Kungl. Maj.ts proposition nr 346 (Proposition 1943:346 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Nr 340.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom m. m.;
given Stockholms slott den 8 oktober 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt §87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående
uppsikt å vissa jordbruk; samt

3) lag om förköpsrätt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 346.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, dels att till 1 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom skall fogas en ny paragraf, betecknad 9 §, av
nedan angivet innehåll, dels att 2 kap. 1—3, 6—13, 16—19, 23, 27—29, 32,
33, 36, 37 och 42 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels att sistnämnda kapitel från och med 43 § skall hava följande
ändrade lydelse, dels ock att 3 kap. 2, 21 och 28 §§ samma lag skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 KAP.

9 §■

Har arrende- eller hyresavtal slutits beträffande sådan fideikommissfastighet,
som ej är att anse såsom huvudgård till fideikommiss, vare avtalet gällande
jämväl för annan innehavare av fideikommisset än upplåtaren; dock
vare, där de avtalade villkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för
avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån
stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk, honom öppet att uppsäga
avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader efter det nye innehavaren
tillträdde fideikommisset, vare han sin rätt därtill förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare nye innehavaren, där
han ej åtnöjes med det i avtalet tingade vederlaget, berättigad att av nyttjanderättshavaren
bekomma skälig ersättning för den tid denne efter nye
innehavarens tillträde av fideikommisset utövat nyttjanderätten.

Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är
stadgat, vare det villkor utan verkan mot nyttjanderättshavaren.

2 KAP.

Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende.

1 §•

Avtal, varigenom---utan verkan.

Har fastigheten övertagits till brukande mot lega, utan att skriftligt avtal
blivit upprättat, njute brukaren, där det ej berott på honom, att giltigt arrendeavtal
sedermera icke kommit till stånd, ersättning för den skada, som därigenom
tillskyndas honom. Förbehåll, som strider mot vad sålunda stadgats, vare
utan verkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 316.

Den, som vill framställa anspråk på skadestånd enligt andra stycket, skall
anhängiggöra sin talan inom ett år från det fastigheten avträddes, eller vare
sin rätt förlustig.

2 g.

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livstid;
dock att, där upplåtelsen angår huvudgård till fideikommiss, boställe
eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen
besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för sådan tid. Är icke arrendetiden
så bestämd, som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av
fem år.

Har vid ----fem år.

3 §.

Den, som till annan upplåter jord pa arrende, må ej i vidare mån än som
överensstämmer med vad här nedan i 9, 27, 33—37 och 39 §§ stadgas förbehålla
sig eller annan ägare av fastigheten rätt att frånträda avtalet före
arrendetidens slut; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

6 §•

Logan må ej utsättas i dagsverken eller annat arbete. Sker det ändock,
skall tegan, oavsett vad i avtalet föreskrivits, beräknas i penningar till belopp,
som med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets slutande får
anses utgöra skäligt arrende. Örn förbehåll att arrendatorn skall utgöra arbete
stadgas i 45—48 §§.

Är ej tid utsatt för erläggande av arrende, skall det, evad det utgår i penningar
eller naturalster, erläggas sist tre manader före varje arrendeårs utgång;
saknas föreskrift om platsen för avlämnande av naturalster, skola dessa
avlämnas å den arrenderade fastigheten eller, örn jordägaren det begär, vid
utfartsväg från denna.

7 §•

Utan jordägarens medgivande må ej arrendatorn åt annan upplåta nyttjanderätt
till fastigheten eller del därav; dock må arrendatorn, där det kan
ske utan men för jordägaren, uthyra rum till bostad eller upplåta område
av ouppodlad mark till upplagsplats eller för liknande ändamål.

8 §.

Ej må arrendatorn, i vidare mån än av andra stycket framgår, utan jordägarens
samtycke till annan överlåta arrenderätten.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande tio år, och vill arrendatorn
lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten
mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig ersättning för arrenderättens värde.
Är jordägaren därtill villig, men kan ej överenskommelse träffas örn er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

sättningens belopp, varde arrenderättens värde fastställt vid avträdessyn, som
i 10 § avses. Vill jordägaren ej återtaga fastigheten, eller har han ej inom en
månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn
öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan
nöjas.

9 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sadant fall
arrendeavtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande,
men delägarna i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid
ej understigande tio år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt
8 § tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk av denna
rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga
fastigheten.

Vid livstidsarrende---uppsäga avtalet.

10 §.

Arrendatorn åligge----av jordägaren.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall, där ej i följd av
överenskommelse bevisning angående fastighetens skick är obehövlig, hallas
syn, när fastigheten tillträdes och när den avträdes. Ej må i avtalet intagas
förbehåll, som med avseende å sätt och tid för synens förrättande eller beträffande
fullföljd av talan mot synen strider mot vad nedan i 11—13 §§ är
stadgat. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

11 §•

Syn, som i 10 § avses, skall förrättas av minst två med ortens förhållanden
förtrogna män, vilka uttagas bland nämndemän, ägodelningsnämndemän eller
de för lantmäteriförrättningar utsedda gode män eller ock bland dem, som
förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara. Kunna jordägaren
och arrendatorn ej enas om valet, nämne, på begäran av endera, domaren
i orten eller, örn fastigheten hör till stad, där rådhusrätt finnes, rådhusrättens
ordförande synemän som nyss sagts. Mot synemän gäde de jäv, som enligt
rättegångsbalken gälla mot domare.

Yppas hos--- — är stadgat.

Tillträdessyn må----efter avträdesdagen.

12 §.

När syn--— för förrättningen.

Menar part, att synemän är jävig, anmäle det vid synen, och give synemännen
däröver beslut. Ej må av part, som varit vid synen tillstädes, fråga
örn jäv senare väckas, där ej jävet blivit veterligt först efter synen, ej heller
må i något fall jäv göras gällande annorledes än i sammanhang med klander
av förrättningen; skolande beträffande rättighet för part att i rättegången

Kungl, ftlaj.ts proposition nr 346.

göra gällande jäv mot synemän vad i fråga örn domarejäv är i allmänhet
stadgat i rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Vad nu stadgats
skall ock gälla, där part menar, att synemän, som förut suttit i nämnd eller
ägodelningsrätt eller varit god man vid lantmäteriförrättningar, icke vidare
är valbar till den befattning, eller att synemän icke är förtrogen med ortens
förhållanden.

över allt vad vid synen förekommer skall upprättas skriftlig handling, som
av synemännen undertecknas.

Vid synen skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom åbyggnad,
trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar
och vattenledningar, samt i penningar uppskattas vad till botande av därvid
befunna brister erfordras. Från synen må dock undantagas viss del av fastigheten,
så framt mellan jordägaren och arrendatorn överenskommes, i vad
mån brister därå skola tagas i beräkning, samt anteckning örn sådan överenskommelse
göres i synehandlingen. Vid avträdessyn skall verkställas den
uppskattning, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 §.

Kostnaden för---gemensamt vidkännas.

13 §.

Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på sätt och
inom den tid 11 § bestämmer, åge efter stämning klandra densamma vid
domstol. Instämmer han ej talan inom tre månader från det synehandlingen
delgavs honom, gäde synen såsom fullt bevis för fastighetens skick vid tillträdet
eller avträdet; och vare motbevisning emot synen ej vidare tillåten.

örn vad missnöjd part har att iakttaga för fullföljd av talan mot synen
skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

16 §.

Vill arrendatorn i annat fall än 15 § avser i stället för byggnad, som han
mottagit, uppföra ny byggnad, ligge kostnaden därför å honom, där ej överenskommelse
med jordägaren kan träffas; åge dock, där byggnaden uppföres
efter plan, som av jordägaren godkänts, eller den eljest prövas vara för sitt
ändamål lämplig, vid avträdet, ändå att arrendeavtalet annorlunda bestämmer,
räkna sig till godo husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mottagna
byggnaden, med avdrag, där den nya byggnaden finnes behäftad med brist,
av kostnaden för bristens avhjälpande.

17 §.

Arrendatorn vare---varaktigt betesbruk.

Finnes när---större omfattning.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd
eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap
anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning
med användande av tegelrör eller anlägga cementerad gödselstad, vare jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ägaren pliktig att till arrendatorn utgiva ersättning, beträffande täckdikning,
så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden, som
motsvarar värdet av rören, ävensom när fastigheten avträdes, för vad arrendatorn
i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt, samt beträffande
gödselstad, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av
kostnaden för gödselstadens anläggande, som motsvarar värdet av därvid
använt material. Från det belopp, som beräknats för utförande av täckdikning
utöver kostnaden för rören, skall dock avdrag ske ej mindre med en
tjugufemtedel för varje helt år, varunder arrendatorn utan förhöjning av
arrendet dragit nytta av täckdikningen, än även, därest å denna finnes brist,
med kostnaden för bristens avhjälpande.

18 §.

Har arrendatorn---frånträder arrendet.

Nu hembjudes---därför göras.

Sker hembud---jordägaren gottgjort.

Förmenar jordägaren att lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger,
eller kan överenskommelse ej träffas örn vad han enligt denna paragraf
bör utgiva i lösen eller erhålla i gottgörelse, skall frågan därom avgöras
av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda
utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman,
eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje, åge domaren
eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Den som ej
nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens
prövning, så framt han instämmer sin talan inom tre månader från det
skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig
hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under
rättens prövning.

19 §.

Utan jordägarens samtycke åge arrendatorn ej bortföra gödsel från fastigheten,
ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har arrendatorn,
när han skall avflytta, stråfoder kvar, vare han pliktig att till pris
motsvarande hälften av det i orten för dylikt foder gångbara överlåta det
till jordägaren. Kan ej överenskommelse träffas om den ersättning, vilken
sålunda bör utgå, skall denna bestämmas i den ordning, som i 18 § stadgas.

23 §.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för sådan för fastigheten utgående
skatt eller allmän tunga, som enligt lag eller författning åligger jordägaren.
Förbehåll som strider häremot vare utan verkan.

27 §.

Hava till följd av lantmäteriförrättning eller genom dom i ägotvist fastighetens
ägor till omfång eller läge så ändrats, alt avkomsten och nyttan där -

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

av för arrendatorn förringas, skall angående nedsättning i arrendeavgiften
och rätt för arrendatorn att uppsäga avtalet tillämpas vad i 26 § första stycket
stadgas.

Har för de vid lantmäteriförrättning fastigheten tillagda ägor jordägaren
fått utgiva ersättning för odling eller bättre hävd, men vill ej arrendatorn för
den ökade avkomst och nytta, som för honom uppkommer, vidkännas skälig
förhöjning i arrendeavgiften, vare jordägaren öppet att frånträda avtalet;
uppsäge dock avtalet inom ett år efter det tillträde av ägolotterna skett, eller
vare sin rätt därtill förlustig. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande
tillämpning, där jordägaren fått vidkännas kostnad för torrläggning av mark
enligt vattenlagen eller för byggande av enskild väg; skolande den tid, inom
vilken uppsägning skall ske, räknas från det företaget fullbordades.

28 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma,
gälle utan särskilt förbehåll arrendeavtalet mot nye ägaren.

29 §.

Nu har i arrendeavtal skett ändring eller tillägg, utan att sådant anmärkts
å jor,dägarens exemplar av handlingen; var ej vad sålunda ändrats eller tilllagts
nye ägaren kunnigt när överlåtelsen skedde, och vill han det ej godkänna,
give det arrendatorn till känna inom en månad efter det denne underrättade
honom örn ändringen eller tillägget, eller gälle det mot honom såsom
hade han det godkänt. Sker sådant tillkännagivande, åge arrendatorn därefter
tid av en månad att uppsäga avtalet.

32 §.

Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt eller intecknad
fordran fastställd till betalning ur fastigheten, åge arrendatorn frånträda avtalet
och bekomma ersättning för skada; uppsäge dock avtalet inom en månad
efter det han erhöll kunskap om utmätningen eller fastställandet till betalning,
eller vare sin rätt därtill förlustig. Varder utmätningen upphävd,
eller kommer eljest frågan om fastighetens försäljning att förfalla, må ej
därefter uppsägning ske.

Vad sålunda —--i konkurs.

Föres, innan---uppsägning ske.

33 §.

Försättes arrendatorn i konkurs, åge konkursboet uppsäga avtalet; sker
ej uppsägning inom en manad från utgången av den för bevakning av fordringar
utsatta tid, svare konkursboet för arrendeavtalets fullgörande till arrendetidens
utgång eller, där uppsägning sker efter utgången av först sagda
lid, intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, åge därtill
rätt, dock vid arrende för viss tid ej understigande tio år endast mot skyldighet
att gälda ersättning för arrenderättens värde såsom i 8 § sägs. Var avtalet
slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe,
och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren
ej uppsäga avtalet, där konkursboet inom tre månader från utgången
av den för bevakning av fordringar utsatta tid gitter visa, att överlåtelse skett
i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort
bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad
till skadestånd, utan så är att avtalet var ingånget för viss tid ej understigande
tio år och han själv uppsade avtalet.

36 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att uppsäga
avtalet:

1. örn arrendatorn dröjer nied erläggande av arrende utöver en månad
efter förfallodagen eller undandrager sig att utgöra honom enligt avtalet
åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utförande visar
tredska;

2. örn han gör sig skyldig till vanvård av fastigheten, eller örn han, där
jordägaren efter ty i 24 § sägs lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens
bruk, eftersätter vad enligt sagda paragraf åligger honom och icke på
tillsägelse vidtager rättelse;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen förutsattes
eller, där avtalet fastställer viss odlingsplan eller eljest innefattar bestämmelse
angående fastighetens hävd, avviker från vad sålunda bestämts
och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

4. om han mot bestämmelserna i 7 § och 8 § första stycket åt annan upplåter
nyttjanderätt till fastigheten eller del därav eller överlåter arrenderätten
eller örn han, i fall som 8 § andra stycket eller 9 § första stycket avser, överlåter
arrendet å annan, utan att där givna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 19 § från fastigheten bortför stråfoder eller
gödsel;

6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark förövar
åverkan eller olovligen jagar eller fiskar;

7. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som under
6 är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan
skilja den brottslige från tjänsten;

8. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett sådant leverne,
som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen; eller

9. om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande
måste anses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsidosätter sådan bestämmelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Finnes i fall, som denna paragraf avser, vad arrendatorn låtit komma sig
till last vara av ringa betydenhet, må ej arrendatorn skiljas från arrendet.
Uppsäges avtalet---till skadestånd.

37 §.

Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande, som i 36 §
1, 2, 3, 7 eller 8 sägs, men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk av sin
rätt att uppsäga avtalet, eller har i fall, som i 36 § 4, 5, 6 eller 9 avses, jordägaren
icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap
om förhållande som där avses, åge ej sedan jordägaren åberopa förhållandet
såsom grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

42 §.

Häftar arrendatorn, när han skall avträda fastigheten, i skuld för arrende
eller för ersättning, som vid avträdessyn eller genom skriftlig överenskommelse
blivit bestämd, eller är utskyld eller avgift, för vilken arrendatorn
skolat ansvara, icke av honom gulden; då vare jordägaren berättigad att av
arrendatorn tillhöriga lösören och byggnader, som finnas å fastigheten, kvarhålla
så mycket, som svarar mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt
för sig eller ställer jordägaren säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas egendom,
som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från utmätning.

Hade jordägaren---- nyss sagts.

43 §.

Avtal mellan jordägare och arrendator, enligt vilket framtida tvist med
anledning av arrendeförhållandet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän,
utan förbehåll örn rätt för parterna att klandra skiljedomen, må ej
göras gällande i fråga om arrendatorns rätt eller skyldighet att tillträda eller
kvarsitta å fastigheten.

Skiljeavtal, som i första stycket sagts, vare ej heller gällande såvitt därigenom
skiljemän utsetts i avtalet eller bestämmelser meddelats örn skiljemännens
antal eller om sättet för deras utseende eller beträffande förfallandet
vid skiljenämnden; och skall förty i berörda hänseenden lagen om skiljemän
tillämpas. Vad nu sagts utgöre dock ej hinder för att bestämma den tid,
inom vilken skiljemannaåtgärden skall vara avslutad, kortare än den i nämnda
lag angivna tiden av sex månader.

44 §.

Örn upplåtelse av viss kronojord under besittningsrätt för obegränsad tid
(åborätt) är särskilt stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Örn arbetsavtal i samband med jordbruksarrende.

45 §.

Förbehåll i arrendeavtal, att arrendatorn skall till jordägaren eller annan
utgöra arbete, må ej innefatta skyldighet för arrendatorn att på tillsägelse utgöra
tjänstbarhet utöver fastställt antal dagsverken eller annat bestämt arbete.
Sker annorledes, vare förbehållet utan verkan.

Skall arrendatorn enligt arrendeavtalet utgöra dagsverken och är ej däri
bestämt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet
dagsverken jämnt fördelas på årets veckor i den mån det kan ske. För
varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift om utgörande av visst
antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid skall jordägaren
i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra
dagsverken. Ej vare, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn
pliktig att för arbetets utförande inställa sig förr än å andra dagen efter det
dylik uppgift meddelats honom. Arbetet må ej, ändå att annorlunda är avtalat,
så utkrävas, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk;
dock utgöre vad nu sagts ej hinder för utkrävande av jordbruksdagsverken
enligt den fördelning, som genom avtalet blivit bestämd.

I arrendeavtalet må ej intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt
annan än jordägaren. Har sådant förbud stadgats, vare det utan verkan.

46 §.

Är arrendatorn enligt arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren
och arrendatorn skyldig att utgöra arbete, skall, ändå att i avtalet annorlunda
blivit bestämt, ersättning utgå för arbetet efter gängse pris i orten vid tiden
för arbetets utförande.

47 §.

Där jordägaren ej tillhandahåller arrendatorn arbete, som denne enligt
arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn är skyldig
utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, åge arrendatorn
uppsäga arrendeavtalet. Ej må dock uppsägning ske, där arrendatorns
förlust av arbetsinkomst är av ringa betydelse eller efter det arbete varom
nu är sagt tillhandahållits arrendatorn. Har ej jordägaren inom en månad
efter det han mottagit uppsägningen tillkännagivit för arrendatorn, att han
ej vill därmed åtnöjas, skall så anses, som om jordägaren godkänt uppsägningen.

I fall varom i första stycket är sagt vare arrendatorn, evad uppsägning
sker eller icke, berättigad att av jordägaren bekomma skäligt skadestånd,
såvida ej jordägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete nödvändiggjorts
av förändrade ekonomiska eller tekniska förhållanden.

Ej må arrendatorns rätt enligt denna paragraf inskränkas genom förbehåll.
Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

48 §.

Vad i 45—47 §§ stadgas skall ej äga tillämpning å skjutsning, vedhuggning
eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Särskilda bestämmelser för vissa jordbruksarrenden.

49 §.

Bestämmelserna i 50—69 §§ skola med de undantag nedan angivas äga
tillämpning å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio
hektar odlad jord, såvida densamma

tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller

utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård
och tillhör enskild person eller fideikommiss; eller

äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller
å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter
fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes
än genom jordbruket; skolande vid bedömande av frågan, huruvida fastighet
huvudsakligen besittes för jordbruk, i samma ägares hand befintliga, genom
ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av samma
hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.

Stadgandena i 50—57 och 67 §§ skola dock ej äga tillämpning, om med
upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft
för jordbruk, skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen
avser sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt
arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga
bärgning.

Vad i 58 § andra stycket och 63 § stadgas åge ej tillämpning med avseende
å brukningsdel, som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller
fideikommiss.

50 §.

Upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid avtalad,
gäde upplåtelsen likväl för tid som nyss är sagd.

51 §.

Vid utgången av arrende som gäller för viss lid åge arrendatorn, där ej annat
följer av vad i 53 § stadgas, rätt lill nytt arrende för en tid av fem år; och
tillkomme sådan rätt ånyo arrendatorn vid utgången av vart femte år (optionsrätt)
.

52 §.

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, give han det jordägaren till
känna senast ett år före arrendetidens utgång på sätt örn uppsägning är stadgat.
Sker ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn
anses hava åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år.

53 §.

Har arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet
eller har han eljest i skötseln av jordbruket icke ådagalagt den omsorg,
som skäligen kunnat fordras, eller avser jordägaren, att han själv, hans make

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

eller avkomling eller ock hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka
fastigheten, eller måste det på grund av särskilda förhållanden anses för
jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten,
skall rätten till nytt arrende förfalla, så framt jordägaren senast ett år före
arrendetidens utgång på sätt om uppsägning är stadgat lämnar meddelande
därom med uppgift tillika att arrendatorn, därest han icke åtnöjes med att
avflyjta, har att inom en månad instämma talan om bibehållande av rätten
till nytt arrende. Där arrendatorn ej inom nämnda tid instämt sådan talan,
skall så anses, som örn han medgivit skyldighet att avflytta.

54 §.

Där jordägaren eller arrendatorn, med avseende å nytt arrende varom i
51 § är sagt, vill påkalla ändring av arrendevillkoren, give det den andre till
känna på sätt om uppsägning är stadgat senast åtta månader före arrendetidens
utgång med uppgift tillika å de ändringar som äskas. Har sådant tillkännagivande
skett men kan ej överenskommelse ernås, skall frågan avgöras
av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist lagen om skiljemän
i tillämpliga delar gälla, dock med iakttagande av vad i 55 § finnes särskilt
föreskrivet.

Sker ej tillkännagivande, såsom i första stycket är sagt, eller varder ej
frågan senast sju månader före arrendetidens utgång hänskjuten till skiljemän,
skola arrendevillkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes överenskommes.

55 §.

Vid skiljedomsförfarande enligt 54 § skola, där ej mellan parterna träffats
skiljeavtal, ledamöterna i den jordbrukskommission, inom vars verksamhetsområde
fastigheten är belägen, vara skiljemän; och skall i sådant fall
part anses hava hänskjutit tvisten till avgörande, när han hos kommissionens
ordförande skriftligen framställt begäran örn skiljedom.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den part som skiljemännen pröva
därtill skyldig; ej må dock sådan skyldighet i vidare mån än beträffande
halva ersättningen till skiljemännen kunna åläggas arrendatorn, utan så är
att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

56 §.

Är vid arrendetidens utgång tvist örn rätt till nytt arrende eller om ändring
av arrendevillkoren ännu icke avgjord, skola, intill dess så skett eller,
i följd därav att rätt till nytt arrende funnits ej tillkomma arrendatorn, för
honom inträtt skyldighet att avflytta, de förut gällande arrendevillkoren
tillämpas, så framt ej annat är avtalat.

Prövar rätten att arrendatorn ej äger åtnjuta nytt arrende, vare arrendatorn
pliktig att avträda fastigheten å den fardag, som infaller näst efter
det domen meddelades; och njute i sådant fall jordägaren, där han ej åtnöjes
med den arrendeavgift, vartill han enligt första stycket är berättigad, den
ytterligare ersättning som finnes skälig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

57 §.

Sker försäljning av fastigheten eller del därav, äge arrendatorn, så framt
han är förvarad vid sin rätt till nytt arrende, åtnjuta förköpsrätt enligt vad
därom är särskilt stadgat.

Motsvarande rätt tillkomme arrendatorn i fall där fastigheten går i byte.

58 §.

Arrendeavgift skall vara till sin storlek bestämd.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn skälig nedsättning
i arrendeavgiften; och skall i ty fall vad i 3ö § stadgas angående påföljd
av dröjsmål med erläggande av arrende icke äga tillämpning, där arrendatorn
före förfallodagen påyrkat nedsättning i arrendeavgiften och inom en
månad efter det denna blivit slutligen bestämd erlägger densamma.

59 §.

Jordägaren åligge att vid tillträdet avlämna ej mindre bostadshus i det
skick, som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, än även
för jordbruket nödiga ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen
påkallas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Med mindre
reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbeklädnad,
fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom
andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Befinnes vid tillträdessynen i fråga örn fastighetens åbyggnader föreligga
brist, för vilkens undanröjande det enligt första stycket ankommer på jordägaren
att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet
samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläggas
jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Verkställer ej
jordägaren arbetet inom den utsatta tiden, äge arrendatorn utföra det i jordägarens
ställe; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet,
där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten är i
bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning j arrendeavgiften; äge
ock rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn i fall som nu sagts brist i jordägarens ställe, äge han
i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda
belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen
utfört arbete, som vid syn ålagts honom, vare berättigad att påkalla särskild
syn, som i 14 § andra stycket sägs.

60 §.

Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga byggnader
äro nödiga för jordbruket.

Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till
last, att till uppfyllande av vad i 59 § första stycket kräves, nybyggnad eller

Kungl. Majlis proposition nr 346

ombyggnad sker av hus, som enligt vad vid tillträdessyn bestämts är att
hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verkställes annan än mindre
reparation, vare jordägaren skyldig att utan oskäligt dröjsmål därom besörja.
Underlåter han det, vare lag som i 59 § sägs, dock att vad där stadgas
om tillträdessyn i stället skall gälla särskild syn, som i 14 § andra stycket
sägs.

61 §.

Arrendatorn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga
byggnader, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och underhålla
övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden
försämras; åge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns vållande
timat å byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för kostnaden.
Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren,
när fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då hava på egen bekostnad
avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse av
jordägaren.

62 §.

Finnes å fastigheten hus, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke
är att hänföra till nödig byggnad, skall det anses undantaget från arrendet.
Ingår byggnaden i arrendet, gäde angående nybyggnads- och underhållsskyldighet
vad om nödig byggnad är stadgat.

63 §.

Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör
till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten,
där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande, eller
kräftfångst.

64 §.

Avser upplåtelsen jord belägen inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,
Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs eller Värmlands län eller inom
den del av örebro län, som omfattar Karlskoga stad samt Degerfors, Bjurkärns,
Grythyttans, Hällefors, Hjulsjö, Järnboås, Nora, Vikers och Ljusnarsbergs
socknar, vare arrendatorn berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade
jorden eller, örn denna utgör allenast visst område av en jordägaren
tillhörig särskild fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter
anvisning taga erforderligt virke till vedbrand och till mindre reparationer
ävensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt nödiga redskap.
Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten under arrendetiden
så medtagits, att arrendatorn ej därav kan erhålla sitt fulla virkesbehov,
vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn lägligt sätt tillhandahålla
denne det felande.

Saknas å arrenderad jord, belägen inom del av riket som i första stycket
sägs, erforderligt bete för de hästar och nötkreatur som kunna vinterfödas

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

därå, vare arrendatorn efter ortens sed berättigad till nödigt bete jämväl å
övrig skog eller utmark som hör till samma fastighet; dock att därvid
må av jordägaren undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar
som av betesrätten skulle lida märkligt intrång.

65 §.

Ej må i arrendeavtalet intagas förbehåll, att avtalet i händelse av arrendatorns
död skall upphöra att gälla. Har sådant förbehåll skett, vare det
utan verkan.

Mot arrendatorn vare ock förbehåll utan verkan, om det strider mot vad
som stadgats i 8 § andra stycket, 9 §, 12 § sista stycket, 17 §, 18 § tredje
och fjärde styckena utom vad angår elektrisk anläggning, 50—61 §§ eller
63 eller 64 §.

66 §.

När arrendeavtal slutits, må jordägaren eller arrendatorn påkalla jordbrukskommissionens
granskning av avtalet; skolande vid ansökan härom fogas
bestyrkt avskrift av avtalet ävensom uppgift om arealen av den odlade
jord arrendet omfattar.

Finner jordbrukskommissionen att avtalet innehåller bestämmelse, som
enligt denna lag är utan verkan, skall kommissionen så snart ske kan i rekommenderat
brev lämna jordägaren och arrendatorn besked därom.

67 §.

Har rätt till nytt arrende jämlikt 53 § förfallit på den grund att jordägaren
avsett att själv bruka fastigheten, vare jordägaren skyldig att inhämta jordbrukskomimssionens
tillstånd, därest han, innan två år förflutit från arrendets
upphörande, vill sälja fastigheten, eller om han, inom fem år från samma
tidpunkt, vill ånyo upplåta fastigheten på arrende. Vad sålunda stadgats
åge motsvarande tillämpning, när annan än jordägaren efter vad i 53 § sägs
skall bruka fastigheten.

Bryter jordägaren mot vad nu föreskrivits, vare straffet dagsböter.

68 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal undantages
från tillämpning av något av stadgandena i 50—61 §§ eller 63—
65 §§ och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande därtill må sökas, ankonnne
på jordbrukskommissionen att medgiva sådant undantag. Såsom
sådan omständighet skall särskilt anses, att jordägaren, för att kunna planmässigt
ombesörja åbyggnadernas iståndsättande å ett flertal utarrenderade
brukningsdelar, är i behov av anstånd med byggnadsskyldighetens fullgörande
i det föreliggande fallet, eller att det för jordägaren, med hänsyn till dennes
eget jordbruk eller skogsbruk, är av synnerlig vikt att över det arrenderade
området äga friare bestämmanderätt än som följer av nämnda stadgandcn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346

Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund ansökningen, skall arrendeavtalet,
därest detta ej annorlunda stadgar, anses förfallet.

Över jordbrukskommissionens beslut i ärende som nu sagts må besvär anföras
hos Konungens befallningshavande inom en månad, räknat från det
klaganden erhöll del av beslutet. Den, som ej nöjes åt Konungens befallningshavandes
beslut, åge föra klagan däröver i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.

69 §.

Förseelse, varom stadgas i 67 §, åtalas efter angivelse av jordbrukskommissionen
av allmän åklagare vid allmän underrätt i den ort, där fastigheten
är belägen.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan och må i händelse av
bristande tillgång till deras gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

Om arrende för annat ändamål än jordbruk.

70 §.

Avtal, varigenom jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk,
skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda
åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 §, 5 § första stycket, 6—9 §§,
18 § utom vad angår elektrisk anläggning, 22, 25 och 26 §§, 27 § första stycket,
29—34, 36—41 §§, 42 § första stycket samt 45—48 §§ äga motsvarande
tillämpning. Härvid gälle dock, att sådant fastställande av arrenderättens
värde, som avses i 8, 9 och 33 §§, skall ske genom skiljemän i den ordning
18 § föreskriver, att stadgandena i 29 § och 42 § första stycket skola äga
tillämpning allenast, örn avtalet var skriftligen upprättat, samt att vad 33 §
stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall tillämpas
efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde skett, där
arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för avtalets fullgörande
ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Är ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det uppsägning
å någondera sidan skett.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma,
gälle utan särskilt förbehåll arrendeavtalet mot nye ägaren, där avtalet var
skriftligen upprättat; var ej avtalet så upprättat, och vill ej nye ägaren låta
arrendatorn kvarsitta, uppsäge han avtalet inom tre månader efter det överlåtelsen
skedde, eller vare avtalet mot honom gällande.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatorns rätt
att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens förverkande
stadgas annan grund än 36 och 37 §§ bestämma; har sådant förbehåll
skett, vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan
allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

3 KAP.

2 §.

Innefattar avtal, som avses i 1 §, tillika upplåtelse av jord att i förening
med lägenheten nyttjas, skall ändock å avtalet tillämpas vad örn hyra är
stadgat, såvida jorden skall användas för trädgårdsodling i mindre omfattning
eller för annat ändamål än jordbruk.

Om upplåtelse---om bostadsrättsföreningar.

21 §.

Har avtal---hyran beräknas.

Beträffande lägenhet---avtalad förfallodag.

Hyran skall---kostnaden därför.

Har från---till postgirokontoret.

Vad i 2 kap. 45—48 §§ stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande
tillämpning beträffande hyresavtal.

28 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det hyresgästen tillträtt den förhyrda
lägenheten, gälle utan särskilt förbehåll hyresavtalet mot nye ägaren, där avtalet
var skriftligen upprättat; var ej avtalet så upprättat, och vill ej nye ägaren
låta hyresgästen kvarsitta, uppsäge han avtalet inom tre månader efter
det överlåtelsen skedde, eller vare avtalet mot honom gällande. Ej må genom
förbehåll i hyresavtalet stadgas inskränkning i hyresgästens rätt att vid överlåtelse
av fastigheten kvarsitta; har sådant förbehåll skett, vare det utan
verkan.

Vad i 2 kap. 29 § stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämpning
å hyresavtal, örn detsamma skriftligen upprättats.

I övrigt skall beträffande hyresavtal vad i 2 kap. 30 och 31 §§ stadgas om
arrendeavtal äga motsvarande tillämpning; dock att hyresgäst icke äger att
å hyresbelopp, som förfaller till betalning mer än sex månader efter det han
fick kunskap om överlåtelsen, avräkna fordran hos förre ägaren eller att i
fråga örn sådant belopp åberopa uppgörelse, som träffats med denne, med
mindre nye ägaren hade kunskap örn uppgörelsen när överlåtelsen skedde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944; dock att i fråga om avtal, som
slutits före den 1 januari 1947, vad äldre lag stadgar i 2 kap. 1, 28, 29 och
42 §§ alltjämt skall äga tillämpning.

Genom denna lag upphävas lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende
av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand, 10 § lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 22) örn vad iakttagas skall i avseende å införande av
lagen örn nyttjanderätt till fast egendom ävensom 40 § sista stycket förordningen
den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 346.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Har arrendeavtal med avseende å sådan fastighet, för vilken bestämmelserna
i 2 kap. 51—56 §§ äro avsedda att gälla, slutits före lagens ikraftträdande,
skola sagda bestämmelser, dock med undantag av 55 § första stycket,
tillämpas å avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller ock
arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar, brukat fastigheten
under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i tredje stycket är nämnt, arrendetiden utgår under
första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt
arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit till
stånd, örn arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft på
sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med avseende
å nämnda arrende äge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren
med iakttagande därav, att de i 2 kap. 54 § angivna tiderna skola
hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i tredje eller fjärde stycket arrendator efter
arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,
ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat
sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor
blivit bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och 60 §§
avsedda skyldigheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse
må ock, där sådana särskilda omständigheter som i 2 kap. 68 § avses visas
därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder, dock ej
för längre tid än intill dess femton år förflutit från lagens ikraftträdande,
över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras i den ordning 68 §
tredje stycket stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal,
som slutits före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287)
angående uppsikt å vissa jordbruk.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 5 och 8 §§ lagen den 27 juni 1927 angående
uppsikt å vissa jordbruk skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

1 §•

Är brukningsdel av den beskaffenhet och omfattning och tillhör den sådan
ägare, att med avseende å arrende därav bestämmelserna i 2 kap. 49—69 §§
lagen örn nyttjanderätt till fast egendom helt eller delvis äga tillämpning, skall
uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig genom att
jordbruket så vanskötes att dess vidmakthållande äventyras eller genom att
nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

3 §.

Till vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på
grund av sin naturliga beskaffenhet, belägenhet eller annan omständighet
måste anses olämplig för jordbruk.

Ej heller skall den omständigheten, att byggnad bortföres eller lämnas
utan underhåll, anses såsom vanhävd, örn byggnaden blivit obehövlig till
följd av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga
fördelar för jordbruksdriften.

5 §.

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner skälig
anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för vanhävd, äger kommissionen
till företagande av syn å brukningsdelen förordna tre gode män, vilka
utses bland dem, som i orten äro valda till nämndemän, ägodelningsnämndemän
eller gode män vid lantmäteriförrättning. Till synemän må ock, där så
finnes lämpligt, väljas lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent.

De sålunda---finnas nödiga.

8 g.

Eftersättes åtgärd, för vars fullgörande tid blivit bestämd jämlikt 6 § eller
7 § första eller andra stycket, skall, där ägaren är bolag eller ekonomisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

förening, envar, som under den föresätta tiden enligt stadgande i lag ägt
företräda bolaget eller föreningen, samt, där ägaren är ideell förening eller
stiftelse, envar, som under sagda tid varit ledamot i styrelsen för föreningen
eller stiftelsen, straffas med dagsböter; dock vare den, som finnes ej hava i
avsevärd grad bidragit därtill att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar
fri. Är ägaren enskild person, skall vad nu är sagt om företrädare för bolag,
förening eller stiftelse äga motsvarande tillämpning å honom och den eller
dem, som enligt stadgande i lag må hava företrätt honom.

Till straff varom i första stycket sägs må dock ej dömas den, som på
grund av medellöshet eller av annan giltig orsak varit urståndsatt att fullgöra
den åtgärd varom är fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947.

Lagen må dock ej tillämpas, där brukningsdel är genom avtal, träffat
före nämnda dag, till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,
att brukaren icke i händelse av brukningsdelens vanvårdande kan skiljas
från nyttjanderätten. Ej heller äger lagen tillämpning med avseende å jord,
varå redan vid lagens ikraftträdande jordbruket var fullständigt förfallet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Förslag

till

Lag

om förköpsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är arrenderätt jämlikt 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom
förenad med förköpsrätt, åge arrendatorn, när försäljning sker av fastighet,
som sammanfaller med det arrenderade området eller vars odlade jord till
större delen ingår i arrendet, lösa till sig fastigheten till det pris som köparen
utfäst.

2 §•

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller ock säljarens syskon, ej heller där
fastigheten säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder eller där
viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.

Sker försäljningen i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas.

Har jordägaren bjudit arrendatorn att förvärva fastigheten och har arrendatorn
icke inom två månader därefter antagit hembudet, må förköpsrätten
ej göras gällande under två år efter hembudet, där ej försäljning sker på villkor,
som för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de som gällt för hembudet.

3 §•

Ej må förköpsrätt utövas allenast i fråga om en del av den försålda fastigheten.

4 §•

Där arrendatorn vill göra bruk av sin förköpsrätt, åligger det honom vid
äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre månader från det
lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid göra anmälan hos
inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.

Ej må utan köparens medgivande talan örn förköp återkallas.

5 §•

Anmäler köparen, med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt avskrift,
sitt fång för arrendatorn, åligger det denne vid äventyr av talans
förlust att inom en månad från det anmälan skedde instämma sin talan samt
därom göra anmälan för antecknande i fastighetsboken.

Ej vare avsägelse av förköpsrätt bindande för arrendatorn med mindre
han tagit del av köpehandlingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

6 §.

Vill arrendatorn föra talan om förköp, åligger det honom att, såsom i 48 §
utsökningslagen sägs, hos överexekutor ställa säkerhet för vad han skall utgiva
i lösen ävensom för den ersättning han kan bliva skyldig att gälda köparen.
Visas ej å den dag, då målet första gången handlägges, att säkerhet blivit
ställd som nu sagts, vare käromålet förfallet, där köparen det yrkar.

7 §■

Ingår i köpet egendom som ej skall lösas, och är ej särskild köpeskilling
därför utsatt, eller är sådan köpeskilling utsatt men visar arrendatorn, att
den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet som skall
lösas, bestämme rätten, efter ty skäligt prövas, huru mycket av sammanlagda
köpeskillingen må anses belöpa å nämnda fastighet.

8 §.

Rifalles arrendatorns talan, skall rätten fastställa vad arrendatorn enligt
9 § har att betala ävensom utsätta viss dag, ej tidigare än tre månader från
domens dag, då arrendeavtalet skall upphöra att gälla och fastigheten anses
övergå i arrendatorns ägo.

9 §•

Det åligger arrendatorn vid äventyr av förköpsrättens förlust att senast å
den jämlikt 8 § utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyldighet
ej blivit fullgjord, till säljaren utgiva köpeskillingen för den fastighet
som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld, som därå enligt köpeavtalet
skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens förvärv av fastigheten.

Därjämte åligger det arrendatorn att inom tid som i första stycket sägs
ersätta köparen dennes utgifter för lagfart å fånget så ock nödig kostnad,
som köparen må hava nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses
motsvara värdet av köparen tillfallen avkastning.

Å de belopp, som arrendatorn jämlikt denna paragraf har att utgiva, skall
han gälda ränta efter sex procent från den utsatta dagen.

10 §.

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, ankomme
på den vinnande att därom göra anmälan hos inskrivningsdomaren
för antecknande i fastighetsboken.

11 §•

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, åge arrendatorn inlösa
densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts; och skall
därvid vad här ovan stadgas med avseende å förköpsrätt vid fastighets försäljning
äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den
26 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter frågan örn
en reform av arrendelagstiftningen samt anför:

I skrivelse den 25 april 1936, nr 180, anhöll riksdagen — under åberopande
av vad som anförts i andra lagutskottets utlåtande nr 30 — att Kungl.
Maj:t ville verkställa utredning angående vissa närmare angivna spörsmål
på arrendelagstiftningens område. Vid utskottsutlåtandet fanns fogad en av
ett flertal utskottsledamöter avgiven reservation, vari uttalats att en utredning
rörande arrendelagarna borde få en vidare omfattning än den av utskottet
föreslagna samt eventuellt utsträckas till en allmän översyn av lagstiftningen
i dess helhet. Vid anmälan i statsrådet den 8 maj 1936 av omförmälda
riksdagsskrivelse förklarade sig dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
biträda uppfattningen att en utredning i ämnet borde komma
till stånd. Ehuru en del spörsmål måhända mera än andra trängde till sin
lösning, syntes det dock departementschefen mest rationellt, att en dylik
utredning icke begränsades genom att till densamma liänskötes allenast vissa
särskilt angivna frågor, utan att densamma finge omfatta ämnet i hela dess
vidd. Utredningen borde med hänsyn till de många intressen och synpunkter,
som spelade in vid en lagstiftning av förevarande slag, få bedrivas i stort
sett förutsättningslöst; dock ansågs vissa allmänna riktlinjer för utredningsarbetet
böra uppdragas. Efter erhållet bemyndigande av Kungl. Maj:t den
8 maj 1936 tillkallades samma dag till utredningsmän för verkställande av
utredning och avgivande av förslag rörande arrendelagstiftningen ledamoten
i lagberedningen hovrättsrådet H. E. Anderberg, tillika ordförande, ledamoten
av riksdagens första kammare jägmästaren C. G. L. Ipson Tamm
samt ledamöterna av riksdagens andra kammare hemmansägaren C. J. Johansson
i Björnlunda, lantbrukaren A. P. Pettersson i Dahl och torparen K.
II. Falk. Utredningen, som antog benämningen 1936 års arrendeutredning,
avlämnade den 9 november 1938 ett betänkande (statens offentliga utredningar
1938: 38) med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

Kungl. Majlis proposition nr 346.

den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, lag om ändring i vissa
delar av lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk samt lag
om utövande av förköpsrätt.

Över betänkandet ha till följd av remiss yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen,
domänstyrelsen efter hörande av överjägmästama och domänintendenterna,
egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna, vid vilkas yttranden fogats
utlåtanden jämväl från hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
jordbrukskommissionerna och egnahemsnämnderna inom respektive län, vidare
av Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges skogsägareförbund,
Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,
Riksförbundet landsbygdens folk ävensom av kommitterade för tillvaratagande
av fideikommissinnehavarna^ intressen vid avlösning av fideikommiss.

På grundval av betänkandet och de över detsamma avgivna yttrandena
har detta lagärende blivit föremål för ytterligare behandling inom jordbruksdepartementet.
Jag anhåller nu att få anmäla ärendet för Kungl. Majit.

Allmän översikt.

Gällande rätt.

Den nuvarande arrendelagstiftningen inrymmes väsentligen i två skilda
författningar, nämligen dels lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom, där bestämmelserna örn arrende återfinnas i 2 kap., och dels
den speciallag av den 25 juni 1909, den s. k. norrländska arrendelagen, vilken
numera gäller för vissa kategorier av arrenden i Norrland, Dalarna,
Värmland samt vissa socknar i örebro län. Beträffande arrenden av ecklesiastik
jord — i främsta rummet löneboställen — gälla vid sidan av nyttjanderättslagens
regler vissa särskilda bestämmelser i ecklesiastik boställsordning.
För kronoarrenden har i anslutning till nyttjanderättslagen meddelats
en omfattande specialreglering av administrativ karaktär, innefattad i
förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen av viss
kronoegendom.

Nyttjanderättslagens arrendekapitel omfattar dels en avdelning med allmänna
bestämmelser om jordbruksarrende, dels avdelningar, vilka upptaga
specialbestämmelser för jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda
jordägare, för jordbruksarrenden under fideikommiss samt för s. k.
lägenhetsarrenden, d. v. s. upplåtelser för annat ändamål än jordbruk. De
allmänna bestämmelserna — vilka pläga sammanfattas under benämningen
allmänna arrendelagen — äro i viss utsträckning gemensamma för alla under
nyttjanderättslagen hörande arrenden och bilda en uttömmande reglering
för de arrenden som icke hemfalla under specialbestämmelser.

Den allmänna arrendelagen är uppbyggd på grundval av principen om avtalsfrihet.
I den mån bestämmelserna ej utvisa, att desamma äro av tvingan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

de karaktär, kunna de sättas ur funktion genom förbehåll i arrendeavtalet.
Då en stor del av de viktigare bestämmelserna äro dispositiva, d. v. s. icke
tvingande, ha kontrahenterna tämligen stor frihet att reglera sitt mellanliavande
på sätt de finna för gott. Det är sålunda kontrahenterna obetaget
att själva bestämma ej mindre legans storlek än även dess art, d. v. s. huruvida
legan skall utgå i penningar, naturalster eller arbetsprestationer. I fråga
örn fastighetens åbyggnader kan lagens regel örn att arrendatorn är skyldig
at,t vårda och underhålla desamma ersättas genom kontraktsbestämmelser
av exempelvis sådan innebörd, att arrendatorn därigenom får vidsträcktare
skyldigheter med avseende å byggnaderna. Lagen ålägger icke vare sig jordägaren
eller arrendatorn någon allmän nybyggnadsskyldighet; den bär härutinnan
utgått från att uppkommande nybyggnadsfrågor i de särskilda fallen
skola kunna lösas på den frivilliga överenskommelsens väg. De särskilda reglerna
om nybyggnadsskyldighet för jordägaren i speciella fall — såsom då
byggnad blivit förstörd eller skadad genom vådeld eller annorledes — kunna
bringas ur kraft genom förbehåll i avtalet. Även den arrendatorn medgivna
rätten att bekomma gottgörelse för botande av brister, som funnits
vid tillträdet, kan — liksom ock hans skyldighet att ersätta jordägaren för
avträdesbrist — upphävas eller modifieras genom arrendeavtalets bestämmelser.
Lagen medgiver arrendatorn rätt att i viss utsträckning bekomma
ersättning av jordägaren för verkställd nyodling, betesförbättring eller täckdikning
liksom ock under närmare angivna förutsättningar för utförd elektrisk
anläggning för fastighetens förseende med belysning eller drivkraft.
Jämväl denna ersättningsrätt kan uteslutas genom förbehåll i arrendekontraktet.
För bevisning förande fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet
gälla i lagen uppställda regler om tillträdes- och avträdessyn. Dessa betaga
icke kontrahenterna möjligheten att med avstående från varje bevisning
avtalsvis fixera den grund efter vilken en uppgörelse mellan kontrahenterna
skall äga rum.

Emellertid ha de allmänna intressen vilka framträda inom arrendelagstiftningen
— och här må särskilt erinras örn det näringspolitiska önskemålet att
befrämja jordbrukets utveckling — föranlett upptagande i lagen jämväl aV
vissa tvingande bestämmelser, bland annat sådana varmed åsyftas att bereda
arrendatorn större trygghet i besittningen. Sålunda stadgas såsom regel, att
upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livstid.
Är icke arrendetiden bestämd på detta sätt, skall avtalet anses ingånget
för en tid av fem år. Dessa stadganden kompletteras av en likaledes tvingande
bestämmelse, som innebär förbud för upplåtaren att, i andra fall än
lagen särskilt medgiver, förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten rätt
att frånträda avtalet före arrendetidens slut; örn sådant förbehåll likväl skett,
blir detsamma utan verkan. Genom detta förbud förhindras en ularrendering
på obestämd tid eller under sådana villkor att arrendatorns kvarsittande
blir beroende av jordägarens gottfinnande. Av betydelse för uteslutande
av godtycke är jämväl, at,t de anledningar som må föranleda arrenderättens
förverkande icke lämnats beroende av kontraktsbestämmelser utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

äro i lagen fastställda. Ehuru regler sålunda finnas, vilka garantera en viss
fixering av arrendetiden, innehåller allmänna arrendelagen likväl icke något
stadgande örn minimitid för arrendeupplåtelse. Arrendeavtal kunna följaktligen
ingås för mycket kort tid, och intet hindrar att arrendeperioden sättes
till allenast ett år.

Av tvingande beskaffenhet är även den i allmänna arrendelagen förekommande
regleringen för sådana avtal, där vederlaget för nyttjanderätten helt
eller delvis utgår i form av arbetsprestationer eller däri eljest innefattas
överenskommelse om att arrendatorn skall utföra arbete för jordägarens eller
annans räkning. Vid denna reglering har beaktats synpunkten att det för
arrendatorn kan vara en fördel att få utgöra arrendet genom arbete. Lagen
stadgar sålunda, att om jordägaren undandrager sig att tillhandahålla arrendatorn
arbete, som denne enligt avtalet är skyldig utgöra, eller annat för
arrendatorn lika förmånligt arbete, arrendatorn är berättigad till skäligt
skadestånd. Förbehåll som strider mot denna bestämmelse skall enligt
lagen vara utan verkan, övriga hithörande regler avse att närmare fixera
arbetsskyldigheten; om arrendatorn icke skall känna sig alltför beroende och
osäker i sin ställning, bör han på förhand veta i vilken omfattning och i vilken
ordning hans arbetskraft må tågås i anspråk av jordägaren. Lagen upptager
därför ett oeftergivligt förbud för jordägaren att i avtalet tillförbinda
arrendatorn att, utöver ett visst i avtalet bestämt antal dagsverken, på tillsägelse
av jordägaren utgöra ytterligare sådana. I syfte att förebygga osäkerhet
och slitningar mellan kontrahenterna regleras tillika sättet för arbetsskyldighetens
uttagande. Slutligen innehåller lagen en regel därom, att i avtalet
icke får stadgas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan
än jordägaren.

Till skillnad från allmänna arrendelagcn kännetecknas den sociala arrendelagstiftningen
— varmed förstås såväl norrländska arrendelagen som de
i nyttjanderättslagen upptagna särskilda bestämmelserna för vissa jordbruksarrenden
— väsentligen därav, att dess regler till största delen äro
tvingande. Denna av socialpolitiska önskemål föranledda begränsning av
avtalsfriheten har ansetts böra genomföras allenast beträffande arrenden
av viss storlekskategori. Vad angår nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser
äga dessa tillämpning, där arrendet omfattar odlad jord till en
vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar samt jorden vid avtalets ingående
äges av bolag eller ekonomisk förening eller ock av enskild person,
vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet som är i sambruk
med densamma och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen
i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket
(s. k. skogsspekulant). Av de särskilda bestämmelserna örn fideikommissarrenden
lia de, som avse viss minimiarrendetid, ett tillämpningsområde,
som likaledes bestämts genom en nedre gräns å fyra hektar och en övre
gräns å tjugufem hektar odlad jord.

För arrenden under bolag och med dem likställda jordägare gäller, såvitt

Kungl. Maj:ts proposition nr -346.

arrendet hemfaller under nyttjanderättslagens sociala bestämmelser, en minimiarrendetid
av femton år. Emellertid har denna regel icke tillämpning
med avseende å förlängning av arrendeavtal. Om ett avtal varit gällande
under femton år, kan det förlängas även för kortare tid. Regeln örn femtonårig
arrendetid utgör ej heller hinder för arrendatorn att i kontraktet
förbehålla sig rätt att före arrendetidens utgång uppsäga arrendet, och arrendatorn
äger jämväl oberoende av dylikt förbehåll uppsäga arrendet till
upphörande med utgången av vart femte arrendeår. — Beträffande legan
stadgas att densamma, om den utsättes i penningar eller naturalster, skall
vara till beloppet bestämd. Inträffar i orten allmän svårare missväxt, äger
arrendatorn, där legan är utsatt i penningar eller naturalster, rätt att njuta
skälig nedsättning däri. — En viktig olikhet i jämförelse med allmänna arrendelagen
är att nybyggnadsskyldighet för jordägaren blivit föreskriven.
Det åligger jordägaren att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga byggnader
i sådant skick att därå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre
reparation. Dylik nybyggnadsskyldighet föreligger även med avseende å
behov, som kunna inställa sig efter tillträdet. Erfordras under arrendetiden,
utan att vållande ligger arrendatorn till last, att nybyggnad eller ombyggnad
sker av hus, som är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant
hus verkställes annan än mindre reparation, är jordägaren skyldig att
utan oskäligt dröjsmål därom besörja. Vilka å fastigheten befintliga byggnader
äro nödiga för jordbruket skall bestämmas vid tillträdessynen. Befinnes
därvid sådan byggnad behäftad med brist, för vilkens undanröjande
det ankommer på jordägaren att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets
omfattning och beskaffenhet samt den tid och den kostnad det anses
betinga ävensom föreläggas jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa
arbetet. Motsvarande byggnadsföreläggande kan under arrendetiden meddelas
vid särskild syn. — Till arrendatorns förmån är ytterligare stadgat, att
det ej må förbjudas honom att för husbehov nyttja det fiske, som hör till
den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där
särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande, eller
kräftfångst. Slutligen må nämnas att åtskilliga i allmänna arrendelagen
upptagna lagbestämmelser, vilka äga tillämpning jämväl å ifrågavarande
grupp av arrenden, förlänats tvingande karaktär, såvitt angår dessa arrenden.
Så är exempelvis fallet med reglerna om ersättning för verkställd nyodling,
betesförbättring eller täckdikning. — Från de sociala arrendebestämmelserna
kan dispens meddelas under förutsättningar som närmare angivas
i lagen.

De i nyttjanderättslagen upptagna särskilda bestämmelserna för fideikommissarrenden
reglera allenast tiden för avtalets bestånd. I sådant hänseende
föreskrives en ininimiarrendetid av tio år, därvid dock förlängning av avtalet
må ske jämväl för kortare tid. Örn arrendeavtal rörande fideikommissjord
slutits för viss lid eller för arrendatorns livstid, är avtalet gällande även
för annan innehavare av fideikommisset än upplåtaren; dock må uppsäg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ning ske, där de avtalade arrendevillkoren med hänsyn till förhållandena
vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig
mån stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk.

Norrländska arrendelagen är i formellt hänseende uppbyggd efter annat
system än nyttjanderättslagens arrendekapitel. Den innehåller en generell
bestämmelse, enligt vilken avtalsvillkor, som strider mot vad i lagen stadgats,
skall vara utan verkan. I norrländska arrendelagen äro sålunda bestämmelserna
tvingande, i den mån ej annat uttryckligen föreskrivits. Lagen
äger tillämpning, där arrendet omfattar högst tjugufem hektar odlad
jord och minst fyra hektar inrösningsjord samt jorden vid arrendeavtalets
ingående äges av bolag, ekonomisk förening eller s. k. skogsspekulant. Beträffande
innehållet råder i många hänseenden överensstämmelse mellan
norrländska arrendelagen samt nyttjanderättslagens bestämmelser för arrenden
under bolag och med dem likställda jordägare. Sålunda upptager
norrländska arrendelagen regler örn femtonårig minimitid med möjlighet att
efter arrendetidens utgång förlänga avtalet för kortare tid. I fråga örn jordägarens
byggnadsskyldighet råder i huvudsak överensstämmelse mellan lagarna;
dock är norrländska arrendelagen såtillvida strängare mot jordägaren,
att det åligger denne att vid tillträdet lia utfört jämväl alla erforderliga
mindre reparationer. Åtskilliga andra frågor, exempelvis angående arrendators
rätt att för husbehov nyttja fiske tillhörande den arrenderade jorden,
äro lösta på enahanda sätt i båda lagarna. Mellan norrländska arrendelagen
och de sociala bestämmelserna i nyttjanderättslagen bestå emellertid en del
ej oväsentliga olikheter. Sålunda har enligt norrländska arrendelagen arrendatorn
genom en generell regel tillförsäkrats rätt till ersättning för jordförbättring
av varje slag, som på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde;
lagen uppställer dock i fråga om nyodling vissa särskilda betingelser för ersättningsrättens
åtnjutande. Vidare förekomma i norrländska arrendelagen
— utan motsvarighet i nyttjanderättslagen — särskilda bestämmelser om
arrendators rätt till skogsfång, torvtäkt och bete. Arrendatorn är berättigad
att på lämpligt ställe, jämväl å sådan till fastigheten hörande mark som ej
omfattas av arrendet, efter anvisning taga erforderligt virke till vedbrand,
till de honom åliggande reparationer ävensom till nödiga hägnader, hässjor
och täckdikning samt nödiga redskap. Han har rätt att till husbehov taga
torv från torvmosse som hör till fastigheten. Finnes ej å den arrenderade
jorden bete för de hästar och nötkreatur som kunna vinterfödas därå, och
utgör denna jord allenast visst område av en jordägaren tillhörig fastighet,
är arrendatorn efter ortens sed berättigad till nödigt bete jämväl å övrig
skog eller utmark som hör till fastigheten; därvid må dock av jordägaren
undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar som av betesrätten
skulle lida märkligt intrång. Slutligen må nämnas att i norrländska
arrendelagen syneinstitutionen i organisatoriskt hänseende utformats väsentligen
annorlunda än i nyttjanderättslagen. I övrigt förefinnas mellan de
båda lagarna en mängd olikheter i fråga om detaljer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3Å6.

Arrendeutredningen.

I sitt betänkande har arrendeutredningen inledningsvis framhållit vissa
allmänna synpunkter, vilka deli ansett böra beaktas vid en reform av arrendelagstiftningen.
Sålunda uttalas bland annat följande:

Såsom i motiven till nuvarande lag framhölles, borde vid lagstiftning om
arrende tagas till syfte att om möjligt jordbrukets utveckling därigenom befordrades.
Emellertid kunde olika uppfattningar göra sig gällande om bästa
sättet att fullfölja detta syfte. De allmänna intressen vilka här vore i fråga
vore ägnade att beröra den grundsats om avtalsfrihet, som alltjämt bildade
utgångspunkten för stora delar av vår privaträttsordning. Då redan den nuvarande
allmänna arrendelagen i icke ringa utsträckning innefattade begränsningar
i avtalsfriheten, innebure valet mellan fritt avtal och tvingande
lagbud visserligen icke någon ny problemställning på detta område. De skilda
yrkanden som framställts angående ändringar i arrendelagstiftningen
kunde dock uppfattas såsom uttryck för en växande tilltro till de tvingande
lagbudens ändamålsenlighet vid tillgodoseendet av allmänna intressen. Vid
en omprövning, huruvida särskilda bestämmelser i lagen borde bliva tvingande
eller örn desamma såsom dispositiva borde få sättas ur tillämpning
genom kontrahenternas avtal, borde naturligtvis synpunkten av allmänt
gagn vara avgörande. Någon i sak tillfredsställande prövning kunde icke
vinnas, om man med stöd av någon förutfattad teori ansåge den ena eller
andra metoden böra erhålla ett allmängiltigt försteg. Av den erfarenhet som
förelåge på detta område kunde på förhand dragas den slutsatsen, att valet
av metod i nämnda hänseende måste utfalla olika, alltefter skilda typer av
arrendeavtal och alltefter beskaffenheten av den fråga som den särskilda
lagregeln avsåge att lösa. Arrendeutredningen förbisåge emellertid icke att
den nackdel, som kunde ligga i själva tvånget såsom sådant, borde tagas i
betraktande, när det gällde att välja mellan en tvingande och en dispositiv
anordning. Att en viss återhållsamhet med införande av tvingande lagregler
torde böra iakttagas även med hänsyn därtill, att det ofta kunde vara vanskligt
att på förhand bedöma verkningarna av en dylik regel, torde ligga i
öppen dag. I detta hänseende kunde särskilt framhållas, att då jordens utarrendering
förutsatte jordägarens frivilliga medverkan, en tvingande normeling
av rättsförhållandet kunde tänkas ogynnsamt återverka på just den
frivillighet, som utgjorde förutsättningen för att arrende överhuvudtaget
skulle komma till stånd. Effekten av en viss lagregel kunde härigenom lätt
nog bliva en annan än den som därmed egentligen varit avsedd. Antydda
förhållande ådagalade ock, att lagstiftarens möjlighet att med tvingande regler
realisera syften av ena eller andra slaget på förevarande område långt
ifrån kunde betraktas såsom obegränsad.

Tyngdpunkten i de reformsträvanden som under senare år gjort sig gällande
läge till synes på det socialt-humanitära planet. Givet vore, att i den
mån lagen funnes icke uppfylla skäliga och realiserbara krav på social rättvisa
för den befolkningsgrupp — arrendatorerna •— som med avseende å
sina utkomstmöjligheter och personliga förhållanden i övrigt vore i särskild
grad beroende av arrendeinstitutionen, det vore en viktig uppgift att tillse,
att brister härutinnan avhjälptes, särskilt när så kunde ske utan eftersättande
av de utvecklingsmöjligheter i produktivt hänseende, som det likaledes
borde åligga lagstiftaren att söka befrämja. Det hade ofta framhållits att
arrendatorn — av ekonomiska såväl som av psykologiska orsaker — mer -

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

endels befunne sig i en ställning av underlägsenhet i förhållande till jordägaren,
en ställning som vore ägnad att försvåra arrendatorns möjlighet att
på egen hand hävda sina befogade önskemål vid avtalsslutet. Tvivelsutan
hade man härmed angivit en synpunkt, som icke kunde frånkännas en avsevärd
betydelse inom det rättsområde varom här vöre fråga. Visserligen
förhölle det sig ingalunda så, att en dylik underlägsenhet å arrendatorns sida
kunde betraktas såsom en regelmässig företeelse vid arrendeavtal överhuvudtaget.
Jämte en erinran om de individuella fallens växlande karaktär måste
i detta sammanhang betonas, att omfattande kategorier av arrendeavtal till
sin natur vore sådana, att de kunde och borde uppfattas såsom resultat av
förhandling mellan likställda kontrahenter. Emellertid läte det sig icke förneka
att berörda synpunkt hade en vidsträckt giltighet, och arrendeutredningen
holle för sin del före, att densamma borde beaktas jämväl utanför
det område — den nuvarande s. k. sociala arrendelagstiftningen — där den
hittills utövat väsentlig inverkan på lagreglernas uppbyggnad.

Det medel varöver lagstiftaren förfogade, när det gällde att bereda ett särskilt
skydd för den svagare parten i ett rättsförhållande, vore det redan i
annat sammanhang omnämnda, att begränsa avtalsfriheten genom tvingande
lagbud. Även ett fullföljande av de socialpolitiska strävanden som föranlett
ifrågavarande utredning ledde sålunda till en omprövning av frågan, i
vad mån tvingande lagregler i större omfattning borde ifrågakomma på detta
område. Härvid framställde sig omedelbart till eftertanke, alt de arrenden,
vilka för närvarande inrymdes under den i väsentliga delar alltjämt av avtalsfrihetens
grundsats behärskade allmänna arrendelagen, sinsemellan företedde
avsevärda olikheter med avseende å sin ekonomiska funktion och allmänna
karaktär. Under den allmänna arrendelagen folie sådana till sin
natur olikartade avtal som exempelvis å ena sidan ett affärsföretags arrende
av huvudgården till ett större gods, å andra sidan en skogs- eller lantarbetares
arrende av ett obetydligt torpställe örn några få tunnland åker. Detta
förhållande gåve från början anledning förmoda, att åtskilligt stöde att vinna
med en på detta område företagen kategoriklyvning, som möjliggjorde insättandet
av ett starkare socialt skydd med avseende å de rättsförhållanden,
där ett oavvisligt behov därav kunde sägas föreligga. På sätt efterföljande
framställning komme att visa hade arrendeutredningen inför de socialpolitiska
problem, som uppställt sig till lösning, i stor utsträckning valt den utväg
som härmed antytts.

I detta sammanhang torde även kunna framföras den reflexionen, att de
arrendeavtal vilka — måhända delvis såsom följd av en allmänt tillämpad,
nedärvd rättssystematik inom civilrätten — kommit att framstå såsom mera
typiska och vilka därför kunde antagas lia i särskild grad uppmärksammats
vid de nuvarande lagreglernas utformning, enligt statistikens vittnesbörd
icke syntes vara till antalet särskilt dominerande. Det förhölle sig till och
med så, att cn relativt synnerligen talrik klass av nyttjanderättshavare grundade
sitt innehav av jord på avtal av i viss mening blandad karaktär, avtal
beträffande vilka det knappast vore fullt klart, huruvida de juridiskt borde
hänföras till arrende-, hyres- eller arbetsavtal. Vid en reform av arrendelagstiftningen
förelåge anledning att uppmärksamma dessa gränsfall. Behovet
av socialt skydd kunde nämligen icke anses vara mindre för denna
kategori av smärre nyttjanderättshavare än för dem, vilka såsom arrendatorer
av fastigheter av viss storleksordning och under vissa jordägare ansetts
böra skyddas genom lagbestämmelser av social betoning. Svårigheten att
juridiskt klassificera nämnda avtal syntes ej böra avhålla från försöket att
reglera dem på det sätt, som kunde antagas bäst överensstämma med deras
naturliga betingelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Arrendeutredningen har vid sin undersökning ansett sig kunna konstatera
behov av lagändring i ett flertal avseenden. Dessa behov ha dock i stor utsträckning
kunnat tillgodoses genom den i lagtekniskt hänseende jämförelsevis
enkla åtgärden att överflytta vissa grupper av arrenden till de
speciella reglernas tillämpningsområde.

Beträffande allmänna arrendelagen föreslår arrendeutredningen vissa ändringar,
vilka dock endast beröra en mindre del av därstädes förekommande
bestämmelser. Av sakliga nyheter må nämnas följande. -— Skriftlig form
uppställes såsom ovillkorlig förutsättning för giltigheten av ett arrendeavtal.
Örn en fastighet på grund av muntligt avtal övertagits till brukande mot
lega, skall enligt förslaget icke, såsom nu är fallet, endera kontrahenten kunna
begära domstols fastställande av avtalet. Emellertid tillerkänner förslaget
brukaren under vissa villkor en rätt till ersättning, som lärer bliva ägnad
att garantera avtalens upprättande i skriftlig form. — Vidare föreslås vissa
jämkningar i de bestämmelser som angå sublokation och substitution; sålunda
erhåller regeln om arrendatorns rätt att efter hembud till jordägaren
sätta annan i sitt ställe en något ökad räckvidd, i det den skall gälla när
arrendeavtalet är slutet för viss tid ej understigande tio år. — I fråga om
syneinstitutet innebär förslaget den ändringen, att underlåtenhet att hålla
syn icke skall principiellt betaga part möjligheten att föra bevisning rörande
fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet. Den i laga ordning hållna och
oklandrade synen bibehålies dock vid sin ställning såsom ett legalt bevis
emot vilket motbevisning ej är tillåten. I ändamål att underlätta tillgången
till kunniga synemän medgiver förslaget, att synemän må tagas även från
ort, som ligger inom annat tingslag än fastigheten. Slutligen lia de instruktionella
föreskrifterna rörande tillvägagångssättet vid syn undergått viss
komplettering till förebyggande av rättsovissliet eller rättsförlust i sådana
fall, där synen icke omfattat allt vad till fastigheten hör. —- Tvingande karaktär
skall enligt förslaget förlänas de bestämmelser (15 och 16 §§), som
angå jordägares nybyggnadsskyldighet, i fall då byggnad genom vådeld eller
annorledes blivit förstörd eller i större omfattning skadad, ävensom arrendators
rätt att vid uppförande av ny byggnad i stället för byggnad som han
mottagit i vissa fall få tillgodoräkna sig husrötebelopp sorn vid tillträdet
åsatts den mottagna byggnaden. -— Reglerna om arrendators rätt till ersättning
för utförda förbättringar utökas med ett stadgande, som berättigar arrendatorn
till ersättning, när han å fastigheten anlagt cementerad gödselstad.
— Vidare föreslås förbud mot att arrendatorn genom förbehåll i arrendeavtalet
förpliktas att erlägga sådan för fastigheten utgående skatt eller
allmän tunga, som författningsenligt åligger jordägaren. — Slutligen har i
förslaget upptagits ett stadgande, som inskränker användningen av skiljemannaförfarande
i tvist angående arrendatorns rätt att kvarsitta å fastigheten.

Vidkommande den i allmänna arrcndelagen (7 §) förekommande regleringen
av arrendators arbctsskyldighet och vad (kinned sammanhänger, innebär
förslaget — som upptagit motsvarande reglering i en särskild under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

avdelning av nyttjanderättslagens arrendekapitel — vissa väsentliga nyheter.
Enligt förslaget skall lega ej längre få utsättas i arbete; ett förbud som innebär
att de hittillsvarande dagsverkstorpen i inskränkt bemärkelse avlysas.
Däremot betager icke förslaget jordägaren möjligheten att i själva arrendeavtalet
göra förbehåll örn skyldighet för arrendatorn att till jordägaren eller
annan utgöra arbete. Ersättning för sådant arbete skall enligt förslaget, ändå
att i avtalet annorlunda blivit bestämt, utgå efter pris motsvarande det, som
vid tiden för arbetets utförande är under jämförliga förhållanden gängse i
orten. Denna regel föreslås skola gälla även med avseende å arbete, varom
kontrahenterna träffat överenskommelse annorledes än i själva arrendeavtalet.
-— En nyhet är vidare att arrendatorn, i fall där jordägaren ej tillhandahåller
arbete som arrendatorn är skyldig utgöra, skall vara berättigad
att uppsäga arrendeavtalet. Vid sidan av denna uppsägningsrätt bibehåller
förslaget den särskilda rätt till skadestånd, som även enligt nuvarande lag
under vissa förutsättningar tillkommer arrendatorn. Regeln härom har i
förtydligande syfte undergått viss omformulering.

Det huvudsakliga av de föreslagna förändringarna faller inom området
för den sociala arrendelagstiftningen. Denna har i förslaget erhållit dels ett
väsentligen vidgat tillämpningsområde, dels ett i åtskilliga stycken nytt innehåll.
Enligt förslaget skola de sociala bestämmelserna med vissa undantag
äga tillämpning, när upplåtelsen avser brukningsdel, som tillhör enskild
person eller fideikommiss och lyder under huvudgård, liksom ock när
jord upplåtes tillhörande bolag, förening eller stiftelse eller s. k. enskild
spekulant, allt såframt ej arrendet omfattar odlad jord till en vidd överstigande
tjugufem hektar. Någon s. k. nedre arealgräns upptages icke i förslaget.
Härvid är dock att märka att åtskilliga bestämmelser -—- framför allt
sådana som angå besittningstidens varaktighet — icke skola äga tillämpning,
om med upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren
stadigvarande arbetskraft för skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen
avser sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed
jämförligt arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla
sin huvudsakliga bärgning. Då genom arealgränsens borttagande avgränsningen
nedåt för den sociala arrendelagstiftningen principiellt kommer att
sammanfalla med den gräns som kan sägas föreligga mellan arrende och
hyra, har det synts påkallat att genom viss jämkning av bestämmelsen i 3
kap. 31 § nyttjanderättslagen något närmare precisera sistnämnda gräns.
Utvidgningen av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen
har synts nödvändiggöra vissa jämkningar även i uppsiktslagen. Sålunda
föreslås en uppmjukning av vanhävdsbegreppet; den omständigheten att
byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll skall ej anses såsom vanhävd,
så framt byggnaden blivit obehövlig till följd av sådan sammanslagning
av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften.

Den viktiga frågan om besittningstidens varaktighet har beträffande de
sociala arrendena med nyss angivna undantag erhållit den lösningen, att i

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

stället för den nuvarande femtonåriga minimitiden föreslås en anordning
med femårig minimitid i förening med optionsrätt. Enligt förslaget skall
sålunda arrendatorn, där ej särskilt i lag angivet hinder föreligger, vid upplåtelsetidens
utgång äga rätt till nytt arrende för en tid av fem år. Denna
rätt till successiv förlängning av arrendet skall enligt förslaget icke upphöra
efter visst antal år och skall vid arrendatorns frånfälle kunna övergå å
hans dödsbodelägare. Såsom hinder mot optionsrätt upptager förslaget, att
arrendatorn i avsevärd mån eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet,
att jordägaren avser att själv bruka fastigheten samt att det eljest på grund
av särskilda omständigheter måste anses för jordägaren medföra synnerligt
men att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Kunna parterna ej enas om
de arrendevillkor, som skola gälla för ny femårsperiod, får spörsmålet härom
avgöras genom skiljedom, varvid när ej annat bestämts i arrendeavtalet
ledamöterna i jordbrukskommissionen skola var skiljemän. Rörande tvist
örn optionsrätt eller örn ändring i arrendevillkoren upptager förslaget särskilda
detaljbestämmelser. Genom övergångsstadganden sörjes för att optionsrätten
i vissa fall erhåller tillämpning även på avtal som slutits innan
nya lagen träder i kraft. — En nyhet är vidare, att arrendator, som förvarat
sin optionsrätt, skall vara berättigad att i händelse av fastighetens försäljning
lösa till sig fastigheten till samma pris som köparen utfäst. De närmare
reglerna angående sådan rätt föreslås skola upptagas i en särskild lag om
utövande av förköpsrätt. — I ändamål att tillskapa ökad garanti för den sociala
arrendelagstiftningens efterlevnad i det praktiska livet föreslås en anordning,
enligt vilken det skall åligga jordägaren att efter ett arrendeavtals
tillkomst inom viss tid till jordbrukskommissionen insända bestyrkt avskrift
av avtalet. Finner jordbrukskommissionen vid granskning av avtalet,
att detta innehåller bestämmelse som enligt lagen är utan verkan, skall enligt
förslaget kommissionen så snart ske kan i rekommenderat brev lämna
kontrahenterna besked därom. — Slutligen ha även reglerna om dispens
undergått viss omarbetning. Fråga örn dispens från de sociala bestämmelserna
skall enligt förslaget i första hand prövas av jordbrukskommissionen.
Mot kommissionens beslut får talan föras hos länsstyrelsen
och ytterligare fullföljas hos Kungl. Maj:t.

I arrendeutredningens uppdrag har bland annat ingått att överväga, huruvida
bestämmelserna i den norrländska arrendelagen skulle kunna sammanslås
med nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser till en gemensam
social arrendelag för hela riket. Arrendeutredningen har funnit,
att med en sådan sammanslagning skulle kunna vinnas fördelar ur synpunkten
av formell reda och överskådlighet samt att de föreslagna nyheterna skulle
kunna lagteknislct sett lättare genomföras, örn de upptoges i en gemensam
lag, än örn desamma skulle inarbetas i två särskilda, efter olika system
uppbyggda lagar. Beträffande de nuvarande sakliga skiljaktigheterna mellan
lagarna har arrendeutredningen uttalat, att endast en mindre del stöde
i något mera påtagligt samband med de olikheter — i fråga örn natur, näringsliv
och .sociala förhållanden — sorn förelåge mellan landets nordliga och

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 316.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

sydliga delar. Emellertid lia de särskilda bestämmelser i norrländska arrendelagen,
vilka angå arrendators rätt till skogsfång samt bete och vilka sakna
motsvarighet i nyttjanderättslagen, funnits utgöra hinder mot full enhetlighet.
Då det icke synts arrendeutredningen lämpligt att utsträcka dessa bestämmelser
till att gälla även för södra Sverige men desamma ansåges ha en
icke ringa betydelse för arrendatorerna på många håll i norra Sverige, har
arrendeutredningen ansett sig böra bibehålla dessa bestämmelser för det
geografiska tillämpningsområde som de för närvarande äga. Emellertid har
denna omständighet icke ansetts hindra de sociala arrendebestämmelsernas
sammanförande i en och samma lag. Arrendeutredningen har föreslagit, att
sagda bestämmelser örn skogsfång och bete skola införlivas med nyttjanderättslagen,
ehuru med bibehållen begränsning av deras tillämpningsområde.
I följd av denna anordning har föreslagits fullständigt upphävande av den
norrländska arrendelagen.

I en till betänkandet fogad reservation har en ledamot av arrendeutredningen
(herr Tamm) framfört en principiell kritik av det framlagda förslaget
och därvid anfört bland annat följande:

I fråga om valet mellan tvingande och dispositiva bestämmelser hade arrendeutredningen
visserligen framlagt en god princip för sitt lagskrivande
men hade sedan försummat att tillämpa densamma. Det mest karakteristiska
för förslaget vore nämligen, att det i en mycket betydande omfattning
skure bort den tidigare avtalsfriheten i arrendeförhållandet samt ersatte denna
med tvångsbestämmelser. Därest förslaget genomfördes, kunde man befara,
att detsamma beträffande stora jordägaregrupper undanröjde själva benägenheten
eller rättare förmågan att ha jord upplåten på arrende. Reservanten
befarade sålunda, att den nya lagstiftningen skulle kunna få till följd,
att inom betydande jordägarekategorier och beträffande vissa typer av brukningsdelar
arrendesystemet kunde, ej på grund av jordägarnas önskan att
obstruera en för dem obekväm lagstiftning utan av hård nödvändighet, helt
bli salt på avskrivning. Detta vore enligt reservantens mening ej förenligt
med allmänt väl. Även om man i likhet med reservanten ansåge, att äganderätten
vore den ideala och mest önskvärda grunden för jordbrukets utövande.
måste man erkänna, att även arrendejordbruket fyllde ett påtagligt samhälleligt
behov och kunde vara till stort socialt gagn. Hyste man denna mening,
måste man emellertid se till, att den lagstiftning, som rättsligt reglerade
arrendejordbrukets utövande, ej erhölle en så ensidig och för jordägarna
betungande utformning, att dessa med eller mot sin vilja nödgades upphöra
att upplåta jord på arrende. Redan den hittillsvarande utvecklingen hade visat
tendenser att gå mot arrendejordbrukets snabba avskrivande. Reservanten
trodde, att ett genomförande av utredningens förslag tämligen snabbt
skulle nedbringa dessa jordbruk i antal långt under vad som med hänsyn till
jordbrukareklassens eget behov av olika upplåtelseformer kunde anses önskvärt.

Reservanten kunde icke ansluta sig till den tankegång, som skymtade igenom
utredningens hela betänkande och delvis motiverade dess ståndpunktstagande,
nämligen att jordägarna även i den tid som nu vore skulle förhandlingsmässigt
besitta en sådan övermakt gent emot arrendatorerna, att beträffande
s. k. sociala arrenden så gott som ali avtalsfrihet måste elimineras och
ersättas med tvingande föreskrifter. Väl kunde det allt fort här och var på -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3-16.

visas fall, då arrendatorer icke haft förmåga att hävda sina intressen emot
jordägarna. Men dessa fall vore förvisso numera rena undantag, som knappast
kunde motivera en generell lagstiftning. Arrendatorsklassen vore i vår
tid dessbättre kunnig, målmedveten och ekonomiskt insiktsfull. Den vore i
de flesta orter i landet organiserad i starka föreningar, som förhandlingsmässigt
skänkte sina medlemmar ett effektivt stöd. Arrendatorerna vore väl
underkunniga örn ortens arbetspriser och örn skäliga legan för arrendejord
av olika godhetsgrad. Hushållningssällskapens tjänstemän, föreningsrörelsen,
radioföredrag m. m. torde numera i alla orter ha spritt en god kännedom i
de ekonomiska och rättsliga ting, som förhandlades vid en arrendeuppgörelse.
Utredningens myckna ordande örn arrendatorernas underlägsenhet vid
avtalsuppgörelser klingade därför mest som ett eko från gångna tider, vilket
knappast rimmade med vår tids förhållanden. Detta bekräftades av den ringa
omfattning, i vilken arrendatorerna utnyttjat den av staten tillhandahållna,
kostnadsfria arrenderådgivningen.

Det läge visserligen i tidens anda ej minst i vårt land, att staten skulle reglerande
ingripa i det privata näringslivets alla förgreningar i syfte att likrikta.
normera och beskära medborgarnas ekonomiska handlings- och rörelsefrihet.
Detta ständigt växande krav från statsmakternas sida att bestämma
över den ekonomiska sammanlevnadens mellan medborgarna alla detaljer,
funne emellertid reservanten för sin del synnerligen betänkligt. Näringsfriheten
vore förvisso såväl nationalekonomiskt som privatekonomiskt en
värdefull tillgång för ett land. Det tillkomme visserligen statsmakterna att
se till, att icke några för allmän eller enskild rätt skadliga utväxter på denna
näringsfrihet bomme till synes, men denna statens av alla erkända uppgift
finge icke tagas till förevändning för ett opåkallat inträngande i de enskildas
ekonomiska rörelsefrihet och rätt till ömsesidiga, privaträttsliga uppgörelser
och avtal. Dreve staten sitt ekonomiska förmynderskap därhän,
torde för näringslivet skadliga biverkningar ej kunna undgås.

Denna rent principiella inställning tili förhållandet mellan staten och det
privata näringslivet i allmänhet syntes vara tillämplig även på arrendelagstiftningens
område. Staten borde genom denna lagstiftning se till, att förutsättningar
leir den utarrenderade jordens goda hävd och förkovran skapades
samt att arrendatorernas krav på trygghet i sin näringsutövning tillgodosåges.
Berörda lagstiftning borde däremot icke lia till syfte att genom tvångsbestämmelser
ensartat stöpa alla arrendeavtal i landel i en form, helt oavsett
lokala förhållanden och de från fall till fall ständigt växlande förutsättningarna.
Bade näringslivet självt och därmed liven det allmännas intressen
vore häst betjänta av att den enskilda avtalsfriheten i möjligaste mån bevarades
även på nu ifrågavarande område. Så hade emellertid enligt reservantens
förmenande ej skölt i det nu framlagda lagförslaget. De av utredningen
fran ett stort antal i jordbruksförhållanden sakkunniga myndigheter
insamlade yttrandena syntes även bestyrka, alt något behov knappast förelåge
av långtgående nya lagstiftningsingripanden på nu förevarande område.

Reservanten måste även inlägga en gensaga emot uppfattningen att jordägarnas
ekonomiska position skulle vara sådan, att det allmänna lagstiftningsvägen
kunde pålägga dem huru långt gående ekonomiska förpliktelser
som helst, utan alt deras ekonomiska bestånd äventyrades. I sin allt för ensidiga
strävan att gynna arrendatorerna hade utredningen föreslagit en vittgående
nybyggnads-, underhålls- och ersättningsskyldighet för jordägaren vid
praktiskt taget alla arrenden under 25 hektar, som ej avsåge sätes- eller huvudgårdar.
1 tredningen gjorde detta utomordentligt djupgående förslag utan
att allvarligt undersöka dess ekonomiska konsekvenser. Förslagets betydelse
inskränkte sig icke till några förmögna storgodsägare, som ekonomiskt vöre

Kungl. Maj-.ts proposition nr 346.

i paritet med bolag samt borde kunna påläggas samma förpliktelser som dessa.
Den stora massan torp och arrendeställen under huvudgård funnes under
medelstora och mindre gårdar och rena bondejordbruk. Det vore gott
och väl, att staten ville förbättra arrendatorsklassens läge. Men detta borde
icke ske på sådant sätt, att man bringade jordägarna ekonomiskt på knä.
Det betraktades åtminstone ännu icke som något brott att vara jordägare,
vilket skulle kunna försvara, att staten i ekonomiskt hänseende satte denna
samhällsgrupp i något slags strykklass. Även jordägarna torde kunna hysa
pretention på att staten vid sitt lagstiftningsarbete toge åtminstone någon
hänsyn till deras ekonomiska förmåga.

Enligt reservantens åsikt borde under lagens allmänna del hänföras alla
upplåtelser, som väsentligen åsyfta att tillförsäkra jordägaren stadigvarande
arbetskraft för skogsbruk, jordbruk eller industriell rörelse och vilka avse
sådan mindre brukningsdel, där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla
sin huvudsakliga bärgning. I övrigt borde upplåtelser av torp och arrendeställen,
vilka lyda under huvudgård tillhörig enskild person eller fideikommiss,
få införas under de sociala bestämmelserna, dock endast under den bestämda
förutsättningen, att för sagda privatarrenden stadgades särskilda föreskrifter
om byggnads- och underhållsskyldighet av fastighetens åbyggnader,
vilka icke vore ur jordägarens synpunkt lika betungande som motsvarande
föreskrifter för bolagsarrenden. De åsyftade särskilda föreskrifterna
borde, i vad anginge bostadsbyggnader, ej innefatta strängare krav än vad
gällande hälsovårdsstadga upptoge. I fråga om byggande och underhåll av
ekonomihus borde vid ifrågavarande arrenden helst råda avtalsfrihet; i varje
fall borde tvingande bestämmelser om ekonomihusen ej gå längre än att jordägaren
ålades att vid tillträdet tillhandahålla dessa i medelgott skick efter
ortens förhållanden. Under avstyrkande av den föreslagna optionsrätten förordade
reservanten bibehållande av den femtonåriga minimiarrendetiden vid
sociala arrenden. Beträffande förlängning av avtal, som varit gällande femton
år, borde införas en särskild minimitid av fem år. Reservanten ansåg
den föreslagna förköpsrätten vara obehövlig; därest nuvarande praxis'' att
arrendegårdarna vid försäljning alltid först hembjudas åt arrendatorerna,
ansåges böra lagfästas, torde detta kunna ske genom en lag om jordägarens
hembudsskyldighet till arrendatorn. I fråga örn syneinstitutionen hemställde
reservanten, att jordägaren måtte berättigas att, när han nödgats utföra arbeten
som ålåge arrendatorn, begära hållande av syn även under löpande
arrendeperiod i och för presterande av nödigt utredningsmaterial för slutavräkning
mellan parterna vid avträdessynen. Reservanten avstyrkte den föreslagna
skyldigheten för jordägare att till jordbrukskommissionen insända
arrendeavtal för granskning. Emellertid borde jordbrukskommissionen vara
skyldig att för alla de arrendatorer, som själva så önskade, stå till förfogande
som rådgivande organ och att efter hemställan av endera eller båda parterna
i arrendeförhållandet fungera som medlingsinstitut vid tvister, som
berörde arrendeavtalet. Slutligen motsatte sig reservanten att de nya lagbestämmelserna
i något hänseende erhölle retroaktiv verkan.

Kungl. Majlis proposition nr 346

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag har i det väsentliga tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län, Kristianstads
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i
samma län, jordbrukskommissionerna i Kristianstads, Malmöhus, Värmlands,
Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, Svenska lantarbetareförbundet,
Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, Riksförbundet
landsbygdens folk ävensom vissa reservanter inom skilda korporationer,
där en majoritet ej velat tillstyrka förslaget. I övriga avgivna yttranden
framföras allmänna betänkligheter mot förslaget såsom helhet eller ock avstyrkas
en eller flera av de punkter i förslaget, vilka kunna sägas ha principiell
räckvidd. Många av dem som sålunda ställt sig avvisande ha åberopat
innehållet i herr Tamms reservation.

Den allmänna kritiken av förslaget såsom helhet innefattar huvudsakligen
följande synpunkter. Inom arrendeväsendet rådde icke sådana missförhållanden,
att en lagstiftning sådan som den föreslagna kunde anses av behovet
påkallad. Vid utformningen av förslaget hade arrendeutredningen i alltför
hög grad låtit vägleda sig av sociala önskemål på bekostnad av jordbruksekonomiska
hänsyn. Härigenom hade förslaget fått en starkt ensidig prägel,
som innebure att arrendatorerna över hövan gynnades, under det att jordägarnas
berättigade intressen eftersattes. Den betungande nybyggnadsskyldigheten
kunde för mången jordägare medföra ekonomisk ruin. Genom att
bestämmelserna rörande optionsrätt och förköpsrätt finge retroaktiv verkan,
ernåddes en effekt, som kunde betecknas såsom egendomskonfiskation
eller ett obehörigt ingrepp i äganderätten. De föreslagna skärpningarna
i arrendelagstiftningen måste föranleda jordägarna att i ökad omfattning
avveckla arrendesystemet genom att sälja arrendeställena eller taga dem under
eget bruk. Att tillgången på arrendeställen sålunda minskades, bleve till
skada för arrendatorsklassen och motsvarade ej heller vad man från allmän
synpunkt kunde finna önskvärt. Systemet med optionsrätt vore ägnat att för
framtiden fastlåsa jordens indelning i brukningsdelar. Härigenom försvårades
i hög grad de nutida strävandena att åstadkomma en komplettering av de
många ofullständiga jordbruken.

Lantbruksstyrelsen har anfört följande:

Arrendeutredningen hade i sin motivering formulerat en god princip för
avvägningen mellan tvingande bestämmelser och avtalsfrihet. Vid utformandet
av lagförslagen syntes utredningen emellertid i viss mån lia frångått
sin principiella inställning härtill. Av det material, som utredningen föredrag!,
torde icke heller framgå, att de sociala missförhållanden, som uppstått
vid gällande arrendelagstiftnings tillämpning, vore så stora, att den
skärpning häri, som utredningens majoritet föreslagit, kunde anses vara tillräckligt
motiverad. Utredningen syntes ha stött sig snarare på tidigare
än på nu rådande förhållanden. Enligt styrelsens mening hade arrendatorsklassen
under de senaste decennierna avsevärt höjts både i ekonomiskt och i
socialt avseende. Denna utveckling syntes alltjämt fortgå, ej minst efter till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

kornsten av arrendatorernas egna organisationer, vilka förhjälpte arrendatorerna
att bättre tillvarataga sin rätt vid avtalens ingående. Vad utredningen
anfört angående arrendatorers minskade benägenhet att inköpa av dem brukade
mindre jordbruk samt jordägarnas ökade benägenhet att avyttra arrenderade
brukningsdelar torde även bekräfta vad styrelsen framhållit rörande
arrendatorernas ställning. Att fall förekomme, där missförhållanden vore tillfinnandes,
ville styrelsen icke förneka, men dessa kunde knappast avhjälpas
genom skärpt lagstiftning på sätt utredningen föresloge. Förbättrade förhållanden
på området torde snarare kunna åstadkommas genom effektivare
uppsikt och framför allt genom upplysning bland arrendatorerna. Sistnämnda
åtgärd syntes arrendators- och jordbrukareorganisationerna lia de största
möjligheterna att själva omhändertaga.

Då utarrendering av jord krävde jämväl jordägarens medverkan, kunde en
lagstiftning, som ensidigt vände sig mot jordägarna, i sista hand komma att
skada arrendatorerna i stället för att gagna dem. Det kunde nämligen med
visshet antagas, att jordägarna i stor utsträckning skulle komma att disponera
sin jord på annat sätt än genom utarrendering, därest denna upplåtelseform
skulle för dem medföra risker, som de ej ville påtaga sig. En del arrendegårdar
torde komma att försäljas, andra åter att tagas under eget bruk.
Följden härav måste bliva minskad tillgång på arrendegårdar och stegrade
arrenden.

De ekonomiska svårigheter, varmed de mindre arrendatorerna hade att
kämpa, torde i allmänhet icke sammanhänga med arrendevillkoren utan
fastmera med förhållanden, som placerade de mindre s. k. ofullständiga
brukningsdelarna överhuvudtaget i ett i förhållande till det medelstora och
större jordbruket allt ogynnsammare ekonomiskt läge.

Domänstyrelsen har framhållit följande:

Vid utformning av bestämmelser på arrendelagstiftningens område läge
det stor vikt uppå att hänsyn toges till brukarens intresse av att vinna en
tryggad och i ekonomiskt hänseende förmånlig ställning, så att förutsättningar
skapades för jordbrukets allmänna utveckling och skötsel på lång
sikt. Denna hänsyn finge emellertid ej sträckas längre än att den vöre förenlig
med den avkastning som jordbruket kunde lämna. Man måste tillse,
att arrendegivaren erhölie skälig inkomst av sin hantering. Nödvändiga
tvångsbestämmelser borde göras så litet ingripande i näringsfriheten som
möjligt och finge icke äventyra förmågan att lia jord upplåten på arrende.
Det finge icke bli så att brukaren tillförsäkrades förmåner och levnadsmöjligheter,
som en med honom i ekonomiskt hänseende jämställd och i yrkeshänseende
lika duglig brukare av egen jord icke komme i åtnjutande av.
Det finge icke vara förmånligare att arrendera jord än att bruka egen jord.
Lades iagstiftningen så, vore den inne på en farlig väg. I nu omförmälda
hänseende hade arrendeutredningen enligt styrelsens mening på vissa punkter
icke iakttagit den måttfullhet, som av omständigheterna varit betingad.

Egnahemsstyrelsen har framhållit att i näringslivet avtalsfriheten borde
vara regel och att densamma borde inskränkas endast i den mån samhällsintresset
så påfordrade. Enligt styrelsens åsikt hade arrendeutredningen
i alltför stor utsträckning utbytt avtalsfriheten mot tvångsbestämmelser och
alltför ensidigt tillgodosett arrendatorernas ekonomiska intressen. Jordägarnas
ekonomiska ställning vore ej sådan, att man utan att äventyra densamma
kunde pålägga jordägarna alltför långt gående förpliktelser.

Kunell. Maj:ts proposition nr 346. 39

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört
följande:

Förvaltningsutskottet vore icke främmande för att det i många fall kunde
behövas en förbättring i socialt hänseende för en stor del arrendatorer och
torpare. Örn, såsom arrendeutredningen framhållit, lagstiftningen borde innefatta
den avvägning av skilda intressen, som kunde antagas medföra största
möjliga gagn ur synpunkten av det allmänna bästa, kunde det emellertid med
skäl ifrågasättas, örn icke i ett dylikt fall det borde ankomma på det allmänna
att ingripa. Konsekvensen bleve annars den, att en enskild person
skulle tvingas att genom ekonomiska uppoffringar i högre grad än andra
medborgare i likartad ekonomisk ställning gagna det allmänna. Det vore numera
vanligt, att det allmänna finge bära de kostnader som vore förenade
med åtgärder av social natur. Att vidkommande arrenden ålägga jordägaren
att bestrida kostnaderna för dylika åtgärder kunde icke vara riktigt.

Jordbrukslcommissionen i Jönköpings län har yttrat följande:

Huru önskvärt det ur social synpunkt än kunde anses vara att åt huvudparten
av landets arrendatorer söka åstadkomma en lagstiftning, som ålade
jordägaren förpliktelser liknande de för bolag redan nu stadgade, komme
dock ett sådant förfarande att leda till att den enskilde jordägaren i många
fall sökte på ena eller andra sättet undvika utarrendering. Att en av de utvägar,
som han därvid komme att anlita, bleve försäljning av ägolotten, vore
påtagligt. Fråga uppstode då, örn det vore lyckligare för arrendatorn att förvärva
arrendestället — eventuellt genom utövande av förköpsrätt — än att
inneha det på arrende. Enligt kommissionens uppfattning vore det ingalunda
säkert, att de självägande jordbrukarna alltid hade det bättre än arrendatorerna,
helst om de förstnämnda vöre hårt skuldsatta. Och i det övervägande
flertalet fall torde förhållandet mellan jordägaren och arrendatorn vara
sådant, att den sistnämnde funne det vara med sin fördel förenligt att använda
sig av arrendemöjligheterna. Fråga bleve då om man för särfallen — de
ogina jordägarna — borde tillskapa en lagstiftning, som otvivelaktigt komme
att medföra en viss irritation även bland de humana och välsinnade jordägarna.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har anfört:

Inom förmögenhetsrätten brukade lagstiftningen tillerkänna kontrahenternas
överenskommelse giltighet, såvida avtalet icke tillkommit på ett otillbörligt
sätt. Denna avtalsfrihet vore till gagn för näringslivet och en förutsättning
för en rikare samhällsutveckling. Blott i undantagsfall ingrepe lagstiftaren
med förbud mot vissa kontraktsvillkor för att därigenom skydda
den kontrahent, som till följd av sin svagare ställning icke själv skulle lia
kunnat iakttaga sina intressen vid avtalets ingående, eller i övrigt förhindra
bestämmelser, som kunde strida mot viktiga allmänna intressen. — En undersökning
av jordägares och arrendatorers nuvarande ställning gåve vid
handen, att båda slagen av jordbrukare i jämförelse med andra befolkningsgrupper
bade att kämpa med svårigheter, varvid olika meningar kunde råda
örn vilkendera gruppen vore den sämst ställda. En svag räntabilitet hos jordbruket
måste även i hög grad träffa jordägaren, som vid utarrendering måste
finna sig i fallande arrendebelopp. Det förefölle, som örn utredningen icke
nog beaktat detta förhållande, då den föreslagit en så betydande utvidgning
av de lagbestämmelser som tvingade jordägaren till vissa prestationer emot
arrendatorn. Även örn avtalsfriheten på många mindre väsentliga punkter

Kungl. Majlis proposition nr 346.

utan större olägenhet kunde inskränkas till förmån för arrendatorn, borde
den dock bibehållas, där hänsynen till jordägaren krävde detta.

Sveriges skogsägareförbund bar uttalat att de föreslagna lagändringarna
tillsammantagna bomme att medföra allvarliga verkningar. Dessa kunde karakteriseras
så, att jordägarnas förfoganderätt över utarrenderad jord väsentligen
bortfölle samt att jordägarna till arrendatorernas förmån pålades ekonomiska
förpliktelser av mycket tyngande art.

Svenska lantarbetsgivareföreningen bar yttrat bland annat följande:

I full överensstämmelse med sitt framlagda idéprogram hade utredningen
underlåtit att taga några egentliga hänsyn till jordbrukets förbandenvarande
ekonomiska läge men däremot skänkt så mycket större beaktande åt kraven
på viss levnadsstandard. Fullföljandet av denna riktlinje hade icke kunnat
ske utan rubbning av de principer som uppbure vår privaträttsordning. Förslaget
innebure, vad beträffade en stor del av landets arrendejord, något som
i betydande mån närmade sig en egendomskonfiskation. Äganderättsbegreppet
urholkades så, att av detsamma blott återstode ett värdelöst skal. Föreningen
insåge visserligen, att en allmän omvärdering av uppfattningar och
sociala synpunkter kunde kräva viss omläggning av de rättsregler, vilkas
upprätthållande givit äganderättsbegreppet dess innehåll. Otvivelaktigt vore
det ett samhällsintresse att arrendatorerna, i den mån de ej själva kunde
skaffa sig en god och tryggad ställning, erhölle stöd av det allmänna. Men
likafullt vore föreningen övertygad om att arrendeutredningens förslag, som
i viss utsträckning syftade till en reell om ock ej formell expropriation av
torp- och arrendejorden till förmån för arrendatorerna, skjutit över målet.
Ett tillgodoseende av arrendatorernas och torparnas skäligen befogade krav
på samhälleligt bistånd till ernående av förbättrade villkor förutsatte på intet
sätt det långtgående angrepp mot hittillsvarande rättsordning, som utredningen
funnit för gott att föreslå. Snarare torde förslaget genom sitt ensidiga
beaktande av arrendatorernas intressen vara ägnat att framkalla en för näringslivet
skadlig rubbning av jordvärdet och den ekonomiska rörelsefriheten,
vilket som en naturlig följd medförde en minskning av jordägarnas benägenhet
att upplåta sin jord till brukande mot lega. Förslaget bomme därför
att skada såväl jordägarna som — på lång sikt — också den obesuttna
delen av landsbygdsbefolkningen.

Det vore alldeles klart att enskilda arrendatorer, därest lagförslaget genomfördes,
komme att sättas i en förmånligare ställning än hittills. Men därmed
vore ej sagt att lagen för samtliga eller ens flertalet arrendatorer innebure
ett obestridligt framsteg. Om den uppfattningen vunne insteg hos jordägarna,
att de i möjligaste mån borde undvika att upplåta sin jord till brukande
-— och allt talade för att så komme att ske, därest lagförslaget genomfördes
— komme detta att innebära ett allvarligt avbräck för dem, som i saknad
av kapital vore hänvisade till att bruka annans jord. Arrendeinstitutet hade
i vårt land i stor utsträckning nyttjats som en övergångsväg från arbetsanställning
till självägt jordbruk. Det hade i denna sin egenskap baft en stor
betydelse. Duktigt och framåtsträvande folk hade genom att övertaga jord
på arrende kommit i tillfälle att efter hand samla det kapital, som behövts
för att kunna övertaga en egendom med äganderätt. På så sätt hade jordbrukarestammen
ständigt erhållit en förnyelse av de bästa, de trägnaste, de
mest framsynta och kloka av jordbruksarbetarna.

Tillgången på arrendejord hade betydelse även för personer som förfogade
över något kapital. En förtänksam och kunnig jordbrukare funne det nårn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ligen ofta ekonomiskt mera fördelaktigt att investera sina penningmedel såsom
driftskapital än att offra dem på själva äganderättsförvärvet, med påföljd
att han sedan saknade erforderligt kapital för driften. Givetvis vore det
för jordbrukets utveckling av betydelse att brukarens disponibla penningmedel
i första hand användes som driftskapital.

Förslagets brister vore beroende framför allt på den starka beskärningen
av avtalsfriheten. Utredningen syntes därvid ha utgått från förutsättningar,
som bade föga med verkligheten att skaffa. Synpunkten att arrendatorn
merendels befunne sig i en ställning av underlägsenhet i förhållande till jordägaren
vore icke ägnad att läggas till grund för ett allmänt bedömande. Den
påstådda underlägsenheten hos arrendatorn förefunnes endast undantagsvis.
Jordägaren, som ofta saknade organisationsmässigt stöd vid arrendeavtalets
uppgörande eller vid omreglering av detsamma, vore, då han ställdes inför
arrendatorns och dennes organisations krav, ej sällan den svagare parten.
Då arrendatorerna numera stöddes av så mäktiga organisationer som Svenska
lantarbetareförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk och särskilda
länsvis upprättade arrendatorsföreningar, funnes det ingen anledning att på
grund av arrendatorernas påstådda beroende och svaga ställning i förhållande
till jordägarna beskära avtalsfriheten vid arrendeuppgörelse och ersätta
denna med långtgående tvångsbestämmelser. Utom faran för arrendeinstitutets
alltför snabba avveckling föranledde avtalsfrihetens begränsande att hänsyn
ej kunde tagas till lokala och individuella förhållanden, vilkas beaktande
kunde vara i hög grad sakligt befogat. Det vore med hänsyn härtill föreningens
bestämda uppfattning, att avtalsfriheten vid arrendeuppgörelse i
möjligaste mån borde bevaras och att såväl jordbruksnäringens och arrendatorernas
som det allmännas intressen komme att skadas, om den föreslagna
övergången lill tvångsbestämmelser i arrendelagen genomfördes.

Departem entschef en.

Den förebragta utredningen synes mig bestyrka den uppfattningen, alt en
revision av arrendelagstiftningen är önskvärd och av behovet påkallad. Av
de nyheter, som arrendeutredningens lagförslag innehåller, ha åtskilliga vunnit
allmän anslutning i de över förslaget avgivna yttrandena. Och ehuru
den föreslagna lagstiftningen i vissa andra stycken föranlett skiftande omdömen
och på sina håll en ganska stark kritik, synes likväl den meningen
vara förhärskande, att nuvarande förhållanden icke äro tillfredsställande
och att åtgärder till vinnande av en bättre ordning sålunda böra övervägas.

Vid lagstiftning om arrende är jordbruksnäringens befrämjande det främsta
huvudsyftet. Det gäller att vidmakthålla och utveckla bärkraftiga jordbruk.
Lagstiftningen bör med utgångspunkt härifrån givas en sådan utformning,
att dugande jordbrukare även såsom arrendatorer må se sig i stånd
att arbeta för jordbrukets utveckling. Därest man vill nå det med lagstiftningen
avsedda syftet torde det vara nödvändigt att tillse att en arrendator,
som genom omtanke och ekonomiska insatser bidragit lill den arrenderade
egendomens förbättring, vare sig det gäller byggnaderna eller jordens produktionsförmåga,
tillförsäkras en viss trygghet, att han själv eller hans
efterkommande få skörda frukterna av detta förbättringsarbete. Sådan
trygghet är i hög grad beroende av de omständigheter under vilka arrende -

Kungl. Majlis proposition nr 346.

avgiften bestämmes. Även om arrendatorerna äro sammanslutna i föreningar,
lärer likväl deras möjligheter att utan lagens bistånd vid en arrendeperiods
slut kunna påverka arrendeavgiften för kommande arrendeperiod vara
förhållandevis små. Under gångna tider har i många fall arrendatorn fått
betala ett förhöjt arrende för den värdestegring, som han genom eget arbete
och kapitaltillskott åstadkommit. Man må ej här invända att, därest arrendeavgiften
bestämts till för högt belopp, arrendatorn icke borde godtaga de
nya villkoren. Envar torde lätt inse, att en arrendator, som med intresse
och omtanke brukat en fastighet under en lång följd av år, finner det svårt
att behöva lämna den egendom som blivit hans och hans familjs hem.

I likhet med vad som skett på vissa andra områden av samhällslivet synes
förhållandet mellan de avtalsslutande parterna även på arrenderättens område
böra underkastas en fastare reglering än den som gäller. Enligt den
allmänna jordbruksräkning, vilken ägde rum under år 1932, voro omkring
20 procent av de brukningsdelar, vilka omfattade minst två hektar åker, utarrenderade.
Och av den åkerareal om tillhopa 3,575,389 hektar, som hörde
till brukningsdelar av sagda storlek, brukades icke mindre än 954,885
hektar eller sålunda nära 27 procent av arrendator. Det samhällsekonomiska
intresset av att produktionen befrämjas å arrendejordbruken -—- och detta
även genom produktionsbefrämjande åtgärder på längre sikt — har sålunda
en styrka och betydenhet, som gör att delta intresse måste beaktas, även där
detsamma icke låter sig förena med principen om avtalsfrihet i förhållandet
mellan enskilda. Sedan länge har ju också arrendelagstiftningen inrymt lagbud
av tvingande karaktär.

I de reformsträvanden, som under senare år gjort sig gällande på förevarande
område, torde emellertid de socialpolitiska synpunkterna ha trätt
starkare i förgrunden än den rent nationalekonomiska sidan av lagstiftningens
uppgifter. De många yrkanden örn lagändring, vilka motionsvis framförts
inom riksdagen eller på annat sätt erhållit offentlighet, ha i allmänhet
tagit sikte på en förbättring av arrendatorernas ställning i socialt hänseende,
en tendens som med hänsyn till det rådande utgångsläget synes fullt
naturlig. Detta betonande av de sociala önskemålen behöver givetvis ej innebära
någon motsättning till vad som nyss framhållits såsom arrendelagstiftningens
ögonmärke. En förbättring av arrendatorernas ställning i de
olika hänseenden som här kunna ifrågakomma — exempelvis större trygghet
i besittningen, förbättrad byggnadsstandard, ökad möjlighet till gottgörelse
för kapitalinvesteringar, en mera rättvis värdering av åtagen arbetsskvldighet
o. s. v. — torde i stort sett vara ägnad att skapa gynnsammare
betingelser för jordens brukande och att sålunda medverka till en förkovran
av jordbruksnäringen.

Den nuvarande arrendelagstiftningen innefattar dels bestämmelser av allmän
räckvidd och dels av sociala hänsyn betingade särbestämmelser för vissa
slag av jordbruk. Beträffande dessa särbestämmelser — den sociala arrendelagstiftningen
— har såsom ett huvudmotiv ofta åberopats den omständigheten,
att arrendatorn skulle befinna sig i en ställning av underlägsenhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

i förhållande till jordägaren, en ställning som vore ägnad att försvåra arrendatorns
möjlighet att på egen hand hävda sina befogade önskemål vid avtalsslutet.
Även arrendeutredningen har i olika sammanhang framfört denna synpunkt,
som enligt dess mening hade en vidsträckt giltighet och borde beaktas
jämväl utanför området av den nuvarande sociala arrendelagstiftningen. Tydligt
är att en dylik underlägsenhet kan tänkas förekomma jämväl inom
andra grupper av arrenden än den, som omfattar bolagsarrenden och därmed
likställda. Emellertid är jag i viss mån benägen att instämma med dem,
som ansett att berörda synpunkt är mindre väl ägnad att tjäna såsom ledning
vid arrendelagstiftningens uppbyggnad. Och det har ej utan fog erinrats,
att arrendatorerna numera, såsom följd av organisationsväsendets utveckling
och tidsomständigheterna i övrigt, måste antagas besitta större möjlighet
att hävda sina befogade intx-essen gentemot jordägarna.

Ur flera synpunkter torde det emellertid vara ändamålsenligt att arrendelagstiftningen
liksom hittills uppdelas i en allmän och en speciell avdelning.
Det behov, som kan tänkas påfordra en begränsning av avtalsfriheten genom
tvingande lagbud, är tydligen av olika styrka vid olika typer av arrenden.
Lika tydligt är, att örn en viss tvingande reglering, motiverad av samhällsekonomiska
eller sociala intressen, kan tänkas lämplig beträffande vissa
grupper av arrenden, dess genomförande likväl vid andra slag av arrenden
skulle kunna möta avgörande praktiska svårigheter. Härvidlag framträder
en skillnad särskilt mellan sådana brukningsdelar, vilka allenast av tillfälliga
orsaker bliva föremål för utarrendering, och de fastigheter, där jordens
brukande genom arrendator är det normala. Att behovet av avtalsfrihet gör
sig starkare gällande vid de tillfälliga än vid de permanenta arrendena torde
ligga i öppen dag.

Såsom arrendeutredningen inledningsvis framhållit måste vid valet mellan
dispositiva och tvingande regler tagas särskild hänsyn till den omständigheten,
att själva arrendeförhållandet för sin tillkomst förutsätter ett frivilligt
avtal mellan jordägare och arrendator. Ett tvångsingripande, som avser vissa
sidor av arrendeförhållandet, kan nämligen tänkas återverka icke blott på
utformningen av avtalet i sådana delar för vilka dispositionsfrihet är rådande
utan även på villigheten att överhuvudtaget sluta arrendeavtal. Att på grund
av detta sammanhang effekten av en viss regel skulle kunna bliva en annan
än den som egentligen varit avsedd, är givetvis en omständighet, som manar
till varsamhet vid införandet av tvingande lagbud på förevarande område.
Lagändringar till ena partens förmån kunna, även örn desamma var för sig
synas nyttiga och önskvärda, likväl sammanlagt utgöra en sådan belastning
för den andra parten, att mindre gynnsamma verkningar därav kunna uppkomma.
Vad angår den sociala arrendelagstiftningen har från många håll
gjorts gällande, att arrendeutredningens förslag genom sina tvångsbestämmelser
till arrendatorernas förmån lade en alltför stor börda på jordägarna.
Det har befarats att många jordägare, hellre än att finna sig i en dylik ordning,
komme att avstå från att upplåta jord på arrende, ett resultat som
syntes innebära en nackdel jämviil för arrendatorsklassen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Den sålunda framförda kritiken förtjänar naturligen att uppmärksammas.
Även örn innehav under äganderätt icke minst från samhällets synpunkt
utgör den bästa besittningsformen, är det likväl av icke ringa betydelse att
vid sidan av de självägda jordbruken även arrendeställen finnas att tillgå.
För den som vill ägna sig åt jordbruk, oaktat egna kapitalresurser saknas, är
övertagandet av jord på arrende ofta den bästa att icke säga den enda lösningen.
Genom arrendeinstitutionen underlättas en viss cirkulation inom jordbrukarldassen.
Den obemedlade jordbruksarbetarens väg uppåt till ställningen
av självägande går merendels över arrendet. Även ungdomen från
jordbrukarhem går ofta denna väg fram till ställning av självägande. I betraktande
av dessa och andra omständigheter kan det näppeligen anses såsom
en uppgift för en reform att påskynda en fortgående avveckling av arrendesystemet.

Farhågor av det slag som nu berörts må väl giva anledning till en viss försiktighet
i fråga om upptagandet av tvingande bestämmelser i arrendelagstiftningen.
De böra däremot ej föranleda en negativ hållning inför varje
strävan att med lagstiftningens hjälp söka befrämja jordbruket å arrendeställena
och förbättra arrendatorernas ställning i ekonomiskt och socialt hänseende.
I vad mån införandet av tvingande bestämmelser utlöser en tendens
till avveckling av arrendesystemet är en fråga, som knappast kan på förhand
med säkerhet bedömas. Bleve en sådan tendens av jämförelsevis måttlig
styrka, kunde den givetvis icke vålla några märkbara olägenheter i de
avseenden som här förts på tal, därest nedgången i fråga örn arrendejordbruken
motsvarades av en uppgång beträffande de självägda jordbruken. Och
en dylik förskjutning i proportionen mellan de båda kategorierna av jordbruk
kan icke anses medföra enbart ogynnsamma verkningar. Här må hänvisas
därtill, att denna proportion för närvarande är synnerligen växlande
inom skilda delar av riket. Såsom exempel må nämnas, att medan i Östergötlands
län arrendejordbruken enligt 1932 års allmänna jordbruksräkning
utgjorde 49.8 procent av samtliga brukningsdelar omfattande minst två hektar
åker, motsvarande procentsiffra för Västerbottens län allenast var 4.6.
Hurudan proportionen bör vara för att kunna betraktas såsom den mest
önskvärda är en fråga, som det torde vara fruktlöst att söka besvara. I den
mån en tendens skulle framkomma att sammanföra för självständigt jordbruk
lämpade arrendegårdar med andra bärkraftiga brukningsdelar är detta
emellertid en icke önskvärd utveckling.

De olägenheter, som kunna tänkas vara förbundna med en nedgång i förekomsten
av arrendeställen, torde huvudsakligen vara av övergående natur.
De synas icke utgöra verkligt avgörande hinder mot en reform av arrendelagstiftningen
i avsedd riktning. Ä andra sidan måste givetvis undersökas,
i vad mån åtgärder kunna vidtagas i syfte att mildra dylika olägenheter.
Vad arrendeutredningen härutinnan föreslagit — och här avses särskilt
förköpsrätten samt den retroaktiva tillämpningen av optionsrätten —
har mött tämligen stark kritik i de avgivna yttrandena. Såsom jag längre

Kungl. Majlis proposition nr 346.

fram får tillfälle att närmare utveckla torde vissa jämkningar i arrendeutredningens
förslag i dessa stycken vara av behovet påkallade. I princip
delar jag emellertid arrendeutredningens åsikt att en skärpt arrendelagstiftning
påkallar ingripanden av föreslagen art, åsyftande att motverka den befarade
tendensen till arrendesystemets avveckling.

Huruvida ur andra synpunkter än nu berörts arrendeutredningens förslag,
i vad angår den sociala arrendelagstiftningen, kan anses väl avvägt eller om
icke därigenom skulle å jordägaren läggas en alltför tung börda, är tydligen
en fråga, varom meningarna kunna vara delade. Såsom närmare framgår
av mitt ståndpunktstagande till de principiella frågor, vilka i det följande
skola var för sig behandlas, har jag med vissa jämkningar i stort sett funnit
arrendeutredningens förslag vara ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
I några stycken — såsom beträffande nybyggnadsskyldighet samt
kontroll över lagstiftningens efterlevnad — har det synts mig erforderligt att
i viss omfattning mildra de enligt arrendeutredningens förslag jordägaren
ålagda skyldigheterna. Av skäl, som komma att närmare utvecklas, har det
å andra sidan synts önskvärt, att de föreslagna särskilda bestämmelserna för
vissa jordbruksarrenden erhålla tillämpning jämväl med avseende å vissa
större arrendeställen under de ägarekategorier som med nämnda bestämmelser
avses. Här må endast framhållas, att det ur den allmänekonomiska synpunkten
att främja jordbrukets produktionskraft och höja jordens hävd och
kultur principiellt sett måste framstå lika angeläget att tillförsäkra skickliga
och intresserade brukare av större arrendegårdar en tryggare ställning som
innehavare av smärre arrendeställen. En icke obetydlig höjning av den s. k.
övre arealgränsen har därför föreslagits.

Arrendelagstiftningens omarbetning har även aktualiserat frågan om en
sammanslagning av den norrländska arrendelagen med nyttjanderättslagens
sociala arrendebestämmelser. Vad arrendeutredningen föreslagit i syfte att
åvägabringa en dylik större enhetlighet i lagstiftningen har med stor samstämmighet
tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Det är ock tydligt att sammanslagningen
medför bestämda fördelar ur synpunkten av reda och överskådlighet.
Då de viktigaste av de bestämmelser i norrländska arrendelagen,
vilka tillkommit med särskild hänsyn till förhållandena i norra Sverige, enligt
arrendeutredningens förslag avses skola upptagas i nyttjanderättslagen, ehuru
med bibehållen begränsning av deras geografiska tillämpningsområde, torde
från speciellt norrländsk synpunkt några betänkligheter mot förslaget ej behöva
möta.

En revision av arrendelagstiftningen synes böra medföra att de särskilda
författningar, som reglera förhållandena vid kronoarrenden och ecklesiastika
arrenden, underkastas en översyn i syfte att bringa dem i närmare överensstämmelse
med de ändrade stadgandena i arrendelagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 46.

Arrendatorns besittningstid.

Gällande rätt.

Enligt allmänna arrendelagen skall arrendeavtal slutas på viss tid eller
ock för arrendatorns livstid; dock att där upplåtelsen angår fideikommiss,
boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver
sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för sådan tid. Är
icke arrendetiden bestämd på sätt nu sagts, skall avtalet anses ingånget för
en tid av fem år. Längsta arrendetiden är femtio år. Någon minimitid för
arrendeupplåtelser finnes ej stadgad i allmänna arrendelagen.

Däremot innehåller den sociala arrendelagstiftningen bestämmelser örn
minimitid. Denna utgör vid arrenden under bolag och med dem likställda
jordägare femton år och vid arrenden under fideikommiss tio år.
Dessa bestämmelser äga dock ej tillämpning med avseende å förlängning av
arrendeavtal. Om ett avtal varit gällande under den föreskrivna minimitiden,
kan det därefter förlängas för huru kort tid som helst.

Rätt för arrendator att påfordra förlängning av arrendeavtal, s. k. optionsrätt,
inrymmes allenast i de särskilda författningar som gälla för ecklesiastika
arrenden samt kronoarrenden. Enligt ecklesiastik boställsordning
skall arrendatorn eller, om han avlidit, hans änka och barn äga företrädesrätt
att ånyo arrendera lönebostället på de villkor som efter förslag av
pastoratet godkänts av boställsnämnden. Förutsättningarna för dylik optionsrätt
äro, att arrendatorn innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans
med återstående delen av arrendetiden uppgår till sju år, samt att
han väl brukat lönebostället. Har arrendatorn icke inom en månad, efter
det pastoratet hembjudit honom arrendet på fastställda villkor, övertagit
detsamma, anses optionsrätten förfallen; arrendatorn är dock icke skyldig
att i anledning av gjort hembud träffa sitt val förrän nio månader före
arrendetidens utgång.

Arrendeutredningen.

I sitt betänkande har arrendeutredningen understrukit vikten av att för
arrendatorerna beredes en mera tryggad och varaktig besittningsrätt än som
följer av nuvarande lagbestämmelser. Emellertid har utredningen funnit
önskemålet härom icke kunna vinnas genom en enhetlig reglering. I betraktande
av att många arrendeupplåtelser betingas av tillfälliga orsaker, har utredningen
icke funnit lämpligt att i allmänna arrendelagen införa någon
bestämmelse om minimiarrendetid. Undersökningen har i stället inriktats
på frågan i vad mån de arrenden av permanent karaktär, vilka för närvarande
lyda under allmänna arrendelagen, borde bliva föremål för en speciell
reglering, åsyftande att tillförsäkra arrendatorerna en mera varaktig
besittning. Under hänvisning till att särskilda regler redan nu äro gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

för ecklesiastika arrenden samt kronoarrenden och att någon skärpt reglering
i förevarande hänseende icke lämpligen syntes böra genomföras med
avseende å kommunernas arrendeupplåtelser, vilka mycket ofta vore av tillfällig
karaktär, har arrendeutredningen funnit den föreliggande frågan närmast
angå den grupp av arrenden, som avse fastigheter i de under enskild
ägo befintliga jordkomplexen av godstyp. Enligt arrendeutredningens mening
gåve det förebragta utredningsmaterialet belägg för önskvärdheten och
behövligheten av en minimitidsreglering för sistnämnda grupp av arrenden.
Med denna har även synts böra likställas arrenden under stiftelser eller
ideella föreningar, och detta oavsett, huruvida dylika arrenden avse fastigheter
i godskomplex eller icke.

Den åsyftade minimitidsregleringen för ifrågakomna grupper av arrenden
har i förslaget ernåtts, genom att dessa arrenden indragits under den sociala
arrendelagstiftningen. Då det emellertid funnits lämpligt att bibehålla den
begränsning av nämnda lagstiftning, som innefattas i kravet på en maximiareal
av tjugufem hektar odlad jord, ha enligt förslaget de större arrendena
fått förbliva under den allmänna arrendelagen, varigenom de sålunda fritagits
från minimitidsreglering.

Inom den sociala arrendelagstiftningen har arrendeutredningen föreslagit
en vittgående omläggning, innebärande att den nuvarade femtonåriga minimitiden
skall utbytas mot ett system med femårig minimitid i förening med
optionsrätt. Denna nya ordning avses skola vinna tillämpning, icke blott med
avseende å arrenden under bolag och med dem likställda jordägare, utan
även beträffande arrenden under fideikommiss samt beträffande de arrenden,
vilka enligt vad ovan nämnts skulle komma att överflyttas från den
allmänna arrendelagen. Emellertid avses de föreslagna reglerna ej skola
gälla, om med upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande
arbetskraft för skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen
avser sadan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt
arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin
huvudsakliga bärgning. Dylika smärre arbetararrenden skulle i fråga om besittningstiden
komma att likställas med arrenden under allmänna arrendelagen.

Den av arrendeutredningen föreslagna regleringen innehåller i huvudsak
följande. Arrendeupplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Vid utgången
av sådant arrende skall arrendatorn i regel äga rätt till nytt arrende
för en tid av fem år, och sådan optionsrätt får ånyo utövas vid utgången
av vart femte år. Emellertid kan optionsrätten bringas att förfalla, om arrendatorn
i avsevärd mån eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet, örn
jordägaren avser att själv bruka fastigheten eller örn det eljest på grund av
särskilda förhållanden måste anses för jordägaren medföra synnerligt men,
alt arrendatorn kvarsitler å fastigheten. -— Optionsrätten skall enligt förslaget
inträda automatiskt. Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende,
aligger det honom alt senast tio månader före arrendetidens utgång giva det
jordägaren tillkänna på sätt örn uppsägning är stadgat. Sker ej tillkänna -

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

givande inom sagda tid, blir arrendatorn för sin del bunden av nytt arrende
på de villkor, som kunna bliva bestämda. Förmenar jordägaren, att arrendatorn
ej äger optionsrätt på grund av omständighet som ovan nämnts, åligger
det honom att instämma talan senast åtta månader före arrendetidens utgång.
— Enligt förslaget står det kontrahenterna fritt att vid varje arrendeperiods
utgång påkalla den reglering av arrendevillkoren, som efter förhållandena
kan vara skälig. Härvid skall förfaras på så sätt, att ändringsyrkandet
tillkännagives för motparten senast åtta månader före arrendetidens
utgång. Där ej överenskommelse kan ernås, skall frågan om ändring i arrendevillkoren
avgöras av skiljemän. Beträffande sådant ärende skola bestämmelserna
i lagen örn skiljemän äga motsvarande tillämpning. I fråga
om skyldighet att gälda ersättning till skiljemännen föreslås dock den regeln,
att sådan skyldighet ej må i vidare mån än beträffande halva ersättningen
kunna åläggas arrendatorn, utan så är att han uppenbarligen påkallat
förfarandet utan skäl. Där arrendeavtalet ej föreskriver till vilket antal och
på vad sätt skiljemännen böra utses, skola enligt förslaget ledamöterna i den
jordbrukskommission, inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen,
vara skiljemän.

Till motivering av sitt förslag har arrendeutredningen anfört bland annat
följande:

Det hade tidigare från skilda håll gjorts gällande, att en första upplåtelsetid
om femton år icke för de arrenden varom här vore fråga vore tillräckligt lång
för att bereda arrendatorn den eftersträvade tryggheten och självständigheten,
en brist som skulle vara särskilt framträdande, i den mån det gällde att i
större grad stimulera arrendatorns villighet att företaga nyodlingsarbeten å
den arrenderade fastigheten. Det hade framhållits att den första upplåtelsetiden
borde i görligaste mån motsvara den period av arrendatorns livstid, varunder
han i normala fall besutte full arbetsförmåga. Och man hade från
denna utgångspunkt kommit därhän, att man ansett minimitiden böra utsträckas
ända till trettio år. Den uppfattning som sålunda kommit till synes
torde ha ett berättigande såtillvida, att det knappast kunde anses tillfredsställande
att en arrendator, såsom nu vore fallet, efter förloppet av femton år
skulle sakna varje rättslig garanti att fortfarande få bruka den till honom
upplåtna jorden. Även örn den nuvarande minimitidsregleringen kompletterades
med föreskrift örn minimitid vid förnyad upplåtelse, kunde en dylik
anordning likväl icke undanröja det osäkerhetstillstånd för arrendatorn, som
inställde sig när arrendeperioden lede mot sitt slut och som kännetecknades
därav, att arrendatorn ej kunde utgå från att den lega, som komme att avfordras
honom vid ny upplåtelse, bleve sådan att han rimligen kunde kvarstanna
såsom arrendator.

Vad sålunda anförts vore emellertid icke avgörande för frågan, huruvida
en mera tryggad och varaktig besittning lämpligen skulle kunna beredas arrendatorn
genom utsträckning av minimitiden för upplåtelsen. Det borde i
detta sammanhang icke frånses, att redan en minimitid av femton år visat
sig kunna medföra praktiska svårigheter av skilda slag. Den pålade jordägaren
risken att för en avsevärd tidrymd vara bunden vid en arrendator,
som måhända icke visade sig skickad att driva jordbruket på ett sätt som
motsvarade jordägarens befogade önskemål. Om det därjämte vore avsett att
arrendatorn skulle ägna sig åt arbete för jordägarens räkning, tillkomme

Kungl. Maj.ts proposition nr -340

ytterligare den risken, att arrendatorn funnes sakna de kvalifikationer som
dylikt arbete nödvändiggjorde. Att arrendeavtal så ofta stöde i faktiskt eller
rättsligt samband med arbetsavtal vore överhuvudtaget ägnat att försvåra
uppställandet av en längre minimitid för arrendeupplåtelse. När jordägarens
intresse av att hålla arrendeställen väsentligen vore inriktat på att därigenom
bekomma arbetskraft för sitt skogsbruk eller jordbruk, kunde en alltför snäv
begränsning av jordägarens möjlighet att förfoga över fastigheterna föranleda
honom att söka tillgodose behovet av arbetskraft genom anlitande av andra
metoder än arrendeupplåtelse. Vunnen erfarenhet syntes ock ådagalägga, att
den femtonåriga minimitiden varit en bidragande orsak till den för arrendatorerna
mindre gynnsamma utveckling, som här och var kommit till synes i
bristande villighet från jordägarnas sida att garantera arbetstillfällen för
arrendatorerna och i en tendens hos jordägarna att vilja helt avveckla arrendesystemet.

I detta sammanhang kunde även erinras örn de önskemål som framställts
därom, att lagen borde anvisa en utväg för vardera kontrahenten att under
löpande arrendeperiod framtvinga sådan reglering av arrendeavgiften, som
kunde finnas påkallad med hänsyn till inträffade konjunkturförändringar.
Då gällande lag -— bortsett från det speciella fallet att missväxt inträffade -—
icke inrymde någon sådan rätt att framtvinga reglering, medförde tydligen
det långfristiga avtalet en icke oväsentlig risk, att logan komme att stå i missförhållande
till arrenderättens verkliga värde. Väl syntes denna risk för arrendatorns
vidkommande vara i viss mån mildrad därigenom, att han vid
utgången av vart femte år hade rätt att uppsäga arrendet. En dylik uppsägningsrätt
torde emellertid sällan utgöra något effektivt hjälpmedel för en
arrendator, som önskade hävda sitt intresse av att fortfarande få bruka
fastigheten mot en skälig lega. Om ett starkt prisfall drabbade jordbrukets
produkter, komme den arrendator som förbundit sig att erlägga fast arrendeavgift
i penningar merendels i det svåra valet att antingen gälda en efter förhållandena
oskäligt hög lega eller att lämna arrendet. Den med minimitidsregleringen
åsyftade varaktigheten och tryggheten i besittningen kunde under
.sådana omständigheter bliva illusorisk.

Örn .sålunda en anordning, varigenom arrendeavgiften kunde regleras under
löpande arrendeperiod, ur liera synpunkter tedde sig önskvärd såsom komplement
till en bestämmelse örn femtonårig minimitid och givetvis skulle vara
än mera behövlig, för den händelse minimitiden utsträcktes, vore det å andra
sidan uppenbart att en sådan anordning, hur densamma än närmare utformades,
måste bliva förbunden med betydande vanskligheter. Att den innebure
ett starkt avsteg från avtalsfrihetens princip finge visserligen icke, med
hänsyn till de intressen sorn den sociala arrendelagstiftningen avsåge att
skydda, i och för sig tillmätas någon avgörande betydelse. Men tydligt vore,
att anordningen skulle giva upphov till en betänklig osäkerhet i förhållandet
mellan jordägare och arrendator. Ingendera kontrahenten skulle känna sig
trygg, att han icke när sorn helst under arrendetiden och måhända av oberättigad
anledning utsattes för motpartens krav på reglering av tegan. Det
vore sålunda fara värt att anordningen gåre upphov till slitningar mellan
kontrahenterna och även till talrika rättstvister, vilkas lösande genom domstol,
skiljemän eller något för ändamålet tillskapat organ bleve en besvärlig och
måhända dyrbar procedur.

Då det enligt vad nu anförts å ena sidan förelåge ett behov av att logan
utan alltför lång tidsutdräkt anpassades efter de växlande förhållandena, men
detta behov å andra sidan icke syntes lämpligen kunna tillgodoses på det
sätt, att envar av kontrahenterna berättigades att oberoende av den avtalade

[lilläng till riksdagens protokoll 104.1. 1 sunil. Nr Sid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

arrendetidens utgång påkalla ändring i den överenskomna legan, torde med
fog kunna betvivlas, att föreskrivandet av långa minimitider vore den bästa
vägen, när man ville tillförsäkra arrendatorerna förmånen av varaktig och
tryggad besittning. Uppmärksamheten syntes fastmera böra inriktas på möjligheten
att bereda arrendatorn en viss rättslig garanti, att han vid den avtalade
upplåtelsetidens utgång kunde erhålla nytt arrende emot den lega som
efter dåvarande förhållanden finge anses skälig. Sådan garanti syntes ej
kunna vinnas genom införande av ett medlingsinstitut av det slag, som blivit
ifrågasatt av andra lagutskottet vid 1936 års riksdag. Så länge det icke vore
avsett att kontrahenterna skulle vara bundna av vad de utsedda medlarna
funne skäligt, torde en arrendator, som hade anledning att betvivla jordägarens
villighet att medgiva honom nytt arrende på rimliga villkor, näppeligen
kunna utgå från att legan kommc att bestämmas till belopp varmed
arrendatorn kunde åtnöjas.

Med en lagbestämmelse av innehåll att arrendatorn skulle äga rätt till nytt
arrende vore ej heller mycket vunnet, därest lagen samtidigt medgåve jordägaren
oinskränkt frihet att fastställa arrendeavgiften för den nya perioden.
Den betydelse, som legans storlek uppenbarligen hade med avseende å arrendatorns
möjlighet att kvarstanna å fastigheten, torde i själva verket hindra
varje försök att utan tillgång till tvångsingripande i legans bestämmande trygga
arrendatorns besittning vid arrendeperiodens utgång. Därest man sålunda
genom lagstiftningens hjälp ville göra besittningstiden längre än den avtalade
arrendeperioden, torde det bliva erforderligt att möjliggöra arrendevillkorens
bestämmande genom något opartiskt organ.

Syftet med optionsrätten vore att tillförsäkra arrendatorn besittning under
längre tid än som skulle kunna föreskrivas såsom minimitid för en arrendeupplåtelse.
En viktig fråga vore naturligen, hur långt man i detta hänseende
borde gå. Visserligen kunde det ej vara påkallat att angiva en viss tidslängd,
såsom motsvarande det behov vilket här ansåges tarva beaktande. Ur allmän
synpunkt torde det nämligen i och för sig vara önskvärt, att en till tiden
obegränsad besittning möjliggjordes för envar, som ägnade sig åt jordens
brukande och innehade de för sådant arbete nödiga egenskaperna. Detta i
sakens natur liggande önskemål kunde emellertid, när brukaren vore en
arrendator, tänkas komma i konflikt med jordägarens intresse av att kunna
disponera över jorden. Frågan gällde sålunda närmast, i vad mån den möjlighet
till successiv förlängning av arrendet, som optionsrätten erbjöde, borde
av hänsyn till jordäganderätten underkastas begränsning sålunda, att optionsrätt
icke skulle få utövas, sedan arrendatorn innehaft fastigheten under
viss tid.

Vid bedömande av denna fråga torde böra ihågkommas, att optionsrätten
icke skulle vinna tillämpning vid andra arrenden än sådana som vöre av
permanent karaktär. Ej heller avsåges att optionsrätten skulle utgöra något
hinder för jordägaren — vare sig denne själv upplåtit arrendet eller efter
upplåtelsen förvärvat äganderätt till fastigheten -— att för egen del övertaga
jordens brukande. Vid sådant förhållande syntes optionsrättens inverkan på
jordägarens förfoganderätt vara väsentligen begränsad därtill, att jordägaren
icke, så länge optionsrätten bestode, kunde fritt utarrendera jorden till den,
som eventuellt skulle vara villig att betala högre arrende än vad som kunde
påräknas bliva bestämt genom skiljenämnd. Att denna omständighet i händelse
av fastighetens utbjudande till försäljning skulle kunna verka i viss
mån nedpressande på eventuella köpeanbud, borde tydligen ej heller lämnas
ur räkningen. För sin del hade arrendeutredningen emellertid icke kunnat
finna att jordägarens intresse av att kunna fritt betinga sig största möjliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

fördel vid affärstransaktioner med avseende å fastigheten ur allmän synpunkt
kunde tillmätas sådan vikt, att önskemålet örn besittningens tryggande för
den, som brukade jorden, av hänsyn därtill borde stå tillbaka. Att optionsrätten
efter förloppet av viss tid skulle behöva avbrytas enbart därför, att
jordägaren skulle bliva i tillfälle att fritt tillvarataga eventuella vinstmöjligheter,
syntes näppeligen påkallat. Man torde för övrigt kunna utgå därifrån,
att även örn optionsrätten icke underkastades tidsbegränsning, besittningsförhållandet
likväl i många fall korame att avbrytas. En jordägare torde sålunda
icke komma att sakna tillfällen, då han stöde fullständigt fri med avseende
å möjligheten att draga fördel av eventuellt förekommande jordvärdestegring.

Även om jordägaren i fråga örn valet av arrendator icke kunde påräkna
samma frihet som han för närvarande åtnjöte vid utgången av en arrendeperiod,
erbjöde dock förslaget jordägaren den fördelen att han, i sådana fall
där en verkligt befogad anledning till ombyte av arrendator förelåge utan att
dock arrenderätten förverkats, redan efter fem år kunde framtvinga arrendatorns
skiljande från fastigheten. I betraktande härav kunde med fog göras
gällande, att det föreslagna systemet i stort sett medförde mindre risker i
förevarande hänseenden än vad fallet vore med den nuvarande femtonåriga
minimitiden. Vad beträffade de olägenheter, som kunde tänkas uppkomma på
det sätt, att en jordägare i något fall nödgades att flera arrendeperioder i följd
behålla en arrendator, som han måhända icke vid fritt val hade velat acceptera,
syntes det knappast antagligt, att dessa i praktiken skulle bliva av någon
märkbar betydelse. Arrendeutredningen hade för sin del icke i nu berörda
omständigheter trott sig finna något avgörande skäl att föreslå optionsrättens
upphörande efter förloppet av ett visst antal år.

En av ledamöterna i arrendeutredningen (herr Tamm) har avstyrkt införandet
av optionsrätt för sociala arrenden. I stället har han förordat bibehållande
av den femtonåriga minimiarrendetiden samt upptagande av en regel
därom att arrende, som varit gällande femton år, icke skulle få förlängas
på kortare tid än fem år. Till stöd för denna ståndpunkt har reservanten
anfört bland annat följande:

Den föreslagna optionsrätten, som skulle kunna gå i arv till arrendatorns
efterlevande i obegränsad tid, komme att ligga såsom ett evighetsservitut å
fastigheten. Genomfördes bestämmelser av denna art, kvarstode föga av
jordäganderätten till den utarrenderade jorden. Arrendatorn och hans efterkommande
besutte denna för all tid oell disponerade densamma efter eget
och jordbrukskommissionens bestämmande. Jordägarens befattningstagande
med fastigheten inskränktes till att bygga och underhålla husen samt att
betala arrendatorn ersättning för de förbättringar denne eventuellt genomförde.

Under dessa förutsättningar hade man att förvänta, att jordägaren i verkligheten
ofta komme att bringas i det läge, alt han vore villig att betala penningar
för att kunna återfå rådigheten över sin fastighet och bli av med en
arrendator, som förstode att gentemot honom utnyttja de möjligheter som lagen
skänkte. Ett frivilligt frånträdande av aiTendet komme säkerligen att
bli ett handelsobjekt, för vilket snabbt en viss taxa komme att utbilda sig
i praxis. Lagstiftningens komplex av ekonomiska förmåner för arrendatorn
måste representera eif påtagligt ekonomiskt värde, som arrendatorerna säkerligen
ej komme att försumma att evalvera i penningar. När arrendet
bleve en handelsvara mellan jordägaren och arrendatorn, komme det givetvis
även att få ett handelsvärde i öppna marknaden mellan arrendespekulanter

Kungl. Maj:ts proposition nr 3J6.

eller kanske rättare spekulanter i arrendelagstiftningens förmåner. Då arrendeavtalen
finge ett fristående handelsvärde. ett slags goodwill, som kunde
köpas och säljas, så innebure detta, att själva fastighetens värde i samma
mån urholkades. Nämnda goodwillvärde uppstode genom att nyttjanderätten
ansåges ekonomiskt mycket förmånlig. I motsvarande mån måste då fastighetens
avkastning för den som upplåtit nvttjanderätten sjunka. Detta
medförde ett sänkt fastighetsvärde. Den föreslagna lagstiftningens verkliga
innebörd vöre sålunda en förtäckt expropriation av viss del av den utarrenderade
jordens handelsvärde till förmån för arrendatorsklassen.

Av de i förslaget upptagna grunderna för optionsrättens förfallande vore
det blott en, som komme att visa sig vara av reellt värde, nämligen att jordägaren
själv ville bruka fastigheten. Emellertid kunde de flesta ej använda
denna utväg. De som utarrenderade jord gjorde detta vanligen just därför,
att de av en eller annan anledning vore förhindrade att bruka jorden själva.
De båda övriga grunderna för optionsrättens förfallande vore enligt reservantens
mening tämligen värdelösa. Det vore ytterst vanskligt att få en arrendator
avlägsnad, även örn rena förverkandeskäl förelåge. Utan att vanliävdsgränsen
överskredes, kunde en egendom långsamt svältas ut, så att den
efter hand bleve allt mer värdelös. Reservanten vore övertygad örn att det i
ett dylikt fall aldrig bleve möjligt att få en arrendator avlägsnad enligt 53 § i
förslaget, utan jordägaren torde få stillatigande bevittna förhållandet arrendeperiod
efter arrendeperiod. Lika svårt komme det att i en mängd fall bli
för en jordägare att vid domstol bevisa, att det för honom medförde synnerligt
men att arrendatorn kvarsutte å fastigheten. Reservanten betvivlade
att exempelvis en sådan omständighet, som att djupgående ovänskap
rådde mellan jordägaren eller hans familjemedlemmar och arrendatorn
eller dennes familjemedlemmar, komme att anses som grund för optionsrättens
förfallande. Jordägaren finge nog i dylikt fall för livstid finna sig i
den ofrid och vantrevnad, som det nära grannskapet med fientligt sinnade
personer alltid måste innebära. Slutligen borde framhållas, att det enligt
vårt folks uppfattning och vanor måste te sig synnerligen osympatiskt, att
en jordägare måste processa vid domstol för att få rätt att vid en arrendeperiods
utgång taga egen jord under eget bruk. Utredningen hade här i sina
ensidiga strävanden kommit långt vid sidan av gammal svensk rättsuppfattning.

Reservanten hade övervägt, örn det skulle kunna vara ändamålsenligt med
en optionsrätt utövad en eller ett par gånger, så att man därigenom komme
upp till en något så när lång, tryggad brukningsrätt. För ernående av detta
syfte syntes det emellertid vara bättre med en tämligen lång minimiarrendetid,
till vilken borde kunna anknytas en av jordbrukskommissionerna utövad,
frivilligt påkallad rådgivande och medlande verksamhet, som skulle ha till
syfte att ena parterna örn villkoren för arrendeförhållandets bestånd. Optionsrätten
måste alltid medföra stridigheter mellan parterna. Därjämte ledde
den förr eller senare till ett ingripande i avtalsfriheten genom statligt organ.
Reservanten avstyrkte därför optionsrätt i varje form.

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande del har tillstyrkts eller i själva
principfrågan lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värmlands och örebro län, Södermanlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, hushållningssällskapets

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i Gotlands län, egnahemsnämnden
i Blekinge län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden
i Kristianstads län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott och
egnahemsnämnderna i Hallands och örebro län, jordbrukskommissionerna i
Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands
och Norrbottens län, Svenska lantarbetareförbundet, Svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundet samt Riksförbundet landsbygdens
folk.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt jordbrukskommissionen
och länsstyrelsen i samma län anse att optionsrätt ej bör införas,
såvitt angår arrenden under enskilda jordägare.

En begränsning av den föreslagna optionsrätten till att avse ett visst antal
arrendeperioder — med en sammanlagd tidslängd av exempelvis femton
år — förordas av egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,
Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, Södermanlands läns
egnahemsnämnd, Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och egnahemsnämnd, Gävleborgs läns husållningssällskaps förvaltningsutskott
och egnahemsnämnd, Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och egnahemsnämnd ävensom jordbrukskommissionerna i Östergötlands
och Gävleborgs län samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnd
— till vilka länsstyrelsen i samma län i huvudsak ansluter sig —
framställa väsentliga erinringar mot förslagets utformning och anföra betänkligheter
mot att legan skall kunna tvångsvis fastställas av andra än parterna.

Jordbrukskommissionerna i Värmlands och Jämtlands län, vilka begränsat
sina yttranden till att avse allenast vissa delar av lagförslaget, synas ej
ha upptagit frågan om optionsrätt till bedömande.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha avstyrkt förslaget i
förevarande del eller anfört sådana allmänna betänkligheter mot förslaget i
dess helhet, att de måste antagas motsätta sig införandet av optionsrätt av
föreslagen karaktär. Denna ståndpunkt företrädes av tio länsstyrelser, sexton
förvaltningsutskott, tretton egnahemsnämnder och elva jordbrukskommissioner.
Bland de avstyrkande märkas även lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen,
Sveriges skogsägareförbund, Svenska lantarbetsgivareföreningen samt fideikommisskommitterade.
överjägmästarna och domänintendenterna ha med
få undantag likaledes ställt sig avvisande.

Såsom skäl för avstyrkande har ofta åberopats, att något behov ej förelåge
att införa en besittningsrätt av den typ förslaget avsåge. Sålunda har
Svenska lantarbetsgivareföreningen anfört följande:

I betraktande av optionsrättens betänkliga konsekvenser kunde dess genomförande
försvaras endast under förutsättning att arrendatorernas behov
av sadant stöd vore synnerligen framträdande. Enligt föreningens mening
vore så alls icke fallet. Man torde till och med kunna säga, att det hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

arrendatorerna överhuvud ej förelåge något skäligen grundat behov av sådan
optionsrätt som den föreslagna. I stort sett bomme frågan om arrendatorernas
nyttjanderätt att kunna ordnas förträffligt utan något lagstadgande.
Erfarenheten hittills hade också visat att arrendatorerna mångenstädes
suttit kvar på arrendegårdarna, son efter far i många släktled. Saken
vore mycket enkel. En driftig och skötsam arrendator vore så värdefull för
jordägaren att han icke berövades sitt torp utan tungt vägande skäl från
jordägarens sida. Han sutte kvar på sitt ställe lika tryggt, som om han
skyddades av lagregler.

ben föreslagna optionsrätten vore emellertid avsedd att skydda icke endast
driftiga och skötsamma arrendatorer utan även den sämre delen, blott
de ej gjorde sig skyldiga till mera avsevärda försummelser. Optionsrätten
bomme att få reell betydelse egentligen endast för sådana arrendatorer,
som vore mindre skötsamma, driftiga och dugliga eller som eljest hade sådana
egenskaper att deras kvarblivande å arrendestället ej vore önskvärt.
Bevarandet av dylika arrendatorer besittningsrätt till arrendejorden kunde
knappast vara motiv nog för en så drastisk lagstiftning som den föreslagna.
Att en arrendator, som misskött sig i ena eller andra hänseendet, ej borde
kunna påräkna en fortsatt okvald besittning för evärdliga tider, torde knappast
kunna stöta rättskänslan eller innebära någon kränkning av skäliglieten.

Fideikommisskommitterade ha anfört följande:

Kommitterade ville med all kraft framhålla, att även full avtalsfrihet beträffande
arrendetiden näppeligen innebure någon reell om än kanske formell
otrygghet för arrendatorerna. Tillgången på goda och dugande arrendatorer
vore förvisso betydligt mindre än efterfrågan. Läget inom lantbruket
vore numera sådant, att allvarliga svårigheter ofta uppstode för jordägarna
att erhålla skickliga jordbrukare till arrendatorer. För att erhålla en
dugande arrendator torde jordägaren taga de största hänsyn till dennes önskemål,
och det torde knappast kunna inträffa att en jordägare frivilligt
släppte ifrån sig en god brukare av sin jord. Den föreslagna lagfästa besittningsrätten
bomme därför i realiteten förnämligast att innebära, att jordägarna
betoges möjligheten att uppsäga mindre dugande eller eljest olämpliga
brukare samt att arrendet på grund av sin ouppsägbarliet från jordägarens
sida erhölle ett slags goodwill till arrendatorns förmån, som kunde utnyttjas
i spekulationssyfte. Optionsrätten bleve sålunda för de goda arrendatorerna
en förmån på papperet men för de dåliga eller olämpliga arrendatorerna
en maktposition, som kunde utnyttjas mot jordägaren.

Emot den föreslagna optionsrätten har anförts, att densamma komme att
innebära ett alltför långt gående ingrepp i jordägarens rätt att förfoga över
sin egendom. Sålunda bär Svenska lantarbetsgivareföreningen framhållit,
att en betydande del av de förmåner, som innefattades i äganderätten, enligt
förslaget komme att överflyttas från jordägaren till arrendatorn. Föreningen
har härvid yttrat följande:

Äganderätten kännetecknades i huvudsak av ägarens rättighet att själv
besitta och fritt nyttja det ägda, sälja det och därvid tillgodogöra sig köpeskillingen
samt att i arv överlämna vad han ägde till efterkommande. Enligt
de föreslagna bestämmelserna tillerkändes arrendatorn i stort sett just
dessa rättigheter. Han skulle som regel, även mot jordägarens önskan, kunna
sitta kvar på egendomen under hela sin livstid, och när han avlidit skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

hans efterlevande ärva besittningsrätten efter honom. Arrendatorn skulle
vidare äga en i det närmaste lika fri nyttjanderätt till jorden som den vilken
innefattades i äganderätten. Visserligen kunde arrendatorn ej sälja arrendegården,
något som för övrigt ej heller jordägaren skidle lia fri rätt
till, men intet hindrade arrendatorn att till jordägaren avyttra det faktiska
och reellt betydande värde, som hans besittnings- och nyttjanderätt innefattade.
Arrendatorn skulle dessutom ha rätt till en förmån, som jordägaren
sannolikt ej kunnat förskaffa sig, örn han själv haft att bruka jorden,
nämligen att lid efter annan, då behov därav uppstode, få egendomen nyeller
ombyggd samt att erhålla ersättning för de markförbättringar, som
han till sin egen och sina efterkommandes nytta genomförde. Och slutligen
skulle arrendatorn vid fastighetens försäljning äga laglig rätt att förvärva
även den formella äganderätten. Vad som kvarstode av den ursprungliga
äganderätten, sedan densamma berövats så betydelsefulla delar av sitt innehåll,
torde inte vara särskilt mycket värt. Jordägaren skulle visserligen ha
rätt till arrendeavgift. Den förmån för jordägaren, som läge häri, torde
emellertid endast undantagvis komma att motsvara värdet av arrendatorns
förmåner enligt lagförslaget, allra helst som arrendeavgiften skulle fastställas
genom ingripande av offentlig myndighet eller eljest tredje man. En
framtvungen förnyelse av byggnadsbeståndet å arrendegården kunde betyda
en kostnadsutgift för jordägaren, som vore större än gårdens hela taxeringsvärde
och som näppeligen bomme att kunna förräntas och på rimlig tid
amorteras genom arrendeavgiften.

Det vore alldeles påtagligt att, örn förslaget genomfördes, äganderätten
till arrendejord under de sociala bestämmelserna så långt ifrån att kunna
anses som en rätt i stället bomme att få jämställas med bördan av en allmän
skatt eller tunga. Jordägarna komme i regel att åsamkas utgifter för
arrendejorden i stället för inkomster av densamma. Det funnes ingen anledning
antaga att jordbruket någonsin och i vart fall icke under nuvarande
förhållanden skulle kunna bära en sådan börda. Därtill komme att jordägarens
möjligheter att genom försäljning av arrendejorden befria sig från
utgifter för densamma enligt förslaget skulle beskäras.

Fideikommisskommitterade lia i detta hänseende yttrat följande:

De inskränkningar i den fria avtalsrätten, som arrendeutredningen föreslagit
i fråga örn de sociala arrendena, måste betecknas såsom synnerligen
vittgående samt ägnade att i viktiga hänseenden helt eliminera jordägarens
rådighet över sin fastighet. Jordägaren bleve på egen och sin efterkommandes
livstid bunden vid den arrendator han en gång råkat antaga, denne kunde
sedan visa sig vara lämplig samt möjlig att samarbeta med eller icke.
Och vad mera vöre, grunderna för samarbetet med denne arrendator kunde
jordägaren i ingen mån själv bestämma; de fastställdes av utomstående organ,
i regel en statlig myndighet, som torde finna det som en tjänsteplikt att i
första hand bevaka arrendatorns intressen. Arrendeupplåtelsen hade därmed
upphört att vara ett privaträttsligt avtal mellan två parter samt hade
förvandlats till en arrendatorns ständiga besittningsrätt av fastigheten på
villkor, som läge utanför ägarens beslutanderätt. En dylik ordning innebure
en djupgående inskränkning i äganderätten, som måste avsevärt sänka
dennas värde. Förslaget innebure realiter en expropriation utan vederlag
lill jordägaren av en del av fastighetsvärdet till arrendatorernas förmån.

Från åtskilliga håll bär framhävts, att optionsrätten skulle kunna medföra
svårigheter för jordägaren att få en mindre lämplig arrendator skild

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

från arrendet. Sålunda har Svenska lantarbetsgivareföreningen yttrat följande: De

i förslaget anvisade möjligheterna för jordägaren att bli löst från vidare
förbindelse med arrendatorn hade icke alls den vida betydelse, som
arrendeutredningen velat göra gällande. Föreskriften om jordägarens rätt
att återtaga fastigheten till eget brukande kunde visserligen ej frånkännas
betydelse, ehuru förslaget uppställt det olämpliga och onödiga kravet att
jordägaren för att återfå fastigheten skulle instämma arrendatorn till domstol.
Vad beträffade övriga skäl till optionsrättens förverkande torde dessa
endast undantagsvis komma att äga något praktiskt värde. Liksom enligt
vunnen erfarenhet en jordbrukare i allmänhet vore ytterst ovillig att genom
hänvändelse till domstol få sin rätt gentemot lantarbetarna fastställd, komme
en jordägare säkerligen att vara obenägen att processa med sina arrendatorer.
Detta bleve fallet desto mera, som en jordägare i allmänhet hade
ganska små utsikter att förebringa av domstolen godtagbar bindande bevisning
för att arrendatorn i erforderlig mån eftersatt sina förpliktelser eller
att arrendatorns kvarsittande å fastigheten medförde synnerligt men för
jordägaren.

Fideikommisskommitterade ha yttrat:

Att inför domstol styrka, att en arrendator eftersatte sina förpliktelser i
annat hänseende, än som omtalades i 36 §, vore ofta vanskligt. En smygande
vanskötsel av ett jordbruk vöre svår att så fixera i expertutlåtanden,
att ett fällande domstolsutslag kunde byggas därpå; likaså torde det stundom
bliva svårt för jordägaren att leda i bevis, att arrendatorns kvarsittande
vållade jordägaren synnerligt men. Här kunde rent personliga förhållanden
spela in, som för domstolen tedde sig som betydelselösa misshälligheter
men som för jordägaren skapade en bestående vantrevnad. Kommittén
trodde sålunda för sin del icke på den praktiska användbarheten för
jordägarens vidkommande av bestämmelserna i 53 §. De äventyrliga verkningarna
av optionsrätten måste därför komma att göra sig gällande med
full kraft.

Sveriges skogsägare!örbund har anfört:

Förbundet ville framhålla, att en arrendator av många anledningar kunde
anses vara mindre lämplig, även örn han icke gjort sig skyldig till sådana
förseelser, som föranledde kontraktets förverkande. Han kunde vanvårda
fastigheten utan att direkt vanhävd kunde visas föreligga; han kunde vara
ovillig att fullgöra åt jordägaren utfästa arbetsprestationer utan att direkt
vägran vöre för handen; hans personliga uppträdande gent emot jordägaren
eller grannarna i orten kunde vara sådant, att hans kvarstannande måste
betecknas såsom mindre önskvärt. Det vöre icke förenat med rättvisa och
billighet, att jordägaren av lagstiftningen förhindrades att vid utgången av
en arrendeperiod avlägsna en sådan arrendator från fastigheten.

Beträffande de i förslaget anvisade möjligheterna att få optionsrätten
bruten ville förbundet uttala, att dessa utvägar i det praktiska livet icke
vore tillämpliga. Jordägarna vore icke villiga att i nämnda syfte öppna
rättegång. De hade även en livlig erfarenhet av de svårigheter som mötte,
örn det gällde att i extraordinär ordning få en arrendator avlägsnad Saken
föranledde vanligen en upphetsad polemik i ortspressen och kunde föranleda
blockadhot gentemot jordägarens skogsarbeten m. m. Det vöre därför praktiskt
taget uteslutet att avlägsna en olämplig arrendator i annan ordning
än att vägra förnyandet av ett utlupet avtal. Jordägarna borde icke oå nu

Kungl., Maj:ts proposition nr 346.

föreslaget sätt förvägras att vid behov använda denna utväg. Deras möjligheter
att rätt förvalta sina fastigheter bleve eljest väsentligen nedsatta.
Bristen på goda arrendatorer vore en fullgod garanti mot alt jordägarna i
oträngt mål sökte avlägsna personer, som icke befunnits direkt olämpliga.

Såsom en anmärkning mot optionsrätten har även framförts, att densamma
nödvändiggjorde tvångsingripande i legans bestämmande. Sveriges
Skogsägare förbund har härom anfört följande:

Förbundet finge inlägga en gensaga mot förslaget att arrendevillkoren vid
optionsrättens utövande skulle fastställas av skiljemän eller jordbrukskommission,
därest parterna ej själva kunde enas örn sagda villkor. Det kunde
ju visserligen sägas, att optionsrätten med nödvändighet krävde arrendevillkorens
slutliga fastställande av utomstående organ, enär jordägaren eljest
skulle kunna göra optionen värdelös genom fingerade anbud från tredje
man. Förbundet såge emellertid saken så, att denna följdverkan av optionsrätten
blott utgjorde ett ytterligare motiv mot dess införande. Genom den
jordägarna pålagda byggnadsskyldigheten tvingades jordägarna att tillhandahålla
och underhålla fastigheterna åt arrendatorerna på ett sätt, som avsevärt
minskade dessas arbete och kostnader. Det vore då icke mer än rätt
att jordägarna erhölle någon kompensation härför genom att legan sattes i
visst förhållande till vad jordägarna tvingats att till arrendatorernas tjänst
lägga ned i respektive fastigheter. Förbundet vore icke övertygat därom, att
dessa jordägarnas berättigade intressen bomme att bli behörigt beaktade vid
ett fastställande av kontraktsvillkoren genom utomstående organ.

Även Svenska lantarbetsgivareföreningen betvivlar, att jordägaren bomme
att tillerkännas en lega, som rimligen motsvarade det kapital han till arrendatorns
och dennes efterlevandes nytta tvingades nedlägga i fastigheten. Väl
kunde det sägas, att optionsrätten förutsatte någon kontroll över arrendebeloppets
storlek, men insikten härom syntes föreningen allenast utgöra ett
ytterligare skäl mot optionsrättens genomförande.

Fideikommisskommitterade befara att politiska synpunkter i viss omfattning
kunde komma att göra sig gällande vid utseende av ledamöter i jordbrukskommissionerna
samt att kommissionerna därför stundom komme att
bli sammansatta av personer, som icke ägde förmåga att samtidigt överblicka
både arrendatorns önskemål och jordägarens berättigade intressen.

Från åtskilliga håll har hävdats, att optionsrätten komme att motverka
en önskvärd rationalisering av jordens indelning i brukningsdelar. Fideikommisskommitterade
lia härutinnan anfört följande:

Flertalet av de fideikommissinnehavare, som till kommittén avgivit yttrande
över lagförslaget, hade påpekat, att arrendebrukningsdelarna i de
flesta fall ägde den storlek och avgränsning de sedan gammalt haft. Många
hade utan arealändring gäll i arv från far till son. Även eljest hade brukareombyte
ägt rum utan omreglering av brukningslotternas areal och beskaffenhet.
Arrendatorerna holle med anmärkningsvärd konservatism fast vid
den bestående indelningen i brukningslotter.

Emellertid hade det efterhand visat sig, att de sålunda traditionsmässigt
bestående brukningslotterna vore synnerligen otidsenliga och föga ägnade för
utövande av ett modernt, rationellt jordbruk. Ej heller ur social synpunkt
vore de lämpligt avgränsade, enär de ofia ej kunde giva sina brukare en tillfredsställande
försörjning. Det vore angeläget att dessa synnerligen talrika

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ofullständiga jordbruk bleve föremål för en omreglering, så att i stället brukningsenheter,
som kunde föda en familj, tillskapades. För innehavarna av
fideikommiss samt även för de större jordägarna i övrigt stöde det klart, att
en dylik omreglering ovillkorligen måste genomföras, örn ej arrendejordbruket
skulle försumpas. Sagda reglering kunde i viss, mindre omfattning
åvägabringas, genom att jord toges från stora brukningsdelar för att läggas
till små. .Väsentligen måste regleringen dock ske genom sammanslagning av
de minsta brukningsdelarna eller genom uppstyckning av en brukningsdel
på grannarrendena.

Kommittén trodde sig kunna med bestämdhet påstå, att berörda reglering
icke kunde ske enbart med arrendatorernas frivilliga medverkan. De arrendatorer,
som skulle indragas i omreglering, komme att genom utövande av
optionsrätt inlägga sitt veto mot en sådan åtgärd. Även de, som finge sina
förutvarande jordbruk förminskade, torde komma att sätta sig till motvärn.
Den enligt kommitténs mening helt nödvändiga, snara regleringen av arrendebrukningsdelarna
efter sociala och jordbrukstekniska önskemål måste sålunda,
örn den skulle kunna genomföras, ofta ske mot arrendatorernas bestridande.

Härtill gåve lagförslaget icke någon praktisk möjlighet. Önskade jordägaren
i förevarande syfte indraga, minska eller stycka en arrendelott, syntes
han enligt förslaget icke lia annat att göra än att stämma de berörda
arrendatorerna till domstol i och för optionsrättens hävande. Kommittén
finge uttala, att jordägarna icke vöre villiga till en sådan åtgärd. Rationaliseringen
av brukningsdelarna finge då hellre anstå.

En omreglering komplicerades ytterligare därav, att den å varje plats
måste genomföras vid en tidpunkt då för alla i regleringsföretaget ingående
brukningsdelar arrendeperioderna samtidigt utgått. Det torde få betraktas
som undantag, att närliggande grupper arrenden utlöpte samtidigt. Regleringen
krävde då å vissa brukningsdelar interimistiskt kortare arrendetider
än fem år, för att samtliga arrendetider skulle kunna bringas i samspel.
Jordbrukskommissionen ägde dispensvägen bevilja sådan kortare arrendeperiod
endast under förutsättning av arrendatorns på förhand givna skriftliga
medgivande. Det kunde förutses, att sådant medgivande ej lämnades av
brukare, som förmodade att regleringsplanen omfattade indragning av deras
lotter. Redan härpå torde hela regeringsarbete! stranda.

Optionsrätten komme av dessa anledningar ovillkorligen att leda till en
petrifiering av de nuvarande irrationella arrendebrukningsdelarna. Statens
jordpolitik på arrendelagstiftningens område syntes sålunda stå i en påtaglig
motsats till statens jordpolitik på egnahemsverksamhc-tens område.

Lantbruksstyrelsen har yttrat:

Frågan örn åstadkommande av mera ändamålsenliga och bärkraftiga brukningsdelar
vore för närvarande en bland de viktigaste jordbruksfrågorna. Det
vore känt, att ett flertal av de arrendejordbruk, varå de sociala arrendebestämmelserna
ägde tillämpning, vöre ofullständiga, ofta med mindre lämplig
arrondering och sålunda mindre ändamålsenliga för bedrivande av ekonomiskt
jordbruk. En omreglering av ifrågavarande arrendejordbruk vore därför
i hög grad påkallad och skulle, i den mån den kunde genomföras, framdeles
bliva till båtnad för såväl jordbruksnäringen som arrendatorerna. Ett
införande av den föreslagna optionsrätten skulle emellertid örn icke helt förhindra
så dock i hög grad motverka en dylik omreglering.

Stockholms hins hushållningssällskaps förvaltningsutskott har likaledes
framhållit, att optionsrätten medförde fastlåsande av den nu förefintliga,

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

högst otillfredsställande indelningen i brukningsenheter å utarrenderad jord.
Härom yttras följande:

Av de cirka 3,000 utarrenderade brukningsdelarna med mer än 2 hektar
åker inom Stockholms län hade mer än hälften en åkerareal av mindre än
15 hektar. Därtill komme alla småarrendena under 2 hektar åker. Inom länet
funnes sålunda såväl som i andra län ett mycket stort antal små, utarrenderade
jordbruk av den typ som, när fråga vore örn egnahem, plägade
kallas ofullständiga jordbruk. Under senare år genomförda jordbruksekonomiska
undersökningar hade visat, att dessa små brukningsdelar icke kunde
giva sina innehavare full sysselsättning och därför ej heller en tillfredsställande
försörjning. Det ansåges såsom en nödvändig rationaliseringsåtgärd
inom det svenska jordbruket, att dessa ofullständiga jordbruk i möjligaste
mån kompletterades, så att de finge karaktären av bäriga familjejordbruk.
Även den fortskridande mekaniseringen av jämväl det mindre jordbruket
ansåges verka i sådan riktning, att brukningsdelarna borde göras större.

En rationalisering kunde knappast ske på annat sätt än att vissa småarrenden
slopades för att sammanslås med eller uppdelas på kringliggande
brukningsdelar. I någon omfattning torde även jord kunna tagas från större
för att läggas till mindre brukningsdelar. Emellertid kunde förutses, att
optionsrätten skulle i hög grad försvåra samt i många fall helt omöjliggöra
ett dylikt rationaliseringsarbete. Det hörde till undantagen å större jordegendomar
med många arrenden, att alla arrendeperioder utlöpte samma
år. Man hade i allmänhet tidigare sökt ordna så, att arrendena utlöpte successivt.
En reglering av arrendeområdena, vilken måste ske för ett flertal
brukningsdelar samtidigt, krävde därför regelmässigt ett antal korta interimsarrenden.
De arrendatorer, som väntade sig minskning eller uppdelning av
sina jordbruk, torde nog allmänt utöva sin optionsrätt samt vägra godkänna
den dispensansökan till jordbrukskommissionen, utan vilken en kortare
arrendetid enligt förslaget ej kunde ernås. Det torde även vara ovisst,
om jordbrukskommissionerna bleve villiga att mot förutvarande arrendatorns
bestridande medgiva, att hans arrendelott i rationaliseringssyfte indroges.
Man kunde därför emotse, att jordägarens enda möjlighet att kunna
framdriva en rationell reglering av brukningsdelarna bleve att instämma
arrendatorerna till domstol med yrkande örn optionsrättens bortfallande.
Jordägarna torde emellertid icke vara villiga att processa i sådant syfte utan
uppgåve säkert hellre planerna på bildandet av bärkraftiga arrendejordbruk.

Sveriges skogsägareförbund, som ansett den nuvarande femtonåriga minimitiden
utan optionsrätt vara att föredraga framför det föreslagna systemet,
har därvid framhållit, att även ett låsande av arrendeförhållandet för femton
år i vissa fall kunde medföra allvarliga praktiska olägenheter, såsom
exempelvis då fråga uppstått örn reglering av arrendejordbrukens storlek
och figuration till lämpligt avpassade brukningsdelar. Vid en sådan i rationaliseringssyfte
genomförd omreglering kunde det för jordägaren vara nödvändigt
att få ett flertal närliggande brukningsdelar arrendelediga samtidigt.
För ernående av detta bleve korta arrendetider i vissa fall nödvändiga. Vederbörande
myndighet borde då även utan arrendatorns medgivande kunna
bevilja dispens å kortare arrendetid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Departementschefen.

Den problemställning, som gör att frågan örn införande av ett system med
optionsrätt måste upptagas till allvarligt övervägande, har i arrendeutredningens
betänkande närmare preciserats. Att beaktansvärda synpunkter tala
till förmån för ett dylikt system synes mig uppenbart. En anordning, varigenom
för arrendatorn beredes en viss garanti, att hans besittning av den
arrenderade jorden icke är tillfällig och vid arrendeperiodens slut beroende
av jordägarens gottfinnande, ter sig önskvärd, icke blott såsom social förmån
för en viss klass av medborgare utan även såsom ett medel att frammana
ökat intresse för jordbrukets rationella bedrivande. Emellertid lärer en sådan
anordning näppeligen kunna tillskapas utan en viss förskjutning i den intresseavvägning,
som hittills gestaltat förhållandet mellan jordägare och arrendator.
Mot arrendeutredningens förslag i förevarande del har framförts
en på sina håll ganska livlig kritik. Vid sidan av argument, som få sägas
skjuta över målet, inrymmer denna kritik åtskilliga synpunkter, vilka förtjäna
att beaktas. I belysning av det förebragta materialet gäller det att avgöra,
huruvida de med optionsrätten förknippade svårigheterna äro alltför stora
eller örn det kan befinnas möjligt att genom vissa jämkningar i arrendeutredningens
förslag väsentligen undanröja de olägenheter, som den föreslagna
anordningen icke utan visst fog kunnat befaras medföra.

Mot förslaget har invänts, att detsamma skulle innebära ett alltför långt
gående ingrepp i den enskildes rätt att förfoga över sin egendom. Detta i
många yttranden återkommande uttalande torde på sina håll sammanhänga
med en principiell motvilja mot sådana samhällsingripanden, vilka kunna
draga med sig en viss begränsning av jordägares befogenheter. En frågeställning
av denna art kan enligt min mening knappast vara den riktiga, om
man vill söka lösa de föreliggande praktiska uppgifterna. Huruvida en inskränkning
i avtalsfriheten i det förevarande hänseendet bör genomföras eller
icke, är tydligen en fråga som måste bedömas ur samhällsnyttans perspektiv.
Påståendet att optionsrätten skulle innebära en alltför stark begränsning av
äganderätten torde därför, i den mån det ej närmare utvecklas, knappast vara
mera upplysande än ett uttalande om att lagstiftningen icke skulle komma
att verka till allmänt gagn. Huruvida ett dylikt generellt omdöme kan anses
riktigt, är givetvis beroende av de resultat, vartill man kommer vid en närmare
bedömning av olika hithörande faktorer.

I vissa yttranden har företagits en uppräkning av de befogenheter och förmåner,
som genom optionsrätten och vad därmed sammanhänger skulle tillkomma
arrendatorn. Det har i anslutning härtill gjorts gällande, att för
jordägarens vidkommande föga komme att kvarstå av äganderättens innehåll.
Vad sålunda anförts synes emellertid lätt kunna leda tanken i orätt
riktning. Det måste nämligen härvidlag beaktas, att optionsrätten, sådan den
utformats enligt arrendeutredningens förslag, icke innebär något tvång för

Kungl. Maj:ts proposition nr 3J6.

jordägaren att upplåta sin jord på arrende. Detta gäller även sedan ett arrendeförhållande
verkligen kommit till stånd. Optionsrätten kan nämligen
enligt förslaget bringas att förfalla genom att jordägaren utnyttjar sin ovill.
korliga rätt att vid arrendeperiodens utgång själv övertaga brukandet av
fastigheten. På jordägarens rätt att förfoga över sin jord på annat sätt än
genom utarrendering har optionsrätten självfallet icke i och för sig någon
effekt. Tydligt är emellertid att de tvingande regler, varav jordägaren skulle
bliva bunden i händelse av utarrendering, kunna inverka på jordägarens villighet
att upplåta sin jord genom arrendeavtal. Många av dem, som befarat
att den föreslagna reformen skulle medföra en avveckling av arrendesystemet,
torde därvid i främsta rummet ha tänkt på bestämmelserna om optionsrätt.
Jag har förut i annat sammanhang tagit ställning till dessa farhågor.
Såsom jag därvid framhållit, bör en övergång i viss omfattning från arrendesystemet
till det självägda jordbruket icke bedömas såsom en från allmän
synpunkt övervägande skadlig företeelse. Att emellertid av skilda hänsyn
åtgärder erfordras för att motverka en alltför stark sådan tendens har jag
likaledes framhållit.

Jag kan ej dela deras mening, som velat karakterisera optionsrätten såsom
en förtäckt expropriation av jordvärde till förmån för arrendatorn. Att genom
optionsrätten för arrendatorn beredes förmånen av en tryggad fortlöpande
besittning, lärer nämligen icke behöva minska den inkomst som tillfaller jordägaren
i form av arrendeavgifter. Snarare kunde göras gällande, att i den
mån arrendatorn genom optionsrätten finge ett ökat intresse för jordbrukets
uppdrivande, utsikter även öppnades för jordägaren att på olika sätt draga
nytta av en sådan utveckling. Såsom arrendeutredningen framhållit, nödvändiggör
optionsrätten — i det fall att vid arrendeperiodens utgång enighet
om arrendevillkoren ej föreligger mellan kontrahenterna — att villkoren
måste bestämmas av utomstående, ett opartiskt organ av ena eller andra
slaget. Denna omständighet synes icke behöva föranleda, afl jordägaren går
miste om någon del av det vederlag som enligt skälig uppskattning motsvarar
den upplåtna nvttjanderältens värde. Att jordägaren, så länge optionsrätten
består, icke kan fritt utarrendera jorden till en spekulant, som skulle
vara villig att erlägga ett högre arrende, än vad som kan påräknas bliva
bestämt genom skiljenämnd, synes icke böra bedömas såsom en ogynnsam
följd av systemet. Där en dylik överdriven jordspekulation kan tänkas förekomma,
torde det ur allmän synpunkt vara till fördel örn densamma motverkas.
Detta synes önskvärt icke minst med hänsyn till statsmakternas
strävanden sedan en följd av år att förbättra inkomsterna för såväl företagare
som arbetare vid jordbruket i syfte att bringa dem bättre i nivå med
förhållandena inom andra verksamhetsområden. Visserligen torde i byggnader
och jordförbättringar nedlagt kapital böra berättiga till höjda fastighetsvärden
och därmed lill arrendeavkomster, som motsvara .skälig förräntning av
kapitalet. En väl avvägd jordbrukspolitik bör emellertid även tillförsäkra
brukaren av jorden tillfredsställande nettoinkomst, och denne bör erhålla

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

del av det stegrade utbyte, som uppkommer genom den höjning av jordens
alstringsförmåga, som blir en följd av hans arbete och kapitalinsats.

Med optionsrätten avses att förläna arrendatorn en viss rättslig garanti, att
han även efter utgången av en arrendeperiod får kvarsitta å fastigheten. Visserligen
är det redan under nuvarande ordning vanligt att arrenden förlängas,
och det förekommer jämväl att arrenden så att säga gå i arv från en generation
till annan. Såsom ofta framhållits, är jordägaren i normala fall angelägen
att få behålla en arrendator som visat sig skötsam och pålitlig. Emellertid
äro sådana omständigheter knappast ägnade att vederlägga uppfattningen
om att optionsrätten skulle vara till gagn såsom ett medel att bereda
arrendatorn trygghet och självständighet. En arrendator, som saknar ett verkligt
rättsanspråk på att få kvarsitta efter arrendeperiodens utgång, intager
en i viss mening prekär ställning, som i synnerhet gör sig märkbar, när arrendeperioden
lider mot sitt slut. Andra omständigheter än arrendatorns skötsamhet
såsom jordbrukare, exempelvis rent personliga motsättningar, kunna
tänkas inverka på jordägarens villighet att behålla arrendatorn. Denne kan
ej alltid med säkerhet utgå från att den lega som kommer att avfordras honom
vid ny upplåtelse blir sådan, att han kan finna med sitt intresse förenligt
att kvarstanna såsom arrendator. A andra sidan kunna svårigheterna för
arrendatorn att lämna den plats, där han har sitt levebröd och känner sig
rotfast, ofta te sig så stora, att han befinner sig i ett verkligt tvångsläge, som
nödgar honom att godtaga arrendevillkor med vilka han känner sig föga tillfredsställd.
I betraktande av nu anförda förhållanden kan jag ej dela deras
mening, som ansett att optionsrätten icke skulle få någon verklig betydelse
för den kategori — de dugliga och skötsamma arrendatorerna -— som man
med detta rättsinstitut avser att stödja.

Vad åter angår de mindre lämpliga arrendatorerna har i diskussionen ofta
yppats den farhågan, att optionsrätten skulle giva dessa en opåkallad och ur
allmän synpunkt skadlig förmån, i det att svårighet skulle uppstå för jordägaren
att få en sådan arrendator skild från fastigheten. Denna invändning
förtjänar utan tvivel uppmärksamhet. Enligt arrendeutredningens förslag kan
optionsrätten bringas att upphöra, om arrendatorn i avsevärd mån eftersatt
sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller om jordägaren avser att själv
bruka fastigheten eller om det eljest på grund av särskilda förhållanden måste
anses för jordägaren medföra synnerligt men att arrendatorn kvarsäter å
fastigheten. För att i dylika fall ernå optionsrättens brytande erfordras att
jordägaren instämmer talan senast åtta månader före arrendetidens utgång.

Såsom från flera håll erinrats torde det merendels bliva förenat med betydande
svårigheter att inför domstol bevisa, huruvida en arrendator i sådan
grad eftersatt sina förpliktelser, att optionsrätten bör anses förverkad. Fall
kunna förekomma, där arrendatorn, utan att något påtagligt avtalsbrott föreligger,
likväl uraktlåter att hålla fastigheten i önskvärd hävd. Det kan även
antagas att mången jordägare, som i och för sig skulle ha en god grund att
påyrka optionsrättens brytande, skulle avstå därifrån inför tvånget att behöva
anhängiggöra rättegång mot arrendatorn. Vad beträffar möjligheten för

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

jordägaren att taga fastigheten under eget bruk, är detta en utväg, som knappast
står till buds, när syftet allenast är att få till stånd ett ombyte av arrendator.
Till förebyggande av eventuella missbruk har nämligen i arrendeutredningens
förslag upptagits ett stadgande som innebär, att om domstol förklarat
optionsrätten förfallen på den grund att jordägaren avsett att själv
bruka fastigheten, denne icke, innan fem år förflutit från arrendets upphörande,
äger ånyo upplåta fastigheten på arrende, med mindre jordbrukskommissionen
därtill lämnar medgivande.

Enligt min tanke bör möjligheten för jordägaren att få en mindre lämplig
arrendator skild från fastigheten kunna göras lättare, utan att systemet med
optionsrätt härigenom skulle behöva brista i effektivitet. Ett steg i denna
riktning är att omlägga själva proceduren för optionsrättens brytande. Det
synes tillräckligt att jordägaren, om han vill göra gällande att optionsrätten
bör upphöra, lämnar meddelande därom till arrendatorn på sätt om uppsägning
är stadgat. I samband härmed bör han tillika vara skyldig underrätta
arrendatorn om att denne,, därest han icke vill åtnöjas med uppsägningen,
har att inom en månad instämma talan örn optionsrättens bibehållande. En
sådan anordning hindrar visserligen icke att mål angående optionsrätt kunna
komma att anhängiggöras vid domstol. Därest arrendatorn ej är sinnad att
godkänna jordägarens ståndpunkt, torde det nämligen få ankomma på arrendatorn
att bringa tvistefrågan under domstols prövning. Att initiativet sålunda
överflyttas på arrendatorn innebär ej någon omkastning av bevisskyldigheten
och behöver därför ej försvaga arrendatorns ställning.

För arrendatorn måste det vara av stor betydelse att tidigt få kännedom
om jordägarens avsikt att disponera över fastigheten på annat sätt än genom
utarrendering. Den av arrendeutredningen för möjliggörande härav föreslagna
tidsfristen av åtta månader har förefallit mig vara väl kort. En förlängning
av tiden till ett år synes lämpligen böra ske.

Såsom framgår av vad jag förut anfört har arrendeutredningen ansett,
att jordägaren bör kunna bryta optionsrätten för den händelse han själv
önskar taga fastigheten under eget bruk. Det torde emellertid även få anses
skäligt, att jordägaren må kunna vid arrendetidens slut, oaktat arrendatorn
förvärvat optionsrätt, överlämna arrendet till honom närskyld person. Hur
långt man bör sträcka denna möjlighet för jordägaren att bryta optionsrätten
kan givetvis vara föremål för delade meningar. Vid övervägande av denna
fråga har jag stannat vid att jordägaren bör äga rätt att vid arrendetidens
slut bryta optionsrätten för den händelse han önskar utarrendera fastigheten
till make, eller ock barn, adoptivbarn eller någon dessas bröstarvinge.

Enligt ecklesiastika boställsordningen gäller såsom villkor för den optionsrätt,
som däri finnes stadgad, att arrendatorn under viss tid väl brukat löneboställel.
I betraktande härav kunde ifrågasättas, huruvida icke — vid arrende
som avses med förevarande lagförslag — arrendatorn borde vara skyldig
att, i händelse av uppkommen tvist rörande optionsrättens bestånd, bevisa
sin lämplighet att fortfarande inneha arrendestället. Emellertid skulle
en dylik fördelning av bevisbördan rätt väsentligt försvaga det skydd, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

man med optionsrätten vill förläna arrendatorsklassen. Förmånen av optionsrätt
torde icke böra berövas en arrendator, vilkens kvalifikationer kunna betecknas
såsom nöjaktiga. Då under denna förutsättning optionsrättens bestånd
lärer framstå såsom det normala, synes det böra ankomma på den.
som vill göra gällande att optionsrätten i ett visst fall bör anses bruten, att
förebringa bevisning rörande de fakta på vilka han stöder sitt påstående.
Med hänsyn härtill har det synts lämpligare att — enligt arrendeutredningens
förslag —- i lagtexten angiva villkoren för optionsrättens brytande än att
förfara i omvänd ordning och sålunda i lagtexten föreskriva under vilka
närmare betingelser optionsrätten skall få äga bestånd. För att emellertid
underlätta möjligheten för jordägaren att få en mindre lämplig arrendator
skild från fastigheten har i förslaget såsom en särskild grund för optionsrättens
brytande upptagits, att arrendatorn i skötseln av jordbruket icke ådagalagt
den omsorg som skäligen kunnat fordras. Härigenom åstadkommes att
optionsrätten kan brytas även i fall, där det icke kan direkt påvisas att arrendatorn
eftersatt sina kontraktsenliga förpliktelser. En försämring av jordens
produktionsförmåga kan exempelvis försiggå även örn vid en mera ytlig
besiktning någon anmärkning icke synes kunna riktas mot jordens skötsel.
Jordägaren torde emellertid, därest jordens försvagade produktionskraft
beror därav att erforderliga växtnäringsmedel icke tillförts densamma, kunna
få konstaterat detta genom undersökningar av jordprov under arrendetiden.

En invändning som torde förtjäna noggrant beaktande är den, att optionsrätten
skulle komma att motverka en rationalisering av jordens indelning i
brukningsdelar. Bland utarrenderade brukningsdelar finnas givetvis många,
vilkas ägoinnehåll eller beskaffenhet i övrigt icke motsvarar vad som under
nutida förhållanden anses vara ändamålsenligt med hänsyn till den grad,
vari arrendatorn måste kunna påräkna försörjning av jordbruket. Den företeelse,
som plägat betecknas med termen ofullständiga jordbruk och som
i jordpolitiken under senare år varit föremål för åtskillig behandling, spelar
naturligen en framträdande roll icke blott inom det självägda utan även
inom arrendejordbruket. Såsom en av grundprinciperna vid egnahemsreformen
fastslogs av statsmakterna, att en jordbruksfastighet bör minst vara av
den storleksordning att en familj kan erhålla sin försörjning av jordbruket.
Undantag härifrån borde endast förekomma då jordbruket å fastigheten allenast
är avsett att utgöra ett stöd åt en innehavare, som genom arbete utanför
detsamma erhåller en väsentlig del av sin utkomst. Fastigheter, som icke
fylla dessa anspråk, böra antingen kompletteras med jord från närliggande
fastigheter eller ock uppdelas i och för komplettering av andra ofullständiga
jordbruk. Med hänsyn härtill är det av vikt, att den nuvarande indelningen
i brukningslotter icke för all framtid fastlåses utan i stället möjlighet hålles
öppen för en fortgående omreglering i syfte att tillskapa mera bärkraftiga
jordbruk. I detta hänseende skulle arrendatorns optionsrätt i förening med
en lagstadgad minimiarrendetid av fem år kunna tänkas giva upphov till
vissa svårigheter. En optionsberättigad arrendator är måhända icke alltid

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

villig att göra sådana medgivanden som erfordras för en omreglering, om
denna — såsom torde bliva det vanliga — förutsätter att den arrenderade
jorden sammanslås med annan brnkningsdel eller uppdelas mellan angränsande
fastigheter.

Ehuru arrendeutredningen ej närmare ingått på den fråga som nu berörts,
erbjuder dess lagförslag dock vissa utvägar för den jordägare, som vid
en tilltänkt omreglering av sina arrendefastigheter möter motstånd från optionsberätligade
arrendatorer sida. Sålunda har såsom grund för optionsrättens
brytande upptagits den omständigheten, att det på grund av särskilda
förhållanden måste anses för jordägaren medföra synnerligt men att
arrendatorn kvarsitter å fastigheten. I allmänhet torde den omständigheten
att en omreglering av nyssnämnda slag avses skola genomföras böra medföra
optionsrättens upphörande. En framkomlig väg torde också vara att jordägaren
för någon tid tager fastigheten under eget bruk, varvid han bör
kunna påräkna att efter verkställd omreglering erhålla jordbrukskommissionens
tillstånd att ånyo utarrendera jorden. Båda dessa utvägar bliva givetvis
lättare att utnyttja än enligt arrendeutredningens förslag, därest — såsom
nyss förordats — jordägaren i och för optionsrättens brytande icke skulle
behöva instämma arrendatorn till domstol. Även om med denna förändring
vissa svårigheter i förevarande hänseende alltjämt torde kvarstå, ha dessa
likväl icke synts böra betraktas såsom ett avgörande hinder mot optionsrättens
införande. Det allmänna intresse, som innefattas i strävandena efter en fortgående
rationalisering av jordens indelning i brukningsdelar, lärer ej behöva
lida något större avbräck genom att önskemålet om ökad trygghet i arrendatorernas
besittning beaktas i den utsträckning som här avses.

Såsom ofta framhållits kräver en optionsrätt av den karaktär varom här
är fråga, att arrendevillkoren, i den händelse vid arrendeperiodens utgång
överenskommelse ej kan ernås, skola kunna bestämmas genom något opartiskt
organ. Detta förhållande har i vissa yttranden framhävts såsom en
avsevärd olägenhet och åberopats såsom ett viktigt skäl mot optionsrättens
införande. För egen del är jag knappast benägen att betrakta ett tvångsingripande
i legans bestämmande såsom något från principiell synpunkt förkastligt,
även om ett sådant ingripande självfallet i viss mån inskränker den
enskilde jordägarens rörelsefrihet. Tydligt är att möjligheten för arrendevillkorens
omprövning genom skiljemannaförfarande kan innebära ett visst
skydd för arrendatorn, därest omständigheterna äro sådana, att denne i händelse
av fritt avtal skulle lia befunnit sig i en beroende ställning. Ävenledes
äro fall tänkbara, där det ligger i jordägarens intresse att en opartisk uppskattning
av legans belopp kan verkställas.

Av särskild vikt är naturligen att arrendevillkorens bestämmande anförtros
åt organ, som besitta den nödiga kompetensen och för vilka parterna kunna
hysa förtroende. Enligt arrendeutredningens förslag skall nämnda uppgift
handhavas av skiljemän, för vilkas verksamhet bestämmelserna i lagen örn
skiljemän i huvudsak skola äga tillämpning. Emellertid har härmed kom tl

i hann lill riksdagens protokoll 1043. 1 saini. Nr 346. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

binerats den anordningen, alt om arrendeavtalet ej föreskriver till vilket antal
och på vad sätt skiljemännen böra utses, ledamöterna i den jordbrukskommission,
inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen, skola vara
skiljemän. Denna anordning har synts mig kunna i princip godkännas. Härvid
måste dock förutsättas att till ledamöter i jordbrukskommissionerna
kallas personer, som verkligen äro ägnade att uppfylla de krav på opartiskhet
och kunnighet, vilka måste ställas på förtroendemän av förevarande slag.
Kommissionernas verksamhet har hittills, i varje fall i stora delar av landet,
varit mycket begränsad. Genom den nu förordade lagstiftningen komma kommissionernas
verksamhet och uppgifter att bliva väsentligen utökade. Det torde
även kunna övervägas, huruvida icke jordbrukskommissionernas verksamhetsområden
borde utvidgas för att större enhetlighet vid behandlingen av
ifrågavarande ärenden skulle vinnas. Det torde emellertid vara vanskligt att
avgöra den lämpliga omfattningen av dessa nya verksamhetsområden, då
erfarenhet saknas beträffande den utsträckning, vari kommissionerna komma
att anlitas för arrendevillkorens bestämmande.

Skyldighet att bygga och underhålla åbyggnader.

Gällande rätt.

Enligt allmänna arrendelagen medför utarrendering icke i och för sig
skyldighet för jordägaren att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga
byggnader i ett skick, som motsvarar vad efter ortens sed och allmänna uppfattning
är det normala. Sådan fastigheten är bebyggd vid tiden för arrendeavtalet
är arrendatorn skyldig att mottaga densamma. Ej heller är jordägaren
skyldig att verkställa nybyggnad eller ombyggnad, som blir behövlig
först under arrendetiden, i annat fall än då genom vådeld eller annorledes
utan arrendatorns vållande byggnad, som icke utan olägenhet kan undvaras,
blivit förstörd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras.
Om sålunda å ena sidan någon allmän nybyggnadsskyldighet ej åvilar jordägaren,
har lagen å andra sidan ej heller ålagt arrendatorn att verkställa
nybyggnad, när behov därav utan arrendatorns vållande uppkommit. Frågan
om nybyggnad är i stort sett lämnad oreglerad och beroende av den lösning
som kan tänkas uppnådd på den frivilliga överenskommelsens väg. Däremot
har lagen ålagt arrendatorn skyldighet att vårda och underhålla de å fastigheten
befintliga byggnaderna, så att de icke under arrendetiden försämras.
Har arrendatorn avhjälpt brist som fanns vid tillträdet, äger han rätt att vid
avträdet njuta ersättning av jordägaren.

Enligt de sociala arrendebestämmelserna i nyttjanderättslagen åligger det
jordägaren att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga byggnader i sådant
skick, att därå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre reparation.
Vid tillträdessynen undersökes, huruvida jordägaren uppfyllt detta åliggande.

Kungl. Maj:ts proposition nr MG.

Befinnes brist föreligga, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och
beskaffenhet samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläggas
jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Erfordras
sedermera under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till last,
att nybyggnad eller ombyggnad sker av hus, som enligt vad vid tillträdessynen
bestämts är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verkställes
annan än mindre reparation, är likaledes jordägaren skyldig att utan
oskäligt dröjsmål därom besörja. Dessa bestämmelser äro tvingande, och
jordägaren kan sålunda icke genom förbehåll i kontraktet fritaga sig från
den honom åliggande byggnads- och underhållsskyldigheten. Vad beträffar
arrendatorns skyldighet att underhålla åbyggnader är denna, såsom redan
framgått, begränsad till avhjälpande av sådana brister å nödiga byggnader,
som föranleda blott mindre reparation.

I den norrländska arrendelagen är jordägarens byggnads- och underhållsskyldighet
än vidsträcktare, i det att jordägaren vid tillträdet jämväl skall ha
utfört alla erforderliga mindre reparationer. Under arrendetiden åligger däremot
arrendatorn att ombesörja dylika reparationer.

Arrendeutredningen.

Arrendeutredningen har i sitt betänkande och de därvid fogade bilagorna
förebragt visst utredningsmaterial, avsett att belysa frågan om byggnadsbeståndets
beskaffenhet vid arrendejordbruken. Detta material utgöres bland
annat av svaren på en av arrendeutredningen föranstaltad enquéte, vilken
riktats till hushållningssällskapens förvaltningsutskott, egnahemsnämnderna,
jordbrukskommissionerna samt vissa sammanlutningar och bolag. Ett ytterligare
bidrag till kännedomen örn hithörande förhållanden har vunnits genom
en av arrendeutredningen företagen studieresa, som berört vissa orter i
Uppland, Dalarna, Västmanland, Värmland, Dalsland, Bohuslän, Västergötland,
Halland, Småland, Östergötland och Södermanland.

I anslutning till berörda material har arrendeutredningen anfört bland
annat följande:

Den ståndpunkt allmänna arrendelagen intoge till frågan örn nybyggnadsskyldighet
hade varit föremål för åtskillig kritik ur synpunkten av arrendatorernas
sociala ställning och påkallade uppmärksamhet även med
hänsyn till det allmänna intresset av jordbrukets utveckling. Det kunde på
goda grunder ifrågasättas, huruvida den i lagens motiv uttalade förhoppningen,
att kontrahenternas sammanstämmande intressen skulle på den fria
överenskommelsens väg i tillräcklig grad garantera byggnadsbeståndets vidmakthållande
och successiva förnyelse, verkligen gått i uppfyllelse. Den intressenas
harmoni, varmed lagstiftaren här räknat, torde näppeligen i det
praktiska livet göra sig gällande med den styrka som ur skilda synpunkter
vore önskvärd. Från den i det särskilda fallet föreliggande svårigheten att
med hänsyn till växlande konjunkturer avgöra vad som verkligen vore det
ekonomiskt riktiga — en bedömning som alltid inrymde ett spekulativt mo™ent
— kunde visserligen i detta sammanhang bortses. Men även örn det
förliölle sig så, alt från och med en viss tidpunkt en föråldrad byggnads

Kungl. Majlis proposition nr 346.

ersättande med ny borde för båda kontrahenterna framstå såsom den på
längre sikt ekonomiskt fördelaktiga lösningen, så vore därmed ingalunda
givet, att kontrahenterna verkligen handlade i överensstämmelse med vad
en framsynt och klok hushållning sålunda bjöde. För den mera kortsynta
eller trånga uppfattning, som naturligen här och var framträdde, syntes
också varje eftergift, som kunde avvinnas medkontrahenten, vara eftersträvansvärd,
även örn därigenom å denne Indes en börda, som icke stöde i rimligt
förhållande till fördelen för den andre. Vad särskilt anginge jordägaren
— som i allmänhet finge antagas vara den, som hade de största möjligheterna
alt uppbringa de för ett nybyggnadsföretag erforderliga kapitalresurserna
— läge det tvivelsutan nära till hands, att stundens svårigheter, eller
kanske den blotta olusten att för tillfället göra en uppoffring, mången gång
undanskymde blicken för de krav som framtiden oavvisligen uppställde.
Den misstanken kunde därför icke utan vidare avvisas, att den lösning
frågan om nybyggnadsskyldigheten erhållit i allmänna arrendelagen i viss
utsträckning kommit att innebära ett låt-gå-system, vars verkningar givit
sig till känna i efterblivenhet i fråga örn arrendeställenas byggnadsstandard,
en på sina håll fortskridande försämring av byggnaderna utöver den gräns,
där det fortsatta underhållet framstode såsom oekonomiskt och för arrendatorn
alltför betungande.

I vad mån nu anförda, delvis på psykologiska erfarenhetssatser grundade
farhågor vunne bekräftelse, örn man närmare undersökte förhållandena,
sådana de tedde sig i verkligheten, vore givetvis en fråga av stöld inti-esse.
Det av arrendeutredningen förebragta utredningsmaterialet tilläte knappast
någon fullständig betygssättning av arrendejordbrukens byggnadsstandard
inom rikets olika delar och inom olika kategorier av arrenden. I sakens natur
läge, alt allmänna omdömen rörande fakta av ifrågavarande slag lede
av större osäkerhet än vad fallet vore med statistiska slutsatser i vanlig
mening. Svårigheten att överblicka de mångskiftande fallen och det ofrånkomliga
beroendet av subjektiv värdering kunde blott alltför lätt förorsaka
missvisande resultat. Arrendeutredningen ville likväl icke bestrida alt, i överenstämmelse
med vad en mängd uppgiftslämnare intygat, åbyggnadernas
beskaffenhet inom vidsträckta delar av riket kunde i stort sett betecknas
såsom någorlunda tillfredsställande. Den studieresa arrendeutredningen företagit
kunde ock sägas i viss mån bekräfta en sådan uppfattning, i det att
på flertalet besökta orter de verkställda stickproven efterlämnat övervägande
gynnsamma inti-yck. Vad som i förevarande lagstiftningsärende hade betydelse
vore emellertid frågan, huruvida de fall där byggnaderna vore undermåliga
— vare sig dessa huvudsakligen förekomme inom vissa landsdelar
eller de framträdde här och var inom hela riket — vore absolut taget så
många och betydande, att ett ingripande från samhällets sida syntes erforderligt.
Ai-rendeutredningen tvekade icke att besvara denna fråga jakande.
De från vissa uppgiftslämnare inkomna enquétesvaren, sammanställda med
arrendeutredningens egna iakttagelser under omförmälda studieresa, torde
utgöra tillräckligt belägg för riktigheten av denna uppfattning.

De åsyftade missförhållandena förefunnes särskilt inom den kategori arrenden,
som innefattade mindre eller medelstora jordbruk under fideikommiss
eller enskilda jordägare. Vad bolagsarrendena anginge, syntes under
senare år en vändning till det bättre ha inträffat. Ehuru givetvis även här
kunde påvisas fall, där åhyggnaderna måste sägas vara i undermåligt skick,
torde de ogynnsamma omdömen angående bolagsarrendena, som avgivits i
äldre kommittébetänkanden, knappast numera motsvara f örhållandena i verkligheten.
Den påtagliga förbättring som sålunda inträtt torde icke kunna förklax-as
enbart av de goda konjunkturer som under de senaste åren varit rå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 316.

dande inom skogsindustrien. Arrendeutredningen hade för sin del bibragts
den övertygelsen, att den för bolagsarrendena gällande sociala arrendelagstiftningen
i förevarande hänseende medfört gynnsamma verkningar.

Arrendeutredningen har sålunda ansett, att något måste göras för att effektivt
motverka faran av en alltmer försämrad byggnadsstandard på sådana
arrendeställen, vilka icke hittills kommit i åtnjutande av det särskilda
sociala skyddet. Härvid vore enligt arrendeutredningens mening lämpligast,
att ifrågakommande lagstiftningsåtgärder begränsades till de kategorier av
arrenden, där missförhållandena huvudsakligen vore att finna, där ett ingripande
motiverades av behovet av socialt skydd för arrendatorerna och
där tvingande nybyggnadsbestämmelser kunde genomföras utan alltför stora
olägenheter för jordägarna. Dessa villkor kunde väntas vara förhanden vid
de arrenden av permanent karaktär, som avsåge mindre eller medelstora
jordbruk under enskilda godsägare, fideikommiss, ideella föreningar och
stiftelser.

Efter att ha bemött vissa invändningar, som varit att emotse mot en utvidgning
av den legala nybyggnadsskyldighetens tillämpningsområde, har
arrendeutredningen kommit till det resultatet, att de i sociala arrendelagstiftningen
förekommande bestämmelserna om nybyggnadsskyldighet för
jordägaren borde — utan att deras innehåll förändrades — kunna göras tilllämpliga
även på de nyss omförmälda kategorierna av arrendejordbruk.

En av ledamöterna i arrendeutredningen (herr Tamm) har ansett den
föreslagna nybyggnadsskyldigheten vara alltför sträng i fråga örn sådant
arrendejordbruk, som utgjordes av torp eller utgård under huvudgård tillhörig
privat ägare eller fideikommiss. Vad anginge bostadsbyggnader borde
enligt reservantens mening ej uppställas strängare krav än vad gällande hälsovårdsstadga
upptoge. Beträffande ekonomihusen borde helst råda avtalsfrihet;
i varje fall borde tvingande bestämmelser om nybyggnadsskyldighet
ej gå längre, än att jordägaren ålades att vid tillträdet tillhandahålla ekonomihusen
i medelgott skick efter ortens förhållanden. Till stöd för sin mening
har reservanten anfört bland annat följande:

De bestämmelser örn byggnadsskyldigheten, som enligt arrendeutredningens
förslag skulle gälla för flertalet privatarrenden, hade länge tillämpats
för holagsarrenden. Man ägde sålunda en god erfarenhet om bestämmelsernas
verkningar på bolagsjorden. Analyserade man dessa, så framstode det
först, att bestämmelserna varit mycket effektiva. Bebyggelsen på bolagsfastigheterna
finge numera betecknas som synnerligen god. Den byggnadsslandard,
som med stöd av nu gällande sociala arrendelag i förening med den
s. k. uppsiktslagen arbetats fram å bolagsjorden, läge vida högre än vad
som finge betecknas som brukbart skick enligt ortens förhållanden. Förklaringen
härtill läge nära till hands. Arrendatorerna hade ett eget ekonomiskt
intresse av att genomdriva ny- eller ombyggnader i största möjliga omfattning.
Dess mindre bleve behovet av sådana reparationer, som enligt lagen
ålåge arrendatorn. Jordbrukskommissioner och synemän fattade av lätt
förklarliga skäl som sin uppgift att arbeta fram hästa möjliga byggnadsbestånd
i sina respektive orter och kunde därför knappast undgå att behjärta
även långt gående krav från arrendatoremas sida. Kommissionerna och sy -

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

nemännen handlade oftast efter regeln, att endast det bästa vore gott nog,
saint saknade anledning att låta sina beslut påverkas av jordägarnas ekonomiska
möjligheter. Jordägarna å sin sida funne det motbjudande att processa
vid ett otal tillfällen, helst som rättegångar i dylika fall, där parternas
expertutlåtanden regelmässigt stöde emot varandra med helt stridiga omdömen,
kunde vara till sin utgång synnerligen ovissa. Bolagen hade därför
allmänt underlåtit att överklaga syner eller förelägganden från jordbrukskommissionerna,
även om byggnadskraven ofta synts dem onödigt dyrbara
eller överdrivna.

De vunna erfarenheterna om byggnadsbestämmelsernas ekonomiska verkningar
å bolagsfastigheterna vore även fullt klara. Så gott som alla större
bolagsförvaltningar hade funnit, att arrendeavgälderna ej försloge att täcka
de årliga byggnadskostnaderna; och detta trots att lagen numera varit gällande
så länge, att de så att säga anhopade bristerna vid lagens ikraftträdande
för länge sedan blivit avhjälpta och det numera endast gällde det löpande
underhållet eller det successivt framträdande förnyelsebehovet. Bolagen
finge alltså, trots att deras arrendeavgälder plägade vara fullt i nivå med det
för respektive orter normala, taga medel ur företagens övriga rörelser för att
täcka de belopp, varmed byggnadskostnaderna årligen överstege de sammanlagda
arrendebeloppen. Detta innebure, att varje form av ränta eller
avkastning från den utarrenderade jorden vore borta. Innehavet av utarrenderad
jord under sociala arrendelagen lämnade icke någon avkastning utan
förorsakade tvärtom ägaren en direkt årlig förlust. Det vore häri anledningen
vore att söka till att bolagen i stor skala realiserade sina jordbruk.
Man hade till och med ganska allmänt gjort detta till priser, avsevärt understigande
de i respektive orter gällande, emedan härvid uppkommande förlust
ofta varit att betrakta som ringa i jämförelse med de årliga förluster,
som själva innehavet av arrendejordbruken förorsakade på grund av bestämmelserna
om byggnadsskyldigheten.

I belysning av dessa erfarenheter från bolagsegendomarna borde man bedöma
arrendeutredningens förslag örn att införa motsvarande bestämmelser
för flertalet utarrenderade privatjordbruk. Det förelåge här ett lagförslag,
som ville tvångsvis föreskriva, att i stort sett all avkastning från den utarrenderade
jorden skulle investeras i nybyggnader eller reparationer å
byggnadsbeståndet. Flertalet privata jordägare kunde icke bära en sådan
ekonomisk tunga, enär de icke hade inkomster av annan rörelse att kunna
falla tillbaka på. Avkastningen från den utarrenderade jorden betydde mycket
eller kanske allt i deras budget, och när sagda inkomst i ett slag bortfölle,
så kunde följderna bli katastrofartade. Man behövde endast tänka sig
in i det regelmässigt föreliggande fall, att de utarrenderade fastigheterna
vore mer eller mindre högt belånade samt att arrendeavgälderna väsentligen
användes för att betala räntorna. Om nu genom tvingande lagbestämmelser
all avkastning från jorden under en lång följd av år skulle investeras i byggnadsbeståndet,
bleve räntorna nödlidande samt exekutiva försäljningar lagstiftningens
mest påtagliga följd. Riskerna härför vore så mycket mera
påtagliga, som standarden å byggnadsbeståndet på privatjordbruken torde
vara väsentligt lägre än vad förhållandet vore på bolagsjorden. — Då utredningen
ej någonstädes uttalat, att den praxis, som tillämpats beträffande
byggnaderna å bolagsjorden, varit för bård eller krävande, ägde man draga
den slutsatsen, att enahanda krav enligt utredningens mening nu skulle ställas
även på privatarrendenas byggnader. Den anvisade utvägen att söka dispens
torde bliva av mycket ringa värde.

Problemets kärna läge ej däri, huruvida den ena eller andra parten i arrendeförhållandet
ägde största förmågan att bära byggnadstungan. Vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 316.

frågan gällde vore, huruvida genom tvingande lagbud byggnadsbeståndet å
praktiskt taget all utarrenderad privat jord i landet skulle bringas upp till
en nivå, ofantligt mycket högre än den nuvarande, ävensom huruvida denna
tvångsinvestering kunde genomföras utan jordägarnas ruin. Enligt reservantens
mening vore det nödvändigt, att en skillnad upprätthölles i bestämmelserna
om byggnadsskyldigheten, mellan å ena sidan bolagsfastigheterna
och de med dem nu jämställda samt å andra sidan de privatarrenden under
huvudgård, som utredningen föreslagit nu skola införas under lagens sociala
del.

En annan ledamot av arrendeutredningen (herr Falk) har föreslagit upptagande
i allmänna arrendelagen av en tvingande bestämmelse, enligt vilken
jordägaren vid arrendatorns tillträde skulle avlämna erforderlig hostad i sådant
skick, som överensstämde med hälsovårdsstadgans föreskrifter, och
även under arrendetiden hålla bostäderna i sådant skick. Till stöd härför
har anförts följande:

Att jordägaren enligt allmänna arrendelagen icke hade någon förpliktelse
i fråga örn fastighetens bebyggande kunde icke vara tillfredsställande. I varje
fall måste man vara berättigad uppställa det minimikrav, att vid arrendatorernas
tillträde funnes erforderliga bostäder av sådan beskaffenhet, att
deras nyttjande icke vore förenat med fara för de inneboendes hälsa samt
att jordägarna även under arrendetiden skulle hålla bostäderna i sådant
skick. Bostäderna å åtskilliga av de fastigheter, för vilka den allmänna
arrendelagen enligt förslaget skulle gälla, uppfyllde icke dessa minimifordringar.
Det måste betecknas såsom ett synnerligen allvarligt missförhållande,
örn någon ändring härutinnan icke komme att inträda. Att en förbättring
av bostadsbeståndet i erforderlig utsträckning skulle kunna åstadkommas
på det frivilliga avtalets väg syntes icke vara att förvänta. Ej heller
kunde man fordra, att arrendatorerna på egen bekostnad skulle verkställa
nybyggnad eller företaga behövliga större reparationer å boningshusen. Ofta
torde de sakna kapital härför. Även i de fall, då en arrendator kunde uppbringa
för nybyggnad erforderliga medel, torde han i allmänhet draga sig
för att verkställa ett dylikt företag, då han enligt IG § i den allmänna arrendelagen
hade utsikt att erhålla allenast obetydlig om ens någon ersättning
härför.

Enär den allmänna arrendelagen icke ålade någon av kontrahenterna
byggnadsskyldighet, hade i flera fall yppats tvekan hos hälsovårdsnämnderna
angående frågan till vilken part ett föreläggande att avhjälpa brister å
bostadslägenhet skulle riktas. För den händelse hälsovårdsnämnden föreläde
arrendatorn att avhjälpa brister, hade denne efter arbetets utförande
icke enligt nyttjanderättslagen någon rätt att rikta ersättningskrav mot jordägaren.
Det måste anses vara synnerligen otillfredsställande, att en hälsovårdsnämnd
sålunda komme att avgöra, vem kostnaden för ett byggnadsarbete
komme att drabba.

De av reservanten förordade lagbestämmelserna skulle komma att verksamt
bidraga till höjande av den på många håll alltför låga bostadsstandarden
å arrendefastigheterna. Då föreläggande av hälsovårdsnämnd att avhjälpa
brister å bostäderna alltid skulle komma att meddelas jordägarna,
erhölle hälsovårdsnämnderna möjlighet att på ett mera effektivt sätt än för
närvarande ingripa i sådana fall, då bostäderna vöre i undermåligt skick.
Mot de förordade bestämmelserna torde man ej med fog kunna invända, att
jordägarna genom desamma skulle bliva alltför betungade i ekonomiskt avseende.
Om jordägarna hade så svag ekonomi, att de ej kunde tillhanda -

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

hålla arrendatorerna erforderliga bostäder av sådan beskaffenhet, att de
överensstämde med hälsovårdsstadgans föreskrifter, funnes möjlighet för
dem att erhålla statliga lån och bidrag.

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande del har principiellt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Hallands, Värmlands,
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott samt egnahemsnämnderna i Kristianstads, Hallands,
Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län, jordbrukskommissionema
i Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län, Riksföi’bundet landsbygdens
folk ävensom Svenska lantarbetareförbundet samt Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet.
De båda sistnämnda förbunden ha tillika instämt i
herr Falks yrkande örn upptagande i allmänna arrendelagen av bestämmelser
om nybyggnads- och underhållsskyldighet för jordägaren.

Av övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha de flesta anslutit
eller närmat sig till den av herr Tamm framförda reservationen.

Åtskilliga ställa sig emellertid i huvudsak avvisande till tanken att införa
legal nybyggnadsskyldighet för arrenden under andra ägarekategorier än
dem som för närvarande beröras av den sociala arrendelagstiftningen. Så är
fallet med länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs, Skaraborgs och Norrbottens
län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt egnahemsnämnderna
i Stockholms stad och län, Uppsala, Östergötlands, Västmanlands, Västerbottens
och Norrbottens län, Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, jordbrukskommissionerna
i Uppsala, Östergötlands, Älvsborgs (södra distriktet), Skaraborgs
och Västerbottens län ävensom Sveriges skogsägareförbund, Svenska
lantarbetsgivareföreningen och fideikommisskommitterade. Även domänstyrelsen
och ett flertal Överjägmästare och domänintendenter lia ställt sig avvisande.

Domänstyrelsen har yttrat bland annat följande:

Statens jordbruksdomäner hade under de senaste tio åren redovisat en
nettoavkastning, som i medeltal motsvarade endast 1.62 procent av egendomarnas
taxeringsvärden. Det borde härvid framhållas, att årligen försåldes
ett stort antal egendomar, i första hand de mindre och medelstora samt sådana,
som ur ekonomiska synpunkter icke ansetts böra behållas i kronans
ägo. Under åren 1929—1938 hade sålunda avyttrats 2,357 fastigheter eller
delar därav (skogsjordbruk ej inräknade) till en sammanlagd köpeskilling
av omkring 18,830,000 kronor.

Utarrendering av jord vore sålunda en svag affär. Med hänsyn till den
byggnadsstandard, som numera allmänt betraktades som eftersträvansvärd
ur såväl hygienisk som arbetsbesparande synpunkt, kunde man icke räkna
med att det ekonomiska resultatet av utarrendering härefter kommc att bli
bättre. Genom de ökade kostnaderna för jordbrukets byggnader och de i
samband därmed starkt stegrade arbetslönerna inom byggnadsbranschen på

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

landsbygden torde vidare den gräns, där det egentliga jordvärdet försvunne,
komma att förskjutas uppåt till allt större gårdar.

Såvitt förhållandena sålunda kunde överblickas måste en utsträckning av
de sociala arrendebestämmelserna till i förslaget upptagna ägarekategorier
medföra en katastrof i avseende å det ekonomiska utbytet från de härav berörda
jordbruken. Jordägarna måste för gårdarnas iordningställande och
underhåll tillskjuta dels därifrån påräknade arrendeavgälder och dels därutöver
belopp, som med ledning av uppgifter från domänstyrelsens skogsjordbruk
kunde antagas komma att ungefärligen motsvara arrendeavgäldernas
storlek. Skogsbolagen och domänstyrelsen hade väl tillgång till andra
inkomster för bestridande av utgifterna i fråga, men man kunde icke räkna
med att så alltid skulle vara förhållandet beträffande de enskilda jordägarna.
Och även där så vore fallet, vore det naturligt att dessa jordägare — om
särskilda skäl för behållande av ställena icke förelåge — icke ville fortsätta
med en hantering, till vilken de årligen måste tillskjuta kapital från annat
håll.

Jordbrukskommissionen i Uppsala lein har anfört:

Om förslaget bifölles, måste verkningarna för vissa jordägare bliva katastrofala.
Att samma bestämmelser redan vore gällande för bolag och av dessa
kunnat bäras till synes idan större olägenhet finge icke tagas som bevis för
att de utan svårare följder kunde tillämpas även för utarrenderade privatjordbruk.
Det vore känt att de bolagsjordbruk som det här gällde endast
medförde direkt förlust och i längden skulle bli ruinerande, därest icke andra
grenar av bolagsrörelsen ännu så länge kunnat upptaga och balansera
nämnda förluster. Byggnadsfrågan — icke minst dess ekonomiska innebörd
-— vöre redan för flertalet jordägare ett verkligt problem. Ökade materialkostnader
och höjda arbetslöner vöre starkt bidragande orsaker härtill. Det
fortgående organiserandet av landsbygdens byggnadsarbetare hotade att lamslå
ali byggnadsverksamhet vid jordbruket. I följd härav måste vid de självägda
jordbruken sådana jordägare, vilka överhuvudtaget vore tvungna att
anlägga räntabilitetssynpunkter, utföra oundgängligen erforderliga byggnadsarbeten
med eget folk. Men vid arrendebruk under de föreslagna bestämmelserna
bleve det icke jordägaren utan synemännen, som skulle bestämma icke
endast vad som skulle byggas utan även i vilken takt det skulle ske. Där måste
alltså byggnadsarbetet utföras med lejt — hädanefter organiserat — folk.
Under trycket av den propaganda, som bedreves i det i och för sig vällovliga
syftet att göra både bostads- och ekonomibyggnader på landet så moderna,
bekväma och arbetssparande som möjligt, och påverkade i samma riktning
av arrendatorn och de hjälptrupper denne vid synetillfället kunde mobilisera
komme sannolikt synemännen att pådöma byggnadsarbeten som för jordägaren
bleve ruinerande. Men örn sparsamhetssynpunkter och räntabilitetsberäkningar
helt åsidosattes, komme följden härav att gå ut över icke endast
jordägare utan i sisla hand även arrendatorerna. Alt dispensmöjligheter erbjödos
för vissa fall, borde icke överskattas, enär deras utnyttjande i praktiken
torde erbjuda stora svårigheter. — Avtalsfriheten och dess möjligheter
för jordägare och arrendator att i samråd bestämma vad som krävdes i fråga
om nybyggnad och vad av det gamla som nöjaktigt kunde repareras och moderniseras
vore i detta sammanhang en ekonomisk faktor, som för jordbruk
i enskild ägo icke under nuvarande förhållanden bol de tillspillogivas. Även
för en ekonomiskt mindre stark arrendator kunde det vara klokt att under
några år ålnöjas med något mindre bekvämlighet men samtidigt få åtnjuta
fördelen av mindre arrendeutgifter. Hälsovårdsnämnden och blivande bostadsinspektion
utgjorde tillräcklig garanti för nöjaktig förbättring i fråga
örn bostäder

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Svenska lant arbet sgivare föreningen bär anfört bland annat följande:

Det vore påtagligt, att bolagsjordens byggnadsstandard under den korta
lid, varunder nybyggnadsskyldigheten varit gällande, blivit höjd betydligt utöver
vad som kunde svara mot uttrycket ’i brukbart skick''. Anledningen
härtill vore lättförståelig: arrendatorernas intresse av att genomdriva ny- eller
ombyggnader i största möjliga utsträckning hade vid syneförfarandet ofta
mötts med det tillmötesgående, som ej sällan påträffades hos personer vilkas
egen ekonomi ej därav berördes. Resultatet härav vöre lika lättförståeligt:
arrendeavgälderna hade ofta ej räckt att täcka ens de årliga byggnadskostnaderna.
Då nu arrendeutredningen ville införa enahanda bvggnadsbestämmelser
beträffande arrenden under såväl större som mindre privata jordägare,
funnes all anledning tro, att bestämmelserna komme att verka på
samma sätt och giva i stort sett samma resultat som det nyssnämnda. Bestämmelserna
komme sålunda med all sannolikhet alt beröva jordägarna
praktiskt taget all inkomst av arrendejorden. För den jordbrukare, som till
någon väsentligare del hade sin inkomst av arrendejorden, bleve lagens genomförande
ett allvarligt slag. Men även för övriga jordägare komme frånvaron
av inkomst eller en kraftig minskning av intäkterna av arrendejorden
att bli alltför betungande. Det finge dock beaktas att det övervägande flertalet
jordägare hade sin jord intecknad.

Fideikommisskommitterade lia anfört:

Förslaget medförde utomordentligt vittgående ekonomiska konsekvenser
för fideikommissens vidkommande. Innebörden av dessa kunde bäst bedömas,
örn man studerade de sociala lagbestämmelsernas verkningar på bolagsjorden.
Bolagsgårdarnas byggnadsbestånd torde nu befinna sig en klass
högre än bebyggelsen å enskild jord, vare sig denna vore utarrenderad eller
under eget bruk.

För fideikommissens vidkommande ville kommittén framhålla, att den
lägre standarden i bebyggelsen måste ses mot bakgrund av de i allmänhet
låga arrendeavgälderna. Jordägarna hade vanligen icke ansett sig kunna
utföra dyrbara byggnadsarbeten utan en viss höjning av arrendebeloppen.
När arrendatorerna tillfrågats, örn de önskade nybyggnader och vore villiga
att, sedan dessa utförts, erlägga ett något förhöjt arrende, hade arrendatorerna
vanligen svarat, att de avstode från alla nybyggnader eller förbättringar
å husen, blott de finge bibehålla de förutvarande låga arrendena.

Arrendeutredningen ville nu genom lagtvång på en gång eller under kort
övergångsperiod lyfta upp byggnadsstandarden å den utarrenderade enskilda
jorden i nivå med den standard, som under trycket av berörda lagstiftning
drivits fram på bolagsjorden. Hela kostnaden härför skulle likaledes
genom lagtvång läggas på jordägarna. Ett i bästa skick satt byggnadsbestånd
skulle visserligen kunna tänkas föranleda höjda arrendeavgälder. I
praktiken torde emellertid detta knappast komma att bli helt realiserat. Det
hade — särskilt av egnahemskommittén — påvisats, att en fullgod bebyggelse
å ett mindre jordbruk aldrig kunde förräntas eller amorteras genom jordbrukets
avkastning. Även för arrendejordbrukens vidkommande torde det
komma att bli så, att byggnadsbeståndets fullständiga upprustande komme
att kräva kapitalutlägg, som näppeligen kunde förräntas utan som åtminstone
delvis finge från början avskrivas. Jordbrukskommissionerna komme
sannolikt att fixera arrendena efter vad jordbruken kunde avkasta under
medelgod drift men icke efter vad det kostade att ställa jordbrukets byggnadsbestånd
och övriga fasta utrustning i komplett skick.

I detta sammanhang kunde framhållas, att fastighetstaxeringsnämnderna
allmänt vore benägna att åsätta brukningsdelar med nya eller goda hus för -

Kungl. Majlis proposition nr 346.

höjda taxeringsvärden. Om nu arrendelagen tvingade till omfattande nybyggnader
å arrendegårdarna, hade man sålunda att emotse, att taxeringsvärdena
å dessa efter hand höjdes. Härav följde ökade kommunal-, landstings-
och vägskatter men, enligt vad nyss sagts, säkerligen i de flesta fall
icke några höjda arrendebelopp.

Nu kunde visserligen sägas, att en höjning av bebyggelsestandarden å arrendejordbruken
av sociala skäl ovillkorligen måste ske samt att jordägarna
väl vore de, som borde bekosta denna åtgärd och även hade större ekonomisk
möjlighet härtill än arrendatorerna. Emellertid kunde sådana synpunkter
icke motivera de föreslagna lagstiftningsåtgärderna. Flertalet jordägare, och
bland dem kanske främst fideikommissinnehavarna, ägde nämligen icke ekonomisk
möjlighet att genomföra den påfordrade kapitalinvesteringen i föreskriven
ordning. Ett lagfästande och tillämpande av förslaget skulle hastigt
bringa på obestånd en betydande del av de jordägare som hade många arrendelägenheter.

Ett ekonomiskt tvång av förevarande slag ställde sig olika för ett jordägande
bolag och för en privatperson. Bolaget ägde oftast inkomster av industriell
rörelse, som kunde tillgripas för byggnadsskyldighetens fullgörande.
Privatmannen hade vanligen ej denna möjlighet. Därtill komme den utomordentligt
stora skillnaden i beskattningens tyngd för bolag och enskilda.
Bolagen hade icke någon förmögenhetsskatt, allra minst någon progressiv
sådan. Deras inkomstskatt hade visserligen tidigare varit i viss mån progressiv,
beroende på förhållandet mellan vinst och kapital. Den hade dock varit
lägre än den för fysiska personer gällande inkomstskatteskalan. I fortsättningen
finge bolag blott 10 procent proportionell inkomstskatt. För privata
jordägare dreve den starka progressiviteten i inkomstskatten snart upp sagda
skatt över bolagens. Därtill komme den ordinarie och den särskilda förmögenhetsskatten,
vilka bleve utomordentligt kännbara, emedan de stora
jordegendomarna representerade höga taxeringsvärden, varå emellertid en
vanligen blott mycket låg avkastning erhölles. Enskilda ägare av större
jordegendomar, vartill fideikommissen främst räknades, komme stundom
upp till en statsbeskattning av upp till 50 procent av nettoinkomsten mot bolagens
motsvarande 10 procent. Dessa siffror torde tillräckligt klart visa, att
enskilda jordägare icke närmelsevis hade samma ekonomiska möjlighet som
bolagen att tåla de bördor den sociala jordlagstiftningen pålade. Få vore de
innehavare av fideikommiss eller andra större jordagods, vilka bleve i stånd
att fullgöra en räntelös kapitalinvestering i fastigheterna av den storlek, som
de föreslagna byggnadsbestämmelscrna skulle framtvinga. För de flesta
skulle ett tillämpande av förslaget nödvändiggöra ett frånträdande av fastigheterna.
Möjligen torde en och annan söka rädda sig genom att taga
arrendegårdarna under eget bruk.

Angivna svårigheter innebure icke, att man borde helt avslå från att söka
arbeta fram ett förbättrat byggnadsbestånd. Men detta borde ske i en annan
ordning än den av utredningen föreslagna. Det äventyrliga i förslaget läge
däri, att den önskvärda förbättringen icke finge ske i etapper, efter jordägarens
ekonomiska förmåga och vid tidpunkter, då byggnadsarbetena med
minsta möjliga kostnad kunde genomföras. Det vore en oerhörd skillnad
mellan alt enligt förslaget praktiskt taget på en gång, kanske under loppet
av en femårsperiod, försätta alla åbyggnader å landets utarrenderade jordbruk
under huvudgård i fullgott skick enligt den höga standard, varom nu
vöre fråga, mot att efter hand förbättra byggnaderna under iakttagande av
att det som vore användbart av äldre hus sattes i stånd genom reparationer
samt att nybyggnader endast genomfördes, då så vore helt nödvändigt. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 346-

anvisade utvägen att genom dispens förmildra byggnadsbestämmelserna funne
kommittén vara skäligen värdelös.

Genom de befogenheter som uppsiktslagen förlänade jordbrukskommissionerna
bleve dessa normgivande beträffande byggnadsstandarden. All erfarenhet
visade emellertid, att när statliga organ hade att föreskriva normer
för i socialt syfte tillkomna byggnadsarbeten, mer hänsyn toges till att åstadkomma
ett högklassigt resultat än till att för måttliga kostnader åstadkomma
hus, som på ett tillfyllestgörande sätt kunde betjäna sitt syfte. Man finge ej
heller förbise, att arrendatorerna, sedan de genom optionsrätten och genom
arrendevillkorens föreskrivande av jordbrukskommissionen blivit helt oberoende
av jordägarens vilja och åtgärder, förvisso komme att skruva upp
sina pretentioner å byggnadernas beskaffenhet samt söka påverka synemän
och jordbrukskommissioner att ålägga jordägarna att utföra så omfattande
och inventiösa byggnadsarbeten som möjligt.

Departementschefen.

Arrendeutredningen har framhållit att något måste göras för att effektivt
motverka faran av en alltmer försämrad byggnadsstandard på sådana arrendeställen,
vilka icke hittills kommit i åtnjutande av det särskilda sociala
skyddet. I de yttranden, som avgivits över arrendeutredningens förslag, har
väl från skilda håll gjorts gällande, att något verkligt behov av åtgärder i föreslagen
riktning icke skulle föreligga. Många synas anse, att det i stort sett
vore väl beställt med åbyggnaderna å arrendeställena. Enligt min uppfattning
torde man emellertid knappast med framgång kunna bestrida, att allvarliga
missförhållanden i förevarande hänseende äro för handen. Även örn
de flesta utarrenderade egendomar ha ett försvarligt byggnadsbestånd, så äro
dock de fall alltför talrika, där boningshus eller ekonomibyggnader eller ock
samtliga åbyggnader äro förfallna eller eljest undermåliga. Vid en reform
av arrendelagstiftningen kunna dylika missförhållanden ej förbigås. Det kan
ej heller antagas att en fri avtalsrätt skall kunna tillfredsställande garantera,
att de nuvarande bristerna inom rimlig tid avhjälpas och att en fortsatt utveckling
till det sämre förebygges.

Emellertid ligger det i öppen dag, att ett på lagstiftningsvägen gjort ingripande,
varigenom på jordägaren lägges skyldighet att verkställa nybyggnad,
i den mån så erfordras för att åbyggnaderna skola motsvara vissa legala
krav, möter betydande svårigheter. Härvidlag är det icke nog därmed, att
många enskilda jordägare med hänsyn till sin ekonomiska ställning torde
finna det svårt eller omöjligt att göra de önskvärda kapitalinvesteringarna
i sina arrendegårdars åbyggnader. Mycket talar för den uppfattningen, att
jordbrukets byggnadsfråga överhuvudtaget genom utvecklingen under senare
år kommit i ett kritiskt och svårlöst läge. En fortgående förnyelse av
byggnadsbeståndet — vilken uppenbarligen måste äga rum därest ej produktionen
skall bliva lidande — hämmas genom den disproportion, som uppkommit
mellan jordbrukets ekonomiska bärighet och byggnadskostnaderna
å landsbygden. Att de med nuvarande krisläge förknippade särskilda omständigheterna
ytterligare försvåra möjligheten att tillföra jordbruket bygg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

nadskapital torde ej behöva närmare utvecklas. Från vissa håll har till och
med gjorts gällande, att det flerstädes redan nu skulle vara omöjligt att
förränta sådant kapital, som nedlagts i arrendegårdarnas byggnader. Häremot
får visserligen erinras, att i varje fall i fråga om arrendegårdar i landets
skogstrakter man vid dylika förräntningskalkyler — vilket ofta icke
sker —- måste taga med i beräkning så stor del av inkomsten från fastighetens
skog, som belöper på den skogsmark, som den utarrenderade egendomen
vid avstyckning skulle tilläggas.

Även med beaktande av förut antydda svårigheter kan jag dock i princip
dela arrendeutredningens mening, att byggnadsskyldighet — vid de kategorier
av arrenden som i förslaget avses — bör legalt åvila jordägaren. En dylik
byggnadsskyldighet är ägnad att inskärpa betydelsen av att intet i onödan
försummas, när det gäller att förse arrendeställena med vad dessa oundgängligen
behöva i fråga örn sunda bostäder och brukbara ekonomibyggnader.
Med byggnadsskyldigheten undanröjes det låt-gå-system, som kännetecknats
därav att gamla och otidsenliga byggnader bibehållits år efter år, oaktat deras
fortsatta underhåll inneburit en oskälig börda för arrendatorn och från
samhällsekonomisk synpunkt tett sig förlustbringande. Att skyldigheten att
besörja nybyggnad lägges på jordägaren lärer jämväl privaträttsligt sett vara
den naturligaste lösningen. En jordägare, som upplåter sin fastighet till idkande
av jordbruk, bör i vanliga fall kunna svara för att fastigheten är försedd
med de för ändamålet nödiga åbyggnaderna. Och det har icke utan fog
kunnat framhållas, att den jordägare, vilkens resurser icke tillåta att honom
underlydande arrendegårdar hållas i det skick, som motsvarar det för produktionens
upprätthållande oundgängligen erforderliga, med fördel skulle
kunna överflytta sitt jordinnehav på andra, av vilka man kan emotse en
bättre ordning.

Likväl framstår det såsom tämligen uppenbart, att kontrahenternas fria
rådighet i fråga om byggnadsskyldigheten —- särskilt under de i nuvarande
tidsläge rådande svårigheterna — kan innebära en fördel så till vida, att den
möjliggör en smidig anpassning efter varierande situationer och omständigheter.
Vid införandet av byggnadsskyldighet för jordägaren kan måhända ett
dylikt lagande efter lägligheten icke i samma grad åvägabringas. Emellertid
blir det av vikt att tillse, att byggnadsskyldigheten i den praktiska tillämpningen
icke genomföres stelt och schablonmässigt och utan vederbörligt
hänsynstagande till de konkreta fallens växlande karaktär. Att nybyggnadsverksamheten
icke får forceras på sådant sätt, att jordägarens ekonomiska
ställning äventyras, är självfallet. Och att även det allmänna läget manar
till sparsamhet och återhållsamhet i de hänseenden varom här är fråga behöver
blott i förbigående erinras.

I betraktande härav torde med införandet av byggnadsskyldighet böra förbindas
möjlighet för jordägaren att erhålla dispens eller uppskov. Vad arrendeutredningen
i sådant avseende föreslagit har jag icke kunnat finna
tillräckligt. I arrendeutredningens förslag har såsom särskild dispensgrund
upptagits den omständigheten att jordägaren, för att kunna planmässigt

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

ombesörja åbyggnadernas iståndsättande å ett flertal utarrenderade brukningsdelar,
är i behov av anstånd med byggnadsskyldighetens fullgörande
i det föreliggande fallet. Man har med denna bestämmelse sökt möjliggöra,
att å ett egendomskonrplex byggnadsbeståndets upphjälpande skall
kunna fortskrida efter en viss plan, som uppgjorts icke så mycket efter den
kronologiska följden av de väntade byggnadskraven som fastmera efter möjligheten
att med de till buds stående begränsade resurserna i första hand tillgodose
de mest trängande behoven. Såsom arrendeutredningen själv erinrat
torde emellertid förverkligandet av detta syfte komma att hindras därigenom,
att optionsberättigade arrendatorer, enligt de föreslagna reglerna angående
dispens, äga möjlighet att genom att vägra samtycke till dispens rubba
en tilltänkt byggnadsplan för de till viss jordegendom hörande arrendegårdarna.
Denna svårighet har påtalats i ett flertal avgivna yttranden. Enligt
min mening bör frågan kunna lösas sålunda, att ett särskilt dispensförfarande
inrättas för sådana fall där en arrendator — på grund av de tilltänkta
reglerna angående en retroaktiv tillämpning av bestämmelserna rörande optionsrätt
— kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits. Eftersom
optionsrätten i dylika fall knytes till ett äldre avtal på sådant sätt, att
den innebär en rubbning till arrendatorns förmån av ett före lagens ikraftträdande
uppkommet rättsförhållande, torde det icke ligga något oegentligt
däri, att verkningarna av detta ingrepp begränsas genom särskild anordning.
Till övergångsbestämmelserna har därför synts böra fogas ett stadgande,
enligt vilket — i de fall varom här är fråga — jordbrukskommissionen på
ansökan skall kunna medgiva jordägaren befrielse från de föreskrivna skyldigheterna
beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse skall ock,
när särskilda omständigheter därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande
arrendeperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit
från lagens ikraftträdande. Genom dessa regler ernås möjlighet att, om så
skulle befinnas erforderligt, i viss omfattning uppskjuta reformens genomförande
i praktiken och att i allt fall sörja för nödig hänsyn och återhållsamhet
i de särskilda fallen. Samtidigt vinnes dock kontroll över att icke
alltför svåra missförhållanden i fråga örn byggnadsskicket tillåtas fortbestå.

Den kritik, som framkommit mot arrendeutredningens förslag, har väsentligen
koncentrerats till frågan örn innehållet i de stadganden som skulle komma
att reglera byggnadsskyldigheten. Detta innehåll skulle enligt förslaget
bliva detsamma som enligt de nu gällande bestämmelserna för arrenden under
bolag och med dem likställda jordägare. Häremot har gjorts gällande att
dessa bestämmelser visat sig i praktiken kunna leda till en byggnadsstandard,
som vore överdrivet dyrbar och som läge vida högre än vad som motsvarade
kravet på brukbart skick enligt ortens förhållanden. Förklaringen härtill har
ansetts ligga däri, att de synemän och jordbrukskommissioner, vilka ha att
träffa avgöranden angående nybyggnadsskyldighet, såge som sin uppgift att
arbeta fram bästa möjliga byggnadsbestånd i sina orter och därför vore benägna
att tillmötesgå även långt gående krav från arrendatorernas sida. Att
bolagen, vilka icke varit beroende av inkomsterna från jordbruk, kunnat bära

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

de betungande utgifter som detta system medfört, bevisade icke att bestämmelserna
kunde utsträckas till att gälla även för jordägare, för vilka den utarrenderade
jordens avkastning hade en avgörande ekonomisk betydelse. Av
dylika synpunkter har dragits den slutsatsen, att för arrenden under privata
jordägare borde gälla andra och mildare regler om nybyggnadsskyldighet än
för arrenden under bolag.

En dylik kategoriklyvning torde från principiell synpunkt vara föga tilltalande.
Att lagen — i den mån den nu ålägger jordägaren att bekosta erforderlig
nybyggnad — skulle uppställa olika minimikrav i fråga örn byggnadsskicket,
allt eftersom jordägaren är ett bolag eller en enskild, skulle
knappast tillfredsställa rättsuppfattningen och i många fall kunna medföra
stötande resultat. Det är tydligt, att en sådan åtskillnad skulle i hög
grad befordra den tendens till överdrifter, som ansetts framträda i den
praktiska tillämpningen av de nu gällande nybyggnadsbestämmelserna. Därest
det förhölle sig så, att dessa bestämmelser uppammat ett byggnadsskick,
som icke kan försvaras från jordbruksekonomisk synpunkt, borde en sådan
ordning knappast vidmakthållas ens för den kategori av jordägare, som för
närvarande beröres därav.

Enligt gällande sociala arrendelag åligger det jordägaren att vid tillträdet
avlämna för jordbruket nödiga byggnader i sådant skick att därå ej tarvas
ombyggnad eller annan än mindre reparation. Detta stadgande — vartill
dock knutits en närmare förklaring angående innebörden av begreppet mindre
reparation —- utgör knappast tillräcklig ledning för synemännen vid deras
avgörande, huruvida nybyggnad eller större reparation skall föreskrivas. Med
stöd av lagens motivering har det ansetts, att om en vid tillträdet befintlig
byggnad vore i brukbart skick, densamma borde godkännas, även örn den
icke befunne sig i ett efter ortens sed fullt behörigt skick. Arrendeutredningen
har vidare uttalat att synemännen vid sitt bedömande, huruvida något ytterligare
hus borde uppföras samt vilken storlek och beskaffenhet detta borde
erhålla, borde taga hänsyn till ortens sed, för såvitt denna holle sig inom ramen
för en sund jordbruksekonomi. Enligt min mening bör strängare krav
på byggnadsbeståndets beskaffenhet icke uppställas än att bostadshusen äro
i förhållande till ortens sed tillräckligt rymliga och ur hygieniska synpunkter
tillfredsställande samt att ekonomibyggnaderna tillgodose fordringar, som ur
jordbruksekonomiska synpunkter kunna vara försvarliga. Emellertid kan
det antagas att lagen ej alltid tolkats i överensstämmelse med berörda normer
och att man i den praktiska tillämpningen mången gång funnit sig böra ställa
kraven på byggnadsskick något högre än som motsvarar lagens fordringar,
därest dessa uppfattas på sätt nyss angivits.

Det har under sådana förhållanden synts påkallat att i lagtexten närmare
precisera jordägarens åligganden i fråga om nybyggnad. Vad först angår
bostadshusen har arrendelagens krav på viss byggnadsstandard — i överensstämmelse
med yrkande som reservalionsvis framförts inom arrendeutredningen
och som vunnit gillande i flertalet avgivna yttranden — anslutits till
vad gällande hälsovårdsstadga i sådant hänseende föreskriver. Beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 316

ekonomibyggnaderna har nybyggnadsskyldigheten synts böra mildras på så
sätt att beskaffenheten av de byggnader, som jordägaren har att tillhandahålla
vid tillträdet, skall vara sådan, att icke ombyggnad eller större reparation
oundgängligen påkallas. Med de jämkningar som sålunda förordats
lära bestämmelserna örn byggnadsskyldighet böra bliva gemensamma för
olika kategorier av sociala arrenden.

Förköpsrätt.

Gällande rätt.

Den nuvarande arrendelagstiftningen uppställer icke någon rätt för arrendatorn
att tvångsvis tillösa sig den arrenderade fastigheten. Den frilösning
av arrendejordbruk, som i viss omfattning äger rum, förutsätter att
jordägaren frivilligt överlåter fastigheten till arrendatorn. En lösningsrätt av
speciell typ inrymmes emellertid i den s. k. ensittarlagen. Enligt denna lag
kan den, som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innehar
annan tillhörig mark samt därå äger boningshus som lämnar nöjaktig bostad
åt honom och hans familj, bliva berättigad att tvångsvis i viss ordning
tillösa sig marken. Förutsättningarna härför äro, dels att marken är upplåten
för nyttjanderättshavarens livstid eller vid annan upplåtelse, då ansökan
om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i följd innehafts av
annan än ägaren eller ock den tid marken innehafts av annan än ägaren
tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om nyttjanderätt
till marken, uppgår till mer än tio år, dels att nyttjanderättshavare tillhörigt
boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj,
fanns å marken uppfört den 1 januari 1919, dels ock att minst en fjärdedel
av det värde marken med därå befintliga byggnader äger belöper på nyttjanderättshavarens
byggnader.

Arrendeutredningen.

Enligt arrendeutredningens förslag skall vid sådant arrende, där de föreslagna
bestämmelserna angående optionsrätt skola äga tillämpning, viss förköpsrätt
tillkomma arrendatorn, så framt han förvarat sin rätt till nytt arrende.
Förköpsrätten innebär att arrendatorn, örn fastigheten säljes, äger
lösa densamma till det pris som köparen utfäst. De närmare villkoren för
utövandet av förköpsrätten samt proceduren härför regleras enligt förslaget
i en särskild lag om utövande av förköpsrätt. Förköpsrätt får ej utövas, där
köparen är säljarens bröstarvinge eller make, ej heller där fastigheten säljes
tillsammans med huvudgård varunder den lyder eller där viss lott i fastigheten
säljes till någon som förut var delägare i densamma.

De överväganden som lett fram till förslaget om förköpsrätt ha i arrendeutredningens
betänkande framställts sålunda:

Kungl. Maj:ts proposition nr 340.

Vid övervägande av sådana lagstiftningsåtgärder, vilka plägade hänföras
under termen frilösning av arrendejordbruk, måste till en början preciseras,
vilka de sociala önskemål vore som på detta område kunde motivera lagstiftarens
ingripande. Eftersom det självägda jordbruket i stort sett finge betraktas
såsom en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform än
arrendet, skulle måhända kunna göras gällande, att uppgiften nu vore att
underlätta och påskynda en allmän övergång från arrendesystem till brukande
under äganderätt. Arrendeutredningen ville för sin del ej belt avvisa
denna synpunkt. Även örn jordinnehav på arrende knappast, vad anninge
vårt land i dess helhet, förekomme i den utsträckning, att proportionen
mellan antalet arrendejordbruk och självägda jordbruk antydde något påtagligt
socialt missförhållande, skulle likväl ej förnekas att en utveckling,
varigenom denna proportion förskötes till förmån för de självägda jordbruken,
borde kunna betraktas såsom en naturlig uppgift för en på längre sikt
bedriven jordpolitik.

Emellertid vöre det säkerligen oförsiktigt, örn man vid utformning av lagregler
på detta område byggde på en problemställning av den enkla beskaffenhet
som nyss angivits. Vid försök att främja en fortgående avveckling av
arrendesystemet kunde det näppeligen betraktas såsom likgiltigt, huruvida
arrendegårdarna komme att övertagas av de hittillsvarande arrendatorerna
eller örn andra personer — sådana som själva ämnade driva jordbruk eller
sådana som närmast ville spekulera i jordens värde — förvärvade äganderätt
till ställena. I själva verket torde till begreppet frilösning i allmänhet
knytas den förutsättningen, att arrendatorerna själva skulle tillösa sig den
jord som de brukade. Uppenbart vore emellertid nu, alt en arrendator långt
ifrån alltid kunde finna med sin fördel förenligt att i en viss situation med
äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även om denna tillhandahölles
honom till ett efter marknadsläget skäligt pris. En dylik obenägenhet
alt frilösa behövde ingalunda lia sin grund i bristande ekonomiskt sinne,
liknöjdhet eller oföretagsamhet. När en arrendator, som ej besutte några
mera betryggande egna kapitalresurser, under en konjunktur med högt uppdrivna
jordvärden ville avhålla sig från fastighetsköp för att därmed undvika
en för framtiden måhända ödesdiger skuldsättning, stöde en sådan
klok förtänksamhet i god överensstämmelse med vad man ur allmän synpunkt
skulle anse önskvärt. En förklaring till att arrendatorer så ofta avstått
från att begagna yppade tillfällen till frilösning syntes även vara den,
att de måhända icke utan fog kunnat frukta att såsom självägande bliva
satta i efterhand i fråga örn möjligheten till arbetsförtjänst vid sidan av
jordbruket. Att även andra mera speciella omständigheter kunde verka avkylande
på arrendatorns lust att bliva självägande hade arrendeutredningen
haft tillfälle att konstatera under sin studieresa. Valet mellan arrende och
självägarskap utfölle sålunda under nuvarande ordning ofta nog till förmån
för arrende. Del läge i sakens natur att detta bleve än vanligare, i den mån
en ny arrendelagstiftning visade sig ägnad att bereda arrendatorerna en
tryggare och förmånligare ställning än de hittills innehaft.

Under sådana förhållanden framstode det såsom tämligen tvivelaktigt,
huruvida en ökad benägenhet från jordägarnas sida alt avyttra arrendegårdarna
— låt vara att försäljningsanbnden i första hand riktades lill arrendatorerna
— verkligen motsvarade vad dessa i gemen .skulle anse önskvärt.
Då lämpligheten av en arrendefrilösning vore i hög grad beroende av de
ekonomiska konjunkturer, varunder frilösningen ägde rum, skulle nog lagstiftningsåtgärder,
som bade till syfte att stimulera eller rent av framtvinga
frilösning, möta avsevärda vanskligheter. Mycket syntes tala för att frilösningen
av arrendejordbruk liksom hittills borde komma till stånd såsom ett

Bihang tilt riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 3lii. (;

Kungl. Majlis proposition nr 346.

resultat av själva den ekonomiska utvecklingen, en riktlinje, som naturligtvis
icke uteslöte att statliga ingripanden kunde vara önskvärda i fråga om
de frilösta jordbrukens stödjande i ekonomiskt hänseende.

Att arrendeutredningen för sin del icke ifrågasatte ett tvångsavlösningsförfarande
och att överhuvudtaget några särskilda åtgärder till forcering av
arrendefrilösningen icke nu förordades, kunde emellertid framför allt motiveras
därmed, att den tillämnade nya arrendelagstiftningen redan i och för
sig — och utan att en sådan verkan egentligen vore åsyftad — kunde antagas
frammana en tendens till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar.
Huru stark denna tendens i verkligheten komme att bliva, torde icke kunna
på förhand med någon säkerhet bedömas, då framtida konjunkturer och
andra ovissa faktorer här komme att spela in. Att den skulle kunna bliva
starkare än vad som särskilt ur arrendatorernas synpunkt vore önskvärt
framstode likväl såsom sannolikt och bestyrktes av tidigare vunnen erfarenhet.

I betraktande av dessa omständigheter holle arrendeutredningen före, att
på ifrågavarande område uppmärksamheten närmast borde inriktas på uppgiften
att såvitt möjligt skydda arrendatorn mot den icke obetydliga risken,
att hans besittning vid arrendeperiodens utgång komme att avbrytas såsom
följd av fastighetens försäljning till tredje man. De bestämmelser örn minimiarrendetid
och optionsrätt, vilka av arrendeutredningen föresloges, kunde
i detta hänseende så mycket mindre vara tillfyllest, som man vid dessa bestämmelsers
utformning ville undvika, att jordens övergång till självägande
brukare förhindrades eller försvårades. Att dessa bestämmelser kompletterades
med en anordning, ägnad att för de fall varom här vore fråga bevara
fastigheten i arrendatorns besittning, hade i viss mån, beträffande arrendatorns
intresse av jordbrukets framtida förkovran, en betydelse liknande den
som ansetts tillkomma besittningens tryggande genom långvarig minimitid
eller optionsrätt. Även ur synpunkten av rättvisa och billighet syntes det
önskvärt att den, som måhända under en lång följd av år haft sitt hem
och sitt arbete på en arrendegård, icke allt för lätt skulle kunna undanträngas,
när en sådan gård utbjödes till försäljning i den allmänna marknaden.

Det problem som sålunda framkomme kunde enligt arrendeutredningens
mening icke lämpligen lösas genom ett mer eller mindre långtgående förbud
för jordägaren att salubjuda utarrenderad egendom. Däremot funne arrendeutredningen
tanken att införa en förköpsrätt för arrendatorn vara värd
allt beaktande. Genom en sådan rätt skulle en arrendator, med avseende å
möjligheten att bliva ägare till den salubjudna arrendegården, erhålla ett
visst företräde framför andra spekulanter. Det kunde antagas att han,
även örn han för sin del helst önskat kvarstanna såsom arrendator, likväl
skulle vilja begagna sig av en dylik anordning för att fortfarande
kunna besitta och bruka gården. Arrendefrilösningen bleve på så sätt ett
medel, varigenom arrendatorn kunde trygga en stadigvarande besittning av
den jord åt vars brukande han kommit att ägna sig.

I anslutning till det principiella spörsmålet, efter vilken norm arrendatorn
hade att utgiva lösen vid utövandet av förköpsrätt, har arrendeutredningen
uttalat följande:

En nedsättning av lösesumman under det belopp som köparen bjudit skulle
innebära ett starkt ingrepp i den privata äganderätten, ett ingrepp som säkerligen
av jordägaren skulle uppfattas som en orättvisa. Även om man sålunda
nödgades fasthålla vid principen att lösesumman — under förutsättning
att köparens utfästelse vore allvarligt menad —- icke finge sättas lägre
än den avtalade köpesumman, förefölle det likväl, som örn en förköpsrätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

skulle vara ägnad alt i icke oväsentlig grad verka i riktning mot det mål,
som enligt vad förut utvecklats syntes böra eftersträvas. Genom förköpsrätten
eliminerades risken, att en försäljning av fastigheten koinme till stånd
utan arrendatorns vetskap eller utan att han fått tillfälle alt bevaka sina
intressen, en risk, som under nuvarande förhållanden icke finge betraktas
såsom i praktiken betydelselös. Till denna fördel — som måhända hade
kunnat vinnas även med en lagfäst hembudsskyldighet för jordägaren —
komme ytterligare den, att arrendatorn genom förköpsrätten erhölle ett verkligt
rättsanspråk på att få bliva ägare till fastigheten. Härav följde att
hans förhandlingsposition gentemot jordägaren bleve avsevärt tryggare. Funne
arrendatorn att det av jordägaren begärda priset för fastigheten vore
för högt tilltaget, kunde han, utan risk att försitta sin möjlighet att bliva
ägare till fastigheten, avvakta, huruvida någon annan spekulant skulle vilja
betala en sådan köpesumma. Slutligen finge ej heller förbises, att förköpsrätten
genom sin blotta existens torde komma att medföra vissa indirekta
verkningar i den riktning som här avsåges. Den syntes ägnad att i viss mån
bromsa spekulationen och motverka en alltför stark uppskruvning av jordvärdet
under högkonjunkturer. Ävenledes vöre det sannolikt, att en jordägare
mer än hittills komme att bliva hänvisad till arrendatorerna, för den
händelse han önskade avyttra sina arrendegårdar.

Förköpsrätten har enligt förslaget konstruerats såsom ett moment i själva
arrenderätten. Den skall i överensstämmelse härmed kunna utövas, även om
den icke uttryckligen angivits i arrendeavtalet, och dess giltighet är oberoende
av inskrivning i fastighetsbok. Förslaget innebär tillika, att ett i arrendeavtalet
intaget förbehåll örn att förköpsrätt ej skall få utövas, kommer att
sakna verkan.

Beträffande ordningen för utövandet av förköpsrätt antages att jordägaren,
när han vill sälja arrendegården, i allmänhet kommer att hembjuda densamma
till arrendatorn och att därigenom i många fall försäljning kommer till
stånd utan något utbud i allmänna marknaden. Men även för det fall, att
fastigheten verkligen blivit försåld till annan än arrendatorn, förutsätter förslaget,
att fastighetens övergång till arrendatorn skall kunna ordnas genom
en frivillig överenskommelse mellan köparen och arrendatorn, utan att anlitande
av något särskilt rättsligt förfarande behöver ifrågakomma. I syfte
att underlätta en sådan uppgörelse har i förslaget träffats en anordning,
varigenom tillfälle beredes köparen att utan sökande av lagfart förskaffa sig
visshet, huruvida arrendatorn är sinnad att utöva sin förköpsrätt. Härvid
skall tillgå så, att köparen för arrendatorn anmäler sitt fång och samtidigt
överlämnar köpehandlingen i bestyrkt avskrift. Ämnar arrendatorn övertaga
fastigheten och bliva parterna ense örn villkoren härför, kan saken sedan
ordnas på det enkla sätt, att köparen överlåter köpehandlingen på arrendatorn.
Uppstår tvist örn inlösningsvillkoren, måste däremot arrendatorn instämma
talan. Enligt förslaget skall, i fall som nu berörts, arrendatorn instämma
sin talan samt låta anteckna densamma i fastighetsboken inom en
manad fran det köparen gjorde anmälan örn fånget. — Har köparen underlåtit
atl pa angivet sålt träda i förbindelse med arrendatorn, får denne enligt
förslaget längre rådrum för utövandet av förköpsrätten. Emellertid åligger
det arrendatorn vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

tre månader från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid
göra anmälan hos inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.

Enligt förslaget är arrendatorn skyldig att före målets handläggning ställa
säkerhet för vad han skall utgiva i lösen ävensom för den ersättning han kan
bliva skyldig att gälda köparen. Bifalles arrendatorns talan, skall rätten
fastställa vad arrendatorn har att betala ävensom utsätta viss dag, då arrendeavtalet
skall upphöra att gälla och fastigheten anses övergå i arrendatorns
ägo. Det åligger arrendatorn att inom tre månader från den utsatta dagen
till köparen utgiva köpeskillingen med avdrag för intecknad gäld, som
därå enligt köpeavtalet skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens
förvärv av fastigheten. Arrendatorn är även skyldig att ersätta köparen dennes
utgifter för lagfart å fånget samt nödig kostnad, som köparen må ha
nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara värdet av
köparen tillfallen avkastning. Å de belopp, som arrendatorn har att utgiva,
skall gäldas ränta efter sex procent från den av rätten utsatta dagen.

Till arrendatorns skydd mot eventuella försök till svikligt förfarande har
i förslaget upptagits en bestämmelse örn edgång. Enligt denna skulle det
åligga köparen att, där arrendatorn under rättegången det fordrar, med ed
betyga att mellan honom och säljaren blivit på god tro så avtalat som köpehandlingen
utvisar och han i övrigt uppgivit.

En ledamot av arrendeutredningen (herr Tamm) har avstyrkt införandet
av förköpsrätt, enär enligt hans mening sådan rätt vore obehövlig. Härom
har yttrats följande:

Det vore en vedertagen praxis i hela landet, alt vid försäljning av arrendejordbruk
hembud först gjordes till arrendatorer^. Om det ansåges behövligt,
kunde man ju lagfästa denna praxis genom lag örn hembudsskyldighet.
Varje arrendator finge då full garanti, att fastigheten icke ginge bort, utan
att han haft möjlighet att själv förvärva densamma. Det läge något för rättskänslan
stötande i att arrendatorn skulle inbjudas till ett slags lurpassningsfaktik.
Han kunde förklara sig helt ointresserad för varje förvärv för att
sedan, när annan person inträtt som köpare, plötsligt framträda och fråntaga
denne hans förvärv. Svnnerligast för en sådan köpare måste det vara
föga tilltalande, att den tid, det arbete och de omsorger han måst nedlägga
för förvärvet, plötsligt gjordes onyttiga genom framträdande av en person,
som kanske strax förut förklarat sig vara helt ointresserad av förvärvet. —
Man hade ingen som helst anledning att tro eller förvänta, att de fall då
arrendejordbruk försåldes till tredje man skulle bliva färre genom införandet
av en lag om förköpsrätt. Reservanten funne icke någon anledning föreligga
att införa en så omständlig lagstiftning som den föreslagna endast för att tillrättalägga
det fåtal fall då en arrendator, som i grund och botten vore obenägen
att köpa arrendefastigheten, dock hellre gjorde detta än att se en ny
ägare inträda till denna. Enligt förslaget skulle för övrigt arrendatorns optionsrätt
gälla i lika mån mot den nye ägaren som mot den förutvarande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande del har principiellt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs
och Norrbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt egnahemsnämnderna
i Jönköpings, Kristianstads, Skaraborgs och Norrbottens
län, jordbrukskommissionerna i Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands,
Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län ävensom
Svenska lantarbetareförbundet, Svenska skogs- och flottningsai-betareförbundet
och Riksförbundet landsbygdens folk.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar lia avstyrkt införandet
av förköpsrätt eller anfört betänkligheter, som antyda en avvisande inställning
mot förslaget i denna del. I många yttranden åberopas såsom huvudskäl
att något behov av förköpsrätt ej förelåge. I vissa andra yttranden betonas
mera förköpsrättens verkan på jordägarens och arrendatorns ställning, därvid
förköpsrätten anses skada jordägaren och obehörigen gynna arrendatorn.
Flertalet av dem som yttrat sig ha under anslutning till den av herr Tamm
avgivna reservationen funnit en jordägaren ålagd liembudsskyldighet vara
att föredraga framför förköpsrätt. Emellertid har endast i ett fåtal yttranden
antytts vilken påföljd borde inträda, därest jordägaren i något fall eftersatte
hembudsskyldigheten.

Lantbruksstyrelsen har ansett arrendatorns intresse med avseende å möjligheten
att förvärva fastigheten kunna effektivt skyddas genom en lag örn
liembudsskyldighet. Denna borde innefatta bestämmelser åsyftande att, då priset
på fastigheten sänktes sedan arrendatorn avböjt ett första hembud, nytt
hembud avseende det lägre priset skulle göras till arrendatorn, innan försäljning
finge ske till tredje man. Genom en sådan anordning skulle även tredje
man bliva bättre skyddad och befriad från det obehag, som i händelse av
förköpsrättens införande ej sällan torde komma att följa därav, att han
finge avstå egendomen sedan förvärvet fullföljts.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — i vars yttrande
egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen och länsstyrelsen i samma län
instämt — har ansett hembudsförfarandet vara en lämpligare anordning än
förköpsrätten, när det gällde att trygga arrendatorernas företrädesrätt vid
försäljning av arrendeegendomar. Därest jordägare och arrendator icke frivilligt
kunde träffa avtal om försäljningsvillkoren, borde emellertid köpeskillingens
storlek fastställas av jordbrukskommissionen.

Blekinge läns egnahemsnämnd har ansett den föreslagna utformningen av
förköpsrätten vara föga tilltalande. En viss förköpsrätt kunde dock även enligt
nämndens mening vara berättigad. Jordägare, som önskade sälja utarrenderad
gård, borde först erbjuda den åt arrendatorn till ett visst pris.
Antoge ej arrendatorn detta anbud, borde ägaren vara oförhindrad alt siilja
till annan lör lägst detta pris. Men örn priset sänktes borde arrendatorn lia
rätt att, om han så ville, köpa gården för detta lägre pris.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap, som förordat hembudsskyldighet, har
därom anfört följande:

Att giva arrendatorn förköpsrätt medförde den nackdelen för ägaren, att
eventuella köpare hölles tillbaka. De köpte hellre en fastighet, där de ej behövde
riskera, att förvärvet ginge om intet till följd av dylik förköpsrätt.
Genom att försvåra jordens försäljning till annan än arrendatorn motverkade
man önskemålet örn ökning av antalet självägda jordbruk. I stället för
förköpsrätt borde en hembudsskyldighet för jordägaren införas, önskade
arrendatorn förvärva fastigheten men saknade han erforderliga tillgångar
därför, torde egnahemsnämnden kunna anlitas såväl för prisets bedömande
som för erhållande av lånemedel till dess erläggande. Om hembudet icke
antagits, borde ägaren vid risk av skadeståndsskyldighet i förhållande till
arrendatorn ej få sälja fastigheten på billigare villkor till någon annan.

Sveriges skogsägare förbund har anfört:

Om arrendatorn suttit någon tid på fastigheten, bleve han vid dennas försäljning
alltid i första hand erbjuden att få köpa densamma. Ur rent social
synpunkt vore det emellertid ej alltid mest behjärtansvärt, att arrendatorn
erhölle preferens till köpet. Om valet stöde mellan å ena sidan en arrendator,
som suttit på gården kanske blott kort tid och därvid visat sig vara mindre
skötsam, samt å andra sidan en i orten boende, dugande och skötsam skogsarbetare,
som sparat ihop ett litet kapital, så kunde det ur samhällelig synpunkt
vara mer behjärtansvärt, att den senare finge göra förvärvet, om han
själv åstundade detta.

Förköpsrättens utövande kunde även föranleda tilltrasslade situationer.
Örn man exempelvis tänkte sig det fall, att arrendatorn vägrat att köpa och
jordägaren därför sålt fastigheten, vilken vore intecknad för skuld, till tredje
man, måste denne för köpets genomförande anskaffa långivarens medgivande
till betalningsansvarets överflyttande till honom. Örn nu, sedan sådant medgivande
erhållits av långivaren, arrendatorn gjorde sin förköpsrätt gällande,
måste denne, om lånet vore bundet och ej kunde sägas upp till omedelbar
betalning, även för sin del söka långivarens tillstånd att få övertaga ansvaret
för skulden. Vore arrendatorns solvens omtvistlig, kanske sådant medgivande
vägrades. Arrendatorn torde då knappast kunna fullfölja affären. Såväl
den förste köparen som jordägaren kunde härigenom åsamkas förluster.

Förbundet finge uttala, att en lag om hembudsskyldighet på ett fullt tillfredsställande
sätt tryggade arrendatorns intressen.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har yttrat bland annat följande:

Att arrendatorerna skulle premieras i den mån och på det sätt som föreslagits,
vore något vars berättigande föreningen ej kunde erkänna. Den föreslagna
förköpsrätten konnne att förorsaka jordägaren betydande ekonomisk
skada samt föranleda ovisshet och osäkerhet utan att därför skänka arrendatorn
någon befogad förmån utöver den, som på ett enklare sätt hade kunnat
tillförsäkras honom. Sådan som förköpsrätten nu föreslagits, kunde den av
arrendatorn utnyttjas på ett sätt, som strede mot gängse uppfattning om vad
som innefattades i tro och heder. Arrendatorn kunde på förfrågan av jordägaren
försäkra, till och med i skriftlig form, att han ej ville köpa fastigheten,
och därmed locka jordägaren att med kostnader och besvär söka upp
en annan köpare. Sedan köpekontraktet upprättats och lagfart blivit beviljad,
kunde arrendatorn utan hänsyn till sin tidigare försäkran kräva att få
fastigheten till sig utlämnad. Förslaget vore så avfattat, att det möjliggjorde
en sådan av arrendatorn planlagd aktion med avsikt att i vinningssyfte föra
jordägaren bakom ljuset.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Föreningen funne sålunda att det framlagda förslaget komme att bliva ej
blott ekonomiskt betungande för jordägaren utan i många fall rent av ekonomiskt
ruinerande. Därtill komme den enkla men betydelsefulla omständigheten
att den föreslagna förköpsrätten torde vara skäligen obehövlig.
Därest arrendatorn skulle tillerkännas förmånsrätt till fastigheten vid dennas
försäljning, syntes det vara fullt tillräckligt att hembudsskyldighet ålades
jordägaren.

Fideikommisskommitterade ha yttrat:

Det vore vedertagen praxis, att arrendejordbruken hembjödes åt arrendatorerna,
om jordägarna ville sälja. Det torde väl i de flesta fall icke förefinnas
något bärande skäl, varför en arrendator icke skulle kunna, när ett
sådant hembud gjordes, besluta sig, om han ville förvärva fastigheten eller
ej. Nu kunde det ju möjligen sägas, att en jordägare kunde komma att, om
en arrendator avböjt ett erbjudande om köp, försälja fastigheten till tredje
man för lägre pris än det, som begärts vid hembudet till arrendatorn. Förköpsrätten
skulle i dylikt fall kunna bli arrendatorn till effektivt gagn.

Enligt kommitténs mening borde emellertid arrendatorns intressen kunna
''effektivt skyddas genom en lag om hembudsskyldighet, vilken då även borde
innehålla, att om priset sänktes, efter det ett första hembud avböjts av arrendatorn,
nytt hembud till det lägre priset skulle göras till arrendatorn, innan
försäljning finge ske till tredje man. Tredje mans rätt bleve bättre skyddad,
om arrendatorn tvingades att taga ståndpunkt redan innan tredje man fullföljt
förvärvet.

Departementschefen.

Såsom arrendeutredningen framhållit lärer det kunna befaras att en arrendelagstiftning,
som pålägger jordägaren mera vittgående förpliktelser än den
nuvarande lagen, kommer att på vissa håll frammana en tendens till arrendesystemets
avveckling genom fastigheternas försäljning. En dylik ökning i
antalet arréndegårdsförsäljningar skulle, om den komme alltför brådstörtat,
kunna vålla vissa olägenheter icke minst för arrendatorsklassen. För den enskilde
arrendatorn uppkomme en större risk, att han vid arrendeperiodens
utgång såsom följd av fastighetens försäljning tvingades att avflytta. Ett dylikt
resultat av ny arrendelagstiftning vore så mycket beklagligare, som ett
av reformens huvudsyften är att bereda arrendatorn större trygghet att för
en lång följd av år kunna stanna i besittning av den arrendegård som han
övertagit. Till förebyggande av de nämnda verkningarna synes det önskvärt,
att den föreslagna optionsrätten kompletteras genom en anordning, som giver
arrendatorn ökad möjlighet att jämväl i händelse av fastighetens försäljning
kunna kvarstanna såsom brukare, låt vara att han därvid själv inträder såsom
ägare till fastigheten. Den av arrendeutredningen i sådant syfte föreslagna
förköpsrätten synes ägnad dels i allmänhet att motverka elt alltför
starkt ulbud av arrendefastigheter och dels i det enskilda fallet att bereda
arrendatorn den större trygghet som nyss berörts.

Flertalet av dem som yttrat sig över arrendeutredningens förslag lia ansett
eli lag örn hembudsskyldighet vara alt föredraga framför den föreslagna förköpsrätten
för arrendatorn. En lagfäst hembudsskyldighet för jordägaren

Kungl. Maj.ts proposition nr 346

skulle väl närmast avse att förhindra, att en försäljning av fastigheten kommer
till stånd utan arrendatorns vetskap eller utan att han fått tillräckligt
rådrum för att bevaka sina intressen. Emellertid torde kunna ifrågasättas,
huruvida förverkligandet av detta syfte —- vilket indirekt ernås även genom
förköpsrätten — ensamt för sig har någon nämnvärd praktisk betydelse. Såsom
från flera håll omvittnats torde det vara sällsynt, att en jordägare skrider
till försäljning av en arrendefastighet utan att efterhöra, huruvida arrendatorn
är villig att övertaga densamma. En i lag införd bestämmelse, enligt
vilken hembudsskyldighet skall åligga jordägaren vid tilltänkt försäljning av
fastigheten, synes i varje fall bliva föga effektiv, därest icke till bestämmelsen
anknytas regler om särskild påföljd för det fall att hembudsskyldigheten
eftersättes.

Av vad slag denna påföljd bör vara är en fråga, som knappast blivit föremål
för behandling i yttrandena. Ej heller ha de som yttrat sig i allmänhet
vidrört spörsmålet, huruvida en försäljning, som skett i strid med hembudsskyldigheten,
likväl med hänsyn till köparen bör erhålla civilrättslig giltighet.
Förmodligen lia dock många tänkt sig den lösningen — som även direkt
förordats i ett yttrande — att i nämnda fall försäljningen borde bliva giltig
men föranleda en rätt för arrendatorn att bekomma skadestånd. En lagstiftning
om hembudsskyldighet -—- utformad efter nu antydda riktlinjer — synes
emellertid icke ägnad att tillgodose de särskilda syften, som man velat
vinna genom den föreslagna förköpsrätten, och torde därför knappast kunna
betraktas såsom en ersättning för denna.

Den i ett yttrande framkomna tanken att kombinera hembudsskyldighet
och förköpsrätt på så sätt, att förköpsrätten skulle kunna göras gällande i
den händelse hembudsskyldigheten eftersattes, synes knappast i sak innebära
något verkligt avsteg från arrendeutredningens förslag. Då förköpsrätten i
följd av sin konstruktion är ägnad att framtvinga hembud från jordägarens
sida, har det föga betydelse, om denne genom direkt lagbud ålägges hembudsskyldighet.

Av principiell innebörd är däremot frågan, huruvida förköpsrätt — såsom
enligt arrendeutredningens förslag —- skall få utövas i det fall, att fastigheten
säljes till tredje man för ett pris, som icke understiger det vartill fastigheten
före försäljningen hembjudits till arrendatorn. Såsom skäl för tillämpligheten
av förköpsrätt även i detta fall har anförts, att arrendatorn därigenom
skulle besitta en avsevärt tryggare förhandlingsposition gentemot jordägaren.
Vid fastighetens hembjudande till arrendatorn kunde nämligen denne besluta
sig för att avvakta, huruvida någon annan spekulant skulle vilja betala den
begärda köpesumman. Möjligheten att intaga en dylik hållning skulle tydligen
ha sin särskilda betydelse, därest arrendatorn önskar förvärva äganderätt
till fastigheten allenast under den förutsättningen, att han ej längre kan
påräkna att få kvarstanna såsom arrendator.

Ehuru jag ingalunda underskattar de synpunkter, som tala till förmån för
arrendeutredningens förslag i detta hänseende, anser jag dock, att om arrendatorn
avböjt ett försäljningsanbud jordägaren bör vara oförhindrad att

Kungl. Majlis proposition nr 346.

sälja fastigheten till tredje man för pris som ej understiger det som erbjudits
arrendatorn. Förköpsrätten skulle med andra ord komma till utövning
allenast när fastigheten säljes för lägre pris än hembudet avsett eller när
något hembud ej förekommit. Även med denna anordning torde förköpsrätten
bliva av värde för arrendatorn, låt vara att dennes förhandlingsposition
ej blir fullt densamma som enligt arrendeutredningens förslag. Av arrendatorn
torde skäligen kunna fordras, att han, när han ställts inför ett allvarligt
menat försäljningsanbud från jordägarens sida, fattar ett klart beslut,
huruvida han vill köpa fastigheten eller icke. Såsom från skilda håll erinrats
kan det synas mindre tilltalande, örn arrendatorn finge sätta sig i efterhand
och framkomma med sitt lösningsanspråk först sedan det visat sig att
det av honom förkastade anbudet godkänts av annan person. Genom att sagda
spekulationsmöjlighet för arrendatorn borttages ernås en mera rättvis
sammanjämkning av parternas intressen. Och härmed torde de mot förköpsrätten
framförda betänkligheterna till stor del få anses undanröjda.

För den händelse jordägaren bjudit arrendatorn alt förvärva fastigheten,
bör arrendatorn vara skyldig att inom två månader lämna jordägaren meddelande
huruvida han vill antaga detta erbjudande. Lämnar arrendatorn icke
sådant meddelande eller avvisar han hembudet, bör någon förköpsrätt ej få
utövas, med mindre försäljning sker på villkor, som för jordägaren äro ofördelaktigare
än de i hembudet angivna villkoren. Uppenbart är, att ett av
jordägaren verkställt hembud, vilket avvisats eller icke besvarats, icke utan
vidare befriar jordägaren från skyldigheten att vid ett senare försäljningstillfälle,
därest ett sådant efter någon tid skulle yppa sig, ånyo hembjuda fastigheten
till arrendatorn. Av praktiska skäl har det dock synts lämpligt, att
låta hembudet erhålla sådan verkan under en tid av två år framåt. Har sålunda
fastigheten erbjudits arrendatorn och denne avvisat erbjudandet eller
lämnat det obesvarat, må jordägaren icke försälja fastigheten senare än två
år därefter utan att på nytt bereda arrendatorn möjlighet att begagna sin
förköpsrätt.

I syfte att förhindra jordägaren att kringgå de nu förordade bestämmelserna
på så sätt, att han uppsäger arrendatorn under motivering att han ämnar
själv bruka fastigheten och därefter, sedan arrendatorn i anledning därav
avflyttat, genast eller efter någon kortare lid försäljer fastigheten till annan
än arrendatorn utan att erbjuda denne fastigheten, har i förslaget upptagits
ett stadgande, som innefattar förbud för jordägaren att, innan två år förflutit
från arrendets upphörande, sälja fastigheten utan jordbrukskommissionens
medgivande.

Beträffande frågan örn lösesummans beräkning delar jag arrendeutredningens
uppfattning, att lösesumman principiellt bör bestämmas efter det
pris som köparen utfäst. Jag är ej beredd att i detta sammanhang förorda
något system, enligt vilket arrendatorn skulle vara berättigad att tillösa sig
fastigheten efter ett vid offentlig värdering såsom skäligt ansett pris. Spörsmålet
örn en dylik inlösningsrätt för arrendatorn lärer lämpligast behandlas

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

såsom ingående under den större frågan om jordexpropriation för tillgodoseende
av sociala behov överhuvudtaget.

Utöver vad nu berörts ha i yttrandena framställts vissa erinringar mot den
föreslagna förköpsrätten. Då dessa närmast angå lagstiftningens utformning,
torde de få behandlas i specialmotiveringen.

Kontroll över arrendelagstiftningens tillämpning.

Gällande rätt.

I nuvarande arrendelagstiftning finnes — bortsett från vissa bestämmelser
i uppsiktslagen — ej någon föreskrift, som syftar till kontroll över de tvingande
rättsreglernas iakttagande i det praktiska livet. Att arrendeavtal innefattar
villkor, som strider mot en tvingande rättsregel, föranleder ej något
ingripande från det allmännas sida. I viss mån för att motverka förekomsten
av dylika olagliga arrendevillkor har i administrativ ordning öppnats möjlighet
för vissa arrendatorer att åtnjuta kostnadsfri rådgivning i arrendefrågor.
Enligt kungörelsen i detta ämne av den 18 maj 1934 kan den, som
innehar eller ämnar tillträda jordbruksarrende, beträffande vilket den norrländska
arrendelagen eller nyttjanderättslagens särskilda bestämmelser om
jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare äro tilllämpliga,
vid behov få kostnad för biträde i arrendefrågor bestridd av allmänna
medel. Biträde, som avses i kungörelsen, innefattar meddelande av
råd och upplysningar, upprättande av skrifter och kontrakt med mera dylikt,
men ej utförande av rättegång eller förhandling inför skiljemän. Enligt kungörelsen
skall för varje län av länsstyrelsen förordnas ett lämpligt antal socialt
intresserade, i arrendeförhållanden insatta personer, vilka skola ha till
åliggande att lämna biträde av omförmäld art.

Till bestridandet av kostnaderna för arrenderådgivningen fanns ursprungligen
ett förslagsanslag å 10,000 kronor. Av detta togs allenast en ringa del
i anspråk, sålunda under budgetåret 1934—1935 29 kronor, under 1935—
1936 232 kronor 90 öre, under 1936—1937 70 kronor, under 1937—1938 60
kronor. För budgetåret 1938—1939 blev anslaget nedsatt till 1,000 kronor.
Från och med budgetåret 1940—1941 utgör anslaget allenast 100 kronor.

Arrendeutredningen.

I sitt betänkande har arrendeutredningen ingått på frågan örn anordnande
av en effektiv tillsyn över lagbestämmelsernas efterlevnad. Härom har anförts
följande:

Det hade tidigare vid skilda tillfällen konstaterats, att arrendelagstiftningen
i det praktiska livet ej efterlevts i full utsträckning. Även arrendeutredningen
hade under sin studieresa iakttagit, att arrendeavtal ej sällan innehölle
villkor, som strede mot tvingande lagbud. Detta förhållande kunde bero på

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

skilda anledningar. En vanligt förekommande orsak vore säkerligen, att såväl
jordägarna som arrendatorerna saknade kännedom om lagens bestämmelser.
Det kunde även tänkas att jordägaren begagnat sin starkare ställning
gentemot arrendatorn till att i kontraktet inrycka de olagliga villkoren,
vilka arrendatorn nödgats godtaga för att ej gå miste om arrendet. Den bristande
effektivitet, som sålunda i viss mån kommit att vidlåda arrendelagstiftningen,
utgjorde givetvis ett missförhållande. Visserligen kunde en jordägare
icke påkalla medverkan av myndighet för att genomdriva tillämpning
av sådana i ett arrendekontrakt intagna villkor, som i och för sig vore ogiltiga.
Emellertid torde arrendatorerna ofta efterleva dylika kontraktsbestämmelser,
utan att någon påtryckning från jordägarens sida behövde ifrågakomma.

Enligt det av arrendeutredningen utarbetade lagförslaget skulle tvingande
bestämmelser införas i ökad omfattning, samtidigt som tillämpningsområdet
för den sociala arrendelagstiftningen skulle utvidgas. Det borde ej frånses,
att sådana lagändringar vore ägnade att möta motstånd i den praktiska tilllämpningen
och att en viss fara förelåge att de delvis komme att stanna på
papperet. Det måste därför i ännu högre grad än tidigare framstå som en
angelägenhet av vikt, att någon kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad
komme till stånd. Enligt arrendeutredningens mening kunde emellertid
kontrollen begränsas till att avse de arrenden som folie under den sociala
arrendelagstiftningen. Med hänsyn till det vidsträckta tillämpningsområde
denna enligt förslaget erhållit torde man nämligen vara berättigad till antagande,
att andra arrendatorer än sådana, för vilka den komme att gälla, i
regel intoge en sådan ställning gentemot jordägarna, att de själva vöre i stånd
att på ett tillräckligt betryggande sätt tillvarataga sina intressen uti ifrågavarande
avseende.

En utvidgning av de bestämmelser, genom vilka för arrendatorerna^ bereus
tillfälle till kostnadsfri arrenderådgivning, skulle icke innebära någon
tillräcklig garanti för den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad. Även
om det icke vore uteslutet att arrendatorerna framdeles, i den mån kungörelsens
innehåll bleve mera känt, komme att söka rådgivning i större
utsträckning än vad hittills varit fallet, hade arrendeutredningen likväl svårt
att föreställa sig, att rådgivningen skulle kunna få någon nämnvärd betydelse,
när det gällde att förebygga tillkomsten av olagliga arrendevillkor.
Även om kontrahenterna ägde kännedom om lagreglernas innehåll,
hindrade detta icke att arrendatorerna kunde nödgas sluta avtal, som innehölle
mot tvingande lagregler stridande villkor.

Till genomförande av den åsyftade kontrollen har i lagförslaget upptagits
en bestämmelse, enligt vilken det åligger jordägaren att, när arrendeavtal
slutits, inom en månad därefter till jordbrukskonunissionen göra
skriftlig anmälan med uppgift örn arealen av den odlade jord arrendet
omfattar. Vid anmälan skall fogas bestyrkt avskrift av avtalet. Vid ändring
i arrendevillkoren i samband med avtalets förlängning eller eljest, skall
ock göras anmälan inom en månad efter förändringen. Om jordbrukskommissionen
vid granskning av avtalet påträffar något olagligt villkor, skall enligt
förslaget kommissionen så snart som möjligt i rekommenderat brev lämna
jordägaren och arrendatorn besked därom. Därest jordägaren undandrager
sig alt fullgöra sin anmälningsskyldighet, skall han straffas med dagsböter.

Beträffande denna anordning har arrendeulredningen ytterligare anfört
bland annat följande:

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Därest vid granskning av ett arrendekontrakt befunnes, att detsamma
innehölle villkor, som strede mot någon av den sociala arrendelagstiftningens
tvingande bestämmelser, borde kontrahenterna erhålla underrättelse
härom. Däremot torde något direkt förbud mot att tillämpa det olagliga
villkoret knappast kunna ifrågakomma. Vore kontrahenterna, även sedan
de erhållit kännedom örn villkorets olaglighet och ogiltighet, överens örn alt
likväl iakttaga detsamma, torde det vara svårt att lägga hinder i vägen
härför. Emellertid komme dylika fall .sannolikt att inträffa endast undantagsvis.
För .jordägaren måste det nämligen medföra en känsla av otrygghet,
när ett villkor av förevarande slag icke lagligen kunde göras gällande
mot arrendatorn, och det sålunda berodde på dennes gottfinnande, hur länge
det komme att tillämpas. Och ofta torde en arrendator, som på grund av
bristande kännedom om lagens innehåll medverkat vid tillkomsten av ett
ogiltigt kontraktsvillkor, sedan han blivit upplyst härom, komma att vidtaga
åtgärder för ändring i kontraktet. Skulle jordägaren ej vilja gå med
härpå, stöde det arrendatorn fritt att utföra sin talan i saken vid domstol.

Enligt arrendeutredningens mening vore det lämpligast att kontrollverksamheten
uppdroges åt jordbrukskommissionerna. Dessa myndigheter utövade
för närvarande enligt uppsiktslagen viss tillsyn över att de fastigheter som
folie under den sociala arrendelagstiftningen icke utsattes för vanhävd. Örn
arrendeutredningens förslag genomfördes, komme jordbrukskommissionernas
befattning med dessa fastigheter att utvidgas ytterligare. Det måste på
grund härav antagas, att jordbrukskommissionerna vunne särskild förtrogenhet
med de arrenden varom nu vore fråga. För att kunna utföra kontrollen
på ett tillfredsställande sätt behövde de emellertid tillgång till juridisk
sakkunskap. Även med hänsyn till den ökade arbetsbördan syntes
det erforderligt, att de erhölle någon förstärkning av sina arbetskrafter. Därför
borde i administrativ ordning sådana anstalter vidtagas, att hos jordbrukskommissionerna
kunde anställas sekreterare, vilka avlagt för utövande av
domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

En ledamot av arrendeutredningen (herr Tamm) har motsatt sig det föreslagna
kontrollsystemet men ansett, att jordbrukskommissionerna borde vara
skyldiga att för alla de arrendatorer som själva så önskade stå till förfogande
som rådgivande organ, samt att kommissionerna därutöver skulle
vara skyldiga att efter hemställan av endera eller båda parterna i arrendeförhållandet
fungera som medlingsinstitut vid tvister, som berörde arrendeavtalet.
Till motivering av denna ståndpunkt har reservanten anfört följande: Arrendeutredningens

förslag vore ägnat att medföra en fortsatt byråkratisering
av näringslivet och ett utökat statligt ingripande i de enskildas rörelsefrihet,
utan att något reellt behov av ett sådant ingripande förelågc. Arrendatorerna
— även de som hade de minsta jordbruken — vore förvisso
icke så okunniga och hjälplösa, som arrendeutredningen syntes förutsätta.
De vore genom sina organisationer och dessas publikationer, genom pressen,
genom hushållningssällskapens och andra offentliga organs tjänstemän och
även genom radiopropagandan tämligen väl underrättade om innebörden av
den lagstiftning, som reglerade deras speciella intressen. Det läge även i
tidens anda att de folkklasser, som hade förmånen att gynnas av speciellt
till deras favoriserande anordnad social lagstiftning, även läte sig angeläget
vara att till det yttersta utnyttja fördelarna. Det vore att slå ut öppna
dörrar, när man påkallade särskilda lagstiftningsåtgärder endast för att
underrätta arrendatorerna om deras speciella förmånsställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34G.

Givetvis kunde det även i fortsättningen tänkas inträffa fall, då en arrendator
icke visste att vid en avtalsuppgörelse hävda sina intressen, men dessa
fall vore icke och bleve ej heller så talrika, att det förelåge någon som helst
anledning att endast för deras skull införa en allmän anmälnings- och registreringsplikt,
som måste kännas tyngande och som därjämte bleve synnerligen
arbetskrävande för jordbrukskommissionerna. Antalet sociala arrenden
vore ej med säkerhet känt men torde, örn arrendeutredningens förslag
till kategoriklyvning ginge igenom, säkerligen komma att överstiga
50,000. Därest förslaget örn femåriga arrendetider godkändes, skulle sålunda
i medeltal cirka 10,000 kontrakt få registreras och granskas årligen. Jordbrukskommissionerna
skulle utföra detta betydande arbete, som till allra
största delen vore en ren överflödsgärning. Därjämte skulle kommissionerna,
enligt vad förslaget i andra delar innehölle, vid arrendatorexmas utövande av
optionsrätt fungera som skiljenämnder, varvid besök å platsen torde bli oundgängliga.
Även prövningen av dispensansökningarna, som förvisso ej skulle
bli fåtaliga, skulle förläggas till kommissionerna. Det bleve sålunda en utomordentligt
stor arbetsbörda, som skulle komma att påvila dessa. De måste
bli små ämbetsverk. Arrendeutredningen hade i viss mån förutsett detta och
hade funnit nödigt föreslå, att hos kommissionerna anställdes sekreterare
med domarekompetens. Förvisso bleve dessas arbetsbörda så stor, att det
ej ginge att anordna tjänsten som bisyssla, i varje fall icke i de arrenderika
länen. Man behövde endast betänka, att joi-dbrukskommissionens fungerande
som skiljenämnd vid optionsrättens utövande vart femte år komme att för
många kommissioner föranleda resor upp till ett antal av flera hundra om
året.

Utbyggandet av hela denna byråkratiska apparat vore fullständigt obehövligt.
En väl organiserad arrenderådgivning borde vara fullt tillräcklig för
att skydda arrendatorernas intressen i nu förevarande avseenden. Därest det
på lämpligt sätt bekantgjordes i orterna, att envar arrendator eller arrendespekulant,
som funne sig därav hava behov, ägde rätt att kostnadsfritt erhålla
råd och upplysningar av länets jordbrukskommission, så torde nian
ernå, att alla de som verkligen behövde stöd också erhölle sådant, och detta
utan den stora och omfattande apparat som arrendeutredningen föreslagit.
Denna kommissionernas rådgivande verksamhet borde få taga formen av
ett verkligt, av parterna frivilligt påkallat medlingsarbete, när tvistigheter
av ett eller annat slag uppkommit vid avtalets uppgörande. Även vid tvistigheter
om tolkningen av redan ingångna avtal borde parterna vara berättigade
att påkalla jordbrukskommissionen som medlingsinstitut. Utbyggdes kommissionernas
verksamhet att på detta sätt bliva av stödjande, rådgivande och
medlande natur, torde det ej dröja länge, innan vetskap härom ti*ängt igenom
i bygderna, och kommissionerna torde då komma att anlitas i alla de fall
då deras hjälp behövdes. De finge tid att gripa sig an med de kanske ej
alltför talrika fall, då de kunde vara till nytta, och behövde ej belasta sin
t''l°?harbetsk.raft mcd att registrera och granska tusentals avtal, som vore
fullt i sin ordning. I den mån arrendatorerna xitöver nu nämnda rådgivande
och medlande hjälp behövde stöd för utförande av rättegång i anledning av
arrendeförhållandet, borde de offentliga rättshjälpsanstalterna kunna anlitas

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande del har i princip tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Hallands,
Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt egnahemsnämnderna
i Kristianstads, Hallands och Jämtlands län, egnahemsnämnden i Norrbottens
län, jordbrukskommissionerna i Gotlands, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län ävensom Svenska lantarbetareförbundet, Svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundet samt Riksförbundet landsbygdens folk.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — i vars yttrande
i denna del egnahemsnämnden i samma län instämt — anser, att den
föreslagna skyldigheten för jordägare att insända arrendekontrakt till jordbrukskommissionen
för granskning bör utbytas mot en rätt för båda parterna
att insända kontraktet. Samma åsikt omfattas jämväl av myndigheterna
i Örebro län.

övriga hörda myndigheter och sammanslutningar — vilka utgöra en avsevärd
majoritet — ''ha ställt sig mer eller mindre avvisande till det föreslagna
kontrollsystemet. De flesta åberopa eller ansluta sig nära till de synpunkter,
som framkommit i den av herr Tamm gjorda reservationen.

Lantbruksstyrelsen ifrågasätter, om det kan anses nödvändigt eller önskvärt
att införa bestämmelser i syfte att alla arrendeavtal skola granskas av
jordbrukskommissionen. En dylik åtgärd skulle för kommissionerna medföra
en betydande arbetsbörda och utgjorde samtidigt ett långt gående ingrepp i
den enskildes rörelsefrihet, utan att därigenom tillförsäkrades arrendatorn
någon egentlig fördel som ej kunde ernås på annat sätt. örn nämligen i orterna
på lämpligt sätt kungjordes, att den som så önskade kostnadsfritt kunde
erhålla råd och upplysningar av jordbrukskommissionen, kunde förväntas
att de, som skulle övertaga arrenden och behövde hjälp, skulle utnyttja en sådan
rådgivning.

Även egnahemsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke en välorganiserad rådgivning
vore tillräcklig för att skydda arrendatorerna i förevarande avseenden.
Rådgivningen syntes lämpligen böra förläggas till jordbrukskommissionerna,
som jämväl torde lämpa sig att uppträda såsom medlande organ,
när tvist uppkommit örn tolkning av ingånget avtal.

Jordbrukskommissionen i Östergötlands län har anfört:

Det kunde säkerligen på goda grunder ifrågasättas, om den föreslagna uppgiftsskyldigheten
vore av behovet påkallad. Anledningen till att den hittillsvarande
kostnadsfria arrenderådgivningen allenast i mycket ringa utsträckning
tagits i anspråk vore säkerligen icke att söka däruti, att arrendatorerna
av liknöjdhet eller okunnighet underläte att tillvarataga sina intressen, utan
hade säkert sin grund i det förhållandet att ingångna arrendeavtal i regel
visat sig vara avfattade i enlighet med gällande lags bestämmelser. Det funnes
ingen anledning att tro att förhållandena härutinnan skulle bliva annorlunda
för framtiden. De svenska jordägarna komme tvivelsutan att alltfort

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ställa sig till efterrättelse de av statsmakterna i författningsenlig ordning
stiftade lagarna. En obligatorisk granskning av arrendekontrakten syntes
sålunda obehövlig och därtill onödigt betungande. I varje fall syntes icke
böra föreskrivas skyldighet att insända arrendekontrakt för granskning under
andra förhållanden än att endera parten begärde dylik granskning.

Sveriges skogsägare förbund har anfört:

Den jordbrukskommissionen pålagda skyldigheten att granska alla arrendeavtal
under lagens sociala del syntes opåkallad. Det förekomme förvisso
numera icke, att jordägarna sökte kringgå gällande arrendelagstiftning genom
att i kontrakten insmyga bestämmelser, som vore siridande mot lagen.
Kontraktsskrivningen vore numera i betydande omfattning standardiserad.
Bolagen hade tryckta standardkontrakt. Även de enskilda jordägarna upprättade
numera allmänt genom sina organisationer dylika. Dessa kontraktsformulär
vore allmänt tillgängliga, och de granskades ingående av arrendatorernas
organisationer. Det händelseförlopp, som syntes ha föresvävat
arrendeutredningen i dess arbete, nämligen att en envåldshärskande jordägare
föreskreve försagda arrendatorer avtalsvillkoren, hade icke någon som
helst motsvarighet i verkligheten. Fastställandet av kontraktsvillkoren tenderade
allt mer att ske efter standardiserade grunder vid vilkas utarbetande
arrendatorsorganisationerna toge verksam del. Bristen på goda arrendatorer
förstärkte ytterligare arrendatorernas position vid dessa förhandlingar.
Det vore av dessa anledningar helt obehövligt att anordna en statlig kontroll
över kontraktsskrivningen. Staten borde ej ingripa i rent privaträttsliga uppgörelser,
när något behov därav icke förelåge.

Fideikommisskommitterade lia yttrat:

Den föreslagna anordningen, som innebure en generell tvångsgranskning ge
nom statsorgan av rent privaträttsliga affärsavtal, torde vara något i det svenska
rättsväsendet tämligen enastående. Det syntes kommittén, att ett så långt
gående ingrepp i de enskildas rörelsefrihet ej borde föreskrivas, om det ej kunde
visas, att ett verkligt behov därav förelåge. Enligt kommitténs mening
förefunnes emellertid icke något sådant behov. Kunskapen om arrendelagstiftningens
innehåll vore numera spridd i bygderna, och man behövde icke
förutsätta, att jordägarna avsiktligt skulle försöka införa lagstridiga bestämmelser
i avtalen. I övrigt förstode arrendatorerna numera synnerligen väl att
hävda sin rätt. Deras organisationer gjorde dem snarast till den starkare
parten vid avtalsförhandlingarna. Kommittén finge därför bestämt avstyrka
ifrågavarande förslag.

Departementschefen.

I olikhet mot vissa av dem som yttrat sig över arrendeutredningens förslag
finner jag behov föreligga att vidtaga särskilda åtgärder till vinnande
av kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad. Erfarenheten synes mig
till fullo bekräfta, att olagliga kontraktsbestämmelser förekomma i arrendeavtal
i en omfattning, som med hänsyn till önskvärdheten av effektivitet i
lagstiftningen måste synas betänklig. Att missförhållandet icke kan i nämnvärd
grad avhjälpas genom den form av kostnadsfri arrenderådgivning, som
för närvarande enligt särskild kungörelse står vissa arrendatorer till buds,
förefaller uppenbart.

Emellertid har det av arrendeutredningen föreslagna kontrollsystemet —

Kungl. Majlis proposition nr 346.

som innefattar skyldighet för jordägaren att insända arrendekontraktet till
jordbrukskommissionen i och för viss granskning — rönt en stark opposition
i de avgivna yttrandena. Det synes ock med fog kunna betvivlas, att
fördelarna med en sådan anordning verkligen skulle komma att uppväga de
kostnader och besvär, som torde följa med en övervakningsprocedur av så
pass vidlyftig beskaffenhet. Även om systemet ej kan anses innebära ett alltför
långt gående ingrepp i den enskildes rörelsefrihet, lärer dock en anmälningsskyldighet
av detta slag — för vars upprätthållande straffpåföljd erfordras
— kunna vålla viss irritation och av mången uppfattas såsom onödig
eller olämplig.

Det har i betraktande härav synts böra förordas, att den av arrendeutredningen
föreslagna anmälningsskyldigheten för jordägaren utbytes mot
en rätt för vardera kontrahenten att genom arrendekontraktets insändande
till jordbrukskommissionen påkalla dennas prövning av kontraktsbestämmelsernas
laglighet. Även om en sådan anordning icke erbjuder en fullt ut lika
effektiv kontroll som den arrendeutredningen föreslagit, lärer den dock kunna
bliva till viss nytta. Det torde kunna antagas att möjligheten av jordbrukskommissionens
granskning utgör en maning för parterna att vid kontraktsskrivningen
iakttaga de legala tvingande reglerna. Erinras må ock, att,
därest i arrendekontrakt införts bestämmelser, som strida mot lagens tvingande
regler, dylika bestämmelser vid arrendekontraktets tillämpning bliva
utan verkan.

Vad beträffar innebörden av den granskning, som skulle komma att utövas
av jordbrukskommissionen, har jag ej funnit anledning att avvika från
arrendeutredningens förslag. Därest sålunda vid granskningen upptäckes, att
ett kontrakt innehåller villkor, som strider mot en tvingande bestämmelse i
lagen, skall kommissionen så snart ske kan i rekommenderat brev lämna
jordägaren och arrendatorn besked därom att villkoret är utan verkan. När
villkorets olaglighet på så sätt blivit konstaterad av offentlig myndighet,
torde kontrahenterna sällan finna med sitt intresse förenligt att fortfarande
tillämpa villkoret. Något direkt förbud mot att uppfylla det olagliga villkoret
lärer emellertid icke böra meddelas parterna.

Den sociala arrendelagstiftningens omfattning med hänsyn til
skilda grupper av jordägare.

Gällande rätt.

Den nuvarande sociala arrendelagstiftningen berör i främsta rummet de
arrenden av angiven storleksordning, vilka lyda under bolag eller ekonomiska
föreningar. Med dessa jordägarekategorier likställas vissa enskilda personer,
de s. k. skogsspekulanterna. Bestämmelserna skola nämligen äga motsvarande
tillämpning i fråga om upplåtelse av jord, tillhörig enskild person, vil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

ken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk
med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i än
damål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket.

Sagda avgränsning av tillämpningsområdet är densamma i nyttjanderättslagen
och i norrländska arrendelagen. Den förstnämnda lagen innehåller
emellertid vid sidan av de egentliga sociala arrendebestämmelserna en specialreglering
— avseende besittningstidens längd — för arrenden av angiven storleksordning,
vilka lyda under fideikommiss.

Arrendeutredningen.

I arrendeutredningens förslag har under den sociala arrendelagstiftningen
inbegripits —- förutom de redan nu därav berörda arrendekategorierna —
jämväl arrenden under stiftelser och ideella föreningar ävensom den betydande
grupp, där arrendet avser torp eller annan brukningsdel, som tillhör
enskild person eller fideikommiss och lyder under huvudgård. Denna bestämning
har enligt arrendeutredningen framkommit närmast såsom följd
av de resultat, vartill utredningen kommit vid övervägande av de principiella
frågorna rörande minimiarrendetid och optionsrätt, byggnadsskyldighet, förköpsrätt
samt kontroll över lagstiftningens efterlevnad. I anslutning härtill
har i betänkandet anförts följande:

Innehållet i den sociala arrendelagstiftningen, sådan denna enligt förslaget
komme att te sig, vore visserligen icke helt uttömt med de regler som hänförde
sig till nyssnämnda huvudfrågor. Förslaget upptoge ytterligare, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad redan nu gällde, vissa särbestämmelser
för sociala arrenden. Emellertid syntes dessa bestämmelser i stort sett
kunna utan olägenhet göras tillämpliga även på de grupper av arrenden, örn
vilkas överflyttning till den sociala arrendelagstiftningen nu vore fråga. Det
hade därför ur lagteknisk synpunkt synts möjligt och önskvärt att genom enhetlig
bestämning av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen
sammanföra alla sociala arrenden inom en gemensam ram. Föreliggande
behov av differentiering hade synts kunna tillgodoses genom inskränkning
av vissa reglers tillämplighet på vissa slag av sociala arrenden.

En av ledamöterna i arrendeutredningen (herr Tamm) har reserverat sig
mot utredningens förslag i denna del. Enligt hans mening borde torp eller
annan brukningsdel, som tillhör enskild person eller fideikommiss och lyder
under huvudgård, införas under de sociala bestämmelserna endast under den
bestämda förutsättningen, att för dylikt privatarrende stadgades särskilda
föreskrifter om byggnads- och underhållsskyldighet av fastigheternas åbyggnader,
vilka icke vore för jordägarna lika betungande som motsvarande föreskrifter
för bolag. Till stöd för denna mening har reservanten— under hänvisning
till vad han i annat sammanhang yttrat i fråga örn byggnadsskyldigheten
— anfört bland annat följande:

Arrendeutredningens förslag innebure en utomordentligt djupgående utvidgning
av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen. Det
torde få betraktas såsom tämligen säkert, att å privat jord de allra flesta upp Bihang

lill riksdagens protokoll 19411. 1 sami. Nr 316. 7

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

låtelser avsåge utgård eller torp under huvudgård. På grund härav komme
enligt förslaget största delen av alla arrenden att falla under de sociala bestämmelserna.
Borttagandet av avtalsfriheten samt dennas ersättande med betungande
ekonomiska förpliktelser för jordägarna måste bedömas med hänsyn
härtill. Landets jordägare av alla kategorier måste göra klart för sig,
att det nu icke längre vore fråga om en mot bolag och likställda riktad speciallagstiftning
utan om en lag, som komme att medföra allvarliga ekonomiska
konsekvenser för alla privata jordägare som uppläte jord på arrende.

Ur denna synvinkel syntes förslaget vara särskilt äventyrligt med hänsyn
till dess stadganden örn jordägarens nybyggnads- och underhållsskyldighet.
Reservanten ansåge, att de privata arrendena icke kunde införas under de
sociala bestämmelserna under annan förutsättning än att stadgandena om
byggnadsskyldigheten och vad därtill hörde mildrades för dem. En konsekvens
härav måste bli, att i den sociala lagen finge inrymmas två skilda
grupper stadganden om byggnadsskyldighet, den ena gruppen gällande för
bolag och likställda, den andra för utarrenderade torp och utgårdar under
huvudgård å privata jordägares mark.

Beträffande den sociala arrendelagens övriga bestämmelser ansåge reservanten,
att desamma borde, kunna tillämpas för ifrågakomna privatarrenden
liksom för bolagsarrendena; dock under förutsättning att skogs- och jordbruksarbetarelägenheterna
fördes under den allmänna arrendelagen. Reservanten
erinrade, att han hemställt om betydande förändringar i arrendeutredningens
förslag såväl beträffande minimitid och optionsrätt som i fråga
om åtskilliga andra tvingande bestämmelser.

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande del har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Hallands,
Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län,
jordbrukskommissionema i Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värmlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län
ävensom Svenska lantarbetareförbundet, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
och Riksförbundet landsbygdens folk.

Till förmån för lindrigare nybyggnadsskyldighet — mestadels i anslutning
till herr Tamms reservation — lia uttalat sig lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen,
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län, Jönköpings länshushållningssällskaps
förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i samma län, Kalmar läns
norra områdes egnahemsnämnd, Kalmar läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, egnahemsnämnden inom samma område, Gotlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i samma
län, Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Göteborgs och
Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden
inom samma län, Älvsborgs läns södra områdes egnahemsnämnd, Älvsborgs
läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden
inom samma område, Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i

Kungl. Maj:ts proposition nr 346-

Örebro län, jordbrukskommissionerna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar
(södra distriktet), Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs (norra
distriktet), Skaraborgs och Örebro län ävensom Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Såsom motståndare till den ifrågasatta utvidgningen av tillämpningsområdet
för den sociala arrendelagstiftningen lia framträtt domänstyrelsen —
liksom i allmänhet Överjägmästare och domänintendenter — länsstyrelserna
i Uppsala, Blekinge och Norrbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott
och egnahemsnämnderna i Stockholms län och stad samt Uppsala,
Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Västmanlands, Västerbottens och
Norrbottens län, Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Skaraborgs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, jordbrukskommissionerna
i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar (norra distriktet),
Älvsborgs (södra distriktet), Västmanlands och Västerbottens län ävensom
Sveriges skogsägareförbund, Svenska lantarbetsgivareföreningen och fideikommisskommitterade.

De skäl, som åberopats mot den ifrågasatta utvidgningen av de sociala
bestämmelserna, äro i huvudsak desamma som förut återgivits i samband
med frågan örn nybyggnadsskyldighet. Ävenledes torde få hänvisas till den
speciella motiveringen tili 63 §. Från avstyrkande yttranden må ytterligare
återgivas följande.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ■— i vars yttrande
egnahemsnämnden och länsstyrelsen instämt — har anfört bland annat:

Inom länet funnes ett stort antal arrendatorer, och en betydande erfarenhet
hade således kunnat samlas sedan mycket lång lid tillbaka angående
jordbrukets bedrivande i arrendeform. Det måste framhållas att arrendet i
ett stort antal fall visat sig yppa en utväg för mindre bemedlade till att övergå
till självständiga jordbrukare, en utväg som icke på annat sätt stått till
buds. Många personer, vilka icke hade råd att insätta kapital i fastighetsförvärv
och dessutom i de nödiga inventarier, som ett eget jordbruk krävde,
eller som icke funnit det klokt att skuldsätta sig i den grad, som vissa
förvärv av äganderätt med statens medverkan erbjöde, hade såsom arrendatorer
kunnat börja sin bana som självständiga jordbrukare. Deras jord vore
i stor utsträckning väl hävdad och fullt jämförlig med självständiga jordbruk.
Deras levnadsstandard vore jämförlig med de självägandes, som brukade
liknande areal. Det skulle således enligt vunnen erfarenhet innebära en
verklig skada, örn lagstiftningen skulle så utformas, att därigenom upplåtelse
av arrenden försvårades eller i avsevärd omfattning utbud av arrenden
inskränktes.

Nu syntes det förvaltningsutskottet otvivelaktigt, att förslagets inbegripande
av torp eller brukningsdelar, som tillhöra enskild person och lyda under
huvudgård, skulle medföra en sådan verkan. Bortsett från boiagsgårdarna
och några egendomar, tillhöriga privatpersoner vilka i huvudsak förvärvat
desamma för rekreation, utgjorde nyssnämnda kategori just huvudstocken
av de nuvarande arrendejordbruken. Då dessa enligt förslaget skulle
falla under de sociala arrendebestämmelserna samt dessa bestämmelser
för jordägarna medförde en avsevärd tunga, vore det mycket sannolikt, att

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

jordägarna skulle avveckla arrendesystemet antingen genom försäljning eller
genom sammanläggning med huvudgården.

Det förefölle också mycket litet tilltalande att å enskilda jordägare tilllämpa
bestämmelser från uppsiktslagen, vilka hämtats från bolagsarrendena.
För de enskilda jordägarna kunde ett föreläggande, även om det icke bleve
förenat med påföljd av dagsböter, få helt andra ekonomiska verkningar än
för ett utarrenderande bolag. Följden av dessa alltför stränga bestämmelser
skulle sannolikt bli att arrendejorden minskades genom att ägarna frånsålde
den jord, som kunde undvaras för huvudgårdens bruk.

För jordbruksdriften skulle detta i många fall medföra ökning av statarsystemet.
Man måste fråga sig, huruvida en sådan utveckling kunde anses
lycklig. I många fall skulle den stänga möjligheten för företagsamma
yngre familjer att övergå till självständiga jordbrukare. I andra fall skulle
ökningen av de fasta arbetskrafterna vid huvudgården framkalla behov av
nybyggnader av lönebostäder, vilka svårligen skulle kunna presteras av jordägaren.
I ena som andra fallet torde resultalet bli, att de medelstora och
mindre jordbruk, vilka det här i stor utsträckning gällde, skulle ekonomiskt
försvagas.

Vad anginge tillämpningen på stiftelser syntes förslagets bestämmelser
vara mindre lämpliga. Något behov av dylika säkerhetsbestämmelser för arrendatorenka
förelåge icke. På många arrendegårdar inom länet, vilka tillhörde
stiftelser, sutte arrendatorenka generation efter generation till ömsesidig
förmån för båda parter, och därvid hade olika former av avvägning
mellan ägarens och arrendatorns intressen utbildat sig.

Vad fideikommissen anginge befarade förvaltningsutskottet, att i vissa
fall den byggnadsskyldighet, som skulle kunna åläggas fideikommissinnehavaren,
skulle kunna bli så betungande, att den överstege fideikommissfastigheternas
bärkraft. Då det skulle vara i hög grad ovisst, huruvida inteckning
i dylikt fall kunde medgivas med hänsyn till fideikommisstiftelsens bestånd,
skulle nybyggnadsreglerna i realiteten icke kunna tillämpas.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört
följande:

Skäl för att under de sociala bestämmelserna inordna arrende under stiftelse
och ideell förening samt möjligen även under fideikommiss torde vara
lättare att finna än motiven för att därunder inbegripa även arrende under
enskild person. Frånsett att flertalet av de enskilda jordägarna säkerligen
intoge en i förmögenhetshänseende svag och beroende ställning — i många
fall torde det förhålla sig så, att sagda personers ekonomiska position vöre
svagare än arrendatorernas — så torde den tilltänkta lagstiftningen med dess
mångfald av tvingande och ensidigt inriktade bestämmelser i största utsträckning
medföra, att ifrågavarande jordägare helt enkelt avhölle sig från att
utarrendera sina jordbruk. — Beträffande fideikommissen syntes övervägande
skäl tala för att statsmakterna, i avvaktan på slutligt ställningstagande till
frågan om reglering av fideikommissinstitulionen, läte med införande av nya
arrendebestämmelser för dessa tills vidare bero.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat följande: Någon

anledning att med bolag likställa ägare av jord, innefattande huvudgård
och underlydande gårdar, förelåge icke; dylik jordägare vore i
stort sett jämförbar med övriga ägare av enskild jord. Förslaget innebure,
att största delen av alla arrenden bomme att falla under de sociala bestämmelserna.
Genomförandet av förslaget vore liktydigt med en konfiskation

Kungl. Maj.ts proposition nr 316.

101

av ägarnas i jorden nedlagda kapital, men för en sådan hade icke anförts
tillräckliga skäl. En mängd jordägare, som redan nu brottades med stora
svårigheter i sin näring, skulle få dessa än mer ökade och i betydande grad
berövas möjligheterna att ordna sin rörelse rationellt och med anpassning
efter skiftande förhållanden. Slopandet av en massa arrenden och omfattande
utbud av fastigheter med därav följande nedpressning av fastighetsvärdena
skulle otvivelaktigt bliva den föreslagna lagstiftningens följder. Någon
anledning att framtvinga en dylik realisation förelåge så mycket mindre
som tillgången på jordbruksfastigheter fullt tillfredsställde efterfrågan. Den
oro på fastighets- och lånemarknaden, som skulle uppstå genom väsentligt
ökade utbud av fastigheter, vore säkerligen icke till gagn för samhället.

Sveriges skogsägare förhult har yttrat:

De förpliktelser, som den sociala arrendelagen pålade jordägarna, vore
mycket betungande, säkerligen i väsentligt högre grad än vad lagstiftarna
gjort klart för sig. Bolagen, som under en följd av år följt dessa bestämmelser,
hade en stark erfarenhet härav. För bolagens vidkommande hade
nämligen denna lagstiftning resulterat i att hela avkastningen av arrendejorden
och ej sällan betydande belopp därutöver måst förbrukas för täckande
av de krav lagen uppställde. Förbundet måste uttala tvivel om att
de privata jordägarna hade möjlighet att fullgöra dylika ekonomiska krav.
Bolagen hade sökt minska eller undgå trycket genom att i mycket stor omfattning
sälja sina jordbruk. De privata jordägarna torde bli nödgade antingen
härtill eller till att taga arrendegårdarna under eget bruk. I varje
fall torde antalet arrendejordbruk komma att på kort tid starkt nedgå. Förbundet
funne för sin del en sådan utveckling olycklig. Då förbundet jämväl
i övrigt ansåge det mindre lämpligt att pålägga jordägarna bördor, som
de ej mäktade bära utan vilka nödgade dem att realisera fastigheterna, finge
förbundet avstyrka förslaget om att föra in arrenden under huvudgård å enskild
jord under lagens sociala del.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har bland annat yttrat följande:

Förslaget vore omvälvande. Föreningen hade den uppfattningen, att utsträckningen
av de sociala bestämmelsernas giltighetsområde i alldeles särskilt
hög grad vore obefogad och skadlig. Men även om föreningen hade
ansett att förslaget i och för sig varit väl motiverat, vilket som nämnts alls
icke vore fallet, hade föreningen likväl sett sig nödsakad att allvarligt avstyrka
detsammas genomförande såsom ekonomiskt alltför tyngande för
jordbruket.

Föreningen delade icke uppfattningen om att ifrågavarande arrenden alltid
skulle anses ha permanent karaktär. Men även om dessa arrenden verkligen
vore att anse såsom permanenta, vore därmed ej i ringaste mån sagt,
att arrendatorerna vore i behov av utökat lagligt stöd eller att jordägarna
kunde tåla en så allvarlig ekonomisk belastning som detta skulle innebära.
Ingendera av dessa grundläggande förhållanden hade arrendeutredningen
närmare klarlagt. De synpunkter på de ekonomiska förhållandena, som anförts
i skilda sammanhang, innebure icke någon egentlig utredning av den
betydelsefulla frågan. Och dock borde det stå klart, alt båda de nämnda
omständigheterna, d. v. s. arrendatorns behov av lagligt ingripande och
jordägarens förmåga att ekonomiskt bära konsekvenserna av ett sådant ingripande,
måste vara förhanden för att den föreslagna utvidgningen av de
sociala bestämmelserna utan allvarlig skada skulle kunna genomföras. Föreningen,
som hade den bestämda uppfattningen att båda förutsättningarna
saknades, ville på det kraftigaste avstyrka förslaget.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Fideikommisskommitterade ha yttrat följande:

Verkningarna av det föreslagna överflyttandet av en mycket stor del av
fideikommissarrendena till lagens sociala del bleve givetvis helt beroende
av innehållet i däri upptagna bestämmelser. Under åberopande av vad kommittén
hade att anföra beträffande lagförslagets särskilda paragrafer ville
kommittén emellertid sammanfattningsvis uttala, att den funne det äventyrligt
att inflytta stora grupper av arrenden under de sociala bestämmelserna
utan att först undersöka de jordbrukstekniska och ekonomiska följderna
av en dylik åtgärd. Någon sådan undersökning hade arrendeutredningen
icke verkställt. Utan större svårighet hade man kunnat anordna
stickprovsundersökningar å ett antal fideikommiss och även andra enskilda
egendomar rörande dels kostnaderna i de undersökta fallen av en tillämpning
vid dem av bestämmelserna om byggnads- och underhållsskyldigheten
av husen och dels möjligheten eller omöjligheten att samordna de föreslagna
bestämmelserna om arrendetid och optionsrätt med den rationalisering av
indelningen i brukningsdelar, som med naturnödvändighet trängde sig fram
även i fråga om arrendejordbruken. Hade en sådan praktisk undersökning
kommit till stånd ute på fältet, skulle enligt kommitténs övertygelse arrendeutredningen
ha avstått från att framlägga åtminstone vissa delar av sitt förslag.

Departementschefen.

Spörsmålet örn utvidgning av den sociala arrendelagstiftningen till nya
jordägarekategorier har från min sida till stor del besvarats genom mitt ståndpunktstagande
till de i det föregående behandlade principfrågorna. Jag har
nämligen därvid förutsatt, att arrenden under fideikommiss elier gods i enskild
ägo samt arrenden under stiftelser och ideella föreningar, för såvitt de
falla inom viss storleksordning, bliva föremål för en tvingande reglering,
som innefattar bestämmelser om minimitid och optionsrätt, nybvggnadsskyldighet
för jordägaren, förköpsrätt samt kontroll över lagstiftningens efterlevnad.
Denna reglering har efter vissa ändringar i de av arrendeutredningen
föreslagna bestämmelserna synts kunna bliva gemensam för de nu
ifrågavarande arrendekategorierna och de arrenden, som redan enligt gällande
rätt lyda under motsvarande reglering.

Vad angår de bestämmelser inom den sociala arrendelagstiftningen, vilka
avse andra frågor än de nyss uppräknade, torde få hänvisas till den speciella
motiveringen. Såsom sammanfattning må här nämnas att jag i likhet
med arrendeutredningen i allmänhet funnit dessa bestämmelser kunna göras
tillämpliga även på de grupper av arrenden om vilkas utbrytning från den
allmänna arrendelagen nu är fråga. Till skillnad från arrendeutredningen
har jag dock funnit, att den från gällande lag upptagna bestämmelsen om
rätt för arrendatorn till husbehovsfiske ej lämpligen bör erhålla tillämpning
med avseende å fastighet, som tillhör enskild person eller fideikommiss och
lyder under huvudgård.

I ett föregående sammanhang har jag redan uppehållit mig vid frågan,
vilka allmänna ekonomiska verkningar kunna tänkas inträda såsom följd
av en reform enligt de grundlinjer som här avses. Att vissa åtgärder er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

103

fordras i syfte att mildra dessa verkningar har därvid framhållits. Av betydelse
i detta hänseende bliva framför allt de i övergångbestämmelserna införda
regler, vilka föreskriva en retroaktiv tillämpning av stadgandena om
optionsrätt och förköpsrätt, samtidigt som ett särskilt dispensförfarande skall
öppna möjlighet för ett visst hänsynstagande till jordägares eventuella svårighet
att fullgöra nybyggnadsskyldighet.

Ett viktigt komplement till den sociala arrendelagstiftningen är lagen angående
uppsikt å vissa jordbruk. Denna lag — vilken avser brukningsdel,
som är av den beskaffenhet och omfattning samt tillhör sådan ägare, att
med avseende å arrende därav gäller norrländska arrendelagen eller vad
i nyttjanderättslagen är särskilt stadgat om jordbruksarrenden under bolag
och med dem likställda jordägare — har till uppgift att förebygga vanhävd
och olämpligt nedläggande av brukningsdelar å sådan jord, där dylika
företeelser kunna tänkas uppkomma såsom följd av jordägares ovillighet
att underordna sig skärpta arrendebestämmelser. Enligt arrendeutredningens
förslag skall denna lag erhålla ett tillämpningsområde, som helt
sammanfaller med området för den föreslagna sociala arrendelagstiftningen.
Jag delar arrendeutredningens mening härutinnan. Att härigenom en mängd
fastigheter komma under en viss offentlig kontroll, från vilken de hittills
varit befriade, synes ej böra bedömas såsom en övervägande ogynnsam företeelse.
Jag vill erinra därom att denna lag genom lagen den 30 juni 1942 om
åtgärder mot vanhävd av jord temporärt i väsentliga delar satts ur tillämpning.
Sistnämnda lag — som i viss utsträckning föranletts av den rådande
kristiden och med hänsyn härtill givits en begränsad giltighetstid, nämligen
intill den 30 juni 1947 — avser att motverka vanhävd av odlad jord med en
areal överstigande ett hektar. Lagen äger tillämpning å all odlad jord av
nämnda storlek med undantag för kronojord.

Den sociala arrendelagstiftningens begränsning med hänsyn till

smärre brukningsdelar.

Gällande rätt.

Såsom villkor för tillämpligheten av de i nyttjanderättslagen förekommande
särskilda bestämmelserna för jordbruksarrenden under bolag och med dem
likställda jordägare gäller för närvarande, att arrendet skall omfatta odlad
jord till en vidd av minst fyra hektar. Samma minimiareal avgränsar likaledes
tillämpningsområdet för de särskilda regler om minimiarrendetid vid fideikommissarrenden,
vilka innefattas i nyttjanderättslagen. Även norrländska arrendelagen
uppställer en dylik s. k. nedre arealgräns. Emellertid framträder
här en olikhet mot nyttjanderättslagen så tillvida, att minimiarealen bestämts
såsom avseende inrösningsjord. — Omförmälda bestämmelser om viss minimiareal
vila på den förutsättningen, att den sociala arrendelagstiftningen
allenast avser sådana jordbruk av vilka arrendatorn kan erhålla sin huvud -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

sakliga bärgning. Där detta villkor brister, oaktat minimiarealen är uppnådd,
kan enligt lagen dispens beviljas från de sociala arrendebestämmelserna.

Omfattar arrendet en jordareal, som icke uppnår den berörda s. k. nedre
arealgränsen, hemfaller arrendet under de allmänna bestämmelserna i nytt*
janderättslagen. En upplåtelse av bostadshus med åtföljande mindre jordområde
behöver emellertid icke under nuvarande ordning innebära arrende
även om upplåtelsen sker mot vederlag. Bortsett från sådana fall, där der.
upplåtna nyttjanderätten måste betraktas såsom allenast en vid arbetsavtal
utgående löneprestation, kan upplåtelsen komma att bedömas antingen som
arrende eller hyra och, därest förstnämnda alternativ föreligger, antingen som
jordbruksarrende eller lägenhetsarrende. En dylik rättslig klassificering torde
stundom kunna erbjuda vissa svårigheter, då lagen knappast lämnar någon
fast ledning för bedömningen. Enligt 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen skall
emellertid avtal, varigenom hus eller del av hus upplåtes till nyttjande mot
lega, hänföras till hyra, även när avtalet tillika innefattar upplåtelse av jord
att i förening med lägenheten nyttjas.

Arrendeutredningen.

I sitt betänkande har arrendeutredningen — efter att ha lämnat en historisk
översikt avsedd att belysa tillkomsten av den nuvarande nedre arealgränsen —-upptagit frågan om den sociala arrendelagstiftningens avgränsning och härom
yttrat följande:

Arrendeutredningen ville till en början erkänna, att den nuvarande fyrahektarsgränsen
— om härvid bortsåges från dess särskilda utformning enligt
norrländska arrendelagen —- icke förtjänade starkare kritik än annan tänkbar
arealgräns, för så vitt man ansåge att en sådan allenast skulle motsvara det
uppställda villkoret, att arrendatorn skulle erhålla sin huvudsakliga bärgning
av jordbruket. En sänkning av arealgränsen till exempelvis två hektar odlad
jord skulle tvivelsutan under den sociala arrendelagstiftningen indraga ett
stort antal arrenden, vid vilka nämnda villkor, även om begreppet huvudsaklig
bärgning syntes ganska tänjbart, näppeligen kunde sägas vara för handen.
Vad särskilt anginge de under skogsindustrien lydande fastigheterna
förefölle det även mindre troligt, att en lägre arealgräns skulle kunna bättre
än fyrahektarsgränsen motsvara den gängse naturliga åtskillnaden mellan
de, ofta såsom egentliga arrendefastigheter betecknade körareställena, å ena,
samt huggaretorpen, även benämnda skogsarbetarboställen, å andra sidan.
Av redogörelsen för arrendeutredningens studieresa — vilken i detta hänseende
visserligen endast utgjort ett stickprov för vissa delar av landet — kunde
inhämtas, att medan samtliga besökta körareställen på något undantag när
fallit inom fyrahektarsgränsen, praktiskt taget aila huggartorp legat utanför
sagda gräns. Det framginge likaledes av nämnda redogörelse, att om minimiarealen
hade varit bestämd till två hektar, ett stort antal huggaretorp skulle
lia fallit inom en sådan gräns och därmed kommit att i rättsligt hänseende
behandlas olika mot de övriga för samma ekonomiska syften disponerade
fastigheterna.

Emellertid syntes det ingalunda självfallet att storleken av arrendatorns
inkomster från jordbruket -— vare sig man här rörde sig med begreppet huvudsaklig
bärgning eller, såsom påyrkats av reservanter inom andra lag -

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

105

utskottet vid 1936 års riksdag, villkoret mildrades till att arrendatorn skulle
av jordbruket erhålla en avsevärd del av sin bärgning — borde verka utslagsgivande
eller bedömas såsom en självständig grund för den sociala arrendelagstiftningens
avgränsning. Man kunde fråga sig, varför de arrendatorer som
innehade de minsta ställena skulle principiellt undantagas från det särskilda
sociala skyddet. Att jordbruket å dessa ställen måhända vore alltför obetydligt,
för att ett dylikt skydd skulle kunna motiveras enbart ur synpunkten av
jordbruksnäringens utveckling, torde icke härvidlag vara avgörande. Uppenbart
vore nämligen, att även rent sociala önskemål, såsom förbättring av en
viss grupps ställning i socialt hänseende, påfordrade beaktande vid arrendelagstiftningens
utformning. För arrendeutredningen hade det därför framstått
såsom en uppgift, att det behov av socialt skydd, som torde förefinnas vid de
minsta arrendena, hur liten än arealen av den odlade jorden vore, tillgodosåges
i den utsträckning som funnes möjlig med hänsyn till andra befogade
intressen. Vid övervägande härav borde naturligen den sociala arrendelagstiftningen
icke fattas såsom en odelbar enhet, så att om någon av dess regler
skulle befinnas mindre lämplig för de nu ifrågavarande arrendena, dessa av
sådan anledning ställdes helt utanför sagda lagstiftning.

Under hänvisning till vad i annat sammanhang yttrats därom, att byggnadsskyldighet
borde åläggas jordägaren även vid de minsta arrendena, ville
arrendeutredningen ytterligare framhålla att de regler, som avsåge sådan
skyldighet och vad därmed sammanhängde, utan olägenhet torde kunna bliva
gemensamma för sociala arrenden av olika storleksgrupper. Vad beträffade
övriga till sociala arrendelagstiftningen hörande bestämmelser hade arrendeutredningen
kommit till det resultatet att desamma — ehuru med vissa väsentliga
undantag — borde erhålla tillämpning även på de arrenden av ifrågavarande
slag, vilka omfattade mindre areal än den för närvarande stadgade
minimiarealen. Efter detta ståndpunktstagande i sak hade det närmast synts
vara en formell fråga, huruvida de sociala bestämmelserna borde uppställas
särskilt för varje storleksgrupp eller sammanföras inom en enhetlig ram. Arrendeutredningen
hade ansett den senare utvägen erbjuda fördelar ur lagteknisk
synpunkt. I följd av den valda uppställningen hade behovet av särskild
gränsdragning nedåt bortfallit utom beträffande sådana bestämmelser,
vilka icke vore avsedda att tillämpas på de minsta arrendena. De små arrenden
— under ägare varom här vore fråga — vilka hittills hemfallit under den
allmänna arrendelagstiftningen, bleve sålunda enligt förslaget principiellt hänförliga
till den sociala arrendelagstiftningen. Denna finge såsom helhet icke
någon annan gräns nedåt än den som kunde sägas gälla för all arrendelagstiftning
överhuvudtaget.

De i arrendeutredningens lagförslag upptagna särskilda bestämmelserna för
vissa jordbruksarrenden äro sålunda för sin tillämplighet principiellt oberoende
av sådant villkor, som för närvarande uttryckes genom den nedre arealgränsen.
Även de allra minsta arrendena hemfalla under den sociala arrendelagstiftningen.
Härvidlag har dock i förslaget gjorts ett väsentligt undantag,
vilket hänför sig till bestämmelserna angående minimiarrendetid, optionsrätt
och förköpsrätt. Dessa bestämmelser skola ej äga tillämpning, om med upplåtelsen
väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft
för skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser sådan
mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställc),
där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

bärgning. Såsom skäl för detta undantagsstadgande har arrendeutredningen
anfört följande:

Ehuru det ur social synpunkt kunde förefalla önskvärt, att jämväl för
innehavarna av de minsta arrendena bereddes den varaktighet och trygghet
i besittningen, som den föreslagna femåriga minimitiden och än mer
optionsrätten avsåge att åstadkomma, syntes dock häremot ur andra synpunkter
kunna riktas befogade invändningar. Detta gällde huvudsakligen de
talrika smärre arrendeställen, vilka under namn av huggaretorp, arbetarboställen
eller liknande upplätes av skogsindustriella företag, i syfte att arrendatorerna
skulle utgöra en stadigvarande arbetskraft i skogsbruket. Beträffande
dylika arbetarboställen borde beaktas, att det mellan kontrahenterna
ingångna avtalet, om än i rättslig mening ett arrendeavtal, likväl ekonomiskt
sett hade väsentligen samma uppgifter som ett avtal om arbetsanställning.
Under sådana omständigheter kunde det icke vara lämpligt att på
dylika upplåtelser tillämpa regler, som alltför mycket strede mot den naturliga
karaktären av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare på ifrågavarande
område. Inom en näringsgren sådan som skogsindustrien, vilken
i så hög grad vore beroende av konjunkturerna på världsmarknaden, torde
företagaren icke kunna avstå från viss rörelsefrihet när det gällde att anställa
arbetare. Det skulle icke överensstämma med skogsägarens berättigade
intressen, örn han, när han till en arbetare uppläte bostad jämte ett
obetydligt jordbruk, ovillkorligen skulle bliva bunden av denna för lång
eller obegränsad tid framåt. Möjligheten att utbyta en skogsarbetare, som
visat sig mindre lämplig för sina egentliga uppgifter, ehuru han måhända
uppfyllde sina åtaganden som arrendator, syntes ej rimligen böra betagas
skogsägaren. Om en tvingande lagstiftning rörande besittningstidens längd
gjordes tillämplig på de ifrågavarande arrendena, skulle följden kunna bliva
den, att till skada för landets skogsvård en del för skogsarbete mindre lämpade
komme att kvarsitta å de arrendeställen, vilka anordnats huvudsakligen
för skogsskötselns höjande. En sådan lagstiftning skulle jämväl kunna
betaga skogsägarna lusten att nedlägga kostnader på anordnande och underhåll
av dylika arrendeställen samt föranleda dem att i större omfattning
anställa s. k. lösa arbetare, en utveckling som ur skilda synpunkter vore mindre
önskvärd. — Ett liknande behov av avtalsfrihet rörande arrendetidens längd
torde föreligga beträffande smärre arrendeställen, där arrendatorn huvudsakligen
ägnade sig åt arbete inom den egentliga industrien.

Vad åter anginge de ställen av motsvarande storleksordning, där arrendatorn
hade sin utkomst väsentligen såsom jordbruksarbetare i jordägarens
tjänst, syntes däremot förhållandena vara annorlunda. Efterfrågan på arbetskraft
vore inom jordbruket mera konstant, i det att inträdande lågkonjunkturer
icke på samma sätt som inom industrien föranledde driftsinstäilelse
eller produktionsminskning. Beträffande jordbrukets arbetarfråga torde för
övrigt de synpunkter som nyss utvecklats på tal om skogsarbetarna äga jämförelsevis
ringa räckvidd och betydelse. Arrendeutredningen hade därför
icke känt sig övertygad om nödvändigheten att i förevarande undantagsstadgande
inbegripa jämväl sådana arrendatorer, vilka huvudsakligen förtjänade
sitt uppehälle såsom jordbruksarbetare.

Beträffande frågan örn lämpligaste sättet att avskilja de sociala arrenden,
vilka enligt arrendeutredningens mening borde undantagas från reglerna örn
minimitid, optionsrätt och förköpsrätt, har arrendeutredningen ytterligare
anfört följande:

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

107

Då bland tänkbara arealgränser den nuvarande fyrahektarsgränsen syntes
vara den, som närmast motsvarade den i verkligheten mer eller mindre tydligt
markerade åtskillnaden mellan vanliga arrenden och arbetarboställen,
hade det kunnat ifrågasättas att låta sagda gräns bliva avgörande för räckvidden
av undantagsstadgandet. Tydligt vore emellertid att en fyrahektarsgräns,
i likhet med varje annan arealgräns, kunde i tillämpningen, på grund
av de skiftande förhållanden som rådde i landets olika delar, medföra resultat
som tedde sig inkonsekventa eller obilliga. Dessa olägenheter skulle givetvis
bliva än mer framträdande, om försök gjordes att ersätta den i norrländska
arrendelagen förekommande bestämningen i inrösningsjord med
en för hela riket gällande minimiareal uttryckt i odlad jord, en förändring,
som i och för sig hade varit önskvärd med hänsyn till den ojämna och stundom
svårpraktikabla tillämpningen av -begreppet inrösningsjord. Arrendeutredningen
hade för sin del icke trott sig kunna finna någon för hela riket
enhetlig arealgräns, som å ena sidan icke uteslöte en stor mängd arrendatorer
från de förmåner, vartill de med hänsyn till upplåtelsernas art och
syften borde ha varit berättigade, och å andra sidan icke hänvisade kontrahenterna
i ett över hövan stort antal fall att söka dispens från bestämmelser,
som enligt lagens grund icke vore avsedda att gälla för de ingångna avtalen
och som ej heller torde lämpa sig härför.

Enligt arrendeutredningens mening vore en arealgräns icke erforderlig för
vinnande av nödig säkerhet i rättstillämpningen. Härvidlag finge erinras att
de arbetararrenden som med stadgandet avsåges vanligen i praktiken av
varje särskild jordägare behandlades såsom en grupp för sig, vilket komme
till synes bland annat däri att annat kontraktsformulär än det vid övriga
arrenden tillämpade användes vid dessa arrenden. Att skilja de s. k. huggaretorpen
eller arbetarboställena — i allmänhet kännetecknade därav att stället
ej födde dragare — från de s. k. körareställena eller hästtorpen mötte under
sådana förhållanden icke någon svårighet. Men även där någon skarp
åtskillnad mellan de båda grupperna icke redan framträdde, syntes dock en
i lagen införd beskrivning på de arrenden som skulle undantagas från bestämmelserna
örn minimitid, optionsrätt och förköpsrätt kunna giva kontrahenterna
tillräcklig ledning. Någon anledning att befara, att en mera smidig
gränsdragning skulle göra det möjligt för jordägarna att i obehörig omfattning
undandraga sig nämnda bestämmelser, torde näppeligen föreligga. I
detta hänseende finge erinras att alla arrendeavtal varom här vore fråga
enligt förslaget skulle granskas av jordbrukskommissionen; en kontroll som
överhuvudtaget torde vara ägnad att bringa frågan örn särskild arealgräns
i annat läge än hittills.

Då enligt arrendeulredningens förslag den nedre gränsen för den sociala
arrendelagstiftningens tillämpningsområde avses skola sammanfalla med den
gräns som kan tänkas föreligga mellan jordbruksarrende och byra, har arrendeutredningen
ansett sig böra något närmare precisera sistnämnda gräns.
Härvidlag har det synts arrendeutredningen naturligt och konsekvent, att
jordbruksarrende anses föreligga, så snart upplåtelsen överhuvudtaget omfattar
jord avsedd alt utnyttjas enligt de metoder som känneteckna jordbruket
som näring. Denna tanke har i förslaget uttryckts genom jämkning
av det stadgande, som numera genom nya hyreslagstiftningcn fått sin plats
i 3 kap. 2 8 nyttjanderättslagen. Enligt förslaget skall detta stadgande erhålla
den lydelsen, att örn avtal varigenom lägenhet uthyres tillika innefattar
jord att i förening med lägenheten nyttjas och jorden skall användas

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

för trädgårdsodling eller för annat ändamål än jordbruk, å avtalet ändock
skall tillämpas vad örn hyra är stadgat.

En av ledamöterna i arrendeutredningen (herr Tamm) har motsatt sig
förslaget örn att utvidga den sociala arrendelagstiftningen till att avse även
de minsta brukningsdelarna. Enligt reservantens mening borde under lagens
allmänna del hänföras alla upplåtelser, som väsentligen åsyfta att tillförsäkra
jordägaren stadigvarande arbetskraft för skogsbruk, jordbruk eller
industriell rörelse och vilka avse sådan mindre brukningsdel, där arrendatorn
icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Såsom skäl
härför har reservanten anfört följande:

Reservanten delade arrendeutredningens åsikt örn att jordägaren vid de
ifrågavarande arbetarelägenheterna måste lia en möjlighet att avlägsna till
arbete ovilliga eller odugliga personer samt alt därför de sociala bestämmelserna
om minimiarrendetid och optionsrätt här ej kunde komma ifråga.
Men reservanten ansåge, att det beträffande sagda lägenheter vöre lika
olämpligt att pålägga jordägaren sociala arrendelagens omständliga stadganden
örn nybyggnads- och underhållsskyldighet, örn ersättning för odling,
om rätt till bete och fiske m. m. Man borde tänka sig in i vart det
skulle leda, örn man vid industrisamhällen på landsbygden skulle stadga
motsvarande bestämmelser beträffande alla till industriarbetarna upplåtna
bostadslägenheter, vilka ofta vore åtföljda av trädgård och ett så pass stort
stycke jord, att gränsen mot de arrendelägenheter av arbetaretorps karaktär,
varom nu vöre fråga, bleve synnerligen flytande och obestämd. Man
måste fasthålla vid, att dessa sistnämnda upplåtelser, även örn de formellt
räknades som arrenden, dock i själva verket vore upplåtelser av arbetareboställen.
Sociala arrendelagens stadganden för verkliga jordbruksarrenden
borde då ej heller tillämpas på dem.

Det vore ej blott de jordägare, som uppläte skogs- eller industriarbetarelägenheter,
vilka hade behov av en friare dispositionsrätt över lägenheten.
Detsamma gällde även de jordägare, som uppläte småarrenden för att därigenom
skaffa arbetskraft för drivande av eget jordbruk. Om en jordägare
uppläte torp eller lägenheter för att å dem bosätta personer, som kunde arbeta
i hans eget jordbruk, men dessa personer sedan befunnes olämpliga
eller ovilliga för sådant arbete, borde jordägaren, även om arbetsskyldighet
ej varit skriftligt avtalad, lia möjlighet att inom rimlig tid få sagda personer
avlägsnade vid arrendeperiodens utgång. Det vore angeläget, att skogsbruket
ej genom arrendelagens bestämmelser förhindrades att ordna sin arbetarefråga,
men det vore enligt reservantens förmenande lika viktigt, att även
jordbrukets berättigade intressen i nu förevarande hänseende skyddades. Svårigheterna
att tillgodose jordbrukets arbetskraftbehov bleve för varje år allt
större. Dessa svårigheter komme förvisso att ytterligare skärpas, när enligt
det föreliggande förslaget jordbrukstorparnas avtal praktiskt taget skulle bli
ouppsägbara från jordägarens sida. Jordägarna kunde enligt förslaget komma
att bli på livstid bundna vid kanske till jordbruksarbete tämligen olämpliga
torpare och arrendatorer, blott dessa icke helt öppet tredskade vid fullgörandet
av åtagen arbetsskyldighet. Med hänsyn härtill funne reservanten
nödvändigt, att från tillämpningen av lagens sociala bestämmelser undantoges
ej blott skogsarbetarelägenheterna utan jämväl mindre torp och lägenheter,
som av jordägare upplåtits för tryggande av hans behov av arbetskraft
i eget jordbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

109

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande hänseende har — om härvid
bortses från den i förslaget genomförda skillnaden mellan arbetararrenden
inom skogsbruk och industri samt motsvarande arrenden inom jordbruket
— tillstyrkts eller lämnats utan erinran av lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Värmlands, Västmanlands,
Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott samt egnahemsnämnderna i Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Kristianstads och Västernorrlands län,
Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Norrbottens läns
egnahemsnämnd, jordbrukskommissionerna i Uppsala, Östergötlands, Gotlands,
Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län ävensom Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Svenska lantarbetareförbundet, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
och Riksförbundet landsbygdens folk anse, att reglerna om minimiarrendetid,
optionsrätt och förköpsrätt böra gälla för alla de arrenden, som
enligt förslaget skulle hänföras till den sociala arrendelagstiftningen. Sistnämnda
förbund yrkar jämväl, att en arealgräns, avseende V2 hektar odlad
jord, måtte uppställas i och för gränsdragningen mellan arrende och hyra.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som förklarat sig
inse svårigheterna att fixera en lämplig, för hela landet gemensam arealgräns
nedåt, har dock ifrågasatt, om icke en dylik gränsdragning borde göras, enär
i annat fall jordbrukskommissionen finge en ganska svår uppgift att vid
granskning av arrendeavtal avgöra, till vilken kategori arrendet rätteligen
hörde. Denna synpunkt har åberopats även av egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen
och länsstyrelsen i samma län.

Länsstyrelsen i Stockholms län har sagt sig känna en viss tvekan om
lämpligheten att borttaga den nedre arealgränsen, en åtgärd, som kunde
ifrågasättas icke väl harmoniera med strävandena att undvika tillskapandet
av ofullständiga jordbruk.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar torde få räknas som
motståndare till den föreslagna utvidgningen av den sociala arrendelagstiftningen.
Av dessa ha många anslutit sig till den av herr Tamm gjorda reservationen
och synas därmed lia godkänt, att den sociala arrendelagstiftningen
avgränsas på annat sätt än genom bestämmelse örn viss minimiareal.
Andra, vilka givit uttryck åt allmänna betänkligheter mot arrendeutredningens
förslag såsom helhet, lia ej direkt yttrat sig örn de nu förevarande
spörsmålen. Åtskilliga förorda emellertid uttryckligen bibehållande av den
gränsdragning, som för närvarande finnes genomförd i nyttjanderättslagen.
Sålunda har Sveriges skogsägareförbund anfört följande:

De smålägenheter, som enligt förslaget skulle undantagas från reglerna
örn minimitid, optionsrätt och förköpsrätt, borde ställas helt utanför de sociala
bestämmelserna. Dessa lägenheter, med åkerarealer från mindre än

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 3-16.

ett och upp till högst fyra hektar, vöre i flertalet fall att anse som rena bostadsupplåtelser.
De större av dem hade karaktär av s. k. stödjordbruk.
Jordbruket bleve vid dem städse en bisak och skogsarbetet eller annat arrendatorn
ålagt arbete det väsentliga. De föreskrifter, som beträffande de
sociala arrendena ansåges vara behövliga med hänsyn till arrendatorns möjligheter
att tillfredsställande sköta sitt jordbruk, vore därför icke vid skogsarbetartorpen
av någon större betydelse. Sålunda kunde nämnas, att den
tvingande bestämmelsen örn arrendatorns rätt till nyodling samt ersättning
därför vore direkt olämplig vid arbetarlägenheterna. Arrendatorerna å dessa
borde nämligen i allmänhet icke utöka den odlade jordarealen, enär deras
tid och möjligheter att utföra skogsarbete då i motsvarande mån minskades.
Det vore icke önskvärt vare sig ur skoglig eller social synpunkt, att nu ifrågavarande
arbetarelägenheter genom odling utökades till s. k. ofullständiga
jordbruk och än mindre till självförsörjande familjejordbruk.

För avgränsande av skogsarbetaretorpen hade arrendeutredningen ersatt
den nuvarande fyrahektarsregeln med ett nytt stadgande. Dettas formulering
täckte tämligen väl vad som åsyftades samt finge måhända anses verka
smidigare än en arealregel. Förbundet befarade dock, att det föreslagna nya
stadgandet vid sin tillämpning komme att giva anledning till ständiga meningsskiljaktigheter.
Det vore därför enligt förbundets mening bättre att
bibehålla den gamla arealregeln.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — i vars yttrande
egnahemsnämnden i samma län instämt — har anfört följande:

Utvidgandet av den sociala arrendelagstiftningen till att gälla även för lägenheter
under fyra hektar kunde visserligen vara teoretiskt tilltalande, men
det kunde med skäl betvivlas, om det vore lyckligt ur praktisk synpunkt.
Byggnadsbeståndet på de små jordbrukslägenheterna vore synnerligen dyrt
i förhållande till jordvärdet, och disproportionen mellan byggnadsvärde och
jordvärde vore större, ju mindre jordarealen vore. På de minsta lägenheterna
hade enbart boningshuset så dominerande andel i det sammanlagda värdet,
att beteckningen jordbruk vore fullkomligt missvisande. Sådana lägenheter
syntes lämpligen böra falla under liyreslagen, även örn de enligt nu
tillämpad terminologi benämndes jordbrukslägenheten

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — i vars yttrande
egnahemsnämnden i samma län instämt — har anfört följande:

Med hänsyn dels till förändringar i arbetsförhållandena vid både skogsbruket
och jordbruket, vilka inträtt under de två sista årtiondena, dels till
den rationaliseringstendens, som nu börjat göra sig gällande på jordbrukets
område och varigenom en stor del av de mindre jordbrukslägenheterna förväntades
komma atl sammanslås eller uppgå i större enheter, syntes förslaget
såväl i fråga örn smålägenheternas inrymmande under den sociala arrendelagen
som beträffande flera genomgripande bestämmelser i övrigt vara
alltför sent väckta. Därest förslaget genomfördes, skulle detta innebära en
ytterligare konservering av fastighetsförhållandena och bebyggelsen vid jordbruket,
till hinder för den påbörjade rationaliseringen, som syftade till ett
bärkraftigare jordbruksbestånd.

Förvaltningsutskottet förordade därför bibehållande av den nuvarande nedre
arealgränsen. Den särbestämmelse, som gällde för Norrland och vissa delar
av Svealand, syntes också lämpligen kunna bibehållas med hänsyn till
ännu rådande obestämdhet i de officiella uppgifterna om den odlade jordens
storlek vid flertalet mindre arrendeställen inom dessa områden. Bestämmelsen
borde dock förtydligas, så att någon tvekan icke behövde råda om vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

lil

minimiarealen betydde. Det torde förhålla sig så, att utan hinder av lagens
bestämmelser ett område om exempelvis 3.5 hektar inrösningsjord kunde utarrenderas
å ett ställe, som i verkligheten innehölle minst 4 hektar inrösningsjord.
Meningen torde dock ha varit, att lagen skulle äga tillämpning på
ett arrendeställe, som i sin helhet omfattade minst 4 hektar inrösningsjord,
med de undantag, som kunde föranledas av att någon del upplätes för annat
ändamål eller undantoges av jordägaren för något särskilt behov.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt egnahemsnämnden
och länsstyrelsen i samma län synas lia tillstyrkt den nedre arealgränsens
borttagande men ha ansett, att de sociala bestämmelserna icke borde
gälla beträffande fastigheter, som icke vid syn konstaterats vara lämpliga
såsom jordbruksfastigheter samt kunna uppbära jordbruk i viss mindre
omfattning.

Jordbrukskommissionen i Gävleborgs län har förklarat sig tveksam, huruvida
det vore lämpligt att helt borttaga den nedre arealgränsen. Enligt kommissionens
åsikt borde en minimiareal kunna fastställas till exempelvis tre
hektar.

Departementschefen.

Det har vid skilda tillfällen varit ifrågasatt, att tillämpningsområdet för
den sociala arrendelagstiftningen borde utvidgas till att innefatta även brukningsdelar
av mindre storlek än de besitta, vilka för närvarande hemfalla
under denna lagstiftning. Vid första påseendet kan det också förefalla egendomligt,
att de små arrendeställen varom här är fråga undantagits från det
sociala skydd, som ansetts bör% tillkomma de något större brukningsdelar,
vilkas areal överstiger fyrahektarsgränsen. Förklaringen ligger väl närmast
däri, att de minsta ställena vanligen utarrenderas åt personer, på vilka jordägaren
måste kunna räkna såsom arbetare i den av honom drivna rörelsen,
vare sig denna utgöres av jordbruk eller skogsbruk eller är av industriell karaktär.
När upplåtelsen sålunda till sin ekonomiska och reella innebörd står
arbetsavtalet nära, lia vissa av de bestämmelser, som tillhöra den sociala arrendelagstiftningen
eller föreslagits till upptagande däri, befunnits icke kunna
med fördel göras tillämpliga på sådan upplåtelse. Särskilt gäller detta om
sådana bestämmelser, vilka reglera besittningstidens längd. Ehuru under förarbetena
till 1927 års reform icke saknats förespråkare för tanken, att den
sociala arrendelagstiftningen borde kunna i vissa delar erhålla tillämpning
jämväl på de minsta arrendena, har denna lagstiftning likväl kommit att behandlas
såsom en odelbar enhet, med påföljd att nämnda arrenden uteslutits
och fått förbliva under den allmänna arrendelagen.

Såsom arrendeutredningen framhållit torde vid en reform på förevarande
område ett försök böra göras att tillförsäkra jämväl innehavarna av de minsta
arrendena det sociala skydd, varpå dessa med fog kunna göra anspråk och
som kan antagas låta sig väl förena nied den särskilda beskaffenheten av
ifrågavarande nyttjanderättsupplåtelser. Arrendeutredningen har sökt för -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

verkliga detta syfte genom att göra den föreslagna sociala arrendelagstiftningen
tillämplig på omförmälda smärre arrenden, dock med den viktiga inskränkningen,
att föreslagna bestämmelser om minimiarrendetid, optionsrätt
och förköpsrätt icke skola erhålla tillämpning å upplåtelse, varmed åsyftas
att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft för skogsbruk eller industriell
rörelse och som avser sådan mindre brukningsdel -—- huggaretorp
eller annat därmed jämförligt arbetarboställe — där arrendatorn icke av
jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Av dem, som riktat kritik mot arrendeutredningens förslag i denna del,
ha många påyrkat, att de små arrendena eller arbetarboställena liksom hittills
borde förbliva under allmänna arrendelagen. Härjämte har i ett flertal
yttranden framhållits, att den föreslagna inskränkningen i de sociala bestämmelsernas
ti^ämplighet borde avse icke blott arbetarboställen under skogsbruk
eller industri utan jämväl sådana mindre arrenden, där arrendatorn
försörjer sig såsom jordbruksarbetare hos jordägaren. Å andra sidan har i
några yttranden förordats, att den sociala arrendelagstiftningen utan inskränkning
borde göras tillämplig på alla de arbetarboställen varom här är
fråga.

För egen del godkänner jag arrendeutredningens uppfattning att bestämmelserna
om minimitid, optionsrätt och förköpsrätt icke lämpligen kunna erhålla
giltighet för de ifrågavarande skogs- och industriarbetarboställena. De
skäl som åberopats till stöd för denna uppfattning synas emellertid kunna
framföras även beträffande sådana små arrendeställen, där arrendatorn är
jordbruksarbetare och jordägaren enligt avtal förfogar över hans huvudsakliga
arbetskraft. Olikheterna mellan jordbruk och andra näringar äro enligt
min tanke ej av den art, att de kunna verld! utslagsgivande i det spörsmål
varom här är fråga. Den av arrendeutredningen genomförda skillnaden synes
mindre lämplig även med hänsyn därtill, att en arrendators arbetskraft kan
tagas i anspråk under viss årstid inom jordbruket och under annan period
inom skogsbruket.

Det sociala skydd, på vilket innehavarna av de minsta arrendena kunna
ha ett befogat anspråk, hänför sig i främsta rummet till behovet av nybyggnad
eller större reparation. Tydligt är att innehavarna av de minsta arrendena
lika litet som de för närvarande socialt skyddade arrendatorerna kunna förutsättas
vara i stånd att själva bekosta större byggnadsföretag å sina ställen.
Dylik kostnad måste uppenbarligen falla på jordägaren, och någon anledning
synes knappast föreligga, att denna naturliga uppgift skulle i lag fixeras
annorlunda än som befunnits lämpligt med avseende å andra arrenden,
vid vilka nybyggnadsskyldighet skall åvila jordägaren. Genom införandet av
nybyggnadsskyldighet vid förevarande arrendekategori förebygges även, att en
jordägare med ett flertal arrendeställen av olika storleksordning koncentrerar
sina byggnadsomsorger så helt på de arrenden, där legal nybyggnadsskyldighet
föreligger, att intet blir över för de minsta ställena. Invändningen
att de minsta arrendena till sin karaktär äro rena arbetarboställen, vid vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.6.

113

jordbruket är en bisak, kan i detta sammanhang svårligen tillmätas någon
egentlig betydelse; förevarande reform syftar ju icke enbart till jordbruksekonomiska
förbättringar utan har även den självständiga uppgiften att bereda
nödigt socialt skydd åt den samhällsklass, som för sin ställning är beroende
av arrendelagstiftningens utformning. Ej heller kan jag biträda deras
mening, som ansett att införandet av nybyggnadsskyldighet vid de minsta
arrendena skulle komma i konflikt med strävandena att rationalisera jordens
indelning i brukningsdelar. Det torde fastmera kunna emotses, att en reform
av förevarande slag kommer att frammana en viss tendens till sammanslagning
av mindre arrendeställen.

Av betydelse för de minsta arrendeställena är jämväl möjligheten att bekomma
gottgörelse för nedlagda förbättringar å fastigheten. Det synes mig
ändamålsenligt att bestämmelserna om arrendators rätt till ersättning för
varaktig jordförbättring och hans rätt att vid arrendets frånträdande under
vissa förutsättningar bortföra överloppshus samt av honom planterade träd
m. m. erhålla tvingande karaktär, såsom redan nu är fallet inom den sociala
arrendelagstiftningen. Väl har beträffande ersättning för nyodling från skogsägarehåll
gjorts gällande, att sådan ersättning vore olämplig, enär nyodlingsverksamhet
skulle kunna inkräkta på arrendatorernas möjlighet att ägna sig
åt skogsarbetet. Emellertid förefaller det mindre sannolikt att en skogsarbetare
i allmänhet skulle vara sinnad att offra något av sin inkomst från skogsarbete
för att i stället ägna sig åt nyodling. I den mån en skogsarbetare genom
nyodlingsarbete på lediga stunder förmår ytterligare förkovra sitt lilla
jordbruk, torde detta från allmän synpunkt innebära en fördel. Det torde i
detta sammanhang få erinras, att örn jordägaren ej lämnat sitt samtycke till
nyodlingen högre ersättning ej skall utgå än som, efter medeltal räknat, belöper
å två hektar, ändå att den nyodlade marken är av större omfattning.

Enligt arrendeutredningens förslag skall vid de ifrågavarande minsta arrendena
arrendatorn jämväl erhålla rätt till husbehovsfiske samt, vad de
norra landsdelarna angår, rätt till skogsfång och bete, allt enligt regler motsvarande
dem, som för närvarande finnas stadgade i nyttjanderältslagen
och norrländska arrendelagen. Dessa rättigheter torde i en del fall kunna
vara till väsentlig fördel för arrendatorerna utan att någon oskälig börda
för jordägarna härigenom behöver uppkomma. Beträffande det i nuvarande
social arrendelagstiftning stadgade förbudet för jordägaren att fritaga
sig från skyldigheten att bidraga till gäldande av synekostnad torde det likaledes
vara motiverat, att förbudet utsträckes till att gälla även vid de
minsta arrendena.

De arrendatorer varom här är fråga torde lika väl som innehavare av
större sociala arrenden ha ett välgrundat intresse av en viss offentlig kontroll
över arrendeförhållandet. Någon anledning att undantaga de minsta
arrendena från den föreslagna möjligheten att få arrendeavtalet granskat
genom jordbrukskommissionen föreligger till synes icke. Ej heller kan jag
finna några vägande betänkligheter mot att det kontrollsystem, som innefattas
i uppsiktslagen, utslriickes att gälla även för de minsta arrendena.

lii hang till riksdagens protokoll 19A3. I sami. Nr ''lili.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

En dylik utvidgning av uppsiktslagens tillämpningsområde medför ökade
möjligheter till förebyggande av vanhävd och får givetvis bedömas närmast
ur denna synpunkt.

På grund av vad sålunda anförts kan jag i princip ansluta mig till tanken
att utvidga tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen,
så att denna med vissa begränsningar kommer att gälla även för brukningsdelar
av den ringa storlek, att arrendatorn icke av jordbruket kan
erhålla sin huvudsakliga bärgning. Med denna anordning vinnes även en
rättsteknisk fördel så till vida, att gränsen nedåt för den sociala arrendelagstiftningen
kommer att sammanfalla med den gräns, som kan sägas föreligga
mellan arrende och hyra. Vad arrendeutredningen föreslagit i syfte att
närmare precisera var denna gräns går, har jag funnit mig böra godtaga.

Med avseende å gränsdragningen mellan sådana sociala arrenden, där
bestämmelserna om minimiarrendetid, optionsrätt och förköpsrätt ej skola
äga tillämpning, samt övriga sociala arrenden möter spörsmålet huruvida
en arealgräns bör fastställas eller icke. Den minimiareal — utgörande fyra
hektar odlad jord eller, vad angår norrländska arrendelagen, fyra hektar inrösningsjord
— som för närvarande avgränsar den sociala arrendelagstiftningens
tillämpningsområde nedåt, synes vara ett rätt ofullkomligt uttryck
för tanken, att sagda lagstiftning skall inbegripa allenast sådana arrendeställen,
där arrendatorn av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.
Med hänsyn till de olikheter i fråga om natur och odlingsförhållanden,
vilka framträda mellan skilda landsdelar, måste en arealavgransning av
detta slag få en mycket schematisk karaktär och medföra en avsevärd
ojämnhet i tillämpningen, önskemålet att arrendeställen, vilka sinsemellan
äro likartade i fråga om upplåtelsens syfte, jordens användning och jordbrukets
kapacitet, borde hemfalla under samma rättsregler, kan med arealavgränsningen
endast ofullständigt ernås. Sålunda torde många av de arrendatorer,
vilka såsom innehavare av s. k. körareställen under skogsbolag
borde hänföras till den av den sociala arrendelagstiftningen skyddade kategorien,
icke ha kommit i åtnjutande av det sociala skyddet, enär den arrenderade
jorden icke uppfyllt föreskriften om minimiareal. En sådan sänkning
av arealgränsen, som tidigare från åtskilliga håll förordats, hade å andra
sidan kunnat få till följd, att av de egentliga skogsarbetarboställena, de s. k.
huggaretorpen, en del komme att hänföras under den sociala arrendelagstiftningen,
varigenom en omotiverad och i flera hänseenden olämplig klyvning
av en ensartad grupp hade kommit till stånd.

Under sådana förhållanden synes det av arrendeutredningen gjorda försöket
att genomföra en avgränsning utan någon särskild minimiareal vara
värd beaktande. Emot en sådan anordning reser sig visserligen den svårigheten,
att i vissa fall måhända osäkerhet skulle kunna uppkomma, huruvida
de allmänna eller speciella reglerna vöre att tillämpa. Det blir med
hänsyn härtill av stor vikt att i lagtexten med erforderlig tydlighet känneteckna
de arrenden, vilka skola hänföras till ena eller andra gruppen. Vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

115

arrendeutredningen i sådant hänseende föreslagit har av många erkänts
kunna möjliggöra en smidigare rättstillämpning än som med nuvarande
arealavgränsning kan ernås.

Den sociala arrendelagstiftningens begränsning med hänsyn till

större brukningsdelar.

[Gällande rätt.

Arrendeutredningen.

De i arrendeutredningens förslag upptagna särskilda bestämmelserna för
vissa jordbruksarrenden äro för sin tillämpning beroende av villkoret att den
arrenderade fastigheten omfattar högst tjugufem hektar odlad jord. Den nuvarande
övre arealgränsen har sålunda lämnats orubbad. Såsom skäl härför
har arrendeutredningen anfört följande:

Det torde ligga i öppen dag att själva grunden för den sociala arrendelagstiftningen
— syftet att stärka arrendatorns ställning gentemot jordägaren
— icke kunde tillnärmelsevis ha samma giltighet i fråga om större arrenden.
Härtill komme att de nackdelar, som kunde följa av en tvingande lagstiftning
och vilka till stor del sammanhängde med en ofrånkomlig stelhet i
reglernas anpassning till rättslivets skiftande företeelser, med nödvändighet
bleve mera märkbara i de större förhållandena, där uppgörelsen mellan
kontrahenterna kunde sägas vara mera affärsbetonad och där lösningen av
skilda spörsmål krävde ett större mått av smidighet och rörlighet. Enighet
syntes ock råda därom, att de större arrendena borde undantagas från
den sociala arrendelagstiftningen och att ett sådant avskiljande näppeligen
kunde ske på annat sätt än genom bestämmande av viss arealgräns.

Huruvida den nuvarande gränsen finge anses vara den lämpligaste, vore
tydligen en fråga, vid vars bedömande några säkra objektiva hållpunkter
näppeligen stöde att finna. En gränsdragning av detta slag måste ofrånkomligen
i viss mån bära godtycklighetens prägel. Det hade ej undgått
arrendeutredningen att önskemål framställts örn gränsens höjande. Att
detta obestridligen läge i vissa arrendatorers intresse utgjorde emellertid icke
i och för sig tillräcklig anledning att vidtaga en sådan åtgärd. Då gränsen
nu en gång blivit bestämd på sätt som skett och vunnit en viss burskap i
det allmänna medvetandet, syntes ändx-ing böra ske, allenast försåvitt en
annan gränsdragning ur skilda synpunkter kunde visas vara mera ändamålsenlig
och rättvis. Arrendeutredningen hade för sin del icke tilltrott sig
örn att kunna prestera bevis härför.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande hänseende har lämnats utan
erinran i nära nog samtliga avgivna yttranden. Från ett par håll har dock
ifrågasatts, att den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområde borde
vidgas genom ändring beträffande den övre arealgränsen.

Sålunda har Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ansett, att även sådana arrendatorer, vilka innehade större areal än 25
hektar odlad jord, kunde behöva det skydd som avsåges med den sociala
arrendelagstiftningen. Utskottet ville därför föreslå, att nämnda lagstiftning
skulle tillämpas, även om åkerarealen överstege 25 hektar.

Jordbrukskommissionen i Gävleborgs län har — under förutsättning att
uppsiktslagen skulle erhålla tillämpning å samma jordbruk som angåves i
arrendelagen — föreslagit att den övre arealgränsen höjdes till 35 hektar
eller helt borttoges, åtminstone vad det gällde jordbruk under bolag, föreningar,
stiftelser eller skogsspekulanter.

Departementschefen.

Därest större arrenden under ägare inom de kategorier, som beröras av
den sociala arrendelagstiftningen, skola undantagas från de speciella reglerna
och i stället falla under allmänna arrendelagen, synes det ofrånkomligt
att avskiljandet av dessa arrenden sker genom bestämmandet av en viss arealgräns.
Emellertid ställer jag mjg principiellt sett tveksam till att från de speciella
reglernas tillämpningsområde undantaga arrenden med mer än 25
hektar odlad jord. Dessa regler torde nämligen vara förestavade icke blott av
sociala hänsyn utan jämväl av det allmänna intresset av jordbrukets förkovran
å arrendeställena. Att för arrendatorn beredes förmånen av en varaktig
och tryggad besittning, att byggnadsbeståndet upphjälpes och att i övrigt
nyttiga förbättringar vidtagas äro allt önskemål, som måste ställas likaväl
å större som å mindre arrendeställen. Ur dessa synpunkter synas de föreslagna
speciella reglerna om optionsrätt, förköpsrätt, byggnadsskyldighet för
jordägaren samt rätt för arrendatorn till ersättning för varaktig jordförbättring
med fördel kunna erhålla tillämpning för arrenden av permanent
karaktär, oberoende av huruvida dessa omfatta större eller mindre areal.
Vad beträffar övriga sociala bestämmelser torde några olägenheter knappast
vara att emotse om även dessa erhålla en motsvarande utvidgning av sitt tilllämpningsområde.
Emellertid synes å andra sidan ett borttagande helt och
hållet av den övre arealgränsen innebära ett alltför stort avsteg från för närvarande
på detta område gällande regler. Vid övervägande av de skilda synpunkter
som kunna anläggas på förevarande spörsmål har jag stannat vid att
föreslå bibehållande av en sådan övre gräns. Var denna skall dragas kan givetvis
vara föremål för delade meningar. En väsentlig höjning av densamma
synes emellertid ur de synpunkter jag förut framhållit böra äga rum. För
min del vill jag förorda, att de speciella reglerna böra gälla i fråga om arrenden,
som omfatta högst femtio hektar odlad jord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

117

Specialmotivering.

Nyttjanderättslagen.

1 KAP.

9 §■

Beträffande denna paragraf, som överensstämmer med vad arrendeutredningen
föreslagit, hänvisas till betänkandet sid. 224.

2 KAP.

Såsom följd av det förändrade materiellt-rättsliga innehåll, som kapitlet
enligt departementsförslaget skall erhålla, synes i formellt hänseende erfordras
en ändrad uppställning. Jag har i likhet med arrendeutredningen ansett
lämpligt att kapitlet under särskilda underrubriker uppdelas i fyra huvudavdelningar.
Den första av dessa, under rubriken »Allmänna bestämmelser
om jordbruksarrende», torde, liksom för närvarande är fallet, böra upptaga
de bestämmelser som äro avsedda att reglera jordbruksarrende i allmänhet.
I en ny avdelning synes därefter kunna upptagas den nya reglering »Om
arbetsavtal i samband med jordbruksarrende», som avses skola ersätta nuvarande
stadganden i kapitlets 7 §. Under rubriken »Särskilda bestämmelser
för vissa jordbruksarrenden» torde sedan kunna sammanföras de regler
— tillhörande den s. k. sociala arrendelagstiftningen — vilka vid sidan av
de allmänna bestämmelserna eller i stället för några av dem skola gälla i
fråga om vissa grupper av jordbruksarrenden. Slutligen torde i kapitlet böra
upptagas de föreskrifter »Om arrende för annat ändamål än jordbruk», vilka
inrymmas i gällande lag.

1 §•

Beträffande denna paragraf, som med redaktionell jämkning återgiver
vad arrendeutredningen föreslagit, hänvisas till betänkandet sid. 226.

Genom regeln i andra stycket lägges på jordägaren ett ansvar för att avtalet
erhåller den lagliga skriftliga formen. Försummar jordägaren sin plikt
i detta hänseende, skall han enligt förslaget kunna utsättas för risken av ett
skadeståndsanspråk från brukarens sida. Den i ett par yttranden uttalade
meningen, att formföreskriftens eftersättande borde kunna föranleda en ömsesidig
rätt till skadestånd, lärer icke kunna förenas med tanken att det är
jordägaren, och denne ensam, som ansvarar för formens iakttagande.

Preskriptionsstadgandet i tredje stycket innebär allenast en begränsning
av den vanliga tioårspreskriptionen. I den mån skadeståndsanspråk, som
här avses, hänför sig till en tid, som när anspråket framställes ligger längre
tillbaka än tio år, är rätten till skadestånd förfallen, även örn den ifrågavarande
ettåriga preskriptionstiden ännu icke utlupit eller ens börjat att
löpa.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Det har i ett yttrande ifrågasatts att preskriptionstiden borde räknas ''från
det skadan lidits’. Emellertid synes en sådan regel erbjuda mindre fasthet i
tillämpningen. Att den väsentligen skulle försvaga det äventyr, som avses
skola framtvinga den skriftliga formens iakttagande, innebär ej heller någon
fördel.

2 §•

Beträffande denna paragraf, som överensstämmer med vad arrendeutredningen
föreslagit, hänvisas till betänkandet sid. 230.

3 §■

I denna paragraf har en mindre jämkning av formell natur ägt rum.

6 §•

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 190
och 230. Jfr även herr Petterssons reservation å sid. 332.

Reservantens hemställan, att förbud måtte meddelas mot legans utsättande
i naturalster, har vunnit anslutning i yttranden, avgivna av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och egnahemsnämnden samt jordbrukskommissionen
och länsstyrelsen i Hallands lån, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och egnahemsnämnden i Jämtlands län ävensom Svenska lantarbetareförbundet.
I yttrandena från Hallands län framhålles tillika, att legan
borde kunna förändras under arrendetiden efter vissa produktpris eller index.
Från Jämtlands län erinras, att under loppet av en längre arrendetid
sådana ändringar kunde förekomma å en fastighet, att det ej lönade sig att
producera de naturaprodukter, som enligt kontraktet skulle erläggas som
lega. Det kunde även inträffa, att jordbruksdriften omlades på sådant sätt,
att man från annat håll nödgades inköpa behövliga produkter för legans
gäldande.

Att penningarrendet i de flesta fall framstår såsom den naturliga och ändamålsenliga
formen av lega lärer vara obestridligt och bestyrkes redan därav
att sådant arrende i det praktiska livet är ojämförligt vanligast. Detta
utesluter emellertid icke, att legans fastställande i naturalster under vissa
förhållanden kan ligga i båda parternas intresse och erbjuda fördelar ur
skilda synpunkter. Särskilt torde detta gälla å sådana orter, där avsättningsmöjligheterna
för mjölk eller andra jordbruksprodukter på grund av lokala
omständigheter äro mindre utvecklade. Det bör ej heller förbises, att legans
fastställande i naturalster kan erbjuda en viss garanti för stabilitet och rättvisa
i tider av fluktuerande penningvärde. Även örn denna form av lega
jämväl kan vara förbunden med nackdelar, synas dessa likväl icke vara av
den art att de motivera ett ingrepp i avtalsfriheten i förevarande hänseende.
Att arrenden i en del fall inom vissa bygder erläggas genom leverans av
mjölk eller andra produkter torde icke behöva verka till förfång för något
allmänt intresse.

Det föreslagna förbudet mot legans utsättande i arbete har rönt kritik i
vissa yttranden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

119

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län — i vars yttrande
egnahemsnämnden och länsstyrelsen instämma — erinrar att dagsverksarrenden
alltjämt förekomma, även om utvecklingen på många håll är
den, att dagsverken utbytas mot lega i penningar. Dagsverksarrendet utgjorde
vid vissa huvudgårdar en lämplig anordning för arbetsorganisationen,
och många arrendatorer, vilka hade svårt att prestera penninglega, önskade
otvivelaktigt bibehålla denna anordning. Det föreslagna förbudet syntes därför
icke svara mot det praktiska behovet, vare sig för jordägarna eller arrendatorerna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län har anfört
följande:

Den föreslagna bestämmelsen vore anmärkningsvärd och utgjorde ett avsteg
från en månghundraårig hävd i Sverige. Syftet syntes vara dels att skydda
arrendatorn mot en undervärdering av hans arbete dels att åt arrendatorn
ensidigt inrymma förmånen av en sänkt reallega under en längre tid av fallande
penningvärde.

Vad först undervärderingen av arbetet beträffade syntes det knappast vara
motiverat att härom hysa farhågor i nuvarande tid. Det vore endast en återgång
från gångna tider, då inga andra normer för arbetskraftens värdering
hade funnits än de som angivits i markegångstaxan. Numera vore arrendatorerna
i stor utsträckning organiserade. Oavsett örn så vore fallet eller
ej, vore de väl underkunniga om priset för sin arbetskraft, vilken också finge
en offentlig värdesättning i riks- och länsavtalen mellan Svenska lantarbetsgivareföreningen
och Svenska lantarbetareförbundet.

Genom lagförslagets utformning på så sätt, att arrendatorn hade möjlighet
att kunna lämna arrendet under förhållanden och tider, vilka ej lämnade jordägaren
någon uppsägningstid kunde arrendatorn, om legan vore fastställd
i penningar, spekulera i ett fallande penningvärde på så sätt, att han sutte
vid arrendet, så länge detta vöre honom förmånligt, eventuellt flera femårsperioder,
och lämnade arrendet, när penningvärdestegringen gåve ett utslag
till jordägarens förmån. Det kunde visserligen anmärkas, att man ej visste,
huruvida penningvärdet komme att falla eller stiga. Detta ovisshetsmoment
talade emellertid mot arrendets bestämmande i penningar. Under den minimitid
av fem år, som ett arrendeavtal omfattade, kunde, såsom erfarenheten
visade, kraftiga förändringar i konjunkturerna inträffa, och dessa förändringar
kunde vara än till skada än till fördel för arrendatorn. Ej minst ur
arrendatorns synpunkt syntes därför ofta arrendes bestämmande i dagsverken
eller arbetstimmar vara att föredraga, allra helst som en bestämd tendens
förelåge till att minska skillnaden mellan industriarbetarnas och jordbruksarbetarnas
lönenivå.

Reda penningar kunde en arrendator i allmänhet ej uppbringa annat än
genom att sälja produkter eller sälja sin arbetskraft. I tider med dålig gröda
eller låga produktpriser kunde han vara ur stånd att prestera nödiga medel
till arrende genom produktförsäljning. Samtidigt kunde han lia svårigheter
att inom rimligt avstånd från sitt jordbruk finna köpare till sin arbetskraft.
Örn arrendet erlades kontant, kunde man ej rimligen begära, att jordägaren
under alla omständigheter skulle vara bunden att mottaga arrendatorns arbetskraft.
Ilade arrendatorn däremot avtalat med jordägaren örn lega i form
av arbete, kunde han i regel prestera detta lättare och säkrare än kontanter.

Då lega finge utgå i naturalster, vore det inkonsekvent att förbjuda legans
utsättande i arbete.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Jordbrukskommissionen i Skaraborgs län — i vars yttrande länsstyrelsen
instämt — har anfört följande:

Erfarenheterna hade i ovanligt många fall inom länet — som torde ha
flera dagsverkstorp än något annat län —- visat, att rätten att utgöra legan
i dagsverken varit synnerligen lycklig för såväl arrendator som jordägare.
Den senare finge en viss mängd arbete, samtidigt som den förre hade möjligheter
att skapa sig ett eget hem utan större skuldsättning. Man hade kunnat
konstatera, huru en mängd lönearbetare övergått till torpare för att sedan —
utan att anlita egnahemslånevägen eller annan större skuldsättning -— kunna
övergå till större arrenden eller till köp av jordbruk. Systemet hade därför
visat sig ur olika synpunkter gagneligt och borde ej borttagas. Det kunde
även erinras, att en hel del större jordbruk inom länet hade huvuddelen av
sin arbetskraft från torp och att ett genomförande av föreslagna bestämmelser
skulle förorsaka sådana jordbruk ett avsevärt ekonomiskt avbräck.
För att säkerställa sitt arbetarbehov skulle ägaren till ett dylikt jordbruk
nödgas omlägga driften och anställa lönearbetare med ty åtföljande kostnader
för uppförande av nya arbetarbostäder, vilket i många fall bleve fullkomligt
ruinerande. Då arrendeavgäld skulle få utgå i naturalster, funnes ingen
anledning till att legan icke även skulle kunna få erläggas med arbete. Genom
den under senare år genomförda höjningen av lantarbetslönerna och svårigheten
att skaffa arbetare till jordbruket hade avgälderna för torpen naturligt
reglerats, så att numera skälig ersättning för det utförda arbetet lämnats.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län — i vars yttrande
egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen och länsstyrelsen instämt — har
ansett att något övertygande skäl icke åberopats till stöd för det föreslagna
förbudet mot legans utsättande i arbete.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har anfört:

Föreningen ville icke bestrida att missförhållanden, såsom oskäliga arrenden
m. m., vidlådit dagsverkssystemet och i viss mån ännu kunde påvisas.
Emellertid skulle torparrendena, lagstiftning förutan, inom en snar framtid
komma att vara reglerade efter vad som kunde anses skäligt. Under
sådana förhållanden syntes det mindre välbetänkt att helt utesluta möjligheten
för jordägare och arrendator att med varandra överenskomma örn
dagsverksarrende. Vid vissa tillfällen kunde det nämligen för arrendatorn
vara lättare att prestera arbete än en större konlantsumma på en gång.

Vad sålunda anförts har icke synts vederlägga de synpunkter som arrendeutredningen
förebragt till stöd för det föreslagna förbudet mot legans utsättande
i arbete. Då lagförslaget bibehållit möjligheten för jordägaren att tillförbinda
arrendatorn att utgöra arbete mot ersättning i penningar, torde
ifrågavarande förbud ej behöva föranleda några särskilda svårigheter med
avseende å tillgången på arbetskraft vid huvudgårdens jordbruk. Ej heller
synas de betänkligheter mot legans utsättande i penningar, som i ett par yttranden
uttalats närmast med tanke på risken av fluktuerande penningvärde
och med hänsyn till svårigheten för arrendatorn att uppbringa kontanta medel,
kunna tillmätas någon avgörande vikt. I detta sammanhang torde få
hänvisas därtill, att lagförslaget medgiver fritt val mellan penningarrende
och legans utsättande i naturalster, och att kontraherad arbetsskyldighet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

121

arrendatorn enligt förslaget skall förknippas med en viss förtursrätt att få
utföra arbetet. Den framförda kritiken har sålunda icke ansetts böra föranleda
avvikelse från arrendeutredningens förslag i förevarande punkt.

Beträffande paragrafens utformning i övrigt må följande nämnas.

Med stadgandet i första stycket andra punkten torde arrendeutredningen
icke ha avsett, att en i dagsverken utsatt lega skulle omräknas i penningarrende
efter dagsverkenas värde enligt arbetspriset på öppna marknaden.
I stället torde meningen vara att omräkningen skall ske till ett belopp, som
kan anses utgöra det skäliga arrendet för fastigheten. Denna innebörd av
stadgandet har synts böra komma till tydligare uttryck i lagtexten.

I fall som avses i tredje stycket skulle enligt arrendeutredningens förslag
jordägaren vara berättigad att anvisa den ort där arrendatorn hade att avlämna
naturaprodukter; dock skulle arrendatorn icke vara skyldig att verkställa
leveranser utom området för den arrenderade fastigheten eller den
huvudgård vartill denna hör. Därest arrendestället befinner sig på långt avstånd
från huvudgården, skulle givetvis ett påbud om leverans å denna senare
plats kunna verka betungande för arrendatorn. Med hänsyn härtill har
stadgandet synts böra jämkas därhän, att avlämnandet skall ske å den arrenderade
fastigheten eller, örn jordägaren det begär, vid utfartsväg från
denna. Sistnämnda alternativ ansluter till den i praktiken vanliga anordningen
att mjölkkannor m. m. lastas från ett vid utfartsvägens ändpunkt
uppställt mjölkbord.

7 §•

Denna paragraf, som behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid.
231, återgiver med nedan berörda jämkning vad arrendeutredningen föreslagit.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, jordbrukskommissionen och
länsstyrelsen i Skaraborgs län anse, att arrendatorn icke bör kunna utan jordägarens
medgivande upplåta nyttjanderätt till fastigheten eller del därav åt
annan än egen familj, nära anhöriga eller tjänstefolk. Särskilt ur fattigvård»-synpunkt men även med hänsyn till jordägarens berättigade anspråk på trevnad
och trygghet kunde det ofta vara av vikt, att arrendatorns befogenhet att
upplåta nyttjanderätt på detta sätt begränsades.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen
och länsstyrelsen i Örebro län anse den föreslagna bestämmelsen
om rätt för arrendatorn att upplåta del av fastigheten till bostad
eller upplagsplats etc. vara mindre välbetänkt samt förorda bibehållande av
formuleringen i nu gällande lag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden samt
länsstyrelsen i Gävleborgs län anse den föreslagna sublokationsrätten vara
alltför vidsträckt. Emellertid borde arrendatorn lia rätt att åt annan upplåta
brukandet av en mindre del av fastigheten, dock ej för bebyggelse, eller att
uthyra rum i fastighetens byggnader, där sådant kunde ske utan inkräktan -

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

de på det behövliga bostadsutrymmet för arrendatorns familj samt märkbar
olägenhet för jordägaren.

Sveriges skogsägareförbund finner det olämpligt, att arrendatorn skulle
äga mot jordägarens önskan nyttja det arrenderade området för annat ändamål
än vad med upplåtelsen avsetts. Det hade förekommit, att bostadsupplåtelser
å utarrenderade fastigheter, vilka upplåtelser kommit till stånd utan
jordägarens vetskap, avsett att i viss kommun skaffa hemortsrätt för personer,
som där ej tidigare varit bosatta eller haft sin verksamhet. Kommunerna
hade på detta sätt kunnat påtvingas kostnader för sociala förpliktelser mot
sådana personer i strid mot gällande lagstiftnings mening och innebörd.

Denna synpunkt har även framhållits av Svenska lantarbetsgivareföreningen
samt fideikommisskommitterade. De sistnämnda ha tillika anfört följande:

Av jordägaren ogillade andrahandsupplåtelser av bostadsutrymmen och
upplagsplatser kunde skapa allsköns vantrevnad och obehag, även örn dessa
ej kunde betecknas som märkbar olägenhet. Arrendatorn uppläte exempelvis
ett till den arrenderade jorden hörande strandområde till upplagsplats i handelsmässig
skala för virke, grus, sten eller annat byggnadsmaterial. Även
om en sådan upplåtelse icke kunde påvisas orsaka jordägaren direkt skada,
droge den trafik och folk till platsen, varigenom fastighetens hela karaktär
kunde förändras. Det torde vara uppenbart, att en dylik upplåtelse för jordägaren
måste vara föga önskvärd.

Beträffande arrendatorns befogenhet att upplåta del av fastigheten till bostad
lärer arrendeutredningens förslag knappast syfta till någon avvikelse
från gällande lag, sådan denna hittills plägat tolkas. Även örn sagda befogenhet
understundom missbrukats på det sätt, som i yttrandena berörts,
torde dock tillräcklig anledning icke föreligga att i sak avvika från förslaget
i denna punkt, detta så mycket mindre som de påtalade missförhållandena
sammanhänga med anordningar inom en del av rättssystemet, vilken icke
står i något egentligt samband med arrendelagstiftningen. Till förebyggande
av den tolkning, att arrendatorn skulle vara berättigad att upplåta del av
fastigheten för uppförande av ny byggnad, har emellertid stadgandet synts
böra jämkas i formellt hänseende.

I fråga om arrendatorns befogenhet att upplåta mark till upplagsplats eller
för liknande ändamål torde arrendeutredningens förslag innebära en utvidgning
av sublokationsrätten jämfört med vad nu får anses gälla. Med hänsyn
till de betänkligheter som framförts häremot ha villkoren för dylik sublokation
synts böra bestämmas något snävare än enligt arrendeutredningens förslag.
Sålunda har i lagtexten särskilt uttalats att upplåtelse av detta slag
endast får avse ouppodlad mark.

8§.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 233.
Jordbrukskommissionen i Uppsala län har avstyrkt den föreslagna överlåtelserätten.
Örn arrendatorn, i fall som avses i paragrafens andra stycke, ville
lämna från sig arrendet, borde detta få ske efter uppsägning av avtalet se -

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

123

nast sex månader före den 14 mars det år han önskade att arrendet skulle
upphöra; detta dock på villkor att han avträdde fastigheten efter laga syn
som örn arrendeperioden vore slut. Till stöd för denna mening har anförts
följande:

Genom bestämmelsen örn jordägarens skyldighet att efter hembud gälda
arrendatorn skälig lösen befriades arrendatorn automatiskt från ansvaret vid
avträdessyn. Skiljemannaförfarandet ersatte laga syn, men härvid vore att
märka, att skiljemännens befogenhet vore inskränkt till att bestämma beloppet
av skälig lösen, som lägst kunde sättas till noll men i intet fall kunde
resultera i ersättningsskyldighet för arrendatorn, även om faktiskt underlag
härför konstaterats. Detta vöre direkt stridande mot bestämmelserna örn
avträdessyn i 10—13 §§. Jordägaren kunde nu genom vägran att återtaga
fastigheten förhindra åläggande att utgiva lösen, men hade han försummat
att göra förbehåll i avtalet kunde han tvingas att godkänna arrendeöverlåtelse.
Enligt kommissionens mening vore det emellertid av stor vikt att förhållandet
mellan arrendator och jordägare reglerades genom laga syn såväl
vid arrendeperiodens början som vid dess slut.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen
samt länsstyrelsen i Hallands län ha ansett att jordägaren,
när fråga uppstode om överlåtelse av arrende, borde erbjudas övertaga
fastigheten efter laga avträdessyn. Örn icke jordägaren på därvid fastställda
villkor själv önskade återtaga fastigheten, borde arrendatorn äga rätt att
i sitt ställe sätta annan, som kunde godkännas antingen av jordägaren eller
av länets jordbrukskommission.

Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott, jordbrukskommissionen
samt länsstyrelsen i Skaraborgs län ha uttalat, att vid förtida avträde parternas
mellanhavanden borde uppgöras på grundval av laga syn.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra del och
jordbrukskommissionen i samma län anse, att i lösen borde ingå allenast
värdet av de förbättringar som arrendatorn utfört å fastigheten men däremot
icke det värde som själva arrenderätten kunde anses innebära.

Om en arrendator, som besitter fastigheten på grund av ett långvarigt
kontrakt, av någon anledning måste flytta före arrendetidens utgång, synes
det rimligt att möjlighet till gottgörelse erbjudes för de insatser av arbete
och kapital, vilka han nedlagt å fastigheten med beräkning att för framtiden
vinna större avkastning och vilka resulterat i en verklig ökning av
fastighetens värde. Då sådan gottgörelse allenast ofullständigt skulle kunna
vinnas genom tillämpning av reglerna angående ersättning för varaktig jordförbättring,
ligger det nära till hands, att arrendatorn bör få tillgodogöra sig
det ekonomiska värde som själva arrenderätten representerar när arrendet
frånträdes. Denna gottgörelse kan, örn jordägaren ej är villig att gälda densamma,
beredas arrendatorn därigenom, att arrenderätten mot vederlag överlåtes
å annan brukare.

I överensstämmelse med dessa synpunkter har såväl gällande lag som arrendeutredningens
förslag, för de fall varom här är fråga, träffat den an -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ordningen, att arrendatorn i första hand har att hembjuda fastigheten till
jordägaren mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen, vilken i brist
på överenskommelse får bestämmas av skiljemän. Vill ej jordägaren återtaga
fastigheten eller har han ej inom en månad efter hembudet förklarat
sig villig därtill, äger arrendatorn i sitt ställe sätta annan med vilken jordägaren
skäligen kan nöjas. Därest man överhuvudtaget vill medgiva arrendatorn
rätt till gottgörelse motsvarande arrenderättens handelsvärde, synes
nu berörda anordning i huvudsak kunna bibehållas.

Genom att någon laga syn ej hålles, när arrendet frånträdes enligt nämnda
regler, kan emellertid olägenhet uppkomma i de fall, då en jämförelse mellan
fastighetens skick vid tillträdet och vid avträdet skulle ha utvisat ett saldo
till jordägarens favör. Denne kan i dylikt fall ej omedelbart utfå sitt tillgodohavande
utan måste, om han vill hålla sig skadeslös, avböja hembudet
för att sedan vid arrendeperiodens utgång få till stånd en syn. Jordägaren
kan sålunda känna sig nödsakad att möjliggöra en arrendeöverlåtelse, som
han måhända vid fritt val icke hade tillåtit.

Till förebyggande av denna olägenhet har arrendeutredningens förslag synts
böra ändras såtillvida, att skiljemannaförfarandet för bestämmandet av lösen
ersättes med en uppgörelse enligt syneregler. Då denna ändring icke avser
att beröva arrendatorn rätten till gottgörelse för arrenderättens värde, torde
vid synen avträdesbristen och ersättningen för nämnda värde böra uppskattas
var för sig.

9 §•

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,
hänvisas till betänkandet sid. 234.

10 §.

Beträffande denna paragraf, som med redaktionell jämkning återgiver vad
arrendeutredningen föreslagit, hänvisas till betänkandet sid. 167.

11 §•

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 169
och sid. 235.

Riksförbundet landsbygdens folk har förordat en annan ordning för tillsättande
av synemän och har härom anfört följande:

o Det vore ur många synpunkter önskvärt, örn synemän kunde tillsättas
sålunda, att parterna utsåge vardera en synemän, varvid dessa två hade att
förrätta synen, under förutsättning att ej endera parten påfordrade inkallandet
av en tredje synemän eller de två ej kunde bliva ense örn förrättningen.
I senare fallet borde de två synemännen utse den tredje, men om
de icke kunde enas häri, borde saken hänskjutas till domaren i orten, vilken
i så fall hade att nämna tredje synemän. En sådan anordning vore särskilt
önskvärd i de delar av landet, där jordägaren vöre ett bolag och intoge en
dominerande ställning i orten. Med den av arrendeutredningen föreslagna
utformningen av paragrafen torde det icke under alla förhållanden vara möjligt
att tillförsäkra arrendatorn en fullt opartisk syn. Det vore utomordentligt

Kungl. Majlis proposition nr 346.

125

betydelsefullt, ifall en sådan ordning för utseende av synemän kunde åvägabringas,
att arrendatorn utan påtryckning eller hänsynstagande till sin medkontrahents
förhållande och såvitt möjligt oberörd av hans pondus ägde att
utse sin egen förtroendeman, som enligt hans förmenande vore fullt kompetent
att värja och tillvarataga hans intressen.

Jordbrukskommissionen i Uppsala län bär i fråga om svnemännens kompetens
förordat bibehållande av bundenheten vid visst tingslag. Den föreslagna
vaga formuleringen kunde i tillämpningen leda lill onödiga tvister
och skapade icke någon garanti för parterna, att de finge välja bland mera
kunniga synemän.

De sålunda framförda anmärkningarna ha icke synts böra föranleda någon
avvikelse från arrendeutredningens förslag. — De av riksförbundet landsbygdens
folk uttalade farhågorna synas mig obefogade. Det av utredningen
framlagda förslaget innefattar icke någon ändring i nu gällande ordning för
synemännens utseende. Man torde icke kunna förutsätta, att arrendatorns
ställning skulle förbättras, därest han och jordägaren finge utse var sin sy
neman och dessa en tredje eller, där de ej kunde enas, myndighet utsåge
denne. Enligt förslaget skall myndighet, för den händelse enighet ej kan
nås mellan arrendatorn och jordägaren, utse de två synemännen, vilket i
stort sett medför samma resultat som det förslag riksförbundet landsbygdens
folk framfört. Sistnämnda förslag medför under alla förhållanden en
stegring av synekostnaderna.

12 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,
hänvisas till betänkandet sid. 236.

13 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,
hänvisas till betänkandet sid. 167.

Anledning har ej synts föreligga att — såsom i ett yttrande påyrkats —
inskränka den för närvarande gällande klagotiden av 90 dagar.

I departementsförslaget saknas motsvarighet till den ändring, som arrendeutredningen
föreslagit i 15 § och vilken behandlas i betänkandet sid. 237.

Beträffande det i 15 § föreslagna tillägget, enligt vilket den nuvarande bestämmelsen
om jordägarens byggnadsskyldighet i fall av vådeld eller annan
totalskada göres tvingande, har Svenska lantarbctsgivareföreningen anfört
följande:

Ehuru föreningen i stort sett ej förordade en beskärning av avtalsfriheten
vid arrendeförhållanden, ansåge sig föreningen dock i fråga om de fall som
avsåges i 15 § böra förorda arrendculredningens förslag såsom skäligt med
hänsyn till arrendatorns befogade intressen. Även örn bestämmelsen i
princip gjordes tvingande, borde jordägaren dock anvisas möjlighet att under

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

vissa förhållanden gardera sig mot ifrågavarande byggnadsskyldighet, nämligen
för det fall att uppenbara skäl talade mot dess bibehållande. Det kunde
exempelvis tänkas, att jordägaren hade för avsikt att av ekonomiska hänsyn
nedlägga ett arrendeställe såsom driftsenhet men likväl — för att tillmötesgå
arrendatorns önskningar — ginge med på en viss förlängning av
arrendetiden. Om sedan fastigheten under arrendetiden brunne ned, vore
det under angivna förhållanden uppenbart orimligt, att jordägaren skulle
nödgas nybebygga fastigheten, vilken så snart arrendetiden gått lill ända ej
längre skulle bevaras såsom driftsenhet. Det orimliga häri framstode än
tydligare, om den brunna byggnaden vore gammal och av sådan beskaffenhet,
att dess brandförsäkringsvärde ej uppginge till mera än en del av nybyggnadskostnaden.
Med hänsyn härtill ville föreningen hemställa, att för
jordägaren bereddes möjlighet att efter dispens säkra sig mot skyldighet att
å en fastighet som eldhärjats uppföra nya byggnader.

En tvingande reglering bör enligt min mening ej gå utöver det område,
där från allmän synpunkt något väsentligt kan vara att vinna genom avtalsfrihetens
begränsning. På grund härav har jag ej känt mig övertygad om
lämpligheten av att i lag upptaga de av arrendeutredningen i 15 § föreslagna
tvingande lagbuden. De regler, som nämnda paragraf för närvarande innehåller,
torde -— såsom arrendeutredningen i viss mån själv erkänt — allenast
i sällsynta fall bringas ur tillämpning genom förbehåll i arrendeavtalet. Något
egentligt behov av att förbjuda sådana förbehåll torde därför knappast
föreligga. Härtill kommer, att en undantagslös tvångsregel kan tänkas i speciella
fall medföra svårigheter på sätt lantarbetsgivareföreningen närmare
antytt. För min del har jag funnit avtalsfrihetens bibehållande i förevarande
punkt vara att föredraga framför en tvingande reglering med dispensmöjlighet.

16 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,
hänvisas till betänkandet sid 238.

17 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 134
och 239. Jfr även reservationer å sid. 333 och 336.

Den reglering, som arrendeutredningen föreslagit med avseende å arrendators
rätt till ersättning för vissa slag av varaktig jordförbättring, har funnits
böra i princip godkännas. Tillräckliga skäl lia ej synts föreligga att —
såsom i vissa yttranden förordats —- utvidga ersättningsrätten till att omfatta
ytterligare kategorier av förbättringsarbeten, såsom anläggande av vattenledning
och inrättande av silos. Än mindre har det ansetts tillrådligt att i
nyttjanderättslagen upptaga en sådan generell ersättningsregel, som för närvarande
finnes stadgad i norrländska arrendelagen.

Under beredningen av förevarande lagärende inom jordbruksdepartementet
har emellertid fråga uppkommit, huruvida icke den beträffande täckdikning
meddelade föreskriften örn avdrag från ersättningen med en femtondedel

Kungl. Maj:ts proposition nr Mö -

för år — en amortering som arrendeutredningen lämnat oförändrad — borde
med hänsyn till ändrade förutsättningar undergå jämkning. I anledning härav
har lantbruksstyrelsen anmodats inkomma med yttrande, innehållande
uppgifter dels om den tid, varunder en täckdikning normalt kunde beräknas
äga bestånd, dels i vad mån arbetskostnaden för täckdikning numera ställde
sig högre än vad fallet var vid lagregelns tillkomst år 1927, dels ock beträffande
den tid, som med hänsyn till den ökade arbetskostnaden skäligen borde
beräknas för amortering av denna kostnad. Med överlämnande av infordrade
yttranden från tio hushållningssällskap har lantbruksstyrelsen i ärendet
anfört följande:

För några årtionden sedan, då de använda tegelrören i allmänhet vore
av något lägre och mera ojämn kvalitet än vad numera vore fallet, hade
en väl utförd täckdikning ansetts kunna äga bestånd under omkring 50
år. Erfarenheterna hade visat, att ett fullgott rörmateriel vore ett oeftergivligt
villkor för att en täckdikning skulle fungera tillfredsställande och få
största möjliga livslängd. I fråga örn täckdikning, till vars utförande understöd
av statsmedel utginge, hade lantbruksstyrelsen numera föreskrivit, att
allenast sådana tegelrör finge komma till användning, som uppfyllde fordringarna
i en av Sveriges standardiseringskommission i december 1937 fastställd
standard för dräneringsrör av tegel. Ett ytterligare villkor för täckdikmngens
effektivitet och varaktighet vöre, att densamma utfördes enligt av
fackman uppgjord plan och under betryggande kontroll. Enligt nämnda författningsbestämmelse
vore en förutsättning för utbetalande av ersättning
till arrendator för av honom verkställd täckdikning, att denna utförts enligt
plan, som skulle vara antingen godkänd av jordägaren eller ock upprättad av
lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent. För erhållande av statsbidrag
till täckdikning eller lån från täckdikningslånefonden stadgades, bland annat,
att plan och kostnadsberäkning för arbetet jämte karta däröver skulle
vara uppgjorda av lantbruksingenjör eller, efter vederbörande hushållningssällskaps
bestämmande, av länsagronom, jordbrukskonsulent eller annan person,
som hushållningssällskapet prövade vara därtill kompetent, ävensom att
arbetet skulle, där hushållningssällskapet ej annorlunda medgåve, utföras med
biträde av hos vederbörande hushållningssällskap anställd täckdikningsförman.

Såsom allmänt omdöme kunde sägas, att de krav, som vore utslagsgivande
för täckdikningens framtida bestånd, numera vore väl uppfyllda i vad beträffade
täckdikning, som ulfördes under iakttagande av nu angivna bestämmelser.
Sådan täckdikning torde med hänsyn härtill kunna beräknas äga
bestånd under en tid av i genomsnitt 70 år.

Beträffande frågan, i vad män arbetskostnaden för täckdikning numera
ställde sig högre än ar 1927, finge lantbruksstyrelsen anföra, alt uppgifter örn
av hushållningssällskapen vid upprättandet av förslag till förbättringsarbeten
tillämpad timpenning icke förelåge tidigare än för år 1929. Uppgifterna för
sistnämnda år, jämförda med motsvarande uppgifter för 1938, utvisade emellertid
en prisstegring av omkring 20 procent.

Vad slutligen beträffade frågan, huru lång tid, som med hänsyn lill den
okade arbetskostnaden skäligen borde beräknas för amortering av denna kostnåd,
finge styrelsen uttala, att den nu stadgade liden för sådan amortering
15 ar, torde med hänsyn till sislberörda förhållande kunna utsträckas tili
18 ar.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Med stöd av de utav lantbruksstyrelsen lämnade uppgifterna och i betraktande
av utvecklingen i fråga om arbetskostnaden har jag för min del ansett
lämpligt, att amorteringstiden utsträckes till tjugufem år.

18 §.

I denna paragraf har gjorts en ändring av redaktionell innebörd, vilken
betingats av den i departementsförslaget vidtagna ändringen av 8 §.

19 §.

Med hänsyn till ändringarna i 8 och 18 §§ har även i denna paragraf vidtagits
en redaktionell jämkning.

23 §.

Denna paragraf, som behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid.
239, återgiver vad arrendeutredningen föreslagit.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett, att arrendatorn liksom nu
borde kunna förpliktas att svara för fastighetsskatten men att i stället möjlighet
borde beredas honom att utnyttja det s. k. procentavdraget. Till stöd
härför har föreningen anfört följande:

Föreningen vore väl medveten örn att den hittillsvarande avtalsfriheten på
denna punkt i enstaka fall utnyttjats på ett sätt som möjligen ej kunde anses
lämpligt. Det hade nämligen förekommit att en arrendator, som arrenderat
åkerjorden till ett mindre hemman, enligt avtal haft att svara för den på hela
hemmanet belöpande skatten, utan hänsyn till att hemmanets skog ej ingått
i arrendet. Givet vöre att arrendators skattskyldighet borde begränsas till
fastighet, som av arrendatorn brukades, även om olägenheten av här påtalade
förhållanden för arrendatorn i allmänhet varit obetydlig eller ingen. Arrendet
hade nämligen i allmänhet avpassats med hänsyn till arrendatorns skatteansvar.
Den föreslagna ändringen torde därför endast medföra en motsvarande
höjning av arrendeavgiften i de fall, då denna tidigare beräknats att tillsammans
med skatten uppgå till visst belopp.

Ur denna synpunkt kunde det tyckas som om inga mera bärande skäl kunde
anföras mot förslaget på denna punkt, helst som arrendeavgiften, om förslaget
genomfördes, skulle låta sig lättare beräkna, än om de i viss mån varierande
skatterna skulle ingå som delbetalning i arrendet. En sådan slutsats vöre
dock förhastad. För såväl jordägaren som för arrendatorn skulle det vara en
påtaglig förmån, om för den senare bereddes möjlighet att svara för garantiskattens
erläggande men samtidigt finge möjlighet att å sin deklaration utnyttja
procentavdraget. Jordägaren kunde ofta ej själv göra sig nytta av hela
det nämnda avdraget. Den omständigheten att arrendatorn enligt gällande
skattelagstiftning för närvarande icke vöre berättigad att från sin inkomst avdraga
av honom inbetald garantiskatt utgjorde intet skäl för det föreslagna
förbudet i denna paragraf utan fastmera ett skäl för en ändring av skattelagen.
Med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, om här avhandlade fråga borde
slutgiltigt lösas innan kommunalskatteutredningens förslag blivit framlagt och
behandlat.

Om arrendatorn själv hade att svara för garantiskatten på fastigheten, torde
han få ett helt annat intresse för kommunens ekonomi, än om han blott hade
att bidraga till de kommunala utgifterna med sin ofta obetydliga skatt på

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

129

inkomst av jordbruksrörelsen. Föreningen ansåge det vara av betydelse för
de allmänna angelägenheternas behandling, att intresse för kommunernas ekonomiska
förhållanden i möjligaste mån väcktes hos kommunernas medlemmar,
och finge i anledning därav hemställa att parterna liksom hittills erhölle
möjlighet att med varandra träffa överenskommelser om skattebetalningens
fördelning.

Vad sålunda framhållits har icke synts böra föranleda avvikelse från arrendeutredningens
förslag.

Det i nuvarande lag upptagna stadgandet angående vägunderhåll enligt
lagen om enskilda vägar har synts böra uteslutas. För sådant vägunderhåll
skall således arrendatorn svara allenast om så blivit avtalat.

27 §.

Av arrendeutredningen föreslagna redaktionella jämkningar ha vidtagits.

28 §.

Den redaktionella ändring, som arrendeutredningen föreslagit, har bibehållits.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har ansett,
att arrendeavtal borde äga giltighet mot ny ägare, även om arrendatorn ej
hunnit tillträda fastigheten.

Med hänsyn till säkerheten i fastighetsomsättningen har emellertid gällande
lags ståndpunkt synts böra äga företräde framför den lösning som förvaltningsutskottet
sålunda förordat. Det torde även få erinras, att en arrendator
äger möjlighet att genom inteckning förebygga risken att hans nyttjanderätt
undantränges genom fastighetens överlåtande innan tillträde ägt rum.

29 och 32 §§.

Paragraferna ha jämkats i enlighet med arrendeutredningens förslag.

33 §.

Med bibehållande av den av arrendeutredningen föreslagna redaktionella
ändringen har ytterligare en jämkning vidtagits, vilken betingats av den i departementsförslaget
gjorda ändringen i 8 §.

36 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 243.

Beträffande 1 mom. har Svenska lantarbetsgivareföreningen hemställt om
bibehållande av gällande lags respittid av en månad, därvid föreningen anfört
följande:

Föreningen ville framhålla att den föreslagna förlängningen av respittiden
kunde medföra allvarliga olägenheter. I avsevärd utsträckning vore nämligen
enligt gammal sedvänja överenskommet, att halvårsarrendet skulle betalas
den 1 februari. Örn förfallodagen ej förlädes till tidigare datum än vad nu

Bihang till riksdagens protokoll 19AS. 1 sami. Nr 346. 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

nämnts, finge arrendatorn enligt förslaget möjlighet att dröja med betalningen
till den 1 april. Enligt 39 § skulle arrendatorn efter verkställd uppsägning ha
rätt att kvarsitta till nästa fardag, d. v. s. i det allra närmaste ett helt år till.
I den mån det nya stadgandets konsekvenser beaktades av jordägarna, bleve
följden för arrendatorerna allenast att de tvingades erlägga sitt arrende en
månad tidigare än hittills.

På de av lantarbetsgivareföreningen anförda skälen har jag funnit omförmälda
respittid böra bestämmas till en månad i likhet med vad nu gäller.

Härjämte har det av arrendeutredningen föreslagna stadgandet i 8 mom.
synts böra undergå viss jämkning.

37 §.

Av arrendeutredningen föreslagna redaktionella jämkningar ha upptagits i
departementsförslaget.

Då de av arrendeutredningen föreslagna ändringarna i 38 § redan genomförts
i samband med den nya hyreslagstiftningen, har nämnda paragraf icke
upptagits i departementsförslaget.

42 §.

Av arrendeutredningen föreslagen ändring, vilken betingats av ändringen
i 1 §, har här upptagits.

43 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 244.

I likformighetens intresse har paragrafen synts böra ändras till överensstämmelse
med 46 § i det nya hyreskapitlet.

44 §.

Den av arrendeutredningen föreslagna redaktionella jämningen bär synts
böra bibehållas.

45 §.

Denna paragraf, som äger samband med det i 6 § införda förbudet mot legans
utsättande i arbete, behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid.
190—ff.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har ansett att arrende- och
arbetsavtal borde vara helt fristående från varandra. Arrendeavtalet avsåge
att reglera arrendatorns förhållanden som jordbrukare. I den mån han dessutom
vore lönearbetare, borde hans villkor som sådan regleras på samma sätt
som andra arbetares villkor, d. v. s. numera i regel genom kollektivavtal.

Denna erinran har icke synts böra föranleda avvikelse från arrendeutredningens
förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

131

46 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 192.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län ifrågasätter
lämpligheten av att på föreslaget sätt i arrendelagen giva regler rörande
avtal, som ej ingå i arrendeavtalet. Beträffande dylika avtal borde det
stå parterna fritt att efter gottfinnande överenskomma. Man hade knappast
anledning tro, att en jordägare därvid skulle komma att tvinga en arrendator
till åtaganden mot hans vilja.

Även länsstyrelsen i Södermanlands lån gör anmärkning mot att regler
upptagits för sådana fall, där arrendatorn genom annat avtal än arrendeavtal
åtagit sig arbetsskyldighet gentemot jordägaren. Lagstiftningen behövde
icke bliva mindre effektiv, därest regleringen begränsades till de fall där
förbehåll örn arbetsskyldighet intagits i arrendekontrakt. I den mån ett särskilt
arbetsavtal stöde i strid med de i arrendelagen givna tvingande bestämmelserna,
måste givetvis arrendelagen gå före.

Den föreslagna principen, att ersättning för arrendatorns arbete skall utgå
efter pris, motsvarande det som vid tiden för arbetets utförande är under
jämförliga förhållanden gängse i orten, har med stor samstämmighet godkänts
i de avgivna yttrandena. Någon anledning att avvika härifrån torde
icke föreligga. Huruvida regleringen bör begränsas till de fall, där förbehåll
om arbetsskyldighet intagits i arrendeavtalet, eller om densamma, såsom arrendeutredningen
föreslagit, bör inbegripa jämväl separata arbetsavtal, är
en fråga, som synes huvudsakligen ha en formell innebörd. Därest en jordägare
skulle vilja genom ett separat arbetsavtal undgå den rörliga prissättning,
som skulle komma att gälla beträffande arbete som utfästes i arrendeavtalet,
borde måhända ett sådant kringgående av lagen kunna förebyggas i
rättstillämpningen även utan stöd av något uttryckligt stadgande. Då emellertid
någon verklig olägenhet icke torde behöva uppkomma, om den ifrågavarande
regleringen uttryckligen förklaras inbegripa även de separata arbetsavtalen,
lärer arrendeutredningens ståndpunkt kunna godkännas.

47 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 195.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har anfört följande:

Föreningen ville ej bestrida, att skäl kunde förebringas för arrendators
rätt att bliva löst från arrendeavtalet, om jordägaren icke vore i stånd att
tillhandahålla avtalat arbete med åtföljande arbetsförtjänst. Men ett sådant
ståndpunktstagande krävde rimligen ett reciprokt hänsynstagande till jordägarens
förhållanden. Om arrendatorn skulle erhålla rätt att under angivna
omständigheter uppsäga arrendet, syntes billigheten fordra, att jordägaren
tillerkändes en motsvarande rätt att uppsäga arbetsskyldig arrendator från
arrendet, då jordbruksdriftens rationalisering eller annan dylik omständighet
krävde en inskränkning av arbetareantalet.

Mot de i denna paragraf av arrendeutredningen föreslagna bestämmelserna
har ej riktats någon anmärkning av mera väsentlig innebörd. Vad beträffar

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

den i nyssnämnda yttrande väckta frågan, huruvida uppsägningsrätt borde
medgivas jordägaren i det fall att denne av någon anledning ej längre hade
behov av arrendatorns arbetskraft, torde svårligen kunna göras gällande, att
en jordägare i allmänhet skulle ha förfogat över jorden på annat sätt än genom
utarrendering, därest han kunnat förutse en förändring av nämnda slag.
Att behovet av arrendatorns arbetskraft kommit att upphöra under arrendetiden,
torde sålunda icke för jordägarens vidkommande få likställas med en
bristande avtalsförutsättning. En uppsägningsrätt för jordägaren vore i dylikt
fall föga motiverad och skulle knappast motsvara kravet på en skälig
avvägning av parternas intressen.

Vissa mot paragrafen framställda erinringar av formellt innehåll ha ej
synts böra föranleda avvikelse från arrendeutredningens förslag.

48 §.

Denna paragraf återgiver vad arrendeutredningen föreslagit.

49 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 246.
Jfr även herr Tamms reservation sid. 307 och 329.

Beträffande de principiella frågor, som hänföra sig till den sociala arrendelagstiftningens
avgränsning, hänvisas till den allmänna motiveringen.

De bestämmelser, vilka i arrendeutredningens förslag utgöra paragrafens
första och andra stycke, ha till vinnande av större tydlighet sammanförts
till ett stycke.

Vad angår det av arrendeutredningen föreslagna tredje stycket har reservantens
hemställan, att detta stycke måtte uteslutas, rönt åtskilliga instämmanden
i de avgivna yttrandena. Obestridligt är, att om ett arrende skall
anses följa de sociala bestämmelserna, oaktat de för dessa i lagen fixerade
allmänna förutsättningarna ej längre äro för handen, en viss fara kan uppstå
för ordningen och säkerheten i fastighetsomsättningen. Det kan med hänsyn
härtill vara önskvärt, att tillämpligheten av de sociala bestämmelserna
upphör vid utgången av den arrendeperiod varunder förändringen inträffat.
Ur arrendatorns synpunkt borde en sådan anordning ej framstå såsom orättvis.
Består förändringen däri, att fastigheten övergår å ny ägare, skall arrendatorn
enligt förslaget ha möjlighet att skydda sina intressen genom att utöva
förköpsrätt. Vad åter beträffar det i arrendeutredningens förslag särskilt nämnda
fallet, att fastigheten — exempelvis genom arrendatorns nyodlingsverksamhet
— kommit att överskrida den övre arealgränsen, torde få erinras att
enligt departementsförslaget denna arealgräns blivit höjd till femtio hektar.
Härigenom torde nämnda fall bliva alltför sällsynt för att kunna motivera
en regel av det föreslagna innehållet. I följd härav har det ifrågavarande stycket
ansetts böra uteslutas. Med avseende å arrendatorns optionsrätt lärer detta
innebära, att sådan rätt väl kan utövas vid utgången av den arrendeperiod,
varunder förändringen inträffat, men att det nya arrende som därmed kommer
till stånd blir underkastat de allmänna reglerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

138

Vidkommande paragrafens sista stycke har fastighet, som tillhör enskild
person eller fideikommiss och lyder under huvudgård, ansetts böra undantagas
jämväl fran det stadgande angående rätt till husbehovsfiske, som innehålles
i 63 §.

50 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,
hänvisas till den allmänna motiveringen.

51 §.

Angående det principiella spörsmålet om införande av optionsrätt hänvisas
till den allmänna motiveringen. Paragrafen behandlas närmare i arrendeutredningens
betänkande sid. 256.

Jordbrukskommissionen i Södermanlands län har ansett att optionsrätt ej
borde tillkomma arrendatorn, med mindre han innehaft fastigheten under
minst två arrendeperioder eller tio år.

Det i berörda yttrande ifrågasatta villkoret för uppkomsten av optionsrätt
torde visserligen innebära en något ökad garanti, att icke sådan rätt tillfaller
en arrendator som är mindre lämplig eller med vilken jordägaren icke känner
sig tillfredsställd. Å andra sidan skulle uppställandet av ett dylikt villkor
så till vida motverka reformens syfte, att arrendatorerna — av vilka de flesta
måste antagas vara förtjänta av att under längre tid kvarsitta å sina ställen
— icke skulle kunna redan från besittningstidens början erfara den trygghetskänsla,
som för mången är värdefull, om han skall ha jordbrukets framtida
förkovran till ögonmärke. Med hänsyn härtill synes arrendeutredningens
förslag vara att föredraga framför en anordning sådan som den i nyssnämnda
yttrande föreslagna.

52 §.

Beträffande denna paragraf, som i huvudsak återgiver vad arrendeutredningen
föreslagit, hänvisas till betänkandet sid. 257.

I allmänna motiveringen har jag förordat förlängning till ett år av den tidsfrist,
inom vilken jordägaren har att tillkännagiva sin avsikt att bryta optionsrätten.
Med hänsyn härtill har det synts lämpligt att i förevarande paragraf
likaledes till ett år förlänga den tid inom vilken arrendatorn skall meddela
jordägaren att han icke önskar tillgodonjuta nytt arrende.

53 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 257.
Jfr även herr Tamms reservation å sid. 330.

Den principiella kritiken mot optionsrätten har till stor del grundats på
farhågan att jordägaren, enligt arrendeutredningens förslag i förevarande paragraf,
i praktiken ej skulle få erforderlig möjlighet att förhindra uppkomsten
av nytt arrende i de fall, där en förlängning av besittningsförhållandet

134

Kungl. Mai.ts proposition nr 346.

icke är önskvärd. Härvid ha särskilda anmärkningar riktats mot anordningen,
att optionsrättens brytande skulle förutsätta ett domstolsförfarande. Det
av reservanten framställda yrkandet, att jordägaren, i det fall att denne själv
ämnade bruka fastigheten, allenast skulle behöva giva arrendatorn detta till
känna i form av uppsägning, har rönt instämmande från många håll.

Såsom redan berörts i den allmänna motiveringen, bär arrendeutredningens
förslag i förevarande punkt synts böra undergå viss omarbetning. Av de
i departementsförslaget vidtagna ändringarna är den viktigaste den, att jordägaren
ej skall behöva anhängiggöra rättegång mot arrendatorn i och för
optionsrättens brytande. Av jordägaren fordras allenast, att han lämnar arrendatorn
meddelande om sin ståndpunkt senast ett år före arrendetidens
utgång på sätt om uppsägning är stadgat samt tillika underrättar arrendatorn
att, därest denne ej vill åtnöjas med uppsägningen, han har att inom
en månad instämma talan om optionsrättens bibehållande. Om arrendatorn
ej sedan inom en månad instämmer talan angående optionsrättens bibehållande,
skall arrendatorn anses ha medgivit skyldighet att avflytta.

Vad angår de materiella bestämmelserna har det fall, att jordägaren avser
att hans make eller hans barn eller adoptivbarn eller någon av dessas avkomlingar
skall bruka fastigheten, synts böra såsom grund för optionsrättens brytande
likställas med det fall, att jordägaren avser att själv bruka fastigheten,
övriga i paragrafen upptagna villkor för optionsrättens brytande motsvara
vad arrendeutredningen föreslagit. Emellertid har lagtexten i dessa delar
blivit föremål för viss jämkning.

54 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,
hänvisas till betänkandet sid. 258.

55 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 259.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen
och länsstyrelsen i Örebro län ha ansett det mindre lämpligt
att ledamöterna i jordbrukskommissionen fungera såsom skiljemän;
de vanliga i lag stadgade bestämmelserna örn skiljemän borde i stället äga
tillämpning.

Att skiljemannauppdrag av förevarande slag anförtros åt jordbrukskommissionens
ledamöter torde icke behöva väcka betänkligheter, örn möjlighet
beredes kontrahenterna att avtalsvis bestämma huru skiljemän skola utses.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad arrendeutredningen föreslagit har
sålunda i departementsförslaget stadgats, att ledamöterna i jordbrukskommissionen
skola vara skiljemän, där ej mellan parterna träffats skiljeavtal.
Denna regel har emellertid ej kunnat upprätthållas i fråga örn arrendeavtal,
som slutits före lagens ikraftträdande men vilka i följd av övergångsbestämmelserna
förbundits med optionsrätt. För att undvika att i dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

135

avtalsförhållanden jordbrukskommissionen bleve skiljenämnd, utan att parterna
på förhand haft tillfälle att enas härom, har omförmälda regel, på
sätt av övergångsbestämmelserna framgår, undantag^ från den retroaktiva
tillämpning som i övrigt skall tillkomma optionsrätten. Frågan huru
skiljemännen skola utses regleras i dessa fall omedelbart genom lagen om
skiljemän.

56 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,
hänvisas till betänkandet sid. 262.

57 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,
hänvisas till den allmänna motiveringen.

58 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 263.

Jordbrukskommissionen i Södermanlands län har påyrkat, att bestämmelsen
i andra stycket uteslutes; den fordrade nämligen såsom konsekvens, att
jordägaren finge rätt till högre arrende, när skörden bleve exceptionellt god.

Vad sålunda anmärkts har ej synts böra föranleda avvikelse från arrendeutredningens
förslag.

I likhet med vad som skett i 36 § 1 mom. har den föreslagna tidsfristen av
två månader förkortats till en månad.

59 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 263.
Jfr även utredningens allmänna motivering å sid. 112 samt reservationer å
sid. 316 och 335.

Beträffande de principiella spörsmål som hänföra sig till nybyggnadsskyldigheten
hänvisas till den allmänna motiveringen och i samband därmed
lämnad redogörelse för yttranden över arrendeutredningens förslag.

Jordbrukskommissionen i Södermanlands län har yttrat följande:

Uppdelningen av byggnadsunderhållet i större och mindre reparationer vore
svår att upprätthålla. Genom en arrendators försumlighet att utföra ''mindre
reparationer’ måste ofta jordägaren snart nog ingripa och göra ''större reparationer’.
Vidare vore de nuvarande arrendeavgifterna allmänt avpassade
med hänsyn till att arrendatorn hade allt underhåll. Örn en stor del av underhållet
nu skulle överflyttas från arrendator till jordägare, medförde detta
att arrendebeloppen måste höjas. Detta mötte givetvis stora svårigheter,
åtminstone under en övergångstid innan erfarenheter vunnits angående värdet
av de prestationer som överfördes på jordägaren. Avtalsfrihet borde råda
mellan jordägare och arrendator beträffande underhållet på så sätt att arrendatorn
kunde åtaga sig att utföra alla reparationer, både större och mindre.

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har anfört
följande:

I länet torde på de flesta gods ha rått den ordningen, att nybyggnadsskyldigheten
åvilade jordägaren, men därvid hade brukat tillämpas, att arrendatorn
vid nybyggnad eller större ombyggnad deltoge i kostnaden genom
lämpligt avvägd naturaprestation, bestående i grundgrävning, körning av
virke eller andra materialier till bygget eller dylikt. Tankegången hade varit,
att arrendatorn skulle ha så stor nytta av till- eller ombyggnaden, att
det vore skäligt att han deltoge i kostnaden. Förutsättningen vöre ju dock,
att arrendatorn hade säkerhet att få sitta kvar en längre tid. På många håll
hade funnits ett slags tyst optionsrätt, och därför hade den nödiga tryggheten
för arrendatorn för en sådan ordning förelegat. Då nu optionsrätten
skulle lagstadgas, bleve säkerheten för arrendatorerna därigenom än större.
Under sådana förhållanden vore det lämpligt, att synenämnden vid bestämmande
om ny- eller ombyggnad finge sig ålagt att yttra sig om arrendatorns
deltagande i kostnaden härför genom lämpligt avvägd naturaprestation.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län — i vars yttrande
egnahemsnämnden och länsstyrelsen i samma län instämt — har
framhållit att bostadshusens beskaffenhet ur hälsovårdssynpunkt borde vid
tillträdessyn beaktas bättre än som skett tidigare. I arrendelagens sociala
avdelning borde därför stadgas, att vid tillträdessyn även representant för
ortens hälsovårdsnämnd skulle deltaga såsom synemän, såvitt jordägaren
eller arrendatorn det yrkade.

Underhållsskyldighetens fördelning på så sätt, att ansvaret för större reparationer
åvilar jordägaren, medan arrendatorn har att svara för de mindre
reparationerna, torde i stort sett vara en lämplig anordning vid de arrenden
som för närvarande beröras av den sociala arrendelagstiftningen. Även om
i den praktiska tillämpningen tveksamhet ibland kan uppkomma, huruvida
en reparation skall hänföras till den ena eller andra kategorien, torde olägenheten
härav icke vara särskilt framträdande. Svårigheter av detta slag
skulle sannolikt ha yppats, även örn det ålagts arrendatorn att svara för de
större reparationerna; gränsen mellan ombyggnad och större reparation är
knappast på förhand fixerad.

Beträffande de arrenden, som enligt förslaget komma att överföras till
den sociala arrendelagstiftningen, kunna naturligen förhållandena vara rätt
skiftande. Att i förevarande hänseende ställa dessa arrenden i en annan
klass än de nuvarande sociala arrendena vore emellertid föga tilltalande.
Den enhetlighet, som synts böra eftersträvas beträffande den principiella
frågan om nybyggnadsskyldigheten, torde ock utan större svårighet kunna
ernås i fråga om underhållsskyldighetens fördelning.

De särskilda synpunkter, vilka framställts i de nyss återgivna yttrandena,
ha icke synts böra föranleda någon avvikelse från arrendeutredningens förslag.
I anslutning till vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands
län anfört vill jag emellertid framhålla, att man torde kunna
förutsätta, att arrendatorn i den mån så är möjligt kommer att ställa sin
arbetskraft till förfogande vid byggnadsföretag å den arrenderade egendo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

137

men. Härigenom torde byggnadskostnaden kunna i viss mån nedbringas. Att
arrendatorn själv utför arbetet medför en fördel för honom och det torde
kunna förväntas att han kommer att begagna sig av denna möjlighet att få
arrendeavgälden nedsatt.

60 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 117
och 264.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län — i vars yttrande
egnahemsnämnden och länsstyrelsen i samma län instämt — har avstyrkt
bestämmelserna i andra stycket, enär de kunde leda till ruin för
många skuldsatta enskilda fastighetsägare.

Även i vissa andra yttranden ha uttalats betänkligheter mot att jordägaren
skulle kunna utsättas för byggnadskrav under själva arrendetiden. Sålunda
anser Sveriges allmänna lantbrukssällskap, att sedan föreskriven byggnadsskyldighet
fullgjorts vid tillträdet eller enligt då hållen syn, jordägaren borde
vara fri från krav på annan ny- eller ombyggnad än sådan, som folie
under allmänna arrendelagens bestämmelser.

Jordbrukskommissionen i Södermanlands län har ansett, att om en jordägare
förpliktades att under arrendeperioden verkställa nybyggnad, som
icke förutsetts vid arrendeavtalets ingående, och denna nybyggnad för arrendatorn
medförde arbetsbesparing eller minskning av underhållskostnad,
jordägaren borde vara berättigad att utfå ett förhöjt arrende, sedan beslutad
nybyggnad verkställts.

Jag delar arrendeutredningens uppfattning, att någon åtskillnad icke lämpligen
kan göras med hänsyn till den omständigheten, huruvida behov av
nybyggnad eller större reparation föreligger redan vid tillträdet eller det inträder
först under arrendetiden. När lagen intager denna ståndpunkt, får
tydligen arrendeavtalet anses vila på den förutsättningen, att byggnadsbeståndet
under hela arrendetiden uppfyller de legala kraven. Den omständigheten
att nybyggnad blivit verkställd enligt förevarande bestämmelser
synes i följd härav icke böra föranleda någon rubbning i de avtalade arrendevillkoren.
Skulle nyuppförd eller reparerad byggnad bliva av bättre beskaffenhet
än arrendatorn kunnat fordra, torde frivillig överenskommelse
mellan jordägaren och arrendatorn rörande eventuell höjning av arrendeavgälden
få träffas. Jordägaren får, där så icke kan ske, begagna
sig av möjligheten att få arrendet höjt för nästkommande period.

61—62 §§.

Dessa paragrafer återgiva i oförändrat skick nuvarande 50 och 51 §§.

63 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 264.

Av de myndigheter, som helt eller delvis avstyrkt den föreslagna utvidg -

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

ningen av den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområde, ha några
uttryckligen betonat, att rätt till husbehovsfiske vore olämplig vid de arrenden,
som skulle komma att beröras av utvidgningen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge län ■—- vars yttrande
jämväl åberopas av länsstyrelsen —- har sålunda anfört följande:

Större jordägare hade ofta fisket utarrenderat till särskilda yrkesfiskare.
Dylikt fiske omfattade för att bliva räntabelt flera fastigheter. Skulle nu
arrendatorerna av alla dessa småfastigheters jordbruk få rätt till husbehovsfiske,
bleve fisket lätt förstört för yrkesfiskarna. En större jordägare hade
exempelvis för befrämjande av fisket behållit en stor strand under eget
husbehovsfiske, d. v. s. praktiskt taget fridlyst, för att giva fisken förökningsmöjlighet
och bibehålla värdet på de utarrenderade fiskena. En dylik
åtgärd bleve i det närmaste värdelös, örn alla jordbruksarrendatorerna skulle
få idka husbehovsfiske. Även svårigheten att kontrollera, att detta fiske bedreves
enbart till husbehov, gjorde att förvaltningsutskottet ställde sig avvisande
mot förslaget. Det fria fisket komme att för fiskevården få samma
menliga följder som den fria jakten på småarealer fått för jaktvården.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs lån har yttrat:

Med den formulering paragrafen erhållit torde lätt tvist kunna uppstå angående
dess innebörd. Örn av jordägaren särskilda åtgärder vidtagits till
fiskets förbättrande, skulle enligt förslaget arrendatorns rätt till husbehovsfiske
kunna förbjudas. Då dessa åtgärder kunde inskränkas till mycket obetydliga
sådana, syntes arrendatorns rätt vara tämligen illusorisk. Å andra
sidan innefattade fiskerätten ofta ett betydande ekonomiskt värde för jordägaren,
men utnyttjandet av detta värde, exempelvis genom särskild upplåtelse
av rätten till fiskevårdsföreningar eller andra, kunde avsevärt försvåras
genom arrendatorns obligatoriska rätt till husbehovsfiske. Härtill
komme den personliga otrevnad och den anledning till tvister, som kunde
föranledas av övervakningen av att fisket blott skedde till husbehov. Med
hänsyn till de väsentligt olika förhållandena beträffande fisket i Norrland
samt i södra och mellersta Sverige funne förvaltningsutskottet icke påkallat
eller lämpligt att i fråga örn arrendators fiskerätt tillämpa norrländska
arrendelagens bestämmelser i sistnämnda landsdelar. På grund härav avstyrktes,
att paragrafen gjordes tillämplig vid utarrendering av enskild jord.

Fideikommisskommitterade ha anfört följande:

Kommittén hade sig icke bekant, om bestämmelsen haft för fisket menliga
verkningar å bolagsfastigheterna, där den hittills varit gällande. Däremot
finge kommittén uttala, att bestämmelsen å tättbebyggda egendomar
i södra Sverige, där ofta ett stort antal arrendelotter berörde ett begränsat
fiskevatten, en mindre sjö eller en å, komme att bli ödeläggande för fiskbeståndet.
Å dylika begränsade vatten hade ett tämligen gott fiske ofta
kunnat upprätthållas, även ’utan att särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits
till fiskets förbättrande’ genom att jordägaren med varsamhet låtit
beskatta fiskebeståndet. Lössläpptes nu ett allmänt husbehovsfiske för arrendatorerna,
var efter sin strandremsa, i ett dylikt vatten, begynte ofelbart
ett allmänt kappfiskande, särskilt med ryssjor eller mjärdar under resp.
fiskarters lektider, varigenom fiskbeståndet på ett eller annat år ödelädes.
Husbehovsfiskerätten vore därefter en fiktiv förmån.

Även i större vatten torde ett lössläppande av allmänt husbehovsfiske regelmässigt
leda till fiskbeståndets tillbakagång, även om skadorna där ej

Kungl. Maj-.ts proposition nr 346.

139

märktes så snabbt. Bästa beviset härför vore den regelmässigt minimala
fisktillgången i vatten, vari ett större antal mindre jordägare hade del.

Det kunde även framhållas, att åtskilliga fideikommissinnehavare med
stränder vid saltsjön eller större sötvatten utarrenderat sina fisken till yrkesfiskare.
Även om bestående sådana avtal ej hävdes av den nu föreslagna
lagändringen, torde i de flesta fall ett förnyat upplåtande av fiskearrende ej
kunna äga rum. Arrendatorernas nytillkommande fiskerätt torde nämligen,
särskilt genom lekfisket med ryssja, vilket vore husbehovsfiskarenas vanliga
fiskemetod, i allmänhet så försvaga fisket, att detta bleve av ringa värde för
en yrkesfiskare. Det kunde sålunda ej undgås, att ett antal yrkesfiskare i följd
av lagändringen finge frånträda sin näring.

Till sist finge upplysas, att i ett betydande antal sötvatten, vari fideikommissegendomar
hade del, fisket vore oskiftat. I sådant fall tillkomme fiskerätten
enbart de jordägare, som hade del i vattnet. Fiskerätten kunde av
jordägarna icke överlåtas på annan person.

Den kritik som sålunda framkommit har ej synts kunna frånkännas berättigande.
Väl torde förevarande stadgande örn rätt till husbehovsfiske ej böra
uteslutas ur lagen. Det måste nämligen förutsättas, att rätten till husbehovsfiske
är av icke ringa värde för många av de bolagsarrendatorer, å vilkas
avtal stadgandet för närvarande äger tillämpning, och det har ej försports
några större olägenheter av rättens hittillsvarande utövning. Emellertid kan
det med fog befaras, att sådana olägenheter skulle yppas, därest stadgandet
komme att inbegripa fideikommiss- och godsarrenden, eller alltså en kategori
av arrenden, som huvudsakligen anträffas i södra och mellersta delarna
av landet. I departementsförslaget har med hänsyn härtill genom ändring
av 49 § sista stycket sagda arrenden undantagits från tillämpningen av förevarande
paragraf. För de smärre bolagsarrenden, vilka falla utanför den nuvarande
fyrahektarsgränsen, har någon motsvarande undantagsbestämmelse
ej upptagits. Att paragrafens tillämpningsområde vidgas till att omfatta dessa
arrenden synes mindre betänkligt, då ställena huvudsakligen äro belägna i
de trakter, där rätt till husbehovsfiske redan nu utövas av arrendatorer.

64 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 266.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län — vars yttrande
åberopas jämväl av egnahemsnämnden och länsstyrelsen — uttalar
att skogsbete, med de anspråk som numera ställdes på betesförhållandena,
efter hand torde komma att avvecklas även i Norrland. Där en större markägare,
exempelvis ett bolag, innehade flera jordbruksfastigheter inom ett
byalag, borde det på sina håll låta sig göra, att inrösningsjorden å någon
fastighet toges i anspråk för ordnat betesbruk. Med hänsyn härtill borde
arrendatorns rätt till .skogsbete enligt paragrafens andra stycke göras beroende
jämväl av det villkoret, att markägaren ej kunde tillhandahålla annan
betesmark, varmed arrendatorn skäligen kunde nöjas.

Det bar ej synts föreligga tillräckliga skäl att göra avvikelse från arrendeutredningens
förslag i berörda hänseende.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

65 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,
hänvisas till betänkandet sid. 271.

66 §.

Beträffande denna paragraf, som innefattar en väsentlig ändring av det
av arrendeutredningen föreslagna kontrollsystemet, hänvisas till den allmänna
motiveringen.

67 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 274.

I vissa yttranden har behovet av ett stadgande, sådant som det i paragrafen
föreslagna, anförts såsom skäl mot införande av optionsrätt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs lån — vars yttrande
åberopas jämväl av egnahemsnämnden och länsstyrelsen — har förordat
förkortning av väntetiden från föreslagna fem till tre år.

Jag delar arrendeutredningens uppfattning, att ett stadgande av ifrågavarande
art erfordras, därest man vill giva jordägaren en obetingad befogenhet
att oaktat optionsrätten taga fastigheten under eget bruk när arrendetiden
utlöper. Såsom redan berörts i allmänna motiveringen, har jag ansett
ett liknande ordningsstadgande erforderligt till skyddande av arrendatorns
förköpsrätt. Detta har synts kunna intagas i förevarande paragraf. Vad här
föreskrivits utesluter naturligen icke att ett förfarande, varigenom arrendatorn
svikligen berövas sin optionsrätt eller förköpsrätt, kan komma att bedömas
enligt allmän strafflag.

68 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 274.
Jfr även reservation å sid 331.

I vissa yttranden ha uttalats önskemål om ett dispensförfarande, som kunde
försiggå oberoende av förbehåll i arrendeavtalet.

Sålunda har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands
lån, liksom ock egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen i samma
län, yttrat följande:

För att bereda jordägaren skydd mot en orimligt betungande byggnadsskyldighet
hade föreslagits vissa möjligheter att erhålla dispens från lagens
eljest tvingande bestämmelser. För erhållande av sådan dispens, som enligt
förslaget skulle prövas och lämnas av jordbrukskommissionen, fordrades
emellertid, att förbehåll härom intagits i arrendeavtalet. Jordbrukskommissionen,
som väl finge betraktas såsom ett samhälleligt och fullt opartiskt
organ, syntes emellertid böra erhålla rätt att upptaga, pröva och avgöra
framställning örn dispens oberoende av om förbehåll i arrendeavtalet härom
gjorts eller icke och likaså oberoende av om endera eller båda parterna
i arrendeförhållandet gjort framställning härom hos kommissionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

141

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län avstyrker att
arrendatorns medgivande skulle utgöra villkor för jordägarens rätt att söka
dispens. Stadgandet härom syntes egendomligt och ägnat att i hög grad försvåra
dispensmöjligheterna.

Sveriges skogsägareförbund har anfört följande:

Den anvisade möjligheten, att jordägaren genom dispens av jordbrukskommissionen
skulle kunna erhålla lindring i tillämpningen av de lagbestämmelser,
som skulle visa sig bli allt för hårt tryckande, torde komma att
i praktisk verklighet bli tämligen värdelös. Dispensgivningen hade nämligen
gjorts beroende av arrendatorns medgivande. Det vore sålunda arrendatorn
som beslutade, huruvida jordägaren finge medgivas någon lättnad i lagens
mest tyngande bestämmelser. Tidigare hade visserligen arrendatorerna i
stor omfattning gått med på sökande av dispens för kortare arrendetid än
15 år. Detta hade emellertid skett i ett helt annat läge än den nya lagen
komme att skapa. Arrendatorerna ägde då ej den av jordägarnas vilja helt
oberoende besittningsrätt, som de enligt förslaget nu skulle få. Deras frivilliga
avstående från ekonomiska förmåner som lagen skänkte dem bleve
knappast påräkneligt, när de tämligen efter gottfinnande kunde disponera
fastigheterna för all framtid. Dispensens syfte vore ju, att myndigheten
skulle äga efter skälighet lindra bestämmelser, som skulle komma att trycka
den ena parten påtagligt för hårt. Denna objektivt utförda skälighetsjämkning
borde ej vara beroende av den andra partens gottfinnande. Den kunde
nämligen då aldrig komma till stånd.

Utvidgad dispensmöjlighet — ehuru i annat hänseende än nyss berörts —
förordas jämväl av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus
län, som tillika betvivlar lämpligheten av att anförtro prövningen av dispensansökningen
åt jordbrukskommissionerna; dessa kunde befaras ha en alltför
ensidig inställning till förmån för arrendatorerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande:

Länsstyrelsen förutsatte, att dispensförfarandet skulle erhålla ökad användning.
Sålunda föreställde länsstyrelsen sig, att jordägaren i många fall
funne sig böra göra förbehåll att söka dispens i fråga om bestämmelserna
rörande optionsrätt och förköpsrätt. Frågan bleve blott vilka grunder för
dispens som komme att gälla. Härom lämnade lagen icke anvisning mer än
för två särskilt angivna fall. För övrigt finge länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida
icke tidsbestämning borde för vissa fall införas beträffande ansökan om
dispens. Vissa grunder för dispens vore sådana, att ansökan måste göras
innan arrendeavtalet inginges eller trädde i tillämpning. Så torde väl i allmänhet
vara förhållandet i fråga om dispens från bestämmelsen örn jordägarens
skyldighet att allt från början av arrendet tillhandahålla nödiga
byggnader. Vidkommande exempelvis bestämmelsen örn optionsrätt behövde
frågan därom ej vara avgjord innan arrendet mottagits. En arrendator
kunde uppenbarligen mycket väl gå med på att denna fråga uppskötes, men
givet vore att det måste vara ett intresse för honom att få den avgjord i god
lid. Länsstyrelsen förmenade således, att örn jordägaren i avtalet gjort förbehåll
afl söka dispens från bestämmelsen örn optionsrätten, ansökan därom
hurde göras viss lid före arrendetidens utgång. Rätt att upprepa sin ansökan
före varje femårsperiods slut torde ock laira tillerkännas jordägaren, örn
han i arrendeavtalet gjort förbehåll i sådant avseende.

I likhet med arrenden Iredningen anser jag nuvarande lags ståndpunkt, att
kontrahenterna måste vara ense örn dispensen för alt denna skall kunna be -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

viljas, böra principiellt bibehållas. Av skäl som redan utvecklats i den allmänna
motiveringen har det emellertid synts möjligt och påkallat att beträffande
arrendeavtal, som enligt övergångsbestämmelserna förbindes med optionsrätt
ehuru avtalet slutits före lagens ikraftträdande, införa ett särskilt
dispensförfarande, enligt vilket jordägaren kan erhålla befrielse från byggnadsskyldighet
oberoende av arrendatorns samtycke. Genom denna från
arrendeutredningens förslag gjorda avvikelse — vilken kommer till synes
allenast i övergångsbestämmelserna — ha de i nyss omnämnda yttranden
framställda önskemålen kunnat beaktas i ett viktigt hänseende.

Vad angår spörsmålet örn bestämmande av viss tidpunkt, före vilken ansökan
om dispens skall vara gjord, har sådan reglering ej ansetts erforderlig.
Det torde ligga i kontrahenternas intresse att snarast möjligt genom dispens
få sitt kontrakt godkänt, i den mån detta strider mot de tvingande lagbuden.
Är en kontraktbestämmelse beroende av dispens, äger den tydligen icke någon
giltighet, förrän dispens meddelats.

Även i övrigt har arrendeutredningens förslag synts böra godtagas.

69 §.

Denna paragraf har av arrendeutredningen utformats i anslutning till
motsvarande stadganden i uppsiktslagen.

70 §.

Denna paragraf återgiver med redaktionella följdändringar nuvarande 57 §.

3 KAP.

2 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § i arrendeutredningens förslag, vilket avgivits
före nya hyreslagstiftningens tillkomst. Paragrafen behandlas i betänkandet
sid. 278.

Riksförbundet landsbygdens folk har uttalat att gränsen mellan arrendeavtal
och hyresavtal borde preciseras genom angivande av viss minimiareal för
arrendefastighet och har i sådant avseende föreslagit 1j2 hektar.

Såsom redan berörts i den allmänna motiveringen har jag i likhet med
arrendeutredningen funnit gränsen mellan arrende och hyra böra närmare
angivas i lagen. Vad arrendeutredningen härutinnan föreslagit har synts
kunna godkännas.

21 §.

I denna paragraf har vidtagits en redaktionell ändring motsvarande den
som gjorts i 6 § i arrendeutredningens förslag.

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

28 §.

Liksom i 19 § i arrendeutredningens förslag ha i denna paragraf vidtagits
de ändringar som föranletts därav, att samtliga arrendeavtal enligt 2 kap.
1 § skola ha skriftlig form.

övergångsbestämmelserna.

I arrendeutredningens betänkande behandlas övergångsbestämmelserna å
sid. 280. Jfr. även herr Tamms reservation sid. 326 och herr Petterssons
reservation sid. 334.

Herr Tamms hemställan, att de nya lagbestämmelserna icke i något hänseende
måtte erhålla retroaktiv verkan, har vunnit anslutning i flertalet av
de avgivna yttrandena. Bland dem som närmare berört denna fråga märkas
nedannämnda. ,

Egnahemsstyrelsen har ej kunnat finna tillräckliga skäl föreligga för
avsteg från rättsregeln, att nya lagbestämmelser icke finge återverka på redan
bestående avtal. Därest arrendeutredningens till förmån för arrendatorn
långt gående förslag i olika hänseenden bleve genomfört, syntes billigheten
åtminstone fordra, att andra parten sattes i stånd att bliva fri från en
mindre duglig och skötsam arrendator, som med retroaktiv tillämpning av arrendelagen
skulle komma i åtnjutande av besittningsrätt till fastigheten under
obegränsad tid.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län — vars yttrande
åberopats jämväl av egnahemsnämnden och länsstyrelsen — framhåller att
jordägaren genom de föreslagna övergångsbestämmelserna komme att avhändas
den frihet han borde äga att avveckla arrendesystemet, om den nya
ordningen befunnes ekonomiskt ohållbar för hans egendom. Emot vad han
kunnat förutse vid arrendeavtalets ingående, bleve han underkastad bundenhet
vid arrendatorn, prövning av arrendevillkoren genom skiljemän samt uppsikt
genom jordbrukskommissionen. I vissa fall torde övergångsbestämmelserna
kunna leda till värdeminskning av jordägarens fastighet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län uttalar betänkligheter
mot retroaktiva bestämmelser; i många fall syntes antagligt, att
tidigare träffade avtal i vissa avseenden skulle ha givits ett annat innehåll,
om de föreslagna stadgandena beräknats komma att bliva gällande. Jordhrukskommissionen
i samma län avstyrker förslaget i denna del, enär en
jordägare därigenom kunde helt förhindras att omedelbart vidtaga rationaliseringsåtgärder,
som vöre nödvändiga för arrendejordbrukens bibehållande.
Länsstyrelsen i samma län anser att skäl saknas att mot vanliga rättsgrundsatser
i något avseende giva de nya bestämmelserna retroaktiv verkan.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden samt jordbrukskommissionen
i Östergötlands län ställa sig avvisande. Fruktan för att
jordägarna skulle otillbörligt söka utnyttja sin ställning vid ingående av nya
arrendeavtal vore oberättigad; deras handlingssätt komme säkerligen att före -

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

stavas av en strävan att för framtiden få behålla duktiga och skötsamma arrendatorer.

IIushdllningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län — vars yttrande
åberopas jämväl av egnahemsnämnden och länsstyrelsen -— anser att
jordägaren borde före tillämpandet av de nya arrendebestämmelserna äga
rätt taga ställning till frågan, om han i fortsättningen skulle arrendera ut
sin jord, och då till vilket pris med hänsyn till jordägarens nya laga förpliktelser,
eller om han själv skulle övertaga brukningen eller utbjuda fastigheten
lill försäljning. Denna prövning frånhändes honom genom förslaget, något
som knappast kunde ligga i samhällets men väl i vissa mindre lämpliga arrendatorer
intresse. Det gällde ganska betydande ekonomiska fördelar, som
genom lagen skulle berövas jordägarna och tilläggas arrendatorerna, varför
en fri prövningsrätt av avtalsbestämmelserna före lagens ikraftträdande måste
anses vara rättvis och skälig.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån finner det överensstämmande med både gällande
rättsåskådning och billighet, att de föreslagna bestämmelserna icke erhölle
tillbakaverkande kraft. Därest så i allt fall ansåges böra ske, syntes
bestämmelsen om dispens böra förtydligas, så att det klart framginge, att
jordägaren skulle i fråga örn äldre arrenden kunna erhålla dispens. Förslaget
kunde tolkas så, att genom lagens ikraftträdande ett civilrättsligt förhållande
konstituerades mellan jordägaren och arrendatorn, vilket icke finge ändras
genom dispens.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län har yttrat:

Med hänsyn till den vittgående omgestaltning av arrendeförhållandena,
som lagförslaget innebure, och till det fastlåsande av arrendeförhållandena
för oöverskådlig tid framåt, som för en mängd fastigheter skulle inträda i och
med förslagets antagande, torde det vara rimligt kräva, att jordägaren finge
rådrum att överväga, huru han skulle ordna sina arrendeförhållanden och
dispositionen av sin jord. Förslaget att i stället göra lagstiftningen i viss mån
retroaktiv måste därför bestämt avvisas såsom orättvist, skadligt och stridande
mot vedertagna regler inom lagstiftningen. Något sådant nödläge kunde
väl näppeligen anses föreligga för arrendatorerna, att sedvanliga rättsregler
måste åsidosättas. Enligt förvaltningsutskottets mening borde i stället en icke
alltför kort övergångstid bestämmas, på det att lagens ogynnsamma verkningar
för jordägaren måtte kunna i någon mån modifieras.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i örebro län — vars yttrande
åberopats av egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen och länsstyrelsen —
uttalar betänkligheter. Det borde vara en rimlig fordran, att jordägaren, innan
övergång skedde till det nya systemet, ägde möjlighet att skilja ifrån sig
arrendatorer, som ådagalagt olämplighet men som av en eller annan anledning
ändock fått sitta kvar, eller att rationellt ordna jordbruksdriften.

Hushållningssällskapets egnahemsnämnd i Norrbottens län yttrar följande:

Förslaget innebure avsteg från gängse privaträttslig praxis och kunde för
jordägarens vidkommande medföra konsekvenser av vittgående ekonomisk
art. En jordbruksfastighet, som inginge i ett större fastighetskomplex, kunde
näppeligen anses som något en gång för alla till sina gränser bestämt. Ur
rationaliseringssynpunkt kunde en uppdelning eller sammanslagning vara på -

Kungl. Majlis proposition nr 346.

145

kallad. I följd av förslaget bleve emellertid jordägarens åtgärder i berörda avseende
försvårade eller omöjliggjorda, i synnerhet genom arrendatorns optionsrätt.
Det kunde också tänkas, att jordägaren genom den föreslagna lagens
strängare bestämmelser beträffände byggnadsbestånd å arrendefastighet
ansåge med sin ekonomi förenligt alt avyttra fastigheten, och det borde under
sådana förhållanden stå honom fritt att avyttra denna sin egendom. Denna
fria dispositionsrätt över privat egendom beskures avsevärt genom arrendators
förköpsrätt. Enligt nämndens förmenande syntes därför övergångsbestämmelserna
i intet fall böra medföra retroaktiv verkan.

Sveriges skog sågare förbund har anfört följande:

Enligt förslaget betoges jordägarna möjlighet att, innan de bleve för alltid
bundna vid sina arrendatorer, från fastigheterna skilja uppenbart olämpliga
personer. Likaså betoges jordägarna möjlighet att före de nya lagreglernas
tillämpande fritt överväga arrendevillkoren. Dessa komme nämligen att enligt
förslaget automatiskt prövas av jordbrukskommissionen. Jordägarna berövades
till och med den förmån, söm förslaget eljest ville giva dem, nämligen
att få arrendevillkoren prövade av skiljemän. De kontrakt, som gällde
vid lagändringens ikraftträdande, kunde nämligen aV naturliga orsaker ej innehålla
några bestämmelser örn utseende av skiljemän.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har uttalat att den föreslagna retroaktiviteten
föranledde de mest opraktiska, obefogade och obilliga resultat.
Såsom övergångsbestämmelserna utformats, omöjliggjorde de en naturlig,
önskvärd och lojal änpassning till de nya förhållandena.

Fideikommisskommitterade ha yttrat följande:

Innebörden av vad som föreslagits vore att flertalet av nu sittande arrendatorer
automatiskt erliölle den ständiga besittningsrätt Som optionsrätten medförde.
Jordägarna betoges möjligheten att före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande säga upp mindre lämpliga arrendatorer. De bleve i fortsättningen
bundna vid personer, som kanske finge betecknas såsom direkt olämpliga
som arrendatorer men som av en eller annan anledning fått sitta hvar.
En jordägare kunde nöja sig nied att för en kortare tid ha en mindre god arrendator.
Det vore en helt annan sak att bli bunden vid en sådan på livstid.
Man kunde i övrigt tänka sig det fall, att sonen till en förutvarande god arrendator
toge vid efter föräldrarna året före lagändringen. Det visade sig
emellertid under detta första år, att sonen vore fullkomligt olämplig. Med
lagens hjälp kunde han det oaktat sitta kvar hela sin livstid.

Det vore hårt mot jordägarna, att dessa icke, när en lagändring med ekonomiskt
så genomgripande verkningar som den ifrågavarande genomfördes,
skulle själva få fritt bedöma, huru de för framtiden funne sig böra ordna arrendeförhållandena.
Möjligheten till ett sådant fritt bedömande bortlölle för
jordägarna i och med optionsrättens retroaktiva ikraftträdande. Samtidigt
därmed trädde nämligen även bestämmelsen örn arrendevillkorens fastställande
av jordbrukskommission i kraft.

Även örn åtskilliga av de argument, vilka framförts mot en retroaktiv tilllämpning
av bestämmelserna om optionsrätt och förköpsrätt, från privaträttslig
synpunkt kunna förefalla berättigade, är det å andra sidan ett allmänt
intresse, att övergången till den nya ordningen icke medför försämring i de
nuvarande arrendatorernas belägenhet och ej heller eljest framkallar en utveckling,
som från samhällsekonomisk eller social synpunkt är mindre lyck Ilihtmn

till riksdagens protokoll l''Ji.1. I sami. Nr -''lill -

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

lig. Att risken för dylika ogynnsamma verkningar är ganska framträdande,
bestyrkes av de iakttagelser som kunnat göras efter framläggandet av
arrendeutredningens förslag. Det har visat sig, att redan utsikten till att en
ny arrendelagstiftning kan komma att genomföras föranlett uppsägningar
av arrendatorer eller åtgärder syftande till en avveckling av arrendesystemet.
Enligt min mening bör en dylik utveckling ej få fortgå utan kontroll från
det allmännas sida.

Den i yttrandena framträdande åsikten, att jordägaren före övergången
till den nya ordningen borde ha full frihet att, oberoende av det allmännas
önskemål, ordna sina arrendeförhållanden efter gottfinnande, kan jag sålunda
ej dela. Såsom i yttrandena starkt understrukits är det dock av vikt,
att lagen ej förhindrar ombyte av arrendator, när sådant även från allmän
synpunkt är berättigat och önskvärt. Vad i detta hänseende anmärkts mot
de föreslagna övergångsbestämmelserna utgår tydligen från uppfattningen,
att de i 2 kap. 53 § av arrendeutredningens förslag uppställda villkoren för
optionsrättens brytande icke lämna jordägaren tillräcklig möjlighet att ernå
en olämplig arrendators skiljande från fastigheten. Efter de ändringar, som
nämnda paragraf undergått i departementsförslaget, föreligger emellertid ej
längre samma grund till kritik som beträffande arrendeutredningens förslag.
För min del är jag därför beredd att tillstyrka, att bestämmelserna angående
optionsrätt och förköpsrätt i viss utsträckning erhålla tillämpning även på
avtal, som slutits före lagens ikraftträdande.

Det av arrendeutredningen uppställda villkoret för optionsrätt, att arrendatorn
eller före honom någon av hans föräldrar vid arrendetidens utgång
brukat fastigheten under sammanlagt minst tio år, har jag ansett mig böra
godkänna.

I övergångsbestämmelsernas tredje stycke har gjorts den ändringen, att 2
kap. 55 § första stycket undantagits från den retroaktiva tillämpningen. Härigenom
undanröjes en olikhet, som enligt arrendeutredningens förslag skulle
lia förelegat mellan sådana avtal som slutits före och sådana som slutits efter
lagens ikraftträdande, i det att vid de förra jordbrukskommissionens ledamöter
komme att inträda såsom skiljemän vid prövning av arrendevillkor,
utan att denna metod för utseende av skiljemän behövde ha godtagits av båda
parterna.

Bestämmelserna i fjärde stycket ha av redaktionella hänsyn undergått
viss omformulering.

De i femte stycket upptagna bestämmelserna, vilka reglera ett särskilt dispensförfarande
för sådana fall, där en retroaktiv tillämpning av optionsrätt
inträder, sakna motsvarighet i arrendeutredningens förslag. Enligt dessa bestämmelser
kan jordägaren erhålla befrielse från nybyggnadsskyldighet,
även om arrendatorn ej lämnat sitt samtycke härtill. Örn anledningen härtill
hänvisas till den allmänna motiveringen och till vad förut anförts under 2
kap. 68 §.

Ifrågavarande extraordinära dispensförfarande öppnar möjlighet för en
smidigare övergång till systemet med byggnadsskyldighet. Där så finnes önsk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

147

värt, kan byggnadsbeståndets upphjälpande inom ett egendomskomplex fortskrida
efter en på förhand uppgjord plan, som tager vederbörlig hänsyn till
jordägarens ekonomiska resurser. För genomförandet av en dylik plan kan
naturligen i särskilda fall en längre tidrymd behöva åtgå. Möjligheten till
dispens lärer därför ej böra inskränkas till den första arrendeperioden efter
det ny lag blivit tillämplig på arrendeförhållandet. I förslaget har upptagits
en särskild regel örn att befrielse från byggnadsskyldigheten, när särskilda
skäl därtill äro, skall kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder, dock
ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från lagens ikraftträdande.

Uppsiktslagen.

1 §■

Paragrafen behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 283.

Jordbrukskommissionen i Värmlands lån har förordat, att även fastigheter
med större areal odlad jord än 25 hektar borde falla under uppsiktslagen.
Kommissionen hade nämligen vid inspektionsresor och genom inkomna
anmälningar uppmärksammat förefintligheten av vanhävd å en del sådana
fastigheter. I saknad av befogenhet att ingripa hade kommissionen icke
kunnat vidtaga någon åtgärd, ehuru vanhävdsfall förekommit, som för den
allmänna rättskänslan tett sig synnerligen kränkande.

I följd av den ändring, som i departementsförslaget vidtagits med avseende
å tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen och som innebär
att den s. k. övre arealgränsen höjes till femtio hektar, lärer uppsiktslagens
tillämpningsområde böra undergå motsvarande utvidgning. Detta ernås
automatiskt när den av arrendeutredningen föreslagna lagtexten i förevarande
paragraf bibehålies oförändrad.

3 §''

Paragrafen behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 287.

Jordbrukskommissionen i Skaraborgs län — vars yttrande åberopats av
länsstyrelsen — har hemställt att till paragrafens första stycke måtte fogas
orden ''eller visat sig oräntabel’.

Då den ifrågavarande bestämmelsen från vanhävdsbegreppet undantager
nedläggande av jordbruk å äga som måste anses olämplig för jordbruk, synes
det föreslagna tillägget, såvitt angår normala förhållanden, icke innebära
någon saklig ändring. Därest åter under extraordinära förhållanden bristande
räntabilitet icke kan anses beteckna olämplighet för jordbruk, lärer det
icke kunna förordas att ett jordbruk nedlägges blott emedan det visat sig
oräntabelt. På grund härav har den framställda anmärkningen icke funnits
böra föranleda avvikelse från arrendeutredningens förslag.

5 §•

Paragrafen återgiver arrendeutredningens förslag, som allenast innefattar
en redaktionell jämkning i den nuvarande bestämmelsen.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Tillräckliga skäl ha ej synts föreligga för bifall till en av jordbrukskommissionen
i Värmlands län gjord hemställan, att antalet synemän måtte begränsas
till två samt att till synemän finge utses person, som förut innehaft
befattning av angivet slag, förutsatt att lian alltjämt vore valbar därtill.

8 §•

Beträffande denna paragraf* som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,
hänvisas till betänkandet sid. 289.

Lagen om utövande av förköpsrätt.

1 §■

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,
hänvisas till betänkandet sid. 289.

2 §.

Paragrafen behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 291. Jfr även
herr Tamms reservation sid. 331 och herr Petterssons reservation sid. 334.

Reservanternas hemställan om sådan ändring, att förköpsrätt ej skulle få
utövas när köparen vore säljarens syskon eller syskonbarn, har vunnit anslutning
i ett stort antal avgivna yttranden.

Med hänsyn till den uppfattning om värdet av släktens sammanhållning,
som åtminstone vad landsbygden angår ännu är levande, har jag ansett det
påkallat att jämka stadgandet i den riktning som reservanterna påyrkat.
Något hinder mot förköpsrätt har dock icke synts böra uppställas för det
fall att köparen är säljarens syskonbarn. Enligt förslaget får rätten ej utövas,
där köparen är säljarens make eller hans barn eller adoptivbarn eller någon
av dessas avkomlingar eller ock säljarens syskon.

1 fråga örn sista stycket, som saknar motsvarighet i arrendeutredningens
förslag, hänvisas till den allmänna motiveringen.

3—5 §§.

Beträffande dessa paragrafer, vilka återgiva vad arrendeutredningen föreslagit,
hänvisas till betänkandet sid. 291—293.

6 §.

Paragrafen behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 293.

Egnahemsnämnden i Jämtlands län — vars yttrande i denna del åberopats
av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och länsstyrelsen — har såsom
skäl för sitt avstyrkande av förköpsrätten bland annat framhållit arrendatorns
skyldighet att enligt denna paragraf ställa säkerhet. Sådan skyldighet
gjorde förköpsrätten av mindre värde. Endast den som själv ägde kapital
kunde under dylika förhållanden inlösa fastigheten. Däremot torde en
genomsnittsarrendator i regel sakna möjligheter att skaffa säkerhet för löse -

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

149

summans gäldande. Med de besvärliga inteckningsförhållanden, som kunde
vidlåda framför allt bolagsfastigheter, torde icke särskilt många vara benägna
att gå i borgen i så tvivelaktiga affärer.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har ansett att säkerheten borde ställas
redan vid talans instämmande och ej först vid målets handläggning, eftersom
denna av arrendatorn kunde begäras utsatt till en avlägsen tidpunkt.

Jag delar arrendeutredningens uppfattning att hänsyn till köparen påkallar
skyldighet för arrendatorn ^tt ställa säkerhet för vad han skall utgiva i
lösen ävensom för den ersättning han kan bliva pliktig att gälda därptöver.
Vid bedömandet av förköpsrättens värde för arrendatorerna — varom hänvisas
till den allmänna motiveringen — har naturligen denna omständighet
tagits i betraktande. Liksom hela den formella procedur, varmed ifrågavarande
rättsinstitut måste förbindas, får skyldigheten att ställa säkerhet ej
praktisk betydelse annat än i de säkerligen sällsynta fall då en privat uppgörelse
icke kunnat komma till stånd. Det kan emellertid antagas att en arrendator,
som ej besitter någrp egna kapitalresurser, i många fall skulle se sig
förhindrad att prestera det vederlag som erfordras för fastighetens förvärvande.
I vad mån detta förhållande kan göra det till en uppgift för det allmänna
— och här tänkes närmast på den statliga egnahemsverksamheten —
att ingripa till stöd för en på förköpsrätten baserad arrendefrilösning, är en
fråga, som torde få upptagas i annat sammanhang.

Vad i övrigt mot paragrafen erinrats har ej synts böra föranleda avvikelse
från arrendeutredningens förslag.

7 §•

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,
hänvisas till betänkandet sid. 294.

I departementsförslaget har ej upptagits något stadgande, som motsvarar
8 § i arrendeutredningens förslag. I denna paragraf —- varom hänvisas till
betänkandet sid. 294 och herr Petterssons reservation sid. 335 — ålägges
köparen att efter yrkande av arrendatorn under rättegången med ed betyga,
att mellan honom och säljaren blivit på god tro så avtalat som köpehandlingen
utvisar och han i övrigt uppgivit. Härmed åsyftas att skydda arrendatorn
mot eventuella försök att genom svikliga uppgifter avskräcka honom
från att utöva förköpsrätten eller av honom tillskansa sig högre lösen än
som verkligen skolat utgå som köpeskilling. Då emellertid ett svikligt förfarande
av nämnda slag i allmänhet torde hemfalla under strafflagens bestämmelser
örn bedrägeri, synes föreskriften örn edgång knappast vara nödvändig
såsom skydd för arrendatorn. Härtill kommer att — såsom reservanten
erinrat — edgång enligt förslaget icke är möjlig med mindre talan
örn förköp föres vid domstol. Fall kunna därför tänkas, där utsikten till ed -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

gång frestar arrendatorn till att anhängiggöra en i och för sig onödig rättegång.
Med hänsyn härtill har det synts lämpligast att föreskriften om edgång
uteslutes.

8 §•

Beträffande denna paragraf, som med redaktionell jämkning återgiver 9 §
i arrendeutredningens förslag, hänvisas till betänkandet sid. 295.

9 §.

Denna paragraf, som motsvarar 10 § i arrendeutredningens förslag, behandlas
i betänkandet sid. 295.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har erinrat att en långivare med inteckningar
i fastigheten ofta kunde befinnas ovillig att låta arrendatorn övertaga
betalningsansvaret för inteckningarna, enär arrendatorn ej ansåges lika
solvent som den ursprunglige låntagaren. I dylikt fall måste det åläggas arrendatorn
att lösa dessa inteckningar, vilket i fråga om bundna lån icke läte
sig göra utan särskilt tillskott såsom gottgörelse för förtidsbetalningen.

I samma yttrande har beträffande paragrafens andra stycke framhållits,
att arrendatorn borde ersätta köparen även dennes kostnader i samband med
köpet, såsom advokatarvode, resor, räkning av skog m. m.

Vad sålunda erinrats har ej föranlett avvikelse från arrendeutredningens
förslag. Det torde kunna förutsättas att köparen i vanliga fall — d. v. s. när
han vet eller har anledning antaga att förköpsrätt vidlåder fastigheten — icke
ikläder sig något personligt betalningsansvar genom påteckning å inteckningshandlingarna,
förrän den tidpunkt är inne, då han är fredad mot lösningsanspråk
från arrendatorns sida. Därest köparen i något fall verkligen övertagit
betalningsansvaret i förhållande till inteckningshavaren, kan väl en
viss svårighet uppkomma därigenom, att inteckningshavaren icke vill godkänna
ansvarighetens överflyttande till arrendatorn. Att för dylikt fall ålägga
arrendatorn skyldighet att i förtid infria lånet har emellertid icke synts vara
någon lämplig utväg.

I paragrafen har vidtagits en jämkning av innebörd att arrendatorn har
att utgiva köpeskillingen till säljaren, i den mån köparens betalningsskyldighet
ej blivit fullgjord.

10 och 11 §§.

Dessa paragrafer, vilka återgiva 11 och 12 §§ i arrendeutredningens förslag,
behandlas i betänkandet sid. 297.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående
uppsikt å vissa jordbruk;

3) lag örn utövande av förköpsrätt.

Kungl. Majlis proposition nr 346-

151

Departementschefen hemställer därefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte
för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Gustav T. Roupe.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Hilaga.

Förslag

till

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

1 KAP.

9 §.

Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är
stadgat, vare det villkor utan verkan mot nyttjanderättshavaren.

2 KAP.

Allmänna bestämmelser örn jordbruksarrende.

1 §•

Avtal, varigenom---utan verkan.

Har fastighet övertagits till brukande mot lega, utan att skriftligt avtal
blivit upprättat, njute brukaren, där det ej berott på honom, att giltigt arrendeavtal
sedermera icke kommit till stånd, ersättning för den skada, som därigenom
må hava tillskyndats honom. Förbehåll, som strider mot vad sålunda
stadgats, vare utan verkan.

Kungl. Maj.-ts proposition nr 346.

153

Den, som vill framställa anspråk på skadestånd enligt andra stycket, skall
anhängiggöra sin talan inom ett år från det fastigheten avträddes, eller vare
sin rätt förlustig.

2 §■

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livstid;
dock att, där upplåtelsen angår boställe, huvudgård till fideikommiss
eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen
besittningstid, upplåtelse jämväl må kunna ske för sådan tid. Är icke arrendetiden
så bestämd, som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av
fem år.

Har vid — ---fem år.

3 §•

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare män än som
överensstämmer med vad bär nedan i 9, 27, 33—37 och 39 §§ stadgas förbehålla
sig eller annaa ägare av fastigheten rätt att frånträda avtalet före
arrendetidens slut; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

6 §•

Legan må ej utsättas i dagsverken eller annat arbete; dock må utan hinder
härav i arrendeavtalet göras sådant förbehåll om arbetsskyldighet för
arrendatorn, varom i 45—48 §§ är stadgat. Har legan, i sirid med vad nu
är sagt, utsatts i arbete, skab den, ändå att i avtalet annorlunda föreskrivits,
beräknas i penningar till belopp, som med hänsyn till förhållandena vid tiden
för aytalets slutande får gnses utgöra skäligt arrende.

Är ej annan tid utsatt, skall legan erläggas sist trp månader före varje
arrendeårs utgång.

Skall legan utgå i naturalster och saknas föreskrift om orten där dessa
skola avlämnas, skall avlämnandet ske å den arrenderade fastigheten eller,
om jordägaren det begär, vid utfartsväg från denna.

7 §•

8 §.

Ej må arrendatorn, i vidare mån än av andra stycket framgår, utan jordägarens
samtycke till annan överlåta arrenderätten.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande tio år, och vill arrendatorn
före arrendetidens utgång lämna från sig arrendet, hjude då jordägaren
att återtaga fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig ersättning
för arrenderättens värde. Vill ej jordägaren det, eller har han ej

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare
arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen
kan nöjas.

Vill jordägaren i fall varom i andra stycket är sagt återtaga fastigheten,
men kan ej överenskommelse träffas örn det belopp, som bör utgå till endera
parten, sedan jordägaren tillkommande husröteersättning avräknats
från ersättningen för arrenderättens värde, skall för frågans avgörande hållas
syn i den ordning varom i 11—13 §§ är stadgat; skolande därvid avträdesbrist
och ersättning för arrenderättens värde uppskattas var för sig.

9 §.

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant fall
arrendeavtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande,
men delägarna i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid
ej understigande tio år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt
8 § tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk av denna
rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga
fastigheten.

Vid livstidsarrende---uppsäga avtalet.

10 §.

Arrendatorn åligge---av jordägaren.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall hållas syn, när
arrendetiden börjar och när den slutar. Ej må i avtalet intagas förbehåll,
som med avseende å sätt och tid för synens förrättande eller beträffande fullföljd
av talan mot synen strider mot vad nedan i 11—13 §§ är stadgat. Har
sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

11 §•

Syn vid tillträde eller avträde skall förrättas av minst två med ortens förhållanden
förtrogna män, vilka uttagas bland nämndemän, ägodelningsnämndemän
eller de för lantmäteriförrättningar utsedda gode män eller ock
bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara.
Kunna jordägaren och arrendatorn ej enas om valet, nämne, på begäran av
endera, domaren i orten eller, om fastigheten hör till stad, där rådhusrätt
finnes, rådhusrättens ordförande synemän som nyss sagts. Mot synemän
gäde de jäv, som enligt rättegångsbalken gälla mot domare.

Yppas hos---är stadgat.

Tillträdessyn må---efter avträdesdagen.

12 §.

När syn---för förrättningen.

Menar part, att synemän är jävig, anmäle det vid synen, och give synemännen
däröver beslut. Ej må av part, som varit vid synen tillstädes, fråga
om jäv senare väckas, där ej jävet blivit veterlig! först efter synen, ej heller

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

155

må i något fall jäv göras gällande annorledes än i sammanhang med klander
av förrättningen; skolande beträffande rättighet för part att i rättegången
göra gällande jäv mot synemän vad i fråga om domarejäv är i allmänhet
stadgat i rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Vad nu stadgats
skall ock gälla, där part menar, att synemän, som förut suttit i nämnd eller
ägodelningsrätt eller varit god man vid lantmäteriförrättningar, icke vidare
är valbar till den befattning, eller att synemän icke är förtrogen med ortens
förhållanden.

över allt vad vid synen förekommer skall upprättas skriftlig handling, som
av synemännen undertecknas.

Vid synen skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom åbyggnad,
trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar
och vattenledningar, samt i penningar uppskattas vad till botande av därvid
befunna brister erfordras. Från synen må dock undantagas viss del av fastigheten,
så framt mellan jordägaren och arrendatorn överenskommes, i vad
mån brister därå skola tagas i beräkning, samt anteckning om sådan överenskommelse
göres i synehandlingen. Vid avträdessyn skall verkställas den
uppskattning, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 §.

Kostnaden för---gemensamt vidkännas.

13 §.

Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på sätt och
inom den tid 11 § bestämmer, åge efter stämning klandra densamma vid
domstol. Instämmer han ej talan inom nittio dagar från det synehandlingen
delgavs honom, gäde synen såsom fullt bevis för fastighetens skick vid tillträdet
eller avträdet; och vare motbevisning emot synen ej vidare tillåten.

Om vad missnöjd part har att iakttaga för fullföljd av talan mot synen
skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

16 §.

Vill arrendatorn j annat fall än 15 § avser i stället för byggnad, som han
mottagit, uppföra ny byggnad, ligge kostnaden därför å honom, där ej överenskommelse
med jordägaren kan träffas; åge dock, där byggnaden uppföres
efter plan, som av jordägaren godkänts, eller den eljest prövas vara för sitt
ändamål lämplig, vid avträdet, ändå att arrendeavtalet annorlunda bestämmer,
räkna sig till godo husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mottagna
byggnaden, med avdrag, där den nya byggnaden finnes behäftad med brist,
av kostnaden för bristens avhjälpande.

17 §.

Arrendatorn vare---varaktigt betesbruk.

Finnes när---större omfattning.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd
eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållnings -

156

Kungl. Majlis proposition nr 346.

sällskap anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning
med användande av tegelrör eller anlägga cementerad gödselstad, vare jordägaren
pliktig att till arrendatorn utgiva ersättning, beträffande täckdikning,
så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden, som
motsvarar värdet av rören, ävensom när fastigheten avträdes, för vad arrendatorn
i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt, samt beträffande
gödselstad, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av
kostnaden för gödselstadens anläggande, som motsvarar värdet av därvid
använt material. Från det belopp, som beräknats för utförande av täckdikning
utöver kostnaden för rören, skall dock avdrag ske ej mindre med en
tjugufemtedel för varje helt år, varunder arrendatorn utan förhöjning av
legan dragit nytta av täckdikningen, än även, därest å denna finnes brist,
med kostnaden för bristens avhjälpande.

18 §.

Har arrendatorn--- -— frånträder arrendet.

Nu hembjudes---därför göras.

Sker hembud -—---jordägaren gottgjort.

Förmenar jordägaren att lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger,
eller kan överenskommelse ej träffas örn vad han enligt denna paragraf
bör utgiva i lösen eller erhålla i gottgörelse, skall frågan därom avgöras
av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda
utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman,
eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje, åge domaren
eller utmätningsmannen i orten att förordna örn valet. Den, som ej
nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens
prövning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det
skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig
hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under
rättens prövning.

19 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från fastigheten,
ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; h^r arrendatorn,
när han skall avflytta, stråfoder kvar, vare han pliktig att till pris
motsvarande hälften av det i orten för dylikt foder gångbara övgrlåta def
till jordägaren. Kan ej överenskommelse träffas örn den ersättning, vilken
sålunda bör utgå, skall denna bestämmas j den ordning, som i 18 § stadgas.

23 §.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för sådan för fastigheten utgående
skatt eller allmän tunga, som enligt lag eller författning åligger jordägaren.
Förbehåll sorn strider häremot vare aton verkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

157

27 §.

Hava till följd av lahtmäteHförrättriing eller geiiöiti dbm i ä^dtvist fastig
hetens ägor till omfång eller läge så ändrats, att avkomsten och nyttan därav
för arrendatorn förringas, skall angående nedsättning i arrendeavgiften
och rätt för arrendatorn att uppsäga avtalet tillämpas väd i 26 § första stycket
stadgas.

Har för de vid lantmäteriförrättning fastigheten tillagda ägor jordägaren
fått utgiva ersättning för odling eller bättre hävd, men vill ej arrendatorn för
den ökadö avköittst och nytta, som för honom uppkommer, vidkännas skälig
förhöjning i arrendeavgiften, vare jordägaren öppet att frånträda avtalet;
uppsäge dock avtalet inom ett år efter det tillträde av ägolotterna skett, eller
vare sin rätt därtill förlustig. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande
tillämpning, där jordägaren fått vidkännas kostnad för torrläggning av mark
enligt vattenlagen eller för byggande av enskild väg; skolande den tid, inom
vilken uppsägning skall ske, räknas från det företaget fullbordades.

28 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma,
gäde Utan särskilt förbehåll arrendéavtälét mot hye ägaren.

29 §.

Nu har i arrendeavtal skett ändring eller tillägg, utan att sådant anmärkts
å jordägårens exemplar äv bandhagen; Var ej vad sålunda ändrats eller tilllagts
nye ägaren kunnigt när överlåtfelsen skedde, och vill hän det fej godkänna,
give det arrendatorn till känna inom en månad efter det denne underrättade
honom om ändringen eller tillägget, eller gälle det mot honom såsom
hade han det godkänt. Sker sådant tillkännagivande, äge arrendatorn därefter
tid av en månad att uppsäga avtalet.

32 §.

Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt eller intecknad
fordran jämlikt 15 § lagsökningslagen fastställd till betalning ur fastigheten,
äge arrendatorn frånträda avtalet och bekomma ersättning för skada; uppsäge
dock avtalet inom en månad efter det han erhöll kunskap örn utmätningen
eller fastställandet till betalning, eller vare sin rätt därtill förlustig.
Varder utmätningen upphävd, eller kommer eljest frågan örn fastighetens
försäljning att förfalla, må ej därefter uppsägning ske.

Vad sålunda---i konkurs.

Föres, innan---uppsägning ske.

33 §.

Försättes arrendatorn---att gälla.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill
rätt, dock vid arrende för viss tid ej understigande tio år endast mot skyl -

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

dighet att gälda ersättning för arrenderättens värde såsom i 8 § sägs. Var avtalet
slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe,
och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren
ej uppsäga avtalet, där borgenärerna inom tre månader från utgången
av den för bevakning av fordringar utsatta tid gitta visa, att överlåtelse skett
i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort
bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

36 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att uppsäga
avtalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande av arrende utöver en månad
efter förfallodagen eller undandrager sig att utgöra honom enligt avtalet
åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utförande visar
tredska;

2. om han gör sig skyldig till vanvård av fastigheten, eller om han, där
jordägaren efter ty i 24 § sägs lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens
bruk, eftersätter vad enligt sagda paragraf åligger honom och icke på
tillsägelse vidtager rättelse;

5. om han mot stadgandet i 19 § från fastigheten bortför stråfoder eller
gödsel;

6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark förövar
åverkan eller olovligen jagar eller fiskar;

7. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som under
6 är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan skilja
den brottslige från tjänsten;

8. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett sådant leverne,
som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen; eller

9. om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande
måste anses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsidosätter sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som i denna paragraf avses, vad arrendatorn låtit komma sig
till last vara av ringa betydenhet, må ej arrendatorn skiljas från arrendet.

Uppsäges avtalet---till skadestånd.

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 346■

37 §.

Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande, som i 36 §
1, 2, 3, 7 eller 8 sägs, men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk av sin
rätt att uppsäga avtalet, eller har i fall, som i 36 § 4, 5, 6 eller 9 avses, jordägaren
icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap
örn förhållande som där avses, äge ej sedan jordägaren åberopa förhållandet
såsom grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

42 §.

Häftar arrendatorn, när han skall avträda fastigheten, i skuld för arrende
eller för ersättning, som vid avträdessyn eller genom skriftlig överenskommelse
blivit bestämd, eller är utskyld eller avgift, för vilken arrendatorn
skolat ansvara, icke av honom gulden; då vare jordägaren berättigad att av
arrendatorn tillhöriga lösören och byggnader, som finnas å fastigheten, kvarhålla
så mycket, som svarar mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt
för sig eller ställer jordägaren säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas
egendom, som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från utmätning.

Hade jordägaren----nyss sagts.

43 §.

Avtal mellan jordägare och arrendator, enligt vilket framtida tvist med
anledning av arrendeförhållandet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän,
utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, må ej
göras gällande i fråga om arrendatorns rätt eller skyldighet att tillträda eller
kvarsitta å fastigheten.

Skiljeavtal, som i första stycket sagts, vare ej heller gällande såvitt därigenom
skiljemän utsetts i avtalet eller bestämmelser meddelats om skiljemännens
antal eller om sättet för deras utseende eller beträffande förfarandet
vid skiljenämnden; och skall förty i berörda hänseende lagen örn skiljemän
tillämpas. Vad nu sagts utgöre dock ej hinder för att bestämma den tid,
inom vilken skiljemannaåtgärden skall vara avslutad, kortare än den i nämnda
lag angivna tiden av sex månader.

44 §.

Om upplåtelse av viss kronojord under besittningsrätt för obegränsad tid
(åborätt) är särskilt stadgat.

Om arbetsavtal i samband med jordbruksarrende.

45 §.

Förbehåll i arrendeavtal, att arrendatorn skall till jordägaren eller annan
utgöra arbete, må ej innefatta skyldighet för arrendatorn att på tillsägelse ut -

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

göra tjänstbarhet utöver fastställt antal dagsverken eller annat bestämt arbete.
Sker annorledes, vare förbehållet utan verkan.

Skall arrendatorn enligt arrendeavtalet utgöra dagsverken och är ej däri
bestämt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet
dagsverken jämnt fördelas på årets veckor i den mån det kan ske. För
varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift örn utgörande av visst
antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid skall jordägaren
i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra
dagsverken. Ej vare, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn
pliktig att för arbetets utförande inställa sig förr än å andra dagen efter det
dylik uppgift meddelats honom. Arbetet må ej, ändå att annorlunda är avtalat,
så utkrävas, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk;
dock utgöre vad nu sagts ej hinder för utkrävande av jordbruksdagsverken
enligt den fördelning, sorn genom avtalet blivit bestämd.

I arrendeavtalet må ej intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt
annan än jordägaren. Har sådant förbud stadgats, vare det utan verkan.

46 §.

Är arrendatorn enligt arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren
och arrendatorn skyldig att utgöra arbete, skall, ändå att i avtalet annorlunda
blivit bestämt, ersättning utgå för arbetet efter pris motsvarande det, som
vid tiden för arbetets utförande är under jämförliga förhållanden gängse i
orten.

47 §.

Där jordägaren ej tillhandahåller arrendatorn arbete, som denne enligt
arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn är skyldig
utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, åge arrendatorn
uppsäga arrendeavtalet. Ej må dock uppsägning ske, där arrendatorns
förlust av arbetsinkomst är av ringa betydelse eller efter det arbete varom
nu är sagt ånyo tillhandahållits arrendatorn. Har ej jordägaren inom en månad
efter det han mottagit uppsägningen tillkännagivit för arrendatorn, att
han ej vill därmed åtnöjas, skall så anses, som om jordägaren godkänt uppsägningen.

I fall varom i första stycket är sagt vare arrendatorn, evad uppsägning sker
eller icke, berättigad att av jordägaren bekomma skäligt skadestånd, såvida
ej jordägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete nödvändiggjorts av förändrade
ekonomiska eller tekniska förhållanden.

Ej må arrendatorns rätt enligt denna paragraf inskränkas genom förbehåll.
Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

48 §.

Vad i 45—47 §§ stadgas skall ej äga tillämpning å skjutsning, vedhuggning
eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3-16.

161

Särskilda bestämmelser för vissa jordbruksarrenden.

49 §.

Bestämmelserna i 50—69 §§ skola med de undantag nedan angivas äga tilllämpning
å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio
hektar odlad jord, såvida densamma

tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller

utgöres av torp eller annan jord, som tillhör enskild person eller fideikommiss
och lyder under huvudgård; eller

Stadgandena i 50—57 och 67 §§ skola dock ej äga tillämpning, om med
upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft
för jordbruk, skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser
sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt
arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga
bärgning.

Vad i 58 § andra stycket och 63 § stadgas äge ej tillämpning med avseende
å fastighet, som tillhör enskild person eller fideikommiss och lyder under
huvudgård.

50 §.

Upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid avtalad,
gällö upplåtelsen likväl för tid som nyss är sagd.

51 §.

Vid utgången av arrende som gäller för viss tid äge arrendatorn, där ej annat
följer av vad i 53 § stadgas, rätt till nytt arrende för en tid av fem år;
och må sådan optionsrätt ånyo utövas vid utgången av vart femte år.

52 §.

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, give han det jordägaren till
känna senast ett år före arrendetidens utgång på sätt örn uppsägning är
stadgat. Sker ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn
anses hava åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år.

53 §.

Har arrendatorn i påtaglig mån eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet
eller har han eljest i skötseln av jordbruket icke ådagalagt den omsorg,
som skäligen kunnat fordras, eller avser jordägaren, ali han själv, hans

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 346.

162

Kungl. Maj-.ts proposition nr 346.

make, bröstarvinge eller ock adoptivbarn eller dess bröstarvinge skall bruka
fastigheten, eller måste det på grund av särskilda förhållanden anses
för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten,
skall rätten till nytt arrende förfalla, såframt jordägaren senast ett
år före arrendetidens utgång på sätt om uppsägning är stadgat lämnar meddelande
därom med uppgift tillika att arrendatorn, därest han icke vill åtnöjas
härmed, har att inom en månad instämma talan om optionsrättens bibehållande.
Där arrendatorn ej inom nämnda tid instämt sådan talan, skall så
anses, som örn han medgivit skyldighet att avflytta.

54 §.

Där jordägaren eller arrendatorn, med avseende å nytt arrende varom i
51 § är sagt, vill påkalla ändring av arrendevillkoren, give det den andre till
känna på sätt om uppsägning är stadgat senast åtta månader före arrendetidens
utgång med uppgift tillika å de ändringar som äskas. Har sådant tillkännagivande
skett men kan ej överenskommelse ernås angående de begärda
ändringarna, skall frågan därom avgöras av skiljemän; och skall beträffande
sådan tvist vad i lagen örn skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning,
dock med iakttagande av vad i 55 § finnes särskilt föreskrivet.

55 §.

56 §.

Är vid arrendetidens utgång tvist om rätt till nytt arrende eller om ändring
av arrendevillkoren ännu icke avgjord, skola, intill dess så skett eller,
i följd därav att rätt till nytt arrende funnits ej tillkomma arrendatorn, för
honom inträtt skyldighet att avflytta, de förut gällande arrendevillkoren
tillämpas, så framt ej annat är avtalat.

Prövar rätten att arrendatorn ej äger åtnjuta nytt arrende, vare arrendatorn
pliktig att utan särskild anmaning avträda fastigheten å den fardag,
som infaller näst efter det domen meddelades; och njute i sådant fall jordägaren,
där han ej åtnöjes med den lega, vartill han enligt första stycket är
berättigad, den ytterligare ersättning som finnes skälig.

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

57 §.

Sker försäljning av fastigheten, åge arrendatorn, så framt han förvarat
sin rätt till nytt arrende, att under de villkor och i den ordning, varom stadgas
i lagen om utövande av förköpsrätt, lösa till sig fastigheten till samma
pris som köparen utfäst.

Motsvarande rätt tillkomme arrendatorn i fall där fastigheten går i byte.

58 §.

Lega skall vara till sin storlek bestämd.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn skälig nedsättning
i legan; och skall i ty fall vad i 36 § stadgas angående påföljd av
dröjsmål med erläggande av arrende icke äga tillämpning, där arrendatorn
före förfallodagen påyrkat nedsättning i legan och inom en månad efter det
legan blivit slutligen bestämd erlägger densamma.

59 §.

Befinnes vid tillträdessynen i fråga om fastighetens åbyggnader föreligga
brist, för vilkens undanröjande det enligt första stycket ankommer på jordägaren
att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet
samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläggas
jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Verkställer ej
jordägaren arbetet inom den utsatta tiden, äge arrendatorn utföra det i jordägarens
ställe; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet,
där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten är i
bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften; äge
ock rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn i fall som nu sagts brist i jordägarens ställe, äge han
i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda
belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen
utfört arbete, som vid syn ålagts honom, vare berättigad att påkalla särskild
syn, som i 14 § andra stycket sägs.

60 §.

Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga byggnader
äro nödiga för jordbruket.

Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till
last, att nybyggnad eller ombyggnad sker av hus, som enligt vad sålunda

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

bestämts är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verkställes
annan än mindre reparation, vare jordägaren skyldig att utan oskäligt
dröjsmål därom besörja. Underlåter han det, vare lag som i 59 § sägs, dock
att vad där stadgas om tillträdessyn i stället skall gälla särskild syn, som i
14 § andra stycket sägs.

61 §.

Arrendatorn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga
byggnader, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och underhålla
övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden
försämras; åge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns
vållande timat å byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för kostnaden.
Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren,
när fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då hava på egen bekostnad
avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse
av jordägaren.

62 §.

63 §.

64 §.

Avser upplåtelsen jord belägen inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,
Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs eller Värmlands län eller
inom den del av Örebro län, som omfattar Karlskoga stad samt Degerfors,
Bjurtjärns, Grythyttans, Hällefors, Hjulsjö, Järnboås, Nora, Vikers och Ljusnarsbergs
socknar, vare arrendatorn berättigad att på lämpligt ställe å den
arrenderade jorden eller, om denna utgör allenast visst område av en jordägaren
tillhörig, särskilt för sig registrerad fastighet, å annan mark, som hör
till fastigheten, efter anvisning taga erforderligt virke till vedbrand och till
mindre reparationer ävensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning
samt nödiga redskap. Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å
fastigheten under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej därav kan erhålla
sitt fulla virkesbehov, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn
lägligt sätt tillhandahålla denne det felande.

Saknas å arrenderad jord, belägen inom område som i första stycket sägs,
erforderligt bete för de hästar och nötkreatur som kunna vinterfödas därå,
vare arrendatorn efter ortens sed berättigad till nödigt bete jämväl å övrig
skog eller utmark som hör till samma fastighet; dock att därvid må av jord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

165

ägaren undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar som
av betesrätten skulle lida märkligt intrång.

65 §.

Ej må i arrendeavtalet intagas förbehåll, att avtalet i händelse av arrendatorns
död skall upphöra att gälla. Har sådant förbehåll skett, vare det
utan verkan.

Mot arrendatorn vare ock förbehåll utan verkan, om det strider mot vad
som stadgats i 8 § andra och tredje styckena, 9 §, 12 § sista stycket, 17 §,
18 § tredje och fjärde styckena utom vad angår elektrisk anläggning, 50—61
§§ eller 63 eller 64 §.

66 §.

67 §.

Har rätt till nytt arrende jämlikt 53 § förfallit på den grund att jordägaren
avsett att själv bruka fastigheten, vare jordägaren skyldig att inhämta jordbrukskommissionens
tillstånd, därest han, innan två år förflutit från arrendets
upphörande, vill sälja fastigheten, eller om han, inom fem år från samma
tidpunkt, vill ånyo upplåta fastigheten på arrende. Vad sålunda stadgats
åge motsvarande tillämpning, där avsikten varit att anhörig till jordägaren
skulle bruka fastigheten men jordägaren vill sälja eller utarrendera till
annan.

Bryter jordägaren mot vad nu föreskrivits, vare straffet dagsböter.

68 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal undantages
från tillämpning av något av stadgandena i 50—61 §§ eller 63—
65 §§ och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande därtill må sökas, ankomme
på jordbrukskommissionen att medgiva sådant undantag. Såsom
sådan omständighet skall särskilt anses, att jordägaren, för att kunna planmässigt
ombesörja åbyggnadernas iståndsättande å ett flertal utarrenderade
brukningsdelar, är i behov av anstånd med byggnadsskyldighetens fullgörande
i det föreliggande fallet, eller att det för jordägaren, med hänsyn till dennes
eget jordbruk eller skogsbruk, är av synnerlig vikt att över det arrenderade
området äga friare bestämmanderätt än som följer av nämnda stadganden.

Avslås ansökningen, skall arrendeavtalet, örn däri intagits förbehåll varom
i första .stycket är sagt, anses förfallet, så framt ej avtalet annorlunda stadgar.

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

över jordbrukskommissionens beslut i ärende som nu sagts må besvär anföras
hos Konungens befallningshavande inom trettio dagar, räknade från det
klaganden erhöll del av beslutet. Den, som ej nöjes åt Konungens befallningshavandes
beslut, åge föra klagan däröver i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.

69 §.

Förseelse, varom stadgas i 67 §, åtalas efter angivelse av jordbrukskommissionen
av allmän åklagare vid allmän underrätt i den ort, där fastigheten
är belägen.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan och må i händelse av
bristande tillgång till deras gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

Om arrende för annat ändamål än jordbruk.

70 §.

Avtal, varigenom jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk,
skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda
åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 §, 5 § första stycket, 6—9 §§,
18 § utom vad angår elektrisk anläggning, 22, 25 och 26 §§, 27 § första stycket,
29—34, 36—41 §§, 42 § första stycket samt 45—48 §§ äga motsvarande tilllämpning;
dock att stadgandena i 29 § och 42 § första stycket skola äga tilllämpning
allenast, om avtalet var skriftligen upprättat, samt att vad 33 §
stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall tillämpas
efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde skett, där
arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för avtalets fullgörande
ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Är ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det uppsägning
å någondera sidan skett.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma,
gäde utan särskilt förbehåll arrendeavtalet mot nye ägaren, där avtalet var
skriftligen upprättat; var ej avtalet så upprättat, och vill ej nye ägaren låta
arrendatorn kvarsitta, uppsäge han avtalet inom tre månader efter det överlåtelsen
skedde, eller vare avtalet mot honom gällande.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan
allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

167

3 KAP.

2 §•

Innefattar avtal, som avses i 1 §, tillika upplåtelse av jord att i förening
med lägenheten nyttjas och skall jorden användas för trädgårdsodling eller för
annat ändamål än jordbruk, skall ändock å avtalet tillämpas vad om hyra är
stadgat.

Örn upplåtelse — — — om bostadsrättsföreningar.

21 §.

Har avtal---hyran beräknas.

Beträffande lägenhet---avtalad förfallodag.

Hyran skall---kostnaden därför.

Har från —--till postgirokontoret.

Vad i 2 kap. 45—48 §§ stadgas örn arrendeavtal skall äga motsvarande
tillämpning beträffande hyresavtal.

28 §.

Vad i 2 kap. 29 § stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämpning
å hyresavtal, om detsamma skriftligen upprättats.

I övrigt skall beträffande hyresavtal vad i 2 kap. 30 och 31 §§ stadgas om
arrendeavtal äga motsvarande tillämpning; dock att hyresgäst icke äger att
å hyresbelopp, som förfaller till betalning mer än sex månader efter det han
fick kunskap örn överlåtelsen, avräkna fordran hos förre ägaren eller att i
fråga om sådant belopp åberopa uppgörelse, som träffats med denne, med
mindre nye ägaren hade kunskap örn uppgörelsen när överlåtelsen skedde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Genom denna lag upphävas lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende
av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand, 10 § lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 22) om vad iakttagas skall i avseende å införande av
lagen örn nyttjanderätt till fast egendom ävensom 40 § sista stycket förordningen
den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Ilar arrendeavtal, som gäller för viss tid, slutits före denna lags ikraftträdande,
skola, där upplåtelsen avser sådan brukningsdel, som i 2 kap. 49 §

168

\ Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

första stycket omförmäles, samt vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller
ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar, brukat fastigheten
under sammanlagt minst tio år, bestämmelserna i 51—54 §§, 55 § andra
stycket och 56 § samma kapitel tillämpas å avtalet; skolande sedan ny arrendeperiod
börjat jämväl övriga bestämmelser i denna lag vinna tillämpning.

Därest i fall, varom i tredje stycket är nämnt, arrendetiden utgår under
första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt
arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit till
stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft tillkännagivit
sin önskan att avflytta. Med avseende å nämnda arrende, varå
bestämmelserna i denna lag skola erhålla tillämpning, äge vardera parten
påkalla prövning av arrendevillkoren med iakttagande därav, att de i 2 kap.
54 § angivna tiderna skola hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i tredje eller fjärde stycket arrendator efter
arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,
ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat
sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor
blivit bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och 60 §§
avsedda skyldigheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse
må ock, där sådana särskilda omständigheter som i 68 § avses visas därtill föranleda,
kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder, dock ej för längre
tid än intill dess femton år förflutit från lagens ikraftträdande, över jordbrukskommissionens
beslut må klagan föras i den ordning 68 § tredje stycket
stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal,
som slutits före lagens ikraftträdande, därest avtalet avser sådan fastighet,
som i 49 § första stycket samma kapitel omförmäles.

Kungl. Mai.ts proposition nr 346.

169

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287)
angående uppsikt å vissa jordbruk.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 5 och 8 §§ lagen den 27 juni 1927 angående
uppsikt å vissa jordbruk skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

1 §•

Är brukningsdel av den beskaffenhet och omfattning och tillhör den sådan
ägare, att bestämmelserna i 2 kap. 49—69 §§ lagen om nyttjanderätt till fast
egendom helt eller delvis äga tillämpning när brukningsdelen utarrenderas,
skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig genom
att jordbruket så vanskötes att dess vidmakthållande äventyras eller genom
att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

3 §.

Till vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på
grund av sin naturliga beskaffenhet, belägenhet eller annan omständighet
måste anses olämplig för jordbruk.

Ej heller skall den omständigheten, att byggnad bortföres eller lämnas
utan underhåll, anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till
följd av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga
fördelar för jordbruksdriften.

5 §.

De sålunda----finnas nödiga.

8 §•

Eftersättes åtgärd, för vars fullgörande tid blivit bestämd jämlikt 6 § eller
7 § första eller andra stycket, skall, där ägaren är bolag eller ekonomisk

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

förening, envar, som under den föresätta tiden enligt stadgande i lag ägt
företräda bolaget eller föreningen, samt, där ägaren är stiftelse eller ideell
förening, envar, som under sagda tid varit ledamot i styrelsen för stiftelsen
eller föreningen, straffas med dagsböter; dock vare den, som finnes ej hava
i avsevärd grad bidragit därtill att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar
fri. Är ägaren enskild person, skall vad nu är sagt örn företrädare för bolag,
förening eller stiftelse äga motsvarande tillämpning å honom och den eller
dem, som enligt stadgande i lag må hava företrätt honom.

Till straff varom i första stycket sägs må dock ej dömas den, som på
grund av medellöshet eller av annan giltig orsak varit urståndsatt att fullgöra
den åtgärd varom är fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

171

Förslag

till

Lag

om utövande av förköpsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är arrenderätt jämlikt 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom
förenad med förköpsrätt, må denna av arrendatorn utövas, när försäljning
sker av fastighet, som sammanfaller med det arrenderade området eller av
vars odlade jord större delen ingår i arrendet.

2 §•

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens make, bröstarvinge,
adoptivbarn eller dess bröstarvinge eller ock säljarens syskon, ej heller där
fastigheten säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder eller där
viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.

Sker försäljningen i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas.

Har jordägaren inom två år före försäljningen bjudit arrendatorn att förvärva
fastigheten och har arrendatorn icke inom två månader därefter meddelat
jordägaren, att han vill förvärva fastigheten på de erbjudna villkoren,
må förköpsrätten ej göras gällande, med mindre försäljningen skett på villkor,
som för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de, på vilka han erbjudit
arrendatorn fastigheten.

3 §•

Ej må förköpsrätt utövas allenast i fråga om en del av den försålda fastigheten.

4 §•

Ej må utan köparens medgivande talan örn förköp återkallas.

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

5 §.

Anmäler köparen, med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt avskrift,
sitt fång för arrendatorn, åligger det denne, vid äventyr av talans
förlust, att inom en månad från det anmälan skedde instämma sin talan samt
därom göra anmälan för antecknande i fastighetsboken.

Ej vare avsägelse av förköpsrätt bindande för arrendatorn med mindre
han tagit del av köpehandlingen.

6 §•

7 §•

8 §.

Bifalles arrendatorns talan, skall rätten fastställa vad arrendatorn enligt
9 § har att betala ävensom utsätta viss dag, då arrendeavtalet skall upphöra
att gälla och fastigheten anses övergå i arrendatorns ägo.

9 §.

Vid utövande av förköpsrätt åligger det arrendatorn att inom tre månader
från den jämlikt 8 § utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyldighet
ej blivit fullgjord, till säljaren utgiva köpeskillingen för den
fastighet som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld, som därå enligt
köpeavtalet skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens förvärv av
fastigheten.

Å de belopp, som arrendatorn jämlikt denna paragraf har att utgiva, skall
han gälda ränta efter sex procent från den utsatta dagen.

10 §.

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, ankomme
på den vinnande att därom göra anmälan hos inskrivningsdomaren
för antecknande i fastighetsboken.

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

11 §•

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 oktober
1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,
Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 31 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över
jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 februari
1943, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående
uppsikt å vissa jordbruk; samt

3) lag örn utövande av förköpsrätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av häradshövdingen Einar Anderberg.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Lagrådet:

Den reform av arrendelagstiftningen, som innefattas i det remitterade förslaget,
utgör resultatet av mångåriga strävanden, vilka syftat till en förbättring
av arrendatorsklassens ställning i socialt hänseende. Även om jordbruksnäringens
befrämjande är ett huvudsyfte för all arrendelagstiftning,
torde dock de föreslagna lagändringarna böra i främsta rummet bedömas såsom
en socialpolitisk åtgärd. Reformen är i detta hänseende av genomgripande
beskaffenhet. Det främsta uttrycket härför är den föreslagna utvidgningen
av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen. Till
denna komma enligt förslaget att överföras de stora arrendekategorier som
utgöras av arrenden under gods i enskild ägo, fideikommiss, stiftelser och

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 3-16.

ideella föreningar, samtidigt som den nedre arealgränsen helt borttages och
den övre gränsen höjes från tjugufem till femtio hektar odlad jord.

Även innehållet i den sociala arrendelagstiftningen blir enligt förslaget i
väsentlig mån nytt. Främst söker förslaget att lösa den betydelsefulla frågan
örn ökad trygghet för besittningens fortbestånd. Med de föreslagna reglerna
angående optionsrätt öppnas möjlighet för en skötsam arrendator att på
villkor, som kunna fastställas av opartiska skiljemän, erhålla nytt arrende
varje gång en avtalsperiod utlöper. Vid arrendatorns frånfälle kan optionsrätten
övergå till arvinge som vill efterträda den avlidne. Optionsrätten är
emellertid ej avsedd att hindra jordägaren eller någon honom närstående att
övertaga jordens brukande. Systemet med optionsrätt har erhållit en utbyggnad
i form av förköpsrätt. Denna innebär att arrendatorn, om fastigheten
säljes till någon utomstående, principiellt äger inlösa denna till det pris som
köparen utfäst. Bestämmelserna om optionsrätt och förköpsrätt lia dock,
jämte reglerna om minimiarrendetid, begränsats så att de i stort sett icke
äga tillämpning å smärre arrendeupplåtelser vilkas ändamål väsentligen är
att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft.

Den i sociala arrendelagstiftningen föreskrivna byggnadsskyldigheten för
jordägaren framträder såsom särskilt betydelsefull därigenom att reglernas
tillämpningsområde, på sätt nyss berörts, vidgas till att omfatta ytterligare
kategorier arrenden. Medan för arrendatorer, som inneha ställen under gods
i enskild ägo, fideikommiss, stiftelser och ideella föreningar, byggnadsbeståndets
upphjälpande kommer att, när detta efter hand kan genomföras,
innebära en avsevärd förmån, medför å andra sidan byggnadsskyldigheten
för jordägaren en ej ringa tunga.

Beträffande bestämmelserna örn arbetsavtal innefattar förslaget viktiga
nyheter av socialpolitisk innebörd. Genom förbud mot legans utsättande i
arbete avskaffas systemet med dagsverkstorp, med vilket sedan länge missnöje
försports. Medan jordägarens behov av arbetskraft avses skola tryggas
genom den bibehållna möjligheten att i arrendeavtalet intaga förbehåll om
arbetsskyldighet, giver förslaget arrendatorn trygghet att hans arbetsprestationer
icke underbetalas; för arbetet skall nämligen alltid utgå ersättning
efter gängse pris i orten vid tiden för arbetets utförande. Denna prisregel,
liksom ock de delvis nya bestämmelser som avse att trygga arrendatorns rätt
att få utföra arbetet, har gjorts tillämplig även på avtal som äro fristående
i förhållande till arrendeavtalet.

I remissprotokollet har understrukits att syftet att stärka arrendatorns ställning
i socialt hänseende låter sig väl förena med den näringspolitiska uppgiften
att befrämja jordbrukets utveckling. Av anordningen med optionsrätt har
synts kunna förväntas, att arrendatorn mer än hittills skall finna med sin fördel
förenligt att genom insats av arbete och kapital bidraga till fastighetens
förkovran. Vidare har del utsträckta tillämpningsområdet för reglerna örn ersättning
för jordförbättring ansetts få stor betydelse i förevarande hänseende.

Det medel, varav lörslagel betjänat sig för att tillgodose allmänna intressen
av förut angivna slag, är i främsta rummet en utvidgning av den tvingande

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

regleringen. Denna har försiggått på två sätt, dels genom förutnämnda överföring
av arrendekategorier från allmänna till sociala arrendelagen dels ock genom
upptagande av nya tvingande bestämmelser. Resultatet härav har blivit,
att avtalsfriheten på förevarande område undergått en ganska stark beskärning,
något som ej stått alt undvika därest syftet med förslaget skolat
kunna vinnas. Valet mellan tvingande och dispositiv anordning har funnits
böra träffas efter vad ur synpunkten av allmänt gagn och med tillbörlig
hänsyn till båda kontrahenternas intressen finnes skäligt. Avvägningen har
medfört en förskjutning lill nackdel för jordägaren, varigenom i sin tur vissa
återverkningar, såsom på dennes villighet att upplåta jord på arrende, kan
bliva en följd. Det är framförallt från denna utgångspunkt som erinringar
framkommit mot det av arrendeutredningen uppgjorda förslaget. Från många
håll har gjorts gällande, att förslaget alltför ensidigt tillgodosåge arrendatorernas
intressen och att tvångsbestämmelserna till deras förmån lade en alltför
tung börda på jordägarna. I remissförslaget ha erinringarna till viss grad
vunnit beaktande, särskilt beträffande optionsrätt och förköpsrätt ävensom
kontrollsystemet.

Den föreslagna lagstiftningen vilar enligt lagrådets mening på en omsorgsfull
och skickligt genomförd utredning. Naturligen är det dock vanskligt att
bedöma huruvida förslaget på alla punkter träffat den rätta avvägningen mellan
de intressen som därav beröras. Med hänsyn till de spörsmål av betydande
räckvidd som innehållas i förslaget, övervägande av samhällsekonomisk, jordbrukspolitik
och socialpolitisk natur, möta stora svårigheter att överblicka
huru lagstiftningen kommer att verka i det praktiska livet. Ur de synpunkter
lagrådet främst har att företräda synes emellertid förslaget kunna i stort
sett godtagas såvitt angår huvudlinjerna. Vad särskilt beträffar de inskränkningar
i äganderätten till jorden som ske genom arrendatorn tillagd optionsrätt
och förköpsrätt torde dessa i den gestaltning de slutligen fått — om
än avsevärda — näppeligen kunna sägas gå längre än som låter sig förena
med allmän rättsuppfattning och överensstämmer med främjande av allmänt
väl. Till frågan örn tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen
vill dock lagrådet återkomma.

I samband med revisionen av bestämmelserna för de sociala arrendena ha
på den allmänna arrenderättens område föreslagits flera ändringar av delvis
principiell innebörd, särskilt i fråga om arrendeavtalets form och syneinstitutets
rättsliga ställning. Beträffande hithörande liksom övriga särskilda frågor
hänvisas till yttrandena vid de olika paragraferna.

Bestämmelserna i den norrländska arrendelagen och de sociala bestämmelserna
i nyttjanderättslagen ha sammanarbetats och under särskild avdelning
upptagits i sistnämnda lag, varigenom ökad klarhet och överskådlighet vunnits.
Med undantag för allenast ett par punkter har enhetlighet åvägabragts.
I de fall då sakliga skiljaktigheter föreligga mellan de båda lagarnas innehåll
och ett val således måst träffas, åt vilkendera lagens ståndpunkt företräde
borde givas, synas avgörandena ha tillkommit med stor omsikt.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 346.

177

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

1 KAP.

9 §•

Lagrådet:

I syfte att undanröja den osäkerhet i fideikommissarrendatorernas besittning,
som förelåg i följd därav att arrendeavtalen upphörde att gälla vid fideikommissrättens
övergång till ny innehavare, genomfördes år 1921 en lag
av huvudsakligen det innehåll, att ett för viss tid eller arrendatorns livstid
slutet arrendeavtal rörande annan fideikommissjord än huvudgård skulle som
regel gälla jämväl för ny innehavare av fideikommisset. Lagens bestämmelser
infogades år 1927, efter viss ändring, i nyttjanderättslagen där de — under en
särskild rubrik »Om jordbruksarrenden under fideikommiss» — erhöllo sin
plats i 2 kap. 56 §. Med hänsyn till remissförslagets allmänna uppställning, som
ej upptager något särskilt avsnitt om arrende av fideikommissjord, föreslås nu
att innehållet i nämnda lagrum efter vissa jämkningar skall överföras till
1 kap. och där upptagas i förevarande nya paragraf.

Ifrågavarande bestämmelser äro närmast avsedda för jordbruksarrenden.
Jämlikt 2 kap. 57 § i dess nuvarande lydelse äga de motsvarande tillämpning
jämväl beträffande s. k. lägenhetsarrende!!. Däremot gälla de icke i fråga örn
hyra. I remissförslaget föreslås emellertid att de skola avse jämväl hyresavtal,
dock även här med undantag för huvudgård. Motivet härtill angives
vara att den olikhet i fråga örn besittningsskydd, som med hänsyn till gränsdragningen
mellan arrende och hyra framträder mellan olika kategorier av
torpupplåtelser under fideikommiss, knappast är tillfredsställande; sålunda
borde exempelvis en upplåtelse genom hyresavtal av en stuga med tillhörande
trädgård å fideikommissjord i nu förevarande hänseende åtnjuta samma
besittningsskydd som upplåtelse på arrende av en liknande lägenhet.

På sätt framgår av motiveringen torde den föreslagna utsträckningen av tilllämpningsområdet
för ifrågavarande bestämmelser sakna betydelse såvitt gäller
hyresavtal i allmänhet. Endast i fråga om hyresavtal som tillika innefattar
upplåtelse av jord alt nyttjas i förening med den uthyrda lägenheten lärer
tillämpning av förevarande stadgande överhuvud kunna ifrågakomma. Ej ens
inom ett sålunda begränsat område torde något nämnvärt praktiskt behov av
en dylik regel föreligga (jfr i detta sammanhang de nya reglerna i 3 kap.
38—40 §§ om hyresgästs skydd mot ogrundad uppsägning). Med hänsyn härtill
och då, såsom arrendeutredningen erinrat, vid en ifrågasatt avveckling av
fideikommissen förevarande bestämmelser torde komma att ersättas med
liknande i den särskilda lag som må vara behövlig för avvecklingens genomförande,
synas goda skäl föreligga att icke nu, i den allmänna nyttjanderättslagen,
utsträcka området för deras tillämpning.

Bihang till riksdaqens protokoll 1943. 1 sami. ?Vr 343.

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Därest bestämmelserna, i enlighet med vad lagrådet sålunda töreslår, bibehållas
vid deras nuvarande tillämpningsområde, kunna de uppenbarligen icke
intagas i nyttjanderättslagens första kapitel, vilket såsom kapitelrubriken
utvisar avser nyttjanderätt i allmänhet. Men oavsett frågan örn deras utsträckning
att omfatta jämväl hyra synes placeringen i 1 kap. 9 § knappast kunna
godtagas, ej ens som ett provisorium. Stadgandena i nämnda kapitel äro icke
inskränkta till att gälla arrende och hyra; genom sitt innehåll och sin avfattning
framstå de såsom tvingande utan att detta — såsom är erforderligt i
fråga om förevarande bestämmelser — behöver särskilt utmärkas; upptagandet
av bestämmelserna sist i kapitlet, efter regleringen av vissa speciella nyttjanderättigheter
m. m., tillgodoser icke nödiga anspråk på inre sammanhang
paragraferna emellan.

En lämpligare placering erliålles enligt lagrådets mening, därest bestämmelserna
upptagas såsom ett andra stycke i 2 kap. 28 §; anses de böra gälla
jämväl hyra, kan i enlighet med lagens uppbyggnad hänvisning till nämnda
lagrum ske i hyreskapitlet, 28 §. Som stadgandet är tvingande, torde en följd
av omplaceringen bliva att hänvisning sker, liksom nu, i 2 kap. 3 § till 28 §.
Då bestämmelserna äro avsedda att, såsom för närvarande, gälla även lägenhetsarrenden,
bör vidare hänvisningen i remissförslagets 2 kap. 70 § avse, i
stället för såsom nu 56 §, 28 §.

2 KAP.

Lagrådet:

Såsom en följd av det förändrade materiellträttsliga innehåll, som förevarande
kapitel enligt remissförslaget skall erhålla, har kapitlet fått en i förhållande
till gällande lag något ändrad uppställning. I nära anslutning till vad
för närvarande är fallet har större delen av innehållet uppdelats på tre avdelningar
under följande rubriker, nämligen »Allmänna bestämmelser örn
jordbruksarrende», upptagande de bestämmelser som äro avsedda att reglera
jordbruksarrende i allmänhet, »Särskilda bestämmelser för vissa jordbruksarrenden»,
valunder sammanförts de regler, tillhörande den sociala arrendelagstiftningen,
vilka vid sidan av de allmänna bestämmelserna eller i stället
för några av dem skola gälla i fråga örn vissa grupper av arrenden, samt
»Örn arrende för annat ändamål än jordbruk», däri beträffande lägenhetsarrenden
inrymts motsvarande föreskrifter som nu äro upptagna under
samma rubrik. Men härutöver har, med avsteg från den gemensamma indelningsgrunden,
mellan första och andra avdelningen inskjutits en helt ny avdelning
»Om arbetsavtal i samband med jordbruksarrende» (45—48 §§),
som avses skola ersätta nuvarande stadganden i kapitlets 7 §. Någon motivering
för denna omplacering har ej lämnats. Den har uppenbarligen sin grund
däri, att enligt förslaget legan icke längre skall få utsättas i arbete, till följd
varav i arrendeavtal förekommande bestämmelser om arbetsskyldighet komma
att framstå såsom i viss mån fristående från själva arrendeavtalet, samt
att vissa bestämmelser föreslås skola gälla även med avseende å arbete, var -

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

179

om kontrahenterna träffat överenskommelse annorledes än genom arrendeavtalet.
De skäl som här anförts synas väl höra föranleda, att ifrågavarande bestämmelser
sammanföras och helst upptagas under särskild rubrik, men de
giva näppeligen anledning till att dessa föreskrifter, som systematiskt få anses
vara alt hänföra till de allmänna bestämmelserna örn jordbruksarrende, sättas
efter dessa i en särskild avdelning, vid sidan av och skild ifrån den under vilken
de enligt sin natur höra. Bestämmelserna utgöra i själva verket ett nödvändigt
komplement till reglerna örn legan i 6 §; en hänvisning till dem i nämnda
lagrum har heller icke funnits kunna undvaras. Enligt lagrådets mening
hör med avseende å uppställningen en återgång till gällande lag ske. De föreslagna
bestämmelserna kunna med fördel sammanföras i en paragraf, 7 §,
samtidigt som åt dem kan givas en ej oväsentligt kortare avfattning. Därest,
såsom lagrådet kommer att föreslå, de särskilda avdelningarna förses med
underrubriker och därvid förevarande bestämmelser upptagas under en särskild
sådan, kvarstår även den fördel, som avsetts med den föreslagna regleringen
i en avdelning. Örn vidare, såsom lagrådet vill förorda, innehållet i de
föreslagna 7 och 8 §§, i likhet med vad för närvarande är fallet, upptages i
8 § samt 51—57 §§ om optionsrätt och förköpsrätt, såsom lämpligen kan ske,
flyttas efter 64 §, skulle den nu föreslagna något jämkade uppställningen
medföra den stora fördelen att paragraferingen kan bibehållas vid den gällande
lagens, i stället för såsom enligt förslaget allenast till och med 44 §, ända
fram till och med 52 § eller alltså beträffande nära nog hela kapitlet.

Vid den omarbetning av hyreskapitlet, som skett genom 1939 års lagstiftning,
har detta kapitel försetts med underrubriker i syfte att göra lagens
regler lättare tillgängliga. Då arrende- och hyreslagstiftningen äro upptagna
såsom särskilda kapitel i en och samma lag, den allmänna nyttjanderättslagen,
och denna lag i sin ordning lärer vara avsedd att, utan större omarbetning,
ingå såsom beståndsdel i en blivande ny jordabalk, torde redan på grund härav
underrubriker böra införas jämväl i arrendekapitlet. Men framförallt vinnes
därigenom ökad överskådlighet som ej minst på detta område, särskilt såvitt
gäller den sociala arrendelagstiftningen, uppenbarligen är av stort värde. En
närmare undersökning visar att detta nied fördel låter sig göra — utan någon
nämnvärd omgruppering av kapitlets stadganden — samt att innehållet,
såvitt gäller de allmänna arrendena, utan svårighet kan inordnas under
rubriker motsvarande dem .sorn kommit lill användning i hyreskapitlet. De allmänna
bestämmelserna synas sålunda lämpligen kunna upptagas under följande
underrubriker, nämligen »Örn arrendeavtals ingående» 1 §; »Örn arrendetiden»
2—5 §§; »Örn legan» 6 §; »Örn arbetsutfästelse» 7 §, svarande mot
förslagets 45—48 §§; »Örn överlåtelse av arrende och örn verkan av arrendatorns
död, m. m.» 8 och 9 §§ (7—9 §§); »Örn rättigheter och skyldigheter
i arrendeförhållandet» 10—27 §§; »Örn verkan av fastighetens överlåtelse
samt av utmätning eller konkurs, m. m.» 28—35 §§; »Om arrenderättens förverkande»
36 och 37 §§; »Om uppsägning m. m.» 38—40 §§; samt »Om bevarande
av rätt lill talan, m. lii.» 41—44 §8. Beträffande de särskilda lie -

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

stämmelserna för vissa jordbruksarrenden torde dessa — nied iakttagande
av den sammanföring av 51—53 §§ och uppdelning av 64 § som vid nämnda
paragrafer föreslås — lämpligen låta sig inordna under följande underrubriker,
nämligen »Om tillämpningsområdet» 45 § (förslagets 49 §); »Om
minimitid för arrende» 46 § (50 §); »Örn förbud mot obestämd lega, m. m.»
47 § (58 §); »Om jordägarens byggnadsskyldighet m. m.» 48—51 §§ (59—
62 §§); »Örn rätt till husbehovsfiske, skogsfång och bete» 52—54 §§ (63 och
64 §§); »Örn optionsrätt och förköpsrätt» 55—60 §§ (51—57 §§); »Örn avtalsfrihetens
begränsning 61 § (65 §); »Om dispens 62 § (68 §) samt »Föreskrifter
i avseende å lagens efterlevnad» 63—65 §§ (66, 67 och 69 §§). bestämmelserna
om lägenhetsarrende (förslagets 70 §) erhålla därigenom beteckningen
66 §.

Den föreslagna omgrupperingen m. m. föranleder bland annat att hänvisningar
i skilda paragrafer böra därefter jämkas.

1 §•

Justitieråd^ Alsén, med vilken regeringsrådet Eklund och justitierådet
Ericsson instämde:

När fråga om förändrad lagstiftning angående arrende under de senare
årtiondena varit före har såsom ett önskemål städse framhållits att arrendeavtalet
upprättades skriftligen. Detta önskemål tillgodosågs i den nya nyttjanderättslagen
ursprungligen på det sätt, att i arrendekapitlets 1 § det skriftliga
avtalet angavs såsom det normala, samtidigt som genom stadgandets
avfattning inskärptes kravet på att parterna, i händelse av allenast muntlig
överenskommelse, skulle vara klart ense örn att de redan genom denna ville
vara bundna vid avtalet. Sedermera har kravet på skriftlig form efter hand
skärpts — enligt den norrländska arrendelagen redan vid dennas tillkomst
1909 och i övrigt genom 1927 års ändringar i arrendekapitlet. För närvarande
gäller sålunda, att muntlig upplåtelse är giltig endast om tillträde skett.

Däremot har det hitintills ansetts icke kunna ifrågakomma att gå längre
och göra det skriftliga avtalet under alla förhållanden obligatoriskt. Sålunda
framhöll redan norrlandskommittén 1904 att huru önskligt det än skulle
vara, att alla arrendeavtal avfattades skriftligen, det dock icke vore möjligt
att absolut kräva denna form för att ett arrende skulle anses föreligga; lagstiftningen
kunde icke underlåta att reglera det förhållande att någon faktiskt,
utan skriftlig överenskommelse, brukade annans jord, ty då skulle de
brukare som behövde det största rättsskyddet bliva i saknad därav. T sitt
1905 avgivna förslag till jordabalk, första avdelningen, utvecklade lagberedningen
skälen emot att göra den skriftliga formen för arrendeavtalet ovillkorlig
och underströk därvid särskilt, att dylika formföreskrifter — som vore i
svensk rätt undantag — säkerligen skulle, tillämpade på nu ifrågavarande
område, lång tid framåt komma att verka främmande och stötande; då vidare
användandet av muntliga avtal, när det gällde torp och dylika små lägenheter,
icke skulle kunna uteslutas, skulle formföreskriften långt ifrån att

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

181

i verkligheten giva åt arrendeförhållandet ökad rättslig trygghet i många fall
beröva det all sådan. Sedermera har varken jordkommissionen eller jordsakkunniga
ifrågasatt att, då tillträde skett, frånkänna den muntliga upplåtelsen
bindande verkan. Ännu 1927 ansåg sig lagrådet vid granskningen av det förslag,
som ledde till att arrendekapitlets 1 § bragtes i överensstämmelse med
motsvarande stadgande i den norrländska arrendelagen, icke kunna godkänna
den då föreslagna, långt mindre gående skärpningen av formkravet såsom
allt för stridande mot nedärvd rättsuppfattning.

I det remitterade förslaget uppställes nu såsom ett oeftergivligt villkor för
arrendeavtalets giltighet skriftlig form. Detta har synts kunna ske huvudsakligen
därför att de skäl, som tidigare åberopats emot en formföreskrift
och som sammanfattats av arrendeutredningen i dess betänkande (s. 227),
ej berättigade till en mera vittgående slutsats än den, att ett genom muntligt
avtal föranlett tillträde av fastigheten visserligen icke kunde frånkännas varje
rättsverkan, men att därav ej följde, att ett muntligt avtal borde godkännas
såsom giltigt arrendeavtal; den muntliga överenskommelsen syntes utredningen
böra betraktas såsom ett av jordägaren avgivet löfte att framdeles
upplåta arrenderätt, ett löfte som örn det ej hölles borde, såvida tillträde
skett, berättiga till skadestånd.

Jag kan icke tillstyrka den sålunda föreslagna ändringen. De tidigare åberopade
skälen emot ovillkorlig skriftlig form äga alltjämt giltighet, och sedan
1927, då statsmakterna senast togo ställning till frågan örn arrendeavtalets
form, har näppeligen något inträffat som synes böra föranleda ändring i den
då intagna ståndpunkten. Den här föreslagna konstruktionen (pactum de contrahendo),
enligt vilken den träffade överenskommelsen berättigar icke till den
utfästa prestationen utan, under viss förutsättning, till ersättning för dennas
uteblivande, har hittills icke vunnit insteg i svensk lagstiftning. Konstruktionen
är heller knappast ägnad att vinna tillämpning å arrendeavtalet, då den
avgörande bekräftelsen på att en upplåtelse verkligen skett merendels ligger
just i arrendatorns senare tillträde. Ej utan grund har i svensk rätt åt besittningen
tillerkänts långt gående rättsverkningar (jfr t. ex. ensitlares lösningsrätt).
Att en brukare, som på muntligt avtal år efter år suttit å den upplåtna
lägenheten, skulle av en mindre lojal jordägare kunna när som helst ulan
vidare tvingas att avflytta samt avfärdas med en rätt till skadestånd, vilken
i det särskilda fallet kan vara av tvivelaktigt värde, överensstämmer föga
med lagstiftningens syfte att åt arrendatorn bereda ökad trygghet i besittningen.

Något egentligt behov av formkravets ovillkorliga upprätthållande lärer ej
heller föreligga. Den skriftliga formen för arrendeavtalet synes vara på väg
alt helt slå igenom. Redan jordkommissionen kunde på grundval av enqueter
meddela att den muntliga formen höll på alt försvinna samt att den förekom
så gott som uteslutande vid arrendeupplåtelser utan större ekonomisk betydelse.
Denna utveckling, i hög grad främjad av lagstiftningen särskilt i dess
nuvarande avfattning, har sedermera fortgått. Enligt den av arrendeutredningen
företagna enquéten har det i allmänhet uppgivits, att de muntliga av -

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

talen äro sällsynta. Väl ifrågasätter utredningen huruvida detta omdöme är
träffande såvitt hänsyn tages jämväl till de många smärre torpupplåtelser,
som enligt på sina håll rådande uppfattning och språkbruk ej hänföras till
arrende. Å dylika upplåtelser lärer dock lagstiftningen om arrendeavtalets
form komma att öva ringa inflytande. I den mån emellertid den nu ifrågasatta
lagstiftningen skulle bringas i tillämpning å desamma, skulle lagens
konsekvenser komma att hårdast träffa dem vilka i olika hänseenden äro svagast
ställda; att beträffande dessa mindre, på gränsen till hyra stående nyttjanderättsupplåtelser
för framtiden utesluta det muntliga avtalets användande
lärer icke vara möjligt. För övrigt torde med hänsyn till ole tolkningssvårigheter
gränsdragningen mellan arrende och hyra bereder anledning föreligga
att på dessa näraliggande områden ej uppställa alltför olika rättsregler beträffande
en för avtalets giltighet avgörande fråga.

Vägande skäl för underkännande av muntligt avtal då tillträde skett torde
icke föreligga i den omständigheten, att arrenderätten för vissa arrenden
förbundits med optionsrätt och förköpsrätt.

I det system för kontroll å den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad
som arrendeutredningen föreslog — nämligen kontraktets insändande till jordbrukskommissionen
för granskning — har utredningen funnit särskilt skäl
för kravet på skriftlig form. Då redan gällande lag öppnar möjlighet för
arrendator att få bekräftelse på det muntliga avtalet genom skriftligt kontrakt
eller domstols förklaring, lärer den skriftliga formen i och för sig icke ha
varit en oundgänglig förutsättning för ett i det stora hela liknande kontrollsystem.
Som emellertid detta system icke upptagits i remissförslaget, har
nämnda skäl för lagändringen bortfallit.

Jag hemställer alltså, att förevarande paragraf måtte få behålla sin nuvarande
lydelse. Bifall till denna hemställan föranleder återgång, såvitt nu är
i fråga, till gällande avfattning av jämväl förslagets 3, 28, 29, 42, 68 och
70 §§ samt 3 kap. 28 §.

Justitierådet Lind:

Otvivelaktigt vore det, på skäl som angivits av arrendeutredningen, förenat
med stora fördelar om för ett arrendeavtals giltighet skriftlig form städse erfordrades.
Då det muntliga arrendeavtalet på grund av lagstiftningens ingripanden
blivit en alltmer sällsynt företeelse, äro betingelserna för en övergång
till skriftlig form långt gynnsammare än vid tillkomsten av 1907 års lagstiftning.
Och den år 1927 genomförda lagändringen, enligt vilken åt muntliga
upplåtelser tillerkändes giltighet allenast om tillträde skett, torde ytterligare
lia främjat användningen av skriftlig form i sådan grad att själva utgångsläget
för problemet numera ej är detsamma som vid tillkomsten av
sistnämnda lagstiftning.

Att märka är vidare att enligt det remitterade förslaget en muntlig upplåtelse
som ej blir gällande såsom arrendeavtal icke skall umbära varje rättsverkan;
den muntliga överenskommelsen betraktas såsom ett av jordägaren
avgivet löfte att framdeles, upplåta arrenderätt med verkan att, örn löftet ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

183

hålles, skyldighet inträder för jordägaren att ersätta arrendatorn den skada
som genom löftesbrottet tillskyndas honom.

En liknande juridisk konstruktion — löftesmottagare som ej erhåller den
utfästa prestationen får i stället ersättning för dennas uteblivande — föreslogs
av lagberedningen i 1 kap. 4 § lagen örn köp, byte och gåva av fast
egendom i dess år 1908 avgivna förslag till jordabalk, andra avdelningen
(se ock 4 kap. 4 § beredningens år 1909 avgivna förslag till jordabalk, tredje
avdelningen); örn någon skriftligen utfäste att sälja sin fasta egendom men
sedan utan skäl vägrade att utfärda köpehandling, skulle sålunda den till
vilken utfästelsen gavs njuta ersättning för skada.

Den faktiska situation som föreligger i det av lagberedningen föreslagna
stadgandet är emellertid en annan än den som avses i nu förevarande paragraf.
Mottagaren av försäljningsutfästelsen har sålunda i regel ej besittningen
av den fastighet som är föremål för utfästelsen; arrendatorn däremot har,
måhända under en följd av år, suttit å fastigheten och brukat denna. Skillnaden
mellan de båda fallen torde — trots överensstämmelsen i den juridiska
konstruktionen — i sak vara så betydande att den ej kan undgå att inverka
på bedömandet. Det vore för rättskänslan stötande, örn brukaren under angivna
förhållanden skulle kunna när som helst tvingas att avflytta samt avfärdas
med en rätt till skadestånd, vilken i det särskilda fallet kan vara av
tvivelaktigt värde. Då de relativt fåtaliga muntliga arrendeupplåtelser, som
fortfarande förekomma, vanligen avse på gränsen till hyra stående upplåtelser
av mindre ekonomisk betydelse, .skulle de ej önskvärda verkningarna av den
ifrågasatta lagstiftningen komma att främst träffa dem vilka i olika hänseenden
äro svagast ställda. Med hänsyn till den ej sällan vanskliga gränsdragningen
mellan arrende och hyra är det också av vikt att olika rättsregler
icke uppställas beträffande en för upplåtelsens giltighet avgörande fråga.
Mot förslaget att arrendeavtal städse skall skriftligen upprättas torde därför
möta sådana betänkligheter att det synes nödvändigt att avstå från de fördelar
den obligatoriska skriftliga formen erbjuder.

Enligt det system för kontroll över den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad
som arrendeutredningen föreslog skulle kontrakten insändas till jordbrukskommissionen
för granskning. Till följd av denna anordning ansågs
det nödvändigt att uppställa fordran på skriftlig form. Då anordningen dock
icke upptagits i remissförslaget, har detta skäl för lagändringen förfallit. Skulle
det emellertid i framtiden visa sig att, till skydd för de sociala arrendena, ett
dylikt kontrollsystem påkallas av omständigheterna, kan spörsmålet örn
obligatorisk skriftlig form för arrendeupplåtelser tänkas komma i nytt läge.

På grund av det anförda instämmer jag med lagrådets övriga ledamöter i
den av dem gjorda hemställan.

3 §.

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till vad som anförts vid 1 kap. 9 § och 2 kap. 1 § angående
bibehållandet av förevarande paragraf vid dess nuvarande lydelse.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
6 §.

Lagrådet:

Därest, på sätt lagrådet vid 2 kap. förordat, bestämmelserna i förslagets
45—48 §§ upptagas under 7 §, torde den i förevarande paragraf intagna docksatsen
böra utgå. I annat fall lärer nämnda sats, som ej innebär något undantag
från vad förut i paragrafen uttalas, böra omredigeras. I övrigt synes
paragrafen böra redaktionellt jämkas.

7 och 8 §§.

Lagrådet:

Bestämmelserna i 8 § innebära, jämförda med gällande rätt, bland annai
den ändringen att, för den händelse jordägaren vill återtaga fastigheten men
överenskommelse ej kan träffas örn vad i lösen bör utgå, för frågans avgörande
skall hållas avträdessyn i den ordning, varom i 11—13 §§ är stadgat,
under det att för närvarande lösenbeloppet skall fastställas av skiljemän
med rätt för missnöjd part att på materiella skäl draga tvisten under
rättens prövning.

Ändringen, som ej föreslagits av arrendeutredningen, har motiverats därmed,
att gällande rätt icke täckte de fall, då en jämförelse mellan fastighetens
skick vid tillträdet och vid avträdet skulle lia utvisat ett saldo jordägaren
till godo och detta saldo överstege den arrendatorn tillkommande ersättningen
för arrenderättens värde; då skiljemännens befogenhet vöre inskränkt
till att bestämma beloppet av skälig lösen, som lägst kunde sättas
till noll, men skiljemännen sålunda i intet fall ägde fastställa ersättningsskyldighet
för arrendatorn, även örn faktiskt underlag härför konstaterats, kunde
jordägaren på detta sätt känna sig nödsakad att gå med på en arrendeöverlåtelse,
vartill han vid fritt val måhända icke skulle ha givit sitt samtycke.

Det under remissbehandlingen nu uppkomna spörsmålet var under övervägande
redan vid nyttjanderättslagens tillkomst 1907. Sålunda erinrade
lagutskottet vid nämnda års riksdag — i anledning av väckt fråga huruvida
vid jordägarens återtagande av fastigheten bestämmelserna örn syn skulle
äga tillämpning — att, därest skiljemännen fastställt visst belopp, som jordägaren
hade att gälda i lösen, det därefter icke kunde bliva fråga om någon
syn, då naturligtvis beloppets bestämmande måste hava föregåtts av en prövning
av alla på saken inverkande omständigheter. Men det läte helt visst
tänka sig, att till följd av arrendatorns eftersättande av sina skyldigheter
med hänseende till fastighetens skick detta vore sådant, att skiljemännen
måste förklara arrendatorn oberättigad till någon som helst lösen; därtill
inskränkte sig i detta fall skiljemännens befogenhet, de ägde således icke
avgiva något yttrande därom, alt det i stället vore arrendatorn, vilken ersättningsskyldighet
ålåge. Även i den sålunda förutsatta händelsen funne dock
utskottet, att skiljemännens utlåtande borde anses innefatta ett slutgiltigt
avgörande av kontrahenternas på fastighetens skick grundade mellanvarande;
hade jordägaren, när hembud gjorts, anledning antaga, att det vore på

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

185

lians sida som ersättningsanspråket komme att stanna, ägde han att vägra
återtaga fastigheten samt därefter i vanlig ordning hålla sig till arrendatorn
eller annan, som denne satte i sitt ställe.

I och för sig torde ringa anledning föreligga att i samband med reglering
av en arrendatorn tillkommande rättighet, därest han ser sig nödsakad lämna
ifrån sig arrendet, särskilt behandla de helt säkert jämförelsevis sällan
förekommande fall, då i nämnda situation det är jordägaren som på grund
av förment rätt till husröteersättning m. m., överstigande arrenderättens värde,
anser sig vara den slutligt ersättningsberättigade. Vad beträffar de sociala
arrendena blir frågan framdeles av än mindre vikt med hänsyn till arrenderättens
enligt förslaget ökade värde och omläggningen av arrendetiden till
femårsperioder. Avgörande för frågan lärer emellertid vara, att för det övervägande
flertalet fall den nu gällande ordningen torde vara den i praktiskt
avseende mest ändamålsenliga.

Lagrådet hemställer alltså, att 8 § i nu avsedd del måtte få bibehållas vid
sin nuvarande lydelse samt att som följd därav betingade ändringar i 18
och 19 §§ samt, såvitt nu är i fråga, i 9, 33 och 65 §§ återgå. Örn emellertid
återgång ej sker, torde andra och tredje styckena böra underkastas
redaktionell omarbetning och förenkling, då det nämligen utan vidare lärer
vara klart, att ersättningen för arrenderättens värde och avträdesbristen
skola uppskattas var för sig.

Då de nya bestämmelserna icke, såsom föreslås enligt hänvisning i 70 §
andra stycket, böra vinna tillämpning å lägenhetsarrenden, å vilka lagens
regler om syn icke äro tillämpliga, påkallas, därest lagrådets hemställan ej
vinner avseende, särskild reglering för nämnda arrenden.

Vid den sammanföring av 7 och 8 §§, varom lagrådet hemställt vid 2 kap.,
torde viss jämkning i avfattningen böra ske.

9 §•

Lagrådet:

I fråga örn jämkning i hänvisningen i denna paragraf erinras örn vad som
anförts vid 7 och 8 §§.

10—13 §§.

Justitierådet Ericsson, med vilken justitierådet Alsén instämde:

I dessa paragrafer, vilka reglera syneinstitutet, föreslås ändringar av delvis
genomgripande natur. Den betydelsefullaste av dessa hänför sig till synens
rättsliga ställning som bevismedel. Enligt remissförslaget har sålunda ur
10 § andra stycket uteslutits bestämmelsen om att bevisning angående fastighetens
skick vid tillträdet eller avträdet ej må föras annorledes än genom
syn, i samband varmed i 13 § införts ett .stadgande av innebörd, att en i
överensstämmelse med lagens regler hållen syn, som lämnats oklandrad, skall
gälla såsom fullt bevis för fastighetens skick och att motbevisning emot synen
ej vidare skall vara tillåten.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Enligt lagberedningens förslag till nyttjanderättslag, 10 § andra stycket,
skulle till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn hållas syn, där ej
annan överenskommelse träffades. 1 syfte att tydligare än som skett genom
sistnämnda ord utmärka, att det lika litet framdeles som dittills skulle stå kontrahenterna
öppet att i händelse av tvist angående fastighetens skick föra bevisning
i annan ordning än genom syn, ersattes i den slutliga lagtexten ifrågavarande
ord med förut berörda bestämmelse om synen såsom uteslutande bevismedel;
så snart det erfordrades bevisning, skulle icke gälla annan sådan än
syn. Däremot äro kontrahenterna icke betagna möjligheten all på ett bindande
sätt överenskomma örn fastighetens skick och därigenom göra syn överflödig.
I detta hänseende lia kontrahenterna en avsevärd avtalsfrihet; de hava sålunda
möjlighet att i kontraktet eller genom senare överenskommelse bestämma
att fastigheten vid tillträdet respektive avträdet skall anses vara i fullgott skick
eller att viss angiven brist skall anses vidlåda densamma; det står dem fritt att
genom avtal hänskjuta dessa frågor till avgörande genom skiljemannaförfarande
(N. J. A. 1925: 29); de kunna avtala, att en besiktning, som icke utgjort
syn i lagens mening, eller en på grund av någon omständighet ogiltig
syn skall gälla såsom jämförelsemoment (N. J. A. 1921:648); de kunna till
och med frånsäga sig rätten att anställa klandertalan mot förrättad syn eller
bestämma, att klander av syn skall prövas av skiljemän i stället för av domstol
(Sv. J. T. 1929:59).

För den händelse kontrahenterna icke på ett bindande sätt överenskommit
örn att fastighetens skick skall anses utan bevisning konstaterat och utredning
angående fastighetens skick således erfordras, gäller emellertid ingen
annan bevisning än genom syn, och synen har gjorts till obligatoriskt, exklusivt
bevismedel. Det står icke kontrahenterna öppet att med laga verkan bestämma,
att vid tvist utredningen angående fastighetens skick skall åstadkommas genom
vittnesbevisning i vanlig ordning. En i överensstämmelse med lagens
regler hållen syn, som lämnats oklandrad, har avgörande beviskraft; syneresultatet
skall gälla såsom fullt bevis för fastighetens skick och motbevisning
mot synen är ej tillåten. Om däremot klandertalan föres emot en i laga
ordning hållen syn, må i klanderprocessen materiell motbevisning förebringas
genom vittnen eller annorledes (N. J, A. 1921: 648). Därest på grund
av någon felaktighet verkan såsom syn frånkännes en hållen syn, har synen
ingen som helst beviskraft, och kontrahenterna äro icke berättigade att
genom synemännens hörande såsom vittnen eller på annat sätt åstadkomma
fyllnadsbevisning och sålunda vinna det resultat som man velat uppnå med
synen. Och om syn alldeles icke hållits, saknas likaledes möjlighet för kontrahenterna
att inför domstol förebringa utredning angående fastighetens
skick.

Den ståndpunkt lagstiftningen i förevarande hänseende av ålder intagit
och som genom 1907 års lagstiftning endast fick sin närmare utformning är
grundad i de speciella förhållanden som sammanhänga nied arrende. Med
hänsyn till den materiellträttsliga regleringen av rättigheter och skyldigheter
måste kontrahenternas uppgörelse vid arrendetidens slut i princip alltjämt

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

187

grundas på jämförelse mellan förhållandena vid tillträde och vid avträde.
Synens uppgift är att lämna en säker grund för bedömande av dessa förhållanden.
Konstaterandet skall avse fastighetens skick i det hela. Så länge
lagens mening är, att rättsliga följder kunna härledas allenast av en jämförelse,
som beträffande båda de relevanta tidpunkterna avser fastighetens
skick i det hela, är ingen detalj enhart för sig av betydelse; och det är sålunda
för uppnående av det med synen avsedda ändamålet icke tillräckligt,
att utredning kan åstadkommas i ett eller annat avseende. Garantien för ett
rikligt syneresultat ligger dels däri att synen hålles å sådan tid i anslutning
till tillträde och avträde att tillförlitlig utredning överhuvud är möjlig, dels i
synemännens av lagen bestämda kvalifikationer, dels i den lagstadgade ordningen
för synens förrättande och överklagande.

I grundsatsen örn synen såsom ovillkorligt och uteslutande bevismedel
gör förslaget en betydelsefull ändring. Väl skall den i laga ordning förrättade
och laga kraft vunna synen gälla såsom fullt bevis för fastighetens skick vid
tillträdet eller avträdet. Men om syn antingen helt underlåtits eller ej hållits
i laga ordning, skall den kunna ersättas eller fullständigas genom vanlig bevisning.
Motivet för denna genomgripande ändring angives huvudsakligen
vara en önskan att i görligaste män bereda möjlighet för undvikandet av
rättsförlust och åstadkommande av materiellt tillfredsställande dom.

Jag kan icke tillstyrka förslaget i denna del. Enligt män mening är omläggningen,
som till sina verkningar torde gå vida utöver vad därmed avsetts,
ägnad att på ett betänkligt sätt undergräva syneinstitutet såsom sådant
och att jämväl i övrigt skapa osäkerhet och oreda på ifrågavarande rättsområde.
Det nya systemet innebär i själva verket att vid sidan av den i laga
ordning hållna oklandrade synen, mot vilken motbevisning alltjämt icke skulle
få föras, ställes, låt vara subsidiärt, utredning angående fastighetens skick,
åstadkommen genom vad slags bevisning som helst.

Vad till en början angår det fall att någon syn överhuvud ej hållits erinrar
arrendeutredningen att, när det gäller förhållanden vilka hänföra sig till avträdet
eller till annan ej alltför avlägsen tidpunkt, det ej lärer vara uteslutet
alt den utredning som i en rättegång kunde presteras genom vittnen eller annorledes
skulle kunna bliva en tillfyllestgörande grundval för åläggande av
betalningsskyldighet för endera parten. Då emellertid arrendetiden i normala
fall är jämförelsevis lång, är det valda exemplet ett rent undantagsfall; skulle
när fastigheten vanligen efter åratals förlopp avträdes — någon preklusionstid
föreslås ej — frågan örn dennas skick vid tillträdet kunna bliva föremål
för utredning och bedömande, skulle sådant uppenbarligen medföra stor
osäkerhet. Då det icke torde vara avsett att arrendatorn i händelse av bristande
utredning om förhållandena vid tillträdet skulle vara utan vidare ansvarig
för samtliga de brister som enligt förebragt bevisning vidlåda fastigheten
vid avträdet, lärer resultatet för det stora flertalet fall bliva, alt någon som
helst betalningsskyldighet icke kan åläggas. Såvitt framgår av motiveringen
synes det ej heller vara avsett att kontrahenterna under löpande arrendeperiod
skulle vid domstol anhängiggöra fastställelselalan för utrönande av
fastighetens skick vid tillträdet, ett förfarande sorn i och för sig också vore

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

mindre önskvärt. Att för de av arrendeutredningen angivna undantagsfallen
eftergiva regeln om att till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn
skall hållas syn synes mig så mycket mindre böra ifrågakomma, som
denna rättsregel gällt alltsedan 1734 års lag (byggningabalken 27 kap.) och
enligt sin natur är tvingande; jag bortser härvid från befogenheten att träffa
överenskommelse av förut angiven innebörd. 1 betraktande härav och med
hänsyn jämväl till syneinstitutets hela uppbyggnad med därtill knuten klanderprocess
inom viss kort tid lärer det ock kunna bliva föremål för tvekan
huruvida — genom uteslutande i 10 § andra stycket av allenast ett såsom
förtydligande avsett stadgande och medelst tillägg i 13 g av en bestämmelse
örn förbud angående motbevisning mot en oklandrad syn — den sålunda
jämkade rättsregeln verkligen utsäger vad därmed såvitt angår föreliggande
fall avsetts i förslaget.

Även om syn emellertid förrättats och denna är ogin utan klander eller
efter klander på någon grund blivit ogiltigförklarad, medför det uppenbarligen
ej ringa osäkerhet att i efterhand söka fullständiga synen genom fri
bevisning och bevisprövning. Varje bevisupptagning efter den tid som ej
utan grund ansetts som den yttersta fristen för ernående av säker bevisning
måste lida av en betänklig svaghet, och vanskligheten att bedöma dess bevisvärde
är oförtydbar. Den rättssäkerhet som lagen genom syneinstitutet avsett
att bereda och som i det särskilda fallet vunnits genom synens ogiltighet eller
bortklandrande borde, synes det, bestå och icke få sättas i fara på så oviss
grund. Det avgörande de faktiska spörsmålen erhållit genom synen och en
eventuellt följande klanderprocess bör svårligen i en kommande likvidprocess
få rivas lipp genom ny bevisning örn fastighetens skick vid tillträdet eller
vid avträdet.

Det lider slutligen intet tvivel, att tillerkännandet av bevisvärde åt en ogin
eller ogiltigförklarad'' syn innebär fara för att lagens bestämmelser angående
syn (såväl de konstitutiva som de instruktionella) komma att åsidosättas och
den med synen avsedda verkan därigenom äventyras. Lätteligen kan det nämligen
komma att framstå som örn åsidosättandet icke skulle äga någon större
betydelse, då — i stället för en syn mot vilken motbevisning ej är tillåten —
erhålles en syn, vars egna bevisvärde prövas fritt av domstol och mot vilken
motbevisning är tillåten. Men vilken motbevisning skall väl kunna föras
exempelvis efter en mångårig arrendeperiod mot en ogin eller ogiltigförklarad
tillträdessyn.

Arrendeutredningen har framhållit två kategorier fall — utöver de nyss
berörda då syn överhuvud ej hållits — beträffande vilka syneinstitutets
brister förmenats ha gjort sig särskilt gällande. Den ena kategorien avser
de fall, då en förrättad syn, där synemännen råkat förbigå någon
del av fastigheten, efter klander undanröjes och någon bevisning därefter
ej kan föras, enär den lagliga tiden för hållande av syn utgått. Härvid är
emellertid att märka, att fel av anmärkt beskaffenhet icke, såsom arrendeutredningen
närmast synes förutsätta, nödvändigt medför förrättningens undanröjande;
fastmera torde synen i erforderliga delar för flertalet fall kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 346. 189

i klanderprocessen rättas. Där detta är händelsen, saknar kritiken berättigande.

Den andra gruppen omfattar fall då en arrendator, som vid avträdet är berättigad
till ersättning för varaktig jordförbättring, går miste örn denna ersättning
genom att av oförstånd icke påkalla avträdessyn. Här har utredningen utan
tvivel berört en svaghet av stor räckvidd. Denna hänför sig emellertid mindre till
själva syneinstitutet än till den ordning i vilken ersättningen skall bestämmas.
Härutinnan må erinras, att rätten till dylik ersättning ursprungligen gällde
allenast för sådana arrenden som folio under den norrländska arrendelagen,
medan en motsvarande örn än begränsad rätt infördes i allmänna arrendelagen
(17 §) först genom 1927 års ändringar i arrendekapitlet. I samband därmed
upptogs i 12 § tredje stycket stadgande, att vid avträdessyn skulle verkställas
den uppskattning, som erfordrades för bestämmande av sådan ersättning.
Normen för beräkningen av ersättningen innehålles i den dubbla bestämningen,
å ena sidan att ersättningen icke får överstiga den ökning i värde
fastigheten genom förbättringen erhållit, å andra sidan att den ej heller får
fastställas högre än till den för arbetets utförande nödiga kostnaden. Härav
framgår att rätten till ersättning för varaktig förbättring i princip är oberoende
av den vanliga jämförelsen i fråga om fastighetens skick vid tillträdet och avträdet.
Särskilt vid sådant förhållande och då tillförlitlig utredning, i allt fall örn
arrendatorns kostnad för förbättringen, torde kunna vinnas även på annat
sätt än genom syn, framstår det, såsom arrendeutredningen med rätta framhållit,
mindre tillfredsställande om arrendatorn skulle gå miste om denna
rätt, därest avträdessyn av en eller annan anledning icke kommit att hållas.
Det vill förefalla sorn om den närmast till hands liggande utvägen vore, att
frågan örn dylik ersättning på ett eller annat sätt frikopplades från avträdessynen.
Emellertid lärer uppskattningen av värdeökningen svårligen kunna
verkställas annorledes än vid syn. En tillfredsställande lösning synes
erbjuda sig i en föreskrift av innebörd att, därest jordägaren ej tillser att
avträdessyn hålles, arrendatorn berättigas att på annat sätt än genom syn
föra bevisning örn nedlagd kostnad för förbättringen. Genom en sådan regel
skulle jordägaren uppfordras att i eget intresse få syn till stånd för konstaterande
av det värde vartill förbättringen genom den nedlagda kostnaden kan
högst skattas. Samtidigt som regeln sålunda skulle i hög grad befrämja anlitandet
av syneinstitutet såsom det normala, skulle den till väsentlig del undanröja
de olägenheter som arrendeutredningen funnit förbundna med den
nuvarande ordningen.

Enligt min mening måste det fordras mycket starka skäl för att frångå
eller rubba syneinstitutets rättsliga ställning som vunnit sådan hävd i det
praktiska livet. Sådana skäl synas mig icke lia förebragts. De principer
varå syneinstitutet uppbyggts äro otvivelaktigt riktiga, och synen torde i det
stora hela ha väl fyllt sin uppgift; även arrendeutredningen synes utgå från
denna uppfattning. Några önskemål örn ändringar med avseende å synen av
den vittutseende natur varom här är fråga lia veterligen icke framställts.
Den framställning örn bristerna i gällande system, som arrendeutredningen
framlagt och som väsentligen är stödd på en analys av vissa rättsfall.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

synes icke rättvisande; av rättsfallen få icke dragas alltför långtgående slutsatser,
framförallt icke i vad män synens karaktär av uteslutande bevismedel
utgjort hinder för åvägabringande av materiell rättvisa.

Då jag alltså anser, å ena sidan att den väg som beträtts i remissförslaget
för undanröjande av vissa brister i syneinstitutet går vida längre än erforderligt
är och jämväl medför betänkliga konsekvenser, å andra sidan att påtalade
olägenheter kunna till väsentlig del i annan ordning avlägsnas, får jag, med
avstyrkande av förslaget i denna del, hemställa att förslaget omarbetas i enlighet
med vad jag här anfört.

Lagrådet:

I remissförslaget upptages i 10 § andia stycket ett nytt stadgande av innehåll
att förbehåll, som med avseende å sätt och tid för synens förrättande eller beträffande
fullföljd av talan mot synen strider mot vad i 11—13 §§ är stadgat,
skall vara utan verkan. Stadgandet har enligt motiveringen tillkommit i
syfte att förebygga kontraktsvillkor vilkas iakttagande skulle få till följd att
en hållen syn komme att sakna bevisverkan. Uppenbarligen är det av vikt
att användningen av syn — den laga synen — befordras genom lagstiftningen.
Av skäl som anförts av arrendeutredningen har det emellertid synts nödigt att
lämna kontrahenterna erforderlig frihet att överenskomma örn huru fastighetens
skick vid tillträde eller vid avträde skall bestämmas, exempelvis genom
skiljemän eller genom besiktning i annan ordning än den lagstadgade,
varigenom bevisning genom syn blir överflödig. Med denna förslagets allmänna
läggning är det vanskligt att i lagen infoga en regel med angivet syfte
utan att den kommer i strid med avtalsfriheten på detta område. Gentemot
den föreslagna avfattningeu må sålunda erinras att stadgandet, ehuru det ej
kommit till uttryck i lagtexten, icke skall gälla där kontrahenterna på bindande
sätt träffat överenskommelse av nämnd innebörd. Med hänsyn till del
utrymme för avtalsfriheten som sålunda finnes blir ett stadgande i ämnet
icke av något stöx-re värde. Det må ock framhållas, att även en »olaga» syn
ingalunda med nödvändighet blir utan verkan. Sadan påföljd inträder sålunda
endast där en konstitutiv bestämmelse åsidosättes, medan åsidosättandet
av en instruktionell föreskrift icke gör förrättningen utan vidare ogin; i
åtskilliga fall lärer den efter klander, beroende på felets beskaffenhet oell
övriga omständigheter, kunna i erforderliga delar rättas.

Även i ett annat avseende möter stadgandet erinran. Enligt uttalande i arrendeutredningens
betänkande skulle med stadgandet avses allenast sådant
förbehåll, enligt vilket någon av lagens bestämmelser blivit åsidosatt, under
det att därav icke skulle beröras sådana föreskrifter, vilka icke innebära ett
eftersättande av de lagliga villkoren lör en giltig syn ulan snarare syfta till en
skärpning av dessa villkor, med andra ord föreskrifter vilka inom lagens i ani
avse att närmare reglera syneproceduren eller stärka garantierna för synens
tillförlitlighet. Denna begränsning lärer dock icke otvetydigt framgå av avfattningen.
Det må ock nämnas att frågan örn den rättsliga verkan av hithörande
förbehåll icke synes alldeles oomtvistlig (jfr den olika utgången i
de två i betänkandet omnämnda rättsfallen N. J. A. 1922: 24 och 1923: 400).

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

191

På grund av vad sålunda anförts synes kunna ifrågasättas, huruvida anledning
föreligger att i lagen upptaga ett stadgande av angivna innebörd; i
föreslagen avfattning lärer det i allt fall näppeligen kunna godtagas.

I syfte att inskärpa betydelsen av synens fullständighet och att vinna
större säkerhet i rättstillämpningen upptages i 12 § ett stadgande av innebörd,
att synemännen icke skola äga från synen undantaga någon del av
fastigheten, med mindre jordägaren och arrendatorn överenskomma i vad
mån brister därå skola tagas i beräkning samt anteckning örn sådan överenskommelse
göres i synehandlingen.

I motiveringen för stadgandet erinras om alt, liksom synen hell och hållet
kan ersättas genom en överenskommelse enligt vilken fastighetens skick
skall anses konstaterat utan bevisning, en förrättad syn kan i vissa hänseenden
eller beträffande vissa delar av fastigheten på motsvarande sätt
kompletteras med avtalat jämförelsemoment. Arrendeulredningen vänder sig
emellertid mot att en överenskommelse rörande inskränkning av synen kan
ske helt formlöst, då därigenom möjlighet öppnas alt låta kontrahenternas
passivitet eller andra mer eller mindre tillfälliga omständigheter utgöra en
presumtion för att en överenskommelse ingåtts.

Då 12 § redan innehåller, jämte bestämmelser örn synens fullständighet,
föreskrift om att skriftlig handling skall upprättas över allt vad vid synen
förekommit, torde däri ligga en skyldighet för synemännen att i synehandlingen
göra anteckning örn anledningen till att viss del av fastigheten undantages
från synemännens besiktning. Den omständigheten att synemännens
besiktning är ofullständig eller att de åsidosätta sin skyldighet att göra
anteckning om anledningen härtill medför emellertid icke, såsom i det föregående
berörts, att synen är utan vidare ogin; i händelse av klander torde
för vissa fall rättelse i synen kunna i erforderliga delar meddelas.

I den mån det föreslagna stadgandet — i enlighet med dess placering i den
paragraf som innehåller de instruktionella bestämmelserna angående syn —
innebär allenast ett understrykande av vikten, att i synehandlingen göres anteckning
örn anledningen till synens ofullständighet och om det närmare innehållet
i den parternas överenskommelse, som kail lia föranlett utebliven
besiktning av viss del utav fastigheten, synes intet vara att erinra mot stadgandet;
förslagsvis torde åt detsamma kunna givas det innehåll att, där på
grund av överenskommelse mellan jordägaren och arrendatorn någon del av
fastigheten undantages från synen, anteckning därom och örn överenskommelsens
innehåll skall göras i synehandlingen.

Skulle däremot stadgandet, såsom motiveringen måhända kunde giva
vid handen, ha den innebörden, att överenskommelsens bekräftande inför
synemännen gjorts till ett konstitutivt moment för överenskommelsens bestånd
och anteckningen i synehandlingen till ett formkrav, utan vars iakttagande
den träffade överenskommelsen saknade rättslig betydelse, synes stadgandet
icke kunna tillstyrkas.

192

Kungl. Majda proposition nr 346.

17 §.

Justitieråden Alsén och Ericsson hänvisade beträffande denna paragraf till
vad som av dem anförts vid 10—13 §§.

18, 19, 28 och 29 §§.

Lagrådet:

Om återgång till gällande lydelse av förevarande paragrafer, m. m. hänvisas
till vad som anförts vid 1 kap. 9 § samt 2 kap. 1, 7 och 8 §§.

32 §.

Lagrådet:

Då icke blott lagsökningsdomare jämlikt 15 § lagsökningslagen utan även
domstol kan fastställa intecknad fordran till betalning ur fastigheten (jfr
77 a § utsökningslagen), hemställer lagrådet, att orden »jämlikt 15 § lagsökningslagen»
måtte uteslutas.

33 §.

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till vad som anförts vid 7 och 8 §§. I paragrafen torde
vidare böra vidtagas redaktionella jämkningar.

36 §.

Lagrådet:

I fråga om jämkning av hänvisningen i punkt 4 i denna paragraf erinras
örn vad som anförts vid 7 och 8 §§.

42 §.

Lagrådet:

Angående återgång till gällande lydelse av denna paragraf hänvisas till
vad som anförts vid 1 §.

44 §.

Lagrådet:

Anledning torde icke föreligga till ändrad avfattning av förevarande paragraf.

45—48 §§.

Lagrådet:

Beträffande placeringen m. m. av dessa paragrafer hänvisar lagrådet till
sitt yttrande vid 2 kap.

49 §.

Lagrådet:

I fråga örn den avdelning av lagen, som innefattar specialregleringen rörande
de sociala arrendena och som inledes med förevarande paragraf, erinrar
lagrådet om vad som anförts i det allmänna yttrandet.

Den i gällande lag föreskrivna maximiarealen av tjugufem hektar odlad
jord — den s. k. övre arealgränsen — saknades i den ursprungliga norrländska
arrendelagen. Förslag om dess införande synes ha framkommit först

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

1 jordkommissionens år 1923 avgivna betänkande. Enligt vad i motiveringen
framhölls, skulle den av kommissionen föreslagna, för hela riket avsedda
sociala arrendelagen ej tillämpas å rena affärsarrenden. Vid dylika arrenden
kunde nämligen arrendatorn ej anses vara i den osjälvständiga ställning i
förhållande till jordägaren, att sådana särskilda bestämmelser till skyddande
av arrendatorns rätt, som den sociala arrendelagen innehölle, kunde anses befogade.
Givetvis mötte stora vanskligheter, då det gällde att avskilja dessa
s. k. affärsarrenden från de arrenden, å vilka den föreslagna lagen skulle
äga tillämpning. Kommissionen hade emellertid ansett, att gränsen borde
dragas vid arrenden, som omfattade mera än tjugufem hektar odlad jord.

Även jordsakkunniga upptogo i sitt lagförslag en övre arealgräns och fastställde
denna likaledes till tjugufem hektar odlad jord. Skälen härför vörö
desamma som tidigare anförts av jordkommissionen. Vid remissen till lagrådet
av det förslag till ändringar i den allmänna nyttjanderättslagen m. m.,
som förelädes 1927 års riksdag (propositionen nr 182/1927), uttalade departementschefen,
att han vore ense med de sakkunniga, att för de särskilda
bestämmelsernas tillämplighet borde gälla viss maximiarealgräns; den gräns
som de sakkunniga i detta avseende föreslagit syntes lämplig.

Ifrågavarande proposition innefattade sålunda föreskrifter örn maximiareal i

2 kap. 45 och 54 (55) §§ nämnda lag. Någon motsvarighet härtill fanns emellertid
icke i det samtidigt framlagda förslaget till lag angående utsträckt tilllämpning
av norrländska arrendelagen. I det utlåtande, som sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottet avgav över propositionen, påtalades detta
förhållande. Med den utsträckning av den norrländska arrendelagen till mellersta
Sverige, som av utskottet förordades, vöre det enligt utskottets mening
nödvändigt, att för lagens tillämplighet fastställdes en maximiarealgräns. I
överensstämmelse med vad som föreslagits i allmänna arrendelagen borde
denna gräns fastställas till högst tjugufem hektar odlad jord, vartill utskottet
alltså hemställde örn riksdagens bifall. Genom riksdagens beslut infördes den
föreslagna arealgränsen i såväl nyttjanderättslagen som den norrländska
arrendelagen.

I den sålunda gällande övre arealgränsen för de sociala arrendena hade arrendeutredningen
icke föreslagit någon ändring. Av utredningens betänkande
framgår att i åtskilliga viktiga frågor den föreslagna lösningen tillkommit med
tanke på bibehållandet av nämnda gräns. Sålunda har arrendeutredningen
— under hänvisning till att behovet att stärka arrendatorns ställning gentemot
jordägaren ej vore lika starkt vid större arrenden som vid mindre —
förutsatt att reglerna om minimitid, optionsrätt och förköpsrätt ej skulle vinna
tillämpning pa större arrenden. Ett liknande ställningstagande har även
skett beträffande jordägarens byggnadsskyldighet och arrendatorns rätt
till ersättning för jordförbättring. Vid förslagets avvägning i dessa delar lärer
den synpunkten lia spelat en viss roll, att de jordägaren ålagda förpliktelserna
cj skulle komma alt avse de större arrendegårdarna. Beträffande maximiarcalens
bestämmande bär arrendeutredningen ej trott sig kunna prestera
bevis för att en annan arealgräns skulle bliva mera ändamålsenlig och rättvis
än den som nu gäller.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 346. IS

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Enligt remissförslaget har emellertid nu nämnda arealgräns höjts till det
dubbla eller femtio hektar odlad jord med den huvudsakliga motivering, alt
specialregleringen vöre förestavad icke blott av sociala hänsyn utan jämväl
av det allmänna intresset av jordbrukets förkovran å arrendeställena; med
denna utgångspunkt hade departementschefen funnit, att de speciella reglerna
egentligen borde med fördel kunna erhålla tillämpning å permanenta
arrenden överhuvud, oberoende av arealen. I anledning härav må emellertid
erinras, ej blott att härigenom en av de avgörande grunderna för särlagstiftningen
och dess omfattning skulle uppgivas utan även och framförallt att,
på sätt nyss framhållits, de gällande och av arrendeutredningen föreslagna
reglerna uppbyggts och anpassats efter en sorgfälligt genomförd avvägning
mellan jordägarnas och arrendatoremas berättigade intressen. Med hänsyn
härtill och då den här ifrågakomna betydande utvidgningen av tillämpningsområdet
för specialregleringen icke varit föremål för myndigheters och andras
yttranden har lagrådet, i saknad av erforderlig överblick över verkningarna
av denna ändring, funnit nödig varsamhet bjuda att i en fråga av så omfattande
betydelse ej frångå den hittillsvarande arealgränsen.

Av den motivering, som lämnats för den föreslagna utvidgningen av specialregleringens
tillämpningsområde, framgår att åtskillnaden mellan tillfälliga
och permanenta arrenden varit en av de grundläggande synpunkterna
för gränsdragningen. Medan de förra skola förbliva under de allmänna bestämmelserna,
synes det vara i princip avsett, att de senare skola vara underkastade
specialreglering. Härvid må emellertid uppmärksammas att jord tillhörig
stat, kyrka eller kommun enligt förslaget, liksom för närvarande, icke
faller under den särskilda regleringen. Av denna jord intaga i arrendehänseende
kronoarrenden och ecklesiastika arrenden främsta rummet. När förslaget
i uppräkningen uti förevarande paragraf icke medtager dessa arrenden
trots deras permanenta karaktär, torde det viktigaste skälet ha varit, att
dylika arrenden, vilka till stor del redan nu falla under särbestämmelser av
administrativ karaktär, även för framtiden ansetts böra regleras i särskild
ordning. I remissprotokollet har härutinnan uttalats, att en revision av arrendelagstiftningen
syntes böra medföra, att de Särskilda författningar, som
reglera förhållandena vid kronoarrenden och ecklesiastika arrenden, underkastades
en översyn i syfte att bringa dem i närmare överensstämmelse med
de ändrade stadgandena i arrendelagen.

Beträffande arrenden å kommunal jord har i arrendeutredningens betänkande
framhållits, att genomförandet av skärpta regler skulle möta särskilda
svårigheter med hänsyn därtill, att kommunernas arrendeupplåtelser
mycket ofta vore av tillfällig karaktär. Denna synpunkt torde icke kunna
lämnas utan beaktande. Att inom förevarande grupp utskilja sådana arrenden,
vilka kunna sägas vara permanenta, synes av rättstekniska skäl
icke låta sig göra. Och att överföra alla arrenden å kommunal jord till de
speciella reglernas tillämpningsområde torde, med hänsyn till behovet av
dispens för de tillfälliga upplåtelserna, knappast te sig ändamålsenligt.

Förutom nu nämnda kategorier av arrenden torde emellertid finnas ännu

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

195

andra grupper av permanenta arrenden, vilka till följd av förslagets utformning
skulle förbliva under allmänna arrendelagen. I detta hänseende må
erinras om följande.

I skrivelse den 28 augusti 1939 till chefen för justitiedepartementet, vilken
skrivelse tillhandahållits lagrådet, har riksförbundet landsbygdens folk förordat
att — jämte kommuner — universitet, akademier, högskolor och vetenskapliga
samfund måtte upptagas bland de jordägarekategorier för vilka
den speciella regleringen avses skola gälla. Med föranledande härav har
Uppsala universitet i en likaledes till lagrådet överlämnad skrivelse, under
åberopande av ett flertal synpunkter och under hänvisning till behovet av
särskild utredning rörande universitetets arrendeförhållanden, hemställt, att
frågan örn ändrade regler för universitetets fastigheter måtte upptagas till
prövning i samband med den avsedda översynen av förhållandena vid kronoarrenden
och ecklesiastika arrenden, med vilka universitetsarrendena i
realiteten vore jämställda. Med hänsyn till den permanenta karaktären hos
de arrenden som avses med de båda framställningarna synes det lagrådet
överensstämma med grunderna för specialregleringen, att dessa arrenden
bliva underkastade speciella bestämmelser. Emellertid torde det i frågans
läge, då krono- och ecklesiastika arrenden ej falla under den särskilda lagstiftningen,
vara lämpligast att frågan örn arrende av även annan jord d
allmän ägo eller eljest jord av i viss mening publik natur regleras i särskild
ordning; lagens bestämda avgränsning medför ökad klarhet och de särskilda
förhållanden, som på iätt Uppsala universitet framhållit må föreligga, kunna
vinna nödigt beaktande På grund härav och då hithörande spörsmål torde
tarva ytterligare övervägande synas framställningarna i detta sammanhang
icke böra föranleda vidare åtgärd.

Oberoende av den ståndpunkt som må intagas till spörsmålet örn arrenden
av jord utav nyss nämnd natur lärer det kunna ifrågasättas, huruvida icke
anledning förelåge att något tydligare avgränsa de jordägarekategorier för vilka
den i förslaget upptagna specialregleringen avses skola gälla. Härvidlag må
erinras, att det i förslaget använda uttrycket förening — särskilt vid det förhållande
att någon lagstiftning rörande ideella föreningar hittills icke kommit
till stånd — knappast har den fasta innebörd, alt icke i några fall tvekan
kan uppkomma, huruvida ett visst rättssubjekt är att hänföra till förening eller
icke. Än större vanskligheter erbjuder i sådant hänseende begreppet stiftelse.
Härutinnan må hänvisas till vad som förekommit under förarbetena till
den nu gällande lagen örn tillsyn över stiftelser (jfr särskilt lagrådets utlåtande
i propositionen nr 83/1929 s. 85 ff.). Emellertid synes det knappast möjligt att
nu överblicka för vilka fall en mera preciserad gränsdragning skulle vara
av praktisk betydelse. Det är ej heller antagligt att en sådan kan genomtöras
på ett sätt som till fullo utesluter möjligheten av oklarhet i särskilda
fall. I betraktande härav och med hänsyn till de rättstekniska svårigheter,
varmed en mora detaljerad bestämning synes förbunden, har lagrådet ansett
sig böra avstå från ändringsyrkande i förevarande hänseende. Därest i
något fall tvekan skulle uppkomma, huruvida visst rättssubjekt inrymmes lin -

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

der de uppräknade jordägarekategoriema, får det sålunda ankomma på
rättstillämpningen att taga ställning härtill.

Då enligt den terminologi, som kommit till uttryck i 4 kap. 1 § nyttjanderättslagen,
fideikommiss hänföres under stiftelsebegreppet, torde första stycket
i förevarande paragraf böra något jämkas med hänsyn härtill. Jämväl i
övrigt torde paragrafen i redaktionellt hänseende böra undergå viss omarbetning.

Justitierådet Ericsson:

I likhet med ett flertal hörda myndigheter och sammanslutningar finner
jag mig böra avstyrka förslaget att beträffande arrendejordbruk, som utgöres
av torp eller utgård tillhörig enskild person eller fideikommiss, införa tvingande
bestämmelser örn byggnadsskyldighet för jordägaren, och detta även
med den begränsade omfattning skyldigheten erhållit i remissförslaget. Redan
nu är förvisso utarrendering av jordbruk en ekonomiskt svag affär och
byggnadsfrågan — icke minst dess ekonomiska innebörd — för flertalet jordägare
ett verkligt problem. Farhågorna för att den föreslagna byggnadsskyldigheten
för ett flertal enskilda jordägare, som icke i likhet med bolagen förfoga
över andra medel att täcka och balansera pa jordbruket uppkommande
förluster, skulle bliva i längden ruinerande samt medföra ekonomisk katastrof
för de därav berörda jordbruken äro enligt min mening ingalunda överdrivna.
Då härtill kommer att den legala byggnadsskyldigheten principiellt skulle inträda
omedelbart i och med utgången av nu gällande arrendeperiod utan att
lagen lämnar jordägaren någon respit för att försätta fastighetens för jordbruket
nödiga byggnader i vederbörligt skick, samt det nuvarande tidsläget
i stor utsträckning omöjliggör för jordägaren att på ekonomiskt godtagbara
villkor inom överskådlig framtid fullgöra byggnadsskyldigheten (jfr jämväl
den gällande lagen örn tillståndstvång för byggnadsarbete), finner jag mig
föranlåten hemställa, att i sista stycket av förevarande paragraf stadgande
måtte intagas därom att jämväl vad i 59—62 §§ stadgas ej skall äga tillämpning
med avseende å där nämnd fastighet.

50 §.

Lagrådet:

Flyttas, såsom lagrådet vid 2 kap. förordat, 51—57 §§ efter 64 § och upptagas
de där under rubriken »Om optionsrätt och förköpsrätt», torde i förevarande
paragraf böra upptagas ett tillägg med erinran om att arrendatorn
vid utgången av arrendetiden skall äga rätt till nytt arrende (optionsrätt) enligt
vad därom stadgas i de paragrafer, betecknade 55—59 §§, som svara mot
förslagets 51—56 §§.

51—57 §§.

Lagrådet:

Såsom en av de omständigheter vilka skola medföra att rätten för arrendator
till nytt arrende förfaller angives i 53 § att jordägarens bröstarvinge
eller ock adoptivbarn eller dess bröstarvinge skall bruka fastigheten. Till
tydligare utmärkande av förslagets mening att nämnda verkan skall inträ -

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

197

da också i det fall att den jordägarens avkomling (t. ex. hans dotterson) som
skall bruka fastigheten har den av sina föräldrar i livet (modem) som härstammar
från jordägaren, torde uttrycket bröstarvinge böra utbytas mot avkomling.

Det kunde måhända ifrågasättas örn ej arrendatorns rätt till nytt arrende
borde vika också i det fall att fastigheten skall brukas av en make till jordägarens
barn eller adoptivbarn, exempelvis hans måg. En dylik föreskrift
hade upptagits i jordkommissionens förslag.

I 57 § — som enligt vad framgår av 49 § är tillämplig å de sociala arrendena
med undantag av sådana mindre brukningsdelar vilka avses i andra
stycket av nämnda paragraf — behandlas den förköpsrätt som enligt förslaget
skall vid fastighetens försäljning tillkomma arrendatorn. Såsom villkor
för rätten till förköp uppställes, att arrendatorn är förvarad vid sin rätt till nytt
arrende (52 och 53 §§). De villkor för rättens åtnjutande som ej äro grundade
i själva arrendeförhållandet angivas åter i förslaget till lag om utövande
av förköpsrätt. Mot denna uppdelning mellan de båda lagarna lärer intet
vara att erinra. Däremot synes bestämmelsen om förköpsrättens innebörd
lämpligen böra få sin plats i den särskilda lagen (1 §).

Förutsättning för inträde av förköpsrätt är enligt 57 § att försäljning sker
av fastigheten. Härmed torde — såsom eljest i 2 kap., där omständigheterna
ej utvisa annat — avses den arrenderade fastigheten. Av 1 § förslaget
till lag om utövande av förköpsrätt framgår emellertid att förköpsrätt skall
kunna äga rum ej blott då fastigheten i dess helhet omfattas av försäljningen
utan även när allenast viss del därav säljes. En härav betingad jämkning
lärer därför böra vidtagas i 57 §.

Enligt lagrådets mening skulle kravet på överskådlighet bättre tillgodoses
och en fördel ur systematisk synpunkt vinnas, därest bestämmelserna i 53 §
om de förutsättningar under vilka optionsrätten må bringas att förfalla sammanfördes
med huvudstadgandet i 51 § samt övriga bestämmelser i 53 § inarbetades
i 52 §. I övrigt torde förevarande paragrafer böra underkastas redaktionell
jämkning. Beträffande deras placering efter förslagets 64 § hänvisas
till lagrådets yttrande vid 2 kap.

60 §.

Lagrådet:

Avfattningen av andra stycket i förevarande paragraf torde böra jämkas
med hänsyn till det föreslagna ändrade innehållet av första stycket i 59 §.

64 §.

Lagrådet:

Enligt det remitterade förslaget bliva den sociala arrendelagstiftningens bestämmelser
i motsats till vad för närvarande är fallet tillämpliga även i avseende
å fastigheter som höra till stad eller köping. Beträffande förevarande
paragraf leder detta till att densamma sådan den avfattats kommit att i viss

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

mån vidlådas av bristande följdriktighet. Sålunda kommer stadsjord belägen
inom de uppräknade länen att utan vidare falla under paragrafens tillämpningsområde,
under det att så ej blir fallet med stadsjord inom den del av
örebro län, vars område bestämts genom angivande av vissa socknar. Sistnämnda
omständighet har föranlett att förslaget måst särskilt upptaga Karlskoga
stad. Så har däremot ej skett i fråga om Nora stad. Då denna senare
stads område icke torde innefatta någon nämnvärd landsbygd, lärer dock
oegentligheten vara av ringa betydelse. Med hänsyn till möjligheten av nya
samhällsbildningar inom den ifrågavarande länsdelen hade det emellertid
varit önskvärt örn paragrafen kunnat erhålla sådan avfattning att den utan
vidare bleve tillämplig å dylika, samtidigt som omnämnandet av någon
särskild sådan bleve överflödigt.

Innehållet i denna paragraf torde, liksom nu är fallet beträffande motsvarande
stadganden i den norrländska arrendelagen, 21 och 22 §§, lämpligen
kunna upptagas i två skilda paragrafer.

65 §.

Lagrådet:

I fråga om jämkning i hänvisningar i denna paragraf erinras örn vad som
anförts vid 7 och 8 §§.

66 §.

Lagrådet:

Det huvudsakliga innehållet i denna paragraf torde enklast kunna angivas
så att å jordbrukskommissionen skall ankomma att, på begäran av jordägaren
eller arrendatorn, granska dem emellan slutet arrendeavtal samt meddela
dem underrättelse, huruvida avtalet innehåller bestämmelse som enligt denna
lag är utan verkan.

67 §.

Lagrådet:

Då i första stycket andra punkten fråga är allenast om sådan anhörig
som i 53 § avses, torde nämnda punkt böra angivas gälla, när annan än jordägaren
efter vad i 53 § sägs skall bruka fastigheten.

68 §.

Lagrådet:

Ehuru lagrådet förutsätter, att jordbrukskommissionerna skola finna angeläget
att genom sin dispensbefogenhet medverka till en smidig anpassning
efter de särskilda förhållanden som föreligga, synes det dock, med hänsyn
särskilt till den föreslagna utsträckningen av tillämpningsområdet för specialregleringen,
önskvärt att det såsom exempel nämnda dispensskälet med avseende
å byggnadsskyldighetens fullgörande avfattas mindre snävt.

I övrigt bör paragrafen — vilken enligt vad som framgår av det vid
2 kap. anförda torde böra flyttas efter förslagets 65 § — underkastas redaktionell
jämkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
70 §.

199

Lagrådet:

Här må erinras om vad som anförts vid 1 kap. 9 § samt 2 kap. 1, 7 och
8 §§.

3 KAP.

2 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse skall, där avtal som
avses i 1 § — d. v. s. avtal varigenom hus eller del av hus upplåtes till nyttjande
mot lega — tillika innefattar upplåtelse av jord att i förening med lägenheten
nyttjas, ändock å avtalet tillämpas vad om hyra är stadgat. I detta
stadgande föreslås nu såsom ytterligare förutsättning för tillämpning av hyresreglema,
att jorden användes för trädgårdsodling eller för annat ändamål
än jordbruk.

Huruvida en upplåtelse av dylik blandad natur är att hänföra till arrende
eller hyra är för närvarande att bedöma med hänsyn till vad kontrahenterna
avsett med upplåtelsen. För detta bedömande är naturligen av intresse huru
de själva betecknat denna. Avgörande måste emellertid ytterst bliva de
objektiva omständigheter som känneteckna upplåtelsen.

Förslaget lärer icke avse att härutinnan göra någon ändring. Det torde endast
ha åsyftat att inskärpa att jordbruksarrende städse skall anses vara för
handen, när upplåtelsen överhuvud omfattar jord avsedd att nyttjas enligt de
metoder som känneteckna jordbruket såsom näring, när med andra ord
»egentligt jordbruk» föreligger. Enligt lagrådets mening är det tvivelaktigt om
det åsyftade resultatet skulle vinnas genom den föreslagna ändringen. Det
synes snarare kunna befaras att i vissa fall en verkan motsatt den avsedda
skulle bliva en följd av ändringen; om sålunda upplåtelsen omfattar, förutom
boningshus, t. ex. ett betydande område för trädgårdsodling, skulle enligt
ordalagen upplåtelsen vara att anse såsom hyra, något som uppenbarligen ej
vore riktigt.

På grund härav och då en för alla fall given regel icke låter sig uppställa,
synes det vara bäst att lösningen av hithörande spörsmål alltjämt överlåtes
åt rättstillämpningen. Lagrådet hemställer alltså, att nuvarande lydelse av
paragrafen bibehålies oförändrad.

21 och 28 §§.

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan i fråga örn 2 kap. 1 och 45—48 §§ vinner avseende,
kunna förevarande paragrafer bibehållas vid nuvarande lydelse. I övrigt
erinras örn vad som anförts vid 1 kap. 9 8-

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSERNA.

Lagrådet:

Tidpunkten för lagstiftningens ikraftträdande torde böra framflyttas, ur
skilda synpunkter till tidigast den 1 juli 1944.

Då det icke lärer vara avsett att jordägaren enligt förslaget åvilande byggnadsskyldighet
skall beträffande nya kategorier sociala arrenden alltid vara
fullgjord så snart efter lagens ikraftträdande ny arrendeperiod börjar samt
det under en rimlig övergångstid ej synes böra fordras, att dispens i varje fall
skall sökas, hemställer lagrådet att i förslaget upptages föreskrift av innebörd
att med skyldighet enligt nya lagen att hava försatt åbyggnaderna i det skick
som föranledes av 2 kap. 59 och 60 §§ må utan jordbrukskommissionens tillstånd
anstå förslagsvis till den 1 juli 1949.

Justitieråden Alsén och Lind samt regeringsrådet Eklund:

Enligt tredje stycket skall den i förslaget avsedda optionsrätten under närmare
angivna betingelser kunna vinna tillämpning även å arrendeavtal slutet
före lagens ikraftträdande, där upplåtelsen avser sådan brukningsdel,
som i 2 kap. 49 § första stycket omförmäles. Motsvarande hänvisning förekommer
jämväl i den bestämmelse i sjätte stycket, enligt vilken stadgandet
örn förköpsrätt erhåller retroaktiv tillämpning. Att dessa hänvisningar till 2
kap. 49 § bestämts att avse första stycket synes föranlett därav, att de i andra
stycket av samma paragraf åsyftade brukningsdelarna under vissa förutsättningar
skola vara undantagna från reglerna om optionsrätt och förköpsrätt.
Då emellertid det i första stycket av paragrafen upptagna huvudstadgandet
även inbegriper de brukningsdelar som avses med undantagsstadgandet
i andra stycket och för vilka sådan rätt överhuvud ej föreligger, äro omförmälda
hänvisningar missvisande. Det hemställes förty, att tredje och
sjätte styckena i övergångsbestämmelserna måtte undergå jämkning i förevarande
hänseende.

Justitierådet Ericsson:

Då enligt min uppfattning det icke kan undgå att väcka starka betänkligheter,
om åt lagstiftningen i avseende å förhållanden, som äro av avtals natur,
skulle givas tillbakaverkande kraft och avsteg sålunda göras från den i svensk
privaträtt allmänt erkända rättsgrundsatsen att nya lagbestämmelser icke få
återverka på redan bestående avtal, samt de av arrendeutredningen åberopade
skälen för att göra optionsrätten och den därmed förbunda förköpsrätten
i viss omfattning tillämpliga jämväl med avseende å arrendeavtal,
som slutits före lagens ikraftträdande, icke kunna anses berättiga till ett sådant
avsteg, hemställer jag att tredje, fjärde, femte och sjätte styckena i
övergångsbestämmelserna måtte utgå.

Vinner denna hemställan ej avseende, instämmer jag med lagrådets övriga
ledamöter i fråga om avfattningen av tredje och sjätte styckena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
INGRESSEN.

201

Lagrådet:

Här erinras, att bifall till lagrådets förslag vid skilda paragrafer föranleder
ändring i lagens ingress.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 27 juni
1927 angående uppsikt å vissa jordbruk.

Lagrådet:

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning föreligger till
olika avfattning mellan förslagets 3 § och motsvarande stadgande i lagen
den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Enligt övergångsbestämmelserna till vanhävdslagen, vilken lag trädde i
kraft den 1 juli 1942 och äger giltighet till och med den 30 juni 1947, skall så
länge den lagen äger gällande kraft 1927 års uppsiktslag med vissa närmare
angivna undantag icke vinna tillämpning. I 2 och 13 §§ vanhävdslagen innehållas
emellertid särskilda regler då fråga är om brukningsdelar som avses i
uppsiktslagen, därvid hänvisning sker till sistnämnda lag. Därest, på sätt nu
i anslutning till den nya arrendelagstiftningen föreslås, uppsiktslagens tilllämpningsområde
väsentligen utsträckes, leder detta indirekt till att nämnda
paragrafer i vanhävdslagen erhålla ändrat innehåll. Detta lärer icke vara avsett
och synes knappast heller av omständigheterna påkallat. Till undvikande
härav synes ligga närmast till hands att uppskjuta ikraftträdandet av lagen
om ändring i uppsiktslagen till den 1 juli 1947, då tiden för vanhävdslagens
giltighet utgått. Därest, såsom uttalades under förarbetena till vanhävdslagen
(propositionen nr 275/1942 s. 35), förslag till ny lagstiftning avsedd att definitivt
träda i stället för uppsiktslagen kommer att utarbetas innan vanhävdslagen
upphör att gälla, kunde det dock måhända övervägas huruvida icke
de nu ifrågasatta ändringarna i uppsiktslagen för tillfället borde få anstå
och frågan därom upptagas till förnyad prövning i samband med den planerade
mera fullständiga omarbetningen av denna lag.

Förslaget till lag om utövande av förköpsrätt.

Lagrådet:

Lagrådet erinrar beträffande denna lag om vad som anförts i det allmänna
yttrandet.

1 §•

Lagrådet:

Såsom lagrådet under 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen anfört, torde den i
nämnda lagrum upptagna bestämmelsen örn förköpsrättens innebörd böra
ha sin plats i nu förevarande paragraf.

202

Kungl. Alaj.ts proposition nr 346.

I anslutning till vad som föreslagits vid 2 kap. 57 § torde förevarande paragraf
lämpligen kunna så avfattas, att först upptages huvudfallet eller att försäljningen
avser arrendefastigheten i dess helhet samt att i en följande punkt
regleras de fall då identitet ej råder mellan den försålda fastigheten och det
arrenderade området, nämligen dels det då försäljningen avser nämnda område
jämte ytterligare del av den fastighet varifrån arrendet upplåtits, dels
det då allenast en del av den arrenderade fastigheten försäljes.

2 §•

Lagrådet:

Vid bifall till lagrådets hemställan om ändring av 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen
bör det på två ställen i första stycket av ifrågavarande paragraf
förekommande uttrycket bröstarvinge utbytas mot avkomling.

Bestämmelsen i tredje stycket synes vara av sådan art, att den bör upptagas
i en särskild paragraf (3 §). Bestämmelsens innebörd lärer vara, att
örn jordägaren bjudit arrendatorn att förvärva fastigheten och denne icke
inom två månader därefter antagit hembudet, förköpsrätten ej må göras
gällande under två år efter hembudet, där ej försäljning sker på villkor som
för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de som gällt för hembudet. Avfattningen
synes böra jämkas i anslutning härtill.

3 §■

Lagrådet:

Bestämmelsen torde med fördel böra upptagas såsom ett andra stycke
i 1 §■

8 och 9 §§.

Lagrådet:

I motiveringen har med rätta framhållits att köparen under inga förhållanden
bör vara skyldig att avstå fastigheten utan att bliva gottgjord för vad
han betalt för densamma. För att skydda köparen mot sådan förlust, som
skulle kunna uppkomma genom arrendatorns insolvens, uppställer förslaget
i 6 § krav på ställande av säkerhet. Emellertid kunna fall tänkas, där säkerheten
undergår försämring, så att den visar sig otillräcklig när den skall
tagas i anspråk för avsett ändamål. Inträffar ett dylikt fall, synes köparens
ställning enligt förslaget knappast vara tryggad. I 9 § har det nämligen
medgivits arrendatorn att dröja med lösesummans erläggande under tre månader
från den av rätten utsatta dag, då arrendeavtalet skall upphöra att
gälla och fastigheten anses övergå i arrendatorns ägo. Att betalningen fullgjorts
lärer vid sådant förhållande icke utgöra något villkor för att arrendatorn
skall kunna erhålla lagfart å fastigheten. Genom lagfarten blir arrendatorn
i tillfälle att låta inteckna fastigheten. Sker detta och användas
de medel, som arrendatorn genom inteckningsbelåning erhåller, för annat
ändamål än fullgörandet av likviden till köparen, blir dennes möjlighet att
indriva sin fordran yttermera försämrad. Denna ordning kan icke vara till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

203

fredsställande. I detta sammanhang må erinras, att enligt ensittarlagen (12
§) nyttjanderättshavare, som förklarats berättigad till inlösen, är vid lösningsrättens
förlust skyldig att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit
laga kraft nedsätta löseskillingen. I anslutning härtill synes förslagets innehåll
böra så ändras, att äganderätten övergår till arrendatorn först då betalningsskyldigheten
blivit fullgjord samt att underlåtenhet att betala å angiven
dag förbindes med äventyr av förköpsrättens förlust. Även med denna
anordning torde syftet med det i förslaget införda legala betalningsanståndet
kunna till stor del förverkligas genom en föreskrift därom, att nyssnämnda
dag ej får av rätten utsättas tidigare än tre månader från domens dag.

Lagrådet får alltså hemställa, att förslaget ändras i överensstämmelse härmed.

På sätt i remissprotokollet berörts, torde understundom för köparen —•
som har att till arrendatorn mot lösen avstå fastigheten — svårighet kunna
uppkomma i följd därav, att långivare, mot vilken köparen fått ikläda sig
betalningsansvar för intecknad skuld i fastigheten, befinnes ovillig att låta
arrendatorn övertaga denna ansvarighet. Att arrendatorn är villig och genom
sin bundenhet av köpevillkoren även skyldig att svara för skulden hjälper
i dylikt fall ej köparen, eftersom dennes befriande från ansvaret är beroende
av långivarens samtycke. Emellertid lärer denna svårighet väsentligen
avhjälpas därest, såsom torde vara avsett, den enligt 6 § ställda säkerheten
skall omfatta jämväl förevarande fall och säkerheten förty skall kvarhållas
för köparens skyddande, intill dess den uppkomna frågan på ett eller annat
sätt vunnit sin lösning. Lagrådet förutsätter att domstolen, när köparen i
rättegången framställer yrkande härom, skall kunna meddela föreskrift örn
frågans närmare reglering.

Enligt lagrådets mening skulle det i systematiskt avseende vara en fördel,
om i en paragraf först omtalas vad arrendatorn i händelse av bifall till sin
talan har att utgiva samt i en följande paragraf upptages motsvarighet till
stadgandena i 8 § och till betalningsföreskriften i 9 §. Stadgandet om ränta
i 9 § tredje stycket torde lämpligast kunna infogas i den senare av de nya
paragraferna.

Såsom förköpsrätten anordnats, lärer arrendatorn, när han utövar sådan
rätt, principiellt bliva bunden av de köpevillkor som avtalats mellan säljaren
och köparen. Kännedom härom erhåller arrendatorn genom att taga
del av köpehandlingen. I vanliga fall torde detta ske, när köparen enligt 5 §
anmäler sitt fång för arrendatorn. Har sådan anmälan ej förekommit, måste
tydligen arrendatorn vända sig till någon av kontrahenterna för att få del
av köpeavtalets bestämmelser, försåvitt han icke vunnit fullständig upplysning
härom genom att granska köparens lagfartsärende.

Tänkbart är att kontrahenterna, vid sidan av de skriftligen avfattade avtalsbestämmelserna,
i samband med köpet träffat överenskommelser, vilka
ej kommit till synes i någon köpehandling. I den mån dylika förbehåll på

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

grund av den i 1 kap. 2 § jordabalken upptagna formregeln måste anses
ogiltiga, kunna de naturligen ej få någon verkan mot arrendatorn. Emellertid
lärer i rättspraxis kravet på skriftlig form ej upprätthållas beträffande sådant
vid fastighetsköp gjort förbehåll, som avser att trygga fortsatt bestånd
av en redan före köpet existerande nyttjanderätt eller annan särskild rätt i
fastigheten. Eftersom i förslaget ej upptagits särskilt stadgande i detta ämne,
torde slutsatsen bliva den, att arrendatorn skall vara bunden av dylikt förbehåll,
oaktat detsamma ej återgivits i köpehandlingen. Denna ståndpunkt
synes rimlig. Då arrendatorn är besittare av fastigheten, kan det nämligen
i regel antagas, att han har kännedom om den rättighet som förbehållet
avser.

Justitierådet Lind:

I det remitterade förslaget har ej upptagits någon motsvarighet till stadgandet
i 8 § i arrendeutredningens förslag. Enligt detta stadgande skulle det
åligga köparen att, där arrendatorn under rättegången det fordrade, med ed
betyga att mellan honom och säljaren blivit på god tro så avtalat som köpehandlingen
utvisade och han i övrigt uppgivit. Efter att ha erinrat om att
förköpsrätten vore byggd på principen att lösesumman bestämdes av vad
köparen bjudit för fastigheten och att någon offentlig värdering till ledning
för lösesummans bestämmande icke — bortsett från de speciella fall som
avsåges i 7 § — vore avsedd att förekomma, yttrade arrendeutredningen, att
det vid sådant förhållande framstode såsom angeläget att skydda arrendatorn
mot eventuella försök att genom svikliga uppgifter angående köpeskilling
eller övriga köpevillkor avskräcka honom från att utöva förköpsrätten
eller av honom tillskansa sig högre lösen än som verkligen skolat utgå såsom
köpeskilling. För att åstadkomma ett sådant skydd hade upptagits berörda
bestämmelse om edgång.

Såsom skäl för stadgandets uteslutande anföres i remissprotokollet att,
då ett svikligt förfarande av nämnda slag i allmänhet torde hemfalla under
strafflagens bestämmelser om bedrägeri, stadgandet knappast vöre nödvändigt
såsom skydd för arrendatorn. Då härtill komme att edgång enligt förslaget
icke vore möjlig med mindre talan om förköp fördes vid domstol, kunde
fall tänkas, där utsikten till edgång frestade arrendatorn till att anhängiggöra
en i och för sig onödig rättegång.

Om än ett sådant förfarande som ovan nämnts regelmässigt är att anse
såsom bedrägeri, torde möjligheten att föra bevisning därom ofta vara förenad
med ej ringa svårigheter och arrendatorn därför lätt kunna komma att
förlora en berättigad talan. Med hänsyn till de påföljder ett resultatlöst yrkande
om bedrägligt förfarande eller en anmälan därom kan medföra torde
för övrigt arrendatorn ofta nödgas underlåta att instämma talan örn förköpsrätt,
ehuru omständigheterna tyda på att han blivit förd bakom ljuset.
På grund härav synes det nödigt att åt arrendatorn beredes det skydd som
den av arrendeutredningen föreslagna edgången otvivelaktigt skulle utgöra.
Det lärer kunna antagas att redan förekomsten av en sådan bestämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

205

komme att medföra en minskad risk för ohederliga manipulationer som
åsyfta att avskräcka arrendatorn från att utöva förköpsrätten. På grund
härav torde arrendatorn blott i sällsynta fall behöva tillgripa ett edgångsyrkande.
Risken för onödiga rättegångar synes följaktligen vara endast ringa.

Enligt min mening bör därför — i likhet med vad för motsvarande fall skett
på åtskilliga andra rättsområden — i förevarande lagförslag upptagas en föreskrift
om edgång i överensstämmelse med arrendeutredningens förslag.

Lagrådet:

Lagens rubrik synes — särskilt vid bifall till lagrådets förslag att från 2
kap. 57 § nyttjanderättslagen till 1 § förevarande lag överflytta bestämmelsen
om förköpsrättens innebörd — lämpligen böra betecknas såsom lag örn förköpsrätt.

Angående tidpunkten för ikraftträdandet av förevarande lag hänvisas
till vad som anförts vid övergångsbestämmelserna till nyttjanderättslagen.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 oktober 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets
den 7 oktober 1943 avgivna utlåtande över de den 26 februari 1943 till lagrådet
remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom,

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående
uppsikt å vissa jordbruk samt

3) lag örn utövande av förköpsrätt.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Lagrådet har, ur de synpunkter lagrådet främst har att företräda, ansett
förslaget kunna i stort sett godtagas i vad angår huvudlinjerna. Emellertid
har lagrådet beträffande vissa enskildheter i förslaget framställt erinringar
av saklig eller formell natur. Till dessa har jag nu att taga ställning.

Beträffande den i 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen föreslagna regleringen
av formen för arrendeavtals ingående har lagrådet hemställt örn bibehållande
av den nuvarande ordningen, vilken innebär att muntlig överenskommelse
godkännes såsom giltigt arrendeavtal under förutsättning att tillträde
ägt rum. Såsom lagrådet erinrat har det emellertid städse varit ett önskemål,
att arrendeavtal avfattas skriftligen. Den skriftliga formen tryggar bevisningen
angående avtalets innehåll och giver åt arrendatorn erforderlig
trygghet för avtalets bestånd emot ny ägare av fastigheten. Med den reform
av arrendelagstiftningen, som nu är avsedd att genomföras, lärer önskvärdheten
av att den skriftliga formen överallt kommer till användning bliva än
mer framträdande. Att i förslaget ej upptagits det system för kontroll över
den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad, som arrendeutredningen föreslagit,
utesluter icke att den skriftliga formen har praktisk betydelse för så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

207

dan kontroll som enligt vad i förslaget förutsättes kan äga rum. Förekomsten
av muntliga avtal skulle ock, med den otrygghet som kännetecknar dessa,
stå i mindre god överensstämmelse med den nya ordning, innefattande optionsrätt
och förköpsrätt, som enligt förslaget skall införas och som grundats
å tvingande laghud. Att den skriftliga avtalsformen icke tidigare gjorts
fullt obligatorisk på förevarande område, torde förklaras därav, att valet
stått mellan att godkänna den muntliga överenskommelsen såsom arrendeavtal
eller att frånkänna den varje rättsverkan. Denna problemställning
föreligger ej enligt förslaget, som gör jordägaren ansvarig för den skriftliga
formens iakttagande och tillerkänner brukaren skadeståndsrätt i fall av försummelse
härutinnan. Den lösning som härmed framkommit har, såvitt nu
är i fråga, godkänts i alla de yttranden som avgivits över förslaget. Lagrådet
har ej heller bestritt att den föreslagna regeln kommer att mera effektivt än
nuvarande stadgande bidraga till att den skriftliga formen blir allenarådande.
Det huvudsakliga skälet för lagrådets ställningstagande synes vara farhågan
att formkravet skulle kunna medföra stötande resultat, om en brukare,
som suttit år efter år på muntligt avtal, kunde i följd av avtalets ogiltighet
tvingas att avflytta och därvid allenast ha rätt till skadestånd. Denna synpunkt
synes icke böra tillmätas utslagsgivande betydelse. Även om under
en viss övergångstid formkravet i enstaka fall, oftast beroende på parts liknöjdhet
eller ovilja mot att låta binda sig, skulle eftersättas, torde icke härav
följa, att lagstiftaren bör avstå från att fullt genomföra den ordning som
är den ändamålsenliga och som verkar till fördel för såväl jordägare- som
arrendatorsklassen. Emellertid förordar jag med hänsyn till lagrådets ifrågavarande
anmärkning, att visst anstånd medgives med genomförandet av kravet
på skriftlig avtalsform. Jag har därför låtit till övergångsbestämmelserna
foga ett stadgande, enligt vilket beträffande avtal, som slutits före den 1
januari 1947, vad äldre lag stadgar i 2 kap. 1 § alltjämt skall äga tillämpning.

I fråga örn den procedur som skall följas, när jordägaren, i fall som avses
i 8, 9 och 33 §§ av det föreslagna arrendekapitlet, vill återtaga fastigheten, har
lagrådet förordat återgång från det föreslagna systemet med uppgörelse enligt
syneregler till den nuvarande ordningen, att lösenbelopp fastställes av skiljemän
med rätt för missnöjd part att på materiella skäl draga tvisten under
rättens prövning. Till stöd härför har anförts att den nu gällande ordningen
torde vara den i praktiskt avseende mest ändamålsenliga. Då jag ej delar
lagrådets uppfattning härutinnan, har det föreslagna systemet synts böra
bibehållas.

Vad två av lagrådets ledamöter anfört i fråga örn uteslutandet av bestämmelsen
örn att bevisning angående fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet
ej må föras annorledes än genom syn, föranleder ej mot de skäl som i
arrendeutredningens betänkande utvecklats till stöd teir nämnda lagändring
ändrat ståndpunktstagande från min sida.

Med anledning av lagrådets yttrande vid 2 kap. 12 § torde få erinras, att
frågan örn verkan därav, att synemän underlåta att i synehandlingen anteck -

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

na träffad överenskommelse om inskränkning av synen, i förslaget ej reglerats
i vidare mån än att synen i dylikt fall skall kunna klandras. De spörsmål,
vartill sådan underlåtenhet ytterligare kan giva upphov, torde med fördel
kunna överlåtas åt rättstillämpningen. Av det föreslagna stadgandet bör sålunda
ej dragas någon slutsats med avseende å giltigheten av en muntlig
överenskommelse om inskränkning av synen.

Beträffande tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen anser
jag mig ej kunna biträda lagrådets hemställan, att den s. k. övre arealgränsen,
som enligt förslaget bestämts till femtio hektar odlad jord, måtte
återföras till sitt läge enligt gällande lag, d. v. s. till tjugufem hektar.

Lagrådet har funnit, att universitet, akademier, högskolor och vetenskapliga
samfund icke äro att hänföra till någon av de i förslaget uppräknade jordägarekategorier
för vilka specialregleringen avses skola gälla. Med hänsyn
till den permanenta karaktären hos arrenden under dylika rättssubjekt anser
emellertid lagrådet att nämnda arrenden böra bliva underkastade speciella
bestämmelser. Härom bör enligt lagrådets mening särskild utredning komma
till stånd, en utredning som lagrådet anser böra omfatta även andra arrenden
å jord i allmän ägo eller eljest av i viss mening publik natur. Vad sålunda
förordats anser jag mig böra biträda. Jag förutsätter alltså, att arrenden av
hithörande slag bliva föremål för särskild reglering, vilken i huvudsak bör
ansluta till de föreslagna särskilda bestämmelserna i nyttjanderättslagen.

Den erinran av saklig innebörd, som lagrådet framställt vid 8 och 9 §§ i
förslaget till lag om utövande av förköpsrätt, har synts böra beaktas. Bestämmelsen
om särskilt betalningsanstånd för arrendatorn har sålunda uteslutits
och förslaget ändrats därhän, att det skall åligga arrendatorn att vid äventyr
av förköpsrättens förlust fullgöra betalningsskyldigheten senast å den av
rätten utsatta dag, då fastigheten skall övergå i arrendatorns ägo. Sagda dag
skall ej få utsättas tidigare än tre månader från domens dag.

Vidkommande de regler, som i gällande lag avse att trygga beståndet av
arrendeavtal rörande fideikommissjord, i det fall att fideikommisset övergår
till ny innehavare, och vilka regler i förslaget upptagits i 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen,
samtidigt som de utvidgats till att avse även hyresavtal har lagrådet
avstyrkt den föreslagna utvidgningen av skäl att något nämnvärt praktiskt
behov därav ej skulle föreligga. Att spörsmålet örn nyttjanderättens skyddande
i nämnda situation ur social synpunkt har mindre betydelse vid hyra
än vid arrende, innebär emellertid icke, att behov skulle saknas att i förevarande
hänseende skydda den enskilde hyresgästens intresse av att hans avtal
förblir gällande mot ny innehavare av fideikommisset. Då det enligt min
mening är rättvist och följdriktigt, att en hyresgäst ej ställes sämre i berörda
avseende än en arrendator, anser jag mig ej böra frångå förslaget i denna del.
Det kunde snarare ifrågasättas, örn icke regleringen borde ytterligare utvidgas,
så att den komme att omfatta nyttjanderältsavtal i allmänhet. Frågan härom
synes dock lämpligen kunna övervägas i samband med den pågående revisionen
av jordabalken. Därvid torde jämväl det av lagrådet väckta spörsmålet
angående reglernas placering erhålla en definitiv lösning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

209

Med avseende å gränsdragningen mellan arrende och hyra har lagrådet förordat
bibehållande av nuvarande lydelse av 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen.

1 betraktande av de skiftande åsikter om denna gränsdragning, vilka framträtt
i det praktiska livet, synes det mig dock vara av vikt alt förebygga den
tolkning, att hyresreglerna kunna vinna tillämpning även i fall, där upplåtelsen
omfattar jord avsedd att nyttjas enligt de metoder som känneteckna
jordbruket såsom näring. Det föreslagna stadgandet har därför med någon
jämkning synts böra kvarstå. Beträffande de fall, där jorden skall användas
för trädgårdsodling eller annat ändamål än jordbruk, synes berättigad anledning
knappast föreligga att tolka den föreslagna lydelsen såsom innefattande
någon saklig ändring.

Den nya lagstiftningen bör enligt min mening sättas i kraft snarast möjligt
eller sålunda den 1 januari 1944. Av skäl som lagrådet anfört torde dock
ikraftträdandet av de föreslagna ändringarna i uppsiktslagen få uppskjutas
till den 1 juli 1947, då tiden för vanhävdslagens giltighet utgått. Lagrådets
hemställan, att vid de nya kategorierna av sociala arrenden byggnadsskyldighetens
inträde skulle oberoende av dispens få anstå till den 1 juli 1949, har
jag ej funnit mig kunna tillmötesgå.

Lagrådets erinringar mot placeringen av vissa bestämmelser i förslagen
lia ej föranlett mig att frångå den valda uppställningen. Vad särskilt angår
reglerna örn arbetsavtal har det synts mig vara av visst värde, att dessa
erhålla den fristående placering som blivit föreslagen. Härmed framhäves
tydligare den viktiga förändring som ligger däri, att arbetsprestationerna ej
längre utgöra vederlag för nyttjanderätten och att regleringen även inbegriper
avtal, som stå helt vid sidan av arrendeavtalet.

Vad lagrådet anfört örn önskvärdheten av att i arrendekapitlet införa särskilda
underrubriker finner jag riktigt. Emellertid synes med denna åtgärd
utan större olägenhet kunna anstå, intill dess arrendekapitlet, samtidigt
med hyreskapitlet, infogas i en ny jordabalk.

Med anledning av lagrådets erinringar har i förslaget till lag angående ändring
i vissa delar av nyttjanderättslagen vidtagits redaktionella ändringar i

2 kap. 6, 8, 10, 32, 33, 53, 57, 60, 65, 67, 68 och 70 §§ samt i tredje och sjätte
styckena av övergångsbestämmelserna. I förslaget till lag om utövande av
förköpsrätt har på lagrådets hemställan lagens rubrik ändrats till lag om
förköpsrätt, varjämte formella jämkningar vidtagits i 1 och 2 §§.

Utöver vad nu berörts ha i samtliga lagförslag vidtagits vissa smärre jämkningar
av redaktionell innebörd.

Slutligen torde jag få erinra därom, att ordförandena i sex jordbrukskommissioner
i skrivelse den 17 juni 1943 gjort framställning örn vidtagande av
åtgärder för beredande av .särskilt arvode till ordförande i jordbrukskommission.
Över skrivelsen har statskontoret efter remiss avgivit utlåtande den 28
juni 1943. Härjämte har viss utredning införskaffats från samtliga ordförande
i jordbrukskommissionerna. Jag har för avsikt att, sedan beredningen
av ärendet slutförts, ånyo anmäla detsamma för Kungl. Majit.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 346.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Föredraganden hemställer att ifrågavarande tre lagförslag, med de ändringar
som angivits, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gustav T. Roupe.

409109. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1943.