Kungl. Maj.ts proposition nr 41 (Proposition 1945:41)

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Nr 41.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen nied förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 17
juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande
i judiciellt avseende; given Stockholms slott den
2 februari 7,945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och
4 §§ lagen den 17 juni 1932 i''nr 263) örn stads och landsbygds förenande i
judiciellt avseende.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 41.

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 2,3 och 4 lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om
stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 4 §§ lagen den 17 juni 1932 örn stads
och landsbygds förenande i judiciellt avseende1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

2 §.

Beträffande stad, där göromålen ej bereda sysselsättning åt minst tre lagfarna
ledamöter i rådhusrätten, må Konungen även utan stadsfullmäktiges
samtycke meddela förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens
förenande med domsaga.

Har sådant förordnande meddelats, skall staden åliggande skyldighet beträffande
avlöning till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens
upphörande indrages, och pension till honom och hans familj övertagas av
statsverket.

Uppstår för staden utgift genom förpliktelse att bidraga till hållande av
tingshus eller genom inrättande av nya tjänster elier eljest för stadens förvaltning,
eller nödgas staden avstå från inkomst eller rättighet, skall, såvitt ej
utgiften eller förlusten motsvaras av besparing eller annan ekonomisk förmån
som beredes staden genom rådhusrättens upphörande, sådan utgift och
förlust ersättas av statsverket.

3 §•

Innan förordnande---särskilt avse:

1. huruvida ändring---tillgänglig rättsvård,

2. huruvida särskild---av inskrivningsärenden,

3. vilken myndighet---för staden,

4. vilken myndighet---på magistraten,

5. hur mantalsskrivning---böra verkställas,

6. hur stadens---bör ordnas,

7. huruvida och---tingslagets egendom,

8. vilka utgifter kunna uppstå för staden genom förpliktelse att bidraga
till hållande av tingshus eller genom inrättande av nya tjänster eller eljest
för stadens förvaltning, så ock i vilken omfattning staden nödgas avstå från
inkomst eller rättighet, samt

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1942: 659.

Kungl. Maj:ts prooosition nr 41.

9. huruvida och i vilken omfattning, genom statsverkets övertagande av
staden åliggande skyldighet beträffande avlöning och pension eller eljest,
besparing eller annan ekonomisk förmån beredes staden.

Om utrednings---av Konungen.

över utredningen---till Konungen.

4 §•

Det åligger länsstyrelsen att, när borgmästartjänsten eller tjänst såsom lagfaren
ledamot av rådhusrätten blivit ledig i stad, som avses i 2 §, ofördröjligen
göra anmälan därom hos Konungen; och skall med tjänstens återbesättande
anstå intill dess Konungen annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1945.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubrestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga om
ändrade bestämmelser angående stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende samt anför följande.

Gällande bestämmelser m. m.

Under förarbetet till processreformen förutsattes redan tidigt, att som ett
led i reformen de mindre städernas rådhusrätter skulle indragas och dessa
städer i judiciellt avseende förenas med kringliggande landsbygd. Genom
cirkulär den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918 anbefallde Kungl. Maj:t vissa
åtgärder i sådant syfte. I samband därmed uppdrogs åt särskilda kommitterade
att i vissa fall, då borgmästartjänst bleve ledig, söka utröna möjligheterna
för att lägga staden under landsrätt. Det förutsattes dock, att en
landsrättsförläggning icke borde ske mot stadens önskan.

Sedermera erhöll Kungl. Majit genom lag den 13 juni 1924 befogenhet att
vid inträffad ledighet å borgmästartjänsten i stad vars folkmängd understege
3 000 personer även utan stadens samtycke förordna att stadens rådhusrätt
skulle upphöra, om efter utredning och vederbörandes hörande stadens
läggande under landsrätt funnes vara till gagn för rättsvården samt
icke medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen
i staden eller i den domsaga vari staden skulle ingå. I lagen föreskrevs
dock tillika, att förordnande örn landsrättsförläggning icke finge meddelas,
örn stadsfullmäktige med minst två tredjedels majoritet uttalat sig
däremot.

I propositionen till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en
rättegångsreform (nr 80) framhöll föredragande departementschefen, att
rättsskipningen i de mindre städerna snarast borde övertagas av staten. I
sådant syfte borde en utvidgad tillämpning äga rum av den genom 1924
års lagstiftning antagna principen att landsrättsförläggning av stad borde
kunna beslutas även mot stadens bestridande. Riksdagen anslöt sig till denna
uppfattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Med anledning av vad sålunda förekommit framlades genom proposition
till 1932 års riksdag (nr 206) förslag till ny lag i förevarande ämne. I propositionen
framhöll departementschefen, att därest önskemålet örn statens
övertagande av rättsskipningen i de mindre städerna skulle kunna verksamt
tillgodoses, lagstiftningen borde utsträckas även till betydligt större städer
än sådana, vilkas folkmängd ej uppginge till 3 000 personer. Emellertid ansåg
departementschefen det ej vara lämpligt att vid bestämmande av lagens
räckvidd utgå från invånarantalet. Det syntes departementschefen riktigare
att i anslutning till av riksdagen godkända grundlinjer för den blivande domstolsorganisationen
låta lagen omfatta alla städer, i vilkas rådhusrätt icke
sutte minst tre lagfarna ledamöter. Därvid borde avgörande vikt icke tillmätas
den omständigheten, att stad vid tiden för lagens tillkomst hade eller vore
beredd att bestrida kostnaderna för en rådhusrätt som fyllde detta anspråk.
Utslagsgivande borde vara, huruvida staden då fråga uppkomme om dess
förenande med domsaga hade behov av en rådhusrätt med minst tre lagfarna
ledamöter.

Riksdagen godkände förslaget, och i enlighet med dess beslut utfärdades
därefter lagen den 11 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande
i judiciellt avseende.

Enligt 1 § i denna lag äger Kungl. Maj:t på framställning av stadsfullmäktige
eller eljest med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra
och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga. Beträffande stad,
i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren
endast en ledamot finnes som skall vara lagfaren, må enligt 2 §
Kungl. Maj:t även utan stadsfullmäktiges samtycke förordna om rådhusrättens
upphörande och stadens förenande med domsaga. Detta må dock ske
allenast under förutsättning att borgmästartjänsten är ledig. Vidare gäller
som villkor, att ändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som
domsagan finnes vara till gagn för rättsskipningen, att statsverket övertager
stadens förpliktelser beträffande avlöning och pension till innehavare av befattning
som genom rådhusrättens upphörande indrages samt att ändringen
icke medför ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för staden.
Slutligen föreskrives, med hänsyn till gällande forumregler för tryckfrihetsmål,
att förordnande örn landsrättsförläggning icke må meddelas i
fråga örn residensstad.

Innan förordnande enligt 2 § meddelas skall, såsom framgår av 3 §, fullständig
utredning företagas angående åtgärdens verkningar med avseende å
rättsvården samt stadens förvaltning och ekonomi. Vad angår de ekonomiska
spörsmålen skall, enligt den lydelse paragrafen äger efter lagändring den 18
juli 1942, vid utredningen särskilt beaktas, huruvida och i vad mån ersättning
bör utgå till tingslag för andel i befintligt tingshus eller annan tingslagets
egendom, vilka utgifter kunna uppstå för staden genom förpliktelse att
bidraga lill hållande av tingshus och genom inrättande av nya tjänster vid
stadens förvaltning samt i vilken omfattning staden nödgas avstå från inkomst
eller rättighet. Meddelas på grund av utredningen förordnande om

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

landsrättsförläggning, skola enligt föreskrift i 5 § i samband därmed givas
erforderliga föreskrifter med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter
i förhållande till staten och tingslaget.

Processlagberedningens förslag.

Enligt nya rättegångsbalken skall rådhusrätt vid huvudförhandling i allmänhet
bestå av tre lagfarna domare. I överensstämmelse härmed har förutsatts,
att de stadsdomstolar, i vilka icke sitta minst tre lagfarna ledamöter, i
samband med processreformen skola bringas att upphöra. Riksdagen framhöll
vid nya rättegångsbalkens antagande, att det sannolikt bleve erforderligt
att vidtaga åtgärder för en snabbare övergång av rättsskipningen i de
mindre städerna å häradsrätt i angränsande domsaga än som med gällande
lagstiftning vore möjlig. Frågan därom borde alltså övervägas vid det fortsatta
arbetet med följdförfattningar i anledning av rättegångsreformens genomförande.

Under hänvisning till vad riksdagen sålunda yttrat har processlagberedningen
i ett den 17 mars 1944 avgivet betänkande med förslag till lag om
införande av nya rättegångsbalken m. m. (SOU 1944: 9 och 10) upptagit detta
spörsmål till behandling.

Beredningen framhåller, att för tillgodoseende av önskemålet örn större
snabbhet vid indragningen av rådhusrätter först och främst krävdes möjlighet
att förordna om sådan indragning även utan att ledighet uppstått å borgmästartjänsten
i vederbörande stad. Tydligt vore, att om rådhusrätt indroges
medan borgmästaren vöre i tjänst, statsverket borde övertaga stadens skyldigheter
i fråga om lön och pension till honom lika väl som till övriga ledamöter
i rådhusrätten samt att härigenom ökade kostnader komme att uppstå
för statsverket. Hänsyn till denna kostnadsökning borde emellertid enligt
beredningens uppfattning icke utgöra hinder för ändringens genomförande.

Härjämte erinrar beredningen, att i enlighet med den ståndpunkt, som
statsmakterna vid nya rättegångsbalkens antagande intagit till frågan om
rådhusrätternas organisation, en rådhusrätt med färre lagfarna ledamöter än
tre icke kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose de krav som
efter rättegångsreformens genomförande komme att ställas på dessa domstolar.
Bestämmelsen att rådhusrätt icke finge indragas med mindre det
vore till gagn för rättsskipningen i staden finge följaktligen anses lia förlorat
sin betydelse i fråga om de städer som avsåges i lagen. Denna bestämmelse
borde därför utgå. Dessutom borde enligt beredningens mening förbudet
mot att förordna om landsrättsförläggning, därest ändringen skulle medföra
ökad ekonomisk börda för staden, utbytas mot föreskrift att staten i så
fall skulle ersätta staden den beräknade förlusten.

Beredningen uttalar vidare, att lagen borde göras tillämplig även å residensstäder.
I syfte att möjliggöra detta har beredningen föreslagit viss ändring
i tryckfrihetsförordningen. Vad angår lagens räckvidd i övrigt framhåller
beredningen, under hänvisning till de uttalanden som gjordes vid lagens tillkomst,
att det avgörande icke såsom nu borde vara, hur många lagfarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

ledamöter som funnes i rådhusrätten utan i stället hur många sådana ledamöter
som erfordrades för rättsskipningens och magistratsgöromålens behöriga
handliavande.

Från de utgångspunkter för vilka sålunda redogjorts har beredningen utarbetat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 17
juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Enligt detta förslag skall Kungl. Maj:t äga ovillkorlig rätt att beträffande
stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte
borgmästaren erfordras endast en ledamot som skall vara lagfaren, meddela
förordnande örn rådhusrättens upphörande och stadens förenande med
domsaga.

Örn sådant förordnande meddelas, skall staden åliggande skyldighet beträffande
avlöning till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens
upphörande indrages, och pension till honom och hans familj övertagas av
statsverket.

Uppstår för staden utgift i anledning av förpliktelse att bidraga till hållande
av tingshus eller, genom inrättande av nya tjänster eller eljest, för stadens
förvaltning eller nödgas staden avstå från inkomst eller rättighet, skall
sådan utgift eller förlust ersättas av statsverket. Som villkor härför skall
dock gälla att utgiften eller förlusten ej täckes av besparing eller annan
ekonomisk förmån som beredes staden genom rådhusrättens upphörande.
Med hänsyn härtill har i förslaget uttryckligen föreskrivits, att vid den utredning
som omförmäles i 3 § även skall undersökas huruvida och i vilken
omfattning besparing eller vinst uppstår för staden genom att staten kommer
att svara för löner och pensioner eller på annat sätt.

Om innebörden av förslaget beträffande statsverkets ersättningsskyldighet
har beredningen anfört, att denna skyldighet uppenbart borde begränsas till
sådana utgiftsökningar som ägde omedelbart samband med rådhusrättens
och magistratens upphörande. I första hand komme därvid i betraktande
förpliktelse att bidraga till hållande av tingshus. Örn staden ansåges böra
lösa in sig i tingshus eller annan tingslagets egendom, borde däremot enligt
beredningens uppfattning denna utgift ej åläggas statsverket, enär staden
genom sin inlösen finge anses lia erhållit en motsvarande tillgång. Såsom ersättningsgilla
utgifter för stadens förvaltning borde främst få upptagas avlöningskostnader
för nyinrättade tjänster samt andra kostnader för uppgifter,
som tillkommit magistraten, t. ex. upprättande av röstlängd och förrättande
av val. Av 5 § i lagen framginge, att ersättningsfrågan skulle avgöras
genom beslut av Kungl. Majit i samband med förordnandet om rådhusrättens
upphörande. Den ersättning som kunde befinnas tillkomma staden
borde enligt beredningens uppfattning fastställas till visst belopp att utgå
på en gång.

Yttranden.

över processlagberedningens förslag lia utlåtanden infordrats från rikets
hovrätter, justitiekanslersämbetet, statskontoret och flertalet länsstyrelser.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 41.

Genom länsstyrelserna lia magistraterna och stadsfullmäktige i vissa städer,
vilkas hörande kunde anses vara av särskilt intresse, erhållit tillfälle att
yttra sig i ärendet. Av denna möjlighet ha vederbörande i allmänhet begagnat
sig. Länsstyrelsen i örebro län har även inhämtat yttrande från landsfogden i
länet. Vidare föreligga yttranden från svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges
stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskal
samt Sveriges advokatsamfund.

I flertalet av de inkomna yttrandena har förslaget tillstyrkts eller
lämnats utan erinran.

Ur de tillstyrkande yttrandena må här återgivas följande uttalande av
Göta hovrätt.

Enligt nya rättegångsbalken skola i rådhusrätt finnas minst tre lagfarna
ledamöter. Denna bestämmelse kommer att medföra, att för det stora flertalet
av de städer, i vilkas rådhusrätter för närvarande borgmästaren är ensam
lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren finnes endast en lagfaren
ledamot, rådhusrätterna komma att upphöra och städerna förenas med domsaga.
Redan enligt processlagberedningens år 1938 avgivna betänkande med
förslag till ny rättegångsbalk förutsattes emellertid, att det skulle bliva
nödvändigt att bibehålla en del mindre rådhusrätter under någon övergångstid,
och enligt processlagberedningens nu avgivna förslag till lag om införande
av nya rättegångsbalken må de mindre rådhusrätterna ulan hinder
av ovannämnda bestämmelse örn rådhusrätts sammansättning bibehållas till
dess Konungen annorledes förordnar. Det synes hovrätten uppenbart, att den
övergångstid, under vilken dessa rådhusrätter sålunda komma att vara verksamma
även efter processreformens genomförande, ej bör göras längre än
nödigt. Bibehållandet under någon längre tid av i princip jämställda domstolar
med belt olika organisation innebär redan i och för sig en olägenhet,
vartill kommer, att åtskilliga av de små rådhusrätterna med hänsyn till ledamöternas
ålder och andra omständigheter måste anses mindre väl lämpade
för ett muntligt och koncentrerat rättegångsförfarande. Den befogenhet, som
Kungl. Maj:t för närvarande har att vid ledighet å borgmästartjänsten förordna
örn rådhusrättens upphörande och stads förenande med domsaga, är
emellertid alltför begränsad, därest ifrågavarande rådhusrätter skola kunna
bringas till upphörande inom rimlig tid. Hovrätten tillstyrker därför förevarande
förslag till ändring i lagen om stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende.

Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört följande.

Ändringen av 2 § i ifrågavarande lag är en direkt följd av riksdagens redan
intagna ståndpunkt i fråga om rättsväsendets ordnande i de mindre städerna
och kommer att tillgodose önskemålet om ett snabbt indragande av rådhusrätterna
i dessa städer. Då man på sina håll befarat, att de ekonomiska konsekvenserna
av en eventuell landsrättsförläggning för vederbörande stads
vidkommande komme att bliva ofördelaktiga, torde enligt länsstyrelsens förmenande
dessa farhågor vara i väsentlig grad överdrivna, då med det nu föreliggande
förslaget en omfattande ersättningsskyldighet kommer att drabba
statsverket. Att rättsvården för stadens vidkommande skulle bliva sämre vid
en landsrättsförläggning torde icke heller behöva befaras. Garantier för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

så icke blir fallet finnas redan nu genom bestämmelserna i 1932 års lag
om den utredning, som härutinnan skall förebringas, innan frågan om eventuell
landsrättsförläggning avgöres.

Helt avstyrkande yttranden ha avgivits av länsstyrelsen i Skaraborgs
län samt vissa av de magistrater och stadsfullmäktige som yttrat sig.
För de skäl som härvid åberopats kommer jag att redogöra i det följande.

Den föreslagna rätten för Kungl. Maj :t att indraga rådhusrätt även utan
att avvakta ledighet å borgmästartjänsten har i vissa yttranden
mött betänkligheter.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har i denna del anfört följande.

Förslaget skulle kunna medföra, att rådhusrätten i ett 40-tal städer i landet
indroges och i samband därmed befattningshavarna komme på indragningsstat.
I en tid, då alla krafter måste utnyttjas till det yttersta i samhällets
tjänst och då en ökning av detta behov av arbetskraft är att vänta, skulle
en dylik indragning te sig mindre tilltalande. Ur statsfinansiell synpunkt
synes det näppeligen heller försvarligt att genom dessa befattningshavares
placering på indragningsstat belasta statsverket med betydande utgifter, i
många fall åratal framåt, för befattningshavares löner, pensioner och eventuellt
även deras mistade sportelinkomster.

Även magistraten i Laholm samt magistraten och stadsfullmäktige i Mariestad
ha framhållit, att det särskilt i nuvarande läge icke tedde sig tilltalande
att sätta ett större antal borgmästare och rådmän på indragningsstat.
Magistraten och stadsfullmäktige i Sölvesborg samt stadsfullmäktige i Laholm
lia med hänvisning till lokala förhållanden förklarat sig anse, att den
ifrågavarande ändringen icke borde genomföras.

Med anledning av vad processlagberedningen yttrat i fråga örn kravet
att en landsrättsförläggning skall vara till gagn för
rättsskipningen har styrelsen för svenska stadsförbundet anfört följande.

Det förhållandet, att en rådhusrätt där arbetet kräver två lagfarna ledamöter
utan vidare skall anses vara en sämre domstol än en häradsrätt där
blott en lagfaren ledamot erfordras, inbjuder till kritik. Styrelsen skall icke
nu ingå på de uppenbara skäl, som tala för att den med stadens lokala förhållanden
särskilt förtrogna domstolen såvitt möjligt bibehålies. Styrelsen
vill i stället framhålla, att det ingalunda är säkert, att ifrågavarande städer
alltid kunna inpassas i den statliga domstolsorganisationen eller åtminstone
att så kan ske utan besvärliga domsagoregleringar eller kostsamma, eljest
onödiga tingshusbyggen eller bäggedera. Orsakerna till att ett antal städer
efter landsrättsutredning fått behålla sina rådhusrätter torde i flera fall lia
varit just att en förening med domsaga stött på dylika svårigheter. Tydligen
kunna sådana fall förekomma även framdeles. Det synes vara olämpligt
att då linjera upp domstolsorganisationen så schematiskt, att hänsyn icke
kan tas till dylika fall.

Häremot skulle kunna invändas att man borde kunna förfara som hittills
och låta sådana städer behålla sina rådhusrätter organiserade med tre
lagfarna ledamöter. Emellertid skulle även en dylik lösning möta vissa svårigheter.
Enligt lagförslaget och dess motiv skola städer, där icke tre lagfarna
ledamöter erfordras i rådhusrätten, läggas under landsrätt. Örn man

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

med tillämpning härav anser, att en viss stad bör förenas med domsaga,
men sedan finner, att t. ex. ur domsagoindelningssynpunkt hinder möter för
en sådan åtgärd, synes det knappast kunna på allvar ifrågakomma att låta
staden organisera en rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter. Och i vart fall
synes det alldeles otänkbart, att staden, om den icke önskar påtaga sig
kostnaderna härför, skulle kunna åläggas vad som enligt förutsättningarna
icke erfordras. Styrelsen anser sålunda att goda skäl tala för att
rådhusrätter, där blott två lagfarna ledamöter erfordras, i vissa fall skola
kunna bibehållas, ej blott som en övergångsform.

Processlagberedningen föreslår, att den nuvarande förutsättningen för en
landsrättsförläggning, att ändringen är till gagn för rättsskipningen i både
stad och domsaga, skall upphöra. Beredningens strängt logiska motivering
synes vara att en rådhusrätt, där icke minst tre lagfarna ledamöter erfordras,
enligt nya rättegångsbalken icke fyller fordringarna på en rådhusrätt
och sålunda alltid måste vara underlägsen en häradsrätt, varför en landsrättsförläggning
alltid måste vara till gagn för rättsskipningen i staden. Styrelsen
är som förut sagts icke övertygad örn att denna schematiska uppläggning
av frågan är riktig och vill i enlighet med vad ovan anförts om
möjlighet att behålla vissa rådhusrätter med blott två lagfarna ledamöter
hemställa att bestämmelsen får stå kvar. Det torde f. ö. vara riktigt, att
lagen alltjämt får ge uttryck för principen att föreningen skall vara till gagn
för rättsskipningen även i domsagan. Vidare torde det vara lämpligt, att 2 §
innehåller en bestämmelse avsedd att garantera genomförandet av vad enligt
3 § punkterna 1 och 2 utretts t. ex. angående tingsordning, tingsställe
och förläggning av domarkansli, för det fall att staden kommer att läggas
under landsrätt.

Vad angår de ekonomiska frågorna har magistraten i Växjö erinrat,
att 2 § borde erhålla en avfatining, varav tydligt franninge att statens
skyldighet alt svara för avlöning till innehavare av indragen befattning omfattade
ej blott den fasta lönen utan även rörligt tillägg och sportler. Även
magistraterna i Mariestad och Askersund samt stadsfullmäktige i Växjö och
Sölvesborg ha uttalat sig i samma riktning. Länsstgrelsen i Kronobergs län
har förordat, att ifrågavarande stadgande borde utformas så, att ingen tvekan
kunde råda beträffande vilka skyldigheter som skulle övertagas av
staten.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört, att frågor om ersättning
åt befattningshavare vid rådhusrätt, vars tjänst blivit indragen i samband med
landsrättsförläggning, hittills handlagts på ett överdrivet ekonomiskt sätt.
I regel hade visserligen ersättning givits även för förlorade sportler men i ett
par fall hade sådan ersättning vägrats med motivering att befattningshavaren
icke hade något rättsligen grundat anspråk på gottgörelse. Detta vöre enligt
styrelsens uppfattning obilligt, enär lönen varit bestämd med hänsyn till
sportlema och befattningshavaren sannolikt kunnat påräkna löneförhöjning,
om sjmrtlerna upphört att utgå medan han varit kvar i stadens tjänst. I ett
annat fall hade ersättning vägrats för dyrtidstillägg, enär detta tillkommit
ganska kort före rådhusrättens indragande. Även denna motivering funne
styrelsen obillig Tydligen borde städerna icke kunna i vilken omfattning
som helst omedelbart inför en landsrättsförläggning höja lönerna, med
verkan att staten bleve skyldig att lämna motsvarande ersättning. Höjningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

som avsåge att neutralisera levnadskostnadsökningen borde emellertid enligt
styrelsens mening rimligen intaga en särställning.

Styrelsen har vidare erinrat, att det ej sällan visat sig lämpligt att da rådhusrätt
upphörde och kommunalborgmästare anställdes indraga vissa tjänster
vid stadens förvaltning, t. ex. befattning som kronouppbördskassör eller
stadsfogde, och att innehavarna av sådana tjänster måste eller åtminstone
skäligen borde erhålla ersättning för mistade löneförmåner. Lagen medgåve
emellertid icke att staten övertoge dylika ersättningar trots att detta enligt
styrelsens mening sakligt vore lika motiverat som att staten övertoge förpliktelserna
mot rådmännen. I båda fallen orsakades kostnaderna av det
statliga ingripandet i fråga om rättsväsendet. Styrelsen hemställde därför,
att lagen kompletterades i detta avseende. Även magistraterna i Växjö och
Askersund samt stadsfullmäktige i Enköping, Sölvesborg och Sala ha framställt
önskemål om ovillkorlig skyldighet för staten att övertaga ansvaret för
avlöning även till kronouppbördskassör eller annan befattningshavare som
icke tillhörde rådhusrätten men likväl finge sin tjänst indragen.

Stadsfullmäktige i Sigtuna lia förordat, att förslaget kompletterades med
bestämmelse enligt vilken städer av sådan storleksordning att deras uppgående
i domsaga ej omedelbart medförde behov för denna av ytterligare lokaliteter
och inventarier ej skulle kunna förpliktas att lösa in sig i tingshus.
Stadsfullmäktige i Motala, Sölvesborg och Sala samt magistraten och stadsfullmäktige
i Åmål lia uttalat, att om stad förpliktades att lösa in sig i tingshus,
detta borde medföra ersättningsskyldighet för statsverket.

Beräffande lagens räckvidd har länsstyrelsen i Kronobergs län anfört,
att frågan om residensstads läggande under landsrätt finge anses lia
tillsvidare förfallit, enär 1944 års riksdag vid behandlingen av grundlagsändringar
i anledning av processreformen icke upptagit processlagberedningens
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen. Hovrätten över Skåne
och Blekinge har funnit det kunna ifrågasättas, om ej det gällande förbudet mot
att förordna örn rådhusrättens upphörande i residensstad borde bibehållas
i särskild övergångsbestämmelse till dess tryckfrihetsförordningen ändrats.
Även Göta hovrätt har ifrågasatt, att detta förbud tillsvidare borde kvarstå.

Magistraten i Karlshamn har anfört följande.

I ett flertal städer i riket är förhållandet det, att två jurister icke medhinna
att fullgöra rådhusrätts- och magistratsgöromålen, medan dessa å andra sidan
icke bereda full sysselsättning för tre lagfarna ledamöter. I dylika städer
ha rådhusrättsledamötema eller någon av dem för att deras arbetskraft skall
till fullo utnyttjas ålagts fullgöra vissa icke till rättsskipningen eller magistratsgöromålen
hörande ärenden.

Förslagets mening synes vara att principiellt dessa rådhusrätter skulle
upphöra. Det synes emellertid magistraten att det som bör vara avgörande
för frågan om rådhusrättens bestånd är om de tre ledamöterna så mycket
sysselsättas med rättsskipningen och magistratsgöromålen att ledamöternas
intresse för och kontakt med utvecklingen på ifrågavarande områden icke
slappas. Härför synes dock icke krävas att nämnda göromål bereda ledamöterna
full sysselsättning utan synes det räcka att de till övervägande del
upptaga ledamöternas arbetstid. Magistraten ifrågasätter därför lämpligheten

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

av att berättiga Kungl. Majit att utan stadens önskan kunna förordna örn upphörande
av en sådan rådhusrätt och magistrat, varom här är fråga. Endast
för det fall att rättsskipningen och magistratsgöromålen icke utgöra de tre
ledamöternas huvudsakliga sysselsättning synes dylik befogenhet böra tillerkännas
Kungl. Majit.

Länsstyrelsen i Blekinge län har förklarat sig finna vad sålunda yttrats
vara förtjänt av beaktande samt förordat, att förslaget jämkades i överensstämmelse
därmed.

Magistraten i Motala har i denna del yttrat följande.

Därest 2 § första stycket i förslaget upphöjes till lag, vidgas kretsen av de
städer, som tvångsvis kunna landsrättsförläggas, ej oväsentligt. Utöver de
städer, för vilka denna föreskrift nu gäller, kommer lagen att bliva tillämplig
å ett obestämt antal städer, vilka för närvarande hava rådhusrätter med tre
lagfarna ledamöter. Tydligt är att för rådhusrätterna i sistnämnda magistratsstäder
härigenom skulle tillskapas ett osäkerhetsmoment, som är ägnat
att ingiva betänkligheter. En dylik anordning kommer otvivelaktigt att inverka
i hög grad menligt på domartjänsternas rekrytering i dessa städer. Det
kan starkt ifrågasättas, huruvida kvalificerade sökande skola kunna erhållas
till domartjänsterna i stad, beträffande vilken Kungl. Majit efter en vid
på förhand ej bestämbar tidpunkt företagen behovsprövning kan finna att
utöver borgmästaren erfordras endast en ledamot, som skall vara lagfaren.

Stadsfullmäktige i Enköping ha anfört, att enligt fullmäktiges uppfattning
bärande skäl saknades för en lagstiftning av innebörd att stad kunde berövas
rätten att ha egen jurisdiktion, även örn staden vöre beredd att hålla
en rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter. Även stadsfullmäktige i Mariestad
ha med instämmande av stadens magistrat uttalat sig i samma riktning.

Stadsfullmäktige i Sala, med vilka magistraten i staden instämt, lia anfört,
att örn en lagändring ovillkorligen skulle ske, denna borde gälla endast de
minsta städerna, t. ex. sådana med mindre än 3 000 invånare, och därjämte
de övriga av processlagberedningen avsedda städer, i vilka borgmästaren uppnått
den för häradshövding bestämda pensionsåldern. Som skäl för sin ståndpunkt
ha fullmäktige bland annat åberopat städernas intresse att genom folkvalda
ledamöter deltaga i rättsskipningen.

Slutligen ha i flera yttranden uttalats önskemål örn en varsam t i 11-lämpning av de nya bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Uppsala lån har sålunda erinrat att det särskilda värde av
delvis ideell karaktär, som de gamla traditionsrika rådhusrätterna tillförde
städerna, icke borde underskattas. Det vore därför av stor vikt, att vid
framtida frågor om stads förenande med domsaga hänsyn toges till städernas
vilja och till särskilda omständigheter som kunde tala mot sammanslagning.
Länsstyrelsen i Hallands län har uttalat, att åtgärd för stads förenande
med domsaga icke borde vidtagas, örn det med hänsyn till kvalifikationerna
hos rådhusrättens ledamöter och förhållandena i övrigt kunde förutsättas,
att rättsvården i staden komme att bliva tillfredsställande tillgodosedd
även efter nya rättegångsbalkens genomförande. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län har förklarat sig anse, att förordnande örn rådhusrättens upphörande
i stad som vore villig att åtaga sig kostnaderna för en rådhusrätt med

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

borgmästare och två andra lagfarna ledamöter endast borde meddelas i undantagsfall
då synnerligen vägande skäl talade därför. Styrelsen för stadsdomarföreningen
har framhållit, att en indragning av de mindre rådhusrätterna
borde ske med försiktighet. I många mindre städer hade det varit
till avsevärt gagn att tillgång funnits till en eller två jurister i domarställning
som kunnat anlitas för förtroendeuppdrag i nämnder och styrelser. Under
alla förhållanden ansåge styrelsen en förutsättning för lagändring vara, att
de ekonomiska villkoren för de befattningshavare som avkopplades från sina
tjänster bleve ordnade på ett tillfredsställande sätt.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har, i anslutning till de erinringar för
vilka ovan redogjorts, beträffande handläggningen av frågor som röra landsrättsförläggning
yttrat följande.

Såsom framgår av det anförda borde enligt styrelsens mening skä lighetssynpunkter

få spela in i betydligt större omfattning, än processlagberedningen
synes ha avsett, både i fråga örn rätt för stad att

behålla egen jurisdiktion, även en rådhusrätt med blott två lagfarna

ledamöter, och i fråga om ersättning till kommunal personal, som indrages
eller berövas inkomst genom en landsrättsförläggning och genom
de omläggningar av stadens förvaltning, som härav bli en följd. Styrelsen
vill därför till slut ifrågasätta huruvida icke inflytande på sådana frågor
skulle kunna beredas — ersättningsfrågorna eventuellt avgöras av — ett för
detta ändamål särskilt tillskapat organ, vari kommunal sakkunskap erhållit
tillbörlig representation. Då meningen av allt att döma är att i ett sammanhang
taga upp samtliga ifrågavarande städers landsrättsfråga till undersökning,
borde ett dylikt organ kunna bidraga till en lösning efter enhetliga
linjer, samtidigt som det icke behövde bli alltför långlivat. Styrelsen
föreställer sig också, att ett sådant organ skulle kunna medverka till att
hithörande frågor löstes mera friktionsfritt.

Departementschefen.

Frågan örn organisationen av städernas domstolsväsen har vid flera tillfällen
varit föremål för statsmakternas överväganden. I processkommissionens
år 1926 avgivna principbetänkande angående rättegångsväsendets ombildning
förordades, att olikheten i judiciellt avseende mellan stad och land
i stort sett skulle upphöra och att staten skulle svara för rättsskipningens
ordnande och bekostande även i städerna. Sedermera inriktades arbetet med
processreformen främst på åstadkommande av ett ändrat förfarande. Den år
1942 antagna nya rättegångsbalken vilar på den uppfattningen att ändringar i
organisationen borde vidtagas endast såvitt de vore nödvändiga för att domstolarna
skulle bliva i stånd att uppbära det nya förfarandet. Från denna synpunkt
har ansetts, att det borde anstå med statens övertagande av rättsskipningen
i de större och medelstora städerna men att de mindre rådhusrätterna
borde bringas att upphöra. För att en sådan indragning skall kunna genomföras
utan alltför stor tidsutdräkt torde det, såsom riksdagen antytt vid
nya rättegångsbalkens antagande, vara oundgängligt att vissa ändringar vidtagas
i 1932 års lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen förutsättes i nya rätte -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 41.

gångsbalken, att i rådhusrätt skola finnas minst tre lagfarna ledamöter. Styrelsen
för svenska stadsförbundet har i sitt yttrande över processlagberedningens
förslag örn ändring av nyssnämnda lag förordat, att rådhusrätter med
blott två lagfarna ledamöter i vissa fall skulle kunna bibehållas även under
den nya rättegångsordningen. Det synes dock icke lämpligt att göra en
sådan avvikelse från den i nya rättegångsbalken fastslagna grundsatsen. En
konsekvens av denna är, att reglerna örn förutsättningarna för stads och landsbygds
förenande i judiciellt avseende ej få innebära hinder mot indragning
av rådhusrätt som har blott en eller två lagfarna ledamöter. I likhet med beredningen
anser jag därför, att förordnande örn landsrättsförläggning enligt
2 § i lagen bör kunna meddelas, där nya rättegångsbalkens föreskrift om
sammansättningen av rådhusrätt ej är uppfylld. Att såsom styrelsen för
svenska stadsförbundet jämväl ifrågasatt bibehålla en särskild bestämmelse
om att landsrättsförläggningen skall vara till gagn för rättsskipningen synes
icke erforderligt.

I yttrandena ha erinringar även framställts mot den föreslagna utvidgningen
av 2 § i lagen till att avse jämväl sådana städer, där eventuellt tre lagfarna
ledamöter i rådhusrätten finnas ehuru detta ej kan anses motiverat med
hänsyn till arbetsbördan. I några yttranden har sålunda gjorts gällande, att
städer, som vore beredda att hålla en rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter,
alltid borde få behålla egen jurisdiktion. Även detta yrkande står emellertid
i strid med den ståndpunkt statsmakterna tidigare intagit. Vid behandlingen
av frågan örn huvudgrunderna för en rättegångsreform anförde 1931
års riksdag bland annat, att särskild rättsskipning borde bibehållas allenast i
de städer som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra
omständigheter ägde förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning av
tillräcklig styrka. Vid bedömande av detta spörsmål borde enligt riksdagens
mening avgörande vikt icke tillmätas den omständigheten att stad hade eller
vore beredd att bestrida kostnaderna för en rådhusrätt som fyllde detta anspråk.
Samma uppfattning uttalades, såsom framgår av den förut lämnade
redogörelsen, vid tillkomsten av nu ifrågavarande lag. På grund av vad sålunda
förekommit har jag icke ansett mig böra i sak förorda någon ändring
av förslaget i denna del. Bestämmelsen i fråga synes lämpligen böra utformas
så, att lagrummet blir tillämpligt beträffande stad, där göromålen
ej bereda sysselsättning åt tre lagfarna ledamöter i rådhusrätten. Givetvis
skall vid bedömande av arbetsbördan hänsyn tagas till — förutom egentliga
rättegångsmål och domstolsärenden — jämväl de uppgifter som åligga ägodelningsdomaren,
inskrivningsdomaren och konkursdomaren samt till magistratsgöromålen.
För att de lagfarna ledamöterna skola kunna anses sysselsatta
med ifrågavarande göromål torde fordras, att deras huvudsakliga-arbetstid
måste ägnas däråt.

Med avseende å residensstäder har i några yttranden gjorts gällande, att
frågan örn sådana städers läggande under landsrätt finge anses ha tillsvidare
förfallit, enär beredningens förenämnda förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen
icke upptagits vid 1944 års riksdag. I tryckfrihetsförord -

Kungl. Maj.tx proposition nr 41.

ningen föreskrives emellertid endast, att de tryckfrihetsmål varom här är
fråga skola upptagas vid rådhusrätt. Som jag framhållit i den till 1944 års
riksdag avlåtna propositionen (nr 246) med förslag till grundlagsändringar
i anledning av processreformen föreligger ej anledning räkna med att rådhusrätten
j någon residensstad skulle komma att upphöra utan att i länet
fortfarande finnes någon stad med rådhusrätt. 1 den mån spörsmålet örn residensstads
förenande med domsaga kan bliva aktuellt lärer alltså det hinder
häremot, som de nuvarande forumbestämmelsema för tryckfrihetsmål utgöra,
kunna undanröjas utan grundlagsändring. Då det är självfallet att nu nämnda
hinder mot landsrättsförläggning skall beaktas så länge det alltjämt är gällande,
synes den i 2 § intagna bestämmelsen härom kunna utgå. Hindret föreligger
för övrigt även i det fall som regleras i 1 §.

Beträffande tidpunkten för en indragning av ifrågavarande rådhusrätter
har beredningen som förut nämnts föreslagit, att Kungl. Majit skall äga att
förordna örn landsrättsförläggning även om borgmästartjänsten ej är ledig.
1 vissa remissyttranden har häremot erinrats, att detta kunde medföra att
innehavare av stadsdomartjänster i betydligt ökad omfattning bleve överförda
till indragningsstat, något som särskilt i nuvarande läge mötte betänkligheter
från statsfinansiella liksom mera allmänt nationalekonomiska synpunkter.
Som beredningen framhållit torde emellertid det av 1942 års riksdag
uttalade önskemålet örn större snabbhet vid indragningen av rådhusrätter
icke kunna tillgodoses utan att möjligheten att förordna om landsrättsförläggning
vidgas i angiven riktning. Jag har därför funnit övervägande skäl
tala för den ståndpunkt beredningen intagit i denna del. Beträffande framgångssättet
vill jag emellertid framhålla följande.

Det kan icke vara lämpligt att omedelbart indraga alla ifrågavarande rådhusrätter.
Övergången till den nya ordningen bör i stället ske successivt.
I beredningens förslag till lag örn införande av nya rättegångsbalken har
också upptagits en bestämmelse, enligt vilken rådhusrätt med blott en eller
två lagfarna ledamöter må bibehållas i sin hittillsvarande sammansättning
till dess Kungl. Majit förordnar annorledes. Vid bedömande av frågan, när
stad, där sysselsättning ej kan beredas minst tre lagfarna ledamöter i rådhusrätten,
skall läggas under landsrätt, bör självfallet hänsyn tagas till borgmästarens
ålder, örn denne uppnått vanlig pensionsålder, kunna några betänkligheter
mot att indraga hans tjänst icke föreligga. Även örn borgmästaren
icke uppnått sådan ålder, kunna emellertid andra omständigheter, exempelvis
långvarig sjukledighet för honom, tala för att en landsrättsförläggning
utan uppskov äger rum. Tydligt är vidare, att örn annan lämplig anställning
kan beredas borgmästaren i statlig eller kommunal tjänst, detta innebär
ett starkt skäl att omedelbart upptaga frågan om stadens läggande under
landsrätt En särskild anledning därtill kan även vara, att där utom borgmästaren
annan lagfaren ledamot av rådhusrätten finnes, denne avlider eller
avgår. Vidare kan en av andra orsaker behövlig omreglering av domsagoindelningep
göra det lämpligt, att stad omedelbart lägges under landsrätt.
I övrigt måste naturligtvis vid bedömningen av frågan örn stads förenande

Kungl. Alcij.ts proposition nr 41.

med domsaga stort avseende fästas vid göromålens omfattning och beskaffenhet.
Jag förutsätter emellertid att, i den mån det kan ske utan olägenhet
för rättsskipningen, tillbörlig hänsyn skall tagas till lokala önskemål
rörande den lämpliga tidpunkten för landsrättsförläggning.

Med anledning av vad styrelsen för svenska stadsförbundet uttalat vill jag
i detta sammanhang framhålla, att det såsom processlagberedningen understrukit
ligger i öppen dag att i samband med stads förenande med domsaga
erforderliga anordningar skola vidtagas för tillgodoseende av snabb och lättlillgänglig
rättsvård i staden. Någon särskild bestämmelse som garanterar
genomförandet av vad som vid verkställd utredning funnits böra vidtagas
med avseende å tingsordning, tingsställe, förläggning av domarkansli o. d.
torde icke erfordras.

Beträffande den närmare utformningen av beredningens förslag i övrigt
har i några yttranden uttalats, att det borde kompletteras med en regel örn
ovillkorlig rätt för innehavare av indragen befattning att av statsverket erhålla
gottgörelse ej blott för mistad inkomst i form av fast lön utan även
för förlust av dyrtidstillägg och sportler. Till stöd härför har i det yttrande
som avgivits av svenska stadsförbundets styrelse anförts, att vid tillämpning
av nuvarande bestämmelser ersättning i allmänhet lämnats för sportler men
att i vissa fall ett anspråk på sådan ersättning eller på gottgörelse för dyrtidstillägg
bedömts såsom oberättigat. Med anledning härav vill jag framhålla,
att vid tillämpning av lagen staten ansetts skyldig att utgiva ersättning
järnvä) för förlust av sportler och för dyrtidstillägg, såframt någon motsvarande
förpliktelse för staden förelegat. I undantagsfall har dock ansetts,
att staten icke vöre pliktig att utgiva ersättning för lönetillägg, som staden
beslutat sedan utredning om landsrättsförläggning påbörjats och då det varit
uppenbart alt rådhusrätten skulle indragas. Det synes ej vara lämpligt
att utvidga statsverkets skyldighet på denna punkt. Jag vill i detta sammanhang
även nämna, att när vederbörande befattningshavare kunnat tänkas
erhålla ordinarie statstjänst eller komma att utses till kommunalborgmästare
eller till ledamot av annan rådhusrätt och magistrat, brukat föreskrivas,
att ersättningen skulle upphöra, om befattningshavaren överginge
till dylik anställning!-

Att, såsom i några yttranden blivit ifrågasatt, ålägga statsverket en ovillkorlig
skyldighet att ansvara för avlöning och pension till befattningshavare
som i samband med en landsrättsförläggning kan få sin tjänst indragen utan
att detta är en omedelbar följd av rådhusrättens upphörande, torde icke böra
ifrågakomma. I den mån staden kommer att få vidkännas lön eller pension
till sådan befattningshavare efter landsrättsförläggning, oaktat tjänsten skulle
kunna undvaras, kommer denna utgiftspost emellertid att inverka på frågan,
huruvida för stadens förvaltning uppkommer besparing eller ej.

Med anledning av vad beredningen anfört rörande frågan örn skyldighet
för stad som förenas med tingslag att erlägga lösen för andel i tingshus eller
annan tingslagets egendom har i ett av de inkomna yttrandena hemställts,
att i lagen måtte införas en bestämmelse av innebörd att sådan skyldighet

Kungl. Martts proposition nr 41.

icke skulle föreligga, om staden ej vöre av den storleksordning att dess uppgående
i domsaga omedelbart medförde behov för denna av ytterligare lokaler
m. m. Det må erinras, att den i 5 § nu intagna bestämmelsen, enligt vilken
Kungl. Maj:t vid stads läggande under landsrätt äger förordna örn stadens
rättigheter och skyldigheter i förhållande till tingslaget med hänsyn till
vad i det särskilda fallet finnes överensstämma med rättvisa och billighet,
tillkommit genom lagändring så sent som år 1942. Redan i samband med
denna lagändring förordades från vissa håll, att i lagen borde som huvudregel
angivas att staden icke skulle behöva utgiva ersättning för andel i tingshus
eller annan tingslagets egendom. Av skäl som närmare utvecklats i den
proposition i ämnet (nr 304) som nämnda år förelädes riksdagen avvisades
emellertid tanken på att i lagen uppdraga några riktlinjer för avgörandet av
ifrågavarande spörsmål. Det torde icke finnas anledning att nu frångå den
ståndpunkt som statsmakterna sålunda intagit.

Anledning att, såsom i vissa yttranden föreslagits, ålägga statsverket att ersätta
belopp som stad finnes skäligen böra utgiva för nyss angivna ändamål
torde icke föreligga. Såsom beredningen framhållit måste förutsättas, att staden
icke ålägges något sådant kapitalutlägg utan att den erhåller en motsvarande
tillgång.

Vad beredningen eljest föreslagit har synts mig lämpligt och torde böra
genomföras. I samband härmed lärer en redaktionell följdändring böra vidtagas
i 4 §. Jag har ej funnit anledning att, såsom svenska stadsförbundets
styrelse ifrågasatt, inrätta ett särskilt organ för behandling av olika frågor
som röra stads förenande med domsaga.

De nya bestämmelserna torde i överensstämmelse med vad beredningen
förordat böra träda i kraft den 1 juli 1945.

Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över ett inom
justitiedepartementet upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av
2, 3 och 4 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande
i judiciellt avseende, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Thore Wisén.

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med det vid
propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 41. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 januari
1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 26 januari 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 12 januari 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§
lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Sven Strömberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 2 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning nied cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets
den 30 januari 1945 avgivna utlåtande över det den 12 i samma månad
till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2,
3 och 4 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande
i judiciellt avseende.

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att förslaget efter vissa redaktionella jämkningar måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall lill denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Stig Hiljding.