Kungl. Maj.ts proposition nr 32 (Proposition 1938:32)

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

Nr 32.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
hittegods, m. m.; given Stockholms slott den 4 januari
1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om hittegods; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)
om ägofred.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 32.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Förslag

till

Lag

om hittegods.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Var som något hittar skall utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndighet.
Är ägaren till hittegodset känd, må upphittaren i stället underrätta
honom om fyndet.

Polismyndighet åligge att, när anmälan örn hittegods skett, kungöra fyndet
på lämpligt sätt eller, där ägaren till godset är känd, underrätta honom.

2 §•

Hittegods skall väl vårdas. Vill upphittaren överlämna godset till polismyndighet,
havé rätt därtill. Polismyndighet må ock eljest, där så finnes
påkallat, omhändertaga godset.

Polismyndighet må låta försälja hittegods, när godset ej kan vårdas utan
fara för försämring eller vården är förenad med alltför stora kostnader eller
eljest särskilda skäl till försäljning finnas.

3 §•

Ägaren vare berättigad taga hittegods åter mot det han gäldar polismyndighets
och upphittares skäliga kostnader i anledning av fyndet ävensom skälig
hittelön.

Uppkommer tvist rörande lösesummans belopp, skall frågan härom avgöras
av domstol; polismyndighet som har godset i sin vård dock obetaget
att utlämna det till ägaren mot lösen som polismyndigheten finner skälig.

4 §.

Varder ägare till hittegods ej känd inom ett år från det fyndet anmäldes
hos polismyndighet, eller kommer ägaren ej inom tre månader från det han
av polismyndighet underrättats örn fyndet, eller kan ägaren eljest anses hava
uppgivit sin rätt, tillfälle godset upphittaren; dock vare denne skyldig gälda
polismyndighets kostnader i anledning av fyndet. Är godset i polismyndighets
vård, och underlåter upphittaren att inom tre månader efter anmaning
gälda polismyndighetens kostnader, eller kan han eljest anses hava uppgivit
sin rätt, skall godset, efter avdrag av nämnda kostnader, tillfalla kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

5 §.

Fullgör upphittaren ej vad i 1 § är stadgat, havé förverkat all rätt på
grund av fyndet.

6 §•

Tillvaratager någon hos honom kvarglömd sak, skall vad ovan stadgas örn
hittegods äga motsvarande tillämpning; dock skall hittelön ej utgå.

7 §•

I den mån i särskilda författningar meddelats föreskrifter angående sådant
som tillvaratages å postanstalt eller å fortskaffningsmedel i allmän trafik
eller inom område som hör till företag för sådan trafik, skall vad sålunda
stadgats lända till efterrättelse.

8§.

Hittar någon hemdjur, skall vad i 52—57 §§ lagen om ägofred stadgas i
tillämpliga delar lända till efterrättelse, ändå att fall som där avses ej är för
handen.

9 §.

Örn sjöfynd samt örn nedgrävd skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill
ägare ej finnes, är särskilt stadgat.

10 §.

Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter rörande tillämpningen av
denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939, vid vilken tid 16 § 2 och 4
punkterna förordningen om nya strafflagens införande och vad i avseende
därå iakttagas skall den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101) skola upphöra att
gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om

ägofred.

Härigenom förordnas, att 57 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall
erhålla följande ändrade lydelse:

57 §.

Bliver ägare till intaget hemdjur ej känd inom fjorton dagar efter det
kungörelse enligt 52 § ägt rum, gore intagaren utan dröjsmål anmälan om
intagningen hos polismyndigheten i orten.

Vill intagaren, sedan anmälan skett, sälja djuret å offentlig auktion och
ur köpeskillingen uttaga honom tillkommande lösen, vare därtill berättigad.

Har ett år förflutit från det intagningen anmälts hos polismyndigheten, och
är ägaren alltjämt okänd, skall djuret eller, där det blivit sålt, köpeskillingen
i dess helhet tillfalla intagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 december 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga örn
ändrade bestämmelser angående hittegods samt anför därvid:

»Huvudstadgandet av gällande bestämmelser om hittegods
finnes i 16 § 2 punkten förordningen den 16 februari 1864 om nya
strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall. Enligt detta
lagrum åligger det envar, som hittat något, att genast kungöra det och låta lysa
tre söndagar å rad i närmaste kyrka på landet eller i alla stadens kyrkor, så
ock å häradsting eller rådstuga. Kommer ’den, som mist haver’ och visar
att det funna tillhör honom, äger han taga det åter mot skyldighet att giva
skälig hittelön. Kommer han ej inom natt och år sedan lysning skett, tager
kronan två tredjedelar av det funnas värde, medan den återstående tredjedelen
tillfaller upphittaren. Stadgandet är oförändrat överflyttat från 48
kap. 1 § missgärningsbalken i 1734 års lag.

Förutnämnda lagrum anger ej närmare vilka föremål som omfattas därav.
Tillämplighetsområdet begränsas emellertid i första hand av speciella
bestämmelser för vissa slag av fynd. Sådana finnas örn s. k. driftefä i 16 §
4 punkten nämnda promulgationsförordning samt om sjöfynd i en särskild
lag den 2 april 1918. Härjämte må erinras örn förordningen den 30 maj
1873 angående nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare
ej finnes. Ehuru lagstiftningen i övrigt icke direkt anger någon begränsning
av tillämplighetsområdet för bestämmelserna om hittegods, torde likväl
vissa gränser härutinnan kunna uppdragas. Sålunda kunna dessa bestämmelser,
vilkas syfte är att bringa förlorad egendom i rätt innehavares
händer, icke anses tillämpliga beträffande föremål som sakna ägare, såsom
bortkastade eller övergivna saker; sådana föremål äger upphittaren i regel
utan vidare behålla. Detsamma torde gälla beträffande saker av så ringa
värde att ett lysningsförfarande skulle framstå som uppenbart orimligt.

Som förutsättning för rätt att omhändertaga en sak som hittegods gäller

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

att den över huvud icke är i någons besittning. Här må framhållas, att föremål
som kvarglömts exempelvis å järnvägståg eller i butikslokal i regel
måste anses vara i järnvägsförvaltningens, respektive butiksinnehavarens
besittning och att utanförstående icke äga taga någon befattning därmed.
Med avsende å saker, som kvarglömts eller borttappats inom järnvägs eller
spårvägs område och tillvaratagits av trafikpersonalen, gälla särskilda i
administrativ ordning utfärdade föreskrifter, likaså beträffande å postanstalt
tillvaratagna föremål.

Bland de förut omnämnda specialbestämmelserna om vissa slag av fynd
må närmare redogöras för dem som gälla angående s. k. driftefä. Enligt
16 § 4 punkten strafflagens promulgationsförordning åligger det den som
hittar häst, oxe, ko, får, get eller annat fä att låta lysa en gång. Upphittaren
äger njuta foderlön och ersättning för all annan kostnad, sedan den nytta
räknats som han haft av djuret. Kommer ej rätte ägaren inom natt och år,
tillfaller djuret upphittaren. I lagrummet förekommer därjämte en processuell
föreskrift om edgång. Stadgandet är oförändrat överflyttat från 48
kap. 3 § missgärningsbalken i 1734 års lag.

Med nu berörda bestämmelser om driftefä böra jämföras de stadganden
som i 52—57 §§ lagen den 2 juni 1933 örn ägofred äro meddelade om intagning
av annans hemdjur. Dessa regler äga giltighet endast då det djur
som intagits olovligen inkommit på intagarens egna ägor. Det åligger i sådant
fall intagaren att underrätta djurets ägare om intagningen eller, örn
ägaren ej är känd, att kungöra denna i viss ordning. Djurets ägare har som
regel ej rätt att återfå djuret annat än mot lösen innefattande ersättning för
dels ägoskada som djuret åstadkommit, dels ock kostnaden för kungörelse
samt underhåll och vård av djuret efter avdrag för den nytta intagaren haft
av detsamma. Blir ägaren ej känd inom fjorton dagar från det kungörelse
skett, står det intagaren fritt att antingen tillämpa bestämmelserna örn driftefä
eller ock låta sälja djuret på offentlig auktion och ur köpeskillingen
uttaga honom tillkommande lösen.

Den som underlåter att så lysa fynd eller hittegods, som i lag är stadgat,
straffas enligt 22 kap. 19 § första stycket strafflagen med böter, högst dubbla
värdet av det hittade. Förtiger någon fynd eller hittegods, då ägaren eller
annan därtill berättigad sig anmäler eller eljest tillkännagiver, skall han
enligt andra stycket av samma paragraf straffas med böter eller fängelse.
Jämlikt 22 kap. 21 § strafflagen må brott mot 19 § icke åtalas av annan än
målsägande^

I en vid 1932 års riksdag väckt motion (II: 131) yrkades, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förslag till ny lag om
hittegods ävensom till andra därmed sammanhängande författningar. Första
lagutskottet, dit motionen hänvisades, framhöll i sitt däröver avgivna utlåhande
(nr 5) bland annat hurusom de lagstadganden och övriga föreskrifter,
som gällde på förevarande område, ovedersägligen företedde en bro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

kig bild av skiftande och delvis mycket ålderdomliga bestämmelser samt att,
vad särskilt anginge stadgandena i 16 § 2 och 4 punkterna strafflagens promulgationsförordning,
det säkerligen vore allom bekant att där meddelade
föreskrifter örn lysning av fynd icke efterlevdes. Örn än några allvarligare
missförhållanden icke vållats därigenom, att numera helt andra lysningsförfaranden
än de i lag föreskrivna brukade komma till användning, syntes
det dock utskottet att det nuvarande tillståndet vore förenat med åtskilliga
olägenheter; i detta hänseende erinrades särskilt örn den ovisshet örn vad
man hade att iakttaga, som måste råda hos allmänheten, samt de svårigheter
att återfå bortkommen egendom, som måste följa av skiftande skick och bruk
i fråga om lysande av hittegods. Med hänsyn härtill fann utskottet yrkandet
örn en ny lagstiftning angående hittegods icke böra avvisas. Utskottet,
som förutsatte att den nya lagstiftningen begränsades till sådana områden
där verkligt behov förelåge, anförde vidare beträffande de synpunkter som
syntes böra beaktas vid lagstiftningen i fråga:

Såsom allmän regel torde böra gälla, att anmälan om ett fynd skall ske
till närmaste polismyndighet i den ort, där fyndet skett. Därmed vinnes, att
vederbörande, som vill söka sitt åter, i regel vet var han skall göra sina efterforskningar,
och någon avsevärd tunga torde icke heller därigenom åläggas
en upphittare, då numera telefon oftast är att tillgå. Skyldighet för upphittaren
att själv överbringa det funna till polismyndigheten synes däremot
ej böra föreskrivas, men han bör vara pliktig att vid anmaning utlämna
fyndet till myndigheten. Kungörande av detsamma — med föreläggande för
ägaren att inom viss tid giva sig tillkänna — synes böra ankomma på polismyndigheten,
med rätt för denna att bestämma om och i vilken omfattning
kungörande skall ske, och lämpligaste sättet därför torde vara införande av
annons i en eller flera ortstidningar, möjligen i förening med anslag å för allmänheten
upplåtna platser. Några uttryckliga föreskrifter, hur rätter ägare
för utfående av sin egendom skall legitimera sig, synas icke böra givas. I
likhet med vad för närvarande torde gälla, synes ägaren icke böra vara berättigad
att utbekomma egendomen annat än mot gäldande av de kostnader,
som varit förbundna med fyndets kungörande och förvaring, ävensom
skälig hittelön. Denna torde med hänsyn till de växlande förhållandena alltjämt
icke böra fixeras till viss procent av det funnas värde; och med hänsyn
till det besvär, den förordade ordningen kommer att medföra för polismyndigheterna,
synes kronan böra bibehållas vid rätt att — där ägare ej
inom föreskriven tid anmäler sig — erhålla viss andel av det funnas värde,
sedan därur utgått med kungörande och förvaring förbundna kostnader.

På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
den 17 februari 1932 (nr 29), att Kungl. Majit ville låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till ny lagstiftning rörande hittegods.

1 anledning av riksdagens hemställan utarbetades inom justitiedepartementet
(''u i juni 1 9 3 7 dagteckna d p r o m e lii o r i a i ämnet
j ä m t e 1 a g u t k a s t.

I promemorian uttalades, att ifrågavarande lagstiftning, på sätt riksdagen
antytt, borde begränsas lill sådana områden, där praktiskt behov av
ändrade eller mera fullständiga regler förelåge. Därav följde bland annat,

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

att sjöfynd, varom så sent som år 1918 meddelats utförliga bestämmelser,
lämnades åsido. Vad anginge bestämmelserna om ''nedgraven skatt, bottenfynd
eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes,’ syntes någon revision därav
i förevarande sammanhang icke böra ifrågakomma redan på den grund, att
de icke hade mycket gemensamt med den egentliga hittegodslagstiftningen,
vars syfte vore att återställa bortkomna saker till rätt innehavare. En reformerad
lagstiftning borde sålunda inskränkas till att ersätta 16 § 2 och 4
punkterna i promulgationsförordningen till strafflagen med nya och fullständigare
lagregler samt reglera vad därmed stöde i oskiljaktigt sammanhang.
De nya lagreglerna borde omfatta även det fall, att ägaren till hittegods
redan då fyndet gjordes vore känd för upphittaren. Huvudsynpunkten
vid lagbestämmelsernas utformning borde vara att i största möjliga mån
befrämja att ägaren eller den eljest till bortkommet gods berättigade återfinge
sitt.

Vid promemorian voro fogade utkast till dels lag om hittegods, dels lag om
ändrad lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) örn ägofred, dels ock
lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 19 och 21 §§ strafflagen. Utkasten torde
få fogas till detta protokoll såsom bilaga (Bilaga A).

Enligt utkastet till lag örn hittegods skulle den som något hittade utan dröjsmål
anmäla fyndet hos polismyndighet. Vore ägaren till hittegodset känd,
stöde likväl upphittaren fritt att i stället underrätta ägaren om fyndet. Det
skulle åligga polismyndighet att när anmälan om hittegods inkommit kungöra
fyndet på lämpligt sätt eller, där ägaren vore känd, underrätta denne.
Härefter upptogs en allmän föreskrift att hittegods skulle väl vårdas. Vidare
stadgades rättighet för upphittaren att överlämna godset till polismyndighet
och skyldighet att så göra, om polismyndighet det påfordrade. Polismyndighet
tillädes befogenhet att sälja hittegods, när skäl därtill vore. Enligt
utkastet skulle ägaren vara berättigad att taga hittegods åter mot det han gäldade
polismyndighets och upphittares skäliga kostnader i anledning av fyndet
ävensom skälig hittelön. Bleve ägaren ej känd inom ett år från det fyndet
anmäldes hos polismyndighet, eller underläte ägaren att lösa godset eller
ställa säkerhet för lösensumman inom tre månader från det han av polismyndighet
underrättats örn fyndet, eller kunde han eljest anses ha uppgivit
sin rätt, skulle godset tillfalla upphittaren. För att tillgodonjuta sin rätt
skulle dock upphittaren gälda polismyndighets kostnader i anledning av fyndet.
Underläte upphittaren i det fall, att godset vore i polismyndighets vård,
att lösa detsamma eller ställa säkerhet för lösensumman inom tre månader
efter anmaning, eller kunde han eljest anses ha uppgivit sin rätt, skulle godset
tillfalla kronan. I utkastet föreskrevs vidare, att om någon tillvaratoge
hos honom kvarglömd sak, skulle de nu återgivna reglerna om hittegods äga
motsvarande tillämpning, dock att hittelön ej skulle utgå. I särskilda författningar
meddelade föreskrifter angående sådant som förlorats inom järnvägs
eller spårvägs område eller eljest å fortskaffningsmedel i allmän trafik
skulle enligt utkastet lända till efterrättelse.

Beträffande hemdjur intogs i utkastet till lag örn hittegods en föreskrift,

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

att då någon hittade sådant djur vad i 52—57 §§ lagen om ägofred stadgades
skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse, ändå att fall som där avsåges
ej vore för handen. Enligt utkastet till ändring av 57 § lagen om ägofred
skulle — i stället för de förut omförmälda bestämmelserna angående förfarandet
då ägaren till intaget hemdjur ej blir känd inom fjorton dagar efter
kungörande enligt ifrågavarande lag -—- för sådant fall gälla, att intagaren
efter utgången av nyssnämnda tid hade att utan dröjsmål göra anmälan örn
intagningen hos polismyndigheten i orten. Sedan anmälan skett, skulle intagaren
vara berättigad att, om han så ville, sälja djuret å offentlig auktion
och ur köpeskillingen uttaga honom tillkommande lösen. Om ägaren, sedan
ett år förflutit från det intagningen anmälts, fortfarande vore okänd, skulle
djuret eller, om det blivit sålt, köpeskillingen i dess helhet tillfalla intagaren.

Enligt utkastet till ändring av 22 kap. 19 och 21 §§ strafflagen skulle
första stycket i 19 § fullständigas så, att där upptoges straff för den som
underläte att så lysa eller eljest tillkännagiva fynd, hittegods, kvarglömd
sak eller intaget hemdjur som i lag stadgat vore; straffet skulle vara böter,
d. v. s. dagsböter, eller fängelse. Nuvarande andra stycket i samma paragraf
angående förtigande av fynd eller hittegods — vilket lagrum upptager
samma straffskala som i utkastet infördes för underlåtenhet att lysa eller
tillkännagiva fynd m. m. — föreslogs skola utgå. I fråga örn 21 § föreslogs
sådan ändring av åtalsreglerna att brott mot 19 § skulle falla under allmänt
åtal.

över promemorian jämte lagutkasten ha efter remiss utlåtanden avgivits
av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala.
Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Örebro och Jämtlands län ävensom av generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,
statskontoret, föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska spårvägs-, buss- och
förortsbaneföreningen samt Sveriges köpmannaförbund. Dessutom ha inkommit
yttranden, som av Överståthållarämbetet och nämnda länsstyrelser
infordrats från vissa underlydande myndigheter.

I samtliga yttranden utom det av Överståthållarämbetet avgivna har tillstyrkts,
att utkasten läggas till grund för lagstiftning. Därvid Ilar uttalats, att
de nuvarande ålderdomliga bestämmelserna rörande hittegods, som knappast
längre iakttoges, borde ersättas med ny lagstiftning och att de föreslagna
reglerna syntes ändamålsenliga samt väl överensstämmande med rådande
rättsuppfattning och rättspraxis. I en del yttranden lia dock framställts erinringar
beträffande vissa detaljbestämmelser.

Överståthållarämbetet har avstyrkt den föreslagna lagstiftningen, icke emedan
ämbetet funnit lagutkasten i och för sig mindre ägnade att läggas till
grund för lagstiftning — endast vissa detaljerinringar lia framställts mot
dem — utan på deli grund att ämbetet ansett, att vid ny lagstiftning på området
borde i en och samma författning inarbetas även bestämmelser rörande
sjöfynd saint kvarglömt gods, som anträffas inom järnvägs eller spårvägs
område eller eljest å fortskaffningsmedel i allmän trafik lii. lii. Ämbetet

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

har därvid framhållit, att bestämmelserna för de olika slagen av fynd i stort
sett vore av samma innehåll och att då skiljaktigheter förelåge dessa ofta
syntes icke vara betingade av olikheten i rättsförhållandena utan snarast
vara att tillskriva bristande systematik i lagstiftningen. Det vore mindre
tillfredsställande, att föreskrifterna på ett så föga omfattande rättsområde
som det förevarande skulle vara splittrade på en mångfald olika författningar.

Statskontoret har, enligt vad i dess yttrande angives, med ledning av överståthållarämbetets
och länsstyrelsernas räkenskaper utrönt, att statsverket
på grund av gällande bestämmelser om hittegods under budgetåret 1935/
1936 tillförts inkomst å tillhopa omkring 8,500 kronor. En stickprovsgranskning
av samma räkenskaper för tidigare budgetår hade givit vid handen,
att statsverkets årliga inkomst av angivet slag i allmänhet torde understiga
nämnda summa. Ur statsfinansiell synpunkt hade statskontoret intet att
erinra mot de föreslagna bestämmelserna.

Beträffande de detaljerinringar som framställts mot den föreslagna lagstiftningen
är följande att omnämna.

I fråga om utkastet till lag om hittegods har i några yttranden hemställts,
att i lagen skulle angivas, att skyldighet att omhändertaga påträffade föremål
ej förelåge. Vidare har i ett par yttranden förordats stadgande av innebörd,
att fynd av obetydligt värde ej skulle behöva anmälas. I ett annat yttrande
har uttrycklig föreskrift ansetts önskvärd därom, att vad i lagen säges
om ägare även skulle gälla den som med rätta innehade godset, då det borttappades.
Några myndigheter lia ifrågasatt närmare anvisning i lagen angående
vad som avsåges med polismyndighet. Länsstyrelsen i Uppsala län
har därvid föreslagit, att såsom polismyndighet skulle anses vederbörande
polischef.

I fråga om skyldigheten att anmäla fynd till polismyndighet har länsstyrelsen
i örebro län anmärkt, att beträffande kvarglömda saker borde med anmälan
få anstå åtminstone 24 timmar. Länsstyrelsen i Kronobergs län har
yrkat, att anmälan om fynd skulle göras hos polismyndigheten i fyndorten.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, huruvida icke i lagen
borde utsättas vilken polismyndighet kungörande av fynd ålåge; det borde
föreskrivas, att om anmälan gjorts till annan polismyndighet än den som
hade att kungöra fyndet, den förra myndigheten skulle underrätta den senare.
Länsstyrelsen i örebro län har uttalat sig i samma riktning och ansett,
att kungörandet borde åligga polismyndigheten i fyndorten. Föreningen
Sveriges landsfiskaler har funnit, att skyldighet att göra anmälan hos polismyndighet
borde vara obligatorisk även för det fall, att ägaren vore känd,
enär det eljest kunde möta svårigheter att beivra underlåten lysning.

Vad angår överlämnande av hittegods till polismyndighet har av ett par
polismyndigheter yrkats, att överlämnande skulle vara obligatoriskt i de fall
då anmälan skulle ske. I ett yttrande har sålunda anmärkts, att eljest kunde
olika praxis i fråga örn överlämnande komma att råda å skilda orter, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

upphittarens beskrivning av tillvaratagen sak i samband med anmälan, som
skedde utan föremålets överlämnande, kunde dessutom lätt bli ofullständig
och missvisande. Överståthållarämbetet har anmärkt, att i lagen borde angivas
huru hittegods tvångsvis skulle omhändertagas av polismyndighet, om
upphittaren vägrade att lämna det till polismyndigheten; domstols eller överexekutors
förordnande borde ej först behöva avvaktas, enär i dylika fall
snabb handling kunde vara av nöden.

I vissa yttranden har framförts önskemål om närmare bestämmelser rörande
sättet för kungörande av fynd och underrättelse till ägaren. Flera
myndigheter ha yrkat, att såsom exempel på omständigheter, vilka skulle
medföra rätt att försälja hittegods, i lagen skulle angivas, att godset ej kunde
vårdas utan fara för försämring eller att det fordrade alltför kostsam vård.
I ett par yttranden har ifrågasatts närmare bestämmelser om sättet för försäljning,
såsom att det skulle ske å offentlig auktion eller föregås av värdering
genom sakkunnig.

Angående beräkningen av hittelönens storlek har av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län och landsfogden i länet samt av vissa landsfiskaler
ifrågasatts, att i lagen skulle införas närmare anvisningar härom.

Från åtskilliga håll lia uttalanden gjorts rörande polismyndighets befogenhet
i fråga örn prövning av anspråk på utbekommande av hittegods och bestämmande
av lösensummans storlek. I flera yttranden har sålunda föreslagits,
att polismyndighet i lagen uttryckligen skulle tillerkännas sådan befogenhet
för det fall, att godset vore i dess vård. Länsstyrelsen i Stockholms
län och ett par andra myndigheter ha yrkat, att sådan befogenhet
skulle tillkomma polismyndighet även då godset befunne sig i upphittarens
vård. Några underordnade polismyndigheter ha ansett, att frågor om rätt
till hittegods och om storleken av hittelön uteslutande borde avgöras i administrativ
ordning. Å andra sidan har i några yttranden gjorts gällande,
att polismyndighet icke borde tilläggas nu berörda befogenheter. Poliskammaren
i Göteborg har sålunda betonat, att fastställande av lösensumma för
hittegods vore en ny, beträffande de större städerna ytterst betungande uppgift
för polismyndigheterna; tvist om lösensumman och om äganderätten
borde alltid, om överenskommelse ej kunde åvägabringas, hänvisas till domstol.
Överståthållarämbetet har anfört, att till dess domstol avgjort ersättningsfrågan
eller enighet därom uppnåtts, borde hittegods kvarbliva hos
polismyndighet, örn icke ägaren erlade vad upphittaren fordrade eller ställde
säkerhet därför; vore upphittarens anspråk uppenbart oskäliga, borde dock
ägaren kunna utbekomma godset mot erläggande av det högsta belopp, vartill
enligt polismyndighetens uppfattning ersättningen kunde antagas bliva
fastställd.

I ett par yttranden har ifrågasatts en förkortning av de px-eklusionstider
örn ett år eller tre månader, som föreslagits med avseende å ägares och upphittares
rätt till hittegods. Från ett håll har gjorts gällande, att preklusionstiden
för okänd ägare borde räknas från kungörandet och icke från anmälan
till polismyndighet.

Kungl. Majlis proposition nr 32.

Av vissa polismyndigheter har framhållits, att i de fall, då godset efter
preklusion av ägarens rätt skulle tillfalla upphittaren, säkerhet icke alltid
funnes för att polismyndighet finge sina kostnader ersatta av upphittaren.
Från ett håll har ifrågasatts, att hittegods på denna grund skulle obligatoriskt
överlämnas till polismyndighet samtidigt med anmälan om fynd; från
andra håll har hemställts om bestämmelse, att polismyndighets kungörelsekostnader
skulle förskjutas av allmänna medel.

Mot den föreslagna regeln, att hittegods, till vilket ägares och upphittares
rätt prekluderats, skulle tillfalla kronan, har från några håll anmärkts, att
då kommunerna helt eller delvis bekostade polisväsendet, kommunerna borde
erhålla det hittegods, varom här vore fråga, eller åtminstone andel däri. I
ett par yttranden har ifrågasatts, att vad som inflöte av dylikt hittegods skulle
användas för polisändamål.

Den i utkastet upptagna bestämmelsen, att i fråga om kvarglömda saker,
som någon tillvaratoge hos sig, skulle gälla detsamma som om hittegods
med undantag av att hittelön ej skulle utgå, Ilar i ett yttrande ansetts ej
böra upptagas i lagen, enär ett sådant stadgande skulle vara för strängt mot
tillvaratagaren samt vålla både polismyndigheter och allmänheten onödigt
arbete.

Vad angår sådant som förlorats inom järnvägs område har järnvägsstyrelsen
i huvudsak framhållit, att ehuru de i järnvägstrafikstadgan i detta
ämne upptagna bestämmelserna vöre givna med avseende å borttappat eller
kvarglömt handresgods som tillvaratagits av järnvägspersonalen, hade bestämmelserna
emellertid brukat tillämpas beträffande alla kvarglömda och
borttappade saker som tillvaratagits av trafikpersonalen inom järnvägs område.
För det fall att någon, som ej vore i järnvägens tjänst, tillvaratoge
kvarglömt eller borttappat föremål inom järnvägs område funnes icke några
särskilda bestämmelser. Därest föremålet finge anses vara i järnvägens besittning,
kunde tillvaratagaren ej behandla det som hittegods. Det kunde
ifrågasättas, huruvida ej av lagen borde framgå, huru tillvaratagare skulle
förfara i dylika fall.

Generalpoststyrelsen har hemställt, att de särskilda regler som nu enligt
kungl, brev den 31 augusti 1914 gällde med avseende å föremål, som tillvaratagits
å postanstalt eller i postverkets brevlådor, fortfarande skulle få vinna
tillämpning och utsträckas att avse gods, som tillvaratagits i postdiligens
eller å annat postverkets fortskaffningsmedel. Det förfarande som skulle
tillämpas enligt nämnda brev och särskilda av generalpoststyrelsen utfärdade
föreskrifter innebure i huvudsak, att anslag om det tillvaratagna uppsattes
å postlokalen. Om ägaren icke anmälde sig inom sex veckor, insändes
godset till generalpoststyrelsens reklamationskontor, där det upptoges i en
årligen upprättad förteckning, om vilkens tillhandahållande kungörelse infördes
i allmänna tidningarna. Efter viss tid försåldes sedan föremål, som
icke kunnat tillställas ägaren, varefter försäljningssumman överlämnades till
en kassa för understöd åt änkor och barn efter personer som varit anställda

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

vid postverket; kassan vore dock skyldig att till behörig rättsinnehavare, som
senare upptäcktes, restituera belopp, som kassan mottagit.

Poliskammaren i Göteborg har framhållit, att även beträffande sådant som
tillvaratagits inom järnvägs område eller eljest å fortskaffningsmedel i allmän
trafik borde gälla, att underrättelse därom skulle lämnas till polismyndighet.
Den som förlorat något borde genom förfrågan på allenast ett ställe kunna
erhålla besked huruvida det förlorade blivit tillvarataget.

Vad angår utkastet till ändringar i strafflagen har i ett yttrande anmärkts,
att såsom påföljd av underlåten lysning borde stadgas förlust av rätt till
gods och hittelön.

Såsom framgår av vad förut anförts äro de nuvarande bestämmelserna
om hittegods synnerligen föråldrade och i vissa avseenden tillämpas de icke
längre. Ny lagstiftning synes sålunda påkallad. Beträffande lagstiftningens
omfattning torde till en början böra uppmärksammas huruvida den bör omfatta
fynd av sådana föremål från äldre tid vartill ägare ej finnes. De regler
som böra gälla dylika fynd ha emellertid, såsom i promemorian framhållits,
icke mycket gemensamt med den egentliga hittegodslagstiftningen, vars syfte
är att befrämja återställande till ägaren av förlorade föremål. Härjämte bör
erinras alt särskild utredning pågår om revision av gällande fornminnesvårdslagstiftning
och att i detta sammanhang även reglerna örn fornfynd komma
att bli föremål för översyn. I ett yttrande har beträffande lagstiftningens
omfattning i övrigt gjorts gällande att en ny lag i ämnet borde omfatta även
sjöfynd och kvarglömt gods, som anträffas å fortskaffningsmedel i allmän
trafik, m. m. Tillräcklig anledning att i nu berörda hänseenden utvidga lagstiftningens
ram utöver vad i promemorian föreslagits torde emellertid ej
föreligga. Riksdagen har också förutsatt, att lagstiftningen borde begränsas
till sådana områden, där verkligt behov av nya regler förelåge.

Beträffande de särskilda lagutkast, som fogats vid promemorian, torde utkasten
till lag om hittegods och till ändring av 57 § lagen om ägofred i stort
sett kunna godtagas. Dessa utkast torde i huvudsak tillgodose de synpunkter,
som riksdagen ansett böra beaktas, och ha i det väsentliga vunnit anslutning
i de inkomna yttrandena. Vid överarbetning av utkasten inom
justitiedepartementet Ira emellertid vissa jämkningar vidtagits.

Vad först angår utkastet till lag örn hittegods torde i 1 § av lagen,
på sätt i utkastet föreslagits, böra såsom huvudregel stadgas, att den som
hittar något skall anmäla fyndet hos polismyndighet, men att, örn ägaren
till godset är känd, upphittaren i stället må underrätta honom örn fyndet. I
överensstämmelse med gällande rätt förutsätta dessa stadganden icke någon
skyldighet för den som påträffar ett borttappat föremål att därmed taga
befattning. Endast för den händelse han så gör skall han bli underkastad
de förpliktelser som i lagen åläggas en upphittare. Det synes överflödigt att,
såsom i några yttranden hemställts, närmare utmärka detta.

I ett par yttranden har uttalats, att i lagen borde uttryckligen stadgas be -

Departe»

inents chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 32.

frielse från anmälningsskyldighet i fråga om fynd, som är av obetydligt värde.
Att i lagen angiva en bestämd värdegräns för de fall, då anmälan skall ske,
är emellertid ej lämpligt; och ej heller i övrigt synes i lagen böra stadgas inskränkning
i anmälningsskyldigheten.

Bestämmelsen om skyldighet att göra anmälan om fynd till polismyndighet
torde få anses innebära skyldighet för upphittaren att, när det är honom
bekant, upplysa vem ägaren är och eljest meddela alla för honom kända omständigheter,
som kunna tjäna till ledning för ägarens identifiering och hittegodsets
återställande; särskilda bestämmelser härom synas överflödiga. Det
synes emellertid icke lämpligt att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, göra anmälan
till polismyndighet obligatorisk även i sådana fall, då ägaren är känd.

Enligt 1 § i utkastet skulle anmälan till polismyndighet ske utan dröjsmål.
Då emellertid omständigheterna kunna vara sådana att en viss tidsfrist
bör stå upphittaren till buds för att söka anträffa ägaren innan anmälan behöver
ske, synes lämpligt att så ändra bestämmelsen, att anmälan skall ske
''utan oskäligt dröjsmål’.

Såsom i utkastet föreslagits torde anmälan om fynd böra kunna ske hos
vilken polismyndighet som helst och således ej, såsom i ett yttrande hemställts,
endast hos polismyndigheten å fyndorten; att behöva göra anmälan därstädes
skulle då fyndet gjorts exempelvis under resa eller utflykt kunna
vara obilligt gentemot upphittaren. Har anmälan gjorts hos polismyndighet å
annan ort än den där fyndet skedde, lärer, såsom i ett par yttranden framhållits,
nämnda myndighet böra underrätta polismyndighet på fyndorten för vidtagande
av erforderliga lysningsåtgärder; i den mån bestämmelser härom
erfordras, torde de emellertid böra meddelas i administrativ ordning. I detta
sammanhang må anmärkas, att det icke torde vara erforderligt att, såsom
några myndigheter ifrågasatt, i lagen införa bestämmelse om vad där avses
med polismyndighet. Även härvidlag torde gälla, att de närmare föreskrifter
som kunna påkallas böra givas i administrativ väg.

I enlighet med vad i utkastet föreslagits bör polismyndighet, när anmälan
om hittegods skett, kungöra fyndet på lämpligt sätt eller, där ägaren till
godset är känd, underrätta honom. Det synes icke ändamålsenligt att, såsom
i vissa yttranden ifrågasatts, i lagen införa närmare föreskrifter örn sättet
för fynds kungörande. Polismyndighet bör nämligen kunna anpassa
kungörelseförfarandet efter omständigheterna. Där fråga är om mera värdefullt
gods torde annonsering i ortstidning utan dröjsmål böra ske. I fråga
om mindre värdefullt gods lärer i regel meddelande om de fynd som gjorts
under viss tidrymd kunna göras genom en gemensam annons. I vissa fall
torde anslag örn fynd på lämplig plats vara tillfyllest. För det fall, att polismyndigheten
sedan kungörande skett vinner kännedom om ägaren, bör naturligtvis
denne direkt underrättas; uttrycklig föreskrift härom i lagen lärer
vara överflödig.

I 2 § av utkastet upptogos föreskrifter, att hittegods skulle väl vårdas,
att godset skulle överlämnas i polismyndighets vård, där myndigheten det

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

påkallade, samt att upphittaren städse hade rätt att överlämna godset till
polismyndighet. Vidare intogs i paragrafen en bestämmelse att polismyndighet
finge låta försälja hittegods, när skäl därtill vore. I ett par yttranden
har ifrågasatts obligatorisk skyldighet för upphittaren att, då anmälan
om hittegods göres till polismyndighet, också överlämna godset. Tillräckliga
skäl för införande av en sådan skyldighet synas emellertid ej finnas.
I några yttranden har även yrkats, att i lagen borde närmare angivas i vilka
fall försäljning av hittegods finge ske. Med beaktande härav torde i paragrafen
böra angivas, att försäljning må ske, när hittegods ej kan vårdas utan
fara för försämring eller vården är förenad med alltför stora kostnader eller
eljest särskilda skäl till försäljning finnas. I övrigt synes paragrafen böra
underkastas någon jämkning för att utmärka att polismyndighet skall äga
att utan anlitande av domstol eller överexekutor omhändertaga hittegods
som upphittaren ej frivilligt överlämnar.

I överensstämmelse med 3 § första stycket i utkastet synes i 3 § i lagförslaget
böra stadgas, att ägaren skall vara berättigad taga hittegods åter mot
det han gäldar polismyndighets och upphittares skäliga kostnader i anledning
av fyndet ävensom skälig hittelön. Någon närmare anvisning om grunderna
för hittelönens bestämmande torde ej lämpligen kunna lämnas i lagen.

I yttrandena ha olika meningar uttalats rörande spörsmålet huru i fall av
tvist om lösesummans storlek denna skall bestämmas. Att såsom i vissa yttranden
ifrågasatts hänskjuta dylika frågor till polismyndighets avgörande synes
ej lämpligt. Sådana frågor äro av den natur att de i allt fall slutligt
böra avgöras av domstol. Polismyndighet, som har godset i sin vård, torde
dock böra erhålla rätt att, om den så finner lämpligt, utlämna det till
ägaren mot den lösen myndigheten finner skälig, även om upphittaren skulle
kräva högre belopp. Stadgande härom torde böra intagas såsom andra
stycke i 3 §.

I utkastets 3 § andra och tredje styckena upptogos bestämmelser örn preklusion
av ägarens rätt till hittegods och vad därmed äger samband. Bestämmelser
i dessa hänseenden torde böra upptagas såsom 4 § i lagförslaget. I
anslutning till nu gällande rättsregel, att ägaren mister sin rätt om han ej
kommer inom natt och år från det lysning skett, föreslås i överensstämmelse
med utkastet, att ägaren skall gå förlustig sin rätt om han ej blir känd inom
ett år från det fyndet anmäldes hos polismyndighet. Utgångspunkten för
tidens beräkning kan icke lämpligen, såsom i ett yttrande ifrågasatts, sättas
till tidpunkten för fyndets kungörande, då viss form härför icke stadgats.
För det fall att ägaren är eller blir känd inom ett år från det anmälan
skett, torde med en mindre avvikelse från motsvarande bestämmelse
i utkastet böra stadgas, att ägaren går förlustig sin rätt till godset,
om han ej kommer inom tre månader från det han av polismyndighet
underrättats örn fyndet. Slutligen torde, såsom i utkastet föreslagits, i lagen
böra med nämnda fall jämställas att ägaren eljest kan anses lia uppgivit sin
rätt. En sådan bestämmelse kan bliva tillämplig, örn upphittaren underlät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

tat ägaren om fyndet men denne underlåter att inom rimlig tid lösa godset,
eller om anmälan skett till polismyndighet men ägaren, sedan han efter erhållen
underrättelse anmält sig hos polismyndigheten, icke inom rimlig tid
löser godset.

Vad härefter angår frågan vem hittegods skall tillfalla, när ägaren gått
förlustig sin rätt, gäller för närvarande att kronan erhåller två tredjedelar
och upphittaren återstoden av godsets värde. I utkastet föreslogs att i dylika
fall upphittaren ensam skulle erhålla godset, dock mot skyldighet att gälda
polismyndighets kostnad i anledning av fyndet. Såsom stöd för den sålunda
intagna ståndpunkten anfördes i promemorian, att den nuvarande lagbestämmelsen
om kronans rätt till andel av godsets värde knappast torde tillämpas
i andra fall än då godset inlämnats till polismyndighet. För närvarande ansåge
sig en upphittare berättigad att, om ägaren ej efter annonsering eller
annan lysning anmälde sig, behålla godset. En lagfäst regel att upphittaren
hade rätt till hittegods, då ägarens rätt prekluderats, syntes också bäst främja
lagstiftningens syfte samt kunde i sin mån uppmuntra dem som påträffade
borttappade föremål att tillvarataga dem och minska frestelsen att förtiga
fynd. För övrigt skulle den realisation, som bleve nödvändig följd av
ett stadgande om kronans andel i värdet, såsom regel bliva oförmånlig. Den
sålunda i utkastet föreslagna lösningen av förevarande spörsmål har i yttrandena
icke föranlett någon erinran. Enligt vad statskontoret upplyst uppgick
kronans andel i hittegods för budgetåret 1935/1936 till allenast 8,500
kronor och torde i allmänhet varit lägre. Statskontoret har för den skull
ur statsfinansiell synpunkt icke haft något att erinra mot förslaget. Jag
vill ock ansluta mig till den i utkastet intagna ståndpunkten.

Enligt utkastet skulle hittegods, som funnes i polismyndighets vård, tillfalla
kronan, om upphittaren underläte att inom tre månader efter anmaning
lösa godset eller ställa säkerhet för lösensumman eller han eljest kunde anses
ha uppgivit sin rätt. Från några håll har anmärkts, att polismyndighet
icke kunde påräkna att alltid erhålla gottgörelse för kungörelsekostnaden,
då godset kvarblivit hos upphittaren. Såsom i promemorian antytts har
emellertid polismyndighet möjlighet att omhändertaga godset i sådana fall
då anledning finnes att antaga att upphittaren ej skall fullgöra eventuell
betalningsskyldighet. Den i utkastet upptagna bestämmelsen om rättighet
för upphittaren att ställa säkerhet för lösensumman i stället för att gälda
den direkt torde kunna utgå. I övrigt torde utkastets bestämmelser i förevarande
avseende allenast böra jämkas så, att polismyndighet, när hittegods
skall redovisas till kronan, må göra avdrag för sina kostnader.

I anledning av anmärkning i ett yttrande torde såsom 5 § böra upptagas
en bestämmelse, enligt vilken upphittare som ej fullgör vad i 1 § är
stadgat förverkar all rätt på grund av fyndet.

Såsom i utkastet, 4 § första stycket, föreslagits, torde böra stadgas, att om
någon tillvaratager hos honom kvarglömd sak, reglerna örn hittegods skola
vinna tillämpning, med undantag av att hittelön ej skall utgå. En sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr Sä -

bestämmelse torde särskilt få tillämpning å de vanliga fallen, att föremål
kvarglömmas i butiker eller offentliga lokaler. Förevarande stadgande torde
böra upptagas som 6 § i lagen.

I 4 § andra stycket av utkastet föreskrevs, att där i särskilda författningar
meddelats föreskrifter angående sådant som förlorats inom järnvägs eller
spårvägs område eller eljest å fortskaffningsmedel i allmän trafik skulle vad
sålunda stadgats lända till efterrättelse. Såsom generalpoststyrelsen hemställt
torde emellertid även de särskilda bestämmelser, som meddelats med
avseende å föremål vilka tillvaratagits å postanstalt, alltjämt böra gälla. I
enlighet härmed synes som 7 § i lagförslaget böra stadgas, att i den mån i
särskilda författningar meddelats föreskrifter angående sådant som tillvaratages
å postanstalt eller å fortskaffningsmedel i allmän trafik eller inom
område, som hör till företag för sådan trafik, vad sålunda stadgats skall
lända till efterrättelse.

Av den redogörelse som lämnats för gällande rätt framgår, att olika bestämmelser
för närvarande äro tillämpliga i fråga om omhändertagande av
så kallat driftefä å ena samt intagande av annans hemdjur enligt lagen örn
ägofred å ajjdra sidan. Såsom i 5 § första stycket av utkastet föreslagits
böra lämpligen samma regler gälla. Sålunda torde såsom 8 § i lagen om
hittegods böra införas stadgande, att om någon hittar hemdjur, bestämmelserna
om intaget hemdjur i lagen om ägofred —- efter den ändring däri som
i det följande skall angivas — i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse,
ändå att fall som där avses ej är för handen.

Såsom 9 § i lagen örn hittegods torde — såsom motsvarighet till 5 § andra
stycket i utkastet — böra upptagas en erinran att särskilda bestämmelser
gälla beträffande sjöfynd samt nedgrävd skatt, bottenfynd eller annat dylikt,
vartill ägare ej finnes.

Slutligen torde såsom 10 § böra intagas en bestämmelse att Konungen
äger meddela erforderliga föreskrifter rörande lagens tillämpning.

Beträffande härefter utkastet till ändring av 57 § lagen örn ägofred
må erinras, att enligt detta lagrums nuvarande lydelse skall, i det
fall att ägaren till intaget hemdjur ej blir känd inom fjorton dagar efter
det intagningen enligt 52 § samma lag kungjorts i kyrkan och i en å orten
spridd tidning, intagaren låta lysa på sätt om hittat kreatur finnes stadgat
och skola reglerna om driftefä även i övrigt vinna tillämpning; dock
att, örn intagaren hellre vill låta sälja djuret å offentlig auktion och ur köpeskillingen
uttaga honom tillkommande lösen, han är därtill berättigad. I
utkastet till ändring av förevarande lagrum upptogs i ett första stycke stadgande,
att intagaren, om ägaren ej bleve känd inom angivna tid, hade att
utan dröjsmål göra anmälan om intagningen hos polismyndigheten i orten.
Såsom andra stycke föreslogs bestämmelse, att om intagaren, sedan anmälan
skett, ville sälja djuret å offentlig auktion och ur köpeskillingen uttaga honom
tillkommande lösen, skulle han vara därtill berättigad. Hade ett år
förflutit från det intagningen anmälts hos polismyndigheten, och vore ägaren
alltjämt okänd, skulle, enligt tredje stycket i paragrafen, djuret eller,

Bihang lill riksdagens protokoll 19,18. 1 sand. Nr 32. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

där det blivit sålt, köpeskillingen i dess helhet tillfalla intagaren. Vad sålunda
i utkastet föreslagits synes vara en lämplig lösning av frågan; någon
erinran däremot har ej heller framkommit i yttrandena. Den i utkastet upptagna
lagtexten torde kunna godtagas med en obetydlig redaktionell jämkning.

Vid promemorian hade utom de nu behandlade lagutkasten även fogats
utkast till lag om ändring av 22 kap. 19 och 21 §§ strafflagen.
I första stycket av 19 § stadgas för närvarande straff för den som ej låter
så lysa fynd eller hittegods som i lag är stadgat; straffet är böter högst dubbla
värdet av det hittade. Enligt andra stycket av samma paragraf skall
den som förtiger fynd eller hittegods, då ägaren eller annan därtill berättigad
sig anmäler eller eljest tillkännagiver, straffas med böter eller fängelse.
Enligt utkastet skulle i förevarande paragraf stadgas straff av böter eller
fängelse för den som ej läte så lysa eller eljest tillkännagiva fynd, hittegods,
kvarglömd sak eller intaget hemdjur som i lag vore stadgat. Någon motsvarighet
till den gällande bestämmelsen om straff för förtigande av fynd eller
hittegods upptogs ej i utkastet.

De bestämmelser som finnas intagna i 22 kap. 19 § strafflagen stå i visst
samband med bestämmelserna örn bedrägeri och förskingring i 1, 11 och 13
§§ samma kapitel. Då utredning för närvarande pågår om en allmän revision
av lagstiftningen om förmögenhetsbrott, synes icke lämpligt att i nu
förevarande sammanhang vidtaga någon ändring av 19 § i nämnda kapitel.
Denna paragraf är så allmänt avfattad, att den torde kunna tillämpas även
i fråga om underlåtenhet att iakttaga de nya bestämmelserna om hittegods
m. m., som jag förut föreslagit.

Beträffande 22 kap. 21 § strafflagen föreslogs i utkastet sådan ändring därav,
att brott mot 19 § samma kapitel, som för närvarande endast kan åtalas
av målsäganden, skulle komma att falla under allmänt åtal. Även med denna
ändring torde böra anstå i. avbidan på den allmänna revisionen av lagstiftningen
rörande förmögenhetsbrott.

Något förslag örn ändring i strafflagen torde sålunda icke nu böra framläggas.

Den nya lagstiftningen torde lämpligen kunna träda i kraft den 1 januari
1939. Med ikraftträdandet av den nya lagen om hittegods böra 16 § 2 och 4
punkterna strafflagens promulgationsförordning upphöra att gälla.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om hittegods; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)
om ägo fred.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied de vid propositionen fogade lagförslagen, Ilar här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32. 19

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

Bilaga A.

Utkast till lag om hittegods.
Härigenom förordnas som följer:

1 §''

Var som något hittar skall utan dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndighet.
Är ägaren till hittegodset känd, må upphittaren i stället underrätta honom
om fyndet.

Polismyndighet åligge att, när anmälan om hittegods inkommit, kungöra
fyndet på lämpligt sätt eller, där ägaren till godset är känd, underrätta
honom.

2 §.

Hittegods skall väl vårdas. Där polismyndighet det påkallar, skall godset
överlämnas i dess vård. Vill upphittaren i annat fall överlämna godset till
polismyndighet, havé rätt därtill.

Polismyndighet må låta försälja hittegods, när skäl därtill äro.

3 §•

Ägaren vare berättigad taga hittegods åter mot det han gäldar polismyndighets
och upphittares skäliga kostnader i anledning av fyndet ävensom
skälig hittelön.

Varder ägaren ej känd inom ett år från det fyndet anmäldes hos polismyndighet,
eller underlåter ägaren att lösa godset eller ställa säkerhet för
lösensumman inom tre månader från det han av polismyndighet underrättats
om fyndet, eller kan han eljest anses hava uppgivit sin rätt, vare godset
upphittarens.

Vill upphittaren tillgodonjuta sin rätt till godset, gälde han polismyndighets
kostnader i anledning av fyndet. Är godset i polismyndighets vård, och
underlåter upphittaren att lösa godset eller ställa säkerhet för lösensumman
inom tre månader efter anmaning, eller kan han eljest anses hava uppgivit
sin rätt, tillfälle godset Kronan.

4 §■

Tillvaratager någon hos honom kvarglömd sak, skall vad ovan stadgas om
hittegods äga motsvarande tillämpning; dock skall hittelön ej utgå.

Hava i särskilda författningar meddelats föreskrifter angående sådant som
förlorats inom järnvägs eller spårvägs område eller eljest å fortskaffningsmedel
i allmän trafik, skall vad sålunda stadgats lända till efterrättelse.

5 §.

Hittar någon hemdjur, skall vad i 52—57 §§ lagen örn ägofred stadgas i
tillämpliga delar lända till efterrättelse, ändå att fall som där avses ej är
för handen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Angående nedgrävd skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej
finnes, samt om sjöfynd är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 , vid vilken tid 16 § 2 och 4

punkterna förordningen den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101) om nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall skola upphöra att
gälla.

Utkast till lag om ändrad lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

om ägofred.

Härigenom förordnas, att 57 § lagen den 2 juni 1933 örn ägofred skall erhålla
följande ändrade lydelse:

57 §.

Bliver ägare till intaget hemdjur ej känd inom fjorton dagar efter det
kungörelse enligt 52 § ägt rum, gore intagaren utan dröjsmål anmälan om
intagningen hos polismyndigheten i orten.

Vill intagaren, sedan anmälan skett, sälja djuret å offentlig auktion och
ur köpeskillingen uttaga honom tillkommande lösen, vare därtill berättigad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 .

Utkast till lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 19 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 kap. 19 och 21 §§ strafflagen skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

19 §.

Låter man ej så lysa eller eljest tillkännagiva fynd, hittegods, kvarglömd
sak eller intaget hemdjur som i lag stadgat är; straffes med böter eller fängelse.

21 §.

Brott, som i 2 § 5 morn., 8 § 2 mom, 12 § 1 morn., 13 § 1 mom. och 20 §
omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande. Brott, som i 12 §
2 mom. sägs, må ej åtalas av annan än målsägande, där ej fråga är örn
brukande av fortskaffningsmedcl. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej

Kungl. May.ts proposition nr 32.

åtalas av annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan föryttring
av livsmedel avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti
han vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.

Brott, varom i 11 § —--delvis erlagd.

Brott, som i 10 § —--öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom.---av äktenskapet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 .

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den A januari
1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 9 december 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 3 december 1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om hittegods; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om
ägofred.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Bertil Hagström.

Justitierådet Sandström yttrade:

Enligt 2 § i förslaget till lag om hittegods skall hittegods överlämnas till
polismyndighet, då upphittaren önskar det eller polismyndigheten eljest finner
det påkallat. Därmed vinnes väl fördelen att icke mer än nödvändigt besvära
upphittaren. Med hänsyn till de förmåner upphittaren erhåller kan
denna synpunkt dock icke vara avgörande. En bättre ordning synes det
innebära att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som förordats i åtskilliga
yttranden, stadga allmän skyldighet att i de fall då anmälan skall
ske, överlämna det upphittade, såvida polismyndigheten ej medger att det
förvaras av upphittaren. överlämnande torde sålunda i ett mycket stort antal
fall erfordras redan för att polismyndigheten skall kunna bestämma det
lämpligaste sättet för kungörandet och eljest vederbörligen fullgöra sina åligganden
i fråga örn kungörandet. Därest det upphittade föremålet överlämnas
till polismyndigheten, synas vidare större garantier vinnas för att ägaren
återfår föremålet och mycken onödig omgång kunna undvikas. Uttagandet
av kostnaderna för kungörandet skulle ävenledes underlättas. Slutligen
_och detta torde ej vara det minst vikjiga — skulle genom ett sådant

stadgande i det allmänna medvetandet bättre understrykas att det är fråga
örn annans egendom och alt upphittaren endast har en villkorlig rätt till det

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

upphittade. Jag hemställer därför att nämnda paragraf omarbetas i antydd
riktning, därvid särskild föreskrift torde erfordras för att utmärka att polismyndighet
skall äga att utan anlitande av domstol eller överexekutor omhändertaga
hittegods som upphittaren ej frivilligt överlämnar.

För vinnande av det med förevarande lagstiftning avsedda ändamålet är
av vikt att i största möjliga utsträckning hittegods underkastas likartade bestämmelser
och framförallt att på varje ort befattningen med hittegods koncentreras
hos en myndighet. Att bibehålla de särskilda regler, som gälla beträffande
sådant som tillvaratages å vissa fortskaffningsmedel och inom område
som hör till trafikföretag, kan emellertid vara befogat, då i regel de
omständigheter under vilka föremål där förloras göra det naturligt att uppdraga
befattningen med det tillvaratagna åt trafikföretaget. I fråga örn föremål
som tillvaratagas å postanstalt torde däremot skäl saknas för särbestämmelser.
Sådana lära endast åstadkomma oreda och försvåra för ägaren att
återfå det förlorade. Jag hemställer därför att det i 7 § gjorda förbehållet
icke måtte avse sådant som tillvaratages å postkontor.

I övrigt lämnar jag de remitterade förslagen utan erinran.

Lagrådets övriga ledamöter lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den A januari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets
denna dag avgivna utlåtande över de den 3 december 1937 till lagrådet remitterade
förslagen till 1) lag om hittegods samt 2) lag angående ändrad
lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) örn ägofred.

Föredraganden anför:

»En av lagrådets ledamöter har hemställt, att 2 § i förslaget till lag om
hittegods omarbetades i sådan riktning, att allmän skyldighet föreskreves
att vid anmälan om hittegods till polismyndighet överlämna det upphittade,
såvida ej polismyndigheten medgåve att det förvarades av upphittaren. Samme
ledamot har vidare hemställt, att det i 7 § nämnda lagförslag gjorda
förbehållet örn möjlighet att i vissa fall meddela särskilda föreskrifter om
tillvarataget gods icke måtte, såsom föreslagits, avse även sådant som tillvaratagits
å postanstalt. För min del finner jag emellertid icke tillräckliga
skäl föreligga att frångå den vid förslagets framläggande intagna ståndpunkten
i berörda frågor, vilken ståndpunkt också vunnit anslutning från lagrådets
övriga ledamöter.»

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslagen, mot vilka i övrigt
icke framställts någon erinran inom lagrådet, måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Tage Evers.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 32.