Kungl. Maj.ts proposition nr 39 (Proposition 1946:39)

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

Nr 39.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ förordningen den 20
november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel örn
lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
m. m., given Stockholms slott den 12 januari 1946.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ förordningen den 20 november
1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva;

2) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219)
om avbetalningsköp;

3) lag angående ändrad lydelse av §§ 11 och 12 förordningen den 4 mars
1862 (nr 10) örn tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer;

4) lag örn tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen
den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsökningsoch
utmätningsmål;

5) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 (nr 66) angående handelsböcker
och handelsräkningar;

6) lag om ändrad lydelse av 71, 93 och 94 §§ växellagen; samt

7) lag om ändrad lydelse av 53, 71 och 72 §§ checklagen.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1 sami. Nr 39.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 1, 3 oell 4 §§ förordningen den 20 november 1845
(nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva.

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ förordningen den 20 november
1845 i avseende på handel örn lösören, som köparen låter i säljarens vård
kvarbliva1, skola erhålla följande ändrade lydelse.

1 §•

Vill den, som tillhandlar sig lösören och tillåter, att desamma få i säljarens
vård kvarbliva, att vad han tillhandlat sig skall fredas från utmätning för
säljarens skuld och i händelse av dennes konkurs från boets tillgångar avskiljas,
upprätte skriftlig avhandling om köpet, med förteckning å de köpta
persedlarna och vittnens underskrift, och läte sedermera från predikstolen i
kyrkan uti den församling, där säljaren bor, å nästa söndag, då gudstjänst
därstädes hålles, om samma avhandling uppläsa kungörelse, upptagande säljarens
och köparens namn och yrken, dagen då köpeavhandlingen blivit uppgjord
samt köpeskillingens belopp, över vilket uppläsande bevis bör tecknas
å handlingen; varefter denna bör, om egendomen finnes i stad med rådstuvurätt,
inom åtta dagar efter kungörandet uppvisas, i Stockholm hos överståthållarämbetets
kansli, och i annan stad inför rådstuvurätten för att i dess protokoll
intagas samt, örn egendomen finnes å annan ort än nu sagts, ej allenast
inom berörda tid för landsfiskalen i orten eller, där stadsfogde finnes,
för stadsfogden uppvisas och i bestyrkt avskrift honom tillställas, utan ock
senast inom en månad efter kungörandet inför häradsrätten till intagande i
dess protokoll företes.

3 §•

Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 § sägs, men inträffar
utmätning inom trettio dagar efter det avhandlingen för intagande i
protokollet hos överståthållarämbetets kansli eller inför rätten företeddes,
eller försättes säljaren i konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid,
vare den sålda egendomen ej fredad från att utmätas eller att till konkursboet
räknas. Lag samma vare, där konkurs föregåtts av offentlig ackordsförhandling,
som på grund av konkursen förfallit, eller följt på ansökning, som gjorts

1 Senaste lydelse se beträffande 1 § SFS 1907:36 s. 45 samt beträffande 3 § 1921: 243.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

inom fjorton dagar från det kungörelse om ackordsförhandlings upphörande
varit i allmänna tidningarna införd, samt beslutet örn inledande av ackordsförhandling
meddelats inom tid, som i första punkten sägs. Göres efter utgången
av sistnämnda tid jäv mot köpeavhandling, vilken befinnes så upprättad
och behandlad, som nyss sagts, vare, där jävet göres vid utmätningstillfälle,
fordringsägaren skyldig att, om han vill fullfölja jävet, inom en månad
därefter väcka talan mot såväl säljaren som köparen vid domstolen i den
ort, där godset finnes, eller vare all talan i ty mål kvitt; och stånde godset i
kvarstad, därest sökanden inom fjorton dagar efter utmätningsförrättningen
hos överexekutor ställer full borgen för den kostnad och skada, som av
kvarstaden följa kan; var säljarens egendom avträdd till konkurs, skall vad
örn återvinning av lös egendom till konkursbo är stadgat i 39 § konkurslagen
äga motsvarande tillämpning.

4 §.

Utan hinder därav, att med köpeavhandling om lös egendom blivit så förfaret,
som här ovan sagt är, åge domaren efter omständigheterna pröva avhandlingens
giltighet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om

avbetalningsköp.

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp
skall erhålla följande ändrade lydelse.

17 §.

Har köparen, i avtalet eller sedermera, för den händelse han framdeles
skulle komma att åsidosätta sina förpliktelser, avstått från någon rätt eller
förmån, som honom enligt här ovan givna stadganden tillkommer, skola dessa
ändock lända till efterrättelse.

Avtal örn domstols behörighet att upptaga tvist angående avbetalningsköp
vare, om avtalet ingåtts innan tvisten uppkommit, utan verkan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay §§ 11 och 12 förordningen den 4 mars 1862

(nr 10) om tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer.

Härigenom förordnas, att §§11 och 12 förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt i det följande angives.

§ 11.

Då kallelse är så sökt, som i 9 § sägs; utfärde rätten offentlig stämning å
okända borgenärer att sist å viss dag, sedan sex månader förflutit, giva sina
fordringar skriftligen eller muntligen an. Stämningen varde i rättens kansli
anslagen sex månader före inställelsedagen och i allmänna tidningarna kungjord
tre gånger, första gången fem och tredje gången sist två månader innan
den dag inträffar. Kronans ombudsman i orten och alla inländska borgenärer,
som å den i 9 § omförmälda förteckning upptagna äro, skola om stämningen
särskilt underrättas; och foge rätten anstalt, att sådan underrättelse
varder, minst en månad före inställelsedagen, dem meddelad.

§ 12.

Uraktlåter borgenär, den där ej finnes upptagen å omförmälda förteckning,
att sin fordran å den i kallelsen utsatta inställelsedagen angiva, och har han
den ej heller förut angivit, havé sin talan förlorat mot gäldenär, som ej visas
hava före inställelsedagen ägt eller å nämnda tid erhållit vetskap om fordringens
tillvaro.

Är kallelse---är sagt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

1 Senaste lydelse se SFS 1933:326.

Kungl. Maj. ts proposition nr 39.

Förslag

till

Lag

om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen
den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings och

utmätningsmål.

Härigenom förordnas, att vad i 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående
vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål är stadgat
örn viss tid inom vilken borgenär har att lagsöka löftesman i anledning av
borgen, som ingåtts såsom för egen skuld, vid påföljd att denne eljest är
fri från sin borgen, skall anses iakttaget, om inom sålunda föreskriven tid
talan mot löftesmannen blivit vid domstol väckt eller anspråket eljest hos
domstol eller domare gjorts i laga ordning gällande.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Genom lagen upphävas förklaringen den 29 juli 1812 över 4 § i 1798 års
förordning samt kungörelsen den 9 maj 1835 (nr 25 s. 4) angående tid för lagsökning
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande emot löftesman, vilken borgat
såsom för egen skuld.

Förslag

till

ändring

Lag

i förordningen den 4 maj 1855 (nr 66) angående handelsböcker
och handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 12—18 och 25 §§ förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar skola upphöra att gälla samt
att 23 § nämnda förordning1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

23 §.

Räkning å varor, utborgade till köpman utan avtal örn öppen kredit, skall
gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader efter utgången av
det år, varunder det utborgade i handelsboken inskrevs, där ej annorlunda
uttryckligen avtalat är.

1 Senaste lydelse se SFS 1868: 66 s. 7.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 71, 93 och 94 §§ växellagen.

Härigenom förordnas, att 71, 93 och 94 §§ växellagen1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

71 §.

Växelpreskription avbry tes genom:

delgivning av stämning eller av lagsökning till svensk domstol eller kungörande
av rättegång vid sådan domstol;

växelfordringens åberopande för kvittning vid svensk domstol;

fordringens bevakning---konkurs; eller

dess anmälande---utan konkurs.

Genom växelfordrans anhängiggörande vid domstol i främmande stat avbrytes
preskription, där gäldenären har hemvist i den staten eller, utan invändning
mot domstolens behörighet, inställer sig i målet eller personligen
erhållit del av stämningen. Lika med växelfordrans anhängiggörande vid utländsk
domstol anses kungörande av rättegång vid sådan domstol enligt där
gällande lag. Har i främmande stat fordringen bevakats i växelgäldenärs konkurs
eller anmälts under ackordsförhandling utan konkurs, vare preskription
därigenom avbruten, där växelgäldenären vid konkursens eller ackordsförhandlingens
början hade hemvist i den främmande staten. Växelfordrans
åberopande för kvittning vid utländsk domstol medföre ock avbrott i preskription.

Preskription avbrytes---vidtagit åtgärden.

Har preskription —---sist handlades.

Möter för---hindrets upphörande.

93 §.

Om laga domstol i växelmål gäde vad för tvistemål är stadgat.

Vill man---i lagsökningslagen.

94 §.

I växelmål må, där käranden det äskar, delgivning av stämning ombesörjas
av honom.

1 Senaste lydelse av 71 och 93 §§ se SFS 1937: 458.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

På framställning av käranden skall rätten, om synnerligt hinder ej möter
och svaranden är så till hands alt han kan infinna sig, utsätta första inställelse
till samma dag som stämning sökes eller nästföljande dag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 53, 71 och 72 §§ checklagen.

Härigenom förordnas, att 53, 71 och 72 §§ checklagen1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

53 §.

Checkpreskription avbry tes genom:

delgivning av stämning eller av lagsökning till svensk domstol eller kungörande
av rättegång vid sådan domstol;

checkfordringens åberopande för kvittning vid svensk domstol;

fordringens bevakning---konkurs; eller

dess anmälande---utan konkurs.

Genom checkfordrans anhängiggörande vid domstol i främmande stat avbrytes
preskription, där gäldenären har hemvist i den staten eller, utan invändning
mot domstolens behörighet, inställer sig i målet eller personligen
erhållit del av stämningen. Lika med checkfordrans anhängiggörande vid utländsk
domstol anses kungörande av rättegång vid sådan domstol enligt där
gällande lag. Har i främmande stat fordringen bevakats i checkgäldenärs
konkurs eller anmälts under ackordsförhandling utan konkurs, vare preskription
därigenom avbruten, där checkgäldenären vid konkursens eller ackordsförhandlingens
början hade hemvist i den främmande staten. Checkfordrans
åberopande för kvittning vid utländsk domstol medföre ock avbrott i preskription.

Preskription avbrytes----vidtagit åtgärden.

Har preskription---sist handlades.

Möter för---hindrets upphörande.

71 §•

Örn laga domstol i checkmål gällö vad för tvistemål är stadgat.

Vill man---i lagsökningslagen.

1 Senaste lydelse av 53 och 71 §§ se SFS 1937: 459.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

72 §.

I checkmål må, där käranden det äskar, delgivning av stämning ombesörjas
av honom.

På framställning av käranden skall rätten, örn synnerligt hinder ej möter
och svaranden är så till hands att han kan infinna sig, utsätta första inställelse
till samma dag som stämning sökes eller nästföljande dag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 juni 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö,

Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, hemställer, att lagrådets
utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
genom utdrag av protokollet inhämtas över de av processlagberedningen i
betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10) framlagda förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ förordningen den 20 november
1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel örn lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva;

2) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219)
örn avbetalningsköp;

3) lag angående ändrad lydelse av §§ 11 och 12 förordningen den 4 mars
1862 (nr 10) örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer;
v 4) lag angående tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 §
förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings-
och utmätningsmål;

5) lag örn ändring i förordningen den 4 maj 1855 (nr 66) angående handelsböcker
och handelsräkningar;

6) lag örn ändrad lydelse av 71, 93 och 94 §§ våxellagen; samt

7) lag örn ändrad lydelse av 53, 71 och 72 §§ checklagen.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Sven Leffler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 19 juni
1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 7 juni 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 1 juni 1945, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ förordningen den 20 november
1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel örn lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva;

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219)
örn avbetalningsköp;

3) lag angående ändrad lydelse av §§ 11 och 12 förordningen den 4 mars
1862 (nr 10) örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer;

4) lag angående tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 §
förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings-
och utmätningsmål;

5) lag örn ändring i förordningen den 4 maj 1855 (nr 66) angående handelsböcker
och handelsräkningar;

6) lag örn ändrad lydelse av 11, 93 och 94 §§ våxellagen; samt

7) lag örn ändrad lydelse av 53, 11 och 12 §§ checklagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits,
de under 1)—3) och 5) upptagna förslagen av hovrättsrådet Erik
Söderlund samt övriga förslag av hovrättsassessorn Sven Strömberg.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 71, 93 och 94 §§ växellagen.

71 §.

Enligt den nuvarande lydelsen av paragrafens andra stycke, som handlar om
växelpreskriptions avbrytande genom åtgärder för fordringens bevakande i
utlandet, äger preskriptionsavbrott rum bland annat genom växelfordrans

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

anhängiggörande vid domstol i främmande stat, därest gäldenären har hemvist
i den staten eller, utan invändning mot domstolens behörighet, inställer
sig i målet eller personligen erhållit del av stämningen. Av de i paragrafen
använda ordalagen i förening med grunderna för nämnda stadgande lärer
kunna slutas, att växelmåls anhängiggörande vid utländsk domstol under
angivna förutsättningar verkar preskriptionsavbrytande, såframt anhängiggörandet
sker i den ordning, som gäller enligt vederbörande stats egen lagstiftning.

I det remitterade förslaget har stadgandet ändrats såtillvida, att preskriptionsavbrott,
varom här är fråga, sker genom delgivning av stämning till domstol
i främmande stat. Till motivering har framhållits, att uttrycket »växelfordrans
anhängiggörande» torde böra tolkas så, att preskriptionsavbrott inträder,
då stämningen delgives. Enligt processlagberedningens mening borde
stämningens delgivning bibehållas såsom den avgörande omständigheten,
även om talan föres vid utländsk domstol, och då nya rättegångsbalkens
regler medföra, att talan skall anses väckt redan när stämningsansökan inkommit
till rätten, har en jämkning av lagtexten funnits påkallad.

Av vad förut anförts framgår, att den lagtolkning, som ligger till grund
för ändringsförslaget, icke kan anses riktig. Åt stämningens delgivning bör
i detta sammanhang icke tillmätas avgörande betydelse, utan efter lagstiftningen
i den främmande stat, där växelkravet göres gällande, är i varje särskilt
fall att bedöma, huruvida sådana åtgärder vidtagits, som innebära fordringens
vederbörliga anhängiggörande vid domstol. Härmed bortfaller den
av beredningen åberopade anledningen till ändringsförslaget, och det liemställes,
att ifrågavarande stadgande får behålla sin nuvarande lydelse.

Vid bifall till denna hemställan bör andra punkten av paragrafens andra
stycke undergå däremot svarande jämkning.

93 §.

I 10 kap. nya rättegångsbalken meddelas dels i 1—4 §§ regler om laga
domstol i tvistemål i allmänhet dels ock särskilt i 5 och 6 §§ bestämmelser,
som i vissa fall möjliggöra för kärande att välja annan domstol för anhängiggörande
av tvistemål än svarandens allmänna forum. I motiven till förevarande
paragraf har beredningen framhållit, att beträffande växelmål anledning
icke förelåge att utesluta användningen av de omförmälda alternativa
fora och att dessa således borde kunna anlitas även i dylika mål. Detta
har emellertid ej kommit till otvetydigt uttryck i lagtexten. Den avfattning,
som paragrafens första stycke erhållit, kan nämligen föranleda den tolkningen
att växelmål må instämmas allenast till den domstol, som enligt nya
rättegångsbalkens regler utgör svarandens allmänna forum i tvistemål. Bestämmelsen
bör därför förtydligas.

94 §.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf erfordras i växelmål ej förberedelse,
med mindre käranden det begär. Dylikt mål skall alltså i regel

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

omedelbart i stämningen utsättas till huvudförhandling. Av stadgande i paragrafens
tredje stycke framgår, att när huvudförhandling sålunda utsättes,
rätten vid den huvudförhandling, som då hålles, är domför, häradsrätt utan
nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. Såsom skäl för den avvikelse
från det ordinarie förfarandet, som på detta sätt föreslås beträffande
växelmålen, anföres i motiveringen, att dessa i regel äro klara mål och att
skyndsam behandling av dem är ett viktigt intresse.

Det kan ifrågasättas, huruvida den föreslagna ordningen är lämplig. Ett
mycket stort antal växelmål kommer förmodligen att avgöras tredskovis på
grund av att svaranden uteblir. Därest huvudförhandling utsättes redan i
stämningen, kan käranden föranledas att till denna medtaga all sin bevisning,
vilken sedermera på grund av svarandens utevaro blir onödig. Visserligen
kan invändas, att käranden, om han har anledning att antaga, att annan
bevisning erfordras än skriftliga bevis, bör begära, att målet utsättes till förberedelse,
men häremot må framhållas, att det ofta icke är möjligt för käranden
att redan vid sökande av stämning bedöma, huruvida svaranden kommer
att infinna sig och vilken ståndpunkt denne ämnar intaga. Även om
svaranden vid huvudförhandlingen kommer tillstädes och bestrider käromålet,
kan den föreslagna ordningen medföra onödiga kostnader och besvär.
Med hänsyn till att parternas ståndpunkter ej förut klarlagts, kommer det
antagligen ej sällan att visa sig, att målet ej kan slutföras i ett sammanhang
och att uppskov blir nödvändigt. Då regeln, att rätten är domför, häradsrätt
utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare, gäller endast den
första huvudförhandlingen och rätten således, när målet återupptages, har
annan sammansättning, blir den senare handläggningen, även om den hålles
inom två veckor, alltid ny huvudförhandling. Härav följer, att i huvudsak
allt som förekommit vid den tidigare handläggningen ånyo skall förebringas.

En bättre ordning för vinnande av ett snabbt och enkelt förfarande i växelmål
torde ernås, därest för dylika mål göres allenast den avvikelsen från de
allmänna rättegångsreglerna, att huvudförhandling även i andra fall än i
42 kap. 20 § andra stycket nya rättegångsbalken avses må hållas i omedelbart
samband med förberedelsen. Såsom förutsättning för att huvudförhandling
på detta sätt må hållas omedelbart bör krävas, att käranden begär
det och hinder ej möter för målets företagande till slutlig handläggning. Genom
denna ordning, som närmare än den av beredningen föreslagna ansluter
sig till vad som gäller för tvistemål i allmänhet, undvikas de olägenheter,
som nyss berörts. Ej minst är av betydelse, att käranden först sedan svaromål
avgivits behöver taga ställning till frågan, huruvida ytterligare förhandling
är erforderlig. Intages i förslaget bestämmelse, att huvudförhandling
under angivna förutsättningar må hållas i omedelbart samband med förberedelsen,
bör den i tredje stycket i förslaget upptagna domförhetsregeln utgå.
Av 1 kap. 4 och 11 §§ nya rättegångsbalken följer nämligen, att rätten vid
dylik huvudförhandling skall lia den sammansättning, som angives i förslaget.

Det av lagrådet förordade stadgandet kan lämpligen införas såsom ett nytt
stycke i paragrafen. Härvid bör den i andra stycket givna regeln, att växelmål

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

må utsättas till samma dag, som stämning sökes, eller nästföljande dag, erhålla
en något jämkad avfattning. Måhända kan det vara lämpligt, att rätten
i kallelse till första inställelse i växelmål erinrar om att huvudförhandling
under angivna förutsättningar kan komma att hållas i omedelbart samband
med förberedelsen.

Förslaget till lag oni ändrad lydelse ar 53, 71 oell 72 §§ checklagen.

Beaktas vad lagrådet anfört under de särskilda paragraferna i förslaget till
ändringar i växellagen, böra motsvarande ändringar verkställas i förevarande
förslag.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Danielson, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, lagrådets den 19 juni 1945 avgivna utlåtande över de den 1 juni
1945 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ förordningen den 20 november
1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel örn lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva;

2) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219)
örn avbetalningsköp;

3) lag angående ändrad lydelse av §§ 11 och 12 förordningen den 4 mars
1862 (nr 10) örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer;

4) lag angående tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 §
förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings-
och utmätningsmål;

5) lag örn ändring i förordningen den 4 maj 1855 (nr 66) angående handelsböcker
och handelsräkningar;

6) lag örn ändrad lydelse av 71, 93 och 94 §§ växellagen; samt

7) lag örn ändrad lydelse av 53, 71 och 72 §§ checklagen.

Föredraganden anför följande.

De föreslagna lagändringarna äro närmast att betrakta som följdändringar
i anledning av den nya rättegångsbalken. Jag anhåller att nu få upptaga
de särskilda förslagen till behandling vart för sig. Därvid kommer jag att
redogöra för den huvudsakliga innebörden av de bestämmelser som upptagits
i förslagen. I övrigt hänvisar jag till processlagberedningens betänkande.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ lösöreköps förordningen.

De i denna förordning meddelade bestämmelserna avse vidtagande av
vissa åtgärder för att en lösöreköpsavhandling skall vinna den publicitet som
med hänsyn till den allmänna omsättningen och kreditlivet ansetts påkal -

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

lad. Dessa åtgärder innebära, enligt förordningens lydelse, dels uppläsande
av kungörelse om avhandlingen i kyrkan i den församling, där säljaren bor,
och dels avhandlingens uppvisande inom viss tid, i Stockholm hos överståthållarämbetets
kansli och i övriga städer inför rådhusrätten för att i dess
protokoll intagas samt på landet såväl för landsfiskalen i orten som ock, för
intagande i häradsrättens protokoll, inför häradsrätten vid det lagtima ting
som infaller näst efter en månad från kungörandet. Till allmänhetens kännedom
bör enligt 2 § vid överståthållarämbetets kansli samt rådhusrätter och
häradsrätter genast anslås kungörelse om uppvisade och inprotokollerade
lösöreköpsavhandlingar.

Tidigare i dag har Kungl. Maj:t på min föredragning beslutat förelägga
riksdagen förslag till lag om handläggning av domstolsärenden. Enligt detta
förslag skall häradsrätt vid handläggning av ärenden angående lösöreköp
vara domför utan nämnd. I regel skola sådana ärenden handläggas av den
som har att upptaga inskrivningsärenden. Från denna synpunkt har beredningen
funnit mindre lämpligt att alltjämt bibehålla föreskriften att uppvisande
av lösöreköpsavhandling vid häradsrätt skall ske å ting. Publicitetsintresset
har ansetts även utan sådan föreskrift vara tillgodosett genom bestämmelsen
i 2 §. Beredningen föreslår därför den ändringen i 1 §, att uppvisandet
inför häradsrätt skall ske inom en månad från kungörandet i kyrkan.
Lagrummet har dessutom av beredningen gjorts till föremål för vissa andra,
övervägande formella jämkningar.

I 3 § meddelas bestämmelser om verkan av avhandling, som upprättats och
behandlats i den uti 1 § föreskrivna ordningen, i förhållande till utmätning
eller konkurs. Framställes vid utmätningstillfälle jäv mot avhandlingen, är
fordringsägaren skyldig att inom tre manader därefter instämma såväl säljaren
som köparen till domstolen i den ort där godset finnes vid äventyr av
talans förlust. Stadgandet överensstämmer med motsvarande föreskrift i
69 § utsökningslagen. Beträffande sistnämnda lagrum har beredningen i
annat sammanhang föreslagit, att tidsfristen skall förkortas till en månad.
Som skäl härför har åberopats, att för talerättens bevarande enligt nya KB
ej kräves att delgivning sker inom den angivna tiden utan endast att ansökan
om stämning göres inom samma tid. Beredningen framhåller, att detta skäl
äger tillämpning även i förevarande fall. På grund härav har jämväl tiden
för instämmande av sådan talan som här avses i förslaget begränsats till en
månad.

Enligt 4 § är köparen pliktig att, örn fordringsägaren yrkar det, med ed
betyga att emellan honom och säljaren är, på god tro, så tingat och hetalt
sorn avhandlingen innehåller. Då beredningen — som utgått från alt detta
stadgande väsentligen hade betydelse i händelse av process — intagit den
ståndpunkten att ed av part i regel ej bör bibehållas som bevismedel i rättegång,
föreslår beredningen alt bestämmelsen uteslutes.

Beredningens förslag har icke föranlett någon anmärkning från lagrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

IFörslaget till lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 11 juni

1915 örn avbetalningsköp.

För närvarande gäller enligt 10 kap. 32 § äldre RB att avtal varigenom
någon utfäst sig att svara vid annan än rätt domstol är utan verkan. Enligt
10 kap. 16 § nya RB föreligger däremot viss möjlighet för parterna att träffa
avtal om forum, s. k. prorogationsrätt. Sådant avtal kan avse en redan
uppkommen tvist men även framtida tvist, härflytande ur ett angivet rättsförhållande.
I anslutning till nya RB:s bestämmelser om prorogationsrätt har
emellertid gjorts förbehåll för vad särskilt finnes stadgat örn inskränkning
i denna rätt. Under förarbetena hade nämligen beredningen erinrat, att
prorogationsrätten kunde missbrukas, i det att en övermäktig part begagnade
sig därav för att till sin egen bekvämlighet draga en svagare part från hans
egentliga forum. Till förebyggande härav borde, i den mån det erfordrades,
stadgas undantag från prorogationsrätten.

I sitt föreliggande betänkande framhåller beredningen, att anledning att
befara missbruk av antytt slag särskilt torde föreligga i fråga om avbetalningsköp.
Vid dylika köp skulle det helt visst i många fall vara förmånligt
för säljaren, därest i köpekontraktet kunde intagas bestämmelse örn skyldighet
för köparen att i tvist som säljaren anhängiggjort angående köpet svara
vid säljarens forum. En sådan bestämmelse, som kunde vara till uppenbart
men för köparen, torde lätt kunna undgå hans uppmärksamhet, särskilt örn
den inginge bland tryckta avtalsvillkor. Det kunde även tänkas att säljaren
för det fall att talan komme att väckas av köparen skulle vilja med avvikelse
från de allmänna forumreglerna göra förbehåll om ett för köparen ogynnsamt
forum. På grund av vad sålunda anförts förordas att, till skydd för
köparen, i förevarande lag införes stadgande att avtal, som innan tvist om
köpet uppkommit ingåtts örn den domstol som har att upptaga tvisten, skall
vara utan verkan. Beredningen erinrar, att en liknande bestämmelse ansetts
påkallad i den norska lagen om avbetalningsköp.

Det förordade stadgandet skall enligt förslaget upptagas i 17 §. Såsom
framhålles i betänkandet avser den nuvarande bestämmelsen i nämnda paragraf,
enligt vilken lagens föreskrifter örn rätt eller förmån för köparen äro
av tvingande natur, icke det fall att avtal av annan innebörd slutits sedan
tvist i anledning av köpet uppkommit. Köparen är sålunda oförhindrad att,
sedan tvist uppstått, med laga verkan avstå från rätt eller förmån som tillkommer
honom enligt lagen. Med hänsyn härtill bar beredningen icke funnit
påkallat att betaga kontrahenterna rätt att, sedan tvist uppkommit, avtala
örn forum enligt 10 kap. 16 § nya RB. Härför förutsättes särskild uppgörelse
mellan parterna, och vid denna ägde köparen enligt beredningens uppfattning
större möjlighet att tillvarataga sitt intresse. Förslaget leder ej heller
till inskränkning i bestämmelserna i 10 kap. 18 § nya RB. Även örn formligt
avtal om forum icke slutits i anledning av uppkommen tvist, kan köparen
sålunda, på sätt framhålles i betänkandet, genom att icke framställa invänd -

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 17

liing medgiva att saken må prövas vid domstol som eljest icke varit behörig.

Också detta förslag har vid lagrådets granskning lämnats utan erinran.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av §§ 11 och 12 förordningen
den i mars 1882 om tioårig preskription och örn kallelse å okända

borgenärer.

Enligt den nuvarande lydelsen av § 11 förevarande förordning skall angivande
av fordringar, då kallelse å okända borgenärer är sökt, ske sist före
kl. 12 å viss dag, som rätten har att utsätta näst efter sex månader. Är
boet å landet och äskas ej urtima ting, må dock inställelsen utsättas till det
lagtima ting som infaller näst efter sex månader. Stadgandet innebär, i fall
då fordringar skola angivas vid häradsrätt, att inställelsedagen skall utsättas
antingen till urtima eller till lagtima ting. Enligt förenämnda förslag till
lag om handläggning av domstolsärenden skall häradsrätt vid behandling av
ärenden angående kallelse å okända borgenärer vara domför utan nämnd. I
i-egel skola dylika ärenden handläggas av den som har att upptaga inskrivningsärenden.
Med hänsyn härtill har beredningen ansett anledning ej längre
föreligga att bibehålla olika regler för rådhusrätt och häradsrätt i fråga om
utsättandet av inställelsedag för borgenärerna. Enligt förslaget skall därför
den för rådhusrätt nu gällande tidsfristen äga tillämpning även då kallelse
sökes hos häradsrätt.

Den förlust av fordringsrätten som enligt § 12 inträder för borgenären
vid underlåtenhet att angiva sin fordran är betingad av att gäldenären ej
visas ha före inställelsedagen ägt eller å nämnda tid erhållit vetskap om fordringens
tillvaro. I tvist om fordringen är på borgenärens begäran gäldenären
skyldig att med ed betyga att fordringen ej var för honom känd före inställelselidens
utgång. Brister han åt eden, skall därigenom anses styrkt att han
ägt vetskap om fordringen. Beredningen framhåller i denna del, att partsed
ej stöde i överensstämmelse med nya RB:s bevissystem och att de särskilda
svårigheter som i mål av förevarande beskaffenhet kunde föreligga för borgenären
alt styrka gäldenärens vetskap örn fordringen icke syntes vara av
den art att de borde föranleda undantag från de allmänna bevisreglerna. På
grund härav föreslås, i likhet med vad som skett vid 4 § lösöreköpsförordningen,
att stadgandet om edgång skall utgå.

Beredningens förslag har icke givit anledning till någon erinran från lagrådet.
Jag har emellertid ansett, alt föreskriften örn iakttagande av tolvslaget
bör uteslutas ur 11 §.

Förslaget till lag angående tid för framställande av anspråk mot löftesman
enligt 4 § förordningen den 28.juni 171)8 angående vissa omständigheter
uti lagsöknings- oell utmätningsmål.

1 fråga örn fordringar på grund av borgen löper vid sidan av den allmänna
fordringspreskriplionen i vissa fall en särskild preskription. 14g förordningen
den 28 juni 171)8 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och

llihany till riksdagens protokoll 19iG. 1 sand. Nr 39. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

utmätningsmål stadgas sålunda, att örn någon går i borgen för betalningen
av annans skuldebrev såsom för egen skuld å den förfallodag skuldebrevet
innehåller eller ock å viss annan tid, löftesmannen skall vara fri, därest han
icke bliver lagsökt inom tolv månader efter förfallodagen eller efter den utsatta
tidens förlopp. I praxis har stadgandet ansetts tillämpligt, ej endast då
proprieborgen ingåtts för skuldebrev utan även då den avsett annan förbindelse
att å bestämd tid fullgöra viss prestation, t. ex. ett leveranskontrakt.

Som framgår av det sagda, kan den särskilda borgenspreskriptionen endast
avbrytas genom »lagsökning», varmed i detta sammanhang måste avses
att kravet göres gällande i rättegång eller på därmed jämförligt sätt. Förutom
genom anhängiggörande av talan hos domstol eller lagsökningsdomare torde
preskriptionen kunna avbrytas genom framställande av kvittningsinvändning
i mål som anhängiggjorts av löftesmannen mot borgenären. Enligt praxis
inträder preskriptionsavbrott även genom bevakning i löftesmannens konkurs.
Med sådan bevakning är uppenbarligen att likställa fordringens anmälande
i ackordsförhandling utan konkurs.

Vill borgenären inleda rättegång, skall han, enligt en den 29 juli 1812 ulfärdad
förklaring över 4 § i 1798 års förordning, anses ha fullgjort vad
nämnda lagrum föreskriver, därest han inom tolv månader efter förfallodagen
eller efter den utsatta tidens förlopp gjort ansökan örn stämning, även
örn löftesmannen icke inom samma tid erhållit del av stämningen. Det åligger
dock fordringsägaren, vid förlust av vidare talan, att fullfölja målet på
landet å nästa ting och i stad å den dag som är utsatt i stämningen. Om
borgenären i stället för att stämma örn kravet vill göra fordringen gällande
genom lagsökning i inskränkt mening, skall han enligt kungörelse den 9
maj 1835 ej mindre göra ansökan därom inom den i 1798 års förordning
stadgade tiden än även inom sex månader från samma tids utgång giva
löftesmannen behörig del av lagsökningen. Försummas detta, skall lagsökningen
anses utan verkan för bevarande av hans rätt.

Angående tolkningen av de tilläggsbestämmelser som meddelats genom
sistnämnda båda författningar råder på några punkter viss osäkerhet. Olika
meningar ha sålunda yppats, huruvida preskriptionsavbrott genom lagsökning
bör anses hava skett, om borgenären efter verkställd delgivning återkallar
sin talan eller låter saken förfalla. Dessutom råder tvekan, huruvida
som villkor för preskriptionsavbrott bör uppställas, att talan väckts vid behörigt
forum.

Beredningen framhåller, att enligt 13 kap. 4 § nya RB talan i tvistemål
i allmänhet skulle anses väckt, då ansökan örn stämning inkom till rätten.
Av detta stadgande följde, att därest enligt lag i visst fall talan skulle anliängiggöras
inom bestämd tid för att talerätten icke skulle förloras, detta
villkor borde anses uppfyllt så snart stämningsansökan ingivits inom denna
tid. Härutinnan intoge alltså den nya rättegångsordningen samma ståndpunkt,
som kommit till uttryck i förenämnda författningar av den 29 juli
1812 och den 9 maj 1835. Tydligt vore emellertid, att det för talerättens
bevarande ytterligare krävdes, att delgivning ägde rum, låt vara att detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

finge ske även efter den föreskrivna tidens utgång. Om ej annat vore stadgat
eller följde av sakens natur, torde det ock enligt beredningens uppfattning
vara erforderligt att det instämda målet fördes till slut. Örn käranden återkallade
sin talan eller läte den förfalla, syntes villkoren för talerättens bibehållande
ej kunna anses uppfyllda. Detsamma finge principiellt anses gälla,
om talan väckts vid obehörigt forum. Beredningen ansåge övervägande
skäl tala för, att nämnda grundsatser tillämpades även i fråga örn talan,
som avsåges i 4 § 1798 års förordning. Mot kravet på talans anhängiggörande
vid behörigt forum hade huvudsakligen erinrats, att detta skulle innebära en
alltför stor hårdhet mot borgenären. Denna invändning komme enligt beredningens
mening att i och med rättegångsreformen förlora sitt berättigande.
Enligt 10 kap. 20 § nya RB ägde högre rätt i samband med beslut, varigenom
den funne lägre rätt obehörig att upptaga ett där anhängiggjort mål, på yrkande
hänvisa målet till den lägre rätt, som funnes behörig. Den domstol
dit målet hänvisades hade att utan ny stämning upptaga målet till behandling.
Därav följde, att örn viss tid vore föreskriven för talans anhängiggörande,
kärandens rätt till talan skulle anses bevarad så snart denna tid blivit
iakttagen vid den domstol där målet först förekommit, örn borgenärens
talan i förevarande fall förklarades vara väckt vid orätt forum, kunde han
således alltid undvika rättsförlust genom utverkande av hänvisning.

På grund av det sålunda anförda och då, såsom beredningen framhåller,
de i 1812 års förklaring och 1835 års kungörelse meddelade föreskrifterna
örn skyldighet för borgenären att ombesörja delgivning och att fullfölja sin
talan å visst ting eller viss rättegångsdag icke stå i överensstämmelse med
nya RB:s regler för målens behandling, föreslår beredningen, att sistnämnda
båda författningar skola ersättas med föreskrift att vad i 4 § 1798 års förordning
är stadgat om skyldighet för borgenären att inom viss tid lagsöka
löftesmannen skall anses fullgjort, örn inom den föreskrivna tiden talan
mot löftesmannen blivit vid domstol väckt eller anspråket eljest hos domstol
eller domare gjorts i laga ordning gällande.

Lagrådet har vid sin granskning av förslaget icke funnit anledning till
erinran mot detsamma.

Förslaget till lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböeker oell handelsräkningar.

I 12 § förevarande förordning stadgas, att handelsböeker som äro vederbörligen
förda kunna tjäna till bevis i handelstvister mellan köpmän inbördes
efter vad i de följande paragraferna sägs. Under 13 och 14 §§ meddelas
föreskrifter angående vissa omständigheter som äro av betydelse vid bedömande
av handelsboks vitsord, såsom bristfälligheter i fråga örn bokföringen
och motbevisning från vederparten. På dessa punkter har domaren
tillerkänts fri prövningsrätt. Så är ock förhållandet med avseende å den i
15 § behandlade frågan örn verkan av att båda parterna åberopa handelsbok
som bevis. Föreskrifterna i 16 § torde däremot få anses innefatta en be -

Kunell. Maj:ts proposition nr 39.

gränsning av domarens prövningsrätt. Enligt detta lagrum må det vitsord
som tillkommer handelsbok ej gälla som fullt bevis, om ej motparten medger
det eller andra omständigheter tillika förekomma som bekräfta boken
eller ock köpmannen eller den, som boken fört, den med ed sannar. Huruvida
edgång skall äga rum, beror på domarens prövning.

Frågan örn handelsboks vitsord som bevis upptogs av nya lagberedningen
i samband med dess år 1889 avgivna förslag till lag angående bevisning inför
rätta. Beredningen uttalade, att nu ifrågavarande bevisregler utan tvekan
kunde betecknas som oförenliga med ett fritt bevissystem. På grund därav
föreslogs också att de skulle upphävas.

Processlagberedningen anför i sitt föreliggande betänkande, att den ståndpunkt
som nya lagberedningen sålunda intagit syntes böra fasthållas. Något
behov av en legal reglering syntes efter en mera allmän övergång till fri
bevisprövning lika litet föreligga beträffande handelsböcker som i fråga örn
andra skriftliga bevis. Stadgandet att handelsbok i regel icke finge godtagas
som fullt bevis vore enligt beredningens uppfattning ägnat att förringa värdet
av bevis genom handelsböcker. I sin nuvarande avfattning avsåge stadgandet
allenast tvister mellan köpmän inbördes, medan i andra tvister bevisvärdet
av handelsbok vore föremål för fri bevisprövning. En sådan skillnad funne
beredningen icke sakligt berättigad. Härtill kornine att den partsed som
ifrågavarande bestämmelser innehölle icke stöde i överensstämmelse nied
nya RB:s bevissystem.

I enlighet med vad sålunda anförts föreslår beredningen att nyssnämnda
stadganden i 12—16 §§ förevarande förordning skola upphöra att gälla.
Frågan örn handelsboks vitsord blir då, enligt vad beredningen framhåller,
att bedöma enligt allmänna bevisregler.

Under 17 och 18 §§ meddelas vissa bestämmelser örn skyldighet att förete
handelsbok och verkan av att föreläggande därom icke efterkommes. I sistnämnda
hänseende ankommer på domarens prövning att omedelbart förkasta
den vägrandes påstående i saken eller tillåta vederparten att med ed
sanna sin handelsbok eller utsaga. Beredningen framhåller, att även dessa
stadganden vore obehövliga och i viss mån slridande mot nya RB:s bevisregler.
Jämväl nu ifrågavarande paragrafer föreslås därför skola upphävas.

I 21—25 §§ äro upptagna bestämmelser om handelsräkningar. Enligt 23 §
skall räkning å varor, som utborgats till köpman utan avtal om öppen kredit,
tillställas gäldenären senast inom tre månader efter utgången av det år varunder
det utborgade inskrevs i handelsboken, såvida ej uttryckligen annorlunda
avtalats. Om vad sålunda är föreskrivet vederbörligen iakttages, har
gäldenären att inom viss tid klandra räkningen vid påföljd att den eljest
blir lika utmätningsgill som förfallet skuldebrev. Försummar åter säljaren att
inom föreskriven tid tillställa gäldenären räkning eller utsöka fordringen, må,
enligt 25 §, handelsboken icke tilläggas något vitsord för sådan fordran. I
den mån nu ifrågavarande stadganden äro av civilrättslig natur har beredningen
ansett sig icke böra ingå på frågan om deras bibehållande. Den processrättsliga
föreskriften i 25 § föreslås däremot i likhet med övriga bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

nieber om handelsboks vitsord skola utgå. Härav har föranletts en mindre
jämkning i 23 §.

Ej heller mot detta förslag har lagrådet framställt någon anmärkning

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 71, 93 oell 94 §§ växellagen.

I förevarande lagförslag behandlas i första hand frågan örn sättet för växelpreskriptions
avbrytande. Detta spörsmål äger enligt 1930 års internationella
växellagskonvention envar av de i konventionen deltagande staterna att reglera
genom sin lagstiftning. För Sveriges del lia bestämmelser i ämnet meddelats
i 71 § växellagen. Huvudregeln är, att växelpreskription avbrytes genom
delgivning av stämning till svensk domstol eller av lagsökning som gjorts
hos svensk lagsökningsdomare.

I beredningens betänkande upptages till en början till övervägande, huruvida
icke redan ingivande av stämningsansökan till rätten bör avbryta preskription.
Enligt 13 kap. 4 § nya RB skall talan i tvistemål anses väckt då
ansökan om stämning inkom till rätten. Denna grundsats är, enligt vad beredningen
erinrar, föranledd därav att enligt nya RB delgivning vanligen skall
ske genom rättens försorg och att med denna regel icke står i god överensstämmelse
att stämningens delgivning är avgörande för talans anhängiggörande.
Enligt motiven till nämnda stadgande följer icke därav, alt det avbrott
av preskription som må ske genom krav eller erinran anses ha skett därmed
att stämningsansökan rörande fordran inkommit lill rätten. Om däremot enligt
lag talan skall anhängiggöras inom viss tid för att rätt därtill icke skall
förloras, är det tillräckligt att stämningsansökan ingives inom den stadgade
tiden. Från denna utgångspunkt kan det, såsom beredningen anför, vara
tveksamt, huruvida i nu förevarande fall stämningsansökningens ingivande
eller först stämningens delgivning bör medföra preskriptionens avbrytande.

Beredningen framhåller i denna fråga, att växellagens ståndpunkt med avseende
å verkan av att väckt talan avvisas eller återkallas talade för att stämningens
delgivning bibehölles som den avgörande omständigheten. I växellagen
föreskreves, att då det mål vari växelkravet framställts ej fördes till
slut, ny preskriptionstid började löpa från den dag då målet sist handlades.
Enligt nya RB kunde stämningsansökan, utan alt lia delgivits, omedelbart
avvisas, örn rätten funne uppenbart alt den inlämnats till obehörig domstol.
Om ett växelmål avvisades i denna ordning, bade svaranden sannolikt icke
erhållit någon kännedom om kravet. Det skulle då enligt beredningens uppfattning
vara obilligt att anse preskriptionen mot honom avbruten genom att
stämningsansökningen inlämnats till rätten. Bland annat på grund av vad
sålunda anförts har beredningen ej ansett sig böra föreslå någon ändring i
den gällande ordningen alt växelpreskription avbrytes först genom stämningens
delgivning.

Med delgivning av stämning likställes i de danska och norska växellagarna
s. k. litis denuntiatio. I Sverige har hittills icke funnits någon lagligt reglerad
möjlighet att i denna form påkalla tredje mans deltagande i en process. Nu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

mera har emellertid ifrågavarande institut genom stadgande i 14 kap. 12 §
nya RB införts i vår rätt under benämningen kungörande av rättegång. På
grund härav föreslår beredningen, att kungörande av rättegång skall upptagas
i första stycket av förevarande paragraf såsom ytterligare ett sätt att
avbryta växelpreskription. Det må framhållas, att kungörande av rättegång
enligt nya RB skall ske genom delgivning av skriftlig inlaga.

Andra stycket av 71 § innehåller bland annat ett stadgande, att växelpreskription
under vissa förutsättningar kan avbrytas även genom växelfordrans
anhängiggörande vid domstol i främmande stat. Beredningen anför härom,
att uttrycket växelfordrans anhängiggörande för närvarande syntes böra tolkas
såsom innefattande ett krav på delgivning men att enligt nya RB talan
i tvistemål, såsom förut nämnts, skulle anses anhängiggjord redan genom
stämningsansökningens ingivande. Enligt beredningens mening borde delgivning
bibehållas som villkor för preskriptionsavbrott, även då talan förts vid
utländsk domstol. I förslaget har lagrummet jämkats i överensstämmelse nied
vad sålunda anförts.

I 93 § behandlas frågan om forum för växelmål. Enligt lagrummets nuvarande
lydelse skall växelmål instämmas till den domstol, där den som skall
stämmas har att svara i mål som angå gäld i allmänhet. Om den sålunda
behöriga domstolen är en häradsrätt, äger dock käranden i stället instämma
tvisten till närmaste rådhusrätt.

Regeln att växelmål i första hand skall instämmas lill samma domstol som
fordringsmål i allmänhet innefattar en hänvisning till 10 kap. 1 § äldre RB.
Sistnämnda lagrum motsvaras, enligt vad beredningen framhåller, i nya RB
av de i 10 kap. 1—4 §§ upptagna bestämmelserna. Vid sidan av dessa bestämmelser
innehåller 10 kap. nya RB i 5 § och vissa följande paragrafer stadganden
som möjliggöra att talan väckes vid annan domstol än den som utgör
svarandens allmänna forum. Slutligen finnas i nya RB liksom i gällande lag
föreskrifter örn särskilda, obligatoriska fora för vissa mål, såsom mål rörande
arv eller testamente och tvister örn äganderätt eller nyttjanderätt till fast
egendom.

Beredningen anför i betänkandet, att de obligatoriska forumreglerna för
arvs- och fastighetstvister m. m. uppenbarligen icke borde tillämpas, därest
en dylik tvist skulle uppträda i ett växelmåls form. Däremot borde de alternativa
fora, som nya RB anvisade vid sidan av det allmänna forum, kunna
anlitas även i växelmål. Häremot utgjorde enligt beredningens uppfattning
den nu ifrågavarande forumregeln i 93 § växellagen icke något hinder. Denna
regel kunde nämligen icke anses innefatta sådan avvikelse från forumbestämmelserna
i tvistemål i allmänhet som avsåges i 10 kap. 21 § nya RB. På sätt
framhållits i motiven till sistnämnda lagrum innebure den omständigheten,
att i särskild lag eller författning det allmänna tvistemålsforum i 10 kap. 1 §
äldre RB anvisats som laga domstol för visst slag av mål, i allmänhet icke
att den angivna domstolen vore ensam behörig. En föreskrift om exklusivt
forum borde anses föreligga endast om utformningen av den särskilda forumregeln
utvisade att detta vore åsyftat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

2 3

På grund av det sålunda anförda har beredningen icke ansett erforderligt
att från nu berörda synpunkt föreslå någon ändring av omförmälda stadgande
i 93 § växellagen. I förslaget har emellertid en formell jämkning vidtagits
i stadgandet i syfte att vinna överensstämmelse med nya RB:s terminologi.

I fråga örn föreskriften, att talan som enligt huvudregeln bort väckas vid
häradsrätt i stället må instämmas till närmaste rådhusrätt, framhåller beredningen,
att därmed avsåges att möjliggöra en skyndsammare behandling
än som med nuvarande tingsordning kunde uppnås vid häradsrätterna. Beredningen
erinrar tillika, att häradsrätterna enligt nya RB skola sammanträda
betydligt oftare än för närvarande. Dessutom framhålles, att beredningens
förslag vid 94 § upptoge en regel att häradsrätt vid handläggning av
växelmål i vissa fall skulle vara domför utan nämnd. 1 dessa fall, som säkerligen
kunde väntas få en betydande omfattning, bleve det följaktligen ej erforderligt
att ting eller särskilt sammanträde avvaktades. Med hänsyn till
vad sålunda anförts föreslår beredningen att nu ifrågavarande föreskrift
skall utgå.

I 94 § stadgas nu, att stämning i växelmål skall, där sökanden det äskar,
meddelas till samma dag den sökes, om rätten då sitter och svaranden är
så till hands att han kan infinna sig före rättegångstimmens slut. Stadgandet
innebär, att de i 11 kap. äldre RB utsatta stämningstiderna ej behöva
iakttagas i växelmål.

Nya RB innehåller, enligt vad beredningen erinrar, inga bestämmelser om
fasta stämningstider. Där föreskrives endast, att part som skall inställa sig
vid rätten skall erhålla skäligt rådrum därtill. Längden av detta rådrum bestämmes
för varje särskilt fall av rätten. Dessutom är att beakta att stämning
i tvistemål enligt nya RB närmast går ut på anordnande av förberedelse,
vilken främst skall vara muntlig och då börjar med första inställelse men
subsidiärt kan vara skriftlig och då inledes med skriftligt svaromål. Sedan
förberedelsen avslutats, utsättes målet till huvudförhandling.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden har beredningen ansett förenämnda
stadgande i 94 § växellagen böra ersättas med nya bestämmelser.
I syfte alt bibehålla motsvarande möjligheter till ett snabbt avgörande även
under den nya rättegångsordningen föreslår beredningen främst, att särskild
förberedelse icke skall hållas i växelmål, såvida ej käranden begär det.
Dessutom har, såsom redan antytts, i förslaget upptagits bestämmelse, att
örn huvudförhandling, enligt vad nu sagts, utsättes omedelbart i stämningen,
rätten vid denna huvudförhandling skall vara domför, häradsrätt utan
nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. Härigenom vinnes, att målet
kan företagas utan att som nu ordinarie sammanträde behöver avvaktas.

I enlighet därmed föreskrives ock i förslaget, att när käranden yrkar det.
första inställelse eller, örn förberedelse ej begärts, huvudförhandling i växelmål
skall utsättas till samma dag som stämning sökes eller nästföljande dag,
såvida svaranden är så till hands att han kan inställa sig och synnerligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

hinder icke möter. Med skriftlig förberedelse har beredningen ej ansett sig
böra räkna i växelmål.

Till stöd för förslaget, att rätten vid huvudförhandling som utsatts omedelbart
i stämningen skall vara domför med en lagfaren domare, anför beredningen,
att de växelmål, i vilka käranden ej begärde förberedelse, kunde
antagas i regel vara mycket enkla. Om det vid den ifrågavarande huvudförhandlingen
visade sig, att målet vore mera invecklat, kunde handläggningen
uppskjutas, och vid den nya förhandlingen skulle rätten vara fullsutten.
Härjämte framhåller beredningen, att den föreslagna domförhetsregeln ägde
motsvarighet i nya RB:s stadganden örn rättens sammansättning, när huvudförhandling
i tvistemål hölles i omedelbart samband med förberedelsen.

Delgivning av stämning i växelmål skall nu, liksom i tvistemål i allmän
het, ombesörjas av käranden. Enligt nya RB skall, såsom beredningen erinrar,
delgivning i rättegång i allmänhet ske genom rättens försorg. Begär part
att få ombesörja delgivning, har rätten alt pröva huruvida denna uppgift
utan olägenhet kan anförtros honom. Beredningen har ansett, att någon
sådan prövning icke bör äga rum då fråga är örn delgivning av stämning i
växelmål. Med hänsyn till att delgivning är villkor för preskriptionsavbrott
föreslås att kärande som själv vill ombesörja stämningens delgivning alltid
skall vara berättigad därtill. Bestämmelser av sådan innebörd lia av beredningen
upptagits som ett första stycke i förevarande paragraf.

Lagrådet har vid 71 § andra stycket förklarat sig icke kunna biträda förslaget
om ändrad avfattning av stadgandet att preskription under vissa förutsättningar
kan avbrytas genom växelfordrans anhängiggörande vid domstol
i främmande stat. På sätt förut antytts innebär förslaget i fråga, att uttrycket
»växelfordrans anhängiggörande» skall utbytas mot »delgivning avstämning».
Som skäl härför har beredningen anfort, att ordet anhängiggörande
för närvarande syntes böra tolkas såsom innetattande ett krav på delgivning,
varemot nya RB:s regler medförde att talan skulle anses väckt ledan
när stämningsansökan inkommit till rätten. Vid sadant förhållande och då
enligt beredningens mening delgivning alltjämt borde utgöra villkor för preskriptionsavbrott
även då talan förts vid utländsk domstol, hade en jämkning
i lagrummets lydelse ansetts påkallad.

I lagrådets utlåtande anföres, att beredningens tolkning av den nuvarande
lagtexten icke kunde anses riktig. Av ordalagen i paragrafen i förening med
grunderna för det ifrågavarande stadgandet kunde enligt lagrådet slutas, att
växelmåls anhängiggörande vid utländsk domstol under angivna förutsättningar
verkade preskriptionsavbrytande, såframt anhängiggörandet skedde
i den ordning som gällde enligt vederbörande stats egen lagstiftning. Stämningens
delgivning borde alltså i detta sammanhang ej tillmätas avgörande
betydelse, utan efter lagstiftningen i den främmande stat där växelkravet
gjorts gällande vore i varje särskilt fall att bedöma huruvida sådana åtgärder
vidtagits som inneburit fordringens vederbörliga anhängiggörande vid domstol.
Härmed bortfölle den av beredningen åberopade anledningen till änd -

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

ringsförslaget, och lagrådet hemställde därför att stadgandet finge behålla sin
nuvarande lydelse.

För egen del tinner jag övervägande skäl tala tor den tolkning av ifrågavarande
stadgande, som lagrådet hävdat, även om beredningens ståndpunkt
kan stödjas bl. a. på uttalanden i förarbetena till växellagen. Det synes också
ur processuella synpunkter vara mest ändamålsenligt, att frågan, huruvida
anhängiggöi ande av talan vid utländsk domstol i vederbörlig ordning ägt
mm, bedömes efter det främmande landels lagstiftning. På grund härav har
jag ansett mig böra förorda, att det ifrågavarande stadgandet på sätt lagrådet
hemställt bibehålies vid sin nuvarande lydelse.

Den anmärkning lagrådet framställt beträffande 93 § har beaktats.

Vid 94 § har lagrådet mot beredningens förslag bland annat erinrat, att
utsättande av huvudförhandling i växelmål redan i stämningen och utan att
förberedelse ägt rum kunde leda till den olägenheten, att borgenären kunde
föranledas att till huvudförhandlingen medtaga all sin bevisning, ehuru denna
pa grund av gäldenäiens utevaro kunde bliva onödig. För vinnande av ett
snabbt och enkelt förfarande i växelmål erfordrades enligt lagrådets åsikt
allenast den avvikelsen från nya RB:s bestämmelser att huvudförhandling i
omedelbart samband med förberedelsen skulle vara tillåten — förutom uti
de i 42 kap. 20 § nya RB angivna fallen — även då borgenären ensam framställde
begäran därom.

Saväl beredningens förslag, vilket överensstämmer med den norska processlagens
bestämmelser i ämnet, som det av lagrådet framställda alternativet
åsyftar att tillgodose det särskilt i växelmål viktiga intresset av ett snabbt
avgörande. Att målet, såsom beredningen förordat, redan i stämningen utsättes
till omedelbar huvudförhandling innebär en anfordran även till gäldenären
att vid första rättegångstillfället utföra sin talan. Enligt lagrådets förslag
skulle huvudförhandling på borgenärens begäran kunna hållas utan att gäldenären
på förhand ägde kännedom örn borgenärens ståndpunkt till denna
fråga och även mot gäldenärens bestridande. Denna anordning synes mig,
principiellt sett, innebära en större avvikelse från de i 42 kap. 20 § nya RB
uppställda villkoren för omedelbar huvudförhandling än beredningens förslag.
Enligt nämnda lagrum fordras att saken skall vara uppenbar eller ock
att båda parterna giva sitt samtycke för att omedelbar huvudförhandling
skall få äga rum. I detta sammanhang må ock erinras örn den i 32 kap. 1 §
nya RB uttalade grundsatsen, att part som enligt rättens beslut har att fullgöra
något i rättegången skall erhålla skäligt rådrum därtill.

Med anledning av dc erinringar som salunda kunna anföras även mot lagrådets
förslag synes mig böra övervägas, örn ej de för den allmänna processen
gällande reglerna kunna anses utan den av lagrådet berörda tilläggsbestämmelsen
tillgodose även behovet av skyndsamhet vid handläggningen av
växelmål. Vad som främst erfordras är ali den väckta talan utan dröjsmål
kommer under domstolens behandling. Bestämmelse härom har ock, liksom
i gällande lag, upptagits i beredningens förslag. I del stora flertalet fall torde
målet redan vid törsta rättegångstillfället kunna hringas lill avgörande an -

Hihanfi till ripsriiiyenti protokoll 1 muni \r lil).

Kungl. Maj:ts proposition nr 39

tingen, i fall av svarandens utevaro, vid första inställelsen eller — under de
i 42 kap. 20 § nya RB angivna förutsättningarna — vid en i omedelbart
samband därmed hållen huvudförhandling. I de helt visst sällsynta fall, da
detta ej kan ske, torde tillräcklig anledning icke föreligga att avvika från
de allmänna processuella reglerna. Med hänsyn till angelägenheten av skyndsamhet
är dock uppenbart, att de tidsfrister som påkallas i ena eller andra
partens intresse ej böra utmätas längre än omständigheterna nödvändigt betinga.

På grund av vad sålunda anförts ha de bestämmelser i förslaget som röra
utsättandet av huvudförhandling omedelbart i stämningen och rättens domförhet
vid sådan huvudförhandling fått utgå. Såsom andra stycke i 94 § har
i enlighet härmed allenast upptagits stadgande om skyldighet för rätten att,
under vissa förutsättningar, utsätta första inställelse i växelmal till samma
dag som stämning sökes eller nästföljande dag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 53, 71 och 72 §§ checklagen.

De ändringar som innefattas i detta förslag motsvara vad som förordats
med avseende å 71, 93 och 94 §§ växellagen. Lagrådet har också hemställt
om enahanda ändringar som vid växellagsförslaget. Beträffande mitt ståndpunktstagande
till denna hemställan ber jag få hänvisa till vad som anförts
vid sistnämnda förslag.

Departementschefens hemställan.

Såsom framgår av det förut anförda har jag med anledning av lagrådets
anmärkningar på några punkter låtit inom departementet verkställa ändring
i de av beredningen framlagda förslagen. Även i övrigt ha vissa redaktionella
jämkningar vidtagits. Slutligen har tidpunkten för de föreslagna lagarnas
ikraftträdande framflyttats till den 1 januari 1948. Jag hemställer, att de sålunda
jämkade förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Leffler.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

i52S83