Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964 (Proposition 1964:42)

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

Nr 42

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vattenlagen; given Stockholms slott den 30
december 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i vattenlagen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det i propositionen framlagda förslaget syftar främst till att bereda bättre
skydd för vattenförsörjningen. Enligt förslaget skall länsstyrelserna ha
befogenhet att fastställa skyddsområden för vattentäkter och grundvattentillgångar
samt meddela skyddsföreskrifter med generell giltighet inom sådana
områden. Vidare föreslås, att vattendomstolar skall kunna helt förbjuda
utsläpp av kloakvatten i ytvattenområden för att skydda vattenförsörjning
för samhällen eller för livsmedelsindustrier och liknande inrättningar.
Vattendomstolarna skall enligt förslaget kunna mellan vattentäktsägare
och dem som avleder eller ämnar avleda kloakvatten efter skälighet
fördela merkostnader som uppkommer för att ytvattentäkter skall befrias
från tillförsel av kloakvatten eller för att särskilt långtgående kloakvattenrening
skall vidtagas av hänsyn till vattenförsörjning.

Slutligen föreslås ändringar i vattenlagen i syfte att sätta strålskyddsmyndigheten
i tillfälle att följa de ärenden rörande radioaktivt avloppsvatten,
som behandlas vid syneförrättningar eller av vattendomstolar. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 42

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 196A

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas beträffande vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523)1, dels att 2 kap. 58 § skall upphöra att gälla, dels att 2 kap. 45 §,
8 kap. 23, 28 och 29 §§, 10 kap. 44, 68 och 74 §§, 11 kap. 17 och 59 §§ samt
62 § 3 mom. ävensom 13 kap. 14 § skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels att i 2 kap. skola införas sju nya paragrafer, betecknade
62—68 §§, av den lydelse här nedan angives, dels att i 2 kap. 38, 42—
44, 47—56 och 59—61 §§, 9 kap. 46 § 1, 2, 3 och 5 mom., 11 kap. 30, 36,
37, 50, 60, 63 och 83 §§, 13 kap. 1, 3, 4, 8 och 11—13 §§ samt 14 kap. 6 §
ordet »vattentäkt» eller böjningsformer av detta ord skola ersättas med
ordet »grundvattentäkt» eller motsvarande former härav, dels ock att rubriken
till 2 kap. och överskriften före 2 kap. 42 § skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives samt att i 2 kap. skola införas två nya överskrifter,
en omedelbart före 42 § och en omedelbart före 62 §, med nedan angiven
lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

Om byggande i vatten och om Om byggande i vatten och om

vattentäkt, grundvattentäkt.

Om vattentäkt.

Om grundvattentäkt.

Om anordnande och nyttjande av
gi undvattentäkt.

42 §.

45 §.

Tarvas för----—--— är stadgat.

Erfordras till skydd mot förorening
av grundvatten, att å annan

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 38 § SFS 1941:614, 2 kap. 42—45, 47_56 och

58—61 §§ 1939: 146, 8 kap. 23 § 1956 : 581, 8 kap. 28 § 1941:614, 8 kap. 29 § 1955 : 315,
9 kap. 46 § 1939: 146, 10 kap. 44 § 1961:548, 10 kap. 68 och 74 §§ 1956 : 581, 11 kap. 17 §
1954: 124, 11 kap. 30 § 1948: 479, 11 kap. 36 § 1956: 581, 11 kap. 37 § 1954: 124, 11 kap. 50
och 59 §§ 1961: 548, 11 kap. 60 § 1939: 146, 11 kap. 62 § 3 mom. och 63 § 1944: 87, 11 kap.
83 § 1948: 479, 13 kap. 1, 3 och 4 §§ 1939: 146, 13 kap. 8 och 11 §§ 1961: 48, 13 kap. 12 §
1954: 124, 13 kap. 13 och 14 §§ 1939: 146 samt 14 kap. 6 § 1954: 124.

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tillhörig fastighet lägges besvär eller
last, skall ock vad i första stycket
är stadgat äga tillämpning. Meddelas
beslut härom, skall vattenrättsdomaren
ofördröjligen göra anmälan
om beslutet hos inskrivningsdomaren;
och varde med anmälan
så förfaret, som om bevis
angående verkställd utmätning av
fast egendom finnes föreskrivet.

Om skydd för grundvatten.

62 §.

Erfordras till skydd mot förorening
av grundvatten, att å annan tillhörig
fastighet lägges besvär eller
last, vare fastighetens ägare pliktig
att tåla sådant intrång mot ersättning,
som sägs i 9 kap.

Meddelas beslut som avses i första
stycket, skall vattenrättsdomaren
ofördröjligen göra anmälan om beslutet
hos inskrivningsdomaren. Med
anmälan skall så förfaras, som finnes
föreskrivet om bevis angående
verkställd utmätning av fast egendom.

63 §.

Vill någon utföra grävning eller
sprängning eller anordna upplag eller
vidtaga annan åtgärd, som kan
befaras medföra menlig inverkan å
grundvattentillgång, vilken tillgodogöres
eller kan antagas komma att
framdeles tillgodogöras, vare han
skyldig att till skydd för grundvattnet
vidtaga de anordningar och tåla
den begränsning av verksamheten
ävensom i övrigt iakttaga de försiktighetsmått,
som skäligen föranledas
av omständigheterna.

64 §.

Konungens befallningshavande
äger för att bereda skydd för grundvattentillgång,
som tillgodogöres eller
kan antagas komma att framdeles
tillgodogöras för vattenförsörjningen
inom tätbebyggelse, fastställa erfor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

derligt skyddsområde för grundvattentillgången
samt med giltighet
inom detta område meddela allmänna
föreskrifter rörande vad som jämlikt
63 § skall iakttagas.

65 §.

Konungens befallningshavande
äger, om ansvar ej finnes stadgat,
vid vite tillhålla den, som ämnar
vidtaga åtgärd varom sägs i 63 §,
att iakttaga vad honom åligger enligt
nämnda paragraf eller enligt föreskrift
som meddelats med stöd av
64 §.

Har försummelse förelupit i hänseende
som angives i första stycket,
äger Konungens befallningshavande
efter vad som finnes tjänligast antingen
förordna om rättelse på den
försumliges bekostnad eller vid vite
tillhålla den försumlige att själv vidtaga
rättelse.

66 §.

Innan allmänna föreskrifter meddelas
för skyddsområde enligt 64 §,
skall förslag till sådana föreskrifter
upprättas samt skriftlig underrättelse
om förslagets innehåll genom
Konungens befallningshavandes försorg
sändas till varje ägare av fastighet
inom skyddsområdet samt till
de kända nyttjanderättshavare, vilkas
rätt beröres. Är mark samfälld
för flera fastigheter, erfordras ej
underrättelse till de särskilda delägarna
i den samfällda egendomen;
finnes för denna känd styrelse, skall
styrelsen underrättas. I underrättelsen
skall angivas vad sakägare,
som vill framföra erinran mot förslaget,
har att iakttaga.

67 §.

När skyddsområde enligt 64 §
fastställts eller tidigare meddelade
bestämmelser för sådant område
ändrats eller upphävts, skall
Konungens befallningshavande oför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dröjligen införa beslutet härom i
länskungörelserna ävensom ombesörja
att kungörelse om beslutet
anslås å anslagstavla för kommun,
som beröres av beslutet, och införes
i en eller flera ortstidningar. Genom
Konungens befallningshavandes försorg
skola tryckta exemplar av föreskrifter,
som meddelats för visst
skyddsområde, finnas att tillgå för
allmänheten mot betalning.

Har beslut som i första stycket
sägs meddelats i anledning av ansökan,
skola kostnaderna för kungörandet
bestridas av sökanden.

68 §.

Har kommunal myndighet meddelat
beslut jämlikt föreskrift utfärdad
med stöd av 64 §, må däröver anföras
besvär hos Konungens befallningshavande.

Konungens befallningshavandes
beslut enligt 64 eller 65 § så ock
kommunal myndighets beslut, som
avses i första stycket, skola omedelbart
lända till efterrättelse och gälla
intill dess annorlunda förordnas.

8 KAP.

23 §.

— enskild synpunkt.

Till vattendrag, sjö eller annat
vattenområde, vars vatten användes
eller kan antagas komma att framdeles
användas för samhälles vattenförsörjning
eller i fabrik eller
annan inrättning för framställning
av varor avsedda att förtäras av allmänheten,
må kloakvatten icke avledas,
om därigenom kan uppkomma
fara för spridning av smitta eller
eljest våda ur hälsosynpunkt.
---utan olägenhet.

28 §.

Har, där--------prövas skäligt.

Nödgas någon på grund av vad i
23 § första eller andra stycket är

Den, som

Kloakvatten som

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse)

Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i
fråga om två eller flera samhällen
skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å två eller flera fastigheter
så ock beträffande samhälle
och en eller flera fastigheter, som
äro belägna utom samhället.

(Föreslagen lydelse)

stadgat att ao hänsyn till vattenförsörjningen
för samhälle eller inrättning,
som i 23 § andra stycket sägs,
vidkännas ökad kostnad för kloakvattens
avledande eller för åtgärd
till motverkande av förorening genom
kloakvatten, må samhället eller
ägaren av inrättningen förpliktas att
utgiva bidrag till den ökade kostnaden
efter vad prövas skäligt.

§•

Vad i 27 § och 28 § första stycket
är stadgat i fråga om två eller
flera samhällen skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å
två eller flera fastigheter så ock beträffande
samhälle och en eller flera
fastigheter, som äro belägna utom
samhället.

10 KAP.
44 §.

Beträffande företag, som avses i
32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till
statens vatteninspektion.

Avskrift av

Beträffande företag, som avses i
32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till
statens vatteninspektion och, där
fråga är om avledande av radioaktivt
avloppsvatten, till strålskyddsmyndigheten.

Konungens befallningshavande.

68 §.

Har i--------angående företaget.

Har fiskeritjänsteman---------av företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit
yttrande angående företag, som
avses i 43 § tredje stycket, eller är
fråga om företag enligt 8 kap., skall
ock avskrift av förslaget till utlåtande
översändas till vatteninspektionen.
Avser företaget avledande
av radioaktivt avloppsvatten, skall
avskrift som nu sagts sändas även
till strålskyddsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

74 §.

Avskrift av________nämnda ställen.

I andra________avskrift därav.

Har fiskeritjänstenian----

----av företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit
yttrande till förrättningsmanncn
angående företag, som avses
i 43 § tredje stycket, eller är fråga
om företag enligt 8 kap., skall avskrift
av utlåtandet eller meddelande
jämte underrättelse, som i första
stycket sägs, översändas till vatteninspektionen.
Avser företaget avledande
av radioaktivt avloppsvatten,
skall avskrift eller meddelande
jämte underrättelse som nu sagts
sändas även till strålskyddsmyndigheten.

11 KAP.
17 §.

Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansöknings mål:

A. ansökningsmål:

7. ansökan om prövning jämlikt
2 kap. 47 §, huruvida och under
vilka villkor vattentäkt må anläggas
eller nyttjas;

8. ansökan om prövning jämlikt
2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig
vattentäkt;

9. ansökan jämlikt 2 kap. 56 §
första stycket om meddelande av
bestämmelser angående den omfattning,
i vilken grundvatten må tillgodogöras
vid annan tillhörig vattentäkt; 10.

ansökan jämlikt 2 kap. 59 §
andra stycket om prövning, under
vilka villkor vattentäkt må tagas
ur bruk;

7. ansökan om prövning jämlikt
2 kap. 47 §, huruvida och under
vilka villkor grundvattentäkt må
anläggas eller nyttjas;

8. ansökan om prövning jämlikt
2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig
grundvattentäkt;

9. ansökan jämlikt 2 kap. 56 §
första stycket om meddelande av
bestämmelser angående den omfattning,
i vilken grundvatten må tillgodogöras
vid annan tillhörig
grundvattentäkt;

10. ansökan jämlikt 2 kap. 59 §
andra stycket om prövning, under
vilka villkor grundvattentäkt må tagas
ur bruk;

B. stämningsmak B. stämningsmak

31. talan om borttagande eller 31. talan om borttagande eller
ändrande av annan tillhörig vatten- ändrande av annan tillhörig grund -

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse)

täkt, som ej är avsedd allenast för
viss fastighets förseende med vatten
till husbehovsförbrukning, eller
om förbud mot tillgodogörande av
grundvatten vid sådan vattentäkt,
såframt talan grundas därå att vattentäkten
icke tillkommit i laga ordning
eller icke är av laga beskaffenhet
eller att grundvatten vid vattentäkten
tillgodogöres till större
myckenhet än lagligen är tillåten;

32. talan om ersättning för skada
eller intrång av sådan vattentäkt,
som under 31 sägs;

33. talan om ansvar för det sådan
vattentäkt anlagts eller ändrats eller
nyttjats i strid mot stadgande i denna
lag eller mot föreskrift, som med
stöd av denna lag meddelats;

34. talan jämlikt 2 kap. 51 § om
ändrande av vattentäkt, vartill vattendomstolen
meddelat tillstånd, eller
om ändrade föreskrifter rörande
tillgodogörande av grundvatten vid
sådan vattentäkt;

35. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra
stycket om meddelande av föreskrifter
rörande tillgodogörande av
grundvatten vid annan tillhörig vattentäkt
eller ändrande av förut givna
sådana föreskrifter;

36. talan, som utan samband med
ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
45 § om rätt till intrång å annans
fastighet i vissa avseenden;

56. talan jämlikt 9 kap. 46 § om
ändring i vad förut bestämts angående
vederlag för vatten, som skall
tillhandahållas i ersättning för förlust
av grundvatten, eller om rätt att
åter komma i åtnjutande av möjlighet
att vid egen vattentäkt tillgodogöra
grundvatten;

(Föreslagen lydelse)

vattentäkt, som ej är avsedd allenast
för viss fastighets förseende
med vatten till husbehovsförbrukning,
eller om förbud mot tillgodogörande
av vatten vid sådan grundvattentäkt,
såframt talan grundas
därå att grundvattentäkten icke tillkommit
i laga ordning eller icke är
av laga beskaffenhet eller att vatten
vid grundvattentäkten tillgodogöres
till större myckenhet än lagligen är
tillåten;

32. talan om ersättning för skada
eller intrång av sådan grundvattentäkt,
som under 31 sägs;

33. talan om ansvar för det sådan
grundvattentäkt anlagts eller ändrats
eller nyttjats i strid mot stadgande
i denna lag eller mot föreskrift,
som med stöd av denna lag
meddelats;

34. talan jämlikt 2 kap. 51 § om
ändrande av grundvattentäkt, vartill
vattendomstolen meddelat tillstånd,
eller om ändrade föreskrifter rörande
tillgodogörande av vatten vid sådan
grundvattentäkt;

35. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra
stycket om meddelande av föreskrifter
rörande tillgodogörande av
grundvatten vid annan tillhörig
grundvattentäkt eller ändrande av
förut givna sådana föreskrifter;

36. talan, som utan samband med
ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
45 eller 62 § om rätt till intrång å
annans fastighet i vissa avseenden;

56. talan jämlikt 9 kap. 46 § om
ändring i vad förut bestämts angående
vederlag för vatten, som skall
tillhandahållas i ersättning för förlust
av gundvalten, eller om rätt att
åter komma i åtnjutande av möjlighet
att vid egen grundvattentäkt tillgodogöra
vatten;

C. besvärsmål:

Knngl. Maj:ts proposition nr 42 år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

D. underst&IIninggmåli D. underställniugsmål:

Hurusom, efter

i 68 §.

De handlingar — -------

Är fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till statens vatteninspektion.

3 mom. Vad i-------

I mål rörande vattentäkt skall, såframt
medgivande att vid vattentäkten
tillgodogöra grundvatten lämnas,
utslaget tillika, där ersättning
skall utgå genom tillhandahållande
av vatten eller det eljest kan anses
erforderligt, angiva fastighet, med
vilken rätten till tillgodogörandet
skall för framtiden vara förenad
(vattentäktsfastighet). Vattenrättsdomaren
bör fördenskull, när omständigheterna
därtill föranleda, i
mål, som nu nämnts, tillse att, såvitt
möjligt, en för ändamålet lämpad
fastighet varder under målets handläggning
bildad. I

I utslag — — —----— 10

§•

--angivna ställena.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till statens vatteninspektion
och, där företaget avser
avledande av radioaktivt avloppsvatten,
till strålskyddsmyndigheten.

§•

— andra ansökningsmål.

I mål rörande grundvattentäkt
skall, såframt medgivande att vid
grundvattentäkten tillgodogöra

grundvatten lämnas, utslaget tillika,
där ersättning skall utgå genom
tillhandahållande av vatten eller
det eljest kan anses erforderligt,
angiva fastighet, med vilken rätten
till tillgodogörandet skall för
framtiden vara förenad (vattentäktsfastighet).
Vattenrättsdomaren bör
fördenskull, när omständigheterna
därtill föranleda, i mål, som nu
nämnts, tillse att, såvitt möjligt, en
för ändamålet lämpad fastighet varder
under målets handläggning bildad.

kap. 67 §.

13 KAP.

Borttager eller fördärvar någon
uppsåtligen vattenmärke eller observationsrör
eller särskilt anbragt fixpunkt,
vartill domstols eller annan
myndighets beslut om byggande i
vatten eller anläggande av vattentäkt
eller vattenreglering eller rörande
hushållning med eller tillgodogörande
av vatten hänför sig, straffes med
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

§•

Borttager eller fördärvar någon
uppsåtligen vattenmärke eller observationsrör
eller särskilt anbragt fixpunkt,
vartill domstols eller annan
myndighets beslut om byggande i
vatten eller anläggande av grundvattentäkt
eller vattenreglering eller
rörande hushållning med eller tillgodogörande
av vatten hänför sig,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.

Har Konungens befallningshavanäe
förordnat att överträdelse av fö -

Kungl. Maj:ts proposition nr ii åt 196i

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

reskrift som meddelats med stöd av
2 kap. 6i § skall föranleda ansvar,
dömes den som överträder föreskriften
till böter, högst trehundra kronor,
eller, om förseelsen avsett åliggande
av större vikt eller därigenom
förorsakats avsevärd skada eller olägenhet,
till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

Har fråga om villkoren för avledande av kloakvatten före ikraftträdandet
blivit av vattendomstol eller synemän slutligen prövad, skall vid fullföljd
av talan eller vid underställning äldre lag äga tillämpning.

Ändå att avledande påbörjats före ikraftträdandet, skall 8 kap. 23 § i nya
lydelsen gälla, dock allenast därest frågan om åtgärder till motverkande
av vattenförorening icke blivit prövad i ansöknings- eller underställningsmål
före ikraftträdandet och ej heller därefter med tillämpning av äldre lag.

Ej må på grund av vad i 8 kap. 28 § andra stycket stadgas bidragsskyldighet
åläggas för ökad kostnad, som uppkommit före ikraftträdandet
eller inträtt därefter i anledning av beslut som meddelats före ikraftträdandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr i2 år 196t

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, i statsrådet å Stockholms slott den 18 oktober
1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling,

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ny lagstiftning
rörande skydd för vattenförsörjningen m. m. och anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 januari 1953 har dåvarande
statsrådet Hjalmar Nilson tillkallat särskilda sakkunniga för att
verkställa utredning och avgiva förslag om åtgärder till motverkande av
förorening av sjöar och vattendrag. Efter att tidigare ha avgivit tva betänkanden
angående lagstiftnings- och organisationsfrågor inom vattenvårdens
område har de sakkunniga, som antagit benämningen vattenvårdskommittén,
den 6 december 1960 avgivit ett betänkande med titeln
»Skydd för vattenförsörjningen» (SOU 1960: 38).1

Vattenvårdskommittén föreslår i betänkandet vissa ändringar i vattenlagen
för att bereda bättre skydd för vattenförsörjningen. Förslagen avser
att såvitt möjligt mot förorening skydda grundvatten och ytvatten, som
användes eller avses skola användas för konsumtion inom tätbebyggelse
eller av livsmedelsindustri o. d. Betänkandet bilagt förslag till lag om ändring
i vattenlagen torde få fogas som bilaga till detta protokoll (Bilaga B).

Över betänkandet jämte vid detta fogat lagförslag har efter remiss yttranden
avgivits av vattenöverdomstolen efter hörande av vattendomstolarna,
medicinalstyrelsen (med överlämnande av yttranden från statens bakteriologiska
laboratorium, Förste provinsialläkarnes förening, Svenska
stadsläkarföreningen, Svenska provinsialläkarföreningen samt förste provinsialläkarna
i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävle 1

Betänkandet är undertecknat av vattenrättsdomaren Gösta Schirén, ordförande, överinspektören
Sven Andersson, direktören Torsten Andersson, ledamoten av riksdagens första
kammare, chefredaktören Torsten Bengtsson, laboratorn G. Laurell, ledamoten av riksdagens
andra kammare greve T. G. von Seth, förutvarande distrilctsingenjören för vatten och avlopp
Ossian Svensson, förutvarande överinspektören Sten Vallin och direktören Gösta Åqvist.

12 Kungl. Maj. ts proposition nr 42 dr 1064

borgs och Jämtlands län, förste stadsläkarna i Göteborg, Malmö och Norrköping,
två hälsovårdskonsulenter samt medlemmen av styrelsens vetenskapliga
råd professor L. Friberg), statens institut för folkhälsan, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, lantbruksstyrelsen,
veterinärstyrelsen (med yttranden från Svenska länsveterinärföreningen
och Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien),
statens vatteninspektion, kommerskollegium (med yttranden från Stockholms
handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare,
Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg, handelskammaren
i Karlstad, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län,
handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare),
Sveriges geologiska undersökning, överståthållarämbetet (med yttrande
från Stockholms stadskollegium), länsstyrelsen i Stockholms län (med
yttranden från Stockholms läns och stads lantbruksnämnd, Stockholms
förorters samarbetsnämnd och Stockholms norra förorters vattenverksförbund),
länsstyrelsen i Uppsala län (med yttranden från förste provinsialläkaren
samt distriktsingenjören för vatten och avlopp i länet ävensom
från hälsovårdsnämnderna i Uppsala och Enköpings städer, i Tierps
köping samt i Upplands-Bro och Älvkarleby kommuner), länsstyrelsen i
Södermanlands län (med yttranden från förste provinsialläkaren och
distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen
i Kalmar län (med yttranden från lantbruksnämnden, förste provinsialläkaren
och distriktsingenjören i länet samt från hälsovårdsnämnderna i
Kalmar, Oskarshamn och Västervik), länsstyrelsen i Kristianstads län
(med yttranden från förste provinsialläkaren, länsveterinären, länsarkitekten
och distriktsingenjören i länet samt från hälsovårdsnämnderna i
Osby och Åstorps köpingar och kommunalnämnden i Barkåkra kommun),
länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Hallands län (med yttranden
från förste provinsialläkaren, länsarkitekten och hushållningssällskapet
i länet samt drätselkammaren i Halmstad), länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län (med yttranden från förste provinsialläkaren, länsveterinären
och distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen i Älvsborgs län (med
yttrande från distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen i Örebro län (med
yttranden från förste provinsialläkaren, länsarkitekten och distriktsingenjören
i länet, drätselkamrarna i Örebro och Karlskoga samt kommunalnämnderna
i Hällefors köping och Linde kommun), länsstyrelsen i Kopparbergs
län (med yttranden från förste provinsialläkaren och distriktsingenjören
i länet), länsstyrelsen i Västernorrlands län (med yttranden
från vägförvaltningen, förste provinsialläkaren, distriktsingenjören och
naturskyddsrådet i länet, Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott,
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt från

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

stadsfullmäktige i Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik ävensom från
kommunalfullmäktige i Timrå och Sköns köpingar samt Ytterlännäs, Selångers
och Själevads landskommuner), länsstyrelsen i Västerbottens län
(med yttranden från förste provinsialläkaren och distriktsingenjören i länet
samt drätselkammaren i Skellefteå och hälsovårdsnämnderna i Lycksele
stad samt i Umeå och Stensele landskommuner), naturvårdsutredningen,
institutionerna för vatten och avloppsteknik vid tekniska högskolan
i Stockholm och vid Chalmers tekniska högskola, Ingeniörsvetenskapsakademien,
Svenska landstingsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunaltekniska föreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Föreningen för vattenhygien, Svenska naturskyddsföreningen
(med yttrande från Skaraborgs läns naturskyddsförening), Svenska
petroleum institutet, Svenska konsulterande ingenjörers förening samt
Svenska distriktsingenjörers förening.

Kungl. Maj:t har den 14 juni 1962 uppdragit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att upprätta förslag till normalskyddsbestämmelser för
grundvattentillgång i anslutning till vad som anförts i vattenvårdskommitténs
betänkande om skydd för vattenförsörjningen. Styrelsen har den
1 december 1962 avgivit förslag till skyddsbestämmelser för grundvattentillgång.
Förslaget torde få fogas som bilaga till detta protokoll (Bilaga
C).

över förslaget har efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen,
medicinalstyrelsen (med yttranden från statens bakteriologiska
laboratorium, länsläkarna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands,
Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län samt från
två hälsovårdskonsulenter), statens institut för folkhälsan, järnvägsstyrelsen,
kammarkollegiet, statskontoret, lantbruksstyrelsen (med yttranden
från Stockholms läns och stads lantbruksnämnd samt från lantbruksnämnderna
i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,
Malmöhus och Hallands län, i Älvsborgs läns norra område samt i Skaraborgs
och Västernorrlands län), veterinärstyrelsen, statens vatteninspektion,
kommerskollegium, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelsen i
Stockholms län (med yttranden från länsläkaren, länsveterinären samt
från distriktsingenjören för vatten och avlopp i Stockholms och Gotlands
län), länsstyrelsen i Uppsala län (med yttranden från länsläkaren och
distriktsingenjören samt från hälsovårdsnämnderna i städerna Uppsala och
Enköping, i Tierps köping samt i Håbo och Älvkarleby landskommuner),
länsstyrelsen i Malmöhus län (med yttranden från biträdande länsläkaren
och från distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län (med yttranden från distriktsingenjören i länet) vattenvårdskommittén,
Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska vatten- och
avloppsverksföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksför -

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1964

bund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska naturskyddsföreningen,
Samfundet för hembygdsvård samt Svenska petroleum institutet.

Vattenvårdskommittén har den 23 februari 1962 avgivit ytterligare ett
betänkande. I detta, som har titeln »Tillsyn över radioaktiv vattenförorening»
(stens. Jo 1962: 2) föreslår kommittén bl. a. viss ändring av vattenlagen
i syfte att sätta strålskyddsmyndigheten i tillfälle att följa de ärenden
rörande radioaktivt avloppsvatten, som behandlas vid syneförrättningar
eller av vattendomstol. Detta betänkande bilagt förslag till lag om
ändring i vattenlagen torde få fogas som bilaga till detta protokoll (Bilaga
D).

över betänkandet med därvid fogat lagförslag har efter remiss yttranden
avgivits av vattenöverdomstolen efter hörande av vattenrättsdomarna i
Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar, försvarets
forskningsanstalt, medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket, statens
lönenämnd, fiskeristyrelsen, statens vatteninspektion, länsstyrelsen
i Stockholms län (med yttranden från överståthållarämbetets och länsstyrelsens
civilförsvarssektion, Stockholms läns och stads lantbruksnämnd,
förste provinsialläkaren, länsveterinären och distriktsingenjören för vatten
och avlopp i Stockholms och Gotlands län, Stockholms läns liälsovårdsförbund,
Stockholms förorters samarbetsnämnd och Stockholmstraktens
vattenverksförbund), länsstyrelsen i Södermanlands län (med
yttranden från förste provinsialläkaren och distriktsingenjören i länet),
länsstyrelsen i Östergötlands län (med yttranden från förste provinsialläkaren
och distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen i Kalmar län, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län (med yttranden från förste provinsialläkaren,
länsveterinären och distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen
i Skaraborgs län (med yttranden från förste provinsialläkaren, distriktsingenjören
i länet, fiskeriintendenterna i övre södra distriktet och nedre
södra distriktet samt från Skaraborgs läns hushållningssällskap), länsstyrelsen
i Västmanlands län (med yttranden från förste provinsialläkaren
och distriktsingenjören i länet), professor W. Rodhe vid Uppsala
universitets limnologiska institution, professor S. Thunmark vid Lunds
universitets limnologiska institution, delegationen för atomenergifrågor,
Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Ingenjör svetenskapsakademien,
Sveriges industriförbund, Atomkraftkonsortiet Krångede aktiebolag
och Co, aktiebolaget Atomenergi, Svenska vattenkraftföreningen, Sveriges
fiskares riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för
hembygdsvård samt Föreningen för vattenhygien.

Sedan de nu avsedda frågorna varit föremål för övervägande i justitiedepartementet,
anhåller jag att få upptaga desamma.

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1964

I. Översikt av gällande bestämmelser m. m.

1 skilda lagar och förordningar återfinnes bestämmelser som direkt eller
indirekt tjänar att bereda skydd för vattenförsörjningen. Vattenlagen den
28 juni 1918 innehåller i 2 kap. vissa stadganden av betydelse för ägare och
brukare av fastigheter i grannskapet av en vattentäkt eller grundvattentillgång.
Såsom en allmän aktsamhetsregel stadgas i 58 § första stycket att, om
någon vill utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller vidtaga
annan åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan på
grundvattentillgång, han är skyldig iakttaga de försiktighetsmått, som
skäligen föranledes av omständigheterna. Länsstyrelse har möjlighet att
vid vite ålägga vederbörande att iakttaga denna aktsamhetsregel och kan
förordna om rättelse i fall av försumlighet. — Till skydd mot förorening
av grundvatten kan ägare till anläggning för grundvattentäkt, enligt 45 §
andra stycket, hos vattendomstol utverka att besvär eller last lägges på
annan tillhörig fastighet. Angående möjlighet att för en ytvattentäkt
bereda skydd på enahanda sätt stadgas i 14 § tredje stycket. I den mån
ägare av fastighet lider skada eller intrång till följd av sådan inskränkning
i rådigheten över fastigheten, nämligen i form av besvär eller last, skall ersättning
lämnas av vattentäktsägaren.

Skyddsbehov som är förenade med vattenområdes egenskap av ytvattentäkt
tillgodoses i vattenlagen, förutom genom nyss angivna stadgande i 2
kap. 14 §, i viss omfattning genom bestämmelser i 8 kap. angående spillvattenavledande.
Enligt 8 kap. 23 § första stycket skall vid bedömande av
vilka åtgärder som är erforderliga för rening av kloakvatten som avledes till
ett vattenområde beaktas beskaffenheten av vattenområdet och förhållandena
i övrigt. Att området har användning som ytvattentäkt kan därigenom
föranleda skyldighet att vidtaga längre gående åtgärder än som eljest skulle
ha krävts. I andra stycket av samma paragraf stadgas förbud att avleda vissa
slags kloakvatten med mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet. —
Beträffande utsläpp av industriellt avloppsvatten gäller bestämmelser med
annan utformning. Enligt huvudregeln i 32 § råder principiellt förbud att
avleda industriellt avloppsvatten så att genom förorening av ytvatten uppkommer
olägenhet av någon betydelse; endast om föroreningens förebyggande
skulle kräva åtgärder, som ej skäligen kan fordras, får avledandet
äga rum. Kan industriellt avloppsvatten befaras medföra förorening av ytvatten
så att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller
eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas, får avledande medgivas
endast under förutsättning att Kungl. Maj :t efter hemställan av vattendomstol
förklarat att, med hänsyn till ifrågavarande industriinrättnings betydelse
för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, hinder
ej möter mot avledandet. Enligt stadgande i 37 § kan Kungl. Maj:t, där

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

det från naturskyddssynpunkt finnes vara av särskild betydelse, förbjuda
all förorening genom industriellt avloppsvatten inom visst område. Sådant
förbud får dock meddelas endast under förutsättning att innehavare av
fabrik eller inrättning, som anlagts innan förbudet meddelats, icke lider
oskäligt intrång.

Beträffande utsläpp av avloppsvatten råder icke någon allmän skyldighet
att begära förprövning vid vattendomstol. Det har i stället överlämnats till
vederbörande att i första hand själv bedöma vilka reningsåtgärder som enligt
lagen bör komma i fråga. Eftersättes skyldigheten i detta hänseende kan
den som avleder avloppsvatten — på talan av skadelidande eller det allmänna
— av vattendomstol förpliktas vidtaga av vattendomstolen bestämda åtgärder.
I vissa fall har det emellertid ansetts innebära alltför stor risk att
överlåta bedömningen åt vederbörande själv. Kungl. Maj:t har därför i 8
kap. 38 § vattenlagen bemyndigats att meddela förbud mot vissa avloppsföretag,
innan reningsfrågan prövats enligt vattenlagen. Med stöd härav har
Kungl. Maj:t utfärdat kungörelsen den 30 november 1956 om förprövning
rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m., den s. k. förprövningskungörelsen.
I denna uppräknas vissa slag av industriella inrättningar,
som icke får anläggas innan frågan om erforderliga åtgärder till
motverkande av vattenförorening blivit lagligen prövad. Bland de uppräknade
anläggningarna märks anrikningsverk, cellulosafabriker, slakterier,
oljeraffinaderier samt fabriker eller inrättningar med radioaktivt avloppsvatten.
Skyldighet att begära förprövning beträffande kloakvatten har icke
stadgats. Förprövningskungörelsen innehåller härjämte bestämmelser om
skyldighet att göra anmälan till statens vatteninspektion beträffande tillämnade
utsläpp av vissa slags avloppsvatten. Sådan skyldighet åvilar, förutom
innehavare av fabriker inom en rad industriella verksamhetsgrenar,
den som vill utföra ledning i avsikt att leda kloakvatten till ytvattenområde,
om kloakvattnet härrör från bebyggelse med mer än 200 invånare eller från
vissa allmänna inrättningar beräknade för mer än 200 personer. Även utsläpp
av kloakvatten måste i förväg anmälas till vatteninspektionen, såframt
fråga är om kloakvatten som ej undergått s. k. slamavskiljning och som
härrör från tätbebyggelse eller som innehåller avloppsvatten från vattenklosett.

Rörande ytvattenskydd har föreskrifter meddelats även i lagen den 6 april
1956 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Syftet med denna lagstiftning
är främst att förhindra oljeutsläpp från fartyg men bestämmelser
är riktade också mot att vatten förorenas genom annat än oljehaltigt avfall.

Det bör anmärkas, att tillämpligheten icke är begränsad till havsområdet;
skyddet gäller även inlandsvattnen.

Kanyl. Maj.ts proposition nr 72 dr 1967

Hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 innehåller .särskilda kapitel om
vattenförsörjning och vattenundersökning samt avledande av flytande orenlighet.
I stadgans 6 kap. finnes intagna materiella bestämmelser rörande
brunnar, vattenverk, vattenledningar och förbud mot förorenande av vattentillgångar
samt grundläggande stadganden om kontroll av vattenledningsvatten.
Allmänna bestämmelser som grundval för hälsovårdsnämndernas befattning
med avloppsfrågor upptages i 7 kap. Hälsovårdsnämnd har härvidlag
att tillse, att skäliga åtgärder vidtages för att motverka vattenförorening
inom kommunen. Till undvikande av sanitär olägenhet skall vidtagas särskilda
anordningar och åtgärder för avledande av spillvatten och annan
flytande orenlighet och av dagvatten samt för rening av avloppsvatten, allt
där så skäligen finnes påkallat. Formella föreskrifter angående hälsovårdsnämnds
befogenhet att meddela förelägganden och förbud i vattenförsörjnings-
och avloppsärenden inrymmes bland stadganden i 14 kap. om hälsovårdskontroll.

Med hälsovårdsstadgans föreskrifter avses att motverka föroreningsrisker
i allmänhet och i fråga om vattenförsörj ningens skyddsbehov göres icke
någon principiell skillnad mellan ytvatten och grundvatten.

Lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar innehåller
bestämmelser om skyldighet för kommun att ombesörja eller tillse,
att allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd så snart omständigheterna
det medgiver, där så är påkallat till förekommande av sanitär
olägenhet. I övrigt finnes i lagen bestämmelser rörande förhållandet mellan
sådan anläggnings huvudman och innehavare av fastigheter inom anläggningens
verksamhetsområde samt rörande anläggningens utförande och
nyttjande.

1 byggnadslagen den 30 juni 1977 och byggnadsstadgan samma dag meddelas
vissa bestämmelser av innehåll att förutsättningarna för vattenförsörjning
och för anordnande av avlopp skall beaktas vid såväl översiktlig
planläggning av bebyggelse som vid detaljplanläggning liksom vid bebyggelses
reglering genom utomplansbestämmelser. I byggnadsstadgan uppställes
fordran på att det utredningsmaterial, som skall åtfölja planförslag och förslag
till utomplansbestämmelser, skall omfatta bl. a. sådan utredning rörande
vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenförorening,
som kan erfordras för förslagets prövning.

Bestämmelser i byggnadsstadgan rörande skyldighet att söka byggnadslov
för nybyggnader, mer omfattande ändringsarbeten m. m. innefattar möjlighet
för kommunala organ att bevaka vattenförsörjningens skyddsintressen.

Vissa stadganden i lagen den 12 maj 1917 om expropriation angår expropriation
för vattenförsörjningsändamål och för behov att hindra förorenande
av vattenledning.

2 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 42

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1965

Bestämmelserna i förordningen den 1 december 1961 om brandfarliga varor
sj’ftar till att motverka, att befattningen med brandfarliga varor ger
upphov till fara för skada genom brand och annorledes. Förordningens tekniska
bestämmelser avser brandfaran, men de har avfattats så, att de skall
ge utrymme för hänsyn även till fara för bl. a. vattenförorening. På grund
av sitt sakliga innehåll är en teknisk bestämmelse av särskilt intresse för
grundvattenskyddet, nämligen 23 § 3 mom. sista stycket, varigenom föreskrives
att i marken kring underjordisk cistern för förvaring av brandfarlig
vätska skall, där det med hänsyn till förhållandena är nödvändigt, särskilt
skydd vara anordnat som verksamt förhindrar skada till följd av
läckage från cisternen.

För alla underjordiska oljecisterner krävs särskilt tillstånd, som sökes
hos byggnadsnämnden. Tillstånd beviljas för högst tio år i sänder; avsyning
av underjordisk cistern skall ske, innan den får användas. För cisterner
under jord, vilka tagits i bruk före den 1 januari 1963, gäller att de utan
tillstånd kan användas till utgången av år 1964, men innehavare måste dessförinnan
ansöka om tillstånd hos byggnadsnämnden på samma sätt som
gäller för ny anläggning.

I förordningen stadgas, att kommerskollegium skall utfärda de närmare
föreskrifter som erfordras för tillämpning av förordningen ävensom de allmänna
anvisningar till förordningen vilka må finnas erforderliga. Vidare
stadgas, att, innan kollegium meddelar föreskrift eller förordnande som berör
annan myndighets ämbetsområde, kollegium skall samråda med denna
myndighet. Förarbetena till förordningen ger vid handen, att vattenvårdsintresset
intager en framträdande plats bland de intressen som genom denna
samverkan avses bli tillgodosedda.

Såvitt gäller frågor om skydd för grundvatten mot förorening genom
brandfarliga varor är tillämpningskungörelse till förordningen och anvisningar
för närvarande under utarbetande inom kommerskollegium.

I fråga om handläggning av ärenden rörande tillstånd till bl. a. förvaring
och hantering av brandfarliga varor är också sörjt för samverkan med företrädare
för skilda allmänna intressen. Sålunda åligger det tillståndsmyndigheten
att, i den mån det erfordras med hänsyn till tillståndsärendes beskaffenhet
och betydelse, samråda med andra myndigheter, vilkas ämbetsområde
beröres av den åtgärd som avses med ansökningen i ärendet. Mot beslut,
varigenom tillstånd beviljats, har särskild klagorätt tillagts, förutom
tre andra statliga myndigheter, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statens
vatteninspektion.

Enligt stadgande i naturskgddslagen den 21 november 1952 äger länsstyrelse
beträffande utvalda områden förordna, att täkt av sten, grus, sand,
jord eller därmed jämförliga nyttigheter ej får utföras utan länsstyrelsens
tillstånd. I samband med tillstånd äger länsstyrelsen meddela föreskrifter

Kuiujl. Maj.ts proposition nr 42 dr 1964

avsedda att begränsa förelagets menliga inverkan på landskapsbilden. Ehuru
stadgandet avser den yttre landskapsvården, kan det i tillämpningen komma
grundvattenskyddet tillgodo såsom en följd av geohydrologiska förhållanden.

I det förslag till ny naturvårdslag, som avlämnats av naturvårdsutredningen
år 1962, inrymmes bestämmelse angående generell tillståndsplikt för
all sådan grusbrytning och liknande täktverksamhet, som är av någon betydelse.
Länsstyrelserna förutsattes beträffande grusutvinning genomföra
eu översiktlig planering, för vilken är utmärkande, att den berör viktiga
samhällsintressen, däribland vattenförsörjningen.

Angående den verksamhet vatteninspektionen har att utöva stadgas i lagen
den 30 november 1956 om tillsgn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.
Enligt denna skall vatteninspektionen utöva tillsyn över ylvattenområden
till motverkande av vattenförorening. Inspektionen äger meddela
råd och anvisningar och kan hos länsstyrelse göra framställning om förbud
enligt hälsovårdsstadgan mot utsläpp av avloppsvatten utan erforderlig
behandling eller om åtgärd till motverkande av olägenhet genom avloppsutsläpp.
Inspektionen äger även vid vattendomstol föra förbudstalan eller
talan om reningsåtgärder. Med stöd av lagen kan också företagas inspektion
av fabriker och reningsanläggningar.

Enligt lagen den 1 juni 1956 om rutt att utvinna atomenergi m. m. erfordras
tillstånd av Kungl. Maj :t för att uppföra och driva atomreaktor. Med
tillstånd kan förbindas de villkor som finnes påkallade av säkerhetsskäl eller
eljest ur allmän synpunkt. Tillsyn å efterlevnaden av lagen och av
uppställda villkor skall utövas av den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer.
Förordnande att utöva sådan tillsyn har meddelats för atomenergidelegationen.

I strälskijddslagen den 14 mars 1958 återfinnes bestämmelser om tillstånd
till radiologiskt arbete och om tillsyn å sådant. Med radiologiskt arbete förstås
även arbete vid anläggning för utvinning av atomenergi, men tillstånd
enligt strålskyddslagen erfordras icke för vad som omfattas av tillstånd enligt
atomenergilagen. Tillsynsbestämmelserna i strålskyddslagen gäller däremot
även atomenergianläggningar.

Tillståndsgivning och tillsyn enligt strålskyddslagen ankommer på en särskild
strålskyddsmyndighet. När tillstånd beviljats enligt atomenergilagen,
äger strålskyddsmyndigheten meddela sådana föreskrifter som, utöver de
för tillståndet gällande villkoren, kan erfordras för strålskyddet.

Kungl. Maj :t har den 28 juli 1958 förordnat, att medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd
skall vara strålskyddsmyndighet.

Med avseende på radioaktiv vattenförorening bör vidare omnämnas, att
jämte stadganden om atomenergianläggningar och radiologiskt arbete gäl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år ti)61

ler sådana bestämmelser inom annan lagstiftning, med vilka åsyftas att
motverka vattenförorening överhuvudtaget (jfr prop. 1958:29 s. 38, 561.
Frågor om tillstånd att utsläppa radioaktivt avloppsvatten och med dylikt
utsläpp förbundna frågor om slcadeförebyggande åtgärder in. in. skall sålunda
prövas av vattendomstol enligt föreskrifterna i vattenlagen. Ävenså
gäller, att den tillsynsskyldighet som åvilar vatteninspektionen enligt den
särskilda lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden
avser vattenförorening utan undantag för sådan som består i radioaktivitet.

II. Förslagets allmänna grunder

A. Skycld för vattenförsörjningen

V atten vårdskommittén

1 sitt betänkande »Skydd för vattenförsörjningen» lämnar vattenvårdskommittén
efter en översikt över grundvattnets och ytvattnets betydelse
tör vattenförsörjningen eu redogörelse för en av kommittén gjord undersökning
rörande grundvattenföroreningarna i landet. Om de föroreningsfall
som inträffat i Sverige framhåller kommittén sammanfattningsvis,
att någon mera utbredd grundvattenförorening, som lett till spolierade
vattentäkter i större omfattning och som därför orsakat stora skador, ej
synes ha förekommit. Exempel finns dock på att vattentäkter måst överges
på grund av förorening med betydande ekonomiska förluster.

De vanligaste tillbud och risker som förekommit kan enligt kommittén
hänföras till i huvudsak följande föroreningskällor: infiltration av avloppsvatten,
gödselvatten, pressaft från siloanläggningar, dräneringsvatten
från soptippar och sopstationer samt liknande avfallsprodukter, utsläpp
från träimpregneringsanläggningar, av växtbekämpningsmedel o. d.
samt spill i samband med lagring och hantering av petroleum- och tjärprodukter,
väglut och andra kemiska vätskor. En allvarlig fara utgöres
av att grustag förlägges alltför nära vattentäkter och utnyttjas alltför
hårt, så att något skyddslager över grundvattenytan ej kvarlämnas. Vidare
framhåller kommittén faran av att övergivna grustäkter användes
som soptippar samt att i grustag uppställes oljedrivna maskiner, asfaltverk
och liknande. För glesbebyggda områden utgöres den största faran för
grundvattnet av bristande hygien. Kommittén har emellertid funnit, att
en betydande förbättring åstadkommits genom den upplysningsverksamhet
för bättre brunnshygien, som bedrives av hälsovårdande myndigheter
och sammanslutningar. Att mera utbredd förorening av grundvattentillgångarna
har knnnat undvikas får enligt kommitténs uppfattning ej tagas
till intäkt för att skyddsåtgärder ej skulle behövas. Riskerna ökar näm -

Knngl. Miij:Is proposition nr V2 år Ullil

ligen hastigt, dels beroende på att allt större grundvattenförande områden
tas i anspråk för vattenförsörjningen och dels emedan föroreningskällorna
ökar. Särskilt framhålles den delvis av beredskapsskäl betingade
snabba tillkomsten av lagringsbehållare för oljeprodukter för såväl
civila som militära ändamål. Beträffande dessa inträder ökad risk i den
mån behållarna blir äldre och utsatta för korrosion. I varje fall större
sådana torde dock numera utföras med tillbörligt beaktande av grundvattenskv
ddels krav.

Angående den nuvarande lagstiftningens brister i vad
gäller möjligheter att bereda skydd för grundimttentillgångnr anmärker
kommittén, att tillämpliga bestämmelser är spridda på ett flertal författningar
och därför svåröverskådliga. Generella föreskrifter med giltighet
inom större områden kring en grundvattentillgång kan meddelas i form av
särskilda hälsovårdsordningar, utfärdade med stöd av hälsovårdsstadgan.
Emellertid är det enligt kommitténs mening högst ovisst om man på
detta sätt kan bereda skydd för andra grundvattentillgångar än sådana
som redan tillgodogöres; det framstår givetvis som en avsevärd brist att
det ej är möjligt att i denna ordning skydda även grundvattenförekomster,
som blott hålles i reserv för framtida bruk. I rättspraxis har fastslagits
den principen, att inskränkningar som genom lokal hälsovårdsordning
kan föreskrivas i befogenheten att nyttja fastigheter och anläggningar
icke får gå längre än vad vederbörande fastighetsägare eller företagare
enligt allmänna rättsgrundsatser är skyldig att tåla.

I fråga om möjlighet att jämlikt vattenlagen tillskapa skyddsområden
påpekar kommittén, att generella skyddsföreskrifter kan meddelas i form
av servitutsbestämmelser enligt 2 kap. 45 § andra stycket. Vanligen fastställes
i denna ordning enhetliga servitutsbestämmelser för ett område
kring eu vattentäkt. Servitutet måste dock, till skillnad från de föreskrifter
som utfärdas i form av lokala hälsovårdsordningar, anknytas till de särskilda
fastigheterna inom området. Kommittén framhåller, att längre
gående inskränkningar i rätten att förfoga över egendom kan åstadkommas
genom servitut än som är möjligt med hälsovårdsföreskrifter. Om så
befinnes erforderligt kan som servitut utverkas totalt förbud mot verksamhet
som är till fara för grundvattnet. Dock skall ersättning utgå för
intrång som vållas annan, när intrånget är mer omfattande än vad fastighetens
ägare på grund av allmänna regler är skyldig att finna sig i.

Kommittén erinrar om att servitutsbegreppet innesluter ett krav på att
servitutet skall tillgodose vissa primära och varaktiga behov hos den dominerande
fastigheten såsom sådan eller någon därå befintlig anläggning.
Innan vattentäkt anlagts på en fastighet eller i vart fall innan beslut fattats
om att begagna fastigheten för sådant ändamål kan nämnda krav ej
anses uppfyllt. Möjligheterna att skydda outnyttjade grundvattentillgång -

Kungl. Maj:is proposition nr 12 år 1964

ar finner kommittén således vara lika begränsade enligt 2 kap. 45 § andra
stycket vattenlagen som enligt hälsovårdsstadgan.

Beträffande möjligheterna att ingripa i individuella fall, d. v. s. mot fastighetsägare
eller annan som står i begrepp att utföra åtgärd som kan skada
grundvatten, framhåller kommittén, att besvär eller last enligt 2 kap. 45 §
andra stycket vattenlagen givetvis kan läggas även på enstaka fastighet,
ehuru skyddsbestämmelserna vanligen drabbar ett flertal fastigheter.
Enligt sin lydelse synes 2 kap. 58 § vattenlagen närmast vara avsedd att
möjliggöra ingripanden i individuella fall, då risk för skada på grundvattnet
uppkommer. Med hänvisning till förarbetena till 2 kap. 58 § vattenlagen
nämner kommittén, att den i lagrummets första stycke stadgade
skyldigheten att vidtaga skäliga försiktighetsmått närmast ansetts utgöra
ett lagfästande av vad som gäller enligt allmänna grannelagsrättsliga
grundsatser. I praxis har stadgandet givits stor räckvidd, såtillvida att eu
fastighetsägare eller företagare ansetts pliktig att av hänsyn till grundvattnet
utan ersättning tåla omfattande inskränkningar i rådigheten över
sin egendom. Lagrummet synes kommittén ha fått en tillämpning som
i åtskilliga stycken går vida utöver vad som täcks av uttrycket »försiktighetsmått».

I frågan huruvida enligt gällande lagstiftning ingripande kan ske mot redan
utförda anläggningar, exempelvis befintliga oljeupplag, uttalar kommittén
:

Vad först gäller tillämpningen av 2 kap. 45 § andra stycket vattenlagen
må framhållas att för servitutsbegreppet är karakteristiskt att det besvär,
som lägges på den tjänande fastigheten, i regel endast kan bestå i skyldighet
att tåla visst intrång eller att underlåta viss verksamhet. Däremot
anses servitut i allmänhet icke kunna innefatta förpliktelse att vidtaga
positiva åtgärder i den härskande fastighetens intresse. Med denna grundsats
låter sig svårligen förenas den tillämpningen av 2 kap. 45 § andra
stycket vattenlagen att fastighetsägare ålägges borttaga befintliga anordningar
eller vidtaga skyddsåtgärder vid sådana. Däremot föreligger knappast
hinder att — såsom i vissa fall förekommit — fastighetsägaren ålägges
tåla att vattentäktsägaren inom hans fastighet på egen bekostnad utför
och vidmakthåller erforderliga skyddsanordningar.

Beträffande innebörden av 2 kap. 58 § i detta hänseende ger lagrummets
lydelse besked om att detsamma ger möjlighet till visst ingripande
mot befintliga anläggningar. I andra stycket stadgas att länsstyrelse äger
att, om försummelse i sådant hänseende som i paragrafens första stvcke
sägs förelupit, förordna om rättelse på den försumliges bekostnad efter
ty tjänligast finnes.

Om tillämpningen av hälsovårdsstadgan härvidlag uttalas:

De för kommittén kända lokala hälsovårdsordningar, som utfärdats till
skydd för grundvatten, innehåller icke några bestämmelser rörande åtgärder
i avseende på befintliga anläggningar. Föreskrifterna riktar sig mot
anordnandet av upplag, uppställandet av maskiner o. s. v. Om ett hälsovårdsintresse
så kräver synes hinder knappast föreligga att i lokala hälso -

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 är 1964

vårdsonlningar även inrymma bestämmelser rörande skyddsåtgärder vid
befintliga anläggningar. Sådana bestämmelser får emellertid, liksom lokala
hälsovårdsföreskrifter i övrigt, ej gå längre än anläggningarnas agare
är skyldiga tåla enligt allmänna rättsgrundsatser.

Med avseende på gällande lagstiftnings möjligheter att bereda skydd
för ytvatten anmärker kommittén, att det endast i obetydlig omfattning
förekommer bestämmelser som avser att tillgodose det särskilda krav pa
skydd mot förorening som ett vattenområdes egenskap av ytvattentakt föranleder.
Frånsett vissa detaljregler i hälsovårdsstadgan är endast servitutsbestämmelsen
i 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen av någon betydelse.
Kommittén påpekar, att sistnämnda bestämmelse icke fått större
användning. Den förutsätter nämligen för sin tillämpning, att vattentäktsägaren
tager initiativ härtill genom att väcka talan vid vattendomstol och
det intrång servitutet innebär kan leda till att han får betala betydande
ersättningar, i synnerhet om totalförbud krävs mot åtgärder som kan förorena
vattnet. I detta sammanhang framhålles även, att stadgandena i 8
kap. vattenlagen ger allenast begränsade möjligheter att förhindra tillförsel
av avloppsvatten, särskilt i fråga om kloakvatten, till ett vattenområde
som begagnas för vattenförsörjning.

Kommitténs förslag till ny lagstiftning till skydd för vattenförsörjningen
upptager en allmän aktsamhetsregel beträffande
grundvattnet, vilken till sin innebörd ganska nära överensstämmer
med den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 58 § första stycket vattenlagen.
Om någon vill utföra åtgärd som kan befaras leda till menlig inverkan på
grundvattentillgång, vilken är eller kan antagas bli tillgodogjord, skall det
enligt den av kommittén förordade nya regeln åligga honom att vidtaga de
anordningar och tåla den begränsning av verksamheten och i övrigt iakttaga
de försiktighetsmått, som skäligen föranleds av omständigheterna.
Kommittén framhåller därvid, att den nuvarande regeln i 58 § enligt kommitténs
egen mening är tillämplig även beträttande ännu icke ianspi åktagen
grundvattentillgång men att det i vässa yttranden till kommittén yppats
osäkerhet i detta hänseende. Utformas bestämmelsen på det sätt kommittén
enligt vad nyss nämnts förordat framgår det klart, att stadgandet är tilllämpligt
såväl i fråga om tillgodogjord som beträffande ännu icke utnyttjad
grundvattentillgång. Vidare får man enligt kommitténs mening med
den "föreslagna avfattningen en tydlig beskrivning av vad den som utför
i lagrummet angivna åtgärder har att iakttaga för att icke orsaka skada
på grundvattnet.

Det verksammaste medlet i strävandena att skydda landets grundvattentillgångar
avses enligt kommitténs förslag skola bli en befogenhet för länsstyrelserna
att fastställa skyddsområden samt meddela skyddsfö -

Kungl. Maj.ls proposition nr t2 år 1061

leskiiflei med generell giltighet inom sädana områden. Kommittén anför
följande angående förslaget att genom ändrad lagstiftning vidga myndigheternas
befogenheter i detta hänseende.

Enligt kommitténs mening bör eu riktpunkt för en bättre skyddslagstiftning
vara att möjliggöra ingripanden för att skydda grundvattnet i
god tid innan åtgärder och anläggningar, som kan medföra skadeverkningar,
ännu hunnit utföras. Man kan därför ej nöja sig med en befogenhet
för myndigheterna att, som 2 kap. 58 § vattenlagen medger, endast
inS|*Pa '' individuella fall. Ett fullgott skydd kan icke ernås med mindre
möjlighet finns att meddela generella skyddsbestämmelser för större sammanhängande
delar av en grundvattenströms tillrinningsområde utan anknytning
till någon viss fastighet eller skadehotande anläggning. Men önskemålet
om att kunna inskrida i god tid nödvändiggör också att skvddsforeskrifter
kan meddelas till förmån för en grundvattentillgång som ännu
icke börjat tillgodogöras men kan väntas i framliden bli behövlig för vatten
försörjningen.

Enligt kommitténs uppfattning bör skyddsområde alltså kunna fastställas
för grundvattentillgång som sådan, om detta anses behövligt för att
trygga vattenförsörjningens icke alltför avlägsna behov.

Införandet av bestämmelser som möjliggör fastställande av skyddsområden
bör enligt kommitténs mening icke utesluta all möjlighet bör finnas
att ingripa medelst förelägganden, som riktar sig mot någon viss fastighetsägare
eller företagare. Förhållandena kan vara sådana, att det icke
finns skal att vänta att några andra föroreningskällor än den som föranleder
ingripandet kommer till stånd och att det därför icke är påkallat att
fastställa ett skyddsområde. Men även av andra skäl bör möjligheten till
ett direkt ingripande bibehållas. Sålunda anser kommittén att det beträffande
redan utförda anläggningar, som kan skada grundvattnet, i vissa
fall kan vara en lämpligare väg att inskrida med förelägganden på sätt
- kap. 58 § latlenlagen stadgar än med generellt verkande bestämmelser
för större områden. A idare är det enligt kommitténs mening lämpligt att
bibehålla denna möjlighet för att skydda vattentäkter för enstaka fastigheter
eller för industrianläggningar. Det synes nämligen icke befogat att
låta bestämmelserna om skyddsområden gälla för andra fall än då skyddsändamålet
är av så stor betydelse, att ett påtagligt allmänt intresse av att
freda vattenförsörjningen föreligger. Var gränsen skall dragas kan givetvis
vara föremål för olika meningar. Kommittén har för sin del stannat
för den uppfattningen att möjlighet att fastställa skyddsområden bör finnas
i de fall grundvattentillgångar tillgodogöres eller behöver för framtiden
reserveras för att tillgodose vattenbehovet för samhällen och andra
mera sammanhängande bebyggelseområden. När det gäller att skydda vattenförsörjningen
för enstaka fastigheter eller för mindre grupper av fastigheter,
som ännu icke fått tätbebyggelsekaraktär, samt för industrier
bor däremot enligt kommitténs mening möjlighet alltjämt finnas att in -

Kunt/I. Maj.ls proposition nr i''2 dr

gripa med individuella förelägganden av samma art som nu stadgas i 2
kap. 58 § andra stycket vattenlagen. Möjlighet för länsstyrelserna att meddela
sådana förelägganden bör därför bibehållas i den nya lagstiftningen.

Om administrationsspörsmålet anför kommittén följande.

Vid bedömande av frågan vilken myndighet som bör ha befogenheten att
fastställa skyddsområden anser kommittén att denna befogenhet bör tillkomma
länsstyrelserna, vilka redan nu på grund av 2 kap. 58 § vattenlagen
och hälsovårdsstadgan har väsentliga uppgifter i sammanhanget.
Befogenheten synes icke böra preciseras närmare än så att länsstyrelserna
får rätt att, då så krävs för att skydda en vattentäkt eller en grundvattentillgång,
som ännu icke är tillgodogjord men som kan väntas bli ianspråktagen
framdeles, fastställa skyddsområde av erforderlig omfattning och alt
med generell giltighet inom detta område föreskriva bestämmelser om vad
som av hänsyn till grundvattnet skall iakttagas av dem som anordnar upplag,
bedriver grustäkt, anlägger avloppsledningar in. in. inom området. Liksom
nu är fallet beträffande länsstyrelses befogenhet alt utfärda vitesförelägganden
enligt 2 kap. 58 § andra stycket vattenlagen bör befogenheten
att fastställa skyddsområden anknyta till en allmän regel om den försiktighet
en fastighetsägare eller företagare är skyldig att iakttaga då han utför
åtgärder eller bedriver verksamhet, som är av sådan art att menlig inverkan
kan uppkomma på grundvattnet.

Kommittén betonar också, att länsstyrelserna kan förfoga över den medicinska
och tekniska sakkunskap — i sistnämnt hänseende distriktsingenjörerna
för vatten och avlopp — som behövs för prövningen och frågan
om skyddsområden.

Den nyss berörda allmänna aktsamhetsregeln bildar enligt kommittéförslaget
en rättslig grund för länsstyrelsernas befogenhet att fastställa skyddsområden
och beträffande dessa meddela generellt giltiga skyddsföreskrifter.

T fråga om ytvatten finner kommittén angeläget, att i lagstiftningen mot
vattenförorening vidtages en sådan skärpning, att man under vissa förhållanden
kan erhålla förbud in o t kloak v ätten utsläpp till
skydd för viktiga y t vattentäkter. Angående härför erforderliga
nya bestämmelser anför kommittén följande.

Skyddsbestämmelserna synes böra rikta sig mot sådant avloppsvatten som
kan medföra risk för spridning av smitta eller eljest våda ur hälsosynpunkt.
Det är därvid i första hand kloakvalten som kommer i betraktande.
Bakteriella föroreningar kan visserligen förekomma även i vissa industriella
avloppsvatten, t. ex. från slakterier och garverier. Emot sistnämnda slag av
förorening torde emellertid redan nu finnas goda möjligheter att ingripa med
stöd av 8 kap. 82 § vattenlagen. Sålunda torde hinder icke möta för vattendomstol
att jämlikt 8 kap. 32 § första stycket vattenlagen förbjuda utsläpp i
visst vattenområde, om detta krävs för att skydda ett viktigt intresse och
annan lösning av avloppsfrågan slår till buds utan oskälig kostnadsökning.
Möjligheterna att genom behandling av industriellt avloppsvatten eller annorledes
oskadliggöra hälsofarliga avfallsprodukter torde även i regel vara större
än för kloakvatten. Kommittén anser sig därför kunna begränsa sitt förslag
till nya skyddsbestämmelser till att avse endast kloakvatten.

Kungi. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

Beträffande de intressen som bör erhålla förbättrat skydd anser kommittén
det i första hand angeläget att värna om städers och andra orters försörjning
med dricks- och annat förbrukningsvatten. Det är nämligen just i
sådana fall då större mängder vatten bortledes från ett vattenområde och
genom samhälles ledningsnät tillhandahålles en mångfald människor som
risken för spridning av smittämnen är särskilt stor. Kommittén fortsätter:

Ett särskilt skyddsbehov uppstår vidare om vattnet användes i exempelvis
en livsmedelsindustri. Kraven på vattnets kvalitet måste självfallet då
ställas högt. Även beträffande vattentäkter som sålunda användes för industriella
och liknande ändamål vilka av medicinsk-hygieniska skäl fordrar
ett högklassigt fabrikationsvatten föreligger ett starkt allmänt intresse
av att kunna bereda ett längre gående skydd än nu är möjligt. Liksom i
fråga om samhällenas vattenförsörjning är det därvid den konsumerande
allmänheten som man ytterst vill skydda.

Om det skall anses nödvändigt att förbjuda kloakutsläpp eller ej måste
bedömas efter rådande lokala förhållanden. I tillräckligt stora sjöar och
vattendrag och på betryggande avstånd från vattenintag torde utsläpp av
behandlat och vid behov klorerat kloakvatten i allmänhet kunna tålas, trots
att recipientens vatten måste begagnas för vattenförsörjning. Däremot är
förbud uppenbarligen påkallat, om förhållandena är sådana att vattenförbrukarna
till följd av utsläppet utsättes för hälsofara genom smittsamma
sjukdomar eller om våda ur hälsosynpunkt eljest kan uppstå, t. ex. genom
alt kloakvattnet innehåller giftiga eller radioaktiva ämnen.

När en ytvattentillgång användes för vattenförsörjning sker det oftast
genom att vattnet pumpas till ett samhälles vattenverk eller till eu fabrik.
Men ett vattenområde kan också på indirekt väg tillgodose vattenförsörjningen.
I stor utsträckning användes nämligen ytvatten för att genom infiltration
förstärka grundvattentillgångar. Som exempel på större förbrukare
som nödgats anlita denna utväg kan nämnas följande städer i Mellansverige:
Södertälje, Nynäshamn, Uppsala, Gävle, Västerås och Örebro. Även
ytvatten som sålunda endast indirekt användes för vattenförsörjningen bör
enligt kommitténs mening kunna skyddas mot nedsmittning eller annan
förorening lika väl som de vattenområden som direkt utgör vattentäkter.
Infiltration från ett ytvattenområde till en närbelägen grundvattentillgång
kan, som tidigare nämnts, också ske på naturlig väg. I de fall ett sådant
naturligt samband föreligger kan samma behov av att skydda ytvattnet göra
sig gällande som då infiltrationen sker på konstlad väg. Bestämmelserna
bör därför utformas så att de täcker såväl konstgjord som naturlig infiltration.

Kommittén upptager i detta sammanhang fråga om viss kostnadsfördelning
mellan vatten fö rsörjningsin tresse och
avloppsintresse. Konflikt kan uppstå mellan å ena sidan ett intresse
att nyttja ett vattenområde för ytvattentäkt och å andra sidan ett intresse
att begagna samma område som recipient för avloppsvatten. I regel väljer
ett samhälle den recipient för sitt avloppsvatten som är från ekonomisk
synpunkt fördelaktigast. Vägras samhället att använda denna recipient kan
därför uppkomma mer eller mindre betydande merkostnader för att avleda
avloppsvattnet åt annat håll. Det ter sig icke rimligt att dessa merkostnader

K it ny l. Maj: Is proposition nr M2 ur 190\

alltid skall bäras av det samhälle ensamt, som avleder avloppsvattnet. Detta
samhälle hindras att begagna sig av det från dess utgångspunkter gynnsammaste
alternativet på grund av att ett annat intresse av liknande allmännyttig
art gör anspråk på vattenområdet. Särskilt otillfredsställande ter det
sig enligt kommitténs mening om eu liten kommun ensam måste svara tör
stora merkostnader för att avleda avloppsvatten åt annat håll än det i första
hand avsedda av hänsyn till en större stads vattenförsörjning. För kommunens
invånare kan dessa merkostnader bli kännbara under det att kostnaderna
utslagna på stadens vattenförbrukare kanske icke blir av märkbar
storlek. I sådant fall synes det kommittén rimligare att merkostnaderna
till huvudsaklig del eller kanske helt drabbar den som vill förhindra att
vattenområdet användes som recipient. Även andra faktorer än de båda
samhällenas storlek kan tänkas motivera en fördelning av merkostnaderna,
t. ex. prioriteten mellan de konkurrerande företagen. Har avloppsvatten av
gammalt avletts till vattenområdet synes det rimligt att det samhälle eller
den industri som vill börja använda området som vattentäkt tar del i de
ökade kostnader som drabbar »avloppssamhället» för den händelse avloppsvattnet
måste överföras till annan recipient.

Kommittén anser det alltså lämpligt att möjlighet ges att mellan de kolliderande
intressena fördela merkostnaderna för att befria en ytvattentäkt
från tillförsel av avloppsvatten. Hur fördelningen skall ske synes icke böra
fastställas närmare än så att vattendomstolen får möjlighet att handia etter
vad som framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i varje
särskilt fall. De viktigaste faktorer, som härvid bör beaktas, är de som
nyss berörts i det föregående. Vattendomstolen bör vidare ha iria händer
att fastställa deltagningsskyldigheten till ett kapitaliserat engångsbelopp
eller på annat sätt, t. ex. årliga belopp eller viss andel av årskostnaderna.

Den lösning kommittén nu förordar överensstämmer med det förfaringssätt
som har följts vid några godvilliga uppgörelser rörande skydd för ytvattentäkter.

De föreslagna reglerna får, framhåller kommittén, sin främsta betydelse i
sådana fall då ett samhälle vill avleda avloppsvatten till ett vattenområde,
som redan användes såsom vattentäkt. De bör emellertid utformas så att de
även skall kunna tillämpas för det fall att avloppsvatten redan avledes till
vattenområdet, när fråga uppkommer om att skydda befintlig eller planerad
vattentäkt. Det är klart att det i det senare fallet ofta är förenat med så betydande
merkostnader att lägga om avloppssystemet att det samhälle, som
äger vattentäkten och som kanske kommer att belastas med en avsevärd del
av dessa merkostnader, föredrar att lösa sin vattentäktsfråga på annat sätt.
Även då konkurrerande ansökningar föreligger till bedömande samtidigt
synes den föreslagna bidragsregeln utgöra en lämplig grundval för den
jämkning mellan de stridiga intressena som vattendomstolen enligt 2 kap.
38 § vattenlagen har att företaga.

Kungi. Maj:Is proposition nr i 2 år 196i

Enligt kommitténs mening bör man emellertid icke stanna vid att införa
bidragsskyldighet enbart för de fall då utsläpp av kloakvatten förbjudes.
Ett vattenområdes egenskap av ytvattentäkt kan motivera längre gående
reningsåtgärder än eljest skulle ha krävts. Åläggandet måste dock även i sådant
fall hålla sig inom ramen för vad som bedöms vara skäligt med hänsyn
tagen jämväl till kostnaderna för reningsåtgärderna. I vattenmål rörande
förorening brukar ofta denna kostnadssynpunkt mycket starkt framhållas
av den som utsläpper avloppsvattnet. Det torde enligt kommitténs
mening vara uppenbart att det blir lättare att få den kommun som förorenar
vattnet att pålaga sig långt gående reningsåtgärder, om möjlighet finns
att erhålla bidrag till kostnaderna från motstående intressenter. Eu bidragsregel
skulle vidare innebära att vattendomstol icke behöver i lika hög grad
som hittills beakta kostnadssynpunkten. Om hänsyn också tages till den
föreslagna förbudsbestämmelsen, beredes vattendomstolen betydligt större
möjligheter än nu att lösa varje föroreningslall på det sätt som med hänsyn
till samtliga kolliderande intressen ger det från allmän och enskild
synpunkt rimligaste resultatet. Det synes också befogat antaga att frivilliga
lösningar skall underlättas genom de möjligheter till inbördes jämkningar
som den förordade bidragsregeln öppnar.

Kommittén förklarar sig vidare ha övervägt om en motsvarande bidragsregel
bör införas för de industriella föroreningsfallen men har stannat för
att icke föreslå detta. Utgångsläget är ett helt annat när det gäller industriella
föroreningar. Kommittén erinrar om ett uttalande i den proposition
som låg till grund för 1941 års lagstiftning mot vattenförorening. I anledning
av ett remissyttrande framhöll föredragande departementschefen (prop.
1941:45 s. 114 f), att om särskilt höga krav måste ställas på vattenbeskaffenheten
i recipienten det kunde tänkas alt åläggande enligt 8 kap.
82 § om mera långtgående åtgärder, utan att servitut tillskapades, ansågs
böra givas allenast under förutsättning att bidrag därtill erhölles från de
intressen som påkallade åtgärden. Något särskilt stadgande som ger stöd
åt en sådan tillämpning ansåg departementschefen ej erforderligt. Enligt
kommitténs förslag skall den törordade koslnadsfördelningsregeln icke
medtagas bland de bestämmelser rörande kloakvatten, vilka äger tillämpning
även beträffande industriellt avloppsvatten.

Kommittén föreslår slutligen bestämmelser om fridlysning av
vt vattentäkter. Vad kommittén enligt det föregående förordat i
fråga om skydd för ytvattentäkter avser det fall att eu aktuell konfliktsituation
föreligger mellan vattenförsörjnings- och avloppsintressen. Enligt
kommitténs mening finnes emellertid även behov av bestämmelser som
möjliggör att eu ytvattentäkt, som ännu är opåverkad av föroreningar,
kan för framtiden fredas från tillförsel av avloppsvatten. Genom ett fridlysningsförfarande
bör området kunna reserveras för vattenförsörjningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 19it4

Kommittén föreslår i detta hänseende viss utvidgning av fridlysningsbestämmelsen
i 8 kap. 87 § vattenlagen, enligt vilken Kungl. Maj :t kan, där
det ur naturskyddssynpunkt finnes vara av särskild betydelse, förbjuda
all förorening genom industriellt avloppsvatten inom visst område. Enligt
kommittéförslaget skall bestämmelsen utvidgas så, att den kan tilllämpas
icke blott då det påkallas för att tillvarataga naturskyddsintressen
utan även då det erfordras för att bereda skydd för samhälles vattenförsörjning.
Förutom denna lagändring föreslås införande i vattenlagen
av ett stadgande som möjliggör samma fridlysningsförfarande när det
gäller förorening genom kloakvatten.

Yttrandena

I remissyttrandena över vattenvårdskommitténs betänkande med förslag
till lagstiftning angående skydd för vattenförsörjningen uttalas en tämligen
enhällig anslutning till kommitténs uppfattning om de allmänna
grunderna för skyddslagstiftningen. Det vitsordas
överlag, att lagstiftningen på området behöver förtydligas och fullständigas.
Remissinstanserna har genomgående förordat, att ny lagstiftning i
enlighet med det framlagda kommittéförslaget snarast kommer till stånd.
En gentemot förslagets väsentliga delar mer avvisande hållning intager
Riksförbundet Landsbygdens folk. Förbundet anser nämligen skyddsområden
för grundvattentillgångar icke böra fastställas i administrativ
ordning och finner någon skärpning av bestämmelserna mot ytvattenförorening
icke vara erforderlig för närvarande.

Ett antal remissinstanser har funnit sig böra ifrågasätta lämpligheten
av att även för framtiden skall gälla olika regler för grundvattenskydd
och för ytvattenskydd. Förste provinsialläkarna
i Stockholms och Malmöhus län, industriverksstyrelsen i Stockholm.
Stockholms norra förorters vattenverksförbund, Svenska landskommunernas
förbund och Svenska kommunaltekniska föreningen anser det önskvärt,
att lagbestämmelserna rörande grnndvattenskvddet samordnas och
om möjligt sammanföres med bestämmelserna om ytvattenskyddet. Därmed
skulle ytvattentäkternas likställighet med grundvattentäkterna markeras.
— Nyssnämnda remissinstanser och därjämte Sveriges geologiska
undersökning, länsstyrelsen i Stockholms län, Ingeniörsvetenskapsakademien
och Föreningen för vattenhygien ger uttryck för den uppfattningen,
att kommittén har övervärderat grundvattnets betydelse i förhållande till
ytvattnets och att detta föranlett kommittén att ställa skyddet av ytvattentillgångarna
något i bakgrunden. Sålunda framhåller Sveriges geologiska
undersökning, att grundvatten icke alltid har en ur fysikalisk-lcemisk
synpunkt för mänskligt bruk lämpad sammansättning, som över -

Kungl. Maj:ls proposition nr 42 dr 1964

träffar ytvattens; åtskilliga grundvatten är på grund av sin geologiska
miljö järn-, mangan- eller kloridhaltiga och i dessa avseenden ytvattnet
underlägsna. I fråga om grundvattentillgångarnas betydelse kvantitativt
sett göres i yttrandena vanligen gällande, att ytvattnet i framtiden kommer
att få allt större betydelse antingen direkt för ytvattentäkter eller för
konstgjord infiltration som förstärkning av grundvattentillgångarna.
Svenska kommnnaltekniska föreningen betonar, att det är till följd av
ökande tätbebyggelse och stigande vattenförbrukning per capita som
vattenbehovet i allt större utsträckning framdeles kommer att få tillgodoses
genom ytvattentäkter. Grundvattnets överlägsenhet som råvatten gäller
i första hand spridd bebyggelse och mindre samhällsbildningar, för vilka
framställning av renvatten ur ytvatten tämligen undantagslöst medför
högre kostnader än om grundvatten kan användas. Däremot kan för
större samhällen de teknisk-ekonomiska faktorerna ofta tala för att
vattenförsörjningen skall baseras på ytvatten. Enligt föreningen framstår
det icke minst på längre sikt inom södra och mellersta Sverige som
lika angeläget att skydda ytvatten som grundvatten. Den enligt förslaget
föreliggande skillnaden mellan grund- och ytvatten i skyddshänseende
framstår för föreningen som ur vattentäktssynpunkt sakligt ogrundad,
icke minst med hänsyn bl. a. till att gränsen mellan yt- och grundvatten
stundom är svårbestämd, att ytvatten ofta infiltreras till eller eljest påverkar
eu grundvattenförekomst och att ytvatten användes för konstgjord
infiltration. Om exempelvis eu oljeförorening drabbar ett ytvatten, som
användes som rå vattentäkt eller för konstgjord infiltration, kan skadan
och svårigheterna bli av delvis samma art och omfattning som vid oljeskada
på grundvatten. Föreningen anser, att yt- och grundvattenskyddet
av dessa skäl bör utformas efter så långt möjligt samma principer.

För ytvattentäkter lika väl som för grundvattentäkter bör enligt flera
remissinstansers mening kunna fastställas skyddsområden i administrativ
ordning och meddelas generellt giltiga skyddsföreskrifter utan anknytning
till de särskilda fastigheterna inom områdena. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt statens vatteninspektion anser angeläget vara, att
länsstyrelse beredes möjlighet att taga initiativ i frågor om ytvattenskyddet
i likhet med vad som föreslås beträffande grundvattenskyddet. Uttalanden
av innebörd att lagstiftning om skyddsområden för ytvattentäkter
bör övervägas återfinnes i yttrandena från överståthållarämbetet,
industriverksstyrelsen i Stockholm, länsstyrelsen i Stockholms län, förste
provinsialläkaren i samma län, Stockholms norra förorters vattenverksförbund,
distriktsingenjören i Uppsala län, distriktsingenjören i Södermanlands
län med instämmande av länsstyrelsen i länet, distriklsingenjören
i Kalmar län, förste provinsialläkaren samt distriktsingenjören i Örebro
län, distriktsingenjören i Kopparbergs län med instämmande av länsstyrelsen
i länet, Svenska kommnnaltekniska föreningens vatten- och av -

.''il

Kungi. Maj.ts proposition nr 12 är 1''Jti''r

loppsavdelning, Föreningen för vattenhygien, Svenska konsulterande ingenjörers
förening och från Distriktsingenjörers förening.

Kommitténs förslag till allmän aktsam hetsregel i fråga o in
grundvatten tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
I yttrandena framhålles genomgående såsom särskilt förtjänstfullt,
att stadgandets avfattning utvisar, att skyddet gäller även icke tillgodogjorda
grundvattentillgångar.

Den närmare utformningen av aktsamhetsregeln behandlas i några remissyttranden.

Mellanbygdens vattendomstol och Riksförbundet Landsbygdens folk anser,
att det bör uttryckligen angivas, att skyldighet att vidtaga försiktighetsmått
i förevarande hänseende är begränsad till vad sakägaren på grund av
allmänna regler är skyldig att iakttaga, österbygdens vattendomstol intar en
liknande ståndpunkt. Distriktsingenjörcn för vatten och avlopp i Uppsala
län anser det önskvärt, att lagrummet innehåller föreskrifter om skyddsåtgärder
med avseende även på befintliga, skadehotande anläggningar och
länsarkitekten i Kristianstads län finner, att den föreslagna lydelsen icke
innebär något förtydligande i frågan huruvida aktsamhetsregeln kan tillämpas
på befintliga anläggningar.

Sveriges lantbruksförbund hävdar, att den föreslagna aktsamhetsregeln
får en mer begränsad tillämpning än det nuvarande stadgandet i 2 kap. 58 §
första stycket vattenlagen. Då det föreslagna stadgandet åsyftar skydd för
grundvattentillgång, som kan antagas bliva tillgodogjord, blir skyddet i detta
hänseende enligt förbundets mening inskränkt till endast så exploateringsmogna
vattentäkter, att planer på utnyttjandet redan börjat utarbetas.
Förbundet vill föreslå, att skyddet utsträckes att gälla vattentäkter, för vilka
man kan konstatera ett behov inom överskådlig tid.

Förslaget att skyddsområden skall kunna fastställas för grundvattenförekomster
har hälsats med tillfredsställelse av remissinstanserna.
I praktiskt taget alla yttranden göres positiva uttalanden angående den föreslagna
skyddsformens betydelse för landets nuvarande och framtida vattenförsörjning.
Man tillstyrker enhälligt, att bestämmelser utfärdas som
möjliggör den åsyftade aktiveringen av vattenskyddsverksamheten.

I den mån erinringar framställes mot kommittéförslaget i denna del är de
vanligen uttryck för önskemål om vidare tillämpning av skyddsformen än
som avses med förslaget. Som tidigare omnämnts, göres nämligen av ett
stort antal remissinstanser gällande, att någon principiell skillnad i lagstiftningens
utformning ej bör göras mellan skydd av grundvattentillgångar och
skydd av sådana ytvattentillgångar som behöver tagas i anspråk för vattenförsörjning
och att i enlighet härmed skyddsområden hör kunna fastställas
i administrativ ordning även för ytvattentäkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 är 196i

I clt par remissyttranden föreslås, att tillämpligheten av skyddsområdesbestämmelsen
icke skall begränsas till vattenförsörjning för enbart tätbebyggelse.
Sålunda framhåller medicinalstyrelsen, att det vid tätbebyggelse är
allmänna medel som anlitas för att ordna vattenförsörjningen medan motsvarande
kostnader för landsbygdens del bestrids av enskilda medel. Därest
på landsbygden tillgängliga grund- och ytvatten blir otjänliga till vattentäkter,
stöter det för den enskilde på stora — främst ekonomiska — svårigheter
att lösa vattenförsörjningsfrågan. Tillgången till fullgott dricksvatten är
av vital betydelse även för människor bosatta inom glesbebyggelse och styrelsen
finner det därför böra övervägas, att vattenskyddet utsträckes att omfatta
även sådan bebyggelse. I samma riktning uttalar sig Svenska provinsialläkar
före ningen.

I frågan om vilken myndighet som bör ha befogenhet att fastställa skyddsområden
och meddela föreskrifter angående grundvattenskyddet har remissinstanserna
överlag godtagit kommitténs förslag, såtillvida att det stora
flertalet av dem antingen lämnat förslaget i denna del utan erinran eller uttalat
uppskattning av frågans tilltänkta lösning. Vattenöverdomstolen yttrar
för sin del, att om länsstyrelserna blir de myndigheter som anförtros beslutanderätten
på hithörande område, vinnes i förhållande till nuvarande ordning,
att skyddsföreskrifter enligt vattenlagen kan tillskapas av myndigheter
som äger taga initiativ till erforderliga åtgärder. Det allt större behovet
att uppnå planmässighet och effektivitet i fråga om grundvattenskyddet
skulle icke kunna tillgodoses om det framgent skulle ankomma på vattendomstolarna
— vilkas verksamhet ju huvudsakligen är inriktad på rättsskipning
— att fastställa sådana generellt giltiga skyddsföreskrifter varom
nu är fråga.

I några remissyttranden riktas kritik mot förslaget i vad det innebär, att
administrativt förfarande kommer att tillämpas i skyddsområdesärenden.
Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig visserligen till förslaget i organisationsfrågan
men finner det vara en nackdel, att de skyddsbestämmelser
som länsstyrelse utfärdar icke får gå längre än vad fastighetsägare och företagare,
som bestämmelserna riktar sig emot, kan anses skyldiga att tåla
utan ersättning. Länsstyrelsen framhåller det olämpliga i att länsstyrelserna
vid bestämmandet av skyddsföreskrifter eller vitesålägganden skall nödgas
att taga ställning till den för skyddsbehovets tillgodoseende i och för sig
ovidkommande frågan, huruvida en föreskrift eller ett åläggande skall vara
förenat med rätt till intrångsersättning eller icke och att anpassa ingripandets
art och omfattning därefter. Länsstyrelserna borde i stället ha möjlighet
att, obundna av ersättningsfrågorna, meddela de beslut som skyddsbehovet
påkallar. Däremot borde alla såsom konsekvens av besluten uppkommande
frågor om ersättning för skada och intrång — bedömningar av typiskt
judiciell karaktär — avgöras av domstol. Länsstyrelsen finner både effektivitetsskäl
och rättssäkerhetskrav tala för en sådan kompetensfördelning.

Kunijl. Maj:ts proposition nr ri2 år 33

Mellanbygdens vattendomstol anser i likhet med kommittén länsstyrelsen
vara det organ som bör handha frågor om fastställande av skyddsområden.
Eu förutsättning för att länsstyrelsen jämväl skall kunna anförtros
uppdraget att meddela de allmänna föreskrifter, som skall gälla inom områdena,
synes dock denna vattendomstol vara, alt viss möjlighet öppnas
till prövning inför domstol av föreskrifternas innehåll. Härom anför vattendomstolen
följande.

En grundtanke i kommitténs förslag till lagstiftning om skyddsområden
är att''de för områdena meddelade skyddsföreskrifterna icke får innebära
större intrång för berörda sakägare än vad dessa enligt allmänna rättsgrundsatser
är pliktiga att tåla utan ersättning. Bedömandet av denna avvägningsfråga
är uppenbarligen av judiciell natur; några fasta normer för
vad en sakägare är skyldig att utan ersättning tala finnes icke, utan avgörande
härvidlag blir den praxis som kommer att utbildas på grundval
av lagstiftningen inom detta område. Frågan borde därför i och för sig
avgöras av domstol. På de av kommittén anförda skälen synes det emellertid
lämpligt att hela frågan om fastställande av skyddsområden och därmed
sammanhängande spörsmål handhaves av'' länsstyrelsen. De olägenheter
som kan följa därav, att en rättsfråga således skall avgöras av en
administrativ myndighet och ej av en domstol — bl. a. må härvid framhållas,
att en administrativ praxis vid bedömandet av gränsen för ersättningsskyldighetens
inträde skulle kunna uppkomma, som ej överensstämmer
med motsvarande domstolspraxis i frågor om servitut till skydd för
grundvatten — torde kunna undvikas genom införande av en bestämmelse
av följande innebörd.

Om en sakägare anser, att i administrativ ordning meddelade skyddsföreskrifter
för hans vidkommande innebär sådana inskränkningar i hans
rätt, som han ej kan anses skyldig att tåla utan ersättning, bör han äga
rätt att hos vattendomstol påkalla prövning av denna fråga och därvid
yrka sådan jämkning av föreskrifterna att »ersättningsgränsen» ej överskrides.
Talan bör föras genom stämning och riktas antingen mot den
kommun eller vattentäktsägare, på vars ansökan skyddsområde fastställts,
eller, i det fall då skyddsområde fastställts på initiativ av länsstyrelsen,
mot det allmänna, lämpligen företrätt av kammarkollegiet.

Vattenöverdomstolen behandlar i sitt remissyttrande det av Mellanbygdens
vattendomstol sålunda väckta förslaget. Den framförda meningen
finnes beaktansvärd från rättsskyddssynpunkt, men vattenöverdomstolen
anser frågan icke vara av beskaffenhet att böra upptagas i förevarande
sammanhang. Spörsmålet om förhållandet mellan administrativa och dömande
myndigheter — särskilt frågan om domstolsmässig överprövning
av förvaltningsorgans avgöranden av rättsfrågor — står i samband med
det utrednings- och reformarbete som pågår framför allt på det administrativa
besvärsinstitutets och förvaltningsförfarandets områden. Vattenöverdomstolen
anser det ej vara lämpligt att ur detta större sammanhang
lösbryta ett speciellt rättsskyddsproblem och för ett särfall sådant som
det nu framställda möjliggöra domstolsprövning av administrativa avgöranden.

3 Bihang till riksdagens protokoll 196/t. 1 saml. Nr 42

Kungl. Maj.ts proposition nr ''i2 år 1961

Förslaget att skyddsområden skall fastställas av länsstyrelserna avstyrkes
av länsstyrelsen i Malmöhus län, Riksförbundet Landsbygdens folk
och Svenska petroleum institutet.

I yttrandet från länsstyrelsen i Malmöhus län anföres, att kommitténs
ställningstagande icke röjer någon förståelse för angelägenheten av att lagstiftningen
icke vidgar omfattningen av de administrativa myndigheternas
befogenheter inom rättsområden, där specialdomstolar är tillfinnandes för
handläggning av svårbedömbara och grannlaga rättsförhållanden enskilda
emellan eller mellan enskilda och det allmänna. Länsstyrelsen, som håller
före att meddelande av skyddsföreskrifter kommer att aktualisera ersättningsfrågor
i olika avseenden, finner att starka både principiella och praktiska
skäl talar för att fastställelse av skyddsområde och meddelande av
skyddsföreskrifter i anslutning till sådant område skall ankomma på vattendomstol
med möjlighet för domstolen att hänskjuta sådant ärende till
handläggning vid syneförrättning, som avses i 10 kap. vattenlagen. Länsstyrelserna
synes endast böra tilläggas befogenhet att hos vattendomstol
väcka fråga om fastställande av skyddsområde för grundvattentillgång.

Svenska petroleum institutet hänvisar till ett yttrande som institutet avgivit
till vattenvårdskommittén under det utredningsarbetet pågick. I yttrandet
anförde institutet angående länsstyrelsers befattning med skyddsområdesärenden,
att den expertis, som länsstyrelserna skulle ha till sitt
förfogande för dessa ärenden, i första hand utgöres av distriktsingenjören
för vatten och avlopp och att det torde stå klart, att denne i berörda frågor
skulle komma att uppträda som företrädare för allmänna intressen. Om
distriktsingenjören således på länsstyrelseplanet skulle taga initiativ till
och bevaka det allmännas intressen vid erforderligt skyddande av betydelsefulla
vattentäkter, borde på vattendomstol läggas uppgiften att fastställa
skyddsområden och göra avvägningen mellan allmänna och enskilda
intressen. Institutet förklarade vidare, att för vattendomstolarnas handläggning
av dessa ärenden talade den omständigheten, att vattendomstol
handlägger mål om vattentäkt och att man härigenom kunde samla rättsoch
intressefrågorna i ett mål. Därest länsstyrelserna skulle fastställa
skyddsområden, torde enligt vad institutet yttrade en rad intressefrågor
— ersättningar för intrång, förluster eller kostnader — komma att behöva
upptagas av allmän domstol. — I sitt nu avgivna remissyttrande behandlar
institutet spörsmålet ånyo. Institutet framhåller, att även om det förutsattes,
att de av länsstyrelse för skyddsområde meddelade föreskrifterna
till skydd för grundvattnet icke får innebära kraftigare intrång än vad
fastighetsägare och företagare enligt allmänna rättsgrundsatser är skyldiga
att tåla, så kan man utgå från att de, mot vilka föreskrifterna riktar
sig, ofta kommer att göra gällande, att föreskrifterna skall mildras eller
alternativt, att de har rätt till ersättning för det dem orsakade intrånget.
Den avvägning, som härvidlag måste göras beträffande »tillåtet» intrång

Kanyl. Ma j :ls proposition nr ''/2 är 19<i ''i •’”>

och intrång, som medför rätt till ersättning, är självfallet mycket vansklig,
dä den måste bygga på eu ännu icke stadgad praxis, uttalanden i förarbeten,
doktrin m. in. Institutet vidhåller med anledning härav sin uppfattning,
att vattendomstol är den myndighet, som bäst lämpar sig att avgöra
dessa frågor.

Riksförbundet Landsbygdens folk anser sig ej kunna dela kommitténs
uppfattning att länsstyrelserna skulle vara de myndigheter som är bäst
lämpade att omhänderha frågor om skyddsområden och generella föreskrifter.
Länsstyrelserna kan väl i viss omfattning förfoga över medicinsk
sakkunskap men denna torde, enligt vad förbundet har sig bekant, vara
fullt utnyttjad för andra arbetsuppgifter. Det är visserligen riktigt, att
distriktsingenjörerna för vatten och avlopp finnes att tillgå, när det gäller
teknisk sakkunskap, men det oaktat anser förbundet, att vattendomstolarna
är bättre lämpade än länsstyrelserna för de här aktuella arbetsuppgifterna.
Då skyddsområde skall fastställas till skydd för vattentäkt och
grundvattentillgång, torde ofta ett stort antal fastighetsägare och andra
sakägare bli berörda. De skyddsföreskrifter, som kan komma att fastställas
för skyddsområdet, torde i många fall komma att innebära inskränkningar
i fastighetsägarnas förfoganderätt med avseende å deras fastigheter
samt där uppförda anläggningar och bedriven verksamhet. Otvivelaktigt
kommer den omständigheten att viss fastighet beröres av ett skyddsområde
att medföra en mer eller mindre klart uttalad nedgång av fastighetens
värde. Frågan om en viss skyddsföreskrift ålägger fastighetsägaren
eller annan strängare förpliktelse än vad denne är skyldig att tåla utan
ersättning torde i och för sig vara svårbedömbar även för vattendomstolarna,
men de besitter dock stor erfarenhet av här aktuella bedömningar.
Förbundet anser, att länsstyrelserna däremot torde sakna erfarenhet i dessa
hänseenden. Härjämte anför förbundet, att länsstyrelsehandläggningen
synes betänklig från vissa sakägarsynpunkter. Förbundet finner nämligen,
att den enskilde kommer att ha mycket mindre möjligheter att tillvarataga
sin rätt vid den summariska typ av process som den administrativa
utgör, detta dels därigenom att skyldighet icke föreligger för länsstyrelserna
att delgiva ansökan om utfärdande av skyddsföreskrifter med varje
fastighetsägare som beröres av dessa, dels ock på grund därav att länsstyrelserna
icke såsom vattendomstolarna handlägger ärenden vid muntliga
huvudförhandlingar. Ett annat skäl som enligt förbundets mening talar
för att vattendomstolarna framför länsstyrelserna bör erhålla befogenhet
att fastställa skyddsområden är det att vid länsstyrelsehandläggning
sakägarna icke har möjlighet att få ersättning för de nödiga kostnader som
åsamkas dem för deras tillvaratagande av sin rätt. överföres handläggningen
av frågor om fastställande av skyddsområden till vattendomstolarna
blir däremot vattenlagens regler om process- och utredningskostnaderna
tillämpliga. Även om detta skulle medföra kostsamma processer för vat -

36 Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1964

tentäktsintresset är enligt förbundets mening vanligtvis sådana kostnader
försvinnande små i förhållande till de ekonomiska värden som skall skyddas.

I anslutning härtill må anmärkas, att upprättande av normalförslag till
skyddsbestämmelser förordats på några håll. Länsstyrelsen i Uppsala län
understryker sålunda, att man vid utarbetandet av skyddsföreskrifter av
praktiska skäl icke alltid kan eftersträva en »individuell» lösning utan
antagligen i relativt stor utsträckning måste nöja sig med allmänna erfarenhetsnormer.
Länsstyrelsen förordar därför att ett normalförslag till
skyddsföreskrifter upprättas till länsstyrelsernas ledning. Länsstyrelsen i
Stockholms län uttalar som sin mening att kommittén borde ha utarbetat
ett eget förslag till normerande föreskrifter. Svenska stadsförbundets styrelse
framhåller, att även om visst stöd kan hämtas ur hittillsvarande
praxis, där i vart fall relativt enhetliga linjer utformats för de generella
skyddsföreskrifter som kan intagas i lokala hälsovårdsordningar, det måhända
skulle ha varit av ett visst värde om några närmare riktlinjer kunde
utformas att tjäna till vägledning för bedömandet i det särskilda fallet.

Kommitténs förslag angående förbud mot kloakvattenutsläpp
till skydd för viktiga ytvatten täkter har remiss
instanserna merendels funnit vara en välmotiverad skärpning av skyddslagstiftningen.
Oreserverad anslutning till kommittéförslaget i denna punkt
är emellertid icke den vanligaste inställningen och yttrandena innefattar
åtskilliga framställningar om ändringar och tillägg i förhållande till vad
kommittén ansett sig böra föreslå.

Några remissinstanser inom veterinärväsendet önskar, att förbudet
skall utvidgas att gälla till förmån även för annat vatten än sådant som
samhällen och livsmedelsindustrier tillgodogör. Svenska länsveterinärföreningen
påpekar sålunda att genom forskning och erfarenhet bär framhävts
betydelsen av att våra husdjur har tillgång till foder och vatten av
tillfredsställande hygienisk kvalitet. Under betesgång kan infekterat, översvämmat
avloppsvatten ge anledning till sjukdomar; ett mer eller mindre
utspätt kloakvatten kan understundom vara det enda som finns att tillgå,
när det gäller att sörja för betesdjurens vattenbehov. Svenska veterinärföreningen
för kött- och mjölkhygien framhåller, att det icke kan anses tillfyllest
att endast skydda vattentäkter avsedda för konsumtionsändamål;
lika viktigt är att det vatten, som användes i ladugårdar eller andra djurstallar
eller som kan översvämma lågt liggande betesmarker, icke besudlas
med smittämnen. Enligt föreningen finns talrika exempel på att nedsmittat
flod- och åvatten vid översvämningar infekterat strandbeten, där
betande djur upptagit smittämnet. De risker för epidemier, som är förknippade
härmed, är uppenbara. Föreningen betonar nödvändigheten att
förhindra, att vattenburna smittämnen via husdjur tillföres konsumenter -

Kungl. Mnj:l.i proposition nr {12 år 19ti''i 37

na. EU tillägg bör göras till det framlagda kommittéförslaget, så att skydd
kan skapas mot smittspridning på denna väg. Länsveterinären i Kristianstads
län ifrågasätter om icke förbudsmöjligheten bör utsträckas att gälla
jämväl för vattenområden, där vattnet oundgängligen måste användas som
dricksvatten för husdjur eller för rengöring av mjölkkärl på lantgårdar.
Även statens institut för folkhälsan fäster uppmärksamhet vid de speciella
problem som uppkommer för jordbruksnäringen genom vattenföroreningarna.
Veterinärstyrelsen finner de av veterinärföreningarna framförda
synpunkterna värda allt beaktande, men anser att ett förbud mot utsläpp
av kloakvatten i syfte att motverka vattenförorening av enskilda betesmarker
torde komma att medföra så vittgående konsekvenser, att det i praktiken
knappast synes genomförbart. Där ett vattendrag är så förorenat, att
det medför hygieniska vådor genom att vara tillgängligt som dricksvatten
för djur, torde enligt styrelsen frågan få lösas genom lämpliga avstängningsanordningar
och tillförsel av dricksvatten från annat håll.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län samt provinsialläkaren och distriktsingenjören
i länet poängterar faran av ytvattenförorening genom utläckning
från upplag på stränder av t. ex. olja och andra petroleumprodukter. Distriktsingenjören
förklarar att, även om oljeinblandning i vatten, som intages
i ett vattenverk, icke kan anses orsaka direkt hälsofara det dock är
möjligt att därav uppkommer rubbningar i verkets funktion; vidare kan
mycket små mängder fenolhaltig olja ge upphov till klorfenoler i vattnet,
varigenom detta blir oanvändbart på grund av dålig lukt och smak. Risken
för förorening av ytvatten på annat sätt än genom utsläpp av avloppsvatten,
exempelvis genom upplag eller andra anläggningar på stränderna,
framhålles också av länsstyrelsen i Södermanlands län och av distriktsingenjören
i samma län. Av distriktsingenjören i Kopparbergs län föreslås
utvidgning av skyddet att gälla icke blott mot kloakvattenutsläpp utan
även mot t. ex. upplag av virke samt av bark och sågspån, mot anläggning
av motorbåtsbryggor och mot badning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
ansluter sig till detta distriktsingenjörens förslag.

Svenska kommunaltekniska föreningen förklarar sig icke kunna helt
ansluta sig till förslaget i vad det avser förbud mot kloakvattenutsläpp av
hänsyn till samhälles behov av vatten. Säkerhetsanordningarna vid ett
vattenreningsverk torde kunna drivas upp till vilken ekonomiskt motiverad
grad av tillförlitlighet som helst, varför tekniska missöden ej behöver befaras.
Fara av förorening av en ytvattentäkt genom virus med avloppsvatten
anser föreningen ej böra överdrivas. Den omständigheten att man
inte känner virusarterna närmare och att man ej har tekniska möjligheter
att med säkerhet oskadliggöra dem i ett vattenverk, synes föreningen
knappast motivera så långtgående försiktighetsmått som absolut förbud
mot avloppsutsläpp i ett större vattenområde.

Riksförbundet Landsbygdens folk avstyrker helt förslaget i fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr ''i2 år 19(>i

skydd mot förorening av ytvattentäkter. Förbundet anser de föreslagna
lagändringarna i detta hänseende ej erforderliga för närvarande, emedan
den skärpning av 8 kap. vattenlagen som genomfördes år 1956 synes
fullt tillräcklig. Förbundet förklarar en jdterligare skärpning av lagbestämmelserna
böra anstå, till dess det klart framgår, att den nuvarande
lagstiftningen ej är tillfyllest.

Remissinstanserna lämnar i allmänhet utan erinran kommitténs förslag
om viss kostnadsfördelning mellan vatte n försörj
ningsintresse och av loppsintresse. I några yttranden
beklagas, att kommittén underlåtit att närmare uttala sig om den
föreslagna kostnadsfördelningsregelns praktiska innebörd; det anses skola
lia varit av värde både för berörda parter och för tillämpande myndigheter
att anvisningar lämnats om grunderna för fördelning av merkostnader
som kan uppkomma för att en ytvattentäkt skall befrias från
kloakvatten eller för att särskilda åtgärder skall vidtagas till motverkande
av ytvattentäkts förorening genom kloakvatten.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens vatteninspektion samt förste
provinsialläkaren och distriktsingenjören i Örebro lån anför, att så länge
det saknas egentliga riktlinjer för hur den nya bidragsregeln skall tilllämpas,
det synes tveksamt om ytvattentäktsägare kommer att taga initiativ
i skyddsfrågorna i större utsträckning än hittills. Det förfaringssätt
som i praktiken brukar tillämpas är att intressenterna förhandlingsvägen
söker nå överenskommelser, vilka sedan underställs vattendomstolarna.
Möjligheterna att nå sådana överenskommelser torde ha kunnat underlättas,
om kommittén något hade ingått på principerna för tillämpningen av
bidragsregeln. Gatunämnden i Stockholm, Stor-Stockholmsdelegationen
och Stockholms norra förorters vattenverksförbund uttalar sig på liknande
sätt. Svenska kommunaltekniska föreningen finner naturligt att den
kostnad som kan uppstå för avloppsintresset, om utsläpp förbjudes i visst
vattenområde, skall delas upp mellan avlopps- och vattentäktsintressena
och att även merkostnader för särskilt långtgående rening skall delas mellan
dessa intressen, när den långtgående reningen är påkallad av vattentäktsintresset.
Emellertid finner föreningen det vara att beklaga, att denna
kostnadsfördelning angivits skola ske endast efter skälighetsprövning.
Föreningen uttalar, att det hade varit i hög grad önskvärt, att kommittén
angivit sin principiella uppfattning hur denna kostnadsfördelning skall
ske och i vilka fall regeln skall träda i tillämpning. I remissyttrandet påpekas,
att en kostnadsfördelningsfråga, som kommittén icke berört, uppstår
när ny eller ökad tillförsel av avloppsvatten till en recipient, som samtidigt
utgör råvattentäkt för ett vattenverk, medför behov av ökade eller
eljest fördyrade reningsåtgärder vid vattenverket. Föreningen håller före
att det i dylika fall understundom kan vara rimligt, att avloppsintresset

Kungl. Maj:Is proposition nr 42 år l!tti''i 39

lar bidraga till vattenverkets ökade kostnader. Åtminstone teoretiskt är
det tänkbart, att valet kan sta mellan ökade kostnader för reningsförfarandet
antingen på avlopps- eller på renvattenssidan. Väljer man därvid
att vidtaga åtgärderna på renvattenssidan, anser föreningen att avloppsintresset
självfallet skall deltaga i dessa kostnader. Samma bör gälla om
avloppsutsläppet av ekonomiska eller andra skäl befinnes böia cihålla
prioritet, men detta medför, att det berörda råvattenbehovet måste tillgodoses
från annan vattentäkt, vilket föranleder ökade kostnader för \attenförsörj
ningen.

Svenska naturskyddsföreningen vill ifrågasätta om ej förutsättningarna
för inträdet av den föreslagna bidragsplikten för vattentäktsintresset bör
skärpas. Föreningen understryker, att man primärt är skyldig att på egen
bekostnad motverka olägenheter genom avledande av kloakvatten.

Icke så få remissyttranden behandlar frågan huruvida icke bestämmelsen
om bidrag från vattentäktsägare till kostnader för avloppsrening och
liknande uttryckligen bör göras tillämplig såväl då förorening uppkommer
genom kloakvatten som då skada vållas av industriellt avloppsvatten. Sveriges
industriförbund förordar, att det kommer till uttryck i själva lagtexten,
att industriellt avloppsvatten i förevarande hänseende är principiellt likställt
med kloakvatten. Skulle så icke ske, befarar förbundet att den uppfattningen
vinner insteg, att rätt till bidrag för industri i detta fall skulle
vara utesluten. Förbundet vill bestrida riktigheten av uttalanden i samband
med tillkomsten av 1941 års lagstiftning därom, att den som vill utföra en
industriell anläggning har möjlighet att välja mellan flera platser och därvid
förlägga industrin till sådan plats, att föroreningsproblemen blir av
mindre betydelse. Förbundet framhåller, att den antydda valmöjligheten vid
etablering av ett industriföretag väl understundom kan föreligga men att sådana
fall sannolikt är undantag. Vid bedömningen av lokaliseringsfrågan
måste hänsyn tagas till en rad olika faktorer förutom föroreningsproblemet,
såsom närheten till råvaror och marknader, transportförhållanden, tillgången
till arbetskraft och andra lokala förhållanden. Företaget måste självfallet
sträva efter att förlägga produktionen till den plats där det ekonomiska
resultatet av verksamheten med hänsyn till samtliga föreliggande faktorer
blir så gynnsamt som möjligt. Det är enligt förbundets åsikt oriktigt
att antaga att en industri som regel utbygges på en gång till en för längre
lid bestående storlek; de allra flesta av våra stora industriföretag har i ett
tidigare skede varit relativt små anläggningar, och utbyggnader av bestående
företag pågår ständigt, ofta i samband med nedläggelse av andra tillverkningsställen.
Någon principiell skillnad mellan industriföretag och samhällen
i nu förevarande hänseende synes förbundet därför knappast föreligga.

Även Österbygdens vattendomstol, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
Stockholms handelskammare och handelskammaren i Karlstad samt Föreningen
för vattenhygien företräder alla den meningen att bidrag bör kun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

na komma i fråga beträffande industriellt avloppsvatten och förordar, att
lagtexten erhåller eu avfattning som utesluter motsatt tolkning.

Förslaget angående fridlysning av ytvattentäkter har remissinstanserna
i allmänhet kunnat tillstyrka. Vattenöverdomstolen betonar
i sitt yttrande, att den föreslagna möjligheten för Kungl. Maj :t att i vissa
fall förbjuda all förorening genom kloakvatten respektive industriellt avloppsvatten
av vattenområde som behöver förbehållas vattenförsörjningen
synes vara den utväg som står till buds, när det gäller att i fråga om ytvatten
erhålla någon motsvarighet till det skydd som i administrativ ordning
skall kunna utverkas för grundvatten.

Österbygdens vattendomstol anser däremot behov av den föreslagna fridlysningsbestämmelsen
icke kunna anses föreligga om det, i enlighet med
kommitténs förslag, gives en möjlighet för vattendomstol att helt förbjuda
utsläpp av kloakvatten i ett vattenområde, när så befinnes nödvändigt för
att skydda vattenförsörjningen för ett samhälle eller en livsmedelsindustri
eller liknande inrättning. I samband härmed finner domstolen böra framhållas,
att även stadgandet i 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen kan tilllämpas
för att skydda ett vattenområde mot förorening.

överståthållarämbetet påpekar, att fridlysningsförfarandet kan tillämpas
endast om oskäligt intrång i visst hänseende icke uppkommer, vilket inskränker
användningsområdet. Förfarandets begränsade praktiska betydelse
understrykes vidare av distriktsingenjörerna i Kalmar, Hallands, Örebro
och Västernorrlands län samt av Distriktsingenjörers förening, i vilkas yttranden
även föreslås att, i den mån erforderliga fridlysningsområden ligger
helt inom ett län, det skall ankomma på länsstyrelsen att genomföra fridlysningen
och att Kungl. Maj :ts ingripande skall erfordras endast i fall då
mer än ett län beröres. Svenska kommunaltekniska föreningen finner förslagen
till fridlysningsbestämmelser välmotiverade men anser förbudsmöjligheten
sällan kunna komma till användning. Föreningen anför:

Dylika förbud må ju endast meddelas, där de icke medför oskäligt intrång
för den som, innan förbudet meddelats, redan släpper ut industriellt avloppsvatten
eller kloakvatten. När det gäller industri eller bebyggelse, inom
»vattentäktsavstånd» från samhälle, kan det emellertid knappast tänkas, att
ett dylikt förbud icke skulle medföra påtagligt intrång. Eftersom bestämmelserna
om befogenheten för Konungen att utfärda dylika förbud icke är
förenade med någon ersättningsklausul, kan förbudsmöjligheten följaktligen
icke tillgripas, där intrånget blir ersättningsgillt. Man torde således i stället
som regel bli hänvisad att i enlighet med huvudstadgandet utverka förbud
att utsläppa sådant vatten i viss recipient och därmed framtvinga, att det
ledes till annan recipient, varvid man får bestrida eller deltaga i merkostnaden.
Alternativt torde expropriation av ägande- eller servitutsrätt få tillgripas.

Om än föreningen förutser, att de föreslagna förbudsmöjligheterna icke
torde bli av större praktisk betydelse, vill föreningen tillstyrka dem såsom
ur allmänna synpunkter önskvärda, icke minst som uttryck för lagstiftning -

Kimgl. Maj:ts proposition nr ''r2 år 1964

ens inställning till det växande behovet av skydd för våra vatten. På lång sikt
kan de måhända även bli av större reell betydelse.

Såsom tidigare nämnts, avstyrker Riksförbundet Landsbygdens folk kommittéförslaget
i allt vad gäller bestämmelser om skydd mot förorening av ytvattentäkter.

Departementschefen

Som en följd av den alltmer omfattande föroreningen av landets ytvatten
liksom av den flerstädes förekommande grundvattensänkningen föreligger
på flera håll inom landet en brist på naturligt rena, opåverkade vattentillgångar,
varmed de ökande behoven av vatten för konsumtion och andra
försörjningsändamål kan tillgodoses. För att trygga vattnets kvalitet kräves
därför särskilda åtgärder. Samtidigt som anspråken på rent konsuintionsvatten
ökar, gör sig emellertid behovet av områden, där avloppsvatten
kan släppas ut, i allt högre grad gällande. I tekniskt hänseende torde de
motsättningar mellan vattenförsörjnings- och avloppsintressena som uppkommer
därvid med hänsyn till framstegen på vatten- och avloppsteknikens
område icke vara oövervinneliga. Ofta synes de kunna begränsas till att
gälla frågor om reningsåtgärder. Beträffande de rättsliga förhållandena
föreligger däremot som vattenvårdskommittén ådagalagt i sitt år 1960 avgivna
betänkande vissa brister. I det föregående har framhållits, att bestämmelser
som direkt eller indirekt tjänar till att bereda skydd för vattenförsörjningen
har meddelats såväl i vattenlagen som i ett tlertal andra författningar.
Enligt kommitténs uppfattning är det bestämmelserna i vattenlagen
som bör förtydligas och fullständigas för att de påtalade bristerna
bäst skall avhjälpas. Till denna mening, som genomgående biträtts vid remissbehandlingen,
kan även jag ansluta mig.

Kommitténs förslag till ändringar i vattenlagen syftar i första hand till
att skapa möjligheter att effektivt skydda vattentillgångar vilka har betydelse
för försörjningen med vatten för hushållsändamål och andra ändamål
som förutsätter vatten av hög kvalitet. Detta utredningens förslag synes mig
i huvudsak väl ägnat att läggas till grund för den önskvärda lagrevisionen.

Beträffande utformningen av den nya lagstiftningen vill jag till en början
beröra frågan om olika regler för grundvattenskydd
och för ytvatten skydd. Vattenvårdskommittén har i överensstämmelse
med gällande rätt för sin del föreslagit en lösning efter olika linjer
för grundvattentäkter och för ytvattentäkter. Som den föregående redogörelsen
visar har vissa remissinstanser kritiserat kommitténs uppläggning
på denna punkt och framfört önskemål om enhetliga bestämmelser. Med
hänsyn till att ytvattentäkterna redan nu spelar en stor roll för vår vattenförsörjning
och att deras betydelse med all sannolikhet kommer att öka,

42 Kungl. Ma j.ls proposition nr 12 är

framstår det i och för sig som önskvärt att genom enhetlig lagstiftning
markeras, att grundvatten och ytvatten från skyddssynpunkt bör betraktas
som lika betydelsefulla. En sådan uppläggning skulle emellertid stämma
mindre väl överens med vattenlagens allmänna systematik. Den vattenrättsiiga
lagstiftningen rörande vattenförsörjning och avledande av spill vatten
har tillkommit etappvis. Vattenlagen innehöll vid sin tillkomst bestämmelser
om byggande i vatten och såsom ett särskilt fall av byggande upptogs
bortledande av vatten ur sjöar och vattendrag. Av de företag som nu är i
fråga är således tillgodogörande av ytvatten för försörj ningsändamål del
som tidigast blev föremål för lagstiftning. Bestämmelser om rätt till underjordiska
vattentillgångar och om villkoren för utnyttjande av sådana infördes
i vattenlagen år 1939. Huvudsakligen genom lagstiftning år 1941
tillkom stadgandena om avledande av avloppsvatten till ytvattenområden.
De sålunda etterhand utarbetade reglerna om företag med olika ändamål —
ytvattenbortledning, grundvattentäkt och avloppsföretag — bestämmer de
förutsättningar under vilka företagen må komma till stånd och anger villkor
som bör gälla för att vatten skall få tillgodogöras för de med företagen
avsedda ändamålen. I den lagstiftning som ägnats visst slag av företag enligt
vattenlagen ingår därför de principiella stadgandena om företagarens
skyldighet gentemot motstående intressen. Avpassade efter de olika företagstypernas
beskaffenhet och ändamål är bestämmelserna om skydd för
motstående intressen icke primära i systematiskt hänseende; vattenlagens
systematik bygger icke på arten av skyddsobjekt utan på företagens ändamål.
Om man i dagens läge inom detta område över huvud taget skall kunna
genomföra reformer, som betraktas såsom angelägna, måste dessa bygga
på den nuvarande systematiken. I annat fall måste reformarbetet på detta
rättsområde ställas på en oviss framtid. Jag kan därför icke nu förorda,
att tillämnade ändringar i lagstiftning om skydd för vattenförsörjning skall
föranleda en lagteknisk anordning som avviker från vattenlagens nuvarande
regelsystem.

Som framgår av vad tidigare sagts har kommittén föreslagit en allmän
aktsamhetsregel till skydd för grundvatten, vilken avses
skola ersätta den nu i 2 kap. 58 § första stycket vattenlagen intagna
skyddsregeln. I förhållande till denna innebär förslaget en ändring i förtydligande
syfte och en anpassning till den nuvarande regelns i praxis utformade
innebörd. Förslaget har genomgående biträtts vid remissbehandlingen
och jag vill även för egen del uttala min anslutning till detsamma.
Yppad tvekan huruvida den nuvarande regeln avser skydd också för grundvattentillgång,
som ännu ej tagits i anspråk, har föranlett kommittén att
föreslå, att såsom skyddsobjekt skall uttryckligen angivas vattentillgång,
som kan antagas bli tillgodogjord. Det föreslagna tillägget, som torde undanröja
all oklarhet, synes mig böra intagas i lagtexten. Däremot torde ej

Kungl. \Iaj:l.s proposition nr ''t2 år l!)(i''i 43

böra angivas såsom förutsättning att utnyttjandet av vattentillgången kan
antagas ske inom någon på vissl sätt angiven tidrymd.

Av förarbetena till del nuvarande stadgandet i 2 kap. 58 § synes framgå,
att frågan om omfattningen av de inskränkningar i verksamheten som företagaren
måste underkasta sig med hänsyn till förekommande grundvattentillgångar
avsetts skola bedömas enligt de allmänna regler som får anses
gälla inom grannskapsrätten eller beträffande farlig verksamhet (jtr prop.
1939:9 s. 67). De nu tillämnade ändringarna i stadgandet bör enligt min
mening ieke föranleda någon ändring i detta förhållande. Att uttryckligen
betona detta i själva lagen torde emellertid ej vara erforderligt.

Några remissinstanser har funnit det böra föreskrivas, att den allmänna
regeln om aktsamhet till skydd för grundvatten ej blott har avseende på
tillämnad verksamhet ulan även äger tillämpning på befintliga, skadehotande
anläggningar. Med anledning härav vill jag erinra om att länsstyrelse
har befogenhet att förordna om rättelse i fall av försummelse mot aktsamhetsstadgandet.
Merendels torde i vetskap om detta, som avses gälla oförändrat,
innehavare av bristfälliga anläggningar självmant vidtaga sådana
åtgärder som eljest skulle kunna framtvingas till skydd för grundvatten.

Den av kommittén förordade bestämmelsen om anordnande av s k y d d sområden
för grundvattentillgångar är en huvudpunkt i kommittéförslaget
och åsyftar att avhjälpa väsentliga brister i den nuvarande skyddslagstiftningen.

Av vattendomstolarna kan skyddsområden för närvarande fastställas i
den formen att besvär eller last lägges på de särskilda fastigheterna inom
ett område kring en vattentäkt på begäran av dess ägare; rådigheten över
de besvärade fastigheterna kan härigenom begränsas i den mån det är erforderligt
för att skydda vattentillgången mot faror som hotar av anordningar
eller verksamhet på fastigheterna. För intrång, som sålunda tillskapat
servitut innebär, har vattentäktsägaren att utgiva ersättning. Till följd
av servitutskonstruktionen kan skydd i denna form icke tillskapas för vattentillgångar
som ej är tagna i anspråk eller vilkas utnyttjande icke är
aktuellt. Genom hälsovårdsordningar, utfärdade med stöd av hälsovårdsstadgan,
är det vidare möjligt att meddela generella skyddsföreskrifter för ett
område utan anknytning till de särskilda fastigheterna därinom. Icke heller
denna skyddsform lärer vara att begagna för sådana vattentillgångar, som
ej har tagits i anspråk för vattenförsörjning.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen innebär, att vattenförsörjningen
inom samhällen och andra mera sammanhängande bebyggelseområden
skall kunna beredas skydd — annorledes än servitutsvägen — genom
att allmänna föreskrifter, med giltighet inom ett fastställt område, utfärdas
angående vad som är att iakttaga jämlikt den allmänna aktsamhetsregeln.
Stadgandet föreslås skola uttryckligen gälla även i fråga om grundvatten -

Kungl. Maj.ts proposition nr i2 år 1964

tillgångar som blott utgör reserv för framtida behov. Förslaget har tillvunnit
sig allmänt gillande bland remissinstanserna. Vattenförsörjningens skyddsbehov
torde också enligt min mening effektivt kunna tillgodoses genom ingripanden
i den föreslagna formen.

Som framgår av redogörelsen för remissyttrandena har på flera håll föreslagits,
att skyddsområden av nu ifrågavarande slag skall kunna fastställas
icke blott som kommittén förutsatt för grundvattentillgångar utan också
för ytvattenområden, som tjänar försörjningsändamål. Från tekniska och
hydrologiska synpunkter torde det emellertid föreligga avsevärda svårigheter
att fastställa skyddsområden för ytvattentäkter. I fråga om grundvattentillgångar
kan skyddsområdens erforderliga utsträckning fastställas efter
bedömning av strömningshastigheter och markbeskaffenhet. Genom grundvattnets
låga slrömningshastighet och därav följande långa uppehållstid i
marken bör avgränsning av skyddsområden kunna ske med tämligen stor
säkerhet och områdena ej behöva givas en betydande utsträckning. Vid ytvattentäkter
är däremot förhållandena annorlunda. Många gånger är här
strömningshastigheterna höga, särskilt vid flöden. Föroreningar kan därlör
i ytvatten snabbt spridas över stora områden och medföra skadliga
verkningar för vattentäkter, långt avlägsna från föroreningsplatserna. Om
effektivt skydd skall åvägabringas genom införande av skyddsområde, torde
detta oftast icke vara möjligt med mindre skyddsområdet utsträckes att omlatta
hela eller avsevärd del av tillrinningsområdet för ytvattentäkten. Att
meddela generella skyddsföreskrifter med giltighet inom så vidsträckta områden
vore en allför ingripande och administrativt omständlig åtgärd. Ett
lämpligare tillvägagångssätt att skapa skydd för ytvattentäkter är enligt
min mening ingripanden i särskilda skadefall med stöd av lagstiftningen mot
ytvattenförorening. Som exempel på fall, då skyddsområden svårligen skulle
kunna fastställas må nämnas ytvattentäkterna i Mälaren för Stockholm
och \ ästeras samt Göteborgs vattentäkt i Göta älv. Härtill kommer att vattenlagens
systematik såsom jag tidigare berört försvårar införandet av helt
likartade skyddsregler för olika slag av vattentillgångar. Jag är sålunda icke
beredd att för närvarande förorda någon lagändring för att möjliggöra att
skyddsområden av här ifrågavarande typ tillskapas för ytvattentäkter.

Mot förslaget att skyddsområdet skall kunna fastställas i syfte att skydda
vattenförsörjningen endast inom vissa samhällsbildningar har vid remissbehandlingen
anmärkts, att landsbygdens vattenförsörjning ej kan anses
vara mindre skyddsvärd än tätorternas samt att det är ett vitalt intresse
även för glesbygdernas befolkning att kunna säkra tillgången till
fullgott konsumtionsvatten. Såsom kommittén betonat bör det emellertid
alltjämt finnas möjlighet att till skydd för vattentäkterna för enskilda fastigheter
eller industrianläggningar inskrida med individuella förelägganden
av det slag, varom nu är stadgat i 2 kap. 58 § andra stycket vattenlagen.
Det kan enligt min mening då icke finnas något verkligt behov av

!(untjl. Maj:la proposition nr ''i2 dr I()l>i 45

att utvidga stadgandet om skyddsområdes inrättande atl gälla i fråga om
vattenförsörjningen för bebyggelse som ej är samlad.

Spörsmålet om skyddsföreskrifternas sakliga innehåll vill jag upptaga
senare i samband med redogörelsen för förslaget till normalskyddsbestämmelser.

Stort intresse har ägnats organisationsfrågan. Kommittén har i detta
hänseende föreslagit, att befogenheten att fastställa skyddsområden bör anförtros
åt länsstyrelserna, som enligt kommitténs mening utan tvekan är
de myndigheter som är bäst lämpade att omhänderha dessa frågor. Denna
ståndpunkt har accepterats i flertalet remissyttranden, häribiand vattenöverdomstolens.
Bland remissinstanserna har dock röster också höjts för
uppfattningen att uppgiften i stället bör tillkomma vattendomstolarna. För
egen del vill jag framhålla att syftet med den nya lagstiftningen är att aktivera
skyddsverksamheten och skapa bättre möjligheter att planmässigt tillgodose
vattenförsörjningens skyddsbehov, så att tillgången på tillfredsställande
konsumtionsvatten kan säkerställas för framtiden. Otvivelaktigt är
länsstyrelserna med deras möjligheter att taga egna initiativ bättre ägnade
att fullgöra sådana förvaltningsmässiga uppgifter än vattendomstolarna, vilkas
huvudsakliga uppgift självfallet är rättsskipning. Den omständigheten
att länsstyrelserna har flerfaldiga uppgifter beträffande verksamhet,
som äger sakligt samband med skyddet för vattenförsörjningen, och dessutom
såsom kommittén påpekat äger tillgång till för ändamålet lämpad
medicinsk och teknisk expertis ger dem ett klart försteg framför vattendomstolarna
i fråga om möjlighet till samordning och översiktlig planering.

Enligt kommitténs förslag skall länsstyrelsens befogenhet att fastställa
skyddsområden anknytas till den allmänna aktsamhetsregeln, som berörts
i det föregående. Därigenom blir befogenheten i så måtto begränsad, att
skyddsföreskrifterna icke får medföra ett större intrång än som berörda
fastighetsägare och andra sakägare är skyldiga att tåla utan ersättning.
Med anledning av kommitténs förslag på denna punkt har länsstyrelsen i
Stockholms län framhållit, att det måste vara en onöjaktig anordning, att
länsstyrelserna vid bestämmandet av skyddsföreskrifter skall nödgas anpassa
det sakliga innehållet efter den för skyddsbehovets tillgodoseende
ovidkommande frågan huruvida rätt till ersättning föreligger. Länsstyrelserna
bör enligt samma remissmyndighet kunna meddela de beslut skyddsbehovet
påkallar helt obundna av ersättningsfrågorna, som i förekommande
fall bör prövas av domstolar. Från vattendomstolshåll har betonats, att
bedömandet av vad sakägare är pliktiga att tåla utan ersättning är av så
utpräglat rättslig natur, att det borde skapas möjlighet för sakägare att
få innehållet i länsstyrelses skyddsföreskrifter prövat av domstol i första
instans. T # ■

Beaktar man att vattentäkts ägare liksom hittills skall vara oförhind -

46 Kungi. Maj.ts proposition nr i2 är 196 i

rad att hos vattendomstol utverka skydd för sin vattentäkt i form av servitut,
varvid domstolen också prövar uppkommande frågor om ersättning
för det intrång som servitutet föranleder, kan enligt min mening ett godtagbart
skydd för våra grundvattentillgångar i de flesta fall beredas inom
ramen för den ordning kommittén förordat. Vissa fördelar skulle måhända
stå att vinna, om länsstyrelserna tillädes befogenhet att meddela skyddsföreskrifter
utan att behöva taga hänsyn till intrång, medan det skulle få
ankomma på domstol att i efterhand pröva ersättningsfrågan. Likväl synes
mig en sådan ordning svårligen kunna komma i fråga med hänsyn
till de komplikationer i ersättningshänseende som skulle uppkomma, om
länsstyrelse i syfte att tillgodose skyddsbehovet meddelade skyddsbestämmelser
som ginge längre än grundvattentillgångens ägare begärt eller önskat.
Jag ansluter mig sålunda till kommitténs förslag på ifrågavarande
punkt.

Besvär i ärenden om fastställande av skyddsområden och meddelande
av skyddsbestämmelser avser rättsfrågor och bör därför prövas av regeringsrätten.
önskemålet om möjlighet för sakägare att få frågor om gränsdragningen
mellan ersättningsgillt och icke ersättningsgillt intrång hänskjutna
till domstols prövning torde härigenom bli tillgodosett i erforderlig
utsträckning. Förslag om erforderlig ändring i regeringsrättslagen torde få
anmälas i annat sammanhang.

För ytvattenskyddets vidkommande torde eu bestämmelse angående
förbud mot avlopps utsläpp i vissa fall till skydd för
viktiga y t vattentäkter få anses motsvara ett betydande praktiskt
behov. Med stigande förbrukning tvingas efter hand allt fler samhällen
att begagna ytvatten för vattenförsörjning, direkt eller genom någon
form av infiltration i grunden. Oundgängliga behov av ytvatten för
konsumtion och liknande ändamål lärer framgent icke utan svårighet
kunna tillgodoses, om icke vattenförsörjningen genom ändrad skyddslagstiftning
beredes en från rättslig synpunkt bättre ställning. Framförallt
gäller detta i förhållande till intresset att begagna ytvattenområden som
recipienter för avloppsvatten. Jag vill därför tillstyrka en närmare rättslig
reglering, så vitt avser utsläpp av kloakvatten. Beträffande industriellt
avloppsvatten torde däremot enligt gällande lagstiftning tillräckliga
möjligheter stå till buds att skapa skydd för ytvattentäkter. I fråga om annan
förorening, som kan vara till skada för ytvattentäkt, än sådan som
sker genom avloppsutsläpp, har i ett par remissyttranden förordats, att
bestämmelser skall meddelas därom i samband med de tillämnade ändringarna
i skyddslagstiftningen. Närmast åsyftas förorening som vållas genom
utstjälpning av fast avfall i vatten samt genom nedsmutsning av
stränder och uppläggning av skadliga ämnen på strandfastigheter. I anledning
av dessa framställningar vill jag framhålla, ad vad i vattenlagen

•17

Ktrnyl. Maj:Is proposition nr b 2 år 196b

föreskrivits om motverkande av ytvattenförorening jämlikt 8 kap. 2 § i
tillämpliga delar skall gälla i fråga om utkastande, utsläppande eller
uppläggande av fast avfall från samhälle eller fastighet så, att vattnet kan
förorenas; åt länsstyrelserna har uppdragits att meddela föreskrifter som erfordras
till förebyggande av att ylvattenförorening sker på sätt som nu
sagts. Av betydelse i förevarande sammanhang är även föreskrifterna till
förhindrande av alt vatten förorenas genom avfall från fartyg. Ytvattenskydd
i den form som kan åvägabringas med stöd av fridlysningsstadganden,
av lokalt utfärdade hälsovårdsföreskrifter och av vattenlagens bestämmelse
angående servitut med ändamål att hindra förorening, är ej begränsat
att gälla enbart skydd mot utsläpp av avloppsvatten. Åtminstone för
närvarande synes ej vara av något behov påkallat att lagstiftningsvägen
förbättra skyddet för ytvattentäkter gentemot andra föroreningsfaror än
sådana som är hänförliga till kloakvattenutsläpp.

Såsom skyddsobjekt bör upptagas främst ytvatten som behöver användas
för samhälles vattenförsörjning. Därjämte bör den nya bestämmelsen
bli tillämplig på ytvatten, som livsmedelsindustri eller annan liknande inrättning
behöver tillgodogöra genom egen vattentäkt. Syftemålet är i båda
fallen att förekomma risk för smittspridning och annan fara från hälsosynpunkt.
Distribution av vatten och livsmedel möjliggör uppenbarligen
smittspridning. Hälsovåda i övrigt kan uppkomma därigenom, att avloppsvatten
från samhälle innehåller gifter och radioaktiva ämnen, härrörande
från speciell, inom samhället bedriven verksamhet. Sammanblandning av
kloakvatten med ytvatten som användes för vattenförsörjning kräver således
långtgående försiktighetsåtgärder och kan under vissa omständigheter
vara något så riskfyllt från hälsosynpunkt, att det måste helt undvikas.

Företrädare för veterinärväsendet har påpekat, att de risker av kloakvattentillförsel
som bestämmelsen tager sikte på kan anses föreligga i någon
mån även då ytvatten användes för kreatursvattning och i samband
med livsmedelsframställning på lantgårdar. Någon utvidgning av förbudsmöjligheten
till förmån för livsmedelsframställning som sker annorledes
än industriellt eller för boskapshållning har jag dock ej ansett mig
böra tillstyrka. I den mån skydd mot förorening är påkallat i fråga om vatten
för angivna behov, torde det vara tillfyllest med de möjligheter som
erbjudes enligt lagstiftningen i övrigt angående åtgärder mot ytvattenförorening.

Förslaget till bestämmelse om viss kostnadsfördelning mellan
vattenförsörjningsintresse och a v loppsintresse
har närmast föranletts av det stadgande kommittén föreslagit om förbud
mot kloakvattenutsläpp till skydd för viktiga ytvattentäkter. Därjämte har
redan med nuvarande lagstiftning ansetts föreligga ett behov av en lagstadgad
bidragsmöjlighet i de fall särskilt långtgående reningsåtgärder

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1961

krävs för att hindra menlig inverkan för en ytvattentäkt. Det synes vara
av stort värde att förslaget i denna del genomföres. Med hänsyn till den
samhälleliga och tekniska utveckling som kan väntas torde vattenförsörjnings-
och avloppsintressena i ökad utsträckning komma att konkurrera
om ytvattenområden. Vanligtvis kan de icke utesluta varandra utan är tvingade
att jämte varandra nyttja det ytvatten som kan vara att tillgå. Förhållandena
är alltför skiftande för att genom lagstiftning skall vara möjligt reglera
vid vilka faktorer avgörande vikt skall läggas för bestämmande av
bidragspliktens omfattning. Vad som i varje särskilt fall kan anses skäligt
får enligt de linjer som kommittén dragit upp bedömas med hänsyn
till de motstridande intressenas betydelse från allmän synpunkt, förutsättningar
för olika tekniska anordningars utförande, relationer emellan intressena
i fråga om ekonomisk bärkraft samt ortsförhållanden av betydelse
för frågor om vattenbeskaffenheten. Endast i undantagsfall bör prioriteten
avgöra vilket intresse som skall ha företräde; vanligen är de konkurrerande
samhällsintressena av lika vikt och det förhållandet att ett ytvattenområde
har kommit att tidigare användas som recipient än för
vattenförsörjningsändamål är oftast en följd endast av stegvis teknisk utveckling
inom vatten- och avloppsväsendet. Efter det tio år förflutit från
det villkor fastställts för ldoakvattenföretag — och under väsentligt ändrade
förhållanden redan dessförinnan — kan villkoren ändras efter vad
som finnes skäligt. Ehuru omprövning av villkoren ej kan föranleda att
tillståndet till avloppsutsläpp återtages, begränsas dock härigenom möjligheterna
för avloppsföretag att göra gällande anspråk på prioritet i förhållande
till motstående intressen. Vattenlagen innehåller en regel som
är likartad den föreslagna i stadgandet, att där kloakvatten avledes till
samma vattenområde från två eller flera samhällen och något samhälle
vidtagit reningsåtgärder men ett annat icke, bidragsplikt kan föreskrivas
för det förorenande samhället till det förstnämndas reningskostnader. Ej
heller här har funnits anledning att föreskriva annat än att bidragspliktens
omfattning skall bestämmas efter skälighetsprövning. Stadgandet kan
det oaktat antagas ha spelat en icke obetydlig roll som medel att uppnå
ekonomiska uppgörelser.

Som Kommunaltekniska föreningen framhållit är det åtminstone teoretiskt
tänkbart, att man beträffande något ytvattenområde kan ha att
välja mellan avloppsvattenrening och rening av råvatten för försörjningsändamål.
Med hänsyn till de risker som måste anses förbundna med
kloakvattenutsläpp i en ytvattentäkt, därvid särskilt faran av virusspridning
är att beakta, torde alternativet att tillgripa de särskilda reningsåtgärderna
först i samband med produktionen av konsumtionsvattnet så
sällan komma i fråga, att någon lagregel om bidragskyldighet i sådant fall
för avloppsföretag ej bör införas.

Gällande bestämmelser angående de förutsättningar under vilka indu -

liungl. Maj.ts proposition nr 42 år 11) (ib

slriellt avloppsvatten må utledas i vattenområde utesluter icke tolkningen,
att vidtagande av sådan särskild åtgärd för att motverka förorening, som
är behövlig till skydd för visst intresse, kan göras i rättsligt hänseende
beroende därav, att kostnadsbidrag utgår från den som påkallat åtgärderna.
Vid genomförande av 1941 års lagstiftning ansågs något särskilt stadgande,
som skulle ge stöd åt en sådan tillämpning, icke erforderligt. Ej
heller har nu kommittén för de industriella föroreningsfallen upptagit en
kostnadsfördelningsregel motsvarande den som föreslagits beträffande fall
av kloakvattenförorening. För egen del finner jag riktigt, att åtgärder, vilka
eljest icke skäligen hade kunnat fordras av ett industriföretag till förebyggande
av vattenförorening, bör kunna föreskrivas därest bidrag till
kostnaderna utgår från motpart. Tvekan kan emellertid uppkomma angående
de rättsliga förutsättningarna för ett sådant avgörande, om kommittéförslaget
genomföres oförändrat. Bidragsregeln torde visserligen kunna
utformas med avseende på kloakvatten och intagas bland hithörande
regler i vattenlagen, men något undantag, såsom föreslagits av kommittén,
bör icke göras för dess tillämpning beträffande industriellt avloppsvatten.

Med kommittéförslaget angående fridlysning av y t vattentäkter
har främst avsetts att möjliggöra att sådana ytvattentäktcr för
samhällsbehov, som ännu är opåverkade av föroreningar, kunde för framtiden
fredas från tillförsel av avloppsvatten. Ingripande genom fridlysning
skulle enligt förslaget kunna riktas mot såväl kloakvattenutsläpp som avledande
av industriellt avloppsvatten. Förutom orörda vattenområden
skulle genom fridlysning kunna skyddas vattenområden, som redan innan
förbudet meddelats tillföres avloppsvatten, mot fortsatt förorening. I sistnämnda
fall vore dock en förutsättning att den som börjat avleda avloppsvattnet
icke lider oskäligt intrång.

Endast i tämligen sällsynta fall skulle såvitt jag kunnat finna fridlysning
jämlikt den föreslagna bestämmelsen kunna komma i fråga för vattenområden,
som redan nyttjas för kloakvattenutsläpp. Det får nämligen
antagas att ett ingripande, som har den verkan att påbörjad kloakvattenavledning
måste inställas, ofta skulle innebära ett oskäligt intrång för den,
som redan börjat avledningen. I den mån tillämnat kloakvattenutsläpp i
något opåverkat vattenområde anses böra förhindras, gives rättslig möjlighet
därtill för de praktiskt betydelsefulla fallen genom tillämpning av
den nu föreslagna bestämmelsen om förbud mot kloakvattenutsläpp; även
med den förbudsbestäminelsen åsyftas att skapa skydd för samhälles behov
av vatten.

Utsläpp av industriellt avloppsvatten sker vanligen efter prövning enligt
8 kap. 38 § vattenlagen. Att med stöd av en fridlysningsbestämmelse
meddela förbud mot fortsättande av utsläppet låter sig väl sällan, om över
huvud taget någonsin, göra utan att företagaren därigenom kommer att

4 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 42

Kungl. Maj. ts proposition nr b2 år 196i

lida intrång av större betydelse. Företagaren torde merendels ha nedlagt
särskilda kostnader för avloppsanordningar och om sådana kostnader blir
helt eller delvis onyttiga, innebär det en förlust som ej skäligen bör åsamkas
honom. Således torde icke heller till motverkande av påbörjad industriell
förorening den föreslagna fridlysningsbestämmelsen få någon praktisk
betydelse. Om slutligen det vattenområde som behöver förbehållas ett
samhälles vattenförsörjning är opåverkat, men fråga uppkommer om att
däri utleda industriellt avloppsvatten, torde vattenförsörjningsintresset enligt
min mening kunna tillgodoses i skälig mån genom tillämpning av gällande
bestämmelser om skydd mot industriell vattenförorening.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden kan de av kommittén föreslagna
fridlysningsbestämmelserna icke anses motsvara något behov av särskild
skyddslagstiftning. Jag finner mig därför icke böra biträda kommitténs
förslag på ifrågavarande punkt.

B. Skyddsbestämmelser för grundvattentillgång
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag till normalskyddsbestämmelser
för grundvattentillgång skall skyddsområde indelas i tre zoner,
betecknade brunnsområde samt inre och yttre skyddsområde.

För brunnsområde föreslås gälla, att där endast får bedrivas vattentäktsverksamhet.

För inre skyddsområde upptager förslaget bestämmelse att
lagring av oljeprodukter, tjärprodukter, organiska lösningsmedel, industriella
avfallsämnen, dammbindningsmedel, djur- och växtbekämpningsmedel
samt andra för grundvattnet skadliga kemikalier icke får ske. I fråga
om fastighets lager av eldningsolja och lantgårds lager av drivmedel må
undantag från förbudet medgivas av byggnadsnämnden efter särskild prövning.
Vidare skall enligt förslaget gödselstad och ensilageanläggning icke
få anordnas inom inre skyddsområde och där icke utan tillstånd av hälsovårdsnämnden
få spridas naturgödsel, ensilagesaft, dammbindningsmedel
samt djur- och växtbekämpningsmedel. Tippning av avfall eller annat som
kan skada grundvattnet skall icke få ske och utan tillstånd av hälsovårdsnämnden
skall avloppsanläggning icke få anordnas. Maskin som är driven
med flytande bränsle skall enligt bestämmelse i förslaget icke få ställas
upp inom inre skyddsområde för stadigvarande bruk, men till kortare, tidsbegränsad
uppställning skall hälsovårdsnämnden kunna giva tillstånd. Beträffande
exploatering av grus- eller sandtag inom inre skyddsområde föreslås
att grävning icke skall få ske till större djup än ungefär en meter över
den beräknade högsta grundvattenytan. Skyldighet skall föreligga att taga

Kungl. Maj:Is proposition nr 42 år 1!)(>4

tillvara det översta växtbärande marklagret och i mån av exploateringens
fortskridande utbreda det på botten- och släntytorna.

För yttre skyddsområde skall enligt de föreslagna bestämmelserna
gälla, att sådan lagring av grundvattenfarliga ämnen, som for inre
skyddsområde skall vara principiellt förbjuden, skall kunna få ske, om åtgärder
som kan godkännas av hälsovårdsnämnden vidtages för att hindra
ämnena att tränga ned i marken; i fråga om brandfarliga varor föreslås
byggnadsnämnden vara den myndighet som har att lämna godkännande.
Inom yttre skyddsområde skall tippning av fast avfall och annat
som kan skada grundvattnet icke få ske utan tillstånd av hälsovårdsnämnden
och, liksom inom inre skyddsområde, skall icke heller avloppsanläggning
få anordnas utan sådant tillstånd. Där maskin driven med flytande
bränsle skall uppställas för stadigvarande bruk inom yttre skyddsområde,
skall sådana skyddsåtgärder vidtagas som kan godkännas av hälsovårdsnämnden.
Exploatering av grus- eller sandtag föreslås icke skola få ske utan
hälsovårdsnämndens tillstånd till större djup än det som motsvarar den
beräknade högsta grundvattenytan.

I skriftliga kommentarer till förslaget framhåller styrelsen att förslaget
utformats på sådant sätt, att anpassning av bestämmelserna efter förhållandena
i varje särskilt fall lätt kan ske. I kommentarerna uttalas vidare,
att bestämmelserna ej har gjorts strängare än att de enligt allmänna rättsgrundsatser
skall tålas utan ersättning. Tillgängliga prejudicerande rättsfall
synes styrelsen innebära, att innehavare av befintlig anläggning med
föroreningsrisk, i synnerhet sådan anläggning som inneburit kapitalinvestering,
ej kan åläggas att utan ersättning vidtaga skyddsåtgärder i samma
utsträckning som är fallet i fråga om nyanläggning.

Styrelsen förklarar, att de tekniska förutsättningarna för ett gott grundvattenskydd
varierar starkt från fall till fall och är främst beroende av
marklagrens struktur och mäktighet över grundvattenytan samt vegetationstäckets
beskaffenhet. Fortsättningsvis anföres:

Den viktigaste delen i det naturliga markfiltret är ytlagret, därnäst den
luftfyllda grusmassan ned till grundvattenytan och sist det grus, varigenom
grundvattnet passerar i horisontell led. Finkornigt material ger bättre skydd
än grövre. Den i ytiagret verksamma bakteriefloran förekommer huvudsakligen
i det övre halvmctersskiktct och praktiskt taget icke alls vid ett
djup av mer än eu meter. Det är sålunda av största vikt, att efter avslutad
grusexploatering det växtbärande marklagret såvitt möjligt återställs. För
att man skall kunna erhålla ett nytt vegetationstäcke erfordras visst dräneringsdjup,
vilket i allmänhet ej bör vara mindre än en meter. Detta senare
torde även helt sammanfalla med det allmänna naturvårdsintresset. En
måttlig förorening i form av lätt nedbrytbara organiska ämnen minskas
väsentligt vid passage genom ett matjordslager jämte ett 2—3 in tjockt finkornigt
och luftfyllt sandlager. Utan matjordslager torde för likvärdig effekt
behövas ett 4—5 m mäktigt lager av finkornig sand över grundvattenytan.
Har bakteriell förorening nedförts direkt till grundvattnet, torde er -

Kungl. Maj.ts proposition nr i 2 år 1961

fordras en uppehållstid av ungefär 2 månader för att man skall få en så stor
bakteriereduktion, att grundvattnet kan användas för framställning av
dricksvatten.

Varje risk för att grundvattnet inom tillrinningsområdet tillförs sådana
föroreningar (t. ex. petroleumprodukter), som föga påverkas av reningsprocesserna
i marken, skall såvitt möjligt elimineras, och dylika föroreningar
måste helt förhindras att nå fram till brunnsområdet.

Det många gånger starkaste ekonomiska intresset, som kolliderar med
vattenintresset, är grusexploateringen. Dennas skadliga inverkan sammanhänger
med att det skyddande täckskiktet minskas och att driften kan
medföra föroreningsrisker.

Yttrandena

Vid remissbehandlingen har förslaget till normalskyddsbestämmelser i
några fall funnits kunna oförändrat tillstyrkas, så av veterinärstyrelsen,
länsstyrelsen i Stockholms län samt några lantbruksnämnder, men har i
icke ringa utsträckning kritiserats såväl i fråga om formen för meddelande
av bestämmelser i ämnet som om förslagets sakliga innehåll.

Vattcnöverdomstolen erinrar om att länsstyrelsernas befogenheter att
fastställa skyddsområden för grundvattentillgångar och att meddela allmänna
föreskrifter rörande vad som där skall iakttagas icke är avsedda
att gälla andra begränsningar i en fastighetsägares rörelsefrihet än sådana,
som denne enligt allmänna rättsgrundsatser är skyldig att tåla utan ersättning.
Utfärdandet av normalskyddsbestämmelser nödvändiggör följaktligen
en gränsdragning mot ersättningsgrundande former av intrång. Var
och en av de föreslagna bestämmelserna måste granskas ur den synpunkten,
att den icke får innebära annat intrång än sådant, beträffande vilket
det på förhand kan bedömas såsom klart, att det bör tålas utan ersättning.
Förekomsten av normalskyddsbestämmelser kan lätt leda till schematiska
bedömningar, så att å ena sidan skyddsföreskrifterna kan bli onödigt
stränga eller, å andra sidan, i det aktuella fallet särskilt påkallade föreskrifter
utelämnas. Vattenöverdomstolen finner sig icke kunna tillstyrka,
att normalskyddsbestämmelser utfärdas såsom vägledning för länsstyrelserna
utan anser lämpligare, att länsstyrelserna vid sitt arbete med utfärdande
av skyddsbestämmelser hämtar ledning från särskilda anvisningar,
erhållna genom en bearbetning och komplettering av en till vattenvårdskominitténs
betänkande fogad bilaga med tekniska synpunkter på skyddet
för vattenförsörjningen. Även statens vatteninspektion anser, att i stället
för normalskyddsbestämmelser bör utfärdas råd och anvisningar om hur
skyddsbestämmelser i enskilda fall kan tänkas böra utformas. Vattenvårdskommittén
ifrågasätter om ordet normalskyddsbestämmelser är eu lämplig
beteckning. Som jämförelse nämner kommittén, att beteckningarna normalhälsovårdsordning
enligt 67 § hälsovårdsstadgan och normallivsmedelsordning
enligt 104 § livsmedelsstadgan användes i fråga om bestämmelser,
från vilka väsentlig avvikelse får ske endast under vissa förutsättningar.

Knngl. Maj:ts proposition nr 42 år 14 >r)3

För att icke förleda till missuppfattningen att de nu ifrågasatta bestämmelserna
är på liknande sätt tvingande eller normerande anser kommittén, att
de snarast bör betecknas som exempel på skyddsbestämmelser. Det framlagda
förslaget synes kommittén kunna ha värde för att belysa bär skyddsbestämmelser
kan avfattas och vilka slag av risker som bör beaktas m. m.;
i sak torde vattenvårdskommitténs betänkande SOU 19(50: 38 och den tekniska
bilagan därtill innehålla de fullständigare redogörelser och anvisningar
som må anses behövliga.

Sveriges industriförbund intager likaledes den ståndpunkten, att de i förslaget
upptagna bestämmelserna bör som exempel på detaljerade föreskiifter,
vilka i olika fall kan ifrågakomma, utgivas i form av anvisningar.

Medicinalstyrelsen önskar att länsstyrelserna skall utfärda sa likartade
bestämmelser som möjligt. Styrelsen anser, att inom samtliga län böi tilllämpas
samma indelningsgrund, nämligen brunnsområde samt inre respektive
yttre skyddsområde, och att i huvudsak enhetliga bestämmelser bör
bli gällande för respektive typer av områden. Denna enhetlighet anser styrelsen
vara av utomordentlig betydelse då det gäller efterlevnaden och kontrollen
av givna föreskrifter, speciellt som frågan om efterlevnad icke bara
berör de i området fast bosatta utan även i stor utsträckning gäller för tillfälliga
besökare. Enligt styrelsens uppfattning skulle det medföra betydande
olägenheter därest inom länen olika nomenklatur, indelningsgrund
och starkt avvikande föreskrifter bleve gällande.

Kammarkollegiet finner för sin del önskvärt, att normalskyddsbestämmelserna
medger viss elasticitet i tillämpningen, så att lokala förhållanden
skall kunna beaktas. Även statens institut för folkhälsan berör frågan i vad
mån ett enhetligt utformat grundvattenskydd är att åvägabringa genom
normalskyddsbestämmelserna. Institutet påpekar i detta avseende, att det
framlagda förslaget hänför sig enbart till vattentäkter i lösa marklager, såsom
sand och grus, och att beträffande bergborrade, djupa brunnar föreligger
speciella problem, särskilt såtillvida att skyddsavstånd svårligen kan
bedömas, enär såväl bakteriologiska som kemiska föroreningar snabbt kan
transporteras över långa avstånd genom sprickor i berget.

Vattenvårdskommittén understryker, att normalskyddsbestämmelser skall
avse endast nytillkommande grundvattenfarliga anläggningar, ej redan befintliga,
och att bestämmelserna skall avfattas med hänsyn härtill. Sveriges
industriförbund ger uttryck för en likartad uppfattning. Statens vatteninspektion
framhåller, att olika bedömning måste ske om en farlig anläggning
är redan befintlig eller är nytillkommande, och ifrågasätter om man icke
dessutom måste skilja mellan å ena sidan grundvattentillgångar som redan
är eller snart kan väntas bli tagna i anspråk och å andra sidan tillgångar
som utgör reserver för framtiden. Det synes inspektionen möjligt att i sistnämnda
fall kunna begränsa skyddsbestämmelserna till att avse mer beständig
förorening.

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 196i

I fråga om normalskyddsbestämmelsernas sakliga innehåll hävdar Riksförbundet
Landsbygdens folk, att förslaget upprättats utan att därvid till
fullo iakttagits den förutsättningen, att bestämmelserna icke skulle vara
strängare, än att de enligt allmänna rättsgrundsatser skulle tålas utan ersättning.
Sveriges lantbruksförbund håller före, att med den uppläggning
bestämmelserna fått i förslaget det i hög grad torde komma att bero på hälsovårdsnämnderna,
huruvida bestämmelserna göres till föremål för en
sträng eller mild tillämpning.

Remissinstanserna har vid granskning av de föreslagna bestämmelsernas
sakliga innehåll i ett flertal fall funnit anledning anmärka, att särskilda
föreskrifter går längre än vad som motsvarar icke ersättningsgillt intrång
och att de av den anledningen bör omarbetas eller utmönstras. Några punkter
i förslaget har härigenom speciellt tilldragit sig uppmärksamhet vid remissbehandlingen.
Även i andra hänseenden har vissa delar av normalskyddsbestämmelsernas
sakliga innehåll blivit särskilt ingående behandlade.

Kommerskolleginm yttrar sig uteslutande angående de delar av förslaget
som avser brandfarliga varor. Kollegium uttalar till en början, att förslaget
i fråga om brunnsområde torde innebära, att brandfarliga vätskor alls icke
skall förekomma inom sådant område, och kollegium har intet att erinra
emot, att en föreskrift av denna innebörd upptages i skyddsbestämmelser
för grundvattentillgång. För inre skyddsområde har föreslagits förbud mot
lagring av oljeprodukter med möjlighet för byggnadsnämnd att medgiva
undantag från förbudet såvitt gäller fastighets lager av eldningsolja och
lantgårds lager av drivmedel. Kollegium ifrågasätter, huruvida skyddsbestämmelser
bör innehålla ett så avfattat stadgande. Det synes kollegium icke
lämpligt att stadga ett generellt förbud mot lagring av oljeprodukter, eftersom
det torde komma att bli nödvändigt att medgiva undantag i ganska betydande
utsträckning, främst för lagring av olja för oljeeldningsanläggningar
i fastigheter inom området. Det synes icke heller lämpligt och knappast
formellt riktigt att i bestämmelser av detta slag upptaga påbud att
byggnadsnämnden efter prövning skall äga besluta om undantag från det
generella förbudet. Ett eventuellt förbud mot befattning med brandfarliga
varor inom inre skyddsområde anser kollegium böra begränsas till att avse
nyanläggning av oljehamn, raffinaderi, cisternområde, och andra industriella
anordningar, där olja i större mängder förekommer. Kollegium kan
godtaga, att ett sålunda begränsat förbud upptages i normalskyddsbestämmelserna.
I händelse det inflyter i utfärdade skyddsbestämmelser bör det
i princip upprätthållas utan undantag. Kollegium föreslår, att för icke förbjuden
befattning med brandfarliga varor inom inre skyddsområde skall
gälla, att denna skall vara ordnad så att varorna — det torde regelmässigt
vara fråga om vätskor — med särskilda åtgärder effektivt hindras att
rinna ut. Förvaring i underjordisk cistern synes som regel böra undvikas.

Kungl. Maj.ts proposition nr V2 år 196''4

För yttre skyddsområde anser kollegium böra gälla, att förvaring oeh annan
befattning med brandfarliga varor skall ske på sådant satt, att varorna,
om läckage skulle uppkomma, med säkerhet kan hindras att nå brunnsområdet.
Kollegium anför, att de yttre skyddsområdena synes kunna bil
ganska omfattande och att redan på grund härav skyddsbestämmelserna
icke kan göras rigorösa. Det yttre skyddsområdet torde dessutom ligga på
sådant avstånd från vattentäkten, att de allmänna bestämmelser som skall
utfärdas enligt förordningen om brandfarliga varor rörande forvaringsanordningars
beskaffenhet och vad som eljest i allmänhet bör iakttagas vid
befattning med brandfarliga varor i regel torde kunna vara tillfyllest.

Vidare anföres i fråga om de bestämmelser som avser befattning med
brandfarliga varor av Svenska petroleum institutet, att möjlighet till dispens
måste finnas beträffande förbudet mot lagring av oljeprodukter inom
inre skyddsområden. Institutet understryker, att dessa områden enligt forslaget
skulle få en icke obetydlig areal och att inom ett område på flera
hektar i åtskilliga fall lagring av petroleumprodukter kan behöva ske for
legitima ändamål. Av institutet framhålles vidare, att ur nslcsynpunkt stor
skillnad förefinnes mellan olika slag av lagring. Den för vattentakter mest
riskabla lagringen sker enligt institutets mening under jord, och i fråga
om sådan lagring har förordningen om brandfarliga varor infört obligatorisk
tillståndsprövning. Betydligt mindre risk torde föreligga vid lagring
ovan jord — antingen inomhus i källare eller utomhus på öppen lagerplats
— där läckage lätt kan upptäckas. Institutet framhåller även, att jordlagrens
beskaffenhet och oljans viskositet är av stor betydelse för risken
för en förorening av vattentäkt. Det är känt, att sammanhängande lager av
lera och mjäla är relativt ogenomsläppliga och att tjocka eldningsoljor,
smörjolja och bitumen på grund av sin höga viskositet över huvud taget
icke kan tränga ned i marken. Därjämte måste det beaktas, att olika jordarter
har olika förmåga att upptaga och kvarhålla nedträngande olja. Vidare
erinrar institutet om den erfarenheten, att utrunnen olja i marken undergår
en mikrobiologisk nedbrytning, som är av stor betydelse för skyddet
av grundvattnet.

Valtenvårdskommittén anser, att lager av eldningsolja för fastighet samt
drivmedel för lantgård bör kunna få anordnas inomhus i rum med betonggolv
utan avlopp och utomhus där tät skyddsanordning utförts, vilken kan
innehålla hela mängden möjligen utläckande olja. I övrigt bör galla de föreskrifter
som meddelas av byggnadsnämnden. Statens vatteninspektion finner
anmärkningsvärt, att förslaget upptager bestämmelser angående lagring
av bl. a. oljeprodukter men saknar föreskrifter om transport och hantering
av sådana varor.

Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar som sin mening, att förbudet
mot lagring av oljeprodukter inom inre skyddsområden icke bör omfatta
fastighets lager av eldningsolja och icke heller lantgårds lager av drivme -

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 ur 1964

del. 1 förslaget har visserligen delegerats till byggnadsnämnderna att meddela
dispens ifrån förbudet i dessa delar, men förbundet anser anordningen
vara betänklig från rättssäkerhetssynpunkt. Det är förbundets mening, att
därest behov föreligger att utfärda förbud mot oljelagring, som nu är \ fråga,
eller stadga särskilda villkor för att sådan lagring skall få äga rum,
tillräckliga möjligheter att genomföra detta står till buds genom att servitut
jämlikt vattenlagen kan läggas å fastigheter, där det erfordras till skydd
mot förorening av grundvatten.

I fråga om upplag av andra ämnen än oljeprodukter föreslås i några remissyttranden,
att normalskyddsbestämmelsernas uppräkning av grundvattenfarliga
ämnen skall erhålla viss komplettering. Sålunda förordar medicinalstyrelsen
att lager av ben och bark skall medtagas. Styrelsen förklarar,
att benmjölsfabrikernas lagring av råvara visserligen avser ett relativt ringa
antal platser men att råvarans karaktär innebär en påtaglig föroreningsnsk.
Bark är visserligen att anse som ett industriellt avfallsämne men kräver
måhända ett särskilt omnämnande i exemplifieringen, enär man eljest
latt kan komma att bortse därifrån. Barkning sker nämligen numera i allt
storre utsträckning vid själva industrierna i stället för som tidigare vid
avverknings- och avläggningsplatserna. Kommunaltekniska föreningen finner
det vara oklart, huruvida vägbeläggningsmaterialet oljegrus kan anses
hänförligt till gruppen oljeprodukter och sålunda omfattat av lagringsbestammelserna.
I yttrandet från Svenska naturskyddsföreningen förordas,
att jämte dammbindningsmedel andra kemiska medel för behandling av
vagar och for upptining av is på vägar skall medtagas i uppräkningen av
ämnen, som icke alls eller endast under vissa förutsättningar får lagras inom
skyddsområden.

Förslaget att bl. a. naturgödsel, dammbindningsmedel samt djur- och
vaxtbekampningsmedel icke skall få spridas inom inre skyddsområden utan
tillstånd av hälsovårdsnämnd har kritiserats av flera remissinstanser. Vattenvardskommittén
anser förbudet mot spridning av naturgödsel böra utgå.
Sadan gödsling bör nämligen anses som en i jordbruksdriften normal åtgärd,
vilken icke bör förbjudas annorledes än genom beslut av vattendomstol
jämlikt vattenlagens servitutsregel, därvid markägaren kan få frågan
om ersättning för intrånget prövad. Kommittén ifrågasätter om en i normalt
vägunderhåll ingående spridning av dammbindningsmedel bör vara
beroende av hälsovårdsnämnds tillstånd. Likaledes torde normalt bruk av
djur- och ^^bekämpningsmedel sällan utgöra en fara för grundvattnet,
varför bestämmelsen, såvitt avser dessa, enligt kommitténs mening bör
kunna utgå.

Även Riksförbundet Landsbygdens folk ger uttryck för den meningen, att
de bestämmelser i förslaget som riktar sig mot spridning av vissa ämnen
bor utga. Bestämmelserna kan uppenbarligen medföra att praktiskt taget
varje slag av jordbruk och skogsbruk omöjliggöres, vilket enligt förbundets

Kungl. Maj:Is proposition nr 42 år HltU

mening måste innebära, ntt de föreslagna förbuden medför intrång som ej
skall behöva tålas utan ersättning.

Lantbruksstyrelsen vill understryka att normalt användande av djur- och
växtbekämpningsmedel i regel icke bör förbjudas utan bestämmelserna om
sådana ämnen bör närmast vara till för att fästa uppmärksamheten på riskerna
vid tillredning och ovarsam användning. Det förutsättes av styrelsen
att motsvarande skall galla normal spridning av naturlig gödsel.

Yttrandet från lantbruksnämnden i Hallands län berör en fråga om tidsbegränsning
av skyldigheten att söka tillstånd för gödsling. Nämnden påpekar,
att vattnets strömningar i de övre jordlagren under senvåren och
sommaren huvudsakligen rör sig uppåt, samtidigt som sönderdelningen och
omvandlingen av den naturliga gödseln i jorden under denna tid är livlig.
Med hänsyn härtill synes risken för skada å vattentäkt genom spridning av
naturlig gödsel under samma tid närmast vara obefintlig. Nämnden vill
därför ifrågasätta om icke hälsovårdsnämndens tillstånd till spridning av
naturlig gödsel utan olägenhet ur skyddssynpunkt kan tidsbegränsas till
exempelvis 1 oktober—1 april.

Några remissyttranden, i vilka förutsättes att normalskyddsbestämmelser
i enlighet med vad som föreslagits skall innehålla principiellt förbud
mot spridning av naturgödsel, upptager förslag om utvidgning av
förbudet att gälla även andra gödningsämnen. Sveriges geologiska undersökning
anför, att spridning av vissa slags konstgödsel, exempelvis kali-,
kväve- och fosforhaltiga, kan kemiskt påverka högt beläget grundvatten.
Därigenom kan vattnets användbarhet som dricks- och bruksvatten bli
influerat. Det är känt, att kemiska föroreningar medför gynnsamma betingelser
för vissa slag av bakterier. Av denna anledning bör spridningsförbudet
avse även konstgödsel. Älvkarleby och Björklinge hälsovårdsnämnder
förordar, att utan hälsovårdsnämnds tillstånd icke heller skall
få spridas rötslam och kloakslam. Att sprida sådant slam på åkerjord har
funnits bli ett alltmer vanligt destruktionssätt.

Också beträffande de bestämmelser i förslaget som åsyftar att begränsa
utvinning av grus och sand inom skyddsområden göres gällande, att
det intrång som förorsakas blir alltför betydande. Riksförbundet Landsbygdens
folk uttalar med avseende på förbudet mot utvinning av grus och
sand under en meter över den beräknade högsta grundvattenytan inom
inre skyddsområden följande.

Detta schaktningsförbud såsom det utformats torde i flertalet fall, då
fråga är om ett redan öppnat sand- eller grustag, direkt innebära ett intrång
av så allvarlig art, att det icke behöver tålas utan ersättning. Även
då förbudet drabbar en ej påbörjad täkt, torde det gå längre än vad vederbörande
fastighetsägare är skydig att tåla. Givetvis kan det vara svårt att
generellt ange, hur långt ett schaktningsförbud kan utsträckas, utan att
ersättningsskyldighet uppstår för grundvattentäktsintresset. Men då det
gäller en icke påbörjad grus- och sandtäkt, torde ett förbud att gräva till

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1964

större djup än vad som motsvarar den beräknade högsta grundvattenytan
icke kunna antastas såsom gående längre än vad vederbörande är skyldig
att tåla.

Lantbruksnämnden i Kronobergs län hävdar, att bestämmelserna om
grusutvinning helt bör utgå. I stället skall behövliga inskränkningar i
grustäktverksamhet genomföras med stöd av vattenlagens servitutsbestämmelse.
Grus- och makadamföreningen anser, att de i förslaget till
normalskyddsbestämmelser angivna djupen för schaktning icke skall vara
att fatta som absoluta gränser. Grusutvinning bör enligt föreningens mening
kunna ske även under grundvattennivån, därest sökanden förebringar
utredning som styrker, att grundvattenförekomsten icke kommer att skadas
genom sådan utvinning. Vad gäller det yttre skyddsområdet finner
också statens institut för folkhälsan, att schaktning under grundvattenytan
torde kunna ske utan att därigenom uppkommer fara för hygieniska
olägenheter. Det yttre skyddsområdet förutsättes nämligen motsvara tillrinningsområdet
och få betydande utbredning. Till följd härav kommer
vattnets filtreringstid att bli så lång, att risker för smittspridning genom
grundvattnet ej synes föreligga, åtminstone icke där grusutvinningen sker
i det yttre skyddsområdets periferi. För statens vatteninspektion synes
den nedersta gränsen vid exploatering av grus- och sandtag lämpligen
skola göras mer beroende av omständigheterna i varje särskilt fall än vad
som förutsättes i förslaget.

Bland remissinstanser som intager den ståndpunkten, att normalskyddsbestämmelserna
bör innehålla föreskrifter till begränsning av grustäktverksamhet
märks kammarkollegiet. Om en allmängiltig regel skall givas,
bör gränsen under vilken grävning ej få ske, enligt kollegiets mening
bestämmas till minst en meter över den beräknade högsta grundvattenytan.
Kollegiet ifrågasätter, om icke de för det inre skyddsområdet upptagna
bestämmelserna om tillvaratagande och utbredande av det översta växtbärande
marklagret bör äga tillämpning även för det yttre skyddsområdet.
Statens institut för folkhälsan uttalar sig också angående enmetersgränsen
vid schaktning inom inre skyddsområdet och finner förslaget otillfredsställande
i denna del. Institutet anför:

Gränsen torde närmast ha valts med tanke på att tillräckligt dräneringsdjup
skall erhållas för att återställa ett vegetationsskikt. Ur hygienisk-bakteriologisk
synpunkt är det föreslagna schaktningsdjupet i vissa
fall ej godtagbart inom det inre skyddsområdet. Vid utvinning av grus och
sand kommer alltid betydande ytor att sakna vegetationsskikt. Enligt
styrelsens mening synes det riktigare att angiva, att inom det inre skyddsområdet
exploatering av grus- och sandlager som regel ej bör ske. I de fall,
sådan kan tillåtas av hygieniska skäl, bör schaktning ej medgivas längre
ned än intill en meter över grundvattenytan, dock först efter särskilt medgivande
av vederbörande myndighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr \2 är 196 i

I yttrandet från medicinalstyrelsen förordas, att bestämningen gruseller
sandtag kompletteras med lertag. Samma behov av grundvattenskydd
gör sig nämligen gällande vid alla de nämnda formerna av fältverksamhet.

Departementschefen

Förslaget att länsstyrelserna skall ha att fastställa skyddsområden för
grundvattentillgångar och att meddela föreskrifter att gälla inom de olika
skyddsområdena innebär, att på länsstyrelserna lägges en i viss mån ny
uppgift. Såsom antytts bl. a. i vissa yttranden över vattenvårdskommitténs
år 1960 avgivna betänkande skulle länsstyrelsernas handläggning av dessa
frågor otvivelaktigt underlättas, om normalskyddsbestämmelser kunde
upprättas till länsstyrelsernas ledning. Även andra fördelar skulle stå
att vinna. Sålunda skulle säkerligen vattentäktsägarna, om normalskyddsbestämmelser
funnes att tillgå, vara mera hågade att taga initiativ till
fastställande av skyddsområden än eljest, då de i så fall lätt skulle på förhand
kunna bedöma, vilket innehåll och vilken utformning skyddsföreskrifterna
för deras vattentäkt kunde få. Självfallet skulle normalskyddsföreskrifterna
också komma att bidraga till enhetligheten på området, en
enhetlighet vilken såsom medicinalstyrelsen betonat skulle vara av stor
betydelse då det gäller efterlevnaden och kontrollen av givna föreskrifter.

I syfte att skapa en bas för bedömningen av hithörande frågor har vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen på Kungl. Maj :ts uppdrag upprättat ett preciserat
förslag till normalskyddsbestämmelser, upptagande delvis olika
föreskrifter för område i vattentäkts omedelbara närhet, s. k. brunnsområde,
och för inre och yttre skyddsområden.

Vid remissbehandlingen av förslaget har mot tanken på normalskyddsbestämmelser
invänts, att varierande lokala förhållanden svårligen låter
sig beaktas inom ramen för sådana bestämmelser. Otvivelaktigt förhåller
det sig även så, att man i sammanhanget aldrig kan bortse från att vissa
faktorer varierar starkt från plats till plats. Ytvegetationens natur och
jordlagrens beskaffenhet ävensom grundvattenströmmarnas utbredning,
riktning och strömningshastighet må nämnas såsom exempel på dylika
faktorer. Även befarade föroreningars biologiska, kemiska och fysikaliska
verkningar är variabla faktorer. I ett yttrande har särskilt understrukits att
gränsdragningen mellan ersättningsgillt och icke ersättningsgillt intrång
genom skyddsföreskrifterna med hänsyn till de ofta skiftande omständigheterna
knappast kan ske i form av generella stadganden, i varje fall om
man vill undvika att dessa blir så uttunnade, att de ej i nämnvärd grad
kan fylla sin uppgift. Vidare har framhållits, att förekomsten av normalskyddsbestämmelser
lätt kan leda till schematiska bedömanden, så att
skyddsföreskrifterna i det särskilda fallet kan bli onödigt stränga eller

60 Knngt. Maj:ts proposition nr 42 år 196t

ofullständiga. Vad sålunda framhållits synes mig ha den styrka, att det
måste tillmätas en avgörande betydelse. Jag anser mig därför icke böra
förorda, att särskilda normalskyddsbestämmelser utfärdas.

Låter man tanken på utfärdande av normalskyddsbestämmelser falla,
innebär detta emellertid ingalunda, att länsstyrelser och vattentäktsägare
blir ställda helt utan ledning. Framhållas må att det redan nu finnes avgöranden
i högsta instans av betydelse i sammanhanget (se t. ex. NJA I
1962 s. 508 ff och RÅ 1956 s. 52 ff). Vidare må erinras om att redogörelser
och anvisningar finnes meddelade i fackpressen samt i 1960 års
betänkande av vattenvärdskommittén och den därvid fogade tekniska
bilagan. Självfallet kan också väg- och vattenbyggnadsstyrelsens här ifrågavarande
förslag och remissyttrandena däröver vara till betydande hjälp
vid skyddsföreskrifters upprättande.

För egen del vill jag såsom komplement till det sålunda berörda materialet
framlägga vissa sammanfattande synpunkter på frågan om skyddsföreskrifters
innehåll. Dessa synpunkter kan sammanställas i följande olika
punkter.

1. Skyddsområdena synes böra givas den utbredning som är erforderlig
för att grundvattnets uppehållstid skall vara tillräcklig för oskadliggörande
av olika, grundvattnet förorenande ämnen. Länsstyrelserna har sålunda
främst att sammanställa de geohydrologiska förutsättningarna för grundvattenskyddet
med de arter av föroreningsrisker, som bedömes vara de
mot vilka skydd behöver tillskapas. Stora variationer föreligger i fråga om
den tid som åtgår för naturlig reduktion av föroreningar av olika typer.
Med hänsyn härtill torde det oftast vara lämpligt, att skyddsområdet indelas
i skilda zoner och att för var och en av dessa gives föreskrifter, som
anpassas efter skyddszonens avstånd från befintlig vattentäkt eller tillämnad
uttagsplats. På så sätt är möjligt att undvika onödiga inskränkningar
i nyttjandet av fastigheterna inom skyddsområdet. Liksom beträffande
yttre avgränsning av skyddsområde kan zonindelning ske allenast
med utgång från de lokala betingelserna för grundvattenskyddet.

2. Markområdet i vattentäktens omedelbara närhet torde böra skyddas
mot varje fara för grundvattenförorening. I vissa fall lärer det visa sig erforderligt
att för erhållande av ändamålsenliga bestämmelser för dessa
brunnsområden hänföra sig till den servitutsregel, som nu finnes upptagen
under 2 kap. 45 § vattenlagen.

3. Inom hela det skyddade området bör vara förbjudet att anordna förråd
av petroleumprodukter och andra brandfarliga varor annorledes än i
överensstämmelse med kommerskollegiets tillämpningsföreskrifter till
förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor. Härvidlag
torde således endast en hänvisning till dessa föreskrifter vara erforderlig.

4. Anordnande av förråd av andra för grundvattnet skadliga ämnen torde
böra anmälas till hälsovårdsnämnd och ej få ske med mindre nämnden

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1$64 61

efter särskild, prövning meddelat tillstånd. Såsom exempel på ämnen, som
nu avses, må nämnas tjärprodukter, organiska lösningsmedel, industriella
avfallsämnen, dammbindningsmedel samt gifter för bl. a. skadedjurs bekämpning
och växtulrotning, allt i den mån dessa ämnen ej skall hänföras
till gruppen brandfarliga varor. På nämnden bör ankomma att dels bestämma
intill vilken mängd ämnena får lagras på fastighet, dels ock föreskriva
de skyddsåtgärder som i förekommande fall måste vidtagas.

5. För uppställning av stationära, med flytande bränsle drivna maskiner
torde böra föreskrivas att säkerhetskärl för spill skall anordnas under
motorer och bränslebehållare. Kärlen bör rymma hela den vid maskinen
förekommande bränslemängden och vara så beskaffade, att uppsamlat
bränsle med säkerhet hindras nedtränga i marken. Det bör åligga innehavaren
av maskinen att tillse, att uppsamlingsanordningen icke genom
vattenfyllning eller annorledes bringas ur funktionsdugligt skick.

6. Gödselstäder och ensilageanläggningar bör få anordnas endast i den
mån det är möjligt att vidtaga helt betryggande åtgärder mot grundvattenförorening.
Det synes erforderligt att föreskriva, att avloppsvattnet skall
kunna bortledas i slutna ledningar från det skyddade området. Skyddsåtgärderna
torde utföras enligt av hälsovårdsnämnden för varje särskilt fall
lämnade anvisningar.

7. Spridning av naturgödsel och andra gödningsämnen, av djur- och
växtbekämpningsmedel och dammbindningsmedel torde väl i regel icke
kunna förbjudas utan att därav uppkommer intrång för vilket ersättning
bör utgå. Åtminstone där fråga är om normalt nyttjande av fastigheter inom
skyddsområdet för jordbruk och skogsbruk och om sedvanligt underhåll
av vägar inom området, synes begagnande av ämnen och medel, som
nyss sagts, rätteligen kunna förhindras blott medelst servitut. Beträffande
sådana grundvattentillgångar som hålles i reserv för framtida bruk, lärer
väl icke vara av förhållandena påkallat, att redan innan tillgodogörandet
börjat, tillskapa ett föroreningsskydd i form av förbud mot gödselspridning
och liknande. Därför synes fråga om sådana förbud ej heller behöva
uppkomma i andra fall än då ägare av en vattentäkt tillgodogör grundvatten
och lagliga förutsättningar finnes att utverka servitut vid vattendomstol.

8. Tippning av sopor och annat avskräde bör hindras äga rum där grundvattnet
kan förorenas genom urlakning av avfallet. Sålunda bör avfall alls
icke få läggas i grusgropar och på andra platser med ringa markskikt som
skydd för grundvattnet. Om ej heller ytlagren inom skyddsområdet i övrigt
bedömes vara tillräckligt tätande eller filtrerande, bör generellt föreskrivas
skyldighet att regelbundet bortskaffa avfallet till förhindrande att
ansamling sker någonstädes på mark inom skyddsområdet.

9. Förbud mot utsläpp av avloppsvatten i grunden torde behöva stadgas
med giltighet inom skyddsområden i deras helhet. Sagda förbud bör avse

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 196b

såväl det fallet att spillvatten och annan flytande orenlighet direkt slås ut
på markytan som det att avloppsvatten efter att ha passerat en slambrunn
infiltreras i marken. Det bör krävas att spillvattenförande ledningar inom
skyddsområde utföres av tätt material och med täta fogar.

Hälsovårdsnämnd bör ha möjlighet att lämna dispens från de i denna
punkt berörda skyddsområdesföreskrifterna. Med hänsyn till markbeskaffenheten,
grundvattnets strömningsförhållanden och liknande lokalt betingade
faktorer kan nämligen förbud mot spillvatteninfiltration understundom
framstå som ett onödigt ingrepp i fastigheternas nyttjande. Ej heller kan
antagas vara behövligt att undantagslöst upprätthålla förbud, som nu är
i fråga, till skydd för grundvattentillgångar som blott hålles i reserv för
framtida bruk.

10. Liksom andra utnyttjare av fastigheter med grundvattenförande
marklager har den som bedriver grus-, sand- eller lertäkt inom ett skyddsområde
att utan ersättning iakttaga skäliga försiktighetsmått för att skada
på grundvattnet skall undvikas. Skyddsbestämmelse i detta hänseende
torde i regel kunna givas formen av en föreskrift, att täkt tillätes blott
ned till viss nivå, bestämd i förhållande till högsta grundvattenytan (jfr
RÅ 1956 s. 52 ff). Ofta torde det kunna krävas, att ett till sin mäktighet
bestämt skyddsskikt skall lämnas orört av exploatören. Då länsstyrelse har
att fastställa bestämmelse av denna innebörd måste den beakta — förutom
grundvattentillgångens betydelse från allmän och enskild synpunkt —
mot vilka föroreningsrisker skydd skall åvägabringas. Avgörande för vilken
omfattning det täckande skiktet skall ha bör också vara beskaffenheten
av marklagret och den därav beroende förmågan att oskadliggöra tillförda
föroreningar. Det är att märka, att med skyddsföreskrifterna i övrigt
avses att skapa skydd mot de mest påtagliga föroreningsriskerna,
såsom oljespill från stationära maskiner, ansamling av avskräde i grusgropar
och infiltration av avloppsvatten i grunden. Mången gång torde
fördenskull ej vara påkallat att som säkerhetsåtgärd kräva något mera
betydande skyddsskikt. I allmänhet bör dock åligga exploatören att över
grundvattenytan kvarlämna ett skikt av sådant djup, att tillräcklig dränering
kan erhållas för att vegetation skall återkomma och därmed på
längre sikt grundvattenskyddet säkerställas. Regelmässigt lärer kravet på
skäliga försiktighetsmått i förevarande hänseende uppfyllas, därest man
avstår från utvinning av grus, sand och lera på lägre nivå än en meter
över den högsta grundvattenytan.

Till följd av att geologiska och andra förutsättningar för att hålla grundvattnet
fritt från föroreningar kan variera inom ett och samma skyddsområde
bör länsstyrelsen kunna förbehålla sig att pröva huruvida grus-,
sand- eller lertäkt i särskilda fall bör tillåtas under den nivå som länsstyrelsen
av skyddshänsyn fastställt som den generellt lägsta. Sådana dispensärenden
bör avgöras av länsstyrelsen själv efter hörande av hälso -

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 196b

vårdsnämnden i orten. Härför talar att länsstyrelserna redan nu enligt
21 § naturskyddslagen och 14 a § kungörelsen den 30 december 1952 med
närmare bestämmelser rörande tillämpningen av naturskyddslagen har
att taga befattning med täktfrågorna ävensom att dessa arbetsuppgifter
kan väntas få ökad omfattning enligt den väntade nya naturvårdslagen,
varigenom generell tillståndsplikt för grusbrytning torde komma att införas
(jfr SOU 1962: 36 s. 292 ff och prop. 1963: 71 s. 108 f). Av betydelse
i sammanhanget är också att länsstyrelserna har tillgång till speciell sakkunskap
genom anknytningen till länsläkar- och länsingenjörsorganisalionerna.

C. Tillsyn över radioaktiv vattenförorening
Vattenvårdskommittén

I vattenvårdskommitténs år 1962 avgivna betänkande »Tillsyn över radioaktiv
vattenförorening» lämnas som bakgrund till kommitténs förslag en
redogörelse för den radioaktiva föroreningens natur och verkningar. Sammanfattningsvis
anföres, att de aktivitetskoncentrationer, som förorsakas
av ett utsläpp av reaktoravfall i en sjö eller havet, är beroende av en mångfald
faktorer, som kan inordnas under tre huvudrubriker, nämligen vattenomsättning,
bottenfällning och biologisk aktivitet. I fortsättningen uttalas
följande.

Vattenomsättningen åstadkommer en utspädning, bottenfällningen och
den biologiska aktiviteten en återkoncentration av aktiviteten. Hur länge
aktiviteten förblir i verklig lösning, hur hastigt den kommer att sedimenteras
och var detta sker, hur hög aktivitetskoncentrationen blir vid jämviktstillståndet,
hur mycket av aktiviteten som kommer att upptagas i biologiska
kretslopp och hur fort detta går, om risk finnes för att aktivitet
sköljes upp på stränderna med planktoniska alger, vilka aktivitetsnivåer
som kommer att uppstå i fisk etc., beror i hög grad på vattenområdets
egenskaper och på dess växt- och djurvärld. Varje vattenområde har sin
speciella kombination av egenskaper.

Det är därför inte möjligt att utan föregående undersökning bedöma hur
radioaktiva lösningar vid utsläpp i en sjö eller i ett havsområde kommer
att transporteras, återkoncentreras, bottenfällas o. s. v. På grund av skillnader
i växt- och djurvärld, fysiska och kemiska miljöförhållanden o. dyl.
är det heller inte möjligt att direkt använda utländska erfarenheter vid en
sådan bedömning. På många för bedömningen viktiga punkter saknas för
övrigt forskningsresultat totalt.

Väsentligt olika synpunkter måste läggas på utsläpp som företas i insjöar
och på utsläpp som företas i havet. Självfallet är härvid viktigast att beakta
att sötvatten kan komma att utnyttjas för direkt konsumtion av människor
och djur. Vid utsläpp i havet har man dels att räkna med risken för
aktivitetsförorening av det fiskkött som användes till människoföda, dels
risken för fiskbeståndet som sådant.

64 Kungl. Maj: ta proposition nr 42 år 1961

Vidkommande behovet av tillsyn över radioaktiv vattenförorening framhåller
kommittén, att av hittillsvarande erfarenheter att döma det synes vara
oundvikligt, att atomenergiens nuvarande och framtida fredliga användning
i viss utsträckning måste medföra utsläpp av avfallsprodukter i vattenområden.
För att undvika skador därav måste beträffande sådana utsläpp,
i den mån de anses kunna tillåtas, villkoren noggrant övervägas och
därvid sörjas för omsorgsfull kontroll och övervakning. Största möjliga
trygghet måste också skapas mot oavsiktliga utsläpp. Kommittén erinrar
om att då det gäller radioaktiva avfallsprodukter, som i vatten eller annorstädes
kan vålla direkta skador för människan, finns kontroll ordnad genom
medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd, medan på det vattenbiologiska
området hittills ingen systematisk kontroll eller övervakning har stått till
förfogande. Såvitt gäller sistnämnda område har man varit nödsakad tilllämpa
ett provisorium, som inneburit att statens vatteninspektion och vattendomstolarna
förordnat särskild sakkunnig i varje särskilt ärende. Utbyggnaden
och planeringen av atomkraftanläggningarna har nu nått så
långt, att detta provisorium icke kan tillgodose förefintliga behov. Kommittén
finner oundgängligen nödvändigt, att vederbörlig expertis ställes till
förfogande för en opartisk tillsynsverksamhet. Erforderlig personal måste
heltidsanställas och kvalificeras för sina uppgifter.

I fråga om expertisens organisatoriska anknytning anför kommittén:

Denna sakkunskap kan tänkas knuten till endera av de båda tillsynsmyndigheterna
på området, således strålskyddsnämnden eller vatteninspektionen.
Eftersom radioaktivt utsläpp kan medföra menliga ekonomiska följder
för fisket är också en anknytning till fiskeristyrelsen tänkbar. En anknytning
till strålskyddsnämnden vore motiverad ur den synpunkten att
hela tillsynsverksamheten då samlades hos en och samma myndighet. Detta
kunde dock befaras leda till att vederbörande personal snart förlorade kontakten
med annan vattenbiologisk och vattenkemisk verksamhet. Vid överläggning
med representanter för nämnda myndigheter har också enighet
nåtts om att bland annat ur sistnämnda synpunkt den ifrågasatta personalen
bör knytas till vatteninspektionen. EU nära samarbete mellan de tre
nämnda myndigheterna förutsättes dock komma till stånd på hithörande
område.

De viktigaste arbetsuppgifterna för det expertorgan som föreslås skola
biträda vatteninspektionen med övervakningen av radioaktiva föroreningar
i vatten kan enligt kommittén sammanfattas på detta sätt:

1) Att inom vatteninspektionen verkställa de utredningar beträffande
direkt och indirekt radioaktiv förorening av recipienter som erfordras för
utlåtanden till koncessionsbeviljande myndighet, vattendomstolar, administrativa
myndigheter in. fl.; dock icke att behandla frågor om tillåtliga
aktivitetskoncentrationer i och för sig, vilket ankommer på strålskvddsmvndigheten; 2)

att efter förordnanden i särskilda fall fungera som sakkunnigt organ
åt vattendomstolarna och att i samarbete med andra tillsynsmyndigheter
utarbeta program för övervakning av recipienter;

Kungl. Moj. ts proposition nr 42 år 1964

3) att utföra och/eller övervaka kontrollundersökningar;

4) att följa den utländska och inhemska forskningen beträffande den
joniserande strålningens biologiska effekt på vattenorganismer, ackumulation
av radioaktiva ämnen i vattenbiota och sediment, metoder för avfallsbehandling,
etc.;

5) att biträda myndigheter som har att ingripa vid olyckor i atomanläggningar
och vid spridning av radioaktivitet;

6) att biträda vederbörande myndigheter med information till allmänheten; 7)

att bedriva viss programforskning, t. ex. beträffande anrikning av
isotoper i vattenorganismer under varierande miljöbetingelser, anrikning
av aktivitet i suspenderat material, transport av aktivitet i näringskedjor,
anrikning av aktivitet i bottensediment, graden av stabilitet av adsorptionen
till olika typer av sediment, m. m.

Kommittén förklarar, att för övervakningen av radioaktiv vattenförorening
erfordras inom överskådlig tid endast en förhållandevis begränsad personalorganisation.
Denna bör vidare uppbyggas endast i den takt som motiveras
av atomprogrammets genomförande. I betänkandet framlägges ett
förslag till kontrollorganisation. Kommittén förutsätter, att kostnaden för
tillsynsverksamheten betalas av statsmedel. Emellertid påvisas också möjligheten
att, om så anses lämpligt, täcka statens utgifter för kontrollverksamheten
genom avgifter för atomanläggningar.

Kommittén föreslår slutligen vissa ändringar av vattenlagen i syfte att
bereda strålskyddsmyndigheten tillfälle att följa de ärenden rörande radioaktivt
avloppsvatten, som behandlas vid syneförrättningar eller av vattendomstol.
I motivering för lagförslaget erinrar kommittén om förekomsten
av vissa stadganden i vattenlagen, genom vilka är sörjt för att vatteninspektionen
såsom central tillsynsmyndighet på vattenvårdens område skall
få kännedom om syneförrättningar och vattenmål rörande avledande av
avloppsvatten och om avgöranden i sådana ärenden och mål. Vidare nämner
kommittén, att den i strålskyddslagen omförmälda strålskyddsmyndigheten
är tillsynsorgan rörande användningen av radioaktiva ämnen och
arbete vid bl. a. atomenergianläggningar. Vid lagstiftningens tillkomst har
förutsatts, att denna tillsyn även skall avse behandlingen av radioaktiva
avfall sprodukter. Det synes därför kommittén lämpligt att för mål och
ärenden rörande radioaktivt avloppsvatten stadga samma skyldighet att
underrätta strålskyddsmyndigheten som gäller beträffande vatteninspektionen.

Remissyttrandena

Behovet av att särskild expertis ställes till förfogande för bl. a. tillsyn
över radioaktiv vattenförorening omvittnas enstämmigt av remissinstanserna.
I frågan om den erforderliga expertisens organisatoriska anknytning,
såvitt gäller tillsynsverksamhet, går meningarna däremot isär. Mot uppfattningen
att de särskilda sakkunniga i enlighet med kommitténs förslag bör

5 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 42

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

knytas till vatteninspektionen står främst den meningen att alla slag av
kontrollverksamhet beträffande radioaktivitet bör samordnas och även ifrågavarande
tillsyn ankomma på den centrala strålskyddsmyndigheten.

Den förstnämnda ståndpunkten företrädes uttryckligen av vattenöverdomstolen,
vatienrättsdomarc i Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens
vattendomstolar, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, statens vatteninspektion,
Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Föreningen
för vattenhygien samt Atomkraftkonsortiet Krångede AB och Co. För sitt
ställningstagande åberopar dessa remissinstanser merendels samma skäl
som anförts av kommittén, nämligen det att anknytningen till vatteninspektionen
bereder möjlighet för den personal som har tillsynen om hand att
hålla önskvärd kontakt med annan vattenbiologisk och vattenkemisk verksamhet.
Vattenfallsstyrelsen uttalar för sin del, att den föreslagna anknytningen
till vatteninspektionen bör komma till stånd med hänsyn till att den
aktuella tillsynsverksamheten består av arbetsuppgifter som till sin karaktär
är likartade med dem, som förekommer vid vattenföroreningar från större
industrianläggningar och beträffande vilka tillsyn redan nu ingår i vatteninspektionens
verksamhet.

Att ansvaret för tillsynsverksamheten inom strålskyddets område icke
bör uppdelas på flera myndigheter är avgörande för andra remissorgans inställning.
Medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd uttalar sig på följande sätt.

Beträffande utredningens förslag till kontrollorganisation vill strålskyddsnämnden
framhålla nödvändigheten av att all kontrollverksamhet beträffande
radioaktivitet samordnas under en myndighet. Om så ej sker, kan
oklarhet komma att råda både beträffande ansvarsfördelningen olika myndigheter
emellan och beträffande de strålskyddsåtgärder som kan krävas
av en anläggningsinnehavare. Den kontrollerande verksamheten bör ligga
under den centrala strålskyddsmyndigheten, även om kontrollens tekniska
verkställande i en del fall bör förläggas till andra institutioner. Den kontrollverksamhet,
vars praktiska utövande sålunda i vissa fall synes böra
överlåtas på andra fackorgan, torde i den ordning som befinnes lämplig
med jämna intervaller böra bli föremål för rapporter till strålskyddsnämnden.
Kontrollarbetet bör organiseras i samarbete mellan de ifrågavarande
fackorganen och strålskyddsnämnden.

Även Sveriges industriförbund och AB Atomenergi förordar, att den tillämnade
expertisen organisatoriskt hänföres till strålskyddsmyndigheten
och att tillsynsverksamheten utan undantag omhänderhaves av denna myndighet.

Försvarets forskningsanstalt förklarar, att bestämmandet av tillåtliga aktivitetsnivåer
och dosbelastningar icke kan splittras på flera myndigheter.
Anstalten finner det vara ett oavvisligt krav att en enda myndighet är ansvarig
härför, då endast på så sätt den totala dosbelastningen för individer,
grupper av individer och hela folket kan fullständigt överblickas. Det är
vidare önskvärt, att tillsynen å efterlevnaden ligger hos denna myndighet,
så att den erforderliga överblicken av läget skall kunna vara så aktuell och

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

rättvisande som möjligt. Enär på strålskyddsmyndigheten, enligt vad som
är förutsatt, skall ankomma att bedöma tillåtliga aktivitetsnivåer, bör nämnda
myndighet tillika vara tillsynsorgan, detta även när det gäller utsläpp
av radioaktiva ämnen i vattenområden. Atomenergidelegationen ger uttryck
för samma tankegång i sitt yttrande. Ingeniörsvetenskapsakadcmien utgår
från att det är av stor betydelse, att tillsynsmyndigheten blir ansvarig för
den totala dosbelastningen som kan drabba befolkningen i vårt land och
föreslår likaså, att strålskyddsmyndigheten blir organ för tillsynen över
radioaktiv vattenförorening.

En icke ovanlig uppfattning bland remissinstanserna är att kommitténs
förslag angående organisationsformen kan godtagas blott tills vidare i avvaktan
på ny behandling av frågan, då mer erfarenhet vunnits. Länsstyrclserna
i Stockholms, Södermanlands samt Göteborgs och Bohus län intager
denna ståndpunkt. Fiskeristyrelsen yttrar för sin del, att det på något längre
sikt naturligtvis kan diskuteras, huruvida kontrollorganisationen på
förevarande område bör uppbyggas med självständiga enheter alltefter arten
av de skyddsvärda objekten — fiskevatten, jord, luft, livsmedel o. s. v.
Styrelsen kan i nuläget ansluta sig till det föreliggande organisationsförslaget,
men härför är en förutsättning, att samordningen av strålskydd och
strålkontroll uppmärksammas av statsmakterna.

De föreslagna ändringarna av vattenlagen i syfte att bereda strålskyddsmyndigheten
tillfälle att följa mål och ärenden om radioaktiv vattenförorening
har uttryckligen tillstyrkts av ett flertal remissinstanser och har lämnats
utan erinran av de övriga. Dock har vattenrättsdomarna i Söderbygdens
vattendomstol ifrågasatt, om icke lagändringarna borde så utformas,
att behandlingen av mål om radioaktiva utsläpp förbehålles vattendomstol
och syneförrättning icke förekommer som handläggningsform, eller särskilda
kvalifikationskrav införas för behörighet att handlägga syneförrättning
om radioaktivt avloppsvatten.

Vattenöverdomstolen finner strålskyddsmyndigheten böra underrättas
även om vissa andra mål och ärenden än sadana som gäller avloppsutsläpp
och anför i detta hänseende följande.

Genom de föreslagna lagändringarna beredes strålskyddsmyndigheten tillfälle
att — såvitt angår företag enligt 8 kap. vattenlagen — följa hos synemän
eller vid vattendomstol anhängiga ärenden, vari fråga uppkommer om
radioaktiv vattenförorening. Det måste emellertid antagas, att även andra
företag enligt vattenlagen än sådana, som äro hänförliga till 8 kap., kunna
leda till hälsofarlig radioaktiv förorening. Om exempelvis en sjö, vari efter
vederbörligt tillstånd utsläppes radioaktivt avloppsvatten, blir föremål för
avsänkning, uttappning eller reglering, torde den möjligheten ej kunna uteslutas
att t. ex. ändrad vattenomsättning i sjön medför ökade olägenheter
av radioaktivt avloppsvatten. Det synes befogat, att strålskyddsmyndigheten
också i ett sådant fall beredes tillfälle att följa ärendet.

Ett uttalande av liknande innebörd gör länsstyrelsen i Södermanlands län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

Departementschefen

Efter förslag i 1963 års statsverksproposition bär för budgetåret 1963/
64 anvisats medel för särskild expertis såsom förstärkning av vatteninspektionen
för forskning och behandling av ärenden rörande utsläpp i
vatten av radioaktiva ämnen. Enligt uttalanden av föredragande departementschefen
är personalens anknytning till vatteninspektionen motiverad
av det önskvärda i en nära kontakt mellan radioaktivitetsforskningen
på vattenområdet och övrig forskning inom vatten- och fiskevården. I
frågan om vilken myndighet som bör åläggas att handhava tillsynen över
de radioaktiva vattenföroreningarna var departementschefen icke beredd
att taga ställning; tills vidare borde vatteninspektionen i förekommande
fall i enlighet med gällande bestämmelser utöva tillsynen (prop. 1963: 1
bil. 11 p. 127). Jag får nu anföra följande rörande organisationen av tillsynen
över radioaktiv vattenförorening och den lagstiftning som äger samband
därmed.

I samband med förslaget till ändringar i vattenlagen i syfte att bereda
strålskyddsmyndigheten tillfälle att följa ärenden om radioaktiv vattenförorening
har spörsmålet om tillsyn över sådana föroreningar ytterligare
övervägts. Med tillsyn, som nu är i fråga, åsyftar jag övervakning i gemen
av vattendrag, sjöar och andra vattenområden, däremot icke den särskilda
tillsynsverksamhet varom förordnas av vattendomstolar och andra organ
i avgöranden om företag som påverkar vattenförhållanden.

Den aktivitetskontroll som ankommer på strålskyddsnämnden såsom
central strålskyddsmyndighet har den allmänna hälsovården som ändamål
och gäller radioaktivitet oavsett i vad slags materia sådan förekommer.
Strålningsnivån i landet studeras under medverkan av ett flertal
myndigheter och institutioner, som bl. a. sörjer för provtagning och kontroll
inom särskilda verksamhetsområden. Även vatteninspektionens tillsynsuppgifter
omfattar radioaktiv förorening utan att det i detta hänseende
har gjorts undantag för förorening av beskaffenhet att vara till skada
för människor. Formellt sett har således både strålskyddsnämnden och
vatteninspektionen övervakningsuppgifter inom den sektor av tillsynsverksamheten
som avser hälsovådlig radioaktiv vattenförorening. Någon
olägenhet härav torde hittills icke ha förmärkts.

Om således kontroll över radioaktiv vattenförorening, såvitt nu är i
fråga, i dagens läge icke innebär något problem blir förhållandena måhända
ändrade i framtiden till följd av atomenergiens ökade användning.
Atomteknikens utveckling och forskningens framsteg ökar efterhand kunskaperna
om vad som är betydelsefullt för kontrollen av radioaktivitet.
Ännu synes emellertid icke tillräcklig erfarenhet och överblick ha vunnits
för att tillsynsverksamheten genom lagstiftning lämpligen skall givas en
annan utformning än den har för närvarande. Om utvecklingen föranleder

Kangl. Maj:Is proposition nr i 2 år 196b

det torde framdeles få övervägas att författningsmässigt närmare reglera
strålningskontrollen beträffande vattenområden. Tillsynsmyndigheternas arbetsförhållanden
och funktioner, liksom ansvarsfördelningen mellan myndigheterna,
kan därvid fastläggas, detta såvida icke uppdelning på särskilda
organ visats vara en anordning som bör ersättas med koncentration
av all tillsynsverksamhet till eu enda strålningskontrollerande myndighet.
Intill dess så kan ske, bör emellertid de arbetsuppgifter som nu
behandlas i 1956 års tillsynslag odelat ligga kvar hos vatteninspektionen.
Varken detta förhållande eller den omständigheten att inspektionen
som nyss nämnts tillförts särskild expertis för behandling av ärenden rörande
radioaktiv vattenförorening innebär emellertid, att inspektionen
får underlåta att vid fullgörande av sina nu ifrågavarande arbetsuppgifter
på lämpligt sätt samråda med andra fackorgan, däribland främst strålskyddsmyndigheten.
När det gäller sådana vitala frågor på strålskyddsområdet
som fastställandet av tolerabla aktivitetsnivåer och dosbelastningar
måste självfallet ett intimt samråd äga rum mellan inspektionen och strålskyddsmyndigheten.
Inspektionen torde sålunda icke böra fatta något beslut
i dessa frågor utan att dessförinnan intimt ha samrått med strålskyddsmyndigheten
såsom den på området främsta instansen i landet.
Hålles strålskyddsmyndigheten successivt orienterad om aktuella mål
och ärenden rörande radioaktiv vattenförorening, torde detta vara till
fromma för effektiviteten i samarbetet mellan de båda myndigheterna.
Strålskyddsmyndigheten sätts därigenom i tillfälle att själv taga erforderliga
initiativ till samverkan med de myndigheter som äger föra det allmännas
talan. Såsom vattenvårdskommittén föreslagit bör därför bestämmelser
intagas i vattenlagen av innebörd, att strålskyddsmyndigheten
framgent skall hållas underrättad om mål och ärenden rörande radioaktiv
vattenförorening.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har ifrågasatts om icke
från handläggning vid syneförrättning skall undantagas ärenden rörande
utsläpp av avloppsvatten med radioaktivt innehåll. Ärendena skulle i så
fall helt förbehållas vattendomstols prövning. Den omständigheten att avloppsvatten
är radioaktivt förorenat synes mig dock icke böra medföra att
det i förevarande hänseende skall intaga en särställning i förhållande till
annat svårbemästrat avloppsvatten. Genom föreskrift i vattenlagen om
underställningsskyldighet är sörjt för att utlåtanden om företag för avledande
av avloppsvatten städse prövas av vattendomstol.

Enligt gällande regler skall till förrättningsman förordnas person som
på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet av Kungl.
Maj :t förklarats behörig att hålla syneförrättning rörande avledande av
avloppsvatten. Vidare är stadgat, att därest vid syneförrättning förekommer
fråga, för vars bedömande tarvas särskilda fackkunskaper synemännen
äger hos länsstyrelse begära förordnande för sakkunnig person att

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

biträda dem. Med nu angivna regler är det enligt min mening icke erforderligt
att, såsom föreslagits, i vattenlagen införa särskilda kvalifikationskrav
för syneförrättare i fråga om avledande av spillvatten med radioaktivt
innehåll.

Företag enligt vattenlagen vilka kan direkt orsaka radioaktiv förorening
av vatten torde utan undantag vara att hänföra under bestämmelserna
om avledande av avloppsvatten. Indirekt lär väl sådan skadeverkan
kunna uppkomma även genom andra typer av företag i vatten. Detta torde
dock knappast förekomma i den omfattning, att föreskrift om skyldighet
att underrätta strålskyddsmyndigheten är påkallad. Det bör framhållas, att
vatteninspektionen enligt vattenlagen skall underrättas även om andra företag
än avledande av spillvatten, om de kan antagas leda till ökad vattenförorening.
Med denna ordning torde tillräckligt uppmärksammas de
föroreningsfaror som nu är i fråga. Jag finner mig fördenskull icke böra
tillstyrka ett under remissbehandlingen framfört förslag, att skyldigheten
att underrätta strålskyddsmyndigheten skall omfatta andra mål och
ärenden än sådana som gäller avledande av radioaktivt avloppsvatten.

III. Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i vattenlagen. Beträffande
de särskilda stadgandena får jag, utöver vad som framgår av den tidigare
framställningen, anföra följande.

Lagens ingress

Departementsförslaget omfattar ändring i ett antal paragrafer i vattenlagen
vilka innehåller termen vattentäkt.

Kommittén anmärker i sitt betänkande »Skydd för vattenförsörjningen»,
att fråga huru anläggning för tillgodogörande av grundvatten lämpligen
skall betecknas upptagits i samband med tidigare lagstiftning. Sålunda
ansåg de sakkunniga, som år 1937 avgav betänkande angående
grundvattenlagstiftning, att beteckningen vattentäkt vore lämplig att använda.
Enligt vad de sakkunniga uttalade förefanns ett praktiskt behov
att införa en kort sammanfattande benämning i vattenlagen för anläggningar
för tillgodogörande av grundvatten, medan något dylikt behov ej
förefanns i fråga om motsvarande anläggningar för tillgodogörande av
ytvatten; tvärtom måste det, enligt de sakkunnigas mening, anses mindre
lämpligt att utan något tvång rubba den terminologi som i sistnämnda
hänseende begagnades i vattenlagen (SOU 1937:35 s. 53 f). Under remissbehandlingen
av de sakkunnigas förslag framställdes, påpekar kommittén
vidare, från några håll den anmärkningen, att anläggning för till -

Knngl. Maj:ts proposition nr 42 år 196b

godogörande av grundvatten borde benämnas grundvattentäkt. Departementschefen
ansåg emellertid tillräcklig anledning icke föreligga alt frångå
de sakkunnigas terminologi (prop. 1939:9 s. 50). För egen del förklarar
sig kommittén nu icke ha funnit anledning föreslå någon ändring av
den terminologi vattenlagen innehåller i förevarande hänseende. Kommittén
framhåller dock att lagens definition av begreppet grundvatten
icke helt överensstämmer med den definition, som brukar användas i
den tekniska litteraturen. Någon olägenhet har dock ej visat sig folja harav
i den praktiska tillämpningen.

Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag rörande
skydd för vattenförsörjningen göres framställningar om ändring av vattenlagens
beteckning för anläggning, vid vilken uttages grundvatten. Kammarkollegiet,
länsstyrelsen i Stockholms län, förste provinsialläkaren i
samma län, distriktsingenjören i Uppsala län, Svenska kommunaltekniska
föreningen och Föreningen för vattenhygien uttalar sig för att termen
vattentäkt, såsom i tekniskt språkbruk omfattande även anläggning för
tillgodogörande av ytvatten, i förtydligande syfte borde i vattenlagen utbytas
mot beteckningen grundvattentäkt. Uttalanden av innebörd, att häijämte
bör införas termen ytvattentäkt i vattenlagen, gör kammarkollegiet,
Sveriges geologiska undersökning och Svenska länsveterinärföreningen.

Departementschefen. Enligt 2 kap. 42 § vattenlagen förstås i samma lag
med vattentäkt anläggning för tillgodogörande av grundvatten. I allmänt
tekniskt språkbruk menas emellertid numera med vattentäkt anläggning
för tillgodogörande av vatten, oavsett om vattnet förekommer som grundvatten
eller ytvatten. Termen grundvattentäkt har däremot den begränsade
betydelse som ligger däri, att enbart grundvattenuttag kan förekomma
vid anläggningen. Så länge ytvattnet spelade en helt underordnad roll
i vattenhushållningen, lades väl icke särskild vikt vid denna språkliga
distinktion. Emellertid synes mig lagtexten nu böra bringas i överensstämmelse
med gängse tekniska språkbruk och jag förordar därför, att ordet
»vattentäkt» på de ställen det förekommer i vattenlagen utbytes mot ordet
»grundvattentäkt». Det ankommer på Kungl. Maj :t att föranstalta om
motsvarande ändring i 1 § kungörelsen den 8 oktober 1954 (nr 622) om
vattenbokens inrättande och förande.

Förutom i vattenlagen och sistnämnda kungörelse återfinnes ordet »vattentäkt»
i förevarande betydelse i övergångsbestämmelserna till lagen den
5 maj 1939 (nr 146) om ändring i vissa delar av vattenlagen. Någon
ändring i dessa övergångsbestämmelser synes dock icke vara erfordeilig.

Förslaget att i vattenlagen införa termen »ytvattentäkt» finner jag mig
ej böra biträda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964
2 KAP.

De föreskrifter i 2 kap. vattenlagen som behandlar frågor om grundvatten
skall enligt kommittén uppdelas på två underavdelningar, den
ena omfattande nuvarande 42—61 §§ med rubriken »Om anordnande av
och nyttjande av vattentäkt» och den andra omfattande de föreslagna
62—68 §§ med rubriken »Om skydd för grundvatten». Den för dessa underavdelningar
gemensamma rubriken har i kommittéförslaget lydelsen
»Om vattentäkt m. m.». Även huvudrubriken till 2 kap. vattenlagen föreslås
jämkad på motsvarande sätt.

Departementschefen. Beträffande de nya underrubrikernas lydelse har
jag icke funnit anledning frångå kommittéförslaget annat än såtillvida att,
i överensstämmelse med vad jag anfört i det föregående, ordet »vattentäkt»
utbytes mot ordet »grundvattentäkt». För de båda rubriker som behöver
ändras till följd av den nya underavdelningens tillkomst vill jag förorda
lydelser som fullständigare än vad kommittéförslaget innebär redovisar innehållet.
Rubriken till 2 kap. torde sålunda böra erhålla lydelsen »Om byggande
i vatten och om grundvatten» och kapitlets andra huvudavdelning
rubriceras »Om grundvatten».

45 och 62 §§.

Den nuvarande servitutsregeln i 2 kap. 45 § andra stycket vattenlagen
bör med oförändrat sakligt innehåll överflyttas till den nya avdelning som
omfattar regler om skydd för grundvatten. Stadgandet, som i kommittéförslaget
upptagits under 65 §, torde såsom hittills böra placeras före
övriga bestämmelser om grundvattenskyddet.

63 §.

Forevarande paragraf motsvarar nuvarande 58 § första stycket och 62 §
i kommittéförslaget.

Kommittén framhåller utöver vad som anförts i redogörelsen för
förslagets allmänna grunder — beträffande denna paragraf, att stadgandet
bör ges en mera positiv och mot dess nuvarande innebörd, såsom denna
utformats i praxis, bättre svarande lydelse än lydelsen av gällande regel
i 58 §. Genom förslaget att orden »iakttaga de försiktighetsmått» skall
utbytas mot »till skydd för grundvattnet vidtaga de anordningar och tåla
den begränsning av verksamheten ävensom i övrigt iakttaga de försiktighetsmått»
framhäves enligt kommitténs mening särskilt skyldigheten _

exempelvis vid anordnande av oljeupplag — att utföra skyddsanordningar
för att förhindra läckage, spill o. d. samt skyldigheten — exempelvis
vid exploatering av eu grusfyndighet -— att begränsa grävningsarbetena
sa att i i sk lör skada pa grundvattnet ej uppkommer.

Kungl. Maj:Is proposition nr i2 är 1964-

Departementschefen. Som jag tidigare förklarat, tillstyrker jag den av
kommittén föreslagna ändringen i den allmänna aktsamlietsregeln så att
den kommer att bättre svara mot den innebörd som givits åt densamma i
rättstillämpningen och klart anger att den gäller även i fråga om grundvattentillgångar
som ännu icke börjat utnyttjas för vattenförsörjningen.
Vilka försiktighetsmått som kan erfordras beträffande grundvattentillgångar,
som hålles i reserv för framtida behov, torde få bedömas med
hänsyn till bl. a. tidpunkten för exploatering. För grundvatten, som med
säkerhet kan antagas bli utnyttjat först långt fram i tiden, bör skyddet
såvitt gäller förorening kunna begränsas till att motverka mer bestående
skada, såsom förorening genom petroleumprodukter och andra mot kemiska
och biokemiska förändringar beständiga organiska ämnen. Onödigtvis
bör icke förhindras tillförsel av lättsönderdelbara organiska substanser
och av ämnen som utan större svårighet kan avlägsnas eller oskadliggöras.
Däremot kan för grundvatten som tämligen snart kommer att
brukas för vattenförsörjning skydd behöva anordnas även mot jämförelsevis
övergående skador, exempelvis bakteriologiska föroreningar.

64 §.

Denna paragraf motsvarar 63 § i kommittéförslaget.

Kommittén framhåller som den väsentligaste nyheten i förslaget befogenheten
för länsstyrelserna att fastställa skyddsområden för vattentäkter
och grundvattentillgångar samt meddela skyddsföreskrifter med generell
giltighet inom sådana områden. Det betonas i betänkandet, att de lokala
hälsovårdsordningar som utfärdats till skydd för vattentäkter i viss
mån tjänat som förebild.

Enligt kommitténs mening bör som tidigare anmärkts tillämpningsområdet
för det nya stadgandet om skyddsområden begränsas såtillvida, att
skyddsområde skall kunna fastställas först då ett mera påtagligt samhälleligt
intresse kräver detta. Å andra sidan får tillämpningsområdet icke
heller göras för snävt. Kommittén har ansett att bestämmelsen får en lämplig
avvägning om dess tillämplighet anknytes till begreppet »tätbebyggelse».
Beträffande innebörden av detta begrepp hänvisar kommittén till den
grundläggande definitionen i 6 § byggnadslagen, vari stadgas att med tätbebyggelse
förstås sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda
anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Kommittén erinrar
i sammanhanget också om ett uttalande av föredragande departementschefen
i proposition 1956: 173 s. 61, vari på förekommen anledning anmärktes,
att tätbebyggelse med den innebörd detta begrepp givits i rättstillämpningen
ofta torde föreligga långt innan bebyggelsen omfattade mer
än 200 invånare. Enligt kommitténs mening kan man genom att anknyta
till begreppet tätbebyggelse nå den fördelen att skydd kan beredas
grundvattentillgångar, icke blott då de tages i anspråk av städer och andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 106i

orter med verklig samhällsbildning utan även då de tillgodogöres för att
täcka vattenbehovet inom bebyggelseområden, som ännu inte utvecklats
till samhällsbildningar men dock är av sådan storlek och art att gemensamma
anläggningar för bl. a. vattenförsörjning är påkallade. Detta innebär
icke att gemensam vattenförsörjningsanläggning skall utgöra förutsättning
för stadgandets tillämplighet. Så snart tätbebyggelse i nyss angiven
bemärkelse föreligger är stadgandet tillämpligt, oavsett om gemensamma
anordningar för vattenförsörjning ännu kommit till stånd eller ej.

För fastställande av skyddsområden enligt förevarande paragraf bör enligt
kommitténs mening icke krävas kommunal medverkan såsom förhållandet
är beträffande utfärdandet av lokala hälsovårdsordningar. Kommittén
fortsätter:

Kommittén har ansett att utfärdandet av föreskrifter för skydd av grundvattnet
är en angelägenhet av så stort samhälleligt intresse att obligatorisk
medverkan från berörda kommuners sida icke bör stadgas i lag. Det
kan förutsättas att ägarna av anlagda vattentäkter samt kommuner som
avser att framdeles tillgodogöra grundvattentillgångar kommer att själva
ha så starkt intresse av att få skyddsområden fastställda att initiativ härtill
i regel kommer att tagas av dem. I detta sammanhang må erinras om
att kommitténs förslag innebär att de skyddsbestämmelser länsstyrelse utfärdar
inte får gå längre än vad fastighetsägare och företagare som bestämmelserna
riktar sig mot kan anses skyldiga att tåla utan ersättning.
De kommuner eller andra som har intresse av att få grundvattentillgångar
skyddade behöver alltså inte hysa farhågor för att taga erforderliga
initiativ på grund av ovisshet om följderna i ersättningshänseende.

Särskilt när det gäller ännu icke tillgodogjorda grundvattentillgångar
kan befaras att det ej alltid kommer att föreligga tillräckligt intresse hos
kommun eller annan för att begära fastställande av skyddsområde. Föreligger
emellertid ett påtagligt allmänt intresse av att skydda grundvattentillgång
bör det vara länsstyrelsens sak att självmant föranstalta om
att erforderliga skyddsbestämmelser kommer till stånd. Detta får enligt
kommitténs mening anses följa av länsstyrelsens ställning såsom central
hälsovårdsmyndighet i länet. I de fall länsstyrelsen sålunda själv tager
initiativ till fastställande av skyddsområde får förutsättas att länsstyrelsen
icke underlåter att inhämta vederbörande kommuns åsikt.

Kommittén har ej ansett erforderligt att — såsom gäller då länsstyrelse
utan kommuns medverkan förordnar om lokal hälsovårdsordning — föreskriva
underställning av länsstyrelsens beslut. Det synes vara från rättssäkerhetssynpunkt
tillräckligt att beslutet kan överklagas i vanlig administrativ
ordning.

Beträffande erforderlig utredning i ärenden om inrättande av skyddsområden
framhåller kommittén att det — för att länsstyrelse skall kunna
tillförlitligen bestämma hur stort skyddsområde som fordras i det särskilda
fallet och vilka närmare föreskrifter som bör gälla inom sådant
område —- ofta torde krävas ingående undersökningar av teknisk och annan
art. I de fall frågan om fastställande av skyddsområde väckes av
kommun eller annan intressent genom framställning till länsstyrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

torde enligt kommittén av allmänna regler följa att sökanden har att förebringa
den utredning som erfordras i ärendet. Kommitténs förslag förutsätter
emellertid även att länsstyrelsen skall kunna utan ansökan fastställa
skyddsområde. För sådana fall anser kommittén att erforderlig utredning
bör införskaffas av länsstyrelsen själv och bekostas av allmänna
medel. Det får emellertid förutsättas att länsstyrelserna för ifrågavarande
ändamål skall kunna tillgodogöra sig den sakkunskap på området som
distriktsingenjörerna för vatten och avlopp besitter.

Det torde enligt vad kommittén uttalar vara klart att länsstyrelsen —
på sätt brukar ske vid utfärdandet av hälsovårdsordningar — äger förbehålla
sig rätt att i särskilda fall medge undantag från skyddsföreskrifter
som fastställes enligt denna paragraf.

Slutligen må i förevarande sammanhang också anmärkas, att kommittén
i sitt betänkande tagit upp frågan om en inventering av våra grundvattentillgångar.
Därom anföres följande.

Även om initiativ till fastställandet av skyddsområden i regel kommer
att tagas av kommuner och andra som äger vattentäkter eller avser att
tillgodogöra grundvatten, får — som tidigare framhållits — förutsättas
att länsstyrelserna i viss utsträckning själva måste vara verksamma för
att skyddsområden skall komma till stånd. Särskilt gäller naturligtvis
detta beträffande ännu outnyttjade grundvattentillgångar. För att möjliggöra
en tillförlitlig bedömning av vilka sådana grundvattentillgångar
som bör hållas i reserv och skyddas för framtida tillgodogörande för vattenförsörj
ningsändamål torde det vara erforderligt med en inventering av
de grundvattentillgångar som finns inom olika län och som kan behöva
tagas i anspråk för vattenförsörjningen.

Det kan enligt kommitténs mening vara lämpligt att denna inventering
kopplas samman med den inventering av grusåsarna, som pågår inom
vissa län.

Svenska stadsförbundets styrelse, som ansluter sig till förslaget om att
tilldela länsstyrelserna befogenheten att fastställa skyddsområden och
meddela skyddsföreskrifter med generell giltighet inom sådana områden,
utgår därvid såsom självfallet från att hälsovårdsnämndernas befogenhet
att utfärda motsvarande föreskrifter i form av lokala hälsovårdsordningar
enligt hälsovårdsstadgan icke därigenom i praktiken blir beskuren. Vidare
förutsätter styrelsen i anslutning till kommitténs uttalanden att om
länsstyrelsen på eget initiativ upptar frågan om skyddsföreskrifter man
redan på det förberedande stadiet upptar erforderligt samråd med de därav
berörda kommunerna, så att föreskrifterna får en ur kommunal synpunkt
lämplig utformning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen betonar, att den av kommittén berörda
inventeringen av våra grundvattentillgångar är synnerligen angelägen.
I samma riktning uttalar sig bl. a. Övre Norrbygdens vattendomstol, medicinalstyrelsen,
några länsstyrelser och Svenska petroleum institutet. Stats -

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 är 1964

kontoret uttalar, att om en inventering anses böra företagas, bör enligt ämbetsverkets
mening medel härför anvisas i särskild ordning.

Flera länsstyrelser anmärker, att den föreslagna förbättringen i grundvattenskyddet
icke torde kunna ernås utan personalförstärkningar.

Departementschefen. Den nya bestämmelsen om länsstyrelses befogenhet
att fastställa skyddsområde för grundvattentillgång och att meddela
skyddsföreskrifter för sådant område torde kunna avfattas i enlighet med
kommitténs förslag. Såsom kommittén anfört torde en lämplig avgränsning
av bestämmelsens tillämpningsområde vinnas, om tillämpligheten
anknytes till begreppet »tätbebyggelse» sådant detta definierats i byggnadslagen.

Som framgår av vad jag tidigare bär anfört är länsstyrelsernas möjligheter
att taga egna initiativ en viktig omständighet till stöd för att bestämmanderätten
i fråga om skyddsområden och skyddsföreskrifter skall åvila
dem och icke exempelvis vattendomstolarna. Från denna utgångspunkt
anser jag det vara riktigt att i enlighet med kommitténs förslag icke kräva
kommunal medverkan vid tillkomsten av beslut i skyddsområdesfrågor.
Självfallet utesluter detta icke att kommunerna kan och bör såväl taga
egna initiativ som medverka aktivt i utredningsarbetet på det sätt kommittén
förutsatt. Med anledning av vad Svenska stadsförbundet uttalat i
sitt remissyttrande vill jag i detta sammanhang understryka angelägenheten
av att länsstyrelserna — även i de fall då de självmant upptar en
skyddsområdesfråga — på ett tidigt stadium av utredningsarbetet samråder
med berörda kommunala organ.

Redan tidigare har förekommit, att länsstyrelser fastställt skyddsföreskrifter
med giltighet inom bestämda områden kring grundvattentillgångar,
nämligen i form av särskilda hälsovårdsordningar, utfärdade med stöd
av 1919 års hälsovårdsstadga. Enligt den nya hälsovårdsstadgan skall föreskrifter
avseende den allmänna hälsovården, vilka för kommun eller
del därav finnes erforderliga utöver stadgan, också meddelas i form av
lokal hälsovårdsordning. Hälsovårdsstadgan innehåller bestämmelse om
att sådana lokala föreskrifter icke må avse förhållanden som reglerats
genom annan allmän författning än hälsovårdsstadgan. Härmed åstadkommes
en gränsdragning i fråga om de lokala särbestämmelsernas innehåll
mot föreskrifter som tillkommit i annat syfte än att direkt förebygga
sanitär olägenhet. Begränsningen är däremot icke så att förstå att med hänsyn
till grundvattenlagstiftningen icke skulle kunna meddelas lokala hälsovårdsföreskrifter
som riktar sig mot grundvattenförorening. Möjligheten
att jämlikt vattenlagen tillskapa skyddsområden kommer väl i de allra
flesta fall att onödiggöra reglering med stöd av hälsovårdsstadgan. I den
mån särskilda föreskrifter angående grundvattenskydd finnes otvetydigt
sanitärt påkallade för något område bör emellertid icke möta något for -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 106i

mellt hinder att utfärda dein såsom lokal hälsovårdsordning. I sammanhanget
förtjänar att framhållas, att det kan tänkas löreligga behov av
skyddsområden för vattenförsörjning inom bebyggelse, som icke motsvarar
beteckningen tätbebyggelse. Om exempelvis två eller flera fastigheter
genom egna brunnar utnyttjar en och samma grundvattentillgång utan att
det finnes något behov av gemensamma anordningar, synes grundvattenskyddet
kunna tillgodoses — förutom servitutsvägen enligt 62 § i departementsförslaget
eller genom individuella förelägganden av det slag som
åsyftas i nästa paragraf —• genom föreskrifter i lokal hälsovårdsordning,
t. ex. innebärande förbud mot vissa upplag eller grundvattenfarlig infiltration
av avloppsvatten. Skydd av grundvattentillgångar som ännu icke
börjat utnyttjas torde emellertid kunna beredas blott med stöd av vattenlagen.
Skyddet bör då avse såväl det fallet, att en grundvattentillgång
behöver reserveras för att trygga den framtida vattenförsörjningen inom
befintlig tätbebyggelse, som det fallet, att en grundvattentillgång behöver
hållas i beredskap för en tätbebyggelse som ännu icke kommit till stånd, men
som kan förutses.

Såväl kommittén som flera remissorgan har understrukit behovet av en
noggrann inventering av våra grundvattentillgångar. Även enligt min mening
är det betydelsefullt att en sådan kommer till stånd, i varje fall inom
områden där knapphet på fullgott konsumtionsvatten redan föreligger eller
är att vänta. Ståndpunkt i denna fråga kan emellertid icke tagas på
grundval av den i lagstiftningsärendet föreliggande utredningen. Frågan
torde liksom väckta frågor om personalförstärkningar få upptagas i annat
sammanhang.

65 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 58 § andra stycket och 64 § i kommitténs
förslag.

Kommittén framhåller att det föreslagna stadgandet innehåller vissa
förändringar i förhållande till dess nuvarande motsvarighet. Sålunda har
den i nämnda stycke angivna förutsättningen för länsstyrelses befogenhet
att meddela vitesföreläggande, nämligen att ansvar ej finnes särskilt
stadgat, uteslutits i den nya lydelsen. Detta överensstämmer med 31 § i
den nya allmänna ordningsstadgan och med 75 § i den nya hälsovårdsstadgan.
Rörande fördelen härmed återger kommittén följande uttalande i
propositionen med förslag till ny hälsovårdsstadga (prop. 1958: B 46
s. 316).

Möjlighet finnes alltså att meddela föreläggande vid vite för att framtvinga
iakttagandet av en bestämmelse, som redan är straffsanktionerad.
Vitesförelägganden är i sådana fall framför allt av betydelse för att man
skall komma till rätta med fortsatt tredska efter utdömande av straff men
kan också tillgripas då ett åtal t. ex. icke skulle kunna medföra tillräckligt
snabbt resultat eller då ett kanske relativt ringa bötesstraff icke kan
förväntas förmå vederbörande att vidtaga viss åtgärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

Vidare har, framhåller kommittén, i förevarande lagrum länsstyrelsen
utrustats med befogenhet att, i avseende på anläggningar som utförts
utan iakttagande av vederbörlig aktsamhet, framtvinga rättelse även medelst
vitesföreläggande. Detta överensstämmer med vissa under utredningsarbetet
uttalade önskemål, som kommittén funnit välgrundade. I
många fall torde det befinnas lämpligare och enklare att åvägabringa rättelse
på denna väg än genom att länsstyrelsen själv föranstaltar om åtgärd
på den försumliges bekostnad.

Genom den avfattning lagrummet erhållit i kommitténs förslag kan
det — något som icke är fallet beträffande dess motsvarighet i gällande
lagstiftning — enligt kommittén användas även för att medelst vitesföreläggande
genomdriva efterlevnaden av bestämmelser, som meddelats för
ett skyddsområde, därest exempelvis en företagare trots stadgad påföljd
medvetet åsidosätter dessa bestämmelser.

Departementschefen. Vad kommittén föreslagit synes ej giva anledning
till erinran, varför stadgandet, efter viss redaktionell jämkning, bör upptagas
i överensstämmelse med kommittéförslaget. Då stadgandet såsom
kommittén framhållit kan bli av betydelse för genomdrivande av efterlevnaden
av skyddsområdesbestämmelser, torde det böra placeras efter den
paragraf, som gäller sådana bestämmelser.

I det fall att för ett skyddsområde gäller straffsanktionerad bestämmelse
torde, enligt allmänna grundsatser, vite ej böra föreläggas med mindre underlåtenhet
att efterkomma bestämmelsen förelupit.

66 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Kommittén framhåller, att de ingripanden som länsstyrelse skall kunna
företaga enligt de av kommittén föreslagna bestämmelserna i 63 och
64 §§ (i departementsförslaget 64 och 65 §§) visserligen icke får gå längre
än vad fastighetsägare och företagare redan enligt allmänna rättsgrundsatser
är skyldiga att tåla. Erfarenheten har dock visat att starka intressemotsättningar
kan uppkomma vid sådana ingripanden, särskilt när dessa
avser exploateringen av grusfyndigheter. Med hänsyn härtill bör länsstyrelsen
på lämpligt sätt bereda sakägare som berörs av ingripandet tillfälle
att yttra sig innan ärendet avgöres. Denna regel kan dock enligt kommitténs
mening knappast upprätthållas undantagslöst. Ibland torde förhållandena
vara sådana att bestämmelser måste utfärdas ofördröj ligen,
om skada å grundvattnet skall förhindras, och att sakägarnas yttrande
därför icke kan avvaktas. Det får förutsättas, framhåller kommittén, att
länsstyrelserna, när undantagsfall som nyss sagts ej föreligger, kommer
att bereda sakägarna tillfälle att yttra sig utan att särskild föreskrift härom
meddelas.

Knngl. Maj.ts proposition nr i2 år 1964

Mellanbygdens och österbygdens vattendomstolar förordar eu uttrycklig
föreskrift om att sakägarna skall lämnas tillfälle att yttra sig hos länsstyrelse
i ärende om fastställelse av skyddsområden. Samma ståndpunkt
intar vattenöverdomstolen, som i sitt yttrande anför följande.

Oaktat vissa allmänna bestämmelser om behandling av länsstyrelseärenden
återfinnas i länsstyrelseinstruktionen, anser vattenöverdomstolen
i likhet med de båda vattendomstolarna ett särskilt stadgande av angiven
innebörd erforderligt. Detta synes påkallat bland annat med hänsyn
till att skyddsföreskrifter kunna medföra ett från sakägarsynpunkt icke
blott mycket omfattande utan även jämförelsevis oväntat ingrepp i rådigheten
över fastigheterna. Särskilt med avseende på befintliga anläggningar,
som kunna utgöra fara för grundvattenskyddet, torde tillämnade
skyddsföreskrifter ofta kunna föranleda sådant intrång att fråga om ersättning
kan uppkomma och därmed också genast fråga om jämkning av
skyddsföreskrifterna så, att de icke orsaka ersättningsgill grad av intrång.
Icke minst för dessa fall framstår det som synnerligen angeläget att fastighetsägare
och andra som beröras av påkallad åtgärd redan vid ärendets
handläggning av länsstyrelsen få tillfälle att klargöra vilka intressen som
kunna vara att beakta vid länsstyrelsens avgörande angående skyddsföreskrifternas
innehåll. Vattenöverdomstolen vill därför förorda, att alla
sakägare erhålla personliga underrättelser om anhängiggörande av dylika
ärenden.

Kammarkollegiet anser att inskränkning i fråga om personlig underrättelse
är betänklig ur allmän rättsskyddssynpunkt. Därav kan enligt kollegiet
också följa ökad besvärsfrekvens.

Departementschefen. Icke minst från rättsskyddssynpunkt är det angeläget,
att de som kan komma att beröras av tilltänkta föreskrifter till skydd
för vattenförsörjningen blir underrättade om föreliggande förslag och sättes
i tillfälle att yttra sig över dem. Fördelar av processekonomisk karaktär
står också att vinna därigenom. Kommittén har emellertid icke ansett
det påkallat att i lagen stadga skyldighet för länsstyrelserna att bereda
sakägarna tillfälle att yttra sig, varvid kommittén framhållit att snabba
ingripanden kan vara nödvändiga, om skada på grundvattnet skall förhindras,
ävensom att sakägarnas yttrande icke kan avvaktas i sådana fall.
När det gäller att fastställa skyddsområden och meddela skyddsföreskrifter
för sådana områden lärer emellertid, såsom kommittén själv i annat
sammanhang berört, ofta krävas ingående undersökningar av teknisk och
annan art. önskemålet att icke hindra snabba beslut synes mig i dessa
ärenden vara av underordnad betydelse. Jag vill därför ansluta mig till den
mening som framförts i några remissyttranden att bestämmelser bör meddelas
om skyldighet för länsstyrelse att bereda sakägarna tillfälle att yttra
sig över förslag om inrättande av skyddsområde och om skyddsföreskrifter.
Däremot är jag ense med kommittén i så måtto, att jag icke finner
nödvändigt att föreskriva en motsvarande skyldighet i fråga om till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

tänkta ingripanden i enskilda fall med stöd av bestämmelsen i departementsförslagets
65 §. Även i fall av sistnämnt slag bör dock självfallet
länsstyrelsen höra berörda sakägare, därest icke omständigheterna föranleder
annat (jfr 36 § 3 mom. och 38 § 1 mom. länsstyrelseinstruktionen
den 30 maj 1958).

Den bestämmelse som på grund av vad jag nu anfört bör införas i lagen
synes kunna upptagas under denna paragraf och — delvis efter mönster
av föreskriften i 11 kap. 33 § andra stycket — avfattas såsom ett påbud
om att, innan allmänna föreskrifter må meddelas för skyddsområde, förslag
till sådana föreskrifter skall upprättas och skriftlig underrättelse om
förslagets innehåll genom länsstyrelsens försorg sändas till varje ägare av
fastighet inom skyddsområdet samt till de kända nyttjanderättshavare, vilkas
rätt beröres. Huruvida förslaget i enlighet med vad i det föregående anförts
upprättats inom länsstyrelsen eller av annan, exempelvis av en kommun
i egenskap av sökande, bör i förevarande sammanhang vara utan
betydelse. Huruvida andra sakägare än fastighetsägare och nyttjanderättshavare
— t. ex. innehavare av gruvrätt eller annan begränsad sakrätt utom
nyttjanderätt —- skall underrättas, bör överlämnas åt länsstyrelsens eget
bedömande i det särskilda fallet. Detsamma torde böra gälla i frågan om
ärendet bör bringas till vidare kännedom genom kungörelse i ortstidning
eller annorledes, exempelvis genom anslag å kommunens anslagstavla.
I paragrafen torde vidare, utöver vad nyss nämnts, böra föreskrivas att
i underrättelsen till sakägarna skall anges vad de har att iaktta för att
bevaka sin rätt. Sådan uppgift bör avse bl. a. den tid inom vilken sakägaren
skall inkomma med sitt yttrande för att länsstyrelsen skall vara
skyldig att beakta hans synpunkter.

67 §.

Denna paragraf svarar mot 66 § i kommitténs förslag.

Kommittén föreslår en bestämmelse om publicering av länsstyrelses beslut
i ärende om skyddsområde för grundvattentillgång, vilken är utformad
efter mönster av vad i 69 § hälsovårdsstadgan föreskrivits i avseende
på lokala hälsovårdsordningar. Kommittén anser dock lämpligt,
eftersom beslut om fastställande, ändring eller upphävande av skyddsbestämmelse
kan ha meddelats av länsstyrelse utan föregående ansökan, att
länsstyrelsen själv ombesörjer samtliga publiceringsåtgärder. Har beslutet
meddelats på grund av ansökan skall enligt kommittéförslaget sökanden
svara för de kostnader som är förenade med kungörelseförfarandet.
Motsvarande regler anses ej erforderliga beträffande tryckningskostnaderna
för de exemplar av föreskrifterna som skall tillhandahållas allmänheten,
eftersom länsstyrelsen skall äga taga betalt härför.

Kammarkollegiet föreslår, att tryckt exemplar av föreskrifter, som med -

Kmujl. Maj.ts proposition nr 42 år lt)6l 81

delats för visst skyddsområde, kostnadsfritt skall tillhandahållas sakägare.

Departementschefen. Jag förordar att bestämmelsen med en mindre redaktionell
jämkning avfattas i överensstämmelse med kommitténs förslag.
Någon anledning att i vattenlagen meddela föreskrift om rätt för sakägare
att kostnadsfritt få tryckt exemplar av skyddsföreskrifterna synes mig
ej föreligga. I administrativ ordning torde få övervägas att föreskriva, att
alla enligt 66 § delgivna sakägare skall gratis tillställas avskrift av beslut i
ärende om skyddsföreskrifter.

68 §.

Kommittén upptager under denna paragraf i sitt förslag törst ett stadgande
om besvär över länsstyrelses beslut.

Vidare föreslår kommittén ett stadgande av innehåll att, då kommunal
myndighet meddelat beslut jämlikt bestämmelser, vilka utfärdats av länsstyrelse
såsom skyddsföreskrifter för grundvattentillgång, över beslutet
må anföras besvär hos länsstyrelsen. Kommittén påpekar, alt de föreskrifter
till skydd för grundvatten som meddelats i form av lokala hälsovårdsordningar
och som kommittén förmenat skola tjäna till förebild brukar
utformas så, att hälsovårdsnämnden tillägges befogenhet att meddela erforderliga
tillståndsbeslut eller andra beslut i de särskilda fall, varå föreskrifterna
blir tillämpliga. Sådana beslut anser kommittén böra kunna
överklagas, i första hand hos länsstyrelsen.

I förslaget upptages slutligen i ett tredje stycke ett stadgande som motsvarar
det nuvarande 2 kap. 58 § tredje stycket vattenlagen men omfattande
såväl länsstyrelses som kommunal myndighets beslut.

Departementschefen. Den föreslagna bestämmelsen angående besvär över
länsstyrelses beslut avviker ej till sitt innehåll från vad som är stadgat
i 57 § länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 och torde fördenskull
kunna utgå.

Ofrånkomligt synes vara att till hälsovårdsnämnder och andra kommunala
myndigheter i viss utsträckning delegeras att bestämma vilka villkor
som i de särskilda fallen skall gälla för grundvattenfarlig verksamhet
på fastigheter inom skyddsområden. Den enskilda fastighetsägaren
måste emellertid tillerkännas rätt att få sådant avgörande prövat av länsstyrelsen.
Ärendet torde vanligtvis innefatta lämplighetsfrågor, och besvär
bör kunna anföras även på andra grunder än de för kommunalbesvär
stadgade. Länsstyrelsen bör också ha möjlighet att sätta annat beslut i
det överklagade beslutets ställe. Stadgandet i vattenlagen om besvärsrätt
i fråga om kommunal myndighets beslut torde därför icke kunna undvaras.
Det har i departementsförslaget upptagits som första stycke i föreva 6

Bihang till riksdagens protokoll 196/t. 1 samt. Nr 42

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 196b

rande paragraf. I andra stycket har upptagits en bestämmelse, som i sak
överensstämmer med kommittéförslagets tredje stycke.

Beträffande besvärstid torde få gälla de allmänna reglerna enligt lagen
den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets
beslut.

8 KAP.

23 §.

Kommittén erinrar om att första stycket i förevarande paragraf nu innehåller
en bestämmelse om skyldighet för den som avleder eller ämnar
avleda kloakvatten att vidtaga skäliga åtgärder till motverkande av vattenförorening
och i andra stycket bestämmelse om förbud mot utsläpp
av vissa slag av kloakvatten. Med åtgärder till motverkande av förorening
menas i första hand åtgärder som avser att förebygga olägenhet genom
förorening, t. ex. särskild behandling av avloppsvattnet i renande
syfte innan det släpps ut i vattenområdet. Men uttrycket åsyftar även
åtgärder som går ut på att avhjälpa verkningarna av den förorening som
uppkommer. Dit hör rensning i recipienten och även t. ex. inplantering av
fiskyngel i vattendraget och liknande åtgärder för att bota skador i detta.
Däremot torde, framhåller kommittén, icke ha åsyftats att förbud mot
utsläpp i önskad recipient skall kunna meddelas. Kommitténs förslag härom
innebär därför en betydande utvidgning av stadgandet. Den nya bestämmelsen
synes lämpligen böra upptagas som nytt andra stycke i lagrummet,
varefter det nuvarande andra stycket kommer att utgöra tredje
stycke.

Kommittén förklarar, att det nya stadgandet skall vara tillämpligt såväl
när fråga är om att hindra ett planerat utsläpp av kloakvatten i ett
vattenområde som när det gäller att befria vattenområdet från kloakvatten
som börjat utsläppas däri, samt fortsätter:

Stadgandet är endast avsett att träda i tillämpning, när man icke genom
rimliga reningsåtgärder kan räkna med att befria kloakvattnet från bakteriologiska
och andra föroreningar i sådan utsträckning att trygghet vinnes
för en från hälsosynpunkt tillfredsställande kvalitet å det vatten som
tillhandahålles förbrukarna eller utnyttjas i livsmedelstillverkning eller
liknande verksamhet. Särskilt är det den hittills tämligen outforskade
frågan om faran av virussmitta genom vatten som manar till stor försiktighet
när det gäller förorening av en vattentäkt.

Stadgandet är icke begränsat till redan befintliga ytvattentäkter utan
avser även att bereda skydd för vattenområden, som kan antagas framdeles
bli nyttjade för vattentäktsändamål. Vidare är stadgandet tillämpligt
på vattenområde, varifrån vatten genom infiltration på konstlad eller
naturlig väg tillföres grundvattentillgång. Även i fråga om sådant vatten
kan uppenbarligen sägas att det användes för vattenförsörjning.

För att ett vattenområde skall skyddas mot ett avloppsföretag, ehuru

Kungl. Mnj.ts proposition nr 42 är W64

området ännu icke begagnas för vattenförsörjning, torde böra krävas att
ett sådant nyttjande är nära förestående eller i varje fall att planerna
därpå nått eu viss grad av bestämdhet. Att låta avloppsintresset vika för
endast obestämda projekt i eu avlägsen framtid synes i regel icke böra
ifrågakomma. Fall kan emellertid tänkas, som motiverar avsteg från sistnämnda
princip, t. ex. om vattenområdet utgör den på lång sikt enda eller
klart fördelaktigaste reservtillgången för det samhälle som företräder vattentäktsintresset.
Det kan då vara lämpligt att vattenområdet skyddas mot
nedsmutsning för att tillgodose ett framtida vatenförsörjningsintresse.

Om, såsom kommittén tänkt sig, ett inskridande bör kunna ske även
mot påbörjade avloppsutsläpp, uppkommer frågan vilken verkan som skall
tillmätas det förhållandet att tillstånd till utsläppandet meddelats i laga
ordning. Meddelat tillstånd kan omprövas efter tio år eller när eljest väsentligt
ändrade förhållanden inträtt. Genom denna bestämmelse har man
avsett att föreskrifterna om reningsåtgärder skall kunna skärpas efter
vad vattendomstolen finner skäligt med hänsyn till nya erfarenheter och
ändrade förhållanden i recipienten. Kommittén anser, med hänsyn till det
synnerligen starka allmänna intresset av ett tillförlitligt vattentäktsskydd,
att hinder icke bör möta mot en sådan tillämpning av nämnda bestämmelse
att det meddelade tillståndet kan återkallas och avloppsföretaget
hänvisas till en annan recipient. Något oskäligt intrång i bestående rättigheter
behöver en sådan omprövning icke innebära, eftersom vattendomstolen
med stöd av den föreslagna kostnadsfördelningsregeln i 8 kap. 28 § andra
stycket kan låta merkostnaderna för en annan lösning av avloppsfrågan bäras
till huvudsaklig del eller kanske helt av det samhälle som företräder
vattentäktsintresset. Det förtjänar dock understrykas, att ett så radikalt
ingripande mot bestående avloppsföretag — och i synnerhet lagligen tillstadda
sådana — som ett förbud mot fortsatt utsläppande innebär, endast
bör ske i undantagsfall och sedan en noggrann avvägning av samtliga på
frågan inverkande omständigheter gett vid handen att en omläggning av
avloppsföretaget till annan recipient jämte skälig fördelning mellan intressenterna
av merkostnaderna härför är den från allmän synpunkt enda
rimliga lösningen.

De industrier och andra inrättningar som avses i stadgandet är i första
hand fabriker för framställning av livsmedel och drycker av skilda slag.
Men även vissa inrättningar som enligt vanligt språkbruk icke kan sägas
vara industriella åsyftas, t. ex. slakterier, bagerier och mejerier. Stadgandet
är i främsta rummet tillämpligt i de fall vattnet användes i själva tillverkningsprocessen,
antingen så att det ingår som en ingrediens i varan
eller kommer i direkt kontakt med födoämnet. Även de fall då vattnet användes
för t. ex. diskning av kärl, vari varan skall förvaras, eller för liknande
ändamål bör emellertid omfattas av stadgandet. I vilketdera fallet
gäller dock som förutsättning att det skall föreligga risk för smittspridning
eller eljest fara ur hälsosynpunkt.

I kommitténs betänkande fästes också uppmärksamheten på att uttrycket
»samhälle» i lagtexten har en betydelse som icke överensstämmer med
dess innebörd i allmänt språkbruk. Enligt 8 kap. 2 § sista stycket vattenlagen
avses nämligen i 8 kap. med »samhälle» verksamhetsområdet för
allmän vatten- och avloppsanläggning samt, såvitt angår utövandet av rättigheter
och fullgörandet av skyldigheter, som stadgas beträffande sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

hälle, huvudmannen för sådan anläggning. Kommittén påpekar, att det
nytillkomna stadgandet härigenom kan tillämpas i avseende på viss orts
vattenförsörjning endast i den mån denna baseras på gemensam anläggning
och icke på för olika fastigheter separata vattentäkter. Någon praktisk
olägenhet av betydelse anser kommittén detta icke innebära, i synnerhet
som utbyggnaden av gemensamma anläggningar för vattenförsörjningen
nu fortskrider i snabb takt. Beträffande innebörden av begreppet
allmän vatten- och avloppsanläggning hänvisas till lagen den 3 juni 1955
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Statens vatteninspektion framhåller i sitt remissyttrande, att det finnes
åtskilliga industrier av annat slag än livsmedelsindustri som av hygieniska
skäl har mycket höga krav på fabrikationsvatten. Vatteninspektionen ifrågasätter
därför, om icke formuleringen »varor avsedda att förtäras av
allmänheten» i det föreslagna stadgandet blivit alltför snäv.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län gör gällande, att stadgandet borde
såtillvida skärpas, att till de faror som kan föranleda förbud mot kloakvattenutsläpp,
nämligen smittorisk och annan hälsovåda, bör läggas
risk för att vatten på annat sätt blir otjänligt eller mindre tjänligt för
ett samhälles eller en livsmedelsindustris vattenförsörjning. Härvid åsyftas
faran av att tillförsel av oljeprodukter och andra kemiska ämnen till
ett ytvattenområde kan försvåra produktionen av renvatten från området,
detta utan att fall av hälsovåda är för handen.

Departementschefen. Med den avfattning kommittén givit sitt förslag till
bestämmelse om förbud mot utsläppande av kloakvatten, betingat av hänsynen
till viktiga ytvattentäkter, kan samhälles vattenförsörjning på grund
av den definition, som lämnas i 2 § sista stycket, skyddas endast om den
baseras på allmän vatten- och avloppsanläggning. Då detta som kommittén
anmärkt icke torde innebära någon större olägenhet, lärer det kunna
godtagas.

Jag finner icke anledning att förorda någon skärpning av den i kommittéförslaget
intagna bestämmelsen i enlighet med vad som föreslagits
i ett par remissyttranden. Kommitténs förslag synes mig innebära en lämplig
avvägning mellan vattenförsörjnings- och avloppsintressena.

Någon särskild straffbestämmelse torde ej böra införas med anledning
av det nya stadgandet. Med detta stadgande avses att vattendomstol skall
kunna under angivna förutsättningar förbjuda kloakvattenutsläpp. Förbud
som meddelas i denna ordning kommer att omfattas av straffbestämmelsen
i 13 kap. 12 § andra stycket vattenlagen.

28 §.

Kommittén föreslår, att till nuvarande 28 § lägges ett nytt andra stycke
som omfattar stadgandet rörande fördelning av kostnadsökning för klo -

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 är 196i

akvattens avledande in. in. mellan, å ena sidan, den som avleder eller ämnar
avleda avloppsvatten och, å andra sidan, sådana samhällen samt livsmedelsindustrier
och liknande inrättningar, som har behov av ytvatten för
sin vattenförsörjning. Kommittén framhåller, att ökad kostnad för kloakvattens
avledande kan uppkomma om, på grund av det nya förbudsstadgandet
i 23 § andra stycket, avloppet måste läggas om till annan recipient
eller till annan del av den recipient som skall skyddas. Som exempel
på åtgärd av sistnämnda innebörd kan anföras att ett samhälle, som vill
släppa ut sitt kloakvatten i en älv uppströms ett annat samhälles vattenintag,
för att skydda vattenförsörjningen i stället blir nödsakat att leda
avloppet nedströms vattenintaget. Med ökad kostnad för åtgärd till motverkande
av förorening, som också omfattas av fördelningsregeln i kommittéförslaget,
avses enligt kommitténs uttalande t. ex. att det samhälle
som avleder avloppsvatten får vidkännas längre gående och dyrbarare reningsåtgärder
av hänsyn till vattenförsörjningen än som eljest kunnat
krävas.

Det intresse vardera kontrahenten har av att bidragsskyldigheten, där
denna fastställts i årliga belopp eller till viss andel av årskostnaden, kan
anpassas efter ändrade förhållanden tillgodoses genom stadgandet i 8 kap.
44 § andra stycket.

Departementschefen. Den av kommittén förordade kostnadsfördelningsregeln
i andra stycket av paragrafen torde kunna avfattas i enlighet med
förslaget. Beträffande innebörden av uttrycket samhälle må hänvisas till
vad som anförts därom vid behandlingen av 23 §.

Anmärkas må, att tillämpningen av kostnadsfördelningsregeln icke nödvändigtvis
förutsätter, att även företrädaren för avloppsintresset är ett
samhälle. Bidrag bör också principiellt kunna komma i fråga till avledare
av kloakvatten oavsett huruvida gemensamma anordningar tillskapats för
utsläppet. Detta kan vara av betydelse för avloppsförhållanden vid glesbebvggelse.
Stränder invid jämförelsevis opåverkade vattenområden är
självfallet särskilt lockande för fritidsbebyggelse. Samma områden kan
just till följd av vattnets beskaffenhet vara begärliga som vattentäkter
för samhällen och andra sådana förbrukare. I den mån vattentäktsintresset
icke kan godtaga avloppsutsläpp från glesbebyggelsen eller det kräver
särskilt långtgående reningsåtgärder synes bidrag från detsamma till den
enskilde fastighetsägaren för ordnandet av hans avloppsförhållanden böra
kunna ifrågakomma.

29 §.

Till skillnad från övriga stadganden i 27 och 28 §§ avser den föreslagna
kostnadsfördelningsregeln i 28 § andra stycket icke enbart förhållandet
mellan två eller flera samhällen. Jämkning torde därför böra ske i 29 §.

86 Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1964

10 KAP.

44, 68 och 74 §§.

Kommittén föreslår, att i tillägg till dessa lagrum skall stadgas skyldighet
att vid syneförrättningar, där fråga är om avledande av radioaktivt
avloppsvatten, till strålskyddsmyndigheten översända avskrift av ansökningshandlingarna
jämte förrättningsmannens kungörelse om företaget
ävensom avskrift av förslag till utlåtande och av slutligt utlåtande.

Departementschefen. De av kommittén förordade tilläggen till ifrågavarande
paragrafer torde böra införas. Det synes ej vara påkallat att lämna
föreskrifter om strålskyddsmyndighetens åligganden i förevarande sammanhang.
Förutom genom strålskyddsiagen har i Kungl. Maj :ts brev den
28 juli 1958 meddelats bestämmelser om myndighetens verksamhet. Enligt
nämnda brev skall myndigheten tjänstgöra såsom ett centralt samordnande
organ för olika strålskyddsintressen i riket och i detta hänseende
ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt de faror och olägenheter, som kan uppkomma
till följd av joniserande strålning, samt intimt samverka med av
strålskyddsfrågor berörda myndigheter och sammanslutningar. Med hänsyn
icke minst till dessa strålskyddsmyndighetens uppgifter att samordna
olika strålskyddsintressen är angeläget, att myndigheten kan erhålla
överblick över förekommande ärenden rörande radioaktiv vattenförorening.
11

11 KAP.

17 §.

Kommittén föreslår en jämkning i redaktionellt hänseende av punkten
36 i förevarande paragraf såsom en följd av att 2 kap. 45 § andra stycket
föreslås upphävt och ersatt av ett stadgande med annat paragrafnummer.

Söderbygdens och Österbygdens vattendomstolar förklarar i remissyttranden,
att de finner mindre tillfredsställande, att fristående talan om
rätt till sådant servitutsintrång, varom är stadgat i nuvarande 2 kap. 45 §
andra stycket, enligt den föreslagna lydelsen av 11 kap. 17 § 36 även
framgent skall vara stämningsmål. För att handläggningen skall ske i de
för målen bäst avpassade formerna, bör enligt domstolarnas mening den
ändringen vidtagas i förhållande till nu gällande, motsvarande bestämmelse,
att angiven talan hänföres till ansökningsmål. Särskilt betydelsefullt
finnes vara, att reglerna om rättegångskostnader i stämningsmål
icke kan anses lämpliga i mal beträffande den sorts tvångsingripande som
det här är fråga om. österbygdens vattendomstol påpekar härjämte, att
andnng på samma sätt bör vidtagas beträffande talan, som utan samband

Kungl. Maj.ts proposition nr \2 år 196i

med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen

om rätt till intrång å annans fastighet.

Vattenöverdomstolen yttrar med avseende på de båda vattendomstolarnas
framställning, att goda skäl talar för domstolarnas ändringsförslag.
Vattenöverdomstolen framhåller dock, att det kan finnas aven andra, liknande
fall av talan utan samband med ansökningsmål, som bor överforas
till ansökningsmål och förordar, att denna fråga blir föremål för en
samlad översyn.

Departementschefen. I paragrafens punkt 36 torde ändring böra ske i
enlighet med kommittéförslaget. Därjämte bör ordet »vattentakt» enligt
vad förut nämnts ändras till »grundvattentäkt» i de punkter det förekommer.
Den av några vattendomstolar väckta frågan om att överföra fristående
servitutstalan till ansökningsmål anser jag mig icke bor a upptaga
i förevarande sammanhang.

19 §.

Ändringen i denna paragraf är betingad av det föreslagna tillägget i
13 kap. 14 §.

59 §.

Bestämmelsen om översändande till strålskyddsmyndigheten av ansökningshandlingar
och kungörelse vid syneförrättning bör äga motsvarande
tillämpning i mål som handlägges vid vattendomstol; genom hanvisningen
i nuvarande 11 kap. 36 § sista stycket till 10 kap. 44 § er
fordras icke någon lagändring för att detta skall bil fallet. Särskild föreskrift
om översändande till strålskyddsmyndigheten av vattendomstols
avgörande av mål angående radioaktivt avloppsvatten torde som
kommittén föreslagit böra fogas till bestämmelsen i 11 kap. 59 § andra
stycket.

62 §.

Rörande utbyte av ordet vattentäkt mot ordet grundvattentäkt torde
få hänvisas till vad därom tidigare anförts i samband med lagens ingress.
Någon terminologisk ändring torde icke böra vidtagas i sammansättningen
vattentäktsfastighet.

13 KAP.

14 §.

Kommittén upptager under 2 kap. 67 § i sitt förslag eu bestämmelse
som ger länsstyrelse rätt att i samband med utfärdande av föreskrifter
avseende skyddsområde för grundvattentillgång stadga bötespåföljd för
överträdelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

Departementschefen. Enligt min mening bör bestämmelsen om straff
för överträdelse av bestämmelser som meddelats med stöd av 2 kap.
64 § införas i vattenlagen. Länsstyrelsen torde i bestämmelserna endast
böra hänvisa till vattenlagens straffbud. Denna lagtekniska anordning
har sin motsvarighet i vad som är stadgat om påföljder för överträdelser
av lokala ordningsstadgor och hälsovårdsanordningar. Även med avseende
på redaktionell utformning bör bestämmelsen bringas i överensstämmelse
med denna lagstiftning. Straffbestämmelsen i vattenlagen bör givas
en såtillvida begränsad giltighet, att det åt länsstyrelsen överlämnas att
avgöra, huruvida viss skyddsföreskrift skall vara straffsanktionerad eller
icke. Härigenom erhåller länsstyrelsen möjlighet att beträffande skyddsområde
för grundvattentillgång meddela såväl föreskrifter av anvisningskaraktär
som bestämmelser vilkas åsidosättande anses böra föranleda
ansvar.

Straffbestämmelsen torde böra placeras såsom ett andra stycke i förevarande
paragraf.

I paragrafens första stycke i departementsförslaget har ordet »vattentäkt»
ändrats till »grundvattentäkt» i överensstämmelse med vad tidigare
anförts.

Övergångsbestämmelserna

Kommittén finner särskilda övergångsbestämmelser erforderliga endast
i fråga om de nya reglerna i 8 kap. vattenlagen. Dessa regler bör,
framhåller kommittén, i princip gälla även om avloppsvatten börjat
avledas före ikraftträdandet, men vissa undantag härifrån bör dock föreskrivas.
Har frågan om villkoren för avledandet prövats i första instans
före ikraftträdandet bör äldre regler gälla vid fullföljd eller underställning.
Föreligger lagakraftvunnet beslut i sådan fråga, när de nya bestämmelserna
träder i kraft, bör enligt kommittén stadgandet i 8 kap.
2.3 § andra stycket tillämpas endast i den mån omprövning kan ske
enligt 8 kap. 40 § vattenlagen. Bidragsskyldighet enligt 28 § andra stycket
skall kunna komma i fråga även i fall som avses i 23 § första stycket,
d. v. s. då någon som redan avleder avloppsvatten får vidtaga längre
gående åtgärder av hänsyn till vattenförsörjning än eljest skulle ha
krävts. Med hänsyn härtill anser kommittén ett särskilt övergångsstadgande
erforderligt för att hindra att bidragsregeln blir tillämplig, om
åtgärder tdl motverkande av förorening föreskrivits eller utan föreskrift
kommit till stånd före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna.

Departementschefen. Kommittén föreslår, att det nya stadgandet i 8 kap.
23 § andra stycket, vilket ger vattendomstol möjlighet att helt förbjuda
utsläpp av kloakvatten till skydd för viktiga ytvattentäkter, skall vara
tillämpligt beträffande avloppsutsläpp, som blivit föremål för lagakraft -

Kungl. Maj.ts proposition nr i2 år 196i

vunnet beslut före ikraftträdandet, såvida omprövning kan ske enligt 8
kap. 40 § vattenlagen. Det bör emellertid erinras om att stadgandet i sistnämnda
lagrum gäller rättskraften hos vattendomstols beslut endast såvitt
detta avser villkoren för utsläppande av avloppsvatten i vederbörande recipient.
Ett laga tillstånd att utsläppa avloppsvatten skall icke kunna upprivas,
så att utsläppandet förbjudes; vid omprövning skall blott villkoren
för utsläppet kunna jämkas efter ändrade förhållanden. Omprövningsstadgandet
i 8 kap. 40 § kan dock komma att erhälla en annan och vidare innebörd,
därest nu införes en bestämmelse som gör det möjligt att vid omprövning
av tillstånd att avleda avloppsvatten helt återtaga tillstånden genom
tillämpning av den nya förbudsregeln. För dem som anordnat avloppsutsläpp
i enlighet med givna föreskrifter bör den lagstadgade omprövningsskyldigheten
icke gå utöver vad som i detta hänseende varit gällande, då
villkoren för avledandet fastställdes. Regeln i 8 kap. 23 § andra stycket
bör därför icke bli tillämplig vid omprövning av sådana villkor för avloppsutsläpp,
som fastställts före ikraftträdandet.

Övriga av kommittén föreslagna övergångsbestämmelser föranleder ingen
erinran.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1964.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört föreligger nu förslag
till lag om ändring i vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (Bilaga A), måtte för det
i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans.
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Ulla Larsson

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas beträffande vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523)1, dels att 2 kap. 58 § skall upphöra att gälla, dels att 2 kap. 45 §,
8 kap. 23, 28 och 29 §§, 10 kap. 44, 68 och 74 §§, 11 kap. 17, 19 och 59 §§
samt 62 § 3 mom. ävensom 13 kap. 14 § skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives, dels att i 2 kap. skola införas sju nya paragrafer,
betecknade 62—68 §§, av den lydelse här nedan angives, dels att i 2 kap.
38, 42—44, 47—56 och 59—61 §§, 9 kap. 46 § 1, 2, 3 och 5 mom., 11
kap. 30, 36, 37, 50, 60, 63 och 83 §§, 13 kap. 1, 3, 4, 8 och 11—13 §§
samt 14 kap. 6 § ordet »vattentäkt» eller former av detta ord skola ersättas
med ordet »grundvattentäkt» eller motsvarande former härav, dels
ock att rubriken till 2 kap. och överskriften före 2 kap. 42 § skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i 2 kap. skola införas
två nya överskrifter, en omedelbart före 42 § och en omedelbart före
62 §, med nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

Om byggande i vatten och om
vattentäkt.

Om byggande i vatten och om
grundvatten.

Om vattentäkt.

Om grundvatten.

Om anordnande och nyttjande av
grundvattentäkt.

42 §.

45 §.

Tarvas för-------------är stadgat

Erfordras till skydd mot förorening
av grundvatten, att å annan

‘Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 38 § SFS 1941: 614, 2 kap. 42—45, 47—56 och
58—61 §§ 1939:146, 8 kap. 23 § 1956 : 581, 8 kap. 28 § 1941:614, 8 kap. 29 § 1955:315,
9 kap. 46 § 1939: 146, 10 kap. 44 § 1961: 548, 10 kap. 68 och 74 §§ 1956:581, 11 kap. 17 §
1954:124, 11 kap. 30 § 1948:479, 11 kap. 36 § 1956:581, 11 kap. 37 § 1954: 124, 11 kap. 50
och 59 §§ 1961: 548, 11 kap. 60 § 1939: 146, 11 kap. 62 § 3 mom. och 63 § 1944: 87, 11 kap.
83 § 1948:479, 13 kap. 1, 3 och 4 §§ 1939: 146, 13 kap. 8 och 11 §>§ 1961:48, 13 kap. 12 §
1954: 124, 13 kap. 13 och 14 §§ 1939: 146 samt 14 kap. 6 § 1954: 124.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 är 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Om skydd för grundvatten.

62 §.

Meddelas beslut om besvär eller
last, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen
göra anmälan om beslutet
hos inskrivningsdomaren. Med anmälan
skall så förfaras, som finnes
föreskrivet om bevis angående verkställd
utmätning av fast egendom.

63 §.

Vill någon utföra grävning eller
sprängning eller anordna upplag eller
vidtaga annan åtgärd, som kan
befaras medföra menlig inverkan å
grundvattentillgång, vilken är eller
kan antagas bliva tillgodogjord, vare
han skyldig att till skydd för
grundvattnet vidtaga de anordningar
och tåla den begränsning av verksamheten
ävensom i övrigt iakttaga
de försiktighetsmått, som skäligen
föranledas av omständigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

64 §.

Konungens befallningshavande
äger för att bereda skydd för grundvattentillgång,
som tillgodogöres eller
kan antagas bliva tillgodogjord
för vattenförsörjningen inom tätbebyggelse,
fastställa erforderligt
skyddsområde för grundvattentillgången
samt med giltighet inom detta
område meddela allmänna föreskrifter
rörande vad som jämlikt
63 § skall iakttagas där.

65 §.

Konungens befallningshavande
äger vid vite tillhålla den, som ämnar
vidtaga åtgärd, varom sägs i
63 §, att iakttaga vad honom åligger
ävensom, i den händelse försummelse
i sådant hänseende förelupit,
efter vad som finnes tjänligast
antingen för ordna om rättelse på den
försumliges bekostnad eller vid vite
tillhålla den försumlige att själv
vidtaga rättelse.

66 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 dr 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

67 §.

När skyddsområde enligt 64 §
fastställts eller tidigare meddelade
bestämmelser för sådant område
ändrats eller upphävts, skall
Konungens befallningshavande ofördröjligen
införa beslutet härom i
länskungörelserna ävensom ombesörja
att kungörelse om beslutet
anslås inom kommun, som berörcs
av beslutet, och införes i en eller
flera ortstidningar. Genom Konungens
befallningshavandes försorg skola
tryckta exemplar av föreskrifter,
som meddelats för visst skyddsområde,
finnas att tillgå för allmänheten
mot betalning.

Har beslut som i första stycket
sägs meddelats i anledning av ansökan,
skola kostnaderna för kungörandet
bestridas av sökanden.

68 §.

Har kommunal myndighet meddelat
beslut jämlikt föreskrift utfärdad
med stöd av 64 § för visst skyddsområde,
må däröver anföras besvär
hos Konungens befallningshavande.

8 KAP.

23 §.

Den, som — —------enskild synpunkt.

Till vattendrag, sjö eller annat
vattenområde, vars vatten användes
eller kan antagas komma att fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse)

Kloakvatten som

Har, där----

(Föreslagen lydelse)

deles användas för samhälles vattenförsörjning
eller i fabrik eller
annan inrättning för framställning
av varor avsedda att förtäras av allmänheten,
må kloakvatten icke avledas,
om därigenom kan uppkomma
fara för spridning av smitta eller
eljest våda ur hälsosynpunkt.
utan olägenhet.

prövas skäligt.

Nödgas någon på grund av vad i
23 § första eller andra stycket är
stadgat att av hänsyn till vattenförsörjningen
för samhälle eller inrättning,
som i 23 § andra stycket sägs,
vidkännas ökad kostnad för kloakvattens
avledande eller för åtgärd
till motverkande av förorening genom
kloakvatten, må samhället eller
ägaren av inrättningen förpliktas att
utgiva bidrag till den ökade kostnaden
efter ty prövas skäligt.

§•

28 §.

10 KAP.

Beträffande företag, som avses i
32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till
statens vatteninspektion.

§.

Beträffande företag, som avses i
32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till
statens vatteninspektion och, där

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 196i
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

fråga är om avledande av radioaktivt
avloppsvatten, till strålskyddsmyndigheten.

Avskrift av--------------Konungens befallningshavande.

68 §.

Har i--—• —------- angående företaget.

Har fiskeritjänsteman--------av företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit
yttrande angående företag, som
avses i 43 § tredje stycket, eller är
fråga om företag enligt 8 kap., skall
ock avskrift av förslaget till utlåtande
översändas till vatteninspektionen.
Avser företaget avledande
av radioaktivt avloppsvatten, skatt
avskrift som nu sagts sändas även
till strålskyddsmyndigheten.

74 §.

Avskrift av--------— — nämnda ställen.

I andra —--------avskrift därav.

Har fiskeritjänsteman--------— av företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit
yttrande till förrättningsmannen
angående företag, som avses
i 43 § tredje stycket, eller är fråga
om företag enligt 8 kap., skall avskrift
av utlåtandet eller meddelande
jämte underrättelse, som i första
stycket sägs, översändas till vatteninspektionen.
Avser företaget avledande
av radioaktivt avloppsvattent
skall avskrift eller meddelande
jämte underrättelse som nu sagts
sändas åven till strålskyddsmyndigheten.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 KAP.

Till vattenmål hänföras följande
A. ansökningsmål:

7. ansökan om prövning jämlikt
2 kap. 47 §, huruvida och under
vilka villkor vattentäkt må anläggas
eller nyttjas;

8. ansökan om prövning jämlikt
2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig
vattentäkt;

9. ansökan jämlikt 2 kap. 56 §
första stycket om meddelande av
bestämmelser angående den omfattning,
i vilken grundvatten må tillgodogöras
vid annan tillhörig vattentäkt; 10.

ansökan jämlikt 2 kap. 59 §
andra stycket om prövning, under
vilka villkor vattentäkt må tagas
ur bruk;

§•

mål:

A. ansökningsmål:

7. ansökan om prövning jämlikt
2 kap. 47 §, huruvida och under
vilka villkor grundvattentäkt må
anläggas eller nyttjas;

8. ansökan om prövning jämlikt
2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig
grundvattentäkt;

9. ansökan jämlikt 2 kap. 56 §
första stycket om meddelande av
bestämmelser angående den omfattning,
i vilken grundvatten må tillgodogöras
vid annan tillhörig
grundvattentäkt;

10. ansökan jämlikt 2 kap. 59 §
andra stycket om prövning, under
vilka villkor grundvattentäkt må tagas
ur bruk;

B. stämningsmak

31. talan om borttagande eller
ändrande av annan tillhörig vattentäkt,
som ej är avsedd allenast för
viss fastighets förseende med vatten
till husbehovsförbrukning, eller
om förbud mot tillgodogörande av
grundvatten vid sådan vattentäkt,
såframt talan grundas därå att vattentäkten
icke tillkommit i laga
ordning eller icke är av laga beskaffenhet
eller att grundvatten vid
vattentäkten tillgodogöres till större
myckenhet än lagligen är tillåten; -

31. talan om borttagande eller
ändrande av annan tillhörig grundvattentäkt,
som ej är avsedd allenast
för viss fastighets förseende
med vatten till husbehovsförbrukning,
eller om förbud mot tillgodogörande
av vatten vid sådan grundvattentäkt,
såframt talan grundas
därå att grundvattentäkten icke tillkommit
i laga ordning eller icke är
av laga beskaffenhet eller att vatten
vid grundvattentäkten tillgodogöres
till större myckenhet än lagligen är
tillåten;

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse)

32. talan om ersättning för skada
eller intrång av sådan vattentäkt,
som under 31 sägs;

33. talan om ansvar för det sådan
vattentäkt anlagts eller ändrats eller
nyttjats i strid mot stadgande i denna
lag eller mot föreskrift, som med
stöd av denna lag meddelats;

36. talan, som utan samband med
ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
45 § om rätt till intrång å annans
fastighet i vissa avseenden;

(Föreslagen lydelse)

32. talan om ersättning för skada
eller intrång av sådan grundvattentäkt,
som under 31 sägs;

33. talan om ansvar för det sådan
grundvattentäkt anlagts eller ändrats
eller nyttjats i strid mot stadgande
i denna lag eller mot föreskrift,
som med stöd av denna lag
meddelats;

36. talan, som utan samband med
ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
45 eller 62 § om rätt till intrång å
annans fastighet i vissa avseenden;

C. besvärsmål:	C. besvärsmål:
D. underställmngsmål:	D. underställningsmål:

Hurusom, efter —-------i 68 §.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 42

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 §.

Om gärning, som är belagd med
straff enligt 13 kap. 11, 12 eller 13 §,
är straffbar jämväl enligt stadgande
i allmänna strafflagen, vilket innehåller
strängare straffskala än vattenlagens,
varde åtal för sådan gärning
jämte vad med den talan hör
samman icke räknad till vattenmål.

Om gärning, som är belagd med
straff enligt 13 kap. 11, 12 eller 13 §
eller 14 § andra stycket, är straffbar
jämväl enligt stadgande i allmänna
strafflagen, vilket innehåller
strängare straffskala än vattenlagens,
varde åtal för sådan gärning
jämte vad med den talan hör samman
icke räknat till vattenmål.

59 §.

De handlingar-------

Är fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till statens vatteninspektion.

3 mom. Vad i

I mål rörande vattentäkt skall, såframt
medgivande att vid vattentäkten
tillgodogöra grundvatten lämnas,
utslaget tillika, där ersättning
skall utgå genom tillhandahållande
av vatten eller det eljest kan anses erforderligt,
angiva fastighet, med vilken
rätten till tillgodogörandet skall
för framtiden vara förenad (vattentäktsfastighet).
Vattenrättsdomaren
bör fördenskull, när omständigheterna
därtill föranleda, i mål, som nu
nämnts, tillse att, såvitt möjligt, en
för ändamålet lämpad fastighet varder
under målets handläggning bildad.

I utslag —

— angivna ställena.

andra ansökningsmål.

I mål rörande grundvattentäkt
skall, såframt medgivande att vid
grundvattentäkten tillgodogöra
grundvatten lämnas, utslaget tillika,
där ersättning skall utgå genom
tillhandahållande av vatten eller det
eljest kan anses erforderligt, angiva
fastighet, med vilken rätten till tillgodogörandet
skall för framtiden vara
förenad (vattentäktsfastighet).
Vattenrättsdomaren bör fördenskull,
när omständigheterna därtill föranleda,
i mål, som nu nämnts, tillse
att, såvitt möjligt, en för ändamålet

lämpad fastighet varder under målets
handläggning bildad.

10 kap. 67 §.

62 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

14 §.

Borttager eller fördärvar någon
uppsåtligen vattenmärke eller observationsrör
eller särskilt anbragt fixpunkt,
vartill domstols eller annan
myndighets beslut om byggande i
vatten eller anläggande av grundvattentäkt
eller vattenreglering eller
rörande hushållning med eller tillgodogörande
av vatten hänför sig,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.

Bryter någon mot föreskrift som
av Konungens befallningshavande
meddelats jämlikt 2 kap. 64 §, och
är ansvar för förseelsen stadgat
av Konungens befallningshavande,
dömes till böter, högst trehundra
kronor. Har förseelsen avsett åliggande
av större vikt eller har därigenom
förorsakats avsevärd skada
eller olägenhet, skola dagsböter ådömas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

Har fråga om villkoren för avledande av kloakvatten före ikraftträdandet
blivit av vattendomstol eller synemän slutligen prövad, skall vid
fullföljd av talan eller vid underställning äldre lag äga tillämpning.

Ändå att avledande påbörjats före ikraftträdandet, skall 8 kap. 23 § i
nya lydelsen gälla, dock allenast därest frågan om åtgärder till motverkande
av vattenförorening icke blivit prövad i ansöknings- eller underställningsmål
före ikraftträdandet och ej heller därefter med tillämpning av
äldre lag.

100

Knngl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

Bilaga B

Vid vattenvårdskommitténs betänkande om skydd för vattenförsörjninqen
(SOU 1960:38) fogat förslag till

Lag om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 58 § vattenlagen den 28 juni 1918
(nr 523) skall upphöra att gälla, dels att rubriken till 2 kap. och rubriken
närmast före 2 kap. 42 § vattenlagen samt 2 kap. 45 §, 8 kap. 23, 28, 29,
33 och 37 §§»11 kap. 17 § 36. ävensom 13 kap. 8 och 11 §§ samma lag
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i 2 kap.
vattenlagen skola införas en ny underrubrik närmast före 42 § och nya
paragrafer, betecknade 62—68 §§, jämte ny underrubrik närmast före 62 §
samt att i 8 kap. samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 30 a §,
allt av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 kap. Om byggande i vatten och 2 kap. Om byggande i vatten och

om vattentäkt om vattentäkt m. m.

Om vattentäkt Om vattentäkt m. m.

Om anordnande och nyttjande av vattentäkt

45 §. Tarvas för —--är stad gat.

Erfordras till skydd mot förorening
av grundvatten, att å annan tillhörig
fastighet lågges besvär eller
last, skall ock vad i första stycket
är stadgat äga tillämpning. Meddelas
beslut härom, skall vattenrättsdomaren
ofördröjligen göra anmälan
om beslutet hos inskrivningsdomaren;
och varde med anmälan så
förfaret, som om bevis angående
verkställd utmätning av fast egendom
finnes föreskrivet.

Om skydd för grundvatten

62 §. Vill någon utföra grävning
eller sprängning eller anordna upplag
eller vidtaga annan åtgärd, som

45 §. Tarvas för---är stad gat.

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 196)

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kan befaras medföra menlig inverkan
å grnndvattentillgång, vilken är
eller kan antagas bliva tillgodogjord,
vare han skyldig att till skydd för
grundvattnet vidtaga de anordningar
och tåla den begränsning av verksamheten
ävensom i övrigt iakttaga
de försiktighetsmått, som skäligen
föranledas av omständigheterna.

63 §. Konungens befallningshavande
äger för att bereda skydd för
grundvattentillgång, som tillgodogöres
eller kan antagas bliva tillgodogjord
för vattenförsörjningen inom
tätbebyggelse, fastställa erforderligt
skyddsområde för grundvattentillgången
samt med giltighet inom detta
område meddela allmänna föreskrifter
rörande vad som jämlikt
62 § skall där iakttagas.

64 §. Konungens befallningshavande
äger vid vite tillhålla den, som
ämnar vidtaga åtgärd, varom i 62 §
sägs, att iakttaga vad honom åligger
ävensom, i den händelse försummelse
i sådant hänseende förelupit, efter
ty tjänligast finnes antingen förordna
om rättelse på den försumliges
bekostnad eller vid vite tillhålla den
försumlige att själv vidtaga rättelse.

65 §. Erfordras till skydd mot förorening
av grundvatten, att å annan
tillhörig fastighet lägges besvär eller
last, vare fastighetens ägare pliktig
att tåla sådant intrång mot ersättning,
som i 9 kap. sägs.

Meddelas beslut om besvär eller
last, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen
göra anmälan om beslutet
hos inskrivningsdomaren; och varde
med anmälan så förfaret, som om
bevis angående verkställd utmätning
av fast egendom finnes föreskrivet.

66 §. Då skyddsområde enligt 63 §
fastställts eller tidigare meddelade
bestämmelser för sådant område
ändrats eller upphävts, skall Konungens
befallningshavande ofördröjligen
införa beslutet härom i

102

Kungl. Mcij. ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

läns kungörelserna ävensom ombe-sörja att kungörelse om beslutet an-slås inom berörd kommun och in-föres i en eller flera ortstidningar.
Genom Konungens befallningsha-vandes försorg skola tryckta exem-plar av föreskrifter, som meddelats
för visst skyddsområde, finnas att
mot betalning tillgå för allmänhe-ten.

Har beslut som i första stycket
sägs meddelats i anledning av an-sökan, skola kostnaderna för kun-görandet bestridas av sökanden.

67. §. För överträdelse av bestäm-melse som utfärdas för skyddsom-råde må Konungens befallning sha-vande föreskriva dagsböter eller,
där förseelsen är ringa, böter, högst
trehundra kronor.

68 §. Mot beslut, som meddelats
enligt 63 eller 64 §, må besvär an-föras hos Kungl. Maj:t.

Har kommunal myndighet medde-lat beslut jämlikt bestämmelser som
med stöd av 63 § utfärdats för visst
skyddsområde, må däröver anföras
besvär hos Konungens befallnings-havande.

Beslut, som i första och andra
styckena avses, skola omedelbart
lända till efterrättelse och gälla in-till dess annorlunda varder förord-nat.

8 kap. Om avloppsvatten

23 §. Den, som---

synpunkt.

enskild 23 §. Den, som ----— enskild

synpunkt.

Till vattendrag, sjö eller annat
vattenområde, vars vatten användes
eller kan antagas komma att fram-deles användas för samhälles vat-tenförsörjning eller i fabrik eller an-nan inrättning för framställning av
varor avsedda att förtäras av all-mänheten, må kloakvatten icke av-ledas, om därigenom kan upppkom-

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1904

103

(Gällande lydelse)

Kloakvatten som — — — utan
olägenhet.

(Föreslagen lydelse)

ma fara för spridning av smitta eller
eljest våda nr hälsosynpunkt.

Kloakvatten som — — — utan
olägenhet.

28 §. Har, där — — — prövas
skäligt.

29 §. Vad i 27 och 28 §§ är stadgat
i fråga om två eller flera samhällen
skall äga motsvarande tilllämpning
med avseende å två eller
flera fastigheter så ock beträffande
samhälle och en eller flera fastigheter,
som äro belägna utom samhället.

28 §. Har, där — — — prövas
skäligt.

Nödgas någon på grund av föreskrift
i 23 § första eller andra stycket
av hänsyn till vattenförsörjningen
för samhälle eller inrättning, som
i 23 § andra stycket sägs, vidkännas
ökad kostnad för kloakvattens
avledande eller för åtgärd till motverkande
av förorening genom kloakvatten,
må samhället eller ägaren
av inrättningen förpliktas att utgiva
bidrag till den ökade kostnaden efter
ty prövas skäligt.

29 §. Vad i 27 § och 28 § första
stycket är stadgat i fråga om två eller
flera samhällen skall äga motsvarande
tillämpning med avseende
å två eller flera fastigheter så ock
beträffande samhälle och en eller
flera fastigheter, som äro belägna
utom samhället.

33 §. Vad i 24—29 §§ är föreskrivet
om åtgärder till motverkande
av förorening genom kloakvatten
samt kostnaden därför skall äga
motsvarande tillämpning beträffande
industriellt avloppsvatten. Avledes
avloppsvattnet — — —- utom
samhället.

30 a §. Konungen må, där det med
hänsyn till samhälles behov av vatten
finnes vara av särskild betydelse,
med avseende å visst område
meddela förbud mot all förorening
genom kloakvatten, såvitt det prövas
kunna ske utan att den, som börjat
avleda kloakvatten innan förbudet
meddelats, lider oskäligt intrång.

33 §. Vad i 24 —27 §§, 28 § första
stycket och 29 § är föreskrivet om
åtgärder till motverkande av förorening
genom kloakvatten samt kostnaden
därför skall äga motsvarande
tillämpning beträffande industriellt
avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet
—---utom samhället.

37 §. Konungen må, där det med 37 § Konungen må, där det med
hänsyn till landets djur- eller växt- hänsyn till samhälles behov av vatvärld
eller eljest ur naturskydds- ten eller till landets djur- eller växt -

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse)

synpunkt finnes vara av särskild betydelse,
med avseende å visst område
meddela förbud mot all förorening
genom industriellt avloppsvatten,
såvitt det prövas kunna ske utan
att innehavaren av fabrik eller inrättning,
som anlagts innan förbudet
meddelats, lider oskäligt intrång.

(Föreslagen lydelse)

värld eller eljest ur natur skyddssynpunkt
finnes vara av särskild betydelse,
med avseende å visst område
meddela förbud mot all förorening
genom industriellt avloppsvatten, såvitt
det prövas kunna ske utan att
innehavaren av fabrik eller inrättning,
som anlagts innan förbudet
meddelats, lider oskäligt intrång.

11 kap. Om domstolar och rättegång i vattenmål

17 §. Till vattenmål hänföras föl- 17 §. Till vattenmål hänföras följande
mål: jande mål:

B. stämningsmål:

36. talan, som utan samband med
ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
45 § om rätt till intrång å annans
fastighet i vissa avseenden;

36. talan, som utan samband med
ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
45 § eller 65 § .om rätt till intrång å
annans fastighet i vissa avseenden;

13 kap. Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för
överträdelse av denna lag

8 §. Bygger någon--- — olag ligen

skett.

Där byggande---rätt krän kes.

Vad ovan--— givna föreskrif ter.

Lag samma vare, där någon utsläpper
kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde i strid mot föreskrift,
som meddelats av Konungen
jämlikt 8 kap. 37 § eller 38 § fjärde
stycket, eller någon, sedan prövning
enligt denna lag ägt rum
angående villkoren för utsläppande
av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,
utsläpper avloppsvatten
i strid mot föreskrift, som därvid
meddelats.

I fråga — — -— avsedda fall. 11

8 §. Bygger någon —--- olag ligen

skett.

Där byggande —--rätt krän kes.

Vad ovan —- — — givna föreskrifter.
Lag samma vare, där någon utsläpper
kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde i strid mot föreskrift,
som meddelats av Konungen
jämlikt 8 kap. 30 a §, 37 § eller 38 §
fjärde stycket, eller någon, sedan
prövning enligt denna lag ägt rum
angående villkoren för utsläppande
av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,
utsläpper avloppsvatten
i strid mot föreskrift, som därvid
meddelats.

I fråga----avsedda fall.

11 §. Den, som —---sex må- 11 §. Den, som---sex månader.
nåder.

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 2 år 1961

(Gällande lydelse)

Till samma straff dömes den, som
utsläpper kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten i vattendrag, sjö
eller annat vattenområde i strid mot
föreskrift, som av Konungen meddelats
jämlikt 8 kap. 37 § eller 38 §
fjärde stycket.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den

Har fråga om villkoren för avledande
av kloakvatten före ikraftträdandet
blivit av vattendomstol eller
svnemän slutligen prövad, skall vid
fullföljd av talan eller vid underställning
äldre lag äga tillämpning.

Ändå att avledande påbörjats före
ikraftträdandet, skola 8 kap. 23 § i
nya lydelsen, 30 a g och 37 g i nya
lydelsen gälla, förstnämnda lagrum
dock allenast därest frågan om åtgärder
till motverkande av vattenförorening
icke blivit prövad i ansöknings-
eller underställningsmål
före ikraftträdandet och ej heller
därefter med tillämpning av äldre
lag eller ock, då dylik prövning skett,
förutsättningar föreligga för sådan
omprövning, som avses i 40 g samma
kap.

Ej må på grund av vad i 8 kap.
28 g andra stycket stadgas bidragsskyldighet
åläggas för ökad kostnad,
som uppkommit före ikraftträdandet
eller inträtt därefter i anledning
av beslut som meddelats före
ikraftträdandet.

8 iBihang till riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 42

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

Bilaga C

Väg- och vattenbyggnadsstyrclsens förslag till

Skyddsbestämmelser för grundvattentillgång

Länsstyrelsen fastställer med stöd av 2 kap. 63 och 67 §§ vattenlagen
följande skyddsbestämmelser avseende grundvattentillgång för vattenförsörjningen
för ..............................(samhälle och kommun).

Enligt 2 kap. vattenlagen gäller1 följande.

Vill någon utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag
eller vidtaga annan åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan
å grundvattentillgång, vilken är eller kan antagas bliva tillgodogjord,
vare han skyldig att till skydd för grundvattnet vidtaga de
anordningar och tåla den begränsning av verksamheten ävensom i
övrigt iakttaga de försiktighetsmått som skäligen föranledas av omständigheterna.
(62 §)

Konungens befallningshavande äger vid vite tillhålla den, som ämnar
vidtaga åtgärd, varom i 62 § sägs, att iakttaga vad honom åligger
ävensom, i den händelse försummelse i sådant hänseende förelupit, efter
ty tjänligast finnes antingen förordna om rättelse på den försumliges
bekostnad eller vid vite tillhålla den försumlige att själv vidtaga
rättelse. (64 §)

1 §•

Nedan angivna bestämmelser skola gälla inom det skyddsområde, som
utmärkts på bifogade karta. Skyddsområdet indelas i brunnsområdet (heldragen
gräns), inre skyddsområde (streckad gräns) och yttre skyddsområde
(punkterad gräns).

2 §.

Inom brunnsområdet får endast vattentäktsverksamhet bedrivas.

3 §■

Inom inre skyddsområdet skall gälla

a) att lagring av oljeprodukter, tjärprodukter, organiska lösningsmedel,
industriella avfallsämnen, dammbindningsmedel, djur- och växtbekämpningsmedel
samt andra för grundvattnet skadliga kemikalier icke får ske.
Undantag må av byggnadsnämnden efter särskild prövning medgivas för
fastighets lager av eldningsolja och lantgårds lager av drivmedel.

b) att gödselstad och ensilageanläggning icke får anordnas, samt att naturgödsel
och ensilagesaft icke få spridas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden.

c) att dammbindnings- samt djur- och växtbekämpningsmedel icke få
spridas utan hälsovårdsnämndens tillstånd.

d) att tippning av fast avfall eller annat som kan skada grundvattnet
icke får ske.

’ Tills vidare endast förslag av vattenvårdskommittén (SOU 1960: 38)

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år i96\ 107

e) att avloppsanläggning icke får anordnas utan hälsovårdsnämndens
tillstånd.

f) att maskin driven med flytande bränsle icke får uppställas för
stadigvarande bruk. För kortare, tidsbegränsad uppställning erfordras
hälsovårdsnämndens tillstånd.

g) att vid exploatering av grus- eller sandtag grävning icke får ske
till större djup än vad som finnes angivet på skyddsområdeskartan och
som motsvarar ungefär en meter över den beräknade högsta grundvattenytan,
samt att det översta, växtbärande marklagret skall tillvaratagas och
i mån av exploateringens fortskridande utbredas på botten- och släntytorna,
sedan dessa först avjämnats.

4 §•

Inom yttre skyddsområde skall gälla

a) att lagring av oljeprodukter, tjärprodukter, organiska lösningsmedel,
industriella avfallsämnen, dammbindningsmedel, djur- och växtbekämpningsmedel
samt andra för grundvattnet skadliga kemikalier endast
får ske om åtgärder, som kunna godkännas av hälsovårdsnämnden (i
fråga om brandfarliga varor byggnadsnämnden), vidtagas till förhindrande
av att dessa ämnen nedtränga i marken.

b) att tippning av fast avfall eller annat som kan skada grundvattnet
icke får ske utan hälsovårdsnämndens tillstånd.

c) att avloppsanläggning icke får anordnas utan hälsovårdsnämndens
tillstånd.

d) att vid för stadigvarande bruk uppställd maskin, driven med flytande
bränsle, åtgärder som kunna godkännas av hälsovårdsnämnden
skola vidtagas till förhindrande av att för grundvattnet skadliga ämnen
nedtränga i marken.

e) att exploatering av grus- eller sandtag ej utan hälsovårdsnämndens
tillstånd får ske till större djup än vad som finnes angivet på skyddsområdeskartan
och som motsvarar den beräknade högsta grundvattenytan.

5 §•

Det åligger ägare eller nyttjare av fastighet inom skyddsområdet att
tillse, att den som å fastigheten ansvarar för förvaring eller hantering
av ämne, varom sägs i 3 § a och b, till vederbörande hälsovårdsnämnd
eller vattenverksstyrelse omedelbart anmäler inom fastigheten inträffad
händelse, som kan skada grundvattnet.

6 §. , t

Om tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i 2—5 §§ stadgas i 2 §
hälsovårdsstadgan.

7 §•

Den som överträder bestämmelserna i 2—4 §§ straffas med dagsböter.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr i2 år 1961

Bilaga D

Vid vattenoårdskommitténs betänkande om tillsyn över radioaktiv vattenförorening
(stenc. Jo 1962:2) fogat förslag till

Lag om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas att 10 kap. 44, 68 och 74 §§ samt 11 kap. 59 §
vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 kap. Om syneförrättning

Om syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 och 8 kap.

44 §. Beträffande företag, som avses
i 32 § 4 mom., skall avskrift av
ansökningshandlingarna jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till
statens vatteninspektion.

Avskrift av---Konungens

befallningshavande.

44 §. Beträffande företag, som avses
i 32 § 4 mom., skall avskrift av
ansökningshandlingarna jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till
statens vatteninspektion och, där
frågan är om avledande av radioaktivt
avloppsvatten, till strålskyddsmyndigheten.

Avskrift av---Konungens

befallningshavande.

68 §. Har i — — — angående
företaget.

Har fiskeritjänsteman — — —
av företaget.

68 §. Har i — — — angående
företaget.

Har fiskeritjänsteman — — —
av företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit
yttrande angående företag, som
avses i 43 § tredje stycket, eller är
fråga om företag enligt 8 kap., skall
ock avskrift av förslaget till utlåtande
översändas till vatteninspektionen.
Avser företaget avledande av radioaktivt
avloppsvatten skall avskrift
som nu sagts även avsändas till strålskyddsmyndigheten.

74 §. Avskrift av---nämn- 74 §. Avskrift av---nämnda
ställen. da ställen.

I andra---avskrift därav. I andra —--avskrift därav.

109

Kungl. Maj.ts proposition nr \2 år 1961

(Gällande lydelse)

Har fiskeritjänsteman---av

företaget.

(Föreslagen lydelse)

Har fiskeritjänsteman---av

företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit
yttrande till förrättningsmannen
angående företag, som avses i
43 § tredje stycket, eller är fråga
om företag enligt 8 kap., skall avskrift
av utlåtandet eller meddelande
jämte underrättelse, som i första
stycket sägs, översändas till vatteninspektionen.
Avser företaget avledade
av radioaktivt avloppsvatten
skall avskrift eller meddelande jämte
underrättelse som nu sagts även
avsändas till strålskyddsmyndigheten.

11 kap. Om domstolar och rättegång i vattenmål

Om förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål.

59 §. Av de---angivna stäl len.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till statens vatteninspektion.

59 §. Av de---angivna stäl len.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts proposition nr t2 år 196i

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 27 december
1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 31 oktober 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 18 oktober 1963, hade Kungl.
Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om
ändring i vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Göran Herner.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Rubrikerna till 2 kap.

Lagrådet föreslår att i huvudrubriken till 2 kap. och rubriken till kapitlets
andra avdelning användes ordet »grundvattentäkt» i stället för ordet »grundvatten».

2 kap. 64 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har upprättat ett förslag till normalskyddsbestämmelser,
avsedda att tjäna till vägledning då länsstyrelserna
jämlikt förevarande lagrum fastställa skyddsområde och i samband därmed
skola utforma allmänna föreskrifter om vad som skall iakttagas inom området.
Departementschefen har på anförda skäl avböjt tanken att normalskyddsbestämmelser
skulle utfärdas men framlagt vissa sammanfattande
synpunkter i fråga om innehållet i de skyddsföreskrifter som i de individuella
fallen måste utformas. I anslutning till vad departementschefen uttalat
vill lagrådet understryka vikten av att föreskrifternas innehåll anpassas
efter vad som kan vara påkallat inom olika delar av skyddsområdet; härigenom
undvikas, såsom departementschefen framhållit, onödiga inskränkningar
i fastigheternas nyttjande.

Kungl. Maj:ts proposition nr i2 år 1961
2 kap. 65 §.

Justitieråden liomanus, Digman och Nordström:

L motsats till vad som är fallet beträffande det nuvarande stadgandet i
2 kap 58 § andra stycket om Konungens befallningshavandes ratt att lorelägga
vite upptages icke i 2 kap. 65 § av förslaget såsom förutsättning
för befogenheten att förelägga vite att ansvar ej finnes särskilt stadgat.
Fråga kan härigenom uppkomma huruvida dubblering av påtöljd lör samma
förfarande inträffar. Departementschefen uttalar emellertid i motiven
till 65 § att, i det fall att för ett skyddsområde gäller straffsanktionerad
bestämmelse, enligt allmänna grundsatser vite icke torde hora forelaggas
med mindre underlåtenhet att efterkomma bestämmelsen förelupit. Denna
förutsättning synes dock böra komma till uttryck i lagtexten.

Det praktiska behovet av vitesföreläggande i de sålunda åsyftade situationerna
torde kunna hänföras till vad som angives i senare ledet av 65 §,
där det sägs att Konungens befallningshavande, i händelse försummelse att
iakttaga en föreskrift förelupit, äger efter vad som finnes tjanhgast antingen
förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite tillhalla
den försumlige att själv vidtaga rättelse. Därest såsom är fallet i det remitterade
förslaget denna bestämmelse göres tillämplig, oavsett om den
föreskrift som försummelsen rört är straffsanktionerad eller ej, kommei
vitesföreläggande att kunna riktas mot fortsatt underlåtenhet att iakttaga
en straffbelagd föreskrift som innebär skyldighet att vidtaga en positiv åtgärd;
rättelse innefattar här vidtagande av den åtgärd som underlåtits.
Straff och vite komma i dessa fall att hänföra sig till åtminstone delvis olika
tidsperioder, och på grund härav har i flera fall en dylik utformning av bestämmelser
om vitesföreläggande godtagits i lagstiftningen, se 30 § i 1954
års allmänna förfogandelag (prop. 20/1954 s. 160 och 204), 10 § i 1956 års
atomenergilag (prop. 178/1956 s. 32 och 33) och 78 § i 1960 års civilförsvarslag
(prop. 5/1960 s. 211); i samtliga dessa fall har i själva lagtexten
såsom förutsättning för vitesföreläggande angivits att underlåtenhet redan
förekommit. Även vitesbestämmelsen i 31 § av 1956 års allmänna ordningsstadga
innefattar samma konstruktion (prop. 143/1956 s. 134), och bestämmelsen
om vitesföreläggande i 75 § av 1958 års hälsovårdsstadga — vid vars
tillkomst 31 § allmänna ordningsstadgan åberopades — behöver icke avse
någon principiell avvikelse härifrån (prop. B 46/1958 s. 316).

Den i senare ledet av 65 § upptagna bestämmelsen om vitesföreläggande
kommer vidare att innebära möjlighet att, när någon åsidosatt en förbudsföreskrift,
vare sig straffsanktionerad eller ej, medelst vite framtvinga rättelse
d. v. s. undanröjande av den skada som kan ha vållats genom det törbjudna
handlandet. Däremot synes icke böra öppnas möjlighet att, när en
förbudsföreskrift är straffsanktionerad, i förväg meddela ett vitesföreläggande
som avser identiskt samma positiva handlande som det, vilket ar

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

straffbelagt; eu dylik regel torde icke stå i god överensstämmelse med allmänna
rattsgrundsatser. (Se närmare angående de problem som uppkomma
vid kombination av straff och vite en uppsats av Håkan Strömberg i
Förvaltningsrättslig tidskrift 1955 s. 197). Vid utformningen av skyddsföreskrit
terna torde Konungens befallningshavande ha att bedöma vilka förbudsföreskrilter
som böra straffsanktioneras och vilka som böra överlåtas
åt vitesföreläggande i de enskilda fallen. Har Konungens befallningshavande
valt alt förse förbudsföreskrift med straffsanktion enligt 13 kap. 14 § andra
stycket, kan straff utdömas för varje gång förbudet äsidosättes, och vitesloreiäggande
torde i dylikt fall böra användas för att framtvinga rättelse
av vad som redan skett.

I enlighet med det anförda hemställa vi att 2 kap. 65 § uppdelas på två
stycken, varvid i första stycket utsäges, att Konungens befallningshavande
äger, om ansvar ej finnes stadgat, vid vite tillhålla den, som ämnar vidtaga
åtgärd varom sägs i 63 §, att iakttaga vad honom åligger enligt nämnda
Paragraf eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av 64 §, och i andra
stycket stadgas, att om försummelse förelupit i hänseende som angives i
forsta stycket, Konungens befallningshavande äger efter vad som finnes
tjänligast antingen förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller
vid vite tillhålla den försumlige att själv vidtaga rättelse.

Regeringsrådet Holmgren:

I detta stadgande har Konungens befallningshavare erhållit befogenhet
att vid vite tillhålla den som ämnar vidtaga åtgärd enligt 63 § — t. ex. grävning
eller sprängning eller annan åtgärd med antaglig menlig inverkan å
grundvattentillgång — att iakttaga vad honom (enligt bl. a. skvddsområdestoreskrifter
på grund av 64 §) åligger i fråga om återhållsamhet eller nödiga
försiktighetsmått. Stadgandet innehåller också att Konungens befallningshavande
i händelse av försummelse i berört hänseende äger antingen
förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite tillhålla
den försumlige att själv vidtaga rättelse.

Stadgandets första led skiljer sig i så måtto från motsvarande bestämmelser
i gällande rätt (se 58 § andra stycket i början) som en för närvarande
uppställd förutsättning för vitesföreläggande, nämligen att ansvar
ej finnes särskilt stadgat, uteslutits i den nya lydelsen. Vattenvårdskommittén,
från vars betänkande den nya föreskriften är hämtad, har motiverat
förändringen bl. a. med hänvisning till ett uttalande i proposition rörande
ny hälsovårdssladga (prop. B 46/1958 s. 316). Enligt detta är möjligheten
att förelägga vite visserligen framför allt av betydelse, för att man
skall komma till rätta med fortsatt tredska efter utdömande av straff
men kan också tillgripas, då ett åtal t. ex. icke skulle kunna medföra tilliäckligt
snabbt resultat eller då ett kanske relativt ringa bötesstraff icke

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år J96i

kan väntas förmå till viss åtgärd. Kommittén har själv tillagt att det föreslagna
stadgandet — till skillnad från vad som är fallet beträffande dess
motsvarighet i gällande lagstiftning — kan användas även för att medelst
vitesföreläggande genomdriva efterlevnaden av bestämmelser, som meddelats
för ett skyddsområde (enligt remissförslagets (54 §), därest eu företagare
trots stadgad påföljd medvetet åsidosätter dessa bestämmelser. Härvidlag
torde kommittén ej minst haft i tankarna sådana fall då en företagare,
t. ex. den som driver ett grustag, bar ett starkt ekonomiskt intresse att
så långt som möjligt utnyttja marken i fråga, ett intresse som är avgjort
starkare än obehaget att nödgas erlägga böter.

Någon invändning mot kommitténs förslag i denna del har ej redovisats
från remissinstansernas sida.

Departementschefen har förklarat, att kommittéförslaget ej synes giva
anledning till erinran och kan vara av betydelse för efterlevnaden av skyddsområdesbestämmelser.
Emellertid har departementschefen tillagt att, i det
fall att för ett skyddsområde gäller straffsanktionerad bestämmelse, vite
enligt allmänna grundsatser ej torde böra föreläggas med mindre underlåtenhet
att efterkomma bestämmelsen förelupit.

Huru sistnämnda uttalande bör tolkas kan, med hänsyn till den invecklade
beskaffenheten av olika spörsmål berörande förhållandet mellan straff
och vite (se t. ex. prop. 20/1954 s. 160, 205 samt Strömberg i Förvaltningsrättslig
tidskrift 1955 s. 209—12), möjligen vara föremål för tvekan. Enligt
min mening ligger det närmast till hands att fatta uttalandet efter ordalagen;
det skulle då utgöra ett råd till länsstyrelserna att ej begagna möjligheten
att ålägga vite förrän vederbörande redan en gång, t. ex. genom
för djup grävning i grustag nära vattentillgång, åsidosatt straffbestämmelsen
och det alltså blir fråga om att avskräcka från fortsatt verksamhet av
samma slag. Länsstyrelserna skulle alltså ej böra begagna vitesförlägganden
i de av kommittén åsyftade fall — ingalunda opraktiska — då man
kan antaga att hotet om det måttliga bötesstraff, som generellt gäller för
överträdelser mot skyddsområdesföreskrifter, och som kanske räcker bra
i flertalet fall (se förslaget till skyddsbestämmelser, särskilt 3 § g), 4 § e)
samt 7 §), ej kommer att avhålla vederbörande från ett ekonomiskt givande
ingrepp i grustaget. För egen del finner jag visserligen uttalandet, fattat som
ett råd för normalfallet, motiverat men jag är särskilt efter departementschefens
av riksdagen utan erinran lämnade uttalande i 1958 års proposition
om ny hälsovårdsstadga obenägen medge, att allmänna rättsgrundsatser
skulle utesluta användningen av vitesförelägganden i hela den omfattning
65 § första ledet enligt ordalagen möjliggör. Mot vad vattenvårdskommittén
i sak åberopat vågar jag i varje fall ej antaga, att det praktiska behovet av
vitesförelägganden skulle kunna tillgodoses genom bestämmelserna i 65 §
andra ledet; det praktiska önskemålet är ju att direkt avskräcka vederbörande
från ekonomiskt inbringande men för vattenvården skadliga (fort -

114 Kungl. Maj.ts proposition nr t2 år 196\

satta) grävningar; att efteråt råda bot för vållad skada lär i många fall ej
ens vara möjligt.

Allmänt vill jag framhålla att det inom det ekonomiska livet i våra da*
gar ej sällan förekommer situationer, då medborgaren har ett så starkt
ekonomiskt intresse av en otillåten gärning, att han finner det förmånligt
att utföra gärningen och betrakta väntade böter som en överkomlig kostnad
i rörelsen. Att länsstyrelsen eller annan administrativ myndighet för sådana
fall kan förstärka de avhållande faktorerna genom föreläggande av
kännbara viten — såsom i kommittéförslaget avsetts och såsom även eljest
förekommit t. ex. i den nya hälsovårdsstadgan och i 1943 års lag om tillståndstvång
för byggnadsarbete -—- finner jag enbart tillfredsställande. Utvägen
att vinna den önskade effekten genom ändring i straffskalorna är
av lätt insedda praktiska skäl ofta oframkomlig. För att vitesmöjligheten
ej missbrukas är i riklig måtto sörjt dels genom att beslutet om vitesföreläggandet
kan överklagas till regeringsrätten och dels genom att frågan
om utdömande av vite också skall prövas av behörig myndighet, som regel
de allmänna domstolarna.

Ett spörsmål för sig blir frågan, huru i här avsedda fall en mindre önskvärd
dubblering av vite och böter skall kunna undvikas. Praktiskt torde
emellertid detta spörsmål icke vara, och jag finner ej påkallat att ifrågasätta
ett särskilt stadgande av innebörd t. ex. att sedan vite förelagts böter
ej må utdömas för en gärning som innebär åsidosättande av föreläggandet.
Åt rättstillämpningen torde kunna överlämnas att sörja för att den totala
samhälleliga reaktionen icke blir för hård i de sannolikt mycket sällsynta
fall, då en dubblering hotar uppstå.

Lagrådet:

2 kap. 66 §.

I fall då fråga är om samfälld mark bör ett förenklat underrättelseförfarande
kunna användas; jfr 10 kap. 8 § första stycket och 40 § samt 11 kap.
33 § fjärde stycket. Lagrådet föreslår därför att i paragrafen upptages en
bestämmelse av innehåll att, om mark är samfälld för flera fastigheter, underrättelse
till de särskilda delägarna i den samfällda egendomen ej erfordras
och att, om för denna finnes känd styrelse, styrelsen skall underrättas.

11 kap. 19 §.

Av förarbetena till 13 kap. 14 § första stycket framgår, att stadgandet är
subsidiärt i förhållande till bestämmelser i strafflagen. Detta torde vara
anledningen till att förevarande paragraf ej innehåller någon hänvisning
till nämnda lagrum. Enligt lagrådets mening måste även straffstadgandet
i det nya andra stycket av 13 kap. 14 § anses vara subsidiärt i förhållande

115

Kungl. Maj.ts proposition nr \2 år 196b

till strafflagens bestämmelser; det bör sålunda exempelvis icke tillämpas
å gärning, som är straffbar enligt 19 kap. 8 § strafflagen. Med hänsyn härtill
torde den föreslagna ändringen i förevarande paragraf böra utgå ur lagförslaget.
I så fall måste förslagets ingress jämkas.

13 kap. U §.

Den avsedda innebörden av det föreslagna stadgandet i andra stycket
torde komma till bättre uttryck om stadgandet gives den lydelsen att, om
Konungens befallningshavande förordnat att överträdelse av föreskrift
som meddelats med stöd av 2 kap. G4 § skall föranleda ansvar, den som överträder
föreskriften dömes till böter, högst trehundra kronor, eller, om förseelsen
avsett åliggande av större vikt eller därigenom förorsakats avsevärd
skada eller olägenhet, till dagsböter.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

Utdrag av protokollet över justitidepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 december 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling,

Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 27 december
1963 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 18 oktober 1963 remitterade
förslaget till lag om ändring i vattenlagen.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför därefter följande.

Lagrådet har understrukit betydelsen av att föreskrifter för skyddsområde,
vilka länsstyrelserna avses skola utfärda med stöd av 2 kap. 64 §,
till sitt innehåll anpassas efter vad som kan vara påkallat inom skilda
delar av skyddsområdet. I anslutning härtill vill jag framhålla, att länsstyrelserna
förutsättes skola alltefter grundvattenskyddets växlande betingelser
avgöra såväl huruvida föreskrift i något visst hänseende alls är
erforderlig som i vad mån det är möjligt att begränsa en föreskrifts giltighet
till blott någon del av det totala skyddsområdet. Begränsning som
nu sagts kan vara motiverad exempelvis i fråga om föreskrifter som gäller
anordnande av slutna ledningar för avloppsvatten från gödselstäder och
ensilageanläggningar eller avser skyldighet att regelbundet bortskaffa sopor
och annat avskräde. Likaså kan förbud mot utsläpp av avloppsvatten i
grunden finnas böra föreskrivas endast för någon särskild del av ett
skyddsområde.

I fråga om utformning av vitesbestämmelserna i 2 kap. 65 § delar jag
uppfattningen, att det från rent praktiska synpunkter kunde vara av
värde att möjliggöra vitesföreläggande på förhand om i något fall straffhot
ej kan antagas förmå en person att efterleva viss föreskrift till skydd
för grundvatten. Härvidlag förefinnes icke någon principiell skillnad mellan
det fall att någon överträdelse av skyddsområdesföreskrift alls ännu icke
skett och det att en tidigare företagen straffbar verksamhet befaras bli

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 196b

upprepad. Kmellertid kan jag icke tillstyrka att denna rent praktiska syn
på behovet av ingripanden föranleder, att man överger rättsgrundsatsen,
att dubbla påföljder ej stadgas för en och samma förseelse. Om överträdelse
av straffsanktionerad skyddsföreskrift består däri, att en prestation
underlåtes, torde man vid fortsatt underlåtenhet ej ha att räkna med
att straff och vite kan komma att sammanträffa. Länsstyrelserna har ock
beretts möjlighet förelägga vederbörande vid vite att fullgöra den underlåtna
skyldigheten. Lagförslaget torde i detta hänseende ha erhållit en
nöjaktig avfattning. Däremot torde den nyss berörda begränsningen av
vitesmöjlighetens användning böra komma till uttryck genom att lagtexten
i förtydligande syfte omarbetas så som tre av lagrådets ledamöter
hemställt.

Rubrikerna till 2 kap. samt bestämmelserna i 2 kap. 66 § och 13 kap.
14 § torde böra jämkas i enlighet med lagrådets hemställan.

På det skäl lagrådet anfört kan jag tillstyrka, att någon ändring i 11
kap. 19 § icke nu vidtages.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagförslaget få ske
vissa redaktionella jämkningar.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget efter ändring i enlighet med
vad sålunda anförts måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Mats Larsson

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolae 631288