Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1965 (Proposition 1965:4)

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1965

Nr 4

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 179)
om ersättning till polisman för skada å kläder, m. m.;
given Stockholms slott den 18 december 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till lag angående upphävande av lagen
den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning till polisman för skada å kläder,
dels bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att polisman skall få rätt till ersättning av statsverket,
när lös egendom som tillhör honom skadas under hans tjänsteutövning
eller på grund av hans tjänst, vare sig skadan uppkommit av våda eller
genom annans vållande. Ersättningsrätten skall dock omfatta skada på motorfordon,
som tillhör polismannen, endast om han fått medgivande att vid
tjänsteresa med egen bil åtnjuta resekostnadsersättning för detta färdsätt.
Jämkning av ersättning skall kunna ske om polismannen varit medvållande
till skadan eller om särskilda skäl i annat fall föreligger för jämkning.

Enligt propositionen bör ersättningsrätten efter polisväsendets förstatligande
inte längre regleras i lag utan på samma sätt som andra frågor mellan
staten och dess anställda. Lagen om ersättning till polisman för skada å
kläder föreslås därför skola upphävas. Anslagsfrågan tas upp i 1965 års
statsvcrksproposition.

Den nya ersättningsregleringen skall enligt förslaget gälla från och med
den 1 juli 1965.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr

Kungl. Maj.ts proposition nr i år 1965

Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning
till polisman för skada å kläder

Härigenom förordnas, att lagen den 6 juni 1925 om ersättning till polisman
för skada å kläder skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1965. Lagens
bestämmelser skola dock även därefter äga tillämpning beträffande
skada som inträffat dessförinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1965

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 16 oktober 1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
ehefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ersättning
till polisman för vissa skador samt anför.

I skrivelse den 28 mars 1958 (nr 172) anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t
måtte föranstalta om utredning angående ersättning till polisman för kroppsskador,
som åsamkats honom vid tjänsteutövning, samt för riksdagen lägga
fram förslag till bestämmelser i ämnet vilka utredningen kunde föranleda.
Utredningsuppdraget gavs av Kungl. Maj :t åt polisverksamhetsutredningen,
som dock befriades därifrån den 2 februari 1961, då uppdraget i stället anförtroddes
en särskilt tillkallad sakkunnig, numera biträdande häradshövdingen
L. I. Jönsson. Till expert åt den sakkunnige förordnades den 8 maj
1961 ombudsmannen i Svenska polisförbundet M. Lindell.

Till den sakkunnige överlämnades sedermera även en till Kungl. Maj :t
ingiven framställning från Svenska polisförbundet och föreningen Sveriges
landsfiskaler angående ersättning till befattningshavare inom polisväsendet
för skador, vilka åsamkats polismännens egna i tjänsten använda bilar.

Den sakkunnige har i promemoria (stencilerad) den 20 maj 1963 föreslagit,
att polisman skall ha rätt till viss ersättning då han skadas under
tjänsteutövning samt att rätt till ersättning när hans tillhörigheter skadas
under tjänsteutövningen skall föreligga inte bara som f. n. i fråga om skada
på kläder utan även i fråga om skada på hans övriga tillhörigheter, bl. a.
fordon.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av riksrevisionsverket,
generaltullstyrelsen, statspolisintendenten, överståthållarämbetet efter
hörande av Stockholms stads rätts- och polisdirektion, länsstyrelserna i
Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och
Jämtlands län, utredningen angående vissa skadeståndsrättsliga frågor
(skadeståndskommittén), Statstjänarkartellen, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska polisförbundet, föreningen Sveriges

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1965

landsfogdar, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges stadsfiskafer,
föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges tullmannaförbund.

Som framhållits i första lagutskottets utlåtande 1958: 14, som åberopats
i nyssnämnda riksdagsskrivelse, har frågan om ersättning med anledning
av kroppsskada som tillfogas någon i tjänsten betydande räckvidd. Den
förut nämnda promemorian ger inte underlag för den allsidiga bedömning
som med hänsyn härtill är erforderlig. Med anledning härav bör med utgångspunkt
i promemorieförslaget göras den ytterligare utredning som är
nödvändig för att få en allmän överblick rörande problematiken beträffande
skadeersättning till statliga befattningshavare i allmänhet. Innan ett sådant
utredningsarbete slutförts är jag inte beredd att ta ställning till det i promemorian
framlagda förslaget att vidga polismännens ersättningsrätt vid
kroppsskada.

Jag anhåller därför att i förevarande sammanhang få till närmare behandling
uppta endast frågan om polismännens ersättningsskydd när de på
grund av tjänsten får sina tillhörigheter skadade.

Nuvarande förhållanden, reformkrav

När polisman under utövning av polistjänst fått honom tillhörig egendom
skadad kan han på anställningsförhållandet grunda anspråk mot det allmänna
endast i fråga om kläder. Enligt lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om
ersättning till polisman för skada å kläder har polisman, som fått sina kläder
sönderrivna eller eljest skadade under tjänsteutövning, rätt till ersättning
för skadan. Ersättningsrätten föreligger oavsett om skadan tillskyndats
polismannen genom annans vållande eller om skadan uppstått av våda.
Endast för det fall att polismannen vållat skadan själv eller skadan uppstått
genom förslitning saknar han ersättningsrätt. Framställning med begäran
om ersättning skall göras hos länsstyrelsen inom tre månader från skadetillfället
om inte sökanden visar laga förfall. Det ankommer på domstol att
i mål mot skadevållaren om ansvar på yrkande av allmän åklagare pröva om
och intill vilket belopp skadevållaren skall återgälda belopp, som utgetts
eller kan komma att utges enligt lagen.

Polismän, vilka fått annan egendom än kläder skadad under tjänsteutövning,
har i flera fall, när de inte utfått utdömt skadestånd, hos myndigheterna,
i sista hand hos Kungl. Maj :t, hemställt om ersättning av allmänna medel.
De skador, som här främst kommit i fråga, har avsett i tjänsten använda
privatbilar. Kungl. Maj :t har i en del fall genom anlitande av förslagsanslaget
Anordnande av polisbevakning i annan än den i polislagen stadgade
ordningen utanordnat belopp till ersättning för bilreparationer.

I den förut nämnda framställningen till Kungl. Maj :t den 10 februari
1961 hemställde Svenska polisförbundet och föreningen Sveriges landsfiskaler
att erforderliga åtgärder snarast möjligt måtte vidtas för att bereda

Kungl. Maj.ts proposition nr l år 1965

sådana befattningshavare inom polisväsendet, som använder egen bil för
resor i tjänsten, ersättning för skador vilka uppstår genom omhändertagna
personers förvållande.

I framställningen sägs bl. a.

Inom polisväsendet förekommer det i stor utsträckning att befattningshavare
för resor i tjänsten använda egen bil. Härunder inträffar ofta att befattningshavarna
måste använda bilarna också för transport av personer,
som av olika anledningar omhändertagits, t. ex. berusade personer, sinnessjuka,
för brott misstänkta in. fl. Om vid dylik transport bilen nedsmutsas
eller skadas genom den omhändertagnes förvållande — genom uppkastningar
av en berusad eller genom våldsamheter från den omhändertagnes
sida — har för närvarande bilägaren, såvida gällande försäkringar icke kunna
utnyttjas (vilket sällan torde vara fallet), ingen annan möjlighet att göra
sin ersättningsrätt gällande än att föra skadeståndstalan i vanlig ordning,
vilket innebär att bilägaren icke alls kan få ut sin ersättning om den skadevållande
är insolvent och kan få vänta mycket lång tid på ersättningen om
den betalningsskyldige skulle befinnas ha utmätningsbara tillgångar. Detta
förhållande måste anses utgöra en oskälig belastning för befattningshavarna
i fråga. Bilskador av detta slag torde vara av speciellt polisiär natur och
det torde vara rimligt att bilägaren hålles skadeslös genom vederbörande
huvudmans försorg (stat eller kommun) efter i huvudsak samma principer,
som gäller enligt lagen om ersättning till polisman för skada å kläder.

Utredningsmannen

Utredningsmannen redovisar inledningsvis som ett tämligen allmänt uttalat
önskemål att rätt till ersättning bör föreligga inte bara i fråga om kläder
utan även beträffande andra personliga tillhörigheter, som kan komma
till skada under utövande av polistjänst, t. ex. glasögon och armbandsur.
Utredningsmannen finner att de skäl som anförts till stöd för ersättningsrätt
vid skada på kläder gör sig gällande också i fråga om skada på polismans
andra personliga tillhörigheter. Enligt utredningsmannens förslag skall ersättningsrätten
därför utvidgas i enlighet härmed. Fråga uppkommer emellertid
om skyddet skall avse all personlig egendom, som kan skadas under
polistjänsten. Denna fråga anser utredningsmannen främst vara av betydelse
beträffande ersättning för skada, som tillfogas polismans i tjänsten
använda privata motorfordon.

Det kan, sägs det i promemorian, måhända göras gällande att samma ersättningsnormer
som gäller annan personlig lösegendom även bör gälla i
fråga om i tjänsten nyttjade privata personbilar och att ersättning av allmänna
medel bör utgå för varje skada, som uppstått på en i tjänsten använd
privatbil, oavsett om skadan orsakats av annan eller uppstått av våda.
Bara om polismannen själv orsakat skadan eller den uppstått genom förslitning
skulle ersättning vägras. Frågan om utformningen av ett sådant
ersättningsskydd finner utredningsmannen emellertid föranleda vissa pro -

Kiingl. Maj.ts proposition nr i är 1965

blem. Till en början observeras det fall att eu kollision inträffar mellan eu
av polismannen förd personbil och ett annat motorfordon. I promemorian
anförs.

Den obligatoriska motorfordonsförsäkringen täcker intill vissa belopp
varje skada, som ägare eller förare av motorfordon med detta åsamkar annan
person eller annat motorfordon. Härvid gäller att ersättning utgår, så snart
ägaren respektive föraren anses vållande till skadan eller icke förmår bevisa
att han icke vållat skadan. Vid kollision mellan två motorfordon, där
ingendera sidan kan »exculpera» sig, jämkas ersättningen efter skälighet.
(5 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada genom automobiltrafik).
Reglerna för bilansvarigheten räknar sålunda överhuvudtaget
inte med några fall av »våda». Antingen är ägaren eller föraren ansvarig för
viss skada, i vilket fall motorfordonsförsäkringen täcker hans ansvar, eller
också är han fri från ansvar, i vilket fall motparten i kollisionen inte kan
antagas vara fri från ansvar.

När bilansvarighetsreglerna är aktuella anser utredningsmannen att det
knappast kan bli tal om att införa vidgat ersättningsskydd för polismän,
som använder egna personbilar i tjänsten. Att söka utifrån andra skadeståndsrättsliga
grunder nå ett fördelaktigare ersättningssystem anses knappast
möjligt.

Om en i tjänsten använd personbil skulle skadas genom dikeskörning
eller liknande kan måhända läget anses vara ett annat, fortsätter utredningsmannen.
Bilansvarighetsreglerna träder då inte i funktion, och det kan diskuteras
om dikeskörningen skett »av våda» eller inte. I detta sammanhang
betonas emellertid svårigheterna att tillfredsställande utröna de närmare
omständigheterna och frågan om inverkan av förslitning. En annan omständighet
som spelar in är att ersättning för nyttjandet av privatbil i tjänsten
normalt är beräknad på grundval av antagandet att bilen är hélförsäkrad.
Med hänsyn härtill anser utredningsmannen det motiverat att utgå från att
helförsäkring också skall föreligga i skadefall, som kan komma i fråga.
Detta innebär alt det högsta belopp, som en polisman i händelse av bilolycka
av nu antytt slag får antas ha att utge, utgörs av stipulerad självrisk
jämte eventuell förlust av s. k. bonus.

Det anförda finner utredningsmannen motivera att ersättningsfallen vid
skada på i tjänsten brukat privat motorfordon uttryckligen begränsas till
dem som uppkommit genom annans vållande och som inte ersätts enligt
den obligatoriska motorfordonsförsäkringen. Ersättningsrätten kommer då
i första hand att avse just de fall, som hittills vållat polismännen de största
bekymren, nämligen då omhändertagna personer gjort åverkan på privatbil
eller smutsat ned dess inredning. Utredningsmannen anser inte att medvållande
hos polisman till ersättningsgill skada bör medföra jämkning i ersättningen.

Utredningsmannen föreslår att administrationen av ersättningsskyddet
liksom förhållandet är beträffande lagen om ersättning till polisman för

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1905 7

skada å kläder skall handhas av länsstyrelserna. Om något lämpligt centralt
polisorgan tillskapas ställer sig dock utredningsmannen inte främmande för
tanken att låta detta organ få hand om uppgiften att tillämpa den nya lagstiftningen Vidare

föreslås i promemorian att ersättning enligt den nya lagstiftningen
skall utgå av statsmedel. Motivet härför är polisväsendets förestående förstatligande.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag har vunnit anslutning från flertalet remissorgan.
Den avsedda utvidgningen av ersättningsrätten till att avse även
andra personliga tillhörigheter än kläder anses i remissvaren naturlig. I
fråga om ersättning för skada på polismans egen i tjänsten använda bil har
dock i en del yttranden erinringar gjorts mot förslaget. Skadeståndskommittén
angriper sålunda tanken, att ersättning för bilskada — till skillnad från
vad som skall gälla för annan sakskada — skall utgå endast om skadan vållats
av annan. Enligt kommitténs mening borde här liksom beträffande
andra sakskador jämväl vådafallen ersättas. I kommitténs yttrande heter det.

I fråga om ersättningsreglerna beträffande egendomsskador vill kommittén
ifrågasätta, om det finns skäl att särskilt beträffande motorfordon generellt
begränsa tillämpningsområdet till fall av annans »förvållande». De
flesta fall av mera omfattande skador på motorfordon uppkommer vid kollisioner
med andra fordon eller vid dikeskörningar och liknande olyckor. I
kollisionsfallen torde det höra till rena undantagen, att olyckan anses ha
inträffat av våda. T allmänhet kan vållande påvisas hos åtminstone den ena
föraren. Då dylikt vållande undantagsvis ej kan styrkas och blott presumerat
vållande föreligger på polismannens sida, finns knappast skäl att frånkänna
honom rätt till ersättning för den del av skadan på fordonet som ej ersätts
av det andra fordonets trafikförsäkring. Har polismannen lyckats exculpera
sig, är det än större skäl att han får ersättning, men i regel får han då full
ersättning ur motpartens trafikförsäkring, eftersom det i kollisionsfallen
torde vara sällsynt att båda förarna lyckas föra exculpalionsbevisning. Anförda
synpunkter äger giltighet också vid dikeskörningar och andra liknande
olyckor. År fordonet kaskoförsäkrat, inskränker sig ersättningen till beloppet
av eventuell självrisk jämte eventuell förlust av s. k. bonus. Om dylik
försäkring saknas, kan detta beaktas inom ramen för 11 § andra stycket
i förslaget. Också då det gäller skador genom nedsmutsning o. 1. har man att
räkna med fäll då ersättning skäligen bör utgå, oaktat något vållande till
skadan icke föreligger, t. ex. då en polisman i egen bil transporterar en
skadad person till sjukhus. Av praktikabilitetshänsyn kan visserligen vara
påkallat att föreskriva vissa begränsningar — utredningsmannen har bl. a.
uppmärksammat frågan om verkan av förslitning. Dylika hänsyn behöver
likväl ej föranleda en generell inskränkning till skada genom annans
vållande.

Enligt kommitténs mening skulle man vinna en mer tilltalande reglering,
om ersättningsskyddct även när det gäller skada på privat motorfordon i

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1965

princip fick omfatta också vådafallen. Kommittén hävdar vidare att det
föreslagna undantaget från ersättning för skada som ersätts på grund av
obligatorisk trafikförsäkring bör utvidgas att omfatta även fall då sådan
försäkring inte föreligger, om detta beror på att försäkringsplikten försummats
eller att fordonets ägare befriats från försäkringsplikt, såsom fallet är
beträffande stat och kommun. I förra fallet utger trafikförsäkringsföreningen
ersättning, och i senare fallet är ägaren skyldig att till den skadelidande
utge vad denne ägt utfå av försäkringsgivaren, om försäkring funnits. Polismannen
har därför, menar kommittén, inte i någotdera fallet behov av att i
nu förevarande ordning kunna få ersättning av statsmedel.

Överståthållarämbetet framhåller att ett betydande antal förpassningsresor
i Stockholm företas med polismännens egna bilar, varvid ersättning
utgår enligt allmänna resereglementet, sålunda efter jämförelse med billigaste
färdsätt. Ämbetet påpekar att det framlagda förslaget, även om det
närmast tar sikte på de fall då myndighet medgivit användande av egen bil
utan kostnadsjämförelse, inte utesluter rätt till ersättning även i det förstnämnda
fallet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, skadeståndskommittén och föreningen
Sveriges landsfogdar har ställt sig tveksamma till utredningsmannens förslag,
att hänsyn principiellt inte skall tas till polismans eventuella medvållande
vid bestämmande av ersättning. Skadeståndskommittén, som anser
att person- och sakskadefall bör behandlas lika i detta hänseende, finner
det svårt att tinna sakliga skäl för utredningsmannens ståndpunkt. Den
omständigheten, att stadgande om verkan av medvållande inte upptagits
i 1925 års lag om ersättning för skada på kläder, bör enligt kommittén inte
hindra en självständig prövning av spörsmålet i samband med att ersättningsskyddet
väsentligt utvidgas. I kommitténs yttrande anförs vidare.

Icke minst vid kollisionsskador på motorfordon synes det omotiverat, att
staten skall träda in och betala ersättning för den del av skadan som — därför
att polismannen själv funnits vållande — ej utgår ur motpartens trafikförsäkring,
låt vara att det i regel endast kommer att gälla självrisk och förlorad
bonus. Om polismannen är ensam vållande till en dikeskörning, får
han ju icke ersättning enligt förslaget. Också i andra fall synes rimligt att
polismannen själv får i viss utsträckning bära följderna av att han överskridit
gränserna för det tillåtna. Det kan någon gång vara fråga om mycket
graverande förfaranden från polismannens sida, då det skulle verka direkt
stötande om staten utgav full ersättning för skadan.

Åtskilliga remissorgan, bland dem statspolisintendenten, uttalar i fråga
om prövningen av ersättningsanspråk sympati för tanken, att rikspolisstyrelsen
i stället för länsstyrelserna bör anförtros tillämpningen av ersättningsreglerna.
Ingen erinran göres mot förslaget att ersättningen helt skall
bekostas av statsverket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1965

Departementschefen

Inom flera grenar av offentlig verksamhet föreligger på grund av verksamhetens
art betydande risker för de anställda att åsamkas skada i olika
hänseenden. Detta förhållande har särskilt uppmärksammats i fråga om
polisens verksamhet. Här erbjuder redan de normala verksamhetsformerna
påtagliga skaderisker. Med hänsyn härtill har polismännen sedan länge
en speciell rätt till ersättning för skada på kläder enligt en särskild lag därom
från 1925. I en framställning till Kungl. Maj :t 1961 hemställdes att rätt
till ersättning skulle föreligga även när polismän som använder egna bilar
i tjänsten får bilarna skadade genom omhändertagna personers vållande.
Framställningen överlämnades till en särskilt tillkallad sakkunnig, som i
en promemoria lagt fram förslag till generell reglering av polismans rätt
till ersättning när hans lösa egendom skadas i eller på grund av tjänsten.

Det synes till en början uppenbart, att en reform avseende polismans rätt
till ersättning vid egendomsskada inte bör innefatta någon inskränkning av
betydelse i den nuvarande rätten att få ersättning för skada på kläder. Utredningsmannen
har föreslagit att sakskadeskyddet får omfatta även andra
polismannens egna tillhörigheter, som kan komma till skada vid tjänsteutövningen.
Här avses främst sådana saker som glasögon och armbandsur.
Förslaget har inte mött någon invändning vid remissbehandlingen. Jag har
inte heller för egen del något att erinra mot förslaget.

Som utredningsmannen framhållit bör, i enlighet med vad f. n. gäller
beträffande klädskador, sakskada enligt huvudregeln ersättas såväl när
den vållats av annan som när den uppkommit av våda. Har skadan däremot
vållats av polismannen själv eller uppkommit genom förslitning skall
rätt till ersättning inte föreligga. Denna ståndpunkt leder enligt min mening
till att möjlighet att jämka skadeersättning med hänsyn till polismannens
medvållande bör föreligga. Den praxis som härutinnan utvecklats i
fråga om klädskadorna bör i huvudsak kunna vara vägledande vid bedömning
även av andra ersättningsanspråk vid sakskada.

Ett särskilt problem uppkommer i de fall då polisman tillhörig bil skadas
i samband med att polismannen använder den under tjänsteutövningen.
En frekvensundersökning visar att sådana skador inte är ovanliga. Under
femårsperioden 1956—1960 har 107 skadefall inrapporterats.

Vad angår bilskadefallen vill jag till en början framhålla, att privatbil
kan användas i tjänsten under två helt skilda förutsättningar. Tjänsteman
som har egen bil kan, om han så vill, använda den för tjänsteresa och får
då reseersättning efter billigaste färdsätt, i regel för kostnaden för tågresa.
I dessa fall skall enligt min mening skada på bilen över huvud taget
inte ersättas av det allmänna, eftersom det står polismannen fritt att använda
annat färdsätt. Om polismannen däremot fått medgivande att använda
egen bil i tjänsten och få gottgörelse därför utan jämförelse med

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1965

kostnaden för andra färdmedel anser jag att skadeersättning skall kunna
utgå.

Enligt utredningsmannens förslag skall ersättning för skada på polismans
eget i tjänsten brukade motorfordon utgå endast om skadan uppkommit
genom annans vållande och inte ersätts på grund av försäkring
enligt lagen om trafikförsäkring å motorfordon. Ersättning skall alltså inte
såsom i fråga om andra sakskador utgå när skada uppkommit av våda. I
likhet med skadeståndskommittén vill jag ifrågasätta om det finns skäl att
generellt inskränka ersättningsrätten vid skada på motorfordonen till att
avse endast fall då vållande förekommit. Vid bilkollisioner kan i allmänhet
vållande påvisas hos åtminstone den ena föraren. Kan så undantagsvis inte
ske finns det knappast anledning att frånkänna polismannen rätt till ersättning
för den del av skadan, som inte ersätts på grund av det andra fordonets
trafikförsäkring. Endast visat vållande från polismannens sida skall alltså
liksom i fråga om andra sakskador utesluta ersättningsrätt eller föranleda
jämkning av ersättningen. Jag föreslår därför att huvudregeln i fråga om
ersättning för sakskada i princip skall gälla även med avseende på motorfordon.
Ersättning skall utgå oavsett om vållande från annan persons sida
föreligger eller inte. Det är att märka att det allmänna inte därigenom blir
sämre ställt än om tjänstebil stått till förfogande.

Ersättning bör utgå endast i den mån skadan inte täcks enligt lagen om
trafikförsäkring. Privatbil, som används i tjänsten under sådana förhållanden
att ersättning för skada enligt vad jag förut sagt skall kunna utgå, förutsätts
vara helförsäkrad genom polismannens egen försorg. Härav följer
att skadeersättning av allmänna medel inte kan överstiga stipulerad självrisk
jämte eventuell förlust av s. k. bonus.

Beträffande den närmare regleringen av polismans ersättningsrätt vill jagytterligare
anföra följande.

1925 års lag om ersättning till polisman för skada å kläder reglerar
främst de kommunalanställda polismännens ersättningsrätt. Efter polisväsendets
förstatligande blir alla polismän statstjänstemän. Deras ersättningsrätt
vid skada på grund av tjänsten blir alltså nu närmast en fråga
mellan staten och dess anställda och bör inte längre regleras i lag utan på
samma sätt som andra sådana frågor regleras i administrativ ordning. Lagen
om ersättning till polisman för skada å kläder bör alltså upphävas samtidigt
med att polismännen får rätt till ersättning vid skada på grund av tjänsten
i enlighet med vad jag anfört i det föregående.

Statsverkets kostnader för ersättning till polisman för skada på kläder
uPP»år till förhållandevis blygsamma belopp. Den förordade vidgningen
av ersättningsrätten föranleder givetvis viss ökning av kostnaderna. Det är
emellertid inte möjligt att f. n. med någon grad av säkerhet beräkna kostnadsökningen.

I utredningsförslaget har under polistjänst såvitt gäller landsbygden in -

Knngl. Maj:ts proposition nr i år 1965

begripits handräckningsverksamhet i utsökningsmål och vid indrivning.
Efter omorganisationen av polis- och exekutionsväsendet den 1 januari
1965 ingår denna handräckningsverksamhet inte längre i polisverksamheten
utan överlämnas helt åt de exekutiva befattningshavarna. Polisman
förutsätts dock skola biträda vid exekutiv förrättning, som måste genomföras
med våld. Eftersom de inom exekutionsverksamheten särskilt riskfyllda
arbetsmomenten alltså torde komma att åvila polismän anser jag det
inte påkallat att utsträcka skadeskyddet att omfatta även tjänstemännen
inom exekutionsväsendet.

Ersättning bör bestämmas enligt allmänna skadeståndsrättsliga grunder.
Härav följer bl. a. att möjlighet skall finnas att jämka ersättningen på grund
av medvållande. Utredningsmannen har dessutom föreslagit att en särskild
jämkningsmöjlighet skall införas. Om särskilda skäl föranleder det skall
enligt förslaget ersättning bestämmas till lägre belopp an som motsvarar
skadans värde. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt. Rätt till ersättning
för sakskador bör självfallet främst vara avsedd för skada på lös egendom
som polisman har rimlig anledning att föra med sig under tjänsteutövningen,
t. ex. klocka och glasögon. Att helt utesluta rätt till ersättning för andra
tillhörigheter torde dock inte vara möjligt bl. a. med hänsyn till att ersättning
bör utgå även vid skada på grund av tjänsten. Även i andra fall kan det
vara rimligt att ersättning utges för tillhörigheter som inte kan anses behövliga
för tjänsten. Här torde det å andra sidan ibland vara befogat att ersättning
uteblir eller utgår endast med ett reducerat belopp. I sådana fall bor
ersättningen kunna jämkas. Jämkningsmöjlighet bör finnas också då ersättning
begärs för skada på motorfordon, som polismannen medgivits att
använda i tjänsten men som han underlåtit att hålla kaskoförsäkrat.

Rätt till ersättning av staten kommer enligt vad jag förordat att föreligga
även när polismannen har möjlighet att kräva skadestånd av den som vållat
skadan. Jag delar utredningsmannens mening att statsverket bör inträda i
den skadelidandes rätt mot skadevållaren såvitt avser ersättning som statsverket
utgett i enlighet med vad jag anfört i det föregående.

Den föreslagna ordningen för ersättning till polisman för vissa egendomsskador
bör gälla från och med den 1 juli 1965. Lagen den 6 juni 1925 (nr 179)
om ersättning till polisman för skada å kläder bör samtidigt upphora att
gälla. Lagens bestämmelser skall dock enligt förslaget även därefter äga
tillämpning beträffande skada på kläder vilken inträffat dessförinnan.

Frågan om anslag till ersättningskostnaderna från och med den 1 juli
1965 torde böra upptas i nästa års statsverksproposition.

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1965

Departementschefens hemställan

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag
till lag angående upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning
till polisman för skada å kläder. Förslaget torde få fogas som bilaga1
vid protokollet i detta ärende.

Lagen om ersättning till polisman för skada å kläder har utfärdats efter
lagrådets hörande. På grund därav bör lagrådets yttrande inhämtas över
förslaget till lag angående upphävande av nämnda lag.

Jag hemställer därför att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl.
Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Lars Almer

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, bär uteslutits här.

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1965

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 december
196b.

Närvarande:
justitierådet Hagbergh,
regeringsrådet Wilkens,
justitieråden Riben,

Bergsten.

Enligt lagrådet den 20 november 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 16 oktober 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående upphävande
av lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning till polisman för skada
å kläder.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
tillförordnade lagbyråchefen Rune Berggren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1965

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 december
1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Lindholm, Kung, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 8 december
1964 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 16 oktober 1964
remitterade förslaget till lag angående upphävande av lagen den 6 juni 1925
(nr 179) om ersättning till polisman för skada å kläder och upplyser, att lagrådet
lämnat förslaget utan erinran.

Föredraganden anför ytterligare.

Vid anmälan av detta ärende den 16 oktober 1964 anförde jag, att frågan
om polismännens ersättningsrätt vid kroppsskada inte borde avgöras förrän
den ytterligare utredning verkställts som behövs för att man skall få en allmän
överblick över problematiken beträffande skadeersättning till statliga
befattningshavare i allmänhet. Anstalter har nu vidtagits för att få till stånd
en sadan utredning inom de departement som närmast berörs av frågan.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte föreslå 1965
års riksdag att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till lag angående
upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning till polisman
för skada å kläder,

dels godkänna de i ärendet den 16 oktober 1964 angivna grunderna för
polismans rätt till ersättning, när lös egendom som tillhör honom skadas
under tjänsteutövningen eller på grund av tjänsten.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Reimer

ESSELTE AB. STHLM 64
414868