två månader
från beslutets dag. Avse besvären talan mot styrelses beslut, skall besvärstiden
dock räknas från det delägaren fick del av beslutet.

Beslut angående fiskets utövande skall, om ej länsstyrelsen annorlunda
förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.

31 §.

Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så många
att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande
om beslutet på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar
inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då meddelandet
först infördes i sådan tidning.

Mot länsstyrelses beslut enligt denna lag må talan föras hos Konungen
genom besvär, vilka skola häva inkommit till jordbruksdepartementet inom
två månader efter det delgivning skett.

Länsstyrelses beslut, som avser annat än fiskevårdsområdes bildande,
skall, om ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av
förd talan.

32 §.

Förrättningsman är berättigad till ersättning enligt vad särskilt stadgas.
Förrättningskostnader skola förskjutas av sökanden. I den mån bidrag
icke utgår av allmänna medel, skola förskjutna kostnader slutligen gäldas
av delägarna efter vars och ens delaktighet, om fiskevårdsområdet kommer
till stånd, men eljest stanna å sökanden.

33 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961, då lagen den 30 juni 1913
(nr 97) om gemensamhetsfiske skall upphöra att gälla. Sistnämnda lag
skall dock alltjämt äga tillämpning på fastställt gemensamhetsfiske.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)
om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 24, 26, 35
om rätt till fiske skola erhålla ändrad

Gällande lydelse

Oskiftat fiske ävensom annat fiske
som är samfällt för två eller flera
fastigheter må nyttjas av fastigheternas
ägare efter vad de kunna
sämjas. Sämjas de ej, må rätten
på ansökan av någon av dem föreskriva
huru fisket må nyttjas. Innan
sådan föreskrift meddelas skola
de övriga ägarna genom särskilda
underrättelser av domstolen erhålla
tillfälle att yttra sig, såvitt det kan
ske utan märklig tidsutdräkt.

Upplåtelse av-------

Vad i denna paragraf stadgas äger
ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske
eller ingår i sådant
fiske.

Om gemensamheisfiske, om fiske
inom nationalpark, så ock om
lapparnas rätt till fiske i vissa delar
av riket gäller vad särskilt är stadgat.

Den som bryter mot föreskrift, som
meddelats av länsstyrelse eller domstol
med stöd av 16, 22 eller 24 §,
eller anbringar fiskeredskap eller anordning
i uppenbar strid med vad
som gäller om fiskådra, dömes till
straff för olovligt fiske enligt vad
i 34 § sägs.

och 40 §§ lagen den 1 december 1950
lydelse på sätt nedan angives.

§•

Föreslagen lydelse

Oskiftat fiske ävensom annat fiske
som är samfällt för två eller flera
fastigheter må nyttjas av fastigheternas
ägare efter vad de kunna
sämjas. Sämjas de ej, må länsstyrelsen
på ansökan av någon av
dem föreskriva huru fisket må nyttjas.
Innan sådan föreskrift meddelas
skola de övriga ägarna genom
särskilda underrättelser erhålla tillfälle
att yttra sig, såvitt det kan ske
utan märklig tidsutdräkt.

— flera fastigheter.

Vad i denna paragraf stadgas äger
ej tillämpning å fiske som ingår i
fiskevårdsområde.

§•

Om fiskevårdsområde, fiske inom
nationalpark samt lapparnas rätt till
fiske i vissa delar av riket gäller vad
särskilt är stadgat.

§•

Den som bryter mot föreskrift, som
meddelats med stöd av 16, 22 eller
24 §, eller anbringar fiskeredskap
eller anordning i uppenbar strid med
vad som gäller om fiskådra, dömes
till straff för olovligt fiske enligt vad
i 34 § sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

40 §.

Brott varom---synpunkt påkallat.

För fiske som ingår i fiskevårdsområde
må fiskevårdsområdet anses
som målsägande

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1961; dock skall i fråga om
fastställt gemensamhetsfiske äldre
lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket
består. Har ansökan
enligt 24 § första stycket gjorts
till rätten före ikraftträdandet, skall
den behandlas enligt äldre lag.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390)

om fiskearrenden

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse

3 §.

Föreslagen lydelse

Upplåtelse av fiske skall ske för
viss tid, ej understigande fem år,
eller för arrendatorns livstid. Upplåtelse
av gemensamhetsfiske må
dock ske för återstoden av den tid,
för vilken fisket bildats. Därest upplåtelsen
angår huvudgård till fideikommiss,
boställe eller annan fastighet,
varöver upplåtaren icke äger
förfoga utöver sin egen besittningstid,
må upplåtelsen ske för sådan tid.
Är tiden icke så bestämd som nu
sagts, skall avtalet anses ingånget
för en tid av fem år. I

I fråga

Upplåtelse av fiske skall ske för
viss tid, ej understigande fem år,
eller för arrendatorns livstid. Upplåtelse
av fiske, som ingår i fiskevårdsområde,
må dock ske för återstoden
av den tid, för vilken fiskevårdsområdet
bildats. Därest upplåtelsen
angår huvudgård till fideikommiss,
boställe eller annan fastighet,
varöver upplåtaren icke äger förfoga
utöver sin egen besittningstid, må
upplåtelsen ske för sådan tid. Är tiden
icke så bestämd som nu sagts,
skall avtalet anses ingånget för en tid
av fem år.

— motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961; dock skall i fråga om
fastställt gemensamhetsfiske äldre
lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket
består.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1)

om samäganderätt

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 september 1904 om samäganderätt1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse

I fråga om ägor, som vid skifte
av jord blivit undantagna för delägarnes
allmänna behov eller eljest
äro samfällda för flera fastigheter,
de där till någon del hava sina ägor
genom skifte eller eljest åtskilda,
äge vad i denna lag finnes stadgat
ej tillämpning, utom såvitt angår
mark, som varit till ständigt ryttare-,
soldat- eller båtsmanstorp anslagen;
ej heller vare i något fall
lagens föreskrifter tillämpliga i avseende
å oskift fiskevatten eller i
fråga om bildande av jaktvårdsområde,
bestående av allenast en fastighet.

Beträffande egendomsgemenskap
Vad i------------

§•

Föreslagen lydelse

--särskilt stadgat.

äger del.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961.

1 Senaste lydelse av 19

se SFS 1951:291.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 september 1959.

N är varande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, förslag till lag om
fiskevårdsområden samt anför därvid följande.

Den 26 maj 1950 uppdrog Kungl. Maj :t åt fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök att med beaktande av vad som anförts i propositionen nr 60
till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske, företaga en översyn
bl. a. av de i fiskerättskommitténs betänkande med förslag till fiskelag
(SOU 1947:47) upptagna bestämmelserna angående fiskevårdsområden
samt om upplåtelse av fiskerätt ävensom att till Kungl. Maj :t inkomma
med de förslag, vartill sistnämnda översyn kunde föranleda. Den 8 juni 1951
erhöll styrelsen därefter i uppdrag att i samband med fullgörandet av översynen
av de föreslagna bestämmelserna angående fiskevårdsområden jämväl
verkställa en utredning angående uttagande av lokala fiskevårdsavgifter
samt att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, vartill sistnämnda utredning
kunde föranleda.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndiganden den 26 maj 1950 samt den
8 juni och den 6 juli 1951 tillkallade dåvarande statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet sistnämnda dag följande personer att såsom sakkunniga
biträda styrelsen vid översynen i nämnda delar, nämligen fiskaren
A. Aronsson, Ryssebo, Kristinehamn, ledamoten av riksdagens första
kammare, förste assistenten F. I. Boo, Borås, jägmästaren E. G. B. Dyberg,
Stockholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren S. G. E.
Ericsson, Näs, Vimmerby, hovrättsrådet K. W. Modigh, Göteborg, och häradshövdingen
G. G. Thulin, Lidingö.

Sedan styrelsen såsom en första etapp i fullgörandet av förenämnda uppdrag
år 1953 avgivit ett betänkande (stencilerat) med förslag till lagstiftning
om upplåtelse av rätt till fiske, har i ämnet den 27 juni 1957 utfärdats
lag om fiskearrenden (nr 390).

Styrelsen avgav därefter till fullgörande i övrigt av sitt ursprungliga utredningsuppdrag
den 2 februari 1956 ett betänkande med förslag till lag om
fiskeområde samt övriga därmed sammanhängande författningar (SOU
1956:17).

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

De sakkunniga instämde i styrelsens förslag, varvid Boo dock i viss del
avgav särskilt yttrande. Sekreterargöromålen utfördes av Modigh.

Den 8 januari 1959 har styrelsen avgivit betänkande med förslag till lag
om fiskevårdsavgift m. m. Därmed är de nyssnämnda utredningsuppdragen
slutförda.

Över 1956 års betänkande inhämtades yttranden från ett flertal myndigheter
och organisationer. I anledning av bl. a. anmärkningar som framställts
under remissbehandlingen har en överarbetning av förslaget skett
inom jordbruksdepartementet. Hovrättsassessorn G. M. Bäärnhielm som därvid
biträtt har i november 1957 avgivit en promemoria (stencilerad) till lag
om fiskevårdsområde m. m.

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av
hovrätterna för Västra Sverige och Övre Norrland, lagberedningen, kammarkollegiet,
domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, samtliga
länsstyrelser utom länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Kopparbergs
län, samtliga fiskeriintendenter, samtliga hushållningssällskap
utom Göteborgs och Bohus läns, Älvsborgs läns södra, Skaraborgs läns, Kopparbergs
läns och Gävleborgs läns hushållningssällskap, fiskerinämnden för
Vänern, Sverige fiskares riksförbund, Svenska ostkustfiskarnas centralförbund,
Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevårdsförbundet,
Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska naturskyddsföreningen. Vid
ett flertal remisskrivelser har fogats yttranden från underordnade myndigheter
och enskilda organisationer. •— En skrivelse i ärendet har därjämte inkommit
från ett antal ålfiskare i Blekinge län.

Sedan ärendet därefter varit föremål för ytterligare överväganden inom
jordbruksdepartementet, anhåller jag nu att få upptaga detsamma till behandling.
I.

I. Gällande rätt i huvuddrag

1. Vissa bestämmelser i lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt
vattenområde och om rätt till fiske m. m.

Enligt vattengränslagen uppdelas rikets vattenområden i allmänt och enskilt
vatten. Enligt lagens huvudregel finnes allmänt vatten endast i havet
och sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. I övriga
sjöar samt alla vattendrag är vattnet enskilt. Även i havet och de nämnda
fyra sjöarna finnes enskilt vatten; detta utgöres i regel av vattnet mellan
fastlandet och en linje, som tänkes dragen 300 meter från stranden. På
sådana platser, där kurvan som markerar tre meters djup går längre ut,
är allt vatten inom denna kurva enskilt. Med fastlandet jämställes i sammanhanget
ö, som är minst etthundra meter lång. övrigt vatten ut till territorialgränsen
eller, då det gäller de nämnda fyra sjöarna, sjöns milt är
allmänt. Den nu nämnda huvudregeln har flera undantag av såväl allmän
som lokal karaktär. Anledning finnes ej att nu ingå på desamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

För rätten att fiska är uppdelningen i allmänt och enskilt vatten av väsentlig
ehuru icke alltid av avgörande betydelse. Sålunda gäller enligt lagen
den 1 december 1950 om rätt till fiske att allt fiske med annat än fast redskap
är fritt för svenska medborgare i allmänt vatten. Fisket med fast redskap
i allmänt vatten är emellertid enligt huvudregeln beroende av myndighets
tillstånd. Rätten att fiska i enskilt vatten är däremot enligt huvudregeln
(5 §) förbehållet jordägaren, d. v. s. ägaren av den fastighet, till vilken
fisket hör. Äganderätten till vattenområdet kan sammanfalla med rätten
till fisket i området, men mycket ofta tillhör fisket en annan fastighet eller
grupp av fastigheter än vattenområdet exempelvis sålunda att vattenområdet
är delat mellan strandfastigheterna, medan fisket är samfällt för alla
delägarna i skifteslaget. Från den nämnda huvudregeln stadgar fiskerättslagen
åtskilliga delvis mycket långtgående undantag (5—21 §§), vilka bl. a.
innebär att fisket med rörligt redskap i Mälaren, trots att där ej finnes allmänt
vatten, i stor utsträckning är fritt.

Fiskerättslagen innehåller vissa bestämmelser för fiske, som är gemensamt
för flera fastigheter. Sålunda stadgas att fiske, som tillhör häradsallmänning
eller sådan allmänning, som avses i lagen om allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna, äger delägarna i allmänningen rätt att nyttja. Utarrendering
av sådant fiske kan ske genom majoritetsbeslut i samma ordning,
som finnes föreskriven beträffande sådan allmännings förvaltning i övrigt
(23 §).

Fiskerättslagen innehåller vidare i 24 § vissa bestämmelser om fiske, som
är oskiftat eller eljest är samfällt för två eller flera fastigheter. Sådant
fiske får nyttjas av fastigheternas ägare »efter vad de kunna sämjas». Sistnämnda
uttryck lärer i enlighet med fiskerättskommitténs uttalande (SOU
1947: 47 s. 279) icke få tolkas så att fiske får bedrivas endast i den mån
samtliga delägare är ense därom eller att den som är missnöjd med de övrigas
sätt att fiska skulle ha någon vetorätt, utan denne hänvisas, därest
han icke föredrager att göra sina synpunkter gällande i annan ordning, exempelvis
genom att begära laga skifte eller fiskedelning enligt jorddelningslagen
eller gemensamhetsfiske enligt 1913 års lag om gemensamhetsfiske,
att efter ansökan till vederbörande allmänna underrätt erhålla dennas föreskrifter
huru fisket får nyttjas, övriga delägare skall beredas tillfälle att
yttra sig över dylik framställning, om detta kan ske utan märklig tidsutdräkt.

Domstolen har vid tillämpning av detta tämligen formlösa förfarande vidsträckta
möjligheter att låta föreskrifterna avpassas efter behovet i varje
särskilt fall. Domstolen kan sålunda fastställa fiskeriplan eller meddela föreskrift
att ingen delägare får utsätta mer än ett visst antal redskap, att
fiskeplatserna skall cirkulera mellan delägarna enligt bestämd turordning,
att visst område skall vara fredat för fiske etc., ja t. o. m. att viss delägare
ej får fiska med mer än ett bestämt antal redskap annat än på villkor att
han erlägger en avgift till en gemensam fiskevårdskassa.1 Av rättsfallet

1 Se härom närmare prop. nr 60/1950 s. 114, 189 och 228.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

NJA 1938 s. 305 framgår att hinder icke möter mot fastställelse av fiskeriplan,
som innebär att oskiftat fiske efter auktion upplåtes genom utarrendering.

Önskar en delägare upplåta sin fiskerätt till en annan delägare, lägger
lagen ej något hinder därför. Ej heller möter hinder att upplåta andel i
oskiftat fiske till utomstående, blott upplåtelsen sker i samband med upplåtelse
av jord till brukande. I övriga fall kräver lagen för upplåtelser samtycke
från flertalet av övriga delägare, räknat efter huvudtalet. För dem
som med samäganderätt innehar en fastighet beräknas därvid endast cn
röst liksom för den som ensam äger flera fastigheter. Brott mot föreskrifter,
som meddelats av domstol betraktas såsom olovligt fiske (35 §). Dylikt
brott får liksom annat olovligt fiske, i det fall det endast kränker enskild
fiskerätt, icke åtalas av allmän åklagare med mindre gärningen av målsägande
angivits till åtal eller statsåklagaren finner åtal vara ur allmän
synpunkt påkallat.

1 rättsfallet NJA 1950 s. 20 förelåg till bedömande frågan, huruvida en
fiskevårdsförening kunde anses äga ställning av målsägande. Som föreningens
stadgar icke innehöll otvetydigt besked att medlemmarna upplåtit sin
fiskerätt till föreningen samt densammas medlemstal tydligen icke heller
omfattade den (i 10 § i då gällande fiskelag) föreskrivna majoriteten, ansågs
föreningen icke äga ställning av målsägande. Hade ifrågavarande båda förutsättningar
varit uppfyllda torde utgången ha blivit en annan.

Vid ntarrendering och annan upplåtelse av jord till brukande gäller att
»brukaren» äger rätt att nyttja det fiske, som hör till fastigheten, om ej annat
överenskommits (25 § fiskerättslagen). För de s. k. sociala jordbruksarrendena
gäller dock att arrendatorn i regel icke får förbjudas att fiska
till husbehov (2 kap. 63 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom). De fiskearrendatorer, för vilka fisket har karaktären av yrkesfiske
eller eljest är av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning,
har numera fått sin ställning närmare reglerad genom lagen den 27 juni
1957 om fiskearrenden och kungörelsen den 20 september 1957 (nr 526)
med särskilda bestämmelser om fiskearrenden, som upplåtes av kronan.

Genom fiskerättslagen ändras icke vad som särskilt stadgats om gemensamhetsfiske,
om fiske inom nationalpark eller om lapparnas särskilda rätt
till fiske i vissa delar av riket (26 §).

Fiskerättslagen innehåller i 30—32 §§ bestämmelser om åtgärder mot vanskötsel
av fiske. Förutsättningarna för ett ingripande från det allmännas sida
är att fiskerättshavaren i strid med allmänt intresse uppenbart vansköter
fisket antingen genom eu alltför hård beskattning eller genom underlåtenhet
alt utnyttja fisket. I första hand bör ett ingripande ske genom att
godvillig uppgörelse träffas om fiskets bedrivande (30 §). Om det visar sig
att ett sådant åtagande icke följes eller all överenskommelse icke är möjlig
alt uppnå, kan länsstyrelsen fastställa föreskrifter om fiskets bedrivande,
s. k. fiskeriplan (31 §). För underlåtenhet att följa sådan föreskrift kan
länsstyrelsen stadga och utdöma vite (31 och 32 §§).

2 II i haag till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV SO

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

2. Vissa bestämmelser i fiskeristadgan

De viktigaste administrativrättsliga bestämmelserna på fiskets område,
bl. a. de grundläggande reglerna om sättet för fiskets utövande, återfinnes i
fiskeristadgan den 24 september 1954. I förevarande sammanhang är särskilt
av intresse vissa bestämmelser om fiskevård. Stadgan innehåller sålunda
förbud att använda vissa redskap och fångstmetoder, bestämmelser
om fredningstid för vissa arter och förbud att i vissa fall fånga fisk som ej
uppnått i stadgan angivna mått (6—13 §§).

Fiskeristadgan lämnar vidare länsstyrelserna vidsträckt bemyndigande
att meddela lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Innan
dylika bestämmelser utfärdas, skall länsstyrelsen hålla sammanträde med
sakägare och andra intressenter (14—22 §).

3. Delning av fiske enligt jorddelningslagen

Delägare i ett oskiftat fiske har i vissa fall rätt att påkalla lantmäteriförrättning
för att få fisket delat. Utgöres fisket av särskild fastighet eller har
fisket med stöd av äldre bestämmelser avsatts som samfällighet, kan delning
ske enligt samma regler som gäller för laga skifte (20 kap. 8 §). En förutsättning
är emellertid att genom delningen ingen delägare lider förfång. Om
förfarandet lämnar lagen i övrigt endast den anvisningen att uppskattning
skall ske av fiskeområdet efter de olika delarnas godhet med hänsyn till
fisket. Begäres laga skifte av fastighet, vars värde med hänsyn till läge och
beskaffenhet i övrigt till huvudsaklig del består av fiske, gäller den än
strängare förutsättningen att delning i sådant fall icke må ske mot någon
delägares bestridande, om det icke är uppenbart, att delningen icke länder
denne till förfång (1: 14). Och har vid skifte enligt jorddelningslagen fiske
avsatts såsom för delägarna gemensamt, får särskild delning av fisket överhuvudtaget
icke ske (20: 8 sista punkten).

4. Lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske
Lagens huvudpunkter

Föreskriften i 1950 års fiskerättslag (24 §) oeh dessförinnan i 1896 års
fiskerättslag (10 §) att delägarna i oskiftat fiske må nyttja fisket efter vad
de kan sämjas har enligt vad som allmänt erkännes icke varit tillräcklig
för att lösa de frågor som uppkommer vid gemensamt fiske. På grund härav
och då 1896 års lag -— i likhet med gällande fiskerättslag -— ej alls innehöll
några bestämmelser om förhållandet mellan delägarna i skiftat fiskevatten
tillkom lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske.

I senare huvudavsnitt kommer en mera detaljerad redogörelse att lämnas
för lagens innehåll exempelvis beträffande förutsättningarna för gemensamhetsfiskes
inrättande, rösträttens utformning etc. Här skall därför endast
lämnas en summarisk redogörelse för lagens huvudpunkter.

Lagen är tillämplig på saväl skiftade som oskiftade fisken, men uppställer
i vissa fa 1 olika regler för dessa båda kategorier. Lagens huvudsyfte

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

kan sägas vara att ordna fisket på ett mera ändamålsenligt sätt än som
i allmänhet är möjligt, när — såsom vid oskiftat fiske — delägarna i regel
måste vara ense eller — såsom vid annat fiske — varje fiskerättsägare ensam
råder över fisket.

Enligt 1913 års lag kan delägarna i fiskevatten, som är oskiftat eller eljest
tillhörigt två eller flera, besluta att fisket i vattnet skall vara gemensamhetsfiske.
Beslut om gemensamhetsfiskes inrättande är ej giltigt med mindre
i avseende å fiskevatten, som är i sin helhet oskiftat, mer än hälften av samtliga
delägare förenat sig därom och dessa tillika företrätt mer än hälften
av samtliga delägares rösttal, och i avseende å annat fiskevatten beslutet biträtts
av minst två tredjedelar av samtliga delägare och dessa tillika företrätt
minst två tredjedelar av samtliga delägares rösttal. -— Beslutet skall
av länsstyrelsen fastställas, om med hänsyn till fiskevattnets gränser och
omfattning samt förhållandena i övrigt gemensamhetsfiske finnes böra inrättas.

Frågan om inrättande av gemensamhetsfiske skall i regel företagas till
prövning vid förrättning på stället.

I fråga om sättet för fiskets tillgodogörande gäller, att gemensamhetsfiske
skall antingen nyttjas av delägarna i bolag eller upplåtas på arrende eller
ock, om fisket ej är tillgodogjort på något av nu angivna sätt, brukas av
delägarna var för sig enligt fastställd plan. Fisket skall nyttjas av delägarna
i bolag, om de enhälligt överenskommer därom. Där gemensamhetsfiske skall
enligt fastställd plan nyttjas av delägarna var för sig, skall dylik plan antagas
av dem. Planen skall innehålla föreskrifter om beskaffenheten och antalet
av de fiskredskap som varje delägare får begagna vid fisket samt, då
fråga är om oskiftat fiskevatten, ange den ordning, i vilken delägarna får
använda de olika fiskeplatserna. Antagen plan för gemensamhetsfiskes brukande
skall underställas länsstyrelsen, som tillser huruvida planen tillkommit
i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning. Planen
skall av länsstyrelsen antingen fastställas oförändrad eller ogillas.

Delägarna i gemensamhetsfiske skall, om de är flera än tre eller det eljest
yrkas av någon vars rätt är därav beroende, utse syssloman att uppbära
och omhänderha samt, i den mån det skall ske, fördela delägarna samfällt
tillkommande medel ävensom mottaga uppsägning och annat meddelande,
som rör fisket.

Lagens rösträltsregler bygger på principen om röstning efter delaktighet.

Lagen innehåller vidare bland annat föreskrifter om ändring av grunderna
för gemensamhetsfiske samt om gemensamhetsfiskes upphörande ävensom
vissa straffbestämmelser.

Det tidigare omnämnda stadgandet i 24 § första stycket fiskerättslagen
om nyttjande av samfällt fiske äger enligt tredje stycket samma paragraf
ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske eller ingår i sådant
fiske. Samma är förhållandet i fråga om det i paragrafens andra stycke
upptagna stadgandet, att delägare i samfällt fiske ej må annat än i samband
med upplåtelse av jord till brukande utan de flesta övrigas samtycke upplåta
fiskerätten åt annan än någon av delägarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960
Tillämpning. Brister. Reformförslag

1913 års lag har vunnit liten tillämpning. Gemensamhetsfisken har inrättats
huvudsakligen inom Kalmar läns södra hushållningssällskaps område.
Där fanns 61 gemensamhetsfisken vid årsskiftet 1955/56. I riket i övrigt
fanns vid nämnda tidpunkt endast några enstaka gemensamhetsfisken.

Orsaken till att lagen tillämpats i så ringa utsträckning har av fiskeristyrelsen
främst angivits vara svårigheterna att få gemensamhetsfisken till
stånd. Lagens bestämmelser om anslutning bland delägarna är stränga. Där
fullständig enighet bland delägarna icke kan ernås, erfordras dessutom ett
omständligt förrättningsförfarande. Styrelsen anser att hela denna procedur
ofta avskräcker intresserade personer från att vidtaga erforderliga åtgärder
för att inrätta gemensamhetsfisken.

En annan anmärkning som framställts mot lagen är, att den i olika avseenden
visat sig alltför stel. Bestämmelserna reglerar in i minsta detalj hur
i skilda hänseenden skall förfaras. Fiskeristyrelsen anför i sitt betänkande
härom följande.

Det har sålunda icke i erforderlig utsträckning överlämnats åt tillämpningen
att lösa uppkommande organisationsspörsmål efter föreliggande särskilda
förhållanden. Sålunda torde lagen icke tillåta, att gemensamhetsfisket
endast omfattar fisket efter visst fiskslag. Ej heller lärer det enligt lagen
vara möjligt att exempelvis upplåta en del av fisket på arrende och låta delägarna
i övrigt handha fisket själva enligt fastställd plan. Även dessa förhållanden
ha med all sannolikhet bidragit till lagens ringa tillämpning.

Även om lagen sålunda befunnits vara behäftad med åtskilliga brister,
synes emellertid lagen, där den kommit till tillämpning, ha varit i icke ringa
mån ägnad att främja fisket och fiskevården.

Vid åtskilliga tillfällen har frågan om en revision av 1913 års lag varit aktuell.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 januari 1934 framlade sålunda lantbruksstgrelsen
förslag till ändring av lagen i vissa delar, vilket förslag dock
ej ledde till ändrad lagstiftning. Angelägenheten av att denna fråga snarast
måtte upptagas till behandling underströks ånyo av lantbrukssU relsen i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 januari 1942 med begäran om allsidig revision
av bestämmelserna rörande fiskerätt och därmed sammanhängande
förhållanden.

I anledning av en motion av herrar Skoglund i Umeå och Levin begärde
1942 års riksdag på hemställan av jordbruksutskottet i utlåtande nr 30 hos
Kungl. Maj:t utredning rörande en allmän revision av fiskerilagstiftningen.
Riksdagen framhöll bl. a. som en trängande nödvändighet att 1913 års lag
omarbetades.

Sedan chefen för jordbruksdepartementet tillkallat hovrättsrådet P. O.
Palmquist för att utarbeta förslag angående revision av lagstiftningen om
gemensamhetsfiske, avgav denne ett betänkande i ämnet den 31 augusti
1943, vari han föreslog, att nämnda lag skulle upphävas och ersättas av en lag
om fiskevårdsområde. Förslag till bl. a. sådan lag framlades i betänkandet.

Knngl. Maj:ts proposition nr ,r>0 år 1''JtiO

Utredningsmannen redovisade vissa uppgifter om lagens tillämpning. Sålunda
vore den samlade erfarenhet, som inom Kalmar läns södra hushållningssällskap
erhållits av där år 1943 gällande 55 gemensamhet sfisken, god.
Särskilt för insjöfiskets del hade tjuvfisket i stort sett kunnat hejdas. Beträffande
insjöfisket anfördes i betänkandet vidare.

Genom systematisk inplantering av lämpliga fiskslag har fiskbeståndet
undergått en högst väsentlig förbättring. Vissa sjöar, som till följd av bristande
fiskevård varit i det närmaste utfiskade, erbjuda numera relativt goda
fångstmöjligheter. Fiskevårdsarbetet har här bedrivits jämväl genom
lämplig fridlysning, t. ex. av gäddan vintertid och braxen under lektiden.
Samtidigt som gemensamhetsfisket möjliggjort betydande och bestående
fiskevårdsåtgärder, ha även andra än delägarnas intressen kunnat tillgodoses.
Sålunda ha både s. k. husbehovsfiskare (lägenhetsägare och andra kring
fiskevattnet boende) och nöjesfiskare (industriarbetare, affärsfolk och andra
personer från närliggande samhällen) fått tillstånd att utöva visst begränsat
slag av fiske mot erläggande av en mindre årlig avgift, som helt använts
för fiskevårdande åtgärder.

Jämväl för saltsjöfisket hade de inrättade gemensamhetsfiskena enligt
utredningsmannens uppfattning visat sig betydelsefulla. Här hade utarrendering
av fisket till yrkesfiskare tillämpats i betydligt större utsträckning än
i fråga om insjöfisket. I denna del yttrade utredningsmannen.

Genom utarrenderingen, som möjliggöres först efter bildandet av gemensamhetsfiske,
kunna fiskerättsägarna ekonomiskt utnyttja sin fiskerätt. För
en yrkesfiskare, som ofta är nödsakad att anskaffa d\rbara redskap, t. ex.
ålbottengarn, är det av vikt att på ett betryggande sätt och under en icke
alltför kort tidsperiod få disponera ett bestämt fiskevatten. Beträffande flera
gemensamhetsfisken i saltsjön, där fisket nyttjas av delägarna var för sig
enligt fastställd plan, har fiskevattnet i enlighet med planen uppdelats å
fasta lotter, som brukas av de skilda delägarna med eller utan cirkulation
dem emellan. I dessa fall innebär gemensamhetsfiskets inrättande i själva
verket ett skifte av fiskevattnet. Denna form av delning av fiskevattnet äger
gentemot det laga skiftet särskilt de fördelarna, att det ställer sig billigare
för delägarna samt, där uppdelningen sedermera befinnes olämplig eller
orättvis, relativt lätt kan jämkas. Härtill kommer att ett formligt skifte av
ett fiskevatten ofta ej låter sig genomföra utan kostnader, som icke stå i
rimligt förhållande till värdet av fiskevattnet. Omständigheterna kunna också
vara sådana, att ett laga skifte av praktiska skäl knappast är genomförbart.
I sådana fall blir inrättandet av gemensamhetsfiske den utan tvekan
lämpligaste formen för reglering av fisket.

Sammanfattningsvis yttrade utredningsmannen, att behov av och intresse
för en ordnad fiskevård i gemensamma fiskevatten föreligger, vilket bestyrktes
bland annat av det stora antal fiskevårdsföreningar som bildats i
olika delar av landet. Eu jämförelse mellan gemensamhetsfisken och fiskevårdsföreningar
gav vid handen, att många fördelar vore förenade med
förstnämnda organisationsform. Genom det officiella stöd som gavs åt gemensamhetsfiskena
fick dessa betydligt större fasthet och hade lättare alt
motstå växlingar i delägarnas person och andra förändringar än föreningarna
kunde göra. Dessa band nämligen icke på samma sätt nya delägare

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

som gemensamhetsfiskena. Av föreningarnas karaktär av helt frivilliga sammanslutningar
följde vidare, att dessa ofta icke omfattade samtliga delägare.
Härutinnan låg givetvis en svaghet och en fara för att föreningarnas
fiskevårdsarbete blev utan egentligt resultat. Intresset hos medlemmarna
måste givetvis slappna, i den mån de märkte att deras arbete och kostnader
utnyttjades av personer som icke bidrog därtill och kanske till och med
vid utövandet av sitt fiske direkt motverkade föreningens strävanden.

över 1943 års betänkande avgavs yttranden av ett flertal myndigheter och
sammanslutningar. Dessa anslöt sig, på några få undantag när, i princip
till utredningsmannens förslag.

Ifrågavarade lagförslag föranledde emellertid icke någon lagstiftningsåtgärd,
utan frågan upptogs till förnyat övervägande av fiskerättskommittén.
I kommitténs förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar
(SOU 1947:47) fanns i andra kapitlet i lagförslaget bestämmelser
om fiskevårdsområde. Dessa bestämmelser byggde i huvudsak på Palmquists
förslag.

Det förslag till ny lag om rätt till fiske, som genom proposition nr 60 framlades
för 1950 års riksdag, upptog emellertid inga bestämmelser i förevarande
ämne. Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, yttrade
i propositionen, att med anledning av vad som anförts i remissyttrandena
över kommittéförslaget ytterligare överväganden borde ske på flera viktiga
punkter.

I sitt utlåtande nr 23 i anledning av nämnda proposition, vilket utlåtande
i denna del godkändes av riksdagen, uttalade tredje lagutskottet den förväntningen,
att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen
framlägga ett överarbetat förslag till lagbestämmelser om fiskevårdsområden.

Frågan om reglering av fisket och fiskevården i vatten som har flera
ägare har därjämte vid åtskilliga tillfällen aktualiserats i ett speciellt hänseende,
nämligen i fråga om ett helt vattendrag eller ett helt flodsystem.
Svenska fiskevårdsförbundet berörde detta spörsmål i ett yttrande den 11
oktober 1946 till 1946 års utredning angående central fiskeristyrelse. Utredningen
ansåg sig emellertid i sitt betänkande den 30 december 1946 (SOU
1947: 8 s. 70) icke böra framföra konkreta förslag i ämnet.

I én av nämnda förbund den 8 november 1948 till Kungl. Maj :t gjord
framställning begärdes, att Kungl. Maj :t snarast ville föranstalta om utredning
av möjligheten att till gagn för det svenska laxfisket avsätta några
av de viktiga laxälvar, som industriellt är av jämförelsevis underordnat
intresse.

Den av fiskevårdsförbundet behandlade frågan har även berörts i vandringsfiskutredningens
den 5 maj 1951 till chefen för jordbruksdepartementet
a\ givna betänkande angående åtgärder för åstadkommande av önskvärt
samarbete mellan fiske- och kraftintressena samt för bevarande av de svenska
laxbestånden m. m. (tryckt såsom Svenska vattenkraftföreningens publikation
423 [1951:8]). Utredningen har understrukit behovet av en enhet -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

lig förvaltning av ett flodsystem för åstadkommande av samarbete mellan
fiske- och vattenkraftintressena. Ett dylikt samarbete var enligt utredningen
önskvärt särskilt för att begränsa de skador som vattenkraftens utnyttjande
förorsakade å fisket och för att verkställa lämpliga kompensationsåtgärder.

II. Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen

1. Behovet av ny lagstiftning. Syfte och omfattning
Palmquists förslag 1943

Beträffande de allmänna riktlinjerna för en revision av lagstiftningen
framhöll Palmquist i sitt år 1943 framlagda betänkande, att en dylik revision
ansetts påkallad i första hand för att underlätta tillkomsten av gemensamhetsfisken.
Hela förfaringssättet måste om möjligt förenklas. De befintliga
fiskevårdsföreningarna fyllde i stor utsträckning en viktig funktion,
men deras organisation måste bli fastare. En övergång till gemensamhetsfiske
tedde sig därvid naturlig. Den nya lagstiftningen borde alltså underlätta
en dylik övergång. Redan om endast en större del av de redan befintliga
fiskvårdsföreningarna ombildades till gemensamhetsfisken, skulle lagen
få en mycket stor tillämpning. Givet var emellertid, att strävandena även
och måhända främst måste inriktas på att nå sådana fiskevatten, där fisket
och fiskevården ännu ej på något sätt reglerats eller ordnats.

Utredningsmannen underströk, att han vid utarbetande av författningsförslagen
eftersträvat att göra reglerna smidigare och lättare att anpassa efter
föreliggande speciella förhållanden än bestämmelserna i 1913 års lag. I betydande
omfattning hade överlämnats åt tillämpningen att meddela erforderliga
regler. Vidare hade de civilrättsliga och administrativa bestämmelserna
åtskilts i olika författningar.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Rådande tillstånd karakteriserades av fiskerättskommittén på följande
sätt.

Bestämmelserna om fiskerätt i oskiftat fiskevatten äro föga ägnade att
befordra en rationell fiskevård. De fall då fråga om fiskets nyttjande i oskiftat
vatten dragits under domstols prövning äro lätt räknade. Delägarna i dylika
vatten utöva följaktligen som regel fisket »efter ty de kunna sämjas»,
vilket i allmänhet innebär, att var och en söker tillgodogöra sig så mycket
som möjligt för tillfället utan tanke på framtiden. Det intresse för att
vidta åtgärder till fiskets förkovran, som eventuellt förefinnes, förslappas
lätt. Även om sådana åtgärder icke bli alldeles resultatlösa, torde det nämligen
finnas föga utsikt till att frukten av dem skall komma just den till
godo, som vidtagit åtgärderna. Följden blir därför ofta den att fisktillgången
gradvis minskas, till dess den slutligen nedsjunker till en ren obetydlighet.

Liknande förhållanden kunna inträffa i sådana fall då ett sammanhängande
fiskevatten äges av flera personer med var sitt område i vattnet. En av
dessa personer kan nämligen, utan att överträda gällande lag, genom ett över -

Kiingl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

drivet fiskande inom sitt område nedbringa fisktillgången i hela vattnet till
en obetydlighet. Att övriga delägare då uppge alla försök att arbeta för en
god fiskevård är endast naturligt. Även måste beaktas, att en rationell fiskedrift
icke kan med fördel utövas inom områden av alltför ringa omfattning.

Dessa brister i 1896 års lag ha framträtt så mycket starkare, som vårt
lands insjö- och skärgårdsfisken till större delen äro oskiftade.1

Fiskerättskommittén, vars förslag i väsentliga delar överensstämde med
Palmquists, uttalade, att en reglering borde ske så smidigt som möjligt och
kunna genomföras i alla fall, da behov därav förelåg. Särskilt övergången
från frivilliga fiskevårdsföreningar till en fastare organisation borde underlättas.

I fråga om syftet med den föreslagna lagstiftningen
anförde kommittén bl. a. följande.

Det förhåller sig utan tvivel så, att många av vårt lands fiskevatten icke
tillgodogöras på ett rationellt sätt. Somliga av dem vanskötas på det sätt,
att fiskevattensägarna genom alltför stark avfiskning utan motsvarande inplanteringsåtgärder
föröda det mera värdefulla fiskbeståndet. Andra vatten
åter ligga mer eller mindre outnyttjade. Sistnämnda situation är långt ifrån
ovanlig. Ofta kan förhållandet bero på oföretagsamhet eller ha sin orsak i
svårigheter att få till stand ett frivilligt samarbete mellan de olika delägarna
i fiskevattnet. Ej sällan inträffar det emellertid, att vidsträckta sammanhängande
fiskevatten förvärvas av stadsbor i spekulations- eller rekreationssyfte
eller av sportfiskeföreningar. I dylika fall saknas i allmänhet intresse
för andra former av fiske än dem som pläga utövas som sport eller eljest
för nöjes skull. Sådant fiske som bedrivits av yrkesfiskare kan, sedan de nya
ägarna kommit i besittning av vattnet, där komma att upphöra. Yrkesfiskarna
i trakten gå på detta sätt miste om möjligheten att arrendera eller
eljest förfoga över betydande vattenområden. Uppenbart är, att en sådan
underlåtenhet att utnyttja fiskevatten är otillfredsställande ur flera synpunkter.
För de egentliga yrkesutövarna går en inkomstkälla förlorad, vilken
icke tillgodogöres för annat ändamål. Den totala avkastningen av fisket
kan därigenom minskas. Ur såväl näringspolitisk som nationalekonomisk
synpunkt framstår det därför som angeläget, att lagstiftningen bereder möjlighet
för det allmänna att åtminstone i mera flagranta fall ingripa till
förhindrande av att fiskevatten vanskötas på sätt nu antytts.

I likhet med 1943 års utredningsman ansåg fiskerättskommittén det vara
lämpligt att inom ramen för en lagstiftning av nu ifrågavarande art tillgodose
vissa syften utöver dem som bestämmelserna om gemensamhetsfiske
närmast avsett att fylla. Lagstiftningen om fiskevårdsområde borde sålunda
även i andra fall än dem, man velat nå med 1913 års lag, kunna tjäna som
instrument för att främja ett rationellt utnyttjande av fiskevattnen. Fiskerättskommittén
fann därför skäl föreligga att i nu ifrågavarande hänseende
gå något längre än som förutsatts enligt motiven till 1943 års förslag. Ett
ingripande från det allmännas sida borde sålunda kunna ske ej blott i syfte
att förhindra, att ett fiskevatten vansköttes genom rovfiske och underlåten

1 SOU 1947: 47 s. 213 f. Det här återgivna yttrandet, vars giltighet icke ändrats genom
tillkomsten av 1950 års fiskerättslag, går i allt väsentligt tillbaka på ett uttalande i förarbetena
till 1913 års lag, so Betänkande, avgivet till chefen för jordbruksdepartementet den 30
april 1907 s. 25 f.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

fiskevård. En tvångsreglering enligt den nya lagen borde i fall av behov
även kunna ske för att få till stånd ett rationellt tillvaratagande av de
möjligheter till fiske, som vattnet erbjöd.

Den föreslagna lagstiftningen borde enligt kommittén omfatta endast det
enskilda fisket.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag

I så gott som samtliga över kommittéförslaget avgivna yttranden, där
frågan om fiskevårdsområden berördes, framhölls, att det vore angeläget
att planmässig ordning för fisket och fiskevården inom slutna eller eljest
sammanhängande vattenområden kunde åvägabringas i enklare och effektivare
former än vad 1913 års lag erbjöd.

Behovet därav underströks särskilt av Svenska fiskevårdsförbnndet, som
bland annat anförde.

Det torde icke råda något tvivel om att tillgången på fisk i de svenska
fiskevattnen numera är avsevärt mycket knappare än för t. ex. femtio år
sedan. Detta gäller såväl kustvattnen som, framför allt, insjövattnen. Åtskilliga
faktorer ha medverkat härtill. Effektivare fiskemetoder medgiva
för yrkesfiskarenas del fångster av en helt annan storleksordning än tidigare.
Intresset för fiske såsom rekreation eller nöje har ökat i en omfattning,
som man knappast tidigare kunnat förutse, samtidigt som de nutida kommunikationsmedlen
gjort allt fler vatten tillgängliga för stora skaror av
semesterfirare. Jämsides med intensifieringen av denna så att säga naturliga
beskattning av fiskbestånden har ett forcerat utnyttjande av vattendragen
för flottning samt kraftutvinning och andra industriella ändamål ävensom
olika av jordbruksdriften påkallade förändringar i vattenföringen menligt
påverkat levnadsbetingelserna för de flesta ur fiskesynpunkt värdefulla
fiskslagen och avsevärt minskat förutsättningarna för deras naturliga reproduktion.

Om denna utveckling får fortgå utan samtidiga effektiva motåtgärder,
uppstår fara för att fiskevattnen bliva utarmade till men för yrkesfisket
och därmed för folkförsörjningen samt till förlust för inånga rekreationssökande.
De sålunda nödiga motåtgärderna, som måste taga sikte på fiskbeståndens
såväl skydd som förkovran och vilka man med ett gemensamt
namn benämner fiskevård, kunna emellertid icke bliva effektiva med mindre
de stödjas av en tidsenlig lagstiftning.

Förbundet framhöll tillika att fiskevårdsområdesinstitutet borde kunna
utnyttjas för att praktiskt pröva idén om enhetlig flodområdesförvaltning,
särskilt i vissa laxälvar.

Även kammarkollegiet anförde, att det vore synnerligen önskvärt att få
till stånd en enhetlig förvaltning i vissa vattendrag men att föreskrifter om
fiskevårdsområden icke vore tillräckliga för detta ändamål. Om ett fiskcvårdsområde
gjordes alltför stort, blev nämligen organisationen ohanterlig
och tungrodd. Den enda möjligheten att få till stånd en effektiv administration
för ett helt vattendrag var enligt kollegiets mening att tillskapa ett
särskilt organ med nödiga befogenheter, som uteslutande ägnade sig åt
uppgiften. En sådan styrelse borde äga ombesörja eller övervaka att alla
fiskevårdsåtgärder, som föreskrivits av vattendomstol eller eljest, vederbör -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

ligen utfördes samt för ändamålet förfoga över utdömda avgifter och andra
medel. Den måste också äga rätt att föreskriva i vilken omfattning fiske
finge bedrivas samt att upptaga avgifter att disponeras för fiskevården.
Kollegiet vore icke berett att ens skissera ett förslag till lagstiftning om dylik
fiskeriadministration. Emellertid hade kollegiet ansett sig böra påpeka att
med hänsyn till kollegiets erfarenheter från förandet av det allmännas talan
i vattenmål en central förvaltning av ett helt vattendrag i många fall tedde
sig som den enda utvägen, om det skulle bli något allvar med sötvattensfiskets
upphjälpande.

Liknande uttalanden gjordes av Svenska lax- och laxöringsföreningen.

Föredragande departementschefen 1950 i anledning av fiskerättskommitténs
förslag

I propositionen nr 60 till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till
fiske, m. m. yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Sträng,
om behovet av en bättre ordning.1

Under de senaste årtiondena har en hastig utveckling ägt rum på fiskets
område vilket föranlett att åtskilliga spörsmål, som förut haft mindre betydelse,
nu påkalla skärpt uppmärksamhet. Särskilt blir frågorna om fördelningen
av fiskemöjligheterna och om bevarandet av fiskbestånden alltmera
brännande.

Antalet fiskande stiger för varje år. Ej minst ha den ökade fritiden och
de förbättrade kommunikationerna medfört en stark tillväxt av det fiske
som bedrives i rekreationssyfte. Samtidigt som sålunda efterfrågan på fiskevatten
ökats, ha fiskbestånden, framför allt av de värdefullaste fiskslagen,
såsom lax, laxöring, sik och gädda, blivit allt hårdare åtgångna genom vattenregleringar,
kraftverksbyggen, flottning, vattenföroreningar och rovfiske.
För att fiskets upprätthållande icke skall äventyras är det därför angeläget,
att en rationell fiskevård kommer till stånd. Härför förutsättes bl. a.
att jämförelsevis stora fiskevatten kunna skötas någorlunda enhetligt. Alldeles
särskilt gäller detta vandringsfisken, främst laxen.

Med nuvarande lagstiftning möta emellertid avsevärda svårigheter att få
till stånd en dylik enhetlig skötsel. Möjligheten för delägare i oskiftat vatten
att hos domstol påkalla beslut angående fiskets begagnande har utnyttjats
endast i sällsynta fall, och även lagen om gemensamhetsfiske har i praktiken
fått jämförelsevis liten betydelse. Detta torde i icke ringa mån ha berott
på att förfarandet vid inrättande av gemensamhetsfiske ansetts alltför
omständligt, delvis på grund av svårigheten att samla erforderlig majoritet
för giltigt beslut.

I likhet med kommittén finner jag därför önskvärt att möjlighet beredes
att i enklare former få till stånd en planmässig ordning för fisket och fiskevården
inom ett visst, större eller mindre, sammanhängande fiskevatten.
Den lagstiftning med motsvarande syfte som genomförts på jakträttens område
har enligt vad som allmänt vitsordas givit goda resultat. Kommitténs
förslag om fiskevårdsområden är i många avseenden väl ägnat att tillgodose
behovet av praktiska och effektiva bestämmelser i ämnet. Genom att kraven
på formlig omröstning och kvalificerad majoritet bland delägarna uppgivits
ha sålunda utsikterna att få till stånd ett positivt beslut väsentligt ökats,
och även i övrigt har förfarandet förenklats. Förslaget lämnar också större
1 s. 95 f.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

variationsmöjligheter i fråga om fiskets tillgodogörande än lagen om gemensamhetsfiske
och medgiver därigenom en smidigare anpassning efter skiftande
behov och förutsättningar.

Trots förslagets obestridliga förtjänster anser jag mig emellertid icke böra
tillstyrka dess omedelbara genomförande. Med anledning av vad som anförts
i remissyttrandena torde nämligen ytterligare överväganden böra ske
på flera viktiga punkter.

De betänkligheter som anförts mot förslaget avse i första hand, att det
tillägger länsstyrelsen alltför stora maktbefogenheter på bekostnad av delägarnas
självbestämmanderätt. Denna anmärkning kan enligt min uppfattning
icke lämnas utan beaktande. Det är nämligen av stor vikt att lagstiftningen
på förevarande område mötes med intresse och förståelse och icke
uppfattas som ett besvärande tvång. Utan medverkan från de närmast berörda
lär någon verkligt effektiv fiskevård knappast kunna åstadkommas.

Det synes ej heller vara uteslutet att syftet med förslaget kan uppnås på
ett sätt som gör mindre intrång på den enskildes handlingsfrihet utan att
effektiviteten därför behöver äventyras. Att kommittén ansett länsstyrelsen
böra utrustas med en tämligen vidsträckt rätt att tvångsvis genomdriva
vissa åtgärder torde sammanhänga med en önskan att reglerna om fiskevårdsområde
skulle kunna användas för flera olika, delvis rätt artskilda ändamål,
av vilka några antagits svårligen kunna uppnås på frivillighetens
väg. Det kan måhända därför visa sig vara en lämpligare lösning att bereda
möjlighet till olika förfaranden allt efter förutsättningarna i det särskilda
fallet.

Tredje lagutskottet i anledning av fiskerättskommitténs förslag

Utskottet framhöll i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande nr
23/1950 över propositionen nr 60 behovet av en lagstiftning om fiskevårdsområden.
Utskottet yttrade.

Otvivelaktigt har Sverige bättre förutsättningar än de flesta andra europeiska
länder att kunna möta den alltmer ökade efterfrågan på fiskevatten
från alla kategorier fiskande: yrkesfiskare, binäringsfiskare och fritidsfiskare.
En påtaglig svårighet är emellertid att de svenska fiskevattnen ofta
äro uppsplittrade på ett mycket stort antal delägare. Detta försvårar delägarnas
eget fiske och utgör ett hinder för upplåtelser till utomstående.
Särskilt i turistbygder visar erfarenheten att goda fiskemöjligheter kunna
ge icke obetydliga extrainkomster åt ortsbefolkningen, både direkt och indirekt.
För ätt upprätthålla fisket erfordras i många fall en rationell fiskevård
med genomtänkta fiskeriplaner, alltsidigt fiske, beståndsvård, övervakning,
fredningsområden och, där så erfordras, fiskinplanteringar m. m.
Redan nu bedrives på frivillighetens väg ett omfattande arbete i sådant hänseende,
ofta med bistånd från hushållningssällskapen. Emellertid behöver
detta arbete stöd av en modernare lagstiftning. Redan 1942 framhöll riksdagen
i skrivelse nr 260 såsom en »trängande nödvändighet» att 1913 års
lag om gemensamhetsfiske gjordes till föremål lör omarbetning enligt närmare
angivna riktlinjer. Utskottet vill understryka detta yttrande och uttalar
— i anslutning till vad som yrkats i ett flertal motioner — den förväntningen
att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen
framlägga ett överarbetat förslag till lagbestämmelser om fiskevårdsområden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960
Fiskcristyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen framhöll i sitt år 1956 avgivna betänkande att de enskilda
fiskevattnen inom riket i stor utsträckning var oskiftade. Ofta ägdes
ett oskiftat vatten av ett jämförelsevis stort antal personer. I de fall, då ett
fiskevatten var skiftat, var varje lott ofta av ringa storlek. Mera sällan förekom
det att ett enskilt fiskevatten, som framstod såsom en naturlig enhet
ur fiske- och fiskevårdssynpunkt, ägdes av en enda person. Detta medförde
betydande olägenheter.

Styrelsen pekade till eu början pa de fall, då varje lott ej kan för sig utnyttjas
på ett rationellt sätt. Ingen av delägarna har måhända de ekonomiska
resurser, som behövdes särskilt för anskaffande av erforderliga fiskredskap.
Stundom kunde vidare de olika lotterna var för sig vara för små
för de stora redskap som erfordrades för ett lönande fiske. Detta förhållande
var kanske mest markant vid alfiskekusterna. Jämväl i övrigt kunde
naturligtvis omständigheterna vara sådana, att delägarna med hänsyn till
lotternas ringa storlek ansåg det meningslöst att där driva fiske. Även då
olägenheter av nu nämnd art icke förefanns kunde det, vad fisket efter
vandringsfisk beträffade, vara fördelaktigast att fisket skedde å en enda
plats inom fiskevattnet i stället för på ett flertal olika ställen, kanske med
begagnande av mindre effektiva redskap.

Emellertid mötte även ur andra synpunkter än de nu angivna hinder för
ett rationellt fiske i ett vatten som ägdes av ett flertal olika personer. Intresset
att bedriva fisket på lämpligt sätt i sådant vatten kunde lätt förslappas
hos den enskilde delägaren. Började en delägare göra sig skyldig till
överdrivet fiske, var risken stor att också övriga delägare började förfara
på samma sätt. En företeelse — kanske vanligare än rovfiske i egentlig mening
- var, att ett fiskevatten beskattades på så sätt att beståndens sammansättning
blev ogynnsam. Ofta hade sålunda förekommit att de enskilda
delägarna visat bristande intresse att nedbringa bestånden av s. k. ogräsfisk,
så att dessa hölls tillbaka för mera värdefulla fiskslag. Vidare hade ofta
förbisetts angelägenheten av att beståndet av visst fiskslag exploaterades på
så sätt att beståndets sammansättning i avseende å årsklasser blev den ur
avkastningssynpunkt bästa. Därjämte förhöll det sig helt enkelt ofta så att
det fiskades för litet i ett fiskevatten med påföljd att vattnet kom att innehålla
endast småväxt, värdelös fisk. Målet för en rationell drift av fisket
borde vara, att med minsta omkostnader och arbete få största möjliga varaktiga
avkastning. I vatten med flera delägare kunde detta endast ernås
genom samarbete och ömsesidigt hänsynstagande.

De nu berörda olägenheterna av fiskevattnens uppsplittring å ett flertal
ägare kunde förebyggas på olika sätt. Härom anförde styrelsen.

Ofta är det påkallat med en omsorgsfull planläggning av fisket med regler
bl. a. om vilka slags eller hur många redskap varje fiskande får använda
eller å vilka tider eller platser han får fiska. Stundom kan syftet vinnas genom
utarrendering av fisket till yrkesfiskare eller annan lämplig person,
kanske någon av delägarna. Åtskilliga fiskevatten, särskilt i turistbygder

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

och vid tätorter, lämna den för fiskerättsägarna högsta ekonomiska avkastningen
genom att utnyttjas till husbehovs- och fritidsfiske, antingen genom
att utarrenderas till en fiskeklubb eller genom försäljning av fiskekort eller
liknande tillståndsbevis i den omfattning som med hänsyn till delägarnas
intressen befinnes lämplig.

För främjande av fisket kan det, vare sig fisket bedrives av delägarna enligt
en viss plan eller helt eller delvis utarrenderas, vara önskvärt med sådana
regler för fiskets bedrivande som ofta bruka betecknas som regler om
fiskevård, nämligen bestämmelser om fredningsområden, fredningstider,
fångstminimimått m. m. Att här behöva anlita den ordning för antagande av
dylika bestämmelser som är fastställd i fiskeristadgan, kan i många fall
framstå såsom onödigt omständligt.

Ett främjande av fisket kan underlättas t. ex. genom sådana åtgärder som
upprensning av nätställen, notvarp och ryssjeplatser, anläggning av bryggor
och båtuppdragningsplatser o. s. v. Ett ofta anfört motiv för bildande av en
samorganisation är nödvändigheten att ordna tillsyn över vattnet till skydd
mot tjuvfiske och överträdelser av de stadgar som gälla för vattnet. Sådan
tillsyn kan — särskilt i trakter med många fiskeintresserade — knappast
effektivt ordnas utan tillsättande av en eller flera tillsynsmän att hålla uppsikt
över vattnet. Bland fiskevårdsåtgärder i mera inskränkt bemärkelse
som kunna vara av stor betydelse må nämnas utplantering av fisk eller
fiskyngel (jfr 13 § fiskeristadgan), bortfiskning av s. k. ogräsfisk, anordnande
av vilställen, lekbottnar och ev. fiskvägar (särskilt i laxöringsvatten),
gödsling av vatten m. m.

Styrelsen framhöll att det självfallet var angeläget, att kostnader för åtgärder
som nu sagts fördelades rättvist mellan samtliga de fiskevattensdelägare,
som drog nytta härav. Om flertalet delägare var ense att vidtaga åtgärd
som nu sagts, borde möjligheter finnas för dem att få övriga delägare
att deltaga i kostnaden. Även härutinnan framträdde sålunda behovet
av en samorganisation.

Även i fall då fisket i ett fiskevatten utnyttjades på ett ur allmän synpunkt
tillfredsställande sätt och särskilda fiskevårdsåtgärder ej heller var
påkallade, kunde det vara önskvärt med ingripande för att erhålla en rättvis
fördelning av fisket mellan delägarna inbördes. Ovanligt var sålunda
icke att delägare i oskiftat fiskevatten ej kunde komma överens om hur de
skulle utnyttja de olika fiskeplatserna eller att somliga delägare mot de
övrigas vilja utnyttjade fisket mer än deras andel i vattnet kunde anses
berättiga dem till. De flesta gcmensamhetsfisken, som inrättats utmed rikets
havskuster och som ej utarrenderats, torde ha tillkommit av nu anförda
skäl eller sålunda för att reglera förhållandet mellan delägarna i
oskiftat vatten. Även i skiftat vatten kunde det förekomma, att en ägare —
utan att driva fiske annat än på eget område — till skada för de övriga
tillgodogjorde sig en avsevärt större mängd fisk än som var skälig med hänsyn
till värdet av hans lott i förhållande till värdet av fiskevattnet i dess
helhet.

Fiskeristyrelsen behandlade härefter i ett särskilt avsnitt frågan, huruvida
reglering av fisket borde komma till stånd även för t i 1 1 g o d o s e e nde
av andra intressen än delägarnas. Styrelsen omnämnde

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

därvid fiskerättskommitténs tidigare berörda förslag i ämnet och uttalade
sig i anledning härav om den planerade lagstiftningens syfte.
Styrelsen anförde.

Rent principiellt kan det göras gällande, att ett hänsynstagande till angivna
intressen spränger den naturliga ramen för den lagstiftning som det
gäller att här åstadkomma. Eftersom det icke avsetts att lagstiftningen skall
gälla andra enskilda fiskevatten än dem som ha flera ägare, måste väl lagstiftningens
syfte vara att söka undanröja de svårigheter som förelegat att
få till stånd erforderligt samarbete mellan delägarna och få dem att respektera
varandras intressen. Om hänsyn till utomstående intressen skola bli
avgörande för frågan, huruvida en gemensam reglering skall komma till
stånd, torde dessa hänsyn med samma fog kunna åberopas för ett ingripande
i fråga om vatten som endast har en ägare. Det kan därför ifrågasättas,
huruvida bestämmelser om ingripanden på de särskilda skäl fiskerättskommittén
upptog, även om de i och för sig kunna anses ha fog för sig, verkligen
höra hemma i en lagstiftning, som avser att främja fisket och fiskevården
inom vatten som har flera delägare.

Såsom en allmän anmärkning mot den av fiskerättskommittén föreslagna
utvidgningen kan andragas, att det är angeläget att en lagstiftning på förevarande
område så mycket som möjligt mötes av förståelse från delägarnas
sida samt att därför det tvångsingripande, som lagstiftningen måste innebära,
bör vara tillåtet endast om det är nödvändigt med hänsyn till delägarnas
— eller några delägares — bästa. Det är därför av vikt, att ovidkommande
hänsyn såvitt möjligt icke spela in vid avgörandet av frågan huruvida
en samfälld reglering skall komma till stånd.

Vad särskilt angår de fall, då vanskötsel kan anses föreligga i strid med
ett allmänt intresse, synes det kunna ifrågasättas om det icke är lämpligare
och åtminstone för de flesta fall tillräckligt att det ingripande som på denna
grund kan anses påkallat riktar sig endast mot den eller de delägare, som
gjort sig skyldiga till vanskötseln. Möjlighet härtill finnes enligt 30—32 §§
fiskerättslagen. De därstädes angivna förutsättningarna för ingripande äro
desamma som kommittén upptog för bildande av fiskevårdsområde tvångsvis
på grund av vanskötsel.

Särskilt tveksamt synes vara, huruvida vanskötsel som består i underlätet
utnyttjande av fiskevattnet bör kunna föranleda ett ingripande av nu
ifrågavarande slag. För att en reglering här skall ha avsedd verkan torde
mestadels erfordras att fisket kan utarrenderas i strid med majoritetens
mening. Att sådan utarrendering tvångsvis skall kunna ske synes dock
mindre lämpligt.

Det må anmärkas, att de av fiskerättskommittén uppställda förutsättningarna
för att vanskötsel skulle kunna föranleda att fiskevårdsområde inrättas
äro mycket restriktiva, liksom motsvarande förutsättningar för ett ingripande
enligt 30—32 §§ fiskerättslagen. Det kan säkerligen antagas, att dessa
förutsättningar endast sällan skulle föreligga. Denna möjlighet till tvångsingripande
skulle därför, om man härutinnan följde den utformning reglerna
fått i kommittéförslaget, endast mycket sällan kunna komma att tillgripas.

Alt företaga ett ingripande på de av kommittén i övrigt anförda särskilda
skälen torde få anses såsom ett av förhållandena föga påkallat, alltför kraftigt
ingrepp i förfoganderätten till fiskevatten.

Fiskeristyrelsen kom till det resultatet, att ändamålet med den förordade
regleringen borde vara att i fråga om vatten, som är oskiftat eller eljest

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

tillhör två eller flera, främja fisket och fiskevården i delägarnas gemensamma
intresse och reglera förhållandet mellan dem.

Fiskeristyrelsen ansåg i likhet med fiskerättskommittén att den föreslagna
lagstiftningens omfattning borde begränsas till det enskilda
fisket. Den tänkta organisationen skulle till den del den kom att omfatta
även s. k. fritt fiske, d. v. s. fisket i allmänt vatten och det fiske som varje
svensk medborgare äger bedriva i enskilt vatten, sakna delägare. Redan på
denna grund vore det ogörligt att utsträcka den tänkta organisationens funktioner
att omfatta även frifisket. Styrelsen anförde vidare härom.

Det kan icke komma i fråga att låta de personer, som ha enskild fiskerätt
inom visst vatten, utöva bestämmanderätten över det fiske, som varje svensk
medborgare äger bedriva därstädes, ej heller att låta en viss begränsad personkrets
bestämma över fisket å allmänt vatten. Otvivelaktigt kunna emellertid
stundom starka skäl åberopas för att exempelvis förbud, som inom
visst område med stöd av den här förordade lagstiftningen fastställts att
gälla mot användande av vissa fiskemetoder eller mot fångande av fisk å
viss tid, bli gällande även i angränsande allmänna vatten. Detta är kanske
framförallt fallet vid flodmynningar. Länsstyrelsen torde dock i allmänhet
ha möjlighet att komma till rätta med här uppkommande svårigheter genom
den befogenhet länsstyrelsen har jämlikt 14 § fiskeristadgan att meddela
särskilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande.

I fråga om lydelsen av fiskeristyrelsens förslag torde jag få hänvisa till
det tryckta betänkandet.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Behovet av en lagstiftning av huvudsakligen det innehåll som
fiskeristyrelsens förslag innebär vitsordades allmänt av remissinstanserna.
Två av dessa, länsstyrelsen i Örebro län och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap,
ställde sig dock avvisande till tanken på en ny lagstiftning på
området.

Länsstyrelsen i Örebro län åberopade till stöd för sin ståndpunkt främst,
att förslagets genomförande skulle innebära tvångsingripanden och väsentlig
ökning av länsstyrelsernas och fiskeritjänstemännens arbetsbörda utan
att sådana fördelar stod att vinna att dessa nackdelar uppvägdes.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskap motiverade sitt avstyrkande
med, att förfarandet skulle bli omständligt, förenat med tvång och kostsamt
samt att inom hushållningssällskapets område något större behov av lagstiftning
knappast förelåg. Sällskapet anförde.

Inom hushållningssällskapets område förekommer mycket litet yrkesfiske,
och det som finns är helt lokaliserat till Vänern. I många av de
mindre sjöarna förekommer visserligen sportfiske i relativt stor utsträckning,
men där detta är av någon större betydelse, har lokala fiskevårdsföreningar
i regel på ett fullt tillfredsställande sätt lyckats bevaka såväl fiskerättsägarnas
som fiskevårdens intressen. Det omständliga förfarandet vid bildandet
av fiskeområden och det därmed förenade tvånget kommer sannolikt icke
att stimulera de fiskeintresserade till att vidtaga åtgärder till fiskevårdens
fromma. Den förrättning, som erfordras för fastställande av ett fiskeområde
kommer att draga avsevärda kostnader, och redan förut hårt belastade tjäns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

temän kommer att bli nödsakade att sätta sig in i fiskerättens svårbemästrade
problem. Utskottet anser därför att fördelarna med den föreslagna
lagstiftningen icke kommer att uppvägas av de därmed förknippade nackdelarna
och kan därför inte tillstyrka, att förslaget lägges till grund för
lagstiftning å ifrågavarande område.

Lagberedningen förklarade, att den inskränkt sitt yttrande till frågor
som ur allmän lagstiftningssynpunkt kunde vara av betydelse vid bedömande
av förslaget. Efter sin granskning ur denna synpunkt anförde beredningen
sammanfattningsvis följande.

Enligt beredningens mening bör förslaget till lag om fiskeområde icke
utan en ingående omarbetning läggas till grund för lagstiftning. Härtill kommer
att de föreslagna bestämmelserna i flera fall är till sitt innehåll oklara
och icke torde lämna dem, för vilka lagen är avsedd, tillräcklig vägledning
vid tillämpningen. Det synes beredningen ej uteslutet att den ringa användning
som enligt uppgift i betänkandet lagen om gemensamhetsfiske erhållit
berott av liknande brister.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt, att en lagstiftning om fiskeområden
nu kom till stånd, föreslog domänstyrelsen, att den tills vidare begränsades
till att avse sådana vatten, där fisket i sin helhet var oskiftat eller eljest
samfällt för två eller flera fastigheter. Domänstyrelsen anförde till stöd
härför.

Ett icke obetydligt antal egendomar under domänstyrelsens förvaltning
utgöres, särskilt i mellersta och södra delarna av landet, av enskilda fastigheter,
som inköpts av kronan och omförts till kronoparker. Den till dessa
inköpta fastigheter hörande fiskerätten är —- till skillnad från vad som gäller
för de ursprungliga kronoparkerna — i de flesta fall oskiftad eller samfälld
för två eller flera fastigheter. Enligt bestämmelserna i 24 § fiskerättslagen
kan kronan i de flesta fall utnyttja sin fiskerätt i dessa vatten endast genom
överlåtelse av fiskerätten på någon av sina jordbruksarrendatorer, om en
sådan finnes i närheten av vattnet. Då nu föreliggande förslag, därest det
upphöjes till lag, enligt styrelsens uppfattning synes ägnat att möjliggöra
ett rationellare utnyttjande än nu är fallet av de oskiftade fiskevatten, i
vilka kronan är delägare, finner domänstyrelsen sig böra i princip tillstyrka
detsamma i vad avser frågan om bildande av fiskeområde i oskiftade vatten.
Beträffande de skiftade vattnen däremot ligger frågan annorlunda till bl. a.
därigenom att det främst är fiskevården som ofta måste bedrivas gemensamt,
under det att det gemensamma utnyttjandet ingalunda alltid är till fördel.
Behovet av samordning är därför icke lika trängande som beträffande oskiftade
vatten, och det tvång till gemensam disposition, som förslaget i många
fall kommer att medföra, kan få mindre lämpliga verkningar. I fråga om
kronans fisken i skiftade vatten bör de föreslagna bestämmelserna sålunda
icke bli tillämpliga, innan man förvissat sig om att tillämpningen av dessa
bestämmelser vederbörligen tillgodoser de allmänna intressen, som åsyftas
i kungörelsen den 8 juni 1951 angående förvaltningen av kronans fisken
jämte av Kungl. Maj :t samma dag utfärdade tillämpningsföreskrifter. Om
området för den föreslagna lagen nu begränsas till enbart de oskiftade
vattnen, vilka ju omfattar den större delen av landets fiskevatten, kan man
sedermera, när tillräcklig erfarenhet av lagens verkningar i dessa vatten
vunnits, genom särlagstiftning söka inrymma även de skiftade vattnen i
bestämmelserna om fiskeområde.

Knngl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

De instanser, som i stort sett tillstyrkte förslaget, instämde i allmänhet
blott i de allmänna motiv för detta som fiskeristyrelsen anfört. Vissa framförde
dock därutöver ytterligare skäl för förslagets genomförande. 1 ett
flertal yttranden underströks värdet av att de talrika fiskevårdsföreningarna
med stöd av den föreslagna lagstiftningen skulle kunna ombildas och få en
fastare form. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anförde härom.

1913 års lag har icke i något fall tillämpats inom länet. Detta torde val
närmast bero på att lagens bestämmelser är invecklade och proceduren för
bildande av gemensamhetsfiske omständlig med ganska stränga krav på
anslutning från delägarnas sida. Även om det mera betydande fisket inom
länet bedrives i allmänt vatten i Vänern och Vättern, förefinns otvivelaktigt
intresse för att genom olika åtgärder från delägarnas sida främja rationellt
fiske och god fiskevård i enskilt fiskevatten. Det må härvid framhållas att
i Skaraborgs län ägosplittringen är betydande, vilket medför att fiskevattnen
mestadels är uppdelade på en mångfald delägare. För att motverka olägenheterna
härav har i fiskevårdande syfte på frivillighetens väg bildats 31
fiskevårdsföreningar med ett medlemsantal av cirka 1 300. Det finns anledning
antaga, att intresset för god fiskevård skulle befrämjas, därest lagstiftningen
så utformades, att delägarna finge större möjlighet än för närvarande
att med myndigheternas hjälp organisera fisket inom visst enskilt
fiskevatten. Det vill synas länsstyrelsen, som om det nu föreliggande förslaget
till lag om fiskeområde skulle på ett lämpligt sätt underlätta och
medverka till åstadkommande av en fastare organisationsform för tillgodoseendet
av de enskilda fiskeintressena och länsstyrelsen finner sig därför i
allt väsentligt kunna tillstyrka förslaget.

Liknande synpunkter framhölls även av länsstyrelsen i Västernorrlands
län, fiskeriintendenterna i mellersta och övre södra distrikten, samt hushållningssällskapen
i Östergötlands och Värmlands län.

Sveriges fiskares riksförbund uttalade, att förslaget, om det upphöjdes till
lag, skulle komma att fylla ett länge känt behov och ge ett välbehövligt stöd
för fisket. Förbundet framhöll emellertid, att vissa farhågor för verkningarna
av lagstiftningen uttalats från dess medlemmars sida. Förbundet
anförde härom.

Förbundet har tidigare inhämtat synpunkter på denna fråga från medlemsorganisationerna
och därvid har framhållits vissa farhågor för att utvecklingen
så småningom skulle kunna leda till att yrkesfiskarna skulle
komma att utestängas från möjligheterna att erhålla fiskerätt inom sådant
skärgårdsområde, där ett eller "flera fiskevårdsområden sammanslås att
omfatta samtliga fiskevatten inom ett län eller större kustområde. För vår
del anse vi oss böra fästa uppmärksamheten på vad som sålunda framhållits
och utgår ifrån att yrkesfiskarnas legala intressen noggrant bevakas i dessa
såväl som i andra avseenden, vilket för övrigt bör vara en förutsättning för
förslagets genomförande.

D e t n ä r m are syftet med den föreslagna lagstiftningen berördes i
några yttranden. Lagberedningen framhöll, att ändamålet med fiskevårdsområde
borde framgå av lagtexten, och anförde härom följande.

Fiskeområde kan enligt förslaget bildas för ordnande av fiskeförhållandena
samt främjande av fisket i''övrigt. Såsom framgår av motiven åsyftas
härmed uteslutande delägarnas intresse av ett större ekonomiskt utbyte;

.*» Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV <r>0

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

detta utbyte skall i samma mån komma varje särskild delägare till godo.
Att en delägares fiske skulle helt eller delvis kunna uppoffras för tillgodoseende
av övriga delägares intresse torde icke överensstämma med lagstiftningens
syfte. Det kan ifrågasättas huruvida denna allmänna förutsättning
tor lagstiftningens tillämpning kommit till tydligt uttryck i den inledande
1 § av förslaget. Ej heller uttalandena i motiven synas på denna punkt
fullt klarläggande. — I betänkandet behandlas (s. 45—47) frågan huruvida
fiskevårdsområde skall kunna komma till stånd för tillgodoseende av även
andra intressen än delägarnas. Denna fråga har i samband med tillkomsten
av 1947 års förslag och vid remissbehandlingen av detta tillvunnit sig stor
uppmärksamhet. Enligt nämnda förslag skulle fiskevårdsområde kunna,
aven i strid mot samtliga delägares vilja, bildas exempelvis för att trygga
en socialt betydelsefull sedvanerätt för utomstående att fiska i det ifrågavarande
vattnet eller för att eljest bereda en viss befolkningsgrupp tillfälle
till husbehovsfiske (s. 45). I betänkandet uttalar fiskeristyrelsen nu att
enligt dess, mening ändamålet med regleringen bör vara att främja fisket
t-h. f*skevården enbart i delägarnas gemensamma intresse och att reglera
förhållandet mellan dem. Såsom framgår av vad nyss anförts delar beredningen
denna fiskeristyrelsens uppfattning. Emellertid finner beredningen
att spörsmålet är av den grundläggande betydelse för hela lagstiftningen

.. e..^ klart besked härom bör lämnas i lagen. Den angivna principen bör
därför inskrivas däri, lämpligen på det sätt att såsom ändamål för bildande
av fiskevårdsområde anges ordnande av fiskeförhållandena samt främjande
av fiskerättsägarnas gemensamma ekonomiska intresse.

Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Svenska fiskevårdsförbundet ansåg att tyngdpunkten i lagen borde läggas
på fiskevården och anförde.

I förslaget har enbart frågan om regleringen av fisket mellan olika fiskerattsagare
i ett vatten upptagits till prövning. Lämpligheten av att lösa denna
fråga separat utan att samtidigt ge sig in på de stora framtidsproblemen
inom det svenska fisket kan starkt ifrågasättas. 1913 års lag, som
det nya lagförslaget avser att ersätta, är ur angelägenhetssynpunkt ej så
k.r.p .an<^® ätt ersätta, att därmed förutsättningarna för en bättre lagstiftning
på fiskets område i andra sammanhang skall få motverkas av en
dyhk speciallagstiftning. Förbundet vill i detta sammanhang framhålla den
betydelse som lagstiftningen på jaktvårdens område kommit att få för det
svenska jaktvårdsintresset av idag. Ett starkt behov av en utökad lagstiftnmg
pa fiskevårdens område har allt mer gjort sig kännbart. Andra vattenintressen,
såsom regleringsintressena, torrläggningsföretagen och flottningen,
har redan reglerats i den svenska lagstiftningen. Det vore därför önskvärt
att det föreliggande lagförslaget lämnade rum för en kommande lagstiftning
som mer väsentligt berör det rena fiskevårdsintresset inom landet
och ger detta intresse ett tillfredsställande stöd. Ett rationellt tillvaratagande
av de möjligheter till fiske som rikets vatten erbjuder, kräver en mer långtgående
lagstiftning på fiskevårdens område än det nu föreliggande förslaget,
varför en överarbetning måhända vore lämplig.

Svenska naturskyddsföreningen uttalade, att det i och för sig vore önskvärt
att fiskevårdsområden skulle kunna bildas även för tillgodoseende av
andra intressen än medlemmarnas, men att föreningen avstod från att framföra
yrkande härom. Föreningen anförde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1000

Föreningen finner att ett genomförande av förslagen kommer att innebära
att ett betydelsefullt medel tillskapas för att utan en betungande formell
procedur åvägabringa ett ur olika synpunkter önskvärt rationellare utnyttjande
av vårt lands betydande fiskevatten. Ehuru den föreslagna lagstiftningen
främst tar sikte på deras fördelar, som är delägare i ett fiskevatten,
synes den, t. ex. genom att outnyttjade vatten kan bli bättre utnyttjade,
uppenbart rovfiske motarbetas samt positiva beståndsfrämjande åtgärder
vidtages, kunna komma att, i varje fall indirekt, tjäna vidare intressen.
Även ur fritidsfiskarnas synpunkter torde förslagets genomförande
sålunda komma att medföra avgjorda fördelar. Betydelsen härav torde icke
behöva närmare utvecklas. Från de synpunkter föreningen har att företräda
hade det visserligen varit önskvärt, att, på sätt fiskerättskommittén
på sin tid föreslog, inrättande av fiskeområden skulle kunna beslutas även
för tillgodoseende av andra intressen än delägarnas. Föreningen, som vill
erinra om att den av fiskeristyrelsen nu avlämnade utredningen är den
tredje, genom vars förslag man sökt ersätta lagen om gemensamhetsfiske,
anser med hänsyn härtill, att det är av så stor betydelse att ny lagstiftning
i ämnet äntligen blir genomförd, att föreningen avstår från att i nyssnämnda
del nu framföra något yrkande.

Med anledning av fiskeristyrelsens förslag att en lag om fiskevårdsområden
icke skulle — med undantag för de särskilda i 3 § fiskerättslagen
omförmälda fallen — omfatta det s. k. frifisket, framställde
några remissinstanser erinringar.

Örebro läns hushållningssällskap ansåg sålunda, att den föreslagna lagstiftningen
icke i oförändrad form borde göras tillämplig på vatten där både
enskilt och fritt fiske förekom. Sällskapet framhöll att i sjöar som Vättern
och Hjälmaren förekom ett omfattande frifiske. Fiskeristyrelsen syntes
i sitt förslag icke ha tagit tillräcklig hänsyn till det förhållandet att genom
inrättande av fiskevårdsområde delägarna däri kunde åläggas att nedlägga
arbete och kostnader som kunde förväntas i betydande utsträckning
komma frifiskarna och icke dem själva tillgodo, vilket givetvis icke var
tillfredsställande. Tydligen i anledning av den möjlighet som enligt 19 §
fiskerättslagen föreligger för varje svensk medborgare till fritt fiske med
rörligt redskap i vissa delar av det enskilda vattnet i Mellanfjärden i Hjälmaren
(jfr 6 § vattengränslagen) uttalade vidare sällskapet, att fiske med
rörligt redskap i enskilt vatten även innebar rätt att fiska med not och liknande
mycket effektiva redskap, vilket förhållande för de enskilda delägarna
i ett fiskevårdsområde kunde leda till det resultatet att de belastades
med betydande kostnader för en förbättring av fiskbeståndet, som ej kom
dem eller den yrkesfiskande befolkningen till godo.

Liknande synpunkter framhölls av Jämtlands läns hushållningssällskap,
Sveriges fiskares riksförbund och Svenska insjöfiskarenas centralförbund.
Nämnda remissinstanser ville emellertid lösa frågan så, att fiskevårdsområde
skulle kunna omfatta även det allmänna vattnet och frifiskarna åläggas
att underkasta sig åtminstone vissa av de regler som gällde för delägarna i
fiskevårdsområde.

Fiskerikonsulenten för Vänern uttryckte farhågor för att fiskevårdsområdena
skulle göra det svårare för yrkesfiskare alt genom arrende erhålla

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

lämpliga och billiga fiskeplatser och föreslog att lagen överhuvudtaget icke
gjordes tillämplig på Vänern. Den för åtskil iga hushållningssällskap gemensamma
fiskerinämnden för Vänern var emellertid härvidlag av motsatt uppfattning
och tillstyrkte lagförslaget.

Departementspromemorian 1957

Efter en redogörelse för huvuddragen i tidigare förslag samt remissinstansernas
allmänna inställning till dessa framhålles i departementspromemorian
att behovet av en snar reform av gällande rätt på föreliggande
område får anses vara tillfredsställande klarlagt. Den föreslagna
lagstiftningen innebar såväl enligt fiskeristyrelsens som promemorians förslag
att vissa åtgärder skulle kunna genomföras utan samtycke från alla
delägare. En jämförelse med lagstiftningen om jaktvårdsområde, vilken
lagstiftning i flera hänseenden stått som förebild, gav vid handen att — enligt
förslagen — tvångsingripanden på fiskets område skulle kunna genomföras
lättare och ävenledes bli mera långtgående. I promemorian anfördes
vidare härom.

Enligt ett avgörande av högsta domstolen (NJA 1951 s. 74) torde det sålunda
i regel icke vara möjligt att genom bildande av jaktvårdsområde beröva
fastighetsägaren rätten att jaga på egen mark, och detta icke ens om
han hänvisas att jaga på annat håll inom området. Så skall emellertid enligt
den föreslagna lagstiftningen kunna ske i fråga om rätten att fiska i
eget vatten, därvid det visserligen förutsättes, att fiskerättsägaren, som utsättes
för dylikt intrång, kompenseras antingen genom att hän hänvisas att
fiska på annat håll eller — om fisket upplåtes — får taga del av influtna
upplåtelseavgifter. Någon motsvarighet till ersättningsregeln i 23 § 1913
års lag föreslås icke.

Självfallet inställer sig betänkligheter inför tvångsbestämmelser av detta
slag. Emellertid^ är förhållandena på fiskets område sådana att dessa betänkligheter
måste falla, därest man lagstiftningsvägen vill söka bereda
ökade möjligheter för fiskerättsägare att''ordna fiskeförhållandena på ett
rationellt sätt.

Vad till en början angår oskiftade fisken synes mångenstädes
enligt fiskerättskoinmitténs beskrivning råda så otillfredsställande förhållanden
att behovet av åtgärder för att bringa rättvisa mellan delägarna och
organisera fiskevården torde vara uppenbart. Stadgandena i 24 § fiskerättslagen
är visserligen avsedda för dessa fall, men bestämmelserna lider av
vissa brister och torde vara för knapphändiga för att svara mot det behov
som här föreligger. Att även 1913 års lag här visat sig otillräcklig är allmänt
omvittnat.

Vad därefter angår fiske som är skiftat, varunder inbegripes
även fiske som utgör för sig bestående fastighet, ter sig ett ingripande icke
lika självklart, men då ett dylikt fiske lätt kan utnyttjas på ett sätt som
länder grannarna till förfång, synes betänkligheterna mot vissa tvångsbestämmelser
även i dylikt fall kunna falla, helst som själva principen accepterats
redan i 1913 års lag.

Av dem som ställt sig kritiska till den föreslagna lagstiftningen har bl. a.
framhållits, att de missförhållanden som påtalats i allmänhet kunnat bemästras
av de talrikt förekommande fiskevårdsföreningarna.
Detta kan i många fall i och för sig vara riktigt. Emellertid har det också

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

från andra håll framhållits att fiskevårdsfureningarna är i behov av stöd i
sin verksamhet. Den mest iögonenfallande bristen i denna organisationsform
är, att den saknar möjlighet till tvångsanslutning och att en ny fiskerättsägare
icke är bunden av företrädarens åtaganden. En eller ett fåtal fastighetsägare
kan därför i en sjö eller annat vatten, som ur fiskesynpunkt
ter sig som en enhet, lätt sabotera fiskevårdsföreningens verksamhet.

Huru än förhållandet mellan fiskevårdsförening och fiskevårdsområde
ordnades torde det, uttalas vidare i promemorian, vara klart, att blotta förekomsten
av en lag med vissa inslag av tvång skulle utgöra ett utomordentligt
stöd för fiskevårdsföreningarna i deras fortsatta arbete och därmed på sitt
sätt gagna den föreslagna lagstiftningens syfte. Det kunde nämligen förväntas
att en fiskerättsägare, som nu undandrog sig att medverka i en frivillig
fiskevårdsförening, inför möjligheten av alt mot sin vilja få sitt fiske
indraget i ett fiskevårdsområde föredrog att gå in i föreningen. Mot en dylik
utveckling torde intet vara att erinra. Från Svenska jägareförbundet hade
upplysts att vid sidan av de omkring 1 000 jaktvårdsområden, som organiserats
enligt jaktlagen, fanns ungefär ett lika stort antal frivilliga jaktvårdsföreningar,
vilka — med gott resultat — bedrev en verksamhet med
i huvudsak samma syfte som jaktvårdsområdena.

Med anledning av vad som under remissbehandlingen av fiskeristyrelsens
betänkande yttrats om lagstiftningens syfte föreslogs i departementspromemorian
den ändringen, att den i lagtextens första paragraf
angivna förutsättningen: »För ordnande av fiskeförhållandena samt främjande
av fisket i övrigt...» ändrades till: »För ordnande av fiskeförhållandena
samt främjande av fislcerättsägarnas
gemensamma ekonomiska intresse...»

I promemorian behandlades därefter spörsmålet om den föreslagna 1 a gstiftningens
omfattning. Från skilda håll framförda förslag om
inskränkning av lagens tillämpningsområde tillbakavisades därvid i allmänhet.
I promemorian anfördes härom.

Domänstyrelsen har gjort gällande, att något egentligt behov av ny lagstiftning
beträffande skiftade fisken icke föreligger och hemställer att från
en ny lag i varje fall undantages kronans fisken i skiftade vatten.

Ett undantag erinrande om det av domänstyrelsen nu ifrågasatta har nyligen
gjorts i lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden (nr 390), vilken
trätt i kraft den 1 oktober 1957. Undantaget, som tillkommit på riksdagens
begäran (skrivelse nr 305), avser kronans fisken och är i tiden begränsat till
fem år. Undantaget har betingats dels av uppfattningen att lagar, vilka i
likhet med fiskearrendelagen är av huvudsakligen social karaktär, i regel
icke — eller i vart fall icke alltid — skall äga tillämpning gentemot kronan,
dels ock av farhågor för att fiskearrendelagen skulle komma att försvåra
genomförandet av de syften, som tagit sig uttryck i kungörelsen den 8 juni
1951 ang. förvaltningen av kronans fisken med lillämpningshestäminelser
samma dag (se tredje lagutskottets utlåtande nr 21 och memorial nr 24/
1957). Emellertid har -— i enlighet med uttalande av riksdagen -— kronans
fiskearrendatorer genom en i administrativ ordning tillkommen författning
(SFS 1957: 526) redan fr. o. in. den 1 oktober 1957 beretts i huvudsak samma
skydd som andra fiskearrendatorer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

De skäl som ifråga om fiskearrendelagen åberopats för kronans undantagande
torde knappast äga någon motsvarighet på nu föreliggande område.
Därest i ett konkret fall de intressen, som 1951 års nämnda kungörelse avser
att tillvarataga, skulle genom tillskapande av ett fiskevårdsområde sättas
i fara, torde man kunna räkna med att detta beaktas av den fastställande
myndigheten på så sätt att fastställelse vägras eller områdets gränser
och stadgar modifieras med hänsyn till kungörelsens innehåll och syfte.
Eftersom såväl 1951 års kungörelse som den nu föreslagna lagstiftningen
saftar till ett rationellt fiske och en förbättrad fiskevård, är det dock troligt
att de påtalade konfliktsituationerna icke kommer att bli vanliga.

Med anledning av att Sveriges fiskares riksförbund, som i princip ställt
sig positivt till den föreslagna lagstiftningen, uttalat farhågor för att lagstiftningen
kunde komma att medföra att yrkesfiskare utestängdes
från fiskevatten som de hittills brukat, uttalades i promemorian, att den föreslagna
lagstiftningen i likhet med den svenska fiskelagstiftningen i allmänhet
— men i motsats till fiskearrendelagen — icke tillerkänt det yrkesmässiga
fisket någon särställning i förhållande till annat fiske. Anledningen
härtill var främst den att en motsatt ståndpunkt skulle medföra många ytterst
vanskliga gränsdragningsproblem. Då tanken ju dessutom var att genom
den föreslagna lagstiftningen söka förbättra allt fiske, syntes anledning
icke föreligga att i förevarande sammanhang särskilt gynna det yrkesmässiga
fisket. En viss modifikation av fiskeristyrelsens förslag till yrkesfiskets
förmån vidtogs dock i promemorian beträffande upplåtelse av fiske, som
ägdes av yrkesfiskare eller likställd.

Frågan om den föreslagna lagstiftningens förhållande
till frifisket behandlades ävenledes i promemorian, därvid det vitsordades
vad remissinstanserna i denna del framhållit, nämligen att i vatten
där frifiske förekom — d. v. s. vid kusterna och i sjöarna Vänern, Vättern,
Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland — den föreslagna lagstiftningen
kom att medföra motsättningar mellan frifiske och enskilt fiske, vilket
spörsmål icke närmare beaktats i betänkandet. Det var självfallet icke tilltalande
att ett fiskevårdsområde i sådant vatten kunde ålägga sina medlemmar
att lämna tillskott för fiskevårdande åtgärder, som kunde beräknas komma
att i mera avsevärd mån komma andra — t. ex. frifiskare — till godo.
Med exempel belystes de olika möjligheter att lösa det påtalade dilemmat
som därvid syntes stå till buds.

1. Från den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde undantages allt
vatten där frifiske bedrives vid sidan av enskilt fiske eller undantag göres
för vissa d lika vatten, exv. •— såsom föreslagits — Vänern. — Tankegången,
som redan från början s. a. s. kapitulerar för de svårigheter, som lagens tilllämpning
beträffande en stor del, måhända huvuddelen, av det enskilda fisket
kan väntas medföra, synes böra avvisas. 1913 års lag känner ej heller till någon
dylik inskränkning.

2. Ansvaret och kostnaderna för den del av fiskevården, som ej hänför
sig till fiskets bedrivande, alltså fiskevården i mera inskränkt mening övertages
i de vatten varom nu är fråga helt eller till större delen av det allmänna.
— Som princip överensstämmer emellertid denna tankegång icke med de
utgångspunkter som ansetts böra vara vägledande för förevarande lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

3. Man kan, som exv. Jämtlands läns hushållningssällskap antytt, låta
fiskevårdsområdet omfatta även frivattnet. Onekligen talar mycket för denna
lösning. För att den skall kunna genomföras tarvas emellertid att hela
det föreliggande lagstiftningskomplexet angripes från helt andra utgångspunkter
än som hittills skett. Initiativrätten bör i sådant fall ej begränsas till
de enskilda fiskerättsägarna. Frågorna om rösträtt, delaktighet och skyldighet
att lämna tillskott etc. måste även prövas från helt andra utgångspunkter.
— Detta alternativ till frågans lösning synes sålunda i vart fall f. n.
böra förfalla.1

4. Vidare kan fiskevårdsområdet konstrueras så, att det enbart reglerar
fiskets utövande, medan den egentliga fiskevården lämnas obeaktad. ■—•
Denna utväg förefaller dock mindre lämp.ig, enär ■— förutom att fiskevården
sättes i efterhand -— det kan förväntas att även i detta fall den enskilde
fiskerättsägaren icke så gärna underkastar sig fiskevårdsområdets allehanda
bestämmelser om begränsning av fisket, då han ser frifiskaren omedelbart
utanför fiskevårdsområdets gräns utöva sitt fiske, måhända utan varje inskränkning.

5. Det alternativ till frågans lösning, som härefter osökt inställer sig, är
att i dessa fall införa särskilda lokala fiskevårdsavgifter, vilka i nu ifrågavarande
vatten för frifiskarna skulle bli en motsvarighet till de tillskott, som
delägarna i fiskevårdsområde föreslås kunna åläggas. Enligt de direktiv
fiskeristyrelsen erhållit beträffande utredandet av lokala fiskevårdsavgifter
skall dessa avse just fiske i sådana vatten, där förekomsten av fritt fiske kan
antagas medföra påtagliga faror för fiskbeståndet.

Enär fiskeristyrelsen ännu icke redovisat resultatet av denna utredning,
torde även den fråga som här diskuterats i avvaktan på utredningen tills
vidare få bero.

Sammanfattningsvis framhölls i promemorian att huru än frågan om
fiskevårdsavgifter slutligen löstes2, densamma ej syntes böra hindra genomförandet
av den nu föreslagna lagstiftningen. Den lösning av problemet frifiske-fiskevårdsområde
som — intill dess frågan om fiskevårdsavgifter avgjorts
— syntes mest ändamålsenlig var den som behandlats vid 4. härovan.
Samtidigt framhölls dock alt man torde ha anledning att räkna med att antalet
fiskevårdsområden i nu ifrågavarande vatten icke kom att bli stort.
Då det kunde förutsättas att länsstyrelsen i samband med stadgarnas fastställande
beaktade de särskilda förhållanden som i dessa fall kunde föreligga,
syntes anledning saknas att särskilt jämka lagtexten med hänsyn till
dessa situationer.

De i departementspromemorian intagna lagutkasten torde som bilaga A
få fogas till detta protokoll.

Remissyttranden över departementspromemorian

I huvudfrågan — behovet av ny lagstiftning -— hänvisar remissinstanserna
i allmänhet till vad de tidigare anfört. Flera har dock ånyo uttryckligen
framhållit att behovet av en ny lagstiftning är påtagligt och att 1913 års lag
snarast möjligt bör ersättas av en modern lag.

1 Jfr betänkandet s. 40 f.

8 Jfr jordbruksutskottets utlåtande nr 13/1957 och riksdagens protokoll den 12/11 1957 I
nr 13 s. 22 ff och II nr 13 s. 28 ff, allt i anledning av motioner om utredning om införande
av en allmän fiskevårdsavgift, ävensom fiskeristyrelsens betänkande i ämnet den 8 januari 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Länsstyrelsen i Örebro lön och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap
unser fortfarande att behov av ny lagstiftning ej föreligger. Till samma mening
har nu även anslutit sig Kalmar läns norra och Örebro läns hushållningssällskap.

Länsstyrelsen i Örebro län säger sig icke vilja i och för sig förneka behovet
av en rationellare ordning på området men anser, att den föreslagna ordningen
innefattar alltför långtgående ingrepp i den enskildes rättssfär utan
att däremot svarande fördelar torde kunna vinnas. Länsstyrelsen vidhåller
sålunda sin tidigare intagna ståndpunkt samt anför.

Promemorian har minskat men ej eliminerat orsakerna till de erinringar
ur civilrättslig synpunkt, som enligt länsstyrelsens mening kunna riktas mot
fiskeristyrelsens förslag. Promemorians redogörelse för de med lagstiftningen
förenade rättsliga problemkomplexen synes länsstyrelsen avskräckande,
helst om man besinnar, att det här dock rör sig om ett område, som
visserligen icke saknar vikt men som dock endast är av tämligen begränsad
betydelse. Med hänsyn ej minst till sist antydda omständighet synes fiskevårdssynpunkten
i allt för hög grad tillåtits att vid den gjorda avvägningen
dominera över hänsyn till hävdvunna rättsprinciper.

Det primärmateriel, ur vilket upplysningar om de ofta svårgripbara fiskerättsfrågorna
måste hämtas, förvaras i lantmäterikontorens förrättningsarkiv
och måste ofta med möda i och för bearbetning och sammanställning
utvinnas ur ett historiskt materiel, som understundom är åldrigt och allt annat
än lättillgängligt. Även i dess nu föreliggande form skulle lagförslaget,
om det realiserades, komma att kräva ej obetydliga arbetsinsatser främst
från lantmätarna och deras medhjälpare men även av länsstyrelserna och
av de i praktiken säkerligen svåranskaffade förrättningsmännen.

Kalmar läns norra hushållningssällskap åberopar till stöd för sitt avstyrkande
i huvudsak samma skäl som länsstyrelsen i Örebro län. Sällskapet
anför därjämte.

De redan befintliga fiskevårdsföreningarna fungera i stort sett bra och ha
fördelen att vara byggda på frivillighetens grund. Man kan beträffande de
likartade jaktvårdsområdena tydligt märka, att där sådana bildats utan att
helt frivillig enighet varit för handen, stora svårigheter uppstått i synnerhet
då det gällt förnyandet av desamma.

Örebro läns hushållningssällskap anför.

Ehuru det i vissa speciella fall skulle kunna vara önskvärt med en fastare
organisationsform för att uppnå ordnade fiske- och fiskevårdsförhållanden
i sjöar och vattendrag synes dock föreliggande lagförslag i allt för stor omfattning
medföra intrång på den enskilda fiskerätten. En dylik tvångsbetonad
organisationsform lär icke kunna främja fisket och fiskevården utan
torde förr komma att utlösa osämja mellan olika fiskeintressen och omintetgöra
det nu rådande ideella intresset för fiskevården. Den organisationsform
som fiskevårdsföreningar innebär och som utarbetats och utbyggts med stöd
av nuvarande lagbestämmelser och den erfarenhet, som vunnits vid praktisk
tillämpning, synes vara att föredraga mot de i förslaget föreskrivna tvångsbestämmelserna.
I vissa speciella fall, då fisket uppenbarligen vanskötes,
kan det vara nödvändigt att tillgripa tvångsåtgärder för reglering av fisket.
Dylika fall äro dock numera mycket sällsynta, och därest det någon gång
skulle förekomma kan åtgärder vidtagas enligt 30—32 §§ fiskerättslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Om tvist skulle uppstå mellan fiskerättsägare inom ett samfällt vatten kan
den, som anser sin rätt kränkt, få rättelse enligt 24 § samma lag genom hänvändelse
till domstol. Enligt §§ 14—22 fiskeristadgan äger ju dessutom länsstyrelsen,
där så erfordras, meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård
och bedrivande. Med det stora intresse för fiske och fiskevård, som numera
kommer till synes från fiskerättsägarnas sida, borde nuvarande bestämmelser
täcka behovet av regleringsåtgärder.

Flera remissinstanser har dock även nu uttryckligen framhållit behovet
av ny lagstiftning. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet anför sålunda.

Det är uppenbart att ett behov föreligger att främst i oskiftade vatten
bringa rättvisa i fördelningen av fiskets avkastning mellan de olika delägarna.
Detta kan, som framgår såväl av fiskeristyrelsens förslag som departementspromemorian,
ej åvägabringas utan ett visst tvång. Då emellertid
mycket härigenom står att vinna anser jag att ett sådant är tillåtligt. Särskilt
viktigt är att därigenom alla måste medverka till gemensamt bästa, vilket
nu ofta icke är fallet. Fiskande som nu ej vill deltaga i sådant gemensamt
arbete behöver ej göra det, och kan både sabotera det eller också ulan
särskild insats fritt utnyttja andra delägares arbete.

Stockholms läns och stads hushållningssällskap betonar lagstiftningens
medelbara verkan.

Denna lagstiftning kommer att få stort värde för de nu befintliga talrika
frivilliga fiskevårdssammanslutningarna inom länet. I många fall kan förbättrade
lokala förhållanden uppstå för fiskevårdsföreningar, som direkt
äro i stånd att ombilda sig till fiskevårdsområden, men den allra största betydelsen
kommer att bestå i enbart förefintligheten av lagen.

Samma synpunkt har också framhållits av Svenska fiskevårdsförbundet.

Södermanlands läns hushållningssällskap finner det värdefullt att man
genom den föreslagna lagstiftningen skulle kunna åstadkomma områden
med fastare organisation än de nuvarande fiskevårdsföreningarna.

Kristianstads läns hushållningssällskap finner förslaget vara av särskilt
värde därför att ett genomförande av detsamma i många fall skulle göra
eljest måhända omständliga och dyrbara laga skiften av fiske onödiga.

Flera remissinstanser, som tillstyrkt en reform, har samtidigt tillkännagivit
vissa kritiska synpunkter av principiell natui.

Lantmäteristgrelsen anför sålunda.

Lantmäteristyrelsen vill till en början framhålla att övervägande skäl synes
tala för att nu gällande rätt på området ersättes av ny lagstiftning, vars
främsta syfte bör vara att åstadkomma en sakrättsligt tryggad organisationsform
för samverkan beträffande fiske mellan ägare till fastigheter vartill
hör rätt till fiske inom visst vatten. För att få till stånd en dylik samverkan,
varav enligt de motiv som åberopats i promemorian stort behov
föreligger, är det enligt lantmäteristyrelsens mening av betydelse dels alt
förutsättningarna för bildandet av fiskevårdsområden och för reglering av
fisket inom dylikt område utformas på sätt som gör berörda fastighetsägare
benägna att utnyttja lagstiftningen, dels att förfarandet vid bildandet av
fiskevårdsområden blir så enkelt och smidigt som möjligt. Det kan eljest
föreligga risk för att lagen om fiskevårdsområde icke blir tillämpad i större
utsträckning än lagen om gemensamhetsfiske.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Förslagets inslag av tvång har på flera håll väckt betänkligheter av olika
slag. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför sålunda.

Genom länsstyrelsens fastställelseprövning kommer att skapas s. k. begränsade
sakrätter med vittgående rättsverkningar icke bara för de personer,
som vid tiden för fastställelsen voro berörda fastighetsägare utan även
för framtida ägare under avsevärd tid. En lagstiftning, som i likhet med
den nu föreslagna, innehåller så långt gående tvångsbestämmelser i syfte
att inskränka den enskilde fiskerättsägarens förfoganderätt, måste enligt
länsstyrelsens förmenande kringgärdas av väsentligt strängare bestämmelser
till skydd för enskild rätt än vad fallet är i föreliggande lagutkast.

Länsstyrelsen i Kalmar län berör samma spörsmål.

Den föreslagna lagstiftningen har vissa inslag av tvång, vilket stundom
kan tänkas leda till svårigheter vid tillämpningen. I samband med länsstyrelsens
lämplighetsprövning av beslut om bildande av fiskevårdsområde och
av stadgar för sådant område synes goda möjligheter föreligga att överbrygga
sådana svårigheter.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att flera viktiga frågor ännu ej blivit
tillfredsställande utredda. Länsstyrelsen anför.

Länsstyrelsen, som i sitt utlåtande år 1956 uttalade farhågor för att tilllämpningen
av den föreslagna lagstiftningen komme att medföra stora praktiska
svårigheter, anser sig även nu böra kraftigt framhålla detta. Åtskilliga
av de svårbemästrade problem, vilka, såsom påvisats i flera av 1956 års utlåtanden,
kunna uppkomma i samband med bildande av fiskevårdsområden,
synas hava blivit alltför lättvindigt avfärdade i promemorian, varför länsstyrelsen
vill ifrågasätta, huruvida icke en ytterligare sakkunnig överarbetning
av lagförslaget är erforderlig.

Remissinstanserna har i allmänhet funnit att tidigare framförda anmärkningar
nu blivit beaktade och att departementspromemorian utgör en förbättring
av fiskeristyrelsens förslag. I en del fall har dock lagförslagen missförståtts.
Lagförslagens formella utformning har också utsatts för kritik.
Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet anför sålunda.

De omarbetade lagförslagen har blivit mera omfattande än fiskeristyrelsens
och synes på flera punkter vara svårtolkade även för juridiska experter,
vilket ger anledning till vissa farhågor. Det är av största vikt, att icke
huvudsyftet med det nya lagförslaget, nämligen att utgöra en användbar ersättning
för 1913 års lag, blir bortglömt i diskussionen om detaljerna. Det
är emellertid synnerligen angeläget att en ny lagstiftning snarast kan ersätta
nämnda lag.

Den nya lagstiftningens närmare syfte, vilket i departementspromemorians
lagtext angivits vara »ordnande av fiskeförhållandena
samt främjande av fiskerättsägarnas gemensamma ekonomiska intresse»
har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna eller ej föranlett någon särskild
erinran. Vissa anmärkningar har dock framförts. Länsstyrelsen i Uppsala
län erinrar om att den föreslagna lagen främst torde ha till uppgift att
främja fisket och fiskevården, låt vara att detta sker i delägarnas gemensamma
intresse. Mot bakgrunden härav förordar länsstyrelsen i stället den
av fiskeristyrelsen föreslagna formuleringen »ordnande av fiskeförhållandena
samt främjande av fisket i övrigt».

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det vara motsägande att använda benämningen
fiskevårdsområde på en organisation, som i första hand skall
tillvarataga delägarnas gemensamma ekonomiska intresse. Med hänsyn till
vad som i dessa och andra sammanhang uttalats i promemorian finner länsstyrelsen
det oklart, huruvida fiskevård i egentlig mening kommer att ingå
bland de syften som fiskevårdsområde skall främja. Länsstyrelsen finner
därför ett förtydligande erforderligt.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet och fiskerinämnden för Vänern
anser att syftet bör angivas såsom »fiskets vård och lämpliga bedrivande».
Västerbottens läns hushållningssällskap ställer sig även tveksamt till värdet
av den i promemorian gjorda ändringen och anför.

Förändringen kan innebära en viss begränsning av fiskevårdsområdes
uppgift att mera allmänt verka för fiskevårdens befrämjande i berörda vatten.
Med den i fiskeristvrelsens förslag givna formuleringen skulle lagen
kunnat bli ett värdefullt stöd för fiskevårdsföreningarna i deras arbete på
fiskevårdens område och genom angivandet av uppgiften »främjande av
fisket» öka allmänhetens förståelse för nödvändigheten och behovet av dylika
åtgärder. Då sällskapet emellertid hoppas att lagen det oaktat skall
verka även i nämnda ayseende, finner sällskapet ej skäl till allvarligare invändning
mot den nu föreslagna formuleringen.

Överlantmälaren i Örebro län anser att syftet bör angivas på annat sätt
och att det här gäller även andra intressen än rent ekonomiska. Han anför
härom följande.

Den i förslaget gjorda bestämningen av ändamålet med regleringen synes
vara alltför allmänt hållen. »För ordnande av fiskeförhållandena» synes vara
en bestämning, som av en majoritet kan utnyttjas såsom täckmantel for
helt andra syften än de som avsetts med lagen eller i varje fall lämpligen
böra uppställas för en lagstiftning på området. »Oordnade fiskeförhallanden»
inom ett eller flera skifteslag vid en sjö skulle exempelvis kunna åberopas
såsom skäl för en reglering, som i själva verket syftade till en utvidgning
av fiskerätten för delägarna i dessa till att omfatta jämväl exempelvis ett
enstaka hemmans enskilda fiskevatten i samma sjö o. s. v. Ej heller bestämningen
»främjande av fiskerättsägarnas gemensamma ekonomiska intresse»
synes vara lämplig, då fisket numera i stor omfattning har ett ideellt
värde såsom sportfiske, förströelse och rekreation, vilket vida överstiger
det rent ekonomiska avkastningsvärdet.

Svenska naturskyddsföreningen uttalar, att förslaget synes innebära ett
värdefullt medel för ett rationellare utnyttjande av fiskevattnen, vilket ur
naturvårdssynpunkter hälsas med tillfredsställelse. Föreningen anför angående
lagstiftningens syfte.

Förslaget innebär dock en begränsning såtillvida, att det blott tillgodoser
delägarnas intressen. På längre sikt — bl. a. av hänsyn till fritidsfisket
torde det dock vara önskvärt att fiskevårdsområden kan tillkomma även
för att tillgodose andra intressen än delägarnas. Med hänsyn till vikten av
att eu ny lagstiftning nu blir genomförd avstår föreningen — liksom i sitt
föregående yttrande — från att framföra något yrkande i denna del.

Domänstyrelsen föreslog i sitt yttrande över fiskeristyrelsens förslag att
den nya lagstiftningen ej skulle omfatta fiske, som blivit skiftat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

och i varje fall icke kronans skiftade fisken. Dessa domänstyrelsens
förslag vann ej beaktande i departementspromemorian och har ej
heller vunnit gensvar bland övriga nu hörda remissinstanser. Hushållningssällskapen
i Stockholms län och stad samt Östergötlands län ävensom Svenska
fiskevårdsförbundet och Svenska naturskyddsförbnndet framhåller uttryckligen
att den nya lagstiftningen bör omfatta även kronans fisken.

Domänstgrelsen framhåller att den föreslagna lagstiftningen synes kunna
möjliggöra att oskiftade fisken, vari kronan är delägare, utnyttjas rationellare
än nu är fallet. Vad åter angår skiftade fisken vidhåller domänstyrelsen
sin tidigare uppfattning och anför i denna del i huvudsak följande.

Med hänsyn till de erfarenheter, som ett mångårigt organisationsarbete
för att bereda allmänheten möjlighet att bedriva sport- och fritidsfiske i
kronans vatten givit, kan styrelsen icke dela den uppfattning som i detta fall
kommit till uttryck i departementspromemorian. Länsstyrelserna inhämta
i legel yttranden i tiskefrågor endast från länens fiskerinämnder och bruka
fasta stort avseende vid dessa nämnders yttranden. En stor del av fiskerinämnderna
torde vara ensidigt sammansatta av företrädare för enbart yrkesoch
binäringsfisket och hysa av den anledning ett ljumt intresse för de
statsmakternas direktiv beträffande ökade möjligheter för allmänheten att
bedriva sportfiske i kronans vatten, som givits i kungörelsen den 8 juni 1951
angaende förvaltningen av kronans fisken. Icke obetydliga kronovatten i
t. ex. två mellansvenska län, där s. k. licenslvång råder — d. v. s. i länst-ii
^adgan infört, förbud mot att inom länet utan länsstyrelsens särskilda
tdtstand använda vissa sportfiskeredskap — kunna trots att stort behov därav
föreligger icke ställas till allmänhetens förfogande för sportfiske då
lansstyrelserna, med stöd av fiskerinämndernas uttalanden, icke bevilja
»licenser» i erforderlig omfattning. Så länge länens fiskerinämnder i sin nuvarande
sammansättning kunna påverka länsstyrelsernas beslut i fiskefrågor
maste domänstyrelsen vidhålla sitt krav på att kronans skiftade vatten
undantages från lagstiftningen.

Målet för lagstiftningen bör, enligt promemorian, vara att fiskevårdsomräden
skulle kunna bildas, å ena sidan, under enklare former och på mindre
stranga villkor än som nu kräves för gemensamhetsfisken men, å andra sidan,
med minsta möjliga intrång i den enskildes rätt och intressen. Detta
uttalande toikar domanstyrelsen även som ett stöd för sin uppfattning, att
de skiftade vattnen bora undantagas från lagstiftningen. Så länge lagstiftnmgsförslagel
behandlar enbart de oskiftade vattnen är framställningen enkel
och lättförståelig men så fort de skiftade vattnen komma med i bilden blir
forslaget genast krångligare och mycket svåröverskådligt till sina konsekvenser,
rostningsbestämmelserna bliva invecklade, en dyrbar och tidsödande
förrättning för uppskattning av delaktigheten blir obligatorisk och intrånget
i jordaganderätten träder i förgrunden. Det i promemorian skisserade
malet for lagstiftningen kan alltså enligt domänstyrelsens mening endast
nas för sadana vatten, där fisket är oskiftat eller eljest samfällt för två
eller flera fastigheter.

Promemorians uttalande angående förhållandet frifiske — fiske
v å r d s o in r å d e föranleder Svenska insjöfiskarenas centralförbund
att uttala alt den föreslagna lagstiftningen bör omfatta även det fiske som
bedrives på allmänt vatten. Denna fiskets allmänning bör även den vara
underkastad reglering i någon form. Hushållningssällskapen i Uppsala och

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Jämtlands län samt Uppsala läns mälarfiskareförening anser det vara en
brist i förslaget att fiskevårdsområde ej kan omfatta även frifiske. -— Länsstgrelsen
i Uppsala län anser att, med den uppläggning av problemet som
skett i promemorian, någon erinran mot densamma knappast synes kunna
göras. Länsstyrelsen finner det dock önskvärt att utredningen om fiskevårdsavgif
ter kommer att ge till resultat, att vid behov bidrag till
fiskevårdande åtgärder kan uttagas av alla som drar nytta av fiske i vatten
där fritt fiske kan utövas. Liknande synpunkter har framförts av hushållningssällskapet
i Västerbottens län.

Genom den i departementspromemorian framförda tanken att konstruera
fiskevårdsområdena som juridiska personer kan, såsom kammarkollegiet i
sitt yttrande framhåller, den föreslagna lagstiftningen få betydelse i
beskattningshänseende. Kammarkollegiet anför härom.

Den föreslagna konstruktionen med fiskevårdsområdena som självständiga
juridiska personer kan medföra beskattningsmässiga konsekvenser av
natur att i vissa fall kunna påverka delägarnas inställning till frågan om
fiskevårdsområde bör bildas eller icke. Enligt gällande skatteförfattningar
kommer nämligen fiskevårdsområdet att såsom svensk juridisk person
skattläggas för all inkomst, som förvärvas av fiskevårdsområdet (53 §
1 mom. f) kommunalskattelagen och 6 § 1 mom. b) förordningen om statlig
inkomstskatt). Den statliga inkomstskatten kommer att utgå med 15 % av
den beskattningsbara inkomsten (10 § 2 mom. e) förordningen om statlig
inkomstskatt). När delägarna sedan från fiskevårdsområdet uppbära envar
sin andel av den behållna inkomsten, sker däremot icke någon beskattning;
dubbelbeskattning av inkomsten sker ju endast i fråga om aktiebolag och
ekonomiska föreningar. De angivna reglerna innebära att, om en fastighetsägare
har stor inkomst och för den högst liggande delen av inkomsten betalar
statlig inkomstskatt efter en skattesats av 50 å 60 %, han kan göra en
betydande skattevinst genom att föranstalta om bildandet av ett fiskevårdsområde.
Å andra sidan kan en annan fastighetsägare, vars inkomster äro
obetydliga, göra en skatteförlust genom att han tvingas in i ett fiskevårdsområde.

Kammarkollegiet förordar därför att uppmärksamhet ägnas åt förslagets
skattemässiga verkningar.

Departementschef en

Fisket som naturtillgång låter sig inte fritt skattas utan fara för dess
framlida bestånd. På samma sätt som skogsbruk och jakt ej längre kan
tänkas utan skogsvård och viltvård kan ett rationellt inhemskt fiske på
längre sikt inte bedrivas utan fiskevård. För fiskevården gäller emellertid
i än högre grad än för själva utövandet av fisket att den för att leda till
framgång och bestående resultat måste omfatta tämligen stora områden,
vilka om möjligt bör utgöra biologiskt naturliga enheter.

Den nuvarande lagstiftningen på området motsvarar enligt min mening
inte de krav fiskets utövare —- de må vara yrkesfiskare eller inte •— har rätt
att ställa.

Som av den tidigare redogörelsen framgår har varje svensk medborgare

Kungl. Maj:is proposition nr 50 år 1960

rätt att fiska med rörligt redskap i allmänt vatten. Fiske får även i avsevärd
utsträckning fritt utövas i enskilt vatten vid havskusten och i de fem största
sjöarna. I övrigt är fisket i enskilt vatten förbehållet fastighetsägaren eller
den som eljest därstädes har enskild fiskerätt. Den lagstiftning som jag
nu föreslår har endast avseende å enskilt fiske.

Det fiske som bedrives inom Sveriges gränser kan visserligen i ekonomisk
betydelse numera inte mäta sig med det fiske som av svenska fiskare bedrives
utanför territorialgränsen. Det inhemska fisket har dock ekonomisk betydelse
och tjänar dessutom för en stor del av vårt lands befolkning som rekreation
och tidsfördriv. Det finns därför enligt min mening all anledning
att lagstiftningen stöder strävandena efter rationellt fiske och effektiv fiskevård.
Det finns inte någon statistik, som visar hur fisket inom territorialgränsen
fördelar sig på »frifiskare» och »enskilda» fiskare, men åtskilliga
skäl talar för antagandet att det enskilda fisket ur såväl ekonomisk som annan
synpunkt inte är det minst betydelsefulla.

I den mån fiskerätten inte gjorts till föremål för särskild reglering gäller
fastighetsrättens regler även för enskilt fiske. Detta betraktas därvid vanligen
som del av fastighet, men det förekommer också, att fisket som sådant
utgör en särskild fastighet; jag syftar därvid främst på s. k. jordeboksfisken
eller särskilt skattlagda fisken »varmed äganderätt till grunden
ej är förenad». Med denna karaktär hos det enskilda fisket följer att reglerna
om laga skifte och annan fastighetsbildning är tillämpliga på enskilt
fiske.

Under de senast förflutna 200 åren har i vårt land pågått en omfattande
skiftesverksamhet, vars mest intensiva skede kan sägas sammanfalla med
1800-talet. Denna verksamhet har för den alldeles övervägande delen av det
svenska fastighetsbeståndet inneburit — förutom att varje fastighet från
att tidigare ha bestått av flera från varandra skilda områden sammandragits
till ett eller ett fåtal områden med ur brukningssynpunkt bättre arrondering
— att de totalt sett väldiga områden, som tidigare utgjorde byars och andra
kollektivs samfällda ägor uppdelats på de enskilda, i samfälligheterna delägande
fastigheterna.

För de talrika fall, då skifteshandlingarna inte lämnar uttryckligt beskeu,
är det sedan gammalt en omstridd fråga, huruvida de samfällda vattenområdena
i allmänhet gjordes till föremål för delning då övriga samfälligheter
delades. Däremot synes det råda enighet om att fisket i sådana fall i
regel undantogs från delningarna. Det säger sig också självt att fiske inte
på samma sätt som fast mark lämpar sig för delning. Delning av fiske har
likväl förekommit i inte ringa utsträckning och då ofta vid särskild förrättning.
Slutresultatet av den nu redovisade utvecklingen har likväl för
fiskets del inneburit att en stor del av det enskilda fisket — och sannoliki
huvuddelen därav —- fortfarande är oskiftat. I fråga om fisket lever sålunda
en inte oviktig del av den urgamla bygemenskapen fortfarande kvar.

I de fall då fisket är oskiftat, är antalet delägare ofta så stort att det
inte är möjligt för vare sig alla eller flertalet att där bedriva ett rationellt

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 19G0

fiske. Är fisket återigen skiftat är ofta — och detta gäller i synnerhet de
skiften som tillkommit före tillkomsten av 1926 års jorddelningslag —
varje skifteslott för liten för att kunna tillåta ett rationellt fiske. I de
flesta fall kan de olika skifteslotterna inte anses som var för sig biologiskt
naturliga enheter. Det kan därför lätt inträffa att en fiskerättsägare genom
överdrivet fiskande, olämpliga fångstmetoder eller på annat sätt skadar
fisket för sina grannar. Oavsett om fisket är skiftat eller oskiftat är samverkan
mellan fiskerättsägarna i de flesta fall en förutsättning för fisketsoch
fiskevårdens ändamålsenliga bedrivande. Det säger sig självt att en
sådan samverkan inte kan bli effektiv utan att äga stöd i lag. Jag skall därför
nu något uppehålla mig vid frågan om gällande bestämmelser kan anses
ändamålsenligt utformade.

Är fisket oskiftat regleras delägarnas förhållande till varandra och till
samfälligheten av 24 § fiskerättslagen. Utöver detta kortfattade
stadgande, för vilket jag tidigare närmare redogjort, finns inte någon i lag
given reglering som är omedelbart tillämplig på detta slag av samfälligheter.
Lagrummets föreskrift att oskiftat fiske av delägarna må nyttjas
»efter vad de kunna sämjas» har allmänt ansetts innebära inte blott att
varje delägare äger rätt att fiska var som helst inom det oskiftade fiskets
område, utan även att han inte utsätter sig för straff, om han fiskar i större
omfattning, än vad som motsvarar hans andel i samfälligheten. Den citerade
lagregeln ger vidare vid handen att beslut om oskiftat fiskes nyttjande
inte kan fattas av delägarna själva med mindre de är eniga. En aldrig så
kvalificerad majoritet kan sålunda inte mot minoritetens vilja genomdriva
antagandet av en fiskeplan eller besluta om utarrendering eller försäljning
av fiskekort. De som önskar få en sådan åtgärd genomförd hänvisas i stället
att vända sig till myndighet. Denna är antingen allmän underrätt —
för åtgärd enligt 24 § första stycket andra punkten fiskerättslagen -— eller
länsstyrelse — för åtgärd mot vanskötsel enligt 30—32 §§ samma lag, fiskevårdsbestäinmelse
enligt 14 § fiskeristadgan eller inrättande av gemensamhetsfiske
enligt 1913 års lag — eller lantmätare eller annan fastighetsbildningsmvndighet.
Kravet på enhällighet för beslut av delägarna erinrar om
det tillstånd, som i fråga om andra bysamfälligheter rådde intill antagandet
av 1921 års lag om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämställda
samfällda ägor och rättigheter. Dessförinnan var det i regel inte möjligt för
delägarna i en by att sälja, upplåta eller eljest besluta om samfälld ägas
användning om inte alla var eniga. Detta tillstånd medförde betydande olägenheter
och bysamfällighetslagens möjligheter till förvaltning genom majoritetsbeslut
fyllde vid sin tillkomst ett länge känt behov. Lagen är av
supplerande natur och den äger sålunda inte tillämpning på förvaltning eller
användning av oskiftat fiske. Dock synes inte uteslutet att å oskiftat fiske
tillämpa bysamfällighetslagens regler om försäljning.1

Det förhållandet att möjlighet att åstadkomma majoritetsbeslut i fråga om
förvaltning av bysamfällighet saknades före 1921 berodde emellertid inte på

1 Jfr NJA 1950 s. 111.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

en tillfällighet. Enligt tidigare rådande jordpolitisk uppfattning sökte mai
nämligen så mycket som möjligt uppmuntra enskild drift på bekostnad av
samfälld. Samfällda ägor borde i så stor omfattning som möjligt skiftas. Det
fanns därför ur lagstiftarens synpunkt inte någon anledning att meddela
regler om dylik egendoms användning och förvaltning, eftersom sådana
regler skulle ha motverkat det angivna syftet. Emellertid brukade fisket, som
jag nyss framhöll, vid skiftena i regel undantagas från delning och lagstiftaren
har i varje fall under de senaste decennierna sökt motverka delning
av oskiftat fiske. Det måste därför betecknas som anmärkningsvärt att lagstiftningen
i den stora utsträckning som är fallet saknar bestämmelser om
oskiftat fiskes nyttjande och förvaltning. Då det inte heller i dagens läge
torde finnas anledning att slå in på någon annan väg ifråga om de oskiftade
fiskenas framtid, är det enligt min mening uppenbart att gällande rätt på
denna punkt inte är utformad på ändamålsenligt sätt.

Om delägarna i ett oskiftat fiske inte kan sämjas, anvisar 24 § fiskerättslagen
dem att hos allmän underrätt påkalla föreskrifter hur fisket skall
nyttjas. Det har uppgivits att bestämmelsen endast sällan tillämpas. Om
anledningen härtill är det svårt att yttra sig. Bestämmelsen har fördelen att
vara enkel och kortfattad, men detta innebär å andra sidan att den inte ger
vare sig allmänhet eller domstol någon egentlig vägledning. I flertalet fall
då åtgärd enligt 24 § fiskerättslagen påkallas torde även behov föreligga av
en organisation i en eller annan form för den fortsatta verksamheten. Lagen
ger dock inte någon anvisning om hur organisationsfrågan skall lösas, vilket
får anses såsom en väsentlig brist.

Min kritik av gällande rätt har hittills tagit sikte på bestämmelserna i
24 § fiskerättslagen om oskiftat fiske. Någon motsvarighet till detta lagrum
finns inte i fråga om skiftade fisken. Som jag nyss framhållit föreligger emellertid
mången gång behov av organiserad samverkan i lika hög grad i fråga
om skiftat som oskiftat fiske. Flertalet av de brister i gällande rätt, varpå
jag nu fäst uppmärksamheten, torde ha varit väl kända för statsmakterna
redan vid tiden för tillkomsten av 19 13 års lag om gemensamhetsfiske.
Man hyste då den förhoppningen att föreliggande svårigheter
skulle låta sig bemästras med hjälp av 1913 års lag. Så blev emellertid inte
fallet. Lagen har, bortsett från södra delen av Kalmar län, praktiskt taget
blivit en lag på papperet. Orsakerna härtill har främst ansetts vara lagens
stränga krav på kvalificerad majoritet för gemensamhetsfiskes inrättande
och vissa andra beslut, vidare det omständliga förrättningsförfarandet och
slutligen den stela och detaljerade regleringen av organisationens hela verksamhet.
Vad sålunda andragits mot 1913 års lag må i och för sig vara riktigt.
Det synes mig likväl inte utgöra hela förklaringen till alt lagen kommit att
tihämpas i så obetydlig utsträckning. Den omständigheten att lagen inom
en viss del av Kalmar län, där förutsättningarna i och för sig varken varit
bättre eller sämre än annorstädes, erhållit en ganska betydande tillämpning
såväl i saltsjön som i sötvattnen och därtill enligt uppgift visat sig kunna
tjäna till betydande gagn för fisket ger mig anledning till antagande att den

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

personliga insatsen där varit av väsentlig betydelse. Även om det väl i och för
sig låter sig tänkas att genomföra en reform på det sättet att man med bibehållande
av grundvalarna i 1913 års lag genomför smärre ändringar på de
punkter där lagen visat sig särskilt otidsenlig eller ohanterlig, anser jag likväl
att denna metod i förevarande fall inte är ändamålsenlig. Däremot finner jag
det angeläget att man vid en reform försöker bevara grundprinciperna i 1913
års lagstiftning. Dessa torde kunna sammanfattas så att man med lagens stöd
inom ramen för bestående äganderättsförhållanden men utan hänsyn till
fiskets karaktär av skiftat eller oskiftat ordnar det enskilda fisket på ett
ur delägarnas egna synpunkter så rättvist och ändamålsenligt sätt som
möjligt.

Vid en granskning av gällande rätt måste ytterligare några lagrum beröras.
Bestämmelserna om åtgärder mot vanskötsel av fiske
utgjorde en nyhet i 1950 års fiskerättslag. I händelse av vanskötsel kan
länsstyrelse som en yttersta åtgärd fastställa en fiskeriplan, vilken fiskerättsägaren
vid påföljd av vite har att följa. Självfallet kan fall tänkas då
missförhållanden, vilka har sin grund i sådana brister i gällande rätt som
jag nyss pekat på, kan avhjälpas genom tillämpning av bestämmelserna om
vanskötsel. I enlighet med vad man räknade med vid tillkomsten av dessa bestämmelser
torde de tillämpas endast i undantagsfall.1 Redan av denna anledning
ter det sig mindre tilltalande att för de syften, som man inom ramen
för exempelvis 1913 års lag tänkt sig att kunna tillvarataga, tillgripa
vanskötselbestämmelserna. Förhållandena kan också vara sådana att situationen
ur allmän synpunkt inte berättigar till ingripande samtidigt som den
exempelvis för en enskild delägare i ett oskiftat fiske kan vara högst otillfredsställande.
I sådana fall torde bestämmelserna om vanskötsel av fiske
inte vara tillämpliga. Därtill kommer att en tillämpning av dessa bestämmelser
svårligen kan tänkas stimulera fiskerättsägarna till den självverksamhet,
som måste utgöra grundvalen för en ny lagstiftning på området.

Under diskussionen om behovet av en reform av gällande rätt har även
framhållits att länsstyrelses möjlighet att med stöd av 14 § fiskerist
a d g a n meddela lokala bestämmelser gör ytterligare lagstiftning överflödig.
På sina håll har denna möjlighet begagnats i stor omfattning, vilket
medför att det inte sällan både för allmänhet och myndigheter är svårt att
veta vad som i det särskilda fallet är gällande rätt. Länsstyrelsen i Stockholms
län har framhållit att det är önskvärt alt begränsa och förenkla dessa
lokala bestämmelser men alt detta inte låter sig göra förrän en lagstiftning
om fiskevårdsområden kommit till stånd. — Medräknas även de bestämmelser
som kan komma att inflyta i fiskevårdsområdenas stadgar, är det inte
sannolikt, att den sammanlagda mängden av bestämmelser vid ett genomförande
av den föreslagna lagstiftningen kommer att minska, men man vinner å
andra sidan den fördelen att länsstyrelsens föreskrifter inte i samma utsträckning
som nu behöver belastas med bestämmelser av utpräglat lokal
karaktär utan kan begränsas till sådant som har betydelse för hela länet

1 Prop. nr 60/1950 s. 100.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. .Yr 50

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

eller eljest är av intresse för en större allmänhet. Härtill kommer att det
givetvis ur alla synpunkter är att föredra att lokala bestämmelser av den
detaljkaraktär, som det här ofta gäller, i största möjliga utsträckning tillkommer
under fiskerättsägarnas egen medverkan och genom deras egna
beslut än att det sker genom myndighets påbud, låt vara att sakägarnas
mening även därvidlag i regel skall inhämtas.

Om rätt till oskiftat fiske missbrukas eller missförhållanden av annan art
förekommer, kan understundom laga skifte eller delning av fisket
enligt jorddelningslagen medföra en bättre ordning. De möjligheter som
jorddelningslagen erbjuder att komma tillrätta med de problem, som uppkommer
då fiskerätt är gemensam för flera fastigheter, är emellertid på
skilda sätt starkt begränsade. Det torde sålunda endast sällan inträffa afl
lagens krav, att delning av fiske blott får ske i det fall då inte någon delägare
lider förfång, kan uppfyllas; särskilt inte då vattenområdet är litet
eller delägarna många. Då en fiskedelning liksom ett laga skifte är avsedd
att bestå för framtiden och därför måste förutsätta en mycket grundlig undersökning
av fiskets värde i skifteslagets olika delar, kommer en dylik
förrättning i regel att kräva lång tid och betydande kostnader. I de fåtaliga
fall, där laga skifte eller delning faktiskt kommer till stånd, får förrättningen
ofta den formen att särskild lott utlägges för en eller annan delägare,
medan för de återstående liksom tidigare utlägges en gemensam —
men efter delningen minskad — ägolott. Belysande för de problem som här
möter är ett av högsta domstolen nyligen avgjort mål, refererat i NJA 1958
s. 713.

Med hänsyn till det senast sagda och då den fråga som jag i detta sammanhang
anser vara så väsentlig, nämligen hur den nödvändiga samverkan
skall komma till stånd, inte lösts inom jorddelningslagstiftningen anser jag
det \aia berättigat att pasta att av denna lagstiftning anvisade förfaranden
för nu föreliggande spörsmål är av mindre intresse.

Redan tidigare har jag framhållit, att det enskilda fisket liksom fiskevården
har behov av i lag grundade regler för åvägabringande av samverkan
och rättvisa mellan delägarna. Av den granskning av innehållet i gällande
rätt som jag därefter redovisat torde ha framgått att behovet av ny
lagstiftning i dessa ämnen är starkt och påtagligt. Denna uppfattning delas
av det övervägande antalet remissinstanser. Jag har därför beslutat framlägga
förevarande förslag, som innebär tillskapande av en ny organisationsform,
kallad fiskevårdsområde och avsedd att träda i stället för gemensamhetsfiske
enligt 1913 års lag. De kritiska röster som höjts gentemot förslaget
om en helt ny lagstiftning har i allmänhet åberopat att gällande rätt är
tillfredsställande eller att de remitterade förslagen rymt så många inslag av
tvång att en ny lagstiftning skulle komma att mötas med misstro eller, slutligen,
att lagstiftningens genomförande skulle ställa sig så kostsamt och bereda
myndigheterna så mycket besvär och arbete att fördelarna inte skulle
stå i rimligt förhållande till nackdelarna.

Behovet av lagstiftning har jag tidigare berört. Invändningen att de re -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

mitterade förslagen rymmer inslag av tvång drabbar i och för sig även det
nu framlagda förslaget. De inslag av tvång som nu kvarstår är dock av den
beskaffenhet att de enligt min mening måste accepteras för att en lag på området
skall fylla någon funktion. De är av begränsad omfattning och har i
intet fall till syfte att tillgodose andra intressen än delägarnas. Den enskilde
sakägarens rättssäkerhet har i lagförslaget tillmätts största beaktande.

Att tillskapandet av fiskevårdsområden kommer att medföra kostnader
och besvär är uppenbart. Som jag i ett annat avsnitt kommer att
närmare utveckla har initiativrätten helt lagts i delägarnas egna händer.
Storleken av uppkommande kostnader och besvär blir därför beroende av
det intresse, varmed den nya lagstiftningen kommer att omfattas av allmänheten.
Jag har emellertid utgått ifrån att, hur än kostnaderna för det
tänkta förfarandet slutligen skall gäldas, den föreslagna lagstiftningen skall
komma till tillämpning endast om detta för berörda sakägare kan beräknas
medföra en verklig båtnad, låt vara att denna inte alltid låter sig uppskattas i
pengar. Under alla förhållanden lär dock vissa kostnadsökningar uppkomma
för det allmänna. Eftersom det allmänna i sin egenskap av lagstiftare får
anses bära en väsentlig del av ansvaret för att rådande tillstånd är mindre
tillfredsställande, är det enligt min mening också ofrånkomligt att staten
påtager sig en skälig andel av kostnaderna för en reform. Det sätt varpå
fiskevårdsområde enligt det nu framlagda förslaget skall komma till stånd
torde komma att åsamka myndigheterna, närmast länsstyrelserna, betydligt
mindre arbete än ett genomförande av något av de tidigare förslagen.

Syftet med den nya lagstiftningen har indirekt delvis framgått
av vad jag redan sagt. 1 detta ämne vill jag ytterligare framhålla följande.

1913 års lag har inte till syfte att tillgodose andra intressen än delägarnas.
Det har under diskussionen om en reform av lagen hävdats att en lagstiftning
på området lämpligen borde tillvarataga även andra intressen, t. ex.
det allmännas intresse att ett fiske inte vanskötes, vid fiskevattnet boendes
intresse av att legalisera en gammal sedvänja att fiska eller en sportfiskande
allmänhets intresse att förvärva lämpliga fiskevatten. För egen del är jag
av den uppfattningen att även om nu nämnda och måhända även andra
besläktade intressen väl kan vara värda att stödjas av statsmakterna, bör
detta dock inte ske inom ramen för den här föreslagna lagstiftningen. Flera
av de nämnda intressena är det f. ö. möjligt att redan nu tillgodose på annat
sätt. En reform som skall ersätta 1913 års lag med en ny bör därför ha
till syfte att ordna fiskeförhållandena, bringa rättvisa mellan fiskerättsägarna
och i övrigt främja deras gemensamma intressen. Det sagda utesluter
inte att lagen samtidigt kan tillgodose också andra intressen, t. ex. det allmännas
intresse att fisket som naturtillgång utnyttjas och vårdas på bästa
sätt eller sportfiskarnas intresse att få tillgång till för dem lämpliga vatten.

Under remissbehandlingarna har från vissa håll föreslagits att i lagtexten
skall fastslås att regleringen skedde i delägarnas ekonomiska intresse.
.lag ansluter mig därvidlag dock lill dem som ansett alt eu dylik fixering

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

av syftet inte är påkallad. Även för fiskerättsägarna själva har fisket numera
för många erhållit karaktär lika mycket av fritidssysselsättning som
förvärvsarbete. Jag anser därför att det bör överlåtas åt delägarna själva
att efter majoritetsregler bestämma vilket syfte de inom lagens ram vill
fullfölja. I linje med det nu sagda ligger att den föreslagna lagstiftningen
i princip inte velat tillgodose någon viss kategori av fiske, t. ex. yrkesfiske,
framför någon annan. En annan sak är, vilket jag senare skall närmare
beröra, att förslaget innehåller bestämmelser varigenom man velat
säkerställa att yrkesfiskare och annan, för vilken fisket är av väsentlig
betydelse för hans försörjning, inte skall behöva vidkännas avbräck i sin
näring.

Det har från några håll gjorts gällande att de brister som kan vidlåda
gällande rätt i flertalet fall har avhjälpts genom förekomsten av fiskevårdsföreningar.
Från ett förhållandevis stort antal remissinstanser
har å andra sidan anförts att fiskevårdsföreningarna är i starkt behov
av lagens stöd för sin fortsatta verksamhet. Bland dem som anslutit sig till
denna uppfattning märks bl. a. fiskevårdsföreningarnas gemensamma riksorganisation,
Svenska fiskevårdsförbundet. För en fiskevårdsförening finns
inte någon möjlighet att tvinga någon att bli medlem eller att mot en enda
delägares bestridande genomföra en åtgärd som alla andra anser ändamålsenlig.
Vad en sådan förening beslutar är inte bindande för ny ägare av en
tidigare medlems fiskerätt. Dessa förhållanden har medfört att — om än
inom föreningarna många gånger utförts ett berömvärt och oegennyttigt arbete
till gagn för fisket — föreningarnas verksamhet i betydande utsträckning
försvårats. Ett av de viktigaste syftena med den nya lagstiftningen
har varit att i detta läge räcka fiskevårdsföreningarna en hjälpande hand.

Frågan om den nya lagstiftningens omfattning har varit
föremål för vissa meningsskiljaktigheter. Domänstyrelsen har sålunda föreslagit,
att de skiftade fiskena och i vart fall kronans skiftade fisken skall
lämnas utanför en lagstiftning om fiskevårdsområden. Redan tidigare har
jag framhållit att behovet av lagstiftning i och för sig kan vara lika påtagligt
beträffande skiftade som oskiftade fisken. I denna principfråga intager
1913 års lag samma ståndpunkt. I likhet med samtliga tidigare förslagsställare
är även jag av den uppfattningen att den nya lagstiftningen bör omfatta
även de skiftade fiskena. En annan sak är att ett skiftat fiske rättsligen
intager en annan ställning än en andel i oskiftat fiske, vilket föranlett
mig att i likhet med vad som skett i de flesta tidigare förslagen kringgärda
de skiftade fiskena med särskilda garantier. — När det gäller kronans
skiftade fisken vill jag inte förneka att skäl någon gång kan föreligga att
undantaga dem från den nya lagstiftningen. Något motsvarande undantag
har inte gjorts i 1913 års lag. Jag anser att kronan i regel inte har något att
förlora men däremot mycket att vinna på att lagstiftningen också blir tilllämplig
å kronofiskena. I de fall där skada eller olägenhet för kronan är att
förvänta, kommer säkerligen situationen ofta att vara den att förutsätt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960 53

ningarna för bildande av fiskevårdsområde över huvud taget inte är för
handen.

Några remissinstanser har föreslagit att fiskevårdsområde skall kunna
omfatta även frifiske. Andra har hemställt att fiskevårdsområde inte
skall kunna inrättas i sådana vatten där frifiske förekommer och detta
oavsett om frifisket och det enskilda fisket bedrives i samma eller angränsande
vatten. I detta sammanhang uppkommande problem har ingående belysts
i departementspromemorian.

Förekomsten av frifiske och enskilt fiske i samma eller angränsande
vatten kan naturligtvis understundom vålla komplikationer. Vid inrättande
av fiskevårdsområde i sådana fall måste självfallet hänsyn tagas till förekomsten
av frifiske och fiskevårdsområdets stadgar och verksamhet anpassas
därefter. Vidare torde vissa av de skäl som anförts mot fiskevårdsområden
i sjöar, där frifiske förekommer, väsentligt komma att försvagas
därest fiskeristyrelsens nyligen avgivna förslag om lokala fiskevårdsavgifter
genomföres. Därigenom skulle även frifiskarna få ekonomiskt bidraga till
fiskevårdsåtgärder. Däremot saknas enligt min mening anledning att vare
sig inrymma frifisket i detta lagstiftningskomplex eller i lagen införa särskilda
undantagsbestämmelser med tanke på dessa fall.

I detta avsnitt vill jag till slut beröra en fråga som inte närmare behandlats
i den tidigare diskussionen. Man har i de föregående förslagen tänkt
sig att fiskevårdsområde liksom gemensamhetsfiske skall omfatta — förutom
oskiftat fiske — endast fiske som tillhör två eller flera fastigheter.
Härigenom skulle fiskevårdsområde inte kunna bildas av ett skiftat
fiske eller av en fastighet, vartill hör dylikt fiske och soin
äges av flera personer. Ide fall då sådant fiske angränsar annat
enskilt fiske och de tillsammans kan anses som en lämplig fiskevårdsenhet
föreligger inget problem. Förhållandet är emellertid inte sällan sådant att
särskilt skattlagda fisken eller fastigheter med betydande enskilt fiske är
så belägna att de inte angränsar andra enskilda fisken. Dessa fastigheter,
som i regel är obebodda, har ofta sitt huvudsakligaste värde i fisket.1 Delägarnas
antal är ofta mycket stort. Fall har uppgivits då antalet uppgår till
över 200. Sämjedelning har i regel inte ägt rum. Å dylik fastighet är varken
24 § fiskerättslagen eller 1913 års lag tillämplig.2 I fall där delägarna varit
inånga och enighet inte förelegat har man i praktiken försökt lösa uppkommande
svårigheter med stöd av 1904 års lag om samäganderätt genom förordnande
av god man. Denne skall emellertid enligt lagens 3 § förordnas på
viss tid. Erfordras efter utgången av sådan tid fortsatt behov av god man,
måste nytt förordnande utverkas. I regel hyser emellertid delägarna inte
någon önskan att rubba på bestående äganderättsförhållanden, varför mången
gång ett kontinuerligt behov av god man föreligger. Den kritik som jag
tidigare riktat mot 24 § fiskerättslagen torde med minst samma berättigande
kunna riktas mot samäganderättslagens användbarhet för föreliggande ända 1

Jfr det nyss åberopade rättsfallet NJA 1958 s. 713.

= NJA 1935 s. 288.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

mål. Det synes mig därför angeläget att den nya lagstiftningen utformas så
att den kommer att omfatta även dessa fisken. I de fall då den föreslagna
lagen skiljer mellan skiftat och oskiftat fiske torde de nu behandlade fiskena
i allmänhet inte böra betraktas som oskiftade.

Kammarkollegiet har i sitt sista yttrande uttalat, att den föreslagna lagstiftningen
kan tänkas få skatterättsliga konsekvenser som
inte är önskvärda. Samfälligheter av samma slag som nu skulle skapas finns
emellertid redan på ett flertal lagstiftningsområden. Erfarenheten ger knappast
stöd för antagandet att gällande skattelagstiftning inom dessa områden
skulle missbrukas i nämnvärd utsträckning. Skulle de farhågor som kammarkollegiet
uttalat komma att besannas, synes ändring av skattereglerna
böra övervägas.

I anledning av vad jag nu anfört om behovet av lagstiftning framläggei
jag förslag till lag om fiskevårdsområden samt till vissa följdändringar i
andra lagar. Lagförslagen torde som bilaga B få fogas till detta protokoll.

2. Namnfrågan
Palmquists förslag 1943

I 1943 års förslag diskuterades möjligheten att även i en reformerad lagstiftning
behålla benämningen gemensamhets fiske. Utredningsmannen anförde
härom.

Från praktiskt håll har anmärkts, att redan själva benämningen gemensamhetsfiske
är mindre lyckligt vald samt till och med i sin mån bidragit
till lagens ringa tillämpning. Allmänheten får sålunda lätt den uppfattningen,
att det med nödvändighet är fråga om att bedriva själva fisket gemensamt,
vilket ju ingalunda behöver vara förhållandet. I andra fall har man
utgått från att lagen endast avser gemensamma och icke skiftade vatten.
Redan vid lagens tillkomst voro meningarna om benämningen delade och
föreslogs i sådant hänseende både fislceriområde och föreningsfiske. Ej heller
dessa benämningar torde vara helt lämpliga och äro i varje fall icke bättre
än gemensamhetsfiske. I förslaget har i stället benämningen fiskevårdsområde
kommit till användning. Denna benämning torde mera tydligt
angiva vad som här i allmänhet närmast åsyftas, även om en dylik benämning
måhända icke är särskilt lycklig i sådana fall då eu reglering närmast
har till syfte att ordna utövandet av visst slags fiske, t. ex. utarrendering av
bottengarnsfiske. Genom benämningen fiskevårdsområde ernås överensstämmelse
med vad som gäller å jaktens område.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén anslöt sig i denna fråga till Palmquists förslag och
förordade benämningen fiskevårdsområde.

Fiskeristgrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen fann i likhet med föregående utredningar att gemensamhetsfiske
icke var någon lämplig benämning på den nya organisationsfor -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

men. Fiskeristyrelsen förordade i stället benämningen fiskeområde och anförde
till stöd därför.

Mot den benämning som förekommit i de båda föregående förslagen,
nämligen fiskevårdsområde, har riktats bl. a. den anmärkningen, att den är
ägnad att alltför starkt framhäva fiskevårdssynpunkten utan att tillräckligt
beakta att syftet med regleringen ej behöver vara några direkt fiskevårdande
åtgärder (t. ex. kustfiske med ålbottengarn). Även om modern
fiskevård — på motsvarande sätt som t. ex. »skogsvård» och »skogsskötsel»
— främst åsyftar ett bättre ekonomiskt utbyte av näringen och som sin
främsta arbetsmetod sätter ett planmässigt bedrivande av beskattningen —
torde dock ordet fiskevård ännu på sina håll leda tanken närmast pa fiskevårdsåtgärder
i mera traditionell och inskränkt bemärkelse, såsom fiskodling
och fredningsbestämmelser. Man bör därför enligt styrelsens mening
hellre välja en benämning med mera allmän syftning. Benämningar som
tidigare varit på tal är fiskeområde eller fiskeriområde. Mot ordet fiskeområde
har emellertid anmärkts, att detta ord förekom i 1900 års fiskeristadga
som benämning för ett begrepp, vars betydelse i lagtekniskt avseende
väsentligt avvek från det varom nu är fråga. Benämningen fiskeriområde
ansågs redan under förarbetena till 1913 års lag vara alltför snarlik förstnämnda
uttryck för att vara lämplig. 1900 års fiskeristadga har emellertid
fr. o. in. den 1 januari 1955 ersatts av en ny, där denna term ej användes.
Med hänsyn härtill torde invändningen mot benämningarna fiskeområde
eller fiskeriområde ha förlorat sin bärkraft. Av dessa båda benämningar anser
styrelsen fiskeområde vara att föredraga framför fiskeriområde.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Remissinstanserna hade i allmänhet ej något att erinra mot benämningen
fiskeområde. Länsstyrelsen i Malmöhus län och Svenska naturskyddsföreningen
ansåg emellertid att fiskevårdsområde var att föredraga. Länsstyrelsen
anförde härom.

I motiven anges, att benämningen fiskevårdsområde som förekommer i tidigare
förslag ansetts för starkt framhäva fiskevårdssynpunkten när syftet
med regleringen icke är direkt fiskevård. Fiskerättskommittén (s. 290 f.)
framhöll emellertid att begreppet fiskevård kan tas i en vidsträcktare betydelse
än vanligt. Benämningen fiskevårdsområde skulle därvid bil analog
med termen jaktvårdsområde. Enär länsstyrelsen anser att termen fiskeområde
lätt för tanken till vattenområdet, vilket är olämpligt när det uteslutande
gäller en teknisk term får länsstyrelsen förorda termen fiskevårdsområde
som tydligt anger benämningens karaktär.

Svenska naturskyddsföreningen anförde.

Föreningen kan icke godtaga argumenteringen i betänkandet mot benämningen
fiskevårdsområde och för fiskeområde. Det sistnämnda ordet synes
vara alltför intetsägande för att beteckna ett institut, till vilket är knutet
rättsliga funktioner av den valör det här är fråga om. Och det kan vidare
framhållas, att så gott som samtliga de åtgärder, vilka skall kunna vidtagas
inom de föreslagna områdena, går in under vad man numera betecknar med
fiskevård. Föreningen vill ock erinra om att den i 1936 års jaktlagstiftningsbetänkande
i motsvarande fall använda benämningen jaktområde i den antagna
jaktlagen ändrades till jaktvårdsområde. Föreningen hemställer att
enahanda ändring vidtages i det nu föreliggande förslaget.

Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1960
Departementspromemorian 1957

I departementspromemorian uttalades, att av de benämningar fiskeristyrelsen
diskuterat valet syntes böra träffas mellan fiskeområde och fiskevårdsområde.
På de skäl Svenska naturskyddsföreningen anfört syntes därvid
fiskevårdsområde vara att föredraga. Det anmärktes att uttrycket fiskeområde
förekom i jorddelningslagen (20: 8) och där användes såsom beteckning
för ett vattentäckt område, varest fisket är oskiftat.

Emellertid var icke heller benämningen fiskevårdsområde helt tillfredsställande,
särskilt icke efter den omarbetning av fiskeristvrelsens förslag
som med beaktande av lagberedningens kritik nu verkställts.

Fiskeområdet i den skepnad det skulle komma att erhålla enligt fiskeristyrelsens
förslag torde — i likhet med gemensamhetsfiske — sålunda icke
komma att få karaktär av juridisk person. Så torde däremot bli fallet med
liskevårdsområdet enligt promemorians förslag. Organisationsformen bleve
väl med rättegångsbalkens terminologi att hänföra till sådant annat samfund
än förening varom talades i 33 kap. 9 och 17 §§ rättegångsbalken.

Med tanke härpå hade det måhända varit önskvärt med en benämning
som tydligare framhävde denna sida hos den nya organisationsformen. I
promemorian användes dock benämningen fiskevårdsområde.

Remissyttranden över departementspromemorian

Hos de remissinstanser, som ägnat namnfrågan någon uppmärksamhet
har meningarna varit delade. De flesta anser att fiskevårdsområde är att
föredraga framför fiskeområde. Åtskilliga är dock av motsatt mening. Andra
återigen har föreslagit helt nya benämningar.

Fiskeristyrelsen, som vidhåller sin tidigare intagna ståndpunkt, anför.

I promemorians förslag till lagtext har i 1 § såsom ett väsentligt syfte med
ifrågavarande rättsinstitut angivits »främjande av fiskerättsägarnas gemensamma
ekonomiska intresse», varigenom den fiskevårdande synpunkten
skjutits i bakgrunden. Under sådana förhållanden synes benämningen fiskevårdsområde
knappast vara fullt adekvat, och styrelsen anser för sin del,
att den av styrelsen föreslagna benämningen fiskeområde på ett bättre sätt
svarar mot den realitet det här rör sig om, nämligen ett rationellt utnvttjande
av gemensamt fiskevatten.

Kalmar läns södra hushållningssällskap och fiskeriintendenten i nedre
norra distriktet framhåller liknande synpunkter. Den senare anför.

Förevarande lagförslag avser i första hand ordnandet av fisket. Fiskevården
är en sekundär företeelse, som stundom men långt ifrån alltid, kommer
med i bilden. Särskilda bestämmelser om fiskevård finns för övrigt redan
i fiskeristadgan. Någon anledning att frångå fiskeristyrelsens förslag på denna
punkt föreligger sålunda ej.

Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämtlands län förordar, att den nya
organisationsformen får en benämning, som tydligare markerar dess karaktär
av juridisk person. Dessa remissmyndigheter föreslår därför benämningen
fiskevårdssamfällighet. Kammarkollegiet finner det i lagtexten bni -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

kade förkortade uttrycket »området» vara föga lämpat såsom beteckning på
en juridisk person.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet föreslår benämningen fiskebruksområde.

Den i promemorian föreslagna benämningen fiskevårdsområde är missledande
med hänsyn till den tilltänkta organisationens huvudsakliga ändamål.
Då uttrycket fiskeområde i lagtext använts för att beteckna annat förhållande
än här är fråga om, får jag i stället föreslå benämningen fiskebruksområde.
Ehuru denna term är nyskapad torde den ej kunna missförstås
— den utsäger att denna organisationsform syftar till ett utnyttjande
av fisket inom ett visst område.

Departementschefen

Även om frågan om den nya organisationens benämning under de olika
remissbehandlingarna inte tilldragit sig större uppmärksamhet, bör man å
andra sidan inte underskatta denna frågas betydelse, i synnerhet som det i
princip lagts i berörda delägares egen hand att avgöra när lagen skall tilllämpas.

Benämningen gemensamhetsfiske är av flera orsaker inte lämplig. Det har
inte heller från något håll föreslagits att denna beteckning i framtiden skall
komma till användning. Fiskeristyrelsen har föreslagit fiskeområde. I såväl
Palmquists och fiskerättskommitténs förslag som i departementspromemorian
har föreslagits fiskevårdsområde. Andra förslag är fiskeriområde,
fiskevårdssamfällighet och fiskebruksområde. I finsk rätt användes för motsvarande
fall fiskelag (för samfällt fiske) och fiskevårdssammanslutning.

Möjligheten att bilda jaktvårdsområden har nu förelegat i mer än 20 år.
Det torde vara en allmän uppfattning att j aktvårdsområdena varit av stort
värde för såväl den egentliga jakten som för vården av det vilda. Jaktvårdsområde
har därför för många blivit ett välbekant och välkänt begrepp.
Även om villkoren för fiske på flera sätt är andra än för jakten och den
nu föreslagna lagstiftningen ingalunda utgör någon kopia av lagstiftningen
om jaktvårdsområden, är dock det allmänna syftet i båda fallen likartat. Jag
finner det därför naturligt att anknyta till den terminologi som sålunda redan
finns i jaktlagen. Det sagda rubbas enligt min mening inte av att fiskevårdsområdet
redan i lagen erhåller en mera fullständig organisation och
vidsträcktare befogenheter än jaktvårdsområdet. Jag är inte heller benägen
att fästa alltför stort avseende vid invändningen att många med fiskevård
endast avser utplantering av yngel, fridlysning av vissa fiskarter och dylikt.
Någon legal eller eljest allmängiltig definition på fiskevård finns inte. För
egen del vill jag däri inlägga allt som är ägnat att främja tillkomsten av ett
rikt och allsidigt sammansatt fiskbestånd och ett i vidaste mening ändamålsenligt
utnyttjande av fisket. Om den nya lagen kommer att få den allmänna
tillämpning som jag hoppas, är jag också övertygad om att uttrycket
fiskevård hos den stora allmänheten snart kommer att få den mera allomfattande
innebörd, som jag anser att man har rätt att inlägga i ordet.

Jag föreslår därför att den nya organisationen benämnes fiskevårdsområde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

3. Delaktighetens bestämmande

Lagen om gemensamhetsfiske

För att bestämma varje fiskerättsägares delaktighet i ett gemensamhetsfiske
bör enligt 1913 års lag i första hand enhällig överenskommelse eftersträvas
(4 och 9 §§). Kan sådan ej åstadkommas anvisar lagen skilda metoder
för oskiftade och skiftade fisken. Är fisket oskiftat bestäms delaktigheten
omedelbart av envars andel i det oskiftade fisket (4 §). Är fisket åter
skiftat skall delaktigheten bestämmas genom en uppskattning, som verkställes
av förrättningsman, i visst fall biträdd av gode män (9 §). Till
grund för uppskattningen skall läggas värdet av den årliga avkastning,
som fisket i varje skifteslott kan beräknas lämna vid en sådan utövning
av fisket att fisktillgången icke minskas.

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

I lagstiftningen om jaktvårdsområden finns inte någon motsvarighet till
reglerna i 1913 års lag om bestämmande av delaktighet. Dock skall vid
jakt vårdsområdes bildande bestämmas de grunder efter vilka jakten och
viltvården skall bedrivas. Därvid skall hänsyn tagas till jaktvårdsområdets
beskaffenhet, antalet delägare samt vilttillgången på de särskilda fastigheterna.
I sistnämnda avseende skall tillses att å de olika fastigheterna ej
göres större intrång än vad ett ändamålsenligt utövande av jaktvården på
området oundgängligen kräver (10 § 1 mom. andra stycket jaktlagen samt
39 § 3 mom. och 40 § 2 mom. jaktstadgan). Då beslut om bildande av jaktvårdsområde
underställes länsstyrelsen för fastställelse, skall länsstyrelsen
därjämte tillse att beslutet överenstämmer med lag och författning, att det
är tjänligt för jaktvårdens främjande och icke kränker enskild rätt (11 §
1 mom. jaktlagen).

Palmquists förslag 19i3

Enligt 1943 års förslag skulle beräkningsgrunden för delägarnas delaktighet
i fiskevårdsområdet bestämmas i enlighet med vad delägarna enhälligt
beslutade eller jämlikt förslag i ansökningen, vilket av delägarna lämnats
utan erinran; i annat fall skulle envar av dem njuta delaktighet, om vattnet
vore i sin helhet oskiftat, efter sin andel däri och i annat fall efter det jämlikt
uppskattning — verkställd vid förrättning på stället — bestämda värdet å
lians andel i avkastningen av det fiske som avsågs skola ingå i fiskevårdsområdet.

Utredningsmannen erinrade i motiven om att de regler som sålunda
föreslagits för fall, då enighet om viss beräkningsgrund ej förelåge, överensstämde
med vad som stadgats i 1913 års lag samt yttrade vidare.

Som ett önskemål har från några länsfiskeritjänstemän framställts, att
enklare och mera summariska regler skulle gälla för beräkningsgrunden för
delaktigheten i fiskevårdsområdet. Att i detta sammanhang genom en speciallagstiftning
rubba på själva äganderätten till fisket i de gemensamma
fiskevattnen genom att frångå ett system, varigenom man eftersträvar att
efter en reglering av fisket i ett gemensamt fiskevatten tillerkänna envar

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1000

delägare delaktighet efter hans verkliga andel i vattnet, synes emellertid
knappast lämpligt. Det må erinras, att beräkningsgrunden för delaktigheten
har betydelse särskilt för det ekonomiska utbytet av fisket. Genom utarrendering
och annan upplåtelse av fiske uppkommen behållning torde
sålunda böra fördelas mellan delägarna efter deras delaktighet. Vidare lärer
det kunna te sig naturligt att, i den mån avgifter behöva upptagas för fiskevårdande
åtgärder, låta dessa utgå efter delaktigheten. Utövas fisket av delägarna
själva, bör deras inbördes rätt till fiske också bestämmas efter delaktigheten,
t. ex. i fråga om lotternas storlek eller rätten att använda fiskredskap.
Där annan överenskommelse icke träffats, bör slutligen delägarnas
rösträtt bestämmas i enlighet med delaktigheten.

Där fisket i ett vatten är uppdelat på ett stort antal relativt små lotter,
kan det emellertid synas opraktiskt att använda den verkliga delaktigheten
såsom beräkningsgrund. I sådana och andra fall är det naturligare, att en
annan och enklare beräkningsgrund kommer till användning. Mångenstädes,
exempelvis i Dalarna, torde man finna det rättvist och lämpligt att varje
delägare anses ha lika rätt i vattnet. Förslaget lämnar som förut nämnts
möjlighet öppen för delägarna att överenskomma om sådan beräkningsgrund
för delaktigheten, antingen genom enhällig överenskommelse eller genom
förslag i framställningen om inrättande av fiskevårdsområde, vilket förslag
av delägarna lämnats utan erinran. Denna anordning lider emellertid av den
svagheten, att invändning från endast en delägare kan förhindra tillämpningen
av en enkel och i allt väsentligt rättvis beräkningsgrund för delaktigheten.

Remissyttranden över Palmquists förslag

Palmquists förslag föranledde gensagor i ett flertal yttranden. Sålunda
anförde fiskeriintendenten i mellersta distriktet.

Bestämmelsen att delaktigheten i ett fiskevårdsområde i vissa fall, då det
gäller skiftat fiskevatten, skall bestämmas efter det jämlikt uppskattning
bestämda värdet å vars och ens andel i avkastningen av fisket är synnerligen
olvcklig och torde som regel vara omöjlig att tillämpa i praktiken. Även
under vanliga förhållanden är det hart när omöjligt att erhålla uppgiftei
om värdet av avkastningen. Vid sammanträde för inrättande av fiskevårdsområde,
då stridiga intressen som regel komma att stå emot varandra, blir
det helt visst omöjligt att erhålla sådana uppgifter. Det räcker ingalunda
med att förrättningsmannen biträdes av gode män. För att förrättningsmannen
skall kunna bilda sig en uppfattning om avkastningen, måste han ej
sällan under flera dagar före förrättningen göra undersökning på platsen.
Detta drager givetvis onödigt dryga kostnader och åsamkar tidsspillan. I
stället är det önskvärt med en viss enkel, i lag fastställd beräkningsgrund.
Inom varje skifteslag synes mig sålunda böra uträknas rösträtt på grunc.
av fastigheternas mantalsbeteckning (vilket gäller vid oskift fiskevatten).
Sedan böra skifteslagens storlek läggas till grund för bedömningen mellan
skifteslagen på så sätt att bifall av minst så många skifteslag, som motsvaiai
minst hälften av storleken av de fiskevatten, som skola ingå i fiskevardsområdet,
erfordras.

Liknande synpunkter framfördes från åtskilliga håll, varvid ett enklare
förfarande påkallades. Enligt lantbruksstyrelsens mening kunde man tänka
sig en bestämmelse om att de olika delarna av fiskevattnet skulle jämföras
med varandra och åsältas relativa värden i förhållande till övriga delar av
vattnet; i så fall krävdes endast eu ungefärlig uppskattning av vattnets pro -

Kungi. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

duktionsförmåga, som med stöd av gällande arrendepriser på orten och
eventuellt uttalande av gode män kunde läggas för beräkning av värdet.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén anslöt sig i denna del till utredningsmannens förslag
och yttrade.

Enligt fiskerättskommitténs mening bör liksom i det tidigare förslaget
såsom allmän grundsats gälla, att bildandet av fiskevårdsområde icke skall
medföra rubbning av bestående äganderättsförhållanden i vidare mån än
som hänför sig till själva förvaltningen. Med hänsyn härtill torde de regler,
1943 års förslag innehåller i denna del, böra i huvudsak bibehållas. För att
möjliggöra en förenkling av själva förfarandet vill emellertid kommittén, i
nära anslutning till lantbruksstyrelsens ståndpunkt, förorda att den uppskattning
av fiskeavkastningen, som i vissa fall måste göras, skall få ske
efter delvis andra regler än dem som upptagits i 1943 års förslag. Det lärer
salunda i allmänhet bli tillräckligt att åsätta de olika delarna av vattnet
vissa jämförelsetal. En på så sätt gjord uppskattning synes innebära en
avsevärd lättnad i förhållande till det tidigare förslaget.

Detta kommitténs ställningstagande innebär icke ett frångående av utredningsmannens
förslag, att delägarna själva skola kunna besluta om annan
beräkningsgrund för delaktigheten än som framgår av det nyss sagda. En
förutsättning härför är emellertid, att delägarna äro eniga eller att förslag i
frågan framlagts i ansökningen om bildande av fiskevårdsområde och lämnats
utan erinran av delägarna.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag

Kommittéförslagets regler pa denna punkt föranledde invändningar i
åtskilliga remissyttranden. Sålunda uttalade fiskeriintendenten i mellersta
distriktet, förvaltningsutskottet i Skaraborgs läns hushållningssällskap och
fiskerinämnden för Vänern, att de bestämmelser kommittén föreslagit om
grunden för delaktighet när vattnet vore skiftat, vore verklighetsfrämmande
och alltför invecklade.

Å andra sidan yttrade lantbruksstyrelsen — närmast i anledning av fiskeriintendentens
i mellersta distriktet anmärkning mot förslaget på denna punkt

- att den av de sakkunniga föreslagna beräkningsgrunden för delägarnas
delaktighet i skiftat vatten säkerligen vore den enklast tänkbara samt att
densamma i tillämpningen icke torde erbjuda några större svårigheter.

Domänstyrelsen fann tveksamt, huruvida delägarna borde äga frihet att
besluta om andra grunder för delaktigheten än dem som enligt förslaget
i första hand skulle tillämpas. Även om därför krävdes enhälligt beslut, kunde
ett dylikt tillkomma på grund av liknöjdhet eller bristande förmåga att
bedöma följderna. Enhälligheten kunde sedan lätt hos många förbytas i
missnöje med beslutet.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen framhöll, att en uppskattning av delaktigheten var ofrånkomlig
samt att, eftersom bildande av fiskeområde ej skulle rubba bestående
äganderättsförhållanden, det var uteslutet att vid uppskattningen till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

lämpa annan princip än den av fiskerättskommittén föreslagna. Obestridligt
kunde reglerna stundom komma att bli svåra att tillämpa. Svårigheterna
torde dock i de nyss avsedda remissyttrandena ha överdrivits. Såsom
fiskerättskommittén föreslagit borde delägarna liksom enligt 1913 års lag
genom enhälligt beslut kunna bestämma annan grund för beräkning av delaktigheten.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Flera remissinstanser gjorde erinringar mot fiskeristyrelsens förslag rörande
sättet att bestämma delaktigheten. Särskilt berördes därvid följderna
av att ägare av avstyckningar, till vilka hörde andel i stamfastighetens fiske,
kunde bli delägare och erhålla rösträtt vid sidan av stamfastighetens ägare.
Flera skilda ändringsförslag framfördes i denna fråga. Bland annat förordade
fiskeriintendenten i nedre södra distriktet, Jönköpings läns hushållningssällskap
och Hallands läns hushållningssällskap att delaktighet skulle
beräknas endast för ägare av i mantal satt jord. Dessa remissyttranden kommer
jag i likhet med vad som skett i promemorian att närmare behandla i
samband med reglerna om rösträtten.

Beträffande den uppskattning, som i fråga om skiftat vatten föreslås
skola ske av värdet av delägares fiske, framhöll ett stort antal remissinstanser
att en sådan uppskattning var ytterst svår att verkställa på ett
rättvist sätt.

Lagberedningen anförde i denna del.

Delaktigheten skall i visst fall bestämmas efter det genom uppskattning
bestämda värdet å delägarens andel i avkastningen av det fiske som skall
ingå i fiskeområdet. Huruvida med nämnda uttryck avses allenast den
avkastning, som fisket tidigare lämnat, eller däri — för det fall av fiskevårdande
åtgärder skall vidtagas — inbegripes även den förbättring, som
fisket därigenom beräknas komma att vinna, är oklart. Beredningen vill
icke närmare ingå på denna fråga, men det synes dock som om det förstnämnda
alternativet åtminstone i vissa fall skulle leda till otillfredsställande
resultat.

Länsstyrelsen i Hallands lån anförde.

Länsstyrelsen hyser farhågor för att uppskattningen av delaktigheten kommer
att medföra stora praktiska svårigheter, i all synnerhet om värdet av
avkastningen av fisket skall utgöra beräkningsgrund, varför de i vissa remissyttranden
gjorda uttalandena härom knappast torde kunna, såsom fiskeristyrelsen
gjort, avvisas såsom överdrivna. Vidare är att märka, att sedan
ett fiskeområde väl blivit bildat, svårigheterna ingalunda är slut. Så snart
exempelvis det från någon i fiskeområdet ingående fastighet göres en avstyckning,
därvid till det avstyckade området lägges andel i fiske, synes
ändring av delaktigheten böra ske, därvid enligt § 19 i lagförslaget hela
proceduren som vid bildande av fiskeområde skall tillämpas. Eller avses
måhända i § 19 med »ändring av delaktigheten» endast ändring i beräkningsgrunden
för delaktigheten, och skall i så fall ägaren av det avstyckade området
automatiskt inträda som delägare i fiskeområdet? Med all sannolikhet
kommer de gamla delägarna, helst de som är ägare till i mantal satt jord,
icke alt med glädje hälsa den nye delägaren, som ifråga om rösträtten blir
likaberättigad enligt förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr ÖO år 1960

Länsstyrelsen i Stockholms län anförde.

Såvitt länsstyrelsen kan finna skulle den föreslagna huvudregeln ej sällan
bli svår att tillämpa, vilket fiskeristyrelsen också medger. Då uppskattningen
skulle verkställas vid förrättning, skulle förrättningsmannen bli nödsakad
att före förrättningen företaga besvärliga och tidsödande undersökningar
angående fiskevattnet. Det oaktat skulle det säkerligen ofta inträffa,
att delägarna inte godkände förrättningsmannens uppskattning. Därigenom
skulle bildande av fiskeområde försvåras eller kanske helt omöjliggöras.
Eftersom bildande av fiskeområde inte skall rubba bestående äganderättsförhållanden
och eu uppskattning av delaktigheten till följd därav synes
erforderlig, finner sig länsstyrelsen emellertid icke i stånd att förorda någon
för ändamålet mera lämpad regel än den av fiskeristyrelsen föreslagna.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet ifrågasatte huruvida icke även
i skiftat vatten delaktighet skulle kunna bestämmas efter mantalet. Han yttrade
härom.

I regel bär i ett skiftat vatten andelen bestämts av ägodelningsrätten efter
en gradering. Jag finner det därför onödigt att vid inrättande av ett fiskeområde
i skiftat vatten upprepa graderingsproceduren. Delaktigheten kan
därför enligt min mening i skiftat vatten som tillhör ett skifteslag bestämmas
på samma enkla sätt som i oskiftat vatten. Vid sammanläggning av två
eller flera skifteslag kan givetvis svårigheter uppstå vid bestämmande av
delaktigheten särskilt om ett skifteslag har ett fiskeområde av större värde
än det eller de andra. I så fall ifrågasätter jag om ej sådan annan beräkningsgrund
som talas om i sista stycket i paragrafen kunde tillämpas, d. v. s.
då får en gradering ske.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet ansåg däremot, att en uppskattning
regelmässigt måste ske, men även han framhöll, att svårigheter
därvid kom att föreligga. Han anförde.

En särskild procedur i syfte att bestämma den enskildes eller skifteslagets
delaktighet i fisket synes nödvändig, även om den i vissa fall kan stöta på
betydande svårigheter. Kan delaktigheten i ett fiskevatten grundas på en
jämförande arealberäkning, torde större svårigheter icke möta, men är
däremot de olika skifteslagens fångstresultat uppenbarligen ej proportionella
mot respektive skifteslags vattenområde utan beroende av att fisken
under vissa tider samlas inom olika delar av sjön (t. ex. sik, som samlas
vid lekgrund), kan delaktighetsberäkningarna bli svåra att genomföra. Kräves
i dylika fall noggranna uppgifter över den faktiska relationen mellan
olika skifteslags fångster, kan en förrättning förutsätta insamlandet av såvitt
möjligt fullständig fångststatistik.

Östergötlands läns hushållningssällskap uttalade, att i vissa fall det torde
bli missvisande eller felaktigt att lägga den årliga avkastningen till grund
för delaktighet. I sådana fall borde i stället bedömningen grundas på vattenvärdet.
Även Kalmar läns norra hushållningssällskap förordade att vid beräkning
av andelstal utgångspunkten skall vara fiskevattnets bonitet. Fiskerinämnden
för Vänern ansåg, att den föreslagna uppskattningen av värdet
å delägarnas andel i avkastningen var omöjlig att tillämpa. Sveriges fiskares
riksförbund förordade, att ett fiskeområde skulle kunna bildas även
om delaktigheten blott ungefärligen bestämts. Förbundet anförde härom.

Med hänsyn till rådande förhållanden på fiskets område kommer säkerligen
många svårigheter att uppstå innan nya fiskeområden kunna bildas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Vi tänker därvid närmast på problem i samband med fastställande av omfattningen
av delaktigheten i fiskevattnet och fiskerätten samt beträffande
upplåtelse av fiskerätt och liknande. Den blivande lagstiftningen på detta
område bör, enligt vår uppfattning, utformas på sådant sätt att fiskevårdsområden
om möjligt kunna inrättas utan allt för omfattande procedurer.
Några långa och tidsödande utredningar bör inte erfordras i förväg, utan
ett område bör kunna bildas även om fiskerätt och delaktighet till att börja
med måste ungefärligen uppskattas.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet, i vars yttrande i denna del
länsstyrelsen i Värmlands län instämde, avstyrkte, att uppskattning skedde
och förordade att delaktighet alltid bestämdes efter jordareal eller procentuell
andel. Han anförde till stöd härför.

För en uppskattning måste en undersökning av fiskevattnet göras av förrättningsmannen.
En sådan undersökning kan beräknas ta lång tid i anspråk.
Härigenom försvåras bildandet av fiskeområde. Emedan delägarna
med all sannolikhet synnerligen ofta ej kommer att godkänna förrättningsmannens
förslag till uppskattning, kommer otvivelaktigt den i betänkandet
föreslagna bestämmelsen att i stor utsträckning omöjliggöra bildandet av
fiskeområden. Detta kommer att bli så mycket mera fallet som det hör till
rena undantagen att fisket är i sin helhet oskiftat. Flertalet sjöar åtminstone
i södra och mellersta delarna av landet, består av flera, oHn ett mycket
stort antal skifteslag och betraktas sålunda såsom skiftade. Såväl då det
gäller oskiftat som skiftat fiskevatten bör delägare åtnjuta delaktighet i
fiskeområdet efter hans andel däri. Med andel bör härvid förstås storleken
av hans jordareal eller vid avstyckning den procent av stamhemmanets fiskevatten,
som tillerkänts honom.

Liknande synpunkter framfördes av Älvsborgs läns norra och Örebro läns
hushållningssällskap.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhöll att möjlighet borde finnas att
ändra delaktighetstal och anförde härom.

Länsstvrelsen kan icke biträda förslaget om att den gradering, som skall
ske för att bestämma delaktigheten, skall gälla för hela den tid fiskeområde
består. Under den ofta mycket långa följd av år, som det här kan bil fråga
om, kan av olika skäl sådana förhållanden inträffa, vilka motiverar en annan
beräkningsgrund för delaktigheten än den ursprungligen fastställda.
Länsstyrelsen vill därför föreslå, att efter framställning av delägare ny gradering
bör kunna ske, om länsstyrelsen anser att tillräckliga skäl föreliggei
för en omprövning.

Departementspromemorian 1957

I promemorian framhölls, att allmän enighet torde råda om att ''aije
delägares delaktighet i fiskevårdsområde bör beräknas, i fråga om oskiftat
fiske i förhållande till delägarens andel i samfälligheten, och eljest i förhållande
till delägarens uppskattade andel i området. Ur principiell synpunkt
torde några större svårigheter i regel ej föreligga att bestämma delaktigheten
i oskiftade fisken. Beträffande åter de fiskevårdsområden, som kom att bildas
av skiftade fisken, kunde som remissinstanserna allmänt framhållit
svårigheterna bli betydande. — Uppskattning och värdei ing av fiske förekom
i flera sammanhang. De vanligaste och principiellt viktigaste syntes vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Jaga skifte och fiskedelning enligt 20 kap. 8 § jorddelningslagen, skada på
fiske i samband med byggande i vatten, torrläggning eller annan åtgärd enligt
vattenlagen, bestämmande av ersättning för mistad fiskerätt enligt lagen
den 1 december 1950 i samma ämne samt taxering till beskattning. Oberoende
av det olika syftet med de nu nämnda olika förfarandena syntes likväl
målet för värderingen i samtliga nämnda fall principiellt sett vara detsamma,
nämligen att enligt objektiva normer beräkna ett fiskes faktiska
värde. Från detta mål skilde sig målet för den värdering, som enligt föreliggande
förslag tänktes skola ske, i principiellt avseende icke på annat
sätt än att inga absoluta utan endast relativa värden erfordrades.

Även om således i första hand en fullständig och exakt uppskattning borde
eftersträvas, låg det å andra sidan i fiskets i viss mån hasardartade natur
att en sådan uppskattning i praktiken aldrig eller nästan aldrig kunde
ske. Vid en konferens, som den 25 och 26 februari 1955 hölls å jordbruksdepartementet
angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet, utvecklades
i en serie föredrag ett flertal beaktansvärda synpunkter på frågan om beräkning
av skada å fiske. Föredragshållarna gav anvisning om de metoder,
som lämpligen borde anlitas för att åstadkomma en så fullständig och exakt
uppskattning som möjligt av ett givet fiske. I och för sig mötte inga betänkligheter
mot användandet av dylika metoder. De torde emellertid i regel bli
tämligen dyrbara och tidskrävande. Det torde vid bildande av fiskevårdsområde
av skiftat fiske allenast i undantagsfall vara motiverat att söka
åstadkomma en fullständig och exakt uppskattning av varje delägares fiske.
Till stöd för denna ståndpunkt talade förutom lätt insedda praktiska skäl
jämväl dels det förhållandet att fiskevårdsområdet till tiden var begränsat,
låt rara med möjlighet till automatisk förlängning, dels det förhållandet att
lagförslaget räknade med att en ändring av delaktigheten utan större svårighet
skulle kunna ske under fiskevårdsområdets bestånd.

Promemorians förslag till lagtext (6 §) anslöt sig i denna fråga i huvudsak
till de tidigare förslagen. Delägarna skulle sålunda, då de var eniga,
själva kunna bestämma envars delaktighet, och i fråga om oskiftade fisken
skulle delaktigheten i samfälligheten vara avgörande för delaktigheten i
fiskevårdsområdet. Delaktigheten i fiskevårdsområde, vari ingick skiftat
fiske, skulle, då enighet ej rådde, enligt promemorian bestämmas efter u p pskattning,
som skulle grunda sig på omfattningen och
värdet av delägarens rätt till fiske inom området. Den
tankegång som låg bakom denna formulering var att uppskattningsmc-toden
skulle lämpas efter förhållandena i varje särskilt fall. I promemorian anfördes
tre exempel, avsedda att närmare belysa det sagda.

1. I de allra flesta fall torde man uppnå ett rättvist resultat genom att bestämma
envars delaktighet i proportion till arealen av hans vattenområde.
Eftersom denna metod är den enklaste bör den i första hand begagnas.
Kammarkollegiet uppgiver — utan närmare kommentar — att fiskevärderingsnämnden
för Mälaren och Hjälmaren i beslut den 31 juli 1956 i ett
mycket omfattande mål angående ersättning för mistad fiskerätt i Mälaren
vid ett stort antal fastigheter i Veckholms m. fl. socknar utgått ifrån att av
beslutet berörda vattenområden var i avkastningshänseende på det hela ta -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1900

get likvärdiga och bestämde ersättningarna till samtliga sökande med ett enhetligt
belopp för hektar. Beslutet som i förevarande avseende vunnit laga
kraft bygger på ett av fiskeristyrelsen den 8 juni 1956 avgivit yttrande vari
stvrelsen bl. a. uttalar.

''Vad beträffar frågan, huruvida bruttoavkastningen är likartad å samtliga
de fjärdar av Mälaren, varest ensamrätten till fiske med rörligt redskap
frångått strandägarna, kan fiskeristyrelsen med ledning av inhämtade upplysningar
icke finna, att någon väsentlig olikhet i avkastningshänseende
föreligger mellan de skilda fjärdarna. Givetvis förekommer lokala differenser,
betingade av exempelvis olikheter i avseende å vattendjup, strömförhållanden"
m. m., vilka kan göra vissa platser mer begärliga ur fiskerisynpunkt
än andra, men sådana lokala olikheter torde icke ge anledning till att
de skilda fjärdarna i sin helhet bör bedömas såsom olika ur avkastningssynpunkt.
Det har i det till fiskeristyrelsen översända utredningsmaterialet
ifrågasatts, att Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden borde åsättas ett
något lägre värde per hektar vattenyta än Norra Björkfjärden och Prästfjärden.
Orsaken härtill torde sannolikt ha varit, att det rent yrkesmässiga fisket
bedrivits intensivare i de sistnämnda fjärdarna, medan amatör- och
sportfisket florerat starkare i de förra och särskilt i Södra Björkfjärden,
möjligen på grund av dessa vattenområdens lättare tillgänglighet för invånare
i närbelägna tätorter såsom Stockholm och Södertälje. Den totala fiskavkastningen
samt den potentiella produktionsförmågan och följaktligen
även storleken av den förlust som ägaren av vattenområdena ifråga tillfogats
genom den nya lagstiftningen bör emellertid enligt fiskeristyrelsens mening
betraktas såsom ensartade i samtliga här ifrågavarande delar av Mälaren.

2. Finnes anledning att antaga att fisken ej förekommer i stort sett jämnt
inom det ifrågasatta "fiskevårdsområdet, kan det finnas skäl att undersöka
om icke vid laga skifte eller annan jorddelningsförrättning verkställd grad
er in g eller skatte talet (jordtalet) kan läggas till grund för bestämmandet
av varje delägares andel. Metoden får naturligtvis användas
med stor försiktighet, men det är å andra sidan troligt att den i ett stort
antal fall skall visa sig användbar.

3. Visar utredningsmaterialet tydligt att icke någon av de båda nämnda
metoderna ger ett rättvisande uttryck för omfattningen och värdet av varje
delägares fiskerätt, måste en undersökning ske av vad fisket med iakttagande
av god fiskevård kan tänkas avkasta. På grundval härav måste sedan
en uppskattning ske. Hur pass omfattande och grundlig undersökningen
skall bli får bestämmas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.
I de lägen då förmögenhetsvärden i mera betydande omfattning icke slår
på spel. bör förrättningsmannen vara berättigad att tillämpa tämligen schema
i iska beräkningsgrunder.

Frågan vilken tidpunkt eller tidrymd, som den för delaktigheten
bestämmande avkastningen skulle hänföra sig till, hade genom den sålunda
föreslagna justeringen mist något av sin betydelse men kunde dock icke förbigås.
Lagberedningen hade ifrågasatt om icke den avkastning, som kunde
beräknas föreligga i framtiden efter det att exempelvis fiskevårdande åtgärder
vidtagits, borde vara avgörande.

Måhända kunde fall tänkas, då det ur teoretisk synpunkt tedde sig mest
tillfredsställande att följa den av lagberedningen sålunda anvisade vägen.
Emellertid var det väl vid fiskevårdsområdes bildande, då ju även delaktig r>

liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sam!. AV öO

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

heten skulle bestämmas, i regel oklart vilka bestämda åtgärder i fiskevårdande
syfte som skulle komma att vidtagas och ännu mera oklart vilket
resultat dylika åtgärder kunde beräknas ge, varför den av lagberedningen
ifragasatta metoden endast i undantagsfall torde visa sig användbar. Enklast
och riktigast syntes i stället vara att — i de fall avkastningen ansågs
böra ligga till grund för delaktighetsberäkningen — låta den närmast förflutna
tiden vara avgörande. Längden av densamma borde få bli beroende
av hur pass ingående undersökning som i det särskilda fallet kunde anses
böra verkställas. Visade det sig, sedan fiskevårdsområdet någon tid varit i
funktion, att grunderna för delaktigheten på grund av fiskevårdande åtgärder
eller av annan anledning behövde jämkas, syntes det tillvägagångssätt
varom utkastets 17 § gav anvisning vara att förorda.

Remissyttranden över departementspromemorian

Promemorians förslag har av flertalet remissinstanser lämnats utan erinran.
De som uttalat sig i frågan har i allmänhet framhållit att en förrättning
för uppskattning av fiske ofta kommer att innebära mycket stora svårigheter.

Länsstyrelsen i Stockholms län medger att viss förenkling i förrättningsmannens
arbete kan i vissa men långt ifrån alla fall tänkas bli följden av
de förslag till delaktighetens bestämmande som promemorian innehåller.
Länsstyrelsen finner dock, att den föreslagna bestämmelsen lätt kan ge
upphov till segslitna tvister, vilken av de rekommenderade metoderna, som
i det enskilda fallet skall tillämpas. I de fall, där en uppskattning av avkastningen
måste ske, kvarstår emellertid de tillämpningssvårigheter, som
av länsstyrelsen påtalades i utlåtandet över fiskeristyrelsens förslag.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet ställer sig tvekande till möjligheten
att i praktiken överhuvud kunna genomföra en uppskattning av den
typ som här föreslagits och anför.

Jag vidhåller på det bestämdaste att någon bestämmelse om sådan uppskattning,
som grundar sig på värdet av delägares andel i avkastningen, ej
skall intagas i lagen. Själva uppskattningen skulle bli i hög grad tidsödande
och svår att utföra. Utom i rena undantagsfall skulle den helt visst ej godkännas
av sakägare med motstridiga intressen. Om denna bestämmelse ej
borttages,^ kommer lagen ej att kunna tillämpas annat än i rena undantagsfall.
En sadan lag är meningslös. Om ändring ei sker i denna del. avstvrkes
hela lagförslaget.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskap anser, att det kommer att bli
omöjligt att göra en rättvis uppskattning.

Lantmäteristyrelsen föreslår att den i förslaget upptagna möjligheten för
delägarna att, om de är enhälliga, genom överenskommelse bestämma delaktigheten
bör slopas. Styrelsen anser att genom förslaget enskild rätt kan
kränkas. Styrelsen syftar därvid bl. a. på det fall, som enligt förslaget understundom
kan tänkas inträffa, nämligen att lagförslagets krav på enhällighet
kan vara uppfyllt, ehuru alla delägarna ej deltagit i beslutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Departementschefen

Då delaktigheten skall bestämmas i ett fiskevårdsområde som utgöres av
ett o s k i f t a t fiske bör givetvis delaktigheten i området grunda sig
på det för varje delägande fastighet gällande andelstalet i den ifrågavarande
samfälligheten.

Om, såsom jag tidigare föreslagit, fiskevårdsområde skall kunna bildas
även av fiske som icke är i sin helhet oskiftat, måste
däremot en särskild bestämning av delaktigheten ske. Att delaktigheten
verkligen blir klart bestämd anser jag av flera orsaker nödvändigt. Delaktigheten
kommer nämligen att vara av betydelse vid bedömande av förutsättningarna
för fiskevårdsområdes bildande, vid bestämmande av tillskottsskyldigheten,
vid fördelning av avkastningen samt vid beslut om upplåtelse.
Då man i ett fiskevårdsområdes stadgar skall bestämma i vilken utsträckning
och på vilket sätt varje delägare får fiska kommer delägarna visserligen
att själva få besluta härom, men jag utgår likväl ifrån att man därvid
— om än måhända med vissa modifikationer — kommer att lägga delaktigheten
till grund för fördelningen. —- Hur den omstridda frågan om
grunderna för rösträttens utövning än löses är det dock under alla förhållanden
ur praktisk synpunkt uteslutet att därvid inte ta viss hänsyn även
till storleken av de skilda delägarnas fiskerätt, d. v. s. till delaktigheten. -—
Jag anser mig genom det sagda ha klargjort, att det är oundgängligt att en
lagstiftning sådan som den föreslagna innehåller regler för delaktighetens
bestämmande.

Delägarna i ett gemensamhetsfiske kan genom enhällig överenskommelse
själva bestämma grunden för delaktigheten. Lantmäteristyrelsen har
anfört betänkligheter mot att införa motsvarande bestämmelse i en lag om
fiskevårdsområden och synes därmed åsyfta den risk som föreligger att såväl
tredje mans som en i beslutet inte medverkande delägares rätt kan
äventyras. Anmärkningen är naturligtvis principiellt berättigad. Emellertid
anser jag det vara mycket värdefullt att den nya lagen liksom 1913 års
lag erbjuder möjlighet att skänka sakrättslig giltighet åt en av delägarna
enhälligt beslutad överenskommelse om delaktighetens bestämmande. Risken
att en delägares rätt utan hans medverkan därigenom skulle komma
att lida intrång har i propositionens lagförslag eliminerats genom att, som
jag vid behandlingen av reglerna om rösträtten ämnar närmare utveckla,
enhälligheten skall föreligga inte blott bland de i omröstningen deltagande
utan bland samtliga delägare. Skulle det vid länsstyrelsens prövning visa
sig att tredje mans, t. ex. inteckningshavares, rätt uppenbart är i fara, skall
fastställelse självfallet inte ske.

Det har från några håll gjorts gällande att svårigheterna att m ed e rforderlig
grad av noggrannhet bestämma delaktigheten
skulle vara helt eller i det närmaste oöverstigliga. Ehuru även jag
inser att stora svårigheter understundom kan föreligga, kan jag likväl inte
dela den anförda uppfattningen. Redan nu förekommer uppskattning av
fiskes värde i flera olika sammanhang. Att fullt exakta värden därvid inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

alltid kan uppnås ligger i själva fiskets natur. Den värdering som vid bildande
av fiskevårdsområde kommer i fråga är dock såtillvida enklare än flertalet
Övriga fall av fiskevärdering som den i förevarande fall kan inskränka sig
till en jämförelse de olika fiskena emellan. Någon uppskattning i absoluta
värden erfordras således inte.

En annan väsentlig skillnad består också mellan den uppskattning av
fiskets värde som sker exempelvis enligt jorddelningslagen, vattenlagen eller
lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt, å ena,
samt förevarande lagstiftning å andra sidan. Den uppskattning som sker
med stöd av de tre förstnämnda lagarna avser nämligen i princip förhållanden
som avses bli för framtiden orubbliga medan fiskevårdsområde, som
inrättas endast för viss bestämd lid — låt vara med möjlighet till förlängning
— inte medför någon rubbning i bestående äganderättsförhållanden.
\ id ändrade förhållanden skall vidare inom fiskevårdsområde finnas
möjlighet att utan större omgång få till stånd jämkning av delaktighetstal.
Det bör därför vara motiverat att i allmänhet tillämpa en uppskattning
efter schematiska principer.

De förhållanden varunder fisket utövas växlar starkt. Det är därför inte
vare sig lämpligt eller möjligt att i lagen närmare ange hur uppskattningen
i varje särskilt fall skall ske. Uppskattningsmetoden får i viss mån avpassas
efter de föreliggande förhållandena därvid riktmärket alltid bör vara
att med så enkla och billiga medel som möjligt beräkna jämförelsevärden
för skilda delägares fisken.

I departementspromemorian har ett försök gjorts att anvisa olika tillvägagångssätt
för uppskattningen. Alla de där anvisade metoderna kan i och
för sig vara användbara. Uppskattning som grundar sig på vattenarealen är
för det övervägande flertalet fall säkerligen det enklaste och torde i allmänhet
leda till rättvisande resultat. I praktiken tillämpas allmänt denna metod
vid bestämmande av delaktigheten inom jaktvårdsområde. I lagförslaget
har därför intagits föreskriften att uppskattningen skall, om inte särskilda
skäl till annan beräkningsgrund föreligger, grunda sig på omfattningen
av varje delägares vattenområde. Har fisket under senare tid undergått
laga skifte kan detta vara ett särskilt skäl att i stället följa den värdering
som därvid skett.

Ett annat sådant skäl att frångå arealprincipen kan föreligga om fisktillgången
till följd av exempelvis väsentligt olika vattendjup eller strömförhållanden
någonstädes uppenbarligen avviker från genomsnittet. Uppskattning
som grundar sig på värdering av fiskets avkastning
bör göras endast i undantagsfall, t. ex. då fråga är om verkligt yrkesfiske
och arealprincipen kan antagas ge ett inte rättvisande utslag.

4. Initiativrätten

Lagen om gemensamhetsfiske och lagstiftningen om jaktvårdsområden

Rätt att taga initiativ till bildande av gemensamhetsfiske eller jaktvårdsområde
tillkommer endast delägare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Palmquists förslag 1943

Rätt att göra ansökan om bildande av fiskevårdsområde skulle enligt 1943
års förslag tillkomma ej blott delägare utan även vederbörande hushållningssällskap
och fiskeriintendent.

Utredningsmannen framhöll, att eftersom lagstiftningen borde ha till syfte
också att hindra »vanhävd» av fiskevatten han fann det vara naturligt att
hushållningssällskapet och fiskeriintendenten vore behöriga sökande. Hinder
borde givetvis icke möta att framställning gjordes av hushållningsällskap
och fiskeriintendent även i andra fall än då fiskevården i ett vatten fullständigt
eftersatts; för en driftig fiskeritjänsteman som särskilt inriktat sitt arbete
på hithörande frågor kunde det vara betydelsefullt att själv få ta initiativ,
där dessa måhända eljest uteblev. Då länsfiskeritjänstemännen vore
anställda hos hushållningssällskapen, syntes det lämpligt att förslag härrörande
från dessa tjänstemän framlades genom sällskapen.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Kommittén föreslog en ytterligare utvidgning av initiativrätten. Sådan föreslogs
tillkomma förutom delägare, statens fiskeritjänsteman och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott jämväl länsfiskeritjänsteman samt fiskarorganisation
i orten.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag

Domänstyrelsen förklarade att den ansåg det tveksamt om initiativrätt
borde tillkomma fiskarorganisation, eftersom sådan torde äga möjlighet att
—- i de fall då ett berättigat intresse förelåge — genom medlem som vore delägare
i fiskevattnet eller genom fiskeritjänstemännen bringa frågan under
prövning.

Kammarkollegiet anförde i denna del.

Initiativrätten bör, synes det kollegiet, huvudsakligen tillkomma delägarna.
I och med det att fiskevårdsområde kommer att bildas tvångsvis blir den
ställning statens fiskeritjänsteman kommer att intaga ömtålig. Skall han
både ha initiativrätt och dessutom vara förrättningsman, kommer han att
förena funktionerna av åklagare och domare, något som ej bör komma i
fråga. Dessa tjänstemän böra därför ej äga befogenhet att ansöka om fiskevårdsområdes
bildande. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller
fiskerinämnd synes däremot vara lämpliga organ att företräda det allmänna
intresset. Det synes tillfyllest, att detta erhåller en företrädare, som kan bedöma
frågan i ett vidare sammanhang. Ur denna synpunkt anser kollegiet
det lämpligast, att varken fiskerikonsulenterna eller fiskeriinspektörerna,
som ej alltid kunna antagas ha nödig överblick, eller fiskarorganisation i
orten, som företräder ett ensidigt yrkesintresse, få initiativrätt. De äro å
andra sidan oförhindrade att hänvända sig till vederbörligt organ hos hushållningssällskapet.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

I sitt förslag 1956 anför fiskeristyrelsen, att om, såsom styrelsen förordat,
fiskeområde skulle ha till syfte allenast att tillgodose delägarnas egna intressen,
del ur principiell synpunkt kunde göras gällande, att endast delägare

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

borde ha initiativrätt till bildande av fiskeområde. Erfarenheten visade
emellertid, att enskilda delägare i fiskevatten ofta hade svårt att ta initiativ
i frågor som fordrade samverkan mellan delägarna. Därest fråga om bildande
av fiskeområde aktualiserades genom framställning från någon representant
för det allmänna fiskeriintresset, kunde det visa sig att det ändock
fanns betydande latent intresse bland delägarna i frågan.

Rätt att göra ansökan om bildande av fiskeområde borde därför tillkomma
— utom delägare — även vederbörande fiskeriintendent. Vidare borde initiativrätt
tillerkännas hushållningssällskap. Däremot syntes tillräckliga skäl
ej föreligga att, såsom fiskerättskommittén föreslagit, låta jämväl länsfiskeritjänsteman
eller fiskarorganisation erhålla sådan rätt.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Ett flertal remissinstanser ansåg, att fiskeriintendent ej borde
ha initiativrätt. Denna ståndpunkt motiverades huvudsakligen
med att han ofta torde komma att bli förordnad som förrättningsman. Som
exempel må nämnas följande uttalande av fiskeriintendenten i nedre norra
distriktet.

Fiskeriintendenterna skall kunna vara initiativtagare för bildande av fiskeområde.
Dessutom skall de i vanlig ordning utgöra remissinstans och i
denna egenskap kunna höras av länsstyrelsen och slutligen kan de förordnas
till förrättningsmän. Detta måste anses vara högst otillfredsställande. Särskilt
olämpligt förefaller detta vara i sådana fall, där bildande av fiskeområde
blivit en stridsfråga. Om fiskeriintendenten skall kunna höras i ärendet
av länsstyrelsen, bör han vara obunden och därför i vart fall icke kunna
vara initiativtagare till bildande av fiskeområde.

I remissyttranden av hovrätten för övre Norrland, kammarkollegiet och
länsstyrelsen i Kristianstads län förordades, att endast delägare
skulle ha initiativrätt. Till stöd härför anfördes av kammarkollegiet
att fiskeområde innebar en reglering, som tog sikte på delägarnas
gemensamma intressen, och att fiskeriintendent eller hushållningssällskap,
som ansåg att ett fiskeområde borde bildas, därför i stället borde söka intressera
delägare för att taga initiativ. Eljest kunde fiskeområdet för delägarna
te sig som något utifrån påtvunget.

Mot dessa yrkanden om mera inskränkt initiativrätt stod några remissinstanser,
som förordade utvidgning av denna. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
ansåg sålunda att initiativrätt borde tillkomma jämväl
arre n dator och länsstyrelse. Till stöd härför anfördes.

Den som på grund av arrende innehar fiskerätt har icke tillerkänts initiativrätt.
Arrendator har däremot tillerkänts rätt att föra talan för fisket.
Enligt länsstyrelsens mening bör arrendator även få rätt att väcka fråga om
bildande av fiskeområde. Däremot bör arrendator icke utan samtycke av
ägaren till fisket få framställa begäran om bildande av fiskeområde eller
lämna medgivanden enligt stadgandena i lagförslaget.

Länsstyrelsen torde med hänsyn till sin ställning inom länet böra äga
möjlighet att själv taga initiativ till bildande av fiskeområde. Länsstyrelsen
finner det lämpligt att detta direkt kommer till uttryck i lagtexten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Sveriges fiskares riksförbund och Svenska insjöfiskarenas centralförbund
ifrågasatte, huruvida initiativrätt icke borde tillkomma jämväl större
fiskarorganisationer.

Några remissinstanser, bland andra Svenska naturskyddsföreningen, gjorde
uttryckligt uttalande om att det ur allmänna synpunkter vore välbetänkt
att initiativrätt i enlighet med förslaget tillerkändes även andra än delägare.

Departementspromemorian 1957

I departementspromemorian påpekas, att enligt 1913 års lag initiativrätt icke
förelåg för andra än delägare. Huruvida detta förhållande bidragit till att
lagen i så ringa utsträckning kommit att tillämpas var svårt att veta. Emellertid
torde den utpräglade koncentrationen av gemensamhetsfisken till
just södra delen av Kalmar län vara att i betydande utsträckning tillskriva
en enskild fiskeritjänstemans personliga intresse.

Frågan om initiativrätten sammanhängde nära med frågan om syftet med
hela lagstiftningen. Om man i enlighet med fiskeristyrelsen — och häremot
syntes remissinstanserna i stort sett icke ha haft något att erinra — angav
syftet vara att tillgodose delägarnas egna intressen, borde det föreligga alldeles
särskilda motiv för att tillägga någon utomstående initiativrätt.

I promemorians lagutkast (10 § andra stycket) gjordes både fiskeriintendent
och fiskerikonsulent till obligatoriska remissmyndigheter vid förfarandet
hos länsstyrelsen. Enär någon av nämnda båda tjänstemän därjämte
ofta torde komma att förordnas till förrättningsmän, borde — på de skäl
som beträffande fiskeriintendenterna anförts av fiskeriintendenten i nedre
norra distriktet -— initiativrätt icke tillerkännas vare sig intendenter eller
konsulenter.

I promemorian begränsades initiativrätten helt till delägarna själva.

Arrendator tillerkändes i förslaget (utkastet 2 § andra stycket) en rätt
som i flera avseenden erinrade om en delägares. I vissa särskilt ingripande
frågor — däribland initiativrätten — gjordes emellertid denna arrendatorns
ställning beroende av samtycke av upplåtaren. Om än praktiska skäl måhända
kunde anföras till stöd för åsikten att arrendator borde tilläggas
ovillkorlig initiativrätt torde detta likväl innebära ett alltför långtgående
ingrepp i upplåtarens rätt. Sålunda skulle exempelvis — om arrendator
tillädes initiativrätt — på dennes tillskyndan ett fiskevårdsområde kunna
bildas för tid långt efter det arrendet upphört.

Remissyttranden över departementspromemorian

Promemorians förslag att i likhet med 1913 års lag begränsa intiativrätten
till delägarna själva godtages i allmänhet av remissinstanserna. Detta
framhålles uttryckligen av fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län
samt fiskeriintendenterna i mellersta och nedre norra distrikten.

Några remissinstanser är dock av den uppfattningen att en lagstiftning
om fiskevårdsområden sannolikt icke kommer att få större praktisk bety -

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

delse, om icke initiativrätten utsträckes utanför delägarnas krets. Svenska
naturskyddsföreningen anser sålunda, att man åtminstone så långt bör
tänka på vad som är bäst för området och dess fiske, att även något allmänt
organ ges initiativrätt. Sveriges fiskares riksförbund finner det
motiverat att fiskeriintendent icke får initiativrätt; däremot bör sådan rätt
tillkomma hushållningssällskap, länsstyrelse och större
fiskar organisation. Med sistnämnda uttryck menar förbundet
länsförbund eller annan sammanslutning av ungefär samma omfattning.
Om kretsen av initiativberättigade vidgas på sätt förbundet föreslår anser
förbundet att man skulle kunna komma till rätta med sådana fall, där fisket
uppenbart vanskötes och delägarna själva av någon anledning ej önskar
taga nagot initiativ. Kristianstads läns hushållningssällskap finner det i
princip riktigt att initiativrätten förbehålles delägarna. Detta hindrar emellertid
icke att dylik rätt också bör kunna tillerkännas hushållningssällskapen,
vilka kan anses tillräckligt neutrala för att ej bli nhsstankta
för att vilja framprovocera ett fiskevårdsområde mot delägarnas
önskan. Samma förslag har också med liknande motivering framförts av
Jönköpings läns hushållningssällskap. Jämtlands läns hushållningssällskap
föreslår en utvidgning av initiativrätt för speciella fall och anför härom
följande.

Att initiativrätten begränsats till enbart sakägare är i princip riktigt Det
kan dock förekomma fall då det skulle vara berättigat att annan än sakägare
kommer med initiativet. Ett sådant fall är då frifiske ingår i området ett
annat da det galler fiskevårdsområden för större vattenområden, exempelyis
mindre vattensystem. Skall initiativet enbart komma från fiskerättsagarehall
kommer det sannolikt i regel att gälla mindre områden omfattande
ett skifteslags vattenområde eller enstaka sjö. För de specialfall som här
berörts, föreslås att aven fiskeristyrelsen, hushållningssällskap och länstiskevardsforbund
erhåller initiativrätt.

Departementschefen

Spörsmålet om behörighet att påkalla bildande av fiskevårdsområde sammanhänger
nära med frågorna om lagstiftningens syfte. Delta har i lagförslaget
angivits vara »ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av
tiskerättsägarnas gemensamma intressen». Med denna utgångspunkt är det
klart att initiativrätt bör tillkomma delägare. Detta har inte heller under
frågans tidigare behandling ifrågasatts från något håll. Sådan rätt bör tillkomma
varje delägare.

Åtskillig diskussion har däremot förekommit i frågan om initiativrätt
därjämte bör tillkomma annan än delägare. Under tidigare skeden av frågans
behandling framförde ett stort antal remissinstanser förslag om initiativrättens
utvidgning i skilda hänseenden. Sedan lagens syfte i departementspromemorian
preciserats i huvudsaklig överensstämmelse med vad
jag nyss angav och initiativrätten samtidigt begränsats till delägarna har
detta i allmänhet godtagits av remissinstanserna. De som har annan mening
hänvisar i allmänhet till det förhållandet att även där ett latent in -

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1060

tresse föreligger behövs det många gånger en påstötning utifrån för att
någonting skall bli gjort. Delägarna drar sig av lojalitet eller andra hänsyn
för att påkalla en åtgärd som kanske alla inte är eniga om. Initiativrätt
borde därför ges åt något organ för det allmänna såsom länsstyrelse, fiskeriintendent,
hushållningssällskap eller större fiskarorganisation.

Därest avsikten med den mera omfattande initiativrätten är att man därigenom
lättare skall kunna få fiskevårdsområde till stånd i sådana fall då
delägarna själva av någon anledning inte vill framträda offentligt, anser
jag att det inte finns någon anledning att i lagstiftningen särskilt beakta
en dylik inställning. — Initiativrätten beträffande jaktvårdsområde och gemensamhetsfiske
är begränsad till delägare. Om initiativrätten beträffande
fiskevårdsområde utvidgas att omfatta utomstående, kan man rimligtvis
räkna med att det kommer att bildas flera fiskevårdsområden än vad som
eljest blev fallet. Ur allmän synpunkt skulle detta säkerligen många gånger
vara av värde. Man skulle t. ex. på det sättet kanske komma till rätta med
fall av uppenbar vanskötsel av fiske. Som jag tidigare sagt är det emellertid
inte meningen att den nya lagen såsom självständigt syfte skall ersätta eller
komplettera fiskerättslagens vanskötselbestämmelser.

Även om kraven på anslutning från delägarnas sida inte sättes alltför lågt,
föreligger enligt min mening alltid risken att ett fiskevårdsområde, som
bildats på initiativ av någon utomstående, för delägarna kommer att framstå
såsom något som påtvingats dem utifrån, med de menliga följder deila
kan komma att få för den fortsatta verksamheten.

.lag anser det därför inte förenligt med den nya lagens syfte att utvidga
initiativrätten till någon utanför delägarnas egen krets.

5. Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande
Lagen om gcmensamhetsfiske

1913 års lag intager den ståndpunkten att gemensamhetsfiske såtillvida
är en delägarnas egen angelägenhet, att utomstående ej erhållit initiativrätt
och viss anslutning bland delägarna måste föreligga, innan gemensamhetsfiske
kan komma till stånd. Dessutom gäller såsom en allmän förutsättning,
att fiskevattnets gränser och omfattning samt förhållandena i övrigt skall
vara av den beskaffenhet alt sådant fiske »finnes böra inrättas» (14 §). Det
ankommer på länsstyrelsen att pröva huruvida sistnämnda förutsättning är
för handen.

Kravet på viss anslutning bland delägarna är strängare för »skiftat fis
kevatten» än för oskiftat. För fiskevatten, som i sin helhet är o s k i f t a t,
fordras enkel majoritet i såväl huvudtal som delaktighet, medan för annat
fiskevatten fordras två tredjedels majoritet likaledes i såväl huvudtal som
delaktighet (11 §).

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

För bildande av jaktvårdsområde kräves beslut av delägarna. För att giltigt
beslut skall föreligga skall den mening som önskar att jaktvårdsområde

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

bildas utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastighetsägare och samtidigt
representera minst fyra femtedelar av den mark varom fråga är. Frånvarande
delägare anses motsätta sig förslaget. Beslutet skall för fastställelse
underställas länsstyrelsen. Därest fastställelse sker, skall den avse delägarnas
beslut i oförändrad form.

Palmquists förslag 1943

I fråga om de allmänna förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområde
framhölls i 1943 års betänkande, att vad som särskilt försvårat tillkomsten
av gemensamlietsfisken vore kravet på att beslut därom skulle fattas
av viss majoritet bland samtliga delägare i fiskevattnet, varvid övervikten
skulle avse såväl delägarnas rösttal som deras antal. Erforderlig majoritet
hade, enligt vad utredningsmannen uppgav, stundom icke kunnat ernås
därför att ett antal delägare av bristande intresse för fisket eller av annan
orsak överhuvud taget uteblivit från det förrättningssammanträde, då
beslut skolat fattas. Härom anförde utredningsmannen vidare.

I sådana fall, då fiskerätten i ett vatten delvis uppdelats på mycket små
fastighetslotter, vilka innehas av nöj esf iskare (sommargäster o. dyl.), har
det inträffat, att dessa, utgörande majoriteten av antalet fiskare, motsatt
sig elt ordnande av fisket med hänsyn till att det skulle medföra viss inskränkning
i deras tidigare ganska obegränsade rörelsefrihet, medan ägarna
till de större andelarna, vilka vanligen representera klar majoritet i fråga
om rösttalet och måhända för sin utkomst äro mera beroende av fisket,
önska inrättande av gemensamhetsfiske. Under åberopande av dylika förhållanden
ha krav framkommit på att minska fordringarna på majoritet.
Lantbruksstyrelsen har sålunda tidigare föreslagit, att hänsyn endast skulle
tagas till de närvarande delägarna. Givet är, att en sådan regel ibland underlättar
tillkomsten av gemensamlietsfisken. Emellertid blir regeln knappast
tillräcklig i alla fall och skulle icke råda bot mot den angivna olägenheten i
fiskevatten med många delägare med mycket små andelar i fiskevattnet.

Att enbart genom jämkningar i gällande omröstningsregler åstadkomma en
mera väsentlig ökning i nybildandet av gemensamlietsfisken torde få anses
uteslutet. En mångfaid, delvis ganska svårbestämbara faktorer torde inverka
härvidlag. Av särskild betydelse här som på andra områden är den personliga
insatsen. Detta har även tillämpningen av lagen om gemensamhetsfiske
visat. Uppenbart är vidare att innehållet i lagbestämmelserna, jämväl
vid sidan om reglerna om själva bildandet, är av stor vikt. Ju mera invecklade
och svåröverskådliga dessa äro ju mindre locka de till tillämpning. Det
måste alltså, även med hänsyn till önskemålet att få lagens regler tillämpade
i väsentligt ökad omfattning, vara av framträdande betydelse, att ifrågavarande
regler överhuvud taget göras så enkla och lättfattliga som möjligt.

Enligt utredningsmannens mening skulle kravet på viss majoritet i allmänhet
komma att hindra nybildning av sådana sammanslutningar som här
avses. Önskade man helt eliminera ett dylikt hinder, syntes det mest effektiva
vara att överflytta beslutanderätten i fråga om själva bildandet av sammanslutningen
från delägarna till myndighet. En sådan åtgärd borde givetvis
vidtas endast om starka skäl talade därför. Det finge nämligen icke förbises,
att det här vore fråga om ett ingrepp i privata rättigheter, där av ålder

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060

de enskilda ansetts själva böra besluta. Å andra sidan kunde framhållas, att
det allmänna beträffande en så viktig livsmedelstillgång som fisken måste
förbehålla sig vissa avgöranden framför allt i syfte att förhindra att ett fiskevatten
vanvårdades så att det icke lämnade den avkastning, som vid en
rationell fiskevård vore möjlig. Utredningsmannen yttrade härom följande.

Där ett fiskevatten genom rovfiske och underlåten fiskevård utsatts för
vanhävd torde enda möjligheten till ett upphjälpande av fisket i vattnet vara
att systematiska fiskevårdande åtgärder vidtagas, framförallt genom lämplig
inplantering och fridlysning. En förutsättning för att sådana åtgärder
skola få avsedd effekt lärer vara, att delägarna i fiskevattnet sammansluta
sig för gemensamma åtgärder. Där delägarna motsätta sig en sådan anordning
till upphjälpande av vanhävden utav fiskevattnet, framträder det som
ett statens intresse, att det allmänna liksom i fråga om jordbruk och skogsbruk
kan ingripa för att rätta till missförhållandet. Härvidlag måste jämväl
uppmärksammas, att en tvångsreglering å området icke bör avse annat, än
själva ordningen för fiskevattnets utnyttjande. Den rätt som den enskilde
verkligen har torde därigenom åtminstone på något längre sikt icke komma
att förminskas. Tvärtom bör fisket i vattnet genom själva regleringen tamlieen
snart betydligt stiga i värde. Vidare förtjänar i detta sammanhang att
framhållas, att myndighet redan nu har saklig prövningsrätt vid bildande av
oemensamhetsfiske genom fastställelseförfarandet. Slutligen ma erinras, att
länsstyrelsen jämlikt 9 § fiskeristadgani äger att för viss ort meddela särskilda
bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande. I och med
utfärdande av sådana bestämmelser, som kunna tillkomma även gentemot
fiskerättsägarnas uttalade mening, vidtagas ofta lika ingripande inskränkningar
i den enskildes rättigheter och rörelsefrihet som genom bildandet av
ett semensamhetsfiske. Bestämmelserna kunna nämligen innehålla saval
fridlysning av skilda fiskslag som förbud att använda vissa fångstredskap.

Utredningsmannen fann att avgörande principiella betänkligheter knappast
kunde resas mot att frågan om inrättande av fiskevårdsområde åtminstone
i vissa fall finge avgöras av myndighet. Tvärtom skulle ur fiskevårdssynpunkt
en sådan anordning få anses förenad med betydande fördelar.

Utredningsmannen behandlade härefter frågan huruvida beslutanderätten
borde tillkomma domstol eller länsstyrelse och stannade
därvid för det sistnämnda alternativet. I motiven till detta förslag framhölls.

Skäl kunna anföras för att beslutanderätten skall tillkomma domstol;
framför allt ur rättssäkerhetssynpunkt är detta betryggande. Sjalva tortarandet
med domstolsförhandlingar blir emellertid sannolikt för parterna
onödigt omständligt och dyrbart. Domstolsförfarandet jämlikt 10 §- ™
års lag om rätt till fiske har ej heller fått större praktisk användning. Da
förslaget i stället tillagt länsstyrelsen avgörandet i dessa frågor, har detta
skett också därför att denna myndighet redan nu bär alt handha ett stort
antal fiskerättsliga ärenden, bland vilka särskilt flera enligt fiskeristadga
har nära beröringspunkter med ifrågavarande. ,

vven om förslaget sålunda utgår från alt beslutanderatten beträffande
inrättandet av fiskevårdsområde i princip skall tillkomma lansstyrelsen,
förutsättes dock att största möjliga hänsyn tages till_ uppfattmngeni bland
delägarna i fiskevattnet. Innan slutligt avgörande traffas, skall tillfälle så- 1

1 Motsvarande 14 § i gällande fiskeristadga.

2 Motsvarande 24 § i gällande fiskerättslag.

Kangl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

lunda beredas dessa att uttala sin mening i frågan. I förslaget har vidare
uttryckligen angivits, att länsstyrelsen endast om särskilda skäl därtill föranleda
äger förordna om inrättande av fiskevårdsområde gentemot en uttalad
uppfattning hos flertalet delägare i fiskevattnet. Av vad förut anförts
framgår, att ett sådant beslut av länsstyrelsen i första hand är befogat, om
frågan gäller ett vanhävdat fiskevatten. I sådana fall synes nämligen ett ingripande
av myndighet vara i hög grad påkallat. Vidare torde det vara befogat
att frångå majoritetens uppfattning, då flertalet bland fiskerättsägarna
endast äger en ringa del i fiskevattnet, och minoriteten, som innehar större
delen av vattnet, önskar en reglering av fisket och fiskevården. Även i sistnämnda
fall måste givetvis förutsättas, att det ur fiskevårdssynpunkt får
anses särskilt önskvärt att fiskevårdsområde inrättas. Länsstyrelsens beslut
om inrättande av fiskevårdsområde förutsättes skola kunna överklagas hos
Kung], Maj :t. I detta besvärsförfarande ligger en tillfredsställande garanti
för att den enskildes behöriga rätt kommer att tillvaratagas.

Remissyttranden över Palmquists förslag beträffande beslutande myndighet

Utredningsmannens förslag att det allmännas beslutanderätt skulle utövas
av länsstyrelserna tillstyrktes allmänt. Kammarkollegiet ansåg dock
att prövningen borde förläggas till domstol. Kollegiet yttrade.

Utredningsmannen har anfört, att vissa skäl talade för att beslutanderätten
i ärenden om inrättande av fiskevårdsområde skulle tillkomma domstol,
men stannat vid att låta länsstyrelse avgöra dessa frågor. Kollegium anser
för sin del övervägande skäl tala för ärendenas behandling vid domstol. Den
föreliggande lagstiftningen har ett innehåll, som sammanhänger med vanhävds-
samt med skiftes- och sammanläggningslagarna och äger jämväl
starka beröringspunkter med bysamfällighetslagen och samäganderättslagen.
Enligt samtliga dessa lagar handläggas ärendena i domstolsväg. Enligt den
allmänna expropriationslagen lämnas visserligen expropriationstillståndet i
administrativ väg av Kungl. Maj :t men den fortsatta behandlingen sker vid
domstol och expropriationsnämnd. Expropriation enligt vattenlagen och
stadsplanelagen handlägges däremot helt av domstol. Redan nu angivna skäl
synas tala för att jämväl frågan om inrättandet av fiskevårdsområden och
vissa därmed sammanhängande frågor borde handläggas i domstolsväg i
likhet för övrigt med bestämmelserna i 10 §x lagen om rätt till fiske.

I vissa detaljer framstår angelägenheten av domstolsbehandling särskilt
stark. Detta gäller t. ex. fråga, huruvida fisket är oskiftat, beräkningen av
andel och värde. Råder tvist om äganderätten till fiske eller dess rätta omfattning,
utgör detta givetvis domstolsfråga.

Skulle, emot vad kollegium anser, ägare av särskilt skattlagt fiske kunna
mot sitt bestridande tvingas in i fiskevårdsområde — genom delägarnas
majoritetsbeslut och fastställelse å detta — är detta för fiskets ägare av så
ingripande art, att jämväl den frågan borde i rättssäkerhetens intresse handläggas
av domstol.

I föreliggande betänkande har såsom skäl för domstolshandläggning angivits,
bland annat, att därmed skulle tillgodoses rättssäkerheten. Kollegium
vill erinra, att såmedelst också skulle kunna tillgodogöras den lokalkännedom,
som nämnden representerar.

Det kan också tänkas, att en övergång till domstolsbehandling skulle undanröja
en del av de betänkligheter, som motverkat tillämpningen av nu
gällande lag om gemensamhetsfiske.

Motsvarande 24 § i gällande fiskerättslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 ur 1060

Såsom en väsentlig fördel av prövningens förläggande till domstol —
lämpligen ägodelningsrätt — skulle kunna vinnas att de oklara rättsfrågor,
som enligt förslaget föranleda att frågan om fiskevårdsområdes bildande
förklaras förfallen, i stället kunde, i analogi med vad som gäller i vattenmål,
av domstolen prövas. Prövningens förläggande till domstol synes på så säl t
öppna möjligheter att göra lagstiftningen mera effektiv än förslaget. Vilken
omfattning denna prövning bör erhålla och huru reglerna för densamma
skola utformas måste givetvis mera ingående övervägas.

Fiskerättskommitténs förslag 19tf

I enlighet med den ståndpunkt fiskerättskommittén intagit i frågan om
den föreslagna lagstiftningens syfte biträdde kommittén utredningsmannens
förslag, att bildandet av fiskevårdsområde i vissa fall borde kunna beslutas
av myndighet, oaktat en majoritet bland fiskevattensdelägarna uttalat
sig däremot. I likhet med utredningsmannen ansåg emellertid kommittén, att
myndighet icke borde meddela beslut i sådant hänseende utan att särskilda
skäl därtill förelåg. Härom anförde kommittén.

I första hand komma i fråga sådana fall, då ett fiskevatten, i strid med allmänt
intresse, till väsentlig del uppenbart vanskötes genom att fiskbeståndet
utarmas. Vid bedömandet härav har man att ta hänsyn ej enbart till den
vanskötta delens omfång utan även och framför allt till dess betydelse för
fisket inom det ifrågavarande området; om exempelvis vandringsfisk (såsom
lax och laxöring) på sin väg till eller från sina lekplatser på något ställe
utsattes för hänsynslös avfiskning, kan detta vara av väsentlig betydelse
oavsett att det område, där dylik rovdrift förekommer, rent arealmässigt är
relativt litet. Å andra sidan är det uppenbart, att en kraftig beskattning av
fiskbeståndet icke behöver innebära att fiskevattnet vanskötes; om nämligen
avfiskningen motväges genom fiskevårdande åtgärder, såsom inplantering
av fiskyngel, eller eljest ingår som led i fiskets planmässiga bedrivande,
kan densamma icke i och för sig åberopas som skäl för en tvångsreglering.

Motsvarande gäller i fråga om fall av underlätet utnyttjande av fisket inom
ett visst fiskevatten. Dylik vanhävd bör kunna föranleda att vattnet även
mot delägarnas vilja intages i fiskevårdsområde, förutsatt att vanhävden
strider mot allmänt intresse och att det för det blivande fiskevårdsområdet
i dess helhet är av väsentlig betydelse att det outnyttjade fiskevattnet införlivas
därmed.

Beträffande andra särskilda skäl som kunna åberopas i detta sammanhang
erinras om att det på åtskilliga håll i landet sedan gammalt varit vanligt,
att de enskilda fiskevattnen nyttjas ej blott av ägarna utan även i viss
utsträckning av den övriga bofasta befolkningen i den by, fiskevattnet tillhör,
eller inom den socken där det är beläget. Det kan ur social synpunkt vara
synnerligen önskvärt att sistnämnda befolkningsgrupp, som merendels
liör till de ekonomiskt sett svagaste i samhället, får denna sedvanemässigt
utövade rätt tryggad. Även för sådant ändamål torde en lagstiftning med den
utformning, 1943 års förslag erhållit, kunna bli av betydelse. Om sålunda
fiskerättsägarna ej vidare vilja tillåta ett sådant sedvanemässigt fiske som
nyss nämnts, bör, om saken är av tillräcklig allmän vikt, myndighet äga möjlighet
att besluta om bildande av fiskevårdsområde även mot de flesta fiskevattensdelägarnas
mening. Även oberoende av dylik praxis kan det måhända
i vissa fall framstå som angeläget att bereda en befolkningsgrupp tillfälle till
husbehovsfiske; detta gäller huvudsakligen inom mera avsides belägna skogsoch
fjällbygder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Enligt kommitténs mening bör det knappast ifrågakomma att genom
tvångsvis inrättande av fiskevårdsområde tillgodose befolkningens i tätorterna
behov av fiske för nöjes- eller rekreationsändamål.

Onekligen kan, fortsatte kommittén, en lagstiftning, som inrymmer befogenhet
för myndighet att till och med mot en enhällig opinion bland
fiskevattensdelägarna inrätta deras vatten till fiskevårdsområde, synas innebära
ett mycket starkt ingrepp i äganderätten. Med hänsyn till de svårigheter
som erfarenhetsmässigt förelåg att få till stånd tillräckligt omfattande
överenskommelser på fiskets område fann emellertid kommittén det vara
nödvändigt, att nu ifrågavarande åtgärder för fiskets främjande skulle kunna
vidtas, även om detta till viss grad skedde på bekostnad av enskildas
rätt att förfoga över sina fastigheter. Framhållas finge, att enligt vad kommittén
inhämtat från ett närliggande område, nämligen jaktvårdens, den
återhållsamhet som lagstiftaren lagt i dagen, då det gällt att bilda jaktvårdsområden
utan delägarnas samtycke, åtminstone på vissa håll torde ha i hög
grad motverkat tillkomsten av dylika områden.1 — Vid den avvägning av
intressena, som i varje särskilt fall måste göras av den beslutande myndigheten,
vore det dock angeläget att såvitt möjligt undvika sådant intrång i
enskild rätt, som med fog kunde betecknas som kränkning av denna.

För bildande av fiskevårdsområde i andra fall än dem då bildandet skedde
mot delägarnas vilja skulle enligt kommittén fordras enkel majoritet
efter huvudtalet oavsett om fråga var om skiftade eller oskiftade fisken.

I frågan om vilken myndighet som skulle handha det allmännas beslutanderätt
anslöt sig kommittén till Palmquists förslag. Kommittén anförde.

Att förlägga prövningen till domstol — förslagsvis ägodelningsrätt — synes
knappast praktiskt, även om helt visst åtskilligt kan åberopas till förmån
för en sådan ordning. Ett domstolsförfarande lärer regelmässigt bli såväl
tyngre och långsammare som för sökandena kostsammare än handläggningen
vid länsstyrelse. Vad särskilt beträffar rättssäkerhetskravet torde
enligt kommitténs mening detta bli på tillfredsställande sätt tillgodosett jämväl
om prövningen ankommer på länsstyrelsen. Man bör i detta sammanhang
ej förbise, att länsstyrelserna förvärvat omfattande sakkunskap i hithörande
frågor genom handläggning av ett flertal ärenden enligt allmänna
fiskeristadgan m. m. De ärenden som här avses äro också av närbesläktad
natur med åtskilliga spörsmål, till vilka länsstyrelserna redan nu ha att ta
ställning.

För att emellertid säkerställa möjligheten till en fullt betryggande prövning
av uppkommande mera invecklade rättsfrågor synes lämpligen böra
stadgas, att besvär över länsstyrelses beslut angående bildande av fiskevårdsområde
— liksom för övrigt även i andra hithörande frågor — skola
hos Kungl. Maj:t upptas och avgöras av regeringsrätten.

Yttranden över fiskerättskommitténs förslag

Kammarkollegiet vidhöll ståndpunkten att beslutanderätten borde tillkomma
domstol. Kollegiet anförde.

1 Jfr 1949 års jaktutrednings betänkande med förslag till ändringar i jaktlagstiftningen
SOU 1950: 40, s. 80 f.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Kollegiet har ej funnit anledning att frångå sin tidigare uppfattning, att
det lämpligaste prövande organet är domstol, närmast ägodelningsrätten
med sin kännedom om fastighetsförhållandena i orten och lokalkännedom i
övrigt. Ägodelningsrätten kan dessutom utan svårighet sammanträda på
platsen, om så skulle erfordras. Kravet på domstolsprövning blir starkare,
i den mån fiskevårdsområdet blir ett tvångsförfarande mot fastighetsägarna.
Fastställande av stadgar för skötseln av samfällt fiskevatten har kollegiet
också ansett böra ankomma på domstol. Kommittén har mot vad kollegiet
uttalat anfört, att det skulle vara mest praktiskt att låta prövningen äga rum
hos länsstyrelsen. Enligt kollegiets mening kan detta visa sig vara en illusion.
Domstolen har bättre möjligheter att komma tillrätta med det mest
tidsödande problemet — utredningen om fastighetsförhållandena — och
kan på ett enkelt och naturligt sätt vid muntliga förhandlingar upptaga olika
synpunkter på frågan. Länsstyrelsernas arbetsbörda är redan mycket stor
och den kommer säkerligen ej att minskas om nu pågående utredningar om
förvaltningens decentralisation komma att medföra resultat. Granskningen
från länsstyrelsens sida kan lätt bliva enbart formell. En mera kritisk prövning
av förutsättningarna för fiskevårdsområdes bildande, särskilt tvångsvis,
vilken kan förväntas från en domstol torde bidraga till förtroendet för
institutet.

Föredragande departementschefen anförde1 efter att först ha berört sådana
situationer, där särskilda förvaltningar för hela flodsystem kunde tänkas
vara motiverade.

Vidare böra möjligen särskilda regler meddelas om fiskevårdsområde i
vatten med o s k i f t a t fiske. I fråga om dylikt vatten, där en rättslig
gemenskap redan föreligger, möta uppenbarligen mindre betänkligheter än
eljest mot att även mot flertalets vilja genomföra en viss reglering i rättvisans
och fiskevårdens intresse. Möjligheten därtill skulle få avsevärd betydelse,
enär större delen av landets enskilda fiskevatten lära vara oskiftade.
— I övriga fall borde då frågan om inrättande av en samorganisation
för fiskevården och fiskets tillgodogörande i ett visst vatten kunna i princip
överlämnas till fiskerättsägarnas avgörande. Det synes mig tveksamt
om det i dessa fall verkligen kan anses påkallat, att fiskevårdsområde skall
kunna inrättas trots att det bestritts av en majoritet bland delägarna i fiskevattnet.
De syften kommittén velat främja med bestämmelserna om rätt till
dylikt tvångsingripande torde åtminstone delvis kunna tillgodoses i annan
ordning. Vanskötsel av fiske lär sålunda i åtskilliga fall kunna beivras redan
med hjälp av de allmänna bestämmelser i detta ämne som kommittén
föreslagit och som jag ämnar förorda till antagande. I viss omfattning kan
för övrigt sådan vanskötsel motverkas också genom administrativa föreskrifter,
utfärdade med stöd av fiskeristadgan. Vad angår behovet att i förekommande
fall trygga rätten till sådant fiske som sedvanemässigt bedrivits
utan stöd av strandäganderält samt att kunna bereda befolkningen på viss
ort nödig möjlighet till husbehovsfiske, kan det förtjäna undersökas, om
icke en godtagbar lösning kan åstadkommas t. ex. genom statsförvärv av
fiskerättigheter och upplåtelser av tillstånd till fiske å kronoegendomar.
Såvitt nu kan bedömas synas mig nämligen övervägande skäl tala för att
inrättande av fiskevårdsområde i princip bör ifrågakomma endast för att
främja delägarnas gemensamma intressen och reglera förhållandet mellan
dom.

'' Prop. lir (JO/1350 s. 9li f.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år i960

Departementschefen framhöll därefter, att vad han anfört icke innehar,
att han ansåg lika stränga krav på anslutning bland delägarna böra uppställas
för bildande av fiskevårdsområde som nu gällde i fråga om inrättande
av gemensamhetsfiske. Snarast syntes det böra övervägas, om icke kommitténs
förslag på denna punkt borde något uppmjukas. Det torde stundom
kunna inträffa, att en majoritet efter huvudtalet stod emot en minoritet
som förfogade över större delen av fisket i vattenområdet. Med hänsyn till
dylika fall kunde det ifrågasättas, om icke rätt att besluta om inrättande av
fiskevårdsområde borde föreligga så snart ansökan därom biträtts eller lämnats
utan erinran antingen av flertalet delägare eller av en
majoritet beräknad efter delaktighet. Möjligen borde
majoriteten i båda fallen vara på visst sätt kvalificerad.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen uttalade, att i fråga om förutsättningarna för bildande
av fiskeområde huvudintresset knöt sig till frågan vilka krav på anslutning
från delägarna som borde fordras. Innan denna fråga närmare behandlades
ville dock styrelsen understryka, att beslutanderätten huruvida fiskevårdsområde
skall bildas ytterst bör tillkomma myndighet. Detta innebar reell!
sett ingen nyhet i förhållande till vad som gällde i fråga om inrättande a\
gemensamhetsfiske. Fiskerättskommittén hade uppställt en motsvarande
förutsättning beträffande inrättande av fiskevårdsområde. Det kunde vara
anledning att redan i detta sammanhang betona denna skyldighet från myndighets
sida att pröva saken. Prövningen skulle avse förutom frågan om
lämpligheten av att området bildades jämväl en kontroll att något orätlmätigt
intrång i enskildas rätt icke skedde.

De i lagen om gemensamhetsfiske uppställda kraven på anslutning frän
delägarnas sida för bildande av ett gemensamhetsfiske är stränga, vilket
enligt styrelsens mening torde ha varit en starkt bidragande orsak till att
lagen fått en så liten tillämpning. Om man ville undvika att en lagstiftning
om fiskevårdsområde gick samma öde till mötes, torde det därför vara nödvändigt
att lätta på dessa regler. Det ville också synas som om detta skulle
kunna ske utan åsidosättande av behörig hänsyn till enskilda delägare.

Vid bedömande av frågan vilken majoritet som borde fordras måste enligt
styrelsens mening bl. a. beaktas, att bildande av ett fiskeområde i och för
sig icke behövde innebära något särskilt betydelsefullt ingrepp mot den
enskilde fiskevattensdelägaren. Bildandet av ett fiskeområde kanske endast
var föranlett av önskemålet att vissa delägare ålades den inskränkning i
fisket, som var motiverad av hänsyn till övriga ägares fullt berättigade intressen.
För syftet med fiskeområdet kunde det i ett sådant fall vara tillräckligt
med en föreskrift om beskaffenheten och antalet av de redskap varje
delägare fick begagna. För en lojal delägare behövde en sådan föreskrift icke
innebära någon inskränkning i det sätt varpå han förut utövat sitt fiske.
Däremot kunde naturligtvis t. ex. ett beslut om utarrendering av fisket ellei

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år WHO 81

om upptagande av dryga avgifter från delägarna innebära ett väsentligt
ingrepp.

Enligt fiskeristyrelsens mening var det därför berättigat att uppställa
jämförelsevis små krav på anslutning från delägarnas sida i fråga om beslutet
om bildande av fiskeområdet men genom krav på kvalificerad majoritet
för åtgärder av mera ingripande art söka tillse att tillräcklig hänsyn
togs till delägarnas vilja. Styrelsen diskuterade därefter närmare vilka förutsättningar
som borde uppställas vid bildande av fiskevardsområde av
oskiftat fiske, varunder styrelsen inbegrep även de servituträtter som
i 24 § fiskerättslagen betecknades såsom »annat fiske som är samfällt för
två eller flera fastigheter», samt anförde härom.

Vad till en början angår fiskevatten som är i sin helhet
oskiftat må erinras, att redan för inrättande av gemensamhetsfiske fordringarna
äro mindre stränga än beträffande annat vatten.

Uppenbarligen finnas också goda skäl att ha mildare krav på anslutning
från delägarnas sida, när det gäller oskiftade vatten. Liksom i varje annat
fall, då viss egendom tillhör två eller flera gemensamt, måste envar delägare
ha anspråk på att egendomen förvaltas på ett tillfredställande sätt. Om
delägarna ej kunna enas om förvaltningen, är det i ett ordnat samhälle
nödvändigt, att lagstiftningen ger bestämmelser om huru det skall förfaras
med egendomen. Dylika regler finnas också flerstädes i svensk lagstiftning.
I fråga om fiske eller annan rättighet, som tillhör en enda fastighet, ägd
av flera personer, skall samäganderättslagen tillämpas; där föreskrives
bland annat, att om delägarna ej kunna enas om egendomens förvaltning
eller nyttjande, domstol på ansökan av delägare kan förordna god man.
I fråga om mark och annan rättighet, samfälld för flera fastigheter, finnas
regler i lagen om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter. Denna lag, som skulle ha varit tillämplig
även i fråga om oskiftat fiske därest ej särskilt stadgande om sådant fiske
funnits i 24 § fiskerättslagen (jfr 16 § bysamfällighetslagen), stadgar, att
om delägarna ej kunna träffa överenskommelse om förvaltningen efter majoritetsbeslut
enligt närmare angivna föreskrifter, envar delägare äger påkalla
att samfälligheten ställes under förvaltning av god man. Den bestämmelse
som nu blir avgörande är nyssnämnda stadgande i fiskerättslagen.
Detta stadgande, liksom dess motsvarighet i 10 § i 1896 års fiskerättslag,
bygger på tanken, att samtliga delägare skola ha medinflytande vid förvaltningen.
Om delägarna icke kunna enas om hur fisket skall bedrivas, har
envar av dem rätt att hos domstol begära föreskrifter om hur fisket må
nyttjas.

Genom hänvändelse till domstol kan således redan nu en delägare i oskiftat
fiskevatten få till stånd flera av de åtgärder som kunna föreskrivas jämlikt
1913 års lag och som även avses skola kunna vidtagas inom ramen för
ett fiskeområde.

Det kan därför ej innebära något principiellt avsteg från gällande rätt,
om samtycke från endast en delägare i oskiftat fiskevatten skulle vara tillräckligt
för inrättande av fiskeområde med de funktioner om vilka domstol
kan bestämma med stöd av 24 § fiskerättslagen.

Fiskerättskommittén upptog icke i sitt förslag någon bestämmelse om
möjlighet att domstolsvägen erhålla föreskrifter för oskiftat vatten. Även om
kommitténs förslag till bestämmelser om fiskevårdsområde genomförts,
skulle likväl ett stort behov ha funnits av ett stadgande, motsvarande nämnda
bestämmelse i 24 § fiskerätlslagen. Enligt förslaget hade visserligen eu

(i Bihang till riksdagens protokoll 19G0. 1 samt. Nr 50

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

delägare möjlighet att mot flertalet övriga delägares vilja få till stånd ett fiskevårdsområde
men detta gällde endast i fall då viss kvalificerad art av vanskötsel
eller eljest särskilda skäl förelågo. En delägare skulle sålunda icke
ha haft möjlighet att få till stånd någon reglering av fiskeförhållandena
endast för att han kunde påvisa, att övriga delägare gjorde sig skyldiga till
alltför hård beskattning av fiskbeståndet. Det fordrades, att det var fråga
om uppenbar vanskötsel, ja icke ens detta var tillräckligt, utan vanskötseln
skulle dessutom vara sådan, att den kunde anses strida mot ett allmänt
intresse. Ytterligare är att märka, att icke heller den starkaste minoritet
efter huvudtalet skulle kunna få någon reglering till stånd, om vanskötsel
åberopades, så länge som vanskötseln icke var av den sålunda angivna
karaktären. Åtminstone skulle detta gälla, därest de uppställda förutsättningarna
för ett tvångsvis genomförande av ett fiskevårdsområde tolkades
enligt fiskerättskommitténs motivering; stöd saknas nämligen däri för den
slutsatsen, att förefintligheten av en stark minoritet bland delägarna till
förmån för bildande av ett fiskevårdsområde skulle kunna betraktas såsom
ett särskilt skäl för inrättande av ett fiskevårdsområde även mot allas eller
flertalets vilja.

Tydligt är alltså, att en lag om fiskeområde icke kan, i enlighet med vad
departementschefen 1950 förutsatte,1 ersätta möjligheten att hos domstol
begära föreskrifter om fiskets nyttjande, med mindre vederbörande myndighet
enligt lagen skall kunna besluta om inrättande av fiskeområde på
begäran endast av en delägare.

Sammanfattningsvis uttalade styrelsen att den fann övervägande skäl
tala för att i ett oskiftat fiskevatten varje delägare
skulle ha möjlighet att framtvinga fiskeområde —
med den reservation som låg i den förut angivna förutsättningen
a 11 vederbörande myndighet ansåg det lämpligt att
fiskevårdsområde kom till stånd.

Av vad styrelsen förut sagt följde dock, att man inom ett sålunda framtvingat
fiskeområde endast borde kunna meddela föreskrifter, huru fisket
skulle nyttjas (jämför 24 § fiskerättslagen samt den i 21 § 1913 års lag
gjorda beskrivningen av innehållet i plan för fiskets gemensamma nvttjande).
Inom ramen för ett fiskeområde, som tillkommit på begäran av en
minoritet, borde sålunda kunna meddelas i huvudsak endast föreskrifter
om beskaffenheten och antalet av de redskap som varje delägare fick begagna
vid fisket, den ordning, i vilken delägarna fick använda de olika
fiskeplatserna, avsättande av fredningsområden, förbud mot fångande av
fisk under viss storlek, liksom väl även märkning av båtar och utestående
fiskredskap. Längre än nu sagts borde ett dylikt fiskeområdes funktioner
ej få sträcka sig. Praktiskt sett syntes detta innebära, att inom ett sådant
fiskeområde delägarna ej kunde förpliktas att utgiva tillskott i penningar,
varor och arbete samt att utarrendering eller annan upplåtelse av fisket ej
kunde ske. För att fiskeområdets funktioner skulle omfatta även utgivandet
av tillskott samt upplåtelse av fisket borde uppställas krav på majoritet
bland delägarna.

Enär rikets fiskevatten i mycket stor utsträckning var oskiftade, kunde
det förväntas, att möjligheten att för oskiftat vatten lätt få till stånd ett

1 Prop. nr 60/1950 s. 96 och 98.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

fiskeområde i den enklare formen skulle komma att få stor betydelse. Icke
minst torde denna form för fiskeområde kunna lämpa sig i saltsjön. När
fråga uppkommit om inrättande av gemensamhetsfiske i saltsjön, hade
det önskemål som aktualiserat frågan i allmänhet varit antingen att få till
stånd en utarrendering av ett fiskevatten för delägarnas gemensamma räkning
eller att åstadkomma en uppdelning av ett oskiftat fiskevatten i lotter
mellan delägarna, önskemål om särskilda åtgärder av fiskevårdskaraktär
hade däremot i allmänhet ej framförts av delägarna.

Fiskeristyrelsen övergick härefter till frågan vilka krav på anslutning
bland delägarna som borde uppställas för inrättande av fiskeområde med
avseende å vatten som ej i sin helhet var oskiftat. Styrelsen
anförde i denna del.

Under förevarande kategori inbegripas dels fall då fiskevattnet i sin helhet
eller till viss del är uppdelat i lotter med var sin ägare, dels fall, då ingen
delägare äger viss bestämd lott men å andra sidan ej heller andel i vattnet
i dess helhet utan endast i viss del därav, t. ex. då en sjö tillhör två eller
flera skifteslag men vattnet icke är uppdelat inom skifteslagen.

Möjligen skulle det kunna göras gällande, att om problemet ses ur rent
praktisk synpunkt det icke finns någon anledning att göra skillnad mellan
skiftat och oskiftat vatten, eftersom även den som äger en till gränserna
bestämd lott i ett fiskevatten har möjlighet att genom fiske uteslutande i sin
lott tillgodogöra sig en oskäligt stor andel av fisken i hela vattnet. Emellertid
är det givet, att andelsägaren genom att han kan fiska överallt i fiskevattnet
har ändå större möjligheter än ägaren av den avgränsade lotten att inkräkta
på de övrigas intressen.

Det synes styrelsen som om någon rätt för en ensam delägare att framtvinga
ett fiskeområde knappast kan vara försvarbar i andra fall än då det
verkligen kan påvisas, att någon delägare i nyssnämnda hänseende förfarit
illojalt mot de övriga eller eljest fiskbeståndet till men för dem uppenbarligen
utsatts för alltför hård beskattning. Att påvisa detta torde dock vara
möjligt endast i vissa undantagsfall. På grund härav och då det är av vikt
att lagstiftningen icke uppfattas såsom ett onödigt långtgående tvång, torde
det vara lämpligast att för en samfälld reglering av fisket och fiskevården
i skiftat fiskevatten alltid kräva en icke alltför obetydlig anslutning bland
delägarna.

Orsaken till att vid tillämpningen av 1913 år slag den erforderliga majoriteten
icke kunnat ernås torde i ej ringa mån ha varit det förhållandet att
delägare av bristande intresse för fisket eller av annan orsak uteblivit från
det förrättningssammanträde, då delägarna skolat fatta beslut om inrättandet.
1943 års förslag liksom fiskerättskommitténs förslag byggde i anledning
härav på den principen att delägare, som vederbörligen kallats till förrättningssammanträde
men icke lät sig avhöra, skulle anses ha biträtt ansökningen
om bildande av fiskeområde. I de fall, då beslutet skulle kunna
meddelas utan förrättningssammanträde, skulle likaledes en delägare, som
-— ehuru delgiven ansökningen — icke svarade därå, anses ha biträtt densamma.
Fiskeristyrelsen ansluter sig till den ståndpunkt som härutinnan
intagits i de tidigare förslagen såtillvida, alt styrelsen icke anser, att delägare
som ej låter sig avhöra skall anses ha motsatt sig ansökningen.
Däremot finner styrelsen det vara mindre väl förenligt med vad som gäller
på andra liknande områden av rättslivet, att sådan delägare skall anses ha
biträtt ansökningen. Detta skulle säkerligen i åtskilliga fall leda till egen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

domliga resultat. Om exempelvis inom ett ifrågasatt fiskeområde finnas
10 delägare, av vilka endast 4 komma tillstädes vid en förrättning, skulle,
under förutsättning att enkel majoritet efter huvudtalet fordrades för att
fiskeområdet skulle inrättas, frågan härom, såvitt på delägarna ankom,
vara avgjord redan vid sammanträdets början. De 4 närvarande skulle
ju under alla förhållanden vara »överröstade» av de 6 uteblivna. Mera tillfredsställande
är enligt styrelsens mening, att de delägare som ej låta sig
avhöra anses ha nedlagt sina röster. Skall fiskeområdets bildande föregås av
förrättning, bör sålunda omröstning ske på vanligt sätt mellan dem som
äro närvarande. Om förrättning ej skall hållas, bör den ståndpunkt vara
avgörande som intages av flertalet av dem som verkligen tillkännagivit sin
mening i frågan genom att underskriva ansökningen eller inkomma med
svar därå. — Naturligtvis skola delägarna i samband med att föreläggande
meddelas dem att svara å ansökningen eller med att de kallas till förrättning
underrättas om den påföljd för vilken de sålunda utsätta sig genom
att ej svara å ansökningen eller att ej infinna sig till förrättningen.

Då det gällde att i övrigt avgöra hur stor majoritet som
skulle vara nödvändig för att få till stånd fiskeområde där fisket
ej var i sin helhet oskiftat uttalade styrelsen, att i enlighet med vad departementschefen
anfört en uppmjukning av fiskerättskommitténs krav
på anslutning från halva antalet delägare kunde diskuteras. Det kunde
stundom inträffa, att en majoritet efter huvudtalet stod emot en majoritet
som efter andelstal förfogade över större delen av fisket i området.
Det syntes motiverat, att — såsom departementschefen antytt — även en
majoritet efter delaktigheten fick möjlighet att framtvinga ett fiskeområde.
Departementschefen hade emellertid även uttalat, att majoriteten möjligen
i båda fallen borde vara på visst sätt kvalificerad. En dylik kvalificering
kunde tänkas ske på två sätt. Antingen kunde man i båda fallen öka fordran
på majoritetens storlek, t. ex. till två tredjedelar. Eller också kunde
man föreskriva, att en enkel majoritet efter den ena grunden skall vara
tillräcklig endast om den innefattade en viss mindre del, t. ex. en tredjedel,
enligt den andra beräkningsgrunden. Enligt styrelsens mening syntes emellertid
någon kvalificering av majoriteten knappast erforderlig, utan den
lämpliga avvägningen av frågan, hur stora krav som borde ställas på ägarnas
samtycke, syntes vara att antingen en enkel majoritet efter huvudtalet
eller en enkel majoritet efter delaktigheten enade sig om att ett fiskeområde
skulle komma till stånd.

För särskilda situationer borde emellertid en mera kvalificerad majoritet
krävas. Härom anförde styrelsen.

Det är tydligt, att nyss angivna krav på anslutning hland delägarna är
alltför ringa för att fiskeområdets funktioner skola avse även uttagande av
tillskott från delägarna i form av penningar, varor eller arbete eller utarrendering
av fisket eller annan upplåtelse därav. Det anförda innebär
emellertid, att ett fiskeområde, som avser skiftat vatten och som i enlighet
med den nyss förordade regeln framtvingats av halva antalet delägare
eller av delägare som företräda minst halva delaktighetstalet, kan få samma
funktioner som ett av endast en delägare framtvingat fiskeområde, avseende
oskiftat vatten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Måhända vågar man antaga, att sedan väl ett fiskeområde — avseende
vare sig oskiftat eller skiftat vatten — kommit till stånd, låt vara med de
mera inskränkta funktionerna, därigenom åstadkommits en viss bas för
ytterligare samarbete mellan delägarna i fiskets och fiskevårdens intresse.
Om det på grund av motstånd bland delägarna visar sig omöjligt att genast
få till stånd ett fiskeområde med mera vidsträckta funktioner, kan det sålunda
kanske vara lämpligt att till en början inrätta ett fiskeområde i den
enkla formen. Sedan denna prövats en tid och vunnit delägarnas förtroende,
kan det vara skäl att undersöka, om icke därefter anslutning bland delägarna
kan vinnas för att giva fiskeområdet vidgade befogenheter.

Om det på grund av bristande anslutning från delägarnas sida är omöjligt
att få till stånd ett fiskeområde t. ex. för en sjö som tillhör två eller flera
skifteslag, kan det vara anledning undersöka om icke varje skifteslags vatten
kan utgöra ett fiskeområde för sig. Redan härigenom kan mycket vinnas
för fisket och fiskevården, om också icke allt, som skulle ha kunnat ernås
om hela sjön bildat ett enda fiskeområde. Därjämte kunna måhända de
sålunda bildade områdena utgöra en grundval för inrättande framdeles av
ett för hela sjön gemensamt fiskeområde.

Det allmännas beslutanderätt ansåg fiskeristyrelsen på samma
skäl som fiskerättskommittén böra tillkomma länsstyrelse och ej domstol.
Fiskeristyrelsen anförde härom följande.

Om betänkligheter kunnat anföras mot kommittéförslaget på denna punkt,
medför fiskeristyrelsens förslag att betänkligheterna åtminstone i ett hänseende
minskat i styrka, nämligen därigenom att någon prövning aldrig
skall ske av den vanskliga frågan, huruvida fiskevattnet varit föremål för
den av kommittén angivna kvalificerade vanskötseln eller eljest särskilt skäl
för en tvångsreglering föreligger. Göres länsstyrelsen till prövningsmyndighet,
innebär detta i praktiken, att, därest fiskeristyrelsens förslag beträffande
förutsättningarna för bildande av fiskeområde i oskiftat vatten vinner
bifall, handläggningen av ärenden enligt 24 § fiskerättslagen kommer att
överflyttas från domstol till länsstyrelse. Häremot torde dock ingen särskild
erinran kunna göras. Länsstyrelsen kan jämlikt 1913 års lag fastställa liknande
föreskrifter som enligt 24 § fiskerättslagen.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Fiskeristyrelsens förslag att beslut om bildande av fiskeområde
skall fattas av myndighet och att denna myndighet bör vara
länsstyrelsen vann nästan enhällig anslutning från remissinstanserna. Kammarkollegiet
förklarade sig nu icke vilja avstyrka, att man åtminstone försöksvis
anförtrodde åt länsstyrelsen att besluta angående bildande av fiskeområde.
Kollegiet anför i denna del följande.

Kollegiet anser sig alltjämt böra framhålla, att det torde kunna vålla en
länsstyrelse svårigheter att bemästra de komplicerade problem av fastighetsrättslig
art — t. ex. frågan huruvida vattnet skiftats med stranden — som
kan uppkomma i detta sammanhang. Bildande av ett fiskeområde torde i åtskilliga
fall kunna väntas aktualisera spörsmålet om ett definitivt lösande
vid domstol av latenta motsättningar härutinnan. Den situation som uppkommer
därest, sedan elt fiskeområde bildats, genom domstols dom eller i
annan laga ordning konstateras att fastighetsförhållandena iiro andra än
vad som antagits, synes även kräva övervägande. 1 en dylik situation kan
rättsförlust uppkomma exempelvis för en av fiskeområdet antagen arrenda -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

tor. — Som frågan om fiskeområdes bildande i de fall, då enighet föreligger
beträffande rättsförhållandena och om områdets bildande och omfattning,
vilka fall torde utgöra flertalet, får anses vara av övervägande administrativ
natur, vill kollegiet icke avstyrka att man åtminstone försöksvis
anförtror åt länsstyrelsen att besluta angående bildande av fiskeområde.
Härvid förutsätter kollegiet att länsstyrelsen vid förekommande oklarhet om
rätten till fiske finner det allmänna lämplighetskravet i 8 § ej vara uppfyllt
samt för den skull anvisar sökanden att söka få uppkomna rättsfrågor avgjorda
i vederbörlig ordning.

Länsstyrelsen i Örebro län, som helt avstyrkt lagförslaget, uttalade under
hänvisning till kammarkollegiets ståndpunkt vid behandlingen av de tidigare
lagförslagen att beslutanderätten i varje fall borde ankomma på annan
myndighet än länsstyrelse. Älvsborgs läns södra hushållningssällskap ansåg
att, åtminstone då skiftat vatten ingick i ett föreslaget fiskeområde, delägarna
själva skulle äga besluta och att beslutet borde underställas ägodelningsrätten
för fastställelse. Hovrätten för Övre Norrland uttalade, att beslut
om bildande av fiskeområde, vari ingick skiftat fiske, skulle fattas av
delägarna själva. Härom anförde hovrätten.

Vad beträffar fisken, som är oskiftade eller eljest samfällda för två eller
flera fastigheter, finner hovrätten väl icke några större betänkligheter möta
för att beslutanderätten i fråga om fiskeområdes bildande tillägges länsstyrelse.
Vidkommande däremot fisken av annan beskaffenhet än nyss nämnda,
finner hovrätten det ägnat att inge starka betänkligheter, att beslutanderätt
skulle tillkomma myndighet. Då föreliggande lagförslag såvitt avser dessa
fisken måste anses innebära ett betydande ingrepp i delägarnas rätt att förfoga
över sin egendom, måste hovrätten bestämt förorda, att beslutanderätten
härvidlag tillägges allenast delägarna. För sådant fall bör beslut och
stadgar underställas länsstyrelsen för fastställelseprövning i överensstämmelse
med de principer som enligt förslaget skall gälla för länsstyrelsens beslut.
Förrättning bör — liksom enligt 1913 års lag — äga rum för det fall,
att delägarnas enhälliga beslut icke föreligger.

Beträffande det krav på anslutning från delägares sida,
som borde fordras för att länsstyrelse skulle äga fatta beslut om bildande
av fiskeområde, uttalades delade meningar bland remissinstanserna. De
flesta tillstyrkte dock fiskeristyrelsens förslag eller lämnade det utan erinran.

Hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelsen och hushållningssällskapet i
Södermanlands län samt Älvsborgs läns södra hushållningssällskap ansåg,
att majoritet borde krävas såväl beträffande antal
som delaktighet. Länsstyrelsen i Södermanlands län anförde som
motiv härför.

I betänkandet framhålles behovet av att på ett enklare sätt än vad för
närvarande är möjligt åstadkomma en samverkan mellan olika fiskerättsägare
för att rationellt utnyttja fisket med iakttagande av fiskevårdens intressen.
Det är enligt länsstyrelsens uppfattning otvivelaktigt, att ett dylikt
behov på många håll gjort sig gällande. Föreliggande förslag har uppenbarligen
i hög grad beaktat dessa synpunkter. Det vill emellertid synas, som om
en strävan efter förenkling av författningsbestämmelserna alltför mycket

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

fått inkräkta på de enskilda fiskerättsägarnas intressen. Därest förslaget
genom att framtvinga en sammanslutning av fiskerättsägare kan skapa större
möjligheter än hittills att främja fiskevården, innebär detsamma givetvis
fördelar ur allmän synpunkt. Länsstyrelsen kan emellertid icke frigöra sig
från farhågor för att ett fiskeområde, som tillkommit mot flertalet fiskerättsägares
önskan, kan få svårt att fungera sasom ett positivt verksamt organ.
Visserligen synes anledning finnas att räkna med att i flera fall motståndet
mot att bilda ett fiskeområde beror på okunnighet om organets mål
och syften och att denna inställning kommer att övervinnas, sedan området
väl kommit till stånd och delägarna funnit det medföra icke förutsedda fördelar,
men ej sällan kan en mera allmän ovilja mot en påtvingad organisationsform
befaras komma att fortbestå.

Länsstyrelsen vill därför för sin del förorda, att för beslut om bildande av
fiskeområde skall fordras att enkel majoritet uppnås både bland delägare
och i fråga om delaktighetstalet, åtminstone i vad angår skiftat vatten.

Hovrätten för Västra Sverige, som ansåg sig icke kunna tillstyrka röstning
efter huvudtalet i den utsträckning som fiskeristyrelsen föreslagit,
framhöll att rösträtten vid omröstning i frågan huruvida fiskeområde
skall bildas lämpligen borde begränsas så, att ingen fick tillgodoräkna sig
mer än en tredjedel av det företrädda rösttalet.

Några remissinstanser framhöll, att enligt lagförslaget ett helt skifteslag,
där fisket var oskiftat, kunde tvingas in i fiskevårdsområde utan samtycke
från någon delägare i skifteslaget. Då detta ansågs olämpligt framfördes förslag
om jämkning i denna del. Norrbottens läns hushållningssällskap ansag,
att i sådant fall borde krävas — förutom majoritet i fråga om antal
eller delaktighet inom hela området— samtycke från minst en
delägare i varje berört skifteslag. Sällskapet anförde som
motiv härför.

På frågan om skiftade fiskevatten saknar hushållningssällskapet anledning
ingå, enär sådana ej förekommer inom länet. Under gruppen skiftade
vatten har fiskeristyrelsen emellertid intagit även de vanligt förekommande
fall, då fiskerätten i exempelvis en sjö är delad mellan två eller flera skifteslag,
vart och ett med oskiftat fiskevatten. Att i sådana fall fordra samtvcke
från flertalet av fiskerättsägarna — eller delägare som sammanlagt
äger mer än hälften av fiskerätten — för att fiskeområde skall komma till
stånd synes vara ett oeftergivligt krav. Frågan gäller endast hur sådan majoritet
skall hava uppnåtts. Utgjorde skifteslagens vattenområden var för sig
egna vatten, kunde fiskeområde icke inrättas utan att någon av delägarna
inom respektive skifteslag påkallade detta. Utgör skifteslagens Celler däremot
svarande enheter, t. ex. kronopark, skattlagt fiske) vatten däremot delar
av samma sjö, föreslår fiskeristyrelsen att fiskeområde skall kunna inrättas
även mot ett eller flera av de ingående skifteslagens vilja, under förutsättning
att de övriga antals- eller ägandeinässigt har övervikt. Sådana
inskränkningar i samfällighetens fiskerätt har icke tidigare funnits; sålunda
kan 24 § fiskerättslagen endast reglera förhållandena inom ett skifteslag
men icke mellan olika samfälligheter i samma vatten. Fiskeristyrelsens förslag
innebär alltså på denna punkt ett avsteg från nuvarande rätt och ändrar
bestående rättsförhållanden.

Visserligen kan det någon gång befinnas önskvärt, att fiskeförhållandena
i ett av flera skifteslag ägt vatten kan regleras till majoritetens bästa även

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

mot ett av skifteslagens samlade vilja. Man kan exempelvis tänka sig det
fallet, att ett av skifteslagen inom sina gränser har sjöns utloppsområde
och därmed behärskar hela sjöns samtliga laxöring-, harr- och sildekplatser
och har möjligheter att genom fiske under lektiderna bortfånga större
andel av bestånden, än som rimligen bör tillkomma det med hänsyn till dess
andel i fiskevattnet. Vanligen torde emellertid dylika fall icke blott innebära
en intern fråga om fångstmöjligheternas rättvisa fördelning utan även
beröra allmänt fiskeriintresse, varvid fall som det här relaterade redan nu
kan regleras av länsstyrelsen med stöd av 14 § fiskeristadgan.

Av vida större betydelse synes oss vara, att ett litet skifteslag eller ett
skifteslag med få delägare genom att det tvingas in i ett fiskeområde förlorar
all beslutanderätt om det egna vattnet. Även då det är fråga om s. k. enkelt
fiskeområde kan därvid betydande nackdelar tänkas. Fiskeområdet kan
sålunda genom beslut om inskränkning i fiskredskapens antal o. d. göra
just detta skifteslags vanliga fiskemetoder föga lönsamma eller kan rentav
besluta, att ifrågavarande skifteslags vatten mer eller mindre helt skall utgöra
fredningsområde. Dylika beslut behöver icke fattas vid områdets inrättande
utan kan göras när som helst därefter med stöd av en allmänt formulerad
fiskeriplan.

Hushållningssällskapet vill med stöd av det anförda förorda, att det för
inrättande av fiskeområde i vatten, som tillhör två eller flera skifteslag men
där fiskerätten icke är uppdelad inom skifteslagen, kräves först och främst
sammanlagd majoritet — räknat i huvudtal eller delaktighet bland de fiskerältsdelägare
som givit sin mening tillkänna — men dessutom att beslutet
biträdes av åtminstone någon delägare i vart och ett av de berörda skifteslagen.
Åsikten att fiskeområde skall inrättas bör sålunda enligt vår mening
vara företrädd inom alla av åtgärden berörda skifteslag och stödja
sig på en klar opinion inom sjön i dess helhet. Kan dessa synpunkter icke
beaktas, anhåller vi att frågan om inrättande av fiskeområde i vatten, vari
flera skifteslag har del, blir föremål för mera ingående prövning, innan lagförslagets
8 och 11 §§ slutgiltigt fastställes.

Kammarkollegiet var av samma uppfattning men ansåg dock att den fastställande
myndigheten skulle äga bortse från den föreslagna bestämmelsen
om samtycke från minst en delägare inom varje skifteslag, då särskilda skäl
förelåg.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet samt länsstyrelsen och hushållningssällskapet
i Västernorrlands län ansåg, att det för bildande av fiskeområde
borde räcka med samtycke av minst en delägare i
varje skifteslag. Fiskeriintendenten yttrade om förslaget i denna
del.

För att fiskeområde skall kunna bildas gäller i fråga om sjöar, där fisket
tillhör flera skifteslag, vilket är det vanligaste förhållandet här, att flertalet
av samtliga delägare i skifteslagen eller delägare med mer än hälften av
delaktighetstalet skall samtycka därtill. Detta innebär, att om en delägare
inom varje skifteslag vill ha fiskeområde för hela sjön inrättat, kan detta
endast astadkommas på sa sätt, att ett fiskeområde bildas inom varje särskilt
skifteslag, d. v. s. man får flera fiskeområden i sjön. Det finns däremot
icke någon möjlighet att inrätta ett enda fiskeområde omfattande hela sjön
under ovan givna förutsättning. Här borde det finnas överensstämmelse
med vad som gäller för i sin helhet oskiftade vatten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Jämtlands läns hushållningssällskap förordade, att fiskeoinråde skulle få
bildas endast om flertalet delägare inom varje skifteslag
samtyckte därtill och anförde som skäl för detta krav följande.

Det synes som om vid förslaget vissa speciellt norrländska förhållanden
ej tillräckligt beaktats. Flertalet vatten inom Jämtlands län, liksom de inom
övriga delar av Norrland, är oskiftade. De tillhör var för sig ofta flera olika
skifteslag. De enskilda äganderättsbegreppen är dock utpräglade och varje
skifteslag hävdar vanligtvis rätten till fisket inom sitt vattenområde. Under
långvarigt inflytande av lag och tradition betraktar vederbörande skifteslagsdelägare
fisket inom det egna skifteslagets gränser såsom en dem tillhörig
del av fastighet. På platser, där fisket är givande eller av betydelse
för den bofasta befolkningens försörjning, är anspråken på ett respekterande
av skifteslagsgränserna starkare än där fisket spelar mera underordnad
roll. Inom länet har fisket sedan länge haft betydelse som husbehovsfiske,
varvid nyssnämnda begrepp beträffande äganderätten tydligt gett sig tillkänna.
På ställen, där "man i fiskevårdsföreningar träffat överenskommelse
mellan olika skifteslag om en viss gemensam fiskeutövning, har dock gränserna
mellan skifteslagen mer eller mindre utplånats, men det har ej medfört
att äganderättsbegreppen på något sätt förvandlats. I ett förslag till lag
om fiskeområde bör denna företeelse beträffande fiskeutövning och fiskerätt
i Norrland uppmärksammas. Lagens utformning får ej bli sådan, att
intrång i enskildas rätt riskeras eller att lagens tillämpning medför men för
den vid vattnen bofasta befolkningen.

Enligt förslaget lämnas länsstyrelserna befogenhet att bl. a. tillse, att
något förgripande på enskild rätt ej uppstår. Trots detta har dock risken
för orättmätigt intrång mot enskilda rättsägare ej helt eliminerats. Enligt
lagförslaget kan nämligen, i fall då det gäller fiske som ej är i sin helhet
oskiftat — såsom fallet ofta är i sjöar, som tillhör mer än ett skifteslag —
fiskeområde bildas om samtycke därtill lämnas av flertalet delägare eller
delägare inom varje skifteslag av det föreslagna området med mer än hälften
av delaktighetstalet och vidare kan fiskerätt upplåtas under samtycke av
delägare inom fiskeområdet med minst två tredjedelar av delaktighetstalet.
Detta kan innebära exempelvis, att en talrik bofast befolkning vid en sjö
kan mot sin vilja tvingas tåla fiskeupplåtelser m. m. om delta påfordras av
en enstaka delägare (bolag etc.) med stort delaktighetstal. På så sätt kan
fiskeområde komma att beröra skifteslag, där delägarna till övervägande del
ej önskar att fiskeområde bildas. För värnande av den bofasta jordbruksbefolkningens
intressen skulle det i dessa trakter vara förmånligt, om bildande
av fiskeområde och upplåtelse av fiskerätt kunde ske efter beslut av
enkel respektive kvalificerad majoritet av fiskerättsägare räknat helt efter
huvudtal inom varje i området ingående skifteslag. Denna princip har under
lång tid tillämpats i de talrika fiskevårdsföreningar, som finns inom länet
och synbarligen utan att någons rätt därigenom blivit kränkt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ansåg att, då i fiskeområde skulle ingå
skiftat fiskevatten, samma krav på samtycke för bildande av fiskeområde
borde gälla som vid bildande av jaktvårdsområde, alltså 4/5 majoritet
i fråga om såväl antal som delaktighet.

Västmanlands läns hushållningssällskap och Malmöhus läns insjöfiskareförening
i vars yttrande länsstyrelsen i Malmöhus län instämde, förordade,
med angivande av exempel och i stort sett med samma motivering, att
länsstyrelse om särskilda skäl föranledde därtill skulle kunna besluta om

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

bildande av fiskevårdsområde även mot en majoritets vilja.
Hushållningssällskapet åberopade ett av sällskapets fiskerikonsulent avgivet
yttrande, vari anfördes.

Den nya lagen bör ges en sådan utformning att den kan tillämpas under
olika lokala förhållanden och ge möjlighet att ombilda nuvarande fiskevårdsföreningar
till fiskeområden. Av denna anledning synes det erforderligt
att länsstyrelsen gives en något vidgad befogenhet för beslut om bildande
av fiskeområde än vad fiskeristyrelsen föreslår.

Enligt fiskerättskommittén skulle länsstyrelsen ges befogenhet att när
»särskilda skäl föranleda därtill» besluta om bildande av fiskevårdsområde
även om de flesta av delägarna uttalat sig däremot. Av privaträttsliga skäl
har fiskeristyrelsen ansett sig inte kunna biträda ett dylikt förfaringssätt.

Med hänsyn till den utveckling som ägt rum på fiskets område under senare
tid vill jag ändock ifrågasätta om inte skäl föreligger, att länsstyrelsen
ges den av fiskerättskommittén föreslagna befogenheten. Därigenom
skulle skapas möjlighet, att utan alltför stora svårigheter ombilda de till
över 2 000 uppgående fiskevårdsföreningarna i landet till fiskeområden.
Fiskevårdsföreningarnas juridiska struktur är mindre lämplig, särskilt är
denna besvärande vid domstolsförfarande för beivrande av olovligt fiske,
men å andra sidan har föreningsbildandet underlättats väsentligt och deras
arbetsprogram är i överensstämmelse med vad fiskeristyrelsen föreslår skall
gälla för fiskeområde. Härtill kommer att fiskevårdsföreningarnas geografiska
omfattning i regel är lämplig för nu föreslagna fiskeområden. Då så ej
är förhållandet beror detta ofta därpå, att delägare i företrädesvis skiftat vatten
ställt sig avvisande till föreningsbildandet. Någon ändring härvidlag kan
emellertid ej åstadkommas om fiskeristyrelsens förslag upphöjes till lag.
Däremot kan man med all sannolikhet utgå ifrån att stympade fiskeområden
kommer att förorsaka mera tvistigheter än vad fallet är med de för närvarande
stympade fiskevårdsföreningarna. För att belysa vilka konsekvenser
som kan uppstå om ett fiskeområde inte erhåller en ur fiskerisynpunkt
tillfredsställande gränsdragning relateras här ett par fall från Västmanlands
län som visserligen gäller nu verksamma fiskevårdsföreningar, men analoga
förhållanden kan uppstå vid en tillämpning av föreliggande förslag till lag
om fiskeområde. ö

En sjö äges av ett flertal skifteslag. Fiskevattnet är skiftat mellan de olika
skifteslagen men oskiftat inom desamma. För 20 år sedan bildades en fiskevårdsförening
för sjön. Ett skifteslag, omfattande ca 2/10 av sjöns areal,
vägrade att ansluta sig till föreningen. Under de år som gått har föreningen
företagit omfattande fiskevårdande åtgärder, bl. a. har kräftor och gös nyinplanterats
och givit upphov till ett gott bestånd som spritt sig i hela sjön.
Kostnaderna för de fiskevårdande åtgärderna ha bestritts dels av föreningen,
dels av anslag från hushållningssällskapet. I trakten boende har beretts
möjlighet till fritidsfiske genom lösande av fiskekort och dessutom har en
yrkesfiskare bedrivit fiske i sjön. Det utanför föreningen stående skifteslaget
har ävenledes sålt fiskekort, som berättigat till fiske i skifteslagets
vatten och därmed tillgodogjort sig de fördelar beträffande fiskstammens
lorbaltrande som åstadkommits genom föreningens arbete. Tid efter annan
iS^r^^§^ie^er uppstått mellan de olika områdena, enär med hänsyn till
skifteslagets relativt ringa areal fiskande därifrån kommit in på föreningens
vatten. Om länsstyrelsen i ett sådant fall ägt befogenhet förordna, att hela
sjon skulle utgöra ett fiskeområde, skulle dels schismer av här relaterad art
aldng uppstått, dels samtliga som utnyttjade fiskevattnet fått bidraga till
tiskevardskostnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060

Även det andra fallet utgöres av en sjö med ett flertal skifteslag. EU av
dem tillhör kronan. Fiskevårdsförening bildades för sjön för 2o år sedan.
Kronan vägrade att med sitt skifteslag ansluta sig till föreningen. En s. .
stvmpad förening måste bildas. Sjön, som tidigare ägt ett gott kraftbestånd,
härjades av kräftpest under tjugotalet. Åren 1933 och 1934 inplanterades
genom fiskevårdsföreningens försorg och på föreningens bekostnad äter
kräftor, som numera spritt sig i hela sjön och årligen lämnar ett gott tiskeutbyte.
Sedan kräftbeståndet blivit stabilt har kronan emellertid begärt tillstånd
att i ifrågavarande sjö få fiska undermåliga kräftor för utplantering
i andra kronan tillhöriga vatten. Första gången avslogs framställningen,
men numera har domänverket genom ett generellt tillstånd den 15 augusti
1955 meddelats rätt att under en tid av 5 år få fiska undermåliga kraltor i
av kronan ägda vatten för inplantering i vissa sjöar. Även i detta fall kan
sålunda ett skifteslag, som vägrat ansluta sig till en fiskevårdsförening (fiskeområde)
tillgodogöra sig en förenings arbetsresultat. Ett sådant förhållande
torde näppeligen kunna uppstå om länsstyrelsen har befogenhet att
när »särskilda skäl föranleda därtill» förordna om ett fiskeområdes gränser.
Ytterligare fall kan anges, där ett ingripande av länsstyrelsen hade vant
önskvärt.

Departementspromemorian 1957

I promemorian framhölls, att bildandet av ett fiskevårdsområde i många
fall kunde medföra kännbara ingrepp i den enskildes rätt. Det var därför
angeläget att ansvaret därför anförtroddes en högt kvalificerad myndigli
e t. Genom den ytterligare organisatoriska påbyggnad som fiskevårdsområdet
erhållit i promemorians lagutkast tedde det sig än mera angeläget att
så skedde. Då länsstyrelserna torde vara väl skickade att handha denna
uppgift och denna uppfattning nu delades av nästan alla remissinstanserna,
saknades anledning att undersöka de tidigare föreslagna alternativa lösningarna
av denna fråga.

I fråga om vilka krav på anslutning från delägarnas
s i d a, som borde ställas för fiskevårdsområdes bildande, kunde de förslag
som framkommit från remissinstanserna sammanföras i ej mindre än sex
olika grupper. Målet för lagstiftningen borde vara, att fiskevardsområden
skulle kunna bildas å ena sidan under enklare former och på mindre stränga
villkor än som nu krävdes för gemensamhetsfisken men å andra sidan med
minsta möjliga intrång i den enskildes rätt och intressen. Några av remissinstanserna
hade velat skärpa, medan andra velat lätta pa de villkor som
ansetts böra uppställas. Fiskeristyrelsens förslag syntes emellertid på det
hela taget innebära en lycklig avvägning av dessa båda motstridiga synpunkter,
varför dess förslag syntes böra vara vägledande.

På cn punkt i fiskeristyrelsens förslag skedde dock en jämkning (utkastet
5 § andra stycket sista punkten). I promemorian anfördes härom.

Det kan väntas bli cn tämligen vanlig situation alt ett fiskevårdsområde
lämpligen bör omfatta en sjö, vars fiske är skiftat mellan
de byar som ligger runt sjön, medan fisket ino in
varje'' by är samfällt. Vid bildande av fiskevårdsområde i dylikt
fält skall reglerna för skiftat fiske följas. Enligt fiskeristyrelsens förslag
kan därvid den situationen inträffa att delägarna i en by påtvingas ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

fiskevårdsområde, Jrots att icke en enda delägare röstat därför. Det får anses
rimligt att det måttfulla krav på anslutning som uppställts beträffande
samfällt vatten, nämligen samtycke från minst en delägare inom skifteslaget,
även i den nyss behandlade situationen blir uppfyllt, i följd varav
samtycke från minst en delägare inom varje skifteslag med samfällt fiske
torde böra krävas.

I enlighet med vad som i promemorians speciella motivering närmare
utvecklades föreslogs i utkastet — i motsats till fiskeristyrelsens förslag -—
att 2 4 § f i s k e r ä 11 s 1 a g e n skulle kvarstå oförändrad. Vid sådant
förhållande kunde det möjligen sägas, att samma starka motiv ej längre förelåg
att kunna bilda fiskevårdsområde i samfällt vatten på framställning av
allenast en delägare. Det kunde därför ifrågasättas om icke — i likhet med
skiftat fiske samtycke borde föreligga från delägare, representerande ett
något större antal eller viss delaktighet. Emellertid var det, trots lagstiftningens
syfte att i första hand tillgodose delägarnas egna intressen, samtidigt
ett allmänt intresse att fiskevårdsområden i största möjliga utsträckning
kom till stånd. Då i utkastet den ändringen vidtagits i fiskeristyrelsens
förslag att fiskeriintendent och hushållningssällskap berövats
sin initiativrätt, syntes det därför angeläget, att den möjlighet, som fiskeristyrelsens
förslag i förevarande del innehöll att tämligen lätt kunna få till
stånd fiskevårdsområde beträffande samfällt fiske, icke begränsades. En
annan sak var att stränga krav i fråga om anslutning borde krävas för vissa
beslut av mera ingripande art.

Remissyttranden över departementspromemorian

Någon invändning har nu ej framställts mot förslaget att beslutanderätten
i fråga om fiskevårdsområdes bildande skall tiUkomma länsstyrelsen.

Starkt delade meningar har däremot kommit till uttryck i frågan vilka
krav på anslutning från delägarnas sida som skall fordras
för att fiskevårdsområde skall få komma till stånd. I allmänhet återkommer
de förslag och synpunkter som kom till uttryck i yttrandena över
fiskeristyrelsens förslag. Av dem som yttrat sig anser några att kraven
på anslutning är för stränga medan andra anser att kraven bör skärpas
ytterligare eller att fiskevårdsområdes bildande bör kringgärdas med ytterligare
garantier. Fiskeriintendenten i nedre norra" distriktet
anser dock att de föreslagna ändringarna innebär en bättre
överensstämmelse mellan de för skiftade och oskiftade fiskena uppställda
villkoren, varför han ej finner anledning till erinran mot förslaget.

Hushållningssällskapen i Södermanlands och Jämtlands län anser att
majoritet efter såväl huvudtal som delaktighet skall
krävas för saväl skiftade som oskiftade fisken. Kalmar läns norra hushållningssällskap
är av liknande uppfattning men anser att majoriteten i fråga
om skiftade fisken bör utgöra fyra femtedelar i antal och delaktighet.

Även lantmäteristyrelsen anser att förutsättningarna för fis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060 93

kevårdsområdes bildande i skiftat vatten bör skärpas. Styrelsen
anför härom.

Styrelsen delar promemorieförfattarens ståndpunkt såtillvida att lagstiftningen
på ifrågavarande område givetvis icke helt kan bygga på frivillighet.
Styrelsen har sålunda intet att erinra mot att envar delägare tillagts vitsord
att ansöka om bildande av fiskevårdsområde. Likaså måste enligt styrelsens
mening godtagas att då fisket är »i sin helhet oskiftat eller eljest samfällt»
något krav på viss anslutning till ansökningen icke uppställts såsom förutsättning
för fiskevårdsområdes bildande. Lantmäteristyrelsen är däremot
—- under beaktande av de regler lagutkastet innehåller ifråga om hänsynstagandet
till delägare som underlåter att giva sin mening tillkänna — tveksam
huruvida icke de i 5 § andra stycket lagutkastet för där avsedda fall
uppställda kraven på anslutning satts för lågt.

Ett konkret förslag i samma riktning lämnas av länsstyrelsen i Södermanlands
län och överlantmätaren i Jämtlands län, vilka anser att för bildande
av fiskevårdsområde i vatten, där fisket är skiftat bör fordras
majoritet efter såväl huvudtal som delaktighet.

Den i fiskeristyrelsens och departementspromemorians lagutkast upptagna
regeln om enkel majoritet efter huvudtal eller delaktighet
i fråga om skiftade fisken bör enligt hushållningssällskapet i
Värmlands län gälla även för oskiftade fisken. Därest fiskevårdsområde
skall kunna bildas under mindre stränga villkor, befarar sällskapet
att organisationen kommer att uppfattas som ett tvång, som kan
tänkas leda till likgiltighet för fisket och svårigheter för organisationens
ledning, fiskelillsyningsmän och aktiva fiskevårdare.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet, Älvsborgs läns norra hushållningssällskap
och fiskerinämnden för Vänern anser, att majoritet bör
föreligga efter delaktighet för såväl skiftade som oskiftade fisken.

Några remissinstanser har velat kringgärda bildandet av fiskevårdsområde
med den ytterligare garantin att som en förutsättning utöver de redan
stipulerade skall gälla att ingen genom åtgärden lider förfång.
Denna mening hävdas av länsstyrelsen, hushållningssällskapet och
överlantmätaren i Jämtlands län samt Kalmar läns norra hushållningssällskap.
Ståndpunkten motiveras i allmänhet med att motsvarande krav uppställes
i fastighetsbildningslagstiftningen vid omdisposition av fast egendom
mot ägarens bestridande.

Även lantmäteristyrelsen anser, att möjligheten av förfång måste på ett
tydligare sätt beaktas av lagen. Styrelsen anför härom.

I sitt utlåtande över fiskeristyrelsens förslag gav lantmäteristyrelsen uttryck
för farhåga att fastigheter med värdefullt fiske kunde åsamkas skada
genom fiskets intagande i fiskevårdsområde och den reglering av fisket som
kunde bli en följd därav. Enligt styrelsens mening är även departementspromemorians
regler i viss mån otillfredsställande i detta avseende. Orsaken
Därtill anser lantmäteristyrelsen vara dels det förhållandet att lagutkastets
tvångsregler i viss utsträckning äro för långtgående, dels den omständigheten
att lagutkastet icke tillfullo beaktar att fiske i vissa fall kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

vara av betydelse för fastighets lämplighet att varaktigt giva brukaren och
hans familj tillfredsställande bärgning.

Bland remissinstanserna har emellertid även nu den meningen kommit
till uttryck att fiskevårdsområde i flera fall än vad som föreslagits skall
kunna komma till stånd mot delägarnas bestridande. Denna
mening har med likalydande motiveringar hävdats av Västmanlands läns
hushållningssällskap och Malmöhus läns insjöfiskareförening, som hänvisar
till sina över fiskeristyrelsens förslag avgivna yttranden och nu därjämte
anmärker att man, om förutsättningarna för bildande av ett fiskevårdsområde
ej utformas mindre strängt, kan befara att en ny lagstiftning
på området får en lika begränsad tillämpning som 1913 års lag.

En uppfattning som i viss mån är besläktad med den senast redovisade
har framförts av det förhållandevis stora antal remissinstanser, som anser
att man ur lagförslaget bör avlägsna den i departementspromemorian
föreslagna bestämmelsen att samtycke alltid skall föreligga
från minst en delägare i varje samfällt fiske, som utgör
del av ett fiskevårdsområde. Fiskeristyrelsen och hovrätten för Västra
Sverige anser sålunda, att den föreslagna bestämmelsen kan komma att
försvåra eller omöjliggöra bildande av fiskevårdsområde i fall då sådant
eljest skulle befinnas önskvärt. Även länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar,
att den föreslagna bestämmelsen ej bör ingå i lagen. Länsstyrelsen i
Uppsala län ansluter sig i denna fråga till den uppfattning som tidigare uttalats
av kammarkollegiet. Länsstyrelsen anför.

Ingå i det föreslagna fiskevårdsområdet ett eller flera vart för sig samfällda
fisken, skall enligt promemorian därjämte samtycke föreligga från
minst en delägare inom varje sådant fiske. Lämpligheten av denna begränsning
kan ifrågasättas. Med stöd av bestämmelsen kan i en sjö ett
mindre skifteslag av egoistiska skäl motsätta sig inrättandet av ett annars
ur flera synpunkter önskvärt fiskevårdsområde för sjön i dess helhet. För
undvikande av ett sådant otillfredsställande resultat synes länsstyrelsen
böra tillerkännas befogenhet att, där bildande av fiskevårdsområde framstår
såsom särskilt önskvärt, bortse från att sistnämnda förutsättning icke
föreligger. Detta syfte kan tillgodoses genom att till den ifrågavarande undantagsbestämmelsen
fogas ett tillägg av följande lydelse: »därest länsstyrelsen
ej finner särskilda skäl till annat föranleda».

Departementschefen

Fiskevårdsområde avses skola bli en delägarnas egen angelägenhet och
initiativrätten har i konsekvens därmed begränsats till delägarna.

Flera skäl talar emellertid för att frågan om fiskevårdsområdes inrättande
och fastställandet av fiskevårdsområdes stadgar inte helt lägges i händerna
på delägarna. Möjligheten inom fiskevårdsområde för en majoritet att fatta
för minoriteten bindande beslut liksom möjligheten att delägarnas beslut
blir bindande för framtida ägare av delägares fastighet är å ena sidan nödvändiga
förutsättningar för att den nya organisationsformen skall kunna
fungera på ett effektivt sätt, men rymmer å andra sidan risk för majori -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

tetsmissbruk och att tredje mans rätt eller det allmännas intresse äventyras.
Detta förhållande utgör enligt min mening det starkaste skälet för att
det slutliga ansvaret för fiskevårdsområdes bildande
bör anförtros åt myndighet. Vid bildande av fiskevårdsområde,
särskilt större sådana, kan ifrågakomma avgöranden, till vars lämplighet den
enskilde delägaren kan ha svårt att taga ställning. Även detta utgör ett skäl
att låta fiskevårdsområdes bildande beslutas av myndighet under förutsättning
att den ifrågavarande myndigheten besitter för uppgiften erforderliga
kvalifikationer. Om detta har rått allmän enighet.

Under de tidigare remissbehandlingarna har däremot förekommit delade
meningar om uppgiften bör anförtros domstol eller administrativ
myndighet. Under den sista remissbehandlingen har ingen opposition
mött förslaget att den beslutande myndigheten bör vara länsstyrelsen.

Omsorgen om enskilds rätt liksom andra goda skäl, vilka här inte behöver
upprepas, kan anföras för att fastställelsemyndigheten bör vara den allmänna
underrätten eller ägodelningsrätten i orten. Vad som för mig varit avgörande,
när jag likväl inte förordar denna utväg, har varit att domstol inte
bör belastas med en uppgift av så övervägande administrativ karaktär som
den förevarande, vilken länsstyrelserna torde vara väl skickade att handha.
Genom den befattning som länsstyrelserna redan nu tar med ärenden angående
fiske enligt ett flertal författningar, torde länsstyrelserna dessutom
ha en helt annan möjlighet till allmän överblick över fiskets villkor och behov
i en viss ort än vad en domstol i allmänhet kan tänkas äga. Jag erinrar
om att länsstyrelse varken äger eller föreslås skola äga taga befattning med
tvist om fiskets natur eller omfattning.

Länsstyrelses beslut om bildande av fiskevårdsområde skall föregås av en
prövning av dels lagenligheten av delägarnas beslut och — i förekommande
fall — föregången förrättning dels åtgärdens allmänna lämplighet.

Lämplighetsprövningen skall avse såväl själva bildandet som
sådant som stadgarnas olika bestämmelser. Med hänsyn till de mycket växlande
förhållanden varunder fiske bedrives, anser jag det inte vare sig möjligt
eller lämpligt att mera i detalj söka ange vilka omständigheter som skall
beaktas vid denna lämplighetsprövning. Självfallet bör dock fiskevårdsområde
inrättas endast i sådana fall där det — med hänsyn till vattenområdets
och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt —• finnes
anledning att antaga att det av lagen uppställda syftet — ordnande av
fiskeförhållandena och främjande av fiskerättsägarnas gemensamma intressen
— kommer att förverkligas. Härav följer även att det inte är erforderligt
att — i enlighet med några remissinstansers förslag — såsom en särskild
förutsättning uppställa kravet att inte någon delägare genom fiskevårdsområdes
bildande lider förfång. I samband med fastställelsen skall länsstyrelsen
pröva om förfång föreligger och vilken hänsyn som skall tagas till
en invändning härom. Givetvis kan det i detta sammanhang inte anses som
förfång om en delägare i ett oskiftat fiske ålägges alt inskränka sitt eget
fiskande till vad som svarar mot hans andel däri eller om, i syfte alt höja

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

värdet av fiskets avkastning, vissa fredningsåtgärder genomföres. Med hänsyn
till den föreslagna lagstiftningens förutsättningar bör det inte heller
anses såsom förfång om ett enskilt fiskes ägare, som genom överdrivet fiskande
eller olämpliga fångstmetoder skadar fisket för sina grannar, ålägges
viss begränsning i utövningen av sitt fiske. — I ett speciellt avseende har dock
möjligheten av förfång särskilt beaktats i den föreslagna lagen. Det har sålunda
befunnits erforderligt att inte utan fiskerättshavarens samtycke medge
upplåtelse — ens delägare emellan — av fiske, som innehas av yrkesfiskare
eller annan för vilken fisket är av väsentlig betydelse för hans försörjning.
Jag återkommer härtill i samband med frågan om förutsättningarna
för upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde.

Enigheten bland remissorganen om behovet av en lagstiftning om fiskevårdsområden
har varit nästan fullständig. I ett mycket stort antal frågor råder
också fullständig eller nästan fullständig enighet om sättet för frågans
lösning. I några av de viktigaste frågorna har emellertid meningarna varit
starkt delade och särskilt gäller det den kanske viktigaste av dem alla, nämligen
kravet på anslutning från delägarna för att fiskevårdsområde
skall kunna komma till stånd. Kravet har
i allmänhet också ställts olika, beroende på om fråga varit om samfällt eller
inte samfällt fiske.

När fråga är om i sin helhet samfällt (»oskift» enligt 1913 års
lag) fiske kräver 1913 års lag anslutning av en majoritet i såväl antal
som delaktighet. Enligt Palmquist och fiskerättskommittén var någon bestämd
anslutning från delägarnas sida inte nödvändig; i regel borde dock
halva antalet samtycka. Enligt fiskeristyrelsen och departementspromemorian
skulle det för detta fall räcka med en delägares begäran. Såväl 1913
års lag som 1956 och 1957 års i denna del sammanstämmande förslag har
vunnit flera anhängare bland remissinstanserna. Andra förslag som från
deras sida nämnts har varit krav på anslutning bland en majoritet efter
delaktigheten eller också majoritet i antingen antal eller delaktighet. Sistnämnda
förslag härrör från Värmlands läns hushållningssällskap.

När fråga åter är om fiske som inte är i sin helhet samfällt
kräver 1913 års lag anslutning från två tredjedels majoritet i såväl antal
som delaktighet. Palmquist och fiskerättskommittén behandlade dessa fisken
på samma sätt som de i sin helhet samfällda, medan i fiskeristyrelsens
och departementspromemorians förslag krävdes majoritet i endera antal
eller delaktighet. En skiljaktighet förelåg såtillvida mellan dessa båda förslag
att enligt promemorian — i det fall ett i sin helhet inte samfällt fiske
inom sig rymde ett eller flera samfällda fisken —- samtycke alltid krävdes
från minst en delägare i varje sådant samfällt fiske. Samtliga nämnda förslag
har vunnit anhängare bland remissinstanserna. Andra förslag som
från deras sida framförts har varit: anslutning från enkel majoritet i delaktighet,
enkel majoritet i huvudtal för varje ingående samfällt fiske, enkel
majoritet i såväl antal som delaktighet samt slutligen — i likhet med jaktlagen
— fyra femtedels majoritet i såväl antal som delaktighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Jag upptar först till besvarande spörsmålet om man i fråga om kravet på
anslutning bland delägarna bör stadga skilda regler för fiskevårdsområde
som bildas av i sin helhet samfällt fiske och andra. I denna fråga har de
båda sista utredningarna liksom flertalet remissinstanser gjort en bestämd
åtskillnad mellan samfällt och inte samfällt fiske. Med tanke på den djupgående
skillnad i rättsligt avseende som består mellan de båda kategorierna
är det förståeligt, att man också i förevarande hänseende behandlat de båda
slagen av fiske olika. Ur praktisk synpunkt lär det däremot knappast finnas
större anledning att i nu förevarande hänseende särskilt betona denna
skillnad. De tre första utredningarna har alla utgått ifrån att en lagstiftning
om fiskevårdsområden skulle helt ersätta den nu bestående möjligheten
för varje delägare i samfällt fiske att med åberopande av 2 4 § fiskerättslagen
erhålla rättens föreskrift, hur fisket skall nyttjas. På
grund av en ganska utbredd opinion bland de remissinstanser som yttrade
sig över fiskeristyrelsens förslag föreslogs i departementspromemorian
att den ifrågavarande bestämmelsen i fiskerättslagen skulle stå kvar — härtill
återkommer jag i den speciella motiveringen till ändringarna av 24 § fiskerättslagen.
Förslaget motiverades med att denna paragraf finge anses ha
en inte oviktig uppgift att fylla i sådana fall där det av någon anledning inte
gick att bilda fiskevårdsområde eller, i de fall där oenigheten gällde endast
någon detalj, bildande av fiskevårdsområde framstod som en onödig omgång.
I remissyttrandena över departementspromemorian har knappast förekommit
någon opposition mot detta förslag. Även om 24 § fiskerättslagen med
rätta kritiserats såsom otillräcklig, anser även jag det vara välgrundat att
bibehålla bestämmelsen, närmast med tanke på »enkla» fall. Dock föreslår
jag, vilket skall närmare utvecklas i den speciella motiveringen, att rättens
befattning med förevarande frågor överflyttas till länsstyrelsen. — Bibehålies
24 § fiskerättslagen i huvudsak oförändrad bortfaller emellertid ett av de
viktigaste skälen för att på begäran av endast en delägare inrätta fiskevårdsområde.
För egen del anser jag dessutom att det finns anledning att räkna
med att det inom ett fiskevårdsområde, som kommer till stånd på ansökan
av endast en delägare, i många fall kommer att bli svårt att från de övrigas
sida mobilisera det intresse som är nödvändigt för att fiskevårdsområdet
som organisation skall kunna fungera.

Eftersom fisket, t. ex. i en medelstor sjö, ofta är skiftat mellan byarna men
oskiftat inom varje by, kan det beräknas bli ganska vanligt, att fiskevårdsområde
kommer att utgöras av fiske som inte är i sin helhet oskiftat men
där de olika ingående fiskena var för sig är oskiftade. Då den skillnad som
den föreslagna lagen i vissa fall måste göra mellan samfällt och inte samfällt
fiske bestämts så, att till kategorien samfällt fiske hänförts endast i sin
helhet oskiftat eller eljest för två eller flera fastigheter samfällt fiske, blir
det många gånger en tillfällighet som avgör om ett visst fiske vid en tilllämpning
av den nya lagen kommer att hänföras till den ena eller andra
kategorien.

Enligt min mening finns del därför inte anledning att för samfällt och inte

T Iiihang till riksdagens protokoll 1060. 1 saml. Å r SO

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060

samfällt fiske ha olika regler i andra fall än då detta ter sig oundgängligen
nödvändigt. I fråga om kravet på anslutning från delägarnas sida för fiskevårdsområdes
bildande synes detta inte vara förhållandet.

Nästa fråga blir vilket krav på anslutning från delägarnas
sida som i allmänhet bör fordras. Vid besvarandet
har man enligt min mening att beakta, å ena sidan, att de som äger fiskerätt
i samma vatten, oavsett om fisket är samfällt eller inte, befinner sig i en
gemenskap där ömsesidig hänsyn är en nödvändig förutsättning för ett rationellt
bedrivet fiske. Envar kan därför med fog kräva att hänsyn tages till
hans rätt. Det torde knappast finnas någon praktisk möjlighet att ordna den
härför erforderliga samverkan i annan form än genom inrättande av samfälligheter.
— Jag bortser därvid från det specialfall som regleras av 24 §
första stycket fiskerättslagen. — Nämnda synpunkter talar för att kravet på
anslutning sättes lågt. Ä andra sidan måste en organisation med det nämnda
ändamålet bygga på delägarnas egen medverkan. För att den skall kunna
fungera med effektivitet och säkerhet kräves därför att den omfattas med
intresse och förtroende bland så många delägare som möjligt. Detta talar
för att kravet på anslutning sättes högt. Vid en avvägning mellan dessa
båda synpunkter talar till förmån för den förstnämnda även det betydande
allmänna intresset av att åstadkomma en bättre organiserad fiskevård.

De anförda synpunkterna synes leda till att viss anslutning bör föreligga
i fråga om såväl antal delägare som delaktighetstal. Skulle majoritet i båda
dessa avseenden krävas, uppstår emellertid risk för att ett i och för sig
önskvärt fiskevårdsområde icke kan bildas trots att en mycket stor majoritet
föreligger, i vissa fall efter huvudtalet och i andra efter delaktighet.
Jag har därför stannat vid att förorda en av fiskeristyrelsen diskuterad lösning
enligt vilken anslutning, som innebär en enkel majoritet efter den
ena beräkningsgrunden, skall vara tillräcklig om den tillika innefattar en
tredjedel efter den andra grunden.

Den sålunda föreslagna regeln kan understundom tänkas medföra att
fiskevårdsområde, vari ingår oskiftat fiske men där fisket inte är i sin helhet
oskiftat, kan komma till stånd, trots att inte någon anslutning från i
området ingående oskiftat fiske överhuvudtaget föreligger. Såsom ursprungligen
framhållits av Norrbottens läns hushållningssällskap, symes det vara
ett rimligt krav alt samtycke skall föreligga från åtminstone någon från
varje oskiftat fiske. Nämnda hushållningssällskaps förslag upptogs i departementspromemorian
och skulle enligt denna gälla inte blott varje särskilt,
oskiflat fiske utan även andra samfällda fisken. Förslaget har i allmänhet
godtagits utan erinran. Några remissinstanser, bl. a. kammarkollegiet och
fiskeristyrelsen, har dock påpekat att den föreslagna bestämmelsen kan
komma att utgöra ett betydande hinder för lagens tillämpning. Kammarkollegiet
föreslår att man skall kunna bortse från bestämmelsen, när särskilda
skal föreligger. För egen del sympatiserar jag med förslaget så som det
ursprungligen framfördes. Däremot anser jag det knappast motiverat att,

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

såsom skett i promemorian, utsträcka den ifrågasatta förmånen för oskiftade
fisken också till andra samfällda fisken. I dessa, där samfälligheten i
allmänhet torde grunda sig på servitut, är delägarna ofta kanske inte mer
än två. Dessa bör då inte tillåtas att inlägga sitt veto mot ett ifrågasatt fiskevårdsområde.
Huvudregeln har alltså modifierats med tanke på nu skildrade
fall.

6. Rösträtten

Lagen om gemensamhetsfiske

1913 års lag uppställer skilda regler om rösträtt för skilda slag av beslut.
Sålunda fordras för inrättande av gemensamhetsfiske i oskiftat fiskevatten
enkel majoritet bland samtliga delägare såväl efter huvudtalet som delaktigheten.
Är fisket skiftat erfordras i stället två tredjedels majoritet (11 §
andra stycket). För beslut att upplåta gemensamhetsfiske på arrende erfordras
i fråga om oskiftat fiske enkel majoritet och i fråga om skiftat
fiske två tredjedels majoritet, allt räknat efter delaktigheten (17 §). För
beslut om ändring av ett tidigare beslut om gemensamhetsfiskes upplåtelse
på arrende erfordras — lika för skiftat och oskiftat fiske — - enkel majoritet
efter delaktigheten (20 §). För beslut om ändring av gemensamhetsfiskes
område erfordras dels två tredjedels majoritet efter delaktigheten inom
det ursprungliga området, dels — inom det område som ändringen avser —
samma majoritet som erfordras för gemensamhetsfiskes inrättande (33 §).
Vid omröstning i andra frågor erfordras enkel majoritet efter delaktigheten;
ingen får dock därvid rösta för mer än en tredjedel av det vid omröstningen
representerade sammanlagda rösttalet. Vid lika rösttal avgöres omröstningen
av den mening som samlar majoritet efter huvudtalet. Kan ej
heller på denna väg majoritet uppnås avgöres val genom lottning och andra
frågor genom ordförandens utslagsröst. Vid omröstning under förrättning
träder därvid förrättningsmannen i ordförandens ställe (29 §).

Palmquists förslag 1943

1943 års förslag innebar i fråga om rösträtten icke några egentliga nyheter.
Det föreslogs att rösträttsreglerna skulle följa reglerna för delaktigheten,
vilket i stort sett innebar att bestämmelserna i 1913 års lag på detta område
förfarande skulle gälla.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén föreslog att röstning skulle ske efter huvudtalet.
I denna princip föreslogs dock vissa modifikationer till förmån för
principen om röstning efter delaktighet.

Efter att ha redogjort för rösträttsreglerna i vissa lagar på närbesläktade
områden anförde kommittén.

Enligt fiskerättskommitténs uppfattning kan det vara tveksamt, på vilket
sätt omröstningsreglerna för ett fiskevårdsområde lämpligast böra utformas.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1900

Skäl kunna härvid anföras såväl för delaktighetsprincipen som den motsatta,
d. v. s. att varje delägare erhåller endast en röst. Å ena sidan måste
beaktas att genom biidandet av ett fiskevårdsområde bestående äganderättsförhållanden
i princip icke böra rubbas annat än såvitt angår själva förvaltningen.
Detta talar för att rösträtten skall utövas efter delaktigheten i
fiskevattnet. Å andra sidan anser kommittén det vara av väsentlig betydelse
för vidmakthållande av intresset inom fiskevårdsområdet, att varje
delägare — även den som endast äger en obetydlig andel i vattnet — har ett
verkligt inflytande på avgörandet av gemensamma angelägenheter. Särskilt
i ett sådant ingalunda ovanligt fall, att ett fiskevatten äges exempelvis till
tre femtedelar av en person, medan de återstående två femtedelarna äro
uppdelade på flera lotter, framstår det som mindre lyckligt, om den förstnämnde
skulle få ensam diktera besluten.

Vid utarbetande av sitt förslag i denna del har kommittén sökt ta hänsyn
till samtliga föreliggande synpunkter och intressen. Den omständigheten, att
stadgar för fiskevårdsområde skola utfärdas av länsstyrelse, torde vara ägnad
att skapa garantier för att missbruk av en majoritetsställning regelmässigt
icke skall kunna förekomma. Erinras må särskilt om att stor frihet lämnas
öppen att organisera fiskevårdsområdet efter de förhållanden och behov,
som föreligga i varje särskilt fall. Med hänsyn särskilt till dessa omständigheter
har kommittén ansett sig kunna föreslå som huvudregel, att vid beslut
i frågor som röra fiskevårdsområde varje delägare skall äga en röst.
Som redan framhållits äro påtagliga fördelar förenade med en sådan enkel
omröstningsregel.

För ett par undantagsfall ansåg kommittén det emellertid naturligt
att delaktigheten i fiskevårdsområdet skulle ligga- till grund för
omröstningen. Det ena av dessa fall avsåg utarrendering av fiske och upplåtelse
av särlillstånd till fiske inom fiskevårdsområdet. Det andra fallet gällde
beslut att avkastning skulle fonderas eller användas till mera omfattande
åtgärd, vilken ej heller var förutsedd i stadgarna. — Även beträffande
rösträtten skulle det stå delägarna fritt att besiuta om annan beräkningsgrund
under samma förutsättningar som i fråga om delaktigheten, d. v. s.
genom enhälligt beslut.

Remissyttranden över fiskerätlskommitténs förslag

Under remissbehandlingen anfördes från många håll betänkligheter mot
den föreslagna regeln att i allmänhet röstning skulle ske efter huvudtalet utan
hänsyn till olika delaktighet. Bl. a. yttrade länsstyrelsen i Östergötlands län,
att en sådan anordning skulle stå i så uppenbar strid med hittills vedertagna
rättsgrundsatser att länstyrelsen icke kunde tillstyrka dess genomförande.
Örebro läns hushållningssällskap anmärkte, att det måste anses som ett
missförhållande att man vid en omröstning efter huvudtalet skulle kunna
besluta om utgifter, vilka skulle gäldas av delägarna i förhållande till deras
delaktighet. Sveriges lantbruksförbund ansåg på liknande skäl att rösträtten
i princip borde vara beroende av delaktigheten. De mindre delägarnas
intressen kunde lämpligen tillgodoses genom en föreskrift att ingen finge
rösta för mer än en tiondel av de vid sammanträdet representerade andelarna.
Även kammarkollegiet ansåg röstning efter andelstal vara att föredraga
samt anförde till stöd därför följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

101

Kollegiet kan ej finna kommitténs motivering för att varje delägare i fiskevårdsområdet
skall erhålla en röst bärande. Det gäller dock en ekonomisk
sammanslutning och följaktligen måste tillses att de, som huvudsakligen
komma att uppbära företaget, få ett tillbörligt inflytande på detsamma.
Man tänke sig det fallet, att en sjö är samfälld för en by omfattande ett
tiotal hemmansdelar med delaktighetstal, av vilka intet är mer än dubbelt
så stort som något av de övriga. Från en av lotterna har emellertid för bostadsändamål
avstyckats ett tjugotal ägolotter, vilka alla fått del i fisket.
Om varje delägare skulle få en röst, kunna tomtägarna, som endast äro intresserade
av vad kommittén betecknar som amatörfiske, erhålla majoriteten
mot övriga delägare, som äro intresserade av fiskets ekonomiska bedrivande.
Andra liknande situationer, där en majoritet i delaktighet kan få
sina berättigade intressen undertryckta av en majoritet i antal, kunna lätt
tänkas. Eftersom det gäller ett gemensamt vårdande och tillgodogörande av en
nyttighet efter delaktighetstal under förutsättningar, som äro mycket lika
dem som förekomma inom en by, anser kollegiet, att bysamfällighetslagens
omröstningsregler böra tagas till förebild i fråga om grunderna för omröstningen
vid fiskevårdsområdena.

Domänstyrelsen ansåg tillräckligt att i lagen angåves de fall då rösträtten
skulle beräknas efter delaktigheten i fiskevårdsområdet; beräkningsgrunden
för rösttalet i övriga frågor borde, i likhet med vad som gällde beträffande
jaktvårdsområden, bestämmas i stadgarna.

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

I den ursprungliga, år 1938 tillkomna lagstiftningen om jaktvårdsområden
saknades, bortsett från vissa i lagen särskilt omförmälda fall, regler
om rösträtten inom jaktvårdsområde i fråga om jakten, viltvården och förvaltningen
i övrigt.

Genom en lagändring år 1951 infördes den bestämmelsen att rösträtten
i dessa frågor skall utövas efter huvudtalet, därest ej annorlunda bestämts
i de för området gällande grunderna för jakten och viltvården (13 § 1 mom.
jaktlagen).

Denna lagändring ävensom övriga samtidigt genomförda ändringar i jaktlagen
grundade sig på ett av 1949 års jaktutredning den 11 november 1950
framlagt förslag (SOU 1950:40).

Jaktutredningen anförde i denna del (s. 90 ff.), alt i de stadgar som antagits
för jaktvårdsområdena upptagits bestämmelser om rösträtten. Därvid
hade i allmänhet delägarnas rösttal gjorts beroende av storleken av den
mark, varmed de ingått i området. Dessa omröstningsregler hade emellertid
vid skilda tillfällen utsatts för kritik. Bl. a. hade anmärkts, att dessa regler
gav de större delägarna en alltför dominerande ställning. I samband därmed
hade det gjorts gällande, att röstningen efter markareal kunde giva ägare
av större marker möjlighet att bestämma att vissa slag av vilt ej skulle få
jagas på de mindre fastigheterna, ja att till och med fridlysa dessa fastigheter.

Jaktutredningen redogjorde i fortsättningen hl. a. för de i fiskerättskommitténs
förslag upptagna reglerna om rösträtt inom fiskevårdsområde och
för cn av utredningen företagen undersökning rörande verkan av de vanligen

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

gällande rösträtlsreglerna i tolv godtyckligt valda jaktvårdsområden. Utredningen
vitsordade att sistnämnda regler i flertalet fall formellt tedde
sig oförmånliga för de mindre delägarna. Samtidigt upplyste emellertid utredningen
att, enligt vad som uppgivits av flera jaktvårdskonsulenter, stadgarnas
föreskrifter om röstberäkning efter markinnehav icke brukade tilllämpas
utan att röstning regelmässigt skedde efter huvudtalet. Utredningen
anförde vidare.

Enligt utredningens uppfattning talar åtskilligt för att rösträttsreglerna
utformas så, att de i högre grad än vad hittills i allmänhet varit fallet taga
hänsyn till de mindre delägarnas intresse. Vid övervägandet av förevarande
spörsmål bör emellertid beaktas att, såsom utredningen i det föregående
framhållit, försiktighet synes böra iakttagas då det gäller införandet av lagbestämmelser
rörande jaktvårdsområdenas inre angelägenheter. Man kan
icke bortse från att principen om rösträkning efter areal i många fall torde
utgöra en nödvändig förutsättning för att jaktvårdsområden skola komma
till stånd. Att märka är också, att fiskerättskommittén, då den i fråga om
fiskevårdsområdena såsom huvudregel föreslog att ingen delägare skulle få
tillgodoräknas mer än en röst, utgick från att länsstyrelse skulle ha möjlighet
att i vissa fall fastställa fiskevårdsområde även om majoriteten av
delägarna röstat mot områdets bildande.

På grund av vad sålunda anförts och då missbruk av ett dominerande inflytande
inom ett jaktvårdsområde med hänsyn till vad utredningen i det
följande föreslår i fråga om besvärsrätt över jaktstämmas beslut lätt torde
kunna förhindras, anser sig utredningen icke böra förorda, att några generella
tvingande bestämmelser lagfästas rörande delägarnas rösträtt vid avgörandet
av gemensamma angelägenheter. Däremot synes det — i syfte att
understödja strävandena att åstadkomma en jämnare fördelning av inflytandet
mellan olika grupper av delägare — vara lämpligt att ett dispositivt
stadgande härom införes i jaktlagen. Detta stadgande torde kunna utformas
så, att varje delägare, där ej annorlunda bestämts i de för jaktvårdsområdet
antagna grunderna för jaktutövningen och viltvården, skall äga
en röst.

I den proposition, varigenom förslaget till 1951 års ändringar i jaktlagen
förelädes 1951 års riksdag, anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Sträng, i denna del.1

I fråga om rösträtten på jaktstämma i vanliga fall delar jag utredningens
uppfattning att någon tvingande bestämmelse om röstning efter huvudtalet
ej lämpligen bör meddelas men att en rekommendation för sådan röstberäkning
bör införas i lagen. Farhågorna för att även detta skulle försvåra
bildandet av jaktvårdsområden synas mig överdrivna. Jag vill också framhålla,
att även om det med visst fog kan sägas att jaktvårdsområdena bestå
av fastigheter och icke av personer, de dock icke kunna jämföras med sådana
sammanslutningar av ekonomisk natur, där röstning efter andelstal
ter sig naturligast.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen uttalade, alt den fann frågan om rösträttens utformning
uppenbarligen vara av tveksam natur. Efter ingående överväganden fann

1 Nr 189/1951 s. 46. Jfr tredje lagutskottets utlåtande nr 14/1951 särskilt s. 40, 41 och 44
samt kamrarnas protokoll I: 23 s. 103 ff och II: 24 s. 10 ff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

103

styrelsen de skäl som talade för att rösträtten borde utövas efter h u v u dtalet
väga tyngre än de skäl som talade i motsatt riktning.

Styrelsen erinrade om att de viktigaste frågorna rörande verksamheten
inom fiskeområdet skulle regleras i stadgarna, att enligt förslaget majoriteten
av delägarna, räknat efter delaktighetstalet, tillerkänts ett betydande
inflytande på stadgarnas utformning samt att den rösträtt, varom nu valfråga,
endast avsåg beslut som delägarna, inom ramen för lagen och stadgarna,
hade att fatta sedan området bildats. Betänkligheter mot en regel om
rösträtt efter liuvudtal minskade i styrka, därest delägare bereddes möjlighet
att utan större omgång få giltigheten av ett fattat beslut rättsligen prövad.

Remissyttranden över fiskerislyrelsens förslag

Flertalet remissinstanser gjorde ingen erinran mot fiskeristyrelsens förslag,
att inom fiskeområde omröstning i regel borde ske efter huvudtalet. I
några yttranden uttalades emellertid, att för beslut alltid borde fordras majoritet
efter delaktighetstal, eller att delägarna i varje fall borde kunna besluta
sådan grund för omröstning. En del ansåg, att därvid borde uppställas spärr
beträffande de stora delägarnas rösträtt. Några remissinstanser, som i och
för sig ej hade något emot röstning efter huvudtal, ansåg att därvid viss begränsning
borde ske i avstyckningsägares och andra små delägares rösträtt.

För röstning efter delaktighetstal uttalade sig, bland andra,
kammarkollegiet, som härom anförde.

Bestämmelserna om rösträtten ha stor betydelse. Även om det för beslut
i frågor om upplåtelse och tillskott erfordras viss majoritet efter delaktighet,
synes av en jämförelse med 10 § i förslaget samt den där ovan intagna
rubriken framgå, att detta gäller blott det principiella beslutet. I fråga om
alla övriga beslut, vilka tillsammantagna komma att ge exempelvis en utarrendering
dess reella innehåll, blir huvudtalsmajoriteten avgörande. Även
om en majoritet efter delaktighet uppställer villkor för sin medverkan till
ett principiellt beslut, kan lätteligen förändringar inträffa, t. ex. arrendators
frånfälle, som skapar en helt oförutsedd situation med nya möjligheter. Kollegiet
anser därför och med stöd av de skäl, kollegiet anfört år 1947, att majoritet
efter delaktighet städse bör krävas för beslut. Vanskligheten av majoritetsbeslut
kan emellertid icke elimineras, endast minskas, med en dylik
regel. Om man som exempel väljer ett fall där en sjö tillhör två stora gods
och en mindre gård, synes ägarna av godsen kunna, efter bildande av fiskeområde,
utarrendera hela fisket i sjön, träffa valet av arrendator och bestämma
villkoren. Detta synes innebära en, låt vara tidsbegränsad, expropriation
av den mindre gårdens fiske. I något fall, exempelvis om det gäller
en sjö eller ström med mycket inbringande eller eljest eftertraktat fiske,
synes en dylik expropriation kunna få betydelse för inteckningshavare. Det
synes icke orealistiskt att tänka sig, alt det pris som kan uppnås vid en försäljning
kan beträffande viss fastighet påverkas av det förhållandet, alt
rådigliet över fisket saknas. Det är ingalunda säkert, att denna bristande
rådighet kan kompenseras av rätten till del i utgående arrende eller annat
vederlag.

Även Malmöhus läns hushållningssällskap förordade, alt röstning alltid
skulle ske efter delaktighet.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Länsstyrelsen i Örebro län påpekade, att en delägare med stor andel i
fiskeområde enligt förslaget skulle kunna åläggas större tillskottsskyldighet
än en som har mindre andel. Det var då enligt länsstyrelsens mening icke
godtagbart, att han icke skulle få större inflytande på besluten än en delägare
med mycket liten andel.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordade, att rösträtt skulle utövas efter
delaktighet eller att delägarna i varje fall skulle i stadgarna kunna bestämma
sådan grund för röstningen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som också ansåg att röstning borde ske
efter delaktighet, förordade att därvid föreskrevs att ingen skulle få rösta
för mer än viss del av det representerade andelstalet.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt ifrågasatte huruvida icke i stadgarna
borde kunna föreskrivas, att röstning efter delaktighet kunde få ske
om en majoritet i såväl antal som delaktighet beslutade detta. Värmlands
läns hushållningssällskap uttalade liknande synpunkter och förordade en
bestämmelse om att röstning efter delaktighet skall ske om 4/5 av delägarna
enades därom.

Hovrätten för Västra Sverige var inne på en liknande tanke och anförde.

En regel om omröstning efter huvudtal, vilken endast har det undantag
som anges i 14 § andra stycket, torde, såvitt gäller direkt ekonomiska angelägenheter,
kunna begagnas av delägare med ringa delaktighetstal — exempelvis
amatörfiskande tomtägare — på ett sätt som otillbörligt skadar större
delägares berättigade intresse av att få ekonomiskt utbyte av fisket och att
slippa betungande utgifter för detsamma. Betydelsen av klagorätten till länsstyrelsen
får i detta sammanhang ej överskattas. Särskilt bör beaktas, att
beslut om disponerandet av ersättning för upplåten fiskerätt och om tillskott
skall fattas genom omröstning efter huvudtal, oaktat fördelningen av
vinstmedel och påförandet av tillskotten synes skola ske efter delaktighet.
Visserligen skall beslut endast kunna fattas inom ramen för stadgarnas föreskrifter
därutinnan, vilka föreskrifter, så vitt gäller fiskerättsupplåtelser och
tillskott, för sin tillkomst förutsätter samtycke av en efter delaktighet beräknad
delägarmajoritet. Det torde emellertid ha varit avsett att stadgarna
i dessa hänseenden, liksom i andra, skall lämna förhållandevis stort spelrum
för delägarnas beslutanderätt i det enskilda fallet, något som även synes
motiverat av att en stadgeändring torde vara en förhållandevis omständlig
procedur. — Sett ur en annan synpunkt är nu berörda förhållanden ägnade
att i vissa fall leda till återhållsamhet hos en större delägare i ett fiskeområde,
då det gäller att samtycka till föreskrifter i stadgarna om fiskerättsupplåtelse
och tillskott. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde det kunna
ifrågasättas om omröstning efter huvudtal bör ske i den omfattning styrelsen
föreslagit. Möjligen skulle en lösning kunna nås genom ett stadgande,
att därest delägare för visst fall så påfordrade, omröstning skall ske efter
delaktighetstal •— närmast på visst sätt maximerade sådana -— då fråga är
om fördelning av ersättning för upplåten fiskerätt eller om tillskott. Självfallet
finge man då taga som en konsekvens att flera frågor utöver de nu
nämnda faktiskt kunde komma att avgöras efter delaktigheten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län gjorde ett allmänt uttalande om att vid
utformning av stadgar rösträtt efter delaktighetstal borde förekomma i
större utsträckning än i betänkandet föreslagits.

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

105

Flera remissinstanser framhöll, att det kunde leda till orättvisa resultat om
små delägare, t. ex. avstyckningsägare med obetydlig andel i stamfastighetens
fiske skulle äga samma rösträtt som ägare av mantalsatt jord med stor
delaktighet i fiskeområdet. Som tänkbar lösning på detta spörsmål föreslogs
i några yttranden, att avstyckningsägare blott skulle äga
en röst gemensamt med stam fastig hetens ägare. För
sådan begränsning uttalade sig hushållningssällskapen i Östergötlands, Kristianstads
och Malmöhus län samt Ostkustfiskarnas centralförbund. Hushållningssällskapet
i Kristianstads län gjorde viss reservation för avstyckningar
med stort andelstal. Sällskapet åberopade till stöd för sin ståndpunkt följande.

I synnerhet under senare år har skett eu i vissa fall mycket långt gående
uppdelning av äganderätten till fisket, genom att viss del, vanligen
1 å 2 %, av fastighets andel i oskiftat fiskevatten tillagts avstyckade fastigheter,
mestadels sommarstugetomter. Ganska talrika exempel finns på att
inom ett skifteslag bestående av exempelvis 10 ägare av mantalsfastigheter
avstyckats t. ex. 50 sommarstugetomter, s. k. ideella andelar, var och en utrustad
med 1 % av sin stamfastighets fiskerätt i det oskiftade vattnet. Härigenom
har i samfälligheten tillkommit 50 nya delägare, i antal alltså betydligt
överstigande det ursprungliga antalet delägare. Var och en av dessa delägare
med i många fall minimal andel i fisket erhåller vid omröstning efter
den regel fiskeristyrelsen föreslagit, nämligen att varje delägare skall äga en
röst, lika stort inflytande på fiskeområdets angelägenheter och skötsel som
en delägare med betydande andel. Särskilt markant blir förhållandet när
avstyckningarna skett från mindre mantalsfastigheter. Vid omröstning efter
fiskeristyrelsens förslag kan en majoritet av ägare av idella fiskeandelar
komma att utöva ett alltför starkt inflytande på fiskeområdets angelägenheter
och skötsel, även om detta inflytande i flera viktiga avseenden, t. ex.
i fråga om rätt till fiske inom fiskeområdet skall upplåtas, angående föreskrift
om lämnande av tillskott o. s. v., begränsas på grund av de föreslagna
reglerna för omröstning efter delaktighet.

Utan att vilja närmare gå in på frågan hur en sådan reglering skulle utformas
i lagen, må dock framhållas, att, därest detta eljest lagligen är
möjligt, ägare av avstyckningar bör få utöva sin rösträtt inom fiskeområdet
tillsammans med ägaren av den fastighet, varifrån avstyckningen sålts, i likhet
med vad som föreslås beträffande fastighet med flera ägare. Med tanke
på att avstyckningar i vissa fall kan omfatta en betydande del av stamhemmanets
andel i fisket, exempelvis 50 % och mera, bör dock en lämplig avvägning
i fråga om begränsningen av rösträtten i detta hänseende ske.

Tanken att viss begränsning bör ske av de små delägarnas
rösträtt efter huvudtalet upptogs även i yttranden
av länsstyrelserna i Kronobergs och Örebro län samt hushållningssällskapet i
Hallands län. Sistnämnda hushållningssällskap föreslog, att begränsningen
skedde genom en regel, att ägare av avstyckning, vars andel i fiskerätten var
mindre än 25 procent av stamfastighetens, icke skulle äga egen rösträtt. Sällskapet,
som ansåg att delaktigheten i fiskeområde, då denna icke bestämdes
till lika andel för alla, borde beräknas efter mantal eller eventuellt efter
taxeringsvärde, anförde beträffande avstyckningsägares rösträtt följande.

Då fiskeområdet kommer att omfatta även medlemmar, vilka utgöres av
avstyckningsägare till vilkas avstyckning tillagts rätt till fiske i stamfastig -

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

hetens fiske, och dessa utgör ett större antal än ägarna till i mantal satt
jord inom ett skifteslag, kommer avstyckningsägarna att å fiskestämma kunna
överrösta de sistnämnda. Detta kan för ägarna av ett skifteslags fastigheter
medföra oberäknande konsekvenser. Exempelvis kan avkastningen av
ett fiskeområdes verksamhet, varav enligt förslaget högst 50 procent får användas
för fiskeområdets räkning, begagnas för ändamål för vilket ägarna
till den i mantal satta jorden inom skifteslaget äger föga eller intet intresse.
I detta sammanhang får ej heller bortses från den möjligheten att med nuvarande
rättstillämpning antalet avstyckningsägare med andel i fiske kan
komma att väsentligt öka.

Departementspromemorian 1957

I departementspromerian anföres till en början, att fiskevårdsområdet
avses skola bli en organisation för tillvaratagande i första hand av delägarnas
ekonomiska intressen. En erinran härom hade på lagberedningens förslag
särskilt intagits it §. Fiskevårdsområde kom därför både med hänsyn
till organisation och syfte att förete större likheter med exempelvis bysamfälligheter
och häradsallmänningar än med jaktvårdsområden. I bysamfällighet
slagen och lagen om häradsallmänningar liksom i andra författningar
som reglerade sammanslutningar av ekonomisk art, där majoritetsbeslut
i någon form kunde träffas, torde om än icke undantagslöst (se exempelvis
56 § lagen om ekonomiska föreningar) omfattningen av den enskilde
medlemmens rösträtt i regel bero av storleken av hans delaktighet, i
vissa fall — såsom i bysamfällighetslagen (4 § 3 mom.) — med viss begränsning.

Med en viss rätt kunde det kanske sägas att liuvudtalsregeln just på fiskets
område erhöll ett visst stöd av traditionen. 24 § andra stycket fiskerättslagen
krävde (i likhet med dess föregångare, se SOU 1947:47, s. 281
not 1) sålunda för upplåtelse av rätt i samfällt fiske i regel samtycke av en
majoritet av antalet delägare.

Trots det sist sagda syntes det ur principiell synpunkt i och för sig vara
mest tilltalande att låta rösträtten bestämmas av delaktigheten. Med hänsyn
till de starka modifikationer i huvudtalsregeln som skett i fiskeristyrelsens
förslag och den stora anslutning förslaget i denna del rönt från remissmyndigheternas
sida, hade dock i denna huvudfråga någon ändring ej föreslagits.

Huvudtalsregeln kunde emellertid trots de modifikationer däri, som styrelsen
med hänsyn till vissa slag av beslut föreslagit, i en del fall tänkas
komma att leda till resultat som tedde sig mindre tilltalande. Detta gällde
i första hand den situation, som uppstod då en minoritet representerande
ett överväldigande andelstal överröstades av en majoritet representerande
ett obetydligt andelstal. Då denna situation kunde väntas bli icke alltför
ovanlig, syntes frågan något närmare böra beröras. I promemorian diskuteras
därefter avstyckningsägarnas rösträtt, varom följande anföres.

Ett flertal remissmyndigheter, särskilt bland hushållningssällskapen, har
föreslagit att rösträtten begränsas för ägare av fastighet, som bildats genom

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

avstyckning men därvid tillagts fiskerätt. Begränsningen skulle därvid ske
så att vid omröstning efter huvudtalet rösträtten skulle fråntagas antingen
alla dylika delägare eller ägare av mycket små sådana fastigheter eller också
ägare av avstyckad lägenhet, vars andel i stamfastighetens fiske utgör
mindre än en fjärdedel.

Man frågar sig emellertid varför begränsningen av rösträtten just skall
gälla ägare av fastigheter, som bildats genom avstyckning. De konsekvenser,
vartill en sådan inskränkning skulle kunna leda framgår av följande exempel:
Ett fiskevårdsområde bildas i en sjö, vars fiske är samfällt för sex fastigheter,
av vilka tre utgöres av i mantal satt jord medan de övriga är lägenhetex-,
som vid avstyckningen tillagts andel i stamfastighetens rätt till
det samfällda fisket. Från fastigheten l1 om 1/10 mantal och 100 hektar har
avstyckats l2 om 10 hektar. Från 21 om 1/100 mantal och 10 hektar har avstyckats
22 om 1 hektar. Från 31 om 1/1 000 mantal och 1 hektar har avstyckats
32 om 0,1 hektar. Varje avstyckad lägenhet har tillagts andel i stamfastighetens
rätt till fiske. Andelen utgör för l2 och 22 10 % men för 32 25 %■

Vid en omröstning efter huvudtalet och med iakttagande av något av förenämnda
begränsningsalternativ skulle, om ägare av avstyckade lägenheter
helt uteslötes, exempelvis ägaren av l2'' icke äga någon rösträtt, medan
sådan skulle tillkomma ägaren av 31, oaktat denne äger mindre än 1/10
av den fiskerätt som tillkommer ägaren av l2.

Bestämmer man återigen begränsningen så att man från rösträtten utesluter
ägare av avstyckad lägenhet, vars andel i stamfastighetens fiske är
mindre än en fjärdedel eller anser man att den som tillagts en tiondedel av
stamfastighetens fiskerätt har en så liten andel, att den ej skall medföra
rösträtt, skulle ägaren av 1- ej heller då äga rösträtt, medan sådan skulle
tillkomma exempelvis ägaren av 32, oaktat denne äger allenast 1/40 av
den fiskerätt som tillkommer ägaren av l2.

Det torde under alla förhållanden vara uppenbart att man i rösträttshänseende
icke kan tillämpa skilda regler för ägare av i mantal (eller annat
skattetal) satt jord och andra fastighetsägare. Den enda möjligheten som
då föreligger att på denna väg nå ett icke alltför stötande resultat torde vara
att begränsningen göres så att exempelvis envar som äger mindre andel
än exempelvis 1/100 (eller 1/1000) av det totala fisket uteslutes från rösträtt.
Även detta ter sig dock mindre tilltalande.

I promemorian uttalas därefter, att det syntes mera tilltalande att utforma
ett undantag så, att en efter delaktigheten starkt kvalificerad majoritet,
lämpligen 4/5, tillerkändes rätt att besluta att rösträtten skall utövas efter
annan grund än huvudtalsregeln. I det nyss anförda exemplet skulle detta
emellertid medföra att ägaren av l1 ensam skulle kunna utforma reglerna
för rösträtten, vilket med den antagna utgångspunkten — huvudtalsprincipCn
— icke var någon lycklig lösning. Det syntes sålunda som om man vid
ett godtagande av huvudtalsregeln icke utan en mycket detaljerad reglering
skulle kunna komma tillrätta med föreliggande svårigheter. Då målet emellertid
borde vara att uppställa så enkla och klara regler som möjligt samt lagförslaget
innehöll åtskilliga garantier mot majoritetsmissbruk i fråga om
vissa särskilt betydelsefulla beslut, syntes någon begränsning av vissa delägares
rösträtt ej böra göras.

108

Kungi. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Remissyttranden över departementspromemorian

Av remissinstanserna gör ungefär hälften icke någon erinran mot det
framlagda förslaget om rösträttsreglernas utformning. Likväl kan dock
denna fråga sägas vara den som framkallat det största intresset under den
sista remissbehandlingen. Det är därvid tydligt, att den tidigare starka anslutningen
till principen om rösträtt efter huvudtalet nu något minskat,
vilket i flera fall tagit sig uttryck i att man förordar olika modifikationer i
denna princip till förmån för röstning efter delaktighet.

De enda som nu i en eller annan form uttryckligen förordar huvudtalsprincipen
är länsstyrelsen i Jönköpings län, fislceriintendenten i
mellersta distriktet samt Jämtlands läns hushållningssällskap.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför.

I fråga om rösträtten är länsstyrelsen tveksam, övervägande skäl synes
dock tala för förslaget att varje delägare skall äga en röst. Detta är praktiskt
och enkelt och ett annat förfarande skulle kräva en detaljerad reglering.
Därjämte må framhållas att lagförslaget innehåller åtskilliga garantier
mot majoritetsmissbruk i fråga om vissa särskilt betydelsefulla beslut.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet anför.

Röstning bör vid bildandet av fiskeområde eller då eljest ej särskilt därom
föreskrivits, t. ex. vid upplåtelse av fiskerätt, ske efter huvudtal. Principen
är ju densamma även vid upplåtelse enligt fiskerättslagen och det synes
vara det enklaste och bästa förfarandet vid ifrågavarande procedur. Erfarenheterna
av röstning efter delaktighet enligt 1913 års lag har varit mindre
goda och avgjort bidragit till denna lags ringa tillämpning.

Hushållningssällskapet i Jämtlands län betonar att man vid konstruerandet
av fiskevårdsområden bör bygga på de erfarenheter som vunnits inom
fiskevårdsföreningarna. Sällskapet anför härom följande.

Inom dessa föreningar utövas medlemmarnas rösträtt i allmänhet efter
huvudtalsprincipen. Anledningen härtill är att man velat förbehålla det avgörande
inflytandet åt de vid fiskevattnen bofasta fiskerättsägarna. Om rösträtten
skulle följa delaktigheten, kan man räkna med att det avgörande inflytandet
i stället kommer att ligga hos kronan eller de stora bolagen. Den
föreslagna lagstiftningen bör utformas så att det dominerande inflytandet
alltjämt förbehålles landsbygdens jordbrukande befolkning, som bor vid
fiskevattnen och i större eller mindre utsträckning är beroende av fisket.
Det är därför berättigat att reducera inflytandet från ägare av dels stora
andelar dels små avstyckningar. Man bör därför sträva efter att på lämpligt
sätt kombinera huvudtals- och delaktighetsprinsciperna.

Som nämnts förordar flera remissinstanser rösträtt efter delaktighet
eller en sådan modifikation i den föreslagna huvudtalsprincipen
att ökat utrymme lämnas åt delaktighetsprincipen. Länsstyrelsen i Västmanlands
län papekar att, eftersom det här gäller tillgodogörande av en
nyttighet efter, såvitt ej annat bestämts, delaktighetstal, synes det vara
mest i överensstämmelse med vedertagna rättsprinciper att också omröstning
sker efter andelstal.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Kammarkollegiet förordar viss modifikation i delaktiglietsprincipen till
förmån för huvudtalsprincipen och anför härom.

Beträffande frågan om rösträtt har kollegiet i utlåtanden över tidigare
lagförslag hävdat och närmare motiverat att i samtliga fall majoritet efter
delaktighet bör krävas för positivt beslut. I detta sammanhang må erinras
om att förekomsten av fiskerättsägare med försvinnande liten andel av det
totala fisket är relativt vanlig.

För att undvika den olägenheten av delaktiglietsprincipen att en enda delägare
med majoritet efter delaktighetstal ensam dikterar besluten — något
som skulle förtaga intresset för fiskevårdsområdet hos övriga delägare —
synes emellertid den modifikationen i berörda princip lämpligen kunna
föreskrivas, att ingen må utöva rösträtt för mer än en femtedel av delägarnas
sammanlagda, hos länsstyrelsen eller å fiskestämma eller förrättningsstämma
företrädda andelstal (jfr t. ex. 56 § lagen om enskilda vägar och
119 § punkt 4 lagen om aktiebolag).

Liknande förslag har framförts av länsstyrelsen i Uppsala län och överlantmätaren
i Jämtlands län. Nämnda länsstyrelse yttrar.

Vad utredningsmannen anfört till stöd för huvudtalsprincipen föranleder
icke länsstyrelsen att frångå sin tidigare ståndpunkt. En omröstning helt
baserad på huvudtalet kan enligt länsstyrelsens åsikt i flera situationer leda
till stötande resultat. Såtillvida är dock länsstyrelsen numera beredd att
modifiera sitt ställningstagande att länsstyrelsen, därest omröstning efter
delaktighet införes, förordar en spärregel av innehåll att ingen må rösta
för mer än viss del av det representerade andelstalet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det tveksamt, huruvida inom fiskevårdsområde
röstning bör ske efter huvudtalet. Det synes länsstyrelsen
lämpligt att modifiera bestämmelsen härom exempelvis så, att majoriteten
av de röstande tillika bör företräda visst delaktighetstal.

Jönköpings läns hushållningssällskap hyser betänkligheter mot det sätt
varpå huvudtalsprincipen utformats i departementspromemorian. Nämnda
princip kunde enligt sällskapet leda till egendomliga och icke önskvärda
konsekvenser, vilket belyses med följande exempel.

I ett skifteslag med fyra mantalsfastigheter har från en av dessa avstyckats
sex sommarstugetomter, och var och en av dessa har vid köpet och
avstyckningsförrättningen tilldelats en ideell andel av en procent av stamfastighetens
fiske i det oskiftade vattnet. Enligt det föreliggande lagutkastet
skulle sommarstugetomternas ägare, oaktat deras sammanlagda delaktighet
i fisket sålunda endast utgöra en ringa del därav, kunna överrösta stamfastigheternas
ägare i alla beslut rörande fiskevårdsområdet utom i frågor, som
rör upplåtelse av fiskerätt och tillskott. För beslut i dessa frågor skulle
förutom majoritet efter huvudtalet även erfordras viss delaktighet i fisket.

Enligt sällskapets mening är det icke rimligt, att bestämmanderätten i
ett fiskevårdsområdes angelägenheter i så stor utsträckning skulle tillkomma
delägare med så ringa delaktighet i fisket som i det anförda exemplet.
De med detta exempel belysta förhållandena torde vara tämligen vanliga.
Sällskapet liyser därför alltjämt den uppfattningen, alt rösträtten bör
utformas på annat sätt, än som skett i det föreliggande lagutkastet.

Samma problem har även behandlats av det ganska stora antal remissinstanser,
som i en eller annan form önskar reducera det infly -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

tande som delägare med små andelar får enligt huvudtalsprincipen.
Flera olika förslag till denna frågas lösning har lämnats.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet föreslår att rösträtt överhuvud
ej bör tillkomma ägare av fastigheter, som är mindre än ett hektar, liksom
ej heller ägare av lägenheter, som bildats genom avstyckning och ej tillagts
större andel i stamfastighetens fiske än fem procent.

Hushållningssällskapen i Uppsala, Kronobergs och Hallands län, Sveriges
fiskares riksförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund och Uppsala
läns mälarfiskareförening föreslår, att ägare av lägenhet endast skall
få rösta gemensamt med stamfastighetens ägare på samma sätt, som enligt
förslaget var fallet med delägare som med samäganderätt äger en fastighet.
Belysande för denna uppfattning är vad som anföres av Hallands läns hushållningssällskap.

Förslaget om röstning efter huvudtalet avstyrkes, enär eljest, trots de
begränsningar i rösträtten som gjorts, en talrik grupp delägare, som äger
en liten del av fisket, kan få alltför stort inflytande. Röstning bör därför
i första hand ske efter delaktighetstalet. Skulle detta icke kunna genomföras
bör i andra hand rösterna fördelas så, att varje delägare av i mantal
satt jord tilldelas en röst. De ägare av avstyckningar som skett eller kommer
att ske bör endast erhålla del av stamfastighetens rösträtt.

Faran av att tillerkänna ägare av avstyckningar alltför stort inflytande
betonas också av länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Blekinge län,
hushållningssällskapet i Östergötlands län samt fiskeriintendenterna i nedre
södra och övre södra distrikten. Belysande för denna uppfattning är vad den
sistnämnde anför.

En av orsakerna till att 1913 års lag ej vunnit någon större tillämpning
är att för beslut om sådant fiskes inrättande erfordras majoritet såväl beträffande
delägare som rösttal. Som regel är det ägare av jordbruksfastigheter,
som ansöka om inrättande av gemensamhetsfiske för att få ordning
på det fiske, som utövas av ägare av avstyckningar (villatomter). De senare
överväga i allmänhet i antal. Gemensamhetsfiske kan sålunda ej komma till
stånd, när dessa motsätta sig att sådant fiske inrättas.

En besläktad synpunkt har framhållits av Svenska insjöfiskarenas centralförbund,
som påpekar att särskilt ifråga om rösträtt och uppskattning
sådana regler icke bör tillskapas att yrkesfiskare undantränges i sin näring
till förmån för mer eller mindre nöjesbetonat fiske. Hushållningssällskapet
i Östergötlands län tillägger att om det skulle anses omöjligt att
skapa en enkel begränsningsregel för att reducera inflytandet från avstyckningsägare
kan sällskapet för sin del ej förorda annan metod för rösträttens
utövande än efter delaktigheten.

Örebro läns hushållningssällskap finner att förslaget kan leda till att hela
fisket i en sjö kan komma att behärskas av minoritet i andelstal. Sällskapet
anför vidare.

Denna minoritet lär ej kunna bestämma att fisket skall upplåtas men
väl hur fisket skall bedrivas utan ekonomiskt ansvar för de kostnader, som

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

beslutet medför. Ägare av avstyckningar äro i de flesta fall enbart intresserade
av sportfiske, och den bofasta lantbruksbefolkninger., vars fritid är
begränsad, idkar fiske med fasta redskap och nät, vilket är mindre tidskrävande.
I dylika frågor uppstå lätt meningsbrytningar, som vid bildande
av fiskevårdsområde kan leda till att ägare av stamfastighet kan helt förhindras
att bedriva sitt sedvanliga fiske med fasta redskap.

I några yttranden beröres frågan huruvida delägarna skall ha
möjlighet att själva bestämma om annan grund för
rösträtten än den i lagen föreskrivna ej blott — som i
promemorian föreslagits •—- vid full enighet utan även genom majoritetsbeslut.

Hovrätten för Västra Sverige, som i sitt yttrande över fiskeristyrelsens
förslag uttalade att huvudtalsprincipen erhållit ett större utrymme än som
kunde anses välgrundat, vidhåller denna ståndpunkt samt anför vidare.

En alternativ lösning av innebörd att en majoritet av 4/5 efter delaktighet
äger besluta att rösträtten skall utövas efter annan grund än efter huvudtal
synes hovrätten vara värd ett allvarligt övervägande. Ett stadgande av detta
slag torde i många fall vara ägnat att öka större delägares benägenhet att biträda
ett förslag om bildande av fiskevårdsområde.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framför liknande synpunkter och anför
följande.

Den svårlösta frågan om rösträtten anser länsstyrelsen böra ytterligare
övervägas med hänsyn till styrkan av de skäl, som i promemorian och däri
redovisade remissvar förebragts till stöd för rösträtt efter delaktighet. Bibehålies
emellertid huvudtalsregeln, kan ifrågasättas om icke för beslut i fler
frågor än som föreslagits bör krävas majoritet efter såväl huvudtal som
delaktighetstal. Oavsett hur rösträtten utformas är länsstyrelsen ense med
promemorieförfattaren att delägarna bör ha möjlighet att i stadgarna bestämma
annan beräkningsgrund för rösträtten än den i lag angivna. Föreslagna
kravet på enhällighet mellan delägarna för beslut härom (7 § sista
stycket i utkastet) förefaller dock väl strängt och torde kunna jämkas till
krav på exempelvis fyra femtedelars majoritet i såväl huvudtal som delaktighetstal.

Departementschefen

Eftersom lagförslaget utgår ifrån att fiskevårdsområde skall vara en delägarnas
egen angelägenhet och myndigheternas befattning därmed är sekundär
i förhållande till delägarnas beslutanderätt, kan man utgå ifrån att
rösträttens utformning kanske mer än något annat kommer att vara avgörande
för de förhoppningar och det förtroende varmed den nya lagen
kommer att mötas.

I förevarande avsnitt ämnar jag behandla frågan om rösträttens
utformning i allmänhet. I andra avsnitt har jag behandlat och
kommer att behandla de speciella omröstningsregler som ansetts vara påkallade
i särskilt viktiga frågor, sådana som kravet på anslutning bland
delägare för fiskevårdsområdes bildande, rätten att påkalla prövning av
förlängning av tiden för fiskevårdsområdes bestånd, beslut om upplåtelse,
skyldigheten att lämna tillskott, bestämmande av delaktigheten annorlunda

112

Kungi. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

än efter delägarnas andelar eller genom förrättning samt användningen av
avkastning för fiskevårdsområdets räkning i vissa fall. De rösträttsregler
som behandlas i detta avsnitt avser därför reglerna för omröstning i alla
andra fall än de nu särskilt nämnda och skall gälla både vid förrättning och
annat sammanträde med delägarna.

Vid utformningen av bestämmelser i ämnet har man att välja mellan
att tillerkänna varje delägare en röst (huvudtalsregeln) eller att för varje
delägare bestämma ett rösttal, vars storlek beror av hans delaktighet (delaktighetsregeln).
Vardera regeln kan modifieras till förmån för den andra.
En modifikation kan utformas så att den gäller för alla slag av beslut eller
endast vissa.

Omröstning i allmänhet skall enligt 1913 års lag ske efter delaktigheten
med den begränsningen att ingen får rösta för mer än en tredjedel av det
vid omröstningen företrädda röstetalet. Även Palmquist förutsatte i sitt
förslag röstning efter delaktighet. De senare förslagen har däremot alla utgått
ifrån röstning efter huvudtalet. Förslaget motiverades av fiskerättskommittén
med att man önskade skapa en ordning där varje delägare oavsett
omfattningen av sin fiskerätt ägde ett verkligt inflytande. Båda principerna
är företrädda bland remissinstanserna. Andra regler som föreslagits
har varit att omröstning skall ske efter huvudtalet, om inte en — på
ett eller annat sätt -—- kvalificerad majoritet beslutar om röstning efter
delaktighet. Härtill kommer de många förslag som går ut på att man vid
omröstning efter huvudtal bör begränsa rösträtten för delägare med små
andelar.

Det kan inte bli annat än ofruktbart att närma sig frågan om röstning efter
huvudtal eller delaktighet utifrån abstrakta rättvisesynpunkter. Huvudtalsprincipen
gynnar uppenbarligen delägare med små andelar, liksom delaktighetsprincipen
gynnar delägare med stora andelar. Båda kategoriernas
intressen är emellertid i och för sig lika beaktansvärda. Syftet med den
nya lagstiftningen och därmed också med reglerna på förevarande område
är att främja fisket och åstadkomma rättvisa mellan fiskerättsägarna. Förutsättningarna
härför är emellertid olika på skilda håll. Röstning efter delaktighet
skulle sålunda i Norrland som regel leda till att de vid fiskeplatserna
boende delägarna skulle komma i minoritet; majoriteten skulle ofta
komma att innehas av kronan och de stora skogsbolagen. Tillämpad i Stockholms
skärgård skulle samma princip som regel medföra att den bofasta
befolkningen skulle komma i majoritet, medan minoriteten skulle komma
att utgöras av sommarstugeägare, vilka ofta överväger i antal men i regel
äger endast mycket små andelar i fisket. Detta dilemma har man i lagstiftningen
om jaktvårdsområden genom en lagändring 1951 löst så, att
lagens omröstningsregler inte gjorts tvingande luen innehåller en rekommendation
om röstning efter huvudtalet. Före denna lagändring innehöll
jaktlagen inte några bestämmelser om rösträtten i allmänhet, vilket medförde
att jaktvårdsområdenas stadgar i allmänhet lät rösträtten grunda sig
på delaktighetsprincipen. I praktiken synes dock stadgarnas föreskrifter

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

på denna punkt inte ha följts, utan röstning har i regel skett etter huvudtalet.
Enligt Svenska jägareförbundets nuvarande nornialstadgar för jaklvårdsområde,
vilka stadgar i allmänhet följs vid jaktvårdsområdes bildande,
skall röstning ske efter delaktighet med viss begränsning för delägare
med särskilt stora andelar. Jägareförbundets riksjaktvårdskonsulent, som
tillika är sekreterare i 1949 års jakLutredning, har upplyst att, även där stadgarna
föreskriver röstning efter delaktighet, denna föreskrift nu liksom
tidigare dock sällan tillämpas i praktiken.

Med hänsyn till den i förhållande till jaktvårdsområdena mera fullständiga
organisation som föreslås beträffande fiskevårdsområdena, anser jag
att det inte gärna kan ifrågakonuna att i likhet med den ursprungliga lydelsen
av jaktlagen lämna frågan om rösträtten i allmänhet inom fiskevårdsområde
utanför regleringen. De blivande delägarna kan med skäl kräva
att inte behöva sväva i okunnighet om hur en så väsentlig del av organisationen
kommer att verka.

Den lösning av rösträtten på grundval av huvudtalsregeln som förordas
av såväl 1947 som 1956 och 1957 års utredningar har som nämnts mötf både
instämmanden och kritik. Den övervägande delen av kritiken har emellertid
inte gällt huvudtalsregeln såsom grundprincip utan har inneburit krav
på modifikationer av huvudtalsregeln för sådana särskilda situationer, där
principen kan tänkas få konsekvenser som inte ter sig önskvärda.

Fisket i rinnande vatten och i övrigt närmast stränderna — vilket fiske
det här främst är fråga om — betraktas i allt större utsträckning lika mycket
som en ideell som en ekonomisk angelägenhet. Vid tillkomsten av gällande
omröstningsbestämmelser för jaktvårdsområden uttalade dåvarande
departementschefen, statsrådet Sträng, att även om det med visst fog kunde
sägas att jaktvårdsområdena bestod av fastigheter och inte av personer, de
dock inte kunde jämföras med sådana sammanslutningar av ekonomisk
natur, där röstning efter delaktighet tedde sig naturligast. Även om det
icke-ekonomiska inslaget är mera framträdande i fråga om jakten än fisket,
synes det dock berättigat att tillämpa det återgivna uttalandet även på
sådant fiske varom här är fråga.

Förutom att vara enkel i tillämpningen har huvudlalsprincipen fördelen
att ge varje delägare lika stort inflytande som envar av de övriga. Att döma
av erfarenheterna från såväl fiskevårdsföreningarna som jaktvårdsområdena
röstar man i praktiken nästan alltid enligt huvudlalsprincipen. På nu
angivna skäl har jag kommit till den uppfattningen att röstning
efter bil vild t al för det flesta antalet fall bättre än röstning efter
delaktighet är ägnad att främja de syften som den föreslagna lagen är avsedd
att tillgodose. Den bör därför utgöra den grundregel, varpå rösträtten
i allmänhet inom fiskevårdsområde bör vila.

Frågan inställer sig då om den sålunda antagna principen bör gälla oinskränkt
eller i något avseende modifieras. Trots alt jag givit min
anslutning till principen om röstning efter huvudtal, kan jag självfallet inte
underlåta att i viss mån beakta den kritik som både på det principiella

8 Dihang Ull riksdagens protokoll 11)60. 1 samt. Nr 50

114

Kungl. Maj.ts proposition nr Öl) år W6U

planet och i fråga om detalj spörsmål riktats mot de tidigare förslagen om
röstning efter huvudtalet.

En av utgångspunkterna för den föreslagna lagstiftningen har varit att
äganderättsförhållandena till fisket inte skall rubbas. Trots att den föreslagna
lagen givetvis skall förses med alla de vedertagna kontrollanordningar
som kan anses erforderliga, förhåller det sig säkerligen ändå så att det,
vilken omröstningsprincip man än väljer, inte torde vara möjligt att helt
avlägsna möjligheten av majoritetsmissbruk. Om nu erforderlig anslutning
bland delägarna finnes för att bilda ett fiskevårdsområde men endast under
förutsättning att röstning där sker efter delaktighet, finns det enligt min
mening anledning att i särskilda lägen respektera en dylik uppfattning.
Såsom framhållits av ett stort antal remissinstanser kan den situation,
varom jag här talar, understundom komma att inträffa då fisket i fiskevårdsområde
äges av dels ett antal lantbrukare och fiskare, dels ett slörre
antal på annan ort bosatta personer, vilkas totala fiskerätt är obetydlig och
tillagts fastigheter, vilka i regel bildats genom avstyckning och inte brukas
för fast bosättning. Oaktat sistnämnda kategori fiskerättsägare -—• för enkelhetens
skull kallade sommarstugeägare — äger en andel i fisket som
är avsevärt mindre än de övrigas, skulle de vid röstning efter huvudtalet
likväl utgöra majoritet, medan de som äger största delen av fisket och är
bosatta i närheten av fiskeplatserna och har fiske som verkligt näringsfång
kommer i minoritet. De som tidigare förordat röstning efter huvudtalet
har tänkt sig att man skall undgå sådana inte önskvärda följder av
huvudtalsregeln på i huvudsak tre olika sätt. Särskilt viktiga beslut -—-t. ex. om bildande av fiskevårdsområde, upplåtelse eller tillskottsskyldighet
— skulle sålunda understundom fordra viss anslutning, räknat efter delaktighet.
Länsstyrelsen såsom fastställande myndighet skulle vidare vid
stadgarnas fastställande beakta att ingen delägare vederfors något orättmätigt
intrång. Slutligen skulle varje delägare genom möjligheten att anföra
besvär kunna påräkna rättelse av beslut som kränkt hans enskilda
rätt.

Även om nu nämnda korrektiv i och för sig är ägnade att minska risken
för majoritetsmissbruk, bör naturligtvis detta syfte om möjligt tillgodoses
redan vid de allmänna rösträttsreglernas utformning. Ett stort antal förslag
i detta ämne har framlagts av remissinstanserna. Gemensamt för åtskilliga
av förslagen har varit att man på ett eller annat sätt velat reducera
det inflytande, som vid en tillämpning av huvudtalsregeln skulle komma
att utövas av innehavare av små andelar i fisket.

I och för sig anser jag det inte vara oförenligt med den nya lagens syfte
att man till förmån för den bofasta befolkningen på något sätt inskränker
det inflytande, som kan komma att utövas av sommarstugeägarna. I allmänhet
har man tänkt sig att begränsningen i rösträtten skulle drabba
ägare av sådan fastighet med fiskerätt, där fastighetsbildningen
skett genom avstyckning eller, får det antagas, motsvarande
fastighetsbildningsinstitut i äldre lag. De som föreslagit en röstreduktion

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

efter denna linje tycks emellertid ha förbisett att »sommarstugeägare» och
»avstyckningsägare» alls inte är identiska begrepp. Likaväl som en typisk
jordbruksegendom med ett betydande fiske kan vara en »avstyckning», kan
en sommarstugefastighet utgöras av i mantal satt jord, som ju icke skulle
drabbas av reduktionen. Om man trots detta skulle godtaga tanken att
lägga fastighetens karaktär av »avstyckning» till grund för gränsdragningen,
uppkommer frågan på vilket sätt en reduktionsregel bör utformas. Att såsom
föreslagits beröva alla »avstyckningsägare» eller alla sådana med
mycket små andelar all rösträtt anser jag vara helt uteslutet. Det har också
föreslagits att avstyclmingsägaren skulle avge en röst gemensamt med
stamfastighetens ägare. För att lösa därvid uppkommande problem har
man hänvisat till samäganderättslagen. Denna är emellertid inte tillämplig
och det är inte heller lämpligt att ändra lagen enbart med tanke på dessa
situationer. Hur man lagtekniskt än förfar måste det vidare med nu angivna
utgångspunkt uppstå mycket stora svårigheter i de fall då en fastighet
bildats av mark från mer än en stamfastighet. -— En tänkbar lösning
av problemet med sommarstugeägarna vore att på ett eller annat sätt
reducera röstvärdet för den som inte är mantalsskriven a den fastighet för
vilken han röstar. Detta alternativ kompliceras emellertid bland annat av
svårigheten hur man då i röstningshänseende skall behandla de juridiska
personerna, eftersom det naturligtvis inte kan ifrågakomma att för dem
genomgående tillämpa en dylik reduktion. Svårigheter skulle även uppsiå
i fråga om de särskilt skattlagda fiskena och andra fastigheter med fiske
där det över huvud taget inte förekommer någon bosättning.

Jag anser att frågan om »sommarstugeägarnas» rösträtt i analogi med
vad som gäller enligt jaktlagen bäst löses sa att vid omröstning i allmänhet
varje delägare skall äga en röst, därest inte annan röstregel t. ex.
delaktighetsregeln — föreskrivits i stadgarna. Innehållet i dessa bestämmes
i sista hand av länsstyrelsen, som dock i väsentliga avseenden är bunden
av delägarnas mening. Skall sålunda rösträtten enligt det stadgeförslag,
vartill delägarna tagit ställning i samband med frågan om fiskevårdsområdets
bildande, ordnas på visst sätt, är länsstyrelsen bunden härav, såvitt
stadgebestämmelsen ej kommer i strid med det allmänna lämplighetskravet
i 6 §, något som man väl — med tanke på det sätt varpå förutsättningarna
för fiskevårdsområdes bildande nu utformats — knappast behöver räkna
med som ett praktiskt fall. Anser sig länsstyrelsen ej kunna godtaga bestämmelsen,
har länsstyrelsen att välja mellan att vägra fastställelse eller
att återförvisa ärendet till förrättningsmannen.

Slutligen ämnar jag något beröra en annan fråga som lämpligen bör behandlas
i detta avsnitt. I fiskeristyrelsens betänkande och departementspromemorian
har intagits bestämmelser, som innebär att i de fall lagen
kräver enighet hland delägarna eller anslutning från viss del av dem eller
av delaktighetstalet, därmed i allmänhet skulle avses inte alla delägare
eller hela delaktighetstalet utan de vid omröstningen närvarande delägarna,
respektive det därvid företrädda delaktighetstalet. En sådan regel, vil -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

ken kan leda till resultat som ur rättssäkerhetens synpunkt inte är önskvärda,
anser jag inte vara påkallad av praktiska hänsyn. Däremot har jag
inte funnit anledning att föreslå några begränsningar i rätten att rösta genom
ombud.

7. Nödvändigheten av förrättning

Lagen om gemensamhetsfiske

Inrättande av gemensamhetsfiske behöver ej med nödvändighet föregås a\
förrättning. I princip skall dock förrättning hållas. Förrättning kan underlåtas
endast om delägarna är ense ej blott om gemensamhetsfiskes inrättande
utan också om fiskeplan, därest avsikten är att fisket skall brukas av
delägarna själva enligt dylik plan, ävensom, då fråga är om fiske som ej i
sin helhet är oskiftat, grunden för delaktighet och rösträtt (5 § första stycket).

Förrättningsman förordnas av länsstyrelsen. Behörig till uppdraget är
endast statens fiskeritjänstemän eller, vid förfall för sådan, annan sakkunnig
som fiskeristyrelsen godkänner (5 § andra stycket). Förrättningsmannen
kan — om begäran därom framställes av någon delägare — biträdas av
gode män (9 § andra stycket).

Förrättningsmannen skall i förekommande fall verkställa uppskattning
av fiskets värde, han skall vidare utreda alla de övriga omständigheter, som
kan inverka på frågan, samt därefter för delägarna framlägga utlåtande,
vari bl. a. skall angivas huruvida förrättningsmannen anser att gemensamhetsfiske
bör inrättas samt på vilket sätt fisket enligt hans mening lämpligast
bör nyttjas (9 och 10 §§). Inför förrättningsmannen verkställes därefter
omröstning bland delägarna i de frågor där sådan skall ske (11 §). Sedan
förrättningen avslutats ankommer det på länsstyrelsen att, vare sig förrättning
föregått eller icke, efter formell och saklig prövning av förutsättningarna
fastställa eller vägra att fastställa delägarnas beslut om gemensamhetsfiskes
inrättande (12—14 §§).

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

Bildande av jaktvårdsområde skall i princip föregås av förrättning, som
företages av en av länsstyrelsen utsedd förrättningsman. Förrättning kan
underlåtas endast om delägarna är ense om jaktvårdsområdes inrättande,
om tiden för dess bestånd, om de huvudsakliga grunderna för jakten och
viltvården samt om delägares skyldighet att å sin mark tåla, anlägga eller
underhålla inrättning som skall tillgodose jaktvården (jaktlagen 10 § 2
mom).

Palmquists förslag 1943

Utredningsmannen framhöll, att en revision av lagstiftningen på området
i första hand ansetts påkallad för att underlätta tillkomsten av gemensamhetsfisken.
Hela förfaringssättet måste om möjligt förenklas. Den omständigheten
att förrättning skulle hållas, bidrog säkerligen till att många fiske -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

117

rättsägare avhöll sig från att överhuvud söka få gemensamhetsfiske till
stånd. Å andra sidan syntes förrättning svårligen kunna uteslutas i andra fall
än när någon mera betydelsefull invändning mot framställningen icke rests
och omständigheterna var sådana att en närmare utredning på platsen befanns
överflödig. Framkom däremot en framställning om inrättande av fiskevårdsområde,
som var åtföljd av erforderlig utredning, och restes mot
denna icke någon invändning av betydelse att inverka på frågans bedömande
vare sig från delägarna eller från fiskeriintendenten, borde hinder
icke föreligga för länsstyrelsen att avgöra ärendet utan att förrättning hölls.
Enligt förslaget skulle det ankomma på länsstyrelsen att i
varje särskilt fall avgöra, om förrättning borde hållas.
Härvid torde länsstyrelsen få erforderlig ledning för sitt avgörande genom
att yttrande inhämtades från fiskeriintendenten.

I de fall, där utredningen var fullständig och någon erinran mot ansökningen,
som var av beskaffenhet att inverka på frågans avgörande, icke
framställts, förutsatte förslaget, att länsstyrelsen skulle äga förordna om inrättande
av fiskevårdsområde utan att förrättning hållits. Genom vad som
sålunda föreslagits borde i åtskilliga fall, även där samtliga delägare icke
var beredda att biträda en ansökning om inrättande av fiskevårdsområde,
själva tillkomsten av fiskevårdsområde kunna underlättas. Framför allt
gällde detta i sådana ingalunda ovanliga fall, att några bland delägarna i
fiskevattnet, nämligen de som var intresserade av fisket, önskade tillkomsten
av fiskevårdsområde, medan återstoden av bristande intresse för saken,
av bekvämlighetsskäl eller annan orsak icke ville underskriva en ansökning
i ämnet. Med all sannolikhet kom dessa senare ofta att underlåta att framställa
erinran mot ansökningen. Denna enklare form för inrättande av fiskevårdsområde
borde med särskild fördel kunna begagnas av fiskevårdsföreningarna.
I och med alt dessa ombildades till fiskevårdsområden, torde som
regel någon annan ändring icke komma att ske än att den ordning, som enligt
föreningens regler gällt beträffande fisket och fiskevården, i stort sett
kunde stadfästas av länsstyrelsen såsom stadgar för det nyinrättade fiskevårdsområdet.

Förrättning borde vidare givetvis icke hållas, om länsstyrelsen fann den
gjorda framställningen uppenbarligen icke böra bifallas. Det kunde exempelvis
vara fråga om en sådan framställning, som redan under kungörelseförfarandet
på goda grunder avstyrkts av ett stort antal fiskerättsägare och
ej heller vunnit fiskeriintendentens gillande. I sådana fall var det givetvis
onödigt att bekosta en förrättning.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén var även i denna del av samma uppfattning som
Palmquist. I fråga om behovet av förrättning påpekade kommittén, att det
givetvis i många fall skulle komma att visa sig nödvändigt med förrättning,
innan beslut kunde fattas om en fiskereglcring av den natur varom här var
fråga. Särskilt kunde delta bli fallet, då en särskild uppskattning av delägar -

118

Kung!. Maj.ts proposition nr 50 år 1060

nas andelar i fiskets avkastning behövde företas, eller då delägarna ej var ense
om fiskets ordnande. En förrättning kunde också vara erforderlig för att
vinna närmare utredning om de fiskerättsliga förhållandena i vattnet o. dyl.

Remissyttrande över fiskerättskommitténs förslag

Kammarkollegiet uttalade i sitt remissyttrande, att till skydd för såväl
allmänna som enskilda intressen kraven på förrättning med dess publicitet
och närmare granskning av frågan syntes böra eftergivas endast om samtliga
delägare var ense om fiskeområdes bildande.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

I likhet med fiskerättskommittén ansåg fiskeristyrelsen att det borde överlämnas
till länsstyrelsen att pröva huruvida förrättning borde hållas. Beträffande
frågan i vilka fall förrättning var erforderlig kunde styrelsen i
huvudsak ansluta sig till kommitténs uttalanden. När fiskevattnet icke var
i sin helhet oskiftat, blev förrättning nödvändig för uppskattning av delaktigheten,
därest delägarna ej var ense om hur delaktigheten skulle beräknas.
Även i de fall då vattnet var i sin helhet oskiftat blev det säkerligen ofta,
kanske i de flesta fall, nödvändigt med förrättning, åtminstone om delägarna
icke var ense om grunderna för fiskets utnyttjande.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Flertalet remissinstanser fann fiskeristyrelsens förslag lämpligt. Det framhölls
dock allmänt, att förrättning i de allra flesta fall kom att bli erforderlig.
I några yttranden förordades bestämmelse om att förrättning alltid skulle
hållas, om delägarna ej var eniga i fråga om bildandet av fiskeområdet och
de huvudsakliga grunderna för fiskets utövande inom området. Kammarkollegiet
anförde i denna del.

Kollegiet har icke funnit anledning att frångå sin år 1947 uttalade uppfattning
att kravet på förrättning bör eftergivas endast om samtliga delägare
äro ense om att fiskeområde bör bildas. — För avslag å ansökningen erfordras
givetvis icke att förrättning hålles. — Med de vittgående verkningar, som
ren passivitet medför enligt förslaget, synes det vara ett minimikrav att tillfälle
bjudes att muntligen dryfta frågan på platsen. Risken för att, sedan
ett fiskeområde bildats, detta endast blir en konstruktion på papperet torde
också minska därest detsamma tillkommit efter en förrättning. Tids- och
arbetsbesparingen, som uppkommer om förrättning icke hålles, torde bli
obetydlig. Förrättning kan ju icke undgås när det gäller stora, komplicerade
ärenden utan endast i fråga om enklare sådana, där uppskattning av värdet
å andel icke erfordras. Om dylikt mindre sammanträde hålles av föredraganden
i ärendet, torde detta vålla ett i förhållande till fördelarna obetydligt
extra arbete.

Hovrätten för Övre Norrland och länsstyrelsen i Norrbottens län uttalade,
att redan den omständigheten att icke samtliga delägare gått med på en
framställning syntes motivera förrättning. Nämnda länsstyrelse anförde vidare.

Godtages detta resonemang, bör det — på motsvarande sätt som gäller för
bildande av jaktvårdsområde — ankomma på förrättningsmannen att un -

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

derrätta samtliga delägare om ansökningen. Genom en sådan ordning torde
godtagbart skydd beredas såväl allmänna som enskilda intressen, varjämte
länsstyrelsen kommer att beredas en icke oväsentlig arbetslättnad.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap framhöll, att vid bildande av
fiskeområde, vari ingick skiftat vatten, så många frågor måste lösas att förrättning
alltid borde hållas. Sällskapet anförde närmare härom.

Huru material skall kunna redovisas till grund för delaktighetsberäkningen
inom vad i betänkandet kallas »skiftade vatten» är svart att första. Om
icke ägare av eller delägare i varje sådant är sökande, äger ju icke någon
utomstående tillträde för värdering utan legal förrättning. Frågan om omfattningen
av skifteslag i avseende å fisket är därjämte långt ifrån alltid
klar. Bl. a. på grund härav borde ifråga om »skiftade vatten» alltid, då länsstyrelsen
ej finner ansökan omedelbart böra avslås, förrättning hållas. Även
andra skäl tala härför, däribland det moderata kravet på — som departementschefen
framhållit — att stadgarna är utformade innan framställningen
göres om fiskeområdets bildande.

Även Riksförbundet Landsbygdens folk ansåg, att kravet på förrättning
borde eftergivas endast när samtliga delägare i fiskeområdet var eniga om
dess bildande. Förbundet framhöll därvid, att innebörden och konsekvenserna
av ett fiskeområdes bildande lättare framstod för delägarna vid ett
förrättningssammanträde, där de muntligen fick framföra sina synpunkter
och kunde få förklaring på tveksamma och oklara punkter, än om de blott
skriftligen fick yttra sig över en ansökan.

Länsstyrelsen i Älvborgs lån föreslog, att bestämmelserna i vart fall när
det gällde skiftade fisken utformades på samma sätt som i lagstiftningen om
j aktvårdsområden.

Departementspromemorian 1957

Det framhölls i departementspromemorian, att intet av de tidigare förslagen
innehöll bestämmelse att förrättning i något fall skulle vara obligatorisk.
Bland remissinstanserna rådde emellertid en ganska utbredd opinion föi
att så i regel skulle vara fallet. Otvivelaktigt skulle en bestämmelse härom
medföra att den nya lagstiftningen möttes med större förtroende från allmänhetens
sida.

Det var emellertid tydligt att det utan större svårighet gick att redan i förväg
utsortera vissa fall, där det skulle te sig som en uppenbar överorganisation
med obligatorisk förrättning. Detta gällde först och främst då delägarna
var ense eller då den fastställande myndigheten fann uppenbart att ansökan
om bildande av fiskevårdsområde borde avslås (jfr utkastet 10 § tredje
stycket). Men även förutsättningarna för att av ett o skift åt fiske
bilda fiskevårdsområde var, även om full enighet icke förelåg, mången gång
så pass klara att förrättning på stället tedde sig överflödig. 12 § i promemorians
lagutkast hade därför utformats så att förrättning gjorts obligatorisk
då särskild uppskattning av delaktigheten skulle ske. Dylik uppskattning
var — bortsett från de fall att delägarna var ense — enligt utkastet
obligatorisk beträffande fiskevårdsområde, som bildats av annat än oskiftat

120

Kungl. Mcij:ts proposition nr 50 år 1960

fiske (6 §). I övriga fall lades det i länsstyrelsens hand att avgöra huruvida
förrättning på platsen skulle ske eller ej.

Remissyttranden över departementspromemorian

Remissinstanserna har i allmänhet lämnat promemorians förslag utan
erinran eller hänvisat till sina tidigare yttranden. Lantmäteristyrelsen framhåller,
att man med tanke på svårigheten att erhålla erforderliga uppgifter
och utröna sakägarnas inställning dock måste räkna med, att det i regel blir
nödvändigt att hålla förrättning även i sådana fall då uppskattning av fisket
ej skall ske. Hovrätten för övre Norrland anser, att promemorians förslag att
förrättning alltid skall ske i sådana fall då uppskattning av fisket göres, innebär
en förbättring av tidigare förslag. Hovrätten har likväl ej funnit skäl
att frångå sin tidigare uppfattning att förrättning bör vara obligatorisk i alla
fall, då delägarna ej är ense om fiskevårdsområdes bildande. Samma uppfattning
har framförts av Riksförbundet Landsbygdens folk.

Kalmar läns norra hushållningssällskap anser, att bildande av fiskevårdsområde
alltid bör föregås av förrättning.

Departemen t schef en

Är delägarna inte ense skall bildande av såväl gemensamhetsfiske som
jaktvårdsområde i princip föregås av förrättning. Enligt Palmquist, fiskerättskommittén
och fiskeristyrelsen skall förrättning hållas endast om länsstyrelsen
som fastställande myndighet finner detta erforderligt. På grund
av kritiken häremot föreslogs i departementspromemorian att förrättning,
utom i det nämnda fallet, alltid skulle äga rum, då uppskattning av fisket
måste ske, vilket innebar att förrättning — bortsett från de fall då enighet
förelåg — skulle vara obligatorisk då fiskevårdsområde bildades av fiske,
som inte var i sin helhet oskiftat. På grund av den kritik som även efter det
sista förslaget förekommit anser jag att man bör undersöka om det inte är
lämpligt att gå vidare i riktning mot att göra förrättning i princip obligatorisk.
Det gäller här att väga olägenheterna, främst förrättningskostnaderna,
mot fördelarna, främst den ökade rättssäkerheten. I de fall där det måste
framsta som uppenbart att en ansökan om bildande av fiskevårdsområde
inte kan bifallas, bör självfallet förrättning inte äga rum. Detsamma bör
kunna gälla om delägarna är ense och ansökningshandlingarna är så fullständiga
att de lämnar möjlighet för länsstyrelsen att göra en allsidig prövning.
Detta fall kan beräknas bli vanligt då fiskevårdsföreningar önskar ombilda
sig till fiskevårdsområden. I andra fall, d. v. s. framför allt då enighet bland
delägarna inte föreligger, anser jag det vara ett väsentligt rättssäkerhetsintresse
att fiskevårdsområde inte kommer till stånd utan att saken först
behandlats vid en förrättning. Delägarna får då tillfälle att dels genom förrättningsmannen
erhålla kännedom om gällande bestämmelser, dels vid
sammanträde dryfta ämnet i hela dess vidd.

Lagtexten har därför givits den utformningen att fiskevårdsområdes bildande
i princip skall föregås av förrättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

121

8. Förutsättningarna för upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde
Lagen om gemensamhetsfiske

Enligt 1913 års lag kan rätt till fiske upplåtas på arrende mot delägares
vilja genom majoritetsbeslut av övriga delägare. Lagens krav på majoritet
erbjuder viss likhet med vad som fordras för gemensamhetsfiskes inrättande,
dock tages vid omröstning för beslut om upplåtelse hänsyn endast till delaktigheten.
Lagen kräver sålunda för beslut om upplåtelse på arrende av
fiskevatten, som är i sin helhet oskiftat, mer än hälften och i fråga om annat
fiskevatten minst två tredjedelar av samtliga delägares rösttal. Därutöver
fordras emellertid att beslutet fastställes av länsstyrelsen. Fastställelse
kan vägras endast om beslutet ej tillkommit i laga ordning (17 §). Lagen
lämnar ej utrymme för prövning av beslutets lämplighet. Någon minoritetsgaranti
utöver vad nu nämnts innehåller ej lagen för detta fall. Ej heller
innehåller lagen någon bestämmelse om upplåtelse annorledes än på arrende
t. ex. genom försäljning av fiskekort eller genom andra s. k. särtillstånd.
Lagen anvisar även den möjligheten att delägarna nyttjar gemensamhetsfisket
var för sig enligt av länsstyrelsen fastställd plan. Av intresse är att delägare
därvid ej får tilläggas rätt att fiska i annan delägares fiskevatten utan
dennes samtycke (21 § tredje stycket).

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

För beslut om upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområde kräves enhällighet.
Fastighetsägare kan dock ej förvägras att upplåta den rätt till
jakt, som inom området tillkommer honom, därest ej upplåtelsen är olämplig
med hänsyn till jaktvården eller eljest länder övriga fastighetsägare till
avsevärt men (13 § 3 mom. jaktlagen).

Palmquists förslag 1943

1943 års förslag upptog en bestämmelse, att stadgarna för fiskevårdsområdet
fick innehålla att fisket, helt eller delvis, kunde upplåtas på arrende
samt att särtillstånd till fiske kunde beviljas inom fiskevårdsområdet. I stadgarna
fick ej föreskrivas att fiske skulle upplåtas på arrende med mindre
förslag därom biträtts av delägare som företrädde beträffande fiskevatten
som vore i sin helhet oskiftat mer än hälften och i fråga om annat fiskevatten
minst 2/3 av samtliga delägares rösttal. Beviljande av särtillstånd
skulle däremot icke kräva kvalificerad majoritet. Anledningen härtill angavs
vara att den som erhållit särtillstånd endast fick rätt att utöva visst
fiske utan att i motsats till en arrendator utesluta fiskevattensägarna från
möjlighet att fortfarande bedriva fiske i vattnet. Utredningsmannen påpekade,
att dylika upplåtelser brukade förekomma i fiskevårdsföreningar.
Från 1913 års lag överflyttades bestämmelsen att delägare ej kunde tilläggas
rätt att fiska i annan delägares enskilda fiskevatten utan den senares
samtycke.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Remissyttranden över Palmquists förslag

I några remissyttranden uttalades, att samma krav på kvalificerad majoritet
bland delägarna som föreslagits för beslut om utarrendering av fiske
borde gälla med avseende å beslut om upplåtelse av särtillslånd för fiske.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén hade, som jag tidigare framhållit, förordat att röstning
i regel skulle utövas efter huvudtalet. I fråga om beslut om upplåtelse
ansåg kommittén det dock motiverat att göra vissa avsteg från denna princip.
Kommittén anförde i förevarande del.

För ett par undantagsfall anser kommittén det naturligt, att delaktigheten
i fiskevårdsområdet skall ligga till grund för omröstningen. Det ena
av dessa fall avser utarrendering av fiske och upplåtelse av särtillstånd till
fiske. Då sådana upplåtelser kunna väsentligt eller stundom helt och hållet
betaga den enskilde fiskevattensägaren möjligheten att själv utöva fiske i
sitt vatten, synes det skäligt att besluten i sådana frågor skola fattas efter
andra regler än de vanliga. Samma normer böra i detta hänseende gälla vare
sig beslutet avser utarrendering eller upplåtelse av särtillstånd." Omröstningen
bör härvid enligt kommitténs uppfattning icke ske efter huvudtalet
utan efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. Det synes tillräckligt
att endast ta hänsyn till de i omröstningen deltagande. Framhållas må, att
om icke annat föreskrives i stadgarna, obegränsad röstning med fullmakt
skall kunna äga rum. Med hänsyn till de nämnda frågornas stora vikt bör
som regel kvalificerad majoritet (minst 2/3 av de i omröstningen
deltagande delägarnas rösttal efter delaktigheten) fordras för besluts
fattande. Denna regel har dock ej ansetts böra gälla ovillkorligt. I vissa
fält kan fiskevårdsområde komma att bildas i huvudsakligt syfte att åstadkomma
utarrendering av fiskevattnet eller att skapa ett s. k. kortfiskevatten.
För att icke delägarna skola kunna förhindra att detta syfte vinnes föreslår
kommittén att länsstyrelsen skall kunna i visst fall förordn
a om utarrendering och upplåtelse av särtillstånd,
även om föreskriven majoritet bland delägarna icke föreligger, försåvitt
nämligen länsstyrelsen med hänsyn till syftet med fiskevårdsområdets bildande
finner sådant påkallat. Naturligt är, att denna möjlighet bör tillgripas
endast i trängande undantagsfall.

För att bereda ytterligare skydd åt enskilda delägare i ett fiskevårdsområde
föreslår kommittén vidare, att delägare, som menar att beslut om
upplåtelse av fiskerätt fattats i strid med de nyss angivna bestämmelserna om
kvalificerad majoritet, bör äga rätt att överklaga beslutet hos länsstyrelsen.
Det sagda gäller närmast om principiella beslut, att dylik upplåtelse
skall fä ske. Klagorätt bör emellertid föreligga även beträffande beslut
om antagande av arrendeanbud, ehuru något krav på viss särskild röstövervikt
ej ansetts böra uppställas för dylika beslut.

Även fiskerättskommittén upptog i sitt förslag till lagtext en motsvarighet
till 21 § tredje stycket 1913 års lag.

Yttranden över fiskerättskommitténs förslag

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap anförde, att enkel majoritet
efter huvudtalet borde vara tillräcklig då fråga vore om utlämnande av fiskekort
med begränsad räckvidd, t. ex. för mete och annat krokfiske under sommarsäsongen.
Dylika fiskekort försåldes allmänt av de fiskevårdsföreningar

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

som nu funnes i länet. Därigenom finge föreningarna inkomster till sin verksamhet,
varjämte tjuvfisket i hög grad motverkades. Kalmar läns fiskevattensägareförbund
avstyrkte förslaget att länsstyrelsen oavsett delägarnas
vilja skulle kunna besluta om utarrendering eller beviljande av särtillstånd.
Förbundet framhöll bl. a., att med en extrem tolkning av kommitténs förslag
intet hinder syntes möta att inrätta fiskevårdsområde endast för att därmed
tillgodose sportfiskeintressena på en ort.

Föredragande departementschefen1 sade sig anse det tveksamt om länsstyrelsen
borde ha befogenhet att besluta om dylik tvångsupplåtelse.

Fiskeristgrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen ansåg anledning saknas att i denna fråga göra någon
åtskillnad mellan olika slag av upplåtelser. Vare sig upplåtelsen skedde med
ensamrätt eller ej, med eller utan avgift, syntes — liksom enligt 24 § fiskerättslagen
— samma krav på samtycke från delägarna böra uppställas. Upplåtelser
genom särtillstånd kunde ju företagas i så stor utsträckning, att de
sammanlagt omfattade så gott som allt fisket. Härtill kom, att gränsen mellan
utarrendering och andra upplåtelser var flytande.

Alldeles oavsett den ståndpunkt, som intogs till frågan om rösträtten inom
ett fiskeområde i allmänhet skulle utövas efter huvudtal eller delaktighet,
ansåg fiskeristyrelsen i likhet med fiskerättskommittén, att vid avgörande
av frågor, huruvida utarrendering eller annan upplåtelse skulle äga rum,
röstning borde ske efter delaktigheten. Att här låta omröstning
ske efter huvudtalet var med hänsyn till frågornas stora ekonomiska
betydelse ej rimligt.

Beträffande frågan i vad mån majoriteten skulle vara
kvalificerad ansåg fiskeristyrelsen i motsats till fiskerättskommittén
anledning saknas att frångå den i 1913 års lag uppställda principiella regeln
för vatten som i sin helhet var oskiftat. Beträffande sådant vatten borde
sålunda enkel majoritet vara tillräcklig.

1 övriga fall borde åtminstone i regel fordras två tredjedels
majoritet i enlighet med 1913 års lag och fiskerättskommitténs
förslag. Emellertid var till sistnämnda fall hänförliga även de fall då ingen
delägare ägde någon bestämd lott men å andra sidan ej heller hade andel i
hela vattnet. En sjö hörde exempelvis till två eller flera skifteslag, men vattnet
var ej skiftat inom de olika skifteslagen. Utgjorde vart och ett av dessa
skifleslag ett fiskeområde för sig, skulle utarrendering av hela sjön kunna
ske, om det funnes enkel majoritet inom varje skifteslag.
Samma förutsättning syntes då böra gälla, om hela sjön utgjorde ett enda
fiskeområde. En regel härom borde därför i detta fall uppställas såsom ett
alternativ till regeln om två tredjedels majoritet inom fiskeområdet i dess
helhet.

Vid tillämpningen av de nu förordade majoritetsreglerna syntes man böra
använda den princip, som föreslagits i fråga om anslutning bland del 1

Prop. nr 60/1950 s. 97.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

ägarna för inrättande av fiskeområde i skiftat vatten, nämligen att medräkna
endast delaktighetstal som företräddes av de i omröstningen deltagande
delägarna. Delägare som lämnats tillfälle deltaga i beslutets fattande men
ej låtit sig avhöra borde sålunda anses ha nedlagt sin röst. Detta överensstämde
med fiskerättskommitténs förslag på denna punkt.

Den av fiskerättskommittén föreslagna möjligheten för den
beslutande myndigheten att oberoende av delägarnas
vilja besluta om upplåtelse av fiskerätt borde enligt
fiskeristyrelsens mening icke genomföras. En dylik möjlighet var
säkerligen att anse som ett alltför långtgående ingrepp i delägarnas bestämmanderätt.
Behovet av en sådan befogenhet för myndigheten minskade avsevärt,
om man liksom fiskeristyrelsen men i motsats till fiskerättskommittén
intog den ståndpunkten att en lagstiftning av ifrågavarande slag skulle
tillgodose endast delägarnas gemensamma bästa och reglera förhållandet
mellan dem.

I anslutning till de båda tidigare utredningarnas förslag att i enlighet med
21 § tredje stycket 1913 års lag delägare ej fick tilläggas rätt
att fiska i annan delägares enskilda fiskevatten uttalade
fiskeristyrelsen, att om inom ett fiskeområde en delägare tillerkändes
rätt att fiska i annan delägares vatten, fick detta anses innebära, att
fiskerätt där uppläts till den förstnämnde. För en sådan delupplåtelse gällde
de i 11 § av fiskeristyrelsens lagförslag upptagna reglerna. Ansågs fisket i
ett fiskeområde med oskiftat vatten böra ordnas så att vattnet uppdelades i
lotter mellan delägarna, syntes intet hinder finnas för att, om så ansågs ur
fiskerisynpunkt lämpligt, låta flera delägare samfällt nyttja en och samma
lott. En sådan anordning kunde förordas särskilt då det fanns en viss grupp
av delägare med allenast obetydliga andelstal. Med hänsyn till vad nu anförts
upptog fiskeristyrelsen i sitt förslag ej något stadgande, motsvarande
21 § tredje stycket 1913 års lag.

Fiskeristyrelsen erinrade om att i vissa remissyttranden över fiskerättskommitténs
förslag hade uttalats, att bestämmelser borde införas därom att
därest fråga om utarrendering uppkom, företräde
skulle lämnas åt det yrkesmässiga fisket. Den meningen
saknade säkerligen icke heller anhängare att om upplåtelse av fiskerätt
ansågs böra ske, fritidsfiskets intressen genom lagbestämmelser
borde tillgodoses på ett eller annat sätt (jfr 3 § KK den 8 juni 1951 ang.
förvaltningen av kronans fisken jämte tillämpningsföreskrifter). Fiskeristyrelsen
fann emellertid att delägarnas bestämmanderätt icke borde bindas genom
föreskrifter av sådan art. Så långt möjligt är borde sådana bestämmelser
undvikas, som kunde vara ägnade att försvåra tillkomsten av fiskeområden.

Med hänsyn till den vikt frågan om upplåtelse av fisket hade borde denna
fråga avgöras redan i samband med fiskeområdets bildande.

Som en särskild fråga upptog fiskeristyrelsen spörsmålet i vad mån n y 11-janderättshavares samtycke borde krävas för att fiskeområdet

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

125

skulle få upplåta fiske som omfattades av nyttjanderätten. Något krav på
dylikt samtycke fanns ej i 1913 års lag, bortsett från upplåtelser som skett
innan lagen trädde i kraft. Någon anledning att i lagen om fiskeområde frångå
denna princip syntes ej föreligga. Ett undantag syntes dock påkallat, nämligen
därest det av fiskeristyrelsen den 1 december 1953 framlagda förslaget
till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m. vann bifall.1 Med den
privilegierade ställning i form av minimitid för upplåtelsen, optionsrätt
m. m., som i detta förslag ansetts böra tillkomma där avsedda upplåtelser,
syntes det mindre väl förenligt, att sådan nyttjanderättshavare skulle nödgas
avstå sin nyttjanderätt till person åt vilken fiskeområdet såsom sådant upplåtit
fiskerätt. I tredje stycket av 11 § i styrelsens förslag till lag om fiskeområden
hade därför upptagits en föreskrift att beslut av fiskeområde om
upplåtelse ej fick meddelas beträffande fiske, som helt eller delvis innehades
med sådan nyttjanderätt som avsågs i nämnda lag, såframt ej nyttjanderättshavaren
lämnat sitt samtycke.

Inrättande av gemensamhetsfiske innebar ej i och för sig någon inskränkning
i den rätt att upplåta fiskerätt som den
enskilde delägaren kunde ha. Någon anledning att frångå denna
regel beträffande fiskeområde syntes ej föreligga. Styrelsen ansåg därför
någon motsvarighet ej erforderlig till den i 13 § 3 mom. jaktlagen upptagna
bestämmelsen, att fastighetsägare ej må förvägras att till annan upplåta
jakträtt inom jaktvårdsområde, om upplåtelsen icke befinnes olämplig med
hänsyn till jaktvården eller eljest länder övriga fastighetsägare till avsevärt
men. Hinder mötte emellertid icke att i stadgarna föreskriva de inskränkningar
i rätten för delägarna att upplåta sin fiskerätt som med hänsyn till
särskilda förhållanden kunde finnas behövliga. — Självfallet var den, som
fått nyttjanderätt till sig upplåten, bunden av de bestämmelser som fastställts
för fiskeområdets verksamhet.

Riksdagsmannen F. I. Bo o, som i egenskap av sakkunnig biträtt fiskeristyrelsen,
avgav i fråga om förutsättningarna för upplåtelse genom
särtillstånd ett särskilt yttrande. Däri anfördes bl. a.

Det gamla självhushållningssystemet bland den jordbrukande befolkningen
har numera ersatts med mer specialiserad näringsutövning och varuutbyte.
Med denna omställning har även det gamla husbehovsfisket i
stora delar av landet förlorat i betydelse. Den moderna jordbrukaren har
inte råd att ödsla effektiv arbetstid på en så oekonomisk sysselsättning. I
den mån fiske fortfarande bedrives är det i allmänhet som hobby, givetvis
med undantag för värdefullt fiske såsom kräft- och laxfångst m. in., oftast
bedrivet endast under en kort säsong.

Samhällsutvecklingen har för andra stora folkgrupper även gett mer
fritid och behov att fylla denna med rekreationsbetonad sysselsättning.
Fritidsfisket är därvid en av de stora möjligheterna. Fiskeutövningen är
dock ofta begränsad genom den enskilda äganderätten och de invecklade
äganderättsförhållandena i de flesta insjöarna. De fiskevårdsföreningar som
hittills inrättats säljer visserligen på sina håll fiskekort åt utomstående och
med gott resultat, men i många fall är de snarast monopolföreningar, till 1

Numera lagen (len 27 juni 1957 om fiskearrenden.

126 Kungl. Maj. ts proposition nr 50 ur 1960

komna för att trygga fiskemöjligheterna åt en mycket begränsad krets av
medlemmar.

En ny lagstiftning på delta område borde inriktas på en lösning av bär
berörda problem med hänsynstagande till den förändrade situation samhällsutvecklingen
skapat. Föreliggande utredningsförslag har inte gått till
botten med dessa spörsmål, utan stannat vid att föreslå vissa regler för delägarnas
samverkan.

Fiskeristyrelsens förslag innebär att för all upplåtelse skall erfordras samtycke
från delägare med mer än hälften av delaktigheten i fiskevattnet, oavsett
om upplåtelsen avser hel utarrendering med avstående av all fiskerätt
för delägarna eller den mycket begränsade upplåtelse som kan ske till fritidsfiskare
genom s. k. fiskekort. Enligt min mening borde tiden vara inne
att redan nu gå ett steg längre till lösning av ovan skisserade, av samhällsutvecklingen
betingade problem genom att öppna möjligheter även för ett
mindre delägartal att besluta begränsade upplåtelser. I oskiftat vatten
borde sålunda minst hälften av delägarna om de
tillika företräda minst en tredjedel av delaktighetstal
e t och i annat vatten hälften av delaktighetst a1
et, vara tillräckligt för att besluta begränsad upplåtelse
med s. k. f i s k e k o r t. Arten och graden av upplåtelse kan
därvid regleras i varje särskilt fall och från tid till annan.

Det är ju i dylika fall inte fråga om avhändande av den egna fiskerätten,
utan endast en utvidgning av nyttjandet, som inte behöver leda till förfång
för delägarna. Genom förbättrad fiskevård kan resultatet i stället bli till avsevärd
fördel för fisket. Här föreslagna regler skulle också ge större möjligheter
till att göra nu outnyttjade vatten tillgängliga för den fiskeintressernde
men icke vattenägande allmänheten.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Fiskeristyrelsens förslag angående förutsättningarna för beslut om upplåtelse
av fiske godtogs i allmänhet av remissinstanserna. Några ansåg dock
att för liten hänsyn tagits till ägare av små andelar. Krav framställdes därför,
att för upplåtelse skulle krävas majoritet jämväl efter huvudtalet.

Västerbottens läns hushållningssällskap förordade, att för upplåtelse i
oskiftat vatten samtycke skulle fordras från minst hälften av delägarna och
att dessa tillika skulle representera minst hälften av delaktighetstalet. För
upplåtelse i skiftat vatten borde fordras samtycke av minst hälften av delaktighetstalet
inom det område, som avsågs skola upplåtas. Sällskapet motiverade
sin ståndpunkt på följande sätt.

Upplåtelse av fiskerätt inom fiskeområde får betraktas som en ingripande
åtgärd gentemot den enskilde fiskerättsägaren varför, såsom också fiskeristyrelsen
föreslagit, strängare krav på samtycke från delägarnas sida
bör föreskrivas. Principen att låta enbart delägarnas delaktighetstal ligga
som grund för åtgärdens genomförande kan innebära allvarliga risker för
de fiskerättsägare, som har relativt liten andel i fiskevattnet men som för
sin försörjning kan vara beroende av fisket som binäring eller husbehovsfiske.
I oskiftat fiskevatten har nämligen, såsom förslaget nu är utformat,
enstaka eller ett fåtal fiskerättsägare med Övervikt i delaktighetstal möjlighet
att utarrendera fiskevattnet i strid mot den mening som företrädes
av en majoritet i huvudtal. Även i fråga om upplåtelser i andra fall, t. ex.
när fiskeområdet består av två eller flera vart för sig oskiftade eller sam -

Kungl. Maj:is proposition nr 50 år 1960

127

fällda fiskevatten, kan principen bli till allvarligt förfång för vissa delägare.
Visserligen har kravet på anslutning gjorts något strängare då det under
vissa förutsättningar här kräves 2/3 majoritet. Detta hindrar dock icke att
ett mindre skifteslag helt kan nödgas underordna sig vad en 2/3 majoritet
inom övriga skifteslag beslutar om en upplåtelse, som t. o. m. enbart kan
gälla det mindre skifteslagets vatten.

En bestämmelse innebärande sådana konsekvenser är otillfredsställande.
Det bör därför övervägas, om det vid upplåtelse av fiskerätt icke bör föreskrivas
viss anslutning även från de grupper av intressenter som här åsyftas.
Att kraven på anslutning från delägarnas sida härigenom skärpes något
behöver icke i och för sig betyda, att ur fiskevårdssynpunkt viktiga fiskeupplåtelser
försvåras i någon nämnvärd utsträckning. Enligt föreliggande
förslag medräknas endast de som tillstädeskommit till förrättning eller, om
förrättning ej ägt rum, de som hos länsstyrelsen givit sin mening tillkänna
som underlag för den anslutning som här avses. Då man har anledning räkna
med att det som regel endast blir de som äro direkt intresserade av fiskets
vård och bedrivande, oftast kanske ett mindre tal av delägarna i fiskeområdet,
som möter upp till förrättning eller ger sin mening tillkänna, betyder
föreskrifterna en väsentlig skillnad i kraven på anslutning från delägarnas
sida om jämförelse göres med nu gällande bestämmelser i gemensamhetsfiskelagen,
där det föreskrives att anslutningen skall avse viss del
av samtliga fiskerättsägare. Samtidigt som det är angeläget, att föreskrifterna
om upplåtelse av fiskerätt icke utformas så att sådan upplåtelse onödigtvis
försvåras, är det av lika stor vikt, att de inom fiskeområdet av upplåtelsen
berörda intressena får ett skäligt inflytande vid beslut om införande
av åtgärden i fråga. I enlighet härmed bör i vissa fall föreskrivas strängare
krav i fråga om anslutning vid upplåtelse av fiskerätt.

Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelsen i Västerbottens län.

Hushållningssällskapet i Norrbottens län ansåg, att det för fiskeupplåtelse
inom fiskeområden, vari flera skifteslags vatten ingick, alltid skulle
fordras samtycke inom varje skifteslag av delägare
med mer än hälften av delaktighetst a le t. Till stöd härför
anförde sällskapet.

Åtminstone i Norrbottens län är det vanligt, att delaktighet i samfällda
fiskevatten anses tillkomma samtliga inom samfälligheten boende, oavsett
om dessa äga del i skattetalet eller icke. Det anses vidare önskvärt, att denna
byagemenskap förblir orubbad. Detta medför att upplåtelser bli aktuella och
därmed att majoritet i delaktighetstal kommer att fordras praktiskt taget
i alla fall, där man söker ordna fiskevård m. in. genom att inrätta fiskeområde.
Den gamla byagemenskapen blir emellertid allt svårare att tillämpa
praxis är exempelvis olika, när det gäller personer, födda och med föräldrahem
i bvn men med förvärvsarbete på annat håll — och tillräcklig anledning
torde därför saknas att tillämpa olika fordringar för olika slag av upplåtelser,
även ehuru de i lagförslaget nämnda komma att ställa stora krav
på enighet bland delägarna, för att fiskeområden skall kunna komma till

stånd. . , . .... ,

Länsstyrelsernas möjligheter att avväga olika intressen vid inrättande av
fiskeområde i helt oskiftat vatten kommer väl i princip att gal a aven beträffande
de olika skifteslagcns intressen, när det galler att bilda fiskcomräde
i vatten där flera skifteslag har del. Samfällighetens bestämmanderätt
över sitt eget vatten har emellertid tidigare varit oinskränkt, och det finnes
enligt hushållningssällskapets bestämda mening ingen anledning att andra

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

på detta förhållande. Med tillämpning av den föreslagna majoritetsregeln
för »skiftade vatten» — samtycke av delägare med minst två tredjedelar av
delaktighetstalet — kan sådana oformligheter inträffa, som att ett litet skifteslag
ej blott avstänges från allt sitt fiske utan dessutom tvingas göra detta
oå de villkor de större skifteslagen bestämmer. Detta skulle kunna inträffa
exempelvis vid de stora Arjeplogssjöarna, där fisket är en huvudnäring för
den jordägande befolkningen, men där endast en obetydlig del av vattnet
tillhör byarna och huvudparten är kronovatten.

Södermanlands läns hushållningssällskap förordade, att för upplåtelse av
fiskerätt alltid borde fordras samtycke av delägare med minst 3/4
av såväl delaktighetstal som huvudtal.

Det av riksdagsmannen Boo framförda förslaget om minskat
krav på anslutning av delägare för beslut om upplåtelse av särtillstånd tillstyrktes
ej oreserverat av någon remissinstans. I fråga om upplåtelse i skiftat
fiskevatten anslöt sig fiskeriintendenten i nedre norra distriktet och länsstyrelsen
i Jämtlands län till förslaget att delägare som representerade mer
än halva delaktighetstalet skulle kunna besluta om upplåtelse. Fiskeriintendenten
anförde härom.

I fråga om upplåtelse av rätt till fiske i annat än oskiftat vatten har en i
jämförelse med övriga bestämmelser påfallande snäv gräns dragits för länsstyrelsens
handlingsfrihet därigenom, att där föreskrives samtycke av delägare
med minst två tredjedelar av delaktighetstalet. Jag har här att taga
hänsyn endast till rent fiskeribiologiska förhållanden och fiskeförhållanden.
Sett enbart ur dessa synpunkter kan det i vissa fall vara minst lika angeläget
att fiske upplåtes, som att det bildas fiskeområde. De fall är icke få,
där ett intensivare fiske än det som fiskerättsägarna själva kan bedriva
skulle vara önskvärt för att höja fiskbeståndets kvalitet. Det är emellertid
även uppenbart att det kan inträffa fall, då upplåtelser av fiskerätt icke bör
få förekomma, trots att delägare med kanske mer än två tredjedelar av delaktighetstalet,
önskar att så sker. I detta sistnämnda fall får man förutsätta,
att länsstyrelsen lämnar önskemålen utan avseende. Även ifråga om
inrättande av fiskeområde kan orimliga förhållanden uppstå, om man enbart
tar hänsyn till bestämmelserna om röstetal och delaktighet. Här förutsätter
man att länsstyrelsen skall åstadkomma en förnuftig lösning. Lika stort
förtroende borde man kunna hysa för länsstyrelsen ifråga om upplåtelse av
fiskerätt, varför jag ansluter mig till det i Boos reservation framförda förslaget
i vad det avser annat vatten än oskiftat vatten, där således hälften av
delaktighetstalet borde vara tillräckligt för att upplåtelse av fiskerätt skall
kunna ske.

Amatörfiskarnas riksförbund ansåg, att sänkta krav borde gälla för att
beslut skulle kunna fattas om fortsatt upplåtelse av särtillstånd i skiftade
vatten, där sådan upplåtelse redan nu gjorts. Till stöd härför anförde förbundet.

Ett fiskeområde torde i många fall bildas för en hel sjö eller ett sammanhängande
större vatten, där en eller flera fiskerättsägare tidigare sålt fiskekort
till fritidsfiskare från närbelägna orter. De som icke tidigare sålt fiskekort
kan med stor sannolikhet förmodas motsätta sig, att denna fiskekortsförsäljning
får fortsätta. Skall såsom i lagförslaget minst två tredjedelar av
delägarna i fiskeområdet, räknat efter delaktighetstalet, lämna sitt samtycke

129

Kungl. Maj. ts proposition, nr 50 år 1960

lör fortsatt fiskekortsförsäljning inom det enskilda vattenområdet, så kommer
med stor sannolikhet fiskekortsförsäljningen att upphöra på åtskilliga
nuvarande kortfiskevatten. Vattenägaren foriorar eu inkomst, som han icke
på annat sätt kunnat få ut av sitt vatten, och kontrollen över fritidsfiskarna,
som visat sig ytterst värdefull för upprätthållande av ordning och laglydighet,
kommer att gå förlorad. Fritidsfisket är ett av fiskevårdens största
problem, och en god lösning därav kommer att bli av största betydelse även
för de blivande fiskeområdena. Om dessa också inte direkt kommer att
bygga vidare på den hittills inslagna vägen att ge fritidsfisket ett visst medansvar
för ordning och fiskevård, så hör bestämmelserna åtminstone inte
utformas så, att det som redan vunnits blir spolierat i åtskilliga fall. Ett
status quo skulle kunna vinnas genom att endast hälften av delaktighetstalet
krävdes för beslut om fortsatt upplåtelse
av begränsad fiskerätt genom fiskekort i viss
del av fiskeområdets vatten, där detta är skiftat. I
oskiftat vatten, där hälften av rösttalet utgör gränsen redan nu, bör dock
denna regel kunna vidmakthållas.

Många remissinstanser vände sig uttryckligen mot tanken på att stadga
skilda regler för arrendeupplåtelser och upplåtelser
genom särtillstånd. Härvid underströks bland annat fiskeristyrelsens
uttalande, att genom särtillstånd upplåtelser kunde ske i så stor omfattning,
att de motsvarade arrendeupplåtelse av allt fiske inom området.

Fiskeristyrelsens förslag i fråga om förutsättningarna för bestämmelse
i stadgarna om fiskets upplåtande föranledde följande
uttalande av lagberedningen.

För det fall, då mot ägarens bestridande upplåtelse av fisket till annan
skall äga rum och ägaren alltså, låt vara mot andel i organisationens vinst,
frånhändes sin egen fiskerätt, medger förslaget icke något som helst rättsskydd
åt ägaren; stadgandet i 11 § tredje stycket (motsvarande utkastet
14 § tredje stycket) avser ej det fall att fastighetens ägare tillika är yrkesfiskare.
Även om förslaget på denna punkt har visst stöd i gällande lag om
gemensamhetsfiske, synes dock en sådan o likställighet mellan ägaren och
nyttjanderättshavaren icke stå i överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser.
I detta sammanhang må erinras att enligt 13 § 3 inom. lagen om rätt
till jakt rätten å jaktvårdsområde till all jakt eller till jakt efter särskild
villebrådsart ej må upplåtas till annan med mindre samtliga fastighetsägare
äro ense därom. De skäl som ligga till grund för denna bestämmelse framträda
med ännu större styrka i fråga om fiske. Även om ägaren i viss mån
kompenseras genom sin andel i organisationens vinst, kvarstår dock den
förlust som kan uppkomma för honom genom att hans arbetskraft kanske
icke i fortsättningen kan finna eu lika lönsam användning. En minsta fordran
synes vara att en fastighetsägare, vilken utövar sådant fiske som avses
i [lagen om fiskearrenden], skyddas i samma omfattning som den vilken på
grund av upplåtelse från fastighetsägaren innehar fiskerätten.

1 motsats härtill framhöll länsstyrelsen i Uppsala län alt bestämmelsen i
förslagets It § tredje stycket om veto för sådan arrcndator, varpå lagen om
fiskearrenden var tillämplig, innebar en väsentlig avvikelse från förslagets
principer och var ägnad att från lagens tillämpningsområde undantaga
mänga av de kanske värdefullaste fiskena. Länsstyrelsen avstyrkte därför
införandet av eu dylik regel.

''( Dihang till riksdagens protokoll 1960. 1 xtnnl. Xr 50

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Några remissinstanser påpekade, att vid fastställande av stadgar borde
beaktas bestämmelserna i 19 kap. jorddelningslagen om
fiskets betydelse vid bedömandet av ett jordbruks bärkraft. Länsstyrelsen i
Jämtlands län åberopade härom ett yttrande från överlantmätaren i länet,
vari denne anförde.

Inom länet har fisket flerstädes en avsevärd betydelse för den bofasta befolkningens
försörjning. Förhållandena i det avseendet är således icke sådana
som antytts i början av det av herr Boo avgivna särskilda yttrandet. I
från och med den 1 januari 1948 gällande, i 19 kap. jorddelningslagen intagna
fastighetsbildningsregler har fiskets betydelse för jordbruksbefolkningen
särskilt beaktats. Sålunda stadgas i 3 § 2 mom. punkt 1, att en sådan
naturtillgång som fiskevatten skall beaktas vid bedömandet, huruvida jordbruksfastighet
varaktigt kan giva brukaren och hans familj tillfredsställande
bärgning och således må anses lämpad för sitt ändamål. Jämlikt 3 § 1
mom. första stycket må avstyckning från jordbruksfastighet ej äga rum,
om ändringen i fastighetsindelningen skulle för jordbruksnäringen medföra
men av någon betydelse. Av motiven till lagen framgår, att avskiljandet från
jordbruksfastighet av fiske i regel skall anses medföra sådant men. Med
hänsyn till förslagets ganska fria regler för fiskeområdes omfattning och
med hänsyn till antalet av de fastigheter med fiskerätt, som saknar fast bosättning,
torde i ett flertal fall den situationen kunna uppkomma, att den
sammanlagda andelen i fisket inom fiskeområde för fastigheter med jordbruk
eller eljest med fast bosättning blir så liten, att nämnda fastigheters
ägare kan tvingas till upplåtelse av fisket inom fiskeområdet och således
tvingas att avstå från den omedelbara dispositionen av fastigheterna tillkommande
fiske. Detta får anses vara högst otillfredsställande. Enligt överlantmätarens
mening bör såsom ytterligare villkor för att föreskrift må meddelas
om upplåtelse av rätt till fiske inom fiskeområde eller del därav stadgas, alt
upplåtelsen prövas icke medföra men av någon betydelse för de delägare
inom fiskeområdet, som äger fastigheter med jordbruk eller eljest fastigheter
med fast bosättning.

Liknande synpunkter framfördes av lantmätei istyrelsen och Riksförbundet
Landsbygdens folk.

Hovrätten för Västra Sverige förordade, att man för huvudfallet alllid
krävde att de av fiskeristyrelsen föreslagna reglerna — i enlighet med 1913
års lag och fiskerättskommitténs förslag — kompletterades med en bestämmelse
om att delägare ej skulle kunna tilldelas rätt att fiska
i annan delägares enskilda fiskevatten utan dennes samtycke.
Lagberedningen påpekade, att fiskeristyrelsens förslag i denna fråga
innebar en avvikelse från gällande rätt och från de tidigare förslagen. Något
skäl för avvikelsen hade styrelsen emellertid icke lämnat. Beredningen anförde
vidare.

Det sägs allenast att, om inom ett fiskeområde en delägare tillerkännes
rätt att fiska i annan delägares vatten, detta får anses innebära att fiskerätt
där upplåtes till den förstnämnde och att för sådan delupplåtelse gälla de
allmänna bestämmelserna i förevarande paragraf om upplåtelse av fiskerätt.
Tydligt är att i lagen om gemensamhetsfiske och i 1947 års förslag
begreppet upplåtelse ej fattats så vidsträckt att det inbegriper även det fall
att vid uppgörande av plan för delägarnas eget utnyttjande av vattnet eu

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 11)00

131

delägare tillerkännes rätt alt fiska i annan delägares vatten. Bestämmelserna
om majoritetsbeslut om upplåtelse äro alltså enligt nämnda lag och förslag
icke tillämpliga på ett sådant fall; i stället har vattnets ägare tillagts det
särskilda skyddet att hans samtycke erfordras för åtgärden. Det synes uppenbart
att de skäl, som kunna åberopas för att i det gemensamma intresset
med hänsyn till det rationella utnyttjandet av fisket inom fiskeområdet tilllåta
upplåtelse även mot delägares bestridande, icke kunna i samma mån
göras gällande i fråga om rätt för delägare att, då enligt fiskeriplanen delägarna
själva förbehållits fiskets utövande, fiska även inom annan delägares
fiskevatten.

Enligt tredje stycket av It § får föreskrift om upplåtelse av fiskerätt ej
meddelas beträffande fiske, soin helt eller delvis innehaves med sådan nyttjanderätt
varå [lagen om fiskearrenden] är tillämplig, såframt ej nyttjanderättshavaren
lämnat sitt samtycke. Det skydd som av sociala skäl sålunda
beretts vissa fiskearrendatorer bör uppenbarligen komma dessa till del även
i förhållande till delägare, som enligt förslaget eljest skulle kunna tillerkännas
rätt med avseende å fiske som omfattas av arrende.

Departementspromemorian 1957

Det var enligt departementspromemorian sannolikt, att de bestämmelser,
som reglerade förutsättningarna för upplåtelse, för den berörda allmänheten
i många fall kom att framstå såsom särskilt ingripande i den enskilda handlingsfriheten.
Möjligheten att mot en eller flera delägares bestridande
framtvinga ett beslut om upplåtelse var emellertid av avgörande betydelse
för att syftet med den föreslagna lagstiftningen skulle kunna förverkligas.
Frågan blev därför i utpräglad grad en avvägningsfråga mellan
fiskevårdsintresset och rättssäkerhetsintresset. Fiskeristyrelsens förslag syntes
vara ägnat att väl tillgodose båda synpunkterna, samtidigt som cn alltför
långt gående detaljreglering undvikits.

I likhet med frågan om förutsättningarna för fiskevårdsområdes bildande
kunde beträffande förutsättningarna för upplåtelse bland remissinstanserna
urskiljas ej mindre än sex alternativ. Några hade velat skärpa
villkoren medan andra velat genom liberalare regler underlätta möjligheten
att besluta om upplåtelse. Det förslag som framförts av hushållningssällskapet
i Södermanlands län innebar sålunda att villkoren för dylikt beslut skulle
bli väsentligt strängare t. o. m. än de som f. n. gällde enligt 1913 års lag.
Beträffande förslagets närmare utformning anfördes i promemorian.

Vad hushållningssällskapen i de båda nordligaste länen samt länsstyrelsen
i Västerbottens län anfört om behovet av ett ökat skydd för vissa minoriteter
har såtillvida beaktats i promemorians utkast till lagtext, alt upplåtelse av
rätt till fiske i fiskevårdsområde, som består av skiftat fiske, vari ingår ett
eller flera samfällda fisken, icke skall kunna komma till stånd med mindre
— i likhet med andra »oskiftade fiskevårdsområden» — samtycke förelägger
från delägare, representerande minst halva delaktigheten inom varje sådant
oskiftat fiske. Detta betyder å andra sidan, alt om det »skiftade fiskevårdsområdet»
i sin helhet består av två eller flera oskittade fisken föreskriften
om två tredjedels majoritet efter delaktigheten kommer alt sakna
giltighet. Består ett fiskevårdsområde av såväl skiftade som oskiftade fisken
synes två-lredjedelsrcgeln böra tillämpas på de skiftade fiskena tillsamman

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

tagna, medan vart och ett av de ingående oskiftade fiskena såsom ovan angivits
följer de för sådana fisken eljest givna reglerna.

Den av samma remissinstanser påtalade risken för ägare av små andelar
att berövas möjligheterna till värdefullt husbehovsfiske har ävenledes beaktats
i utkastet (14 § tredje stycket). Emellertid har detta ej skett på det sätt
dessa remissinstanser föreslagit utan — i anslutning till lagberedningens
yttrande — så att den vetorätt, som i fiskeristyrelsens förslag tillerkänts arrendator
enligt fiskearrendelagen, utsträckts att omfatta ej blott >arrendator»
överhuvudtaget, d. v. s. alla sådana nyttjanderättshavare för vilka i lag
eller författning denna beteckning användes, utan även den som själv äger
eller — inom fiskevårdsområdes ram — tilldelats fiske, allt under förutsättning
att fisket är av yrkesmässig natur eller är av väsentlig betydelse för utövarens
försörjning. Med sistnämnda definition har anknytning skett till
fiskearrendelagens terminologi. För uttryckens närmare innebörd och tolkning
hänvisas till prop. nr 151/1957 s. 30—33 och tredje lagutskottets utlåtande
nr 21/1957 s. 69.

I promemorian uttalades därefter, att det däremot icke ansetts motiverat
att, såsom föreslagits av hovrätten för Västra Sverige, införa en sådan allmän
vetorätt, som nu fanns i 21 § tredje stycket 1913 års lag och avsåg det fall
att en delägare tillädes rätt att nyttja en annan delägares enskilda fiske.
Om man accepterade det syfte som uppställts för den föreslagna lagstiftningen,
behövde några betänkligheter knappast föreligga mot att ersätta berörda
bestämmelse i 21 § tredje stycket 1913 års lag med eu möjlighet för
fiskevårdsområdet att även utan samtycke av en delägare besluta att annan
delägare skulle få fiska i den förstnämndes fiskevatten. Eftersom, fiskevårdsområdets
vatten borde ses som en enhet, kunde det t. ex. i ett fall vara lämpligt
att utarrendera en del av detta och inom återstående vattenområde fördela
fiskeplatserna mellan delägarna. I ett annat fall kanske det var ändamålsenligt
att fiskeplatserna cirkulerade mellan delägarna. Fördelningar sådana
som dessa underlättades i hög grad, om man kunde verkställa dem oberoende
av den enskilda fiskerätten. Om förutsättningarna för sådan fördelning
bestämdes på liknande sätt som förutsättningarna för beslut om egentlig
upplåtelse, innebar detta en lösning av problemet som syntes motsvara
rimliga krav på rättssäkerhet och effektivitet. Härvid borde särskilt beaktas
det nyss redovisade förslaget om vetorätt för yrkesfiskare och därmed jämställda.
Fiskeristyrelsen hade emellertid ansett att bestämmelserna om upplåtelse
utan vidare skulle bli tillämpliga även på nu avsedda åtgärder. Såsom
lagberedningen syntes vilja hävda, torde emellertid fiskeristyrelsens ifrågavarande
ståndpunkt innebära, att man åt begreppet upplåtelse gav en annan
innebörd än den hävdvunna. För att undanröja alla tolkningssvårigheter
hade därför i promemorians lagutkast intagits er. lagregel (14 §'' fjärde stycket)
av innebörd att lagens bestämmelser om upplåtelse även skulle gälla
det fall då en delägare tillädes rätt att nyttja annan delägares enskilda fiske.

Skulle det trots de i promemorian föreslagna ändringarna i fiskeristyrelsens
förslag visa sig att lagens regler icke var tillräckliga för att skydda en
minoritets behöriga intressen, kunde dessa beaktas vid prövningen hos länsstyrelsen.

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 är 1960

Slutligen bemöttes i promemorian vad hushållningssällskapet i Norrbottens
län uttalat om i länet rådande uppfattning om fiskerättens omfattning
i vissa fall. Härom anfördes följande.

Den av hushållningssällskapet i Norrbottens län beskrivna uppfattningen
inom länet om delaktighet i samfällt fiskevatten, synes grunda sig på en sedvänja,
som ej torde ha stöd i gällande fiskerätt. Jfr 23 och 24 § § fiskerättslagen
samt Svensk juristtidning 1947 rf. s. 7. Motsvarighet till den legaliscring
av sedvanefiske, som genom 15 § fiskerättslagen skett beträffande fiske
vid havskust, finns ej för fiske i sötvatten.

Remissyttranden över departementspromemorian

Frågan under vilka villkor upplåtelse skall ske har även nu tilldragit
sig stort intresse från remissinstansernas sida. Några har uttryckligen tillstyrkt
promemorians förslag medan flertalet lämnat förslaget utan erinran.
Några har velat skärpa kraven medan andra uttryckt motsatt åsikt.

Lantmäteristyrelsen, Örebro läns hushållningssällskap och Riksförbundet
Landsbygdens folk ifrågasätter, om det är lämpligt att upplåtelse överhuvudtaget
skall kunna ske mot delägares vilja. Sistnämnda organisation tilllägger,
att detta i varje fall gäller i fråga om skiftat fiske.

Södermanlands läns hushållningssällskap framhåller ånyo, att minst tre
fjärdedels majoritet efter såväl liu.vudtal som delaktighet
alltid bör föreligga för beslut om upplåtelse. Jämtlands läns
hushållningssällskap anser, att det bör vara tillräckligt att enkel maj oritet
efter huvudtal och delaktighet alltid föreligger, överlantmätaren
i Jämtlands län uttalar, att beträffande oskiftat fiske
alltid bör föreligga enkel majoritet efter huvudtal och delaktighet
samt beträffande skiftat fiske bör fordras två tredjedels
majoritet efter samma grunder.

Liksom i fråga om förutsättningarna för fiskevårdsområdes bildande har
även i förevarande avsnitt från flera håll uttalats den meningen att såsom
en särskild förutsättning utöver kravet på viss majoritet skall gälla att
ingen genom upplåtelsen lider förfång eller förfång av
någon betydelse. Lantmäteristyrelsen, som närmast bedömer frågan ur f a stighetsbildningssynpunkt,
anför härom.

Om sålunda ett visst mått av tvång kan godtagas då det gäller förutsättningarna
för fiskevårdsområdes bildande, anmäler sig däremot starkare betänkligheter
mot lagutkastets regler då det gäller regleringen av fisket inom
fiskevårdsområde särskilt i fråga om upplåtelse av fiske, vilken även
kan innebära omfördelning av delat fiske. Styrelsen är icke helt övertygad
om det lämpliga i att möjlighet överhuvudtaget bör finnas till tvångsvis upplåtelse
av fiske inom fiskevårdsområde. Det torde nämligen vara tveksamt
om det för ordnandet av fiskeförhållandena och främjande av fiskerättsägarnas
gemensamma ekonomiska intressen är nödvändigt med dylika regler.
Enligt styrelsens mening kan blotta tillvaron av möjligheterna härvidlag
verka starkt hämmande på fastighetsägarnas intresse att överhuvudtaget
utnyttja lagstiftningen. En sökande kan nämligen befara att resultatet
av lians initiativ kan bli att han utestänges från möjligheten att själv utnyttja
fisket.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Det förhållandet att lagutkastet enligt lantmäteristyrelsens mening icke
tillfullo beaktar att fiske i vissa fall kan vara av väsentlig betydelse för fastighets
lämplighet att varaktigt giva brukaren och hans familj tillfredsställande
bärgning, anser styrelsen sammanhänga med promemorians ståndpunkt
till frågan om upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde. Upplåtelse
av fiske enligt lagutkastets regler medför i realiteten att fisket för en tämligen
lång tidrymd kan komma att avskiljas från den fastighet till vilken
detsamma hör. Det blir sålunda i dylikt fail fråga om en åtgärd som temporärt
kan få samma effekt som en ändring i fastighetsindelningen.

För att belysa den betydelse som tillgången till fiske tillmätes beträffande
jordbruksfastighet vill lantmäteristyrelsen framhålla, att jorddelningslagen
(19 kap. 3 § 2 mom.) kräver alt en jordbruksfastighet för att kunna anses
lämpad för sitt ändamål, allt efter ortens förhållanden och jordbrukets art,
skall erbjuda utom annat behövlig naturtillgång såsom skogbärande mark
eller fiskevatten. Vidare äger det i 19 kap. 3 g 1 mom. jorddelningslagen uppställda
förbudet mot avstyckning från jordbruksfastighet om ändringen i
fastighetsindelningen skulle för jordbruket medföra men av någon betydelse
tillämpning i fråga om avskiljande av fiske. Mot bakgrunden av den
betydelse, som fisket sålunda tillmätes i jorddelningslagstiftningen, framstår
det enligt lantmäteristyrelsens mening såsom angeläget att "upplåtelse
av fiske icke kommer till stånd utan att eu noggrann prövning sker av åtgärdens
inverkan på fastighetsindelningens lämplighet. De bestämmelser om
krav på samtycke i vissa fall till upplåtelse av fiske, som intagits i 14 §
tredje stycket lagutkastet, äro enligt lantmäteristyrelsens mening icke tillräckliga
i dessa hänseenden. Styrelsen vill därför förorda, därest lagstiftningen
överhuvudtaget skall möjliggöra tvångsvis upplåtelse av fiske, att
såsom förutsättning härför stadgas att upplåtelsen prövas kunna ske utan
men av betydelse för den fastighet vartill fisket hör.

Länsstyrelsen och överlantmätaren i Jämtlands län anser, att vid upplåtelse
av fiske alltid måste tillses att delägare, som själv utnyttjar sitt fiske
såsom husbehovsfiske eller eljest såsom tillskott till sin försörjning
icke hindras i sin verksamhet. Förslaget uppfyller enligt dessa remissinstansers
mening ej dessa krav. En liknande uppfattning har framförts av Stockholms
läns och stads hushållningssällskap. Länsstyrelsen i Stockholms län
anser däremot, att det sätt varpå detta spörsmål lösts i promemorian innefattar
en bättre reglering än fiskeristyrelsens förslag, som knappast överensstämde
med allmänna rättsgrundsatser. Västerbottens läns hushållningssällskap,
Sveriges fiskares riksförbund och Svenska ostkustfiskarenas centralförbund
uttalar sig i samma riktning. De båda sistnämnda organisationerna
tillägger, att lagen bör innehålla bestämmelse om att yrkesmässigt
fiske bör ha företrädesrätt till upplåtelse framför fritidsfiske.
Sistnämnda synpunkt delas av Svenska insjöfiskarenas centralförbund,
medan Östergötlands läns hushållningssällskap uttalar att frågan
om yrkesfiskets företrädesrätt förtjänar att övervägas.

Frågan under vilka förutsättningar upplåtelse skall kunna ske, då ett
fiskevårdsområde består av såväl skiftat som o s k i ft
a t fiske tilldrager sig betydande intresse bland remissinstanserna. Västerbottens
läns hnshällningsscdlskap uttalar sin tillfredsställelse med prome -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060

135

morians förslag i förevarande avseende. Fiskeristyrelsen anser däremot, att
den i promemorian föreslagna lösningen kan komma att försvåra eller omöjliggöra
bildande av fiskevårdsområde i fall där detta eljest hade varit önskvärt.
Denna uppfattning delas av länsstyrelserna i Västernorrlands och
Västerbottens län samt fiskeriintendenten i nedre norra distriktet. Den sistnämnde
anför.

Fiskeristyrelsens förslag som är entydigt och klart är att föredraga. Promemorians''förslag
tycks ha till följd att eu enda fiskerättsägare, som med
ensamrätt äger en obetydlig del av vattnet, kan hindra upplåtelse av fiske
i hela fiskevårdsområdet. Lagförslaget verkar således i en av de väsentligaste
punkterna i rakt motsatt riktning mot vad som avsetts. Fiskeristyrelsens
förslag, enligt vilket man alternativt kan räkna med två tredjedels
majoritet i fråga om delaktighet inom hela området, ger mycket större möjligheter
att genomföra upplåtelse av fisket på rimliga grunder.

Länsstyrelsen i Västerbottens län hälsar med tillfredsställelse det ökade
skvdd som promemorians förslag innebär för vissa minoriteter, samtidigt
som länsstyrelsen instämmer i den kritik mot förslaget som innefattas i det
nyss refererade yttrandet av fiskeriintendenten i nedre norra distriktet.
Länsstyrelsen anser att bestämmelserna i förslaget måste omarbetas.

Hovrätten för Västra Sverige finner promemorians förslag inkonsekvent
och anför.

Flera fastigheter, för vilka ett fiske är samfällt, kunna ju vara i en ägares
hand. Ett fiske kan tillhöra två fastigheter med hälften var av andelstalet.
Vidare kan ett samfällt fiske med flera än två ägare till hälften tillhöra
en fastighet. I samtliga dessa fall har vederbörande fastighetsägare enligt
den i utkastet föreslagna regeln vetorätt beträffande upplåtelse av fisket i
sitt vattenområde under det att en fastighetsägare, som råder över eget vatten,
kan tvingas att upplåta fisket i detta mot sin vilja. Konsekvensen synes
fordra att även sådan fastighetsägare tillerkännes vetorätt. En sådan regel
synes hovrätten så mycket mer angelägen om inga regler om ersättning för
intrång intages i lagen. Det är emellertid möjligt att en så vidsträckt vetorätt
skulle äventyra lagstiftningens syftemål. Därför vill hovrätten ifrågasätta
huruvida icke den av fiskeristyrelsen föreslagna regeln i kombination
med en ersättningsregel av nyss angivet slag är att föredraga. Därest nu
förevarande spörsmål löses på detta sätt synes man jämväl kunna uppgiva
kravet på samtycke i det fall som regleras i 21 § tredje stycket 1913 års lag.

Även kammarkollegiet anser, att det är erforderligt med någon jämkning
i de föreslagna bestämmelserna, och uttalar härom.

Förslaget medför den konsekvensen, att exempelvis i en sjö som är delad
mellan flera skifteslag även ett litet skifteslag, som ej direkt beröres av
en föreslagen utarrendering, får vetorätt mot varje ifrågasatt upplåtelse av
fiske inom andra delar av sjön. Ett så långt gående minoritetsskydd synes
knappast påkallat.

Hovrätten för övre Norrland har uppmärksammat samma konsekvens och
lämnar följande förslag till frågans lösning.

Hovrätten har i och för sig ingenting att erinra mot att vid upplåtelse ökat
rättsskydd tillägges delägarna i samfällt fiske, som ingår i »skiftat fiskevårdsområde».
Dock kan ifrågasättas huruvida det icke vore tillfyllest, att

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

den föreslagna anslutningen bland delägarna kräves endast i fråga om sådant
samfällt fiske, som beröres av upplåtelsen, samt att i övrigt huvudregeln
tillämpas.

Domänstyrelsen framhåller, att det är lämpligt att andel i oskiftat fiske,
som ingår i fiskevårdsområde, kan upplåtas till fiskevårdsområdet på arrende,
och anför härom.

Förslaget synes vara ägnat att möjliggöra ett rationellare utnyttjande än
nu är fallet av de fiskevatten, i vilka kronan är delägare. Det kan emellertid
tänkas att inom ett revir med många oskiftade kronovatten antalet bildade
fiskevårdsområden blir så stort att den redan tidigare hårt arbetstyngda
revirpersonalen måste för att kunna bevaka kronans rätt vid sammanträden
inom de olika områdena offra en i förhållande till det ekonomiska värdet
av kronans andel i fisket oproportionell tid härför. Det synes därför styrelsen
såsom en brist i lagförslaget att möjlighet icke givits delägare i ett
oskiftat fiskevatten att upplåta sin del på arrende till fiskevårdsområdet.
Detta förfarande har ju, när det gäller jaktvårdsområdena, visat sig vara
mycket ändamålsenligt, och övervägande delen av den kronomark, som nu
ingår i landets jaktvårdsområden, bär anslutits till dessa genom arrendeavtal.

Departementschefen

Vill en delägare i ett oskiftat fiske till annan än delägare genom särskilt
avtal upplåta sin andel i fisket, får han göra detta endast med samtycke av
flertalet övriga delägare (24 § andra stycket fiskerättslagen). I lagen saknas
möjlighet att genom majoritetsbeslut arrendera ut ett oskiftat fiske i dess
helhet eller att där bedriva försäljning av fiskekort. Inrättas det oskiftade
fisket som gemensamhetsfiske enligt 1913 års lag, kan dock utarrendering
ske, om en majoritet räknat efter delaktigheten lämnar sin anslutning.
Ingår i gemensamhetsfisket fiske, som ej är oskiftat, kräver lagen i stället
två tredjedels majoritet. Om möjlighet finns att inom den nämnda lagens
ram genom majoritetsbeslut upplåta fiskerätt genom försäljning av fiskekort
är tveksamt. Lagen omnämner i varje fall inte denna eventualitet. Inte
heller finns möjlighet att genom majoritetsbeslut tillerkänna eu delägare
rätt att fiska inom en annan delägares fiskevatten.

Alla tidigare utredningar är sinsemellan ense om både att upplåtelse
—- total eller partiell — skall kunna ske efter majoritetsbeslut och att den erforderliga
majoriteten bör räknas inte efter huvudtalet utan efter delaktigheten.
Palmquist föreslog enkel majoritet, om fiskevårdsområdet utgjordes
av i sin helhet oskiftat fiske men eljest två tredjedels majoritet. Vid upplåtelse
av särtillstånd skulle dock enkel majoritet vara tillräcklig. _- Fiske rättskommittén

föreslog genomgående två tredjedels majoritet. I fråga om
särtillstånd skulle dock den fastställande myndigheten i undantagsfall kunna
besluta utan hänsyn till vad delägarna beslutat. — Fiskeristyrelsen föreslog
liksom Palmquist enkel majoritet om fisket var i sin helhet oskiftat men
eljest två tredjedels majoritet, dock att, om fiskevårdsområde utgjordes av
tva eller flera samfällda fisken, erforderlig majoritet även förelåg om eu enkel
majoritet inom varje ingående samfällt fiske kunde uppbringas. Dess -

137

Kuiigl. Maj. ls proposition nr 50 år 1060

utom föreslogs vetorätt för fiskearrendator enligt fiskearrendelagen i fråga
om tiske, som brukades av honom. En av de särskilt tillkallade sakkunniga
var skiljaktig och ansåg att mindre stränga krav på anslutning borde ställas
i fråga om beslut om upplåtelse av särtillstånd. — I departementspromemorian
slutligen föreslogs för huvudfallet i likhet med vad fiskeristyrelsen förordat
enkel majoritet då fisket var i sin helhet oskiftat och eljest två tredjedels
majoritet; dock skulle om i fiskevårdsområdet ingick ett eller flera samfällda
fisken för varje sådant fiske krävas enkel majoritet men för området
i övrigt två tredjedels majoritet. Vetorätt föreslogs för yrkesfiskare och därmed
likställda, dock i allmänhet endast när fråga var om fiskerätt i icke
samfällt fiske.

Under den sista remissbehandlingen, som avsåg promemorians förslag,
har starkt delade meningar framförts. Flertalet har dock tillstyrkt promemorians
förslag eller lämnat det utan erinran. Några har tillstyrkt fiskeristyrelsens
förslag. Andra åter har föreslagit att upplåtelse över huvud taget
inte skall kunna ske genom majoritetsbeslut. Ytterligare andra förslag har
varit: tre fjärdedels majoritet efter delaktighet, majoritet i såväl huvudtal
som delaktighet samt sådan majoritet för endast oskiftat fiske men två tredjedels
majoritet enligt båda grunderna i fråga om annat fiske. — Från remissinstansernas
sida har vidare framförts krav att beslut om upplåtelse antingen
inte alls skall få medföra intrång för delägare eller — i andra yttranden
-— för yrkesfiskare, husbehovsfiskare och jämställda eller -— i ett
yttrande — att ersättning skall utgå för intrång. Det har också väckts förslag
att yrkesfiskare skall erhålla företrädesrätt vid upplåtelse.

Det skall inte bestridas att möjligheten att mot en minoritets vilja helt eller
delvis upplåta fisket inom ett fiskevårdsområde understundom kan komma
att uppfattas som ett betydande intrång. Likaväl är jag övertygad om att
denna möjlighet måste finnas och att syftet med lagen till stor del skulle
förfelas om den togs bort. Jag erinrar om att redan 1913 års lagstiftare
ansett sig inte kunna undvara möjligheten till upplåtelse genom majoritetsbeslut.
Förhållandet är ofta det att antalet fiskerättshavare är oproportionerligt
stort i förhållande till fiskets storlek. I vissa fall är kanske situationen
den att av annan anledning en ändamålsenlig fiskevård eller ett rationellt
utnyttjande av fisket inte kan ske vid gemensam drift. I andra fall återigen
är kanske läget det att en stor men inte enhällig opinion bland fiskerättshavarna
kring eu sjö med ett relativt rikt fiske önskar, utan att avstå
från den egna fiskerätten, kunna sälja fiskekort. En avsides liggande by kan
ju därigenom få inkomster inte blolt av själva fiskekortsförsäljningen utan
även av den turistström som därav kan bli följden.

Med tanke på de konsekvenser ett majoritetsbeslut om upplåtelse kan få
bör givetvis största möjliga hänsyn tas till minoritetens önskemål. Jag anser
att de båda motstående intressena bäst avvägs om man därvid följer den
lösning som beträffande huvudprincipen är gemensam för såväl 1913 års
lag som 1943, 1950 och 1957 års utredningar i ämnet, och som innebär att
beslut om upplåtelse bör kräva majoritet räknat efter delaktighet och alt

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1900

majoriteten, när fråga är om fiskevårdsområde som i sin helhet utgöres av
samfällt fiske, hör vara enkel men eljest kvalificerad genom att omfatta två
tredjedelar av delaktighetstalet. Såsom jag närmare utvecklat i avsnittet om
rösträtten kommer detta enligt förevarande förslag att innebära, att majoriteten
skall föreligga inte enbart bland de vid omröstningen närvarande
utan bland samtliga delägare.

Av samma anledning som jag i fråga om förutsättningarna för fiskevårdsområdes
bildande ansett att särskild hänsyn bör tagas till varje oskiftat
fiske som ingår i ett fiskevårdsområde, bör så ske också vid upplåtelse. Således
bör enligt min mening för varje ingående oskiftat fiske krävas att anslutning
föreligger från delägare företrädande minst hälften av fiskets hela
delaktighetstal. Regeln om två tredjedels majoritet kommer sålunda i regel
endast att gälla för fiske som utgör särskild fastighet eller från samfällighet
utbruten del därav. Utgöres fiskevårdsområdet i sin helhet av oskiftade
lisken kommer alltså regeln om två tredjedels majoritet att sakna tillämplighet.
Det har påpekats att denna tillämpning av regeln om två tredjedels
majoritet ger vetorätt åt ägaren av ett icke oskiftat fiske, som jämte ett
oskiftat fiske utgör ett fiskevårdsområde. Detta är riktigt och eftersom delägarna
i det oskiftade fisket inte bör kunna på egen hand besluta om upplåtelse
av en del av fiskevårdsområdet synes det lämpligaste då vara att söka
begränsa fiskevårdsområdet till att omfatta endast det oskiftade fisket. Det
anförda exemplet utgör ett sådant gränsfall som aldrig kan undvikas och är
därför inte ägnat att rubba de uppdragna riktlinjerna. — I motsats till promemorian
men i konsekvens med vad jag uttalat på tal om förutsättningar
för bildande av fiskevårdsområde, vari ingår oskiftade delområden, bör de särskilda
regler som gäller för dessa inte utsträckas till samfällda fisken i
allmänhet utan begränsas till oskiftade fisken, vilket också torde ha varit de
ursprungliga förslagsställarnas mening.

Det kan understundom föreligga ett behov att upplåta endast en del av
det fiske som ingår i ett fiskevårdsområde och låta fiskevårdsområdets delägare
efter sin delaktighet fiska i den återstående delen. För sådana och
liknande situationer, vilka inte i gällande rätt kan lösas genom majoritetsbeslut,
bör möjlighet finnas att tillerkänna en delägare rätt att nyttja annan
delägares fiske. Såsom föreslagits i 1956 och 1957 års förslag bör reglerna
om upplåtelse gälla även sådana fall. En regel härom föreslås i 11 § andra
stycket.

I likhet med tidigare förslag innehåller inte heller föreliggande förslag
uttryckliga bestämmelser om möjlighet för den enskilde delägaren i fiskevårdsområdet
att till annan upplåta sin fiskerätt. Domänstyrelsen har ansett
detta vara en brist och påpekar att det kan vara praktiskt exempelvis för kronan
att såsom delägare kunna upplåta sin fiskerätt till fiskevårdsområdet.

År det fiske som ingår i ett fiskevårdsområde inte i sin helhet upplåtet,
möter intet hinder för den enskilde delägaren att till annan — och således
även till fiskevårdsområdet — upplåta sin fiskerätt. Detta i motsats till vad
som gäller för delägare i oskiftat fiske enligt 24 § andra stycket fiskerätts -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

lagen. Den som sålunda härleder sin rätt från en delägare i fiskevårdsområde
får dock givetvis inte därigenom annan eller bättre rätt än den upplåtaren-delägaren
ägde. Det av domänstyrelsen ifrågasatta förfarandet anser
jag vara att rekommendera. Frågan synes emellertid inte kräva någon särskild
reglering i lag.

På de skäl som anförts i departementspromemorian synes yrkesfiskare
och annan för vilken fisket är av väsentlig betydelse för hans försörjning,
böra tillerkännas vetorätt i fråga om upplåtelse från fiskevårdsområdets
sida av fiske, som fiskaren med ensamrätt antingen äger eller på grund av
servitut eller nyttjanderättsavtal brukar. Vad nu sagts bör utan särskilt
stadgande härom gälla även då flera fiskare med stöd av samäganderätt
eller på grund av upplåtelse med ensamrätt gemensamt brukar ett fiske. Vetorätt
bör också föreligga för den som tillhör någon av nämnda fiskarekategorier
om, efter det att fiskevårdsområde bildats, fråga uppkommer om
utarrendering av en sådan del av områdets fiske, som tillagts fiskaren vid
en tidigare fördelning delägarna emellan.

Uttrycken »yrkesfiskare» och fiske som eljest för utövaren är »av väsentlig
betydelse för hans försörjning» anknyter till liknande uttryck i 1 §
fiskearrendelagen. Vid riksdagsbehandlingen av denna lag påpekades av
tredje lagutskottet, då det gällde tolkningen av lagens uttryck »yrkesfiske
eller ock annat fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning»,
att det var angeläget att lagen inte gavs en alltför vidsträckt tolkning utan
begränsades till att avse fiske, som verkligen kunde sägas mera varaktigt
vara av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning. Vad sålunda och
i övrigt vid lagens tillkomst uttalats om tolkningen av uttrycken »yrkesfiske»
och »väsentlig betydelse» för utövarnas försörjning är enligt min
uppfattning i motsvarande mån tillämpligt även för nu förevarande fall.

9. Skyldighet att lämna tillskott och avstå från inkomst
Lagen om gemensamhetsfiske

Delägare i gemensamhetsfiske kan åläggas att till det gemensamma ändamålet
lämna tillskott i pengar, varor eller arbete. Ingen kan dock åläggas sådan
skyldighet, därest han ej biträtt beslut däroin (28 §).

De inkomster som genom arrendeavgifter tillföres organisationen skall
fördelas mellan delägarna efter vars och ens delaktighet, därest icke beslutas
att avgifterna skall användas till åtgärder för fiskets främjande. I princip
får ej mer än hälften av influtna arrendeavgifter användas på sistnämnda
sätt. Om alla delägare är ense får dock en större del av dessa inkomster
användas till fiskefrämjandc åtgärder.

Lagstiftningen om jaktvurdsområden

Bestämmelser i förevarande ämnen saknas.

Palmquists förslag 1943

I 1943 års förslag föreskrevs, att stadgarna skulle innehålla föreskrifter
om delägarnas skyldighet att lämna tillskott i pengar, varor eller arbete. Nå -

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 är 1960

gon begränsning av denna skyldighet föreslogs ej. Stadgarna skulle emellertid
fastställas av länsstyrelsen, som därvid — dock endast i händelse av påminnelser
— hade att beakta att enskild rätt ej kränktes och att fisket främjades.

Delägarna lämnades frihet att själva fritt förfoga över inkomster som härflöt
från upplåtelser genom särtillstånd. I fråga om inkomster från egentliga
arrendeupplåtelser gjordes icke någon förändring i förhållande till 1913 års
lag.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Även fiskerättskommittén föreslog, att skyldigheten att lämna tillskott i
pengar, varor eller arbete skulle regleras i stadgarna, varest maximibeloppet
för den årliga prestationen skulle anges. Den som ej fiskade skulle dock
ej kunna åläggas att lämna tillskott.

Fiskevårdsområdes inkomster skulle enligt kommittén få användas till
bestridande av kostnader, vilka föranleddes av fiskevårdsområdets förvaltning.
Dock skulle inkomst icke få fonderas eller användas till mera omfattande
åtgärd som ej var föreskriven i stadgarna, med mindre beslutet biträtts
av delägare med mer än hälften av de i omröstningen deltagande delägarnas
rösttal, beräknat efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. I den mån
över inkomsten ej förfogades på sätt nu sagts, skulle den fördelas mellan delägarna
efter delaktigheten. —- Till ledning för bedömande om en åtgärd
skulle anses vara av större omfattning eller ej angavs i motiven, att en åtgärd
åtminstone under vissa förhållanden finge betecknas som mera omfattande,
om kostnaderna för dess genomförande översteg hälften av fiskevårdsområdets
inkomster under året.

Fiskeristgrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen erinrade om att åtskilliga kostnadskrävande åtgärder i
fiskets och fiskevårdens intresse kunde bli aktuella inom ett fiskeområde,
t. ex. utplantering av fisk eller fiskyngel, upprensning av notvarp samt fiskebevakning.
Dessutom kunde åtminstone inom större fiskeområden den
löpande förvaltningen förorsaka vissa utgifter. En annan utgift kunde uppkomma,
därest fisket uppläts, nämligen kostnad för tryckning och distribution
av fiskekort in. in.

Om fisket var upplåtet på arrende eller annorledes, borde de utgifter som
sålunda kunde förekomma i första hand täckas ur den avgift som nyttjanderättshavaren
erlade. I annat fall måste medel erhållas genom tillskott från
delägarna.

Det var emellertid nödvändigt att man vid lagens utformning sökte tillse,
att delägarna ej skulle kunna över hövan betungas samt att delägarna redan
a id områdets bildande skulle kunna överblicka vilka ekonomiska förpliktelser
som kom att åläggas dem. Om lagstiftningen var bristfällig på denna
punkt, kunde lätt uppkomma obenägenhet hos fiskevattensägare att ansluta
sig till ett ifrågasatt fiskeområde. Förhållandevis stränga krav borde

141

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1060

också uppställas på anslutning bland delägarna för att sådana förpliktelser
skulle kunna åläggas dem.

Om bestämmelsernas närmare utformning anförde fiskeristyrelsen följande.

Vad först beträffar skyldigheten att utgiva tillskott synes
man böra upptaga den av kommittén föreslagna regeln att tillskott ej
får åläggas någon som ej bedriver fiske inom fiskeområdet. Detta innebär
bl. a., att om fisket i dess helhet utarrenderas, delägare ej kan förpliktas utgiva
tillskott. Vidare bör gälla, att tillskott ej får åläggas delägarna, med
mindre föreskrift härom upptages i stadgarna. För att sådan bestämmelse
skall få meddelas böra uppställas vissa krav på anslutning bland delägarna.
Det synes styrelsen som om härvidlag bör fordras, att mer än hälften av delägarna
giva sitt samtycke samt att dessa företräda mer än hälften av delaktighetstalet.
Liksom eljest bör vid omröstningen delägare som kallats men
ändock underlåter att deltaga i omröstningen, anses ha nedlagt sin röst. —
Ytterligare bör utsägas att stadgarna skola innehålla föreskrift om det maximibelopp,
som delägarna må kunna förpliktas tillskjuta. Det hade även varit
önskvärt om i lagen hade kunnat — antingen i siffror eller såsom viss
procentuell del av delägarnas beräknade årliga inkomst av fisket — angivas
det högsta tillskott som genom stadgarna kunde åläggas delägarna. Uppenbarligen
är det emellertid svårt att här giva en generell regel. Ett fastställande
i lagen av ett fixt belopp för det högsta årliga tillskottet torde vara ogörligt
redan med hänsyn till de stora variationer, som kunna föreligga i fråga om
fiskeområdets storlek. Att redan vid fiskeområdets inrättande kunna beräkna
inkomsten av fisket inom fiskeområdet lär vara hart när omöjligt. Det
får i stället förutsättas, att länsstyrelsen vid sin prövning av ärendet noga
beaktar, att minoriteten ej oskäligt betungas. Tillskott torde normalt ej behövas
annat än under de första åren, och en eventuell skyldighet att lämna
tillskott kan redan i stadgarna tidsbegränsas.

Det må här också understrykas, att den enskilde delägaren kan göra sitt
samtycke i fråga om fiskeområdets bildande beroende av att tillskottet icke
överskrider viss gräns eller eventuellt att tillskott icke alls skall förekomma.

Vad därefter angår rätten för fiskeområdet att innehålla
avkastning bör i lagen utsägas att stadgarna skola angiva den högsta
andel som får innehållas. Dessutom bör i lagen angivas den yttersta möjligheten
för delägarnas ekonomiska förpliktelser gentemot fiskeområdet; denna
högsta gräns finner fiskeristyrelsen skäligen böra bestämmas till hälften
av den löpande nettoavkastningens årliga belopp. Fiskeristyrelsen föreslår
sålunda sådan skärpning av fiskerättskommitténs förslag på denna punkt,
att delägare aldrig skall kunna förpliktas att för fiskeområdets räkning
avstå mer än hälften av sin andel i fiskeområdets inkomst. Här intar styrelsens
förslag alltså samma ståndpunkt som 28 § 1913 års lag.

Fiskeristyrelsen framhöll att bestämmelserna i sistnämnda lagrum om
skyldigheten att avstå från inkomst gällde även mot den som efter gemensamhetsfiskets
inrättande blivit delägare däri och ansåg betänkligheter ej
möta mot att de i detta avsnitt behandlade förpliktelserna för delägarna i
fiskevårdsområde kom att bli gällande även mot ny d e 1 ä g a r c.

Remissyttranden över fiskeristijrelsens förslag

Mot fiskcrislyrelscns förslag alt, ej ens genom beslut varom närvarande
delägare var eniga, m e r ä n h ä 1 f t e n av ersättningen f ö r u p p -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

låten fiskerätt skulle få användas eller fonderas
till utgifter för områdets räkning gjordes erinringar i ett
stort antal remissyttranden. Därvid yrkades i vissa fall, att regeln helt skulle
utgå och i andra att principen ej skulle tillämpas då upplåtelser huvudsakligen
skedde genom fiskekort eller andra särtillstånd.

Länsstyrelserna och hushållningssällskapen i Värmlands och Kronobergs
län, hushållningssällskapet i Malmöhus län, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund,
Svenska fiskevårdsförbundet och fiskeriintendenlen i övre södra
distriktet ansåg, att den föreslagna bestämmelsen helt borde
utgå och att det alltså skulle stå delägarna fritt att besluta om användningen
av ersättningsbeloppen. Som exempel på motiv som anfördes för denna
ståndpunkt må nämnas följande uttalande av hushållningssällskapet i Kronobergs
län.

Lagförslaget ger möjlighet att upplåta fisket inom ett fiskeområde helt eller
delvis. Därvid skall, enligt 12 §, högst hälften av ersättningen få användas
eller fonderas till utgifter för områdets räkning, medan återstoden, enligt
16 §, skall fördelas mellan delägarna efter vars och ens andel. Denna
inskränkning i rätten att disponera inkomsterna för fiskeområdet kan vara
lämplig, då fisket i dess helhet utarrenderas, men är mindre ändamålsenlig
vid upplåtelser i form av särtillstånd (mot fiskekort). I senare fallet har fiskeområdet
kostnader för tryckning av kort, tillsyn över fisket, utläggning
av vasar och — därest fisket är av större värde —• för anskaffning av båtar,
anordnande av bryggor och båtpatser, odling eller inköp av fiskungar, bortfiskning
av ogräsfisk in. m. Ifall endast hälften av upplåtelseavgiften finge
användas till sådana utgifter, måste antingen avgifterna sättas avsevärt högre,
än vad nu är brukligt, eller ock betydande tillskott uttagas av delägarna.
Att uppehålla en god avkastning av fisket är av stor vikt och kräver större
insatser i samma mån som fiskevattnen bli mera förorenade eller utsatta
för regleringar av vattenståndet. Delägarna i fiskeområde bör därför ha frihet
att själva bestämma om användningen av upplåtelseavgifter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län tilläde, att bestämmelsen om användning
av influten ersättning syntes kunna utformas på sätt fiskerättskommittén
föreslagit.

Även länsstyrelsen i Uppsala län ansåg, all den av fiskeristyrelsen föreslagna
bestämmelsen borde utgå. Som skäl härför anfördes att, om i enlighet
med förslaget i stadgarna skulle angivas den högsta andel i avkastningen
som fick innehållas, det skulle ankomma på länsstyrelsen att vid provning''
av stadgarna bevaka minoritetens intresse.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Jönköpings län samt Kalmar
läns södra hushållningssällskap förordade, att den föreslagna begränsningen
skulle gälla endast inkomst av arrendeupplåtelser men däremot icke ersättning
för upplåtelser genom särtillstånd. Sistnämnda hushållningssällskap
anförde följande.

Skall fiskeområde upplåtas till yrkesfiske eller annat förvärvsmässigt fiske,
bör naturligtvis arrendesumman eller största delen av den fördelas mellan
delägarna, men är det fråga om endast särtillstånd genom t. ex. fiskekortsförsäljning
för nöjesfiske, torde det ej xara lika självklart, att inkoms -

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1!)60

143

ten helt eller delvis skall utdelas. Inom hushållningssällskapets verksamhetsområde
finns ett 50-tal gemensamhetsfisken och fiskevårdsföreningar,
huvudsakligen vid insjöarna och de rinnande vattendragen. Dessa föreningar
har tillkommit i syfte att tillvarataga fiskevattensägarnas intressen genom
bl. a. en planmässigt bedriven fiskevård. För att erhålla medel härtill
upplåter nästan alla föreningar rätt till nöjesfiske genom fiskekortsförsäljning,
varjämte många genom tillskott från medlemmarna (fiskevattensdelägarna)
skaffar sig erforderliga medel. Denna ordning är så allmänt antagen
och självklar, att en ändring till vad fiskeristyrelsen föreslagit, nämligen
att endast hälften av influtna upplåtelseinkomster får användas till utgifter
för områdets räkning, säkerligen kommer att mötas med oförstående.
1 många fall torde inkomsterna bli så små att de väl behövs till bestridande
av kostnaderna för verksamheten, medan vid en utdelning vars och ens andelsbelopp
blir så ringa, att det knappast kan tillmätas någon betydelse för
dem. Hela upplåtelseinkomsten bör i dylika fall kunna tagas i bruk för områdets
räkning. Genom att begränsa tillämpningen av bestämmelserna i § 12
i lagförslaget till sådana upplåtelseinkomster, som härleder sig från nyttjanderätt,
varä lagen om fiskearrenden är tillämplig, och genom att föreskriva
visst majoritetsbeslut kanske efter delaktighctstal angående inkomsternas
användning synes lagen komma att bättre sammanfalla med den ordning,
som redan nu är rådande.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Blekinge län ansåg, att under
första hälften av upplåtelsetiden 7 5 % av ersättningen för upplåtelse skulle
få användas eller fonderas för områdets utgifter.

Kammarkollegiet samt Gotlands och Norrbottens läns hushållningssällskap
uttalade, att mer än hälften av ersättningen borde få las i anspråk om
delägarna var ense därom. Västmanlands läns hushållningssällskap och
Malmöhus läns havsfiskeförening ansåg, att sådant förfogande skulle få ske
om delägare med mer än två tredjedelar av delaktighetstalet samtyckte därtill.
Även hovrätten för Västra Sverige uttalade, att den föreslagna regeln
måhända borde kunna sättas ur kraft genom majoritetsbeslut, t. ex. om
medel erfordrades för rättegång mot en arrendator som underlät att betala
arrende. Hovrätten anförde vidare, att i sådana fall jämväl delägare, som ej
bedrev fiske inom området, borde kunna åläggas att lämna tillskott.

Svenska fiskevårdsförbundet anförde allmänt, att de föreslagna reglerna
om användningen av influtna medel och om befrielse för delägare som ej
bedrev fiske att lämna tillskott, i praktiken skulle verka hämmande på tillkomsten
av fiskeområden.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund ansåg, att alla delägare borde medverka
även ekonomiskt och anförde, att den som innehade fiskerätt säkerligen
skulle låta andra i någon form utöva fisket. Det var vidare tvivelaktigt
om någon kunde låta sin fiskerätt ligga oanvänd. Förmodligen fick man förutsätta,
att beslutade åtgärder för vattnet skyddade och möjligen också förbättrade
dess värde för ägaren. Alla som hade fiskevatten inom ett fiskeom
råde borde därför medverka.

Lagberedningen uttalade, att g r u n d e r n a f ö r d e 1 ä g a r n a s sky 1
<1 i g h e t att 1 ä m n a b i cl r a g måste regleras i lag e n och anförde
härom följande.

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

Beträffande fördelningen av delägarnas skyldighet att lämna tillskott torde
i princip, såsom i motsvarande fall vid andra samfällighetsbildningar,
varje delägares båtnad av företaget böra vara avgörande. Över huvud taget
har grunden för delägares bidragsskyldighet icke behandlats i förslaget;
ej heller motiven lämnar på denna punkt någon vägledning. Tydligt är att
frågan om bidragsskyldighetens fördelning kräver reglering i lag såsom
också skett i andra motsvarande lagar (jfr t. ex. 3 kap. 3 § och 7 kap. 23 §
vattenlagen samt 11 § lagen om enskilda vägar). Denna fråga är även avbetydelse
vid tillämpning av andra lagrum i förslaget, t. ex. 12, 16 och 21 §§.
Att såsom skett i det i betänkandet intagna förslaget till stadgar för fiskeområde
reglera fördelningsgrunden i stadgarna synes uteslutet.

Även överlantmätaren i Norrbottens län ansåg, att omfattningen av delägares
skyldighet att lämna tillskott borde närmare regleras. Skyldigheten
kunde lämpligen bestämmas så att den i intet fall fick överstiga nyttan av
de åtgärder för vilka tillskottet var avsett.

Departementspromemorian 1957

I promemorian påpekades, att vad som i detta avsnitt tilldragit sig det
största intresset från remissinstansernas sida varit frågan i vilken utsträckning
delägares andel i avkastningen skulle
kunna användas eller fonderas till utgifter för områdets
räkning. Även i denna fråga kunde remissyttrandena sammanföras
i sex grupper; de hade dock alla det gemensamt att organisationen
föreslogs få större möjligheter än enligt fiskeristyrelsens förslag att
besluta om influtna medels användande för gemensamt ändamål. Promemorieförfattaren
ansåg att man på denna punkt borde ändra förslaget i
den riktning, som remissinstanserna föreslagit och anförde härom.

Även om man i och för sig gärna vill instämma i fiskeristyrelsens åsikt
att delägares andel i avkastningen icke utan mycket viktiga skäl bör berövas
honom, torde betänkligheter icke behöva föreligga mot att delägarna, i varje
fall då alla närvarande är ense (jfr 8 § utkastet och 28 § 1913 års lag),
får rätt att fritt bestämma över avkastningen. Närmast på de skäl som anförts
av hushållningssällskapet i Kronobergs län har utkastets förslag (15 .§)
vidare jämkats så, att avkastning, som härflyter från särtillstånd och sådana
arrenden som endast omfattar en del av området, icke skall vara underkastad
den strängare regleringen. Delägarna skall sålunda kunna förfoga
över sådan avkastning enligt samma regler som enligt huvudregeln eljest
fordras för beslutförhet.

I promemorian behandlades därefter frågan om skyldigheten att
lämna tillskott. Såsom lagberedningen påpekat var det säkerligen
ofrånkomligt att grunden för denna skyldighet reglerades i själva lagen.
I promemorian anfördes härom.

Det torde vara berättigat att antaga att fiskeristyrelsen utgått från att
skyldigheten att lämna tillskott skall bestämmas av delaktigheten.
För detta påstående talar den omständigheten att behållen avkastning enligt
styrelsens förslag (16 §) skall fördelas efter delaktigheten ävensom den
hänsyn, som •— särskilt i angelägenheter av större ekonomisk betydelse -—
även eljest i förslaget tagits till delaktigheten. Lagberedningen föreslår i

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

viss överensstämmelse med vad beredningen gjort beträffande delaktighetens
bestämmande att båtnaden skall vara avgörande för skyldigheten
att lämna tillskott. Ur strängt teoretisk synpunkt torde principen vara invändningsfri.
Emellertid torde det — som tidigare utvecklats beträffande
principerna för bestämmande av delaktigheten — förhålla sig sa att det endast
i undantagsfall låter sig göra att — med den grad av exakthet som
här skulle vara erforderlig — bestämma båtnaden av en planerad fiskevårdande
åtgärd. Detta gäller såväl den totala båtnaden som än mer de skilda
delägarnas båtnad. Båtnaden måste alltid grunda sig på en uppskattning.
Man torde endast sällan få anledning att uppskatta den enskildes båtnad
annorlunda än i förhållande till hans delaktighet. Att för dessa undantagsfall
stadga en särskild reglering synes icke böra ske. Skyldigheten
att lämna tillskott torde därför bestämmas med hänsyn
till delaktigheten. Att delägarna om de är ense skall kunna
bestämma om annan grund för denna skyldighet ligger även i linje med
vad som föreslagits i fråga om bestämmande av delaktighet och rösträtt
(utkastet 16 § jämförd med 6 § andra stycket och 7 g sista stycket).

Såsom fiskeristyrelsen själv anför (s. 58) skulle det vara önskvärt att
tillskottsskyldighetens begränsning fastställdes icke blott i stadgarna utan
även i själva lagen. Överlantmätaren i Norrbottens län har föreslagit, att
in«en skall kunna förpliktas lämna större tillskott än som svarar mot hans
nytta av de åtgärder för vilka tillskottet är avsett. En sådan regel skulle
emellertid medföra ett besvärligt uppskattningsförfarande och synes därför
ej böra införas. I samband med stadgarnas fastställande bör i stället i enlighet
med utkastets 13 § första stycket punkten It tillskottsskyldighetcn
närmare preciseras, så vitt möjligt med angivande av maximibelopp (jfr
6 § i det å sid. 103 i betänkandet intagna stadgeförslaget).

Slutligen behandlade promemorian i detta avsnitt frågan huruvida
skyldigheten att lämna tillskott borde omfatta alla
delägare eller begränsas till dem som verkligen
fiskar. I promemorian tillstyrktes det förstnämnda alternativet med följande
motivering.

Enligt 28 § 1913 års lag kan delägare i princip icke mot sin vilja åläggas
att lämna tillskott. Fiskeristyrelsen — liksom före den såväl 1943 års förslag
som fiskerättskommittén — föreslår, att den som icke fiskar icke heller
skall kunna åläggas skvldigliet att lämna tillskott. I motiven till 1943 års
förslag i denna del har uttalats, att 28 § 1913 års lag utgjort förebild till
ifrågavarande stadgande.1 Sistnämnda förslag har därefter tämligen oföiändrat
bibehållits i de senare betänkandena. Emellertid är de båda typerna
av inskränkningar av väsentligt olika karaktär; det kan mycket väl bända
att en delägare motsätter sig ett beslut att lämna tillskott även av annan
anledning än att han icke fiskar. Såsom exempel på fall då tillskott icke
skulle kunna utkrävas nämner fiskeristyrelsen (s. 58 st. 3) att fisket i sin
helhet är utarrenderat. Huruvida styrelsen utgått ifrån att behov av tillskott
i eu dylik situation ej föreligger är ovisst. Hovrätten för Västra Sverige
har emellertid med sitt exempel om kostnader, som kan uppkomma i samband
med rättegång mellan delägare och arrendator, påvisat att behov kan
föreligga att kunna utkräva tillskott även av en icke fiskande delägare.

Det kan vidare befaras alt delägare, som finner tillskottsskyldigheten besvärande,
upphör att fiska för att undgå denna skyldighet. Alldeles bortsett
från att lagen i sådant fall skulle komma att motverka sitt eget syfte, skulle

i 1943 års betänkande s. 74. Jfr Fiskerättskommitténs betänkande s. 293 f.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. AV 60

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

en utveckling i sådan riktning ur fiskevårdssynpunkt många gånger te sig
olycklig. Tvister kan dessutom lätt tänkas uppstå i frågan om en viss delägare
bedriver eller icke »bedriver fiske i området».

Med anledning av det sagda och i anslutning till Svenska fiskevårdsförbundet
och Svenska insjöfiskarenas centralförbunds yttranden frigjordes
i utkastet delägarnas skyldighet att lämna tillskott från frågan huruvida
de fiskade eller icke.

Remissyttranden över departementspromemorian

Kalmar läns norra hushållningssällskap anser att man bör gå vidare på
den i promemorian inslagna vägen beträffande möjligheten för delägarna
att genom majoritetsbeslut förfoga över inkomster
från upplåtelser. Delägarna bör i detta avseende ges
full frihet att själva bestämma.

Hovrätten för övre Norrland och fiskeriintendenten i mellersta distriktet
finner promemorians ståndpunkt i denna fråga välgrundad.

Fiskeristyrelsen ställer sig mera kritisk till promemorians förslag. Styrelsen
medger att det i och för sig förefaller berättigat att skilja mellan upplåtelser
på arrende och upplåtelser genom särtill stånd. Emellertid kan ett
större antal särtillstånd erhålla samma verkan som egentlig utarrendering.

Hovrätten för Västra Sverige finner att fiskeristyrelsens ståndpunkt i
denna fråga är att föredraga framför promemorians. Hovrätten anför.

Hovrätten har intet att erinra mot regeln att delägarna kunna fritt bestämma
över avkastningen, om de äro eniga. Däremot kan hovrätten icke
förorda att denna regel skall begränsas till ersättning för upplåtelse, som
omfattar hela vattenområdet. Med hänsyn till den i 24 § i utkastet givna
regeln torde det endast i undantagsfall böra förekomma att inkomster från
upplåtelse av en del av vattenområdet till mer än hälften skola användas
eller fonderas för delägarnas gemensamma räkning. Tvärtom torde nettointäkterna
från sådan upplåtelse regelmässigt böra fördelas mellan berörda
delägare. Så mycket mindre anledning föreligger att för dylika fall frångå
regeln om enhällighet mellan delägarna för att mera än hälften av inkomsterna
skall få disponeras. Härvidlag finnes ingen anledning att göra skillnad
mellan intäkter från arrende och sådana från särtillstånd. Vad beträffar
inkomster av särtillstånd, som omfattar hela vattenområdet, torde det
knappast finnas skäl att antaga att en delägare skulle motsätta sig användning
för gemensamma behov av sådana intäkter, om hans vägran alt biträda
ett förslag härom omedelbart skulle följas av ett beslut av innebörd
att han hade att lämna tillskott av samma storlek som den inkomst han
genom sin vägran ämnade bereda sig. Slutligen är att beakta att den föreslagna
regeln i vissa fall kan vara ägnad aU leda till återhållsamhet hos
delägare, då det gäller att samtycka till upplåtelse.

Vad i promemorian föreslagits angående skyldigheten att lämna
tillskott har i fråga om huvudprinciperna ej föranlett några erinringar
från remissinstansernas sida. Kalmar läns södra hushållningssällskap
har dock i fråga om icke fiskande delägares skyldighet alt lämna tillskott
avstyrkt promemorians förslag och i stället förordat vad fiskeristyrelsen
i denna del föreslagit. Sällskapet anför till stöd härför följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

147

Sällskapet, som väl förstår de synpunkter, som motiverat ändringen, måste
dock ställa sig skeptisk till densamma. I varje fall är det inte lämpligt
med en sådan ordning, där fiskeområde bildats enbart för ett ordnande av
husbehovs- och nöjesfiske delägarna emellan och där fiskevårdsintresset
är det viktigaste motivet. Det finns som bekant många gemensamhetsfisken
inom Kalmar läns södra del, och särskilt de vid sötvattnen har bildats för
detta ändamål. Där har alltid tillämpats den ordningen, att de, som fiskar,
betalar tillskott (årsavgift), medan det aldrig ifrågasatts, att de, som icke
bedriver fiske, skall betala något. Däremot har man nog rätt allmänt tilllämpat,
att delägare, som efter någon tid vill börja bedriva fiske, skall erlägga
tillskott i form av en inträdesavgift. Då det inte är ovanligt, att endast
hälften eller tredjedelen av delägarna bedriver fiske, torde en obligatorisk
tillskottsskyldighet komma att motverka bildandet av fiskeområden,
för att inte tala om det missnöje och den missämja, som säkert kommer att
uppstå. Då många av delägarna dessutom inte alls kommer att befatta sig
med frågan om fiskeområdets bildande, och kanske inte ens har en aning
om att sådant bildats, synes det också av dessa skäl olämpligt att tillämpa
obligatorisk tillskottsskyldighet.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet uttalar en motsatt mening och
anför följande.

Det synes ifråga om tillskott rimligt att alla i ett fiskeområde har samma
skyldigheter. Om en fiskerättshavare ej utnyttjar sin andel eller ej må vara
hans ensak. Skulle sådan som icke gör det ej behöva utge tillskott kan orättvisor
av ganska betydande art komma att uppstå inom ett fiskeområde.

Departementschefen

De bestämmelser som i 1913 års lag finns om möjlighet att genom majoritetsbeslut
förplikta delägare att lämna tillskott kan sägas sakna
egentlig praktisk betydelse. Palmquist och fiskerättskommittén ansåg att
frågan om tillskottsskyldigheten kunde regleras i de av länsstyrelsen fastställda
stadgarna. Några bestämmelser i lag föreslogs inte. I de båda sista
utredningsförslagen har däremot tillskottsskyldigheten reglerats i själva
lagen och därvid har i båda förslagen stadgats att beslut i frågan skall
kräva anslutning från en majoritet i både huvudtal och delaktighet. I fiskeristyrelsens
förslag stadgas dessutom, att den som inte fiskar inte skall
kunna åläggas tillskott. Denna bestämmelse avlägsnades i promeinorieförslaget.
I detta återfinns däremot en bestämmelse, som tidigare torde ha ansetts
som självklar och innebär att tillskottsskyldigheten skall fördelas efter
delaktigheten och att endast enhälliga delägare kan besluta om annan fördelning.

Fiskevårdsområdct är inte i första hand eu organisation för ekonomisk
verksamhet. Dess främsta syfte är att på ett rättvist sätt ordna fiskeförhållandena
för delägarna. Inom fiskevårdsoinrådets ram skall emellertid
även främjas delägarnas gemensamma intressen. Båda dessa syften, som
naturligtvis ofta sammanfaller, kan men behöver inte alltid medföra behov
av medel för verksamhetens bedrivande. Det skulle därför vara inkonsekvent
all inte utrusta organisationen med möjlighet alt genom majoritetsbeslut

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

avkräva delägarna erforderliga tillskott. Detta liar också allmänt accepterats
av remissinstanserna. I likhet med vad som uttalats i de båda sista
utredningsförslagen anser jag det vara lämpligt att för beslut i sådan fråga
kräva majoritet i såväl huvudtal som delaktighet. Beslut att inom fiskevårdsområde
tillskott över huvud taget skall kunna uttagas får anses vara
sådant som angiver grunderna för områdets förvaltning. Det är därför av
beskaffenhet att böra ingå i stadgarna och blir därigenom också underkastat
länsstyrelsens granskning. I tillämpningsbestämmelser till lagen bör angivas
att vid fastställelse av stadgar skall tillses att dessa innehåller dels
besked huruvida tillskott får uttagas eller inte, dels i förekommande fall de
begränsningar i tillskottsskyldigheten som i det särskilda fallet kan tänkas
bli erforderliga. Inom ramen för vad stadgarna angiver kan sedan fattas
konkreta beslut om tillskott. Då fiskevårdsområdet givetvis måste svara för
finansieringen av de åtgärder, som beslutas av området, bör enligt min
mening samma krav på majoritet gälla för beslut, vars genomförande bedömes
kräva uttaxering, som för direkta beslut om tillskottsskyldighet. Härigenom
tvingas styrelsen och delägarna att taga ställning till om en föreslagen
åtgärd kan finansieras med redan tillgängliga medel eller påfordrar
tillskott från delägarna. Genomföres en sådan regel, bör styrelsen äga befogenhet
att uttaxera och av delägarna indriva medel som erfordras för betalning
av klar och förfallen gäld, som området ådragit sig. — Att som från
några håll föreslagits från tillskottsskyldigheten utesluta delägare som inte
bedriver något fiske anser jag av såväl principiella som praktiska skäl inte
böra ifrågakomma.

Den föreslagna lagen rubbar i likhet med 1913 års lag mte äganderätten
till fisket. I konsekvens härmed bör sådana fiskevårdsområdets inkomster,
som inte genom beslut av delägarna användes för fiskevårdsområdets
behov eller fonderas för dess räkning, fördelas hland delägarna i förhållande
till envars delaktighet. I 1913 års lag föreskrives viss begränsning
i delägarnas möjlighet att genom majoritetsbeslut förfoga över inkomster
för gemensamt ändamål. Sålunda skall alltid minst hälften av influtna
arrendeinkomster fördelas bland delägarna. Motsvarighet till denna
begränsning i delägarnas beslutanderätt har med vissa variationer förekommit
i alla de tidigare förslagen. Bland remissinstanserna är det endast ett
fåtal som föreslår att delägarna skall äga att besluta fritt.

Även jag anser det vara lämpligt med en motsvarighet till den i 1913 års
lag stadgade begränsningen i beslutanderätten. Inkomster från försäljning
av fiskekort eller andra mindre omfattande upplåtelser kan dock i allmänhet
beräknas motsvaras av betydande utgifter för diverse fiskevårdande åtgärder,
varför det knappast synes lämpligt att i dylika fall begränsa beslutanderätten.
Har däremot allt fiske utarrenderats torde behovet av sådana
åtgärder från fiskevårdsområdets sida i allmänhet vara mindre. För
sådana fall synes det därför vara motiverat att tillse att varje delägare tillförsäkras
rätten till utdelning av en bestämd del av arrendeinkomsten. I enlighet
med dessa principer har 13 § i lagförslaget utformats.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

149

10. Tiden för fiskevårdsområdes bestånd
Lagen om gemensamhetsfiske

Gemensamhetsfiske skall i enlighet med vad delägarna därom beslutar inrättas
för ett bestämt antal år, minst tio och högst tjugufem (1 § andra
stycket). Lagen saknar bestämmelser om förlängning av tiden.

Lagstiftningen om jaktuårdsområden

För jaktvårdsområde gäller liksom för gemensamhetsfiske att det i enlighet
med delägarnas beslut skall bildas för ett bestämt antal år, lägst tio
och högst tjugufem. Dock finnes här — efter en lagändring år 1951 — möjlighet
att förlänga tiden. Delägarna kan sålunda före utgången av den tid
för vilken området bildats besluta att området skall fortbestå under ytterligare
visst antal år, lägst tio och högst tjugufem. För giltigheten av sådant
beslut fordras i princip samma majoritet som för jaktvårdsområdes bildande
eller fyra femtedelar efter huvudtal och delaktighet; dock har bestämmelsen
formulerats så att beslut om förlängning ej är giltigt om nejröster
avgivits av mera än en femtedel efter huvudtal och delaktighet, vilket innebär
att delägare, som nedlägger sin röst eller uteblir, anses ha tillstyrkt förlängning.

Palmquists förslag 1963

Förslaget innebar ingen ändring av bestämmelserna i 1913 års lag om den
tid för vilken ett gemensamhetsfiske skulle bildas. Till följd av att lagen
saknade bestämmelser om förlängning, måste utom i de fall delägarna var
eniga den omständliga proceduren med förrättning å stället ånyo företagas.
Det var uppenbart att vid sådant förhållande risk förelåg, att bildade gemensamhetsfisken
automatiskt kom att upphöra. Så hade också visat sig
vara förhållandet med några fastställda gemensamhetsfisken. En del av
ifrågavarande fiskevatten nyttjades trots detta som om reglerna om gemensamhetsfiske
alltjämt var gällande.

Ehuru proceduren för inrättande av ett fiskevårdsområde enligt förslaget
i åtskilliga fall var betydligt enklare än förfarandet för att få till stånd ett
gemensamhetsfiske, syntes det lämpligt att om möjligt ytterligare underlätta
förlängningen av tiden för giltigheten av fiskevårdsområde. Enligt det
tidigare av lantbruksstyrelsen framlagda förslaget skulle förlängning med
oförändrade bestämmelser kunna äga rum utan att förrättning hölls, om
viss majoritet bland delägarna begärde sådan förlängning.

Palmquists förslag gick härutinnan än längre och förordade automatisk
förlängning av giltighetstiden för fiskevårdsområde med tio år i sänder, där
icke delägare med minst 1/20 av samtliga delägares rösttal senast sex månader
före utgången av giltighetstiden hos länsstyrelsen skriftligen meddelade,
att förlängning icke önskades.

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960
Fiskerättskommitténs förslag 1957

Fiskerättskommittén yttrade beträffande frågan om förlängning av giltighetstiden
att vad som anförts i vissa remissyttranden syntes föranleda till
ett par jämkningar i 1943 års förslag. För att en »uppsägning» skulle hindra
automatisk förlängning torde sålunda kunna krävas att den eller de delägare,
som gjort densamma, representerade en något större andel än föreslagna
1/20 av samtliga delägares rösttal. Fiskerättskommittén ansåg det dock
knappast vara tillrådligt att sätta siffran högre än till 1/10 av rösttalet, beräknat
efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. Vidare borde, om dylik uppsägning
skedde, detta ej medföra att frågan om förlängning förföll och följaktligen
en fullständig nybildningsprocedur i förekommande fall måste företas,
utan endast att nämnda fråga hänsköts till länsstyrelsens prövning. Det borde
därvid stå länsstyrelsen öppet att tillämpa ett enklare förfarande än som
gällde för nybildning. För att beslut i fråga om förlängning skulle kunna
fattas torde i lagen endast behöva uppställas fordran på att delägarna fått
tillfälle att yttra sig i ärendet; detta borde allt efter omständigheterna kunna
ske genom ett vanligt remissförfarande eller, i mera tveksamma eller komplicerade
fall, vid förrättning på stället. Det torde få förutsättas, att länsstyrelsen
i alla förlängningsärenden inhämtade utlåtande av statens fiskeritjänsteman.

Den tid, för vilken förlängning skulle ske, föreslog kommittén till 10 år
åt gången vid automatisk förlängning samt eljest till högst 25 år; någon
begränsning nedåt borde i sistnämnda fall ej behöva anges, men det förutsattes
att tiden endast undantagsvis, om särskilda skäl därtill föranledde,
bestämdes kortare än 10 år, motsvarande minimitiden vid nybildning.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag

Länsstyrelsen i Kronobergs län ansåg att, då ansökan om bildande av
fiskevårdsområde skulle bifallas om flertalet delägare så önskade, det vore
rimligt att ett större antal röster än 1/10 av delägarnas rösttal borde erfordras
för att få frågan om förlängning av fiskevårdsområde hänskjuten till
länsstyrelsens prövning.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap ansåg, att framställningen borde
göras av delägare med minst hälften av samtliga delägares rösttal. Det
var ju intet som hindrade, att majoriteten i annat fall omedelbart begärde att
ett nytt fiskevårdsområde inrättades, med därav följande besvär och onödiga
kostnader.

Kammarkollegiet anförde beträffande den prövning som enligt förslaget
skulle ske av frågan om förlängning av giltighetstiden följande.

Vid nyprövningen bör undersökas om erforderlig majoritet föreligger för
fiskevårdsområdets fortsatta bestånd eller om tvångsskäl föreligga, erforderlig
minoritet. Skulle intetdera vara fallet, bör fiskevårdsområdet få upphöra.
Det bör ej bibehållas, om något intresse för detsamma ej längre finnes
bland delägarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

151

Fiskeristijrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen fann det uppenbart, att man borde söka undvika att ett
fiskeområde automatiskt upphörde vid den ursprungligen bestämda giltighetstidens
utgång.

Att utforma reglerna om förlängning på samma sätt som beträffande
jaktvårdsområde mötte svårigheter redan på den grund att för bildande av
fiskeområde enligt styrelsens förslag skulle gälla betydligt lindrigare och
även i övrigt annorlunda utformade majoritetsregler än för bildande av
jaktvårdsområde.

Om förslagets närmare utformning på denna punkt yttrade styrelsen.

Fiskerättskommitténs förslag på denna punkt har icke i något remissyttrande
mött gensaga av principiell art.

Givetvis kan man beträffande fiskeområde icke bortse från risken, att kommittéförslagets
reglering av denna fråga kan medföra att delägare, som
skulle vilja motsätta sig förlängning, av glömska eller oföretagsamhet försumma
att i rätt tid göra anmälan till länsstyrelsen. Denna risk torde dock
väsentligt minska, därest det föreskrives, att länsstyrelsen i god tid före anmälningsfristens
utgång skall underrätta delägarna om möjligheten att genom
anmälan förhindra automatisk förlängning.

Fiskeristyrelsen anser sig därför kunna ansluta sig till kommittéförslagets
regler om automatisk förlängning. Bestämmelse om länsstyrelsens berörda
underrättelseplikt kan lämpligen upptagas bland tillämpningsföreskrifterna.

Har det föreskrivna antalet delägare anmält, att förlängning ej önskas,
bör, såsom kommittén föreslagit, länsstyrelsen pröva huruvida förlängning
skall äga rum. Beträffande förfarandet böra i tillämpliga delar gälla de regler
som givits i fråga om områdets bildande. I sakens natur ligger, att proceduren
mestadels kommer att bli avsevärt enklare vid förlängning. Förrättning
torde komma att betydligt mera sällan bli erforderlig.

För förlängning böra uppställas samma förutsättningar som gälla för
områdets bildande. Bestämmelserna i 8 § böra sålunda vinna tillämpning.
Förlängning med oförändrade stadgar bör ej få ske, därest stadgarna, såvida
fråga varit om nybildning, ej bort fastställas på grund av bristande
samtycke bland delägarna.

Remissyttranden över fiskcristyrelsens förslag

Mot fiskeristyrelsens förslag rörande tiden för fiskeområdes bestånd gjordes
ingen erinran. Däremot anmäldes i några yttranden avvikande mening
rörande förutsättningarna för förlängning av tiden för fiskevårdsoinrådes
bestånd. Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåg sig sålunda icke kunna
förorda, att under angivna förutsättningar fiskeområdes bestånd automatiskt
förlängdes. Till stöd för denna åsikt anförde länsstyrelsen.

Fiskeristyrelsen har enligt länsstyrelsens förmenande ej anfört tillräckligt
starka skäl för att beträffande fiskeområde intaga annan principiell
ställning i ifrågavarande hänseende än beträffande jaktvårdsområde. Skulle
förslaget att fiskeområde i vissa fall skulle kunna bildas på ansökan av endast
en delägare bli genomfört, synes detta snarare tala emot än för en automatisk
förlängning av tiden för områdets bestånd.

Skulle emellertid förslaget i nu berörda del genomföras, vill länsstyrelsen
i allt fall bestämt avstyrka, att länsstyrelsen — på sätt fiskeristyrelsen tänkt

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

sig — skulle genom särskilda tillämpningsföreskrifter åläggas att »i god tid
före anmälningsfristens utgång» erinra delägarna om huru de skola förhindra
en förlängning av fiskeområdets giltighetstid. En dylik föreskrift
skulle innebära en helt ny princip för bevakning av enskildas intressen. Något
bärande skäl torde icke kunna åberopas för att en sådan anordning i
dessa ärenden är mera behövlig än i andra fall, där vederbörandes rätt gjorts
beroende av iakttagande av viss tidsfrist. Det bör vara tillfyllest att i stadgarna
eller länsstyrelsens beslut intages en uppgift om vad fiskerättsägare
i detta hänseende har att iakttaga.

Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelserna i Kalmar och Norrbottens
län.

Beträffande den tid, för vilken automatisk förlängning
borde ske, förordade Kalmar läns norra och Kalmar läns södra hushållningssällskap
med i stort sett lika motivering, att förlängningen alltid borde
ske med samma antal år som tidigare gällt. Sistnämnda
hushållningssällskap åberopade ett yttrande från sällskapets fiskerinämnd,
som anförde.

Det föreslås, att vid utgången av tiden för fiskeområde skall denna under
vissa villkor automatiskt förlängas med tio år. I de fall fiskeområde bildats
i avsikt att ordna en plan för cirkulation av fiskelotter, motsvarande antalet
delägare, och dessa lotters antal icke är två, fem eller tio, blir följden, att
cirkulationen kommer att avbrytas, innan lotterna tillfallit delägarna lika
antal gånger. Detta kan icke vara lämpligt utan endast medföra olägenheter
och osämja. Fiskerinämnden får därför föreslå, att den automatiska förlängningstiden
skall vara lika lång som den tid fiskeområdet ursprungligen
bildades för.

Kammarkollegiet föreslog, att tiden för fiskeområdes bestånd skulle angivas
i stadgarna och framhöll att, om detta iakttogs, förlängning skulle
kunna komma att ske på längre tid än tio år även i det fall att anmälan om
uppsägning icke gjorts.

Länsstyrelsen i Kalmar län ansåg, att lagen borde innehålla bestämmelser
om förlängning efter beslut av delägarna. Sådan förlängning
borde kunna avse annan tid än den, som gällde för områdets bestånd.

Departementspromemorian 1957

I promemorian erinrades om att föreskriften att fiskevårdsområde skulle
bildas för viss tid och att denna borde bestämmas till mellan 10 och 25 år
hade övertagits från 1913 års lag och återfanns i sak oförändrad i samtliga
tidigare förslag. Då icke heller någon av remissinstanserna velat föreslå att
förordnande meddelades tills vidare, syntes anledning ej föreligga att frångå
fiskeristyrelsens förslag. De föreslagna tiderna överensstämde ock med vad
som gällde beträffande jaktvårdsområden.

Beträffande förutsättningarna för förlängning hade däremot
vissa meningsskiljaktigheter yppats. Till stöd för att automatisk förlängning
icke skulle kunna ske hade av länsstyrelsen i Södermanlands län
åberopats lagstiftningen om jaktvårdsområden, där möjligheter saknades
till automatisk förlängning. I promemorian uttalas häremot, att samtliga ti -

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

digare utredningar innehållit förslag till bestämmelser om automatisk förlängning.
Förslagen hade i allmänhet icke rönt några invändningar i remissyttrandena.
Om det blott tillsägs att automatiken tämligen lätt kunde brytas,
behövde några betänkligheter knappast föreligga mot en dylik princip,
som skulle befria såväl delägare som myndigheter från åtskilligt besvär.
Problemet bestod i hur den minoritet som skulle tillerkännas »uppsägningsrätt»
lämpligast borde bestämmas. Härom yttrades i promemorian.

Den minoritet av en femtedel i antal eller delaktighet, som enligt jaktlagen
tillerkänts rätt att vägra förlängning, korresponderar mot den majoritet av
4/5 i antal och delaktighet, som fordras för att tvångsvis bilda ett jaktvårdsområde.
Sedan väl frågan om fortsatt förlängning av fiskevårdsområde blivit
väckt, skall frågan prövas efter samma principer som gäller för områdets
bildande. Spörsmålet vilken minoritet, som skall äga »uppsägningsrätt»,
är helt skilt härifrån. Det är lika mycket en avvägningsfråga som en rättssäkerhetsfråga.
Tydligt är att anledning saknas att ställa kraven på anslutning
särskilt högt. Fiskeristyrelsen har föreslagit 1/10 räknat efter delaktigheten,
vilket synes kunna väl försvaras. Det må emellertid erinras att 1943
års utredning föreslog att 1/20 skulle vara tillfyllest. Med den betydelse som
huvudtalsregeln tillerkänts i de senare förslagen kan även en regel om »uppsägningsrätt»
för visst antal delägare försvaras. Promemorians utkast innefattar
dock i denna del ingen ändring av fiskeristyrelsens förslag.

På skäl som anförts av de båda hushållningssällskapen i Kalmar län har
i promemorian den ändringen vidtagits i lagförslaget, att vid automatisk förlängning
tiden för förlängningen bestäms till samma antal år som senast
galit.

Det av åtskilliga remissinstanser framförda förslaget, att föreskrift borde
meddelas i stadgarna ej blott om tiden för fiskevårdsområdes bestånd utan
även under vilka förutsättningar förlängning skall kunna ske, har ävenledes
beaktats i utkastet (13 § första stycket fjärde punkten). Härigenom torde
enligt promemorian även behovet ha minskat av den av fiskeristyrelsen ifrågasatta
föreskriften om åläggande för den fastställande myndigheten att före
anmälningsfristens utgång underrätta delägarna om möjligheten att genom
anmälan förhindra automatisk förlängning, en bestämmelse som f. ö.
skulle ställa de fastställande myndigheterna inför nya och — vid en mera
allmän tillämpning av lagen — icke obetydliga arbetsuppgifter.

Remissyttranden över departementsmemorian

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att man i fråga om skiftat fiske bör
sträva efter att få likartade bestämmelser för jaktvårdsområden och fiskevård
som råden.

Länsstyrelsen i Södermanlands lön och Kalmar läns norra hushållningssällskap
motsätter sig förslaget om automatisk förlängning av tiden för
fiskevårdsområdes bestånd.

Fiskeristyrelsen, som i sitt förslag tänkt sig att förlängning alltid skulle
ske för en tid av tio år, avstyrker promemorians förslag att förlängning
skall ske med samma antal år som senast gällt för områdets bestånd. Styrelsen
anför härom följande.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Motiveringen för ändringen bygger på tankegången, att en cirkulation av
fiskelotter icke bör brytas. Då emellertid detta användningssätt av fiskeområde
numera endast undantagsvis bör godtagas ur fiskevårdssynpunkt, förefaller
det icke riktigt att av hänsyn till detta föråldrade cirkulationssystem
rubba fiskeristyrelseförslagets tioårsregel, vilken alltså styrelsen anser böra
vidhållas i den slutliga utformningen av förevarande lagstiftning.

Departementschefen

En av de mera betydande bristerna i 1913 års lag har ansetts vara att
lagen saknar bestämmelser om förlängning av tiden för ett gemensainhelsfiskes
bestånd. Då den för området bestämda tiden gått tillända, måste därför,
om delägarna önskar bibehålla gemensamhetsfisket, hela den omständliga
tillblivelseproceduren upprepas.

Att fiskevårdsområde skall kunna inrättas tills vidare har inte från något
håll föreslagits. Alla utredningsförslag och praktiskt taget alla remissinstanser
är däremot ense om att förorda möjlighet till automatisk förlängning
av tiden för ett fiskevårdsområdes bestånd. Jag finner förslaget välgrundat.
— Om bestämmelsen skall få någon större praktisk betydelse, är
det emellertid nödvändigt att automatiken inte kan brytas av en helt obetydlig
minoritet. Kraven på denna bör å andra sidan, som i promemorian
tramhålles, inte sättas alltför högt. I överensstämmelse med de tre sista
utredningsförslagen föreslår jag att härför skall krävas anslutning från
delägare, företrädande minst en tiondel av fiskevårdsområdets delaktighetstal-
— Förlängningen synes på de skäl som anförts av Kalmar läns södra
hushållningssällskap, inom vars verksamhetsområde nästan alla existerande
gemensamhetsfisken är belägna, böra bestämmas till samma tid för
vilket fiskevårdsområdet senast bildats.

It. Stadgarna

Lagen om gcmensamhetsfiske

1913 års lag saknar bestämmelser om stadgar. Länsstyrelsens fastställelsebeslut
omfattar emellertid icke blott frågan om gemensamhetsfiskes inrättande
utan även åtskilliga andra för gemensamhetsfisket väsentliga frågor
såsom tiden för gemensamhetsfiskes bestånd (15 §), frågan om fisket skall
upplåtas på arrende (17 §) eller brukas av delägarna var för sig enligt plan
(22 §) samt huru delägarna skall kallas till sammanträde (27 §). Fastställelsebeslutet
kommer således i dessa avseenden att tjäna samma ändamål
som stadgar.

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

Ej heller för jaktvårdsområde innehåller lagen några bestämmelser om
stadgar. I beslut om jaktvårdsområdes bildande skall emellertid intagas de
huvudsakliga grunderna för jakten och viltvården ävensom delägares skyldighet
att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens
tillgodoseende (10 § 1 mom. andra stycket jaktlagen). Den närmare
innebörden av dessa grunder har ej angivits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

155

Palmquists förslag 1943

Enligt 1943 års förslag skulle stadgar för fiske vård sområde
antagas av delägarna samt underställas länsstyrelsen
för fastställelse, därvid länsstyrelsen hade att tillse, huruvida stadgarna
tillkommit i laga ordning samt överensstämde med lag och författning.
Därest delägare gjort påminnelse i sådant hänseende, skulle även granskas
huruvida stadgarna kränkte dennes enskilda rätt eller icke var tjänliga för
fiskets främjande. Om icke delägarna inom tre månader från det fiskevårdsområdet
skulle anses inrättat antagit stadgar och dessa fastställts av länsstyrelsen,
skulle det ankomma på länsstyrelsen att utfärda stadgar.

Beträffande stadgarna föreslogs, att dessa skulle innehålla de huvudsakliga
grunderna i fråga om huru fisket finge utövas och fiskevården handhavas
ävensom föreskrifter rörande huru delägarna skulle kallas till sammanträde,
beslut fattas och omröstning verkställas samt om delägarnas skyldighet att
lämna tillskott i penningar, varor och arbete ävensom beträffande beräkningsgrunden
för delägarnas delaktighet i fiskevårdsområdet samt delägarnas
rösträtt. I stadgarna fick under de förutsättningar som förut angivits
föreskrivas att fisket skulle upplåtas på arrende eller genom särtillstånd.

I motiven till förslaget i denna del anförde utredningsmannen, att detta
— till skillnad mot vad som gällde i fråga om gemensamhetsfiske — utgick
från att stor frihet skulle stå öppen vid inrättande av fiskevårdsområde.
Även beträffande själva organisationen av fisket och fiskevården inom fiskevårdsområdet
avsåg förslaget, att största möjliga frihet skulle lämnas delägarna
att handla efter föreliggande speciella förhållanden.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén ansåg det mest praktiskt att länsstyrelsen utfärdade
stadgarna, vilket förutsattes ske i samband med att beslutet
om fiskevårdsområdets bildande meddelades; förslag till stadgar borde
därför åtfölja ansökningen om områdets bildande. Då man måste utgå från
att länsstyrelsen härvid i största möjliga utsträckning sökte tillgodose delägarnas
önskemål, torde, anförde kommittén, avvikelsen från 1943 års förslag
vara av mera formell än reell innebörd. Det förtjänade framhållas, att
beslut av länsstyrelse i alla hithörande frågor avsågs skola kunna överklagas
hos Kungl. Maj :t.

Yttranden över fiskerättskommitténs förslag

Av remissinstanserna anförde kammarkollegiet betänkligheter mot kommitténs
ståndpunkt och ytlrade följande.

Kollegiet måste reagera mot tendensen att för förment praktiska skäl offra
väsentliga rättsliga synpunkter. Om stadgarna utfärdas av länsstyrelsen, få
de en annan karaktär, än om de antagas av delägarna. De bli ej delägarnas
angelägenhet, utan en myndighetens föreskrift. Innehållet i stadgarna blir
måhända precis detsamma, vare sig den ena eller andra metoden användes,
då förslag till normalstadgar böra upprättas och i allmänhet torde kunna
följas. Det är likväl icke betydelselöst, alt stadgarna debatteras och antagas

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

av medlemmarna, som därigenom erhålla ett annat intresse för dem och för
verksamheten.

Några remissinstanser påyrkade sådan ändring av förslaget att ansökan om
bildande av fiskevårdsområde obligatoriskt skulle vara åtföljd av förslag
till stadgar.

Föredragande departementschefen1 ansåg det böra undersökas, huruvida ej
delägarna borde få tillfälle att, innan de yttrade sig över ansökningen om
fiskevårdsområdes inrättande, taga del av ett fullständigt förslag till stadgar
för området. I många fall kunde nämligen kännedom om stadgarnas innehåll
vara av väsentlig betydelse för frågans bedömande.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Enligt fiskeristyrelsen sammanhängde frågan, huruvida det var lämpligt
att ett fiskeområde kom till stånd, nära med frågorna, hur fisket och fiskevården
inom området avsågs skola ordnas, i vad mån fisket skulle drivas
av delägarna själva eller upplåtelse av fiskerätt skulle ske, hur avkastningen
skulle disponeras och i vad mån delägarna skulle förpliktas utgiva tillskott
m. m. Det syntes därför vara nödvändigt, att stadgarna, som ju skulle reglera
dessa frågor, fastställdes i samband med att beslut meddelades om bildande
av fiskeområdet. Eftersom länsstyrelsen skulle besluta om fiskeområdets
bildande, syntes länsstyrelsen också böra bestä inni
a stadgarnas innehåll. Fiskerättskommitténs förslag att det
skulle ankomma på länsstyrelsen att utfärda stadgar syntes därför böra godtagas.

Ehuru länsstyrelsen skulle få beslutanderätten, borde såsom fiskerättskommittén
anfört länsstyrelsen härvid i största möjliga utsträckning söka
tillgodose delägarnas önskemål. I lagtexten syntes böra utsägas att länsstyrelsen,
såvitt det var lämpligt och möjligt, borde följa delägarnas mening. I
vissa viktiga frågor skulle delägarnas önskemål vara avgörande för stadgarnas
innehåll. För meddelande av vissa föreskrifter — regler om upplåtelse
av fiskerätt och uttagande av tillskott — skulle nämligen fordras anslutning
av en delägaremajoritet. Genom att delägarna sålunda skulle bestämma i
dessa frågor kom de i realiteten även att bestämma hur influtna medel —
vare sig arrendeavgift eller tillskott — kom att användas.

Om förslagets närmare utformning framhöll styrelsen, att den av departementschefen
år 1950 berörda frågan om icke delägarna borde
få tillfälle att, innan de yttrade sig över ansökan om
bildande av fiskeområde, taga del av ett fullständigt
förslag till stadgar, var av stor vikt. Härom anförde styrelsen
vidare följande.

Att en ansökan icke är åtföljd av förslag till stadgar synes ej böra föranleda
till att ansökningen avslås. Anses ansökningen böra kompletteras med
ett stadgeförslag innan den delgives delägare som icke underskrivit densamma,
bör kompletteringen ske genom länsstyrelsens försorg. Länsstyrelsen får
1 Prop. nr 60/1950 s. 97.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 50 år 1960

157

uppdraga åt sakkunnig person — fiskeriintendent eller länsfiskeritjänsteman
— att upprätta ett förslag.

Emellertid måste stundom svårigheter uppkomma att upprätta ett någorlunda
fullständigt förslag till stadgar utan att förrättning hållits å platsen.
Man torde därför icke kunna meddela annan föreskrift än alt, därest ansökningen
ej är åtföljd av fullständigt förslag till stadgar, länsstyrelsen skall
uppdraga åt sakkunnig person att upprätta sådant förslag i den mån så lämpligen
kan ske. Sådan föreskrift torde liksom närmare bestämmelser om förfarandet
i övrigt böra meddelas i administrativ ordning.

Genom att stadgarna skola reglera alla mera väsentliga frågor om fiskets
och fiskevårdens bedrivande, användningen av avkastning m. in. och genom
att stadgarna skola fastställas i samband med beslut om fiskeområdets bildande
blir det nödvändigt att alla dessa frågor behandlas vid förrättningen
eller eljest utredas. Detta är erforderligt också med häns_\n till att delägarnas
ståndpunkt till frågan om ett fiskeområde bör inrättas ofta blir beroende
av vilka funktioner fiskeområdet skall ba. Sålunda kan ju en delägare exempelvis
såsom villkor för sin anslutning till ett beslut om bildande av område
uppställa att utarrendering icke får ske. Sådana villkor måste naturligtvis
beaktas vid avgörande av frågan, huruvida erforderlig majoritet föreligger
för bildande av ett fiskeområde.

De slutligen antagna stadgarna kunna självfallet komma att avvika från
det förslag som bifogats ansökningen eller antagits vid förrättning. Därest
länsstyrelsen ämnar göra någon avvikelse av betydelse, synas delägarna böra
erhålla tillfälle att yttra sig däröver innan stadgarna utfärdas. Detta bör ske
genom att stadgarna hållas tillgängliga för granskning bos länsstyrelsen med
rätt för delägarna att inkomma med påminnelser. Underrättelse om att stadgeförslaget
kan komma att ändras samt om rätten att enligt vad nu sagts
inkomma med påminnelser bör givas, då ansökningen om områdets bildande
utställes till delgivning med delägarna, samt vid förrättningen.

I fråga om stadgarnas innehåll anför styrelsen följande.

Stadgarna skola innehålla de huvudsakliga grunderna för fiskets och fiskevårdens
utövande. Redan härav följer att frågan i vad mån fisket skall bedrivas
av delägarna själva eller upplåtas till annan skall i huvudsak regleras
i stadgarna. Skall fisket enligt de sålunda fastställda grunderna för fiskets
utövande delvis upplåtas, torde emellertid icke minst ur synpunkten, alt ett
för delägarna fördelaktigt upplåtelseavtal skall kunna ingås, viss möjlighet
böra lämnas öppen för dem att utan hinder av stadgarna kunna närmare
reglera den omfattning i vilken upplåtelse skall ske. Dessutom torde, även
då delägarna vid fiskeområdets bildande ha för avsikt att driva allt fiske
själva, möjlighet böra förefinnas att utan stadgeändring kunna tillgodose
ett efter hand framkommande önskemål att fisket i viss mindre utsträckning
skall upplåtas. Föreskriften att stadgarna skola innehålla de huvudsakliga
grunderna för fiskets utövande lägger tydligen ej hinder i vägen för tillgodoseende
av de nu berörda önskemålen. Av vikt är emellertid att stadgarna
angiva den >ttersta gränsen för möjligheten att upplåta fiskerätt. Vid sidan
av den nyssnämnda föreskriften upptages därför i första slycket regeln att
stadgarna skola innehålla bestämmelser i vad mån rätt till fiske skall kunna
för gemensam räkning upplåtas.

Även i övrigt kan det stundom, måhända oftast, vara lämpligt att undvika
detaljreglering. En sådan skulle kunna förhindra en smidig anpassning av
verksamheten inom fiskeområdet efter nya förhållanden och så småningom
vunna erfarenheter. Av vikt är emellertid, såsom tidigare anförts, att man
redan vid fiskeområdets bildande skall kunna överblicka den yttersta

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

ramen för de ekonomiska förpliktelser som kunna uppkomma
för delägarna. Fördenskull har föreslagits, att stadgarna skola innehålla
bestämmelser om hur stor del av ersättningen för upplåtelse av fiskerätt,
som årligen högst må användas eller fonderas för gemensam räkning,
ävensom föreskrifter, om och i vad mån delägarna må förpliktas att lämna
tillskott i penningar, varor eller arbete.

Remissyttrandena över fiskeristyrelsens förslag

Mot förslaget, att stadgarna skulle fastställas av länsstyrelsen
hade remissinstanserna — om man bortser från dem som avstyrkte
förslaget i dess helhet — icke något att erinra.

I anledning av fiskeristyrelsens förslag att ansökan om bildande
av fiskevårdsområde borde vara åtföljd av förslag
till stadgar uttalade ett flertal remissinstanser att föreskriften härom
borde formuleras icke blott som en rekommendation utan som ett oeftergivligt
villkor.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet framhöll sålunda att det var
av vikt, att fiskerättsägarna på ett tidigt stadium kunde sätta sig in i stadgeförslaget.
Detta skulle ej bli fallet, om stadgarna kungjordes först vid
sammanträdet för inrättande av fiskevårdsområde.

Liknande synpunkter framhölls jämväl av länsstyrelserna i Värmlands
och Örebro län, Älvsborgs läns norra, Värmlands läns och Norrbottens läns
hushållningssällskap samt fiskerinämnden för Vänern.

Lagberedningen var i princip ense med nämnda remissinstanser men föreslog
att frågan praktiskt löstes på annat sätt och anförde härom följande.

Med hänsyn till att enligt förslaget stadgarna skall reglera alla mer väsentliga
frågor om fiskets och fiskevårdens bedrivande och att därför en
delägares inställning till frågan om bildande av fiskeområde får antagas
bli beroende av stadgarnas utformning anser beredningen det nödvändigt
att delägarna, innan de har att slutligen tillkännage sin mening, på ett eller
annat sätt beredas tillfälle att taga del av förslag till stadgar och att bestämmelse
härom inskrives i själva lagen. Det torde därför, lämpligen i 6 §,
böra stadgas att om förslag till stadgar ej bifogats ansökningen, ärendet
angående bildande av fiskeområde ej må upptagas till slutlig prövning innan
genom länsstyrelsens försorg sådant förslag utarbetats och sakägarna
erhållit tillfälle att yttra sig däröver.

I många yttranden framhölls, att länsstyrelserna vid stadgarnas fastställande
skulle komma att ställas inför en svår uppgift, särskilt då det
gällde att bevaka att enskild rätt ej kränktes. Beträffande de
synpunkter, som härvid borde beaktas anförde lagberedningen.

Med bildandet av fiskeområde uppkommer ur sakrättslig synpunkt en
samfällighet, omfattande de fastigheter som ingå i detta område. Varje sådan
fastighet ålägges en belastning, som innebär vissa inskränkningar i
ägarens förfoganderätt över fastighetens fiske ävensom vissa åtaganden
t. ex. skyldighet att utgiva tillskott i penningar, varor eller arbete. Genom
länsstyrelsens beslut om fiskeområdes bildande kommer denna belastning
i prioritet framför rättigheter som äro gällande i fastigheten, även om sådana
rättigheter, såsom panträtt, tidigare inskrivits. Ett dylikt företräde

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

159

kan allenast motiveras av att belastningen ur ekonomisk synpunkt är av
mindre betydelse än den fördel som fastigheten vinner. Det är av vikt för
andra sakägare att denna synpunkt beaktas vid länsstyrelsens tillståndsprövning.
Av förslaget framgår emellertid även att en åt annan sakägare
upplåten fiskerätt kan komma att helt uppoffras utan att, såsom vid expropriation
eller andra tvångsförvärv, någon rätt till ersättning tillkommer
honom. Ett särskilt skydd åtnjuter emellertid enligt förslaget fiske som
helt eller delvis innehaves av yrkesfiskare eller därmed likställda enligt
ett samtidigt framlagt förslag till [lag om fiskearrenden], I de fall som ej
omfattas av nämnda förslag finnes allenast den i motiven (s. 82) antydda
utvägen att länsstyrelsen vid sin prövning beaktar detta förhållande antingen
så att det ifrågavarande fiskevattnet uteslutes eller ock på det sätt att
i stadgarna meddelas förbehåll för upplåtelsens bestånd. En förutsättning
för att länsstyrelsen skall vad sin prövning kunna beakta dessa intressen är
att upplåtelser av detta slag, som icke äro blott tillfälliga, bringas till länsstyrelsens
kännedom. Enligt förslaget synes emellertid icke någon uppgiftsskyldighet
i detta hänseende åligga sökanden (jämför 5 §). Enligt beredningens
mening måste det krävas alt sådan sakägare såvitt möjligt underrättas
om ansökningen för att sättas i tillfälle att bevaka sin rätt (22 § 3.).

En fråga som i detta sammanhang inställer sig är den om nyttjanderättshavarens
ställning i förhållande till fastighetsägaren, då nyttjanderätten
får vika. Enligt beredningens mening torde starka skäl kunna anföras för
den ståndpunkten, att nyttjanderättshavaren icke kan till förmån för annans
ekonomiska intresse till följd av ett i administrativ ordning tillkommet
beslut frånkännas rätt till ersättning för den förlust som tillskyndas
honom genom nyttjanderättens upphörande, t. ex. för fiskredskap, som
genom fiskerättens upphörande bli onyttiga för honom. En sådan ersättningsskyldighet
måste uppenbarligen beaktas vid bedömande av fastighetens
nytta av fiskeområdet.

Även lantmäteristyrelsen, fiskcriintendenten i nedre norra distriktet och
Västmanlands läns hushållningssällskap framhöll länsstyrelsens skyldighet
att bevaka, att stadgarna fick sådant innehåll att enskild delägare ej led
ekonomiskt avbräck.

Hovrätten för Västra Sverige anmärkte särskilt att förslaget icke upptog
någon motsvarighet till bestämmelsen i 23 § 1913 års lag, enligt vilken delägare,
som led intrång genom föreskrift om fredningsområde i skiftat
vatten, var berättigad till ersättning därför.

Norrbottens läns hushållningssällskap underströk vikten av att stadgarna
otvetydigt gav vid handen vilka ekonomiska förpliktelser och inskränkningar
i enskild rätt som kunde drabba en delägare. Sällskapet anförde
i denna del.

Avsikten med att stadgar skall föreligga när området inrättas är ju dels
att länsstyrelsen skall få erforderlig kontroll av alt ingens rätt trädes för
nära. dels att de berörda delägarna skall ha möjlighet att kontrollera, att
det är förenligt med deras intresse att ingå i fiskeområdet. Detta förutsätter,
att stadgarna göres tämligen detaljerade. Fiskeristvrelsens speciella
motivering till 10 § synes icke tillräckligt betona detta. Göres stadgarna så
vaga, att de tillåter senare interna beslut om inskränkningar i delägarnas
fiskemöjligheter, som kanske komma att drabha synnerligen olika (t. ex.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

fredningsområde i ett av skifteslagens vatten), är ändamålet med de viktigaste
föreskrifterna i 10 § förfelat. Detta kommer förmodligen också i
många fall att hindra inrättande av fiskeområde och äventyrar i varje fall
den minoritetens rätt, som länsstyrelsen bl. a. skulle bevaka. Den yttersta
gränsen för fiskeområdets befogenheter över huvud taget gentemot de enskilda
delägarna bör otvetydigt framgå av stadgarna, sålunda icke blott beträffande
ekonomiska förpliktelser utan även i fråga om inskränkningar
av olika slag i deras rätt och möjlighet att bedriva fiske, som kan komma
att föreskrivas. Formuleringen »de huvudsakliga grunderna» i 10 § bör
enligt hushållningssällskapets mening ändras till »grunderna» och närmare
administrativa föreskrifter utfärdas om vad stadgarna skall innehålla
i detta avseende för att kunna godkännas av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ansåg däremot, att det borde övervägas,
huruvida icke länsstyrelsens befattning med stadgarna kunde inskränkas
till fastställande av de huvudsakliga grunderna för utövandet av
fisket och fiskevården. Som motiv härför åberopas motsvarande bestämmelser
i fråga om jaktvårdsområde.

Departementspromemorian 1957

Promemorian uppehöll sig till en början vid gällande rätt och framhöll
därvid, att 1913 års lag icke innehöll några bestämmelser om stadgar. Lagen
utgick ifrån att icke blott alla sådana beslut, som var grundläggande
för tillkomsten av ett gemensamhetsfiske utan även alla frågor om delägarnas
rätt att enligt plan nyttja fisket skulle underställas länsstyrelsen
för fastställelse. Det sade sig självt att ett dylikt förfarande blev ohanterligt
i praktiken.

De spörsmål som sammanförts i detta avsnitt berörde dels frågan om
vem som slutligen skulle bestämma stadgarnas innehåll, dels frågan om
de grundläggande principerna för stadgarnas utformning.

Då allmän enighet nu syntes råda därom att stadgarna skulle
fastställas av länsstyrelsen under tillbörlig hänsyn till delägarnas
mening, av vilken länsstyrelsen för övrigt i väsentliga avseenden var bunden,
hade härutinnan någon ändring ej företagits i fiskeristyrelsens förslag.

Det syfte som åtskilliga remissinstanser velat vinna genom att stadga
en obligatorisk skyldighet för sökanden att alltid förete
förslag till stadgar syntes i sak bli fullt tillgodosett genom det förslag
lagberedningen lämnat och som innebar att, om sökanden ej företedde
stadgeförslag, länsstyrelsen skulle utarbeta sådant förslag och bereda delägarna
tillfälle att yttra sig däröver. Då lagberedningens förslag dessutom
hade vissa praktiska fördelar, hade detsamma följts i promemorian.

Om förslagets närmare utformning yttrades i promemorian.

Åtskilliga remissinstanser har föreslagit, att den nya lagen skall uttryckligen
angiva att det åligger länsstyrelse att tillse att stadgarna icke innehåller
bestämmelse, som kan innebära kränkning av
enskild delägares rätt. Något stadgande härom har dock ej intagits
i utkastet. Anledningen härtill är följande. Det har tidigare flera gång -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

161

er framhållits att den föreslagna lagstiftningen för den enskilde kan komma
att medföra intrång för vilka han icke alltid kan omedelbart göras skadeslös.
Ägaren av ett enskilt fiske ålägges kanske en sådan begränsning i sitt fiskande,
att detta endast giver honom hälften av vad han tidigare där erhållit.
Han kan med visst fog göra gällande att han kränkts i sin enskilda rätt. Likväl
kan den sålunda genomförda begränsningen stå helt i överensstämmelse
med lagens princip att samtidigt tillvarataga delägarnas gemensamma bästa
och bringa rättvisa dem emellan. Samtidigt är det en så självklar princip att
länsstyrelser såväl som andra myndigheter alltid har att iakttaga att ingens
rätt kränkes på annans bekostnad att en uttrycklig bestämmelse härom är
överflödig och snarast skulle verka förvirrande.1

Vad nu sagts torde i motsvarande mån gälla den av hovrätten för Västra
Sverige framställda anmärkningen att det i 23 § 1913 års lag reglerade fallet
ej berörts av fiskeristyrelsen. Samma grundsats som återspeglas i nämnda
bestämmelse påträffas flerstädes i lagen, t. ex. i 21 § sista stycket och 28 §''.
Liknande ersättnings- och garantiregler saknas däremot i den nu föreslagna
lagstiftningen. Fiskevårdsområde avses skola bli en delägarnas ensak —
initiativrätten har ju nu förutsatts komma att begränsas till delägarna själva.
Åtgärder skall visserligen kunna genomföras även mot en minoritets vilja,
men principen härvidlag liksom för hela lagstiftningen är att alla åtgärder
skall syfta till delägarnas gemensamma bästa, samtidigt som ingen skall
gynnas på annans bekostnad. Accepteras dessa utgångspunkter torde särskild
motivering för varje avsteg från 1913 års lag ej tarvas.

Vad lagberedningen i denna del yttrat synes såsom välgrundat icke böra
föranleda erinran. Yttrandet har i viss del föranlett ändring i förslaget till
lagtext (utkastet §§ 9 och 10).

En principiellt betydelsefull fråga har upptagits till närmare behandling
av hushållningssällskapet i Norrbottens län och föranletts av fiskeristyrelsens
förslag att stadgarna skall innehålla föreskrifter om de huvudsakliga
grunderna för fiskets och fiskevårdens
utövande. Såsom närmare utvecklas i promemorians speciella motivering
har i enlighet med flera remissinstansers påpekanden det befunnits
erforderligt att göra föreskrifterna om stadgarnas innehåll betydligt mer detaljerade
än vad styrelsen föreslagit. Därmed torde väl även en del av vad
hushållningssällskapet åsyftat vara vunnet. Det torde som fiskeristyrelsen
närmare utvecklat (s. 87 f.) vara lämpligt att undvika en detaljreglering i
lagen. Många gånger torde det, såsom nu ofta sker i fiskevårdsföreningarna,
vara erforderligt att årligen bestämma i vilken utsträckning fiske skall få bedrivas.
Om alla bestämmelser härom måste intagas i stadgarna skulle dessa
behöva ändras lika ofta. Ett dylikt förfarande skulle säkerligen befinnas alltför
tungrott. I utkastet har den av hushållningssällskapet företrädda synpunkten
såtillvida beaktats att ordet »huvudsakliga» strukits (13 § första
stycket punkt 5). I stadgarna skall således angivas »grunderna» för fiskets
och fiskevårdens utövande. Genom denna formulering torde något nämnvärt
intrång ej behöva befaras i det nyss berörda, av fiskeristyrelsen företrädda
intresset. Det sagda kan belysas av följande exempel. I stadgarna
för ett fiskevårdsområde föreskrives att kräftfångst får bedrivas under högst
två veckor om året och med användande av de redskap fiskestämman beslutar;
antalet av varje delägares redskap bestämmes med hänsyn till vars och
ens delaktighet. Därmed får grunderna för kräftfångsten inom området anses
vara angivna. Inom den sålunda uppdragna ramen beslutar sedan fiskestämman
varje år erforderliga detaljföreskrifter för kräftfångsten. Att förc >

Sundberg, Allmän förvaltningsrätt, Sthlrn 1955, s. 113 tf. llcrlitz, Förvaltningsförfarandet,
SOU 1916:6!) s. 20 f. Besvärssakkunnigas betänkande SOU 1955:19 s. 58 f.

II Ililinntj till riksdai/ens protokoll 1''JGO. Ixarnl. Xr ~i0

162

Kungl. Mcij:ts proposition nr 50 år 1960

skrifter som fiskestämman sålunda beslutar, omfattas av straffsanktionen i
26 § (utkastet) torde vara ställt utom tvivel.1

Om fiskevårdsområdena skulle kunna motsvara lagens krav på funktionsduglighet,
syntes det enligt promemorian vara nödvändigt att ett visst mått
av handlingsfrihet, på sätt nyss antytts, lades i de beslutande organens hand.
Den enskilde delägarens krav att i förväg kunna överblicka de konsekvenser
som hans inträde i organisationen kom att medföra för honom fick ej drivas
för långt.

Remissyttranden över departementspromemorian

Förslaget att länsstyrelsen såsom fastställande myndighet får bära
ansvaret för att stadgeförslag utarbetas och bringas till
delägarnas kännedom har i allmänhet ej föranlett erinran. Länsstyrelsen i
Kristianstads län anser dock att fullständigt förslag till stadgar ovillkorligen
skall bifogas ansökan om bildande av fiskevårdsområde och anför till stöd
härför följande.

Fiskevårdsområde avses skola utgöra en organisation för tillvaratagande
av i första hand delägarnas ekonomiska intressen och det synes därför vara
av vikt att första initiativet till stadgeförslag lägges å delägare och icke å
myndighet. Beträffande stadgarnas tekniska utformning torde det icke ställa
sig allför svårt för delägare att därvid erhålla bistånd av företrädare för fiskeorganisationer
eller andra sakkunniga personer. Med förslagets nuvarande
utformning skulle det bliva fara värt, att upprättandet av stadgeförslag
mer regelmässigt kom att överlåtas på länsstyrelsernas eller andra fiskerimyndigheters
redan hårt arbetstyngda tjänstemän.

Lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Västernorrlands län betvivlar, att
fiskeristyrelsens och promemorians förslag om en rekommendation till sökanden
att alltid förete stadgeförslag kommer att vara myndigheterna till
någon hjälp. Lantmäteristyrelsen anför härom följande.

Enligt Iantmäteristyrelsens erfarenhet rörande beskaffenheten av ansökningar
angående lantmäteriförrättningar och förrättningar enligt lagen om
enskilda tägar är det föga sannolikt att nu ifrågavarande ansökningar komma
att åtföljas av fullständiga uppgifter om berörda delägare och än mindre
av. UPP8*^ 0111 delaktigheten i fisket. I sistnämnda avseende måste det
nämligen i regel anses vara så gott som uteslutet att sökanden själv kan
åstadkomma erforderlig utredning och hans benägenhet att därtill anlita sakkunnig,
något som torde åsamka honom betydande utgifter, är säkerligen ytterligt
ringa. Att förutsätta att ansökningen skall vara åtföljd av förslag till
stadgar av det innehåll varom stadgas i 13 § är enligt styrelsens mening icke
praktiskt möjligt. Man torde sålunda ha att räkna med att ansökningen endast
sällan kommer att innehålla fullständiga och korrekta uppgifter i överensstämmelse
med stadgandet i lagutkastets 9 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län och fiskeriintendenten i övre norra distriktet
anser att bestämmelserna om stadgarnas innehåll kan betydligt förenklas.
Den sistnämnde tillägger att förslaget innebär en alltför stark begränsning
av delägarnas möjlighet att själva bestämma om fiskets nyttjande.

1 Jfr betr. jakt vårdsområdena Bouveng, Jakträtt och viltvård, Sthlm 1956, s. 103.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

163

Hovrätten för Västra Sverige polemiserar mot den i promemorian närmare
utvecklade tankegången, att det vore överflödigt att i lagen särskilt föreskriva
att genom stadgarna enskild rätt ej fick kränkas. Hovrätten anför.

Lagen och stadgarna skola utgöra ett rättesnöre för delägarnas handlande.
Frånvaron av rättssäkerhetsgarantier lämnar spelrum för allsköns godtycke,
vars följder i brist på stadganden kanske icke kunna rättas till besvärsvägen.
Vidare måste det vara ägnat att framkalla stridigheter om någon på goda skäl
vill hävda att ett beslut länder honom till förfång men vägras ersättning under
hänvisning till att lagen utgår från att sakägarna äro pliktiga att utan ersättning
tåla visst intrång i sin rätt. Var går i sådant fall gränsen mellan ersättningsgill
och icke ersättningsgill skada? Det torde icke nämnvärt motverka
lagens syftemål, om i lagen intoges en bestämmelse om att i stadgarna
eller i beslut, som fattas med stöd av stadgarna, ej må meddelas föreskrift
om åtgärd, som medför intrång i delägares fiskerätt, med mindre ersättning
för intrånget beredes delägaren. Denna ersättning skulle givetvis icke behöva
utgå i penningar utan skulle till exempel kunna utgå i form av fiskerätt i
annan del av vattenområdet.

Departementschefen

Bestämmelser hur gemensamhetsfiske skall nyttjas och förvaltas skall
i viss utsträckning meddelas i det beslut varigenom sådant fiske inrättas.
Detta har allmänt ansetts vara en olämplig ordning och alla utredningsförslag
är eniga om att bestämmelser i detta ämne bör inrymmas i stadgar,
som utfärdas eller fastställes av länsstyrelsen.

I fråga om stadgarnas innehåll har det diskuterats, huruvida
stadgarna bör vara fullständiga i den meningen att de bör innehålla samtliga
de bestämmelser som gäller för fiskevårdsområdet, eller om stadgarna
endast bör ange de huvudsakligaste grunderna för fiskets utövande och områdets
förvaltning. Jag ansluter mig därvid till den mening som uttalats i
promemorian, vilket innebär att stadgarna inte i den meningen bör vara
fullständiga att icke också andra bestämmelser, som delägarna inom lagens
och stadgarnas ram beslutat, är giltiga.

I de tidigare förslagen har i själva lagtexten tämligen utförligt angivits
vad stadgarna skall innehålla. Mest fullständig i detta hänseende är departementspromemorian.
För min del anser jag dock inte att det är nödvändigt
att i lagtexten införa en förteckning över de olika ämnen som stadgarna
bör reglera. Det torde vara uppenbart att behovet av reglering genom
stadgar starkt växlar i de enskilda fallen. Det är därför enligt min mening
tillräckligt att i lagen anges att stadgarna skall angiva fiskevårdsområdets
omfattning samt grunderna för fiskets utövande och områdets förvaltning.
Därav torde då också förstås att alla sådana viktigare frågor som i lager,
ägnats särskild behandling, såsom bestämmandet av delaktigheten och rösträtten,
förutsättningarna för upplåtelse och tillskott samt fördelningen av
inkomster i förekommande fall bör regleras i stadgarna. Den närmare detaljreglering
som till ledning för berörda myndigheter kan vara påkallad
anser jag böra ha sin plats i tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Spörsmålet huruvida sökanden eller länsstyrelsen skall bära ansvaret

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

för att fullständigt förslag till stadgar förelägges delägarna
för yttrande har livligt diskuterats under frågans tidigare behandling.
Jag har i förevarande förslag infört en ordning för förfarandet vid
fiskevårdsområdes bildande som på flera punkter avviker från tidigare förslag.
Härtill återkommer jag i den speciella motiveringen till 15—22 §§. Mitt
förslag innebär i korthet att utredningen av äganderätts- och fiskerättsförhållanden,
inhämtandet av delägarnas mening och den ytterligare förberedelse,
som erfordras som underlag för länsstyrelsens fastställelseprövning, i
sin helhet anförtrotts åt förrättningsmannen.

Det ter sig då naturligt att denne också får bära ansvaret för att stadgeförslag
upprättas och förelägges delägarna innan dessa tar ställning till frågan
om fiskevårdsområdet bör bildas. Härigenom tillgodoses både praktiska
och rättsliga synpunkter på ett enligt min mening tillfredsställande sätt.

12. Kostnaderna

Lagen om gemensamhetsfiske

Förrättningsmannens och gode männens rese- och traktamentskostnader
vid förrättning enligt 1913 års lag ersättes av allmänna medel (kungörelse
den 4 december 1931, nr 403). Övriga kostnader, som uppkommer vid ett gemensamhetsfiskes
inrättande, skall förskjutas av sökanden, som också har
att svara för dessa kostnaders slutliga gäldande för den händelse gemensamhetsfiske
ej kommer till stånd; eljest skall kostnaden fördelas mellan delägarna
i förhållande till envars delaktighet (39 §).

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

Enligt lagstiftningen om jaktvårdsområden gäldas ersättning till förrättningsman,
varom länsstyrelsen beslutar, samt kostnader för kungörelser och
dylikt av länsstyrelsen med medel ur jaktvårdsfonden, om framställning därom
göres (42 § jaktstadgan). Jaktvårdsf onden, som förvaltas av statskontoret,
bildas av de jaktvårdsavgifter som varje jägare i allmänhet är skyldig att
erlägga.

Palmquists förslag 1913

Utredningsmannen föreslog, att alla kostnader för förrättningsmannens
och gode männens resor och traktamentsersättning ävensom för länsstyrelsens
kungörelser skulle gäldas av allmänna medel.

Fiskerättskommitténs förslag 1917

Kommittén ansåg att kostnaderna för förrättning borde gäldas av allmänna
medel.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag
Vid remissbehandlingen av förslaget ägnades uppmärksamhet åt frågan
om och i vad mån kostnaderna för förfarandet borde bestridas av statsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

165

Från ett flertal håll hemställdes, att även andra av fiskevårdsområdets bildande
föranledda kostnader än kostnaderna för själva förrättningen skulle
gäldas av allmänna medel. Kalmar läns södra hushållningssällskap anförde
sålunda.

Inom länsdelen har erfarenheten visat, att den fiskerättsutredning, som alltid
medföljer bildandet av gemensamhetsfiske, som regel blir mycket omfattande
och tidsödande. Såvitt nämnden kan finna kommer i realiteten att erfordras
lika noggrann utredning vid bildande av fiskevårdsområde. Även om,
som de sakkunniga anmärkt, länsfiskeritjänstemannen bör göra dessa utredningar,
kommer alltid att uppslå vissa kostnader, vilka ibland kunna bli betydande.
Härtill kommer av länsstyrelsen debiterade kostnader såsom kungörelseavgift
och stämpelavgift.

De sakkunnigas mening är tydligen, att fiskerätlsägarna skola stå för dessa
och andra utgifter, som kunna uppstå. Endast i de fall länsstyrelsen förordnar
om förrättning på stället, skall kostnaderna härför tillskjutas av allmänna
medel.

Det har visat sig, alt när det gäller bildande av gemensamhetsfiske — förhållandet
torde bli detsamma beträffande fiskevårdsområde — kan man aldrig
i förväg avgöra utgången av förrättningen. Under utredningsarbetet kan
uppdagas fiskerättsförhållanden, som omöjliggör fastställelse av gemensamhetsfiske,
eller som klargör för förrättningsmannen olämpligheten av bildande
av detsamma. Man kan inte heller utan vidare förutsätta, att erforderlig
majoritet förefinnes eller att länsstyrelsen alltid kan fastställa beslut om bildande
av gemensamhetsfiske.

Frågan uppkommer då vem som skall betala de kostnader, som kunna ha
uppstått. Den fiskerättsägare, som satt sig i förbindelse med länsfiskeritjänstemannen,
torde som regel inte göra det och kan väl knappast heller åläggas
det. Utredningsmannen bör rimligtvis inte betala dem. Det är av största vikt,
att de här framförda synpunkterna beaktas, och att det i lagen finns klara
föreskrifter hur därmed skall förfaras. I annat fall kommer detta att utgöra
en hämsko för fiskets ordnande genom fiskevårdsområde. Varken eu aldrig
så intresserad fiskerättsägare eller nitisk länsfiskeritjänsteman torde vilja
taga risken att själv stå för kostnaderna.

I viss mån är det ju ett allmänintresse att fisket och fiskevården ordnas i
landet, och det synes därför inte orimligt, att alla kostnader bestridas av allmänna
medel.

Liknande synpunkter anfördes av Kalmar läns fiskevattensägarcförbund.

Malmöhus läns hushållningssällskap hemställde, att kostnaderna för bildande
av fiskevårdsområde skulle gäldas av allmänna medel, om icke delägarna
själva tagit initiativ till bildandet av området. Hovrätten över Skåne
och Blekinge ansåg att kostnaderna skulle bestridas av statsmedel i fall då
område bildades, ändå att de flesta delägarna i området uttalat sig däremot.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anförde i kostnadsfrågan.

I det förslag till kungörelse med vissa bestämmelser om fiskevårdsområde,
som fanns intaget i 1943 års betänkande, hade intagits bestämmelse därom
att kostnader för kungörelser om förrättning enligt lagen om fiskevårdsområde
skulle bestridas av allmänna medel. Länsstyrelsen ifrågasätter i detta
sammanhang, huruvida länsstyrelsen icke kunde tillerkännas samma rätt,
som 42 § i jaktstadgan i detta avseende lämnar länsstyrelse vid bildande av
jakt vård sområde. Någon anledning att i förevarande hänseende föreskriva

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

andra bestämmelser än de, som gälla i jaktstadgan, anser länsstyrelsen icke
föreligga. Ersättningar och kostnader i nu angiven omfattning för förrättningar
enligt fiskelagen böra emellertid utgå av allmänna medel.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Enligt fiskeristyrelsens mening borde kostnaderna för bildande av fiskeområde
i princip bäras av delägarna själva. Med hänsyn till det betydande
allmänna intresset av att dylika sammanslutningar kom till stånd borde
dock kostnaden för erforderliga sammanträden och kungörelser bäras av
det allmänna, likaså kostnaden för sådan utredning av exempelvis lantmäteriteknisk
art, som länsstyrelsen fann behövlig.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåg, att den av fiskeristyrelsen uttalade
principen borde komma till uttryck i lagtexten. I ett flertal yttranden
framhölls, att en nödvändig förutsättning för att fiskeområden i någon
större omfattning skulle komma till stånd syntes vara att kostnaderna för
äganderättsutredningen, förrättningar m. in. bestreds av statsmedel och att
detta direkt utsädes i lagtexten. Domänstyrelsen anförde härom.

Domänstyrelsen har under det senaste decenniet genom sin fiskevårdspersonal
verkställt äganderättsutredningar på domänverkets bekostnad i
många fall i avsikt att få till stånd gemensamhetsfisken, där detta synts
angeläget för kronan. Resultatet härav har i allmänhet varit negativt. Domänstyrelsen
kan emellertid med anledning av denna praktiska erfarenhet
vitsorda, att de utredningar och sammanträden, som enligt domänstyrelsens
mening i nära nog samtliga fall bli nödvändiga för att få till stånd
ett fiskeområde enligt det förslag, som nu föreligger, komma att bli
både arbetskrävande och kostsamma. Det är därför enligt domänstyrelsens
mening av vikt att kostnaderna för bildande av fiskeområde i största
möjliga utsträckning bestridas av det allmänna och att bestämmelser härom
intages i lagen.

Jönköpings läns hushållningssällskap, i vars yttrande i denna del länsstyrelsen
i samma län instämt, höll före att i samband med bildande av
fiskeområde fullständigt klarläggande av fiskerätts- och äganderättsförhållandena
icke torde kunna undvikas. Erforderlig utredning härom borde
verkställas genom lantmäterikontorets försorg. Skulle detta ej låta sig göra,
kunde ifrågasättas om icke allmänna medel borde ställas till förfogande
för bekostande av utredning på annat sätt. Liknande synpunkter framhölls
av hushållningssällskapen i Kronobergs, Skaraborgs, Blekinge och
Hallands län.

Lantmäteristyrelscn ansåg, att beträffande kostnader för lantmäteriets
medverkan borde gälla samma regler som för legala förrättningar, och föreslog
därför ett tillägg till 21 § lantmäteritaxan. Detta innebar, att delägarna
själva fick stå omkring 40 % av statsverkets självkostnader för det
utförda arbetet. Norrbottens läns hushållningssällskap uttalade, att det allmänna
i den utsträckning fiskeristyrelsen föreslagit borde gälda vissa
kostnader samt. att därjämte ersättning till förrättningsman borde bestridas
på samma sätt som gällde vid förrättningar om jaktvårdsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

167

Länsstyrelsen i Uppsala lån förordade, att samtliga kostnader skulle gäldas
av allmänna medel och anförde till stöd härför.

Såsom fiskeristyrelsen själv framhållit har det allmänna ett betydande
intresse av att fiskeområden bildas. Någon anledning att i förevarande hänseende
tillämpa andra grundsatser än de som gälla vid bildande av jaktvårdsområde
synes vidare icke föreligga, låt vara alt vissa kostnader där
utgå ur jaktvårdsfonden. Vidare må framhållas, att det förhållandet att
delägarna själva skola bära vissa kostnader kan verka avhållande på delägarnas
initiativ till bildande av fiskeområde, varigenom syftet med lagstiftningen
kan komma att motverkas.

Samma åsikt uttalades av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, som
redovisade vissa erfarenheter och anförde.

Från mina tjänsteår på ostkusten, då jag inrättade en hel del gemensamhetsfisken,
har jag ett starkt intryck av att frågan om kostnaderna för
det hela spelade en stor roll. Det visade sig mången gång att intresserade
personer avhållit sig från att begära inrättande av gemensamhetsfiske inför
risken att de eller byalaget därigenom ådroge sig skyldighet att i anslutning
till sin ansökan och till förrättningen utbetala ett belopp, om vars
storlek de endast hade vaga begrepp. Kunde man klart säga ifrån: »Detta
betalar staten!», så stärktes genast handlingsviljan hos de berörda. Jag vill
därför starkt understryka önskemålet av att staten står för kostnaderna i
samband med inrättande av fiskeområde. Det är mycket viktigt att man
redan på förhand kan säga detta till intressenterna. Och det är enligt min
mening faktiskt ett så stort allmänt intresse att fiskeområden kommer till
stånd att det allmänna bör stå för kostnaderna; så bör ske även i det fall
att t. ex. förrättning hålles men sedan av någon anledning fastställelse av
fiskeområde ej kan ske.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet, som i stort sett hade samma
uppfattning, yttrade.

Så komplicerade som fiskerättsförhållandena äro måste överläggningar
ske på platsen för att erforderlig klarhet i dem skall kunna vinnas. Ofta
torde även en lantmäteriförrättning bli nödvändig för att skapa klarhet i
fiskevattensgränserna, vilka t. ex. i Dalarna är synnerligen oklara, för att
utreda vilka personer som verkligen äro fiskerättsägare i ett blivande område
liksom även särskild förrättning för att gradera fiskevattnen för att
bestämma varje fiskerättsägares andel däri. Kostnaderna för dylika förrättningar
kunna säkert bedömas bli höga, och skola de bestridas av fiskerättsägarna
torde följden bli den att antalet fiskeområden som bildas ej
blir stort. Förrättningskostnaderna avskräcka. Lagen kan då få samma
ringa tillämpning som lagen om gemensamhetsfiske vilket måste undvikas.
Endast de kostnader som kunna uppstå genom den till länsstyrelse
ställda primäransökan bör åvila fiskerättsägarna, övriga kostnader statsverket.
Det synes mig erforderligt att föreskrifter härom intagas i lagtexten.

Departementspromemorian 1957

Vad fiskeristyrelsen uttalat i kostnadsfrågan syntes enligt promemorian
vara väl förenligt med den föreslagna lagstiftningens syfte. Styrelsen hade
emellertid underlåtit att låta grundsatsen inflyta i lagtexten. Såsom åtskilliga
av remissinstanserna framhållit skulle det självfallet vara av stort

I68 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

värde, om det redan i lagen fastslogs, att vissa kostnader under alla förhållanden
kom att bestridas av allmänna medel. Emellertid var det omöjligt
att ens tillnärmelsevis uppskatta det totala beloppet av ifrågavarande
kostnader. Denna omständighet liksom det förhållandet att frågan om bidrag
av allmänna medel icke gärna kunde sägas vara en förutsättning för
att den föreslagna lagstiftningen skulle kunna genomföras och vinna praktisk
tillämpning, fick anses utgöra tillräcklig grund för ett beslut att icke i
själva lagen reglera omfattningen eller principerna för statens ekonomiska
medverkan, en tankegång varåt även fiskeristyrelsen om än indirekt givit
uttryck. Frågan om statsbidrag syntes i stället böra bestämmas av de erfarenheter
lagens praktiska tillämpning kunde komma att lämna.

På en punkt talade emellertid både rättssäkerhet och billighet för att
redan i lagen en reglering av det allmännas bidragsskyldighet skedde. Därest
ansökan om bildande av fiskevårdsområde hos den fastställande myndigheten
föranledde avslag, kunde detta antagas endast sällan ha sin grund
i något förhållande, varför sökanden kunde lastas. Då det, som flera gånger
framhållits, också var ett allmänt intresse att fiskevårdsområden bildades,
hade i utkastets 31 § föreslagits att i händelse av avslag kostnad för förrättning
och sådan utredning, som erfordrades för att klarlägga äganderättsförhållandena,
alltid skulle stanna på statsverket. Utan uttryckligt
stadgande syntes härav framgå att härmed endast avsågs kostnad, som
hänförde sig till förrättningsmannen eller utredning som denne eller den
fastställande myndigheten verkställt eller låtit verkställa. Ett stadgande av
motsvarande innehåll återfanns i 39 § 1913 års lag.

Remissyttranden över departementspromemorian

Länsstyrelsen i Blekinge lån framhåller att det är ett betydande samhällsintresse,
att fiskevårdsområden, där förutsättningar finns, verkligen
också kommer till stånd utan allt för stora uppoffringar av delägarna själva.
Värmlands läns hushållningssällskap ger uttryck för liknande uppfattning.

Hallands läns hushållningssällskap anser, att samtliga förrättningskostnader
bör bestridas av allmäna medel.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet anför.

Deto är värdefullt att i förslaget klart utsagts att kostnader, som kunna
uppstå vid försök till bildande av fiskevårdsområde, som ej kommer till
stånd, skall bestridas av kronan. Det kommer i många fall att medföra att
den tveksamhet ur ekonomisk synpunkt, som kan föreligga inför bildande
av fiskevårdsområde elimineras. Det vore emellertid önskvärt att det även
utsädes att förrättningskostnader av mer betydande omfattning, som lantmäteriförrättning
eller gradering eller annan beräkning av värdenormer
för det blivande fiskeområdet, kunde bekostas av det allmänna. Det skulle
väsentligt underlätta tillkomsten.

Kammarkollegiet påpekar, att lagförslaget ej besvarar frågan huruvida
sökanden eller det nybildade fiskevårdsområdet skall bära de kostnader,
som ej bestrides av statsverket. Spörsmålet synes böra regleras i lagen.

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Kollegiet anser det vidare ägnat att inge betänkligheter med den föreslagna
regeln att statsverket alltid skall svara för kostnaderna för förrättning
och vissa utredningskostnader i händelse ansökan om bildande av fiskevårdsområde
lämnas utan bifall. Bestämmelsen kan komma att medföra
att det allmänna får svara för kostnaderna för omfattande lantmäteriutredningar
som tillkommit på enskilt initiativ.

Till kammarkollegiets uppfattning i sistnämnda spörsmål ansluter sig
hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen i Norrbottens län, som befarar
att den föreslagna bestämmelsen kan komma att animera till ansökningar
jämväl i sådana fall då det redan från början står klart för sökanden
att förutsättningar för bildande av fiskevårdsområde ej är för handen.
Länsstyrelsen föreslår, att det överlämnas åt länsstyrelsen såsom fastställande
myndighet att i varje särskilt fall bedöma, vem som skall gälda kostnaderna.

Departementschefen

Frågan hur kostnaderna för fiskevårdsområdets bildande skall fördelas
är väsentlig för den betydelse som den nya lagen kommer att få. Jag har
flera gånger framhållit att fiskevårdsområde är en delägarnas egen angelägenhet.
De bör då också själva i princip svara för kostnaderna. Detta överensstämmer
också med 1913 års lag. Även utredningarna synes ha utgått
från samma uppfattning.

Det är emellertid samtidigt ett allmänt intresse att fiskevårdsområden
kommer till stånd. Detta talar för att det allmänna bör bidraga till kostnadernas
täckande. Denna synpunkt gör sig särskilt gällande, när svårigheten
att beräkna kostnadernas storlek förmår en delägare, som eljest har
goda skäl att begära fiskevårdsområde, att avstå därifrån. Samma motiv som
föranleder det allmänna att medverka vid täckande av kostnaderna för laga
skifte eller tillkomsten av jaktvårdsområde talar enligt min mening för att
så bör ske även vid bildande av fiskevårdsområde.

Jag har undersökt möjligheten alt, i likhet med vad som sker med de
bidrag som från jaktvårdsfonden utgår till bildande av jaktvårdsområden,
kuiina täcka det allmännas bidrag till bildande av fiskevårdsområden ulan
att kostnaden belastar riksstaten. En sådan möjlighet erbjuder de s. k. fiskeavgifterna
enligt 2 kap. 10 § och 8 kap. 34 § vattenlagen.

Fiskeavgifterna fastställes av vattendomstol. Avgifter enligt 2 kap. 10 §
vattenlagen erlägges av ägaren till sådan reglerings- eller kraftverksanläggning
som medför en inte obetydlig ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena
eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst. Avgiften utgår
så länge byggnaden består och skall användas »till befrämjande av fisket
inom landet». Avgifterna enligt 8 kap. 34 § vattenlagen användes för samma
ändamål och erlägges av ägare till anläggning, varifrån utsläppes industriellt
avloppsvatten, som kan antagas medföra men för fiske. Om fiskeavgifternas
närmare användning bestämmer Kungl. Maj :t. Jag får i övrigt hänvisa
till nyssnämnda lagrum samt kungörelsen den 2 oktober 1953 angående

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten
utgående avgifter. Då nämnda lagrum i vattenlagen år 1954 erhöll sin nuvarande
lydelse förekom diskussion om fiskeavgifternas användning. Föredragande
departementschefen, statsrådet Zetterberg, framhöll sålunda att
det syntes ändamålsenligt att frågan om avgifternas användning inte närmare
reglerades i lagen men uttalade som sin uppfattning, att det inte borde
föreligga något hinder mot att avgifterna användes till befrämjande av
icke blott, såsom dittills, sötvattensfisket utan även kust- och havsfisket.
— I motioner hemställdes att avgifterna i större utsträckning än tidigare
användes för lokala åtgärder i de direkt berörda bygderna men till främjande
av kust- och havsfisket endast i den mån angelägna lokala åtgärder
inte därigenom eftersattes i nyss nämnda bygder. Tredje lagutskottet uttalade
i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande (nr 2/1954, riksdagens
skrivelse nr 97/1954) att utskottet intet hade att erinra mot att avgifterna
användes för att främja även kust- och havsfisket, dock endast i
den mån detta avsåg vandringsfisk samt framhöll, att man vid bedömningen
av stödåtgärder åt fisket borde betrakta fisket i vattendragen samt fisket
vid kusten och i havet som en enhet. Mest angeläget var skyddet för vandringsfisken.
Dessutom erfordrades emellertid åtgärder för att bevara det
stationära fisket i vattendragen och sjöarna. Vid fördelningen av medel till
de lokala åtgärderna föreföll det rimligt att de bygder, från vilka avgifterna
influtit, tillgodosågs i första hand.

Jag har tidigare flera gånger framhållit att samtidigt som bildande av
fiskevårdsområden i första hand sker i delägarnas intresse, det också är
ett betydande allmänt intresse att så sker. Att främja bildandet av fiskevårdsområden
får således samtidigt anses vara att »befrämja fisket inom
landet», vilket är fiskeavgifternas syfte. Enligt min mening bör det därför
inte föreligga något hinder att fiskeavgifterna, vid sidan av de ändamål som
därigenom hittills tillgodosetts, även användes till bestridande av kostnader
för bildande av fiskevårdsområden. Frågan synes nu lika litet som 1954
vara av beskaffenhet att kräva särskild reglering i lag. Jag förutsätter
emellertid att det allmännas bidrag kommer att utgå efter ingående prövning
av behovet i varje särskilt fall och att bidrag till större delen av kostnaden
för visst fiskevårdsområdes bildande i regel inte skall utgå.

Jag vill i detta sammanhang inte underlåta att påpeka att frågan om del
allmännas stöd åt fiskevårdsområdena i vissa delar av landet kan komma
i ett för fiskevårdsområdena gynnsammare läge, om fiskeristyrelsens inledningsvis
omnämnda betänkande med förslag till lokala fiskevårdsavgifter
leder till av styrelsen föreslagna åtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 är 1060

171

III. Specialmotivering

1. Förslaget till lag om fiskevårdsområden

1 §■

I 1 § anges lagens syfte och tillämpningsområde. Dessa frågor har utförligt
behandlats i den allmänna motiveringen. Vissa spörsmål av mera formell
eller teknisk beskaffenhet torde emellertid kräva ett närmare klarläggande.

1 § motsvaras närmast av 1 § första stycket första punkten och 42 § i
1913 års lag, 31 § i 1947 års förslag samt 1 § i såväl 1956 som 1957 års förslag.

Vid en jämförelse med 1913 års lag kommer den nya lagens tillämpningsområde
att i ett väsentligt avseende utvidgas. Det gäller de särskilt
skattlagda fiskena eller s. k. jordeboksfiskena. Vissa av dessa är
nämligen undantagna från 1913 års lags tillämpningsområde men de föreslås
nu utan undantag bli omfattade av den nya lagen.

Enligt 42 § 1913 års lag skall den rätt, vilken tillkommer ägare av fiske,
varmed äganderätt till grunden inte är förenad och som avser fångst av allenast
visst eller vissa fiskslag, inte beröras av gemensamhetsfiskes inrättande.
Det framgår av lagens förarbeten att något behov av ändring i gällande lagstiftning
i fråga om dessa fisken vid lagens tillkomst inte ansågs föreligga.
Enligt Palmquist liade det emellertid uppgivits, att det för ordnande av fiskevården
i vissa vatten var av betydelse att kunna medta jämväl skattlagda
fisken, och förslaget utgick därför från att ett fiskevårdsområde skulle
kunna omfatta även sådana fisken.

Förslaget avstyrktes av kammarkollegiet, som yttrade.

Dylika fisken hava genom skattläggningen bildats för just utnyttjandet
av fisket i fråga, som utgör det väsentliga av fastigheten. Dylik fiskefastighet
äger ofta betydande värde och är ej sällan det enda eller för allt fall det mest
betydande fisket inom »området». Dess medtagande tvångsvis i fiskevårdsområde
skulle beröva dess ägare möjligheten att vidare självständigt bruka
sin förvärvade fastighet — annat än eventuellt såsom arrendator av fiskevårds området.

---Undantaget i 42 § gällande lag om gemensamhetsfiske har

anknutits till bestämmelserna i 1895 års lag om vad till fast egendom är att
hänföra, 5 §, att såsom fast egendom anses »i jordeboken upptaget fiskeri,
varmed äganderätt till grunden ej är förenad», varjämte tillagts »och som avser
fångst av allenast visst eller vissa fiskslag». Emellertid synas motiven
i 1907 års betänkande med förslag till lag om fiskeriområden m. m. i vad avser
förslagets 25 § — som motsvarar 42 § gällande lag — angiva, att där
avsåges i jordeboken upptagna särskilt skattlagda fisken i allmänhet. Men
sådana fisken omfatta även andra än de, som avses i 5 § av 1895 års lag,
nämligen fisken med vilka äro förenade rätt till land (öar och holmar) samt

grund.--■ — Vidare är att märka, att särskilt skattlagt fiske kan omfatta

alla vid detsamma förekommande fiskslag. Det lärer få anses, att nu uppgivna
slag av särskilt skattlagda fisken — alltså de, vilka utgöra fast egendom
oavsett bestämmelserna i 1895 års lags 5 § samt de vilka omfatta all slags

172

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

fisk — böra likställas med de, vilka formellt falla under 42 § gällande las;
om gemensamhetsfiske. Rätteligen bör det heta »i jordeboken upptagen särskild
fiskelägenhet».

Fiskerättskommittén intog samma ståndpunkt som 1943 års förslag. Kommittén
utgick sålunda från att ägare av särskilt skattlagt fiske skulle i alla
de hänseenden varom här var fråga, vara likställd med annan fastighetsägare.

Kammarkollegiet vidhöll sin ståndpunkt och yttrade.

Kollegiet får fortfarande efterlysa en tillräckligt vägande motivering för
de skattlagda fiskenas allmänna intvingande i fiskevårdsområde. Ur de synpunkter,
kollegiet anlagt på fragan, bör sådant tvång vara möjligt endast för
det fall att förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområde tvångsvis äro
för handen, d. v. s. när fiskevattnet uppenbart vanvårdas. Dessutom måste
krävas att det fiskevårdande syftet uppenbarligen icke kan tillgodoses med
mindre det skattlagda fisket ingår i fiskevårdsområdet. Vare sig ett skattlagt
fiske med eller mot ägarens önskan ingår i ett fiskevårdsområde, svnes
det skattlagda fisket ej böra få utarrenderas utan ägarens samtycke eller
sartillstånd till fiske inom detsamma upplåtas under annan förutsättning.

Även domtinstyrelsen framförde allvarliga betänkligheter mot att jämväl
särskilt skattlagda fisken skulle kunna mot ägarens bestridande medtagas
i fiskevårdsområde; styrelsen åberopade härvid vad kammarkollegiet yttrat
i anledning av 1943 års förslag.

Fiskeristgr elsen ansåg i likhet med fiskerättskommittén, att skattlagt fiske
(»i jordeboken upptagen särskild fiskelägenhet») borde kunna på samma
villkor som annat fiske inbegripas i fiskeområde. Styrelsen tilläde, att på
vissa håll de skattlagda ålfiskena var av så ringa storlek att de inte kunde
lationellt utnyttjas vart för sig med numera begagnade stora redskap.

I yttrande över fiskeristyrelsens förslag framhöll kammarkollegiet att förutsättningarna
för dess tidigare bedömande av frågan nu i vass mån ändrats.
Kollegiet ställde sig fortfarande skeptiskt till förslaget men avstyrkte
a andra sidan icke detsamma. Kollegiet yttrade.

I 1950 års fiskelagstiftning har införts den i förhållande till tidigare rätt
nya principen att ingen skillnad göres mellan sådant fiske, som stöder sig
pa skattläggning eller annan särskild rättsgrund och sådant fiske som grunda1-
sl8 Pf strandäganderätt. Med hänsyn härtill vill kollegiet icke avstyrka
att särskilt skattlagda fisken skall kunna mot ägarens bestridande medtagas
i fiskevårdsområde. Kollegiet vill emellertid understryka att i åtskilliga fall
ett indragande av fiskerierna i fiskevårdsområde torde vålla komplikationer
exempelvis när det gäller ålfiskena vid Listerlandet i Blekinge eller
laxfiskena i Norrland. Svårlösta frågor om dylika fiskeriers sökområde
m. in. synes kunna uppkomma och måhända leda till onödiga motsättningar
och processer. Då dessa fisken ofta kräver avsevärda driftsinvesteringar
medför ett osakerhetstillstånd stora nackdelar. Kollegiet förutsätter att
dylika forhållanden kommer att beaktas av länsstyrelserna vid prövning
jämlikt 8 § av lämpligheten att bilda fiskevårdsområde. — I varje fall synes
ett fisken av berörda slag böra tillerkännas vetorätt mot upplåtelse enli«t
11 § å fiskeriets område. Anledning torde icke föreligga att giva nyttjandelättshavare,
som omförmäles i sista stycket av sistnämnda paragraf, eu
bättre ställning än den ägaren av ett jordeboksfiskeri erhåller. I detta sammanhang
vill kollegiet framhålla att när det gäller ett jordeboksfiskeri eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

173

•annat fiske, som kräver investeringar, redan en i lag given möjlighet till bildande
av fiskevårdsområde kan vålla osäkerhet och tvekan inför ekonomiska
åtaganden. Skall en lagstiftning av föreslaget innehåll komma till stånd
synes därför vissa riktlinjer för lämplighetsprövningen, ägnade att skapa
trygghet i berört avseende, böra på ett eller annat sätt markeras.

Enligt departementspromemorian hade tillräckliga skäl inte förebragls
för att från lagens tillämpning undantaga de särskilt skattlagda fiskena. I
promemorian erinrades om att den föreslagna vetorätten för yrkesfiskare
och likslällda beträffande upplåtelse ofta syntes kunna åberopas av innehavare
av skattlagt fiske.

Departementschefen. Enligt min mening finns det ingen anledning att i
detta sammanhang göra skillnad mellan jordeboksfisken och andra av ålder
bestående fisken. Till stöd härför torde jag få åberopa de uttalanden som i
denna fråga gjorts i prop. 1956: 127 (s. 34 f., 52 f.). Även för de särskilt
skattlagda fiskena torde ofta den samverkan och organisation som fiskevårdsområdet
erbjuder kunna vara till gagn. Lagens allmänna lämplighetskrav
i förening med yrkesfiskares och likställds vetorätt mot upplåtelse
synes mig utgöra en betryggande garanti för att lagens syfte även i dessa
fall skall kunna förverkligas. I lagförslaget har därför icke införts något
undantag liknande det som enligt 1913 års lag gäller för särskilt skattlagda
fisken. 1

1 förhållande till departementspromemorians förslag innefattar föreliggande
förslag också i ett annat avseende en utvidgning av lagens tillämpningsområde.
Departementspromemorian avsåg fiske som var i sin helhet
samfällt eller eljest tillhörigt två eller flera fastigheter, vilka inte var i
samma ägares hand. Därigenom kom att från promemorians förslag undantagas
bl. a. fiske som tillhör eller utgör en fastighet
med flera ägare. Dylikt fiske torde nämligen som regel inte vara att
anse som oskiftat. Promemorians uttryckssätt, som tillkommit på förslag
av lagberedningen, var avsett som ett förtydligande av fiskeristyrelsens förslag.
Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats får det anses
föreligga ett behov att kunna bilda fiskevårdsområden också där fisket utgör
endast eu fastighet eller tillydenhet till endast en fastighet och delägarna är
två eller flera. Genom att lagen sålunda göres i princip tillämplig på alla slag
av gemensamma enskilda fisken saknas anledning att i lagtexten uppräkna
de olika kategorierna. Den förutsättning som ligger i att delägarna skall
vara minst två får anses tillräckligt tydligt angiven av flertalsformerna
»fiskerättsägarnas» och »delägarna». Förslaget föranleder i denna del en
följdändring i 19 § samäganderättslagen.

Den nya lagen avser inte att lägga hinder i vägen för bildande av fiskevårdsområde
som avser endast visst slags fiske, t. ex. fiske med
visst slags redskap eller efter viss fiskart. Enligt fiskeristyrelsens mening
har i varje fall den senare möjligheten inte förelegat inom gemensamhels1''iske.

174

Kangl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

I 1 § första stycket anges förutom den nya lagens syfte och

omfattning att fiske som ingår i fiskevårdsområde, sedan detta bildats, utgör
en samfällighet, där beslutanderätten utövas av delägarna. Detta bär
inte uttryckligen sagts i de tidigare lagtextförslagen men innebär å andra
sidan i förhållande till dessa icke någon egentlig nyhet. Tillägget innebär givetvis
inte att äganderättsförhållandena på något sätt kan ändras utan har
endast skett för tydlighetens skull. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen
bör de i lagförslaget givna reglerna för fiske, som inte är oskiftat,
gälla då fiskevårdsområde består allenast av en fastighet eller fiske som tillhör
endast en fastighet.

I 1 § andra och tredje styckena uppdrages gränsen mellan
fiske som kan ingå och fiske som inte kan ingå i fiskevårdsområde.
Undantaget i andra styckets första punkt hänför sig till den
särskilda rätten att vid vissa kuststräckor fiska med fast redskap på allmänt
vatten. Enighet föreligger mellan 1956 och 1957 års förslag om undantagets
sakliga berättigande. Det återfanns emellertid inte i 1956 års
förslag till lagtext. Fiskeristyrelsen ansåg att en generell bestämmelse om
att fiske i allmänt vatten inte fick ingå i fiskevårdsområde inte borde utgöra
hinder för att i ett fiskevårdsområde å någon av de i 3 § fiskerättslagen
omförinälda kuststräckorna inbegripa även det fiske med fast redskap
som innehavare av enskild fiskerätt enligt nämnda lagrum utan myndighets
tillstånd ägde bedriva i allmänt vatten. Länsstyrelsen i Malmöhus län
anmärkte att uttalandet inte lät sig väl förena med lagtexten. Länsstyrelsen
ansåg för sin del att dylikt fiske inte borde omfattas av lagen. Departementspromemorian
yttrade om förevarande spörsmål.

I själva sakfrågan synes det tvivelaktigt om det är lämpligt att från den
föreslagna regleringen undantaga ifrågavarande fisken. Resultatet skulle
kunna bli att den yttersta delen av ett i 3 § fiskerättslagen omförmält redskap
skulle vara undantaget från lagens tillämpningsområde, medan den
del av redskapet, som befinner sig närmast stranden och innanför gränsen
för den enskilda fiskerätten däremot skulle kunna omfattas av lagen. Då
den föreslagna lagstiftningen just beträffande fiske med fasta redskap torde
ha en särskilt viktig uppgift att fylla, torde anledning sålunda saknas att
frångå fiskeristyrelsens uppfattning i sakfrågan.

Däremot synes det för att undgå all tveksamhet vara lämpligt att låta del
nyss sagda tydligt framgå av lagtexten, vilken i anledning därav jämkats.
Därvid har även synts ändamålsenligt att låta de fisken, som på grund av
förordnande enligt 3 § tredje stycket fiskerättslagen helt eller delvis få
utövas på allmänt vatten följa samma regler som övriga i paragrafen omförmälda
fisken.

Mot vad sålunda föreslagits i promemorian har remissinstanserna i allmänhet
ej haft något att erinra. Hovrätten för övre Norrland, som säger
sig dela den i promemorian uttalade uppfattningen, ifrågasätter dock om
inte skäl föreligger att låta undantagsbestämmelsen omfatta också sådant
fiske som jämlikt 2 § fiskerättslagen må bedrivas i allmänt vatten.

I den inledningsvis omnämnda skrivelsen från 21 ålfiskare och fiske -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

175

rättsägare på Listerlandet i Blekinge lön, för vilka bestämmelsen i 3 § tredje
stycket fiskerättslagen är av särskild betydelse, har uttalats att den föreslagna
lagen inte i något fall bör göras tillämplig på sådant fiske efter ål
med fast redskap som bedrives utanför Listerlandet. Det befaras att den
föreslagna lagen skulle kunna medföra inte önskvärda komplikationer.

Departementschefen. Att fiske i allmänt vatten i allmänhet inte skall kunna
ingå i fiskevårdsområde liksom ej heller under några förhållanden fiske,
som envar svensk medborgare enligt lag äger bedriva i enskilt vatten utan
stöd av enskild fiskerätt, är helt i överensstämmelse med det allmänna syftet
hos den föreslagna lagstiftningen. Den rätt till fiske i allmänt vatten som
behandlas i 3 § fiskerättslagen erinrar till sitt materiella innehåll mycket om
rätten till enskilt fiske. I likhet med fiskeristyrelsen och promemorieförfattaren
anser jag därför och på de skäl i övrigt som anförts i promemorian, att
fiskevårdsområde bör kunna omfatta även sådant fiske. Med tanke på den
utformning den föreslagna lagstiftningen nu erhållit särskilt i fråga om förutsättningarna
för fiskevårdsområdes bildande synes mig farhågorna för
komplikationer överdrivna.

Hovrättens för Övre Norrland förslag att lagens tillämplighet skall utsträckas
även till sådant fiske som nämnes i 2 § fiskerättslagen kan jag
däremot inte biträda. Sagda lagrum är närmast ett komplement till de allmänna
reglerna i 1 § om tillstånd till fiske med fast redskap i allmänt vatten.
Även då 2 § tillämpas lämnas tidsbegränsade tillstånd, vilka inte medför
sådan garanti för fortsatt fiskerätt, som förordnande enligt 3 § tredje
stycket.

Bestämmelsen i 1 § andra styckets andra punkt att fiskevårdsområde
inte får omfatta fiske som enligt lag får bedrivas i enskilt
vatten utan stöd av enskild fiskerätt har behandlats i den allmänna motiveringen.
Ett besläktat spörsmål upptogs under remissbehandlingen av fiskeristyrelsens
förslag av Kalmar läns södra hushållningssällskaps fiskerinämnd,
som yttrade.

Fiskeristyrelsen föreslår, att allmänt vattenområde ej skall få ingå i fiskeområde
och därom är ingenting att säga. På Öland äger emellertid kronan
ett betydande antal utmarksfastigheter, vilka vanligen har beteckningen
fiskeläge, dock utan att i de flesta fall fylla denna funktion, och till vilka
hör elt vattenområde med fiskerätt. Genom kungörelse den It januari 1952
bar Kungl. Maj:t med avvikelse från vad som eljest gäller för kronans
fisken, föreskrivit att på dessa fiskevatten skall upplåtas fiske med fast
fiskredskaj) efter samma grunder, som gäller för allmänt vattenområde.
Därmed torde också ha sagts, att även för övrigt fiske inom området gäller
samma regler som för allmänt vattenområde. Då del finns anledning uppfatta
förhållandena så, att de till utmarksfastigheterna hörande vattenområdena
icke kan ingå i ett fiskeområde, vill nämnden fästa uppmärksamheten
på att detta är myckel olyckligt och skulle i hög grad motverka strävan att
med hjälp av lagen om fiskeområde åstadkomma större, mera bärkraftiga
arrendefisken, speciellt för ålfiske.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

I departementspromemorian yttras i anledning härav.

Enligt förordningen den 1 december 1950 (nr 597) får varje svensk medborgare
fiska med rörligt redskap vid sådana kronan tillhöriga havsstränder
samt i saltsjön belägna skär och holmar (i det följande kallade kronans
stränder), vilka icke hör till något hemman eller innehaves under särskilda
villkor.

Enligt Kungl. Maj:ts brev den It januari 1952 (se Svensk lagsamling,
Kronans jord, s. 26) har föreskrivits, att länsstyrelsen utan avgift må upplåta
rätt till fiske med fast redskap vid kronans stränder.

Det torde vara sistnämnda brev som åsyftas i fiskerinämndens yttrande.
Enligt de nämnda båda författningarna ter sig fisket både med avseende
på fasta och rörliga redskap vid kronans stränder ur den enskilde fiskarens
synpunkt såsom snarlikt det fiske som enligt fiskerättslagen kan bedrivas
i allmänt vatten. Likväl torde icke råda någon tvekan om att fisket
vid kronans stränder icke är att hänföra till fiske i allmänt vatten. Då förslagen
i nu förevarande sammanhang från lagens tillämpningsområde undantager,
förutom allmänt vatten, enskilt vatten, vari enligt lag fiske får
bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt, men den av fiskerinämnden berörda
fiskerätten utövas i vatten som ej är att hänföra till någon av nämnda
kategorier, kommer således fisket vid kronans stränder att omfattas av
lagen.

I likhet med vad som i den allmänna motiveringen utvecklats i fråga om
konflikter mellan förevarande lagstiftning och kungörelsen den 8 juni 1951
angående förvaltningen av kronans fisken torde lagstiftningen om fiskevårdsområden
icke böra medföra någon inskränkning i rätten för envar
att fiska med rörligt redskap vid kronans stränder. Beträffande det därstädes
bedrivna fisket med fasta redskap synes det däremot, som fiskerinämnden
framhållit, vara angeläget att, om förutsättningarna i övrigt är
för handen, kunna organisera detta enligt den nya lagen, vilket, som torde
ha framgått av det sagda, ock enligt förslaget skall kunna ske.

Departementschefen. Det återgivna uttalandet i promemorian rörande
fisket vid vissa kronans stränder har inte föranlett någon erinran.
För egen del vill jag endast tillägga att — med hänsyn till att envar äger
fiska med rörligt redskap vid dessa stränder -— fiskevårdsområde därstädes
endast torde kunna omfatta fiske med fast redskap.

Undantagsbestämmelserna i fråga om gräns vatten och nationalparker
har överförts från promemorian, där de motiveras på följande
sätt.

Länsstgrelsen i Norrbottens län har ifrågasatt lämpligheten att bilda
fiskevårdsområden i de gränsvatten, där fisket regleras genom särskild överenskommelse
mellan Sverige och Finland. Länsstyrelsen anför härom.

»I allmänna fiskeristadgan har intagits en reservation för stadgans tilllämpning
på gränsvattnen mot Finland. Anledningen härtill är de särbestämmelser
som gäller för dessa vatten. En tillämpning av en eventuell
lagstiftning om fiskeområde på gränsvattnen torde utan finsk medverkan
icke komma att få någon praktisk betydelse. Därjämte kan möjligheten att
bilda fiskeområde komma att försvåra den gemensamma svensk-finska administrationen
av fisket. I detta sammanhang må framhållas, att såväl
svenska som finska staten inom delar av gränsvattnen hävdar s. k. regalrätt
ifråga om laxfisket, ett spörsmål som icke berörts i betänkandet. Vi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

177

dare bör erinras om, att gällande bestämmelser om fiskets bedrivande i
gränsvattnen för närvarande är föremål för översyn av en särskild svenskfinsk
delegation. Med anledning härav anser länsstyrelsen, att lagstiftningen
om fiskeområde icke bör äga tillämpning beträffande de vatten,
där fisket regleras av särskild överenskommelse mellan Sverige och Finland.
»

Enligt ett flertal författningar (se Svensk lagsamling, Jakt, fiske och
naturskydd, s. 100 ff.) har särskild reglering införts beträffande fiske i de
vatten som gränsar till Danmark, Finland och Norge. Av samma skäl som
för det föreslagna stadgandet att fiskevårdsområde icke skall kunna avse
fiske, som enligt lag får bedrivas i enskilt vatten utan stöd av enskild fiskerätt,
vilken bestämmelse beträffande gränsvattnen icke i alla fall torde
vara tillfyllest, har föreslagits, att samma undantag skall gälla samtliga
ifrågavarande gränsfisken, vilka i lagtexten angivits såsom fiske, vilket
regleras genom överenskommelse med främmande makt. Jfr den i 2 §
fiskeristadgan begagnade formuleringen.

Även om frågan om nationalparks indragande i fiskevårdsområde endast
sällan torde bli aktuell, har för fullständighetens skull ett undantagsstadgande
ansetts böra medtagas i lagen. I sammanhanget må hänvisas till 26 §
fiskerättslagen och 2—4 §§ naturskyddslagen den 21 november 1952.

I 1 § tredje stycket regleras frågan om den föreslagna lagstiftningens
ställning i förhållande till lapparnas särskilda fiskerätt.
I yttrande över fiskerättskommitténs förslag uttalade lappfogdarna,
att om meningen med förslaget vore att även kronovatten där lapparna hade
företrädesrätt till fiske skulle kunna tvingas in i fiskevårdsområden, förvaltade
efter de av kommittén föreslagna grunderna, lappväsendet inte
kunde biträda förslaget utan att i så fall förslaget borde omarbetas så att
full trygghet skänktes lapparnas rättigheter till fiske i dessa vatten.

Fiskeristyrelsen fann likväl tillräckliga skäl inte föreligga att av hänsyn
till lapparna göra undantag från lagens tillämpningsområde. Länsstyrelsen
borde dock vid bildande av fiskevårdsområde i dessa vatten tillse att
lapparnas behov av fiskemöjligheter blev fullt tillgodosett.

Frågan berördes i flera remissyttranden. Alla var ense om att någon inskränkning
i lapparnas rätt inte borde ske.

Kammarkollegiet anförde.

Med bildande av fiskeområde sker självfallet ej något intrång i lapparna
enligt lag och sedvana tillkommande fiskerätt. Lagförslaget anvisar emellertid
ingen möjlighet för enskild lapp, lappby eller annan i förhållande
till länsstyrelsen fristående företrädare för lappintresset att bevaka denna
rätt i ärende angående fiskeområde möjligen bortsett från anförande av
besvär. Kollegiet vill därför ifrågasätta om icke till 22 § (utkastet 2 §) borde
göras ell tillägg om talerätt även för lappintresset.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarade att den inte kunde biträda den
av fiskeristyrelsen företrädda uppfattningen. Länsstyrelsen anförde.

De inskränkningar i fiskerätten, som lapp enligt 55 § renbeteslagen är
skyldig att underkasta sig, avser enligt länsstyrelsens uppfattning icke sådana
inskränkningar, som kan följa genom bildandet av fiskeområde. Däremot
måste lapparna — liksom andra medborgare — respektera de inskränkande
föreskrifter i fråga om fiskets nyttjande, som eljest kunna

12 llihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 50

178

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

gälla. Sålunda är, om länsstyrelsen jämlikt 14 § fiskeristadgan meddelar
särskilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande, även lapparna
bundna av dessa bestämmelser. För att fiskevatten inom områden, som
anvisats till lapparnas uteslutande begagnande, skall kunna anslutas till
fiskeområde, måste det finnas garantier för att en sådan anslutning icke
äventyrar lapparnas fiskerätt enligt 55 § renbeteslagen och övriga intressen.
Dylika garantier torde knappast kunna skapas på annat sätt än att i
lagen intages bestämmelse om att dylikt vatten icke må ingå i fiskeområde,
med mindre den myndighet, som företräder kronan, lämnar sitt medgivande
härtill. Är medgivandet förenat med villkor, som hänför sig till lapparnas
fiskerätt, skall dessa villkor vara bindande för fiskeområdet. Härigenom
skulle bl. a. de anförda bestämmelserna i 55 och 56 §§ renbeteslagen
samt kungörelsen den 8 juni 1951 angående förvaltningen av kronans fisken
kunna beaktas.

En anslutning -—- under angivna förhållanden -— av berörda fiskevatten
till fiskeområde torde i många fall — särskilt då fisket är oskiftat — vara
förenligt med kronans intressen och icke medföra intrång för lapparna.

Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län samt fiskeriintendenten i nedre norra distriktet.

Hushållningssällskapet i Norrbottens län framhöll att frågan i vilken
utsträckning den föreslagna lagen skulle komma att tillämpas i länet i
mycket berodde på hur frågan om lapparnas rätt skulle lösas. Sällskapet
anförde härom.

Det är angeläget att fiskeområdet omfattar all förekommande fiskerätt.
För jaktens vidkommande har lapparnas särskilda rätt att jaga medfört
att några jaktvårdsområden icke bildats ovan odlingsgränsen, och detsamma
torde bli fallet i fråga om fiskeområden. Även beträffande bildandet av
fiskeområden i de delar av lappmarken som ligger nedom odlingsgränsen
måste man ställa sig tveksam med hänsyn till lapparnas rätt. Utarrendering
av dylika fiskeområden torde visserligen icke kunna göras utan reservation
för lapparnas fiske. Inom ett fiskeområde kan emellertid, även
när fisket alltfort bedrives av delägarna, komma att fattas sådana beslut
om omfattningen av varje delägares rätt att fiska, fredningstider, fredningsområden
m. m., som visserligen kan vara tillfyllest för den bofasta
befolkningen men gör, att lapparnas berättigade krav på att snabbt och
med enkla redskap skaffa den fisk de behöver — i första hand för sitt
eget behov — eftersältes. Sålunda kan ett beslut om t. ex. fiskeförbud under
en månad, utan att det nämnvärt inskränker de bofastas fiskemöjligheter,
komma att infalla under lapparnas flyttningstid och göra deras fiskerätt
helt illusorisk. Huru lapparnas rösträtt och delaktighet i fiskeområden
skall beräknas synes fiskeristyrelsen ej tillräckligt ha beaktat.

Hushållningssällskapet i Västerbottens län anlade liknande synpunkter.

Ett konkret förslag till frågans lösning framlades av fiskeriintendenten
i övre norra distriktet, som anmärkt att den föreslagna lagstiftningens tilllämplighet
inom distriktets sötvatten var beroende av att den ej kolliderade
med den fiskerätt, som tillförsäkrats lapparna genom renbeteslagen. I yttrandet
anfördes vidare.

Lagen torde knappast kunna tillämpas ovan odlingsgränsen. Att låta
lapparnas allmänna rätt komma till uttryck i fiskeplaner torde knappast
vara möjligt. Kronovattnen ovan odlingsgränsen torde knappast heller

179

Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1060

genom något röstningsförfarande i enlighet med lagförslaget kunna inlemmas
jämte enskilda vatten i fiskeområden. De renskötande lapparnas
fiskerätt nedanför odlingsgränsen torde visserligen vara inskränkt till vederbörande
lappbys område och deras fiske får på kronans vatten liksom
på enskilda vatten bedrivas vid sidan av andra fiskeberättigades. Lapparna
har i alla fall en principiell rätt att fiska inom alla dessa vatten, även om de
får finna sig i att rätten är delad. Inom detta område — mellan lappmarksoch
odlingsgränsen — borde en lag av den föreslagna lydelsen kunna tilllämpas,
om garantier finnes för att hänsyn tages till denna lapparnas rättighet
och att denna får komma till uttryck i de stadgar och fiskeriplaner,
som fiskeområdena kommer att meddela. Det torde därför vara av vikt,
att länsstyrelserna icke blott granskar och fastställer stadgarna vid bildandet
av fiskeområdena utan också får tillfälle granska de ändringar, som
kan komma att införas i stadgarna.

Departementspromemorian 1957. I frågan om lapparnas fiskeprivilegium
hade man att skilja mellan sådana områden där lapparna i princip hade en
i förhållande till andra uteslutande rätt till fisket och sådana områden där
rätten delades med andra. Inom de områden, där rätten var exklusiv d. v. s.
i huvudsak ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen, torde kronan så
gott som undantagslöst vara ensam jordägare. Det kunde till följd härav
antagas att behov av eller förutsättningar för inrättande av fiskevårdsområde
å ifrågavarande områden endast sällan förelåg. De områden, där
fiskerätten inte var exklusiv, syntes vara synnerligen betydande i anseende
till såväl arealen som förutsättningarna att där bedriva ett omfattande
fiske. Trots att man fick räkna med att fall kunde förekomma, då
det arbete på fiskevårdens område som av ett fiskevårdsområde nedlades på
ett sådant vatten i större eller mindre utsträckning kunde komma att spolieras
genom lapparnas ifrågavarande privilegium, torde man likväl ha
anledning att räkna med att dylika händelser skulle bli undantagsfall. Av
samma skäl som undantag från lagens tillämpningsområde icke föreslagits
beträffande vatten, där fiske utan stöd av enskild fiskerätt fritt fick bedrivas
av envar — det var endast det ifrågavarande frifisket som undantai>its
—■ borde inte heller de vatten, där lapparna jämte den bofasta befolkningen
hade rätt att fiska, undantagas. Promemorian fortsatte.

Genom den i tredje stycket föreslagna regeln har ett försök gjorts att
utan intrång i lapparnas rätt tillgodose det ej minst i lappmarkerna föreliggande
behovet att på ett rättvist och rationellt sätt ordna de bofastas
fiskeförhållanden. Såsom exempel på hur frågan om lapparnas särskilda
rättigheter lagtekniskt utformats i annat sammanhang må hänvisas till
lagstiftningen om nationalparker (4 § andra stycket naturskyddslagen den
21 november 1952). Med den utformning undantagsbestämmelsen erhållit
ankommer det på länsstyrelsen att i samband med beslut om inrättande
av fiskevårdsområde och fastställelse av stadgar beakta att intrång i lapparnas
fiskerätt icke sker. Enligt 1 § sista stycket instruktionen den 31
augusti 1938 (nr 592) för lappfogdarna åligger det dessa att deltaga i
handläggningen hos länsstyrelsen av ärenden som berör lappväsendet. Lappfogde
kan även förordnas som föredragande i sådant ärende. Tillräcklig
garanti för att lapparnas intressen kommer att tillgodoses vid länsstyrelsens
prövning torde därför finnas.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

De remissinstanser som yttrat sig över promemorians förslag i denna
del har i allmänhet ansett att detta utgjorde en förbättring i förhållande
till fiskeristyrelsens förslag. I flera yttranden tillbakavisades promemorieförfattarens
förmodan att kronan så gott som undantagslöst skulle vara
ensam jordägare ovan odlingsgränsen. Länsstyrelsen i Jämtlands län önskar
ge lappintresset en ännu starkare ställning än det erhållit i promemorian
och anför.

Länsstyrelsen skulle helst se, att — som länsstyrelsen anfört i sitt yttrande
över fiskeristyrelsens förslag — en anslutning till fiskevårdsområde
av vatten, som anvisats till lapparnas uteslutande begagnande, icke finge
ske, med mindre den myndighet, som företrädde kronan, lämnade sitt medgivande
härtill. Det är riktigt att — som i promemorian sägs — kronan
i regel ensam äger fisket i dylika vatten, men i åtskilliga vatten är dock
kronan endast delägare i fisket. Så är t. ex. fallet med länets förnämsta
fiskevatten, Landverksströmmen (Indalsälven mellan Ånnsjön och Gevsjön).

Genom det föreslagna tredje stycket i 1 § kommer otvivelaktigt lappintresset
att bli beaktat vid själva bildandet av ett fiskevårdsområde. Länsstyrelsen
kan godtaga detta förslag under förutsättning, att det anses möjligt
för länsstyrelsen att i stadgar för fiskevårdsområdet införa skyldighet för
fiskevårdsomradet att underställa upplåtelser av fiskerätt länsstyrelsens
prövning. Eljest skulle den lapparna jämlikt 55 § renbeteslagen tillkommande
fiskerätten kunna helt paralyseras genom upplåtelse av fiske i för stor
omfattning. Det bör även anmärkas, att vid den prövning av upplåtelse
av fiskerätt, som sker jämlikt 56 § renbeteslagen, även andra lappintressen
än de, som sammanhänga med fisket, måste beaktas. Sålunda måste
hänsyn även tagas till de olägenheter för lapparnas näringsutövning, som
t. ex. närvaron av främmande personer i ett för renarna känsligt område,
t. ex. en kalvningstrakt, kan medföra. Under alla förhållanden måste bestämmelserna
i 55 och 56 §§ renbeteslagen vid upplåtelse av fiske tillbörligen
beaktas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har inte något att erinra mot promemorians
förslag men finner det vara angeläget att det tillses att länsstyrelsen
ej avhändes möjligheten att med stöd av 56 § renbeteslagen upplåta fiskerätt
till annan än lapp.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet uppger att man ovan odlingsgränsen
i flera sjöar, varest finnes såväl »enskilda vatten som kronovatten»,
bildat fiskevårdsföreningar, varför det kan förutsättas att det föreligger
ett behov att även här kunna bilda fiskevårdsområden.

Lappfogdarna i Norrbottens södra distrikt och Norrbottens skogsdistrikt
framhåller i ett gemensamt yttrande att man vid lagens tillämpning får
vara beredd på att möta mycket svårlösta frågor, särskilt i de områden
där lapparnas fiskerätt är exklusiv, d. v. s. ovan odlingsgränsen och på de
jämtländska renbetesfjällen.

Departementschefen. Den särskilda rätt till fiske som på grund av främst
renbeteslagen tillkommer de renskötande lapparna synes kunna karakteriseras
som en till dessa personer begränsad allemansrätt. I fråga om de
områden, som blivit »till lapparnas uteslutande begagnande anvisade» är

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

181

dock denna rätt i princip av exklusiv art i det att upplåtelse av fiskerätt till
annan där får ske endast under särskilda förutsättningar. Enligt 56 § renbeteslagen
gäller sålunda, att upplåtelse av fiske inte får göras av lapp, att
sådan upplåtelse däremot må av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer mot avgift meddelas, om så kan ske utan fara för tillgången på
vilt eller fisk och utan besvärande intrång för lapparna, att berörda lappar
skall höras i ärendet samt att medel som inflyter genom sådana upplåtelser
skall användas bl. a. till förmån för lapparna. Behörighet att meddela
upplåtelse har givits länsstyrelserna.

Såsom i vissa yttranden framhållits kan svårigheter tänkas uppstå vid
den föreslagna lagens tillämpning på vatten, där lapparna äger utöva sitt
fiskeprivilegium. Ett sätt att lagtekniskt lösa problemet är att från lagens
tillämpningsområde undantaga allt fiske där lapparna på grund av särskild
lagstiftning äger fiskerätt. Ett så vittgående undantag synes emellertid inte
vara nödvändigt. Många av de vatten varom här är fråga utgör mycket förnämliga
fiskevatten, vilket är ett skäl att i största möjliga utsträckning inrymma
dem i den nya lagstiftningen. Av de inkomna yttrandena framgår
att betydande delar av fisket inte blott nedom utan även ovan odlingsgränsen
är i enskild ägo.

övervägande skäl talar därför enligt min mening för att inte göra ett generellt
undantag från lagens tillämpningsområde beträffande alla de områden,
inom vilka lapparna äger utnyttja sitt fiskeprivilegium. Med tanke
bland annat på de olägenheter som till följd av den pågående vattenkraftexploateringen
uppstått för befolkningen i lappmarkerna och då särskilt för
lapparna, har det emellertid samtidigt för mig varit en utgångspunkt att
den föreslagna lagstiftningen inte gör intrång i lapparnas rättigheter och
intressen.

Nyssnämnda synpunkt torde utan att behöva komma i konflikt med den
föreslagna lagstiftningens allmänna syfte bäst tillgodoses på det sättet att
man från lagens tillämpningsområde undantager de områden som blivit
anvisade till lapparnas uteslutande begagnande — det vill säga all mark
ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen, som ej disponerats för annat
ändamål — samt beträffande övriga områden, där lapparna äger utöva sitt
fiskeprivilegium, endast gör ett generellt förbehåll för denna rätt. Anledningen
till denna klyvning är dels den att behovet av inrättande av fiskevårdsområden
ovan odlingsgränsen på områden där lapparna äger exklusiv
fiskerätt kan antagas vara förhållandevis ringa, medan detta behov inom
övriga områden där lapparna har fiskerätt torde få anses mera påtagligt,
dels ock det förhållandet att upplåtelse av fiskerätt inom förstnämnda områden
såsom jag nyss nämnt särskilt reglerats i renbeteslagen. Bevakandet
av lapparnas rätt nedom odlingsgränsen och renbetesfjällen kommer i sista
hand att åvila länsstyrelserna i samband med fiskevårdsområdes bildande.
Visar det sig, sedan ett fiskevårdsområde bildats, att fisket till men för lapparna
väsentligt förändrats, har länsstyrelsen möjlighet att upplösa området
med stöd av förslagets 24 §. Länsstyrelse är därvid — i motsats till vid

182

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

bildandet — inte beroende av ansökan från delägare. Framställning om upplösning
kan göras av envar, vars rätt beröres.

2 §.

2 § motsvaras i 1913 års lag närmast av 31 § samt i 1947 års förslag av
47 §, i 1956 års förslag av 22 § och i 1957 års förslag av 2 §. •— I paragrafen
regleras spörsmålet vilka personer som skall anses som delägare i
den samfällighet fiskevårdsområdet utgör. Bestämmelserna härom har i förhållande
till 1913 års lag och de tidigare reformförslagen förenklats.

Paragrafens första stycke innehåller huvudregeln och uttalar,
att delägarna utgöres av ägarna till det fiske som ingår i fiskevårdsområdet.
Någon motsvarighet till en sådan definition fanns inte i de tre första
förslagen.

I yttrande över fiskeristyrelsens förslag föreslog länsstyrelsen i Västmanlands
län att man för att erhålla ett enhetligt bedömande av vem som
var ägare borde föreskriva att med ägare skulle förstås »lagfaren ägare».
Häröver anfördes i departementspromemorian att den sålunda föreslagna
regeln naturligtvis i hög grad skulle underlätta och förenkla arbetet And
fiskevårdsområdets bildande. Regeln skulle emellertid behöva kompletteras
med bestämmelser för de fall där lagfart inte meddelats. Det erinrades om att
före lagfartsförordningens tillkomst skyldigheten att söka lagfart inte gällde
alla fång, något som fortfarande kunde vara av betydelse. Kronans och
kyrkans fastigheter hade sålunda i stor utsträckning inte varit föremål
för lagfart. Då det bl. a. på grund härav ansågs motiverat att i promemorians
lagutkast upptaga en närmare bestämning av begreppet delägare föreslogs
att som sådan skulle i första hand anses »ägare av fastighet, vartill
hör andel i det fiske som ingår eller avses skola ingå i fiskevårdsområde».
Det använda uttryckssättet avsåg då även fastighet, vilken — såsom de
särskilda fiskelägenheterna — i sin helhet utgjordes av fiske. Härutöver
anfördes.

Självfallet kommer lagfarten, där sådan finnes, i förevarande liksom i
andra sammanhang att utgöra legitimation för ägaren. I vilken utsträckning
»vilande lagfart» skall ha samma verkan får bero på anledningen till
vilandeförklaringen. I övrigt får äganderätten prövas efter allmänna regler.
— Att den som med fideikommissrätt innehar fast egendom vid tilllämpningen
av denna lag skall anses som fastighetens ägare har ansetts
överflödigt att särskilt omnämna i lagtexten.

Lagberedningen, lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Kristianstads
län påpekade att uttrycket »fastighet, vartill hör andel i fiske» mot vad
avsikten varit kunde förstås så, att ägare av särskild fiskelägenhet inte
skulle anses som delägare. Lagberedningen föreslog i stället uttrycket »fastighet,
vartill hör fiske som ingår etc.»

Departementschefen. Jag anser att det innehåll man vill ge begreppet delägare
enklast och tydligast uttryckes med orden »ägarna till det fiske som

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

ingår i området». Genom det i förslaget använda uttryckssättet vinnes
samtidigt fördelen av en begränsning av delägarskapet. Andra än fiskerättsägarna
kan således enligt huvudregeln inte vara delägare. — Förfarandet
vid tvist eller ovisshet om äganderätten ämnar jag behandla under
21 §.

2 § andra stycket utgör — i likhet med 3 § — undantag till 2 §
första stycket. I 2 § andra stycket nämnes vissa kategorier som utan att vara
ägare till fiske likväl i sin egenskap av innehavare av fiskerätt på annan
grund enligt den föreslagna lagen utan någon inskränkning betraktas såsom
delägare i ägarens ställe. I 3 § behandlas en kategori fiskerättshavare
som likaledes, ehuru med betydande inskränkningar, är att anse som delägare
i ägarens ställe.

Bestämmelserna i 2 § andra stycket och 3 § överensstämmer i huvudsak
med motsvarande bestämmelser i de tidigare förslagen.

I fråga om den ställning som bör tillerkännas den som grundar sin
fiskerätt på servitut föreslog fiskerättskommittén att med delägare
skulle jämställas »ägare av fastighet, till vars förmån gäller servitut innefattande
rättighet till fiske i fiskevattnet, såframt servitutet tillkommit i
sammanhang med laga delning av fastighet» (47 § 1 mom. andra stycket).
Kommittén framhöll, att denna typ av servitut städse betraktats såsom
ett tillbehör till den härskande fastigheten, varöver ägaren inte haft befogenhet
att fritt disponera genom avtal.

I fråga om andra slag av servitut än nyss sagts — nämligen huvudsakligen
sådana som bildats genom avtal — föreslogs, att servitutshavaren
skulle, om inte annat förbehåll skett, äga föra talan för fiskevattnet, dock
med vissa inskränkningar beträffande frågor av väsentlig vikt (47 § 2 mom.
andra stycket).

Under förarbetena till 24 § fiskerättslagen uttalade lagrådet att en servitutsrätt
städse var ett tillbehör till den berättigade fastigheten och detta
oavsett om servitutet var av mer eller mindre varaktig natur. Det var i detta
hänseende ingen skillnad mellan ett jorddelningsservitut och annat servitut.
Ägaren av en fastighet till vars förmån ett fiskeservitutsförhållande bestod
kunde därför alltid, när servitutet ej innefattade uteslutanderätt till fisket,
sägas vara delägare i detta. — Till lagrådets uppfattning anslöt sig
föredragande departementschefen (prop. 1950: 60, s. 188 f, 288).

Fiskeristyrelsen uttalade att den som grundade sin fiskerätt på servitut
borde vara likställd med »delägare i fisket» oavsett om servitutet tillkommit
i samband med lantmäteriförrättning eller inte. Den lagregel som
styrelsen på grundval härav föreslog överflyttades i huvudsakligen oförändrad
form till departementspromemorians lagutkast. Erinringar mot förslaget
framfördes inte vid remissbehandlingen av vare sig styrelsens eller
promemorians förslag.

Boställshavare, som själva brukar bostället, och innehavare
av besittningsrätt för obegränsad tid av fastighet som

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

tillhör kronan eller allmän inrättning behandlas i 1913 års lag något olika.
Innehavare av stadgad åborätt skall sålunda anses som ägare medan sådan
boställshavare som nyss nämnts »äge föra talan för fiskevatten, som han
i nämnda egenskap äger nyttja». Boställshavaren företräder emellertid inte
ensam fisket utan rätten härtill tillkommer i vissa i lagen angivna hänseenden
ägaren och brukaren var för sig. I de tidigare förslagen till ny lagstiftning
har frågan behandlats på likartat sätt. I yttrande över 1957 års
förslag framhåller emellertid kammarkollegiet att det kan finnas anledning
att jämställa de båda kategorier av sakägare varom här är fråga. Det
är enligt kollegiet i båda fallen fråga om ålderdomliga rättsinstitut som är
under avveckling.

Departementschefen. Ur privaträttslig synpunkt synes det i förevarande
sammanhang saknas anledning att inte tillerkänna den som grundar sin
fiskerätt på servitut samma ställning som den som kan åberopa äganderätt.
Detta synes å andra sidan böra medföra, att i den samfällighet som
fiskevardsområdet utgör fiske som företrädes av en servitutshavare inte
samtidigt skall företrädas av ägaren. Den ägare, vars hela fiske upplåtits i
servitutets form, blir således utestängd från delaktighet i samfälligheten,
medan en ägare, som i servitutets form medgivit en granne rätt till fiske
till husbehov, blir delägare i samfälligheten med ett tal som motsvaras av
hans hela fiskerätt reducerad med den rätt som servitutet kan anses representera.
Da detta förhållande inte klart framgått av de tidigare förslagen
har lagtexten nu förtydligats på denna punkt. Vid dessa bestämmelsers
tillämpning kan svårigheter tänkas uppstå av den anledning att åtskilliga
fiskeservitut inte avser en fastighets hela fiske eller en viss kvotdel därav
utan är av obestämd omfattning och avser fiske exempelvis till husbehov.
Detta spörsmål, som jag ämnar närmare beröra i motiveringen till 8 §, är
dock knappast av beskaffenhet att böra rubba principen om servitutshavarnas
och fiskeägarnas likställighet inom fiskevårdsområde.

I anledning av kammarkollegiets uttalande har i förslaget såväl boställshavare
som innehavare av ständig besittningsrätt fått ställning som delägare.

3 §.

3 § motsvaras närmast i 1913 års lag av 31 § 2 mom. andra och tredje
styckena, i 1947 års förslag av 47 § 2. andra stycket, i 1956 års förslag av

22 § 2. andra stycket samt i 1957 års förslag av 2 § 2. andra stycket.__

Paragrafen utgör liksom de båda sista styckena i föregående paragraf ett
undantag från den i sistnämnda paragrafs första stycke uttalade principen
att fiskevårdsområdets delägare utgöres av ägarna till fisket. I paragrafen
regleras spörsmålet i vilken utsträckning den som grundar fiskerätt på arrende
eller annan nyttjanderätt kan föra talan för fisket.

1913 års lag låter — om intet annat avtalats — arrendator i allmänhet
i likhet med boställshavare som själv brukar bostället föra talan för fisket.
Arrendatorns rätt härvidlag är dock såtillvida inskränkt, att upplåtarens

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1060

185

samtycke alltid fordras för giltigheten av beslut om gemensamhetsfiskes
bildande och vissa andra, särskilt nämnda avgöranden av mera ingripande
slag. I övrigt gäller för arrendator liksom för nämnda boställshavare att
rätten att företräda fisket i ett antal i lagen angivna hänseenden tillkommer
ägaren och brukaren var för sig. Har upplåtelsen skett av offentlig
myndighet är arrendatorn vid lagens tillämpning i allo jämställd med boställshavare
som själv brukar bostället.

Detta 1913 års lags tämligen invecklade schema återfinnes även i de tidigare
förslagen. Fiskeristgrelsen föreslog att såsom delägare, ehuru med
vissa inskränkningar i fråga om viktigare avgöranden, skulle anses innehavare
av fiskerätt, som föreligger enligt arrendeavtal. Lagberedningen,
som fann detta innebära att ställning av delägare skulle tillkomma endast
arrendator i nyttjanderättslagens mening, föreslog att den avsedda befogenheten
utsträcktes till envar som på grund av upplåtelse, avseende tid
överstigande ett år, hade fiskerätt inom området. — I departementspromemorian
angavs den avsedda kategorien såsom arrendatorer, vars arrendetid
översteg ett år. Härtill anmärker kammarkollegiet att den föreslagna
förmånligare ställningen för vissa nyttjanderättshavare bör begränsas till sådana
som har ensamrätt till fisket. Tillämpningssvårigheter kunde eljest befaras
uppstå. Vidare framhåller kollegiet att det inte synes föreligga tillräckliga
skäl att, såsom föreslagits, ge arrendatorer, som grundar sin rätt
på upplåtelse av offentlig myndighet, en förmånligare ställning än andra
arrendatorer. Lagberedningen anser att det i promemorian använda uttryckssättet
kan ge anledning till tvekan och därför bör förtydligas.

Departementschefen. Det har inte rått någon meningsmotsättning om
principen att den som äger nyttja ett fiske också skall ha rätt att föra talan
därför inom fiskevårdsområde och vid dess bildande. Å andra sidan är
det uppenbart att inte varje innehavare av nyttjanderätt till fiske gärna kan
göra anspråk på denna gynnade ställning. Jag anser sålunda att det inte
finns anledning att tillerkänna sådan ställning åt andra än dem som för
längre tid än ett år fått ensamrätt till en fastighets hela fiske eller — om
detta blott till en del ingår i fiskevårdsområdet — till hela denna del. Samtidigt
måste naturligtvis även ägarens intresse beaktas. En avvägning mellan
detta och brukarens intresse i förening med kravet på en enkel regel synes
mig leda till att ägaren och brukaren gemensamt bör få företräda fisket när
det gäller att taga ställning till sådana ingripande frågor som fiskevårdsområdes
bildande, ändring och upplösning eller antagande eller ändring av
stadgar. Är ägare och brukare därvid av olika mening synes avgörandet böra
tillkomma ägaren. Som samlingsbeteckning för dessa slags frågor bär i lagtexten
använts uttryckssättet »fråga, där det slutliga avgörandet tillkommer
länsstyrelsen». I andra frågor anser jag det riktigast att brukaren får
ensam företräda fisket.

I den nya lagtexten har i överensstämmelse med dess allmänt dispositiva
natur inte medtagits någon motsvarighet till erinringen i It)!3 års lag

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

att ägare och brukare har möjlighet att överenskomma om annan ordning
för lösande av förevarande spörsmål.

I enlighet med kammarkollegiets förslag har den förenklingen vidtagits
att någon åtskillnad inte gjorts mellan fiske som utarrenderas av offentlig
myndighet och av annan upplåtare.

*§•

I 4 § regleras vissa spörsmål som har omedelbart samband med fiskevårdsområdes
bildande.

Paragrafens första stycke motsvarar närmast i 1913 års lag
1 § första stycket andra punkten och 22 §, i 1947 års förslag 33 § första
stycket och 36 §, i 1956 års förslag 3 § och i 1957 års förslag 4 §.

I den allmänna motiveringen har jag under rubriken Förutsättningar för
fiskevårdsområdes bildande redovisat skälen för att beslut om fiskevårdsområdes
bildande bör meddelas av myndighet och att denna myndighet
bör vara länsstyrelsen. Det får anses stå i överensstämmelse med den
föreslagna lagstiftningens syfte att ett beslut varigenom fiskevårdsområde
bildas också omfattar fastställande av stadgar för den nybildade organisationen.
Bestämmelse härom finnes i samtliga tidigare förslag.

Paragrafens andra styckes första punkt motsvarar
närmast i 1947 års förslag 36 § andra stycket första punkten, i 1956 års
förslag 10 § första stycket och i 1957 års förslag 13 § första stycket. I den
allmänna motiveringen har under rubriken Stadgarna redogjorts för förslagets
innebörd i denna del.

Paragrafens andra styckes andra punkt motsvarar
närmast i 1913 års lag 16 §, i 1956 års förslag 10 § andra stycket och i
1957 års förslag 13 § andra stycket. Motsvarighet saknas i 1947 års förslag.

Bland olika former för gemensamhetsfiskes nyttjande nämner 1913 års
lag även bolag (2 §). Härför kräves enhällighet bland delägarna (16 § första
stycket). Bedrives gemensamhetsfiske i bolagsform är emellertid lagen inte
tillämplig »beträffande delägarnas inbördes förhållande och ordnandet av
deras gemensamma angelägenheter».

Fiskeristgrelsen anförde härom i 1956 års förslag.

Enligt 1913 års lag är beslut om nyttjande av gemensamhetsfiske i bolag
ej giltigt mot ny ägare av fastighet vars fiske ingår i gemensamhetsfisket.
Förhållandet mellan delägarna och till tredje man regleras av bestämmelserna
i lagen om handelsbolag och enkla bolag.1 Skall fiske inom ett fiskeområde
kunna bedrivas i nämnda form torde alltjämt böra uppställas krav
på enhällighet bland delägarna. Nyttjandet av fisket i bolag torde därmed
komma att bli en mycket sällsynt företeelse. Å andra sidan finnes ju intet
hinder för delägare i fiske att utan inrättande av fiskeområde sluta bolagsavtal
beträffande fiskets utnyttjande. På grund härav och då en reglering
i den föreslagna lagen av denna form för fiskets bedrivande torde komma
att nödvändiggöra ett flertal särbestämmelser i lagen förordar styrelsen att
denna form ej skall vara tillåten inom fiskeområdets ram.

1 Se Hj. Karlgren, Studier över privaträttens juridiska personer och samfälligheter utan rättspersonlighet,
Göteborg 1929, s. 191 it.

187

K un g l. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Paragrafen har i ifrågavarande del utformats enligt fiskeristyrelsens förslag
mot vilket någon erinran inte framställts.

5 §■

Enligt 32 § 1913 års lag skall vad delägarna i laga ordning beslutat gälla
mot ny delägare. Bestämmelsen överfördes oförändrad till 43 § i 1947 års
förslag. I 18 § 1956 års förslag kompletterades bestämmelsen att gälla även
vad styrelsen beslutat. Fiskeristyrelsen uttalade att det av lagförslagets allmänna
grunder torde följa att även beslut av länsstyrelse var bindande för
ny delägare, varför detta ej syntes behöva utsägas i lagtexten. Bestämmelsen
motsvaras i 1957 års förslag av 27 §. — Bestämmelsen har i förevarande
förslag givits en sådan utformning att den tydligt ger vid handen att
beslut som fattats med stöd av lagen erhåller giltighet också mot nya delägare
i fiskevårdsområdet. Med tanke på stadgandets centrala och väsentliga
karaktär har det placerats bland de inledande allmänna bestämmelserna.

6 §■

6 §, som behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken Förutsättningar
för fiskevårdsområdes bildande, motsvarar närmast i 1913
års lag 11 § andra stycket och 14 §, i 1947 års förslag 35 §, i 1956 års förslag
8 § och i 1957 års förslag 5 §.

I denna paragraf kommer den för vissa frågor i lagen väsentliga skillnaden
mellan skiftat och oskiftat fiske för första gången till
synes. Under remissbehandlingen av departementspromemorian berördes
spörsmålet vilken ställning som därvidlag skulle tillerkännas ägare av en
genom såmjedelning bildad »fastighet».

Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåg det angeläget att det vattenområde,
som vid sämjedelning tillagts en sämjevis bildad fastighet, i förevarande
lagstiftning inte behandlades såsom oskiftat. Vattenområdet med
tillhörande fiske hade i dessa fall ofta sedan lång tid brukats och behandlats
såsom endast tillhörigt den ifrågavarande brukningsdelen och borde
därför i förevarande hänseende inte behandlas efter de särregler för oskiftat
vatten, som kunde komma att genomföras. Hovrätten för Västra Sverige
uttalade samma mening. Denna delades även av promemorieförfattaren,
som anförde.

Frågan om verkan av sämjedelning får i förevarande sammanhang betydelse
dels då en delägares fasta egendom i sin helhet utgöres av en sämjedelningslott,
dels då de skilda fastigheterna väl blivit i laga ordning utbrutna
men ett till fastigheterna hörande oskiftat fiske blivit sämjevis
delat.

Beträffande den sistberörda frågan torde vägledning kunna hämtas av
rättsfallet NJA 1937:510. Enligt dess rubrik har sämjedelning av oskiftat
(strömmings-)fiske ansetts icke kunna mot delägares bestridande rubbbas
annat än genom laga skifte. Frågan hade aktualiserats genom att några av
delägarna i strömmingsfisket hos häradsrätten begärt föreskrifter angående
fiskets brukande enligt 10 § i då gällande fiskelag f motsvarande 24 §

188

Kung!. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

fiskerättslagen). Justitierådet Wedberg var skiljaktig och ansåg, att varken
den — år 1820 — ingångna sämjedelningen eller vad eljest i målet
förekommit utgjorde hinder för tillämpningen av det åberopade lagrummet.

Av rättsfallet torde man vara berättigad att draga den slutsatsen att om
ett oskiftat fiske sämjevis gjorts till föremål för en verklig delning, dylikt
fiske därefter icke skall följa de för oskiftat fiske stadgade reglerna. Saken
har ansetts icke påkalla närmare reglering i den föreslagna lagen.

Vad åter angår frågan om verkan av sämjedelning beträffande hela fastigheter
har redan i förarbetena till 24 § fiskerättslagen uttalats att med
»fastighet» avses ej blott registerfastighet utan även t. ex. fastighet som
tillkommit genom sämjedelning.1 Anledning saknas att i förevarande sammanhang
tillerkänna sämjedelningarna annan betydelse. I Dalarna och på
andra platser där sämjedelningar är vanliga, skulle det säkerligen te sig
främmande att låta varje sämjedelad jordregisterfastighet följa de för oskiftade
fisken uppställda reglerna. I likhet med vad som skett beträffande
fiskerättslagen torde något uttryckligt stadgande i saken ej erfordras.

Lantmäteristyrelsen har i sitt yttrande över 1957 års förslag uttalat, att
det syntes lämpligt att till de i förevarande lagrum upptagna villkoren
för fiskevårdsområdes bildande överföra även den i 1 § första stycket angivna
förutsättningen »ordnande av fiskerättsförhållandena samt främjande
av fiskerättsägarnas gemensamma intresse» (promemorians formulering).

Länsstyrelsen i Uppsala län förordar i yttrande över 1957 års förslag
formuleringen »fiskevårdsområde må bildas etc.» i stället för »fiskevårdsområde
skall bildas». Man kunde eljest få den uppfattningen att initiativrätten
tillkom inte de enskilda delägarna utan offentlig myndighet.

Departementschefen. 1 förevarande paragraf anges vissa speciella men
väsentliga förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande. Härutöver kan
i viss mån hela lagen sägas innehålla dylika förutsättningar. För att en
i ämnet inte närmare insatt läsare av lagen snabbt skall få en uppfattning
om dess syfte och villkor har lagtexten inletts med de allmänna bestämmelserna
härom. Lantmäteristyrelsens påpekande har emellertid medfört en
omformulering av förevarande paragrafs överskrift. Länsstyrelsens i Uppsala
län påpekande att den använda formuleringen skulle kunna leda till
att principen om delägarnas exklusiva initiativrätt skulle kunna åsidosättas
har föranlett ett förtydligande av 15 § första stycket, som inleder
bestämmelserna om förfarandet vid fiskevårdsområdes bildande. Ett direkt
tillmötesgående av nämnda länsstyrelses önskemål skulle emellertid kunna
medföra det missförståndet att den fastställande myndigheten vore behörig
att underlåta att besluta om bildande, ehuru lagens alla förutsättningar
härför var uppfyllda.

1 Prop. nr 60/1950 s. 113. Jfr uppsats av Prawitz i Svensk lantmäteritidskrift 1953 s. 271:
»Av formuleringen i 1 kap. 1 § tredje stycket jorddelningslagen torde framgå, att principen om
sämjedelad jords likställighet med oskiftad endast gäller vid tillämpning av jorddelningslagens
föreskrifter. I andra sammanhang torde däremot sämjedelningarna äga samma rättsverkan
som tillkom dem före jorddelningslagen.» — Se även lag den 17 april 1953 om verkan som laga
skifte av sämjedelning m. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

189

I fråga om innebörden av uttrycken »oskiftat fiske», »eljest samfällt fiske»
och »icke samfällt fiske» följer lagen gängse terminologi. Frågor härom
får därför avgöras efter allmänna regler. Beträffande den i promemorian
berörda speciella frågan delar jag den där uttalade uppfattningen
att fiske som gjorts till föremål för verklig sämjedelning icke skall anses
som oskiftat. — Sämjelottsägares ställning i röstningshänseende behandlas
i samband med 9 §.

7 §.

7 § har behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken Tiden
för fiskevårdsområdes bestånd. Paragrafens första stycke motsvaras
i 1913 års lag av 1 § andra stycket. I de tidigare förslagen motsvaras bestämmelsen
av 32 § i 1947 års förslag, 2 § i 1956 års förslag och 3 § i 1957
års förslag.

Bestämmelserna om förlängning i andra stycket saknar motsvarighet
i 1913 års lag men motsvaras i 1947 års förslag av 46 §, i 1956 års
förslag av 21 § och i 1957 års förslag av 19 §.

I promemorian föreslogs att förlängningen skulle avse »samma antal år»
som senast gällt för fiskevårdsområdes bestånd. Länsstyrelsen i Kristianstads
län framhåller att det citerade uttrycket inte står i full överensstämmelse
med förslaget att fiskevårdsområde skall inrättas för viss tid,
vilken inte med nödvändighet måste bestämmas till visst antal hela år.
— Tiden för förlängningen har i anledning av detta påpekande ändrats till
»samma tid som senast gällt etc.»

8 §.

8 § har behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken Delaktighetens
bestämmande.

Paragrafens första stycke motsvarar närmast i 1913 års
lag 4 och 9 §§, i 1947 års förslag 37 §, i 1956 års förslag 9 § och i 1957 års
förslag 6 §.

Den särskilda uppskattningsregeln i paragrafens andra styck
e har inte någon direkt motsvarighet i vare sig 1913 års lag eller tidigare
förslag.

I föreliggande förslag har i första styckets sista punkt använts uttrycket
samfällt fiske med bestämda andelar i stället för det i promemorian
brukade i sin helhet oskiftat fiske. Anledningen är följande. Delaktigheten
inom fiskevårdsområde bör i alla fall, där tidigare bestående delaktighetstal
finns att tillgå, grunda sig på dessa. Dylika tal torde emellertid finnas
inte blott för oskiftat fiske utan även för vissa samfällda men icke oskiftade
fisken, exempelvis fisken som är samfällda på grund av servitut och
där servitutshavaren erhållit viss kvotdel av den besvärade fastighetens
fiske. Den nyss nämnda principen för delaktighetens bestämmande bör kunna
komma till användning även i sådana fall. Gäller ett fiskeservitut fiske
till husbehov eller annan rätt som inte utgör en bestämd kvotdel av den be -

190

Kvngl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

svarade fastighetens fiske, synes däremot, om enighet inte uppnås, en uppskattning
bli oundviklig. Eftersom den i andra stycket föreslagna uppskattningsprincipen
inte gärna kan tänkas bli tillämplig på dessa fall får uppskattningen
i stället grunda sig på vad parterna i servitutsförhållandet
överenskommit.

9 §■

9 § har behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken Rösträtten.
De allmänna rösträttsreglerna, d. v. s. reglerna om rösträtt i de fall
denna inte annorstädes är särskilt reglerad, återfinnes i 1913 års lag i 29 §
första och andra styckena. Bestämmelser härom finnes i 1947 års förslag
i 38 och 39 §§, i 1956 års förslag i 7 § andra stycket och 14 § samt i 1957
års förslag i 7 §.

Bestämmelsen i första stycket om förfarandet vid lika röster saknar
motsvarighet i de första förslagen. En sådan bestämmelse infördes i 7 §
av 1957 års förslag under åberopande av andra författningar på associationsrättens
område, bl. a. 29 § andra stycket 1913 års lag. Efter förebild av
sistnämnda lagrum föreslogs i promemorian att vid lika röster val skulle
avgöras genom lottning men andra frågor genom ordförandens utslagsröst.
Vid sammanträde under förrättning skulle utslagsrösten tillkomma förrättningsmannen.

Hovrätten för Västra Sverige påpekar, att det knappast är förenligt med
förrättningsmannens ställning -— han har ju eljest inte rösträtt — att avge
utslagsröst.

Departementschefen. Ehuru frågan om rösträkning vid lika röster väl
endast sällan torde få praktisk betydelse anser jag likväl att spörsmålet ej
kan förbigås. Jag delar uppfattningen att utslagsröst inte bör tillkomma
förrättningsmannen. I syfte att göra lagreglerna så enkla som möjligt föreslår
jag att omröstning vid lika röster alltid skall avgöras genom lottning.

Reglerna i andra stycket att endast en röst skall räknas för den
som äger flera fastigheter och att detsamma skall gälla dem som med samäganderätt
äger en eller flera fastigheter återfinnes även i 24 § andra stycket
fiskerättslagen och synes i praxis vara vedertagna också vid bildande
av jaktvårdsområden.1 — Tillägget i första punkten »eller fiskerätt med
stöd av skilda grunder» syftar på fall, då en delägare för olika delar av
fisket inom ett fiskevårdsområde kan till stöd för fiskerätt åberopa exempelvis
såväl servitut som nyttjanderätt. Reservationen i andra punkten att
den där uttalade regeln endast skall gälla om fisket tillhör mer än en fastighet
har tillkommit med tanke på att fiskevårdsområde enligt föreliggande
förslag skall kunna omfatta även fiske som tillhör endast en fastighet
eller utgör endast en enda fastighet. Finnes flera delägare till sådant fiske
är f. n. lagen om samäganderätt tillämplig å förhållandet dem emellan. För
att det skall vara möjligt att åstadkomma majoritetsbeslut inom ett sådant

1 1949 års jaktutredning (SOU 1950: 40 s. 82).

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

fiskevårdsområde synes det vara nödvändigt med den inskränkning som
jag här föreslagit. Om fråga uppkommer att bilda fiskevårdsområde av
— förutom annat fiske — fastighet som består av eller utgör del av ett mera
värdefullt fiske med ett betydande antal delägare torde det i 6 § uppställda
lämplighetskravet i allmänhet inte kunna sägas vara uppfyllt. Nu nämnda
fisken torde också i regel vara så belägna att de inte lämpar sig att i fiskevårdsområde
förena med annat fiske.

Ingår ett med samäganderätt innehaft fiske — jämte annat fiske — i
fiskevårdsområde och är inte alla samägarna ense eller företrädda av god
man enligt 3 § samäganderättslagen, kommer någon giltig röst för ifrågavarande
fiske inte att föreligga. Att, såsom föreslagits av hovrätten för
Västra Sverige, särskilt uttala detta i lagtexten anser jag dock vara att i
onödan tynga denna.

Med den ställning som den föreslagna lagstiftningen tillägger ägare av
fastighet som bildats genom sämjedelning har det inte ansetts påkallat att
i lagtexten särskilt uttala att sådan fastighetsägare äger individuell rösträtt.

10 §.

10 § jämte den följande har behandlats i den allmänna motiveringen under
rubriken Förutsättningarna för upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde.
Paragrafen motsvaras i 1913 års lag av 17 §, i 1947 års förslag av
40 § första stycket, i 1956 års förslag av 11 § första och andra styckena
samt i 1957 års förslag av 14 § första och andra styckena. — I de båda
närmast föregående förslagen behandlades bestämmelserna om upplåtelse
—- liksom de som gällde skyldigheten att lämna tillskott och möjligheten att
förfoga över inkomster för gemensamt ändamål — i systematiskt hänseende
i sammanhang med bestämmelserna om stadgarna och deras innehåll.
Eftersom frågan om förutsättningarna för upplåtelse och övriga nyssnämnda
spörsmål — ehuru av beskaffenhet att i förekommande fall böra regleras
i stadgarna — likväl inte äger större samband med stadgarnas fastställande
och innehåll än åtskilliga andra av lagens föreskrifter, anser jag att
lagtexten vinner i klarhet om den tidigare systematiken härvidlag brytes
och de ifrågavarande spörsmålen behandlas i skilda avsnitt och under särskilda
rubriker.

11 §■

11 § har liksom den föregående behandlats i den allmänna motiveringen
i samband med förutsättningarna för upplåtelse.

Bestämmelsen om vetorätt för vissa fiskarekategorier i paragrafens
första stycke har en motsvarighet i övergångsbestämmelserna
till 1913 års lag. Sistnämnda bestämmelse innefattar vetorätt för vissa kategorier
innehavare av fiskerätt under förutsättning att denna grundar sig
på upplåtelser som är äldre än lagen. — Någon motsvarighet härtill fanns ej
i 1947 års förslag. I 1956 års förslag förelåg i 11 § tredje stycket vetorätt
för de egentliga fiskearrendatorerna. 1957 års förslag utvidgade i 14 § tred -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

je stycket denna rätt på sätt som i huvudsak överensstämmer med det nu
framlagda förslaget.

Bestämmelsen i andra stycket har överförts från 14 § fjärde stycket
departementspromemorian. Sistnämnda bestämmelse hade tillkommit
för att lagfästa ett motivuttalande i 1956 års förslag (s. 90). I övrigt saknas
motsvarigheter. Den föreslagna bestämmelsen bör emellertid jämföras
med 21 § tredje stycket 1913 års lag, som ger varje delägare möjlighet att
hindra att hans eget fiske, i plan för gemensamt nyttjande, upplåtes till
annan delägare. En bestämmelse av motsvarande innebörd fanns i 36 §
tredje stycket första punkten i 1947 års förslag.

12 §.

12 § liksom den följande har behandlats i den allmänna motiveringen
under rubriken Skyldigheten att lämna tillskott och avstå från inkomst.
Paragrafen bör närmast jämföras med 28 § i 1913 års lag, 36 § tredje stycket
andra punkten i 1947 års förslag, 13 § i 1956 års förslag och 16 § i 1957
års förslag. I sistnämnda förslag infördes såsom en nyhet att bidragssltyldigheten
skulle fördelas i förhållande till delaktigheten, såvida ej en majoritet
i huvudtal och delaktighet annorlunda bestämde. Några remissinstanser,
bl. a. lagberedningen, påpekar att en sådan bestämmelse inte står
i överensstämmelse med ett uttalande i motiven att för beslut om annan
fördelningsgrund för bidragsskyldigheten än delaktighetstalet bör fordras
enighet. Då avsikten torde ha varit att reglera denna fråga på det sätt som
angivits i motiven bör enligt remissinstanserna lagtexten ändras i enlighet
därmed. Så har ock skett i det nu framlagda förslaget.

Frågan om sättet för indrivningen av uttaxerade tillskott
berördes av lagberedningen och länsstyrelsen i Kristianstads län
i yttrande över promemorians bestämmelser. Lagberedningen konstaterade,
att för organisationens rätt att exekutivt uttaga delägares tillskott, då bidragsskyldigheten
inte fullgjordes frivilligt, erfordrades rättegång, varigenom
betalningsskyldighet fastställdes. Lagberedningen uttalade ingen erinran
mot denna ordning. — Nyssnämnda länsstyrelse föreslog däremot, att
beslut om tillskott skulle vara omedelbart exigibelt. Det syntes innebära eu
onödig omgång att avvakta domstolsutslag. Ett på stadgarna grundat beslut
av delägarna om utdebitering syntes böra vara exigibelt i likhet med
liknande beslut i vissa andra samfälligheter. Härom anfördes i promemorian.

Den av länsstyrelsen efterlysta ordningen förefinnes exempelvis beträffande
vägsamfällighet (63 § andra stycket lagen om enskilda vägar), vattenregleringsföretag
(3 kap. 20 § tredje stycket vattenlagen) och betessamfällighet
(43 § lagen om ägofred). I fråga om nu nämnda samfälligheter
torde emellertid starkare skäl tala för att utdebiterade belopp i regel skall
erläggas utan avvaktan på domstolsförfarande. Samfälligheterna måste ha
medel till löpande utgifter för underhållsåtgärder m. m. Beslut om tillskott
till fiskevårdsområde är däremot icke ett led i den löpande förvaltningen

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

utan torde regelmässigt avse vissa engångsutgifter. Åtgärder för att erhålla
betalningsföreläggande eller annan exekutionstitel torde därför endast sällan
behöva tillgripas. Tillräcklig anledning att införa bestämmelser liknande
dem som innehålles i nyssnämnda lagrum synes därför ej föreligga.

I sitt yttrande över promemorian påpekar lagberedningen att avsaknaden
av möjlighet till omedelbar exekution av beslut om utdebitering i förening
med styrelsens bristande befogenhet att verkställa uttaxering bland
delägarna kan tänkas medföra viss osäkerhet för tredje mans rätt. Lagberedningen
säger sig inte kunna ingå på bedömande av huruvida fiskevårdsområdets
uppgifter och verksamhet kan antagas bli av den art att bestämmelser
i dessa ämnen kan undvaras men säger sig från de allmänna synpunkter
den haft att anlägga ha velat påpeka förhållandet.

Hushållningssällskapet i Hallands län anser att beslut om uttaxering bör
vara omedelbart exigibelt.

Departementschefen. Jag ansluter mig till den uppfattning som uttalats
i departementspromemorian i fråga om indrivningen av uttaxerade belopp.
Beträffande beslut om tillskott och styrelsens befogenhet att uttaxera dessa
torde till skydd för delägarna och tredje man vissa jämkningar i promemorieförslaget
böra vidtagas. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen
bör innan beslut fattas om att vidtaga viss åtgärd undersökas huruvida
finansieringen av denna föranleder tillskott från delägarnas sida. År
detta fallet, bör delägarna innan beslut fattas få kännedom härom. Samma
krav på viss majoritet, som uppställts för beslut om tillskott från delägarnas
sida, bör gälla beslut som bedömes komma att medföra uttaxering. I
enlighet härmed har 12 § utformats. Till skydd för tredje mans rätt föreslår
jag viss ändring i förhållande till tidigare förslag beträffande skyldighet
för styrelsen att i vissa fall uttaxera medel och i fråga om styrelseledamöternas
ansvarighet. Härom ämnar jag återkomma vid behandlingen av
14 och 27 §§.

13 §.

13 § har i samband med den föregående behandlats i den allmänna motiveringen.

Paragrafens första stycke motsvaras i 1913 års lag av 19 §
första stycket, i 1947 års förslag av 41 § första stycket sista punkten, i 1950
års förslag av 16 § samt i 1957 års förslag av 24 §.

Fiskeristgrelsen upptog i sitt år 1956 avgivna förslag inte någon särskild
bestämmelse för det fall att upplåtelse avsåg endast en del av ett fiskevårdsområde,
varest fisket var skiftat. Styrelsen uttalade att bestämmelsen
i sådant fall borde tolkas såsom avseende endast de av upplåtelsen berörda
delägarna.

Lagberedningen fann att den av fiskeristyrelsen föreslagna lagtexten inte
kunde tolkas på annat sätt än avseende samtliga delägare inom fiskevårdsområdct.
— I anledning av det förtydligande som på grund härav skedde i
promemorian framhåller lagberedningen att det av lagen bör tydligt framgå

13 Bihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 50

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

att delaktigheten bör vara fördelningsnorm även vid fördelning mellan
blott vissa delägare.

Kammarkollegiet anser att den i promemorian begagnade formuleringen
bör jämkas med hänsyn till att »berörda delägare» kan ha tilldelats rätt att
fiska inom annan del av vattenområdet.

Departementschefen. Vad lagberedningen i sitt sista yttrande påpekat bar
jag beaktat. Däremot anser jag det inte vara nödvändigt att i anledning av
kammarkollegiets anmärkning göra ytterligare jämkningar i lagtexten. Innebörden
av densamma synes knappast kunna missförstås. Det fall som
av kammarkollegiet åsyftas kan åskådliggöras med följande exempel. EU
fiskevårdsområde har bildats av tre oskiftade fisken, A, B och C. Delägarna
beslutar att den del av hela vattenområdet som motsvarar A skall utarrenderas,
och att ägarna till A i stället skall få fiska i B tillsammans med Bfiskets
ägare. C lämnas på grund av sin belägenhet utanför uppdelningen
mellan ägarna till A och B. Inkomsten av upplåtelsen av A bör uppenbarligen
fördelas mellan ägarna till A och B. Enligt lagtexten skall inkomsten
fördelas mellan »berörda delägare». Eftersom ägarna ej blott till A utan
även till B får anses vara »berörda» av upplåtelsen, anser jag att den i lagtexten
begagnade formuleringen täcker även det nu exemplifierade fallet.

Paragrafens andra stycke äger en motsvarighet i 28 § 1913
års lag. I de tidigare förslagen motsvaras bestämmelsen närmast, i 1947
års förslag av 41 § första stycket första och andra punkterna, i 1956 års
förslag av 12 § och i 1957 års förslag av 15 §.

Med anledning av promemorians uttryckssätt »Har fisket inom hela fiskevårdsområdet
upplåtits etc.» framhåller hovrätten för Övre Norrland att
den anser det välgrundat att — såsom föreslagits i promemorian — den
stipulerade inskränkningen i rätten att förfoga över inkomsterna inte skall
gälla inkomster som härleder av särtillstånd. Såsom bestämmelsen formulerats
kan emellertid enligt hovrättens mening tveksamhet uppstå för den
händelse att särtillstånd avser hela fiskevårdsområdets vattenområde och
gäller längre tid än ett år.

Departementschefen. I anledning av hovrättens för Övre Norrland påpekande
har lagtexten ändrats till »Har allt fiske inom fiskevårdsområdet
upplåtits etc.» Genom förevarande bestämmelse införes för ett visst fall
för delägarna en ovillkorlig rätt till hälften av bruttointäkten. Bestämmelsen
kan, åtminstone teoretiskt, tänkas få oförmånliga verkningar för en
tredje man, som på fiskevårdsområdet har en fordran som ej kan betalas
med halva bruttointäkten. Såsom jag närmare ämnar utveckla vid behandlingen
av 14 § kommer i en dylik situation styrelsen att vara behörig att
hos delägarna uttaxera erforderligt belopp.

U §.

14 § första stycket behandlar fiskevårdsområdets ansvarighet för
gäld. Eftersom varken gemensamhetsfiske eller de organisationsformer som

195

Kungi. Mnj:ts proposition nr 50 år 1960

föreslagits i 1947 och 1956 års förslag kan sägas ha karaktären av juridisk
person, har frågan om organisationens ansvar för gäld för deras del icke
varit aktuell. Så var däremot fallet i departementspromemorian. Motsvarighet
till förevarande paragraf finns där i 25 §. Med tanke på den kritik
som från flera håll, främst lagberedningen, riktades mot fiskeristyrelsens
förslag av år 1956 föreslogs i promemorian en väsentlig förstärkning av
den föreslagna samfällighetens rent organisatoriska uppbyggnad. I samband
därmed aktualiserades också frågan om fiskevårdsområdets ansvarighet för
gäld. Frågan löstes med 59 § 1939 års lag om enskilda vägar som huvudsaklig
förebild. Det nu framlagda förslaget överensstämmer i sak med promemorians
förslag.

I andra stycket har —- efter förebild av stadgandet i 62 § lagen
om enskilda vägar -— införts ett stadgande om skyldighet för styrelsen att
hos delägarna uttaxera och indriva medel som erfordras till betalning av
klar och förfallen gäld. Motivet till denna bestämmelse är att öka skyddet
för tredje man. Stadgandet bör ses i samband med den föreslagna bestämmelsen
i 12 § rörande beslut om åtgärd som inte kan genomföras utan tillskott
från delägarnas sida. Uttaxeringen skall ske efter delaktigheten, därest
annat ej bestämts av delägarna i samband med beslutet om den åtgärd som
gälden avser. Frågan om skyddet för tredje mans rätt kommer jag att
ytterligare beröra i samband med behandlingen av 27 §.

15—22 §§.

I 15—22 §§ behandlas förfarandet vid fiskevårdsområdets bildande. Bestämmelserna
härom har väsentligt ändrats i förhållande till såväl 1913
års lag som de tidigare reformförslagen. Vissa av hithörande frågor har
behandlats i den allmänna motiveringen, särskilt de delar av denna som
bär rubrikerna Initiativrätten, Nödvändigheten av förrättning och Stadgarna.

Såväl 1913 års lag som tidigare förslag räknar med särskild förrättning
såsom normalt inslag vid tillkomsten av samorganisationen. Det är emellertid
karakteristiskt för samtliga att bildandet sker genom ett växelspel
av insatser från än förrättningsmannen, än länsstyrelsen.

I yttrande över 1957 års förslag lämnades av lantmåteristgrelsen en utförlig
kommenterande redogörelse för tillkomstproceduren, sådan den tedde sig
enligt det lagutkast som fanns fogat till nämnda förslag. Sammanfattningsvis
anförde lantmäteristyrelsen.

Utkastets förfarande för bildande av fiskevårdsområde blir synnerligen
tidsödande och tungrott. Risk föreligger att onödigt arbete kommer att
verkställas. Särskilt framstår den länsstyrelsen enligt 10 § åvilande underrättelseplikten
såsom mindre rationellt utformad. Enligt lantmäteristyrelsens
mening är det icke obefogat att jämföra det tilltänkta förfarandet med det
före 1954 års ändringar i lagen om enskilda vägar gällande förfarandet för
bildande av vägförening, vilket utsatts för en stark kritik (se härom SOU
1952: 26 s. 49 f.). Styrelsen anser sig med hänsyn till det anförda böra bestämt
avstyrka lagutkastets utformning i denna del.

Lantmäteristyrelsen anser att förfarandet för bildande av fiskevårds -

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

område i stället bör uppbyggas på principiellt likartat sätt som förfarandet
för bildande av vägförening sådant detta utformats enligt nu gällande bestämmelser
i 3 kap. lagen om enskilda vägar. Det i lagutkastet upptagna
förfarandet skulle således ersättas av ett förrättningsförfarande som i sina
huvuddrag skulle utformas på följande sätt. Ansökning om bildande av fiskevårdsområde
ställes till länsstyrelsen, som — bortsett från de fall där ansökningen
uppenbart borde avslås — alltid skall förordna förrättningsman
att företaga förrättning för prövning av frågan om fiskevårdsområdes
bildande. Förrättningsmannen skall därvid givetvis i erforderlig utsträckning
samråda med fiskerimyndigheterna. Vid sammanträde med sakägarna,
vilket sammanträde kan hållas på stället eller annan lämplig plats, skall
förrättningsmannen upptaga till behandling alla de spörsmål som skall regleras
i samband med bildandet av fiskevårdsområdet. Inom förrättningens
ram, av förrättningsmannen själv eller av särskild sakkunnig, skall, sedan
möjlighet föreligger att preliminärt bedöma ärendets utgång, verkställas
erforderliga utredningar om fastighetsförhållandena. Förrättningen skall
utmynna i ett utlåtande, där förrättningsmannen avger beslut i frågan om
fiskevårdsområdets bildande och i de frågor som upptagits i lagutkastets
13 § under punkterna 2—7, 10 och 11. Därjämte skall han ha att förelägga
sakägarna förslag till stadgar, vilka skall upptaga regler om fiskevårdsområdets
organisation i enlighet med punkterna 1, 8, 9 och 12—15 i lagutkastets
13 §, ävensom föranstalta om val av styrelse och övriga funktionärer.
Huruvida utlåtandet skall underställas länsstyrelsens prövning kan enligt
lantmäteristyrelsens mening bli beroende av förrättningsmannens kompetens.
Stadgarna bör dock alltid fastställas av länsstyrelsen. Uppstår efter
fiskevårdsområdes bildande fråga om ändring i utlåtandet kan man i likhet
med föreskrifterna i 3 kap. lagen om enskilda vägar tänka sig beslut av
länsstyrelsen utan förrättning i enklare fall eller ny förrättning i mera
komplicerade fall.

Det nu skisserade förfarandet synes i jämförelse med lagutkastets förfarande
erbjuda mycket betydande fördelar. Sålunda föreligger bättre möjligheter
att lämna sakägarna information angående lagstiftningen och dess
syfte. Vidare kan erforderligt utredningsarbete begränsas till vad som verkligen
erfordras. Sakägarna befrias därtill från det för dem betungande arbetet
att skriftligen giva sin mening till känna. Länsstyrelsens arbetsbörda i
anledning av lagstiftningen minskas. Någon risk att anförtro förrättningsmännen
beslutanderätt i frågan om bildande av fiskevårdsområde föreligger
icke enligt lantmäteristyrelsens mening, enär de materiella reglerna i lagutkastet
knappast kan anses svårare att tillämpa än vad fallet är i fråga
om t. ex. reglerna i fastighetsbildningslagstiftningen eller i lagen om enskilda
vägar. Lantmäteristyrelsen vill på grund av det sagda förorda att lagutkastet
blir föremål för omarbetning beträffande förfarandet i angiven riktning.

Departementschefen. Med anledning av den kritik som främst från lantmäteristyrelsen
men också från åtskilliga länsstyrelser och andra remissorgan
riktats mot det tidigare föreslagna förrättningsförfarandet har bestämmelserna
härom i grund omarbetats. En riktpunkt har varit att så mycket
som möjligt befria länsstyrelsen från allt förberedande arbete och i stället
ge den fastställande myndigheten möjlighet att grunda sitt ställningstagande
på ett fullständigt och vid förrättning tillkommet material. Samtidigt
har det varit min strävan att inte tynga lagtexten med administrativa be -

197

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

stämmelser, vilka i stället i erforderlig utsträckning bör införas i tillämpningsföreskrifter
till lagen.

15 §.

15 § saknar egentlig motsvarighet i 1913 års lag men motsvaras i 1947 års
förslag av 33 § första och andra styckena, i 1956 års förslag av 4 § och i
1957 års förslag av 9 § första och andra styckena.

Paragrafens första stycke reglerar bl. a. initiativrätten, som
under särskild rubrik behandlats i den allmänna motiveringen. Lagrummet
har formulerats så att det klart framgår att endast delägare har initiativrätt
och att fiskevårdsområde över huvud taget inte kan komma till stånd
på annat sätt än efter ansökan från delägare.

I andra stycket anges vissa minimikrav på ansökningens innehåll.
Bestämmelsen har utformats i nära anslutning till förslag av lagberedningen.
Uppfyller inte ansökningen kraven är länsstyrelsen i och för sig behörig att
på grund av 17 § första stycket omedelbart avslå ansökningen. Naturligtvis
är länsstyrelsen även behörig lämna sökanden tillfälle att komplettera
ansökningen.

16 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i 1913 års lag. I sammanhanget bör emellertid
observeras att »statens fiskeritjänsteman» i regel skall förordnas till
förrättningsman enligt nämnda lag. — I de tidigare förslagen motsvaras
paragrafen i 1947 års förslag av 33 § tredje stycket andra punkten (statens
fiskeritjänsteman), i 1956 års förslag av 5 § andra stycket (fiskeriintendenten)
och i 1957 års förslag av 10 § andra stycket (fiskeriintendenten och
hushållningssällskapets fiskerikonsulent).

I yttranden över fiskeristyrelsens förslag förordade länssigrelsen i Gotlands
län, hushållningssällskapen i Uppsala, Gotlands, Västernorrlands, Jämtlands
och Norrbottens län, Svenska fiskevårdsförbundet och Malmöhus läns ins
jöf iskar ef örening att som obligatorisk remissinstans vid sidan av fiskeriintendenterna
skulle insättas jämväl hushållningssällskaps fiskerikonsulent.
Motiveringen var i allmänhet att det fick anses vara av värde att utredningsmaterialet
-— bortsett från de fall då fiskerikonsulent själv varit förrättningsman
— kunde kompletteras med den stora lokalkännedom som
fiskerikonsulent kunde beräknas besitta. — Ett ytterligare motiv härför utgjorde
enligt promemorian den omständigheten att fiskerikonsulenterna
enligt förslaget inte skulle äga initiativrätt. Ett av rikets hushållningssällskap
(i Göteborgs och Bohus län) saknade såväl fiskerikonsulent som fiskerinämnd.
Det ansågs dock inte nödvändigt att i lagtexten särskilt framhålla, att
hushållningssällskap kunde sakna fiskerikonsulent.

Västerbottens läns hushållningssällskap och Svenska insjöfiskarenas centralförbund
anser i yttranden över promemorian att hushållningssällskaps
fiskerinämnd i stället för dess fiskerikonsulent bör anges som remissinstans.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Departementschefen. Jag anser inte att anledning föreligger att vidtaga
ändring i promemorians förslag. I paragrafen anges inte i vilket skede av
förfarandet yttrande bör inhämtas. Därest förrättningsmannen inte är sakkunnig
i fiskefrågor torde han ofta komma att under hand samråda med
fiskeritjänsteman redan under förrättningen. I regel torde det emellertid
vara lämpligast att formellt yttrande inhämtas först sedan förrättningen
är avslutad. Å andra sidan kan fall tänkas där yttranden, som avgives innan
förrättningsman förordnats, kan göra det möjligt för länsstyrelsen att
avslå en uppenbart ogrundad ansökan och därigenom inbespara eljest onödiga
förrättningskostnader. Det bör under alla förhållanden tillses att samma
remissorgan om möjligt inte besväras med mera än ett yttrande i samma
ärende.

17 §■

17 § motsvarar närmast i 1913 års lag 5 och 13 §§, i 1947 års förslag
34 §, i 1956 års förslag 6 § och i 1957 års förslag 10 § tredje stvcket samt
11 och 12 §§.

De ansökningar om bildande av fiskevårdsområde som inkommer till länsstyrelserna
uppdelas av paragrafen i tre grupper.

Första stycket behandlar de fall där ansökningen kan omedelbart
avslås. Så skall kunna ske om ansökningen inte uppfyller de minimikrav,
som anges i 15 § andra stycket, eller om det är uppenbart, att ansökningen
inte kan bifallas. Att i lagtexten söka närmare exemplifiera de fall som här
kan komma i fråga, anser jag inte vara påkallat. En jämförelse med motiveringen
till 16 § torde utvisa att möjligheten att avslå ansökningen föreligger
inte blott i ärendets första skede utan även senare, om det då skulle bli
uppenbart att bifall inte kan ske. Har det t. ex. kommit till länsstyrelsens
kännedom att fiskeriintendenten och hushållningssällskapets fiskerikonsulent
i yttranden, som de avgivit i samband med pågående förrättning, funnit
bildande av fiskevårdsområde uppenbarligen inte böra ske, kan länsstyrelsen,
om den finner de sakkunnigas motivering bärande, med stöd av förevarande
lagrum avslå ansökningen. Skulle förrättningsmannen därvid vara av motsatt
mening, kan han naturligtvis inte beordras att avsluta förrättningen
men intet hindrar att länsstyrelsen, låt vara efter nödigt varsel, med omedelbar
verkan återkallar förrättningsmannens förordnande.

Andra stycket fastslår att förrättning i princip är nödvändig. I
syfte att förenkla och förbilliga den nya lagens tillämpning har i de tidigare
förslagen inte upptagits någon motsvarighet till möjligheten i 1913 års lag att
förordna gode män som biträde åt förrättningsmannen. Detta har visserligen
föreslagits av Svenska insjöf iskar enas centralförbund men jag finner
dock inte skäl att här frångå de sakkunnigas förslag, vilket även omfattats
av majoriteten av remissinstanserna.

En annan olikhet med 1913 års lag är att den nya lagen inte uttalar sig
om förrättningsmannens kompetens. Självfallet skall förordnande medde -

199

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

las endast för personer som kan anses väl kvalificerade för uppgiften. Jag
har för avsikt att efter hörande av bl. a. fiskeristyrelsen och lantmäteristyrelsen
i förslag till tillämpningsföreskrifter lämna en exemplifiering av
personer som i första hand bör komma i fråga.

Tredje stycket behandlar de fall där fiskevårdsområde kan bildas
utan att någon förrättning ägt rum. Frågan har i den allmänna motiveringen
behandlats under rubriken Nödvändigheten av förrättning. En jämförelse
med proceduren vid inrättande av gemensamhetsfiske visar att detta i liknande
fall skall ha föregåtts av ett kungörelseförfarande, som lämnar rättsägare
tillfälle att avge påminnelser. Bortsett från att några remissinstanser
ansett att förrättning bör vara obligatorisk, har någon motsvarighet till
det ifrågavarande kungörelseförfarandet inte påfordrats. Även jag är av
den uppfattningen att det utan våda kan undvaras. Finner länsstyrelsen att
tredje mans rätt är i fara, är det allmänna lämplighetskravet i 6 § inte uppfyllt
och därmed inte heller de i förevarande lagrum uppställda förutsättningarna.

18 §.

Bestämmelser om kallelse till förrättningssammanträde finnes i 6 § 1913
års lag men saknas i de tidigare förslagen. Med hänsyn till den betydelse
förrättningen enligt föreliggande förslag erhåller vid tillkomsten av ett
fiskevårdsområde anser jag att bestämmelser om kallelse till förrättningssammanträde
bör inrymmas i lagtexten. I likhet med flertalet övriga bestämmelser
i förevarande avsnitt av lagen har 1939 års lag om enskilda
vägar i viss utsträckning tjänat som förebild. Första stycket kan sålunda
jämföras med 24 § första stycket nämnda lag. Andra stycket
har utformats i viss anslutning till 25 § första och andra styckena i 1939
års lag. En skillnad föreligger dock såtillvida att sammanträde skall offentligen
kungöras endast när det gäller det första förrättningssammanträdet
och detta endast om anledning finns till antagande att alla sakägare inte
nås av personlig kallelse. Därmed torde även vara klarlagt att i förevarande
fall den som är känd till namnet men inte till adress och vistelseort
inte kan anses som »känd sakägare».

Förebild till den i tredje stycket föreslagna möjligheten att muntligen
kalla till fortsatt sammanträde finns i 3 kap. 4 § andra stycket jorddelningslagen
och 28 § 1939 års lag, vilket lagrum i förevarande sammanhang
bör jämföras med 78 § tredje stycket samma lag. Härmed kan vidare
jämföras den likartade bestämmelsen i 33 kap. 15 § rättegångsbalken.

19 §.

19 § motsvaras i 1913 års lag närmast av 10 § och 11 § första stycket.

Första stycket har utformats i viss anslutning till 79 § lagen om
enskilda vägar. Andra och tredje styckena kan jämföras med
SO § första stycket samma lag. Omfattningen av förrättningsmannens ut -

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

låtande får bero av omständigheterna. Föreligger enighet eller en mycket
klar majoritet för att fiskevårdsområde skall bildas eller inte skall bildas,
kan utlåtandet naturligtvis göras mera kortfattat än om frågan härom är
föremål för starkt delade meningar. En situation som kan beräknas bli inte
ovanlig är att i frågan om bildande en majoritet i huvudtal står emot en
majoritet i delaktighet. För att länsstyrelsen skall ha ett tillräckligt underlag
för sitt bedömande är det i en dylik situation angeläget att utlåtandet
ingående redovisar såväl de olika synpunkter som framkommit vid sammanträdena
med delägarna som förrättningsmannens egen uppfattning.

20 §.

20 § motsvaras i 1913 års lag av 12 §. Motsvarighet saknas i de tidigare
förslagen. Innehållet i första stycket har sin närmaste förebild i
80 § fjärde stycket lagen om enskilda vägar medan andra stycket
motsvaras av 80 § femte stycket samma lag.

21 §.

21 § motsvaras av 7 § i 1913 års lag men saknar motsvarighet i de tidigare
förslagen.

I yttrande över fiskeristyrelsens förslag framhöll kammarkollegiet såsom
tidigare nämnts att vid oklarhet om rätten till fiske det allmänna lämplighetskravet
inte kunde anses uppfyllt och att länsstyrelsen borde hänvisa
sökanden till domstol. Även länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands
län framhöll, att tvister rörande exempelvis äganderätt och ägogränser borde
hänskjutas till domstol. Sistnämnda länsstyrelse ansåg det böra ifrågasättas
om inte sådan tvist borde efter beslut av delägarna hänskjutas till
domstol. Om talan där inte väcktes inom viss tid, borde frågan om bildande
av fiskevårdsområde kunna av länsstyrelsen på anmälan av förrättningsmannen
förklaras ha förfallit. Lagförslaget borde kompletteras med bestämmelser
av denna innebörd.

I departementspromemorian uttalades, att länsstyrelsen som fastställande
myndighet självfallet inte ägde behörighet att upptaga sådana frågor av
tvistig natur som hänförde sig till innebörden eller omfattningen av delägares
fiskerätt. Det föreslogs att en motsvarighet till 7 § 1913 års lag intogs
i tillämpningsföreskrifterna till lagen.

I yttrande över promemorian och i motsättning till dess förslag uttalar
kammarkollegiet samt länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län,
att befogenhet för länsstyrelse att hänvisa tvistande delägare till rättegång
och i avvaktan på denna förklara ärendet vilande hos länsstyrelsen bör
regleras i lag.

Departementschefen. Det lär inte kunna undvikas att i samband med
fiskevårdsområdes bildande tvister om fiskets natur och omfattning uppkommer.
Självfallet bör dessa hänvisas till domstol. Å andra sidan bör inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

201

delägare enbart genom obefogade påståenden om bättre rätt kunna omintetgöra
den nya lagens syften. I likhet med de nyss nämnda remissorganen
anser jag att bestämmelser i detta ämne bör intagas i lagen. Det av
mig föreslagna stadgandet ansluter sig nära till 7 § 1913 års lag, dock har
det tillägget gjorts att länsstyrelse givits möjlighet att välja mellan att låta
förrättningen vila och förklara frågan om fiskevårdsområdes bildande förfallen.
Om tvisten kan beräknas bli avgjord inom inte alltför avlägsen tid
eller om anledning finns till antagande att åberopandet av tvistiga förhållanden
är mindre väl grundat, synes vilandeförklaring böra tillgripas.

22 §.

22 § saknar motsvarighet i de tidigare förslagen. Enligt 22 § tredje
stycket 1913 års lag har länsstyrelsen, när det gäller av delägarna antagen
plan för gemensamhetsfiskets brukande att antingen fastställa planen i oförändrat
skick eller vägra fastställelse. Enligt föreliggande förslag skall länsstyrelsen
härutöver ha möjlighet att föranstalta om ytterligare utredning.
Ansvaret för denna synes emellertid icke böra åligga länsstyrelsen utan
förrättningsmannen.

23 §.

1913 års lag innehåller i 33—36 §§ bestämmelser om ändring av grunderna
för gemensamhetsfiske samt om gemensamhetsfiskes upphörande.
Den nu föreslagna 23 § motsvarar närmast 33, 34 och 36 §§ i 1913 års lag,
44 § i 1947 års förslag, 19 § i 1956 års förslag samt 17 § i 1957 års förslag.

I yttrande över departementspromemorian instämmer lagberedningen i
förslaget att jämkning av delaktighetstal till följd av ändrad fastighetsindelning
bör kunna beslutas i enklare former än vad som eljest stadgas för
ändring av beslut som rör fiskevårdsvårdsområdet. Det syntes dock böra
föreskrivas att ägarna av de nybildade fastigheterna hördes i ärendet. Lantmäteristgrelsen
framhåller att det syntes innebära onödig omgång att kräva
särskilt beslut i sådan fråga. Styrelsen ifrågasätter därför om inte sådan
jämkning borde kunna ske automatiskt.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att det i promemorian föreslagna
enklare tillvägagångssättet för ändring av beslut borde utvidgas
också till andra fall, i vilka en förrättning skulle te sig alltför omständlig.
Det borde kunna anförtros åt länsstyrelsen att i sådana fall besluta efter
den utredning som i varje särskilt fall kunde anses erforderlig. -— Föreskriften
att varje delägares delaktighet skall angivas i stadgarna och att
förändring i delaktigheten också kräver stadgeändring finner länsstyrelsen
i Norrbottens län inte vara lyckad. Denna angelägenhet borde kunna anförtros
åt styrelsen och delägarna. Man kunde möjligen tänka sig skyldighet
för styrelsen att efter ordinarie årsmöte till länsstyrelsen insända
förteckning över delaktighetstalen eller anmäla att förändring i dessa inte
inträffat.

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Hovrätten för Västra Sverige påpekar att ändring av ett fiskevårdsområdes
lokala omfattning synes vara en fråga av sådan vikt att den inte
lämpligen borde betraktas som en fråga om ändring av stadgar.

Departementschefen. Det förhållandet att beslut om bildande av fiskevårdsområde
är bindande för ny ägare av ett i området ingående fiske och
alltså har sakrättslig verkan innebär icke att lagstiftaren har anledning att
motsätta sig en ändring av beslutet och detta ej ens om ändringen skulle
innebära att tiskevårdsområdet upplöses. En förutsättning är givetvis att
det erforderliga majoritetsunderlaget i motsvarande mån förändrats. Har
sålunda detta underlag så förändrats att den anslutning som kräves för
att fiskevårdsområde skall kunna bildas ej längre är förhanden, skall
tiskevårdsområdet upplösas, oavsett vilken uppfattning länsstyrelsen har
om lämpligheten härav.

Vad lagberedningen och hovrätten för Västra Sverige påpekat har jag
beaktat. Länsstyrelsens i Kristianstads län förslag att förrättning i förevarande
slag av ärenden skall kunna underlåtas, när länsstyrelse så finner
motiverat, har jag tillmötesgått genom att föreslå, att sådan ändring av
stadgar, som inte avser fiskevårdsområdets omfattning eller grunderna för
fiskets utövande, inte nödvändigtvis behöver föregås av förrättning. Det
torde utan våda kunna läggas i länsstyrelsens hand att avgöra när detta
lämpligen kan ske. De erinringar som i övrigt framförts har icke medfört
någon ändring i förhållande till promemorians förslag. Av rättssäkerhetshänsyn
anser jag det sålunda i varje fall inte för närvarande och innan
praktisk erfarenhet av den nya lagstiftningen vunnits vara rådligt med ytterligare
förenklingar av tillvägagångssättet vid ändring av tidigare beslut.
Mitt förslag innebär dock en förenkling såtillvida, att den obligatoriska bestämmelsen
om att stadgarna skall innehålla uppgift om delägarna och deras
delaktighet borttagits.

2* §■

Motsvarighet till 24 § finnes i 35 § andra och tredje styckena i 1913 års
lag, 45 § i 1947 års förslag, 20 § i 1956 års förslag och 18 § i 1957 års förslag.

Bland de omständigheter som kan leda till fiskevårdsområdes upplösning
bör enligt lantmäteristyrelsen i lagtexten även nämnas laga skifte för
omdelning av by eller annan genomgripande ändring av fastighetsindelningen.
Sådan fastighetsreglering kan nämligen medföra att behovet av fiskevårdsområde
minskar eller upphör.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det från språklig synpunkt vara föga
tillfredsställande att »förordna om fiskevårdsområdes upplösning». Bättre
vore »förordna att beslutet om bildande av fiskevårdsområde skall upphöra
att gälla» eller, såsom i 1913 års lag, »förklara beslutet... förfallet».

Kungl. Maj:is proposition nr 50 år 1960

203

Departementschefen. Jag anser att den nya lagen i likhet med 1913 års
lag bör inrymma möjlighet att i speciella situationer upplösa eller ändra
fiskevårdsområde på ansökan av endast en delägare och sålunda utan viss
anslutning från övriga delägare. Sådan möjlighet synes mig böra föreligga
även på begäran av annan än delägare, om hans rätt är därav beroende. Såsom
exempel på fall då sistnämnda möjlighet kan bli aktuell har vid behandlingen
av 1 § tredje stycket nämnts att förekomsten av ett fiskevårdsområde
visar sig medföra att fisket till men för lapparna väsentligt förändrats.
-— Såsom exempel på omständigheter som kan antagas medföra väsentliga
förändringar på fisket har tidigare angivits »sjösänkning», »sjöreglering»
och »vattenreglering». Jag förordar i stället uttrycket »byggande
i vatten» som enligt vattenlagens terminologi täcker alla de angivna företeelserna.
Att en omfattande fastighetsreglering kan utgöra skäl att upplösa
eller ändra ett fiskevårdsområde anser jag vara klart utan att fallet
särskilt behöver nämnas i lagtexten. Vid upplösning med stöd av förevarande
lagrum synes ett förenklat förfarande kunna begagnas. — I likhet
med tidigare förslagsställare har jag inte ansett det påkallat med särskilda
bestämmelser om likvidationsförfarande vid upplösning. Spörsmålet kommer
att närmare behandlas i samband med 27 §.

25—28 §§.

I 25—28 §§ behandlas fiskevårdsområdets styrelse. -— 1913 års lag saknar
bestämmelser härom. Som verkställande organ fungerar i stället i vissa
fall en syssloman (26 §). Sådan skall utses om delägarna är fler än tre eller
det yrkas av någon vars rätt är därav beroende. Det tillkommer sysslomannen
att uppbära, omhänderhava och fördela delägarna tillkommande medel
samt mottaga uppsägning och annat meddelande som rör fisket. Lagen innehåller
vidare bestämmelser om rätt för länsstyrelsen att utse syssloman
och om sysslomans entledigande.

Fiskerättskommittén föreslog, att delägarna, om de var flera än tre eller
eljest någon vars rätt var därav beroende yrkade det, skulle utse styrelse,
bestående av en eller flera personer. Styrelsens uppgift skulle vara att uppbära
och omliänderha samt i förekommande fall fördela delägarna samfällt tillkommande
medel ävensom i övrigt handha fiskevårdsområdets gemensamma
angelägenheter. Om delägarna inte utsåg styrelse, då så skulle ske, skulle
länsstyrelsen på ansökan kunna utse sådan. Vidare föreslogs, att i rättegångsbalken
skulle införas bestämmelse om att i mål angående fiskevårdsområde
delgivning med delägarna kunde ske genom att handlingen överlämnades
till ledamot av styrelsen. I motiven för detta förslag anförde kommittén,
att stadgarna borde innehålla närmare föreskrifter om styrelsens sammansättning.

Fiskeristgrelsen anslöt sig i denna del helt till fiskerättskommitténs förslag
och tilläde i motiven endast, att det utan särskilt stadgande torde kunna
förutsättas att länsstyrelsen inte till styrelseledamot utsåg annan än den
som kunde väntas komma att visa ett personligt intresse för uppgiften.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

I remissyttrandena över fiskeristyrelsens förslag angående utseende av
styrelse gjordes erinran endast av länsstyrelsen i Norrbottens lön. som
ifrågasatte huruvida behov verkligen förelåg av en bestämmelse om rätt för
länsstyrelse att utse styrelse. Länsstyrelsen anförde härom.

Det torde vara mera sällan som en sammanslutning icke utser sitt verkställande
organ och göres det ej, kan starkt ifrågasättas om det intresse
finns, som måste vara förutsättningen för att fiskevårdsområde skall tjäna
något verkligt ändamål. Om det emellertid likväl skulle anses nödvändigt
med en föreskrift av nu avsett slag, synes den böra utformas så, att länsstyrelsen
utan att avvakta framställning därom skall äga utse styrelse, därest
länsstyrelsen finner förhållandena påkalla detta.

Lagberedningen framhöll, att i lagtexten borde ingå ytterligare bestämmelser
om styrelsens behörighet att företräda fiskeområdet. Lagberedningen
anförde härom.

Fiskeområdets angelägenheter skall enligt förslaget i allmänhet handhavas
av en styrelse; om dennas befogenheter meddelas bestämmelser
i 15 §. I detta sammanhang uppkommer vissa spörsmål angående styrelsens
behörighet att företräda delägarna i förhållande till tredje man.
Någon uttrycklig bestämmelse härom har ej upptagits i förslaget. Av
det förslag till ändrad lydelse av 33 kap. 16 § rättegångsbalken, som fiskeristyrelsen
framlagt, framgår väl att delgivning kan ske med ledamot av fiskeområdets
styrelse; detta stadgande innebär emellertid icke att styrelsen
som sådan är i rättegången behörig ställföreträdare för delägarna i fiskeområdet.
Skulle en sådan behörighet vara åsyftad, hade det varit påkallat
att ge publicitet åt styrelsens sammansättning genom anmälan till offentlig
myndighet. Å andra sidan är påtagligt att behov av ställföreträdarskap såväl
i rättegång som i förhållande till tredje man vid rättshandlingar av annan
karaktär föreligger i sådana fall då enligt förslaget styrelse skall finnas. I
23 § synes ock vara förutsatt att styrelsen i fråga om åtal skall kunna uppträda
å samfällighetens vägnar. I varje fall torde förslagets ståndpunkt i
denna fråga böra närmare klarläggas (jfr 3 kap. 18 § vattenlagen, 4 kap.
43 § lagen om ägofred och 54 § lagen om enskilda vägar).

Skulle en sådan behörighet anses böra tilldelas styrelsen, torde även böra
föreskrivas att anmälan om styrelsens sammansättning skall göras hos
länsstyrelsen. Redan på grund av det framlagda förslaget till ändrad lydelse
av 33 kap. 16 § rättegångsbalken angående delgivning med delägarna
torde erfordras att upplysning om styrelsens sammansättning är att tillgå
hos länsstyrelsen. Även för tillämpning av bestämmelserna i 15 § andra
stycket (utkastet 20 § andra stycket) synes lämpligt att anmälan om att
styrelse utsetts sker hos länsstyrelsen.

Såsom inledningsvis erinrats torde vara åsyftat att även styrelsen skulle
kunna å samfällighetens vägnar uppträda och föra talan som målsägande.
Härför torde dock erfordras att styrelsen i lagen tillägges befogenhet att i
detta hänseende företräda samfälligheten.

Sammanfattningsvis anförde lagberedningen.

Såsom framgår av det anförda är förslaget i de organisatoriska delarna
knapphändigt utbyggt. Att detta är förhållandet även i 1913 års lag torde
äga sin förklaring däri att de associationsrättsliga frågorna vid lagens tillkomst
ännu icke i vad de angå fast egendom tilldragit sig större uppmärksamhet.
Beredningen ifrågasätter huruvida icke en utbyggnad av förslaget i

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

205

detta hänseende skulle bidraga till ökad klarhet och även rara till fördel
för de intressen som förslaget avser att tillgodose.

I departementspromemorian påpekades, att de huvudsakligaste förebilderna
för föreliggande lagstiftningsförslag varit 1913 års lag samt jaktlagens
och jaktstadgans bestämmelser om jaktvårdsområde. Varken samfällighet
för gemensamhetsfiske eller jaktvårdsområde hade emellertid av
lagen utrustats med de för en juridisk person utmärkande egenskaperna.
Enligt fiskeristyrelsens förslag avvek fiskevårdsområdet inte heller i detta
avseende från de nämnda förebilderna. Emellertid var det enligt promemorian
uppenbart, att den omfattande verksamhet som ett fislcevårdsområde
förutsattes komma att bedriva ofta skulle komma att medföra behov av
bestämmelser, som tämligen utförligt reglerade områdets organisation och
representation. På jaktvårdens område hade man löst frågan så, att — i
enlighet med vad man ansett sig kunna förutsätta vid tillkomsten av 1938
års jaktlag — för varje jaktvårdsområde bildats en jaktvårdsförening med
antagna stadgar.1 I och för sig kunde samma förfarande tänkas komma till
tillämpning i fråga om fiskevårdsområdena. Förfarandet hade den fördelen
att organisationsformen med lätthet kunde anpassas till de krav som
ställdes på densamma i varje särskilt fall och även gav större utrymme för
det enskilda initiativet. Och i de fall där fiskevårdsföreningar redan fanns,
kunde måhända övergången till fiskevårdsområden tänkas ske lättare. Olägenheterna
med ett dylikt system var emellertid ävenledes uppenbara. Den
viktigaste var att möjlighet till tvångsanslutning till en fiskevårdsförening
även i framtiden kom att saknas. Vidare måste den nödvändiga dubbelorganisationen
för mången te sig obegriplig eller verka förvirrande, särskilt i
sådana fall, där någon fiskevårdsförening tidigare inte funnits. Det hade
visserligen och med rätta i olika sammanhang påpekats att den nya lagstiftningen
borde göras så enkel och kortfattad som möjligt. Genom att i
promemorian föreslogs att 24 § fiskerättslagen skulle kvarstå i sak oförändrad,
fanns emellertid i detta lagrum en möjlighet — visserligen begränsad
till samfällda fisken — att tillämpa friare organisationsformer, övervägande
skäl talade sålunda för att redan i lagen infördes en inte alltför summarisk
reglering av de associationsrättsliga spörsmålen. Med utgångspunkt
från lagberedningens kritik hade ett försök härtill gjorts i 20—23 §§ i promemorians
lagutkast.

Departementspromemorians förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran
av flertalet remissinstanser. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det sålunda
rationellt att fiskevårdsområdet blir juridisk person. Härigenom undvikes
den dubbelorganisation, som i liknande fall finns på jaktvårdens område,
vartill kommer att man kan undgå olägenheten av att tvångsanslutning
inte kan ske till cn fiskevårdsförening.

Departementschefen. Vid den reglering av föreningsrättsliga frågor som
skett i förevarande förslag har målet varit att skapa en för ändamålet till 1

Bouveng, Jakträtt och viltvård, Sthlm 1956, s. 51.

206

Kungi. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

räckligt effektiv organisation och samtidigt göra lagreglerna härom så kortfattade
som möjligt. I frågor som inte direkt berörs i lagen har allmänna
associationsrättsliga principer förutsatts skola gälla.

25 §.

Bestämmelserna i 25 § går i mycket tillbaka på bestämmelserna om syssloman
i 26 § 1913 års lag. Paragrafen motsvaras i 1947 års förslag av 42 §,
i 1956 års förslag av 15 § och i 1957 års förslag av 20 §.

Enligt alla de förslag som föregått 1957 års förslag skulle styrelse finnas
dels då delägarna var fler än tre, dels då så påyrkades av någon »vars rätt
är därav beroende». I 1957 års förslag gjordes emellertid inrättande av styrelse
obligatoriskt. I promemorian anfördes härom.

Det torde endast sällan komma att inträffa att delägarna i ett fiskevårdsområde
är mindre än fyra. Att för dessa förmodligen sällsynta fall tillskapa
en särskild reglering synes knappast motiverat, i synnerhet som fiskeristyrelsen
räknar med att även i dessa fall styrelse under viss förutsättning
skall kunna finnas. Då fiskevårdsområdet enligt utkastet tänkes erhålla
den mera fasta organisation, som följer med karaktären av juridisk person,
torde det vara naturligt att området, även om det blott har få delägare, utåt
företrädes av ett särskilt organ. Eljest skulle även i detaljfrågor, t. ex. avlåtande
av skrivelser som endast innebär verkställighet av delägarnas beslut,
medverkan fordras från samtliga delägare. Även rent praktiska skäl talar
därför för att en styrelse alltid bör finnas och den kan ju bestå av endast
en person.

I yttrande över promemorian framhåller fiskeriintendenten i mellersta
distriktet att endast delägare borde kunna utses till ledamot av styrelsen.
Detta borde framgå av lagtexten.

Departementschefen. Paragrafen överensstämmer i sak med motsvarande
bestämmelse i promemorian. — Det är självfallet lämpligast att ledamot av
styrelsen också är delägare i fiskevårdsområdet. Eftersom det torde vara
nödvändigt att länsstyrelse har möjlighet att utse styrelse om delägarna
skulle underlåta att själva göra det, är det enligt min mening ofrånkomligt
att annan än delägare därvid skall kunna utses. Bestämmelsen skall givetvis
betraktas som en utpräglad undantagsbestämmelse.

26 §.

26 § reglerar styrelsens uppgifter och befogenheter. I 1913 års lag regleras
sysslomannens motsvarande ställning i 26 § första stycket. I de tidigare förslagen
motsvaras paragrafen, i 1947 års förslag av 42 § första stycket, i
1956 års förslag av 15 § första stycket och i 1957 års förslag av 22 § första
stycket.

Lagberedningen, hovrätten för Övre Norrland samt länsstyrelsen i Västmanlands
län framhåller, att det torde vara erforderligt att i lagtexten angiva
att styrelsen äger företräda fiskevårdsområdet i förhållande till tredje
man.

I fiskeristyrelsens förslag hade föreslagits ett tillägg till 33 kap. 16 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

207

rättegångsbalken av innebörd att delgivning med delägarna i fiskevårdsområde,
för vilket styrelse utsetts, skulle anses ha skett då den med delgivning
avsedda handlingen överlämnats till ledamot av styrelsen. —- I promemorian
föreslogs denna bestämmelse bli ersatt med ett i 22 § såsom ett
andra stycke insatt stadgande av innebörd att vad i 33 kap. 17 § rättegångsbalken
sades om delgivning med dödsbo m. m. skulle gälla även för fiskevårdsområde.
— Härom yttrar lagberedningen att på grund av bestämmelserna
i förevarande paragrafs första stycke 33 kap. 17 § rättegångsbalken
är direkt tillämplig på delgivning med fiskevårdsområdet. Den i promemorian
föreslagna bestämmelsen borde därför antingen uteslutas eller ersättas
med en hänvisning av samma slag som förekommer i t. ex. 54 § andra stycket
lagen om enskilda vägar.

Departementschefen. Genom den nu föreslagna formuleringen torde tillräckligt
tydligt och fullständigt ha uttryckts att styrelsen skall vara fiskevårdsområdets
verkställande och ställföreträdande organ. Bestämmelse om
skyldighet för styrelsen att i visst fall uttaxera medel hos delägarna har föreslagits
i 14 § andra stycket. I övrigt hänvisas till den för 25—28 §§ gemensamma
motivering jag nyss lämnat.

27 §.

En motsvarighet till den i 27 § första stycket föreslagna jävsbestämmelsen
fanns i 23 § första stycket departementspromemorian men
saknas i de äldre förslagen. Bestämmelse av motsvarande innehåll är vanlig
i den associationsrättsliga lagstiftningen. Jag kan hänvisa till 3 kap.
19 § andra stycket vattenlagen, 43 § ägofredslagen, 54 § fjärde stycket lagen
om enskilda vägar och 27 § lagen om ekonomiska föreningar. Promemorians
förslag bygger på dessa förebilder men upptar inte någon särskild jävsregel
för det fall att fråga är om rättegång eller annan talan vari fiskevårdsområdet
och styrelseledamoten äger stridiga intressen. Hovrätterna för Västra
Sverige och Nedre Norrland anser emellertid att lagtexten bör kompletteras
med tanke på sistnämnda situation. •— De båda hovrätternas synpunkter
har beaktats i det nu framlagda förslaget. Samtidigt har hela lagrummet
omformulerats så att det kan täcka alla fall där stridiga intressen kan föreligga
mellan styrelseledamot och fiskevårdsområdet. — I den använda formuleringen
har inte, såsom i de nyss nämnda förebilderna, skilts mellan
sådana fall där den nämnda konflikten föreligger omedelbart mellan styrelseledamoten
och samfälligheten, och sådana där den föreligger mellan
samfälligheten och tredje man, och styrelseledamoten i frågan äger ett väsentligt
intresse. Är styrelseledamoten omedelbart berörd av t. ex. ett avtal
eller en rättegång får han anses alltid vara i väsentlig grad intresserad och
därmed jävig.

Paragrafens andra stycke, som behandlar styrelseledamöternas
enskilda ansvar, motsvaras i 1957 års förslag av 23 § andra stycket men
saknar eljest motsvarighet inom detta ämnesområde.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Liknande bestämmelser finnes exempelvis i 3 kap. 21 § vattenlagen, 43 §
ägofredslagen, 55 § lagen om enskilda vägar, 106 och 107 §§ lagen om ekonomiska
föreningar samt 26 § lagen om häradsallmänningar. — Bestämmelsen
var i promemorian utformad endast med sikte på styrelseledamöternas
förhållande till samfälligheten.

Hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland ifrågasätter om inte
bestämmelsen bör utformas så att ansvarigheten gäller också till förmån för
tredje man. Förstnämnda hovrätt anser dock att det kan diskuteras, om den
i promemorian föreslagna bestämmelsen över huvud taget är behövlig. Även
lagberedningen berör i sitt yttrande över promemorian frågan om skyddet
för tredje man. Lagberedningen anför.

Enligt 25 § i promemorians lagutkast skola delägarna svara för fiskevårdsområdets
förbindelser envar efter sitt andelstal, och skall vid brist hos någon
av dem bristen fördelas mellan de övriga efter samma grund. Betalningsansvar
som sålunda åvilar delägare må dock göras gällande endast av fiskevårdsområdet,
i följd varav fordringsägare ha att för betalning söka detta.
Frågan hur en fordringsägare skall kunna få ut betalning, om organisationen
saknar tillgångar och styrelsen försummar att utkräva medlemmarnas
betalningsansvar, är emellertid oreglerad. I vissa författningar som avse likartade
förhållanden har denna fråga lösts på det sätt att styrelsemedlemmarna
äro (solidariskt) ansvariga gentemot borgenären för försummelse att
hos medlemmarna utdebitera och uttaga klar och förfallen gäld (se t. ex. 3
kap. 21 § vattenlagen, 43 § lagen om ägofred och 62 § lagen om enskilda
vägar). En ytterligare säkerhet för tredje man ligger i att dylika författningar
vanligen innehålla en allmän bestämmelse om skyldighet för styrelsemedlemmarna
att svara för skada som de genom överträdelse av bestämmelserna
i författningen eller i gällande stadgar tillskynda tredje man (se
ovannämnda lagrum i vattenlagen och ägofredslagen samt 55 § väglagen).
Någon motsvarighet till dessa stadganden finnes icke i promemorieförslaget;
den i 23 § andra stycket intagna bestämmelsen om skadeståndsskyldighet
för styrelseledamöterna avser endast skada som vållats fiskevårdsområdet.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskap framhåller i yttrande närmast
över 25 § i promemorians förslag, att det knappast kan vara meningen att
ett fiskevårdsområde skall utöva sådan verksamhet att frågan om fullgörande
av ekonomiska förpliktelser kan bli aktuell.

Departementschefen. Jag utgår ifrån att ett fiskevårdsområdes ekonomiska
engagemang i flertalet fall kommer att vara av tämligen obetydlig omfattning.
Emellertid anser jag att det både för dessa fall och de sannolikt fåtaliga
fall där en mera omfattande ekonomisk verksamhet kommer i fråga är
ofrånkomligt att regler ges om styrelseledamöternas ansvarighet och tredje
mans skydd. — En bestämmelse att styrelseledamöterna i förhållande till
såväl samfälligheten som tredje man skall svara för av dem vållad skada,
kan visserligen såsom uttryck för en allmängiltig princip sägas vara självklar
och därmed icke alldeles nödvändig i lagtexten. Likväl påträffas stadganden
av motsvarande innehåll inom närbesläktade lagstiftningsområden.
Även jag anser att lagtexten i klargörande syfte bör innehålla bestämmelser
i ämnet. Ej minst gäller detta med tanke på skyddet för tredje man.

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Detta skydd är i den föreslagna lagen tänkt att fungera på följande sätt.
En fordringsägare som hos fiskevårdsområdet vill ha betalt för sin fordran
har att i första hand vända sig till detta, därvid styrelsen fungerar som
fiskevårdsområdets ställföreträdare. Saknar fiskevårdsområdet likvida medel
åligger det styrelsen att med stöd av bestämmelserna i 14 § avkräva delägarna
vad som erfordras till gäldens betalning. Underlåter styrelsen detta
blir dess ledamöter med stöd av förevarande lagrum själva ansvariga för
gälden. Styrelsens befogenhet och skyldighet att — i nödfall genom rättegång
— avkräva delägarna medel till gälds betalning är ej beroende av bestämmelsen
i 12 § att delägare inte utan viss kvalificerad majoritet kan förpliktas
lämna tillskott — en skuld kan ju uppkomma utan fiskevårdsområdets
eller dess styrelses förvållande — men nämnda lagrum bör å andra
sidan mana stvrelsen att innan den fattar beslut, som kan adraga fiskevårdsområdet
utgifter, noga överväga om beslutet kan medföra utgifter
som måste finansieras genom tillskott. Är så fallet bör frågan underställas
delägarna och handläggas enligt 12 §. Lämpligen bör årligen av delägarna
fastställas en stat, som anger hur stort belopp styrelsen för skilda åtgärder
äger disponera över.

Såsom jag redan i samband med 23 § anfört innehåller föreliggande förslag
inte några särskilda bestämmelser om likvidationsförfarande vid fiskevårdsområdets
upplösning. Det viktigaste syftet med dylika bestämmelser
torde väl vara att förhindra att organisationen skiftar sina tillgångar innan
all gäld blivit gulden. — Då det får anses ligga i sakens natur att styrelsen
inte äger att vid fiskevårdsområdets upphörande eller upplösning skifta
tillgångarna innan alla skulder blivit betalade, anser jag att angivna syfte
i erforderlig utsträckning får anses tillgodosett genom förevarande stadgande
i förening med bestämmelsen i 14 § om delägarnas ansvarighet.

28 §.

Genom 28 § införes en preskriptionstid för styrelsens ansvarighet i förhållande
till fiskevårdsområdet. Motsvarighet till bestämmelsen saknas i
1913 års lag och de tidigare förslagen men är eljest vanlig i lagar av associationsrättsligt
innehåll. Sålunda kan hänvisas till 63 § lagen om ekonomiska
föreningar och 42 § lagen om häradsallmänningar.

29 §.

29 § motsvaras i 1913 års lag av 37 § samt i de tidigare förslagen av
55 § c) i 1947 års förslag, 23 § i 1956 års förslag och 26 § i 1957 års förslag.
Sistnämnda förslag innebär i förhållande till de föregående såtillvida
eu nyhet att såväl fiskevårdsområdet som enskild delägare däri skulle
äga rätt att såsom målsägande ange brott mot lagen till åtal. Härom anfördes
i departementspromemorian.

Som ett av målen för den föreslagna lagstiftningen har angivits önskemålet
att bättre än hittills kunna bekämpa tjuvfiske. Olovligt fiske är
liksom olovlig jakt i princip målsägandebrott (34 och 40 §§ fiskerättslagen
samt 28 och 34 §§ jaktlagen). Samma är förhållandet med förseelse
mot 1913 års lag. Att låta förseelse mot den föreslagna lagen falla under

14 Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 50

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

allmänt åtal synes knappast påkallat. Beträffande oskiftat fiske torde varje
delägare vara berättigad att ange en tjuvfiskare till åtal, däremot torde en
sådan delägares rätt att yrka skadestånd på grund av tjuvfisket vara begränsad
till den del av skadan som motsvarar hans egen andel i fisket.

I jaktlagen (34 § fjärde stycket) har beträffande jaktvårdsområden särskilt
uttalats att »såsom målsägande enligt denna lag skall--- — anses

---beträffande jaktvårdsområde---ägare av i området ingående

mark eller å området eljest jaktberättigad person».

Fiskeristyrelsens förslag innebär att man då det gäller att bestämma
vem som äger ställning som målsägande har att följa "den allmänna regeln
i 6 kap. 8 § strafflagen. Detta kan komma att betyda, att det understundom
icke är givet att varje delägare har ställning av målsägande. Om fiskevårdsområdet
är stort och angivarens fiskerätt är lokaliserad till en annan del av
området än den där förseelsen ägt rum, kan det måhända göras gällande
att angivaren icke av gärningen »förnärmad blivit eller skada lidit». För
att undanröja varje anledning till tveksamhet torde det därför vara motiverat
att i lagen inrycka en bestämmelse att delägare städse är behörig angivare.

Varken jaktvårdsområde som sådant eller jaktvårdsförening är utan
särskilt bemyndigande behörig att vara målsägande. En motsvarande ordning
på förevarande lagstiftningsområde skulle innebära att varken fiskevårdsområdet
som helhet eller styrelsen skulle kunna äga besluta om angivelse
till åtal. Området skulle i stället nödgas att varje gång det ville
göra en angivelse söka förmå någon av delägarna härtill.

Nackdelarna med en dylik ordning torde vara alltför uppenbara för att
här behöva närmare utvecklas. I utkastet har därför även fiskevårdsområdet
jämställts med målsägande. Hushållningssällskapen i Jönköpings och
Kronobergs län har föreslagit att förseelser mot lagen skall falla under allmänt
åtal. Om området tillerkännes angivelserätt är det troligt att man
också vunnit en del av vad nämnda båda hushållningssällskap åsyftat. —
Områdets behörighet är emellertid såtillvida inskränkt, att den omfattar
endast rätten att ange till åtal, vilket innebär att rätten att yrka skadestånd
följer allmänna regler.

Praktiska hänsyn talar för att tillerkänna fiskevårdsområdet ställning såsom
målsägande jämväl beträffande rätten att yrka skadestånd. En sådan
ordning skulle dock förutsätta att själva fiskerätten som sådan överginge
på fiskevårdsområdet. Detta har emellertid aldrig varit avsikten med en
reglering på förevarande område och skulle därjämte vålla komplikationer
t. ex. vid bestämmande av ersättning för mistad fiskerätt.

I yttranden över promemorian framhåller länsstyrelsen i Uppsala län
att det otvivelaktigt varit tacknämligt, om fiskevårdsområdet, åtminstone
i fall då området angivit saken till åtal, jämväl beträffande rätten att yrka
skadestånd kunnat uppträda på delägares vägnar. Fiskeriintendenten i
mellersta distriktet påpekar att en god bevakning och efterhållande av dem,
som inte vill följa gällande föreskrifter för fisket, är oundgängligen nödvändigt
för ett framgångsrikt arbete inom området. Om fiskevårdsområdet
står som målsägande, torde knappast några svårigheter yppa sig att få
överträdelser eller tjuvfiske beivrade.

Departementschefen. Vad i promemorian anförts har praktiskt taget genomgående
lämnats utan erinran. Även jag kan ansluta mig till det där

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

förda resonemanget. Att utvidga målsäganderätten på sätt föreslagits av
länsstyrelsen i Uppsala län kan måhända understundom vara praktiskt.
Mot en sådan reform uppställer sig emellertid, såsom ock i promemorian
uttalats, betänkligheter av principiell art. — Straffbudet var i 1956 och
1957 års förslag förbundet med reservationen »om ej gärningen är belagd
med straff enligt lagen om rätt till fiske». Uttrycket har nu ändrats
till »om ej gärningen eljest är belagd med straff». En delägare, som genom
en och samma yttre handling bryter mot såväl förevarande lag som exempelvis
fiskeristadgan, synes sålunda böra bestraffas endast enligt fiskeristadgan.
-— Eftersom det inte torde vara erforderligt att låta straffsanktionen
omfatta andra än delägare, har de tidigare förslagens »Fiskar någon
etc.» ändrats till »Delägare, som fiskar etc.». Fiskar annan än delägare, t. ex.
en innehavare av fiskekort, i strid mot de för fiskevårdsområdet gällande
bestämmelserna torde gärningen, under förutsättning att övriga brottsrekvisit
föreligger, alltid kunna hänföras till olovligt fiske. — Enligt 1956
och 1957 års förslag skulle straffbudet omfatta den som fiskade »i strid
med vad som stadgats med stöd av denna lag». Med en dylik formulering
förelåg möjlighet att tolka bestämmelsen så att även beslut av styrelsen omfattades
av straffbudet. Detta torde dock knappast ha varit avsikten. För
egen del anser jag det lämpligt att inte blott stadgarna utan även vad delägarna
i laga ordning beslutat skall omfattas av lagbudet. Däremot bör inte
andra beslut, t. ex. av styrelsen, vara straffsanktionerade. Lagtexten har
jämkats med hänsyn härtill.

SO §.

30 § har inte någon allmän motsvarighet i 1913 års lag men motsvaras i
1947 års förslag av 40 § andra stycket och 41 § andra stycket, i 1956 års förslag
av 17 § samt i 1957 års förslag av 28 §.

Enligt 18 § andra stycket 1913 års lag äger delägare i gemensamhetsfiske,
som är missnöjd med delägarnas beslut om godkännande av anbud å
arrende, överklaga beslutet till länsstyrelsen, som kan återförvisa ärendet
till delägarna för ny behandling, om det är uppenbart att delägarnas gemensamma
bästa inte tillvaratagits.

I 8 § lagen om förvaltning av bgsamfälligheter in. m. stadgas att delägare
som menar, att beslut som delägarna fattat enligt lagen länder honom till
märkligt förfång eller att det inte tillkommit i laga ordning eller att det står
i strid med allmän lag eller författning eller annorledes överskrider delägarnas
befogenhet, äger att inom viss tid vid rätten väcka talan mot samtliga
övriga delägare.

Enligt 13 § 4 mom. jaktlagen föreligger fullföljdsrätt till länsstyrelsen.
Stadgandet har följande lydelse.

Menar den vars rätt beröres av beslut, som fattas angående jaktutövningen
eller upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområde, att beslutet icke tillkommit
i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författning
eller kränker hans enskilda rätt, må han hos länsstyrelsen föra talan

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

mot beslutet genom besvär, vilka skola hava inkommit inom en vecka från
den dag, då han erhöll del av beslutet. Har meddelande om beslutets fattande
införts i tidning inom orten, skall delgivning anses hava ägt rum den
dag då så skedde.

Beslut angående jaktutövningen skall, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar,
lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet.

Den i jaktlagen upptagna besvärsrätten infördes genom lag den 1 juni 1951.
I det betänkande som låg till grund för lagändringen anförde 194:9 års jaktutredning
(SOU 1950: 40 s. 99 ff.) bl. a. följande.

Uppenbart är--------att —---jakträttsinnehavares rätt ofta kan

kränkas genom beslut som fattas av jaktvårdsområdenas beslutande organ.
Även om stadgarna utformas så, att de lämna minsta möjliga utrymme för

godtycke, kunna-----av dessa organ fattas beslut av den art att den vars

rätt därav beröres måste anses ha ett berättigat anspråk på att få besluten
omprövade. För att få en sådan prövning till stånd synas med nu gällande
bestämmelser två utvägar stå honom till buds. Han torde nämligen åtminstone
i vissa fall vara berättigad att vid allmän domstol föra talan om beslutets
°giltigförklarande och han torde vid det förhållandet att överträdelse av de
angående jaktutövningen å ett jaktvårdsområde gällande reglerna är straffbelagd
kunna få beslutets giltighet prövad av allmän domstol i samband med
åtal för överträdelse av beslutet. Däremot saknar han möjlighet att draga
frågan under administrativ myndighets prövning.

Sedan jaktutredningen därefter förklarat sig anse det föga tillfredsställande,
att frågan om giltigheten av beslut som nu sagts inte kunde lösas
utan rättegång vid allmän domstol, anförde utredningen vidare.

Gentemot införandet av rätt att i administrativ ordning överklaga beslut,
som fattas av jaktvårdsområdenas beslutande organ, kan invändas, att det
är ägnat alt ingiva betänkligheter att göra ett så betydande ingrepp i enskilda
sammanslutningars beslutanderätt, som en dylik anordning innebär. Det må
emellertid framhållas, att jaktvårdsområden, såsom förut nämnts, i stor utsträckning
icke bildas på helt frivillig väg och således i dylika fall utgöra
sammanslutningar, som kommit till stånd allenast därigenom att lagstiftaren
berett: en majoritet av jordägare möjlighet att få ett beslut om bildande
av jaktvårdsområde tvångsvis genomfört. Vidare må erinras, att man år
1938 vid ställningstagandet till frågan om införande av tvångsanslutning
till jaktvårdsområden valt att göra bildandet av sådana områden till en rent
administrativ anordning i stället för att bibehålla det judiciella förfarandet,
som den tidigare anknytningen till servitutslagstiftningen innebar. Exempel
saknas ej heller på att lagstiftaren just i fråga om tvångsvis bildade
sammanslutningar medgivit besvärsrätt åtminstone beträffande vissa beslut.

Ett ytterligare skäl, som kan anföras mot införande av besvärsrätt i fråga
om beslut av jaktvårdsområdes beslutande organ, är att vissa av dessa beslut
äro av den art att man snarast bör få visshet om huruvida besluten bliva bestående
eller ej. Detta gäller särskilt de beslut om jaktutövningen, som å
jaktstämma fattas kort före ett jaktårs början. Beträffande sådant jaktvårdsområde,
där alla delägare ha rätt att jaga å hela området, innefattar
jaktstämmans beslut en fördelning på de olika delägarna av det antal djur
av skilda slag, som ansetts kunna fällas under jaktåret. Om ett dylikt beslut
får överklagas, är det givetvis angeläget att det snarast blir klarlagt vad som
skall gälla i det överklagade hänseendet. Den olägenhet, som sålunda kan
vara förknippad med införande av besvärsrätt, synes emellertid kunna und -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1000

213

vikas genom att besvärstiden icke göres längre än som skäligen kan erfordras
och genom att man medgiver, att det överklagade beslutet åtminstone i
vissa fall skall lända till efterrättelse, där icke den besvärsprövande myndigheten
annorlunda förordnar.

Utredningen finner med hänsyn till det anförda, att de invändningar, som
kunna riktas mot införandet av rätt att hos administrativ myndighet anföra
besvär över beslut av jaktvårdsområdes beslutande organ, icke böra tillmätas
avgörande betydelse, särskilt om besvärsrätten inskränkes till att omfatta
allenast vissa beslut. Det synes nämligen såvitt hittills vunna erfarenheter
giva vid handen icke vara erforderligt att medgiva besvärsrätt i fråga om
andra beslut än dels sådana som avse själva jaktutövningen och dels sådana
som gälla delägares rätt att till annan upplåta sin rätt till jakt inom jaktvårdsområdet.

I den proposition, nr 189, varigenom förslaget till 1951 års ändringar i
jaktlagen förelädes samma års riksdag, anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng, om utredningens förslag.

Förslaget om införande av möjlighet att anföra besvär över beslut som
fattats å jaktstämma eller av styrelse för jaktvårdsområde bör enligt min
uppfattning genomföras. Den nuvarande ordningen, enligt vilken giltigheten
av sådant beslut kan prövas endast i domstolsväg, kan icke anses tillfredsställande.
Det synes mig ej heller med fog kunna göras gällande att en prövning
av administrativ myndighet skulle innebära ett alltför stort intrång i
delägarnas fria bestämmanderätt. Jag erinrar att beslut i vissa viktigare
frågor redan för närvarande skola underställas länsstyrelsen för fastställelse.
I likhet med utredningen anser jag besvärsrätten böra begränsas till
beslut som gälla jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt. Länsstyrelsens
prövning bör enligt min uppfattning avse endast beslutets rättsgiltighet, och
någon befogenhet att sätta annat beslut i stället för det överklagade bör icke
föreligga.

Beträffande sättet för delgivning av beslut, som avses i 13 § 4 mom.
jaktlagen, yttrade departementschefen.

Delgivning bör självfallet alltid kunna ske i vanligen vedertagna former,
t. ex. genom att handling som innehåller beslutet bevisligen tillställes dem
som beröras därav. De som deltagit i jaktstämma torde få anses ha fått del
av beslut som därvid fattats i deras närvaro. För de fall då beslut angår
alla eller de flesta delägarna torde möjlighet böra beredas att offentligen kungöra
beslutet med den verkan att delgivning anses ha skett genom kungörandet.
Det kungörelseförfarande genom annonsering i ortstidning som jaktutredningen
förordat synes mig vara det mest ändamålsenliga som står till
buds. Det torde kunna antagas, att delägarna i jaktvårdsområde komma att
på förhand besluta i vilken ortstidning kungörelser skola införas, och att
bestämmelse därom intages i jaktvårdsområdets stadgar. Vad beträffar kungörelses
innehåll synes det vara till fyllest att däri kort angives vad beslutet
avser.

I 40 § andra stycket i fiskerättskommitténs förslag föreskrevs, alt delägare,
som menade alt beslut om upplåtelse av fiskerätt fattats i strid med de i
förslaget givna bestämmelserna om viss majoritet för upplåtelse eller att
antaget anbud å arrende inte bort godkännas, hade att inom tjugu dagar från
beslutet anföra besvär däröver hos länsstyrelsen. Enligt 41 § andra stycket

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

i förslaget tillkom samma besvärsrätt delägare, som menade att beslut
om förfogande över inkomst fattats i strid med de härom i förslaget meddelade
bestämmelserna. I övrigt innehöll förslaget ingen föreskrift om rätt
att få beslut av fiskevårdsområde prövat av myndighet.

Fiskeristyrelsen framhöll i 1956 års förslag att ehuru de viktigaste frågorna
rörande verksamheten inom ett fiskeområde skulle regleras i stadgarna,
beslutanderätten likväl i betydande utsträckning skulle tillkomma
delägarna eller styrelsen. Åtminstone när det var fråga om viktigare beslut
måste möjlighet finnas för delägare att få giltigheten av beslutet prövad av
myndighet. I lagar rörande andra liknande sammanslutningar och samfälligheter
fanns också bestämmelser om sådan möjlighet för delägare. Styrelsen
fortsatte.

Besvärsrätten i fråga om fiskeområdes beslut synes böra i huvudsak regleras
på samma sätt som i 13 § 4 mom. jaktlagen. Anledning torde emellertid
saknas att begränsa klagorätten till vissa särskilt angivna slag av beslut,
t. ex. beslut om fiskets utövande eller upplåtelse av fiskerätt. Klagorätt bör
föreligga även om delägare menar, att beslut strider mot stadgarna. Tillräcklig
anledning att låta länsstyrelsens prövning avse även lämplighetssynpunkter
synes ej föreligga.

Den i jaktlagen angivna besvärstiden, en vecka, torde vara alltför kort,
icke minst i de ej sällsynta fall då någon delägare är bosatt å annan ort.
Besvärstiden torde i stället böra bestämmas i likhet med vad som enligt
lagen den 4 juni 1954 (SFS nr 355) numera i allmänhet gäller vid talan mot
förvaltande myndighets beslut, nämligen till tre veckor från delfåendet,
för menighet dock fem veckor.

Fiskeristyrelsens förslag överflyttades till departementspromemorian utan
någon saklig ändring. Under remissbehandlingen av sistnämnda förslag uttalade
lagberedningen vissa betänkligheter. Lagberedningen anförde.

Att fullföljden förlagts till länsstyrelsen överensstämmer med vad som
f. n. i begränsad omfattning gäller beträffande beslut av jaktvårdsområde
men står däremot i strid med andra jämförbara associationsrättsliga bestämmelser
(3 kap. 23 § vattenlagen, 58 och 63 §§ lagen om enskilda vägar).
Uppenbart är att den i förslaget sålunda valda fullföljdsordningen kan leda
till att frågor som eljest anses vara av tvistemåls karaktär kunna komma
att, såsom med förslaget torde vara avsett, med bindande verkan avgöras i
administrativ ordning; tydligt är dock att sådan prövning icke medför rättsverkan
mot annan än delägare. Med hänsyn till den ståndpunkt lagstiftningen
i det nyss anmärkta närliggande fallet intagit har beredningen dock
icke på denna punkt ansett sig böra framställa någon anmärkning.

Departementschefen. Enligt såväl 1956 som 1957 års förslag skall fullföljd
genom besvär till länsstyrelsen kunna ske över såväl delägarnas som
styrelsens beslut. Möjligheten av sådan fullföljd mot styrelses beslut torde
sakna motsvarighet inom föreningslagstiftningen. Beslut, som styrelsen fattar
enligt 14 § andra stycket, innebär emellertid en direkt ekonomisk förpliktelse
för delägare och bör därför enligt min mening kunna överklagas. I
övrigt anser jag inte att behov av besvärsrätt över styrelsens beslut föreligger,
i synnerhet som sådant beslut enligt det nu framlagda förslaget inte

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

omfattas av straffbestämmelsen i 29 §. Däremot anser jag det vara påkallat
att den förhållandevis enkla och billiga fullföljdsvägen som besvärsinstitutet
utgör generellt står till buds i fråga om beslut av delägarna. Besvärsrätten
synes endast böra tillkomma delägare (jfr t. ex. 47 § 1 mom. lagen om
häradsallmänningar). — Besvärstiden skall enligt förslaget och i likhet med
vad fallet är i exempelvis 1952 års allmänningslagar räknas från beslutets
dag. — Tiden har i likhet med vad som föreslås i följande paragraf och
gäller enligt vissa andra författningar på fiskets område satts till två månader.
Jag kan därvid hänvisa till 41 § andra stycket fiskerättslagen och
41 § andra stycket fiskeristadgan.

31 §.

31 § handlar om kungörande av länsstyrelsens beslut och besvär över sådant
beslut. Paragrafen motsvaras, i 1913 års lag av 40 §, i 1947 års förslag
av 60 §, i 1956 års förslag av 24 § och i 1957 års förslag av 29 §. Paragrafen
bör vidare jämföras med 41 § fiskerättslagen, vilket lagrum återgår på nyssnämnda
bestämmelse i 1947 års förslag.

Fiskeristyrelsen, vars förslag byggde på 41 § i fiskerättslagen, framhöll
att det betydande allmänna intresset att fiskevårdsområden bildades borde
medföra att kostnaden för kungörandet i länstrycket och tidningarna betalades
av allmänna medel.

I anledning av ett uttalande av länsstyrelsen i Malmöhus län framhölls i
departementspromemorian under hänvisning till 41 § fiskerättslagen och
41 § fiskeristadgan att skyldigheten att tillkännagiva beslutet i länskungörelserna
och daglig tidning givetvis inte innebar att beslutet i dess helhet
måste kungöras på sådant sätt. Det var tillräckligt med ett meddelande att
beslutet fattats och om dess huvudsakliga innebörd. —- I anledning av det
föreslagna förfarandet med kungörelse i kyrka påpekades i promemorian
att riksdagen den 6 december 1955 (skr. nr 376) förordat, att det hittillsvarande
kyrkokungörandet ersattes med modernare publiceringsmetoder,
och att vid publicering genom anslag de kommunala anslagstavlorna begagnades.
Då nämnda framställning ännu inte resulterat i någon lagstiftning,
hade dock någon annan metod än den vedertagna inte kunnat föreslås.

Med anledning av ett uttalande av länsstyrelsen i Jönköpings län att den
besvärstid av två månader, som föreslagits var längre än vad i allmänhet
gällde beträffande administrativa beslut framhölls i promemorian.

Enligt lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets
beslut gäller en allmän besvärstid av fem veckor för »menighet»
och i övrigt tre veckor. Av förarbetena till denna lag (NJA II 1954 s. 343)
framgår att det varit ett önskemål att i lag eller administrativ författning
avvikelse från nämnda allmänna besvärstid icke göres, om det ej föreligger
mycket starka skäl därför. — Till förmån för att begränsa besvärstiden i
enlighet med 1954 års lag — vilket av nämnda länsstyrelse förordas — talar
också den omständigheten att man därigenom skulle erhålla samma besvärstider
i 28 och 29 §§.

Emellertid utgör besvärstiden i fråga om beslut av länsstyrelse enligt så -

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

väl fiskerättslagen (41 §) som fiskeristadgan (41 §), vilken stadga utfärdats
efter tillkomsten av 1954 års ovannämnda lag, två månader, varför det
ansetts motiverat att härvidlag icke göra ändring i fiskeristyrelsens förslag.

Under remissbehandlingen har länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands
län uttalat att de funnit bestämmelserna onödigt omständliga. Förstnämnda
länsstyrelse framhåller sålunda att anslag i länsstyrelsens lokal och
tillkännagivande i länskungörelserna torde få anses som föråldrade kungörelseformer
med hänsyn till den begränsade krets som nås av dylika meddelanden.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att det föreslagna förfarandet
borde reserveras för beslut om bildande av fiskevårdsområde och
därmed sammanhängande frågor. I fråga om andra avgöranden krävdes inte
några särregler. — Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller ånyo att
lagtexten måste ge tydligare besked i frågan huruvida vid kungörelse i kyrka
och tidning det är tillräckligt med ett tillkännagivande att beslutet fattats
jämte uppgift om dess huvudsakliga innehåll eller om hela beslutet måste
återges i kungörelsen. — Länsstyrelsen i Blekinge län anser att besvärstiden
bör bestämmas enligt nyssnämnda 1954 års lag. — Svenska insjöfiskarenas
centralförbund anser att nu ifrågavarande beslut även bör kungöras genom
de lokala radiostationerna.

Departementschefen. Med hänsyn till betydelsen av länsstyrelsens beslut
i dessa frågor anser jag det ofrånkomligt, att beslutet i de fall då det angår
så många att det inte lämpligen kan tillställas varje sakägare blir offentligen
kungjort. Att såsom föreslagits ha olika bestämmelser härvidlag för
skilda slag av beslut är knappast praktiskt. Ett beslut om avslag torde dessutom
merendels inte komma att angå flera än att personliga underrättelser
kan göras. — I fråga om själva kungörandet har detta i förhållande till de
tidigare förslagen betydligt förenklats. Kungörandet skall sålunda ske genom
meddelande i en eller flera ortstidningar. Kungörande i kyrka samt
kungörelse i länsstyrelsens lokal och länskungörelserna skall sålunda icke
behöva ske. I paragrafen har vidare gjorts en ändring, varigenom klart utsäges
att meddelandet inte behöver innehålla hela beslutet utan kan begränsas
på sätt länsstyrelsen finner lämpligt.

Lämpligheten av att länsstyrelses beslut, som avser annat än fiskevårdsområdes
bildande, i allmänhet är omedelbart verkställbart torde vara uppenbar.
En sådan ordning torde emellertid icke bli gällande utan stöd i lag. Beslut
om fiskevårdsomrädes bildande synes dock med hänsyn till att det understundom
kan få ingripande verkningar för den enskilde för sin verkställbarhet
böra avvakta laga kraft. Lagrummet har utformats så att de fall som inte blir
omedelbart verkställbara utgör undantag från huvudregeln om omedelbar verkställbarhet.
Nämnda undantagsbestämmelse bör tillämpas restriktivt. I
ärende angående ändring av stadgar eller upplösning av fiskevårdsområde
skall i tillämpliga delar gälla vad om fiskevårdsomrädes bildande är stadgat
(23 §). Det torde utan särskilt stadgande vara klart att länsstyrelses beslut
i nyss nämnt ärende bör följa den i förevarande lagrum föreslagna huvudregeln
om omedelbar verkställbarhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 217

I förevarande sammanhang anser jag mig böra något beröra frågan huruvida
besvär över länsstyrelsens beslut bör av Kungl. Maj :t prövas i statsrådet
eller regeringsrätten. Såväl fiskerättskommittén som fiskeristyrelsen
fann starka skäl tala för att sådan talan skulle prövas i regeringsrätten.
Fiskeristyrelsen hänvisade dock i denna fråga till den då pågående utredningen
angående kompetensfördelningen mellan statsrådet och regeringsrätten.
I direktiven för denna utredning, som numera är avslutad (SOU
1959: 4), uttalades bl. a. att den ledande principen för fördelningen liksom
hittills borde vara, att mål vari rättsfrågan var huvudsaken borde handläggas
i regeringsrätten, medan mål vari lämplighetsfrågan var avgörande
borde handläggas i statsrådet. — I fråga om 1913 års lag påpekas i utredningen
(s. 188) att regeringsrätten lärer vara behörig att handlägga besvär
över länsstyrelses beslut angående förordnande om förrättning men att övriga
besvärsmål rörande tillämpningen av 1913 års lag torde skola avgöras
i statsrådet. Utredningsmannen påpekar att länsstyrelsen i sin befattning
med vissa ärenden enligt lagen har att tillvarataga det allmännas intresse
av fiskevattens ändamålsenliga nyttjande, men att det är omsorgen om att
enskild fiskerättsägares rätt inte trädes för när som är den dominerande
faktorn i lagstiftningen. Det är enligt utredningsmannen här fråga om typiska
rättsärenden. Han föreslår därför att regeringsrätten skall vara behörig
att pröva mål om tillämpning av 1913 års lag. — Om det i enlighet
med utredningsmannen anses lämpligt att överföra frågor om tillämpningen
av 1913 års lag från statsrådet till regeringsrätten, synes samma skäl tala
för att så blir fallet även med den nu föreslagna lagen.

32 §.

32 §, som behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken Kostnaderna,
motsvaras i 1913 års lag av 39 §, i 1957 års förslag av 31 § men saknar
motsvarighet i övriga förslag. De nu föreslagna bestämmelserna är utformade
i nära anslutning till 39 § 1913 års lag.

33 §.

33 §, som uppdrager åt Kungl. Maj :t att i administrativ väg utfärda tilllämpningsföreskrifter
till lagen, saknar motsvarighet i 1913 års lag. I 34 §
andra stycket 1947 års förslag stadgas en motsvarighet, som emellertid var
inskränkt till bestämmelser om förrättning. En ordagrann motsvarighet till
förevarande paragraf förekom i 1956 och 1957 års förslag. — Som av den
tidigare framställningen framgått föreligger på åtskilliga punkter behov
av bestämmelser som lämnar närmare anvisningar om lagens tillämpning.
Då dessa torde bli av den karaktär att de kan utfärdas i administrativ ordning
föreslår jag att i lagen intages en föreskrift härom.

Övergångsbestämmelserna

I denna del överensstämmer förevarande förslag med de tidigare. Någon
tidpunkt för ikraftträdandet har dock ej föreslagits i dessa.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Fiskeråttskommittén anförde.

Den föreslagna lagstiftningen om fiskevårdsområde är avsedd att ersätta
de hittillsvarande bestämmelserna om gemensamhetsfiske. Några nya gemensamhetsfisken
skola följaktligen ej få bildas. I flertalet fall torde det
kunna väntas att befintliga dylika fisken komma att ombildas till fiskevårdsområden.
I den mån så ej sker, komma de automatiskt att upphöra då
tiden för deras bestånd gått till ända. Så länge ett gemensamhetsfiske består,
böra emellertid bestämmelserna i lagen om gemensamhetsfiske fortfarande
äga giltighet för detsamma. Någon tillökning av dess område enligt
33 § 1913 års lag bör dock lämpligen icke ifrågakomma. Skulle beslut därom
likväl fattas av delägarna, torde därför fastställelse böra vägras av länsstyrelsen.

Fiskeristyrelsen biträdde vad kommittén sålunda anfört och utformade
övergångsbestämmelserna i anslutning till kommittéförslaget.

I departementspromemorian anfördes om hänvisningen i andra stycket.

Andra stycket gäller icke varje hänvisning till 1913 års lag utan endast
bestämmelse däri, som verkligen ersatts av bestämmelse i den nya lagen.
— Bestämmelsen i 33 kap. 16 § tredje stycket rättegångsbalken kan således
icke sägas hänvisa till lagrum som ersätts av någon bestämmelse i den nya
lagen. Då nämnda lagrum i rättegångsbalken i utkastet föreslås kvarstå
oförändrat, kommer det därför i fortsättningen att gälla kvarstående gemensamhetsfisken.
Så länge sådana finns kvar, d. v. s. längst 25 år efter nya
lagens ikraftträdande, torde den ifrågavarande bestämmelsen i rättegångsbalken
icke kunna undvaras.

Departementschefen. För att myndigheter och allmänhet, som kommer att
beröras av den nya lagstiftningen, skall hinna att i erforderlig utsträckning
sätta sig in i dess bestämmelser och förbereda dess tillämpning, anser jag
den 1 januari 1961 vara en lämplig dag för ikraftträdandet under förutsättning
att lagen antages av 1960 års riksdag under vårsessionen.

2. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)
om rätt till fiske

2i §.

Jag har tidigare redogjort för innebörden av första stycket av
24 §, som i sina huvudsakliga delar överförts från 10 § i 1896 års fiskelag.
Fiskeråttskommittén föreslog i sitt förslag till ny fiskelag, vari bestämmelserna
om fiskevårdsområde ingick som en del, att man skulle slopa den del
av 10 § i 1896 års lag, som innefattade möjlighet för delägare i oskiftat
fiske att, då delägarna inte kunde enas, genom hänvändelse till domstol erhålla
föreskrifter för fiskets bedrivande. —- Eftersom den del av kommitténs
förslag som gällde fiskevårdsområdena lämnades åt sidan vid tillkomsten
av 1950 års fiskerättslag, föreslog föredragande departementschefen i propositionen
till nämnda lag att i avbidan på att frågan om fiskevårdsområden
löstes, möjligheten för domstol att meddela föreskrifter om fiske i oskiftat
vatten borde bibehållas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

219

Fiskeristyrelsen föreslog i likhet med fiskerättskommittén, att möjligheten
att med domstols medverkan erhålla föreskrifter för oskiftat fiske skulle
avlägsnas i samband med lagstiftningen om fiskevårdsområden. Jag erinrar
i detta sammanhang om att styrelsen föreslog att fiskevårdsområde i
vatten med oskiftat fiske skulle kunna inrättas även om det inte yrkats av
mer än en delägare.

I remissyttrandena över fiskeristyrelsens förslag uttalades från flera håll
att ifrågavarande bestämmelse i en eller annan form borde kvarstå. Man
åberopade därvid att stadgandet kunde komma att visa sig behövligt i sådana
fall då det av någon anledning inte gick att bilda fiskevårdsområde,
eller då oenigheten gällde endast en detalj och bildandet av ett fiskevårdsområde
framstod såsom en onödig omgång.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anförde sålunda.

Fall torde kunna förekomma, då enighet om fisket ej kan uppnås och
där förutsättningar för att bilda fiskeområde ej föreligger. Möjlighet att
kunna hänvända sig till myndighet, bör därför alltjämt i en sådan belägenhet
stå öppen för vederbörande. Med hänsyn till att frågan om bildande av
fiskeområde först bör bedömas och då denna prövning tillagts länsstyrelsen,
synes nu ifrågavarande uppgift böra överflyttas från domstol till länsstyrelse.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhöll att ifrågavarande bestämmelse
behövdes framför allt för fiskets ordnande i lappmarken ovan
odlingsgränsen. Räckvidden av bestämmelsen borde utvidgas att avse också
vatten, vari flera skifteslag ägde fiskerätt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhöll att stadgandet ej torde bli
överflödigt genom tillkomsten av en lag om fiskevårdsområde och anförde
vidare.

Om i visst fall reglerande föreskrifter erfordras men de i 8 § angivna
förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområde ej är för handen, bör
delägare ej vara betagen möjligheten att vända sig till domstol. Stadgandet
synes visserligen sällan ha tillämpats i praktiken men har gammal hävd
i lagstiftningen och står i god överensstämmelse med gällande rättsregler
på närbesläktade områden." Då tvister om fiskerättens omfattning under
alla förhållanden måste avgöras av domstol, ligger det nära till hands att
domstolen i samband därmed även skall kunna meddela föreskrifter av administrativ
art rörande fiskets bedrivande. Enligt länsstyrelsens mening bör
stadgandet i fråga därför bibehållas.

Bland övriga remissinstanser som förordade att bestämmelsen kvarstod
oförändrad märktes länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län,
fiskeriintendenten i mellersta distriktet, hushållningssällskapen i Uppsala,
Södermanlands, Gotlands, Västmanlands och Norrbottens län samt Malmöhus
läns insjöfiskareförening och Svenska Ostkustfiskarenas centralförbund.

I departementspromemorian föreslogs med hänsyn till den betydande opinion
som förelåg bland remissinstanserna att 24 § första stycket fiskerättslagen
skulle kvarstå oförändrad till sitt sakliga innehåll.

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

I remissyttrandena över departementspromemorian framställs i allmänhet
inte någon erinran mot förslaget att bibehålla 24 § fiskerättslagen oförändrad.
Bestämmelsens bibehållande tillstyrkes uttryckligen av fiskeriintendenten
i mellersta distriktet, hushållningssällskapet i Uppsala län samt Uppsala
läns mälarfiskareförening.

Lantmäteristyrelsen, som tillstyrkt en omarbetning av lagens bestämmelser
om förrättning, vilket förslag jag i allt väsentligt tagit fasta på, anser
att dess förslag i denna del öppnar möjligheter att i förfarandet enkelt inordna
meddelande av föreskrifter för nyttjande av oskiftat fiske i de fall
bildandet av fiskevårdsområde framstår såsom en för långt gående åtgärd.
Vid sådant förhållande anser lantmäteristyrelsen att bestämmelsen i 24 §
fiskerättslagen om domstols medverkan för att erhålla föreskrifter för
oskiftat fiske kan utgå.

Departementschefen. I det nu framlagda förslaget till lag om fiskevårdsområde
har förutsättningarna för bildande av sådant område i fall, där
fisket är oskiftat eller eljest samfällt, betydligt skärpts i förhållande till de
tidigare förslagen. För mig framstår därför som en nödvändighet att möjligheten
kvarstår för envar delägare att med stöd av 24 § första stycket
fiskerätlslagen genom hänvändelse till myndighet erhålla föreskrifter om
samfällt fiskes nyttjande. Bestämmelsen har såsom länsstyrelsen i Västmanlands
län påpekar gammal hävd i fiskelagstiftningen, och den omständigheten
att domstols medverkan sällan påkallas behöver naturligtvis inte
innebära att stadgandet är betydelselöst. Tvärtom tror jag att redan dess
existens har eu viss betydelse när det gäller att förhindra alltför påtagligt
missbruk av rätt till samfällt fiske. Därtill kommer att stadgandet, trots
den kritik som tidigare riktats mot detsamma, likväl har förtjänsten att
erbjuda ett enkelt förfarande som lätt kan anpassas efter skilda förhållanden.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har väckt tanken att överflytta
domstolens befogenheter på länsstyrelse. Enligt min uppfattning är ifrågavarande
ärenden av mer administrativ än judiciell karaktär. Tvist om
fiskerätt kan för övrigt inte avgöras inom ramen för det i 24 § omnämnda
förfarandet.

Länsstyrelserna handlägger redan nu ett flertal olika ärenden som berör
fisket. Jag behöver blott hänvisa till de talrika bestämmelser härom som finns
i tiskerättslagen, fiskeristadgan och 1913 års lag om gemensamhetsfiske.
Även enligt den nu föreslagna lagen om fiskevårdsområde föreslås att handläggningen
av ärenden om bildande av sådant område skall ankomma på
länsstyrelserna. Det torde sålunda inte vara något tvivel om att länsstyrelserna
är sakligt mycket väl kvalificerade att handlägga också sådana ärenden,
som avses i 24 § fiskerättslagen. — Även från en annan synpunkt har den
ifrågasatta överflyttningen sitt givna värde. Eftersom det är min förhoppning
att fiskevardsomraden skall komma till stånd i betydligt större omfattning
än vad fallet varit med gemensamhetsfiskena, kan det tänkas att
fråga understundom väckes samtidigt om bildande av fiskevårdsområde och

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

meddelande av föreskrifter enligt 24 § fiskerättslagen. Delägare i oskiftat
fiske, som önskar få fiskevårdsområde till stånd men inte är övertygad om
att den härför erforderliga majoriteten kommer att uppnås, önskar kanske
i andra hand påkalla åtgärder enligt 24 § fiskerättslagen. För dylika fall är
det både av praktiska skäl och till förhindrande av kompetenskonflikter
myndigheter emellan motiverat med en överflyttning. — Jag föreslår därför
att domstols befattning med förevarande ärenden överflyttas på länsstyrelse.
— Den föreslagna ändringen bör medföra en följdändring i 35 § fiskerättslagen.

Den ändring som föreslås i paragrafens tredje stycke är av
redaktionell natur och föranledd av förslaget om lag om fiskevårdsområde.

26 §.

Motiveringen till ändringen av denna paragraf är densamma som anförts
vid behandlingen av förslaget till ändring av 24 § tredje stycket.

35 §.

Ändringen utgör en följd av ändringen i 24 § första stycket. Eftersom
domstol enligt förslaget inte längre skall kunna meddela föreskrifter enligt
lagen, kan förekomsten av ordet domstol i förevarande paragraf te sig svårbegriplig.
Å andra sidan bör givetvis domstols föreskrifter, som meddelats
före lagändringens ikraftträdande, även i framtiden omfattas av paragrafens
straffbud. Jag finner det därför mest ändamålsenligt att ur lagtexten
utesluta orden »av länsstyrelse eller domstol».

JO §.

Den föreslagna ändringen sammanhänger med den befogenhet att ange
till åtal som i 29 § förslaget till lag om fiskevårdsområde tillagts fiskevårdsområdet.
Förslaget överensstämmer i förevarande del med departementspromemorian
vari anfördes.

Enligt såväl fiskeristyrelsens som promemorians förslag skall gärning
som tillika innefattar olovligt fiske endast bestraffas enligt fiskerättslagen
och icke enligt förevarande lag. Detta skulle kunna medföra att dylik gärning
icke kan beivras efter angivelse av exempelvis fiskevårdsområdes styrelse,
vilket synes otillfredsställande. Över huvud taget torde det vara till
fördel för det ändamål som avses med fiskevårdsområdenas verksamhet, om
de alltid vore behöriga att ange olovligt fiske till åtal, oavsett om detta tillika
utgjorde brott mot den föreslagna lagen om fiskevårdsområde eller icke.
I utkastet har därför föreslagits att en häremot svarande regel införes i fiskerättslagen.
Att utsträcka denna angivelserätt även till delägare i fiskevårdsområde
synes däremot knappast påkallat.

Departementschefen. Vad i promemorian föreslagits har inte mött någon
erinran under remissbehandlingen. Jag finner förslaget välgrundat.

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

3. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957
(nr 390) om fiskearrenden

Föreliggande ändringsförslag överensstämmer med departementspromemorians
förslag, som motiverades sålunda.

Enligt 3 § fiskearrendelagen gäller att sådan upplåtelse av fiske, som avses
i lagen, skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller för arrendatorns
livstid. Från denna huvudregel göres det undantaget att upplåtelse
av gemensamhetsfiske dock må ske för återstoden av den tid, för vilken
tssket bildats. Av samma skäl som föranlett detta undantag i fråga om upplåtelse
av gemensamhetsfiske torde en motsvarande regel böra "införas beträffande
fiskevårdsområden. Den omständigheten att den föreslagna lagen
om fiskevårdsområde — i motsats till 1913 års lag — innehåller möjlighet
till förlängning av den en gång bestämda tiden torde med hänsyn till fiskearrendelagens
regler om optionsrätt icke behöva vålla några särskilda svårigheter.
Det torde av grunden för undantagsstadgandet framgå att arrendatorn,
om tiden för områdets bestånd förlänges, har optionsrätt, men eljest
måste avträda arrendet då fiskevårdsområdet upphör.

Promemorians förslag har av remissinstanserna tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Västerbottens läns hushållningssällskap framhåller emellertid
att, även om det måste anses självklart att fiskearrendelagen förses med en
bestämmelse som gör det möjligt att anpassa arrendetiden efter tiden för
fiskevårdsområdet, arrendators optionsrätt likväl inte bör upphöra, när
fiskevårdsområdet upphör, såvida inte fiskerättsägarna återtager fisket för
eget bruk.

Departementschefen. Det föreslagna stadgandet är ett undantag från bestämmelsen
att upplåtelse inte får avse mindre tid än fem år. Förlänges
tiden för fiskevårdsområdets bestånd kan förevarande stadgande inte tagas
till intäkt för att även arrendeförhållandet förlängts. Däremot kan förutsättningar
då föreligga för arrendatorn att begagna sin optionsrätt enligt
4 §. Den av Västerbottens läns hushållningssällskap väckta frågan om arrendatorn
skall vara bevarad vid arrendet även sedan fiskevårdsområdet
upphört, får besvaras i enlighet med vanliga regler för brytande av optionsrätt.
Det föreligger sålunda enligt min mening möjlighet till optionsrätt
även i dylika fall. Är situationen den att några av delägarna äger bryta optionsrätten,
kommer denna att gälla endast mot de övriga.

4. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september
19Q4 (nr 48 s. 1) om samäganderätt

Föreliggande ändringsförslag utgör en följdändring till förslaget att fiskevårdsområde
inte nödvändigtvis behöver bestå av flera fastigheter eller
flera fastigheters fiske utan skall kunna omfatta även det till endast en fastighet
hörande fisket eller, om fastigheten utgöres av fiske vartill ägande -

Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

223

rätt till grunden inte är förenad, allenast en sådan fastighet. Förslaget har
i förslaget till lag om fiskevårdsområde närmare behandlats dels i den allmänna
motiveringen under rubriken Behovet av mj lagstiftning. Sgfte och
omfattning, dels i den speciella motiveringen till 1 §. Det föreslagna undantagsstadgandet
innebär att samäganderättslagen sättes ur kraft endast
i den mån lagen eljest skulle komma att stå i strid med lagstiftningen om
fiskevårdsområden. Samäganderättslagen avses sålunda alltjämt skola gälla,
därest fråga uppkommer till exempel om försäljning av ett av flera ägt
men icke samfällt fiske, som ingår i fiskevårdsområde, liksom i frågor om
förvaltning av sådant fiske, om förutsättningar i det enskilda fallet saknas
för att fiskevårdsområde skall kunna komma till stånd.

I enlighet med det anförda har inom departementet utarbetats förslag till

1) lag om fiskevårdsområden;

2) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt
till fiske;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390)
om fiskearrenden; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr
48 s. 1) om samäganderätt.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen av
den lydelse Bilaga B till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Ulla B. Silén

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Bilaga A

(Promemorieförfattarens utkast)

1. Förslag till lag om fiskevårdsområde

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

För ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av fiskerättsägarnas
gemensamma ekonomiska intresse må i vattenområde, där fisket är i sin
helhet samfällt eller eljest tillhör två eller flera fastigheter vilka icke äro i
samma ägares hand, bildas fiskevårdsområde enligt vad nedan sägs.

Fiske i allmänt vatten må ej ingå i fiskevårdsområde i annat fall än då
fisket bedrives med stöd av stadgandet i 3 § första stycket lagen om rätt
till fiske eller förordnande enligt tredje stycket samma lagrum. Ej heller
må fiskevårdsområde avse fiske, som enligt lag får bedrivas i enskilt vatten
utan stöd av enskild fiskerätt, eller utövas inom nationalpark eller område,
vari fisket regleras genom överenskommelse med främmande makt.

Genom bildande av fiskevårdsområde må ej inskränkning ske i lapparnas
rätt till fiske i vissa delar av riket enligt vad därom särskilt är stadgat.

2 §•

1. Med delägare avses i denna lag ägare av fastighet, vartill hör andel i det
fiske som ingår eller avses skola ingå i fiskevårdsområde eller till vars
förmån gäller servitut som innefattar rätt att fiska.

Den som med besittningsrätt för obegränsad tid innehar fastighet, som
tillhör kronan eller allmän inrättning, är i avseende å tillämpningen av denna
lag att anse såsom ägare av fastigheten.

2. Boställshavare, som själv brukar bostället, ävensom arrendator av boställe,
vilket är i författningsenlig ordning utarrenderat, eller av annan genom
offentlig myndighet utarrenderad fast egendom är berättigad att i delägares
ställe enligt denna lag föra talan för fiske, som han i nämnda egenskap
äger nyttja.

Samma befogenhet tillkommer, såframt upplåtelsen överstiger ett år och
annat förbehåll ej skett, även annan arrendator, dock att denne ej utan
samtycke av fiskets ägare må framställa begäran eller lämna medgivande enligt
5 § andra stycket, 6 § andra stycket, 7 § sista stycket, 9 §, 14 § första
och andra styckena, 15 § eller 16 §, ej heller göra ansökan om ändring av
fiskeområdes omfattning eller fiskeområdes upplösning eller med laga verkan
göra sådan anmälan som omförmäles i 19 §.

3. Såväl fastighetsägare som annan i denna paragraf nämnd sakägare är
berättigad att anföra besvär jämlikt 28 § ävensom att avgiva yttrande i frågor,
vilka ankomma på länsstyrelsens prövning.

3 §•

Fiskevårdsområde skall bildas för viss tid, minst tio och högst tjugufem år.

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960
4 §.

Beslut om bildande av fiskevårdsområde meddelas av länsstyrelsen, som
i samband därmed har att fastställa stadgar för området.

Förutsättningarna för fiskevårdsområdes bildande

5 §•

Fiskevårdsområde skall bildas, då så med hänsyn till vattenområdets och
fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt befinnes
lämpligt.

Därest fisket icke är i sin helhet oskiftat eller eljest samfällt för två eller
flera fastigheter, fordras tillika att antingen flertalet delägare eller delägare
med mer än hälften av delaktighetstalet samtycka till att fiskevårdsomradet
bildas. Ingå i det föreslagna fiskevårdsområdet ett eller flera vart för
sig samfällda fisken, skall därjämte samtycke föreligga från minst en delägare
inom varje sådant fiske.

Delaktighet och rösträtt

6 §•

Är fisket i sin helhet oskiftat, skall varje delägare åtnjuta del i fiskevårdsområdet
efter sin andel däri. I annat fall skall efter uppskattning bestämmas
den andel i fiskevårdsområdet som med hänsyn till omfattningen
och värdet av delägarens rätt till fiske inom området tillkommer honom..

Annan beräkninggrund för delaktigheten må bestämmas, därest samtliga
delägare äro ense därom.

7 §•

Då ej annat är för visst fall stadgat, skall varje delägare äga en röst och
den mening gälla, varom de flesta röstande äro ense. Vid lika röster avgöres
val genom lottning, i andra frågor gälle den mening, som biträdes av
ordföranden vid sammanträdet eller, därest omröstningen sker under sådan
förrättning varom i 12 § sägs, av förrättningsmannen.

För den som äger flera fastigheter eller fiskerätt med stöd av skilda grunder
räknas endast en röst.

För dem som med samäganderätt äga en eller flera fastigheter räknas
ävenledes endast en röst.

Om i annat fall en fastighet tillhör flera, skall rösträtten bedömas enligt
de regler, som för varje särskilt fall gälla beträffande rätten att förfoga över
fastigheten.

Annan beräkningsgrund för rösträtten må bestämmas, därest samtliga
delägare äro ense därom.

8 §•

Vid bedömande huruvida vid omröstning enhällighet eller erforderlig anslutning
av delägare föreligger skall ej medräknas delägare, som underlåter
att "deltaga i omröstningen. Gäller omröstningen fråga, varom länsstyrelsen
har att besluta, och har delägaren icke erhållit sådan underrättelse
som avses i 10 §, skall han anses hava motsatt sig det beslut omröstningen
avser.

15 Bihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 50

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Vad nu sagts om den som ej deltager i omröstning, skall även gälla den
som vid prövning, vilken utan förrättning företages av länsstyrelse, underlåter
att därstädes tillkännagiva sin mening.

Förfarandet vid bildande av fiskevårdsområde

9 §•

Ansökan om bildande av fiskevårdsområde må endast göras av delägare.
Ansökningen skall vara skriftlig och insändas till länsstyrelsen.

I ansökningen skall sökanden uppgiva:

1. det vattenområde som fiskevårdsområdet avses skola omfatta;

2. det huvudsakliga ändamålet med fiskevårdsområdets bildande;

3. det huvudsakliga sätt, varpå detta ändamål avses skola tillgodoses;
samt

4. i vad mån upplåtelse av fiske inom området lämpligen bör ske.

Ansökningen bör vara åtföljd av:

1. förslag till stadgar;

2. förteckning å delägarna med angivande beträffande samfällt fiske av
envars delaktighet däri;

3. förteckning å övriga i 2 § omförmälda sakägare; samt

4. den ytterligare utredning sökanden önskar åberopa.

10 §.

Då ansökan om bildande av fiskevårdsområde inkommit, skall länsstyrelsen
genom särskild underrättelse bereda sakägarna tillfälle att yttra sig
över ansökningen, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt.

Länsstyrelsen skall ock höra fiskeriintendenten och hushållningssällskapets
fiskerikonsulent.

Kan ansökningen uppenbarligen icke bifallas, må den avslås utan att underrättelser
utfärdats.

11 §•

Har fullständigt förslag till stadgar ej bifogats ansökningen må ärendet
ej upptagas till slutlig prövning, innan genom länsstyrelsens försorg sådant
förslag utarbetats samt sakägarna erhållit tillfälle att yttra sig däröver.

12 §.

Innan fråga om bildande av fiskevårdsområde avgöres skall, om sådan
uppskattning som avses i 6 § skall verkställas eller om länsstyrelsen eljest
så finner erforderligt, förrättning företagas på stället. Sådan förrättning skall
hållas av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar. Närmare föreskifter
rörande förrättningen meddelas av Konungen.

Stadgar
13 §.

Fiskevårdsområdes stadgar skola angiva:

1. fiskevårdsområdets benämning;

2. det vattenområde varav fiskevårdsområdet bildats;

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

227

3. huruvida fiskevårdsområdet skall omfatta allt eller blott visst slag av
fiske;

4. tiden för fiskevårdsområdets bestånd och förutsättningarna för förlängning
av denna tid;

5. grunderna för fiskets och fiskevårdens utövande;

6. storleken av varje delägares delaktighet;

7. beräkningsgrunden för delägarnas rösträtt därest denna bestämts med
stöd av 7 § sista stycket;

8. huru kallelse till sammanträde med delägarna (fiskestämma) skall ske,
omröstning verkställas och beslut fattas;

9. huru ofta ordinarie fiskestämma skall hållas;

10. i vad mån fisket skall kunna upplåtas samt, därest upplåtelse skall ske,
huru stor del av ersättningen för upplåtelsen som årligen högst må
användas eller fonderas för gemensam räkning;

11. i vad mån delägarna må förpliktas att lämna tillskott i penningar eller
varor samt grunden för fördelning av sådan skyldighet;

12. styrelsens sammansättning och grunderna för dess beslutförhet;

13. huru revision av styrelsens förvaltning skall ske;

14. tiden för räkenskapsavslutning; samt

15. vad i övrigt kan finnas erforderligt.

Ej må i stadgarna föreskrivas att fiske skall nyttjas av delägarna i bolag.

Länsstyrelsen skall vid fastställande av stadgar såvitt det är möjligt och

lämpligt följa delägarnas mening.

14 §.

Bestämmelse att fisket eller del därav skall upplåtas må, därest fisket är
i sin helhet samfällt för två eller flera fastigheter, ej meddelas utan samtycke
av delägare med mer än hälften av delaktighetstalet.

I annat fall må sådan bestämmelse meddelas endast med samtycke av
delägare med minst två tredjedelar av delaktighetstalet. Utgöres del av
fiskevårdsområde av vattenområde, varest fisket är samfällt för två eller
flera fastigheter, eller ingå i fiskevårdsområde flera sådana vattenområden,
skall i stället beträffande varje sådant område gälla vad i första stycket
är stadgat.

Bestämmelse att fisket skall upplåtas må ej utan samtycke av utövaren
meddelas beträffande yrkesfiske eller annat fiske av väsentlig betydelse
för utövarens försörjning, därest fisket tillhör honom enskilt eller bedrives
i lott som blivit honom tilldelad. Är utövaren av dylikt fiske arrendator
erfordras städse hans samtycke.

Vad i denna lag stadgas om upplåtelse skall ock gälla, då delägare tilldelas
fiskerätt i vatten, där han förut icke ägt sådan rätt.

15 §.

Skall fiskerätt inom hela fiskevårdsområdet upplåtas för längre tid än
ett år, må ej, med mindre samtliga delägare äro ense därom, bestämmas
att mer än hälften av ersättningen får användas eller fonderas till utgifter
för områdets räkning.

16 §.

Föreskrift om tillskott må ej meddelas utan att samtycke föreligger från
mer än hälften av delägarna och dessa tillika företräda mer än hälften
av delaktighetstalet. Utan sådan anslutning från delägarnas sida må ej bestämmas,
att bidragsskyldigheten skall fördelas efter annan grund än delaktighetstalet.

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Om ändring av stadgar och av tiden för fiskevårdsområdes bestånd

17 §•

Önskar delägare ändring av stadgarna, har han att därom göra ansökan
hos länsstyrelsen. Avser ansökningen allenast jämkning av delaktighetstal
till följd av ändrad fastighetsindelning, äger länsstyrelsen omedelbart besluta
i ärendet. I övriga fall skall vad i 5—16 §§ stadgats äga motsvarande tilllämpning.

18 §.

Har i följd av naturhändelse, vattenreglering eller annan omständighet
fiskevattnet undergått väsentlig förändring till beskaffenhet eller omfattning
och saknas på grund härav eller av annat förhållande skäl för fiskevårdsområdets
bibehållande, äger länsstyrelsen på ansökan av delägare förordna
om fiskevårdsområdets upplösning. Beträffande sådan ansökan skall
vad i 10 § stadgats äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Har ej senast sex månader före utgången av tiden för fiskevårdsområdets
bestånd delägare företrädande minst en tiondel av delaktighetstalet hos länsstyrelsen
skriftligen anmält att förlängning av sagda tid ej önskas, skall tiden
anses förlängd med samma antal år, som senast gällt för fiskevårdsområdets
bestånd.

Har sådan anmälan gjorts, skall ankomma på länsstyrelsens prövning, huruvida
förlängning skall ske. Därvid skola bestämmelserna i 6—16 §§ gälla
i tillämpliga delar. Beslut om förlängning skall avse viss tid, högst tjugufem
år.

Styrelse

20 §.

För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse bestående av en eller flera
personer.

Utse ej delägarna styrelse, äger på ansökan av någon vars rätt är därav
beroende länsstyrelsen tillsätta styrelsen. Delägare ävensom sådan sakägare
som omförmäles i 2 § första stycket, är om han av länsstyrelsen utses till
ledamot av styrelsen, skyldig mottaga uppdraget; han äger dock avgå efter
fem år och är sedermera ej skyldig att ånyo mottaga sådant uppdrag förrän
ytterligare fem år förflutit.

21 §.

Anmälan om val av styrelse eller ändring i dess sammansättning skall
ofördröjligen göras hos länsstyrelsen.

22 §.

Styrelsen skall uppbära, förvalta och fördela delägarna samfällt tillkommande
medel, inför domstolar och andra myndigheter företräda fiskevårds -

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

området ävensom i övrigt handhava områdets gemensamma angelägenheter
i alla frågor i vilka beslutanderätten ej förbehållits delägarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot att för fiskevårdsområdet mottaga
delgivning skall vad i 33 kap. 17 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

23 §.

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal
mellan honom och fiskevårdsområdet, ej heller angående avtal mellan fiskevårdsområdet
och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse
som kan vara stridande mot fiskevårdsområdets.

Ledamöter av styrelsen, vilka genom att överskrida sin befogenhet eller
eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda fiskevårdsområdet skada,
svara för skadan en för alla och alla för en.

Fördelning av inkomst och ansvarighet för gäld

24 §.

Inkomst, som ej användes eller fonderas till utgifter för fiskevårdsområdets
räkning, skall fördelas mellan delägarna efter delaktigheten, eller,
därest inkomsten härleder från upplåtelse av endast viss del av vattenområdet,
mellan berörda delägare.

25 §.

För fiskevårdsområdets förbindelser svara delägarna envar efter sitt andelstal.
Vid brist hos någon av dem fördelas bristen mellan de övriga efter
samma grund. Betalningsansvar, som sålunda åvilar delägare må göras gällande
endast av fiskevårdsområdet; och har förty fordringsägare att för
betalning söka detta.

Straffbestämmelse

26 §.

Fiskar någon i strid med vad som stadgats med stöd av denna lag, straffes,
om ej gärningen är belagd med straff enligt lagen om rätt till fiske,
med dagsböter. Sådant brott må ej åtalas av allmän åklagare, med mindre
det av målsägande angives till åtal. Fiskevårdsområdet ävensom sakägare
varom förmäles i 2 § skall därvid städse anses som målsägande.

Särskilda bestämmelser
27 §.

Vad delägarna eller styrelsen beslutat med stöd av denna lag skall gälla
mot ny delägare.

28 §.

Menar den vars rätt beröres av beslut, som fattas av fiskestämman eller
styrelsen, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att det eljest
strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans en -

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

skilda rätt, må han hos länsstyrelsen föra talan mot beslutet genom besvär,
vilka skola hava inkommit inom tre veckor från den dag, då han erhöll del
av beslutet; dock skall för menighet besvärstiden vara fem veckor. Har
meddelande om beslutets fattande införts i tidning inom orten, skall delgivning
anses hava ägt rum den dag då så skedde.

Beslut angående fiskets utövande skall, om ej länsstyrelsen annorlunda
förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet.

29 §.

Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så många att
avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall beslutet
kungöras i kyrkan för den eller de församlingar, där fiskevårdsområdet är
beläget, samt tillika anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad
tillkännagivas i länskungörelserna ävensom i en eller flera tidningar
inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då kungörandet
i kyrka ägde rum.

Är någon missnöjd med länsstyrelsens beslut enligt denna lag, må klagan
föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet
inom två månader efter det klaganden erhöll del av
beslutet.

Beslutet skall, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

30 §.

Fråga om fiskevårdsområde handlägges, därest området hör till mer än
ett län, av länsstyrelsen i det län, där största delen är belägen; dock att om
annan länsstyrelse bestämt, att förrättning skall företagas jämlikt 12 § eller
ock utan förrättning förordnat om bildande av fiskevårdsområde, samma
länsstyrelse fortfarande skall handlägga ärenden angående fiskevårdsområdet.

31 §.

Kostnaderna för förrättning, som avses i 12 §, samt för den utredning
rörande äganderätts- och fastighetsförhållanden, som erfordras i ärende
om bildande av fiskevårdsområde skola, i den utsträckning Konungen bestämmer,
bestridas av statsverket. Lämnas ansökan om bildande av fiskevårdsområde
utan bifall, skall dock sagda kostnader städse stanna å statsverket.

32 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den , då lagen den 30 juni 1913

(nr 97) om gemensamhetsfiske skall upphöra att gälla. Sistnämnda lag
skall dock alltjämt äga tillämpning på fastställt gemensamhetsfiske.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom
bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

231

2. Förslag till lag om ändrad lydelse av 24, 26 och 40 §§ lagen den
1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 24, 26 och 40 §§ lagen den 1 december 1950 om
rätt till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

24 §.

Oskiftat fiske---märklig tidsutdräkt.

Upplåtelse av---flera fastigheter.

För fiske som ingår i fiskevårdsområde gälla i stället för vad i denna
paragraf stadgas bestämmelserna i lagen om fiskevårdsområde.

26 §.

Om fiskevårdsområde, om fiske inom nationalpark, så ock om lapparnas
rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat.

40 §.

Brott varom —--synpunkt påkallat.

För fiske som ingår i fiskevårdsområde skall därvid området städse anses
som målsägande.

Denna lag träder i kraft den ; dock skall i fråga om

fastställt gemensamhetsfiske äldre lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket
består.

3. Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957
(nr 390) om fiskearrenden

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §•

Upplåtelse av fiske skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller
för arrendatorns livstid. Upplåtelse av gemensamhetsfiske eller fiske, som
ingår i fiskevårdsområde, må dock ske för återstoden av den tid, för vilken
gemensamhetsfisket eller fiskevårdsområdet bildats. Därest upplåtelsen
—- ■--fem år.

I fråga--— tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

232

Kungi. Maj ds proposition nr 50 år 1960

Bilaga B

Förslag

till

Lag

om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

För ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av fiskerättsägarnas
gemensamma intressen må bildas fiskevårdsområde. I området ingående
fiske utgör en samfällighet, för vilken delägarna äga besluta på sätt närmare
stadgas i denna lag.

Fiske i allmänt vatten må ej ingå i fiskevårdsområde i annat fall än då
fisket bedrives med stöd av stadgandet i 3 § första stycket lagen om rätt
till fiske eller förordnande enligt tredje stycket samma lagrum. Ej heller
må fiskevårdsområde avse fiske, som enligt lag får bedrivas i enskilt vatten
utan stöd av enskild fiskerätt, eller utövas inom nationalpark eller
inom område, vari fisket regleras genom överenskommelse med främmande
makt.

2 §•

Fiskevårdsområdes delägare utgöras av ägarna till det fiske som ingår i
området.

Ägare av fastighet till vars förmån gäller servitut, som innefattar rätt
att med uteslutande av fiskets ägare fiska inom området,

boställshavare, som själv brukar bostället, samt

innehavare av besittningsrätt för obegränsad tid till fastighet, som tillhör
kronan eller allmän inrättning,

skola dock i fiskerättsägarens ställe anses som delägare.

Innefattar servitut rätt till allenast en del av den besvärade fastighetens
fiske inom området, skall i fråga om den delen vad i andra stycket sägs
äga motsvarande tillämpning.

3 §.

Har viss fastighets fiske i vad det ingår i fiskevårdsområde upplåtits i
sin helhet för längre tid än ett år, skall brukaren i stället för upplåtaren
anses som delägare. I fråga, där det slutliga avgörandet tillkommer länsstyrelsen,
må dock brukaren endast med upplåtarens samtycke föra talan för
fisket.

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

233

4 §•

Beslut om bildande av fiskevårdsområde meddelas av länsstyrelsen, som
i samband därmed har att fastställa stadgar för området.

Stadgarna skola angiva fiskevårdsområdets omfattning samt grunderna
för fiskets utövande och områdets förvaltning. Ej må föreskrivas att fiske
skall nyttjas av delägarna i bolag.

5 §•

Beslut enligt denna lag skall gälla mot ny delägare.

Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande

6 §•

Fiskevårdsområde må bildas om samtycke föreligger antingen från delägare,
som företräda mer än hälften av delaktighetstalet och tillika utgöra
minst en tredjedel av antalet delägare, eller från delägare, som företräda
mer än en tredjedel av delaktighetstalet och tillika utgöra minst hälften
av antalet delägare. Ingår i det föreslagna fiskevårdsområdet ett eller flera
vart för sig oskiftade fisken, skall därjämte samtycke föreligga från minst
en delägare inom varje sådant fiske.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna uppfyllda och befinnes
det föreslagna fiskevårdsområdet lämpligt med hänsyn till vattenområdets
och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållanden i övrigt, skall
fiskevårdsområdet bildas.

Tiden för fiskevårdsområdes bestånd

7 §•

Fiskevårdsområde skall bildas för viss tid, minst tio och högst tjugufem
år.

Har ej senast sex månader före utgången av den sålunda bestämda tiden
delägare, företrädande minst en tiondel av delaktighetstalet, hos länsstyrelsen
skriftligen anmält att förlängning av sistnämnda tid ej önskas,
skall denna anses förlängd med samma tid, som senast gällt för fiskevårdsområdets
bestånd. Har sådan anmälan gjorts, skall länsstyrelsen pröva
huruvida förlängning skall ske. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad
om områdes bildande är stadgat.

Delaktighet och rösträtt

8 §•

För varje delägare skall bestämmas hans delaktighet i fiskevårdsområdet.
Delägarna äga själva bestämma därom då de äro ense. I annat fall skall
delaktigheten bestämmas, för samfällt fiske med bestämda andelar, efter
delägarens andel däri och i övrigt genom uppskattning.

Beträffande fiske, som ej är samfällt, skall uppskattningen, om ej särskilda
skäl till annan beräkningsgrund föreligga, grunda sig på omfattningen
av de skilda vattenområdena.

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

9 §•

Där ej annorlunda föreskrivits i denna lag eller fiskevårdsområdets stadgar,
skall varje delägare äga en röst och den mening gälla, varom de flesta
röstande äro ense. Vid lika röster skall lottning ske.

För den som äger flera fastigheter eller fiskerätt med stöd av skilda
grunder räknas endast en röst. Tillhör fisket inom fiskevårdsområdet mer
än en fastighet, skall för dem som med samäganderätt äga en eller flera
fastigheter ävenledes räknas endast en röst.

Annan beräkningsgrund för rösträtten må bestämmas, därest samtliga
delägare äro ense därom.

Upplåtelse

10 §.

Är fisket inom fiskevårdsområde ej så beskaffat som i första stycket
sägs, må upplåtelse ske endast om delägare med mer än två tredjedelar av
delaktighetstalet samtycka därtill. Ingår i sådant fiskevårdsområde ett eller
flera vart för sig oskiftade fisken, skall i stället beträffande varje sådant
fiske gälla vad i första stycket är stadgat.

11 §•

Vad i denna lag stadgas om upplåtelse skall ock gälla, då delägare tilldelas
fiskerätt i vatten, där han förut icke ägt sådan rätt.

Skyldighet att lämna tillskott m. m.

12 §.

Beslut om skyldighet för delägare att lämna tillskott samt om åtgärd, som
icke kan genomföras utan tillskott, äro ej giltiga med mindre samtycke föreligger
från mer än hälften av delägarna och dessa tillika företräda mer
än hälften av delaktighetstalet. Bidragsskyldigheten skall fördelas efter
delaktigheten såvida ej samtliga delägare äro ense om annan beräkningsgrund.

13 §.

Har allt fiske inom fiskevårdsområdet upplåtits för längre tid än ett
år, må ej, med mindre samtliga delägare äro ense, mer än halva vederlaget
användas eller fonderas för områdets räkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

235

14 §.

För fiskevårdsområdes förbindelser skola, därest annan fördelningsgrund
ej överenskommits enligt 12 §, delägarna svara envar efter sin delaktighet.
Brist hos någon skall fördelas mellan de övriga efter samma
grund. Betalningsansvar, som sålunda åvilar delägare, må göras gällande
endast av fiskevårdsområdet; och har förty fordringsägare att för betalning
söka detta.

Förslå ej de till fiskevårdsområdet influtna medel, som må för ändamålet
användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen
utan dröjsmål hos delägarna uttaxera och indriva vad som erfordras för
betalningsskyldighetens fullgörande.

Förfarandet vid fiskevårdsområdes bildande

15 §.

Fiskevårdsområde må bildas allenast efter ansökan av delägare. Ansökningen
skall vara skriftlig och ingivas till länsstyrelsen.

I ansökningen skola uppgivas:

1. det vattenområde som fiskevårdsområdet avses skola omfatta;

2. det huvudsakliga ändamålet med fiskevårdsområdets bildande; samt

3. det huvudsakliga sätt varpå detta ändamål avses skola tillgodoses.

16 §.

Innan fiskevårdsområde bildas skall yttrande inhämtas från fiskeriintendenten
och hushållningssällskapets fiskerikonsulent.

17 §.

Innehåller ansökningen ej de i 15 § andra stycket angivna uppgifterna
eller kan ansökningen uppenbarligen icke bifallas, må den omedelbart avslås.

Bildande av fiskevårdsområde skall prövas vid förrättning under ledning
av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar.

Äro delägarna ense, må länsstyrelsen utan föregående förrättning avgöra
ärendet.

18 §.

Förrättningsmannen skall så snart som möjligt kalla sakägarna till sammanträde.

Skriftlig kallelse skall senast fjorton dagar före sammanträdet tillställas
varje känd sakägare. Finnes anledning till antagande att icke alla sakägare
därigenom underrättas, skall beträffande första sammanträdet kallelsen
därjämte inom samma tid kungöras på sätt i 31 § stadgas.

Kallelse till fortsatt sammanträde må jämväl ske genom att meddelas
vid sammanträde som i laga ordning utlysts.

19 §.

Förrättningsmannen skall tillse att vid förrättningen förebringas utredning
angående de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågan om
fiskevårdsområde bör bildas.

236

Kungi. Maj:is proposition nr 50 år 1960

Sedan sakägarna beretts tillfälle att yttra sig över den förebragta utredningen
ävensom förslag till stadgar, skall, om enighet ej uppnås, förrättningsmannen
genom omröstning bland sakägarna utröna deras vilja.

Förrättningsmannen skall därutöver upprätta utlåtande huruvida fiskevårdsområde
bör komma till stånd eller ej. I förra fallet skall i utlåtandet
tillika intagas förslag till stadgar samt angivas huru förrättningskostnaderna
böra gäldas.

20 §.

Förrättningen skall avslutas med att utlåtandet jämte övriga till förrättningen
hörande handlingar under en månad hållas tillgängliga för delägarnas
granskning. Meddelande härom skall kungöras i samma ordning
som kallelse till fortsatt sammanträde.

Då den i föregående stycke omförmälda tiden gått tillända, skall förrättningsmannen
utan dröjsmål översända förrättningshandlingarna jämte avgivna
erinringar till länsstyrelsen.

21 §.

Uppstår vid förrättning ovisshet om förhållande, som har betydelse för
fiskevårdsområdets bildande men är av beskaffenhet att böra avgöras av
domstol, och kan enighet ej uppnås, skall förrättningen avbrytas och förhållandet
anmälas hos länsstyrelsen. Därest ej länsstyrelsen finner att förrättningen
i avbidan på ovisshetens undanröjande bör förklaras vilande,
skall frågan om fiskevårdsområdes bildande förklaras förfallen. Förklaras
förrättningen vilande, skola berörda sakägare hänvisas att inom viss av
länsstyrelsen förelagd tid anhängiggöra talan vid domstol vid påföljd att
förrättningen eljest förklaras förfallen.

22 §.

Ändrade förhållanden

23 §.

Vid ändring av länsstyrelses beslut, som rör fiskevårdsområde, skall i
tillämpliga delar gälla vad om områdes bildande är stadgat. Stadgeändring,
som ej avser fiskevårdsområdes omfattning eller grunderna för fiskets utövande,
må dock efter delägarnas hörande ske utan att förrättning hållits.
I ärende, som avser allenast jämkning av delaktighetstal till följd av ändrad
fastighetsindelning, må länsstyrelsen, sedan ägarna till de fastigheter
som berörts av indelningsändringen lämnats tillfälle till yttrande, omedelbart
besluta.

24 §.

Har naturhändelse, byggande i vatten eller annan omständighet väsentligt
förändrat vattenområdet eller fisket, må länsstyrelsen på ansökan av
delägare eller annan, vars rätt är därav beroende, förordna om fiskevårds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

237

områdes upplösning eller eljest ändra beslut, som rör fiskevårdsområdet.

Upplöses fiskevårdsområde med stöd av bestämmelsen i första stycket
vare ej erforderligt att förrättning hålles, dock skola delägarna samt fiskeriintendenten
och hushållningssällskapets fiskerikonsulent höras.

Styrelse

25 §.

För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse bestående av en eller flera
personer.

Utse ej delägarna styrelse, äger på ansökan av någon vars rätt är därav
beroende länsstyrelsen tillsätta styrelsen. Delägare är, om han av länsstyrelsen
utses till ledamot av styrelsen, skyldig mottaga uppdraget; han
äger dock avgå efter fem år och är sedermera ej skyldig att ånyo mottaga
sådant uppdrag förrän ytterligare fem år förflutit.

26 §.

27 §.

Ledamot av styrelsen må ej deltaga i styrelsens behandling av fråga,
vari han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot fiskevårdsområdets.

28 §.

Väckes ej talan å förvaltningen inom sex månader från det styrelsens förvaltningsberättelse
framlagts å sammanträde med delägarna, skall styrelsen
anses hava beviljats ansvarsfrihet. Grundas sådan talan därpå att
styrelseledamot begått brottslig gärning, må den ändock väckas, där ej ansvarsfriheten
uppenbarligen avsett även den gärningen.

Straffbestämmelse
29 §.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Besvär, kostnader m. m.

30 §.

Beslut angående fiskets utövande skall, om ej länsstyrelsen annorlunda
förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.

31 §.

Är någon missnöjd med länsstyrelses beslut enligt denna lag, må talan
föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet
inom två månader efter det delgivning skett.

Länsstyrelses beslut, som avser annat än fiskevårdsområdes bildande,
skall, om ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av
förd talan.

32 §.

Förrättningsman är berättigad till ersättning enligt vad särskilt stadgas.
Förrättningskostnader skola, i den mån bidrag därtill icke utgår av
allmänna medel, förskjutas av sökanden. Kommer fiskevårdsområde till
stånd, skola sådana kostnader gäldas av delägarna efter vars och ens delaktighet.

33 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

239

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)
om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 24, 26, 35 och 40 §§ lagen den 1 december 1950
om rätt till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

24 §.

Gällande lydelse

Upplåtelse av ---------

Vad i denna paragraf stadgas äger
ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske
eller ingår i sådant
fiske.

Om gemensamhetsfiske, om fiske
inom nationalpark, så ock om
lapparnas rätt till fiske i vissa delar
av riket gäller vad särskilt är
stadgat.

Föreslagen lydelse

- flera fastigheter.

Vad i denna paragraf stadgas äger
ej tillämpning å fiske som ingår i
fiskevårdsområde.

§•

Om fiskevårdsområde, fiske inom
nationalpark så ock om lapparnas
rätt till fiske i vissa delar av riket
gäller vad särskilt är stadgat.

§•

Den som bryter mot föreskrift,
som meddelats med stöd av 16, 22
eller 24 §, eller anbringar fiskeredskap
eller anordning i uppenbar
strid med vad som gäller om fiskådra,
dömes till straff för olovligt
fiske enligt vad i 34 § sägs.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960
40 §.

Brott varom--- — synpunkt påkallat.

För fiske som ingår i fiskevårdsområde
må området anses som målsägande.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1961; dock skall i fråga om
fastställt gemensamhetsfiske äldre
lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket
består.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390)

om fiskearrenden

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §•

Gällande lydelse

Upplåtelse av fiske skall ske för
viss tid, ej understigande fem år,
eller för arrendatorns livstid. Upplåtelse
av gemensamhetsfiske må
dock ske för återstoden av den tid,
för vilken fisket bildats. Därest upplåtelsen
angår huvudgård till fideikommiss,
boställe eller annan fastighet,
varöver upplåtarén icke äger
förfoga utöver sin egen besittningstid,
må upplåtelsen ske för sådan tid.
År tiden icke så bestämd som nu
sagts, skall avtalet anses ingånget
för en tid av fem år.

I fråga —---- motsvarande tillä

Föreslagen lydelse

Upplåtelse av fiske skall ske för
viss tid, ej understigande fem år,
eller för arrendatorns livstid. Upplåtelse
av fiske, som ingår i fiskevårdsområde,
må dock ske för återstoden
av den tid, för vilken fiskevårdsområdet
bildats. Därest upplåtelsen
angår huvudgård till fideikommiss,
boställe eller annan fastighet,
varöver upplåtaren icke äger förfoga
utöver sin egen besittningstid, må
upplåtelsen ske för sådan tid. Är tiden
icke så bestämd som nu sagts
skall avtalet anses ingånget för en tid
av fem år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961; dock skall i fråga om
fastställt gemensamhetsfiske äldre
lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket
består.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

241

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1)

om samäganderätt

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 september 1904 om samäganderätt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse

I fråga om ägor, som vid skifte
av jord blivit undantagna för delägarnes
allmänna behov eller eljest
äro samfällda för flera fastigheter, de
där till någon del hava sina ägor
genom skifte eller eljest åtskilda,
äge vad i denna lag finnes stadgat
ej tillämpning, utom såvitt angår
mark, som varit till ständigt ryttare-,
soldat- eller båtsmanstorp anslagen;
ej heller vare i något fall
lagens föreskrifter tillämpliga i avseende
å oskift fiskevatten eller i
fråga om bildande av jaktvårdsområde,
bestående av allenast en fastighet.

Beträffande egendomsgemenskap
Vad i---—---— äger

§•

Föreslagen lydelse

---särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961.

16 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. lsaml. Nr 50

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 januari
1960.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 2 december 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 25 september 1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om fiskevårdsområden;

2) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt
till fiske;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390)
om fiskearrenden; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr
48 s. 1) om samäganderätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn G. M. Bäärnhielm.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om fiskevårdsområden.

I likhet med departementschefen och det övervägande antalet remissinstanser
finner lagrådet ett påtagligt behov av ny lagstiftning på ifrågavarande
område föreligga.

Vad angår spörsmålet om den lämpligaste benämningen på den nya organisationsformen
är enligt lagrådets mening beteckningen fiskevårdsområde
icke tillfredsställande, låt vara att genom införande av en sådan beteckning
viss anknytning skulle erhållas till jaktlagens terminologi. Ordet område
och sammansättningar med detta ord användas nämligen såväl i allmänt
språkbruk som i juridisk terminologi i lokal betydelse. Så är förhållandet
med uttrycket jaktvårdsområde i jaktlagen. Benämningen fiskevårdsområde
skulle därför komma att leda tanken till sådana begrepp som vattenområde
eller fiskevatten, under det att i själva verket här — i motsats till i jaktlagen
— åsyftas en form av sammanslutning med karaktären av juridisk
person, närmast hänförlig till sådant annat samfund än bolag och förening,

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 ur 1960

som omförmäles i 10 kap. 1 §, 11 kap. 2 § samt 33 kap. 9 och 17 §§ rättegångsbalken.

Lagrådet anser, att det nya rättsinstitutets karaktär riktigare skulle komma
till uttryck genom användande av benämningen fiskevårdssamfällighet.
I uttrycket fiskevård finge då, i enlighet med vad departementschefen uttalat,
inläggas allt som är ägnat att främja tillkomsten av ett rikt och allsidigt
sammansatt fiskbestånd och ett i vidaste mening ändamålsenligt utnyttjande
av fisket. Benämningen samfällighet begagnas visserligen understundom,
såsom i jorddelningslagen, jaktlagen och bysamfällighetslagen, i
en annan betydelse än den här avsedda, nämligen för att beteckna mark, som
är gemensam för två eller flera fastigheter, eller viss annan för fastigheter
samfälld egendom. Emellertid användes på åtskilliga håll beträffande förhållanden
som äro likartade med det varom nu är fråga benämningen samfällighet
för att beteckna fastiglietssammanslutningar för samverkan med
avseende å visst för vederbörande fastigheter gemensamt ändamål. Exempel
härpå äro vattenlagens stadganden om reglerings- och dikningssamfälligheter
(3 och 7 kap.), lagen om enskilda vägar (50 §) och lagen om ägofred
(41 §). Utvecklingen synes i själva verket gå mot en mera utbredd användning
av sistberörda terminologi, till vilken det därför måste anses vara naturligt
att här anknyta. Under hand har inhämtats, att eu sådan terminologi
står helt i överensstämmelse med den lagberedningen tänkt använda i sitt
förslag till jordabalk.

Under åberopande av vad nu anförts anser lagrådet benämningen fiskevårdsområde
icke kunna godtagas utan hemställer om införande i dess ställe
av ordet fiskevårdssamfällighet. Om denna hemställan bifalles, bör lagens
rubrik ändras till »Lag om fiskevårdssamfälligheter» samt ordet fiskevårdsområde
utbytas mot fiskevårdssamfällighet i underrubrikerna om förutsättningar
för sammanslutningens bildande, om tiden för dess bestånd och om
förfarandet vid bildandet.

Vid de särskilda paragraferna angivas de ändringar i dessas lagtext vartill
det nu sagda ger anledning jämte de erinringar lagrådet i övrigt funnit
påkallade. I de fall då den av lagrådet föreslagna ändrade terminologin endast
föranleder rent redaktionella ändringar har detta ansetts icke behöva
särskilt anmärkas.

1 §•

Därest lagrådets hemställan om ändrad terminologi bifalles, kan första
stycket lämpligen givas följande lydelse: »För samfällt ordnande av fiskeförhållandena
i visst vattenområde samt främjande av fiskerättsägarnas gemensamma
intressen må bildas fiskevårdssamfällighet, för vilken delägarna
äga besluta på sätt närmare stadgas i denna lag.» Andra stycket första
punkten, som i förslaget börjar med orden »Fiske i allmänt vatten må ej ingå
i fiskevårdsområde», kan då i stället inledas med orden »Fiskevårdssamfällighet
må ej omfatta fiske i allmänt vatten».

244

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år J960

2 §.

Lagrådet föreslår, att första stycket får följande lydelse: »Delägare i
fiskevårdssamfällighet äro ägarna till det fiske som omfattas av samfälligheten»,
att i andra stycket i stället för orden »fiska inom området» införas
orden »utnyttja fisket» samt att i tredje stycket orden »inom området» få
utgå.

3 §.

Här torde uttrycket »i vad det ingår i fiskevårdsområde» kunna uteslutas
och i stället till ordet delägare fogas bestämningen »i fiskevårdssamfällighet».

4 §•

I åtskilliga fall lärer samfällighetens verksamhet komma att omfatta endast
fiske efter visst eller vissa slag av fisk, exempelvis lax eller ål. Det är
uppenbarligen avsett att bestämmelser härom skola intagas i stadgarna.
Detta torde böra antydas i lagtexten. Med hänsyn härtill hemställer lagrådet,
att i andra stycket i stället för uttrycket »fiskevårdsområdets omfattning»
införas orden »det fiske och det vattenområde som avses».

6 §•

Den terminologi som lagrådet inledningsvis föreslagit torde böra föranleda
följande ändringar i denna paragraf. Första stycket inledes med ordet
iiskevårdssamfällighet. Andra punkten i samma stycke gives följande lydelse:
»Skall samfälligheten omfatta ett eller flera vart för sig oskiftade
fisken, erfordras därjämte samtycke från minst en delägare inom varje sådant
fiske.» Andra styckets bestämmelse formuleras sålunda: »Äro de i
första stycket angivna förutsättningarna uppfyllda, skall fiskevårdssamfälligheten
bildas, om det befinnes lämpligt med hänsyn till vattenområdets
och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt.»

7 §•

I andra stycket har beträffande länsstyrelsens prövning, huruvida förlängning
skall ske, i tillämpliga delar hänvisats till reglerna för samfällighetens
bildande. Därmed avses tydligen bl. a. såväl att förrättning i regel
skall ånyo äga rum som att delägarnas ståndpunkt till förlängningen, såvitt
de ej äro ense, skall fastslås genom omröstning enligt reglerna i 6 §.
Att vissa delägare redan angivit sin ståndpunkt till förlängningen genom
att biträda anmälan till länsstyrelsen enligt andra stycket första punkten
kan sålunda självfallet icke göra omröstning enligt 6 § obehövlig.

9 §.

Enligt första stycket skall, där ej annorlunda föreskrivits i denna lag eller
fiskevårdsområdets stadgar, varje delägare äga en röst och den mening
gälla, varom de flesta röstande äro ense; vid lika röster skall lottning ske.
Lagrådet hemställer, att orden »eller fiskevårdsområdets stadgar» få utgå.
Skälen härför komma att angivas vid behandling av tredje stycket.

Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

245

Vad angår andra stycket, skall enligt törsta punkten för den som äger
flera fastigheter eller fiskerätt med stöd av skilda grunder räknas endast
en röst. I andra punkten meddelas en regel om röstberäkningen vid samäganderätt.
Sistnämnda regel är ej fullt klart uttryckt. Meningen torde vara
att för dem som med samäganderätt äga en eller flera fastigheter ävenledes
räknas endast en röst, dock att där de ensamma äro delägare vad i första
stycket sägs skall gälla. Lagrådet hemställer, att andra punkten avfattas på
sätt nu angivits.

Enligt tredje stycket må annan beräkningsgrund för rösträtten bestämmas,
därest samtliga delägare äro ense därom. En härmed likalydande bestämmelse
fanns i 7 § sista stycket av promemorieförfattarens utkast, men
den hade där en helt annan innebörd på grund av den i 8 § tillagda föreskriften
att vid bedömande huruvida vid omröstning enhällighet eller erforderlig
anslutning av delägare förelåge ej skulle medräknas delägare som
underläte att deltaga i omröstningen. Då denna tilläggsföreskrift borttagits
och enhällighet alltså erfordras ej blott bland de närvarande utan bland
samtliga delägare, utsäger den i det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen
ej annat än vad som är självklart och bör därför utgå. Det kan
emellertid ifrågasättas att i dess ställe hör upptagas en regel om att viss majoritet
erfordras för att bestämma annan beräkningsgrund för rösträtten
än den i första stycket stadgade beräkningen efter huvudtalet.

I andra paragrafer uppställas speciella omröstningsregler för särskilt viktiga
frågor, i 6 § i fråga om kravet på anslutning bland delägare för sammanslutningens
bildande, i 12 § i fråga om skyldigheten att lämna tillskott
o. s. v. I alla icke särskilt reglerade fall gäller den i 9 § första stycket angivna
huvudregeln om majoritet efter huvudtalet, där ej annorlunda föreskrivits
i stadgarna. För antagande och ändring av stadgar är ingen särskild
regel given, utan därför förutsättes majoritetsbeslut efter huvudtalet.
Att lagen det oaktat räknar med möjligheten att i stadgarna kan komma att
upptagas en annan huvudregel än lagens i fråga om röstberäkningen beror
på bestämmelserna i 6 § om sammanslutningens bildande. Härför erfordras
samtycke antingen från delägare, som företräda mer än hälften av delaktighetstalet
och tillika utgöra minst eu tredjedel av antalet delägare, eller från
delägare, som företräda mer än en tredjedel av delaktighetstalet och tillika
utgöra minst hälften av antalet delägare. En majoritet efter delaktighetstalet
har därför i vissa fall möjlighet att förhindra sammanslutningens bildande
och kan då som villkor för sin medverkan till bildandet uppställa att
i stadgarna införes en annan röstberäkningsregel än lagens. Tydligen äro
dock möjligheterna härtill små. Till förebyggande av orättvisa resultat synes
del påkallat alt i någon mån bereda en kvalificerad majoritet möjlighet
att fastställa avvikelser från huvudregeln i 9 §. Lagrådet hemställer därför,
alt i paragrafens tredje stycke upptagas bestämmelser, att delägarna vid
fiskevårdssamfällighetens bildande må besluta annan beräkningsgrund för
rösträttens utövande, om anslutning härtill föreligger i den omfattning som
i 6 § första stycket sägs, samt att eljest särskild beräkningsgrund för röst -

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

rätten må bestämmas endast om samtliga delägare äro ense därom. Då härigenom
skulle regleras förhållandena både vid stadgarnas fastställande och
vid senare beslut i frågan, bör omnämnandet av avvikelse i stadgarna utgå
ur första stycket.

10 §.

Om den terminologi som lagrådet inledningsvis föreslagit godtages, kunna
lämpligen följande ändringar vidtagas i lagtexten under denna paragraf. De
i första och andra styckena förekommande orden »inom fiskevårdsområde»
få utgå. Första stycket inledes med orden »Fiske, som i sin helhet är samfällt
för två eller flera fastigheter, må av fiskevårdssamfällighet upplåtas».
Uttrycket »Ingår i sådant fiskevårdsområde» i andra stycket andra punkten
utbytes mot »Omfattar fiskevårdssamfälligheten».

12 §.

Enligt 28 § lagen om gemensamhetsfiske må genom beslut av delägare
tillskott i pengar, varor eller arbete ej åläggas delägare, som ej biträtt beslutet.
I förslaget, som förutsätter att beslut i detta hänseende kan fattas av
en kvalificerad majoritet, talas blott om tillskott. Lagrådet vill framhålla, att
tillskott i regel böra bestämmas i pengar och att prestationer i varor eller
arbete böra ordnas genom särskilda överenskommelser. Det är uppenbarligen
olämpligt, att någon mot sitt bestridande ålägges tillskott annorledes
än i pengar.

13 §.

Lagrådet hemställer, att i andra stycket uttrycket »allt fiske inom fiskevårdsområdet»
ändras till »fisket i dess helhet».

15 §.

Lagrådet hemställer, att andra stycket punkt 1 i överensstämmelse med
den ändring som föreslagits beträffande 4 § andra stycket gives lydelsen
»det fiske och det vattenområde som avses».

18 och 19 §§.

Med sakägare åsyftas i dessa paragrafer blott den som, därest sammanslutningen
bildas, blir delägare däri enligt reglerna i 2 och 3 §§. På en sådan
sakägare användes emellertid i 15 § beteckningen delägare. Lagrådet
hemställer därför, att sistnämnda beteckning användes jämväl i 18 och 19 §§.
Tydligen bör dock förrättningsmannen vid utfärdande av kallelser till sammanträde
enligt 18 § i tveksamma fall kalla envar, som kan antagas komma
att bli delägare.

Vidare synes ett förtydligande böra ske i 19 § tredje stycket. I dess
första punkt stadgas, att förrättningsmannen skall upprätta utlåtande huruvida
sammanslutningen bör komma till stånd eller ej. Enligt andra punkten
skall i förra fallet i utlåtande tillika intagas förslag till stadgar samt

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

angivas huru förrättningskostnaderna böra gäldas. Även om sammanslutning
ej kommer till stånd, synes emellertid ett yttrande i kostnadsfrågan påkallat.
Lagrådet hemställer därför, att i stället för sista ledet i det remitterade förslagets
andra punkt upptages en tredje punkt av innehåll, att utlåtandet skall
angiva huru förrättningskostnaderna böra gäldas.

21 §.

Paragrafen upptar bestämmelser om förfarandet, då hinder för förrättningens
genomförande möter på den grund att ovisshet råder om förhållande,
som har betydelse för samfällighetens bildande men är av beskaffenhet
att böra avgöras av domstol. Om enighet ej kan uppnås, skall förrättningen
avbrytas och förhållandet anmälas hos länsstyrelsen. Denna äger
besluta om vilandeförklaring eller ock förklara förrättningen förfallen. I
samband med vilandeförklaring skall länsstyrelsen förelägga berörda sakägare
att inom viss tid anhängiggöra talan vid domstol vid påföljd att förrättningen
eljest förklaras förfallen.

När det gäller rättegångsmål föreligger enligt 32 kap. 5 § rättegångsbalken
möjlighet till vilandeförklaring, då för avgörandet erfordras att
fråga, som är föremål för annan rättegång eller »behandling i annan ordning»,
först avgöres. Med det citerade uttrycket avses t. ex. behandling i administrativ
ordning. Även såvitt nu är i fråga torde vara att räkna med att
andra åtgärder än domstols prövning kunna vara påkallade för ovisshetens
undanröjande, t. ex. inledande eller slutförande av lantmäteriförrättning.
Genom ändring av första punkten bör lagrummet erhålla den vidare omfattning
som härav betingas. Stadgandet i rättegångsbalken kan härvid tjäna
till ledning. I denna del synes vidare obehövligt att som villkor för förrättningens
avbrytande särskilt omnämna, att enighet ej kan uppnås. Om den
uppkomna frågan i lagtexten angives vara »av beskaffenhet att kräva avgörande
av domstol eller behandling i annan ordning», torde därav tillräckligt
tydligt framgå, att förrättningsmannen ej behöver avbryta förrättningen,
om frågan blir föremål för uppgörelse mellan parterna. En omformulering
i denna riktning kan vara önskvärd även ur den synpunkten, att det ej är uteslutet
att frågan kan vara av indispositiv karaktär. I första punkten synes i
övrigt en mindre jämkning böra vidtagas. Sålunda är det i 7 § lagen om
gemensamhetsfiske använda ordet »yppas» att föredraga framför förslagets
»uppstår»; tvist eller ovisshet torde vanligen råda redan före förrättningen,
även om den framträder först vid förrättningen.

Med förslagets bestämmelser om föreläggande att »anhängiggöra» talan
vid domstol torde ha åsyftats sådana fall, då talan skall väckas genom att
käranden till domstol inger stämningsansökan (jfr 13 kap. 4 § rättegångsbalken
och 21 kap. 24 § jorddelningslagen). Lagrådet anser, att »anhängiggöra»
bör utbytas mot »väcka», detta bl. a. för att undgå förblandning med
det i jorddelningslagen använda uttrycket »jorddelningsmåls anhängiggörande»
(se rubriken över 21 kap. 17 § nämnda lag). Jorddelningslagen

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

räknar nämligen även med andra foriner för måls anhängiggörande
vid ägodelningsrätt än ingivande av stämningsansökan, såsom underställning
av fråga vid lantmäteriförrättning, besvär över sådan förrättning
och hänskjutande till ägodelningsrätten av fråga om fastställelse. Det torde
ligga i sakens natur, att dylika former för jorddelningsmåls anhängiggörande
icke böra omfattas av något länsstyrelsens föreläggande enligt denna
paragraf.

Vad angår det fall, att behov av lantmäteriförrättning föreligger för all
undanröja sådan ovisshet som avses i denna paragraf, synes särskilt med
hänsyn till de kostnader som kunna vara förenade med en sådan förrättning
i regel icke böra ifrågakomma, att länsstyrelsen förelägger delägare att
vidtaga åtgärder för inledande därav. Även utan stöd av uttryckligt stadgande
torde emellertid länsstyrelsen kunna giva sådant föreläggande, om
det undantagsvis skulle vara motiverat. I detta sammanhang må erinras, att
någon gång möjligen även andra former för tvisters avgörande än de hittills
berörda kunna ifrågakomma (jfr t. ex. vissa av de fall som omnämnas i
188 § utsökningslagen).

Avfattningen av andra och tredje punkterna synes i övrigt kunna förtydligas
och förenklas. Av andra punkten framgår knappast tillräckligt tydligt
att, såsom avselts, länsstyrelsen och ej efter länsstyrelsens anvisning förrättningsmannen
skall meddela beslutet om vilandeförklaring respektive förklara
förrättningen förfallen. Ett förtydligande i detta hänseende bör alltså
vidtagas, förslagsvis så, att länsstyrelsen må efter omständigheterna förklara
förrättningen vilande i avbidan på hindrets undanröjande eller ock förklara
frågan om fiskevårdssamfällighetens bildande förfallen. Tydligt är att med
denna formulering länsstyrelsen är oförhindrad att återförvisa förrättningen
till förrättningsmannen, om denne befinnes ha saknat grund för sin
anmälan. — Tredje punkten kan omredigeras så, att när förrättningen skall
vila länsstyrelsen äger, om anledning förekommer därtill, förelägga berörda
delägare att inom viss tid väcka talan vid domstol vid påföljd att frågan om
samfällighetens bildande eljest förklaras förfallen. Förbehållet, att föreläggande
skall ges endast om anledning förekommer därtill, synes nödvändigt
med hänsyn till de förut berörda fallen, då ovissheten kan komma att undanröjas
annorledes än genom ett stämningsmål. För sådana fall bör det även
bero av omständigheterna, om frågans lösning överhuvud skall avvaktas eller
ärendet avskrivas. Har vilandeförklaring skett, bör länsstyrelsen följa
ärendet och om det förhalas vidtaga därav påkallade åtgärder, eventuellt
förklara frågan om samfällighetens bildande förfallen.

I enlighet med det nu anförda hemställer lagrådet, att första punkten utformas
så, att om vid förrättning yppas ovisshet om förhållande, som har
betydelse för fiskevårdssamfällighetens bildande men är av beskaffenhet
att kräva avgörande av domstol eller behandling i annan ordning, förrättningen
skall avbrytas och förhållandet anmälas hos länsstyrelsen. Andra
och tredje punkterna böra utformas i den riktning som nyss angivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

249

23 §.

Efter bestämmelserna om förfarandet vid sammanslutningens bildande
följer i förslaget ett avsnitt om ändring av länsstyrelsens beslut i samma
hänseenden. Detta avsnitt, som omfattar 23 och 24 §§, har fått rubriken
»Ändrade förhållanden». Denna rubrik för emellertid närmast tanken på
naturhändelser och liknande tilldragelser, vilka här icke spela annan roll än
att de stundom men icke alltid äro den bakomliggande orsaken till att de
ursprungligen fattade besluten ändras. Lagrådet hemställer därför, att rubriken
i stället får lydelsen »Ändring av stadgar in. in.».

I samband härmed synes första punkten i 23 § böra förtydligas. Däri
stadgas enligt den föreslagna lydelsen, att vid ändring av beslut i tillämpliga
delar skall gälla vad om sammanslutnings bildande är stadgat. Denna formulering
kan leda till missuppfattningen att för ändring av exempelvis
stadgarna skulle erfordras den i 6 § för sammanslutningens bildande stadgade
kvalificerade majoriteten. Meningen är emellertid blott att framhålla,
att ändring av beslut i regel måste ske i samma ordning som den vari de
fattats (se 15—22 §§; särskild förrättning i regel erforderlig o. s. v.). Lagrådet
hemställer därför, att punkten erhåller följande lydelse: »Vid ändring
av beslut om fiskevårdssamfällighets stadgar eller bestånd skall i tillämpliga
delar gälla vad ovan är stadgat.»

24 §.

Enligt denna paragraf äger länsstyrelsen under vissa angivna förhållanden
på ansökan av delägare eller annan, vars rätt är därav beroende, förordna
om sammanslutningens upplösning eller eljest ändra beslut, som rör
sammanslutningen.

Med stöd av detta stadgande skulle länsstyrelsen, enligt vad departementschefen
anfört, kunna upplösa sammanslutningen exempelvis om förekomsten
av en sådan sammanslutning visar sig medföra att fisket till men för
lapparna väsentligt förändrats. Lagrådet kan emellertid icke finna detta
exempel hänförligt till de i lagen angivna fallen, att naturhändelse, byggande
i vatten eller annan omständighet väsentligt förändrat vattenområdet eller
fisket. Lagrådet hemställer därför, att efter denna uppräkning lillägges »eller
visar sig förekomsten av fiskevårdssamfällighet kränka tredje mans rätt».
Ehuru tillägget av principiella skäl bör erhålla en generell avfattning, torde
det sällan bli tillämpligt annat än såvitt angår lapparnas rätt nedom odlingsgränsen
och renbetesfjällen.

29 §.

I lagen om gemensamhetsfiske är straff stadgat endast för de fall att den,
som i följd av gemensamhetsfiskes inrättande allenast äger rätt till visst slag
av fiske i honom tillkommande vatten, likväl där idkar annat slag av fiske
samt att någon fiskar i strid med plan som fastställts av länsstyrelsen, allt
under förutsättning att gärningen icke belagts med straff i fiskerättslagen.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Enligt förevarande lagförslag kriminaliseras — under förutsättning att gärningen
eljest ej är belagd med straff — icke blott fiske i strid med stadgarna
utan jämväl fiske som är stridande med vad delägarna med stöd av
lagen beslutat. Det föreslagna stadgandet är i sin sist angivna del, i motsats
till straffbestämmelsen i lagen om gemensamhetsfiske, av den beskaffenheten
att det icke kan på förhand med säkerhet överblickas vilka olika gärningar
som kunna komma att falla därunder, ett förhållande som ur straffrättslig
synpunkt är ägnat att väcka principiella betänkligheter. Emellertid
synes förslaget härutinnan ansluta sig till vad för motsvarande fall i
rättspraxis antagits gälla i fråga om jaktvårdsområde (se NJA 1952 s. 400).
Det är vidare att märka att en begränsning av möjligheterna att tillämpa
straffbudet ligger däri, att det icke omfattar något annat förfarande än
fiske samt att det i fråga om beslut av delägarna omfattar endast sådana
beslut som tillkommit med stöd av lagen. Det sist angivna innebär att straff
icke kan ifrågakomma för åsidosättande av andra beslut än sådana som
tillkommit i det i lagens första paragraf angivna syftet, nämligen att samfällt
ordna fiskeförhållandena och främja fiskerättsägarnas gemensamma
intressen. I dessa delar sammanfalla delägarnas intressen med det allmänna
intresset att befordra ett rationellt fiske och en effektiv fiskevård i landet.
Med nu angivna erinringar finner lagrådet straffstadgandet kunna godtagas
sådant det utformats i förslaget.

Enligt paragrafens andra punkt äger allmän åklagare endast efter angivelse
av målsägande väcka åtal för brott som avses i paragrafen. I tredje
punkten stadgas, att därvid sammanslutningen ävensom delägare däri må
anses som målsägande. Lagrådet vill framhålla, att likställigheten med
målsägande tydligen gäller, ej blott i fråga om befogenheten att angiva brottet
till åtal, utan även därutöver i den omfattning som framgår av 20 kap.
16 § rättegångsbalken. Härom må särskilt hänvisas till 20 kap. 8 och 9 §§
nämnda balk.

I anledning av vissa i remissprotokollet (s. 196 och 197) återgivna uttalanden
i 1957 års departementspromemoria må, till förebyggande av missförstånd,
erinras, att enligt nya rättegångsbalkens terminologi ett brott anses
höra under allmänt åtal även när, såsom här skall vara fallet, för sådant
åtal kräves angivelse av målsägande.

32 §.

Efter det i första punkten upptagna stadgandet, att förrättningsman är
berättigad till ersättning, innehåller paragrafen bestämmelser, i andra punkten
om sökandens skyldighet att förskjuta förrättningskostnader samt i
tredje punkten om kostnadernas slutliga gäldande för det fall att sammanslutningen
kommer till stånd. För motsatt fall gives intet stadgande om det
slutliga gäldandet. För tydlighets skull synes emellertid så böra ske. Andra
punkten bör därför enligt lagrådets mening blott upptaga regeln, att sökanden
är pliktig förskjuta förrättningskostnader. Vidare hemställer lagrådet,

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

att tredje punkten erhåller det innehållet att, i den mån bidrag icke utgår
av allmänna medel, förskjutna kostnader skola slutligen gäldas av delägarna
efter vars och ens delaktighet, om fiskevårdssamfällighet kommer
till stånd, men eljest stanna å sökanden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 om rätt
till fiske.

På förut anförda skäl hemställer lagrådet, att i 24 § tredje stycket och
i 40 § andra stycket i förslaget i stället för uttrycket »ingår i fiskevårdsområde»
införas orden »omfattas av fiskevårdssamfällighet» samt att i 26 §
benämningen fiskevårdsområde utbytes mot fiskevårdssamfällighet och i
40 § ordet området mot samfälligheten.

Vidare hemställer lagrådet om tillägg av en övergångsbestämmelse att, om
före ikraftträdandet hos rätten gjorts ansökan enligt 24 §, ärendet skall
behandlas enligt äldre lag.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957
om fiskearrenden.

Lagrådet hemställer, att i 3 § första stycket i tillämpliga delar vidtagas
andringar i överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit beträffande lagen
om rätt till fiske.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september
1904 om samäganderätt.

För att innebörden av stadgandet i det senare ledet av 19 § tydligt skall
komma till uttryck bör enligt lagrådets mening lagtexten givas en utförligare
formulering än förslagets. På grund härav och med åberopande därjämte
av vad lagrådet inledningsvis anfört rörande benämningen på det nya rättsinstitutet
hemställer lagrådet, att paragrafen i nämnda del gives följande
lydelse: »ej heller vare i något fall lagens föreskrifter tillämpliga i avseende
å oskift fiskevatten eller i fråga om bildande av jaktvårdsområde, bestående
av allenast en fastighet, eller av fiskevårdssamfällighet, omfattande allenast
en fastighet eller det till allenast en fastighet hörande fisket».

Ur protokollet:

Trygve Hellners

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 februari 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, lagrådets den 18 januari
1960 avgivna utlåtande över de den 25 september 1959 till lagrådet
remitterade förslagen till

1) lag om fiskevårdsområden;

2) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt
till fiske;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390)
om fiskearrenden; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 190b (nr
58 s. 1) om samäganderätt.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

I de till lagrådet remitterade lagförslagen har den nya organisationsformen
benämnts fiskevårdsområde. Lagrådet har ansett att denna benämning
inte kan godtagas och föreslår i stället fiskevårdssamfällighet. Såsom
redan i departementspromemorian anförts, kan ur strängt terminologisk
synpunkt visserligen erinringar riktas mot att använda beteckningen fiskevårdsområde
för en personsammanslutning. Denna beteckning har emellertid
— vid sidan av ordet fiskeområde — allmänt använts i diskussionen om
ifrågavarande lagstiftningsreform alltsedan det första utredningsförslaget
framlades år 1943. Främsta anledningen härtill torde ha varit anknytningen
till det numera välkända uttrycket jaktvårdsområde, vilket redan
genom namnet ger en viss uppfattning om lagstiftningens innehåll. Även
om ordet område i modernt språkbruk endast användes i lokal betydelse,
brukas uttrycket jaktvårdsområde numera allmänt inte blott i den betydelse
ordet har i jaktlagen utan också för att beteckna sammanslutningen av
delägare i jaktvårdsområdet. Bland annat med hänsyn härtill torde någon
olägenhet i praktiken knappast behöva befaras därest som en benämning
på den av mig föreslagna nya organisationsformen användes ordet fiskevårdsområde.
Däremot kan möjligen ett införande av en för allmänheten
helt ny benämning på denna organisationsform kunna föranleda en viss

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

253

osäkerhet om innebörden av densamma och på så sätt komma att utgöra
ett försvårande moment då det gäller att stimulera till bildande av här avsedda
sammanslutningar. Såsom lagrådet framhållit är för övrigt inte heller
benämningen fiskevårdssamfällighet helt invändningsfri ur nu diskuterad
synpunkt.

Av nu angivna skäl har jag inte funnit anledning föreligga att frångå den
ståndpunkt i denna fråga, som jag tidigare intagit. I övrigt har i de remitterade
lagförslagen de ändringar gjorts som lagrådet förordat. Därutöver
har några redaktionella jämkningar vidtagits.

Föredraganden hemställer därefter, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreslå riksdagen att antaga de sålunda
ändrade lagförslagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Liizell

254

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Innehållsförteckning

Propositionen .................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ........................ 1

Författningsförslag .............. 4

Utdrag av statsrådsprotokollet den 25 september 1959 .......... 14

Inledning ................................................ 14

I. Gällande rätt i huvuddrag

1. Vissa bestämmelser i lagarna den 1 december 1950 om
gräns mot allmänt vattenområde och om rätt till fiske

m. m............................................... 15

2. Vissa bestämmelser i fiskeristadgan .................. 18

3. Delning av fiske enligt jorddelningslagen .............. 18

4. Lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske ........ 18

II. Huvuddragen av den föreslagna lagstiftningen

1. Behovet av ny lagstiftning. Syfte och omfattning ...... 23

2. Namnfrågan ........................................ 54

3. Delaktighetens bestämmande ........................ 58

4. Initiativrätten ...................................... 68

5. Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande ........ 73

6. Rösträtten .......................................... 99

7. Nödvändigheten av förrättning ........................ 116

8. Förutsättningarna för upplåtelse av fiske inom fiske vårdsområde

........................................ 121

9. Skyldighet att lämna tillskott och avstå från inkomst .. 139

10. Tiden för fiskevårdsområdes bestånd .................. 149

11. Stadgarna .......................................... 154

12. Kostnaderna ........................................ 164

III. Specialmotivering

1. Förslaget till lag om fiskevårdsområden .............. 171

2. Förslaget till lag angående ändring i fiskerättslagen .... 218

3. Förslaget till lag angående ändring i fiskearrendelagen . . 222

4. Förslaget till lag angående ändring i samäganderättslagen 222

Departementspromemorians utkast till lagtext (Bilaga A) .... 224

Till lagrådet remitterat förslag till lagtext (Bilaga B) ........ 232

Utdrag av lagrådets protokoll den 18 januari 1960 .............. 242

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 februari 1960 ............ 252

590215 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebola: