Kungl. Maj. ts proposition nr 36 år 1962 (Proposition 1962:36)

Kungl. Maj. ts proposition nr 36 år 1962

Nr 36

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632)
angående ersättning av allmänna medel till vittnen
m. fl. samt till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen
den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång; given
Stockholms slott den 12 januari 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås höjning av de ersättningar, som av allmänna medel
utgår till vittnen m. fl. 1

1 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt Nr 36

Kungl. Maj. ts proposition nr 36 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning
av allmänna medel till vittnen m. fl.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Då ersättning till vittne skall ut- Då ersättning till vittne skall utgå
gå av allmänna medel, skall resekost- av allmänna medel, skall resekostnadsersättning
bestämmas enligt lägs- nadsersättning bestämmas enligt lägsta
reseklassen i allmänna reseregle- ta reseklassen i allmänna resereglementet
samt med iakttagande i till- mentet samt med iakttagande i tilllämpliga
delar även i övrigt av före- lämpliga delar även i övrigt av föreskrifterna
i samma reglemente. Er- skrifterna i samma reglemente. Ersättning
för kostnad till uppehälle sättning för kostnad till uppehälle må
må utgå allenast i den mån vittnet utgå allenast i den mån vittnet kan
kan antagas få vidkännas sådan kost- antagas få vidkännas sådan kostnad
nåd och må för varje dag beräknas och må för varje dag beräknas till
till högst tio kronor eller, om utgift högst tjugo kronor eller, om utgift
för nattlogi åsamkas vittnet eller dom- för nattlogi åsamkas vittnet eller domstolen
eljest i särskilt fall med hän- stolen eljest i särskilt fall med hänsyn
till omständigheterna så prövar syn till omständigheterna så prövar
skäligt, till högst aderton kronor. I skäligt, till högst trettioåtta kronor,
ersättning för tidsspillan må vittne I ersättning för tidsspillan må vittne
tillerkännas högst trettio kronor om tillerkännas högst femtio kronor om
dagen. Sådan ersättning må dock ej dagen. Sådan ersättning må dock ej
utgå, med mindre anledning förekom- utgå, med mindre anledning förekommer
att vittnet går miste om inkomst mer att vittnet går miste om inkomst
eller eljest lider ekonomisk förlust, eller eljest lider ekonomisk förlust.
Har vittne för att kunna inställa sig Har vittne för alt kunna inställa sig
nödgats anlita bistånd av vårdare el- nödgats anlita bistånd av vårdare el1
Senaste lydelse av 1 § se SFS 1953: 75.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ler annan, må ersättning efter ena- ler annan, må ersättning efter enahanda
grunder beräknas även för handa grunder beräknas även för dendennes
inställelse. nes inställelse.

Vad nu--------36 kap. 8 § rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1962.

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Har part------- meddelas honom.

Om synnerliga skäl föreligga, må Om synnerliga skäl föreligga, må
utöver resekostnaden traktamentser- utöver resekostnaden traktamente
sättning tillerkännas parten med tillerkännas parten med högst tjugo
högst tio kronor för varje dag, som kronor för varje dag, som erfordras
erfordras för resan och vistelsen vid för resan och vistelsen vid domstolen,
domstolen.

Vad i-----— ärftliga egenskaper.

Har part------för utgifterna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1962.

1 Senaste lydelse av 4 § se SFS 1958: 643.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1962

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 december 1961.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring av bestämmelserna
om ersättning av allmänna medel åt vittnen m. m. samt anför.

I skrivelse den 27 september 1960 har presidenten i Svea hovrätt efter
överläggning med övriga presidenter i rikets hovrätter och i enlighet med
samtligas uppfattning hemställt om utredning av frågan om ersättning av
allmänna medel till vittnen m. fl. i syfte att åstadkomma en skälig höjning
av nu medgivna ersättningsmaxima. Med anledning härav har inom justitiedepartementet
upprättats en promemoria i detta ämne. Sedan promemorian
har varit föremål för remissbehandling, anhåller jag nu att få upptaga de i
promemorian behandlade spörsmål, som är av beskaffenhet att böra underställas
riksdagen.

Gällande bestämmelser

Jämlikt 36 kap. 24 § rättegångsbalken äger vittne rätt till ersättning för
nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten
prövar skäligt. Målsägande, som höres i anledning av åklagarens talan,
samt sakkunnig, som höres på begäran av part utan att vara förordnad av
rätten, äger på grund av stadgandena i 20 kap. 15 § och 40 kap. 19 § rättegångsbalken
rätt till ersättning i samma hänseenden som vittne.

Regler om vem som har att utgiva ersättning till vittne meddelas bl. a. i
36 kap. 24 § rättegångsbalken. Ersättning till vittne, som åberopats av enskild
part, skall enligt detta lagrum utgivas av parten. Har rätten i dispositivt
tvistemål eller mål om ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal,
självmant inkallat vittne, utgives ersättningen av parterna solidariskt. I övriga
fall skall ersättningen utgå av allmänna medel. Enahanda regler gäller
enligt rättegångsbalken beträffande ersättning till målsägande, som höres i
anledning av åklagarens talan, och sakkunnig, som höres på begäran av part
utan att vara förordnad av rätten (20 kap. 15 § och 40 kap. 19 §). En viss avvikelse
från rättegångsbalkens regler om vem som har att utgiva ersättning
till vittne, målsägande och sakkunnig stadgas i lagen om fri rättegång. Då

Kiingl. Maj. ts proposition nr 36 år 1962

part åtnjuter fri rättegång, skall nämligen enligt 3 § sagda lag kostnad för
bevisning, som ej liar förebragts utan skäl, utgå av allmänna medel, om
kostnaden enligt lag skall utgivas av parten eller av parterna solidariskt.

För de fall, då gottgörelse till vittne skall utgå av allmänna medel, har givits
närmare bestämmelser i 1 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning
av allmänna medel till vittnen m. fl. (vittnesersättningslagen). Jämlikt detta
stadgande skall resekostnadsersättning till vittne bestämmas enligt lägsta
reseklassen i allmänna resereglementet samt med iakttagande i tillämpliga
delar även i övrigt av föreskrifterna i samma reglemente. Ersättning för
kostnad till uppehälle må utgå allenast i den mån vittnet kan antagas få
vidkännas sådan kostnad och må för varje dag beräknas till högst 10 kronor
eller, om utgift för nattlogi åsamkas vittnet eller domstolen eljest i särskilt
fall med hänsyn till omständigheterna så prövar skäligt, till högst 18
kronor. I ersättning för tidsspillan må vittne tillerkännas högst 30 kronor
om dagen. Sådan ersättning må dock ej utgå, med mindre anledning förekommer
att vittnet går miste om inkomst eller eljest lider ekonomisk förlust.
Vad sålunda stadgats om vittne, skall enligt 3 § i lagen även gälla målsägande,
som höres i anledning av åklagarens talan, samt sakkunnig, som
icke har nämnts av rätten. Nyssnämnda ersättningsmaxima har fastställts
1953.

De i vittnesersättningslagen angivna maxima har betydelse även i andra
fall än då fråga är om rättegång inför domstol. Då person, som höres under
förundersökning i brottmål, enligt därom meddelade regler är berättigad
till gottgörelse av allmänna medel för sin inställelse, gäller sålunda, att ersättning
för kostnad till uppehälle och ersättning för tidsspillan icke må utgå
med högre belopp än den hörde skulle ägt uppbära, om han hörts som
vittne vid domstol och varit berättigad till ersättning av allmänna medel för
inställelsen (1 § kungörelsen den 26 september 1947 om ersättning av allmänna
medel till personer, som höras under förundersökning i brottmål).
Ett annat exempel på ersättningsreglernas tillämplighet utanför rättegång
erbjuder stadgandet i 30 § lagen om nykterhetsvård.

Vittne äger enligt 36 kap. 25 § rättegångsbalken rätt att i förskott erhålla
ersättning tör kostnader till resa och uppehälle. Förskottet skall erläggas av
den som enligt 36 kap. 24 § har att utgiva ersättning till vittnet. I mål, där
part åtnjuter fri rättegång, skall förskottet utgå av allmänna medel, om
förskottet enligt lag skall utgivas av parten eller av parterna solidariskt
(3 § lagen om fri rättegång). Enligt 2 § kungörelsen den 10 juli 1947 med
bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol äger den som av rätten
eller åklagaren kallats till vittne vid domstol erhålla förskott för kostnad
till resa från den plats där han vistas och tillbaka till denna, beräknat
enligt lägsta reseklassen i allmänna resereglementet samt med iakttagande
i tillämpliga delar även i övrigt av föreskrifterna i samma reglemente. Kan
det antagas, att vittnet kommer att få vidkännes särskild kostnad för uppehälle,
äger han erhålla förskott å ersättningen härför med högst 10 kronor
om dagen. Enahanda förskottsregler gäller för målsägande, som höres i an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1962

ledning av åklagarens talan, samt sakkunnig, som icke har nämnts av rätten
(20 kap. 15 § och 40 kap. 19 § rättegångsbalken, 3 § lagen om fri rättegång
samt 5 § nyssnämnda kungörelse).

Part som åtnjuter fri rättegång är stundom berättigad till ersättning av
allmänna medel för sin inställelse. Har sådan part ålagts att infinna sig
personligen vid rätten, må han sålunda enligt 4 § lagen om fri rättegång tillerkännas
gottgörelse av allmänna medel för resekostnad enligt lägsta reseklassen
i allmänna resereglementet, om han finnes ej själv kunna svara för
kostnaden. Föreligger synnerliga skäl må utöver resekostnaden traktamentsersättning
tillerkännas parten med högst 10 kronor för varje dag, som erfordras
för resan och vistelsen vid domstolen. Samma ersättningsregler är
tillämpliga, då part, som åtnjuter fri rättegång, i börds- eller faderskapsmål
inställer sig för blodundersökning eller annan undersökning rörande
ärftliga egenskaper.

Hovrättspresidenternas framställning

I förutnämnda skrivelse framhålles, att de ersättningar av allmänna medel,
som domstol äger tillerkänna vittne, visat sig vara otillräckliga. Detta
gäller såväl traktamentsersättningar som ersättningar för förlorad inkomst
eller annan ekonomisk förlust. Enligt skrivelsen är det uppenbart, att från
år 1953, då de nu gällande beloppen fastställdes, löne- och prisnivån har
stigit så mycket, att en ny höjning är synnerligen påkallad. De traktamentsersättningar
som nu kan utgå till vittne är så låga, att de icke täcker skäliga
kostnader för vittnets uppehälle. Härigenom betungas särskilt sådana vittnen,
som kallas att vittna på stort avstånd från hemorten och icke kan undvika
utgifter för mat och logi. De största olägenheterna torde, enligt vad
som framhålles i skrivelsen, uppkomma genom att de ersättningsbelopp,
som kan medgivas för förlorad inkomst eller annan ekonomisk förlust, är
alldeles för låga. Vid bestämmandet av dessa belopp har visserligen beaktats,
att maximiersättningen lätt tenderar att bli normalersättning och att
det därför måste göras en avvägning, som i en del fall icke medger full ersättning
för de verkliga kostnaderna. Det torde dock ha varit avsett, att
ersättningsbeloppen åtminstone i flertalet fall skall motsvara förlusten för
den som drabbas av löneavdrag vid uteblivande från sitt arbete eller som
måste skaffa ersättare i sitt arbete. Efter en redogörelse för vissa lönestatistiska
uppgifter, delvis avseende år 1957, uttalas i skrivelsen, att endast ett
mindretal lågavlönade på billig dyrort kunde vid denna tid få sin förlust
ersatt. Med hänsyn till att statistiken redovisar genomsnittliga värden, har
man enligt hovrättspresidenternas mening att räkna med att i en hel del
fall vittnets förlust blir ännu större än som kan utläsas ur statistiken. Härtill
kommer, att löneutvecklingen efter år 1957 ytterligare har ökat skillnaden
mellan den verkliga förlusten och ersättningsbeloppet. Även om man
anser, att vittnesersättningar bör hållas låga, kan det enligt hovrättspresidenternas
mening icke anses rimligt, att vittnen i den utsträckning som nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1962

sker måste vidkännas direkta utgifter för sitt vittnesmål. Detta innebär i
realiteten, att vittnen nödgas bidraga till rättegångskostnader, som bör åvila
det allmänna eller parterna. Det torde därför vara påkallat, att vittnesersättningarna
snarast höjes. Härvid torde även böra övervägas att anknyta maximibeloppen
för traktamente till lägsta klassen i allmänna resereglementet,
v arigenom en bättre anpassning till fortsatta ändringar i den allmänna prisnivån
skulle vinnas. På grund av det anförda föreslås i skrivelsen, att frågan
om ersättning av allmänna medel till vittnen med flera utredes i syfte
att åstadkomma en skälig höjning av de högsta medgivna ersättningsbeloppen.

Departementspromemorian

Efter en redogörelse för äldre bestämmelser och förarbetena till nu gällande
regler anföres i promemorian rörande ersättning, som av allmänna
medel utgår till vittne:

Vad först angår ersättningen för vittnets uppehållskostnad är denna för
närvarande maximerad till tio kronor om dagen för normalfall och aderton
kronor om dagen för specialfall. Till specialfall hänföres i första hand det
fall att vittnet fått vidkännas utgifter för nattlogi. Såsom framhållits i hovrättspresidenternas
framställning, är en höjning av dessa maxima nu erforderlig.
Härvid kan det i förstone synas ligga närmast till hands att låta
vittmestraktamentenas maxima sammanfalla med vad som vid varje särskild
tidpunkt utgår i traktamente enligt lägsta traktamentsklassen i allmänna
resereglementet. Härigenom skulle en mera automatisk anpassning till fortsatta
ändringar av levnadskostnaderna kunna vinnas. Såsom departementschefen
uttalat vid 1953 års ändring i vittnesersättningslagen, kan emellertid
en sådan anordning vara ägnad att undanskymma principen, att ersättning
till vittne skall bestämmas efter den kostnad, som vittnet i det konkreta
fallet kan antagas faktiskt få vidkännas för sitt uppehälle. Denna princip är
av den betydelse, att det är önskvärt att den framträder i lagen med största
möjliga klarhet. Den hittills begagnade ordningen att med fixerade maximibelopp
angiva de latituder, inom vilka ersättningen må fastställas, torde
därför böra bibehållas. Å andra sidan är också angeläget, att dessa latituder
bli så bestämda, att de lämna tillräckligt utrymme för en tillämpning av
sagda grundprincip och att ersättningen i det enskilda fallet således verkligen
kan anpassas efter de faktiska kostnader, som skäligen varit påkallade.
Om detta mål skall uppnås, lärer i betraktande av nuvarande levnadskostnader
ersättningsmaxima få undergå en tämligen avsevärd höjning.
Icke minst i sådana fall, då vittnet i och för vittnesmålet nödgas vara borta
från sin hemort större delen av en dag eller längre tid, medger de nuvarande
maxima ofta icke på långt när, att vittnet erhåller full kompensation för
sina utgifter för kost och logi. Särskilt med tanke på sådana fall torde maximum
för normalfall lämpligen kunna sättas till tjugo kronor om dagen och
maximum för specialfall till trettioåtta kronor om dagen. En sådan höjning
innebär bl. a., att den vid vittnesersättningslagens tillkomst rådande
relationen mellan traktamentena i allmänna resereglementets lägsta traktamentsklass
och vittnestraktamentenas maxima i huvudsak återställes.

Ersättningen för tidspillan är avsedd att vara en gottgörelse för inkomstbortfall
och annan ekonomisk förlust, som åsamkas vittne genom inställelsen
vid rätten. Enligt vittnesersättningslagen utgår icke sådan ersättning,

Kungl. Maj. ts proposition nr 36 år 1962

med mindre det finnes anledning antaga, att vittnet verkligen lider ekonomisk
förlust. Ersättningen är i nämnda lag maximerad till trettio kronor om
dagen. Detta maximum bestämdes 1953. Sedan dess har den allmänna lönenivån
så stigit, att dagsförtjänsten för mycket stora medborgargrupper numera
väsentligt överstiger trettio kronor. Såsom hovrättspresidenterna anfört,
är därför en höjning av maximum även här påkallad. Ett med hänsyn
till rådande imkomstförhållanden lämpligt maximum synes vara femtio kronor
om dagen. En dylik höjning av maximum torde framför allt få praktisk
betydelse i fall, då inställelsen inför domstolen tager hela arbetsdagen eller
större delen därav i anspråk för vittnet.

I promemorian påpekas, att en höjning av maxima för ersättning, som
utgår av allmänna medel till vittne, på grund av stadgandet i 3 § vittnesersättningslagen
automatiskt leder till en motsvarande höjning av ersättningsmaxima
för sakkunnig, som ej har nämnts av rätten, samt målsägande,
som höres i anledning av åklagarens talan. Vidare framhålles i promemorian,
att en uppräkning av maxima enligt vittnesersättningslagen likaledes
på grund av stadgandet i 1 § i förutnämnda kungörelse den 26 september
1947 medför en motsvarande ändring av maxima för ersättning till person
som höres under förundersökning i brottmål.

Slutligen föreslås i promemorian, att maximum för traktamentsersättningen
till part med fri rättegång nu höjes från tio till tjugo kronor om dagen
samt att det i administrativ ordning bestämda maximibeloppet för förskott
till vittne m. fl. för särskild uppehållskostnad likaledes höjes från
tio till tjugo kronor om dagen.

Yttranden

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Göta hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, riksåklagarämbetet,
statskontoret, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges
stadsdomare, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges
landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Svenska polisförbundet,
Sveriges advokatsamfund, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund. Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden från
statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Det i promemorian framlagda förslaget har i sin helhet tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre
Norrland, statskontoret, statsåklagaren i Stockholm, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges landsfogdar,
Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Sveriges advokatsamfund, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund. Även Göta hovrätt ansluter sig i stort sett till förslaget.

Riksåklagarämbetet, statsåklagaren i Malmö och Svenska polisförbundet
har tillstyrkt promemorians förslag i vad angår traktamentsersättningen
men förordat eller ifrågasatt en större höjning av maximiersättningen för
tidsspillan. Statsåklagaren i Göteborg har icke godtagit promemorians för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1962

slag vare sig beträffande traktamentsersättningen eller i fråga om ersättningen
för tidsspillan.

I två remissvar beröres närmare frågan om en anknytning av vittnestra
k ta mentets maximum till traktamentsersättningen i allmänna
resereglementets lägsta traktamentsklass. Statsåklagciren i Göteborg förordar
en sådan anknytning. Härigenom skulle, framhåller statsåklagaren, vittnestraktamentet
komma att automatiskt anpassas till ändringar i levnadskostnaderna.
Med hänsyn till regeln i 1 § vittnesersättningslagen, att ersättning
för kostnad till uppehälle endast må utgå i den mån vittnet kan antagas få
vidkännas sådan kostnad, finner statsåklagaren det i promemorian anförda
skälet mot en anpassning av vittnestraktamentena efter resereglementet icke
äga nämnvärd betydelse. Riksåklagarämbetet hävdar på denna punkt en
motsatt uppfattning. På de skäl som har anförts i promemorian mot en anknytning
av traktamentsersättningen till allmänna resereglementets bestämmelser
och då det, även om en sådan anknytning genomföres, likväl skulle
bli erforderligt att tid efter annan ompröva maximibeloppet beträffande ersättningen
för tidsspillan, anser ämbetet, att promemorians förslag i denna
del bör godtagas.

Vad angår ersättningen för tidsspillan framhåller riksåklagarämbetet,
att maximibeloppet bör bestämmas så, att möjlighet föreligger
även på något längre sikt att i det stora flertalet fall utge full ersättning för
inkomstbortfall. Ämbetet anser därför, att beloppet bör höjas i samma mån
som maximiersättningen för uppehälle. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten
av att undvika alltför täta författningsändringar förordar ämbetet,
att maximibeloppet för tidsspillan fastställes till 60 kronor om dagen.
Statsåklagaren i Malmö intar i huvudsak samma ståndpunkt. Statsåklagaren
i Göteborg föreslår, att maximibeloppet för tidsspillan bestämmes til!
100 kronor per dag. En ersättning med endast 50 kronor om dagen motsvarar
en årsinkomst av cirka 15 000 kronor. Enligt statsåklagarens mening
finnes ingen rimlig anledning att låta vittne med högre årsinkomst lida förlust
genom vittnesförhöret och därigenom bidraga till rättegångskostnaderna.
Farhågorna för att maximibeloppet också skall bli normalersättning är
knappast berättigade, om beloppet maximeras till 100 kronor per dag, men
kvarstår, om det sättes så lågt som till 50 kronor om dagen. Även Svenska
polisförbundet anser den föreslagna höjningen vara otillräcklig.

Å andra sidan ifrågasätter Göta hovrätt om icke den i promemorian förordade
höjningen av maximibeloppet för tidsspillan kan vara för stor. Därest
ersättning för tidsspillan i likhet med vad som gäller i fråga om gottgörelse
för uppehälle och resekostnader skulle anses vara icke skattepliktig
inkomst, förefaller det hovrätten obehövligt att höja maximiersättningen i
den utsträckning som har föreslagits i promemorian.

I några yttranden upptages vissa bevisfrågor till diskussion. Göta hovrätt
framhåller inledningsvis att, om maximigottgörelsen för tidsspillan höjes
till 50 kronor om dagen, ersättningsbeloppen i framtiden kan bli förhållandevis
höga. Hänsyn främst till den slutligt betalningsskyldige kräver,

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1962

att ersättningarna hålles inom rimliga gränser. Det kan dock enligt hovrättens
mening icke ifrågakomma att såsom oeftergivligt villkor för ersättning
för tidsspillan uppställa att bevis om förlusten förebringas. I flertalet fall
kan förvisso en uppgift av den ersättningskrävande tagas för god. Om det
på vittneskallelsen anges, att vittnet vid inställelsen bör vara beredd att om
så erfordras styrka den förlust, som uppkommer till följd av inställelsen,
torde oberättigade krav kunna avvisas. Statsåklagaren i Stockholm uttalar,
att en skärpt prövning från rättens sida rörande den ekonomiska förlust,
som vittnet uppger sig ha lidit, blir påkallad, om maximibeloppet höjes på
föreslaget sätt.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framkastar tanken på införande av en
vittne slön, som skulle utgå oberoende av faktiskt liden förlust. Föreningen
gör gällande, att vittnes ersättningsanspråk ej sällan efterlämnar en känsla
av att en undersökning av det berättigade i anspråket skulle vara motiverad.
En begränsad schablonmässigt utgående ersättning, förslagsvis 20 kronor,
till varje vittne för presumerad ekonomisk förlust skulle enligt föreningens
mening eliminera de största olägenheterna med nuvarande system
och underlätta handläggningen av ersättningsfrågan. Föreningen tillägger,
att en sådan ordning skulle få stor betydelse särskilt för polismän, som
ofta tvingas inställa sig för vittnesmål på sin fritid och därför icke lider
ekonomiskt avbräck i sitt ordinarie arbete.

Departementschefen

Vittnen och vissa andra personer, som höres i rättegång eller under förundersökning
i brottmål, är för sin inställelse berättigade till ersättning för
nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten
prövar skäligt. Ersättningen skall i vissa fall utgå av allmänna medel.
Därvid kan enligt nu gällande regler ersättning för kostnader till uppehälle
utgå med högst 10 kronor om dagen i normalfall och 18 kronor om dagen,
därest inställelsen föranlett utgift för nattlogi eller eljest mera speciella omständigheter
föreligger, samt ersättning för tidsspillan med högst 30 kronor
för varje dag.

De angivna maximibeloppen har fastställts år 1953. Med hänsyn till den
ändring av levnadskostnaderna och den inkomstutveckling, som har ägt
rum sedan dess, är en höjning av beloppen nu påkallad. Förslag härom har
framlagts i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria och har
vunnit allmän anslutning vid den remissbehandling, som promemorian har
undergått. Remissorganen har även med endast få undantag godtagit de nya
maximibelopp, som har föreslagits i promemorian, nämligen för kostnader
till uppehälle 20 kronor om dagen i normalfall och eljest 38 kronor om dagen
samt för tidsspillan 50 kronor per dag. Även jag finner de föreslagna beloppen
lämpligt avvägda och vill förorda förslagets genomförande.

I ett remissyttrande har ifrågasatts att ge vittne rätt till gottgörelse för
inställelsen oberoende av om denna har förorsakat vittnet ekonomisk för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1962

lust. Detta spörsmål synes mig emellertid vara av den principiella natur, att
det icke lämpligen bör upptagas till prövning i det mera begränsade sammanhang,
varom nu är fråga.

Vad härefter angår den traktamentsersättning, som under särskilda förutsättningar
kan utgå till part med fri rättegång, föreslås i promemorian
en höjning av ersättningsmaximum från 10 till 20 kronor per dag. Även i
denna del kan jag ansluta mig till promemorians förslag, som härutinnan
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissorgan.

De lagändringar, som erfordras för att genomföra de föreslagna höjningarna
av ersättningsbeloppen, torde böra träda i kraft med ingången av budgetåret
1962/63. Frågan om den anslagshöjning som i anledning härav erfordras
kommer jag att anmäla i anslutning till statsverkspropositionen för
nämnda budgetår.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
bifogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 19k7 (nr 632) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång1

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över ifrågavarande lagförslag
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Ulla Larsson

1 Förslagen, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1962

Utdrag ur protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 januari
1962.

N ärvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 8 januari 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 1 december 1961, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av i § lagen den 10
juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. och lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av lagbyråchefen L. Fredlund.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 är 1962

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1962.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson/ Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 12 januari
1962 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 1 december 1961 remitterade
förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång.

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

611410