Kungl. Maj-.ts proposition nr 48 (Proposition 1944:48)

Kungl. Maj-.ts proposition nr 48.

Nr 48.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående befrielse
för E. V. Kingsäter m. fl. från ersättningsskyldighet;
given Stockholms slott den 21 januari
1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 21 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,
Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

l:o.

Vid en sammanstötning den 13 april 1940 i korsningen av Östermalms- och
Sturegatorna i Stockholm mellan en av Svea livgarde disponerad lastbil, tillhörig
kronan, och en personbil skadades båda fordonen och föraren av personbilen.
Lastbilen framfördes i tjänsten av värnpliktige nr 1926—45—1932 Eric
Vilhelm Kingsäter. Personbilen, tillhörig köpmannen Teodor Torbiörnsson,
Stockholm, framfördes av fröken Sif Ingrid Elisabet Andersson, Hagalund.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 48.

170 44

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Stockholms rådhusrätt, där Kingsäter ställts under åtal för ovarsamhet
vid angivna tillfälle samt fröken Andersson och Torbiörnsson fört skadeståndstalan
mot Kingsäter, förklarade Kingsäter saker till ansvar för ovarsamt
förande av motorfordon samt hänvisade målet till fältkrigsrätten vid Svea
livgardes depå för fortsatt handläggning.

Genom utslag den 22 augusti 1940, som vunnit laga kraft, prövade fältkrigsrätten,
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten samt 2 §, 4 § 5 mom.
och 38 § 1936 års vägtrafikstadga, rättvist döma Kingsäter för försummelse i
fullgörande av tjänsteplikt att undergå vaktarrest i sex dagar och för ovarsamt
förande av motorfordon att böta fyrtio dagsböter ä två kronor. Kingsäter
förpliktades att utgiva till fröken Andersson 31 kronor 75 öre, till Torbiörnsson
750 kronor för förlust till följd av avsaknad av personbilen under
viss tid — med rätt för Torbiörnsson att framdeles i särskild rättegång föra
talan mot Kingsäter örn ersättning för kostnaderna för reparation av personbilen
— samt till kronan för reparation av lastbilen 572 kronor 72 öre. Kingsäter
ålades därjämte att till envar av fröken Andersson och Torbiörnsson
utgiva i rättegångskostnader 25 kronor jämte protokollslösen.

Med förmälan örn vad sålunda förekommit anmälde arméförvaltningens tygoch
civila departement i gemensam skrivelse den 6 december 1940, att framställningar
gjorts örn ersättningar på grund av fältkrigsrättens utslag från de
enskilda målsägarna med, förutom däri fastställda och angivna belopp —
31 kronor 75 öre och 750 kronor jämte rättegångskostnader och protokollslösen
— 2 173 kronor 16 öre för reparation av personbilen samt från riksförsäkringsanstalten
med 5 kronor, motsvarande vad anstalten utgivit för läkarvård
åt fröken Andersson. I skrivelsen anförde departementen vidare, att
intet syntes vara att erinra mot de begärda ersättningarna, dock att ersättning
för rättegångskostnader och protokollslösen enligt praxis icke borde utgå av
statsmedel. Med hänsyn bland annat till antalet ådömda dagsböter ansåge
tygdepartementet, att Kingsäter måste anses ha gjort sig skyldig till groAr
vårdslöshet. Kronan syntes därför enligt föreskrifterna i förordningen den
22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra
eller nyttjas av staten, äga regressrätt mot honom beträffande belopp, som
kunde komma att utgivas i anledning av skadan. Tyg- och civila departementen
hemställde, att för beredande av ersättningar i förevarande avseenden
belopp örn tillhopa (31,75 + 750 + 2 173,16 + 5 =) 2 959 kronor 91 öre måtte
ställas till förfogande.

Med bifall till framställningen anvisade Kungl. Maj:t genom beslut den
17 januari 1941 det begärda beloppet från vederbörligt anslag till extra utgifter.
I samband därmed förklarade sig Kungl. Majit ej finna av utredningen
framgå, att i förevarande fall grov vårdslöshet läge Kingsäter till last.

Förenämnda förordning den 22 juni 1939 (nr 286) reglerar statens rätt att
av fordonsförare utkräva ersättning för skada i följd av trafik med staten tillhörigt
eller av staten nyttjat motorfordon. Enligt förordningen må staten

Kungl. Majda proposition nr 48.

utkräva dylik ersättning endast om föraren förorsakat skadan uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet eller genom att han varit så påverkad av starka
drycker, att han kan antagas icke ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar,
eller örn han brukat fordonet utan lov.

I en den 15 januari 1943 dagtecknad skrift har Kingsäter hos Kungl. Majit
anhållit att bliva befriad från ersättningsskyldighet i anledning av trafikolyckan.
Kingsäter har anfört, bland annat, att det kunde anses tveksamt,
huruvida han med hänsyn till bestämmelserna i förutnämnda förordning lagligen
vore skyldig att i förevarande fall till kronan utgiva skadestånd och ersättning
för kronans utgifter i anledning av fältkrigsrättens utslag. Till stöd
för sin anhållan har Kingsäter anföi-t, att han hade försörjningsplikt mot sjuklig
hustru och två minderåriga barn, att hans inkomster uppginge till 90 kronor
i veckan, att han saknade förmögenhet och resterade för skatter med omkring
800 kronor samt att med hänsyn därtill hans ekonomi skulle lida synnerligen
svårt avbräck, örn kronan av honom utkrävde det utdömda skadeståndet
och den regressrätt som kronan eventuellt ägde mot honom.

Tyg- och civila departementen ha i utlåtande den 16 april 1943 anfört i
huvudsak följande.

Till följd av skadefallet hade departementen med stöd av Kungl. Majis
beslut den 17 januari 1941 utgivit skadeersättning med sammanlagt 2 959 kronor
91 öre. Då Kingsäter enligt fältkrigsrättens utslag jämväl förpliktats att
till kronan utgiva ersättning med 572 kronor 72 öre för de å lastbilen uppkomna
skadorna, omfattade sålunda den Kingsäter åvilande ersättningsskyldigheten
3 532 kronor 63 öre. Enligt nämnda beslut hade emellertid Kungl
Majit icke funnit av utredningen framgå, att grov vårdslöshet läge Kingsäter
till last. Då kronan vid sådant förhållande syntes sakna rätt att av Kingsäter
utkräva ersättning för de vid tillfället uppkomna skadorna, ansåge departementen,
att Kingsäter borde helt befrias från den honom åvilande ersättningsskyldigheten,
varför departementen tillstyrkte, att Kingsäter befriades
från den ersättningsskyldighet till kronan, som åvilade honom på grund av
utslaget i målet.

Statskontoret har i utlåtande den 5 maj 1943 vidare anfört i huvudsak
följande.

Genom utslaget i målet hade Kingsäter dömts att, bland annat, utgiva viss
ersättning dels till såväl föraren som ägaren av personbilen, dels ock till
kronan för reparation av lastbilen. Då det enligt vad utredningen i ärendet
utvisade vore uteslutet, att någon annan av de i 1939 års förordning omförmälda
förutsättningarna för skadeståndsanspråk från statens sida än grov
vårdslöshet kunde föreligga, samt Kingsäter genom utslag dömts att till
statsverket utgiva ersättning för den genom hans ovarsamhet skadade lastbilen,
syntes detta få anses innebära, att enligt krigsrättens mening grov
vårdslöshet förelegat från Kingsäters sida. Kungl. Majit hade emellertid i
samband med anvisande av medel för beredande av ersättning för de uppkomna
skadorna uttalat, att Kungl. Majit ej funnit av utredningen framgå,
att i förevarande fall grov vårdslöshet legat Kingsäter till last, vilket även bestyrktes
av omständigheterna i målet. Med hänsyn därtill ville statskontoret
i likhet med tyg- och civila departementen icke motsätta sig, att Kingsäter helt
befriades från den honom ålagda ersättningsskyldigheten, vartill riksdagens
medverkan syntes vara erforderlig.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har flingsäter genom fältkrigsrättens
i målet meddelade utslag förpliktats att till kronan utgiva ersättning
med 572 kronor 72 öre för de skador, som vid olyckstillfället uppkommit
å kronans bil. På grund av Kungl. Marits förenämnda beslut den 17 januari
1941 ha i anledning av skadefailet och på grundval av samma utslag till enskilda
rättsägare av statsmedel utbetalats 2 954 kronor 91 öre, för vilket belopp
kronan såsom ägare av den av Kingsäter förda bilen varit skyldig att
solidariskt med föraren svara, varjämte riksförsäkringsanstalten gottgjorts med
5 kronor för viss utgift i samband med olyckshändelsen. I fall av regressrätt
för kronan mot Kingsäter skulle Kingsäters ersättningsskyldighet till kronan
härigenom uppgå till sammanlagt 3 532 kronor 63 öre. I nämnda beslut, vilket
tillkommit på min föredragning, har emellertid Kungl. Majit i och med förklaring,
att Kungl. Majit ej funnit av utredningen framgå att i förevarande
fäll grov vårdslöshet legat Kingsäter till last, avstått från eventuellt regresskrav
mot Kingsäter för de jämlikt beslutet utgivna ersättningarna örn tillhopa
2 959 kronor 91 öre. — Med hänsyn till föreliggande omständigheter torde
Kingsäter skäligen böra befrias jämväl från att utgiva det kronan tilldömda
skadeståndet.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Eric Vilhelm Kingsäter må befrias från den honom jämlikt
fältkrigsrättens vid Svea livgardes depå utslag den 22 augusti
1940 åliggande skyldigheten att till kronan utgiva skadestånd
med 572 kronor 72 öre.

2:o.

I en den 30 mars 1943 dagtecknad skrift har värnpliktige nr 319—1—1935
Hilvar Axel Gösta Carlsson gjort framställning om viss nedsättning i honom
ådömd skadeståndsskyldighet till kronan.

över framställningen ha utlåtanden avgivits av arméförvaltningens tyg- och
civila departement den 30 juli och av statskontoret den 18 september 1943.

Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande.

Under framförande den 17 augusti 1940 av en kronan tillhörig drivmedelsautomobil
å allmänna landsvägen LärkhoIrnen—Nordanå i Västorps socken.
Hallands län, körde Carlsson av vägbanan och mot ett träd, med påföljd att
bilen helt ramponerades samt Carlsson och en annan värnpliktig vid namn
Gustafsson, som medföljde i bilen, ådrogo sig vissa skador. Sedan Carlsson
och Gustafsson i anledning därav ställts under åtal vid fältkrigsrätten vid
förutvarande Smålands arméartilleriregementes depå samt av utredningen
framgått, att Carlsson och Gustafsson före bilfärden druckit sprit och att
de mot uttrvckliga order, örn vilka de ägt kännedom, brukat bilén utan lov,
prövade krigsrätten genom utslag den 27 september 1940 rattvist dorna Carlsson
vilken vid förande av bilen varit så påverkad av starka drycker att hail
kunde antagas icke ägt nödigt herravälde över sina handlingar vilket haft

till följd att han överskridit medgiven hastighet och visat uppenbar likgiltighet
för andra människors liv och egendom, jämlikt 100 § strafflagen för
rivikter, iämförd med 2 S i lagen den 7 juni 1934 om straff for vissa brott vid
förande av motorfordon, ävensom 4 kap. 1 § allmänna strafflagen att hållas i

Kungl. Maj-.ts proposition nr 48. 5

fängelse i tre månader samt Gustafsson för delaktighet i nämnda oredlighetsbrott
till en månads fängelse. Carlsson förpliktades dessutom ersätta kronan
kostnaderna för reparation av bilen med 4 790 kronor jämte 5 % ränta därå
från utslagets dag tills betalning skedde. Fältkrigsrättens utslag har vunnit
laga kraft.

I sin förenämnda skrift har Carlsson anfört, att han vore född år 1915 och
ogift, att han av sin skuld till kronan enligt utslaget under tiden december
1942—mars 1943 betalat 151 kronor efter utmätning i lön, att han icke ägde
andra tillgångar än sin avlöning, vilken uppginge till i genomsnitt 70 kronor
per vecka, att han med fullmakt bemyndigat sin arbetsgivare att från den
30 mars 1943 tills vidare innehålla och till vederbörande landsfiskal redovisa
15 kronor i veckan för skuldens erläggande samt att han icke i längden kunde
uthärda den ekonomiska påfrestning som skadeståndets betalande innebure
för honom.

Carlsson har med anledning av det anförda anhållit, att hans skuld till
kronan enligt utslaget måtte nedsättas till 1000 kronor jämte 5 % ränta
därå från dagen för Kungl. Maj:ts beslut samt att sålunda fixerad skuld
— alltjämt med utslaget som exekutionsurkund — måtte få avbetalas med
15 kronor för vecka, att uttagas i den ordning förenämnda fullmakt utmärkte,
så att verkställighet av utslaget icke skulle förekomma i annan händelse än
att han bruste i sitt åtagande enligt fullmakten på grund av arbete vid annat
företag eller andra dylika omständigheter.

I ett Carlssons skrift bifogat intyg har landsfiskalen i Svedala distrikt
bestyrkt de av Carlsson lämnade uppgifterna.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i sitt utlåtande anfört,
att, ehuru några i och för sig förmildrande omständigheter icke syntes kunna
åberopas i förevarande fall, departementen emellertid ansåge med hänsyn till
Carlssons svaga ekonomiska ställning och honom åvilande försörjningsplikt
skäl föreligga, att Carlsson i allt fall delvis borde vinna befrielse från honom
ådömd ersättningsskyldighet. Departementen tillstyrkte sålunda efter övervägande
av samtliga i ärendet föreliggande omständigheter, att Carlsson,
därest han förslagsvis före den 31 december 1944 till arméförvaltningen inbetalade
1 050 kronor, befriades från återstående betalningsskyldighet till kronan
enligt ifrågavarande utslag.

Statskontoret har — under framhållande att, på sätt tyg- och civila departementen
understrukit, några förmildrande omständigheter icke kunde åberopas
i förevarande fall, där Carlsson i berusat tillstånd åstadkommit skada
å kronan tillhörig egendom, vilken olovligen begagnats — avstyrkt bifall till
framställningen.

Såsom de i ärendet hörda myndigheterna framhållit måste omständighe
terna vid den bilolycka med anledning av vilken Carlsson dömts anses synnerligen
försvårande. Med beaktande av hans svaga ekonomiska ställning och den
avsevärda tid det skulle taga för honom att inbetala hela skadeståndsbeloppet
samt med hänsyn jämväl därtill, att han får anses ha visat beredvillighet att,

Departementschefen.

Kungl. May.ts proposition nr 48.

såvitt i hans förmåga står, fullgöra sin betalningsskyldighet finner jag mig dock
icke böra motsätta mig viss nedsättning av betalningsskyldigheten. Av framställningen
i ärendet framgår, att Carlsson från och med april 1943 regelbundet
avbetalar sin skuld till kronan med visst belopp för vecka. Jag förordar,
att Carlssons betalningsskyldighet från nämnda tidpunkt bestämmes
till 1 500 kronor. Den partiella befrielsen torde såsom i andra liknande fall
skett böra göras beroende av att beloppet inbetalas inom viss tid, vilken det
torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Hilvar Axel Gösta Carlsson må, därest han inom tid, som
av Kungl. Majit bestämmes, av den del av angivna skuld till
kronan, som den 1 april 1943 återstod ogulden, till försvarets
civilförvaltning inbetalar ett belopp av 1 500 kronor, befrias från
återstående skadeståndsskyldighet enligt fältkrigsrättens vid
förutvarande Smålands arméartilleriregementes depå utslag den
27 september 1940.

3:o.

Den 9 januari 1942 inträffade vid en järnvägsövergång å allmänna landsvägen
Luleå—Gammelstad sammanstötning mellan en av värnpliktige vid
Norrbottens artillerikår nr 607—74—1939 Gösta Hilding Aidanpää framförd,
kronan tillhörig lastbil och ett statens järnvägar tillhörigt malmtåg. Bilen
ramponerades och skador uppkommo å lokomotivet, varjämte viss bilen tillhörig
fordonsmateriel gick förlorad. Vidare tillfogades Aidanpää vissa kroppsskador,
för vilka han undergått sjukhusvård.

Vederbörande krigsfiskal ställde Aidanpää under åtal vid Norrbottens
artillerikårs regementskrigsrätt för ovarsamt framförande i tjänsten av krigsmakten
tillhörig bil, och förklarade därvid, att han, då han icke ansåge att
grov vårdslöshet förelåge, icke funne sig kunna föra ersättningstalan mot
Aidanpää Krigsrätten lät bero vid krigsfiskalens avstående av ersättningstalan
för krigsmakten eller statens järnvägar och prövade genom utslag den
22 april 1942, jämlikt 2 § och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan samt 130 § strafflagen
för krigsmakten jämförda med 34 § 2 st. nämnda lag, rättvist döma
Aidanpää till vaktarrest i femton dagar. Krigsrättens utslag vann laga kraft.

Efter framställning av arméförvaltningens tygdepartement, som ansåge det
med hänsyn till i målet föreliggande omständigheter icke uteslutet, att
Aidanpää vid ifrågavarande tillfälle gjort sig skyldig till grov vårdslöshet
och till följd därav vore ersättningsskyldig för de å lastbilen uppkomna skadorna,
överlämnades åt krigsrätten att företaga undersökning angående skadorna
vid sammanstötningen och därvid förkommen materiel.

Genom utslag den 29 september 1942, som vunnit laga kraft, förpliktade
krigsrätten Aidanpää att, enär genom vad i målet förekommit måste anses
ådagalagt att Aidanpää genom grov vårdslöshet varit vållande till sammanstötningen,
utgiva dels till statens järnvägar 142 kronor, dels ock till kronan
för krigsmaktens räkning 5 073 kronor 73 öre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

I en den 20 februari 1943 dagtecknad skrift har Aidanpää hos Kungl. Maj.t
anhållit att bliva befriad från den honom ådömda skadeståndsskyldigheten.

Som stöd för framställningen har han anfört, att hans redan tidigare svaga
ekonomi, som ytterligare försämrats med anledning av olyckshändelsen,
beredde honom svårigheter att utgiva skadeståndsbeloppet.

Av utredning rörande Aidanpääs ekonomiska förhallanden framgår, att han
till yrket är jordbruks- och skogsarbetare, att han är gift och har ett barn
samt torde sakna utmätningsbara tillgångar.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i utlåtande den 18 maj
1943, med förmälan att det belopp, som tilldömts statens järnvägar, enligt
allmänna bilansvarighetsregler ersatts av arméförvaltningen, anfört i huvudsak
följande.

I utslaget hade den vårdslöshet, vartill sökanden gjort sig skyldig, uttryckligen
betecknats såsom grov. Sökanden, som icke syntes ha genomgått särskild
utbildning för förande av gengasdrivna fordon, hade själv ifrågasatt
bristande sikt till följd av imbildning på vindrutan såsom orsak till att han
icke i tid uppmärksammat vid övergången befintlig ljussignal, varefter han,
då han blivit varse tåget, ansett största möjligheten att undvika sammanstötning
ligga i ett försök att före tåget''passera övergången.

Även örn principiella skäl med hänsyn till graden av vållande talade mot
bifall till ansökningen, ansåge dock departementen, att såväl sökandens i förhållande
till ersättningsbeloppet svaga ekonomiska ställning som ock vissa
omständigheter i samband med sammanstötningen motiverade en nedsättning
av kronans skadeståndsanspråk. Departementen finge i detta sammanhang
erinra örn att Kungl. Majit i ett med det förevarande i stort sett likartat
fall efter riksdagens hörande medgivit viss nedsättning av ersättningsskyldighet
(proposition 1943:45, punkt 8, riksdagens skrivelse 1943:95).

Departementen ha hemställt, att Aidanpää, därest lian före viss tidpunkt
inbetalade ett efter hans ekonomiska omständigheter avpassat belopp, förslagsvis
200 ä 300 kronor, måtte befrias från sin skyldighet att erlägga återstoden.

Statskontoret har i utlåtande den 19 juni 1943 anslutit sig till vad tyg- och
civila departementen i ärendet anfört och hemställt.

I anslutning till vad de i ärendet hörda myndigheterna sålunda hemställt Departement,-finner jag mig kunna tillstyrka, att Aidanpää mot inbetalande inom viss tid c e en''
till statsverket av 200 kronor befrias från återstående skadeståndsskyldighet.

Det torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma den tidpunkt, inom vilken
betalningsskyldigheten skall vara fullgjord.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Gösta Hilding Aidanpää må, därest han inom tid, som av
Kungl. Maj:t bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar
ett belopp av 200 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet
till kronan enligt krigsrättens vid Norrbottens artillerikår
utslag den 29 september 1942.

Kungl. Maj:ts proposition nr d8.

4:o.

Den 7 juli 1942 framförde värnpliktige nr 638—71—1939 Johan Artur
Lindberg i tjänsten en kronan tillhörig lastbil å allmänna landsvägen Kallsedet
Järpen. I en vägkurva körde bilen av vägbanan och skadades.

Efter åtal vid särskilda krigsrätten i Boden har krigsrätten, som funnit
utrett, att Lindberg vid tillfället hållit för hög hastighet, genom utslag den
21 september 1942 dömt Lindberg jämlikt 2 och 3 §§ samt 38 § 1 morn, 1936
åis vägtrafik stad ga samt 130 § strafflagen för krigsmakten för grov ovarsamhet
vid framförandet av bilen till vaktarrest i femton dagar. Därjämte förpliktades
Lindberg jämlikt förordningen den 22 juni 1939 med vissa bestämmelser rörande
skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och
traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, att till kronan utgiva ersättning
för de uppkomna skadorna tillhopa 1 619 kronor 87 öre. Krigsrättens utslag
har vunnit laga kraft.

I en av arméförvaltningens tyg- och civila departement, jämte såväl eget
yttrande som yttranden av kommendanten i Bodens fästning och militärbefälhavaren
för sjätte militärområdet, den 26 februari 1943 överlämnad skrift
har Lindberg anhållit örn befrielse från den ådömda skadeståndsskyldigheten
och därvid anfört i huvudsak följande. Lindbergs ekonomi vore redan förut
på grund av långvariga inkallelser till militärtjänstgöring ytterst hårt ansträngd.
Han hade mycket små inkomster och inga kontanta eller andra medel
utöver den lön han erhölle som jordbruksarbetare hos sin fader. Örn han
tvingades betala den för honom oerhört stora summan, skulle detta för mycket
lång tid framåt helt och hållet förstöra hans ekonomiska ställning.

Kommendanten i Bodens fästning har tillstyrkt bifall till ansökningen,
enär Lindberg i varje fall syntes sakna medel för beloppets gäldande.

Militärbefälhavaren har, med förmälan att några särskilt ömmande omständigheter
icke förebragts, ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till ansökningen.

Tyg- och civila departementen ha i sitt yttrande anfört i huvudsak följande.

^Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat, att av det utdömda skadeståndet
899 kronor 87 öre avsåge ersättning för kostnader för reparation av
bilen och återstoden, 720 kronor, stilleståndsersättning. Då Lindberg, enligt
vad som syntes framgå av handlingarna, genom synnerligen grov vårdslöshet
vållat skadorna, ansåge departementen, att principiella skäl talade mot bifall
till ansökningen. Emellertid syntes med hänsyn till Lindbergs ekonomiska
omständigheter billighetsskäl kunna åberopas för en nedsättning av ersättningsbeloppet.
Medgivande till en dylik nedsättning syntes dock -— i överensstämmelse
med tidigare liknande fall — böra förbindas med det villkoret, att
det nedsatta beloppet inbetalades före en bestämd tidpunkt. Nedsättningen
syntes kunna omfatta hela den mot stilleståndsersättningen svarande delen av
det utdömda beloppet samt därutöver omkring två tredjedelar av ersättningen
för reparationskostnader. Departementen hade sålunda för sin del intet att erinra
mot att Lindberg, därest han inom viss tid till arméförvaltningen inbetalade
300 kronor, befriades från skyldighet att erlägga återstoden.

iStatskontoret har i utlåtande den 17 mars 1943 framhållit följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

I likhet med tyg- och civila departementen ansåge statskontoret principiella
skäl tala mot bifall till ansökningen, då de uppkomna skadorna vållats
genom synnerligen grov vårdslöshet. Sied hänsyn till Lindbergs ekonomiska
förhållanden ville ämbetsverket dock icke motsätta sig, att denne delvis befriades
från ersättningsskyldighet. Statskontoret finge fördenskull förorda,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen, att Lindberg, därest han inom viss
av Kungl. Majit bestämd tid inbetalade av ovannämnda departement föreslagna
300 kronor, befriades från återstoden av honom åliggande ersättningsskyldighet.

På de skäl arméförvaltningens tyg- och civila departement samt statskontoret
anfört finner jag mig kunna tillstyrka, att Lindberg, mot inbetalande
inom viss tid till statsverket av 300 kronor befrias från återstående skadeståndsskyldighet.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma den
tidpunkt, inom vilken betalningsskyldigheten skall vara fullgjord.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Johan Artur Lindberg må, därest han inom tid, som av
Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar
ett belopp av 300 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet
till kronan jämlikt särskilda krigsrättens i Boden
utslag den 21 september 1942.

5:o.

Den 16 november 1942 påkörde värnpliktige vid Göta ingenjörkår nr 189—
20—1927 Karl Holger Vilhelm Tidholm under förande i tjänsten av en lastbil
å landsvägen mellan Finnebäck och Kil en kronan tillhörig motorcykel, som
under ett uppehåll i förflyttning parkerats på vägen framför bilen, med påföljd
att motorcykeln skadades.

Efter åtal vid regementskrigsrätten vid Göta ingenjörkår prövade krigsrätten
genom utslag den 25 februari 1943, enär Tidholm måste anses ha vid
tillfället i fråga grovt brustit i tillbörlig uppmärksamhet vid bilens förande,
rättvist förplikta Tidholm att ersätta kronan kostnaden för motorcykelns reparation
med 172 kronor 65 öre. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en av arméförvaltningens tyg- och civila departement överlämnad skrift
har Tidholm — under framhållande att hans ekonomiska ställning på grund
av långvarig militärtjänst betydligt försämrats, varför han omöjligt kunde
erlägga det ådömda skadeståndet — anhållit örn befrielse från ersättningsskyldigheten.
Vidare har Tidholm beträffande omständigheterna vid olyckstillfället
anfört, att han, när olyckan inträffat kl. 5 på natten, icke sovit på
ett dygn, varför han varit dåsig och sömnig.

Av i ärendet företett intyg av vederbörande familjebidragsnämnd inhämtas,
att Tidholm, som vore anställd vid Jönköpings stads gasverk, vore gift och hade
två barn samt väntade ytterligare ett, att hans inkomst utgjorde omkring 300
kronor i månaden, att han med 20 kronor i månaden avbetalade en till 100
kronor uppgående skuld på möbler, att han resterade för 200 kronor i skatt,
på vilken han likaledes gjorde avbetalningar, samt att han saknade kapital.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Militärbefälhavaren har tillstyrkt bifall till ansökningen, med hänsyn till
Tidholms ekonomiska förhållanden.

Tyg- och civila departementen ha i sitt yttrande anfört, att departementen
med hänsyn till de omständigheter, varunder ifrågavarande skada uppstått,
ävensom till Tidholms svaga ekonomiska ställning tillstyrkte, att Tidholm
befriades från betalningsskyldigheten.

Statskontoret har i utlåtande den 25 juni 1943 anfört, att, även örn viss
tvekan kunde råda, huruvida Tidholm borde helt befrias från ersättningsskyldighet,
ämbetsverket dock ansåge sig med hänsyn till Tidholms ekonomiska
förhållanden och övriga i ärendet föreliggande omständigheter icke
böra framställa någon erinran mot att Tidholm vunne hel befrielse från skadeståndsskyldigheten.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna finner jag mig böra tillstyrka,
att kronan avstår från sin fordran hos Tidholm på grund av omförmälda
domstolsutslag.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Karl Holger Vilhelm Tidholm må befrias från den honom
jämlikt regementskrigsrättens vid Göta ingenjörkår utslag den
25 februari 1943 åliggande skyldigheten att till kronan utgiva 172
kronor 65 öre.

6:o.

Under transport den 27 juli 1942 till Brändön av en luftvärnspjäs, kopplad
till en lastbil, lossnade vid passerandet av Kråksundsbron pjäsens fästanordning,
varefter pjäsen gick ned i vägdiket och skadades. Skador uppkommo
även å broräcket. Pjäsen tillhörde en luftvärnsautomatkanontropp, som stod
under befäl av konstituerade sergeanten Gösta Herman Berg. Som chef för
transporten tjänstgjorde en konstapel Borgelin ur ett luftvärnsbatteri, för
vilket fänriken i luftvärnets reserv Tore Ragnar August Bjarnekull var tjf
chef.

Efter det saken hänskjutits till regementskrigsrätten vid Norrbottens regemente
samt i målet utretts, att fästanordningen till pjäsen varit felaktigt anbringad
samt att för transporten över Kråksundsbron gällt vissa i försvarsområdesorder
meddelade bestämmelser, vilka varit okända för Borgelin och
därför icke iakttagits, meddelade krigsrätten den 14 december 1942 utslag av
i huvudsak följande innehåll: Enär det ålegat Berg såsom chef för luftvärnsautomatkanontroppen
och Bjarnekull såsom chef för Borgelin, vilken enligt
Bjarnekulls order utfört pjästransporten, att före transporten underrätta
Borgelin örn den i målet avsedda försvarsområdesorderns innehåll beträffande
transporten av pjäsen över bron vid Kråksundet, men sådan instruktion icke
givits Borgelin av Bjarnekull eller Berg, samt det dessutom ålegat Berg att
tillse, att dragkroken å den lastbil, varmed pjästransporten företagits, varit i
behörigt skick, men Berg brustit därutinnan, alltså och då de vid olyckstill -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

fället å pjäsen och broräcket uppkomna skadorna måste antagas ha föranletts
av att Bjarnekull och Berg, enligt vad i det föregående sagts, icke fullgjort
sina skyldigheter, prövade krigsrätten rättvist förplikta Bjarnekull och Berg,
vilkendera bäst gälda gitte, att till kronan utgiva ersättning med 1 300 kronor.

Efter besvär av Berg prövade krigshovrätten genom utslag den 20 april
1943, enär i målet vore utrett, att Berg, som i egenskap av chef för luftvärnsautomatkanontroppen
varit ansvarig för luftvärnspjäsen, underlåtit att, såsom
honom ålegat, före transporten tillse, att dragkroken varit rätt anbragd,
samt med hänsyn därtill varit vållande till de i målet omförmälda skadorna,
rättvist fastställa det slut, krigsrättens utslag innehölle såvitt anginge Berg.
Berg ägde icke fullfölja talan mot krigshovrättens utslag.

I en den 24 mars 1943 dagtecknad skrift har Bjarnekull — under framhållande
att en verkställighet mot honom av krigsrättens utslag, av vilket han
erhållit del så sent att han icke kunnat överklaga detsamma, skulle bliva synnerligen
kännbar med hänsyn till hans små inkomstmöjligheter — hos Kungl.
Majit anhållit örn befrielse från den honom ådömda skadeståndsskyldigheten,
eller, därest detta icke skulle bifallas, från Bergs andel i skadeståndsbeloppet,
för vilket han ålagts betalningsskyldighet solidariskt med Berg.

Av framställningen vidfogade intyg framgår, att Bjarnekull, som är född
1917 och vid tiden för framställningen studerade till byggnadsingenjör, saknade
egna inkomster och förmögenhet samt för sina studier och sitt uppehälle
vore helt beroende av sin fader.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i utlåtande den 13 juli
1943 anfört i huvudsak följande.

Med hänsyn till Bjarnekulls ungdom och svaga ekonomiska ställning ävensom
omständigheterna i samband med skadans uppkomst, vilka komme Bjarnekulls
påtalade underlåtenhet att framstå såsom i viss mån ursäktlig, hade
departementen intet att erinra mot en nedsättning av beloppet till förslagsvis
200 kronor, under förutsättning dock att nämnda summa inbetalades till arméförvaltningen
inom viss av Kungl. Majit fastställd tidrymd.

Departementen finge i detta sammanhang framhålla, att en sålunda ifrågasatt
nedsättning syntes komma att återverka även å Bergs ersättningsskyldighet,
i det att den del av det solidariskt utdömda beloppet, som folie på
Bjarnekull, efter en dylik nedsättning icke syntes kunna uttagas av Berg.

Statskontoret har i utlåtande den 7 augusti 1943 anfört följande.

Med hänsyn till omständigheterna i målet hade statskontoret icke något att
erinra mot att Bjarnekulls ersättningsskyldighet nedsattes till det av tyg- och
civila departementen föreslagna beloppet, 200 kronor.

Då Bergs ansvarighet omfattade hela det utdömda beloppet, 1 300 kronor,
och frågan hur nedsättningen i Bjarnekulls ersättningsskyldighet påverkade
Bergs ansvarighet kunde föranleda tvekan, syntes det belopp, för vilket Berg
framdeles ensam skulle svara, böra fastställas i detta sammanhang. Ehuru
Berg otvivelaktigt i högre grad än Bjarnekull varit vållande till skadan, ville
statskontoret dock icke motsätta sig, att beloppet i fråga bestämdes till 650
kronor eller hälften av det utdömda beloppet.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att Bjarnekull genom lagakraftvunnet
utslag förpliktats att solidariskt med Berg i skadestånd till kronan

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

utgiva 1 300 kronor. Bjarnekull har hemställt om befrielse från den honom
enligt utslaget åvilande betalningsskyldigheten, helt eller till den del
skadeståndsbeloppet bör slutligt gäldas av Berg. Med hänsyn till omständigheterna
i ärendet finner jag mig kunna tillstyrka, att Bjarnekull villkorligt
medgives nedsättning i betalningsskyldigheten. I sådant hänseende föreslår
jag i enlighet med de i ärendet hörda myndigheternas förslag, att Bjarnekull
befrias från honom åliggande skadeståndsskyldighet mot inbetalande av ett
belopp av 200 kronor inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes. Då vid bifall
till detta förslag frågan örn Bergs ansvar för den solidariskt ådömda betalningsskyldigheten,
med hänsyn till att Bjarnekulls befrielse är villkorligt betingad,
under någon tid blir svävande, torde billighetsskäl tala för att i detta
sammanhang Bergs betalningsskyldighet bestämmes till hälften av det utdömda
beloppet eller 650 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Tore Dagnar August Bjarnekull må,därest han inom tid, som
av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar
ett belopp av 200 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet
till kronan enligt regementskrigsrättens vid
Norrbottens regemente utslag den 14 december 1942 samt att
den Gösta Herman Berg enligt krigshovrättens utslag den 20
april 1943 åliggande skadeståndsskyldigheten till kronan må begränsas
till 650 kronor.

l.o.

Natten till den 5 mars 1942, då sträng kyla rådde, frös cylinderblocket å en
kronan tillhörig, av Skånska trängkåren disponerad lastbil sönder.

Yid utredning har befunnits, att värnpliktige vid kåren nr 254—5—1940
Nils Erik Lennart Nilsson, som i egenskap av förare var ansvarig för vården
av bilen, underlåtit att antingen blanda tillräcklig mängd sprit i kylarvätskan
eller tappa vätskan ur kylarsystemet.

Efter åtal vid trängkårens krigsrätt prövade krigsrätten genom utslag den
31 mars 1942, enär Nilsson genom sin underlåtenhet gjort sig skyldig till försummelse
av tjänsteplikt, rättvist döma honom att undergå vaktarrest i sex
dagar. Därjämte förpliktades Nilsson gottgörd kronan kostnaden för bilens
iståndsättande med 1 365 kronor 53 öre.

Krigshovrätten, varest Nilsson anfört besvär över krigsrättens utslag, fann
genom utslag den 28 augusti 1942 ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.
Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken ägde Nilsson icke fullfölja talan mot
krigshovrättens utslag.

I särskilda till Kungl. Majit överlämnade skrifter har Nilsson, som för
närvarande är fabriksarbetare — under åberopande, bland annat, att han saknade
Utmätningsbara tillgångar, att han vore försörjningspliktig för ett trolovningsbarn
samt att han, om hans ekonomiska villkor förbättrades, hade
för avsikt att ingå äktenskap med barnets moder — anhållit att bliva befriad

Kungl. Majda proposition nr 48. 13

från den ådömda skadeståndsskyldigheten eller att densamma måtte nedsättas.

Arméförvaltningens tyg- och intendenturdepartement lia i utlåtande den
13 april 1943 med hänsyn till Nilssons ekonomiska förhållanden och honom
åvilande försörjningsplikt tillstyrkt att Nilsson, därest han före viss angiven
tid till arméförvaltningen inbetalade förslagsvis 200 kronor, befriades från
återstående skadeståndsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 8 maj 1943 med hänsyn till föreliggande
omständigheter och i betraktande av Kungl. Maj:ts beslut i tidigare likartade
fall uttalat, att ämbetsverket ej ville framställa någon erinran mot bifall till
ansökningen på sätt tyg- och civila departementen föreslagit.

Med anledning av vad myndigheterna anfört finner jag mig böra tillstyrka,
att Nilsson befrias från viss del av den honom åliggande skadeståndsskyldigheten.
Med hänsyn till omständigheterna i ärendet — särskilt Nilssons ekonomiska
förhållanden, i vilket hänseende jag hänvisar jämväl till handlingarna
i ärendet — förordar jag en ytterligare begränsning av skadeståndsskyldigheten
till 100 kronor, vilket belopp bör inbetalas inom tid, som av Kungl.
Maj:t må bestämmas.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Nils Erik Lennart Nilsson må, därest han inom tid, som
av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar
ett belopp av 100 kronor, befrias från återstoden av den
honom jämlikt krigshovrättens utslag den 28 augusti 1942
åliggande skadeståndsskyldigheten.

8:o.

Värnpliktige sergeanten vid Södra skånska infanteriregementet Enar
Richard Urban Persson hade såsom materielredogörare att ansvara för vården
av en regementet tilldelad kokbil. Vid hempermittering den 19 december 1941
underlät Persson tillse, att kylarvattnet tappades ur kylarsystemet, med påföljd
att kylarvattnet frös och läckor uppstod i motorn.

Efter yrkande vid regementets krigsrätt prövade krigsrätten genom utslag
den 28 mars 1942, enär Persson brustit i vården örn bilen, rättvist förplikta
honom att till kronan utgiva 339 kronor 50 öre för reparation av motorn.

Krigshovrätten, där Persson anfört besvär över krigsrättens utslag, fann
genom utslag den 3 november 1942 lika med krigsrätten Persson pliktig
ersätta kronan den skada, som uppkommit å bilen. Enär kronan emellertid
icke tillförlitligen styrkt, till vilket belopp reparationskostnaden uppgått,
men denna kostnad, med hänsyn till vad i målet förekommit, åtminstone
kunde skattas till 150 kronor, prövade krigshovrätten rättvist på det sätt ändra
krigsrättens utslag, att krigshovrätten förpliktade Persson till kronan utgiva
150 kronor. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken finge talan icke fullföljas
mot krigshovrättens utslag.

Departements

cliefen.

Departements chefen.

Kungl. Majda proposition nr 48.

I en av hemortsbefälhavaren i första militärområdet den 23 december 1942
överlämnad skrift har Persson anhållit att bliva befriad från den ådömda
ersättningsskyldigheten. Han har framhållit, att han vid ifrågavarande tid
varit oerfaren i fråga örn motorers vård samt att han, då väderleken vid hempermitteringen
varit mild, inte kommit att tänka på att kylarvattnet borde avtappas.
Order örn avtappning hade meddelats först under Perssons bortovaro,
men av misstag hade ordern ej verkställts beträffande ifrågavarande bil.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Persson vore radioförsäljare, att
hans senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt uppginge till
1 910 kronor och att hans övriga tillgångar uppskattades till 1 350 kronor, som
han ämnade använda för bosättning vid sitt förestående giftermål.

Hemortsbefälhavaren har föreslagit, att, därest Kungl. Maj:t så funne skäligt,
skadeståndet måtte nedsättas till 75 kronor.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i utlåtande den 16 mars
1943 med hänsyn till såväl de omständigheter under vilka skadan uppkommit
som Perssons svaga ekonomiska ställning ansett skäl föreligga att delvis
befria honom från ersättningsskyldighet. Departementen ha hemställt, att
Persson, därest han före viss angiven tid till arméförvaltningen inbetalade
förslagsvis 50 kronor, måtte befrias från skyldighet att erlägga återstoden av
det utdömda beloppet.

Statskontoret har i utlåtande den 3 april 1943 — under framhållande att i
ärendet föreliggande omständigheter knappast motiverade befrielse från
ersättningsskyldighet — hemställt, att ansökningen icke måtte föranleda någon
åtgärd.

I överensstämmelse med arméförvaltningens tyg- och civila departements
förslag förordar jag, med hänsyn till de omständigheter under vilka skadan
uppkommit samt Perssons svaga ekonomiska förhållanden, att Persson mot
inbetalande till statsverket av 50 kronor befrias från återstående skadeståndsskyldighet.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma den tidpunkt,
inom vilken betalningsskyldigheten skall vara fullgjord.

.Tåg hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Enar Eichard Urban Persson må, därest han inom tid, som
av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar
ett belopp av 50 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet
till kronan jämlikt krigshovrättens utslag den
den 3 november 1942.

9:o.

Värnpliktige vid Norra skånska infanteriregementet nr 564—7—1941 Viktor
Lennart Skogh framförde den 5 januari 1943 i tjänsten en kronan tillhörig
lastbil. Oaktat Skogh under färden hörde knackningar i motorn och oljetryckmätaren
ej gav utslag, fortsatte han körningen, med påföljd att motorlagren
nedkördes. Vidare underlät Skogh att efter körningen verkställa föreskriven
kontroll av kylarvätskans sprithalt, med påföljd att motorblocket frös sönder.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 48.

Efter åtal vid regementets krigsrätt dömdes Skogh genom utslag den 5
mars 1943 jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att för vårdslöshet och
slarv vid handhavandet av bilen hållas i vaktarrest åtta dagar ävensom till
kronan utgiva 450 kronor i ersättning för skadorna å bilen. Krigsrättens utslag
har vunnit laga kraft.

I en av arméförvaltningens tyg- och civila departement den 15 juni 1943
överlämnad skrift har Skogh med bifogande av intyg rörande sin ekonomiska
ställning anhållit att bliva befriad från den ådömda skadeståndsskyldigheten.

Av intyget framgår, att Skogh, som till yrket är jordbruksarbetare, år 1942
påförts en taxering av 800 kronor till såväl kommunal inkomstskatt som statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt samt att han helt saknar förmögenhetstillgångar.

Tjänsteförrättande chefen för Norra Skånska infanteriregementets depå och
militärbefälhavaren ha tillstyrkt bifall till ansökningen.

Tyg- och civila departementen ha, ehuru omständigheterna i samband med
skadan syntes departementen tyda på icke ringa grad av vårdslöshet vid
handhavandet av kronans materiel, uttalat, att departementen med hänsyn till
Skoghs synnerligen svaga ekonomiska ställning icke ville motsätta sig att
Skogh, därest han före viss av Kungl. Majit bestämd tid till arméförvaltningen
inbetalade ett belopp av 100 kronor, befriades från skyldighet att erlägga
återstoden.

Statskontoret har i utlåtande den 25 juni 1943 likaledes med hänsyn till
Skoghs ekonomiska förhållanden tillstyrkt delvis befrielse från ersättningsskyldigheten
men dock ifrågasatt, huruvida icke till kronan borde inbetalas
ett något högre belopp än vad tyg- och civila departementen föreslagit.

Oaktat Skogh synes ha gjort sig skyldig till svåra försummelser vid handhavandet
av lastbilen, anser jag mig med hänsyn till hans svaga ekonomiska
ställning böra tillstyrka, att Skogh, mot inbetalande till statsverket
av visst belopp inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes, befrias från återstående
skadeståndsskyldighet. Med hänsyn till omständigheterna i ärendet
föreslår jag, att det belopp, Skogh bör inbetala, bestämmes till 100 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Viktor Lennart Skogh må, därest han inom tid, som av
Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar
ett belopp av 100 kronor, befrias från återstoden av den
honom jämlikt krigsrättens vid Norra skånska infanteriregementet
utslag den 5 mars 1943 åliggande skadeståndsskyldigheten.

10:o.

Värnpliktige vicekorpralen vid Svea flygflottilj nr 8141—1—1940 Olof Anselm
Emanuel Ek startade den 20 mars 1943 i strid mot gällande instruktion
ett kronan tillhörigt flygplan utan att någon satt i förarsätet, med påföljd att
flygplanet ställde sig på nosen och skadades.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Efter åtal vid flygflottiljens krigsrätt prövade krigsrätten genom utslag
den 2 april 1943 rättvist döma Ek jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för tjänsteförsummelse att undergå vaktarrest två dagar, varjämte Ek förpliktades
att till kronan i ersättning för skadorna å flygplanet utgiva 305
kronor. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en av flygförvaltningen den 8 juni 1943 överlämnad skrift har Ek anhållit
att bliva befriad från skadeståndsskyldigheten. Han saknade fast civil anställning
och åtnjöte icke andra inkomster än de, som vore förenade med frivillig
tjänstgöring vid flottiljen, varför han vore ur stånd att erlägga skadeståndet.

Flottilj chef en har med hänsyn till att Eks försummelse icke syntes varit
förestavad av okynne utan uteslutande av hans strävan att snabbt kunna betjäna
flygplanets förare tillstyrkt bifall till ansökningen.

Flygförvaltningen har med hänsyn till att den ådagalagda vårdslösheten
vore lindrig samt med beaktande av Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut i
ett flertal lindrigare fall förklarat, att ämbetsverket icke ville motsätta sig
bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 19 juni 1943 med beaktande av Eks ekonomiska
förhållanden och övriga omständigheter samt under hänvisning till
Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut i liknande ärenden (proposition 1943: 13,
punkterna 9 och 10) föreslagit att Ek, därest han inom viss av Kungl. Maj:t
bestämd tid inbetalade ett belopp av 50 kronor, befriades från återstående
ersättningsskyldighet.

I anslutning till statskontorets förslag finner jag mig böra föreslå, att Ek
befrias från den honom åliggande skadeståndsskyldigheten mot inbetalande
av 50 kronor inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Olof Anselm Emanuel Ek må, därest han inom tid, som av
Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar
ett belopp av 50 kronor, befrias från återstoden av den honom jämlikt
krigsrättens vid Svea flygflottilj utslag den 2 april 1943
åliggande skadeståndsskyldigheten.

Illo.

Den 3 februari 1943 ombesörjde furiren vid Södermanlands flygflottilj
Sten-Erik Holker bogsering av ett flygplan medelst en tankbil. Härvid sökte
han provisoriskt laga kopplingen, som saknade sprint, genom att ersätta sprinten
med en ståltråd. Vid en häftig inbromsning av bilen på order av Molker
brast kopplingen med påföljd att flygplanet rullade mot bilen och skadades.

Sedan Molker med anledning härav ställts under åtal vid flygflottiljens
krigsrätt, prövade krigsrätten genom utslag den 5 mars 1943, enär Molker
icke på betryggande sätt kopplat flygplanet till bilen och detta varit anledningen
till att kopplingen brustit, då bilen på order av Molker häftigt in -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 48.

bromsats, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma Molker för
försummelse i fullgörande av tjänsteplikt att undergå disciplinstraff av vaktarrest
i två dagar. Därjämte förpliktades Molker att till kronan utgiva ersättning
för den uppkomna skadan med 375 kronor 52 öre. Krigsrättens utslag
Ilar vunnit laga kraft.

I en av tjänsteförrättande chefen för flygstaben, för chefen för flygvapnet,
jämte eget yttrande, den 16 juli 1943 överlämnad skrift har Molker anhållit örn
befrielse från den ådömda skadeståndsskyldigheten.

Tjänsteförrättande chefen för flygstaben har under framhållande att vissa
förmildrande omständigheter syntes vara för handen tillstyrkt bifall till ansökningen.

Flygförvaltningen har i utlåtande den 13 augusti 1943 bland annat framhållit
följande.

Molker syntes ha varit av den uppfattningen, att den provisoriska kopplingen
skulle vara tillräckligt hållbar för transporten. Detta syntes även ha
varit sannolikt, därest ej transporten behövt bromsa. Den av Molker ådagalagda
felbedömningen innefattade en så ringa grad av vårdslöshet, att aet
knappast kunde anses med rättvisa och billighet överensstämmande att av
Molker utkräva hela den utdömda reparationskostnaden. Å andra sidan borde
—- enligt en vid upprepade tillfällen av riksdagen förordad princip — Molker
ersätta någon del av skadan, förslagsvis 50 kronor. Under åberopande av vad
sålunda anförts hemställde flygförvaltningen, att Molker, därest han inom
tid, som av Kungl. Majit bestämdes, till flygförvaltningen inbetalade 50 kronor,
måtte befrias från återstoden av sin betalningsskyldighet till kronan.

Statskontoret har i utlåtande den 18 september 1943 anslutit sig till vad
flygförvaltningen i ärendet anfört och hemställt.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Molker beordrat inbromsning, Departementsemedan
han befarat sammanstötning med ett landande flygplan. I anslutning chefentiH
vad myndigheterna i övrigt anfört anser jag mig böra tillstyrka, att Molker
mot inbetalande av 50 kronor befrias från återstående skadeståndsskyldighet.

Det torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma den tidpunkt, inom vilken
skadeståndsskyldigheten skall vara fullgjord.

•Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva.

att Sten-Erik Molker må, därest han inom tid, som av Kungl.

Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar ett
belopp av 50 kronor, befrias från återstoden av den honom jämlikt
krigsrättens vid Södermanlands flygflottilj utslag den 5 mars
1943 åliggande skadeståndsskyldigheten.

12:o.

Under besök vid Skaraborgs flygflottilj den 8 juni 1942 använde dåvarande
kadetten vid Jämtlands flygflottilj, numera fänriken vid flygvapnet Yngve Carl
Eric Öhrlund handpumpen å ett på marken stående flygplan utan att ha förvissat
sig örn att reglaget för landningsstället och sporrhjulet stodo i läge ut,

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 48.

170 44 2

Dep artemcntschefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

med påföljd att landningsstället drogs in och flygplanet slog mot marken oell
skadades.

Efter åtal vid krigsrätten vid Skaraborgs flygflottilj prövade krigsrätten
genom utslag den 6 juli 1942, enär i målet vore utrett, att Öhrlund finge anses
ha gjort sig skyldig till vårdslöshet i tjänsten, rättvist döma Öhrlund att hållas
i arrest utan bevakning två dagar. Enär den skada, som uppstått å flygplanet,
finge anses vållad genom Öhrlunds vårdslöshet, förpliktades Öhrlund att till
kronan utgiva 500 kronor eller det lägre belopp, vartill reparationskostnaderna
kunde visa sig uppgå. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Uti en av chefen för flygstaben, för chefen för flygvapnet, jämte eget yttrande,
den 2 februari 1943 överlämnad skrift har Öhrlund framhållit, att den
ådömda ersättningsskyldigheten bleve i hög grad betungande för honom och
anhållit att bliva befriad från densamma.

Chefen för flygstaben har anfört att, enär de ekonomiska konsekvenserna
förefölle väl stora i förhållande till förseelsens art, en nedsättning av det
ådömda ersättningsbeloppet, förslagsvis med hälften, syntes skälig.

Flygförvaltningen har i utlåtande den 26 februari 1943 anfört.

Öhrlund vore född år 1921, ogift, och icke försörjningspliktig gentemot någon
närstående. Hans till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt senast taxerade
belopp uppginge till 1 500 kronor och hans skulder för närvarande till 1 73 7
kronor, utgörande kostnader för anskaffande av officersutrustning. Han ansåge
sig icke i stånd att betala ens någon del av skadeståndet. Statsverkets
kostnader för reparation av skadorna hade uppgått till 553 kronor 15 öre.
Enligt flygförvaltningens förmenande torde Öhrlunds vållande få ses mot
bakgrunden av det förhållandet, att han av yrkesintresse önskat lära känna
konstruktionen av en för honom ny flygplantyp. Öhrlund syntes därför ha
handlat av obetänksamhet och icke insett risken av sitt handlande. De omständigheter,
under vilka Öhrlund sålunda ådragit sig ersättningsskyldighet,
ansåge flygförvaltningen mildrande. Med hänsyn härtill syntes skäligt, att
fordringen nerskreves till ett belopp, som Öhrlund kunde antagas utan större
svårighet gälda. Beträffande storleken av detta belopp föresloge flygförvaltningen
250 kronor, varvid såsom villkor syntes böra föreskrivas, att detta
belopp skulle vara inbetalt före den 1 oktober 1944 vid äventyr att eljest hela
skadeståndet finge utbetalas.

Statskontoret har i utlåtande den 6 mars 1943 framhållit, att, även örn
ifrågavarande förseelse icke kunde anses vara av grövre beskaffenhet, utredningen
knappast gåve vid handen, att skäl av ömmande beskaffenhet talade
för bifall till ansökningen. På grund därav hemställde statskontoret — under
erinran tillika örn 1935 års riksdags uttalande (skrivelse nr 156), att efteiskänkande
från statens sida av ådömd betalningsskyldighet endast borde ske
i undantagsfall och när särskilda förhållanden betingade ett dylikt medgivande
— att ansökningen icke måtte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Av det anförda framgår, att Öhrlund av yrkesintresse önskat lära känna
konstruktionen av ett flygplan, som för honom varit obekant, och att skadan
därvid inträffat på grund av en felaktig åtgärd från Öhrlunds sida. Med hänsyn
till att Öhrlunds förseelse, såsom av straffsättningen framgår, bedömts

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

vara relativt ringa, finner jag mig böra föreslå, att Öhrlund, därest han inom
tid, som av Kungl. Majit bestämmes, inbetalar visst belopp, befrias från
återstående skadeståndsskyldighet. Då Öhrlund numera befordrats till fänrik
och därför torde äga större möjligheter att fullgöra skadeståndsskyldigheten,
förordar jag dock icke större sänkning- av skadeståndsskyldigheten än till
350 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Yngve Carl Eric Öhrlund må, därest han inom tid, som av
Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar
ett belopp av 350 kronor, befrias från återstoden av den honom
jämlikt krigsrättens vid Skaraborgs flygflottilj utslag den 6
juli 1942 åliggande skadeståndsskyldigheten.

13:o.

Då ett flygplan den 5 oktober 1942 kördes ut till uppställningsplatsen vid
Skaraborgs flygflottilj, kolliderade planet med en eldsläckare, med påföljd
att propellern skadades.

Vid företagen utredning har befunnits att korpralen vid flygflottiljen
Torsten Edvard Slättberg, vilken det som mekaniker ålegat att tillse att
ingen lös materiel kvarlåg, underlåtit att förvissa sig om att eldsläckaren
borttagits och ej heller givit anvisning till annan att göra detta, samt att
numera vicekorpralen vid flottiljen Bertil Carlsson givit klart-tecken till flygplanets
förare, innan han övertygat sig örn att allt var klart för förflyttning.

Med anledning av vad som sålunda förekommit ställdes Slättberg och
Carlsson samt en värnpliktig vid namn Freiholtz, den sistnämnde för att han
icke från sin plats invid flygplanet iakttagit eldsläckaren, av vederbörande
krigsfiskal under åtal vid flottiljens krigsrätt under yrkande, att samtliga
måtte ådömas ansvar för tjänsteförsummelse och åläggas att solidariskt ersätta
den skada, som uppstått å flygplanet, med 300 kronor.

Krigsfiskalen medgav under målets handläggning, att ett skadeståndskrav i
detta fall kunde synas hårt, men framhöll, att bestämmelsen i lagen den 7
mars 1929 (nr 28) om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg,
tillhörande krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd icke här
kunde tillämpas.

Genom utslag den 17 december 1942 prövade krigsrätten — med ogillande
av mot Freiholtz förd talan — rättvist döma Slättberg och Carlsson jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten att för vårdslöshet i tjänsten hållas i vaktarrest,
Slättberg tre dagar och Carlsson en dag. Därjämte förpliktades
Slättberg och Carlsson att solidariskt ersätta kronan kostnaden för reparation
av den skada, som till följd av deras försummelse uppstått å flygplanet,
med 300 kronor eller det lägre belopp, vartill reparationskostnaderna kunde
komma att uppgå. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en av chefen för flygstaben, för chefen för flygvapnet, jämte såväl eget
yttrande som yttrande av chefen för Skaraborgs flygflottilj, den 5 maj 1943

Departements chefen.

20 Kungl. Maj-As proposition nr 48.

överlämnad skrift ha Slättberg och Carlsson — under åberopande att gäldandet
av den ådömda skadeersättningen innebure en tung och synnerligen
svåröverkomlig börda — anhållit att bliva befriade från skadeståndsskyldighet.

Flottilj chef en har avstyrkt ansökningarna, varemot chefen för flygstaben
tillstyrkt bifall till desamma.

Flygförvaltningen har i utlåtande den 29 juni 1943 anfört.

Reparationskostnaden uppginge till 168 kronor 37 öre. Beloppet syntes
icke vara större än att Slättberg och Carlsson borde kunna med sina löneförmåner
gälda detsamma. Med hänsyn till att den ådagalagda vårdslösheten
varit av synnerligen lindrig beskaffenhet, tillstyrkte emellertid flygförvaltningen
ansökningarna örn befrielse från ersättningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 28 juli 1943 framhållit följande.

Under erinran örn 1935 års riksdags uttalande (skrivelse nr 156), att efterskänkande
från statens sida av ådömd betalningsskyldighet endast borde ske
i undantagsfall och när särskilda förhållanden betingade ett dylikt medgivande,
ansåge sig statskontoret icke kunna tillstyrka, att Slättberg och Carlsson helt
befriades från ersättningsskyldighet. Då emellertid den ådagalagda vårdslösheten
syntes ha varit av lindrig beskaffenhet, ville ämbetsverket med hänsyn
till vederbörandes ekonomiska förhållanden icke motsätta sig, att Slättberg
och Carlsson, därest var och en av dem inom viss av Kungl. Majit bestämd
tid inbetalade ett belopp av 50 kronor, befriades från återstoden av dem
åvilande betalningsskyldighet.

I överensstämmelse med statskontorets förslag förordar jag, att envar av
Slättberg och Carlsson mot inbetalande till statsverket av 50 kronor befrias
från återstående ersättningsskyldighet. Det torde få ankomma på Kungl.
Majit att bestämma den tid inom vilken betalningssk3ddigheten skall vara
fullgjord.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att envar av Torsten Edvard Slättberg och Bertil Carlsson
må, därest han inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets
civilförvaltning inbetalar ett belopp av 50 kronor, befrias
från återstående betalningsskyldighet till kronan jämlikt krigsrättens
vid Skaraborgs flygflottilj utslag den 17 december 1942.

14:o.

I samband med ombasering den 24 februari 1943 av flygplan sände värnpliktige
mekanikern vid Skaraborgs flygflottilj nr 553—15—1942 Sven Hjalmar
Källander en skinnrock och ett par handskar, tillhöriga kronan, med det
plan varå han brukade tjänstgöra som mekaniker. Planet, varå Källander icke
medföljde, havererade emellertid, varvid persedlarna förkommo.

Efter det vederbörande krigsfiskal förklarat sig föra ersättnings- men icke
ansvarstalan, prövade flygflottiljens krigsrätt genom utslag den 7 juni 1943
på grund av i målet framkomna omständigheter skäligt ålägga Källander att
med 63 kronor 30 öre ersätta kronan värdet av de förkomna persedlarna.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

I en av flygförvaltningen den 6 augusti 1943 överlämnad skrift har Källander
— under åberopande att han vore medellös — anhållit att bliva befriad
från den ådörnda ersättningsskyldigheten.

Tjänsteförrättande chefen för Skaraborgs flygflottiljs depå har med hänsyn
till att Källander på egen risk medsänt persedlarna avstyrkt ansökningen.

Flygförvaltningen har anfört bland annat följande.

Att persedlarna inlastats å planet hade icke varit stridande mot gällande
föreskrifter.

Enligt allmänna rättsgrundsatser skulle kronan såsom ägare till persedlarna
haft att svara för förlusten. Krigsrättens åläggande för Källander att ersätta
persedlarna syntes bygga på antagandet av ett vidsträcktare redovisningsansvar
än som följde av nämnda rättsgrundsatser. Huruvida denna ståndpunktvore
riktig syntes icke ankomma å flygförvaltningens bedömande.

Därest persedlarna tillhört Källander, hade enligt gällande bestämmelser
angående decentralisering av vissa försvarsväsendet berörande ersättningsärenden
flygförvaltningen ägt befogenhet att bereda Källander gottgörelse
för persedlarnas värde, och omständigheterna syntes ha motiverat användande
av denna befogenhet. Då persedlarna tillhört kronan, ägde flygförvaltningen
icke motsvarande befogenhet. Emellertid syntes det föga förenligt med rättvisa
och billighet, att Källander skulle komma i sämre rättsställning därför
att persedlarna tillhört kronan och icke honom.

På anförda skäl tillstyrkte därför flygförvaltningen bifall till framställningen.

Statskontoret har i utlåtande den 18 september 1943 anfört, att ämbetsverket
med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter icke hade något
att erinra mot att framställning gjordes till riksdagen örn hel befrielse för
Källander från den honom ådömda ersättningsskyldigheten.

T likhet med flygförvaltningen och statskontoret finner jag, att Källander
på grund av förekomna omständigheter bör helt befrias från ersättningsskyldigheten.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Sven Hjalmar Källander befrias från honom jämlikt krigsrättens
vid Skaraborgs flygflottilj utslag den 7 juni 1943 åliggande
skyldighet att till kronan utgiva ersättning med 63 kronor
30 öre.

15:o.

Under förläggning av ett artilleriförband i Rissne uppstod den 8 maj 1942
eld i ett tält, varvid såväl tältet som viss i detsamma befintlig egendom tillhörig
kronan och militär personal förstördes. Eldsvådan hade enligt företagen
utredning förorsakats av att värnpliktige vid Svea artilleriregemente
nr 129—47—1931 Johan Gunnar Viberg, sedan han obehörigen tänt eld i
kaminen i tältet, underlåtit att vakta elden.

Mod anledning härav ställdes Viberg under åtal vid Svea artilleriregementes
krigsrätt under yrkande, att denne måtte dömas till ansvar för vårdslöshet
och oaktsamhet samt förpliktas ersätta den kronan tillhöriga egendomen med
1 906 kronor 36 öre.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr åS.

Viberg framhöll vid krigsrätten, att han uppgjort eld, emedan det varit
blåsigt och kallt. Han hade ej känt till att det varit förbjudet att utan order
uppgöra eld. Elden hade utbrutit medan han under ett par minuters tid
hämtat ris till elden utanför tältet.

Genom utslag den 24 juli 1942 prövade krigsrätten, enär Viberg, sedan
han obehörigen upptänt eld i en kamin inom tältet, underlåtit att behörigen
vakta elden och därigenom vållat, att eld uppkommit, rättvist döma Viberg
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten att hållas
i vaktarrest fem dagar. Därjämte förpliktades Viberg, såvitt nu är i fråga,
att utgiva skadestånd till kronan med 953 kronor 18 öre, varemot kronans
ersättningstalan i övrigt såsom obestyrkt icke kunde bifallas.

Krigshovrätten, där arméförvaltningens tyg- och intendenturdepartement
anfört besvär över krigsrättens utslag, yttrade i utslag den 13 november 1942:
Enär av i hovrätten förebragt utredning finge anses framgå, att den nu ifrågavarande
materielen vid tiden för branden haft ett värde av 1 757 kronor 18 öre,
prövade krigshovrätten rättvist på det sätt ändra krigsrättens utslag, i vad
det överklagats, att Viberg förpliktades att i skadestånd till kronan utgiva
utöver av krigsrätten utdömda 953 kronor 18 öre ytterligare 804 kronor eller
alltså sammanlagt 1 757 kronor 18 öre. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken
finge talan icke fullföljas mot krigshovrättens utslag.

Uti en av militärbefälhavaren för fjärde militärområdet den 17 februari
1943 överlämnad skrift har Viberg anhållit att bliva befriad från ifrågavarande
ersättningsskyldighet eller att densamma måtte väsentligt nedsättas. Omständigheterna
vid branden måste anses synnerligen förmildrande. Viberg saknade
för närvarande helt tillgångar att betala beloppet. Han hade enligt uppgift
den 13 februari 1943 till arméförvaltningens ombudsman förbundit sig
att verkställa avbetalning å skulden med 10 kronor i veckan.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Viberg, som till yrket är chaufför
och anställd hos ett bolag, är född år 1911 och ogift, att hans veckolön uppgår
till 77 kronor, att hans taxering för år 1942 till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
uppgår till 3 200/3 040 kronor samt att han har ett kapital å 200
kronor.

Regementschefen och militärbefälhavaren lia tillstyrkt bifall till ansökningen.

Arméförvaltningens tyg-, intendentur- och civila departement ha i utlåtande
den 11 maj 1943 anfört följande.

Då Vibergs ekonomiska ställning icke torde möjliggöra för honom att
inom rimlig tid erlägga hela det utdömda skadeståndsbeloppet, ansåge sig
departementen med hänsyn jämväl till omständigheterna i samband med uppkomsten
av branden böra tillstyrka viss nedsättning i fråga om Vibergs ersättningsskyldighet.
Departementen finge dock såsom sin uppfattning framhålla,
att Vibergs uppgörande av eld utan vederbörligt tillstånd samt hans
underlåtenhet att på ett effektivt sätt övervaka elden måste bedömas såsom
förhållandevis allvarliga försummelser, varför kronans ersättningsanspråk icke
syntes böra eftergivas i vidare mån än att erläggandet av återstående belopp
framstode såsom ekonomiskt kännbart för Viberg. Sistnämnda belopp, vilket

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

departementen ansåge skäligen böra bestämmas till 600 kronor, torde vidare
— i överensstämmelse med vad som i liknande fall plägade ske böra, för
att befrielse från återstoden skulle erhållas, inbetalas före viss bestämd tidpunkt.

I utlåtande den 19 juni 1943 har statskontoret förklarat sig icke ha något
att erinra mot bifall till vad tyg-, intendentur- och civila departementen i ärendet
hemställt.

Ehuru Viberg vid ifrågavarande tillfälle åsidosatt gällande föreskrifter och Departementsvisat
ovarsamhet, anser jag mig på grund av \ ibergs ekonomiska ställning
samt av honom visad beredvillighet att i mån av förmåga fullgöra sin skadeståndsskyldighet
böra föreslå, att Viberg, mot inbetalande till statsverket av
visst belopp inom tid, som av Kungl. Majit må bestämmas, befrias från återstående
skadeståndsskyldighet. Det belopp, Viberg bör ha att inbetala, synes
mig böra bestämmas till 500 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Johan Gunnar Viberg må, därest han inom tid, som av
Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar
ett belopp av 500 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet
till kronan enligt krigshovrättens utslag den
13 november 1942.

16:o.

Den 24 februari 1941 erhöll furillen vid Livregementet till häst Sten John
Ingvar Zackrisson order att, med biträde av annat manskap, vid sin förläggning
å Edsbergs gård rastrida fem hästar. Under utförandet av denna order
anordnade han hinderhoppning på ett snötäckt gärde vid gården, varvid en
av hästarna skadades så svårt, att den senare måste slaktas.

Efter åtal vid regementets krigsrätt har krigsrätten genom utslag den 19
april 1941 utlåtit sig. I målet vore upplyst, att Zackrisson vid hinderhoppningen
gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse genom att oaktat ett hinder
på banan skymtat under snön underlåta att undersöka beskaffenheten av
detta hinder, som utgjorts av en kullfallen grind, och därigenom orsakat, att
en av hästarna under hinderhoppningen skadats så att den senare måst
slaktas. Krigsrätten prövade därför rättvist döma Zackrisson jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för tjänsteförsummelse att hållas i vaktarrest tre
dagar, varjämte han jämlikt sitt medgivande förpliktades att såsom ersättning
för hästen utgiva 1 200 kronor till kronan.

Krigshovrätten, där Zackrisson anfört besvär, gjorde genom utslag den 17
oktober 1941 den ändringen i krigsrättens utslag, att beloppet av den ersättning,
Zackrisson skulle utgiva till kronan, minskades till 863 kronor 10 öre
med hänsyn därtill, att kronan vid försäljning av hästens kött och hud erhållit
336 kronor 90 öre. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken finge talan icke
fullföljas mot krigshovrättens utslag.

I en den 19 januari 1943 dagtecknad skrift har Zackrisson anhållit örn befrielse
från den honom ådömda ersättningsskyldigheten.

Departements

chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 48.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Zackrisson den 5 april 1943 beviljats
hemskillnad från sin hustru, att han åtnjuter en inkomst av 272 kronor 60
öre i månaden jämte kontant portionsersättning, att hans senaste taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är 3 550 kronor med ett beskattningsbart
belopp av 2 250 kronor, att hans skulder uppgå till omkring 900 kronor,
att han enligt skriftligt erkännande den 5 november 1943 örn faderskap
åtagit sig underhållsbidrag med 35 kronor i månaden för ett väntat barn tills
detta fyllt 18 år samt att han efter hemskillnadsårets utgång ämnar ingå
äktenskap med barnets moder.

Arméförvaltningens intendentur- och civila departement lia i utlåtande den
12 februari 1943, särskilt med hänsyn till vikten av att hos personalen inskärptes
betydelsen av att det dyrbara hästmaterialet handhades med erforderlig
omsorg, funnit sig icke kunna tillstyrka bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 27 februari 1943, ehuru vissa billighetsskäl
måhända kunde anses tala för att ersättningsskyldigheten delvis eftergåves,
funnit sig med hänsyn till vad intendentur- och civila departementen
anfört icke böra tillstyrka bifall till ansökningen.

Ehuru Zackrisson icke iakttagit erforderlig omsorg vid anordnandet av
hinderhoppningen, vill jag ej motsätta mig att han befrias från återstående
skadeståndsskyldighet mot inbetalande av visst belopp inom tid, som av
Kungl. Majit må bestämmas. Med hänsyn till den ståndpunkt jag vid anmälan
av liknande ärenden tidigare intagit förordar jag — med beaktande av
jämväl den omständigheten att sökanden är anställd vid regementet — att
det belopp, som av Zackrisson skall inbetalas, bestämmes till 300 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Sten John Ingvar Zackrisson må, därest han inom tid, som
av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar
ett belopp av 300 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan jämlikt krigshovrättens utslag den 17
oktober 1941.

17:o.

Enligt ett mellan chefen för Upplands regemente och småbrukaren Oskar
Arvid Hamberg i Johannesberg, Alsike, upprättat, den 20 och den 23 april
1942 dagtecknat kontrakt utackorderades till Hamberg såsom fodervärd en
regementet tillhörig ackordhäst. Enligt kontraktet ägde Hamberg icke utan
regementschefens medgivande använda hästen för annat än eget bruk. Örn
hästen under utackorderingstiden doge under sådana förhållanden, att
fodervärden måste anses ha genom oförstånd, bristande tillsyn och dylikt
varit vållande till hästens död, skulle hästen av fodervärden ersättas med
belopp, motsvarande det vartill hästens värde vid senaste i vederbörlig ordning
verkställd värdering blivit fastställd. Hästen hade värderats till 800
kronor.

Utan att inhämta regementschefens tillstånd utlånade Hamberg hästen på

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

en dag till en granne. Åtföljd av en elvaårig sonson, som ledde ackordhästen,
och själv ledande en häst skulle grannen den 17 juni 1942 återställa ackordhästen
till Hamberg. Därvid påkördes ackordhästen av ett tåg och dödades.

I en av arméförvaltningens intendenturdepartement den 21 december 1942
överlämnad skrift har Hamberg anhållit att bliva befriad från ersättningsskyldigheten.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Hamberg är född år 1882 samt
gift, att två barn vistas i hemmet varav en sjuklig och fullständigt arbetsoformögon
dotter, att han äger en fastighet, taxerad till 5 000 kronor och intecknad
för 4 000 kronor, samt att han enligt 1942 års kronodebetsedel icke har någon
beskattningsbar inkomst.

Chefen för regementets depå, militärbefälhavaren och intendenturdepartement
et ha tillstyrkt bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 17 mars 1943 framhållit följande.

Med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter ville statskontoret
icke motsätta sig, att Hamberg delvis befriades från honom åliggande ersättningsskyldighet.
Ämbetsverket ansåge sig förty böra förorda, att Hamberg,
därest han före viss av Kungl. Majit bestämd tidpunkt inbetalade 100 kronor,
befriades från återstående betalningsskyldighet.

Av utredningen framgår, att Hamberg lever i knappa ekonomiska omständigheter
samt att det skulle möta stora svårigheter för honom att fullgöra
ersättningsskyldigheten. På grund härav och de förhållanden, under vilka
olyckan inträffat, anser jag mig därför, oaktat Hamberg icke ägt utlåna hästen,
böra föreslå, att Hamberg mot inbetalande av 50 kronor befrias från återstående
ersättningsskyldighet. Inbetalningen bör ske före tidpunkt, som
Kungl. Majit bestämmer.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att Oskar Arvid Hamberg må, därest han inom tid, som av
Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar
ett belopp av 50 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan på grund av det mellan chefen för Upp
lands regemente och Hamberg den 20 och den 23 april 1942
upprättade kontraktet.

18:o.

I samband med en enskild, militär fälttävlan i september 1940, anordnad
av Sveriges militära idrottsförbunds Bodendistrikt, utkvitterade dåvarande
fänriken, numera löjtnanten vid Norrbottens regemente, Björn Olof Rundquist
från huvudförrådet vid regementets depå 28 lösa tältdelar men återredovisade
dem sedermera icke.

Vederbörande krigsfiskal förde med anledning härav ersättningstalan mot
Rundquist vid regementets krigsrätt samt yrkade, att Rundquist måtte förpliktas
ersätta kronan värdet av tältdelarna med 728 kronor.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Departements chefen.

Rundquist bestred ersättningsskyldighet samt anförde bland annat följande.
Han hade genom depåchefen beordrats tjänstgöra som funktionär vid
tävlingen. Ledaren för tävlingen hade tillsagt, att funktionärerna med hänsyn
till de ovissa väderleksutsikterna skulle förses med skyddstält. Efter tävlingen
hade Rundquist kontrollerat, att samtliga tält anlänt till målplatsen.
Han hade där beordrat vederbörande kontrollanter att tillse, att tälten fördes
till regementet. Rundquist hade återkommit till Boden omkring kl. 23. Efter
framkomsten hade han någon tid under natten och även under de två å tre
närmaste dagarna varit sysselsatt med att uträkna resultatet av tävlingen.
Enär han sålunda haft mycket att göra, hade han glömt bort att kontrollera,
att tälten återlämnats till regementet i behörig ordning. Rundquist medgåve
såsom skälig ersättning för tältdelarna i och för sig, då de varit begagnade,
endast 70 % av det av krigsfiskalen uppgivna nyanskaffningsvärdet, 26 kronor
per styck.

Krigsrätten prövade genom utslag den 27 augusti 1941, enär Rundquist
icke förmått redovisa tältdelarna samt icke förebragt någon omständighet av
beskaffenhet att skäligen böra befria honom från ersättningsskyldighet, men
tältdelarna icke visats lia större värde än det av Rundquist i målet medgivna,
509 kronor 60 öre, rättvist förplikta Rundquist att till kronan utgiva ersättning
med sistnämnda belopp.

Krigshovrätten, varest Rundquist anfört besvär över krigsrättens utslag,
fann enligt utslag den 24 juli 1942 ej skäl göra ändring i krigsrättens utslag.
Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken ägde Rundquist icke fullfölja talan mot
krigshovrättens utslag.

I en av arméförvaltningens intendentur- och civila departement den 9 juli
1943 överlämnad skrift har Rundquist, under framhållande att tältdelarna
troligen avlämnats till huvudförrådet utan avhämtande av kvitto hos förrådsförvaltaren,
anhållit att bliva befriad från den honom ålagda ersättningsskyldigheten.

Regementschefen har tillstyrkt bifall till ansökningen och därvid framhållit,
att Rundquist, som nyligen ingått äktenskap, genom inbetalning av
den ådömda ersättningen skulle bringas i stora ekonomiska svårigheter samt
att ifrågavarande tältdelar med största sannolikhet inlämnats till förrådet.

Militärbefälhavaren har likaledes tillstyrkt bifall till ansökningen.

Tjänstefanrättande chefen för Norrbottens regementes depå har i av intendenturdepartementet
infordrat yttrande framhållit, att några omständigheter,
som talade för att tältdelarna återfunnits, icke förelåge utöver vad som framginge
av krigsrättsprotokollet. Yid depåförrådet förefunnes enligt inventeringsbeskedet
den 15—30 juni 1942 ett överskott av 2 411 tältdelar.

Intendent- och civila departementen ha ansett sig av principiella skäl
icke kunna tillstyrka bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 29 september 1943 icke ansett tillräckliga
skäl föreligga för bifall till ansökningen.

Då med hänsyn till de åtgärder, Rundquist vidtog efter tävlingens avslutande
— i detta hänseende torde jämväl få hänvisas till handlingarna i åren -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

clet — intet motsäger antagandet, att de ifrågavarande tältdelarna kunna ingå
i det överskott av sådan materiel, som numera konstaterats vid depåförrådet,
anser jag mig böra föreslå, att kronan avstår från sin fordran hos Rundquist.

•Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Björn Olof Rundquist befrias från honom jämlikt krigshovrättens
utslag den 24 juli 1942 åliggande skyldighet att till
kronan utgiva ersättning med 509 kronor 60 öre.

19:o.

Vid uppbrott efter en rast under en fälttjänstövning med Värmlands regemente
i trakten av Arvika natten till den 15 september 1942 kvarglömde
värnpliktige vid regementet nr 148—50—1940 Harald Edvin Lundquist på
rastplatsen ett gevär modell 38. Geväret har sedermera ej kunnat anträffas.

Efter åtal vid regementets krigsrätt prövade krigsrätten genom utslag den
16 januari 1943, enär Lundquist genom försummelse i tjänsten förorsakat, att
geväret förkommit, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma
Lundquist att undergå disciplinstraff av vaktarrest i två dagar, varjämte han
förpliktades att till statsverket utgiva ersättning för geväret med 180 kronor.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en av arméförvaltningens tyg- och civila departement den 4 juni 1943
överlämnad skrift har Lundquist anhållit att bliva befriad från ersättningsskyldigheten.
Lundquist har framhållit följande. När händelsen inträffade,
hade han varit fullständigt uttröttad, enär förbandet under föregående dygn
befunnit sig på nästan oavbruten marsch med föga vila och sömn. Endast med
stor möda hade han kunnat hålla sin plats i förbandet. Även dagarna dessförinnan
hade han deltagit i två dagsmarscher. Uppbrottet från rastplatsen
hade skett hastigt och då Lundquist marscherat omkring 200 meter hade han
märkt, att han glömt geväret. Han hade då omedelbart återvänt. En mötande
värnpliktig hade meddelat honom, att geväret redan omhändertagits, men han
hade det oaktat begivit sig till rastplatsen och övertygat sig örn att geväret
ej funnits där. Han vore för närvarande arbetslös och saknade medel att
ersätta geväret. Kostnaderna för inställelsen vid krigsrätten hade uppgått
till 40 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Lundquist, som vore född år
1920 och till yrket typograflärling, genomginge handelsskola, samt att hans
uppehälle bekostades av fadern.

Chefen för Värmlands regementes depå, stabschefen vid femte militärbefälsstaben
och arméchefen ha tillstyrkt bifall till ansökningen.

Tyg- och civila departementen ha med hänsyn till de omständigheter, under
vilka geväret förkommit, samt Lundquists svaga ekonomiska ställning tillstyrkt
befrielse från ersättningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 19 juni 1943 med hänsyn till omständigheterna
i ärendet förklarat, att ämbetsverket icke ville motsätta sig, att Lund -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Departementschefen■ -

quist befriades från ersättningsskyldighet, därest han inom viss av Kungl.
Majit föreskriven tid inbetalade ett belopp av 50 kronor.

Med hänsyn till Lundquists svaga ekonomiska ställning och med beaktande
av de omständigheter, under vilka geväret förkommit, tillstyrker jag, att
Lundquist befrias från den honom ålagda ersättningsskyldigheten.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Harald Edvin Lundquist befrias från honom jämlikt krigsrättens
vid Värmlands regemente utslag den 16 januari 1943
åliggande skyldighet att till kronan utgiva ersättning med 180
kronor.

20:o.

Då bogserbåten Gustafshög den 15 december 1942 skulle angöra en hjälpvedettbåt,
som med en wire låg förtöjd vid fyrskeppet Almagrundet, gick
Gustafshög mot wiren och skadades.

Efter utredning har befunnits, att befälhavaren å Gustafshög strax före
angöringen av hjälpvedettbåten beordrat full fart back i maskinen men att värnpliktige
vid fjärde beväringskompaniet nr 50—240—1927 Karl Beinhold Hammar,
som vid tillfället tjänstgjort såsom maskinist å Gustafshög, i stället
ställde maskinen på full fart framåt samt härigenom vållade kollisionen.

Efter åtal vid stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation prövade
krigsrätten genom utslag den 5 mars 1943, enär omständigheterna i målet
måste anses mildrande, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist
döma Hammar för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt att hållas i vaktarrest
i två dagar, varjämte Hammar förpliktades att till kronan utgiva ersättning
för reparation av de å bogserbåten uppkomna skadorna med 3 258 kronor
21 öre. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en den 26 mars 1943 dagtecknad skrift har Hammar anhållit att bliva
befriad från den ådömda skadeståndsskyldigheten. Vid ifrågavarande tid
skulle avlösning av Gustafshögs besättning, som tjänstgjorde som sjöfartskontroll,
ske, och Hammar hade då varit alldeles utarbetad och förbi av trötthet
efter mer än 30 timmars oavbruten tjänstgöring. Dessutom hade han varit
ovan vid Gustafshögs maskin, emedan han först föregående dag gått ombord
på Gustafshög såsom avlösning från annat fartyg. Maskintelegrafen hade
varit så placerad att han ej kunnat se den från manöverplatsen. Vidare hade
han svag syn och brukade bära glasögon. Vid kollisionstillfället hade han
emellertid icke kunnat använda glasögonen, enär han på grund av värmen i
maskinrummet och trötthet svettades kraftigt och svetten rann från pannan.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Hammar, som i det civila är eldare
vid länslasarettet i Sveg, åtnjuter en inkomst av 122 kronor i månaden jämte
dyrtidstillägg samt fri kost och logi samt att hans senaste taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt uppginge till 1 440 kronor.

Kungl. Majlis proposition nr 4S.

Marinförvaltningen har i utlåtande den 3 juli 1943, då av utredningen i
ärendet framginge, att samverkande orsaker till olyckshändelsen vore dels
Hammars dåliga syn, dels hans ovana vid maskinens skötsel och dels den oavbrutna
långa tjänstgöringen, omkring 30 timmar, samt Hammars ekonomiska
ställning vore sådan, att han icke torde kunna inbetala skadeståndet,
tillstyrkt bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 21 juli 1943 med hänsyn till i ärendet
föreliggande omständigheter och i betraktande av Hammars svaga ekonomiska
ställning uttalat, att ämbetsverket icke ville motsätta sig, att denne helt befriades
från ersättningsskyldighet.

I likhet med myndigheterna och under erinran, att krigsrätten funnit omständigheterna
i målet mildrande, förordar jag, att Hammar helt befrias från
den honom ådömda skadeståndsskyldigheten.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Karl Reinhold Hammar befrias från honom jämlikt stationskrigsrättens
vid Stockholms örlogsstation utslag den 5 mars
1943 åliggande skyldighet att till kronan utgiva skadestånd med
3 258 kronor 21 öre.

21:o.

Enligt ett mellan chefen för förutvarande Västgöta regemente, å kronans
vägnar, och byggmästaren J. M. Jansson i Växjö den 17 oktober 1916 upprättat
kontrakt åtog sig Jansson att utföra en för regementet avsedd skjutbaneanläggning
vid Vänersborg med alla erforderliga arbeten för en kostnad
av 40 000 kronor. Kontraktet innehöll bland annat följande bestämmelser:
Arbetena skulle vara fullt färdiga för besiktning den 1 januari 1917. Det
ålåge entreprenören att under tre år från arbetenas avsynande ansvara för
deras goda beskaffenhet. Vid besiktning anmärkta felaktigheter och brister
skulle av entreprenören ofördröjligen avhjälpas, vid äventyr att sådant avhjälpande
verkställdes på hans bekostnad genom statens försorg. — Sedan
arbetena utförts, konstaterades vid ansvars- eller efterbesiktning den 11 juni
1920 vissa bristfälligheter. Jansson anmodades att avhjälpa bristerna, vilket
han emellertid underlät. Sommaren 1921 försattes Jansson i konkurs vid
Konga häradsrätt. Konkursen avslutades den 28 december 1923.

Genom beslut den 29 juni 1921 anvisade dåvarande fortifikationsdepartementet
högst 4 000 kronor till bestridande av kostnaderna för erforderliga
arbeten för avhjälpande av de påtalade bristfälligheterna, varefter kronan uttog
stämning å Jansson till rådhusrätten i Växjö för utfående av ersättning
för sagda kostnader. Genom utslag den 6 oktober 1924 förpliktade rådhusrätten
Jansson att till kronan utgiva 4 000 kronor jämte sex % ränta därå
från den 1 januari 1922, ävensom att ersätta kronans rättegångskostnader
med 977 kronor. Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

Vid verkställighetsförsök år 1924 och 1933 har utrönts, att Jansson sak -

Departements chefen.

30 Kungl. Majis proposition nr 48.

nade utmätningsbar egendom. Kronans fordran uppgår numera till omkring
11 000 kronor.

I en av arméförvaltningens civila departement och fortifikationsstyrelse
den 2 juli 1943 överlämnad skrift har Jansson anhållit att få reglera sin skuld
till kronan enligt nämnda rådhusrättsutslag med ett 20 % ackord. Jansson
har i anslutning härtill framhållit följande.

Han vore 64 år och gift samt prokurist i en byggnadsfirma mot en årlig
lön av 8 000 kronor. Hustrun vore med åtta trettondelar delägare i firman och
ägde i firmans kapitalbehållning en andel av omkring 24 000 kronor. En
broder till Jansson ägde återstående fem trettondelar. Jansson och hans
hustru hade för närvarande försörjningsplikt, helt mot ett barnbarn och delvis
mot två barnbarn. -— Då Jansson vid konkursen haft att försörja nio omyndiga
barn, varav det yngsta nådde myndig ålder år 1942, hade någon uppsamling
av kapital icke kunnat äga rum under de gångna 21 åren. Janssons
tillgångar uppginge för närvarande till omkring 2 000 kronor och hans skulder
till omkring 38 000 kronor, varav till kronan omkring 11 000 kronor och till
aktiebolaget Skånska banken omkring 25 800 kronor. Banken hade utfäst sig
att biträda ett 10 % ackord.

Då Jansson på sin tid nödgats gå i konkurs hade detta ej föranletts av
ekonomiskt lättsinne utan av krisen efter förra världskriget. Det vore hårt
för Jansson vid hans ålder att alltjämt nödgas känna sig ekonomiskt omyndig,
då han hade att dragas med angivna oreglerade skulder. Med hänsyn till
dessa förhållanden och sin familj vore han mycket angelägen att reglera skulderna
genom ett ackord.

I en av Jansson under edlig förpliktelse den 21 mars 1942 upprättad tablå
lia hans tillgångar upptagits till 2 165 kronor 68 öre och skulderna till 38 675
kronor 55 öre, varav 11 000 kronor till kronan enligt nämnda utslag samt 25 835
kronor 48 öre till aktiebolaget Skånska banken. Två personer, som ha god
kännedom örn Janssons ekonomiska ställning, ha intygat, att Jansson i tablån
riktigt återgivit sin ekonomiska ställning.

Civila departementet och fortifikations styr elsen ha i sitt yttrande med
hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst tillstyrkt ansökningen samt hemställt,
att Kungl. Majit vid bifall härtill måtte förordna, att den del av kronans ifrågavarande
fordran, som efter Janssons inbetalning av ackordsbeloppet kunde
komma att återstå, måtte avskrivas.

Statskontoret har i utlåtande den 21 juli 1943 anfört följande.

Med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter ville statskontoret
icke motsätta sig, att Jansson delvis befriades från honom ålagd ersättningsskyldighet.
I betraktande av Janssons ekonomiska förhållanden ville ämbetsverket
dock ifrågasätta, örn icke Jansson borde vara i stånd att till kronan
inbetala honom ålagt skadeståndsbelopp å 4 000 kronor jämte ersättning för
rättegångskostnader med 977 kronor. Han syntes därför böra befrias allenast
från erläggande av den av rådhusrätten utdömda räntan.

Av utredningen i ärendet framgår, att Jansson icke kunnat avhjälpa vissa
brister i entreprenadarbetet huvudsakligen på grund därav att hans ekono -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

miska ställning undergrävts genom näringskrisen efter världskriget 1914—
1918 och därav följande svårigheter för honom att erhålla kredit och arbetskraft.
De omständigheter, under vilka Jansson ådragit sig betalningsskyldighet
till kronan, kunna därför anses mildrande. Enligt vad som nu kan förutses
lärer det med hänsyn till Janssons ålder och hans ekonomiska förhållanden
få anses vara i det närmaste uteslutet, att han skall kunna gälda den
skuld, vari han häftar till kronan. Med hänsyn härtill och med beaktande att
förutnämnda bank enligt lämnad uppgift redan avskrivit nio tiondelar av sin
fordran vill jag icke motsätta mig, att Jansson, därest han till statsverket
inbetalar en femtedel av sin nuvarande skuld till kronan, befrias från återstående
del av skulden. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma
den tidpunkt, inom vilken nämnda inbetalning skall vara fullgjord.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att J. M. Jansson må, därest han inom tid, som av Kungl.
Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar en
femtedel av sin nuvarande skuld till kronan jämlikt rådhusrättens
i Växjö utslag den 6 oktober 1924, befrias från återstående delen
av sagda skuld.

22:o.

Under övning i posttjänst den 29 november 1940 i trakten av Kaknäs skjutbana
i Stockholm med en pluton av ett gevärskompani vid Svea livgarde
avgick av våda ur ett av värnpliktige nr 3028—45—1936 Kurt Sigvard Gunnar
Sallberg buret gevär ett skott, som träffade värnpliktige nr 3225—45—1936
Kurt Hartvig Verner Dino, med påföljd att denne skadades till döds.

De närmare omständigheterna vid olyckstillfället voro följande. Nämnda dag
utförde kompaniet skolskjutning å skjutbanan, därvid såsom ledare tjänstgjorde
löjtnanten Carl Konstans Emil Ohly och såsom befäl inom plutonen
värnpliktige sergeanten Kuné Hermansson och värnpliktige furiren Harry
Hjalmar Håkansson, vilka vid tillfället erhöllo order av Ohly »att svara för
vardera» vissa skyttar inom plutonen, däribland Sallberg och en värnpliktig
vid namn Bredin. Under skjutningen skulle varje skytt avlossa sex skott, men
Bredin avlossade icke mer än fem skott, varefter han ställde det av honom
använda geväret, fortfarande laddat med ett skott, i ett gevärsställ å 200-metersvallen. Geväret flyttades sedermera av annan person till 300-metersvallen,
där det omhändertogs av Sallberg. Sedan skjutningen för plutonen
avslutats, erhöll Hermansson order att övertaga befälet över plutonen och
med denna öva posttjänst. Under övningen avgick av våda ur det av Sallberg
omhänderhavda förut nämnda geväret det skott, som träffade Dino.

Genom beslut den 31 januari 1941, som fastställts av försäkringsrådet den
28 februari samma år, tillerkände riksförsäkringsanstalten jämlikt bestämmelserna
i 1927 års militärersättningsförordning ej mindre änkan Sandy
Alexine Dino begravningshjälp med 176 kronor 40 öre än även dels henne

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

en årlig livränta av 441 kronor att utgå från och med den 30 november 1940,
så länge hon levde ogift, dels ock makarna Dinos den 31 december 1936
födda dotter en årlig livränta å 294 kronor att likaledes utgå från och med
den 30 november 1940, till dess hon uppnått 16 års ålder.

Med anledning av olycksfallet ställdes Ohly, Hermansson, Håkansson, Bredin
och Sallberg av vederbörande krigsfiskal under åtal vid fältkrigsrätten
vid Svea livgardes depå. I målet förde änkan Dino och riksförsäkringsanstalten
ersättningstalan.

Genom utslag den 19 april 1941 prövade fältkrigsrätten lagligt att —- med
ogillande av mot Ohly, Hermansson, Håkansson och Bredin förd talan örn
ansvar för vållande till annans död — döma dels nämnda fyra tilltalade jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse i tjänsteplikt att undergå
de tre förstnämnda arrest utan bevakning tolv, respektive åtta och sex dagar
samt Bredin att hållas i vaktarrest tio dagar, dels och Sallberg jämlikt 130
och 131 §§ strafflagen för krigsmakten och 14 kap. 9 § allmänna strafflagen
att för tjänsteförsummelse undergå vaktarrest femton dagar och för vållande
till annans död till kronan utgiva 30 dagsböter, varje dagsbot bestämd till
en krona.

Vidkommande härefter i målet förd skadeståndstalan förpliktade krigsrätten
—- med ogillande av den mot Ohly, Hermansson, Håkansson och Bredin
förda skadeståndstalan — Sallberg att i skadestånd utgiva dels — enär Sallberg
icke haft något att erinra mot riksförsäkringsanstaltens yrkande örn förpliktande
för honom att till anstalten återbetala vad anstalten enligt beslutet
den 31 januari 1941 utgivit eller kunde komma att utgiva —■ till anstalten ej
mindre 176 kronor 40 öre samt de livräntebelopp, som belöpte å tiden till
och med utgången av april månad 1941, än även därefter förfallande livräntebelopp
i enlighet med anstaltens ovan nämnda beslut i förskott den 30 i
varje månad med början den 30 maj 1941, varjämte det ålåge Sallberg att
ersätta anstalten dess kostnader i målet med 75 kronor, dels ock ej mindre
till änkan Dino begravningskostnader m. m. 528 kronor 57 öre samt livränta för
tiden den 30 november 1940—den 29 november 1941 efter 759 kronor örn året
samt för tiden därefter efter 159 kronor örn året, så länge hon levde ogift,
än även till förmyndaren för makarna Dinos dotter livränta från och med den
30 november 1940 efter 306 kronor örn året, tills dottern fyllt 16 år, samt därefter
efter 600 kronor örn året, tills dottern fyllt 18 år. Slutligen ålåge det
Sallberg att till statsverket återgälda dels 50 kronor, utgörande kostnader för
rättsmedicinsk besiktning och liköppning, dels ock det belopp 174 kronor 50
öre, som av allmänna medel utgått i kostnad för änkan Dino beviljad fri rättegång.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I anledning av en inom andra kammaren väckt motion (nr 28) hemställde
bankoutskottet i utlåtande den 28 april 1942, nr 38, att riksdagen måtte medgiva,
att till Dinos änka och makarnas dotter måtte från anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. utbetalas de skadeståndsbelopp i form av engångsbelopp
och årliga livräntor, som det jämlikt förenämnda krigsrättsut -

Kungl. Majlis proposition nr 48.

slag ålåge Sallberg att till dem utgiva, under förutsättning likväl att den änkan
Dino och dottern tillhöriga fordringsrätten överflyttades på kronan.

I skrivelse 1942: 226 tillkännagav riksdagen, att riksdagen bifallit vad utskottet
hemställt.

Med anledning härav medgav Kungl. Majit genom brev den 5 juni 1942,
under förutsättning att nämnda fordringsrätt gentemot Sallberg överflyttades
på kronan, dels att ej mindre den änkan Dino tillkommande ersättningen för
begravningskostnader än även de henne och hennes dotter tillkommande, på
tiden den 30 november 1940—den 30 juni 1942 belöpande livräntorna, livräntan
till änkan Dino så länge hon levde ogift, finge bestridas från fjärde huvudtitelns
anslag till extra utgifter, dels ock att ifrågavarande livräntor finge från
och med budgetåret 1942/43 bestridas från anslaget till diverse pensioner och
understöd m. m., med iakttagande av att å beloppen icke finge åtnjutas sådan
tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser tillkomme pensionstagare.

Den änkan Dino och makarnas dotter tillhöriga fordringsrätten gentemot
Sallberg har sedermera genom en den 19 juni 1942 dagtecknad handling överlåtits
å kronan.

I en den 25 januari 1943 dagtecknad skrift har Sallberg — under framhållande
att han aldrig ens till någon mera avsevärd del torde kunna fullgöra
den honom åliggande betalningsskyldigheten -— hos Kungl. Majit anhållit
att bliva befriad från den betalningsskyldighet till kronan, som enligt
vad ovan angivits åvilade honom.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Sallberg, som till yrket är diversearbetare,
under år 1940 varit arbetslös i 40 veckor samt år 1941 i 39 veckor,
att han vid taxering till statlig inkomst och förmögenhetsskatt taxerats, år
1940 till 2 390 kronor och år 1941 till 1 250 kronor, att hans inkomst under
tiden den 13 mars—1 augusti 1942 utgjort 1 417 kronor 51 öre samt att han
under tiden den 1 augusti—7 november 1942 varit inkallad i skogsarbete.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i utlåtande den 6 april
1943 anfört följande.

Av den i ärendet förebragta utredningen framginge, att Sällbergs ekonomiska
ställning vore mycket svag i förhållande till den omfattande skadeståndsskyldighet,
varom här vore fråga. Det torde få anses uteslutet, att
någon väsentlig ändring härutinnan skulle inträda inom överskådlig tid. Av
arméförvaltningens ombudsman gentemot Sallberg för bevakande av kronans
rätt vidtagna åtgärder hade endast i ringa mån lett till resultat. Sallberg hade
emellertid, trots att han saknade utmätningsbara tillgångar, frivilligt inbetalt
ett belopp av 50 kronor och linde sålunda försökt att fullgöra någon del av
den honom åvilande ersättningsskyldigheten.

Då vidare den händelse, med anledning varav Sallberg ådömts ifrågavarande
ersättningsskyldighet, i avsevärd mån syntes vara att tillskriva ett
sammanträffande av olyckliga omständigheter samt borde bedömas under
hänsynstagande till att Sallberg vid tiden för det inträffade hunnit förvärva
endast ett ringa mått av militär utbildning, funne departementen sig böra tillstyrka
bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 28 april 1943 med hänsyn till i ärendet
föreliggande omständigheter ansett billighetsskäl tala för att Sallberg till

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 48. no u 3

Departements chefen.

34 Kungl. Maj:ts proposition m 48.

väsentlig del befriades från honom åliggande ersättningsskyldighet. I avseende
härå föresloge ämbetsverket, att Sallberg, därest han — utöver det belopp
å 50 kronor, som redan guldits — under ett vart av fem på varandra följande
år till kronan inbetalade 100 kronor, befriades från återstående betalningsskyldighet
på grund av fältkrigsrättens vid Svea livgardes depå den 19
april 1941 meddelade utslag.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 12 november 1943 lämnat en
redogörelse angående till änkan Dino och hennes dotter utgående livräntor
med tillhörande dyrtidstillägg.

Såsom arméförvaltningens tyg- och civila departement framhållit torde den
olyckshändelse, varigenom Dino dödats, i avsevärd mån vara att tillskriva ett
sammanträffande av olyckliga omständigheter samt böra bedömas med hänsyn
till att Sallberg vid tiden för olyckan hunnit förvärva endast ett ringa
mått av militär utbildning.

Uppenbart torde även vara att de ekonomiska konsekvenser, som drabbat
Sallberg till följd av hans vållande, icke stå i rimlig proportion till hans försummelse.
Med hänsyn härtill och jämväl till Sällbergs svaga ekonomi anser
jag mig böra i likhet med tyg- och civila departementen föreslå, att Sallberg
befrias från återstående honom nu åliggande betalningsskyldighet till kronan.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Kurt Sigvard Gunnar Sallberg befrias från återstående
honom nu åliggande betalningsskyldighet till kronan på grund
av omförmälda olyckshändelse.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna l:o—22:o hemställt förordnar
Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigurd Lind.

Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri.