Kungl. Maj.ts proposition nr 33 (Proposition 1946:33)

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

Nr 33.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation, m. m.; given Stockholms slott den 12
januari 1946.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
(Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; 2)

lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 28 juni 1918 (nr
526) om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning; 3)

lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt
till fast egendom;

4) lag om ändrad lydelse av 31 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr
142);

5) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1925 (nr 221) om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom;

6) lag angående ändrad lydelse av 4, 7 och 8 §§ lagen den 7 juni 1934
(nr 239) örn bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag;

7) lag om upphävande av 13 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående
uppsikt å vissa jordbruk;

8) lag om ändrad lydelse av 16 och 31 §§ skogsvårdslagen den 15 juni
1923 (nr 212);

9) lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 10 juni 1932
(nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden;

10) lag angående ändring i lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred;
samt

11) lag angående ändring i lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning
av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 33.

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas, dels att överskriften framför 13 § lagen den 12 maj
1917 om expropriation skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att framför 14 § samma lag skall införas en överskrift av nedan angiven
lydelse, dels ock att 13, 14, 30, 47 a, 50, 58 och 92 §§ nämnda lag’ skola
erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives.

Örn laga domstol i expropriationsmål och förhandling i sådant mål.

13 §.

Expropriationsmål skall upptagas av underrätten i den ort, där fastigheten
är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda inom olika underrätters domvärjo
belägna fastigheter, som ej lämpligen kunna för expropriationsersättningens
bestämmande uppskattas annat än såsom en enhet, förordne Konungen, att
för sådan uppskattning frågan örn expropriationen skall i sin helhet upptagas
av den av underrätterna Konungen bestämmer.

Om rättens förhandling gäde i tillämpliga delar vad i rättegångsbalken är
stadgat om huvudförhandling. Uppskjutes förhandlingen, vare ej erforderligt
att särskild kallelse angående målets fortsatta handläggning tillstädes
parterna; om underrättelse tid parterna i fall, då målet förklarats vilande,
stadgas i 43 §.

Örn expropriationsmåls förberedande handläggning vid domstol.

14 §.

På ansökning av den exproprierande utförde rätten stämning å fastighetens
ägare så ock å andra ersättningsberättigade, om sådana sakägare av sökanden
uppgivas, och kade dem att inställa sig vid rätten för målets förberedande
handläggning. Rätten föranstalte ock att, tid underrättelse för möjligen befintliga
okända sakägare, kungörelse örn tiden för inställelsen minst fjorton dagar
förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen, samt
införes i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Målet varde tillika,

1 Senaste lydelse se beträffande 30 § SFS 1918: 324 samt beträffande 47 a och 58 §§ 1939:152.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

om det ej angår allenast upphävande av särskild rätt, som ej är intecknad
i fastigheten, å nästa inskrivningsdag antecknat i fastighets- eller inteckningsboken.

Avser på grund av förordnande, som i 13 § andra stycket sägs, stämning
i expropriationsmål fastighet utanför rättens domvärjo, åligger rätten att
därom ofördröjligen göra anmälan hos inskrivningsdomaren i den ort, där
fastigheten är belägen, för anteckning enligt vad nyss är sagt.

Vistas känd---den frånvarande.

30 §.

Emot ordföranden eller ledamot i expropriationsnämnd gäde de jäv, som i
rättegångsbalken äro stadgade i fråga om domare; som jäv skall ock räknas,
att han står under någondera partens förmanskap eller är i hans tjänst eller
av honom åtnjuter lön eller underhåll.

Har expropriationsmålet---är part.

47 a §.

Mot rättens slutliga utslag i fråga, som avses i 46 eller 47 §, skall talan
föras i samma ordning, som är föreskriven för talan mot dom i tvistemål.

Så snart utslag i målet vunnit laga kraft, skall genom rättens försorg till
den som för fastighetsregistret översändas det ena exemplaret av karta och
beskrivning, som enligt 16 § andra stycket må hava ingivits i målet, jämte
sådant utdrag av handlingarna i målet och rättens utslag, att därav framgår
vilket område som avses med expropriationen. Å kartan skall tecknas
bevis, att den legat till grund för expropriationen.

50 §.

Försummas vad---expropriationsrätten förverkad.

Visar fastighetens ägare vid rätten att förverkande ägt rum, åge vad i 14 §
stadgas örn anteckning i fastighets- eller inteckningsboken motsvarande tilllämpning.
Sker sådan anteckning inom nittio dagar från förverkandet, skall
inskrivningsdomaren genast hos Konungens befallningshavande göra anmälan
örn anteckningen.

Varda de---nämnda handlingar.

58 §.

Då expropriation, vilken ej avsett allenast upphävande av särskild rätt
som ej är intecknad i fastigheten, blivit fullbordad, åligger det Konungens
befallningshavande att därom ofördröjligen göra anmälan hos inskrivningsdomaren;
och skall anteckning örn att fastighet exproprierats eller örn särskild
rätt, som genom expropriationen förvärvats, å nästa inskrivningsdag
göras i fastighets- eller inteckningsboken.

Utfaller då----insända fördelningslängden.

Exproprieras del---för fastighetsregisret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

92 §.

Påstår vid rätten ägaren av annan fastighet än i 90 § avses, att fastigheten
lider synnerligt men och fördenskull, jämlikt 12 § första stycket, bör
lösas, men bestrides sådant av motparten, varde, om annat ej avtalas, expropriationsnämnd
ej tillsatt, innan denna tvist blivit av rätten avgjord genom
lagakraftägande utslag. Mot rättens utslag i fråga som nu är sagd må särskild
talan föras i samma ordning, som är föreskriven för talan mot dom i
tvistemål.

Vad i — — — ej tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 28 juni 1918 (nr 526)
om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till hus behovsförbrukning.

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ lagen den 28 juni 1918 om rätt att
över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

Finnes syn å stället nödig, äge rätten under förberedelsen uppdraga åt
två för uppdraget lämpliga män, mot vilka ej förekommer jäv som gäller
mot domare, att förrätta sådan syn å tid, som av rätten bestämmes, och att
på grund av vad vid synen iakttagits avgiva utlåtande, huruvida ledningens
framdragande över svarandens mark må anses behövligt samt i sådant fall
varest och huru ledningen bör göras så ock med vilket belopp ersättning för
intrång genom ledningen bör utgå; och varde emellertid målet hos rätten
vilande. Är fråga om fastighet på landet, varde uppdrag, som nu nämnts,
företrädesvis lämnat åt dem, som äro ledamöter i nämnden.

Synemännens utlåtande skall skriftligen avfattas och före synens avslutande
för närvarande parter uppläsas; och varde därvid tillkännagivet vad
den med utlåtandet missnöjde enligt 5 § har att iakttaga. Utlåtandet skall
av synemännen ofördröjligen insändas till rätten.

För syneförrättning---av käranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

5 §■

Är part missnöjd med synemännens utlåtande, åge han inom trettio dagar,
sedan utlåtandet meddelades, till rätten inkomma med påminnelser. Hava
påminnelser ej inom nämnda tid inkommit, skall utlåtandet genom rättens
dom fastställas; sådan dom må meddelas under förberedelsen. Parts utevaro
utgöre ej hinder för målets handläggning och avgörande.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) örn återköpsrätt

till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 6—8 och 14 §§ lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt
till fast egendom skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives.

6 §•

Den, som vill göra gällande återköpsrätt, har att instämma fastighetens
ägare till underrätten i den ort, där fastigheten är belägen. Stämmes den
ägare, som sist sökt lagfart, eller någon hans efterträdare i äganderätten,
vare dock ej erforderligt att stämma ny ägare, å vilken fastigheten före
stämningens delgivning överlåtits, så framt ej den, som blivit stämd, vid
rätten tillkännagiver, att fastigheten frångått honom, eller detta eljest varder
för rätten kunnigt. Kommer nye ägaren, utan att vara stämd, tillstädes
såsom part i målet, gäde ock den ågångna stämningen.

Är ägaren —--lag stadgat.

Vid rätten---rörande fastigheten.

7 §.

Är ny ägare, som i 6 § omförmäles, ej stämd, och kommer han ej ändock
i målet in; vare, där återköp sker, så ansett som överginge genom återköpet
fastigheten från den, som blivit stämd, och vike den förstnämndes fång
för återköparens. I fall, varom nu sagts, njute den, som får vika, skadestånd
av den, som var stämd, där denne svarat i målet utan att giva tillkänna,
att fastigheten frångått honom. Överlåtelse av fastigheten, som äger
rum efter stämningens delgivning, vare, där återköp kommer till stånd,

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

ogiltig; och åge den, till vilken överlåtelsen skedde, så framt han var i god
tro, genast häva avtalet och njuta skadestånd, dock att avtalet ej må hävas,
sedan det visat sig, att målet ej leder till återköp.

Varder efter---i utsökningslagen.

Återköparen må---utredning erforderligt.

8 §•

Rätten give så snart ske kan och i varje fall före tillsättande av återköpsnämnd,
varom nedan sägs, särskilt utslag i frågan, huruvida återköp må
äga rum. Tillstädjes genom utslaget återköp, må, där ej rätten samma dag
skiljer sig från målet, över utslaget föras särskild talan; sker det ej, stånde
utslaget fast. Fullföljes talan, vile under tiden målet.

Parts utevaro utgöre i mål om återköpsrätt ej hinder för målets handläggning
och avgörande.

Särskild talan mot utslag, varigenom rätten utlåtit sig i frågan, huruvida
återköp må äga rum, skall förås i samma ordning, som är föreskriven
för talan mot dom i tvistemål.

14 §.

Rätten fastställe i sitt utslag löseskillingen och den ränta, som därå skall
utgå; meddele ock erforderliga bestämmelser angående fastighetens tillträde
och löseskillingens erläggande. Såvitt ej annat med laga verkan avtalats, utsätta
rätten därvid viss fardag efter det utslaget vunnit laga kraft, å vilken
återköparen skall tillträda fastigheten och löseskillingen senast skall nedsättas
hos Konungens befallningshavande. Talan mot utslaget skall föras i
samma ordning, som är föreskriven för talan mot dom i tvistemål.

Fullföljes ej---i 7 § andra stycket sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 31 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, att 31 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall erhålla
följande ändrade lydelse.

31 §.

Uppkommer i mål angående inlösen av mark tvist om rätt eller plikt att
lösa och erfordras ej för prövning av tvisten, att uppskattning sker av mar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

ken, meddele rätten särskilt utslag i tvisten, innan nämnd sättes. Emot utslaget
må talan föras särskilt i samma ordning, som är föreskriven för talan
mot dom i tvistemål, och vile emellertid målet i övrigt. Avslås yrkandet om
inlösen, gäde i fråga om rättegångskostnad vad därom i allmänhet är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag’

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1925 (nr 221) om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom skall upphöra att gälla samt att 11 och 13 §§
samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse.

11 §.

Har domstolen utlåtit sig angående sådant förbud, varom i 3 § sägs, gäde
om klagan över domstolens beslut vad i rättegångsbalken är stadgat om
handräckning.

13 §.

Då talan väckts om upplösning av bulvanförhållande, skall å nästa inskrivningsdag
anteckning därom ske i fastighets- eder inteckningsboken.

Har domstol meddelat förordnande enligt 1 §, åligger det domstolen att
inom fjorton dagar tillställa överexekutor utskrift av domstolens dom.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4, 7 oell 8 §§ lagen den 7 juni 1934 (nr 239)
om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 4, 7 och 8 §§ lagen den 7 juni 1934 om bulvanförhållande
i fråga om aktier i vissa bolag skola erhålla ändrad lydelse på
sätt i det följande angives.

4 §•

Under rättegången mot bulvanen må domstolen, när skäl därtill äro, förordna,
att de aktier bulvanförhållandet avser skola beläggas med kvarstad,
därest de anträffas hos bulvanen eller någon som av bulvanen erhållit dem
såsom pant eller som innehar dem för bulvanens eller panthavarens räkning.
Åklagaren må ock hos överexekutor begära förordnande om kvarstad, som
nyss sagts.

Förordnas om---vunnit laga kraft.

Kvarstad varom---därom förordnat.

7 §•

Mål som avses i denna lag instämmes till den rätt, där bulvanen skall svara
i tvistemål i allmänhet.

Ändå att talan örn ansvar föres, gäde om skyldighet för part eller annan
att förete skriftlig handling eller föremål vad beträffande tvistemål är stadgat.

8 §•

Innan förordnande meddelas enligt 2 §, skall tillfälle beredas den för vilken
bulvanförhållandet ingåtts att yttra sig i målet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

om upphävande av 13 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående
uppsikt å vissa jordbruk.

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å
vissa jordbruk skall upphöra att gälla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 och 31 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923

(nr 212).

Härigenom förordnas, att 16 och 31 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923
skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives.

16 §.

Har åtgärd---räkningar styrkes.

Vill den, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning fastställda
beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in talan
därom till domstol sist inom en månad från det uttagning av beloppet ägt rum
eller, därförutan, betalning skett med förbehåll örn rätt för gäldenären att
söka återvinning.

31 §.

över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 16 § sägs,
må ej klagan föras.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 10 juni 1932 (nr 180)
om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden.

Härigenom förordnas, att 21 och 29 §§ lagen den 10 juni 1932 om vård
av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med
flera områden skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives.

21 §.

Har åtgärd---räkningar styrkes.

Vill den, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning fastställda
beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in talan
därom till domstol sist inom en månad från det uttagning av beloppet ägt
rum eller, därförutan, betälning skett med förbehåll om rätt för gäldenären
att söka återvinning.

29 §.

över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 21 § sägs,
må ej klagan föras.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid galle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 2 juni 1933 (nr 269) örn ägofred.

Härigenom förordnas, att 31, 33, 36, 37, 49, 51, 53 och 58 §§ lagen den
2 juni 1933 örn ägofred skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives.

31 §.

Är sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust inom
två månader efter förrättningens avslutande vid domstol väcka talan mot
samtliga övriga sakägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Äro sakägarna å någon sida flera än tio, skall i avseende å delgivning med
dem vad i rättegångsbalken stadgas örn delgivning med byalag äga motsvarande
tillämpning.

33 §.

När i mål, som i 31 § avses, stämning är utfärdad, infordra rätten genast
från förrättningsmannen förrättningsprotokollet och övriga förrättningen rörande
handlingar. Förrättningsmannen vare pliktig, där rätten så prövar nödigt,
att inställa sig vid rätten för att höras i målet. Gottgörelse åt förrättningsmannen
för sådan inställelse skall förskjutas av den part, som klandrat
förrättningen; och pröve rätten i slutliga utslaget, huruvida kostnad, som
någon sålunda förpliktats att förskjuta, skall helt eller delvis gottgöras honom
av annan part.

Sedan målet blivit genom laga kraft ägande utslag avgjort, skall förrättningsakten
översändas, örn målet återförvisats till förrättningsmannen, till
denne men eljest till lantmäterikontoret i det län, varest förrättningsmannen
förordnats, för att där förvaras. Utskrift av utslag i målet skall, ändå att utslaget
icke vunnit laga kraft, översändas till nämnda lantmäterikontor samt,
örn målet angår betesreglering, vederbörande skogsvårdsmyndighet ävensom
till förrättningsmannen och den, som enligt 30 § första stycket har att förvara
avskrift av förrättningshandlingarna. Återförvisas målet till förrättningsmannen,
vare han skyldig att därom omedelbart underrätta sådan i 23 § tredje
stycket omförmäld myndighet, till vilken utskrift av utslaget icke enligt vad
nu är sagt skall översändas.

Föras ej---skall förvaras.

Huru förrättningsman---förordnar Konungen.

36 §.

Har i annan ordning än vid syneförrättning upprättats skriftlig och av
vittnen styrkt förening rörande stängselskyldighet eller betesreglering, äge
envar, som deltagit i föreningen, hos den eller de allmänna underrätter, inom
vilkas domvärjo de fastigheter, föreningen angår, äro belägna, uppvisa föreningen,
i stad med rådstuvurätt å allmän rättegångsdag och eljest å allmänt
ting. överensstämmer föreningen med de i denna lag stadgade grunder, och
hava, där föreningen avser upplåtelse av betesmark, i föreningen tydligt angivits
den upplåtna markens läge och gränser, den eller de fastigheter, för
vilka den upplåtits, sätt och lid för markens inhägnande och anordnande
för betesbruk samt huruvida ersättning skall utgå och i så fall med vilket
belopp ersättningen skall i den ordning 16 § föreskriver gäldas, läte rätten
intaga föreningen i rättens protokoll. Sedan vare föreningen gällande mot
framlida ägare eller innehavare av fastigheterna så ock, där intagande i rättens
protokoll ägt rum vid rådstuvurätt inom en månad och vid häradsrätt
sist vid det allmänna ling, som infallit näst efter två månander sedan föreningen
ingicks, mot den, som efter upprättandet men före föreningens intagande
i rättens protokoll blivit ägare eller innehavare. Förening, som slutits

Kungl. Majlis proposition nr 33.

för boställe eller kronan eller allmän inrättning tillhörig, på viss tid upplåten
fastighet, havé dock ej verkan mot senare innehavare, med mindre föreningen
blivit av vederbörande myndighet godkänd.

Sedan förening enligt första stycket intagits i rättens protokoll, skall utdrag
av protokollet i ärendet genom rättens försorg översändas till länets
lantmäterikontor så ock, där föreningen angår betesreglering, till vederbörande
skogsvårdsmyndighet.

37 §.

Träffas förening, att stängsel ej skall hållas mellan angränsande ägor, oaktat
stängsel enligt denna lag kunnat äskas, eller att stängsel skall vara av
viss annan beskaffenhet än den, som enligt 5 § eller med stöd därav meddelad
föreskrift är för orten gällande, eller att stängsel skall helt eller delvis
sättas annorstädes än i 4 § är föreskrivet; är föreningen upprättad på
sätt i 36 § sägs och har i förekommande fall däri tydligt angivits den sträckning,
vari stängslet skall framgå, skall örn sådan förenings uppvisande och
intagande i rättens protokoll och om verkan av föreningen så ock om översändande
av utdrag av protokollet, sedan föreningen däri intagits, vad i
36 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

I förening---föreningens upprättande.

Förening, som i denna paragraf avses, äger ej giltighet utöver tio år sedan
den blivit intagen i rättens protokoll.

49 §.

Avser försummelsen underhåll av stängsel och bättrar den försumlige ej
ofördröjligen efter tillsägelse, må den, mot vilken stängselskyldigheten gäller
och som kan av försummelsen lida men, hålla syn genom två för uppdraget
lämpliga män, mot vilka ej förekommer jäv som gäller mot domare; av synemännen
skall den ene vara nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god
man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Har den försumlige i god
tid kallats till synen och varder bristen vid synen vitsordad, förelägge honom
synemännen viss tid, ej kortare än fem dagar, inom vilken han skall hava
botat bristen, vid äventyr att denna eljest må avhjälpas av den, som påkallat
synen. Denne läte efter utgången av sagda tid, till utrönande av huruvida vid
synen befunna brister blivit avhjälpta, anställa efterbesiktning i samma ordning
som om syn stadgats; dock vare efterbesiktning icke av nöden, därest den
försumlige avlämnat skriftligt erkännande, att åtgärd för bristens avhjälpande
ej vidtagits. Därefter njute den, som fordrar rättelse, utmätning hos den
försumlige ej mindre för kostnaden för synen och för efterbesiktning, där sådan
erfordrats, än även för det belopp, vartill det eftersatta arbetet av synemännen
uppskattats, samt vare pliktig att därefter ofördröjligen ombesörja
arbetets utförande. Nöjes ej den andre däråt, instämme sitt klander till domstol
inom en månad efter utmätningen eller vare sin talan kvitt.

Den som —--hava kostat.

Vad här--- — denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

51 §.

Den, vars ägor lidit skada av annans hemdjur, läte skadan genast synas
och värderas av två för uppdraget lämpliga män, mot vilka ej förekommer
jäv som gäller mot domare.

53 §.

Ägare till intaget hemdjur havé ej, utom i de i 54 § angivna fall, rätt att
återfå djuret, förrän han antingen i lösen därför utgiver det värde, vartill
skadan beräknats enligt 51 §, så ock kungörelsekostnad samt det belopp, vartill
kostnaden för djurets underhåll och vård blivit av två för uppdraget lämpliga
män, mot vilka ej förekommer jäv som gäller mot domare, uppskattat,
med avdrag för den nytta intagaren under tiden haft av djuret, eller ock för
sådan lösen ställer full pant eller borgen. Nöjes ej djurets ägare åt värdering
eller uppskattning, som nu sagts, eller vill han av annat skäl återvinna vad
han utgivit i lösen, instämme saken till domstol inom en månad efter det djuret
utlöstes.

58 §.

Uppkommer tvist, huruvida den, som intagit hemdjur, funnit det å sin
mark, och kan ej detta anses styrkt, gälde ersättning till djurets ägare för
den skada, som denne genom intagningen tillskyndats.

Enahanda ersättningsskyldighet--— hans ägor.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

angående ändring i] lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av
bysamfälligheter oell därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 8—10 samt 13 och 14 §§ lagen den 13 juni
1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives.

8 §•

Menar delägare, att beslut, som i ärende, varom i denna lag sägs, vid
sammanträde av delägarna fattats, länder honom till märkligt förfång eller

1 Senaste lydelse se beträffande 9 § SFS 1924: 338 samt beträffande 10 och 14 §§ 1924: 26.

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

att det icke i laga ordning tillkommit eller att det står i strid med allmän
lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet, som beslutet
fattat, åge han inom trettio dagar från den dag beslutsprotokollet blivit
tillgängligt efter ty i 4 § 5 mom. sägs vid rätten väcka talan mot samtliga
övriga delägare. Försummas det, vare rätt till klandertalan mot beslutet
förlorad.

9 §•

Delägares beslut---rätten fastställt.

Har ansökan gjorts örn förordnande för särskild person att föranstalta
om sammanträde med delägarna, skall på begäran av någon av dessa rätten,
där omständigheterna ej till annat föranleda, omedelbart meddela förbud
för delägarna att å ägan verkställa avverkning så ock, där skäl därtill
äro, meddela dem förbud att å ägan taga ler, torv, grus eller dylikt. Meddelat
förbud skall äga giltighet intill dess beslut enligt 5, 6 eller 7 § om ägans
användning eller avhändande kommit till stånd och trätt i tillämpning eller
ock frågan om ägans tillgodogörande på sätt nu är sagt förfallit. Har förbud
meddelats innan ansökan företagits till avgörande, pröve rätten vid avgörandet,
huruvida förbudet skall bestå. Örn verkställande av förbud gäde i tilllämpliga
delar vad i utsökningslagen om skingringsförbud sägs; vad där är
föreskrivet örn pant eller borgen skall dock ej äga tillämpning.

10 §.

Ansökan örn ägas ställande under förvaltning av god man göres hos rätten.
I anledning av sådan ansökan skall, där ej med hänsyn till ägans beskaffenhet
eller omständigheterna i övrigt åtgärden finnes vara överflödig
eller olämplig, förordnande av rätten meddelas för delägare eller annan att
såsom god man omhändertaga ägans förvaltning.

Förordnande, som---förordnandet upphört.

Där någon---skogsvård därå.

Sådana föreskrifter--— vederbörande skogstjänsteman.

Har ansökan---ansökningen meddelas.

13 §.

Ej må---därtill samtyckt.

Vill den, som är till god man förordnad, befattningen frånträda och gitter
han visa skälig orsak,

eller ansöker delägare, att god man entledigas, och prövas skäl därtill
vara,

eller varda delägarna ense att själva omhändertaga förvaltningen av samfälligheten
och göra de därom anmälan,

eller beslutes i^ den ordning, som i denna lag sägs, örn förfogande över
samfälligheten pa sådant sätt, att förvaltning av god man ej vidare erfordras,

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

eller varder upplyst, att samfälligheten blivit för gemensam räkning försåld
eller att gemenskapen annorledes upphört,
varde gode mannen av rätten entledigad.

14 §.

Äro i mål eller ärende, som anhängiggjorts vid rätten, å någon sida flera
delägare än tio, skall i avseende å delgivning med dem vad i rättegångsbalken
stadgas om delgivning med byalag äga motsvarande tillämpning.

Mot beslut, varigenom rätten under ärendes behandling utlåtit sig angående
förbud, som avses i 9 eller 10 §, skall talan föras särskilt. Mot hovrättens
beslut i fråga, som nu nämnts, må talan ej föras.

Beslut, som av rätten meddelas enligt 5, 6, 7, 9, 10 eller 13 §, träder utan
hinder av förd klagan genast i verkställighet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 november 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad,

Ohlin, Erlander, Danielson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, hemställer, att lagrådets
utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
genom utdrag av protokollet inhämtas över de av processlagberedningen i betänkande
den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10) framlagda förslagen till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
örn expropriation;

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 28 juni 1918 (nr
526) örn rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovs
förbrukning;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 384)
örn återköpsrätt till fast egendom;

4) lag örn ändrad lydelse av 31 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr
142);

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 221)
örn bulvanförhållande i fråga örn fast egendom;

6) lag angående ändrad lydelse av 4, 7 och 8 §§ lagen den 7 juni 1934 (nr
239) örn bulvanförhållande i fråga örn aktier i vissa bolag;

7) lag örn upphävande av 13 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående
uppsikt å vissa jordbruk;

8) lag örn ändrad lydelse av 16 och 31 §§ skogsvårdslagen den 15 juni
1923 (nr 212);

9) lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 10 juni 1932
(nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden;

10) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 2 juni 1933 (nr 269)
örn ägofred; samt

11) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1921 (nr 299)
örn förvaltning av bysamfålligheter och därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 19 juni
1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 1 december 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 10 november 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation;

2) lag angående ändrad Igdelse av 4 och 5 §§ lagen den 28 juni 1918 (nr
526) om rått att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning; 3)

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924- (nr 384)
örn återköpsrätt till fast egendom;

4) lag örn ändrad lydelse av 31 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142);

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 221)
örn bulvanförhållande i fråga örn fast egendom;

6) lag angående ändrad lydelse av 4, 7 och 8 §§ lagen den 7 juni 1934 (nr
239) örn bulvanförhållande i fråga örn aktier i vissa bolag;

7) lag örn upphävande av 13 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående
uppsikt å vissa jordbruk;

8) lag örn ändrad lydelse av 16 och 31 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923
(nr 212);

9) lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 10 juni 1932 (nr
180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens låns lappmarker
med flera områden;

10) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 2 juni 1933 (nr 269)
örn ägofred; samt

11) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1921 (nr 299)
örn förvaltning av by samfällig het er och därmed jämförliga samfällda ägor och
rättigheter.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Erik Söderlund.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 33.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation.

13 §.

Enligt sista stycket i denna paragraf skall om rättens förhandling i expropriationsmål
i tillämpliga delar gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om
huvudförhandling. Härav följer, att därest handläggningen uppskjutes längre
tid än två veckor, reglerna om ny huvudförhandling bli tillämpliga. I expropriationsmål
är till följd av expropriationsnämndens deltagande uppskov i allmänhet
nödvändigt, och det torde ofta inträffa, att handläggningen icke kan
återupptagas inom två veckor. Enligt berörda regler skall i dylikt fall målet
vid den senare förhandlingen företagas till fullständig handläggning. Processlagberedningen
har ansett, att delta icke torde vålla någon olägenhet, enär utredningen
i saken väsentligen förebringas inför expropriationsnämnden. Det
kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke i många fall ett fullständigt återföretagande
av målet kan medföra onödiga besvär och kostnader. I sakens
natur ligger, att en del av det som förekommit vid målets förberedande handläggning,
t. ex. med avseende å expropriationsnämndens tillsättande, icke bör
upprepas vid den slutliga handläggningen, och ett nytt framläggande av allt
övrigt processmaterial torde ofta vara utan betydelse för målets avgörande.
Med hänsyn härtill synes i denna paragraf böra intagas bestämmelse, att uppskjuten
handläggning må anses såsom fortsatt huvudförhandling, ändå att
längre tid än två veckor förflutit från den tidigare handläggningens slut.
Skulle rätten finna, att material, som förekommit vid den tidigare handläggningen,
är av vikt för den slutliga prövningen, kan rätten utan hinder av en
dylik föreskrift besluta, att samma material skall ånyo förebringas vid den
uppskjutna förhandlingen.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni
1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter oell därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter.

9 §.

Andra stycket av förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse — enligt
vilket det ankommer på överexekutor att meddela förbud, som där avses —
angiver icke vid vilken tidpunkt förbud kan meddelas i vidare mån än att det
förutsättes, att ansökan gjorts örn förordnande för särskild person att föranstalta
om sammanträde med delägarna. Förbud kan således erhållas vid vilket
skede som helst av ansökningens behandling. Hinder möter ej heller att utverka
förbud efter det rätten meddelat slutligt beslut i ärendet, blott det sker
innan beslut enligt 5, 6 eller 7 § örn ägans användning eller avhändande kommit
till stånd och trätt i tillämpning. Det bör märkas, att enligt ifrågavarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

stycke i dess ursprungliga lydelse förbud kunde meddelas först efter det beslut
fattats om ägans användning eller avhändande. Den ändring, som år 1924
gjordes i hithörande bestämmelser, avsåg endast att möjliggöra, att förbud
meddelas även i ett tidigare skede av ärendets behandling.

Enligt det remitterade förslaget i förevarande del skulle rätten erhålla befogenhet
att, när ansökan gjorts om förordnande, varom här är fråga, meddela
förbud i avbidan på ansökningens avgörande. Bestämmelsen avser närmast
det fall, att förbud påkallas i samband med ärendets anhängiggörande eller
eljest före dess slutliga prövning. Visserligen torde av stadgandet följa, att förbud
kan meddelas även vid ansökningens avgörande, men föreskriften synes
icke medföra befogenhet för rätten att förordna om förbud sedan ansökningen
blivit slutligt prövad.

Då det ej lärer vara avsett att minska de enligt gällande lag förefintliga
möjligheterna att meddela förbud, som i stadgandet åsyftas, torde detta böra
avfattas så att det framgår, att förbud kan meddelas intill dess beslut enligt 5, 6
eller 7 § kommit till stånd och trätt i tillämpning. I samband därmed erfordras
vissa jämkningar av ifrågavarande föreskrifter i övrigt.

10 §.

Därest lagrådets erinran under 9 § beaktas, bör sista stycket i förevarande
paragraf bibehållas oförändrat. Den nuvarande lydelsen torde vara att föredraga,
även om ändring icke vidtages i 9 §.

14 §.

Innebörden av paragrafens första stycke torde vara, att nya rättegångsbalkens
regler örn delgivning med byalag skola tillämpas endast såvitt angår
den sida, å vilken delägarna äro flera än tio. Ett förtydligande av stadgandet
i detta avseende synes önskvärt (jämför 31 § andra stycket i förslaget till lag
angående ändring i vissa delar av ägofredslagen).

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Erigsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
lagrådets den 19 juni 1945 avgivna utlåtande över de den 10 november
1944 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation;

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 28 juni 1918 (nr
526) örn rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehov
sförbrukning;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 384)
örn återköpsrätt till fast egendom;

4) lag örn ändrad lydelse av 31 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142);

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 221)
örn bulvanförhållande i fråga örn fast egendom;

6) lag angående ändrad lydelse av 4, 7 och 8 §§ lagen den 7 juni 1934 (nr
239) örn bulvanförhållande i fråga örn aktier i vissa bolag;

7) lag örn upphävande av 13 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående
uppsikt å vissa jordbruk;

8) lag örn ändrad lydelse av 16 och 31 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923
(nr 212);

9) lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 10 juni 1932 (nr
180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden;

10) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 2 juni 1933 (nr 269)
örn ägofred; samt

11) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1921 (nr 299)
örn förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter.

Föredraganden anför följande.

De föreliggande lagförslagen lia väsentligen till syfte att åvägabringa en anpassning
till den nya rättegångsordningens grundsatser av de särskilda pro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

cessuella bestämmelser som gälia på här ifrågavarande områden. Jag vill nu
redogöra för det huvudsakliga innehållet i förslagen. I övrigt ber jag få hänvisa
till processlagberedningens betänkande.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917
om expropriation.

Enligt lagen örn expropriation är rättens befattning med frågor örn expropriation
i olika avseenden begränsad. I regel meddelas sålunda tillstånd till
expropriation av Kungl. Majd, varvid bestämmes den omfattning i vilken
fastighet skall avstås eller servitut eller nyttjanderätt, skall avstås eller upplåtas.
Vid s. k. utvidgning av expropriation har visst avgörande i fråga örn
expropriationsrättens omfattning dock förbehållits domstolen. Icke heller
uppskattningen av den ersättning som skall utgå i anledning av expropriationen
ankommer på rätten. Den verkställes av en särskilt tillsatt nämnd. De
uppgifter som hänföra sig till handläggningen vid rätten äro sålunda i stort
sett begränsade till sakägarnas inkallande, tillsättandet av expropriationsnämnd
samt prövning och fastställelse av expropriationsnämndens uppskattning.
Vid sagda prövning har rätten allenast att iakttaga, att uppskattningen
ej slår i strid med vissa i lagen angivna grunder. Felaktighet i uppskattningen
kan föranleda att denna jämkas av rätten enligt vad därom är i lagen
föreskrivet eller ock att målet för rättelse återförvisas till expropriationsnämnden.
Under vissa omständigheter kan även eljest målet återförvisas till
nämnden. I den mån rätten fastställt uppskattningen må fråga örn belopp som
sålunda bestämts ej dragas under högre rätts prövning.

I lagen skiljes mellan den förberedande och den slutliga handläggningen
av expropriationsmål. Denna indelning är emellertid, såsom beredningen erinrar,
ej att jämställa med den i nya RB förutsatta uppdelningen av tvistemålsförfarandet
i förberedelse och huvudförhandling. Den förberedande handläggningen
i expropriationsmål innefattar även inledande åtgärder, såsom
utfärdande av stämning och kallelse å okända sakägare, samt avser i övrigt
att utröna vilka sakägare som böra komma i betraktande vid ersättningens
bestämmande. Sedan denna handläggning avslutats skall inför rätten tillsättas
expropriationsnämnd, såframt ej parterna träffat överenskommelse angående
expropriationsersättningen och i lagen angivna förutsättningar föreligga
för överenskommelsens fastställande av rätten. Slutlig handläggning av
expropriationsmål äger rum sedan expropriationsnämndens beslut angående
ersättningen kommit rätten till handa. Örn så erfordras, skall härvid bl. a.
meddelas besked, huruvida framställt yrkande örn utvidgning av expropriationen
är lagligen grundat.

Beredningen anför i sitt betänkande, att det för nya Ribs genomförande
icke kunde anses påkallat att företaga någon väsentlig omläggning av den sålunda
gällande ordningen för handläggning av expropriationsmål. Med hänsyn
till ersättningsfrågans behandling inför expropriationsnämnden och de
begränsningar som stadgats med avseende å rättens prövning syntes lämpligt
att rättegången i stort sett förlöpte i hittills vedertagna former. Särskild förberedelse
i den mening sorn avsåges i nya RB vore sålunda enligt beredning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

ens uppfattning icke erforderlig. Liksom nu borde därför parterna omedelbart
kallas till inställelse inför rätten för att efter den förberedande handläggningens
avslutande fullgöra vad på dem ankomme för tillsättande av
expropriationsnämnd.

Till förebyggande av tvekan vilka regler örn domförhet m. m. som skola
tillämpas med avseende å rättens förhandling har emellertid beredningen ansett
uttryckliga föreskrifter därom böra upptagas i expropriationslagen. Vad
angår rättens domförhet framhåller beredningen, att den första förhandlingen
inför rätten visserligen i allmänhet vore av förberedande natur men
att det oaktat medverkan av nämnd i häradsrätt och tre lagfarna domare
i rådhusrätt syntes påkallad, särskilt som expropriationsnämnd regelmässigt
skulle tillsättas vid detta sammanträde. Vid förhandling som ägde rum efter
det expropriationsnämnden meddelat sitt beslut borde med hänsyn till prövningens
beskaffenhet rätten likaledes vara sammansatt såsom vid huvudförhandling.
Även i övrigt borde enligt beredningens mening nya RB:s regler
om huvudförhandling i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande
rättens förhandling i expropriationsmål. Grundsatserna örn förhandlingens
muntlighet och omedelbarhet borde sålunda äga tillämpning, liksom reglerna
för fortsatt och ny huvudförhandling i den mån förutsättningar därför förelåge.
Enligt sakens natur måste uppskov i expropriationsmål regelmässigt
bliva längre än fjorton dagar och i allmänhet bleve det följaktligen nödvändigt
att reglerna för ny huvudförhandling iakttoges. Detta komme dock enligt
beredningens uppfattning knappast att vålla någon olägenhet, enär utredningen
i saken väsentligen förebragtes inför expropriationsnämnden. På
grund av vad sålunda anförts föreslår beredningen, att i 13 § upptages föreskrift
att örn rättens förhandling i tillämpliga delar skall gälla vad i nya RB
är stadgat örn huvudförhandling.

För närvarande finnes icke någon skyldighet att särskilt kalla parter och
andra sakägare i anledning av att expropriationsmål uppskjutits. Endast för
det fall att målet förklarats vilande gäller, att tiden för målets förnyade företagande
skall meddelas den exproprierande genom brev samt dessutom bekantgöras
genom lcyrkokungörelse och kungörelse i tidningarna. Beredningen
förordar att denna ordning bibehålies även efter rättegångsreformens genomförande;
parts utevaro utgjorde i mål örn expropriation i allmänhet ej hinder
för målets handläggning och avgörande, och en skyldighet för domstolen
eller sökanden att underrätta uteblivna sakägare örn tiden för målets återföretagande
kunde bliva oskäligt betungande. I beredningens förslag har
därför upptagits en föreskrift av innebörd att vad i nya RB är föreskrivet
om särskild kallelse till part, då mål uppskjutits, icke skall äga tillämpning
i expropriationsmål. Utan hinder därav kommer, såsom beredningen framhåller,
naturligtvis att gälla, att örn rätten vid vite förelägger part att inställa
sig för att höras, detta föreläggande skall delgivas parten. Enligt vad beredningen
erinrar följer av 33 kap. 15 § nya RB, att då sådant föreläggande
meddelats vid förhandling, delgivning skall anses lia skett med den som varit
närvarande vid förhandlingen.

Kungl- Maj:ts proposition nr 33.

Talan mot rättens slutliga avgörande i expropriationsmål fullföljes för
närvarande enligt 25 kap. 1 § äldre RB efter vad. Beredningen framhåller
i denna del, att enär prövningen i högre rätt ofta hänförde sig till rättstilllämpningen
samt parternas närvaro följaktligen kunde antagas vara av
mindre betydelse än i tvistemål i allmänhet, en ändring kunde ifrågasättas
så att fullföljden i stället finge ske genom besvär. Emellertid erinrar beredningen
tillika, att rätten i vissa fall hade att i sitt slutliga utslag taga ståndpunkt
till framställt yrkande om utvidgning av expropriation. I den mån sådant
yrkande grundades därå, att område som ej exproprierats lede synnerligt
men och därför borde lösas av sökanden, vore saken uppenbarligen av
tvistemåls beskaffenhet. I dylikt fall borde alltså talan mot utslaget fullföljas
genom vad. Med hänsyn härtill och då beredningen funnit mindre
lämpligt att skilda rättsmedel skulle anlitas allteftersom utvidgning av expropriation
påyrkats eller ej, har beredningen ansett sig icke böra förorda någon
avvikelse från regeln att utslag i expropriationsmål skall överklagas vadevägen.
Tvärtom föreslår beredningen att vad skall anvisas som rättsmedel
i ett fall där fullföljden för närvarande sker genom besvär. Vid expropriation
för elektrisk svagströmsledning skall, enligt 92 §, yrkande örn inlösen
av område som lider synnerligt men i allmänhet prövas redan innan expropriationsnämnd
tillsättes. Beslutet i frågan får överklagas särskilt, och då
annat ej föreskrivits torde, såsom beredningen framhåller, av 25 kap. 5 §
äldre RB följa att klagan skall föras genom besvär. Beredningen föreslår som
redan antytts att fullföljden i stället skall ske genom vad. Till stöd härför
åberopar beredningen att rättens beslut innefattade ett slutligt avgörande av
den föreliggande frågan samt att denna på sätt förut anförts vore av tvistemåls
natur.

Det må erinras att begreppet vad i nya RB har en annan innebörd än
för närvarande. Enligt nya RB äro parterna i vädjade mål i princip skyldiga
att inställa sig till muntlig huvudförhandling i hovrätten. Beredningen framhåller
emellertid, att det knappast behövde befaras att denna skyldighet
skulle bliva alltför betungande i expropriationsmål. 1 dylika mål vore ofta
fråga allenast örn rättstillämpningen, och i så fall ägde enligt nya RB parterna
i hovrätten begära att målet företoges till avgörande utan huvudförhandling.
Om huvudförhandling hölles, vore sannolikt ej sällan svarandens
närvaro utan betydelse för målets handläggning och utredning. När så vore
fallet skulle, enligt 50 kap. 14 § andra stycket nya RB, i kallelsen å svaranden
erinras att målet kunde avgöras utan hinder av hans utevaro.

Lagrådet har vid 13 § erinrat, alt i expropriationsmål uppskov i allmänhet
vore nödvändigt till följd av expropriationsnämndens medverkan samt att
det ofta torde inträffa att handläggningen icke kunde återupptagas inom två
veckor. Enligt nya RB skulle i dylikt fall reglerna om ny huvudförhandling
tillämpas vilket innebure att målet vid den senare förhandlingen .skulle
företagas lill fullständig handläggning. Emellertid läge det i sakens natur,
att en del av det som förekommit vid den förberedande handläggningen, t. ex.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

med avseende å expropriationsnämndens tillsättande, icke borde upprepas vid
den slutliga handläggningen, och ett nytt framläggande av allt övrigt processmaterial
vore sannolikt ofta utan betydelse för målets avgörande. På grund
härav har lagrådet hemställt, att i paragrafen måtte intagas bestämmelse att
uppskjuten handläggning finge anses som fortsatt huvudförhandling ändå att
längre tid än två veckor förflutit från den tidigare handläggningens slut.

Tydligt är, att spörsmål som slutligen avgjorts under den förberedande
handläggningen lika litet i nu förevarande som i motsvarande fall i den
allmänna processen böra återupptagas vid senare förhandlingar. Vid den
handläggning som äger rum sedan expropriationsnämnden avgivit sitt utlåtande
böra uppenbarligen endast behandlas de frågor som enligt lagen då
skola prövas av rätten. Skulle vid den förberedande handläggningen ha förekommit
något som är av betydelse vid den slutliga handläggningen, synas
tillräckliga skäl att avvika från de allmänna reglerna om huvudförhandling
icke föreligga. Härtill kan ur praktisk synpunkt fogas den anmärkningen,
att med den av lagrådet föreslagna avfattningen komme som villköl- för fortsatt
huvudförhandling alltjämt att kvarstå att rättens sammansättning vore
oförändrad. På grund av vad sålunda anförts har jag icke ansett lagrådets
anmärkning böra föranleda ändring i förslaget.

I fråga om 14 § har beredningen bland annat föreslagit, att vissa där upptagna
föreskrifter angående skyldighet att göra anteckning om expropriationsmål
i rättens inteckningsprotokoll och i intecknings- eller fastighetsboken
skola anpassas efter de nya bestämmelser rörande inskrivningsärendens
behandling som trätt i kraft den 1 januari 1933. För vinnande av
enhetlighet torde motsvarande jämkning böra vidtagas i 50 och 58 §§. Förslaget
har därför inom departementet utvidgats till att omfatta även dessa
båda lagrum.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 28 juni
1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovs
förbrukning.

För mål som avses i 3 § förevarande lag gälla vissa från det allmänna
rättegångsförfarandet avvikande regler. Sålunda äger rätten, örn syn å stället
finnes nödig, uppdraga åt två synemän att förrätta sådan syn samt på
grund därav avgiva utlåtande, huruvida ledningens framdragande över svarandens
mark må anses behövligt och i sådant fall varest och huru ledningen
bör göras ävensom med vilket belopp ersättning för intrång genom ledningen
bör utgå. Mot synemännens utlåtande äger part i händelse av missnöje avgiva
påminnelser hos rätten. Inkomma ej påminnelser inom tid som angivits i
lagen, skall utlåtandet genom rättens dom fastställas.

Beredningen har ansett att den sålunda föreskrivna ordningen, som vore
ägnad att nedbringa parternas kostnader, borde bibehållas även sedan nya
RB trätt i kraft. På några punkter förordar beredningen emellertid vissa
jämkningar och kompletteringar i anslutning till vad som är stadgat i nya
RB. Under hänvisning till de grundsatser som enligt 42 kap. 19 § nya RB

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

gälla i fråga om inhämtande av sakkunnigutlåtande m. m. föreslås sålunda
införande av föreskrift att uppdrag att förrätta syn skall meddelas under förberedelsen.
Även dom, varigenom synemäns utlåtande fastställes, skall enligt
beredningens förslag kunna meddelas under förberedelsen, såvida fastställelsen
grundas därpå att påminnelser mot utlåtandet icke avgivits inom
stadgad tid. Som skäl härför åberopas att enligt 42 kap. 18 § nya RB motsvarande
ordning gällde i vanliga tvistemål, när framställt anspråk medgivits
eller eftergivits. Vad eljest angår handläggningen sedan syn förrättats framhåller
beredningen, att det i allmänhet torde vara utan betydelse huruvida
parterna komme tillstädes vid denna handläggning eller ej. Särskilt gällde
detta, om parterna uraktlåtit att avgiva påminnelser. Med hänsyn härtill har
i förslaget upptagits bestämmelse att parts utevaro i detta skede av rättegången
ej skall utgöra hinder för målets handläggning och avgörande. Vidare innehåller
förslaget en mindre jämkning i fråga örn liden för avgivande av påminnelser.
Enligt gällande lag skola påminnelser ingivas till rätten, på landet
sist å det allmänna tingssammanträde som infaller näst efter trettio dagar
och i stad inom trettio dagar sedan synemännens utlåtande meddelades.
Beredningen erinrar, att enligt nya RB inlaga i rättegång finge insändas med
posten samt att anledning följaktligen saknades att bibehålla annan tid för
påminnelsers avlämnande till häradsrätt än den som gällde beträffande rådhusrätt.
Av detta skäl föreslås att fristen bestämmes enhetligt till trettio
dagar från det utlåtande avgavs. Slutligen förordar beredningen även, att den
nuvarande föreskriften, att synemännen skola vara ojäviga, skall förtydligas
genom en hänvisning till stadgandena om domarjäv.

Beredningens förslag har icke föranlett någon anmärkning från lagrådet.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 192i
om återköpsrätt till fast egendom.

Förfarandet vid återköp enligt ifrågavarande lag ansluter sig nära till förfarandet
vid expropriation. En olikhet föreligger emellertid bland annat
såtillvida, alt frågan, huruvida fastigheten skall avstas, i mal örn återköpsrätt
avgöres av rätten, som därvid har att tillse att i lagen angivna förutsättningar
för återköp föreligga. Prövningen i denna del skall verkställas så
snart ske kan och i varje fall innan nämnd för uppskattning av löseskillingen
tillsättes. Firmas omständigheterna ej berättiga till återköp, innefattar prövningen
tydligen ett slutligt avgörande av målet. Förklaras återköp skola
ske och meddelas ej samma dag slutligt utslag i målet, äger den som är
missnöjd med beslutet föra särskild talan däremot. Fullföljes sådan talan,
skall målet i övrigt vila. Sedan det blivit fastställt att återköp ma äga liim,
skall frågan om löseskillingen för fastigheten avgöras. Liksom vid expropriation
föreligger härvid möjlighet för parterna att, med iakttagande av vad
lagen för sådant fall föreskriver, träffa överenskommelse rörande löseskillingen.
Avslutas ej överenskommelse, skall löseskillingen bestämmas genom
värdering av en inför rätten tillsatt återköpsnämnd. Beträffande nämndens tillsättning
och befogenheter ävensom förfarandet inför nämnden skola expro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

priationslagens bestämmelser lända till efterrättelse med de avvikelser som
betingas av särskilda för återköp gällande stadganden. Även reglerna för
rättens prövning av uppskattningen och löseskillingens fastställande ansluta
sig nära till vad expropriationslagen för motsvarande fall innehåller.

Beredningen framhåller, att prövningen huruvida återköpsrätt må utövas
är av den natur att förberedelse för klarläggande av parternas ståndpunkter
i allmänhet torde vara erforderlig. På grund härav har beredningen, trots
förut antydda överensstämmelse mellan förfarandet vid återköp och vid expropriation,
icke funnit lämpligt att, på sätt föreslagits i fråga örn expropriationsmål,
här förorda en regel att om rättens förhandling skall gälla vad i nya
RB är stadgat örn huvudförhandling. Emellertid förutsätter beredningen att
huvudförhandling skall hållas såväl för avgörandet av frågan om återköpsrättens
utövande som för tillsättandet av återköpsnämnd och prövningen av
nämndens uppskattning. Särskilt stadgande härom har dock icke ansetts erforderligt.

Beträffande verkan av parts utevaro erinrar beredningen, att frågan, huruvida
återköpsrätt må utövas, icke torde kunna anses helt vara underkastad
parternas disposition. Med hänsyn härtill kunde, enligt vad beredningen
framhåller, ifrågasättas att med avseende å föreläggande för part att komma
tillstädes tillämpa vad i nya RB är stadgat rörande indispositiva tvistemål.
För kärandens del skulle detta innebära att hans talan förfölle, om han utebleve
från rätten. En sådan påföljd har beredningen icke ansett förenlig med
det förbud för käranden att ensidigt återkalla talan, som meddelats i 7 §
förevarande lag. I förslaget har därför i stället upptagits föreskrift att utevaro
av part ej skall utgöra hinder för målets handläggning och avgörande.

Om klagan i återköpsmål gäller för närvarande att talan mot rättens slutliga
utslag skall fullföljas efter vad. När beslut om tillstånd till återköp
skall överklagas särskilt torde emellertid rättsmedlet vara besvär. Enligt
vad beredningen framhåller måste detta anses strida mot de allmänna grunderna
för nya RB:s fullföljdssystem. Ett avgörande av ifrågavarande art hade
enligt beredningen karaktären av en mellandom, och sådan dom intoge enlig!
nya RB i fullföljdshänseende samma ställning som annan dom. På grund
härav föreslås — i likhet med vad som skett vid 92 § expropriationslagen —-att talan även i nu avsedda fall skall fullföljas genom vad.

I övrigt innefattar beredningens förslag allenast mindre jämkningar av
övervägande formell natur.

Lagrådet har vid sin granskning lämnat förslaget utan erinran.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 2 juni 1933
om ägofred.

Av 58 § förevarande lag framgår, att den som intagit hemdjur har att, om
tvist uppstår, styrka sin uppgift, att han funnit djuret å sin mark. Med hänsyn
till svårigheterna att förebringa bevisning i sådant avseende äger för närvarande
rätten, om uppgiften ej kan annorledes styrkas, förelägga honom
att bekräfta den med ed. Förmår han detta, är bevisskyldigheten därigenom

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

å hans sida fullgjord, och det kan icke åläggas honom att utgiva ersättning
till djurets ägare för den skada sorn tillskyndats denne genom intagningen.

I fråga örn bevisbördans fördelning har beredningen ej funnit anledning
att föreslå ändring i vad sålunda gäller. Däremot framhålles, att det icke
skulle överensstämma med den allmänna ståndpunkt beredningen intagit till
frågan om ed som bevismedel i rättegång att bibehålla den nuvarande möjligheten
till edgång. På grund härav och då enligt beredningen motsvarande
lättnad i bevishänseende torde beredas intagaren genom hans hörande under
sanningsförsäkran, har stadgandet om edgång ansetts böra utgå.

Vid 31, 49 och 53 §§ föreslås bland annat viss förkortning av de i dessa
lagrum utsatta klandertiderna. Ändringen sammanhänger därmed att enligt
13 kap. 4 § nya RB talan i tvistemål som regel skall anses väckt då ansökan
örn stämning inkom till rätten. När, såsom här, särskild tid för talans anhängiggörande
är föreskriven, är alltså tillräckligt att stämningsansökan
gjorts inom den fastställda tiden.

Härutöver förordar beredningen att vissa föreskrifter om ojävighet hos
synemän skola fullständigas med en hänvisning till stadgandena om domarjäv,
varjämte smärre jämkningar föreslås i 33, 36 och 37 §§.

Lagrådet har ej framställt någon erinran mot förslaget.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1921
om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter.

Därest delägare i samfällighet av det slag som avses med förevarande lag
icke kunna enas örn användningen eller tillgodogörandet av samfälligheten,
må enligt lagen frågan därom i allmänhet avgöras genom majoritetsbeslut å
ett för ändamålet utlyst sammanträde. Delägare, som vill att denna utväg anlitas,
har att hos domstolen i orten ansöka om förordnande för särskild person
att föranstalta om sammanträdet och vara ordförande vid detta. Vid sammanträdet
äga delägarna rösträtt efter sin delaktighet i samfälligheten. I
några fall kräves kvalificerad majoritet, och vissa beslut skola underställas
rätten. Kan bestämmelse ej träffas i den ordning nu sagts, må envar av delägarna
hos domstolen påkalla att samfälligheten ställes under förvaltning av
god man.

Tidigare i dag har Kungl. Majit på min föredragning beslutat förelägga
riksdagen förslag till lag om handläggning av domstolsärenden. Därest nämnda
förslag antages, bliva de däruti upptagna bestämmelserna tillämpliga i
fråga om den handläggning som enligt förevarande lag ankommer på domstolen.
I den mån särskilda föreskrifter äro meddelade i ämnet skola dock
dessa föreskrifter gälla.

Enligt 6 § lagen örn handläggning av domstolsärenden skall i häradsrätt
nämnd medverka och rådhusrätt vara fullsutten vid slutlig handläggning av
ärende angående förordnande eller entledigande av god man eller annan för
särskilt uppdrag. I viss motsättning härtill stadgas i förevarande lag att förordnande
för viss person att föranstalta örn sammanträde med delägarna samt be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

slut om förordnande eller entledigande av god man meddelas på landet av domaren
och i stad av rätten. Att handläggningen av dessa ärenden i domsaga
ansetts böra tillkomma domaren ensam torde, såsom beredningen framhåller,
sammanhänga med den tidsutdräkt som stundom skulle uppstå om häradsrättens
sammanträde behövde avvaktas. I lagen om handläggning av
domstolsärenden har för fall då särskild skyndsamhet är av nöden öppnats
möjlighet att i avbidan på det slutliga avgörandet interimistiskt förordna om
erforderliga åtgärder. Därvid är rätten domför med en lagfaren domare. I den
mån omedelbart ingripande erfordras i fall, varom nu är fråga, kan alltså ett
sådant komma till stånd redan enligt lagen örn handläggning av domstolsärenden.
Med hänsyn härtill och då de nuvarande bestämmelserna enligt beredningens
uppfattning kunde föranleda tvekan om vilka domförhetsregler som
skola gälla för rådhusrätt, lia dessa bestämmelser i beredningens förslag ersatts
med föreskrift att beslut som nu avses skola meddelas av rätten.

När ansökan gjorts örn förordnande för viss person att föranstalta örn sammanträde
med delägarna, äger enligt 9 § andra stycket överexekutor på begäran
meddela förbud för delägarna att verkställa avverkning å samfälligheten
eller att där taga ler, torv, grus eller dylikt. Enligt lagrummets ursprungliga
lydelse kunde, enligt vad beredningen erinrar, sådant förbud meddelas
först sedan å sammanträdet fattats beslut om samfällighetens användande
eller avhändande. Sin nuvarande avfattning erhöll paragrafen genom
lagändring 1924. I den proposition som låg till grund för nämnda lagändring
föreslogs även, att meddelandet av förbud skulle ankomma på domaren eller
rätten. Som skäl härför åberopades, att ödesdigra följder kunde uppkomma
även av den obetydliga tidsutdräkt som skulle vållas av att ansökan om förbud
finge göras hos överexekutor först sedan förordnande som nyss sagts
begärts vid domstolen. I denna del vann propositionen emellertid ej riksdagens
bifall. Första lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande,
att på domaren ej utan nödtvång borde överflyttas uppgifter som rätteligen
tillhörde de exekutiva myndigheterna. Den tidsbesparing som åsyftades
med den föreslagna ordningen bleve enligt utskottets mening i regel endast
obetydlig. Bland annat finge beaktas att det summariska förfarande som
förutsattes för en effektiv tillämpning av lagen alltför mycket avveke från
den behandling som eljest skulle komma domstolsärenden tili del. Däri kunde
ligga en viss fara för att förbudets utfärdande skulle fördröjas.

Beredningen framhåller på denna punkt, att domstolarna enligt den nya
rättegångsordningen ha att i väsentligt större omfattning än för närvarande
taga befattning med frågor om handräckning. Med avseende å rättegång i
tvistemål äger, såsom beredningen erinrar, domstol en vidsträckt befogenhet
härutinnan. Även enligt lagen om handläggning av domstolsärenden kan, på
sätt redan nämnts, rätten interimistiskt förordna örn erforderliga åtgärder för
säkerställande av den rättsvård som är i fråga. Rätten är därvid domför med
en lagfaren domare. Med hänsyn till dessa omständigheter har beredningen
funnit övervägande skäl tala för att rätten nu erhåller befogenhet att meddela
förbud enligt förevarande paragraf. Att härjämte bibehålla möjligheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

att utverka förbud hos överexekutor har icke ansetts erforderligt. I övrigt
stadgas i förslaget att förbud till en början skall meddelas interimistiskt. Vid
avgörande av frågan om förordnande för viss person att föranstalta örn
sammanträde skall rätten taga under omprövning huruvida förbudet skall
bestå. Fastställes därvid förbudet, skall det liksom nu äga giltighet till dess
beslut enligt 5, 6 eller 7 § om samfällighetens användning eller avhändande
kommit till stånd och trätt i tillämpning eller ock frågan om ägans tillgodogörande
på sådant sätt förfallit.

Enligt 10 § sista stycket kan förbud meddelas även när ansökan gjorts örn
ägas ställande under förvaltning av god man men god man ej omedelbart kan
förordnas. Ett dylikt förbud har, såsom beredningen framhåller, alltid interimistisk
karaktär. I förslaget har därför, med viss jämkning av den nuvarande
lagtexten, föreskrivits att i detta fall skall tillämpas vad i 9 § andra stycket
är för där avsedda fall stadgat om förbud som må meddelas i avbidan på
ansökningens avgörande.

Av den nuvarande lagtexten framgår att överexekutors förbud träder i tilllämpning
utan hinder av förd klagan. Detsamma bör, såsom beredningen
framhåller, tydligen gälla i fråga om rättens förbud. Bestämmelser av denna
innebörd ha upptagits i 14 § andra stycket. I detta stycke har dessutom föreskrivits
att beslut varigenom rätten under ärendes behandling utlåtit sig angående
förbud skall överklagas särskilt samt att talan mot sådant beslut ej
må fullföljas längre än till hovrätten. Detta överensstämmer med vad som
enligt lagen om handläggning av domstolsärenden skall gälla i fråga örn klagan
över interimistiskt beslut.

Förutom de ändringar för vilka sålunda redogjorts innefattar förslaget
ytterligare en del jämkningar på skilda punkter. Bland annat ha reglerna
i 8 § andra stycket örn sättet för delgivning av stämning, då svarandena äro
flera än tio, gjorts tillämpliga även i andra fall då i mål eller ärende som
anhängiggjorts vid rätten delgivning skall ske mied flera än tio delägare. I
samband därmed har stadgandet i fråga flyttats till 14 § och insatts där
såsom ett första stycke.

Lagrådet har vid 9 och 10 §§ erinrat, att enligt den nuvarande lydelsen
av 9 § förbud kunde meddelas även sedan frågan om förordnande för viss
person att föranstalta örn sammanträde blivit avgjord av rätten, men att
befogenhet därtill ej syntes föreligga med den avfattning lagrummet erhållit
i förslaget. På grund härav borde enligt lagrådet ifrågavarande stadgande
ändras så att det framginge, att förbud kunde meddelas intill dess beslut
enligt 5, 6 eller 7 § kommit lill stånd och trätt i tillämpning. Bifölles denna
hemställan, borde även vissa andra jämkningar vidtagas i lagrummet, varjämte
sista stycket i 10 § borde bibehållas oförändrat.

Med anledning av vad lagrådet sålunda anfört har beredningens förslag på
dessa punkter omarbetats i den av lagrådet angivna riktningen.

Även den anmärkning lagrådet framställt rörande avfattningen av 14 §
första stycket i förslaget har iakttagits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

Övriga lagförslag.

Den jämkning som föreslås i 31 § stadsplanelagen är av uteslutande redaktionell
natur.

Beträffande de båda bulvanlagarna och 1927 års uppsiktslag förordar beredningen
främst upphävande av vissa föreskrifter att mål enligt dessa lagar
skola handläggas i den för brottmål stadgade ordningen, även örn talan ej
föres om ansvar. Förslaget sammanhänger därmed, att under 20 § i ett av
beredningen utarbetat förslag till lag örn införande av nya RB upptagits enhetliga
bestämmelser om rättegångens anordnande för alla de fall, då åklagare
eller annan myndighet å det allmännas vägnar för talan i mål som ej
angår allmänt åtal. Enligt dessa bestämmelser skall i sådana fall endast i
begränsad omfattning tillämpas vad i nya RB är stadgat örn mål rörande allmänt
åtal. I övrigt har förutsatts att nya RB:s regler om tvistemål skola lända
till efterrättelse.

Den ändring som sålunda berörts har i fråga om bulvanlagarna föranlett
omredigering på ytterligare några punkter. I dessa lagar föreslås därjämte
en del smärre jämkningar i syfte att vinna överensstämmelse med föreskrifterna
i nya RB.

Vad slutligen angår skogsvårdslagen den 15 juni 1923 samt lagen den 10
juni 1932 örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden föreslår beredningen -— bortsett från en
jämkning av formell natur — allenast den ändringen att tiden för återvinningstalan,
med hänsyn till bestämmelserna i 13 kap. 4 § nya RB, skall förkortas
från tre månader till en månad.

Lagrådets granskning av nu ifrågavarande förslag har icke givit anledning
till någon anmärkning mot förslagen.

Såsom framgår av det anförda ha de föreliggande lagförslagen i huvudsak
lämnats utan erinran av lagrådet. Även jag finner dem väl ägnade att läggas
till grund för lagstiftning. Vad beträffar förslaget örn upphävande av 13 §
lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk vill jag erinra att
denna lag för närvarande är satt ur tillämpning. I stället gäller tillsvidare
lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. Örn ej annat
bestämmes, kommer emellertid 1927 års lag att åter lända till efterrättelse
från och med den 1 juli 1947. Med hänsyn härtill har jag ansett övervägande
skäl tala för att frågan om rättegångsreformens inverkan på de processuella
föreskrifterna i denna lag upptages redan i förevarande sammanhang.

I viss utsträckning ha förslagen, på sätt förut nämnts, underkastats omarbetning
med anledning av de anmärkningar lagrådet framställt. I samband
därmed ha även vissa andra redaktionella jämkningar vidtagits, varjämte
tiden för de föreslagna lagamas ikraftträdande angivits till den 1 januari
1948.

Härefter hemställer föredraganden, att de sålunda jämkade förslagen måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Leffler.