Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 1961 (Proposition 1964:35)

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 1961

Nr 35

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i sjölagen m.m.; given Stockholms slott den
17 januari 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade
förslag till

1) lag om ändring i sjölagen och

2) lag om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen,

dels ock föreslå, att riksdagen godkänner härvid fogade den 10 oktober
1957 antagna konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare
av fartyg som användas till fart i öppen sjö.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av sjölagens regler om begränsning
av redares ansvarighet. Samtidigt föreslås, att riksdagen skall godkänna en
i Bryssel den 10 oktober 1957 antagen konvention härom.

De föreslagna reglerna innebär, att området för de ersättningar, beträffande
vilka redaren kan begränsa sin ansvarighet, väsentligt minskas. Möjligheten
att bestämma ansvarighetsgränsen till ett belopp motsvarande fartygets
värde slopas och begränsningsbeloppet skall angivas i visst antal
Poincaré-francs för ton av fartygets dräktighet. Genom de föreslagna bestämmelserna
skapas ökade möjligheter för redaren att förhindra, att hans
fartyg göres till föremål för kvarstad eller annan handräckning flera gånger
och i olika länder till säkerhet för fordringar, som härrör från en och samma
händelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 35

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

Förslag

till

Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, dels att 10 kap. samt 216, 224, 273, 274 och 323 §§i

sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 264_

266 §§ samma lag skola upphöra att gälla.

216 §.

(Gällande lydelse)
Angående begränsning av redareansvaret
i fråga om haveribidrag,
som skall gäldas av fartyg och frakt,
stadgas i 10 kap. Skall haveribidrag
gäldas av last eller annat gods, häfte
ägaren med godset, men svare ej
personligen.

216 §.

(Föreslagen lydelse)

Skall haveribidrag gäldas av last
eller annat gods, häftar ägaren med
godset men svarar ej personligen.

(Gällande lydelse)

Var som-----

Den, som
Bärgarlön skall,

Åligger det
Angående begränsning av redareansvaret
i fråga om lön för bärgning
av fartyg eller något, som hört till
fartyg, stadgas i 10 kap. Har gods
eller något, som hört till gods, bärgats,
häfte ägaren med det bärgade,
men svare ej personligen.

Kunna parterna-------

224 §.

(Föreslagen lydelse)

— deras räddning,
till bärgarlön.

detta senare.
av avtalet.

Har gods eller något, som hört till
gods, bärgats, häftar ägaren med
det bärgade men svarar ej personligen.

--av domstol.

TIONDE KAPITLET

Om begränsning av redares ansvarighet.2

254 §.3

1 mom. Föreligger ansvarighet för redare enligt denna eller allmän lag,
är ansvarigheten begränsad vad angår

X. ersättning för skada å person, som befinner sig ombord på fartvget
för att medfölja detta, och för skada å egendom ombord;

1 Senaste lydelse se beträffande 216, 224, 256—266, 273 och 274 §§ SFS 1928:161, beträf1946*847^
§ SFS 1936:276, beträffande 255 § SFS 1953:57 samt beträffande 323 § SFS

2 Gällande lydelse av 10 kap. se bilaga D.

2 Denna paragraf motsvarar 254 § i gällande sjölag.

Kmujl. Maj.ts proposition nr 35 är It) til

2. ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av
någon som befinner sig ombord på fartyget;

3. ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av
omständighet som hänför sig till navigeringen eller handhavandet av fartyget
eller till lastningen, befordringen eller lossningen av lasten eller till inskeppningen,
befordringen eller landsättningen av passagerarna;

4. ersättning för skada å hamnanläggning, bassäng eller segelbar vattenväg;
samt

5. ersättning på grund av föreskriven skyldighet att avlägsna sjunket,
strandat eller övergivet fartyg eller egendom ombord på sådant fartyg.

Begränsningen gäller dock ej ansvarighet på grund av skada som åsamkats
befälhavaren eller medlem av besättningen eller lots eller någon person
i redarens tjänst, som befinner sig ombord eller vilkens åligganden stå i
samband med fartygets tjänst. Den avser ej heller ansvarighet på grund av
fel eller försummelse av redaren själv, med mindre denne begått felet eller
försummelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess besättning.

Begränsningen gäller icke ränta och kostnader i saken.

2 mom. Har redaren motfordran mot borgenären och grunda sig fordran
och motfordran på en och samma händelse, skall begränsningen avse allenast
det belopp varmed fordringen överstiger motfordringen.

255 §.J

1 mom. Är ansvarigheten begränsad, svarar redaren intill ett belopp beräknat
efter ettusen francs för ton av fartygets dräktighet, dock minst etthundrafemtiotusen
francs.

Inträffar skada å person, höjes ansvarighetsgränsen i vad avser sådan
skada med tvåtusenetthundra francs för ton, dock med minst sexhundratrettiotusen
francs.

2 mom. Med franc förstås en enhet innehållande sextiofem och ett halvt
milligram guld av niohundra tusendelars finhet. Omräkning till svenskt
mynt skall ske efter kursen den dag då redaren ställer säkerhet för sin ansvarighet
eller, om säkerhet icke ställes, då betalning sker.

Med dräktighet avses nettodräktigheten, för maskindrivet fartyg ökad
med det maskinrum som vid bestämmandet av nettodräktigheten dragits
från bruttodräktigheten.

256 g.2

Den ansvarighetsgräns, varom stadgas i 255 §, gäller beträffande fordringar,
vilka uppkommit på grund av en och samma händelse.

Fordringar på grund av skada å person skola i första hand tillgodoses
med det ansvarighetsbelopp som avses i 255 § 1 mom. andra stycket. Förslår
ej detta, skall återstoden av fordringarna tillsammans med övriga fordringar
tillgodoses ur det belopp som avses i nämnda mom. första stycket.

Fördelningen av ansvarighetsbelopp skall ske i förhållande till fordringarnas
storlek.

Har redaren betalat fordran som avses i denna paragraf, skall han anses
träda i fordringsägarens ställe med samma rätt som denne och fordringsbeloppet
medtagas vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet, såvitt

1 Denna paragraf ersätter 255, 258 och 260 §§ i gällande sjölag. Till 256 och 257 §§ i
gällande sjölag saknas motsvarighet i förslaget.

2 Denna paragraf motsvarar 259 § i gällande sjölag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

fordringen kunnat här i riket göras gällande mot redaren. Visar redaren
att han, oaktat krav ännu ej skett, framdeles har att betala fordran som avses
i denna paragraf, skall jämväl den fordringen medtagas vid fördelningen.

257 §.i

Kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken ansvarigheten
är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd skall hävas,
om redaren inom riket hos rätten eller överexekutor ställer säkerhet
för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § jämte ett av myndigheten bestämt
tillägg för ränta och kostnader i saken. Säkerheten må åberopas gentemot
alla borgenärer, för vilkas fordringar gäller begränsning till samma
ansvarighetsbelopp, och skall anses vara ställd till förmån för alla sådana
borgenärer.

Har redaren ställt säkerhet för ett mindre belopp än i första stycket avses
och ställer han därefter hos samma myndighet säkerhet för återstoden, skall
ock vad i första stycket stadgas äga tillämpning.

Om redaren ställt full säkerhet efter vad i första eller andra stycket sägs,
skall på hans yrkande tidigare ställd säkerhet för fordran som avses med
den fulla säkerheten frigivas.

Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, om
säkerheten ställts hos vederbörlig myndighet i Danmark, Finland eller
Norge.

258 §.2

Kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken ansvarigheten
är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd hävas, om
redaren visar, att han, innan åtgärden genomförts, utom riket ställt betryggande
och för borgenären tillgänglig säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet
enligt 255 § i någon av följande hamnar:

1. den hamn där den händelse inträffat varå fordringen grundas eller,
om händelsen ej ägt rum i hamn, den första hamn som fartyget anlöpt efter
händelsen;

2. landsättningshamnen, om fordringen avser skada å person;

3. lossningshamnen, om fordringen avser skada å last.

Har i fall som avses i första stycket säkerheten ställts i annan ort än där
angives, prövar rätten eller överexekutor med hänsyn till omständigheterna,
huruvida handräckningsåtgärd, som nu sagts, skall vägras eller hävas.

Vad i första och andra styckena är stadgat gäller även, om den utom
riket ställda säkerheten icke motsvarar det fulla ansvarighetsbeloppet enligt
255 § men redaren inom riket hos rätten eller överexekutor ställer betryggande
säkerhet för återstoden jämte ett av rätten eller överexekutor
bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.

Vad i denna paragraf är stadgat om hävande av handräckningsåtgärd
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om frigivande av säkerhet, som
ställts inom riket till befrielse från handräckningsåtgärd.

259 §.s

Tvist om beräkning av belopp, vartill redares ansvarighet är begränsad
enligt 255 §, eller om fördelningen av ansvarighetsbelopp mellan borgenä 1

Denna paragraf motsvarar 262 § i gällande sjölag.

2 Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande sjölag.

3 Denna paragraf motsvarar 261 § i gällande sjölag.

Kiuujl. Maj:Is proposition nr 35 år W6\ •>

rci- må hänskjutas till utredning ocli avgörande av dispaschör i tarlygets
hemort eller där dispasch för den orten vanligen upprättas. Har fartyget ej
hemort här i riket, uppgöres dispaschen av dispaschören i Stockholm. Om
ärende angående gemensamt haveri med anledning av den händelse, vaiå
ansvarigheten grundas, är anhängigt eller väntas bliva anhängiggjort hos
viss dispaschör i riket, skall dock ankomma på denne att uppgöra jamval
dispasch som här avses.

Redaren skall hos dispaschören uppgiva namn och adress pa kanda sakägare.
, , .. .

Dispaschören skall, om det ej är uppenbart att okanda sakagare ej lmnas,
genom kungörelse, som införes i allmänna tidningarna och i tidning inom
orten, anmana sakägarna att inom viss förelagd tid skriftligen bevaka sin
rätt ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa. Särskilt meddelande
skall genom brev tillställas kända sakägare. I övrigt skall i tillämpliga
delar gälla vad som är stadgat om dispasch vid gemensamt haveri.

Kostnaden för dispasch, som avses i denna paragraf, är redaren skyldig
att ersätta, såframt ej borgenär utan skälig orsak hänskjutit saken till dispaschör
eller eljest särskilda skäl föranleda annat.

260 §.!

Har redaren utbetalt vad som åligger honom att utgiva enligt ovan givna
bestämmelser om begränsning av ansvarigheten och visar sig sedan annan
borgenär hava ägt rätt till betalning av ansvarighetsbeloppet, har redaren
dock icke någon ytterligare betalningsskyldighet, därest redaren, då betalningen
erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dom eller dispasch,
denna meddelades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning
kunnat få kunskap om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit vad som rätteligen bort tillkomma annan,
svarar därmed för den andres fordran, såvida han ägde kunskap om
fordringen, när han erhöll betalningen.

261 §.2

Vad i detta kapitel är stadgat om begränsning av redares ansvarighet
äger tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet som åvilar fartygets ägaie,
som ej är redare, eller befraktare eller den som i redaies ställe handhar
fartygets drift.

Detsamma gäller ansvarighet vilken åvilar befälhavare eller medlem av
besättningen eller lots eller någon, som är i tjänst hos redaren, ägaren, betraktaren
eller den som i redares ställe handhar fartygets drift, såframt
ansvarigheten uppkommit i tjänsten. Sådan ansvarighet må begränsas,
oaktat den uppkommit på grund av fel eller försummelse.

Det sammanlagda belopp till vilket redare och övriga i denna paragiat
omförmälda personer äga begränsa sin ansvarighet för fordringai, som
uppkommit på grund av en och samma händelse, skall ej överstiga det fulla
ansvarighetsbeloppet enligt 255 §.

262 §.3

Vad i detta kapitel är stadgat äger tillämpning, när begränsning av ansvarighet
åberopas inför svensk myndighet.

Beträffande ansvarighet som avses i 254 § 1 mom. andra stycket törsta

1 Denna paragraf motsvarar 263 § i gällande sjölag.

a Denna paragraf motsvarar 265 § i gällande sjölag.

3 Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande sjölag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

punkten skall dock frågan, huruvida och till vilket belopp ansvarigheten är
begränsad, avgöras efter den lag, som gäller för tjänsteavtalet, om tjänsteavtalet
regleras av lagen i annan stat, som är ansluten till 1957 års internationella
konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av
fartyg som användas till fart i öppen sjö.

263 §.!

Konungen äger förordna, att i stället för bestämmelserna i detta kapitel
andra regler skola här i riket tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande
i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll anslutit sig till 1957
års internationella konvention angående begränsningen av ansvarigheten
för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.

(Gällande lydelse)

Har redaren-----

Vad i 263 § är stadgat skall i sådant
fall äga motsvarande tillämpning.

Har äganderätten
Vad i 263 § är stadgat skall i sådant
fall äga motsvarande tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

273 §.

uppburna beloppet.

Vad i 260 § är stadgat skall i sådant
fall äga motsvarande tillämpning.

för överlåtelsen.

Vad i 260 § är stadgat skall i sådant
fall äga motsvarande tillämpning.

274 §.

323 S.

Om rådstuvurätts behörighet att
upptaga tvistemål enligt denna lag
gälle i tillämpliga delar vad angående
laga domstol i tvistemål i allmänhet
är stadgat. Talan må ock väckas
vid rådstuvurätten i den ort, där
fartyget finnes. Finnes ej rådstuvurätt
å ort, där svaranden enligt vad
sålunda är föreskrivet må sökas,
äge käranden instämma tvisten till
den rådstuvurätt, som är närmast
den orten.

Äro flera 1

Om rådhusrätts behörighet att
upptaga tvistemål enligt denna lag
gäller i tillämpliga delar vad som är
stadgat angående laga domstol i
tvistemål i allmänhet. Talan må ock
väckas vid rådhusrätten i den ort
där fartyget finnes eller, såvitt angår
fordran för vilken hos myndighet
säkerhet ställts till befrielse från
kvarstad eller annan handräckning,
hos rådhusrätten i den ort där säkerheten
ställts. Talan må väckas hos
sistnämnda rådhusrätt angående
fordran som säkerheten avsett, oaktat
säkerheten frigivits. Finnes ej
rådhusrätt i ort, där svaranden må
sökas enligt vad sålunda är föreskrivet,
äger käranden instämma tvisten
till den rådhusrätt, som är närmast
den orten.

— rederiets hemvist.

1 Denna paragraf motsvarar 266 § i gällande sjölag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år WC>''i

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. 10 kap. sjölagen i dess nu gällande
lydelse skall dock fortfarande äga tillämpning i fall då den händelse,
varå ansvarigheten grundas, inträffat före ikraftträdandet.

Vad i 323 § stadgas därom att talan må väckas hos rådhusrätten i den
ort, där säkerhet ställts, skall ej gälla, om säkerheten ställts före lagens
ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 62 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

62 §.

Av gäldenärs--------med lösören.

Häftar på —-----:--övriga tillgångar.

Hurusom med utmätning för fordran,
för vars betalning redare står i
begränsat anstfar, kan komma att
anstå såvitt angår annan egendom
än fartyget, frakten och sådana
fordringar, i vilka enligt 268 § sjölagen
sjöpanträtt åtnjutes, därom
stadgas i nämnda lag.

Vid utmätning--------avbetalningsköp iakttagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. 1

1 Senaste lydelse se SFS 1955: 234.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Convention Internationale sur la limitaion
de la responsabilite des propriétaires
de navires de mer

Les Hautes Parties Contractantes,

Ayant reconnu 1’utilité de fixer
d un commun accord certaines régles
uniformes concernant la limitation
de la responsabilité des propriétaires
de navires de mer;

Ont décidé de conclure une Convention
å cet effet, et en conséquence
ont convenu ce qui suit:

Article 1.

(1) Le propriétaire d’un navire de
mer peut limiter sa responsabilité
au montant déterminé par 1’article
3 de la présente Convention pour les
créances qui résultent de l’une des
causes suivantes, å moms que l’événement
donnant naissance å la créance
ait été causé par la faute personelle
du propriétaire:

(a) mort ou lésions corporelles de
toute personne se trouvant å bord
pour étre transportée, et pertes ou
dommages de tous biens se trouvant
å bord du navire;

(b) mort ou lésions corporelles de
toute autre personne sur terre ou
sur 1’eau, pertes ou dommages ä tous
autres biens ou atteintes å tous
droits causés par le fait, la négligence
ou la faute de toute personne se
tromant ä bord du navire, dont le
propriétaire est responsable, ou de
toute autre personne ne se trouvant
pas å bord et dont le propriétaire esf
responsable, pourvu que, dans ce
dernier cas, le fait, la négligence ou
la faute se rapportent å la navigation,
å 1 administration du navire,
au chargement, au transport ou au
déchargement de la cargaison, å

International Convention relating to the

iimitation of the liability of owners
of sea-going ships

The High Contracting Parties,

Having recognised the desirability
of determining by agreement certain
uniform rules relating to the limitation
of the liability of owners of seagoing
ships;

Have decided to conclude a Convention
för this purpose, and thereto
have agreed as follows:

Article 1.

(1) The owner of a sea-going ship
may limit his liability in accordance
with Article 3 of this Convention in
respect of claims arising from any
of the following occurrences, unless
the occurrence giving rise to the
claim resulted from the actual fault
or privity of the owner:

(a) Loss of life of, or personal injury
to, any person being carried in
the ship, and loss of, or damage to,
any property on board the ship;

(b) Loss of life of, or personal injury
to, any other person, whether
on land or on water, loss of or damage
to any other property or infringement
of any rights caused by
the act, neglect or default of anv
person on board the ship for whose
act, neglect or default the owner is
responsible or any person not on
board the ship för whose act, neglect
or default the owner is responsible:
Provided however that in regard to
the act, neglect or default of this
last class of person, the owner shall
°nly be entitled to limit his liability
when the act, neglect or default is

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196f

Internationell konvention angående begränsningen
av ansvarigheten för ägare
av fartyg som användas till fart i öppen sjö

De höga fördragsslutande parterna,
vilka insett önskvärdheten av att
genom avtal fastställa vissa likformiga
regler för begränsning av ansvarigheten
för ägare av fartyg som
användas till fart i öppen sjö, hava
beslutat att avsluta en konvention
för detta ändamål och därför överenskommit
om följande.

Artikel 1

(1) Fartygsägaren må begränsa
sin ansvarighet till det belopp, som
bestämmes i artikel 3 i denna konvention,
beträffande fordringar vilka
uppkomma på grund av någon
av följande händelser, såframt ej
den händelse som giver upphov till
fordringen har orsakats genom fel
eller försummelse av ägaren själv:

(a) dödsfall eller personskada
som drabbar den, vilken befinner sig
ombord på fartyget för att medfölja
detta, samt förlust av eller skada å
egendom ombord på fartyget;

(b) dödsfall eller personskada
som drabbar annan, vare sig på land
eller på vattnet, förlust av eller skada
å annan egendom eller intrång i
rättighet, om dödsfallet, skadan, förlusten
eller intrånget orsakats genom
handling, fel eller försummelse
av någon, som befinner sig ombord
på fartyget och för vars handling,
fel eller försummelse fartygsägaren
svarar, eller av någon som icke befinner
sig ombord på fartyget och
för vars handling, fel eller försummelse
fartygsägaren svarar; i sistnämnda
fall dock under förutsättning
att handlingen, felet eller för 1-f

Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 35

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

1’embarquement, au transport ou au
débarquement des passagers;

(c) Toute obligation ou responsabilité
imposée par une loi relative
å 1’enlévement des épaves et se rapportant
au renflouement, å 1’enlévement
ou å la destruction d’un navire
coulé, échoué ou abandonné (y compris
tout ce qui se trouve å bord),
ainsi que toute obligation ou responsabilité
résultant des dommages
causés par un navire de mer aux
ouvrages d’art des ports, bassins et
voies navigables.

(2) Dans la présente Convention,
l’expression “dommages corporels”
désigne les créances d’indemnité résultant
de mort et de lésions corporelles;
1’expression “dommages
matériels” désigne toutes les autres
créances mentionnées au paragraphe

(1) ci-dessus.

(3) Le droit d’un propriétaire de
navire de limiter sa responsabilité
dans les cas visés au paragraphe (1)
du présent article lui est reconnu
méme si sa responsabilité dérive de
la propriété, de la possession, de la
garde ou du controle du navire, sans
preuve de sa fante ou de celle de
personnes dont il doit répondre.

(4) Le présent article ne s''applique
pas:

(a) aux créances du chef d’assistance,
de sauvetage ou de contribution
en avarie commune;

(b) aux créances du capitaine,
des membres de 1’équipage ou de
tous autres préposés du propriétaire
du navire se trouvant å bord ou dont
les fonctions se rattachent au service
du navire, ainsi qu’aux créances de
leurs héritiers et ayants cause, si,
selon la loi régissant le contrat d’engagement,
le propriétaire n’a pas le
droit de limiter sa responsabilité relativement
ä ees créances, ou, si, se -

one which occurs in the navigation
or the management of the ship or in
the loading, carriage or discharge of
its cargo or in the embarkation, carriage
or disembarkation of its
passengers;

(c) Any obligation or liability imposed
by any law relating to the removal
of wreck and arising from or
in connection vvith the raising, *-emoval
or destruction of any ship
which is sunk, stranded or abandoned
(ineluding anything which
may be on board such ship) and any
obligation or liability arising out of
damage caused to harbour works,
basins and navigable waterways.

(2) In the present Convention the
expression »personal claims» means
claims resulting from loss of life
and personal injury; the expression
»property claims» means all other
claims set out in paragraph (1) of
this Article.

(3) An owner shall be entitled to
limit his liability in the cases set
out in paragraph (1) of this Article
even in cases where his liability
arises, without proof of negligence
on the part of the owner or of persons
for whose conduct he is responsible,
by reason of his ownership,
possession, custody or control
of the ship.

(4) Nothing in this Article shall
apply:

(a) To claims for salvage or to
claims for contribution in general
average;

(b) To claims by the master, by
members of the erew, by any servants
of the owner on board the ship
or by servants of the owner whose
duties are connected with the ship,
ineluding the claims of their heirs,
personal representatives or dependents,
if under the law governing the
contract of service between the
owner and such servants the owner
is not entitled to limit his liability

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

summelsen hänför sig till navigeringen
eller liandhavandet av fartyget
eller till lastningen, befordringen
eller lossningen av lasten eller till
inskeppningen, befordringen eller
landsättningen av passagerarna;

(c) förpliktelse eller ansvarighet
som ålägges i lagstiftning rörande
avlägsnandet av vrak och som hänför
sig till lyftandet, avlägsnandet
eller förstörandet av sjunket, strandat
eller övergivet fartyg (inbegripet
det som finnes ombord på sådant
fartyg) samt varje förpliktelse eller
ansvarighet som härrör från skada
tillfogad hamn-, bassäng- eller vattenvägsanläggningar.

(2) I denna konvention betecknar
uttrycket »personfordringar» fordringar
som följer av dödsfall och
personskada; uttrycket »egendomsfordringar»
betecknar alla övriga
fordringar som angivas vid (1) i
denna artikel.

(3) Fartygsägare skall vara berättigad
att begränsa sin ansvarighet i
de vid (1) i denna artikel omnämnda
fallen även om hans ansvarighet,
utan att fel eller försummelse av
fartygsägaren eller någon för vilken
han svarar visats föreligga, härflyter
ur äganderätten till eller besittningen
eller vården av fartyget eller ur
kontrollen över detsamma.

(4) Denna artikel skall icke tilllämpas (a)

å fordringar på bärgarlön eller
bidrag i gemensamt haveri;

(b) å fordringar tillkommande befälhavaren,
medlemmar av besättningen
eller andra personer i fartygsägarens
tjänst vilka befinna sig
ombord på fartyget eller vilkas åligganden
stå i samband med fartygets
tjänst, inbegripet fordringar tillkommande
dylika personers arvingar och
rättsinnehavare, såframt enligt den
lag som reglerar tjänsteavtalet fartygsägaren
icke har rätt att begränsa

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

lon cette loi, il ne peut le faire qu’å
concurrence d’un montant supérieur
å celui prévu å 1’article 3 ci-aprés.

(5) Si le propriétaire d’un navire
est autorisé ä faire valoir å l’égard
d’un créancier une créance pour un
dommage resultant du méme événement,
les créances respectives seront
eompensées, et les dispositions de la
présente Convention ne s’appliqueront
qu’au solde éventuel.

(6) La lex fori déterminera la personne
å qui incombe la preuve que
1’événement donnant lieu ä la créance
a été ou non causé par la fante
personnelle du propriétaire.

(7) Le fait d’invoquer la limitation
de sa responsabilité n’emporte
pas la reconnaissance de cette responsabilité.

Article 2.

(1) La limitation de la responsabilité
déterminée par 1’article 3 de
la présente Convention, s’applique å
1’ensemble des créances du chef de
dommages corporels et de dommages
matériels nées d’un méme événement,
sans avoir égard aux créances
nées ou å naitre d’un autre événement.

(2) Lorsque l’ensemble des créances
resultant d’un méme événement
dépasse les limites de la responsabilité
telles qu’elles sont déterminées
par 1’article 3, le montant global correspondant
å ees limites pourra étre
constituté en un fonds de limitation
unique.

(3) Le fonds ainsi constitué est
affeeté exelusivement au réglement
des créances auxquelles la limitation
de la responsabilité est opposable.

(4) Apres la constitution du
fonds, aucun droit ne peut étre exercé,
pour les mémes créances, sur
d’autres biens du propriétaire par

in respect of such claims or if he is
by such law only permitted to limit
his liability to an amount greater
than that provided for in Article 3
of this Convention.

(5) If the owner of a ship is entitled
to make a claim against a
claimant arising out of the same occurrence,
their respective claims
shall be set off against each other
and the provisions of this Convention
shall only apply to the balance,
if any.

(6) The question upon whom lies
the burden of proving whether or
not the occurrence giving rise to the
claim resulted from the aetual fault
or privitv of the owner shall be
determined by the lex fori.

(7) The act of invoking limitation
of liability shall not constituté an
admission of liability.

Article 2.

(1) The limit of liability prescribed
by Article 3 of this Convention
shall apply to the aggregate of
personal claims and property claims
which arise on any distinet occasion
without regard to any claims which
have arisen or may arise on any
other distinet occasion.

(2) When the aggregate of the
claims which arise on anv distinet
occasion exceeds the limits of liability
provided for by Article 3 the
total sum representing such limits
of liability may be constituted as
one distinet limitation fund.

(3) The fund thus constituted
shall be available only för the payment
of claims in respect of which
limitation of liability can be invoked.

(4) After the fund has been constituted,
no claimant against the
fund shall be entitled to exercise
any right against any other assets

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1!)6i

sin ansvarighet beträffande sådana
fordringar eller endast må begränsa
ansvarigheten till ett högre belopp
än i artikel 3 sägs.

(5) Om fartygsägaren är berättigad
att mot en fordringsägare göra
gällande fordran som uppkommit
på grund av samma händelse, skola
deras respektive fordringar avräknas
mot varandra och bestämmelserna
i denna konvention tillämpas endast
å eventuellt överskott.

(6) Enligt lex fori skall avgöras
vem det åligger att bevisa att den
händelse, som givit upphov till fordringen,
orsakats eller icke orsakats
genom fel eller försummelse av fartygsägaren
själv.

(7) Åberopandet av ansvarighetsbegränsning
innebär icke medgivande
av ansvarighet.

Artikel 2

(1) Den i artikel 3 i denna konvention
föreskrivna an svari ghetsbegränsningen
skall tillämpas å det
sammanlagda beloppet av de personfordringar
och egendomsfordringar
som uppkomma på grund av en och
samma händelse, utan hänsyn till
fordringar som uppkommit eller
kunna uppkomma på grund av annan
händelse.

(2) När det sammanlagda beloppet
av de fordringar, som uppkomma
på grund av en och samma händelse,
överstiger de i artikel 3 bestämda
ansvarighetsgränserna, må
hela det belopp, som motsvarar dessa
gränser, avsättas såsom en särskild
begränsningsfond.

(3) Den sålunda bildade fonden
skall vara tillgänglig endast för betalning
av fordringar beträffande
vilka begränsning av ansvarigheten
kan åberopas.

(4) Sedan fonden bildats, må
fordringsägare, åt vilka fonden är
förbehållen, icke för samma fordran
göra gällande rätt mot annan, far -

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år i96 i

les créanciers auxquels le fonds est
réservé, å condition que le fonds de
limitation soit effectivement disponible
au profit du demandeur.

Article 3.

(1) Les montants auxquels le propriétaire
d’un navire peut limiter sa
responsabilité dans les eas prévus å
1’article 1 sont:

(a) au cas ou l’événement n’a
donné lieu qu’å des dommages matériels,
une somme totale de 1 000
francs par tonneau de jauge du navire
;

(b) au cas ou 1’événemcnt n’a
donné lieu qu’å des dommages corporels,
une somme totale de 3 100
francs par tonneau de jauge du navire
;

(c) au cas ou Févénement a donné
lieu ä la tois å des dommages
corporels et å des dommages matériels,
une somme totale de 3 100
tiancs par tonneau de jauge du navire,
dont une premicre partie de
2 100 francs par tonneau de jauge
sera exclusivement affectée au réglement
des créances du chef de dommages
corporels, et dont une seconde
partie de 1 000 francs par tonneau
de jauge du navire sera affectée
au paiement des créances du
chef de dommages matériels; toutefois,
lorsque la premicre partie est
insuffisante pour payer intégralement
les créances du chef de dommages
corporels, le solde impayé de
celles-ci viendra eu concurrence avec
les créances du chef de dommages
matériels pour étre payé par la seconde
partie du fonds.

(2) Dans chaque partie du fonds
de limitation, la reparation se fera
entre les créanciers, proportionellement
au montant de leurs créances
reconnues.

(3) Si, avant la répartition du
tonds, le propriétaire d’un navire a
payé eu tout ou en partie une des
créances indiquées å 1’article 1, paragraphe
(1), il esf autorisé å pren -

of the shipowner in respect of his
claim against the fund, if the limitation
fund is actually available for
the benefit of the claimant.

Article 3.

(1) The amounts to which the
owner of a ship may limit his liability
under Article 1 shall be:

(a) Where the occurrence has
only given rise to propertv claims
an aggregate amount of 1.000 francs
för each ton of the ship’s tonnage;

(b) Where the occurrence has
only given rise to personal claims
an aggregate amount of 3.100 francs
for each ton of the ship’s tonnage;

(c) Where the occurrence has
giren rise both to personal claims
and propertv claims an aggregate
amount of 3.100 francs for each ton
of the ship’s tonnage, of which a
first portion amounting to 2.100
francs for each ton of the ship’s
tonnage shall be exclusively appropriated
to the pavment of "personal
claims and ot which a second portion
amounting to 1.000 francs for
each ton of the ship’s tonnage shal!
be appropriated to the pavment of
propertv claims: Provided however
that in cases where the first portion
is insufficient to pav the personal
claims in full, the unpaid balance of
such claims shall rank rateablv with
the propertv claims for payment
against the second portion of the
fund.

(2) In each portion of the limitation
fund the distribution among the
claimants shall be made in proportion
to the amounts of their established
claims.

(3) If before the fund is distributed
the owner lias paid in whole
or in part any of the claims set out
in Article 1 paragraph (1), he shall
pro tanto be placed in the same

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 dr 196i

tygsägaren tillhörig egendom, förutsatt
att begränsningsfonden verkligen
är tillgänglig för tillgodoseende
av fordringsägaren.

Artikel 3

(1) De belopp, till vilka fartygsägaren
må begränsa sin ansvarighet
i de i artikel 1 avsedda fallen,
äro

(a) där händelsen endast har givit
upphov till egendomsfordringar, ett
sammanlagt belopp av 1 000 francs
för ton av fartygets dräktighet;

(b) där händelsen endast har givit
upphov till personfordringar, ett
sammanlagt belopp av 3 100 francs
för ton av fartygets dräktighet;

(c) där händelsen har givit upphov
till både personfordringar och
egendomsfordringar, ett sammanlagt
belopp av 3 100 francs för ton av
fartygets dräktighet, av vilket en
första del om 2 100 francs för ton av
fartvgets dräktighet skall anslås uteslutande
till betalning av personfordringar
och en andra del om
1 000 francs för ton av fartygets
dräktighet till betalning av egendomsfordringar;
dock skall, i fall
där den första delen ej förslår till
full betalning av personfordringarna,
den obetalda återstoden av sådana
fordringar gällla lika med
egendomsfordringarna för betalning
ur den andra delen av fonden.

(2) I vardera delen av begränsningsfonden
skall fördelningen mellan
fordringsägarna göras i förhållande
till beloppen av deras styrkta
fordringar.

(3) Om fartygsägaren före fondens
fördelning helt eller delvis betalat
någon av de i artikel 1 (1)
nämnda fordringarna, är han berättigad
att träda i fordringsägarens

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

dre, å due concurrence, les lieu et
place de son créancier dans la distribution
du fonds, mais seulement
dans la mesure ou, selon le droit du
pays ou le fonds est constitué, ce
créancier aurait pu faire reconnaitre
en justice sa créance contre le
propriétaire.

(4) Lorsque le propriétaire établit
''in il pourrait étre ultérieurement
contraint de payer en tout ou en
partie une des créances indiquées ä
1’article 1, paragraphe (11, le tribunal
ou toute autre autorité compétente
du pays ou le fonds est constitué
pourra ordonner qu’une somine
suffisante sera provisoirenient
i éservée pour pennettre au propriétaire
de faire ultérieurement valoir
ses droits sur le fonds, aux conditions
indiquées dans le paragraphe
précédent.

(o) Pour déterminer la limite de
la iesponsabilité d un propriétaire
de navire, conformément aux dispositions
du présent artide, tout navire
de moins de 1100 tonneaux de
jauge sera assimilé å un navire de ce
tonnage.

(61 Le franc mentionné dans cet
aiticle est consideré comme se rapportant
å une unité constituée par
soixante-cinq inilligrammes et demi
d’or au titre de neuf cent milliémes
de fin. Les inontants mentionnés au
paragraphe (1) du présent artide
seront convertis dans Ia monnaie
nationale de 1’Etat dans lequel la limitation
de la responsabilité est invoquée;
la conversion s’effectuera
suivant la valeur de cette monnaie
par rapport å 1’unité définie ci-dessus,
å la date ou le propriétaire de
na\iie aura constitué le fonds, effectué
le paiement ou fourni, conformément
ä la loi de cet Etat, toute
garantie équivalente.

(7) Pour 1’application de cette
Convention, le tonnage sera calculé
comme suit:

pour les navires ä vapeur ou au tres

navires å propulsion mécani -

position in relation to tlie fund as
the claimant whose claim he has
paid, but only to the extent that the
claimant whose claim he has paid
would have had a right of recovery
against him under the national law
of the State where the fund has
been constituted.

(4) Where the shipowner establishes
that he may åt a later date be
compelled to pay in whole or in part
anv of the claims set out in Artide
1 paragraph (1) the Court or other
competent authority of the State
where the fund has been constituted
may order that a sufficient sum
shall be provisionally set aside to
enable the shipowner åt such later
date to enforce his claim against the
tund in the manner set out in the
preceding paragraph.

(5) For the purpose of ascertainjng
the limit of an owner’s liability
in accordance with the provisions of
this Artide the tonnage of a ship of
less than 300 tons shall be deemed
to be 300 tons.

(6) The franc mentioned in this
Artide shall be deemed to refer to a
unit consisting of sixty five and a
half milligrams of gold of millesimal
fineness nine hundred. The
amounts mentioned in paragraph
(1) of this Artide shall be converted
into the national currency of the
State in which limitation is sought
on the basis of the value of that
currency by reference to the unit
defined above åt the date on which
the shipowner shall have constituted
the limitation fund, made the payment
or given a guarantee which
under the law of that State is equivalent
to such payment.

(7) For the purpose of this Convention
tonnage shall be calculated
as follows:

in the case of steamships or

other mechanically propelled

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1064

ställe med samma rätt som denne
vid fondens fördelning, dock endast
i den utsträckning som denne fordringsägare
skulle ha kunnat göra sin
fordran mot fartygsägaren rättsligen
gällande enligt lagen i den stat där
fonden bildats.

(4) Där fartygsägaren styrker att
han vid en senare tidpunkt kan bliva
nödsakad att helt eller delvis betala
någon av de i artikel 1 (1)
nämnda fordringarna, må domstol
eller annan behörig myndighet i den
stat, där fonden har bildats, förordna
att ett tillräckligt belopp skall
tillsvidare avsättas för att möjliggöra
för fartygsägaren att vid en
sådan senare tidpunkt göra gällande
sina rättigheter mot fonden på de
under föregående punkt angivna
villkoren.

(5) Vid fastställandet av gränsen
för fartygsägares ansvarighet enligt
bestämmelserna i denna artikel
skall dräktigheten av ett fartyg om
mindre än 300 ton anses vara 300
ton.

(6) Den franc, som nämnes i denna
artikel, skall anses hänföra sig
till en enhet bestående av sextiofem
och ett halvt milligram guld av niohundra
tusendelars finhet. De vid

(1) i denna artikel nämnda beloppen
skola omräknas till inhemskt
myntslag i den stat, i vilken begränsning
sökes, på grundval av myntslagets
värde i förhållande till den ovan
definierade enheten å den dag, då
fartygsägaren bildade begränsningsfonden,
verkställde betalningen eller,
i överensstämmelse med lagen i den
staten, ställde likvärdig säkerhet.

(7) Vid tillämpningen av denna
konvention skall dräktigheten beräknas
sålunda:

— Beträffande ångfartyg eller
andra mekaniskt framdrivna fartyg

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1961

que, le tonnage net augmenté du
volume qui, å raison de 1’espace
occupé par les appareils de force
motrice, a été déduit du tonnage
brut eu vue de déterminer le
tonnage net;

pour tous autres navires, le tonnage
net.

Article 1.

Sans préjudice des dispositions
prévues å 1’article 3, paragraphe (2)
de la présente Convention, les régles
relatives å la constitution et å la distribution
du fonds éventuel et toutes
les régles de procédure sont déterminées
par la loi nationale de 1’Etat
oii le fonds est constitué.

Article 5.

(1) Dans tous les cas ou un propriétaire
est autorisé ä limiter sa
responsabilité, en vertu de la présente
Convention, et lorsque le navire
ou tout autre navire ou tout autre
bien appartenant au méme propriétaire,
a été saisi dans le ressort
d’un Etat contractant, ou qu’une
caution ou une autre garantie a été
fournie pour éviter la saisie, le tribunal
ou toute autre autorité compétente
de cet Etat peut ordonner ''la
mainlevée de la saisie du navire ou
de tout autre bien ou la libération
de la garantie donnée, å condition
qu’il soit prouvé que le propriétaire
a déjä fourni une caution suffisante
ou toute autre garantie pour une
somme égale å la pleine limite de sa
responsabilité, telle qu’elle résulte de
la présente Convention et que la caution
ou la garantie ainsi fournie est
effectivement disponible au profit
du demandeur, conformément å ses
droits.

(2) Lorsque, dans les circonstances
mentionnées sons le paragraphe

(1) du présent article, une caution
ou autre garantie a déjä été donnée:

ships there shall be taken the
net tonnage with the addition of
the amount deducted from the
gross tonnage on account of
engine room space för the purpose
of ascertaining the net tonnage; —

in the case of all other ships
there shall be taken the net tonnage.

Article 1.

Without prejudice to the provisions
of Article 3, paragraph (2) of
this Convention, the rules relating
to the constitution and distribution
of the limitation fund, if any, and all
rules of procedure shall be governed
by the national law of the State in
which the fund is constituted.

Article 5.

(1) Whenever a shipowner is entitled
to limit his liability under
this Convention, and the ship or
another ship or other property in
the same ownership has been arrested
within the jurisdiction of a Contracting
State or bail or other security
has been given to avoid
arrest, the Court or other competent
authority of such State may order
the release of the ship or other property
or of the security given if it is
established that the shipowner has
already given satisfactory bail or
security in a sum equal to the full
limit of his liability under this Convention
and that the bail or other
security so given is actually available
for the benefit of the claimant
in accordance with his rights.

(2) Where, in circumstances mentioned
in paragraph (1) of this
Article, bail or other security has
already been given:

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 4

tages nettodräktiglieten, ökad med
den rymd som med hänsyn till det
utrymme, vilket upptages av maskineriet
för drivkraften, dragits från
bruttodräktigheten för att bestämma
nettodräktigheten;

— Beträffande alla andra fartyg
tages nettodräktigheten.

Artikel 4

Där ej annat följer av bestämmelserna
i artikel 3 (2) i denna konvention,
skola reglerna för bildandet
och fördelningen av den eventuella
begränsningsfonden samt alla regler
avseende förfarandet bestämmas av
lagen i den stat i vilken fonden är
bildad.

Artikel 5

(1) Närhelst fartygsägare är berättigad
att begränsa sin ansvarighet
enligt denna konvention, och
fartyget eller annat fartyg eller annan
egendom som tillhör samme fartygsägare
har blivit föremål för
handräckningsåtgärd inom fördragsslutande
stats jurisdiktionsområde
eller borgen eller annan säkerhet
har ställts för att undvika handräckningsåtgärd,
må domstol eller annan
behörig myndighet i denna stat förordna
om hävande av handräckningsåtgärden
beträffande fartyget
eller annan egendom eller om frigivande
av den ställda säkerheten, om
det styrkes att fartygsägaren redan
har ställt tillräcklig borgen eller säkerhet
för hela det belopp vartill
hans ansvarighet må begränsas enligt
denna konvention och att den
borgen eller annan säkerhet, som
sålunda ställts, verkligen är tillgänglig
för tillgodoseende av fordringsägarens
rätt.

(2) Har, under omständigheter
som angivas vid (1) i denna artikel,
borgen eller annan säkerhet redan
ställts

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

(a) au port ou s’est produit 1''accident
donnant lieu å la créance;

(b) au premier port d’escale apres
1’accident si celui-ci n’a pas eu lieu
dans un port;

(c) au port de débarquement ou
de déchargement, s’il s’agit d’une
créance relative å des dommages
corporels ou å des dommages aux
marchandises;

le tribunal ou toute autre autorité
compétente ordonnera la mainlevée
de la saisie du navire ou la libération
de la caution ou autre garantie
lorsque les conditions indiquées au
paragraphe (1) du present article
seront réunies.

(3) Les dispositions des paragraphes
(1) et (2) du présent article
seront également applicables, si la
caution ou toute autre garantie déjå
donnée est inférieure å Fentiére limite
de la responsabilité sons l’empire
de la présente Convention, å
condition qu’une caution ou toute
autre garantie suffisante soit donnée
pour la différence.

(4) Lorsque le propriétaire a donné
caution ou fourni une autre garantie
pour un montant correspondant
å la pleine limite de sa responsabilité
conformément å la présente
Convention, cette caution ou cette
autre garantie pourront servir au
paiement de toutes les créances dérivant
d’un méme événement et pour
lesquelles le propriétaire peut limiter
sa responsibilité.

(5) La procédure relative aux actions
engagées par application des
dispositions de la présente Convention
et les délais dans lesquels ees
actions doivent étre exercées, seront
réglés par la loi nationale de l’Etat
contractant dans lequel le procés a
lieu.

(a) åt the port where the accident
giving rise to the claim occurred;

(b) åt the first port of call after
the accident if the accident did not
occur in a port;

the Court or other competent authority
shall order the release of the
ship or the bail or other security
given, subject to the conditions set
forth in paragraph (1) of this
Article.

(3) The provisions of paragraphs

(1) and (2) of this Article shall
apply likewise if the bail or other
security already given is in a sum
less than the full limit of liability
under this Convention: Provided

that satisfaetory bail or other security
is given for the balance.

(4) When the shipowner has given
bail or other security in a sum equal
to the full limit of his liability under
this Convention such bail or other
security shall be available for the
payment of all claim s arising on a
distinet occasion and in respect of
which the shipowner mav limit liis
liability.

(5) Questions of procedure relating
to actions brought under the provisions
of this Convention and also
the time limit within which such
actions shall be brought or prosecuted
shall be decided in accordance
with the national law of the Contraeting
State in which the action
takes place.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

(a) i den hamn där den olycka
inträffade, som givit upphov till
fordringen;

(b) i den första hamn soin fartyget
anlöpte efter olyckan, om olyckan
icke skedde i hamn;

skall domstol eller annan behörig
myndighet förordna om hävande av
handräckningsåtgärden beträffande
fartyget eller om frigivande av ställd
borgen eller annan säkerhet på de
villkor som angivas vid (1) i denna
artikel.

(3) Bestämmelserna vid (1) och

(2) i denna artikel skola äga motsvarande
tillämpning, om borgen
eller annan säkerhet, som redan
ställts, understiger det belopp vartill
ansvarigheten må begränsas enligt
konventionen, under förutsättning
att tillräcklig borgen eller annan säkerhet
ställes för återstoden.

(4) När fartygsägaren har ställt
borgen eller annan säkerhet för ett
belopp motsvarande hela det belopp
vartill hans ansvarighet må begränsas
enligt denna konvention, skall
sådan borgen eller annan säkerhet
vara tillgänglig för betalning av alla
fordringar, som uppkomma på grund
av en och samma händelse och beträffande
vilka fartygsägaren må begränsa
sin ansvarighet.

(5) Förfarandet vid rättsliga åtgärder
enligt bestämmelserna i denna
konvention och de tidsfrister, inom
vilka sådana åtgärder skola ridtagas,
regleras av lagen i den fördragsslutande
stat där åtgärderna
vidtagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Article 6.

(1) Dans la présente Convention,
la responsabilité du propriétaire du
navire inclut la responsabilité du
navire lui-méme.

(2) Sons réserve du paragraphe

(3) du present article, les dispositions
de cette Convention seront
applicables å 1’affréteur, å 1’armateur,
å l''arniateur gérant, ainsi
qu’aux capitaine, membres de 1’equipage
et autres préposés du propriétaire,
de 1’affrétur, de 1’armateur ou
de 1’armateur gérant, agissant dans
1’exercice de leurs fonctions, de la
méme maniére qu’elles s’appliquent
au propriétaire lui-méme, sans que
le montant global de la responsabilité
limitée du propriétaire et de
toutes ees autres personnes du chef
de dommages corporels et matériels,
résultant d’un méme événement,
puisse excéder les montants fixés
conformément å 1’article 3 de la présente
Convention.

(3) Lorsqu’une action est dirigée
contre le capitaine ou les membres
de 1’équipage, ceux-ci peuvent limiter
leur responsabilité méme si
l’événement qui est å 1’origine de la
créance, a pour cause leur faute personnelle.
Toutefois, si le capitaine ou
le membre de 1’équipage est en méme
temps seul propriétaire, copropriétaire,
affréteur, armateur ou armateur
gérant, la disposition du present
paragraphe ne s’applique que
lorsqu’il s’agit d’une faute commise
en sa qualité de capitaine ou de
membre de Péquipage.

Artide 7.

La présente Convention s’appliquera
chaque fois que le propriétaire
d’un navire ou toute autre personne
ayant le méme droit en vertu

Artide 6.

(1) In this Convention the liability
of the shipowner ineludes the liability
of the ship herself.

(2) Subject to paragraph (3) of
this Article, the provisions of this
Convention shall apply to the charterer,
manager and operator of the
ship, and to the master, members of
the erew and other servants of the
owner, charterer, manager or operator
acting in the course of their
employment, in the same way as
they apply to an owner himself:
Proyided that the total limits of
liability of the owner and all such
other persons in respect of personal
claims and property claims arising
on a distinet occasion shall not exceed
the amounts determined in accordance
with Article 3 of this Convention.

(3) When actions are brought
against the master or against members
of the erew such persons may
limit their liability even if the occurrence
which gives rise to the
claims resulted from the aetual fault
or privity of one or more of such
persons. If, however, the master or
member of the erew is åt the same
time the owner, co-owner, charterer,
manager or operator of the ship the
provisions of this paragraph shall
only apply where the act, neglect
or default in question is an act, neglect
or default committed by the person
in question in his eapacity as
master or as member of the erew of
the ship.

Artide 7.

This Convention shall apply
whenever the owner of a ship, or
any other person having by virtue
of the provisions of Article 6 hereof

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 år 196A
Artikel 6

(1) 1 denna konvention inbegriper
fartygsägarens ansvarighet fartygets
egen ansvarighet.

(2) Där ej annat följer av vad som
stadgas under (3) i denna artikel,
skola bestämmelserna i denna konvention
tillämpas å befraktaren, redaren
och den som i redares ställe
handhaver fartygets drift samt å befälhavaren,
medlemmar av besättningen
och andra personer i tjänst
hos befraktaren, redaren eller den
som i redares ställe handhaver fartygets
drift, när de utöva sin tjänst,
på samma sätt som bestämmelserna
tillämpas å fartygsägaren själv;
dock skall det sammanlagda beloppet
av fartygsägarens och alla dessa
andra personers begränsade ansvarighet
för personfordringar och
egendomsfordringar, som uppkomma
på grund av en och samma händelse,
icke överstiga de i överensstämmelse
med artikel 3 i denna
konvention bestämda beloppen.

(3) När talan riktas mot befälhavaren
eller medlemmar av besättningen,
må dessa begränsa sin ansvarighet
även om den händelse,
som giver upphov till fordringen,
har orsakats av en eller flera sådana
personers eget fel eller egen försummelse.
Om emellertid befälhavaren
eller besättningsmedlemmen är på
samma gång ägare, delägare, befraktare
eller redare i avseende å fartyget
eller i redares ställe handhaver
fartygets drift, skola bestämmelserna
i detta stycke endast tillämpas
när felet eller försummelsen begåtts
av personen i fråga i hans egenskap
av befälhavare eller medlem av besättningen
å fartyget.

Artikel 7

Denna konvention skall äga tilllämpning
närhelst fartygsägaren eller
annan person, vilken i kraft av
bestämmelserna i artikel 6 har sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1965

de 1’article 6, limite ou clierche å
limiter sa responsabilité devant les
tribunaux de I’un des Etats contractants
ou tente de faire libérer un
navire ou tout autre bien saisi ou
une caution ou toute autre garantie,
dans le territoire de l’un de ees
Etats.

Néanmoins, tout Etat contractant
aura le droit d’exclure totalement ou
partiellement du bénéfice de cette
Convention tout Etat non contractant
ou toute personne qui n’a pas,
au moment ou elle prend des mesures
pour limiter sa responsabilité ou
pour obtenir, conformément å l’article
5, la libération d’un navire, ou
de tout autre bien saisi ou d’une
caution ou de toute autre garantie,
sa résidence habituelle ou son siége
principal d’exploitation dans l’un des
Etats contractants ou dont le navire
å raison duquel elle veut limiter sa
responsabilité ou dont elle veut obtenir
la libération, ne bat pas, å la
date ci-dessus prévue, le pavillon de
l’un des Etats contractans.

Article 8.

Tout Etat contractant se réserve
le droit de déterminer quelles sont
les autres catégories de navires qui
seront assimilées aux navires de mer
pour les besoins de la présente Convention.

Article 9.

La présente Convention est ouverte
å la signature des Etats représentés
å la dixiéme session de la Conférence
diplomatique de Droit Maritime.

the same rights as an owner of a
ship, limits or seeks to limit his
liability before the Court of a Contraeting
State or seeks to procure
the release of a ship or other property
arrested or the bail or other
security given vvithin the jurisdiction
of any such State.

Nevertheless, each Contracting
State shall have the right to exelude,
vvholly or partially, from the benefits
of this Convention any nonContracting
State, or any person
who, åt the time when he seeks to
limit liis liability or to secure the
release of a ship or other property
arrested or the bail or other security
in accordance with the provisions
of Article 5 hereof, is not ordinarie
resident in a Contracting
State, or does not have his principal
place of business in a Contracting
State, or any ship in respect of
which limitation of liability or release
is sought which does not åt
the time specified above fly the flag
of a Contracting State.

Article 8.

Each Contracting State reserves
the right to decide what other classes
of ship shall be treated in the
same manner as sea-going ships for
the purposes of this Convention.

Article 9.

This Convention shall be open för
signature by the States represented
åt the tenth session of the Diplomatic
Conference on Maritime Law.

Knngl. Mnj:ts proposition nr 35 år 196\

ma rättigheter som fartygsägare, begränsar
eller söker begränsa sin ansvarighet
inför domstol i fördragsslutande
stat eller söker nlverka frigivandet
av fartyg eller annan egendom
som blivit föremål för handräckningsåtgärd
eller av borgen eller
annan säkerhet som ställts inom
sådan stats jurisdiktionsområde.

Fördragsslutande stat har dock
rätt att från förmåner som tillförsäkrats
genom denna konvention
helt eller delvis utesluta icke-fördragsslutande
stat, eller person som,
vid den tid då han vidtager åtgärder
för att begränsa sin ansvarighet eller
för att i överensstämmelse med
artikel 5 utverka frigivandet av ett
fartyg eller annan egendom som blivit
föremål för handräckningsåtgärd
eller av borgen eller annan säkerhet,
icke stadigvarande vistas eller har
sin huvudsakliga rörelse i en fördragsslutande
stat, eller vars1 fartyg,
beträffande vilket ansvarighetsbegränsning
eller frigivande sökes,
vid den tid, som ovan bestämts, icke
seglar under en fördragsslutande
stats flagga.

Artikel 8

Envar fördragsslutande stat förbehåller
sig rätten att bestämma, vilka
andra kategorier av fartyg som vid
tillämpningen av denna konvention
skola jämställas med fartyg som användas
till fart i öppen sjö.

Artikel 9

Denna konvention står öppen för
undertecknande av de stater som
voro företrädda vid den diplomatiska
sjörättskonferensens tionde session.

1 Den franska konventionstexten har på denna punkt ett från den engelska texten avvikande
innehåll. Spörsmålet, vilkendera av de båda texterna som härvidlag skall anses vara den riktiga,
utredes för närvarande genom belgiska regeringens försorg. För det framlagda lagförslaget
saknar frågan betydelse. Vid översättningen i denna del har den franska versionen följts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1961

Article 10.

La présente Convention sera ratifiée
et les instruments de ratification
seront déposés auprés du Gouvernement
beige qui en nolifiera le
dépot par la voie diplomatique ä
tous les Etats signataires et adhérents.

Artide 11.

(1) La présente Convenlion entrera
en vigueur six mois apres la date
du dépot d’au moins dix instruments
de ratification dont au moins cinq
émanant d’Etats qui possédent
chacun un tonnage global égal eu
supérieur ä un million de tonneaux
de jauge brute.

(2) Pour chaque Stat signataire,
ratifiant la Convention apres la date
du dépot de 1’instrument de ratification
déterminant 1’entrée en vigueur
telle qu’elle est fixée au paragraphe
(1) du présent article, elle
entrera en vigueur six mois apres
le dépot de son instrument de ratification.

Artide 12.

Tout Etat non représenté ä la
dixiéme session de la Conférence
diplomatique de Droit Maritime
pourra adhérer å la présente Convention.

Les instruments d’adhésion seront
déposés auprés du Gouvernement
beige qui en avisera par la voie diplomatique
tous les Etats signataires
et adhérents.

La Convention entrera en vigueur
pour l’Etat adhérent six mois apres
la date du dépot de son instrument
d’adhésion, mais pas avant la date
d’entrée en vigueur de la Convention
telle qu’elle est fixée å 1’article
11 (1).

Artide 13.

Chacune des Hautes Parties Contraetantes
aura le droit de dénoncer
la présente Convention å tout mo -

Article 10.

This Convention shall be ratified
and the instruments of ratification
shall be deposited with the Belgian
Government which shall notifv
through diplomatic channels ail
signatory and acceding States of
their deposit.

Artide 11.

(1) This Convention shall come
into force six months after the date
of deposit of åt least ten instruments
of ratification, of which åt least five
shall have been deposited by States
that have each a tonnage equal or
superior to one million gross tons
of tonnage.

(2) For each signatory State
which ratifies the Convention after
the date of deposit of the instrument
of ratification determining the
coming into force such as is stipulated
in paragraph (1) of this Article,
this Convention shall come into
force six months after the deposit
of their instrument of ratification.

Artide 12.

Any State not represented åt the
tenth session of the Diplomatic Conference
on Maritime Law mav accede
to this Convention.

The instruments of accession shall
be deposited with the Belgian Government
which shall inform through
diplomatic channels all signatory
and acceding States of the deposit
of any such instruments.

The Convention shall come into
force in respect of the acceding State
six months after the date of the deposit
of the instrument of accession
of that State, but not before the date
of entry into force of the Convention
as established by Article 11 (1).

Artide 13.

Each High Contracting Party shall
have the right to denounce this Convention
åt any time after the com -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1961

Artikel 10

Denna konvention skall ratificeras
och ratifikationsinstrumenten
skola deponeras hos belgiska regeringen,
som på diplomatisk väg skall
underrätta alla signatärmakter och
anslutna stater om sådan deposition.

Artikel 11

(1) Denna konvention skall träda
i kraft sex månader efter den dag då
deposition skett av minst tio ratifikationsinstrument,
av vilka minst
fem skola avse stater som var för
sig ha ett tonnage av en miljon bruttoregisterton
eller däröver.

(2) För signat ärmakt, vilken ratificerar
konventionen efter dagen för
depositionen av det ratifikationsinstrument
som jämlikt (1) ovan sätter
konventionen i kraft, skall konventionen
träda i kraft sex månader
efter depositionen av dess ratifikationsinstrument.

Artikel 12

Stat, som icke var företrädd vid
den diplomatiska sjörättskonferensens
tionde session, må ansluta sig
till denna konvention.

Anslutningsinstrumenten skola
deponeras hos belgiska regeringen,
som på diplomatisk väg skall underrätta
alla signatärmakter och anslutna
stater om sådan deposition.

För stat som ansluter sig skall
konventionen träda i kraft sex månader
efter dagen för depositionen
av anslutningsinstrumentet, dock tidigast
dagen för konventionens
ikraftträdande jämlikt artikel It
(1).

Artikel 13

Varje hög fördragsslutande part
äger uppsäga konventionen när som
helst efter det att den trätt i kraft

Kungl. Maj ds proposition nr 35 år 196b

ment apres son entrée en vigueur å
son égard. Toutefois, cette dénoncialion
ne prendra effet qu’un an apres
la date de réception de la notification
de dénonciation au Gouvernement
beige, qui en avisera par la
voie diplomatique tous les Etats
signataires et adhérents.

Article lb.

(1) Toute Haute Partie Contractante
peut, au moment de la ratification,
de 1’adhésion, ou å tout moment
ultérieur, notifier par écrit au
Gouvernement beige que la présente
Convention s’applique aux territoires
ou å certains territoires dont elle assure
les relations internationales.

La Convention sera applicable aux
dils territoires six mois apres la date
de réception de cette notification par
le Gouvernement beige, mais pas
avant la date d’entrée en vigueur de
la présente Convention å 1’égard de
cette Haute Partie Contractante;

(2) Toute Haute Partie Contractante
qui a souscrit une déclaration
au titre du paragraphe (1) du présent
article, étendant 1’application de
la Convention aux territoires ou å
certains territoires dont elle assure
les relations internationales, pourra
å tout moment aviser le Gouvernement
beige que la Convention cesse
de s’appliquer aux territoires en
question. Cette dénonciation prendra
effet un an apres la date de réception
par le Gouvernement beige de
la notification de dénonciation;

(3) Le Gouvernement beige avisera
par la voie diplomatique tous
les Etats signataires el adhérents de
toute notification recue par lui au
titre du présent article.

Article 15.

Toute Haute Partie Contractante
pourra, ä 1’expiration du délai de

ing into force thereof in respect of
such High Contracting Party. Nevertheless,
this denunciation shall only
take effect one year after the date
on which notification thereof has
been received by the Belgian Government
which shall inform through
diplomatic channels all signatory
and acceding States of such notification.

Article lb.

(1) Anv High Contracting Party
mav åt the time of its ratification
of or accession to this Convention
or åt any time thereafter declare by
written notification to the Belgian
Government that the Convention
shall extend to any of the territories
for whose international relations it
is responsible.

The Convention shall six months
after the date of the receipt of such
notification by the Belgian Government
extend to the territories named
therein, but not before the date of
the coming into force of this Convention
in respect of such High Contracting
Party;

(2) Any High Contracting Party
which has made a déclaration under
paragraph (1) of this Article extending
the Convention to any territorv
for whose international relations it
is responsible may åt any time thereafter
declare by notification given
to the Belgian Government that the
Convention shall cease to extend to
such territory. This denunciation
shall take effect one year after the
date on which notification thereof
has been received by the Belgian
Government;

(3) The Belgian Government shall
inform through diplomatic channels
all signatory and acceding States
of any notification received by it under
this article.

Article 15.

Any High Contracting Party may
fhree years after the coming into

Kuiujl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

för dess vidkommande. Uppsägningen
skall dock icke medföra verkan
förrän ett år efter den dag, då meddelandet
om uppsägningen mottogs
av belgiska regeringen, som på diplomatisk
väg skall därom underrätta
alla signatärmakter och anslutna
stater.

Artikel 14

(1) Varje hög fördragsslutande
part må vid tidpunkten för ratifikationen
eller anslutningen eller när
som helst därefter skriftligen underrätta
belgiska regeringen, att konventionen
skall äga tillämpning å
område för vars internationella förbindelser
parten svarar.

Konventionen skall sex månader
efter den dag då belgiska regeringen
mottog underrättelsen bliva tillämplig
å sådant område, dock tidigast
den dag då konventionen träder i
kraft för den fördragsslutande parten
själv.

(2) Fördragsslutande part, som
jämlikt (1) i denna artikel avgivit
förklaring att konventionen skall utsträckas
att gälla jämväl för område,
för vars internationella förbindelser
parten svarar, äger att när
som helst därefter skriftligen underrätta
belgiska regeringen, att konventionen
skall upphöra att gälla för
sådant område. Uppsägningen medför
verkan ett år efter den dag, då
meddelandet om uppsägningen mottogs
av belgiska regeringen.

(3) Belgiska regeringen skall på
diplomatisk väg lämna alla signatärmakter
och anslutna stater meddelande
om underrättelse som den
mottagit jämlikt denna artikel.

Artikel 15

Varje hög fördragsslutande part
äger att tre år efter det konventio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

trois ans qui suivra 1’entrée eu vigueur
ä son égard de la présente
Convention, demander la réunion
d’une Conférence chargée de statuer
sur toutes les propositions tendant å
la révision de la présente Convention.

Toute Haute Partie Contractante
qui désirerait faire usage de cette
faculté en avisera le Gouvernement
beige qui se chargera de convoquer
la Conférence dans les six mois.

Article 16.

La présente Convention reniplace
et abroge, pour les relations entre les
Etats qui la ratifient ou y adhérent,
la Convention internationale pour
l’unification de certaines régles concernant
la limitation de la responsabilité
des propriétaires de navires
de mer, signée å Bruxelles, le 25
aout 1924.

En foi de quoi, les Plénipotentiaires,
dument autorisés, ont signé
la présente Convention.

Fait ä Bruxelles, le 10 octobre
1957, en langues francaise et anglaise,
les deux textes faisant également
foi, en un seul exemplaire, qui restera
déposé dans les archives du
Gouvernement beige qui en délivrera
des copies certifiées conformes.

Protocole de signature

(1) Tout Etat pourra, lors de la
signature, de la ratification ou de
1’adhésion å la présente Convention,
formuler les réserves prévues au paragraphe
(2). Aucune autre réserve
å la présente Convention ne sera recevable.

(2) Les réserves suivantes seront
seules recevables:

force of this Convention in respect
of such High Contracting Party or
åt any time thereafter request that
a conference be convened in order
to consider amendments to this Convention.

Any High Contracting Party proposing
to avail itself of this right
shall notify the Belgian Government
which shall convene the Conference
within six months thereafter.

Article 16.

In respect of the relations between
States which ratify this Convention
or accede to it, this Convention shall
replace and abrogate the International
Convention for the unification
of certain rules concerning the limitation
of the liability of the owners
of sea-going ships, signed åt Brussels,
on the 25th of August 1924.

In Witnesss whereof the Plenipotentiaries,
duly authorized, have
signed this Convention.

Done åt Brussels, this tenth day
of October 1957, in the French
and English languages, the two texts
being equally authentic, in a single
copv, which shall remain deposited
in the archives of the Belgian Government,
which shall issue certified
copies.

Protocol of signature

(1) Any State, åt the time of
signing, ratifying or acceding to this
Convention may make any of the reservations
set forth in paragraph
(2). No other reservations to this
Convention shall be admissible.

(2) The following are the only reservations
admissible:

Kiuujl. Maj. ts proposition nr 35 år l(J6å

nen trätt i kraft för dess vidkommande
eller när som helst därefter
begära, att en konferens sammankallas
för att överväga förslag till
ändring av konventionen.

Varje hög fördragsslutande part,
som önskar- begagna sig av denna
rätt, skall därom underrätta belgiska
regeringen, som har att sammankalla
konferensen inom sex månader.

Artikel 16

I förhållandet mellan stater, som
ratificera eller ansluta sig till denna
konvention, skall densamma ersätta
och upphäva den i Bryssel den 25
augusti 1924 undertecknade internationella
konventionen rörande
fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga om begränsningen
av ansvarigheten för ägare
av fartyg, som användas till fart i
öppen sjö.

Till bekräftelse härav hava de befullmäktigade,
därtill vederbörligen
bemyndigade, undertecknat denna
konvention.

Som skedde i Bryssel den 10 oktober
1957 i ett exemplar, vars franska
och engelska texter skola äga lika
vitsord och vilket skall förbliva deponerat
i belgiska regeringens arkiv,
vilken skall utfärda bestyrkta avskrifter
därav.

Signaturprotokoll

(1) Varje stat äger vid undertecknande
eller ratifikation av eller anslutning
till denna konvention göra
de förbehåll som angivas nedan vid
(2). Annat förbehåll gentemot denna
konvention tillätes ej.

(2) Följande förbehåll äro de enda
tillåtna:

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

(a) Réserve du droit d’exclure
l’application de 1’article 1, paragraphe
(1) (c).

(b) Réserve du droit de régler par
la loi nationale le systéme de limitation
de responsabilité applicable
aux navires de moms de 300 tonneaux
de jauge.

(c) Réserve du droit de donner
effet å la présente Convention, soit
en lui donnant force de loi, soit en
incluant dans la législation nationale
les dispositions de la présente
Convention sous une forme appropriée
å cette législation.

(a) Reservation of the right to exclude
the application of Article 1
paragraph (1) (c).

(b) Reservation of the right to
regulate by specific provisions of
national law the system of limitation
of liability to be applied to ships
of less than 300 tons.

(c) Reservation of the right to
give effect to this Convention either
by giving it the force of law or by
including in national législation, in
a form appropriate to that legislation,
the provisions of this Convention.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196''i

(a) Förbehåll om rätt att utesluta
tillämpning av artikel 1 (1) (c).

(b) Förbehåll om rätt att genom
särskilda bestämmelser i inhemsk
lagstiftning reglera det system för
ansvarighetens begränsning, vilket
skall tillämpas å fartyg med en
dräktighet understigande 300 ton.

(c) Förbehåll om rätt att bringa
denna konvention i tillämpning antingen
genom att upphöja den till
lag eller genom att i inhemsk lagstiftning
upptaga konventionens bestämmelser
i en efter samma lagstiftning
lämpad form.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 35

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 november 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om begränsning av
redares ansvar samt anför därvid följande.

Inledning

Bestämmelser om begränsning av redares ansvar är intagna i 10 kap. sjölagen.
Till grund för dessa ligger en i Bryssel år 1924 antagen konvention
rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begränsning
av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öppen
sjö. Konventionen har ratificerats av Sverige år 1938. Även Danmark,
Finland och Norge har ratificerat konventionen och inarbetat dess bestämmelser
i sin lagstiftning.

På en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel antogs den 10 oktober 1957
en ny konvention rörande begränsning av redares ansvar. Denna konvention,
som undertecknats av bl. a. Sverige, Danmark, Finland och Norge, skall
i förhållandet mellan konventionsstaterna ersätta och upphäva 1924 års
Brysselkonvention. På grundval av 1957 års Brysselkonvention har sjölagskommittén1
i betänkande angående redareansvarets begränsning (SOU
1961: 33) framlagt förslag till ändring i 10 kap. sjölagen m. m. Lagförslaget
överensstämmer väsentligen med lagförslag, som framlagts i Danmark, Finland
och Norge.

Yttranden över sjölagskommittens betänkande har efter remiss avgivits
av hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt,
överståthållarämbetet, som inhämtat yttrande av förste stadsfogden i
Stockholm, överexekutor i Göteborg, lagberedningen samt sjöfartsstyrelsen

1 Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Grenander,
sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona, förbundsordföranden Johan S. Thore och direktören Carl
Erik Ahmansson. Experter dispaschören Kaj Pineus och advokaten Lennart Hagberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 ur 1961

som inhämtat yttrande av Svenska seglarförbundet, Svenska kryssarklubben,
Sveriges motorbåts union och Svenska vattenskidklubben — Statstjänstemannaförbundet,
samtliga lotsdirektörer, Svenska sjöfolksförbundet,
Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening, Svenska västkustfiskarnas
centralförbund, Svenska sydkustfiskarnas centralförbund, Svenska ostkustfiskarnas
centralförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sjöassuradörernas
förening, Sveriges ångfartygs assurans förening, dispaschören
i Stockholm, Svenska hamnförbundet, styrelsen för Sveriges advokatsamfund,
handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare. Näringslivets
trafikdelegation, som beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet,
har i ärendet upprättat en promemoria, som åberopats av Kooperativa
förbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, handelskamrarna
i Gävle och Karlstad samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare
och Gotlands handelskammare.

Frågan om redareansvarets begränsning har under våren 1963 varit föremål
för överläggningar mellan berörda departement i Sverige, Danmark,
Finland och Norge. I enlighet med vad därvid överenskommits har efter beslut
av Kungl. Maj :t den 5 juni 1963 vårt land liksom nämnda länder sagt
upp 1924 års Brysselkonvention till upphörande den 1 juli 1964.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan om ändrade regler om redareansvarets
begränsning till behandling.

Konventioner

Sjörätten innehåller olika grupper av regler, som syftar till att utjämna
och fördela de ekonomiska följderna av inträffad skada. Bland dessa regler
intar bestämmelserna om begränsning av redarens ansvar en central plats.

Regler om ansvarsbegränsning återfinnes i praktiskt taget alla sjörättsliga
system. Under skilda tider och i skilda länder har framförts olika motiveringar
för detta rättsinstitut. För Sveriges del har i motiven till 1891 års
sjölag uttalats, att den som bedriver en med så stor risk förenad näring som
sjöfarten bör sättas i tillfälle att åtminstone i någon mån beräkna, vad han
riskerar. Enligt senare nordisk doktrin utgöres den rättspolitiska grunden
för ansvarsbegränsningen av önskemålet att befria redaren från ansvarighet
för katastrofrisker, som han icke rimligen kan täcka genom försäkring.

Skilda sjörättsordningar har under tidernas lopp uppvisat betydande inbördes
olikheter både i fråga om bestämmandet av de slag av fordringar,
som faller inom området för ansvarsbegränsningen, och beträffande sättet
för begränsningens genomförande. Ursprungligen kom begränsningsområdet
jämlikt engelsk rätt att omfatta endast de för sjöfarten centrala riskerna,
medan de kontinentala sjölagarna tillät begränsning med avseende på ett
större antal slag av fordringar. Vad angår sättet för begränsningens genom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 19(it

förande uppkom tre olika huvudmetoder, nämligen det engelska systemet,
abandonsystemet och exekutionssystemet. De två förstnämnda byggde på
en personlig ansvarighet för redaren. Det engelska systemet lät redaren begränsa
denna ansvarighet till ett visst antal pund för ton av fartygets dräktighet
(pundregeln). Abandonsystemet, som var förhärskande i den romanska
rättskretsen, innebar att redaren ägde frigöra sig från ansvarigheten genom
att till borgenärerna överlämna sjöförmögenheten, d. v. s. fartyg och
frakt. Enligt exekutionssystemet, som gällde i Tyskland och Norden, var
redaren icke personligen ansvarig utan häftade endast med sjöförinögenheten.
Detta system låg till grund för 1891 års svenska sjölag.

Det engelska systemet tog sikte på de begränsningsbara förpliktelser som
uppkommit på grund av en och samma händelse. Om flera olyckshändelser
skedde beträffande fartyget, kunde redaren sålunda få utgiva begränsningsbeloppet
flera gånger. Enligt abandon- och exekutionssystemen avsåg begränsningen
i princip de begränsningsbara förpliktelser till vilka fartyget
under alla sina resor givit upphov. Pundregeln var baserad på ett uppskattat
generellt värde av fartyg i gott skick vid den tid då lagstiftningen genomfördes.
Det fartygsvärde, som enligt abandon- och exekutionssystemen låg
till grund för beräkningen av ansvarighetsgränsen, var värdet efter olyckan.

Olikheterna mellan de skilda rättssystemen medförde betydande praktiska
olägenheter för sjöfartsnäringen. I slutet på förra århundradet framträdde
allt starkare krav på en unifiering av reglerna om ansvarsbegränsningen.
År 1897 bildades en särskild internationell sammanslutning för sjörättsfrågor,
Comité Maritime International (CMI). Arbetet framför allt inom
denna organisation ledde till att en internationell konvention rörande fastställande
av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begränsningen av
ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öppen sjö, antogs
på en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel år 1924. Konventionen innebar
en kompromiss mellan engelsk och kontinental uppfattning såväl i fråga
om tillämpningsområdet för begränsningsreglerna som rörande sättet för
begränsningens genomförande. Begränsningsområdet blev minskat i förhållande
till vad som gällde enligt de kontinentala systemen. Beträffande sättet
för begränsningens genomförande föreskrevs, att begränsningen skulle
avse förpliktelser som uppkommit på grund av en och samma händelse och
att personlig ansvarighet skulle gälla för redaren i förening med rätt för
honom att beträffande ansvarighet för egendomsskador välja mellan begränsning
till värdet av sjöförmögenheten, varvid fartygets värde efter olyckan
utgjorde beräkningsgrund, eller begränsning till ett belopp, beräknat
efter visst antal engelska guldpund för ton av fartygets dräktighet. Vad angick
personskador skulle oberoende av sjöförmögenheten inträda en ytterligare
ansvarighet intill visst antal engelska guldpund för ton av fartygets
dräktighet.

I Sverige utfärdades år 1928 en på 1924 års konvention grundad lagstift -

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

ning. Reglerna i ämnet intogs i 10 kap. sjölagen. Ikraftträdandet av lagstiftningen
—- vilken tillkommit under nordiskt lagsamarbete — gjordes beroende
av Kungl. Maj:ts förordnande och som ett villkor för sädant förordnande
ansågs böra gälla att ett större antal av de makter, med vilka vi stod i beröring
i sjöfartshänseende, tillträdde konventionen. Vårt land ratificerade
konventionen först år 1938 och lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari
1939. Bland de mera betydande sjöfartsländerna har, förutom de nordiska
staterna, endast Belgien, Frankrike och Spanien anslutit sig till konventionen.
Utanför densamma står således bl. a. U. S. A., Storbritannien, Västtyskland,
Nederländerna, Italien, Grekland och Japan samt de s. k. flags of convenience-länderna.

Den ringa anslutningen till 1924 års konvention föranledde GMI att i slutet
av 1940-talet gripa sig an med arbetet på en ny konvention rörande redareansvarets
begränsning. På en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel
år 1957 antogs en internationell konvention angående begränsningen av ansvarigheten
för ägare av fartyg, som användes till fartyg i öppen sjö. Den undertecknades
av sjutton stater, däribland Sverige, Belgien, Brasilien, Canada,
Danmark, Finland, Frankrike, Indien, Italien, Nederländerna, Norge, Polen,
Spanien och Västtyskland.

Den nya konventionen innebär, i jämförelse med 1924 års konvention, att
begränsningsområdet minskas samt att möjligheten att lägga sjöförmögenhetens
värde till grund för beräkningen av ansvarighetsgränsen bortfaller.
Beräkningen skall ske efter viss kvantitet guld för ton av fartygets dräktighet.
Ansvarighetsgränsen ligger beträffande sakskador på en obetydligt högre
nivå än enligt 1924 års konvention men har väsentligt höjts i fråga om
personskador. Vidare medför 1957 års konvention ökade möjligheter för redaren
att förhindra att hans fartyg göres till föremål för handräckning flera
gånger och i olika länder till säkerhet för fordringar, härrörande från en
och samma händelse.

1957 års konvention skall ratificeras och träder i kraft sex månader
efter den dag då deposition skett av minst tio ratifikationsinstrument, av
vilka minst fem skall härröra från stater som var för sig har ett tonnage
av en miljon bruttoton eller däröver. Konventionen har ratificerats av
Frankrike, Ghana, Spanien och Storbritannien samt föranlett lagstiftning i
sistnämnda land.

Till fullföljande av syftet att övergå till den nya konventionens regelsystem
har Sverige såsom tidigare anförts efter beslut av Kungl. Maj :t
den 5 juni 1963 sagt upp 1924 års Brysselkonvention till upphörande den
1 juli 1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

Sjölagens bestämmelser

Enligt 7 § sjölagen svarar fartygets redare, där ej annorlunda stadgas
i sjölagen, personligen och utan begränsning för de förpliktelser, som
han själv eller genom annan ingår eller ådrager sig med avseende på fartyget.
Reglerna om redares ansvar för skada framgår förutom av allmän
lag av 8 § sjölagen. Enligt detta stadgande är redaren ansvarig för skada,
som åstadkommes av befälhavare, någon av besättningen eller lots genom
fel eller försummelse i tjänsten. Detsamma gäller, om eljest skada åstadkommes
av någon som, utan att tillhöra besättningen, på grund av redares
eller befälhavares uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.

Regler som begränsar redarens sålunda fastslagna ansvar är intagna i
10 kap. sjölagen.

I 254 § angives de olika slag av gäld, beträffande vilka redare åtnjuter
rätt till ansvarsbegränsning. Så är fallet i fråga om: 1. ersättning för
skada å befälhavaren, någon av besättningen, lots eller annan, som utför
arbete i fartygets tjänst, å fartygets passagerare, å last, som avlämnats
till befälhavaren för befordring, samt å ombordvarande gods av vad slag
det vara må; 2. ersättning som eljest, på annan grund än avtal, skall utgå
för skada, tillfogad person eller egendom till sjöss eller på land genom
fel eller försummelse av någon, som utför arbete i fartygets tjänst; 3.
ersättning för skada, som härrör därav, att ett avtal, till följd av fel eller
försummelse av nautisk art, icke blivit behörigen fullgjort; 4. förpliktelse,
som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga
uppgifter; 5. förpliktelse att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket
och förpliktelser, som sammanhänger med denna; 6. bärgarlön; 7. bidrag
till gäldande av gemensamt haveri; 8. förpliktelse, som grundar sig därpå,
att befälhavaren utom fartygets hemort slutit avtal eller träffat annan
åtgärd med hänsyn till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande
kräves, utan så är att behovet härrör av att fartygets proviantering eller
utrustning i övrigt vid resans början varit otillräcklig eller bristfällig eller
ock redaren till åtgärden givit särskilt bemyndigande eller godkännande.

Begränsningen gäller dock ej förpliktelse, som grundar sig på tjänsteavtal
med besättningen eller andra å fartyget anställda personer. Den
avser ej heller ersättning på grund av fel eller försummelse av redaren
själv, med mindre denne övertagit fartygets förande och felet eller försummelsen
är av nautisk art.

Enligt 255 och 257 §§ bestämmes ansvarighetsgränsen till ett belopp
motsvarande fartygets värde efter den ansvarighetsgrundande händelsen
med tillägg av dels tio procent av värdet vid resans början dels ersättning
eller haveribidrag i anledning av skador, som uppkommit å fartyget efter
resans början och blivit avhjälpta (fartvgsvärderegeln). I de viktigaste be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

gränsningsfallen, (i. v. s. fallen under 1—5 i 254 §, äger emellertid redaren
enligt 255 § åberopa eu alternativ gräns, beräknad efter 145 kronor (motsvarande
8 engelska pund) i guld för ton av fartygets dräktighet (pundregeln).
Har personskada uppstått höjes ansvarighetsgränsen med ytterligare
145 kronor för ton av fartygets dräktighet. Detta helopp är avsett
enbart för att täcka personfordringar. I 255 § sista stycket har införts
en reciprocitetsregel av innehåll att guldansvarigheten icke skall gälla
med mindre detta följer av fördrag med främmande stat och denna stat
genomfört motsvarande beräkning till förmån för svenska fordringsägare.

256 § innehåller utförliga bestämmelser om hur fartygets värde skall
beräknas.

Enligt 258 § skall med dräktighet förstås nettodräktigheten, för maskindrivet
fartyg ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av nettodräktigheten
dragits från bruttodräktigheten.

I 259 § gives föreskrifter angående fördelning av ansvarighetsbeloppet,
då flera fordringar, som härrör av en och samma olyckshändelse eller
flera i samband med varandra stående olyckshändelser, konkurrerar om
betalning. Enligt första stycket är huvudregeln att fordringarna skall
njuta betalning jämte varandra ur ett gemensamt ansvarighetsbelopp
efter den förmånsrätt som må vara förenad med stadgad sjöpanträtt. Beträffande
ersättning för skada å person stadgas i andra stycket, att fordringarna
skall jämte varandra njuta betalning ur det särskilda ansvarighetsbelopp
som är föreskrivet för sådana fordringar. Förslår ej detta, skall
borgenärerna för återstoden njuta betalning jämte övriga borgenärer enligt
vad som gäller för dessa.

Enligt 260 § åligger det redare, som vill åtnjuta begränsning av ansvarigheten,
att styrka fartygets värde vid de avgörande tidpunkterna, storleken
av eventuell ersättning, med vilken fartygets värde skall ökas, samt
fartygets dräktighet.

261 § innehåller bestämmelser om särskilt förfarande för beräkning av
det belopp, vartill redareansvaret är begränsat, eller för beloppets fördelning,
s. k. dispasch. Sålunda föreskrives, att vid tvist härom saken må
hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets hemort
eller där dispasch för den orten vanligt upprättas. Det åligger dispaschören
att genom kungörelse, som tre gånger införes i allmänna tidningarna
samt i annan tidning, genom vilken offentliggörande på ändamålsenligaste
sätt kan ske, anmana dem som saken angår att inom viss förelagd tid
skriftligen bevaka sin rätt och ingiva de handlingar som de vill åberopa.
Kostnaden för sådan dispasch är redaren skyldig ersätta, med mindre borgenär
utan skälig orsak hänskjutit saken eller föranlett dess hänskjutande
till dispaschör.

I 262 § första punkten sjölagen stadgas att, om redare till befrielse från
kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

svårigheten är begränsad, ställt säkerhet för fulla ansvarsbeloppet, säkerheten
må av honom åberopas jämväl till hans fredande mot samtliga övriga
borgenärer, vilkas betalningsrätt är inskränkt till samma ansvarsbelopp.
Vidare föreskrives att envar sådan borgenär äger begära förklaring att
säkerheten avser även hans fordran. Andra punkten innehåller föreskrift
av innebörd att, om säkerhet har ställts för lägre belopp eller om särskild
säkerhet är ställd för envar av flera fordringar, verkan därav i nu angivna
hänseenden skall, där parterna ej åsämjas, bedömas efter omständigheterna,
med iakttagande likväl av att säkerhet utöver fulla ansvarsbeloppet
ej må krävas.

Enligt 263 § första stycket gäller, för det fall att redaren har utbetalat
vad som enligt bestämmelserna i 10 kap. sjölagen om begränsning av ansvarigheten
ålåg honom att utgiva och annan borgenär sedan visar sig äga
lika eller bättre rätt till betalningen, att redaren dock icke skall vara vidare
betalningsskyldig, om det må antagas, att han när betalningen erlades
eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dom eller dispasch, när denna
meddelades icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning
kunnat få kunskap om den andres fordran. Enligt andra stycket skall
borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan,
svara därmed för den andres fordran, om han ägde kunskap om fordran,
när han erhöll betalningen.

I 264 § gives vissa bestämmelser om anstånd med verkställighet i avbidan
på försäljning av fartyget.

Enligt 265 § skall vad i 10 kap. är stadgat äga tillämpning jämväl beträffande
underbortfraktare av ett fartyg, den, till vilken fartygs ägare överlåtit
fartyget att nyttja det till sjöfart för egen räkning eller fartygs ägare, som ej
är redare.

266 § innehåller en retorsionsregel av innehåll att, om i främmande
stats lag ar för svenskt fartyg givna strängare ansvarighetsregler än i
10 kap. sjölagen stadgas, Kungl. Maj :t äger förordna att motsvarande
regler skall tillämpas här i riket för fartyg som hör hemma i den främmande
staten.

Enligt 323 § första stycket skall beträffande rådhusrätts behörighet att
upptaga tvistemål enligt sjölagen i tillämpliga delar gälla vad är stadgat angående
laga domstol i tvistemål i allmänhet. Talan må även väckas vid rådhusrätten
i den ort, där fartyget finnes. Om rådhusrätt ej finnes i ort där
svaranden må sökas enligt vad sålunda är föreskrivet, äger käranden instämma
tvisten till den rådhusrätt, som är närmast den orten. Andra stycket
innehåller föreskrift att, om i ett fartyg är flera redare, fartygets hemort
skall anses som rederiets hemvist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 19(>i

Allmän motivering

1957 års Brysselkonvention

Såsom tidigare anförts avses 1924 års Brysselkonvention bli ersatt av
en den 10 oktober 1957 i Bryssel antagen konvention angående begränsningen
av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öppen
sjö. Texten till konventionen torde jämte svensk översättning få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende (bilaga B)1. Den nya konventionen skiljer
sig från 1924 års konvention i flera avseenden.

När det gäller begränsningsområdet har sålunda en väsentlig
inskränkning gjorts beträffande de krav gentemot vilka redaren kan åberopa
begränsningsrätt (jfr sjölagen 254 § första stycket). Redaren kan
inte längre begränsa sitt ansvar för skada, som härrör därav att ett avtal
till följd av fel eller försummelse av nautisk art, icke blivit behörigen
fullgjort (jfr punkt 3), förpliktelse som grundar sig på att i konossement
lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter (jfr punkt 4), bärgarlön
(jfr punkt 6), bidrag till gäldande av gemensamt haveri (jfr punkt 7)
samt förpliktelse som befälhavaren har ådragit redaren i kraft av sin legala
fullmakt (jfr punkt 8).

I fråga om ansvarighetsgränsen föreligger betydande avvikelser.
Sålunda bortfaller möjligheten att lägga sjöförmögenhetens värde
till grund för beräkningen av ansvarighetsgränsen. Beräkningen skall ske
efter viss kvantitet guld för ton av fartygets dräktighet. Det engelska systemet
har sålunda i betydande mån segrat över de tidigare kontinentala
uppfattningarna. Ansvarighetsgränsen ligger beträffande sakskador på en
obetydligt högre nivå än enligt 1924 års konvention men har väsentligt
höjts i fråga om personskador.

Begränsningbeloppen angives (artikel 3 (1)) i visst antal francs för ton
av fartygets dräktighet. Uttrycket »francs» betecknar i konventionen en
guldmängd — motsvarande den s. k. Poincaréfrancen — om 65 1/2 milligram
med finheten 900 tusendelar. Francen avser alltså icke något nationellt
mynt utan tjänstgör enbart såsom räkneenhet. Omräkning till nationell
valuta får icke ske generellt utan skall göras i varje särskilt begränsningsfall.
Genom denna anordning har man sökt att såvitt möjligt
ernå garanti för en gemensam och fast värdegräns, som icke paverkas
av valutafluktuationer.

I 1957 års konvention stadgas, i principiell överensstämmelse med 1924
års konvention, skilda ansvarighetsgränser för det fall, att endast egendomsskada
uppkommit, och det fall att personskada, enbart eller i förening
med egendomsskada, uppstått. Om endast egendomsskada föreligger,
uppgår den begränsade ansvarigheten till ett belopp beräknat efter 1 000

1 Då konventionstexten fogats till propositionen, har denna bilaga uteslutits.

2t Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 35

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

francs för ton av fartygets dräktighet. I fall av personskada, enbart eller i
förening med egendomsskada, beräknas den begränsade ansvarigheten efter
3 100 francs för ton av fartygets dräktighet. Vid fastställandet av ansvarighetsgränsen
skall dock dräktigheten av ett fartyg om mindre än 300 ton anses
vara 300 ton (artikel 3 (5)). Genom sistnämnda regel har ansvarigheten

1 fråga om mindre fartyg avsevärt höjts i förhållande till 1924 års konvention,
som icke föreskriver någon minimigräns. Till frågan om småfartygens
ansvarighet återkommer jag i det följande. Om såväl egendomsskada som
personskada uppkommit, skall ett belopp av 2 100 francs för ton användas
enbart för att täcka personskador och återstoden, 1 000 francs för ton, användas
för att efter proportionell fördelning tillgodose återstoden av personfordringarna
och egendomsfordringarna.

I förhållande till 1924 års konvention medför den nya konventionen vidare
ökade möjligheter för redaren att förhindra, att hans fartyg göres
till föremål för handräckning flera gånger och i olika länder till säkerhet
för fordringar härrörande från en och samma händelse. Härtill återkommer
jag i det följande.

1957 års konvention grundar sig på principen att konventionsstaterna
skall i internationellt privaträttsligt hänseende tillämpa 1 e x f o r i (se
artikel 7). Fördragsslutande stat har emellertid rätt att utesluta ickefördragsslutande
stat från de förmåner som tillförsäkrats genom konventionen.

1957 års konvention överlämnar åt den nationella rätten att
reglera vissa frågor. Vad först beträffar småfartygen, d. v. s. fartyg, vars
dräktighet understiger 300 ton, äger fördragsslutande stat enligt punkt

2 b i signaturprotokollet förbehålla sig rätten att meddela regler som
avviker från den förut nämnda konventionsregeln att dräktigheten av ett
fartyg om mindre än 300 ton vid bestämmande av ansvarighetsgränsen
skall anses vara 300 ton. Enligt artikel 8 i konventionen förbehåller sig
vidare envar fördragsslutande stat att bestämma, huruvida andra fartyg
än som användes i öppen sjö skall jämställas med sådana fartyg. I motsats
till 1924 års konvention saknas vidare bestämmelser, huruvida konventionen
äger tillämpning på krigsfartyg. Beträffande skada på hamnanläggningar
och liknande anordningar samt skyldigheten att avlägsna
förolyckat fartyg stadgas i artikel 1 (1) c i konventionen rätt till ansvarsbegränsning
men enligt punkt 2 (a) i det till konventionen fogade
signaturprotokollet äger fördragsslutande stat att förbehålla sig rätt att
utesluta tillämpning av dessa stadganden. Artikel 1 (4) b i konventionen
överlåter åt varje konventionsstats lagstiftning att för fall, då dess lagstiftning
reglerar tjänsteavtalet mellan fartygsägaren och anställda ombord,
jämväl avgöra i vad mån fartygsägarens ansvarighet på grund av
skada, som åsamkats en anställd, skall vara underkastad begränsning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964 43

Sjölagskommitténs förslag

När det gäller frågan om vårt land skall ratificera 1957 års Brysselkonvention
framhåller sjölagskommittén, alt det på grund av sjöfartsnäringens
internationella karaktär är av stor betydelse, att en så vidsträckt
internationell enhetlighet som möjligt uppnås på förevarande område. Mot
konventionens materiella innehåll torde från svensk synpunkt icke kunna
resas några mera vägande invändningar. Konventionen innebär tvärtom
viktiga förbättringar. Särskilt framstår en höjning av ansvarighetsgränsen
för personskador såsom i hög grad önskvärd. Kommittén konstaterar, att
uttryckt i pappersvaluta ansvarighetsgränsen blir 343 kronor 16 öre för
ton i fall av enbart egendomsskada och 1 063 kronor 80 öre för ton i fall
då personskada inträffat, samt anför:

Det belopp, som i 1957 års konvention upptagits med avseende å enbart
egendomsskada (1 000 francs = 343 kronor 16 öre) svarar värdemässigt i
stort sett mot det för enahanda fall i 1924 års konvention stadgade beloppet
åtta guldpund (efter nu gällande kurs 341 kronor 1 öre). Om endast personskada
uppkommit, innebär 1957 års konvention att ansvarighetsgränsen
höjes från sexton guldpund (682 kronor 1 öre) till 3 100 francs (1 063
kronor 80 öre). Har såväl personskada som egendomsskada uppstått,
höjes ansvarighetsgränsen likaledes från sexton guldpund (682 kronor
1 öre) till 3 100 francs (1 063 kronor 80 öre). I sistnämnda fall skall ett
belopp av 2 100 francs (720 kronor 64 öre) för ton användas enbart för
täckande av personskador och återstoden, 1 000 francs (343 kronor 16 öre)
för ton användas för tillgodoseende, efter proportionell fördelning, av kvarstående
personfordringar och av egendomsfordringarna; motsvarande belopp
enligt 1924 års konvention utgör åtta guldpund (341 kronor 1 öre)
för täckning av enbart personfordringar samt enahanda belopp för tillgodoseende
av kvarstående personfordringar och av egendomsfordringarna.

Kommittén framhåller, att den nya konventionen såvitt angår ansvarighetsgränsen
för enbart egendomsskada inte innebär någon väsentlig ändring
i förhållande till 1924 års konvention. För det fall att blott personskada
har uppstått, medför den nya konventionen däremot att ansvarighetsgränsen
höjes med något över 56 procent. Har såväl personskada som
egendomsskada uppkommit, ökas den andel av begränsningsbeloppet som
är avsedd för att täcka personfordringarna med något över 111 procent,
varemot den andel som står till förfogande för att tillgodose återstående
personfordringar samt egendomsfordringarna förblir i stort sett oförändrad.

Kommittén anser att med en så jämförelsevis hög ansvarighetsgräns
för personskador begränsning av personfordringar knappast kommer i
fråga annat än vid stora katastrofer. Kommittén påpekar alt man ansett
att det endast är i dylika sammanhang som skälen för ansvarighetsbegränsning
väger tyngre än det starka sociala intresset av att personskador fullt
ersättes. Eftersom katastrofer av den omfattning, varom här är fråga, säl -

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196b

lan inträffar och då redaren i betydande omfattning äger friskriva sig
från ansvarighet för skada som åsamkas passagerare, har höjningen av
ansvarighetsgränsen för personskador bedömts icke komma att få någon
nämnvärd inverkan på redarnas utgifter för ansvarighetsförsäkring.

På grund av det anförda anser kommittén, att 1957 års Brysselkonvention
bör ratificeras av Sverige, under förutsättning att övriga nordiska
länder vidtager samma åtgärd. Kommittén har utarbetat de förslag till ändringar
i bl. a. 10 kap. sjölagen som föranleds av en anslutning till konventionens
bestämmelser.

Beträffande principen att konventionsstaterna skall tillämpa lex fori och
bestämmelsen i konventionens artikel 7 att fördragsslutande stat har rätt
att utesluta icke-fördragsslutande stat och sådana personer, som saknar viss
angiven anknytning till fördragsslutande stat, från en på konventionen grundad
lagstiftning uttalar kommittén, att med hänsyn till önskvärdheten av
enhetlighet, enkelhet och reda anledning saknas att utnyttja de angivna
möjligheterna till undantag från lagstiftningens tillämpningsområde. Kommittéförslagets
bestämmelser är därför i princip generellt tillämpliga i berörda
avseenden.

Emellertid framhåller kommittén, att reglerna i 10 kap. sjölagen kan
leda till att främmande fartyg av svensk myndighet erhåller en förmånligare
behandling än som i motsvarande situation kommer ett svenskt fartyg
till del i det främmande fartygets hemland. Dylika fall kan uppkomma
främst i fråga om fartyg hemmahörande i stat, som icke biträtt konventionen,
men även beträffande fartyg hemmahörande i stat, som biträtt
konventionen men därvid gjort förbehåll enligt punkterna 2 (a) och (b)
i slutprotokollet. Kommittén anser det lämpligt att — i principiell överensstämmelse
med 266 § sjölagen —- en möjlighet hålles öppen att föreskriva
undantag för dessa fall. Kommittén föreslår därför att Kungl.
Maj :t skall äga förordna att i stället för bestämmelserna i 10 kap. sjölagen
andra regler skall här i riket tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande
i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll anslutit sig
till 1957 års konvention. I

I fråga om ansvarigheten för småfartygen framhåller kommittén,
att gruppen fartyg under 300 ton omfattar ett mycket stort antal fartyg
av skilda typer. Här återfinnes praktiskt taget alla fiskefartyg och
bogserbåtar samt flertalet motorseglare. Till denna kategori hör därjämte
exempelvis vissa maskindrivna lastfartyg och passagerarfartyg samt lustfartyg.
Kommittén uttalar att dessa fartygs redare eller ägare ofta representerar
en jämförelsevis ringa ekonomisk bärkraft, och att det från denna
synpunkt framstar sasom mindre tilltalande att i överensstämmelse med
konventionen behandla alla ifrågavarande fartyg som om de hade en dräktighet
av 300 ton. Å andra sidan måste beaktas, att även de små fartygen

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är l!K>i

kan åstadkomma mycket betydande skador. Det är angeläget, att ansvarighetsgränsen
icke sättes så lågt, alt därigenom skadeståndets funktion blir
i väsentlig mån overksam. Särskilt gäller detta i fråga om personskador.
Kommittén anser, alt konventionen i princip bör följas så\itt angår peisonskada,
oavsett huruvida skadan orsakas av fartyg, som användes till
personbefordran, eller av annat fartyg, men att beträffande egendomsskada
en lägre ansvarighetsgräns är rimlig ocli lämplig. Med avseende närmast
på egendomsskada föreslår kommittén därför en reduktionsregel av
innebörd, att fartyg, vars dräktighet understiger 150 ton, likställes med
fartyg om 150 ton samt att för fartyg med en dräktighet från 150 upp till
300 ton det verkliga tontalet lägges till grund för ansvarighetsgränsens
beräkning. Förslaget förutsätter att vårt land utnyttjar den i punkt 2 (b)
i signaturprotokollet angivna reservationsmöjligheten.

Den regel angående ansvarighetsgränserna som kommittén föreslår innebär
sålunda, att redaren svarar till ett belopp beräknat efter 1 000
francs för ton av fartygets dräktighet, dock minst 150 000 francs, samt att
ansvarighetsgränsen, då personskada inträffat, höjes i vad avser sådan skada
med 2 100 francs för ton, dock med minst 630 000 francs. Sistnämnda regel
är tillämplig, vare sig jämväl egendomsskada uppkommit eller ej.

Kommittén framhåller, att beloppet 150 000 francs samtidigt som det
beträffande fartyg om högst 150 ton angiver redarens maximala ansvarighet
för egendomsskada utgör ett minimibelopp i den meningen att fartyg
under 150 ton behandlas som om deras dräktighet uppgick till 150 ton.
För fartyg mellan 150 och 300 ton lägges det verkliga tontalet till grund.

I fall av personskada, enbart eller i förening med egendomsskada, uppgår
den begränsade ansvarigheten till ett på nyss angivet sätt beräknat
belopp (1 000 francs för ton, dock minst 150 000 francs) med
tillägg av ett konstant belopp om 630 000 francs (300 ton X 2 100 francs).
Kommittén påpekar, att även detta tillägg kan sägas utgöra ett minimibelopp,
ty i avseende å detsamma behandlas varje fartyg — i överensstämmelse
med artikel 3 (5) i konventionen — såsom om dess dräktighet
uppgick till 300 ton. Den omständigheten att enligt förslaget tillägget för
personskada skall läggas ovanpå ett belopp, beräknat med tillämpning
av den närmast med tanke på fall av enbart egendomsskada konstruerade
reduktionsregeln, medför emellertid att, oaktat tillägget beräknas i enlighet
med konventionen, en sänkning av ansvarighetsgränsen i förhållande
till konventionen inträder även i fall då personskada uppkommit. Kommittén
anför ett par exempel för att belysa förslagets verkningar beträffande
småfartygen.

För ett fartyg i storleksgrupp högst 150 ton föreligger, i fall då endast
egendomsskada uppkommit, en ansvarighetsgräns om 150 000 francs
(51 474 kronor). Om personskada — enbart eller i förening med egendomsskada
— har uppstått, höjes den sålunda angivna ansvarighetsgränsen
med det för personskada stadgade tillägget 630 000 francs (216 190

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1961

kronor 80 öre) till 780 000 francs (267 664 kronor 80 öre). En tillämpning
av artikel 3 (5) i konventionen, utan den i förslaget upptagna reduk”
tionsregeln, skulle ha medfört en ansvarighetsgräns i fall av allenast egendomsskada
om 300 000 francs (102 948 kronor) och i fall av personskada
om 930 000 francs (319 138 kronor 80 öre). Förslaget innebär sålunda att
i förhållande till konventionen ansvarigheten minskas för enbart egendomsskada
med (102 948 — 51 474 =) 51 474 kronor eller 50 procent och
i fall av personskada med (319 138:80 — 267 664:80 =) 51 474 kronor
eller ungefär 16,1 procent.

För ett fartyg 0111 ^00 ton ligger enligt förslaget ansvarighetsgränsen
beträffande allenast egendomsskada vid 200 000 francs (68 632 kronor)
och beträffande personskada — enbart eller i förening med egendomsskada
— vid 830 000 francs (förutnämnda belopp om 200 000 francs + det
för personskada stadgade tillägget 630 000 francs) = 284 822 kronor 80 öre.
Motsvarande siffror enligt konventionens reglering för småfartygen skulle,
om ej förslagets reduktionsregel upptoges, utgöra vid allenast egendomsskada
300 000 francs (102 948 kronor) och, i fall av personskada, sagda
belopp ökat med tillägget 630 000 francs eller tillhopa 930 000 francs
(319 138 kronor 80 öre). Minskningen i jämförelse med konventionen uppgår
i fall av enbart egendomsskada till (102 948 — 68 632 =) 34 316 kronor
eller 33,33 procent och i fall av personskada till (319 138:80 —
284 822: 80 =) 34 316 kronor eller omkring 10,8 procent.

Ett fartyg om 250 ton får enligt förslaget eu ansvarighetsgräns, som i
fall av endast egendomsskada uppgår till 250 000 francs (85 790 kronor)
och i fall av personskada — enbart eller i förening med egendomsskada —
till 880 000 francs (förutnämnda belopp om 250 000 francs -j- det för personskada
stadgade tillägget 630 000 francs) = 301 980 kronor 80 öre. Enligt
konventionens reglering för småfartygen skulle, om förslagets reduktionsregel
ej funnes, motsvarande siffror utgöra vid enbart egendomsskada

300 000 francs (102 948 kronor) och, i fall av personskada, sagda belopp

okat med tillägget 630 000 francs eller tillhopa 930 000 francs (319 138
kronor 80 öre). Minskningen av ansvarigheten, jämfört med konventionen,
blir vid enbart egendomsskada (102 948 — 85 790 =) 17 158 kronor
eller ungefär 16,7 procent och i fall av personskada (319 138:80 _

301 980: 80 =) 17 158 kronor eller c:a 5,4 procent.

Enligt kommittén visar de anförda exemplen, att sänkningen av förslagets
ansvarighetsgräns i förhållande till konventionens ansvarighetsgräns
enligt artikel 3 (5), räknat i absoluta tal, för varje särskilt fartyg blir
lika stor, vare sig allenast egendomsskada föreligger eller fråga är om
personskada, enbart eller i förening med egendomsskada. Procentuellt
sett blir i fall av personskada sänkningen betydligt mindre än då endast
egendomsskada uppkommit och överstiger aldrig 16,1 procent; i fall av
enbart egendomsskada kan sänkningen uppgå till högst 50 procent. Detta
sammanhänger med att enligt förslaget, liksom enligt artikel 3 (5) i konventionen,
tillägget för personskada konstant beräknas på grundval av
cn antagen dräktighet om 300 ton och alltid är mer än dubbelt så stort
som det belopp, vilket utgör ansvarighetsgränsen vid enbart egendomsskada
och vilket lägges i botten vid beräknandet av ansvarighetsgränsen
i fall av personskada.

Kungl. Maj:Is proposition nr 35 år 106b

Kommittén påpekar, att skillnaden mellan törslagets och konventionens
ansvarighetsgränser såväl absolut som procentuellt sett är störst for fartygen
om högst 150 ton. Inom denna grupp är skillnaden oföränderlig,
oavsett tontalet. Därefter avtager den med stigande dräktighet för att helt
upphöra vid trehundratonsgränsen.

Vidare framhåller kommittén, att den minskning av ansvarigheten för
personskada, som förslaget i jämförelse med konventionen innebär för
fartyg under 300 ton, för det fall att såväl personskada som egendomsskada
uppstått, får betydelse endast om det med konventionen överensstämmande
tillägget 630 000 francs icke förslår till personskadeborgenärernas
förnöjande. Skulle endast personskador föreligga, utan att samtidigt
skada å egendom uppkommit, medför förslaget i förhållande till
konventionen en minskning av ansvarigheten för personskadorna, oaktat
det särskilda, för personskador avsedda beloppet 630 000 francs bibehållits
oförändrat enligt konventionens regler.

Kommittén anför sammanfattningsvis att förslaget för småfartygens
vidkommande innebär en lägsta ansvarighetsgräns om 51 474 kronor for
egendomsskada och 267 664 kronor 80 öre för personskada. En dylik ansvarighet
kan stundom förefalla betungande för fartygsägaren. Inom kommittén
har framförts tanken att i lagstiftningen borde införas en regel
enligt vilken ansvarighetsgränsen, om i visst fall synnerliga skäl föranleder
därtill, skulle kunna av domstol nedsättas under det legala minimibeloppet.
Kommittén anser det emellertid angeläget, att lagstiftningen i
förevarande avseende intager en sträng ståndpunkt. Det bör enligt kommittén
ankomma på fartygsägaren att skaffa sig försäkring som täcker ansvarighetsbeloppen.

Kommittén påpekar att både 1924 års och 1957 års konventioner tar sikte
på fartyg som användes i öppen sjö och att möjlighet föreligger
att jämställa fartyg som användes i inre farvatten med fartyg som
användes i öppen sjö. Kommittén erinrar om att det vid 1928 års lagstiftning
ansågs, att den svenska lagen icke borde göra åtskillnad mellan
dessa fartygskategorier, och anser att samma ståndpunkt bör intagas nu.

Beträffande krigsfartyg och andra sådana statens fartyg, som är
avsedda uteslutande för offentligt ändamal, påpekar kommittén, att i
1924 års konvention uttryckligen undantagits dessa kategorier av fartyg,
medan såväl sjölagen som 1957 års konvention lämnat frågan öppen. Kommittén
anser sig heller icke böra framlägga förslag i ämnet.

Kommittén erinrar om att när det gäller skada å hamnanläggninga
r och liknande anordningar samt skyldigheten att avlägsna förolyckat
fartyg fördragsslutande stat har möjlighet att utesluta till -

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

lämpning av konventionens bestämmelser om ansvarighetsbegränsning
men anser inte att denna möjlighet bör utnyttjas utan förordar att begränsningsrätt
liksom hittills medgives i förevarande avseenden. Kommittén påpekar,
att de bestämmelser som föreslås härutinnan blir tillämpliga icke
blott på svenska utan även på utländska fartyg, beträffande vilka begränsning
åberopas inför svensk myndighet. När det gäller främmande stat, som
icke bereder svenska fartyg förmånen av en motsvarande begränsningsrätt,
hänvisar kommittén till den förut nämnda möjligheten för Kungl.
Maj :t att förordna, att i stället för bestämmelserna i sjölagens begränsningskapitel
andra regler skall tillämpas här i riket i fråga om fartyg hemmahörande
i den staten. En förutsättning för dylikt förordnande är att vårt
land gör förbehåll enligt 2 (a) i signaturprotokollet.

Beträffande konventionens bestämmelse (artikel 1 (4) (b)), enligt vilken
åt varje konventionsstats lagstiftning överlåtes att, i det fall då sagda
lagstiftning reglerar tjänsteavtalet mellan fartygsägaren och anställda
ombord, jämväl avgöra i vad mån en skada som förorsakats en
anställd skall vara underkastad begränsningsrätt, framhåller kommittén
att syftet främst är att inom konventionsstaternas krets åt de anställda
säkra de förmåner, som lagstiftningen i en rad länder berett dem i händelse
av olycksfall i arbetet. Å andra sidan medför den också skyldighet
för konventionsstat att åt redare i annan konventionsstat, vars lagstiftning
reglerar tjänsteavtalet, medgiva den ansvarsbegränsning vartill han
enligt det egna landets lagstiftning är berättigad.

Kommittén anför vidare:

Enligt svensk internationell privaträtt torde frågan, vilket lands lag
som reglerar tjänsteavtalet, få avgöras efter en värdering av de moment
som ger avtalet anknytning till olika länder (den s. k. individualiserande
metoden). Det är sålunda icke otänkbart att en person, som är anställd ombord
på svenskt fartyg, anses vara i avseende å sitt tjänsteavtal underkastad
utländsk lagstiftning, och att en person, anställd å fartyg tillhörigt
konventionsstat, bedömes i förevarande hänseende lyda under lagstiftningen
i en icke-konventionsstat.

Jämlikt 254 § 1 sjölagen är ersättning för skada å befälhavaren, någon
av besättningen, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, underkastad
begränsning. Däremot stadgas i 254 § andra stycket att begränsningen
ej gäller förpliktelse som grundar sig på tjänsteavtal med
besättningen eller andra å fartyget anställda personer. Sistnämnda bestämmelse,
som närmast avser löneförmåner och annan dylik gottgörelse
på grund av anställning å fartyget, har i praktiken erhållit en alltmer
vidsträckt tolkning, så att den kommit att omfatta även sådan skada som
avses i 254 § 1 sjölagen. Enligt sjölagskommitténs mening talar vägande
sociala skäl för att ansvarighet som avses i artikel 1 (4) (b) undantages
från den svenska begränsningslagstiftningens område så långt konventionen
det medgiver.

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén eu bestämmelse
enligt vilken rätten till ansvarsbegränsning ej gäller ansvarighet på grund
av skada som åsamkats befälhavaren eller medlem av besättningen eller
lots eller någon hos redaren anställd person, då han befinner sig ombord
eller utför arbete i fartygets tjänst. Vidare föreslår kommittén ett undantag
från den förut nämnda principen om lex fori, av innehåll, att frågan
om ansvarighet för fordran som nu sagts skall avgöras efter den lag, som
gäller för tjänsteavtalet, såframt fartyget hör hemma i främmande stat
och tjänsteavtalet regleras av lagen i stat ansluten till 1957 års konvention.
Kommittén framhåller, att det förra stadgandet blir tillämpligt i
fråga om svenska fartyg samt i övrigt för det fall, att svensk lag eller
lagen i ett icke-konventionsland äger tillämpning på tjänsteavtalet, och
att det senare stadgandet tar sikte på det fall att fartyget hör hemma i
främmande stat och tjänsteavtalet regleras av lagen i ett konventionsland.

I enlighet med vad sålunda anförts har kommittén upprättat förslag
till lag om ändring i sjölagen in. m. Förslaget jämte motsvarande danska,
finska och norska kommittéförslag torde få biläggas detta protokoll (Bilaga
C).

Remissyttrandena

Kommittéförslaget har i huvudsak godtagits av remissorganen. I olika avseenden
framföres emellertid erinringar mot detaljer i förslaget.

Förslaget om ratificering av 1957 års Brysselkonvention tillstyrkes
eller lämnas utan erinran av remissorganen. Från vissa håll anföres
emellertid vissa kritiska synpunkter.

Sålunda framhåller lagberedningen, att det i våra dagar är föga motiverat,
att sjöfartsnäringen privilegieras genom begränsning av redareansvaret.
Sjöfarten framstår icke längre som en exceptionellt riskfylld verksamhet,
och genom försäkringsväsendets utveckling finns goda möjligheter
att skydda sig genom försäkring. Redarens ansvar torde också tidigare
ha ansetts strängare än andra företagares. Redaren svarar nämligen
även för skada till följd av underlydandes fel eller försummelse. Med tiden
har emellertid sådant ansvar kommit att gälla också på andra områden,
även om fullt principalansvar ännu ej finns hos oss. Det förekommer även,
att företagare svarar strikt, d. v. s. oberoende av om fel eller försummelse
kan påvisas hos ledningen eller någon underlydande. Någon motsvarighet
till reglerna om redareansvarets begränsning finns emellertid icke på andra
områden. Det synes på tiden, att även sjöfartsnäringen får bära sina
kostnader i form av försäkringsavgifter eller på annat sätt. I avbidan på

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

avskaffandet av redareansvarets begränsning bör eftersträvas att så långt
möjligt mildra de stötande konsekvenserna därav. I anslutning härtill
framhåller lagberedningen, att konventionen i flera hänseenden innefattar
en mindre långtgående ansvarsbegränsning än som medgives av vår nu
gällande sjölag. Konventionen är därför ett steg i rätt riktning. Då vårt
land svårligen kan ställa sig utanför konventionen, tillstyrker lagberedningen,
att konventionen ratificeras och lagstiftning genomföres i enlighet
med konventionens principer.

Även i den förut nämnda av Näringslivets trafikdelegation upprättade
promemorian ifrågasättes, om motiven för redarens rätt till ansvarighetsbegränsning
i dagens läge och med den tekniska utveckling som skett av
navigerings- och telehjälpmedlen längre har någon större bärkraft. I promemorian
anföres vidare:

Inom svensk skadeståndsrätt liksom inom motsvarande rättsområden
i de andra nordiska länderna och världen i övrigt med rättssystem efter
europeiska förebilder gäller den principen, att en skadevållare har ett obegränsat
ansvar för de ekonomiska konsekvenserna av skadan. Inom sjörätten
har man likväl sedan lång tid tillbaka haft regler som syftat till ett
begränsat ansvar för redaren med hänsyn bl. a. till att rörelsen förr ansetts
vara av särskilt farlig natur och med tanke på svårigheten för redaren
att under resa övervaka fartyget och kontrollera befäl och besättning
in. m. Någon stark motivering kan dock numera knappast anföras för att
redaren i fråga om sitt ansvar för underlydandes fel eller försummelser
skall ställas i annan och förmånligare ställning än andra företagare som
driva annan väl så riskfylld näring. Trafikdelegationen vill dock härvid
särskilt även framhålla, att skäl kan finnas för att redarens ansvar icke
skall vara obegränsat utan bör kunna jämkas i en katastrofsituation. Man
skulle sålunda mycket väl kunna tänka sig en generell regel inom svensk
skadeståndsrätt, som lade i domstolens hand att i en katastrofsituation efter
omständigheterna jämka ett skadestånd. Sådana regler finnas exempelvis
i sjölagen och sjömanslagen för befälhavarens och besättningens
personliga ersättningsskyldighet för vållad skada. I

I likhet med lagberedningen anser emellertid trafikdelegationen, att vårt
land med hänsyn till den internationella sjöfarten bör ratificera konventionen
och inarbeta dess regler i sjölagen.

Liknande synpunkter som de av lagberedningen och Näringslivets trafikdelegation
anförda uttalas av Stockholms rådhusrätt och Skånes handelskammare.

Sjöfartsstyrelsen tillstyrker ratificering av konventionen under förutsättning
att de övriga nordiska länderna vidtar samma åtgärd. Stockholms
rådhusrätt ifrågasätter däremot, emedan konventionen redan vunnit anslutning
hos ett flertal av de stora sjöfartsnationerna, om nordisk enhet
på området skall behöva utgöra ett oeftergivligt krav för ratificering och
lagstiftning.

Hovrätten för Västra Sverige uttalar, att fördelen med regler om redare -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 51

ansvarets begränsning, vilka mera allmänt än de nuvarande accepteras av
de stora sjöfarande nationerna, är uppenbar. Denna fördel måste enligt
hovrätten köpas till priset av att åtskilligt i konventionen från speciellt
svensk synpunkt kan le sig mindre önskvärt.

Sveriges advokatsamfund har i stort sett intet att invända mot innehållet
i konventionen, som enligt advokatsamfundet på vissa punkter har betydande
praktiska fördelar. Sålunda framhåller advokatsamfundet, att
slopandet av fartygsvärderegeln innebär, att man i fortsättningen undgår
besvärliga tvister rörande bestämmandet av fartygets värde. Om — såsom
föreslagits — endast tonnageregeln lägges till grund vid beräkningen av begränsningssumman,
kommer tvister om fastställandet av denna att förekomma
i betydligt mindre omfattning än vad som nu är fallet. Vidare innebär
konventionens regel att bestämma begränsningsbeloppen i så kallade
Poincaré-francs eu avgjord förbättring i förhållande till nu gällande regler,
som innebär att begränsning sker omväxlande i guldkronor och papperskronor.

Beträffande principen att konventionsstaterna skall tillämpa lex fori och
bestämmelsen i artikel 7 att fördragsslutande stat har rätt att utesluta
icke-fördragsslutande stat från de förmåner som tillförsäkrats genom konventionen
anför advokatsamfundet emellertid en avvikande mening. Advokatsamfundet
anser det synnerligen olämpligt att försöka skapa internationell
enhetlighet genom att i konventionen intaga bestämmelser om lex fori,
särskilt som denna regel icke står i samklang med modern rättsuppfattning
på den internationella privaträttens område. För närvarande torde sålunda
ett flertal länder tillämpa flaggans lag för att bestämma redareansvarets
begränsning. Advokatsamfundet framhåller, att den moderna sjölagstiftningen
i Italien (Codice della navigazione den 30 mars 1942) föreskrivit
flaggans lag för begränsningen av redareansvaret och att Norges hpyesterett
valt flaggans lag med åsidosättande av lex loci (ND 1958: 1). För svensk
rätts vidkommande hänvisar advokatsamfundet till att Stockholms rådhusrätt
tillämpat flaggans lag för redareansvarets begränsning, när det gällde
en kollision på internationellt vatten (ND 1958: 445).

Efter en helhetsbedömning av konventionens innehåll samt med hänsyn
till det stora värdet av en internationell unifiering på detta rättsområde uttalar
dock advokatsamfundet som sin bestämda uppfattning, att konventionen
snarast bör ratificeras av Sverige och att konventionens regler bör
läggas till grund för lagstiftning i samarbete med de övriga nordiska länderna.

Advokatsamfundet påpekar vidare, att kommittén med stöd av artikel 7
andra stycket i konventionen föreslagit, att Kungl. Maj :t skall äga förordna
att andra regler skall tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande i ickekonventionsstater,
medan däremot kommittén icke föreslagit att man i själva
lagtexten redan nu inför en ömsesidighetsregel. Advokatsamfundet hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

visar till att i nuvarande 255 § genom lagändring den 27 februari 1953 intagits
en ömsesidighetsregel av innebörd att guldvärdeberäkning ej skall ske,
med mindre detta följer av fördrag med den främmande staten och denna
genomfört motsvarande beräkning till förmån för svenska fordringsägare.
Advokatsamfundet anser att samma skäl, som år 1953 motiverade införandet
av nämnda ömsesidighetsregel, nu talar för att man i lagtexten bestämmer
att de nya lagregler som föranledes av konventionen icke skall gälla
i förhållande till fordringsägare, som tillhör främmande stater, vilka icke
genomfört motsvarande förmåner för svenska fordringsägare.

Vad därefter beträffar de frågor, vilkas reglering i konventionen överlämnats
åt den nationella rätten, har i olika avseenden delade meningar framkommit
under remissbehandlingen. Detta gäller framför allt frågan om begränsningsreglerna
beträffande småfartygen.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund, med vilket övriga fiskareorganisationer
instämmer, framhåller att i gruppen fartyg under 300 ton praktiskt
taget alla fiskefartyg återfinnes samt att fiskefartygens redare representerar
en mindre ekonomisk bärkraft i jämförelse med redarna för de
större fartygen. De förhöjda ansvarsbeloppen kommer därför enligt förbundet
att medföra vissa ekonomiska påfrestningar för det svenska fiskets utövare.
Förbundet anför emellertid följande.

Av sociala skäl vill vi icke motsätta oss den kraftigt förhöjda gränsen i
fråga om personskador. Möjlighet synes föreligga att till överkomliga premier
arrangera en effektiv ansvarighetsförsäkring för personskada för de
svenska fiskefartygen. Vi är däremot tveksamma beträffande 150 tonsgränsen
för egendomsskada. Vissa skäl kan tala för en lägre gräns. Vi är emellertid
fullt på det klara med att en rätt för småfartyg att begränsa efter
verkligt tonnage kan ge upphov till stötande resultat. Med hänsyn härtill
och då vi ej önskar bryta den nordiska rättsenheten, kan vi för vår del godkänna
150 tonsgränsen. Vi vill särskilt framhålla att vi vid vårt ställningstagande
i denna del har tagit stor hänsyn till att det norska fiskets organisationer
och assuradörer godkänt den norska kommitténs regler av motsvarande
innehåll samt att de ömsesidiga sjöförsäkringsbolag på den svenska
västkusten där huvudparten av västkustens fiskefartyg är försäkrade, för
sin del vid ett sammanträde i Göteborg den 23 oktober 1961 beslutat godtaga
kommitténs förslag till nya ansvarsbelopp. Det kan här tillfogas att
kaskoförsäkringsvillkoren för fiskefartygen kommer att överses i belysning
av kommittéförslaget.

En annan mening uttalas av hovrätten för Västra Sverige, som framhåller,
att den lindring i jämförelse med konventionens regel som föreslagits
beträffande småfartygens ansvarighet berör icke blott nyttosjöfarten utan
även praktiskt taget all nöjesfart. Hovrätten anser inte, att några övertygande
rättspolitiska grunder kan anföras för en så långtgående ansvarsbegränsning
som den föreslagna, och påpekar att begränsningsbeloppet vid egendomsskada
i svenskt mynt uppgår till något över 100 000 kronor, om 300-

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 dr lHG''t 515

lonsgränsen lagges till grund, och till något över 50 000 kronor, om 150-tonsgränsen lågges till grund. Hovrätten anför vidare:

I varje fall det senare beloppet förefaller helt otillräckligt med tanke på
de stora skador som racerbåtar och liknande nöjesfarkoster kan åstadkomma.
För ägare till sådana farkoster skulle väl eu ansvarighet som båtägare
summamässigt jämförbar med den invanda ansvarigheten som bilägare förefalla
tämligen naturlig. Några svårigheter att lösa ansvarsproblemen försäkringsvägen
kan inte heller antas föreligga. När kommittén ändå velat
begagna möjligheten att gynna småfartygen mera än konventionen gör, torde
detta bottna i hänsyn till den yrkesmässiga småsjöfarten, särskilt fisket.
Att konventionen och även den föreslagna lagtexten hela tiden har den yrkesmässiga
sjöfarten i sikte framgår av flera bestämmelser. Särskilt må
erinras om 261 § första st., enligt vilket redarens förmån av begränsningen
utsträckes till fartygets ägare eller befraktare eller den som i redares ställe
handhar fartygets drift. Tillämpad på nöjesfarkoster kan denna regel tydligen
medföra ett alltför gynnsamt läge. Exempelvis kan den som kör en
lånad plastracer tänkas få begränsa sitt ansvar så snävt som här är i fråga.
Bestämmelsen förefaller därför godtagbar blott när den tillämpas på kommersiell
sjöfart.

Hovrätten ifrågasätter emellertid, om det finns skäl att ens beträffande
den yrkesmässiga sjöfarten underskrida konventionens 300-tonsgräns. Visserligen
saknar måhända vissa för fiskebåtar alltjämt begagnade försäkringsformer
tillräcklig ekonomisk bärkraft för det högre ansvaret men detta
förhållande kan knappast betraktas som ett övertygande rättspolitiskt skäl
för att gå längre i fråga om lättnader än konventionens — i jämförelse med
vad som gäller trafiken på land — synnerligen gynnsamma regler. Det torde
inte stöta på svårigheter att finna försäkringsformer som kan ge det erforderliga
skyddet. Hovrätten förordar därför, att konventionens minimigräns
om 300 ton bibehålies utan undantag.

Sjöassuradörerncis förening, med vilken Försäkringsbolagens riksförbund
instämmer, anser kommitténs motivering till den föreslagna regeln för småtonnaget
föga övertygande och framhåller, att hänsyn i första hand bör tagas
till den skadelidande och ej endast till skadevållaren. Föreningen påpekar,
att fartygsägarna — liksom bilägarna, vilka också har varierande ekonomisk
bärkraft — har möjlighet att till rimlig kostnad erhålla en ansvarighetsförsäkring.
Om det emellertid i frågans nuvarande skede icke finns
möjlighet att nå nordisk enighet om 300-tonsgräns även för egendomsskada,
är föreningen beredd att acceptera det föreliggande förslaget.

Lagberedningen uttalar, att man inte utan tvingande skäl bör gå utöver
konventionen och medge rätt till ansvarsbegränsning i andra fall eller till
lägre belopp än som är obligatoriskt enligt konventionen. Lagberedningen
förordar alt ansvaret även för egendomsskador alltid bestäms efter en antagen
dräktighet av minst 300 ton. Förslaget om en lägre ansvarsgräns torde
enligt lagberedningen ha föranletts av att det mindre tonnaget ofta är försäkrat
i ömsesidiga försäkringsbolag med ringa bärkraft. Möjlighet torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1965

emellertid finnas, att dessa bolag skyddar sig genom återförsäkring, och den
premiehöjning som föranleds av att begränsningsbeloppet höjs kan förmodas
vara blygsam.

I samma riktning uttalar sig Näringslivets trafikdelegation och Stockholms
rådhusrätt. Rådhusrätten erinrar om att det i olika sammanhang har
dryftats, huruvida den skadegörandes ekonomiska ställning hör beaktas vid
bestämmandet av ett skadestånds storlek samt att sjölagskommittén diskuterat,
att i lagstiftningen införa en regel, enligt vilken ansvarighetsgränsen,
om synnerliga skäl föranleder därtill, skulle kunna av domstol nedsättas under
det legala minimibeloppet. Rådhusrätten ansluter sig till kommitténs uttalande,
att det är angeläget att lagstiftningen i detta avseende intar en
sträng ståndpunkt och att det bör ankomma på fartygsägaren att skaffa sig
försäkring, som täcker ansvarighetsbeloppet, men finner i konsekvens härmed
än mindre skäl föreligga för den föreslagna särskilda reduktionsregeln.
I varje fall anser rådhusrätten att utvägar bör prövas, varigenom nöjesbåtar
uteslutes från begränsningsrätt.

Sveriges advokatsamfund anser icke, att det föreligger några som helst
rättspolitiska skäl, varför ansvarsbegränsning skall få åtnjutas av nöjesfarkoster,
och föreslår att dessa icke skall omfattas av ansvarsbegränsningen.

Svenska hamnförbundet finner de för småfartygen föreslagna begränsningsreglerna
mindre tillfredsställande ur hamnarnas synpunkt.

Sjöfartsstyrelsen är icke övertygad om att ansvarigheten för småbåtar bör
vara begränsad. De motiv, som en gång uppställts för införandet av begreppet
redareansvarets begränsning, kan enligt styrelsen icke med någon större
styrka göras gällande vid den nu snabbt expanderande nöjesbåtstrafiken,
som endast undantagsvis har karaktären av näringsfång och där i stället
rekreations-, nöjes- och sportmomenten dominerar. Mot redareintresset står
här ett icke negligerbart intresse från tredje man att utan inskränkning erhålla
full ersättning för uppkommande skador. Sjöfartsstyrelsen skulle med
hänsyn härtill närmast vara benägen att förorda att nöjesbåtarna undantoges
från ansvarighetsbegränsningen. Betydande praktiska svårigheter uppkommer
emellertid vid försök att avgränsa olika kategorier småbåtar från
varandra. Med hänsyn bl. a. härtill vill styrelsen icke motsätta sig att ansvarigheten
i fråga om mindre fartyg bestämmes på det sätt som sjölagskommittén
föreslagit.

Sjösportens organisationer tillstyrker kommittéförslaget angående småbåtarnas
ansvarighet; dock anser Sveriges motorbåtsunion att ansvaret för
egendomsskador bör bestämmas efter en antagen dräktighet av 50 ton i stället
för 150 ton.

Flera remissorgan ifrågasätter införandet av någon form av obligatorisk
försäkring för småfartyg. Sålunda uttalar lagberedningen, att
även om begränsningsbeloppet höjs såsom beredningen föreslagit starka

Kurigl. Maj.ts proposition nr 35 år 11)64

betänkligheter ändock kvarstår mot de förmånligare ansvarsreglerna. Beredningen
tänker särskilt på s. k. sjöbussar — fartyg med ringa dräktighet
som tar ett stort antal passagerare —- färjor och snabbgående nöjesbåtar.
1 den mån ansvaret får begränsas blir begränsningsbeloppet lågt. Vare sig
rätt till ansvarsbegränsning inträder eller ej, gäller vidare, att det kan vara
svårt eller omöjligt för den skadelidande att utfå ersättning för skadan. Fartyget
har i de angivna fallen icke så stort värde, allra minst efter en allvarlig
skada. En jämförelse med motorfordonstrafiken och lufttrafiken ligger
här nära till hands. Det verkar enligt lagberedningen besynnerligt, att resande
är skyddade t. ex. under färd till och från en färja men under färjturen
är underkastade sjölagens hårda ansvarsbegränsning. Lagberedningen
anser därför starka skäl tala för att man inför någon form av obligatorisk
försäkring. Vid bestämmandet av minsta försäkringsbelopp behöver man
därvid icke vara bunden av konventionens begränsningsregler. Lagberedningen
förordar, att beloppet bestämmes så att man om möjligt får ett skydd
motsvarande vad som gäller för motorfordonstrafiken. En sådan ordning
lär redan tillämpas av Göteborgs stad för stadens färjor. Hur försäkringsplikten
bör utformas i detalj och om den bör omfatta alla fartyg eller blott
vissa kategorier, kräver närmare utredning. Enligt lagberedningen bör hinder
icke möta mot att låta försäkringsplikten omfatta även större fartyg. I
stor utsträckning torde de redan för närvarande vara ansvarsförsäkrade.
Den förordade försäkringen bör emellertid, för att skyddet skall uppnås, gå
utöver ramen för ansvarsförsäkring. För dem som håller sig med nöjesbåtar
torde enligt lagberedningen premien för en tillfredsställande försäkring
vara föga kännbar.

Även andra remissorgan tar upp frågan om obligatorisk försäkring för
vissa båtar. Sålunda uttalar sjöfartsstyrelsen, att det kan bli aktuellt att införa
en försäkringsplikt för vissa nöjesbåtar liksom för motorfordon och
i samband därmed obligatorisk registrering av dessa båtar samt någon form
av obligatoriskt förarbevis. Svenska hamnförbundet framhåller, att även små
fartyg kan vålla hamnarna betydande skador och att en allmän försäkringsplikt
i varje fall beträffande smärre fartyg skulle innebära ett väsentligt
ökat skydd för hamnarna, även om en dylik försäkringsplikt av praktiska
skäl måste begränsas till fartyg, vilka enligt 2 § sjölagen skall vara registrerade.
Svenska seglar förbundet uttalar förhoppningen, att frågan om obligatoriskt
försäkringsskydd för båtar så snart som möjligt blir föremål för utredning.
I

I anslutning till frågan om begränsningsrätt för småtonnaget diskuterar
ett par remissorgan, huruvida begränsningsreglerna över huvud taget skall
gälla för fartyg som användes i inre farvatten. Sålunda
erinrar Stockholms rådhusrätt om att man redan vid införlivandet med
svensk rätt av 1924 års ansvarsbegränsningskonvention övervägde att ordna

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

den rent interna lagstiftningen oberoende av reglerna i denna konvention
samt att göra skillnad mellan fartyg, som användes i öppen sjö, och fartyg,
som navigeras i de inre farvattnen, men att man då stannade vid att icke
använda sig av denna möjlighet med hänsyn till önskvärdheten av fasta och
enhetliga regler. När nu sjölagskommittén intager samma ståndpunkt vill
rådhusrätten dock för sin del ifrågasätta, huruvida verkligen alltjämt den
tanken bör avvisas att från lagstiftningens tillämpningsområde undantaga
fartyg, som användes i inre farvatten. Rådhusrätten uttalar, att även med de
nu föreslagna höjda ansvarighetsbeloppen begränsningsreglerna innefattar
risker för obilliga och egendomliga resultat, samt ifrågasätter i likhet med
lagberedningen, varför exempelvis ett skadestånd, som härrör från trafik
med landsvägsfärjor, skall begränsas, då skadestånd, som hänför sig till
färd till eller från färja, skall utgå helt.

Lagberedningen förordar, att begränsningsreglerna inte görs tillämpliga
på andra fartyg än sådana som enligt sin konstruktion är avsedda och lämpade
för fart i öppen sjö.

Sistnämnda två remissorgan behandlar även frågan om begränsningsrätt
beträffande krigsfartyg. Lagberedningen påpekar, att varken konventionen
eller lagen särskilt nämner krigsfartyg. Med hänsyn till hittillsvarande
praxis torde man enligt lagberedningen kunna antaga, att om ej förbehåll
görs, rätt till ansvarsbegränsning kommer att anses föreligga även
för sådana fartyg, trots att krigsfartygen ej har med sjöfartsnäringen att
göra. Tveksamt är dock, om detta gäller även skottskador och andra skador
som härrör från krigsfartygets särskilda beskaffenhet. I sak är det naturligtvis
ovidkommande, om t. ex. ett skadebringande skott avlossas från ett
fartyg eller från land. Lagberedningen finner det otillfredsställande, att kronan
skall kunna begränsa sitt ansvar för skada, som orsakats av krigsfartyg,
vare sig det är fråga om skottskador eller andra skador.

Samma uppfattning uttalas av Stockholms rådhusrätt, som erinrar om att
enligt rättspraxis begränsningsrätt föreligger även för krigsfartyg och andra
sådana statens fartyg, som är avsedda att användas uteslutande för offentliga
ändamål. Det ter sig enligt rådhusrättens mening otillfredsställande,
att staten i sin offentliga verksamhet gentemot medborgarna icke skall vara
ansvarig för hela den ekonomiska skada, som kan härröra från sagda
verksamhet. Beaktas bör enligt rådhusrätten också att krigsfartygens förhållandevis
ringa nettotonnage för deras del medför exceptionellt låga begränsningsbelopp.
Önskvärdheten av enhetlighet och den synpunkten att
konventionens regler innebär ett betydande framsteg i fråga om enkelhet
och reda, finner rådhusrätten vara skäl som icke väger tyngre än skälen
mot begränsningsrätt, i allt fall såvitt gäller krigsfartyg och andra fartyg
för uteslutande offentliga ändamål. I enlighet härmed föreslår rådhusrätten,
att bestämmelser härutinnan upptages i lagförslaget.

Kangl. Maj. ts proposition nr .‘15 ur WtU

Svenska hamnförbundet erinrar om att enligt signaturprotokollet till konventionen
fördragsslutandc stat medgives rätt att utesluta tillämpning av
artikel (1) (c), vilken innefattar begränsningsregler beträffande skada på
hamnanläggningar och skyldighet att avlägsna förolyckat
fartyg, men att denna icke begagnats i kommittéförslaget. Hamnförbundet
anför:

Detta spörsmål dryftades vid förhandlingar mellan deltagare från de nordiska
länderna, varvid förslag framfördes att eventuellt utesluta skador å
hamnanläggningar från begränsningsreglerna. Härom kunde enighet emellertid
icke uppnås. Den danska kommittén ansåg det sålunda olyckligt att
genom sådant uteslutande bryta den internationella rättsenhet, som konventionen
strävade till. Härutöver anfördes, att det måhända kunde få skadliga
verkningar för danska företagareintressen m. m. därest på detta område
strängare ersättningsregler uppehölles än som normalt komme att gälla
för de länder, som stodo utanför konventionen. Den svenska sjölagskommittén
har sannolikt på enahanda grunder ansett det vara av vikt, att förevarande
begränsningsrätt, liksom hittills, medgives redare. Begränsningsrätten
avser »ersättning för skada, som av ett fartyg orsakats å hamnars,
bassängers och segelbara vattenvägars konstanläggningar».

I syfte att utröna verkningarna av nuvarande begränsning i redareansvaret
för här ifrågavarande skador har hamnförbundet från trettioen svenska
hamnar inhämtat uppgifter avseende förhållandena under de senaste tio
åren. Härav framgår, att gällande begränsning för tjugosju av hamnarna
icke medfört någon ekonomisk olägenhet under omförmäld tidsperiod, att
för två hamnar sådana skador inträffat att risk för ekonomisk förlust förelegat
samt att likaledes två hamnar drabbats av direkt förlust till ett sammanlagt
belopp av runt 54 000 kronor. I de två fall, då risk för förlust förefunnits,
har i det närmaste full ersättning för reparationskostnader erhållits.

Frånsett resultatet av nyss nämnda undersökning torde emellertid böra
framhållas, att begränsningsregler i hithörande hänseende icke te sig gynnsamma
för hamnarna med hänsyn till de höga belopp, till vilka skador på
hamnanläggningar av olika slag kunna komma att uppgå. Förslaget förutsätter,
att skadelidanden — hamnen — och icke skadevållaren — redaren
— genom försäkring får gardera sig mot skador av här förevarande slag.
Detta torde icke överensstämma med allmänna skadestånds- och försäkringsprinciper.

Redareansvarets begränsning avser jämväl »ersättning på grund av laglig
förpliktelse att avlägsna sjunket, strandat eller övergivet fartyg eller
egendom ombord på sådant fartyg». Med hänsyn till de svåra avbräck, som
kunna åsamkas hamnarna, då fartyg strandar eller sjunker i hamninfarter
och de mycket betydande kostnader, som härvid kunna uppkomma,
kan begränsning av redareansvaret härvidlag icke anses tillfredsställande.

Även lagberedningen uttalar tveksamhet, om tillräcklig anledning finns
att medge rätt till ansvarsbegränsning i dessa fall. I

I fråga om rätt att åberopa ansvarsbegränsning gentemot
anställda ombord uttalar hovrätten för Västra Sverige en mot kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

mittén avvikande mening. Hovrätten erinrar om att frihet har lämnats åt
de fördragsslutande staterna att välja, huruvida ansvarsbegränsningen skall
gälla även gentemot den egna besättningen och andra anställda ombord
eller arbetande i fartygets tjänst. Hovrätten ifrågasätter, om det är en
rättspolitiskt lycklig lösning att undantaga denna krets av skadelidande
från redarens rätt till ansvarsbegränsning. När man väl har accepterat
principen att redaren skall få begränsa sitt ansvar, synes det hovrätten mest
ändamålsenligt, att begränsningen får gälla även i förhållande till de egna
anställda. De av kommittén anförda sociala skälen synes snarare böra tillgodoses
genom ett tillfredsställande försäkringsskydd åt de anställda.

Samma uppfattning uttalas av Sveriges advokatsamfund, som anför:

Om man nu i svensk rätt betager redaren hans begränsningsrätt gentemot
befälhavaren, medlem av besättningen, lots eller annan hos redaren
anställd person, på sätt sjölagskommittén föreslagit genom 254 § andra
stycket, skulle betydande svårigheter kunna uppstå för den svenske redaren.
Med sjölagskommitténs förslag skulle t. ex. vid en fartygskollision,
varigenom besättningen skadas, denna kunna få ett betydande ekonomiskt
intresse av att vända sig mot den egna redaren och icke mot den främmande
redaren, som ju fortfarande skulle ha möjlighet att begränsa sitt ansvar för
skador, som vållats besättningen på ett främmande fartyg. Om vid en fartygskollision
personskador skulle drabba besättningen på båda fartygen och
båda fartygsägarna skulle sakna möjlighet att begränsa sitt ansvar i förhållande
till den egna besättningen, skulle den märkliga situation uppstå att
båda parterna sannolikt skulle erhålla det bästa stödet för sin sak hos vittnen,
som åberopats av motparten vid sammanstötning mellan ett svenskt
fartyg och ett fartyg tillhörande stat, som i hithörande hänseenden icke genomfört
motsvarande bestämmelser i sin lagstiftning.

Lagberedningen föreslår, att villkoret för tillämpning av utländsk lag, att
fartyget hör hemma i främmande stat, får utgå såsom mindre väl förenligt
med konventionen. Lagberedningen anför härutinnan:

Såsom kommittén anför (s. 26) är det icke otänkbart, att en person, som
är anställd ombord på svenskt fartyg, är underkastad utländsk lagstiftning
i avseende å sitt tjänsteavtal. Det må för övrigt framhållas, att den skadelidande
icke nödvändigtvis behöver ha varit anställd ombord. Vidare måste
man räkna med möjligheten av att den anvarige är utlänning trots att fartyget
är svenskt. Det kan t. ex. röra sig om en delägare i fartyget (jfr 1 §
sjölagen), en befraktare eller en anställd. Enligt konventionen synes den
ansvarige kunna påkalla, att frågan om ansvarsbegränsning bedöms enligt
den lag som reglerar tjänsteavtalet, om detta leder till förmånligare resultat
för honom. Konventionen torde visserligen icke hindra en avvikande reglering
för rent interna svenska förhållanden, men så snart ett utländsk intresse
är inblandat lärer man vara bunden av konventionen, även om fartyget
är svenskt. Att uppställa en avvikande regel för det fall att den ansvarige
är svensk synes icke behövligt ocli kan även vålla komplikationer,
om det finns flera ansvariga.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år

Departementschefen

Regler som begränsar det ansvar som åvilar en fartygsredare enligt sjölagen
eller enligt allmän lag finns lios oss liksom i andra sjörättsliga system
sedan lång tid tillbaka. Dessa regler har i olika länder haft ett mycket skiftande
innehåll. Med hänsyn till sjöfartsnäringens internationella karaktär
bär det redan tidigt varit ett starkt intresse att förenhetliga de olika regelsystem
som gällt i skilda länder. Såsom framgått av den tidigare redogörelsen
har dessa strävanden resulterat i en konvention som antogs i Bryssel
1924 om begränsning av redares ansvarighet. Denna konvention har emellertid
vunnit relativt ringa anslutning och en ny konvention om begränsning
av redares ansvar har antagits i Bryssel den 10 oktober 1957.

Sverige har ratificerat 1924 års Brysselkonvention och inarbetat dess regelsystem
i 10 kap. sjölagen. Samma är förhållandet i Danmark, Finland
och Norge. Bland de mera betydande sjöfartsnationerna har förutom de nordiska
länderna endast Belgien, Frankrike och Spanien anslutit sig till konventionen.

Efter samarbete med de nämnda nordiska länderna har sjölagskommittén
föreslagit, att Sverige skall ratificera 1957 års konvention, samt framlagt
förslag till de ändrade regler i sjölagen som föranledes av en anslutning till
konventionen. Motsvarande kommittéförslag har framlagts i Danmark, Finland
och Norge.

Det svenska kommittéförslaget har i vanlig ordning varit föremål för remissbehandling.
Förslaget om ratificering av 1957 års Brysselkonvention
och om därav föranledda ändringar i sjölagen har därvid tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av samtliga remissorgan.

En del remissorgan har emellertid framfört vissa kritiska synpunkter på
det berättigade i ett legalt begränsat redareansvar.
Motiveringarna för en ansvarsbegränsning har varierat starkt under skilda
tider och i olika länder. Någon ingående analys därav kan givetvis här icke
ifrågakomma men med hänsyn till frågans allmänt skadeståndsrättsliga betydelse
synes det i dagens läge, då de skadeståndsrättsliga problemen aktualiseras
alltmer i lagstiftning och offentlig debatt, icke opåkallat att med
några ord beröra motiven för det särskilda rättsinstitut som den legala ansvarsbegränsningen
för fartygsredare utgör. Härvid bortses emellertid från
de skäl av närings- eller handelspolitisk art som i vissa länder kan tänkas
motivera ett gynnande av sjöfartsnäringen eller viss gren av denna näring.

Vissa av de skäl som åberopats grundar sig på föreställningen om culparegeln
som den helt dominerande principen för skadeståndsskyldighet.
Mot bakgrunden härav har framhållits, att redarens ansvar är strängare
än andra företagares genom att han svarar även för skada till följd av
underiydandes fel eller försummelse. Denna ansvarighet har ansetts bli sä

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196 i

mycket mera betungande som redaren i motsats till flertalet andra företagare
icke har möjlighet att öva kontroll över fartyget och de anställda
ombord. Såsom bl. a. lagberedningen framhållit har emellertid ett ansvar
av samma art som redarens med tiden kommit att gälla även på andra
områden och det förekommer även att företagare svarar strikt, d. v. s.
oberoende av om fel eller försummelse kan påvisas hos ledningen eller någon
underlydande. Härtill kommer att redarens möjligheter att öva fortlöpande
kontroll över fartyget på ett genomgripande sätt har förbättrats
genom teknikens utveckling. Olikheterna i nu nämnda avseenden mellan
sjöfartsnäringens och andra företagare har sålunda i väsentlig mån utjämnats.

Det har även som ett led i diskussionen om det berättigade i ett begränsat
redareansvar tidigare anförts, att borgenärernas intresse av en oinskränkt
betalningsrätt icke skulle vara så stort, emedan dessa i praktiken
har stora svårigheter att göra sin fordringsrätt gällande i annat än det
objekt som befinner sig inom det egna jurisdiktionsområdet, d. v. s. sjöförmögenheten.
Även i detta avseende har emellertid ändrade förhållanden
inträtt, dels genom förbättrade kommunikationer, dels genom ökade möjligheter
till verkställighetsåtgärder utanför det egna landet.

Ett ofta återkommande argument för begränsning av redarens ansvar
är vidare rederirörelsens särskilt riskfyllda natur. Sålunda har i motiven
till 1891 års sjölag uttalats, att den som bedriver en med så stor risk förenad
näring som sjöfarten bör sättas i tillfälle att åtminstone i någon mån
beräkna vad han riskerar. Man har inom doktrinen också anfört, att det
är ett önskemål att befria redaren från katastrofrisker som han icke rim
ligen kan täcka genom försäkring. Härvidlag bör emellertid framhållas atl
genom teknikens utveckling såväl när det gäller hjälpmedel för navigering
som i andra avseenden sjöfartsnäringen icke längre ovedersägligen
framstår som särskilt riskfylld. Den anförda synpunkten har vidare avseende
närmast på mindre rederier och i mycket liten utsträckning på våra dagars
storrederier.

Problemets tyngdpunkt synes i stället ligga på frågan hur sjöfartsnäringens
försäkringsskydd lämpligen bör anordnas. Lagberedningen har i sitt remissyttrande
härutinnan anfört, att det synes vara på tiden att även rederinäringen
får bära sina kostnader i form av försäkringsavgifter eller på annat
sätt. Beträffande detta omfattande spörsmål inskränker jag mig av naturliga
skäl till endast några kortfattade allmänna synpunkter.

Genom den legala ansvarsbegränsningen erhålles en högsta gräns för redarens
behov av försäkringsskydd och redaren besparas kostnaden av eu
till beloppet obegränsad ansvarighetsförsäkring. En av dem som främst
drabbas av ansvarsbegränsningen är lastägaren. Det har framhållits, att denne
under alla förhållanden har ett behov att genom försäkring av lasten
skydda sig för sådana förluster som inte ger upphov till någon skadestånds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 196b Cl

fordran och att det ställer sig lättare för lastägaren, som känner värdet av
det transporterade godset, att teckna försäkring för detta än för redaren,
som i varje fall icke kan förutse värdet av lasten på det fartyg, med vilket
hans eget fartyg kan kollidera. Synpunkter av detta slag, d. v. s. angående
vem som ligger närmast till att teckna försäkring, kan emellertid läggas inte
bara på sjöbefraktningen utan även på befordran till lands och i luften.
Någon motsvarighet till det system som gäller beträffande redares ansvar
finnes emellertid icke inom frakträtten i övrigt.

När det gäller försäkringsskyddet är det även i övrigt av intresse att jämföra
sjötrafiken med trafiken till lands. Därvid vill jag endast erinra om att
inom motorfordonsförsäkringen maximibeloppen utan avgiftshöjning nyligen
höjts så att ansvarigheten i praktiken blivit obegränsad. Även i andra
länder är skadelidandeskyddet inom motorfordonstrafiken bättre tillgodosett
än inom sjötrafiken.

Vad nyss anförts gäller framför allt sakskada. Beträffande personskadorna
gör sig skälen mot en ansvarighetsbegränsning ännu starkare gällande
än beträffande sakskador. Det förtjänar emellertid påpekas att den nya konventionen
i detta avseende utgör en avsevärd förbättring i förhållande till
de nu gällande reglerna genom att ansvarighetsgränserna höjes väsentligt
vid personskador.

Den av lagberedningen aktualiserade frågan, i vad mån den legala begränsningsrätten
bör eller kan ersättas med en maritim ansvarighetsförsäkring,
inrymmer såsom framgår av det sagda stora problem. Dessa — liksom
hela frågan om det berättigade i en legal ansvarsbegränsning — kan
emellertid icke lösas uteslutande med utgångspunkt från vad som ter sig
rimligt för den svenska skadeståndsrättens del. Frågan måste lösas på internationellt
plan och är avhängig bl. a. av sammansättningen av skilda länders
fartygsbestånd, sjöförsäkringens uppbyggnad i olika länder m. fl. faktorer.

Mot bakgrunden av det nu anförda anser jag mig kunna konstatera,
att den nya konventionen innebär betydande förbättringar i förhållande
till de gällande reglerna. Sålunda har begränsningsområdet väsentligen
minskats. Redaren kan i motsats till vad som för närvarande
gäller icke längre begränsa sitt ansvar för skada, som härrör därav att ett
avtal till följd av fel eller försummelse av nautisk art icke blivit behörigen
fullgjort, förpliktelse, som grundar sig på att i konossement lämnats
oxåktiga eller ofullständiga uppgifter, bärgarlön, bidrag till gäldande
av gemensamt haveri samt förpliktelse som befälhavaren har ådragit redaren
i kraft av sin legala fullmakt. Härefter kan begränsningsområdet sägas
omfatta i huvudsak endast de centrala riskerna för sjöfarten.

Ansvarighetsgränsen bestämmes enligt gällande regler till ett belopp
motsvarande fartygets värde efter den ansvarighetsgrundande händelsen

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

med tillägg av tio procent av värdet före händelsen, den s. k. fartygsvärderegeln.
I de viktigaste begränsningsfallen äger emellertid redaren åberopa
en alternativ gräns, beräknad efter åtta engelska guldpund för ton av
fartygets dräktighet, den s. k. pundregeln. Har personskada uppstått, höjes
ansvarighetsgränsen med ytterligare åtta engelska guldpund för ton.
Detta belopp är avsett att enbart täcka personfordringar. Om det inte förslår
skall personborgenärerna erhålla betalning jämte övriga borgenärer ur
återstoden av ansvarighetsbeloppet. I sjölagen har pundbeloppen omvandlats
till kronor i guld. Detta sj^stem är såsom framgått av vad tidigare anförts
en kompromiss mellan det engelska och de kontinentala systemen.

Pundregeln har emellertid i praktiken i allmänhet givit det för redaren
förmånligaste resultatet och fartygsvärderegeln har därför fått ringa tilllämpning.

Den nya konventionen upptager ingen fartygsvärderegel utan begränsningsbeloppen
angives i visst antal Poincaré-francs för ton av fartygets
dräktighet. Det engelska systemet har sålunda givits företräde framför de
kontinentala uppfattningarna men för vårt lands vidkommande torde såsom
framgått av vad nyss anförts denna ändring i praktiken icke bli av någon
genomgripande betydelse. Å andra sidan torde, därest anslutningen —
såsom är att antaga — blir större till den nya konventionen än till den gamla,
väsentliga fördelar vinnas genom internationellt enhetligare regler.

Poincaréfrancen är icke något nationellt mynt utan tjänstgör endast som
räkneenhet. Omräkning från Poincaréfranc till nationell valuta skall göras
i varje särskilt begränsningsfall. Härigenom vinnes så långt möjligt garanti
för en gemensam och fast värdegräns.

I överensstämmelse med 1924 års konvention föreskrives skilda ansvarighetsgränser
för egendoms- och personskador. Om endast egendomsskada
föreligger, uppgår den begränsade ansvarigheten till ett belopp beräknat
efter 1 000 francs för ton av fartygets dräktighet. I fall av personskada,
enbart eller i förening med egendomsskada, beräknas den begränsade ansvarigheten
efter 3 100 francs för ton av fartygets dräktighet. Såsom tidigare
antytts innebär detta i förhållande till gällande regler en väsentlig
höjning av ansvarigheten för personskador. Enligt de nya reglerna kommer
begränsning av personfordringar icke att komma i fråga annat än vid
stora katastrofer. Detta måste av sociala skäl anses vara en betydande förtjänst
hos de nya reglerna.

Den nya konventionen medför även såsom närmare framgår i det följande
ökade möjligheter för redaren att förhindra, att hans fartyg göres
till föremål för handräckning flera gånger och i olika länder till säkerhet
för fordringar, som härrör från en och samma händelse. Detta är givetvis
ägnat att medföra ett bättre utnyttjande av fartygstonnaget.

Av vad sålunda anförts framgår, att väsentliga fördelar är att vinna vid
en anslutning till den nya begränsningskonventionens regler. Sjölagskom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 nr 196b 63

mitténs förslag, att vårt land skall ratificera konventionen och inarbeta
dess regler i sjölagen, bär såsoin framgått vunnit anslutning från samtliga
remissorgan.

Beträffande en detalj i konventionen, nämligen principen att lex fori
skall gälla för redareansvarets begränsning, har emellertid Sveriges advokatsamfund
framhållit, att detta icke står i samklang med modern rättsuppfattning
på den internationella privaträttens område. Advokatsamfundet
har emellertid uttalat, att detta förhållande icke bör utgöra hinder för
ett accepterande av konventionens i övrigt ändamålsenliga regelsystem.

Liksom kommittén och remissorganen anser jag, att vårt land i likhet
med vad som föreslås i Danmark, Finland och Norge bör tillträda den nya
konventionen. Beträffande den nyss nämnda lexforiprincipen bör framhållas,
att denna kommit till uttryck i artikel 7 första stycket och måste ses
i samband med den i artikel 7 andra stycket intagna regeln, att fördragsslutande
stat har möjlighet att från en på konventionen grundad lagstiftning
helt eller delvis utesluta icke-fördragsslutande stat och sådana personer,
som saknar viss angiven anknytning till fördragsslutande stat.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att vårt land ratificerar
1957 års Brysselkonvention om begränsning av redares ansvar och genomför
de ändringar i sjölagen som betingas härav.

Sjölagskommittén har föreslagit, att den förut nämnda möjligheten att
från lagstiftningen undantaga icke-fördragsslutande stat eller personer
som saknar anknytning till fördragsslutande stat icke skall utnyttjas utan
att bestämmelserna i princip skall vara generellt tillämpliga. Kommittén
har emellertid icke ansett att vårt land bör avstå från möjligheten att förhindra,
att främmande fartyg av svensk myndighet erhåller en förmånligare
behandling än som i motsvarande situation kommer ett svenskt fartyg
till del i det främmande fartygets hemland. Dylika fall kan uppkomma
främst i fråga om fartyg hemmahörande i stat som icke biträtt konventionen
men även beträffande fartyg hemmahörande i stat, som biträtt konventionen
men därvid gjort förbehåll enligt punkterna 2 (a) och (b) i slutprotokollet.
Sjölagskommittén har ansett det lämpligt att en möjlighet
hålles öppen att föreskriva undantag för dessa fall. Kommittén har därför
föreslagit, att Kungl. Maj :t skall äga förordna att i stället för bestämmelserna
i 10 kap. sjölagen andra regler skall här i riket tillämpas i fråga om
fartyg hemmahörande i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll
anslutit sig till 1957 års begränsningskonvention.

Kommitténs förslag överensstämmer i princip med den gällande bestämmelsen
i 266 § sjölagen och jag tillstyrker förslaget. Detta förutsätter att
vårt land vid ratificeringen av konventionen gör förbehåll enligt punkterna
2 (a) och (b) i signaturprotokollet till konventionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1965

När det gäller de frågor, soin konventionen lämnar fritt för den
nationella rätten att reglera har spörsmålet om småfartygens ansvarighet
tilldragit sig största intresset. Såsom framgått skall enligt konventionen
fartyg vars dräktighet understiger 300 ton vid bestämmandet av
ansvarighetsgränsen anses ha en dräktighet av 300 ton. Detta innebär i förhållande
till vad som gäller för närvarande en väsentlig skärpning av redarens
ansvarighet. Fördragsslutande part äger dock enligt punkt 2 (b) i signaturprotokollet
förbehålla sig rätten att meddela avvikande bestämmelser
beträffande fartygen under 300 ton.

Kommittén har beträffande småfartygen uttalat, att dessa fartygs redare
eller ägare ofta representerar en jämförelsevis ringa ekonomisk bärkraft
men att å andra sidan måste beaktas att även de små fartygen kan
åstadkomma mycket betydande skador. Sjölagskommittén har kommit
till den uppfattningen att konventionen i princip bör följas såvitt angår
personskada men att beträffande egendomsskada en lägre ansvarighetsgräns
är rimlig och lämplig. Med avseende närmast på egendomsskada har
kommittén därför föreslagit en reduktionsregel av innebörd att fartyg, vars
dräktighet understiger 150 ton, likställes med fartyg om 150 ton samt att
för fartyg med en dräktighet från 150 upp till 300 ton det verkliga tontalet
lägges till grund för ansvarighetsgränsens beräkning.

Om detta förslag har framkommit delade meningar under remissbehandlingen.
Fiskareorganisationerna har av sociala skäl icke velat motsätta
sig den förhöjda gränsen i fråga om personskada men uttalat tveksamhet
beträffande höjningen av ansvarigheten för egendomsskada. Med
hänsyn till den nordiska rättsenheten har man emellertid ansett sig kunna
godkänna även detta förslag. Å andra sidan har flera remissorgan uttalat
sig för att konventionens 300-tonsregel helt skall godtagas. Bland
dessa har några framhållit, att i varje fall beträffande nöjessjöfarten anledning
saknas att avvika från konventionen. Från försäkringshåll har anförts,
att 300-tonsregeln är att förorda men att, om nordisk enighet icke
kan nås om denna, det föreliggande förslaget får accepteras. Sjöfartsstyrelsen
har förklarat sig närmast benägen att förorda, att nöjesbåtar undantages
från ansvarighetsbegränsning men framhållit att betydande praktiska
svårigheter skulle uppkomma vid försök att avgränsa de olika kategorierna
småbåtar från varandra. Med hänsyn härtill har sjöfartsstyrelsen
icke motsatt sig kommittéförslaget. Lagberedningen har gjort en jämförelse
med motorfordons- och lufttrafiken och uttalat, att starka skäl
föreligger för en obligatorisk försäkring för småfartyg. Lagberedningen
har föreslagit eu närmare utredning härom. Sjöfartsstyrelsen har uttalat,
att det kan bli aktuellt att införa försäkringsplikt beträffande vissa nöjesbåtar
och i samband därmed obligatorisk registrering av dessa båtar samt
någon form av förarbevis.

När det gäller småfartygen kan konstateras, att de föreslagna reglerna

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196b

innebär en väsentlig höjning av den ansvarighet som nu gäller. Det torde
endast undantagsvis komma att inträffa att full täckning för skada icke erhålles.

Frågan om småfartygens ansvarighet har varit föremål för behandling
vid de förhandlingar som hållits med representanter för berörda departement
i Sverige, Danmark, Finland och Norge. Därvid har framkommit, att
beträffande nyttosjöfarten, företrädesvis fisket, nordisk enighet icke torde
kunna nås om någon annan lösning än den av kommittén föreslagna. Sådan
enighet är enligt min mening synnerligen angelägen. Beträffande nojessjofarten
kan väl med fog sägas, att denna bör kunna bära det fulla ansvaret
för uppkommande skador. Emellertid synes en tillfredsställande gränsdragning
mellan nöjes- och nyttosjöfart stöta på mycket stora praktiska svårigheter.

På grund av vad nu anförts och då de föreslagna ansvarighetsgränserna
synes utgöra en rimlig avvägning av de olika intressen som gör sig gällande
i denna fråga, föreslår jag, att kommittéförslaget på denna punkt lägges
till grund för lagstiftning. Detta förutsätter att vårt land även av denna anledning
vid ratificering av konventionen enligt punkt 2 (b) i signaturprotokollet
förbehåller sig rätten att meddela från konventionen avvikande regler
för fartyg, vars dräktighet understiger 300 ton.

Frågan om obligatorisk ansvarighetsförsäkring sammanhänger med problemet
om registrering av småbåtar. Härom har chefen för handelsdepartementet
uttalat (prop. 1962: 94), att ytterligare erfarenheter av trafiken till
sjöss bör avvaktas, innan frågan prövas. På grund av vad sålunda anförts
och då väsentliga administrativa problem uppstår vid ett genomförande av
en obligatorisk ansvarighetsförsäkring, kan ståndpunkt icke tagas till frågan
i detta sammanhang.

I fråga om fartyg, som användes i inre farvatten, gäller för närvarande
samma begränsningsregler som beträffande fartyg, som användes i öppen
sjö. Detta motiveras av önskvärdheten av fasta och enhetliga regler. Det
nu framlagda förslaget intager samma ståndpunkt. Ett par remissorgan
har under hänvisning till olikheten mellan reglerna för trafiken till lands
och till sjöss ifrågasatt, att från lagstiftningens tillämpning borde undantagas
fartyg som användes i inre farvatten. Härvidlag bör emellertid beaktas,
att enligt gällande regler redarna i stor utsträckning kan fritaga sig från
ansvar gentemot den krets av skadelidande som närmast åsyftas, nämligen
passagerarna. För att en ändrad ordning skall få avsedd effekt, torde därför
även sistnämnda regler böra ändras. Jag anser icke det anförda utgöra
tillräckligt skäl att avvika från det gällande systemet1.

Icke heller anser jag, att särskilda bestämmelser bör införas för krigsfartyg.

När det gäller skada å hamnanläggningar och liknande anordningar samt

1 Angående trafik med landsvägsfärja se NJA 1961 s. 686.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 saml. Nr 35

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

skyldigheten att avlägsna förolyckat fartyg har fördragsslutande part möjlighet
att utesluta konventionens bestämmelser om ansvarighetsbegränsning.
Sjölagskommittén har föreslagit, att Sverige icke skall begagna sig
av denna möjlighet. Detta förslag har lämnats utan erinran av remissorganen
med undantag av Svenska hamnförbundet. Lagberedningen har uttalat
tveksamhet härvidlag. Enligt min mening bör man inte utan starka
skäl avvika från konventionens regler. På grund härav och då enligt vad
som framgår av hamnförbundets yttrande begränsningsrätten hittills icke
medfört några betydande olägenheter för hamnarna anser jag mig böra
tillstyrka kommitténs förslag härutinnan. Påpekas bör att vid bristande
reciprocitet Kungl. Maj :t enligt vad som tidigare framgått har möjlighet att
från begränsningsrätten undantaga fartyg i främmande stat, som icke
bereder svenska fartyg förmånen av en motsvarande begränsningsrätt.

Enligt artikel 1 (4) (b) lämnas åt varje konventionsstat fritt att, i det
fall då dess lagstiftning reglerar tjänsteavtalet mellan fartygsägaren och
anställda ombord, avgöra i vad mån en skada som förorsakats en anställd
skall vara underkastad redarens begränsningsrätt.

Kommittén har ansett, att vägande sociala skäl talar för, att ansvarighet
för skada som åsamkats anställda ombord så långt konventionen medgiver
icke skall omfattas av redarens begränsningsrätt, och därför föreslagit
en särskild undantagsbestämmelse härom. Vidare har kommittén föreslagit
ett undantag från den i det föregående nämnda lexforiprincipen av
innehåll, att frågan om ansvarighet för fordran som nu sagts skall avgöras
efter den lag som gäller för tjänsteavtalet, om fartyget hör hemma i
främmande stat och tjänsteavtalet regleras av lagen i stat som är ansluten
till 1957 års konvention.

Vad kommittén sålunda föreslagit har godtagits av det övervägande flertalet
remissorgan. Hovrätten för Västra Sverige har emellertid givit uttryck
för en avvikande mening och uttalat, att de anförda sociala skälen
bör tillgodoses genom ett tillfredsställande försäkringsskydd för de anställda.
Samma uppfattning har framförts av Sveriges advokatsamfund.
Advokatsamfundet har ansett det olämpligt att exempelvis vid en fartygskollision,
varigenom besättningen skadats, denna kan få ett ekonomiskt
intresse att vända sig mot den egna redaren och icke mot den främmande
redaren och att i vissa fall märkliga processlägen kan uppkomma till följd
av besättningens ekonomiska intressen. Lagberedningen har förordat, att
det av kommittén för tillämpning av utländsk lag föreslagna villkoret, att
fartyget hör hemma i främmande stat, utgår såsom mindre väl förenligt
med konventionen.

I likhet med kommittén anser jag, att av socialpolitiska skäl skada, som
åsamkats anställda ombord, icke bör drabbas av begränsning. Denna synpunkt
tillgodoses lämpligast genom att — i den utsträckning som konventionen
möjliggör — i vår lagstiftning undantag från begränsningsrätten
göres beträffande skada som drabbat anställda ombord. I anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 dr 196b

advokatsamfundets invändning mot förslaget kan framhållas, att det förhållandet
att olika i eu rättegång deltagande personer — parter, vittnen eller
sakkunniga — har skilda ekonomiska intressen inte är ovanligt och att
en domstol ofta har att ta hänsyn härtill vid sin bedömning av ett mål. På
grund av det anförda tillstyrker jag kommitténs förslag, att ansvarighet
för skada som drabbat anställda ombord skall undantagas från begränsningsrätt.
I likhet med lagberedningen anser jag däremot den av kommittén
föreslagna undantagsbestämmelsen från lex foriprincipen mindre väl
förenlig med konventionen. Jag föreslår därför att denna jämkas i enlighet
med vad lagberedningen förordat.

Lagförslag

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom
justitiedepartementet utarbetats förslag till lag om ändring i sjölagen den
12 juni 1891 (nr 35 s. 1) och lag om ändrad Igdelse av 62 § utsökningslagen.
Förslagen grundar sig på de lagförslag som sjölagskommittén upprättat
på grundval av bestämmelserna i 1957 års Brysselkonvention.

Kommittén påpekar, att konventionen på några punkter ger anledning
till tveksamhet beträffande dess rätta innebörd. Kommittén har i allmänhet
icke ansett sig böra i lagförslaget undanröja dessa otydligheter. Ej
heller har kommittén strävat att besvara frågor, som konventionen lämnar
öppna, med mindre konventionen uttryckligen överlämnar åt den nationella
lagstiftningen att lösa dessa frågor. Det får enligt kommittén alltså
ankomma på domstolarna att, med beaktande av internationell praxis,
taga ställning till sådana spörsmål.

Yttrandena. Sveriges advokatsamfund har uttalat, att advokatsamfundet
icke helt kan dela kommitténs uppfattning, att otydligheter i konventionen
icke bör undanröjas i lagtexten. Advokatsamfundet framhåller, att man
säkerligen icke kan räkna med att domstolarna i de olika konventionsstaterna
kommer att känna sig skyldiga att följa ett avgörande i en viss fråga,
som tidigare träffats av en domstol tillhörande en annan konventionsstat.
Den fördel som består i att möjligheterna till en enhetlig rättstillämpning
eventuellt förbättras genom att frågorna av lagstiftaren lämnas öppna,
torde därför enligt advokatsamfundet icke vara så väsentlig att den uppväger
den nackdel som uppstår för enskild part, som ju — om kommitténs
riktlinje följes — i många fall måste inleda en kostsam process för att
få besked om sin rättsställning. Advokatsamfundet anser därför, att den
svenska lagtexten bör skapa klarhet och att den bör undanröja otydligheter,
där så lämpligen kan ske.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

Departementschefen. När det gäller att inordna bestämmelser i en internationell
konvention i vår interna rätt har på sjörättens område i allmänhet
den metoden tillämpats att konventionsbestämmelserna omsatts i svensk
lagtext. Därvid uppstår av naturliga skäl betydande svårigheter av det slag
som antytts av kommittén och Sveriges advokatsamfund. I likhet med vad
som tillämpats vid tidigare tillfällen då konventionsbestämmelser införlivats
med sjölagen bör enligt min mening även nu oklarheter som vidlåder
konventionstexten i möjligaste mån undanröjas. Det kan heller icke undvikas
att i vissa fall en tolkning av konventionsbestämmelserna måste göras
vid utformningen av lagtexten. Därvid måste emellertid av hänsyn till reglernas
internationella omfattning och betydelse stor försiktighet iakttagas.
Det kan vidare icke undvikas, att tolkningsfrågor i viss utsträckning får
överlämnas åt rättstillämpningen.

Beträffande den närmare innebörden av de inom justitiedepartementet
upprättade lagförslagen, vilka torde få fogas till detta protokoll som bilaga
(Bilaga A)1, må anföras följande.

Specialmotivering

Sjölagen
216 och 224 §§.

Departementschefen. I 216 § hänvisas beträffande begränsning av redareansvaret
1 fråga om haveribidrag till 10 kap. sjölagen samt föreskrives att
om haveribidrag skall gäldas av last eller annat gods, ägaren skall häfta
med godset men ej svara personligen. 224 § femte stycket innehåller motsvarande
bestämmelse beträffande bärgarlön. Enligt vad jag föreslagit i
det föregående skall begränsning i dessa hänseenden icke äga rum. Hänvisningarna
i förevarande stadganden föreslås därför skola utgå.

254 §.

Denna paragraf, som motsvarar nuvarande 254 §, innehåller i 1 mom.
första stycket en uppräkning i fem punkter av de slag av fordringar som
är föremål för begränsning. Bestämmelserna grundar sig på artikel 1 (1)
och (3) i 1957 års konvention. I 1 mom. andra stycket stadgas vissa på ingressen
till artikel 1 och på artikel 1 (4 b) och 6 (3) grundade undantag
från det sålunda angivna begränsningsområdet. Tredje stycket av 1
mom. innefattar en bestämmelse angående ränta och kostnader i saken. I 2
mom. upptages en bestämmelse, grundad på artikel 1 (5) i konventionen,
för det fall att redaren har motfordran mot borgenär.

1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
uteslutits.

Knngl. Maj:ts proposition nr 35 år l!)6k

Kommittén anför, att paragrafen tar sikte på frågan, när redarens ansvarighet
må begränsas. Att begränsning kan åberopas jämväl av annan
än redaren framgår av 261 § i förslaget. Spörsmålet, huruvida ansvarighet
över huvud föreligger, regleras ej i begränsningskapitlet utan får enligt
kommittén bedömas jämlikt andra lagrum i sjölagen — främst 8 § och
enligt allmän lag. Kommittén har icke ansett det erforderligt att låta detta
förhållande komma till särskilt uttryck i lagtexten. I följd härav har kommittén
i ingressen till paragrafen icke medtagit orden »där sådan enligt
denna eller allmän lag föreligger».

Kommittén framhåller, att bestämmelserna i princip avser såväl kontraktuella
som utomkontraktuella förhållanden. De äger tillämpning, vare
sig ansvarigheten grundar sig på fel eller försummelse eller icke.

Vidare framhålles, att bestämmelserna i 1 mom. första stycket under
punkterna 1—5 i viss mån griper in på varandras områden samt att detta
sammanhänger med strävandena att erna en redaktionellt enkel lagtext.

Kommittén uttalar, att det under punkterna 1—3 använda uttrycket
»skada å person» (enligt konventionens ordalag »loss of life or personal
injury»; »mort ou lésions corporelles») avser dödsfall och fysisk skada.
Huruvida uttrycket jämväl skall anses omfatta psykisk skada, uppkommen
med eller utan samband med fysiskt trauma, anser kommittén tveksamt
och påpekar att »lésions corporelles» endast torde täcka kroppsskada, varemot
»personal injury» möjligen täcker även psykisk skada. Kommittén
anmärker, att »lésion corporelle» i artikel 17 i den i Warszawa den 12 oktober
1929 undertecknade konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran motsvaras
av »bodily injury».

Med »skada å egendom» förstås enligt vad kommittén uttalar, förutom
materiell skada å fast eller lös egendom samt förlust eller minskning av
sådan egendom, även intrång i rättighet (»infringement of any rights»;
»atteintes å tous droits»). Kommittén framhåller, att nämnda uttryck i
konventionen icke torde taga sikte på skada som uppkommer genom redarens
underlåtenhet att uppfylla avtal men däremot t. ex. det fall att fartyget
skadar en kaj anläggning och på så sätt förhindrar annan än kajens
ägare att utöva en rätt att nyttja kajen för sitt fartyg. Jämväl indirekt
ekonomisk skada, exempelvis genom tidsförlust i följd av sammanstötning,
anser kommittén omfattas av uttrycket »skada å egendom».

Beträffande de olika punkterna i 1 mom. första stycket anför kommittén: Punkt

1 motsvarar artikel 1 (1) (a) i konventionen.

I artikel 1 (1) (a) användes, beträffande personer, i den franska texten
orden »se trouvant å bord pour étre transportée» och i den engelska »being
carried in the ship». Det franska uttrycket tager möjligen sikte endast på
passagerare, medan dess engelska motsvarighet torde ha en vidsträcktare

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 19(H

syftning. Orden »carried in the ship» innehåller sålunda enligt uttalande
i ett engelskt rättsfall »the concept of status; ''carried’, that is to say, in
some contractual form or by reason of some contractual arrangement;
carried as a member of the crew, carried as a passenger». Vid upprättandet
av konventionen kom den franska texten på denna punkt att utgöra en
översättning av den engelska, som härvidlag var den ursprungliga versionen.
Företräde torde därför få givas åt den engelska konventionstexten i
denna del.

Enligt sjölagskommitténs förslag äger redaren begränsa sin ansvarighet
i avseende å ersättning för skada å person, som befinner sig ombord på
fartyget för att medfölja detta, och för skada å egendom ombord. Uttrycket
»för att medfölja detta» avser att återgiva betydelsen av »being carried
in the ship». Har redaren blivit ansvarig för skada som avses i detta lagrum,
äger han åberopa begränsning oavsett huru eller av vem skadan orsakats;
det är den skadade personens eller den skadade egendomens befintlighet
ombord på fartyget — såvitt angår skadad person i förening med
den omständigheten att han befann sig ombord för att medfölja fartyget
— som ger den för begränsningsrätt nödvändiga anknytningen till fartygets
drift.

I vad angår personskada kommer ansvarsbegränsningen enligt punkt 1 i
praktiken som regel endast att omfatta de fall, då skadan åsamkats passagerare,
ty ersättning för skada å person, som är anställd ombord, är
jämlikt andra stadgandet i förslaget vanligen undantagen från begränsning
(jfr 254 § 1 mom. andra stycket första punkten). Personskada, som åsamkats
exempelvis besökare, stuveriarbetare eller fripassagerare, faller icke
under punkt 1; skada å dylik person underkastas begränsning allenast i
den mån bestämmelserna under punkterna 2 och 3 föranleder därtill.

Skada å egendom ombord omfattas av stadgandet under punkt 1, vare
sig egendomen skulle medfölja fartyget eller ej och vare sig den förts ombord
med eller utan befälhavarens vetskap eller tillstånd. Sin praktiska
tillämpning får bestämmelsen i fråga om last och passagerares resgods.

Punkt 2 motsvarar viss del av artikel 1 (1) (b) i konventionen.

Artikel 1(1) (b) skulle efter ordalagen (»whether on land or on water»;
»sur terre ou sur l’eau») kunna sägas innebära att begränsningsrätt icke
föreligger i vad avser skada å personer som befinner sig i luften eller under
vattnet, varemot skada å egendom i luften eller under vattnet omfattas av
begränsningen. Någon avsikt att på detta sätt inskränka konventionens tilllämpningsområde
torde emellertid icke ha förelegat. De nyssnämnda uttrycken
saknar därför motsvarighet i sjölagskommitténs förslag.

Under förevarande punkt i förslaget stadgas begränsningsrätt beträffande
skada å person eller egendom, om skadan orsakats av någon som befinner
sig ombord på fartyget. För att stadgandet skall bli tillämpligt kräves sålunda
att den, som orsakat skadan, skall ha vid skadetillfället befunnit sig ombord
på fartyget. Denna omständighet anses i och för sig giva honom en sådan
anknytning till fartyget, att begränsningsrätt skall inträda, även om den
skadegörande handlingen icke hade samband med fartygets drift. Under bestämmelsen
faller som regel den ojämförligt största och viktigaste gruppen
av händelser som föranleder tillämpning av begränsningsreglerna, nämligen
kollisioner mellan fartyg.

Punkt 3 motsvarar artikel 1 (1) (b) i vad sagda konventionsbestämmelse
icke täckes av regeln under punkt 2.

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 år 19CA

Under denna punkt stadgas begränsningsrätt såvitt angår ersättning for
skada å person eller egendom, om skadan orsakats av omständighet som
hänför sig till navigcringen eller handhavandet av fartyget eller till lastningen,
befordringen eller lossningen av lasten eller till inskeppningen, befordringen
eller landsättningen av passagerarna. Bestämmelsen avser narmast
de fall, då den som orsakar skadan därvid icke befinner sig ombord på tartyget;
det är skadeorsakens anknytning till fartygsdriftens centrala tunttioner
som medför att begränsningsrätt föreligger.

Punkterna 4 och 5 motsvarar artikel 1 (1) (c) i 1957 års konvention. Sagda
artikel stadgar rätt att begränsa ansvarighet, som sammanhanger med
avlägsnande av förolyckat fartyg eller med skada å hamnanläggningar och
liknande anordningar.

Enligt punkt 2 (a) i det vid konventionen fogade signaturprotokollet ager
fördragsslutande stat förbehålla sig rätten att utesluta tillämpning av artikel
1 (1) (c). Denna reservationsrätt kommer måhända att medföra, att enhetlighet
mellan samtliga fördragsslutande stater ej åstadkommes i denna
del.

Kommittén påpekar vidare, att ansvarighet beträffande ersättning föi skada
å hamnanläggningar o. dyl. oftast torde uppkomma under sådana omständigheter,
att punkt 2 eller punkt 3 i förslaget blir tillämplig men anser
icke anledning föreligga att avvika från konventionen i detta hänseende.

Kommittén erinrar om att i den franska konventionstexten talas om »des
dommages causés par un navire de mer aux ouvrages d’art des ports, bassins
et voies navigables», medan den engelska texten använder uttrycket »damage
caused to harbour works, basins and navigable waterways». Kommittén
uttalar, att den franska konventionstexten på denna punkt är den ursprungliga,
och kommittén har följt denna men ansett det överflödigt att återgiva
orden »causés par un navire».

I enlighet med det anförda upptages under punkt 4 i förslaget stadgande
om rätt att begränsa ansvarigheten beträffande ersättning för skada å
hamn-, bassäng- eller vattenvägsanläggning.

Under punkt 5 i förslaget återfinnes föreskrift om begränsning av ansvarigheten
för ersättning på grund av laglig förpliktelse att avlägsna sjunket,
strandat eller övergivet fartyg eller egendom ombord å sådant fartyg. Kommittén
uttalar, att det här är fråga om redarens förpliktelse att avlägsna
fartyget eller egendomen, medan hans förpliktelse att gälda ersättning enligt
ett av honom ingånget avtal med exempelvis ett bärgningsbolag, som
åtagit sig att avlägsna fartyget eller egendomen, icke omfattas av stadgandet.
För att stadgandet skall vara tillämpligt fordras enligt kommittén vidare,
att förpliktelsen skall åvila redaren ex lege, vare sig det är jämlikt lag,
administrativ författning eller allmänna rättsgrundsatser. Ett enbart på avtal
grundat åtagande av redaren att avlägsna fartyget eller egendomen faller
icke in under bestämmelsen. Stadgandet är vidare tillämpligt oavsett graden
av den skada som drabbat fartyget. Det kräves sålunda icke att fartyget
skall ha skadats i sådan utsträckning att det utgör vrak. Orden »avlägsna»

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

torde täcka konventionens uttryck »raising, removal or destruction». Med
strandat fartyg lärer få jämställas grundstött fartyg.

Den i den allmänna motiveringen nämnda undantagsregeln beträffande
ansvarigheten för anställda ombord har i kommittéförslaget upptagits i 1
mom. andra stycket första punkten. Denna bestämmelse kompletteras av det
förutnämnda undantaget från lexforiprincipen, vilket intagits som ett andra
stycke i 262 §.

I enlighet med det anförda skall enligt förslaget begränsningen ej gälla
ansvarighet på grund av skada som åsamkats befälhavaren eller medlem av
besättningen eller lots eller någon hos redaren anställd person. Kommittén
uttalar, att konventionens uttryck »servants of the owner» närmast betecknar
personer, som är skyldiga att efterkomma fartygsägarens order och föreskrifter
och för vilkas åtgärder fartygsägaren är ansvarig. Ett civilrättsligt
arbetsavtal behöver icke föreligga mellan en »servant» och fartygsägaren.
Den viktigaste gruppen av dylika »servants» är befälhavare och besättning,
vilka också nämnts särskilt i konventionstexten. Agenter och andra självständiga
företagare, som anlitas av fartygsägaren, omfattas enligt kommittén
icke av ifrågavarande begrepp. I överensstämmelse med konventionen
stadgas den förutsättningen, att skadan åsamkats, då den skadade befinner
sig ombord eller utför arbete i fartygets tjänst.

Kommittén framhåller att uttrycket »besättningen» innefattar ej blott den
egentliga besättningen utan även den s. k. oegentliga besättningen, vare sig
denna är anställd hos redaren eller hos annan person, exempelvis hos en
självständig restauratör. »Lots» inbegriper kronolots, hamnlots och den som
eljest lämnar biträde med lotsning. Orden »någon hos redaren anställd person»
täcker bl. a. det fall att avlösningsmanskap, som är anställt hos redaren,
befordras å ett redaren tillhörigt fartyg. Med »skada» avses, liksom eljest
i förslaget, såväl skada å person som skada å egendom. Att jämväl ersättning
till arvinge eller rättsinnehavare faller utanför begränsningsområdet,
om ansvarigheten grundas på skada åsamkad befälhavaren eller annan
person som här avses, följer av stadgandets ordalag. I

I 1 mom. andra stycket andra punkten har kommittén i enlighet med ingressen
till artikel 1 samt artikel 6 (3) andra punkten i konventionen intagit
en bestämmelse, att begränsningen ej avser ansvarighet på grund av fel
eller försummelse av redaren själv, med mindre denne begått felet eller försummelsen
i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess besättning.
Kommittén framhåller, att bevisbördan för att redaren gjort sig skyldig
till fel eller försummelse kommer att åvila borgenären men att det ankommer
på redaren att visa att felet eller försummelsen begåtts i redarens
egenskap av befälhavare eller besättningsmedlem. För svenska domstolars
vidkommande torde enligt kommittén frågan om bevisbördans fördelning
numera, efter genomförandet av principen om fri bevisprövning, bli av täm -

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 19Gb

ligen underordnad belydeles. Kommittén uttalar, alt om redaren begått felet
eller försummelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess
besättning begränsningsrätt föreligger även om felet eller försummelsen icke
varit av nautisk art.

Kommittén påpekar, att frågan, huruvida redaren är skyldig att utöver
det belopp, vartill hans ansvarighet är begränsad, svara för ränta och kostnader
i saken, i likhet med 1924 års konvention icke besvaras av 1957 års
konvention. Denna får därför anses möjliggöra för varje fördragsslutande
stat att reglera dessa problem i sin nationella lagstiftning.

Kommittén föreslår, att begränsningen icke gäller ränta eller kostnader
i saken. Bestämmelse härom har intagits i 1 mom. sista stycket. Enligt
kommittén innebär detta, att ränta, om enligt allmänna regler sådan utgår,
skall gäldas av redaren utöver det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 §
samt att det fulla ansvarighetsbeloppet slås ut på fordringarnas kapitalbelopp.
Kommittén anser, att det är av stor praktisk betydelse, att man icke
behöver lägga summan av kapital- och räntefordringarna till grund för
fördelningen å de olika borgenärerna. Räntan skall beräknas på det belopp,
till vilket den särskilda fordringen begränsas, och icke på fordringens
nominella belopp. I fråga om kostnader i saken innebär förslaget att
uppgörelse härom i princip får träffas vid sidan av fördelningen av det
fulla ansvarighetsbeloppet jämte eventuell ränta. Kommittén framhåller,
att förslaget i förevarande delar i huvudsak överensstämmer med den
praxis som nu tillämpas.

Kommittén behandlar även det fall, att redaren har en motfordran mot
borgenären och motfordringen grundas på samma händelse som huvudfordringen.
Därvid uppkommer fråga, huruvida begränsningen först skall
tillämpas på borgenärens fordran och motfordringen därefter avräknas
från dennes sålunda begränsade fordringsbelopp (»cross liability») eller
om fordringarna först skall avräknas mot varandra och begränsningen
därefter tillämpas på det saldo som vid avräkningen må ha uppkommit
till borgenärens förmån (»single liability»).

Kommittén framhåller att spörsmålet icke är löst i 1924 års konvention
eller gällande sjölag, samt att i praxis båda metoderna kommer till användning.
1957 års konvention har i artikel 1 (5) avgjort frågan till förmån
för single liability. I överensstämmelse härmed upptager kommitténs
förslag i 2 mom. stadgande att, om redaren har motfordran mot borgenären
samt fordran och motfordran grundar sig på en och samma händelse, begränsningen
skall avse allenast det belopp varmed fordringen må överstiga
motfordringen.

Yttrandena. Några remissorgan anför inledningsvis vissa allmänna synpunkter
på bestämmelserna i denna paragraf och dessa bestämmelsers för 3-f

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 35

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

hållande till den grundläggande regeln i 8 § sjölagen om redares ansvarighet.

Vad beträffar de föreslagna konventionsbestämmelsernas införlivande
med sjölagen framhåller sålunda Sveriges advokatsamfund, att den i konventionen
begagnade metoden, som i huvudsak baserar sig på enumerationsprincipen,
är främmande för svensk lagstil och att situationer lätt
kan uppkomma, för vilka bestämmelsernas upphovsmän tänkt sig att reglerna
skulle vara tillämpliga men som på grund av bestämmelsernas ordalydelse
råkar falla utanför tillämplighetsområdet. Advokatsamfundet hänvisar
därvid till rättsfallet NJA 1951 s. 319 samt anför följande exempel
på tveksamma fall som kan uppkomma, om den föreslagna texten bibehålies.

a) Antag att fartyget är behäftat med ett sjövärdighetsfel men att detta
fel inte berott på fel eller försummelse av redaren själv utan av en person
i underordnad ställning, som tillhör redarens landpersonal. Antag vidare
att felet förorsakar en skada, som drabbar person eller egendom, som
icke befinner sig ombord på fartyget. Ansvar föreligger för redaren på
grund av 8 § sjölagen. Punkterna 1 och 2 i 254 § 1 mom. är under de angivna
förutsättningarna otillämpliga och frågan blir då om uttrycket »navigeringen
eller handhavandet av fartyget» i tredje punkten är tillämpligt.
Styrelsen anser att det icke föreligger några skäl att vägra redaren ansvarsbegränsningsrätt
i det angivna fallet, och konventionens upphovsmän torde
sannolikt ha ansett detsamma. Emellertid kan man knappast i syfte
att tillerkänna redaren begränsningsrätt tillämpa det senast angivna rekvisitet
utan att i det närmaste helt frångå lagrummets språkliga utformning.

b) Redaren kan i många fall bli ansvarig för skada å last efter den tid punkt

då befordringen avslutats och lasten lossats. I praxis förekommer
även tendenser att utsträcka de tvingande ansvarsreglerna till tidpunkt
efter lossningen. Frågan är då, om dylikt ansvar blir täckt av rekvisitet »om
skadan orsakats av omständighet, som hänför sig till ...... befordringen
eller lossningen av lasten......».

Ehuru lydelsen av det föreslagna lagrummet enligt advokatsamfundet
är olämplig anser samfundet med hänsyn till den principiella metod som
bör användas vid införlivandet av konventioner i svensk rätt, att man i huvudsak
icke bör frångå konventionstexten. Emellertid ifrågasätter advokatsamfundet,
om man icke genom smärre ändringar i det föreslagna lagrummet
bör kunna skapa klarhet för fall av det slag som advokatsamfundet
angivit genom förutnämnda exempel.

Även lagberedningen behandlar frågan om överensstämmelse med regeln
i 8 § sjölagen och hänvisar till att den inledande meningen i 254 §
i gällande sjölag stadgar, att redares ansvarighet, »där sådan enligt denna
eller allmän lag föreligger», skall vara begränsad i de fall som sägs i paragrafen.
Lagberedningen erinrar om att förslaget saknar motsvarighet till
de citerade orden, och ifrågasätter, om det är tillrådligt att avvika från
gällande lags formulering på denna punkt. Dessa ord kan sägas antyda,

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 106b

att det skall vara fråga om ett ansvar på grund av lag i motsats till ett
ansvar som enbart härleder sig från avtal. Lagberedningen tror ej, att man
kan generellt inbegripa kontraktsförhållanden, och hemställer därför, att
de citerade orden försiktigtvis får kvarstå.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller, att den omedelbara skadegörarens
person tillmätts betydelse endast i 1 mom. första stycket punkt 2, enligt
vilken begränsning inträder, om skadan orsakats av någon som befinner
sig ombord på fartyget. Hovrätten konstaterar, att det däremot icke
kräves att skadegöraren arbetat i fartygets tjänst. Begränsningsregeln blir
därför mera vidsträckt än ansvarsregeln i detta avseende. Att stadga begränsning
av ett ansvar som över huvud icke föreligger kan enligt hovrätten
verka förvillande.

Även i andra avseenden ställer hovrätten frågan, hur den föreslagna lagtexten
kommer att samspela med sjölagen i övrigt. Hovrätten håller för
troligt, att man i detta avseende måste vänta icke alldeles obetydliga svårigheter.
I likhet med advokatsamfundet anser hovrätten, att man inte har
möjlighet att frångå konventionens system med korsande indelningar i
första mom. men att det måste tillses att sådant, som hittills varit omfattat
av begränsningsrätt och inte är avsett att föras undan, inte på grund av
begränsningsreglernas redaktionella utformning råkar bli uteslutet. Hovrätten
påpekar att inom den grupp av folk, som arbetar i fartygets tjänst,
det finns åtskilliga presumtiva skadegörare, som ådrager redaren principalansvar
men som enligt den föreslagna lydelsen icke omfattas av begränsningsreglerna.
Sålunda ansvarar redaren för en linjeagent, som före
lastning eller efter lossning inom ramen för redarens transportförpliktelse
tar hand om gods och försummar dess rätta vård. Hovrätten framhåller
att, ehuru de olika punkterna i den föreslagna 254 § i hög grad täcker
varandra, det icke finns någon punkt, under vilken angivna situation kan
föras. Detta torde innebära en förändring i förhållande till gällande rätt,
men intet i betänkandet synes ge stöd för att man avsett att företa en dylik
ändring.

Slutligen påpekar hovrätten att en avgränsning av en persongrupp, motsvarande
den i 8 § sjölagen, möter i det föreslagna 1 mom. andra stycket
och att enligt detta begränsningen icke skall gälla »ansvarighet på grund
av skada som åsamkats befälhavaren eller medlem av besättningen eller
lots eller någon hos redaren anställd person, då han befinner sig ombord eller
utför arbete i fartygets tjänst». Hovrätten frågar sig hur denna personkrets
är avgränsad jämfört med den som åsyftas i 8 § sjölagen samt anför:

Det räcker enligt ordalagen icke, att det rör sig om en annan än besättning
etc. som arbetar i fartygets tjänst, utan vederbörande måste vara hos redaren
anställd. Är han då »anställd», så snart han på redarens uppdrag »utför
arbete i fartygets tjänst»? Tag som exempel en entreprenadstuvare, som
anlitas av redaren för lastnings- eller lossningsarbete. Enligt motivuttalan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

den (s. 25) är det tydligen inte meningen, att dylika personer skall innefattas.
Att det är tjänsteavtalsförhållanden som åsyftas framgår väl också av
konventionens hänvisning till »den lag som reglerar tjänsteavtalet» och hänvisningen
i motiven till nuvarande 254 § andra st. rörande förpliktelse som
grundar sig på tjänsteavtal. Syftet är att tillgodose »vägande sociala skäl»
(s. 26). En viss motsägelse kan kanske spåras i motiven. Termen »anställda»
(»servants of the owner») heskrives nämligen också såsom närmast betecknande
»personer som är skyldiga att efterkomma fartygsägarens order
och föreskrifter». Denna beskrivning passar inte illa på en entreprenadstuvare
i den meningen, att stuveriet i avseende på godshanteringen är underkastat
redarens kontroll. I flera avgöranden har Högsta domstolen tillmätt
just denna kontrollsynpunkt och redarens ledning av arbetet i denna mening
särskild betydelse (NJA 1952 s. 12 och 1956 s. 274).

Tillämpningen av 1 mom. andra stycket på stuvare behandlas även av
Stockholms rådhusrätt. Rådhusrätten påpekar för sin del, att till sådan kategori
för vilken undantagsregeln i fråga skulle gälla synes kommittén räkna
stuvare, som arbetar i fartygets tjänst. Enligt rådhusrättens mening är
det också av sociala skäl motiverat, att dylika stuvare icke skall behöva vidkännas
reducering av dem tillkommande skadestånd. Emellertid ifrågasätter
rådhusrätten om den föreslagna lagtexten »någon hos redaren anställd
person, då han befinner sig ombord eller utför arbete i fartygets tjänst»
verkligen omfattar dessa stuvare. Såväl de i konventionens engelska och
franska texter använda uttrycken »servants of the owner» och »préposés du
propriétaire» som det i den svenska översättningen nyttjade uttrycket »andra
personer i fartygsägarens tjänst» måste enligt rådhusrätten anses vidsträcktare
till sin innebörd än uttrycket »någon hos redaren anställd person».

Beträffande den begagnade terminologien i övrigt erinrar lagberedningen
om att kommittén ansett det tveksamt om uttrycket »skada å person» skall
anses omfatta även psykisk skada, uppkommen med eller utan samband
med fysiskt trauma. Enligt lagberedningens mening talar sakliga skäl för
att vid tillämpning av begränsningsreglerna rätt till ansvarsbegränsning
skall föreligga även vid psykisk skada. Här regleras ju icke frågan, huruvida
sådan skada är ersättningsgill. Föreligger skadeståndsskyldighet, finns
det emellertid enligt lagberedningen icke någon anledning att låta ansvaret
för psykisk skada vara obegränsat i motsats till vad fallet är vid fysisk skada.
Uppdelningen skulle medföra besynnerliga konsekvenser.

När det gäller personskada påpekar lagberedningen även att översättningen
av konventionstextens ord »being carried in the ship» till »som befinner
sig ombord på fartyget för att medfölja detta» passar illa för det fall att fråga
är om en debarkerande passagerare. Uttrycket bör därför enligt lagberedningen
jämkas.

I fråga om uttrycket »skada å egendom» påpekar hovrätten för Västra
Sverige, att enligt kommittén detta uttryck skall anses inbegripa även fall,

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 i

som är hänförliga under kategorien allmän förmögenhetsskada. Med termen
»skada å egendom» avser man emellertid i svensk skadeståndsrättslig terminologi
icke allmän förmögenhetsskada utan hlolt skada på sak. Sålunda
talas i doktrinen genomgående om annan ekonomisk skada än skada på sak
eller person, t. ex. allmän förmögenhetsskada. Hovrätten framhåller, att en
avvikelse från denna hävdvunna terminologi kan förorsaka missförstånd
och tvister.

Denna fråga behandlas även av Sveriges advokatsamfund, som ifrågasätter
riktigheten av kommitténs uttalande, att även indirekt ekonomisk skada,
exempelvis genom tidsförlust i följd av sammanstötning, omfattas av
uttrycket »skada å egendom». Advokatsamfundet förordar att lagrummets
lydelse närmare anslutes till konventionstexten, av vilken framgår att fartygsägaren
skall äga rätt att begränsa hela den ansvarighet som uppstått i
de angivna fallen.

Lagberedningen föreslår att i 1 mom. första stycket punkt 5 ordet »laglig»
utbytes mot »i lag stadgad».

Stockholms rådhusrätt framhåller beträffande den i 2 mom. fastslagna
single liabilityprincipen, att varken lagtexten eller motiven ger besked, huruvida
en förutsättning för stadgandets tillämpning är att motfordringen är
begränsningsbar. Ej heller konventionen ger besked på denna punkt, och
ovisshet härom kan enligt rådhusrätten komma att medföra olägenhet.

Svenska seglarförbundet tar upp frågan, vilka som bör hänföras till besättning
på nöjesfartyg, och framhåller, att det torde höra till undantagsfallen,
att det finns någon besättning i den mening som avses med lagbestämmelsen,
d. v. s. en hos båtägaren enbart för båtens handhavande anställd
person. Enligt förbundets mening vore det önskvärt med ett förtydligande
härvidlag.

Departementschefen. Såsom jag tidigare anfört uppstår ofta svårigheter
vid överföring av konventionsbestämmelser till svensk lagtext. Så har varit
fallet vid utformningen av de gällande reglerna i sjölagen, vilka ju bygger
på bestämmelserna i 1924 års Brysselkonvention, och såsom framgått föreligger
delade meningar i olika avseenden, när det nu gäller att omsätta bestämmelserna
i 1957 års Brysselkonvention till svensk lagtext. I stort sett
har dock kommitténs förslag godtagits av remissorganen och enighet råder
om att den i konventionen begagnade enumerationsmetoden vid angivande
av begränsningsfallen måste bibehållas. Även jag anser att kommitténs förslag
till lagtext i allt väsentligt kan godtagas. Emellertid bör sambandet mellan
ansvarsbegränsningsreglerna och sjölagens bestämmelser i övrigt, särskilt
dess 8 §, uppmärksammas.

I likhet med lagberedningen anser jag icke anledning föreligga att ur lagtexten
utmönstra uttrycket »där sådan enligt denna eller allmän lag föreligger».
En redaktionell jämkning bör dock göras i ingressen till 1 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196i

Vad beträffar det första av de av Sveriges advokatsamfund angivna fallen
torde det bäst överensstämma med grundtanken i konventionen att i den
mån ansvarighet föreligger i den antydda situationen tillåta ansvarsbegränsning.
Den föreslagna formuleringen i 1 mom. punkt 3 torde icke lägga
hinder i vägen för en sådan tolkning. Beträffande sådana fall av skador
på last, som advokatsamfundet anfört, synes frågan om såväl ansvarsreglernas
som begränsningsreglernas tillämplighet mera tveksam. Detta spörsmål
torde utan närmare direktiv få överlämnas åt rättstillämpningen.

Med anledning av det påpekande som gjorts av hovrätten för Västra Sverige,
att begränsningsregeln i 1 mom. andra punkten blir mera vidsträckt
än ansvarsregeln i 8 §, vill jag framhålla att konventionstexten på denna
punkt tillägger »för whose act, neglect or default the ovvner is responsible».
Det kunde givetvis ifrågakomma att göra ett motsvarande tillägg i den svenska
lagtexten men detta synes enligt min mening icke erforderligt; paragrafen
skall ju endast gälla i de fall där ansvarighet över huvud föreligger för
redaren enligt vad som nämnts i det föregående. Ä andra sidan kan givetvis
inträffa, att ansvar för redaren kan föreligga utan att begränsningsrätt gäller.
Sålunda synes enligt konventionen begränsningsrätt icke föreligga beträffande
redarens eventuella principalansvar för en linjeagents åtgärder
eller försummelse. Detta torde även framgå av den av kommittén föreslagna
lagtexten.

Även beträffande den i 1 mom. andra stycket angivna personkretsen har
fråga uppstått om förhållandet till de personer som åsyftas i 8 § sjölagen.
Undantagsbestämmelsen i 254 § andra stycket torde enligt min mening böra
utformas i nära anslutning till konventionstexten och omfattningen av ifrågavarande
bestämmelse får avgöras med ledning av konventionen. Huruvida
enligt denna krävs ett anställningsförhållande synes tveksamt. Det bör
beaktas att syftet med konventionsbestämmelsen — som uttryckligen hänvisar
till den lag som reglerar tjänsteavtalet — är att de som är sysselsatta
inom sjöfartsnäringen icke skall intaga en sämre ställning i fråga om förmåner
vid olycksfall i arbetet än andra anställda. Huruvida ansvar för skada
som drabbat stuvare skall vara underkastat begränsning får med ledning
av det anförda avgöras från fall till fall.

Avfattningen av paragrafen ger här utöver anledning till följande påpekanden.

I likhet med lagberedningen anser jag, att begränsningsreglerna bör gälla
ansvar för såväl fysisk som psykisk skada.

Det har framhållits, att uttrycket i 1 mom. punkt 1 »person, som befinner
sig ombord på fartyget för att medfölja detta» icke passar beträffande en
debarkerande passagerare. Uttrycket är emellertid en ordagrann översättning
från den franska konventionstexten och överensstämmer även väl med
den engelska texten. Framhållas bör också, att det fall, då fråga är om de -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år l!)6i

barkerande passagerare, även inbegripes under tredje punkten. Uttrycket
torde därför böra bibehållas.

När det gäller frågan vad som är att hänföra till »skada å egendom» ma
framhållas, att den engelska konventionstexten begagnar uttrycket »damage
to any other property or infringement of any rights». Huruvida detta uttryck
inbegriper vad vi brukar benämna allmän förmögenhetsskada eller indirekt
ekonomisk skada synes oklart. Jag är dock närmast böjd för att antaga, att
så är fallet. I avsaknad av full klarhet på denna punkt kunde emellertid, såsom
advokatsamfundet anfört, ifrågasättas att anknyta lagtexten till konventionstexten.
Den däri begagnade terminologien synes emellertid fram
mande för svenskt språkbruk och torde kunna ge anledning till missförstånd.
Jag vill därför förorda, att det av sjölagskommittén föreslagna uttrycket,
vilket överensstämmer med vad som föreslagits i de övriga nordiska länderna,
bibehålies i lagtexten.

Beträffande punkt 4 anser jag, att man med utgångspunkt från den
engelska konventionstexten bör begagna uttrycket ersättning för skada å
hamnanläggning, bassäng eller segelbar vattenväg. Härigenom vinnes även
överensstämmelse med vad som föreslås i de övriga nordiska länderna.

Stadgandet under punkt 5 är avsett att tillämpas vare sig förpliktelsen
grundar sig på lag eller på administrativ författning. Huruvida förpliktelse,
som åvilar någon enligt allmänna rättsgrundsatser, omfattas av konventionens
begränsningsregler synes mera tveksamt. Det engelska uttrycket
»by any law» torde omfatta även allmänna rättsgrundsatser, medan
däremot det franska uttrycket »par une loi» torde täcka endast lag och administrativ
författning. Jag föreslår följande formulering av lagtexten: ersättning
på grund av föreskriven skyldighet att avlägsna sjunket, strandat
eller övergivet fartyg eller egendom ombord på sådant fartyg.

För tillämpningen av den i 2 mom. fastslagna single liabilityprincipen
synes det icke vara en förutsättning att motfordringen är begränsningsbar.

Frågan, hur uttrycket »besättningen» skall tolkas, när det gäller dem som
biträder vid handhavandet av nöj esf artyg, torde icke kunna besvaras generellt
utan ett bedömande får i rättstillämpningen göras från fall till fall.

255 §.

Departementschefen. De i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna
har sin motsvarighet i nuvarande 255, 258 och 260 §§. Till 256 och
257 §§ i gällande sjölag saknas motsvarighet i förslaget. 1 mom. innehåller
bestämmelser om ansvarighetsbeloppens beräkning. Härom hänvisas till den
allmänna motiveringen.

I 2 mom. ges en definition — i överensstämmelse med artikeln 3 (6) och
17) i konventionen — av begreppen franc och dräktighet.

Jämlikt första stycket förstås med franc en enhet innehållande sextiofem

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b

och ett halvt milligram guld av niohundra tusendelars finhet. Omräkningen
till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då redaren ställer säkerhet
för sin ansvarighet eller, om säkerhet icke ställes, då betalning sker. Har
redaren ställt säkerhet, sker ingen ny omräkning vid betalningstillfället. Risken
för en kursändring under mellantiden ligger alltså på borgenären.

I andra stycket upptages föreskrift, att med dräktighet avses nettodräktigheten,
för maskindrivet fartyg ökad med det maskinrum som vid bestämmandet
av nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten.

256 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om tillämpning av ansvarighetsgränsen
och fördelning av ansvarighetsbeloppet. Enligt första stycket, som
motsvarar artikeln 2 (1) i konventionen, skall den ansvarighetsgräns, varom
stadgas i 255 § tillämpas i fråga om fordringar vilka uppkommit på
giund av en och samma händelse. Till andra stycket finnes motsvarighet
i artikel 3 (1) (c) i konventionen. Förslaget upptar här en bestämmelse
att fordringar på grund av skada å person i första hand skall tillgodoses
med det ansvarighetsbelopp som avses i 255 § 1 mom. andra stycket samt
att, om beloppet ej förslår, de återstående personfordringarna skall tillsammans
med övriga fordringar tillgodoses med det i 255 § 1 mom. första
stycket avsedda beloppet. I tredje stycket, som motsvarar artikel 3 (2),
stadgas att fördelningen av ansvarighetsbelopp skall ske i förhållande till
fordringarnas storlek.

Fjärde stycket motsvarar artikel 3 (3) och 3 (4) i konventionen och innehåller
bestämmelser om att redaren träder i borgenärs ställe vid fördelningen
av ansvarighetsbeloppet, om han betalat fordran som avses i
denna paragraf eller om han visar att han, oaktat krav ännu ej skett,
framdeles kan bli nödsakad att gälda fordran som avses i denna paragraf.

De i förevarande paragraf föreslagna bestämmelser har viss motsvarighet
i nuvarande 259 §.

Kommittén framhåller, att bestämmelsen i första stycket avser fordringarnas
sammanlagda kapitalbelopp, medan däremot ränta och kostnader icke
skall tagas med i beräkningen. Har flera skilda händelser inträffat, som
givit upphov till begränsningsbara fordringar, blir redaren för varje händelse
ansvarig intill det fulla begränsningsbeloppet enligt 255 §.

Beträffande stadgandet i andra stycket uttalar kommittén, att om det
belopp som är avsett för personskadeborgenärerna inte åtgår till dessas
förnöjande, överskottet skall tillfalla redaren. Föreligger inte någon egendomsfordran,
står hela ansvarighetsbeloppet till förfogande för tillgodoseende
av personfordringarna. Egendomsfordringarna är alltid hänvisade enbart
till det i 255 § 1 mom. första stycket avsedda beloppet. Föreligger inte
några fordringar på grund av personskada, skall egendomsfordringarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 År 196i

ensamma tillgodoses med detta belopp. Föreligger personfordringar, kan
egendomsfordringarna få vidkännas konkurrens av personfordringarna,
dock endast i den mån dessa fordringar icke täckes av det i 255 § 1 mom.
andra stycket angivna, för personskador särskilt avsedda beloppet.

I samband med bestämmelserna i fjärde stycket berör kommittén en
fråga som behandlats i konventionen men icke upptagits i kommittéförslaget,
nämligen vissa regler om att det fulla ansvarighetsbeloppet må avsättas
såsom en särskild begränsningsfond (artikel 2 (2), (3) och (4) i konventionen).
Kommittén framhåller, att dessa regler bl. a. innebär, att en
dylik fond ej må användas till annat än gäldande av fordringar, gentemot
vilka ansvarighetsbegränsning kan åberopas. Bestämmelserna är sålunda
enligt kommitténs mening icke förenliga med svenska konkursrättsliga
principer. Kommittén uttalar, att då bestämmelserna är av fakultativ natur
det ej heller är erforderligt att införa dem i den svenska lagstiftningen.

Kommittén anför, att syftet med de i artikel 2 (2), (3) och (4) upptagna
reglerna om begränsningsfond främst är att bestämmandet av och uppgörelse
om de krav, vartill en olyckshändelse givit upphov, skall koncentreras
till den stat, där fonden upprättats. Kommittén påpekar, att såsom
komplement till dessa regler meddelas i artikel 3 (3) och (4) vissa bestämmelser
för det fall, att uppgörelse angående viss fordran ändock skett
eller kan förväntas ske vid sidan av begränsningsfonden, samt framhåller,
att dessa bestämmelser torde ha tillkommit med tanke främst på fordringar,
beträffande vilka betalning framtvingats i stat som ej anslutit sig till
konventionen. Ehuru kommitténs förslag icke innehåller några regler om
begränsningsfond, anser kommittén att, om vårt land ratificerar 1957 års
konvention, förpliktelse dock lärer föreligga att i fråga om betalningar
som avses i artikel 3 (3) och (4) tillämpa en reglering som överensstämmer
med föreskrifterna i nämnda konventionsrum. Mot bakgrunden av vad
nu anförts har kommittén utformat de bestämmelser som intagits som ett
fjärde stycke av förevarande paragraf. Bestämmelserna är enligt kommittén
tillämpliga även på verkställd eller framtida delbetalning av fordran.

Kommittén anför härutinnan:

Redaren äger sålunda att beträffande fordran, som han måst betala eller
framdeles har att betala, uppträda såsom borgenär vid fördelningen av
ansvarighetsbeloppet; om redaren betalat eller framdeles har att betala
allenast del av fordran, äger han åberopa den ifrågavarande delbetalningen.
Härigenom ernås att hans ställning icke på grund av en — framtvungen
— betalning vid sidan av uppgörelsen i övrigt försämras i vidare mån
än som må följa därav att en honom såsom borgenär tillkommande fordran
underkastas begränsning. Att endast sådan fordran, som kunnat enligt
svensk rätt göras gällande mot redaren, får beaktas, kan i det särskilda
fallet framstå som obilligt, men det synes icke vara möjligt att avvika
från konventionens reglering på denna punkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b

Yttrandena. Lagberedningen /örklarar sig ha svårt att inse, att konventionens
bestämmelser om en särskild begränsningsfond skulle vara oförenliga
med svenska konkursrättsliga principer. Lagberedningen framhåller,
att inbetalningen till fonden givetvis måste kunna bringas att återgå
i händelse av konkurs inom viss kortare tid men att en sådan ordning icke
synes strida mot konventionen. En annan sak är, att konkurslagens återvinningsregler
måhända behövt ändras.

Sveriges advokatsamfund påpekar, att paragrafens fjärde stycke förutsätter,
att den fordran, som betalats, enligt svensk rätt kunnat göras gällande
mot redaren, för att denne skall få tillgodoräkna sig ett utbetalat belopp.
Advokatsamfundet framhåller, att redaren sålunda blir lidande om
han, antingen genom ett domstolsutslag, som icke grundar sig på svensk
rätt, eller genom en ofördelaktig förlikning, fått betala för mycket. Med
tanke härpå kan det synas rimligt, att redaren, om han betalat en borgenär
ett mindre belopp än det som denne kunnat utfå, om saken prövats
med tillämpning av svensk rätt, också får tillgodoräkna sig hela fordringens
värde. Advokatsamfundet framhåller, att Högsta domstolen i ett avgörande
refererat i NJA 1951 s. 138 stannat för denna senare ståndpunkt,
samt uttalar, att såväl konventionstexten som den föreslagna lagtexten
synes utgå från att det i och för sig är ovidkommande, vad redaren har
erlagt för den fordran som han bevakar vid fondens fördelning. Den föreslagna
lagtexten är emellertid enligt advokatsamfundet icke alldeles klar
på denna punkt.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna anser
jag mig i allt väsentligt kunna godtaga. Beträffande reglerna om begränsningsfond
torde visserligen kunna sägas, att dessa inte är helt förenliga
med svenska konkursrättsliga principer, såtillvida att vissa borgenärer
blir gynnade genom ett dylikt förfarande, men å andra sidan bör beaktas,
att reglerna om sjöpanträtt i huvudsak medför samma resultat. Oaktat
den praktiska betydelsen av de gjorda invändningarna mot reglerna om
begränsningsfond sålunda icke bör överskattas, anser jag mig emellertid —
bl. a. enär det kan ifrågasättas om reglerna helt överensstämmer med gällande
sjöpanträttsregler — kunna ansluta mig till den ståndpunkt som
från nordiskt håll tagits vid den förberedande behandlingen av frågan.

För närvarande gäller, att om flera fordringar finns, dessa skall jämte
varandra njuta betalning ur ett gemensamt ansvarighetsbelopp efter den
förmånsrätt som må vara förenad med stadgad sjöpanträtt. Enligt bestämmelsen
i tredje stycket skall fördelningen av ansvarighetsbeloppet hädanefter
ske i förhållande till fordringarnas storlek. Detta innebär, att en med
sjöpanträtt förenad fordran, genom att den inte längre är prioriterad vid
fördelningen av ansvarighetsbeloppet, skulle kunna bli tillgodosedd i mindre
utsträckning än vad den blir enligt gällande regler. Något praktiskt fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196b

torde detta dock icke vara.Panträtten och de rättigheter, som härledes ur
denna, beröres givetvis icke av ändringen. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att enligt 271 § panträttshavare, som har sjöpanträtt, vid försäljning
i samband med utmätning visserligen är oförhindrad att bevaka
sin fordran till fulla beloppet men icke erhäller utdelning utöver ansvarighetsbeloppet.

Ett par smärre ändringar i den föreslagna lagtexten synes böra göras.
För att i överensstämmelse med gällande internationellträltsliga principer
under stadgandet i fjärde stycket inbegripa även fordring, som visserligen
icke kunnat göras gällande enligt svensk rätt men som fastställts genom
utländsk dom, som är exigibel i Sverige, förordar jag, att orden »enligt
svensk rätt» utbytes mot »här i riket». I avsikt att tillgodose de synpunkter
som framförts av Sveriges advokatsamfund vill jag vidare föreslå, att
i anslutning till konventionstexten ett tillägg göres till den föreslagna lagtexten.
Fjärde stycket första punkten torde i enlighet härmed böra erhålla
följande lydelse: Har redaren betalat fordran som avses i denna paragraf,
skall han anses träda i fordringsägarens ställe med samma rätt som denne
och fordringsbeloppet medtages vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet,
såvitt fordringen kunnat här i riket göras gällande mot redaren.

257 §.

Artikel 5 (1)—(4) i konventionen innehåller föreskrifter som syftar
till att möjliggöra för redaren att förhindra att »arrest» (»saisie») verkställes
flera gånger och i olika länder till säkerhet för fordringar, härrörande
från en och samma händelse. I förevarande paragraf och i 258 § upptages
bestämmelser, att ställande av säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet
förhindrar kvarstad eller annan handräckning för fordran. De i 257 § upptagna
bestämmelserna har i huvudsak icke någon direkt grund i konventionen
utan motsvarar i stort sett bestämmelserna i nuvarande 262 §. På leonventionsbestämmelserna
grundade regler har upptagits i 258 §.

Kommittén uttalar, att artikel 5 (4) närmast synes avse säkerhet som
ställes inom riket. Den rör samtliga begränsningsborgenärers rätt och torde
därför taga sikte endast på säkerhet, som ställes inför myndighet, och icke
på säkerhet som ställes i privat ordning.

Kommittén framhåller vidare, att konventionen får anses överlämna åt
de nationella lagarna att lösa frågan, i vad mån det skall krävas att säkerhet
ställes jämväl för ränta på begränsningsbeloppet samt för kostnader i
saken. Den svenska lagstiftningen har alltså frihet att välja den lösning som
förefaller mest ändamålsenlig. Enligt gällande praxis ställes som regel säkerhet
även i nu förevarande hänseenden. På grund härav och då dessa belopp
ofta uppgår till betydande storlek anser kommittén det böra föreskrivas,
att säkerhet, varom här är fråga, skall vara så avpassad att den täcker
även ränta och kostnader.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

I överensstämmelse med vad sålunda anförts stadgar kommitténs förslag
i första stycket av förevarande paragraf att, om redaren till befrielse från
utmätning, kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken
ansvarigheten är begränsad, inom riket hos rätten eller överexekutor
har ställt säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § jämte ett av
rätten eller överexekutor bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken,
säkerheten må åberopas gentemot alla borgenärer för vilkas fordringar gäller
begränsning till samma ansvarighetsbelopp. Vidare föreskrives, att säkerheten
skall anses vara ställd till förmån för alla sådana borgenärer.

Kommittén framhåller, att bestämmelserna förutsätter att ansökning om
utmätning, kvarstad eller annan handräckning har gjorts. De är tillämpliga
både beträffande handräckning som sökes hos överexekutor och i fråga om
handräckning i rättegång.

Kommittén uttalar, att med »det fulla ansvarighetsbeloppet» förstås ett
belopp beräknat efter 3 100 francs för ton, dock minst 780 000 francs. Har
allenast egendomsskador uppkommit är emellertid ett belopp beräknat efter
1 000 francs för ton, dock minst 150 000 francs, tillfyllest. Tillägget för ränta
och kostnader bestämmes gemensamt för dessa båda poster. I vad avser
ränta torde tillägget böra täcka räntan på det fulla ansvarighetsbeloppet under
tiden från det säkerheten ställes och till dess slutlig uppgörelse angående
de begränsningsbara fordringar, som grundar sig å händelsen, må antagas
komma till stånd mellan redaren och hans borgenärer. Visar borgenär,
att ränta löper från en tidigare tidpunkt än nu sagts, bör emellertid den tidpunkten
läggas till grund. Beräkningen torde böra ske enligt en räntefot av
fem procent. Såvitt gäller kostnader bör tillägget avse alla de av händelsen
föranledda kostnader för vilka redaren kan antagas bli ansvarig gentemot
borgenärerna. Beräkningen av tillägget måste tydligen grundas på en skönsmässig
uppskattning.

Kommittén anför:

Av förevarande bestämmelse följer att, sedan inom riket hos rätten eller
överexekutor säkerhet ställts för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § jämte
tillägg för ränta och kostnader, utmätning, kvarstad eller annan handräckning
ej må beviljas på grund av fordran som avses med säkerheten. Utmätning,
kvarstad eller annan handräckning, som redan beviljats, skall genast
hävas (jfr 189 § utsökningslagen). Redaren behöver alltså ställa säkerhet
endast en gång för att inom riket undgå handräckningsåtgärd i fråga
om begränsningsbar fordran. Rörande verkan i annan konventionsstat av
säkerhet, som ställts enligt 257 §, torde få hänvisas till artikel 5(1) och (2)
i konventionen.

Vidare följer av den föreslagna bestämmelsen att säkerheten ej kan utan
samtliga borgenärers medgivande återtagas, förrän redaren erlägger full betalning
(jfr 259 § 2 mom. i förslaget) eller ställer enahanda säkerhet hos
annan rätt eller överexekutor inom riket eller säkerhet som möjliggör för
honom att åberopa 258 § fjärde stycket.

Om redaren har ställt säkerhet, som understiger det fulla ansvarighets -

Kunijl. Maj.ts proposition nr 35 år It)6''4

beloppet enligt 255 §, gäller dylik delsäkerhet endast till förmån för borgenär,
som begärt handräckningsåtgärden, och den kan ej heller av redaren
åberopas mot andra borgenärer. Om emellertid redaren kompletterar säkerheten,
så att densamma kommer att uppgå till det fulla ansvarighetsbeloppet
jämte tillägg för ränta och kostnader, inträder de i första stycket stadgade
rättsverkningarna, under förutsättning att kompletteringen sker hos
samma myndighet. Dylik komplettering kan ske, vare sig hos myndighet göres
ny ansökan om handräckningsåtgärd eller ej. Uttryckliga bestämmelser
i dessa avseenden torde icke vara erforderliga; i detta sammanhang är att
märka att regeln i 2G2 § andra punkten sjölagen grundar sig å ett i 1924
års konvention upptaget stadgande (artikel 8 tredje stycket) som saknar
motsvarighet i den nya konventionen.

Kommittén framhåller emellertid, att det förekommer att redaren, för att
undgå handräckningsåtgärd beträffande en begränsningsbar fordran, hos en
myndighet ställer säkerhet, som visar sig understiga det fulla ansvarighetsbeloppet,
och att hans fartyg eller annan honom tillhörig egendom därefter
hos myndighet på en annan ort göres till föremål för ny ansökan om handräckning
för en annan begränsningsbar fordran, grundad på samma händelse.
För dylikt fall föreslår kommittén i paragrafens andra stycke en bestämmelse
av innebörd, att redaren äger värja sig mot den nya handräckningsansökningen
genom alt hos den förra myndigheten komplettera den
därstädes ställda delsäkerheten, så att den täcker det fulla ansvarighetsbeloppet
jämte ränta och kostnader. Sker en dylik komplettering, blir regeln i
första stycket även i övrigt tillämplig.

Att redaren, om han så önskar, äger hos den senare myndigheten nedsätta
full säkerhet enligt första stycket, torde enligt kommittén icke behöva
utsägas i lagtexten. Givetvis kan han också nöja sig med att hos denna myndighet
ställa säkerhet för den fordran, beträffande vilken handräckning därstädes
sökes; en dylik säkerhet kan kompletteras, så att den kommer att
utgöra full säkerhet enligt första stycket. Men redaren kan icke ernå de i
första stycket stadgade rättsverkningarna genom att hos myndigheten ställa
säkerhet till komplettering av den förut hos annan myndighet ställda säkerheten.

Kommittén föreslår även, att redaren, om han ställt full säkerhet, äger
påfordra frigivande av tidigare ställd säkerhet för fordran, som avses med
den fulla säkerheten. Bestämmelsen avses gälla, vare sig den tidigare säkerheten
ställts hos myndighet eller i privat ordning.

Slutligen föreslår kommittén, att vad i förevarande paragraf är stadgat
om säkerhet, som inom riket ställts hos rätten eller överexekutor, skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om säkerhet, som ställts hos vederbörlig
myndighet i Danmark, Finland eller Norge. Denna bestämmelse, vartill motsvarighet
förutsättes skola inflyta i de danska, finska och norska sjölagarna,
bär tillkommit såsom ett led i den nordiska rättsgemenskapen på sjörättens
område. Anledning att från bestämmelsens tillämpning undantaga
borgenär i utomnordiskt land föreligger enligt kommitténs mening icke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

Yttrandena. Lagberedningen anför, att avfattningen av första stycket ger
vid handen, att avsikten med stadgandet icke är att reglera förutsättningarna
för att redaren skall kunna hindra utmätning, kvarstad eller annan handräckning
genom att ställa säkerhet. Ordalagen tyder på att man endast velat
mot övriga borgenärer med begränsningsbara fordringar reglera verkningarna
av att redaren — i huvudsaklig överensstämmelse med eljest gällande
regler inom exekutionsrätten — ställer säkerhet, och denna ställs för
fulla ansvarsbeloppet jämte vissa tillägg. Såvitt angår säkerhet som ställts
till befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran anser lagberedningen
det ej vara något att erinra mot förslaget.

Lagberedningen anför emellertid vidare:

Däremot måste beredningen ifrågasätta lämpligheten av att i detta sammanhang
medtaga säkerhet som ställs till befrielse från utmätning. Om
stadgandet, såsom beredningen antagit, icke avser att införa en helt ny möjlighet
att ställa säkerhet, är det tydligt, att dess tillämpningsområde blir
ganska begränsat såvitt angår utmätning. Föreligger lagakraftvunnen dom,
kan sålunda enligt utsökningslagen utmätning icke avvärjas genom att säkerhet
ställs. Detsamma gäller, om sökanden kan åberopa hovrätts icke-lagakraftvunna
dom. Med anledning av ett av kommittén gjort motivuttalande
(s. 39 nederst o. f.) vill beredningen vidare påpeka, att den omständigheten
att säkerhet ställs icke medför att redan verkställd utmätning skall hävas.
Att i detta sammanhang medtaga säkerhet mot utmätning medför också vissa
komplikationer. Av mindre betydelse är härvid måhända, att 39 § UL,
enligt vad allmänt antages, förutsätter att säkerheten ställs hos utmätningsmannen.
En säkerhet som ställts hos rätten eller överexekutor bör rimligen
också kunna godtagas, om sökanden hos utmätningsmannen visar att så
skett. 39 § UL kräver emellertid, att säkerheten även omfattar »skada, som
genom uppehållet vållas kan». Det torde därför få ankomma på gäldenären
att komplettera säkerheten hos utmätningsmannen. Vidare må påpekas, att
enligt 48 § UL löftesskrift må omhändertagas av den till vars säkerhet den
gäller. Stadgandet passar ej väl för det fall att säkerheten skall gälla till
förmån för ett flertal, kanske ännu delvis okända borgenärer.

Om åter avsikten med stadgandet, i strid mot vad beredningen antagit,
är att införa en helt ny möjlighet att vinna befrielse från utmätning genom
ställande av säkerhet, måste denna avsikt komma till tydligare uttryck. Det
torde också bli nödvändigt att ge utförligare bestämmelser i ämnet. Att härvid
hindra även utmätning på grund av lagakraftvunnen dom vore i sak föga
rimligt. Under alla förhållanden måste verkställighet kunna vinnas i säkerheten.
Denna kan emellertid utgöras av borgen. Eftersom en mot redaren
riktad dom icke kan verkställas mot borgensman, skulle alltså — med antydda
system — borgenären bli tvungen att anhängiggöra ny rättegång mot
borgensmännen, om dessa ej betalar frivilligt.

Det förefaller beredningen som om det knappast kan föreligga något behov
av en regel om att säkerhet som ställts till befrielse från utmätning skall
under vissa förutsättningar kunna aberopas även mot andra borgenärer än
sökanden. I allt fall torde behovet här vara avsevärt mindre än när säkerhet
ställts för att hindra kvarstad m. m. Innehållet i konventionen synes icke
nödvändiggöra, att man medtager även säkerhet som ställts för att hindra
utmätning. 1924 års konvention om begränsning av redaransvarigheten upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år li)6\

tager under art. 8 liknande bestämmelser om verkan av säkerhet, »en cas de
saisie», och 262 § sjölagen — som grundar sig på konventionen — återger
uttrycket med »befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran».
Beredningen vill därför förorda, att bestämmelsen om säkerhet till befrielse
från utmätning får utgå. Med hänsyn till innehållet i sista stycket i
257 § kan möjligen vissa olägenheter tänkas uppkomma, om Sverige ensamt
genomför den föreslagna ändringen. Det är därför önskvärt, att enighet på
denna punkt vinnes inom Norden.

I samma riktning uttalar sig Göteborgs rådhusrätt, överexekutor i Göteborg
och förste stadsfogden i Stockholm, i vilket sistnämnda yttrande överståthållarämbetet
instämmer.

Departementschefen. I 189 § utsökningslagen stadgas, att kvarstad och
skingringsförbud skall upphöra, då gäldenären ställer pant eller borgen. Bestämmelserna
i 257 § synes i anslutning härtill böra ge redaren en uttrycklig
rätt att vara befriad från kvarstad eller annan handräckning i det angivna
fallet. I övrigt synes kommitténs förslag, som väsentligen har sin motsvarighet
i gällande lag, i sak kunna godtagas såvitt angår säkerhet, som ställts
till befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran. Beträffande
säkerhet, som ställts till befrielse från utmätning, vill jag anföra följande.

Artikel 8 i 1924 års konvention upptager en bestämmelse om verkan av
säkerhet »en cas de saisie». Ordet »saisie» begagnas även i artikel 5 i 1957
års konvention. Den på 1924 års konvention grundade bestämmelsen i 262 §
sjölagen avser befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran.
I den finska sjölagen användes samma uttryck. Motsvarande bestämmelser i
den danska sjölagen avser »arrest», vilket i huvudsak synes svara mot kvarstad.
I den norska sjölagen däremot har bestämmelsen en vidare tillämpning.
Där avses sålunda »arrest eller tvangsfullbyrdelse». Sistnämnda uttryck
avser bl. a. utmätning. Den norska sjölagskommittén föreslår, att ifrågavarande
bestämmelse skall avse även säkerhet, som ställts för att hindra
utmätning. Detta innebär såsom framgått icke någon utvidgning i förhållande
till vad som för närvarande gäller. Så skulle däremot bli fallet i Sverige,
Danmark och Finland. Enligt min mening saknas anledning att för Sveriges
del frångå vad som för närvarande gäller i detta avseende. Bestämmelsen
torde därför icke böra avse säkerhet till befrielse från utmätning. Då det
norska regeringsförslaget enligt vad jag erfarit torde komma att avse även
säkerhet till befrielse från utmätning och »annen tvangsforretning», skulle
skiljaktiga regler på denna punkt icke kunna undvikas. Denna skiljaktighet,
vilken som framgått föreligger även för närvarande, synes dock icke
medföra några betydande olägenheter.

Enligt min mening bör således i lagtexten uttryckligen angivas, att kvarstad
eller annan handräckning för fordran beträffande vilken ansvarigheten
är begränsad icke får beviljas eller bestå, om redaren inom riket ställer sä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

kerhet för fulla ansvarighetsbeloppet. Vissa andra i huvudsak redaktionella
jämkningar av den föreslagna lagtexten synes även böra göras.

Jag föreslår, att paragrafen utformas i enlighet med vad nu anförts.

258 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande sjölag, innehåller
regler, som syftar till att undvika att fartyg eller annan redaren tillhörig
egendom blir föremål för handräckningsåtgärd flera gånger i olika länder.
Paragrafen grundar sig på artikel 5 (1), (2) och (3) i 1957 års konvention.
Artikel 5 (1) innehåller en fakultativ bestämmelse som närmast avser
beaktande av säkerhet, som ställts utom riket. I artikel 5 (2) upptages
ett stadgande om obligatoriskt beaktande av säkerhet, som ställts på
ort med viss nära anknytning till den ansvarighetsgrundande händelsen.
Artikel 5 (3) innehåller en bestämmelse rörande komplettering av redan
ställd säkerhet. Bestämmelserna innebär såväl att handräckningsåtgärd
skall hävas som att ställd säkerhet skall frigivas.

Kommittén. En väsentlig olägenhet med den nuvarande bristen på internationell
samordning av begränsningsreglerna är att en och samma händelse
kan föranleda att fartyget eller annat fartyg i samme redares ägo
—- eller annan egendom som tillhör redaren — blir föremål för handräckningsåtgärd
flera gånger i olika länder. Härigenom kan redaren tvingas
att i varje land, där handräckning sker, ställa säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet
enligt vederbörande lands begränsningsregler. För att råda
bot härpå hade man i konventionsutkast, utarbetade under åren 1954
och 1955, infört regler av innebörd att myndighet i fördragsslutande stat
ägde möjlighet att, då fråga om handräckning uppkom, beakta säkerhet
som ställts i annan stat. Från nordiskt håll hävdades att dessa regler icke
var tillfyllest utan borde ändras till att avse en skyldighet att upphäva
eller underlåta handräckningsåtgärd, om tillfredsställande säkerhet ställts
i annan stat. Häremot invändes att en dylik bestämmelse kunde bli alltför
oförmånlig för borgenärerna i de fall då säkerheten ställts å avlägsen
ort. Resultatet blev en kompromiss.

Kommitténs förslag upptager i första stycket en fakultativ bestämmelse
av innehåll att, om redaren tillhörig egendom bär utmätts eller belagts
med kvarstad eller eljest underkastats handräckning för fordran, beträffande
vilken ansvarigheten är begränsad, och redaren förmår visa, att han
utom riket har ställt tillräcklig och för borgenären tillgänglig säkerhet för
fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 §, utmätningen, kvarstaden eller
handräckningen må hävas.

Regeln om obligatorisk frigivning upptages i andra stycket. Där stadgas,
att om redaren förmår visa att han utom riket ställt tillräcklig och för
borgenären tillgänglig säkerhet, kvarstaden eller handräckningen skall hä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 är 196b

vas, om säkerheten ställts i någon av följande hamnar: 1. den hamn där
den händelse inträffat varå fordringen grundas eller, om händelsen ej ägt
rum i hamn, i den första hamn som fartyget anlöpt efter händelsen; 2.
landsättningsliamnen, om fordringen avser skada å person; 3. lossningshamnen,
om fordringen avser skada å last.

Kommittén framhåller, att bestämmelserna i första och andra styckena
gäller, vare sig säkerheten ställts i konventionsstat eller i stat som ej
biträtt konventionen. Icke blott säkerhet som ställts inför myndighet utan
även säkerhet som ställts i privat ordning åsyftas med bestämmelserna.
Av bestämmelserna följer enligt kommittén att begärd kvarstad eller annan
handräckning må respektive skall vägras, om redaren förmår visa
att tillräcklig och för borgenären tillgänglig säkerhet redan har ställts.

Kommittén föreslår vidare att såsom ett tredje stycke skall intagas en
bestämmelse motsvarande artikel 5 (3), i vad densamma avser komplettering
inom riket av säkerhet som ställts utomlands. Vid dylik komplettering
torde, liksom vid ställande av säkerhet enligt 257 §, böra krävas att
säkerheten omfattar jämväl tillägg för ränta och kostnader i saken. Eftersom
detta tillägg skall så avpassas, att det kan väntas täcka samtliga begränsningsborgenärers
fordringar på ränta och kostnader, tager bestämmelsen
endast sikte på kompletteringssäkerhet, som ställes inför myndighet.
Däremot kan kompletteringen avse säkerhet som i utlandet ställts i
privat ordning. I överensstämmelse med det anförda föreslår kommittén
en bestämmelse att vad i första och andra styckena är stadgat jämväl skall
gälla, därest den utomlands ställda säkerheten icke motsvarar det fulla
ansvarighetsbeloppet enligt 255 § men redaren inom riket hos rätten eller
överexekutor ställer betryggande säkerhet för återstoden jämte ett av rätten
eller överexekutor bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.

Såsom ett fjärde stycke föreslår kommittén en bestämmelse motsvarande
artikel 5 (1), (2) och (3) i vad dessa konventionsrum anser frigivande
av ställd säkerhet. Kommittén framhåller, att om redaren ställt säkerhet
enligt bestämmelserna i första, andra och tredje styckena för fulla ansvarighetsbeloppet
jämte, där så erfordras, tillägg för ränta och kostnader,
hans möjligheter att återfå en inom riket tidigare ställd säkerhet för fordran,
som är underkastad begränsning till det ifrågavarande ansvarighetsbeloppet,
bör bedömas på samma sätt som om det var fråga om frigivande
av kvarhållet fartyg. Kommittén föreslår därför en regel av innehåll att,
om redaren begär frigivande av säkerhet som han inom riket ställt till
befrielse från utmätning, kvarstad eller annan handräckning, vad i denna
paragraf är stadgat om hävande av handräckningsåtgärd skall äga motsvarande
tillämpning.

Yttrandena. I överensstämmelse med vad som anförts under 257 § om
utmätning uttalar lagberedningen, att det inte är lämpligt att här medtaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år J96t

utmätning. Lagberedningen finner ordalydelsen närmast tyda på att även
utmätning på grund av lagakraftvunnen dom åsyftas. Såsom framhållits
under 257 § anser lagberedningen det vara föga rimligt att hindra utmätning
i sådant fall. I detta sammanhang tillkommer, att säkerheten förutsättes
vara ställd utom riket och att svensk dom i regel icke kan exekveras
utomlands. Borgenär, som efter en kanske kostsam rättegång i Sverige fått
sin fordran fastställd, kan därför bli nödsakad anhängiggöra ny process i
utlandet för att utfå sin fordran ur säkerheten. Enligt första stycket skall
säkerheten visserligen vara »för borgenären tillgänglig» men däri kan — enligt
vad lagberedningen antager —- icke inläggas, att exekution skall kunna
erhållas i säkerheten på grund av svensk dom. Lagberedningen anser även
betänkligheter möta mot att göra reglerna tillämpliga vid utmätning på
grund av icke lagakraftvunnen dom och hemställer därför, att reglerna om
hävande av utmätning får utgå.

Förste stadsfogden i Stockholm anför med instämmande av överståthållarämbetet,
att det i likhet med vad som gäller beträffande 257 § förefaller
dunkelt, varför bestämmelsen kommit att omfatta utmätning. Stadsfogden
anser, att det under alla omständigheter väl icke torde vara fråga om att
häva en utmätning, som gjorts på grund av en lagakraftvunnen dom.

Även Göteborgs rådhusrätt och överexekutor i Göteborg anser, att bestämmelsen
icke bör avse utmätning.

Under hänvisning till att bestämmelserna i första och andra styckena gäller
även om säkerheten ställts i stat som ej biträtt konventionen anmärker
de sistnämnda remissorganen, att stadgandet synes kunna bli mycket svårtillämpligt.

Förhållandet att de nämnda bestämmelserna gäller, vare sig säkerheten
ställts i konventionsstat eller i stat som inte biträtt konventionen, påtalas
även av lagberedningen, som dessutom påpekar, att även säkerhet som
ställts i privat ordning åsyftas. Lagberedningen anser därför, att stor vikt
kommer att ligga på att borgenären verkligen har effektiv möjlighet att utnyttja
säkerheten för hela sin fordran efter verkställd begränsning. Det i
förslaget använda uttrycket »tillräcklig och för borgenären tillgänglig säkerhet»,
är enligt lagberedningen i behov av en förstärkning för att motsvara
konventionens ordalag, t. ex. »tillräcklig och på betryggande sätt tillgänglig».
Lagberedningen anser, att i kravet på att säkerheten skall vara
»tillgänglig» rimligen bör kunna inläggas, att möjlighet finns att föra rättegång
om fordringen i det land där säkerheten ställts och att med stöd av
domen vinna exekution i säkerheten. Tänkbart är, att säkerheten ställs i
ett icke konventionsbundet land, vars lag icke medger ansvarsbegränsning
eller tillämpar helt andra regler än de svenska. Av konventionen torde då
följa, att redaren får visa, att borgenären verkligen har effektiv möjlighet
att ur säkerheten utfå det belopp, vartill hans fordran efter begränsning enligt
svensk lag uppgår. Borgenär skall icke behöva riskera att helt eller del -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 0)61 91

vis få vika för fordringsägare, som enligt svensk lag icke har rätt till säkerheten.

Även paragrafens innehåll i övrigt ger lagberedningen anledning till vissa
erinringar. Lagberedningen påpekar sålunda att meningen synes vara, att
redaren kan framtvinga hävande av redan verkställd kvarstad eller annan
handräckning genom att vid en senare tidpunkt ställa säkerhet i ort som anges
i andra stycket och att en borgenär, som utverkat kvarstad på fartyget
eller annan egendom inom riket och här börjat process i tro, att han nu har
säkerhet för sitt krav, alltså riskerar, att redaren ställer säkerhet utomlands
och framtvingar att lcvarstaden häves. I en sådan situation kan det framstå
som lönlöst att fortsätta processen i Sverige, nedlagda kostnader blir
onyltiga och käranden får regelmässigt betala även motpartens kostnader,
om talan nedlägges. Syftet med regeln kan möjligen vara att på indirekt
väg framtvinga, att eventuella processer förläggs just till den ort som anges
i andra stycket. Lagberedningen anmärker emellertid, att det icke finns någon
garanti för att talan där kan upptagas till prövning. Om redaren ännu
icke ställt säkerhet och icke eljest har egendom där, torde domstolen i orten
i regel icke anse sig behörig. Lagberedningen erinrar om, att i artikel 5 i
konventionen talas om att säkerhet »redan» ställts. Betydelsen av det inskjutna
ordet finner lagberedningen oviss och anser därför, att en viss frihet
vid tolkningen är försvarbar. Lagberedningen förordar, att man — för
att undgå de stötande konsekvenser som påtalats —• stadgar, att hävande av
handräckningsåtgärden skall vara obligatorisk endast om säkerheten ställts
innan åtgärden genomfördes. Motsvarande ändring anser lagberedningen
icke krävas i första stycket.

Sveriges advokatsamfund anser, att det av texten icke framgår, om ställande
av säkerhet i den hamn där händelsen inträffat eller i den första hamn
som fartyget anlöpt efter händelsen, skall vara tillräckligt, även om det rör
sig om personskador eller lastskador, vilka behandlas i punkterna 2 respektive
3. Punkterna kan nämligen enligt advokatsamfundet läsas antingen på
så vis att de ger redaren alternativa möjligheter att ställa säkerhet, då det
rör sig om personskador och lastskador, eller också på så vis att redaren
för dessa senare fall är uteslutande hänvisad till att ställa säkerhet i landsättningshamnen
respektive lossningshamnen. Advokatsamfundet anser att
texten bör förtydligas, så att det klart framgår vad som avses.

Departementschefen. Innebörden av de konventionsbestämmelser som de
föreslagna reglerna avses motsvara är i vissa avseenden icke fullt klar. Det
är därför naturligt att olika meningar kommit till uttryck, när det gäller utformningen
av den svenska lagtexten på denna punkt. Beträffande frågan
om förevarande paragraf bör omfatta utmätning delar jag den av flera remissorgan
uttalade uppfattningen, att bestämmelse härom icke bör upptagas
i förslaget. I övrigt torde kommitténs förslag till bestämmelser i sak

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

kunna godtagas. I ett par avseenden har jag emellertid en från kommittén
avvikande mening.

Sålunda torde kravet på en noggrann prövning av att den utomlands ställda
säkerheten verkligen är sådan, att den kan utnyttjas för borgenärens hela
fordran, icke i erforderlig grad framgå av den av kommittén föreslagna
formuleringen »tillräcklig och för borgenären tillgänglig säkerhet». I överensstämmelse
med vad som torde komma att föreslås i de övriga nordiska
länderna, anser jag, att ordet »tillräcklig» bör ersättas av »betryggande».
Det kan det oaktat icke bestridas, att svårigheter kan uppstå vid tillämpningen
av denna bestämmelse. Detta gäller särskilt, om säkerheten ställts
i stat som ej biträtt konventionen. Då det emellertid icke synes överensstämma
med konventionen att kräva att säkerheten ställts i konventionsstat, torde
de av några remissorgan anförda synpunkterna icke kunna beaktas på
annat sätt än genom att betona kravet på försiktighet när det gäller att godtaga
säkerhet som avses med bestämmelsen.

Vad beträffar frågan, när säkerheten skall ha ställts, för att den skall
kunna åberopas till befrielse från handräckningsåtgärd, är att märka, att i
artikel 5 i konventionen angives att säkerheten »redan» ställts. Lagberedningen
har -— under framhållande att kommittéförslaget medför ur processuell
synpunkt olämpliga konsekvenser —- föreslagit, att konventionsbestämmelsen
skall tolkas så att ett hävande av handräckningsåtgärd skall vara
obligatoriskt, endast om säkerheten ställts innan åtgärden genomfördes.
Detta innebär en väsentlig inskränkning av bestämmelsens tillämplighet i
förhållande till vad kommittén föreslagit. Konventionens ståndpunkt i denna
fråga synes oklar. För den av kommittén föreslagna lösningen talar det
förhållandet att artikel 5 (3) ger möjlighet till komplettering av utom riket
ställd säkerhet utan att vare sig tidsgräns eller plats för kompletteringen angives.
En restriktiv tolkning av ifrågavarande konventionsbestämmelse kan
emellertid — förutom av konventionens ordalydelse — motiveras med
utgångspunkt från konventionens grundläggande syfte att i större utsträckning
än för närvarande beakta borgenärsintressena. Vid övervägande av vad
sålunda anförts anser jag mig — ehuru med tveksamhet — böra biträda lagberedningens
förslag. Något stöd för att begränsa kravet på att säkerheten
skall ha ställts innan handräckningsåtgärden genomförts, till att avse endast
den obligatoriska regeln finnes emellertid icke i konventionen. I förevarande
paragraf torde därför ett krav härpå böra uppställas såväl i den fakultativa
som den obligatoriska bestämmelsen.

Den obligatoriska bestämmelsen bör föregå den fakultativa. I lagtexten
bör också uttryckligen angivas inte bara att beviljad handräckningsåtgärd
skall eller må hävas utan också att begärd åtgärd skall eller må vägras. Härutöver
synes vissa redaktionella ändringar erforderliga bl. a. för att tillgodose
det av Sveriges advokatsamfund framförda önskemålet.

Jag föreslår att paragrafen utformas i enlighet med vad nu anförts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b 93

259 §.

Denna paragraf, som motsvarar 201 § i gällande sjölag, innehåller regler
om dispasch.

Kommittén. Eu förutsättning för upprätthållandet av materiella regler
om redares ansvarighetsbegränsning måste vara, att borgenärerna har tillgång
till förfarande som möjliggör för dem att hävda sina intressen. De
måste sålunda kunna bevaka sina egna fordringar och klandra medborgenärernas.
Vidare måste de ha möjlighet att få till stånd en opartisk beräkning
av ansvarighetsbeloppets storlek och av dess fördelning mellan olika fordringsägare.
De måste också i det konkreta fallet kunna bestrida att rätt för
redaren att begränsa sin ansvarighet över huvud taget föreligger.

Kommittén påpekar, att den i Sverige gällande ordningen innebär att —
därest parterna ej enas om att själva handlägga begränsningsuppgörelsen —
bevakning av borgenärernas fordringar sker hos dispaschör, som också har
att beräkna ansvarighetsbeloppets storlek och fördelning. Dispaschörs beslut
kan överklagas hos domstol. Särskilda regler angående klander inför
dispaschör av bevakade fordringar saknas. Prövningen av fråga, huruvida
i visst fall rätt till ansvarighetsbegränsning föreligger, ankommer ej på dispaschör
utan på domstol. Kommitténs förslag till bestämmelser, vilka upptagits
som ett första moment av denna paragraf, anknyter i huvudsak till
det nu rådande svenska systemet.

Kommittén framhåller emellertid, att utredningen i begränsningsärenden
oftast är av tämligen invecklad art och kräver lång tid. Den kan också fördröjas
av oenighet mellan borgenärerna inbördes eller av andra omständigheter
som icke hänför sig till redaren. Det synes enligt kommittén vara föga
rimligt att redaren ovillkorligen skall vara skyldig att betala löpande ränta
å fordringarna under hela den tid som utredningen tager i anspråk. Kommittén
föreslår därför såsom en nyhet regler — upptagna som ett andra moment
av denna paragraf — vilka innebär, att redaren äger fullgöra betalning genom
att hos dispaschör nedsätta det fulla ansvarighetsbeloppet jämte tillägg
för ränta och kostnader i saken. Dylik nedsättning är icke en förutsättning
för att begränsning skall få åberopas.

I huvudsaklig överensstämmelse med gällande bestämmelse i 261 § första
stycket föreslår kommittén, att tvist om beräkning av belopp, vartill redares
ansvarighet är begränsad enligt 255 §, eller om fördelningen av ansvarighetsbelopp
mellan borgenärer må hänskjutas till utredning och avgörande av
dispaschör i fartygets hemort eller där dispasch för den orten vanligen upprättas.
Stadgandets avfattning ger enligt kommittén vid handen att parterna,
om de är ense, själva äger ombesörja beräkningen och fördelningen av ansvarighetsbeloppet.
Hänvisningen till 255 § innebär att dispaschörens skyldighet
avser beräkning och fördelning endast av begränsat ansvarighetsbelopp
jämlikt svensk rätt. Förevarande lagrum torde få analog tillämpning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år i96i

fråga om ansvarighetsbelopp, som fastställes enligt regler utfärdade med
stöd av 263 § i förslaget.

Hänskjutande kan avse såväl ansvarighetsbeloppets beräkning som dess
fördelning eller endera av dessa frågor. Om endast fördelningen hänskjutes
till dispasch, måste den, som begär dispaschen, styrka att överenskommelse
mellan parterna föreligger därom att ett begränsat ansvarighetsbelopp av
viss angiven storlek skall läggas till grund för fördelningen. Dispasch kan begäras
av redaren eller av borgenär.

Förslaget förutsätter att dispaschören skall vara skyldig att avgöra vid
dispaschförfarandet förekommande tvister, vilkas lösning utgör villkor för
beräkningen av det begränsade ansvarighetsbeloppets storlek eller fördelning.
Dispaschören skall sålunda icke hänvisa part att vid domstol väcka
talan härom. Å andra sidan är part självfallet oförhindrad att, där allmänna
processuella regler det medgiver, anhängiggöra rättegång i anledning
av uppkommen tvist i hänseende varom nu är fråga. Har så skett, torde det
understundom vara lämpligt att dispaschören avvaktar lagakraftvunnen
dom i målet. Fråga, huruvida i visst fall redarens ansvarighet över huvud
taget må begränsas, måste alltid — där parterna ej enas — avgöras av
domstol.

Den föreslagna forumbestämmelsen avser endast svenska fartyg. Förslaget
upptar emellertid en ny forumföreskrift, som tar sikte på utländska
fartyg. Detta sammanhänger med att kommittéförslaget som ett andra
moment av förevarande paragraf innehåller regler om att redaren äger fullgöra
sin betalningsskyldighet genom nedsättning av ansvarighetsbeloppet
jämte visst tillägg hos dispaschör. Kommittén framhåller, att dylik nedsättning
i allmänhet torde ifrågakomma endast i samband med att tvist
om beräkning eller fördelning av ansvarighetsbeloppet hänskjutes till dispaschören.
I syfte att så långt det är förenligt med svenska konkursrättsliga
principer tillgodose ändamålet med konventionsbestämmelserna om
begränsningsfond öppnar förslaget möjlighet även för redare i utländskt
fartyg att anlita nedsättningsförfarandet. Sålunda föreslår kommittén att,
om fartyget ej har hemort här i riket, dispaschen skall uppgöras av dispaschören
i Stockholm.

Kommittén föreslår vidare en särbestämmelse för det fall att ärende angående
gemensamt haveri med anledning av den händelse, varå ansvarigheten
grundas, redan är anhängigt eller väntas bli anhängiggjort hos viss
dispaschör i riket. Det föreslås skola ankomma på denne att även uppgöra
dispasch som avses i denna paragraf.

1 mom. andra stycket kommittéförslaget motsvarar 261 § andra stycket
sjölagen. Sålunda stadgas att det åligger dispaschören att genom kungörelse,
som en gång införes i tidning genom vilken offentliggörande på ändamålsenligt
sätt kan ske, anmana sakägarna att inom viss förelagd tid
skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt aktar nödigt ävensom

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 1064

ingiva de handlingar, vilka de vill åberopa. Den i 261 § andra stycket sjölagen
upptagna bestämmelsen om att kungörelse skall ske i allmänna tidningarna
bar ansetts onyttig och därför utgått. Det har ej heller befunnits
erforderligt alt bibehålla föreskriften om alt kungörelsen i annan tidning
skall införas tre gånger. I andra punkten av förevarande stycke upptages
föreskrift, att i övrigt i tillämpliga delar skall gälla vad om dispasch
vid gemensamt haveri är stadgat.

Enligt 1 inom. tredje stycket kommittéförslaget — som motsvarar 261 §
tredje stycket sjölagen — är redaren skyldig att ersätta kostnaden för
dispasch, som avses i förevarande moment, såframt ej borgenär utan skälig
orsak hänskjutit saken till dispaschör eller eljest särskilda skäl föranleder
till annat. Stadgandet avser såväl ersättningen till dispaschören som
sakägarnas egna kostnader för tillvaratagandet av sina intressen i förfarande
inför dispaschören; däremot gäller stadgandet icke beträffande
dispaschprocess inför domstol. Såsom exempel på »särskilda skäl» nämner
kommittén det förhållandet, att borgenär utan skälig orsak föranlett
sakens hänskjutande till dispaschör, samt omständigheter som avses i 18
kap. 6 § rättegångsbalken.

I 2 mom. upptar kommittéförslaget som förut nämnts regler om rätt
för redaren att fullgöra betalningsskyldighet genom att nedsätta penningar
hos dispaschör. Huruvida nedsättning av penningar hos dispaschör
kan — i anslutning till viss gällande praxis — ske annorledes än med
tillämpning av nu ifrågavarande bestämmelser beröres icke av förslaget.

Kommittén anför:

Enligt 2 mom. första stycket första punkten äger redaren, därest tvist
om beräkningen av belopp, vartill hans ansvarighet är begränsad enligt
255 §, hänskjutits till dispaschör, fullgöra sin betalningsskyldighet genom
att hos dispaschören för borgenärernas räkning nedsätta ett belopp motsvarande
hans fulla ansvarighet enligt 255 § jämte vissa tillägg. Nedsättningen
kan ske i omedelbart samband med tvistens hänskjutande eller
senare. Att även spörsmålet angående beräkningen av ansvarighetsbeloppets
fördelning mellan borgenärerna hänskjutes till dispaschör är icke en
förutsättning för att nedsättning skall få verkställas, utan sakägarna må
själva beräkna fördelningen av beloppet, om de så önskar.

Det i 255 § i förslaget avsedda ansvarighetsbeloppet kan utan större
svårighet exakt beräknas, om de för beräkningen erforderliga uppgifterna
angående nettodräktighet, maskinrum och guldkurs finnes tillgängliga.
Dessa uppgifter torde som regel lätt kunna inhämtas. För att nedsättning
av ansvarighetsbelopp skall få ske, uppställer förslaget därför icke krav
att beloppet redan fastställts genom dispasch. Det synes emellertid vara
lämpligt att dispasch rörande beloppets storlek snarast möjligt upprättas.
Har jämväl tvist om beloppets fördelning hänskjutits för dispaschering,
kan det sålunda bli erforderligt att utfärda två dispascher. Några nämnvärda
olägenheter torde icke vara förenade härmed.

Den i 255 § stadgade ansvarighetsgränsen gäller endast ansvarighetens
kapitalbelopp. För att redarens betalningsskyldighet skall anses vara full -

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196b

gjord synes böra fordras att redaren nedsätter ett belopp motsvarande såväl
det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § som ränta och kostnader
i saken; av praktiska skäl torde nedsättningen jämväl böra täcka ersättningen
till dispaschören. För ränteberäkningen torde i förevarande sammanhang
en schematisk regel få läggas till grund. I överensstämmelse
med det anförda föreslås stadgande av innebörd att det belopp, som nedsättes,
skall motsvara ej blott det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 §
utan även ränta därå, beräknad efter fem procent om året från dagen för
den händelse, som grundat ansvarighet, till dagen för nedsättningen, samt
ett av dispaschören bestämt tillägg för kostnader i saken. Angående beräkningen
av tillägget för kostnader må hänvisas till motiven till 257 § första
stycket.

Det kan inträffa att det nedsatta beloppet beräknats för lågt, så att
detsamma icke täcker redarens ansvarighet gentemot borgenärerna för
kapitalbelopp, ränta och kostnader. I dylikt fall bör det åligga dispaschören
att då bristen upptäckes genast anmana redaren att nedsätta det felande.
Föreskrift härom upptages i 2 mom. första stycket andra punkten. Skyldighet
att vid nedsättning av felande belopp jämväl nedsätta ränta därå
stadgas icke.

Någon lagregel för det fall, att redaren underlåter att inom rimlig tid
efter anmaning nedsätta felande belopp, har icke ansetts av det praktiska
behovet påkallad. Skulle en dylik situation inträffa, ankommer det på
dispaschören att — efter avdrag för honom tillkommande ersättning —-fördela det nedsatta men otillräckliga beloppet jämte därå upplupen bankränta
mellan borgenärerna och till dem utanordna deras andelar i de tillgängliga
medlen.

Det är icke praktiskt möjligt att genomföra en skyldighet för dispaschör
att underrätta borgenärerna om brist i nedsatt belopp. Det ligger emellertid
i sakens natur att borgenär, som efter förfrågan hos dispaschör fått
kännedom om dylik brist, är berättigad att beträffande den del av bristen,
som belöper på borgenären, föra talan mot redaren. Rörande storleken av
den del av borgenärens fordran, som sålunda kvarstår ogulden, torde en
av dispaschören verkställd ungefärlig uppskattning få äga vitsord.

I 2 mom. första stycket tredje punkten stadgas skyldighet för dispaschör
att ofördröj ligen göra nedsatt belopp räntebärande genom att detsamma
i svenskt mynt insättes i svensk bankinrättning. Har exempelvis en utländsk
redare i London deponerat ett belopp i pund för dispaschörens räkning,
skall alltså detta överföras till svensk bank och omvandlas till
svenskt mynt. Dylik omvandling torde som regel vara en förutsättning för
att den svenska banken skall betala ränta å beloppet.

Medel, varom här är fråga, synes regelmässigt böra placeras å räkning
som giver högsta gällande inlåningsränta. Avsteg härifrån bör göras endast
då i visst fall särskilda skäl föranleder därtill. Särskilt bankkonto bör
användas i ettvart begränsningsärende. Föreskrifter i dessa hänseenden
torde få utfärdas i administrativ ordning.

Enligt 2 mom. andra stycket första punkten åligger det dispaschören
att, sedan fördelningen blivit bestämd genom lagakraftvunnen dispasch
eller dom eller genom överenskommelse mellan sakägarna, utanordna det
tillgängliga beloppet (det nedsatta beloppet jämte därå upplupen bankränta)
till borgenärerna. Andra punkten innehåller förbud mot återbetalning till
redaren i vidare mån än det tillgängliga beloppet överstiger summan av
hans ansvarighet enligt 255 § jämte ränta därå, beräknad efter fem pro -

Kiingl. Maj.ts proposition nr .15 nr

cent om året från (lagen för den händelse, vrarå ansvarigheten grundas,
och av hans ansvarighet för kostnader i saken. Bestämmelse om den tidpunkt,
intill vilken ränta skall beräknas, meddelas icke; lösningen av
detta spörsmål torde få ankomma på dispaschör. Föreligger överskott, är
dispaschören givetvis gentemot redaren redovisningsskyldig för detsamma.
Förbudet mot återbetalning gäller icke återvinning i redarens konkurs.

Förevarande lagrum utgår från att begränsning jämlikt 255 § i förslaget
tillämpas. Det kan emellertid tänkas förekomma att, sedan nedsättning
verkställts, kapitalbeloppet av redarens fulla ansvarighet visar sig
understiga den legala ansvarighetsgränsen, så att begränsning över huvud
taget ej behöver åberopas. I dylikt fall föreligger icke någon skyldighet
för dispaschören att befatta sig med ärendet i vidare mån än att han
återbetalar nedsatt belopp jämte därå upplupen bankränta, med avdrag
för ersättning till dispaschören. Dispaschören är emellertid oförhindrad
att, om det påkallas och han så finner lämpligt, uppgöra dispasch angående
fördelningen av tillgängligt belopp och ombesörja dess utanordnande.
Föreliggande överskott i förhållande till den ansvarighet, som åvilar redaren,
skall därefter återgå till denne, även om det tillgängliga beloppet ej överstigit
summan av redarens ansvarighet enligt 255 § jämte ränta därå och
av hans ansvarighet för kostnader i saken.

Det kan tänkas förekomma att viss borgenär är okänd eller att det eljest
icke är möjligt att få kontakt med honom. I sådant fall torde det fa anses
åligga dispaschören att insätta det borgenären tillkommande beloppet å
särskilt bankkonto och låta beloppet där innestå till dess utbetalning till
borgenären kan ske eller fordringen preskiberats. Sedan preskriptionstiden
utgått, skall beloppet jämte upplupen ränta tillställas redaren. Ett
dylikt förfaringssätt tillämpas i praxis av dispaschörerna i ärenden angående
gemensamt haveri. Särskilda författningsbestämmelser i förevarande
hänseende torde kunna undvaras.

I 2 mom. tredje stycket upptages bestämmelser för den händelse att
mellan redaren och borgenärerna träffats särskild överenskommelse angående
storleken av det belopp, vartill redarens begränsade ansvarighet
skall anses uppgå. Även i dylikt fall äger redaren — oavsett om tvist angående
beloppets fördelning'' hänskjutes till utredning genom dispasch —-fullgöra sin betalningsskyldighet genom att för borgenärernas räkning nedsätta
beloppet hos dispaschör, och vad i 2 mom. första och andra styckena
är stadgat skall äga motsvarande tillämpning. Tillägg för ränta och kostnader
torde av dispaschören böra krävas, om ej av överenskommelsen uttryckligen
framgår, att det överenskomna beloppet skall täcka jämväl dessa
poster.

Yttrandena. Dispaschören i Stockholm delar inte kommitténs uppfattning,
att dispaschören icke skall hänvisa part att vid domstol väcka talan i
tvister, vilkas lösning utgör villkor för beräkningen av det begränsade ansvarighetsbeloppets
storlek eller fördelning. Dispaschören i Stockholm säger
sig ha svårt all riktigt föreställa sig vilka tvister som kan uppkomma
i samband med begränsningsärenden hos dispaschören. För en snabb och
effektiv behandling av ärendena hos dispaschören är det utan tvivel önskvärt,
att dispaschören har en vidsträckt möjlighet att avgöra uppkommande
tvistefrågor, men det är icke uteslutet att tvister kan uppkomma av be 4

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt Nr 35

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

skaffenhet att det helt skriftliga dispaschförfarandet icke lämpar sig för
deras prövning. Det bör, om sådant fall inträffar, finnas möjlighet för dispaschören
att hänvisa part att väcka talan vid domstol.

Dispaschören i Stockholm vänder sig även mot kommitténs uttalande
att avgörandet av fråga, huruvida i visst fall rätt till ansvarighetsbegränsning
föreligger, ej skall ankomma på dispaschör, utan, där parterna ej
enas, hänskjutas till domstol. Dispaschören i Stockholm påpekar, att med
detta uttalande närmast torde åsyftas avgörandet av fråga, huruvida redare
på grund av någon sin åtgärd eller underlåtenhet gått miste om den
begränsningsrätt, som eljest skulle tillkommit honom, men att enligt sin
ordalydelse uttalandet avser varje fråga om rätt till begränsning av ansvarighet,
t. ex. även begränsningsrätt i fråga om viss fordran. I den mån frågor
av sistnämnda slag är av så invecklad och svårbedömd natur att de icke
kan eller bör avgöras dispaschvägen, är det lämpligt att prövningen kan
hänskjutas till domstol. Dispaschören kan ändock icke helt undvika att
taga ställning till frågor om rätt till ansvarighetsbegränsning. Dispaschörens
upptagande av fordringar såsom andelsberättigade i begränsningsbelopp
måste ju, i den mån rätten till begränsning i fråga om dessa fordringar
icke redan är avgjord genom dom eller överenskommelse mellan samtliga
berörda parter, förutsätta en viss prövning från dispaschörens sida även av
själva begränsningsrätten. Detta innebär i allmänhet icke någon olägenhet
utan är tvärtom en förutsättning för att fördelningsärendena snabbt
skall kunna avgöras.

De nu angivna synpunkterna framföres även av lagberedningen. Även i
flera andra avseenden har lagberedningen erinringar mot vad som föreslagits
under förevarande paragraf.

Sålunda föreslår lagberedningen, att andra stycket 1 mom. kompletteras
med föreskrift om att redaren skall hos dispaschören uppge namn och adress
på kända sakägare samt att dispaschören skall genom brev underrätta kända
sakägare om att dispasch påkallats. Enligt gällande lag skall kungörelse
i saken intagas dels i allmänna tidningarna och dels i annan lämplig tidning.
Lagberedningen är icke övertygad om lämpligheten av att ge avkall
på kravet, att kungörelsen skall införas i allmänna tidningarna. Anses emellertid
kungörelse i allmänna tidningarna angående begäran om dispasch
icke erforderlig, ifrågasätter lagberedningen, om skäl finns att upprätthålla
kravet på att kungörelse om upprättad dispasch skall intagas i allmänna
tidningarna. Lagberedningen ifrågasätter i detta sammanhang, om det kan
anses nödvändigt att förfarandet alltid inleds med kungörelse i tidning, då
ju situationen kan vara sådan, att det är uppenbart att inga okända borgenärer
finns.

Beträffande det processuella förfarandet framhåller Sveriges advokatsamfund
särskilt frågan om skyldigheten att betala kostnaden för dispasch.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Advokatsamfundet påpekar, att tvister om beräkning av begränsningssumman
kan bli föremål för prövning av dispaschör eller domstol och att dispaschmål,
som överklagas, kommer under domstols prövning. Det tramstår
därför som riktigast att bestämmelserna om kostnaderna samordnas
med rättegångsbalkens bestämmelser. Detta bör lämpligen ske genom att
man väljer de regler som gäller för tvister i allmänhet. Vissa skäl kan emellertid
anföras för att redaren som huvudregel skall betala kostnaderna. Dessa
skäl motiverar emellertid icke att redaren skall stå för kostnaderna även
då avgörandet av tvisten utfaller till hans förmån. Skulle man likväl välja
att bibehålla den nuvarande regeln, bör samordning ske, så att samma regler
gäller oavsett om tvisten prövas av dispaschör eller domstol. I detta sammanhang
erinrar advokatsamfundet om att beräkningen av ansvarighetssumman
med tillämpning av konventionens regel knappast kommer att ge
upphov till tvister i större omfattning eller av svårare art, varför denna
fråga kanske är av mera principiellt än praktiskt intresse.

Beträffande kommitténs förslag till bestämmelser om nedsättning av ansvarighetsbeloppet
hos dispaschör framföres åtskilliga kritiska synpunkter
av remissorganen. Sålunda vänder sig lagberedningen mot kommitténs
uttalande att dispaschören, om det visar sig att kapitalbeloppet av redarens
fulla ansvarighet understiger den legala ansvarsgränsen så att någon begränsning
ej behöver åberopas, icke skulle vara skyldig att fördela och utanordna
beloppet utan kunna återbetala det till redaren. En sådan ordning
kan enligt lagberedningen föra med sig allvarliga olägenheter. Borgenärerna
får i dylikt fall icke någon säkerhet i det nedsatta beloppet. För den
enskilde borgenären kan det ställa sig svårt eller vara omöjligt att på förhand
beräkna sammanlagda beloppet av de deltagande borgenärernas godtagbara
fordringar. Även i de fall då ansvarsbegränsning blir aktuell kommer
han därför att vara oviss, om depositionen alls utgör någon säkerhet
för honom. Systemet medför svårigheter också för redaren. Om borgenär
begär kvarstad på redarens egendom, torde redaren icke kunna till sitt fredande
åberopa depositionen, om han icke förmår visa att de berättigade
borgenärernas fordringar är så stora att ansvarsbeloppet med säkerhet överskrids.
De som är ansvariga jämte redaren blir också satta i en otrygg position.
Enligt lagberedningens mening bör vad redaren utan förbehåll nedsatt
innefatta en oåterkallelig betalning så långt beloppet erfordras för att
gälda redarens enligt lag begränsningsbara skuld jämte ränta därå och kostnadsersättning.

Vad härefter angår kommitténs förslag beträffande räntan säger sig lagberedningen
ha svårt att förstå motiven därtill samt anför:

Den ränta som redaren har att deponera torde väl böra beräknas på ett
schematiskt sätt, ungefärligen i överensstämmelse med förslaget. En annan
sak är vad borgenärerna är berättigade att lyfta. Att, såsom kommit -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 i

ten tycks mena, ränta alltid skulle räknas från dagen för händelsen i fråga,
efter fem procent om året, torde icke stämma med gällande regler. Det
normala torde vara, att ränta löper från den dag då fordringen kom under
dispaschörens behandling (jfr 284 § sista st. sjölagen) eller stämning dessförinnan
delges redaren. Understundom bör ränta i stället räknas från
dagen för händelsen eller annan dag, då fordringen skall anses ha förfallit
till betalning. Räntesatsen kan också växla. Räntan bör räknas på de
begränsade fordringarna fram till den dag, då nedsättningen skedde och
betalning skall anses vara gjord. Borgenärerna bör även ha rätt till därefter
upplöpande bankränta på sina fordringar beräknade enligt vad nu
sagts. De bör med andra ord, såvitt möjligt, försättas i samma läge som
om de på nedsättningsdagen fått sina fordringar betalda till kapital och
ränta. Kapitalbelopp bör alltid ha företräde framför ränte- och kostnadsanspråk;
jfr art. 3 (2) i konventionen.

Enligt lagberedningens mening bör återbetalning till redaren komma i
fråga endast om och i den mån nedsatt kapitalbelopp jämte ränta in. m.
överstiger vad som tillkommer borgenärerna i kapital, ränta och kostnadsersättning
samt ersättningen till dispasehören. Den bankränta som upplöper
på eventuellt överskjutande belopp bör tillkomma redaren.

Lagberedningen kritiserar vidare förslaget alt beloppet skall nedsättas hos
dispasehören, som sedan skall insätta beloppet i bank. Mera betryggande är
enligt lagberedningen i stället att beloppet t. ex. nedsättes i Sveriges kreditbank,
att utanordnas efter dispaschörens bestämmande.

Beträffande bestämmelsen i 2 mom. tredje stycket ifrågasätter lagberedningen,
om villkoret att särskild överenskommelse träffats om storleken av
ansvarsbeloppet är nödvändigt för att nedsättning skall få ske. Situationen
kan exempelvis vara den, att ingen bestritt riktigheten av redarens uträkning
av ansvarsbeloppet, medan ovisshet råder om beloppets fördelning.
Även i ett sådant fall bör enligt lagberedningen deposition få ske. Mot förslaget
anmärker lagberedningen också, att garanti saknas för att överenskommelsen
biträtts av alla borgenärer. Någon kan ha varit okänd och framträda
först sedan dispasehören fått befattning med saken.

Med anledning av vad kommittén anfört om att, då viss borgenär är okänd
eller oanträffbar, dispasehören bör insätta det belopp som tillkommer borgenären
på särskilt bankkonto och om fordringen preskriberas utbetala beloppet
till redaren, framhåller lagberedningen slutligen, att ett fullföljande
av tankegången att fordringen blivit betald genom nedsättning av ansvarsbeloppet
hos dispasehören leder till att fordringen mot redaren utslocknat.
Lagberedningen anser, att frågan om preskription av borgenärens rätt att
utfå det för hans räkning avsatta beloppet såsom förslaget utformats är att
bedöma enligt lagen den 29 maj 1942 om preskription av rätt till medel, som
innestår hos offentlig myndighet. Utbetalning till redaren torde därför kunna
ske först efter tjugo år.

Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, huruvida preskription kan inträda i
ett fall som det nyss anförda.

101

K ungt. Maj.ts proposition nr .''få år 1!)<H

Liksom lagberedningen liar Sveriges advokatsamfund invändningar mot
den i 2 mom. föreslagna bestämmelsen i vad avser nedsättning av ränta beräknad
från dagen för den händelse, som grundat ansvarighet, till dagen lör
nedsättningen. Advokatsamfundet erinrar om att enligt svensk rätt ränta
skall utgå efter 5 procent från dagen för stämningens delgivning. I tvister
som drar ut på tiden förekommer, att parterna avtalar om viss ränta, som i
allmänhet brukar utgå tidigast från den dag då borgenärerna kan precisera
sina krav. Det torde sällan — om ens någonsin — förekomma att ränta utgår
räknat från dagen för den händelse som grundat ansvarigheten. Den löreslagna
bestämmelsen om nedsättningen av ett räntebelopp räknat från sådan
tidpunkt är onödigt komplicerad. I många fall är det icke fullt klart, vilken
dag en viss händelse, som grundat ansvarighet, inträffat, t. ex. vid lastskador
uppkomna under transporten. Advokatsamfundet förordar därför en
bestämmelse av innebörd att, i den mån borgenärerna är berättigade till ränta,
denna får utgå utöver begränsningssumman i vanlig ordning.

Departementschefen. Dispaschförfarandet vid ansvarighetsbegränsning
är för närvarande reglerat i 261 § sjölagen. Då de hittillsvarande erfarenheterna
av förfarandet i allt väsentligt är gynnsamma, synes några genomgripande
ändringar av de nuvarande bestämmelserna i och för sig icke erforderliga.
Jag anser mig därför med ett par smärre undantag, till vilka jag
återkommer, kunna godtaga de regler motsvarande 261 § sjölagen, vilka
kommittén föreslagit.

Däremot ställer jag mig tveksam till den utvidgning av dispaschörens befattning
med ansvarighetsfrågorna som kommittén föreslagit och jag ifrågasätter,
huruvida de föreslagna reglerna om nedsättning av ansvarighetsbeloppet
hos dispaschören över huvud taget är erforderliga. I praxis har redan
för närvarande ett dylikt nedsättningsförfarande i viss utsträckning
tillämpats utan stöd av uttryckliga lagregler. Något mera konkret behov av
en lagreglering har såvitt känt icke framträtt. Icke heller torde anslutningen
till 1957 års Brysselkonvention medföra någon skyldighet att införa regler
av detta slag. Det ändamål som de för övrigt icke obligatoriska konventionsbestämmelserna
om begränsningsfond fyller torde tillräckligt tillgodoses genom
de möjligheter till nedsättning som i övrigt finnes. På grund härav
och då såsom framgått i olika avseenden stark kritik framförts mot de
föreslagna reglerna om nedsättning hos dispaschör, anser jag icke att kommitténs
förslag härutinnan bör genomföras.

Återstår således att ta ställning till hur reglerna om dispaseh i övrigt bör
utformas. Då av hänsyn till svenska borgenärsintressen möjlighet bör föreligga
till dispaschförfarande även beträffande utländska fartyg, bör den av
kommittén föreslagna forumbestämmelsen för det fall, att fartyget ej har
hemort här i riket, införlivas med lagtexten. De föreslagna bestämmelserna
bör emellertid kompletteras med föreskrift att redaren skall uppge namn

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

och adress på kända sakägare och att dispaschören skall genom brev underrätta
kända sakägare om att dispasch påkallats. Vidare torde anledning saknas
att slopa det för dylika situationer allmänt gällande kravet på kungörelse
i allmänna tidningarna. Däremot torde kungörelseförfarande som nu
sagts helt kunna undvaras, när det är uppenbart, att några okända borgenärer
icke finnes.

Ett par remissorgan har berört frågan om dispaschörens möjlighet att
hänvisa part att väcka talan vid domstol. Enligt min mening torde i de fall,
dä dispaschförfarandet visar sig mindre lämpligt för prövning av uppkommande
frågor, problemet i praktiken lösas därigenom att någon av parterna
själv finner det förenligt med sina intressen att väcka talan vid domstol.
Dispaschören torde då i regel böra avvakta lagakraftvunnet avgörande i
denna fråga. Några särskilda bestämmelser härom synes icke erforderliga.
Med anledning av vad som härutinnan i övrigt anförts under remissbehandlingen
kan erinras om att det givetvis endast är när tvist uppkommer mellan
parterna i dispaschärendet som en domstolsprövning blir aktuell.

Jag föreslår, att paragrafen utformas i enlighet med vad sålunda anförts.

260 §.

Denna paragraf, som motsvarar 263 § i gällande sjölag, innehåller bestämmelser
för det fall att, sedan redaren utbetalat ansvarighetsbeloppet, annan
borgenär än sådan som erhållit betalning visar sig ha haft rätt till betalning.

Kommittén. I förevarande paragraf har — förutom ett par redaktionella
jämkningar — vidtagits den ändringen att orden »lika eller bättre rätt till
betalning» ersatts med »rätt till betalning». Ändringen betingas därav att
enligt 1957 års konvention de begränsningsbara fordringarna icke konkurrerar
med varandra på grundval av inbördes olika förmånsrätter.

Yttrandena. Lagberedningen anser, att ordalagen »äga rätt till betalning»
icke är lämpliga, då i angivet fall borgenären icke skall få betalning. Lagberedningen
förordar i stället uttrycket »hava ägt rätt till betalning».

Stockholms rådhusrätt framför invändningar mot att stadgandet förutsätter
skyldighet för redaren att verkställa »vederbörlig undersökning» för
erhållande av kunskap om borgenärs fordran. Lagtexten är enligt rådhusrätten
något oklar. Om exempelvis dispasch påkallas och proklamaförfarande
enligt 259 § således skall äga rum, finns föga utrymme för krav på redaren
att vara positivt verksam för att uppdaga eventuella »efterbevakare».

I överensstämmelse med gängse bevisregler om ond eller god tro hos redaren
föreslår rådhusrätten följande formulering: »därest redaren, då betalning
erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dispasch eller dom,
denna meddelades, icke ägde kunskap om den andres fordran och ej heller
hade skälig anledning antaga att fordran var för handen».

103

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 <ir Uttii

Departementschefen. I kommitténs förslag torde de av lagberedningen
förordade justeringarna samt vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas.

261 §.

Denna paragraf, som motsvarar 265 § i gällande sjölag innehåller bestämmelser,
som med redaren jämställer ägare, befraktare, besättning m. fl. när
det gäller rätt till ansvarsbegränsning. Enligt artikel 6 (2) i 1957 års konvention
skall konventionens regler, vilka i sin engelska version tager omedelbart
sikte på »the owner», även tillämpas å »the charterer, manager and operator

of the ship, and----the master, members of the crew and other servants

of the owner, charterer, manager or operator acting in the course of their
employment, in the same way as they apply to an owner himself». Enligt
artikel 6 (3) gäller ansvarighetsbegränsningen befälhavaren och medlem av
besättningen, även om ansvarigheten grundar sig på fel eller försummelse.
Det sammanlagda beloppet av redarens och övriga personers begränsade ansvarighet
på grund av samma händelse skall icke överstiga det i artikel 3 bestämda
beloppet.

Kommittén. Den nya konventionen har vidgat kretsen av begränsningsberättigade
subjekt. Syftet med denna utvidgning är att begränsningsrätten
icke skall göras illusorisk genom att talan, i stället för att riktas direkt mot
fartygsägaren, redaren eller huvudbefraktaren, föres mot personer vilka fartygsägaren,
redaren eller huvudbefraktaren anser sig vara moraliskt skyldig
eller eljest nödsakad att hålla skadeslösa.

Ordet »owner» motsvarar både »fartygsägare» och »redare». »Charterer»
torde närmast få återgivas med »befraktare». Uttrycket »manager and operator»
är vanskligt att översätta med någon högre grad av exakthet. Otvivelaktigt
omfattar detsamma s. k. disponentredare samt myndighet som efter
rekvisition nyttjar fartyget. Konventionens mening i denna del torde vara
att envar, som i redares ställe handhar driften av ett fartyg, skall ha rätt att
begränsa sin ansvarighet som om han vore redare.

Enligt kommittén bör första stycket i denna paragraf avse fartygsägare
som icke är fartygets redare. Det bör dessutom motsvara artikel 6 (2) första
punkten i vad angår begränsningsrätt för »charterer, manager and operator».
Kommittén föreslår således, att vad i förevarande kapitel är stadgat
skall äga tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet, som åvilar fartygets
ägare eller befraktare eller den som i redares ställe handhar fartygets drift.

Förutom tidsbefraktare kommer enligt kommittén endast helbefraktare
och delbefraktare i betraktande. Om flera av de personer, som avses i förevarande
lagrum, är gemensamt ansvariga och händelsen orsakats genom fel
eller försummelse av en bland dem, är de övriga det oaktat bibehållna vid
sin begränsningsrätt. Fel eller försummelse medför begränsningsrättens förlust
endast för den, som begått felet eller försummelsen.

104

Kungl, Maj.ts proposition nr 35 år 196 i

Som ett andra stycke föreslår kommittén eu bestämmelse motsvarande
artikel 6 (2), i vad avser begränsningsrätt för »the master, members of the
crew and other servants of the owner, charterer, manager or operator acting
in the coursc of their employment», samt artikel 6 (3). Angående innebörden
av ordet »servants» hänvisar kommittén till vad som anförts under
254 §. Rätten att åberopa begränsning även vid eget fel och egen försummelse
föreslås omfatta alla »servants» som över huvud taget erhållit begränsningsrätt.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts föreslår kommittén, att vad
i detta kapitel är stadgat skall äga tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet
vilken, även om den grundar sig på fel eller försummelse, åvilar befälhavare
eller medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd
hos redaren, ägaren, befraktaren eller hos den soin i redarens ställe handhar
fartygets drift, såframt ansvarigheten uppkommit i tjänsten.

För att stadgandet skall bli tillämpligt kräves enligt kommittén icke att
ansvarigheten uppkommit i fartygets tjänst — även om detta torde vara det
normala fallet — utan det är tillräckligt att densamma uppkommit i tjänsten
hos redaren eller fartygsägaren in. fl. Kommittén anför vidare:

Befälhavare eller medlem av besättningen, som samtidigt är redare i eller
ägare eller befraktare av fartyget eller som i redares ställe handhar fartygets
drift, äger begränsa ansvarighet, grundad på eget fel eller egen försummelse,
allenast i de fall då han begått felet eller försummelsen i egenskap av befälhavare
å fartyget eller medlem av dess besättning; jfr artikel 6 (3) andra
punkten i konventionen. Detta framgår av 254 § 1 inom. andra stycket andra
punkten samt första och andra styckena i förevarande paragraf.

Av första och andra styckena i denna paragraf, jämförd med 254 § 1 mom.
andra stycket första punkten, följer — såvitt angår skada som avses i sistnämnda
lagrum — alt redare, ägare, befraktare och den som i redares ställe
handhar fartygets drift ej äger begränsa sin ansvarighet för ersättning till
befälhavare, medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd
hos någon av dem. Befälhavaren äger ej begränsa sin ansvarighet för ersättning
till medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd hos
redaren, ägaren eller befraktaren eller hos den som i redares ställe handhar
fartygets drift. Medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd
hos redaren, ägaren eller befraktaren eller hos den som i redares ställe handhar
fartygets drift äger ej begränsa sin ansvarighet för ersättning till befälhavaren,
medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd hos
redaren, ägaren eller befraktaren eller hos den som i redares ställe handhar
fartygets drift. I övrigt föreligger, i förhållande mellan personer som avses
i 261 § första och andra styckena, ingen inskränkning i rätten att begränsa
ansvarigheten.

Slutligen föreslår kommittén som ett tredje stycke en bestämmelse av innehåll,
att det sammanlagda beloppet av redares och övriga i paragrafen omförmälda
personers ansvarighet för fordringar, som uppkommit på grund av
en och samma händelse, ej skall överstiga det fulla ansvarighetsbeloppet enligt
255 §. Stadgandet gäller enligt kommittén även om borgenärskretsen ej
är gemensam för olika gäldenärer, som äger åberopa begränsning.

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år t96''i

Yttrandena. Sveriges advokatsamfund gör gällande, att den i forsta stycket
föreslagna lagtexten kan vara förvillande med hänsyn till att fartygets
ägare i allmänhet också är dess redare och föreslår därför att man i enlighet
med nuvarande 265 § efter »fartygets ägare» inskjuter »som ej är redare».

Beträffande andra stycket påpekar advokatsamfundet, att delta motsvaras
av konventionens artikel 6 (2), vari bestämmes att bland andra »befälhavaren,
medlemmar av besättningen och andra personer i tjänst hos befraktaren,
redaren eller den som i redarens ställe handhaver fartygets drift» skall
åtnjuta ansvarsbegränsningsrätt, »när de handla i tjänsten», medan i den
föreslagna lagtexten den gynnade personkretsen innefattar »befälhavare eller
medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd hos redaren,
ägaren, befälhavaren eller hos den som i redarens ställe handhaver fartygets
drift, såframt ansvarigheten uppkommit i tjänsten». Advokatsamfundet
framhåller, att den föreslagna lagtexten genom uttrycket »anstalld» avgränsar
personkretsen snävare än konventionstexten, och förordar att lagtexten
på denna punkt bättre anslutes till konventionstexten.

Vad sålunda anförts utvecklas ytterligare av hovrätten för Vastra Sverige,
som påpekar, att avfattningen av lagtexten här är något avvikande gentemot
254 § 1 mom. andra stycket. Med hänvisning till kommitténs uttalande, att
det inte krävs att ansvarigheten uppkommit i fartygets tjänst utan räcker
att denna uppkommit i tjänsten hos redaren eller fartygsägaren m. fl., diskuterar
hovrätten, hur detta ställer sig beträffande det under 254 § namnda
entreprenadstuveriet. Hovrätten frågar sig, om en entreprenadstuvare är anställd
i och med uppdragsavtalet eller om det krävs ett tjänsteavtal i förhållande
till redaren. Ä ena sidan kan det ligga nära till hands att tolka stadgandet
i överensstämmelse med 254 § 1 mom. andra stycket, i fråga om vilket
man enligt uttalande i motiven ju undantagit självständiga företagare.
Å andra sidan har syftet med bestämmelsen i 261 § i motiven angivits så, att
begränsningsrätten icke skall göras illusorisk genom att den skadelidande i
stället för att söka redaren söker andra personer, vilka redaren sedan i sin
tur anser sig vara »moraliskt skyldig eller eljest nödsakad att hålla skadeslösa».
Hovrätten anser goda skäl tala för att här inbegripa stuveriet i den angivna
personkretsen — något som för övrigt redan sker i åtskilliga konossement
genom s. k. Himalaya-klausuler. Den svenska översättningen av konventionen
talar här allmänt om »andra personer i tjänst» hos redaren etc.,
vilket språkligt kan inrymma stuverifallet, medan den föreslagna lagtexten
talar om »någon som är anställd hos redaren», vilket tyder på att man kräver
ett tjänsteavtal. Den svenska lagtexten bör i fall, där tvekan kan uppkomma,
närmare anslutas till konventionstexten.

Lagberedningen framhåller, att det angivna skälet för den föreslagna utvidgningen
av begränsningsreglerna till ansvar som åvilar befälhavare m. fl.
icke träffar det fallet, att befälhavaren eller annan åsyftad person ar ansva 5

Dihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 35

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

rig för skada pa det egna fartyget. Lagberedningen hävdar också, att en begränsning
av ansvaret till ett efter fartygets dräktighet bestämt belopp här
ter sig ganska irrationell. Ordalydelsen i förslaget — liksom vad kommittén
uttalat tyder likväl enligt lagberedningen närmast på att rätt till ansvarsbegränsning
skall föreligga även i detta fall. I den mån möjlighet icke
föreligger att jämka skadeståndet — lagberedningen hänvisar här till 59 §
sjölagen och 50 § sjömanslagen — har frågan viss betydelse och ett klargörande
uttalande är därför önskvärt.

Frågan om jämkning av skadeståndet enligt 59 § sjölagen och 50 § sjömanslagen
behandlas även av Statstjänstemannaförbundet. Förbundet hänvisar
till att lots har intagits i den personkrets som angives i 254 § 1 mom.
andra stycket och 261 § och finner det orimligt, att lots icke skulle få samma
möjlighet till jämkning av skadestånd som befälhavaren eller medlem
av besättningen. Därför hemställer förbundet om ändring av 59 § sjölagen
alternativt 50 § sjömanslagen av innehåll, att lots jämställes med befälhavaren
eller medlem av besättningen i fråga om möjlighet till jämkning avskadestånd.
Förbundet anser det uppenbart, att kommittén icke avser att
rubba möjligheten till jämkning av skadestånd för befälhavaren och medlem
av besättningen, och förmodar, att det icke kan vara något att erinra
mot att samma möjlighet till jämkning införes för lots.

Sjofartsstyrelsen uttalar med anledning av vad Statstjänstemannaförbundet
anfört, att frågan om ändringar av 59 § sjölagen och 50 § sjömanslagen
icke torde påkalla prövning i förevarande sammanhang utan böra närmare
övervägas av sjölagskommittén under dess fortsatta arbete med revision av
sjölagen m. in.

Beträffande tredje stycket föreslår lagberedningen, att det med hänsyn
till formuleringen av artikel 6 i konventionen angives, att fråga är om sammanlagda
beloppet av redares och andra vederbörandes begränsade ansvarighet,
enar någon kan vara obegränsat ansvarig på grund av vederbörandes
egen culpa.

Departementschefen. De bestämmelser kommittén föreslagit på grundval
av artikel 6 i konventionen och vad kommittén anfört i anslutning härtill
torde i allt väsentligt kunna godtagas. Ett par ändringar och förtydliganden
bör dock göras. Sålunda torde uttrycket »som ej är redare» böra inskjutas
efter orden »fartygets ägare» i första stycket. Vidare bör vad lagberedningen
anfört beaktas genom en justering av texten i tredje stycket.

Vad beträffar den krets av personer som avses med konventionens uttryck
»servants ot the owner» in. fl. hänvisar jag till det vid 254 § anförda. 1
motsats till vad som gäller enligt sistnämnda stadgande kräves emellertid
icke enligt vad man kan utläsa av konventionstexten på de olika punkterna
— att ansvarigheten uppkommit i fartygets tjänst, för att förevarande
bestämmelse skall bli tillämplig.

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år t!)(ii

Såsom lagberedningen funnit överensstämmer det ieke helt med grunderna
vare sig för ifrågavarande bestämmelse eller regeln om ansvarighetsbegränsning
efter fartygets drälctighet all lata befälhavare, besättning in. 11.
begränsa sin ansvarighet för skada på det egna fartyget. Med hänsyn till
utformningen av konventionsbestämmelsen synes emellertid möjlighet icke
föreligga att undantaga sådan ansvarighet.

Starka skäl talar onekligen för att lots jämslälles med befälhavare och
medlem av besättningen i fråga om möjlighet till jämkning av skadestånd.
Denna fråga torde böra närmare övervägas av kommittén under dess fortsatta
arbete.

262 §.

Denna paragraf innehåller förslagets internationellt privaträttsliga bestämmelser.
Beträffande paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande
rätt, hänvisas till den allmänna motiveringen.

263 §.

Departementschefen. Denna paragraf, som motsvarar nuvarande 266 § sjölagen,
innehåller den i den allmänna motiveringen föreslagna befogenheten
för Kungl. Maj :t att utfärda retorsionsbestäinmelser. Då det kan vara svårt
att avgöra, om ansvarighetsreglerna i en främmande stats lag generellt sett
är strängare än de svenska eller ej, har stadgandet erhållit eu från 266 §
något avvikande utformning.

273 och 274 §§.

Departementschefen. Dessa paragrafer innehåller hänvisningar till bestämmelser
i 10 kap., vilka ändras genom det framlagda förslaget. I anledning
härav torde erforderliga justeringar få göras i 273 och 274 §§.

323 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om laga domstol i tvistemål
enligt sjölagen.

Kommittén. Enligt gällande rätt föreligger icke någon generell möjlighet
för käranden alt i mål rörande betalningsskyldighet söka svaranden där
denne har ställt säkerhet till undvikande av att handräckning beträffande
fartyg beviljas till säkerhet för fordringen; bestämmelsen i 10 kap. 3 §
rättegångsbalken, att svaranden må sökas där honom tillhörig egendom
finnes, avser endast svarande som icke äger känt hemvist inom riket. Erfarenheten
har visat, att behov av en dylik möjlighet föreligger. 1 första
stycket andra punkten av förevarande paragraf har sjölagskommittén föreslagit
ett tillägg av innehåll att, såvitt angår fordran för vilken hos behörig
myndighet säkerhet ställts till befrielse från kvarstad eller annan hand -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

räckning beträffande fartyget eller frakten, talan må väckas hos rådhusrätten
i den ort där säkerheten ställts. Vidare föreskrives att, ändå att säkerheten
frigivits, talan må hos samma rådhusrätt väckas angående fordran
som säkerheten avsett.

I övrigt har paragrafen undergått vissa ändringar av redaktionell karaktär.

Yttrandena. Lagberedningen anför, att villkoret att säkerheten skall ha
ställts till befrielse från kvarstad eller annan handräckning beträffande
fartyget eller frakten innefattar en onödig och olämplig inskränkning, enär
säkerhet som avses i 257 § kan ha ställts till befrielse från kvarstad eller
handräckning beträffande annan egendom, som tillhör den skadeståndsskyldige,
och talan lämpligen alltid bör få anhängiggöras där säkerheten är.

Departementschefen. Vad kommittén föreslagit vill jag tillstyrka med den
av lagberedningen föreslagna ändringen.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Departementschefen. Angående ikraftträdandet av den nya lagstiftningen
hänvisas till vad som anförts i det föregående. Hittills gällande regler om
begränsning av redareansvaret torde böra gälla, om den händelse, som
grundar ansvarighet, inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande.
Vidare föreslår jag, att de i 323 § införda nya forumreglerna, vilka anknyter
till ställd säkerhet, ej skall gälla, om säkerheten ställts före den nya lagens
ikraftträdande.

Lag om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen

Departementschefen. Tredje stycket i denna paragraf innebär en hänvisning
till 264 § sjölagen, vilket stadgande saknar motsvarighet i det nu
framlagda förslaget till ny lydelse av 10 kap. sjölagen. 62 § tredje stycket
utsökningslagen torde därför böra utgå.

Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft samtidigt med ändringarna
i 10 kap. sjölagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 ur 1964

109

Hemställan

Föredraganden hemställer alt lagrådets utlåtande över de i bilaga A1 upptagna
förslagen till lag om ändring i sjölagen och lag om ändrad lydelse av
62 § utsökningslagen måtte för det i § 87 regeringstormen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Mats Larsson

1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har har
uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Bilaga C

De svenska, danska, finska och norska sjölagskommittéernas förslag
till ändring i sjölagens begränsningskapitel

(svensk text)

254 §.

1 inom. Redares ansvarighet vare
begränsad vad angår:

1. ersättning för skada å person,
som befinner sig ombord på fartyget
för att medfölja detta, och för skada
å egendom ombord;

2. ersättning för skada å person
eller egendom, om skadan orsakats
av någon som befinner sig ombord
på fartyget;

3. ersättning för skada å person
eller egendom, om skadan orsakats
av omständighet som hänför sig till
navigeringen eller handhavandet av
fartyget eller lastningen, befordringen
eller lossningen av lasten eller inskeppningen,
befordringen eller
landsättningen av passagerarna;

4. ersättning för skada å hamn-,
bassäng- eller vattenvägsanläggning;
samt

5. ersättning på grund av laglig
förpliktelse att avlägsna sjunket,
strandat eller övergivet fartyg eller
egendom ombord å sådant fartyg.

Begränsningen gäller dock ej ansvarighet
på grund av skada som
åsamkats befälhavaren eller medlem
av besättningen eller lots eller någon
hos redaren anställd person, då han
befinner sig ombord eller utför arbete
i fartygets tjänst. Den avser ej
heller ansvarighet på grund av fel
eller försummelse av redaren själv,
med mindre denne begått felet eller
försummelsen i egenskap av fartygets
befälhavare eller medlem av
dess besättning.

(finlandssvensk text)

13 §.

Redares ansvarighet vare begränsad
vad angår:

1. ersättning för skada å person,
som befinner sig å fartyget för att
medfölja detta, så ock för skada å
egendom ombord;

2. ersättning för skada å person
eller egendom, om skadan orsakats
av någon, som befinner sig å fartyget; 3.

ersättning för skada å person
eller egendom, om skadan uppstått
i samband med navigeringen eller
handhavandet av fartyget eller vid
lastningen, befordringen eller lossningen
av lasten eller vid inskeppningen,
befordringen eller landsättningen
av passagerarna;

4. ersättning för skada å hamnanläggning,
bassäng eller segelbar vattenväg;
samt

5. ersättning på grund av laglig
förpliktelse att avlägsna sjunket,
strandat eller övergivet fartyg eller
egendom ombord å sådant fartyg.

Begränsningen gäller dock ej "ansvarighet
på grund av skada, som
åsamkats befälhavaren eller medlem
av besättningen eller lots eller
någon hos redaren anställd person,
då han befinner sig ombord eller utför
arbete i fartygets tjänst. Den avser
ej heller ansvarighet på grund
av fel eller försummelse av redaren
själv, med mindre denne begått felet
eller försummelsen i egenskap
av fartygets befälhavare eller medlem
av dess besättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

111

(dansk text)

§ 254.

Det ansvar, der påhviler rederen,
er begraenset, for så vidt angår:

1. erstatning för skade på person,
som befinder sig om bord for åt f0lge
med skibet, og på ej endom, som
befinder sig om bord i skibet,

2. erstatning for skade på person
eller ej endom forårsaget af nogen,
som befinder sig om bord i skibet,

3. erstatning for skade på person
eller ejendom opstået i förbindelse
med navigeringen eller behandlingen
af skibet, lastningen, befordringen
eller lösningen af ladningen eller
indskibningen, befordringen eller
landssetningen af passagererne,

4. erstatning för skade tilf0j et
havneanlaeg, bassiner eller sejlbare
vandveje,

5. krav i anledning af lovbestemt
forpligtelse til åt fjerne et sunket,
strandet eller forladt skib eller ejendom
om bord i et sådant skib.

Stk. 2. Begraensningen gaelder ikke
ansvar för skade, som påf0res skibsf0rer,
mandskab eller lods eller nogen,
der er ansat hos rederen, når
vedkommende befinder sig om bord
eller udf0rer arbejde i skibets tjeneste.
Den gaelder ej heller ansvar,
som grunder sig på fejl eller fors0mmelse
af rederen selv, medmindre
denne gjorde tjeneste som f0rer
eller medlem i0vrigt af skibets besaetning,
og f ej len eller fors0mmelsen
blev begået i denne hans egenskab.

(norsk text)

§ 254.

Det ansvar som påhviler rederen,
er begrenset for så vidt angår:

1. erstatning for skade på person
som befant seg ombord for å medfölge
skipet, og for skade på eiendom
som befant seg ombord;

2. erstatning for skade på person
eller eiendom forårsaket av noen
som befant seg ombord på skipet;

3. erstatning for skade på person
eller eiendom oppstått i förbindelse
med navigeringen eller behandlingen
av skipet, lastingen, befordringen
eller lossingen av lasten, eller innskipningen,
befordringen eller landsetningen
av passasjerene;

4. erstatning for skade tilföyet
havneanlegg, bassenger eller seilbare
vannveier;

5. ansvar som har sammenheng
med lovbestemt plikt til å fjerne et
sunket, strandet eller forlatt skip
eller eiendom ombord i slikt skip.

Begrensningen gjelder ikke ansvar
for skade påfört skipsförer,
mannskap eller los eller noen ansatt
hos rederen, mens vedkommende
befant seg ombord eller utförte
arbeid i skipets tjeneste. Den gj elder
heller ikke ansvar som grunner seg
på feil eller forsömmelse av rederen
selv, medmindre han bär begått feilen
eller forsömmelsen i egenskap
av för er av skipet eller medlem av
mannskapet.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

(svensk text)

Begränsningen gäller icke ränta
och kostnader i saken.

2 mom. Har redaren motfordran
mot borgenären, och grunda sig
fordran och motfordran på en och
samma händelse, skall begränsningen
avse allenast det belopp varmed
fordringen må överstiga motfordringen.

255 §.

1 mom. Är ansvarigheten begränsad,
svarar redaren intill ett belopp
beräknat efter 1 000 francs för ton
av fartygets dräktighet, dock minst
150 000 francs.

Inträffar skada å person, höjes
ansvarighetsgränsen i vad avser sådan
skada med 2 100 francs för ton,
dock med minst 630 000 francs.

2 mom. Med franc förstås en enhet
innehållande sextiofem och ett
halvt milligram guld av niohundra
tusendelars finhet. Omräkning till
svenskt mynt skall ske efter kursen
å den dag då redaren staller säkerhet
för sin ansvarighet eller, om
säkerhet icke ställes, då betalning
sker.

Med dräktighet avses nettodräktigheten,
för maskindrivet fartyg
ökad med det maskinrum som vid
bestämmandet av nettodräktigheten
dragits från bruttodräktigheten.

256 §.

Den ansvarighetsgräns, varom i
255 § stadgas, skall tillämpas i fråga
om fordringar beträffande vilka
ansvarigheten är begränsad och vilka
uppkommit på grund av en och
samma händelse.

Fordringar på grund av skada å
person skola i första hand tillgodoses
med det ansvarighetsbelopp som

(finlandssvensk text)

Begränsningen gäller icke ränta
och kostnader i saken.

Har redaren motfordran mot borgenären,
och grunda sig fordran och
motfordran på en och samma händelse,
skall begränsningen avse allenast
det belopp, varmed fordringen
må överstiga motfordringen.

14 §.

Är ansvarigheten begränsad, svare
redaren intill ett belopp, beräknat
efter 1 000 francs för ton av fartygets
dräktighet, dock minst 150 000
francs.

Inträffar skada å person, höjes
ansvarighetsgränsen i vad avser sådan
skada med 2 100 francs för ton,
dock med minst 630 000 francs.

Med franc förstås en enhet innehållande
sextiofem och ett halvt
milligram guld av niohundra tusendelars
finhet. Omräkning till finskt
mynt skall ske efter kursen å den
dag, då redaren ställer säkerhet för
sin ansvarighet, eller, om säkerhet
icke ställes, då betalning sker.

Med dräktighet avses nettodräktigheten,
för maskindrivet fartyg
ökad med det maskinrum, som vid
bestämmandet av nettodräktigheten
dragits från bruttodräktigheten.

15 §.

Den ansvarighetsgräns, varom i
14 § stadgas, skall tillämpas i fråga
om fordringar, beträffande vilka ansvarigheten
är begränsad och vilka
uppkommit på grund av en och
samma händelse.

Fordringar på grund av skada å
person skola i första hand tillgodoses
med det ansvarighetsbelopp, som

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 nr l!)6b

(dansk text)

Stk. 3. For renter og sagsomkostninger
hsefter rederen uden begravning.

Stk. i. Har rederen et modkrav
mod fordringshaveren, og er krav og
modkrav opstået ved samme haendelse,
kan begransningen kun g0res
gaeldende for den del af kravet, som
måtte overstige modkravet.

(norsk text)

For renter og saksomkostninger
hefter rederen liten begrensning.

Hvis rederen kan gjöre gjeldende
et motkrav mot vedkommende fordringshaver,
og krav og motkrav er
oppstått ved samme hendelse, kan
begrensningen bare gjöres gjeldende
for den del av kravet som överstiger
motkravet.

§ 255.

Når ansvaret er begranset, haefter
rederen med indtil 1 000 francs pr.
ton af skibets dragtighed, dog med
mindst 150 000 francs.10

Stk. 2. För skade på person forhpjes
ansvarsgransen med 2 100
francs pr. ton, dog med mindst
630 000 francs.

Stk. 3. Ved franc forstås en m0ntenhed,
som består av 65 1/2 milligram
guld af nihundrede tusindedels
finhed. Den omregnes til dansk
m0nt efter kursen på den dag, da
rederen stiller sikkerhed for sit ansvar,
eller, hvis sikkerhed ikke stilles,
på den dag, da betaling finder
sted.

Stk. 4. Ved skibets dragtighed forstås,
når det gselder maskindrevne
skibe, nettotonnagen med tillaeg af
det rum for maskineriet, der ved beregning
af nettotonnagen er trukket
fra bruttotonnagen, og når det
gselder andre skibe, nettotonnagen.

§ 256.

Ansvarsgransen gselder for alle
fordringer af den i § 254 nsevnte
art, som er opstået ved en og samme
hsendelse. Hvis summen af disse
fordringer överstiger ansvarsgransen,
bliver de alle åt nedssette forholdsmsessigt.

Stk. 2. Fordringer i anledning af
skade på person skal dsekkes af det
i § 255, stk. 2, nsevnte bel0b. Er det 10

I vad avser fartyg med en dräktighet
definitivt.

§ 255.

Når ansvaret er begrenset, hefter
rederen med inntil 1 000 francs pr.
tonn av skipets drektighet, dog
med minst 150 000 francs.

For skade på person forhöyes ansvarsgrensen
med 2 100 francs pr.
tonn, dog med minst 630 000 francs.

Med franc menes en enhet som
består av 65 1/2 milligram gull avfinhet
nihundre tusendeler. Den
skal omregnes til norsk mynt etter
kursen på den dag da rederen stiller
säkerhet for sitt ansvar, eller, hvis
sikkerhet ikke stilles, på den dag da
betaling finner sted.

Med skipets drektighet menes nettodrektighet,
for maskindrevet skip
med tillegg av det rom for maskineriet
som er trukket fra bruttotonnasjen
ved beregningen av nettotonnasjen.

§ 256.

Den ansvarsgrense som er fastsatt
i § 255, gjelder for alle fordringer
som er oppstått ved en og samme
hendelse, og som er av den art som
er mevnt i § 254.

Fordringer på erstatning for skade
på person skal dekkes av det belöp
som er nevnt i § 255 annet ledd.

av högst 150 ton är förslaget i denna del icke
5f Bihang titt riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 35

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

(svensk text)

avses i 255 § 1 inom. andra stycket.
Förslår ej detta, skall återstoden
tillsammans med övriga fordringar
tillgodoses med det i nämnda mom.
första stycket avsedda beloppet.

Fördelningen av ansvarighetsbelopp
skall ske i förhållande till fordringarnas
slorlek.

Visar redaren att han måst gälda
fordran som avses i denna paragraf,
skall fordringsbeloppet medtagas
vid beräkningen av ansvarigheten
gentemot övriga borgenärer, såvitt
fordringen kunnat enligt svensk rätt
göras gällande mot redaren. Visar
redaren att han, oaktat krav ännu ej
skett, framdeles har att gälda fordran
som avses i denna paragraf,
skall jämväl den fordringen tagas i
beräkning.

257 §.

Har redaren till befrielse från utmätning,
kvarstad eller annan handräckning
för fordran, beträffande
vilken ansvarigheten är begränsad,
inom riket hos rätten eller överexekutor
ställt säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet
enligt 255 § jämte
ett av rätten eller överexekutor
bestämt tillägg för ränta och kostnader
i saken, må säkerheten åberopas
gentemot alla borgenärer för vilkas
fordringar gäller begränsning
till samma ansvarighetsbelopp; och
skall säkerheten anses vara ställd
till förmån för alla sådana borgenärer.

Om redaren i fall, varom i första
stycket förmäles, har ställt säkerhet
för ett mindre belopp än där avses,
äger han hos samma myndighet
ställa säkerhet för återstoden. Därest
så sker, gäller i övrigt vad i första
stycket stadgas.

Har redaren ställt full säkerhet
efter vad i första eller andra stycket
sägs, äger han påfordra frigivande

(finlandssvensk text)

avses i 14 § 2 mom. Förslår ej detta,
skall återstoden tillsammans med
övriga fordringar tillgodoses med
det i nämnda paragraf 1 mom. avsedda
beloppet.

Fördelningen av ansvarighetsbelopp
skall ske i förhållande till fordringarnas
storlek.

Visar redaren, att han måst gälda
fordran, som avses i denna paragraf,
skall fordringsbeloppet medtagas
vid beräkningen av ansvarigheten
gentemot övriga borgenärer, såvitt
fordringen kunnat enligt finsk
rätt göras gällande mot redaren. Visar
redaren, att han, oaktat krav ännu
ej framförts, framdeles har att
gälda sådan fordran, skall jämväl
den fordringen tagas i beräkning.

16 §.

Har redaren till befrielse från utmätning,
kvarstad eller annan handräckning
för fordran, beträffande
vilken ansvarigheten är begränsad,
här i landet hos överexekutor ställt
säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet
enligt 14 § jämte ett av överexekutor
bestämt tillägg för ränta
och kostnader i saken, må säkerheheten
åberopas gentemot alla borgenärer,
för vilkas fordringar gäller
begränsning till samma ansvarighetsbelopp;
och skall säkerheten anses
vara ställd till förmån för alla
sådana borgenärer.

Där redaren i fall, varom i 1 mom.
förmäles, ställt säkerhet för ett
mindre belopp än där avses, äger
han hos samma överexekutor ställa
säkerhet för återstoden. Därest så
sker, gäller i övrigt vad i 1 mom.
stadgas.

Har redaren ställt full säkerhet efter
vad i 1 eller 2 mom. sägs, äger
han påfordra frigivande av tidigare

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 196b

(dansk text)

te ikke tilstraekkeligt, dsekkes resten
af fordringerne på lige fod med andre
fordringer af det i § 255, stk. 1,
nsevnte belpb.

Stk. 3. Har rederen helt eller delvis
måttet betale en fordring af den
i § 254 naevnte art, eller godtgpr
han, åt han senere vil blive n0dsaget
til åt betale en sådan fordring,
kan han krseve, åt fordringen medtages
ved beregningen af ansvaret
overfor de 0v|rige fordringshavere,
forsåvidt fordringen kunne have
vseret gjort gseldende mod ham efter
dansk ret.

§ 257.

Har rederen for åt afvserge en arrest
eller for åt få en arrest ophaevet
stillet sikkerhed her i riget for
det fulde ansvarsbegrsensningsbe10b
tilligemed et efter rettens sk0n
fastsat bel0b til dsekning af renter
og sagsomkostninger, gselder sikkerheden
som stillet til fordel for alle
de fordringshavere, over for hvem
begrsensningen kan påberåbes, og
ingen af disse kan kraeve yderligere
sikkerhed.

(norsk text)

Strekker delte ikke til, dckkes resten
på like linje med de övrige fordringer
av det belöp som er nevnt i
§ 255 förste ledd.

Hvert av de i § 255 förste og annet
ledd nevnte belöp skal fordeles
forholdsmessig på vedkommende
fordringer.

Hvis rederen har måttet betale,
helt eller delvis, en fordring av den
art som er nevnt i § 254, og som
kunne ha vaert gjort gjeldende mot
ham etter norsk rett, eller godtgjör
han åt han senere kan bli nödt til å
betale en slik fordring, kan han kreve
åt fordringen medtas ved beregningen
av ansvaret overfor de övrige
fordringshavare.

§ 257.

Hvis rederen, for å avverge eller
oppheve arrest eller utlegg her i riket
for en fordring som han hefter
begrenset for, stiller säkerhet overfor
retten for det fulle ansvarsbelöp
med tillegg av et etter rettens skjönn
fastsatt belöp til dekning av renter
og saksomkostninger (fellessikkerhet),
kan sikkerhetsstillelsen påberopes
overfor alle andre fordringshavere
hvis fordringer er undergitt
begrensning til det samme belöp, og
sikkerheten ansees stilt til fordel for
alle disse fordringshavere.

Har rederen under forhold som
angitt i förste ledd stilt sikkerhet
for et mindre belöp enn der nevnt,
har han adgang til overfor vedkommende
rett å stille sikkerhet for resten.
Reglene i förste ledd får i så
fall tilsvarende anvendelse.

Har rederen stilt full sikkerhet
etter förste eller annet ledd, kan han
kreve frigitt alle sikkerheter som

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

(svensk text)

av tidigare ställd säkerhet för fordran
som avses med den fulla säkerheten.

Vad i denna paragraf är stadgat
om säkerhet som inom riket ställts
hos rätten eller överexekutor skall
äga motsvarande tillämpning i fråga
om säkerhet som ställts hos vederbörlig
myndighet i Danmark,
Finland eller Norge.

258 §.

Har redaren tillhörig egendom utmätts
eller belagts med kvarstad eller
eljest underkastats handräckning
för fordran, beträffande vilken
ansvarigheten är begränsad, och förmår
redaren visa, att han utom riket
ställt tillräcklig och för borgenären
tillgänglig säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet
enligt 255 §, må utmätningen,
kvarstaden eller handräckningen
hävas.

I fall, som avses i första stycket,
skall utmätningen, kvarstaden eller
handräckningen hävas, om säkerheten
ställts:

1. i den hamn där den händelse
inträffat varå fordringen grundas,
eller, om händelsen ej ägt rum i
hamn, i den första hamn som fartyget
anlöpt efter händelsen;

2. i landsättningshamnen, om
fordringen avser skada å person; eller 3.

i lossningshamnen, om fordringen
avser skada å last.

(finlandssvensk text)

ställd säkerhet för fordran, som avses
med den fulla säkerheten.

Vad i denna paragraf är stadgat
om säkerhet, som här i landet ställts
hos överexekutor, skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om säkerhet,
som ställts hos vederbörlig
myndighet i Danmark, Norge eller
Sverige.

17 §.

Har redaren tillhörig egendom utmätts
eller belagts med kvarstad eller
eljest underkastats handräckning
för fordran, beträffande vilken
ansvarigheten är begränsad, och
förmår redaren visa, att han utom
landet ställt tillräcklig och för borgenären
tillgänglig säkerhet för fulla
ansvarighetsbeloppet enligt 14 §, må
utmätningen, kvarstaden eller handräckningen
hävas.

I fall, som avses i 1 mom., skall
utmätningen, kvarstaden eller handräckningen
hävas, om säkerheten
ställts:

1. i den hamn, där den händelse
inträffat, varå fordringen grundas,
eller, om händelsen ej ägt rum i
hamn, i den första hamn, som fartyget
anlöpt efter händelsen;

2. i landsättningshamnen, om
fordringen avser skada å person; eller 3.

i lossningshamnen, om fordringen
avser skada å last.

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 7.964

(dansk text)

Stk. 2. Reglerne i denne paragraf
finder tilsvarende anvendelse, når
sikkerheden er stillet i Finland,
Norge eller Sverige.

§ 258.

Er skibet eller anden ej endom,
som tilhprer rederen, blevet genstand
for arrest for en fordring som
naevnt i § 254, eller er sikkerhed
blevet stillet til afvaergelse af sådan
arrest, kan arresten haeves eller sikkerheden
frigives, hvis det godtgpres,
åt rederen allerede har stillet betryggende
sikkerhed i udlandet for
det fulde ansvarsbegraensningsbe10b,
jfr. § 255, og åt sikkerheden er
tilgaengelig for fordringshaveren.
Daekker den f0rst stillede sikkerhed
ikke hele dette ansvar, gaelder det
samme, hvis rederen stiller betryggende
sikkerhed for den manglende
del med tillaeg af et efter rettens
sk0n fastsat bel0b til daekning af
renter og sagsomkostninger.

Stk. 2. Arrest, som naevnt i stk. 1
skal haeves, og sikkerhedsstillelse til
afvaergelse af sådan arrest skal frigives,
hvis betryggende, tilstraekkelig
og tilgaengelig sikkerhed allerede
er stillet,

a) i den havn, hvor den haendelse
indtraf, som medf0rte fordringens
opståen, eller, hvis haendelsen ikke
indtraf i havn, i den fprste havn,
skibet anl0b efter haendelsen;

b) i landsaetningshavnen, hvis fordringen
gaelder personskade;

c) i lossehavnen, hvis fordringen
gaelder ladningsskade,

(norsk text)

tidligere måtte vaere stilt for fordringer
som er undergitt begrensning
og kan kreves dekket av fellessikkerheten.
Det verneting som er oppnådd
som fölge av tidligere stilt säkerhet,
bortfaller ikke om sikkerheten
1''rigis.

Reglene i denne paragraf får tilsvarende
anvendelse når sikkerheten
er stilt i Danmark, Finnland eller
Sverige.

§ 258.

Hvis skipet eller annen eiendom
som tilhörer rederen, sökes arrestert
i anledning av en fordring som han
hefter begrenset for, kan begjaeringen
om arrest forkastes hris det godtgjöres
åt rederen allerede har stilt
betryggende sikkerhet i utlandet for
hele sitt ansvar i henhold til § 255,
og åt sikkerheten er tilgjengelig for
vedkommende fordringshaver.

Arrestbegjaeringen skal forkastes
hvis sikkerhet som nevnt i förste
ledd er stilt i:

1) den havn hvor den hendelse
inntraff som förte til åt fordringen
oppsto, eller, dersom hendelsen ikke
inntraff i havn, den förste havn skipet
anlöp etter hendelsen, eller

2) landsetningshavnen, dersom
fordringen gjelder skade på person,
eller

3) lossehavnen, dersom fordringen
gj elder skade på last.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

(svensk text)

Vad i första och andra styckena
är stadgat skall ock gälla, därest den
utomlands ställda säkerheten icke
motsvarar det fulla ansvarighetsbeloppet
enligt 255 § men redaren inom
riket hos rätten eller överexeltutor
ställer betryggande säkerhet för
återstoden jämte ett av rätten eller
överexekutor bestämt tillägg för ränta
och kostnader i saken.

Begär redaren frigivande av säkerhet
som han inom riket ställt till
befrielse från utmätning, kvarstad
eller annan handräckning, skall vad
i denna paragraf är stadgat om hävande
av handräckningsåtgärd äga
motsvarande tillämpning.

259 §.

1 mom. Tvist om beräkning av belopp,
vartill redares ansvarighet är
begränsad enligt 255 §, eller om fördelningen
av ansvarighetsbelopp
mellan borgenärer må hänskjutas
till utredning och avgörande av dispaschör
i fartygets hemort eller där
dispasch för den ort vanligen upprättas.
Har fartyget ej hemort här i
riket, uppgöres dispaschen av dispaschören
i Stockholm. Om ärende
angående gemensamt haveri med
anledning av den händelse, varå ansvarigheten
grundas, är anhängigt
eller väntas bliva anhängiggjort hos
viss dispaschör i riket, skall dock
på denne ankomma att uppgöra jämväl
dispasch som här avses.

Det åligger dispaschören att genom
kungörelse, som en gång införes
i tidning genom vilken offentliggörande
på ändamålsenligt sätt kan
ske, anmana sakägaren att inom
viss förelagd tid skriftligen anföra
vad de till bevakande av sin rätt akta
nödigt ävensom ingiva de handlingar,
vilka de vilja åberopa. I övrigt
skall i tillämpliga delar gälla
vad om dispasch vid gemensamt haveri
är stadgat.

(finlandssvensk text)

Vad i 1 och 2 mom. är stadgat
skall ock gälla, därest den utomlands
ställda säkerheten icke motsvarar
det fulla ansvarighetsbeloppet
enligt 14 §, men redaren här i
landet hos överexekutor ställer betryggande
säkerhet för återstoden
jämte ett av överexekutor bestämt
tillägg för ränta och kostnader i saken.

Begär redaren frigivande av säkerhet,
som han här i landet ställt
till befrielse från utmätning, kvarstad
eller annan handräckning,
skall vad i denna paragraf är stadgat
om hävande av handräckningsåtgärd
äga motsvarande tillämpning.

18 §.

Uppstår tvist om beräkningen av
det belopp, vartill redares ansvarighet
är begränsad, eller om beloppets
fördelning mellan borgenärerna, må
saken hänskjutas till utredning och
avgörande av dispaschör, därvid i
tillämpliga delar skall gälla vad om
dispasch vid gemensamt haveri är
stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är W64-

(dansk text)

for så Vidt den pågaeldende havn
er beliggende i et land, der har tiltrådt
Bruxelles-konventionen af
1957 om begraensning af rederes ansvar.

§ 259.

Rederen kan til enhver tid foreIsegge
sp0rgsmålet om graensen tor
sit ansvar eller om fordelingen åt
ansvarsbel0bet til afgprelse af en
dispach0r. Har han gjort dette, kan
dog enhver fordringshaver anlaegge
spgsmål til fastsaettelse af, hvor stor
hans fordring ville vaere, hvis rederens
ansvar ikke var begraenset, og
rederen kan forlange, åt dispachpren
skal saette bestemte fordringshavere
en passende frist, inden hvilken de
skal have anlagt sådant spgsmål.

Stk. 2. Finder dispachpren grund
dertil, kan han med et varsel af
hpjst tre måneder indkalde fordringshaverne
på den måde, han i det
enkelte tilfaelde anser det for mest
hensigtsmaessigt.

Stk. 3. Enhver af de interesserede
er pligtig til åt meddele dispachpren
alle de oplysninger og bevisligheder,
som han anser for npdvendige.

119

(norsk text)

Selv om sikkerheten ikke dekker
hele ansvaret i henhold ti! § 255,
kommer besteminelsene i förste og
annet ledd til anvendelse dersom
rederen nå overfor retten stiller betryggende
sikkerhet for den resterende
del av ansvaret med tillegg
av et etter rettens skjönn fastsatt
belöp til dekning av renter og saksomkostninger.

Er det tatt arrest eller stilt sikkerhet
til unngåelse av arrest, kan
eller skal arresten oppheves eller
sikkerheten frigis etter tilsvarende
regler som ovenfor fastsatt.

§ 259.

Har rederen her i riket stilt sikkerhet
i henhold til § 257, kan han
reise söksmål til fastsettelse av
grensen for det ansvar som måtte
påhvile ham, og til fordeling av ansvarsbelöpet,
gjennom stevning under
ett til alle fordringshavere overfor
hvem samme begrensning påberopes.

Saken reises i den rettskrets der
sikkerheten er blitt stilt. Er det gått
en måned etter den hendelse som
förte til åt fordringene oppsto, uten
åt det er begjaert arrest eller utlegg,
kan rederen reise sak etter förste
ledd i den rettskrets hvor skipet har
sitt hjemsted, dersom han der stiller
sikkerhet i henhold til § 257. Har
skipet ikke hjemsted i riket, reises
saken i den havn der hendelsen inntraff,
eller, dersom hendelsen ikke
inntraff i havn, i den förste havn
skipet anlöp etter hendelsen; kommer
skipet ikke til noen havn i riket,
reises saken for Oslo byrett.

Rederen skal gi retten oppgave
over alle som må antas å ville kunne
gjöre krav gjeldende mot ham i
anledning av vedkommende hendelse,
og overfor hvem han påberoper
begrensningen.

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196b

(svensk text)

Kostnaden för dispasch, som avses
i detta moment, vare redaren
skyldig att ersätta, såframt ej borgenär
utan skälig orsak hänskjutit
saken eller eljest särskilda skäl till
annat föranleda.

2 mom. Har tvist om beräkningen
av belopp, vartill redares ansvarighet
är begränsad enligt 255 §, hänskjutits
till dispaschör, äger redaren
fullgöra sin betalningsskyldighet
genom att hos dispaschören för
borgenärernas räkning nedsätta ett
belopp motsvarande hans fulla ansvarighet
enligt 255 § jämte ränta
därå, beräknad efter fem procent
om året från dagen för den händelse,
som grundat ansvarighet, till dagen
för nedsättningen, samt ett av
dispaschören bestämt tillägg för
kostnader i saken. Om det nedsatta
beloppet sedermera visar sig ej förslå
till att täcka det fulla ansvarighetsbeloppet
enligt 255 § jämte ränta,
beräknad på sätt nyss sagts,
ävensom redarens ansvarighet gentemot
borgenärerna för kostnader i
saken, åligger det dispaschören att
genast anmana redaren att nedsätta
det felande. Dispaschören skall ofördröj
ligen göra nedsatt belopp räntebärande
genom att detsamma i
svenskt mynt insättes i svensk
bankinrättning.

Sedan fördelningen blivit bestämd
genom lagakraftvunnen dispasch eller
dom eller genom överenskommelse
mellan sakägarna, åligger det
dispaschören att utanordna det tillgängliga
beloppet till borgenärerna.
Ej må återbetalning till redaren ske
i vidare mån än det tillgängliga beloppet
överstiger summan av hans
ansvarighet enligt 255 § jämte ränta
därå, beräknad efter fem procent om
året från dagen för den händelse,
varom fråga är, och av hans ansvarighet
för kostnader i saken; dock
skall vad nu sagts ej verka inskränkning
i rätten till återvinning
i redarens konkurs.

(finlandsvensk text)

Kostnaden för sådan dispasch vare
redaren skyldig att ersätta, där
ej borgenär utan giltigt skäl hänskjutit
saken eller föranlett dess
hänskjutande till dispaschör.

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196b

(dansk text) (norsk text)

Stk. 4. Omkostningerne ved dispacheringen
baeres af rederen.

Stk. 5. Tvistigheder om rigtigheden
af dispachprens afgprelser kan
indbringes for domslolene.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

(svensk text)

Har mellan redaren och borgenärerna
träffats särskild överenskommelse
angående storleken av det belopp,
vartill redarens begränsade ansvarighet
skall anses uppgå, äger
redaren fullgöra sin betalningsskyldighet
genom att för borgenärernas
räkning nedsätta beloppet hos dispaschören
i ort varom i 1 mom.
första stycket förmäles; och skall
vad i 2 mom. första och andra styckena
är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

260 §.

Har redaren utbetalt vad enligt
ovan givna bestämmelser om begränsning
av ansvarigheten ålåg honom
att utgiva och visar sig sedan
annan borgenär äga rätt till betalning,
är redaren dock icke till vidare
betalningsskyldighet förbunden,
där antagas må att han då betalningen
erlades eller, om den
skedde enligt lagakraftvunnen dispasch
eller dom, denna meddelades
icke ägde och ej heller genom vederbörlig
undersökning kunnat få kunskap
om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit
vad rätteligen bort tillkomma annan,
svarar därmed för den andres
fordran, där han om samma fordran
ägde kunskap då han erhöll betalningen.

(finlandsvensk text)

19 §.

Har redaren utbetalt vad enligt
ovan givna bestämmelser om begränsning
av ansvarigheten ålåg honom
att utgiva och visar sig sedan
annan borgenär äga rätt till betalning,
är redaren dock icke till vidare
betalningsskyldighet förbunden,
där antagas må, att han, då betalningen
erlades eller, om den skedde
enligt laga kraft vunnen dom eller
dispasch, denna meddelades icke
ägde och ej heller genom vederbörlig
undersökning kunnat få kunskap
om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit
vad rätteligen bort tillkomma annan,
svare därmed för den andres
fordran, där han om samma fordran
ägde kunskap, då han erhöll betalningen.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år t96i
(dansk text) (norsk text)

§ 260.

Har rederen udbetalt alt, hvad der
efter reglerne om begravning af
ansvaret påhvilede ham, og viser det
sig senere, åt andre fordringshavere
havde ret til andel i ansvarsbelpbet,
er rederen ikke pligtig åt betale noget
yderligere, såfremt det må antages,
åt han, da udbetalningen
fandt sted, ikke kendte til disses
krav og ikke ved behprig underspgelse
kunne have skaffet sig kundskab
om dem.

Stk. 2. Den fordringshaver, der
har oppebåret, hvad der rettelig tilkom
en anden, må tilsvare denne
det oppebårne belpb, såfremt han
havde knndskap om den andens
fordring, da han modtog betaling.

§ 260.

Retten skal la stevningen med
innkallelse kunngjöre i Norsk Lysingsblad
med et varsel av minst to
måneder. Retten kan også kunngjöre
innkallelsen i et eller flere andre
blad. Videre skal retten la stevningen
med innkallelse forkynne for
hver av de oppgitte fordringshavere
gjennom anbefalt brev. I innkallelsen
skal retten gjöre oppmerksom
på bestemmelsene i denne paragrafs
fjerde ledd.

Hovedforhandling kan holdes
uten saksforberedelse. Pådömmelsen
kan deles således åt grensen for ansvaret
fastsettes först.

Tvist om fordring för hvilken rederens
ansvar er begrenset til den
stilte fellessikkerhet, pådömes särskilt
av retten; dommen er gjenstand
for sserskilt anke. Sserskilt sak
om slik fordring kan ikke reises etter
åt söksmål i henhold til § 259
er reist. Heller ikke kan en fordringshaver,
uten samtykke av rederen
og andre interesserte, etter dette
tidspunkt kreve dekning av sjöpanterett
eller av utlagte formuesgjenstander,
för det er rettskraftig
avgjort hvor meget som faller på
hans fordring.

Fordring for hvilken rederens ansvar
er begrenset til den stilte fel -

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i
(svensk text) (finlandsvensk text)

261 §.

Vad i detta kapitel är stadgat
skall äga tillämpning jämväl i fråga
om ansvarighet som åvilar fartygets
ägare eller befraktare eller den
som i redares ställe handhaver fartygets
drift.

Detsamma gäller ansvarighet vilken,
även om den grundar sig på fel
eller försummelse, åvilar befälhavare
eller medlem av besättningen eller
lots eller någon som är anställd
hos redaren, ägaren, betraktaren eller
hos den som i redares stälje
handhaver fartygets drift, såframt
ansvarigheten uppkommit i tjänsten.

Det sammanlagda beloppet av redares
och övriga i denna paragraf
omförmälda personers ansvarighet
för fordringar, som uppkommit på
grund av en och samma händelse,
skall ej överstiga det fulla ansvarighetsbeloppet
enligt 255 §.

262 §.

Vad i detta kapitel är stadgat äger
tillämpning närhelst begränsning av
ansvarighet åberopas inför svensk
myndighet.

Beträffande ansvarighet som avses
i 254 § 1 mom. andra stycket
första punkten skall dock frågan,
huruvida och till vilket belopp ansvarigheten
är begränsad, avgöras
efter den lag, som gäller för tjänste -

20 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om
redares begränsade ansvarighet
skall äga tillämpning jämväl i fråga
om ansvarighet, som åvilar fartygets
ägare eller befraktare eller den, som
i redares ställe handhar fartygets
drift.

Detsamma gäller ansvarighet, vilken,
även om den grundar sig på fel
eller försummelse, åvilar befälhavare
eller medlem av besättningen eller
lots eller någon, som är anställd hos
redaren, ägaren, befraktaren eller
hos den, som i redares ställe handhar
fartygets drift, såframt ansvarigheten
uppkommit i tjänsten.

21 §.

Vad i detta kapitel är stadgat äger
tillämpning närhelst begränsning av
ansvarighet åberopas inför finsk
myndighet.

22 §.

Vad beträffar ansvarighet, som
avses i 13 § 2 mom. första meningen,
skall dock frågan, huruvida och
till vilket belopp ansvarigheten är
begränsad, avgöras efter den lag,
som gäller för tjänsteavtalet, så -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b

(dansk text)

§ 261.

Reglerne om begraensning af rederens
ansvar finder tilsvarende anvendelse
i tilfaelde, hvor ansvar som
naevnt i § 254 påhviler skibets ejer,
bruger, befragter eller disponent.
Det samme gaelder ansvar, som påhviler
skibsf0rer, mandskab eller
lods eller nogen, som er ansat hos
rederen, ejeren, brugeren, befrakteren
eller disponenten, for så vidt angår
ansvar i förbindelse med udf0-relsen af tjenesten, selv om ansvaret
er opstået som f0lge af fejl eller
fors0mmelse af den pågaeldende.

Stk. 2. Summen af det ansvar,
som påhviler rederen og de 0vrige
personer, der ifplge stk. 1, kan begraense
deres ansvar, skal for fordringer
opstået ved en og samme
haendelse ikke kunne overstige de i
§ 255 fastsatte bel0b.

§ 262.

Reglerne i dette kapitel kommer
til anvendelse i alt fal, hvor ret til
begraensning af ansvar påberåbes
ved dansk domstol.

Stk. 2. För så vidt angår ansvar
som naevnt i § 254, stk. 2, 1. punktum
skal sp0rgsmålet om, hvorvidt
ansvaret er begraenset, og i bekraeftende
fald til hvilket bel0b, afg0res
efter lovgivningen i det land, hvis

(norsk text)

lessikkerhet, faller bort hvis ikke retten
har moltatt meddelelse om fordringen
innen saken ble tatt opp til
doms i förste instans. Rettskraltig
dom i saken har bindende virkning
for alle fordringshavere overfor
hvem rederens ansvar ville vaere begrenset
til fellessikkerheten, uten
hensyn til om de har meldl seg under
saken.

§ 261.

Reglene om begrensning av rederens
ansvar får tilsvarende anvendelse
för ansvar som påhviler skipets
eier, befrakter eller disponent.

Det samme gjelder for ansvar som
påhviler skipsförer, mannskap eller
los eller noen ansatt hos eieren, rederen,
befrakteren eller disponenten,
forutsatt åt ansvaret er oppstått
i tjenesten. Ansvaret kan i disse
tilfelle begrenses selv om det bygger
på feil eller forsömmelse utvist
av vedkommende.

Summen av de ansvarsbelöp som
rederen og de i förste og annet ledd
nevnte personer hefter for, skal for
förpliktelser som er oppstått ved en
og samme hendelse, ikke overstige
de belöp som er fastsatt i § 255.

§ 262.

De foranstående regler kommer
til anvendelse i alle tilfelle hvor
begrensning av ansvar gjöres gjeldende
ved norsk domstol.

For så vidt angår ansvar som
nevnt i § 254 annet ledds förste
punktum, skal spörsmålet om hvor
vidt ansvaret er begrenset, og i tilfelle
til hvilket belöp, avgjöres etter
loven i vedkommende fremmede

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

(svensk text)

avtalet, såframt fartyget hör hemma
i främmande stat och tjänsteavtalet
regleras av lagen i stat ansluten till
1957 års internationella konvention
angående begränsningen av ansvarigheten
för ägare av fartyg som användas
till fart i öppen sjö.

263 §.

Konungen äger förordna, att i
stället för bestämmelserna i detta
kapitel andra regler skola här i riket
tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande
i annan främmande stat
än sådan, som utan förbehåll anslutit
sig till 1957 års internationella
konvention angående begränsningen
av ansvarigheten för ägare
av fartyg som användas till fart i
öppen sjö.

(finlandsvensk text)

framt fartyget hör hemma i främmande
stat och tjänsteavtalet regleras
av lagen i stat, ansluten till
1957 års internationella konvention
angående begränsning av ansvarigheten
för ägare av fartyg, som användas
till fart i öppen sjö.

23 §.

Genom förordning må bestämmas,
att i stället för bestämmelserna i
13—22 §§ andra regler skola här i
landet tillämpas i fråga om fartyg,
hemmahörande i annan främmande
stat än sådan, som utan förbehåll
anslutit sig till den i 22 § nämnda
konventionen.

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b

(dansk text)

lovgivning finder anvendelse på tjcnesteaftalen,
såframt det pågaeldende
land har tiltrådt Bruxelleskonventionen
af 1957 om begraensning
af rederes ansvar.

§ 263.

Ved kongelig anordning kan det
bestemmes, åt andre ansvarsregler
end i dette kapitel fastsat skal finde
anvendelse på skibe hjemmehprende
i lande, som ikke uden forbehold
har tiltrådt og gennemfprt konventionen.

(norsk text)

land hvis lovgivning i tilfelle regulerer
tjenesteavtalen, når dette er et
land som har slnttet seg til Brusselkonvensjonen
av 1957 om begrensning
av rederes ansvar.

§ 263.

Kongen kan bestemme åt andre
regler enn i dette kapittel fastsatt
skal finne anvendelse for skip hjemmehörende
i land som ikke uten forbehold
har tiltrådt og gjennomfört
konvensjonen.

§§ 264—266 oppheves.

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

Bilaga D

Gällande lydelse av

10 kap. Om begränsning av redareansvaret

254 §.

Redares ansvarighet, där sådan enligt denna eller allmän lag föreligger,
vare begränsad vad angår:

1. ersättning för skada å befälhavaren, någon av besättningen, lots eller
annan, som utför arbete i fartygets tjänst, å fartygets passagerare, å last,
som avlämnats till befälhavaren för befordring, samt å ombordvarande
gods av vad slag det vara må;

2. ersättning, som eljest, på annan grund än avtal, skall utgå för skada,
tillfogad person eller egendom till sjöss eller på land genom fel eller försummelse
av någon, som utför arbete i fartygets tjänst;

3. ersättning för skada, som härrör därav att ett avtal, till följd av fel
eller försummelse av nautisk art, icke blivit behörigen fullgjort;

4. förpliktelse, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga
eller ofullständiga uppgifter;

5. förpliktelse att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket och förpliktelser,
som med denna sammanhänga;

6. bärgarlön;

7. bidrag till gäldande av gemensamt haveri;

8. förpliktelse, som grundar sig därpå, att befälhavaren utom fartygets
hemort slutit avtal eller träffat annan åtgärd med hänsyn till vad för fartygets
bevarande eller resans fortsättande kräves, utan så är att behovet
härrör av att fartygets proviantering eller utrustning i övrigt vid resans
början varit otillräcklig eller bristfällig eller ock redaren till åtgärden
givit särskilt bemyndigande eller godkännande.

Begränsningen gäller dock ej förpliktelse, som grundar sig på tjänsteavtal
med besättningen eller andra å fartyget anställda personer. Den avser
ej heller ersättning på grund av fel eller försummelse av redaren själv,
med mindre denne övertagit fartygets förande och felet eller försummelsen
är av nautisk art.

255 §.

Är ansvarigheten begränsad, svare redaren intill beloppet av fartygets
värde, ökat på sätt i 257 § sägs. För de fordringar, som i 254 § 1—5 avses,
må dock ansvarigheten ej överstiga etthundrafyrtiofem kronor i guld för
ton av fartygets dräktighet.

I förhållande till dem, som äga rätt till ersättning för skada å person,
svare redaren intill ett belopp av etthundrafyrtiofem kronor i guld för ton
av fartygets dräktighet utöver den gräns, som i första stycket angivits.

I förhållande till fordringsägare som tillhör främmande stat skall vad i
första stycket andra punkten och andra stycket stadgas om att där angivna
belopp skola beräknas efter guldvärde ej gälla, med mindre detta följer av
fördrag med den främmande staten och denna genomfört motsvarande
beräkning till förmån för svenska fordringsägare.

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 ti

Att redaren kan nödgas för samma resa utgiva ansvarsbeloppet liera
gånger framgår av 256 och 259 §§.

256 §.

Fartygets värde skall för bestämmande av redareansvaret beräknas sålunda: 1.

Vid sammanstötning eller annan olyckshändelse beräknas värdet efter
fartygets tillstånd vid ankomsten till första hamn beträffande alla fordringar,
som sammanhänga med händelsen och som uppkommit före ankomsten
till hamnen eller ock äro att hänföra till gemensamt haveri.

Har före ankomsten till hamnen ny olyckshändelse, som icke står i samband
med den första, medfört minskning av fartygets värde, skall denna
minskning lämnas obeaktad, såvitt angår fordringar, som sammanhänga
med den föregående händelsen.

Timar olyckshändelse under fartygets uppehåll i hamn, skall beträffande
fordringar, som sammanhänga med händelsen, värdet beräknas efter fartygets
tillstånd i hamnen sedan händelsen inträffat.

2. För fordringar, som grunda sig på oriktiga eller ofullständiga uppgifter
i konossement eller eljest angå lasten och ej falla in under 1, beräknas
värdet efter fartygets tillstånd i lastens bestämmelsehamn eller å den
ort, där resan avbrytes, dock att om lasten är bestämd till olika hamnar
och fordringar härröra av en och samma orsak, värdet skall beräknas efter
fartygets tillstånd i den första av dessa hamnar.

3. För alla övriga fordringar beräknas värdet efter fartygets tillstånd vid
resans slut.

257 §.

För bestämmande av redareansvaret skall fartygets värde ökas med:

1. tio procent av värdet vid resans början;

2. ersättning eller haveribidrag i anledning av skador, som uppkommit
å fartvget efter resans början och icke blivit avhjälpta.

258 §.

Med dräktighet förstås i detta kap. nettodräktigheten, för maskindrivet
fartyg ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av nettodräktigheten
dragits från bruttodräktigheten.

259 §.

Härröra fordringar, som avses i 256 § 1, av en och samma eller flera i
samband med varandra stående olyckshändelser och skall förty, enligt vad
där sägs, redareansvaret för var av dem på enahanda sätt bestämmas,
njute de jämte varandra betalning ur ett gemensamt ansvarsbelopp efter
den förmånsrätt, som må vara förenad med stadgad sjöpanträtt. Samma
lag vare beträffande fordringar, varom i 256 § 2 och 3 sägs och för vilka
fartygets värde i en och samma hamn är bestämmande.

De, som äga rätt till ersättning för skada å person i följd av en och
samma eller flera i samband med varandra stående olyckshändelser, skola
jämte varandra njuta betalning ur det särskilda belopp, varom i 255 §
andra stycket sägs. Förslår det ej, njute de för återstoden betalning jämte
övriga borgenärer efter ty ovan sägs.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964
260 §

Vill redare åtnjuta begränsning av ansvarigheten, ligge å honom att föra
erforderlig bevisning om fartygets värde vid de avgörande tidpunkterna,
om storleken av de i 257 § 2 avsedda belopp och om fartygets dräktighet.

261 §.

Uppstår tvist om beräkningen av det belopp, vartill redareansvaret är
begränsat, eller om beloppets fördelning mellan särskilda fordringsägare,
må saken hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets
hemort eller där dispasch för den ort vanligen upprättas.

Dispaschören åligger att genom kungörelsen som tre gånger införes i
allmänna tidningarna samt i annan tidning, genom vilken offentliggörande
på ändamålsenligaste sätt kan ske, anmana dem, vilka saken angår, att
mom viss förelagd tid skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt
akta nödigt ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa; skolande
dispaschören i tillämpliga delar vid dispaschen iakttaga vad för utredning
av gemensamt haveri är stadgat i 214 §.

Kostnaden för sådan dispasch vare redaren skyldig ersätta, med mindre
borgenär utan skälig orsak hänskjutit saken eller föranlett dess hänskj litande
till dispaschör.

262 §.

Har redare till befrielse från kvarstad eller annan handräckning för
fordran, beträffande vilken ansvarigheten är begränsad, ställt säkerhet för
fulla ansvarsbeloppet, må den av honom åberopas jämväl till hans fredande
mot samtliga övriga borgenärer, vilkas betalningsrätt är inskränkt till
samma ansvarsbelopp; och äge envar sådan borgenär äska förklaring att
säkerheten avser även hans fordran. Har säkerhet ställts för lägre belopp
eller är särskild säkerhet ställd för envar av flera fordringar, vare verkan
därav i hänseenden som nu sagts, där parterna ej åsämjas, att bedöma
efter omständigheterna, med iakttagande likväl av att säkerhet utöver fulla
ansvarsbeloppet ej må krävas.

263 §.

Har redalen utbetalt vad enligt ovan givna bestämmelser om begränsning
av ansvarigheten ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borge"-när äga lika eller bättre rätt till betalningen, vare redaren dock icke till
vidare betalningsskyldighet förbunden, där antagas må, att han när betalningen
erlades eller, om den skedde enligt laga kraftvunnen dom eller
dispasch, när denna meddelades icke ägde och ej heller genom vederbörlig
undersökning kunnat fa kunskap om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan,
svare darmed för den andres fordran, där han om samma fordran ägde
kunskap, när han erhöll betalningen.

264 §.

I mål om gäld, för vilken ansvarigheten är begränsad, må, där redaren det
äskar, förordnas att med verkställighet skall, såvitt angår annan egendom
än fartyget, frakten och sådana fordringar, i vilka enligt 268 § sjöpanträtt
åtnjutes, anstå under tid, som prövas nödig för försäljning av fartyget
och fördelning av köpeskillingen mellan fordringsägarna. Är sådant förordnande
ej meddelat, må, där utmätning sökts, utmätningsmannen på
begäran medgiva anstånd, varom nu sagts.

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196b

265 §.

Vad i detta kapitel stadgas skall äga tillämpning jämväl där underbortfraktare
av ett fartyg, den, till vilken fartygs ägare överlåtit fartyget att
nyttja det till sjöfart för egen räkning, eller fartygs ägare, som ej är redare,
är ansvarig i fall, som omförmälas i 254 §.

266 §.

Om i främmande stats lag äro för svenskt fartyg givna strängare ansvarighetsregler
än ovan stadgas, äger Konungen förordna, att motsvarande
regler skola här i riket tillämpas för fartyg, som hör hemma i den främmande
staten.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 14 januari
1964.

Nä rvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 20 december 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 22 november 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till 1) lag om ändring i sjölagen och 2) lag om
ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen Ove Rainer.

Lagrådet lämnade förslagen ntan erinran.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

133

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet d Stockholms
slott den 17 januari 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 14 januari
1964 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 22 november 1963 remitterade
förslagen till

1) lag om ändring i sjölagen och

2) lag om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen.

Föredraganden anför.

Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. I enlighet med vad jag anfört
till statsrådsprotokollet den 22 november 1963 bör vid ratificering av
1957 års Brysselkonvention angående redareansvarets begränsning förbehåll
göras enligt (2) (a) och (b) i slutprotokollet till konventionen. Vidare torde
förbehåll böra göras enligt (2) (c) i slutprotokollet.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition till
riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga lagförslagen,

dels ock föreslå, att riksdagen godkänner den i Bryssel den 10 oktober
1957 antagna konventionen angående begränsningen av ansvarigheten för
ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö, dock med förbehåll enligt
(2) (a), (b) och (c) i slutprotokollet till konventionen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Margit Hirén

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631141