Kungl. Maj.ts proposition Nr 330 (Proposition 1921:330)

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

Nr 330.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande av
tullverkets utgiftsstater för år 1922 m. m.; given Stockholms
slott den 18 mars 1921.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. J. Beskow.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 18 mars 1921.

N ärvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqyist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow anförde:

I skrivelse den 11 oktober 1920 har generaltullstyrelsen avgivit
förslag till reglering av tullverkets utgiftsstater för år 1922.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 höft. (Nr 330.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Enligt vad i berörda skrivelse upplysts, är detta förslag, i vad
detsamma avser avlöningsstaten för generaltullstyrelsen, lokalförvaltningen
och gränsbevakningen, grundat på de förslag, som 1914 års |tullkommission
framlagt i sina den 17 oktober 1917, den 2 november 1918 och
den 19 september 1919 dagtecknade betänkanden rörande omorganisation
av tullverket, med vissa ändringar och tillägg, vilka av generaltullstyrelsen
ifrågasatts i särskilda till Kungl. Maj:t över dessa betänkanden
ingivna utlåtanden av respektive den 15 maj 1920, den 15 maj
1920 och den 14 juni 1920. Beträffande åter avlöningsstaten för kustbevakningen
vilar enligt uppgift i samma skrivelse statförslaget på 1914
års tullkommissions den 17 oktober 1917 framlagda, av särskilda sakkunniga
sedermera överarbetade förslag i ämnet samt på ett av generaltullstyrelsen
däröver avgivet yttrande den 11 oktober 1920.

Med avseende å nyssberörda överarbetning får jag i detta sammanhang
upplysa, att densamma föranletts av ett av generaltullstyrelsen
den 26 januari 1920 till Kungl. Maj:t avgivet första utlåtande över 1914
års tullkommissions förslag till omorganisation av kustbevakningen.
Däri anförde generaltullstyrelsen, som vid avfattningen av sitt utlåtande
haft att tillgå yttranden i frågan av vederbörande lokala tullmyndigheter
i riket, bland annat, att styrelsen ansåge tullkommissionens sistnämnda
förslag icke lämpligen kunna eller böra läggas till grund för omorganisation
av ifrågavarande gren av tullverket utan att ett nytt förslag i
sådant avseende vore av nöden. Styrelsen hemställde därför om bemyndigande
att tillkalla högst sex sakkunniga personer för uppgörande av
förslag till omorganisation av tullverkets kustbevakning i enlighet med
vissa i utlåtandet angivna grundsatser. Genom beslut den 16 april
1920 fann emellertid Kungl. Maj:t icke skäl i vidare män bifalla denna
framställning, än att styrelsen bemyndigades att för överarbetning av det
av tullkommissionen avgivna förslaget till omorganisation av kustbevakningen
samt åstadkommande av de jämkningar däri, som med hänsyn
till innehållet i de inkomna yttrandena kunde anses oundgängligen erforderliga,
tillkalla högst tre sakkunniga personer, av vilka minst en
borde utses bland ledamöterna i 1914 års tullkommission, varefter styrelsen
skulle hava att i anledning av det av de sålunda tillkallade sakkunniga
avgivna förslag inkomma med förnyat utlåtande i ämnet. Med
stöd av detta bemyndigande beslöt generaltullstyrelsen den 12 maj 1920
att såsom sakkunniga tillkalla, förutom en förutvarande ledamot av tullkommissioner»
, ytterligare två i olika delar av ämnet förfarna personer.
De sålunda tillkallade, vilka den 17 maj 1920 konstituerade sig såsom

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330. 3

»1920 års kustbevakningssakkunniga» hade fullgjort sitt uppdrag den 3
oktober 1920.

Det förslag till tullverkets utgiftsstater för år 1922, som nu fram- Departement».
lägges, förutsätter med hänsyn till de nyss angivna grunderna för dess ehefenuppbyggande
prövning från statsmakternas sida i viss omfattning av de
framlagda förslagen till omorganisation av tullverket och lönereglering
för dess personal. Innan jag ingår på den närmare behandlingen av
frågan om förevarande statsreglering, ämnar jag därför dels lämna en
sammanfattande översikt av dessa förslag, dels mera ingående behandla
sådana av dem, för vilkas genomförande påkallas riksdagens medverkan
eller som, även om detta ej är fallet, synts vara av sådan betydelse för
en riktig uppfattning av den föreslagna omorganisationens innebörd,
att en dylik redogörelse är behövlig. Emellertid anser jag mig icke
böra underlåta att först framlägga de skäl, vilka föranlett mig att,
trots de betänkligheter i statsfinansiellt avseende, som kunna göra sig
gällande mot framförande vid denna tidpunkt av förevarande organisationsfråga
och den därmed intimt förbundna frågan om lönereglering
för tullverkets personal, inför Kungl. Maj:t anmäla dessa frågor till
framläggande och avgörande i huvudsaklig mån vid det nu församlade
riksmötet.

Till en början ber jag då få fästa uppmärksamheten på att, ehuru
redan sedan avsevärd tid tillbaka omfattande sådana förändringar inträffat
inom handeln, industrien och sjöfarten, som i hög grad påverkat förhållandena
vid tullverket, det icke verkställts någon omorganisation av
verket med samtidigt tagen hänsyn till arbetets omfång och fördelning,
arbetsmetoder samt personalens utbildning och antal. Behovet av en
snar sådan omorganisation framhölls i statsverkspropositionen till 1914
års lagtima riksdag av dåvarande chefen för finansdepartementet och
underströks ytterligare av departementschefen i det anförande till statsrådsprotokollet
för den 24 juli 1914, som avsåg utverkande av Kungl.

Maj:ts bemyndigande att tillsätta 1914 års tullkommission. Vid sistnämnda
tillfälle erinrades tillika om, att behövligheten av en snar omorganisation
av tullverket icke mött någon gensaga inom riksdagen,
utan att fastmer statsutskottet vid behandlingen av tullverkets utgiftsstater
avvisat väckta förslag om partiella förändringar inom verket under
hänvisning till den tillämnade fullständigare omorganisationen. För ett
skyndsamt avgörande av omorganisationsfrågan uttalade sig på sin tid
även 1914 års tullkommission i utlåtande den 13 oktober 1919 över

Kungl. Maj. ts proposition Nr 330.

generaltullstyrelsens förslag till reglering av tullverkets utgiftsstater för
år 1921; kommissionen gav nämligen uttryck för sin fasta förvissning,
att behandlingen av kommissionens då framlagda omorganisations- och
löneförslag skulle kunna så påskyndas, att 1920 års riksdag kunde fatta
beslut i fråga om dels huvudgrunderna för tullverkets omorganisation,
dels ock framför allt en definitiv lönereglering för tullverkets personal,
en lönereglering som för övrigt ansågs följa såsom en konsekvens av
den vidtagna löneregleringen för kommunikationsverken. Med anmälan,
att de ifrågavarande förslagen emellertid icke, såsom kommissionen sålunda
förmodat, kunde hinna underkastas en mot deras stora betydelse
svarande allsidig och ingående granskning under den. tid, 1920 års riksdag
vore samlad, ställde i samma års statsverksproposition dåvarande
departementschefen i utsikt, att förslagen skulle komma att framläggas
för 1921 års riksdag.

Den omorganisation och lönereglering, som sålunda redan tidigt
ansetts oundgänglig men hittills måst undanskjutas, kan enligt mitt
förmenande till väsentliga delar icke längre fördröjas utan att medföra
mycket allvarliga olägenheter för såväl näringslivet som statsverket. De
former, varunder tullverket till följd av gällande författningsbestämmelser
nödgas arbeta, måste anses i många fall till förfång för allmänheten
försvåra och fördyra varuutbytet med utlandet. För statsverket åter
medför den nuvarande ordningen i mångt och mycket ett oekonomiskt
utnyttjande av den vid tullverket tillgängliga arbetskraften och till följd
av de'' jämförelsevis mindre goda avlöningsförhållandena efter hand fara
för en försämring av verkets tjänstemannamaterial.

Till dessa ensamt för sig avgörande rent sakliga motiv må läggas
ett billighetsskäl, vars betydelse icke bör underskattas. Jag syftar härvid
på behovet för tullverkets personal av en förbättrad ställning. Uppskovet
med den under eu följd av år emotsedda omorganisationen av
tullverket har dels haft till följd, att av trafikens tillväxt eller eljest påkallade
mycket nödiga förstärkningar av tullverkets ordinarie personal
under väntetiden måst begränsas till ett, minimum, varigenom verkets
alltför stora extra personal icke kunnat nedbringas till normal storlek,
dels ock, enligt vad som upplysts, vållat, att rekryteringen av verkets
personal måst i enlighet med statsmakternas uttalade önskningar hållas
inom så snäva gränser, att personalens arbetsförmåga blivit alltför hårt
påfrestad. Tydligt är, att de sålunda påvisade ogynnsamma förhållandena
skola med varje år, som förlöper utan att ändring därutinnan vidtages,
verka alltmer förstämmande på tullpersonalen samt därigenom

Kungl. Majds proposition Nr 330.

också bringa skada åt verket som sådant och åt de viktiga intressen,
det är satt att gagna. Det ogynnsamma intrycket för personalen av
den nuvarande sakernas ordning måste helt naturligt förstärkas av den
omständigheten, att kommunikationsverkens . personal redan från och
med den 1 juli 1920 kommit i åtnjutande av en definitiv lönereglering
samt att åtskilliga andra ämbetsverk blivit vid det nu församlade riksmötet
tillförsäkrade enahanda förmån från och med ingången av år
1922.

Ehuru vad jag sålunda anfört är tillämpligt å tullverkets samtliga
avdelningar, har jag emellertid av skäl, som i det följande komma
att framläggas, sett mig nödsakad att beträffande kustbevakningen inskränka
min hemställan vid detta tillfälle till att avse allenast en reglering
av avlöningsförhållandena därstädes. Med framförande av förslag
till omläggningar i kustbevakningens organisation har jag således måst
låta anstå. Eu följd härav blir, att en av Kungl. Maj:t den 22 december
1916 — i anledning av en till chefen för finansdepartementet från 1914
års tullkommission inkommen framställning — meddelad föreskrift, att
dåmera lediga eller ledigblivande tjänster av lägre grad vid tullverkets
kustbevakning skulle tillsättas allenast medelst förordnande tills vidare,
kommer att fortfarande äga giltighet.

Jag övergår nu till den sammanfattande översikt av förslagen till
omorganisation av tullverket och lönereglering för dess personal, om
vilken jag i det föregående talat. Då, såsom jämväl tidigare antytts,
en mera ingående redogörelse för en del av dessa förslag av olika anledningar
är erforderlig, torde ifrågavarande översikt kunna inskränkas
till ett angivande av grunderna för omorganisationen och ett omförmälande
i största möjliga korthet av de viktigaste reformförslagen, vare
sig de fordra riksdagens medverkan eller ankomma på Kungl. Maj:ts
eller på generaltullstyrelsens avgörande.

Såsom mål för omorganisationen av generaltullstyrelsen och lokalförvaltningen
har tullkommissionen angivit åstadkommandet av ett förvaltningsmaskineri,
som fungerar säkert, snabbt och billigt. Detta mål
bar kommissionen velat vinna dels genom en vittgående decentralisation
av ärenden från generaltullstyrelsen till de lokala tullmyndigheterna,
dels genom vissa förändringar i tullagstiftningen och i tjänstgöringsföreskrifterna
för tullpersonalen, dels genom förändringar i organisationen
av tullförvaltningarna, förnämligast de på avdelningar arbetande tullförvaltningarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, samt genom införande

Samman fattande översikt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

av moderna arbetsmetoder i tullverket, dels ock slutligen genom åtgärder
för personalens rekrytering och utbildning i överensstämmelse med tidens
krav samt genom ändrade bestämmelser om densammas användning.

I syfte att åstadkomma och vidmakthålla en fortlöpande växelverkan
mellan generaltullstyrelsen och den trafikerande allmänheten har därjämte
föreslagits inrättandet av en tullfullmäktiginstitution efter mönster
från järnvägs- och telegrafstyrelserna.

Innan jag övergår till tullkommissionens förslag rörande decentralisation
av ärenden, torde jag böra omnämna, att kommissionen vid
behandlingen av denna fråga föranletts till ett förslag om en viktig
organisatorisk åtgärd, nämligen inrättandet av en mellaninstans mellan
styrelsen och tullförvaltningarna i form av distriktsförvaltningar. Föreståndarna
för dessa förvaltningar, distriktcheferna, skulle, envar inom
sitt distrikt, utöva en kontrollerande och inspekterande verksamhet, varjämte
de skulle handlägga och besluta i en del ärenden, som ansetts
icke böra från generaltullstyrelsen överföras ända ned till tullförvaltningarna.
Från distriktchefernas verksamhetsområden skulle dock vara
undantagna de tre största tullförvaltningarna, i Stockholm, Göteborg
och Malmö, vid vilka tulldirektörer skulle finnas anställda. I motsats
till de nuvarande tulldirektörerna i Göteborg och Malmö skulle de föreslagna
tulldirektörerna vara beklädda med ett fullt genomfört chefskap
över respektive tullförvaltningar samt i stort sett intaga en ställning,
motsvarande distriktchefernas. — Generaltullstyrelsen har tillstyrkt inrättandet
av en tulldirektörsinstitution i överensstämmelse med tullkommissionens
förslag men däremot avstyrkt inrättandet av distriktsförvaltningar
såsom icke varande av verkligt behov påkallade och icke heller
till nyttan motsvarande därmed förenade kostnader. För tillgodoseende
av de viktigaste av de syftemål, som skulle vinnas genom införandet
av distriktsförvaltningar, nämligen åstadkommandet av en noggrann inspektion
och ett rationellt handläggande av en del personalärenden, har
styrelsen i stället föreslagit inrättande av en ny byrå inom styrelsen,
personalbyrån.

De viktigare ärenden, som enligt tullkommissionens förslag skulle
överflyttas från generaltullstyrelsen till tullförvaltningarna, äro följande:
ärenden angående restitution av tull jämlikt §§12 och 13 tulltaxeförordningen,
jämlikt förordningen den i3 december 1912 angående tullrestitution
i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara, eller s. k.
handelsrestitution samt en del andra restitutionsärenden; vidare ärenden
angående temporär tullfrihet jämlikt § 8 mom. 1 tulltaxeförordningen,

Kungl. Maj ds proposition Nr 330.

angående tullindring jämlikt § 9 mom. 1 samma förordning, angående
förändring av angivningsinlagor, angående lossning eller lastning å
annan ort än där sådant enligt tullstadgan är medgivet; än vidare ärenden
angående upplysning om tulltaxans tillämpning i viss omfattning; samt
slutligen en del ärenden angående tjänstledighet, semester och förordnande
av vikarie. Härjämte skulle till tullförvaltningarna överlåtas en
ej oväsentligt större rörelsefrihet på det ekonomiska området än de för
näi varande innehava. Från generaltullstyrelsen till distriktcheferna eller
tulldirektörerna skulle ävenledes överflyttas åtskilliga grupper av ärenden,
bland vilka må nämnas: ärenden, som röra nyanskaffning av materiell
för tullverkets behov eller underhållskostnad för tullverkets fastigheter
och materiell, dock endast i viss omfattning; vidare en del ärenden angående
tjänstledighet, semester och förordnande av vikarie; och slutligen
åtskilliga andra personalärenden, såsom antagning av aspiranter
av grupp II kommissionens benämning på de nuvarande tjänstemännen
av lägre grad — reglering av tjänstgöringsförhållandena för
aspiranter och extra ordinarie personal samt vissa bestraffningsärenden.

I stort sett har generaltullstyrelsen tillstyrkt tullkommissionens
föi slag om decentralisation av ärenden, givetvis med den begränsning,
som betingats av styrelsens avstyrkande av förslaget om inrättande av
distriktsförvaltningar. Ett viktigt undantag har dock gjorts, i det att
styrelsen ansett flertalet restitutionsärenden böra fortfarande avgöras
hos styrelsen, likvisst med vissa förenklingar i handläggningen. Vad
beträffar de ärenden, som enligt tullkommissionens förslag skulle överflyttas
från generaltullstyrelsen till distriktcheferna, har styrelsen ansett
dessa ärenden böra till en del kvarstanna hos styrelsen och i övrigt
hänvisas till vederbörande lokala myndigheter. Till tulldirektörerna
skulle dock jämväl enligt styrelsens mening överlåtas större delen av
de ärenden,° som enligt tullkommissionens förslag skulle tillhöra dem;
dock ma såsom undantag- nämnas ärenden angående antagning av
aspiranter av grupp II samt bestraffningsärenden, vilka allt fortfarande
skulle ankomma på styrelsens avgörande, liksom även den extra ordinarie
personalens och aspiranternas tjänstgöringsförhållanden i allt
huvudsakligt skulle tillhöra den föreslagna personalbyrån.

I syfte att minska arbetet och befordra en snabbare handläggning
av ärenden har tullkommissionen ock ifrågasatt en viss decentralisation
inom generaltullstyrelsen, bestående däri, att vissa angivna grupper av
ärenden skulle avgöras av vederbörande byråchef utan föredragninginför
styrelsen ävensom att generaltulldirektören skulle äga befogenhet

8 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

att i fråga om särskilda grupper av ärenden överflytta styrelsens
beslutanderätt å vederbörande byråchef, med skyldighet att om vidtagen
sådan åtgärd göra anmälan hos Kungl. Maj:t. Dessa förslag hava i
allmänhet tillstyrkts av styrelsen, som dock föreslagit en bestämmelse
om åliggande för byråchef att, därest han vid handläggning av ärende,
vari beslutanderätt tillkomme honom, funne ärendet vara av beskaffenhet
att i stället påkalla styrelsens avgörande, hos denna anmäla sådant

ärende. ,

De av tullkommissionen ifrågasatta förändringarna i tullstadgan
eller andra tullförfattningar avse att medföra lättnader för trafiken och
att minska arbetet och personalbehovet i tullverket. För dessa ändamål
har kommissionen föreslagit, bland annat, stadgande^ om eftergift eller
inskränkning i bevakningen av gods eller fartyg i vissa fall, däribland
även då fartyg för utförsel innehar visst slag av restitutionsgods;
vidare lindrigare villkor beträffande beskaffenheten av sådana inhägnade
områden, som jämlikt § 19 mom. 2 tullstadgan må anses likställda
med packhus, samt beträffande tullverkets dispositionsrätt över sådana
områden; än vidare lättnader i fråga om behandlingen av fartyg i
inrikes fart, som medför förpassat gods, samt befrielse för bogserångfartyg
att uttaga årspass ävensom lättnader i fråga om viserande
av årspass och expediering av inrikes förpassningar; och slutligen
bestämmelser om utsträckning av rätten att genom provvägning fastställa
vikten av tullpliktig vara samt om tullbehandling av gods i
ägarens frånvaro efter hans därtill lämnade medgivande. . Generaltullstyrelsen
har, stundom med vissa förbehåll eller tillägg, biträtt dessa
förslag; dock har styrelsen ansett befrielse från årspasskontrollen icke

böra medgivas för bogserångfartyg.

Två av tullkommissionen ytterligare framställda förslag innebära
visserligen icke någon lättnad för trafiken men äro i stället avsedda
och synas jämväl ägnade att i väsentlig mån minska tullverkets arbete
och ansvar. Jag sjTtar härmed på förslagen om befrielse från skyldighet
för tullverket att i fråga om laster av tullfritt gods uppräkna
godset till märken och nummer samt kontrollera kollitalet, såvida ej
sådant uttryckligen begäres, i vilket fall vederbörande skulle hava att
härför erlägga avgift enligt taxa, samt om förbud mot transitförsändning
av gods av uppenbarligen tullfri beskaffenhet. Jämväl dessa
förslag hava biträtts av generaltullstyrelsen, om än med vissa modifikationer.

Bland de förändringar i tullverkets nuvarande organisation, som

Kung!. Maj ds proposition Nr 330.

— förutom det redan omnämnda förslaget om inrättande av distriktsförvaltningar
— ifrågasatts av tullkommissionen, torde jag få omnämna
följande.

Under erinran att göromålen vid tullverket vore av tre huvudslag,
nämligen bevakningsgöromål, tarifferingsgöromål samt journals- ochräkenskapsföring,
och att vid tullförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö
bevakningsgöromålen handhades av tullbevakningsinspektionen och tarifferingsgöromålen
av packhusinspektionen, under det att de kamerala
göromålen, journals- och räkenskapsföringen, vore uppdelade, i Stockholm
och Göteborg på fyra avdelningar, nämligen tullkammaren, uppbördskontoret,
konfiskations- och kassörskontoret samt nederlagskontoret,
och i Malmö på två avdelningar, tullkammaren och uppbörds- samt
konfiskations- och kassörskontoret, har tullkommissionen föreslagit, att
berörda tre tullförvaltningar skulle var för sig bestå av tre avdelningar,
benämnda tullbevakningsinspektionen, packhusinspektionen och kammarkontoret,
av vilka de två förstnämnda skulle handhava samma göromål
som för närvarande, medan de kamerala göromålen skulle ankomma på
kammarkontoret. Härmed har kommissionen avsett att vinna dels lättnader
för trafiken och dels besparingar för tullverket. Från regeln, att
de kamerala göromålen skola tillhöra kammarkontoret, hava dock vissa
undantag föreslagits. Sålunda skulle de göromål, som nu handhades
av konfiskations- och kassörskontoret, överflyttas till en under de föreslagna
tulldirektörerna lydande expedition, bestående av ett kansli och
en kassaavdelning, av vilka avdelningar den senare skulle handhava
nämnda göromål, medan till kansliet skulle förläggas övriga expeditionsgöromål
samt handläggning av vissa personalärenden. Vidare har
kommissionen ifrågasatt, att till förmån för trafiken debitering, uppbörd
och redovisning av skeppsumgälder skulle ankomma på tullbevakningsinspektioneu
samt att utklarering av fartyg skulle i sin helhet ske
därstädes. — Generaltullstyrelsen har i allt huvudsakligt biträtt nu omförmälda
förslag men ansett, att benämningarna »packhusinspektion»
och »kammarkontor» borde utbytas mot benämningarna »tullbehandlingsinspektion»
och »tullkontor».

Såsom moderna arbetsmetoder, ägnade att medföra besparing av
arbete och arbetskrafter, har tullkommissionen i främsta rummet anbefallt
användning i största möjliga utsträckning av självkopiering vid
utskrivande av tullbehandlingsattester, journaler och andra handlingar,
av vilka en eller liera kopior erfordras; vidare genomförande av ett
fullständigt blankettsystem samt användning av skriv- och räkneBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. .280 käft. (Nr 330.) 2

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 330.

maskiner ävensom kassakontrollapparater. Generaltullstyrelsen har i
stort sett instämt i tullkommissionens uttalanden härutinnan men dock
ansett självkopiering icke lämpligen böra förekomma i fullt så stor utsträckning
som kommissionen ifrågasatt, varjämte styrelsen avstyrkt
anskaffande av kassakontrollapparater annat än försöksvis. För att ett
blankettsystem må kunna fullständigt genomföras, har styrelsen "funnit
erforderligt, att densamma bemyndigades att fastställa formulär till
även de blanketter, som i tullärenden skola användas av allmänheten.

I fråga om de tullkamrar, som icke äro uppdelade på avdelningar,
har tullkommissionen ej föreslagit några särskilda rent organisatoriska
förändringar men uttalat, att de reformer med avseende å handläggningen
av göromålen, som förordats vid behandlingen av tullförvaltningarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, borde vinna motsvarande
tillämpning vid berörda tullkamrar.

I detta sammanhang torde lämpligen böra i korthet omnämnas
även en del andra av tullkommissionen framlagda, närmast till organisationsförändringar
hänförliga förslag, vilka emellertid icke i fullt
samma grad som de förut omförmälda förslagen kunna anses betingade
av det huvudsyfte, kommissionen avsett att vinna med omorganisationen
av lokaltullförvaltningen.

Förutom en del mindre ändringar i de nuvarande, av Kungl. Maj:t
fastställda tullkammardistrikten har tullkommissionen föreslagit indragning
av tullkamrarna i Mera, Vadstena och Marstrand samt att i Mem
och Marstrand måtte i stället inrättas tullstationer. Generaltullstyrelsen,
som i huvudsak biträtt förslagen om ändring i tullkammardistrikten,
har i anledning av den ifrågasatta indragningen av tullkammaren i
Vadstena erinrat, att stapelstadsrätt icke beviljats denna stad för längre
tid än till utgången av år 1920 samt att från och med ingången av år
1921 stapelstadsrätt i stället tilldelats staden Motala. 1 övrigt har
styrelsen tillstyrkt förslaget om tullkammarens i Mem förändring till
tullstation men avstyrkt samma åtgärd beträffande tullkammaren i
Marstrand.

Vidare har kommissionen hemställt, bland annat, att de nuvarande
tullinspektionerna, vilka förestås av tjänstemän av högre grad, måtte
förändras till tullstationer under föreståndarskap av tjänstemän av lägre
grad (tjänstemän av grupp II enligt kommissionens terminologi); att
tullstationerna måtte indelas i två klasser; att rätt till lossning och tullbehandling
vid tullstationerna av från utländsk ort ankommande gods,
jämväl av tullpliktigt slag, måtte medgivas; att lossning och tull -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

behandling av sådant gods måtte efter vederbörande tullförvaltares eller
tulldirektörs beprövande få äga rum jämväl vid tullexpeditioner; samt
att tillfälliga tullstationer, bekostade av enskilda intressenter, måtte fortfarande
som hittills få anordnas. Dessa förslag hava, med vissa förbehåll
och modifikationer, biträtts av generaltullstyrelsen, som emellertid
uttalat sig mot tullkommissionens uppfattning om fördelarna av ett mera
allmänt användande av tullexpeditionsinstitutet, särskilt med föreståndare
av personer utom tullverket.

Kommissionen har därjämte framlagt förslag om inrättande av
nya tullstationer och tullexpeditioner samt om indragning eller förflyttning
av förut befintliga sådana, till vilka förslag generaltullstyrelsen i
åtskilliga fall uttalat sin anslutning.

Slutligen har kommissionen, under erinran att för närvarande
åklagarskapet i tullmål utövades, å vissa orter av särskilda tjänstemän
i tullverket, tullfiskaler, och å övriga orter av vederbörande tullförvaltningsföreståndare,
föreslagit, att tullfiskalstjänsterna måtte indragas och
åklagarskapet i tullmål överflyttas på de allmänna åklagarna. Dessa
förslag hava avstyrkts av generaltullstyrelsen.

Innan jag nu övergår till en redogörelse för det huvudsakliga
av tullkommissionens förslag rörande personalen, torde jag böra omförmäla,
att kommissionen icke i sitt betänkande yttrat sig beträffande
det antal tjänstemän av lägre tjänstegrad än förste kontrollörs, som
kunde vara erforderligt vid lokaltullförvaltningen, utan ansett, att detta
borde utrönas genom undersökningar av förhållandena vid de olika tullplatserna,
verkställda av en särskild tjänstgöringskommission. Detta
förslag har av generaltullstyrelsen biträtts.

Efter att såsom allmänna grundsatser rörande personalstyrkan inom
tullverket och rekryteringen av densamma hava uttalat, att den personal,
varav tullverket hade stadigvarande behov året om, borde uppföras å ordinarie
stat samt att det tidvis förekommande behovet av därutöver ökade
arbetskrafter borde täckas dels genom beordrande av ordinarie personal från
annan ort, dels genom tillfälligt anställande av personal, dels ock slutligen
genom anställande av aspiranter och extra ordinarie tjänstemän, från vilkas
led den ordinarie personalen skulle rekryteras, har tullkommissionen övergått
till en närmare redogörelse för aspiranternas och de extra ordinarie
tjänstemännens antagning, utbildning och avlöningsförhållanden. I dessa
hänseenden har i huvudsak föreslagits, beträffande inträdessökande i tullverket,
som avsåge att vinna anställning såsom tjänsteman av grupp I
(enligt kommissionens terminologi motsvarande de nuvarande tjänstemän -

Kungl. Majits proposition Nr 330.

nen av högre grad), att den sökande, efter avlagd på visst sätt kvalificerad
studentexamen eller uppvisandet av däremot svarande kunskaper, skulle
genomgå tullverkets elevkurs, varefter han kunde antagas till aspirant för
att, därest han under aspiranttiden funnes lämplig för tulltjänst, efter ett
år befordras till extra ordinarie tjänsteman, samt beträffande inträdessökande,
som avsåge att vinna anställning såsom tjänsteman av grupp II
(motsvarande de nuvarande tjänstemännen av lägre grad), att han skulle
omedelbart antagas till aspirant och, sedan han genom självstudium under
ledning av förman förvärvat och vid verkställd prövning visat sig besitta
erforderliga kunskaper, antagas till extra ordinarie tjänsteman. Den huvudsakliga
skillnaden mellan aspiranter och extra ordinarie tjänstemän skulle
bestå i de senares mera fasta ställning inom verket, yttrande sig bland
annat däri, att de skulle vara tillförsäkrade något, om än lägre, arvode
jämväl under tid, då deras tjänstgöring ej toges i anspråk. — Mot vad
tullkommissionen sålunda föreslagit har generaltullstyrelsen i huvudsak
icke erinrat annat, än att enligt styrelsens mening aspiranttiden för
blivande tjänstemän av grupp I borde vara avslutad i och med det, att
den inträdessökande med godkända vitsord genomgått elevkursen och
att han således omedelbart därefter borde antagas till extra ordinarie
tjänsteman.

För fortsatt utbildning av tjänstemännen skulle enligt kommissionens
förslag anordnas ej mindre för tjänstemän av grupp I dels repetitionskurser
i varukännedom, dels kurser, motsvarande elevkurserna och
avsedda för tjänstemän, som vunnit inträde i verket, innan elevkurserna
kommit till stånd, dels ock specialkurser för sådana äldre tjänstemän,
som ville göra sig kompetenta till ledande platser inom verket, än även
för tjänstemän av grupp II dels allmänna kurser för kompetens till befordran
eller mera maktpåliggande bestyr, särskilt tullbehandling, dels
ock särskilda kurser i främmande språk. Med anledning av dessa förr
slag har generaltullstyrelsen anfört, att frågan om tulipersonalens utbildning
genom kurser av olika slag borde i dess helhet utredas, samt
hemställt om bemyndigande att genom tillkallade sakkunniga låta verkställa
en sådan utredning.

I fråga om personalens användning har tull kommissionen uppställt
den ledande grundsats, att användandet av överkvalificerad arbetskraft
borde i största möjliga mån undvikas. I sammanhang härmed har kommissionen
uttalat sig för inrättande av ett nytt slag av uppsyningsmansbefattningar,
nämligen sådana för inre tjänst, vilkas innehavare skulle,
jämte det de förrättade vanliga uppsyningsmansgöromål, även bestrida

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

skrivgöromål och biträda vid tullbehandling, ävensom av kvinnliga
biträdesbefattningar samt för anställande av springpojkar, men ansett
inrättandet av en ifrågasatt mellangrad mellan tjänstemän av grupp I
och tjänstemän av grupp 11 i och för bestridande av göromål, som nu
ankomma på tjänstemän av högre grad, icke böra ifrågakomma. Beträffande
ett framkommet förslag om inrättande av förste vaktmästarbefattningar
har kommissionen anfört, att en sådan uppdelning med
åtföljande skillnad i avlöningsvillkor vore lämplig och rättvis men att,
då frågan härom vore eu ren avlöningsfråga, den icke syntes böra upptagas
i detta sammanhang. Vidare har kommissionen angivit vissa
huvudgrunder för uppdelning av tullbehandlingsgöromålen mellan tjänstemän
av grupp 1 och tjänstemän av grupp II samt av kassörs- och skrivgöromålen
mellan dessa båda grupper av tjänstemän och kvinnliga biträden,
allt i syfte att användning av överkvalificerad arbetskraft måtte undvikas.
Och slutligen har av kommissionen uttalats en allmän grundsats
om skyldighet för ordinarie tjänstemän vid lokalförvaltningen att fullgöra
vilken tjänstgöring som helst.

Till meningen, att användandet av överkvalificerad arbetskraft såvitt
möjligt icke borde förekomma, har även generaltullstyrelsen anslutit
sig; dock har styrelsen liksom kommissionen betonat, att sådant
icke alltid kunde undvikas. Av kommissionens ovanberörda särskilda
förslag har generaltullstyrelsen biträtt förslagen om inrättandet av kvinnliga
biträdesbefattningar och anställandet av springpojkar samt jämväl
uttalat sig för vaktmästargruppens uppdelning på olika lönegrader med
hänsyn till arbetets art, men däremot avstyrkt kommissionens förslag
om inrättandet av uppsyningsmanstjänster för inre tjänst, såsom medförande
en oberättigad användning av överkvalificerad arbetskraft. 1
motsats mot tullkommissionen har generaltullstyrelsen ansett lämpligt,
att en ny tjänstegrad inrättades, vars innehavare, benämnda tullassistenter,
skulle uttagas bland tjänstemän av grupp II efter genomgången
särskild utbildningskurs och förrätta dels sådana tullbehaudlingsgöromål,
för vilkas bestridande kompetens såsom tjänsteman av grupp I icke
erfordrades, dels vissa kamerala göromål, såsom kassörsgöromål, vissa
skrivgöromål, journalsföring, kontrolldebitering av räkningar m. m. Till
kommissionens uttalande om personalens tjänstgöringsskyldighet har
generaltullstyrelsen anslutit sig.

I en särskild avdelning av kapitlet om personalen har tullkommissionen
slutligen i sitt betänkande under rubriken »diverse frågor vidkommande
personalen» framställt åtskilliga förslag, av vilka de viktigaste
lämpligen torde böra här omförmälas. Dessa förelag äro: stad -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ganden om skyldighet för personalen att med visst förbehåll låta sig
förflyttas till annan befattning vid tullverket, om förbud för tullpersonal
att i oträngt mål yppa vad den i tjänsten erfarit rörande enskildas
affärsförhållanden, om upphävande av varningsstraffets inverkan på rätten
till avlönings förhöjning, om lindring av tjänstemans ersättningsskyldighet
gent emot tullverket för skadat eller förkommet gods samt slutligen
ett förslag, som nära sammanhänger med förut framställda förslag om
lättnader för trafiken, nämligen om överflyttning under vissa betingelser
av ansvarigheten för beviljad kredit å tullavgift för nederlagsgods från
den enskilde tjänstemannen till statsverket.

Beträffande förslagen om tull tjänstemännens skyldighet att vara
underkastade förflyttning samt om varningsstraffets påföljd har generaltullstyrelsen
anfört, att desamma syntes böra upptagas till prövning i
sammanhang med tullkommissionens förslag till nytt avlöningsreglemente,
i vilket berörda förhållanden vore reglerade. Förslaget om tystnadsplikt
för tulltjänstemän har i huvudsak tillstyrkts; likaså förslaget beträffande
ansvarigheten för nederlagskrediten. Vad angår förslaget om
tulltjänstemans ansvar för skadat eller förkommet gods har styrelsen ansett
detta ämne ävensom en annan av tullkommissionen i annat sammanhang
upptagen fråga, nämligen om skärpning av tullverkets ansvar för i dess
vård befintligt gods, böra tillsammans göras till föremål för sakkunnig
utredning, varför styrelsen anhållit att sedermera, efter det sådan utredning
blivit verkställd, få inkomma med särskilt yttrande i dessa ämnen.

I det sista kapitlet av sitt betänkande rörande omorganisation av
bland annat tullverkets lokalförvaltning har tullkommissionen behandlat,
förutom nyssberörda fråga om tullverkets ansvar för gods, frågorna om
tullförvaltningarnas lokaler jämte inventarier samt därvid uppställt vissa
allmänna grundsatser att bringas i tillämpning vid förekommande tullhusbyggnader,
varjämte kommissionen föreslagit, dels att frågor om
tullhusbyggnader borde handläggas i en närmare angiven ordning, avseende
att undanrödja en del brister, som kommissionen ansåge vidlåda
det nuvarande förfaringssättet, dels ock att, intill dess utredning blivit
verkställd rörande vederbörande städers skyldighet att tillhandahålla tullverket
inventarier för tullförvaltningarnas behov, provisoriska bestämmelser
härom i enlighet med nu tillämpad praxis måtte utfärdas. I anledning
av ett framställt förslag om statens övertagande av städernas
tullhusbyggnadsskyldighet och i sammanhang härmed indragning av
tolagsersättningen har kommissionen anfört, att dessa frågor vore alltför
vittutseende för att kommissionen skulle kunna inlåta sig på densamma.

Generaltullstyrelsen, som instämt i den av kommissionen uttalade

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

uppfattning, att sistnämnda frågor icke torde kunna nu lösas, har uttalat
sin anslutning till kommissionens grundsatser angående tullhusbyggnaders
beskaffenhet samt vidare anfört, att det sätt, varpå enligt
kommissionens mening frågor om tullhusbyggnader borde handläggas,
i själva verket på senare tider i stort sett redan vunnit tillämpning.
I likhet med kommissionen har generaltullstyrelsen ansett, att utredning
angående städernas skyldighet att tillhandahålla inventarier för tullförvaltningarnas
behov borde verkställas och fördenskull gjort framställning
i sådant syfte men på anförda skäl avstyrkt utfärdande av provisoriska
bestämmelser i frågan.

I fråga om förslaget till omorganisation av kustbevakningen tillåter
jag mig erinra om, vad jag tidigare omförmält, nämligen att tullkommissionens
ursprungliga förslag med anledning av en utav generaltullstyrelsen
gjord framställning underkastats en överarbetning av ovanbemälda
1920 års kustbevakningssakkunniga. Beträffande det sålunda
omarbetade förslaget har generaltullstyrelsen anfört, att de av de sakkunniga
gjorda ändringarna i kommissionens förslag framstode såsom
till ökad effektivitet av bevakningen ledande förbättringar, ehuruväl det
enligt styrelsens mening dock varit önskligt, att ändringarna i åtskilliga
delar erhållit en större omfattning och särskilt att den nya organisationen
i vissa delar närmare anslutit sig till den nuvarande. Med hänsyn
till det läge, vari saken kommit genom de av Kungl. Maj:t de sakkunniga
lämnade direktiv, ansåge styrelsen sig emellertid icke böra avstyrka
de sakkunnigas förslag, ehuruväl styrelsen ansåge det ingalunda
uteslutet, att även förändringar av den art, att statsmakternas medverkan
till desamma erfordrades, skulle visa sig nödvändiga för åstadkommande
av tillräcklig effektivitet av organisationen.

Då alltså generaltullstyrelsens förslag till avlöningsstat för kustbevakningen
är byggt huvudsakligen på det yttrande, som avgivits av
bemälda sakkunniga, torde den summariska redogörelse för kustbevakningens
omorganisation, som jag nu går att lämna, böra närmast ansluta
sig till sagda yttrande i de delar, detsamma skiljer sig från tullkommissionens
förslag, samt till generaltullstyrelsens slutliga utlåtande
i ämnet, avgivet den 11 oktober 1920 och betecknat med I A.

Målet för omorganisationen av kustbevakningen, vilken såsom hittills
skulle bestå av dels sjö- dels landbevakning, har av tullkommissionen
angivits vara att med väsentligt minskade kostnader åstadkomma
en fullt effektiv bevakning. Kostnadsminskningen skulle åstadkommas
genom en avsevärd personalreduktion och denna i sin ordning möjliggöras
genom kustbevakningspersonalens utrustande med moderna tek -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

niska hjälpmedel, framför allt med förbättrad båtmatériell, samt enligt
kommissionens förslag, som dock av de sakkunniga i dessa hänseenden
väsentligen modifierats, genom överlåtande av vissa bevakningsuppgifter
till den inre bevakningspersonalen samt fyr- och lotspersonalen. Härjämte
hava, bland andra förslag, framställts sådana om ändrat system
för båtmateriellens anskaffning och underhåll, om särskilda kompetensvillkor
för kustbevakningspersonalen samt beträffande omorganisation
av chefskapet för kustbevakningen, vilka förslag jag i det följande
kommer att omförmäla.

Grundtanken i förslaget är, att genom utbytande av den nuvarande
jakt- och båtmateriellen mot större och snabbgående farkoster en
utsträckning av de särskilda kustbevakningsdistriktens storlek och alltså
en minskning av deras antal med åtföljande minskning av personalbehovet
skulle åvägabringas. I sådant syfte hava de sakkunniga låtit utarbeta
förslag till tulljakter av två olika typer, eu större typ I, huvudsakligen
avsedd för större öppna distrikt, och en mindre typ II, avsedd
för övriga distrikt. Härjämte skulle för patrulleringstjänsten användas
med motor försedda tullbåtar, likaledes av två typer, samt mindre
båtar, kallade snipor, med eller utan utombordsmotor. För bevakningen
i Stockholms skärgård skulle dessutom avses en särskilt snabbgående
motorbåt. Landbevakningens tekniska hjälpmedel skulle bestå
av båtar, cyklar och inom ett par distrikt motorcyklar eller automobiler.
Slutligen skulle kustbevakningsposteringarna allmänt förses med
telefon.

Beträffande de av de sakkunniga föreslagna jakt- och båttyper har
generaltullstyrelsen anfört, att styrelsen icke hade någon anledning att
betvivla, att de vore för sitt ändamål lämpliga, i synnerhet som ett av
särskilda sakkunniga vid flottan på styrelsens begäran avgivet yttrande
över dessa typer ginge i en gynnsam riktning. Praktisk erfarenhet
av den föreslagna båtmateriellen, särskilt av de dyrbara jakterna, syntes
dock styrelsen högeligen önskvärd, innan anskaffning av sådana skedde
i större utstäckning. Styrelsen har också av, bland andra, detta skäl
framställt förslag om successiv anskaffning av den nya båtmateriellen.
— Vad som föreslagits angående landbevakningens tekniska hjälpmedel,
har icke givit styrelsen anledning till annan erinran, än att styrelsen
ansåge anskaffandet av automobiler icke för närvarande böra ifrågakomma.
Slutligen har generaltullstyrelsen på anförda skäl hemställt,
att frågan om kustbevakningens förseende med telefon måtte få tills
vidare anstå.

Tullkommissionens förslag, att en del av kustbevakningens bevak -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ningsuppgifter skalle ankomma på den inre bevakningspersonalen samt
på lots- och fyrpersonalen, har, såsom redan antytts, av de sakkunniga
väsentligt modifierats; särskilt har icke någon nämnvärd medverkan
från sistnämnda personals sida utöver den, som redan nu lämnas, ansetts
böra påkallas. Generaltullstyrelsen har instämt i de sakkunnigas
uttalande i detta ämne.

För närvarande åligger det vederbörande tjänstemän att mot lega
av tullverket anskaffa och underhålla för tjänsten erforderliga farkoster.
I fråga härom har av tullkommissionen föreslagits, att kustbevakningens
båtmateriell ävensom för landbevakningens behov erforderliga båtar,
cyklar och motorcyklar skulle anskaffas av tullverket för att ställas till
vederbörandes förfogande i tjänsten samt att kostnaderna för underhållet
av denna materiell skulle bestridas av tullverket, varvid givetvis
legorna skulle bortfalla. Eu ledamot av kommissionen har emellertid
i så måtto reserverat sig mot detta förslag, att han biträtt detsamma
endast i fråga om tulljakterna men ansett, att i fråga om övrig
materiell legosystemet borde bibehållas. De sakkunniga hava ansett
systemet med direkt anskaffning och underhåll genom statsverkets försorg
böra tillämpas i fråga om all annan materiell än sniporna, beträffande
vilka legosystemet fortfarande skulle tillämpas. — Generaltullstyrelsen
slutligen har instämt i ovanbemälde reservants mening och anser
alltså, att legosystemet borde bibehållas i fråga om all annan materiell
än tulljakterna av de två typerna samt den för Stockholms skärgård
avsedda snabbgående motorbåten.

Såsom kompetensvillkor för vinnande av ordinarie anställning vid
kustbevakningen har av tullkommissionen uppställts fordran på avlagd
skepparexamen av första klass för kustöveruppsyningsmännen och på
skepparexamen av andra klass för all övrig personal, även den till lands
tjänstgörande. Av all på tulljakter tjänstgörande personal skulle dessutom
fordras nöjaktiga insikter i motors skötsel och vård. För nuvarande
personal skulle dispens från skepparexamens avläggande kunna
beviljas. Fn ledamot av kommissionen har emellertid reserverat sig mot
förslaget att för anställning såsom besättningsman å tulljakt eller tullbåt
samt för landbevakningen skulle fordras skepparexamen av andra
klass. — I detta sammanhang tillåter jag mig nämna, att enligt tullkommissionens
förslag de nuvarande kustvakterna och kustroddarna skulle
sammanslås till en enda tjänstegrad, benämnd kustvakt eller, enligt
betänkandet IV, kustuppsyningsman, men att generaltullstyrelsen i sitt
utlåtande IV motsatt sig detta förslag och ansett de nuvarande graderna
böra bibehållas under benämningarna förste kustvakt och kustvakt.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 280 höft. (Nr 330.) 3

Kungl. Majds proposition Nr 330.

De sakkunniga hava, efter en redogörelse för omfånget av de
kurser, som tillhöra skepparexamen av första klass, anfört, att häribland
inginge åtskilligt, som vore för kustbevakningstjänsten fullständigt obehövligt;
att däremot det kunskapsmått, som erfordrades för skepparexamen
av andra klass, vore oundgängligen nödvändigt för kustöveruppsyningsmän,
kustuppsyningsmän och sådana förste kustvakter, som tjänstgjorde
å tulljakter; att då emellertid detta kunskapsmått icke i alla avseenden fyllde
måttet av de nautiska insikter, som måste krävas av kustöveruppsyningsmännen,
det felande borde bibringas dem genom särskilda kurser vid tullverkets
undervisningsantalt; att för kustvakter vid sjö- och landposteringar
icke borde fordras annan nautisk kompetens än kunnighet i båtsegling;
samt att insikter i motorskötsel och färdighet att utföra mindre reparationsarbeten
å motorer borde bibringas till sjöss tjänstgörande personal
på lämpligt sätt. — En ledamot av de sakkunniga har emellertid i
detta ämne vidhållit, vad tullkommissionen föreslagit.

Generaltullstyrelsen har ifråga om kompetensfordringarna för kustbevakningspersonalen
anslutit sig till de sakkunnigas flertal men ifrågasatt
— under framhållande likväl, att saken borde närmare undersökas
av de sakkunniga, om vilkas tillsättande i och för utredning av frågan
om utbildningskurser i tullverket styrelsen gjort framställning — att
all behövlig undervisning i nautiska ämnen skulle förläggas till kurser
i tullverkets undervisningsanstalt och att för den, som med godkänt
vitsord genomgått sådan kurs, kravet på formligt avläggande
av skepparexamen skulle kunna efterlåtas.

Innan jag övergår till frågan om organisationen av chefskapet för
kustbevakningen, anser jag mig böra omförmäla ett av tullkommissionen
framställt förslag i organisatoriskt hänseende, nämligen att såsom biträden
vid kustens bevakande skulle anlitas tillsyningsmän, anställda medelst
förordnande och mot ett mindre arvode. De sakkunniga hava
emellertid icke upptagit detta förslag; dock har en reservant ansett, att
kustbevakningen på Öland borde försöksvis anordnas med användande
av tillsyningsmän jämte ett mindre antal verkliga kustbevakningstjänstemän.
Generaltullstyrelsen har i detta ämne anslutit sig till den av
de sakkunnigas majoritet uttalade åsikten, att dylika tillsyningsmän icke
borde förekomma.

I fråga slutligen om chefskapet ''över kustbevakningen har tullkommissionen
— under erinran hurusom detta för närvarande utövades,
å västra och södra kusterna av riket utav särskilda kustbevakningschefer,
men i övrigt av vederbörande tullförvaltare — hemställt, att,
med indragning av kustbevakningschefstjänsterna, chefskapet måtte upp -

Kungl Maj:ts proposition Nr 330.

dragas inom ett vart tullkammardistrikt åt därvarande tullförvaltare,
dock att inom Stockholms, Göteborgs och Malmö tullkammardistrikt
chefskapet skulle utövas av överinspektören vid tullbevakningsinspektionen
i respektive stad. För att biträda tullförvaltarna med råd och
upplysningar i kustbevakningen rörande sjötekniska frågor ävensom för
att åstadkomma en sakkunnig och enhetlig tillsyn å båtmateriellen skulle
vidare, lämpligen inom generaltullstyrelsens kameralbyra, anställas en
särskild tjänsteman med titeln kustbevakningsinspektör.

De sakkunniga hava varit ense om behovet av en kustbevakningsinspektörstjänst
men hyst olika meningar om chefskapets ordnande i
övrigt. Fn av dem har" anslutit sig till tullkommissionens förslag, under
det att de två övriga ansett ett särskilt chefskap för kustbevakningen vara
erforderligt. Den ena av dessa har ansett det nuvarande systemet med
den uteslutande för kustbevakningen avsedda chefstjänsten böra i en
modifierad form bibehållas och konsekvent genomföras över rikets hela
kust; den andre däremot har ifrågasatt, att kustbevakningsdistrikten
skulle uppdelas i ett antal grupper och att chefskapet inom varje grupp
skulle anförtros åt en vid någon tullkammare inom gruppen anställd
kontrollör eller kammarskrivare, att av honom mot särskilt arvode utövas
jämte tjänsten vid tullkammaren.

Åven generaltullstyrelsen har biträtt förslaget om inrättande av
eu kustbevakningsinspektörsbefattning. Beträffande chefskapet i öviigt
har styrelsen instämt med den ledamot bland de sakkunniga, som ansett
särskilda, uteslutande för kustbevakningen avsedda chefstjänster böra
inrättas. Enligt styrelsens förslag skulle de särskilda cheferna för kustbevakningen
anställas i kontrollörsgraden under namn av kustbevakningskontrollörer
och vara tre till antalet. Varje kustbevakningskontrollör
skulle vara chef för ett visst antal kustbevakningsdistrikt samt handhava,
förutom chefskapet, samtliga de lokala tullförvaltningarna nu åliggande
ärenden, såväl kamerala som administrativa, vilka rörde kustbevakningen.
För handläggning av ifrågavarande ärenden skulle såsom biträde åt
varje kustbevakningskontrollör anställas en kammarskrivare; och skulle
kustbevakningskontrollörerna lämpligen vara stationerade i Stockholm,
Malmö och Göteborg.

I en speciell del hava de sakkunniga — liksom på sin tid även
tullkommissionen — framlagt förslag till indelning av rikets kust i kustbevakningsdistrikt,
posteringarnas förläggning och utrustning med båtmateriell
m. m. samt personalens antal och fördelning. Enligt förslaget
skulle kustbevakningsdistriktens antal vara 23 samt den egentliga kustbevakningspersonalen
bestå av: 21 kustöveruppsyningsmän, 24 kustupp -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

syningsmän, 55 förste kustvakter ock 152 kustvakter. Den till kustbevakningspersonalens
förfogande stående materiell skulle bestå av: 9
tulljakter av typ I, 20 tulljakter av typ IT, 21 tullbåtar av typ I, 15
tullbåtar av typ II, 69 snipor samt 2 motorcyklar eller mindre automobiler
och 49 cyklar.

Beträffande antalet av denna personal och dess fördelning på olika
tjänstegrader har generaltullstyrelsen ifrågasatt några få ändringar, av
vilka dock en är av mera omfattande innebörd. Enligt styrelsens åsikt
borde nämligen sådan kustbevakningstjänsteman, som ensam utgör en
postering till lands, på grund av sin mera självständiga ställning upptagas
i en högre lönegrad än vanliga besättningsmän å tulljakter och
tullbåtar. I enlighet härmed har styrelsen föreslagit, att samtliga de i
de sakkunnigas förslag såsom kustvakter upptagna tjänstemän, vilka
var för sig utgjorde en landpostering, måtte i stället upptagas såsom
lörste kustvakter. Då dessa tjänstemän utgöra ett antal av 48, skulle
alltså enligt styrelsens förslag antalet förste kustvakter, 55, ökas med
48, eller till 103, medan däremot antalet kustvakter, 152, skulle minskas
med 48 och sålunda utgöra 104. På grund av ännu ett par av styrelsen
framställda ändringsförslag skulle emellertid härförutom dels antalet
förste kustvakter ökas med ytterligare 1, eller till 104, dels ock antalet
kustvakter ökas med 2 men minskas med 1 och alltså uppgå till 105.

Vid behandlingen av kustbevakningen inom tjuguandra kustbevakningsdistriktet,
omfattande Marstrands, Uddevalla och Lysekils tullkammardistrikt
med någon jämkning av det sistnämnda, hava de sakkunniga
anfört, att vid Hättan inom Marstrands tullkammardistrikt borde
inrättas en tullstation för att övertaga vissa göromål, som på grund av
Hättans egenskap av inloppsstation till Uddevalla enligt tullstadgan § 5
mom. 3 nu måste utföras av kustbevakningsposteringen i Hättan, vilken
emellertid föresloges till indragning. Med anledning av dels detta förslag
dels ock ett av tullkommissionen framställt förslag om indragning av
den s. k. invisitationsrätt, som för närvarande tillkomme vissa kustbevakningsposteringar
i Bohuslän, men som, om den indroges, ansåges böra
ersättas med andra för sjöfarten lika förmånliga inrättningar, har generaltullstyrelsen
föreslagit, att tullstationer måtte inrättas, förutom i Hättan,
jämväl i Mollösund och Gullholmen i Lysekils samt i Fjällbacka och
Grebbestad inom Strömstads tullkammardistrikt. Samtliga dessa fem
tullstationer skulle förestås av tullöveruppsyningsmän; i Hättan skulle
dessutom anställas två och i Fjällbacka en tillsyningsman såsom biträden
åt föreståndaren och för verkställande av förekommande bevakningsförrättningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Vidare har generaltullstyrelsen ifrågasatt några mindre förändringar
i den av de sakkunniga föreslagna båtmateriellen på vissa platser.

Beträffande övergången till den nya organisationen — en fråga,
som icke vidrörts av tullkommissionen och som de sakkunniga icke
enligt de dem lämnade direktiven haft anledning upptaga — har generaltullstyrelsen
framställt en del förslag, avseende att underlätta övergången
lör personalen samt att minska statsverkets utgifter för anskaffningen
av båtmateriell eller åtminstone fördela dem på en längre tid. I korthet
innebära dessa förslag dels, såsom redan antytts, att endast en mindre
del av den föreslagna båtmateriellen skulle omedelbart anskaffas och
i övrigt den nu befintliga användas i så stor utsträckning som
möjligt, till dess densamma bleve ersatt genom successivt anskaffad ny
materiell, dels att, då härigenom behovet av personal fortfarande bleve
större än vid ett fullständigt genomförande av den nya organisationen,
detta behov skulle tillgodoses genom användning av de nuvarande
tjänstemän vid kustbevakningen, vilkas tjänster icke förekomme i den
nya organisationen och därför av styrelsen föreslagits till uppförande
å indragningsstat eller övergångsstat med tjänstgöringsskyldighet. Styrelsen
har härvid anmärkt, att, då dessa tjänstemän i alla händelser
måste avlönas, deras användning vid kustbevakningen icke skulle förorsaka
någon ökad utgift.

Slutligen har generaltullstyrelsen redogjort för de anslag, som vid
bifall till styrelsens förslag skulle erfordras. Dessa äro följande: ett
anslag till nyanskaffning av båtmateriell m. m., vilket skulle upptagas å
tilläggsstat för år 1921, samt två anslag å tullverkets omkostnadsstat
för år 1922, det ena till jakt-, båt- och hästlega samt för hållande av
velocipeder och det andra till underhåll och drift av tullverkets farkoster
samt drift av tullpersonalens tjänstebåtar. I sammanhang härmed har
styrelsen hemställt om bemyndigande att av tullmedel förskottera inlösningskostnaden
för sådana personalen tillhöriga tjänstebåtar, som
borde av statsverket inlösas, ävensom om rätt att avföra vid försäljning
av de inlösta båtarna eventuellt uppkommande underskott.

Beträffande slutligen tullkommissionens förslag till omorganisation
av gränsbevakningen innebär detsamma endast i några få fall förslag om
ändringar av organisatorisk natur. Jag går nu att i korthet omnämna
dessa fall.

Rörande gränsbevakningens tekniska hjälpmedel — båtar, cyklar,
hästar och skidor — har tullkommissionen föreslagit, att kostnaden för
anskaffning och underhåll av båtar, cyklar och skidor skulle bestridas
av tullverket, medan hästar skulle, såsom för närvarande är fallet, hållas

Kungl. Maj:ts propositon Nr 330.

av vederbörande tjänstemän mot lega. En ledamot av kommissionen
har dock reservationsvis föreslagit, att legosystemet borde tillämpas
beträffande även båtar, cyklar och skidor. — Generaltullstyrelsen har
— med förmälan att någon förändring i berörda hänseende icke borde
omedelbart företagas — anfört, att frågan syntes böra prövas och avgöras
gemensamt för både kust- och gränsbevakningen. Med prövning
av ett utav tullkommissionen framställt förslag om gränsbevakningsposteringarnas
allmänna förseende med telefon anser styrelsen böra
tills vidare anstå.

Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra om, att styrelsen i
sitt utlåtande angående kustbevakningens omorganisation föreslagit bibehållandet
av legosystemet utom i fråga om tulljakterna och en särskild
motorbåt, avsedd för Stockholms skärgård.

Under åberopande att enligt gällande praxis förtullning av införda
varor ägde rum icke blott vid de med förtullningsrätt utrustade gränsstationerna,
vilka förestodes av gränsridare, utan även hos sådana
gränsridare, som icke innehade uppdrag såsom gränsstationsföreståndare,
har tullkommissonen föreslagit, att sistnämnda praxis måtte legaliseras
därigenom, att samtliga gränsridare erhölle förtullningsrätt jämte rätt
att handlägga förpassningar å varor, som över Norge sändes från eu
svensk tullplats till en annan eller från kreditupplag i Norge till Sverige
eller från eu norsk tullplats till en annan över Sverige. I sammanhang
härmed skulle en betydande inskränkning av gränsstationernas
nuvarande antal vidtagas, de nuvarande gränsinspektionerna i Funäsdalen
och Medskogen förändras till gränsstationer samt befogenhet tillerkännas
generaltullstyrelsen att besluta om inrättande eller indragning
av gränsstationer och disponera över det till arvoden åt tullexpeditionsoch
gränsstationsföreståndare avsedda anslaget. Under förutsättning att
förtullningsrätt tillädes samtliga gränsridare, borde lämplig undervisning
genom kurser vid tullverkets undervisningsanstalt beredas dem.

Generaltullstyrelsen har, under framhållande att den av tullkommissionen
omförmälda praxis, att andra gränsridare än föreståndare för
gränsstationer verkställde förtullning av införda varor, icke förekomme
i på långt när den omfattning, kommissionen syntes förmoda, avstyrkt
förslaget om allmän förtullningsrätt och rätt att handlägga förpassningar
för samtliga gränsridare ävensom förslaget om indragning av flertalet
nu befintliga gränsstationer. Huvudskälet härför är, att det syntes
kunna betvivlas, att gränsridarkåren, såsom helhet betraktad, innehade
eller ens, innan en allmän utbildningskurs för gränsridare kommit till
stånd, kunde bibringas erforderlig kompetens. Däremot har styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

hemställt om bemyndigande för styrelsen att på platser, där sådant
vore önskligt och lämpligen kunde ske, tilldela gränsridare, vilken innehade
erforderlig kompetens, rätt att för viss tid eller tills vidare verkställa
förtullning. Med tillkännagivande att ej något vore att erinra
mot tullinspektionernas i Funäsdalen och Medskogen förändring till
gränsstationer eller mot kommissionens förslag rörande rätt för styrelsen
att inrätta eller indraga gränsstationer — något som borde innefatta
även befogenhet att flytta sådana — har styrelsen slutligen hemställt,
att benämningen »gränsstation» måtte utbytas mot »gränstullstation».

Det torde böra erinras, att frågan om behovet av gränsstationer
avser riksgränsen mot Norge, där sådana stationer av ålder varit inrättade.
Vid riksgränsen mot Finland finnas däremot icke några gränsstationer;
och inrättande därstädes av sådana har icke ifrågasatts, vare
sig av tullkommissionen eller av generaltullstyrelsen.

Angående befälet över gränsbevakningen har tullkommissionen föreslagit,
att det system, som för närvarande gällde i Bohuslän och Jämtland
samt vid riksgränsen mot Finland, eller att vederbörande tullförvaltare
utövade sagda befäl, måtte tillämpas även beträffande gränsbevakningen
i Dalsland, Värmland och Dalarna, i vilka landskap befälet
iitövades av gränsbevakningschefen, vilkens tjänst alltså skulle indragas.
Huvudskälet för detta förslag har angivits vara, att den nuvarande
organisationen av chefskapet i nämnda landskap skulle leda till en
olämplig dualism i så måtto, att de gränsridare, som tillika vore gränsstationsföreståndare,
i sin egenskap av gränsridare lydde under gränsbevakningschefen
men i sin egenskap av gränsstationsföreståndare under
vederbörande tullkamrar. Såsom bidragande skäl har åberopats, att
gränsbevakningschefstjänsten icke skulle bereda sin innehavare full sysselsättning.
— Förslaget har emellertid avstyrkts av generaltullstyrelsen,
som anfört, bland annat, att för vinnande av största möjliga effektivitet
av gränsbevakningens verksamhet fordrades en mera noggrann och
sammanhängande tillsyn därå, än som skäligen kunde antagas bliva
fallet, om tullförvaltarna, av vilka framför allt tullförvaltaren i Karlstad
vore strängt tagen i anspråk av de egentliga tullkammargöromålen,
skulle utöva sagda befäl. Den påtalade dualismen vore enligt styrelsens
mening icke av beskaffenhet att medföra några egentliga olägenheter.
Vad beträffade det andra av ovan omförmälda skäl för förändringen,
hölle styrelsen för troligt, att uttalandet kunde vara i viss mån med
verkligheten överensstämmande; men detta borde icke medföra, att en
så behövlig och nyttig organisation avskaffades, utan borde i stället ökat
verksamhetsområde tilläggas gränsbevakningschefen. I sådant avseende

Kungl. Maj:ls proposition Nr 330.

ville styrelsen föreslå, att jämväl gränsbevakningen i Bohuslän ställdes
under befäl av gränsbevakningschefen. — Den ekonomiska sidan av
saken vore, anför styrelsen vidare, av mycket underordnad betydelse;
om gränsbevakningschefstjänsten bibehölles, kunde den av tullkommissionen
föreslagna gränsöveruppsyningsmanstjänsten i Dalsland och Värmland
undvaras och de två gränsuppsyningsmännen därstädes tjänstgöra
jämväl såsom gränsridare, varjämte eljest sannolikt erforderlig förstärkning
av tullkammarpersonal kunde inbesparas.

I en speciell del av förslaget om gränsbevakningens omorganisation
har tullkommissionen framlagt förslag till ordnande av gränsbevakningen
inom vart och ett av föreslagna fem gränsbevakningsdistrikt.

Rörande detta förslag torde jag kunna inskränka mig till att omförmäla,
att, medan för närvarande gränsbevakningspersonalen består av,
förutom gränsbevakningschefen, 1 gränsöveruppsyningsman, 9 gränsuppsyningsmän
och 183 gränsridare, densamma enligt tullkommissionens
förslag skulle utgöras av 2 gränsöveruppsyningsmän, 10 gränsuppsyningsmän
och 188 gränsridare. — Generaltullstyrelsen har, huvudsakligen
under åberopande att sedan lång tid tillbaka ett antal extra ordinarie
gränsridare måst användas i ständig tjänstgöring, föreslagit gränsbevakningspersonalen
sålunda: 1 gränsbevakningschef, 1 gränsöverupp syningsman,

10 gränsuppsyningsmän och 199 gränsridare. Härvid må
anmärkas, att, enligt styrelsens i utlåtandet IV avgivna förslag till titlar
för tulltjänstemannen benämningarna »gränsöveruppsyningsman», »gränsuppsyningsman»
och »gränsridare» skulle utbytas mot respektive benämningar
»gränsjnspektor», »gränsöveruppsyningsman» och »gränsuppsyningsman».

Slutligen må erinras, att enligt såväl tullkommissionens som generaltullstyrelsens
förslag personalen vid gränsinspektionerna i Funäsdalen
och Medskogen, bestående av 2 gränsinspektorer och 3 vaktmästare av
klass 3, skulle indragas och ei''sättas med gränsridare.

I sitt betänkande IV har tullkommissionen framlagt förslag dels
till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket med därtill hörande
tjänsteförteckning, dels till lorrättningstaxa för tullverket, dels ock till
bestämmelser angående ordnande vid de olika tullplatserna av bestyret
med handräckning vid tullbehandling.

Vad först beträffar förslaget till avlöningsreglemente för tjänstemän
vid tullverket har kommissionen i sin allmänna motivering för detsamma
— efter att hava lämnat en redogörelse för det kommissionen givna
uppdrag med avseende å tullverkets lönereglering ävensom för behandlingen
av frågan om kommunikationsverkens omorganisation och löne -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

reglering — anfört, att avlöningsreglementet för tullverket synts kommissionen
lämpligen böra avfattas i ganska noggrann anslutning till det
för kommunikationsverken den 19 juni 1919 utfärdade avlöningsreglemente,
i synnerhet som kommissionen i allt väsentligt gillade de nya
uppslag, som framkommit i detta, och även till fullo uppskattade detsammas
betydande förtjänster i formellt avseende. För de mindre avvikelser
från kommunikationsverkens avlöningsreglemente, som förekomma
i kommissionens förslag, har densamma redogjort i en speciell motivering
för förslaget.

Med avseende å nu föreliggande förslag till avlöningsreglemente
för tjänstemän vid tullverket har generaltullstyrelsen uttalat sin anslutning
till kommissionens uppfattning om lämpligheten av överensstämmelse
med avlöningsreglementet för kommunikationsverken. Vid behandlingen
av förslaget har styrelsen emellertid framställt några få erinringar
eller förslag om ändringar eller tillägg. De viktigaste av dessa
förslag torde vara, att rätt till fri uniformsbeklädnad eller beklädnadsersättning
måtte fortfarande tillkomma vissa tjänstemän, att i en särskild
paragraf måtte intagas bestämmelser om rätt för generaltullstyrelsen att
bestämma legor för jakter, båtar, hästar och velocipeder — ett förslag
som betingas av styrelsens ovan omförmälda uppfattning, att det nuvarande
legosystemet borde i viss utsträckning bibehållas — samt att
närmare bestämmelser måtte meddelas rörande de två byråassistenter eller,
såsom styrelsen benämnt dem, byråinspektörer å tullbehandlingsbyrån,
vilka enligt såväl kommissionens som styrelsens förslag skulle tillsättas
allenast genom förordnande på viss tid. Vidare har generaltullstyrelsen,
med instämmande i tullkommissionens uppfattning, att en särskild
lönenämnd för tullverket icke borde anordnas, ifrågasatt, att en för
kommunikationsverken och - tullverket gemensam lönenämnd måtte inrättas.

Frågan om sportlerna i tullverket har av kommissionen gjorts till
föremål för en ingående behandling. Efter att hava erinrat, att på
senare tid gjort sig inom hela statsförvaltningen gällande en strävan att
avskaffa alla sportler, har kommissionen avgivit sin ståndpunkt sålunda,
att extra inkomster, som utginge för förrättningar på tjänstgöringstid,
borde indragas till staten och att beträffande extra inkomster, som utginge
för förrättningar å övertid, det ekonomiska mellanhavandet mellan
trafiken och tjänstemännen borde helt och hållet falla bort, i det att
statsverket övertoge å ena sidan all rätt till allmänhetens avgifter för
övertidsexpeditioner men å andra sidan skyldigheten att hålla tjäustemännen
skadeslösa för deras övertidsarbete, antingen genom utbetalning
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 4

Kungl. Majds proposition Nr 330.

av ersättning för övertidstjänstgöring eder därigenom att en mot övertidsarbetet
svarande ledighet på ordinarie arbetstid bereddes tjänstemännen.
I enlighet härmed har kommissionen föreslagit indragning till statsverket
av största delen av tulltjänstemännen för närvarande tillkommande extra
inkomster, i främsta rummet de avgifter, som utgå enligt taxan den 23
december 1910 (nr 134) å ersättning, som enligt särskilda bestämmelser
skall utgå för vissa av tulltjänsteman verkställda tjänstförrättningar, eller
den vanligen så kallade sporteltaxan. I stället för denna taxa skulle
träda en förrättningstaxa för tullverket, till vilken förslag utarbetats av
kommissionen och som upptager de avgiftsbelopp, vederbörande trafikanter
skulle hava att erlägga för vissa förrättningar.

Kommissionen har emellertid, då sportlerna hade avsevärd betydelse
för tulltjänstemännens ekonomi, ansett indragning av desamma
icke kunna ske utan kompensation. Beträffande vaktmästare och kammarskrivare
skulle sådan kompensation beredas dem på det sätt, att hänsyn
till mistningen av sportler toges vid dessa tjänstegraders placering å
löneskalan; i fråga om övriga tjänstemän skulle kompensation ske genom
särskilda personliga lönetillägg i överensstämmelse med vad som avsetts
vid kommunikationsverkens lönereglering, dock med den avvikelse att,
medan kompensationen för nämnda verks tjänstemän skulle ställas i
förhållande till vederbörandes extra inkomster under år 1919, i samma
hänseende skulle för tullverkets personal läggas till grund sportlernas
medeltal under åren 1911 —1914.

Generaltullstyrelsen har förklarat sig icke hava något att i huvudsak
erinra mot kommissionens allmänna uttalanden i sportelfrågan. Beträffande
de olika slagen av extra inkomster har generaltullstyrelsen med ett oväsentligt
undantag biträtt kommissionens förslag om deras indragning
och jämväl tillstyrkt utfärdande av en förrättningstaxa för tullverket.
Dessutom har generaltullstyrelsen yttrat sig om vissa extra inkomster,
som icke av tullkommissionen särskilt behandlats, och därvid föreslagit
indragning av de från postverket och statens järnvägar till tulltjänstemän
utgående ersättningsbelopp för vissa i sammanhang med tulltjänst verkställda
göromål för postverkets eller järnvägens räkning men ansett, att
tulltjänstemännen borde fortfarande få vara i åtnjutande av dem enligt
åtskilliga författningsbestämmelser för närvarande tillkommande beslagarandelar.
I likhet med tullkommissionen har generaltullstyrelsen ansett,
att indragning av extra inkomster icke borde vidtagas utan att kompensation
därför lämnades tjänstemännen; dock skulle enligt styrelsens mening
dylik kompensation i alla fall, då den kunde ifrågakomma, sålunda
även för vaktmästare och kammarskrivare, lämnas genom personligt

Kungl. Muj:ts proposition Nr 330. 27

lönetillägg. Ännu i ett hänseende har styrelsen avvikit från kommissionen,
i det att styrelsen ansett de extra inkomsterna för år 1921 höra
läggas till grund för kompensationen. Slutligen har styrelsen angivit
de slag av extra inkomster, för vilka enligt styrelsens uppfattning kompensation
borde lämnas, samt hemställt, att föreskrifter i ämnet måtte intagas
i de särskilda övergångsbestämmelser, vilka bleve erforderliga och
vilka styrelsen förutsatte skulle, liksom för kommunikationsverken, utfärdas
av Kungl. Maj:t.

Efter att hava redogjort för de synpunkter, som gjort sig gällande
vid kommunikationsverkens lönereglering, samt tillkännagivit sin anslutning
till ett av 1908 års tullstatskommissiou gjort uttalande rörande den
ställning i avlöningshänseende, som tullverkets tjänstemän, på sätt sedan
gammalt varit fallet, ansetts böra intaga, har tullkommissionen avgivit
förslag till placering av tulltjänstemännen i den i 9 § av förslaget till
avlöningsreglemente förekommande löneplanens olika lönegrader, vilket
förslag givits formen av en vid avlöningsreglementet fogad tjånsteförteckning.
I sammanhang härmed har kommissionen ock föreslagit
förändrade tjänstetitlar för en del befattningshavare.

Då tullkommissionens nu föreliggande betänkande 1V den 5 december
1919 remitterades till generaltullstyrelsen, anmärkte dåvarande statsrådet
och chefen för finansdepartementet beträffande kommissionens förslag
till tjänsteförteckning, att i densamma vissa lönegrader icke vore representerade,
samt anförde vidare, att det syntes honom böra övervägas,
huruvida icke en längre gående differentiering av tjänsterna i tullverket
på olika lönegrader än som av tullkommissionen föreslagits borde ske,
så att tjänsteförteckningen komme att innehålla även i förslaget uteslutna
lägre lönegrader. Härjämte hade åtskilliga befattningar föreslagits
till avlöning enligt högre lönegrad än som kunde anses erforderlig. En
revision av tjänsteförteckningen syntes därför vara av behovet påkallad
och borde åt generaltullstyrelsen lämnas i uppdrag att verkställa en
dylik, varvid styrelsen borde eftersträva, att i avlöningshänseende full
motsvarighet vunnes mellan befattningshavare i tullverket och med dessa
jämförliga befattningshavare inom de redan lönereglerade kommunikationsverken.
— I enlighet med departementschefens i sådan riktning
gjorda hemställan anbefalldes generaltullstyrelsen att med beaktande axvad
departementschefen sålunda anfört avgiva yttrande över kommissionens
ifrågavarande betänkande.

Med anledning härav har generaltullstyrelsen efter överläggningar
med representanter för tullpersonalen samt efter hörande av representanter
för personalen i postverket och vid statens järnvägar framlagt ett

Kungl. May.ts proposition Nr 330.

omarbetat förslag till tjänsteförteckning för tullverket med delvis andra
tjänstetitlar än de av kommissionen föreslagna. Beträffande detta förslag
har generaltullstyrelsen anfört, att styrelsen — ehuru densamma fortfarande
måste anse synnerligen vägande skäl föreligga för bibehållande
av den högre ställning i avlöningshänseende, vilken sedan gammalt tillkommit
tullpersonalen i jämförelse med personalen vid kommunikationsverken
— likväl på grund av ovanberörda styrelsen lämnade direktiv
icke kunnat vid omarbetningen av tjänstefel rteckningen åt dessa skäl
tillmäta den verkan med avseende å de särskilda tjänstegradernas placering
å löneskalan, som styrelsen eljest kunnat finna berättigad, om än
styrelsen ansett sig icke kunna underlåta att i någon mån taga hänsyn
till ovanberörda skäl.

För skiljaktigheterna mellan tullkommissionens och general tullstyrelsens
förslag till tjänstförteckning torde jag framdeles få tillfälle att
närmare redogöra.

Såsom redan antytts, har tullkommissionen föreslagit, att, i likhet med
vad som skett vid kommunikationsverkens lönereglering, på Kungl. Maj:t
skulle ankomma att meddela erforderliga föreskrifter rörande övergången
till de nya avlöningsbestämmelserna för tullverket; dock vore riksdagens
medverkan påkallad beträffande den utbetalning av lön vid tiden för
löneregleringens ikraftträdande, som skulle ifrågakomma för förmedling
av övergången till efterskottsutbetalning av hela lönen. I övrigt skulle
övergångsbestämmelserna innehålla “— förutom reglering av den här
ovan redan berörda frågan om gottgörelse till tjänstemän för mistade
extra inkomster — dels föreskrifter beträffande de nya avlöningsbestämmelsernas
tillämpning på förutvarande tjänstemän, varvid särskilt
borde beaktas de i nu gällande avlöningsreglemente med tillhörande
övergångsbestämmelser personalen tillförsäkrade förmåner i fråga om
uppflyttning i löneklass, dels ock medgivande för de tjänstemän, för
vilka semestertiden enligt det,''nya avlöningsreglementet skulle bliva nedsatt,
att personligen bibehållas vid nuvarande semesterrätt.

Generaltullstyrelsen, vars yttrande och hemställan i frågan om
kompensation för mistade extra inkomster jag tidigare omförmält, har
uttalat sin anslutning till tullkommissionens övriga här ovan om förmälda
förslag rörande övergångsbestämmelsernas innehåll men betonat, att utarbetande
av förslag till föreskrifter rörande de nya avlöningsbestämmelsernas
tillämpning på förutvarande tjänstemän icke lämpligen kunde
ske, innan frågan om tulltjänstemännens placering i löneplanens olika
lönegrader blivit slutligen avgjord.

Redan förut har omnämnts, att tullkommissionen utarbetat ett

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

förslag till förrättningstaxa för tullverket, upptagande de avgifter, vilka
skulle av de trafikerande erläggas till tullverket för vissa av tulltjänsteman
verkställda förrättningar. Beträffande avgiftsbeloppen har kommissionen
anfört, att densamma sökt beräkna avgifterna så, att de skulle täcka
tullverkets självkostnader för den för förrättningen använda personal.

Generaltullstyrelsen har, med förmälan att stjnelsen i stort sett
icke hade något att erinra mot grunderna för den föreslagna för rättning staxan
och att styrelsen instämde i kommissionens mening om beräkningen
av avgiftsbeloppen, framhållit, att statsverkets självkostnad för
en viss förrättning icke kunde ens tillnärmelsevis bedömas, innan dels
placeringen av tull tjänstemännen i olika lönegrader blivit definitivt avgjord,
dels ock de belopp, med vilka övertidstjänstgöring skulle gottgöras tjänstemännen,
blivit bestämda. På grund härav och då yttranden i ämnet
från handelskamrarna i rikets största städer över vissa delar av förslaget
synts styrelsen böra inhämtas, har styrelsen anhållit, att med avgivande
av slutligt utlåtande över förslaget till förrättningstaxa måtte få anstå,
till dess önskvärda förutsättningar därför vore för handen.

Slutligen har tullkommissionen i sitt förevarande betänkande IV
framlagt förslag till ordnande av handräckning sbestyret vid tullbehandling.
Förslaget innebär i huvudsak, att, med bibehållande av de trafikerandes
skyldighet att bestrida kostnaden för sådan handräckning, bestyret därmed
skulle förrättas, på de största tullplatserna av i tullverkets tjänst anställda
packhuskarlar, vilkas anlitande skulle vara obligatoriskt, på medelstora
tullplatser efter trafikanternas fria val antingen av deras eget folk eller
genom stadsbudskår eller bärarlag, med vilket tullmyndigheten träffat
avtal om bestyrets förrättande mot viss av tullverket utgående ersättning,
och slutligen på de minsta tullplatserna likaledes efter fritt val
antingen av de trafikerandes eget folk eller av tullverkets uppsyningsman
(de nuvarande vaktmästarna). Vare sig handräckningen lämnades av
packhuskarlar, stadsbudskårer, bärarlag eller uppsyningsman, skulle ersättning
därför av de trafikerande utgöras och inbetalas till tullverket
efter en av Kungl. Maj:t fastställd, för hela riket gemensam taxa.

Generaltullstyrelsen har instämt i kommissionens mening, att kostnaden
för handräckningen borde fortfarande drabba trafiken, men förklarat
sig i övrigt icke kunna biträda kommissionens förslag. I stället
har styrelsen uppgjort ett förslag till författningsbestämmelser i ämnet,
vilket förslag bifogats styrelsens utlåtande. Huvuddragen av detta förslag
äro följande. Någon statsanställning av packhuskarlar skulle icke
förekomma; på de tullplatser, där privilegierade packhuskarlslag nu
funnes, skulle dessa bibehållas. På andra tullplatser skulle det stå be -

Temporär

tullfrihet.

Tullindring.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

fintliga sammanslutningar av representanter för handeln fritt att anordna
packhuskarlslag eller anställa packhuskarl med uteslutande rätt till bestyrets
handhavande; skedde icke detta, skulle de trafikerande äga rätt
att ombesörja bestyret med eget folk eller ock arbetet få utföras på
annat lämpligt sätt, dock icke av tullpersonal annat än i undantagsfall
och på order av förman. Skulle det härvid visa sig, att ordningen i
packhusen bleve störd eller arbetet försenades, skulle generaltullstyrelsen
under viss förutsättning, nämligen att anmaning till på platsen befintlig
handelskorporation att gå i författning om inrättande av packhuskarlslag
eller anställande av packhuskarl bleve utan avsedd påföljd, äga att förordna
om en sådan åtgärd. Taxa å ersättning för av packhuskarlslag
eller packhuskarl utfört handräckningsbestyr skulle för varje ort fastställas
av kommerskollegium efter samråd med generaltullstyrelsen. —
I övrigt innehåller förslaget en del bestämmelser om packhuskarlslagens
avlöningsförhållanden, sammansättning och organisation m. m. samt om
vederbörande tullmyndigheters befogenhet gentemot packhuskarlslagen.

Efter lämnande av denna sammanfattande översikt av de framlagda
förslagen till omorganisation av tullverket och lönereglering för dess
personal övergår jag nu till den mera ingående redogörelse för en del
av dessa förslag, som jag i det föregående angivit såsom erforderlig.1
För överskådlighetens skull kommer jag därvid att fördela de uppkomna
spörsmålen i skilda grupper, allteftersom de närmast avse trafikföreskrifter,
administrativa anordningar eller avlöningsförhållanden.

Trafikföreskrifter.

Med stöd av § 8 mom. 1 tulltaxeförordningen må tullfrihet under
viss kortare tid av generaltullstyrelsen medgivas för tullpliktiga föremål,
som införas till riket i ändamål av reparation eller komplettering, för
att förevisas såsom prov, för att avprovas o. s. v., och enligt mom. 2
av samma paragraf kan i särskilda fall Konungen bevilja temporär
tullfrihet dels för maskiner och dylikt, som avses för användning vid
allmännyttigt företag, dels ock för förhyrda lokomotiv eller järnvägsvagnar.
Vidare må jämlikt § 9 mom. 1 nämnda förordning tullindring
beviljas av generaltullstyrelsen vid återinförsel av varor, som i utlandet
undergått reparation eller viss bearbetning.

1 I berörda redogörelse hava inom parentes gjorts hänvisningar dels till 1914 års tullkommissions
betänkanden, dels ock till generaltullstyrelsens utlåtanden över desamma, därvid betänkandena
angivits allenast med numren å respektive delar (I —IV), medan utlåtandena utmärkts
jämväl med bokstaven U (U. I—IV).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Dels av eget initiativ, dels på grund av framställning från affärsmannahåll
har till påskyndande av sådana ärendens behandling samt
nedbringande i viss mån av tullverkets arbete därmed 1914 års tullkommission
ifrågasatt (II: sid. 53 o. f.) och generaltullstyrelsen tillstyrkt
(IT. II: sid. 59 o. f.), att styrelsen respektive Kungl. Maj:t skulle befrias
från handläggningen av omförmälda ärenden. Prövningen av dessa
skulle i stället ankomma på vederbörande lokala tullmyndighet eller
beträffande ärenden, som åsyftade den i § 8 mom. 2 omnämnda förmån,
på generaltullstyrelsen efter samråd med kommerskollegium.

Då jag förutsätter, att i de fall, där prövningsrätten skulle handhavas
av lokalmyndigheterna, sådana allmänna anvisningar, som kunna
trygga likformigheten i ärendenas behandling, varda av generaltullstyrelsen
till myndigheternas iakttagande utfärdade, anser jag mig kunna
biträda de sålunda gjorda förslagen. Till de erforderliga författningsändringarna
har jag för avsikt att senare i dag framlägga förslag.

Enligt § 14 i instruktionen för generaltullstyrelsen må, när anmälan
hos styrelsen göres om införsel jämlikt § 4 mom. a) och b) tulltaxeförordningen
av gods för de kungliga hoven eller främmande makters
härvarande sändebud, föreskrift om godsets tullfria utlämnande kunna
utan föredragning inför generaltulldirektören meddelas av revisionsbyråchefen
eller i hans frånvaro av annan ledamot av styrelsen. Denna
föreskrift lämnas för närvarande i form av en påstämpling å den s. k.
reklamationen.

Tullkommissionen har nu ifrågasatt, att sådant förfarande ej vidare
måtte förekomma utan att reklamationerna skulle direkt tillställas vederbörande
tullförvaltningar, som dock i tvivelaktiga fall skulle hava att
hänskjuta tullfrihetsfrågan till generaltullstyrelsens prövning (II: sid. 53).

Generaltullstyrelsen har avstyrkt förslaget (U. II: sid. 59) under
anförande, dels att den nuvarande handläggningen av ifrågavarande
ärenden icke kunde sägas vara vare sig för styrelsen eller för varuägarnas
ombud betungande, dels att i de fall, då anledning till erinran
mot reklamations innehåll förelåge, rättelse lättare och snabbare syntes
kunna vinnas under nuvarande förhållanden än med det av tullkommissionen
föreslagna förfaringssättet, dels ock slutligen att det syntes förmånligare,
att eventuella oriktigheter förekommes än att de sedermera
rättades genom revision.

Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening har med anledning
härav i en till Kungl. Maj:t ingiven, den 9 december 1920 dagtecknad
skrift hemställt om bifall till tullkommissionens förslag.

Departement*

chefen.

Fullständig

tullfrihet.

Departements chefen.

Restitutioncr.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Det synes mig icke sannolikt, att i ett eller annat avseende mindre
tillfredsställande reklamationer skola komma att företes i större utsträckning
än hittills, då sådant, efter vad jag inhämtat, inträffat jämförelsevis
sällan; i varje fall lärer vid dylika tillfällen någon större omgång eller
tidspillan ej behöva uppstå, för så vitt ett praktiskt förfaringssätt därvid
tillämpas. Ej heller synes mig tillräcklig grund föreligga för ett antagande,
att revisionsanmärkningar rörande obehörigt utlämnande av ifrågavarande
slag av gods skola efter ett genomförande av tullkommissionens förslag
komma att i nämnvärd omfattning föreligga, med hänsyn till de nämnda
ärendenas i allmänhet synnerligen enkla natur och det tilltänkta förfarandet
i tvivelaktiga fall. Under sådana förhållanden anser jag mig
böra tillstyrka tullkommissionens förslag, som synes mig ägnat att i det
övervägande antalet fall innebära en lättnad för trafiken. Av samma
skäl anser jag dessutom, att det av tullkommissionen ifrågasatta förfarandet
bör kunna utan olägenhet utsträckas till att omfatta även vapensköldar,
flaggor, kontorsförnödenheter och andra likartade, för tjänsten
avsedda föremål, som inkomma till sådana främmande regeringars härvarande
konsulat, vilka inom eget land medgiva Sverige motsvarande
förmån; beträffande dylikt gods, vilket åtnjuter tullfrihet enligt § 4
mom. c) tulltaxeförordningen, är tillvägagångssättet vid utlämnandet
från tullverket nämligen enahanda som vid tullfrihet för av utländska
sändebud för eget behov införda varor.

De föreslagna förändringarna påkalla allenast vissa jämkningar i
§§ 1 och 2 av den utav Kungl. Maj:t med stöd av stadgande i sista
stycket av § 4 tulltaxeförordningen utfärdade kungörelse den 10 november
1911 (nr 115) med särskilda kontrollföreskrifter och bestämmelser i
övrigt till förekommande av missbruk av den enligt sistnämnda författningsrum
medgivna tullfrihet.

Rätten till restitution av tull respektive av tullverket uppburen
sockerskatt göres för närvarande gällande på följande sätt. Restitutionen
sökes hos generaltullstyrelsen, och ansökningen bör åtföljas av de
handlingar, å vilka sökanden vill åberopa sig. Ansökningen underkastas
— i många fall efter remiss till vederbörande tullförvaltning — förberedande
granskning å styrelsens revisionsbyrå, varvid resultatet av
granskningen sammanfattas i en av vederbörande revisor avgiven attest.
Revisorn har tillika att i vederbörliga journaler göra anteckning om
restitutionsansökningen i syfte att förekomma dubbelrestitution. Härefter
föredrages ärendet av revisionsbyråchefen inför generaltullstyrelsen,
varpå, om ansökningen helt eller delvis bifalles, anordning utfärdas å

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

det restituerade beloppet, vilken åtgärd ankommer på styrelsens kameralbyrå.
Konceptet till anordningen justeras av både kameral- och revisionsbyråchefen.
Den färdiga anordningen expedieras slutligen i vanlig
ordning till den tullförvaltning, som skall utbetala restitutionsbeloppet.

Såsom allmänt omdöme om detta tillvägagångssätt har tullkommissionen
uttalat, att detsamma innefattade eu onödigt tung apparat och
att det beredde den restitutionsberättigade dröjsmål, innan han komme
till sin rätt. Från affärsvärldens sida hade ock framställning blivit gjord
om ändring av detta missförhållande (II: sid. 46). Till undanröjande
av olägenheterna har kommissionen efter en ingående undersökning i
ämnet (II: sid. 47 o. f.) föreslagit, att samtliga av generaltullstyrelsen
hittills handlagda slag av ärenden angående restitution av tull respektive
sockerskatt måtte i stället ankomma på vederbörande tullförvaltningars
prövning.

Av de i ämnet hörda lokala tullmyndigheterna har flertalet uttalat
sig i den riktning, att endast de enklare slagen av ifrågavarande restitutionsärenden
borde överflyttas från styrelsen till tullförvaltningarna;
meningarna om vilka slag av dessa ärenden, som sålunda borde kvarstanna
hos styrelsen, hava dock varit delade (U. II: sid. 47 o. f.).

Generaltullstyrelsen har visserligen ansett, att en del av omförmälda
restitutionsärenden kunde och borde överlämnas till tullförvaltningarnas
avgörande; men i fråga om andra har styrelsen av närmare anförda
olika skäl (U. II: sid. 50 o. f.) icke funnit det av kommissionen föreslagna
förändrade sättet för handläggningen ägnat att förverkliga syftemålet
att med bibehållande av nuvarande trygghet mot obehörig restitution
ernå ett snabbare avgörande av ärendena. Berörda syftemål har emellertid
synts styrelsen kunna vinnas med fortfarande handläggning av dessa
hos styrelsen genom vissa förändringar i arbetssättet å dess revisionsbyrå
och i den övriga behandlingen av ärendena inom styrelsen (U. II: sid. 57).

De slag av restitutionsärenden, vilka enligt generaltullstyrelsens
uppfattning kunde och borde överflyttas från styrelsen till lokaltullförvaltningarna,
äro följande, nämligen:

restitution av tull enligt § 13 mom. 1 eller 2 tulltaxeförordningen;
restitution av tull eller sockerskatt, som på grund av räknefel
eller annat dylikt misstag för mycket debiterats och erlagts;

restitution av tull, som måst erläggas av anledning att handling,
vilken enligt § 4 tulltaxeförordningen utgör grund för tullfrihet, icke
vid tullbehandlingstillfället varit för handen, under förutsättning att
vederbörlig sådan handling senare företes;

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 5

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330,

restitution av tull eller sockerskatt på grund av utav styrelsen
eller Kungl. Maj:t meddelat beslut i tullbeliandlingsfråga; samt

restitution av tull eller annan avgift på grund av eljest av Kungl.
Maj:t meddelat beslut.

Nedanstående slag av restitutionsärenden borde däremot fortfarande
handläggas hos generaltullstyrelsen likväl så, att de skulle få avgöras
av revisionsbyråchefen utan föredragning inför styrelsen, där icke särskilda
omständigheter undantagsvis gjorde eu dylik föredragning önskvärd:

restitution av tull eller sockerskatt till trafikförvaltning enligt §
43 tullstadgau och dithörande föreskrifter;

restitution av tull eller sockerskatt enligt kungörelsen den 17
juli 1912 angående behandling av paketpost från utlandet (nr 196);
restitution av tull enligt §11 tulltaxeförordningen;
restitution av tull för skeppsbyggnadsmaterialier enligt § 12 tulltaxeförordningen
;

restitution av tull för omalen spannmål efter utförsel av motsvarande
kvantitet malen spannmål enligt § 13 mom. 3 tulltaxeförordningen;

restitution av tull för utländsk råvara, som i förändrat skick återutföres,
eller s. k. industrirestitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen; samt
restitution enligt förordningen den 13 december 1912 (nr 335)
angående tullrestitution i vissa fäll vid återutförsel av utländsk vara,
eller s. k. handelsrestitution.

I fråga om restitution av de på sjöfarten lagda umgälderna fyroch
båkavgift samt lastpenningar har tullkommissionen — med avseende
därpå, att stundom förekomme till avgörande viktiga principspörsmål
rörande tillämpningen av de delvis svårtolkade bestämmelserna rörande
dessa, intagna i §§ 44, 47 och 49 lotsförordningen samt i § 14 tulltaxeförordningen,
och på vanskligheten att utfinna fullt lämpliga regler för
bestämmande av, vid vilken av flera ifrågakommande tullförvaltningar
hithörande restitutionsfrågor skulle handläggas — ansett tillrådligast att
låta ärenden angående sådan restitution fortfarande bero på prövning av
generaltullstyrelsen.

Denna uppfattning bär delats av generaltullstyrelsen, som emellertid
funnit flertalet av dessa ärenden vara av så enkel beskaffenhet, att
desamma lämpligen borde få avgöras av revisionsbyråchefen utan föredragning
inför styrelsen i andra fall än då sådant av honom ansåges
erforderligt.

Vad generaltullstyrelsen anfört i detta ämne har bibragt mig den
uppfattningen, att eu decentralisation av restitutionsärenden as handläggning
är lämplig men att densamma med hänsyn såväl till statsverkets

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

intresse som till vikten för allmänheten att erhålla full likformighet vid
ärendenas avgörande icke bör drivas för långt. Jag anser mig däriör
böra stanna vid generaltullst3’relsens berörda förslag. Den av generaltullstyrelsen
ifrågasatta förändringen i beslutanderätten hos styrelsen
beträffande restitutionsfrågor, vilken förefaller mig ändamålsenlig, torde
kunna i avsevärd mån bidraga till minskning av nuvarande olägenheter
för de restitutionssökande. Frågan lärer påkalla direkt beslut av riksdagen
allenast i vad densamma berör restitutioner enligt § 13 mom. 1
och 2 tulltaxeförordningen, i vilket avseende jag kommer att senare i
dag: sröra särskild hemställan.

I § 13 tulltaxeförordningen förekomma stadganden om rätt till
tullrestitution vid återutförsel av utländsk vara, som använts vid framställning
av exportgods, däribland i utlandet tillverkad jutevävnad, som
utgör emballage till sådant gods. Såsom villkor för åtnjutande av dylik
restitution äro att iakttaga ganska omfattande kontrollföreskrifter,
vilka jämväl kunna medföra kostnader för trafiken. Dit hör den allmänna
bestämmelsen, att om exportgodset inlastats å tullplats för utförsel
med fartyg, som under resan till utlandet kommer att anlöpa annan
sådan plats, därstädes skall utövas särskild tulltillsyn över att godset ej
olovligen ilandföres; denna tillsyn kan emellertid under viss förutsättning
inskränkas till kontroll å lastrumsförsegling.

Krav på lättnader i förevarande hänseende hava vid flera tillfällen
förekommit (II: sid. 157 o. f.). Särskilt har ett mindre strängt kontrollförfarande
påyrkats i fråga om jutevävsemballage, vars borttagande
från exportvaran under transporten, sedan varan en gång inlastats, förmenats
bliva ekonomiskt ofördelaktigt med hänsyn till det ringa tullrestitutionsbeloppet,
tio öre för kilogram.

Tullkommissionen har övervägt de framställda kraven och funnit
dem i viss må kunna villfaras. Så har kommissionen föreslagit (II: sid. 162),
att för åtnjutande av omförmälda rätt till tullrestitution för jutevävnad
i fäll, då sådan vore använd såsom emballage för trämassa, icke måtte
erfordras annat bevis om exporten än den bevakande tulltjänstemannens
å exportangivningsinlagan tecknade attest om godsets inlastning i fartyget;
däremot har kommissionen ansett sig beträffande bevakning av fartyg,
som till utlandet medförde annat restitutionsgods, böra göra allenast
det uttalande, att bevakning i hithörande fall icke borde anordnas, såvitt icke
sådan vore oundgängligen nödvändig för betryggande av statsverkets rätt.

Mot berörda förslag och uttalande har generaltullstyrelsen förklarat
sig icke hava något att erinra (U. II: sid. 125, 126).

Bevakning av
restit«tion8-gods.

Departements chefen.

Upplysningar
om varas rubricering.

Tullaboratorier.

Kungl. May.ts proposition AV 330.

Åven jag biträder nyssnämnda förslag angående kontrollättnad
vid utförsel i visst fall av restitutionsberättigad jutevävnad och delar
den uppfattningen, att anlitandet av särskild bevakning vid utförsel med
fartyg av tullrestitutionsgods i allmänhet bör begränsas till de fall, där
sådan anordning prövas vara ur statsverkets synpunkt oavvislig. Om
de ändringar i § 13 mom. 2 tulltaxeförordningen, som komme att erfordras
för genomförande av ovannämnda förslag, ämnar jag senare i
dag göra särskild framställning.

En av Kungl. Maj:t den 31 maj 1907 utfärdad förordning (nr
30) innehåller bestämmelser angående rätt att hos generaltullstyrelsen
erhålla för statsverket bindande förhandsupplysningar rörande tullbehandling
av varor, avsedda att till riket införas.

Tullkommissionen har nu tänkt sig denna rätt så utvidgad, att
bindande upplysningar skulle under vissa av kommissionen angivna
garantier kunna få lämnas jämväl av vederbörande lokala tullmyndigheter,
och förty hemställt, att bestämmelser härom måtte utfärdas. Mot
denna kommissionens hemställan har dock reservation avgivits av tre
av kommissionens ledamöter.

Över ifrågavarande förslag har ett stort antal tullmyndigheter
yttrat sig och, med endast ett undantag, antingen avstyrkt förslaget
eller förklarat sig instämma i nyssberörda reservation.

Åven generaltullstyrelsen har ställt sig avvisande mot förevarande
förslag (U. II: sid. 76 o. f.). Dess genomförande har nämligen synts
styrelsen dels kunna förorsaka statsverket förlust, dels även, genom att
öka möjligheterna för olikformighet i tullbehandlingen, vara ägnat att
kunna för den lojala trafiken i dess helhet medföra ur konkurrenssynpunkt
skadliga verkningar.

I syfte att nedbringa de kostnader, vilka en trafikant, som hos
generaltullstyrelsen begär upplysning enligt nyssberörda förordning,
har att vidkännas dels, jämlikt § 3 i förordningen, för analys och
transport m. m., dels ock i form av stämpel för det utdrag av
styrelsens protokoll, han i egenskap av sökande har att lösa, har
kommissionen vidare föreslagit, att analyskostnaderna måtte i möjligaste
mån begränsas genom anlitande av tullverkets egna laboratorier samt
att styrelsens beslut i upplysningsärenden måtte expedieras avgiftsfritt
i form av skrivelser. Laboratorier, som nu nämnts, borde nyinrättas
dels i Stockholm, där ett s. k. huvudlaboratorium borde finnas, dels i
Göteborg och Malmö (II: sid. 70 o. f.).

Rörande analyskostnaderna hava de lokala tullmyndigheterna på

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ett undantag när ävensom Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening
uttalat såsom sin åsikt, att ersättning för dessa kostnader borde utgivas
av den upplysningssökande.

Generaltullstyrelsen bär likaledes förklarat sig anse, att kostnaden
för erforderlig analys, vare sig densamma verkställts å tullverkets laboratorier
— vilkas anordnande tillstyrkts av styrelsen — eller av särskilt
anlitad sakkunnig, fortfarande borde gottgöras av sökanden. En
föreskrift i motsatt riktning har nämligen funnits kunna med lätthet
leda till missbruk (U. II: sid. 78). Emot förslaget, att besluten i upplysningsärenden
skulle till undvikande av stämpelkostnad expedieras
genom skrivelser till vederbörande upplysningssökande, har generaltullstyrelsen
däremot ej haft något att erinra.

Min ståndpunkt i här föreliggande frågor sammanfaller principiellt Departementstill
alla delar med den av generaltullstyrelsen intagna. Jag biträder cmfen.
således jämväl förslaget om anordnande på tullverkets bekostnad av vissa
laboratorier och kommer i överensstämmelse därmed att i det följande
för ändamålet ifrågasätta beviljande av medel till dessa samt till arvoden
åt laboratoriernas föreståndare m. m. Vid avvägande av storleken
å berörda medel har emellertid hänsyn tagits till den omständigheten,
att, enligt vad generaltullstyrelsen upplyst, inrättande av huvudlaboratoriet
i Stockholm sannolikt icke kan till följd av lokalförhållandena därstädes
äga rum samtidigt med den förestående omorganisationen av
tullverket. Till viss påkallad ändring av § 3 i nyssnämnda förordning
den 31 maj 1907 kommer jag senare i dag att framlägga förslag.

Ansökningar att utan hinder av bestämmelserna i respektive § 14 Lassning och
och § 5 tullstadgan få utanför tullplats verkställa lossning ur fartyg, latun|''ip®ats°m
som ankommer från utrikes ort, eller med fartyg, innehavande utländskt
gods, avgå till annan plats än tullplats för att intaga last prövas för
närvarande av generaltullstyrelsen. Till inbesparing av tid och kostnader
för sjöfarten samt till åvägabringande av eu ej oväsentlig lättnad i generaltullstyrelsens
arbetsbörda har tullkommissionen nu föreslagit, att
dylika ansökningar skulle få upptagas och efter av styrelsen lämnade
allmänna föreskrifter avgöras av vederbörande tulldirektör eller tullkammare.

Häri har generaltullstyrelsen funnit sig böra instämma.

ÅveD jag biträder dessa tullkommissionens förslag, vilkas genom- Departemeutsförande
synes lämpligast kunna ske genom viss omredigering av tull- chefen.
stadgan, vartill riksdagens medverkan emellertid icke påkallas.

Lossnings kontroll -

Departements chefen.

Lossning
m. m. vid
smärre
tullplatser.

Kungl. Maj:ts ■proposition 1Sr 330.

Sveriges tullmannaförening bär ifrågasatt borttagande av den nu
förekommande kontrollering genom tullverkets försorg till märken och
nummer vid lossning av även tullfritt partigods. Denna kontrollering
fullgör tullverket i ändamål att, då en last tullfritt partigods vid inkommandet
är avsedd att fördelas på flera händer eller då under angivningstiden
olika delar av en till en viss person bestämd last av
denne överlåtits till olika köpare, tillse, att varje mottagare eller köpare
får den del av lasten, som tillkommer honom. Då tullkommissionen
emellertid ansett ifrågavarande kontrollering sträcka sig utöver tullverkets
uppgift, har kommissionen, med utgående från nyssberörda
förslag, hemställt om utfärdande av stadgande, att, då fråga vore om
hela laster av tullfritt gods, tullverket skulle vara befriat från skyldigheten
att uppräkna godset till märken och nummer eller att överhuvud
taget kontrollera kollitalet, såvida ej vederbörande uttryckligen begärt
sådant och därför erlade särskild avgift till kronan enligt fastställd taxa.
1 den närmare motiveringen för detta förslag (II: sid. 150 o. f.) har
redogjorts för innehållet i införskaffade yttranden dels från ett antal
tullförvaltningsföreståndare, dels ock från åtskilliga handelskamrar m. fl.
sammanslutningar på näringslivets område.

Generaltullstyrelsen har, under betonande att omförmälda kontrollering
icke vore föranledd av vare sig sjölagens eller tullstadgans bestämmelser
samt att tullverket, då det gällde tullfritt gods, icke hade
något annat intresse att bevaka, än att godset för statistiskt ändamål
bleve vederbörligen angivet och journaliserat, förklarat sig biträda
kommissionens förevarande förslag, likväl med viss jämkning i ändamål
att förebygga ett kringgående av det ifrågasatta stadgandet (U. II:
sid. 120 o. f.).

Den sålunda föreslagna förändringen i gällande lossningspraxis
skulle icke förtaga möjligheten för varuemottagare att exempelvis vid
tvister om betalningsskyldighet för tullfri vara kunna förete officiellt
intyg av tulltjänsteman rörande kollital m. m. Vid sådant förhållande
och då förändringen uppenbarligen måste leda till ej ringa besparing i
arbetskraft för tullverket, anser jag mig både kunna och böra medverka
till åstadkommande av förändringen. Denna synes kunna komma
till stånd genom allenast ett av Kungl. Maj:t verkställt tillägg till förslagsvis
§ 20 tullstadgan.

Lossning och tullbehandling av med fartyg inkommande utrikes
last av tullpliktig beskaffenhet får i regel icke, jämlikt § 14 tullstadgan,
försiggå vid tullstation eller tullexpedition.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

För tillmötesgående av från trafikens sida framställda krav på
ökad tullbehandlingsrätt för tullstationerna har tullkommissionen hemställt,
att detta förbud måtte upphävas, vad dessa slag av tullplatser anginge
(II: sid. 293). Vid bifall härtill skulle tullbehandlingen, efter vederbörande
tulldirektörs eller tullförvaltares förordnande, verkställas antingen
av stationens föreståndare eller av särskilt beordrad tullbehandlingstjänsteman.
I fråga om tullexpeditionerna har kommissionen däremot,
med hänsjm till att dessa i allmänhet förestodes av personer utom tullverket,
icke ifrågasatt någon ändring i förevarande avseende men hemställt,
att det måtte få ankomma på vederbörande tulldirektör eller tullförvaltare
att medgiva tullbehandling därstädes av tullpliktigt gods,
under villkor att kompetent tjänsteman beordrades för förrättningens
verkställande (II: sid. 296).

De framställda förslagen hava i princip tillstyrkts av generaltullstyrelsen,
som dock beträffande tullstationerna på anförda skäl (IT. II:
sid. 191) ansett, att ovillkorlig rätt till tull behandling därstädes av vilka
vai’or som helst icke borde ifrågakomma, även om tullbehandlingen
skulle verkställas av ditbeordrad, i sådana göromål förfaren tjänsteman;
i stället borde en viss prövningsrätt även i detta hänseende tilläggas
vederbörande tulldirektör eller tullförvaltare.

Vid tillstyrkande av förevarande förslag har generaltullstyrelsen
förutsatt, att vederbörande trafikant skulle ersätta alla av tullbehandlingen
föranledda kostnader, dels att inklarering av fartyget och journalisering av
lasten samt betalning av belöpande tull skulle till undvikande av intrång
i städernas rätt till tolagsersättning ske vid vederbörande tullkammare.

Vad generaltullstyrelsen i detta ämne tillstyrkt, biträder jag under
de av styrelsen angivna förutsättningar.* Frågornas avgörande lärer
icke vara beroende av riksdagens medverkan.

De i § 112 tullstadgan intagna grundbestämmelserna om rätt till
omedelbar transitförsändning förutsätta, att i sådan rätt inbegripes såväl
tullpliktigt som tullfritt gods. Tullkommissionen har nu ansett, att
rätten icke borde omfatta gods, som uppenbarligen vore av tullfri beskaffenhet
och yrkat på utfärdande av allmänt giltigt förbud i sådan
riktning (II: sid. 154). Till stöd härför har kommissionen — efter att
hava erinrat om att för närvarande sådant förbud gällde för gods, som
ankommit till Stockholm m. fl. städer, men att dessa föreskrifter vore
avsedda att få endast temporär giltighet — aDfört, att betydande kostnader
för bevakning, kontroll och journalsföring åsamkades tullverket därigenom,
att transitförsändning av tullfritt gods vore medgiven, samt att

Departements chefen.

Omedelbar

transitför sändning.

Departements chefen.

Avstängda

bevaknings omr&den.

Departements chefen.

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

från trafikens synpunkt något berättigat intresse av ifrågavarande medgivande
icke kunde anses vara för handen.

i Generaltullstyrelsen har i princip gillat kommissionens uppfattning
men förmenat, dels att förbudet borde för att bliva fullt effektivt utsträckas
att omfatta jämväl uppläggning å transitupplag av uppenbarligen
tullfritt gods, dels att dylikt gods, som ankomme till riket med
järnväg direkt eller med ångfärja, måtte till undvikande av hinder och
uppehåll för trafiken i ankomstorten bliva undantaget från förbudet
(U. II: sid. 123 o. f.).

Mot utfärdande av förbud av den räckvidd, generaltullstyrelsen åsyftat,
är från min sida ej något att invända. Enär ett sådant förbud måste
anses äga sin plats i tullstadgan, vars omredigering torde ankomma på
Kungl. Maj:t, lärer riksdagens medverkan för förbudets utfärdande icke
krävas.

Fråga har väckts om anordnande av avstängda tullbevakningsområden
i syfte att möjliggöra ett nedbringande av bevakningsstyrkan
och att därigenom ernå besparingar för såväl trafiken som statsverket.
I sådant syfte har tullkommissionen framställt ett förslag (II: sid. 170
o. f.), vilket torde innebära, dels att, även om stängslet kring ett avskilt
bevakningsområde icke skulle uppfylla de vilkor, som av generaltullstyrelsen
uppställts för att området finge anses såsom sådant med
packhus likställt område, varom förmäles i § 19 mom. 2 tullstadgan,
införandet av gods inom område av förstnämnda slag likväl borde föranleda
en väsentlig reduktion av antalet av den tullpersonal, som eljest
skolat användas för godsets bevakning, dels ock att ett av gällande
villkor för godkännande av de i nyssberörda författningsrum avsedda
områden, nämligen att dessa skola vara upplåtna till tullverkets uteslutande
disposition, måtte såtillvida mildras, att villkoret skulle gälla
endast beträffande annan tid än allmän tjänstgöringstid.

I avgiven reservation har en av kommissionens ledamöter anfört,
att lösningen av frågan om nedsättning i kostnaden för bevakning av
gods syntes honom böra gå i den riktning, att tillräckligt solida varuskjul,
vilka i huvudsak kunde lämnas utan bevakning, uppfördes i
största möjliga utsträckning.

Generaltullstyrelsen har tillstyrkt kommissionens förslag (U. II: sid.
127 o. f.).

Åven jag har funnit skäl biträda samma förslag, vars genomförande
synes kunna ske genom allenast vidtagande av vissa ändringar i tullstadgan.
Dock torde för ernående i dess helhet av det med förslaget

Kung!. Maj ds proposition Nr 330.

avsedda syfte samtidigt böra utfärdas sådan föreskrift angående ersättningen
för tullbevakningen inom de ifrågavarande områdena, att varuägaren
finge bevakningskostnaderna för sitt därinom förvarade gods
minskade.

Fartyg av vad dräktighet som helst, vilka användas till inrikes Årspass ra. isu
sjöfart, skola enligt § 47 tullstadgan, jämförd med § 56 mom. 1 samma
stadga, då de första gången under året avgå från tullplats, av därvarande
tullförvaltning förses med så kallat årspass, som skall under
året åtfölja fartyget och bland annat vid varje tullplats, som på uteslutande
inrikes resa anlöpes, uppvisas för påteckning såväl ofördröjligen
vid ankomsten som vid avseglingen. Från skyldighet att uttaga
och medföra årspass äro allenast befriade passagerarångfartyg, när de
efter förut kungjorda turlistor göra regelbundna resor, fartyg, vilka icke
gå utom det tullkammardistrikt, inom vilket de hava sin hemort, samt
fartyg, vilka befara endast insjöar, floder och kanaler.

I huvudsaklig överensstämmelse med vissa uttalanden från handelsoch
sjöfartshåll om lättnader i dessa enligt förmenande särskilt för bogserångare
betungande föreskrifter (II : sid. 178—181) har tullkommissionen
föreslagit, dels att sådana ångare måtte generellt befrias från skyldighet
att innehava årspass, dels ock att viserande av årspass alltid måtte
ankomma på bevakningspersonalen, som ej skulle äga att uppbära någon
ersättning därför. Varken ur kontrollsynpunkt eller i statistiskt intresse
kunde enligt kommissionens åsikt något vara att med fog invända mot
införandet av dessa lättnader.

Mot kommissionens förstnämnda förslag har en av dess ledamöter
avgivit reservation, under betonande att bogserbåtars befriande från årspasstvånget
stode i fullständig strid med den hittills rådande principen
i fråga om årspass.

De tullmyndigheter, som yttrat sig i ämnet, hava också utan
undantag avstyrkt ifrågavarande förslag; dock har från ett eller annat
håll ifrågasatts lättnad i visst fall med avseende å uppvisandet av bogs erångares
årspass (IT. II: sid. 131).

Generaltullstyrelsen har ej heller ansett skäl föreligga för att fritaga
bogserbåtar från den kontroll, årspassen avsåge att åstadkomma.

Enligt styrelsens mening vore det, särskilt med hänsyn till dessa båtars
oregelbundna resor, snarare önskvärt om kontrollen över dem i stället
kunde skärpas. De olägenheter, som angivits träffa bogserbåtarna i följd
av årspasskontrollen, vore betydligt överdrivna, en uppfattning, som
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 käft. (Nr 330.) 6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

styrelsen närmare utvecklat (U. II : sid. 131 o. f.). I fråga om utländska
sådana båtar vore berörda kontroll av betydelse jämväl i och för konstaterandet,
att båtarna tillhörde nation, vilkens fartyg åtnjöte rätt till kustfart
här i riket. Styrelsen har emellertid ansett, att den lindring i nuvarande
årspassbestämmelser kunde utan men genomföras, att befrielsen
från årspasskontrollen förklarades gälla alla maskindrivna fartyg, som
gjorde regelbundna resor.

Vad beträffar kommissionens förslag, att viserande av årspass alltid
skulle ankomma på bevakningspersonalen, har styrelsen funnit någon
generell föreskrift i sådan riktning icke böra meddelas. Samma ståndpunkt
har styrelsen intagit till ett av kommissionen i nära anslutningtill
denna fråga framlagt förslag, att expediering av inrikes varuförpassningar
skulle ankomma på nämnda personal. Mot utfärdande av en
bestämmelse, att ersättning för å övertid verkställd påteckning av årspass
icke skulle utgå, har styrelsen slutligen förklarat sig icke hava
något att erinra, under förutsättning att sportelväsendet i tullverket på
visst sätt omlades (U. II: sid. 132).

Departements- Ehuru det synes mig i hög grad angeläget, att tullförfattningarna

chefen. icke bliva för sjöfarten besvärande, kan jag, med hänsyn till de allvarliga
olägenheter, som utan tvivel lomme att ur det allmännas synpunkt
uppstå genom bogserbåtars undantagande från den särskilda tullkontroll,
som härrör av årspassystemet, icke underlåta att i frågan om ändring i
gällande bestämmelser om skyldighet att uttaga årspass, ställa mig på
generaltullstyrelsens sida. Jag förordar alltså allenast sådan ändring, att
maskindrivna fartyg, som göra regelbundna resor, komma att, oavsett
om de äro passagerarångfartyg eller ej, varda fritagna från omförmälda
skyldighet. Något riksdagens beslut i detta ämne lärer icke vara erforderligt.

Åven i de här beröi’da frågor om överlåtande av vissa kontorsgöromål
på tullbevakningspersonalen äro generaltullstyrelsens och min
uppfattning samstämmiga.

Till den omläggning av tullverkets sportelväsende, som styrelsen
förutsätter för ett upphörande av ersättningen för årspassexpedition å
övertid, ämnar jag i det följande återkomma.

Tullbehand- Till riket inkommande paketpost behandlas enligt av Kungl. Maj:t

lin0 po8?aket den 17 juli 1912 utfärdad kungörelse (nr 196) i stort sett på följande sätt.

Allt utländskt postgods omhändertages vid ankomsten till gränsort
omedelbart av postverket. Skall godset endast passera landet, vidarebefordras
det genom postverkets försorg utan tullverkets mellankomst.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 330.

År det bestämt till svensk ort utan tullkammare, överlämnas det däremot
till tullförvaltningen å gränsorten, där det sedermera tullbehandlas
efter angivning av postverkets ombud; för befordran till adressaten återfår
postverket därefter godset mot förbindelse att i sinom tid betala
tullavgifterna för detta, en likvid, som uppgöres månadsvis mellan generaltullstyrelsen
och generalpoststyrelsen. Om godset åter är adresserat till
svensk ort med tullkammare, försändes det under postverkets kontroll
till bestämmelseorten, där det tillställes tullförvaltningen på platsen för
att sedermera där underkastas tullbehandling efter angivning av adressaten,
som för ändamålet tillställes avi från postverket om godsets ankomst;
före tullbehandlingen av godset skola utestående postavgifter för detsamma
hava erlagts, vilket i regel skall ske hos postanstalten på platsen.

Upplysningsvis må här nämnas, att till statsverkets och allmänhetens
bekvämlighet blivit i Stockholm och Göteborg för tullbehandling
av postpaket inrättade särskilda avdelningar, där omedelbart samarbete
mellan tull- och postverkens personal försiggår.

I en tullkommissionen tillhandakommen promemoria av den 24
oktober 1917 (II, 2: sid. 393 o. f.) har generalpostdirektören, under
framhållande att trafiken vållats besvär och tidspillan genom den nuvarande
ordningen för tullbehandling av paketpost, föreslagit viss principiell
omläggning av denna för vinnande av lättnad och förenkling.
Enligt detta förslag skulle tullbehandlingen av paketpost ske genom
postverkets förmedling, i det att postverket angåve paketen till tullbehandling,
utlämnade desamma till adressaterna, vid utlämnandet upptog
tullavgifterna sand slutligen redovisade dessa till tullverket. Paketen
skulle alltså ända till dess de utlämnades till adressaterna förbliva i postverkets
vård, och av tullverket skulle icke ifrågasättas annan medverkan
än själva bestämmandet av tullavgifterna. Vederbörande adressat skulle
endast hava att efter erhållen avi om paketets ankomst låta avhämta
detsamma i redan tullbehandlat skick; eventuellt kunde även anordnas
hemforsling av paketen genom postverkets försorg. För enhetlighets skull
borde förfarandet bliva lika å samtliga vederbörande orter i riket. Dock
kunde det ifrågasättas, om icke postpaket till andra platser med tullkammare
än Stockholm, Göteborg och Malmö alltid borde tullbehandlas
å gränsort, liksom skedde med paket till orter utan tullkammare. — Att
adressaten ej komme att själv vara närvarande vid tullbehandlingen
skulle i allmänhet icke innebära någon olägenhet, då det stode honom
fritt att överklaga tullbehandlingen, allenast identifierat prov å varan
tillhandahölles generaltullstyrelsen. Emellertid borde varuägarna icke
helt och hållet betagas rättigheten att själva få angiva sina paket till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

tullbehandling; och syntes fördenskull rätt böra tillerkännas varuägare
att, efter därom hos postverket en gång för alla gjord skriftlig anmälan,
få själv föranstalta om att till honom adresserade paket bleve angivna
till tullbehandling.

Efter anmodan av tullkommissionen har överinspektören vid packhusinspektionen
i Stockholm avgivit yttrande över. ifrågavarande förslag
och därvid funnit deras genomförande icke tillrådligt (II : sid. 220, 221,
259, 260). I stället borde ett i Stockholm tillämpat förfarande, varigenom
trafikant bereddes möjlighet att efter anmälan vid postaviens återställande
få sitt postgods tullbehandlat under sin frånvaro, utvecklas.
Därigenom behövde tullverket icke avstå från sin allmänna befattning
med inkommande paketpost och kränkning icke ske av den vederbörande
adressat tillkommande rätten att närvara vid tullbehandlingen, vilken rätt
endast han själv kunde avhända sig. Beträffande utom Stockholm, Göteborg
och Malmö belägna orter med tullkamrar kunde så ordnas, att
sedan postavien utsänts, varuägaren skulle hava att hänvända sig uteslutande
till tullverket, där jämväl å godset vilande postavgifter skulle
erläggas.

Denna uppfattning har tullkommissionen förklarat sig biträda under
närmare angivande av de huvudsakliga olägenheter, som för de trafikerande
skulle komma att härflyta av den föreslagna inskränkningen i
rätten att närvara vid tullbehandling av postgods (II : sid. 221 o. f.,
260 o. f.).

Sedermera har generalpostdirektören i en generaltullstyrelsen til 1-handakommen promemoria av den 13 oktober 1919 vidare utvecklat
skälen för ovanberörda av honom framställda förslag och bemött, vad
kommissionen såsom skäl för sitt avstyrkande av desamma andragit (U.
II: sid. 147 o. f.). Emellertid har däri gjorts det medgivande, att, om
från tullverkets sida ansåges, att någon förändring beträffande andra
orter än Stockholm, Göteborg och Malmö icke borde vidtagas, sådant
icke mötte hinder från postverkets sida. För både allmänheten och
postverket vore det nämligen huvudsaken, att frågan om tullbehandlingen
av postpaket bleve rationellt ordnad i rikets tre största städer
med deras ojämförligt större tullpostpaketrörelse.

Packhusinspektionen i Stockholm, som av generaltullstyrelsen anmodats
att yttra sig häröver, har på angivna grunder (U. II: sid. 148
o. f.) funnit sig icke kunna annat än på det bestämdaste avstyrka en
reform i den föreslagna riktningen och uttalat sin anslutning till kommissionens
förslag.

Innan generaltullstyrelsen tagit ställning till frågan, har styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ansett sig böra i skrivelse den 16 januari 1920 hos Stockholms handelskammare
anhålla om densammas yttrande rörande den lämpligaste
anordningen för tullbehandling av postpaket från utlandet.

Med anledning härav har handelskammaren i skrivelse den 10
februari 1920 till svar meddelat, att densamma icke kunde ansluta sig
till generalpostdirektörens förslag men däremot ville tillstyrka genomförandet
av det av överinspektören vid packhusinspektionen i Stockholm
föreslagna och av kommissionen förordade systemet, såsom det ur såväl
den trafikerande allmänhetens som andra synpunkter mest förmånliga
sättet för ordnandet av tullbehandlingen av postpaket från utlandet.

Härefter har slutligen generaltullstyrelsen för egen del uttalat sin
fullständiga anslutning till grunderna för kommissionens förslag (U. II:
sid. 150, 164).

Förebilden till den av generalpostdirektören tilltänkta systemförändringen
har att döma av den närmare avfattningen av förstberörda
promemoria varit organisationen för tullbehandlingen av paketpost i Tyskland,
vilken enligt uppgift fungerat tillfredsställande. Enligt upplysningar,
som jag under hand inhämtat, äro emellertid förhållandenafi förevarande
avseende icke fullt jämförbara i nyssnämnda land och i Sverige. Medan
nämligen postpakettrafiken i Tyskland av skilda anledningar utvecklats
i den riktning, att densamma inbegriper till övervägande del smärre
gods till privatpersoner, för vilka befrielse från tullbehandlingsbestyr
innebär en eftersträvad bekvämlighet, har samma trafik i vårt land tagit
den omfattning, att importen av postgods i huvudsaklig utsträckning
sker av näringsidkare, för vilka tydligen andra synpunkter måste bliva
avgörande vid övervägande av fördelarna och olägenheterna av att såsom
regel få postverket anlitat som speditör. Att de posttrafikerande
i Tyskland således möjligen icke funnit skäl till klagomål mot det där
rådande tullbehandlingssystemet för paketpost, synes mig således icke
kunna utgöra tillräcklig grund för ett antagande, att härvarande tullbehandlingssystem
är för vårt lands vidkommande lämpligt att efterlikna.
De från affärsmannahåll gjorda uttalandena i frågan tyda otvetydigt
på, att den föreslagna omläggningen skulle för våra näringsidkare
medföra högst väsentliga olägenheter och således bliva för den
övervägande delen av posttrafiken oförmånlig. Med avseende härå och
då därjämte omläggningen synes kunna, åtminstone för den händelse
förändringen lomme att genomföras jämväl i landsorten, leda till en
utökning å vissa platser av tullverkets behov av personal och tullbehandlingsmateriel
utan motsvarande inskränkning för postverket, finner
jag mig icke under nuvarande förhållanden böra lämna min medverkan

Departement»-

chefen.

Tullräk ningar.

Departements chefen.

46 Kungl. Mcij:ts proposition Nr 330.

till genomförande av den av generalpostdirektören ifrågasatta omorganisationen.
Däremot synes det av generaltullstyrelsen biträdda förslaget
till viss förbättring av nuvarande ordningsföreskrifter för paketposttullbehandlingen
vara av beskaffenhet att kunna av mig tillstyrkas. Ett genomförande
av detta förslag lärer icke erfordra riksdagens direkta medverkan.

I förevarande ämne vill jag slutligen icke underlåta att fästa
uppmärksamheten å det förhållande, att den av generalpostdirektören
tillrådda organisationsförändringen synes, såvitt den i ämnet förebragta
utredningen utvisar, föra med sig krav från statsverkets sida hos vederbörande
kommuner på hållande av vissa lokaler hos postverket. Då ett
sådant krav inuebure, att kommunerna skulle belastas med kostnader
för lokaler, som, enligt vad nuvarande förhållanden gåve vid handen,
icke vore ur tullsynpunkt oundgängligen behövliga för utrikestrafiken,
komme helt säkert stora svårigheter att uppstå för statsverket att göra
sina anspråk härutinnan gällande och lokalfrågans lösning därför att
bero av utgifter från statsverkets sida. Ej heller med hänsyn till
besparing för statsverket i lokalkostnader lärer därför med visshet kunna
påvisas någon fördel av det åsyftade nya systemet för tullbehandljng
av paketpost.

Räkningar å tullavgifter måste för närvarande hos vederbörande
tullförvaltning avhämtas av varuägarna själva eller deras ombud. Enligt
förslag av tullkommissionen borde framdeles den förändring häri
inträda, att den, som därom en gång för alla gjort framställning, kunde
på egen risk få sina räkningar sig tillställda med posten.

Ett sådant förfarande har synts generaltullstyrelsen av skäl, som
närmare angivits (U. II: sid. 156), icke ägnat att för trafiken medföra
någon synnerlig fördel och skulle för tullverket åstadkomma ett ej
obetydligt arbete, såframt, såsom naturligt s^uites vara, vederbörande
trafikant skulle gottgöra tullverket kostnaden för postporto. Styrelsen
har därför ställt sig avvisande mot förslaget.

Ett av tullkommissionen i detta sammanhang framställt förslag
om medgivande att betala tullräkningar medelst postremissväxel har
generaltullstyrelsen däremot icke velat motsätta sig, ehuru det förefallit
styrelsen sannolikt, att ett sådant medgivande icke skulle för trafiken
bliva av något särskilt stort värde.

Huvudsakligen för nedbringande av statsverkets kostnader för
redovisningen och kontrollen av postavgifterna i tjänstärenden lärer förordningen
den 5 mars 1920 (nr 130) angående utgörandet av postav -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

gifter för tjänsteförsändelser hava tillkommit. Jämlikt denna förordning
skola för tullverkets vidkommande dessa avgifter, i vad de avse inrikes
försändelser, icke utgöras medelst frankotecken utan kvartalsvis utanordnas
av generaltullstyrelsen med ett belopp, utgörande viss procent
av postverkets frankoteckensuppbörd. Under sådana omständigheter skulle
enbart ett utkrävande från trafikant av det avgiftsbelopp, som kunde
beräknas belöpa sig å viss tullräknings postbefordran, sannolikt tillföra
tullverket ett arbete så betydande, att åtminstone på ett flertal större
tullplatser särskild personal måste härför avses. Åven om det med hänsyn
till bland annat denna omständighet skulle anses lämpligt att befria
de trafikerande från skyldighet att lämna gottgörelse för ifrågavarande
postbefordran, komme enligt min mening ett ej oväsentligt arbetstillskott
att påvila åtskilliga tullförvaltningar blott och bart genom expedieringen
av omförmälda försändelser. Då detta givetvis komme att
föranleda behov av ökad personal, har icke heller jag funnit mig böra
understödja förevarande förslag, så mycket mindre som värdet för allmänheten
av dess genomförande icke skäligen torde kunna förutsättas
bliva så betydande, som man synes hava förväntat.

Mot förslaget om tullikvid genom postremissväxel finner jag däremot
ej anledning till erinran.

När värdehandlingar eller penningar jämlikt tullstadgan deponeras
hos tullförvaltning till säkerhet för oguldna umgälder, skall enligt §§
144 och 145 i tjänstgöringsreglementet för tullverket, där så begäres,
tullförvaltningen därom meddela bevis, underskrivet av tullförvaltningens
föreståndare. Härför uttagas stämpelavgift och lösen enligt förordningarna,
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften och den
7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen.

Tullkommissionen har nu föreslagit, dels att vid dylik deposition
depositionsbevis borde, till underlättande av det rättmätiga återbetalandet
av denna, vara obligatoriskt, när fråga vore om kontanta penningar,
dels ock att sådant bevis skulle utbekommas kostnadsfritt (II: sid. 248).

Generaltullstyrelsen har instämt i kommissionens förslag om obligatoriskt
utfärdande av depositionsbevis vid fråga om kontanta penningar
men tillika ansett, att samma ordning borde gälla, även då obligationer
eller andra värdehandlingar deponerades. Förslaget, att ifrågavarande
depositionsbevis skulle utfärdas utan avgift, har styrelsen förklarat
sig biträda, endast såvitt detsamma avsåge borttagande av lösen;
stämpelavgiften borde bibehållas bland annat därför, att någon kostnad

Depositions bevis.

KungI. Maj:ts proposition Nr 330.

för bevisen, om också en obetydlig sådan, utgjorde eu viss garanti för
att dessa mera omsorgsfullt förvarades.

Departements- j dessa frågor delar jag den uppfattning, som generaltullstyrelsen

framlagt. Genomförandet av vad härmed tillstyrkts kräver allenast ett
mindre tillägg till exempelvis § 29 tullstadgan ävensom sådan ändring
i förut nämnda förordning om expeditionslösen, att depositionsbevis, utfärdat
av tullverkets lokalförvaltningar, bleve fritt från lösen. Något riksdagens
beslut i frågorna lärer därför icke vara behövligt.

chefen.

Pantvärde å
nederlagsgods.

Vid förtullningar från nederlag är enligt § 75 tullstadgan varuägaren
berättigad till anstånd med tullavgiftens erläggande under viss
av tullbeloppens storlek beroende tid, med villkor att ägaren antingen
har på nederlaget kvarliggande varor, som av tullförvaltningen prövas
utgöra full säkerhet för oguldna och ytterligare å det kvarliggande
godset belöpande avgifter ävensom för böter, vartill han genom dröjsmål
med betalningen av dessa avgifter kan göra sig förfallen, eller ock
ställer särskild säkerhet därför.

Vid upprepade tillfällen hava framkommit erinringar mot dessa
bestämmelser, enligt vilka ansvarigheten för beviljad nederlagskredit
åligger tulltjänsteman personligen, varav enligt uppgift föranletts, att
krediten inskränkts till det yttersta. Till följd härav har tullkommissionen
hemställt, att statsverket måtte övertaga berörda ansvarighet
samt att bestämmandet av vilka varuslag, som skulle få godtagas såsom
säkerhet för tullavgift, måtte i samband därmed överlåtas på generaltullstyrelsen,
som i ämnet skulle samråda med handelskamrarna (II:
sid. 367 o. f.). Angående principerna för pantvärdenas bestämmande,
har kommissionen med hänsyn därtill, att inom varje varuslag funnes
en mångfald olika kvaliteter med olika värden, ansett fastställande av
generella pantvärden icke vara tillfredsställande, utan funnit pantvärdet
böra fastställas för varje särskilt fall med faktura värd et såsom utgångspunkt
men med tillräcklig riskmarginal.

De tullmyndigheter, som yttrat sig i detta ämne, hava i allmänhet
biträtt kommissionens ifrågavarande förslag. Av en tullkammare har
emellertid anmärkts, att till fakturavärdet borde läggas frakt, assurans
och andra kostnader, intill dess varan anlänt till svensk hamn eller
gränsort.

Mot vad kommissionen i nu ifrågavarande hänseende föreslagit
har generaltullstyrelsen förklarat sig icke hava något att erinra. Vad
beträffar nyssberörda tullkammares förslag om bestämmandet av värdet

Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

å pantgodset, har detsamma, såsom ägnat att öka statsverkets risk,
synts styrelsen icke böra genomföras (U. II: sid. 258).

Jag delar generaltnllstyrelsens vippfattning i dessa frågor, för vil- Departement».
kas avgörande riksdagens beslut ej torde behöva påkallas. chefen.

Utförandet av handräckningsbestyret vid tullbehandling är för när- Handräckning
varande reglerat genom § 24 mom. 4 tullstadgan, vilket författnings- ^andhng6"
rum innehåller följande bestämmelser. Kostnaden för godsets framförande
till tullbehandling samt för dess uppackning och återinpackning
ävensom för erforderligt handräckningsbiträde vid vägning skall
ägaren vidkännas. Varuägare må själv utföra eller låta genom lämpligt
av honom anskaffat arbetsbiträde ombesörja sagda bestyr, därest ej
för viss ort är annorlunda förordnat. För att få i offentlig tullbehandlingslokal
allmänneligen nyttjas såsom dylikt biträde skall erfordras att
vara godkänd av tullförvaltningen.

Inom ramen av dessa bestämmelser bestrides ifrågavarande bestyr
å de olika tullplatsema på nedanstående sätt. I Stockholm, Norrköping,

Malmö och Göteborg finnas anställda s. k. packhuskarlslag, vilka anses
hava uteslutande rätt till bestyrets ombesörjande mot ersättning enligt
fastställda taxor. Lagen bestå av ordinarie medlemmar (((packhuskarlar»),
biträdda av extra packhuskarlar (utom i Norrköping) samt i fall av behov
tillfälliga packhusarbetare (»legkarlar»). För lagen finnas stadgar,
i regel innehållande jämväl bestämmelser om sjuk- och invaliditetsersättning
samt pensionsrätt. I Hälsingborg, Åhus, Lund, Landskrona, Ystad
och Sundsvall förekomma särskilda dragarlag, påminnande om nyssnämnda
packhuskarlslag. Vad angår Hälsingborg, utför dock dragarlaget
arbetet i avseende å statens järnvägars gods för därvarande järn vägsförvaltnings
räkning efter särskilt avtal med en av järnvägsstyrelsen antagen
kommissionär på platsen. I Trälleborg är handräckningsbestyret
vid tullbehandlingen av det med ångfärjorna inkomna godset genom tioårigt
kontrakt uppdraget åt en på nyssberört sätt antagen kommissionär,
vilken har att tillhandahålla härför lämpligt folk i tillräckligt antal.
Beträffande annat gods förrättas bestyret av stadsbudsföreningen på platsen
eller i fråga om postpaket — här liksom å en del andra gränsorter
— av postpersonal. I övrigt utföres handräckningsbestyret å skilda orter:

a) av varuägarna själva, av dessas eget folk eller av utav dem för tillfället
anskaffat folk; b) av tullvaktmästare; c) av dels varuägarnas eget folk,
dels tullvaktmästare; d) av dels fast anställda dragarlag, dels varuägarnas
eget folk; e) av järnvägsper sonal; f) av dels järn vägspersonal, dels
Bihang Ull riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

varuägarna själva; samt g) på sätt, som utgöra kombinationer av olika
här ovan angivna former.

Vid åtskilliga tillfällen hava från näringslivets sida gjorts invändningar
mot de grundsatser rörande förrättandet av handräckningsbestyret
vid tullbehandling, vilka dittills tillämpats och sedermera kommit till
uttryck i tullstadgan, samt framlagts förslag till bestyrets omläggning.
(IV: sid. 149 o. f.).

Även från riksdagens sida har frågan om utförande av handräckningsbestyret
vid tullbehandling tidigare varit föremål för övervägande.
I en vid 1909 års riksdag inom andra kammaren väckt motion yrkades
nämligen, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa om
vidtagande av åtgärder i ändamål, dels att tullverket måtte med egen
personal övertaga och utföra det arbete, som nu i en del hamnar ålåge
där befintliga packhuskarlslag, dels ock att en för hela riket gällande
taxa å avgiften för detta arbete måtte utfärdas. Andra kammaren beslöt
i anledning härav, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning dels angående
på vad sätt tullverket kunde med i dess tjänst anställd personal
övertaga och utföra ifrågavarande arbete, dels även huru detta arbete
kunde utföras utan särskild kostnad för staten samt att Kungl. Maj:t
ville för riksdagen framlägga förslag till de åtgärder, som av utredningen
kunde föranledas. Första kammaren biträdde emellertid icke andra
kammarens beslut i frågan.

Vid denna tid hade 1908 års tullstatskommission redan fått sig
ålagt att avgiva yttrande rörande organisationen av de i vissa städer
befintliga packhuskarlslagen samt dessas åliggande och befogenhet. I
sitt yttrande, dagtecknat den 18 november 1911, uttalade tullstatskommissionen
såsom sin uppfattning bland annat,

att kostnaden för handräckningsbestyret vid varors tullbehandling
(beräknad till omkring 1,400,000 kronor för år) alltfort borde drabba
varuägaren och icke överflyttas på statsverket;

att någon genomgripande förändring i den dåvarande organisationen
i Stockholm, Malmö och Göteborg icke lämpligen borde ifrågakomma
men att vissa bestämmelser, avsedda att närmare fastslå packhuskarlslagens
befogenhet och skyldigheter, deras organisation samt
deras förhållande till tullverket och de trafikerande vore erforderliga;

att anordning med för handräckningsbestyrets utförande särskilt
avsedda och därtill uteslutande berättigade arbetslag borde på av Kungl.
Maj:t efter framställning meddelat beslut kunna tillämpas jämväl å andra
orter än nyssnämnda tre städer;

Kungl. Majds proposition Nr 330.

att beträffande de tullplatser, å vilka handräckningsbestyret icke
skulle med andras uteslutande handhavas av packhuskarls-, dragare- eller
andra därmed jämförliga på grund av Kungl. Maj:ts särskilda beslut
inrättade arbetslag, det dittillsvarande stadgandet om rätt för varuägaren
att själv eller genom lämpligt av honom anskaffat arbetsbiträde utföra
sagda bestyr borde bibehållas, dock att, på sätt i § 24 mom. 4 tullstadgan
redan vore föreskrivet, rätten att allmänneligen nyttjas till sådant
biträde borde vara beroende av tullförvaltningens godkännande;

att eu bestämmelse i denna riktning givetvis icke borde utgöra
något, hinder för kvarståendet eller vidtagandet av eu anordning, som
förekomme på åtskilliga tullplatser, nämligen att bestyret i regel ombesörjdes
av »dragarlag» eller särskilt anställda »packhuskarlar», då denna
anordning icke medförde ovillkorlig förpliktelse för varuägarna att begagna
sig av denna arbetskraft; samt

att det syntes olämpligt, att, såsom på ett mycket stort antal tullplatser
vore förhållandet, tullvaktmästarna utförde handräckningsbestyret
vid tullbehandling eller biträdde därmed mot ersättning enligt överenskommelse
eller i huvudsaklig överensstämmelse med någon av de å de
största tullplatserna gällande taxor.

Tullstatskommissionen lät sina uttalanden i packhuskarlsfrågan åtföljas
av ett av kommissionen på grundvalen härav upprättat »förslag
till kungörelse angående förrättandet av handräckningsbestyret vid tullbehandling».
Över detta författningsförslag avgav generaltullstyrelsen
den 23 mars 1912 utlåtande, varav framgick, att styrelsen icke funnit
anledning att beträffande förslaget ifrågasätta annat än en del mindre
väsentliga ändringar i dess detaljer.

Sedermera yttrade sig kommerskollegium den 23 januari 1913
över samma författningsförslag jämte det av generaltullstyrelsen framlagda
ändringsförslaget. Därvid hade kollegium endast ett par smärre
erinringar att göra mot det sålunda omredigerade författningsförslaget.
Emellertid framhöll kollegium samtidigt, att åtskilligt synts kollegium
vara att anföra till förmån för det i motionen vid 1909 års riksdag
framlagda förslaget, att tullverket skulle övertaga arbetets utförande
mot avgift av trafikanterna. Kollegium hölle det också för troligt, att
en lösning av frågan i denna riktning förr eller senare komme att visa
sig nödvändig. För det dåvarande och särskilt med hänsyn till framkomna
invändningar ur kostnadssynpunkt mot detta förslag ville kollegium
emellertid icke göra detsamma till sitt.

Genom cirkulär till åtskilliga målsmän för näringslivet samt till
de båda tjänstemannasammanslutningarna inom tullverket beredde 1914

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330-

års tullkommission på sin tid dessa tillfälle att uttala sig i förevarande
fråga. Av berörda uttalanden går flertalet (19 av 37) i den riktning,
att det arbete, som för närvarande utföres av packhuskarlslagen, borde
övertagas av i tullverkets tjänst anställd personal och bekostas av staten
(IV: sid. 190 o. f.).

För egen del har tullkommissionen, som funnit rörelsens omfattning
på respektive orter nödvändiggöra skilda organisationsformer å
större, medelstora och mindre tullplatser, på anförda skäl (IV: sid. 200
o. f.) föreslagit:

a) beträffande de största tullplatserna: att anlitandet av packhuskarlar
skulle vara obligatoriskt och att packhuskarlarna skulle anställas
i tullverkets tjänst;

b) beträffande de medelstora tullplatserna: att handräckningsarbetet
vid tullbehandling skulle fakultativt utföras av tullverket, som härom
träffade avtal med stadsbudskår eller bärarlag på platsen; samt

c) beträffande de minsta tullplatserna: att ifrågavarande arbete
skulle fakultativt utföras av tullverket, som i så fall läte tulltjänstemän,
motsvarande de nuvarande vaktmästarna, förrätta detsamma.

Kostnaden för det genom tullverkets försorg utförda handräckningsarbetet
vid tullbehandling skulle drabba trafiken i form av avgifter
enligt fastställd taxa. Denna taxa borde gälla för hela riket och efter
hörande av sammanslutningar på näringslivets område fastställas av
Kungl. Maj:t. De statsanställda packhuskarlarnas monopolrätt skulle
omfatta alla varutransporter av oförtullat gods inom packhus och fastställt
packhusområde, men från packhuskarlarnas befattning skulle alldeles
uteslutas dels mottagningsarbete, dels ock pålastning på åkdon av redan
tullbehandlat gods.

Två ledamöter av kommissionen hava i avgivna reservationer
uttalat avvikande meningar mot vissa delar av kommissionens betänkande
och förslag i ämnet. Över förslaget hava yttranden avgivits av åtskilliga
lokala tullmyndigheter (U. IV: sid. 109 o. f.). En översikt av dessa
yttranden utvisar, att kommissionens förslag beträffande de största tullplatserna
tillstyrkts av 8 och avstyrkts av 25 tullmyndigheter, beträffande
de medelstora tillstyrkts av 13 och avstyrkts av 27 tullmyndigheter
samt beträffande de minsta tullplatserna tillstyrkts av 11 och avstyrkts
av 19 tullmyndigheter. Uttalandena till förmån för kommissionens
förslag rörande de största tullplatserna härröra med ett undantag från
sådana platser, som knappast komme att beröras av den ifrågasatta
anordningen med statsanställda packhuskarlar. Vid sammanställandet
av översikten har bortsetts från kommissionens förslag, att anlitandet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

av packhuskarlar skulle på de största tullplatserna vara obligatoriskt
samt att kostnaderna för handräckningsarbetet vid tullbehandling borde
drabba trafiken, vilka förslag i allmänhet vunnit gillande. Om taxan
och packhuskarlarnas monopolrätt föreligga skilda omdömen (U. IV: sid.
124 o. f.)

Tullförvaltningen i Stockholms frihamn har framhållit, att den
ordning för handräckningsarbetet i frihamnen, som för närvarande rådde
enligt av Kungl Maj:t den 23 september 1919 fastställt reglemente för
denna (n:r 628), nämligen att rätten till sådant arbete vore i huvudsak
förbehållen frihamnsinnehavaren, visat sig ändamålsenlig och därför icke
borde förändras. I enahanda riktning har beträffande särskilt Malmö
blivande frihamn styrelsen för Malmö frihamnsaktiebolag uttalat sig i
en till mig ställd skrift, dagtecknad den 16 november 1920. Från båda
hållen har man tillika betonat önskvärdheten av en uttrycklig bestämmelse,
att den nuvarande monopolrätten för packhuskarlslagen i respektive
städer icke skulle gälla handräckningsarbetet inom frihamnarna.

Generaltullstyrelsen har i utlåtande den 14 juni 1920 angivit sin
ställning till ifrågavarande spörsmål. Därav framgår, att styrelsen i likhet
med kommissionen funnit den i tullstadgan för närvarande uttryckta
princip, att kostnaden för handräckningsbestyret vid tullbehandling skall
drabba varuägaren, böra alltfort tillämpas men att styrelsens och kommissionens
åsikter avvika från varandra beträffande dels anordningarna
för bestyrets utförande, dels upprättandet och fastställandet av taxor å
ersättning för bestyrets förrättande, dels ock omfattningen av packhuskarlarnas
monopolrätt. I sistnämnda avseenden har styrelsen nämligen
efter en ingående motivering (U. IV: sid. 127 o. f.) föreslagit:

att den i städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping för
närvarande befintliga anordningen för detta bestyrs förrättande måtte i
det väsentliga bibehållas;

att å de medelstora och de minsta tullplatserna befogenhet skulle
tillkomma sammanslutning av representanter för handeln att anordna
packhuskarlslag eller anställa packhuskarl med uteslutande rätt till
bestyrets handhavande och att, om så ej skedde, varuägare skulle hava
rätt att med eget folk låta utföra arbetet eller detta kunna få utföras
på annat lämpligt eller hittills brukligt sätt, av tulltjänsteman dock
endast i undantagsfall och på order av förman, varförutom det skulle
ankomma på generaltullstyrelsen att under vissa förutsättningar förordna
om inrättande av packhuskarlslag eller anställande av packhuskarl;

att vid utfärdande av bestämmelser angående förrättandet å de
olika tullplatserna av handräckningsarbetet vid tullbehandling från till -

Departements chefen.

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

lämpningen av dessa bestämmelser måtte undantagas dylikt arbete vid
frihamn eller frilager därstädes;

att föreskrift måtte av Kungl. Maj:t meddelas därom, att taxa å
ersättning för av packhuskarlslag eller packhuskarl utfört arbete av
omförmält slag skall för varje vederbörlig ort fastställas av kommerskollegium
efter samråd med generaltullstyrelsen; samt

att bestämmelser måtte utfärdas därom, att mottagningsarbete
ävensom pålastning å åkdon av redan tullbehandla! gods icke utgör
sådant arbete, som är packhuskarlslag eller packhuskarl förbehållet.

De bestämmelser, som generaltullstyrelsen sålunda ifrågasatt, hava
synts styrelsen lämpligen böra tillika med en del allmänna föreskrifter
rörande packhusarbetarnas förhållande till tullverket och allmänheten
sammanföras till en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse angående förrättandet
av handräckningsbestyret vid tullbehandling. Förslag till en
sådan författning har av styrelsen utarbetats (U. IV: sid. 156 o. f.). Detta
är delvis byggt på grundvalen av 1908 års tullstatskommissibns på sin
tid av kommerskollegium och generaltullstyrelsen reviderade författningsförslag
i ämnet.

Slutligen har järnvägsstyrelsen i anledning av tullkommissionens
förslag i frågan hemställt i skrivelse den 20 november 1920, det Kungl.
Maj:t ville förklara,

att för utförande av sådant dragare- och packhusbestyr, som enligt
artikel 10 i internationella fördraget angående godsbefordring å järnväg
(Svensk författningssamling nr 38 år 1908) ålåge statens järnvägar,
järnvägsstyrelsen skulle äga att anlita egna tjänstemän eller andra personer,
som efter styrelsens framställning bleve av tullmyndigheten godkända
att förrätta arbete inom tullpackhus och tullområde; samt

att i särskild ordning fastställd taxa för packhuskarlar icke skulle
äga tillämpning på sådant gods i statens järnvägars trafik, beträffande
vilket järnvägsstyrelsen enligt vad nyss angivits skulle sörja för att
gällande tullförordningar iakttoges.

Den förberedande granskning av uttalandena i detta ämne, vilken
jag hittills hunnit företaga, har skänkt mig det allmänna intryck, att
en omläggning av ordningen för förrättandet av handräckningsbestyret
vid tullbehandling av så genomgripande art, som tullkommissionen föreslagit,
kan för statsverket medföra ekonomiskt ogynnsamma följder eller
för de trafikerande ökade kostnader. Innan en sådan omläggning eventuellt
verkställes, synes mig därför böra tagas under noggrant övervägande,
huruvida icke det uppslag i frågan, som givits av generaltullstyrelsen
och som torde vara av beskaffenhet att icke draga med sig

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

för statsverket ökade utgifter, må kunna leda till en lösning, vilken
vore tör allmänheten minst lika tillfredsställande som den av kommissionen
föreslagna. I sådant syfte ämnar jag medverka till, att i saken
intresserade sammanslutningar av representanter för näringarna beredas
tillfälle att yttra sig över vad generaltullstyrelsen ifrågasatt, därvid
utlåtande synes böra få avgivas jämväl över tullkommissionens berörda
lörslag. Ett uttalande i sistnämnda avseende från näringslivets sida
förefaller mig att kunna bliva av så mycket större intresse som de från
detta håll hittills framförda önskningsmålen om förstatligandet av packhuskarlsinstitutionen
uppgivas hava i många fall vilat på den föreställningen,
att de trafikerande skulle genom en dylik omorganisation komma att
bliva befriade från varje avgift för ifrågavarande handräckningsbestvrs
utförande, ett anspråk, som jämväl kommerskollegium funnit böra avvisas.

Förrän allmänhetens ställning till frågan i dess nuvarande läge
blivit sålunda klarlagd, är jag alltså icke beredd att taga slutlig ståndpunkt
till densamma. Vid framläggandet i det följande av förslag till
tjänsteförteckning för tullpersonalen samt till utgiftsstater för tullverket
för år 1922 har jag därför ansett mig icke böra medtaga de kategorier
av föreslagna tulltjänstemän, som av tullkommissionen betecknats med
»packhuskarl» och »packhuskarlsförman».

Beträffande provvägning av inkommande varor gäller för när- Provvägning.
varande, bland annat, enligt § 2 mom. 2 tulltaxeunderrättelserna,
att Konungen kan med avseende å varor, vilkas beskaffenhet sådant
föranleder, medgiva, att bruttovikten må utrönas genom provvägning
eller på annat sätt, som utan att äventyra kronans rättjmedför lättnader
för trafiken. Med stöd härav hava närmare föreskrifter om provvägning
utfärdats av Kung]. Maj:t i § 3 av kungörelsen den 10 november
1911 med föreskrifter beträffande tillämpningen av vissa i] tulltaxan och
tulltaxeunderrättelserna upptagna bestämmelser, vilken kungörelse undergått
vissa förändringar genom kungörelser den 9 februari" 1912 (nr 19),
den 24 april 1915 (nr 122) och den 19 juni 1917 (nr 373).

Efter att hava lämnat en redogörelse för åtskilliga mottagna framställningar
om utsträckning av provvägningsförfarandet har tullkommissionen
i sådant avseende föreslagit, att provvägning eller, i fall då
varan åtföljes av specifik viktnota, viktens utrönande genom »stickprov»
på närmare angivet sätt skulle få äga rum, så snart föreståndare för
tullpackhus funne därav ej föranledas äventyr för kronans rätt (II: sid.

200 o. f.). Härigenom skulle enligt kommissionens förmenande dels
undvikas den misshushållning med arbetskraft, som nu i många fall

Departements chefen.

Distrikt chefer.

56 Kungl. Maj.ts proposition AV 330.

förorsakades genom en omständlig vägningsprocedur, dels ock vinnas
en nr trafikens synpunkt önskvärd snabbhet i tullbehandlingen.

Generaltullstyrelsen har för sin del och på de av kommissionen
anförda skäl tillstyrkt ifrågavarande förslag (U. II: sid. 142).

Den ifrågasatta omläggningen synes också mig vara av natur att
böra genomföras. Densamma påkallar givetvis ändring i åberopade § 2
mom. 2 tulltaxeunderrättelserna. Härom kommer jag emellertid först
senare i dag att göra direkt hemställan.

Administrativa anordningar.

I äldre tider funnos inom tullverket enstaka tulldistrikt, som förestodos
av distriktchefer, utgörande en mellaninstans mellan verkets styrelse
och lokalm}’ndigheterna. Genom ett Kungl. Maj:ts brev den 20
april 1825 blev emellertid hela riket uppdelat i tulldistrikt under föreståndarskap
av distriktchefer, vilka hade att närmast under generaltullstyrelsen
handhava överinseendet över tullverkets förvaltning och personal
inom respektive distrikt. Distriktens antal bestämdes då till åtta
men ökades genom ett Kungl. Maj:ts brev den 16 mars 1826 till elva.
Efter hand indrogos vissa av distriktchefsämbetena såsom obehövliga,
så att år 1868 endast tre återstodo. Sedan vidare två av dessa avskaffats
på grund av beslut vid 1869 och 1870 års riksdagar, upphörde det
kvarvarande distriktchefsämbetet år 1889 vid dåvarande innehavarens
avgång. Frågan om återinförande av distriktförvaltningar vid tullverket
övervägdes av 1908 års tullstatskommission, som dock fann sig böra
avstyrka en sådan åtgärd såsom ledande till kostnader utan motsvarande
nytta (1908 års tullstatskommissions betänkande I: sid. 18 o. f.).

1914 års tullkommission har nu ifrågasatt, att distriktförvaltningar
ånyo skulle inrättas inom tullverket. Detta sitt förslag har kommissionen
grundat huvudsakligen därpå, att det, vid genomförandet av den
önskvärda decentralisationen av ärenden, i vissa fall befunnits vara ett
alltför långt steg att överflytta ärenden direkt från centralmyndigheten
ända ned till tullförvaltningarna. En mellaninstans i form av
distriktchefer borde därför tillskapas med uppdrag att dels övervaka
tullförvaltningarnas handläggning av ärendena, dels ock självständigt
handlägga ärenden av sådan beskaffenhet, att desamma syntes icke
böra överlåtas åt tullförvaltningarna. Härjämte skulle distriktcheferna
utöva inspektionsverksamhet och handlägga vissa personalärenden. Beträffande
organisationen av distriktförvaltningarna har kommissionen ansett,

Kungi. Maj:ts proposition Nr 330-

att dessa borde utgöra inalles tre med var sitt distrikt. Utanför dessa
distrikt borde emellertid ställas tullmyndigheterna i rikets tre största
städer jämte vissa därinvid belägna smärre tullförvaltningar; och borde
distriktchefs myndighet därstädes i stället utövas av tulldirektörer, utrustade
med genomfört chefskap. Härförutom innebär kommissionens
förslag, att distriktchef skulle tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av
generaltulldirektören, att såsom distriktchefens närmaste man skulle anställas
en överkontrollör samt att till distriktchefs biträde i övrigt skulle
anställas erforderlig kansli- och vaktbetjaning.

En ledamot av tullkommissionen har i avgiven reservation yrkat,
att förslaget om tillskapande av särskilda distriktchefsämbeten måtte
lämnas utan något som helst avseende men att i stället tulldirektörerna
måtte få vissa distrikt sig tillagda och att de ärenden, som enligt kommissionens
förslag skulle ankomma på distriktcheferna, måtte på lämpligt
sätt utskiftas mellan generaltullstyrelsen, tulldirektörerna och vederbörande
tullförvaltare.

Tullkommissionens förslag om inrättande av distriktchefsbefattningar
har i de yttranden över förslaget, vilka till generaltullstyrelsen
inkommit från de lokala tullmyndigheterna, blivit föremål för olika
meningar (U. II: sid. 9 o. f.). Sålunda hava exempelvis en del tullmyndigheter,
stundom med en kortare motivering i allmänna ordalag, stundom
utan någon motivering, tillstyrkt eller biträtt förslaget eller förklarat
sig icke hava något att erinra mot detsamma. I några fall hava dock
vissa avvikelser från kommissionens förslag ifrågasatts. Ett fåtal tullförvaltningar
hava, utan att bestämt vare sig till- eller avstyrka förslaget,
endast anfört, att lämpligheten av att återinföra distriktchefsinstitutionen
syntes tvivelaktig eller att kommissionens motivering för
förslaget härom icke syntes övertygande. Ett stort antal tullmyndigheter
hava däremot, med en mer eller mindre utförlig motivering, antingen
direkt avstyrkt kommissionens förslag i förevarande ämne eller
eljest ställt sig avvisande mot detsamma. Jämväl Sveriges tullmannaförening
har avstyrkt ifrågavarande förslag, medan Sveriges allmänna
tulltjänstemannaförening inskränkt sig till den anmärkning, att befogade
erinringar kunde göras mot förslaget. Flera av tullmyndigheterna hava
föreslagit, att i stället för distriktchefsbefattningarna måtte inrättas en
ny byrå inom generaltullstyrelsen med uppgift att handhava den inspektion
och den befattning med personalärendena, som enligt förslaget
skulle tillkomma distriktcheferna, och att övriga enligt förslaget på
distriktchefernas handläggning ankommande ärenden måtte alltefter
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 käft. (Nr 330.) 8

Departementschefen.

Generaltull

styrelsen.

Ny byrå.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

deras beskaffenhet och vikt, antingen kvarstanna hos styrelsen eller
överlåtas å vederbörande tullförvaltningar.

Generaltullstyrelsen har för sin del på anförda skäl (U. II: sid.
14 o. f.) förklarat sig icke böra tillstyrka tullkommissionens förslag i
frågan. Styrelsen har nämligen ansett inrättandet av distriktförvaltningar
i tullverket icke vara av verkligt behov påkallat och icke heller
komma att till nyttan motsvara därmed förenade kostnader. Enligt styrelsens
mening skulle en sådan åtgärd till och med direkt medföra vissa icke önskvärda
följder. Med hänsyn till den ställning, distriktcheferna enligt
kommissionens förslag skulle intaga gentemot tullförvaltningarna, kunde
det icke undvikas, att generaltullstyrelsen skulle finna sig föranlåten att
åtminstone i mera viktiga ärenden inhämta yttrande från vederbörande
distriktchef. I sådana fall skulle givetvis ärendenas behandling fördröjas
på grund av mellaninstansens tillvaro. Vidare vore, att döma
av erfarenheten från den tid, då ännu distriktchef fungerade, institutionen
ägnad att nedsätta tullförvaltningarnas självbestämmanderätt och
försvaga deras anseende gentemot såväl trafiken som underlydande
tjänstemän.

Min uppfattning i denna fråga framgår av vad jag härefter kommer
att anföra vid behandlingen av ett förslag om inrättande av en ny byrå
inom generaltullstyrelsen.

De uppgifter, som tullkommissionen velat tilldela distriktcheferna,
har generaltullstyrelsen ansett kunna i stället fördelas mellan tullförvaltningarna
och generaltullstyrelsen. En sådan uppdelning skulle enligt
generaltullstyrelsens åsikt innebära, att bland annat en ökad inspektionsverksamhet
och befattning med personalärenden skulle ankomma
på styrelsen. Detta förutsatte ett särskilt organ hos denna för ändamålet.
Generaltullstyrelsen har därför föreslagit anordnandet hos styrelsen
av en personalbyrå, för vilket ändamål erfordrades en ny byråchefsbefattning
för inspektionsverksamhet och personalärenden samt två nya
andra befattningar, likställda med nuvarande byråassistenttjänster, vilkas
innehavare skulle utväljas ur var sin av de bägge tjänstemannagrupperna.

Mot inrättandet av de bägge sistberörda befattningarna har Sveriges
allmänna tulltjänstemannaförening i en till Kungl. Maj:t ingiven, den
9 december 1920 dagtecknad skrift uttalat sig, under förmenande att
den självständighet vid bedömandet av personalen, som man avsett
att vinna med en enda personalchef, skulle genom dessa befattningars
tillkomst äventyras samt att inbördes oenighet skulle, därigenom att

Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

befattningarnas innehavare utsåges bland personal ur skilda tjänstemannagrupper,
skapas.

Vid granskning av de framförda skälen för och mot återinförande
av distriktchefsinstitutionen i tullverket har jag funnit de senare mest
vägande. Jag kan därför icke biträda tullkommissionens förslag i ämnet.
De fördelar, kommissionen tydligen åsyftat, kunna enligt mitt förmenande
vinnas med en för statsverket betydligt mindre kostnad och utan olägenheter
för trafiken eller tullpersonalen i allmänhet på den väg, som generaltullstyrelsen
anvisat, nämligen genom anordnande av en personalbyrå
inom styrelsen och överlåtande på tullförvaltningarna av bestämmanderätten
i en del frågor. Till detta senare förslag får jag alltså uttala
min anslutning. Även vidkommande den åsyftade byråns personal finner
jag mig böra understödja generaltullstyrelsens förslag; de farhågor,
Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening hyst i frågan, hava
nämligen synts mig alltför löst grundade.

Den utsträckning av tulldirektörs tjänstgöringsområde, som från
något håll ifrågasatts i stället för nyanställning av distriktchefer, synes
mig icke vara att tillråda, enär tulldirektör därigenom i alltför väsentlig
mån skulle dragas från den sysselsättning, för vilken han, enligt
vad jag sedermera kommer att närmare beröra, ansetts oundgängligen
erforderlig.

Tullkommissionen har ifrågasatt, att benämningen å generaltullstyrelsens
nuvarande tullbehandlings- och upplysningsbyrå måtte ändras
till »taxebyrån», enär byråns nuvarande benämning vore alltför lång och
delvis vilseledande. Åven generaltullstyrelsen har ansett en förändringtillrådlig
men föreslagit benämningen »tullbehandlingsbyrån», enär byråns
huvudsakligaste uppgift hänförde sig till tullbehandlingen samt
benämningen »taxebyrån» syntes kunna leda till förväxling; benämningen
borde för övrigt utvisa, att byrån tillhörde tullverket.

Av bestämmelserna i § 10 av den för generaltullstyrelsen utfärdade
instruktion, jämförd med § 26 tullstadgan, framgår, att de huvudärenden,
som för närvarande handläggas å styrelsens tullbehandlings- och
upplysningsbyrå äro sådana, som angå tvister mellan varuägare och
tullmyndighet angående tillämpningen av gällande tulltaxa och taratarifl
å till riket inkommen vara, upplysning om sådan tillämpning å vara,
avsedd att dit införas, samt utfärdande av viss varuförteckning, innehållande
upplysning om, huru de i tulltaxan givna bestämmelser böra i
förekommande fall tolkas och tillämpas. Byråns verksamhet omfattar
således i huvudsak den gren av tullbehandlingsarbetet, som i allmänhet

Departement*-ehefen.

Xamy\föränd~
ring A byrå.

Departementschefen.

Tullfullmäk tige.

Departements

chefen.

60 Kungl. Majds proposition Nr 330.

torde kallas tulltarifferingen. Det nuvarande namnet å byrån förefaller
därför även mig föga lyckligt valt. Med hänsyn till vad nyss omförmälts,
borde detta enligt min mening i stället vara »tulltariffbyrån», eu
benämning, som för övrigt synes mig bättre än den av generaltullstyrelsen
föreslagna uttrycka, vad tullkommissionen med sitt förslag lärer
åsyftat. I överensstämmelse med denna min uppfattning kommer jag
att i fortsättningen använda denna benämning såsom beteckning för
nuvarande tullbehandlings- och upplysningsbyrån.

Åtskilliga sammanslutningar inom handel, industri och sjöfart hava
uttalat sig för införande av en lekmannarepresentation inom generaltullstyrelsen
(»tullfullmäktige») efter förebild av motsvarande anordning inom
järnvägs- och telegrafstyrelserna, detta för att i möjligaste mån tillvarataga
näringarnas intressen (II: sid. 16 o. f.). Utgående härifrån
har tullkommissionen föreslagit inrättandet av en dylik institution, bestående
av tre fullmäktige, representerande en handeln, en industrien och
en sjöfarten, var med sin suppleant. Enligt förslaget skulle de fullmäktige
hava att såsom ledamöter i styrelsen meddela upplysningar och
råd samt deltaga i överläggning i ärenden, vid vilkas avgörande i styrelsen
de vore närvarande. De skulle för en tid av tre år utses av Kungl.
Maj:t inom ramen av tremannaförslag, upprättade av respektive handelskammarmöteskommittén
eller annan av handelskamrarna anvisad
delegation, Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna sjöfartsförening.

Vad sålunda föreslagits, har tillstyrkts av generaltullstyrelsen (U.
II: sid. 28) utom beträffande antalet fullmäktige, vilket, efter vad styrelsens
sedermera avgivna förslag till utgiftsstater för tullverket för år
1922 utvisar, ansetts böra iitgöra allenast två. Av de få lokala tullmyndigheter,
vilka yttrat sig i frågan, har flertalet funnit ifrågavarande
institution obehövlig eller överflödig.

För min del är jag av den meningen, att anställande av tullfullmäktige
med i huvudsak den befogenhet, som tullkommissionen åsyftat,
icke är av oundgängligt behov påkallat. Det förfarande, som vid avgörandet
inom generaltullstyrelsen av för handel, industri och sjöfart
särskilt betydelsefulla ärenden lärer i synnerhet på senare tiden hava
använts och jämväl blivit författningsenligt anvisat, eller att före ärendenas
avgörande bereda sammanslutningar inom sagda näringsgrenar
tillfälle att däri uttala sig, synes mig ensamt för sig kunna i tillräcklig
utsträckning tillgodose näringarnas intressen vid tullärendens behandling.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330. 61

f örberörda avstyrkanden från lokala tullmyndigheter ävensom av tullkommissionen
återgivna uttalanden mot det"’ifrågasatta systemet (II: sid.

16 o. f.) dels av Stockholms handelskammare, som ställt sig avvisande
mot ett varaktigt anlitande av lekmannakrafter inom generaltullstyrelsen,
dels av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening, som bestämt avrått
från varje användning inom tullverket av en institution sådan som den
ifrågasatta, äro av den innebörd, att de stödja min uppfattning härutinnan.

I fråga om anställningsvillkoren för generaltulldirektören har tull- Generau»ukommissionen
föreslagit, att han måtte tillsättas medelst förordnande,
sorn av Kungl. Maj:t skulle lämnas för eu tid av sex år i sänder. Som ° "m''7''

motivering för detta förslag har kommissionen åberopat de skäl, vilka
föranlett en motsvarande anordning inom kommunikationsverken, särskilt
järnvägsstyrelsen (II: sid. 13).

Generaltullstyrelsen har med tvekan tillstyrkt förslaget (IT. II: sid. 26).

Änskönt jag icke kan godtaga den av kommissionen för förslaget Departement,-framlagda motivering, vilken ansluter sig till förhållanden vid affärsdri- chefenvande
verk, vill jag likväl icke motsätta mig detsamma, särskilt med
hänsyn till den likformighet i hela avlöningssystemet, som man ansett
böra råda mellan tullverket och kommunikationsverken. Jag hemställer
alltså, att förslaget måtte bifallas.

Inom flera verks styrelser är någon av ledamöterna särskilt förordnad
att vara ställföreträdare för verkets chef vid förfall för denne.
Tullkommissionen har dock ansett att anledning icke föreligger till tillsättande
av en sådan ställföreträdare för generaltulldirektören (II: sid. 14\
Denna uppfattning har generaltullstyrelsen delat (IT. II: sid. 27).
Även jag finner en sådan anordning icke påkallad.

Gener al tulldirektörens

ställföretrd.
dåre.

departements chefen.

Genom beslut den 25 maj 1915 bemyndigade Kungl. Maj:t gene- Biträdande
raltullstyrelsen att förordna lämplig person att från och med den 1 juli
1915 tills vidare till årets utgång tjänstgöra såsom extra andre bvråassistent
å nämnda byrå med skyldighet för honom ej mindre att såsom
ledamot^ i styrelsen föredraga vissa grupper av revisionsärenden samt
andra sådana ärenden, allt i den omfattning, som av generaltulldirektören
bestämdes, än även att därjämte lämna revisionsbyråchefen det biträde,
som av honom påkallades i och för beredningen till föredragning av
andra ärenden samt utförandet av övriga arbeten inom revisionsbyrån.

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 330.

Departements chefen.

Den sålunda tillkomna befattningen, vilken upptogs å tullverkets extra,
avlöningsstat från och med den 1 juli 1916, har sedermera alltjämt
varit uppförd å sådan stat. Enligt beslut av generaltulldirektören den
30 juni 1915 skola av andre byråassistenten föredragas följande grupper
av ärenden, nämligen sådana, som angå tillämpningen av §§ 8 och 9
tulltaxeförordningen ävensom ansökningar om förändring av varas angivning
hos tullverket.

Denna befattning har tullkommissionen ansett icke vidare erforderlig
för fullgörande av någon föredragningsskyldighet, därest, såsom
kommissionen förutsatte, handläggningen av nyssberörda slag av ärenden
decentraliserades (II: sid. 15).

Häremot har generaltullstyrelsen ej funnit något att anföra (U. II.

sid. 27).

Under erinran att jag tidigare förklarat mig biträda de framkomna
förslagen angående undantagande från generaltullstyrelsens prövning
i första hand av vissa ärenden rörande temporär tullfrihet och tullindring
enligt nyssnämnda §§ 8 och 9 tulltaxeförordningen, uttalar jag nu
min anslutning till tullkommissionens uppfattning om obehövligheten av
ifrågavarande befattning såsom biträdande föredragande.

Kontrollen å Tullkommissionen har ansett, att de direkt till styrelsen redo

utbetalningar, ylande tullförvaltningarna borde i allmänhet erhålla väsentligt friare
händer än nu att bestrida utgifter för tullverkets räkning. I sådant
avseende har kommissionen föreslagit, att åtskilliga närmare angivna
slao- av utgifter måtte få av tullförvaltningarna utbetalas utan för värjo
särskilt fall lämnat bemyndigande (II: sid. 29 o. f.). Förslaget innebär
en icke oväsentlig utvidgning av den befogenhet, som enligt § 128
tjänstgöringsreglementet för tullverket nu tillkommer tullförvaltningarna
i sådant hänseende. Men härjämte har kommissionen ifrågasatt, att den
tullförvaltningarna jämlikt § 129 tjänstgöringsreglementet åliggande skyldighet
att å andra förskottsvis bestridda utgifter, än de i § 128 nämnda,
söka anordning hos styrelsen, innan utgifterna få i räkenskapen avföras,
måtte upphöra och hela anordningsförfarandet ersättas med en av generaltullstyrelsens
kameralbyrås revision i efterhand verkställd granskning
av de av tullförvaltningarna bestridda utgifternas formella och sakliga

behörighet. . .

Dessa förslag har generaltullstyrelsen lunnit sig i huvudsak hora

biträda (U. II: sid. 29). ^ .

Departement» Den sålunda föreslagna omläggningen synes också mig ändamals ehefen.

enlig. Därest enligt min förut uttalade uppfattning distriktchefsmstitu -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 63

tionen icke blir återupprättad inom tullverket, torde emellertid vid
genomförande av den här ifrågavarande omläggningen böra vidtagas en
eller annan modifikation i fråga om beskaffenheten av de utgifter, som
.skulle få utan särskilt bemyndigande bestridas av tullförvaltningarna.

'' f v C v >'' * ''

Beträffande de räkenskaper, som för granskning skulle överlämnas Kattatill
kammarrätten (numera till riksräkenskapsverket), har Kungl. Makt invenierin9-med anledning av en utav riksdagen gjord framställning genom kungörelse
^ den 15 december 1905 (nr 76) förordnat, att till styrkande av
den i sådan räkenskap utbalanserade behållning inventering skall förrättas
å sista söckendag^ av räkenskapsåret, efter det in- och utbetalningarna
för dagen upphört, eller, där hinder härför möter, å det nästföljande
årets första söckendag, förrän in- och utbetalningarna för samma dag
taga sin början. Detta stadgande, vilket således gäller även för tullverket,
har för dess del fullständigats med vissa tillämpningsföreskrifter,
intagna dels i verkets tjänstgöringsreglemente, dels i ett av generaltullstyrelsen
den 21 november 1906 utfärdat cirkulär. Tullkommissionen
har nu framlagt det förslag, att förenämnda kungörelse måtte för tullverkets
del upphävas, enär av densamma föranleddes ej oväsentliga kostnader
utan motsvarande värde (II: sid. 34).

Mot en sådan åtgärd liar generaltullstyrelsen förklarat sig icke
hava något att erinra. Samtidigt har styrelsen i anledning av förslag
i sådan riktning av tullkommissionen hemställt, att i stället för kungörelsen
matte meddelas föreskrifter om verkställande av kassainventeringar
hos tullverkets redogörare å på förhand ej kungjorda tider dels
av vederbörande tulldirektörer, dels av från generaltullstyrelsen utsända
tjänstemän.

... .. ^en uppkomna frågan synes mig icke lämpligen böra avgöras, Departement

torrån utredning blivit verkställd, huru förhållandena i förevarande hän- ^/enseende
gestalta sig i andra sådana verk, vilkas räkenskaper tidigare
skulle överlämnas till kammarrätten men numera skola ingå till riksräkenskapsverket.
Jag är därför icke beredd att vid detta tillfälle taga
slutlig ställning till frågan.

Beslutanderätten i en hel del smärre ärenden av kameral natur, Diver,e kamévilka
nu handläggas av generaltullstyrelsen, har tullkommissionen ansett ralär<™dens
kunna och böra i större eller mindre mån överflyttas på kameralbyrå- aivorandi~

chefen i styrelsen eller undantagsvis annan befattningshavare (II: sid.

32 o. f.).

Kungl. Maj.ts •proposition Nr 330.

Kommissionens uppfattning härutinnan har i huvudsak delats av
o-eneraltullstyrelsen, som i sådant avseende föreslagit (T . II: sid. 30 o. fV|T
att beslutanderätten i fråga om vissa närmare angivna nyanskaffningar
för tullförvaltningarnas behov måtte tillkomma vederbörande tulldirektörer,
dock att, om någon hithörande utgift överstege visst av
generaltullstyrelsen stadgat belopp, frågan borde underställas styrelsens

prövning; . . .

att från tullföTvaltningarna ingående rekvisitioner a förbrukningsartiklar
måtte utan föredragning inför styrelsen få expedieras av kameralbyrån
efter kameralbyråchefens granskning och godkännande;

att tillstånd till avförande ur tullförvaltningarnas inventarieförteckningar
av obrukbara inventarier måtte få, vad beträffar tullförvaltning,
som stode under chefskap av tulldirektör, lämnas av denne och i
övrigt av kameralbyråchefen;

att beslutanderätten i fråga om alla utgifter för styl elsens räkning,
vilka icke överstege visst av styrelsen bestämt belopp, måtte tillkomma

kameralbyråchefen; ...

att verkställigheten av styrelsens upphandlingsbeslut likaledes matte

ankomma på kameralbyråchefen; 1 ''

att till kameralbyrån ingående inventeringsinstrument måtte, dar
ej särskild anledning till annat förfarande förelåge, få handläggas av
kameralbyråchefen utan föredragning inför styrelsen,

att på kameralbyråchefen måtte ankomma att utan föredragning
inför styrelsen gå i författning om överlämnande av till styrelsen ingående
kontanta medel till tulldirektörsexpeditionen i Stockholm;

att handläggning av ansökningar om utbetalning av pensioner å
annan ort måtte ankomma på kameralbyråchefen utan föredragning inför
styrelsen *

att ärenden angående utbekommande av kontant beklädnadsersättning
i stället för uniform in natura samt om inlösen av beklädnadspersedlar
efter avgångna tjänstemän måtte få på enahanda sätt prövas;

att ansökningar om utbekommande av anmärkningsarvode ävenledes
måtte utan föredragning inför styrelsen ankomma på kameralbyråchefens
handläggning och berörda arvode få, efter kameralbyråchefens
beslut, utbetalas av tulldirektörsexpeditionen i Stockholm; samt

att utbetalning av förskott till tjänstemän i tullverket i och for
inspektions- eller tjänsteresor jämväl måtte få äga rum efter beslut av
kameralbyråchefen utan föredragning inför styrelsen.

Departements• Vad angår förslaget rörande utbekommande av anmärkningsarvode,

chefen'' får jag erinra därom, att, sedan 1920 års riksdag i skrivelse den 18

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 330.

juni 1920 (nr 387) anmält sitt beslut angående upphävande av den vissa
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk
och postsparbanken tillkommande rätt till anmärkningsarvode,
Kungl. Maj:t genom kungörelse den 17 december 1920 (nr 834) förordnat,
att, där enligt då gällande avlöningsreglementen eller eljest meddelade
föreskrifter statens tjänsteman ägde uppbära anmärkningsarvode, sådant
arvode icke skulle utgå för belopp, som återburits eller inbetalts på grund
av anmärkningar, vilka till vederbörande ämbetsverk ingivits efter utgången
av år 1920; dock att tjänsteman, som icke enligt de för honom
gällande avlöningsbestämmelser vore skyldig underkasta sig upphörande
av eller minskning i extra inkomster, som vore förenade med tjänsten
eller utginge för bestyr i sammanhang därmed, skulle bibehållas vid
den rätt till anmärkningsarvode, som enligt samma bestämmelser kunde
tillkomma honom. Jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse den 18 juni 1910
(nr 78) angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från
och med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna för generaltullstyrelsen
är den,'' som tillträtt den nya avlöningsstaten för styrelsen,
skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande
av eller minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning
eller utgå för bestyr i sammanhang därmed. Då, enligt vad jag
inhämtat, samtliga innehavare av tjänster hos generaltullstyrelsen, vid
vilka anmärkningsarvode hittills förekommit, övergått å nyssberörda
stat, torde således efter ingången av år 1922 ej föreligga anledning att
inom styrelsen handlägga ärenden angående anmärkningsarvode utom
möjligen i ett eller annat undantagsfall, där det slutliga avgörandet
av vederbörande anmärkning tilläventyrs fördröjts. Den ifrågasatta omläggningen
i behandlingen av ifrågavarande ärenden synes mig därför
icke erforderlig.

De övriga återgivna förslagen, vilkas genomförande lärer kunna
försiggå utan riksdagens medverkan, finner jag mig kunna såsom
ledande till arbetsbesparing understödja, så mycket hellre som det
förefallit mig att avgörandet av de ärenden, vilka enligt förslagen
skulle komma att undantagas från föredragning inför styrelsen, icke
behövde bero på tillämpning av några mera svårtolkade författningsbestämmelser.

Revisionen av tullförvaltningarnas till generaltullstyrelsens revisionsbyrå
ingående journaler kan uppdelas dels i en ren sifferrevision,
dels i en mera saklig revision, avseende kontroll därå, att de författningar,
vilkas tillämpning ankommer på tullverket, blivit rätt tillämpade.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 höft. (Nr 330.) 9

Revisioners

utförande.

Departements chefen.

Tulltaxeänd ringar.

Departements chefen.

Tjänstetillsättningar
och
tjänstledigheter.

Departements chefen.

Bestraffning.

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Vad beträffar silf errevisionen, har tullkommissionen föreslagit, att densamma
borde verkställas icke såsom nu fullständigt utan allenast medelst
systematiska stickprov (II: sid. 60 o. f.).

Generaltullstyrelsen har motsatt sig berörda förslag (U. II: sid. 62),
genom vilket enligt styrelsens uppfattning bleve, huru proven än anordnades,
överlämnat åt en ren slump, huruvida eventuella fel upptäcktes.

Med avseende å de oriktigheter, vilka kunna uppdagas vid revisionen,
har däremot kommissionen föreslagit (II: sid. 61) och generaltullstyrelsen
tillstyrkt (U. II: sid. 63), att de anmärkningar, som angående
dessa felaktigheter utfärdats, borde i syfte av arbetsbesparing
få av revisionsbyråchefen utan föredragning inför styrelsen antingen
fastställas, där desamma av vederbörande redogörare erkänts såsom riktiga,
eller förklaras förfallna, där de såsom nöjaktigt förklarade frånträtts.

Jag delar generaltullstyrelsens åsikt i dessa frågor.

Tullkommissionen har ifrågasatt åläggande för generaltullstyrelsen
att, i regel en gång varje år, taga initiativ till ändringar i tulltaxan
av formell art, som ansetts behövliga (II: sid. 82).

Mot förslagets grundtanke har generaltullstyrelsen icke haft något
att erinra (U. II: sid. 83).

Icke heller jag har principiellt något att invända mot förslagets
genomförande, vilket synes kunna åstadkommas genom enbart en bestämmelse
i av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion för generaltullstyrelsen.

Vid behandling av frågorna om besättande av tjänster samt beviljande
av ledigheter inom tullverket (II: sid. 85 o. f.) har tullkommissionen
kommit till det slut, att någon överflyttning av tjänstetillsättningar
från generaltullstyrelsen till lokal tullmyndighet icke skäligen
borde med hänsyn till det jämförelsevis begränsade antalet tjänstemän vid
verket äga rum men att en ytterligare ^centralisation av tjänstledighetsärendena
utöver den nu föreskrivna kunde utan olägenhet vidtagas.

Till enahanda resultat i frågorna har generaltullstyrelsen kommit
(U. II: sid. 86).

Till dessa principuttalanden anmäler jag min anslutning.

Frågor om disciplinär bestraffning av tullpersonal äro för närvarande
förbehållna generaltullstyrelsen, som avgör dessa enligt enrådighetssystemet.

Emellertid har tullkommissionen ansett, att sådan bestraffningsrätt
borde i viss utsträckning tillkomma även tull direktörer och distriktchefer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Med anledning härav har generaltullstyrelsen såsom sin uppfattning
uttalat, att all verklig bestraffning fortfarande borde ankomma på
styrelsen och att de lokala chefsmyndigheterna endast skulle äga att
vid fel eller försumlighet i tjänsten eller ådagalagt klandervärt uppförande
genom föreställningar, erinringar, tillrättavisningar och varningar söka
rätta den felande och i fall av behov avstänga honom från tjänstgöring,
intill dess generaltullstyrelsen meddelat vidare beslut.

Beträffande bestraffningsärendens handläggning hos generaltullstyrelsen
har tullkommissionen förmenat, att sådan borde ske kollegialt
(ii: sid. 99), en mening, som styrelsen ansett sig böra biträda (U. II:
sid. 101).

Mot generaltullstyrelsens uppfattning i förevarande hänseenden Depa(^^nt>''
finner jag ej anledning till erinran. De erforderliga bestämmelserna
torde böra få sin plats dels i tullverkets tjänstgöringsreglemente, dels i
instruktionen för generaltullstyrelsen.

Beslutanderätten i fråga om inrättande eller indragning av
tullexpeditioner och gränsstationer tillkommer för närvarande Kungl. grämstaMaj:t.
Då tullkommissionen funnit dessa frågor icke vara av den
betydelse, att så fortfarande behöver vara förhållandet, har kommissionen ,a an em’m
föreslagit (II: sid. 91; I: sid. 128), att nämnda rätt måtte i stället tillläggas
generaltullstyrelsen.

Förslaget har tillstyrkts av generaltullstyrelsen (IT. II: sid. 91;

U. I: sid. 48).

Åven jag biträder förslaget, vilket endast lärer påkalla ändring i Departement!-instruktionen för generaltullstyrelsen. I

I Stockholm, Göteborg och Malmö handhaves tullverkets lokala Lokaifdrvaitförvaltning
av tullförvaltningar med särskilda avdelningar, som hand- B‘

lägga var sin klass av de vid andra fullständiga tull förvaltningar före- aJLuir^lr
kommande göromål. Denna uppdelning har sin grund i den omfattande *'' Stockholm,
rörelsen i nämnda tre städer, vilken ansetts icke medgiva, att alla slag
av förekommande tullgöromål där, liksom i övriga stapelstäder, förrättas
av endast en avdelning, tullkammare. I vardera av städerna Stockholm
och Göteborg äro avdelningarna till antalet sex samt benämnas
tullkammare, uppbördskontor, konfiskations- och kassörskontor, packhusinspektion,
nederlagskontor och tullbevakningsinspektion. I Malmö äro
avdelningarna däremot på grund av rörelsens något mindre omfattning
endast fyra, nämligen tullkammare (som handlägger även nederlagsgöromål),
uppbörds- samt konfiskations- och kassörskontor, packhusinspek -

Kungl. Maj.s proposition Nr 330.

tion och tullbevakningsinspektion. Tullkammare ocn packhusinspektion
hava stundom under sig ett slags avdelningskontor. I Stockholm finnas
sålunda under tullkammaren tullkammaravdelningarna vid Stadsgårdshamnen
och vid Blasieholmen samt under packhusinspektionen packhusavdelningarna
vid Stadsgårdshamnen och vid Blasieholmshamnen, tullavdelningen
å Riddarholmen samt tullavdelningarna för postpaket och
för järnvägsgods vid Kungsgatan. I Göteborg åter finnes under tullkammaren
tullavdelningens vid Nya Masthuggskajen tullkammarexpedition
samt under packhusinspektionen packhusavdelningen vid Nya Masthuggskajen
och tullavdelningen för postpaket i huset »Hertzia» vid packhusplatsen.
I Malmö förekommer ej för närvarande något dylikt avdelningskontor.
— Lokaltullförvaltningsavdelningarna i sagda tre städer lyda
omedelbart under generaltullstyrelsen, i Göteborg och Malmö dock med
den modifiering, att en tulldirektör i vissa avseenden utgör högsta tullmyndigheten
på platsen. Till tulldirektör förordnas för en tid av högst fem
år i sänder och med bibehållande av egen tjänst någon bland föreståndarna
för tullförvaltningsavdelningarna därstädes mot ett årligt tilläggsarvode
ej överstigande 1,000 kronor. Föreståndarskapet vid tullförvaltningsavdelningarna
utövas vid tullkamrarna av tullförvaltare och överkontrollör
gemensamt, vid packhusinspektionerna av överinspektör och överkontrollör
gemensamt, vid tullbevakningsinspektionerna av överinspektör
samt vid övriga tullförvaltningsavdelningar av tullförvaltare. De underlydande
avdelningskontoren förestås av förste kontrollörer med undantag
av tullkammaravdelningen vid Blasieholmen, som förestås av en kontrollör,
samt tullavdelningen å Riddarholmen, som förestås av en kammarskrivare.

Denna organisation av tullförvaltningarna i rikets tre största städer
har, såsom jag redan i det föregående i korthet omnämnt, givit tullkommissionen
anledning till erinringar, till viss del stödda på anmärkningar
från näringslivets och tulltjänstemannasammanslutningarnas sida (II: sid.
125 o. f.). Så har kommissionen funnit önskvärt, att bristen på gemensamt
chefskap avhjälptes, att antalet tullförvaltningsavdelningar inskränktes, att
ett antal nya avdelningskontor inrättades, att det dubbla chefskapet vid
vissa avdelningar upphörde samt att i en del fall föreståndarskapet för dylika
kontor anförtroddes åt tjänstemän i något högre ställning än för närvarande.
Av berörda förslag må här närmare redogöras för de fyra förstnämnda.

Vad först beträffar det tilltänkta gemensamma chefskapet, har tullkommissionen
ansett sådant böra åstadkommas genom anställande i envar
av städerna Stockholm, Göteborg och Malmö av en tulldirektör,
som icke borde tillika vara avdelningschef. Tulldirektören borde tillsättas
av Kungl. Maj:t efter förslag av generaltulldirektören och hava en

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

egen expedition, benämnd tulldirektörsexpeditionen. Såsom tulldirektörens
närmaste man skulle anställas en överkontrollör, avsedd att utöva
närmaste chefskap för den vid tulldirektörsexpeditionen anställda
personal och att vid förfall för tulldirektören inträda såsom dennes vikarie.
Tulldirektörsexpeditionen borde bestå av ett kansli och en kassa, avsedda,
kansliet för beredning av ärendena, registrering av ankommande
post, uppsättning av utgående expeditioner och förande av personalregistren
samt kassan för handläggning av de göromål, som nu ankomme
på konfiskations- och kassörskontoret, nämligen upprättande av avlöningslistor,
bestridande av utbetalningar, förande av beklädnadsliggare
och diverse inkomsters journal samt handläggning av ärenden angående
bärgade varor, sjöfynd och konfiskationer. Under tulldirektören skulle
de smärre tullförvaltningarna i respektive Stockholms, Göteborgs och
Malmö tullkammardistrikt lyda (II: sid. 118). — En ledamot av kom missionen

har förklarat sig kunna biträda förslaget om anställande av
en överkontrollör endast under förutsättning, att tulldirektörerna finge
sig vissa distrikt tilldelade.

Såsom skäl för införande av ifrågavarande institution har tullkommissionen
anfört bland annat följande (II: sid. 127 o. f.). En tulldirektör
kunde genom sin dagliga beröring med trafiken på platsen få
noggrann kännedom om alla densamma vidkommande omständigheter
och därigenom utan tidsutdräkt bilda sig ett riktigt omdöme om de
frågor, som underställdes hans avgörande. Till fördel vore, att förhandlingar
med tulldirektören kunde ske muntligt, varigenom det för
allmänheten betungande skriftliga förfarandet bleve väsentligen inskränkt.
För övrigt hade en tulldirektör genom den möjlighet till ingripande på
ett tidigt skede, som stode honom till buds, ofta möjlighet att på ett
enkelt sätt ordna angelägenheter, som eljest lätt kunde leda till en del
mer eller mindre svårartade komplikationer. För tullverket vore det
av synnerlig betydelse att på envar av de ifrågavarande stora tullplatserna
äga någon, som utjämnade de meningsskiljaktigheter, vilka lätt
nog uppkomme mellan olika tullförvaltningsavdelningar; den, som skulle
vara skickad därför, måste emellertid, såsom föreslagits, hava eu fullt
självständig ställning över avdelningarna. Ur synpunkten av personalens
effektiva utnyttjande vore det nödvändigt, att eu högsta chef på platsen
kunde förfoga över arbetsstyrkan och sätta in densamma efter växlande
behov. Det gagn, som tulldirektören endast härmed skulle göra, komme
att tillfullo uppväga statsverkets kostnad för hans avlönande.

Generaltullstyrelsen har i denna fråga förklarat sig i allt huvudsakligt
ense med tullkommissionen (U. II: sid. 109 o. f.). Emellertid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

har styrelsen, med anledning av de omfattande organisationsgöromål,
som måste förekomma vid inrättandet av tulldirektörsexpeditionerna
samt i och för den ifrågasatta inskränkningen i antalet avdelningar vid
tullförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, funnit det synnerligen
önskvärt, att tulldirektörerna finge träda i funktion någon tid,
exempelvis tre månader, innan den nya staten för tullverket trädde i kraft.

Detta tillstyrkande av förslaget, i vad detsamma rörer formen för
tulldirektörsbefattnings tillsättande, har föranlett Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening
att i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift den 9
december 1920 framhålla vikten av att förordet till sådan befattning
avgåves av generaltullstyrelsen in pleno.

Vidkommande härefter den ifrågasatta inskränkningen i tullförvaltningsavdelningarnas
antal har tullkommissionen funnit att tullförvaltningarna
i ifrågavarande städer borde omfatta allenast tre huvudavdelningar,
benämnda tullbevakningsinspektion, packhusinspektion och
kammarkontor. Vid denna omläggning skulle de grupper av ärenden,
som hittills omhänderhafts av de båda förstnämnda avdelningarna, fortfarande
handläggas därstädes, varemot journals- och räkenskapsföringen,
som nu vore fördelad, i Stockholm och Göteborg på fyra och i Malmö
på två avdelningar, lämpligen borde, med undantag för de på konfiskations-
och kassörskontoren ankommande göromålen, vilka borde överflyttas
på tulldirektörsexpeditionerna, sammanföras på en avdelning,
kammarkontoret. Av detta kontor skulle alltså komma att handläggas,
förutom nuvarande tullkammargöromål, även nederlagsärenden och uppbördsärenden,
så att kammarkontoret bleve en avdelning för kamerala
göromål i allmänhet.

Detta förslag har generaltullstyrelsen funnit sig ej böra motsätta
sig, enär någon besparing kunde för statsverket omedelbart inträda såsom
en följd av vad som föreslagits, men betonat att allmänhetens fördelar
av förslagets genomförande måste till följd av lokalsvårigheter
under avsevärd tid framåt bliva väsentligt mindre, än som avsetts. Benämningarna
»packhusinspektion» och »kammarkontor» har styrelsen
emellertid ansett böra utbytas mot de enligt styrelsens mening mera
tydliga beteckningarna »tullbehandlingsinspektion» respektive »tullkontor».

I fråga om nyinrättande av avdelningskontor har tullkommissionen
föreslagit och generaltullstyrelsen tillstyrkt, att i Malmö måtte anordnas
en tullavdelning för postpaket och en tullavdelning vid ångfärjestationen.
Förslaget har haft sin upprinnelse i ett av Skånes handels-, industri-
och sjöfartskammare hos kommissionen gjort yrkande i sådan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

riktning, till stöd varför åberopats dels den avsevärda omfattningen av
postpaket- och ångfärjetrafiken, dels den minskning i tidspillan och omgång
för allmänheten, som genom förslagets genomförande skulle åstadkommas
(II: sid. 145 o. f.).

Yad slutligen beträffar avskaffandet av det dubbla chefskapet, har
en sådan åtgärd anbefallts av tullkommissionen såväl ur synpunkten av
att delat chefskap vore ur organisatorisk synpunkt felaktigt som med
hänsyn till att anordningen vore ägnad att medföra praktiska olägenheter,
i det att ärendenas behandling lätt kunde fördröjas och känslan
av ansvar vid desammas avgörande slappas (II: sid. 224 och 250).

Åven ifrågavarande förslag har biträtts av generaltullstyrelsen
(U. II: sid. 151 och 159).

För egen del kan jag i allt väsentligt tillkännagiva min anslutning
till generaltullstyrelsens uppfattning i förevarande frågor. Till
närmare förklarande av min ståndpunkt i vissa avseenden ber jag få
anföra följande.

Av den redogörelse, jag nyss lämnat, torde framgå, att ett bifall
till tullkommissionens av generaltullstyrelsen biträdda förslag rörande
tulldirektörerna skulle innebära såväl ett upptagande av Stockholm
bland de platser, där sådana befattningshavare finnas, som ock en utvidgning
av tulldirektörernas befogenhet och i samband därmed förbättring
av formen för deras anställning. I förstnämnda avseende har
förslag redan förut varit framlagt, nämligen av 1908 års tullstatskommission,
som ur skilda synpunkter fann anställandet av en tulldirektör
i Stockholm högeligen önskvärt. 1910 års riksdag delade emellertid icke
denna tullstatskommissionens uppfattning utan förmenade, att generaltullstyrelsen
såsom den högsta tullmyndigheten på platsen otvivelaktigt
måste vara närmast och bäst skickad att utöva förmanskapet över avdelningarna
därstädes (skr. nr 7: sid. 28). Härutinnan är jag, som nämnts,
av motsatt mening. Redan den omständigheten, att trafikerande vid
uppstående tvist med någon tullförvaltningsavdelniug i Stockholm måste
stanna i tveksamhet vid avgörandet av, till vilken tjänsteman hos generaltullstyrelsen
han bör vända sig för erhållande av muntligt besked
i den föreliggande frågan, som givetvis kan beröra flera byråers inom
styrelsen verksamhetsområde, måste tala för det om förmälda systemets
utdömande. Härtill kommer att, därest, som oftast lärer ske, hänvändelse
göres till ledamot i styrelsen, den upplysning, som därvid kan
erhållas, måste förutsättas ofta bliva lämnad under särskilda reservationer,
då dels kännedomen om åtskilliga på frågan tilläventyrs inverkande
lokala förhållanden icke gärna alltid kan vara tillräckligt full -

-Oepartemenle chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ständig för omedelbart slitande av den uppkomna tvisten, dels ock
samma tvist kan tänkas sedermera bliva i mera utrett skick föremål
för behandling av styrelsen efter skriftlig framställning från vederbörande,
däri den tillfrågade styrelseledamoten har att deltaga. Valet
mellan detta system, vilket nödgar till avgivande av dylika svävande
besked och ett, som visat sig även i sitt outvecklade skick i regel innebära
möjlighet till lämnande av snabba och omedelbart giltiga upplysningar,
har synts mig icke behöva föranleda tvekan. Slutligen må
uppmärksamheten fästas därå, att för den händelse de högre tjänstemännen
hos styrelsen skulle i den omfattning, trafiken vid tullförvaltningen
i Stockholm numera får anses påkalla, sysselsättas med lämnande
av muntliga förklaringar, råd och upplysningar till härvarande
allmänhet, skriftliga ärenden av kanske vida mera betydelsefull natur
från skilda delar av riket måste bliva över hövan fördröjda. En ökning
av den högre tjänstemannapersonalen hos styrelsen enbart av berörda
anledning torde väl nämligen knappast kunna med framgång ifrågasättas,
särskilt som någon ekonomisk vinst vid jämförelse med kostnaden
för anställande av en tulldirektör tydligen icke vore att därigenom påräkna.

Enligt det nu föreliggande förslaget skulle tulldirektör bliva tillerkänd
verkligt chefskap över samtliga tullförvaltningsavdelningar i vederbörande
stad och tullförvaltningen å andra orter inom tullkammardistriktet,
samtidigt varmed han skulle befrias från hittillsvarande uppdrag
såsom chef för någon tullförvaltningsavdelning. Meddelande av
befogenhet sådan som den åsyftade förefaller mig så mycket mera erforderligt,
därest, såsom ifrågasatts, åtskilliga av generaltullstyrelsen
hittills i första hand avgjorda slag av ärenden framdeles bliva undantagna
styrelsens omedelbara behandling. Att tulldirektör för att
fullt opartiskt och i tillräcklig utsträckning förmå uppfylla tullverkets
och trafikens krav måste helt ställas utom beroende av varje tullförvaltningsavdelning,
synes mig knappast kunna med fog bestridas.

Beträffande förslaget om upphörande av det dubbla chefskapet vid
vissa av tullförvaltningsavdelningarna i ifrågavarande tre städer får jag
erinra om, att ett sådant chefskap tidigare förefunnits vid ett flertal
övriga tullförvaltningar i riket. Ett förslag av 1908 års tullstatskommission
föranledde emellertid ändring i detta förhållande från och med
år 1911. Vid den förberedande behandlingen av berörda förslag synes
dåvarande chefen för finansdepartementet hava väl funnit det förmånligt,
om förändringen kunnat genomföras beträffande tullförvaltningen i
dess helhet men ändock avstyrkt en sådan fullständig omläggning på
grund av den däremot gjorda invändningen, att en enda person icke

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 330.

kunde medhinna ledningen och övervakandet av alla respektive avdelning
åliggande göromål (prop. 1910: nr 60, sid. 76). Denna invändning
kan jag ej finna fullt bärande. Utan tvivel kan biträde med
handledning och kontroll, som sålunda ansetts vara och enligt min uppfattning
även är behövlig, bliva tillfyllest, om också icke den, som
lämnar dylikt biträde, har delaktighet i ansvaret för hela tullförvaltningsavdelningens
skötsel.

Benämningen å den tullförvaltningsavdelning, som av tullkommissionen
betecknats »kammarkontor)) men av generaltullstyrelsen benämnts
»tullkontor», finner jag böra hellre utgöra »tullkameralkontor» såsom
ännu tydligare utmärkande, att därstädes handlägges huvudparten av
de vid tullförvaltningen förekommande kamerala ärenden. Övriga av
generaltullstyrelsen föreslagna benämningar å tullförvaltningsavdelningarna
föranleda ej någon erinran från min sida. I överensstämmelse
härmed kommer jag att i fortsättningen upptaga de olika huvudavdelningarna
vid tullförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö
såsom »tullbevakningsinspektion», »tullbehandlingsinspektion» och »tullkameralkontor».
I

I anslutning till ett uttalande av Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare
(II: sid. 184) om överflyttning till tullbevakningsinspektion
av vissa klareringsgöromål, som nu verkställas å tullkammaren, har tullkommissionen
föreslagit, att debitering, uppbörd och redovisning avskeppsumgälder,
såväl inkommande som utgående, måtte ankomma på tullöevakningsinspektionen
samt att utklarering av fartyg måtte i sin helhet
ske hos nämnda inspektion. Grunden till detta förslag har angivits
vara, att genom en sådan anordning en avsevärd lättnad skulle beredas
trafiken, därigenom att denna då icke skulle vid utklarering av fartyg
behöva hänvända sig till mera än en avdelning, nämligen tullbevakningsinspektionen,
under det att nu fordrades medverkan även av tullkammaren.
— I sammanhang härmed har kommissionen ifrågasatt, att de bestyr,
som härrörde av tullverkets befattning med utfärdande av mätbrev för fartyg,
likaledes måtte överflyttas från tullkammaren till tullbevakningsinspektionen.

Generaltullstyrelsen har funnit de ifrågasatta förändringarna i
stort sett lämpliga (U. II: sid. 134 o. f.).

Denna uppfattning delas även av mig. Förslagen synas kunna
genomföras av generaltullstyrelsen själv.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.)

Tullbevakningsinspek•

Hons göromål.

Departements chefen.

Tullbehandling
s förrättare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Frågan, huruvida och i vilken mån tjänsteman, som verkställer
tullbehandling, därvid bör vara biträdd av annan tjänsteman, är för
närvarande reglerad genom bestämmelser i § 52 av tjänstgöringsreglementet
för tullverket. Dessa innehålla, att vid tullbehandling i tullpackhus
ävensom vid all tullbehandling av manufaktur- och hantverksvaror,
av brännvin och sprit samt av tobak, när dessa varor angivits
till direkt förtullning eller till uppläggning å nederlag, den som verkställer
tullbehandlingen skall såvitt möjligt biträdas av annan tjänsteman.

Tullkommissionen har ansett (II: sid. 191), att nämnda bestämmelser
borde dels i så måtto skärpas, att all tullbehandling i enskild
persons lokal förklarades skola ..ske i två tjänstemäns närvaro, dels i
den mån mildras, att vid tullbehandling av passagerareffekter eu enda
tjänstemans närvaro finge anses tillfyllest. Emellertid skulle enligt kommissionens
mening vederbörande tullförvaltningschef alltid äga att, i fall
då han ansåge skäl därtill föreligga, giva särskild order om, att två tjänstemän
skulle närvara vid tullbehandlingen; och borde tillika gälla, att,
så ofta förrättning verkställts av två tjänstemän, båda skulle underskriva
tullbehandlingsattesten.

Generaltullstyrelsen åter har på anförda skäl (U. II: sid. 138 o. f.)
funnit ytterligare jämkningar i de nuvarande bestämmelserna önskvärda
och angivit sin närmare uppfattning härvidlag vara den, att vid tullbehandlingsförrättning,
som avsåge bestämmande av belöpande tull, förrättningsmannen
skulle biträdas av annan tjänsteman i följande fall, nämligen:

då förrättningen avsåge manufaktur- och hantverksvaror med undantag
för passagerareffekter, för så vitt icke med hänsyn till förrättningens
beskaffenhet och de lokala förhållandena samt omständigheterna
i övrigt tullförvaltningens eller packhusets föreståndare funne en enda
tjänsteman kunna på för statsverket betryggande sätt utöva kontroll
över tullbehandlingen vid flera expeditioner;

vid tullbehandling av brännvin och sprit samt tobak ävensom vid
tullbehandling i enskild persons lokal, i sistnämnda fall dock med de
undantag, som vederbörande tull förvaltnings- eller tullpackhusföreståndare
med hänsyn till förrättningens enklare beskaffenhet eller mindre omfattning
kunde pröva skäligt medgiva; samt

i övriga fall, då tullförvaltnings- eller packhusföreståndare funne
statsverkets säkerhet sådant påfordra.

Mot tullkommissionens förslag, att, då förättningsmannen varit
åtföljd av biträde, även biträdet skulle underskriva attesten — vilket
förslag innebär, att nuvarande inskränkning i ansvarsskyldighet^! för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 75

biträdet ersättes med ansvar för honom beträffande attestens hela innehåll
— har generaltullstyrelsen förklarat sig icke hava något att erinra.

Uppdragande av grundlinjerna för bestämmelserna om deltagande DeparUmentsi
tullbehandlingsförrättning är givetvis förenat med stora vanskligheter, chefenvid
det förhållande att hänsyn måste tagas icke blott till vikten av
att tullbehandlingens riktighet ej till förfång för det allmänna äventyras
utan även till nödvändigheten av att statsverkets utgifter för personal
icke hålles inom vidare gränser än som kan anses oundgängligen
nödigt. Det synes mig emellertid, som om generaltullstyrelsen skulle
genom sitt förslag i ämnet lyckats rätt väl vid sitt försök i detta avseende.
Särskilt tilltalande har enligt mitt förmenande varit det resultat,
vartill styrelsen kommit vid övervägande av behovet av tullbehandlingsbiträde
i packhuslokalerna, nämligen att sådant biträde borde
icke såsom nu vara ovillkorligt utan göras beroende av dels den tullbehandlade
varans art, dels ock på det föreliggande fallet inverkande
särskilda omständigheter. Genom ett dylikt stadgande, som icke skäligen
kan anses förringa tryggheten av en i alla avseenden tillfredsställande''
tullbehandling, undvikes den statsekonomiskt ofördelaktiga anordningen
att nödgas räkna med dubbel uppsättning arbetspersonal i packhusen
för en avsevärd mängd tullbehandlingsexpeditioner, änskönt såväl allmänt
övervakande tjänstemän som i viss mån de trafikerande därstädes utöva
kontroll över tjänsteförrättningarnas behöriga gång. Den åt packhusen
hittills givna särställningen förefaller mig så mycket mindre motiverad,
som tullbehandlingsförrättning utom sådan lokal tydligen lättare undandrager
sig granskning. Den likabehandling i omnämnda hänseende av
gods i och utom packhus, som nu tilltänkts, medför även den förbättring
i rådande förhållanden, att tullbehandlingen av varor, vilkas
beskaffenhet ansetts i allmänhet nödvändiggöra särskild tullbehandlingskontroll
inom packhus, icke skulle kunna undgå sådan kontroll, endast
därför att varorna vid tullbehandlingstillfället befunne sig å öppen kaj.

På det hela taget är jag således ense med generaltullstyrelsen i
föreliggande ämne. Dock förefaller det mig, som om rätten för tullförvaltnings-
eller packhusföreståndare att under vissa förutsättningar
pröva behovet av tullbehandlingsbiträde möjligen skulle kunna utsträckas
till ytterligare tvenne fall. Jag syftar härvid på tullbehandlingarna av
brännvin och sprit samt av tobak. Med den begränsning i införselrätten
för nämnda varuslag och den kontroll, som till följd härav annorledes
än genom tullverket utövas, torde i det övervägande antalet fall risken
för oriktigt förfarande vid tullbehandlingarna av dessa vara särdeles
ringa. Då av en dylik utsträckning i prövningsrätten tydligen skulle

Organisation
av tuUförvaltningen
i Hälsingborg.

Departements chefen.

Uppbörds bestyren.

76 Kungl. Mnj:ts proposition Nr 330.

härflyta inbesparing av arbetskraft för tullverket och stundom jämväl
minskade utgifter för trafikerande, synes anledning föreligga för generaltullstyrelsen
att med den av mig nyss angivna utgångspunkt taga denna
del av frågan under förnyat övervägande vid utarbetande av de blivande
tjänstgöringsbestämmelserna i ämnet.

Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening har vidarefört en föreningen
tillhandakommen framställning från tullförvaltaren i Hälsingborg
om uppdelning av tullkammaren därstädes på olika avdelningar i likhet
med vad skett beträffande tullförvaltningarna i rikets tre största städer
(II: bil. sid. 69). Till stöd härför har tullförvaltaren åberopat göromålens
stora omfattning och vikt. I senare avgivet yttrande har tullkammaren
på platsen understrukit önskvärdheten av den ifrågavarande
organisationsförändringen men likväl uttalat, att tullkammaren icke för
närvarande ville göra hemställan i sådan riktning.

Tullkammarens uppfattning har delats av generaltullstj^relsen, som
dock uttalat, att behovet av uppdelningen antagligen skulle inom en
icke alltför långt avlägsen framtid visa sig ofrånkomligt (U. II: sid. 161).

Vad sålunda förekommit ger mig icke tillräcklig anledning att för
närvarande lämna min medverkan till åvägabringande av den omnämnda
förändringen.

Angående det saft, varpå uppbördsbestyren för närvarande skola
handläggas vid tullkamrarna, upptager § 102 i tjänstgöringsreglementet
för tullverket vissa bestämmelser, tillkomna - på initiativ av 1908 års
tullstatskommission. De innebära i huvudsak, att uppbörd skall verkställas,
vid förvaltning, där föreståndaren är ensam tjänsteman eller där, förutom
föreståndaren, allenast tjänsteman av lägre grad finnes anställd,
av föreståndaren men vid annan förvaltning av därstädes anställd underlydande
tjänsteman av högre grad, som därtill förordnas av generaltullstyrelsen.
Jämlikt § 160 i tjänstgöringsreglementet har uppbördsmannen
att för varje dag redovisa inflytande uppbörd till tullförvaltningens
föreståndare mot kvitto i kassajournalen.

Syftet med dessa bestämmelser lärer hava varit dels att bereda
tullförvaltarna tillfälle att mera allsidigt övervaka göromålen i allmänhet,
än som tillförne varit möjligt, då tullförvaltarna i regel själva mottogo
inflytande medel, dels ock att åstadkomma en effektiv kontroll. Till
vinnande av fullständigare tillämpning härav har tullkommissionen nu
föreslagit (II: sid. 267), dels att till uppbördsman måtte kunna förordnas
jämväl tjänsteman av grupp II, dels att uppbördsmannen ensam skulle

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 77

hava att gå i författning om uppbördens insättande i bank, dels ock att
uppbördsmannen måtte bestrida alla en kassörs funktioner och i sammanhang
därmed benämnas »kassör».

Mot. det första och det Bistå av berörda förslag har generaltullstyrelsen
icke haft något annat att erinra, än att styrelsen ansett sig
icke höra biträda det ifrågasatta genomgående utbytet av benämningen
»uppbördsman» mot benämningen »kassör», enär en dylik titel borde
komma till användning endast i särskilda fall, där uppbördsbestyren
helt krävde sin man. Vad beträffar förslaget, att uppbördsmannen ensam
skulle hava att insätta, uppbördsmedlen i bank, har styrelsen icke funnit
anledning föreligga till en dylik bestämmelse, vilken enligt styrelsens
asikt ej skulle medföra något större mått av kontroll å uppbördsmedlen
(U. II: sid. 170).

sistberörda avseende, har Sveriges allmänna tulltjänstemannafomening
i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift den 9 december 1920 uttalat
en motsatt uppfattning.

Föi min del har. jag icke funnit skäl att biträda tullkommissionens Departement>■
nu förevarande förslag 1 vidare mån, än generaltullstyrelsen kunnat förorda. eÄe/en ,

..1U varJe stapelstad finnes för närvarande av Kungl. Makt fast- Tullkammar■
ställt tullkammare istrikt, inom vilket tullförvaltningen i staden har viss distrikt.
tillsynsplikt i tullhänseende. Dessa distrikt utgöra emellertid i allmänhet
endast strandremsor.

Mot denna begränsning hava flera lokala tullmyndigheter uttalat
sig, under förmenande att tullkammardistrikten borde i stället bestämmas
att omfatta ytdelar av riket (II: sid. 268 o. f.). Därvid har under hänvisning’
till bestämda fall framhållits, att en dylik förändrad indelning
vore erfoiderlig för lösande av frågan, vilken tullmyndighet som i förekommande
fäll skulle ingripa, vare sig det gällde handläggning av
ärenden avseende den ordinarie trafiken, eller beivrandet av förbrytelser
mot tullstadgan. Några myndigheter hava därvid särskilt tagit hänsyn
1 1 lufttrafikens väntade ökning. Ett stort antal tullmyndigheter hava
däremot gjort sig till tolk för den uppfattningen, att hittillsvarande
indelningsgrund förtjänade bibehållas och att tullkammardistriktens bestämmande
till att omfatta ytdelar av riket till och med vore äo-nat att
medföra verkliga olägenheter för trafiken.

„ . Tullkommissionen, som ansett det förenat med synnerligen störa
svårigheter att uppgöra. eu ur alla synpunkter tillfredsställande fördelning
av riket i ytdistrikt och funnit den nuvarande ordningen hittills
icke hava i nämnvärd mån medfört några påvisbara olägenheter, har

Kungl. Maj;ts proposition Nr. 330.

uttalat sig för denna senares bibehållande tills vidare (II: sid. 271), under
medgivande dock att en mera utvecklad lufttrafik möjligen kunde framdeles
påkalla en annan lösning av frågan.

Detta tullkommissionens uttalande bär icke föranlett någon erinran

från generaltullstyrelsen s sida.

Med den förutsättning, att tullkammardistrikten fortfarande bolde
utgöra strandremsor, hava vidare vissa tullmyndigheter gjort framställningar
om vissa förskjutningar i distriktens nuvarande gränser (11.
sid. 271 o. f.). Vid övervägande av dessa har tullkommissionen ansett
sig kunna tillstyrka en del gränsregleringar för Södertälje, Göteborgs,
Karlstads och Skellefteå samt eventuellt Norrköpings tullkammardistrikt.

Generaltullstyrelsen har i huvudsak biträtt kommissionens förslag
i ämnet med vissa förtydligande jämkningar (U. II: sid. 174 o. f.).
Enligt styrelsens mening borde sålunda bestämmas,

att Södertälje tullkammardistrikt skulle inåt Mälaren omfatta stränderna
av Öknebo härad inom Stockholms län och av Selebo härad inom
Södermanlands län samt åt saltsjön begränsas av en rät linje, dragen
från Landsort till Käftudden eller sydligaste spetsen av den söder om

Trosa belägna halvön; . .,

att Nyköpings tullkammardistrikt skulle sträcka sig från Kattudden
eller sydligaste spetsen av halvön söder om rIrosa till gränsen mellan

Södermanlands län och Östergötlands län; . .

att Göteborgs tullkammardistrikt skulle sträcka sig från Löttaan
till och med Nordre älv och Rörö samt inåt landet omfatta stränderna
av Nordre älv och Göta älv samt av Trollhätte kanal,

att Karlstads tullkammardistrikt skulle omfatta de stränder och
hamnar vid Vänern, vilka vore belägna inom Dalsland samt inom Varmland
från gränsen mellan Dalsland och Värmland till gränsen mellan
Väse och Olme härader, ävensom de inom Dalsland och sagda del av
Värmland vid segelbara insjöar, floder och kanaler, vilka stode i iöibindelse
med Vänern, belägna stränder och hamnar;

att Umeå tullkammardistrikt skulle sträcka sig från gränsen mellan
Västernorrlands och Västerbottens län till Bjuröklubb,

att Skellefteå tullkammardistrikt skulle sträcka sig från och med
Bjuröklubb till gränsen mellan Västerbottens och Norrbottens län; samt
att, därest tullkammaren i Mem indroges, Norrköpings tullkammardistrikt
skulle sträcka sig från och med Valdemarsvik eller gränsen
mellan Kalmar och Östergötlands län till gränsen mellan sistnämnda lan
och Södermanlands län.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 3 februari 1921 dagtecknad

Kungl. Majds proposition Nr 330.

skrift har Västra Sveriges gatstensindustriidkareförbund hemställt om
b and annat sådan ändring av gränsen mellan Lysekils och Strömstads
tullkammardistrikt, att Hunnebostrandsdistriktet och hela Bottnafjorden
ble\ e hanforda till ett och samma tnllkammardistrikt.

av t,dibarn^ att d®t fnilvarande systemet för begränsandet

av tullkammaidistnkten kan med fog anses ur flera synpunkter mindre «**»■

redsstallande och darfor mahanda bör omläggas, är det icke möjlio-t
för mig att i närvarande stund taga bestämd ståndpunkt i frågan då
närmare plan for en förändrad indelning icke blivit i samband med de
i amnet avgivna yttrandena framlagd och tiden ej heller medgivit att
sedermera utarbeta sådan, vilken givetvis bort underkastas förberedande
granskning jamval av vederbörande näringssammanslutningar före dess
slutliga provning. Det lärer emellertid få anses önskvärt,'' att en sådan
plan mom narmaste tiden försöksvis kommer till utförande i afl svnnerlmt.
som den alltmer ökade lufttrafiken, över vilken tullverket redan
. sig särskild tillsynsplikt författningsmässigt ålagd, torde göra
vissa mlandsgränser nödiga såväl för tullkamrar, vilka redan äga tullkammardistrikt
som framför allt för sådana, vilka för närvarande äro i
avsaknad darav. hor den händelse dessa mina synpunkter vinna Kungl
Maj ts gillande, amnar jag därför snarast möjligt gå i författning om
åstadkommande av en dylik plan samt införskaffa de ytterligare ut amne*’

.8°“ må, erfordras, sedan det framkastade förslaget
om tullkammardistriktens bestämmande till ytdelar av riket sålunda
tagit fastare form. 1 avvaktan på resultatet härav synes det mig lämpligt,
att de smärre regleringar av vissa nuvarande tullkammardistrikt
som generaltullstyrelsen, enligt vad jag nyss nämnt, tillrått eller eljest
provas oavvisliga, komma till utförande. J

i Memn0Vadsilkn°nmm^8i0nr har MrågaSattf indragning av tullkamrarna dagning»
97fem’ Vadstenai Simrishamn, Marstrand, Lysekil och Piteå (II: sid *“Ww«r.

T vLbil '' E“fle.rtld haF kommissionen, vad angår tullkammaren i
k-k UAii ett ^ekan ej hora rada om, att densamma fortfarande borde
bibehållas, samt beträffande tullkamrarna i Simrishamn och Piteå endast
uttalat sm förväntan, att förslag om dessa tullkamrars förändring till
tullstationer skulle av generaltullstyrelsen framläggas, om rörelsen därstädes
ej snart nog okades. I fråga om tullkamrarna i Mera och Marstrand
har kommissionen däremot med avseende å en av densamma förebragt
utredning om importen och omkostnaderna vid tullkamrarna under
vissa av de senare åren funnit otvetydigt, att ifrågavarande båda tullar
kunde forandras till tullstationer, en förändring, som skulle

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

väsentligen underlättas därigenom, att enligt kommissionens förslag viss
rätt till tullbehandling komme att tilläggas tullstationerna; dock skulle
för förrättande i mera krävande fall av tullbehandling i Mcm ellei Mar
strand packhustjänsteman på tullverkets bekostnad beordras från respektive
Norrköping eller Göteborg. Vidkommande slutligen tullkammaien
i Vadstena har kommissionen förutsatt densammas indragning såsom
o-iven vid bifall till förslaget om nyinrättande av tullkammare i Motala
° En av kommissionens ledamöter har i avgiven reservation förklarat
sio- icke biträda kommissionens förslag om indragning av tullkammaren
i Marstrand, under förmenande att en sådan åtgärd ej skulle medföra
besparing för statsverket men väl föranleda besvarande dröjsmål och

andra olägenheter för trafiken. , . . , •

Vid kommissionens yttrande hava återgivits mot indragningen av
tullkammaren i Marstrand riktade uttalanden av stadsfullmäktige i Marstrand
samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lan (II: sid. 285 o. t.).

Över förslagen till förändring av tullförvaltningarna i Marstrand
och Mera hava vidare dängande tullkamrar lämnats tillfälle att yttra
si o- Därvid har tullkammaren i Marstrand till alla delar instämt i
nyssberörda reservation samt därjämte sökt visa, att förändringen av
dervarande tullförvaltning skulle ur skeppsmätnmgssynpunkt med största
sannolikhet föranleda ökade kostnader för statsverket (U. 11: sid. ISO

0 fl Tullkammaren i Mem däremot har under passande av den yttei st
ringa rörelsen vid denna tullkammare under senare åren och med betonande,
att föga utsikt förefunnes till nämnvärt uppsving i trafiken därstädes,
förklarat, att hinder icke syntes mota mot att förandra tullkammaren
i Mem till tullstation (U. IT. sid. 179 o. f.).

Emellertid hava i en till generaltullstyrelsen stalld, den 15 november
1919 dagtecknad skrivelse stadsfullmäktige i Söderköping gjort .framställning,
i syfte att tullkammaren i Mem matte bibeliallas i varje fa
under några år i avvaktan på de erfarenheter angående trafikens omfattning,
som under de närmaste åren kunde vinnas; och har till ■ .
härför i huvudsak anförts, att, ehuruväl trafiken vid tullkammaren i
Mem under de senare åren varit i avtagande, vilket emellertid berott pa
temporärt stillastående i företagsverksamheten under krigstiden, det dock
med all säkerhet vore att räkna med, att en livlig industriverksamhet

1 Söderköping skulle uppkomma, sedan staden numera reserverat tomter
för industriändamål, samt att indragningen av tullkammare» i Mem
skulle i stället för besparing medföra ökade kostnader for statsveike

''U'' Geimraltull sty r el sen, som ej haft något att anföra mot tullkommi -

Kungi. Maj:ts proposition Nr 330.

sionens uttalanden i fråga om tullkamrarna i Lysekil, Simrishamn och Piteå,
har beträffande tullkammaren i Mem på det sätt biträtt kommissionens
förslag, att styrelsen hemställt, att därest staden Söderköpings rätt ansåges
icke därför lägga hinder, stadens stapelstadsrätt måtte förklaras
vilande tills vidare och stadens nuvarande tullkammare i Mem förändras
till tullstation lydande under tullkammaren i Norrköping. Därvid har
styrelsen hänvisat till och vidare utvecklat tullkammarens i Mem uttalande
i frågan (U. II: sid. 181 o. f.). — Vidkommande tullkammaren i Mar strand

har generaltullstyrelsen däremot avstyrkt tullkommissionens förslag
om dess förändring. Till stöd härför har styrelsen åberopat (U. II:
sid. 183 o. f.) dels enahanda skäl, som av tullkammaren och reservationsvis
inom kommissionen framlagts i ämnet, dels att efter en indragning
av tullkammaren högst sannolikt skulle uppstå svårighet att finna
kompetent person för skeppsmätarbefattning på platsen, varigenom olägenheter
för sjöfarten säkerligen icke kunde undvikas, dels att den staden
Marstrand genom Kungl. Maj:ts resolution den 13 mars 1914 beviljade
provianteringsfrilagersrätt komme att likaledes till förfång för sjöfarten
i och med indragningen förfalla, dels ock slutligen att handhavandet
av åklagarskapet i tullmål vid rådstuvurätten i nämnda stad bleve genom
samma indragning ordnat på ett mindre fördelaktigt sätt än för närvarande.
— Beträffande till sist tullkammaren i Vadstena har generaltullstyrelsen,
under erinran att stadens stapelstads- samt nederlags- och
transitupplagsrätt upphörde med utgången av år 1920 och att dylik rätt
därefter i stället tillagts Motala för tio år, funnit något yttrande över
förslaget om indragning av ifrågavarande tullkammare icke vara påkallat.

Mot generaltullstyrelsens nyss berörda förslag om indragning av
tullkammaren i Mem hava stadsfullmäktige i Söderköping i en till Kungl.
Maj:t ställd skrivelse av den 15 september 1920 avgivit sin protest,
under framhållande att staden därigenom skulle berövas sina sedan århundraden
tillbaka erhållna stapelstadsrättigheter, vilka år 1727 blivit
av Kungl. Maj:t förnyade. I skrivelsen hava stadsfullmäktige tillika
anfört följande:

»Det förslag till indragning av tullkammaren i Mem, som förordas av kung],
generaltullstyrelsen, torde huvudsakligen stödja sig på den under kristiden uppstådda
minskning i trafiken vid Mem samt omfattningen av göromålen vid tullkammaren
därstädes.

Det synes emellertid som om kungl. generaltullstyrelsen i sitt tillstyrkande
av denna för staden så menliga åtgärd icke förutsett att efter kristidens utgång ett
uppsving av trafiken vid Mem kunde komma till stånd. Innevarande års seglation
överträffar nämligen varje förväntan, i det att sammanlagda antalet in- och utklarerade
fartyg uppgår till i det närmaste 200 stycken, därmed mångdubbelt överJBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330). 11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

.stigande varje föregående år. Till följd av en del specialbefraktningar, huvudsakligen
för tändsticksindustrien avsedda råvaror, torde med bestämdhet kunna göras
gällande, att fartygsantalet även för följande år kommer att ytterligare att ökas.

Enligt erhållen uppgift har vidare antalet skeppsmätningar under innevarande
år uppgått till icke mindre än ett sextiotal eller ungefär dubbelt så många fartyg,
som under motsvarande tid blivit uppmätta i Norrköping, under vilken stads tullkammare
detta distrikt, enligt förslaget, skulle sortera.

Stadsfullmäktige äro av den bestämda uppfattning, att tullkammarens vid
Mem sortering under Norrköping kommer att i många hänseenden verka menligt
på trafiken i Söderköpings distrikt. Vid de ofta påkommande skeppsmätningarna
skulle exempelvis skeppsmätare från Norrköping tillkallas, vilket skulle avsevärt
fördröja fartygen, intill dess alla fartygshandlingar blivit slutgiltigt utfärdade i
Norrköping. Missförhållandena vid en sådan förändring ökas även därigenom, att
en av stadens affärsmän planerad provianteringsfrilagersrörelse icke kan komma till
stånd, därest icke stadens stapelsrätt blir bestående.

Då såväl in- som utrikestrafiken samt skeppsmätningarna vid Mem numera
äro avsevärt större än före kristiden, förutsätta stadsfullmäktige att den mångfald
göromål, som härigenom uppstå, kräva av föreståndaren de omfattande kunskaper,
som man förnämligast tiar att söka bland mera kvalificerade tjänstemän.

Stadsfullmäktige för sin del hålla slutligen före att det är ytterst olämpligt,
att Sveriges viktigaste trafikled — Göta kanal — vid sin ändpunkt berövas sin
tullkammare, då det numera visat sig, att trafiken betydligt ökats samt otvivelaktigt
komme att få ett storartat uppsving genom avsevärd utlandstrafik, därest
ifrågasatt förslag om nuvarande Göta kanals utvidgning för större fartyg vinner
Eders Kung], Majrts bifall. Mot åtnjutande av tolagsmedel har staden på sin tid
vid Mem låtit uppföra och underhåller för förtullning avsedda byggnader, vilka
genom den föreslagna åtgärden för staden bliva så gott som värdelösa.

Slutligen hava stadsfullmäktige i Marstrand i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 15 december 1920 framhållit en del skäl, som enligt deras
mening talade för bibehållande av tullkammaren därstädes. Sålunda
hava stadsfullmäktige, efter betonande dels att genom den av tullkommissionen
beträffande Marstrand föreslagna förändringen otvivelaktigt
skulle leda till att tullärendena därefter ej kunde komma att behandlas
vare sig säkert, snabbt eller billigt, något som vid all tullbehandling
syntes vara ett berättigat önskemål, dels ock att någon besparing för
statsverket icke syntes uppstå genom förändringen på grund av storleken
å kostnaderna för resor vid tullbehandlingar och skeppsmätningar,
utlåtit sig som följer:

»Stor olägenhet skulle för Bohusläns fiskeflotta uppstå, om särskild tjänsteman
skulle behöva avvaktas från Göteborg för att t. ex. en fiskebåt härstädes
undergått en mindre förändring, som medför skyldighet att därefter ommäta båten.

Då nu genom privat företagsamhet ett bolag startats med ändamål att i
Marstrand åt fiskare försälja skeppsproviant, som här skulle tillhandahållas från
frilager, skulle det vara ett egendomligt förhållande om detta under många år
framhållna önskemål genom statens åtgärder skulle omöjliggöras eller försvåras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Då Marstrand på sista tiden tyckes stå under en glädjande utveckling såsom
avsättningsort för västkustens fiske, och betydande industriföretag inom denna gren
härstädes påbörjat nybyggnader för att bättre kunna bedriva sin rörelse, så vore
det på det högsta beklagligt, om minskade möjligheter för en sådan utveckling nu
skulle uppstå genom tullkammarens indragning.»

Stadsfullmäktige hava dessutom fäst uppmärksamheten å de inom
tullkommissionen reservationsvis uttalade skäl för bibehållande av nuvarande
anordning med tullkammare i Marstrand samt hänvisat till vissa
vid stadsfullmäktiges skrivelse närlagda särskilda yttranden i ämnet
från tullförvaltaren i Marstrand, exportören Alex. Qvirist, Göteborg,
samt byrådirektören å lantbruksstyrelsens tiskeribyrå fil. doktorn K. A.
Andersson. För dessa yttranden må här lämnas följande redogörelse.

Tullförvaltaren i Marstrand har meddelat, att under tiden den 1
januari—den 31 oktober 1920 på platsen verkställts 232 särskilda tullbehandlingar,
därvid varor attesterats under 158 olika tulltaxerubriker,
samt utförts 45 skeppsmätningar.

Exportören Qvirist åter bär — med upplysande att han vore
verkställande direktör dels för provianteringsaktiebolaget Alex. Qvirist,
vilket stiftats med ändamål att i Marstrand lagra och försälja skeppsproviant
och förnödenheter av alla slag speciellt för Bohusläns fiskebåtar,
dels ock för trawlaktiebolaget Alex. Qvirist, vilket ägde fyra
ångare och ett större motorfartyg, avsedda att ombesörja såväl till
någon del importen för frilagret som ock införsel av kol, salt och
olika slags fiskredskap — genom en tämligen ingående redogörelse velat
påvisa, att en till åtskilliga fiskebåtars bekvämlighet vidtagen och ur
jämväl nationalekonomisk synpunkt fördelaktig anordning, som kunde
träda i verksamhet redan instundande sommar, bleve genom indragningav
tullkammaren i Marstrand omöjliggjord samt att därigenom icke
blott nyssnämnda bolag utan även han själv komme att lida betydande
förluster.

Byrådirektören Andersson slutligen har behandlat frågan med
uteslutande hänsyn till fiskerinäringens intressen och därvid anfört
följande:

»Marstrand har sedan gammalt varit en centralpunkt för det bohuslänska
fisket. Särskilt är detta fallet ifråga om sillfisket. Varje vinter är nämligen Marstrand
alltjämt under vissa tider en medelpunkt för sillfiskeflottan och silltillförseln.
Så infördes dit under fiskesäsongerna 1917—1918 och 1918—1919 enligt de officiella
veckorapporterna respektive 56,562 och 71,372 hektoliter färsk sill.

Under normala år (d. v. s. före världskrigets utbrott) utskeppades också till
Tyskland, Danmark och England stora kvantiteter färsk sill från Marstrand, för
vilken exports obehindrade fortgång tillvaron av tullkammare i Marstrand torde få
anses vara en av förutsättningarna.

Departements chefen.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 330.

Marstrand bär också alltid varit en av huvudorterna för sillsaltning i Göteborgs
och Bohus län och för export av salt sill. Under sillfiskesäsongen 1917 —
1918 saltades där sålunda enligt nämnda rapporter 47,306 hektoliter sill och under
säsongen 1918—1919 28,988 hektoliter.

För denna saltning importeras betydande kvantiteter salt. För saltning
av sill liksom ock för saltning av makrill in. m. åtgår en stor mängd tunnor. För
fabrikation av tunnor har nu av herr A. Qvirist anlagts en fabrik. Härför kommer
också såsom vanligt helt säkert tunnstav m. in. att importeras.

För hela denna nu nämnda rörelse, som är av största betydelse för hela
bohuslänska fisket, torde det vara av synnerlig vikt, att det i Marstrand finnes
en tullkammare.

Vidare tillkommer ännu en omständighet, som ytterligare är ägnad att öka
behovet av en tullkammare i Marstrand. Sedan möjlighet beretts för Marstrand
att vara en plats med provianteringsfrilager, har ett bolag bildats för att i Marstrand
lagra och tillhandahålla skeppsproviant och andra förnödenheter särskilt till
de bohuslänska fiskarena. För storsjöfiskarena, som göra långa resor, torde detta
provianteringsfrilager bliva av stor betydelse. Tidigare ha nämligen dessa fiskare
i mycket stor utsträckning brukat förse sig med proviant m. m. i norska hamnstäder.
Då Marstrand ligger helt nära ett flertal stora fiskelägen, torde det för
skärgården bliva synnerligen betydelsefullt, att Marstrand kan erbjuda fiskarena
möjlighet till utrustning på lika goda villkor som norska hamnar. Helt visst skulle
denna nyplanerade verksamhet i Marstrand få arbeta med betydande svårigheter, om
tullkammaren därstädes indroges.

Under de senare åren ha vidare förhoppningar uppstått om, att Marstrand
skall få järnvägsförbindelse, vilken förbindelse till stor del torde motiveras med den
betydelse, den beräknas få för fiskerinäringen. Med en dylik förbindelse skulle
Marstrand säkerligen komma att utveckla sig ännu mera till en centralpunkt för
länets fiskerirörelse. Under dessa förhållanden torde det också vara synnerligen
olämpligt att nu indraga tullkammaren i Marstrand.»

Sin uppfattning- i ämnet har byrådirektören Andersson sammanfattat
sålunda, att lian funnit det vara av stor betydelse för utvecklingen
av fiskerinäringen i Göteborgs och Bohus län, att eu tullkammare
alltjämt komme att finnas i Marstrand samt att han därför ville avstyrka
förslaget om dess indragning.

Enär, såsom generaltullstyrelsen berört, staden Vadstena blivit enligt
kungörelse den 28 september 1916 (nr 427) beviljad stapelstads- samt
nederlags- och transitupplagsrätt endast till utgången av år 1920 samt
staden Motala i dess ställe enligt kungörelse den 6 december 1918 (nr
1060) tillagts dylik rätt under 10 år, räknat från och med den 1 januari
1921, då tullkammare trädde i verksamhet på platsen, lärer något
yttrande av mig beträffande kommissionens förslag om indragning av
tullkammaren i Vadstena icke vara påkallat.

Beträffande frågorna om eventuell indragning av tullkamrarna i
Lysekil, Simrishamn, Piteå, Marstrand och Mena finner jag däremot an -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 830.

ledning göra en del uttalanden. Då dessa komma att anknyta sig till
omfattningen och beskaffenheten av det arbete, som förrättas vid respektive
tullkamrar, ber jag till en början få framlägga en genom min
försorg uppställd tabell, utvisande en jämförelse mellan tullkamrarnas
huvudsakliga göromål under år 1912 och tiden den 1 juli 1919—den
30 juni 1920:

					Poäng
Göromål	Lysekil	Simrishamn	Piteå	Marstrand	Mem
1912	''/t 1919 -s% 1920	1912	V 7 1919 -3°/b 1920	1912	>/7 1919 3% 1920	1912	lh 1919 —so/« 1920	1912	lh 1919 -"/« 1920
Uppbörd .....................	3.03	3.15	0.7 0	0.84	0.77	2.11	0.70	0.21	0.48	0.43
Nederlagsrörelse .........	1.08	O.io	0.17	0.0 2	0.33	0.19	0.15	—	1.05	—
Transitrörelse ...........	0.21	0.40	0.2 5	0.2 2	—	0.16	0.05,	0.0 4	0.04	— 1
Utrikes fraktfart1 .........	35.43	14.0 4	2.9»	1.20	1.57	1.29	3.93	1.94	0.4 4	0.86
Inrikes fraktfart 2 .........	4.4 2	3.21	0.58	O.so	0.22	1.13	2.33	2.2 4	0.58	2.82
Sjöfynd och konfiskatio-ner m. m.1 ...............	0.2 6	1.98	0.0 5	0.08	_	0.0 2	0.14	0.12	_
Direkt förtullning m. m.	3.95	4.63	5.26	4.2 7	0.83	1.75	1.32	1.54	0.55	0.15
Personal ''.....................	0.8 4	0.35	0.18	0.18	0.08	0.0 8	0.16	0.16	0.12	0.11
Underlydande förvalt-ningar 1.....................	O.oi	0.01	__	_	_	_		_	0.0 2	0.0 2
Summa	49.58	27.87 1	10.18	_ 1 7.11	3.80	6.73	8.78	6.25	3.28	4.3 9

1 1 poäng — 100.

5 1 poäng — 1000.

Med avseende å upprättandet av denna tabell anser jag mig böra
lämna följande upplysningar. Samtliga däri förekommande poängtal
hava beräknats på enahanda sätt, som skett i de motsvarande poängtabeller,
vilka dels på sin tid vidfogats 1908 års tullstatskommissions
betänkande, dels ock återfinnas såsom bilaga B till 1914 års statsverksproposition,
sjunde huvudtiteln, i vad densamma rörer reglering av tullverkets
utgiftsstater för år 1915. Ur den till nämnda bilaga B hörande
tablå C (sid. 361) hava de i nu förevarande tabell intagna siffror för år
1912 hämtats; övriga uppgifter i tabellen stödja sig på utredningar,
verkställda å generaltullstyrelsens revisionsbyrås statistiska avdelning.
— För klargörande av poängtalens verkliga värde må meddelas, att den
stad i riket utom Stockholm, Göteborg och Malmö, som år 1912 stod
högst på poängskalan, då uppnådde ett poängtal av 263.5 1, medan den,
som befann sig lägst, hade ett poängtal av 2.51.

Kungl. Maj:t$ proposition Nr 330.

Föreliggande tabell ger, så vitt jag kan finna, ett gott stöd åt
tullkommissionens av generaltullstyrelsen ej motsagda uppfattning, att
tullkammaren i Lysekil utan tvekan bör bibehållas. Vad angår tullkamrarna
i Simrishamn och Piteå, utvisar den enligt mitt förmenande
ett resultat, vilket ännu väl kan motivera deras fortbestånd; särskilt
synes detta vara förhållandet med tullkammaren i Piteå, vars från år
1912 samtidigt ej oväsentligt ökade poängsiffror för bestyr med uppbörd
och direkt förtullning tyda på en stegrad, i smärre poster verkställd
varuimport. Ett särskilt aktgivande på rörelsens omfattning vid de
nämnda båda tullkamrarna under de närmaste åren i det syfte, som
tullkommissionen avsett, finner jag emellertid icke ur vägen. Enahanda
uppmärksamhet lärer ock böra ägnas åt den på poängskalan närstående
tullkammaren i Marstrand, vars förändring jag, i likhet med generaltullstyrelsen,
ansett för närvarande icke böra tillstyrkas med avseende å
de väsentliga olägenheter, som, enligt vad visat blivit, skulle tillskyndas
särskilt sjöfarten, för den händelse en dylik åtgärd vidtoges. Ytterligare''
skäl för mig att förorda uppskov med avgörandet av frågan om tullkammarens
i Marstrand vara eller icke vara är, att tullkammaren har
att, såvitt jämväl tabellen utvisar, tämligen jämnt om än icke i alltför
stor skala tillgodose trafiken inom så gott som samtliga de huvudområden,
över vilka en tullkammares verksamhet sträcker sig. Beträffande
slutligen tullkammaren i Mem delar jag däremot tullkommissionens av
generaltullstyrelsen och tullkammaren i orten biträdda uppfattning, att
densamma borde kunna utan olägenhet ersättas med eu tullstation.
Ehuruväl jag anser de omständigheter, som sagda kommission och
myndigheter angivit såsom bestämmande för sin ståndpunkt i saken,
i och för sig vara av avgörande betydelse, vill jag emellertid i anledning
av Söderköpings stadsfullmäktiges sedermera gjorda, förut återgivna
framställning av den 15 september 1920 här göra en del ytterligare
erinringar.

I berörda framställning har till stöd för behovet av tullkammarens
i Mem bibehållande till en början anförts, att ett uppsving i trafiken
på nämnda plats vore att förvänta, i det att sammanlagda antalet inoch
utklarerade fartyg redan under 1920 års seglation ökats ända
till 200, därmed mångdubbelt överstigande varje föregående år. Den
sålunda framhållna ökningen hänför sig, att döma av den av mig fram-,
lagda poängtabellen, i vad den avser året intill den 1 juli 1920, förnämligast
till inrikestrafiken, och det expeditionsarbete, som för tullverkets
del av denna härflutit, kan, såvitt primäruppgifterna till tabellen
utvisa, sägas hava utgjort uteslutande utfärdande eller påtecknande av

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

årspass. Detta arbete, som fortfarande skulle i lika utsträckning
få utföras vid Hem, även sedan ortens tullförvaltning neddyttats till
tullstation, torde kunna på ett för trafiken lika nöjaktigt sätt utföras
av en dylik mindre förvaltning. Vad den utrikes fraktfarten rörer, bär
enligt tabellen densamma sedan år 1912 ökats med 42 fartyg, därav
33 inkommande och 9 utgående. Att de tullbehandlingsbestyr, som
härav förorsakats, ej varit av nämnvärd omfattning, bestyrkes i tabellen
av de låga poängsiffrorna för direkta förtullningen m. m. ävensom för
uppbörden, i vars poängtal naturligen till väsentlig del ingå talen för
fartygsumgälderna till kronan. Till belysande av förhållandet mellan
tull- och fartygsavgiftsuppbörden vid tullkammaren i Mem kan jag
meddela, att enligt officiella uppgifter för tiden den 1 januari — den
31 december 1920 den debiterade uppbörden av tull därstädes utgjort
283 kronor 60 öre, medan motsvarande uppbörd av fartygsumgälder
belöpt sig till 8,080 kronor 5 öre, därav 6,020 kronor 93 öre fyroch
båkavgifter samt 2,059 kronor 12 öre lastpenningar. Uppbördssiffran
för tull, vilken avser endast 16 varuposter, synes mig för övrigt
ej mindre bestyrka det antagande, att antalet fall, då tjänsteman skulle
behöva på tullverkets bekostnad eftersändas från Norrköping för förrättande
av tullbehandling, icke gärna kan bliva betydande, än även giva
stöd åt den förväntan, att de näringsidkare, som hittills anordnat sin import
över Mem, icke skola kännbart beröras av därvarande tullkammares
förändring till tullstation, där, även om det av mig i annat sammanhang
understödda förslaget om utsträckt tullbehandlingsbefogenhet för
sådan tullförvaltning ej skulle vinna beaktande, redan enligt § 14 tullstadgan
lossning och tullbehandling av helt tullfria laster tillåtas. Beträffande
vidare vad stadsfullmäktige andragit om uppstående olägenheter
med hänsyn till skeppsmätningen, lärer häråt ej kunna tillmätas någon
större vikt i betraktande av de goda förbindelser med grannstaden
Norrköping, som Mem måste anses äga, samt av den begränsning i
skeppsbygger i verksamheten, som sannolikt måste någon tid framåt göra sig
gällande. Det av stadsfullmäktige framlagda ytterligare skäl för tullkammarens
fortvaro, att en av Söderköpings stads affärsmän planerad
provianteringsfrilagersrörelse icke kunde komma till stånd, om den
ifrågasatta förändringen, varmed följde stapelstadsrättens vilande, vidtoges,
synes mig än mindre förtjänt av beaktande, då det varken styrkts,
att någon sådan åtgärd för denna plans förverkligande redan vidtagits,
som föranlett ekonomisk uppoffring för bemälda affärsmän, eller ens
gjorts sannolikt, att behovet av dylikt lager på platsen vore så allmänt,
att en framställning till Kungl. Maj:t om rätt för staden Söderköping

Omorganisation
av vissa
smärre tullförvaltningar.

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

att erhålla provianteringsfrilagersrätt kunde skäligen anses hava utsikt
att bliva bifallen. Gentemot stadsfullmäktiges påvisande, att staden mot
åtnjutande av tolagsersättning låtit på sin tid vid Mem uppföra och
underhålla för förtullning avsedda byggnader, vilka genom tullkammarens
utbytande bleve för staden så gott som värdelösa, tillåter jag mig
slutligen, utan att närmare vilja försöka pröva riktigheten av berörda
taxering, allenast fästa uppmärksamheten därå, att enligt uppgift, som
av generaltullstyrelsen lämnats i dess utlåtande över 1914 års tullkommissions
förslag i ämnet, staden åtminstone icke tillhandahåller tullverket
de lokaler, i vilka tullkammaren är inrymd, och att staden följaktligen
synes hava av statsverket gynnats med befrielse från en icke oväsentlig
del av den byggnads- och underhållsskyldighet, som av ålder ansetts
åligga stad, vilken åtnjuter förmånen av tolagsersättning.

Min ställning till de nu förevarande frågorna med undantag av
frågan om den numera redan indragna tullkammaren i Vadstena kan
sammanfattas sålunda, att jag anser,

att tullkamrarna i Lysekil, Simrishamn, Piteå och Marstrand böra
bibehållas, de tre sistnämnda dock endast så länge rörelsen vid desamma
icke i en närmare framtid visar stillastående eller tillbakagång; samt

att tullkammaren i Mem bör förändras till tullstation, lydande
under tullkammaren i Norrköping, i samband varmed Söderköpings
stapelstadsrätt bör förklaras vilande tills vidare, en åtgärd, vilken icke lärer
kunna anses träda den rätt, staden Söderköping lagligen kan äga, på
något sätt för nära.

Den yttre skillnaden mellan tullinspektioner, tullstationer och tullexpeditioner
är för närvarande den, att de förstnämnda förestås av tjänstemän
av högre grad, tullstationerna av tjänstemän av lägre grad och
tullexpeditionerna av personer utom tullverket. Till grund för en tullförvaltnings
hänförande till den ena eller den andra av ifrågavarande tre
klasser är lagd en uppskattning av arten och omfattningen av därstädes
förekommande trafik.

Sveriges tullmannaförening har nu påyrkat, att alla tullinspektioner
måtte förestås av tjänstemän av lägre grad, något varemot Sveriges
allmänna tulltjänstemannaförening emellertid uttalat sin gensaga.

Ytterligare har i anslutning till den av mig förut omnämnda frågan
om utvidgad befogenhet för de smärre tullförvaltningarna vid rikets
kust tullkommissionen föreslagit (II: sid. 294 o. f.), dels i överensstämmelse
med tullmannaföreningens nyssnämnda yrkande att samtliga tull -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

inspektioner måtte förvandlas till tullstationer och förestås av tjänstemän
av grupp II, dels ock att tullstationerna måtte såsom för närvarande är
fallet uppdelas i två klasser. Till stöd härför har anförts bland annat,
att tjänstemännens av grupp II allmänna utbildning bleve enligt kommissionens
förslag väsentligen förbättrad och att befattningarna såsom
föreståndare för särskilt de större av nämnda förvaltningar komme att
efter den ifrågasatta omläggningen besättas med verkligt dugande tjänstemän,
enär en utnämning till dessa bleve till skillnad mot nu, då
högre tjänstemannakompetens krävdes, en särskilt eftersträvad befordran.

Mot tullkommissionens förslag om tullinspektionernas förändring
till tullstationer under föreståndarskap av tjänstemän av grupp II hava
från flera håll erinringar blivit gjorda (U. II: sid. 188 o. f.), därvid
påvisats förutom behovet av vidsträcktare kompetens för ett dylikt
föreståndarskap, än den kommissionen förutsatt, jämväl det förhållandet,
att endast en mycket obetydlig besparing skulle genom förändringen
beredas statsverket.

Generaltullstyrelsen har emellertid funnit övervägande skäl tala
för tillstyrkande av den av tullkommissionen åsyftade omläggningen och
därför tillrått densamma. Därvid har styrelsen dock förutsatt, att visserligen
som regel skulle gälla, att, därest vederbörligen kvalificerad
tjänsteman av grupp II funnes tillgänglig bland sökande till tjänst såsom
föreståndare för tullstation, sådan tjänsteman företrädesvis borde
ifrågakomma men att hinder icke skulle föreligga för styrelsen att i
motsatt fall till tjänsten konstituera tjänsteman av grupp I. Vidare har
styrelsen ansett, att vid tullinspektionernas förändring till tullstationer
de nuvarande ordinarie tullinspektörerna borde, till undvikande av deras
överförande på indragningsstat, beredas tillfälle att, om de så önskade,
kvarstå såsom föreståndare för respektive tullstationer, dock i den tjänsteställning,
vari sådan föreståndare enligt tullverkets nya stat komme
att uppföras.

Lika med generaltullstyrelsen anser jag, att ifrågavarande två slag
av tullplatser, tullinspektioner och tullstationer, kunna utan olägenhet
sammanslås till en enda, i två klasser uppdelad grupp, benämnd tullstationer,
och att föreståndarskapet för dessa bör kunna anförtros åt
tjänstemän av grupp II. Jag håller nämligen före, att bland mängden
av dylika tjänstemän skola kunna utan alltför stor svårighet utväljas
tillräckligt kvalificerade personer för det förhållandevis ringa antalet
befattningar såsom föreståndare för sådana tullstationer, vilka förut varit
tullinspektioner och vilkas uppehållande lärer förutsätta en ganska omfattande
författningskännedom jämte förmåga att i tjänsten snabbt och
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 12

Departements chefen.

Antalet
mindre tullförvaltningar.

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

självständigt handlägga uppkommande ärenden på ett tillfredsställande
sätt. Emellertid kan icke heller jag finna lämpligt, att de ifrågakomna
befattningarna skola med uteslutande av tjänstemännen av grupp I
ovillkorligen förbehållas tjänstemännen av grupp II, enär det förefaller
mig principiellt oriktigt att utestänga någon från en tjänst endast på
den grund, att han äger en kompetens, som berättigar honom till erhållande
av högre sådan. Likväl synes det mig önskligt med avseende
å de relativt små befordringsmöjligheterna för den sistnämnda gruppens
tjänstemän och för att så mycket som möjligt undvika användande av
överkvalificerad arbetskraft, att dessa senare i regel få företräde vid
besättande av meranämnda befattningar, i den mån de kunna anses
vederbörligen kvalificerade. Beträffande den tjänsteställning, vilken sådana
tjänstemän, som vid förändringens genomförande äro föreståndare
för tullinspektioner, böra under den nya organisationen intaga, kommer
jag att i annat sammanhang yttra mig.

Tullkommissionen har till behandling förehaft frågor om inrättande
av nya tullstationer och tullexpeditioner samt om indragning eller förflyttning
av förut befintliga smärre tullförvaltningar (I: sid. 87 o. f.,
92; II: sid. 297 o. f.). Såsom tmderlag för sitt ställningstagande till
dessa frågor har kommissionen enligt uppgift haft dels en på dess föranstaltande
upprättad tabell, innefattande en jämförelse mellan de smärre
tullförvaltningarnas i riket huvudsakliga göromål under år 1913, uttryckta
i poäng, dels upplysningar som av vissa kommissionens ledamöter
inhämtats på ort och ställe, dels ock slutligen en del från myndigheter
inkomna framställningar i ämnet (II: sid. 298 o. f.).

Över de förslag, som kommissionen framlagt på grundvalen av
detta material, hava yttranden avgivits av generaltullstyrelsen (U. I A:
sid. 121 o. f.; U. II: sid. 195 o. f.), som därvid — stundom efter utförlig
motivering — i en del fall biträtt i andra åter avstyrkt, vad som sålunda
föreslagits. Sålunda har styrelsen hemställt, att följande kommissionens
förslag måtte bifallas, nämligen:

om förändring av tullinspektionerna i Dalarö, Sandhamn, Furusund,
Bergkvara och Höganäs till tullstationer av klass 1;

om uppförande i klass 1 av tullstationerna i Mem, Kylley, Slite,
Smögen, Saltbacken, Ljusne och Nederkalix;

om uppförande i klass 2 av tullstationerna i Öregrund, Valdemarsvik,
Barösund, Mönsterås, Kappelshamn, Fårösund, Katthammarsvik,
Ljugarn, Rone, Burgsvik, Klinte och Sikeå;

om inrättande i Degerhamn av en tullstation av klass 2;

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

om förflyttning, när så lämpligen kan ske, av tullstationen i
Grisslehamn till Herräng;

om bibehållande av tullexpeditionerna i Vaxholm, Norrtälje, östhammar,
Borgholm, Mörbylånga och Kungälv;

om indragning av tullstationerna i Huvudskär och HälsingborgRåå,
tullexpeditionen i Kungsbacka, och tullinspektionen i Storkåge;

om bibehållande av tullstationerna i Lomma och Klagstorp såsom
enskilda tullstationer; samt

om rätt för generaltullstyrelsen att inrätta tillfälliga tullstationer
och förordna om deras hänförande till endera av två klasser.

Å andra sidan har generaltullstyrelsen gjort hemställan om, att
följande förslag icke måtte föranleda åtgärd, nämligen:

om indragning av tullstationerna i Hävringe och Arko och inrättande
av en ny tullstation i Lövvik;

om indragning av tullstationen Malmö-Limhamn;
om förändring av tullstationerna i Timmernabben och Figeholm
till tullexpeditioner;

om förändring av de enskilda tullstationerna i Alabodarna, Kyrkbacken,
Mölle och Viken, vilka förestås av kustbevakningstjänstemän,
till tullexpeditioner, bekostade av enskilda och under föreståndarskap
av personer utom tullverket, dock borde, i den mån kustbevakningstjänstemän
ej vidare bleve tillgängliga såsom föreståndare för dessa,
därtill avses tjänstemän vid lokalförvaltningen; samt

om viss förändring beträffande föreståndarskapet för den enskilda
tullstationen i Lomma samt tullexpeditionerna i Båstad, Torekov och Skanör.
I dessa frågor har generaltullstyrelsen vidare ansett,
att i stället för ett antal tullexpeditioner, som tullkommissionen
funnit höra tillkomma i samband med avskaffande av en vissa kustbevakningsposteringar
i Bohuslän tilldelad s. k. invisitationsrätt, tullstationer
av klass 2 borde inrättas i Hättan, Mollösund, Gullholmen, Fjällbacka
och Grebbestad;

att i anledning av kommissionens förslag om förflyttning av tullstationen
i Landsort till Fifång sagda tullstation borde, när så lämpligen
kunde ske, i stället förflyttas till Regarn;

att tullstationen i Herräng borde uppföras i klass 1 i stället för
av kommissionen föreslagna klass 2;

att tullstationerna i Hävringe och Arko borde uppföras i klass 2
och att, därest vid den nya organisationens ikraftträdande överuppsvningsman
skulle vara anställd såsom föreståndare för sistnämnda tullstation,
denne borde berättigas att kvarstå i sådan egenskap, dock i

Departements chefen.

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

den tjänsteställning, i vilken föreståndare för stationen vore upptagen i
den nya staten;

att tullstationen Malmö-Limhamn borde uppföras i klass 1 och
stationens personal fortfarande uppföras å extra stat under nu gällande
villkor, eller att Skånska cementaktiebolaget tillhandahåller tullverket
lör stationens behov erforderliga lokaler med möbler och inventarier;

att personalen vid den till indragning föreslagna tullstationen i
Hälsingborg-Råå borde överflyttas på tullkammarens i Hälsingborg stat;
samt

att ett kommissionens förslag om inrättande i Marstrand av eu
tullstation av klass 1 i stället för nuvarande tullkammaren därstädes
måtte anses förfallet under förutsättning av bifall till styrelsens förslag
om nämnda tullkammares bibehållande.

Vid angivande av sin ställning till förevarande frågor har generaltullstyrelsen
framhållit, att förflyttning av tullplatser icke alltid kunde
verkställas vid en viss på förhand bestämd tidpunkt utan ofta, särskilt
med hänsyn till svårigheten att anskaffa erforderliga lokaler och bostäder,
måste anstå, tills lämpligt tillfälle yppade sig eller erforderliga anstalter
hunnit vidtagas. Enligt styrelsens uppfattning kunde därför de
tillstyrkta förflyttningarna av vissa tullplatser eller med andra ord indragning
av nuvarande och inrättande av nya tullplatser sannolikt icke
i alla fall ske samtidigt med omorganisationens genomförande.

Generaltullstyrelsens uttalanden i anledning av förslagen om förändring
av de enskilda tullstationerna i Ålabodarna och Kyrkbacken
hava sedermera i särskilda till chefen för finansdepartementet ställda
skrifter den 7 februari 1921 på anförda skäl i så måtto understötts av
Ålabodarnas hamnaktiebolag respektive aktiebolaget för hamnanläggning
å ön Ven samt Bäckvikens hamnstyrelse, att dessa ansett nuvarande
anordning böra till alla delar bibehållas därstädes.

Under erinran om, att jag förut biträtt ett av tullkommissionen
framlagt och av generaltullstyrelsen tillstyrkt förslag, att beslutanderätten
i fråga om inrättande eller indragning av tullexpeditioner och
gränsstationer skulle överflyttas från Kungl. Maj:t till generaltullstyrelsen,
får jag nu anmäla min anslutning jämväl till det framkomna
förslaget om rätt för styrelsen att inrätta tillfälliga tullstationer och
förordna om deras hänförande till två klasser. Beträffande generaltullstyrelsens
nyss återgivna förslag rörande Marstrand vill jag vidare erinra,
att jag tidigare i dag uttalat mig till förmån för bibehållandet tills
vidare av tullkammaren på platsen, varför kommissionens hemställan om

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

inrättande därstädes av en tullstation av klass 1 följaktligen icke pålordrar
något vidare yttrande från min sida.

Vidkommande de förslag till förändringar i de smärre tullförvaltningarnas
antal och organisation, vilka bero av tilltänkta omläggningar
i kustbevakningens organisation, anser jag desamma icke böra upptagas
till prövning förrän i samband med berörda omorganisationsfrågors behandling,
vilken, enligt vad jag förut nämnt, synes mig icke kunna i
närvarande stund företagas. I avvaktan därå skulle alltså nuvarande
anordningar härutinnan äga bestånd.

Vad generaltullstyrelsen anfört till stöd för sina övriga i föreliggande
frågor framkomna förslag, har jag funnit övertygande, vadan
jag ansett mig böra biträda dessa förslag under åberopande allenast
av styrelsens gjorda uttalanden; frågan om överuppsyningsmannens i
Arko framtida tjänsteställning torde dock böra avgöras efter de allmänna
grunder för tjänstemäns övergång på den nya staten lör tullverket, för
vilka jag framdeles ämnar redogöra.

Vid godkännande av vad sålunda tillstyrkts, skulle på statsverkets
bekostnad finnas inrättade

dels följande tullstationer nämligen:

av klass 1: i Dalarö, Sandhamn, Furusund, Herräng, Mem, Bergkvara,
Kylley, Slite, Malmö-Limhamn, Höganäs, Smögen, Saltbacken,
Ljusne och Nederkalix;

av klass 2: i Regarn, Öregrund, Hävringe, Arko, Valdemarsvik,
Barösund, Degerhamn, Timmernabben, Mönsterås, Figeholm, Kappelshamn,
Fårösund, Katthammarsvik, Ljugarn, Rone, Burgsvik, Klinte
och Sikeå;

dels ock följande tullexpeditioner, nämligen: i Vaxholm, Norrtälje,
Östhammar, Borgholm, Mörbylånga, Båstad, Torekov, Skanör och Kungälv. I

I tullmål, varmed förstås förbrytelse mot tullstadgan, föres enligt
§§ 5 och 112 i tjänstgöringsreglementet för tullverket samt § 7 i instruktionen
för generaltullstyrelsen tullverkets talan av tullfiskal, föreståndare
för den tullförvaltning, på vilken målets redovisning ankommer,
eller tullverkets ombudsman. Tullfiskal är inom sitt tjänstgöringsdistrikt
åklagare i sådana tullmål, som skola upptagas vid rådstuvurätt i Stockholm
och Göteborg eller domstol inom Malmöhus, Kristianstads eller
Norrbottens län samt dessutom, såtillvida och i den mån generaltullstyrelsen
förordnar därom, i andra tullmål. I övrigt åtalar vederbörande
tullförvaltningsföreståndare, där icke tullverkets ombudsman efter av
generaltullstyrelsen i särskilt fall erhållen anmodan i stället förer talan.

Åklagarskapei
i tullmdi.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

— Tullfiskalerna, för närvarande till antalet fyra, äro stationerade i Stockholm,
Göteborg’, Malmö och Haparanda. Tjänstgöringsdistriktet omfattar
för tullfiskalen i Stockholm: Stockholms stad, Stockholms, Uppsala, Västmanlands,
Södermanlands, Gävleborgs, Kopparbergs, Östergötlands och
Gottlands län; för tullfiskalen i Göteborg: Göteborgs och Bohus, Hallands,
Kronobergs, Skaraborgs, Jönköpings, Örebro, Värmlands och Ålvsborgs
län; för tullfiskalen i Malmö: Malmöhus, Kristianstads, Blekinge och
Kalmar län; samt för tullfiskalen i Haparanda: Norrbottens, Västerbottens
Västernorrlands och Jämtlands län. Utöver vad nyss nämnts har tullfiskal
till åligganden dels jämlikt åberopade § 5 i tjänstgöringsreglementet
för tullverket att inom den del av tjänstgöringsdistriktet, där
han har att ensam åtala i tullmål, tillse, det överträdelser av tullförfattningarna
icke lämnas obeivrade, att i överensstämmelse med generaltullstyrelsens
förordnanden bevaka och utföra tullverkets talan i tvistemål
och ekonomiska ärenden, att å stationeringsorten utöva viss kontroll å
tulluppbörden, att verkställa åtskilliga inventeringsförrättningar m. in.,
dels ock enligt lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot
införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning att utföra
en del bestyr för tillvaratagande av det allmännas intressen vid anmäld
överträdelse av sagda lag. Tullfiskal åtnjuter avlöning å tullverkets
ordinarie stat samt därjämte enligt ett Kungl. Maj:ts beslut den 4 februari
1800 tolv procent av kronans andel i beslagsmål, som han bevakar vid
underrätt, och detta även då han själv är beslagare. Sistberörda aktoratsprocent
tillkommer jämlikt ett Kungl. Maj:ts beslut den 9 september 1818
även annan, vilken särskilt förordnats att såsom aktor bevaka tullmål,
varav inkomst tillskyndas kronan, likväl endast för så vitt han icke
tillika är beslagare eller målsägare.

Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening har i en till tullkommissionen
ingiven skrift gjort det uttalande, att tullfiskalstjänsterna
syntes kunna utan olägenhet indragas och att den tullfiskalerna åliggande
åtalsskyldigheten i tullmål kunde, liksom å andra orter än där
t.ullfiskaler utförde sådana åtal, utövas av vederbörande tullförvaltningsföreståndare,
vilka dock i svåra fall borde medgivas rätt att anlita juridiskt
biträde (II: sid. 311).

Tullkommissionen har, med framhållande att tullfiskalerna under
normala tider hade ytterst obetydlig sysselsättning i sin åklagarverksamhet
för sin del likaledes föreslagit, att tullfiskalstjänsterna måtte indragas,
men ansett, att åklagarskapet i allmänhet i tullmål därvid borde
överflyttas på allmänna åklagarna — i regel stadsfiskalerna — och att

Kungl. Maj.ts -proposition Nr 330. 95

tullfiskalernas övriga åligganden kunde övertagas av andra tulltjänsteman
(II: sid. 311 o. f.).

Tulltiskalerna i riket hava i avgivna yttranden ställt sig avvisande
till indragningsförslaget (U. II: sid. 210 o. f.). De hava därvid stött
sig på bland annat de skäl, att en betydande ökning i tullmålens antal
vore att förvänta, att stadsliskalerna icke kunde hinna ägna erforderlig
tid åt tullmålen, att det syntes kunna ifrågasättas, om stadsliskalerna
kunde åläggas att utan vederlag övertaga den nya skyldigheten, att
enhetligheten vid tolkningen och tillämpningen av tullstadgans straffbestämmelser
icke bleve i samma mån som nu tillgodosedd samt att
genom nuvarande anordning tullförvaltningarna hade att tillgå tulltjänsteman
med juridisk utbildning vid ej sällan förekommande behov av juridiskt
biträde eller råd i tjänstärenden.

Åven åtskilliga andra tullmyndigheter samt de båda föreningarna
av tulltjänsteman hava hos generaltullstyrelsen yttrat sig i denna fråga
(U. II: sid. 211 o. f.). Förslaget om tullfiskalstjänsternas indragning
har därvid tillstyrkts av tre och avstyrkts av likaledes tre tullmyndigheter,
därav tulldirektören i Göteborg, tullbevakningsinspektionen i Malmö
samt tullkammaren i Haparanda. Förslaget om åklagarskapets överflyttande
på stadsfiskalerna har tillstyrkts av fyra tullmyndigheter men däremot
avstyrkts av åtta sådana myndigheter och de båda föreningarna av tulltjänstemän.
De tullmyndigheter, som tillstyrkt någotdera av förslagen,
hava inskränkt sig till ett allmänt gillande eller biträdande av tullkommissionens
uppfattning, varemot till stöd för avstyrkande av förslagen
anförts, förutom i huvudsak de skäl, som tullfiskalerna åberopat, jämväl
de omständigheter att, därest i något mål, vari åtal skulle utföras av
tullförvaltare, oundgängligt behov av juridiskt biträde förelåge, rätt till
anlitande av sådant biträde i stället måste tillerkännas honom samt att,
i händelse reformen medförde, det tulltjänstemännen nu tillkommande
andelar av böter och beslagtaget gods skulle minskas genom delning
med stadsliskalerna, sådant kunde befaras verka till ett minskat intresse
för upptäckande och angivande av förseelser mot tullstadgau.

För egen del har generaltullstyrelsen efter en omfattande motivering
(U. II: sid. 212 o. f.) med bestämdhet avvisat tullkommissionens
förslag i ämnet. I motiveringen har styrelsen närmare bemött påståendet,
att tullfiskalernas åklagargöromål vore av så oväsentlig omfattning, att
tjänsternas tillvaro icke skulle vara berättigad samt påvisat en del, nämnda
göromål ej vidkommande skäl, som enligt styrelsens mening starkt talade
för tullfiskalstjänsternas bibehållande. I sistnämnda avseende har styrelsen
bland annat upplyst, att hittills vid åtskilliga, icke så sällsynta

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

tillfällen kunnat åt vederbörande tullfiskal lämnas i uppdrag att verkställa
utredning och förhör i uppkomna vidlyftigare ärenden rörande
tjänsteförseelser eller andra förhållanden, som påkallat ingripande från
styrelsens sida, varvid tullfiskalernas egenskap att vara på en gång
jurister och tullmän varit av väsentligt gagn. Beträffande frågan om
åk lagars k ap ets i tullmål överflyttande till stadsfiskalerna har styrelsen
funnit denna förlora det mesta av sin betydelse, därest i enlighet med
styrelsens mening tullfiskalstjänsterna bibehölles. Emellertid har styrelsen,
för den händelse så icke skulle bliva förhållandet, uttryckligen
avstyrkt även denna del av förslaget dels av anledning, att all utredning
i ämnet saknades, dels ock av de skäl, som i sådant hänseende
anförts i vissa av de inkomna yttrandena i ämnet.

Slutligen har, i anledning av vad generaltullstyrelsen sålunda anfört,
Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening i en till Kungl. Maj:t
ingiven skrift den 9 december 1920 vidhållit sin tidigare ståndpunkt
i frågan.

Departements chefen.

Vid bemötande av tullkommissionens huvudmotiv för tullfiskalstjänsternas
indragning, nämligen att de mål, i vilka talan ankomme på
tullfiskal, vore alltför fåtaliga, har generaltullstyrelsen hänvisat till en
verkställd utredning över det antal tullmål, som under åren 1909—1919
samt under första kvartalet år 1920 avdömts vid rådhusrätterna i Stockholm
och Göteborg samt inom Malmöhus och Kristianstads län ävensom
vid gränstullrätten i Norrbottens län. Till denna hänvisning har
styrelsen lagt den reflexionen, att berörda utredning visserligen icke
kunde sägas obetingat stödja den förmodan, att de egentliga tullmålens
antal skulle, då normala tider inträdde, stegras i mera väsentlig grad,
men att densamma dock beträffande de flesta av domstolarna angåve en
viss ökning under första kvartalet av år 1920 i förhållande till tiden
före år 1915. Även om tullfiskalens göromål uteslutande inskränkte sig
till handläggning av tullmål, finner jag det för min del synnerligen
vanskligt att på en sådan omständighet, som att antalet dylika mål ej
alltför kraftigt vuxit under någon jämförelsevis kort tidsperiod, tillstyrka
indragningen av tullfiskalstjänsterna såsom obehövliga. Erfarenheten
har nämligen upprepade gånger visat, att enbart en plötslig åtstramning
i tillgången inom landet av någon begärlig vara, som jämförelsevis
lätt åtkommes inom grannländerna, kan vara tillräcklig för en lika snabb
som betydande stegring av tullmålens mängd. Härtill kommer, att
enligt mitt förmenande en nedgång under viss tid i antalet avdömda
mål ingalunda behöver innebära en minskning i tullfiskalernas arbetsbörda,
enär de till slutlig åtgärd sålunda befordrade målen kunna hava

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

handlagts vid flera rättegångstillfällen och krävt större ansträngningar
för åstadkommande av bindande bevisning än motsvarande antal mål
under den tid, som uppställts till jämförelse.

Om alltså redan den omständigheten gör mig betänksam i frågan,
att det tillgängliga statistiska materialet måste anses vara alltför osäkert
för att grunda ett beslut om tullfiskalsinstitutioriens avskaffande, bringa
dessutom andra förhållanden mig i tvekan om lämpligheten av den föreslagna
åtgärdens vidtagande. Jag syftar härmed på dels den försämring
i enhetlighet och effektivitet vid åklagarmaktens utövande i tullmål,
som befarats skola inträda, därest denna befogenhet tilldelades personer
utom tullverket, dels ock den olägenhet för antingen tullrättegångsmålens
eller övriga tullgöromåls handläggning, som utan tvivel komme
att uppstå, därest de, såvitt jag inhämtat, ofta redan nu strängt sysselsatta,
med åklagarrätt ej utrustade tullförvaltningsföreståndarna komme
att påläggas åtalsbestyr.

Med hänsyn till det nu anförda och då därjämte, såvitt jag kan
finna, icke föreligger tillräckligt grundad anledning till den förväntan,
att någon besparing skall genom den ifrågasatta indragningen tillgodoföras
statsverket, allraminst om dessutom, såsom Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening
förutsatt, rätt att för gång anlita särskilt juridiskt
biträde utom tullverket skulle kunna medgivas tullförvaltningsföreståndarna,
finner jag mig böra till väsentliga delar biträda generaltullstyrelsens
uppfattning i ämnet samt sålunda i stort sett förorda bibehållande
av såväl den nuvarande tullfiskalsinstitutionen som även i övrigt
det system för åklagarskapets vid tullverket omhänderhavande, vilket
hittills tillämpats. Dock anser jag tullfiskalstjänsterna lämpligen böra
till sin beskaffenhet sålunda förändras, att de hädanefter bliva arvodesbefattningar,
uppehållna av juridiskt utbildade personer inom eller utom
tullverket. Årsarvodet vid varje tjänst lärer i så fall med avseende å tullfiskalernas
nuvarande löneställning kunna bestämmas till högst 5,000
kronor samt under denna gräns i varje särskilt fall avpassas efter göromålens
allmänna omfattning samt stationeringsortens placering i dyrortshänseende.

Tullverkets kustbevakning, vars uppgift är, enligt § 6 i tjänstgöringsreglementet
för tullverket, att å rikets kuster söka förhindra
och upptäcka olovlig varuinförsel och andra brott mot tullförfattningarna
ävensom överträdelser av övriga författningar, vilkas efterlevnad det tillhör
tullverket att övervaka, bestrides för närvarande dels till lands,
dels och huvudsakligen till sjöss. För bevakningen till lands äro anBikang
till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 käft. (Nr 330.) 13

Kustbevak ningen.

Nuvarande

organisation.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ställda kustvakter ävensom en kustöveruppsyningsman, vilken utövar
förmanskap för de å Öland posterade kustvakterna samt i övrigt bestrider
vanlig kustvakttjänstgöring. Patrulleringen till lands förrättas, förutom
till fots, även till häst eller medelst åkdon eller velociped. I den mån
dylika särskilda fortskaffningsmedel eller tjänstebåtar anses för landposteringarna
behövliga, har vederbörande personal att själv anskaffa och
underhålla desamma mot åtnjutande av årlig gottgörelse, benämnd »hästlega»,
»resekostnader» eller »båtlega». Denna gottgörelse, som jämlikt
§ 10 i avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning den 18 juni 1910 (nr 78) till
beloppen bestämmes av generaltullstyrelsen, utgår av det å tullverkets
omkostnadsstat uppförda förslagsanslaget »till jakt- och båtlega samt
hästlega och resekostnader». Bevakningen till sjöss åter bestrides av kustöveruppsyningsmän,
kustuppsyningsmän och kustroddare. De båda förstnämnda
slagen befattningshavare äro befälhavare, kustroddarna besättning
å kustbevakningens tjänstefarkoster. Dessa utgöras av motorbåtar
samt jakter och andra seglande bålar. Härjämte komma roddbåtar till
användning. Att anskaffa och underhålla dessa farkoster åligger desammas
befälhavare mot årlig av generaltullstyrelsen enligt nyss åberopade § 10
bestämd gottgörelse, utgående av förut nämnda legoanslag. Kostnaden
för bränsle till motorbåtarna bestrides särskilt av ett å tullverkets omkostnadsstat
uppfört förslagsanslag. Inom Haparanda tullkammardistrikt
är förlagd en kustbevakningsångare, »Gripen», vilken är tullverkets egendom.
Denna ångares befälhavare benämnes överuppsyningsmän och
besättningen vaktmästare. Kostnaderna för ångarens underhåll och drift
utgå jämväl av sistberörda förslagsanslag. I den mån två eller flera
tulljakter eller tullbåtar äro förlagda inom ett och samma tullkammardistrikt,
innehar efter generaltullstyrelsens bestämmande befälhavaren å
en av dessa kustöveruppsyningsmans grad och utövar förmanskap för
den eller de övriga farkosternas befälhavare. I några tullkammardistrikt
med större kustbevakningspersonal äro flera kustöveruppsyningsmän
anställda, vilka likaledes efter generaltullstyrelsens bestämmande utöva
förmanskap var för sin kustöveruppsyningsmansavdelning. Slutligen är
chefskapet över kustbevakningspersonalen organiserat på följande sätt.
I Skåne och Blekinge finnes särskild kustbevakningschef anställd, så
ock i Hallands samt Göteborgs och Bohus län. Å övriga delar av
kusten utövas befälet över kustbevakningen inom ettvart tullkammardistrikt
av därvarande tullförvaltare (inom Stockholms tullkammardistrikt
av överinspektören vid tullbevakningsinspektionen i Stockholm). Inom
sådana tullkammardistrikt, där kustbevakningspersonalen lyder under

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

särskild kustbevakningschef, äro emellertid vissa ekonomiska bestyr
rörande nämnda personal uppdragna åt tullförvaltarna.

Ehuru jag, i enlighet med vad tidigare omnämnts, icke nu fram- Departements
lägger förslag till omorganisation av tullverkets kustbevakning och där- chef^>-för tillstyrker bibehållande tills vidare av den nyss i korthet beskrivna
hittillsvarande organisationen, vill jag av skilda orsaker ändock icke
underlåta att härefter lämna en tämligen ingående redogörelse för de
förslag till organisationsförändringar, som med avseende å ifrågavarande
del av tullverket på en senare tid framkommit.

Tullkommissionen har såsom sin åsikt uttalat, att kustbevakningen
borde såsom hittills utövas såväl till sjöss som till lands, samt därvid utmateriai.
uppdragit vissa grundlinjer, som kommissionen ansett lämoliga att följa
vid valet av den ena eller andra bevakningsformen (I: sid. 10).

Den båtmateriell, kommissionen tänkt sig böra komma till användning
vid kustbevakningen, skulle bestå av dels tulljakter av typ I och
typ II, de förra av 16 meters längd och med 10 knops fart, de senare
av 12 meters längd och med minst 9 knops fart, dels tullbåtar av tre
olika storlekar och typer, typ I med inom bordsmotor, typ II i regel med
sådan motor och typ III med utombord smotor, dels ock slutligen mindre
farkoster, snipor och ekor, med eller utan utombordsmotor. Av nämnda
farkoster skulle tulljakterna byggas av stål samt de tre olika slagen
av tullbåtar ävensom sniporna och ekorna av furu på spant av ek eller
furu. Såsom motortyp för tulljakterna förordade kommissionen dieselmotorn,
särskilt därför att den ställde sig billigast i drift.

1920 års kustbevakningssakkunniga hava beträffande kustbevakningens
anordnande såsom antingen sjö- eller landbevakning allenast
anfört (U. I A: sid. 49), att de för varje kustbevakningspostering ifrågasatt
det slag av bevakning, som med hänsyn till alla på frågan inverkande
omständigheter prövats vara lämpligast. Angående beskaffenheten
av tulljakterna hava de sakkunniga föreslagit (U. I A: sid. 50 o. f.),
att dessa, vilka borde för att bliva lämpligare för bördning av fartyg
ävensom mera beboeliga och billigare i underhåll byggas av trä
i stället för av stål, skulle vara av två närmare angivna typer, därav
en mera snabbgående och sjovärdig samt avsedd för stora öppna distrikt;
av dessa beräknades typ I, 14 meter lång och 3.2 meter bred, komma
att, försedd med en 72 hästkrafters pentameter, göra något över 10
knops fart, medan typ II, 12.2 5 meter lång och 2.9 meter bred, beräknades,
försedd med en 48 hästkrafters pentameter, uppnå en fart av
omkring 9 knop. Vidkommande den föreslagna motortypen hava de

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

sakkunniga förordat pentatypen (explosionsmotor), vilken enligt de sakkunnigas
mening framför förbrännings- och tändkulemotorerna besutte
fördelen av snabb igångsättning och tyst gång. Vad härefter angår
kommissionens förslag till tullbåtar hava de sakkunniga ansett den ifrågasatta
typen III kunna utgå och föreslagit två typer, betecknade såsom
typ I och typ II; tullbåten av typ I skulle bliva 8.5 meter lång och
2.15 meter bred samt, försedd med en 10 hästkrafters pentamotor, få en
fart av något över 7 knop, varemot tullbåten av typ II skulle göras 7
meter lång och 1.9 meter bred samt, försedd med en 5 hästkrafters pentamotor,
uppnå en fart av omkring 6 knop. Till skärpande av åtgärderna
mot smugglingsförsök i Stockholms skärgård hava de sakkunniga ifrågasatt
anskaffande av en särskild med sterlingmotor försedd bevakningsfarkost
med ända till 13.5 knops fart. Utöver nu angivna farkoster
hava de sakkunniga funnit mindre båtar, såsom snipor eller ekor,
lämpligen avpassade efter bruket i skilda orter, erforderliga. — En av de
sakkunniga har i anledning av förslaget om en synnerligen snabbgående
farkost för Stockholms skärgård såsom särskild mening uttalat, dels att utöver
denna farkost borde till en början anskaffas ytterligare en liknande
med Öresund såsom huvudstationeringsområde men avsedd att vid behov
insättas i patrullera gstjänst jämväl i bohuslänska skärgården, dels ock
att verksamheten för den uteslutande för Stockholms skärgård ifrågasatta
farkosten borde utsträckas sålunda, att farkosten vid påkommande
tillfällen skulle hava att tillgodose behovet av särskilt skärpt sjöbevakning
här och var vid norrlandskusten.

Generaltullstyrelsen har, under hänvisning till ett av särskilda
sakkunniga vid flottan på styrelsens begäran avgivet yttrande över de
kustbevakningssakkunnigas förslag till jakter och båtar för kustbevakningens
behov, förklarat sig icke hava någon anledning att betvivla, att
de föreslagna typerna till dessa farkoster vore för sitt ändamål lämpliga,
men dock betonat, att praktisk erfarenhet av den föreslagna båtmateriellen,
särskilt av de dyrbara jakterna, syntes styrelsen högeligen
önskvärd, innan anskaffning av desamma skedde i större utsträckning.

Beträffande frågan, huruvida kustbevakningen lämpligast bör bestridas
huvudsakligen av sjöbevakning eller av land bevakning, torde
till en början följande upplysningar kunna vara av intresse. I äldre
tider ansågs bevakning till sjöss medföra den mest verksamma kontrollen
men senare övergick man till användande företrädesvis av landbevakning.
I början av 1830-talet användes till övervägande del systemet
med bevakning till lands, och under den följande tiden blev detta system
än ytterligare utvecklat, särskilt på rikets västra, södra och syd -

101

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

östra kuster. Kustbevakningspersonalen, som anordnades såsom en
militärkår och ställdes under krigslagarna, var på denna tid synnerligen
talrik. Sedan emellertid vid mitten av 1800-talet genomgripande
förändringar i tullagstiftningen vidtagits, i det att bland annat utförseltullarna
avskaffats och kontrollen å den inrikes trafiken mildrats, samt
tillika smugglingen i allmänhet väsentligen avtagit, ansågs behov av
en så manstark kustbevakning som tillförne icke längre förefinnas, varför
kustbevakningspersonalens antal blev efter hand betydligt minskat.
Särskilt landbevakningen avskaffades i stor utsträckning eller ersattes
med bevakning till sjöss, vilken senare form för kustbevakningens ordnande
befanns i allmänhet bäst lämpad för de nya förhållandena.
Sedermera har intill nu denna bevakningsform alltjämt prövats böra
erhålla företräde; så anförde 1900 års tullstatskommitté, att bevakning
till sjöss otvivelaktigt borde allt framgent förbliva den huvudsakliga
formen för uppsikten å rikets kuster från tullverkets sida, medan 1908
års tullstatskommission, efter vars förslag kustbevakningens nuvarande
organisation är uppbyggd, uttalade, att kommissionen i överensstämmelse
med hörda sakkunnigas enstämmiga uppfattning icke funnit skäl
att förorda övergivande av det under en lång tid med fördel följda
systemet av kustbevakningens anordnande huvudsakligen såsom sjöbevakning.
Sistnämnda kommission följde vid det närmare avvägandet
av de olika bevakningsformerna den grundsats, att bevakning till lands
borde finnas endast i sådana trakter, där beskaffenheten av kusten försvårade
dess bevakande från sjösidan eller ock närbelägenheten till
främmande kust eller en talrikare förekomst av större fisklägen eller
andra mera befolkade platser betingade en mera skärpt bevakningstillsyn.
Emellertid hava inom riksdagen förekommit uttalanden för ett
frångående av det nu tillämpade systemet med företrädesvis sjöbevakning.
Sålunda yrkades i eu vid 1909 års riksdag väckt motion (A. K.
nr 234) utredning, i syfte »att kustbevakningens patrullering genom
segling och rodd å vissa av våra kuster måtte helt eller delvis upphöra,
samt att i ersättning för den eventuellt indragna, dyrare sjöpatrulleringen
måtte, om så anses nödigt, å mera trafikerade platser
anställas kustuppsyningsmän för bevakningens upprätthållande)); motionen
föranledde dock ej någon riksdagens åtgärd. Vidare framskymtade i
en vid 1913 års riksdag väckt motion (A. K. nr 175) om utredning,
huruvida och i vad mån den yttre kustbevakningen skulle kunna
betydligt reduceras, vissa önskemål om utsträckt användning av landbevakning.
I motionens motivering,'' ifrågasattes nämligen förslagsvis
bland andra åtgärder till nedbringande av kostnaderna för kustbevak -

102

Båtmateriellens
anskaffning
och
underhåll.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 330.

ningen, dels om det icke på vissa håll möjligen »skulle vara tillfyllest
med blott en extra lantbevakning å sträckor, om vilka man äger den
kännedom, att den inkomst, staten kunde förvänta sig av införseln därstädes,
icke skulle uppväga utgifterna för en ordnad tullbevakning»,
dels ock om icke »en minskning i arbetspersonalens antal kunde även
ske på det sättet, att den yttre och den inre bevakningen i trakter, där
trafiken icke är av större dimensioner, kunde med en klok arbetsfördelning
anförtros åt samma personer». Ifrågavarande motion ledde till,
att riksdagen i skrivelse den 30 maj 1913 angående regleringen av
utgifterna under riksstatens sjunde huvudtitel (nr 7 : punkt 52) anhöll,
det Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om en utredning sådan som den
ifrågasatta. Berörda skrivelsepunkt finnes åberopad i statsrådsprotokollet
rörande 1914 års tullkommissions tillsättande.

Vad härefter beträffar det förslag till omorganisation av kustbevakningen,
vilket nu framlagts av de kustbevakniugssakkunniga och
till huvudsaklig del biträtts av generaltullstyrelsen, lämnar detta, att
döma av de översikter av samma förslag, som de sakkunniga uppställt
(U. I A: sid. 139, 147), icke nämnvärt företräde för något av de båda
bevakningssystemen, för så vitt hänsyn tages allenast till posteringarnas
antal. Under alla omständigheter innebär förslaget ett mera omfattande
utspridande längs kusten av landposteringar, än vad för närvarande är
fallet, varjämte anordningen med jämförelsevis riklig landbevakning vid
Öresund ytterligare utvecklats samt sjöbevakningen å Gottland utbytts
mot landbevakning. Detta förslag har, efter vad de sakkunniga upplyst
(U. I A: sid. 49), framvuxit efter övervägande i varje särskilt fall av
alla de omständigheter, som kunde anses inverka på frågan om en
posterings hänförande till det ena eller andra slaget bevakning.

Som förut nämnts åligger det för närvarande vederbörande kustbevakningstjänstemän
att mot lega av tullverket anskaffa och underhålla
för tjänsten erforderliga farkoster. Detta system har tullkommissionen
funnit medföra mindre gynnsamma verkningar, i det att
vederbörande legotagare skulle, enligt kommissionens uppgift, hava i
vissa fall, för att kunna tillgodogöra sig besparingar å legan, anskaffat
farkoster av otillfredsställande beskaffenhet samt över hövan begränsat
underhållskostnaderna för desamma. Kommissionens flertal har därför
hemställt (I: sid. 19), att kustbevakningens båtmateriell i dess helhet
måtte anskaffas genom tullverkets egen försorg för att ställas till vederbörandes
förfogande i tjänsten, att kostnaderna för underhållet av sagda
materiell jämväl måtte direkt bestridas av tullverket samt att i sam -

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 330. 103

manhang härmed de till tjänstemän, vid kustbevakningen nu utgående
jakt- och båtlegorna måtte bortfalla.

Mot detta förslag bar en ledamot av kommissionen avgivit sin
reservation i sa matto, att han biträtt förslaget allenast i fråga om tulljakterna
men ansett, att i fråga om övrig båtmateriell det nu tillämpade
legosystemet borde, såsom ägnat att framkalla större omvårdnad och
aktsamhet om materiellen än det föreslagna systemet, bibehållas (I: sid.

163 o. f.).. I samband därmed har reservanten framhållit, att det sätt,
varpå hittillsvarande legosystem i regel fungerat, ej syntes giva berättigad
anledning till anmärkning.

De kustbevaknmgssakkunmga hava funnit sig höra i allmänhet
fasthålla vid det av kommissionen framlagda förslaget men ansett, att
för hållande av de minsta farkosterna (med ett gemensamt namn
betecknade »snipor»), vilkas omhändertagande av statsverket skulle
medföra alltför omfattande administrativa anordningar, borde utgå le°-or
med av generaltullstyrelsen i varje särskilt fall bestämda belopp, avpassade
efter amorterings- och de sannolika underhållskostnaderna.

Generaltullstyrelsen har i denna fråga anslutit sig till reservantens
i tullkommissionen uppfattning huvudsakligen pa de av honom åberopade
skäl (U. I A: sid. 108). Den ifrågasatta snabbgående motorbåten
i Stockholms skärgård borde enligt styrelsens mening också anskaffas
och underhållas av tullverket.

Däremot synes tullkommissionens uppfattning hava gillats av de
bada tull tjänstemannasammanslutningarna och en del tullmvndi^heter
(U. I A: sid. 24). J ö

Av förbrukningsartiklar för motordriften vid kustbevakningen till- Ferbrukningshandahåller
tullverket för närvarande icke smörjolja. Tullkommissionen ZZZh/Z
har nu hemställt om sådan ändring därutinnan att hädanefter samtliga
sådana förbrukningsartiklar bekostades av tullverket (I: sid. 19).

Häri har generaltullstyrelsen instämt (U. I A: sid. 108).

För tillbörligt utnyttjande av den för kustbevakningen föreslagna Tulljakternas
båtmateriellen har tullkommissionen ansett nödvändigt, att tulljakterna patrullerin9-av typ 1 hölles i gång i medeltal 8 å 9 timmar dagligen. Ett dylikt
intensivare utnyttjande av såväl personal som materiell förutsatte emellertid
enligt kommissionens mening införandet av en ny avlöningsform,
kostbidrag, till varje å tulljakt av typ I tjänstgörande kustbevakningstjänsteman,
ordinarie eller extra ordinarie, att utgå av ett särskilt förslagsanslag
å omkostnadsstaten (I: sid. 23 o. f.). Sedermera har kommissionen

Landbevak ningens posteringar.

Tillsynings man.

104 Kungl. proposition Nr 330.

ifrågasatt, att rätten härtill skulle fastslås genom ett allmänt stadgande
i det blivande avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverket av
innehåll, att tjänsteman ägde för sådana regelbundet eller ofta återkommande
resor, som innefattades i hans vanliga tjänstutövning, åtnjuta
ersättning eller annan förmån enligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade
bestämmelser (IV: sid. 20, 91).

Denna fråga har icke vidrörts av de kustbevakningssakkunniga.

Däremot har generaltullstyrelsen uttalat sig för den föreslagna
nya avlöningsformens införande. Dock har styrelsen ansett, att kostbidraget
hellre borde inbegripas bland s. k. tjänstgöringstraktamenten,
vilka enligt kommissionens förslag till avlöningsreglemente skulle kunna
efter av Kungl. Maj:t bestämda grunder utgå till tjänsteman under tjänstutövning
å annan ort (U. IA: sid. 111). De av kommissionen åsyftade
ersättningsbestämmelserna i avlöningsreglementet borde emellertid ändock
kunna tillämpas, likväl icke samtidigt med kostbidrags tilldelande,
under patrullering, som utsträcktes till någon mera avsevärd tid (U. IV:
sid. 43). Bägge slagen gottgörelser syntes böra utgå av det å tullverkets
omkostnadsstat uppförda förslagsanslaget »till rese- och traktamentskostnader
».

Vad beträffar landbevakningen vid kusten har tullkommissionen
ur kostnadssynpunkt i allmänhet anslutit sig till systemet med enmansposteringar.

De kustbevakningssakkunniga hava visserligen ansett enmansposteringar
i vissa fall kunna vara tillfyllest men dock i åtskilliga fall
funnit ofrånkomligt att hemställa om tvåmansposteringar.

Denna uppfattning har icke givit generaltullstyrelsen anledning till
något särskilt yttrande.

Såsom förut nämnts förestås för närvarande vissa smärre tullförvaltningar
av personer utom tullverket, s. k. tullexpeditionsföreståndare.
Dessa, vilka jämlikt § 20 i instruktionen för generaltullstyrelsen tillsättas
av styrelsen utan ansökning, äro tullverkets ombud för tillsyn
över tullförfattningarnas efterlevnad m. m. och uppbära härför smärre
årliga arvoden, som enligt § 21 i avlöningsreglementet för tjänstemän
vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning bestämmas
av Kungl. Maj:t efter förslag av generaltullstyrelsen.

En liknande anordning har tullkommissionen tänkt sig försöksvis
få införd även vid kustbevakningen och detta efter mönster jämväl från
Danmark (I: sid. 25 o. f.). Sålunda skulle vid sidan av landposterin -

v Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 105

garna med fast anställda kustbevakningstjänstemän anställas »tillsyningsman»
med huvudsakligt uppdrag att hålla utkik över kusten och, om
något anmärkningsvärt förekomme, bringa detta till den fasta kustbevakningspersonalens
kännedom. Tillsyningsmännen skulle tillsättas i
samma ordning som tullexpeditionsföreståndarna och åtnjuta arvode av
ett å tullverkets stat uppfört förslagsanslag.

De kustbevakningssakkunnigas majoritet, som ansett det ligga i
sakens natur, att denna nya klass av bevakningspersonal ej kunde komma
att i fråga om bevakningens effektivitet motsvara vad därmed avsetts,
har för sin del avstyrkt anställande av biträden av ifrågavarande slag
till och med på försök, under det att en reservant förmenat, att kustbevakningen
på Öland borde försöksvis anordnas med användande av
tillsyningsman jämte ett mindre antal verkliga kustbevakningstjänstemän
(U. I A: sid. 59, 99).

Generaltullstyrelsen har förklarat sig avgjort biträda den av de
sakkunnigas majoritet uttalade uppfattning (U. I A: sid. 111), under
framhållande att det ifrågasatta systemet med tillsyningsmän vid kustbevakningen
lede liksom systemet med tullexpeditionsföreståndare vid
lokaltullförvaltningen av åtskilliga närmare angivna brister (U. II: sid.
193 o. f.). Att på försök inrätta tillsyningsmän kunde styrelsen icke
finna vare sig behövligt eller tillrådligt, då enligt upplysningar av tullmyndigheter,
som måste förutsättas äga god kännedom om förhållandena
i Danmark, där ett liknande system tillämpades, detta utfallit på ett
otillfredsställande sätt.

Enligt tullkommissionens förslag skulle landbevakningens tekniska
hjälpmedel bestå av båtar, motorcyklar — dock endast i ett enda fall
mera försöksvis — cyklar och på ett par ställen hästar. Dessa hjälpmedel
borde, frånsett hästarna, anskaffas och underhållas genom tullverkets
försorg, för vilket ändamål skulle i staten uppföras ett förslagsanslag;
för hästarnas vidkommande skulle lämpligen det nuvarande legosystemet
bibehållas. Då sådant erfordrades, borde det vidare stå kustbevakningstjänstemän
öppet att använda andra fortskaffningsmedel än
nyss nämnts; men för dylika fäll borde ej såsom nu utgå resekostnadsanslag
med visst belopp för år, utan borde vederbörande få tillgodoräkna
sig ersättning för varje särskild tjänsteresa. Då vissa restriktioner
i avseende å resereglementets tillämpning i fråga om kustbevakningen
syntes påkallade, borde generaltullstyrelsen erhålla bemyndigande
att utfärda allmänna föreskrifter, genom vilka kustbevakningens rätt till
rese- och traktamentsersättning inskränktes (I: sid. 26 o. f.).

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 280 käft. (Nr 330.) 14

Landbevakningens
tekniska
hjälpmedel.

106

Telefon.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Dessa förslag hava icke föranlett de kustbevakningssakkunniga till
andra erinringar än att de dels ifrågasatt, om icke försök kunde göras
att tilldela vardera av två kustbevakningsförmän å Gottland och Oland
mindre automobiler i stället för eljest behövliga motorcyklar, därvid de
sakkunniga förutsatt, att generaltullstyrelsen komme att utfärda erforderliga
föreskrifter innebärande garantier mot att automobilerna bleve föremål
för missbruk, dels ock ansett frågan om att hålla hästar såsom
hjälpmedel åt kustbevakningen böra förfalla (U. I A: sid. 60). En av
de sakkunniga har framhållit, att han icke kunnat undgå att finna samma
omständighet, som föranlett de sakkunniga att föreslå anskaffande av
tjänstesnipor på personalens bekostnad mot lega, föreligga även beträffande
anskaffningen av cyklar för tulltjänsten, men ändock ansett sig
med hänsyn till önskvärdheten av att söka vinna likformighet vid skilda
statens verk med avseende å tillhandahållandet av cyklar icke böra underlåta
att biträda de sakkunnigas förslag även i den del, det avsåge sådan
tjänstemateriell (U. I A: sid. 102).

Från tullkommissionens förslag om tillhandahållande av tjänstemateriell
för landbevakningen avviker generaltullstyrelsens uppfattning
sålunda, att styrelsen ansett vederbörande personal böra anskaffa och
underhålla all materiell mot legor (U. I A: sid. 108). Vad de kustbevakningssakkunniga
anfört i ämnet, har däremot icke givit anledning
till annat yttrande från generaltullstyrelsens sida, än att styrelsen förklarat
sig anse den väckta frågan om användande av automobiler för
bevakningstjänsten på Öland och Gottland böra anstå, åtminstone till
dess erfarenhet vunnits om lämpligheten av de alternativt ifrågasatta
motorcyklarna (U. I A: sid. 112).

Såsom ett hjälpmedel av högt värde för all kustbevakning har
tullkommissionen betecknat telefonen; denna borde helst icke saknas vid
någon postering. Beträffande storleken av kostnaderna för kustbevakningens
förseende med telefon har kommissionen hänvisat till en vid
sitt yttrande fogad särskild utredning (I: sid. 195 o. f.). Engångskostnaderna
skulle enligt kommissionens förslag täckas genom ett särskilt
anslag; och för de årliga abonnemangsavgifterna skulle å omkostnadsstaten
uppföras ett förslagsanslag Dtill årskostnader för tullverkets tjänstetelefoner».

Generaltullstyrelsen har emellertid funnit vissa skäl tala för, att
frågan om kustbevakningens allmänna förseende med telefon upptoges
och löstes först sedan den nya organisationen trätt i kraft och i den

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

mån posteringarnas förläggningsorter blivit definitivt bestämda (U. I A:
sid. 112; U. I: sid. 42).

I fråg-an om den medverkan vid kustens bevakande, som bör Inre bevak o

t . • 0 ning sper sona lämnas

av den inre bevakningspersonalen har tullkommissionen såsom iens medallmän
regel föreslagit (I: sid. 31 o. f.), att bevakningen av område när- ££££%,_
mast hamn, varest inre bevakningspersonal funnes förlagd, skulle upp- kande
dragas åt denna personal samt förty i åtskilliga fall räknat med en
konstant patrulleringsskyldighet för den inre personalen. Någon personalförstärkning
för de nya bevakningsuppgifternas övertagande skulle enligt
kommissionens uppfattning endast i ett par undantagsfall bliva
behövlig.

Mot den princip, tullkommissionen sålunda uttalat, hava de kustbevakningssakkunniga
(U. 1 A: sid 61), förklarat sig så mycket mindre hava
något att erinra, som densamma i det väsentliga överensstämde med grunderna
för redan gällande författningsbestämmelser. De sakkunniga hava
emellertid ausett det mindre lämpligt, att större patrulleringsskyldighet
till sjöss än som nu vore den inre bevakningspersonalen påbjuden ålades
densamma, särskilt som flertalet av dithörande personal finge förutsättas
sakna därför erforderlig förfarenhet i hantering av båtar m. m. Därför
hava de sakkunniga hemställt, att jämväl till vissa platser, där inre bevakning
vore stationerad, måtte förläggas kustbevakningsposteringar,
vilkas uppdrag då bleve att övervaka redden samt de på något längre
håll från respektive platser befintliga kuststräckorna.

I vad de kustbevakningssakkunniga sålunda anfört har generaltullstyrelsen
instämt (U. I A: sid. 112).

Mellan tull- och lotsverken skall för närvarande samarbete äga Lot£g°*j£-rum i vissa avseenden. Sålunda skall enligt § 4 tullstadgan kronolots, medverkan
som befinner sig ombord å fartyg, där tullbetjänt ej är tillstädes, hava
tillsyn därå, att något gods ej föres från eller till detsamma, att de eva an ''
lås och sigill, som till kronans säkerhet kunna vara fartygets tillgångar
åsätta, ej olovligen brytas och att olaga landgång ej äger rum. Y idare
skall enligt § 2 tullstadgau å fartyg varande kronolots lämna tulltjänsteman
för ombordgång å fartyget i tjänstärende erforderligt biträde. A
andra sidan äger kronolots jämlikt § 58 lotsförordningen att vid utövningen
av sin tjänst av tullbetjänt påkalla det biträde och den handräckning,
som denne är i tillfälle att lämna. Ån vidare må jämlikt
§ 39 tullstadgan, som innefattar bestämmelser om kontrollåtgärder vid
utförsel av oförtullat gods m. m., kronolots i visst fall avgiva intyg

108 Kungl. May.ts proposition Nr 330.

rörande den å dylikt gods anbragta förseglingens eller plomberingens
orubbade beskaffenhet vid ankomsten till öppen sjö eller vid det tillfälle,
då lotsen jämnar fartyget, för vilket ersättning emellertid plägar erhållas
från ett å tullverkets omkostnadsstat uppfört anslag »till gratifikationer
åt krono- och lots- samt kanalbetjänte, som utmärka sig genom nitisk
tillsyn och kontroll mot överträdelse av tullförfättningarna». Ytterligare
finnes i § 40 av tjänstgöringsreglementet för lotsverket den
23 december 1914 (nr 442) intagen en erinran om, att lots har att
ställa sig till noggrann efterrättelse vad till förekommande av lurendrägeri
eller tullförsnillning är i tullstadgan föreskrivet. Slutligen äro
enligt § 32 mom. 9 och § 53 i samma reglemente lotsförmän och fyrmästare
pliktiga att ofördröjligen hos vederbörande lotskapten göra
anmälan, bland annat därest fartyg inkommit genom förbjuden farled.

Tullkommissionen, som ansett, att från lots- och fyrpersonalens
sida borde kunna erhållas ett värdefullt biträde ej endast såsom nu i
och för den inre bevakningen utan även för kustbevakningen, har härom
underhandlat med lotsstyrelsen. Denna har i skrivelse den 27 februari
1917 meddelat bland annat, att lots- och fyrpersonal syntes kunna, utöver
vad hittills vore bestämt, till närmaste tullpostering (tullstation)
inrapportera, om något misstänkt av densamma iakttoges till sjöss eller
i skärgården, samt, där så kunde anses önskvärt, lämna meddelande om
fartyg, som inpasserade från sjön (I: sid. 33). Härjämte har lotsstyrelsen
framhållit, att vid platser, där både lots- och tullpersonal vore
stationerade och ständig utkik skulle hallas, ett samarbete i fråga om
utkiks hållande syntes kunna ordnas till fördel för både lotsverket och
tullverket. Däremot har lotsstyrelsen uttalat vissa betänkligheter mot
en av kommissionen ifrågasatt generell bestämmelse om rättighet för
lotsverkets personal att verkställa visitation å fartyg''. — I anslutning
härtill har tullkommissionen föreslagit (1: sid. 34 o. f.), att lots- och
fyrpersonalen å vissa närmare angivna platser (å 58 av rikets 107 lotsplatser
och å 13 fyrplatser) måtte förpliktas att, i den mån andra tjänstegöromål
ej därför utgjorde hinder, hålla utkik för övervakande av synfältet
ur bevaknings8ynpunkt. Enahanda utkik skulle enligt kommissionens
förslag hållas från i gång varande lotsbåtar, tillhörande nyss avsedda
lotsplatser. Vad anmärkningsvärt, som iakttoges under denna
utkik,. skulle, helst telefonledes, inberättas till vederbörande kustbevakningstjänsteman.
Därjämte har kommissionen, i ändamål att inbespara
tullbevakning å fartyg, som med kronolots ombord inpasserar från inlöp
psstation, hemställt, att antingen ett i 1862 års reglemente för lotsverket
förekommande men numera ej gällande förbud för lots att efter

109

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 330.

verkställd lotsning lämna fartyget, förrän tulltjänsteman infunnit sig
ombord, måtte återinföras eller ock tullbevakningen i bestämmelseorten
måtte i förväg erhålla besked telefonledes om orten och om möjligt
även om den beräknade tiden, då lotsen komrae att lämna fartyget,
detta för att sättas i tillfälle att utsända bevakning för att möta och
avlösa lotsen. Under sådan förutsättning borde enligt kommissionens
åsikt allmän bestämmelse utfärdas därom, att inpasserande fartyg med
kronolots ombord icke skulle behöva förses med tullbevakning.

I avgivna yttranden hava såväl tull- som lotsmyndigheter i stort
sett motsatt sig kommissionens förevarande förslag (U. I A: sid. 30
o. f.). Lotsstyrelsen har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 maj 1918
närmare utvecklat de skäl, som från lotsverkets sida förelegat för ett
dylikt avstyrkande. Därvid har lotsstyrelsen till en början upplyst, att
styrelsen redan i förut åberopade skrivelse den 27 februari 1917 framhållit
för kommissionen bland annat, att vid en del lotsplatser utkik ej
hölles under mörker, att vid alla lotsplatser inträffade, att hela personalen
stundom vore borta från platsen i tjänståligganden, att vid fyrplatser
någon egentlig utkik ej hölles, att vid fyrplats, där endast en eller två
man voro anställda, något övervakande av synfältet sannolikt icke kunde
ske, att lotsens hemresa efter slutad lotsning mången gång skedde med
skjuts, ångbåt eller järnvägståg, för att han skyndsammast möjligt
måtte återkomma till lotsplatsen och att därav framginge, att det biträde
vid tullbevakningen, som ifrågasattes att lämnas av lots- och fyrpersonalen,
skulle bliva långt ifrån effektivt. Härefter har lotsstyrelsen anfört bland
annat följande:

»Utöver vad sålunda redan framhållits får lotsstyrelsen fästa uppmärksamhet
därå, dels att vid en del lotsplatser vid norrlandskusten och även vid ett par lotsplatser
vid smålandskusten lotspersonalen lämnar under nämnda lotsplatser hörande
uppassningsställen vintertid eller då till följd av isförhållanden så måste ske, varvid
är att märka, att lotspersonalen måste lämna vissa av uppassningsställena, medan
ännu sjöfart pågår vid och i närheten av desamma dels att vid en del lotsplatser
— dock endast ett fåtal — icke mera än 2 eller 3 man äro anställda, dels att
den utkik, som lotspersonalen håller för att i tid kunna lämna lots åt lotssökande
fartyg, icke är så ständig och ej heller av den art, som av kommissionen föreslagits
för synfältets övervakande ur tullbevakningssynpunkt, dels att, även om
utkik hölles från i gång varande lotsbåt, lotspersonalen mången gång till följd av
sin lotstjänst icke torde kunna vare sig närmare undersöka misstänkta fall eller i
så god tid avgiva rapport om något misstänkt iakttagits, att rapporten härom
skulle kunna leda till beivrande av förekommande förseelse mot tullförfattningarna,
dels ock att fyrpersonalen, som under den del av dygnet, då fyring äger rum, håller
vakt i fyrton eller fyrhus och, där mistsignalering sker, under tjock eller disig
luft även sköter mistsignaleringsapparaten, har att under den övriga delen av dygnet,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

förutom åtnjutande av behövlig vila, utföra dels en del arbeten med rengöring m. m.
av fyr- och mistsignaleringsapparater, dels ock en del målnings- och underhållsarbeten
å hus och byggnader, vartill för fyrmästare eller fyrvaktare med uppbörd
kommer skrivgöromål med förande av fyrdagbok och redovisningsjournaler m. m.

Av de 13 fyrplatser, från vilka biträde ifrågasattes, utgöres personalen vid
4 platser av 2 man, vid 1 plats av 1 man, vid 1 plats (Gotska Sandön) av 5 man,
och vid de övriga 7 platserna äger mistsignalering rum.

Lotsstyrelsen anser sig därför böra ytterligare betona att det ifrågasatta
biträdet av lots- och fyrpersonal vid kustbevakningen icke torde kunna bliva av
vidare värde och långt ifrån effektivt.

Skulle, oaktat vad sålunda anförts rörande effektiviteten av det biträde vid
kustbevakningen, som ifrågasattes av lots- och fyrpersonal, detta biträde anses
tillfyllest vid den ifrågasatta omorganisationen av tullverkets kustbevakning, uppstår
frågan, huruvida nuvarande personal vid lotsverket kan befinnas vara skyldig
att utan ersättning biträda vid kustbevakningen i större utsträckning än som angives
i det å sid. 33 i betänkandet intagna utdraget ur lotsstyrelsens ovannämnda
skrivelse till kommissionen. Hållandet av sådan utkik, som kommissionen föreslår,
skulle äga rum genom lots- och fyrpersonal, innefattar en helt annan tjänstgöring
för tullverkets räkning än verkställande utan arvode av den rapportering, som av
lotsstyrelsen i meromnämnda skrivelse till kommissionen angivits. Lotsstyrelsen
angav, att nämnda personal torde kunna inrapportera till närmaste tullpostering
(tullstation) om något misstänkt av personalen iakttoges till sjöss eller skärgården,
således under utövande av lotsverkets tjänst och utan hållande av någon sorts
utkik i tullverkets intresse, då däremot kommissionen föreslår att utkik, avseende
att övervaka synfältet ur tullbevakningssynpunkt, skall, i den mån andra tjänstegöromäl
ej härför utgöra hinder, hållas.

Skulle lotspersonalen förpliktigas att under de förhållanden, som av kommissionen
föreslagits — i den mån andra tjänstegöromål ej härför utgjorde hinder —
hålla utkik, avseende att övervaka synfältet ur tullbevakningssynpunkt, bleve
nämnda personal förhindrad att, oaktat sjöfarten vid och utanför platsen upphört
för vinterperioden, lämna under platsen hörande uppassningsställen och inflytta till
sin boningsort. Kvarstannandet å uppassningsställena under sådana förhållanden
skulle då icke föranledas av tjänsten vid lotsverket utan för fullgörandet av tjänst
för tullverkets räkning. Byggnaderna å en del uppassningsställen äro icke av den
beskaffenhet att personalens kvarstannande därstädes under vintern låter sig göra,
varför nybyggnad eller ändring av byggnaderna i dessa fall bleve erforderliga.
Kostnaderna härför torde i sä fall böra bekostas av tullverket.

Lots- och fyrpersonalens biträde vid kustens bevakning i den utsträckning
förslaget innebär torde icke kunna åläggas nuvarande personal såsom tjänsteuppdrag.
Däremot torde denna personal kunna åläggas att, om under utövande av lotsverkets
tjänst något misstänkt av personalen iakttages till sjöss eller i skärgården, inrapportera
detta till närmaste tullpostering (tullstation) utan åtnjutande av arvode eller
annan ersättning än den, som erfordras till täckande av personalen eventuellt
åsamkad kostnad i och för denna rapportering.

Från lotsstyrelsens sida möter emellertid icke något hinder för nämnda
personal att mot ersättning och i den mån tjänsten vid lotsverket det medgiver

Kungl. Ma;:ts proposition Nr 330.

samt efter prövning i varje särskilt fall åtaga sig att i övrigt biträda vid kustbevakningen.
Lotsstyrelsen anser sig dock böra uttala, att lotsverkets tjänst i
varje fall och utan avseende å följderna för kustbevakningen först och främst
måste fullgöras.

Vid platser, där både lots- och tullpersonal skulle finnas stationerade, synes
såsom lotsstyrelsen i sin ovannämnda skrivelse till kommissionen redan framhållit
ett samarbete särskilt i fråga om utkiks hållande kunna ordnas mellan de två
verkens personal till fördel för båda verken och för personalen vid dylika platser.

Rörande frågan om undvikande av dubbel bevakning å fartyg genom såväl
tull- som lotspersonal får lotsstyrelsen avstyrka bifall till kommissionens förslag
om återinförande i tjänstgöringsreglementet för lotsverket av ovannämnda i 1862
års reglemente för lots- och fyrstaterna förekommande bestämmelse rörande förbud
för lots i vissa fall att efter verkställd lotsning lämna fartyget, förr än tullbetjänt
infunnit sig ombord. Denna fråga var vid behandling av det lotsstyrelsens förslag
till nytt tjänstgöringsreglemente för lotsverket, som låg till grund för år 1881 utfärdat
dylikt reglemente, föremål för noggrann utredning, som resulterade i att
något mot ovannämnda bestämmelse svarande stadgande icke inflöt i 1881 års
reglemente. De olägenheter, som då anfördes mot bibehållande av ifrågavarande
bestämmelse, föreligga fortfarande.

Beträffande av kommissionen subsidiärt förordad anordning att i de fall, då
kronolots åtföljde från inloppsstation inpasserande fartyg, tullbevakningen i bestämmelseorten
måtte i förväg erhålla besked telefonledes om orten och om möjligt även
den beräknade tiden, då lotsen komme att lämna fartyget, för att sättas i tillfälle
att utsända bevakning för att möta och avlösa lotsen får lotsstyrelsen meddela, att
styrelsen, oaktat lotsens åligganden i bevakningshänseende härigenom skulle kunna
ökas och försvåras, anser sig kunna gå med på denna anordning i sådana fall, då
säkerhet föreligger, att lotsen icke kommer att i och för fartygets bevakning uppehållas
ombord efter fullgjord lotsning, dock under förutsättning att det skall åligga
tullbevakningen å inloppsstationen att efter samråd med lotsen underrätta den tullbevakning,
som skall ombestyra lotsens avlösning av tullbevakningstjänsteman. Skulle
däremot fartygets bestämmelseort ligga så långt avlägsen från tullbevakningens
förläggningsort, att den tullman, som skall avlösa lotsen, icke kan hinna infinna
sig vid fartygets ankomst till fartygets bestämmelseort, anser lotsstyrelsen, att den
ifrågasatta anordningen icke bör komma till användande, enär i sistnämnda fall
följden annars skulle bliva densamma som om förenämnda bestämmelse i 1862 års
reglemente återinfördes. Huruvida bevakning skall medfölja från inloppsstation
bör därför prövas i varje särskilt fall. Lotsstyrelsen får därför avstyrka bifall till
kommissionens förslag om utfärdande av allmän bestämmelse därom, att fartyg,
som inpasserar från inloppsstation, skall, om det har kronolots ombord, icke behöva
förses med tullbevakning.»

I fortsättningen av skrivelsen har lotsstyrelsen bland annat påvisat
tullverkets blivande kostnader för telefonförbindelser till de lotseller
fyrplatser, från vilka ifrågasatt biträde skulle lämnas. Slutligen
har styrelsen funnit det kunna ifrågasättas, huruvida icke, för den
händelse vid platser, där både lots- och tullpersonal skulle finnas

112

Kungl. May.ts proposition Nr 330.

stationerade och ständig utkik skulle hållas, ett samarbete mellan de
båda verkens personal komme till stånd, tullverket borde lämna bidrag
till täckande av kostnader för uppförande av nya eller för underhåll
av äldre utkikshus eller utkiksställningar, där dessa vore erforderliga
för hållande av utkik, avseende att övervaka synfältet ur tullbevakningssynpunkt.

De kustbevakningssakkunniga hava, med hänsyn till vad sålunda
förekommit och då de i varje fall ansett sig icke kunna såsom följd
av en sådan medverkan, varom fråga är, vidtaga någon minskning av
kustbevakningspersonalen, funnit sig icke böra upptaga kommissionens
förslag sådant det utformats (U. I A: sid. 62). 1 stället hava de sak kunniga

ansett, att samverkan mellan tull- och lotsverken kunde ordnas
på ett sätt, som närmare anslöte sig till det hittills praktiserade.
Gällande föreskrifter i ämnet vore därför i huvudsak tillräckliga för att
bereda tullverket det biträde från lots- och fyrpersonalens sida, som
skäligen borde fordras; dock syntes ytterligare böra utfärdas en föreskrift
av ungefär följande innehåll:

»Om i tjänstgöring stadd lots- eller fyrpersonal iakttager seglationsbrott
eller annan överträdelse av författning, vars efterlevnad tullverket har att övervaka,
eller överhuvud förehavanden, som synas ägnade att förbereda eller främja sådana
brott, skall anmälan därom ofördröjligen göras till närmaste tullmyndighet.»

Samai-betet i fråga om utkiks hållande — vilket på vissa håll
redan förekomme — syntes de sakkunniga smidigast kunna ordnas
under hand genom de lokala befälsmyndigheternas försorg, varför några
författningsbestämmelser i ämnet icke borde ifrågakomma. Frågan om
undvikande av dubbel bevakning genom såväl lots- som tullpersonal,
under fartygs inpasserande från inloppsstation hava de sakkunniga visat
från sig.

Generaltullstyrelsen har instämt i de sakkunnigas uttalande rörande
tullkommissionens förslag om åläggande för lots- och fyrpersonal att i
viss större utsträckning än för närvarande vore föreskrivet medverka
vid kustens bevakande och i enlighet därmed hemställt, att föreskrift i
den av de sakkunniga angivna riktning måtte utfärdas (U. I A: sid. 112).
Det av tullkommissionen ifrågasatta utfärdandet under viss förutsättning
av en allmän bestämmelse om, att inpasserande fartyg med kronolots
ombord icke skulle behöva förses med tullbevakning, har st}rrelsen av
följande skäl ansett icke tillrådligt (U. 1 A: sid. 42). Förhållandena
kunde, även om i vissa fall tullbevakning ombord skulle kunna ersättas
genom lotsens bevakning, dock ofta vara sådana, att detta icke ur synpunkten
av tullverkets säkerhet borde ske. Då lotsen vore ansvarig

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

för fartygets manövrering, måste givetvis hans uppmärksamhet i främsta
rummet vara riktad härpå, och bevakning av fartyget ur tullsynpunkt
komma i andra hand. I mörker och dålig väderlek bleve därför icke
den tillsyn å vad som försigginge å exempelvis ett större ångfartyg,
som lotsen skulle kunna prestera, av något vidare stort värde.

I det föregående har antytts, att s. k. invisitationsrätt för närvarande
är tillagd vissa kustbevaknings posteringar i Bohuslän. På grund
därav äga från utrikes ort till platser inom vederbörande tullkammardistrikt
destinerade fartyg, för så vitt de äro barlastade eller hava last
av vissa tullfria varor, att efter vid dylik knstbevakningspostering undergången
^visitation avsegla direkt till bestämmelseorten utan att sålunda
behöva, på sätt i § 5 tullstadgan i allmänhet föreskrives, angöra tullplats.
Generaltullstyrelsen, som genom särskilda beslut medgivit denna
rätt, har därvid föreskrivit bland annat, att invisitationen skall verkställas
av bevakningsförmannen vid posteringen, att, då fartygen innehava
last ävensom då barlastade fartyg ej kunna vid invisiteringsplatsen
undergå en emot underslev fullt betryggande visitation, fartygen skola
från invisiteringsplatsen till destinationsorten åtföljas av erforderlig, av
vederbörande beordrad bevakning, som jämväl skall övervaka lossningen
och å fartygen förrätta köl visitation, varom allt attest bör till vederbörande
avlamnas, samt att ^klarering skall verkställas av vederböraude
tullkammare, för vilket ändamål fartygshandlingarna jämte ovauberörda
attester skola genom bevakningsförmannens försorg till tullkammaren
insändas.

Tullkommissionen har nu, under anförande att ifrågavarande bestyr
måste verka i hög grad störande för kustbevakningsgöromålens behöriga
fullgörande, föreslagit (II: sid. 307), att berörda invisitationsrätt
måtte helt och hållet avskaffas och att tullexpeditioner måtte inrättas
på samtliga de ställen, där sådan rätt hittills utövats, nämligen: Hättan
inom Marstrands, Mollösund, Käringen, Gullholtnen, Gravarne och Hunnebostrand
inom Lysekils samt Dyugö och Grebbestad inom Strömstads
tullkammardistrikt. Dessutom skulle tullexpeditioner inrättas i Bovallstrand
inom Lysekils och i Skärhamn å Tjörn inom Marstrands tullkammardistrikt.
Samtliga dessa tullexpeditioner skulle bekostas av statsverket
och förestås av personer utom tullverket.

Tullkamrarna i Marstrand och Lysekil ävensom kustbevakningschefen
i Hallands samt Göteborgs och Bohus län hava med anledning
av berörda förslag med skärpa framhållit, bland annat, att det på flera
av ifrågavarande platser vore så gott som omöjligt att erhålla någon
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 höft. (Nr 330.) 15

Ine-isitationsriit
t för kustbevakningsposteringar.

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

utom tullverket stående lämplig person till tullexpeditionsföreståndare,
att det för övrigt vore fullkomligt otänkbart, att en enda person skulle
kunna, ofta i hårt väder, börda och visitera fartyg, att de föreslagna
tullexpeditionerna icke skulle kunna ersätta den nuvarande anordningen
samt att ett sådant system rent av skulle inbjuda till lagöverträdelser.

De kustbevakningssakkunniga hava i denna fråga endast uttalat,
att invisitationsrätten skäligen icke borde borttagas, med mindre sjöfarten
tillgodosåges genom andra för densamma lika förmånliga anordningar
(U. II: sid. 75). Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid samtliga
ifrågavarande platser, med undantag av Hättan, finnas kustbevakningspostering.
Vid Hättan skulle dock enligt de sakkunnigas åsikt postering
kunna undvaras endast under förutsättning, att tullstation därstädes inrättades,
enär Hättan enligt tullstadgan utgjorde inloppsstation till Uddevalla.

Generaltullstyrelsen, som också funnit den nuvarande anordningen
med kustbevakningsposteringarnas invisitationsrätt icke kunna, därest
den ifrågasatta starka reduceringen av posteringarnas personalantal bleve
genomförd, för framtiden tillämpas men som vore bestämt övertygad
om olämpligheten av tullexpeditioner i allmänhet och i ifrågavarande
trakter i synnerhet, har ansett någon annan utväg icke återstå, än att på
de platser, där behovet av lättnader i soglationshänseende vore starkast
framträdande, tillgodose detta behov medelst inrättande av tullstationer.
Styrelsen har därför föreslagit (U. I A: sid. 124), att tullstationer måtte
inrättas, förutom vid Hättan i Marstrands tullkammardistrikt, jämväl i
Mollösund och Gullholmen i Lysekils tullkammardistrikt samt i Fjällbacka
och Grebbestad inom Strömstads tullkammardistrikt. Härigenom skulle
visserligen den nuvarande invisitationsrätten upphöra vid fyra platser,
men styrelsen har av närmare omnämnda skäl ansett, att några större
olägenheter därav icke behövde befaras.

I anledning av förslaget om invisitationsrättens upphörande i Hunnebostrand
hava i eu till Kungl. Maj:t den 25 januari 1921 inkommen
skrift Joh. A. Larsson m. fl. personer eller firmor i Hunnebostrand och
Ulebergshamn hemställt om inrättande av tullstation jämväl å förstnämnda
plats, under åberopande av den tidsförlust och de ökade kostnader vid
fartygsklareringar, som eljest skulle förorsakas trafiken därstädes, särskilt
i fråga om utklareringar, vilka för framtiden måste ske vid den avlägset
belägna Strömstads tullkammare. En liknande hemställan bar den 3
februari 1921 gjorts av Västra Sveriges gatstensindustriidkareförbund,
vilket funnit såväl Smögen som Fjällbacka mycket olämpliga såsom
invisitationsplatser för fartyg, bestämda till Hunnebostrand, Ulebergshamn
och Bovallstrand för lastning av stor- och kantsten, Smögen

115

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330-

med hänsyn till det mellanliggande farliga farvattnet Soten samt
Fjällbacka på grund av den tidspillan, som invisitationsresor dit skulle
åsamka de mindre fartygen, av vilka det stora flertalet komme söderifrån.

För att tillhandagå de blivande cheferna vid kustbevakningen med
råd och upplysningar i dithörande tekniska spörsmål ävensom för att
åstadkomma en sakkunnig och enhetlig tillsyn å den båtmateriell, som
skulle tillhandahållas kustbevakningspersonalen genom tullverkets försorg,
har tullkommissionen föreslagit, att, lämpligen inom generaltullstyrelsens
kameralbyrå, måtte utan fast föredragningsskyldighet inför
styrelsen anställas en särskild tjänsteman med titeln »kustbevakningsinspektör».
Denne tjänsteman, vilkens blivande åligganden närmare angivits,
skulle efter förslag av generaltullstyrelsen tillsättas av Kungl. Maj:t
medelst förordnande, gällande för en tid av tre år i sänder, samt åtnjuta
ett årligt arvode av 10,000 kronor (1: sid. 41 o. f.; IV: sid. 62).

Tillsättandet av en sådan tjänsteman har tillstyrkts av de kustbevakningssakkunniga.

Aven generaltullstyrelsen har biträtt detta förslag liksom ock vad
kommissionen ifrågasatt rörande ordningen för kustbevakningsinspektörsbefattningens
tillsättande och arvodet åt innehavaren av densamma. Emellertid
har styrelsen, med hänsyn till att redan under år 1921 viss båtmateriell
syntes styrelsen böra anskaffas och ett krävande arbete med
fastställande av legor för kustbevakningspersonalens tjänstefarkoster bleve
erforderligt, ansett det synnerligen önskvärt och behövligt, att kustbevakningsinspektören
finge träda i funktion åtminstone fyra månader,
innan den nya staten för tullverket trädde i kraft. I

I det föregående har erinrats om de olika principer i fråga om
chefskapet över kustbevakningen, som för närvarande tillämpas i rikets
västra och södra delar å ena sidan och på ostkusten å andra sidan.
Tullkommissionen har nu framlagt ett förslag, varigenom enhetlighet
komme att i sådant hänseende råda (I: sid. 36 o. f.). Den har nämligen
ifrågasatt att, med indragning av de nuvarande två kustbevakningschefstjänsterna,
chefskapet över kustbevakningen måtte uppdragas inom ettvart
tullkammardistrikt åt därvarande tullförvaltare, dock att inom Stockholms,
Göteborgs och Malmö tullkammardistrikt sagda chefskap skulle utövas
av överinspektören vid tullbevakningsinspektionen i respektive stad. 1
de enligt kommissionens förslag ej sällan förekommande fall, då kustbevakningsdistrikten
sträckte sig över flera än ett tullkammardistrikt,

Sjöteknitka
spörsmål
m. m.

Chefskapet.

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

skulle vederbörande kustöveruppsyningsman eller kustuppsyningsman
egentligen lyda under den tullförvaltare, inom vilkens tullkammardistrikt
ban hade sin förläggningsort, men under patrullering inom annat, till
kustbevakningsdistriktet hörande tullkammardistrikt vara skyldig att, såvitt
anginge förhållandena inom detsamma, ställa sig till efterrättelse
de befallningar, som meddelades honom av därvarande tullförvaltare.
Såsom motivering för ifrågavarande förslag har kommissionen anfört i
huvudsak, att det framför allt synts angeläget att söka åstadkomma ett
verkligt samarbete mellan den yttre och den inre bevakningen, att det
för ernående av detta mål vore oundgängligen erforderligt, att bägge de
ifrågavarande bevakning sgrenarna stode under enhetligt befäl, i följd
varav inom kommissionens organisationsförslag icke kunde beredas något
rum för särskilda kustbevakningschefer, att systemet med sådana
chefer, särskilt om det genomfördes över hela kusten, skulle medföra
ganska betydande kostnader samt att det uppgivits, att kustbevakningschefstjänsterna
visat sig icke på långt när bereda innehavarna tillräcklig
sysselsättning, en uppgift, som kommissionen hade all anledning antaga
vara riktig. Kommissionen har vidare till bemötande upptagit några inkast,
som av åtskilliga kustöveruppsyningsmän på västkusten gjorts mot
lämpligheten av en sådan organisation av chefskapet (I: sid. 215). Beträffande
en av dessa anmärkningar, nämligen att tullförvaltarna skulle
vara i saknad av tillräcklig sakkunskap i rent sjötekniska frågor, har
kommissionen medgivit, att densamma teoretiskt sett ägde ett visst berättigande;
denna brist hade emellertid kommissionen tänkt få neutraliserad
genom tillsättande av den förutnämnda kustbevakningsinspektören.

Inom de kustbevakningssakkunniga har enighet ej uppnåtts i
denna fråga. En av de sakkunniga har sålunda haft den uppfattning,
att ett system med särskilda kustbevakningschefer för de olika delarna
av rikets kuster borde konsekvent genomföras (U. I A: sid. 63 o. f.).
Samtidigt skulle de lokala tullförvaltningarna befrias från samtliga dem
nu åliggande handläggningar av frågor rörande kustbevakningspersonalen.
Dessa — såväl de kamerala som de administrativa — borde
övertagas av bemälda chefer, å vars expeditioner skulle såsom biträde
få anställas någon kammarskrivare eller tullassistent. För nedbringande
av de av tullkommissionen med rätt eller orätt såsom alltför betydande
ansedda avlöningskostnaderna kunde möjligen cheferna placeras i allenast
kontrollörs grad, varigenom för övrigt yppades utsikter att städse
få ifrågavarande chefsplatser besatta med yngre personer, som för vinnande
av högre befordran inom tullverket bemödade sig att fylla sin
uppgift vid kustbevakningen på bästa sätt. Dessa kontrollörer, förslags -

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

vis benämnda kustbevakningskontrollörer, syntes på försök böra till antalet
begränsas till tre samt få följande tjänstgöringsdistrikt, nämligen: en
västkusten till Falsterborev (kustbevakningsdistrikten 18—23); en ostkusten
söderifrån till gränsen mellan Södermanlands och ustergötlands
län ävensom Öland (kustbevakningsdistrikten 11 —13 och 15—17); samt
en norrlandskusten från skäret Björn (kustbevakningsdistrikten 1 — 7).
Återstoden av svenska kusten, d. v. s. sträckan från gränsen mellan
Södermanlands och Östergötlands län till skäret Björn ävensom Gottlands
kust (kustbevakningsdistrikten 8—10 och 14), borde åtminstone tills
vidare stå under motsvarande chefskap av kustbevakningsinspektören,
som å sin expedition likaledes skulle få anställt erforderligt arbetsbiträde.
Bemälde sakkunnige har ansett, att det sålunda framlagda förslaget
måste till skillnad från kommissionens förslag kunna medföra en systematisk
och intensiv kontroll av kustbevakningen, ur det allmännas intresse
så mycket mera önskvärd, som dess personalantal i hög grad
hade måst inknappas och dyrbara tekniska hjälpmedel avsåges att tillhandahållas
personalen av staten. Vad kostnaden för de ifrågasatta
kontrollörsexpeditionerna beträffade, syntes denua honom realiter knappast
bliva högre än den, som statsverket finge vidkännas i avlöningar,
därest tullförvaltarna omhändertoge chefskapet för kustbevakningspersonalen;
i åtskilliga fall komme nämligen enligt hans mening med all
sannolikhet tullförvaltarna att nödgas avdela särskild personal vid tullkammaren
för handhavandet av kustbevnkningsbestyren eller arbetet
med dessa i allmänhet att vara av den omfattning, att arbetskraft, motsvarande
en tjänstemans oavbrutna sysselsättning under flera dagar i
månaden, för ändamålet åtginge. — Fn annan av de kustbevakningssakkunniga,
vilken jämväl funnit det mindre tillfredsställande, att chefskapet
över kustbevakningen inom respektive tullkammardistrikt uppdroges
åt tullförvaltarua, som förut vore till fullo upptagna av mångskiftande
göromål och i regel till åren komna, har i stället tänkt sig
följande lösning av frågan (IT. I A: sid. 69 o. f.). Kustbevakningsdistrikten
1 borde förenas till grupper med i allmänhet några distrikt i
varje. Exempelvis kunde första gruppen utgöras av kustbevakningsdistrikten
1—4, andra gruppen 5—7, tredje gruppen 8—10, fjärde gruppen
11 —13 och 15, femte gruppen 14, sjätte gruppen 16 och 17, sjunde
gruppen 18, åttonde gruppen 19 och 20, nionde gruppen 21, tionde
gruppen 22 och 23. Varje sådan grupp skulle bilda ett inspektionsdistrikt
under chefskap av någon kontrollör eller kammarskrivare inom
distriktet, vilken av generaltullstyrelsen därtill särskilt förordnades och

1 Angående kustbevakningsdistrikten s omfattning, se U. I A: sid. 147 o. f.

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

som hade att, i män hans tid ej upptoges av göromål för kustbevakningen,
sköta sin innehavande tjänst. För att hans intresse för kustbevakningen
skulle ökas, borde han för bestridandet av ifrågavarande chefsplats erhålla
lämpligt extra arvode utöver den ordinarie lönen. Nu ifrågavarande
sakkunnige har sammanfattat fördelarna med den av honom på
detta sätt föreslagna organisationen i följande punkter: kustbevakningens
effektivitet bleve större än enligt tullkommissionens förslag; skapandet
av nya befattningar undvekes; kostnaderna bleve mindre än enligt förutnämnda
sakkunniges förslag; mindre antal distrikt lades under respektive
högre befäl än enligt samma förslag; bättre tillgodoseende av
kustbevakningens intressen vid samarbetet mellan inre och yttre bevakningen
erhölles än enligt tullkommissionens förslag; och kustöveruppsymngsmännens
intresse för tjänsten ökades genom att dessa finge en
mera självständig ställning. Den sakkunnige bär emellertid samtidigt
medgivit, att det nyss återgivna förslaget av en annan av de sakkunniga
ginge fram efter renare och enklare linjer än hans men framhållit
att han dock ansåge det förra vara svårare att få genomfört än sitt eget
förslag. — Den tredje av de sakkunniga har slutligen biträtt den uppfattning
i ämnet, som uttalats av tullkommissionen (IT. I A: sid. 73 o. f.).
För honom tedde sig såsom det grundläggande momentet i organisationen
uppdelningen i vissa kustbevakning sdistrikt, vart och ett under
ledning av eu väl utbildad kustöveruppsyningsman, som stode i ansvar
för bevakningen inom distriktet och vars ställning borde göras så stark
som möjligt. Ett viktigt led i organisationen bildade härjämte den
från alla häll förordade kustbevakningsinspektören, vilken representerade
enhetlighetssynpunkten. Den sakkunnige har vidare framhållit, att, utöver
vissa närmare angivna inspektioner av kustbevakningsinspektören och
kustöveruppsyningsmannen kustbevakningsposteringarna både att motse
inspektionsbesök av generaltulldirektören, byråcheferna och vederbörande
distriktschef — om befattningar av detta slag komme till stånd — samt
av vederbörande tullförvaltare. Skulle, med indragning av tullförvaltarnas
mindre omfattande inspektion, tillskapas särskilda nya organ med
inspektion till huvuduppgift, kunde befaras, att det bleve för mycket
inspekterande; inspektion vore visserligen nyttig och nödvändig men
finge ej drivas 3å, att den inkräktade på nödig arbetsro. Inrättandet
av en kustbevakningskontrollörsinstitution skulle därför innebära en överorganisation,
varförutom det nära samarbetet mellan den yttre och den inre
bevakningen kunde befara^ komma att genom en sådan åtgärd äventyras.

Generaltullstyrelsen har vid valet mellan de båda huvudalternativen
delat chefskap mellan tullförvaltningarna och kustbevakningen eller sär -

119

Kungl. Maj ds proposition Nr 330.

skilt chefskap för kustbevakningen obetingat anslutit sig till det senare
och ansett att detta borde konsekvent genomföras i hela riket utan
undantag för någon del av kusten (U. I A: sid. 112 o. f.). Denna sin
ståndpunkt har styrelsen ingående motiverat, i samband varmed styrelsen
bemött de av tullkommissionen gjorda invändningarna mot systemet
med odelat chefskap. Beträffande särskilt kommissionens förväntan, att
tullförvaltarnas brist på tillräcklig kunskap i sjötekniska frågor skulle
bliva neutraliserad genom inrättandet av en kustbevakningsinspektörsbefattning,
har styrelsen dragit i tvivelsmål, huruvida de mångskiftande
övriga göromål, som enligt tullkommissionens förslag skulle tillkomma
kustbevakningsinspektören, kunde medgiva honom att åt en över hela
rikets långsträckta kust utspridd personal och densammas tjänstemateriell
ägna den oavlåtliga och ingående uppmärksamhet, som härför måste
förutsättas. Styrelsen har vidare påvisat de olägenheter, som enligt dess
mening skulle vid tullförvaltarnas omhänderhavande av chefskapet uppstå
därigenom, att kustbevakningsdistrikten ofta omfattade mera än ett
tullkammardistrikt (U. 1 A: sid. 43 o. f.). Därvid har styrelsen erinrat,
att enligt tullkommissionens förslag såsom allmän regel skulle gälla, att
tullförvaltarna skulle utöva chefskap över kustbevakningen inom respektive
tullkammardistrikt; då emellertid enligt samma förslag befälhavaren
och personalen å eu jakt, vars distrikt omfattade mera än ett tullkammardistrikt,
skulle lyda under tullförvaltaren i det tullkammardistrikt, inom
vilket jakten hade sin station, men under patrullering inom annat till
jaktens distrikt hörande tullkammardistrikt vara skyldig att, såvitt anginge
förhållandena inom detta, ställa sig till efterrättelse de befallningar,
som meddelades av därvarande tullförvaltare, syntes däri ligga
ett frö till förvecklingar och stridigheter mellan tull förvaltarna, minst
lika menliga. för bevakningens effektivitet och i allmänhet för ett gott
samarbete, som de olägenheter, kommissionen velat undvika genom borttagandet
av kustbevakningschefstjänsterna och befälets uppdragande åt
respektive tullförvaltare. Vad angår det av kommissionen andragna
positiva skäl för chefskapets utövande av tullförvaltarna, att ett verkligt
samarbete mellan den inre och den yttre bevakningen kunde ernås endast
därigenom, att bägge de ifrågavarande bevakningsgrenarna stode under
enhetligt befäl, har styrelsen på angivna grunder bestritt befogenheten
av detta påstående (U. I A: sid. 115). I fortsättningen har styrelsen
vänt sig mot det uttalandet av den ledamot bland de sakkunniga, vilken
anslutit sig till kommissionens förslag i förevarande hänseende, att tillskapandet
av särskilda nya organ med inspektion till huvuduppgift
skulle innebära en »överorganisation», varigenom kunde befaras, att

120

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

inspektionen bleve alltför ofta påkommande, så att den komme att inkräkta
på nödig arbetsro. Därvid har styrelsen framhållit, dels att enligt
dess förslag några distriktchefer icke skulle finnas, dels ock att den
inspektion av kustbevakningen, som kunde förrättas av generaltulldirekt<>ren
och byråcheferna, med all säkerhet komme att inskränka sig till
besök vid varje postering med ett eller annat års mellanrum. Någon
fara för att genom denna inspektion nödig arbetsro skulle äventyras
kunde nog ej förefinnas. Aven den inspektion, som kustbevakningsinspektören
vid sidan av sina övriga mångfaldiga och omfattande åligganden
komme i tillfälle att utöva, syntes knappast ägnad att kunna störa
kustbevakningens arbetsro. Skulle överorganisation i något fall kunna
med fog befaras, vore det enligt styrelsens förmenande snarare genom
inrättande av de utav kommissionen ifrågasatta distriktchefsbefattningarna.
— Sedan generaltullstyrelsen sålunda anmält sin principiella uppfattning
om anordnandet av chefskapet över kustbevakningen, har styrelsen
angivit sin ställning till de två förslag, som inom de sakkunnigas
krets framställts beträffande den närmare organisationen av det särskilda
chefskapet, vara den, att styrelsen ansåge förslaget om särskilda, uteslutande
för kustbevakningen avsedda chefstjänster vara det, som ensamt
borde komma i fråga (U. 1 A: sid. 116). I detta hänseende har
styrelsen fäst uppmärksamheten å, att den ledamot av de sakkunniga,
som framlagt förslaget om befälets utövande av vid lokaltullförvaltningen
anställda tjänstemän själv erkänt, att förstnämnda förslag ginge fram
efter renare och klarare linjer än hans eget, ett omdöme, som enligt
styrelsens uppfattning också vore riktigt. Ett dylikt hälftenbruk av
tjänstemän å verksamhetsområden av vitt skild beskaffenhet kunde nämligen
icke vara förmånligt för någotdera av dessa områden. Vad kostnaden
beträffade, syntes någon alltför stor skillnad mellan de olika
alternativen icke behöva förekomma. — I övrigt har styrelsen i förevarande
ämne åberopat vad som anförts av den ledamot av de sakkunniga,
vilken föreslagit chefskapets överlåtande på särskilda kustbevakningskontrollörer.
Dessa befattningshavare borde även enligt styrelsens
mening vara tre till antalet men deras distrikt emellertid omfatta
följande kustbevakningsdistrikt enligt de sakkunnigas förslag (U. I A:
sid. 147 o. f.), nämligen: det första kustbevakningsdistrikten 1—11 och
14, det andra kustbevakningsdistrikten 12, 13 samt 15—18 och slutligen
det tredje kustbevakningsdistrikten 19—23. Härigenom skulle
kustbevakningsinspektören icke få för sig avdelat något distrikt samt
andra och tredje kontrollörsdistrikten komma att bestå av i det närmaste
samma antal posteringar och omfatta ungefär samma antal tjänste -

121

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 330.

män; det törsta distriktet skulle däremot omfatta ett mindre antal posteringar
och tjänstemän men i stället sträcka sig över så mycket större
del av rikets kust. Kustbevakningskontrollörerna syntes styrelsen lämpligen
kunna stationeras i Stockholm, Malmö och Göteborg.

En översikt av de mera väsentliga uttalandena i frågan, huruvida
tullverkets kustbevakningspersonal bör ställas under ett med den inre
tullpersonalen delat chefskap eller ett särskilt sådant, utvisar, att 1914
års tullkommission, en av 1920 års kustbevakningssakkunniga samt
Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening ställt sig på den ståndpunkt,
att chefskapet bör omhänderhavas av tullförvaltarna samtidigt med förestandarskapet
vid tullkammaren, medan 1908 års tullstatskommission,
pluraliteten av 1920 ars kustbevakningssakkunniga, generaltullstyrelsen
samt åtskilliga kustöveruppsyningsmän, som tidigare tjänstgjort vid
kustbevakningen under tullförvaltares chefskap men numera äro underordnade
särskild kustbevakningschef, uttalat sig till förmån för det särskilda
chefskapet. Åt det senare alternativet synes ock i princip hava
lämnats företräde av statsmakterna vid tvenne tidigare tillfällen (U. 1 A:
sid. 64 o. f.). Sveriges tullmannaförening har till en början bestämt
talat för ett chefskap av tullförvaltare (II, 2: sid. 77) men sedermera
intagit en mera oviss hållning (U. I A: sid. 33).

En sammanfattning av vad tullkommissionen föreslagit i fråga om
kustbevakningsdistrikten, till desamma hörande posteringar samt dessas
personalbesättning och materialutrustning lämnar bland annat följande
resultat (I: sid. 167 o. f.). Distriktens antal skulle bliva 20, posteringarnas
antal, bortsett från kustbevakningsbestyren för den inre tull bevakningen
117, och personalens antal 198 (därav 17 kustöveruppsyningsmän, 20
kustuppsyningsmän, 154 kustvakter och 7 tillsyningsmän); de uteslutande
för kustbevakningen avsedda farkosterna skulle utgöras av 13
tulljakter av typ I och 13 av typ II, 12 tullbåtar av typ 1, 10 av typ
II och 2 av typ 111, 19 snipor med och 27 utan motor, 4 ekor med
och 15 utan motor samt 1 cykel med och 55 utan motor.

Enligt de kustbevakningssakkunnigas förslag (U. I A: sid. 139
o. f.) skulle distriktens antal uppgå till 23, posteringarnas till 127 och
personalens till 252 (därav 21 kustöveruppsyningsmän, 24 kustuppsyningsmän,
55 förste kustvakter och 152 kustvakter); tjänstemateriellen
skulle bestå av 1 särskilt snabbgående motorbåt, 9 tulljakter av typ 1
och 20 av typ II, 21 tullbåtar av typ I och 15 av typ II, 69 mindre
farkoster och 51 cyklar, varav 2 motorcyklar eller eventuellt mindre
automobiler. Förslaget upptager någon jämkning i en del tullkammariBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 280 käft. (Nr 330.) 16

Distrikt;
posteringar
m. in.

122

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 330.

distrikt i syfte att få dessa att sammanfalla med såsom lämpliga ansedda
kustbevakningsdistrikt.

Generaltullstyrelsen har i sitt den 11 oktober 1920 avgivna betänkande
(U. I A: sid. 119 o. f.) förklarat sig av angiven orsak vara
förhindrad ifrågasätta ändringar i de kustbevakningesakkunnigas förslag
härutinnan i vidsträcktare mån, än att styrelsen hemställt, att med bibehållande
av det föreslagna antalet kustbevakningsdistrikt, posteringarnas
antal måtte bestämmas till 128 och personalens antal utöver det
för chefskapet erforderliga till 254 (därav 21 kustöveruppsyningsmän,
24 kustuppsyningsmän, 104 förste kustvakter och 105 kustvakter) samt
att tjänstemateriellen måtte komma att utgöras av, förutom en snabbgående
motorbåt för Stockholms skärgård, 8 tulljakter av typ I och 21
av typ II, 22 tullbåtar av typ I och 13 av typ II, 70 mindre farkoster
samt 51 cyklar, varav 2 med motor. I fråga om jämkningen av vissa
tullkammardistrikts utsträckning, i ändamål att gränser mellan kustbevakningsdistrikt
och tullkammardistrikt måtte sammanfalla, har styrelsen
väl ansett en sådan överensstämmelse vara lämplig men funnit betydelsen
därav icke vara på långt när så stor, då chefskapet över kustbevakningen
oinhänderhades av särskilt därför avsedda tjänstemän som då
tullförvaltarna utövade sagda chefskap. På grund därav och då ändring
i tullkammardistrikten syntes styrelsen icke böra vidtagas utan att vederbörande
tullkamrar fått tillfälle att yttra sig i ämnet, hade styrelsen
ansett denna fråga kunna anstå.

Sedermera har generaltullstyrelsen i särskild skrivelse till Kungl.
Magt den 30 november 1920 gjort en framställning, som innebär viBsa
reduceringar i styrelsens sålunda avgivna förslag i fråga om posteringar,
personal och materiell vid kustbevakningen. Framställningen har enligt
uppgift föranletts av en av chefen för kustbevakningen i Stockholms
skärgård till generaltulldirektören efter förenämnda den 11 oktober
1920 överlämnad promemoria, däri bemälda kustbevakningschef föreslagit,
att den av de kustbevakningssakkunniga för förläggning vid Moja i
nionde kustbevakningsdistriktet avsedda snabbgående motorbåten, vilken
skulle bemannas med en förste kustvakt och en kustvakt (U. I A: sid.
52, 80), måtte utbytas mot en båt av större dimensioner och med högre
fart, att besättningen å denna senare båt måtte bestämmas att utgöra
en kustöveruppsyningsmän såsom befälhavare samt en förste kustvakt
och en kustvakt ävensom att ifrågavarande båt måtte förläggas till
Sandhamn i stället för Moja. Enligt kustbevakningschefeus mening
skulle härigenom utan nedbringande av bevakningens effektivitet en för
nionde kustbevakningsdistriktet avsedd tulljakt av typ II bliva obehövlig,

123

Kun yl. Maj.ts proposition Nr 330.

varigenom minskning av den för detta distrikt avsedda såväl personalbesättuing
som material utrustning möjliggjordes. — Generaltullstyrelsen,
som funnit detta förslag innebära flera fördelar framför de sakkunnigas
motsvarande hemställan, har tillstyrkt inköp av en dylik större båt, 20
meter lång, 3.5 meter bred och försedd med tre sterlingmotorer givande
en garanterad fart av 19 a 20 knop, vilken båt erbjudits tullverket
under hand för ett pris av 32,000 kronor, däri inbegripen kostnaderna för
vissa ändrings- och justeringsarbeten samt fullständig utrustning. Enligt vad
styrelsen närmare visat, skulle genom den förordade förändrade bevakningsanordningen
vid jämförelse med de kustbevakningssakkunnigas
lört-lag uppstå en minskning i engångskostnader av 41,700 kronor och
i årskostnader, däri inbegripen personalavlöning men ej medräknade
utgifter för beklädnad, sjukvård och pensionering, av omkring 5,600
kronor. Ett godtagande av vad sålunda tillstyrkts skulle innebära nedbringande
av det av generaltullstyrelsen tidigare såsom erforderligt beräknade
antal posteringar till 127, förste kustvakter och kustvakter till
respektive 103 och 104 samt tulljakter av typ IT till 20.

Den utredning, som i förevarande hänseenden slutligt förebragts, Dcpartemmtsger
mig intryck av att behöva, änskönt den må hava utförts med iakt- ''•''*/«*■
tagande av de direktiv, som vid utredningens anbefallande blivit av
Kungl. Maj:t lämnade, beträffande en del förhållanden bliva föremål för
närmare prövning i ändamål att få kustbevakningens effektivitet med
visshet säkerställd. Eu sådan prövning synes mig emellertid med nödvändighet
förutsätta vidtagande av dels ganska ingående undersökningar
vid respektive kuststräckor, dels ock tidskrävande utredningar angående
för kustbevakuingsarbetet lämpliga tekniska hjälpmedel, däri inbegripet
anställande av prov å eu ellör annan ort med i mindre skala nyanskatiäd
båtmateriell. Vid sådant förhållande och då, såsom jag tidigare betonat,
ett uppskov med omorganisationen av tullverket i övrigt icke utan allvarliga
olägenheter kan förekomma, återstår för mig endast att föreslå
Kungl. Maj:t att tills vidare, intill dess berörda prövning hunnit fullbordas,
uppskjuta framläggandet av förslag till omorganisation av kustbevakningen
till ett senare tillfälle.

I detta sammanhang ber jag fä omnämna, att jag med avseende
å önskvärdheten att nyssnämnda prov med ny båtmateriell varda snarast
vidtagna kommer att i det följande hemställa om utverkande
av för ändamålet erforderliga medel å tilläggsstat för år 1921.

124

Gränsbevak ningen.

Nuvarande

organisation.

Kuncjl. Maj:ts ''proposition Nr 330.

Tullverkets gränsbevakning, vars ändamål är jämlikt § 7 i tjänstgör
ingsreglementet för tullverket, att utöva enahanda uppsikt å trafiken
vid rikets landgräns, som, efter vad förut nämnts, utmed kusten åligger
kustbevakningspersonalen, bestrides för närvarande av gränsridare, vilka,
fördelade på posteringar, förrätta patrullering dels till lands, dels ock
till sjöss. Gränsbevakningspersonalen i övrigt utgöres av en gränsöveruppsyningsman
och gränsuppsyningsmän såsom underbefäl. Patrullering
till lands verkställes till häst eller till fots eller meddelst åkdon
eller velociped. För patrullering till sjöss begagnas motorbåt eller annan
farkost. Vederbörande personal åtnjuter av det vid behandlingen av
kustbevakningen omnämnda förslagsanslaget »till jakt- och båtlega samt
hästlega och resekostnader» efter generaltullstyrelsens bestämmande dels
ärliga legor för anskaffning och underhåll av tjänstefarkoster och hästar,
dels ock årliga resekostnadsanslag, avsedda såväl för anskaffning och
underhåll av tjänstevelocipeder som för bestridande i övrigt av utgifterna
för erforderliga tjänsteresor. Motorbåtsbränsle bekostas direkt av tullverket
på enahanda sätt som vid kustbevakningen. Chefskapet över
gränsbevakningspersonalen utövas inom Strömstads tullkammardistrikt
av tullförvaltaren i Strömstad, inom Dalsland, Värmland och Dalarna av
en särskild gränsbevakningschef, inom Jämtland av tullförvaltaren i
Östersund samt vid gränsen mot Finland av tullförvaltaren i Haparanda.
Beträffande gränsbevakningen i Dalsland, Värmland och Dalarna ombänderhava
dock tullförvaltarna i Karlstad och Falun vissa ekonomiska
bestyr för denna. — I detta sammanhang må erinras om, att de tullförvaltningar,
som äro förlagda utmed gränsen mot Norge utgöras av
dels fyra tullkamrar, nämligen vid järnvägsstationerna i Mon, Charlottenberg,
Storlien och Riksgränsen, dels två gränsinspektioner, i Medskogen
och Funäsdalen, dels ock ett större antal gränsstationer. Vid
gränsen mot Finland finnes ej någon annan tullförvaltning än tullkammaren
i Haparanda. Samtliga dessa förvaltningar äga oinskränkt förtu
lin in gsrätt; deras olika benämning härrör av omfattningen av arbetet
vid desamma. Liksom tullkamrarna, vilkas föreståndare äro tullförvaltare,
förestås gränsinspektionerna, vid vilka chefskapet utövas av gränsinspektorer,
av tjänstemän av högre grad uppförda på ordinarie stat. Såsom
föreståndare för gränsstationerna äro gränsridare förordnade av generaltullstyrelsen
jämlikt § 20 i instruktionen för styrelsen. Dessa åtnjuta
jämte lönen vid sina gränsridartjänster, som de hava att fortfarande
bestrida, av Kungl. Maj:t bestämda arvoden för berörda uppdrag,
varmed dock följer skyldighet att tillhandahålla erforderliga expeditionslokaler
och magasin. Arvodena utgå av det å tullverkets avlö -

125

Kungl. May.ts proposition Nr 330.

ningsstat uppförda förslagsanslaget »till arvoden åt tullexpeditions- och
gränsstationsföreståndare». Gränsinspektionen i Funäsdalen redovisar
direkt till generaltullstyrelsen, gränsinspektionen i Medskogen samt
gränsstationerna däremot genom någon av tullkamrarna i Strömstad,
Karlstad, Falun och Östersund. I avseende å förtulluingen vid landgränsen
gäller härutöver enligt § 44 mom. 2 tullstadgan, att, för den
händelse vid gränsen mot Norge å ställe, där förtullning icke får äga
rum, yppar sig mer eller mindre tillfälligt behov att införa kreatur,
för vilka skall erläggas tull, och under förutsättning att stället är så
beläget, att synnerlig svårighet möter för kreaturens införande över
plats, varest förtullning får ske, tullbehandlingen må, sedan före införseln
anmälan'' därom skett hos närmaste tullförvaltning och säkerhet
för tullavgiften blivit där nedsatt, efter generaltullstyrelsens bestämmande
ombesörjas av gränsridare i trakten eller, där sådan icke linnes, av
kronobetjäningen. Dessutom lärer särskilt vid finska gränsen vid sidan
om författningarna utbildat sig den praxis, att, där gränstullförvaltning
är avlägsen, vilken som helst gränsridare verkställer förtullningar. I
båda fallen redovisas uppbörden till närmast befintliga tullförvaltning
inom distriktet.

Bevakningskedjan vid riksgränsen mot Finland har etter hand utdragits
allt längre norrut, så att numera de yttersta utposterna av densamma
äro förlagda till Soppero och Muonionalusta. Utmed Lapplands gräns
mot Norge är däremot bevakning anordnad endast i Tärna och Arjeplog
genom inhållning av extra ordinarie personal, varjämte åt vaktmästarna
vid tullbevakningen i Riksgränsen uppdragits att utöva bevakningstillsyn
inom västra delen av Jukkasjärvi socken.

Tullkommissionen har ansett (I: sid. 112 o. f.), att det, i mån som
inlandsbanans byggande fortskrede, borde tagas i övervägande, om icke
ytterligare bevakningsanordningar kunde bliva av behovet påkallade.
Enligt kommissionens åsikt borde dock icke åtminstone för den närmaste
tiden ifrågakomma att mera allmänt införa gränsbevakning i Lappland;
vad bevakningen vid riksgrän*sbanan beträffade, kunde den nuvarande
provisoriska anordningen tills vidare bibehållas.

Denna uppfattning har delats av generaltullstyrelsen (U. I: sid. 38).

Det förefaller även mig, som om det för den närmaste tiden icke
behövde ifrågakomma ett mera allmänt införande av gränsbevakning
i Lappland. I fråga om bevakningen av riksgränsbanan anser jag tilllika,
att den nuvarande provisoriska anordningen bör bibehållas tills
vidare, i all synnerhet som förslag är å bane att inom en nära framtid

Lapplands

gränsbevak ning.

Departement

chefen.

126

Bevakning ft»tyrkan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

förflytta tullkammaren i Riksgränsen inåt järnvägslinjen, i samband
varmed givetvis en närmare utredning om denna förflyttnings inverkan
på behovet av gränsbevakning bör vara att förvänta.

I skrivelse den 30 maj 1913 angående regleringen av utgifterna
under riksstatens sjunde huvudtitel (punkt 52) anhöll riksdagen, att
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa undersökning, huruvida det förefunnes
behov av ett så stort antal tulltjänstemän och betjänte vid gränsen
mot Norge som det nuvarande, samt att, om så icke vore förhållandet,
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för att snarast möjligt få de
obehövliga tjänsterna indragna.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt generaltullstyrelsen att i anledning
härav inkomma med det yttrande och förslag, vartill omständigheterna
kunde föranleda, överlämnade styrelsen med skrivelse den 20 november
1913 till Kungl. Maj:t åtskilliga från vederbörande lokala tullmyndigheter
infordrade yttranden i ämnet samt hemställde för egen del av
anförda, skäl, att någon indragning av vare sig nu befintlig gränsbevakningspersonal
eller för närvarande anordnade gränsstationer icke
måtte vidtagas.

Enligt Kungl. Majrts beslut den 23 oktober 1915 överlämnades
handlingarna i detta ärende till tullkommissionen för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det kommissionen meddelade uppdrag.

I anledning härav har kommissionen nu anfört (I: sid. 116 o. f.),
att det vid verkställda undersökningar befunnits, att den nu utposterade
bevakningsstyrkan vore — bortsett från några undantagsfall — oundgängligen
behövlig för att en effektiv bevakning skulle kunna upprätthållas
samt att kommissionen därför samt med hänsyn dels till det nuvarande
systemet med höga tullar, dels till vikten av ett praktiskt
genomförande av sådana ifrågasatta reformer som brännvinslagstiftningens
skärpande funnit sig icke kunna föreslå någon nämnvärd minskning
av den nu använda personalen; de flesta i tjänstgöring ständigt
inkallade extra ordinarie gränsridarna skulle i stället överflyttas på
ordinarie stat. De angivna undantagen utgjorde inom första gränsbevakningsdistriktet1
fem av tjugu ordinarie och extra ordinarie gränsridare
och inom andra gränsbevakningsdistriktet sex av femtioen ordinarie
och extra ordinarie gränsridare.

1 Enligt tullkommissionens av generaltullstyrelsen biträdda förslag skulle rikets landgräns
uppdelas i fem gränsbevakningsdistrikt, omfattande: det första Bohusläns gräns mot Norge;
det andra Dalslands och Värmlands gräns mot Norge; det tredje Dalarnas gräns mot Norge; det fjärde
Härjedalens, Jämtlands och södra Lapplands gräns mot Norge; samt det femte riksgränsen mot Finland

127

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Generaltullstyrelsen har motsatt sig den sålunda föreslagna personalminskningen
(U. I: sid. 38 o. f.) under betonande bland annat därav,
att under flera år, då normal rörelse och trafik varit rådande, förstärkning
av den ordinarie gränsridarpersonalen i första och andra distrikten befunnits
oundgängligen nödvändig för upprätthållande av en effektiv
bevakning. Anledningen, att icke av styrelsen framställning gjorts om
denna förstärknings uppförande å ordinarie stat, hade uteslutande varit
hänsynen till det pågående omorganisationsarbetet samt, vad första
distriktet beträffade, den hittills i viss mån svävande frågan, huruvida
gränsbevakningen borde utbytas mot kustbevakning.

Med hänsyn huvudsakligen till vad generaltullstyrelsen i ämnet
upplyst, finner jag icke välbetänkt att för närvarande vidtaga någon
reducering av den gränsbevakningspersonal, som visat sig under senare
normala tider vara erforderlig. Jag kan därför icke biträda tullkommissioneus
förslag om indragning av personal inom första och andra gränsbevakningsdistrikten.

Vad beträffar den av generaltullstyrelsen berörda frågan, huruvida
gränsbevakningen i första distriktet borde utbytas mot kustbevakning,
lärer den numera genom utfärdande den 19 december 1919 av Kungl.
Maj:ts kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 5 och 46 i tullstadgan
(Svensk författningssamling nr 860 år 1919) få anses avgjord sålunda,
att dylik förändring tills vidare ej bör ske.

Vid bestämmande av gränsbevakningsposteringarnas ur effektivitetoch
trafiksynpunkt lämpligaste förläggning lära stundom hava yppat
sig vissa svårigheter, bestående däri, att personalen, som själv har att
sörja för bostäders anskaffande, icke alltid kunnat påräkna tillmötesgående
från befolkningens sida vid försök att hyra bostad eller anskaffa
sig egna hem.

På grund härav har tullkommissionen funnit det kunna ifrågasättas,
huruvida icke bostäder borde tillhandahållas gränsbevakningstjänstemännen
genom statens försorg, varvid för erhållande av lämpliga tomtplatser
jämte planteringsland och betesmark i nödfall kunde anlitas
tvångsmedlet expropriation (I: sid. 119). Med hänsyn till de betydande
kostnader, ett generellt genomförande härav skulle medföra, har kommissionen
dock ansett, att systemet med av staten tillhandahållna bostäder,
ehuru detsamma i och för sig vunnit kommissionens gillande, icke borde
ifrågakomma såsom allmän regel utan att det skulle ankomma på generaltullstyrelsen
att i särskilda fall, när omständigheterna sådant påfordrade,
göra vederbörlig framställning i nämnda syfte. Vid uppförande

Departement

chefen.

Posteringarnas
för
laggning.

Departements

chefen.

Tekniska

hjälpmedel.

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

av bostäder å platser, där gränsstationer funnes inrättade, borde lokaler
avses även för dessas behov.

Mot dessa uttalanden har generaltullstyrelsen ej haft någon erinran
att göra.

Frågan om vidtagande av statsåtgärder för anskaffande av bostäder
åt befattningshavare i statens tjänst har särskilt på en senare tid varit
föremål för statsmakternas behandling, därvid, vad tullverket beträffar,
bland annat medel blivit i anledning av propositioner den 12 mars 1920
(nr 323 och 330) beviljade å tilläggsstat för år 1920 såväl till beredande av
bostäder för tullverkets personal vid Vårta hamnen i Stockholm som ock
till uppförande av bostadshus för tullpersonalen i Mon. Den fortsättning
på den sålunda inslagna vägen, som ett biträdande av tullkommissionens
av generaltullstyrelsen tillstyrkta uppslag skulle inneDära,
har att påräkna förståelse jämväl från min sida, om jag också
icke anser mig böra på det stadium, frågan för tillfället befinner sig,
uttala mig om vilka åtgärder, som i uppstående fall lämpligen böra vidtagas
för erhållande av för bostäderna önskvärda jordområden. Av
särskild betydelse synes mig nämligen vara, att statsverket genom en
åtgärd sådan som den ifrågasatta dels bereder möjlighet för vederbörande
tulltjänsteman att i utövandet av sin tjänst städse uppträda fullt
oberoende av befolkningen vid gränsen, dels ock underlättar verkställandet
av snabba personalförflyttningar från en eller till annan gränspostering,
vilka av någon anledning kunna i det allmännas intresse vara
tillrådliga.

Vad angår gränsbevakningens tekniska hjälpmedel, har tullkommissionen
funnit dessa böra bestå av farkoster i överensstämmelse med
framlagt närmare förslag (I: sid. 180 o. f.), vidare av cyklar och hästar
till visst antal för gränsbevakningen i dess helhet samt slutligen av
skidor i vissa trakter, framför allt vid gränsen mot Finland. Hästar
skulle dock vid riksgränsen mot Norge, där patrulleringen i regel lämpligen
kunde verkställas till fots, endast i undantagsfall efter generaltullstyrelsens
särskilda beprövande^förekomma. Kostnaden för anskaffning
och underhåll av båtar, cyklar och skidor skulle bestridas av tullverket,
varemot hästar skulle såsom nu fortfarande hållas av vederbörande
tjänstemän mot lega. Beträffande gränsbevakningspersonalens rätt att
vid tjänsteresor använda andra fortskaffningsmedel än de nämnda samt
kostnaden för sådana resor skulle gälla detsamma, som i berörda avseenden
anförts i fråga om kustbevakningen (I: sid. 27, 28). Mot förslaget
om tjänstemateriellens anskaffning och underhåll har en av tullkommis -

129

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

sionens ledamöter avgivit reservation, under yrkande att det hittills
tillämpade legosystemet borde bibehållas jämväl i fråga om gränsbevakningens
båtar, cyklar och skidor.

Generaltullstyrelsen har såsom sin uppfattning framhållit, att någon
förändring i nuvarande system för erforderliga båtars, cyklars och skidors
anskaffning och underhåll åtminstone icke nu borde företagas, samt
förklarat sig icke kunna helt biträda tullkommissionens uppfattning, att
hästar skulle vara i stort sett umbärliga för posteringarna vid gränsen
mot Norge (U. I: sid. 40). I sistberörda avseende har styrelsen anfört,
att patrullering till häst visserligen endast undantagsvis behövde förekomma
men att hästar dock stundom kunde vara erforderliga för andra
tjänståtgärder ävensom för liemförskaffande av livsmedel och annat från
de många gånger långt avlägsna handelsplatserna, för anskaffning av
bränsle m. in., förrättningar, vilka det syntes vara en skyldighet såväl
som ett intresse för staten att i möjligaste mån underlätta. Den rätt
att i undantagsfall förordna om häst.legas utgående, som kommissionen
ville förbehålla styrelsen, komme fördenskull att av styrelsen begagnas
i något större utsträckning än kommissionen syntes avse. 1 sådant
hänseende har styrelsen meddelat, att enligt gränsbevakningschefens
uppgift tjugu hästlegor skulle behövas för bevakningspersonalen i hans
nuvarande distrikt. — Mot kommissionens dels vid behandlingen av
kustbevakningsfrågorna (I: sid. 28), dels nu framställda förslag rörande
bemyndigande för generaltullstyrelsen att utfärda allmänna föreskrifter,
varigenom kust- och gränsbevakningspersonalens rätt till rese- och traktamentsersättning
enligt resereglementet skulle inskränkas, har generaltullstyrelsen
däremot icke funnit någon anledning till erinran.

Lika med generaltullstyrelsen anser jag, att den materiell, som
för gränsbevakningstjänstens utövande är behövlig, bör fortfarande anskaffas
och underhållas av vederbörande tjänstemän mot legor. I fråga
om farkoster, cyklar och skidor finner jag i varje fall ej anledning att
härutinnan föreslå någon ändring, så länge motsvarande förhållande råder i
fråga om kustbevakningens tekniska hjälpmedel. Vad vidare angår hästar,
vilka jag på av generaltullstyrelsen anförda skäl anser komma att av gränsbevakningspersonalen
behövas till större antal, än tullkommissionen tänkt
sig, är min uppfattning härutinnan den, att en omläggning av nuvarande
system icke under några förhållanden bör ifrågakomma. Med hänsyn
till den synnerliga svårigheten att utöva tillräcklig kontroll å användningen
och utfordringen av dessa samt de höga pris, som med all sannolikhet
komme att betingas vid statsinköp i gränstrakterna av för dem
avsett foder, förmodar jag det nämligen städse bliva oekonomiskt för
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330). 17

Deparleme

chefen.

Telefon.

Departements chefen.

130 Kungl. Maj. ts proposition Nr 330.

statsverket att självt låta anskaffa och underhålla de för gränsbevakningen
behövliga hästarna. Jag förutsätter dock, att vid bibehållande
av nuvarande system med legor dessas avpassande kommer att ske
under noga övervägande i varje särskilt fall av alla på frågan inverkande
omständigheter, därvid från vederbörande länsstyrelse införskaffade
upplysningar torde kunna tillmätas särskilt värde.

Vidkommande förslaget om utfärdande av allmänna föreskrifter,
innebärande viss inskränkning i kust- och gränsbevakningspersonalens
rätt till rese- och traktamentsersättning enligt resereglementet anser jag
sådana föreskrifter böra komma till stånd men finner icke skäl, varför
just beträffande här ifrågavarande personal föreskrifterna skola utfärdas
av generaltullstyrelsen, medan enligt 27 § i ett av tullkommissionen
avgivet förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket
(IV: sid. 20) dylika föreskrifter äro avsedda att för tullpersonalen i allmänhet
meddelas av Kungl. Maj:t. Jag förordar därför, att jämväl
beträffande kust- och gränsbevakningen de nämnda föreskrifterna skola
ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda.

Åven för gränsbevakningen har tullkommissionen ansett telefon
vara ett högst .värdefullt hjälpmedel och därför tillstyrkt, att de olika
posteringarna vid denna bevakning måtte förses därmed (I: sid. 122);
därjämte har kommissionen förordat anställande av försök med portativ
telefon. I fråga om kostnaderna för telefonanläggningarna har kommissionen
åberopat eu på dess föranstaltande verkställd särskild utredning
(I: sid. 195 o. f.); om tillhandahållande av medel till täckande av dessa
kostnader skulle gälla detsamma, som beträffande telefoner för kustbevakningen.

I likhet med tullkommissionen har generaltullstyrelsen funnit anskaffandet
av berörda telefoner önskvärt, om de dock enligt styrelsens
mening icke bleve av så stort värde, som kommissionen syntes hava
förväntat. Liksom beträffande kustbevakningen ansåge styrelsen dock
för sin del lämpligt, att frågan om gränsbevakningens i dess helhet
förseende med telefon upptoges och löste3 först sedan den nya organisationen
trätt i kraft och i den mån posteringarnas förläggningsorter
blivit bestämda; de av kommissionen ifrågasatta försöken med portativ
telefon kunde emellertid under tiden verkställas.

Jag delar generaltullstyrelsens uppfattning, att frågan om utförande
av nya telefon anläggningar för gränsbevakningens behov bör tills vidare
anstå, synnerligast som tillförlitliga kostnadsberäkningar därå icke kunna
för närvarande uppgöras. Mot anställande redan under närmaste tiden

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

av försök i mindre skala med portativ telefon har jag däremot ej anledning
att ställa mig avvisande.

I det föregående har omnämnts, att förtullningar av gods vid
gränsen för närvarande äga rum, förutom vid gränstullkamrar, gränsinspektioner
och gränsstationer, även hos en del gränsridare, som icke
innehava uppdrag såsom gränsstationsföreståndare, samt att de förtullningar,
som bemälda gränsridare ombesörja, merendels verkställas endast
på grund av praxis.

Tullkommissionen, som ansett denna praxis tyda på, att ett ytterligare
behov av förtullningsmöjligheter vid gränsen vore för handen,
har nu ifrågasatt legalisering av berörda förfaringssätt (I: sid. 124 o.
f.). Den förtullningsrätt, som därigenom komme att tillerkännas samtliga
gränsridare borde emellertid enligt kommissionens åsikt till förekommande
av ökade möjligheter till smuggling kringgärdas med vissa
garantier, vilka med avseende å finska och norska gränsernas olika
beskaffenhet borde bliva olika. Beträffande finska gränsen borde sålunda
utfärdas föreskrift, att för förtullning genom gränsridare skulle fordras
anmälan i förväg om tid och ort för varuinförseln, medan vid norska
gränsen garantierna mot missbruk borde ligga i en bestämmelse, att varuinförsel
endast finge ske å väg, invid vilken gränsridare funnes stationerad,
och att överträdelse av denna bestämmelse skulle bedömas lika
med försök till olovlig varuinförsel. Som en ordningsregel borde därjämte
gälla, att förtullning skulle äga rum vid vederbörande gränsridares
bostad, där erforderlig våg m. in. borde finnas att tillgå. I sammanhang
med att alla gränsridare erhölle förtullningsrätt, borde dessa jämväl
tillerkännas enahanda befogenhet med avseende å rätt att utfärda och
mottaga förpassningar å huvudsakligen via Norge eller Sverige försända
varor, vilken nu tillkomme gränsstationerna. Med vidtagandet av de
sålunda föreslagna anordningarna syntes en väsentlig inskränkning av
gränsstationernas antal böra förenas, i det att gränsstationer borde finnas
endast å sådana ställen, där stationsgöromålen kunde förmodas i huvudsaklig
del taga en persons arbetskrafter i anspråk. Vidare borde gränsinspektionerna
i Funäsdalen och- Medskogen med avseende å den ej
särskilt stora omfattningen av rörelsen därstädes förändras till gränsstationer.
Slutligen borde generaltullstyrelsen erhålla befogenhet att
besluta om inrättande eller indragning av gränsstationer samt att disponera
över det å tullverkets stat uppförda anslaget »till arvoden åt
tullexpeditions- och gränsstationsföreståndare».

Åtskilliga gränsstationsföreståndare in. fl. hava ifrågasatt (I: sid.

Tullbehandlingar
vid
gränsen.

Departements chefen.

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330-

20, 22) utbytande av de vilseledande benämningarna »gränsstation» och
»gränsstationsföreståndare» mot respektive »tullstation» och »tullstationsföreståndare»,
under det att Sveriges tullmannaförening hemställt (U. 1:
sid. 22), att gränsstationsföreståndartjänsterna såsom sådana måtte uppföras
på ordinarie stat.

Generaltullstyrelsen liar efter hörande av vederbörande tullmyndigheter
(U. I: sid. 17 o. f.) samt under, åberopande av eu omfattande
motivering (U. I: sid. 42 o. f.) avstyrkt tullkommissionens förslag, att
samtliga gränsridare måtte erhålla förtullningsrätt ävensom rätt att
handlägga förpassningar och att i sammanhang därmed eu väsentlig
minskning i antalet gränsstationer vid gränsen mot Norge måtte vidtagas.
Däremot har styrelsen funnit hinder icke böra möta för att generaltullstyrelsen
bemyndigades att på plats vid gränsen mot Norge eller Finland,
där sådant syntes önskligt och funnes lämpligen kunna ske, för viss tid
eller tills vidare uppdraga åt där stationerad gränsridare att verkställa
tullbehandling under villkor, som av styrelsen bestämdes. Vad beträffar
förslaget om befogenhet för generaltullstyrelsen att besluta om inrättande
eller indragning .av gränsstationer ävensom att disponera över anslaget
till arvoden åt tullexpeditionsföreståndare och gränsstationsföreståndare
har styrelsen biträtt detsamma samt tillika hemställt om rätt att besluta
rörande förflyttning av gränsstationer. Mot förslaget, att gränsinspektionerna
i Funäsdalen och Medskogen måtte förändras till gränsstationer,
varav komme att följa indragning av två gränsinspektors- och tre vaktfri
ästartjänster, har styrelsen förklarat sig sakna anledning till erinran.
Vad vidare angår de ifrågasatta namnförändringarna å gränsstationerna
och deras föreståndare, har styrelsen också ansett de nuvarande benämningarna
mindre lämpliga, enär de icke angåve stationernas egenskap
att tillhöra tullverket; men då de i stället föreslagna benämningarna
ki;nde åstadkomma förväxling med de för helt andra ändamål avsedda
och annorlunda organiserade tullstationerna vid kusten och dessas föreståndare,
funne styrelsen benämningarna »gränstullstationer» och gränstullstationsföreståndare»
vara att föredraga. Vidkommande slutligen förslaget
om gränsstationsföreståndarnas uppförande å ordinarie stat har
styrelsen icke kunnat finna skäl för tillstyrkan av detsamma.

Att tilldela samtliga gränsridare rätt att ombesörja förtullningar
och handlägga förpassningar finner jag icke tillrådligt. Denna utsträckning
i gränsridarnas arbete skulle nämligen dels förrycka deras egentliga uppgift,
dels ock sannolikt inom kort föranleda ökade kostnader för statsverket
i form av bland annat särskild ersättning för verkställande av
förtullnings- och förpassningsbestyren, utgifter för anskaffande av varu -

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

magasin och vågattiralj m. m. samt avlöning vid nya tjänster, som måhända
torde behöva inrättas till förebyggande av att patrulleringsområdena
hölles obevakade, medan i lagstridigt syfte tilläventyrs anordnade
förtullningar försigginge. Det vore vidare enligt mitt förmenande
föga välbetänkt att åt vilken gränsridare som helst, oavsett dennes
erfarenhet och författningskunskap, anförtro handläggningen av de, enligt
vad som upplysts, ofta ganska krävande förpassningsgöromålen eller
den i viss män fordrande och stundom ömtåliga kontrollen över den
transportmateriell, som över landgränsen införes för alt åter utföras.

Däremot anser jag lämpligt, att, därest trafiken visas kräva ytterligare
förtullningsplatser utöver de nuvarande gränstullförvaltningarna och i
förtullnings- och förpassningsgöromål tillräckligt insatta och eljest lämpliga
gränsridare äro att på dessa platser tillgå, sådana gränsridare av
generaltullstyrelsen tilldelas förtullnings- och förpassningprätt för viss
tid eller tills vidare. Bestämmelser i denna riktning kunna lämpligen
få sin plats bland de i § 44 tullstadgan intagna föreskrifter, utfärdade
av Kungl. Maj:t.

Av detta mitt uttalande må emellertid icke härledas, att jag anser
bibehållande av nuvarande eller inrättande av nya gränstullförvaltningar
ej böra äga rum. Härutinnan har jag nämligen den åsikt, att å varje
gränsort, där den utrikes varuförseln befinnes vara mera omfattande och
konstant, gränstullförvaltning bör efter generaltullstyrelsens beprövande
förefinnas. Tillräcklig anledning att bibehålla de nuvarande gränsinspektionerna
såsom sådana förefaller mig knappast föreligga, varför jag
tillstyrker deras förändring till gränsstationer.

I frågorna om disposition av anslaget till arvoden åt tullexpeditions-
och gränsstationsföreståndare, om namnförändringar å gränsstationerna
och deras föreståndare samt om uppförande å ordinarie stat av
berörda föreståndare hyser jag samma uppfattning som generaltullstyrelsen.

Vidkommande chefskapet över gränsbevakningen, har kommissionen Chefskapet.
föreslagit, att det system, som för närvarande gäller i Bohuslän och
Jämtland samt vid riksgränsen mot Finland, eller att vederbörande tullförvaltare
utöva sagda chefskap, måtte tillämpas även beträffande gränsbevakningen
i Dalsland, Värmland och Dalarna, i vilka landskap chefskapet,
såsom förut nämnts, handhaves av gränsbevakningschefen, vilkens
tjänst alltså skulle indragas (I: sid. 129 o. f.). Som huvudskäl för detta
förslag har kommissionen andragit, att denna organisationsform av
chefskapet skulle leda till en dualism i så måtto, att de gränsridare,

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

som tillika vore gränsstationsföreståndare, i sin egenskap av gränsridare
lydde under gränsbevakningschefen men i sin egenskap av gränsstationsföreståndare
under vederbörande tullkamrar, vilka även handlade vissa
gränsbevakningspersonalen vidkommande ekonomiska bestyr. Berörda
förhållande, som redan nu Unge anses mindre tillfredsställande, bleve
detta i än högre grad, därest, i enlighet med kommissionens förut omförmälda
förslag, samtliga gränsridare erhölle förtullningsrätt och sålunda
i visst hänseende komme att lyda under tullförvaltare. Såsom bidragande
skäl har kommissionen åberopat, lämpligheten av att chefskapet över
gränsbevakningen organiserades i samma form, som föreslagits för kustbevakningens
del, ävensom att gränsbevakningschefstjänsten icke skulle
bereda sin innehavare tillräcklig sysselsättning. — De tullförvaltare,
vilka sålunda skulle utöva chefskap över gränsbevakningen, borde enligt
kommissionens förslag till biträden därvid erhålla gränsbevakningsförmän,
nämligen i större distrikt gränsöveruppsyningsmän och gränsuppsyningsmän,
i mindre distrikt endast gränsuppsyningsmän.

Övervägande antalet gränsbevakningstjänstemän i Dalsland, Värmland
och Dalarna, nämligen två gränsuppsyningsmän och femtioen gränsridare,
hava i en till generaltullst}rrelsen ställd, tullkommissionen delgiven
skrift (I: sid. 218 o. f.) gjort särskild framställning om bibehållande av
gränsbevakningschefstjänsten men tillika ifrågasatt, att även gränsstationerna
måtte läggas helt under gränsbevakningschefen.

Tullkommissionens förslag rörande gränsbevakningschefstjänsten har
vidare avstyrkts av tulldirektören i Göteborg, gränsbevakningschefen,
tullförvaltaren i Falun och Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening
(U. I: sid. 23 o. f.). Sveriges tullmannaförening har ansett sig, då särskild
framställning från gränsbevakningspersonalen i ämnet förelåge,
sakna anledning yttra sig i frågan. Kommissionens förslag har däremot
tillstyrkts av tullförvaltarna i Karlstad och Östersund.

Generaltullstyrelsen har förklarat sig icke övertygad om lämpligheten
av den av tullkommissionen föreslagna överflyttningen på tullförvaltarna
av det chefskap, som nu i Dalsland, Värmland och Dalarna utövades av
eu särskild gränsbevakningschef (U- I: sid. 51 o. f.). Den isolerade och
självständiga ställning, som gränsbevakningspersonalen intoge, samt de
säregna förhållanden, vilka vore utmärkande för gränstrafiken, gjorde
det enligt styrelsens mening till en nödvändighet, att chefen stode i
livlig beröring med personalen och besutte största möjliga, på personlig
iakttagelse grundade erfarenhet och kännedom om sagda förhållanden.
Likformighet i avgörandet av uppkommande frågor angående gränstrafiken
och enhetlighet i organisatoriska åtgärder vore ock av stor bety -

135

Kungl. Majds proposition Nr 330.

delse. För nämnda ändamål erfordrades emellertid, att chefskapet över
gränsbevakningen vid ifrågavarande del av gränsen fortfarande utövades
av en utav andra — och från vederbörandes synpunkt sett säkerligen
viktigare — tjänstegöromål obunden tjänsteman. Vad beträffade tullkommissionens
uttalande, att den nuvarande organisationen innebure en
dualism, som redan för närvarande vore mindre tillfredsställande och
under viss förutsättning bleve detta i än högre grad, saknade styrelsen
kännedom om någon olägenhet av betydenhet, som skulle kunna tillskrivas
nuvarande organisation av chefskapet, vilken länge ansetts erforderlig
och även visat sig vara av stor nytta. Det av kommissionen
vidare åberopade skäl för sitt förslag, att därigenom skulle vinnas överensstämmelse
med den organisationsform, som kommissionen föreslagit för
kustbevakningen, kunde styrelsen icke finna tillräckligt bärande. Kommissionens
ytterligare uttalande, att gränsbevakningschefstjänsten icke
kunde anses bereda sin innehavare tillräcklig sysselsättning, hade visserligen
av en tillförordnad gränsbevakningschef uppgivits vara oriktigt;
men styrelsen hölle dock för troligt, att uttalandet i viss mån kunde
vara med verkligheten överensstämmande. Styrelsen hade därför också
haft under övervägande, huruvida icke gränsbevakningschefens verksamhetsområde
skulle kunna utvidgas, och därvid funnit att även gränsbevakningen
i Bohuslän kunde läggas under gränsbevakningschefens
befäl; en ytterligare utsträckning kunde knappast lämpligen ske. Någon
förändring i annan riktning av nuvarande chefskap över återstående
delar av rikets landgräns ville styrelsen icke heller ifrågasätta med
hänsyn till det obet37dliga antalet posteringar därstädes och den jämförelsevis
ringa omfattningen av vederbörande tullförvaltares tullkammargöromål.
— Vad den ekonomiska sidan av saken beträffar, har styrelsen
förmenat, att gränsbevakningschefstjänstens bibehållande komme att medföra
snarare besparing än ökad utgift. En av kommissionen föreslagen
gränsöveruppsyningsmanstjänst, i andra distriktet kunde nämligen då
enligt styrelsens åsikt undvaras och två gränsuppsyningsmän i samma
distrikt utan olägenhet erhålla skyldighet att tjänstgöra även såsom
gränsridare, varjämte eljest sannolikt erforderlig förstärkning av personalen
vid tullkamrarna, åtminstone den i Karlstad, borde kunna inbesparas.

Mot generaltullstyrelsens nyssnämnda förslag att inordna gränsbevakningen
i Bohuslän under gränsbevakningschefens i Dalsland, Värmland
och Dalarna chefskap har extra kommunalstämma i Lommelanda den
10 september 1920 uttalat sig. Enligt ett till Kungl. Maj:t den 29 september
1920 inkommet utdrag ur därvid hållet protokoll hava följande

Departementschefen.

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330-

synpunkter varit avgörande för stämmans ståndpunkt till den sålunda
föreslagna anordningen:

»En dylik anordning bleve opraktisk och komme att förorsaka den trafikerande
allmänheten stora olägenheter. Att i denna kommun, som ligger mitt för
Fredrikshald, är stor trafik med Norge framgår därav, att tullverket inom kommunen
har åtta tulltjänstemän posterade på olika platser. Och då kommunen har
direkta telefonförbindelser med Strömstad, är det nu lätt atf vid tulltjänstemäns och
trafikanters ofta olika tolkningar av tullförfattningarna hänvända sig till tullförvaltaren
i Strömstad. Att telefonledes vända sig till gränsbevakningschefen i det
avlägsna Karlstad komme att taga för lång tid i anspråk. Dessutom torde det
dröja länge, innan en chef, boende så långt borta, kan bli insatt i de säregna trafikförhållandena
(blandad sjö- och landsvägstrafik) vid Svinesund och Idefjorden.»

Kommunalstämman har med hänsyn till det nu anförda såsom
sin önskan uttalat, att gränsbevakningen i Bohuslän fortfarande måtte
få lyda under tullförvaltaren i Strömstad.

Slutligen har Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening i en till
Kungl. Maj:t ingiven skrift av den 9 december 1920 såsom sin åsikt
uttalat, att, huru än gränsbevakningen organiserades — vare sig chefskapet
anförtroddes, såsom tullkommissionen föreslagit, åt respektive
tullförvaltare eller, på sätt generaltullstyrelsen ansett lämpligt, åt en
gränsbevakningschef — det borde noga tillses, att full enhetlighet i fråga
om chefskapet över densamma genomfördes.

Innan jag yttrar mig över de olika förslagen till anordnande av
chefskapet över gränsbevakningen, ber jag få efter generaltullstyrelsens
uppgifter lämna en kortfattad redogörelse för den historiska utvecklingen
av chefskapet över gränsbevakningen vid gränsen mot Norge.
Enligt tullverkets tjänstgöringsreglemente av den 1 oktober 1831 skulle
gränsbevakningen utövas av gränsridare, som lydde under vederbörande
gränstullkamrar. Dessa skulle till närmaste biträde vid handhavandet
av bevakningen å gränstullinjen hava bevakningskontrollörer, vilka det
ålåge att, var inom sitt distrikt, under flitiga patrulleringar icke blott
själva nitiskt vaka emot överträdelser av tullförfattningarna utan ock
utöva ett verksamt inseende å underlydande gränsridare, att de med
tillbörlig noggrannhet och drift fullgjorde sina tjänståligganden. Enligt
1833 års stat utgjordes gränsbevakningspersonalen vid nu ifrågavarande
del av riksgränsen, från och med Bohuslän till och med Jämtland, av
tillhopa tjuguen gränsridare och tre bevakningskontrollörer. I sammanhang
med upphävande av gällande in- och utförselförbud, borttagande
av utförseltullar och övriga ändringar i tullagstiftningen blev år 1866
beslut fattat om indragning av gränsbevakningen i Jämtland, Härjedalen

137

Kungl. Ma/.ts proposition Nr 330.

och Dalarna; men vid slutet av 1880-talet uppstod till följd av den då
genomförda förändringen i rikets tullpolitik behov av förstärkning av
bevakningen vid gränsen, vilket behov emellertid ända till år 1899 tillgodosågs
uteslutande medelst extra personal. De inom Ålvsborgs,
Värmlands och Kopparbergs län belägna delarna av västra gränsen
befunnos vara ur bevakningssynpunkt synnerligen viktiga, i följd varav
ej blott den övervägande delen av bevakningsstyrkan vid nämnda gräns
blev förlagd inom dessa län utan ock särskilt bevakningsbefäl därstädes
ansågs erforderligt, så att, jämväl efter det bevakningskontrollörstjänsterna
i allmänhet indragits, eu för denna del av gränsen avsedd dylik tjänst
bibehölls. Under hänvisning därtill föreslog 1900 års tullstatskommitté,
att denna bevakningskontrollörstjänst skulle ersättas med en direkt
under generaltullstyrelsen lydande gränsbevakningschefstjänst, vars innehavare
skulle utöva befäl över gränsbevakningen i Dalsland, Värmland
och Dalarna, en anordning, som också blev genomförd vid 1904 års
omreglering av tullverkets stater och alltsedan dess ägt bestånd.

Vad härefter beträffar de nu framkomna förslagen, vill jag först
framhålla, att jag icke är böjd för att tillstyrka ett förslag, som avser
att på tullförvaltare överflytta omfattande göromål, vilka fälla utom den
egentliga tullkammarverksamheten. Vad som vid gränsbevakningsorganisationens
uppbyggande måste ytterst eftersträvas, är att i möjligaste
mån öka bevakningens intensitet; och vid sådant förhållande finner
jag det ur allmän organisatorisk s}rnpunkt riktigast att anförtro bandhavandet
av uppsikten å gränsbevakningen åt en från ovidkommande
göromål helt befriad, fackutbildad person, vilken har möjlighet att oförtövat
och med på erfarenhet grundad sakkunskap ingripa, därest bevak,
ningsförhållandena icke noga anpassas efter inträffande förändringar i
trafiken över gränsen.

Denna grundsats borde enligt mitt förmenande helst tillämpas
beträffande rikets hela gränsbevakning liksom i stort sett ifrågasatts
vad angår kustbevakningen. Särskilda omständigheter föranleda mig
emellertid att åtminstone icke för närvarande yrka på en anordning med
särskilt chefskap annorstädes, än där ett dylikt system nu tillämpas,
nämligen i Dalsland, Värmland och Dalarna, varest en särdeles livlig
gränstrafik lärer försiggå. I fråga om gränsbevakningen i Strömstads
tullkammardistrikt synas sådana säregna gränsförhållanden vara rådande
inom distriktet, att det åtminstone icke ur enhetlighetssynpunkt kan
anses vara av särskilt värde att, såsom generaltullstyrelsen satt i fråga,
få sagda gränsbevakning underordnad gränsbevakningschefen i berörda
landskap. Att åter hänföra bevakningen inom distriktet under ett allenast
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 18

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

för denna avsett chefskap måste bliva alltför oekonomiskt med avseende
därå, att enligt vad jag inhämtat bevakningsstyrkan vid ifrågavarande
del av gränsen består av endast elva smärre posteringar, sammanträngda
inom ett jämförelsevis litet område. Det återstår alltså ej annat än att
låta annan tulltjänsteman omhänderhava chefskapet i distriktet vid sidan
om sin huvudsakliga sysselsättning. Med avseende därå, att kommunikationerna
utmed bohuslänska gränsen lära vara så pass bekväma,
att, såsom erfarenheten visat, tullförvaltaren i Strömstad kan, utan att
övriga med hans tjänst förenade åligganden behöva eftersättas, utöva
en ganska effektiv tillsyn å bevakningsposteringarna vid nämnda gräns,
synes mig hinder icke böra ovillkorligen möta för hans bibehållande
tills vidare vid sitt hittillsvarande chefskap över gränsbevakningen inom
Strömstads tullkammardistrikt. Vad vidare angår chefskapet över gränsbevakningen
i Härjedalen, när sådan blir erforderlig, samt i Jämtland
och södra Lappland, synes utövandet av detta kunna på liknande sätt
fortfarande uppdragas åt tullförvaltaren i Östersund. Därest särskild
gränsbevakningschef för dessa landsdelar anställdes, skulle nämligen
denne få en till antalet alltför ringa personal under sitt befäl; om åter
gränsbevakningschefen i Dalsland, Värmland och Dalarna finge övertaga
chefskapet jämväl över bevakningen vid ifrågavarande nordligare delar
av gränsen, komme denne uppenbarligen att till följd av tjänstgöringsområdets
väl stora utsträckning hindras från att ägna den stora gränsbevakningsstyrkan
i de sydligare landskapen den oavlåtliga tillsyn, som
den livligare trafiken och den större risken för statsverkets intressen
därstädes måste påkalla. Här ifrågakomna chefskap bör av tullförvaltaren
i Östersund kunna även i fortsättningen tills vidare utövas
tillfredsställande med hänsyn därtill, att de inre tullgöromålens omfattning
vid tullkammaren i nämnda stad ej lärer vara alltför betydande.
Beträffande slutligen chefskapet över gränsbevakningen vid finska gränsen
torde få framhållas, att Haparanda tullkammare för närvarande kan anses
såsom förnämligast en kust- och gränsbevakningsexpedition för finska
gränsen; vid sådant förhållande vill det synas mig, som om man redan
kommit det system för chefskapet, som jag principiellt finner äga företräde
framför andra föreslagna, så nära, att en överflyttning av det
enligt uppgift hittills ändamålsenligt fungerande chefskapet över bevakningen
vid landgränsen mot Finland från tullkammarens chef till en särskild
gränsbevakningschef icke kan anses behövlig.

Ehuru jag således förordar bibehållande i princip av de hittillsvarande
anordningarna rörande chefskapet över de olika bevakningsstyrkorna
vid rikets landgräns, finner jag likväl i visst avseende anled -

139

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

ning till erinran mot en av dessa. Jag syftar härmed på den dualism,
som enligt vad från flera hål påpekats, för närvarande råder i tullorganisatoriskt
hänseende i Dalsland, Värmland och Dalarna därigenom,
att en del administrativa och ekonomiska bestyr, som röra härvarande
gränsbevakning, ankomma på tullkamrarna i Karlstad och Falun att
utföra. Borttagande av denna dualism, som visserligen av generaltullstyrelsen
ansetts icke föranleda någon egentlig olägenhet, måste
emellertid enligt min åsikt vara att eftersträva. Såvitt jag kan finna,
bör detta kunna ske genom att på gränsbevakningschefen överflytta
ej mindre de å tullkamrarna nu handlagda kamerala bestyr för gränsbevakningspersonalen
än även de göromål, som härflyta av vissa gränsbevakningstjänstemäns
uppdrag såsom gränsstationsföreståndare. Härigenom
skulle ock vinnas, att den arbetsbrist, som uppgivits stundom
förefinnas å gränsbevakningschefsexpeditionen, av allt att döma ej vidare
behövde uppstå. Detta system, vilket generaltullstyrelsen förklarat sig
föredraga framför tullkommissionens förslag i ämnet, anser jag mig så
mycket hellre kunna anbefalla, som utsikt till besparing för statsverket
synes kunna förväntas, därest detsamma tillämpas. Besparingen bör
kunna bliva ganska betydande vid jämförelse såväl med nuvarande
ordning som med kommissionens förslag. Jag förutsätter därvid, dels
att ungefär samma resekostnader sammanlagt uppkomma för de båda
tullförvaltarna som för gränsbevakningschefen allena, varför berörda
kostnader ej medräknats, dels att den kammarskrivare, vilken givetvis
måste bliva behövlig för utförande av bland annat de löpande kontorsgöromålen
å gränsbevakningschefsexpeditionen, förflyttas från exempelvis
tullkammaren i Karlstad, dels ock att de två av kommissionen föreslagna
gränsuppsyningsmännen i Dalsland och Värmland skola genom den av
generaltullstyrelsen föreslagna utvidgade tjänstgöringsskyldigheten kunna
ersätta jämväl två gränsridare. Räknas med högsta nuvarande normala
avlöningar, ställa sig de jämförbara årskostnaderna sålunda: a) för närvarande:
en gränsbevakningschef 6,000 kronor, ett skrivbiträde åt denne
högst 400 kronor, resekostnadsanslag åt tullförvaltarna i Karlstad och
Falun för inspektion av gränsstationerna 1,500 kronor eller sammanlagt
7,900 kronor; b) enligt kommissionens förslag: en gränsöveruppsyningsman
3,500 kronor, två gränsridare 3,600 kronor och en kammarskrivare,
som ytterligare torde, efter vad som från visst håll påpekats, bliva
behövlig för tullkammarens i Karlstad behov, 4,000 kronor eller tillhopa
11,100 kronor; samt c) enligt mitt förslag: en gränsbevakningschef
6,000 kronor.

Jag hemställer alltså beträffande chefskapet vid gränsbevakningen,

140

Distrikt;
posteringar
m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

att detta måtte utövas i fråga om gränsbevakningen i Dalsland,
Värmland och Dalarna av en särskild gränsbevakningschef men beträffande
gränsbevakningen i övrigt av vederbörande tullförvaltare;

att på bemälda gränsbevakningschef måtte från respektive tullkamrar
överflyttas såväl de kamerala bestyren för gränsbevakningspersonalen
som ock alla de göromål, som kunna härflyta av vissa
gränsridares tjänstgöring såsom gränsstationsföreståndare; samt

att gränsbevakningschefen måtte, med indragning av det honom
för närvarande tillhandahållna arvodet till skrivbiträde ävensom av en
av kammarskrivartjänsterna vid tullkammaren i Karlstad, såsom biträde
erhålla en kammarskrivare.

Såsom i det föregående omnämnts, har tullkommissionen tänkt sig,
att rikets landgräns skulle uppdelas i fem gränsbevakningsdistrikt,
omfattande: det första Bohusläns gräns mot Norge, det andra Dalslands
och Värmlands gräns mot Norge, det tredje Dalarnas gräns mot Norge,
det fjärde Härjedalens, Jämtlands och södra Lapplands gräns mot Norge
samt det femte riksgränsen mot Finland. Inom dessa distrikt skulle
finnas respektive 8, 20, 6, 10 och 51 posteringar, av vilka sistnämnda
3 skulle bliva endast vinterposteringar (I: sid. 180 o. f.). För gränsbevakningens
behov skulle anskaffas sammanlagt 8 tullbåtar av typ II,
10 snipor med och 10 utan motor samt 5 roddbåtar med motor ävensom
105 cyklar och omkring 200 par skidor, vartörutom 35 befattningshavare
vid gränsbevakningen skulle tilldelas hästlega. Gränsbevakningspersonalen1
skulle utgöras av 2 gränsöveruppsyningsmän (därav
1 j Bohuslän och 1 vid gränsen mot Finland), 10 gränsuppsyningsmän
(därav 1 i Bohuslän, 2 i Dalsland och Värmland, 1 i Dalarna, 1
i Jämtland och 5 vid gränsen mot Finland) samt 188 gränsridare (därav
15 i Bohuslän, 45 i Dalsland och Värmland, 8 i Dalarna, 11 i Härjedalen,
Jämtland och södra Lappland samt 109 vid gränsen mot
Finland).

Det må här erinras om, att rikets landgräns för närvarande är i
gränsbevakningshänseende uppdelad på enahanda sätt, som tullkommissionen
föreslagit, dock att Dalsland, Värmland och Dalarna äro,
såsom tidigare omnämnts, i så måtto sammanförda, att därvarande
gränsbevakningspersonal underordnats en gemensam chef. De fasta
posteringarnas antal uppgår till respektive 11, 20, 6, 6 och 49. Anslagen
till motorbåt-, båt- och hästlegor samt resekostnader äro inom de fem

1 För bättre jämförelses skull begagnas i den här lämnade redogörelsen de nuvarande
tjänstetitlarna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 141

distrikten till antalet respektive 21, 54, 9, 11 och 39. Den nuvarande
ordinarie gränsbevakningspersonalen utgöres av, förutom gränsbevakningsehefen,
1 gränsöveruppsyningsman (vid gränsen mot Finland), 9 gränsuppsyningsmän
(därav 1 i Bohuslän, 1 i Dalsland och Värmland, 1 i
Dalarna, 1 i Jämtland och 5 vid gränsen mot Finland) samt 183 gränsridare
(därav 14 i Bohuslän, 46 i Dalsland och Värmland, 8 i Dalarna,
6 i Jämtland och 109 vid gränsen mot Finland).

Enligt generaltullstyrelsens hemställanden vid granskningen av
tullkommissionens förslag till gränsbevakningens omorganisation skulle
hittillsvarande distriktsindelning visserligen bibehållas men samtliga södra
distrikt till och med Dalarna, såsom förut nämnts, underordnas en särskild
gränsbevakningschef. I fråga om kommissionens förslag rörande gränsbevakningens
posteringar, båtmateriell, cyklar, skidor och hästlegor har
generaltullstyrelsen, som förutsatt, att beslutanderätten i dylika ämnen
fortfarande skulle ankomma på styrelsen, ansett något yttrande över
dessa förslag, vilka styrelsen vid en blivande omorganisation komme
att ägna sin uppmärksamhet, icke nu vara erforderligt. Gränsbevakningspersonalen
skulle enligt styrelsens förslag, frånsett gränsbevakningschefen,
bestå av 1 gränsöveruppsyningsman (vid gränsen mot
Finland), 10 gränsuppsyningsmän (därav 1 i Bohuslän, 2 i Dalsland
och Värmland, 1 i Dalarna, 1 i Jämtland och 5 vid gränsen mot Finland)
samt 199 gränsridare (därav 19 i Bohuslän, 52 i Dalsland och Värmland,
8 i Dalarna, 11 i Härjedalen, Jämtland och södra Lappland samt
109 vid gränsen mot Finland).

I sammanhang härmed torde böra erinras om, att enligt tullkommissionens
av generaltullstyrelsen och mig biträdda förslag indragning
skulle ske av å lokaltullförvaltningens stat uppförda 2 gränsinspektorstjänster
(1 i Medskogen och 1 i Funäsdalen) samt 3 vaktmästare änster
av klass 3 (1 i Medskogen och 2 i Funäsdalen).

Mot det från alla håll förordade bibehållandet av nuvarande distriktsindelning
vid gränsbevakningen har jag, som förut framlagt min uppfattning
i fråga om chefskapet för respektive distrikt, ej anledning till
erinran. Vid granskning av tullkommissionens förslag till posteringar
samt de av vederbörande lokala tullmyndigheter gjorda invändningar
mot detsamma (U. I: sid. 27 o. f.) har jag däremot funnit vissa förändringar
i de ifrågasatta antalen och förläggningarna av posteringarna
inom distrikten möjligen böra ifrågakomma. Jag har emellertid icke
ansett rådligt eller behövligt att i närvarande stund närmare angiva,
varuti dessa förändringar borde bestå; den ingående undersökning i saken,
som generaltullstyrelsen lärer i sinom tid företaga, skall, förutsätter

Departements chefen.

142

Personalen.

Tjänstetitlar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

jag, med utgångspunkt från vad i ämnet hittills utretts, bliva så
omsorgsfullt verkställd, att statsverkets och i görligaste mån jämväl
tullpersonalens intressen skola varda behörigen tillgodosedda vid dessa
frågors slutliga avgörande, vilket måste anses bero på styrelsen. Ej
heller finner jag mig här böra i fråga om tjänstemateriellen ingå i
närmare granskning av tullkommissionens förslag, då generaltullstyrelsen
förklarat sig ämna vid bestämmande i de särskilda fallen av densamma
åt detta förslag ägna uppmärksamhet. Dock vill jag här framhålla,
att det enligt mitt förmenande icke är lämpligt eller behövligt att fastställa
vissa typer å båtmateriellen för gränsbevakningen redan nu, innan
arten av kustbevakningens båtmateriell blivit bestämd; gränsbevakningens
ifrågavarande materiell synes mig nämligen böra om möjligt
vara av samma beskaffenhet som motsvarande materiell för kustbevakningen.
I fråga om gränsbevakningspersonalens antal har jag
redan i annat sammanhang uttalat mig till förmån för generaltullstyrelsens
förslag i ämnet, vilket i stort sett innebär ett upptagande på
ordinarie stat av den ordinarie och extra ordinarie gränsbevakningspersonal,
som under senare normala tider visat sig behövlig.

De nuvarande benämningarna å tulltjänstemän av olika tjänstegrader
hava av tullkommissionen ansetts höra i flera fall förändras.
Beträffande tjänstemännen hos generaltullstyrelsen äro förändringarna
mindre omfattande. Så skulle benämningarna vaktmästare och förste
vaktmästare ersättas med uppsyningsman av klass 2 och överuppsyningsman
av klass 2 för erhållande av samma titlar som för motsvarande
befattningshavare vid lokaltullförvaltningen; benämningen revisor
och bokhållare skulle utbytas mot den kortare titeln revisor eller i ett
fall i anledning av tjänstens besättande med person med lägre kompetens
mot titeln materialförvaltare; i stället för förste aktuarie såsom
beteckning för föreståndaren för generaltullstyrelsens revisionsbyrås
statistiska avdelning skulle användas benämningen chef för statistiska
avdelningen; benämningen sekreterare skulle i samband med tjänstens
uppflyttning i högre lönegrad ersättas med förste sekreterare; en ny
titel kustbevakningsinspektör skulle tillkomma; varjämte de kvinnliga
biträdesbefattningarnas tjänsteställning skulle betecknas med klasser i
stället för såsom vanligen nu grader. — Vad åter angår tjänstemännen
vid lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen äro förändringarna
mera betydande. Den mest genomgripande av dessa är, att
de nuvarande benämningarna kustroddare och kustvakt, gränsridare

143

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

samt vaktmästare skulle ersättas med respektive benämningarna kustuppsyningsman,
gränsuppsyningsman samt uppsyningsman av klass 2
och klass 1. Såsom eu följd härav skulle de nuvarande kustuppsyningsmännen,
gränsupps3rniugsmännen och uppsyningsmännen i stället
benämnas kustöveruppsyningsman, gränsöveruppsyningsman och överuppsyningsman
av klass 2 samt de nuvarande kustöveruppsyningsmännen,
gränsöveruppsjmingsmännen och överuppsyningsmäimen behålla
sina nuvarande benämningar med tillägget »av klass 1». I övrigt innebär
tullkommissionens folkslag endast den förändring, alt cheferna för
tullkameralkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö skulle benämnas
överinspektörer i stället för tullförvaltare. I fråga om överkontrollörer,
tullförvaltare och överinspektörer skulle klassbeteckningen bibehållas.

Mot vad tullkommissionen sålunda ifrågasatt har generaltullstyrelsen
haft en del erinringar att göra (U. IV: sid. 83 o. f.). Rörande
de lägre tjänstegraderna har styrelsen sålunda anfört följande:

»Förslaget om införandet av benämningen uppsyningsman å de lägsta tjänstegraderna
inom lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen — vilket förslag
framställts huvudsakligen för att den nuvarande titeln vaktmästare skulle, i
tullverket liksom i andra verk, kunna avskaffas — kan styrelsen — — — — —
icke helt och hållet biträda. Sagda benämning synes styrelsen icke lämpligen böra
komma till användning vare sig för de tjänstemän vid lokalförvaltningen, som förrätta
enklare bevakningsgöromål (kommissionens uppsyningsman av klass 2),
eller för de lägsta befattningshavarna vid kustbevakningen, de nuvarande kustroddarna
och kustvakterna, vilka skulle enligt kommissionens förslag sammanföras
i en tjänstegrad under benämningen kustuppsyningsmän men enligt styrelsens förslag
fortfarande hållas åtskilda. För nyssnämnda kategori av tjänstemän vid lokalförvaltningen
föreslår generaltullstyrelsen, som jämväl anser, att vaktmästartiteln
icke bör bibehållas, benämningen tillsyningsman; för de två lägsta graderna vid
kustbevakningen, kustroddare och kustvakt, anser styrelsen benämningarna kustvakt
och förste kustvakt lämpligen kunna komma till användning. Benämningen
uppsyningsman skulle alltså enligt styrelsens mening förbehållas de tjänstemän vid
lokalförvaltningen, vilka hava att bestrida de viktigare av de nuvarande vaktmästarnas
göromål, ävensom de nuvarande gränsridarna, vilkas tjänstutövning klav
den beskaffenhet, att titeln uppsyningsman synes väl berättigad.

En enligt generaltullstyrelsens mening vägande invändning mot den av kommissionen
föreslagna titulaturen för tjänstemän i befälsställning inom de lägre
tjänstegraderna är den, att tjänstemän, vilka intaga en överordnad ställning till och
utöva befäl över andra tjänstemän, skulle hava samma benämning som dessa senare,
i det att den enda skillnaden skulle vara de olika tilläggen ''av klass 1’ och ''av
klass 2’ — tillägg, vilka givetvis icke kunna tänkas komma till användning i
tjänsten eller i det dagliga livet i allmänhet. Så skulle förhållandet bliva med
kustöveruppsyningsman, gränsöveruppsyningsman och överuppsyningsman av klasserna
1 och 2. Till förekommande härav synes vid gränsbevakningen böra införas be -

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 380.

nämningen gränsöveruppsyningsman för de nuvarande gränsuppsyningsmännen och
benämningen gränsinpektor för gränsöveruppsyningsmannen; vid lokalförvaltningen
torde benämningarna överuppsyningsman och tullinspektor böra träda i stället för
de nuvarande benämningarna uppsyningsman och överuppsyningsman. Vid kustbevakningen
däremot skulle, då titeln uppsyningsman är avsedd att fortfarande
användas endast för tjänstemän i verklig befälsställning, något behov av ändring
i benämningarna kustuppsyningsman och kustöveruppsyningsman icke förefinnas.»

Härjämte har generaltullstyrelsen föreslagit, att innehavarna av
en för tjänstemän av grupp II avsedd ny tjänst vid lokalförvaltningen,
med vilken skulle vara förbundna dels sådana tullbehandlingsgöromål,
för vilkas bestridande kompetens såsom tjänsteman av grupp I icke ansåges
erforderlig, dels ock ej alltför enkla kamerala göromål av enahanda
beskaffenhet, skulle benämnas assistenter. 1 detta sammanhang
har styrelsen anmärkt, att i alla de fall, då sådant lämpligen kunde ske,
framför tjänstetiteln borde sättas stavelsen »tull».

I fråga om de högre tjänstegraderna har generaltullstyrelsen ansett
följande ändringar i tullkommissionens förslag böra vidtagas till undvikande
i största möjliga män av klassbeteckning och för bättre angivande
av tjänstemännens ställning och placering. Overkontrollörer av
klass 2 skulle enligt kommissionens förslag finnas anställda vid tullkameralkontoren
i Stockholm, Göteborg och Malmö, vid tullbehandlingsinspektionerna
i Stockholm och Göteborg samt vid vissa större tullkamrar.
Därest ett styrelsens förslag i ämnet bleve godtaget, skulle
överkontrollörer av klass 2 dessutom finnas vid tullbevakningsinspektionerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö. Enligt styrelsens meningborde
ifrågavarande vid nämnda tullbevakningsinspektioner anställda
tjänstemän, vilkas förnämsta uppgift bleve att utöva tillsyn över anbefallda
bevakningsanordningar och bevakningens effektiva uppehållande,
benämnas tullbevakningsinspektör; för de övriga ansåge styrelsen titeln
tullöverkontrollör böra komma till användning. Vidare borde byråassistenterna
med hänsyn till arten av deras huvudsakliga verksamhet
erhålla benämningen byråinspektör. Overkontrollörer av klass 1, vilka
skulle förekomma vid tulldirektörsexpeditionerna och tullbehandlingsinspektionerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, borde benämnas, de
förra tulldirektörsassistent och de övriga, vilkas verksamhet huvudsakligen
bleve av inspekterande art, tullinspektör. För överinspektörer av
klass 2, vilka skulle finnas anställda såsom chefer å tullkameralkontoren
och tullbevakningsinspektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö borde
åter användas beteckningarna tullkontorschef respektive tullbevaknings -

145

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

chef. Slutligen skulle överinspektörerna av klass 1, anställda såsom
chefer vid tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm, Göteborg och
Malmö, benämnas tullöverinspektör.

I anledning av vad sålunda förekommit hava framställningar till
Kungl. Maj:t inkommit dels den 14 september 1920 från Svenska telegraftjänstemännens
förening, dels den 28 oktober 1920 från tull direktören
i Göteborg genom generaltullstyrelsen, dels ock den 10 december 1920
från Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening. För innehållet i dessa
framställningar må lämnas följande redogörelse.

Svenska telegraftjänstemännens förening, vilkens uppfattning i
ämnet telegrafstyrelsen den 13 oktober 1920 förklarat sig dela, har anhållit,
att tjänstetiteln tullassistent icke måtte tilldelas innehavarna av
den nyss berörda, för tjänstemän av grupp II avsedda nya tjänsten vid
lokalförvaltningen, enär denna titel kunde i fråga om kompetens och
löneställuing föranleda förväxling till vederbörande telegraftjänstemäns
nackdel- med den inom telegrafverket sedan ålder befintliga tjänstegruppen
assistenter. Till närmare belysande härav har föreningen erinrat,
att för antagning till extra ordinarie telegrafassistent fordrades
antingen studentexamen samt därutöver praktiskt taget ettårig utbildning
vid telegrafverkets stationer och undervisningsanstalt eller ock realskoleexamen
med i motsvarande grad förlängd vidare utbildning inom
verket, medan för antagning till tullassistent tilltänkts betydligt lägre
kompetens; att telegrafassistenttjänsten vore en begynnelsetjänst, från
vilken det högre stationsbefälet rekryterades, under det att tullassistenttjänsten
finge antagas i regel bliva sluttjänst för befattningshavare med
lägre kompetens; samt att telegrafassistenten vore placerad i åttonde
lönegraden, medan för tullassistenten föreslagits sjunde lönegraden.

Tulldirektören i Göteborg har hemställt, att benämningarna tillsyningsman,
tullinspektor och tullkontorschef måtte utbytas mot lämpligare
sådana. I detta avseende har tulldirektören ifrågasatt, att den
förstnämnda, vilken till särskiljande från likalydande titlar inom huvudsakligen
kommunala institutioner måste fullständigas med förstavelsen
»tull», måtte ersättas med den mera lättuttalade och fullt betecknande
titeln tullbevakare eller alternativt tullnär eller tullman. Benämningen
tullinspektor borde åtminstone vid lokalförvaltningarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö förändras till förste överuppsyningsman för att
icke förväxlas med de för högre befattningshavare därstädes avsedda
titlarna tullinspektör och tullbevakningsinspektör. Beträffande till sist
benämningen tullkontorschef borde denna såsom vilseledande och för
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 höft■ (Nr 330.) 19

Departements chefen.

146 Knngl. Maj:ts proposition Nr 330.

vederbörande tjänstebefattning nedsättande icke godtagas utan den hittillsvarande
av trafikanter och tulltjänstemän värderade gamla titeln tullförvaltare
i stället bibehållas.

Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening slutligen, vilken vad
angår benämningen tullkontorschef intagit samma ståndpunkt som tulldirektören
i Göteborg och beträffande titeln tillsyningsman likaledes
funnit densamma av många skäl olämplig, har till förebyggande av uppstående
förväxling mellan benämningarna tullinspektor och tullinspektör
givit det uppslag, att den senare benämningen borde utbytas mot tullöverkontrollör
av klass 1, varav borde följa, att den av generaltullstyrelsen
föreslagna titeln tullöverkontrollör utökades med orden »av
klass II». Härförutom har föreningen i samband med ett förslag om viss inskränkning
i den tilltänkta omfattningen av tullassistenternas arbete framhållit
att dessa tjänstemän hellre borde benämnas tullöveruppsyningsmän.

Innan jag närmare angiver min ställning till de olika förslagen i
titelfrågan, vill jag förete en genom min försorg upprättad jämförande
sammanställning av benämningarna å tulltjänster för närvarande, enligt
tullkommissionens av de kustbevakningssakkunniga i vissa avseenden
kompletterade förslag samt enligt generaltullstyrelsens förslag:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

147

För närrar ande	Enligt förslag av
i	tullkommissionen	generaltullstyrelsen
I. Generaltullstyrelsen.		; 1
Generaltulldirektör	Generaltulldirektör	Generaltulldirektör
Byråchef	Byråchef	Byråchef
i	Kustbevakningsinspektör	Kustbevakningsinspektör
i Sekreterare	Förste sekreterare	Förste sekreterare
Kamrerare	Kamrerare	Kamrerare
1 Förste revisor	Förste revisor	Förste revisor
I Förste aktuarie	Chef för statistiska avdel-	Chef för statistiska avdel-
	ningen	ningen
i Byråassistent	Byråassistent	Byråinspektör
Registrator	Registrator	Registrator
Notarie	Notarie	Notarie
j Revisor och bokhållare	Revisor	Revisor
D:o d:o (å förrådet)	Materialförvaltare	Materialförvaltare
\| Revisor	Revisor	Revisor
Aktuarie	Aktuarie	Aktuarie
Andre byråassistent	—	—
—	Kontorsskrivare	Kvinnligt biträde av klass 1
Kvinnligt biträde av andra graden	Kvinnligt biträde av klass 1	—
D:o (skriv) biträde av första graden	D:o d:o av klass 2	Kvinnligt biträde av klass 2
—	—	D:o d:o av klass 3
Förste vaktmästare	Överuppsyningsman av klass 2	Tullöveruppsyningsman
Vaktmästare	Uppsyningsman av klass 2	Tillsyningsman
II. Lokalförvaltningen.
—	Distriktchef	1
Tulldirektör	Tulldirektör	Tulldirektör
Överinspektör av klass 1, resp. 2	Överinspektör av klass 1	Tullöverinspektör
'' (vid tullbehandlingsinspektion)
Tullförvaltare av klass 1 (vid större	Tullförvaltare av klass 1	Ö vertul 1 förvaltare
tullkamrar)
Överinspektör av klass 2, resp. 3 (vid tullbevakningsinspektion)	Överinspektör av klass 2	Tullbevakningschef

, , —	Överkontrollör av klass 1 (å	T u 11 d irek törsassisten t
	tulldirektörsexpedi tion)
Tullförvaltare av klass 1	Tullförvaltare av klass 1	Tullförvaltare av klass 1
Överkontrollör av klass 1, resp. 2	Överkontrollör av klass 1	Tullinspektör
(vid tullbehandlingsinspektion)
Tullförvaltare av klass 1 (vid tull-	överinspektör av klass 2	Tullkontorschef
kameralkontor)

148

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

För närvarande	Enligt fö	r s 1 a g av
	tullkommissionen	generaltullstyrelsen
—	Överkontrollör av klass 2 (vid tullbevakningsinspek-tion)	Tullbevakningsinspektör
Tullförvaltare av klass 2	Tullförvaltare av klass 2	Tullförvaltare av klass 2
Överkontrollör av klass 2 (vid tull-kameral kontor och tullbehandlings-inspektion)	Överkontrollör av klass 2 (även vid vissa tullkamrar)	T ullöverkontrollör
Förste kontrollör	Förste kontrollör	Förste tullkontrollör
Tullförvaltare av klass 3	Tullförvaltare av klass 3	Tullförvaltare av klass 3
Kontrollör och uppbördskassör	— .	Tullkassör
Kontrollör(resp. bevakningskontrollör)	Kontrollör	Tullkontrollör
Tullfiskal	—	Tullfiskal
Tullförvaltare av klass 4	Tullförvaltare av klass 4	Tullförvaltare av klass 4
Kammarskrivare	Kammarskrivare	Kammarskrivare
överuppsy ningsman av klass 1, resp. 2	Överuppsyningsman av klass 1	Tullinspektor
—	—	Tullassistent
Uppsyningsman av klass 1, resp. 2 och 3	Överuppsyningsman av klass 2	T ullö veruppsyningsman
Vaktmästare av klass 1, resp. 2 och 3	Uppsyningsman av klass 1	Tulluppsyningsman
—	Uppsyningsman av klass 2	Tillsyningsman
—	Kontorsskrivare	Kvinnligt biträde av klass 1
—	Kvinnligt biträde av klass 1	—
—	D:o d:o av klass 2	Kvinnligt biträde av klass 2
—	—	D:o d:o av klass 3
III. Kustbevakningen.
Kustbevakningschef	_ 1	Kustbevakningskontrollör [
—	_ 1	Kammarskrivare
Kustöveruppsyningsman	Kustöveruppsyningsman av klass 1 ’	Kustöveruppsyningsman
K ustuppsy ningsman	D:o av klass 2 *	Kustuppsyningsman
Kustvakt Kustroddare	\| Kustuppsyningsman 2 j	Förste kustvakt Kustvakt
IV. Gränsbevakningen.		i
Gränsbevakningschef		Gränsbevakningschef
Grftnsöveruppsyningsman	Gränsöveruppsyningsman av klass 1	Gränsinspektor
Gränsuppsyningsman	D:o av klass 2	Gränsöveruppsyningsman
Gränsridare	Gränsuppsyningsman	Gränsuppsyningsman

1 En bland de kustbevakningssakkunniga har föreslagit vidståendo av.generaltullstyrelsen tillstyrkta titel.
* De kustbevakningssakkunniga hava föreslagit vidstående av generaltullstyrelsen framlagda förslag.

149

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Särskilt vid granskningen av denna sammanställning har jag fått
det intryck, att generaltullstyrelsens förslag i förevarande fråga, i vad
det avser annan än kustbevakningspersonal, på det hela taget äger
beaktansvärda fördelar framför det av tullkommissionen framlagda samt
även för sig sett är tilltalande. I övervägande antalet fall kan jag därför
biträda förstberörda förslag i angiven del. För de avvikelser från
detta förslag, vilka jag anser böra göras dels på grund av mot detsamma
framkomna erinringar, som jag funnit befogade, dels av andra anledningar,
torde jag få lämna följande redogörelse.

Beträffande först titlarna för personalen hos generaltullstyrelsen
finner jag av skäl, som i annat sammanhang framläggas, den nuvarande
titeln sekreterare icke böra utbytas mot förste sekreterare. Benämningen
chef för statistiska avdelningen synes mig visserligen något otymplig;
men med hänsyn till att en motsvarande titel för tjänsteman i liknande
ställning redan förefinnes vid statens järnvägar, har jag icke ansett behövligt
att framlägga förslag till ändring av ifrågavarande benämning.
De kvinnliga befattningshavarna hos generaltullstyrelsen, liksom ock vid
lokalförvaltningen, böra enligt min mening tilldelas enahanda titlar, som
motsvarande befattningshavare redan bära vid kommunikationsverken
och komma att innehava vid åtskilliga andra centrala ämbetsverk samt
statsdepartementen. Benämningarna kvinnliga biträden av klass 1, av
klass 2 och av klass 3 böra således ersättas med respektive titlarna
kontorsskrivare, kanslibiträde och kontorsbiträde. De inom betjäntgraden
hos styrelsen föreslagna titlarna tullöveruppsyningsman och tillsyningsman,
vilka synbarligen tillkommit på grund av att de befattningar, som dessa
titlar avse, föreslagits skola upptagas å lokalförvaltningens stat. synas mig
för likformighets skull och då jag anser sådant upptagande icke tillrådligt
böra utbytas mot de inom nyssberörda verk och departement för innehavare
av dylika befattningar avsedda benämningarna förste expeditionsvakt
och expeditionsvakt.

Vad härefter rörer titlarna för personalen vid tullverkets lokalförvaltning
och gränsbevakning finner jag till en början de framställda
anmärkningarna mot titeln tullkontorschef böra beaktas. Att, såsom
i samband med anmärkningarna föreslagits, återgå till titeln tullförvaltare
för de befattningshavare, som skulle benämnas tullkontorschef,
nämligen föreståndarna för tnllkameralkontoren i Stockholm, Göteborg
och Malmö, förefaller mig dock icke välbetänkt. Vid det förhållande att
tullförvaltare utgör och fortfarande skulle utgöra titeln å föreståndaren
för hela tullförvaltningen i rikets städer i allmänhet, synes samma titels
användande för allenast en avdelning av tullförvaltningen i de tre nyss

150 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

uppräknade städerna vara ur organisatorisk synpunkt olämpligt. Vid valet
av en ny benämning å ifrågavarande avdelningschef har jag, efter det
chefen för tullverket fått tillfälle yttra sig i frågan, stannat för titeln
tullkommissarie, en motsvarighet till bland annat telegrafkommissarie.
Påpekandena, att titlarna tullinspektör och tullinspektor med lätthet
kunna förväxlas, synas mig även förtjäna uppmärksamhet. Till förebyggande
av en sådan förväxling torde den hittills för vissa tjänstemän
av högre grad men hädanefter för tjänstemän med lägre kompetens
avsedda titeln tullinspektor böra utbytas, förslagsvis mot tullmästare, en
benämning, som under hand tillstyrkts av chefen för tullverket och som
bland kommunikationsverkens tjänstebeteckningar äger sin motsvarighet
i ledningsmästare, verkstadsmästare, stationsmästare o. s. v. I analogi
härmed synes titeln gränsinspektor böra förändras till gränstullmästare.
Med anledning vidare av de enligt min åsikt icke oberättigade erinringarna
mot titeln tullassistent har jag sökt finna en benämning, som
bättre svarar mot den tjänsteställning, sagda titel avser att angiva; och
har jag därvid, jämväl efter hörande av tullverkets chef, ansett den
hittills icke föreslagna titeln tullkontorist kunna förordas. Denna senare
titel har, liksom förhållandet sedan äldre tider varit och alltfort komme
att bliva i fråga om titeln kammarskrivare, funnits kunna användas
såsom beteckning å tjänsteman vare sig denne för tillfället har sin verksamhet
förlagd till tullkameralkontoret (tullkammaren) eller annan avdelning
av tullförvaltning. Anmärkningarna mot benämningen tillsyningsman
synas mig slutligen icke sakna allt berättigande. Benämningen
är knappast tillräckligt utmärkande och kan måhända giva
anledning till sammanblandning med titeln tulluppsyningsman. Förslag
har också framkastats, att utbyta tillsyningsman mot viss annan benämning.
Med hänsyn därtill, att representanter för tulltjänstemännen av
lägre grad, vilka fått kännedom om förslaget, under hand framfört
önskemål, att detsamma icke måtte vinna tillstyrkan, vill jag emellertid
ej hemställa om en ändring i den föreslagna riktningen.

Olikheterna mellan generaltullstyrelsens och mitt förslag framgå
av följande översikt:

Kungl. Majds proposition Nr 330.

151

Generaltullstyrelsens förslag	Departementschefens förslag
, j Förste sekreterare	Sekreterare
Kvinnligt biträde av klass 1	Kontorsskrivare
D:o d:o av klass 2	Kanslibiträde
D:o d:o av klass 3	Kontorsbiträde
Tullöveruppsyningsman (hos styrelsen)	Förste expeditionsvakt
Tillsyningsman ( d:o )	Expeditionsvakt
Tullkontorschef	Tullkommissarie
Tullinspektor	Tullmästare
Tullassistent	Tullkontorist
Gränsinspektor	Gränstullmästare

För vindel lättande o.v jämförelser mellan olika förebragta förslag''
rörande personalen kommer jag att i det följande använda de av mig
sålunda föiordade tjänstetitlar, även där förslagen upptaga andra sådana.

Vad angår titlarna för den vid kustbevakningen anställda personalen,
däribland utöver vad förut nämnts även överuppsyningsman och
vaktmästare _ (å kustbevakningsångare), torde de hittills'' använda böra
bibehållas tills vidare i avvaktan på den blivande omorganisationen avnämnda
bevakning-.

Vid lämnande av den sammanfattande översikten av tullkommissionens
förslag angående tullverkets omorganisation omnämndes, att
tullkommissionen såsom allmänna grundsatser rörande personalstyrkan
inom tullverket och rekryteringen av densamma uttalat (II: sid. 323 o.
f.), att den personal, varav tullverket hade stadigvarande behov året
om, borde uppföras å ordinarie stat samt att det tidvis förekommande
behovet av därutöver ökade arbetskrafter borde täckas dels genom
beordrande av personal från annan ort, dels genom tillfälligt anställande
av aspiranter och extra ordinarie tjänstemän, från vilkas led den ordinarie
personalen skulle rekryteras. Tillika redogjordes för de huvudsakliga
delarna a,v tullkommissionens förslag i fråga om aspiranternas och de
extra ordinarie tjänstemännens antagning, utbildning och avlöningsförhållanden
(II: sid. 327 o. f.). Vidare meddelades, att enligt tullkommissionens
förslag (II: sid. 332 o. f.) för fortsatt utbildning av tulltjänstemannen
skulle anordnas särskilda kurser.

I samband härmed angavs i korthet den ställning, generaltullstyrelsen
intagit till dessa spörsmål (U. II: sid. 219 o. f.). Vad särskilt
angår nyssberörda kurser omförmäldes, att styrelsen hemställt om bemvn

Be k? citering
och utbildning.

Departements chefen.

Personalens

användning.

152 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 330.

eggande att för utredning i hela dess vidd av frågan om tullpersonalens
utbildning genom kurser av olika slag tillkalla sakkunniga. Till dessa,
vilka borde vara till antalet fem, skulle (U. II: sid. 23L) få utgå —
förutom, i förekommande fall, gottgörelse för de avlöningsförmåner, som
kunna komma att avstås, samt resekostnadsersättning enligt resereglementet
— dagarvode enligt bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev till
statskontoret den 8 februari 1918 angående förböjning av kommittéarvoden
(Svensk författningssamling nr 96).

Ett av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening framställt
yrkande om inrättande av ett antal resestipendier för tulltjänstemän bar,
såvitt det avsåge beredande av tillfälle till studieresor i utlandet, tillstyrkts
av tullkommissionen (II: sid. 338), som funnit sådana stipendier otvivelaktigt
vara av betydelse för tullverket; för ändamålet borde av anslaget
till utbildning i tulltjänst förslagsvis 5,000 kronor årligen ställas till
generaltullstyrelsens förfogande. — Denna kommissionens uppfattning
bar biträtts av generaltullstyrelsen (U. II: sid. 232).

De grundsatser, som, enligt vad nyss antytts, av tullkommissionen
uttalats rörande personalstyrkan inom tullverket och rekryteringen av
densamma, hava synts mig värda att tillämpas. Likaså hava huvuddragen
av tullkommissionens förslag rörande aspiranternas och de extra ordinarie
tjänstemännens antagning, utbildning och avlöningsförhållanden
förefallit mig vara ändamålsenliga. Beträffande tullkurserna har jag för
avsikt att i sinom tid föranstalta om särskild utredning i frågan. Vad
till sist angår resestipendierna, hemställer jag om bifall till tullkommissionens
av generaltullstyrelsen biträdda förslag, så mycket hellre som
dylika stipendier dels lära sedan länge liava i främmande länder med
fördel tilldelats tulltjänstemän, dels ock för närvarande utgå inom Sverige
till tjänstemän utom tullverket, däribland till posttjänstemän, vilka kunna
erhålla bidrag till studieresor i utlandet från ett gratifikationsanslag,
varav för ändamålet må av generalpoststyrelsen årligen disponeras högst
15,000 kronor. I

I det föregående bar lämnats en sammanfattande redogörelse för
tullkommissionens förslag i fråga om tullpersonalens användning (II:
sid. 339 o. f.). Därvid har framhållits bland annat, att kommissionen
principiellt uttalat sig för undvikande i största möjliga mån av överkvalificerad
arbetskraft, att den i sammanhang därmed tillstyrkt inrättande
av dels ett slags uppsyningsmansbefattningar för inre tjänst, vilkas
innehavare skulle vid sidan om de ordinarie bestyren förrätta skrivgöromål
och biträda vid tullbehandling, dels ock kvinnliga biträdes -

153

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

befattningar samt att den ifrågasatt anställande av springpojkar; dessa
senares anställning skulle emellertid, enligt vad nu må meddelas, vara av
rent tillfällig art och sålunda icke grunda något anspråk på framtida
befordran inom tullverket. Vidare har tidigare upplysts, att kommissionen
motsatt sig inrättandet av en ifrågasatt mellangrad mellan
tjänstemän av grupp I och grupp II (»assistenter») i och för bestridande
av vissa göromål, som hittills ankommit på tjänstemän av högre grad,
att den funnit en föreslagen uppdelning av de nuvarande vaktmästarbefattningarna
i en högre och eu lägre grad efter arbetets art lämplig
och rättvis samt att den uttalat en allmän grundsats om skyldighet
för ordinarie tjänstemän vid lokalförvaltningen att fullgöra vilken tjänstgöring
som helst.

I dessa ämnen har generaltullstyrelsen (U. II: sid. 235 o. f.), som
likaledes ansett användandet av överkvalificerad arbetskraft icke böra,
såvitt möjligt, förekomma, hemställt, dels att förslaget om inrättande
av uppsyningsmansbefattningar, avsedda för inre tjänst, icke måtte bifallas''
men att i stället måtte å lokaltullförvaltningens stat upptagas en
ny för särskilt utbildade tjänstemän av grupp II inrättad tjänstekategori,
förslagsvis benämnd tullassistenter (= tullkontorister) avsedd för vissa
endast lägre kompetens krävande tullbehandlings- och kamerala göromål,
dels att å lokaltullförvaltningens stat måtte uppföras kvinnliga skrivbiträdesbefattningar,
dels att den nuvarande vaktmästargruppen måtte
uppdelas på olika lönegrader med hänsyn till arbetets art, dels ock
slutligen att i instruktionen för generaltullstyrelsen måtte intagas ej
mindre ett bemyndigande för styrelsen att vid lokaltulltörvaltningarna
anställa springpojkar, vilkas tjänstgöring sedermera borde kunna fä tillgodoräknas
för fast annan anställning inom tullverket, än även en bestämmelse
om tulltjänstemännens tjänstgöringsskyldighet i enlighet med
förutberörda av tullkommissionen uttalade grundsats.

Tullkommissionen har ytterligare beträffande personalens användning
angivit vissa huvudgrunder för uppdelning av tullbehandlingsgöromålen
mellan tjäustemän av grupp I och tjänstemän av grupp II
(II: sid. 351 o. f.) samt av kassörs- och skrivgöromålen mellan dessa
båda grupper av tjänstemän och kvinnliga biträden (II: sid. 357 o. f.),
allt i ändamål att undvika över kvalificerad arbetskraft. I förstnämnda
hänseende har tullkommissionen ansett, att vissa av densamma å en
särskild lista upptagna varuslag, s. k. listgods, borde få tullbehandlas
och attesteras av tjänstemän av grupp II; dock skulle beträffande ett
antal med kursiv stil angivna varuslag gälla, att tullbehandligen skulle
före attesteringen, med bifogande av prov å varan, underställas tjänsteBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 280 höft. (Nr 330.) 20

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

inans av grupp I prövning, till bevis varom denne skulle med sin namnunderskrift
å attesten ikläda sig ansvar för själva rubriceringens riktighet.
1 inom kommissionen avgivna reservationer (II: sid. 4o6, 407, 414)
bär emellertid yrkats, dels att omförmälda lista måtte fullständigt omarbetas,
i syfte att tjänstemännens av grupp II befogenhet att verkställa
tullbehandling måtte utsträckas, dels ock att det ifrågasatta villkoret
för samma tjänstemäns rätt att verkställa tullbehandling av de med
kursiv stil i listan upptagna varuslagen måtte, såsom ägnat att minska
de tullbehandlande tjänstemännens av grupp II ansvarskänsla och arbetsglädje,
bortfalla. I fråga om tullbehandlingsgöromålens fördelning har
tullkommissionen vidare anfört, att vid tullbehandlingsexpeditioner, där
i tariffhänseende särskilt svårbestämbara varor tullbehaudlades eller där
i följd av stor brådska fel vid tarifferingen mera kunde befaras, det vore
av vikt, att biträdena vore särskilt kunniga och rutinerade, varför där
i allmänhet fullt utbildade tjänstemän av grupp I borde komma till
användning. Emellertid borde även i sådana fall kunna till biträden
anlitas tjänstemän av grupp II, om de genom långvarig tjänstgöring
förvärvat sig en värdefull praktisk erfarenhet rörande en viss begränsad
grupp av varor. Vid expeditioner, däi göromålen vore mindre krävande,
borde till biträden användas dels tjänstemän av grupp II med nödig
utbildning, dels ock ej fullt utbildade tjänstemän av grupp I. Slutligen
borde såsom allmän regel gälla, att viktkontrollen borde, så snart densamma
utgjorde någon väsentligare del av tullbehandlingsförrättningen,
i regel överlämnas åt tjänstemän av grupp II. Till sist har kommissionen
framhållit, att till de tullbehandlingsbestyr av olika slag, varom
nu varit fråga, icke borde få anlitas vilka som helst tjänstemän av
grupp II utan endast sådana, som ådagalagt ett särskilt mått av skicklighet
i tjänsten samt pålitlighet i allmänhet. Dessutom borde särskilt
avseende fästas vid genomgående med tillfredsställande resultat av anordnad
utbildningskurs. — Vidkommande härefter uppdelningen av
kassörs- och skrivgöromålen har tullkommissionen, med förmälan att en
blivande tjänstgöringskommission borde närmare utreda, i vad mån en
ändamålsenlig arbetsfördelning på de olika platserna borde leda till att
kamerala göromål överlätes åt tjänstemän av grupp II, föreslagit, att
vid en sådan undersökning följande huvudgrunder måtte tjäna till vägledning.
Kassörsgöromål borde förrättas, om de toge en persons arbetskraft
helt och hållet i anspråk, av en tjänsteman av grupp I men i
motsatt fall av ett kvinnligt biträde eller av en tjänsteman av grupp
II, allteftersom med sagda göromål lämpligen kunde förenas respektive
renskrivnings- och dylika göromål eller göromål, som utfördes av tjänste -

155

Rungl. Maj.ts proposition Nr 330.

män av grupp II. Enklare skrivgöromål åter borde utföras, om de toge
en persons arbetskraft helt och hållet i anspråk, av ett kvinnligt biträde
men i motsatt fall av tjänsteman av grupp I eller av grupp II, allteftersom
det från arbetsfördelningens synpunkt funnes lämpligast, att tjänsteman av
den ena eller den andra gruppen därtill användes. I avgiven reservation
(II: sid. 414 o. f.) har en av tullkommissionens ledamöter på anförda
skäl yrkat, att för kassörsgöromåls förrättande borde under alla omständigheter
avses tjänsteman av grupp II.

Generaltullstyrelsen har i dessa frågor om tullbehandlings-, kassörsoch
skri vgö ro målens fördelning haft följande uppfattning (U. II: sid. 244,
248). Beträffande först tullbehandlingsgöromålen har styrelsen avstyrkt den
anordning, att tulltjänstemännens av grupp II deltagande i tullbehandlingsarbetet
skulle regleras genom upprättande av eu särskild lista å
de varuslag, som, i vissa fall med förbehåll, finge tullbehandlas av sådana
tjänstemän; härav skulle nämligen enligt styrelsens mening kunna följa
anspråk på ensamrätt för dessa tjänstemän till viss tullbehandling, något
som i sin tur skulle i många fall förorsaka misshushållning med arbetskraft.
Vidare har styrelsen betecknat den av tullkommissionen ifrågasatta
bestämmelsen beträffande tullbehandlingen av de med kursiv stil
i kommissionens lista upptagna varuslag såsom synnerligen olämplig;
det saknades icke exempel på att rubricering av en vara, som verkställts
med ledning allenast av ett prov å densamma, blivit fullkomligt
oriktig, beroende därpå, att den, som tagit provet, saknat tillräcklig
kunskap om vissa på tullbehandlingsfrågan inverkande omständigheter.
Bestämmanderätten i fråga om överlåtande på tjänstemän av grupp II
av uppdrag att förrätta tullbehandling borde enligt styrelsens åsikt
utövas av vederbörande packhusföreståndare eller annan tjänsteman i
förmansställning, vilken hade uppsikt vid en eller flera tullbehandlingsexpeditioner.
Till ledning vid utövandet av denna rätt borde tjäna
dels vissa föreskrifter i tjänstgöringsreglementet, dels ock en av styrelsen
utfärdad varuförteckning, som dock endast skulle vara att anse såsom
exempel på sådana varuslag, vilkas tullbehandling i regel borde kunna
anförtros åt tjänstemännen av grupp II. Den befogenhet, som i förevarande
hänseende skulle tillkomma vederbörande förman, varken borde eller
kunde i regel utsträckas att innefatta kontroll över själva tullbehandlingens
verkställande, utan måste förrättningsmannen ensam eller, om
han haft biträde, han och biträdet gemensamt svara för riktigheten av
tullbehandlingen. Rörande frågan, i vilken utsträckning tjänstemän av
grupp II borde användas såsom biträden vid tullbehandlingsgöromål,
har styrelsen funnit några mera ingående föreskrifter i detta hänseende

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

icke lämpligen kunna meddelas; såsom allmän regel borde emellertid
gälla, att särskilt kvalificerade tjänstemän av grupp II kunde få anlitas
för nyssberörda ändamål, beträffande tullbehandlingsgöromål av mera
krävande beskaffenhet dock endast såsom biträde åt tjänsteman av grupp
I. — 1 fråga om utvidgad befogenhet för tjänstemän av grupp II på
de kamerala göromålens område har generaltullstyrelsen, som, enligt
vad tidigare i annat sammanhang omnämnts, uttalat sin anslutning till
tullkommissionens förslag, att till uppbördsman eller kassör måtte kunna
förordnas jämväl tjänsteman av grupp II, anfört som följer:1

»Vid närmare skärskådande av frågan om kassörsgöromålens bestridande
måste — — — — skillnad göras mellan sådana tullförvaltningar och tullförvaltningsavdelningar,
där kassörsgöromålen uteslutande taga en eller flera tjänstemäns
hela arbetstid i anspråk, och sådana tullförvaltningar, där berörda göromål icke
kunna utfylla ens en enda tjänstemans hela arbetstid. Det förra lärer bliva förhållandet
vid tulldirektörsexpedit.ionernas kassaavdelningar, vid tullkameralkontoren i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt vid några av de största tullkamrarna; det senare vid
Övriga, alltså det övervägande flertalet tullförvaltningar. Vid den förra gruppen
måste för ifrågavarande göromåls bestridande anställas tjänstemän, vilka med hänsyn
till göromålens beskaffenhet lämpligen böra benämnas kassörer och upptagas i
tjänsteförteckningen vid avlöningsreglementet såsom en särskild lönekategori. För
dessa kassörer — möjligen med undantag för kassörerna å tulldirektörsexpeditionernas
kassaavdelningar — torde icke erfordras andra kvalifikationer än som
kunna förutsättas även hos tjänstemän av grupp II, vilka erhållit ifrågasatt tullkontoristutbildning;
och kassörstjänsterna böra därför kunna stå öppna för sålunda
kvalificerade tjänstemän av grupp II. Givetvis bör detta gälla jämväl om kassörernas
biträden. Vid den andra gruppen av tullförvaltningar — där kassörsgöromålen
icke helt taga ens en enda persons fulla arbetstid i anspråk — synes det
icke lämpligen böra genom på förhand bestämda regler fastslås, att någon viss
grupp av befattningshavare skulle vara förhindrad att bestrida dessa göromål eller
av vilket slag av befattningshavare desamma skola förrättas; detta senare bör fastmer
bliva en fråga, som i varje fall bör prövas och avgöras ur synpunkten av den
lämpligast befunna arbetsfördelningen. Vid sådana tullförvaltningar skulle alltså
kunna för kassörsgöromåls förrättande avses antingen en kammarskrivare eller en
tullkontorist eller ett kvinnligt biträde. Det lärer nämligen icke kunna bestridas,
att även kvinnor kunna vara lämpliga till bestridande av kassörsgöromål; dock
måste på kvinnliga biträden, som skola användas till dylika göromål, ställas högre
fordringar å såväl allmänna kvalifikationer som prövad duglighet, ordentlighet och
redbarhet, än som må anses erforderliga i fråga om vanliga kvinnliga skrivbiträden.

Mot kommissionens förelag beträffande huvudgrunderna för enklare skrivgöromåls
förrättande har styrelsen icke något att erinra.

Enligt styrelsens åsikt böra emellertid — — — — även andra kamerala

1 I utdraget ur generaltullstyrelsens yttrande hava benämningarna tullkontor och assi
stent utbytts mot de slutligt föreslagna benämningarna tullkameralkontor och tullkontorist.

157

Kungl. Maf.ts proposition Nr 330.

göromål än kassörs- och enklare skrivgöromål till undvikande av obehörigt användande
av överkvalificerad arbetskraft uppdragas åt tjänstemän av den föreslagna
tullkontoristgraden. Såsom exempel å sådana göromål torde kunna nämnas:
presentering av angivningsinlagor i fall, då vid en expedition härför förekomma
endast inlagor å gods, ankommet med järnväg eller post, utskrivning av tullräkningar
och förande av inkommande journalen. Vidare lära tullkontorister kunna
användas såsom biträden vid expeditioner, som på grund av att det därstädes handlagda
arbetet är av mera krävande art anses böra förestås av tjänstemän av grupp
I, exempelvis vid expeditioner för presentering av andra inlagor än nyss nämnts,
för kontrolldebitering av räkningar samt dessas avprickning i original- och kopiejournal,
för förande av andra journaler än den inkommande m. fl. dylika
göromål.»

I anledning- av vad generaltullstyrelsen sålunda anfört angående
arbetets fördelning mellan tjänstemän av grupp II och kvinnliga biträden
har Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening i en till Kungl. Maj:t
ställd, den 9 december 1920 dagtecknad skrift hemställt, dels att de
föreslagna tullkontoristtjänsterna vid tullförvaltningarnas kameralkontor
måtte utbytas mot kvinnliga skrivbiträden av tredje lönegraden, något
som enligt föreningens mening skulle medföra kostnadsbesparing genom
minskad avlöning och större arbetsprestation, dels ock, såsom tidigare
berörts, att de tjänstemän av grupp II, vilka komme att användas till
mera krävande arbete i tullpackhusen, måtte benämnas tullöveruppsyningsmän.

Lika med tullkommissionen och generaltullstyrelsen betraktar jag departement»-såsom en angelägenhet av vikt, att det vid omläggningen av tullverkets cAe/''enorganisation
tillses, det användandet av överkvalifiGerad arbetskraft i
görligaste mån förebygges. De vägar, generaltullstyrelsen anvisat för
ernående av en med denna utgångspunkt anordnad arbetsfördelning,
hava synts mig vara av beskaffenhet att böra följas. Jag biträder alltså
principiellt styrelsens uppfattning i samtliga nu förevarande spörsmål
och kommer att i sinom tid beträffande dem, vilka påkalla ändring i
instruktionen för generaltullstyrelsen inför Kungl. Maj:t framlägga närmare
förslag till härför erforderliga åtgärder, i den mån riksdagens
beslut därtill giva anledning. Särskilt vill jag emellertid understryka,
att jag anser inrättandet av tullkontoristbefattningar och kvinnliga
biträdesbefattningar böra genomföras med skälig hänsyn så långt
möjligt är till den nuvarande personalens anspråk på att icke, sedan
densamma under längre eller kortare tid stått till tullverkets disposition,
vid denna nyorganisation bliva berövad sin anställning eller få
densamma och därmed förenade befordringsmöjligheter avsevärt försämrade.

158

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Kompetens- Vad beträffar kompetensfordringarna för befattningshavare hos

flrXreUens generaltullstyrelsen, har tullkommissionen till en början föreslagit (II:
personal, 105 o. f.), att den för föredraganden för administrativa ärenden i

§ 20 av instruktionen för generaltullstyrelsen intagna föreskrift, att han
skulle hava avlagt de kunskapsprov, författningarna föreskriva för dem,
som finge i domarvärv nyttjas, måtte borttagas, körslaget har framförts
med den motivering, att Kungl. Maj:t skulle hava fullt fria händer
att besätta dennes såväl som övriga byråchefers ämbeten på det sätt,
som befunnes efter omständigheterna lämpligast, och att icke i något
dithörande fall den mest förtjänte skulle utestängas från befordran genom
en formell skranka. Vidare har kommissionen ifrågasatt, att för befordran
till sekreterare hos styrelsen skulle krävas avlagd juris kandidatexamen
till följd av arten av de göromål, som dessa tjänstemän hade
att utföra; till vikarie för sekreterare borde dock få tillfälligt förordnas
ordinarie tjänsteman utan den ifrågasatta juridiska kompetensen. I detta
sammanhang må nämnas, att enligt kommissionens förslag (II: sid. 93)
eu av sekreterarna tillika skulle mot särskild gottgörelse innehava uppdrag
att vara tullverkets ombudsman (II: sid. 93). Ytterligare har kommissionen
hemställt, att för anställning i övrigt inom styrelsens byråer
och kansli å tjänst, avsedd att besättas med manlig person, måtte få
gälla enahanda villkor, som vore eller kunde bliva föreskrivna för antagning
till extra ordinarie kammarskrivare vid tullverkets lokalförvaltning,
dock att detta kompetenskrav icke skulle gälla materialförvaltaren.
Därigenom skulle, enligt kommissionens åsikt, en i hög grad önskvärd
cirkulation mellan styrelsen och lokalförvaltningen främjas. För antagning
såsom kvinnligt biträde hos styrelsen skulle enligt kommissionens
åsikt särskilda formella kompetensföreskrifter kunna såsom hittills umbäras.

Generaltullstyrelsen — som anhållit (U. II: sid. 85), att de tidigare
praktiska benämningarna kanslibyrån och kanslibyråchefen måtte återinföras
såsom beteckningar för den administrativa avdelningen eller
kansliet respektive byråchefen eller föredraganden för administrativa
ärenden, och i sitt utlåtande också använt dessa benämningar — har
(U. II: sid. 104 o. f.) avstyrkt förslaget om minskning i kompetensfordringarna
för kanslibyråchefen med hänsyn till bestämmelserna i lagen
den 4 juni 1913 (nr 159) om förbud mot införsel till riket av varor
med oriktig ursprungsbeteckning, av vilka följde, att alltid minst en av
styrelsens ledamöter måste hava avlagt juridisk examen. Mot förslaget
rörande kompetensfordran för sekreterarna har styrelsen icke haft något
annat att erinra, än att avlagd examen till rättegångsverken ävenledes
borde medföra kompetens till sekreterartjänst; till vikarie för sekreterare,

159

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

som icke tillika vore ombudsman, borde emellertid i fall av oundgängligt
behov kunna förordnas vare sig ordinarie eller extra tjänsteman utan
hinder därav, att han icke innehade för sekreterare föreskriven kompetens.
I fråga om förslaget rörande anställning å övriga för manliga
tjänstemän avsedda befattningar inom styrelsen har generaltullstyrelsen
förklarat, att i den mån därmed avsåges, att för sådan anställning icke
skulle ovillkorligen fordras annan kompetens än för antagning till extra
ordinarie kammarskrivare, styrelsen icke hade något att erinra mot förslaget.
Däremot kunde styrelsen icke biträda detsamma, för så vitt och
i den mån det skulle innebära, att annan person än den, som innehade
kompetens till extra ordinarie kammarskrivare, icke skulle kunna vinna
anställning eller befordran inom styrelsens byråer. Enligt styrelsens
mening borde befogenhet tillkomma styrelsen att meddela dispens från
det av tullkommissionen uppställda kompetenskravet; och syntes, därest
så skedde, särskild föreskrift angående ett lindrigare kompetenskrav för
materialförvaltaren icke vara erforderligt. Uttalandet rörande obehövligheten
av kompetensföreskrifter lör kvinnligt biträde hos styrelsen har
ej föranlett något särskilt yttrande av styrelsen.

Sveriges allmänna tuiltjänstemannaförening har i en Kungl. Maj:t
tillhandakommen skrift av den 9 december 1920 uppgivit sig dela generaltullst.
yrelsens uppfattning i frågan om kompetensfordringarna för
kanslibyråchefen men tillika hemställt om föreskrift, att minst eu av
byråcheferna i styrelsen skulle vara en praktiskt uibildad tulltjänsteman,
som under ej alltför kort tid bestritt chefskap vid lokaltullförvaltningen.

Till en början får jag i anledning av generaltullstyrelsens anhållan, Departement*.
att benämningarna kanslibyrån och kanslibyråchefen måtte fastställas ehercnför
den avdelning och avdelningschef hos generaltullstyrelsen, som för
närvarande motsvaras av kansliet och byråchefen för administrativa
ärenden, erinra därom, att de sålunda ifrågasatta benämningarna förefunnos
intill 1911 års början, då de på grund av uttalanden i samband
med 1910 års reglering av tullverkets stater åtminstone formellt utbyttes
mot de nyss nämnda. 1908 års tullstatskommission hade nämligen hemställt,
att byråns namn måtte bringas att motsvara sitt nya ändamål,
nämligen att utgöra ett för styrelsens samtliga byråer gemensamt kansli,
samt att chefen för dåvarande kanslibyrån måtte i stället benämnas
byråchef för kansliärenden. Mot dessa förslag hade vederbörande departementschef
(prop. 1910, nr 60: sid. 39) icke funnit något annat att
erinra, än att sistberörda benämning lämpligen borde utbytas mot benämningen
byråchef för administrativa ärenden. Då nu, enligt vad som
upplysts, de vidtagna förändringarna visat sig medföra vissa praktiska

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

olägenheter, som ej försports beträffande de tidigare beteckningarna, har
jag icke anledning att motsätta mig förslaget om en återgång till
dessa senare, vilkas borttagande på sin tid för övrigt synes mig hava
föranletts av en mera formell invändning. Vid bifall till förslaget
om förändring i byråchefens benämning torde motsvarande förändringar
böra för konsekvensens skull vidtagas i övriga byråchefers benämningar,
så att dessa komma att betecknas kameralbyråchef, revisionsbyråchef
och tulltariff byråchef, varjämte den föreslagna nya byråchefen
borde, såsom tidigare antytts, benämnas personalbyråchef. Andringsförslagen
lära icke behöva bliva föremål för något riksdagens beslut.
I det följande kommer jag att använda de sålunda tillstyrkta benämningarna.

Härefter övergår jag till att yttra mig om de ifrågasätta kompetensföreskrifterna
för generaltullstyrelsens personal. Därvid får jag först
uttala min anslutning till vad styrelsen anfört och hemställt i iråga om
dylika föreskrifter för kansli by råchefen, sekreterarna och övriga manliga
befattningshavare hos styrelsen. Emellertid vill jag framhålla, att,
efter vad tidigare omnämnts, det givetvis måste förutsättas, att från
de ifrågasatta kompetensfordringarna för manliga befattningshavare
hos styrelsen varda undantagna, förutom materialförvaltaren, jämväl
den byråinspektör å personalbyrån, som skulle utses bland tjänstemännen
av grupp II. — Beträffande förslaget om förordnande för
en av sekreterarua såsom tullverkets ombudsman kommer jag att i
det följande vid behandlingen av personalantalet hos generaltullstyrelsen

yttra mig. _ .

1 dessa ämnen lärer riksdagens beslut ej påkallas i vidare man
än vad angår gottgörelsen åt ombudsmannen, eu fråga vartill jag emellertid
senare återkommer.

Beträffande de kvinnliga befattningshavarna hos styrelsen ber jag
få erinra om följande. Sedan riksdagen enligt skrivelse den 30 maj
1912 (nr 7: punkt 13) uppfört biträdesbefattningar å generaltullstyrelsens
stat, förordnade Kungl. Maj:t i kungörelse den 10 juni 1912 (nr 151)
bland annat, att rörande kompetensfördringarna för dessa befattningar
skulle gälla de närmare stadganden, som kunde varda av Kung!. Maj:t
bestämda. Berörda kungörelse blev sedermera i följd av 1917 års riksdags
beslut (nr 7: punkt 43) att å generaltullstyrelsens revisionsbyrås
statistiska avdelning inrätta kvinnliga biträdesbefattningar genom en
Kungl. Maj:ts kungörelse den 25 juni 1917 (nr 412) förklarad i omförmäla
avseende tillämplig jämväl å sistnämnda befattningar. — De
åsyftade närmare stadgandena av Kungl. Maj:t hava emellertid icke

161

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ännu utfärdats, enär sådana hittills ansetts ej behövliga. Då likväl framdeles
eu mera vidsträckt användning än för närvarande av kvinnlig arbetskraft
kan antagas förekomma inom tullverket och i sammanhang
därmed ett noggrannare särskiliande i grupper av de göromål, som
skulle utföras av den ena eller andra i olika lönegrader placerade kvinnliga
befattningshavaren, måste bliva nödigt, torde måhända utarbetande
av de omförmälda stadgandena snart nog böra företagas, därvid likformighet
i möjligaste män med motsvarande bestämmelser för andra statens verk
givetvis bör eftersträvas.

Det av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening uttalade önskemål
om uppställande av krav på utövat chefskap vid lokaltullförvaltningen
för minst en av byråcheferna i generaltullstyrelsen — ett förslag,
som synes hava i något förändrad form tidigare framförts till men
avvisats av tullkommissionen (II: sid. 106) — finner jag ej anledning
biträda. Jag anser nämligen, att vid besättandet av så viktiga tjänster
som byråchefsbefattningar valet bör kunna ske såvitt möjligt oberoende
av inskränkningar, vilka icke påkallas av göromålens vid befattningarna
alldeles särskilda beskaffenhet.

Utöver de nuvarande grundvillkoren för anställning i tullverkets
tjänst skulle enligt tullkommissionens förslag gälla följande kompetensfordringar
för personalen vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och
gränsbevakning.

Inträdessökande i tullverket, vilken avsåge att vinna anställning
som tjänsteman av grupp I, skulle efter avlagd studentexamen med visst
kunskapsmått i kemi samt tyska och engelska språken eller uppvisande
av däremot svarande kunskaper, genomgå tullverkets elevkurs, varefter
han kunde antagas till aspirant för att, därest han under aspirauttiden
funnes lämplig för tulltjänst, efter ett år befordras till extra ordinarie
tjänsteman (II: sid. 327 o. f.). Sådan inträdessökande åter, som önskade
erhålla anställning såsom tjänsteman av grupp II skulle omedelbart antagas
till aspirant och, sedan han genom självstudium under ledning
av förman förvärvat och vid verkställd prövning visat sig besitta erforderliga
kunskaper, antagas till extra ordinarie tjänsteman (II: sid. 330
o. f.).

Mot dessa förslag har generaltullstyrelsen ej haft annat att i huvudsak
erinra (U. II: sid. 227 o. f.), än att styrelsen ausett aspiranttiden
för blivande tjänstemän av grupp I böra vara avslutad i och med elevkursens
nöjaktiga genomgående.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 21

Kompetensfordringar
föt
övrig personal

162

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

För personalen vid kustbevakningen har tullkommissionen dessutom
avsett speciella kompeteusföreskrifter. Så har kommissionen föreslagit
(I: sid. 21 o. f.), att såsom villkor för befordran till kustöveruppsyningsmansgraden
skulle föreskrivas avlagd skepparexamen av första klass, att
såsom kompetensvillkor för övrig personal å tulljakterna skulle krävas
avlagd skepparexamen av andra klass samt att av all ombord å till jakterna
tjänstgörande pers''mai skulle härutöver krävas nöjaktiga insikter
i motorns skötsel och vård, varutinnan prov skulle avläggas inför någon
av generaltullstj^relsen förordnad sakkunnig. I detta sammanhang har
kommissionen dock funnit sig av anförda skäl böra ifrågasätta, huruvida
icke gällanda författningar rörande skepparexamen kuude ändras därhän,
att tjänstgöring vid kustbevakningen eller ombord å fiskebåt finge
tillgodoräknas såsom sjötjänst i nämnda författningars mening, då kustbevakningstjäns''eman
äskade avlägga skepparexamen av första eller
andra klass. Slutligen har kommissionen hemställt, att rätt att dispensera
från ovannämnda kompetensfordringar måtte tillkomma generaltullstyrelsen
i fråga om skepparexamen av andra klass men Kungl. Maj:t
i fråga om skepparexamen av första klass. För landbevakningen skulle
enligt kommissionens förslag gälla samma kompetensfordringar som för
den till sjöss tjänstgörande personalen. — Fn av kommissionens ledamöter
har (I: sid. 161) reserverat sig mot förslaget, att för anställning
såsom besättningsman eller vid landbevakningeu skulle fordras avlagd
skepparexamen av andra klass.

Sedan från flera andra håll invänts, att de av tullkommissionen uppställda
kompetensfordringarna vore för betungande, hava de kustbevakningssakkunniga
funnit, att. kompetensvillkoren borde så fastställas, att
för kustöverui''psyningsmän, kustnppsyningsmän och sådana förste kustvakter,
som tjänstgjorde å tulljakter skulle krävas godkänd skepparexamen
av andra klass; kustöveruppsyningsmännen borde dock bibringas
ytterligare nautiska insikter genom särskilda kurser vid tullverkets undervisningsanstalt
(U. I A: sid. 57). Rätt att avlägga nämnda skepparexamen,
utan hinder av att det härför uppställda kravet på sjötjänst
icke uppfyllts, borde genom särskilda beslut av Kungl. Maj t eller annan
myndighet kunna meddelas. För kustvakter vid sjö- och landposteringar
skulle icke fordras annan nautisk kompetens än kunnighet i
båtsegling. Den å tulljakterna tjänstgörande personalen borde på larmare
angivet sätt bibringas kunnighet i skötsel och mindre reparationer
av motorer. — Eu av de sakkunniga bär i fråga om kompetensfordringarna
för kustöveruppsyningsmäunen anslutit sig till tullkommissionens
förslag (U. I A: sid. 9ö).

163

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 330.

Generaltullstyrelsen bär (U. I A: sid. 109 o. f.) i fråga om kompetensfordringarna
för kustbevakningspersonalen tills vidare biträtt den uppfattning,
som uttalats av de kustbevakningssakkunnigas majoritet, men
ifrågasatt om icke all erforderlig kunskap i nautiska ämnen borde få
inhämtas under kurs vid tullverkets undervisningsanstalt, varvid för den,
som med godkänt vitsord genomgått sådan kurs, kravet på formligt
avläggande av skepparexamen, kunde utan risk efterlåtas. Dispens från
skepparexamen av andra klass borde, såsom tullkommissionen föreslagit,
få beviljas av styrelsen.

Åven för personalen vid gränsbeviknivgen bar tullkommissionen
tänkt sig vissa särskilda kompetensfordringar, i det att kommissionen
föreslagit (I: sid. 128 o. f.), att den gränsbevakningspersonal, som komme
att verkställa förtullningar, borde skaffa sig härför erforderliga kunskaper
vid kurser, som för ändamålet skulle anordnas vid tullverkets undervisningsanstalt.

Generaltullstyrelsen, som, enligt vad förut nämnts, avstyrkt tullkommissionens
förslag att utrusta samtliga lägre gräusbevakningstjäustemän
med förtulluingsrätt, har funnit (U 1: sid. 51) de sålunda föreslagna
kurserna knapppast vara av oundgängligt behov påkallade men förutsatt,
att även denna fråga komme att närmare övervägas vid den tilltänkta
utredningen om tullverkets utbilduingskurser i allmänhet.

Såsom särskilda kompetensfördringar för tulldirektörer har slutligen
tullkommisuonens majoritet föreslagit (II: sid. 129), att sådana skola
vara i tulltjänst erfarna män med praktisk läggning. Detta förslag har
sedermera biträtts av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening i en
till Kungl. Maj:t ingiven skrift, dagtecknad den 9 december 1920. Två
ledamöter av tullkommissionen hava däremot uttalat en från förslaget
avvikande mening (II: sid. 397, 413), i det de ansett några kompetensfordringar
av formell art, ägnade att möjligen hindra Kungl. i\laj:t från
att till tulldirektör utnämna den i realiteten mest duglige och passande
personen, inom eller utom tullverket, icke borde förehnnas.

Generaltullstyrelsen har icke direkt yttrat sig i denna fråga.

Beträffande förslaget om särskilda kompetensfordringar för tulldirektörer
anser jag den begränsning vid utväljandet av de lämpligaste
personerna för berörda viktiga befattningar, som tydligen skulle uppstå,
därest förslaget genomfördes, kunna ur det allmännas synpunkt bliva
till olägenhet. Jag avstyrker därför ifrågavarande förslag.

Vidkommande övriga nyss återgivna förslag om kompetensfordringar
i olika fall — i den mån desamma ej avse speciella kompetensföreskrifter
för personal vid kustbevakningen, vilken fråga jag bär lämnar

Departements chefen.

Indelning a
perennalen.

Departements chefen.

Personal hos

styrelsen.

164 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

åsido — biträder jag, såsom i vissa hänseenden redan tidigare antytts, den
uppfattning, som av generaltullstyrelsen framlagts i respektive frågor.

På anfört skäl har tullkommissionen hemställt (II: sid. 86, noten), att
de vid tullverket för närvarande använda benämningarna »tjänsteman
av högre grad» och »tjänsteman av lägre grad» måtte ersättas med
benämningarna »tjänsteman av grupp I» och »tjänsteman av grupp II».

Mot detta förslag har Sveriges tullmannaförening protesterat under
yrkande, att även den sålunda föreslagna indelningen av tulltjänstemännen
måtte bortfalla.

Generaltullstyrelsen har förklarat sig ej hava något att i princip
invända mot detta tullmannaföreningens yrkande (U. II: sid. 88).

Ehuru jag icke kan bortse från, att kollektiva benämningar på de
med hänsyn till kvalifikationer och kompetens skilda grupperna av tulltjänstemän
kunna vara av praktiskt värde, vill jag icke motsätta mig
genomförandet av den av Sveriges tullmannaförening begärda ändringen,
hör enkelhetens skull har jag emellertid ändock vid förevarande behandling
av tullverkets omorganisationsfråga ansett mig kunna använda de
av tullkommissionen förordade benämningarna.

Vad angår personalbehovet hos generaltullstyrelsen, har tullkommissionen
efter ingående motivering, såsom i en del avseenden redan
omnämnts, hemställt:

i fråga om kameralbyrån (I: sid. 41 o. f.; II: sid. 39 o. f.):

att en kustbevakningsinspektörst jänst, avsedd att tillsätt as medelst
förordnande för tre år i sänder, måtte inrättas;

att de nuvarande andragradstjänsterna, en kamrerar- och en förste
revisorstjänst, måtte bibehållas;

att den revisor och bokhållare, som förestode förrådet måtte utbytas
mot en materialförvaltare med ringare kvalifikationer; samt

att de nuvarande amanuens- och arvodistinstitutionerna måtte avskaffas
beträffande såväl kameralbyrån som öviiga byråer samt ersättas
med å lokaltullförvaltningens stat uppförda kammarskrivare samt med
kvinnliga biträden av den forsta eller den andra av de inom de centrala
verken förekommande lönegraderna för dylika befattningshavare (kontorsbiträden,
respektive kanslibiträden);

i fråga om revisionsbyrån (II: sid. 62 o. f.):

att en förste revisorstjänst måtte inrättas;

att andre byråassistenttjänsten å extra stat måtte indragas; samt

165

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

att ändring ej måtte företagas i avseende å de för statistiska avdelningens
behov nu anställda kvinnliga biträden;
i fråga om tuUtariffbyrån (II: sid. 82 o. f.):

att för dess behov måtte avses sex byråinspektörstjänster, därav
dock två skulle tillsättas endast medelst förordnande för viss kortare tid,
förslagsvis ett år i sänder;

i fråga om kanslibyrån (II: sid. 92 o. f.):

att nuvarande två sekreterartjänster och en registratorstjänst måtte
bibehållas;

att uppdraget såsom tullverkets ombudsman måtte förenas med
endera av sekreterartjänsterna;

att kommissionär måtte anställas hos generaltullstyrelsen; samt
att för utförande av handräckningsbestyr måtte dels tillfälligt anställas
springpojkar, dels ock, med indragning av de å general tullstyrelsens
stat nu uppförda förste vaktmästar- och vaktmästartjänster, från
tull förvaltningens i Stockholm i erforderlig mån ökade stat beordras en
tullöveruppsyniugsman och lämpligt antal tillsyningsmän.

Generaltullstyrelsen å sin sida har, såsom likaledes i viss mån
förut omförmålts, beträffande styrelsens personalbehov merendels under
åberopande av en omfattande motivering anhållit:

i fråga om personalbyrån (U. 11: sid. 21 o. f.):

att i staten för generaltullstyrelsen måtte upptagas en byråchefsbefattning
för inspektionsverksamhet och personalärenden ävensom två
byråinspektörsbefattningar; samt

att i samma stat måtte uppföras två kvinnliga kanslibiträdesbefattningar; i

fråga om kameralbyrån (U. 1 A: sid. 118; ö. II: sid. 36 o. f.):
att i tullverkets stater för år 1922 måtte för kustbevakningens
behov uppföras en kustbevakningsinspektörstjänst, avsedd att tillsättas
medelst förordnande, gällande för eu tid av tre år i sänder;

att i staten för generaltullstyrelsen måtte uppföras en kamreraroch
en förste revisorstjänst;

att i sagda stat måtte upptagas en materiallörvaltartjänst;
att den generaltullstyrelsen enligt § 7 i dess instruktion tillerkända
rätt att hos sig anställa amanuenser måtte begränsas till att gälla allenast
kanslibyrån men att i övrigt nu gällande bestämmelser om befogenhet
att vid behov anställa extra biträden måtte få kvarstå;

att i staten för generaltullstyrelsen måtte uppföras dels fem revisorstjänster,
dels fyra kvinnliga kanslibiträdesbefattningar; samt

166

Kungl. Mnj.ts proposition Nr 330.

att å lokalförvaltningens i Stockholm stat måtte upptagas fyra för
byråns behov avsedda kammarskrivartjänsfer;

i fråga om revisionsbrjrån (U. II: sid. 64 o. f.):
att i staten för generaltullstyrelsen måtte för byråns behov upptagas
allenast dels en förste revisorstjänst å revisionsavdelningen och en
chefstjänst å statistiska avdelningen, dels nio revborstjänster och fyra
aktuarietjänster, dels fyra kvinnliga kontorsskrivarbelattningar för statistiska
avdelningen, dels ock ijuguåtta kvinnliga kanslibiträdesbefattningar,
därav 8 för revisionsavdelningen och 20 för statistiska avdelningen;
samt

att å lokalförvaltningens i Stockholm stat måtte för revisionsavdelningens
behov uppföras tre kammarskrivartjänster;
i fråga om tulltariff b grän (IT. II: sid. 83 o. f.):
att i staten för generaltullstyrelsen måtte uppföras sex byråinspektörstjänster,
av vilka dock två skola tillsättas allenast genom förordnande
för viss tid, förslagsvis ett år i sänder;

att i nämnda stat måtte upptagas en kvinnlig kontorsbiträdesbefattning;
samt

att å lokal förvaltningens i Stockholm stat måtte upptagas tre för
byråns behov avsedda kammarskrivartjänster;

i fråga om kanslibyrån (U. II: sid. 92 o. f.):
att i staten för generaltullstyrelsen måtte uppföras två förste sekreterar
tjänster;

att i samma stat måtte upptagas en registrator tjänst och två
notarietjänster;

att, såsom vid behandlingen av kameralbyråns personal berörts,
den generaltullstyrelsen enligt § 7 i dess instruktion tillerkända befogenhet
att i mån av behov hos styrelsen anställa amanuenser måtte, vad
kanslibyrån beträffade, bibehållas;

att i staten för generaltullstyrelsen måtte upptagas två kvinnliga
kontorsbiträdesbefattningar och två kvinnliga kanslibiträdesbefattningar;

att å lokalförvaltningens i Stockholm stat måtte upptagas en för
byråns behov avsedd kammarskrivartjänst;

att i staten för generaltullstyrelsen måtte meddelas bestämmelse,
att en av sekreterarna tillika skulle mot särskild gottgörelse innehava
uppdrag att vara tullverkets ombudsman;

att i Kungl. Maj:ts kungörelse den 28 maj 1886 (nr 42) angående
anställande av kommissionärer bos statsdepartement och vissa ämbetsverk
m. fl. myndigheter generaltullstyrelsen måtte upptagas bland de
myndigheter, hos vilka kommissionär skulle finnas anställd;

167

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

att i instruktionen för generaltullstyrelsen måtte intagas bestämmelse
om rätt för styrelsen ait hos sig anställa erforderligt antal springpojkar
för handräckningsbestyrs fullgörande;

att å generaltullstyrelsens stat nu uppförda en förste vaktmästartjänst
och sju vaktmästare än ster måtte indragas; samt

att å tullförvaltuingens i Stockholm stat måtte uppföras, utöver
för förvaltningens behov avsedda sådana tjänster, en tullöveruppsyningsmanstjänst
och åtta tillsyningsmanstjänster, avsedda för styrelsens behov.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, bär tullkommissionen Departement*.
beträffande antalet befattningshavare hos generaltullstyrelsen i regel
yttrat sig allenast i fråga om sådana, som äro hänförliga till högre lönegrad
än den första; anledningen härtill har uppgivits vara svårigheten
att, förrän någon tids praktisk erfarenhet om den nya organisationens
verkningar vunnits, bedöma, i vad mån minskning av personalen må
kunna iöretagas. På det hela taget återfinnas de hemställanden, som
därvid gjorts, jämväl bland generaltullstyrelsens i ämnet avgivna förslag,
vilka därjämte innefatta närmare uppgifter om det beräknade behovet
av övriga befattningshavare. I vad mån styrelsens förslag avviker från
storleken av don personalstyrka, som m»''d nuvarande organisation lärer
kunna anses ständigt behövlig, inhämtas av en jämförande översikt, som
jag låtit uppgöra och här löreter. Med avseende å denna torde jag få
anmärka, att de av mig tidigare ifrågasatta benämningarna å bj^råer och
befattningshavare blivit för tydlighets skull använda vid uppställningen
av generaltnllstvrelsens förslag i ämnet.

Pers

o n a 1

enligt nuvarande organisation

enligt generaltullstyrelsens förslag

1 generaltulldirektör.

4 byråchefer.

1 generaltulldirektör.

5 byråchefer.

Personalbyrån.

2 byråinspektörer.

2 kanslibiträden (kvinnliga).

Kansliet.

2 sekreterare.

1 registrator.

4 notarier.

3 amanuenser.

2 kvinnliga skrivbiträden.

Kanslibyrån.

1 (förste) sekreterare och ombudsman.

1 (försle) sekreterare.

1 registrator.

2 byrånolarier.

1 kammarskrivare, upplagen å lokalförvalt-ningens stat.

168

Kungl. Alaj.ts proposition Nr 330.

Pers

o n a 1

•

enligt nuvarande organisation

enligt generaltullstyrelsens förslag

3 kvinnliga extra bilraden.
1 ombudsman.

amanuenser.

2 kontorsbilräden (kvinnliga).
2 kunslibilruden (kvinnliga).
(kommissionär).

Kameralbyrån.

1 kamrerare.

1 förste revisor.

3 revisorer och bokhållare.

1 » » » (förrådsföreståndare).

5 amanuenser.

7 manliga extra biträden.

2 kvinnliga » ■»

Kameralbyrån.

1 kustbevakningsinspektör.

I kamrerare.

I förste revisor.

5 revisorer.

4 kammarskrivare, upptagna å lokalförvalt-1
ningens stat.

1 materialförvaltare.

4 kanslibiträden (kvinnliga).

Revisionsbyrån.

1 förste aktuarie.

12 revisorer, därav 4 med avlöning å extra stat.
3 aktuarier.

1 andre byråassistent med avlöning å extra stat.
26 amanuenser.

2 kvinnliga biträden av andra graden.

16» » » första y>

19 manliga extra biträden.

24 kvinnliga » »

Revisionsbyrån. I

1 chef för statistiska avdelningen.

1 förste revisor.

9 revisorer.

4 aktuarier.

3 kammarskrivare, upptagna å lokalförvalt-;

ningens stat.

4 kontorsskrivare (kvinnliga).

28 kanslibiträden (kvinnliga).

Tullbehandlings- och upplysningsbyrån.

2 byråassistenter.

2 andre byråassistenter, därav 1 med avlöning
å extra stat.

2 kammarskrivare, upptagna å lokalförvaltningens
stat

1 kvinnligt biträde med avlöning å extra stat.

Tulltariffbyrån.

6 byråinspektörer.

3 kammarskrivare, upptagna å lokalförvaltningens
stat.

1 kontorsbiträde (kvinnligt).

Vaktmästare.
t förste vaktmästare.

7 vaktmästare.

12 extra ordinarie vaktmästare.

Vaktbetjäning.

1 tullöveruppsyningsman, upptagen å lokalförvaltningens
stat.

8 tillsyningsmän, upptagna å lokalförvaltningens
stat.

i springpojkar.

169

Kutigl. Maj:ts proposition Nr 330.

Vad generaltullstyrelsen anfört till stöd för sina nu återgivna förslag
rörande antalet av och tjänsteställningen för personalen hos styrelsen,
vilka förslag synas mig — frånsett dels sekreterarnas uppflyttning
till förste sekreterare, varom jag i annat sammanhang kommer att yttra
mig, samt tillsättandet av en kustbevakningsinspektör, vdket förslag
såsom intimt förbundet med frågan om kustbevakningens omorganisation
synts mig icke böra för närvarande komma under omprövning, dels ock
vad ifrågasatt blivit angående två byråinspektörers samt ombudsmannens
och vaktbetjäningens anställande — icke innefatta andra eller större
förändringar, än som kunna antagas bliva lämpliga och av verkligt
behov påkallade, har jag icke kunnat undgå att finna fullt giltigt. Jag
anser mig fördenskull böra med berörda undantag till alla delar tillstyrka
dessa förslag.

Beträffande förslaget, att två byråinspektörer å tulltariff byrån skulle
tillsättas allenast genom förordnande för viss tid, förslagsvis ett år i
sänder, finner jag ett genomförande av detsamma, vilket innebär en
avvikelse från vad i fråga om motsvarande befattningar vid den centrala
förvaltningen i övrigt lärer gälla, kunna medföra besvärande konsekvenser
med hänsyn till placeringen av vederbörande tjänstemän vid upphörande
av dem meddelade förordnanden. Jag avstyrker därför detta förslag,
vars syftemål, nämligen att »åstadkomma en gagnelig cirkulation mellan
byrån och lokalförvaltningen», för övrigt synes mig kunna uppnås på
andra lämpligare vägar, anslutna till eljest tillämpade anställa ingsprineiper.

Vidkommande förslaget om förordnande för en av sekreterarna
såsom tullverkets ombudsman föranleder detta mig visserligen att tillstyrka
bibehållandet av anordningen med en dylik ombudsman men
däremot att avråda från att ovillkorligen binda ombudsmaunauppdraget
vid en viss, i förväg bestämd tjänst hos styrelsen. Särskilt vanskligt
för de ordinarie tullgöromålens behöriga gång förefaller det mig kunna
bliva, för den händelse uppdraget anknytes till en av de viktiga sekreterartjänsterna.
De åligganden, som väl få förutsättas kunna fortfarande
ankomma på ombudsmannen, äro nämligen enligt § 7 av den för styrelsen
gällande instruktion att vid domstolar och exekutionssäten föra
tullverkets talan, i vilket avseende han är behörig att, utan företeende
av generaltullstyrelsens särskilda uppdrag i varje särskilt mål, såsom
åklagare anhängiggöra och utföra talan för brott mot tullförfattningarna,
i högre rätt i vederbörlig ordning fullfölja besvär däri, även när ombudsmannen
icke hos den lägre domstolen fört tullverkets talan, liksom
för övrigt å tullverkets vägnar tala och svara i alla förekommande mål.
Bikung till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 höft. (AV 330.) 22

Personal vid
lokal förvaltningen.

170 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330

i vilka han i sådan egenskap inställer sig. Dessutom hänskjutas, enligt
vad jag inhämtat, till tullverkets ombudsman från styrelsens byråer ej
sällan vidlyftiga ärenden för utredning och yttrande angående den rättsliga
befogenheten i vissa framkomna anspråk m. m. De ombudsmannen
sålunda åvilande göromål äro synbarligen av den art, att hans bortovaro
från ämbetsrummet eller till och med frän stationeringsorten kan förväntas
i ej ringa utsträckning behöva inträffa. Att detta måste bliva till men
för den ordinarie tjänst, med vilken ombud>mannaskapet förenas, syunerligast
där, såsom förhållandet är med sekretera] befattningarna, tjänstens
innehavare utövar visst förmanskap, synes mig uppenbart. Jag anser
därför, att ett system, närmare anslutande sig till det hittillsvarande,
enligt vilket generaltullstyrelsen lämnas fullt fria händer i fråga om
ombudsmannabefättningens tilldelande, hellre bör ifrågakomma till genomförande,
och utgår därvid från att styrelsen vid träffande av sitt val
härutinnan tager skälig hänsyn till vikten av, att de mera betydande
tjänsterna inom styrelsen icke belastas med Underligt arbete, fallande
utom dessas egentliga område. Övergång till ett nytt system synes
bliva så mycket mindre nödvändigt, därest, såsom jag förordat, tullkommissionens
förslag om indragning av bland andra tullfiskalsbefaitningen
i Stockholm, vid vilken ombudsmannauppdraget sedan länge
varit förenat, icke vinner bifall.

Förslaget, att generaltullstyrelsens behov av vaktbetjäning skulle
tillgodoses med personal från lokaltull förvaltningen i Stockholm, kan
jag vidare, såsom nyss antytts, icke heller biträda. Fn dylik anordning
skulle nämligen medföra, såväl att den för uppassningsgöromål hos
styrelsen erforderliga arbetskraften bleve alltför kostsam för statsverket,
som ock att en olämplig avvikelse från förhållandena i förevarande
hänseende vid de centrala verken i allmänhet uppstode. I stället anser
jag böra för ändamålet å styrelsens siat upptagas eu förste expeditionsvakt
och åtta expeditionsvakter, placerade i samma lönegrader som de
likabenämnda befattningshavarna vid nyssnämnda verk.

Det förslag till omorganisation av lokaltullförvaltningen, vilket
tullkommissionen framlagt, innehåller beträffande det antal tjänstemän,
som må erfordras, samt de olika befattningarna för dessa icke hemställanden
i fråga om tjäustemäu av lägre tjänstegrad än förste tullkontrollörs.
Anledningen härtill har av tullkommissionen angivits
vara följande (II: sid. 9 o. f.). Därest, såsom ifrågasatts, mod> rnare
arbetsmetoder infördes vid tullverket, måste detta leda till en relativ

Kungl. Maj;ts proposition Nr 330. 171

minskning av personalen; men huru stor donna minskning kunde göras,
vore icke möjligt att bedöma, förrän någon tids praktisk erfarenhet
vunnits. Vidare erfordrades för en effektiv prövning av personalbehovet
vid varje särskild tullförvaltning ett ingående studium av därstädes förekommande
göromål ävensom av särskilda lokala förhållanden i övrigt.
Någon undersökning härutinnan hade kommissionen icke varit i tillfälle
att företaga, särskilt därför att tullförvaltningarna arbetade under förhållanden,
som ii-ke gåve någon tillförlitlig "bild av de normala. Det
vore emellertid angeläget, att en dylik undersökning komme till stånd,
så snart lörhållaudena bleve sådana, att man kunde vänta sig ett tillfredsställande
resultat av densamma. För sådant ändamål borde tillsättas
en tjänstgörings kommission, förordnad av generaltullstyrelsen och med så
allsidig sammansättning som möjligt, vilken kommission borde hava till
uppgift att utreda det vid envar tullförvaltning erforderliga antalet tjänstemän
av varje särskild, grad, allt i enlighet med i betänkandet närmare
angivua grunder, varjämte samma kommission lämpligen även kunde
taga befattning med vissa frågor rörande beskaffenheten av tullverkets
lokaler (II: sid. 378).

I likhet med tullkommissionen och pa de av densamma anförda
skäl bär generaltullstyrelsen funnit (U. IT: sid. 5 o. f.) tillsättandet av
en dylik tjänstgöringskommission vara av behovet påkallat. Emellertid
kunde enligt styrelsens mening denna kommission icke med fördel börja
sin verksamhet, förrän riksdagens beslut om omorganisationen förelåge.
Vidare bleve det först efter någon tids erfarenhet av den nya organisationen.
och dess verkningar möjligt att avgöra, om eller i vad män antalet.
tjänster vid lokalförvaltningen skulle kunna på grund av omorganisationen
inmskas. Överhuvud taget syntes det för normala förhållanden
gällande behovet av tjänster av lägre tjänstegrader än förste kontrollera
icke för närvarande kunna med säkerhet bedömas. Följaktligen
kunde någon på omorganisatiousförslaget byggd ny stat icke, såvitt angmge
antalet tjänster av nyssberörda lägre tjänstegrader, definitivt fastställas
samtidigt med antagandet av oinorganisationsförslag-et. Därest
vid tjänstgöringskommissionens undersökningar någon reduktion av de
nuvarande ordinarie tjänsternas antal skulle kunna ifrågakomma, borde
enligt styl el sens åsikt en sådan reduktion, till undvikande av uppkomsten
utav eu större indragningsstat icke genomföras på en gång utan successivt
i mån av inträdande vakanser. TjänstgöringskommDsionen syntes
för vinnande av enhetligt bedömande av tjänstebehovet å skilda platser
böra bestå av allenast tre personer. Av''dessa borde två tillhöra tull -

172

Kungl. Maj;ts proposition Nr 330.

verket och vara, den ena tjänsteman av nuvarande högre grad, den
andra tjänsteman av lägre grad; den tredje borde om möjli,yt uttagas
bland det praktiska livets män och besitta sakkunskap i någon av de
näringsgrenar, vilkas utövare under sin verksamhet k"mme i närmare
beröring med tullverket. Tjänstgöringskommissionen borde, såsom föreslagits,
tillsättas av generaltullstyrelsen.

Beträffande de högre tjänster, som tullkommissionen funnit behövliga
vid lokaltullförvaltningen utöver de tidigare omnämnda befattningarna
såsom distriktchef, tulldirektör och tulldirektörsassistent, har kommissionen
framlagt bland andra följande synpunkter. Tull direkt örserpeditionernas
kassaavdelning, vilken bland annat skulle upprätta avlöningslistor
för vederbörande tullförvaltning i dess helhet, föra beklädnadsliggare
och diverse inkomsters journal samt handlägga ''ärenden av ofta
krävande natur rörande bärgade varor, sjöfynd och konfiskationer, borde
förestås av en förste tullkontrollör (II: sid. 143). Enär den tullförvaltningsavdelning,
som för närvarande förrättade dessa göromål, nämligen
konfiskations- och kassörskonbret, förestodes av en tullförvaltare, innebure
kommissionens förevarande förslag en besparing. — Tullbevakningsinspektionerna
behövde på grund av överflyttningen dit av vissa klareringsgöromål
ett däremot svarande tillskott i arbetskrafter (II: sid. 189).
För att ej inspektionernas föreståndare, vilken borde utgöras av en tullbevakningschef,
skulle på grund av de nytillkommande kamerala göromålen
nödgas åsidosätta den inspektion av underlydande personal, som
vore deras förnämsta uppgift, borde vid deras sida ställas en tjänsteman
med tillräcklig auktoritet och därför förslagsvis av förste tullkontrollörs
grad. Denne skulle hava att närmast svara för de inre göromålen och
vid förfall för tullbevakningschef inträda i dennes ställe. Här torde få
lämnas den upplysning, att tullbevakningsinspektionerna i Göteborg och
Malmö, tulldirektören och tullkammaren i Göteborg samt Sveriges allmänna
tulltjänstemannaförening hemställt, att den föreslagne förste tullkontrollören
måtte utbytas mot en tjänsteman i samma ställning som
en tullöverkontrollör (tullbevakningsinspektör) samt att förutom denne
sistnämnde tjänsteman även en förste tullkontrollör måtte anställas vid
nämnda slag av inspektioner för utövande av överinseende över de löpande
göromålen därstädes. — T ullbehandling sinspektionerna, vid vilka,
såsom förut nämnts, det dubbla chefskapet skulle avskaffas, borde enligt
tullkommissionens förslag envar förestås av en tullöverinspektör (II: sid.
224). Såsom dennes närmaste man borde vid varje tullbehandlingsinspektion
anställas en tullinspektör, vilken skulle hava att dels förestå

173

Kungl. Maj:is proposition Nr 330.

inspektionens kontor, medan tullöverinspektören vore upptagen av inspektionsverksamhet,
dels tura om med denne i sistberörda verksamhet,
dels ock inträda såsom dennes vikarie. Föreståndarna för de under tullbehandlingsinspektionerna
för närvarande lydande avdelningskontoren i
Stockholm och Göteborg borde (II: sid. 225) hädanefter tilläggas en
högre tjänsteställning än hittills med hänsyn till den jämförelsevis självständiga
ställning, de komrne åt t intaga, ävensom till de höga krav,
som måste ställas på dem, samt till nödvändigheten att för bibehållande
i den viktiga tullbehandlingstjänsten av personer, som specialiserat sig
på densamma, bereda ökade befordringsmöjligheter inom samma tjänstegren.
Dessa föreståndare borde utgöras av tullöverkomrollörer i stället
för förste kontrollörer. Vad angår förste tullkontrollörstjänsterna (II:
sid. 226), borde vid tullbehandlingsinspektionen i Malmö inrättas två
dylika tjänster, vilkas innehavare skulle förestå de av tullkommissionen
föreslagna tullavdelningarna vid ångfärjestationen och för postpaket därstädes.
I övrigt vore enligt kommissionens mening några tjänstemän av
nämnda grad för ifrågavarande tullbehandlingsinspektioners behov icke behövliga.
I denna punkt har emellertid eu av tullkommissionens ledamöter
avgivit sin reservation (II: sid. 417) och därvid, med framhållande
att förslaget innebure indragning av de nuvarande förste kontrollörstjänsterna
i stora tullpackhusen i Göteborg och Malmö, förklarat sig
icke kunna biträda förslaget härutinnan, varjämte reservanten vidare
ansett en tjänst av minst förste tullkontrollörs grad böra inrättas för
tulIpackhusavdelniniiärna vid Skeppsbron i Stockholm. — TuUkameralkontoren,
vid vilka, såsom förut berörts, icke heller skulle vidare förekomma
dubbelt , chefskap, borde enligt tullkommissionens förslag (II: sid.
250 o. f.) förestås vart och ett av en tjänsteman i samma grad som
den nuvarande tullförvaltaren därstädes (tullkommissarie). För varje
tullkameral kontors behov borde dessutom avses dels en tullöverkontrollör
med uppgift att övervaka nederlagsrörelsen samt att i förekommande
fall vikariera för kontorets föreståndare, dels ock vid vartdera av tullkontoren
i Stockholm och Göteborg anställas en förste tullkontrollör,
vilka båda tjänstemän skulle förestå, den i Stockholm tullavdelningens
vid Stadsgårdshamnen tullkameralkontorsexpedition och den i Göteborg
tullavdelningens vid Nya Masthuggskajen tullkameralkontorsexpedition.
I avgiven reservation (II: sid. 418) har en av tullkommissionens ledamöter
yrkat, att vid ettvart av tullkameralkontoren i Stockholm, Göteborg
och Malmö måtte inrättas en förste tullkontrollörstjänst med huvudsaklig
uppgift för innehavaren att handlägga uppbördsgöromålen. —

174

Kung!. Maj ds proposition Nr 330.

Tullkamrarna skulle enligt tullkommissionens åsikt såsom hittills förestås
av tullförvaltare i högre eller lägre löneslällning alltefter tullkamrarnas.
storlek (IV: sid. 119 o. f.). Under tullförviiltaren borde liksom
för närvaiande i regel finnas anställda en eller flera tjänstemän med
uppdrag att biträda honom vid bevakningens ordnande samt att utöva
närmaste förmanskap för bevakningsstyrkan. Alltefter nämnda tjänstemäns
växlande tjänsteställning kunde tullkamrarna grupperas efter följande
huvudtyper (II: sid. 252 o. f.): typ I, där en av de vid respektive
tullkamrar anställda tullkontrollörer utövade bevakningsbefäl; typ
II, där en tullmästare borde utöva sådant befäl; typ III, där bevakningsbefäl
utövades av en eller två tullöveruppsyningsmän; ty^p IV, där
i följd av bevakningsgöromålens jämförelsevis mindre omfattning’tillräckliga
arbetsuppgifter i sådant avseende icke förefunnes för eu tjänsteman
utan befälet kunde utövas antingen av en kammarskrivare med
huvudsaklig sysselsättning på annat område eller av en tullöveruppsyningsman,
som tillika kunde användas för en del tullbehandlings- eller
skrivgöromål; samt typ V, där någon särskild bevakningsförman^ej förekomme.
Till typ I borde hänföras tullkamrarna i Trälleborg och Hälsingborg
och till typ II, vilken för närvarande icke funnes representerad,
tullkamrarna i Norrköping, Gävle och Sundsvall. Vid behandlingen av
denna fråga hava två av tullkommissionens ledamöter reserverat sig (II:
sid. 400, 414) och, under yrkande att även de vid tullbevakningsinspektionerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö anställda bevakningskontrollörerna
måtte indragas, hemställt, att i nu förevarande hänseende
icke skulle förekomma mer än två huvudtyper, där bevakningsbefäl
skulle utövas, vid den ena av tullmästare och vid den andra av tullöveruppsyningsman.
Jämväl ur synpunkten av tullbehandlingsgöromnlens
vikt och omfattning har tullkommissionen (II: sid 263 "o. f.) indelat
tullkamrarna i olika typer, nämligen: typ I, omfattande tullkamrarna i
Norrköping, Trälleborg, Hälsingborg, Gävle och Sundsvall, vid vilka
lörestaudarskapet för tullpackhuset borde uppdragas åt en tullöverkontrollör,
typ II, omfattande tullkamrarna i Kalmar, Karlskrona, Landskrona
och Halmstad, vid vilka en förste tullkontrollör borde tjänstgöra
såsom packhusföreståndare; typ III, sönderfallande i två underavdelningar,
nämligen sjötullkamrar, vid vilka en tullkontrollör borde förestå
tull packhuset, och inlanrlstullkamrar, där packhusgöromålen borde i
huvudsak skötas av tullförvaltaren själv, under det att en tull kontrollör
borde närmast svara för de kamerala göromålen; typ IV", omfattande
tullkamrar, där tullförvaltaren icke hade annan tjänsteman av grupp I

175

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

än kammarskrivare till sitt biträde och tullförvaltaren själv borde förestå
tullpackhuset; samt typ V, omfattande tullkamrar, där tullförvaltaren
vore ensam tjänsteman av grupp 1. Även beträffande denna indelning
av tullkamrarua har en ledamot i t-ollkommissionen avgivit reservation
(II: sid. 400 o. f.), vari yrkats, att typen 1 måtte helt och hållet utgå,
att vid tullkamrarna i Kalmar, Karlskrona och Landskrona föreståndarskapet
för tullpackhuset måtte uppdragas åt tjänsteman i ej högre grad
än tulik''introllörs samt att å platser, hörande till typerna III och IV7,
tullförvaltaren själv alltid måtte förestå tullpackhuset. Tullkommissionen
har slutligen fuunit åtskillnad kunna jämväl såvitt anginge de kamerala
göromålen göras mellan vissa huvudtyper av tullkamrar och har i sådant
hänseende uppställt (II: sid. 207) följande olika slag, nämligen: typ I,
omfattande tullkainrarna i Trälleborg och Hälsingborg, där på grund av
rörelsens omfattning och därav följande omöjlighet för tullförvaltaren
att taga någon mera ingående befattning med de inre göromålen det
erfordrades en högt kvalificerad tjänsteman med ej lägre grad än förste
tullkontrollörs för att dels vara tullförvaltarens närmaste man vid handhavandet
av berörda göromål, dels själv bestrida de mera krävande av
dessa; typ II, omfattande de tullkam)ar, där tullförvaltaren till biträde
vid de kamerala göromålen både en tullkontrollör; typ III, omfattande
de tullkamrar, där jämte tullförvaltaren tjänsteman av högre grad än
kammarskrivare ej funnes till förfogande för nämnda göromål; och typ
IV, omfattande de tullkamrar, vid vilka tullförvaltaren ensam hade att
handlägga samma göromål. 1 denna fråga hava två av kommissionens
ledamöter avgivit reservation (II: sid. 401, 414), däri först yrkat*, att
den ifrågasatta typen I måtte utgå, och vidare, under anförande att
tullkontrollörstjänster vore obehövliga för utförande av kamerala göromål,
vilka vore av så enkel beskaffenhet, att för desammas förrättande
kunde användas enbart tullkontorister jämte kvinnliga biträden, uttalats
den uppfattning, att endast en typ borde uppställas i nu förevarande
hänseende, nämligen tullkamrar, där tullförvaltaren för de kamerala
göromålens bestridande hade till sin hjälp tullkontorister och eventuellt
kvinnliga biträden. I detta sammanhang må upplysas, att Sveriges allmänna
lulltjänstemanuaförening i samma fråga anfört (U. II: sid. 171),
att de skäl, som av tullkommissionen åberopats för anställande av en
förste tullkontrollör vid tullkamrarna i Trälleborg och Hälsingborg, ägde
tillämplighet även beträffande tullkamrarna i Norrköping, Gävle och
Sundsvall. Sistnämnda tullkammaie har ock för egen del framhållit
behovet därstädes av en förste kontrollör för de kamerala göromålen,

Departements chefen,

176 Kungl. Maj:ls proposition Nr 330.

under åberopande av att enligt kommissionens förslag tullförvaltarnas
arbetsområde bleve betydligt utvidgat. Sveriges tullmannaförening åter
bär anslutit sig till reservanternas inom tullkommissionen uppfattning.

Generaltullst3''relsen har i fråga om antalet vid lokaltullförvaltningen
erforderliga andra högre befattningar än distriktchefer, tulldirektörer
och tulldirektörsassistenter i allmänhet anslutit sig till tullkommissionens
uppfattning. I följande avseenden har styrelsen emellertid
haft en från kommissionen avvikande mening. Vid tiillbevakningsinspektionerna
borde tullbevakningschefens närmaste man utgöras av en
tulibevakuingsinspektör i nuvarande överkontrollörsgrad i stället för av
en förste tullkontrollör, för att denne skulle komma att besitta nödig
auktoritet såväl inåt som utåt (U. II: sid. 136). — Beträffande tullbehandling
sinspektionerna borde det av tullkommissionen föreslagna antalet
förste tullkoutrollörer utökas i den mån reservanten i ämnet inom kommissionen
ifrågasatt; dock kunde tills vidare, intill dess lokalerna för
tullavdelningen för postpaket i Malmö blivit iordningställda, den för
berörda avdelning avsedda förste tullkontrollörstjänsten reserveras för
därvarande stora tullpackhus (U. II: sid. 153 o. f.). Behovet av en
förste tullkontrollörstjänst för tullpackhusavdelningarna vid Skeppsbron
i Stockholm, där en betydande rörelse förekomme och ett stort antal
tjänstemän sysselsattes, hade nämligen sedan länge gjort sig gällande;
för indragningen av en av de vid tiillbehandlingsinspektionen i Göteborg
befintliga förste tullkontrollöi stjänsterna, vilken under en lång följd av
år funnits och fortfarande vore behövlig, hade tullkommissionen icke
anfört något som helst skäl; och beträffande indragningen av förste
tullkontrollörstjänsten i stora tullpackhuset i Malmö, vilken enligt styrelsens
mening likaledes alltjämt vore erforderlig, hade ej heller förekommit
något, som kunde föranleda eller berättiga till en sådan åtgärd.
— Vidkommande tullkamrarna borde enligt generaltullstyrelsens förmenande
cheferna för rikets tre största tullkamrar, vilkas uppdelning i
självständiga avdelningar vid upprepade tillfällen ifrågasatts, erhålla eu
högre ställning än tullförvaltarna i övrigt och benämnas övertullförvaltare
(U. IV: sid. 81 o. f.). Vad vidare rörer lullbehandlingsgöromålen vid
tullkamrarna, kunde eller borde icke lämpligen uppställas allmänna och
för varje fall bindande regler rörande förrättandet av dessa göromål vid
tullkamrarna av typerna III och IV (U. II: sid. 168).

Om nödvändigheten av att en särskild tjänsigöringskommission
tillkommer snarast möjligt, efter det omorganisationen av tullverkets
lokalförvaltning genomförts, i och för utredning av det vid envar tull -

177

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

förvaltning erforderliga antalet tjänstemän av lägre tjänstegrad än förste
tullkontrollörs är jag i likhet med tullkommissionen och generaltullstyrelsen
övertygad. Jag har därför för avsikt att i sinom tid ifrågasätta
bemyndigande för generaltullstyrelsen att tillsätta en sådan kommission,
vilken såsom föreslagits bör kunna få till biuppgift att yttra sig över
de förändringar av tullförvaltningarnas lokaler, som kunna finnas erforderliga
eller önskvärda. Ledamöterna i berörda kommission böra även
enligt min mening till antalet icke överstiga tre samt utväljas på sätt
generaltullstyrelsen tänkt sig. Därigenom beredes i, såvitt jag kan
finna, tillräcklig utsträckning möjlighet för de trafikerande att få personalfrågan
vid tullverket utredd jämväl ur deras synpunkt.

Vad härutöver angår personalantalet vid lokal tullförvaltningen, bar
jag vid övervägande av vad från skilda håll anförts i fråga om behovet
av högre tjänster därstädes funnit tullkommissionens förslag med de
av generaltullstyrelsen ifrågasatta förändringarna kunna av mig biträdas.
Jag förordar alltså de sålunda omarbetade förslagen. I vad mån tullkommissionens
och generaltullstyrelsens förslag i fråga om bär avsedda
tjänster skilja sig såväl från varandra som från förhållandena enligt nuvarande
organisation framgår av en på mitt föranstaltande upprättad
översikt, som jag ber att nu få förete:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 käft. (Nr 330.)

178

Kungi. Maj:ts proposition Nr 330.

	Personal
enligt nuvarande organisation	enligt tullkommissionens förslag	enligt generaltullstyrelsens förslag
Stockholms tallhamns tull-
förvaltning.
—	Tulldirektörsexpeditionen.	Tulldirektörsexpeditionen.
	1 tulldirektör	1 tulldirektör
	(1 tulldirektörsassistent	1 tulldirektörsassistent
Konfiskations- och kassörs-kontoret.	1 förste tullkontrollör	1 förste tullkontrollör
1 tullförvaltare av klass 2
Tullkammaren.
1 tullförvaltare av klass 1 1 överkontrollör av klass 2 1 förste kontrollör	Tullkameralkontoret.	Tullkameralkontoret.
Uppbördskontoret. i .tullförvaltare av klass 1	1 tullkommissarie 1 tullöverkontrollör 1 förste tullkontrollör	1 tullkommissarie 1 tullöverkontrollör i förste tullkontrollör
Nederlagskontoret.
1 tullförvaltare av klass 1 1 förste kontrollör
Packhusinspektionen.	Tullbehandlingsinspektionen.	Tullbehandlingsinspektionen.
1 överinspektör av klass 1	1 tullöverinspektör	1 tullöverinspektör
1 överkontrollör av klass i	1 tullinspektör	1 tullinspektör
4 förste kontrollörer, därav 1 med avlöning å extra slät	4 tullöverkontrollörer	4 tullöverkontrollörer 1 förste tullkontrollör
Tullbevakningsinspektionen.	Tullbevakningsinspektionen.	Tullbevakningsinspektionen.
1 överinspektör av klass 2	1 tullbevakningschef	1 tullbevakningschef
	1 förste tullkontrollör	1 tullbevakningsinspektör
Göteborgs tullförvaltning.
1 tulldirektörltillika avdelnings-föreståndare)	Tulldirektörsexpeditionen.	Tulldirektörsexpeditionen.
	1 tulldirektör	1 tulldirektör
Konfiskations- och kassörs- j kontoret.	1 tulldirektörsassistent 1 förste tullkontrollör	1 tulldirektörsassistent 1 förste tullkontrollör
1 tullförvaltare av klass 2		1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

179

Personal

enligt nuvarande organisation

enligt tullkommissionens förslag

enligt generaltullstyrelsen^
förslag

Tullkammaren.

1 tullförvaltare av klass 1

1 överkontrollör av klass 2

1 förste kontrollör

Uppbördskontor.

1 tullförvaltare av klass 1

Nederlagskontoret.

1 tullförvaltare av klass 1

T ullkamer alkontor et.

1 tullkommissarie

1 tullöverkontrollör

1 förste tullkontrollör

Tullkameralkontoret.

1 tullkommissarie

1 tullöverkontrollör

1 förste tullkontrollör

Packhusinspektionen.
t överinspektör av klass 1
i överkontrollör av klass 1

3 förste kontrollörer, därav 1
med avlöning å extra stat

Tullbehandlingsinspektionen.
1 tullöverinspektör

1 tullinspektör

2 tullöverkontrollörer

Tullbehandlingsinspektionen.

1 tullöverinspektör

1 tullinspektör

2 tullöverkontrollörer

1 förste tullkontrollör

Tullbevakningsinspektionen.

1 överinspektör av klass 2

Tullbevakningsinspektionen.

1 tullbevakningschef

1 förste tullkontrollör

Tullbevakningsinspektionen.

1 tullbevakningschef

1 tullbevakningsinspektör

Malmö tullförvaltning.

1 tulldirektör (tillika avdelnings-föreståndare)

(Uppbörds- samt) konfiska-tions- och kassörskontoret.

1 tullförvaltare av klass 1

Tulldirektörsexpeditionen.

1 tulldirektör

1 tulldirektörsassistent

1 förste tullkontrollör

Tulldirektörsexpeditionen.

1 tulldirektör

1 tulldirektörsassistent

1 förste tullkontrollör

Tullkammaren.

1 tullförvaltare av klass 1

1 överkontrollör av klass 2

Uppbörds• (samt konfiskations-och kassörs)fcomforef (se ovan).

Tullkameralkontoret.

1 tullkommissarie

1 tullöverkontrollör

Tullkameralkontoret.

1 tullkommissarie

1 tullöverkontrollör

Packhusinspektionen.

1 överinspektör av klass 2

1 överkontrollör av klass 2

1 förste kontrollör

Tullbehandlingsinspektionen.
1 tullöverinspektör

1 tullinspektör

2 förste tullkontrollörer

Tullbehandlingsinspektionen.
1 tullöverinspektör

1 tullinspektör

2 förste tullkontrollörer (ytter-ligare 1 efter postpaketav-delningens iordningställande)

180

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Personal vid
kust- och
gränsbevakningen.

	Personal
enligt nuvarande organisation	enligt tullkommissionens förslag	enligt generaltullstyrelsens förslag
Tullbevakningsinspektionen.	Tullbevakningsinspektionen.	Tullbevakningsinspektionen.
1 överinspektör av klass 3	1 tullbevakningschef	1 tullbevakningschef
	1 förste tullkontrollör	1 tullbevakningsinspektör
Övriga tullförvaltningar.
55 tullförvaltare av klasser 1— 5, därav 1 med avlöning å extra stat (för Stockholms frihamn) 8 förste kontrollörer	53 tullförvaltare av klasser 1 — 4, därav 1 med avlöning å extra stat 6 förste tullkontrollörer	3 övertullförvaltare 51 tullförvaltare av klasser 1— 4, därav 1 med avlöning å extra stat 6 förste tullkontrollörer

För innebörden av tullkommissionens, de kustbevakningssakkunnigas
och generaltullstyrelsens förslag rörande antalet tjänstemän av
grupp II vid tullverkets kustbevakning och gränsbevakning har tidigare
redogjorts i samband med översikterna av förslagen om distrikten och
posteringarna vid respektive bevakning. Till berörda redogörelser må
här hänvisas, varförutom i fråga om det antal förste kustvakter och
kustvakter, som ansetts erforderliga, torde få särskilt upplysas om följande.

Vid behandling av frågan om de lönegrader, vari den lägre kustbevakningspersonalen
borde placeras, har generaltullstyrelsen på sin tid
anfört (U. IV: sid. 58) bland annat, att i lägre lönegrad borde såsom
kustvakter upptagas sådana kustbevakningstjänstemän, som tjänstgjorde
såsom besättningskarlar å tulljakter eller tullbåtar eller såsom andre man
vid posteringar till lands, medan till en högre lönegrad borde under
benämningen förste kustvakter hänföras sådana, som å större tulljakter
med mera än två mans besättning, befälhavaren inberäknad, vore avsedda
att vid förfall för befälhavaren intaga dennes plats eller som vid
posteringar till lands antingen ensamma utgjorde posteringen eller vid
två- eller flermansposteringar utövade förmanskap över posteringens
övriga personal. — Mot vad generaltullstyrelsen sålunda anfört, hava
de kustbevakningssakkunniga ej haft annan erinran, än att de ansett
landposteringar om en man kunna bestå av kustvakter i stället för
förste kustvakter (U. I A: sid. 54). I anledning härav har generaltullstyrelsen
i sitt yttrande över bemälda sakkunnigas betänkande (U. I A:
sid. 109) förklarat sig icke kunna underlåta att vidhålla den uppfattning
i frågan, styrelsen tidigare uttalat, i enlighet varmed styrelsen också i

181

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

sitt förslag till tullverkets utgiftsstater för år 1922 såsom förste kustvakter
upptagit det antal kustvakter, vilka enligt de sakkunnigas förslag
skulle var för sig utgöra en postering, och i motsvarande mån minskat
antalet kustvakter. Det resultat, som därvid uppnåtts, liar dock av
styrelsen senare något jämkats till följd av det förut omförmälda förslaget
om anskaffande av en större och mera snabbgående motorbåt för
Stockholms skärgård, än de kustbevakningssakkunniga avsett.

Skiljaktigbeterna mellan antalet ifrågavarande tjänstemän enligt Departement*
nuvarande organisation, enligt tullkommissionens (respektive de kustbe- * e en''
vakningssakkunnigas) förslag och enligt generaltullstyrelsens slutliga
förslag framgå av här företedd uppställning, vilken jag låtit utarbeta:

Personal
enligt nuvarande organisation	enligt tullkommissionens (re-spektive de kustbevakningssak-kunnigas) förslag	enligt generaltullstyrelsens förslag

Kustbevakningen.

1 överuppsyningsman

27 kustöveruppsyningsmän
66 kustuppsyningsmän

2 vaktmästare
42 kustvakter

226 kustroddare

21 kustöveruppsyningsmän
24 kustuppsyningsmän

55 förste kustvakter
152 kustvakter

21 kustöveruppsyningsmän
24 kustuppsyningsmän

103 förste kustvakter

104 kustvakter

Gränsbevakningen.

1 gränsöveruppsyningsman
9 gränsuppsyningsmän
j 183 gränsridare

2 gränstullmästare
10 gränsöveruppsyningsmän
188 gränsuppsyningsmän

1 gränstullmästare
10 gränsöveruppsyningsmän
199 gränsuppsyningsmän

Mitt förslag avviker från generaltullstyrelsens i så måtto, att det
med hänsyn till det förordade uppskovet med genomförandet av kustbevakningens
omorganisation upptager personalen vid nämnda bevakning
till samma antal som för närvarande är i stat angivet.

Avlöningsförhållanden,

Kommunikationsverkens lönekommitté avgav dels i slutet av år Grunder för
1918 särskilda yttranden och förslag rörande organisationsförhållandena revision!*
vid postverket, statens järnvägar, telegrafverket och statens vattenfalls -

Departements chefen.

Indragning
av sportler.

182 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

verk, dels ock den 20 februari 1919 betänkande angående gemensamt,
lönesystem samt lönereglering för samma verk. På grundvalen härav
antog 1919 års riksdag och utfärdade Kungl. Maj:t den 19 juni 1919
(nr 343) gemensamt avlöningsreglemente för tjänstemän vid ifrågavarande
verk.

Den lösning av åtskilliga inom vilket verk som helst återkommande
avlöningsfrågor, som sålunda för kommunikationsverkens del vunnits,
har tullkommissionen ansett böra få gälla även i fråga om tullverket
(IV: _ sid.^ 45). På grund härav liksom ock ur synpunkten att såvitt
möjligt åstadkomma formell överensstämmelse mellan de olika verkens
avlöningsreglementen har tullkommissionen avfattat sitt förslag till avlöningsreglemente
för tullverket i ganska noggrann anslutning till det
för kommunikationsverken antagna.

Till vad tullkommissionen sålunda ansett och åtgjort har generaltullstyrelsen
uttalat sin anslutning i allmänhet (U. IV: sid. 10).

För min del anser jag, att den revision av avlöningsförhållandena
vid tullverket, vilken nu förestår, bör till allmän utgångspunkt taga
det nya lönesystem för statsdepartement och centrala ämbetsverk, som
i huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1902 års löneregleringskommitté
den 3 november 1920 avgivet förslag blivit av det nu församlade
riksmötet gillat.

De _ olika slag av extra inkomster, som för närvarande tillkomma
tjänstemän vid tullverket, äro följande, nämligen: a) ersättning enligt
den s. k. sporteltaxan; b) andra extra inkomster i tjänsten, huvudsakligen
lösen, beslagarandelar samt anmärknings-, aktorats- och auktionsprovision;
samt c) ersättning för bestyr, som utföras i omedelbart sammanhang
med tulltjänsten, vartill höra ersättning för debitering, uppbörd
och redovisning av vissa till kommun utgående avgifter, särskilt liamnavgifter
(»kommunaluppbördsersättning»), samt ersättning för bestridande
av åtskilliga med postpaket- och järnvägstrafiken från utlandet förenade
göromål, som eljest skulle ankomma på postverket och statens järnvägar
(»post- och järn vägsersättning»).

Tullkommissionen har (IV: sid. 48) såsom sin allmänna ståndpunkt
till dessa extra inkomster anfört, att ersättning, som utginge för förrättning
på tjänstgöringstid, borde indragas till staten samt att, i fråga
om ersättning för förrättning på övertid, allt ekonomiskt mellanhavande
mellan trafiken och tjänstemännen borde helt och hållet bortfalla och
statsverket övertaga å ena sidan all rätt till allmänhetens avgifter för
övertidsexpeditioner men å andra sidan skyldighet att hålla tjänste -

183

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

männen skadeslösa för deras övertidsarbete. Sin närmare ställning till
de olika slagen av extra inkomster har tullkommissionen angivit som
följer. De avgifter, som utginge enligt sporteltaxan eller, såsom den
officiella benämningen lyder, Kungl. Maj:ts taxa den 23 december 1910
(nr 134) å ersättning, som enligt särskilda bestämmelser skall av trafikerande
utgöras för vissa av tulltjänstemän verkställda tjänstförrättningar,
borde ingå till tullverket, vilket å sin sida hade att bereda
vederbörande tjänstemän antingen mot övertidstjänstgöring svarande
ledighet under deras ordinarie tjänstgöringstid eller ock övertidsersättning
ävensom, i förekommande fall, vederbörlig reseersättning. Med
utgående härifrån hade kommissionen utarbetat ett förslag till förrättningstaxa
för tullverket (IV: sid. 28 o. f.), vilket vore avsett att träda
i stället för sporteltaxan. — Aktoratsprovisionen, varom funnes bestämt
i Kungl. Maj:ts brev den 4 februari 1800 och den 9 september 1918
och som utginge med tolv procent av kronans andel i tullverkets beslagsmål
till huvudsakligen tullfiskalerna, vore enligt tullkommissionens
mening opåkallad och borde utan vidare avskaffas, vilket lätt kunde
ske i samband med tullfiskalstjänsternas föreslagna indragning. — Frågan
om anmärkningsarvodets bibehållande eller avskaffande borde lösas
gemensamt för hela statsförvaltningen. — Auktionsprovisionen, vilken vid
försäljning enligt föreskrifter i tullstadgan respektive lagen med vissa
bestämmelser om sjöfynd den 2 april 1918 (nr 163) av beslagsgods,
sjöfynd och åtskilligt annat tullgods tillfölle vederbörande tulltjänsteman
med två procent av auktionsbeloppet, borde, liksom på sin tid
skedde genom Kungl. Maj:ts brev den 23 juli 1869 med föreskriven
auktionsprovision vid försäljning av sjöskadat gods, indragas till statsverket.
En vid auktionerna till tullpersonal utgående s. k. slagavgift,
nio öre för varje särskilt nummer i auktionsprotokollet, borde icke vidare
uttagas. — Angående expeditionslösen vore tullkommissionen visserligen
i princip med om att sådan lösen inom tullverket helt och hållet avskaffades,
men kommissionen ansåge dock, att genomförandet av en
sådan reform icke kunde ske annorledes än i samband med en allmän,
för hela statsförvaltningen gemensam revision av expeditionslösen- och
stämpelförordningarna. Till dess en sådan revision komme till stånd,
borde expeditionslösen i nuvarande utsträckning bibehållas. — Den
s. k. kommunaluppbördsersättningen borde i sin helhet ingå till tullverket,
som avlönade de tjänstemän, vilka utförde hithörande arbete. —
I frågorna om den s. k. post- och järnvägsersättningen samt beslagarandelarna
har tullkommissionen icke särskilt yttrat sig.

Generaltullstyrelsen, som funnit sig icke hava något att i huvud -

Departements chefen.

184 Kungl. Maj ds proposition Nr 330.

sak erinra mot tullkommissionens allmänna uttalanden i förevarande
ämne, har även biträtt kommissionens förslag rörande avgifterna enligt
sporteltaxan, anmärkningsarvodet, auktionsprovisionen, slagavgiften, expeditionslösen
och kommunaluppbördsersättningen (U. IV: sid. 12 o. f.).
Däremot har styrelsen, under hänvisning bland annat till sitt avstyrkande
av förslaget om tullfiskalstjänsternas indragning, förklarat sig sakna
anledning att tillstyrka det ifrågasatta avskaffandet av aktoratsprovisionen.
Vidkommande post- och järnvägsersättningen har styrelsen, med
hänsyn till den jämförelsevis obetydliga omfattning, vari det arbete, för
vilket ersättningen utginge — huvudsakligen uppbörd — utfördes av
tullpersonal, ansett, att skälig anledning till uttagande av ersättning av
postverket respektive statens järnvägar för arbetets förrättande knappast
förelåge. Saken syntes kunna uppgöras genom överenskommelser mellan
vederbörande verks styrelser. Därest detta slag av ersättning ansåges
böra fortfarande utgå, borde beloppen därav indragas till tullverket.
Beträffande de till tulltjänstemän utgående andelar i böter och beslagtagen
egendom (beslagarandelar) har styrelsen funnit dessa böra såsom
en välförtjänt uppmuntran i det mången gång betydande arbetet med
tullförseelsers uppdagande samt en sporre till intresse och nit i berörda
hänseende böra alltfort få åtnjutas av tjänstemännen. Mot grunderna
för det av tullkommissionen avgivna förslaget till förrättningstaxa har
styrelsen i stort sett icke haft något att erinra (IT. IV: sid. 91 o. f.).
1 överensstämmelse med dessa grunder skulle avgiftsbeloppen, så långt
ske kunde, bestämmas sålunda, att de täckte tullverkets kostnader för
den personal, som användes för i taxan avsedda förrättningar. Dessa
kostnader kunde emellertid enligt styrelsens mening icke ens tillnärmelsevis
bedömas, innan dels placeringen av tulltjänstemännen i olika lönegrader
blivit definitivt avgjord, dels ock de belopp, med vilka övertidstjänstgöring
skulle gottgöras tjänstemännen, blivit bestämda. På grund
härav och då styrelsen av närmare angivna skäl ansett nödigt att från
handelskamrarna i rikets största städer inhämta yttranden i denna fråga,
vilka yttranden icke hunnit inkomma vid tiden för avlöningsfrågornas
behandling hos styrelsen, har styrelsen anhållit, att med avgivande av
slutligt utlåtande över förslaget till förrättningstaxa måtte få anstå, till
dess önskvärda förutsättningar härför vore för handen.

Den särskilt på en senare tid förekomna inskränkning i åtskilliga
statstjänstemäns rätt till extra inkomster i eller på grund av tjänsten synes
även mig böra få sin motsvarighet beträffande sportlerna för personalen vid
tullverket. I fråga om detta verk är det nämligen enligt mitt förmenande
en angelägenhet av största vikt, att tjänstemannens åtgärder

185

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

kunna visas vara fullt oberoende av allmänhetens gottgörelse för dessa.
Härtill kommer, på sätt av tullkommissionen upprättade tablåer utvisa
(IV: sid. 277 o. f.), att de extra inkomsterna tillgodonjutas vid tullverket
högst olika av befattningshavare i samma tjänsteställning, något
som ofta torde innebära en orättvisa.

Vad generaltullstyrelsen yttrat om de särskilda slagen av extra
inkomster vid tullverket sammanfaller med min uppfattning i de olika
fallen. Jag förordar alltså indragning till statsverket från och med den
tidpunkt, då nytt avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket
träder i kraft, av sådana slag av ersättningar, vilka hittills innefattats
i den nämnda sporteltaxan men framdeles torde komma att beräknas
efter förutberörda förrättningstaxa, vartill jag i sinom tid lärer bliva i
tillfälle att inför Kungl. Maj:t framlägga förslag. Vidare tillstyrker jag
utfärdande av bestämmelser, dels att den för närvarande till vederbörande
tulltjänstemän utgående auktionsprovision vid försäljning enligt
tullstadgan av beslagsgods eller annat gods ävensom vid försäljning av
sjöfynd skall från och med nyssberörda tidpunkt avskaffas, dels ock att
den vid försäljning av varor å auktion genom tullmyndighets försorg
hittills beräknade slagavgift icke skall efter samma tidpunkt utgå. An
vidare hemställer jag, att i Kungl. Maj:ts kungörelse den 2 december
1910 (nr 132) förekommande bestämmelser om rätt för tulltjänstemän,
som verkställa uppbörd av till stad eller annan kommun utgående avgifter,
att uppbära viss andel av den ersättning, staden eller kommunen
utgiver för bestyrets verkställande, måtte upphävas, likaledes räknat
från den tidpunkt, då det nva avlöningsreglementet träder i kraft. Ytterligare
förordar jag, att de ersättningsbelopp, som av postverket och
statens järnvägar för närvarande utbetalas till tulltjänstemän för vissa
i sammanhang med tulltjänst verkställda göromål för postverkets eller
statens järnvägars räkning, måtte — därest mellan generaltullstyrelsen
samt generalpoststyrelsen respektive järnvägsstyrelsen förda förhandlingar
skulle leda till, att ersättning för berörda göromål komme att fortfarande
utgå — indragas till tullverket, räknat från den tid, som nyss nämnts.
Beträffande aktoratsprovisionen och beslagarandelarna anser jag desamma
böra bibehållas, åtminstone så länge som åklagare och beslagare
i allmänhet tillkommande rätt till andelar i böter och beslagtagen egendom
icke mera allmänt upphört. Angående anmärkningsarvodet får jag
hänvisa till mitt tidigare gjorda uttalande, att på grund av en Kungl.
Maj:ts kungörelse den 17 december 1920 (nr 834) sådant arvode för
framtiden icke skulle vid tullverket förekomma. I fråga slutligen om
expeditionslösen tillåter jag mig erinra om, att jag i annat sammanhang
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 höft. (Nr 330.) 24

186

Kungi. Maj:ts -proposition Nr 330.

föreslagit, att depositionsbevis, utfärdade av tullverkets lokalförvaltningar,
skulle bliva fria från sådan avgift.

fSr^ortler" Vid behandlingen av frågan om tulltjänstemannens extra inkomster

har tullkommissionen särskilt framhållit (IV: sid. 51), att, enär sportlerna
inom tullverket hade avsevärd betydelse för tjänstemännens ekonomi,
deras indragning till statsverket icke kunde ske utan kompensation.
Beträffande de två största tjänstemannagrupperna, nämligen de nuvarande
vaktmästarna och kammarskrivarna, syntes dylik kompensation
böra beredas på det sätt, att hänsyn till mistningen av sportler skulle
tagas vid ifrågavarande tjänstegraders placerande på löneskalan och
desamma av sådan anledning sättas något högre, än som eljest skulle
varit berättigat. I fråga om övriga tjänstemannagrupper kunde däremot,
då sportlerna vore ytterst ojämnt fördelade mellan de olika befattningshavarna,
den avsedda kompensationen ej beredas annorledes än
genom särskilda personliga lönetillägg. Därvid borde förhållandena vid
kommunikation8verken tagas till förebild. Vid dessa verk skulle till
tjänsteman, vilkens sammanlagda avlöning under år 1919 jämte sportler,
de senare beräknade till högst 5,400 kronor, överstigit årsavlöningen
under det första år, då det nya avlöningsreglementet gällde, utgå dylikt
lönetillägg med belopp, motsvarande berörda skillnad; dock skulle lönetillägget,
vilket för övrigt borde minskas eller upphöra i den mån avlöningen
å ny stat ökades, under loppet av nio år avskrivas med en
niondel om året. Emellertid borde enligt tullkommissionens mening vid
tillämpning av detta kompensationssystem på tullverkets personal till
grund för de personliga lönetilläggens uträknande läggas sportlernas
medeltal under åren 1911—1914 för vinnande av så rättvist resultat
som möjligt, varjämte det lägsta sportelbelopp, för vilket ersättning
skulle utgå, kunde bestämmas till 100 kronor för undvikande av kompensationsfrågans
onödiga invecklande.

I likhet med tullkommissionen har generaltullstyrelsen ansett, att
indragning av de till tulltjänstemannen nu utgående extra inkomster
icke kunde ske utan att skälig kompensation därför bereddes dem. Beträffande
sättet för denna kompensation har styrelsen dock funnit sig
icke kunna till alla delar biträda kommissionens uppfattning. Först och
främst kunde styrelsen av närmare angivna skäl (U. IV: sid. 22) icke
finna annat, än att kompensationen borde beredas vaktmästare och kammarskrivare
på samma sätt som övriga tjänstemän, nämligen genom
personliga lönetillägg. Vidare ansåge styrelsen (U. IV: sid. 23), att
kompensationens bestämmande efter förhållanden, vilka läge så jämförel -

187

Kungl. Maj. ts proposition Nr 330.

sevis långt tillbaka i tiden som åren 1911 —1914, icke vore rätt lämpligt
med hänsyn bland annat till den betydande omfattning, i vilken
etter denna tid personalförflyttningar ägt rum. Åven åren 1915 1919

syntes, på grund av de abnorma förhållanden, som under dem varit
rådande, mindre väl lämpa sig såsom utgångspunkt för kompensationen.
Under år 1920 och måhända ännu mera under år 1921 kunde emellertid
mera normala förhållanden förväntas inträda. Det ville därför synas
styrelsen lämpligast och även riktigast, att kompensationen för tulltjänstemannen,
liksom för kommunikationsverkens tjänstemän, ställdes i
förhållande till de extra inkomster, som åtnjutits under året. näst före
ikraftträdandet av det nya avlöningsreglementet. De extra inkomster,
för vilka kompensation borde beredas tulltjänstemännen, skulle enligt
generaltullstyrelsens åsikt vara följande, nämligen l:o) tjänstemännen
enligt sporteltaxan tillkommande ersättningsbelopp, dock med undantag
a v resekostnad sersättning och dagtraktamente enligt resereglemente! ävensom
annan fortskaffningskostnad; 2:o) auktionsprovision vid försäljning
enligt tullstadgan av beslagsgods eller annat gods ävensom vid försäljning
av sjöfynd; 3:o) s. k. slagavgift vid försäljning å auktion; 4:o) lösen
för depositionsbevis; 5:o) ersättning för uppbörd av till stad eller annan
kommun utgående avgifter; samt 6:o) ersättning av post- eller järnvägsmedel
för vissa i sammanhang med tulltjänsten verkställda göromål för
postverkets eller statens järnvägars räkning. Mot bestämmandet av
det högsta belopp av extra inkomster, för vilket kompensation finge
åtnjutas, till 5,400 kronor och av ett lägsta sådant belopp till 100
kronor ävensom mot bestämmelserna om kompensationens avskrivning
bär styrelsen förklarat sig icke hava något att erinra.

Åven jag finner med billighet överensstämmande, att tulltjänstemännen
icke avhändas rätt till extra inkomster utan att gottgörelse
därför beredes dem. De grunder för beräknandet av sådan gottgörelse,
vilka generaltullstyrelsen förordat, förefalla mig vara ägnade att tillförsäkra
tjänstemännen full rättvisa i förevarande avseende samt jämväl i
övrigt vara ändamålsenliga. Jag tillstyrker därför fastställandet av
dessa grunder till alla delar, så mycket hellre som de därtill synas
bättre än de av tullkommissionen föreslagna överensstämma med de
för motsvarande ändamål vid telegrafverket använda. Eu sådan
fastställelse torde lämpligen kunna ske i samband med utfärdande av
andra erforderliga föreskrifter rörande övergången till de blivande nya
avlöningsbestämmelserna; och har jag för avsikt att framdeles till Kungl.
Maj:ts prövning överlämna särskilt förslag till sådana sammanfattande
övergångsbestämmelser. Om beredande av medel för utbetalning av

Departemenit chefen.

188

Lönenämnd.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

sportelkompensation kommer jag att i det följande göra hemställan i
samband med behandlingen av förslaget till tuliverkets utgiftsstater för
år 1922. Upplysningsvis ber jag här få nämna, att, enligt vad jag inhämtat,
generaltullstyrelsen redan vidtagit åtgärder i syfte att åstadkomma
fullt tillförlitliga uppgifter å de extra inkomster av ifrågavarande slag,
vilka under år 1921 må komma att tillfalla envar tulltjänsteman.

I 44 § av avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343) för
tjänstemän vid kommunikationsverken innehållas bestämmelser angående
en för nämnda verk gemensam lönenämnd. Denna nämnd, i vilken
löntagar-, förvaltnings- och de allmänna intressena böra vara representerade
och som skall bestå av utav Kungl. Maj:t tillsatta sju medlemmar
jämte lika antal suppleanter, har till uppgift att avgiva yttranden
rörande sadana allmänna föreskrifter, som enligt sagda avlöningsreglemente
skola utfärdas av Kungl. Maj:t, ävensom att i enlighet med av
Kungl. Maj:t fastställd instruktion bereda andra ärenden av huvudsakligen
löneteknisk natur. Sådan instruktion har utfärdats den 31 december
1919 (nr 859).

(Lullkommissionen har nu anfört (IV: sid. 58), att det icke syntes
böra ifrågakomma att inrätta en dylik nämnd särskilt för tullverket,

enär detta skulle dels innebära för stor apparat, dels ock direkt mot verka

syftet med kommunikationsverkens lönenämnd, vilket vore att
åstadkomma enhetlighet verken emellan. Däremot ville kommissionen
förorda, att till vinnande av sistberörda ändamål tillfälle bereddes kommunikationsverkens
lönenämnd att yttra sig även i avlöningsfrågor
från tullverket, under vilken förutsättning borde vid utseende av ledamöter
i nämnden tagas hänsyn till densammas sålunda utvidgade verksamhetsområde.

Generaltullstyrelsen har biträtt tullkommissionens uppfattning, att
en särskild lönenämnd för tullverket icke borde anordnas (U. IV: sid.
27). Då det emellertid syntes styrelsen lämpligt, att vissa tullverket

rörande frågor bleve behandlade i samma ordning, som beträffande lik nande

frågor gällde för kommunikationsverken, vore även styrelsen av den
åsikt, att sådana frågor, då de anginge tullverket, borde hänskjutas till
lönenämnden. Dock avveke styrelsens uppfattning i så måtto från kommissionens,
att enligt styrelsens mening en för kommunikationsverken
och tullverket gemensam lönenämnd borde inrättas. Med hänsyn till
de i mycket säregna och från kommunikationsverken i väsentliga avseenden
skiljaktiga förhållanden, som rådde inom tullverket, vore det
för ett sakkimnigt och förståendefullt bedömande av tullverkets spe -

189

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ciella krav angeläget, att lönenämnden erhölle i organisatoriskt hänseende
samma ställning till tullverket som till kommunikationsverken
och att redan från början av nämndens befattningstagande med tullverkets
angelägenheter detta verk erhölle någon representant i nämnden.
För sådant ändamål och då antalet ledamöter och suppleanter i lönenämnden
syntes böra vara ojämnt, borde antalet ökas till nio av vartdera
slaget, varjämte bestämmelserna om lönenämnden lämpligen kunde utbrytas
ur kommunikationsverkens avlöningsreglemente och en särskild
förordning om en gemensam lönenämnd för sagda verk och tullverket
utfärdas.

I detta ämne ber jag till en början få erinra därom, att 1902 års
löneregleringskommitté i sitt den 3 november 1920 avgivna betänkande
rörande ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid statsdepartement
och centrala ämbetsverk föreslagit tillsättande av en särskild
lönenämnd för dessa förvaltningsgrenar. Innan kommittén bestämt sig
härför, hade den haft under omprövning, huruvida icke kommunikationsverkens
lönenämnd kunde bringas att tillika avse den övriga civila statsförvaltningen.
Emellertid hade kommittén fått den uppfattning, att
förhållandena inom kommunikationsverken vore i många fall av en så
säregen och komplicerad beskaffenhet, att de fullt betingade en särskilt
för dessa verk tillsatt lönenämnd, vilken borde vara fritagen från befattningen
med andra förvaltningsområden. Därjämte måste enligt
kommitténs åsikt hänsyn tagas till, att en mångfald arbetsuppgifter
redan åvilade denna nämnd.

Lika med löneregleringskommittén anser jag, att den för kommunikationsverken
inrättade lönenämnd ej bör belastas med ärenden, avseende
förhållanden inom andra än dessa verk. Jag kan således icke dela vare
sig tullkommissionens uppfattning, att sagda nämnd bör i allmänhet
beredas tillfälle att yttra sig även i avlöningsfrågor från tullverket, eller
generaltullstyrelsens mening, att kommunikationsverkens lönenämnd bör
efter förstärkning med två ledamöter ombildas till en för kommunikationsverken
och tullverket gemensam lönenämnd. De ärenden, som
nämnden vid tillämpning av såväl det ena som det andra av dessa system
skulle få sig från tullverket tillförda, skulle nämligen, såvitt jag kan
finna, komma att inverka störande på nämndens huvudsakliga arbete
med hänsyn till den jämväl av generaltullstyrelsen påvisade omständighet,
att inom tullverket råda i mångt och mycket säregna och från
kommunikationsverken i väsentliga avseenden skiljaktiga förhållanden.

Det har också från vissa håll framkastats, att en särskild lönenämnd
för tullverket borde anordnas. Härmed skulle visserligen vinnas,

Departements chefen.

Avlönings regiemente.

Departements

chefen.

190 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

att åt tullpersonalens lönefrågor kunde ägnas ett mera speciellt intresse,
men samtidigt komme givetvis huvudsyftet med lönenämnder, nämligen
att söka åvägabringa enhetlighet i flera verks avlöningsförhållanden, att
i betänklig grad äventyras. För mig, som likaledes anser, att yttranden
från en lönenämnd äro önskvärda även beträffande tullverkets avlöningsfrågor,
står i stället den utvägen såsom lämpligast att åt den för statsdepartement
och centrala ämbetsverk i allmänhet av löneregleringskommittén
efter vad nyss nämnts ifrågasatta och av det nu församlade riksmötet
vid behandlingen av förslaget till lönereglering för dessa förvaltningsgrenar
godkända lönenämnd lämna uppdrag att handlägga hos
tullverket uppstående avlöningsfrågor i enahanda utsträckning som övriga
under nämndens befogenhet fallande ärenden. Ett sådant uppdrag synes
bliva automatiskt lämnat, därest, såsom jag i det följande hemställer,
det nyligen antagna avlöningsreglementet för befattningshavare vid
statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
förklaras skola äga tillämpning jämväl å tullverket. Vid
tillsättandet av berörda nämnd torde böra tagas under övervägande,
huruvida icke tullverket bör bliva inom densamma representerat. Skulle
detta därvid visa sig icke vara möjligt, synes nämnden böra till förhandlingar
rörande förhållandena vid tullverket tillkalla speciella representanter
för detta verk, vilka utan att äga säte och stämma i nämnden
kunde tillkännagiva särskilda önskemål och företräda den sakkunskap,
som till äventyrs ej förut vore i nämnden förefintlig.

Det förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket,
som tullkommissionen upprättat (IV: sid. 3 o. f.), ansluter sig, såsom
förut nämnts, såväl till innehåll som till form i möjligaste mån till kommunikationsverkens
nya avlöningsreglemente. Vid sådant förhållande
har tullkommissionen ansett sig kunna göra motiveringen till varje särskild
paragraf i förslaget (IV: sid. 58 o. f.) tämligen summarisk och ofta
inskränkt denna till ett återgivande av vad kommunikationsverkens lönekommitté
i motsvarande hänseende anfört.

Generaltullstyrelsen åter, som i stort sett funnit sig böra biträda
tullkommissionens berörda förslag, har i regel särskilt yttrat sig allenast
om de paragrafer i detta, från vilka styrelsen ansett sig äga grundad
anledning att ifrågasätta avvikelser (IT. iV: sid. 28 o. f.).

Vid framläggande den 3 november 1920 av det numera av riksdagen
i huvudsak godkända förslaget till avlöningsreglemente för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

191

Kungh Majds proposition Sr 330.

den civila statsförvaltningen, anförde 1902 års löneregleringskommitté,
att nämnda reglemente vore ämnat att efter beslut av Kungl. Maj:t och
riksdagen successivt träda i tillämpning vid olika verk inom sagda förvaltning.
1 36 § av det fastställda reglementet förekommer också en
föreskrift, avsedd att angiva detta förhållande.

Enligt mitt förmenande möter icke hinder för berörda reglementes
tillämpning jämväl å befattningshavare vid generaltullstyrelsen ävensom
vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning (»tullstaten»)
efter nödig komplettering av den vid reglementet fogade tjänsteförteckningen
och under förutsättning, att vissa tillägg, för vilka jag i
det följande kommer att redogöra, införas i den till reglementet anslutna
kungörelsen, innehållande för olika verk avpassade särskilda tilllämpningsföreskrifter.
Jag tillstyrker därför utverkande av riksdagens
förklaring i sådan riktning.

I anledning av huvudsakligen den ståndpunkt, tullkommissionen
och generaltullstyrelsen intagit till vissa i omförmälda reglemente förekommande
stadganden, anser. jag mig böra härefter vid respektive
paragrafer i reglementet göra en del uttalanden. 1

1 §••

Det i de tidigare förslagen förekommande särskilda undantag för
två byråinspektörsbefattningar å generaltullstyrelsens tulltariffbyrå från
den i 2 mom. av denna paragraf förekommande bestämmelse om tillsättande
av befattningar genom konstitutorial måste bliva överflödigt,
under förutsättning att mitt tidigare gjorda avstyrkande av förslaget
om tillsättande av förstnämnda befattningar allenast genom förordnande
på viss tid biträdes.

Efter förebild från kommunikationsverken har tullkommissionen
föreslagit och generaltullstyrelsen tillstyrkt, att ordinarie befattningar,
hänförliga till lägre än 13 lönegraden i den vid respektive reglementsförslag
fogade tjänsteförteckningen skulle till antalet bestämmas av Kungl. Maj:t
allena. Då emellertid enligt mitt förmenande de synpunkter, som varit
avgörande för vidtagande av den motsvarande anordningen vid kommunikationsverken
icke med nödvändighet behöva anläggas i fråga om
personalen vid tullverket, finner jag ej anledning för närvarande förorda
någon förändring i vad som vid tullverket gäller i förevarande hänseende,
eller att frågan om antalet av samtliga ordinarie befattningar
vid nämnda verk underställes jämväl riksdagens prövning.

192

Kung!,. Maj-.ts proposition Nr 330.

2 §:

Förslag till i 4 mom. av denna paragraf åsyftade stadganden
angående vid statsdepartement och andra verk anställda tjänstemäns
rätt till pension samt skyldighet att avgå från tjänsten har Kungl.
Maj:t tidigare förelagt det nu församlade riksmötet. Detta förslag är
så avfattat, att däri intagna bestämmelser komma att automatiskt få
tillämpning även på tjänstemännen vid tullverket, därest det av mig
förordade avlöningsreglementet förklaras skola gälla jämväl för sagda
tjänstemän.

3 §:

Tullkommissionens och generaltullstyrelsens förslag till avlöningsreglemente
innehålla ett från kommunikationsverkens avlöningsreglemente
hämtat förbud att förena ordinarie befattning med annan statstjänst
eller med kommunal tjänst, ett förbud, som överensstämmer med vad i
regel gäller för den civila förvaltningen i allmänhet. Vid tillämpning
å personalen vid tullverket av det nya avlöningsreglementet för statsdepartement
och vissa centrala ämbetsverk skulle nu även beträffande
tullverket en modifiering av förbudet ske i så måtto, att med ordinarie
befattning ej skulle få förenas annan tjänst å rikets eller riksdagens
stat, ej heller, utan att sådant genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen
medgivits, kommuns stat.

Vad angår tillstånden att förena tulltjänst med enskild tjänst, skulle
enligt de tidigare förslagen lämnandet av dessa ankomma på generaltullstyrelsen,
där de begärdes av tjänstemän tillhörande någon av 1—19
lönegraderna, men eljest på Kungl. Maj:t. Enligt nyssberörda nya
reglemente skulle däremot vederbörande verkstyrelse äga befogenhet att
meddela dylika tillstånd allenast beträffande befattningshavare i 1—17
lönegraderna. Skäl för avvikelse för tullverkets vidkommande från sistnämnda
begränsning synes mig icke föreligga.

5 §:

Generaltulldirektörens arvode har av tullkommissionen föreslagits
till samma belopp, som för närvarande utgår till generalpostdirektören,
om dennes arvode i egenskap av ordförande i styrelsen för postsparbanken
medräknas. Detta likställande i avlöningshänseende av tull- och
postverkens chefer har av kommissionen ansetts berättigat med hänsyn
till verkens egenskap att bägge vara administrativa, icke tekniska. Utan
att ingå i prövning av denna jämförelse vill jag erinra därom, att riks -

193

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

dagen enligt förslag av löneregleringskommittén och Kungl. Maj:t tidigare
förklarat, att arvodet för åtskilliga verkchefer, som tillsättas på viss tid,
nämligen cheferna för socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen
och kommerskollegium, bör bestämmas till 19,000 kronor. Vid
sådant förhållande finner jag anledning förorda en sänkning av det av
tullkommissionen för generaltulldirektören föreslagna arvodet sålunda,
att detsamma kommer att överensstämma med sistberörda belopp.

9 §''

I yttrande till statsrådsprotokoll den 31 december 1919, därvid
angåvos vissa riktlinjer för 1902 års löneregleringskommittés revision
av avlöningsförhållandena vid statsdepartementeu och vissa centrala ämbetsverk,
anförde dåvarande chefen för finansdepartementet bland annat,
att det syntes böra undersökas, huruvida tiden ej kunde vara inne att
för kvinnliga biträden anordna en ny lönegrad, lägre än den nuvarande
första, i syfte att kvinnor med den skolbildning, som folkskolan skänkte,
skulle kunna å befattningar inom denna nya lönegrad finna större användning.
Den undersökning, som i anledning härav företog»''av sagda
kommitté, gav enligt dess den 3 november 1920 avgivna betänkande
rörande nyssberörda revision vid handen, att enklare skrivarbeten och
andra mindre krävande göromål — vilka nu anförtroddes åt kvinnliga
biträden med en utbildning i många fall långt utöver den folkskolan
skänkte — syntes med fördel kunna lämnas åt mindre kvalificerade
biträden. I det förslag till avlöningsreglemente, som kommittén framlade
och som senare i stort sett godkänts av riksdagen, hade kommittén
i anslutning härtill för kvinnliga tjänstemän upptagit en lägsta
avlöningsgrad, som enligt kommitténs mening skulle motsvara den,
departementschefen åsyftat. Emellertid sade kommittén sig icke kunna
utan en närmare undersökning beträffande de olika ämbetsverken angiva
de särskilda fall, där den nuvarande första graden borde ersättas
av den föreslagna nya graden. I avseende å de nuvarande innehavarna
av hittillsvarande första gradens skrivbiträdesbefattningar ansågs
någon rubbning icke heller kunna ifrågasättas, utan syntes
desamma böra fortfarande tillerkännas de förmåner, som vore eller
komme att bliva förenade med denna eller däremot svarande grad.
Men det kunde och borde lämpligen föreskrivas, att, därest en befattning
av denna grad bleve ledig, densamma icke skulle tillsättas, förrän
utrett blivit, om icke de göromål, som vore med densamma förenade,
kunde anförtros åt en befattningshavare med den utbildning, som den
föreslagna nya graden avsåge, och följaktligen den lediga befattningen
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 höft. (Nr 330.) 25

194

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 330.

i den mot den nuvarande första svarande graden lämpligen borde ersättas
med en befattning av den ifrågasatta nya lönegraden. Kommittén förutsatte
slutligen såsom självfallet, att jämväl för kommunikationsverkens
vidkommande en motsvarande ny lönegrad för kvinnliga tjänstemän
inrättades. Genom cirkulär den 31 december 1920 har Kungl. Maj:t
sedermera utfärdat på berörda principer grundade allmänna föreskrifter
om återbesättande av ledigbliven kvinnlig biträdesbefattnin^ av nuvarande
första lönegraden vid de verk, löneregleringskommitténs reglementsförslag
åsyftade. Jag anser, att samma principer böra komma till tillämpning
jämväl beträffande tullverket. Särskilda stadganden härför
bliva dock uppenbarligen icke erforderliga, för så vitt statsdepartementens
avlöningsreglemente förklaras gällande även för tullpersonalen.
Vid jämförelser mellan den i sistnämnda avlöningsreglemente intagna
löneplan för kvinnliga tjänstemän och den motsvarande löneplan, som
förekommer i det av tullkommissionen avgivna, efter kommunikationsverkens
avlöningsreglemente uppbyggda förslag till avlöningsreglemente
för tjänstemän vid tullverket, är emellertid att iakttaga, att de i föistberörda
avlöningsreglemente angivna 2—8 lönegraderna för kvinnliga
tjänstemän motsvara 1 — 7 lönegraderna i tullkommissionens förslag till
sådant reglemente.

10 §:

Det mot senare delen av 3 mom. b) i denna paragraf svarande
stadgande i tullkommissionens förslag innehåller den bestämmelse, att
vid fråga om tjänstemans uppflyttning till högre löneklass i tjänsten
begången förseelse, för vilken tjänstemannen särskilt bestraffats, icke må
i och för sig räknas honom till last. Denna bestämmelse finner jag
lämpligen böra även för tullverkets vidkommande ersättas med den
föreskrift, att i förevarande avseende viss i tjänsten begången förseelse
må räknas tjänstemannen till last endast då förseelsen kan sägas karaktärisera
arten av tjänstgöringen i dess helhet.

Vidare hyser jag den uppfattning, att den av tullkommissionen
och generaltullstyrelsen efter förebild från kommunikationsverken ifrågasatta
tidrymd, som beslut angående uppskov med uppflyttning till högre
klass på grund av mindre väl vitsordad tjänstgöring skulle omfatta,
nämligen minst ett kalenderkvarta! och högst ett år, icke bör på angivet
sätt begränsas utan bestämmas i enlighet med vad 1902 års löneregleringskommitté
efter en ingående utredning föreslagit i ett den 21 oktober
1919 avgivet betänkande (LX); jämlikt berörda förslag borde beslutet
avse minst ett år och högst den tid, som i förekommande fall

195

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

erfordrades för ålder stilläggs intjänande. Denna grundsats har också
kommit till uttryck i 10 § 3 mom. sista stycket av avlöningsreglementet
för befattningshavare vid statsdepartement in. fl., där ifrågavarande tidrymd
angivits till minst ett och högst tre år.

US:

Tullkommissionen har med ett par mindre omredigeringar i sitt
förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket återgivit
de i 11 § av kommunikationsverkens avlöningsreglemente meddelade
föreskrifter angående rätt att för löneförhöjning tillgodoräkna sig viss
före den ordinarie anställningen förfluten tid. Efter det kommissionens
berörda förslag avgivits, har Kungl. Magt emellertid i överensstämmelse
med beslut av 1920 års riksdag i kungörelse den 7 maj 1920 (nr 212)
meddelat ett generellt stadgande i förevarande hänseende att gälla för
den civila statsförvaltningen — med vissa angivna undantag däribland
kommunikationsverken — utöver förut meddelade föreskrifter i ämnet.
Till innebörden av denna kungörelse har tagits hänsyn vid avfattande
av föreliggande 11 § i avlöningsreglementet för statsdepartement
m. fl., vilken paragraf i omhaudlade avseende givetvis bör bliva gällande
även för tullpersonalen. Så synes mig ock böra bliva förhållandet med
tvenne andra i tullkommissionens och generaltullstyrelsens reglementsförslag
ej intagna föreskrifter, vilka emellertid förekomma i 11 § av
reglementet för statsdepartement m. fl., nämligen dels om rätt att lör
löneförhöjning tillgodoräkna verksamhet annorstädes än i statstjänst,
dels ock om den tid, till vilken icke skulle få tagas hänsyn vid bestämmande
av i paragrafen avsedd förmån.

12 §:

Senare delen av andra stycket i förevarande paragraf innehåller
ett undantag från den s. k. sneddningsprincipen, av innebörd, att denna
icke skulle tillämpas, då befordran till tjänst inom högre lönegrad inträffade
före det tre år förflutit från tiden för en föregående befordran,
vid vilken sådan tillämpning skett. Detta undantag återfinnes i såväl
kommunikationsverkens avlöningsreglemente som det antagna förslaget
till dylikt, reglemente för statsdepartement m. fl. I tullkommissionens
förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket förekommer
det däremot icke. Anledningen därtill har av kommissionen angivits
vara den, att ifrågakomna undantagsbestämmelse funnits kunna i vissa
fall vid tillämpningen leda till resultat, som finge anses för rättskänslan
stötande. Icke förty anser jag berörda bestämmelser böra även för

196

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 330.

tullverkets vidkommande bliva gällande. Jag har nämligen dels icke
känt mig övertygad om, att de förutsatta fall, som må hava legat
till grund för tullkommissionens anförda omdöme, skola behöva i verkligheten
inträffa, dels icke kunnat undgå att finna den av kommunikationsverken
förebragta motivering för omförmälda bestämmelse — nämligen
att, därest två befordringar för en och samma person skulle
inträffa med kortare tidsmellanrum än tre år, det skulle innebära ett
oförtjänt gynnande, om sneddningsprincipen i hela sin omfattning vid
båda befordringstillfällena komme till användning — hava fog för sig,
dels ock slutligen i allt fall icke funnit anledning att i förevarande
avseende bringa befattningshavare vid tullverket i annan ställning än
andra jämförliga statstjänstemän.

Tillräckliga skäl för meddelande av ett i 12 § 2 mom. av tullkommissionens
förslag förekommande, efter kommunikationsverkens avlöningsreglemente
avfattat stadgande om bortseende från del av kalenderkvartal
vid tillgodoräknande av tid för befordran till kammarskrivare
från tjänst inom lägre lönegrad synas mig icke föreligga.

I 13 § av tullkommissionens och generaltullstyrelsens förslag till
avlöningsreglemente har ävenledes efter förebild från kommunikationsverken
införts ett medgivande för Kungl. Maj:t att för förvärvande av
särskilt kvalificerad person till viss tjänst eller för sådan persons bibehållande
i tjänst, undantagsvis och såframt tullverkets intressen sådant
oundgängligen fordrade, tilldela honom lön enligt högre lörieklass inom
vederbörande lönegrad än den klass, till vilken han eljest skolat hänföras.
En dylik föreskrift har ansetts påkallad exempelvis av önskvärdheten
att kunna utom den egentliga tjänstemannakarriären förvärva
vetenskapligt och praktiskt kompetenta personer för viktigare poster vid
tullverkets föreslagna laboratorier. För egen del är jag emellertid icke
övertygad om lämpligheten av ifrågavarande föreskrift, vilken i större
eller mindre mån undanhåller vederbörande tjänsteman det medel för''
bevarande av arbetsintresset, som lärer få anses ligga i anordningen
med uppflyttning från lägre till högre löneklass. Jag avstyrker därför
det framkomna förslaget.

13 §:

Därest, såsom jag ifrågasatt, avlöningsreglementet för statsdepartement
m. fl. förklaras tillämpligt även å tullpersonalen, komme att beträffande
generaltullstyrelsens tjänstemän inträda en enligt mitt förmenande
för den centrala statsförvaltningen gagnelig skärpning i de av

197

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

tullkommissionen och generaltullstyrelsen föreslagna bestämmelser om
förflyttning till annan tjänst i så måtto, att dessa tjänstemän skulle
kunna med bibehållen lönegrad förflyttas till annan befattning inom
statsdepartement eller annat centralt ämbetsverk, änskönt tjänstgöromål
därvid icke överfördes från den ena till den andra förvaltningsgrenen.
Å andra sidan bereddes dessa tjänstemän en lindring sålunda, att
deras skyldighet att låta sig förflyttas till befattning, tillhörande tullverkets
lokalförvaltning, kustbevakning eller gränsbevakning skulle förutsätta
kvarstående i den vid förflyttningen innehavande lönegrad, en
lindring, som jag funnit rimlig. — Eu av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening
dels på sin tid hos tullkommissionen, dels den 9 december
1920 hos Kungl. Maj:t gjord hemställan, att i det blivande avlöningsreglementet
måtte inryckas en bestämmelse, som i fråga om innehavare
av chefsposter inom tullverket erbjöde garanti mot godtycklig förflyttning
i likhet med för läroverkslärare gällande motsvarande stadgande,
har jag ej kunnat biträda.

16 §:

Jag har till skillnad från tullkommissionen och generaltullstyrelsen
ansett stadgandena i 2 mom. b) av denna paragraf böra i sin helhet
tillämpas jämväl vid tullverket. I desamma komme således icke att
angivas, huruvida och i vad mån Kungl. Maj:t eller generaltullstyrelsen
skulle utöva den i nämnda författaingsrum omförmälda prövningsrätten.
Det har nämligen synts mig icke vara tillrådligt, att, med nu pågående
strävanden att befria Kungl. Maj:t från handläggning av smärre
ärenden, i avlöningsreglementet fastslå, vem som skall vid tullverket
utöva ifrågavarande prövningsrätt, utan torde bestämmelser härom lämpligen
kunna i sinom tid av Kungl. Maj:t särskilt meddelas.

I fråga om tjänstgöringsförbud vid fara för smitta föreskrives i
17 § 3 mom. av tullkommissionens förslag till avlöningsreglemente, att
oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg må utgå till
tjänsteman, som förbjudits att tjänstgöra till förekommande av smittofara.
Med hänsyn till pågående utredning angående meddelande av
mer eller mindre generella föreskrifter rörande huru förfaras skall, då
tjänsteman av tuberkulos eller annan smittsam sjukdom förbjudits att
tjänstgöra, har jag emellertid ansett mig ej böra för närvarande tillstyrka
utfärdande för tullpersonalen av särskilda bestämmelser i vidare
omfattning än avlöningsreglementet för statsdepartement m. fl. i sådant
hänseende innehåller.

198

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

18 §:

Enligt tullkommissionens förslag skulle generaltullstyrelsen i fall,
som avses i denna paragraf, bestämma, om och i vad mån avdrag å
tulltjänstemans avlöning finge äga rum. För min del finner jag, liksom
föihållandet var vid behandlingen av 16 §, frågan om bestämmanderättens
utövande böra och kunna tills vidare hållas öppen.

19, 20 §§:

Mot dessa paragrafer svarande 20 och 21 §§ i tullkommissionens
förslag innehålla uttryckliga föreskrifter om att bestämmanderätten i närmare
angivna fall skall omhänderhavas av generaltullstyrelsen. Åven i
berörda fall är det enligt min mening önskvärt, att frågan om denna rätts
handhavaude vid tullverket framdeles avgöres genom av Kungl. Maj:t
utfärdade särskilda stadganden.

21 §:

Enligt nu gällande bestämmelser äga ordinarie tjänstemän i tullverket
årligen, när sådant utan hinder för göromålens behöriga gång
kan ske, åtnjuta semester, generaltulhiirektören, byråcheferna och tjänstemännen
av andra lönegraden inom generaltullstyrelsen envar under en och
en halv månad, tjänstemännen av första lönegraden inom styrelsen ävensom
kvinnliga biträden därstädes envar under eu månad, tjänstemän av
högre grad vid lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen
envar likaledes under eu månad samt tjänstemän av lägre grad såväl
inom styrelsen som vid lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen
envar under femton dagar. Enahanda rätt tillkommer
jämlikt särskilt meddelade bestämmelser dels tjänstemän, förordnade å
befattning på extra stat, samt tjänstemän, förordnade i omedelbar eller
medelbar succession efter å sådan befattning förordnade tjänstemän, dels
ock tjänstemän, som förordnats att uppehålla vissa befattningar i tullverket,
vilka i avbidan på den förestående omorganisationen icke besatts
med ordinarie innehavare, ävensom i succession efter dem förorduade
tjänstemän.

De föreskrifter angående tulltjänstemännens semesterrätt, vilka tullkommissionen
föreslagit och generaltullstyrelsen tillstyrkt, äro av samma
innebörd som de, vilka enligt avlöningsreglementet för kommunikations -

199

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

verken den 19 juni 1919 gälla beträffande tjänstemännen vid dessa verk.
De överensstämma tillika med de för statsdepartementen m. fl. tidigare
godkända stadgandena i ämnet, vilka synas mig böra till alla delar
tillämpas jämväl å tullpersonalen.

Med erinran därom, att kommunikationsverkens personal sålunda
sedan viss tid tillbaka redan tillgodonjöte i stort sett fördelaktigare
semesterförmån än tullpersonalen för närvarande, samt under anförande
därav, att de av den rådande dyrtiden förorsakade ekonomiska
svårigheterna för löntagare blivit — såsom en följd av att tullverkets
lönereglering kommit i efterhand i förhållande till kommunikationsverkens
— i högre grad kännbara för tulltjänstemännen än för personalen
vid de lönereglerade verken, har generaltullstyrelsen i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 10 december 1920 ifrågasatt en åtgärd, som enligt
styrelsens mening skulle, om den också icke vore ägnad att i ekonomiskt
hänseende bidraga till större jämlikhet mellan tulltjänstemännen och
kommunikationsverkens tjänstemän, likväl i annat avseende medföra en
sådan verkan. Styrelsen har nämligen hemställt, att rätt måtte tillerkännas
envar tulltjänsteman, som antingen enligt § 9 i tullverkets
avlöningsreglemente den 18 juni 1910, sådan denna paragraf lyder i
kungörelse den 3 maj 1912 (nr 88), eller enligt särskilt meddelade bestämmelser
ägde rätt till semester vid innehavande ordinarie eller på
förordnande bestridd tjänst, att redan under år 1921 komma i åtnjutande
av sådan förmån i enlighet med bestämmelserna i det av tullkommissionen
föreslagna avlöningsreglementet, i den mån dessa senare bestämmelser
vore för tjänstemannen fördelaktigare än de nu gällande.
Vid tillämpning av ett sådant medgivande borde enligt styrelsens förslag
tjänsteman få anses tillhöra den lönegrad, i vilken hans tjänst
funnes upptagen i en blivande tjänsteförteckning; dock skulle följande
tjänstemän med avseende å semesterrätt hänföras till härefter nämnda
grupper av lönegrader enligt förslaget till avlöningsreglemente, nämligen:
tull förvaltare av nuvarande klasser 1, 2 och 3 gruppen 15 —18
lönegraderna, tullförvaltare av nuvarande klasser 4 och 5 gruppen 6—14
lönegraderna samt, därest och i den mån befattningarna såsom kusteller
gränsbevakningschef, tullfiskal ävensom tull- eller gränsinspektor
komme att indragas och alltså icke bliva upptagna i tjänsteförteckningen,
kust- eller gränsbevakningschef gruppen 15—18 lönegraderna samt tullfiskal
och inspektor gruppen 6—14 lönegraderna. — Gjorda beräkningar
hava utvisat, att den ökade kostnad, ett medgivande i den av generaltullstyrelsen
angivna riktning skulle medföra för statsverket, komme
att, under förutsättning att vikarie i varje fall förordnades och att vikari -

200

Kung!. Maj.is proposition Nr 330.

atsersättning utginge med vid tiden för förslagets framläggande gällande
belopp, uppgå till omkring 118,000 kronor.

Ifrågavarande hemställan finner jag ej tillräcklig anledning att
understödja.

22 §:

Vad angår ordningen för fastställande av bostadsersättning vid
tullverket hava tullkommissionen och generaltullstyrelsen ansett, att, där
överenskommelse mellan tullverket och vederbörande tjänstemän angående
storleken av sådan ersättning icke kunde träffas, frågan därom
borde hänskjutas till den bostadsnämnd, om vilken bestämmelser funnes
meddelade i 23 § 2 mom. av gällande avlöningsreglemente för kommunikationsverken.
Då för tullverket skulle gälla avlöningsreglementet för
statsdepartement in. fl., böra uppstående skiljaktiga meningar i förevarande
hänseende prövas av den bostadsnämnd, vilken enligt 22 § av ifrågavarande
avlöningsreglemente skulle kunna inrättas gemensamt för åtskilliga
andra verk. Tillsättande av en särskild bostadsnämnd för tullverket lärer väl
knappast kunna ifrågasättas, med avseende å de enligt uppgift få tillfällen,
då bostadslägenhet kan av verket upplåtas. För den händelse en dylik
anordning likväl skulle prövas lämplig, borde i så fall givetvis, i likhet
med vad 1902 års löneregleringskommitté förutsatt i fråga om berörda
bostadsnämnd för statsdepartementen in. fl., för vinnande av enhetlighet i
avgörandet av vederbörande frågor nödigt samarbete äga rum mellan
de särskilda nämnderna, något som måhända kunde åstadkommas, därest
bland medlemmarna i den för tullverket avsedda nämnden funnes eu
eller annan, vilken jämväl vore medlem av kommunikationsverkens eller
statsdepartementens m. fl. bostadsnämnd. Stadgandena rörande bostadsnämnd
äro emellertid i 22 § b) av omförmälda avlöningsreglemente så
avfattade, att hinder icke skulle möta att låta även kommunikationsverkens
bostadsnämnd handlägga bostadsfrågorna vid tullverket.

23 §:

Det närmare handhavandet av prövningsrätten beträffande tillhandahållande
av bränsle åt tulltjänsteman synes mig böra, i olikhet med vad
tullkommissionen och generaltullstyrelsen ansett, fastställas i av Kungl.
Maj:t utfärdade särskilda bestämmelser, på sätt i föreliggande avlöningsreglemente
föreskrives beträffande befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

201

24 §:

Enligt för närvarande gällande bestämmelser äro förste vaktmästare
och vaktmästare hos generaltullstyrelsen ävensom tjänstemän av lägre
grad vid lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen tillerkända
rätt till uniformspersedlar in natura eller beklädnadsersättning
till visst belopp. I stället för dessa bestämmelser skulle enligt tullkommissionens
efter förebild från kommunikationsverken upprättade förslag
gälla, att tjänstemän, som enligt av generaltullstyrelsen meddelade
föreskrifter vore pliktiga att under tjänstutövning vara iförda tjänstedräkt,
skulle kunna mot ersättning enligt grunder, vilka bestämdes av
Kungl. Maj:t, erhålla för ändamålet erforderliga klädespersedlar eller
materialier, varjämte vissa persedlar, som icke vore hänförliga till vanlig
beklädnad, ävensom tjänstetecken och dylikt skulle kunna till personalen
utlämnas som lån. Detta tullkommissionens förslag har i väsentlig del
blivit föremål för invändningar av generaltullstyrelsen, som funnit sig
böra ifrågasätta, huruvida icke för de tjänstemän av 1—9 lönegraderna,
vilka enligt av generaltullstyrelsen meddelade bestämmelser skulle vara
skyldiga att under tjänstgöring vara iförda tjänstedräkt, den nuvarande
förmånen av rätt till fri sådan in natura eller ersättning därför till visst
belopp kunde få bibehållas. Vad beträffar övriga tjänstemän, vilka
nyssnämnda skyldighet skulle åligga, liksom ock i fråga om tjänstemännens
rätt att såsom lån erhålla vissa persedlar, har styrelsen däremot
biträtt tullkommissionens förslag. I samband härmed ber jag få
anmäla, att Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening i en till Kungl.
Maj:t ställd, den 9 december 1920 dagtecknad skrift hemställt, att i
händelse förmånen av fri uniformsbeklädnad in natura eller ersättning
därför till visst belopp komme att vid tullverket bibehållas, densamma
måtte utsträckas att tillkomma jämväl de tjänstemän av grupp I, för
vilken uniformeringsplikt bleve stadgad.

Den uppfattning, generaltullstyrelsen hyst i frågan om den lägre
personalens tjänstebeklädnad, har jag funnit mig icke kunna dela, på
grund av den skiljaktighet, som vid frågans lösning i överensstämmelse
därmed skulle uppstå med hänsyn till förhållandena icke blott vid kommunikationsverken
utan även vid åtskilliga andra verk. Jag anser mig
alltså böra avstyrka generaltullstyrelsens förslag härutinnan. Emellertid
vill jag fästa uppmärksamheten därå, att med tillämpning av de i förevarande
paragraf intagna bestämmelser tulltjänsteman torde få möjlighet
att hos tullverket erhålla behövliga tjänstepersedlar eller materialier
därtill, som anses icke böra utlämnas såsom lån, för självkostnadspris
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 28

2)02

Kitngl. Maj:ts proposition Nr 330.

eller i särskilda fall till och med för pris därunder. Om utverkande av
medel för sistberörda ändamål kommer jag ätt i annat sammanhang
göra hemställan.

25 §:

I förevarande paragraf av avlöningsreglementet för statsdepartement
m. fl. är föreskrivet, att tjänsteman må vid skada till följd av
olycksfall i tjänsten på vederbörande myndighets bekostnad erhålla erforderlig
läkarvård jämte läkemedel samt, där olycksfallet medför förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan, jämväl andra till arbetsförmågans
höjande nödiga hjälpmedel allt enligt de närmare bestämmelser, Kungl.
Maj:t meddelar.

Emellertid är till denna föreskrift fogat det tillägg, att, i den mån
vid vissa verk en utvidgad rätt i förenämnda hänseenden anses böra
ifrågakomma, till efterrättelse skall lända vad Kungl. Maj:t och riksdagen
därutinnan besluta. Enligt vad som framgår av motiveringen
till nämnda paragraf har nämligen 1902 års löneregleringskommitté
ansett (bet. LXII, sid. 64—65), att, därest inom en viss förvaltningsgren
förmånen av kostnadsfri läkarvård m. m. för närvarande är
medgiven i större omfattning än som enligt kommitténs förslag i allmänhet
komme att gälla, nämnda förmån icke skulle upphävas. Enär
bland de för tullverket för närvarande gällande avlöningsvillkor förekommer
ett stadgande därom, att kostnadsfri läkarvård jämte medikamenter
lämnas, enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t meddelar,
åt tjänstemän av lägre grad men ej åt deras familjer, anser jag
med hänsyn till löneregleringskommitténs nyssberörda uttalande det böra
särskilt medgivas, att tjänsteman vid tullverket, tillhörande någon av
1—8 lönegraderna enligt avlöningsreglementets 9 §, avdelning B,
ävensom gränstullmästare må även i andra fall än vid skada till följd
av olycksfall i tjänsten, enligt av Kungl. Maj:t meddelade närmare
bestämmelser, erhålla erforderlig läkarvård jämte läkemedel på tullverkets
bekostnad, dock att vård å sjukhus, sanatorium eller annan
dylik vårdanstalt icke må vid sådant sjukdomsfall bestridas av tullverkets
medel under tid, då tjänstemannen åtnjuter oavkortad lön.

Dessa speciella föreskrifter böra lämpligen inrymmas i den kungörelse,
som angiver de verk, å vilkas befattningshavare reglementet
skall äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

20 3

21 §:

Till tullkorumissionens av generaltullstyrelsen biträdda förslag till
lydelse av de mot denna paragraf svarande stadganden skulle vid ett
godkännande för tillämpning å tullpersonalen av avlöningsreglementet
för befattningshavare vid statsdepartement m. fl. komma ett tillägg av
innebörd, att ersättning i det i paragrafen omhandlade hänseende skall
kunna utgå förutom i vissa särskilt angivna fall jämväl då tjänsteman i
allmänhet ålagts förändrad bostadsort. Tillägget, som ursprungligen
härrör från ett provisoriskt avlöningsreglemente för tjänstemän vid domänverket
av den 22 juni 1920 (nr 493), lärer icke bliva utan all betydelse
för tullverkets del.

Omedelbart efter denna paragraf hava tullkommissionen och generaltullstyrelsen
i sina förslag till avlöningsreglemente infört en från
kommunikationsverkens motsvarande reglemente hämtad bestämmelse,
att. tjänsteman, som bestrider tjänst å ort, tillhörande den i reglementet
angivna kallortsklass VI, må, därest tjänstgöringen är av beskaffenhet
att i särskilt hög: grad utsätta honom för inverkan av ortens klimatiska
förhållanden, kunna enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser tilldelas
kallortstraktamente med 50 öre för varje tjänstgöringsdag. En sådan
bestämmelse finner jag böra förekomma vid tullverket, vars å berörda
orter stationerade personal lärer icke sällan nödgas förrätta tjänsten
under omständigheter, vilka måste anses väl motivera en extra gottgörelse
sådan som den nu avsedda. Bestämmelsen bör få sin plats
bland de till avlöningsreglementet anslutna speciella föreskrifterna.

29 §:

Ersättning för övertidsarbete skulle kunna tillerkännas, enligt
kommissionens förslag tjänsteman, tillhörande någon av 1-—-14 lönegraderna,
enligt generaltullstyrelsens förslag tjänsteman i någon av
1—13 lönegraderna samt enligt kommunikationsverkens avlöningsreglemente
och avlöningsreglementet för statsdepartement m. fl. tjänsteman
i någon av 1—12 lönegraderna. Olikheten sammanhänger med tullkontrollörernas
placering i lönegrad. Kontrollörerna i tullverket hava
nämligen, av såväl tullkommissionen som generaltullstyrelsen ansetts
böra i likhet med kontrollörer i andra verk kunna komma i åtnjutande
av ersättning för övertidsarbete.

Då jag icke finner tillräckligt skäl hava förebragts för medgivande
av övertidsersättning åt tullkontrollörerna, vilka i det förslag till tjänsteförteckning,
jag senare kommer att framlägga, upptagits i 13 lönegraden.

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330-

erfordras icke för tullverkets del någon ändring i de bestämmelser, som
återfinnas i förevarande paragraf.

Tullkommissionens och generaltullstyrelsens förslag till avlöningsreglemente
innehålla tillika bestämmelser om utbetalning åt vissa befattningshavare
vid tullverket av dels premier för ekonomiskt gynnsam
hushållning med materialier eller förbrukningsartiklar, dels ersättning
efter ackord eller beting, dels ock stenografarvode. Vad sålunda föreslagits
har jag emellertid ansett mig icke böra upptaga. Däremot har
jag med hänsyn till legornas vid tullverket bibehållande tills vidare
funnit nödvändigt att till avlöningsreglementet anknutna speciella föreskrifter
utfärdas därom, att beloppet av anslag, som vid vissa tjänster
vid tullstaten erfordras till lega för fortskaffningsmateriell må bestämmas
av generaltullstyrelsen att utgå av för sådant ändamål särskilt anvisade
medel samt att anslag, som nu är sagt, skall utgå till den, som förrättar
tjänsten, såvida icke tjänsten bestrides på förordnande, i vilket fall
ordinarie innehavare därav må kunna vid anslaget bibehållas, mot det
att han tillhandahåller vikarien, vad som för anslaget skall hållas.

30 §:

Denna paragraf, som saknas i såväl tullkommissionens som generaltullstyrelsens
förslag till avlöningsreglemente för tullverket, synes mig
emellertid behövlig även med hänsyn till nämnda verk, där i paragrafen
behandlade slag av arvoden äro avsedda att redan vid den nya organisationens
ikraftträdande bestämmas att utgå till tullfiskalerna och tullverkets
ombudsman, där de tillika innehava ordinarie befattning i tullverket,
samt föreståndarna för tullverkets laboratorier i Göteborg och
Malmö ävensom till gränstullstationsföreståndare, vartill, efter vad jag
tidigare berört, skulle liksom för närvarande avses vid gränsbevakningen
tillika tjänstgörande personal.

34 §:

Enligt denna paragraf skulle grunderna för avlöningsförmånerna
för icke-ordinarie befattningshavare komma att fastställas av Kungl.
Maj:t, där ej i särskilda fall Kungl. Magt överlåtit bestämmanderätten
härutinnan på generaltullstyrelsen, i stället för att enligt de
tidigare förslagen till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket
ifrågavarande förmåner skulle fastställas av generaltullstyrelsen, såframt
ej Kungl. Maj:t funnit sig böra meddela bestämmelser i sådant hänseende.
Jag förordar för tullverkets del den förstnämnda formuleringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

205

35 §:

Beträffande bestämmelserna i denna paragraf ber jag få erinra om
vad jag förut särskilt anfört i det ämne, paragrafen omfattar.

36 §:

Vid denna paragraf torde uppmärksamheten böra fästas därå, att
det i 2 § 3 mom. förekommande stadgande om avlöningens utbetalning
månadsvis i efterskott bör enligt nyligen gillad grundsats medföra, att
vid det nya avlöningsreglementets ikraftträdande för tullverkets vidkommande
varder till tjänsteman, som dessförinnan ägt uppbära någon
del av avlöningen i förskott, på statsverkets bekostnad utbetalat ett
belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle hava i den befattning,
han omedelbart före denna tidpunkt innehade, uppburit i förskott för
den månad, då det nya avlöningsreglementet träder i kraft, därest de
dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande.
Om beviljande av för ändamålet erforderliga medel kommer jag att vid
behandlingen av frågan om tullverkets utgiftsstater för år 1922 göra
närmare hemställan. I

I 8 § 1 mom. av samtliga förut omförmälda förslag till avlöningsreglementen
göres efter förebild av kommunikationsverkens avlöningsreglemente
hänvisning till en vid respektive reglemente fogad tjänsteförförteckning,
däri angives, till vilken lönegrad varje särskild befattning
är att hänföra.

Det förslag till sådan förteckning, som tullkommissionen framlagt,
har beledsagats av ett allmänt uttalande (IV: sid. 113), däri kommissionen
— i anledning av bland annat ett yttrande av 1915 års kommission
för gemensamma avlöningsbestämmelser vid kommunikationsverken m. fl.
verk (kommissionens betänkande sid. 32), att de lägsta grupperna bland
tjänstemän med högre kompetens, såsom vid statens järnvägar stationsoch
kontorsskrivare samt manliga ritare, vid postverket postexpeditörer,
vid telegrafverket assistenter och vid tullverket kammarskrivare, borde
ställas på ett i det stora hela likartat plan — hävdat den uppfattning,
att tullverkets tjänstemän borde, med hänsyn ej mindre till beskaffenheten
av det arbete, som ålåge dem, än även och framför allt till den
säregna förtroendeställning, de intoge såsom statsverkets målsmän gentemot
trafiken, få liksom hitintills vara i åtnjutande av en särskild lönenivå,
något högre än den för flertalet andra verk gällande.

Generaltullstyrelsen åter har vid framläggandet av sitt förslag till

Tjänsteför*
teckning till
avISniigtreg
lemen tet.

206 Kungl. Maj:ts proposition Nr 33ti.

tjänsteförteckning till eu början erinrat därom, att, då Kungl. Maj:t
den 5 december 1919 anbefallde generaltullstyrelsen att avgiva yttrande
över tullkommissionens förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän
vid tullverket, särskild hänvisning lämnades till vederbörande departementschefs
anförande i ämnet till statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag (U. IV: sid. 6). Enligt detta hade departementschefen
efter förberedande granskning av tullkommissionens förslag till löneplam
och tjänsteförteckning funnit närmare övervägande böra ske, huruvida
icke en längre gående differentiering av tjänsterna i tullverket på
olika lönegrader än som av tullkommissionen ifrågasatts, borde genomföras.
Härjämte hade departementschefen uppmärksammat, att åtskilliga
av de i tjänsteförteckningen upptagna befattningarna föreslagits till
avlöning enligt högre lönegrad än som med hänsyn till de för respektive
befattningars utövande erforderliga kvalifikationerna kunde anses
erforderligt. En revision av ifrågavarande förteckning efter förslag av
generaltullstyrelsen hade därför synts departementschefen vara av behovet
påkallad, innan något förslag i ärendet framlades för riksdagen; och
borde därvid eftersträvas att i avlöningshänseende vinna full motsvarighet
mellan befattningshavarna i tullverket och med dessa jämförliga
befattningshavare inom de redan lönereglerade kornmunikationsverken.
I fortsättningen har generaltullstyrelsen uttalat (U. IV: sid. 50), att de
sålunda lämnade direktiven utgjort hinder för generaltullstyrelsen —
som nämligen ansett beska!!’enheten av och ansvaret vid det tull tjänstemännen
åliggande arbete i allmänhet och särskilt den viktigaste grenen
av detsamma, tullbehandlingsarbetet, innebära synnerligen vägande skäl
för bibehållande av den högre ställning i avlöningshänseende, vilken
sedan gammalt tillkommit tullpersonalen i jämförelse med personalen
vid kornmunikationsverken — att vid omarbetningen av kommissionens
förslag till tjänsteförteckning tillmäta åt dessa och andra för samma
uppfattning anförda, likaledes betydelsefulla skäl den verkan med avseende
å de särskilda tjänstegradernas placering å löneskalan, vilken
styrelsen eljest kunnat finna berättigad. Styrelsen hade dock ansett
sig icke kunna underlåta att i någon mån taga hänsyn till n}7ssberörda
skäl; och styrelsen trodde sig hava hos fyra representanter för kommunikationsverken,
vilka styrelsen vid behandlingen av vissa lönefrågor
vid tullverket anlitat för upplysningars meddelande, funnit en viss förståelse
för denna uppfattning, även om de icke ansett sig kunna uttala
sin anslutning i allo till det förslag, styrelsen stannat för. Beträffande
samma förslag har generaltullstyrelsen, enligt vad av dess yttrande fram -

207

Rungl. Mwj:ts proposition Nr 330.

går, berett representanter för de olika grupperna av tullpersonalen tillfälle
att framföra sina synpunkter (U. IV: sid. 55).

Såväl tullkommissionen som generaltullstyrelsen har ingående motiverat
de olika delarna av sitt förslag till tjänsteförteckning (IV: sid. 114
o. f.; U. IV: sid. 57 o. f.).

I anledning av vad tullkommissionen i ämnet ifrågasatt, har generaldirektören
vid statens järnvägar i en till chefen för civildepartementet
ställd, den 31 januari 1920 dagtecknad skrivelse, vilken blivit till dåvarande
chefen för finansdepartementet överlämnad, inlagt sin bestämda
gensaga mot den av kommissionen uttalade grundsats, att tullverkets
tjänstemän borde på grund av någon särställning få vara i fortsatt åtnjutande
av en särskild lönenivå, något högre än den för flertalet andra
verk gällande, samt i överensstämmelse därmed framhållit, att de platser
i löneskalan, som kommissionen med tillämpning av berörda grundsats
tilldelat åtskilliga befattningshavare vid tullverket, icke syntes kunna
godkännas vid en jämförelse med motsvarande befattningar vid kommunikationsverken,
om hänsyn toges till respektive befattningars vikt
och betydelse.

Till belysande av skiljaktigheterna mellan å ena sidan de av tullkommissionen
och generaltullstyrelsen framlagda förslagen till tjänsteförteckning
ävensom dessa förslag inbördes, samt å andra sidan den
för kommunikationsverken enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 4 juni
1920 (nr 253) för närvarande gällande tjänsteförteckning bär jag låtit
utarbeta en uppställning utvisande den gruppering i lönegrader, som i
de olika tjänsteförteckningarna ägt rum beträffande befattningar vid tullverket,
postverket och statens järnvägar. Med avseende å denna uppställning,
vilken jag ber att här få förete, må upplysas, dels att benämningarna
å tulltjänsterna blivit för tydlighets skull i såväl tullkommissionens
som generaltullstyrelsens förslag upptagna så, som de blivit av
mig vid behandling av tullverkets titelfråga tillstyrkta, eller, beträffande
personal vid kustbevakningen, av generaltullstyrelsen ifrågasatta, dels att
de i tullkommissionens förslag inom parentes införda befattningar utgöra
sådana tulltjänster, som visserligen föreslagits av kommissionen men
icke förordats av generaltullstyrelsen, dels ock slutligen att beträffande
lönegraderna för kvinnliga befattningshavare över hela linjen verkställts
den förskjutning i numreringen, som föranletts av den tidigare omnämnda,
på uttalande av 1902 års löneregleringskommitté grundade
åtgärden att inrätta en ny lägre grad under den lägsta vid kommunikationsverken
för dessa slag av befattningshavare nu förekommande.

Departement*-

chefen

208

Kungl. Maj-ts proposition Nr 330.

Lönegrad	Befattningar vid
Tullverket	Postverket	Statens .järnvägar
Tullkommissionens förslag	Generaltullstyrel-sens förslag
A. Manliga be-fattningshavare. l:a lönegraden .. ,			Brevbärare Expeditionsvakt	Banvakt Eldare å ängfärja Expeditionsvakt Förråds vakt Ledningsvakt Matros Stationskarl Vagn- o. stallkarl
2:a lönegraden..	(Packhuskarl)	Kustvakt	Postiljon	Maskin- och pann-skötare Maskinvakt å ång-färja Portvakt 1 Rorgängare i Timmerman å \| ångfärja Trafikbiträde Vagnskötare
3:e lönegraden . ■ ,	(Packhnskarlsför- man)	Tillsyningsman	Brevbärarförman Förste expedi-tionsvakt Värdebrevbärare	Ban förman Förrådsförman Förste expedi-tionsvakt 1 Förste portvakt Lokomotiveldare Reparatör Trädgårdsförman
4:e lönegraden . .	Förste kustvakt Kustvakt	Förste kustvakt	Förste postiljon	Konduktör Kontorsbiträde Maskinskötare å ångfärja Stallförman Stationsförman Stationsmästare av klass 7 Vagn förman

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 330.

209

		Befattni	n g a r vid
Lönegrad	Tullverket	Postverket	Statens järnvägar j
	Tullkommissionens förslag	Generaltullstyrel-sens förslag
i I 1 5:e lönegraden . . ’ ------------ . — -	Gränsuppsynings- man Tillsyningsman ,	Gränsuppsynings- man Tulluppsynings- man	Bokbinderiförman Tryckeriförman Överpostiljon	Bangård smästare j Banmästare Förste kontors-bi träde Förste reparatör Ledningsförman Tågmästare Verkstadsförman i
	Tulluppsynings-	Kustuppsynings-	Stationsmästare	Förrådsmästare
6 e lönegraden ..	man	man	Tran sportmftstare	Förstebanmästarei Lokomotivförare j Maskinist Stationsmästare ! av klass 6 Tredje maskinist ] å ångfärja Tredje styrman Trädgårdsmästare Vagngårdsmästare!
	Gränsöveruppsy- ningsman	Gränsöveruppsy- ningsman	Faktor	- j
— ... .	^ Kustuppsynings-	Kustöveruppsy-		..
\| 7:e lönegraden ..	man Tullöveruppsy- ningsman-	ningsman Tullkontorist Tullöveruppsy- ningsman
8:« lönegraden . . . i	l • 1	Gränstullmäslare Tullmästare	Postexpeditör .	Kontorsskrivare Ledningsmästare Ritare Stationsskrivare Vagnmästare Verkstadsmästare
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 280 käft. (Nr 330.) 27

210

Kungl. Maj:is proposition Nr 330.

		B e f a t t n	ingar vid
Lönegrad	Tullverket	Postverket
	j Tullkominissionens förslag	General tullstyrel -sens förslag	Statens järnvägar
j 9e lönegraden-. \|	Gränstullmästare Kustöveruppsy- ningsman Materialförvaltare Tullmästare	Materialförvaltare		Andre maskinist å ångfarja Andre styrman Lokomotivmästare Stationsinspektor av klass 4 B Stationsmästare av klass 5 Överbanmästare
10 e lönegraden. ■ j	Kammarskrivare	Kammarskrivare	Förste postexpe-ditör	Bokhållare Förste stations-skrivare
! ll:e lönegraden,. 1 i			Postmästare av klass 4	Förste bokhållare Förste telegrafist Stationsinspektor av klass 4 A Övermaskinist av klass 2
	Tullförvaltare av	Tulliiskal	Kontrollör	Förste styrman av
	klass 4	Tullförvaltare av	Postmästare av	klass 2
12e lönegraden..		klass 4	klass 3	Stationsinspektor j av klass 3 Underingenjör Underinspektör Övermaskinist av-klass 1
	Aktuarie	Aktuarie	Aktuarie	Aktuarie
	Notarie	Notarie	F örrådsförvaltare	Byråassistent
	Registrator	Kustbevaknings-	Notarie	Distriktskassör
	Revisor	kontrollör Registrator	Registrator Revisor	Expeditionsföre- ståndare
13e lönegraden..		Revisor Tullförvaltare av-klass 3 Tullkassör Tullkontrollör	Revisor och bok-hållare	Förste styrman av klass 1 Kassör Kontrollör Notarie Registrator Revisor

Kungl. Maj ds proposition Nr 330.

211

		Befattni	n g a r vid
Lönegrad	Tullverket	Postverket	Statens järnvägar j
I . Jii • Kra &.?''*>	Tullkommissionens förslag	Generaltullstyrel-sens förslag
i4;e lönegraden . - ■	Tullförvaltare av klass 3 Tullkontrollör	Förste tullkon-trollör	Förste kontrollör Postmästare av klass 2 ,	I Baninspektor Distriktskamrer Elektroingenjör Förrådsförvaltare ] Konstruktör Maskininspektor j Stationsinspektor j av klass 2 V erkstadskamrer
lire lönegraden..	j Förste tullkon-trollör Tullförvaltare av klass 2	Förste revisor Gränsbevaknings- chef Kamrerare Tullbevaknings- inspektör Tullförvaltare av klass 2 Tullöverkontrollör - ......	Förste aktuarie Intendent Postmästare av klass 1 Sekreterare Överkontrollör	Befälhavare av klass2åångfärja Förrådskontrollör Förste aktuarie Förste kontrollör 1 Förste revisor Intendent Kamrer Milkontrollör Sekreterare Stationsinspektor av klass 1
16:e lönegraden..	Byråinspektör Chef för statistiska avdelningen Förste revisor Kamrerare Tullbevaknings- inspektör Tullöverkontrollör	Byråinspektör Chef för statistiska avdelningen Tullbevaknings- chef Tulldirektörsassi- stent Tullförvaltare av klass 1 Tullinspektör Tullkommissarie	Ombudsman Överpostmästare	Baningenjör Befälhavare av klass låångfärja Byråingenjör Chef för statistiska kontoret Maskiningenjör Signalingenjör Telegrafingenjör Trafikinspektör Överinspektör

212

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

1 Lönegrad	Befattningar vid
Tullverket	Postverket	Statens järnvägar
	Tullkommissionens förslag	Generaltullstyrel-sens förslag
... ; , ''■ i.r i. -u''-v 17e lönegraden..	Förste sekreterare Tullbevaknings- chef Tulldirektörs- assistent Tullförvaltare av klass 1 Tullinspektör Tullkommissarie	Förste sekreterare Övertullförvaltare	Förste intendent	Distriktssekrete- rare F örrådsintendent Förste baningen-jör Förste byråingen-Jör Förste maskin-ingenjör Förste sekreterare Förste trafikin-spektör Lantmätare Överinspektör
18:e lönegraden..	T ullöverinspektör	T ullöverinspektör	Byrådirektör	Arkitekt Byrådirektör Ombudsman Överkontrollör
19:e lönegraden..			I Postdirektör 1
20:e lönegraden..	Byråchef (Distriktchef) Tulldirektör ,,, ... ,0 ;■	Byråchef Tulldirektör 1	Byråchef ''	Bandirektör Byråchef Förste byrådirek-tör Maskindirektör Trafikdirektör
B. Kvinnliga be-fattningshavare. l:a lönegraden ..		‘ v-, ''•-* ,
2 a lönegraden .	__ 1	" 1 Kontorsbiträde \| Kontorsbiträde	1 Kontorsbiträde ''

Kungl. Maj:ts propositon Nr 330. 213

Lönegrad	Befattningar vid
Tullverket	\| Postverket \| Statens järnvägar 1
Tullkommissio-nens förslag	Greneraltullstyrel-sens förslag
åe lönegraden ..	Kanslibitrii.de	Kanslibiträde	Kanslibiträde	t Kansl ibiträde
4:e lönegraden ..	(Biträde av klass 1)		—	\|
ö:e lönegraden .. I	Kontorsskrivare ■	Kontorsskrivare	Postexpeditör	Kontorsskrivare Ritare
6:e lönegraden .. j	—	__	Förste postexpe-ditör	\| Bokhållare
7:e lönegraden .. j	—		Postmästare av klass 4	j
8:e lönegraden .. j	!--		Postmästare av klass 3	I

Vidkommande först förhållandet mellan tullkommissionens och
generaltullstyrelsens förslag, utvisar den företedda uppställningen, att
det senare förslaget liar dels de befattningar, som enligt båda förslagen
skulle förefinn as, fördelade på något flera lönegrader än det förra, dels
icke mindre än nitton befattningar placerade i lägre lönegrad än tullkommissionens
förslag, därav tre nedflyttats mera än en lönegrad. Vad
vidare angår förhållandet mellan generaltullstyrelsens förslag och de
båda kommunikationsverkens tjänsteförteckningar, skänker uppställningen
det intryck, att en höjning i en del fäll skett till tullverkets fördel
i förhållande till de för postverket och statens järnvägar bestämda
grupperingarna, medan beträffande åtskilliga befattningar, huvudsakligen
sådana som avsetts för verkens styrelser, någon olikhet beträffande lönegraderna
icke åvägabragts. I fråga om allenast en befattning vid tullverket
synes hava förekommit en sänkning till lönegrad närmast under
den, vari motsvarande befattning vid ett av nämnda kommunikationsverk
finnes upptagen.

Det lärer icke kunna bestridas, att den jämförelse, som nu gjorts,
ger anledning till den slutsats, att den av generaltullstyrelsen upprättade
tjänsteförteckningen måste, för att ej alltför stor olikhet skall i lönehänseende
bliva rådande mellan tullverket och kommunikationsverken, i vissa

214

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

avseenden underkastas omarbetning. Med hänsyn därtill, att de funktioner,
som i de olika verken påvila till det yttre likartade befattningar, i många
fall äro till sin natur alltför skil jaktiga, bör emellertid eu dylik omarbetning
företagas med en viss varsamhet. Att enbart efter den allmänna
beskaffenheten av det arbete, som tillhör en tjänst eller till och med
allenast efter benämningen å denna bestämma tjänstens hänförande till
en och samma lönegrad, i vilket verk den än förekommer, låter sig tydligen
icke rättvisligen göra. Denna uppfattning synes ock tidigare hava
gjort sig gällande bland annat vid fastställandet av lönegraderna för de
nu ifrågavarande kommunikationsverken. Så hava exempelvis, efter vad
den här företedda tjänsteförteckningen utvisar, kontrollör, förrådsförvaltare
och förste kontrollör vid postverket upptagits i respektive 12, 13 och
14 lönegraderna, medan de likabenämnda befattningarna vid statens järnvägar
placerats i respektive 13, 14 och 15 lönegraderna.

Den omarbetning av tullkommissionens förslag till tjänsteförteckning,
vilken generaltullstyrelsen verkställt, har emellertid, såsom det
uppgivits, föregåtts av långvariga och ingående överläggningar mellan
styrelsen samt tjänstemän av skilda grader vid tullverket, postverket
och statens järnvägar. Änskönt den därför torde kunna förutsättas
vara verkställd efter avvägande i varje särskilt fall av det inbördes
reella väi*det av arbetet och ansvaret vid de olika befattningarna i de
skilda verken, eu förutsättning, som för övrigt vinner stöd i den av
styrelsen lämnade omfattande motiveringen i ämnet, är jag ändock
ej övertygad om att icke ett avsevärt antal befattningar blivit för högt
placerade på löneskalan. Så svnes mig i regel vara förhållandet med
befattningar i lägre grader från och med kammarskrivare. Efter förnyad
möjligast omsorgsfull prövning av befattningarnas i de olika verken
förhållande till varandra — därvid jag icke kunnat undgå att jämväl beakta
den mera grannlaga ställning, som flertalet tull tjänstemän torde i
jämförelse med andra verks motsvarande befattningshavare i många avseenden
intaga — har jag därför företagit en tämligen genomgående
nedflyttning av berörda lägre tjänster. Därjämte har jag i fråga om vissa
högre befattningar verkställt en liknande sänkning. Beträffande placeringen
av befattningarna vid kustbevakningen ber jag emellertid fä särskilt
framhålla, att denna icke är att anse såsom definitiv, i det att inordnandet
av dessa befattningar i löneplanen fått bero allenast av den nuvarande
avlöningen vid desamma, Sedan vid en blivande omorganisation av
kustbevakningen blivit klargjort, vilka kompetensfordringar och förpliktelser,
som höra fastställas för personalen därstädes, måste det tagas

2 IT»

Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

under övervägande, huruvida en förbättrad löneställning för denna kan
vara lämplig. I övrigt torde jag i fråga om tjänsteförteckningen höra
angiva min ställning till följande på särskilda omständigheter grundade
förslag till förändringar.

Som jag tidigare berört, har generaltullstyrelsen biträtt ett av
tullkommissionen framlagt förslag om ersättande av de nuvarande två
sekreterare änsterna hos styrelsen med förste sekreterarbefattningar.
Tullkommissionen hade såsom skäl för berörda utbyte anfört (IV: sid.
126), att dessa befattningars innehavare, av vilka skulle komma att
fordras avlagd juris kandidatexamen, iutoge ställning såsom byråchefs
närmaste man och ställföreträdare, samt att en av dem dessutom skulle
bestrida befattningen såsom tullverkets ombudsman. Yad sålunda åberopats
synes mig icke innebära nöjaktig anledning för höjning av
sekreterarnas tjänsteställning, särskilt som. jag tidigare uttalat mig mot
en förening av sekreterar- och ombudsmannabefattningarna. Jag
finner mig därför böra hemställa om deras hänförande under hittillsvarande
benämning till 15 lönegraden, vilken anses motsvara den nuvarande
s. k. andra normalgraden.

En förändring, som jag däremot finner önskvärd, avser befattningen
såsom gränstullmästare eller, såsom den för närvarande benämnes,
gränsöveruppsyningsman i Haparanda tullkammardistrikt. Angående
denna befattning, vilken såsom förut angivits, av tullkommissionen placerats
i 9 lönegraden men av generaltullstyrelsen nedflyttats till 8
lönegraden tillika med tullmästare, hava tvenne gränsridare, enligt uppgift
på personalens i nyssnämnda tullkammardistrikt vägnar, i eu till
chefen för finansdepartementet ställd skrift den 20 september 1920 gjort
vissa uttalanden, vilka jag till väsentliga delar bär återgiver med utbytande
likväl, där så erfordras, av de i skriften förekommande tjänstebenämningar
mot de av mig i annat sammanhang föreslagna:

»Tullmästamas tjänstgöring utföres i regel direkt under närmast högre tjänsteman,
dock att å platser, där han är ensam befälsperson, utföres av honom mera
självständigt befäl men med blott några få underordnade, vadan tullmästarens arbete
icke är så starkt framträdande. Annorlunda ställer det sig med gränstullmästaren
— den enda i landet — vilken utövar självständigt befäl över en personal om icke
mindre än 5 gränsöveruppsyningsmän och 109 ordinarie gränsuppsyningsmän, vartill
under vissa tider av året kommer ett tiotal extra ordinarie personal samtliga utposterade
längs riksgränsen på en sträcka av 460 kilometer. Visserligen är tullförvaltaren
chef för gränsbevakningen, men gränstullmästaren har dock ett mycket
ansvarsfullt och krävande arbete som förman och ledare av en bevakningspersonal
av omnämnd storlek. Han är föredragande inför tullförvaltaren uti alla frågor, som
röra bevakningen: det är således på gränstullmästarens intresse och förmåga det

216

Kungl. Maj:ts proposition Nr ''630.

beror, huruvida gränsbevakningen i sin helhet är som den bör vara. Ävenså åligger
det honom att efterse och beivra förseelser, som begås av personalen.

Slutligen åligger det gränstullmästaren att minst två gånger årligen inspektera
de längst avlägsna posteringarna samt de övriga så ofta det påfodras under vilka
väderleksförhållanden som helst. Dessa resor ända långt norr om trädgränsen i sträng
kyla äro minst sagt inga lustresor, och en tjänst med sådana åligganden torde vara
föga eftersträvansvärd, därest den ej erhåller en plats på löneskalan, som något så
när motsvarar dess verkliga uppgifter.

Härvid får ej lämnas ur räkningen den omständigheten, att det för bevakningskåren
i sin helhet är av ej oväsentlig betydelse, att dess första man, hos vilken
den så ofta måste söka råd och stöd, särskilt när det gäller undersökningar och
utredningar om begångna förbrytelser mot gällande författningar, även gentemot
allmänheten innehar en ställning, som stöder honom i hans grannlaga förehavanden;
och som gränsbevakningens högste tjänsteman av lägre grad borde han enligt vårt
förmenande på löneskalan vara nära om ej jämställd med kammarskrivare.»

Vad jag härav och jämväl i övrigt inhämtat i fråga om vikten
av och ansvaret vid den ifrågavarande befattningen, föranleder mig att
tillstyrka dess kvarstående å den plats i tjänsteförteckningen, som tullkommissionen
för densamma anvisat, nämligen i 9 lönegraden.

Förutom berörda förändringar ävensom sådana, vilka föranledas av
att framförda förslag om nyinrättande eller indragning av tjänster vid
kustbevakningen ej nu bragts under omprövning, torde en del kompletteringar
av generaltullstyrelsens förslag till tjänsteförteckning vara påkallade
av vissa av mig gjorda hemställanden om inrättande av nya slag av tjänster.
Jag syftar härmed dels på de för utförande av handräckningsbestyr hos styrelsen
avsedda befattningarna såsom expeditionsvakt och förste expeditionsvakt,
vilka synas mig böra hänföras till samma lönegrader som de likabetecknade
befattningarna vid de centrala verken och kommunikationsverken,
således till respektive 1 och 3 lönegraden för manliga befattningshavare,
dels ock på den tjänst, för vilken den nytillkomna 1 lönegraden för kvinnliga
befattningshavare reserverats, nämligen befattning såsom skrivbiträde
enligt 1902 års löueregleringskommittés terminologi (LXI1: sid. 43). Slutligen
böra tullfiskalstjänsterna, vilka enligt av mig i det föregående gjord
hemställan skulle förändras till arvodesbefattningar, ur generaltullstyrelsens
ifrågavarande förslag utgå.

En sammanställning av mina förslag med avseende å de olika
befattningarnas placering i tjänsteförteckningen, jämförda med generaltullstyrelsens
motsvarande förslag, utvisar följande:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 217

Befattningar	Lönegrader enligt förslag av	i Befattningar i	Ilönegrader enligt förslag av
departe-1 ments-chefen 1	general- tull- styrelsen	departe-1 ments- ; chefen \|	general- tull- styrelsen
Manliga tjänstemän.			Tullkontrollör.....................j	13	13
Expeditionsvakt..................	1	—	Förste tullkontrollör............	14	14
Kustroddare .....................	1	1 2	Byråinspektör.....................	15	16
Kustvakt...........................	2	2 4	Förste revisor.....................\|	15	15 i
\| Tillsyningsman ..................	2	3	Gränsbevakningschef .........	15	15 \|
\| Vaktmästare å kustbevak-			Kamrerare ........................\|	15	15
ningsångare.....................	2		Kustbevakningschef............	15	-
Förste expeditionsvakt.........	3	. -	Sekreterare........................	15	31 7
Gränsuppsyningsman .........	4	5	Tullbevakningsinspektör......	15	15
Tulluppsyningsman ............	4	5	Tullförvaltare av klass 2 ...	15	15
Kustuppsyningsman .....,.......	5	ti	Tullöverkontrollör...............	15	15
Gränsöveruppsyningsman ...	6	7	Chef för statistiska avdelnin-		,
Kustöveruppsyningsman ......	6	7	gen ..............................	16	16
i Tullkontorist .....................	6	7	Tullbevakningschef ............	16	16
j Tullöveruppsyningsman ......	6	7	Tulldirektörsassistent .........	16	16
! Överuppsyningsman å kust-			Tullförvaltare av klass 1 ...	16	16
bevakningsångare ............	7		Tullinspektör.....................	16	16
\| Materialförvaltare...............	8	9	Tullkommissarie........ .........	16	16
Tullmästare .....................	8	8	Tullöverinspektör ...............	17	18
	it	* 8		17	17
	9	10		20	20

Tullförvaltare av klass 4	12	12	Tulldirektör........................	20	20
Aktuarie ...........................	13	13			i
Notarie.............................	13	13	Kvinnliga tjänstemän.
	13	13	Skrivbiträde .....................	1
Registrator .......................
Revisor.............................	13	13	Kontorsbitröde .................	O ■
Tullförvaltare av klass 3	13	13	Kanslibiträde ....................	3	3
Tullkassör .......................	13	13	Kontorsskrivare.................	5	1 ‘

Till denna av mig förordade placering i lönegrader hemställer jagom
utverkande av bifall. Beträffande storleken av de avlöningsbelopp,
som svara mot respektive lönegrader, tillåter jag mig hänvisa till 9 § 1

1 »Kustvakt» enligt generaltullstyrelsens förslag till kustbevakningens omorganisation.

2 »Förste kustvakt» enligt »

3 »Förste sekreterare».

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.)

218 Kungl. Maj;ts proposition Nr 330.

i det numera godkända förslaget till avlöningsreglementet för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den
civila statsförvaltningen, av vilket förslag erforderligt utdrag härjämte
närlägges (bil. B).

statérfrir^år Sedan jag lämnat denna närmare redogörelse för de väsentliga

,922. förslagen rörande omorganisationen av tullverket och löneregleringen
för dess personal samt tillika angivit min ståndpunkt till dessa, övergår
jag nu till behandlingen av det förslag till reglering av tullverkets utgiftsstater
för år 1922, som generaltullstyrelsen i skrivelse den 11
oktober 1920 avgivit.

Avlöningsstaten.

Avlöningsbeloppens
beräkning.

Departements chefen.

Vad först beträffar generaltullstyrelsens förslag till avlöningsstat,
bär styrelsen vid beräknandet av de olika avlöningsbelopp, som däri
upptagits för befattningshavare av olika lönegrader, enligt uppgift förfarit
på följande sätt. Fördelningen av befattningshavarna på de olika
ortsgrupperna har i den mån sådant kunnat ske verkställts med ledning
av den utav socialstyrelsen utarbetade ortsgrupperingen för kommunikationsverken.
För envar av de befattningshavare inom varje lönegrad,
som sålunda varit att hänföra till en och samma ortsgrupp, har avlöning
upptagits med ett belopp, motsvarande medeltalet mellan avlöningen
i lägsta och avlöningen i högsta löneklass i lönegradens vederbörande
ortsgrupp, varefter det sålunda funna medeltalet multiplicerats med antalet
nämnda befattningshavare. De därigenom uppkommande summorna
i avlöningsstaten hava därför blivit endast approximativa.

Då det givetvis icke redan nu är möjligt att avgöra, i vilken
löneklass varje särskild befattningshavare kommer att uppföras, kan
tydligen någon exakt beräkning av avlöningsstaten icke utföras. Det
av generaltullstyrelsen använda sättet för erhållande av de antagliga
avlömngssiffrorna har emellertid synts mig kunna godtagas, varför även
jag låtit detsamma komma till tillämpning vid upprättandet av det förslag
till utgiftsstater för tullverket, som jag nu går att jämte dithörande
specifikation (bil. A) framlägga.

ntaientbe- 1 skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 februari 1920 hemställde gene räkning.

raltullstyrelseu om meddelande, huruvida styrelsen finge vid avgivandet
av förslag till tullverkets stater för år 1922 utgå från den förutsättningen,
att kommissionens i det föregående närmare berörda förslag

219

Kungi. Maj:ts proposition Nr 330.

angående rätt för Kungl. Maj:t att fastställa antalet befattningar i lägre
än den 13 lönegraden vunne Kungl. Maj:ts gillande. Den förnämsta
anledningen till denna generaltullstyrelsens hemställan angavs vara det
förhållande, att tullkommissionen med hänsyn till nödvändigheten att
avvakta resultatet av förutnämnda tjänstgöringskommissions undersökningar
icke utfört omorganisationsförslaget i fråga om det antal tjänstemän,
som erfordrades, inom styrelsen av lägre grad än den andra och
vid lokaltullförvaltningen av lägre tjänstegrad än förste kontrollör.
Emellertid förklarade Kungl. Maj:t i anledning härav den 16 juli 1920,
att ifrågavarande statförslag skulle avfattas på så sätt dittills plägat ske;
det borde således angiva antalet befattningar i såväl lägre som högre
tjänstegrad er. Denna förklaring har nu föranlett generaltullstyrelsen att
vid framläggandet av sitt i överensstämmelse därmed uppgjorda förslag
till avlöningsstat för lokalförvaltningen betona, att detta förslag måst få
allenast en i hög grad provisorisk karaktär. Till utvecklande härav har
styrelsen vidare anfört som följer:

»Även om tullkommissionens förslag beträffande fastställandet av staterna
vunnit Eders Kungl. Maj:ts bifall, både sådant icke kunnat helt undvikas, då det
icke är tänkbart, att tjänstgöringskommissionen skulle hinna slutföra sin undersökning
under den relativt korta tiden mellan det 1921 års riksdag fattat sitt beslut
rörande de delar av avlöningsstaten, som då skolat ankomma på densamma, och
den tidpunkt, då den nya staten torde böra träda i kraft, nämligen den 1 januari
1922, eller till och med snarare en icke alltför kort tid före sistnämnda dag. Det
måste fastmer förväntas — och detta lärer även hava varit tullkommissionens uppfattning
— att tjänstgöringskommissionen icke skall kunna definitivt slutföra sitt
uppdrag förrän eu viss tids erfarenhet av den nya organisationen vunnits. Såvitt
styrelsen kan finna, skulle alltså även en först mot slutet av år 1921 i väsentliga
delar fastställd stat hava erhållit endast en mera provisorisk giltighet; och i långt
högre grad måste detta bliva fallet med en på grund av ett nu avgivet förslag
under förra hälften av år 1921 fastställd stat. För att de härav uppkommande
olägenheterna måtte, så vitt ske kan, minskas, torde enligt generaltullstyrelsens
mening icke någon annan utväg stå till buds, än att möjlighet beredes att vidtaga
de ändringar i den av 1921 års riksdag fastställda avlöningsstaten, såvitt angår
antalet befattningar i 1 —12 lönegraderna, vilka mot slutet av samma ar kunna
visa sig erforderliga. Enligt styrelsens mening skulle nämligen tjänstgöringskommissionen
börja sin verksamhet snarast möjligt efter det 1922 års stat blivit av
1921 års riksdag faställd; och ehuru, såsom nyss antytts, detta arbete icke kan
tänkas slutfört under loppet av år 1921, torde det dock icke vara uteslutet, att
behovet av tjänster kan, åtminstone vid en del tullförvaltningar, mot slutet av sistnämnda
år med stöd av då av tjänstgöringskommissionen verkställda undersökningar
bedömas med något större säkerhet än som för närvarande är fallet. I själva verket
vore nyss antydda möjlighet att göra ändring i av riksdagen fastställd stat behövlig
även beträffande den stat, som kommer att fastställas av 1922 års riksdag: men
därom torde styrelsen i sinom tid i fall av behov få göra framställning.!»

220

Departements chefen.

äencraltullstyrelsens
stat.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Vid behandlingen av de Iramlagda förslagen till avlöningsregiemente
för befattningshavare vid tullverket anförde jag, att jag icke ansåge
mig nu böra understödja tullkommissionens av generaltullstyrelsen biträdda
förslag, att ordinarie befattningar vid tullverket hänförliga till lägre än
13 lönegraden i den vid reglementsförslagen fogade tjänsteförteckning
skulle till antalet bestämmas av Kungl. Maj:t allena, utan att riksdagens
medverkan därvid borde såsom hittills förekomma. Vidare förklarade
jag mig vid redogörelsen för frågan om en särskild tjänstgöringskommission
vid tullverket, hava för avsikt att snarast möjligt, efter det
omorganisationen av tullverkets lokalförvaltning genomförts, ifrågasätta
bemyndigande för generaltullstyrelsen att tillsätta en dylik kommission
i och för bland annat utredning av det vid envar tullförvaltning erforderliga
antalet tjänstemän av lägre tjänstegrad än förste tullkontrollörs.
Det resultat, som av en sådan utredning må framkomma, måste tydligen
få inverkan jämväl på behovet av tullkontrollörer, vilka skulle hänföras
till 13 lönegraden. Jag anser därför, att generaltullstyrelsens förslag
jämväl i vad det avser sistnämnda slag av befattningar måste betraktas
såsom icke slutgiltigt. I övrigt finner jag ej något att erinra mot den
av generaltullstyrelsen framlagda uppfattning i förevarande ämne. Därest
denna min ståndpunkt vinner Kungl. Maj:ts gillande, lärer av riksdagen
böra utverkas medgivande för Kungl. Maj:t att i den avlöningsstat för
tullverket, som kan komma att beslutas av 1921 års riksdag, vidtaga
de förändringar av antalet tjänster vid lokaltullförvaltningen, tillhörande
1—13 lönegraderna, vilka på grund av den ifrågasatta tjänstgöringskommissionens
undersökningar må finnas erforderliga eller lämpliga. I

I fråga om personalbehovet hos generaltullstyrelsen och dess
byråer har styrelsen hänvisat till den redogörelse därför, som styrelsen
lämnat i sitt tidigare omnämnda yttrande över tullkommissionens förslag
till omorganisation av styrelsen, ävensom i anledning av förslaget om
tillsättande av en personalbyråchefsbefattning fyra månader före den
dag, då omorganisationen trädde i kraft, hemställt om anvisande av för
ändamålet erforderliga medel.

Då jag i annat sammanhang redan angivit min uppfattning beträffande
det antal befattningshavare, som må anses erforderligt hos
generaltullstyrelsen vid inträdandet av den nya organisationen för tullverket,
och följaktligen låtit uppgöra det av mig framlagda förslaget
till avlöningsstat för styrelsen i enlighet därmed, har jag här endast
att i överensstämmelse med styrelsens nu gjorda hemställan föreslå,
att för avlöning under angiven del av år 1921 åt personalbyråchefen

221

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

måtte å tilläggsstat för samma år begäras ett belopp av 3,500 kronor,
motsvarande en tredjedel av begynnelseavlöningen för byråchef efter
ortsgruppen G. Det'' må erinras om, att ifrågavarande belopp ingår i
den summa, som i Kungl. Maj:ts proposition om tilläggsstat till riksstaten
för år 1921 under sjunde huvudtiteln (punkt 8) beräknats för
avlöningar vid vissa till nyinrättande under sagda år föreslagna befattningar
vid tullverket.

Den av mig framlagda avlöningsstaten för generaltullstyrelsen lör
år 1922, vilken slutar på en summa av 493,705 kronor, överstiger den
av generaltullstyrelsen för samma år föreslagna med 4,186 kronor,
motsvarande avlöningsbeloppen lör 1 förste expeditions vakt och 8 expeditionsvakter,
tillsammans 25,815 kronor, minskade med dels skillnaden
mellan generaltulldirektörens arvode enligt de båda statförslagen,
eller 1,000 kronor, mellan avlöningarna för 2 förste sekreterare och 2
sekreterare, eller 2,832 kronor, mellan 8 byråinspektörers avlöningar i
16 och 15 lönegraderna, eller 7,488 kronor, samt mellan 1 materialförvaltares
avlöning i 9 och 8 lönegraderna, eller 309 kronor, dels ock
arvodet för kustbevakningsinspektören, eller 10,000 kronor.

Vad beträffar de befattningar, som generaltullstyrelsen ansett böra
uppföras på lokaltullförvaltningens stat, har styrelsen dels angående de
i lönegraderna 20—14 upptagna nya befattningarna samt de i 12 lönegraden
förefintliga tullfiskalstjänsterna hänvisat till sina vid avgivandet
av utlåtande över tullkommissionens förslag i dessa ämnen gjorda hemställanden
om dessa tjänsters uppförande i staten, dels ock särskilt uppehållit
sig vid frågan om tullförvaltartjänsternas uppdelning i klasser.

I förstnämnda spörsmål får jag allenast åberopa mina tidigare
yttranden, däribland vad jag anfört angående lämpligheten att förändra
tullfiskalstjänsterna till arvodesbefattningar. Vidkommande åter sistberörda
fråga torde jag få tillfälle att angiva min ståndpunkt i denna,
sedan jag härefter lämnat en sammanfattning av vad tullkommissionen
i frågan anfört (IV: sid. 120, 121, 126) och redogjort för generaltullstyrelsens
uttalanden i densamma.

Tullkommissionen har upplyst, att den vid klassificeringen av tullförvaltare
änsterna betjänat sig av den i statsverkspropositionen till 1914
års A-riksdag intagna poängtabellen. I densamma hade emellertid enligt
kommissionens åsikt ej kunnat komma till synes alla de faktorer, vilka
borde tillmätas betydelse vid frågans avgörande, varför den måst kompletteras
genom den kännedom om särskilda på frågan inverkande omständigheter,
vilken varit för handen hos kommissionen. För övrigt kunde

Lokalförvaltningen»
stat.

Tjänstemän
i 20—14
graderna.
Tullfiskaler.

Departe ments chefen.

Tullförval tare.

222 Kung!.. Maj.is proposition Nr 330.

anmärkas, att hithörande förhållanden vore underkastade växlingar och
att särskilt med hänsyn härtill kommissionens förslag'' i klassificeringsfrågan
icke borde betraktas som slutgiltigt; utan syntes på generaltullstyrelsen
och en blivande tjänstgöringskommission "få bero att däri göra
de ändringar, vartill omständigheterna kunde föranleda. Kommissionen
ville erinra, att 1908 års tullstatskommission verkställt sin klassificering
av tull förvaltartjänsterna pa grundvalen av en mot den nämnda poängtabellen
svarande sådan tabell samt därvid hänfört dessa tjänster till
fem klasser, i regel begränsade efter följande för respektive platser
gällande poängtal, nämligen: 110 eller däröver, 55 till 110, 25 till 55,
6 till 25 samt under 6. Detta klassantal ansåge tullkommissionen nu
böra inskränkas till fyra, därvid borde hänföras: till klass 4 nio platser
med det poängtal enligt 1914 års kompletterade poängtabell, som vid
namnet å varje plats angives, nämligen Ronneby (11), Simrishamn (9),
Falkenberg (18), Lidköping (9), Motala (0), Storlien (21), Skellefteå (10),
Piteå (3) och Riksgränsen (7); till klass 3 fjorton platser, nämligen
Södertälje (14), Eskilstuna (21), Linköping (24),'' Västervik (22), Sölvesborg
(13), Lysekil (48), Uddevalla (21), Mon (21), Charlottenberg (37),
Kristinehamn (0), Falun (21), Örnsköldsvik (24), Östersund (20) och
Umeå (14), till klass 2 tjugu platser, nämligen Uppsala (43), Nyköping
(36), Jönköping (28), Oskarshamn (35), Visby (12), Karlshamn (49),
Ahus (51), Lund (32), Ystad (50), Varberg (30), Strömstad (59), Borås
(40), Karlstad (46), Örebro (51), Västerås (34), Söderhamn (30), Hudiksvall
(26), Härnösand (64), Luleå (46) och Haparanda (20); samt till
klass 1 nio platser, nämligen Norrköping (245), Kalmar (70), Karlskrona
(56), Trälleborg (162), Landskrona (76), Hälsingborg (260), Halmstad
(100), Gävle (159) och Sundsvall (133).

Generaltullstyrelsen, som instämt i tullkommissionens förslag om
bestämmande av klassernas antal till fyra, har funnit det nödvändigt
att föranstalta om en särskild utredning i föreliggande fråga. I syfte
att åstadkomma en dylik har styrelsen låtit å revisionsbyråns statistiska
avdelning utarbeta en ny poängtabell omfattande rörelsen vid tullförvaltningarna
under tiden från och med juli månad 1919 till och med
juni månad 1920. Emellertid har styrelsen upplyst, att denna tabell,
vilken upprättats i noggrann överensstämmelse med de föregående, på
grund av de abnorma förhållanden med avseende å rörelsen och trafiken,
vilka varit rådande under den tid, tabellen omfattade, kommit att utgöra
ett högst otillfredsställande uttryck för tullförvaltningarnas inbördes
förhållande till varandra, varför styrelsen funnit densamma icke kunna
läggas till grund för en definitiv klassificering av tullför val tartjänsterna.

223

Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

Det förslag, styrelsen nu framlade, vore därför att betrakta såsom allenast
provisoriskt; frågan om en definitiv klassificering ansåges icke kunna
lösas på annat sätt än genom en av styrelsen företagen förnyad, rätt
tidsödande utredning ävensom genom de undersökningar vid vederbörande
tullkamrar, som borde företagas av den ifrågasatta tjänstgöringskommissionen.
Jämväl beträffande tullförvaltareänsterna syntes därför
Kungl. Maj:t böra erhålla medgivande att göra de förändringar i fråga
om antalet tjänster i de olika lönegraderna, som påkallades av nyssberörda
utredningar. I sitt förslag hade styrelsen i huvudsak anslutit
sig till tullkommissionens; endast i några få fall hade vissa jämkningar
ansetts böra vidtagas. Så hade, såsom i annat sammanhang berörts,
tullförvaltarna i Hälsingborg, Trälleborg och Norrköping under namn
av övertullförvaltare bibehållits i den för tullförvaltare av klass 1 av
tullkommissionen föreslagna 17 lönegraden och sålunda undantagits från
en av styrelsen i övrigt föreslagen nedflyttning av dessa tjänstemän till
16 lönegraden. Vidare hade styrelsen icke funnit skäl biträda tullkommissionens
förslag, att tullförvaltartjänsterna i Kalmar och Karlskrona
skulle uppföras i klass 1, utan ansett dem böra bibehållas i
klass 2. Ån vidare hade styrelsen ansett tullförvaltartjänsten i Västerås
böra placeras i klass 3 och tullförvaltartjänsten i Sölvesborg bibehållas i
klass 4. Slutligen hade styrelsen, som enligt vad förut nämnts hemställt,
att tullkommissionens förslag om indragning av tullkammaren i Marstrand
icke måtte bifallas, uppfört tullförvaltartjänsten därstädes i klass 4.

De avvikelser från tullkommissionens förslag, som sålunda vidtagits,
hava föranlett invändningar från Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening,
vilken i en till Kungl. Maj:t ställd skrift av den 9 december
1920 hemställt om godkännande till alla delar av berörda förslag.

Utan tvivel skulle det för avgörande av förevarande spörsmål varit
fördelaktigt, om till grund för klassuppdelningen av tullförvaltartjänsterna
kunnat läggas en tabell upprättad efter mönster av de tidigare föreliggande
poängtabellerna över de huvudsakliga göromålen vid tullkamrarna.
Då det emellertid, enligt vad generaltullstyrelsen upplyst,
visat sig, att de utomordentliga förhållanden i tullhänseende, som under
eu senare tid varit rådande, omöjliggjort upprättandet av en tabell så
beskaffad, att den kunnat beträffande samtliga tullkamrar anses ge en
nöjaktig bild av den rörelse, som under de närmaste åren må vara att
vänta därstädes, har jag måst avstå från den tanke, att ett rättvist
resultat skulle i närvarande stund kunna på denna väg ernås. Med all
sannolikhet komma för ändamålet fullt lämpliga uppgifter ej heller att
på en tid ännu stå tillbuds. Åven om mot förmodan så skulle kunna

Departe mentschefen.

224

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ske snart nog, lärer det ändock bliva nödvändigt att fullständiga berörda
uppgifter med på respektive platser inhämtade upplysningar om en del
bestyr, vilkas omfattning icke gärna kan enbart ur tillgängliga handlingar
utläsas. Vid sådant förhållande förefaller det även mig önskligt,
att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att jämväl beträffande tullförvaltartjänsterna
göra de förändringar i fråga om placeringen i olika lönegrader
och därmed också klassificeringen, till vilka omständigheterna
kunna giva anledning. Jag hemställer alltså, att ett dylikt medgivande
måtte hos riksdagen utverkas. ihö

Vidkommande härefter den uppdelning av tullförvaltare änsterna,
som skulle i avvaktan på den slutgiltiga undersökningen av förhållandena
tills vidare bliva gällande, ber jag först få framlägga en på mitt föranstaltande
upprättad översikt över den klassificering, som dels nu är
genomförd, dels förekommer i tullkommissionens och generaltullstyrelsen^
förslag, i vilken översikt tullkamrarna upptagits i ordning efter de
poängtal, som tilldelats dem i den år 1914 framlagda poängtabellen,
samt klassen för övertullförvaltarna betecknats med 1 A:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 225

i •'' '' Tullkammare	Klass		Tullkammare	Klass
	enligt förslag av	.....	enligt förslag av
för när-varande	tull- kommis- sionen	general- tull- styrelsen	för när-varande	tull- kommis- sionen	general- tull- styrelsen
Hälsingborg .........	1	1	1 A	Söderhamn...........	3	o	2
Norrköping:...........	1	1	1 A		B	0	9
Trälleborg ............	1	1	1 A	Linköping ............	4	3	3
Gövle ..................	1	1	1		4	3 B	3
Sundsvall ............	1	1	1		4	3
Halmstad ............	2	1	1		4	3	3
'' \ < ’■ . : ■ _ !	2	1	1		4	3	3
Kalmar..................	2	1	2		4	3	3
	B	2	2		4	3	3
	3	i	2		4	4	4
	B	2	o		4	3	3
Örebro ................	3	2	2	Haparanda...........	3	2	2
Ystad ..................	3	2	2	Falkenberg............	4	4	4
Åhus ..................	3	2	2	Södertälje ............	4	3	3
Karlshamn ............	B	9	2		4	3	3
Lysekil..................	4	3	3	Sölvesborg............	4	3	4 \|
Luleå ..................	B	2	2		3	9	9

Karlstad ...............	3	2	2	Ronneby..............	4	-t	4
Uppsala ...............	3	2	2	Skellefteå ............	4	4	4
	3	2	2		4	4	4
Charlottenberg ......	4.	3	.3	Lidköping ............	4	4	4
Nyköping ............	3	2	2	Marstrand ............	5	—	4
Oskarshamn .........	3	2	2	Riksgränsen .........	4	4	4
	4	2	3		-	4	4
	B	2	2
Varberg ...............	3	2	2	Vadstena (Motala)	5	4	4
Jönköping ............	3	2	2	Kristinehamn.........	—	3	3

Det av generaltullstyrelsen upprättade förslaget giver mig endast
i ett par fall anledning till särskilt yttrande. Såsom den upprättade
översikten utvisar, hava utöver de i klass 1 för närvarande placerade
tull förvaltar tjänsterna blivit i nämnda klass upptagna enligt styrelsens
förslag två men enligt tullkommissionens förslag fyra tjänster. De två
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. fNr 330.) 29

Allmänna
synpunkter
beträffande
13—3 graderna.

226 Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

ytterligare tjänster, som av kommissionen således ansetts böra ifrågakomma
till uppflyttning, äro tullförvaltartjänsterna i Kalmar och Karlskrona.
En dylik åtgärd har förordats även av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening
såväl på sin tid hos tullkommissionen som nu i
den till Kungl. Maj:t ställda skriften. Såsom skäl för höjningen har
kommissionen åberopat omfattningen och beskaffenheten av göromålen
vid ifrågavarande tjänster, medan nyssnämnda förening ansett icke behövligt
att andraga särskilda skäl därför men emellertid i allmänhet
uttalat, att den klassificering, som föreningen verkställt, vore avsedd
att giva en allmän föreställning om tullkårens på erfarenhet grundade
uppfattning om vederbörande tjänsters betydenhet och den därav följande
placeringen på löneskalan. I denna fråga har jag efter tagen
del av såväl tillgängliga statistiska uppgifter som Mera å frågan eljest
inverkande förhållanden kommit till den uppfattning, att en ändring av
generaltullstyrelsens förslag i den sålunda önskade riktningen beträffande
åtminstone den ena av omförmälda två tjänster, nämligen den i Kalmar,
icke får anses helt utesluten. Med avseende därå, att generaltullstyrelsens
åtgärd att nedflytta de ifrågakomna tjänsterna till klass under den av
tullkommissionen föreslagna möjligen må hava påkallats av särskilda
omständigheter, vilka icke kommit till synes i den för mig förebragta
utredning i ämnet, anser jag emellertid icke rådligt att nu företaga
någon förändring av dessas provisoriska gruppering men förutsätter, att
den tilltänkta tjänstgöringskommissionen ägnar saken all uppmärksamhet.
Under berörda förbehåll tillstyrker jag därför generaltullstyrelsens
klassificeringsförslag till alla delar.

Såsom förut framhållits måste det av generaltullstyrelsen upprättade
förslaget till avlöningsstat för lokalförvaltningen, i vad det avser
andra tjänster i 13—3 lönegraderna än tullfiskalsbefattningarna, betraktas
såsom allenast provisoriskt. De omständigheter, vilka samverkat
till detta förhållande, hava av generaltullstyrelsen angivits som följer:

»Dels har givetvis bristen på all erfarenhet om verkningarna av de föreslagna
förändringarna såväl i organisatoriskt hänseende som i fråga om personalens
användning för olika slag av göromål varit ägnad att försvåra ett säkrare bedömande
av behovet av arbetskrafter och den rätta proportionen mellan de olika
slagen av dessa, dels har i samma riktning verkat ovissheten om huru länge den
nuvarande högkonjunkturen med avseende å varuinförseln från utlandet må komma
att bliva beståndande. Denna högkonjunktur har emellertid medfört att, ehuru
tullverkets personal sedan ungefär ett år tillbaka utnyttjats i största möjliga omfattning
— på en del orter till den grad, att densamma måste anses hava blivit
överansträngd — och ehuru icke blott personal av lägre grad i större utsträckning

227

Kanyl. Maj ds proposition Nr 330.

än tillförne sysselsatts med tullbehandlings- och kontorsgöromål utan även tillfälliga
biträden använts i så stor utsträckning som överhuvud taget varit möjligt, arbetet
likväl icke alltid kunnat så bedrivas, att trafikens berättigade klav på snabb expedition
blivit tillfredsställda. Det är under sådana förhållanden väl förklarligt, att
tullförvaltningarna framställt anspråk på en ganska betydande förstärkning av den
på ordinarie och extra stat anställda personalen; och ehuru generaltullstyrelsen,
särskilt med häsyn till nyssberörda ovisshet om långvarigheten av den nuvarande
högkonjunkturen, ansett sig böra i väsentlig mån reducera antalet begärda tjänster,
har det dock icke kunnat undvikas, att i fråga om särskilt de största tjänstegrupperna
en höjning av det nuvarande antalet befattningshavare å ordinarie och
extra stat måst ifrågasättas. Till detta förhållande har emellertid huvudsakligast
bidragit tillämpningen av den utav tullkommissionen uttalade och även av generaltullstyrelsen
omfattade grundsatsen, att extra ordinarie personal, som ständigt är
behövlig för arbetets gilla gång, bör uppföras å ordinarie stat. Då dylik personal
under en lång följd av år i mycket stor utsträckning måst användas i ständig
tjänstgöring — beroende bland annat därpå, att inrättandet av nya tjänster tillbakahållits
i avbidan på den blivande omorganisationen av tullverket — är likväl
den av styrelsen ifrågasatta ökningen av arbetskrafter mera skenbar än verklig.»

Till belysande av de sålunda påvisade förhållandena har generaltullstyrelsen
hänvisat till en upprättad tabell, innefattande en jämförelse
mellan tullförvaltningarnas förslag till stat för lokaltullförvaltningen och
generaltullstyrelsens förslag i samma hänseende ävensom uppgift om
dels det nuvarande antalet kontrollörs-, kamin ar skrivar-, uppsyningsmans-
och vakta ästartjänster, såväl å ordinarie som å extra stat, dels
ock antalet i ständig tjänstgöring använd extra ordinarie personal och
tillfälliga biträden samt det antal tjänstemän av lägre grad, som användes
för bestridande av tullbehandlings- samt skriv- och andra kontorsgöromål.
Denna tabell utvisar i förstberörda hänseende, att generaltullstyrelsens
förslag understiger de av tullförvaltningarna framlagda
med 3 tullförvaltare av klass 1, 5 förste tullkontrollörer, 6 tullkontrollörer,
48 kammarskrivare, 22 tullkontorister, 29 tulluppsyningsmän,
111 tillsyningsmän och 6 kvinnliga befattningshavare men överstiger de
sistnämnda förslagen med 1 tullförvaltare av klass 3, 3 tullförvaltare av
klass 4 och 2 tullöveruppsyningsmän. I övriga omnämnda avseenden
lämnar tabellen följande uppgifter, här särskilt sammanställda under
iakttagande jämväl beträffande nuvarande personal av de titelförändringar,
vilka jag i annat sammanhang förordat:

228

Kungl. Majds proposition Nr 330.

Departe mentschefen.

4			A n	tal	b e	lätt	ningshav	are
	Tullkontrollörer	Kammarskrivare och kvinnliga befattningshavare	'' Tullöveruppsy- ningsmän	Tulluppsyningsman j och tillsyningsman ]
Personal	För närva- rande	Förslag av	För närva- rande	Förslag av	För närva- rande	F''örslag av	För närva- rande	Förslag av \|
	tullför- valt- nin- garna	gene- raltull- sty- relsen	tullför- valt- nin- garna	gene- raltull- sty- relsen	tnllför- valt- nin- garua	gene- raltull- sty- relsen	tullför- valt- nin- garna	gene-raltull- \| sty-relsen
Å ordinarie stat............	104	137	131	287	‘529	2 475	89	126	128	784	*1,501	41,361
Å extra stat ...............	lfi	—		56	—	—	19	—	— ''	76	_	—
Extra ordinarie: inkallad ständigt ......	_		v • ''	184	_		_		_	; 506
» Under seglationen	—	—		3	—		r-		—	43
Biträden, ständiga.........	—	'' '' —		(SO	—	i >- ..	— ''	—		91	—	_ 1
Av lägre grad, ständigt använd för tullbehand-lings- eller kontors-göromål ..................		f	. .	81		*;			-	L		* 1 1 1 _
Summa	120	137	131	671	1529	2 475	108	126	12s\|! 1,500 31,501	41,361

1 Därav 76 kvinnliga befattningshavare, nämligen 20 kontorsskrivare, 1.6 kanslibiträden. 5 kontorsbiträden
och 35 biträden utan närmare angiven tjänsteställning.

2 Därav 70 kvinnliga befattningshavare, nämligen 15 kontorsskrivare, 15 kanslibiträden och 40
kontorsbiträden.

3 Därav 550 tulluppsyningsman och 951 tillsyningsman.

4 Därav 521 tulluppsyningsman och 840 tillsyningsman.

Det allmänna resonemang, generaltullstyrelsen fört angående nödvändigheten
av personalförstärkning vid lokalförvaltningen, finner jagövertygande.
Vissa av de därvid framförda synpunkterna hava för
övrigt redan kommit till uttryck i mina tidigare i dag gjorda uttalanden
dels om nödvändigheten av en oförtövad statreglering för tullverket,
dels om sättet för avvägande av den ordinarie personalens antal vid
viss annan gren av verket än dess lokalförvaltning. Vad vidare angår
det antal av 131 tullkontrollörer, som styrelsen med utgångspunkt från
sitt allmänna principuttalande föreslagit, vill det synas mig, som om
detta kunde i avvaktan på resultatet av den tillärnade särskilda undersökningen
genom tjänstgöringskommissionen få anses vara väl avvägt.
Jag hemställer alltså om bifall till generaltullstyrelsens förslag härutinnan.
Antalet tullöveruppsyningsmän, som givetvis beräknats även

229

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

med hänsyn till förslaget att tillgodose förmanskapet för vaktbetjaningen
hos generaltullstyrelsen med å lokaltullförvaltningens stat uppförd sådan
tjänsteman, torde under förutsättning av bifall till mitt avstyrkande av
berörda förslag böra minskas från 128 till 127, varigenom det av styrelsen
för dessa befattningshavare beräknade avlöningsbelopp, 557,751
kronor, nedbringas till 484,842 kronor. Beträffande slutligen de ifrågasatta
antalen tjänstemän i övriga till nu behandlade lönegrader hänförliga
personalgrupper kommer jag att i det följande angiva min ställning
till dessa.

Enligt generaltullstyrelsens förut återgivna uttalande angående
tullkassörstjänster skulle sådana förekomma vid tullförvaltningar och
tullförvaltningsavdelningar, där kassörsgöromålen uteslutande toge en
eller flera tjänstemäns hela arbetstid i anspråk, såsom vid tulldirektörsexpeditionernas
kassaavdelningar, vid tullkameralkontoren i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt vid några av de största tullkamrarna.
Härutöver har styrelsen nu av skål, som i berörda uttalande framlades,
vid upprättande av sitt statförslag räknat med att tullkassörstjänster
komme att erfordras dels vid tullbehandlingsinspektionerna i
Stockholm och Göteborg, vid vilka avdelningar enligt styrelsens uppgift
förekomme en betydande uppbörd av tullavgifter för postgods och,
å förstnämnda plats, jämväl järnvägsgods, dels ock vid tullbevakningsinspektionerna
i samma städer, vilka avdelningar framdeles skulle omhänderhava
även uppbörd av fartygsumgälder. 1 förslaget hava upptagits
inalles 16 tjänster av ifrågavarande slag.

Med erinran därom, att jag vid behandlingen av omorganisationsförslaget
biträtt generaltullstyrelsens uttalanden angående förrättande av
kassörsgöromålen hos tullmyndigheterna samt om överflyttning till tullbevakningsinspektionerna
av debitering, uppbörd och redovisning av
fartygsumgälder, såväl inkommande som utgående, får jag nu uttala
min anslutning till styrelsens uppfattning om det behov av tullkassörstjänster,
som av berörda omläggningar föranledas.

Antalen kammarskrivar-, tullkontorist-, tulluppsyningsmans- och tillsyningsmanstjänster
samt tjänster för kvinnliga befattningshavare hava,
såsom förut delvis angivits, av generaltullstyrelsen föreslagits till respektive
405, 140, 521, 840 och 70. '' Beträffande de grundsatser, som vid förslagets
uppgörande varit ledande, har styrelsen, med framhållande att
tjänstgöringskommissionens undersökningar syntes alldeles särskilt böra
inriktas på frågorna härom, anfört följande:

»Kammarskrivar- och tulluppsyningsmanstjänster hava föreslagits till det antal
av vartdera slaget, som ansetts erforderligt för utförande av det kvalificerade

Xullkassörer.

Departe mentschefen.

Kammarskrivare,
tullkontorister,
tulluppsyningsman,
tillsyningsman

och k vinn -liga biträden.

280

Kungl. Maj:ta proposition Nr 330.

arbete, som enligt 1914 års tullkommissions och generaltullstyrelsens tidigare gjorda
uttalanden bör tillhöra innehavarna av respektive nämnda tjänster.

Tullkontoristtjänster och tjänster för kvinnliga befattningshavare hava i förslaget
upptagits till det antal av vartdera slaget, som kunnat anses motsvara
respektive förvaltnings stadigvarande normala behov, oberoende av i vilken mån
dessa tjänster mä kunna omedelbart tillsättas. Vad t ullkon toristtjämterna beträffar,
kan vid den nya statens ikraftträdande säkerligen endast ett mindre antal tillsättas.
Såsom villkor för befordran till tullkontorist skulle nämligen fordras, att eu särskild
utbildningskurs genomgåtts. Utbildningskurser av den omfattning, tullkontoristkurserna
torde böra erhålla, hava hittills icke förekommit, och det lärer i alla
händelser vara otänkbart, att redan den 1 januari 1922 ett tillräckligt antal för
tullkontoristtjänster kompetenta tjänstemän skulle finnas till förfogande. Någon
olägenhet härav torde dock icke behöva befaras; snarare synes förhållandet kunna
betecknas såsom i viss mån lyckligt, då därigenom under övergångstiden arbete
kan beredas de extra ordinarie kammarskrivare, som, ehuru för närvarande ständigt
inkallade, just genom inrättandet av tullkontoristtjänster skulle bliva överflödiga och
sålunda måhända se sin existens hotad. Styrelsen anser sålunda, att de göromål,
som skulle ankomma på innehavare av tullkontoristtjänster, vilka icke kunna vid
omorganisationens trädande i kraft besättas med kompetenta tjänstemän av grupp IT
enligt tullkommissionens terminologi, böra tills vidare förrättas i huvudsak av extra
ordinarie kammarskrivare och att tullkontoristtjänsterna böra tillsättas endast i mån
därtill kompetenta tjänstemän av grupp 11 bliva att tillgå. Vad de kvinnliga
biträdesbe,fatt ning urna angår, föreligger väl icke samma svårighet beträffande tillsättande
av dem som i fråga om tullkontoristtjänsterna; men icke desto mindre
synas sagda befattningar icke ovillkorligen böra omedelbart till sitt fulla antal tillsättas,
utan tills vidare lämnas obesatta i den utsträckning, som påkallas av
nödvändigheten att icke blottställa extra ordinarie personal, vilken till äventyrs
förrättar vissa av de göromål, som för framtiden skulle bestridas av kvinnliga
biträden.

I sitt yttrande IV över tullkommissionens betänkande IV har generaltullstyrelsen
å sid. 59 och 60 angivit de huvudsakliga göromål, som för närvarande
tillhöra vaktmästare, ävensom uttalat sig om fördelningen av dessa göromål mellan
de föreslagna tulluppsyningsmännen och tillsyningsmännen. Vid bedömandet av frågan
om förhållandet mellan antalet tulluppsyningsmän och antalet tillsy ning smän har styrelsen
utgått från att en genomförd åtskillnad mellan dessa olika slags befattningshavares
göromål måste upprätthållas. 1 praktiken torde likväl denna grundsats icke kunna undantagslöst
genomföras. Det lärer nämligen icke kunna undvikas, att lämpliga och dugliga
tillsyningsmän måste i viss utsträckning användas till tulluppsyningsmansgöromål.
Särskilt torde sådant bliva nödvändigt å tullplatser, där dylika göromål icke förekomma
i den omfattning, att full sysselsättning kan beredas en tulluppsyningsman.
En dylik användning av tillsyningsmän är nämligen påkallad ej mindre i statsverkets
intresse med hänsyn till tjänstegöromålens behöriga tillgodoseende utan
onödig kostnad, framför allt å mindre tullplatser, än även, oberoende av platsen, i
personalens eget intresse såsom ägnad att bereda densamma tillfälle till fortgående
utbildning och därmed även utsikt till befordran. Däremot måste det enligt styrelsens
mening i största möjliga mån undvikas att använda tulluppsyningsmän till de lägre
kvalificerade göromål, som äro avsedda att förrättas av tillsyningsmän. Sådant bör

231

Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

överhuvud taget förekomma endast, då detsamma undantagsvis är för tjänstens behöriga
gång nödvändigt; och alldeles särskilt bör detta iakttagas beträffande den
tjänstgöring nattetid, som icke är av beskaffenhet att, om densamma förrättats
under dagen, tillhöra tulluppsyningsmans verksamhetsområde.»

Den av generaltullstyrelsen sålunda tilltänkta differentieringen av
göromålen för tulluppsyningsman och tillsyningsman har Sveriges allmänna
tulltjänstemannaförening i en till Kungl. Maj:t ställd skrift den 9
december 1920 funnit väl långt driven och ägnad att dels vålla avsevärda
svårigheter vid tillämpningen, dels medföra behov av ökad personal
med därav följande kostnader. På grund härav har föreningen uttalat
det önskningsmål, att vederbörande tullförvaltningschefer måtte lämnas full
frihet att använda nämnda tjänstemän till de tjänståligganden, som av
omständigheterna påfordrades, och att således till nattvaktstjänst borde,
om än mera undantagsvis, kunna beordras även tulluppsyningsmän.

Mot det tills vidare beräknade antalet erforderliga kammarskrivartjänster,
utgörande såsom nämnts 405, har jag ej anledning till erinran.

Vad åter vidkommer förslaget rörande tullkontoristtjänsterna, föranleder
detta mig till följande uttalande. Enligt vad generaltullstyrelsen
meddelat, har styrelsen vid förslagets uppgörande räknat med respektive
tullförvaltnings stadigvarande normala behov av nämnda tjänster och icke
tagit hänsyn till i vad mån dessa kunde omedelbart tillsättas. Samtidigt
har styrelsen förutsatt, att endast ett mindre antal tullkontorister
skulle hinna vara färdigutbildade under första tiden efter den nya organisationens
inträdande, samt att därför tullkontoristtjänsterna till huvudsaklig
del skulle under övergångstiden uppehållas av övertaliga extra
ordinarie kammarskrivare. Då, efter vad jag i det följande kommer
att närmare utveckla, för dessa senare tjänstemän avsetts medel å
övergångsstat för år 1922, bör, såvitt jag kan finna, avlöningsstaten
för samma år icke belastas med större avlöningsbelopp för tullkontorister
än som kan antagas motsvara det sannolika antalet under
året tillgängliga sådana befattningshavare. Åven om hänsyn tages till
allenast den begränsning i antalet deltagare i utbildningskurs för tullkontorister,
som måste anses utgöra en av förutsättningarna för en
framgångsrik undervisning åt dessa, lärer med den sålunda angivna utgångspunkten
antalet av ifrågavarande befattningshavare för år 1922 icke
gärna kunna sättas till högre än 40. Av denna anledning hemställer
jag, ehuru jag icke anser general tullstyrelsens förslag i fråga om tullkontoristbefattningarnas
antal i och för sig självt vara olämpligt avvägt,
att detta antal måtte under nämnda år sänkas från 140 till 40, vari -

Departe mentschefen.

232

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 330.

genom det av styrelsen beräknade avlöningsbeloppet för dessa, 629,304
kronor, kan minskas till 157,872 kronor.

•Angående det föreslagna antalet tjänster för kvinnliga befattningshavare,
nämligen 15 kontorsskrivare, 15 kanslibiträden och 40 kontorsbiträden,
har generaltullstyrelsen likaledes utgått från den förutsättning,
att detta antal icke komme att till en början tillsättas i full utsträckning,
då därigenom extra personal, som hittills sysselsattes med för nämnda
befattningshavare avsett arbete, kunde bliva blottställd. En inskränkning
i den av styrelsen sålunda önskade riktning finner även jag behjärtansvärd.
Då emellertid jämväl i förevarande fall gottgörelse åt berörda
extra personal reserverats å övergångsavlöningsstat, förefaller det mig
icke nödvändigt att i förevarande års avlöningsstat medtaga större antal
kvinnliga befattningshavare än som kan beräknas såsom det ungefärliga
behovet för året. Möjligen kan detta behov skattas till sammanlagt 30
befattningshavare, varav 5 kontorsskrivare och 5 kanslibiträden. I fråga
om de återstående 20 kvinnliga befattningshavarna synas mig dessa böra
och kunna lika uppdelas på två lägre tjänstegrader, den ena den som
innefattar kontorsbiträden, den andra den av 1902 års löneregleringskommitté
föreslagna och av mig jämväl för tullverkets vidkommande
tillstyrkta nya lägsta graden för kvinnliga befattningar, vilkas innehavare
skulle benämnas skrivbiträden och icke behöva äga högre skolbildning
än den folkskolan skänker. Min hemställan rörande det antal
kvinnliga befattningar vid lokalförvaltningen, som bör upptagas å 1922
års stat, är således, att antalet bör begränsas till 5 kontorsskrivare, 5
kanslibiträden, 10 kontorsbiträden och 10 skrivbiträden. Till följd härav
lärer det av generaltullstyrelsen för dylika befattningar upptagna avlöningsbelopp,
185,021 kronor, kunna nedsättas till 71,912 kronor.

Beträffande till sist tulluppsyningsmans- och tillsyningsmansbefattningarna,
av generaltullstyrelsen förslagsvis upptagna till ett antal
av respektive 521 och 840, får jag anföra följande. Vid det förhållande,
att den personal, vilken för närvarande användes för bestyr, som framdeles
skulle fördelas på tulluppsyningsmän och tillsyningsmän utgör,
enligt vad förut visats, ej mindre än 1,500 personer — en siffra, som för
övrigt ungefärligen angiver det av tullförvaltningarna äskade antalet
dylika befattningshavare för år 1922 — har jag all anledning antaga, att
det av styrelsen begärda sammanlagda antalet tulluppsyningsmän och
tillsyningsmän åtminstone icke kan på det hela taget vara för högt tilltaget;
dock må icke förbises, att i detta antal ingå 8 tillsyningsmän,
vilka enligt stj-relsens mening borde avses för täckande av generaltullstyrelsens
behov av vaktpersonal. Bortsett från den förhållandevis mindre

233

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

betydande reducering, som måste bliva en följd av min från styrelsens
avvikande uppfattning i sistberörda hänseende, är jag således ense med
generaltullstyrelsen beträffande det totala behovet av här ifrågakomna
båda slag av befattningshavare. Bedömandet, huruvida den av styrelsen
verkställda avgränsningen i antalet mellan det ena och det andra slaget
må vara riktig, är givetvis förenat med betydande svårigheter, särskilt
som de av tullförvaltningarna avgivna primäruppgifter, å vilka styrelsens
förslag byggts, knappast kunna vara annat än resultatet av tämligen
lösa beräkningar. Enär emellertid tillfyllestvarande uppgifter för ändamålet
tydligen icke äro att erhålla, förrän någon tid etter det den nya
arbetsfördelningen mellan de båda lägsta tjäustemaunabefattningarna vid
lokalförvaltningen trätt i tillämpning, anser jag mig i närvarande stund
icke kunna underlåta att godtaga jämväl den av styrelsen företagna
fördelningen, mot vilken, såvitt jag har mig bekant, invändningar ej hittills
från något håll framkommit. Jag förordar alltså, att i tullverkets
stat för år 1922 upptagas 521 tulluppsyningsman och 832 tillsyningsman.
Med iakttagande av de av mig tidigare föreslagna nedflyttningar
i lönegrader införes därför det i generaltullstyrelsens statförslag förekommande
avlöningsbelopp för de förra befattningshavarna, 1,858,518
kronor, i mitt förslag med 1,671,090 kronor, medan avlöningsbeloppet för
de senare, beräknat till 2,499,888 kronor, där upptages efter minskning
med avlöningarna åt de åtta för vakthållning hos generaltullstyrelsen ursprungligen
avsedda tillsyningsmännen till 2,340,432 kronor. — Lika
med generaltullstyrelsen anser jag, att en genomförd åtskillnad mellan
göromålen för vartdera slaget av ifrågavarande befattningshavare måste i
största möjliga mån upprätthållas sålunda, att tulluppsyningsmännen icke
i regel sysselsättas med förrättningar, som egentligen tillhöra tillsyningsmäns-
verksamhetsområde. Ett motsatt förfarande synes mig nämligen
otvivelaktigt kunna befaras leda därhän, att antalet tulluppsyningsmanstjänster
komma att ökas på tillsyningsmansbefattningarnas bekostnad och
utgifterna för statsverket följaktligen att obehörigen stegras. Däremot bör
givetvis vid uppstående tillfälligt behov av biträde med tillsyningsmansgöromål
tulluppsyningsman undantagsvis kunna, där hans ordinarie arbete
ej uppenbarligen kommer att bliva därav lidande, sysselsättas med dylika
göromål. Att hinder från tulluppsyningsmänuens sida skulle kunna
häremot uppresas synes uteslutet, därest den av mig i annat sammanhang
tillstyrkta bestämmelsen, att ordinarie tjänsteman vid lokalförvaltningen
skall hava skyldighet att fullgöra vilken tjänstgöring som helst,
bleve utfärdad. Den användning i vissa fall av tillsyningsman i tulluppsyningsmansarbete,
som generaltullstyrelsen funnit läglig, synes mig
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 käft. (Nr 330.) 30

Nattjänst göring.

234 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

tydligen i statsverkets intresse icke böra förebyggas. Min ståndpunkt
till den av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening'' gjorda framställning
i föreliggande ämne torde härmed också vara angiven.

Den på tullbevakningen ankommande tjänstgöring nattetid, som
icke vore av beskaffenhet att, om den förrättades under dagen, tillhöra
tulluppsyningsmans verksamhetsområde, skulle, såsom förut antytts, så
gott som undantagslöst förrättas av tills37ningsmän. Enligt vad generaltullstyrelsen
betonat, borde dylik tjänstgöring förekomma högst var
fjärde natt och med sju timmars tjänstgöring varje gång. Emellertid
bär styrelsen, enligt uppgift, vid beräkning av antalet tillsyningsmän
tagit hänsyn huvudsakligen till behovet av sådana tjänstemän för tjänstgöringen
under dagen och endast i ringa mån till det därutöver förefintliga
behov, som föranleddes av nattjänstgöringen. Anledningen härtill
har av styrelsen angivits vara följande:

»Frågan om nattjänstgöringens ordnande på det för tjänsten lämpligaste och
för statsverket mest ekonomiskt fördelaktiga sätt är i och för sig svårlöst och
kompliceras ytterligare genom tillämpningen på tullverkets ifrågavarande personal
av lagstiftningen om åttatimmarsarbetsdagen, något som givetvis kommer att förorsaka
behov av en avsevärd ökning av denna personal. Då nattjänstgöring skall
i regel kompenseras genom motsvarande frihet från dagtjänstgöring och tjänstgöringstiden
per dygn i genomsnitt icke får utsträckas över åtta timmar, kunna
tydligen de tillsyningsmän, som under ett visst dygn använts till nattjänstgöring,
icke påräknas för någon mera väsentlig dagtjänstgöring under samma dygn. En
viss, om än till individerna ständigt växlande del av den tillsyningsmanspersonal, som
är anställd å ort, där nattjänstgöring ständigt förekommer, bliver alltså upptagen
nära nog uteslutande med dylik tjänstgöring. Vid sådant förhållande synes det
kunna ifrågasättas, huruvida icke den mindre kvalificerade nattjänstgöringen, företrädesvis
bevakning av kajer, fartyg, lossat gods, tjänstelokaler m. m., lämpligare
borde bestridas av tjänstemän, uteslutande eller huvudsakligen avsedda för denna
tjänstgöring. Det synes ej osannolikt, att en sådan anordning skulle, åtminstone
på en del tullplatser, kunna tillämpas med ett för statsverket i ekonomiskt hänseende
gynnsamt resultat. För det första torde dylika tjänstemän, avsedda allenast
för de minst kvalificerade göromålen, kunna placeras i lägre lönegrad än tillsyningsmännen.
Vidare torde det, då för dem dagtjänstgöring icke alls eller endast i ringa
omfattning skulle förekomma, icke kunna anses oskäligt att ålägga dem att fullgöra
nattjänstgöring betydligt oftare än som kan fordras av tjänstemän med tjänstgöringsskyldighet
även under dagen; härigenom skulle deras antal tydligen kunna
hållas under det antal tillsyningsmän, som skulle erfordras för motsvarande tjänstgöring.
Och slutligen skulle med en sådan anordning de högre avlönade tillsyningsmännens
antal kunna strängt begränsas till vad som erfordras för dagtjänstgöringen
och den mera kvalificerade nattjänstgöring, som bör tillkomma dem, såsom särskilt
nattetid förekommande avvisitering av passagerareffekter m. m. Generaltullstyrelsen
är emellertid icke nu beredd att definitivt uttala sig om lämpligheten av nu omförmälda
åtgärd eller dess ekonomiska innebörd och vågar ej heller påstå, att denna

235

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

åtgärd vore den enda, som kunde ifrågakomma; en närmare utredning av frågan
under medverkan av representanter för vederbörande personal lärer dessförinnan
vara oundgängligen nödvändig. Styrelsen, som har för avsikt att. så snart förhållandena
det medgiva, igångsätta en sådan utredning, har därför jämte det
styrelsen, såsom redan antytts, i föreliggande statförslag icke upptagit tillsyningsmäunen
till det antal, som skulle erfordras för fullgörande av all nattjänstgöring —
ansett frågan höra provisoriskt lösas på det sätt, att ett särskilt anslag till bestridande
av kostnaden för den nattjänstgöring, som ej kan förrättas av befintlig
tillsyningsmanspersonal, ställes till styrelsens förfogande. Beloppet av detta anslag
kan givetvis icke med någon säkerhet bedömas, varför det lärer bliva nödvändigt att
upptaga detsamma såsom förslagsanslag. Styrelsen anser sig emellertid kunna provisoriskt
föreslå anslagets belopp till 500,000 kronor. Anslaget torde lämpligast
böra uppföras å tullverkets omkostnadsstat.

Därest en blivande utredning skulle giva vid handen, att viss, mindre kvalificerad
nattjänstgöiing lämpligen bör förrättas av särskilt därför avsedda tjänstemän,
kan det ifrågakomma, att det i förslaget upptagna antalet tillsyningsman bör i
någon mån minskas. En sådan åtgärd torde kunna av Eders Kungl. Maj:t vidtagas,
åtminstone om ovanberörda medgivande för Eders Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
ändringar beträffande antalet tjänster i lägre lönegrader varder av riksdagen lämnat,
måhända även utan detta medgivande. Men därutöver torde, under förutsättning
av nyssberörda resultat av utredningen, möjlighet böra förefinnas att i staten för
år 1922 upptaga erforderligt antal sådana, för nattjänstgöring uteslutande avsedda
tjänstemän. Dessa, förslagsvis benämnda tullnattvakter, torde med hänsyn till
naturen av de göromål, som skulle tillkomma dem, böra uppföras i första lönegraden».

Till en början får jag, på grund av vad generaltullstyrelsen anfört
angående tillämpningen av lagstiftningen om åttatimmarsarbetsdagen
på tullverkets ifrågavarande personal, erinra därom, att Kungl. Maj:t
den 12 december 1919 uppdrog åt generaltullstyrelsen att efter allsidig
undersökning av förhållandena inkomma med utredning och förslag,
huruvida och i vad mån den allmänna regeln om arbetstiden enligt
lagen den 17 oktober 1919 (nr 652) om arbetstidens begränsning borde
öva inflytande beträffande tjänstgöringstiden för personalen vid tullverket.
I anledning härav avgav generaltullstyrelsen den 9 juni 1920 utlåtande
med förslag i ämnet. Enligt detta borde lagen erhålla berörda inverkan
i fråga om de dåvarande vaktmästarna vid lokaltullförvaltningen och
bestämmelser härom utfärdas i nära anslutning till motsvarande för kommunikationsverken
avsedda stadganden. Därigenom komme att för sagda
personal såsom regel gälla, att längre tjänstgöringstid, raster oräknade,
icke finge för kalendermånad förekomma, än som motsvarade 208 timmar
för 30 dagar, att tjänstgöringstiden icke finge för kalenderdygn
överstiga 11 timmar samt att en sammanhängande vilotid av minst 8
timmar skulle för tjänstgöringsdygn beredas. Emellertid fäste styrelsen

Departe mentschefen.

236

Kungl. Maj. ts proposition Nr 330.

uppmärksamheten därå, att, iunan det av 1914 års tullkommission föreslagna
avskaffandet av sportelsystemet vid tullverket genomförts, en fullt
tillfredsställande arbetstidsreglering icke vore möjlig. Det syntes nämligen
styrelsen vara en oöverstiglig uppgift att fördela arbetet under
behörigt hänsynstagande samtidigt till att lika arbetsbörda och lika lott
i sportler erhölles. Vid sådant förhållande ansåg styrelsen, att arbetstidsregleringen
vid tullverket tills vidare kunde bliva endast av mera
provisorisk och summarisk art, varför styrelsen föreslog, att i avvaktan
på sportelsystemets förändring allenast vidtoges viss förkortning av den
i . § 16 mom. 3 omnämnda s. k. allmänna tjänstgöringstiden jämte ett
fastställande på närmare angivet sätt av vederbörande tjänstemäns rätt
till raster och vila. På grund av vad sålunda förekommit, utfärdade
Kungl. Maj:t den 16 juli 1920 för tillämpning från och med den 1 augusti
1920 ej mindre kungörelse (nr 510) om ändringar i tullstadgan, varigenom
nyssnämnda tjänstgöringstid inskränktes till söckendagar från
klockan 7 f. m. till klockan 5 e. m., än även särskilda föreskrifter, dels
att arbetet vid de särskilda tullplatserna skulle så ordnas, att vaktmästare
kunde under föreskriven allmän tjänstgöringstid komma i åtnjutande av
sammanlagt två timmars måltidsraster på tider, som av närmaste befäl
bestämdes, dels att vaktmästare, som beordrades till nattjänstgöring,
omfattande en tid av minst sju timmar, borde erhålla minst nio timmars
ledighet, fördelad på två timmar omedelbart före och sju timmar
efter nämnda tjänstgöring, dels ock att för all övertidstjänstgöring av
vaktmästare, därför särskild ersättning ej utginge, kompensation skulle
erhållas i form av ledighet på ordinarie arbetstid. Frågan om den definitiva
arbetstidsregleringen, med vilken följaktligen ansetts böra tills
vidare anstå, har jag för avsikt att upptaga till ytterligare behandling,
så snart omständigheterna göra sådant lämpligt.

Vad sålunda gäller och åtminstone för den närmaste framtiden
måste vara att räkna med, påkallar tydligen, såsom generaltullstyrelsen
satt i fråga, särskild undersökning, huruvida icke möjlighet förefinnes
att utan äventyrande av uppsiktens effektivitet åstadkomma billigare
arbetskraft för utförande av tullbevakning nattetid än den tillsyningsmän
kan lämna. Styrelsens hemställan att i avvaktan på resultatet av
en sådan undersökning få medel sig tilldelade för bekostande av den
nattbevakning, till vilken det huvudsakligen för dagtjänstgöring avmätta
antalet tillsyningsmän icke förslår, synes mig icke kunna avvisas.
Det belopp, som för ändamålet ansetts behövligt, förefaller mig dock
vara väl högt beräknat. Enligt av generaltullstyrelsen i annat sammanhang
lämnad uppgift utgör nämligen för närvarande antalet för tull -

237

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

uppsyningsmans- och tillsvningsmansgöromål fast använd ordinarie
och annan personal sammanlagt 1,500 man. Den motsvarande personal,
som skulle uppföras å 1922 års stat, uppgår till inalles 1,353 man. Da
det torde kunna förutsättas, att en högst väsentlig del av den tor närvarande
behövliga nattjänstgöringen förrättas av personal med mera
stadigvarande anställning, således av ett visst antal bland forstnamuda
1,500 man, och då därjämte, efter vad styrelsen upplyst, nattjänstgöring
skulle i åtminstone viss mån kunna utföras av de tillsyningsman,
som upptagits i den nya staten men som icke kunde efter det nya
nattvaktssystemets genomförande indragas med hänsyn till Övriga tillbevakningsgöromål,
håller jag icke för osannolikt, att för den tjänstgöring,
varom fråga är, ej skall erfordras större personalförstarknmg an
som motsvarar skillnaden mellan det nuvarande och det begarda antalet
tulluppsyningsmän och ^syningsmän, eller 147 man. Räknas med en
årsavlöniug för man av 2,250 kronor, d. v. s. den lön, som avsetts för
manlig tjänsteman i 1 lönegradens första löneklass, ortsgrupp ,
kommer totalkostnaden för den särskilda nattvaktspersonalen att belöpa
sig till 330,750 kronor mot de av generaltullstyrelsen föreslagna »0O,OUU
kronor. Jag har därför också i mitt förslag till utgiftsstater för ar
1922 ansett mig kunna för ändamålet beräkna ett belopp a,v allenast

335,000 kronor, vilket inbegripes i ett å omkostnadsstaten jämväl ti
ersättning för övertidstjänstgöring avsett förslagsanslag å 585,000 kronor.

I händelse företagen utredning skulle visa det lämpligt, att natttjänstgöring
av mindre kvalificerad beskaffenhet redan under 192- förrättas
av särskilda, därför avsedda tjänstemän, förslagsvis benämnda
tullnattvakter, böra dessa enligt mitt förmenande icke, på sätt generaltullstyrelsen
ifrågasatt, anställas såsom ordinarie befattningshavare, placerade
i 1 lönegraden, utan antagas såsom arvodister. Det särskilda
anslag, som till följd härav skulle å tullverkets avlönmgsstat erfordras
»till arvoden åt tullnattvakter», synes dock kunna tills vidare avvaras
och ifrågavarande arvodeskostnad i stället bestridas av nyssberörda förslagsanslag
å omkostnadsstaten.

Vid behandlingen av frågorna om nva administrativa anordningar
vid tullverkets lokalförvaltning framhöll generaltullstyrelsen med tillstyrkande
av tullkommissionens förslag om anställande i en\ar av
städerna Stockholm, Göteborg och Malmö av en tulldirektör, att det för
vidtagandet av vissa närmare angivna anordningar för övergången till
den nya organisationen vore önskvärt, att tulldirektörerna finge tråda
i funktion exempelvis tre månader, innan den nya staten för tullverket

Tulldirek törer.

238 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

bleve gällande. Under hänvisning härtill har styrelsen nu anhållit, att
utöver det belopp, som styrelsen i sitt statförslag för år 1922 upptagit
för avlöningar åt tulldirektörer, 32,940 kronor, måtte anvisas för
ändamålet nödiga medel.

mentschefén 1 anledning llärav får jag, som tidigare uttalat min anslutning

'' till generaltullstyrelsens förslag om anställande redan tre månader före
den nya organisationens ikraftträdande av ifrågavarande befattningshavare,
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att å tTllläggsstat
för år 1921 upptaga härför erforderliga belopp, för tulldirektören
i Stockholm 2,625 kronor, för tulldirektören i Göteborg 2,565
kronor samt för tulldirektören i Malmö 2,505 kronor, eller sammanlagt
7,695 kronor, motsvarande en fjärdedel av begynnelseavlöningen för
tulldirektör i respektive ortsgrupper G, F och E. Dessa belopp ingå
i det förslagsanslag av högst 14,000 kronor, vilket Kungl. Maj:t i samband
med anmälan av frågorna rörande regleringen för år 1922 av utgifterna
under riksstatens sjunde huvudtitel föreslog riksdagen att å
nämnda tilläggsstat beräkna för förstärkning av arbetskrafterna vid
tullverket (punkt 8).

ningénaZtat. Generaltullstyrelsens förslag till avlöningsstat för kustbevakuingen

slutar, avlöningen för den hos styrelsen anställda kustbevakningsinspektören
franräknad, pa en summa av 753,600 kronor. Beträffande de i samma
stat upptagna personalantalet har generaltullstj^relsen endast hänvisat
till sitt utlåtande över det framlagda förslaget till omorganisation av
kustbevakningen. I anslutning till vad som i berörda utlåtande anförts
rörande behovet av kustbevakningsinspektörstjänsten redan under år
1921, har styrelsen därjämte gjort framställning om härför behövliga
medel.

DtVtht7nnlf" Pa till följd av det ifrågasatta uppskovet med kustbevakningens omr
*" organisation de antal befattningshavare vid nämnda bevakning, som av
mig förordats, sammanfalla med dem, vilka för närvarande äro å stat
upptagna, motsvaras det sammanlagda avlöningsbelopp, som av generaltullstyrelsen
ursprungligen avsetts för dessa slag av befattningshavare,
i det av mig framlagda statförslaget för kustbevakningen av beloppet
965,634 kronor. Detta senare kommer härigenom att överstiga styrelsens
vederbörande förslag med tillsammans 212,034 kronor.

Med avseende å generaltullstyrelsens anhållan om medel för inrättande
redan under år 1921 av kustbevakningsinspektörstjänsten får
jag erinra därom, att Kungl. Maj:t i innevarande års statsverksproposition
(punkt 8) hemställt, att riksdagen måtte å tilläggsstat för år 1921 be -

239

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

räkna ett förslagsanslag, högst 14,000 kronor för förstärkning av arbetskrafterna
vid tullverket, i vilket anslag var till huvudsaklig del inbegripet
ett belopp av 3,333 kronor 33 öre, motsvarande en tredjedel av
årsarvodet för kustbevakningsinspektören. Beloppet var avsett att täcka
avlöningen åt nämnda tjänsteman under de fyra sista månaderna av år
1921. Då emellertid förslaget om tillsättande av kustbevakningsinspektören
under innevarande år givetvis förutsatte kustbevakningens omgestaltning
från och med år 1922 men frågan härom av mig ansetts böra
uppskjutas, har jag icke anledning biträda generaltullstyrelsens nyssberörda
anhållan. De medel, som Kungl. Maj:t tidigare funnit böra
beräknas för omhandlade ändamål, lära därför, om min ståndpunkt i
ämnet gillas, icke bliva behövliga.

Vid uppgörande av sitt förslag till gränsbevakningens avlöningsstat
har generaltullstyrelsen, såsom tidigare berörts, så förfarit, att styrelsen
å denna i stort sett upptagit såväl den ordinarie som den extra
ordinarie gränsbevakningspersonal, vilken under senare normala tider
visat sig behövlig. Det sålunda erhållna antalet gränsuppsyningsmän,

199, synes visserligen med 1 överstiga det sammanlagda antalet av de
för närvarande däremot svarande gränsridarna, 183, och de i ständig
tjänstgöring inkallade extra ordinarie gränsridarna, 15. Men detta överskott
är, enligt vad styrelsen framhållit, icke reellt med avseende därå,
att de nuvarande gränsinspektionerna i Funäsdalen och Medskogen
skulle indragas samt personalen därstädes, sammanlagt två gränsmspektorer
och tre vaktmästare, ersättas med gränsuppsyningsmän. Avlönmgsbeloppen
å nu ifrågavarande stat belöpa sig enligt generaltullstyrelsens
förslag till sammanlagt 689,337 kronor.

Redan i annat sammanhang har jag uttalat mig till förmån för^™ns‘
generaltullstyrelsens förslag angående gränsbevakningspersonalens antal.

Med avseende å avlöningarna för samma personal har jag däremot i
så måtto avvikit från styrelsen, att jag hemställt om gränstullmäs+arens
uppförande i en lönegrad högre än den styrelsen ifrågasatt samt om
gränsöveruppsyningsmännens och gränsuppsyuingsmännens nedflyttande
till en lönegrad lägre än styrelsen föreslagit. Då mitt statförsiag för
gränsbevakningen, slutande på ett belopp av 619,692 kronor, givetvis
utförts i överensstämmelse härmed, har det kommit att med 69.645
kronor understiga summan av styrelsens motsvarande förslag.

Generaltullstyrelsen har ansett, att å tullverkets avlöningsstat borde Säm’s^a
liksom för närvarande uppföras en del särskilda anslag. Dessa anslag,

240

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

av vilka flertalet hänförde sig till bestämmelser i styrelsens förslag till
avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket, syntes böra vara följande,
nämligen: till arvode 4t tullverkets ombudsman; till arvoden åt
tullexpeditions- och gränstullstationsföreståndare; till arvoden åt tullfullmäktige;
till arvoden åt föreståndare för lokala laboratorierna i Göteborg
och Malmö; till kallortstillägg och kallortstraktamenten; till ersättning
för flyttningskostnad; till felräkningspenningar; till avlöning åt icke
ordinarie befattningshavare samt till vikariatsersättning, extra biträden,
gratifikationer och ersättning efter ackord eller beting; ävensom till
persotdiga lönetillägg och till ersättning för indragna extra inkomster.
Beträffande dessa anslag har generaltullstyrelsen anfört i huvudsak som
följer.

Med instämmande i ett av tullkommissionen avgivet förslag hade
styrelsen tidigare hemställt, att i staten för generaltullstyrelsen måtte
meddelas bestämmelse, att en av förste sekreterarna skulle mot särskild
gottgörelse innehava uppdrag att vara tullverkets ombudsman. Denna
gottgörelse borde särskilt anvisas och upptagas i staten. Beloppet kunde
lämpligen bestämmas till 500 kronor om året. — Vidare hade styrelsen
biträtt framställda förslag, att styrelsen måtte tillerkännas befogenhet
dels att besluta, om inrättande eller indragning av gränstullstationer
ävensom att disponera över det å tullverkets stat uppförda anslaget till
arvoden åt tullexpeditions- och gränstullstationsföreståndare, dels ock att
bestämma jämväl om inrättande eller indragning av tullexpeditioner.
Härtill hade styrelsen ifrågasatt det tillägg, att även beslut om förflyttning
av tullexpeditioner och gränstullstationer skulle få meddelas av
styrelsen. Till arvoden åt tullexpeditions- och gränstullstationsföreståndare
vore i gällande stat upptaget ett förslagsanslag av 12,000 kronor. För
närvarande utginge dylika arvoden med ett sammanlagt belopp av 12,600
kronor. Då dels en ny gränstullstation under år 1920 inrättats i Fonka
i Värmland, dels ock, enligt vad förut omnämnts, tullexpeditionen i
Kungsbacka skulle indragas samt gränstullstationer inrättas i Medskogen
i Värmland och Funäsdalen i Härjedalen i stället för de nuvarande
gränsinspektionerna, borde vid anslagets bestämmande tagas hänsyn till
dessa förändringar; och syntes därvid anslaget, med bibehållen natur
av förslagsanslag, kunna bestämmas till 13,500 kronor. — Enligt generaltullstyrelsens
förslag till avlöningsreglemente skulle åt tullfullmäktige,
vilkas antal skulle bestämmas av Kungl. Maj:t och riksdagen, utgå arvode
till belopp av 3,000 kronor för år räknat. För beräknande av
härför erforderligt anslagsbelopp hade styrelsen utgått från den förutsättning,
att antalet tullfullmäktige bestämdes till två, varför ett anslag

Knngl. Maj:ts proposition Nr 330. 241

''för ändamålet av 6,000 kronor vore behövligt. — I enlighet med ett
av tullkommissionen framställt förslag hade generaltullstyrelsen i annat
sammanhang tillstyrkt inrättande av lokala laboratorier i Göteborg och
Malmö. Föreståndare för sådant laboratorium borde av styrelsen kunna
tillerkännas särskilt arvode, ej överstigande 1,500 kronor för år; och
borde till erforderliga två sådana arvoden uppföras ett särskilt anslag å
högst 3,000 kronor. — Till bestridande av kostnaderna för de i förslaget
till avlöningsreglemente omförmälda tallört stillägg och kallortstraktamenten
vore ett särskilt anslag behövligt å avlöningsstaten. Anslaget, vilket
torde böra upptagas såsom förslagsanslag, syntes med tillämpning i
huvudsak av vad i fråga om orternas indelning i kallortsklasser gällde
för kommunikationsverken kunna beräknas till omkring 55,000 kronor,
därav 5,000 kronor till kallortstraktamenten. — Som bidrag till flyttningskostnad
vore i staterna före år 1919 anslaget ett belopp av högst

2,000 kronor, som skulle utgå av det å avlöningsstaten uppförda anslaget
till vikariatsersättning m. m. Från och med sagda år hade emellertid
begränsningen av anslaget upphört; och hade under år 1919 i
flyttningshjälp utbetalts ett belopp av i avrundat tal 2,225 kronor. Med
hänsyn dels till den väsentligt ökade befogenhet att förflytta personal
från en till annan tjänstgöringsort, som efter omorganisationens genomförande
skulle tillkomma generaltullstyrelsen, dels ock till den utsträckta
rätt till ersättning för flyttningskostnad, som i förslaget till avlöningsreglemente
tillerkänts befattningshavarna, syntes en icke oväsentlig höjning
av anslaget vara erforderligt. I saknad av varje hållpunkt för
beräknande av anslaget föresloge styrelsen, att detsamma måtte uppföras
såsom ett förslagsanslag å 20,000 kronor. — Enligt det avgivna lörslaget
till avlöningsreglemente kunde felräkning spennin g ar få utgå till
tjänsteman, som å tjänstens vägnar handhade kontant uppbörd eller
verkställde kontant utbetalning av medel.* Med anledning härav vore
ett anslag till felräkningspenningar erforderligt. Enligt generaltullstyrelsens
förslag till avlöningsstat skulle antalet tullkassörer bliva 16; och
då det högsta belopp, som till en och samma tjänsteman finge utgå
såsom felräkningspenningar, utgjorde 600 kronor om året samt alla
ifrågavarande tjänstemän syntes, med hänsyn till den avsevärda medelsförvaltning,
som komme att omhänderhavas av dem, böra vara berättigade
till erhållande av felräkningspenningar till högsta medgivna belopp,
skulle alltså härför erfordras 9,600 kronor. Då likväl uppbörd och utbetalning,
i vissa fall till avsevärda belopp, förekomme även vid tullförvaltningar
och tullförvaltningsavdelningar, där tullkassörer ej skulle
finnas anställda, borde möjlighet föreligga att bereda även uppbördsBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 käft. (Nr 330.) 31

242

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 330.

männen vid dessa raft att komma i åtnjutande av felräkningspenningar,
om än till mindre belopp än det högsta medgivna. Generaltullstvrelsen
ansåge därför anslaget böra, med natur av förslagsanslag, uppföras i
avlöningsstaten med ett belopp av 14,000 kronor. — Vidare borde å
avlöuingsstaten upptagas ett förslagsanslag till avlöning åt icke-ordinarie
befattningshavare, till vikariatsersättning, till avlöning åt extra biträden,
till gratifikationer samt till ersättning efter ackord eller beting, allt enligt
närmare angivna olika paragrafer i generaltullstyrelsens förslag till avlöningsreglemente
för tjänstemän vid tullverket.'' Vid bestämmande av
storleken av detta anslag borde följande synpunkter beaktas. För närvarande
vore å avlöningsstaten upptagna två förslagsanslag till vikariatsersättning,
extra biträden in. m., nämligen ett å styrelsens stat med

125.000 kronor och ett å lokaltullförvaltningens samt kust- och gränsbevakningens
stat med 750,000 kronor. Anslagens sammanlagda belopp,

875.000 kronor, hade emellertid under dera år måst högst väsentligt
överskridas; sålunda utbetalades under denna anslagstitel år 1917 kronor
1,900,000, år 1918 kronor 1,700,000 och år 1919 kronor 2,000,000, allt
i runda tal. Anledningen härtill hade varit förnämligast det förhållande,
att en oproportionerligt stor del av ständigt erforderliga arbetskrafter
icke varit uppförda på ordinarie eller extra stat; men även andra omständigheter
hade bidragit därtill, såsom de höjningar av ersättningen
åt förordnade eller i tjänstgöring inkallade extra ordinarie tjänstemän,
som tid efter annan måst vidtagas, ävensom de särskilda uppgifter, vilka
under kristiden pålagts tullverket och, på senaste tiderna, den betj^dande
ökningen av trafiken utöver det förut normala måttet. Omorganisationsförslaget
vore emellertid avsett att i väsentlig män förringa förstnämnda
anledning till de störa utgifterna från anslaget; och särskilt skulle ett
av styrelsen framställt förslag om inrättande av en särskild övergångsstat
för en del av den nuvarande extra ordinarie personalen vara ägnat
att medföra en sådan verkan. Emellertid komme dock sannolikt andra
förhållanden att verka i motsatt riktning, framför allt den höjning av
avlöningen åt extra ordinarie personal, som med säkerhet kunde beräknas
inträda såsom en följd av de höjda avlöningarna för den ordinarie
personalen. Någon beräkning av de kostnader, som efter omorganisationens
genomförande skulle bestridas av anslaget, vore emellertid
icke möjlig att ens tillnärmelsevis göra. Styrelsen kunde därför
icke finna någon annan utväg, än att anslaget, givetvis med bibehållen
natur av förslagsanslag, uppfördes gemensamt för styrelsen, lokaltullförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen med ett mera försöksvis
bestämt belopp av 600,000 kronor, däri inbegripna gratifikationer
och ersättning efter ackord eller beting enligt styrelsens förslag till av -

243

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

löningsreglemente. — Vid löneregleringen för kommunikationsverken
hade såsom en huvudregel ansetts böra gälla, att icke någon tjänsteman
skulle genom tillämpningen av det nya avlöningsreglementet vid övergången
till den nya staten lida minskning i den sammanlagda löneinkomst,
han enligt de dessförinnan gällande bestämmelser skulle hava
från och med övergången uppburit i den befattning, han omedelbart
före övergången innehade. Gottgörelse för tilläventyrs mistad löneinkomst
skulle utgå i form av personligt lönetillägg till tjänstemannen.
En motsvarande bestämmelse syntes nu styrelsen böra meddelas jämväl
i fråga om tullpersonalen. Därjämte ville styrelsen erinra om, att styrelsen
vid behandlingen av tullkommissionens förslag till avlöningsstadganden
för tullpersonalen hemställt, att i blivande övergångsbestämmelser
måtte intagas föreskrift om rätt för tulltjänsteman att vid övergång på
ny stat komma i åtnjutande av kompensation för i sammanhang med
övergången indragna extra inkomster i enlighet med vissa av styrelsen
föreslagna grunder. Med anledning härav ansåge styrelsen, att å avlöningsstaten
borde upptagas ett anslag till personliga lönetillägg samt
till kompensation för indragna extra inkomster. Det belopp, som erfordrades
för beredande av personliga lönetillägg i anledning av mistade
löneinkomster, kunde icke med någon större grad av säkerhet bedömas
men syntes icke kunna antagas överstiga 10,000 kronor. Vad anginge
storleken av kompensationen för extra inkomster, skulle denna, enligt
vad styrelsen tidigare anfört, ställas i förhållande till de extra inkomster,
som åtnjutits under året näst före ikraftträdandet av det nya avlöningsreglementet,
sålunda under år 1921. Den väsentligaste förutsättningen
för en något så när noggrann beräkning av det för ändamålet erforderliga
anslagets belopp saknades alltså för närvarande. Med ledning
av vissa i tullkommissionens betänkande IV såsom bilagor intagna
tablåer över extra inkomster under åren 1911 —1914 hade emellertid
inom styrelsens kameralbyrå verkställts beräkningar över anslagets sannolika
belopp; och hade dessa beräkningar, som givetvis kunde äga endast
approximativ giltighet, givit vid handen, att omkring 50,000 kronor
skulle erfordras för beredande enligt de av styrelsen föreslagna grunder
av kompensation för de extra inkomster, vilka upptagits i nyssberörda
tablåer. Anslagen till personliga lönetillägg och till ersättning för
mistade extra inkomster, tillsammans 60,0o0 kronor, kunde lämpligen
sammanföras till ett enda anslag, som tydligen måste hava karaktären
av förslagsanslag.

Det av generaltullstyrelsen föreslagna arvodet till tullverkets ombudsman,
500 kronor, innebär en nedsättning av motsvarande arvode
för närvarande med ej mindre än 1,500 kronor. Denna nedsättning

Departementi chefen.

244

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

torde sammanhöra med den av styrelsen tillstyrkta anordning, att ombudsmannaskapet
framdeles städse skulle vara förenat med en av sekreterartjänsterna
hos styrelsen. Ett bibehållande av hittillsvarande arvode
eller. vidtagande av en mindre sänkning i detta än som skett skulle
nämligen medföra, att en av sekreterartjänsterna kunde av tullverket
erhålla en sammanlagd inkomst, överstigande vad tjänsteman hos styrelsen
i högsta lönegradens lägsta klass åtnjöte. Härigenom hava arbetets
omfattning och vikt måst träda tillbaka för en lämplighetssak. Detta
förhållande förefaller mig föga tilltalande och ger ytterligare stöd åt riktigheten
av min tidigare uttalade uppfattning, att ombudsmannauppdraget
icke bör ovillkorligen bindas vid en viss i förväg bestämd tjänst,
allra minst vid en sådan, vars innehavare, liksom förhållandet är med
sekreterare, utövar visst förmanskap. Då ombudsmannens arbete, vilket
måste förutsätta juridisk utbildning, icke visats vara så oväsentligt,
att det kan anses skäligt lönat med det jämförelsevis ringa arvodet
för år av 500 kronor, utan fastmer enligt upplysningar, som jag under
hand införskaffat, varit särdeles under en senare tid kännbart krävande,
finner jag alltså ej anledning att tillstyrka nedbringande av arvodet
för detsamma under nuvarande belopp, 2,000 kronor, vilket belopp för
övrigt, därest ombudsmannauppdraget förenas med samma tjänst som
hittills, icke lärer komma att leda till det anmärkta förhållande, som
man genom arvodets sänkning synbarligen sökt förebygga,

Därest mitt tidigare avstyrkande av förslaget om anställande av
tullfullmäktige varder beaktat, bör det av generaltullstyrelsen ifrågasatta
arvodet åt dessa om sammanlagt 6,000 kronor ur staten utgå.

Vidare torde, under förutsättning av bifall till min hemställan,
att ersättning efter ackord eller beting icke borde få vid tullverket
förekomma, samt med avseende därå, att kostnaden för extra biträdens
aflönande synes kunna förväntas i viss mån nedgå, till följd av ytterligare
minskning i trafiken, ett belopp av i runt tal 50,000 kronor,
kunna fråndragas den anslagspost å 600,000 kronor, vari ifrågavarande
utgifter inbegripits. Angående sättet för upptagande i staten av berörda
anslag kommer jag framdeles att yttra mig.

Härförutom lärer med avseende å det av mig förordade upphörandet
vid tullverket av fri tjänstebeklädnad, personliga lönetillägg i flera
fall erfordras för beredande av gottgörelse för berörda förmån åt för
närvarande uniformsberättigad tullpersonal, till följd varav anslaget till
personliga lönetillägg m. m. bör i viss mån utökas. Ytterligare torde
ett tillskott till samma anslag påkallas av den av mig föreslagna nedflytta
in g på lönegradsskalan av åtskilliga befattningar ävensom för be -

245

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

redande av tillfälliga lönetillägg, varom jag i det följande kommer att
yttra mig. För de sålunda erforderliga förhöjningarna synes, att döma av
verkställda approximativa beräkningar, ett belopp av inalles 100,000 kronor
kunna bliva tillfyllest. Lägges detta belopp till den av generaltullstyrelsen
föreslagna anslagssumman, 60,000 kronor, kommer alltså att för
år 1922 »till personliga lönetillägg samt ersättning för indragna extra inkomster
m. m.» avses ett förslagsanslag å sammanlagt 160,000 kronor.

Beträffande övriga till uppförande på avlöningsstaten ifrågasatta anslag
har jag däremot ej något att invända mot vad generaltullstyrelsen
i de olika frågorna föreslagit. Dock anser jag mig icke böra underlåta
att här lämna den upplysning, att de medel, som prövats erforderliga under
år 1922 för de lokala laboratorierna i Göteborg och Malmö utöver arvodena
åt föreståndarna för dessa, inberäknats i det å omkostnadsstaten
upptagna förslagsanslag till diverse utgifter.

Emellertid" må slutligen erinras, att jag tidigare föreslagit eu förändring
av de nuvarande fyra ordinarie tullfiskalstjänsterna till samma
antal befattningar med arvoden å högst 5,000 kronor. Det härför erforderliga
förslagsanslaget å högst 20,000 kronor bör tydligen få sin plats
bland de nu behandlade särskilda avlöningsanslagen.

Då de i generaltullstyrelsens stat under rubriken »särskilda anslag
på avlöningsstaten» förekommande anslagsposter sluta på en summa av

772,000 kronor, kommer vid iakttagande av vad jag här anfört motsvarande
summa i mitt förslag att uppgå till 837,500 kronor och således
innebära en ökning i det av styrelsen föreslagna totala anslagsbeloppet
med 65,500 kronor.

För att erhålla en överblick av i vad mån slutbeloppen av avlöningsstaterna
enligt generaltullstyrelsens och mitt förslag avvika dels
från varandra, dels från 1920 och 1921 års motsvarande anslag enligt
stat, dels ock från de bokförda verkliga utgifterna för avlöningar åt
tullpergonalen under år 1920 har jag låtit upprätta en jämförande sammanställning,
vilken jag ber att. nu få förete. Beträffande denna torde
böra särskilt förutskickas, att de delar av vikariatsersättningsanslagen
enligt stat för åren 1920 och 1921, som angivits utgöra förstärkning
av anslaget, utgöra allenast beräknad del av det i riksstaterna för nämnda
år till förstärkning av förslagsanslaget till tullverket upptagna belopp
av respektive 2,000,000 kronor och 1,500,000 kronor ävensom att för
vinnande av fullt tillfredsställande jämförelse med de för år 1922 avsedda
anslagen avlöningsbeloppen åt den personal i Malmö-Limhamn
och Stockholms frihamn, vilken, efter vad jag i det följande kommer

Jämförande
Översikt.

246

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

att omnämna, skulle även i fortsättningen tills vidare vara uppförd å
extra stat, inalles 20,300 kronor, fråndragits vederbörliga anslag och
utgiftsbelopp för åren 1920 och 1921.

] tv , ''			Anslaff enligt stat
	Verkliga		''
.	utgifter			år 1922
	år 1920	år 1920	år 1921	enl. general-	enl. departe-l
				tullstyrelsens mentschefens;
				förslag	förslag
	kronor	kronor	kronor	kronor	kronor
Ordinarie stat (inklusive orts-
tillägg m. m.)..................	4,562,200	4,598,360	4,585,350
j Vikariatsersättning ...........	2,703,200	11,419,370	* 1,283,480
Extra stat (inklusive orts-
tillägg)...........................	436,170	450,670	463,170
Ålderstillägg .....................	774,600	799,300	799,300
Tillfälliga lönetillägg:
enligt stat .....................	615,680	628,730	956,930
enligt tilläggsstat............	156,500	162,000	- •''	12,551,025	11,592,692
Tillfällig löneförbättring åt
ordinarie tjänstemän i ge-					t{, ,
neraltullstyrelsen ............	30,650	38,500	38,500		1
Tillfällig avlöningsförbättring					•’ * '' "
åt e. o. tjänstemän i gene-
raltullstyrelsen ...............	47,400	43,500	43.500		‘
Summa	9,326,400	8,140,430	8,170,230	12,551,025	11,592,692

Av denna sammanställning framgår bland annat, att det av mig
upprättade förslaget till avlöningsstat till sin slutsumma understiger det
av generaltullstyrelsen förebragta med 958,333 kronor samt överstiger
de mot denna stat svarande anslag enligt stat för åren 1920 och 1921
med respektive 3,452,262 kronor och 3,422,462 kronor men överskjuter
sammanlagda beloppet av de under år 1920 verkligen utbetalta avlöningar
med allenast 2,266,292 kronor. Uppmärksamheten bör måhända
i detta sammanhang fästas därå, att, enär i de framlagda siffrorna icke
ingå dyrtidstillägg och det lärer få förutsättas, att den ifrågasatta löneregleringen
för tullverket skall i likhet med vad som skett beträffande
kommunikationsverken medföra reducering i hittillsvarande grunder för
sådan förmån, skillnaden mellan de för statsverket uppstående slutliga

1 Därav 544,370 kronor utgörande förstärkning av anslaget.

2 Därav 408,480 kronor utgörande förstärkning av anslaget.

247

Kuttgl. Maj:ts proposition Nr 330.

kostnader för tnllpersonalens avlönande under år 1922 och de motsvarande
totala verkliga utgifterna under år 1920 skall utvisa ett belopp,
avsevärt mindre än det sålunda angivna. Detta merbelopp kan med stöd
av gjorda beräkningar, grundade på den levnadskostnadsindex, som gällde
under sista kvartalet år 1920, uppskattas till omkring 1,012,000 kronor.

Indragniugs- och övergångsstaterna.

Enligt förslag av 1914 års tullkommission (IV: sid. 128), vilket
biträtts av generaltullstyrelsen (U. IV : sid. 89, 90), skulle på Kungl.
Magt ankomma att meddela erforderliga övergångsbestämmelser. Dessa
skulle innehålla, bland annat, föreskrifter beträffande de nya avlöningsbestämmelsernas
tillämpning på de vid omorganisationens ikraftträdande
befintliga tjänstemän. Härmed torde i första hand avses bestämmandet
av den löneklass inom respektive lönegrad, i vilken varje särskild tjänsteman
med hänsyn till föregående tjänstgöring och innehav av tjänst
skall uppföras vid övergången till den nya staten. Emellertid lära i
och för ordnandet av övergången även andra bestämmelser bliva av
nöden. Dessa bestämmelser skulle avse dels förfarandet med de ordinarie
tjänstemän, vilkas tjänster komma att indragas, antingen så, att
motsvarande tjänst icke alls finnes i den nya staten, eller ock så, att,
ehuru tjänst i samma tjänstegrad visserligen finnes upptagen i den nya
staten, likväl på grund av organisatoriska förändringar plats i tjänstegraden
icke kan beredas tjänstinnehavaren, dels förfarandet med tjänstemän
å extra stat och i succession efter sådana tjänstemän förordnade
befattningshavare ävensom med andra tjänstemän, som vid övergången
innehava stadigvarande förordnande å på stat upptagen, men icke med
ordinarie innehavare besatt tjänst, dels ock förfarandet med den nuvarande
extra ordinarie personalen. 1 dessa avseenden har generaltullstyrelsen
gjort följande uttalanden: 1

»Bestämmelserna i 40 § av tullkommissionens förslag till avlöningsreglemente,
motsvarad av 42 (36) § i generaltullstyrelsens förslag, innebära tydligen, att varje
ordinarie tjänsteman är berättigad att övergå på den nya staten. Härav följer, att
plats i denna stat måste på ett eller annat sätt beredas varje ordinarie tjänsteman,
som icke förklarar sig vilja kvarstå å nu gällande stat. I de fall, då en befattningshavares
tjänst förekommer å både den nu gällande och den nya staten, om

1 Uttalandena hava kompletterats med inom parentes införda hänvisningar till paragrafnummer
i det godkända förslaget till avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, varjämte de i uttalandena förekommande
benämningar tullassistent och kvinnligt biträde av klass 3 ersatts med de däremot
svarande, slutligt föreslagna titlarna tullkontorist och kontorsbiträde.

Olika slag av
stater.

248

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

än under olika benämningar eller med delvis olika funktioner, möter givetvis icke
någon särskild svårighet. Förekommer däremot tjänsten icke ä den nya staten,
lärer skillnad böra göras mellan det fall, att tjänst av motsvarande tjänstegrad
finnes å den nya staten, och det fall, att så icke är förhållandet. I förra fallet
lärer tjänstemannen, om han icke kan förflyttas till motsvarande eller annan tjänst
å den nya staten, som han på grund av bestämmelserna i § 2 av nu gällande avlöningsreglemente
är skyldig övertaga, vara berättigad att erhålla avlöning i den
lönegrad, som enligt den nya staten tillkommer innehavare av tjänst i samma
tjänstegrad. För möjliggörande härav synes böra inrättas en särskild indragningsstat,
förslagsvis benämnd indragning sst åt A, å vilken ifrågavarande tjänstemän
skulle uppföras i respektive lönegrader. De å denna stat uppförda befattningshavare
skulle givetvis vara underkastade föreskrifterna i det nya avlöningsreglementet
och alltså på grund av 14 (13) § vara skyldiga att fullgöra vilken tjänstgöring
som helst. Statens utseende och slutsumma kan tydligen icke på förhand
beräknas utan först, då överflyttningen av personalen från nu gällande stat till den
nya i sin helhet ordnats, alltså knappast förr än i början av år 1922. Något specificerat
förslag till indragningsstat kan alltså icke för närvarande uppgöras; men
redan nu kan dock sägas, att antalet av de tjänstemän, som behöva uppföras ä
indragningsstat A, icke kan bliva synnerligen stort. Vad beträffar tjänstemän i
högre grader torde överflyttning till ifrågavarande stat endast komma i fråga i ett
eller annat fäll, förnämligast med anledning av den förskjutning från mera kamerala
tjänster till packhus- och bevakningstjänster, som enligt förslaget skulle äga rum;
och beträffande tjänstemän i lägre grader, lärer överflyttning huvudsakligen förekomma
av innehavare av sådana tjänster vid kustbevakningen, som i den nya
organisationen bliva överflödiga. Något anslag för indragningsstaten A å 1922 års
stater lärer av nyss nämnd anledning icke kunna uppföras, utan torde i stället
medgivande böra utverkas att till avlöning åt tjänstinnehavare, som måste förflyttas
på indragningsstat A, av tullmedlen disponera så stort belopp, som motsvarar
deras sammanlagda avlöningar enligt den nya staten. I den mån å indragningsstat
A uppförda tjänstemän kunna disponeras för bestridande av göromål vid
ordinarie tjänster i lägre tjänstegrader än de själva tillhöra, kunna dessa tjänster
lämnas otillsatta, varigenom en besparing å avlöningsstaten skulle uppkomma.

I det andra av ovan omförmälda fall, nämligen då å den nya staten icke
förekommer tjänst av samma tjänstegrad som den tjänst å nu gällande stat, vilken
skall indragas, bliver förhållandet något annorlunda. I den män innehavare av
sådan tjänst icke konstitueras att bestrida tjänst å den nya staten, torde han böra
uppföras å en annan indragningsstat, förslagsvis benämnd indragningsstat B. Härå
uppförda tjänstemän böra likaledes vara underkastade det nya avlöningsreglemontets
bestämmelser, sålunda även de i 14 (13) § meddelade föreskrifterna om tjänstgöringsskyldighet,
samt åtnjuta lön i lämplig lönegrad å den nya staten. De
befattningshavare, som enligt styrelsens förslag till avlöningsstat härvid skulle
kunna ifrågakomma, äro de nuvarande innehavarna av tull- och gränsinspektorstjänster,
av vilka dock för närvarande två äro vakanta och uppehållas på föi ordnande.
Därest styrelsens förslag om bibehållande av gränsbevakningschefstjänsten
icke skulle bifallas, skulle samma förhållande hava inträtt i fråga om denna tjänst,
under förutsättning att densamma varit besatt med ordinarie innehavare; men så är
ej fallet, utan har tjänsten, sedan densamma blivit ledig genom förre innehavarens

249

Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

död, i avbidan på omorganisationens genomförande uppehållits på förordnande. Av de
båda kustbevakningschefstjänsterna är den ena, den i Skåne och Blekinge, sedan
flera år tillbaka vakant och uppehålles på förordnande; den andra, i Hallands samt
Göieborgs och Bohus län, är däremot besatt med ordinarie innehavare. Då kustbevakningschefstjänsterna
icke äro avsedda att bibehållas i den nya organisationen,
skulle alltså kustbevakningschefen i nämnda län uppföras å ifrågavarande indragningsstat
B. Enahanda skulle förhållandet bliva med tullfiskalerna, därest i enlighet
med kommissionens av generaltullstyrelsen icke biträdda förslag tullfiskalstjänsterna
komma att indragas. Av nu omförmälda befattningshavare torde, med
ledning av de vid generaltullstyrelsens utlåtande IV fogade tabellerna, bilagorna 2
och 3, tull- och gränsinspektorerna böra upptagas i nionde lönegraden; för kustbevakningschefen
torde femtonde lönegraden och för tulliiskalerna eventuellt tolfte
lönegraden lämpligen böra komma till tillämpning. Ifrågavarande tjänstemän
komma givetvis att användas i tjänstgöring, större delen av inspektörerna, med
bibehållen avlöning i nionde lönegraden, såsom föreståndare för tullstationer. Det
belopp, som erfordras till avlöning åt de å indragningsstat B uppförda personer,
bliver alltså till största delen kompenserat genom besparingar å den ordinarie avlöningsstaten.
Något specificerat förslag till indragningsstat B eller något särskilt
anslag för denna stat kan, liksom för indragningsstat A och av samma skal, icke
nu ifrågakomma, utan bör i stället medgivande utverkas att till avlöning åt tjänstinnehavare,
som förflyttas å indragningsstat B, av tullmedlen disponera så stort
belopp, som motsvarar deras sammanlagda avlöningar enligt de lönegrader, i vilka
de komma att uppföras å indragningsstaten.

Vad nu sagts berör uteslutande de befattningshavare, som övergå på den
nya staten. Det låter emellertid tänka sig, att ett större eller mindre antal befattningshavare
vägra underkasta sig det nya avlöningsreglementet. Beträffande sådana
befattningshavare stadgas i 40 § av tullkommissionens och 42 (36) § av generaltullstyrelsens
förslag till avlöningsreglemente, att dem genom vederbörande avlöningsreglemente
tillförsäkrade avlönings- och pensionsförmåner skola till dem fortfarande
utgå enligt gällande grunder. För så vitt en sådan, å nu gällande stat
kvarstående befattningshavares tjänst finnes upptagen i den nya staten, låt vara
under annan benämning eller tilläventyrs i lägre tjänstegrad, lärer befattningshavaren
böra upptagas å övergångsavlöningsstat eller, med en annan såsom det
synes styrelsen lämpligare benämning, övergångsstat. Då det emellertid icke förrän
mot slutet av år 1921 bliver känt, vilka befattningshavare som vilja kvarstå på
den gamla staten, kan specificerat förslag till övergångsstat för år 1922 icke nu
framläggas och icke heller något anslag därför beräknas. Enligt generaltullstyrelsens
mening måste därför saken ordnas på det sätt att — jämte det den för år
1921 fastställda övergångsavlöningsstaten under namn av övergångsstat B bibehålies
jämväl för år 1922 utan andra förändringar än dem, som påkallas av därifrån
skedd avgång, samt det sedvanliga medgivandet rörande bestridandet av avlöningen
åt befattningshavare å denna stat lämnas — styrelsen ytterligare bemyndigas att
till avlöning åt de befattningshavare, som komma att kvarstå å 1921 års stat,
disponera avlöningarna vid respektive motsvarande befattningar i den nya staten.
Skulle dessa avlöningsbelopp tilläventyrs icke vara tillräckliga för ändamålet, torde
det felande beloppet böra få utgå av tull medlen.

Förså vitt den tjänst, som innehaves av en befattningshavare, vilken vägrar
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 280 höft. (Nr 330.) 32

250

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 330.

att ingå på den nya staten, är avsedd att indragas, torde befattningshavaren, om
han icke konstitueras till tjänst å den nya staten, böra uppföras å indragningsstat,
dock med den åtskillnad från de nu å denna stat uppförda tjänstemän, att hans
avlöning bör få utgå med det belopp, som han vid övergången åtnjuter i fast avlöning
å 1921 års stat. A nuvarande indragningsstat uppförd person åtnjuter nämligen,
med tillämpning av förut i avseende å tullverket följda löneregleringsgrundsatser,
endast ett belopp, motsvarande lönen vid den tjänst, från vilken han överflyttats
på indragningsstat. Vid på senare tider verkställda omorganisationer hava
emellertid övertaliga tjänstemän fått åtnjuta ej blott lönen utan även tjänstgöringspenningarna
vid respektive tjänster; i vissa fall lärer till och med ersättning för
mistade sportler utgå. Framställning i sådant syfte har ock av Sveriges allmänna
tulltjänstemannaförening gjorts hos Eders Kung]. Maj:t, vilken framställning remitterats
till styrelsen. Generaltullstyrelsen kan icke finna det annat än rättvist och
billigt, att samma system tillämpas på de befattningshavare i tullverket, soin överflyttas
på indragningsstat; och styrelsen har därför ansett sig böra ifrågasätta
ovanberörda förändring med avseende å dessa befattningshavares avlöning. Någon
ny specifik indragningsstat för år 1922 kan emellertid av förut angivna skäl
icke nu uppgöras eller anslag därför beräknas; i stället lärer — jämte det den
för år 1921 fastställda indragningsstaten, under namn av indragningsstat C, bibehålies
jämväl för år 1922 utan annan förändring än den, som må betingas av
därifrån skedd avgång — medgivande böra utverkas att till avlöning åt de befattningshavare,
som behöva förflyttas å indragningsstat C, av tullmedlen disponera sä
stort belopp, som motsvarar deras vid övergången utgående fästa avlöning å 1921
års stat.

Vad härefter beträffar befattningshavare å extra stat torde med säkerhet
kunna antagas, att de samtliga skola kunna placeras å ordinarie tjänster i den nya
staten i minst lika höga tjänstegrader som tjänsterna å extra stat. Skulle mot förmodan
sådant i något enstaka fall icke kunna ske, synes rättvisa och billighet kräva,
att sådan befattningshavare icke återförvisas till sin ordinarie tjänst i lägre tjänstegrad
eller till extra ordinarie anställning, utan att honom beredes en ställning i avlöningshänseende,
som mera motsvarar hans tjänstegrad å extra stat, ehuruväl densamma
icke torde böra bliva fullt lika hög som innehavares av ordinarie tjänst i respektive
tjänstegrad. Detsamma synes styrelsen ock böra gälla om tjänstemän, som innehava
stadigvarande förordnande i succession efter å extra stat förordnade tjänstemän,
vare sig de äro ordinarie tjänstemän eller icke — även i detta fall under förutsättning,
att de icke kunna placeras å tjänster i den nya staten av minst lika höga tjänstegrader
som de tjänster, å vilka de innehava förordnande. Mera tveksamt är det måhända,
huruvida enahanda förmån bör tillkomma de ordinarie och extra ordinarie tjänstemän,
som innehava stadigvarande förordnande antingen å tjänster vid kustbevakningen,
vilka i avbidan på omorganisationen icke blivit besatta med ordinarie innehavare,
eller å tjänster hos styrelsen eller vid lokaltullförvaltningen eller gränsbevakningen,
beträffande vilka samma förhållande äger rum, ävensom de ordinarie och extra
ordinarie tjänstemän, som äro förordnade i succession efter ordinarie dylika tjänstemän.
Vad först beträffar tillförordnade tjänstemän vid kustbevakningen måste det
dock enligt styrelsens uppfattning anses vara både av verkligt behov påkallat samt
med rättvisa och billighet överensstämmande, att efter det fleråriga, för vederbörande
personal ovissa provisoriet någon åtgärd vidtages i syfte att bereda dessa tjänste -

251

KungI. Maj:ts proposition Nr 330.

män — med undantag för de tillförordnade kustöveruppsyningsmännen av anledning,
varom nedan förmäles, samt möjligen för den tillförordnade kustbevakningschefen i
Skåne och Blekinge — en något bättre ställning än den, i vilken de skulle försättas
genom återgång till sin ordinarie tjänstegrad eller till extra ordinarie anställning;
ty en sådan återgång skulle hårt drabba de tillförordnade tjänstemännen i gemen
och framför allt de tillförordnade kustuppsyningsmännen. Vad slutligen angår de
tjänstemän, som i avbidan på omorganisationen erhållit stadigvarande förordnanden
å tjänster hos styrelsen eller vid lokaltullförvaltningen eller gränsbevakningen eller
i succession efter sålunda förordnade tjänstemän, tala väl i viss mån samma skäl
för en motsvarande behandling av dem; men då sådana förordnanden förekomma
endast i ringa omfattning och dessa tjänstemän i regel torde kunna erhålla lämpliga
platser i den nya organisationen, vill styrelsen icke beträffande dem föreslå någon
särskild övergångsåtgärd.

Vid övervägande av frågan om vad som i ovan antydda riktning kan och bör
göras, har styrelsen ansett sig böra stanna vid att föreslå upprättandet av en särskild
övergångsstat, benämnd övergångsstat A, å vilken skulle i nedan angivna lönegrader
uppföras följande tillförordnade tjänstemän i den mån dem icke kan beredas
anställning å den nya ordinarie avlöningsstaten i minst samma tjänstegrad som de
respektive tjänster, å vilka de innehava förordnande, nämligen:

l:o) tjänstemän, förordnade å extra stat, och tjänstemän, förordnade i succession
efter sådana:

i tolfte lönegraden:- tillförordnade revisorer, andre byråassistenter och tullkontrollörer; i

nionde lönegraden: tillförordnade kammarskrivare;

i sjätte lönegraden: nuvarande tillförordnade uppsyningsman under benämning
tullöveruppsyningsmän;

i andra lönegraden: nuvarande tillförordnade vaktmästare under benämning
tillsyningsman; samt

i första lönegraden för kvinnliga befattningshavare: tillförordnade kvinnliga
biträden;

2:o) tjänstemän, som innehava stadigvarande förordnande å lediga tjänster
vid kustbevakningen, ävensom tjänstemän, förordnade i succession efter sådana:

i femte lönegraden: tillförordnade kustuppsyningsmän; samt

i första lönegraden: tillförordnade kustvakter och kustroddare, båda under
benämningen kustvakter.

Generaltullstyrelsen anser sig emellertid böra framhålla, att därest styrelsens
förslag till avlöningsstat bifalles, det icke torde bliva erforderligt att å ifrågavarande
övergångsstat uppföra ens någon enda av de tillförordnade kontrollörerna, kammarskrivarna,
uppsyningsmännen eller vaktmästarna. Sagda förslag upptager nämligen
ett större antal tullkontrollörer, kammarskrivare, tullöveruppsyningsmän samt tulluppsyningsman
och tillsyningsman än respektive antal å nuvarande ordinarie och
extra stat uppförda kontrollörer, kammarskrivare, uppsyningsman och vaktmästare,
ökat, vad kammarskrivarna och vaktmästarna angår, med antalet av de extra
ordinarie kammarskrivare, respektive extra ordinarie vaktmästare, vilka förordnats
till kammarskrivare eller vaktmästare i succession efter å extra stat förordnade
kontrollörer eller uppsyningsman. Därest----tullnattvakttjänsterna komma

252

Kungl. Maj;ts proposition Nr 330.

till stånd, lära dessa tjänster kunna delvis rekryteras från de tjänstemän, som föreslagits
till uppförande i första lönegraden å övergångsstat A.

Vad beträffar de lönegrader, i vilka ifrågavarande tjänstemän föreslagits
skola upptagas i övergångsstaten A, har styrelsen, såsom framgår av ovanstående,
ansett lönegraden näst under den, i vilken motsvarande tjänstegrader upptagits å
ordinarie stat, böra ifrågakomma. Enda undantaget härifrån utgöres av det på
extra stat uppförda kvinnliga skrivbiträdet å tullbehandlings- och upplysningsbyrån,
som tydligen icke kunnat upptagas i lägre lönegrad än den första, dit kontorsbiträden
i allmänhet skulle höra. Sannolikt är dock, att detta biträde icke skall
behöva uppföras å övergångsstaten.

Anledningen att de tillförordnade förste kontrollörerna å extra stat och de
tillförordnade kustöveruppsyningsmännen icke upptagits i förevarande övergångsstat
är den, att dessa tjänstemäns ordinarie tjänster, respektive kontrollörstjäuster och
kustuppsyningsmanstjänster, i styrelsens förslag till tjänstförteckning upptagits i
respektive trettonde och sjätte lönegraderna, alltså i samma lönegrader som dem,
i vilka tjänstemännen, med tillämpning av nyssberörda, i fråga om tjänstemännens
placering å övergångsstaten följda princip, skulle hava blivit uppförda. Yad de
tillförordnade förste kontrollörerna angår, torde förhållandet icke vara av någon
betydelse, då säkerligen lämpliga platser i den nya organisationen skola kunna
beredas dem; vad åter beträffar de tillförordnade kustöveruppsyningsmännen lära
de, i den mån platser i den nya organisationen icke kunna beredas dem, böra uppföras
å ovan omförm älda indragningsstat A, om de övergå på den nya staten, men
eljest å indragningsstat C.

Å övergångsstat A uppförda personer böra vara underkastade avlöningsreglementets
föreskrifter och alltså äga skyldighet att fullgöra vad tjänstgöring
som helst, även sådan, som tillhör innehavare av tjänst i lägre tjänstegrad.

Statens utseende och slutsumma kunna givetvis icke nu beräknas för år
1922, varför något särskilt anslag för densamma ej bör upptagas. Vid sådant
förhållande lärer medgivande vara erforderligt att till avlöning åt de å denna stat
uppförda tjänstemän disponera det belopp av tullmedlen, som motsvarar deras
sammanlagda avlöningar enligt de lönegrader, i vilka de upptagits å övergångsstaten.

I den mån tjänstemän, uppförda å övergångsstat A, må bliva använda till
bestridande av göromål vid tjänster å ordinarie stat av lägre tjänstegrader än de,
i vilka respektive tjänstemän äro uppförda å övergångsstaten, torde dessa tjänster
kunna lämnas otillsatta, i vilket fall en besparing på ordinarie stat skulle uppstå.
Detta förhållande — som, på sätt ovan omförmälts, har sin motsvarighet i fråga
om användningen av tjänstemän på indragningsstaterna A och B — ävensom den
likaledes förut omförmälda omöjligheten att genast vid övergången till den nya
organisationen besätta tullkontoristtjänsterna med ordinarie innehavare och olämpligheten
att vid samma tidpunkt tillsätta alla för kvinnliga befattningshavare avsedda
tjänster torde påkalla ett bemyndigande för styrelsen att, då sådant prövas
nödvändigt eller lämpligt, låta anstå med tillsättande av tjänst å ordinarie stat,
så länge göromålen vid tjänsten kunna bestridas av å indragningstat A eller B eller
å övergångsstat A uppförd tjänsteman.

En tredje personalgrupp i tullverket, beträffande vilken särskilda övergångsbestämmelser
synas styrelsen erforderliga, är, såsom ovan nämnts, den extra ordinarie

253

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

personalen av högre och lägre grad. Ett huvudsyfte med den nu planerade omorganisationen
av tullverket är att råda bot mot det för närvarande inom verket
alltför starkt rådande extra ordinarie systemet. De i sådant avseende av tullkommissionen
och generaltullstyrelsen föreslagna åtgärderna komma visserligen i framtiden
att verka välgörande, men medföra icke någon omedelbart fullt tillfredsställande
förbättring och först efter ganska lång tid torde någon avgörande sådan vara
att förvänta. Under dessa förhållanden synes det angeläget, att någon åtgärd vidtages,
som, utan att förrycka omorganisationen eller oskäligt betunga statsverket,
är ägnad att hastigare bringa hjälp. En sådan åtgärd vore enligt styrelsens
mening att å en särskild stat, förslagsvis benämnd övergångsstat C, upptaga ett
visst antal tjänster av olika lönegrader, avsedda för sådana extra ordinarie tjänstemän,
som vid utgången av år 1921 varit anställda i tullverket under minst så
lång tid, som är avsedd att bliva den normala för framtida befordran till ordinarie
tjänst, eller fem år, och tillika innehava en effektiv tjänstgöring av minst tre år.
De tjänster, som skulle upptagas å ifrågavarande övergångsstat skulle vara följande:
kustvakttjänster, gränsuppsyningsmanstjänster och tillsyningsmanstjänster, samtliga
i första lönegraden, samt kammarskrivartjänster i sjunde lönegraden. Av dessa
tjänster skulle kustvakttjänsterna vara avsedda för nuvarande extra ordinarie
kustroddare, gränsuppsyningsmanstjänsterna för nuvarande extra ordinarie gränsridare,
tillsyningsmanstjänsterna för nuvarande extra ordinarie vaktmästare och slutligen
kammarskrivartjänsterna för nuvarande extra ordinarie kammarskrivare vid lokaltullförvaltningen.
Uppförandet av kammarskrivartjänsterna i sjunde lönegraden
betingas därav, att innehavarna av dessa tjänster komma att användas för göromål
av minst den kvalificerade beskaffenhet, som utmärker tullkontoristgöromål.
En lägre placering av ifrågavarande tjänstemän skulle för övrigt medföra den icke
önskvärda verkan, att de komma att söka de för tjänstemän av grupp II enligt
kommissionens terminologi avsedda, i sjunde lönegraden uppförda tullkontoristtjänsterna,
från vilka tjänster bemälda kammarskrivare väl knappast skulle kunna
avvisas endast på den grund, att de äro överkvalificerade för dylika tjänster.

I övergångsstat C synas tjänstemännen icke böra personligen upptagas med
sina namn, utan allenast ett visst antal tjänster av varje lönegrad uppföras. Antalet
tjänster av varje slag för år 1922 torde böra mot slutet av år 1921 på förslag av
styrelsen bestämmas av Eders Kungl. Maj:t och sedermera för varje följande år i
samma ordning minskas med antalet under året avgångna tjänstemän.

Beträffande antalet tjänster å nu ifrågavarande övergångsstat C för år 1922
kan givetvis någon mera bestämd uppgift icke nu lämnas. Med ledning av från
vederbörande tullmyndigheter infordrade uppgifter och inom styrelsens byråer gjorda
undersökningar torde emellertid det för sagda år erforderliga antalet tjänster kunna
ungefärligen beräknas utgöra: 27 kustvakttjänster; 15 gränsuppsyningsmanstjänster;
1 tillsymngstnanstjänst; och 84 kammarskrivartjänster. Tillsyningsmanstjänsten
har upptagits endast i syfte att samtliga de grupper av tjänstemän, vilkas upptagande
å ifrågavarande stat vore tänkbart, formellt bleve representerade i staten.
Då sammanlagda antalet tulluppsyningsman- och tillsyningsmanstjänster enligt styrelsens
förslag till avlöningsstat, eller 1361, överstiger det nuvarande antalet vaktmästartjänster
å ordinarie och extra stat, eller 860, med icke mindre än 501, och
alltså det antal extra ordinarie vaktmästare, vilka enligt omförmälda beräkningar vid
utgången av år 1921 kunna antagas hava en anställningstid av minst 5 år och eu effektiv

254

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

tjänstgöring av minst 3 år, eller 452, icke ens är tillräckligt för besättande av de
överskjutande 501 tjänsterna, synes det föga sannolikt, att någon tillsyningsman
skulle behöva upptagas å övergångsstat C.

För denna stat lärer, med hänsyn till att densamma torde komma att uppgå
till ett i jämförelse med de övriga övergångs- och indragningsstaterna betydande belopp,
ett särskilt anslag böra uppföras. Med ovan angivna antal tjänster och avlöningsbeloppens
beräknande efter medeltalet mellan högsta och lägsta avlöningsbeloppet
i respektive lönegrad, skulle anslaget böra uppgå till i runt tal 469,000
kronor. ^ Anslaget synes emellertid redan med hänsyn till den relativa osäkerhet,
som måste vidlåda denna beräkning, böra upptagas såsom förslagsanslag. Men
härtill kommer ett förhållande, som synes med nödvändighet påkalla, att anslaget
erhåller karaktären av förslagsanslag. Å styrelsens byråer finnas anställda ett antal
extra ordinarie kammarskrivare, vilka icke genomgått elevkursen och alltså icke
äro kompetenta att vinna anställning vid lokaltullförvaltningen. Åtskilliga av
dessa extra ordinarie kammarskrivare hava emellertid måst under den på senare
tiden rådande bristen på personal inkallas i tjänstgöring vid lokaltullförvaltningen.
I övrigt hava dessa tjänstemän varit inkallade å byråerna eller eljest tjänstgjort
å dessa i större eller mindre utsträckning. Då det icke synes styrelsen billigt,
att dessa, extra ordinarie tjänsteman, framför allt de, som redan använts till tjänstgöring
vid lokalförvaltningen och visat sig äga nöjaktiga förutsättningar för fortsatt
tjänstgöring därstädes, betagas varje möjlighet att vinna befordran där, är
styrelsen betänkt på att under år 1921 anordna en för dem avsedd elevkurs. De
som därvid bliva godkända, torde, i den mån de eljest uppfylla villkoren för upptagande
å övergångsstat C, böra liksom ovanberörda 84 extra ordinarie kammarskrivare
vid lokaltullförvaltningen uppföras å nämnda stat, vars slutsumma därigenom
komme att ökas. Antalet ifrågavarande tjänstemän är jämförelsevis obetydligt
och torde knappast komma att överstiga femton.

Till innehavare av tjänst å övergångsstat C böra därtill kompetenta och
villiga extra ordinarie tjänstemän, som av styrelsen prövas lämpliga att vinna
fast .anställning i verket, konstitueras utan ansökning. På dessa tjänstemän torde
avlöningsreglementets bestämmelser med ett, här nedan omförmält undantag böra
tillämpas; de skulle alltså äga skyldighet att bestrida vilken tjänstgöring som
helst, som må bliva dem anbefalld. Kammarskrivarna lära företrädesvis komma att
användas för sådana tullbehandlings- och kamerala göromål, som tillhöra kammarskrivar-
och tullkontoristtjänster; gränsuppsyningsmännen och kustvakterna för göromål
vid respektive gränsuppsyningsmans- och kustvakttjänster, eventuellt tullnattvakttjänster.
Överhuvud taget skulle tjänstemän å övergångsstat C komma att i
den utsträckning, deras antal medgiver, ersätta för närvarande i tjänstgöring inkallade
extra ordinarie tjänstemän. Den bestämmelse i avlöningsreglementet, som,
enligt vad nyss antytts, icke torde böra tillämpas å tjänstinnehavare å övergångsstaten,
är den i 20 (19) § förekommande föreskriften om rätt till vikariatsersättning,
såtillvida som dylik ersättning synes icke böra tillkomma honom i de fall,
då han förordnas att bestrida tjänst i samma tjänstegrad som den, han själv tillhör,
ehuru den bestridda tjänsten är av högre lönegrad. Det bör i detta sammanhang
måhända anmärkas, att tjänstinnehavare å ifrågavarande övergångsstat torde
böra få räkna med att oftare än övriga tjänstemän bliva förflyttade från en tjänst -

255

Kungl. Maj:Is proposition Nr 380.

göringsort till en annan, varvid givetvis avlöningsreglementets ortsgruppeiing bör
komma till tillämpning i fråga om deras avlöning.

I det föregående har ifrågasatts, att den för år 1921 fastställda övergångsavlöningsstaten
måtte, under namn av övergångsstat jB, bibehållas även för år 1922
utan annan förändring än den, som påkallas av därifrån skedd avgång. Från staten
har under innevarande år avgått tullförvaltaren i Västervik H. V. E. Moberg, varjämte
överinspektören vid packhusinspektionen i Göteborg J. H. Lindquist den 1 oktober

1920 erhållit nådigt avsked med utgången av november månad samma år. Vid
sådant förhållande kommer allenast överinspektören vid tullbevakningsinspektionen
i Stockholm N. G. Nordquist att kvarstå å ifrågavarande stat med avlöning enligt
1910 års stat. Något särskilt anslag för övergångsstat B för år 1922 erfordras
icke; men torde avlöningen till Nordquist, därést han icke övergår på 1922 års
stat, böra, till motsvarighet mot vad hittills varit fallet, bestridas av avlöningen vid
den tjänst i 1922 års stat, som är avsedd att ersätta Nordquists befattning.

Vidare har generaltullstyrelsen i det föregående hemställt, att den för år

1921 fastställda mdragningsstaten måtte, under benämning indragningsstat C, bibehållas
även för oår 1922 utan annan förändring än den, som betingas av därifrån
skedd avgång. A 1921 års indragningsstat äro uppförda tio personer, var och en
upptagen med det belopp, som motsvarar lönen å den avlöningsstat, från vilken han
överflyttats på indragningsstat. Av de å indragningsstaten uppförda personer härunder
innevarande år avgått kustvakten till häst i Hälsingborg J. A. Möller; och
torde i följd härav indragningsstatens slutsumma för år 1921, kronor 7,300, böra
minskas med 400 kronor och alltså upptagas med 6,900 kronor. —

r> Generaltullstyrelsen anser sig emellertid redan nu böra framhålla, att icke
ens vid tiden för avgivande av förslag till tullverkets stater för år 1923 de
förutsättningar torde vara för handen, som erfordras för upprättande. av fullständiga
specifika indragnings- och övergångsstater för nämnda år. Överflyttningen
av tjänstemännen från den gamla till den nya staten kan nämligen icke
tänkas fullbordad förrän vid slutet av år 1921, alltså väsentligt efter den tidpunkt,
då statförslaget för år 1923 skall avgivas. Såvitt styrelsen kan finna, lära därför de
av styrelsen nu ifrågasatta bemyndigandena bliva erforderliga även beträffande dessa
stater för år 1923.»

Såsom av detta uttalande framgår, har generaltullstyrelsen ansett
bland annat, att å en särskild stat, förslagsvis benämnd övergångsstat
C, borde upptagas ett visst antal tjänster av olika lönegrader, avsedda
för sådana extra ordinarie tjänstemän, som vid utgången av år 1921
varit anställda i tullverket under minst så lång tid, som vore avsedd att
bliva den normala för framtida befordran till ordinarie tjänst, eller fem
år, och tillika innehade en effektiv tjänstgöring av minst tre år; av de
tjänster, som vore ämnade att sålunda upptagas, skulle de för nuvarande
extra ordinarie kammarskrivare vid lokalförvaltningen avsedda
kammarskrivartjänsterna placeras i 7 lönegraden. Mot en sådan anordning
har Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening i en till Kungl. Maj:t ställd
skrift den 17 december 1920 inlagt sin gensaga och hemställt, att i stället

Departements chefen.

256 Kungl. Map-ts ''proposition Nr 330.

måtte föreskrivas, att de extra ordinarie kammarskrivare med minst fem
ars effektiv tjänstgöring, vilka icke vid omorganisationen uppfördes å
ordinarie stat, skulle för att icke bringas i sämre ställning än framdeles
i tullverket antagna extra ordinarie kammarskrivare med eventuellt lika
lång tjänstetid, överföras å övergångsstat i 10 lönegraden.

Den av generaltullstyrelsen berörda framställningen från samma
förening till Kungl. Maj:t är dagtecknad den 8 november 1919 och
innefattar det uttalande, att det syntes rättvist att en tjänsteman, vilken
av staten genom överflyttning på indragningsstat skildes från en uppgift,
för vars fyllande han med i regel stora uppoffringar gjort sig
kompetent och åt vilken han ägnat större delen av sitt liv, i allo bibehölles
vid sin vid avgången ur verket uppnådda ekonomiska ställning,
varmed även avsåges rätt att få sin å indragningsstat eventuellt tillkommande
avlöning reglerad i förhållande till den allmänna prisnivån.

Slutligen torde i detta sammanhang böra anmälas en av 1914 års
tullkommission don 17 september 1915 till Kungl. Maj:t ingiven framställning
om bland annat vidtagande av åtgärder, i syfte att vid därefter
skeende tillsättning av befattningar vid tullverket måtte i konstitutoriålen
intagas bestämmelse därom, att vederbörande skulle vara
skyldig att låta sig utan ansökning förflyttas till annan befattning vid
tullverket, dock utan minskning i de avlöningsförmåner, som enligt
stat tillkomme honom.

Generaltullstyrelsens föreliggande förslag rörande indragnings- och
övergångsstater är, i vad detsamma avser ordinarie tjänstemän, grundat
på den uppfattningen, att envar ordinarie tjänsteman, som icke förklarar
sig vilja kvarstå å äldre stat, ock skall vara berättigad att övergå
på den nya staten, oavsett huruvida å denna stat plats kan beredas
honom eller ej. Nämnda uppfattning anser jag mig emellertid icke
kunna godtaga, utan synes det mig ligga i sakens natur, att övergång
på ny stat ej kan medgivas i sådant fall, att lämplig befattning på den
nya ordinarie staten icke kan tilldelas vederbörande.

Därest ordinarie tjänsteman vid tullverket av sådan anledning icke
medgives övergå på ny stat, bör han enligt min mening uppforas å
särskild övergångsstat, av mig betecknad såsom övergångsstat 1, med
rätt för honom att åtnjuta avlöning enligt nu gällande ordinarie stat.

Tjänsteman vid tullverket, som redan nu är uppförd å indragningsstat,
torde icke heller böra medgivas att övergå på den nya ordinarie
staten utan bör överföras till ny indragningsstat med den å nuvarande
indragningsstat upptagna avlöning.

257

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Vad beträffar ordinarie tjänsteman, som förklarar sig icke vilja
övergå på ny stat och icke heller kan därtill lagligen förbindas, gäller
enligt 36 § av avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
att han skall bibehållas vid honom enligt dittills gällande ordinarie stat
tillkommande avlöningsförmåner. Sådan tjänsteman torde vid tullverket
böra uppföras å en särskild övergångsstat 2, enligt min beteckning, med nyss
angivna avlöning. Å samma övergångsstat synes ock lämpligen böra upptagas
en å nuvarande övergångsavlöningsstat uppförd tjänsteman med honom
enligt sistnämnda stat tillkommande avlöning, givetvis dock under den
förutsättning, att han icke konstitueras till tjänst å den nya ordinarie staten.

Vidkommande de befattningshavare, vilka enligt vad nyss är sagt
skulle uppföras å övergångsstat 1 eller 2, förutsätter jag, att, i den mån
så befinnes lämpligt och de kunna därtill lagligen förbindas, de tagas i
anspråk för tjänstgöring vid tullverket.

Jag torde i detta sammanhang ock böra upptaga till behandlingfrågan
om tillfälligt lönetillägg åt nu omhandlade tjänstemän. Vad då
först beträffar tjänsteman å indragningsstat samt tjänsteman, som på
grund av vägran att övergå på ny stat uppförts på övergångsstat 2,
bör enligt min mening tillfälligt lönetillägg icke utgå till sådan tjänsteman.
Däremot torde beträffande ordinarie tjänsteman, vilken uppförts å
övergångsstat 1, Kungl. Maj:t böra äga tillerkänna vederbörande tillfälligt
lönetillägg till belopp, vilket kan anses stå i lämpligt förhållande
till den tjänstgöring, som må komma att krävas av honom, eller eljest
kan anses skäligt, dock icke utöver vad som enligt de för år 1921
gällande grunder skulle utgå i sådant tillägg. De för ändamålet erforderliga
medlen torde, såsom förut antytts, kunna utgå under den å avlöningsstaten
uppförda särskilda anslagstiteln »personliga lönetillägg samt
ersättning för indragna extra inkomster m. in.»

Vad härefter angår befattningshavare å extra stat vid tullverket,
torde dessa, enligt vad generaltullstyrelsen meddelat, kunna i regeln
tilldelas ordinarie tjänst å den nya staten i minst lika hög tjänstegrad
som vederbörande befattning å extra stat. För de till äventyrs förekommande
undantagsfall, då så icke kan ske, har styrelsen ansett billighet
och rättvisa kräva, att befattningshavaren icke återförvisas till sin
ordinarie tjänst i lägre tjänstegrad eller till icke-ordinarie anställning,
utan uppföres å särskild övergångsstat såsom ordinarie tjänsteman i en
något lägre lönegrad än den för motsvarande tjänst å den nya ordinarie
staten gällande. Enahanda förfaringssätt har styrelsen ansett böra
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 käft. (Nr 330.) 33

258

Kunr/l. Maj:ts proposition Xr 330.

tillämpas i fråga om dels befattningshavare, som innehar stadigvarande
förordnande i succession efter å extra stat förordnad tjänsteman dels
ock sådan tjänsteman, som innehar stadigvarande förordnande å ledig
tjänst vid kustbevakningen, ävensom tjänsteman, förordnad i succession
efter dylik tjänsteman.

Vad nu föreliggande förslag beträffar, tillåter jag mig erinra, hurusom
enligt min i det föregående angivna uppfattning ordinarie tjänsteman,
för vilken plats saknas å den nya ordinarie staten, icke skulle
hava rätt att övergå på ny stat. Vid sådant förhållande anser jag
befattningshavare å extra stat och därmed jämställd befattningshavare
icke skäligen kunna medgivas en bättre rätt i nämnda hänseende. Då
härtill kommer, att antagligen samtliga ifrågavarande befattningshavare
kunna beredas plats å den nya ordinarie staten, finner jag mig icke
böra biträda generaltullstyrelsens förslag i berörda avseende.

Generaltullstyrelsen har slutligen beträffande vissa extra ordinarie
befattningshavare, som icke tillhöra nyss omhandlade kategorier, ansett
särskilda övergångsanordningar erforderliga för att mera omedelbart
kunna råda bot för det för närvarande inom tullverket alltför starkt
rådande extra ordinariesystemet. För sådant ändamål har styrelsen tänkt
sig, att å en särskild övergångsstat skulle såsom ordinarie tjänster upptagas
ett av Kungl. Maj:t bestämt antal befattningar i olika lönegrader,
avsedda för sådana extra ordinarie gränsridare, kustroddare, vaktmästare
och kammarskrivare, som vid utgången av år 1921 varit anställda under
minst fem år och tillika innehava en effektiv tjänstgöring av minst tre
år och som av generaltullstyrelsen prövas lämpliga att vinna fast anställning
vid verket.

Om också det av generaltullstyrelsen sålunda framlagda förslaget
torde sakna stöd i föregående praxis, synes mig dock, att förhållandena
vid tullverket äro av en så säregen beskaffenhet i fråga om extra ordinarie
befattningshavares anställning och befordran till ordinarie tjänst, att
vidtagandet av särskilda åtgärder uti det av styrelsen angivna syftet väl
kan anses motiverat. Jag finner mig fördenskull kunna i princip biträda
styrelsens nyssberörda förslag om ock med vissa modifikationer.

För ifrågavarande ändamål anser jag sålunda, att å en särskild
övergångsstat 3, enligt min beteckning, bör uppföras ett av Kungl.
Maj:t bestämt antal tjänster såsom gränsuppsyningsmän, tillsyningsmän
och kammarskrivare, samtliga med ordinarie anställning, avsedda för
sådana extra ordinarie gränsridare, vaktmästare och kammarskrivare
vid tullstaten, som vid utgången av år 1921 varit anställda i tullverkets
tjänst under minst fem år och tillika innehava en effektiv

259

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

tjänstgöring av minst tre år samt av generaltullstyrelsen prövas lämpliga
att vinna fast anställning i tullverket. Härvid bör uppmärksammas, att
några tjänster tillhörande kustbevakningen icke skulle upptagas i övergångsstat
3 med hänsyn till att något definitivt förslag beträffande
kustbevakningens ordnande nu icke skulle föreläggas riksdagen.

1 fråga om de lönegrader enligt den nya avlöningsskalan, till
vilka tjänsterna å övergångsstat 3 skulle hänföras, anser jag gränsuppsyningsmans-
och tillsyningsmanstjänsterna böra, såsom styrelsen
föreslagit, tillhöra 1 lönegraden, medan däremot kammarskrivartjänsterna
synas böra sättas en lönegrad lägre än styrelsen hemställt eller sålunda
i 6 lönegraden, detta i anslutning till mitt i det föregående framlagda
förslag rörande placeringen av de ordinarie tullkontoristbefattningarna.

Vidkommande sättet för bestridande av avlöningar till befattningshavare
å indragnings- och övergångsstater har generaltullstyrelsen föreslagit,
att de skulle utgå i vissa fäll direkt av tullmedlen, i andra fall av
avlöningar vid befattningar a ordinarie stat, vilka hallas vakanta, samt
i övriga fall av särskilt förslagsanslag. Detta förfaringssätt har synts
mig vara onödigt invecklat och ur budgetsteknisk synpunkt mindre
tilltalande. Jag anser, att för bestridande av avlöningarna till samtliga
de befattningshavare, som upptagas å indragnings- och övergångsstaterna,
bör i stat uppföras ett särskilt förslagsanslag, vilket torde kunna lämpligen
sättas till 500,000 kronor. Däremot böra i stället avlöningarna
vid de tjänster å ordinarie stat, vilka skulle uppehållas av befattningshavare
å övergångsstat, helt besparas.

Eu fråga, som i detta sammanhang torde böra vidröras, är den,
i vad mån å indragnings- eller övergångsstat uppförda personer böra
komma i åtnjutande av kompensation för indragna extra inkomster.
Härutinnan har generaltullstyrelsen framlagt visst förslag, avseende beredande
i åtskilliga fall av sådan förmån.

Av billighetsskäl synas mig de tjänstemän, som komma att uppföras
å de av mig såsom övergångsstater 1 och 3 betecknade staterna
böra berättigas till ersättning för mistade extra inkomster efter samma
grunder, som må bliva bestämda för tjänstemän, vilka uppföras å ordinarie
avlöningsstat.

Kompensation
för sportler.

Departements chefen.

260

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Anslags belopp.

Departements.
chefen.

Anslag till
pensioner.

Departements chefen.

Oottgörelse
ftlr mistade
avlSningsandelar.

. Pensionsstaten för avskedade tjänstinnehavare.

För pensionering av avskedade tjänstinnehavare är i staten för
år 1921 upptaget ett förslagsanslag av 320,000 kronor. Utgifterna,
vilka år 1915 uppgingo till 312,000 kronor i runt tal, hava sedan dess
varit stadda i ständig tillväxt och utgjorde år 1919 omkring 368,000
kronor.

Med hänsyn dels till denna allmänna stegringstendens, dels ock
till det förhållande, att i och med höjningen av avlöningsbeloppen en
motsvarande höjning av pensionerna lärer bliva genomförd, har jag, i
likhet med generaltullstyrelsen, ansett någon ökning av anslaget vara
erforderlig och förty i mitt förslag till 1922 års utgiftsstater för tullverket
upptagit ifrågavarande förslagsanslag med 400,000 kronor.

Pensionsstaten för avlidna tjäustinnehavares efterlämnade änkor och barn.

I 1921 års stat är för pensionering av avlidna tjänstinnehavares
efterlämnade änkor och barn avsett ett förslagsanslag av 25,000 kronor.

Beträffande detta anslag har generaltullstyrelsen icke haft någon
förändring att föreslå.

Åven jag har funnit anslaget böra med sitt nuvarande belopp
överföras till 1922 års stat.

Enligt § 8 i gällande avlöningsreglemente för tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning tillfaller avlöning vid ledig
tulltjänst, som i vanlig ordning återbesättes, tullstatens enskilda pensionsinrättning,
i den mån densamma icke erfordras för tjänstens uppehållande
under ledigheten. Någon motsvarande bestämmelse finnes icke
intagen i vare sig det av mig till tillämpning jämväl vid tullverket
föreslagna avlöningsreglementet eller det av tullkommissionen eller av
generaltullstyrelsen efter förebild från kommunikationsverken upprättade
förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare vid tullverket.

Då tullkommissionen framlade sitt reglementsförslag, anförde den
(IV: sid. 85), att pensionsinrättningen genom omredigeringen av reglementet
i berörda hänseende skulle mista eu inkomst, som enligt vad
kommissionen inhämtat, uppgått till omkring 15,000 kronor om året,
och att, då pensionsinrättningens ekonomi delvis vore baserad på denna

261

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

inkomst, det icke borde ifrågakomma att utan kompensation indraga
densamma till statsverket. Kommissionen ville därför uttala sig för att
pensionsinrättningen i stället erhölle ett fast anslag av tullmedlen till
lämpligt belopp.

Detta uttalande har biträtts av generaltullstyrelsen (U. IV: sid.
35 o. f.), som emellertid med hänsyn därtill, att nyssberörda inkomst
utgjort i medeltal för åren 1900—1909 12,814 kronor i8 öre, för åren 1910
—1919 13,408 kronor 50 öre samt för hela perioden 1900—1919 13,111
kronor 34 öre, funnit anslaget lämpligen böra bestämmas till 13,000 kronor.

Enär det icke heller synts mig böra ifrågakomma, att tullverkets
enskilda pensionsinrättning utan ersättning frånhändes en så väsentlig
inkomst, som den pensionsinrättningen nu åtnjuter på grund av nyss
anförda stadgande i gällande avlöningsreglemente, får jag uttala min
anslutning till tullkommissionens av generaltullstyrelsen biträdda förslag
om beviljande åt pensionsinrättningen av ett fast anslag av tullmedlen
såsom kompensation för sagda inkomst. Detta anslag torde böra fastställas
till det av styrelsen beräknade beloppet. Förutsatt, att denna
min uppfattning gillas, lärer alltså böra av riksdagen begäras, att i
tullverkets stater måtte upptagas ett bestämt anslag av 13,000 kronor
årligen, att av tullmedlen utgå till meranämnda pensionsinrättning såsom
gottgörelse för mistade andelar av avlöning vid vakanta tjänster.
Ett sådant anslag återfinnes i den till mitt föreliggande statförslag
hörande specifikation (bil. A) såsom en avdelning b) under huvudrubriken
»pensionsstaten för avlidna tjänstinnehavares änkor och barn:».

Omkostnadsstaten.

Beträffande härefter omkostnadsstaten för år 1922 har generaltullstyrelsen
till en början anmält, att följande å 1921 års motsvarande
stat förefintliga anslag kunde upptagas oförändrade, nämligen: anslaget
till gottgörelse till rådhusrätterna för avgörande av tullmål enligt Kungl.
Maj:ts brev den 15 februari 1841 och den 6 april 1858; anslaget till
gratifikationer åt krono- och lots- samt kanalbetjänte, som utmärka sig
genom nitisk tillsyn och kontroll mot överträdelse av tullförfattningarna;
samt anslaget till hemliga utgifter. — Vidare har styrelsen anfört, att
ett likaledes i 1921 års stat förekommande anslag till vissa arvoden enligt
särskild förteckning å 2,720 kronor, kunde vid bifall till tullkommissionens
av styrelsen biträdda förslag om indragning av tullstationen i Huvudskär
(U. II: sid. 207), minskas med arvodet till skollärare därstädes,

Departement*•
chefen.

QeneraltulU

styrelsens

förslag.

262

Kungl. Maj ds proposition AV 330.

eller 100 kronor, och alltså för år 1922 bestämmas till allenast 2,620
kronor. — Vad angår kostnaderna för tulltjänstemäns utbildning, har
styrelsen betonat, att desamma i en framtid korame att väsentligt överstiga
det belopp, som i staten för år 1921 vore anslaget för sådant
ändamål, eller 21,000 kronor. Likväl har styrelsen, som i annat sammanhang
(IT. II: sid. 231) hemställt om bemyndigande att tillkalla sakkunniga
personer för utredning av denna fråga, förklarat sig icke finna
anledning att för närvarande, innan sådan utredning blivit verkställd,
ifrågasätta annan höjning av anslaget för utbildning i tulltjänsten än
den, som betingades av styrelsens tidigare framställda förslag om rätt
för styrelsen att tilldela tulltjänstemän stipendier för utländska studieresor
(U. II: sid. 232). I enlighet med detta förslag har styrelsen hemställt,
att förslagsanslaget till utbildning i tulltjänsten måtte upptagas
med ett till 26,000 kronor förhöjt belopp, därav högst 5,000 kronor till
utländska resestipendier åt tulltjänstemän.

Vidkommande övriga anslag å omkostnadsstaten har generaltullstyrelsen
anfört följande:

»Till rese- och traktamentskostnader är i staterna för åren 1920 och 1921
upptaget ett förslagsanslag å 45,000 kronor. I 1919 års stat var anslaget upptaget
med 30,000 kronor och dessförinnan med 20,000 kronor. Utgifterna från anslaget
hava emellertid under de senare åren väsentligt överstigit anslagsbeloppen; de utgjorde
sålunda, i runda tal, under år 1914 kronor 26,000, under år 1915 kronor

34.000, under vartdera av åren 1916 och 1917 kronor 30,000, under år 1918 kronor

41.000, under år 1919 kronor 68,000 och slutligen under första hälften av år 1920
kronor 87,000. Anledningen till dessa betydande utgiftsökningar är att söka dels i
de höjda kostnaderna för själva resorna dels i vidtagna höjningar av dagtraktamentena
enligt resereglementet, dels ock slutligen i den stora omfattning, i vilken
under senaste tider även ordinarie personal från en ort måst beordras till tjänstgöring
å annan ort. Då de förstnämnda av dessa förhållanden icke kunna förväntas
bliva förändrade i sådan riktning, att utgifterna skulle minskas, och temporära kommenderingar
av personal till tjänstgöring å annan ort även för framtiden torde i
viss utsträckning komma att äga rum, anser styrelsen en ytterligare höjning av
anslaget icke kunna undvikas och föreslår att detsamma i staten för år 1922 upptages
med ett till 125,000 kronor förhöjt belopp.

Förslagsanslaget till tullhusbyggnader och reparationer samt hushyror och tomtören
är i staterna för åren 1920 och 1921 upptaget med 65,000 kronor. Dessförinnan
utgjorde anslaget 15,000 kronor. Utgifterna från anslaget hava utgjort i
runda tal:

år 1910
* 1911
» 1912
» 1913
» 1914

kronor 21,800
» 19,400

» 21,800

år 1915
» 1916
» 1917
» 1918
» 1919

kronor 31,900

» 30,900

» 26,600

» 89,900

» 49,100

» 37,400

» 24.800

263

Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

För innevarande år kunna utgifterna beräknas komma att uppgå till omkring

60,000 kronor.

I sin underdåniga skrivelse den 28 september 1918 med förslag till tullverkets
utgiftsstater för år 1920 gjorde generaltullstyrelsen hemställan om höjning av ifrågavarande
anslag, då upptaget till 15,000 kronor, till 65,000 kronor, vilken hemställan
ock av statsmakterna bifölls. Av höjningen var ett belopp av 15,000 kronor avsett
för bestridande av kostnaden för anskaffande av bostäder åt tullverkets kust- och
gränsbevakningspersonal å orter, där det med hänsyn till bevakningens effektivitet
vore önskligt att personal placerades men där sådant i brist på bostäder åt densamma
icke kunde ske. Då det kan med största säkerhet beräknas, att den föreslagna
omorganisationen av kustbevakningen kommer att medföra en viss ökning
av behovet av bostäder och då härtill komma de alljämt stegrade anskaffningskostnaderna
för erforderliga husbyggnader, anser styrelsen, att icke ens anslagets nuvarande
belopp är tillräckligt, utan hemställer, att detsamma i staten för år 1922
upptages med ett till 100,000 kronor förhöjt belopp.

Under åberopande av vad generaltullstyrelsen anfört i sitt — — — underdåniga
utlåtande över det av 1920 års kustbevakningssakkunniga avgivna förslag
rörande kustbevakningens omorganisation (U. I A: sid. 134 o. f.) hemställer styrelsen,
att å omkostnadsstaten för år 1922 måtte upptagas ett förslagsanslag av 154,000
kronor till underhåll och drift av ttdlverkets farkoster samt drift av tullpersonalens
tjänstebåtar.

Till expenser har i staterna alltsedan år 1911 varit upptaget ett förslagsanslag
å 125,000 kronor. Från detta anslag bestridas kostnaderna för ved, kol och
ljus, städning, papper, boktryck och skrivmaterialier samt från och med år 1919
även kostnaden för telefonabonnemang. Den alltjämt fortgående, i vissa fall oerhörda
stegringen av prisen på dessa förnödenheter och av kostnaden för städning
och telefonavgifter har givetvis medfört, att anslaget, som redan från början varit
otillräckligt, måst för varje år mer och mer överskridas. Utgifterna hava sålunda
i runda tal utgjort:

år 1911 ........ kronor 152,000 år 1916

» 1912 ........ » 197,000 » 1917

» 1913 ........ » 170,000 > 1918

» 1914 ........ » 195,000 » 1919

» 1915 ........ » 198,000

samt under första halvåret av år 1920 kronor 636,000
föreligga någon utsikt till minsknip

kronor 263,000
» 297,000

» 451,000

» 536,000

Då numera knappast torde
de utgifter, som måste bestridas av ifrågavarande
anslag, anser styrelsen sig icke kunna underlåta att ifrågasätta detsammas
höjning till ett belopp, som i det närmaste motsvarar de antagliga utgifterna för
år 1920. Styrelsen hemställer, att anslaget i staten för år 1922 upptages med ett
belopp av 1,100,000.

Förslagsanslaget till post- och telegramporto har alltsedan år 1911 varit upptaget
med ett belopp av 20,000 kronor. Även detta anslag har, särskilt från och
med år 1914, måst väsentligt överskridas, i främsta rummet på grund av nödvändigheten
under krigsåren att genom rundtelegram till samtliga tullförvaltningar delgiva
dem av Eders Kungl. Maj:t utfärdade kungörelser, bland annat om exportförbud
å vissa varor. Till utgifternas ökning har naturligtvis ock bidragit de höjda
taxorna å brev och telegram. Utgifterna hava i runda tal utgjort :

264

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

år 1914
* 1915
» 1916

kronor 30,000

år 1917 .....

» 1918 .....

» 1919 .....

kronor 63,000

» 59,000

» 75,000

» 57,000

» 53,000

samt under första hälften av år 1920 kronor 56,000. Ehuru, tillföljd av de ändrade
bestämmelserna .om postavgifter för tjänsteförsändelser, någon kostnad för postporto
icke vidare kommer att utgå av anslaget, anser styrelsen sig dock, med hänsyn till
den senaste höjningen av telegramportot och den av trafikens oupphörligt stegrade
krav på snabb expedition föranledda nödvändigheten att i allt större utsträckning
anlita förutom telefon jämväl telegraf för kommunikation med tullförvaltningarna,
icke kunna föreslå anslagets bestämmande till lägre belopp än 30,000 kronor. Styrelsen
hemställer alltså, att i omkostnadsstaten för år 1922 måtte uppföras ett förslagsanslag
till telegramporto av 30,000 kronor.

Till läkarvård och medikamenter sand begravningshjälp är i staten för år 1920
uppfört ett förslagsanslag å 20,000 kronor. ''Före detta år utgjorde anslaget från
och med år 1911 kronor 15,000. Även detta anslag har måst överskridas, dock
först från och med år 1917 med något mera avsevärda belopp. Utgifterna hava
från och med sistnämnda år i runda tal utgjort:

år 1917 ........ kronor 24,000 år 1919 ........ kronor 47,000

»1918 ........ » 28,000

samt under första hälften av år 1920 kronor 41,000. Anledningen till stegringen
har varit den höjning av läkararvodena, som efter hand måst vidtagas, ävensom de
stegrade kostnaderna för sjukhusvård och medikamenter. — Då enligt förslaget till
avlöningsreglemente fri läkarvård och medicin skulle tillkomma samtliga tjänstemän
och vidare begravningshjälp skulle utgå i större utsträckning än för närvarande är
fallet, torde en ökning av anslaget vara av behovet påkallad. Verkställda undersökningar,
vilka dock givetvis kunna medföra allenast ett approximativt resultat,
synas giva vid handen, att anslaget torde böra bestämmas till 110,000 kronor.
Styrelsen hemställer alltså, att anslaget i staten för år 1922 upptages med ett till

110,000 kronor förhöjt belopp.

Med hänvisning till vad styrelsen anfört i-----— utlåtande över 1920 års

kustbevakningssakkunnigas förslag till omorganisation av kustbevakningen (U. I A:
sid. 132 o. f.) hemställes, att å omkostnadsstaten för år 1922 måtte upptagas ett
förslagsanslag av 202,000 kronor till jakt-, båt- och hästlega samt för hållande av
velocipeder.

Till tulltjänstemans av lägre grad beklädnad och beväring har alltsedan år
1911 å omkostnadsstaten varit uppfört ett förslagsanslag av 125,000 kronor. På
grund av dels den successiva ökningen av antalet till fri beklädnad berättigade
tjänstemän, dels den allmänna prisstegringen å materialier har anslaget blivit alltmer
otillräckligt. Under år 1919 uppgingo sålunda utgifterna från detsamma till
icke mindre än omkring 408,000 kronor. — Enligt styrelsens förslag till ändrad
lydelse av 25 § i avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverket skulle uniformspersedlar
in natura eller ersättning därför tilldelas vissa tjänstemän, tillhörande
någon av 1—9 lönegraderna. Verkställda beräkningar hava utvisat, att antalet av
de tjänstemän, vilka skulle kunna komma i åtnjutande av ifrågavarande förmån,
skulle énligt styrelsens förslag till avlöningsstat utgöra: vid lokaltullförvaltningen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 265

1,588, vid kustbevakningen 254, vid gränsbevakningen 210 samt å extra stat 24,
eller sammanlagt 2,076. Härtill skulle emellertid komma ytterligare ett antal personer.
Enligt styrelsens — — — framställda förslag till ordnande av personalens
övergång till den nya organisationen skulle tjänstemän, uppförda å indragningsstaterna
A och B samt övergångsstaterna A och C, vara underkastade det nya avlöningsreglementets
bestämmelser och alltså, i den mån de tillhöra lönegraderna
1—9, även äga åtnjuta beklädnad eller beklädnadsersättning. Antalet av dessa
tjänstemän kan för närvarande beräknas till: å indragningsstat A 27. å indragningsstat
B 6, å övergångsstat A 83 och å övergångsstat C 42, eller tillhopa 158.
Sammanlagda antalet till beklädnad berättigade tjänstemän skulle alltså utgöra
2,234. — För bestämmande av anslagets storlek har styrelsen utgått från det
belopp, vartill kostnaden för varje tjänsteman för närvarande uppgår, eller 345
kronor i årligt medeltal. Anslagsbeloppet skulle efter denna beräkningsgrund utgöra
2,234x345 kronor, eller 770,730 kronor, avrundat till 770,000 kronor, tydligtvis
med natur av förslagsanslag. Styrelsen hemställer alltså, att å omkostnadsstaten
för år 1922 måtte upptagas ett förslagsanslag å 770,000 kronor till tulltjänstemäns
beklädnad och beväring.

Å omkostnadsstaten är alltsedan år 1915 uppfört ett förslagsanslag av 500,000
kronor till beslagarandelar, tullstatens enskilda pensionsinrättnings andelar av böter
samt tulltjänstemans andelar av ersättning för vissa tjänstförrättningar. Anslagets
upptagande i staten torde närmast få anses betingat av bokföringshänsyn, då de
belopp, som utgå från anslaget, icke representera några verkliga utgifter för statsverket
utan endast tillhandahållas vederbörande genom statsverkets förmedling. —
Vad först beslagarandelar beträffar hava dessa i medeltal för åren 1915—1919
utgjort i runt tal 33,500 kronor. Beloppen hava dock för de olika åren varierat
högst betydligt; sålunda utgjorde beslagarandelarna år 1915 kronor 5,700 men år
1919 kronor 83,400. Styrelsen, som----uttalat sig för bibehållande av tull tjänstemännens

rätt till beslagarandelar (U. IV: sid. 20), anser för sin del anslaget
lämpligen böra bestämmas till 30,000 kronor med karaktär av förslagsanslag. —
Pensionsinrättningens andelar av böter hava likaledes företett betydande växlingar
under ovannämnda år. Lägsta siffran utvisar året 1918 med 46,000 kronor, högsta
siffran år 1919 med 138,000 kronor. Medeltalet för samtliga åren 1915—1919
utgör 90,000 kronor. Anslaget torde enligt styrelsens mening lämpligen kunna
bestämmas till 60,000 kronor, likaledes med karaktär av förslagsanslag. Anslagen
till beslagarandelar och till pensionsinrättningens andelar av böter synas böra sammanslås
till ett anslag. — Enligt tullkommissionens av generaltullstyrelsen biträdda
förslag skulle tulltjänstemännens andelar av ersättning för vissa tjänstförrättningar
indragas till statsverket och i stället vederbörande tjänstemän beredas antingen mot
övertidstjänstgöringen svarande ledighet under deras ordinarie tjänstgöringstid eller
ock särskild övertidsersättning. Uttrycken i 33 § [29 §] av förslaget till avlöningsreglemente
giva vid handen, att övertidsarbete förutsattes endast undantagsvis skola
förekomma; och det synes även vara avsikten, att sådant arbete skulle kompenseras
i regel medelst ledighet under ordinarie tjänstgöringstid. Arbetsförhållandena inom
tullverket äro emellertid av den beskaffenhet, att övertidsarbete tidvis måste förekomma
i jämförelsevis stor utsträckning, åtminstone på de större tullplatserna; och
det lärer icke heller kunna undvikas, att kompensation härför i ej oväsentlig mån
måste lämnas genom övertidsersättning. Ett särskilt anslag härför torde alltså
vara erforderligt; och detta anslag synes lämpligen kunna sammanslås med det
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 34

266

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

anslag å 500,000 kronor till bestridande av kostnaden för viss nattjänstgöring,
varom styrelsen —--- gjort framställning. Beloppet av anslaget till övertids ersättning

kan tydligen icke med någon säkerhet beräknas. Då emellertid medeltalet
för åren 1915 1919 av tulltjänstemännens andelar av ersättning för vissa

tjänstförrättningar utgjort i runt tal 1,000,000 kronor, synes anslaget till övertids®rsättning
knappast kunna bestämmas till lägre belopp än fjärdedelen därav, eller

250.000 kronor. För bestridande av kostnaderna för nattjänstgöring och övertidsersättning
torde alltså i staten böra upptagas ett förslagsanslag å 750,000 kronor. —
På grund av det anförda hemställer styrelsen, att i omkostnadsstaten för år 1922
måtte upptagas dels ett förslagsanslag av 90,000 kronor till beslaqarandelar samt
tullstatens enskilda pensionsinr ältning s andelar av böter, dels ett dylikt anslag av

750.000 kronor till ersättning för övertidstjänstgöring och till bestridande av kostnaden
för nattbevakning.

Slutligen är å omkostnadsstaten upptaget ett förslagsanslag av 45,620 kronor
till diverse utgifter. I likhet med de flesta övriga anslag har även detta måst
väsentligt överskridas. Utgifterna från anslaget hava utgjort:

är 1913
» 1914
» 1915
» 1916

kronor 55,000 år 1917 ........................ kronor 110,000

» 56,000 » 1918 » 105,000

* 74,000 » 1919 » 158,000.

> 107,000

Enär den höga allmänna prisnivån, som föranlett ökningen av utgifterna från
anslaget, icke torde kunna förväntas sjunka i någon mera avsevärd mån, hemställer
styrelsen, att anslaget i staten för år 1922 upptages med ett till 150,000 kronor
förhöjt belopp.»

Departements

chefen.

Vad generaltullstyrelsen sålunda antört och hemställt föranleder
följande uttalanden från min sida.

Till en början synas mig benämningarna å anslagen till »gottgörelse
till rådhusrätterna för avgörande av tullmål enligt Kungl. Maj:ts
brev den 15 februari 1841 och den 6 april 1858» samt till »tullhusbyggnader
och reparationer samt hushyror och tomtören» böra av praktiska
skäl utbytas mot »gottgörelse åt rådhusrätterna för avgörande av
tullmål» respektive »byggnader, hyror och tomtören m. m.» Vad vidare
angår storleken av beloppet vid sistberörda anslag, 100,000 kronor,
kan det förefalla, som om någon minskning därav borde ske med hänsyn
till att uppförandet av bostäder åt personal vid kustbevakningen,
för vilket ändamål anslag beräknats av generaltullstyrelsen, icke bör
i nämnvärd utsträckning äga rum före den slutliga behandlingen av
frågan om nämnda bevaknings omorganisation. Då emellertid, enligt
vad jag under hand inhämtat, pa senare tiden uppstått ökat oavvisligt
behov att oförtövat få uppförda bostäder åt viss annan tullpersonal,
särskilt åt gränsbevakningstjänstemän, har jag icke funnit rådligt
att tillstyrka en nedsättning av anslagsbeloppet under den av general -

267

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

tullstyrelsen föreslagna summan. — Det å omkostnadsstaten nu uppförda
förslagsanslag »till underhåll och drift av tullverkets ångare
samt bränsle för kustbevakningspersonalens tjänstebåtar», vars benämning
synes kunna förenklas till »anslag till underhåll och drift
av fortskaffningsmateriell», har alltsedan år 1911 utgjort 30,000
kronor. Utgifterna därifrån hava emellertid under åren 1914—1920
oavlåtligen stigit från 30,200 till 94,474 kronor. Då de förhållanden,
som föranlett denna stegring, knappast kunna antagas bliva under år
1922 i mera väsentlig mån förändrade, har jag ansett mig böra upptaga
nämnda förslagsanslag till ett belopp av 95,000 kronor i stället för
till det av generaltullstyrelsen föreslagna beloppet 154,000 kronor, vilket
beräknats även med hänsyn till den tilltänkta omorganisationen av kustbevakningen.
— Till expenser har styrelsen beräknat ett anslagsbelopp
av 1,100,000 kronor. Till utgångspunkt härvid har tagits storleken
av de utgifter, som under förra hälften av år 1920 bestritts av ifrågavarande
anslag, vilken utgjort 636,000 kronor. Enligt upplysningar,
som jag låtit införskaffa, hava emellertid motsvarande utgifter för hela
år 1920 uppgått till allenast 931,067 kronor. Den nedgång i utgifterna,
som sålunda under senare delen av nämnda år ägt rum, lärer kunna
antagas till väsentlig mån härröra av sänkta inköpspriser å åtskilliga
av de varor, vilkas anskaffning må ske med medel från omförmälda
anslag, All anledning finnes att antaga, att denna sänkning skall beträffande
ett flertal varuslag komma att ytterligare fortgå: jag har
därför och med hänsyn till att utgifterna under åren 1918 och 1919 uppgått
till respektive 451,000 kronor och 536,000 kronor, i specifikationen till
mitt statförslag upptagit anslaget till allenast 700,000 kronor. — Anslaget
till läkarvård och medikamenter samt begravningshjälp har av generaltullstyrelsen
beräknats under förutsättning att samtliga tulltjänsteman
skulle bliva tilldelade förmånen av fri läkarbehandling och medicin. Då
emellertid enligt de av mig tillstyrkta avlöningsbestämmelserna detta
icke skulle bliva förhållandet utan i stort sett allenast den lägre tullpersonalen
skulle, såsom hittills, få komma i åtnjutande därav, lärer
anslaget kunna sänkas från 110,000 kronor till 70,000 kronor, motsvarande
en av bland annat ökad rätt till begravningshjälp föranledd jämförelsevis
ringa ökning i vad som motsvarar de verkliga utgifterna
från anslaget under år 1920. — Enligt vad 1914 års tullkommission
påpekat (I: sid. 33) beträffande det nuvarande anslaget »till gratifikationer
åt krono- och lots- samt kanalbetjänte, som utmärka sig genom
nitisk tillsyn och kontroll mot överträdelse av tullförfattningarna», torde
icke på länge hava förekommit annan användning av detta anslag, än att

268

Kungi. Maj.ts proposition Nr 330.

därifrån utbetalats ersättning till lotspersonal dels för utfärdande av
vissa i § 39 tullstadgan avsedda intyg om kontroll å reexportgods, dels
ock för lämnande av telefonmeddelanden rörande inpasserande fartyg.
Anslagets titel är sålunda under nuvarande förhållanden missvisande.
Med hänsyn härtill och då beteckningen »betjänte» torde få anses föråldrad,
finner jag anslagets titel lämpligen höra förändras till »anslag
till gratifikationer åt krono-, lots- och kanalpersonal». — Det i styrelsens
förslag till omkostnadsstat förekommande anslag »till jakt-, båt- och
hästlega samt för hållande av velocipeder» torde för enkelhets skull och
i analogi med anslaget »till underhåll och drift av fortskaffningsmateriel!»
böra betecknas med »till legor för fortskaffningsmateriell». —
Vad angår förslagsanslaget till tulltjänstemäns beklädnad och bevälära,
för sa vitt statsdepartementens avlöningsreglemente blir, såsom
jag föreslagit, tillämpat jämväl på tullpersonalen, komma att från
den del av anslaget, som avser beklädnad, bestridas endast kostnaderna
för tjänstebeklädnad åt nu uniformsberättigade tulltjänstemän, vilka icke
övergå på den nya staten, ävensom för möjliggörande i särskilda undantagsfall—
liksom vid kommunikationsverken — av nedsättning i försäljningspriset
under inköpspriset vid beklädnadsmaterialiers avyttring
åt tullpersonal. Den av generaltullstyrelsen upptagna anslagssumman,

770.000 kronor, bör därför kunna högst avsevärt nedbringas; och anser
jag, att ett anslag å 20,000 kronor skall bliva tillräckligt. Anslagets titel
synes lämpligen kunna förändras till »anslag till beklädnad och beväpning».
I detta sammanhang må erinras därom, att övergången till de nya beklädnadsföreskrifterna
givetvis medför behov för generaltullstyrelsen av
visst rörelsekapital för inköp av beklädnadsmatenalier. Sådant synes mig
emellertid kunna utan riksdagens särskilda bemyndigande få förskotteras
av tullmedlen. — I fråga om förslagsanslaget till ersättning för
övertidstjänstgöring och till bestridande av kostnaderna för nattbevakning,
av generaltullstyrelsen upptaget till 750,000 kronor, må erinras
om mitt redan förut gjorda påpekande, att ett nedbringande av detsamma
bör kunna äga rum genom minskning av det i anslaget ingående
belopp för nattbevakningsersättning från 500,000 kronor till 335,000
kronor. I mitt statförslag har anslaget därför införts med allenast

585.000 kronor. — Vidare torde jag beträffande förslagsanslaget till
diverse utgifter, vilket av styrelsen upptagits till ungefär det belopp,
vartill utgifterna från anslaget belöpt sig under år 1919, få anmärka,
att, ehuru jämväl med avseende å detsamma en sänkning på grund
av fallande_ priser kan för år 1922 förefalla möjlig, en sådan likväl
icke vidtagits i mitt statförslag, enär jag ansett nödigt att från detta

269

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

anslag låta utgå medel även för inrättande av tullverkets nya lokala
laboratorier i Göteborg och Malmö samt för vidtagande av en del
förberedande åtgärder för anordnande av det tillstyrkta huvudlaboratoriet
i Stockholm.

Till vad generaltullstyrelsen i övrigt anfört och hemställt i fråga
om de anslag, som böra upptagas på omkostnadsstaten för år 1922 får
jag uttala min anslutning.

I ändamål att vinna bättre överblick av storleken av de olika anslagen
på omkostnadsstaten under åren 1920—1922, beträffande sistnämnda
år enligt dels generaltullstyrelsens, dels mitt förslag till stat,
ävensom en lättare jämförelse mellan berörda anslagsbelopp och de
senast tillgängliga siffrorna för de verkliga utgifterna från staten har på
mitt föranstaltande utarbetats en sammanställning i dessa avseenden,
vilken jag anhåller att nu få framlägga. Denna sammanställning upptager
jämväl de hittillsvarande anslagsbeloppen under de delvis förändrade
titlar, som av mig föreslagits, ändock att ändamålet med dessa
belopp i ett par fall icke varit till alla delar detsamma, som angives i
den använda nya anslagstiteln.

Jämförande

översikt.

270

Kungl- Maj:ts proposition Nr 330.

Anslag till vissa arvoden enligt särskild förteckningl,
förslagsanslag ..................................................

Anslag till gottgörelse åt rådhusrätterna för avgörande
av tullmål, förslagsanslag ....................................

Anslag till rese- och traktamentskostnader, förslagsanslag
...............................................................

Anslag till byggnader, hyror och tomtören ra. m., förslagsanslag
.........................................................

Anslag till underhåll och drift av fortskaffningsmateriell.
förslagsanslag ...................................................

Anslag till expenser, förslagsanslag ........................

» » telegramporto, förslagsanslag ......,...........

» > läkarvård och medikamenter samt begravningshjälp,
förslagsanslag ....................................

Anslag till gratifikationer åt krono-, lots- och kanalpersonal.
..............................................................

Anslag till legor för fortskaffningsmateriell, förslagsanslag
...............................................................

Anslag till utbildning i tulltjänsten, förslagsanslag ...
» » beklädnad och beväpning, förslagsanslag ■

Anslag till beslagarandelar samt tullstatens enskilda
pensionsinrättnings andelar av böter, förslagsanslag

Anslag till ersättning för övertidstjänstgöring och till
bestridande av kostnaderna för nattbevakning, förslagsanslag
...... ..................................................

Anslag till hemliga utgifter.......................................

» » diverse utgifter, förslagsanslag..................

Summa

	Anslag enligt stat2
Verkliga		år 1922
utgifter år 1920 kronor	1920 och 1921 kronor	enligt generaltull- styrelsens förslag kronor	enligt departe-ments-chefens j förslag kronor
2,720	2,720	2,620	2,620
1,950	4,000	4,000	4,000
146,974	45,000	125,000	125,000
75,809	65,000	100,000	100,000
94,474	30,000	154,000	95,000
931,067	125,000	1,100,000	700,000j
67,885	20,000	30,000	30,000 i
60,555	20,000	110,000	70,000i
410	1,500	1,500	\| 1,500
249,272	175,000	202,000	202,000
37,575	21,000	3 26,000	3 26,000
636,870	125,000	770,000	20,000
1,706,479	500,000	90,000	90,000
_	_	750,000	585,000
6,000	6,000	6,000	6,000
225,182	45, 620	150,000	150,000
4,243,222	1,185,840	3,621,120	2,207,120

1 Till särskild ordförande i gränstullrätten inom Norrbottens län 2,000 kronor, till tolk för finska
språket vid samma rätt 300 kronor, till präst i Sandhamn 250 kronor, till skollärare i Landsort 70 kronor
samt för vartdera av åren 1920 och 1921 till skollärare i Huvudskär 100 kronor.

’ Dessutom beträffande åren 1920 och 1921 del av förslagsanslag å högst 2,000,000 respektive
1,500,000 kronor, utgörande förstärkningsanslag till täckande av uppkommande brister i förslagsanslag, som ingå
uti tullverkets ntgiftsstater för sagda år. Berörda del har beräknats till 1,455,630 respektive 1,091,520 kronor.

* Därav till utländska resestipendier åt tulltjänsteman högst 5,000 kronor.

271

Kung!. Maj.ts proposition Nr 330.

Sammanställningen giver vid handen, att summan av det av mig
framlagda förslag till omkostnadsstat för år 1922 visserligen överstiger
totalbeloppet av anslagen enligt stat för vartdera av åren 1920 och
1921 med 1,021,280 kronor men att berörda summa, därest förstärkningsanslagen
för samma år till viss del medräknas, underskjuter samma totalbelopp
med 434,350 respektive 70,240 kronor. Vidare utvisar sammanställningen,
att summan av mitt förslag till ifrågavarande stat jämväl
understiger såväl de såsom verkliga betecknade utgifterna från anslagen
under år 1920 med 2,036,102 kronor som ock det sammanlagda
beloppet av anslagen enligt generaltullstyrelsens förslag med 1,414,000
kronor. Om vid denna jämförelse helt bortses från beloppen av anslagen
till respektive utgifterna av beslagarandelar m. in. samt den del av det
nya anslaget till ersättning för övertidstjänstgöring m. in., som beräknats
motsvara utgifterna för sådan tjänstgöring, nämligen 250,000 kronor —
vilka anslagsbelopp upptagits i de olika staterna endast av bokföringshänsyn
— understiger mitt förslag till omkostnadsstat summan av de
från nämnda stat år 1920 gäldade kostnader med 669,623 kronor.

Extra staten.

Vid behandlingen av de administrativa anordningarna vid tullverkets
lokalförvaltning omnämndes, att generaltullstyrelsen förklarat sig
anse, att tullstationen Malmö-Limhamn borde uppföras i klass 1 och
att stationens personal fortfarande borde uppföras å extra stat under nu
gällande villkor, eller att Skånska cementaktiebolaget tillhandahölle tullverket
för stationens behov erforderliga lokaler med möbler och inventarier.

'' Beträffande nämnda personal har styrelsen vid avgivande av sitt statförslag
för år 1922 anfört följande:

»Vid tullstationen Malmö-Limhamn äro för närvarande fast anställda eu uppsyningsman
och tre vaktmästare. I ständig tjänstgöring användas härutöver fyra
extra ordinarie vaktmästare och en tillförordnad kustvakt. Tulldirektören i Malmö
har nu, under åberopande att trafiken vid stationen och göromålen därstädes oavbrutet
stegrats — i vilket hänseende meddelas, att antalet klareringar vid stationen
numera uppginge till omkring 2,000 om året — hemställt, att vid stationen måtte
anställas en tullmästare, en tullöveruppsyningsman såsom biträde och ställföreträdare
åt denne samt elva tillsyningsmän.

Under erinran att stationens upptagande i klass 1 innebär, att densamma

liksom överuppsyningsman motsvarar nuvarande uppsyningsman),
hemställer styrelsen, att för tullstationens Malmö-Limhamn behov måtte å extra stat
för år 1922 upptagas följande tjänster: 1 tullmästartjänst i 8 lönegraden. 1 tullöveruppsyningsmanstjänst
i 7 lönegraden: samt 7 tillsyningsmanstjänster i 3 lönegraden.
»

Extra avlöning
sstat.

Malinö-Lim hamn.

272

Stockholms

frihamn.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

Vidare må erinras om, att, sedan Kungl. Maj:t den 31 januari
1919 medgivit Stockholms stad tillstånd att vid Lindarängen under vissa
villkor och förbehåll inrätta och under en tid av fem år från dess öppnande
den (10 oktober 1919) begagna provisorisk frihamn, Kungl. Maj:t
den 23 september 1919 förklarade, bland annat, dels att i frihamnen
skulle inrättas en självständig tullförvaltning under chefskap av en tullförvaltare,
dels att för samma förvaltnings behov finge av generaltullstyrelsen
ej mindre genom förordnande, gällande tills vidare, tillsättas
en tullförvaltareänst av klass 3 och en överuppsyningsmanstjänst av
klass 1 än även från annan tullförvaltning förflyttas erforderligt antal
kontrollörer, kammarskrivare, uppsyningsmän och vaktmästare, vilka båda
sistnämnda slag av befattningshavare skulle under tiden för anställningen
i frihamnen med avseende å beloppet av avlöningsförmåner hänföras till
avlöningsklass 1. Förenämnda tullförval tar- och överuppsyningsmanstjänster
äro från och med år 1921 uppförda å extra stat.

Generaltullstyrelsen har nu funnit, att de för tull förvaltningen i
frihamnen erforderliga tjänster borde med hänsyn till frihamnens provisoriska
karaktär tills vidare fortfarande uppföras å extra stat. I fråga
om antalet och beskaffenheten av berörda tjänster har styrelsen utlåtit
sig som följer:

»Vid tullförvaltningen i Stockholms frihamn tjänstgöra, förutom ovanberörda
tullförvaltare och överuppsyningsman, följande antal tjänstemän, vilka på grund av
ovan omförmälda förklarande av styrelsen ditbeordrats för tjänstgöring, nämligen: två
kontrollörer, två kammarskrivare, en uppsyningsman och fem vaktmästare, av vilka
sistnämnda en tjänstgör såsom uppsyningsman. I ständig tjänstgöring har dessutom
använts ett antal extra ordinarie vaktmästare, av minst 7, högst 15, varförutom
för fullgörande av nattbevakning från tullbevakningen i Stockholm tillhandahållits
från 4 till 6 man. Tidvis har även en extra ordinarie kamm ar.-kri vare varit
inkallad i tjänstgöring. Tullförvaltningen föreslår nu, att vid densamma måtte anställas,
förutom tullförvaltaren, å tullkammaravdelningen: en tullkontrollör och en
tullkontorist; å packhusavdelningen: en tullkontrollör och en kammarskrivare; samt
å bevakningsavdelningen: en tullmästare, två tullöversyningsmän, en tullkontorist,
två tulluppsyningsman och åtta tillsyningsman. Tullförvaltaren borde i enlighet
med de allmänna grunder, på vilka kommissionens förslag till indelning av tullförvaltarna
vilade, placeras i klass 2.

Då det sålunda begärda antalet tjänstemän icke överstiger det antal, som
minst visat sig vara för tullförvaltningens behov erforderligt, samt någon anledning
till erinran mot tjänstemännens placering i olika tjänstegrader icke synes styrelsen
föreligga, får styrelsen, som jämväl finner förslaget om iullförvaltartjänstens uppförande
i klass 2 vara befogat, hemställa, att för tullföivaltningens i Stockholms
frihamn behov måtte på extra stat för år 1922 uppföras följande tjänster: 1 tullförvaltartjänst
av klass 2 i 15 lönegraden; 2 tullkontrollörstjänster i 13 lönegraden;
1 kammarskrivartjänst i 10 lönegraden; 2 tullkontoristtjänster i 7 lönegraden; 1

273

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 330.

tullmästartjänst i 8 lönegraden; 2 tullöveruppsyningsmanstjänster i 7 lönegraden;
2 tulluppsyningsmanstjänster i 5 lönegraden; samt 8 tillsyningsmanstjänster i 3
lönegraden.»

Till motsvarighet med vad för närvarande gäller beträffande tjänster
å extra stat har generaltullstyrelsen slutligen hemställt om förklarande,
dels att avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverket skall
i tillämpliga delar gälla även beträffande tjänst, uppförd å extra stat
samt tjänsteman, förordnad å sådan tjänst eller i omedelbar eller medelbar
succession efter å sådan tjänst förordnad tjänsteman, dels ock att
den å extra stat anställda personalen skall vara underkastad ett löneavdrag,
svarande mot den pensionsavgift, som kunde bliva bestämd.

Under erinran, att jag tidigare anmält min anslutning till generaltullstyrelsens
förslag om uppförande av tullstationen Malmö-Limhamn
i klass 1 och dess personal såsom hittills å extra stat, får jag nu biträda
styrelsens hemställan om upptagande å samma stat av de för Stockholms
frihamn behövliga tjänster. De av styrelsen tillstyrkta olika slag av
befattningar vid omförmälda tullförvaltningar synas mig vara behövliga
och till antalen väl avvägda, varför jag förordar deras upptagande i den
extra staten för år 1922. Vad särskilt beträffar uppflyttningen från
klass 3 till klass 2 av tullförvaltartjänsten i Stockholms frihamn, finner
jag densamma påkallad icke blott av den stora trafiken därstädes utan
även av det omfattande ansvar och den självständiga verksamhet, som
enligt uppgift måst åläggas innehavare av nämnda tjänst. Å extra stat
skulle alltså komma att förefinnas inalles följande befattningar, nämligen:

Lönegrad för
motsvarande
jrdinarie
tjänst

Befattning

1 tullförvaltare av klass 2.....................

2 tullkontrollörer ...............................

1 kammarskrivare.................................

2 tullmästare ......................................

2 tullkontorister...................................

3 tullöveruppsyningsmän........................

2 tulluppsyningsman..............................

15 tillsyningsman ................................

Bihang till riksdagens protokoll 1921.

1 samt. 280 käft. (Nr 330.)

Avlöningsreglementets

tillämplighet
m. m.

Departements chefen.

274

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

Avlöningarna till innehavarna av ifrågavarande extra befattningar
torde böra något understiga vad vederbörande såsom ordinarie tjänstemän
å motsvarande befattningar skulle uppbära. De närmare grunderna
härutinnan synas böra efter lönenämndens hörande fastställas av Kungl.
Maj:t i sammanhang med avlöningsbestämmelserna rörande icke-ordinarie
befattningshavare. Med utgångspunkt från de avlöningar, som skulle
tillkomma ordinarie tjänstemän å motsvarande befattningar, har jag
beräknat de för ändamålet erforderliga medlen till i runt tal 108,000
kronor, vilket belopp jag förordar skola äskas av riksdagen såsom förslagsanslag
å extra stat. Berörda anslag motsvaras av det förslagsanslag
om högst 114,000 kronor, vilket vid avgivandet av 1921 års statsverksproposition
under sjunde huvudtiteln (punkt 20) bland de extra anslagen
beräknats till förstärkning av arbetskrafterna vid tullverkets lokalförvaltning
under år 1922.

G ener al tull styrelsens hemställan om visst förklarande rörande avlöningsreglementets
tillämplighet och i fråga om pensionsavdrag finner
jag slutligen med avseende å innehållet av vissa delar av det till tilllämpning
vid tullverket ifrågasatta avlöningsreglementet icke behöva i
detta sammanhang föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Särskilt Vid framläggande av sitt betänkande med förslag till avlönings an,

la9- reglemente för befattningshavare vid statsdepartement m. fl. tillstyrkte
löneregleringskommittén i anledning av det i reglementet föreslagna
stadgandet om avlönings utbetalande i efterskott, att vid reglementets
ikraftträdande bleve till tjänsteman, som dessförinnan ägt uppbära någon
del av avlöningen i förskott, på statsverkets bekostnad utbetalat erforderligt
belopp för förmedling av övergången till det nya utbetalningssystemet.
En liknande hemställan för tullverkets del hade tidigare
gjorts av generaltullstyrelsen (U. IV: sid. 89) i anslutning till ett yttrande
av 1914 års tullkommission. 1 sitt förslag till extra stat för år 1922
har generaltullstyrelsen nu med stöd av å dess kameralbyrå gjorda beräkningar
för berörda utbetalning till tullpersonal upptagit ett belopp
av 428,000 kronor. Anslaget har angivits såsom förslagsanslag, enligt
uppgift förnämligast på grund av den osäkerhet i beräkningen, som
vore en följd av under år 1921 inträffande befordringar och avsked
samt därmed sammanhängande ändringar med avseende å utgående avlönings
förhöjningar.

Departements- Med erinran, att jag redan tidigare, i enlighet med nyligen

chefen. grundsats i ämnet, uttalat mig för den ifrågasatta anordningen

för förmedling av övergången till efterskottsutbétalning av hela lönen,

275

Kungl. Maj:t$ proposition, Nr 330.

hemställer jag med avseende å den av generaltullstyrelsen i ämnet
förebragta utredning och då fråga är om en engångskostnad, att medel för
omförmälda löneutbetalning måtte utverkas på extra stat för år 1922
såsom ett förslagsanslag å 428,000 kronor. Detta belopp har i 1921 års
statsverksproposition bland de extra anslagen under sjunde huvudtiteln
(punkt 21) beräknats för övergångsavlöning till tullverkets personal.

En sammanfattning av anslagsbeloppen enligt av mig framställda
förslag rörande tullverkets ordinarie och extra stater för år 1922 utvisar
följande slutsummor:

Ordinarie staten:

Avlöningsstaten ............................................................. kronor 11,592,692

Indragnings- och övergångsstaterna ........................... » 500,000

Pensionsstaterna:

för avskedade tjänstinnehavare ....................... » 400,000

för avlidna tjänstinnehavares änkor och barn » 38,0<>0

Omkostnadsstaten ........................................................... » 2,207,120

Summa kronor 14,737,812.

b) Extra staten:

Avlöningsstaten ................................................................ kronor 108,000

Till förskottslöner ............................................................... » 428,000

Summa kronor 536,000.

För år 1921 slutar den ordinarie staten på 10,340,490 kronor
och den extra staten på 479,700 kronor. Därvid har jämväl medräknnts
dels ett beviljat förstärkningsanslag å 1,500,000 kronor, dels ock tillfällig
löneförbättring åt ordinarie och extra ordinarie tjänstemän hos
generaltullstyrelsen, beräknad till 82,000 kronor. De för år 1922 föreslagna
motsvarande staterna överstiga alltså staterna för förstnämnda år
med respektive 4,397,322 kronor och 56,300 kronor.

Om emellertid en jämförelse anställes mellan de nu föreslagna
staterna för år 1922 och de verkliga utgifterna från anslagen å motsvarande
stater under år 1920 — vilka utgifter utgjort i runda tal

Sammanfattning
av staterna
för år
1922.

Förändrad
uppställning
av staterna.

276 Kungl. Maj ds proposition Nr 330.

respektive 13,558,593 kronor och 452,700 kronor, därest jämväl de dåmera
av vikariatsersättningsanslaget utgående avlöningsbeloppen åt personalen
vid Stockholms frihamn, tillsammans 7,400 kronor, hänföras
till utgifterna från extra staten — visar det sig, att de av mig framlagda
förslagen till ordinarie och extra stater innebära en merutgift
för statsverket av allenast omkring respektive 1,179,219 kronor och 83,300
kronor, eller sammanlagt 1,262,519 kronor.

Detta överskottsbelopp har erhållits med bortseende från dyrtidstillägg.
Tages hänsyn jämväl till statsverkets kostnader för sådan förmån
åt tullpersonal, beräknad för år 1920 enligt de vid tullverket under
sista kvartalet av nämnda år gällande stadganden samt för år 1922
enligt de för kommunikationsverken samtidigt tillämpade grunder, komma
de föreslagna nya staterna att vid jämförelse med de totala verkliga
utgifterna för tullverket under år 1920 förete en kostnadsökning för
statsverket av omkring 9,000 kronor. Denna ökning kommer emellertid
tydligen att stiga i mån som minskning i dyrtidstilläggen inträder.

Härutöver må beaktas, att det belopp av 428,000 kronor, som jag
å extra staten för år 1922 upptagit för förmedling av övergången till
efterskottsutbetalning av hela avlöningen, givetvis icke kommer att belasta
tullverkets stater längre än under det första år, då de nya staterna
tillämpas. För övrigt torde ock böra uppmärksammas, att vid andra
sådana verk, med vilka tullverket framdeles skulle i avlöningshänseende
likställas, till täckande av kostnaderna för berörda övergångsanordning
icke avsetts särskilt anslagsbelopp i respektive stater utan i stället medgivits,
att dessa kostnader finge bestridas av de i vederbörande stater
upptagna anslagsposter till avlöningar åt ordinarie tjänstemän.

Den specifikation av utgiftsstater för tullverket under år 1922, i
vilken mina förslag till de särskilda auslagsbeloppen å de olika staterna
sammanställts (bil. A), är upprättad enligt samma principer som hittills
gällande utgiftsstater för tullverket i syfte att underlätta jämförelser
med sistberörda stater. Därest emellertid avlöningsreglementet för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk förklaras skola
vinna tillämpning jämväl å generaltullstyrelsen och tullstaten, betingas
därav en ganska genomgripande förändring i utgiftsstaternas uppställning.
Vidtages en sådan i enlighet med av 1902 års löneregleringskommitté
(betänkande LXII: sid. 130 o. f.) föreslagna och av riksdagen
i princip godkända huvudgrunder, kommer tullverkets ordinarie stat för
år 1922 att erhålla detta utseende:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

277

Ordinarie stat.

A. Arlöningsstat.

Generaltullstyrelsen.

Avlöningar till ordinarie tjänste-män, förslagsanslag..................	kronor	497,000
Vikariatsersättningar, förslagsan-slag ..........................................	»	20,000
Arvode till tullverkets ombudsman	»	2,000
Avlöningar till icke-ordinarie be-fattningshavare m. m., förslags-anslag .............................................	»	59,000

Tullstaten.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän,
förslagsanslag .................. kronor 10,557,192

Vikariatsersättningar, förslagsanslag
.............................................. » 115,000

Arvoden å högst 5,000 kronor till
fyra tullfiskaler, förslagsanslag,

högst .........................:.................. » 20,000

Arvoden å högst 1,500 kronor till
två laborator^ föreståndare, förslagsanslag,
högst....................... » 3,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
m. va., förslagsanslag
....................................... »__954,500

B. Indragnings- och ÖTerg&ngsstater.

Avlöningar till tjänstemän å indragnings- och övergångsstater,
förslagsanslag.............................................

C. Pensionsstater.

Pensioner till avskedade tjänstemän,

förslagsanslag .............................. kronor 400,000

Pensioner till avlidna tjänstemäns

änkor och barn, förslagsanslag... » 25,000

kronor 12,227,692

kronor 500,000

278 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Gottgörelse till tullstatens enskilda
pensionsinrättning för mistade
andelar av avlöning vid vakanta

tjänster, bestämt anslag................ kronor 13,000 kronor

438,000.

D. Omkostnadsstat.

Kostnader för avdömande av tullmål,
förslagsanslag ........................ kronor 6,300

Resekostnads- och traktamentser sättningar

m. m., förslagsanslag » 145,000

Resestipendier, förslagsanslag, högst » 5,000

Hemliga utgifter ............................ » 6,000

Övriga kostnader för tullverket,

förslagsanslag .................... » 1,409,820 krODOr 1,572,120

Summa förslagsanslag kronor 14,737,812.

Samtliga de i denna summa inbegripna utgifter lära, i likhet med
vad förhållandet varit beträffande beloppen å tullverkets hittillsvarande
stater, böra få direkt utgå av tullmedel.

I det nu framlagda statförslaget ingå under rubriken avlöningsstat
de i förenämnda specifikation till utgiftsstater (bil. A) förekommande
anslags ti tiar på följande sätt:

Generaltullstyrelsen.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän:

Förslagsanslag till avlöningar åt ordinarie befattningshavare hos generaltullstyrelsen
................................... kr. 493,705

Del av förslagsanslag å 160,000 kronor
till personliga lönetillägg samt ersättning
för indragna extra inkomster
m. m. ........ » 1,295

Del av förslagsanslag å 70,000 kronor
till läkarvård och medikamenter

samt begravningshjälp............... » 2,000 kr. 497,000

Vikariatser sättningar:

Del av förslagsanslag å 550,000 kronor till avlöning
åt vissa icke-ordinarie befattningshavare, vikariatsersättning,
arvoden åt extra biträden samt gratifikationer
..................................................... » 20,000

279

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Arvode till tullverkets ombudsman:

Anslag till arvode åt tullverkets Ombudsman kr. 2,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
m. m.:

Tullstaten.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän:

Förslagsanslag till avlöningar åt ordinarie befattningshavare vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust och

gränsbevakning................... kr. 10,261,487

Förslagsanslag till kallortstillägg och
kallortstraktamenten »

Förslagsanslag till felräkningspen ningar.

.............................................. »

Del av förslagsanslag å 160,000 kronor
till personliga lönetillägg samt ersättning
för indragna extra inkomster
m. m. .......................... »

Del av förslagsanslag å 70,000 kronor
till läkarvård och medikamenter
samt begravningshjälp »

55.000

14.000

158,705

68,000 kr. 10,557,192

Vikariatser sättningar:

115,000

Arvoden till fyra tullfiskaler:

Anslag till arvoden åt 4 tullfiskaler med högst 5,000
kronor till envar, högst......................................

År ooden till två laborator i ef öreståndare:

Anslag till arvoden åt 2 föreståndare för lokala
laboratorier i Göteborg och Malmö med högst
1,500 kronor till Vardera, högst ............................

20,000

3,000

578,000

280

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 330.

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare:

Förslagsanslag till arvoden åt tullexpeditions- och

13,500

356,000

585.°0Q kr. 954,500 kr. 11,649,692
Summa kronor 12,227,692

Samma statförslag innefattar under rubriken omkostnadsstat följande
anslagstitlar i omförmälda specifikation till utgiftsstater sålunda:

Kostnader för avdömande av tullmål:

Del av förslagsanslag å 2,620 kronor till vissa arvoden enligt särskild förteckning
(åt särskild ordförande i gränstullrätten inom Norrbottens län, 2,000 kronor, samt
tolk för finska språket vid samma rätt, 300 kronor) kr. 2,300
Förslagsanslag till gottgörelse åt rådhusrätterna för avgörande
av tullmål......................................................... »_ 4,000 kr. 6 300

Resekostnads- och tv aktamentser sättning ar m. m.:

Förslagsanslag till ersättning för flyttningskostnader .... kr. 20,000
Förslagsanslag till rese- och traktamentskostnader....... » 125,000 »

Resestipendier:

Del av förslagsanslag å 26,000 kronor till utbildning i tulltjänsten,
högst .......................................................................................................

Hemliga utgifter:

Anslag.....................................................................................................

145,000

5.000

6.000

gransstationstoreständare ........... kr.

Del av förslagsanslag å 550,000 kronor
till avlöning åt vissa icke-ordinarie
befattningshavare, vikariatsersättning,
arvoden åt extra biträden
samt gratifikationer ....................... »

Förslagsanslag till ersättning för övertidstjänstgöring
och till bestridande
av kostnaderna för nattbevakning »

Övriga kostnader för tullverket:

Del av förslagsanslag å 2,620 kronor till vissa arvoden enligt särskild
förteckning (åt präst i Sandhamn, 250 kronor, och skollärare

i Landsort, 70 kronor) ............................................. kr. 320

Förslagsanslag till byggnader, hyror och tomtören m. m. » 100,000
Förslagsanslag till underhåll och drift av fortskaffa ingsmateriell
.......................................................................... > 95,000

281

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Förslagsanslag till expenser......................................... kr. 700,000

Förslagsanslag till telegramporto..................................... » 30,000

Anslag till gratifikationer åt krono-, lots- och kanalpersonal
.................................................................. » 1,500

Förslagsanslag till legor för fortskaffningsmateriell » 202,000

Del av förslagsanslag å 26,000 kronor till utbildning i ,

tulltjänsten ............................................................ » 21,000

Förslagsanslag till beklädnad och beväpning ................... » 20,000

Förslagsanslag till beslagarandelar samt tullstatens enskilda
pensionsinrättnings andelar och böter............... » 90,000

Förslagsanslag till diverse utgifter ................................ » 150,000 kr. 1,409,820

Summa kronor 1,572,120.

Enligt den plan för övergången till kustbevakningens nya organisation,
vilken generaltullstyrelsen framlagt, skulle viss båtmateriell anskaffas
redan under år 1921 för att finnas till förfogande vid 1922 års ingång
eller åtminstone så snart som möjligt därefter. Denna båtmateriell skulle
utgöras av två tulljakter av typ 1 och tre tulljakter av typ II med
tillhörande förtöjningsanordningar. Kostnaderna därför skulle enligt de
av 1920 års kustbevakningssakkunniga gjorda beräkningar (U. I A: sid.
94) ställa sig sålunda:

2 tulljakter av typ I å 62,350 kronor .............................. kronor 124,700

3 » » » II å 46,700 » ............................. » 140,100

Förtöjningsanordningar och jollar för

5 tulljakter å 1,000 ........................................................ » 5,000

Summa kronor 269,800.

Denna summa, tillika med beloppet av kostnaden för den av de
kustbevakningssakkunniga föreslagna snabbgående motorbåten för Stockholms
skärgård, eller 26,000 kronor, vilken båt synts generaltullstyrelsen
böra snarast möjligt anskaffas, har styrelsen nu begärt få anvisad å
tilläggsstat för år 1921 såsom förslagsanslag.

Vid anmälan av frågorna rörande regleringen för år 1921 av utgifterna
under tilläggsstatens till riksstaten sjunde huvudtiteln hemställde
min företrädare i statsrådsämbetet, under åberopande av vad vid behandlingen
av frågorna rörande regleringen för år 1922 av utgifterna under
samma huvudtitel vid punkt 19 anförts, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda
riksdagen förelagd, för anskaffning under år 1921 av viss materiell för
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 36

Tilläggsstaten
för år
1921.

Anslag till
båtmateriell.

Departements•
chefen.

282

Kung/. Maj:ts ''proposition Nr 330.

tullverkets räkning å tilläggsstat för år 1921 beräkna ett förslagsanslag,
högst 400,000 kronor. I detta belopp ingingo enligt uppgift kostnaderna
för anskaffning av eu motorpatrullbåt för tullbevakningen i Stockholm,
en snabbgående motorbåt för Stockholms skärgård, en motorpatrullbåt
för tullbevakningen i Göteborg samt nyssberörda fem tulljakter
med tillbehör. Berörda kostnader hade beräknats ej behöva
överstiga:

1 motorpatrullbåt för Stockholm ........................................ kronor 60,000

1 snabbgående motorbåt för Stockholms skärgård ......... )) 32,000

1 motorpatrullbåt för Göteborg......................................... » 75,000

2 tulljakter av typ I å 55,000 kronor ........................... » 110,000

3 » » » II å 40,000 » » 120,000

Förtöjningsanordningar och jollar för 5 tulljakter

å 600 kronor ................................................................. 3,000

Summa kronor 400,000.

I fråga om anskaffningen av motorpatrullbåten för tullbevakningen
i Stockholm hemställde Kungl. Maj:t sedermera i särskild proposition
till riksdagen den 4 februari 1921 (nr 63) om anvisande av medel
till bestridande av kostnaden därtör å tilläggsstat för år 1921 såsom
ett förslagsanslag, högst, å förenämnda belopp 60,000 kronor. Denna
hemställan blev emellertid icke av riksdagen bifallen. Beträffande anskaffningen
av den snabbgående motorbåten för Stockholms skärgård
finner jag mig, med hänsyn till den ställning jag intagit till frågan om
kustbevakningens omorganisation, icke för närvarande böra ifrågasätta
utverkande av medel för inköp under år 1921 av en sådan båt. Vad
vidare angår motorpatrullbåten för tullbevakningen i Göteborg ber jag
få erinra därom, att Kungl. Maj:t tidigare i dag föreslagit riksdag* n
att till bestridande av kostnaden för anskaffande av en motorpatrullbåt
för nämnda tullbevakning å tilläggsstat för år 1921 anvisa ett förslagsanslag,
högst, 65,000 kronor. Av det för berörda inköp förut beräknade
beloppet, 75,000 kronor, skulle vid bifall härtill 10,000 kronor
således icke bliva för ifrågavarande ändamål erforderliga. Vidkommande
slutligen de fem tulljakterna jämte tillbehör synes anskaffandet av dessa
hava varit avsett att utgöra inledningen till eu successiv övergång till de
tilltänkta nya anordningarna vid kustbevakningen. Då jag emellertid
ansett kustbevakningens omorganisationsfråga icke böra i dess nuvarande
läge företagas till slutligt avgörande, följer härav, att jämväl förslaget
om nyssberörda anskaffning icke kan erhålla mitt understöd.
Däremot finner jag, i överensstämmelse med vad tidigare anförts, att

283

Kungl. Maj:ts proposition År 330.

för anställande snarast möjligt av prov å en eller annan ort i mindre
skala med nya olika farkosttyper, anskaffade av tullverket, medel böra
ställas till förfogande redan under innevarande år. Jag hemställer därför,
att framställning måtte hos riksdagen göras om beviljande å tillläggsstat
för år 1921 av medel för anskaffning av dessa farkoster, förslagsvis
intill ett högsta belopp av 100,000 kronor. Den tidigare å
samma tilläggsstat beräknade kostnaden för nyanskaffning av viss båtmateriell
för kustbevakningens behov — nämligen 233,000 kronor för
fem tulljakter med tillbehör och 32,000 kronor för en snabbgående
motorbåt — blir därigenom ävensom i anledning av min ställning till
frågan om inköp av sistnämnda båt nedbringad med 165,000 kronor.

Därest nyssnämnda hemställan ävensom av mig förut vid behandlingen
av skilda delar av tullverkets omorganisationsfrågor gjorda vissa
framställningar, som nödvändiggöra utverkande av medel å tilläggsstat
för år 1921, vinna beaktande, skulle av riksdagen såsom förslagsanslag,
högst, å berörda tilläggsstat äskas:

till nyanskaffning under år 1921 av viss båtmateriell

för kustbevakningens behov ....................................... kronor 100,000

» avlöning åt en personalbyråchef under fyra månader
av år 1921 .......................................................... » 3,500

» avlöning åt tre tulldirektörer under tre månader

av år 1921 ............................................................... » 7,695

eller sammanlagt kronor 111,195.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels besluta, att avlöningsreglementet för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk,
tillhörande den civila statsförvaltniugen, skall från och
med den 1 januari 1922 äga tillämpning å befattningshavare
vid generaltullstyrelsen och tullstaten;

dels besluta, att i 5 § 1 mom. av nämnda avlöningsreglemente
jämväl skall upptagas generaldirektörsbefattningen
vid tullverket med arvode, för år
räknat, av 19,000 kronor;

dels besluta, att uti den till samma reglemente
hörande tjänsteförteckning skall under sjunde huvudtiteln
införas följande:

översikt av
anslagen d
tilläggsstat.

Slutlig sammanfattning.

284

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Verk och befattningar.	Avdelning och löne-grad enligt löneplanen.	Verk och befattningar.	Avdelning och löne-grad enligt löneplanen.
Sjunde huvudtiteln.		3 tullinspektörer ........................	B 16
		3 tullkommissarier .....................	B 16
Generaltullstyrelsen och tullstaten.		1 gränsbevakningschef ...............	B 15
Generaltullstyrelsen.		2 kustbevakningschefer ...............	B 15
a. Manliga befattningshavare.		3 tullbevakningsinspektörer .........	B 15
1 generaltulldirektör, arvode enligt		21 tullförvaltare av klass 2............	B 15
5 § i reglementet ..................	—	14 tullöverkontrollörer ..................	B 15
5 byråchefer ................................	B 20	15 förste tullkontrollörer...............	B 14
1 chef för statistiska avdelningen...	B 16	14 tullförvaltare av klass 3............	B 13
2 sekreterare .......,.....................	B 15	16 tullkassörer ...........................	B 13
8 byråinspektörer ........................	B 15	131 tullkontrollörer........................	B 13
2 förste revisorer ........................	B 15	11 tullförvaltare av klass 4............	B 12
1 kamrerare................................	B 15	1 gränstullmästare .....................	B 9
4 aktuarier .................................	B 13	405 kammarskrivare .....................	B 9
2 notarier....................................	B 13	19 tullmästare..............................	B 8
	B 13	1 överuppsyningsman..................	B 7

14 revisorer .................................	B 13	10 gränsöveruppsyningsmän .........	B 6
1 materialförvaltare ....................	B 8	27 kustöveruppsyningsmän ............	B 6
1 förste expeditionsvakt ...............	B 3	40 tullkontorister .....................	B 6
8 expeditionsvakter .....................	B 1	127 tullöveruppsyningsmån ............	B 6
b. Kvinnliga befattningshavare.		66 kustuppsyningsmån..................	B 5
4 kontorsskrivare ........................	C 5	199 gränsuppsyningsmän ...............	B 4
36 kanslibitrftden...........................	C 3	521 tulluppsyningsman ................	B 4
3 kontorsbiträden .......................	C 2	832 tillsyningsman ........................	B 2
		42 kustvakter..............................	B 2
Tullstaten.		2 vaktmästare ...........................	B 2
		226 kustroddare ...........................	B 1
a. Manliga befattningshavare.
3 tulldirektörer ...........................	B 20	b. Kvinnliga befattningshavare.
3 tullöverinspektörer.....................	B 17	5 kontorsskrivare........................	C 5
3 överlullförvaltare .....................	B 17	5 kanslibiträden ........................	C 3
3 tullbevakningschefer..................	B 16	10 kontorsbiträden........................	C 2
3 tulldirektörsassistenter ...............	B 16	10 skrivbiträden..........................	C 1
4 tullförvaltare av klass 1 ............	B 16	-------------

285

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

dels godkänna följande särskilda bestämmelser
att från och med den 1 januari 1922 lända till efterrättelse
beträffande tjänstemän vid generaltullstyrelsen
och tullstaten, nämligen:

tjänsteman, tillhörande någon av 1—8 lönegraderna
enligt avlöningsreglementets 9 §, avdelning B,
ävensom gränstullmästare må jämväl i andra fall än
vid skada till följd av olycksfall i tjänsten, enligt av
Kungl. Maj:t meddelade närmare bestämmelser, erhålla
erforderlig läkarvård jämte läkemedel på tullverkets
bekostnad, dock att vård å sjukhus, sanatorium eller
annan dylik vårdanstalt icke må vid sådant sjukdomsfall
bestridas av tullverkets medel under tid, då tjänstemannen
åtnjuter oavkortad lön;

tjänsteman, som bestrider tjänst å ort, tillhörande
den i avlöningsreglementets 14 § angivna kallortsklass
VI, må, därest tjänstgöringen är av beskaffenhet
att i särskilt hög grad utsätta honom för inverkan
av ortens klimatiska förhållanden, kunna enligt
av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser tilldelas
kallortstraktamente med 50 öre för varje tjänstgöringsdag;
samt

beloppet av anslag, som vid vissa tjänster erfordras
till lega för fortskaffningsmateriell, bestämmes
av generaltullstyrelsen att utgå av för sådant ändamål
särskilt anvisade medel, och skall anslag, som nu
är sagt, utgå till den, som förrättar tjänsten, såvida
icke tjänsten bestrides på förordnande, i vilket fall
ordinarie innehavare därav må kunna vid anslaget
bibehållas, mot det att han tillhandahåller vikarien,
vad som för anslaget skall hållas;

deZs, med godkännande av det av mig framlagda
förslag till ordinarie stat för tullverket för år
1922, bestämma det ordinarie anslaget för tullverket
till ett mot statens slutsumma svarande belopp

av ....................................................... kronor 14,737,812

att såsom förslagsanslag direkt utgå av tullmedel;

dels besluta, att såsom förutsättning för ikraftträdande
den 1 januari 1922 av den nya avlöningsstaten
för tullstaten skall gälla, att Kungl. Maj:t

286

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

dessförinnan meddelar från och med sagda dag tilllämplig
föreskrift därom, att följande slag av tulltjänstemän
tillkommande extra inkomster skola upphöra
att till dem utgå, nämligen:

ersättning enligt taxan den 23 december 1910
för å övertid verkställda tjänstförrättningar,

auktionsprovision vid försäljning enligt tullstadgan
av beslagsgods eller annat gods ävensom vid försäljning
av sjöfynd,

slagavgift vid försäljning å auktion,
lösen för av tullverkets lokalförvaltningar utfärdade
depositionsbevis,

ersättning för uppbörd av till stad eller annan
kommun utgående avgifter och

ersättning av post- eller järnvägsmedel för vissa
i sammanhang med tulltjänsten verkställda göromål
för postverkets eller statens järnvägars räkning;

dels förklara, att såsom kompensation för sålunda
indragna extra inkomster — de förstnämnda likväl
endast i den mån de icke äro att hänföra till resekostnadsersättning
eller dagtraktamente enligt resereglementet
eller annan fortskaffningskostnad — skall åt
ordinarie tjänsteman, som uppföres å 1922 års ordinarie
avlöningsstat och vilkens sammanlagda avlöning under
år 1921 jämte under samma tid uppburna extra inkomster
av ifrågavarande slag, de senare uppgående
till minst 100 kronor och beräknade till högst 5,400
kronor, överstiger årsavlöningen för år 1922, utbetalas
personligt lönetillägg, motsvarande berörda överskott,
dock med iakttagande att det sålunda bestämda
lönetillägget, vilket i övrigt bör minskas eller upphöra
i den mån avlöningen å ny stat ökas, skall under
loppet av nio år avskrivas med en niondel om året;

dels beträffande sådana tjänstemän, som tillhöra
den för år 1921 fastställda indragningsstaten vid tullverket
och icke med pension avgått från tjänsten, besluta,
att vederbörande tjänsteman skall uppföras å ny
indragningsstat med rätt att åtnjuta avlöning enligt
förstnämnda stat;

dels beträffande ordinarie tjänstemän, som äro

287

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 330.

villiga att övergå på den nya staten men vilkas innehavande
befattningar icke förekomma i sagda stat, besluta,
att vederbörande tjänsteman, om han icke konstitueras
till annan tjänst vid tullverket, skall uppföras
å övergångsstat 1, med rätt att åtnjuta avlöning enligt
nu gällande ordinarie avlöningsstat;

dels beträffande ordinarie tjänstemän, som jämlikt
36 § i ävlöningsreglementet för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, förklara sig icke vilja
övergå på den nya staten och som ej heller kunna
därtill lagligen förbindas, ävensom beträffande tjänsteman,
tillhörande den för år 1921 fastställda övergångsavlöningsstaten,
därest denne icke konstitueras till
annan tjänst vid tullverket, besluta, att vederbörande
tjänsteman skall uppföras å övergångsstat 2, med rätt
att åtnjuta avlöning enligt den för honom nu gällande
ordinarie avlöningsstat eller övergångsavlöningsstat;

dels beträffande extra ordinarie tjänstemän, besluta,
att å en övergångsstat 3, skall upptagas ett av Kungl.
Muj:t bestämt antal gränsuppsyningsmans- och tillsyningsmanstjänster
av 1 lönegraden samt kammarskrivartjänster
av 6 lönegraden, avsedda för sådana
extra ordiuarie gränsridare, vaktmästare och kammarskrivare
vid tullstaten, som vid utgången av år 1921
varit anställda i tullverkets tjänst under minst fem år
och tillika innehava en effektiv tjänstgöring av minst
tre år samt av generaltullstyrelsen prövas lämpliga att
vinna fast anställning i tullverket;

dels förklara, att det nya avlöningsreglementets
bestämmelser skola gälla jämväl i fråga om innehavare
av tjänster å övergångsstat 3, dock med det undantag,
att vikariatsersättning enligt 19 § i samma reglemente
icke skall tillkomma sådan tjänstinnehavare, då han
efter förordnande bestrider ordinarie tjänst i samma
tjänstegrad, som den han själv tillhör, ehuru den bestridda
tjänsten är av högre lönegrad;

dels förklara, att tjänstemän, som komma att uppföras
å övergångsstaterna 1 och 3, skola vara berättigade
till ersättning för mistade extra inkomster efter

288

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

samma grunder, som må bliva bestämda för tjänstemän,
vilka uppföras å ordinarie avlöningsstat;

dels medgiva, att ordinarie tjänstemän vid tullverkets
lokalförvaltning och gränsbevakning, som äro
uppförda å övergångsstat 1, må under år 1922 efter
Kungl. Maj:ts bestämmande kunna komma i åtnjutande
av tillfälligt lönetillägg till belopp, vilket kan anses stå
i lämpligt förhållande till den tjänstgöring, som må
komma att krävas av vederbörande, eller eljest kan
prövas skäligt, dock icke i något fall till högre belopp,
för år räknat, än här angives, nämligen vid en fast
begynnelseavlöning, oavsett ortstillägg,

av	1,200	kronor	med...........	......... 300	kronor
	1,500	»	B ...........	......... 375	B
»	1,750	»	B ..........	.......... 425	B
b	1,900	»	B ...........	......... 450	B
b	2,050	»	B ...........	......... 475	B
»	2,300	»	)) .........	......... 525	B
b	2,ö00	b	B ...........	......... 550	B
b	2,800	B	B ..........	.......... 550	B
»	3,000	B	B ..........	.......... 600	B
»	3,300	B	B ...........	......... 650	B
»	4,000	B	B ..........	.......... 725	B
»	4,200	B	B ...........	.......... 725	B
b	4,800	B	B ...........	......... 775	B
b	5,300	B	B ...........	........ 800	B
b	5,500	B	B ..........	......... 800	B
»	6,300	B	B ...........	.......... 850	»
b	7,300	•B	B ..........	......... 900	»

dels till bestridande av kostnaderna för övergång
till anordning med hela avlöningens utbetalning i efterskott
på extra stat för år 1922 bevilja ett förslagsanslag
av........... ................................... kronor 428,000;

dels medgiva, att Kungl. Maj:t må i den avlöningsstat
för tullverket, som varder för år 1922 fastställd,
vidtaga ej mindre de förändringar av antalet
tjänster vid lokaltullförvaltningen, tillhörande 1—13
lönegraderna enligt avlöningsreglementets 9 §, avdelningar
B eller C, vilka kunna finnas erforderliga eller

289

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

lämpliga på grund av undersökningar, verkställda av
en efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av generaltullstyrelsen
tillsatt särskild tjänstgöringskommission, än
även de förändringar i fråga om antalet tullförvaltartjänster
i de olika lönegraderna, till vilka omständigheterna
kunna giva anledning;

dels till förstärkning av arbetskrafterna vid tullverkets
lokalförvaltning på extra stat för år 1922

anvisa ett förslagsanslag av ............... kronor 108,000;

dels för nyanskaffning under år 1921 av viss
båtmateriell för kustbevakningens behov å tilläggsstat
för år 1921 upptaga ett förslagsanslag,
högst ........................................... kronor 100,000;

dels medgiva, att de i tullverkets stater för år
1922 nyuppförda ordinarie befattningar såsom personalbyråchef
och tulldirektör må tillsättas respektive fyra
och tre månader före ikraftträdandet av nämnda stater;

dels ock för avlöningar vid sist omförmälda befattningar
under angivna tider av år 1921, med inbesparing
av vederbörlig del av det i samma års avlöningsstat
för tullverket förekommande anslagsbelopp till
arvoden åt tulldirektörer, å tilläggsstat för år 1921
anvisa ett förslagsanslag, högst............ kronor 11,195.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnade, att proposition
i ämnet av den lydelse, bil. litt. vid detta
protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Martin Philipson.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 käft. (Nr 330.)

.) " •* '' *iV

v,a, .A.

tv ■*ht• • f•«s• i

i!;»Ui-.‘''Si-r,.; Vi-1. <''■■■• ,J. . •!•'' V, u-.iV. , j

*V‘9aitnfltO; r.tJ''>N i rwi- ny’-

• ii.'': *!fr ’»’>•!, i i;ji. n1 t fa v ■

. V>:''ti -■ i i 1! . ,!Wf :i. ) .. 1 "6 . : l» j !

, v ;•!(■! i: •: i ’ < -! it ny

t* ’ .<;• i/’ . . V / ''u .J . i; i-r(.''} ''in ''• «V

! •. <:i -uVt i "■ ..v:H -(ur,? •''.> .rTotUs’;n!

i* I ■ • '' •; : < -V ?’:!■ ■ •''. ,

, ;i li,

) ''.''..n .•''<!<(H’ . »/v - f** in! . i .''I

,1"''. v-, >

• liv: ■ - ■''»•< ■
j.! 7: vN.

: •

• i ‘in■ ,

.! it;

‘ I • . ■ K.>

. >rif

Ui -

. .U*

•ii./ v-''

’ - In;T''*.

•T-ri

> , < •'' -T" ''.i

- ? jfc t s - i - ;

•. > -i •'' i ■
''* v

.''iC v • V:. V ■ \y

v . tv ••£*«£.-A-i \ '' »''i v>«\ PiU»''\

Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

291

Bil. A.

Specifikation

utgiftsstater för tullverket,

att tillämpas under år 1922.

	Löne-	Avlöning	summa
	grad	Kronor	Kronor	Kronor	Kronor
Ordinarie stat.				\|
I. Avlöningsstaten.
A. Generaltullstyrelsen.
o. Manliga befattningshavare.
1 generaltulldirektör..............................	Arvode	19,000
5 byråchefer.........................................	20	56,100
2 sekreterare .....................................	15	16,728		.
8 byråinspektörer ................................	15	66,912			i
1 chef för statistiska avdelningen............	16	9,300			1
2 förste revisorer .................................	15	16,728
1 kamrerare..........................................	15	8,364
4 aktuarier ..........................................	13	28,176
2 notarier.............................................	13	14,088			!
1 registrator .....................................	13	7,044			i
14 revisorer .........................................	13	98,616			i
1 materialförvaltare ..............................	8	5,013			1
1 förste expeditionsvakt ........................	3	3,159
8 expeditions vakter .............................T	1	22,656	371.884		i :
b. Kvinnliga befattningshavare
4 kontorsskrivare .................................	5	14,064
36 kanslibitrfiden....................................	3	100,656
3 kontorsbitrfiden .................................	2	7,101	121,821	493,705	1
Transport]		,_	—	493,705	l

292

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Löne grad -

Transport

B. Lokaltnllförvaltningen.

a. Manliga befattningshavare

3 tulldirektörer................................

3 tullöverinspektörer ...............i;

3 övertullförvaltare...........................

3 tullbevakningschefer ..... ...............

3 tulldirektörsassistenter .................

4 tullförvaltare av klass l ...............

3 tullinspektörer .......................

3 tullkommissarier ........................

3 tullbevakningsinspektörer ............

21 tullförvaltare av klass 2 ............

14 tullöverkontrollörer.......................

15 förste tullkontrollörer ...................

14 tullförvaltare av klass 3................

16 tullkassörer ...............................

131 tullkontrollörer............................

11 tullförvaltare av klass 4 ..............

405 kammarskrivare ..........................

19 tullmästare.............. ...................

40 tullkontorister .............................

127 tullöveruppsyningsmän .................

521 tulluppsyningsman .......................

832 tillsyningsman ............................

b. Kvinnliga befattningshavare 5

kontorsskrivare.............................

5 kanslibiträden

10 kontorsbiträden.............................

10 skrivbiträden................................

0. Kustbevakningen.

2 kustbevakningschefer ..........

Avlöning

Krouor

Summa

Kronor

Transport;

	—	—
20	32,940
17	28,620
17	27,660
16	27,180
16	27,180
16	35,760
16	27,180
16	27,180
15	24,390
15	162,306
15	114,054
14	106,425	;
13	90,513	*'' 4 ''
13	109,857
13	891,447
12	66,210
9	2,064,432
8	86,679
6	157,872
6	484,842
4	1,671,090
2	2,340,432	8,604,249
5	17,137
3	13,491
2	23,284
i	18,000	71,912
15	15,792	•
, 15,792

a:»;

Kronor

8,676,161

— ! 9,169,8661

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

298

	Löne-	Avlöning	S u m m	a
	grad	Kronor	Kronor	Kronor	Kronor
Transport		15,792	—	9,169,866	\|
1 överuppsyningsman ...........................	7	4,704
27 kustöveruppsyningsmän.....................	6	93,042
66 kustuppsyningsmän...........................	5	204,600
42 kustvakter.......................................	2	103,896
2 vaktmästare ....................................	2	5,976
226 kustroddare ..................................	1	537,624	—	965,634
I). Gränsbevakningen.					j
1 gränsbevakningschef ........................	15	7,896
1 gränstullmästare .............................	9	5,322			''
10 gränsaveruppsyningsmän ... ..............	6	36,444
199 gränsuppsyningsmän .....................	4	570,030	—	619,692
E. Särskilda anslag på avlöningsstaten.		•• • . ;
Till arvoden åt 4 tullfiskaler med högst 5,000 kronor
till envar, högst ...........................		20,000
» arvode åt tullverkets ombudsman ......		2,000
» arvoden åt tullexpeditions- och gränstullstations-
föreståndare, förslagsanslag............		13,500
» arvoden åt 2 föreståndare för lokala laboratorier
i Göteborg och Malmö med högst 1,500 kronor
till vardera, högst...........................		3,000
» kallortstillägg och kallortstraktamenten, förslags-	i
anslag..........................................		55,000
» ersättning för flyttningskostnader, förslagsan-
slag ............................................		20,000
* felräkningspenningar, förslagsanslag ...		14,000
» avlöning åt vissa icke-ordinarie befattningshavare,
vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden
samt gratifikationer, förslagsanslag		550,000
» personliga lönetillägg samt ersättning	för in-
dragna extra inkomster m. m., förslagsanslag	160,000		837,500	1 11,592,692
Transport		Li;-		11,592,692

Förslagsanslag.

294

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

		Kronor	Summa Kronor
	Transport		11,592,692
II. Indragnings- och övergångsstaterna.
Förslagsanslag ............................................................			500,000
Indragningsstaten:
Landskrona. Kustroddaren A. P. L. Bahr ........................................ k	•onor 700
Falkenberg. Kustuppsyningsmannen C. G. Meyer .............................. Jaktuppsyningsmannen C. F. Andersson...........................	» 800 » 1,100
Varberg. Kustroddaren J. A. Berndtsson....................................... > J. A. A. Gustafsson ............................... » A. Andersson ...................i.,......;...	> 700 » 700 » 700
Göteborg. Kustuppsyningsmannen A. G. Christensson .................... Kustroddaren E. Svensson ........................................	» 800 . 700
Östersund. Gr&nsridaren J. P. Bodin ...........................................	» 700	6,900	*
Övergångsstaten 1:
Övergångsstaten 2:
Övergångsstaten 3:
III. Pensionsstaterna»
Pensionsstaten för avskedade tjänstinnehavare: Förslagsanslag ...............................................................			400,000
	Transport	—	12,492,692

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

295

,* t,TI 4Wi\|,,,;,i;i .... .. Transport	Kronor	Summa Kronor 12,492,692
Pensionsstaten för avlidna tjänstinnehavares änkor och barn:
a. För bestridande av den genom Kungl. Maj:ts reglemente den 16 februari 1833 stadgade pensionering, förslagsanslag....................	25,000
b. Gottgörelse till tullstatens enskilda pensionsinrättning för mistade andelar av avlöning vid vakanta tjänster, bestämt anslag ............	13,000	38,000
IV. Omkostnadsstateu. Anslag till vissa arvoden enligt särskild förteckning, förslagsanslag ...	2,620
» » gottgörelse åt rådhusrätterna för avgörande av tullmål, för-slagsanslag . ........................................................... » » rese- och traktamentskostnader, förslagsanslag..................	4,000 125,000
* » byggnader, hyror och tomtören in. in. förslagsanslag.........	100,000
» » underhåll och drift av fortskaffningsmateriell, förslagsanslag	95,000
» » expenser, förslagsanslag ................................................	700,000
» » telegramporto, förslagsanslag..........................................	30,000
» > läkarvård och medikamenter samt begravningshjälp, förslags-anslag ........................................................................ > » gratifikationer åt krono-, lots- och kanalpersonal ..............	70,000 1,500
» s> legor för fortskaffningsmateriell, förslagsanslag..................	202,000
» » utbildning i tulltjänsten, förslagsanslag ...........................	26,000
därav till utländska resestipendier åt tulltjänstemän högst 5,000 kronor. » » beklädnad och beväpning, förslagsanslag ........................	20,000
» » beslagarandelar samt tullstatens enskilda pensiunsinrättnings andelar av böter, förslagsanslag.................................... » » ersättning för övertidstjänstgöring och till bestridande av kostnaderna för nattbevakning, förslagsanslag ................ » > hemliga utgifter.............................................................	90,000 585,000 6,000
» » diverse utgifter, förslagsanslag .......................................	150,000	2,207,120
Ordinarie stat	- 1	14,737,812;

296

Kung!. Maj.is proposition Nr 330.

Förteckning & arvoden på tullverkets omkostnadsstat för år 1922.

	Kronor
Arvode till särskild ordförande i gränstullrätten inom Norrbottens län ...............	2,000
» » tolk för finska språket vid gränstullrätten inom Norrbottens län ......	300
» » präst i Sandhamn......................................................................	250
» » skollärare i Landsort....................................................................	70
Säger	2,620

	Kronor
Extra stat.
Extra avlöningsstat, förslagsanslag ...............................................................	108,000
Särskilt anslag för utbetalning av förskottslöner, förslagsanslag........................	428,000
Extra stat	536,000

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

297

Bil. B.

Utdrag ur förslag

till

Avlöningsreglemente

för

befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

den civila statsförvaltningen.

1 avd. Ordinarie tjänstemän.

3 kap. Ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom konstitutorial.

9 §•

,L (in ep lan.

Avdelning A. För manliga tjänstemän i chefs- eller därmed jämförlig ställning.

Avdelning B. För andra manliga tjänstemän.

Lönegrad	Löne- klass			Ort	s g r	u P P
A	B	C	D	E	F	G
		kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
	1	1,980	2,070	2,160	2,230	2,340	2,430	2,520 \|
	2	2,100	2,196	2,292	2,388	2,484	2,580	2,676 \|
l:a lönegraden............	3	2,220	2,322	2,424	2,526	2,628	2,730	2,832
	4	2,340	2,448	2,556	2,664	2,772	2,880	2,988 I
	5	2,460	2,574	2,688	2,802	2,916	3,030	3,144
------------ ~ ----------	2	2,100	2,196	------ 2,292	2,388	2,484	2,580	1 2,67(5
	3	2,220	2,322	2,424	2,526	2,628	2,730	2,832
2:a lönegraden...........	4	2,340	2,448	2,556	2,664	2,772	2,880	2.98S
	5	2,460	2,574	2,688	2,802	2,916	3,030	3,144
	6	2,580	2,700	2,820	2,940	3,060	3,180	3,300

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 käft. (Nr 330.) 38

298

Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

Lönegrad	! Löne-klass			Ort	s g r	u p	P
A	B	C	1 D	1 E	F	1 G
i 3e lönegraden ...........	\| . 3 4 5 >ir .6 7	kr. 2,220 2.340 2,400 2,580 2,730	kr. 2,322 2,448 2,574 2,700 2,856	kr. 2,424 j 2,556 i 2,688 2,820 t 2,982	kr. 2,526 2,664 2,802 2,940 3,108	kr. 2,628 2,772 2,916 3,060 3,234	kr. 2,730 2,880 ; 3,030 3,180 3,360	kr. 2,832 2,988 3,144 > 3,800 3,486
	4	2,340	2,448	2,556	2,664	2,772	2,880	2,988
	I 5	2.400	2,574	2,688	2,802	2,916	3,030	3,144
4:e lönegraden ............	6	2,580	2,700	2,820	2,940	3,060	3,180	3,300
	7	2,730	2,856	2,982	3,108	3,234	3,360	3,486
''	s	2,880	3,012	3,144	3,276	3,408	3,540	3,672
	6	2,580	2,700	2,820	2,940	3,060	3,180	3,300
	7	2,730	2,856	2,982	3,108	3,234	3,360	3,486
j 5:e lönegraden ............ \|	8	2,880	3,012	3,144	3,276	3,408	3,540	3,672
	9	3,060	3,198	3,336	3,474	3,612	3,750	3,888
	10	3,240	3,384	3,528	3,672	3,816	3,960	4,104
	8	2,880	3,012	3,144	3,276	3,408	3,540	3,672
	9	3,060	3,198	3,336	3,474	3,612	3,750	3,888
6''e lönegraden ............	i	3,240	3,384	3,528	3,672	3,816	3,960	4,104
	11	3,450	3,600	3,750	3,900	4,050	4,200	4,350
	12	3,000	3,816	3,972	4,128	4,284	4,440	4,596
	10	3,240	3,384	3,528	3,672	3,816	3,960	4,104
	1 11	3,450	3,600	3,750	3,900	4,050	4,200	4,350
7:e lönegraden.............	12	3,660	3,816	3,972	4,128	4,284	4,440	4,596
	13	3,960	4,122	4,284	4,446	4,608	4,770	4,932
	14	4,260	4,434	4,608	4,782	4,956	5,130 \|	5,304
	11	3,450	3,600	3,750	3,900	4,050	4,200	4,350
	12	3,660	3,816	3,972	4,128	4,284	4,440	4,596
8:e lönegraden ............	13	3,960	4,122	4,284	4,446	4,608	4,770 j	4,932
	14	4,260	4,434	4,608	4,782	4,956	5,130	5,304
	15	4.560	4,746	4,932	5,118	5,304	5,490	5,676

Kungl. Maj ds ‘proposition Nr 330.

299

Lönegrad	Löne- f		Ort	s g r	upp
klass	A j	B	C i	D	E	F	G
	12	1 kr. 3,660	kr. 3,816	kr. 3,972	kr. 4,128 ;	kr. 4,284	kr. 4,440	kr. 4,596
	13	3,960	4,122	4,284	4,446 1	4,608	4,770	4,932
9:e lönegraden ............	14	4,260	4,434	4,608	4,782	4,956	5,130	5,304
	15	4,560 !	4,746	4,932	5,118	5,304	5,490	5,676
	16 1	4,860 I	5,058	5,256 \|	5,454	5,652	5,850	6,048
	13	3,900	4,122	4,284	4,446	4,608	4,770	4,932
	14	4,260	4,434	4,608	4,782	4,956	5,130	5,304
10:e lönegraden............	15	4,560	4,746	4,932	5,118	5,304	5,490	5,676
	16	4,860	5,058	5,256	5,454	5,652	5,850	6,048
	17	5,160	5,370	5,580	5,790	6,000	6,210	6,420
	14	4,260	4,434	4,608	4,782	4,956	5,130	5,304
	15	4,o60	4,746	4,932	5,118	5,304	5,490'',	5,676
ll:e lönegraden............	16	4,860	5,058	5,256	5,454	5,652	5,850	6,048
	17	5,160	5,370	5,580	5,790	6,000	6,210	6,420
\|	18	5,520	5,736	5,952	6,168	6,384	6,600	6,816
	16	4,860	5,058	5,256	5,454	5,652	5,850	6,048
	17	5.160	5.370	5,580	5,790	6,000	6,210	6,420
12:e lönegraden...........	18	5,520	5,736	5,952	6,168	6,384	6,600	6,816
1	19	5,880	6,102	6,324	6,546	6,768	6,990	7,212
	17	5,160	5,370	5,580	5,790	6,000	6,210	. 6,420
	18	5,520	5.736	5,952	6.168	6,384	6,600	6,816
13:e lönegraden .........	19	5,880	6,102	6,324	6,546	6,768	6,990	7,212
\| 1	20	6,300	6,528	6,756	6,984	7,212	7,440	7,668
	18	5,520	5,736	5,952	6,168	6,384	6,600	6,816
	19	5,880	6,102	6,324	6,546	6,768	6,990	7,212
i 14-e lönegraden .........	20	6,300	6,528	6,756	6,984	7,212	7,440	7,668
1	21	6,720	6,954	7,188	7,422	7,656	7,890	8,124
	20	6,300	6,528	6,756	6,984	7,212	7,440	7,668
	21	6,720	6,954	7,188	7,422	7,656	7,890	8,124
16:e lönegraden .........	22	7,140	7,380	7,620	7,860	8,100	8,340	8,580
	23	7,620	7,860	1 8,100	8,340	8,580	j 8,820	9.060 ''

300 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Lönegrad	Löne- klass			Ort	s g r	u p p
A	B	£____	II	\|. E	F	i.... G
		kr.	kr.	kr.	kr.		kr.	kr.
	22	7,140	7,380	7,620	7,860	8,100	8,340	8,580 !
16:e lönegraden .........< . ui ‘ ( .	23	7,620	7,*-60	8,100	8,340	8,580	8,820	9,060
24	8,100	8,340	8,580	8,820	9,060	9,300	! 9,540
	25	8.580	8,820	9,060	9,300	9,540	9,780	10,020
(	.23	r * 7,620	7,860	8,100	8,340	8,580	8,820	9,060
T!:e lönegraden ........./	24	8,100	8,340	8,580	8.820	9,060	9,300	9,540 I
25	8,500	8,820	9,060	9,300	9,540	9,780	10,020
1	20	9,000	9,300 .	9,540	9,780	10,020	10,260	10,500 !
--------, ----- 1—	*24	■ 8.100	8;340	8,580	8,820	9,060	9,300	-9,540
18:e lönegraden ...Nii. ''''tit.	25	8,580	8,820	9,060	9,300	9,540	9,780	10,020 :
20	9,060	9,300	9,540	9,780	10,020	10,260	10,500 I
	27	9,540	9,780	10,020.	10,260	10,500	10,740	10,980 1
t <•{:-.i ■ i .. 1	25	8,580	8,820	9,060	9,300	9,540	9,780	10,020
19:e lönegraden ........./	20	■ 9,060	— ■9,300	9.540-r- 9,780	10,020	10,260	16,600
27	9,540	9,780	10, ()20	10,260	10,500	10,740	10,980
.. , ..... 1	.23	10,020	10,260	10,500	10,740	10,980	11,220	11,460
t) le1, \ V;\| . iyvi.t/	26	9,060	. 1 9,300 ! 9,780	9,540	9,780	10,020	10,260	»t.M 10,500
-- --------------------- "*------•—	27 - 1	-9^40 1	•10,020	10.260	10,500	-10,740	10,980
20:e lönegraden ..........	28;	10,020 \|	10,260	10,500 j	10.740 ■	10,980	11,220	11,460
	29 1	10,500	10,740 \|	10,980 j	11.230 ''	11,460	11,700	11,940

HiM'' •* ) ■ } L'' • , Vi ,. * •

Avdelning C. För kvinnliga tjänstemän.

Lönegrad '' ■''>’>"■ r -	Löne- klass		Ort	s g ir	upp
k- ,	B !	C	11	E	F	rvvdGf \|
		kr.''	.. \|	kr.	kr.	kr.	kr.	I kr.
		1,440	1.500	1,560	1,620	1,680	1,740	1,800
l>i i %s ..I1'',» l:a lönegraden	2 ''	1,560	1.620 j	i;«so''	1,740	1.800	1,860	1,920
	3	1,680	1,740 j	1,800	1,860	1,920	1,980	2,040
	4	1,800	1,860 i	1,920	1,980	2,040	2,100	2,160

301

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Lönegrad	Löne- klass			Ort	s g r	upp		1
A	1 B	C	D	E	F	G
	.
		Jsf.i 1	1 kr.	kru''	! kr.	kr.	kr.	kr. ''
	4	1,800	1.860	1,920	1,980	2,040	2,100	2,160
2:a lönegraden .........	5	1,920	1,983	j 2,046	2,109	2,172	2,235	u 2>298
6	2,040	2,106	2,172	2,238	2,304	2,370	2,436
	7	2,160	2,229	2,298	2,367	2,436	2,505	2,5^4
	7	2,160	2,229	2,298	2,367	2.436	*■ 1. 2,505	2,574
3:e lönegraden .4 ‘ ''	8	2,280	2,352	2,424	2,496	2,568	2,640	2,712
• .V!; I	9	2,400	2,475.	2,550	1 2,625	2,700	2,775	2,850
utijf ''Uö/nU . 1	10	2,550	• ,2,628	2,706	2,784	2,862	2,940	3,018
	§_u	'' 2,280	2,352	,2,424	'' . 2,496	.2,568.	2,640	2,712
4:e lönegraden............	9	2,400	2,475	2,550	2,625	2,700	2,775	2,850 :
10	2,550	2,628	2,706	2,784	2,862 4 .2,940	3,018
.»•» .*-• tv.jj	11	2,700	2,784	2,868	2,952	3,036	3;120	3,204
:	V	2,700	2,784	2,868	2,952	t 4rJ,. .1,036 i 3,120	'' 3.204 ;
'' 5 e lönegraden............	12	2,850	2,940	3,030	3,120	3,210	3,300	3,390 i
13	3,030	3,126	3,222t	3,318	3,414	3,510	3.606
	14	3,210	3,312	3,414	3,516	.3,618	3,720	.. 3,828 j
	12	2,850	2,940 r	3,030	3,120	3,210 I . 3,300.	3,390 ;
6:e lönegraden............	13	3,030 1	3,126	3,222	3,318 :	3,414,	, 3,510	3,606 i
	14	3,910	3,312	3,414	3,516	3,618 \|	3,720	3,828
	15	3,390 :	3,501 i	3,612	3,723	3,834 ;	3,945	4,056 :
	15	3,390	i 3,501 j	! 3,612	’ .1 3,723 1	3,834 j	8,945	4,056 i
7:e lönegraden	16	3,600	3,714 i 3.828 ! ■ • > - r. ■	i i '' • , j ■ 1 3,942	4.056 (oi	4,170 '' 4,395”	1,284 1
• ..... I	17	3.810	3,927	4,044.	4,161	4,278. :	4,512
	18	4,020	4,140 ,	4,260 i	4.380 [	4,50*},;	, 4,620 ;	. 4.740 \|
	18	j • *• ’ Olif 4,020 j	4,140 i	4,260	4,380 j	4.500 ;	■4,620 j	4,740 ;
8:e lönegraden............	19	4,260 j	4,380	4,500	4,620	4,740	4,860	4,980 i
20	4,500	4,620	4,740	4,860 i	4,980 1	5,100	li- 5,220 \|
	21	4,800 \|	4,920	5,040	5,160 {''	5‘,280 j	5,400 1	5,520 !

302

Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

Innehållsförteckning.

Sid.

Inledning .........................................................................................................'',;i..... i

Förslag till omorganisation och lönereglering.................................................... 5

Sammanfattande översikt....................................................................................... 5

Trafikföreskrifter.................................................................................................. SO

Temporär tullfrihet; tullindring, s. 30. Fullständig tullfrihet, s. 31. Restitutioner,
s. 32. Bevakning av restitutionsgods, s. 35. Upplysningar om varas rubricering;
tullaboratorier, s. 36. Lossning och lastning utom tullplats, s. 37. Lossningskontroll,
s. 38. Lossning m. m. vid smärre tullplatser, sid. 38. Omedelbar transitförsändning,
s. 39. Avstängda bevakningsområden, s. 40. Årspass m. m., s. 41.
Tullbehandling av paketpost, s. 42. Tullräkningar, s. 46. Depositionsbevis, s. 47.

Pantvärde å nederlagsgods, s. 48. Handräckning vid tull behandling, s. 49. Provvägning,
s. 55.

Administrativa anordningar.................................................................................... 56

Distriktchefer, s. 56. Generaltullstyrelsen, s. 58. Lokalförvaltningen, s. 67. Kustbevakningen,
s. 97. Gränsbevakningen, s. 124. Personalen, s. 142.
Avlöningsförh&llanden ...................................................................................... 161

Grunder för avlöningsrevisionen, s. 181. Indragning av sportler, s. 182. Kompensation
för sportler, s. 186. Lönenämnd, s. 188. Avlöningsreglemente, s. 190.
Tjänsteförteckning till avlöningsreglementet, s. 205.

Tullverkets stater för år 1922 ................................................................................ 218

Avlöningsstaten ................................................................................................... 218

Avlöningsbeloppens beräkning, s. 218. Tjänstantalens beräkning, s. 218. Generaltullstyrelsens
stat, s. 220. Lokalförvaltningens stat, s. 221. Kustbevakningens
stat, s. 238. Gränsbevakningens stat, s. 239. Särskilda anslag, s. 239. Jämförande
översikt, s. 245.

Indragnings- och övergångsstaterna........................................................................

Olika slag av stater, s. 247. Kompensation för sportler, s. 259.

Pensionsstaten för avskedade tjänstinnehavare........................................................

Pensionsstaten för avlidna tjänstinnehavares efterlämnade änkor och barn..................

Anslag till pensioner, s. 260. Gottgörelse för mistade avlöningsandelar, s. 260.

Omkostnadsstaten .......................................................................

Generaltullstyrelsens förslag, s. 261. Jämförande översikt, s. 269.

Extra staten................................................................................

Extra avlöningsstat, s. 271. Särskilt anslag, s. 274.

Sammanfattning av staterna för år 1922 ......................................

Förändrad uppställning av staterna...............................................

261

271

275

276

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 303

Sid.

Till&ggsstaten för år 1921 .................................................................................... 9gl

Anslag till bAtmateriell ...................................................................... 281

Översikt av anslagen å tilläggsstat........................................................................ 283

Slutlig sammanfattning .......................... ^

BUaS°r ............................................................................................................................ 291

A. Specifikation av utgiftsstater för tullverket, att tillämpas under år 1922 ............... 291

B. Utdrag ur förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdeparte ment

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.................. 297