Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963 (Proposition 1963:39)

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

Nr 39

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
allmänt kriminalregister m. m.; given Stockholms slott
den 8 februari 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om allmänt kriminalregister; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till lag om allmänt kriminalregister.
Detta register föreslås få väsentligen samma innehåll och användning som
det nuvarande allmänna straffregistret. Dock skall enligt förslaget uppgifter
och anteckningar icke medtagas i registerutdrag efter viss tids förlopp.
Härigenom motverkas att ett brott fortsätter att vara en belastning för den
dömde också sedan lång tid förflutit utan kriminalvårdande ingripanden.
Förslaget till kriminalregisterlag innehåller vidare bestämmelser om ett vidgat
internationellt samarbete, främst mellan de nordiska länderna, i fråga
om brottsregistrering. Vissa jämkningar i de sekretessbestämmelser, som
hänför sig till brottsregistreringen, nödvändiggöres av reglerna om kriminalregistret.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. i\''r 39

Kimgl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

Förslag

till

Lag

om allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas ett allmänt kriminalregister, innehållande
uppgifter som sägs i denna lag.

2 §■

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol eller
annan myndighet i riket

1. blivit dömda till fängelse, straffarbete, ungdomsfängelse eller förvaring
eller internering i säkerhetsanstalt;

2. erhållit villkorlig dom;

3. blivit dömda med tillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen
till dagsböter ej under sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen
till böter för brott, varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tilllämpning
av 6 § sistnämnda kapitel till böter;

4. med tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen förklarats ej kunna fällas till
ansvar för gärning, om vilken de blivit övertygade; eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

I registret skall antecknas den registrerades namn och vad i övrigt må
erfordras till hans betecknande, brottet eller, då tvångsarbete ådömts, anledningen
därtill samt uppgift om verkställd personutredning och om domen
eller beslutet. Är fråga om villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, skall
jämväl upplysning om bötesbeslutet antecknas.

3 §.

I registret skall anteckning ske

1. om för den som erhållit villkorlig dom prövotiden förlänges eller ock
anståndet förklaras förverkat eller förklaras skola avse jämväl annat brott;

2. om för den som villkorligt frigivits prövotiden förlänges, den villkorligt
medgivna friheten förklaras förverkad eller det förut ådömda straffet
förklaras avse jämväl annat brott; samt

3. om ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
förklaras skola avse jämväl annat brott eller träda i stället för annan påföljd.

4 §•

Registret skall innehålla anteckning om

1. intagning i och frigivning från anstalt av den som dömts till fängelse
eller straffarbete, med angivande vid villkorlig frigivning av den återstående
strafftidens längd;

2. intagning i och utskrivning från anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse
eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;

3. upphörande av tillsynen över den som på prov utskrivits från förvaring
eller internering i säkerhetsanstalt; samt

4. frigivning från tvångsarbetsanstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Har någon, om vars frigivning eller utskrivning från annan anstalt än
säkerhetsanstalt anteckning skall ske i registret, under vistelsen å anstalten
av dess läkare befunnits lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten, skall anteckning därom ske i registret.

5 §•

Anteckning i registret skall jämväl ske

1. om Konungen av nåd efterskänker eller ändrar straff eller annan påföljd,
som skall antecknas i registret; samt

2. om resning beviljas i mål, vari dömts till sådan påföljd.

6 §•

I registret skall anteckning göras om uppgift, som enligt till fångvårdsstyrelsen
inkommet meddelande intagits i allmänt danskt, finskt, isländskt
eller norskt kriminalregister beträffande svensk medborgare eller den som
har hemvist här i riket eller beträffande svensk dom eller svenskt beslut,
såvitt uppgiftens innehåll motsvarar vad i 2—5 §§ här ovan avses. Detsamma
skall gälla om uppgift, som enligt överenskommelse mellan Sverige och
annan stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Finland,
Island eller Norge om överflyttning från Sverige till den staten av verkställighet
av straffarbete eller fängelse, övervakning av villkorligt dömd eller
tillsyn över villkorligt frigiven.

Har svensk domstol eller myndighet jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 § lagen
om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet
av straff m. m. fattat beslut om verkställighet, övervakning, tillsyn
eller förverkande, skall beslutet antecknas i registret. I fråga om den
dom eller det beslut som meddelats i den andra staten skola bestämmelserna
i 2—5 §§ här ovan äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Uppgift, som beträffande någon intagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller beslut, som vunnit laga kraft, frikänt
honom för den åtalade gärningen eller ock dömt honom allenast till påföljd,
som icke skall antecknas i registret;

2. om överrätt genom beslut, som vunnit laga kraft, befriat honom från
tvångsarbete;

3. om han efter resning frikänts eller dömts till annan påföljd än som
avses i 2 §;

4. när han avlidit; eller

5. när åttio år förflutit från hans födelseår.

8 §•

Utdrag av registret skall meddelas, när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare;

2. av justitiekanslern, riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman,
interneringsnämnden eller statens kriminaltekniska anstalt; eller

3. av myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna
om utlämning för brott, utlänningslagen eller lagen angående lösdrivares
behandling, med anledning av ärende vari fråga uppkommit om
sådan åtgärd.

Till annan myndighet och i annat fall än i första stycket sägs skall utdrag
av registret lämnas, om Konungen för visst slag av ärenden eller för
särskilt fall lämnat tillstånd därtill.

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

9 §.

Till enskild må utdrag av registret beträffande honom lämnas

1. om Konungen medgivit, att utdrag av registret må utlämnas för visst
ändamål och den enskilde styrker att utdraget avses för sådant ändamål;
eller

2. om i annat fall, där den enskilde styrkt, att hans rätt är beroende av
upplysning ur registret, Konungen givit tillstånd därtill.

10 §.

1 registerutdrag enligt 8 § skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas,
icke medtagas anteckning om

1. böter, villkorlig dom eller straffriförklaring enligt 2 § 4, sedan tio år
förflutit från domen eller beslutet; samt

2. fängelse eller straffarbete, i annat fall än som avses under 1, ungdomsfängelse,
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller tvångsarbete,
sedan tio år förflutit från frigivningen eller utskrivningen från anstalt.

Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo
meddelats dom eller beslut, som enligt 2 § skall antecknas i registret, skola
båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera jämlikt
första stycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar, skall vad nu
sagts äga motsvarande tillämpning.

Skall med tillämpning av vad i denna paragraf stadgas i utdraget ej medtagas
någon anteckning om påföljd, skola ej heller medtagas övriga anteckningar,
som må förekomma i registret. I utdrag till domstol eller åklagare
skall dock alltid medtagas anteckning om verkställd sinnesundersökning.

Bestämmelserna i denna paragraf skola jämväl äga tillämpning beträffande
uppgift som antecknats med stöd av 6 §.

11 §.

I fråga om utdrag jämlikt 9 § skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande
tillämpning med följande avvikelser:

1. Såvitt avser anteckning om böter, villkorlig dom, fängelse eller straffarbete
i högst ett år eller ungdomsfängelse skall i stället för den i 10 § första
stycket angivna tiden gälla en tid av fem år.

2. Anteckning om påföljd, vilken ådömts endast för gärning som någon
begått innan han fyllt aderton år, skall ej i något fall medtagas.

8. Föreskriften i 10 § tredje stycket andra punkten skall ej gälla.

12 §.

Till den officiella statistiken skola meddelas erforderliga utdrag av registret.
Upplysning må dock icke lämnas om namnen på dem utdragen avse.

För vetenskapligt ändamål må uppgifter och anteckningar, som tillförts
registret, utlämnas i de fall och den ordning Konungen bestämmer.

13 §.

Till utländsk myndighet må enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen,
redovisas anteckningar i registret rörande medborgare i den staten eller
den som har hemvist där.

Har verkställighet av frihetsstraff, övervakning av villkorligt dömd eller
tillsyn över villkorligt frigiven överflyttats hit från Danmark, Finland, Island
eller Norge eller härifrån till någon av nämnda stater, må, även i annat
fall än i första stycket sägs, i den ordning Konungen bestämmer til!
myndighet i den stat från eller till vilken överflyttning skett redovisas anteckningar
rörande den som avses med beslutet om överflyttning. Detsam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

ma skall gälla i fråga om anteckning, som gjorts rörande tillämpningen av
14 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m. m.

Konungen äger bemyndiga fångvårdsstyrelsen att, då det för utredning i
brottmål begäres av utländsk domstol eller åklagarmyndighet, meddela utdrag
av registret.

På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut sagts
utdrag av registret meddelas, såframt Konungen givit tillstånd därtill.

14 §.

De föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag, meddelar
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, då lagen den 17 oktober 1900 om
straffregister (nr 82 s. 1) upphör att gälla.

De anteckningar, som vid den nya lagens ikraftträdande finnas i det hos
fångvårdsstyrelsen förda straffregistret, skola överföras till det allmänna
kriminalregistret, såvitt anteckningarna äro av beskaffenhet att böra enligt
den nya lagen införas i registret.

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att It och 16 §§ lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §■

Uppgifter och anteckningar som Uppgifter och anteckningar som
tillhöra det i riket inrättade straff- tillförts det allmänna kriminalregistregistret
må ej utlämnas i annat fall ret må ej utlämnas i annat fall eller
eller annan ordning än i lagen om annan ordning än i lagen om allmänt
straffregister sägs. kriminalregister sägs.

Utslag eller---------Konungen bestämmer.

Vad i------underlydande personal.

16 §.

För statlig eller kommunal statis- För statlig eller kommunal statistik
lämnade uppgifter och myndig- tik lämnade uppgifter och myndighets
bearbetningar därav må, så- hets bearbetningar därav må, såframt
de avse namngivna enskilda framt de avse enskilda personer, bopersoner,
bolag eller andra enskilda lag eller andra enskilda samfällighesamfälligheter,
icke utlämnas förrän ter, vilka äro angivna med namn eller
tjugu år från uppgiftens datum för- annan identitetsbetcckning, icke utflutit,
därest ej den som däri avses lämnas förrän tjugu år från uppgifsamtycker
till ett tidigare utlämnan- tens datum förflutit, därest ej den
de, eller ock, med hänsyn till uppgif- som däri avses samtycker till ett titens
eller bearbetningens natur eller digare utlämnande, eller ock, med
det ändamål för vilket den åstundas hänsyn till uppgiftens eller bearbetoch
omständigheterna i övrigt, trygg- ningens natur eller det ändamål för
het kan anses vara för handen, att ut- vilket den åstundas och omständiglämnandet
ej kommer att missbrukas heterna i övrigt, trygghet kan anses
till hans skada. vara för handen, att utlämnandet ej

kommer att missbrukas till hans
skada.

Vad i------förberedelser därtill.

Då handling------förbehåll göras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1963.

1 Senaste lydelse, se beträffande It § SFS 1939:620 och beträffande 16 § SFS 1947:629.

Kangl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 74 december 1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, förslag till lag om allmänt
kriminalregister samt anför därvid följande.

I. Inledning

Brott och straff registreras för skilda ändamål hos ett flertal olika myndigheter.
Vid 1948 års riksdag avgavs två likalydande motioner (I: 3 och II:
13), vari yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en allsidig utredning om erforderliga lagändringar till individens skydd
mot ett överdrivet registreringsväsende rörande brott och förseelser. Motionerna
hänsköts till första lagutskottet, som inhämtade yttranden över motionerna
från ett flertal myndigheter. Utskottet fann för sin del (utlåtande nr
44) den kritik, som i ärendet framkommit mot registreringsväsendet, i många
hänseenden välgrundad och hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av gällande bestämmelser angående registrering
av brott och förseelser. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
hemställan.

Kungl. Maj :t uppdrog genom beslut den 21 januari 1949 åt strafflagberedningen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Beredningen behandlade
i sitt betänkande Enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17) den
registrering, som sker i det hos fångvårdsstyrelsen förda s. k. allmänna
straffregistret. I betänkandet föreslogs såväl ändringar — väsentligen i inskränkande
riktning — av registreringens omfattning som uteslutning av
vissa äldre anteckningar vid utfärdande av straffregisterutdrag. Beträffande
den registrering, som nu sker hos statens kriminaltekniska anstalt för att
betjäna den polisiära verksamheten, lämnade beredningen endast en summarisk
orientering utan att framlägga några reformförslag. Beredningen
hänvisade därvid till att hithörande problem behandlades av särskilda sakkunniga,
som den 19 maj 1950 tillkallats av chefen för inrikesdepartementet.

Nämnda sakkunniga framlade betänkanden (stencilerade) den 10 september
1952 med allmän motivering och den 13 april 1954 med förslag till för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3!) år 1963

fattningsbestämmelser. De sakkunniga förordade bl. a. överflyttning av det
allmänna straffregistret till det vid kriminaltekniska anstalten inrättade centrala
polisregistret, utbyggnad av sistnämnda register samt avskaffande av
publikationen Polisunderrättelser, som utges av anstalten.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 mars 1956 tillkallades
inom justitiedepartementet en särskild utredningsman, numera hovrättspresidenten
Maths Heuman, för att överse brottsregistreringen. Enligt direktiven
skulle utredningsmannen behandla både den allmänna brottsregistrering,
som sker i fångvårdsstyrelsens straffregister, och den speciella brottsregistrering,
som förekommer i vissa andra register. Utredningsuppdraget
skulle därjämte avse såväl den centrala som den lokala polisregistreringen.

Utredningsmannen har den 31 december 1960 avgivit betänkande rörande
den allmänna brottsregistreringen samt polisregistreringen (SOU 1961: 11).
Vid betänkandet är fogat ett särskilt yttrande av överdirektören Gerhard von
Sydow, vilken jämte andra biträtt utredningsmannen såsom expert. Betänkandet
innehåller bl. a. förslag till lagar om lokala polisregister m. m., om
centralt polisregister och om straffregister. Utredningsmannens arbete med
översyn av den speciella brottsregistreringen pågår.

Efter remiss har utlåtanden över utredningsmannens betänkande avgivits
av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
Nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statens kriminaltekniska
anstalt, statspolisintendenten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Hallands, Skaraborgs, Kopparbergs
och Jämtlands län, riksarkivet, skolöverstyrelsen, Stockholms och Göteborgs
rådhusrätter, poliskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö, polisväsendets organisationsnämnd,
1956 års eftervårdsutredning och offentlighetskommittén.
Dessutom har utlåtanden avgivits över betänkandet, såvitt det avser av polismyndighet
utfärdade vandelsintyg, av försvarsstaben, arbetsmarknadsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen och
järnvägsstyrelsen.

Riksåklagarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttranden, dels av statsåklagaren
i Stockholm, vilken överlämnat yttranden från stadsfiskalerna
Asplund, Mattsson, Meijer och Tisell samt t. f. stadsfiskalen Freijd, dels av
statsåklagarna i Göteborg och Malmö, dels ock av Föreningen Sveriges stadsfiskaler.
Länsstyrelserna har överlämnat, länsstyrelsen i Stockholms län yttranden
från landsfogden i länet och Stockholms läns avdelning av Föreningen
Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Uppsala län yttranden från
landsfogden i länet, poliskammaren i Uppsala samt Föreningen Uppsala
läns landsfiskaler, länsstyrelsen i Hallands län yttranden från landsfogden
i länet, poliskammaren i Halmstad, Hallands läns avdelning av Föreningen
Sveriges landsfiskaler samt drätselkammaren i Halmstad, vilken i sin tur
bifogat yttranden av stadens barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd, länsstyrelsen
i Skaraborgs län yttranden från statens socialvårdskonsulent i
nionde distriktet, Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler, Skaraborgs läns

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 ur 1963

polisförening, stadsfiskalerna i Lidköping och Skövde samt Västergötlands
köpmannaförbund, länsstyrelsen i Kopparbergs län yttranden från landsfogden
i länet, polischefen-åklagaren i Borlänge distrikt samt landsfiskalerna
i Avesta, Ludvika och Stora Kopparbergs distrikt samt slutligen länsstyrelsen
i Jämtlands län yttranden från stadsfiskalen i Östersund och landsfiskalen
i Ströms distrikt.

Tillfälle att avgiva utlåtande över betänkandet har beretts Föreningarna
Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges
landsfiskaler och Sveriges polismästare, Sveriges advokatsamfund och
Svenska socialvårdsförbundet samt — såvitt betänkandet avser av polismyndighet
utfärdade vandelsintyg — Aktiebolaget Stockholms spårvägar, Nya
systemaktiebolaget, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Stockholms
frihamnsaktiebolag, Räddningskåren aktiebolag, Sveriges köpmannaförbund,
Stadsbudsföreningen i Stockholm u. p. a. i likvidation, Svenska
droskbilägareförbundet och Tjänstemännens centralorganisation. Yttranden
har inkommit från samtliga utom sistnämnda organisation.

Vissa principiella frågor rörande straffregistrering har även dryftats inom
den nordiska straffrättskommittén, vari ingår en ledamot från vart och ett
av länderna Danmark, Finland, Norge och Sverige. Kommittén har i skrivelse
den 1 december 1962 uttalat sig i ämnet.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga frågan om den allmänna
registreringen av straff och andra påföljder för brott. Med hänsyn till att
den av riksdagen nyligen antagna brottsbalken, som är avsedd att träda i
kraft den 1 januari 1965, nödvändiggör ändringar i lagen om straffregister,
kunde övervägas att upptaga en reformering av denna lag först i samband
med de övriga lagändringar, som antagandet av brottsbalken föranleder.
Emellertid måste vissa ändringar i straffregisterlagen genomföras redan till
den 1 juli 1963, om riksdagen anlager det förslag till lag om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. in.,
som Kungl. Maj:t framlagt genom proposition den 9 november 1962 (nr
203). Ett ytterligare skäl att redan nu överse reglerna för ifrågavarande
registrering är, att fångvårdsstyrelsens straffregister är i omedelbart behov
av en teknisk översyn och modernisering. För att arbetet härmed skall kunna
bedrivas på ändamålsenligt sätt är det angeläget, att principerna för registrets
framtida anordnande så snart som möjligt blir fastlagda. Det synes
på grund härav vara lämpligt att nu taga ställning till de principiella frågorna
rörande straffregistreringen. Jag avser härvid även de principer, som bör
gälla för den allmänna straffregistreringen efter brottsbalkens genomförande.
Sedermera behöver då vidtagas endast därav påkallade följdändringar.

På grundval av den särskilt tillkallade utredningsmannens betänkande
och de däröver avgivna remissyttrandena har inom justitiedepartementet
utarbetats förslag till lag om allmänt kriminalregister och till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar; förslagen torde få fogas

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

såsom bilaga till protokollet i detta ärende. Den föreslagna lagstiftningen
är avsedd att ersätta lagen den 17 oktober 1900 om straffregister. Ställningstagandet
till utredningsmannens förslag i fråga om polisregistreringen
torde böra anstå, till dess polisväsendets framtida utformning och därmed
behovet av sådan registrering kan närmare överblickas. Ett för åklagare
och domstolar avsett register av det allmänna straffregistrets typ torde under
alla förhållanden erfordras vid sidan om de för polisiära ändamål inrättade
registren. Frågan om straffregistrets utformning synes därför kunna
behandlas skild från problemet om central och lokal polisregistrering.

I det följande redogör jag först för gällande bestämmelser på området.
Jag ämnar därefter närmare behandla det inom justitiedepartementet upprättade
förslaget till lag om allmänt kriminalregister. I anslutning därtill
kommer jag att i erforderliga delar redogöra för det förslag, som avgivits
av den särskilt tillkallade utredningsmannen — vilken åsyftas, när det i
det följande talas om utredningen — samt i viss utsträckning jämväl för
strafflagberedningens förslag i betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m.
och för innehållet i den nordiska straffrättskommitténs tidigare omtalade
skrivelse.

II. Gällande rätt

1 lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister anges förutsättningarna
för att registrering i allmänna straffregistret skall ske och ordningen
för lämnande av uppgifter ur detsamma. Närmare bestämmelser orii
registreringen har meddelats i kungörelse den 26 november 1914 (nr 413)
om uppgifter till straffregistret och om registrets förande. I kungörelse den
19 december 1947 (nr 949) har givits föreskrifter för domstolar och åklagare
om skyldighet att inhämta utdrag av straffregistret. Stadgande om
sekretess har upptagits i 11 § första stycket lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Registreringens omfattning behandlas i 1, 2, 4 och 5 §§ lagen om straffregister.
Förutsättningarna för att en person skall registreras i straffregistret
anges i 1 §. Enligt detta lagrum skall registret innehålla uppgifter angående
dem som av domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tilllämpning
av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till minst 60 dagsböter
eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå enligt
lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel
till böter eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men
på grund av sinnessjukdom ej kunnat fällas till ansvar, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Tvångsuppfostran ådömes numera ej, sedan lagen den 13 mars 1937 om
tvångsuppfostran upphört att gälla.

Ingen föreskrift finnes om att anteckning skall ske rörande beslut om beviljad
resning eller om rättelse av dom eller beslut i delar, varom uppgift
skall lämnas till straffregistret. Ej heller föreskrives registrering av beslut
om åtalseftergift eller av domar, genom vilka domstol med stöd av lagen
den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om påföljd för brott
av underårig i stället för att döma underårig lagöverträdare till straff överlämnat
till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande
för samhällsvård.

Att märka är att icke alla frihetsstraff föranleder registrering. Då beslut
meddelas om förvandling av böter till fängelse, anses vederbörande ej ha
blivit dömd till fängelse i straffregisterlagens mening, och någon registrering
sker därför icke på grund av sådant beslut. Har genom villkorlig dom
beviljats anstånd med förvandlingsstraffets verkställande, kommer däremot
— eftersom villkorliga domar alltid skall registreras — uppgift om förvandlingsstraffet
att inflyta i straffregistret. I sistnämnda fall skall jämväl upplysning
om bötesbeslutet intagas i registret.

I 2, 4 och 5 §§ lagen om straffregister lämnas föreskrifter om registrering
av dels domar, avseende sådana påföljder m. in. som uppräknas i 1 §, dels
åtgärder, som vidtages i fråga om redan ådömd påföljd, och dels uppgifter
angående omhändertagande i anstalt av den, som blivit dömd till påföljd av
beskaffenhet att den skall registreras enligt 1 §.

Åtgärder beträffande redan ådömd påföljd registreras i den mån de förändrar
påföljdens utformning eller innebär, att påföljden kommer att avse
också andra gärningar än dem för vilka den ursprungligen ådömts. Sålunda
registreras förlängning av prövotid, förverkande av anstånd vid villkorlig
dom, förordnande att påföljd skall avse jämväl annat brott eller träda i stället
för annan påföljd samt beslut om nåd avseende registrerad påföljd.

Beträffande omhändertagande i anstalt antecknas i registret frigivning eller
utskrivning, även där den sker villkorligt eller på prov, upphörande av
tillsyn beträffande på prov utskriven, återintagning eller återhämtande till
anstalt, förverkande av villkorligt medgiven frihet samt dödsfall före frigivning
eller utskrivning.

De nu behandlade paragraferna innehåller dessutom bestämmelser angående
vem som skall lämna uppgift till registret samt angående de data som
skall redovisas i sådan uppgift. Vidare föreskrives, att anteckning skall göras
om beslut i överklagat eller underställt mål, under förutsättning att fråga
är om påföljd, som skall registreras enligt 1 §. Slutligen skall uppgift
lämnas om den som under vistelse å fångvårdsanstalt av anstaltens läkare
finnes lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten.

I 3 § föreskrives, att straffuppgifterna skall hållas ordnade efter namnen
på dem uppgifterna angår.

Avskiljande ur registret av straffuppgift skall enligt 7 § ske i tre fall, näm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

ligen om högre rätt frikänt den registrerade, befriat honom från tvångsarbete
eller, utan samband med villkorlig dom, ådömt annan påföljd än som
avses i 1 §, om den registrerade avlidit samt om 90 år förflutit från hans
uppgivna födelseår.

Förutsättningarna för lämnande av uppgift ur straffregistret är noga reglerade
i 8 och 9 §§.

Myndigheter, berättigade att erhålla fullständiga registerutdrag, är domstolar,
överståthållarämbetet, länsstyrelser, allmänna åklagare, andra myndigheter
som enligt lag äger förordna om häktning, interneringsnämnden,
statens kriminaltekniska anstalt, justitiekanslern och riksdagens ombudsmän.
Kungl. Maj :t kan för särskilt fall ge annan svensk myndighet eller
myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge tillstånd att erhålla fullständigt
registerutdrag. Med stöd av föreskrift i lagen har Kungl. Maj :t bemyndigat
fångvårdsstyrelsen att meddela fullständigt utdrag av straffregistret
för utredning i brottmål, då det begäres av domstol eller åklagarmyndighet
i annat nordiskt land. I fråga om uppgifter till myndighet i ickenordiskt
land rörande straffdomar eller beslut om tvångsarbete äger —
under förutsättning av ömsesidighet — Kungl. Maj :t utfärda bestämmelser.
Så har också skett i förhållande till vissa europeiska länder. — Statistiska
centralbyrån skall erhålla för den officiella statistiken erforderliga
utdrag av straffregistret, vilka dock ej får upptaga namnen på dem utdragen
avser.

Enskild person kan med Kungl. Maj :ts eller — efter Kungl. Maj :ts bemyndigande
— fångvårdsstyrelsens tillstånd erhålla fullständigt registerutdrag,
om han styrker, att hans rätt är beroende av sådant utdrag. Kungl.
Maj :t har bemyndigat fångvårdsstyrelsen att meddela fullständigt utdrag
av straffregistret beträffande enskild person, som begär sådant utdrag rörande
sig själv och styrker att hans rätt är beroende av att han erhåller
utdraget. Begränsat registerutdrag, som blott utvisar, att vederbörande ej
förekommer i registret såvitt angår annat förhållande än bötesdom eller
villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, kan meddelas på begäran av
enskild person, om han med intyg av överståthållarämbetet, länsstyrelse,
underrätt, häradshövding, borgmästare, svensk beskickning eller svenskt
konsulat styrker, att hans rätt kan vara beroende av sådant bevis.

Beträffande sekretesskyddet stadgas i 11 § lagen om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar, att uppgifter och anteckningar
som tillhör straffregistret ej må utlämnas i annat fall eller i annan ordning
än som sägs i lagen om straffregister. I den tidigare nämnda kungörelsen
om uppgifter till straffregistret och om registrets förande har föreskrivits,
att registerakter och registerblad ävensom övriga till registret hörande handlingar
skall hållas under sådan vård, att obehörigt tillträde till dem förebygges.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

III. Allmän motivering
Inledande synpunkter

Utredningen

I frågan om ändamålet med registrering i straffregistret ansluter sig utredningen
till den uppfattning, åt vilken strafflagberedningen givit uttryck
i betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m. Beredningen hade framhållit, alt
registret väsentligen bör innehålla endast sådana uppgifter om ådömda bestraffningar
och därmed likställda åtgärder, som är nödvändiga för en rätt
tillämpning av straffrättens regler om återfall, konkurrens och förverkande
av anstånd samt för bedömande av huruvida viss påföljd lagligen må eller
skall tillämpas. Registreringen borde enligt beredningen icke därutöver ha
till syfte att sammanföra data rörande personer för att tjäna till ledning
för rättskipningsorganens val av reaktionsform eller över huvud för straffrättslig
behandling av person. I detta hänseende yttrade beredningen, att
fylliga data angående den registrerades konflikter med samhället visserligen
är till gagn för straffrättskipningen och att registeruppgifter i många fall
kan ge en utgångspunkt för ytterligare personutredning i brottmål men att
å andra sidan vissa skäl talar mot en registrering av denna art och omfattning.
Ett register kan icke i varje situation bli tillräckligt upplysande; ej
heller kan registeruppgifter hållas helt aktuella. Domstolen behöver egentligen
främst ha upplysningar om vederbörandes aktuella status. Avgörande
för beredningens ståndpunkt var dock hänsynen till den registrerade. Sekretessen
kring uppgifterna i straffregistret är visserligen i första hand beroende
av reglerna för uppgiftslämnandet och handhavandet av utlämnade utdrag
av registret, men det är enligt beredningen tydligt att den registrerades
intresse av sekretess är desto bättre tillgodosett ju färre uppgifter som inflyter
i registret och får kvarstå där. Beredningen ansåg, att just hänsynen
till den enskilde måste leda till en kompromiss i fråga om straffregistrets
innehåll och därmed också i fråga om dess ändamål.

I anslutning till vad strafflagberedningen sålunda uttalat framhålles i utredningens
betänkande, att det icke är möjligt att enbart på grundval av
uppgifter om brott och straff skapa en central registrering, som kan ge en
någorlunda fullständig bild av vederbörandes förflutna, ägnad att underlätta
valet av reaktionsform i anledning av brott. För detta ändamål skulle registreringen
behöva omfatta också data om vissa socialvårdande ingripanden.
Utredningen fortsätter:

En dylik registrering skulle enligt utredningens mening i och för sig vara
värdefull. Emellertid framstår det såsom uppenbart att införandet av en dylik
central registrering medför betydande administrativa svårigheter och
kostnader. Det kan ifrågasättas om det över huvud taget är möjligt att på
ett rationellt sätt genomföra den härför erforderliga administrativa organisationen.
Om man därtill beaktar, att de upplysningar, som i varje särskilt
fall kan erhållas från ett sådant i och för sig fylligt register, aldrig kan kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

ma att ersätta de särskilda personundersökningarna i brottmål, förefaller
en övergång till det ifrågasatta systemet icke komma att medföra sådana
fördelar att det närmare bör övervägas. Utredningen, som jämväl beaktar
vad strafflagberedningen anfört om hänsynen till den registrerade, anser sig
därför icke kunna förorda en ändring av straffregistrets nuvarande karaktär.

Utredningen instämmer i strafflagberedningens uppfattning att det icke
låter sig göra att begränsa det område, inom vilket straff registret kan och
bör få användas, till straffrättskipningen. Enligt utredningen är det emellertid
klart, att själva innehållet i registret bör bestämmas endast med
hänsyn till straffrättskipningens behov.

De intyg om vandel — strafflöshet, laglydnad och lämplighet — som nu
tillhandahålles enskilda av polismyndigheterna, föreslår utredningen skola
med vissa få undantag bringas att upphöra. Härför talar både principiella
och humanitära skäl samt resocialiseringssynpunkter. Emellertid har utredningen
funnit, att det i vissa fall föreligger ett legitimt intresse av att
utredning om enskilds vandel kan förebringas. Officiella vandelsupplysningar
kan sålunda behövas för anställningsprövning i vissa befattningar,
för tillstånd till inresa, uppehåll och arbete i utlandet och någon gång också
för personliga angelägenheter av olika slag. Utredningen har funnit, alt
i den mån det är påkallat att förebringa vandelsutredning i dylika fall, det
är lämpligare att så sker genom utdrag av allmänna straffregistret. Enskildas
möjligheter att erhålla utdrag av straffregistret föreslås dock bli mycket
begränsade.

Utredningen har avvisat tanken på en fullständig sammanslagning av
straffregistret med det vid statens kriminaltekniska anstalt förda centrala
polisregistret. Emellertid har utredningen efter organisations- och kostnadsundersökningar
kommit fram till att — även om registren hålles åtskilda
— en teknisk samordning av dem skulle innebära fördelar i form
av ökad säkerhet för innehållet i polisregistret och större framtida möjligheter
till effektivisering av registreringsverksamheten. Därför har utredningen
ansett en samordning utan sammanslagning böra genomföras, fastän
den ekonomiska fördelen icke kan väntas bli särskilt stor. Också straffregistret
skulle då förläggas till statens kriminaltekniska anstalt.

Yttrandena

Utredningens uttalanden om ändamålet med registrering i det allmänna
straffregistret vinner instämmanden av hovrätten över Skåne och Blekinge,
fångvårdsstyrelsen och 1956 års eftervårdsutredning. Hovrätten har framhållit,
att straffregistret i princip blott bör innehålla sådana uppgifter, som
är nödvändiga för tillämpning av straffrättens formella regler om verkan
av tidigare bestraffningar. Enbart ett borttagande av den föråldrade återfallsregeln
i 4 kap. 14 § strafflagen skulle väsentligt minska behovet av anteckningar
i straffregistret.

Övriga remissmyndigheter, som uttalat sig beträffande ändamålet med

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.9 år li)63

registreringen, har däremot i skilda hänseenden ställt sig kritiska till utredningens
uppfattning. Hovrätten för Nedre Norrland har anmärkt, att
någon skarp skiljelinje knappast kan dragas mellan bedömandet av den
påföljd som lagligen bör tillämpas och valet av reaktionsform. Härutöver
har hovrätten bestämt hävdat rättskipningens behov av att ur straffregistret
kunna inhämta i görligaste mån fullständiga upplysningar rörande eu
tilltalads föregående brottslighet. Det är av avgörande betydelse för domstolen
vid bestämmande av straff eller annan åtgärd beträffande en tilltalad
att ha tillgång till så utförliga och tillförlitliga uppgifter om dennes person
som möjligt. De säkraste upplysningarna om tidigare begångna brott
erhålles genom straffregisterutdraget. Den tilltalade vill ofta icke lämna
uppgifter härom eller minns ej alltid vad som hänt. Naturligtvis kan en
del upplysningar om tidigare belastning erhållas genom personundersökningen
och genom införskaffande av utdrag ur de polisiära registren. Som
utredningen själv framhållit medför detta system dock olägenheter såväl
för domstolarna som för åklagarna. Härigenom blir det till nackdel även för
rättskipningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har hävdat, att domstolars och vissa andra
myndigheters behov av säker information via straffregistret om tilltalads
eller annan persons tidigare brottslighet av icke lindrig art är avsevärt större
än utredningen gjort gällande.

Även från åklagarhåll har framhållits, att straffregistret — förutom att
tjäna det av utredningen angivna ändamålet — bör kunna vara till ledning
för åklagare och domstolar vid valet av påföljd eller behandlingsform. Föreningen
Sveriges landsfiskaler anför härom:

Väl är det som utredningen framhållit knappast möjligt att städse grunda
avgöranden om straffrättslig behandling enbart på uppgifter om brott
och påföljder för brott, och likaledes torde det vara ogörligt att genomföra
en central registrering av alla de faktorer, som kan vara av intresse i sammanhanget,
men detta utgör---icke bärande skäl för att icke göra

registreringen av brott och påföljder så fullständig som möjligt och därigenom
så långt sig göra låter underlätta domstolarnas utformning av brottsreaktionen.
Utredningens ståndpunkt måste anses innebära ett försvårande
av domstolarnas straffrättsskipning.

Föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler har påpekat,
att man i förevarande sammanhang icke torde få bortse från att straffregisterutdrag
enligt utredningens förslag i viss utsträckning skall ersätta
de nuvarande vandelsintygen.

Utredningens förslag om samordning av straffregistret med det centrala
polisregistret har tillstyrkts av vissa remissinstanser, bland dem riksåklagarämbetet,
hovrätten för Nedre Norrland, överståthållarämbetet, poliskammaren
i Stockholm och statsåklagaren i Göteborg, medan andra ställt sig
kritiska till förslaget. Detta har i och för sig lämnats utan erinran av fångvårdsstyrelsen,
men styrelsen har uttalat vissa farhågor för att en överflyttning
av straffregistret till statens kriminaltekniska anstalt kan inverka

16 Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

menligt på möjligheterna att förvärva erforderlig juridiskt utbildad personal
till registret.

Nordiska straffrättskommittén

Kommittén uttalar, att spörsmålet om straffregistreringen icke förelagts
kommittén med tanke på att härvidlag uppnå egentlig rättsgemenskap. En
sådan gemenskap är av flera orsaker svår att åstadkomma på detta område,
och man kan icke heller här tillmäta enhetlighet i regler och praxis samma
vikt som på mera centrala straffrättsliga områden. Inom kommittén råder
emellertid betydande enighet både om de allmänna riktlinjerna för registreringen
och om särskilda regler. De skillnader, som har konstaterats och
som icke kan väntas bli helt utjämnade, kan i allt väsentligt förklaras med
att olika traditioner, erfarenheter och administrativa förutsättningar gör sig
gällande i de skilda nordiska länderna.

Straffregistren är organiserade på olika sätt i de nordiska länderna. I
Finland, Norge och Sverige finns centrala register, i Finland hörande under
justitieministeriet samt i Norge och Sverige under fångvårdsstyrelsen.
I Danmark däremot har man lokala register, som i Köpenhamn förs av byretten
och i övriga delar av landet av polismästarna. I flera av länderna kan
organisatoriska ändringar komma i fråga. Enhetlighet i detta hänseende
kommer emellertid antagligen icke att uppnås och kan knappast heller anses
vara av stor självständig betydelse. Det väsentligaste intresset knyter sig
till straffregistrets innehåll och användning, icke till dess placering inom
det administrativa systemet.

Det anses i alla de berörda länderna vara nödvändigt att vid sidan av det
allmänna straff registret föra andra register, som tjänar mer speciella ändamål.
Särskilt viktiga är polisens interna arbetsregister och -kartotek. Det
råder, framhåller kommittén, icke på alla punkter enighet mellan de nordiska
länderna om vilka upplysningar de rättslillämpande myndigheterna
bör kunna hämta från straffregistret och vilka man mera ändamålsenligt
kan söka i andra källor. Men i det stora hela bygger man på samma synpunkter.

Enligt kommittén är det önskvärt, att man i största möjliga utsträckning
undviker att inrätta eller upprätthålla speciella register, vilkas funktioner
kan tillvaratagas på annat sätt, t. ex. genom straffregistret eller genom polisregister.
Systematisk insamling av upplysningar om straffade personer
innebär ofta risk för att upplysningarna kommer i orätta händer och vållar
onödig skada för den de avser. Denna allmänna synpunkt bör också hållas
för ögonen, när det gäller användningen av straffregister och polisregister.

Straffregistrets ändamål är enligt kommittén i första hand att skapa
grundlag för pålitliga upplysningar om tidigare avgjorda brottmål till bruk
för de rättstillämpande myndigheterna på detta område. Därjämte kan
straffregistret tillgodose vissa andra offentliga myndigheter, som i kraft av
lagregler eller på andra grunder har krav på sådana upplysningar, och i viss
utsträckning även enskilda medborgare, som önskar straffattester rörande

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

sig själva. Härtill kommer såsom mera sekundära ändamål, att straffregistreringen
kan utnyttjas för kriminalstatistiska redogörelser och vetenskapliga
undersökningar.

Departementschefen

I vårt land förekommer en tämligen omfattande registrering av begångna
brott och av straff eller andra påföljder, som ådömts för brott. Denna registrering
är uppdelad på ett flertal register, som föres av olika myndigheter.
Här må erinras om det allmänna straffregistret och det centrala fångregistret,
som båda handhaves av fångvårdsstyrelsen, den centrala registrering för
polisiära ändamål, som sker hos statens kriminaltekniska anstalt, och de polisregister
av skiftande omfattning och uppläggning, som föres hos de lokala
polismyndigheterna. Registrering förekommer även för mera speciella
ändamål, bl. a. hos kontrollstyrelsen i fråga om alkoholbrottslighet in. m.,
hos överståthållarämbetet och länsstyrelserna i fråga om överträdelser av
trafikförfattningar samt vid militära förband i fråga om brott av krigsmän.
Vidare må nämnas, att utlänningskommissionen registrerar lagöverträdelser
av utlänningar, som vistas här i landet, samt att de kommunala socialvårdsorganen
för register, vilka i viss utsträckning innehåller uppgifter om kriminell
belastning hos dessa organs klientel.

Det kan icke bestridas, att myndigheterna i sin tjänsteutövning ofta är i
behov av sådana upplysningar, som kan utläsas ur de olika registren. Detta
behov framträder givetvis med olika styrka beroende på det ändamål, för
vilket upplysningarna erfordras, och arten av de omständigheter, som upplysningarna
avser. Om enbart myndigheternas behov av upplysningar lägges
till grund för registreringens omfattning, skulle denna kunna göras mycket
vidsträckt. Självfallet måste emellertid hänsyn tagas även till andra
omständigheter. Redan av administrativa och ekonomiska skäl kan en alltför
långtgående registrering icke komma i fråga. För en begränsning härvidlag
talar dock framför allt hänsynen till de personer, som skulle bli föremål
för registrering.

Blotta vetskapen hos en person, att beträffande honom finnes antecknade
uppgifter, som allmänt uppfattas såsom ofördelaktiga, kan i och för sig vara
en börda. Registreringen kan även medföra, att uppgifterna aktualiseras i
sammanhang, där den registrerade har ett starkt intresse av att icke inför
myndigheter eller andra framstå i ogynnsam dager och där de ifrågavarande
uppgifterna — som kan avse förhållanden långt tillbaka i tiden —- är mer
eller mindre opåkallade. Riskerna för att uppgifterna blir tillgängliga för
obehöriga kan ej heller helt elimineras. Omständigheter av detta slag kan i
ogynnsamma fall motverka eller hindra den återanpassning av brottslingar,
till vilken samhällets kriminalvårdande åtgärder syftar.

Av det anförda torde framgå, att spörsmålet, huruvida och i vilken omfattning
brott och brottspåföljder skall registreras, är en avvägningsfråga,
där intresset av att myndigheter och andra skall kunna få så fullständig
kännedom som möjligt i dessa hänseenden måste vägas mot den enskildes

‘2 Ilihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 39

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

önskemål om skydd mot opåkallad insyn i hans privata angelägenheter.
Varje särskilt behov av registrering bör på grund härav noga prövas, innan
registrering beslutas och riktlinjerna därför dragés upp, och alla möjligheter
att begränsa registreringen utan att befogade intressen trädes för nära bör
därvid tillvaratagas. Det nu sagda har främst avseende å register, vilka —
liksom det allmänna straffregistret — användes som offentliga upplysningskällor.

I sin nuvarande utformning innehåller det allmänna straffregistret väsentligen
endast sådana uppgifter om ådömda bestraffningar och därmed
likställda åtgärder, som är nödvändiga för en rätt tillämpning av straffrättens
regler om återfall, konkurrens och förverkande av anstånd samt för bedömande,
huruvida viss påföljd lagligen må tillämpas. Det förhåller sig
emellertid otvivelaktigt så, att straffregisterutdragen i rättskipningen icke
blott fyller den begränsade funktionen att ange, huruvida formella förutsättningar
föreligger för tillämpning av vissa lagregler. De upplysningar,
som erhålles genom utdragen, tillmätes också regelmässigt stor betydelse vid
val av reaktionsform samt vid straffmätning och annan närmare utformning
av den valda reaktionsformen.

Den vikt, som vid personutredning i brottmål tillägges straffregisterutdraget,
beror säkerligen icke minst på att reglerna om vad som skall antecknas
i straffregistret är exakta, uppgiftslämnandet enhetligt och redovisningen
i utdragen — inom ramen för vad registret omfattar — fullständig och tillförlitlig.
Omfattningen av andra officiella register, som redovisar social belastning,
är ej lika noga reglerad. Dessa register fyller ej heller i fråga om
uPP8^ternas riktighet samma krav som det allmänna straffregistret.

Just i straffregisterutdragens tillförlitlighet och exakthet kan emellertid
ligga en fara för att deras värde som moment i personutredningen överskattas.
Det bör framhållas, att ej ens ett mycket utförligt kriminalitetsregister
ger något godtagbart underlag för domstolens bestämmande av samhällsreaktion.
När kritik riktats mot utredningens uttalanden om straffregistrets
ändamål, har man enligt min mening överdimensionerat registrets uppgift
i detta hänseende. Man bör hålla i minnet, att hos oss personundersökning
sker i mycket stor utsträckning och att därvid såväl den misstänktes tidigare
levnadsomständigheter som hans aktuella situation utredes och belyses.

Det har icke ifrågasatts, att straffregistret skulle göras så omfattande, att
all kriminell belastning, som en person ådragit sig och som längre fram kan
få betydelse för bestämmande av ytterligare samhällsreaktioner mot honom,
skulle redovisas där. Vad som på allvar har diskuterats har varit utvidgningar
av registreringen till flera arter av bötesdomar, till beslut om åtalseftergift
och till domar om överlämnande av unga lagöverträdare till samhällsvård.
Jag återkommer längre fram till dessa frågor men vill redan nu
understryka, att straffregistret — även om det skulle utvidgas på sätt nvss
antytts icke kommer att ge någon godtagbar bild av den registrerades
föregående och nuvarande sociala situation. Tyngdpunkten i person -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963 19

utredningen kan uppenbarligen icke läggas på registeranteckningar av olika
slag.

Liksom strafflagberedningen och utredningen anser jag, att straffregistret
i princip bör innehålla endast sådana uppgifter om ådömda straff och
därmed jämförliga åtgärder, som är nödvändiga för en rätt tillämpning av
straffrättens regler om återfall, konkurrens och förverkande av anstånd
samt för bedömande av huruvida viss påföljd lagligen må tillämpas. Undantag
från denna princip kan tänkas men bör icke ske utan att vägande skäl
talar därför.

I straffregistret antecknas numera i stor utsträckning även andra reaktionsformer
än straff, och beteckningen straffregister måste därför anses
missvisande. Eftersom det väsentliga är att registrera kriminalitet, som föranlett
vissa åtgärder av myndighet, oavsett huruvida straff ådömts eller ej,
synes mig beteckningen kriminalregister -— ehuru ej heller den fullt adekvat
-— vara att föredraga. Då även hos andra myndigheter förda register avser
kriminalitetsyttringar, kan förevarande register lämpligen benämnas allmänt
kriminalregister.

Utredningen har föreslagit, att vandelsutredning skall kunna förebringas
genom utdrag ur det allmänna kriminalregistret i stället för genom vandelsintyg,
utfärdade av polismyndighet. I denna del har utredningens förslag sådant
samband med frågan om polisverksamhetens organisation och polisregistrens
utformning, att det icke i detta sammanhang kan upptagas till
slutlig behandling. Jag anser emellertid i likhet med utredningen angeläget,
att reglerna om det allmänna kriminalregistret ges sådant innehåll, att registret
vid sidan om sin huvudfunktion att betjäna åklagare och domstolar
också kan läggas till grund för officiella vandelsintyg, i den mån sådana kan
befinnas erforderliga.

Utredningen har förordat, att en samordning sker av straffregistret och
centrala polisregistret. Registren skulle därvid fortfarande hållas åtskilda,
men straffregistret skulle liksom centrala polisregistret förläggas till statens
kriminaltekniska anstalt. Därest en rikspolisorganisation eller därmed jämförlig
central polisledning skulle komma att tillskapas, bör enligt utredningens
mening en överföring av straffregistret dit övervägas.

I proposition nr 148 till 1962 års riksdag angående huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m. har föreslagits, att till ett blivande centralt organ
för polisväsendet, rikspolisstyrelsen, skall överföras bl. a. de funktioner,
som med avseende å registrering utövas av statens kriminaltekniska anstalt.
Detta förslag har godtagits av riksdagen.

I nämnda proposition har ej tagits ställning till frågan, huruvida straffregistret
bör överföras till den blivande rikspolisstyrelsen. Denna fråga bör
enligt min åsikt ej heller aktualiseras i nuvarande läge. Ett sådant överlörande,
som skulle innebära mycket begränsade fördelar, bör ej övervägas
lörrän ytterligare klarhet vunnits om den nya polisorganisationens och den
centrala polisregistreringens utformning. Att nu utöka det omfattande ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

bete, som polisväsendets förstatligande medför, med de problem, som är
förenade med en överflyttning av straffregistret, är icke tillrådligt. Tillsvidare
bör därför fångvårdsstyrelsen, som förfogar över erforderliga personal-
och lokalresurser, handha den allmänna kriminalitetsregistreringen.
Detta utesluter givetvis icke, att en samordning av uppgiftslämnandet till
kriminal- och polisregistren genomföres, om så skulle visa sig lämpligt.

Vilka uppgifter bör införas i det allmänna kriminalregistret?
Utredningen

Såsom tidigare antytts har diskussionen angående det allmänna kriminalregistrets
omfattning väsentligen gällt frågan om registrering av bötesdomar,
beslut om åtalseftergift samt domar om överlämnande av unga lagöverträdare
till samhällsvård.

Vad först beträffar bötesdomar föreslog strafflagberedningen, att
från anteckning i straffregistret skulle undantagas alla domar å böter. Den
nuvarande registreringen av domar å böter jämlikt 12 eller 20—23 kap.
strafflagen har följt reglerna om dessa domars återfallsverkan. Beredningen
föreslog, att bötesdomar ej längre skulle ha särskild återfallsverkan och att
de därför ej heller skulle registreras i straffregistret. I den mån åklagare
och domstolar behöver utredning också om eventuella bötesdomar, får enligt
beredningen sådan utredning anskaffas på annat sätt än genom utdrag
av straffregistret. Härvid har man att lita till, förutom kontrollstyrelsens
särskilda straffregister och körkortsregistren, de lokala polisiära registren.
— Bötesdomar med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen angav beredningen
vara mycket sällsynta. I den mån de förekommer, torde de icke
ädömas för brott som det finns anledning att särskilt uppmärksamma genom
registrering i allmänna straffregistret. — Enligt beredningens förslag skulle
5 kap. 6 § strafflagen upphävas och i enlighet härmed borde stadgandet
om registrering av bötesdomar med tillämpning av nämnda lagrum utgå.

Utredningen har i sitt betänkande återgivit viss remisskritik, som främst
från domar- och åklagarhåll riktats mot strafflagberedningens förslag att
slopa registreringen av bötesdomar. Denna kritik tog främst sikte på nackdelarna
av att domstolarna kunde komma att vid återfall sakna kännedom
om den tilltalades tidigare brottslighet. Röster höjdes för att utvidga registreringen
av bötesdomar.

För egen del uttalar utredningen, att de krav på registrering av bötesdomar,
som framförts i nämnda remisskritik, borde kunna tillgodoses genom
en av utredningen föreslagen registrering av sådana domar i ett centralt polisregister.
Med hänsyn dessutom till det angelägna i att straffregistreringen i
möjligaste mån begränsas och till att enligt utredningens förslag straffregisterutdrag
skall kunna få meddelas för användning i utlandet, anser sig
utredningen böra ansluta sig till strafflagberedningens förslag att bötesdomar,
som meddelats med tillämpning av 12 och 20—23 kap. strafflagen, icke
skall antecknas i straffregistret. Beträffande bötesdomar, som meddelats med

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

tillämpning av 5 kap. 2 eller 6 § strafflagen, ansluter sig utredningen likaledes
till beredningens åsikt, att registreringen i straffregistret bör upphöra.

Frågan om registrering av beslut om åtalseftergift diskuterades av
strafflagberedningen redan i dess promemoria med förslag till lag om eftergift
av åtal mot minderåriga m. m. (SOU 1942: 28). Något behov av en central
registrering ansåg beredningen ej föreligga. För åklagare och domstol
erforderliga uppgifter angående tidigare meddelade beslut om åtalseftergift
torde enligt beredningen regelmässigt bli tillgängliga genom yttrande av
barnavårdsnämnd eller genom personundersökning. I åtskilliga remissyttranden
över promemorian uttalades emellertid att en central registrering
vore önskvärd. På grundval av promemorian framlade Kungl. Maj :t år 1944
proposition med förslag till den alltjämt gällande lagen om eftergift av åtal
mot vissa underåriga. I propositionen uttalade föredragande departementschefen
att han delade strafflagberedningens mening, att särskilda anordningar
för central registrering av åtalseftergifter icke borde träffas. Till denna
ståndpunkt anslöt sig även första lagutskottet, som i utlåtande över propositionen
anförde, att några straffrättsliga eller straffprocessuella skäl icke
motiverade central registrering av meddelade åtalseftergifter. Denna ståndpunkt
gillades av riksdagen (prop. 1944: 8, första lagutsk. uti. 11, riksdagsskrivelse
157).

I betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m. tog strafflagberedningen på
nytt upp frågan om registrering av beslut om åtalseftergift. Beredningen
fann därvid ej skäl föreligga att införa sådan registrering.

Utredningen har i sitt betänkande lämnat en översikt över de faktiska
möjligheter åklagare och domstolar för närvarande har att erhålla upplysningar,
huruvida vass person tidigare erhållit åtalseftergift jämlikt 1944
års lag om åtalseftergift mot vissa underåriga. I anslutning härtill anför utredningen
som sin uppfattning, att åklagarna i åtalseftergiftsärenden genom
de lokala polisregistren och barnavårdsnämndens personutredningar i allmänhet
erhåller för sin bedömning erforderlig kännedom om den misstänktes
tidigare kriminella belastning. Under förutsättning att den nuvarande
ordningen bedömes såsom bristfällig anser utredningen, att åtalseftergifterna
bör registreras i straffregistret, ehuru härigenom avsteg göres från den
av strafflagberedningen och utredningen uppställda principen om straffregistreringens
ändamål. Enligt utredningens mening kan visserligen icke förnekas,
att registrering av åtalseftergifter i slraffregistret skulle medföra bättre
garantier för att upplysningarna om tidigare meddelade åtalseftergifter
blir fullständiga och korrekta. Utredningen stannar emellertid vid att i likhet
med strafflagberedningen anse, att anteckning av åtalseftergifter i straffregistret
knappast skulle medföra någon påtaglig fördel.

Genomföres ej en registrering av åtalseftergifter meddelade jämlikt 1944
års åtalseftergiftslag, saknas enligt utredningens mening jämväl anledning
att registrera av statsåklagare efter lämplighetsprövning enligt barnavårdslagen
meddelade beslut, att åtal ej skall ske mot unga lagöverträdare, som
är omhändertagna i ungdomsvårdsskola. Det sagda gäller även åtalseftergifter
jämlikt 19 § ungdomsfängelsclagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Utredningen har jämväl diskuterat frågan om registrering av beslut om
åtalseftergift i det centrala polisregistret och därvid kommit till det resultatet,
att det ej för tillgodoseende av brottsspaning och brottsutredning föreligger
något behov av sådan registrering. Erforderliga upplysningar angående
beslut att eftergiva eller underlåta åtal kan enligt utredningens mening
som regel erhållas från barnavårdsnämnderna och de lokala polisregistren.
Dessutom skulle en generell registrering av sådana beslut innebära en vidlyftig
administrativ apparat.

Experten i utredningen, överdirektören von Sydow, har på denna punkt
anmält avvikande mening och förordat, att beslut om åtalseftergift — utom
beträffande ringa brott, som uppenbarligen skett av okynne eller förhastande
— registreras i det centrala polisregistret.

I anslutning till frågan om registrering av åtalseftergifter berör utredningen
även spörsmålet, huruvida i straffregistret bör antecknas domar,
genom vilka domstol — med stöd av lagen den 30 december 1952 med vissa
bestämmelser om påföljd för brott av underårig — i stället för att döma underårig
lagöverträdare till straff överlämnat till barnavårdsnämnd att vidtaga
åtgärd för den unges omhändertagande för sam hällsvård
(vid tiden för avgivandet av utredningens förslag skyddsuppfostran). Under
förarbetena till 1952 års lag avstyrkte strafflagberedningen registrering
under hänvisning till att beslut om åtalseftergift icke registrerades, även om
lagöverträdaren i samband därmed blev föremål för skyddsuppfostran, att
gällande bestämmelser om återfall ej heller gav anledning till registrering av
dom om överlämnande till skyddsuppfostran samt att det icke kunde anses
påkallat att själva sakerförklaringen intogs i straffregistret.

Utredningen förklarar sig icke kunna bestrida, att samma nackdelar som
beträffande åtalseftergifterna följer av att central registrering icke sker av
nu ifrågavarande domar. Den nuvarande ordningen kan emellertid enligt
utredningens mening icke anses förbunden med sådana olägenheter, att tillräckliga
skäl föreligger att genomföra registrering i dessa fall. Utredningen
har därvid beaktat, att dom som nu avses undantagsvis kan meddelas även
i fråga om gärning, som någon begått efter det han fyllt 18 år, och sålunda
vara återfallsgrundande.

Ytterligare några frågor angående registreringens omfattning beröres av
utredningen.

Beslut om resning, som beviljas i mål vari dömts till påföljd som skall antecknas
i straffregistret, bör enligt utredningen anmälas till registret. Likaså
bör anmälan ske, om den registrerade efter resning i målet blivit frikänd
eller dömd endast till påföljd, som icke skall antecknas i registret.

Då domstol jämlikt 30 kapitlet 13 § rättegångsbalken meddelat beslut om
rättelse av dom eller beslut i delar, varom uppgift skall lämnas till straffregistret,
ansåg strafflagberedningen skyldighet böra föreligga för domstolen
att anmäla uppgift om rättelse till registret. Utredningen har funnit
skyldigheten så självklar, att någon uttrycklig bestämmelse ej behöver meddelas
härom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

Utredningen påpekar vidare, att det ännu kvarstående stadgandet om registrering
av domar å tvångsuppfostran bör utgå.

Med hänsyn till att domar å frihetsberövande straff och skyddsåtgärder,
som skall antecknas i straffregister, ej längre verkställes i militärhäkte,
föreslår utredningen, att det nuvarande tredje stycket i 5 § straffregisterlagen
skall utgå. Enligt detta stycke åligger viss uppgiftsskyldighet till straffregistret
befälhavare, som har uppsikt över militärhäkte.

Utredningen har jämväl tagit upp frågan, vilka ändringar som bör företagas
beträffande de föreslagna bestämmelserna i lagen om straffregister i
anledning av brottsbalkens påfölj dssystem. Under åberopande att i brottsbalken
bötesdomarnas återfallsverkan slopas har utredningen förordat, att
sådana domar ej längre skall registreras. Beträffande de olika reaktionsformer,
som i brottsbalken rymmes under begreppet särskild vård, föreslår
utredningen, att överlämnande till vård enligt barnavårdslagen över huvud
icke skall registreras, att överlämnande till vård enligt lagen om nykterhets
vård skall registreras endast då påföljden avser brott, varå kan följa
fängelse, samt att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen och öppen
psykiatrisk vård alltid skall registreras. I registret bör vidare antecknas,
när någon som döms till skyddstillsyn begått brottet under inflytande av
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller därmed jämställt tillstånd samt när anstånd
meddelas med verkställigheten av fängelse såsom förvandlingsstraff
för böter.

Yttrandena

Utredningens förslag att bötesdomar icke längre skall registreras
i straffregistret har godtagits av riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen,
länsstyrelsen i Jämtlands län och barnavårdsnämnden i Malmö. Fångvårdsstyrelsen
har upplyst att — med hänsyn till det relativa fåtal bötesdomar
som för närvarande registreras i straffregistret -—- förslagets genomförande
icke kommer att nämnvärt påverka arbetsbördan vid registret.

I motsats till nu nämnda myndigheter har Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges landsfiskaler, landsfogden i Uppsala län
samt stadsfiskalen Asplund hävdat, att den hiitillsvarande registreringen
av bötesdomar bör bestå. Jämväl Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser,
att registreringen av bötesdomar under alla förhållanden bör bibehållas i
hittillsvarande omfattning. Föreningen framhåller, att en uteslutning av
bo tesdomarna ur straff registret kan leda till att åklagarna regelmässigt rekvirerar
och åberopar utdrag ur centrala polisregistret, vilket både för sistnämnda
register och för den registrerade är en nackdel.

Flera remissmyndigheter har uttalat sig för att bötesdomar bör antecknas
i straffregistret i större utsträckning än enligt gällande lag. Sålunda anser
hovrätten för Nedre Norrland, att registrering bör ske i samma utsträckning
som utredningen föreslagit beträffande centrala polisregistret och alltså
avse — förutom domar å 60 dagsböter eller däröver för brott mot 12,
20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen — domar å minst 60 dagsböter för miss -

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

handel eller annat brott, som innefattar våld å person eller hot om sådant
våld, samt alla domar för brott mot 18 kap. 13 § strafflagen. Föreningen
Sveriges landsfogdar har -— under erinran om att enligt utredningens förslag
straffregisterutdrag skall ersätta av polismyndighet utfärdade vandelsintyg
-— föreslagit att i registret upptages förutom de nyss nämnda kategorierna
jämväl domar å böter, som ådömts med tillämpning av allmänna
straffnedsättningsregler för brott, varå enligt lag kan följa fängelse. Liknande
åsikter om den omfattning registreringen lämpligen bör ha framföres
av landsfogden i Stockholms län, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och
Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler.

Stockholms rådhusrätt bemöter utredningens förslag att slopa registreringen
av bötesdomar, som ådömts med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen.
Enligt rådhusrättens mening kan det i det särskilda fallet vara av stor
betydelse att få kännedom om att tilltalad underårig tidigare begått brott
som kan föranleda frihetsstraff, och frekvensen av nu ifrågavarande domar
bör därför icke inverka på spörsmålet, huruvida det finns anledning att registrera
dem.

Utredningens uppfattning att det icke kan anses påkallat att införa registrering
av åtalseftergifter i straffregistret delas av länsstyrelsen
i Jämtlands län och landsfiskalen i Ströms distrikt. Länsstyrelsen har
anmält tveksamhet i frågan men har fäst avgörande vikt vid att fördelarna
med en central registrering icke kan förväntas bli så stora, att de motiverar
den vidlyftiga administrativa apparat, som en dylik registrering skulle innebära.
Liknande synpunkter har anförts av barnavårdsnämnden i Halmstad.
Överståthållarämbetet, statsåklagaren i Stockholm och statens socialvårdskonsulent
i nionde distriktet, som i och för sig förordat en central registrering
av ifrågavarande beslut, anser dock icke att registreringen bör ske i
straffregistret.

I motsats härtill har flera remissmyndigheter ansett, att registrering i
allmänna straffregistret av beslut om åtalseftergift är påkallad. Dit hör
riksåklagarämbetet, hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms rådhusrätt,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges landsfiskaler,
Föreningen Sveriges stadsfiskaler samt landsfogdarna i Stockholms, Uppsala
och Hallands län. Statsåklagare i Göteborg och Malmö uttalar, att registreringen
i första hand bör ske i centrala polisregistret och i allmänna
straffregistret endast för den händelse förstnämnda registrering icke skulle
anses ändamålsenlig.

Riksåklagarämbetet har anfört:

Utredningen har---uttalat, att det icke kunde förnekas, att en re gistrering

av åtalseftergifter i straffregistret skulle medföra bättre garantier
för att upplysningar om tidigare åtalseftergifter bleve fullständiga och
korrekta. I detta hänseende har utredningen bland annat framhållit, att
det på grund av avsaknaden av en central registrering understundom kunde
inträffa att i ett åtalseftergiftsärende tidigare åtalseftergifter varken
komme till polisens eller åklagarens kännedom, att en underlåten registrering
medförde risk för att utredningen i ett brottmål icke lämnade domsto -

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

len full klarhet om alla kriminalitetsyttringar av den misstänkte samt om
myndigheternas reaktion i varje särskilt fall samt att det nuvarande systemet
med införskaffande av upplysningar från olika håll innebure en viss
belastning för åklagarna. Vad utredningen sålunda anfört innebär enligt
ämbetets mening vägande skäl för en central registrering av åtalseftergifterna.
På grund härav och då några nackdelar med en central registrering
icke torde föreligga — sådana ha ej heller åberopats av utredningen — föreslår
ämbetet---att registrering sker i det centrala polisregistret och

det allmänna straffregistret.

Stockholms rådhusrätt har ingående redovisat skälen för sin ståndpunkt
och därvid framhållit dels vikten av att åklagare och domstolar erhåller
kännedom om den brottsliges tidigare kriminella belastning, dels de med
avsaknaden av en central registrering förenade nackdelarna. Rådhusrätten
anför:

Frågan huru samhället skall komma till rätta med den stegrade ungdomsbrottsligheten
har länge varit föremål för offentlig diskussion. Även
om meningarna därvid i olika avseenden varit delade, torde enighet dock
råda dels beträffande betydelsen av att samhällets ingripande sker snabbt
och dels i fråga om angelägenheten av att man, då en reaktionsform i visst
fall visat sig verkningslös, prövar en annan. En förutsättning för att de
myndigheter som i första hand har att besluta om reaktionsform i det särskilda
fallet, d. v. s. åklagare och domstolar, skall kunna tillämpa angivna
principer är att de erhåller kännedom om huruvida den brottslige tidigare
är kriminellt belastad och i så fall i vilken omfattning. Om en åklagare,
som har att pröva fråga om åtalseftergift eller om anhållande eller häktning
av underårig, icke erhåller kännedom om att vederbörande redan i
anledning av brott varit föremål för korrektionsåtgärd, kommer den brottslige
att bedömas såsom en förstagångsförbrytare. Detta kan leda till att den
unge trots att det är fråga om återfall erhåller en påföljd av så lindrig art,
att den kan av honom tagas till intäkt för den stundom framförda uppfattningen,
att brott icke medför någon beaktansvärd påföljd. Det kan också
leda till att en adekvat behandling icke hinner insättas i tid till förhindrande
av att den unges brottslighet antager en grövre karaktär. Kännedom om
tidigare meddelad åtalseftergift utgör vidare en förutsättning för en riktig
tillämpning av föreskrifterna angående återkallande av åtalseftergift. Slutligen
är kännedom om tilltalads tidigare kriminella belastning av avgörande
betydelse för domstolens möjlighet att träffa riktiga beslut i mål mot underårig
lagöverträdare.

Rådhusrätten uttalar vidare, att det — i motsats till vad utredningen synes
antaga —• ej är tillräckligt väl sörjt för att åklagare och domstolar erhåller
kännedom om åtalseftergifter, som meddelats på annan ort. Det förekommer
sålunda, att domstolen får kunskap om sådant förhållande mer
eller mindre av en slump. Då uppgifter om åtalseftergifter förekommer i
domstolsakterna, är de ofta alltför knapphändiga för att kunna läggas till
grund för rättens avgörande. Tidsödande kompletteringar måste ofta göras.
Mot en registrering i slraffregistret har utredningen •—- förutom antagandet
att sådana avgöranden blir kända även utan registrering — ej åberopat
annat skäl än att registrering skulle strida mot den av utredningen
uppställda principen i fråga om straffregistrets innehåll. Enligt rådhusrät -

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

tens mening väger emellertid de praktiska synpunkterna tillräckligt tungt
för att motivera att avsteg göres från denna princip. De i betänkandet återgivna
invändningar, som av strafflagberedningen gjorts mot central registrering
av åtalseftergifterna — att de brott, som föranlett åtalseftergift, ofta
ej skulle inflyta i straffregistret om den brottslige lagfördes för dem samt
att det, som stode att vinna med central registrering, icke syntes motivera
de ansenliga kostnader, som skulle vara förenade härmed —- förlorar i betydelse
om registreringen, på sätt rådhusrätten vill föreslå, begränsas till
att avse beslut om åtalseftergift för brott, som kan föranleda frihetsstraff.
Vidare kommer kostnaderna för registreringen i straffregistret mer än väl
att uppvägas av de arbetsbesparingar, som torde uppkomma hos olika myndigheter,
i första hand åklagare, domstolar och socialvårdsorgan, men även
för företrädare för kriminalstatistik och kriminologisk forskning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har betonat, att genom registrering
i straffregistret åklagaren och därmed domstolen med större säkerhet och
snabbare än nu sker skulle få vetskap om och tillgång till tidigare utförd
barnavårdsnämnds- och annan personundersökning, som ju har väsentlig
betydelse för den individuella behandlingsformen av den unge.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har framhållit, att underlåtenhet att
registrera åtalseftergifter i straffregistret skulle resultera i att utdrag ur
registret för vandelsupplysning kan bli vilseledande. Liknande synpunkter
har anförts av landsfogden i Stockholms län, vilken samtidigt påpekat, att
— därest utredningens förslag att i utdrag till enskilda aldrig skall medtagas
anteckning om gärning, som begåtts före 18 års ålder, genomföres —
hänsynen till den enskilde icke torde kunna åberopas som skäl mot registrering
av åtalseftergifterna i straffregistret.

Stadsfiskalen Mattsson har i förevarande fråga anfört, att åklagare och
domstolar i de fall, då de inhämtar yttranden från barnavårdsnämnden, i
regel torde få kännedom om tidigare meddelad åtalseftergift, varför registrering
i straffregistret för dessa fall icke synes nödvändig. Annorlunda förhåller
saken sig emellertid i fråga om ungdomar, som ställes inför rätta efter
fjTllda 18 år. I dessa fall är det icke alls säkert, att något yttrande inhämtas
från barnavårdsnämnden, och man kan icke vara övertygad om att
en tidigare åtalseftergift framgår av personundersökningen. Vidare fordrar
rättvisesynpunkten att, om man underlåter att registrera åtalseftergifterna,
man ej heller registrerar villkorliga domar beträffande ungdomar under
18 år.

Riksåklagarämbetet, hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms rådhusrätt,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges landsfiskaler,
Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler samt landsfogdarna i Uppsala
och Hallands län har, samtidigt som de förordat registrering av beslut
om åtalseftergift, angivit att icke alla sådana beslut bör registreras. Enligt
riksåklagarämbetets mening är det uppenbart, att en person, som icke skulle
ha registrerats, därest åtal skett, icke heller bör registreras, om åtalseftergift
beviljas honom. Hovrätten för Nedre Norrland har från registrering
velat undantaga fall, då förseelsen kan bedömas som ringa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Problemen beträffande registrering av beslut om åtalseftergift har av åtskilliga
remissorgan dryftats i anslutning till utredningens förslag, att sådana
beslut ej heller skall registreras i det centrala polisregistret. Av remissorganen
har endast ett fåtal anslutit sig till utredningens uppfattning,
att dylik registrering icke är påkallad. De övriga har uttalat sig för att registreringsfrågan
bör lösas i enlighet med det av överdirektören von Sydow
särskilt avgivna yttrandet.

De myndigheter, som anslutit sig till den av utredningen intagna ståndpunkten,
är i främsta rummet socialstyrelsen och länsstyrelsen i Jämtlands
län. Även en minoritet inom Stockholms stads barnavårdsnämnd samt barnavårdsnämnden
i Halmstad har uttryckt samma uppfattning. Socialstyrelsen
vitsordar, att det nuvarande systemet icke fungerar helt tillfredsställande,
men anser, att rättelse bör kunna ske på annat sätt än genom att
besluten införes i det centrala polisregistret, främst genom förbättrad kontakt
mellan de olika barnavårdsnämnder, som tagit befattning med den underårige.

Ur yttrandena från de remissorgan, som ställt sig kritiska till förslaget
att ej medtaga åtalseftergiftsbeslut i det centrala polisregistret, kan följande
allmänna synpunkter ha intresse också då fråga är, huruvida beslut om
åtalseftergift bör registreras i ett allmänt kriminalregister.

Föreningen Sveriges landsfogdar har påpekat det inkonsekventa i att utredningen
föreslagit, att villkorlig dom skall registreras utan undantag för
unga lagöverträdare, men från registrering velat utesluta bl. a. åtalseftergifter
enligt 1944 års lag. Visserligen kan det sägas, att utredning till bedömande
av åtalsfrågan beträffande lagöverträdare under 18 år kan inhämtas från
vederbörande barnavårdsnämnd. För en säker och snabb undersökning om
tidigare brottslighet torde dock ett centralt register vara att föredraga. Behovet
av ett centralt register över åtalseftergifter torde kanske främst göra sig
gällande, när det gäller brottsfall med gärningsmän i årgångarna närmast
över 18 år. — Skillnaden i registreringshänseende mellan åtalseftergifter och
villkorliga domar har understrnkits jämväl av landsfogden i Stockholms län
samt av statsåklagaren i Stockholm, som därjämte framhållit vikten för
åklagare av att snabbt och tillförlitligt erhålla kännedom om meddelade
åtalseftergifter. Detta är enligt statsåklagaren av betydelse ej blott för att
avgöra frågan, om åtal skall väckas eller åtalseftergift meddelas, och för att
bedöma, huruvida tidigare meddelad eftergift skall återkallas, utan också
för att pröva om anhållande skall ske eller häktning begäras.

Svårigheterna att utan tillgång till ett centralt register få tillförlitliga uppgifter
om unga lagöverträdares tidigare kriminella belastning och olägenheterna
med den nu gällande ordningen har understrukits av såväl domstolar
och åklagarmyndigheter som ett par socialvårdsorgan, nämligen Stockholms
stads barnavårdsnämnd och statens socialvårdskonsulent i nionde distriktet.
Socialvårdskonsulenten anser, alt åtalseftergifter icke bör införas i det allmänna
straffregistret, så som detta f. n. är uppbyggt. Då riksåklagarämbetet
erhåller del av samtliga åtalseftergifter och då ämbetet är den myndighet,

Kiingl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

som kan överpröva beslut jämlikt 1944 års åtalseftergiftslag, synes det socialvårdskonsulenten
lämpligt, att riksåklagarämbetet handhar förandet av
ett register över åtalseftergifter.

Ett par remissorgan bär ifrågasatt riktigheten av utredningens uttalande,
att generell registrering av besluten om åtalseftergift skulle innebära en vidlyftig
administrativ apparat. Sålunda bär poliskammaren i Stockholm påpekat,
att beträffande samtliga åtalseftergifter skyldighet redan föreligger att
å särskilt formulär till statistiska centralbyrån inge rättsstatisliska uppgifter.
Å detta formulär skall alla erforderliga identifieringsdata upptagas, varför
formuläret torde vara tillfyllest även för central registrering. Att vid utskrift
av formuläret taga ytterligare ett exemplar för det centrala polisregistrets
räkning torde icke vara förenat med någon större omgång.

De flesta remissorgan, som uttalat sig för registrering i centrala polisregistret
av beslut om åtalseftergift, har emellertid tillika förordat viss begränsning
i registreringen, varvid de i flertalet fall anslutit sig till den av
överdirektören von Sydow framförda meningen, att från registrering bör
uteslutas sådana beslut som har avseende å ringa brott, vilka uppenbarligen
skett av okynne eller förhastande. En efter dylika grunder genomförd begränsning
har dock kritiserats av länsstyrelsen i Jämtlands län, som framhållit,
att ett på så vaga regler grundat registreringssystem icke kan anses
tillfredsställande.

Registrering i allmänna straffregistret av domar varigenom domstol med
stöd av 1952 års lag överlämnat till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för
unga lagöverträdares omhändertagande för samhällsvård
har förordats av åtskilliga remissmyndigheter, bland dem riksåklagarämbetet,
hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Jämtlands län, Stockholms
rådhusrätt, Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare,
Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler samt landsfogden i Stockholms
län. Statsåklagaren i Stockholm har ansett registrering i straffregistret
kunna underlåtas, om den i stället sker i det centrala polisregistret.

Riksåklagarämbetet anser utredningens avvägning av de med registrering
förbundna för- och nackdelarna ej vara riktig. Ämbetet anför härom:

Såsom utredningen framhållit kan det ej uteslutas, att avsaknaden av en
central registrering kan få till följd, att domstol, åklagare eller socialvårdsorgan
vid återfall i brott av den dömde ej erhåller kännedom om att en dom
å överlämnande till samhällsvård tidigare meddelats beträffande honom.
Särskilt med hänsyn till att det här i allmänhet rör sig om grov brottslighet
måste det angivna förhållandet anses innebära en allvarlig olägenhet. -—•
--Det må i detta sammanhang framhållas, att antalet domar å överlämnande
till samhällsvård kraftigt stegrats, från 60 år 1954 till 383 år 1959.
För en central registrering tala jämväl rättvisesynpunkter. Om t. ex. en nittonårig
rånare överlämnas till samhällsvård, medan en jämnårig kamrat,
som mottagit en del av det stulna, får villkorlig dom för häleri, torde det icke
kunna anses tillfredsställande, att hälaren men icke rånaren på grund av
brottslighet blir förhindrad att erhålla inresevisum till Förenta Staterna.
Några egentliga olägenheter av en central registrering beträffande dessa domar
ha ej påvisats av utredningen och synas ej heller föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

Liknande synpunkter har anförts av Stockholms rådhusrätt, länsstyrelsen
i Jämtlands län, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och stadsfiskalen Mattsson.
I övrigt har för registrering av ifrågavarande domar åberopats motsvarande
skäl, som anförts i fråga om registrering av åtalseftergifter.

Utredningens förslag att i lagen om straffregister skall intagas uttryckligt
stadgande om att anmälan skall ske till registret, om resning beviljas i ett
mål, har hälsats med tillfredsställelse av fångvårdsstyrelsen. När sådant beslut
anmälts till registret, har enligt praxis, åtminstone under senare år, anteckning
därom skett i utfärdade straffregisterutdrag.

Statsåklagaren i Göteborg har ifrågasatt, om icke jämväl förvandlingsstraff
för böter borde intagas i straffregistret. Icke sällan inträffar det beträffande
samme person att olika bötesbelopp förvandlas kort tid efter varandra.
I sådant fall bör domstolen vid det senare beslutet äga uppgift om det
tidigare ådömda förvandlingsstraffet. I motsats härtill har riksåklagarämbetet
hävdat att tillräckliga skäl icke föreligger för registrering av förvandlingsstraff.

Nordiska straffrättskommittén m. m.

Även om de straffrättsliga påföljdssystemen i de nordiska länderna uppvisar
en rad olikheter beträffande påföljdernas art och förutsättningarna för
deras användning, råder inom kommittén i det stora hela enighet om avgränsningen
av de uppgifter, som bör antecknas i de allmänna kriminalregistren.
På två punkter av icke ringa betydelse har enighet emellertid ej
kunnat nås om riktlinjerna för registreringen, nämligen beträffande bötesdomar
och beslut om åtalseftergifter. Medan man från svensk sida anser,
att sådana domar och beslut i princip icke bör antecknas i ifrågavarande
register, är uppfattningen på dansk sida, att registrering bör ske i viss utsträckning.
När det gäller åtalseftergifterna är man från finsk sida närmast
beredd att sluta sig till den svenska ståndpunkten, medan den norska inställningen
närmast svarar mot den danska. I fråga om registreringen av
bötesstraff har man på finskt och norskt håll icke tagit någon mera bestämd
ståndpunkt. Skiljaktigheterna inom kommittén på dessa punkter
bottnar emellertid icke i några mera väsentliga meningsbrytningar om betydelsen
av att i brottmål få kännedom om tidigare bötesdomar eller beslut
om åtalseftergifter. De olika uppfattningarna gäller främst spörsmålet, huruvida
erforderliga upplysningar i dessa hänseenden skall hämtas ur de
allmänna kriminalregistren eller ur andra källor.

I anslutning till kommitténs överläggningar rörande straffregistrering bar
representanter för de nordiska ländernas justitiedepartement och registreringsmyndigheler
dryftat det samarbete mellan länderna i fråga om straffregistrering,
som avses skola inledas samtidigt med det nordiska samarbetet
i fråga om straffverkställighet in. m. Enligt de för varje land föreslagna lagarna
om sådant samarbete kommer man att kunna från ett nordiskt land
till ett annat överflylta verkställighet av frihetsstraff och ekonomiska brottspåföljder,
övervakning beträffande villkorligt dömda samt tillsyn beträf -

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

fande villkorligt frigivna. Lagstiftningen skali därjämte möjliggöra, att villkorlig
dom, som meddelats i ett av de i samarbetet deltagande länderna,
förklaras förverkad i vilket som helst av de andra. Detsamma skall gälla i
fråga om villkorlig frigivning.

Man har under de nordiska överläggningarna enats om den huvudprincipen,
att i varje nordiskt lands kriminalregister bör finnas fullständiga registeranteckningar
beträffande det egna landets medborgare samt beträffande
domar och beslut, som antingen meddelats i det landet eller göres till föremål
för verkställighet där och är av beskaffenhet att skola registreras i kriminalregister.

Det må i detta sammanhang även nämnas, att den i Strasbourg den 20
april 1959 dagtecknade europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i
brottmål innebär viss skyldighet för konventionsstaterna att sinsemellan utväxla
registeruppgifter.

Departementschefen

Såsom jag tidigare framhållit bör det allmänna kriminalregistrets innehåll
i princip begränsas till uppgifter, som erfordras för att tillämpa straffrättens
regler om återfall i brott, brottskonkurrens och förverkande av anstånd
samt för att bedöma, huruvida formella villkor föreligger för tillämpning
av viss påföljd. Avgränsningen av de påföljder, som skall antecknas i
registret, får alltså ske med utgångspunkt härifrån. I enlighet med vad jag
tidigare anlört, bör dock avvikelser kunna ske från den angivna principen,
om vägande skäl talar härför. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag
har beträffande registreringens omfattning framträtt olika meningar
endast såvitt avser bötesdomar, beslut om åtalseftergift och domar om
överlämnande till samhällsvård av unga lagöverträdare.

Den registrering av bötesdomar, som nu förekommer i straffregistret,
är i huvudsak betingad av de gällande återfallsreglerna i strafflagen.
Så länge dessa regler gäller oförändrade, torde även den därav föranledda
registreringen böra bibehållas. Frågan om registrering av bötesdomar kommer
emellertid i ett nytt läge vid genomförande av brottsbalken. I brottsbalken
har nämligen återfallsreglerna givits sådan utformning, att domar å böter
icke längre kommer att vara återfallsgrundande. .lag vill mot bakgrunden
härav i detta sammanhang redogöra för min uppfattning om behovet av
att — efter brottsbalkens ikraftträdande — anteckna bötesdomar i det allmänna
kriminalregistret. Detta är så mycket mera påkallat som vid remissbehandlingen
av utredningens förslag yrkanden framförts om en mera omfattande
registrering av bötesdomar än som nu sker i straffregistret.

Upplysningar om tidigare ådömda bötesstraff kan utan tvivel stundom vara
av intresse för såväl åklagare som domstolar. Därmed är emellertid icke
sagt, att detta intresse behöver tillgodoses genom anteckningar i kriminalregistret.
I den mån upplysningarna är av betydelse vid efterspaning av
brottslingar -— såsom kan vara fallet exempelvis när fråga är om sedlig -

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

hetsbrott — bör de i stället kunna hämtas ur de polisiära registren. De
upplysningar, som kan utläsas ur dessa register, kan även få betydelse i
brottmål vid val av reaktionsform eller vid straffmätning. Något hinder fö*
religger givetvis icke för åklagaren att i brottmålet åberopa även andra
uppgifter om tidigare ådömda straff än sådana som finns antecknade i kriminalregistret.
Såsom upplysningskälla kan åklagaren härvid använda ej
blott polisiära register utan även andra register, där anteckning sker om
ådömda brottspåföljder. Jag åsyftar härvid närmast kontrollstyrelsens register
rörande fylleri och vissa andra brott och de hos överståthållarämbetet
och länsstyrelserna förda körkortsregistren.

De möjligheter, som sålunda står åklagare och domstolar till buds att införskaffa
erforderliga upplysningar om tidigare ådömda bötesstraff, torde i
stort sett få anses vara tillfyllest. Att därutöver i det allmänna kriminalregistret
införa en registrering av bötesdomar, som icke betingas av återtallsbestämmelser
eller liknande regler, finner jag icke vara påkallat. Den
vinst, som en sådan registrering skulle kunna tänkas medföra, torde ej
uppväga den därmed förenade administrativa bördan. Jag vill för övrigt
peka på svårigheten att skilja ut vissa kategorier av bötesdomar, som skulle
vara så betydelsefulla för valet av reaktionsform eller straffmätningen vid
återfall i brott, att de i motsats till andra bötesdomar bör registreras i kriminalregistret;
någon allmän anteckning däri av bötesstraff kan det uppenbarligen
icke bli tal om.

Med hänsyn till det anförda kan jag icke biträda tanken på en utvidgad
registrering av bötesdomar i förevarande register utan anser tvärtom
att, när brottsbalken med de ändrade återfallsreglerna träder i kraft, sådana
domar över huvud taget ej bör antecknas i registret. Frågan härom
torde få upptagas vid utarbetandet av följdändringarna till brottsbalken,
intill dess vill jag förorda, att bötesdomar registreras i samma utsträckning
som för närvarande. Även böter, som ådömts med tillämpning av straffnedsättningsreglerna
i 5 kap. 2 och 6 §§ strafflagen torde alltså tills vidare
böra antecknas i kriminalregistret.

Med särskilt eftertryck har remisskritiken riktat sig mot utredningens
åsikt, att beslut om åtalseftergift ej skall registreras. De resonemang,
som därvid förts och som närmast avser beslut enligt 1944 års
lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, följer i flera hänseenden samma
linjer som argumenteringen för att bötesstraff bör registreras i större
utsträckning än nu sker. Från åklagar- och domstolshåll har särskilt framhållits
det värdefulla i att uppgifter om en persons tidigare kriminalitet är
så tullständiga och tillförlitliga som möjligt.

Otvivelaktigt är det av vikt att åklagaren redan på förundersökningsstadiet
får veta huruvida den misstänkte fått åtalseftergift för tidigare brott.
Detta har betydelse ej blott vid prövning, om åtalseftergift skall meddelas
lör det aktuella brottet eller tidigare meddelad åtalseftergift återkallas, utan
också för frågor om tvångsåtgärder sådana som anhållande och häktning.
För domstolen är uppgifter om förut meddelade beslut om åtalseftergift

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

främst av betydelse, då det gäller att bestämma påföljd för den aktuella
brottsligheten. Men också på ett tidigare stadium, t. ex. för att avgöra om
rättspsykiatrisk sakkunskap bör anlitas, kan det vara av vikt att äga kännedom
om tidigare yttringar av kriminalitet hos den tilltalade.

Det synes mig därför uppenbart, att åklagare och domstolar bör ha möjlighet
att erhålla upplysningar om beslutade åtalseftergifter. Åtskilliga beslut
om åtalseftergift enligt 1944 års lag avser emellertid bagatellförseelser,
som om de blivit föremål för lagföring endast skulle ha föranlett obetydliga
bötesstraff. Intresset av att sådana åtalseftergifter bringas till deras kännedom,
som senare har att taga befattning med vederbörande, kan icke anses
vara så stort, att det motiverar en omfattande central registrering.

För närvarande registreras åtalseftergifter tämligen allmänt i de lokala
polisregistren samt dessutom av vederbörande barnavårdsnämnder. Av flera
remissvar framgår, att dessa icke närmare reglerade registreringsformer ej
anses lika tillförlitliga som registrering i straffregistret. Åklagare och domstolar
torde dock icke annat än undantagsvis ha kommit att sakna erforderliga
uppgifter angående beslut om åtalseftergift. Frågan är då, huruvida
man för att vinna en säkerhet, som täcker också vissa undantagsfall, skall
utvidga det allmänna kriminalregistret till att omfatta sådana beslut. Jag
kan trots remisskritiken icke finna, att det skulle vara nödvändigt att av
denna anledning bryta den princip, som enligt vad jag tidigare anfört anger
den naturliga gränsen för det allmänna kriminalregistrets område, nämligen
att registret bör innehålla endast sådana uppgifter som är nödvändiga
för tillämpningen av vissa straffrättsliga regler. Såväl principiella som praktiska
skäl talar emot en dylik utvidgning av den nuvarande straffregistreringen.
Risken för att tidigare meddelat beslut om åtalseftergift stundom kan
förbli okänt för åklagare eller domstol motiverar enligt min mening icke en
allmän anteckning av sådana beslut i kriminalregistret. I fall av svårare
asocialitet torde med hänsyn till de då oftast omfattande personutredningarna
denna risk vara obetydlig. År åter fråga om personer, som i mindre
utsträckning blivit socialt belastade, kan några allvarligare vådor knappast
tänkas uppkomma av att ett åtalseftergiftsbeslut ej blir känt för åklagare
och domstol. I de allra flesta fall torde det för övrigt ej vara förenat
med alltför stort besvär för åklagaren att genom polis- och barnavårdsregister
få riktiga och fullständiga uppgifter om dessa beslut.

Min uppfattning är att de olägenheter, som kan vara förbundna med det
nuvarande systemet för redovisning av beslut om åtalseftergift, ej väger
tyngre än fördelarna av att dessa beslut lämnas utanför kriminalregistret.
Jag vill här framhålla, att de i det föregående berörda fördelarna av en begränsning
av registrets innehåll har särskild betydelse i de fall som nu
avses. Den omständigheten att uppgifter om åtalseftergift hålles utanför
kriminalregistret torde vara ägnad att underlätta återanpassningen av unga
lagöverträdare, vilkas kriminalitet i det alldeles övervägande antalet fall är
av övergående art, och motverka att lagöverträdelserna i fortsättningen tillmätes
överdriven betydelse. Härmed är dock icke sagt, att ej en central
registrering av beslut om åtalseftergift kan vara önskvärd från andra syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

punkter, t. ex. för vården och behandlingen vid ungdomsvårdsskolorna eller
lör vetenskaplig forskning. I den mån sådana registreringsbehov förefinnes,
får de dock tillgodoses på andra sätt än genom det allmänna kriminalregistret.

Jag ansluter mig alltså till den av utredningen uttalade åsikten, att beslut
om åtalseftergift jämlikt 1944 års lag icke bör antecknas i straffregistret
eller, såsom det kallas i den nu föreslagna lagen, det allmänna kriminalregistret.
I enlighet med utredningens förslag bör ej heller åtalseftergift,
som meddelas med stöd av annan lagstiftning, föranleda anteckning
däri.

Domar, genom vilka överlämnats till barnavårdens organ att vidtaga åtgärder
för unga lagöverträdares omhändertagande för samhäll
s v å r d, torde i registreringshänseende böra behandlas på samma sätt
som beslut om åtalseftergift. Även i fall, där åtalseftergift meddelats enligt
1944 års lag, kan nämligen sådant omhändertagande ha skett och legat till
grund för beslutet att efterge åtal. Domar, som nu avses, antecknas lika litet
som beslut om åtalseftergift i straffregistret, och jag är alltså icke beredd
att förorda någon ändring härvidlag. Med stöd av 1952 års lag med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig kan under vissa förutsättningar
överlämnande till samhällsvård ske även beträffande den som är över 18
år, t. ex. när någon, som är intagen i ungdomsvårdsskola, rymt från skolan
och i samband därmed begått brott. Någon särbehandling av dessa fall —
där domen enligt såväl gällande rätt som brottsbalken kan föranleda förhöjt
straff vid återfall i brott — bör emellertid enligt min mening ej övervägas.
Den av mig förordade lösningen innebär, att i fortsättningen liksom nu
samtliga fall, där åklagares eller domstols avgörande innebär att ansvaret
tör unga lagöverträdares behandling lägges på barnavårdens organ, hålles
utanför det allmänna kriminalregistret.

En följd av ett utvidgat registreringssamarbete med andra länder blir, alt
det svenska kriminalregistret kommer att i viss utsträckning tillföras uppgifter
om domar och andra registreringsfakta, som härrör från utländska
domstolar och myndigheter. I fråga om det planerade nordiska samarbetet
beträffande verkställighet av straff m. in. är en sådan utökad registrering
en nödvändig förutsättning för att samarbetet skall kunna fungera. De nordiska
ländernas kriminalregister bör komplettera varandra på det sättet, atl
fullständiga registerupplysningar beträffande någon, som är medborgare i
ett nordiskt land eller har hemvist där, alltid skall kunna fås i det landet.
Det svenska kriminalregistret föreslås därför skola omfatta också uppgifter
om övriga nordiska länders domar, beslut och andra åtgärder beträffande
svenska medborgare och personer utan svenskt medborgarskap men
med hemvist här i landet.

Den europeiska rätlshjälpskonventionen medför vid svensk ratifikation
av densamma, att vi får mottaga registerdata också från andra länder än de
nordiska. Så sker redan för närvarande med stöd av vissa bilaterala över .

''! Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 39

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

enskommelser med andra stater. Några regler om detta registermaterials användning
finns emellertid icke. Om utväxlingen av registerupplysningar skall
fylla den avsedda funktionen, bör de utifrån kommande registerupplysningarna
infogas i vårt kriminalregister.

Beträffande alla utländska uppgifter, som lämnas till den svenska registreringsmyndigheten,
torde böra gälla, att de skall föranleda anteckning i kriminalregistret
endast i den mån deras innehåll motsvarar vad som gäller
rörande anteckning av svenska domar. Sålunda får t. ex. uppgifter om bötesstraff
för misshandelsbrott och om åtalseftergift lämnas utanför kriminalregistret.

Mot vad utredningen anfört om registrering av beslut om resning, dom
efter sådant beslut och beslut om rättelse av dom eller beslut har jag icke
något att invända. En uttrycklig regel om att rättelse skall anmälas torde
alltså vara överflödig. Skäl att införa registrering av ovillkorliga förvandlingsstraff
för böter anser jag ej föreligga. Det nuvarande stadgandet om
registrering av domar å tvångsuppfostran bör givetvis utgå.

Ett genomförande av brottsbalkens påföljdssystem medför ändringar i
registreringens omfattning. Som jag redan anfört torde, med hänsyn till
återfallsreglernas ändrade utformning, anledning ej längre komma att finnas
att anteckna domar å bötesstraff i kriminalregistret. Vad som skall registreras
blir då domar eller beslut om fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse, internering och — så länge lösdrivarlagen gäller —
tvångsarbete. Överlämnande till särskild vård torde, såsom av utredningen
berörts, endast böra antecknas i begränsad omfattning.

Registreringens omfattning efter brottsbalkens ikraftträdande får närmare
övervägas vid utarbetandet av följdändringarna till balken.

Avskiljande av uppgifter från registret

Utredningen

Utredningen redovisar till en början strafflagberedningens förslag i betänkandet
Enhetligt frihetsstraff m. m. att sänka den nuvarande åldersgränsen
för avskiljande av uppgifter ur registret från 90 till 70 år. Beredningen
framhöll, att antalet för straffregisterbrott sakfällda inom åldersgruppen
60—90 år utgjorde ungefär en procent av hela antalet dylika sakfällda
och att man med hänsyn till den låga siffran i och för sig kunde överväga
att sänka åldersgränsen till 60 år. Emellertid bjöd enligt beredningens
mening försiktigheten, att man stannade vid 70 år. För brott åtalade personer
över sistnämnda åldersgräns var mycket få, och av åtalen resulterade
endast en ringa del i ansvar spåföljd av beskaffenhet att böra antecknas i
straffregistret. Från en annan synpunkt skulle, uttalade beredningen vidare,
en sänkning av åldersgränsen få stor betydelse. Om man sänkte gränsen
för avskiljande från 90 till 70 år, skulle straff registret — under förutsättning
av en jämn fördelning av materialet på samtliga åldersklasser — befrias från
omkring 25 procent av sitt material. I realiteten torde dock utgallringen bli

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963 35

något mindre. Minskningen i antalet rekvirerade utdrag skulle uppenbarligen
bli ringa.

Under remissbehandlingen av strafflagberedningens betänkande vann förslaget
att sänka ifrågavarande åldersgräns till 70 år instämmanden från åtskilliga
håll. Röster höjdes emellertid också för att stanna vid 80 år. Del
framhölls därvid, att medellivslängden ökat, att många åldringar befinner
sig vid fullgod vigör och att bl. a. trafikbrott och sedlighetsbrott ej sällan
begås av äldre personer.

Kriminalstatistikutredningen förordade i sitt yttrande över strafflagberedningens
förslag, att inträffade dödsfall skulle rapporteras till straffregistret
för att en tillförlitlig återfallsstatistik skulle möjliggöras. Genom att uppgifter
om dödsfall överlämnades antingen från folkbokföringens länscentraler
eller från dåvarande pensionsstyrelsen, skulle utsorteringen av akterna
regelmässigt kunna ske vid den registrerades död. Därigenom skulle en kraftig
beskärning av antalet registerakter uppnås.

Utredningen har funnit de skäl beaktansvärda, som flera remissorgan anfört
mot strafflagberedningens förslag att straffuppgift skall avskiljas ur
registret, redan när 70 år förflutit från den registrerades uppgivna födelseår.
Att bibehålla 90-årsgränsen finner utredningen visserligen icke påkallat
men anser försiktigheten bjuda, att gränsen icke sättes lägre än vid 80 år.

Utredningen har vidare förordat, att registeruppgifter avskiljes — förutom,
såsom för närvarande, när den registrerade av högre rätt frikänts eller dömts
allenast till påföljd, som icke skall antecknas i registret, när överrätt befriat
från tvångsarbete och när den registrerade avlidit — då den registrerade efter
resning frikänts eller dömts till påföljd, som icke skall vara antecknad
i registret.

Yttrandena

Utredningens förslag har tillstyrkts av Föreningen Sveriges landsfogdar,
varjämte landsfogden i Stockholms län och Föreningen Sveriges landsfiskaler
förklarat sig icke ha något att erinra mot detsamma.

Även fångvårdsstyrelsen har tillstyrkt, att uppgift i straffregistret avskiljes
när 80 år förflutit från den registrerades uppgivna födelseår. Mot den av
strafflagberedningen föreslagna åldersgränsen 70 år talar det förhållandet,
att ett relativt stort antal förfrågningar göres hos straffregistret beträffande
personer som fyllt 70 år. Det torde icke vara oväsentligt för domstolarna att
också i dessa fall genom ett straffregisterutdrag snabbt kunna erhålla en
överskådlig bild av den misstänktes kriminella belastning samt även vägledning
till tidigare personutredningar utan onödig och tidsödande forskning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt om icke, med hänsyn
till att kriminaliteten i de högsta åldersskikten har ringa praktisk betydelse,
gränsen kunde sänkas ytterligare, därest tekniska fördelar av betydelse står
att vinna. Man kunde då låta de personer kvarstå i registret, som där blivit
antecknade under de senaste 5—10 åren före gallringen. I så fall skulle på

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

motsvarande sätt de personer över åldersstrecket, som antecknas i registret,
kvarstå där i 5—10 år efter det senaste anteckning gjorts.

Riksarkivet har anfört, att tvekan synes kunna uppstå om innebörden av
termen »avskilja»:

Är avsikten att handlingarna i fråga skola utgallras, d. v. s. förstöras,

---bör detta klart utsägas med ordet utgallra. Är avsikten däremot att

handlingar (registerkort eller dossierer) såsom inaktuella skola uttagas ur
registret och placeras för sig i och för framtida förvaring eller utgallring
efter viss tid, bör termen avställa användas, vilken av riksarkivet användes
i dess allmänna anvisningar till den nya allmänna arkivstadga, som skall
träda i kraft den 1 januari 1962. Är slutligen avsikten att ur registren borttaga
vissa anteckningar, synes »avskilja» ej vara det bästa ordet.

Ändamålet med »avskiljandet», då den registrerade nått viss ålder eller
avlidit, är att göra arbetet med registren lättare genom att deras omfång
begränsas. Denna effekt torde kunna vinnas genom avställning utan samtidig
utgallring. Avställning torde kunna ske tidigare än då vederbörande
uppnår 80-årsåldern, eftersom handlingarna då finnas kvar och lätt kunna
aktualiseras. Frågan om utgallring av de avställda korten och dossiererna bör

prövas på samma sätt som andra utgallringsfrågor. — ---Utgallringsbe stämmelser

böra självfallet ej givas i lag.

Nordiska straffrätts kommittén

Inom kommittén har man dryftat frågan om att från straffregistren avlägsna
upplysningar om personer, som har avlidit. I samband därmed har
också nämnts, att det bör ske en liknande begränsning av registrens innehåll
beträffande personer, vilka uppnått 80 års ålder. Det har dock icke givits
uttryck åt något definitivt gemensamt ställningstagande till dessa spörsmål,
vilkas lösning delvis beror på de tekniska möjligheterna att avlägsna
upplysningar från vederbörande lands register.

Departementschefen

Under de drygt sextio år, som förflutit sedan det allmänna straffregistret
inrättades, har detta vuxit till en omfattning, som försvårar dess förvaring
och rationella användning. Antalet straffregisterakter anges av utredningen
till omkring 270 000. Dessa akter, som består av inkomna uppgifter inlagda
i omslag, förvaras i kapslar, var och en rymmande 100 akter. Akterna är
kronologiskt och ej alfabetiskt uppställda; eftersökning i registret sker med
hjälp av ett ledkortsregister, som enligt utredningen inklusive hänvisningskort
omfattar cirka 400 000 kort. Någon systematisk utsortering av sådana
akter, som enligt gällande bestämmelser skall avskiljas från registret, har
aldrig skett.

Det är uppenbart, att detta från kontorsteknisk synpunkt föråldrade och
opraktiska registreringssystem med det snaraste måste omläggas, om ej registret
skall spränga tillgängliga utrymmen och bli än mera ohanterligt. Vad
som kan göras för att rent tekniskt modernisera registret torde få övervägas
i administrativ ordning. Det kan nämnas, att statskontoret enligt uppdrag
av Kungl. Maj :t den 13 april 1962 i samråd med fångvårdsstyrelsen ut -

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

arbetat förslag till en teknisk omläggning av straffregistreringen. I förevarande
sammanhang måste emellertid uppmärksammas den rättsliga grundvalen
för registrets omfattning.

Vid bedömning av frågan, i vilka fall registeruppgifter skall avskiljas från
registret, kan man med hänsyn till vad nyss sagts icke bortse från synpunkter
som gäller registrets hanterlighet. En begränsning av dess omfång får å
andra sidan icke drivas så långt, att den praktiska användbarheten minskas
genom att nödvändiga uppgifter ej kan erhållas ur registret. Hänsyn måste
emellertid också tagas till en synpunkt, som icke direkt tar sikte på registrets
omfång och tekniska gestaltning men som har stor principiell vikt, nämligen
spörsmålet i vilken utsträckning det är rimligt, att anteckningar kvarstår
i registret för att finnas tillgängliga vid efterforskning rörande viss bestämd
person.

I några fall är det lätt att taga ställning till sistnämnda spörsmål. Att registeranteckningar
skall upphöra att ingå i registret, när de avser avlidna,
torde vara självklart. Jag bortser då tills vidare från det intresse sådana anteckningar
kan ha för den vetenskapliga forskningen. Vidare är det naturligt,
att uppgifter om ådömd påföljd avskiljes från registret, då den registrerade
befrias från påföljden genom beslut av högre instans eller efter resning.
Likaledes bör anteckning om påföljd utgå, då visserligen befrielse från
påföljd på sätt nyss angivits ej inträder men det nya beslutet innebär att
påföljden får sådan karaktär, att den i och för sig ej skall registreras.

Den åldersgräns, 90 år, som för närvarande gäller för avskiljande av uppgifter
ur straffregistret, utesluter självfallet varje praktisk möjlighet att registeruppgifter
kommer att utsorteras, medan de fortfarande är av intresse
för åklagare och domstolar. Denna gräns bör otvivelaktigt kunna sänkas.
Sättes den till 70 år, skulle resultatet enligt de gjorda beräkningarna bli en
i och för sig önskvärd kraftig reduktion av registrets omfattning. Med hänsyn
till vad som blivit upplyst om det praktiska behovet av uppgifter också
beträffande högre åldersgrupper synes dock på sätt utredningen föreslagit
ifrågavarande gräns böra dragas vid 80 år.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har föreslagit en längre gående sänkning
av åldersgränsen, varvid denna skulle kombineras med en spärregel
som anknyter till tidpunkten för anteckning i registret. Denna tanke torde
få ses som en del av den större frågan, om man vid sidan av den absoluta
åldersgränsen bör införa ett system, som innebär att anteckning i registret
får utgå sedan viss tid förflutit från dess införande däri. Till detta spörsmål
återkommer jag i det följande.

Såsom riksarkivet påpekat bör gallringsbestämmelser ej ges i lag. Hur det
skall förfaras med de uppgifter, som skall avskiljas från registret, får regleras
i administrativ väg. Om utsorterade uppgifter skall förstöras eller förvaras
särskilt för att finnas tillgängliga för vetenskaplig forskning, får övervägas
under hänsynstagande såväl till materialets värde för forskningen som
till befintliga förvaringsmöjligheter. För att ej i lagtexten föregripa detta
ställningstagande bör arkivtermer sådana som utgallra och avslälla undvi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

kas; jag har framför det nu begagnade ordet avskilja föredragit det mera
neutrala uttrycket att uppgiften skall utgå.

Enligt It § första stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar får uppgifter och anteckningar,
som tillhör straffregistret, ej utlämnas i annat fall eller i annan ordning
än straffregisterlagen anger. De uppgifter, som i enlighet med det anförda
avskilts från registret, torde icke kunna sägas tillhöra detta och torde därför
icke omfattas av sekretesskyddet. Några praktiska olägenheter härav torde
hittills icke ha försports. Om emellertid utsortering ur det allmänna kriminalregistret
kan ske mera kontinuerligt än som varit möjligt beträffande
straffregistret och om de utsorterade uppgifterna förvaras i ordnat skick,
måste klart anges, att ej heller detta material kan åtkommas annat än i enlighet
med kriminalregisterlagens bestämmelser. I samband med att hänvisningen
i 11 § av 1937 års lag ändras till att avse lagen om kriminalregister
torde därför böra föreskrivas, att uppgifter och anteckningar, som tillförts
detta register, är underkastade sekretesskydd.

Rehabilitering

utredningen

Utredningen har tagit upp den av strafflagberedningen i betänkandet Enhetligt
frihetsstraff m. m. väckta frågan, huruvida i svensk rätt bör införas
någon form av rehabilitering, antingen så, att anteckning om de förhållanden,
som anses ej längre böra bringas till myndigheters eller enskildas kännedom
genom utdrag av straffregistret, avskiljes därur, eller så, att anteckningen
ej medtages i utdrag, som lämnas ur registret, ehuru den fortfarande
ingår i detta. Beredningen erinrade i detta sammanhang om den intressekollision,
som föreligger i fråga om registreringens omfattning: å ena sidan
önskemålet att domstolar och andra myndigheter förses med så fylliga uppgifter
som möjligt angående den person, beträffande vilken åtgärd skall
beslutas, och å andra sidan synpunkten, att det bör undvikas att menliga
följder uppkommer för den enskilde genom att hans brott kommer till andras
kännedom. För sin del ansåg beredningen, att anteckningarna borde stå
kvar i registret men att man borde underlåta att i utdrag, som utfärdas efter
viss tids förlopp, medtaga anteckning om sådant, från vilket vederbörande
skall anses rehabiliterad. Sådan anteckning borde uteslutas ur utdrag till
såväl myndigheter som enskilda. Dock gjordes undantag beträffande de för
statistiska ändamål meddelade utdragen, vilka saknar namn å den registrerade
och därför ej bör kunna leda till identifiering av denne.

Vad beträffar utdragen till domstolar, åklagare och andra myndigheter
uttalade strafllagberedningen, att det i och för sig innebar en inkonsekvens
att begränsa utdragen. Det kunde sålunda komma att inträffa, att reglerna
i 4 kap. 14 § strafflagen eller i specialstraffrätten om förhöjt straff vid
återfall i brott, trots att förutsättningar därför förelegat, icke tillämpades av
den anledningen, att straffregisterutdraget saknade uppgift om straff som

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

kunnat grunda återfallsverkan. Några olägenheter för straffrättskipningen
av utdragens ofullständighet ansåg beredningen dock knappast behöva uppstå.
Vad särskilt återfallsreglerna angick, utgick beredningen från att de
straff, om vilka anteckning ej kom att medtagas i utdrag, lika litet som for
närvarande är fallet i fråga om så gamla straff skulle tillmätas straff hoj ande
verkan vid återfall, om de blev kända.

I fråga om utdrag till enskilda framhöll beredningen, att det förekommit,
att personer som behövt utdrag ur straffregistret för visst ändamål van
ligen för att företes inför utländsk myndighet — ej vågar begära sådant utdrag,
därför att de flera årtionden tidigare erhållit villkorlig dom för en tämligen
obetydlig förseelse, som föranlett anteckning i straffregistret. I den mån
den utländska myndigheten vidhållit sin begäran om straffregisterutdrag
har vederbörande fått avstå från det tillämnade företaget — resa, bosättning
utomlands o. s. v. — ofta med rättsförlust som följd. Stundom har dessa
konsekvenser tett sig upprörande och orimligt hårda.

Strafflagberedningens förslag upptogs positivt av åtskilliga remissorgan,
som fann en ändring angelägen framför allt med hänsyn till de dömdas lesocialisering.
I andra yttranden åter betonades det allmänna inti esset av att
i straffrättskipningen fullständig och noggrann kännedom om den misstänktes
föregående kan vinnas. Vidare berördes de svårigheter, som ofullständiga
straffregisterutdrag skulle medföra i fråga om tillämpningen a\
4 kap. 3 och 14 §§ samt 5 kap. 18 § strafflagen. Genom tillgång till straffuppgifter
också av äldre datum kunde i många fall kännedom vinnas om
tidigare personundersökningar och rättspsykiatriska utlåtanden. I några remissyttranden
uttalades, att uteslutning av uppgifter lämpligen kunde genomföras
i vad gäller registerutdrag till enskilda.

Utredningen har i sitt betänkande tagit upp tanken, att registrerade belastningar
efter vissa närmare angivna tidsfrister bör uteslutas, när det gäller
registerutdrag till enskilda. Enligt utredningens förslag skall utdrag till
enskilda få användas dels i situationer, där företeende av utdrag utgör villkor
för inresa eller vistelse i annat land eller för rättslig ställning där, dels
vid sökande av vissa befattningar i allmän eller enskild tjänst. För dessa fall
finner utredningen det rimligt, att de hindrande verkningar, som en ådragen
belastning kan medföra för tillstånd eller anställning, efter viss tid av
straffri vandel bringas att upphöra.

Däremot anser utredningen försiktigheten bjuda, att den nuvarande ordningen
bibchålles såvitt angår straffregisterutdrag till de rättsvårdande organen.
Utredningen betonar det angelägna i att domstolar, åklagare och andra
rättsvårdande myndigheter erhåller så fylliga uppgifter som möjligt angående
den person, beträffande vilken åtgärd skall beslutas, och pekar på att
nackdelar kan följa av att ifrågavarande myndigheters möjligheter att taga
del av anteckningarna i straffregistret inskränkes. Dessutom menar utredningen,
att ett system med uteslutning av uppgifter i utdrag till myndigheter
svårligen kan leda till några påtagliga fördelar för den enskilde. Hinder

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

föreligger sålunda icke mot att inför domstol eller annat rättsvårdsorgan
framlägga och åberopa i straffregisterutdrag utelämnade belastningar, om
vilka kännedom kan ha vunnits genom personundersökning, polisiära register
eller andra källor.

Utredningen ansluter sig med angivna begränsning till strafflagberedningens
förslag i fråga om de uppgifter, som bör uteslutas ur registerutdrag,
och de tidsfrister, som bör gälla för sådan rehabilitering. Förslaget innebär,
att i utdrag till enskilda icke skall medtagas anteckning om villkorlig dom,
när åtta år förflutit från domen, ungdomsfängelse, fängelse i högst ett år och
tvångsarbete, när åtta år förflutit från verkställighetens slut, annat fängelsestraff
å viss tid, när femton år förflutit från verkställighetens slut, samt förvaring
eller internering, när femton år förflutit från utskrivningen. Förekommer
två eller flera anteckningar i registret, bör samtliga medtagas i utdrag,
om icke på grund av nyssnämnda regler var och en av dem skall uteslutas.
Härutöver har utredningen föreslagit en allmän bestämmelse om att
i de ifrågavarande utdragen aldrig skall medtagas anteckning om påföljd,
som endast avser gärning, som begåtts innan den person utdraget avser fyllt
aderton år. Med denna bestämmelse åsyftas, att unga lagöverträdare, som
för brott dömts till påföljd vilken skall antecknas i straffregistret, vid sökande
av tillstånd eller rättighet i utlandet eller vid sökande av anställning
skall kunna få blanka straffregisterutdrag på samma sätt som de, vilka
erhållit åtalseftergift eller efter sakerförklaring av domstol överlämnats till
barnavården för tillrättaförande. Utredningen anser vidare, att jämväl anteckningar
om straffriförklaring för brott bör kunna uteslutas ur utdrag
till enskilda, lämpligen sedan tio år förflutit från domen.

Yttrandena

Utredningens förslag i förevarande hänseende har i alla delar tillstyrkts
av fångvårdsstyrelsen och statsåklagaren i Göteborg.

Den kritik, som framförts vid remissbehandlingen, har främst gällt förslaget,
att uteslutning av anteckningar skall ske i registerutdrag till enskilda
men ej i utdrag till myndigheter. Sålunda har 1956 års eftervårdsutredning
framhållit, att anteckningarna i straffregistret blir av mindre värde
ju längre tid som förflyter sedan de gjorts. Efter utgången av de tidsperioder,
som angivits av utredningen, torde anteckningarna i praktiken vara
utan betydelse för domstolar och åklagare. Det bör därför övervägas, om
icke uppgifterna efter föreslagna tidsförlopp bör avskiljas från straf fregistret
eller — om de anses nödvändiga för statistiskt ändamål — i varje fall
uteslutas vid utfärdandet av alla utdrag ur registret.

Sveriges advokatsamfund har förklarat sig biträda strafflagberedningcns
förslag och beträffande utdragen till de rättsvårdande myndigheterna yttrat:

Man kan — — •— fråga sig om ett delgivande av äldre belastningar ur
straffrättskipningssynpunkt har någon funktion. De uppgifter som enligt
strafflagberedningens förslag skall uteslutas är av så gammalt datum att
de icke rimligen bör ha någon betydelse för en straffrättslig bedömning. Den
enskildes krav på att efter lång tid slippa offentligt konfronteras med en
gammal straffdom måste enligt styrelsens mening vara värt större beaktan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

de och kan icke negligeras. Utredningen har uttalat att hinder icke synes
föreligga mot ett framläggande av i straffregisterutdrag utelämnade belastningar,
varom kännedom kan ha vunnits genom personundersökning, polisiära
kriminalitetsregister eller andra källor. Även om styrelsen är medveten
om riktigheten av detta uttalande, torde man vara berättigad hysa den förhoppningen
att ett genomförande av strafflagberedningens förslag kan komma
att medföra en annan syn på äldre belastningar hos såväl åklagare som
domstolar, så att ett åberopande av dylika belastningar småningom kommer
att helt upphöra. Detta önskemål är ur humanitär synpunkt synnerligen beaktansvärt.

Svenska socialvårdsförbundet har uttalat, att det utan tvivel torde vara av
stor psykologisk betydelse, därest man för den dömde kan framhålla, att anteckningarna
i straffregistret om hans brottsliga förfarande efter viss tid
helt försvinner, om han sköter sig. Man borde därför taga under övervägande,
om man icke kan efter viss tid ur straffregistret avskilja de för vederbörande
graverande upplysningarna, därvid tiden får bestämmas så, att
straffrättskipningens behov tillgodoses.

För uteslutning av anteckningar även i utdrag till myndigheter har också
hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat sig, varvid hovrätten framhållit,
att det från principiell och praktisk synpunkt måste anses mindre tillfredsställande,
att ett straffregisterutdrag beträffande samma person får olika innehåll
beroende på det ändamål för vilket utdrag utfärdas. Hovrätten har
ingen invändning mot rehabilitering i föreslagen utsträckning beträffande
samtliga utdrag ur registret, detta dock under förutsättning att tidigare kriminalitet
kan väntas bli tillbörligen beaktad vid personundersökning.

Hovrätten anför vidare att — om en återfallsregel sådan som den i 26 kap.
.‘3 § brottsbalken föreslagna införes — det torde kunna stadgas, att endast de
domar, vilka medtages i registerutdrag, skall beaktas vid prövning huruvida
återfallsskärpning skall inträda.

För en till utdrag åt enskilda begränsad reform uttalar sig däremot fångvårdsstyrelsen.
Styrelsen har visserligen från humanitär synpunkt och med
hänsyn till resocialiseringen funnit starka skäl tala för en uteslutning efter
viss tid av registrerade belastningar jämväl i straffregisterutdrag till de rättsvårdande
organen. Fördelarna för den enskilde med ett sådant system synes
styrelsen dock icke vara så påtagliga, eftersom de belastningar, om vilka
här kan vara fråga, skulle ligga så långt tillbaka i tiden att de ändå knappast
skulle tillmätas straffhöjande verkan. För den som har ansvaret för
begärda straffregisterutdrag skulle det medföra en viss ökning i arbetsbördan,
om en särskild granskning för utrönande av huruvida uteslutning
av registrerade uppgifter kan ifrågakomma alltid blir erforderlig vid utfärdande
av utdrag.

Föreningen Sveriges landsfogdar anser det självklart, att straffregisterutdrag
till rättsvårdande myndigheter alltid skall vara fullständiga.

Utredningens förslag i fråga om de uppgifter, som bör uteslutas ur straffregisterutdrag,
och de tidsfrister, som bör gälla härvid, har föranlett viss
kritik. Sålunda har poliskammaren i Malmö ifrågasatt, huruvida de föreslagna
bestämmelserna medför tillräcklig nyansering av de enskilda fallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Brottets art bör spela en roll i sammanhanget och de föreslagna tidsfristerna
kan från denna synpunkt beträffande vissa brottstyper bedömas vara väl
långa, beträffande andra återigen för korta.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att de angivna tiderna snarare
är för korta än för långa. Av straffregisterutdraget bör — icke minst om det
är avsett att företes för utländsk myndighet — genom hänvisning till lagen
om straffregister eller annorledes framgå, att det icke är fullständigt. Beträffande
anteckning om straffriförklaring för brott har föreningen förordat
att, därest det icke låter sig göra att bestämma skilda tider med hänsyn till
brottets art och sjukdomens tillfälliga eller bestående natur, sådan anteckning
alltid skall medtagas i utdraget.

Den föreslagna bestämmelsen, att i straffregisterutdrag till enskilda aldrig
skall medtagas anteckning om påföljd, som endast avser gärning som
den registrerade begått innan han fyllt aderton år, har tilldragit sig särskild
uppmärksamhet. Stockholms rådhusrätt framhåller, att man genom en
sådan bestämmelse undviker, att den som erhållit villkorlig dom blir sämre
ställd i anställnings- och emigrationshänseende än den som sakerförklarats
enligt 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig.
Enligt rådhusrättens mening är en dylik reform så angelägen, att den
bör vidtagas omedelbart. Även efter en sådan reform skulle emellertid berörda
ojämnhet i behandlingen komma att bestå beträffande å ena sidan
lagöverträdare i åldern 18^—21 år, som omhändertages inom barnavården,
och å andra sidan personer i samma ålder, som erhåller villkorlig dom.

Kritik mot nu ifrågavarande bestämmelse har framförts av hovrätten för
Nedre Norrland, poliskammaren i Malmö samt Föreningen Sveriges landsfiskaler.
Hovrätten har framhållit, att straffregisterutdrag beträffande unga
lagöverträdare därigenom måste bli missvisande eller värdelösa. Det synes
hovrätten riktigare att också här kräva, att viss tid skall ha förflutit innan
den registrerade uppgiften uteslutes. Tidrymden bör förslagsvis kunna begränsas
till tre år. Poliskammaren i Malmö har anlagt liknande synpunkter
och tillagt, att såsom vandelsbevis avsedda utdrag under inga omständigheter
bör ges sådan avfattning, att den beträffande registreringsreglerna mer
eller mindre okunnige bedömaren förledes till missvisande slutsatser. Föreningen
Sveriges landsfiskaler har understrukit det ansvar, som ■— när
straffregisterutdragets funktion som vandelsintyg godtages — intygsgivaren
har gentemot den, inför vilken intyget, d. v. s. utdraget, skall företes. Registeruppgift
av vad slag det vara må bör enligt föreningens uppfattning icke
uteslutas tidigare än efter åtta år. Svenska socialvårdsförbundet har för nu
förevarande fall föreslagit en rehabiliteringstid av högst fem år.

Nordiska straffrätt skommittén

Kommittén framhåller, att straffregisterutdrag icke generellt bör ges i
form av fullständiga utskrifter av registrets innehåll beträffande de personer,
som utdragen avser. För vissa ändamål är tillräckligt, att det meddelas uppgifter
av mera begränsat innehåll. Det är en allmän erfarenhet, att fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

för allt upplysningar om gamla domar och beslut kan vålla den registrerade
onödig skada eller olägenhet, och bortsett från risken härför har man funnit
riktigast, att i vissa sammanhang bortses från upplysningar, som det icke
finns någon rimlig anledning att draga fram. Spörsmålet har särskild betydelse
i fråga om utdrag, som är avsedda att tjäna till upplysning i anställnings-
eller tillståndsärenden, där den anställande eller tillståndsgivande
myndigheten kan komma att fästa avseende vid gamla belastningar, som
förnuftigtvis icke längre bör lända den registrerade till skada.

Medan det sålunda råder enighet i kommittén om att både fullständiga
och begränsade registerutdrag bör komma till användning, har man däremot
icke kunnat enas om helt likartade riktlinjer beträffande den närmare regleringen
härvidlag.

Man är inom kommittén ense om att ändamålet med utdragen i allmänhet
talar med större styrka för fullständiga upplysningar, när utdragen är
avsedda för de rättstillämpande myndigheterna inom straffrätten än när fråga
är om utdrag till enskilda. Vidare är man ense om att vissa andra offentliga
myndigheter än de rättstillämpande kan ha ett berättigat intresse av
fullständiga upplysningar. Man är dock icke på alla håll inställd på att göra
skillnad — eller göra skillnad på samma sätt — mellan myndigheter och
enskilda eller mellan myndigheter av olika kategorier. Enligt ett i Finland
föreliggande preliminärt utkast till nya registreringsbestämmelser begränsas
utdragens innehåll efter vissa tidsfrister, och de begränsas därvid lika i förhållande
till alla mottagare, myndigheter såväl som enskilda. Det föreliggande
svenska utkastet innehåller regler, som medför en kraftigare begränsning
av upplysningarna i utdrag till enskilda än i utdrag till myndigheter,
men även i sistnämnda fall innebär utkastet, att utdragen upphör att
vara fullständiga efter viss tids förlopp utan hänsyn till vilken myndighet
det rör sig om. Enligt ett i Danmark föreliggande utkast till cirkulär rörande
straffregistreringen skall utdrag till rättstillämpande och vissa andra myndigheter
alltid vara fullständiga, medan utdrag till övriga myndigheter och
till enskilda begränsas.

Kommittén uttalar i sin skrivelse, att man från dansk sida med sympati
ser på de ifrågasatta finska och svenska reglerna om att vissa äldre registeranteckningar
skall kunna uteslutas även ur utdrag, som är avsedda att användas
i brottmål. Man betraktar det emellertid såsom vanskligt att uppställa
allmänna kriterier för när registeranteckningar kan anses vara helt
utan betydelse för de rättstillämpande myndigheterna. Den begränsning,
som är påkallad, hör därför enligt dansk uppfattning hellre åstadkommas
genom instruktioner angående användandet av straffregisterutdragen i brottmål.
På norsk sida biträder man i det väsentliga de danska synpunkterna.

Inom kommittén har skilda synpunkter gjort sig gällande rörande de kriterier,
som bör uppställas för begränsning av innehållet i registerutdrag. Mellan
föreliggande nordiska regler och utkast föreligger skiljaktigheter bl. a.
med hänsyn till arlen av de anteckningar, som utgår efter viss tid, längden
av de frister, under vilka anteckningar skall medtagas i utdrag, och utgångs -

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

punkten för beräkning av sådana frister. Det rör sig här, framhåller kommittén,
om en detaljreglering, vid vilken varje särskilt land får lägga vikt
vid att nå det resultat, som stämmer bäst med hittillsvarande erfarenheter
och med reglernas ändamål.

Departementschefen

Strafflagberedningens för åtskilliga år sedan framförda förslag om att i
svensk rätt införa ett institut, liknande den i utländsk rätt förekommande
rehabiliteringen, har numera blivit så grundligt genomdiskuterat, att tiden
får anses mogen för ett slutligt ställningstagande.

Till en början må då erinras om att den i diskussionen av bekvämlighetsskäl
ofta använda beteckningen rehabilitering egentligen är missvisande. Den
rehabilitering, som förekommer i främmande rättssystem, har sin största
betydelse i de länder, där någon form av inskränkning i medborgerliga rättigheter
är stadgad såsom brottspåföljd och där alltså rehabiliteringen har
karaktär av återinsättande i fulla sådana rättigheter. Förlust av medborgerliga
rättigheter är här i landet sedan länge avskaffad såsom brottspåföljd,
och förutsättningar för rehabilitering med den innebörd ordet vanligen ges
föreligger följaktligen icke för svensk rätts del.

Oaktat några formella regler om förlust av medborgerliga rättigheter ej
finnes här, är det dock uppenbart, att en påföljd även efter det den verkställts
fortfar att medföra belastande verkningar för den av påföljden drabbade.
Det är ofrånkomligt, att vid straffmätning hänsyn tages till den omständigheten,
huruvida gärningen utgör förstagångsbrott eller återfall i brott.
Också vid val av reaktionsform utgör utfallet av tidigare samhällsreaktioner
en av de faktorer som bör beaktas. Det kan icke heller undvikas, att tidigare
brottslighet av bestämt slag tillmätes betydelse, när det gäller att besätta
vissa befattningar i allmän eller enskild tjänst.

Vad som däremot bör förhindras är, att brott även sedan lång tid förflutit
utan att den dömde varit föremål för nya kriminalvårdande ingripanden
fortfar att i olika sammanhang utgöra en belastning för honom.
Ur de rättsvårdande organens synvinkel måste långt tillbaka liggande
brottspåföljder sakna intresse vid val av påföljd och vid straffmätning,
om ej fråga är om fortsatt kriminalitet av den art, att brotten ingår som
länkar i en sammanhängande kedja. Och i de speciella fall, där andra
än de rättsvårdande myndigheterna får del av registrerade uppgifter om
ådömda påföljder, torde enstaka gamla påföljdsbeslut ej vara av sådan
självständig betydelse, att de behöver redovisas.

Mot varandra står här liksom eljest, när fråga är om brottsregistrering,
myndigheters och enskildas intresse av att kunna få så fullständiga och
vederhäftiga upplysningar som möjligt om en persons förflutna och den
en gång dömdes intresse av att hans kriminella belastning icke i ovidkommande
sammanhang dragés fram till allmänt beskådande. Som jag
redan antytt bör registrerade belastningar icke obegränsat få bringas till
myndigheters eller enskildas kännedom, utan hänsyn bör tagas till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

dömdes rehabiliteringsintresse. För att tillbörligen tillgodose detta är den
av mig förordade regeln, att uppgifter som intagits i det allmänna kriminalregistret
skall utgå därur när den registrerade uppnått 80 års ålder,
uppenbarligen icke tillräcklig.

Frågan är då, i vilken utsträckning sådan rehabilitering som här avses
skall kunna tillgodoses, utan att de intressen som det allmänna kriminalregistret
skall tjäna kommer att åsidosättas. Registrets ändamål har angivits
vara att tillhandahålla domstolar och åklagare sådana uppgifter
om ådömda bestraffningar och därmed likställda åtgärder, som är nödvändiga
för att rätt tillämpa straffrättens regler om återfall, konkurrens
och förverkande av anstånd samt för att bedöma, huruvida viss påföljd
lagligen ma tillämpas. Därjämte har framhållits det angelägna i att registret
ges sådan utformning, att det vid sidan av sin huvudfunktion kan läggas
till grund för officiella vandelsintyg, i den mån sådana kan komma
att tillhandahållas såsom utdrag av kriminalregistret.

Det ligger i sakens natur, att vid bedömningen av de tidsfrister, efter
vilka uppgifter lämpligen kan upphöra att medtagas i registerutdrag,
större hänsyn bör tagas till myndigheters än till enskildas intresse av att
få utdrag, som avser förhållandevis långt tillbaka i tiden liggande omständigheter.
Utredningen har tillmätt denna synpunkt sådan vikt, att man
frångått strafflagberedningens tanke att också i utdrag till myndigheter
efter viss tid utesluta registrerade belastningar. Härvid har utredningen
hänvisat till att rehabilitering i utdrag till rättsvårdande myndigheter
svårligen kan leda till några påtagliga fördelar för den enskilde men däremot
till vissa nackdelar för dessa myndigheter. Enligt min mening har utredningen
emellertid underskattat betydelsen för den enskilde av att veta,
att en i kriminalregistret antecknad belastning efter vissa års laglydigt
leverne ej automatiskt framdrages, om han ånyo blir föremål för rättsligt
förfai-ande. Det rör sig visserligen här om svårvägbara psykologiska
faktorer, men de torde icke desto mindre vara realiteter. Exempel torde
ej heller saknas på personliga tragedier, som uppkommit genom att en för
länge sedan begången lagöverträdelse ånyo givits offentlighet i sammanhang,
där den i och för sig varit helt utan betydelse.

Jag anser därför, att starka skäl talar för en begränsning även av
de uppgifter, som meddelas i registerutdrag till de rättsvårdande myndigheterna.
Mot en sådan begränsning kan å andra sidan anföras, att
nämnda myndigheter härigenom kan komma att undandragas uppgifter,
som erfordras för att tillämpa vissa straffrättsliga bestämmelser. Jag åsyftar
härvid närmast vissa regler i strafflagen om brottskonkurrens (4: 3),
återfall i brott (4: 14) och åtalspreskription (5: 18).

Den åsyftade regeln om brottskonkurrens — till vilken viss motsvarighet
finns i brottsbalken — är tillämplig i vissa fall, då den som övertygas
om brott finnes ha begått detta, innan ett honom tidigare ådömt frihetsstraff
börjat verkställas. Regeln kan generellt sett sugas vara till fördel för
den brottslige, och uteslutning ur registerutdrag av uppgifter om det tidi -

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

gare frihetsstraffet kan därför tänkas lända honom till förfång. Risken härför
torde emellertid bli obetydlig, om den tidsfrist efter vilken uppgiften
skall uteslutas icke göres alltför kort. Det är vidare att märka, att viss kontroll
beträffande tillämpningen av 4 kap. 3 § utövas av fångvårdsstyrelsen
på grundval av uppgifterna i fångvårdens cenlralregister; för de fall, i vilka
nämnda lagrum icke tillämpats ehuru så bort ske, föreskrives i 4 § av samma
kapitel ett särskilt förfarande. Jag vill för övrigt framhålla, att ett sådant
rehabiliteringssystem, som det ifrågasatta, för de dömda i gemen är en
törmån, som mer än väl torde väga upp de nackdelar i förevarande avseende,
vilka möjligen kan uppkomma i några få fall.

Gällande strafflag anger ej någon bestämd tid, då en straffdoms återfallsverkan
upphör. Detsamma gäller den återfallsregel, som upptagits i
brottsbalken. När förslaget till brottsbalk remitterades till lagrådet, fann
jag mig böra utgå från att fullständiga uppgifter om återfallsgrundande
domar skulle finnas tillgängliga för domstolarna, då tillämpning av återfallsregeln
kom i fråga. I och för sig kan visserligen en tidigare dom tänkas
ha betydelse även efter lång tid vid bedömning av ny brottslighet.
Någon erinran från återfallssynpunkt mot att registerutdrag icke upplyser
om anteckning om tidigare dom torde emellertid icke kunna göras, om
anteckningen utgår först efter så lång tid, att det i praktiken blir uteslutet
att utdraget kommer att sakna upplysningar som fortfarande är av
vikt.

Preskriptionsregeln i 5 kap. 18 § strafflagen är tillämplig beträffande
vissa grövre brott och innebär, att den tid inom vilken åtal för brottet senast
skall ha väckts förlänges, om den brottslige under denna tid begår
nytt brott av viss svårhetsgrad. Ej heller denna bestämmelse, som har eu
motsvarighet i brottsbalken, bör enligt min åsikt förhindra införandet av
i ehabiliteringsregler, även om de undantagsvis kommer att medföra, att i
fall som den ifrågavarande bestämmelsen avser, anteckning om det senare
brottet uteslutes ur registerutdrag, innan det förra ännu är preskriberat.

^ id övervägande av de tider, som bör gälla för uteslutning av registeranteckningar,
måste som jag redan antytt tillses, att tiderna göres så långa
att myndigheternas intresse av att erhålla erforderliga upplysningar ur kriminalregistret
ej eftersättes. Det bör också beaktas, att systemet ej görs
alltför komplicerat från registreringsteknisk synpunkt. Strafflagberedningens
förslag, att anteckningar beroende på sitt innehåll skall uteslutas åtta
eller femton år från domen, straffverkställighetens slut eller utskrivningen
från anstalt, och utredningens motsvarande förslag med tidsfristerna åtta,
tio och femton ar har båda den nackdelen, att de är tämligen invecklade.
Enligt min mening både tillgodoses berättigade intressen och erhålles ett
enkelt system, om tidsfristen beträffande alla i anstalt verkställda påföljder
sättes enhetlig — förslagsvis till tio år — och räknas från den
tidpunkt, då anstaltsvistelsen upphör. Denna tidpunkt skall enligt 4 § i
förslaget antecknas i registret, och registerhandlingarna torde i samband
därmed kunna förses med påskrift eller påstämpling om det år, då ute -

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

slutning i utdrag till myndighet tidigast blir aktuell. Ett sådant förfarande
torde icke komma att innebära någon mera avsevärd belastning för registreringsmyndigheten.

Beträffande bötesdomar, villkorliga domar och sådana straffriförklaringar,
som avses i förslagets 2 § 4, torde domens dag böra tagas till utgångspunkt
för tidsberäkningen. Sättes fristen också här till tio år, kommer anteckningarna
ändå att uteslutas ur registerutdrag tidigare än då fråga är
om påföljd, som innebär frihetsberövande. Om i enlighet med vad jag tidigare
uttalat bötesdomar icke bör antecknas i kriminalregistret efter brottsbalkens
ikraftträdande, skall uppgifter om bötesstraff därefter ej heller
medtagas i registerutdrag.

Vad angår straffriförklaringar kan invändas, att det även efter tioårstidens
utgång kan vara av vikt för rättsvårdande myndigheter att få kännedom
härom, främst för att besked skall erhållas att den registrerade varit
föremål för sinnesundersökning. Jag vill då framhålla, att enligt 2 § i det
inom justitiedepartementet utarbetade lagförslaget personutredning, varmed
framför allt förstås personundersökning och sinnesundersökning, skall antecknas
i kriminalregistret liksom nu sker i straff registret. Enligt 10 § i
förslaget skall anteckning om verkställd sinnesundersökning alltid medtagas
i registerutdrag till domstolar och åklagare och alltså även om någon uppgift
angående påföljd eller straffriförklaring icke skall återges däri. Vad
beträffar utredningar enligt lagen om personundersökning i brottmål torde
värdet av att få kännedom om äldre sådana utredningar ej vara så stort,
att en motsvarande undantagsregel för deras del är motiverad.

I de fall, då enskild person avses få möjlighet att erhålla utdrag ur det
allmänna kriminalregistret, synes väsentligt kortare tid för uteslutning av
registeruppgifter kunna tillämpas än i fråga om myndighet. Jag har efter
övervägande av de olika intressen, som här gör sig gällande, stannat vid att
rörande flertalet anteckningar föreslå hälften så långa rehabiliteringstider
som beträffande andra utdrag.

För den närmare utformningen av rehabiliteringsreglerna kommer jag
att redogöra i samband med specialmotiveringen. I ett avseende bör dock
principiell ståndpunkt tagas redan i detta sammanhang. Det gäller, hur man
bör förfara, när beträffande samma person förekommer mer än en anteckning
av det slag, som i och för sig omfattas av uteslutningsreglerna. Enligt
strafflagberedningens och utredningens åsikt borde i sådana fall samtliga
anteckningar medtagas i utdrag, om icke på grund av de särskilda uteslutningsreglerna
var och eu av anteckningarna skulle uteslutas. En sådan regel
synes dock mindre väl överensstämma med de tankar, som ligger bakom
förslaget till rehabilitering. Jag föreslår därför, att de tider, under vilka
registeranteckningar skall återges i utdrag, visserligen förlänges, om —
under del sådan tid löper — dom eller beslut av beskaffenhet att böra antecknas
i registret ånyo meddelas, men att anteckning, beträffande vilken
tidsfristen utlöpt utan att dylikt »preskriptionsavbrott» inlräffat, ej vidare
medtages i registerutdrag. Föreskrives såsom jag här föreslår olika långa

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

tidsfrister beträffande utdrag till myndigheter och till enskilda, medför denna
princip också, att förlängning av tiderna icke sker likformigt. Uppenbarligen
ställer det förordade systemet större krav än det nuvarande på dem,
som har att utfärda utdrag ur registret. De praktiska svårigheterna bör
dock ej överskattas. Med de föreslagna tidsfristerna kommer beträffande
de egentliga återfallsförbrytarna tiderna i allmänhet att förlängas därhän,
att samtliga anteckningar skall medtagas. Beträffande utdrag till enskilda
kan förutses, att sådana huvudsakligen kommer att begäras av personer,
som antingen ej alls förekommer i registret eller blott blivit föremål för någon
enstaka anteckning.

De skäl, som anförts mot att i registerutdrag medtaga påföljder, vilka endast
avser gärningar, begångna före aderton års ålder, anser jag väga tyngre
än de nackdelar, som kan följa av att utdrag icke lämnar upplysning i
detta hänseende. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag, att uppgift
om sådan påföljd aldrig skall medtagas i utdrag till enskilda. Registerutdragens
funktion som vandelsbevis utgör enligt min mening ej tillräcklig
anledning att medtaga dylika uppgifter. I utdrag till myndigheter bör
dock uppgifterna uteslutas endast i enlighet med de förordade rehabiliteringsreglerna;
uppgifterna skall alltså alltid medtagas i utdrag som utfärdas
inom tio år från domen eller, i förekommande fall, från anstaltstidens
slut, eller inom den längre tid som kan föranledas av ny anteckning i registret.

Vad angår behandlingen av de uppgifter, som över huvud ej skall medtagas
i registerutdrag, finnes från rättsvårdens synpunkt icke något att invända
mot att uppgifterna utsorteras ur registret och förstöres. Mot ett sådant
förfarande talar dock dels hänsyn till det intresse och den betydelse,
som uppgifterna kan ha för kriminalvetenskaplig forskning, dels det förhållandet,
att ett kontinuerligt utsorterande av uppgifter, som ej längre
skall medtagas i utdrag, av tekniska skäl torde bli relativt tidsödande.
Från dessa synpunkter är det lämpligare, att uppgifterna fortfarande får
tillhöra registret, och jag förordar därför, att rehabiliteringsreglerna utformas
så, att uppgifterna alltjämt skall tillhöra registret men ej medtages i
registerutdrag.

Finnes i registret beträffande viss person icke någon uppgift av beskaffenhet
att skola medtagas i begärt utdrag, lärer beskedet härom utan att
göras missvisande kunna ges sådan utformning, att det icke antyder förekomsten
av eventuella andra registeruppgifter angående vederbörande.

Myndighets rätt att erhålla utdrag

Utredningen

Varken strafflagberedningen eller utredningen har föreslagit någon ändring
i rätten för domstolar, justitiekanslern, riksåklagaren, riksdagens ombudsmän,
interneringsnämnden och — under förutsättning att registret
också i fortsättningen föres hos fångvårdsstyrelsen — statens kriminaltek -

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

niska anstalt att rekvirera utdrag ur straffregistret. Myndighet, som äger
beslut om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna om utlämning för brott,
utlänningslagen eller lösdrivarlagen, har också ansetts böra äga utan prövning
erhålla utdrag i ärende, vari uppkommit fråga om sådan åtgärd.

De allmänna åklagarnas rätt till utdrag bör enligt utredningen, som även
härvidlag instämmer i strafflagberedningens uppfattning, begränsas till de
fall, då skyldighet att inhämta utdrag är föreskriven eller utdrag eljest erfordras
lör utredning om brott. Beredningen hade framhållit, att åklagarna
borde vara pliktiga att i varje särskilt fall, där skyldighet att rekvirera utdrag
ej föreligger, noga pröva om det kan antagas vara nödvändigt att ha
tillgång till registerutdrag. Utdrag borde ej automatiskt rekvireras i varje
hos åklagare anhängigt ärende.

Beträffande länsstyrelsernas rekvisitionsrätt har rått delade meningar.
Strafflagberedningen ansåg länsstyrelserna icke ha behov av registerutdrag
annat än i ärenden om frihetsberövande enligt utlämnings-, utlännings- och
lösdrivarlagarna. Utredningen har ansett skäl kunna anföras mot en dylik
begränsning av rekvisitionsrätten. Att berättigat behov av utdrag ur straffregistret
i särskilda fall kan föreligga för länsstyrelserna vid handläggning
av frågor rörande allmän ordning och säkerhet och ärenden jämlikt socialvårdslagstiftningen
anser utredningen uppenbart. Det måste vara en onödig
formalitet att länsstyrelserna i dylika fall skulle vara nödsakade att
hos Kungl. Maj :t inhämta tillstånd för erhållande av utdrag. Med hänsyn
härtill och till att någon olägenhet av den hittills gällande ordningen ej påvisats,
föreslår utredningen, att länsstyrelserna bibehålies vid den nu gällande
rekvisitionsrätten.

I fråga om rätt för socialvårdsorgan att erhålla registerutdrag anför utredningen,
att en rätt för socialvårdsorganen att rekvirera utdrag ur straffregistret
skulle leda till att registret i betydande utsträckning skulle komma
att tjäna vandelskontrollens intresse. Detta är från principiella synpunkter
olämpligt. Därtill kommer hänsynen till den registrerade. Denne
måste ha ett berättigat krav på långtgående sekretess. Det synes ofrånkomligt
att sekretesskyddet avsevärt minskar i styrka, därest rekvisitionsrätt
tillerkännes socialvårdsorganen. Utredningen avstyrker följaktligen, att dessa
tillerkännes rätt att utan prövning erhålla registerutdrag. Skulle likväl
sådan rätt anses böra införas, föreslår utredningen att den begränsas till
vissa grupper av ärenden. I straffregisterlagen kunde då lämpligen intagas
eu bestämmelse av innehåll, att utdrag av registret skall lämnas till annan
myndighet än dem som uppräknats i lagen såsom utdragsberättigade, om
Kungl. Maj :t för viss grupp av ärenden har lämnat tillstånd därtill. En
bestämmelse av detta innehåll gör det möjligt för Kungl. Maj :t att exempelvis
medgiva socialstyrelsen rätt till utdrag, då sådant erfordras vid handläggning
av viss grupp av ärenden. Skulle Kungl. Maj :t finna skäl låta
samtliga barnavårdsnämnder i riket få rätt till utdrag vid handläggning av
vissa ärenden, kan också ett sådant medgivande lämnas med stöd av nyssnämnda
bestämmelse.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. År 39

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

Beträffande registerutdrag till utländska myndigheter anför utredningen,
att man med hänsyn till individens behöriga skydd måste iakttaga varsamhet.
Därför bör den principen gälla, att utdrag av registret icke får
lämnas till utländsk myndighet, om ej Kungl. Maj :t efter prövning av framställning
om utdrag i varje särskilt fall givit sitt tillstånd därtill. Den förenklade
ordning för meddelande av utdrag till domstol eller åklagarmyndighet
i de nordiska länderna, som nu gäller, bör emellertid bibehållas. Enligt
utredningens mening bör det ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra, huruvida
utdrag, som efter bemyndigande utfärdas på begäran av domstol eller
åklagarmyndighet i de nordiska länderna, skall vara fullständigt eller
icke.

I fråga om sådant uppgiftslämnande till myndigheter i icke-nordiskt
land, varom Kungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighet äger utfärda
bestämmelser, anser utredningen, att i lagtexten bör anges, att uppgiftslämnandet
skall ske årligen. Däremot behöver ej i lagtexten lämnas närmare
föreskrifter om vilka uppgifter som skall lämnas eller om formerna
för uppgiftslämnandet och ej heller om att ömsesidighetsavtal är förutsättning
för detta slag av generellt uppgiftslämnande.

Yttrandena

Från åklagarhåll har stark kritik riktats mot de av utredningen föreslagna
förutsättningarna för allmän åklagares rätt att erhålla registerutdrag.
Enligt riksåklagarämbetet torde det visserligen vara klart, att åklagare icke
har anledning att begära straffregisterutdrag i andra fall än som angivits
i det föreslagna stadgandet, men enligt ämbetets mening saknas skäl att i
detta hänseende göra skillnad mellan de allmänna åklagarna och de tidigare
i stadgandet uppräknade myndigheterna. Detta har understrukits även
av Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfiskaler
samt statsåklagare i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka samtliga ansett
speciella föreskrifter för åklagarna vara helt obehövliga.

Likställda med allmän åklagare i fråga om rätt att erhålla utdrag bör enligt
påpekande från bl. a. riksåklagarämbetet och statsåklagarna i Stockholm
och Malmö vara även sjöåklagaren enligt sjölagen samt särskild åklagare
i mål angående varusmuggling.

Vad angår frågan om socialvårdsorganens rätt att erhålla straffregisterutdrag
har den av utredningen i första hand föreslagna lösningen, nämligen
att dylik rätt skulle vara beroende av prövning i varje särskilt fall, godtagits
endast av en reservant inom socialstyrelsen. Socialstyrelsens majoritet
har anslutit sig till den av utredningen föreslagna alternativa lösningen,
som innebär att generell rekvisitionsrätt för ifrågavarande myndigheter begränsas
till vissa av Kungl. Maj :t bestämda grupper av ärenden. Styrelsen
anför:

Socialstyrelsen är väl medveten om betydelsen av att en sträng sekretess
upprätthålles beträffande straffregistret samt att det för att sekretessen
skall kunna upprätthållas är nödvändigt att snävt begränsa kretsen av ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

dragsberättigade. Mot dessa synpunkter måste emellertid vägas vikten av
att i vissa socialvårdsärenden få tillgång till upplysningar om en persons
kriminella belastning. Vid denna vägning bör även beaktas, om det icke är
möjligt att finna en medelväg, som, så långt möjligt är, tillgodoser sekretesskyddet
utan att dock helt utesluta socialvårdsorganen från möjlighet
att erhålla upplysningar ur registret. Socialstyrelsen anser, att den av utredningen
föreslagna alternativa lösningen erbjuder en sådan väg. Det torde
om denna lösning av frågan godtages kunna förutsättas, att Kungl. Maj :t
kommer att iakttaga erforderlig restriktivitet i fråga om vilka myndigheter,
som bör få tillgång till upplysningar ur registret, samt att tillstånd att
inhämta utdrag ur registret endast kommer att lämnas beträffande sådana
ärenden, där tillgång till upplysningar ur registret framstår såsom synnerligen
angelägen.

Fångvårdsstyrelsen har förklarat sig förutsätta att de fall, då Kungl.
Maj :t kan komma att lämna tillstånd, skall bli starkt begränsade. Enligt
offentlighetskommittén bör Kungl. Maj :t icke lämna generellt tillstånd att
erhålla straffregisterutdrag åt annan socialvårdsmyndighet än socialstyrelsen.

Barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg har tagit avstånd från
förslaget, att tillstånd skulle erfordras i varje särskilt fall, och framhållit
barnavårdsorganens behov av tillförlitliga kriminalitetsupplysningar och
det sekretesskydd, som tillkommer också barnavårdsnämnds handlingar.
Barnavårdsnämnden i Halmstad har betecknat utredningens alternativa förslag
som en tillfredsställande kompromiss, och även barnavårdsnämnden i
Malmö har en positiv inställning till detta förslag.

Stockholms stads barnavårdsnämnd har kritiserat också den alternativa
lösningen. Visserligen är den utifrån barnavårdsarbetets synpunkt betydligt
fördelaktigare än den i första hand diskuterade, men den har dock den
nackdelen framför en fri rekvisitionsrätt, att det icke är möjligt att på förhand
veta, huruvida den rätt till upplysningar, som skall medges efter den
administrativa prövningen, blir tillräcklig för att tillgodose barnavårdsorganens
behov av upplysningar.

Statsåklagaren i Göteborg samt stadsfiskalerna Meijer och Freijd anser,
att även ungdomsfängelsenämnden bör upptagas bland de rekvisitionsberättigade
myndigheterna.

Nordiska straffrättskommittén

Det står enligt kommittén fast, att straffregistrens centrala funktion
är att till åklagare och domstolar meddela upplysningar, som dessa myndigheter
har bruk för i konkreta mål eller ärenden. Även vissa andra myndigheter
bör emellertid ha möjlighet att rekvirera registerutdrag. Detta
gäller i första hand områden, där offentlig myndighet enligt lagbestämmelser
måste ha tillgång till eventuella slraffuppgifter för att kunna träffa
vissa avgöranden. Det gäller vidare — även i fall då föreskrifter i lag ej ha
meddelats — vissa avgöranden i fråga om anställning, såvida den anställande
myndigheten har ett välgrundat intresse att få veta, om och evenIlihang
till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 39

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

tuellt hur de anställningssökande dömts till påföljd för brott. Slutligen
kan det hos myndigheter förekomma avgöranden av annan art, som också
förutsätter kännedom om straffregistrets innehåll.

Inom kommittén har rått enighet om att icke varje offentlig myndighet
bör kunna rekvirera utdrag ur straffregistret. Man bör följa den principen,
att rätt härtill endast tillägges närmare angivna myndigheter, som
efter noggrann prövning kan sägas ha ett tillräckligt välgrundat intresse
av att få kännedom om straffupplysningar. Det kan icke väntas, att avgränsningen
av dessa myndigheter blir helt densamma i alla nordiska länder;
skilda förutsättningar med hänsyn till de administrativa myndigheternas
uppbyggnad och funktion kan här göra sig gällande. Men principiellt
är det enighet om att kretsen av myndigheter skall specificeras såsom
nämnts. Detta bör dock icke utesluta att, när fråga är om hänvändelser
från andra offentliga myndigheter, en konkret prövning sker av det intresse,
som ligger bakom önskan om upplysningar ur straffregistret.

Departementschefen

Det allmänna kriminalregistret har främst tillkommit i de rent judiciella
myndigheternas intresse. Dessa bör i första hand ha rätt att rekvirera
utdrag ur registret. Anledning att i lagen stadga inskränkningar i rekvisitionsrätten
torde föreligga lika litet beträffande de allmänna åklagarna
som beträffande domstolarna. Självfallet bör rekvisitioner icke göras i andra
ärenden än dem, där rekvisitionsskyldighet är föreskriven i författning
eller där utdrag eljest erfordras för utredning om brott. Skyldigheten
att införskaffa utdrag torde liksom hittills få regleras i administrativ
väg. Därvid synes man böra eftersträva att hålla denna skyldighet inom
en ganska snäv ram. Föreligger icke rekvisitionsskyldighet, bör innan registerutdrag
begäres, noga prövas, huruvida det är nödvändigt att ha tillgång
härtill.

Justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, statens kriminaltekniska anstalt
och interneringsnämnden bör såsom hittills äga rätt att utan prövning erhålla
utdrag. Däremot torde ungdomsfängelsenämnden icke för sin verksamhet
vara i behov av att få rekvirera utdrag ur kriminalregistret. I enlighet
med utredningens förslag bör rekvisitionsrätt tillerkännas myndighet,
som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna om utlämning
för brott, utlänningslagen eller lagen angående lÖsdrivares behandling.

Mera tveksamt är i vad mån rätt att begära utdrag bör tillerkännas andra
myndigheter än de nu nämnda. Jag har tidigare berört detta problem
vid behandlingen av frågan om det allmänna kriminalregistrets ändamål
och då förklarat, att utredningens förslag att slopa möjligheten att förebringa
vandelsutredning medelst intyg av polismyndighet icke i detta
sammanhang kan upptagas till slutlig behandling. Starka skäl synes emellertid
tala för en inskränkning av den polisiära intygsgivningen. När det
gäller att avgöra i vilken omfattning länsstyrelser och socialvårdsorgan
skall tillerkännas rätt att rekvirera utdrag ur kriminalregistret, torde där -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 39 år 1963

för reglerna böra utformas med beaktande av att en sådan inskränkning
kan komma att ske. Inskränkningar i den polisiära intygsgivningen kan
nämligen väntas medföra ökade krav på utdrag ur kriminalregistret. Även
bortsett härifrån är dock tydligt, att nyssnämnda myndigheter kan ha behov
av uppgifter ur detta register.

Då en begränsning av uppgiftslämnandet ur kriminalregistret bör eftersträvas
också i förhållande till myndigheter, är jag icke beredd förorda,
att ifrågavarande myndigheter tillerkännes oinskränkt rekvisitionsrätt.
I stället bör möjlighet öppnas för Kungl. Maj :t att tillåta utlämnande
av uppgifter även i andra fall än de i lagen särskilt angivna, och jag kan
icke finna något hinder föreligga mot att sådant tillstånd lämnas generellt
för visst slag av ärenden. På detta sätt kan viss myndighet eller viss kategori
av myndigheter beredas möjlighet att i avgränsade grupper av ärenden
erhålla utdrag ur det allmänna kriminalregistret. En sådan ordning
medger också en smidig reglering, när man vid prövningen av den polisiära
registreringens och intygsgivningens utformning har att mera definitivt
ta ställning till frågan om utfärdande av utdrag ur kriminalregistret
till andra myndigheter än de judiciella.

Med stöd av den föreslagna regleringen kan Kungl. Maj :t tillåta myndighet
att för tillståndsgivning eller anställningsprövning erhålla utdrag
ur registret. Det torde dock för sådana ändamål i regel vara lämpligare, att
möjlighet öppnas för den enskilde att ansöka om registerutdrag för att
företes i tillstånds- eller ansökningsärendet. Att intygen till myndigheter
på grund av rehabiliteringsreglerna kan vara mera omfattande än de intyg,
som utlämnas till enskilda, bör ej få vara skäl att hellre tillåta myndighet
att rekvirera utdrag beträffande enskilda sökande än att ge dessa
tillfälle att inkomma med utdrag i ärendet.

Enskilds rätt att få utdrag rörande sig själv

U tredningen

Utredningen ställer sig kritisk till det nuvarande systemet med dels fullständiga,
dels begränsade registerutdrag till enskilda. Redan strafflagberedningen
föreslog, att de begränsade utdragen skulle avskaffas och att
enskilda, vilkas rätt kunde vara beroende av upplysning ur registret, skulle
kunna erhålla sådan upplysning ur registret som i det särskilda fallet var
erforderlig. Förutsättningen för utfärdande av utdrag borde liksom nu
vara, att vederbörandes rätt bedömdes vara beroende av att upplysning
ur registret meddelades. Prövningen härav borde ankomma på Kungl.
Maj :t.

Utredningen sätter in frågan om registerutdrag till enskilda i ett större
sammanhang genom att föreslå, att de polisiära vandelsintygen med undantag
för vissa s. k. lämplighctsinlyg avskaffas. Härvid har emellertid
utredningen framhållit, att det icke går att helt avskära den enskilde från
möjligheten alt erhålla officiellt hevis om vandel. För vissa ändamål måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

han kunna erhålla dylikt bevis. Berättigade behov av officiella vandelsbevis
har utredningen sålunda funnit föreligga för enskilda dels för vissa
ändamål i utlandet, dels för sökande av vissa anställningar och dels för
olika personliga angelägenheter. Utredningens förslag innebär, att straffregisterutdrag
skall få komma till användning för nu angivna ändamål.

Utredningen sammanfattar sitt förslag i fråga om enskilds möjligheter
att erhålla utdrag ur straffregistret på följande sätt:

Utdrag må till en början utlämnas, om den enskilde styrker att företeende
av utdrag utgör villkor för hans inresa eller vistelse i annat land
eller för hans rättsliga ställning där. Vidare skall den enskilde vara berättigad
att erhålla utdrag, om enligt Kungl. Maj:ts medgivande sökande av
viss anställning i allmän eller enskild tjänst må avkrävas utdrag av registret
och den enskilde visar, att han söker sådan anställning. Slutligen
skall enskild tillhandahållas utdrag om i annat fall, där han styrkt att hans
rätt är beroende av upplysning ur registret, Kungl. Maj :t givit tillstånd
därtill.

Prövningen av enskildas framställningar om utdrag bör i fråga om utdrag
för utlands- och anställningsändamål ankomma på registermyndigheten.
Vad beträffar utdrag för andra ändamål — för personliga angelägenheter
— synes övervägande skäl tala för att prövningen skall ankomma
på Kungl. Maj:t. Dessa fall torde i motsats till utlands- och anställningsfallen
bli mycket sällan förekommande.

Beträffande utdrag för personliga angelägenheter förmodar utredningen,
att den enskilde på grund av omständigheterna i det särskilda fallet icke
alltid torde behöva fullständigt utdrag. I åtskilliga fall synes behov föreligga
av utdrag omfattande endast viss begränsad tidrymd eller allenast
särskilda upplysningar ur registret. Utredningen anser därför, att det bör
ankomma på Kungl. Maj:t att vid meddelande av tillstånd till utdrag jämväl
bestämma, huruvida utdraget skall vara fullständigt eller begränsat på
visst sätt.

Utredningen framhåller slutligen, att det till undvikande av missbruk är
lämpligt, att utdrag som utlämnas till enskilda alltid förses med uppgift
om det ändamål för vilket utdraget är avsett.

Yttrandena

Remissinstanserna uppehåller sig främst vid utredningens förslag, att
de polisiära vandelsintygen skall slopas och att, i den mån behov föreligger
av officiella kriminalitetsupplysningar, detta i stället tillgodoses genom
straffregisterutdrag. Då frågan om vandelsintygen som nämnts icke
upptages till behandling i detta sammanhang, föreligger ej anledning att
närmare redovisa remissvaren i denna del. Det må blott nämnas, att utredningens
förslag rönt både kritik och gillande. Som argument för en
övergång till straffregisterutdrag anföres dessa utdrags enhetlighet och
tillförlitlighet. Kritikerna har betonat, att straffregistrets innehåll är mera
begränsat och därför mindre upplysande än de lokala polisregistren.

Av 1956 års eftervårdsutredning framhålles, att straffregisterutdrag, av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

sedda att företes i anställningsärenden, icke bör utfärdas annat än på
begäran av den person utdraget avser. Med hänsyn till risken för obehörigt
utnyttjande av utdragen kan emellertid viss tvekan råda om lämpligheten
av att utdrag utlämnas till den enskilde. Det kan övervägas, om
utdraget icke i stället bör tillställas arbetsgivaren direkt. Liknande synpunkter
har anförts av poliskammaren i Göteborg. Poliskammaren befarar,
att utdrag, avsedda att företes i ärenden angående inrese-, uppehållseller
arbetstillstånd, därest de utlämnas direkt till den enskilde, kommer
att användas för annat ändamål, exempelvis vid sökande av arbetsanställning
i enskild tjänst. Arbetsgivare skulle därigenom på en omväg
kunna tvinga fram ett slags strafflöshetsintyg. Poliskammaren förordar
därför, att utdraget översändes direkt till den myndighet, som handlägger
det ärende vari utdraget skall företes.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört, att den prövning av
framställningar om utlämnande av registeruppgifter, som enligt utredningens
förslag till lag om straffregister skall åvila Kungl. Maj :t, utan
olägenhet synes kunna överflyttas å registreringsmyndigheten. En sådan
överflyttning står i överensstämmelse med strävandena att reducera konseljärendenas
antal. Även poliskammaren i Malmö har framhållit, att enskilda
hithörande ärenden icke skall behöva belasta Kungl. Maj :t.

Nordiska straff rätt skommittén

I alla nordiska länder är man inställd på att enskilda personer skall kunna
begära utskrift av straffregistret rörande sig själva. Med de ifrågasatta
svenska reglerna kommer detta dock att bli möjligt endast med avseende
ä vissa närmare angivna ändamål; från finsk och norsk sida har man icke
tagit ställning i detalj till spörsmålet.

Departementschefen

I och för sig kan principiella betänkligheter anföras mot att enskilda
över huvud taget beredes möjlighet att erhålla utdrag ur det allmänna kriminalregistret.
Det är dock icke praktiskt genomförbart att helt slopa allt
lämnande av officiella vandelsupplysningar. Under sådana omständigheter
måste det betraktas som en fördel, om vandelsupplysningar kan lämnas
i form av tillförlitliga, efter enhetliga normer utfärdade kriminalregisterutdrag
och icke med stöd av de sinsemellan olikartade lokala polisregistren,
som ej fyller samma krav på noggrannhet. Jag har tidigare berört denna
funktion, som utredningen föreslagit tillagd det centrala straffregistret.
Här erbjuder sig otvivelaktigt en möjlighet att undanröja åtminstone en
del av de olägenheter, som är förbundna med nuvarande praxis i fråga om
vandelsintyg.

Det synes ej vara lämpligt att i lagen direkt ange de ändamål, för vilka
utdrag får meddelas. I stället kan man, på samma sätt som jag förordat
beträffande utdrag till vissa myndigheter, lägga prövningen härav hos
Kungl. Maj:t. Det bör då finnas möjlighet att ange vissa ändamål, för vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

utdrag får lämnas, och anförtro prövningen i det enskilda fallet åt registreringsmyndigheten.
Kungl. Maj :t skulle därmed blott behöva pröva framställningar
om utdrag i de förmodligen sällsynta fall, då utdrag begäres
för annat ändamål. För att registerutdrag ej skall kunna missbrukas, är
det nödvändigt, att den enskilde tillförlitligen styrker, att utdraget erfordras
för det uppgivna ändamålet.

Beträffande ifrågavarande utdrags innehåll vill jag hänvisa till vad jag
i det föregående anfört rörande uteslutning av uppgifter efter viss tid. Avsikten
är alltså, att enskild endast skall kunna erhålla utdrag, utfärdade
under hänsynstagande till de kortare rehabiliteringstider, som beträffande
vissa registeranteckningar avses gälla för utdrag till enskilda.

IV. Specialmotivering

Den i det följande lämnade specialmotiveringen hänför sig till det inom
justitiedepartementet upprättade förslaget till lag om allmänt kriminalregister.
Förslag har också upprättats till lag angående ändrad lydelse av
11 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar. Sistnämnda förslag torde ej kräva särskild motivering
utöver den som redan lämnats vid behandlingen av frågan om avskiljande
av uppgifter från registret.

1 §•

Denna paragraf motsvarar början av gällande straffregisterlags 1 §. I det
föregående har uttalats, att benämningen kriminalregister bättre än straffregister
torde motsvara registrets innehåll.

2 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 1 § i lagen om straffregister. Det numera
föråldrade stadgandet om registrering av domar å tvångsuppfostran
har strukits. Ej heller har från nuvarande lag medtagits regeln om registrering
av dödsstraff. Sådant straff, som hos oss kan förekomma endast i
vissa fall då riket är i krig, synes icke behöva registreras i kriminalregistret.
Behov av registrering inträder endast om dödsstraff av nåd ändras till
tidsbestämt frihetsstraff eller annan påföljd, som skall antecknas i registret.
I sådant fall torde nådebeslutet i registerhänseende få anses innefatta
ådömande av den nya påföljden; någon särskild bestämmelse om registrering
erfordras därför icke i dessa fall. Det är att märka, att denna paragraf
är tillämplig ej blott å domar eller beslut, som meddelas i första instans,
utan även å överrätts avgöranden. Särskilda regler om hur det skall förfaras,
då avgörandet i underinstansen givit anledning till registrering men
överrätts avgörande ej är av beskaffenhet att skola registreras enligt förevarande
paragraf, ges i 7 §.

Föreskriften att endast omedelbart för brott ådömt fängelse eller straff -

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

arbete skall registreras innebär, att beslut om ovillkorligt förvandlingsstraff
för böter liksom för närvarande ej föranleder registrering. Villkorliga domar
registreras däremot undantagslöst, alltså även då de avser förvandlingsstraff.
Ådömes påföljd för brott i samband med beslut om förverkande av
villkorlig dom, skall påföljden givetvis registreras, om den är av sådan art
som avses i förevarande paragraf. Även för flera brott gemensamt straff,
som bestämts i den i 4 kap. 4 § strafflagen föreskrivna ordningen, skall antecknas
i registret.

I andra stycket av paragrafen, vilket närmast motsvarar 2 § 1 mom. i
straffregisterlagen, har angivits de grundläggande data, som registreringen
skall avse. Lagtexten anger icke de myndigheter, som har att lämna meddelanden
om domar, beslut, åtgärder och dylikt till registreringsmyndiglieten.
Ej heller lämnas närmare föreskrifter om vad dessa meddelanden
skall innehålla. Bestämmelser i angivna hänseenden har ansetts höra hemma
i de föreskrifter angående lagens tillämpning, som kommer att meddelas
i administrativ väg.

3—5 §§.

Bestämmelser, motsvarande de i förslagets 3—5 §§ upptagna, återfinnes
i gällande lags 2, 4 och 5 §§.

I den föreslagna 3 § föreskrives, att anteckningar skall göras om vissa
till det ordinära förfarandet hörande beslut angående förändringar av redan
ådömda påföljder. Reglerna angående vad som skall antecknas i fråga
om verkställighet av påföljder har samlats i 4 §. I 5 § har slutligen givits
föreskrifter om anteckning av sådana beslut om förändring av ådömd påföljd,
som meddelas på extraordinär väg.

Hovrätten för Nedre Norrland har påpekat, att registrering varken enligt
nuvarande lag om straffregister eller enligt utredningens förslag skall ske,
då någon intages i anstalt för att börja avtjäna ådömt frihetsstraff. Hovrätten
finner med hänsyn till innehållet i bl. a. 4 kap. 3 § strafflagen och 13 §
lagen om villkorlig frigivning detta vara en brist och hemställer om komplettering
av lagförslaget.

Departementschefen

De i förslagets 3 § intagna föreskrifterna innefattar ej några väsentliga
sakliga ändringar i förhållande till vad som gäller för närvarande. Då villkorligt
anstånd med straffs ådömande förklarats förverkat, skall dock uppgift
om påföljd, som ådömes i samband därmed, registreras endast i den
mån så följer av föreskrifterna i 2 §.

Såsom hovrätten för Nedre Norrland påpekat är vid tidsbestämt frihetsstraff
tidpunkten för verkställighetens början av betydelse i olika hänseenden.
Detsamma gäller verkställighet av ungdomsfängelse samt av förvaring
eller internering men däremot icke verkställighet av tvångsarbete.
Det måste anses önskvärt, att kriminalregistret kan lämna fullständiga
upplysningar rörande de tider, då i registret antecknade brottspåföljder bli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

vit verkställda. Sålunda bör tidpunkten för verkställighetens början vid de
frihetsberövande påföljderna antecknas liksom också, som för närvarande,
tidpunkten för villkorlig frigivning eller utskrivning från anstalt. Med intagning
i anstalt avses också återintagning och återhämtande.

Verkställighetsanteckningar i den omfattning som nu förordats medför
en viss ökning av registrets arbetsbelastning. Då det allmänna kriminalregistret
föreslås vara förlagt till fångvårdsstyrelsen, bör dock någon förenkling
kunna vinnas genom viss samordning med registreringen i fångvårdens
centralregister, som självfallet måste innehålla fullständiga uppgifter om
verkställighet av frihetsberövande påföljder.

Redan nu gäller, att förändring genom nådebeslut av registrerad påföljd
skall antecknas. Att också beslut om resning bör registreras har tidigare
framhållits. Om den registrerade efter resning frikännes eller dömes till annan
påföljd än som avses i 2 §, skall enligt 7 § 3 uppgiften om den tidigare
beslutade påföljden utgå ur registret. Dömes han till påföljd som avses i
2 §, sker registrering enligt nämnda paragraf.

6 §•

Tillämpningen av den föreslagna lagen om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. kräver
såsom tidigare nämnts ett tämligen omfattande samarbete mellan de nordiska
länderna i fråga om brottsregistrering och utlämnande av registeruppgifter.
Ett liknande samarbete kommer att etableras mellan de till den europeiska
rättshjälpskonventionen anslutna staterna.

Lagstöd för registrering i det svenska kriminalregistret av uppgifter, som
hänför sig till detta internationella registreringssamarbete, föreslås givet i
förevarande paragraf. En lösning av de med straffverkställighetssamarbetet
förknippade brottsregistreringsproblemen har sökts efter den linjen, att i
vårt allmänna kriminalregister skall finnas såvitt möjligt fullständiga registeranteckningar
dels beträffande svenska medborgare, dels om domar
och beslut, som antingen meddelats i Sverige eller gjorts till föremål för
verkställighet här i landet. En genomgående förutsättning för registrering
av utländska åtgärder är dock, att registreringen överensstämmer med de
principer, som ligger till grund för reglerna i 2—5 §§ om registreringens
omfattning.

Likartade lösningar har, såvitt gäller det nordiska samarbetet, valts av
övriga i detta samarbete deltagande länder. De nationella bestämmelserna
är avsedda att gripa in i varandra på sådant sätt, att de tillsammantagna
reglerar hela den för verkställighetssamarbetet nödvändiga brotlsregistreringen.
Reglerna angående denna »nordiska» registrerings omfattning får
kompletteras med regler angående kontinuerligt utbyte av registerdata och
angående internordisk rekvisitionsrätt för de i samarbetet deltagande
myndigheterna. Lagstöd i sistnämnda hänseende föreslås givet i 12 §, där
även motsvarande samarbete med utomnordiska länder regleras.

Reglerna i 6 § första stycket tar ej enbart sikte på det nordiska registre -

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

ringssamarbetet. Styckets första punkt medför, alt i det svenska kriminalregistret
sker viss parallellregistrering av uppgifter, som primärt intagits
i annat lands register. För de nordiska ländernas del har dylik dubbelregistrering
ansetts önskvärd i två huvudtyper av fall. Dels skall kriminalregistret
i det nordiska land, där vederbörande är medborgare, ge eu samlad
bild av vederbörandes kriminalitet, dels skall alla anteckningar beträffande
samma dom eller beslut återfinnas i kriminalregistret i det land, där
domen eller beslutet meddelats. Med svenska medborgare har i förevarande
hänseende likställts personer, som har hemvist här i riket men icke är
svenska medborgare. Denna princip, som avses genomförd också i de övriga
nordiska länderna, kan i undantagsfall leda till registrering på tre
ställen: om t. ex. en dansk medborgare, som har hemvist i Sverige, av
norsk domstol dömes till påföljd av viss beskaffenhet, sker registrering i
de danska, svenska och norska registren. Vid bedömande av frågan, huruvida
en person skall anses ha hemvist här i riket, bör ej formella kriterier
såsom mantals- och kyrkoskrivning enbart vara avgörande; hänsyn måste
tagas till samtliga kända omständigheter kring vederbörandes vistelse här
i landet. Denna bedömning lärer få ankomma på den myndighet, som lämnar
uppgift till kriminalregistret. Registreringsmyndigheten kan nämligen
ej förutsättas ha praktisk möjlighet att genomgå det material, på vilket
bedömningen skall grundas.

De för olika länder skilda reglerna om vad som skall registreras medför,
att parallelliteten mellan olika registers anteckningar rörande samma
person ej kan bli total. Ingår till det svenska registret meddelande om att
svensk medborgare registrerats i annat land av den anledningen att han
t. ex. dömts till böter för misshandelsbrott eller erhållit åtalseftergift, skall
detta meddelande ej föranleda registrering här. Någon sortering av uppgifterna
avses ej bli gjord av den primärt registrerande myndigheten i det
i samarbetet deltagande länderna, utan alla uppgifter rörande svenska medborgare
eller utlänningar med hemvist här förutsättes bli vidarebefordrade
till fångvårdsstyrelsen såsom registreringsmyndighet. Sedan ankommer det
på styrelsen att avgöra, vad som skall anses motsvara de i 2—5 §§ angivna
åtgärderna och följaktligen registreras. För Sveriges del sker motsvarande
uppgiftslämnande med stöd av 12 § andra stycket.

Enligt 6 § andra stycket skall beslut om överflyttning från Sverige till
annat nordiskt land av verkställighet av straffarbete eller fängelse, övervakning
av villkorligt dömd eller tillsyn över villkorligt frigiven antecknas
i det svenska kriminalregistret. Eftersom beslut om överflyttning alltid
meddelas av myndighet i den mottagande staten, blir det här fråga om
registrering av utländska myndigheters beslut.

Paragrafens tredje stycke gäller överflyttningar i motsatt riktning, nämligen
från annat nordiskt land till Sverige. Vad som skall antecknas är ej
blott det av svensk myndighet meddelade beslutet om överflyttning utan
också det andra landets dom eller beslut, som ligger till grund för straffverkställigheten,
övervakningen eller tillsynen. På grund av alt reglerna

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

om vad som skall registreras ej har samma innehåll i alla nordiska länder
är det ej möjligt att generellt föreskriva, att domslandets anteckningar
skall överföras till det svenska kriminalregistret. Den erforderliga avgränsningen
har liksom i första stycket — som ju äger tillämpning också på hit
meddelade uppgifter från andra länder än de nordiska — gjorts genom
en hänvisning till 2—5 §§. En direkt tillämpning av dessa paragrafer är
givetvis omöjlig redan av den anledningen, att reaktionssystemen är olika
utformade i de nordiska länderna. Någon detaljreglering av frågan, vilka
utländska avgöranden och åtgärder som skall anses motsvara de i 2—5 §§
avsedda, har ej ansetts påkallad; prövningen får i det särskilda fallet ankomma
på registreringsmyndigheten.

7 §•

Bestämmelserna om när uppgift skall utgå ur registret motsvarar i gällande
lags 7 § intagna bestämmelser om när straffuppgift skall avskiljas
ur registret.

Ett systematiskt utsorterande av registerakter vid dödsfall skulle kräva
en i förhållande till det utrymme, som skulle vinnas, alltför omfattande
och dyrbar apparat. Liksom nu torde därför utsortering i anledning av
dödsfall endast komma att ske, då registreringsmyndigheten av inkommande
handlingar erfar, att registrerad person avlidit.

Utgår viss uppgift ur registret, skall givetvis också de anteckningar som
hänför sig till uppgiften utgå.

8 och 9 §§.

Rätten för svenska myndigheter och för enskilda personer att erhålla
registerutdrag regleras i gällande straffregisterlags 8 §, vars 1 och 2 mom.
motsvaras av 8 och 9 §§ i förslaget, medan bestämmelserna i 3 mom. om
utdrag för statistiska ändamål i förslaget placerats i 11 §.

I den i första stycket av den föreslagna 8 § upptagna förteckningen över
de inländska myndigheter, som är berättigade att utan särskild prövning
erhålla registerutdrag, har Konungens befallningshavande strukits, varjämte
»myndighet, som enligt lag äger förordna om häktning» ersatts med
»myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna
om utlämning för brott, utlänningslagen eller lagen angående lösdrivares
behandling, med anledning av ärende vari uppkommit fråga om sådan åtgärd».
Enligt lagarna den 6 december 1957 om utlämning för brott och
den 5 juni 1959 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge kan beslut om frihetsberövande fattas —- förutom av domstolar och
åklagarmyndigheter — av bl. a. polismyndigheter, vilka alltså i sådana fall
har rekvisitionsrätt. Utlänningslagen den 30 april 1954 ger Kungl. Maj :t,
den centrala utlänningsmyndigheten (statens utlänningskommission), länsstyrelser
och polismyndigheter möjlighet att besluta om frihetsberövande.
Samma befogenhet tillkommer enligt lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares
behandling länsstyrelser och vissa poliskammare. Enskild polis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

man är icke att anse som myndighet och har därför ej rekvisitionsrätt,
även om han enligt nu nämnda lagar kan anhålla eller gripa.

Åt andra myndigheter än dem, som har generell rätt att erhålla utdrag,
kan Kungl. Maj :t enligt andra stycket i 8 § ge rekvisitionsrätt ej blott såsom
för närvarande i särskilda fall utan även för vissa slag av ärenden.
Frågan om rätt för bl. a. länsstyrelser och socialvårdsorgan att erhålla utdrag
ur kriminalregistret får upptagas till behandling i denna ordning.

I förslagets 9 § regleras enskilds rätt att erhålla utdrag. Nuvarande uppdelning
i fullständiga och begränsade utdrag till enskilda föreslås bli slopad. Beträffande
innehållet i utdrag till enskilda personer har i 10 § andra och
fjärde styckena upptagits särskilda regler. Fångvårdsstyrelsen avses erhålla
bemyndigande att meddela utdrag för de ändamål, som godtages enligt
nuvarande praxis, nämligen främst för att företes inför utländsk myndighet
i samband med ansökan om uppehålls-, arbets- eller bosättningstillstånd
utrikes. En utvidgning av bemyndigandet till att omfatta också utdrag
för att användas som vandelsintyg i anställnings- och tillståndsärenden
hos svenska myndigheter och enskilda får övervägas, då ställning tages
till frågan om de polisiära vandelsintygen.

Hur enskilds behov av utdrag ur registret skall styrkas, har ej angivits
i lagen; vid bedömningen härav måste dock tillses, att icke kraven på utredning
om behovet sättes så lågt, att utomstående kan förmå enskilda personer
att rekvirera utdrag för andra ändamål än de av Kungl. Maj :t godtagna.
Det synes vara lämpligt, att utdrag till enskild förses med uppgift
om det ändamål, för vilket utdraget är avsett.

10 §.

Den principiellt och praktiskt viktigaste nyheten i det här framlagda lagförslaget
— nämligen att registeranteckningar efter viss tid skall kunna utelämnas
vid utfärdande av utdrag ur registret — har inskrivits i denna paragraf.
Utöver vad som anförts i samband med den allmänna motiveringen
torde här följande påpekanden få göras.

När rehabiliteringstiden skall räknas från domen, är dagen för domens
meddelande och ej dagen för lagakraftvinnandet utgångspunkt för tidsberäkningen.
Har genom nåd beslutats om villkorlig dom, får ifrågavarande
tid uppenbarligen räknas från dagen för nådebeslutet.

Om anteckning rörande påföljd ej skall medtagas i registerutdrag, skall
också de anteckningar enligt 3 och 4 §§ om påföljdsförändring, verkställighet
m. m., som direkt anknyter till den ursprungliga anteckningen, uteslutas.
Såsom nämnts i det föregående skall dock i utdrag till domstolar och
åklagare alltid medtagas anteckning om sinnesundersökning. Därvid måste
givetvis av utdraget framgå, i vilket mål sinnesundersökningen verkställts.

I paragrafens tredje stycke föreskrives hur man skall förfara, när beträffande
samma person förekommer mer än en anteckning av det slag, som
i och för sig omfattas av rehabiliteringsreglcrna. Den skillnad i rchabiliteringstidernas
längd, som beror på om utdraget skall lämnas till myndighet

5 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 39

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

eller enskild, kan leda till att beträffande en serie domsanteckningar rehabilitering
inträder successivt i förhållande till enskilda, medan samtliga
domsanteckningar skall medtagas i utdrag till myndighet.

Eftersom uppgifter om meddelade domar och beslut icke genast kan
komma kriminalregistret till handa, kan undantagsvis inträffa, att uppgift
utelämnas i ett omedelbart efter rehabiliteringstidens utgång utfärdat utdrag,
trots alt ny dom av beskaffenhet att medföra förlängning av tiden
kort dessförinnan meddelats men icke blivit känd för registreringsmyndigheten.
Det torde emellertid knappast vara erforderligt att för att undvika
dylika konsekvenser meddela särskilda bestämmelser i fråga om dessa med
säkerhet sällsynta fall.

Regeln i paragrafens sista stycke tar sikte på de anteckningar, som gjorts
beträffande i utlandet ådömda påföljder. Här måste med nödvändighet lämnas
visst utrymme för en skönsmässig bedömning vid utfärdande av utdrag.
Vid tvekan, huruvida en anteckning om utländskt avgörande skall medtagas
eller ej, torde med hänsyn till intresset av att registreringen blir effektiv
anteckning hellre böra medtagas än uteslutas.

11 §.

Det system, som för närvarande med stöd av 8 § 3 mom. straffregisterlagen
tillämpas beträffande registerutdrag till den officiella statistiken, avses
skola bibehållas. Kopior av de till registreringsmyndigheten insända
uppgifterna om domar och beslut tillställes statistiska centralbyrån, sedan
den registrerades namn borttagits.

Såvitt känt är har de registeruppgifter, som avskilts från straffregistret,
hittills icke efterfrågats såsom material för kriminologisk eller annan vetenskaplig
forskning. Detta kan dock ha berott på att avskilj ning ej skett
systematiskt och på att materialet förvarats på ett svårhanterligt sätt. Ett
tekniskt förbättrat registreringsväsende och en intensifierad forskning kan
leda till att också uppgifter, som utgått ur registret, får betydelse som forskningsmaterial.
Det har därför ansetts påkallat att öppna möjlighet för forskningen
att erhålla tillgång till sådana uppgifter. Enligt det nu framlagda
förslaget till ändring i sekretesslagen skall de omfattas av samma sekretesskydd
som kriminalregistret i övrigt. Avfattningen av förevarande paragraf
medger, att även anteckningar, som enligt 10 § ej skall medtagas i registerutdrag,
kan göras tillgängliga för forskningsändamål.

12 §.

Paragrafen reglerar lämnande av utdrag till utländska myndigheter. Gällande
bestämmelser återfinnes i 9 § straffregisterlagen.

I 6 § första stycket har föreslagits regler om anteckning i vårt kriminalregister
av uppgifter, som beträffande svenska medborgare och andra personer
med hemvist här i riket lämnats från utländska myndigheter. Möjlighet
att på motsvarande sätt överföra här antecknade uppgifter till kriminalregistret
i annat land, där den registrerade är medborgare eller har hem -

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

vist, föreslås införd genom 12 § första stycket. Beträffande uttrycket hemvist
hänvisas till vad som därom anförts vid 6 §.

Regeln i första stycket av förevarande paragraf har tillämpning såväl beträffande
det nordiska registreringssamarbetet som beträffande den utväxling
av registeruppgifter, som på grund av den europeiska rättshjälpskonventionen
eller eljest sker med utomnordiska länder. Såsom förutsättning
för att upplysningar skall lämnas till utländska myndigheter torde regelmässigt
böra krävas, att ömsesidiga åtaganden om uppgiftslämnande gjorts.
Vid utlämnande av uppgifter måste beaktas, att de registrerades intresse av
sekretesskydd icke äventyras. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att
meddela föreskrifter om i vilka fall och på vilket sätt uppgifter skall lämnas.

Det nordiska straffverkställighetssamarbetet kräver, såsom tidigare berörts,
ett närmare samarbete också på brottsregistreringens område. I första
hand är det nödvändigt, att registerutdrag kan översändas beträffande de
personer, som beröres av beslut om överflyttning av straffverkställighet,
övervakning eller tillsyn. Detta gäller både då överflyttning sker från Sverige
till annat nordiskt land och då den sker i motsatt riktning. Men också
då i ett nordiskt land meddelad villkorlig dom eller där villkorligt medgiven
frihet förverkas i ett annat i samarbetet deltagande land, bör registrering
ske såväl i det land, där förverkandet beslutas, som i domslandet. I många
fall kan uppgifter av detta slag lämnas med stöd av stadgandets första stycke.
Lagstöd för det registreringssamarbete, som härutöver erfordras, föreslås
givet i paragrafens andra stycke.

Beträffande lämnande av andra registerupplysningar än de nu behandlade
har i tredje stycket prövningsrätten principiellt förbehållits Kungl.
Maj :t, dock med möjlighet att såvitt gäller registerutdrag till domstolar och
åklagarmyndigheter delegera prövningsrätten till fångvårdsstyrelsen. Sådan
delegation har med stöd av straffregisterlagen hittills skett beträffande
utdrag för utredning i brottmål till domstolar och åklagare i övriga nordiska
länder.

13 §.

Den nu gällande kungörelsen den 26 november 1914 om uppgifter till
straffregistret och om registrets förande torde i samband med lagens
ikraftträdande få ersättas med en ny kungörelse med erforderliga tillämpningsföreskrifter.

övergångsbestämmelserna

Såsom inledningsvis anförts torde den föreslagna lagen böra träda i kraft
samtidigt med att det nordiska samarbetet i fråga om straffverkställighet
m. m. tager sin början. Detta beräknas ske den 1 juli 1963.

Den omläggning av straffregistrets tekniska anordnande, som jag berört
i det föregående, avses skola ske på sådant sätt, att det befintliga registermaterialet
skall utan ytterligare bearbetning kunna ingå i ett kri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

minalregister sådant som det nu föreslagna. Ikraftträdandet av de nya
bestämmelserna skall icke medföra skyldighet att komplettera de från
straffregistret överförda uppgifterna med anteckning av omständigheter,
som ej tidigare skolat antecknas, t. ex. dag för verkställighetens början, om
icke denna omständighet inträffar efter den nya lagens ikraftträdande.
Eftersom domar å tvångsuppfostran ej längre skall vara registrerade, bör
i straffregistret förekommande uppgifter om sådana domar anses utgå ur
registermaterialet, när den nya lagen träder i kraft.

V. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger inom justitiedepartementet
upprättade förslag till

1) lag om allmänt kriminalregister; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 2W)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag
om allmänt kriminalregister måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Bilaga

Förslag

till

Lag

om allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas ett allmänt kriminalregister innehållande
uppgifter, som sägs i denna lag.

2 §•

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol eller
annan myndighet i riket

1. blivit omedelbart för brott dömda till fängelse eller straffarbete eller
dömts till ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt; 2.

erhållit villkorlig dom;

3. blivit dömda med tillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen
till dagsböter ej under sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § straff-:
lagen till böter för brott, varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med
tillämpning av 6 § samma kapitel till böter;

4. med tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen förklarats ej kunna fällas
till ansvar för gärning, om vilken de blivit övertygade; eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

I registret skall antecknas den registrerades namn och vad i övrigt må
erfordras till hans betecknande, brottet eller, då tvångsarbete ådömts, anledningen
därtill, verkställd personutredning samt domen eller beslutet.
Är fråga om villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, skall jämväl bötesbeslutet
antecknas.

3 §•

I registret skall anteckning ske

1. om prövotiden förlänges för den som erhållit villkorlig dom eller villkorligt
frigivits från anstalt;

2. om anstånd enligt lagen om villkorlig dom eller villkorligt medgiven
frihet förklaras förverkad;

3. om anstånd enligt lagen om villkorlig dom eller påföljd, som ådömts
för visst brott, förklaras skola avse jämväl annat brott; samt

4. om ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
förklaras skola träda i stället för annan påföljd.

4 §-

Registret skall innehålla anteckning om

1. intagning i och frigivning från anstalt av den som omedelbart för brott
dömts till fängelse eller straffarbete;

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

2. intagning i och utskrivning från anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse
eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;

3. upphörande av tillsynen över den som på prov utskrivits från förvaring
eller internering i säkerhetsanstalt; samt

4. frigivning från tvångsarbetsanstalt.

5 §•

Anteckning i registret skall jämväl ske

1. om Konungen av nåd efterskänker eller ändrar straff eller annan påföljd,
som skall antecknas i registret; samt

2. om resning beviljas i mål, vari dömts till sådan påföljd.

6 §•

Har svensk domstol eller myndighet jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 §
lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m. fattat beslut om verkställighet, övervakning,
tillsyn eller förverkande, skall beslutet antecknas i registret. I fråga om
den dom eller det beslut som meddelats i den andra staten skola bestämmelserna
i 2—5 §§ här ovan äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Uppgift, som intagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller beslut, som vunnit laga kraft, frikänt
den registrerade för den gärning som avsågs med åtalet eller ock dömt honom
allenast till påföljd, som icke skall antecknas i registret;

2. om överrätt genom dom eller beslut, som vunnit laga kraft, befriat den
registrerade från tvångsarbete;

3. om den registrerade efter resning i målet frikänts eller dömts till annan
påföljd än som avses i 2 §;

4. när den registrerade avlidit; samt

5. när åttio år förflutit från den registrerades uppgivna födelseår.

8 §''

Utdrag av registret skall meddelas, när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare;

2. av justitiekanslern, riksdagens justitieombudsman eller militicombudsman,
interneringsnämnden eller statens kriminaltekniska anstalt;
eller

3. av myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt la -

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

garna om utlämning för brott, utlänningslagen eller lagen angående lösdrivares
behandling, med anledning av ärende vari fråga uppkommit om
sådan åtgärd.

Till annan myndighet och i annat fall än i första stycket sägs skall utdrag
av registret lämnas, om Konungen för visst slag av ärenden eller för
särskilt fall lämnat tillstånd därtill.

9 §.

Till enskild må utdrag av registret lämnas

1. om Konungen medgivit, att utdrag av registret må utlämnas för
visst ändamål och den enskilde styrker att utdraget avses för sådant ändamål;
eller

2. om i annat fall, där enskild styrkt, att hans rätt är beroende av upplysning
ur registret, Konungen givit tillstånd därtill.

10 §.

I registerutdrag skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas, icke
medtagas anteckning om

1. böter, villkorlig dom eller sådan straffriförklaring, som i 2 § 4 sägs,
sedan tio år förflutit från domen; samt

Meddelas utdrag jämlikt 9 § skall, såvitt avser anteckning om böter, villkorlig
dom, fängelse eller straffarbete i högst ett år eller ungdomsfängelse,
i stället för den i första stycket angivna tiden gälla en tid av fem år.

Har enligt 2 § antecknats dom eller beslut, som meddelats före utgången
av den tid som i fråga om annan anteckning beträffande samma person avses
i första eller andra stycket, skola båda uppgifterna medtagas i registerutdrag,
så länge någon av dem skall medtagas vid tillämpning av första
eller andra stycket. Förekomma flera anteckningar skall vad nu sagts äga
motsvarande tillämpning.

I utdrag enligt 9 § skall ej medtagas anteckning om påföljd, vilken ådömts
endast för gärning som begåtts innan den person utdraget avser fyllt aderton
år.

Skall med tillämpning av vad i denna paragraf stadgas i utdrag icke
medtagas någon anteckning om påföljd, skola ej heller medtagas övriga anteckningar,
som må förekomma i registret rörande den person utdraget avser.
I utdrag till domstol eller åklagare skall dock alltid medtagas anteckning
om verkställd sinnesundersökning.

Vad i denna paragraf stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
anteckning som gjorts med stöd av 6 §.

11 §•

Till den officiella statistiken skola meddelas erforderliga utdrag av registret.
Upplysning må dock icke lämnas om namnen på dem utdragen avse.

För vetenskapligt ändamål må uppgifter och anteckningar, som tillförts
registret, utlämnas i de fall och den ordning Konungen bestämmer.

12 §.

Till utländsk myndighet må enligt Konungens bestämmande redovisas
anteckningar i registret rörande medborgare i den staten eller den som har
hemvist där.

Har verkställighet av frihetsstraff, övervakning av villkorligt dömd eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

tillsyn över villkorligt frigiven överflyttats hit från Danmark, Finland, Island
eller Norge eller härifrån till någon av nämnda stater, må, även i annat
fall än i första stycket sägs, i den ordning Konungen bestämmer till
myndighet i den stat från eller till vilken överflyttning skett redovisas anteckningar
rörande den som avses med beslutet om överflyttning. Detsamma
skall gälla i fråga om anteckning, som gjorts rörande tillämpningen av
14 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m. m.

På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än i första och
andra styckena sägs utdrag av registret meddelas, såframt Konungen givit
tillstånd därtill. Konungen äger bemyndiga fångvårdsstyrelsen att meddela
sådant utdrag för utredning i brottmål, då det begäres av domstol eller
åklagarmyndighet.

13 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,
meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, då lagen den 17 oktober 1900 om
straffregister (nr 82 s. 1) upphör att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Utslag eller--— Konungen bestämmer.

Vad i---underlydande personal.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1963.

1 Senaste lydelse se SFS 1939:620.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 1 februari
1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 11 januari 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 14 december 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om allmänt kriminalregister.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Örjan Wetterberg.

Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Förslaget i allmänhet

Remissprotokollet innefattar ståndpunktstagande i betydelsefulla hänseenden
till vad som för framtiden bör införas i det allmänna kriminalregistret.
Särskilt ha behandlats frågorna om registrering av bötesdomar, beslut om
åtalseftergift samt domar om överlämnande till samhällsvård.

Beträffande bötesdomar avses med det framlagda lagförslaget ej någon
ändring av den nuvarande registreringen. Departementschefen har emellertid
i remissprotokollet uttalat den meningen att, när brottsbalken med ändrade
återfallsregler träder i kraft, bötesdomar ej längre böra upptagas i registret.
Lagrådet har intet att erinra mot detta uttalande.

Frågan huruvida beslut om åtalseftergift — främst sådana enligt 1944
års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga — skola antecknas i det
allmänna kriminalregistret är mera svårbedömd. Departementschefen har
intagit den ståndpunkten att dessa beslut, i likhet med vad som för närvarande
gäller beträffande det allmänna straffregistret, ej skola registreras i
det allmänna kriminalregistret. Lagrådet vill understryka att -— såsom
också departementschefen framhållit — åklagare och domstolar uppenbarligen
böra ha möjlighet att erhålla upplysning om beslutade åtalseftergifter.
Mot en registrering därav i det allmänna kriminalregistret skulle enligt
lagrådets mening icke kunna åberopas några principiella skäl. Om emellertid
det nyss angivna behovet i praktiken kan tillgodoses på annat sätt, bör
någon invändning ej kunna riktas mot att så sker. Departementschefen synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

utgå från att åklagare i praktiken ha tillräckliga möjligheter att genom
polis- och barnavårdsregister få riktiga och fullständiga uppgifter rörande
beslut om åtalseftergift. Under denna förutsättning vill lagrådet ej göra någon
erinran mot det ställningstagande i fråga om åtalseftergifterna som innefattas
i remissförslaget. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande
domar om överlämnande till samhällsvård.

Frånsett uteslutandet av bötesdomar ur registret ha de ändringar beträffande
registreringsreglerna, som brottsbalkens genomförande kommer att
medföra, icke närmare behandlats i remissprotokollet. Hithörande spörsmål
avses skola övervägas vid utarbetandet av följdändringar till brottsbalken.
Det har likväl av vissa skäl — främst hänsynen till det nordiska samarbetet
beträffande verkställighet av straff, i vilket avseende det remitterade lagförslaget
förutsätter att det för riksdagen genom propositionen nr 203/1962
framlagda lagförslaget genomföres — ansetts lämpligt att redan innan brottsbalken
träder i kraft erhålla en ny lag om allmänt kriminalregister. Det
förhållandet, att den nya lagen förutsättes skola inom kort tid ändras på
väsentliga punkter, kan ej undgå att påverka bedömningen av lagförslaget.

Till en början kan sålunda ifrågasättas om vissa bestämmelser, som från
den nuvarande lagen överförts till den föreslagna, kunna anses behövliga.
Detta gäller bestämmelsen i förslagets 2 § andra stycket sista punkten om
anteckning av bötesbeslut, när villkorlig dom avser förvandlingsstraff för
böter, och föreskrifterna i 4 § andra stycket om anteckning i vissa fall rörande
sinnessjukdom o. d. Vid den kommande revisionen av den nya lagen
torde frågan om uteslutning av dessa bestämmelser böra upptagas till behandling.

Vad beträffar lagtexten synes man också kunna i avbidan på den kommande
revisionen bibehålla de i den nu gällande lagen förekommande formuleringarna
på punkter, där ej ändring i sak åsyftas. Sålunda synes i 2 §
första stycket under 1 och i 4 § första stycket under 1 kunna användas
uttrycket »dömts till fängelse eller straffarbete» utan att bestämningen
»omedelbart för brott» tillfogas. Nämnda bestämning förekommer ej i gällande
lag, trots att denna ej omfattar ovillkorligt förvandlingsstraff, och
vad i rcmissprotokollct anföres beträffande nådebeslut rörande dödsdömd
och tillämpning av 4 kap. 4 § strafflagen torde vara mindre väl förenligt
med uttrycket »omedelbart för brott».

Av skäl som nyss angivits torde vidare de i 4 § första stycket under 2 och
3 upptagna bestämmelserna, vilka överensstämma med vad som föreskrives
i gällande lag, kunna godtagas, ehuru den skillnad som där göres mellan å
ena sidan ungdomsfängelse och å andra sidan förvaring eller internering i
säkerhetsanstalt knappast synes tillräckligt motiverad.

I vissa fall ådömas flera påföljder samtidigt, såsom avsättning eller suspension
jämte frihetsstraff eller böter jämte villkorligt frihetsstraff. Enligt
vad för lagrådet upplysts antecknas för närvarande i dylika fall båda påföljderna.
Emellertid må i vad gäller böter jämte villkorlig dom hänvisas till
ett uttalande vid 1959 års ändringar i lagen om villkorlig dom, se prop.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

146/1959 s. 20 (NJA II 1959 s. 63). Hithörande frågor kunna lämpligen
upptagas till bedömande vid den kommande revisionen av den nya lagen,
och i avbidan därå torde nuvarande praxis kunna fortgå.

På åtskilliga ställen i lagförslaget talas om att någon blivit »dömd till påföljd»,
som skall antecknas i registret, eller användes liknande uttryckssätt;
se 3 § under 3, 5 § under 2, 7 § under 1 och 3 samt 10 § fjärde stycket.
Dessa uttryck kunna icke anses omfatta straffriförklaring enligt 2 §
första stycket under 4. Detta bör uppmärksammas vid tillämpningen av det
i 10 § fjärde stycket upptagna stadgandet; beträffande övriga nyss nämnda
lagrum torde spörsmålet sakna praktisk betydelse.

I fråga om de särskilda bestämmelserna i förslaget vill lagrådet utöver
vad som framgår av det nu sagda uttala följande.

4 §•

Beträffande anteckning — enligt första stycket under 1 — om villkorlig frigivning
synes liksom för närvarande böra stadgas, att den återstående strafftidens
längd skall angivas.

10 §.

I den allmänna motiveringen uttalar departementschefen, att han anser
angeläget att reglerna om det allmänna kriminalregistret gives sådant innehåll,
att registret vid sidan om sin huvudfunktion också kan läggas till
grund för officiella vandelsintyg, i den mån sådana kunna befinnas erforderliga.
Enligt lagrådets mening kan det emellertid ifrågasättas, om registerutdrag
som på enskilds begäran utfärdas enligt de i denna paragraf
föreslagna bestämmelserna som regel skulle vara ägnade att tjäna som vandelsintyg.
Särskilt betänklig förefaller i detta hänseende föreskriften i
fjärde stycket, att i dylikt utdrag ej skall medtagas anteckning om påföljd,
vilken ådömts endast för gärning som någon begått innan han fyllt
aderton år. Denna regel skulle exempelvis medföra, att den som efter fyllda
aderton år för sådan gärning dömts till ungdomsfängelse skulle kunna få
»blankt» utdrag t. o. m. om han fortfarande är intagen i ungdomsanstalt
eller är allenast villkorligt utskriven. Detsamma skulle gälla den som för
sådan gärning dömts till ett längre frihetsstraff, vilket ännu ej till fullo verkställts,
eller fått villkorlig dom, för vilken prövotiden ej gått till ända.

Enligt lagrådets mening skulle det vara bäst, om vandelsintyg på grundval
av det allmänna kriminalregistret över huvud icke utfärdades. Under
alla förhållanden bör understrykas, att ett officiellt vandelsintyg icke får avfattas
på sådant sätt, att det kan vilseleda den som saknar närmare kännedom
om föreskrifterna angående sådana intygs innehåll; i detta sammanhang
må erinras om att dylika intyg ofta äro avsedda att företes inför utländsk
myndighet. Om de föreslagna bestämmelserna bibehållas, böra därför
enligt lagrådets mening de begränsningar, som gälla angående ifrågavarande
utdrag, uttryckligen angivas på utdragsblanketten.

Vad angår utformningen av paragrafen skulle enligt lagrådets mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

de föreslagna bestämmelserna vinna i tydlighet om de uppdelas på två paragrafer,
av vilka den första (10 §) upptar föreskrifter om utdrag enligt
8 § och den andra (11 §) anger vilka avvikelser därifrån som skola gälla
beträffande utdrag enligt 9 §. Vid bifall härtill måste 11—13 §§ i det remitterade
förslaget omnumreras.

11 §.

Med det i förevarande lagrum givna stadgandet, enligt vilket vid utdragslämnande
till den officiella statistiken upplysning icke må givas om namnen
på de med utdragen avsedda, åsyftas att tillgodose naturliga sekretessönskemål.
Även om namn icke upptages i utdraget, torde emellertid vederbörandes
identitet tämligen lätt kunna utrönas av den som hos statistiska
centralbyrån genomgår inkomna utdrag; i dessa medtagas nämligen de registrerades
födelsetid och födelsenummer.

Enligt 16 § av 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar gäller som huvudregel förbud att utlämna för statlig
statistik lämnade uppgifter och myndighets bearbetningar därav, såframt de
avse namngivna enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter.
Lagrådet vill med hänvisning till det anförda föreslå en jämkning av det
berörda stadgandet i så måtto att det angives omfatta uppgifter och bearbetningar
som avse enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfäliigheter
vilka äro angivna med namn eller annan identitetsbeteckning.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 februari 1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af

Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 1 februari 1963
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 14 december 1962 remitterade
förslaget till lag om allmänt kriminalregister.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Uttrycket »omedelbart för brott» har i det remitterade förslagets 2 och
4 §§ använts för att tydligt angiva, att stadgandena ej avser ovillkorliga förvandlingsstraff.
Eftersom uttrycket såsom lagrådet anmärkt mindre väl täcker
vissa därmed avsedda fall och eftersom den i gällande lag förekommande
kortare formuleringen icke torde ha givit anledning till tvekan om
innebörden, synes uttrycket på sätt lagrådet förordat kunna utgå ur den
föreslagna texten.

Jag tillstyrker lagrådets förslag om uttryckligt stadgande i 4 § att vid
anteckning om villkorlig frigivning den återstående strafftidens längd skall
angivas. Den av lagrådet föreslagna uppdelningen av 10 § i det remitterade
förslaget synes böra genomföras.

De begränsningar i uppgiftslämnandet som föreslagits i sistnämnda paragraf
utgör enligt min mening icke hinder mot att medelsintyg utfärdas på
grundval av det allmänna kriminalregistret. Frågan huruvida nämnda begränsningar
i någon form bör anges på utdragsblanketter torde få övervägas
vid utarbetandet av tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i förslaget till lag om allmänt
kriminalregister få vidtagas vissa redaktionella jämkningar.

Det är uppenbarligen angeläget, att de med anteckning om födelsetid och födelsenummer
försedda uppgifter till rättsstatistiken, vilka utgör kopior av
uppgifter som lämnas till det allmänna kriminalregistret, icke är tillgängliga
för utomstående. Om dessa statistikuppgifter — såsom torde bli fallet
— förvaras ordnade efter födelsetid och födelsenummer, kommer nämligen
samlingen av uppgifter efter hand att få ett innehåll motsvarande det
allmänna kriminalregistrets. En jämkning av 16 § lagen om inskränkningar

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

i rätten att utbekomma allmänna handlingar torde därför vara nödvändig.
Stadgandet synes böra avse uppgifter och bearbetningar, som avser enskilda
personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter, vilka är angivna med
namn eller annan identitetsbeteckning.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte jämlikt § 87 regeringsformen
föreslå riksdagen att antaga de i enlighet med det anförda utarbetade
förslagen till lag om allmänt kriminalregister och lag om ändrad lydelse
av 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

621432