Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969 (Proposition 1969:31)

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

Nr 31

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. m.; given Stockholms slott den 7
mars 1969.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels anta härvid fogat förslag till förordning om ändring i studiemedelsförordningen
den 4 juni 1964 (nr 401),

dels ock bifalla de förslag i övrigt om vilkas avlåtande till riksdagens föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås på grundval av 1963 års forskarutrednings huvudbetänkande
(SOU 1966: 67—68) riktlinjer för reformering av forskarutbildningen
och forskarkarriären m. m. Vidare föreslås en väsentlig förstärkning av det studiesociala
stödet under forskarutbildningen.

Reformeringen av forskarutbildningen innebär att nuvarande licentiatexamen
och doktorsgrad förs samman till en vetenskaplig examen, doktorsexamen. Studierna
för denna examen skall läggas upp så att den effektiva studietiden kan
begränsas till fyra år. En genomtänkt, systematiskt planerad utbildningsgång skall
läggas upp för i princip varje enskild doktorand. I den nya forskarutbildningen avses
inslaget av metodisk undervisning och handledning öka väsentligt.

Det nya utbildningssystemet föreslås träda i funktion den 1 juli 1969. Med
hänsyn till det omfattande planeringsarbetet föreslås övergången ske successivt
under en tvåårsperiod. Avsikten är vidare att de som börjat licentiatstudier skall
antingen gå över till det nya utbildningssystemet eller avlägga licentiatexamen före
den 1 juli 1971. Motsvarande kommer i princip att gälla fram till den 1 juli 1974
för den som nu arbetar på avhandling för doktorsgrad.

Studiefinansieringen föreslås bli löst enligt samma huvudlinjer som f. n., dvs.
genom särskilda stipendier samt tjänster som assistent och amanuens. I fråga om
1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 31

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

stipendierna föreslås en väsentlig kvalitativ förstärkning. Sålunda avses stipendiaterna
få kontantbidrag av sammanlagt 12 500 kr. per år. Av detta belopp utgör
1 750 kr. studiebidrag inom ramen för det oavkortade studiemedelsbelopp, vilket
ifrågavarande doktorander avses få rätt att erhålla. Förslag om en härav föranledd
ändring i studiemedelsförordningen läggs fram. Därutöver förs fram förslag om
att innehavare av det nya doktorandstipendiet skall erhålla efterlevandeskydd genom
anslutning till statens grupplivförsäkring. Antalet stipendier avses öka successivt.
För budgetåret 1969/70 beräknas medel för 50 nya stipendier.

Beträffande forskarkarriären föreslås i propositionen — mot bakgrund av den
starka kritik som riktats mot utredningens förslag till ett i princip nytt karriärsystem
— endast vissa justeringar av nuvarande ordning. I propositionen föreslås
att en betydande utbyggnad av antalet tjänster som forskarassistent och docent
skall komma till stånd under de närmaste åren. Vidare föreslås — i syfte att
docenternas anställningsförhållanden skall förbättras — att förlängt förordnande
som docent skall kunna medges utöver nuvarande maximitid av sex å sju år. Nuvarande
tjänster som forskardocent föreslås bli successivt avvecklade genom att
tjänsterna den 1 juli 1969 omvandlas till personliga, icke tidsbegränsade tjänster
för nuvarande innehavare. Enligt propositionen skall nuvarande tjänster som laborator
(motsv.) från den 1 juli 1969 benämnas tjänster som biträdande professor.
Innehavare av forskardocentur avses få möjlighet att gå över och få personlig tjänst
som biträdande professor.

De i propositionen framlagda förslagen utgör ett principprogram för en successivt
genomförd reform. Redan för den första etappen i reformarbetet — dvs.
budgetåret 1969/70 — föreslås en väsentlig ökning av resurserna. Bl. a. möjliggörs
inrättande av ett 100-tal nya forskartjänster inom universitetsorganisationen
nästa budgetår. Medelsbehovet för budgetåret 1969/70 kommer till följd av de
i propositionen framförda förslagen att öka med sammanlagt ca 8,7 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401)

Härigenom förordnas, att 11 § studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Det belopp

Såsom den studerandes inkomst
räknas den inkomst som han kan antagas
komma att åtnjuta under terminen
eller, om studiemedel vid ett och
samma tillfälle skola beviljas för mer
än en termin, den inkomst som han
kan antagas komma att åtnjuta under
terminerna, delad med antalet terminer.
Värdet av naturaförmåner uppskattas
efter regler som fastställas av
Konungen. Studiemedel och allmänt
barnbidrag anses icke såsom inkomst.

Vad i----------

av basbeloppet.

Såsom den studerandes inkomst
räknas den inkomst som han kan antagas
komma att åtnjuta under terminen
eller, om studiemedel vid ett och
samma tillfälle skola beviljas för mer
än en termin, den inkomst som han
kan antagas komma att åtnjuta under
terminerna, delad med antalet terminer.
Värdet av naturaförmåner uppskattas
efter regler som fastställas av
Konungen. Studiemedel, doktorandstipendium
och allmänt barnbidrag anses
icke såsom inkomst.

-------makes inkomst.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11 §•

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969. Äldre bestämmelser skall tilllämpas
även efter ikraftträdandet i fråga om doktorandstipendium till studerande
som bedriver studier för vinnande av doktorsgrad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Utdrag av protokollet över utbildningsärenden, hållet injör Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 7 mars
1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Lange, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,
Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om forskarutbildning och forskarkarriär
m. m. och anför.

I statsverkspropositionen (bil. 10 s. 347 och 363) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1969/70
beräkna

a) till Vissa kostnader för reformerad forskarutbildning m. m. ett förslagsanslag
av 8,6 milj. kr.,

b) till Provisoriska åtgärder för forskarutbildning, forskarhandledning m. m. ett
anslag av 2,3 milj. kr.,

c) till Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier ett reservationsanslag
av 8 186 000 kr.

Jag anhåller att nu få anmäla dessa frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

1. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juni 1963 tillkallade dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet den 17 juni samma år sakkunniga för att utreda
frågan om forskarutbildningen och forskarkarriären m. m. De sakkunniga
(landshövdingen Erik Westerlind, ordf., professorn Bertil Agdur, professorn Bengt
Borgström, universitetslektorn Inge Brinck, professorn Alvar Ellegård, numera
preceptorn Nils Elvander, numera biträdande tekniske direktören Carl Olof Gabrielson,
professorn Sven A. Nilsson, filosofie magistern Sven-Erik Strand, numera
rektorn Ruth Sävhagen t. o. m. den 16 mars 1966 samt riksdagsmannen
Stig Alemyr fr. o. m. den 29 juni 1964; direktiv se 1964 års riksdagsberättelse
s. 311) antog benämningen 1963 års jorskarutredning. Utredningen har den 10
november 1966 lagt fram betänkandet Forskarutbildning och forskarkarriär
jämte bilagor (SOU 1966: 67—68). Över betänkandet har, efter remiss, yttranden
avgetts av försvarets forskningsanstalt, dåvarande medicinalstyrelsen,
statskontoret, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet, riksarkivet, kungl. biblioteket,
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, skolöverstyrelsen,
rikets allmänna kartverk, arbetsmarknadsstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning,
universitetskanslersämbetet, som överlämnat yttranden från vederbörande universitets-
och högskolemyndigheter, statens medicinska forskningsråd, statens naturvetenskapliga
forskningsråd, statens humanistiska forskningsråd, statens råd för
samhällsforskning, statens råd för atomforskning, centrala studiehjälpsnämnden,
som överlämnat yttranden från studiemedelsnämndema i Stockholm, Uppsala, Göteborg
och Umeå, skogshögskolan, lantbrukshögskolan, statens råd för skogs- och
jordbruksforskning, veterinärhögskolan, dåvarande statens tekniska forskningsråd,
naturhistoriska riksmuseet, konsthögskolan, AB Atomenergi, forskningsbiblioteksrådet,
offentlighetskommittén, 1965 års musei- och utställningssakkunniga, kompetensutredningen,
industriforskningsutredningen, utredningen rörande utbildningen
av bibliotekspersonal m. m., Apotekarsocieteten, direktionen för Handelshögskolan
i Stockholm, Vetenskapsakademien, Ingeniörsvetenskapsakademien, dåvarande
Svenska stadsförbundet, dåvarande Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska läkaresällskapet, Svenska tandläkare-sällskapet, Svenska teknologföreningen
samt Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen, vilka
avgett gemensamt yttrande, Svenska civilekonomföreningen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), som överlämnat yttranden från Universitetslärarförbundet,
Sveriges forskardocentförbund och Sveriges docentförbund, Skogs- och
lantarbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Kooperativa förbundet, Sveriges
förenade studentkårer (SFS), Sveriges socialdemokratiska studentförbund, Sveriges
konservativa studentförbund, Sveriges liberala studentförbund samt Centerns

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

studentförbund. Handelns arbetsgivareorganisation har instämt i det av Sveriges
industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen gemensamt avgivna yttrandet.
Därutöver har skrivelser inkommit från Skånes handelskammare, Sveriges samhällsvetareförbund
samt Föreningen för vid statens naturvetenskapliga forskningsråd
och statens råd för atomforskning anställda forskare.

I ett antal separata framställningar har vissa myndigheter och organisationer
m. m. berört frågor som hänger nära samman med forskarutredningens förslag.
Sålunda har Sveriges docentförbund hemställt om ändring av bestämmelserna rörande
tillsättning av docent- och forskardocenttjänster vid universiteten och vissa
högskolor. Över förslaget har efter remiss yttrande avgetts av universitetskanslersämbetet,
som även överlämnat yttranden från ett flertal universitets- och högskolemyndigheter.
Sveriges docentförbund har därjämte anhållit att — om tjänster som
biträdande professor inrättas — dessa tjänster skall ledigförklaras och tillsättas
efter sakkunniggranskning. Vidare har universitetslärarförbundet begärt att universitetslektorerna
skall fogas in i den av forskarutredningen föreslagna nya forskarkarriären.

Forskningsrådens samarbetsdelegation har föreslagit viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till kostnader för vetenskapliga avhandlingar. I ärendet har
yttrande avgetts av universitetskanslersämbetet. Vidare har ämbetet lagt fram förslag
om ändrade bestämmelser rörande maximitid för innehav av doktorandstipendium
vid odontologisk fakultet. Sveriges universitets- och högskoleamanuensers
förbund har hemställt att ett antal licentiand- och doktorandstipendier skall inrättas
i reserv för att kunna tagas i anspråk vid bortfall av forskarrekryteringstjänster.

Universitetskanslersämbetet har i vanlig ordning avgett anslagsframställningar
för nästa budgetår avseende särskilda åtgärder för forskarutbildning samt stipendier
för främjande av högre vetenskapliga studier.

Beträffande åtskilliga av de förslag som förts fram av utredningen och remissinstanserna
m. fl. fordras inte beslut av riksdagen. För överblickens och sammanhangets
skull berörs emellertid även vissa av dessa förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

2. Nuläget

2.1 Forskarutbildningen

Forskarutbildning — innefattande självstudier, undervisning, avhandlingsarbete,
handledning och examination — kan erhållas vid samtliga universitet och flertalet
högskolor av den som avlagt akademisk grundexamen (motsv.). Den nuvarande
forskarutbildningen omfattar i regel två nivåer — studier till licentiatexamen och
därefter till disputation för doktorsgrad. Till forskarexamina räknas dock inte
medicine eller veterinärmedicine licentiatexamen. Vidare saknas licentiatexamen
vid odontologisk fakultet.

Kraven för licentiatexamen återfinns i examensstadgan för vederbörande
fakultet eller utbildningslinje. Närmare anvisningar om kunskapsfordringar
m. m. ges vid de filosofiska fakulteterna i studieplanen för resp. ämne. Normalstudietiden
för licentiatexamen beräknas i dessa planer till fem å sex terminer efter
avslutade studier för två eller tre betyg i motsvarande ämne i grundexamen. För
licentiatexamen krävs normalt dels avlagd akademisk grundexamen, dels tentamen
med lägst betyget Med beröm godkänd i det examensämne eller läroämne — vid
teknisk fakultet huvudämne — som examen avses omfatta, dels en vetenskaplig
avhandling, som av examinator bedömts med minst samma betyg. Vid bl. a. teknisk
fakultet förekommer enbart Godkänd och Icke godkänd som avhandlingsbetyg.
Avhandling för licentiatexamen skall under viss tid hållas tillgänglig för granskning
av övriga ämnesrepresentanter samt den egna fakultetens medlemmar. För licentiatavhandlingar
föreligger inte något publiceringstvång.

Villkoren för disputation för doktorsgrad regleras i universitetsstadgan.
Doktorsgraden är inte en examen i egentlig mening utan kan snarare
betecknas som en värdighet som förlänas vetenskapsmannen, sedan denne på
grundval av en offentligt ventilerad avhandling ådagalagt vetenskaplig skicklighet.
Några ytterligare kunskapsprov fordras i allmänhet inte. För att offentlighetskravet
skall tillgodoses har granskningsproceduren utformats så att envar har möjlighet
att vid disputationen föra fram synpunkter på de redovisade resultaten. Vidare
stadgas att fakulteten eller sektionen skall utse särskild opponent, fakultetsopponent.
Doktorsavhandling betygssätts efter en sexgradig betygsskala (Icke godkänd,
Godkänd, Icke utan beröm godkänd, Med beröm godkänd, Med utmärkt beröm
godkänd och Berömlig). Betyget bestäms av vederbörande fakultet eller sektion
efter förslag av en betygsnämnd. Sådan nämnd består i regel av dels två för viss
period utsedda fakultets- eller sektionsrepresentanter, dels vederbörande ämnesföreträdare.

Enligt gällande bestämmelser skall doktorsavhandling vara tryckt. Avhandlings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

författaren har möjlighet att få olika former av bidrag till framställningskostnadema
för doktorsavhandlingen. Bidragen fördelas av forskningsråden. Tryckningsbidrag
utgår — under förutsättning att avhandlingen erhållit minst betyget Godkänd —
normalt med 75 % av kostnaderna för tryckning av 500 exemplar av avhandlingen,
av vilka i regel 330 skall levereras till vederbörande universitets- eller högskolebibliotek.
Antalet sidor för vilka tryckningsbidrag kan erhållas är maximerat till 320
för s. k. monografiavhandling och 48 för s. k. sammanläggningsavhandling. Vidare
utgår bidrag till kostnader för översättning till vissa främmande språk — alternativt
språkgranskning — av hela avhandlingen eller en sammanfattning. Anslaget
till bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar uppgår budgetåret 1968/69 till
1,5 milj. kr.

Undervisningens omfattning på forskarutbildningsnivå vid de
filosofiska fakulteterna fastställs i enlighet med de normer som godkänts av 1958
års riksdag (jfr prop. 1958:104, SU B 48, rskr B 76). Dessa innebär att undervisningen
på högstadiet, dvs. för tre- och fyrabetygsstuderande samt licentiander
och doktorander, skall vid ett deltagarantal per studiekurs av 20—50 studerande
omfatta 100 å 150 — i undantagsfall 200 — timmar per år samt ha karaktär
av s. k. professorsundervisning. Vid övriga fakulteter och högskolor är högstadieundervisningens
omfattning inte närmare reglerad.

Fr. o. m. budgetåret 1964/65 har på grundval av ett förslag från forskarutredningen
(jfr prop. 1964: 82, SU 95, rskr 215) ett särskilt anslag ställts till universitetskanslersämbetets
förfogande för provisoriska åtgärder för forskarutbildning,
forskarhandledning m. m. Anslaget, som för budgetåret 1968/69 har förts upp
med 2,3 milj. kr., kan tas i anspråk för att bl. a. öka antalet timmar högstadieundervisning,
inrätta extra universitetslektorat eller extra laboraturer samt anställa
docentkompetenta personer att mot arvode meddela forskarhandledning.

Av undersökningar som utförts av forskarutredningen framgår att högstadieundervisningen
är mest omfattande vid de filosofiska fakulteterna, framför allt i
matematisk-naturvetenskapliga ämnen. Den vanligaste undervisningsformen är
seminarium. I ämnen som arbetar med komplicerade metoder eller avancerad
apparatur ges därutöver ofta speciella metod- och laborationskurser samt gruppundervisning.
Även föreläsningar och exkursioner förekommer i vissa ämnen.
Inom andra fakulteter och högskolor är undervisningen i allmänhet av mer blygsam
omfattning och meddelas vanligen i form av seminarier. Mellan främst medicinska,
naturvetenskapliga och tekniska ämnen förekommer tvärvetenskapligt samarbete
i forskarutbildningen.

Handledning, dvs. icke schemabunden undervisning enskilt eller i grupp,
utgör den väsentligaste formen av undervisning för licentiander och doktorander.
För innehavare av vissa lärartjänster — främst professurer och laboraturer (motsv).
— ingår forskarhandledning i tjänsteåliggandena. Denna skyldighet är f. n. inte
närmare fixerad. Om handledningen får stor omfattning, kan universitetskanslers -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

ämbetet medge viss nedsättning av undervisningsskyldigheten. Förutom professorer
och laboratorer deltar bl. a. docenter, forskardocenter och överläkare i handledningen.

Av forskarutredningens undersökningar framgår att omfattningen av handledning
av licentiander och doktorander varierar avsevärt mellan olika utbildningslinjer.
Skillnaderna kan dock vara ännu större mellan olika ämnen inom en fakultet
än mellan skilda fakulteter. Vanligen har handledningen större omfattning för
doktorander än för licentiander. Handledning i grupp förekommer sällan. Vid de
teologiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna samt vid handelshögskolorna
är vidare antalet studerande per handledare förhållandevis stort.

Antalet licentiander och doktorander liksom antalet avlagda
licentiatexamina och disputationsprov har ökat kraftigt under 1960-talet. ökningen
har dock varit relativt sett mindre än ökningen av det totala studerandeantalet.
Från höstterminen 1961 till höstterminen 1967 ökade det totala studerandeantalet
med närmare 140%, medan antalet licentiander och doktorander steg med ca
80 %. Antalet licentiander och doktorander vid olika fakulteter och läroanstalter
höstterminen 1967 framgår av följande sammanställning (preliminära uppgifter).

Fakultet (motsv.)	Licentiander Aktiva Samtliga	Doktorander Aktiva Samtliga
Humanistisk fakultet ..................	1098	1 462	270	461
historisk-filosofisk sektion ....................	629	846	155	274
språkvetenskaplig sektion .....................	469	616	115	187
Teologisk fakultet.....................	59	121	28	49
Juridisk fakultet ......................	44	52	6	10
Samhällsvetenskaplig fakultet............	1 075	1 293	212	305
Handelshögskola ......................	87	100	19	24
Medicinsk fakultet ....................	—	_	728	776
Odontologisk fakultet..................	_	_	45	52
Farmaceutisk fakultet..................	33	36	5	6
Matematisk-naturvetenskaplig fakultet ____	1384	1 540	558	705
matematisk-fysisk och kemisk sektion ..........	903	977	309	370
biologisk-geografisk sektion ...................	48t	563	249	335
Teknisk fakultet ......................	822	984	133	166
Lantbrukshögskolan ...................	86	125	30	43
Veterinärhögskolan ....................	—	_	34	35
Skogshögskolan .......................	32	40	11	15
	4 720	5 753	2 079	2 647

Antalet licentiatexamina och disputationsprov under perioden 1951—1967
framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Fakultet (motsv.)	1951-	-55	1956—60	1961—65l	19661	19671
Lic.	Disp.	Lic.	Disp.	Lic.	Disp.	Lic.	Disp.	Lic.	Disp.
Humanistisk fakultet	450	214	498	183	6124	194	100	29	136	50
Teologisk fakultet ...	72	34	73	28	70	34	17	13	18	2
Juridisk fakultet*---- Samhällsvetenskaplig	15	11	22	20	18	11	4	2	4	3
fakultet3...........	—	—	—	—	76	25	77	12	91	24
Handelshögskola ....	11	3	25	3	26	6	8	1	15	1
Medicinsk fakultet ..	—	268	—	304	_	385	_	128	_	106
Odontologisk fakultet	—	20	—	16	_	23	_	6	-	6
Farmaceutisk fakultet Matematisk-naturve-	9	0	9	1	10	4	1	1	4	1
tenskaplig fakultet ..	301	121	423	197	721	235	196	58	241	69
Teknisk fakultet____	163	44	192	58	378	75	119	20	108	28
Lantbrukshögskolan .	34	8	37	14	52	21	14	7	9	4
Veterinärhögskolan .	—	18	—	23	—	26	—	7	—	6
Skogshögskolan ____	4	0	11	1	19	7	5	2	7	4
	1059	741	1290	848	1982	1046	541	286	633	304

1 Preliminära uppgifter

1 Juris licentiatexamen avläggs oftast strax före disputationen för doktorsgraden. Summan examina
överstiger därför väsentligt antalet examinerade.

* Samhällsvetenskapliga fakulteter inrättades den 1 juli 1964. För perioden dessförinnan redovisas
samhällsvetare under humanistisk fakultet.

4 Inkl. examinerade i matematisk-naturvetenskapliga ämnen i Göteborg t. o. m. år 1962.

Studietiden för licentiatexamen och doktorsgrad varierar mellan olika utbildningslinjer.
Under 1960-talet har en viss tendens till längre studietider kunnat
märkas. Följande sammanställning visar medianvärdena i fråga om antalet terminer
med aktiva studier för dem som avlagt licentiatexamen resp. disputationsprov
under läsåren 1960/61—1965/66. Endast de studieinriktningar som representeras
av minst 10 licentiater eller doktorer har tagits med.

		Antalet	terminer med aktiva studier (medianvärden)
Studieinriktning		Licentiater			Doktorer
	60/61	61/62 62/63	64/65	65/66	60/61	61/62	62/63	64/65	65/66
Humanistisk fakultet ..	6,8	7,6	8,3	10	9	7,7	7,7	7,9	9	9
historisk-filosofiska								9,2	8,5
ämnen ................	7,3	7,4	8,3	10	8	6,8		8
språkvetenskapliga ämnen	6,4 5,3	9,0	7,2	10	n	7,5	. .	7,8		9
Teologisk fakultet----	7,4	8	7	. •	. •		• •	• •
Samhällsvetenskaplig				8
fakultet.............				9				7	9
pedagogik och psykologi	6,7	6,9	6,5	7,5	8	. .			6,5
Övriga ämnen ..........	6,3	7,6	8,5	8	9	6,2	7,5	7,3	7
Medicinsk fakultet ...	—	—	—	—	—	9	9
Matematisk-naturveten-						7,0	7,8	6,6	8
skaplig fakultet......	6,5	6,8	7,4	8	8	7
matematik och						5,8	7,8	6,0
fysisk-kemiska ämnen ..	6,3	6,5	7,7	8	8	9	6
biologisk-geografiska	6.9	7,3	7,1	8	8	8,0	7,5	9,0	7	8
Teknisk fakultet .....	5,7	6,9	6,5	7,5	7			6,5	6,5	7
Anm. Uppgifter för läsår	6,4 7,1 7,4 et 1963/64 saknas.	8	8	6,7	7,4	7,1	8	9

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

2.2 Studiefinansieringen

De direkta statliga bidragen till studiefinansieringen på forskarutbildningsnivå
utgörs företrädesvis av stipendier, s. k. forskarrekryterande tjänster och studiemedel.

För främjande av högre vetenskapliga studier utgår licentiand- och
doktorandstipendier. Licentiandstipendium uppgår f. n. till 6 500 kr.
per år och doktorandstipendium till 9 500 kr. per år. Beloppen är avsedda för nio
månaders studier. Sedan budgetåret 1964/65 finns möjlighet att erhålla s. k.
tilläggsstipendium för studier under de övriga tre månaderna. Licentiandstipendium
kan innehas i högst två år och doktorandstipendium i högst tre år. Vid juridisk,
medicinsk och odontologisk fakultet samt vid veterinärhögskolan finns endast
doktorandstipendium, som dock — frånsett vid de odontologiska fakulteterna
— får innehas maximalt fyra år. Med innehav av stipendium får förenas viss begränsad
tjänstgöring under förutsättning att denna verksamhet av den stipendieutdelande
myndigheten inte bedöms i avsevärd grad hindra det vetenskapliga arbetet.
Enligt anvisningarna får tjänstgöringen i regel inte överstiga 10 timmar lärartjänst
eller 15 timmar annat arbete per vecka. Tjänstgöring vid läroanstalten bör
inte ha större omfattning än den som är förenad med tjänst som tredje amanuens.

Budgetåret 1968/69 är antalet licentiandstipendier 446 och antalet doktorandstipendier
379. Därutöver disponerar universitetskanslersämbetet ett betydande
belopp som en rörlig reserv, vilken ämbetet kan använda för kompletterande stipendiering.
För budgetåret 1968/69 har under åttonde och nionde huvudtitlarna
anvisats sammanlagt 8 356 000 kr. till licentiand- och doktorandstipendier.

Forskarrekryteringstjänsterna utgörs huvudsakligen av assistent-
och amanuenstjänster. Dessa är konstruerade på sådant sätt att en del av
tjänstgöringsskyldigheten tas ut i form av undervisning, forskning eller s. k. allmänt
institutionsarbete vid vederbörande institution, medan resterande del skall tas i
anspråk för assistenternas egna studier eller egen forskning. Assistenttjänsterna är
heltidstjänster. Av sin tjänstgöringsskyldighet skall assistenterna fullgöra 1 000
timmar per år vid institutionen. Vid assistenttjänst tillämpas reglerad befordringsgång.
Assistent som avlagt akademisk grundexamen erhåller under de första två
terminerna lön enligt U 10, varefter han under tre terminer är placerad i U 12.
Därefter sker uppflyttning till U 14. Förste amanuenstjänst är en halvtidstjänst.
Av tjänstgöringsskyldigheten skall 600 timmar per år fullgöras vid institutionen.
Befordringsgången är densamma som vid assistenttjänst, men lönen utgår med
halva beloppet. Andre och tredje amanuenstjänstema är arvodestjänster på deltid.
Tjänstgöringsskyldigheten vid institutionen är för båda tjänstetyperna 400 timmar
per år. Arvodet för andre amanuens är Vs och för tredje amanuens Va av lönen i
U 10, om vederbörande avlagt akademisk grundexamen. För de odontologiska
fakulteterna i Lund och vid karolinska institutet gäller den särskilda bestämmelsen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

att tjänstgöringsskyldigheten för assistent och förste amanuens vid klinisk-odontologisk
institution skall omfatta ca 675 timmar per år.

Antalet assistenttimmar som kan föras samman till tjänster regleras vid filosofisk
fakultet på två olika vägar. En mindre del av timmarna är avsedda för forskning
och allmänt institutionsarbete. Dessa beräknas efter vissa schabloner med hänsyn
till antalet professurer och laboraturer (motsv.) vid institutionen. Övriga assistenttimmar
tilldelas ämnet för undervisning. Antalet sådana timmar regleras av den
s. k. universitetsautomatiken och är alltså primärt beroende av antalet studerande
på lågstadiet och inte av forskarrekryteringsbehovet i resp. ämne. Även vid flertalet
övriga fakulteter — särskilt de medicinska och tekniska — grundas tilldelningen
av assistenttimmar i mycket stor utsträckning på behovet av undervisning
på grundexamensnivå.

Budgetåret 1967/68 uppgick antalet assistent- och amanuenstjänster
resp. assistenttimmar — uttryckt i assistenttjänster — till ca 2 500
vid läroanstalter inom universitetskanslersämbetets verksamhetsområde samt vid
jordbrukets högskolor. Fördelningen på de olika fakulteterna och högskolorna
framgår av följande sammanställning.

Antal

Fakultet (motsv.) assistent tjänster -

Humanistisk fakultet............................ 150

Teologisk fakultet.............................. 8,5

Juridisk fakultet ............................... 19

Samhällsvetenskaplig fakultet .................... 317

Handelshögskola ............................... 16,5

Medicinsk fakultet.............................. 256

Odontologisk fakultet ........................... 169

Farmaceutisk fakultet .......................... 23

Matematisk-naturvetenskaplig fakultet ............. 721

Teknisk fakultet................................ 726

Lantbrukshögskolan ............................ 50

Veterinärhögskolan ............................. 17

Skogshögskolan ................................ 27,5

Ytterligare ett betydande antal forskarrekryterande tjänster på assistentnivå
bekostas — främst inom de naturvetenskapliga ämnesområdena — via forskningsanslag
från forskningsråd.

Även forskarassistenttjänsterna kan betraktas som forskarrekryteringstjänster.
Dessa motiverades ursprungligen med bl. a. behovet av att stimulera
rekryteringen till doktorandstudier. I det följande lämnas en närmare beskrivning
av denna tjänstetyp.

Vid universitetens filosofiska fakulteter tilldelas flertalet ämnen, på grundval av
organisationsplaner eller motsvarande, viss timarvoderad undervisning. Mycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

vanligt är att licentiander och doktorander förordnas att meddela sådan undervisning.
Ersättning för undervisning av detta slag utgör en viktig möjlighet till försörjning
under pågående forskarutbildning.

Den som genomgår forskarutbildning har liksom andra studerande vid universitet
och högskolor möjlighet att erhålla studiemedel. Dessa är indexreglerade
och utgår årligen med 140 % av basbeloppet enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.
Basbeloppet är f. n. 5 800 kr. Studiemedelsbeloppet är alltså 8 120 kr.
i dagens penningvärde. Av studiemedlen utgår 1 750 kr. per år som bidrag.
Bidragsbeloppet är inte indexreglerat. Resterande del av studiemedlen är återbetalningspliktiga.
Om den studerande har försörjningsplikt gentemot barn utgår
återbetalningspliktigt barntillägg med 25 % av basbeloppet per år och barn.
Studiemedlen reduceras efter särskilda regler med hänsyn till den sökandes — och
i förekommande fall makes — ekonomiska förhållanden. Som inkomst räknas
härvid bl. a. licentiand- och doktorandstipendium. Reduktionen börjar beträffande
egen inkomst vid 80 % och i fråga om makes inkomst vid 280 % av basbeloppet
per år.

Enligt studiemedelsförordningen skall studiemedel inte utgå, om den studerande
fyllt 40 år eller om han tidigare erhållit studiemedel i 16 terminer. Undantag kan
dock medges om särskilda skäl föreligger. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser
betraktar myndigheterna framgångsrika licentiand- och doktorandstudier som
särskilda skäl. En av forskarutredningen gjord undersökning avseende höstterminen
1965 visar emellertid att endast ett mycket litet antal licentiander och doktorander
erhåller studiemedel, främst beroende på att en majoritet av dem som genomgår
forskarutbildning har inkomster av sådan omfattning att reduktionen av studiemedlen
blir fullständig.

2.3 Forskarkarriären

I det följande ges en kort beskrivning av den nuvarande forskarkarriären, varmed
avses — i överensstämmelse med forskarutredningens definition — de tjänster
vid universiteten och högskolorna samt vid de statliga forskningsråden, för vilka
forskning är ett tjänsteåliggande. För översiktens skull har dock även universitetslektoraten
tagits med.

Forskarkarriären vid universitet och högskolor har av tradition karaktär av
ett genomströmningssystem. Relativt få fasta topptjänster är målet för en förhållandevis
lång meritering. Sluttjänstema — karriärens enda fasta tjänster — är
professurer, laboraturer, precepturer, prosekturer, observaturer samt vissa tjänster
som lärare i medicinska ämnen. Vägen till dessa går vanligen via skilda tidsbegränsade
tjänster, i första hand forskarassistent-, docent- och forskardocenttjänster
men även via särskilda forskartjänster vid forskningsråden. Vid de medicinska och

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

odontologiska fakulteterna samt vid bl. a. lantbruks- och skogshögskoloma finns
härutöver ett antal andra för verksamheten särskilt avpassade tjänstetyper.

Professorer, laboratorer (motsv.), forskardocenter och docenter har i regel både
forskning och undervisning som tjänsteåligganden. Innehavare av forskningsrådstjänst
har däremot vanligen ingen undervisningsskyldighet.

För forskarassistenttjänst krävs licentiatexamen eller motsvarande
vetenskaplig kompetens. Forskarassistenttjänsterna motiverades ursprungligen med
behovet av att fylla luckan i forskarkarriären mellan assistent- och docenttjänsterna.
De skulle vidare kunna erbjuda forskarbegåvningar möjlighet att stanna kvar i
forskningsarbete efter avlagd licentiatexamen.

Forskarassistent förordnas för en period av högst tre år i sänder. Förordnandet
kan efter hand förlängas till en sammanlagd tid av maximalt nio år. Tjänstgöringsskyldigheten
är 800 timmar per år då den fullgöres i form av enbart institutionsarbete
och 198 timmar då den fullgöres i form av enbart undervisning. Denna skall
såvitt möjligt fullgöras på högstadiet. Forskarassistenttjänsterna är placerade i Ue
17. Ofta förordnas docentkompetent forskare på forskarassistenttjänst. Denne får
då lön motsvarande den han skulle haft som innehavare av extra ordinarie docenttjänst.

Docenttjänsterna är i första hand rekryterings- och specimineringstjänster.
Avsikten med denna tjänstetyp har varit att välmeriterade, huvudsakligen
yngre forskare skulle beredas möjlighet att för en begränsad tid så gott som helt
ägna sig åt forskning. För docentur krävs att vederbörande har styrkt sin vetenskapliga
skicklighet, vilket i realiteten innebär krav på kvalificerat betyg på
doktorsavhandlingen. Förordnande på tjänst som docent meddelas för en period
av tre år och förnyas i regel för ännu en treårsperiod. Ytterligare förlängning under
kortare tid är möjlig, om särskilda skäl föreligger. Undervisningsskyldigheten är
begränsad till 75 timmar per läsår. Vissa möjligheter finns till såväl omvandling av
undervisningsskyldigheten till handledning som nedsättning av undervisningsskyldigheten
för examination. Docent har vidare möjlighet att under en termin av
varje förordnandeperiod erhålla partiell tjänstebefrielse för att ägna sig åt enbart
forskning. Docenttjänst är placerad i Ue 20.

För att en docent skall kunna erhålla forskardocenttjänst krävs att
vederbörande genom vetenskapliga arbeten visat utmärkt forskarbegåvning. Sådan
tjänst kan innehas under två treårsperioder. Undervisningsskyldigheten är 25 timmar
per läsår. Forskardocenttjänst är placerad i Ue 20. Till innehavare utgår
därjämte viss avlöningsförstärkning.

Universitetslektoraten är lärartjänster med undervisning som
huvudsaklig arbetsuppgift. Ett betydande antal lektorat har inrättats som ordinarie
tjänster. Vid de filosofiska fakulteterna är emellertid antalet extra universitetslektorat
relativt stort. Extra universitetslektor förordnas för högst tre år i sänder.

För behörighet till ordinarie universitetslektorat krävs godkänt disputationsprov
samt dokumenterad pedagogisk skicklighet. Inom flera ämnesområden — framför
allt inom humanistisk fakultet — är innehavarna av de ordinarie universitetslekto -

Kungi. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

raten till övervägande delen docentkompetenta. Undervisningsskyldigheten för universitetslektor
uppgår till 396 timmar per år. Viss nedsättning av denna skyldighet
kan erhållas med hänsyn till bl.a. omfattande examination, framställning av undervisningsmateriel
och förordnande som studierektor. Ordinarie universitetslektor
erhåller lön enligt U 22: 25, ortsgrupp 5.

Professurer och laboraturer (motsv.) är forskarkarriärens
topptjänster. I tjänstinnehavamas skyldigheter ingår — förutom forskning— undervisning,
handledning, examination och adminstration. Undervisningsskyldigheten
för professor och laborator (motsv.) uppgår f. n. till 132 timmar per läsår. Konsistoriet
kan emellertid minska professors undervisningsskyldighet med högst 16 timmar
per läsår, om så fordras på grund av examination eller andra liknande prov.
Efter särskild prövning kan universitetskanslersämbetet medge professor eller laborator
(motsv.) ytterligare nedsättning av undervisningsskyldigheten, dock i
regel med sammanlagt högst 45 timmar. Professor och laborator kan vidare erhålla
partiell tjänstebefrielse motsvarande en termin under varje period av fem år. Professur
är placerad i Uo 27 och laboratur i Uo 22: 25, ortsgrupp 5.

Forskartjänsterna vid forskningsråden utgörs av dels s.k.
särskilda forskartjänster, dels extra ordinarie professurer och laboraturer. De vanligaste
tjänsterna vid de under utbildningsdepartementet lydande forskningsråden
är de särskilda forskartjänsterna. Vederbörande forskningsråd äger att besluta om
ämnesområde för dessa tjänster. De tillsätts av universitetskanslersämbetet. Förordnandet
avser en tid av tre år men kan förlängas med ytterligare högst tre år.
Särskild forskartjänst är placerad i Ue 20. Till innehavaren utgår därjämte viss
avlöningsförstärkning.

Extra ordinarie professurer och laboraturer har funnits vid forskningsråden
sedan budgetåret 1963/64. Innehavarna av dessa tjänster leder särskilda forskargrupper
vid råden. Forskningsråden har vidare — i växlande omfattning — inrättat
särskilda arvodestjänster för kvalificerade vetenskapsmän.

Antalet forskartjänster vid läroanstalter inom universitetskanslersämbetets
verksamhetsområde samt vid Handelshögskolan i Stockholm budgetåret
1968/69 framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

			Tjänstetyp
Fakultet (motsv.)	Professur	Ordinarie laboratur (motsv.)	Forskar- docentur	Docentur	Forskar- assistent- tjänst	Ordinarie universi- tetslek- torat
Humanistisk fakultet ____	1051	1	16	90		84
Teologisk fakultet ......	17	—	3	14	_	_
Juridisk fakultet ........ Samhällsvetenskaplig fakul-	34*	15	3	16	4	1
tet (motsv.) ............ Handelshögskolan i Stock-	61*	7*	7	38	42	134
holm..................	14	2	—	4	_	2
Medicinsk fakultet ......	194''	88”	18	67	94	20
Odontologisk fakultet____	29	19	_	5	13	2
Farmaceutisk fakultet .... Matematisk-naturveten-	7	1	—	2	4	—
skaplig fakultet.........	108T	27''	16	90	47	100
Teknisk fakultet ........	200“	3710	3	17	15	149
	769	197	66	343	219	492

1 Varav en betalas med icke-statliga medel. Härtill kommer en icke personalförtecknad tjänst,
som betalas av icke-statliga medel samt en tjänst vid Nordiska museet.

* Härtill kommer en icke personalförtecknad tjänst, som betalas av icke-statliga medel.

* Härtill kommer fyra tjänster vid lärarhögskolorna samt en vid nordiska institutet för samhällsplanering.

* Varav två vakanssatta. Härtill kommer två tjänster vid lärarhögskolorna.

‘ Härtill kommer dels en tjänst vid gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm, dels en icke
personalförtecknad tjänst, som betalas av icke-statliga medel.

* Varav två vakanssatta. Härtill kommer två tjänster vid gymnastik- och idrottshögskolan i
Stockholm. Härutöver finns fyra extra ordinarie tjänster som laborator (motsv).

'' Härtill kommer tre icke personalförtecknade tjänster som betalas av icke-statliga medel samt
sju tjänster vid naturhistoriska riksmuseet.

* Varav tre vakanssatta.

* Varav två betalas av icke-statliga medel. Härtill kommer två tjänster vid nordiska institutet
för samhällsplanering.

10 Varav en vakanssatt.

Antalet forskartjänster vid de till utbildningsdepartementet hörande
forskningsråden budgetåret 1968/69 framgår av följande sammanställning.

	Tjänstetyp
Inriktning	E. o. pro-fessur	E. o. la-boratur	Särskild forskar- tjänst
	8	4	23
		_	5
	1	_	9
	3	_	20
	1	_	5
	13	4	62

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

2.4 Tillsättningsförfarandet

Professurer och laboraturer (motsv.) vid universitet och
högskolor tillsätts efter antingen ansökan eller kallelse. När sådan tjänst kungjorts
ledig till ansökan och sedan ansökningarna efter högst fyra veckor kommit in till
vederbörande rektorsämbete, inhämtas förslag till i regel tre sakkunniga från andra
berörda fakulteter eller sektioner inom landet. På grundval av dessa förslag utser
den av tillsättningsärendet berörda fakulteten eller sektionen tre eller — efter universitetskanslersämbetets
medgivande — fyra sakkunniga att granska de sökandes
vetenskapliga meriter. De sakkunniga, som har att fullgöra sin granskning inom
sex månader, kan med hänvisning till detta uppdrag erhålla tjänstledighet under
högst tre månader.

Om tillsättningsärendet har sin grund i plötsligt uppkommen vakans eller avser
en nyinrättad tjänst, har de sökande — innan sakkunnigtiden börjar löpa —
rätt att erhålla särskild specimenstid under tre månader för att då slutföra pågående
forskningsarbeten.

Vid tillsättning av tjänst som professor eller laborator skall fästas avseende
enbart vid graden av vetenskaplig skicklighet. I denna skall inbegripas skicklighet
att meddela vetenskaplig undervisning. Undervisningsskickligheten prövas — då
det inte är fråga om tillsättning efter kallelse — genom s. k. lärarprov. Efter framställning
från fakultet eller sektion kan konsistoriet befria sökande från skyldighet
att avlägga lärarprov.

Var och en av de sakkunniga skall i sitt utlåtande dels bedöma samtliga sökandes
kompetens för tjänsten, dels med kortfattad motivering ange placeringen mellan
de tre enligt hans mening främsta sökandena. För bedömning av viss del av
sökandes produktion kan de sakkunniga begära att specialsakkunnig tillkallas,
Specialsakkunmg skall avge utlåtande inom sex veckor. Sakkunnigutlåtandena,
som är offentliga, ligger till grund för fakultetens eller sektionens tjänsteförslag.

Tjänst som professor eller laborator kan emellertid — som nyss nämnts — tillsättas
även efter kallelse. Förslag om kallelse kan väckas av fakultets- eller sektionsledamot,
som är röstberättigad i ärendet, senast två veckor efter ansökningstidens
utgång. Sadant förslag skall — i förekommande fall efter en för sökande
avkortad särskild specimenstid av en månad — prövas av de sakkunniga som har
att avge yttrande inom sex veckor. Om kallelseförslag inte leder till att tjänsten blir
tillsatt, återgår ärendet till de sakkunniga. Ny sakkunnigtid om sex månader skall
da räknas samt dessutom — om nagon av de sökande begär det — ny specimenstid
om tre månader.

När slutlig behandling i fakultet eller sektion av tillsättningsärende avser prövning
av kallelseförslag, skall var och en av fakultetens eller sektionens röstberättigade
ledamöter ange, om han anser att tillräckliga skäl för kallelse föreligger. För
att kallelseförslag skall antagas, krävs att det biträds av minst % av samtliga
röstande och att antalet bifallsröster överstiger hälften av antalet professors2
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 31

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

tjänster inom fakulteten eller sektionen. Vid slutlig behandling av ansökningar till
professur eller laboratur skall var och en av fakultetens eller sektionens röstberättigade
ledamöter yttra sig om varje sökandes skicklighet till tjänsten samt nämna
tre sökande — i den mån så många enligt hans mening kompetenta sökande finns
— i den ordning han anser dem böra komma i fråga. Sedan omröstning i tillsättningsärende
avslutats, skall handlingarna sändas in till universitetskanslersämbetet,
som med eget yttrande överlämnar ärendet till Kungl. Maj:t för slutligt avgörande.

Universitetslektorat tillsätts efter ansökan. Den berörda fakulteten
eller sektionen avger förslag till innehavare. Detta förslag kan uppta en, två eller
tre av de sökande i den ordning de anses böra komma i fråga. Ansökningshandlingarna
och förslaget sänds därefter till universitetskanslersämbetet, som med eget
yttrande överlämnar ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande.

Tjänst som docent eller forskardocent tillsätts efter ansökan.
Befordringsgrund för båda dessa tjänstetyper är graden av vetenskaplig skicklighet.
Behörig sökande är i båda fallen den som utnämnts till docent vid den läroanstalt,
till vilken tjänsten är knuten. Tjänsterna tillsätts av konsistoriet. Förslag till innehavare
av docent- eller forskardocenttjänst upprättas av vederbörande fakultet eller
sektion. I fråga om docenttjänst skall i de fall flera sökande finns den utses
som prövas vara den vetenskapligt mest meriterade inom det ämne eller den grupp
av ämnen som tjänsten avser. Forskardocentur ledigförklaras för sökande inom
ett helt fakultetsområde. Forskardocenturen är — till skillnad från flertalet docenttjänster
— inte knuten till visst ämne. För varje sökande, som inte uppenbart saknar
kompetens, skall fakulteten utse två sakkunniga. Dessa har att avge utlåtande inom
högst sex veckor.

Forskarassistenttjänst tillsätts av vederbörande konsistorium. Förslag
till innehavare av ledigförklarad tjänst upprättas av vederbörande fakultet eller
sektion.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

3. Utredningen

I det följande lämnar jag en kort redovisning av utredningens förslag. I fråga
om närmare motiveringar tillåter jag mig att hänvisa till utredningens huvudbetänkande
(SOU 1966: 67).

3.1 Forskarutbildningen

Av forskarutbildningen (s. 42—84) bör enligt utredningens mening krävas att
den blivande forskaren skall ges dels bred metodisk skolning och orientering om
forskningsfronten inom det aktuella ämnesområdet, dels kunskaper och färdigheter
som gör det möjligt för vederbörande att inom den föreskrivna tiden författa en
doktorsavhandling av god kvalitet. Avhandlingen, som är det viktigaste momentet
i utbildningen, skall baseras på ett självständigt vetenskapligt arbete av betydelse
för forskningen inom den aktuella vetenskapsgrenen. Utredningen konstaterar att
det kan bli svårt att förena de båda huvudkraven inom en begränsad tidsram.
För att man skall nå bredd i utbildningen fordras en vid och allmän inriktning av
innehållet, medan forskningsinsatsen kräver att utbildningen innehåller också starkt
specialiserade moment. Utredningen föreslår — med beaktande av uttalandena i
direktiven och efter internationella jämförelser — en utbildningstid av fyra år
från grundexamen till den nya doktorsexamen. På kortare tid kan enligt utredningens
bedömning en ändamålsenlig forskarutbildning av internationellt godtagbar
standard inte hinnas med. Utredningen framhåller att den föreslagna studietiden
bör uppfattas som normalstudietid, under förutsättning att studierna bedrivs på
heltid. För studerande som innehar tjänst som assistent räknar utredningen med
att studietiden till doktorsexamen bör vara fem år. Om denna studietid skall kunna
hållas, måste berörda assistenter enligt utredningen befrias från rutinadministrativa
uppgifter, något som i sin tur kräver förstärkning av biträdesresursema.

De studerande bör enligt utredningens förslag normalt kunna avlägga doktorsexamen
vid ca 28 års ålder. Utredningen betonar emellertid att individuella
avvikelser från normalstudietiden — såväl uppåt som nedåt — kommer att inträffa
beroende på exempelvis den enskilde doktorandens forskarbegåvning och
studieintensitet eller på avhandlingsämnets karaktär.

Utredningsledamoten Agdur hävdar i ett särskilt yttrande att det är orealistiskt
att slå fast att utbildningen fram till doktorsexamen skall omfatta fyra år. En utbildningstid
av denna längd skulle visserligen kunna vara ett lämpligt riktmärke,
men betydande variationer måste tolereras, framhåller Agdur.

Den forskarutbildning som utredningen föreslår bygger i vissa fall på en förbättrad
kunskapsgrund jämfört med nuvarande förhållanden. Utredningen fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

håller att inom vissa fakulteter endast en del grundexamina kan utgöra bas för
forskarutbildning. För en akademisk grundexamen, varifrån forskarutbildningen
skall starta, använder utredningen begreppet basexamen. Inom teologisk och filosofisk
fakultet skall basexamen innehålla minst tre betyg i det examensämne som
forskarutbildningen skall omfatta. För medicinsk fakultet föreslår utredningen att
medicine kandidatexamen i ett huvudsakligen oförändrat studiesystem flyttas till
det fjärde studieårets slut och utgör dels basexamen för forskarutbildning i medicinskt
teoretiska ämnen, dels grund för fortsatta studier till ämbetsexamen. För
teknisk fakultet har utredningen övervägt tanken att införa en helt ny basexamen,
benämnd teknisk kandidatexamen, vid sidan av civilingenjörsexamen och teknisk
magisterexamen. I fråga om övriga fakulteter räknar utredningen med att nuvarande
grundexamina även fortsättningsvis kommer att utgöra ett lämpligt underlag
för forskarutbildning.

För antagning till forskarutbildning bör enligt utredningen krävas endast avlagd
basexamen eller motsvarande kunskaper. Vid urvalet bland de sökande bör
dessas förmåga att tillgodogöra sig utbildningen vara avgörande, framhåller utredningen.
Den avstår dock — bl. a. med hänsyn till att omläggning av studiegången
till grundexamen är aktuell vid flera fakulteter — från att föreslå något
system för hur gallringen bör ske. Enligt utredningen bör universitetskanslersämbetet
söka åstadkomma viss enhetlighet i fråga om urvalskriterierna. Vederbörande
institution måste emellertid, betonar utredningen, få betydande frihet att själv
besluta om antagning av doktorand. Utredningen föreslår att sådant beslut fattas av
prefekten efter samråd med övriga ordinarie lärare vid institutionen.

Forskarutbildningen skall leda fram till doktorsexamen. Med hänsyn till arbetsmarknadens
behov men även av pedagogiska skäl föreslår utredningen att de
studerande halvvägs till doktorsexamen skall ges möjlighet att avlägga en frivillig
mellanexamen, benämnd magisterexamen. Om speciella skäl föreligger, skall
universitetskanslersämbetet kunna besluta att mellanexamen skall vara obligatorisk
vid viss fakultet eller sektion. Vid fakultet där mellanexamen bedöms inte fylla
något arbetsmarknadsbehov bör ett införande av denna examen anstå. Utredningen
stryker vidare under att doktoranden vid val av fakultet för sin forskarutbildning
bör vara i princip obunden av vid vilken fakultet eller högskola han avlagt basexamen.
Disputation för doktorsexamen föreslås äga rum vid den fakultet som svarat
för forskarutbildningen. Den nuvarande fakultetsbenämningen av forskarexamen
föreslås bli avskaffad. I stället bör vederbörande förklaras vara magister eller doktor
i visst ämne. Därjämte föreslår utredningen att disputation på s. k. gemensam
avhandling skall tillåtas. Som villkor för detta måste man dock — anser utredningen
— kräva att vederbörande författares insatser kan klart särskiljas.

Enligt utredningens mening bör — som redan nämnts — forskarutbildningen
ges större bredd än f. n. Av detta skäl föreslår utredningen att undervisningen i
framtiden utöver hittills förekommande moment — främst seminarier — byggs
upp med ett antal differentierade och delvis starkt specialiserade kurser. Under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

visningen bör dock enligt utredningen i princip vara frivillig, bl. a. med hänsyn
till de studerande som bedriver sitt forskningsarbete utanför läroanstalten.
De undervisningsmoment — företrädesvis seminarier och vissa metodkurser —
som avses ge doktoranden en allmän vetenskaplig skolning bör vara gemensamma
för samtliga doktorander i ämnet. På kurser av detta slag bör kunskapskontrollen
vara obligatorisk — framhåller utredningen — eftersom de kunskaper som avses
bli meddelade genom dessa kurser skall tjäna som bas för den fortsatta, differentierade
utbildningen. I denna bör enligt utredningen tyngdpunkten läggas på huvudsakligen
sådana kurser som är inriktade på det individuella avhandlingsarbetet,
något som självfallet leder till att kraven på kursernas omfattning och innehåll
kommer att variera högst väsendigt. För denna del av utbildningen kan således ett
rikt sortiment av kurser tänkas förekomma. Bland dessa skall de studerande
kunna välja sådana som ter sig lämpliga med hänsyn till deras studieinriktning. För
att en ökad differentiering och specialisering skall komma till stånd finner utredningen
det angeläget — och inom vissa ämnesområden nödvändigt — att samarbete
etableras mellan såväl fakulteter som lärosäten. De studerande skall i princip
tillåtas bevista önskad kurs, oavsett inom vilket examensämne eller vid vilken
läroanstalt kursen ges. Utredningen anser att utbildningen genom en sådan integration
sannolikt kan göras mycket varierad, samtidigt som kostnaderna kan begränsas.
Enligt utredningen bör man vidare sträva efter att skapa möjligheter för de studerande
att efter behov deltaga i specialiserade utbildningsmoment vid läroanstalter
i utlandet, i första hand de övriga nordiska länderna.

Med stöd av undervisningen skall de studerande enligt utredningen läsa in en
litteraturkurs (läskurs). Denna bör inriktas mot i första hand sådana arbeten som
varit nyorienterande i metodiskt avseende eller i fråga om ämnesval. Läskurs skall
enligt utredningens uppfattning förekomma i all forskarutbildning.

För att illustrera sin uppfattning om hur forskarutbildningen lämpligen kan organiseras
redovisar utredningen ett antal s. k. typplaner (jfr SOU 1966: 68 s. 10—
114), som utarbetats av utredningens ämnesexperter inom olika områden. Enligt
utredningens mening bör undervisningen så långt möjligt koncentreras till den
första delen av utbildningstiden, så att den senare delen kan lämnas fri för avhandlingsarbetet.
Vissa undervisningsmoment — särskilt seminarieundervisningen —
bör dock som f. n. pågå kontinuerligt under hela utbildningstiden. Utredningen pekar
vidare på att undervisningsvolymen varierar avsevärt mellan olika typplaner.
Även om riktpunkten varit att komma fram till en pedagogiskt sett optimal undervisningsvolym,
är det — betonar utredningen — uppenbart att en sådan inte kan
objektivt fastställas. En fastare grund för dimensioneringen av undervisningen kan
erhållas först efter en tids erfarenhet av hur det nya systemet fungerar.

Under sitt avhandlingsarbete skall doktoranderna enligt utredningen ges väsentligt
förbättrad forskarhandledning. För att handledningen både kvalitativt och kvantitativt
skall kunna hållas på en hög nivå föreslår utredningen, att varje huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

handledare normalt skall behöva ta ansvar för endast fem å sex studerande samtidigt.
Om doktoranderna är deltidsstuderande, bör antalet handledda kunna ökas
i motsvarande mån. När man vid en institution tagit i anspråk tillgängliga resurser
för handledning, skall detta anmälas till universitetskanslersämbetet. Enligt utredningen
skall ämbetet därefter — mot bakgrund av en samlad bedömning av situationen
vid andra motsvarande institutioner — avgöra om intaget till forskarutbildning
vid förstnämnda institution skall spärras eller om ytterligare resurser skall tilldelas
denna för tillfällig förstärkning av utbildningskapaciteten.

Med tanke på att behovet av handledning varierar kraftigt både mellan olika
individer och mellan olika perioder för samma individ finner utredningen det inte
ändamålsenligt att föreslå någon norm för handledningens omfattning. Enligt utredningen
bör vidare huvudhandledaren biträdas av en för varje elev utsedd handledargrupp.
Denna grupp, som bör bestå av tre personer med vetenskaplig kompetens
inom det eller de områden som utbildningen omfattar eller berör, skall ansvara
för att doktoranden erhåller en lämplig forskningsuppgift och tillgång till erforderlig
utrustning och biträdeshjälp. Genom denna konstruktion blir mer än en
person formellt ansvarig för att handledningen omhänderhas på ett tillfredsställande
sätt. Det betonas vidare av utredningen att även en person som inte antagits som
doktorand skall ha rätt att avlägga forskarexamina inom ramen för det system utredningen
föreslagit.

Utredningen behandlar också frågan om forskarutbildning vid forskningsinrättningar
utanför universitet och högskolor (s. 85—107; jfr även SOU 1966: 68
s. 249—289). Resurser för extern forskarutbildning föreligger enligt utredningen
i betydande omfattning, särskilt inom de naturvetenskapliga och tekniska ämnesområdena.
Inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga områdena är enligt
utredningen motsvarande möjligheter väsentligt mindre. Utredningen framhåller
att ett flertal komplicerade frågor måste utredas, innan ett systematiserat samarbete
med företag och institutioner utanför universitet och högskolor kan komma till
stånd. Utredningen har på grund av uppgiftens omfattning inte ansett sig ha möjlighet
att inom ramen för sitt uppdrag i detalj penetrera problematiken. Med hänsyn
härtill föreslår utredningen att en genomgripande inventering av föreliggande
behov och möjligheter i detta avseende snarast sätts igång.

De externa forskningsinrättningarna kan enligt utredningen medverka i forskarutbildningen
både genom att anordna specialiserade kurser och — kanske framför
allt — genom att låta sina experter handleda doktorander i dessas forskningsarbete.
För att möjligheter för rationellt samarbete skall öppnas och samtidigt
kontakten mellan läroanstalterna och de externa forskningsinrättningarna förbättras
föreslår utredningen ett ökat utnyttjande av speciallärare i forskarutbildningen.
De skickligaste bland de externa lärarna och handledarna bör enligt utredningen
kunna förordnas som extra professorer, om uppdragets omfattning och karaktär
motiverar detta. Utredningen anser att villkoren för samverkan i forskarutbildningen
bör i varje särskilt fall regleras genom överenskommelse, som efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande sluts mellan vederbörande läroanstalt och den externa inrättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Principerna för betygsättning vid nuvarande licentiatexamen och av disputationsprov
(s. 116—128) varierar enligt utredningen avsevärt såväl mellan skilda
fakulteter och utbildningslinjer på resp. studieort som inom ett och samma ämnesområde
vid olika läroanstalter. Av utredningen gjorda sammanställningar visar
att det antal betygsgrader som använts vid bedömningen av såväl licentiatexamen
som disputationsprov är relativt begränsat. Betyget Berömlig har enligt utredningen
allt mer kommit att betraktas som normalbetyg i licentiatexamen. Den graderade
skalans betydelse som kvalitetsskiljande instrument har därigenom blivit
tämligen illusorisk, framhåller utredningen. På motsvarande sätt har betygen vid
bedömningen av disputationsprov koncentrerats vid eller över den nivå som ansetts
böra fordras för s. k. docentkompetens. Enligt utredningen har betygsättningen av
disputationsproven därför betydelse främst för den vetenskapliga karriären vid
universitet och högskolor.

Utredningen framhåller att den nya forskarutbildningen i väsentlig grad kommer
att skilja sig från de hittillsvarande licentiat- och doktorsstudierna. För doktorsexamen
fordras utöver avhandlingsarbetet godkända resultat på kurser och litteratur
i en — jämfört med nuvarande forskarutbildning — ökad omfattning. Utredningen
stryker under att studietiden måste tas tillvara effektivt. Examinationen får
därför inte utformas så att den direkt eller indirekt leder till förlängning av studierna.

Beträffande kunskapskontrollen på kurser och litteratur finner utredningen ett
system med deltentamina vara mer ändamålsenligt än större sammanhållna tentamina.
Kurs- och litteraturtentamina bör vidare vara riksgiltiga och betygsättas med
vitsorden Godkänd eller Icke godkänd.

Vid bedömningen av avhandlingarna för såväl mellanexamen som doktorsexamen
bör enligt utredningen endast vitsorden Godkänd och Icke godkänd användas.
Som argument härför anför utredningen bl. a. att den kraftigt intensifierade handledningen
och tendensen till grupparbeten försvårar en entydig utvärdering av den
studerandes egen insats och därmed en rättvis bedömning av forskarbegåvningen i
samband med betygsättningen. Denna bedömning bör i stället göras i samband
med antagning till tjänst inom den vetenskapliga karriären.

Doktorsavhandlingarna bör liksom nu granskas vid offentliga disputationer.
Dessa bör utformas på sätt som närmare ansluter till vad som f. n. gäller vid seminarieövningar
på högre stadier. Betyget på avhandlingen bör fastställas av fakulteten
eller sektionen efter förslag av en betygsnämnd, i vilken bl. a. den studerandes
handledargrupp ingår.

Avhandlingen för den nya doktorsexamen (s. 136—145) bör inte ses som ett livsverk
utan som ett kvalificerat examensprov, framhåller utredningen, som vidare
betonar att monografiavhandlingar med sådant omfång som f. n. är vanligt inte
kan förenas med det nya utbildningsprogrammet med mindre än att studietiderna
förlängs. Utredningen finner det därför rimligt och nödvändigt att avhandlingarnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

längd reduceras med ca 50 % samt föreslår att det antal trycksidor, för vilket doktoranden
kan få tryckningsbidrag, skärs ned från 320 till 160. I de fall forskningsråden
redan vidtagit sådana inskränkningar att antalet bidragsberättigade sidor
ligger under den föreslagna gränsen bör frågan om ytterligare nedskärning avgöras
efter förslag av berörda myndigheter.

Enligt utredningen ställer disputationen i sig inte krav på större upplagor av avhandlingarna
än vad som är möjligt att framställa även med andra metoder än boktryck.
Utredningen föreslår därför att tryckningsföreskriften slopas. För att offentlighetskravet
skall tillgodoses och en ingående granskning före disputationen kunna
ske måste dock krävas — framhåller utredningen — att avhandlingarna framställs
i ett minsta antal exemplar. Minimiupplagan bör enligt utredningen fastställas till
40 exemplar utöver antalet i betygsfrågan röstberättigade fakultets- eller sektionsledamöter.
Utredningen anser att det från internationell synpunkt är väsentligt att
avhandlingar, som kan förväntas röna stor efterfrågan, blir publicerade i tryckt
form. Detta gäller också enligt utredningen i de fall disputationen skett på otryckt
avhandling. De speciella problem från arkiv- och informationssynpunkt, som uppstår
vid disputation på otryckt material, föreslås bli föremål för särskild utredning.

Samtliga kostnader för framställning av avhandlingen — oavsett om den trycks
eller mångfaldigas på annat sätt — bör enligt utredningen täckas av allmänna
medel. Även kostnader som uppstår i samband med överföring av hela avhandlingen
eller en obligatorisk resumé till främmande språk föreslås bli helt täckta
genom bidrag.

Utredningen föreslår att en särskild stadga för forskarutbildning skall utfärdas.
Denna stadga bör enligt utredningen träda i kraft den 1 juli 1971 (s. 259—264,
266—269; jfr även s. 313—324, 342—352). Under en övergångsperiod av fyra
år därefter bör enligt utredningen möjlighet finnas att avlägga nuvarande licentiatexamen
och disputationsprov. Utredningen utgår emellertid från att huvuddelen
av de licentiander och doktorander som befinner sig under utbildning den 1
juli 1971 kommer att gå över till studier enligt den nya ordningen. För att en snabb
övergång till det nya utbildningssystemet skall bli möjlig föreslår utredningen,
att det nuvarande anslaget till provisoriska åtgärder för forskarutbildning, forskarhandledning
m. m. skall finnas kvar även en tid efter den tidpunkt då det nya utbildningssystemet
trätt i funktion.

3.2 Studiefinansieringen

De krav som enligt utredningens mening bör kunna ställas på ett studiefinansieringssystem
på forskarutbildningsnivå (s. 177—184) kan sammanfattas i följande
punkter.

1. Den kvantitativa rekryteringen till forskarutbildning bör bringas till en nivå,
som möjliggör att de tillgängliga utbildningsresurserna utnyttjas på bästa sätt och

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969 25

att samtidigt arbetsmarknadens och forskningens behov av kvalificerad personal
tillgodoses.

2. Rekryteringen till forskarutbildning bör ske genom ett positivt urval bland
dem som avlagt akademisk grundexamen. Detta innebär dels att den som har håg
och fallenhet för utbildningen inte av ekonomiska skäl skall tvingas avstå, dels att
de ekonomiska förhållandena under utbildningstiden inte får vara alltför påtagligt
oförmånliga i jämförelse med dem som följer av övergång till förvärvsarbete
direkt efter grundexamen.

3. Den som genomgår forskarutbildning bör — utan nämnvärda uppoffringar i
fråga om sänkt inkomststandard och utan ytterligare skuldsättning — kunna bedriva
sina studier på heltid.

Utredningen konstaterar att rekryteringssituationen i fråga om den lägre akademiska
utbildningen å den ena sidan och forskarutbildningen å den andra är helt
olikartad. För de nyblivna studenterna föreligger starka motiv för sådana fortsatta
studier som kan beräknas leda till kvalificerad yrkesverksamhet. Den som
efter avlagd grundexamen står inför valet mellan yrkesverksamhet och forskarutbildning
kan i regel räkna med god ekonomisk och social ställning vid omedelbar
övergång till yrkesarbete medan fortsatta studier innebär att inträdet på
arbetsmarknaden försenas och att den yrkesverksamma perioden förkortas. En
doktorand måste utgå från att han under studietiden får avsevärt sämre ekonomiska
villkor än om han gått över till förvärvsarbete. Det statliga bidraget till studiefinansieringen
är enligt utredningen inom flera studieinriktningar otillräckligt redan
i den meningen att det inte räcker till samtliga studerade. Utredningen pekar på att
av 5 300 aktiva doktorander och licentiander höstterminen 1964 ca 1 900 inte
kunde erhålla vare sig stipendium eller något slag av forskarrekryteringstjänst.

Det synes enligt utredningen uppenbart att stipendiebeloppen är för låga för att
stipendierna skall ha någon nämnvärd rekryteringseffekt. En studerande som söker
klara sig med enbart stipendium tvingas hålla avsevärt lägre levnadsstandard än vad
som är normalt för personer på motsvarande utbildningsnivå. För studerande med
försörjningsbörda — majoriteten av licentiandema och doktoranderna hör till
denna grupp — torde det vara nästan omöjligt att klara sig på enbart stipendiet.

De studerande har vidare, framhåller utredningen, i flertalet fall dragit på sig
betydande skulder under studierna till grundexamen. En sådan skuldbörda kan
utgöra ett ytterligare skäl för omedelbar övergång till förvärvsarbete, särskilt om
forskarutbildningen kan beräknas medföra ännu större skulder.

Utredningen framhåller att ett genomförande av den föreslagna utbildningsreformen
kommer att medföra avsevärt större undervisningskostnader per närvarande
studerande än i nuläget. Med hänsyn till den insats av personella och andra resurser
som görs blir det ytterst väsentligt att studierna kan fullföljas inom den fastställda
tiden. Det gäller därför att stimulera de studerande till heltidsstudier och att minska
benägenheten för förvärvsarbete under studietiden. Studiefinansieringssystemet bör,
menar utredningen, bidra till att säkerställa effektiviteten i utbildningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

Av det material utredningen presenterat framgår att medianinkomsten (exkl.
bidrag och stipendier) för licentiander år 1963 var 21 000 kr., vilket motsvarar
ungefär den dåvarande begynnelselönen för assistent med akademisk grundexamen.
För doktoranden var motsvarande inkomst 29 000 kr., vilket i sin tur motsvarar
dåvarande lön för forskarassistent. Eftersom den nya doktorsexamen avses kräva
ungefär samma studietid som nuvarande licentiatexamen, anser utredningen att
jämförelsen lämpligen bör göras med de förhållanden som gäller för licentiandema.

Enligt utredningen ger den faktiskt föreliggande inkomstnivån ett begrepp om vad
som fordras för att en person skall förmås att ägna sig åt forskarutbildning. Denna
nivå, som uppnåtts bl. a. genom förvärvsarbete parallellt med studierna trots därav
följande studieförseningar, måste enligt utredningen ses som ett uttryck för de studerandes
önskemål och krav.

En utgångspunkt för utredningens förslag är att den som genomgår forskarutbildning
på heltid måste erbjudas ekonomiska förmåner på en nivå i närheten av
begynnelselönen för assistent. Utredningen förordar dock att värdet av dessa förmåner
bör vara något lägre än assistentlönen. Den föreslagna skillnaden mellan
assistenter och heltidsstuderande är enligt utredningen motiverad av dels att
assistenterna parallellt med studierna gör en värdefull arbetsinsats, dels att det vid
helt jamförbara förmåner för de båda grupperna skulle kunna uppstå svårigheter att få
sökande till assistenttjänsterna.

Vid prövningen av frågan om vilken form studiestödet på denna utbildningsnivå
bör ges har utredningen inte funnit några särskilt starka skäl för ett stipendiesystem.
Utredningen föreslår därför att studiestödet konstrueras som ett system med extra
ordinarie tjänster. En av fördelarna med ett sådant system är enligt utredningen att
de studerande på detta sätt inordnas under de statliga sjuklöne-, sjukvårds- och
pensionsbestämmelsema liksom bestämmelserna om grupplivförsäkring. Med ett
lönesystem erhåller man vidare — genom skattesystemets utformning — viss differentiering
av förmånerna i förhållande till inkomsttagarens ekonomiska och sociala
förhållanden. Något sådant kan inte utan stort administrativt besvär åstadkommas
vid ett stipendiealtemativ. Man kan vidare räkna med att skatteplikten
får till följd att benägenheten att skaffa sidoinkomster blir mindre än vid ett system
med skattefria stipendier. Detta är ägnat att höja studieeffektiviteten, framhåller utredningen.

Tjänst som doktorand bör enligt utredningen tillsättas av fakultet eller sektion
för ett år i sänder. Förslag lämnas av prefekten efter samråd med övriga ordinarie
lärare vid institutionen. För omförordnande skall krävas att doktoranden gjort sådana
framsteg i studierna att han kan förmodas avlägga den åsyftade examen
inom fastställd tid. I vissa fall bör det vara möjligt för en doktorand att erhålla
förordnande utöver maximitiden — två år för mellanexamen och ytterligare två år
för doktorsexamen. Sådana undantag bör enligt utredningen medges då doktoranden
under längre perioder varit sjukledig eller då andra omständigheter, över
vilka doktoranden inte kunnat råda, lagt hinder i vägen för forskningsarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969 27

Utan särskilda skäl bör dock sådan förlängning inte få överstiga sammanlagt ett
år, anser utredningen.

Vid konkurrens om utbildningstjänsterna bör enligt utredningens mening i första
hand den studerandes förmåga att tillgodogöra sig utbildningen vara avgörande.
Vid bedömningen härav bör de studiemeriter m. m. som åberopas i ansökan ställas
i relation till den tid som gått åt för att erhålla dem.

Den föreslagna studielönen bör enligt utredningens mening förenas med skyldighet
att bedriva studierna på sådant sätt att dessa kan avslutas inom föreskriven
tid. Den studerandes eventuella önskemål om att få ägna sig åt uppdrag vid sidan
av studierna bör prövas av handledaren. Som ett led i doktorandens utbildning
bör emellertid enligt utredningen ingå att han skall fullgöra viss undervisning,
dock högst två timmar per vecka. Erfarenheten visar nämligen, framhåller utredningen,
att en begränsad undervisningsverksamhet inte behöver medföra någon
sänkning av effektiviteten i vederbörandes egen utbildning. Tvärtom kan för doktoranden
viss undervisning på moment i anslutning till vederbörandes egen forskning
innebära en värdefull träning.

Utredningen har, som tidigare framgått, föreslagit att antalet studerande per
handledare av pedagogiska skäl bör vara högst fem å sex. Antalet avlönade utbildningsplatser
måste självfallet prövas även från andra bedömningsgrunder. Utredningen
finner emellertid att en sådan prövning ligger utanför dess uppdrag.

3.3 Forskarkarriären

I begreppet forskarkarriär innesluter utredningen (s. 197—226) sådana tjänster
vid universitet och högskolor samt vid de statliga forskningsråden, för vilka forskning
är ett tjänsteåliggande. Med denna definition utelämnar utredningen i sin behandling
av forskarkarriären exempelvis forskartjänster inom näringslivet och vissa
tjänster vid universitet och högskolor, bl. a. universitetslektorat samt assistent- och
amanuenstjänster. Eftersom assistenterna och amanuenserna fortfarande befinner
sig under utbildning, har ifrågavarande tjänster behandlats i samband med studiefinansieringen.
Universitetslektoraten är deciderade undervisningstjänster, varför
tjänstinnehavama inte är ålagda att bedriva forskning. Genom direktiven har utredningen
fått i uppdrag att ange riktlinjer för hur dessa tjänster skall kunna anpassas
till en organisation med fast forskarkarriär, utan att deras karaktär av undervisningstjänster
förändras. Med hänsyn härtill har utredningen inte lämnat universitetslektoraten
helt utanför sin diskussion av forskarkarriären. Att nämnda
tjänster behandlas i detta sammanhang motiveras enligt utredningen även av att
lektorerna i många ämnen — framför allt inom humanistisk fakultet — rekryteras
ur docentkåren och att de på grund härav inte sällan meddelar såväl professorsundervisning
som viss forskarhandledning.

Den kritik som riktats mot den nuvarande forskarkarriären har enligt utredningen
främst skjutit in sig på den rådande otryggheten för vissa mycket kvalificerade per -

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

sonalgrupper — docenterna och forskardocenterna — vilka ofta vid ganska hög
levnadsålder varit tvungna att byta levnadsbana. Det har betraktats som ett samhälleligt
slöseri att högt utbildade personer inte utnyttjas i verksamhet, för vilken
deras utbildning och yrkeserfarenhet gör dem mest lämpade. Det har vidare hävdats,
att otryggheten i karriären haft betydande negativa verkningar på rekryteringen
av forskare och i viss mån på inriktningen av docenternas forskning. Den akademiska
undervisningen och forskarhandledningen har vidare ansetts bli lidande
av ett system med snabb omsättning på lärartjänsterna.

Uppmärksamheten har också riktats mot de ordinarie tjänstinnehavamas situation.
Under senare år har, framhåller utredningen, professorernas och laboratorernas
tid och kraft i alltför hög grad tagits i anspråk av enkla administrativa göromål
till förfång för deras viktigaste arbetsuppgifter, den vetenskapliga och pedagogiska
verksamheten.

Innehavarna av forskningsrådstjänster har ofta ansetts vara alltför isolerade i sin
verksamhet. Det har därför hävdats att dessa personer borde i högre grad involveras
i verksamheten vid de universitets- eller högskoleinstitutioner, vid vilka de är
placerade. Vidare har det anmärkts att karriärmöjligheterna vid forskningsråden
är mycket begränsade.

Med beaktande av den framförda kritiken har utredningen sökt bygga upp en
karriär, där rimlig hänsyn har tagits till såväl den enskilde forskarens som samhällets
krav. För forskaren måste — understryker utredningen — kravet på trygghet
i anställningen vara fundamentalt. Dimensioneringen av de olika karriärstegen
bör vidare enligt utredningen vara sådan att tillfredsställande möjligheter till avancemang
föreligger. Från samhällets sida måste i gengäld krävas att karriärens utformning
ger garantier för att ett gott urval av forskare till de olika tjänsterna
erhålls. Enligt utredningen måste därutöver karriärens tjänster inrymma den
forskningsvolym, de forskarhandledningsresurser och den undervisningskapacitet
som forsknings- och utbildningsverksamheten kräver. I detta sammanhang spelar
både de olika karriärstegens relativa dimensionering och avvägningen av de skilda
åligganden som är förenade med resp. tjänstetyp en avgörande roll.

Utredningen föreslår att den nya forskarkarriären skall bestå av dels ett aspirantstadium,
dels en fast karriär omfattande två steg. Vidare har utredningen tänkt
sig att karriären vid forskningsråden skall anpassas så, att möjligheterna till befordran
inom råden förbättras.

Aspiranttjänsterna skall enligt utredningen vara meriterings- och specimineringstjänster
för doktorerna. Utredningen föreslår att aspirantema förordnas på tre år
med möjlighet till ett års förlängning — efter dispens av universitetskanslersämbetet
— då särskilda skäl föreligger. Om doktorsexamen, såsom utredningen föreslår,
vanligen avläggs vid ca 28 års ålder, kan det slutliga urvalet ske när de
studerande nått en levnadsålder — 31 å 32 år — som enligt utredningens mening
inte är besvärande hög vid eventuell övergång till andra verksamhetsfält.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

Dimensioneringen av aspirantstadiet bör enligt utredningen relateras till i första
hand den beräknade tillgången på ordinarie tjänster i den fasta forskarkarriären.
Vid dimensioneringen måste både omsättningen av tjänstinnehavare — dvs. flödet
genom karriären — och en sannolik framtida expansion av den fasta
karriären beaktas. Vidare bör aspirantstadiet ges sådan omfattning att den årliga antagningen
av aspiranter betydligt överstiger ett förväntat årligt intag i den fasta karriären
vid aspirantperiodens slut. Utredningen understryker att aspiranttjänstema ar
meriteringstjänster. Endast de dugligaste aspirantema skall därför antagas i den
fasta karriären.

Utredningen föreslår som norm att aspirantstadiet dimensioneras så, att man till
detta kan ta in dubbelt så många doktorer som senare kan förväntas få plats i den
fasta karriären. Vid dimensioneringen bör emellertid enligt utredningen därutöver
tas hänsyn till bl. a. den starka utströmning från forskarkarriären som inom vissa
områden kan äga rum till den övriga arbetsmarknaden samt behovet av forskningsstimulerande
åtgärder i speciella situationer.

Aspiranttjänstema bör — så långt det är möjligt — fördelas på institutioner,
framhåller utredningen. Varje institution som har ett tillräckligt antal fasta tjänster
föreslås få ett mot detta avvägt antal aspiranttjänster. Institutioner som är för små
för att få egna aspiranttjänster bör enligt utredningen vid behov kunna tillföras
tjänster, som disponeras av den institutionsgrupp som examensämnet i fråga tillhör.
För den händelse inte heller denna lösning skulle visa sig ändamålsenlig, bör institutionen
kunna erhålla en aspiranttjänst av de för fakulteten gemensamma rörliga
tjänsterna, som enligt utredningens förslag bör omfatta ca 10 % av det totala antalet
aspiranttjänster.

Utredningen framhåller betydelsen av att aspiranterna, vilka föreslås få tjänstetiteln
docent, ges tillfälle att deltaga i och leda sådan forskning som bedrivs som lagarbete.
Under aspiranttiden skall även övriga kvalifikationer för en framtida akademisk
lärarverksamhet bedömas. Aspiranttjänsten bör därför, anser utredningen,
innehålla — förutom forskningsarbete — en begränsad skyldighet för innehavaren
att meddela undervisning. Undervisningsskyldigheten får enligt utredningen inte
bli alltför betungande men måste likväl ha så stor omfattning att den ger såväl pedagogisk
träning som underlag för bedömning av undervisningsförmågan. Utredningen
föreslår att aspiranttjänst skall förenas med undervisning under i genomsnitt
tre timmar per vecka eller 99 timmar per läsår. Enligt utredningen bör aspirantens
undervisning — där så är möjligt — fullgöras till större del på högstadiet
än på lågstadiet. Den bör vidare i största möjliga utsträckning omfatta sådana
områden som anknyter till vederbörandes forskning. Detta måste i särskilt hög grad
gälla den forskarhandledning som aspiranten fullgör, framhåller utredningen. En
aspirant bör enligt utredningen kunna få befrielse från sin undervisningsskyldighet
under ett år för att få vistas vid annan vetenskaplig institution i Sverige eller
utomlands.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Utredningen anser att den fasta karriärens tjänster skall benämnas professur och
biträdande professur. För de båda tjänstetyperna skall enligt utredningen gälla
samma åligganden. Utredningen räknar däremot med att skillnader kommer att
föreligga i fråga om de kvalitativa kraven samt lönesättningen. Den fasta karriären
bör enligt utredningen i princip vara pyramidformig. Med hänsyn till det stora
antalet små institutioner, där resp. ämne i allmänhet kommer att vara företrätt av
enbart professor, torde emellertid det genomsnittliga relationstalet mellan professurer
och biträdande professurer för universitetsorganisationen i dess helhet komma
att bli ca 1:1. Enligt utredningens uppfattning kommer dock antalet biträdande
professurer vid de större institutionerna i regel att överstiga antalet professurer.
Karriären kan följaktligen väntas få en pyramidformig uppbyggnad vid sistnämnda
institutioner.

Utredningen utgår från att båda tjänstetyperna i den fasta karriären skall vara
förenade med skyldighet att bedriva, planera och leda forskning samt meddela
undervisning och handledning. Utredningen finner det rimligt, att forskarhandledningen
inryms i undervisningsskyldigheten och efter lämpliga normer evalveras i
undervisningstimmar. Detta kommer enligt utredningen att leda till en ökning av
den i undervisningstimmar fastställda undervisningsskyldigheten.

Främst med tanke på forskningsvolymen vid de akademiska läroanstalterna men
även med hänsyn till den enskilde forskarens meriteringsmöjligheter har utredningen
funnit starka skäl tala för att innehavarna av biträdande professurer skall beredas
särskilt goda möjligheter att under sina första år på tjänsten mera intensivt
ägna sig åt forskning. De biträdande professorerna bör därför enligt utredningen
få en lättnad i sin undervisningsskyldighet under de sex första åren av sin tjänstgöringstid.
Undervisningsskyldigheten kan då beräkningsmässigt sättas till 75 timmar
per läsår, anser utredningen.

Professorerna bör även framgent såvitt möjligt förrätta examination på lågstadiet,
hävdar utredningen, eftersom sådan examination är av stor betydelse för forskarrekryteringen.
Möjlighet till nedsättning i undervisningsskyldigheten av detta skäl
bör därför enligt utredningen behållas. Nedsättning i undervisningsskyldigheten
till följd av forskarhandledning bör enligt utredningen inte komma i fråga, om
antalet handledda inte överstiger den föreslagna normen fem å sex doktorander.
Däremot bör en betydande, temporär överbelastning i handledningsarbetet kunna
kompenseras med viss nedsättning av undervisningsskyldigheten. I annat fall riskerar
man enligt utredningen att studierna förlängs till följd av att handledningen inte
blir effektiv.

Vidare bör enligt utredningen möjlighet till minskning av undervisningsskyldigheten
finnas även i fortsättningen, i den mån de administrativa uppgifterna kräver
en mer väsentlig arbetsinsats. Utredningen stryker å andra sidan under att innehavare
av forskartjänster bör befrias från sådana administrativa göromål som
inte kräver deras kunnande som vetenskapsmän. Av detta följer enligt utredningen
krav på en upprustning av institutionernas basorganisation. Särskilt angeläget är

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969 31

det, betonar utredningen, att institutionerna får ökad tillgång till kvalificerad biträdespersonal.

Forskarkarriärens organisation måste vara flexibel — framhåller utredningen
— så att krav på anpassning med hänsyn till forskningens framåtskridande och tillgången
på kvalificerade forskare kan tillgodoses. För att sådana önskemål skall
kunna beaktas föreslår utredningen såsom redan framgått, att 10 % av aspiranttjänsterna
skall disponeras av resp. fakultet (motsv.) som en rörlig reserv. Utredningen
föreslår vidare att en särskild forskartjänstreserv med extra ordinarie tjänster
byggs upp för att sådana forskarbegåvningar som eljest inte kan beredas plats i
den fasta karriären skall kunna tas tillvara. Forskartjänstreserven, som enligt utredningen
bör motsvara omkring 10 % av det totala antalet tjänster i den reguljära
fasta karriären, skall ställas till de olika lärosätenas förfogande som en rörlig reserv.
Tjänsterna föreslås bestå av enbart biträdande professurer. De bör tillsättas
på treårsförordnande. I princip skall ett obegränsat antal omförordnanden tillåtas.
Innehavarna av tjänsterna bör dock enligt utredningen åläggas att söka varje ledigbliven
tjänst i den reguljära fasta karriären inom sitt ämnesområde.

Utredningen räknar med att även efter en reform av forskarkarriären enligt dess
förslag behov kommer att föreligga av tjänster med den anpassbarhet som är utmärkande
för de nuvarande forskarassistenttjänsterna. Eftersom doktorsexamen
inte avses bli kompetenskrav för dessa tjänster, kan de utnyttjas också i forskarrekryteringssyfte.
Utredningen föreslår med hänvisning härtill att forskarassistenttjänsterna
skall behållas. Det nuvarande behörighetskravet för tjänsterna — licentiatexamen
eller motsvarande kompetens — måste efter ett genomförande av utredningens
förslag om nytt examenssystem ersättas med krav på avlagd magisterexamen
(mellanexamen) eller motsvarande kompetens enligt den nya studieordningen.
Vidare bör, anser utredningen, ingen tidsgräns fastställas för innehav av forskarassistenttjänst.
Den nuvarande nioårsgränsen föreslås sålunda bli avskaffad.

Enligt utredningen (s. 227—232) är det angeläget att de av rådsmedel avlönade
forskarna allt efter aktuella behov och önskemål erhåller en så långt möjligt
likartad ställning som forskarna i den reguljära universitetskarriären. Utredningen
betonar särskilt värdet av att rådsforskama erbjuds goda möjligheter att medverka
i forskarutbildning och forskarhandledning.

Under senare år har forskningsråden inom medicin, naturvetenskap och atomforskning
i sina anslagsframställningar begärt att systemet med särskilda forskartjänster
skall byggas ut till att omfatta även tjänster som laborator och professor.
För dessa tjänster skulle, liksom för nuvarande särskilda forskartjänster, enligt
rådens förslag gälla viss begränsning av förordnandetiden. Den lösning som
forskningsråden föreslagit skulle enligt utredningen göra det möjligt att behålla
karaktären av genomgångstjänster hos de särskilda forskartjänsterna, samtidigt som
man i speciella fall kan garantera fortsatt forskning inom vitala områden utan att
riskera att flexibiliteten i användningen av rådets medel minskar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

De argument som från rådens sida anförts för en utbyggnad av de nuvarande
särskilda forskartjänsterna med tjänster även på en högre kvalifikationsnivå finner
utredningen vara tungt vägande. Den föreslagna kompletteringen av tjänstesystemet
vid forskningsråden bör därför enligt utredningen allvarligt övervägas. Därutöver
bör systemet med permanenta forskargrupper under ledning av forskare
anställda på forskningsrådens stat i ökande utsträckning kunna komma till användning.
Forskningsråden bör vidare enligt utredningen ha möjlighet att för begränsad
tid anställa forskaraspiranter.

Inom många områden sker utbyggnaden och specialiseringen av forskningsverksamheten
i betydande utsträckning genom stöd från olika forskningsråd. En expansion
genom anslag från forskningsråd torde enligt utredningen även i många fall
ge den bästa garantin för en livskraftig och ändamålsenlig utbyggnad av universitetens
och högskolornas forskningsverksamhet. För att råden skall kunna fullgöra
sina primära funktioner att initiera forskning inom nya områden, är det emellertid
nödvändigt — hävdar utredningen — att en successiv överföring av kostnaderna
för personal och materiel kan ske från rådens till universitetens anslag. En sådan
överföring bör enligt utredningen aktualiseras petitavägen gemensamt av vederbörande
forskningsråd och berörd universitetsmyndighet. Kostnader för såväl enskilda
personer och forskargrupper som materiel och utrustning bör kunna föras över, anser
utredningen, som vidare framhåller att fördelen med ett sådant arrangemang
från universitetens synpunkt är att man där får ta över en väl prövad och etablerad
verksamhet.

Utredningen uttalar sig vidare för ökad jämställdhet i fråga om undervisnings- och
handledningsansvar mellan rådsanställda vetenskapsmän och innehavare av tjänster
inom universitetsorganisationen. Om rådsforskare i framtiden mer regelmässigt än
hittills kommer att engageras i utbildningen av doktorander, bör de enligt utredningen
också — om de så önskar — beredas möjlighet att utforma utbildningsplaner,
sammanställa kursprogram och bedöma elevprestationer i samma utsträckning
som sina kolleger i den reguljära forskarkarriären.

I den mån rådsforskama är verksamma inom en universitets- eller högskoleinsituation
bör de enligt utredningen ges möjlighet att medverka i institutionskollegiemas
arbete på sätt som f. n. erbjuds innehavare av docent- eller forskardocenttjänst.
Även på fakultets- och sektionsplanet kan det enligt utredningen
vara av intresse att rådsforskama bereds tillfälle att deltaga vid behandlingen av
forsknings- eller utbildningsfrågor som berör ämnesområden, inom vilka de är aktiva
som forskare och handledare.

Övergången till det nya karriärsystemet aktualiserar frågan om avveckling av
vissa tjänster i den nuvarande forskarkarriären. Utredningen föreslår (s. 264—
266) att de extra ordinarie tjänsterna som docent dras in successivt, allt eftersom
vederbörande tjänstinnehavare varit förordnade under högsta tillåtna tid. Innehavare
av extra ordinarie tjänst som forskardocent föreslås få — med bibe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

hållande av sina löneförmåner — personlig tjänst som biträdande professor så
snart förordnandet som forskardocent löpt ut. De ordinarie tjänsterna som laborator
(motsv.) bör enligt utredningen — så länge nuvarande innehavare står kvar —
behållas i oförändrad form. De bör däremot inte återbesättas vid nuvarande innehavares
avgång eller befordran till annan tjänst i karriären, anser utredningen. Innehavare
av tjänst som laborator (motsv.) föreslås erhålla tjänstetiteln professor.

Utredningen pekar vidare på att dess förslag vad avser den nya forskarkarriären
kommer att kräva översyn och upprustning av läroanstalternas biträdesresurser
(s. 256_258), om forskarnas och lärarnas kapacitet skall kunna tas tillvara ratio nellt.

Vidare finner utredningen det angeläget att doktorandernas behov av biträdeshjälp
tillgodoses i helt annan utsträckning än f. n., om forskarutbildningen skall
kunna bedrivas i den takt och med det resultat som utredningen avsett. Generellt
sett måste dimensioneringen av biträdesresursema knytas till den samlade verksamheten
vid den vetenskapliga institutionen och inte som nu till innehavare av vissa
tjänster i karriären, hävdar utredningen.

3.4 Tillsättningsförfarandet

Forskarkarriärens tjänster utgör en från andra offentliga tjänster klart åtskild
grupp i fråga om tillsättningsförfarandet (s. 234—253), framhåller utredningen.
Detta hänger samman främst med att befordringsgrunderna inte möjliggör en värdering
och sammanvägning av olika sökandes forskningsmeriter utan ingående
granskning. Om de hittills allmänt accepterade fordringarna på objektivitet och
rättssäkerhet skall upprätthållas, kan enligt utredningen avsteg inte göras från kravet
på offentlig redovisning av ställningstaganden och motiveringar i befordringsproceduren.
Det nuvarande förfarandet vid tillsättning av de högsta vetenskapliga
tjänsterna är emellertid ofta mycket tidsödande. Utredningen har därför sökt
firma en lösning, som leder till snabbare tillsättning av den nya karriärens tjänster.

Vid tillsättningen av professurer och laboraturer (motsv.) har hittills graden av
vetenskaplig skicklighet — vari ansetts ingå även den pedagogiska skickligheten —
varit den enda befordringsgrunden. Det är dock allmänt känt, framhåller utredningen,
att man nästan undantagslöst fäst avseende endast vid forskarskickligheten,
medan undervisningsskickligheten mycket sällan åberopats i befordringsärendena.
En reformering av forskarutbildningen kräver emellertid, enligt utredningens mening,
att väsentligt större vikt läggs vid förmågan att handleda och stimulera de studerande
i deras forskningsarbeten. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att befordringsgrunderna
för tjänst som professor och biträdande professor skall vara
dels graden av vetenskaplig skicklighet, dels graden av undervisningsskicklighet,
varvid i det senare avseendet huvudvikten skall läggas vid förmågan att meddela
forskarhandledning. För aspiranttjänstema föreslås befordringsgrunden vara graden
av forskarbegåvning.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 31

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

Samtliga tjänster i forskarkarriären skall offentligt ledigförklaras, betonar utredningen.
Ansökningstiden i fråga om tjänst som professor och biträdande professor
föreslås bli tre veckor. F. n. gäller fyra veckors ansökningstid för professur.
Ledamot av fakultet eller sektion bör enligt utredningen inom två veckor från
ansökningstidens utgång kunna begära att viss vetenskapsman inbjuds att deltaga i
konkurrensen om en ledigförklarad professur. Detta förfarande föreslås ersätta det
nuvarande kallelseinstitutet. I fråga om tjänst som professor och biträdande professor
skall de sökande på samma sätt som f. n. ha rätt till särskild specimenstid för
fullgörande av pågående forskningsarbete. Utredningen föreslår dock att specimenstiden
minskas från nuvarande tre månader till en månad. Vid tillsättning av professur
skall den vetenskapliga meriteringen granskas av i regel tre sakkunniga,
vilka utses efter samverkan mellan berörda läroanstalter. Utredningen avvisar såväl
tanken på att i resp. ämne ha en stående sakkunniginstitution på riksplanet som ett
förslag att sakkunniga skall utses av universitetskanslersämbetet. Den tillsättande
fakultetens eller sektionens val av sakkunniga bör emellertid enligt utredningens
mening träffas inom ramen för de förslag som avgetts av övriga berörda läroanstalter.
Vid vissa fakulteter och högskolor bör enligt utredningen sakkunniga utses efter
samverkan med läroanstalter i de nordiska grannländerna.

Till vägledning för de sakkunnigas bedömning bör sökande till professur avge
en vetenskaplig självdeklaration, föreslår utredningen. Sakkunniggranskningen skall
enligt utredningen utmynna i individuella, motiverade utlåtanden. Tiden för granskningen
— som nu är maximerad till sex månader — föreslås bli högst tre månader.
Majoriteten av ärendena rörande tillsättning av professur är emellertid av relativt
okomplicerad natur, såtillvida att de sakkunniga är eniga om någon av de sökandes
klara företräde, påpekar utredningen. De sakkunniga bör därför ges rätt att redan
efter sex veckor avge ett s. k. enmansförslag, som tar upp endast en av de sökande
på förslag. Sakkunniguppdraget skall enligt utredningen medföra rätt till tjänstledighet
från ordinarie tjänst under sex veckor. Om de sakkunniga inte kan enas
om ett enmansförslag eller om de anser ytterligare granskning nödvändig, skall de
avge fullständigt förslag.

Granskningen av den pedagogiska meriteringen samt beredningen av fakultetens
eller sektionens tjänsteförslag föreslås åvila en befordringsnämnd, bestående av läroanstaltens
främsta sakkunskap inom det aktuella ämnesområdet. Nämnden skall
på grundval av sakkunnigutlåtandena och sin egen prövning av de sökandes undervisningsskicklighet
avge motiverat förslag till tillsättning av tjänsten. Fakultetens
eller sektionens tjänsteförslag skall efter yttrande av universitetskanslersämbetet
överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande.

Utredningen framhåller att ett genomförande av dess förslag till tillsättningsprocedur
vid professur skulle medföra en minskning av den normala tidsåtgången för
denna typ av ärenden med ca hälften.

Tillsättningsförfarandet vid tjänst som biträdande professor föreslås av utredningen
ansluta till vad som avses gälla vid professur, dock att antalet sakkunniga
inskränks till två och att tiden för sakkunniggranskningen begränsas till sex veckor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Utredningen har funnit att samverkan med övriga läroanstalter vid val av sakkunniga
inte erfordras i detta fall.

För antagning som aspirant skall krävas att vederbörande avlagt godkänd doktorsexamen.
Antagning av aspiranter bör enligt utredningen ske lokalt. Tjänsterna
bör emellertid offentligt ledigförklaras och stå öppna för sökande även från andra
läroanstalter. Dimensioneringen av aspirantstadiet och den sannolikt för flertalet
sökande tämligen begränsade vetenskapliga produktionen gör det enligt utredningen
möjligt att tillämpa ett relativt enkelt antagningsförfarande till aspiranttjänsterna.
Utredningen föreslår att dessa tjänster tillsätts av konsistoriet efter förslag av
vederbörande fakultet eller sektion.

Ledamöterna Agdur och Gabrielson förordar i en reservation ett icke-offentligt
förfarande vid tillsättning av högre lärartjänster inom universitets- och högskoleväsendet.
Enligt reservanternas förslag skall de sakkunniga dels spåra upp lämpliga
kandidater till den lediga tjänsten, dels göra en totalbedömning av de sökandes
kvalifikationer. Särskilda centrala tillsättningsnämnder, som bör bestå av ca fem
kvalificerade forskare, skall därefter — framhåller reservanterna — på grundval
av bl. a. de sakkunnigas yttrande avge slutligt förslag till Kungl. Maj:t.

3.5 Vissa kostnadsberäkningair

Utredningen har beträffande de stora fakulteterna — de medicinska, filosofiska
och tekniska — utfört vissa kostnadsberäkningar (s. 284—290; jfr även s. 377—
408) i syfte att jämföra konsekvenserna av sitt förslag vid full funktion med den
av statsmakterna år 1965 (prop. 141, SU 173, rskr 411) beslutade utbyggnaden
av universitet och högskolor. Inom övriga fakulteter torde enligt utredningen endast
marginella kostnadsökningar uppkomma med anledning av dess förslag. Vid
beräkningarna har utredningen utgått från att tillströmningen till forskarutbildning
kommer att vara oförändrad. Två kostnadsaltemativ har redovisats — ett avseende
oförändrad undervisningsskyldighet för professorsgruppen, ett annat avseende en
höjning av undervisningsskyldigheten för denna grupp med 50 %.

Kostnadskalkylen avser enligt utredningen endast de direkta statsfinansiella
konsekvenserna av de framlagda förslagen. Det bör därvid observeras, framhåller
utredningen, att kostnaderna för den förbättrade studiefinansieringen svarar för en
mycket stor andel av kostnadsökningen — närmare 40 % om professorernas undervisningsskyldighet
hålls oförändrad och närmare 90 % om undervisningsskyldigheten
höjs med 50 %. Däremot har de mycket stora samhällsekonomiska fördelar
som utredningens förslag innebär inte kunnat beräknas.

Kostnadsökningen enligt utredningens kalkyler — med utgångspunkt i löneläget
den 1 juli 1966 — framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Utbildnings- och karriärreform...................... därav humanistisk fakultet ................ samhällsvetenskaplig fakultet................ medicinsk fakultet......................... matematisk-naturvetenskaplig fakultet ........ teknisk fakultet ........................... Studiefinansiering.........................	Alternativ/milj. kr.
oförändrad undervis-ningsskyl-dighet för professorer	med 50 % höjd undervis-ningsskyldighet för professorer
+21,41 (+ 2,88) (+ 3,58) (+ 5,07) (+ 3,25) (+ 6,63) + 10,72 + 1,25 + 2,00	+ 2,98 (— 1,30) (+ 0,90) (+ 2,22) (— 3,69) (+ 4,85) + 10,72 + 1,25 + 2,00
Resebidrag för elever under forskarutbildning ........ Forskningsanslag för ograduerade forskare............
+35,38	+16,95

Utredningen har vidare gjort vissa överslagsberäkningar av de följdkostnader
som utbildnings- och karriärreformen skulle medföra i fråga om biträdespersonal
och assistenttimmar för forskning och allmänt, institutionsarbete. Kostnadsökningen
för dessa ändamål har beräknats till 10,8 resp. 5,6 milj. kr. vid alternativet
med oförändrad undervisningsskyldighet och 2,9 resp. 0,2 milj. kr. vid alternativet
med höjd undervisningsskyldighet.

I 1967 års löneläge kan den sammanlagda kostnadsökningen vid ett genomförande
av utredningens förslag enligt universitetskanslersämbetet beräknas till
61,06 milj. kr. vid oförändrad undervisningsskyldighet för professor.

Utredningen framhåller att det av samhällsekonomiska skäl kan bli nödvändigt
att i viss utsträckning sänka den ambitionsgrad som dess förslag representerar, särskilt
i fråga om studiefinansieringen och undervisningsvolymen. Trots att utredningen
varit medveten om detta har den velat redovisa ett enligt dess bedömning optimalt
förslag hellre än att föreslå åtgärder, som efter kort tid skulle framstå som
otillräckliga. Den återhållsamhet som det samhällsekonomiska och statsfinansiella
läget kan motivera bör enligt utredningens mening få ta sig uttryck i ett etappvis
genomförande av förslagen. Dessutom erinrar utredningen om att pedagogiska synpunkter
beträffande undervisningsvolymen kan motivera viss reducering av typplanemas
undervisningsinnehåll när studieplanerna skall utarbetas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

4. Remissyttrandena

4.1 Allmänna synpunkter

Behovet av en reformerad forskarutbildning — utgångspunkten
för utredningsuppdraget — vitsordas allmänt av remissinstanserna. Universitetskanslersämbetet
framhåller bl. a. att vissa punktförbättringar åstadkommits
under de senaste åren genom anslaget till provisoriska åtgärder för forskarutbildning,
forskarhandledning m. m. En genomgripande reform framstår emellertid som
oförminskat angelägen och enligt ämbetet även möjlig att genomföra utan ställningstagande
till frågan om forskningsvolymens storlek och fördelning. Ämbetet, medicinalstyrelsen
och vissa av de berörda universitetsmyndighetema anser att kritiken
mot det nuvarande forskarutbildningssystemet i mindre grad drabbar de medicinska
och naturvetenskapliga utbildningsfälten. Samhällsvetenskapliga fakulteten i
Stockholm betonar att den forskarutbildning som nu finns inte svarar mot de
krav som kan ställas i ett högt utvecklat samhälle. Ingeniörsvetenskapsakademien
erinrar om att samhällsutvecklingen kräver ökad tillgång på kvalificerad personal,
varför en reform av forskarutbildningen är önskvärd.

Endast ett fåtal remissinstanser — bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen — stöder oreserverat
utredningens förslag till ny forskarutbildning.
Flertalet instanser tillstyrker dock förslaget i huvudsak eller i princip. En sådan inställning
redovisar bl. a. de samhällsvetenskapliga fakulteterna i Lund, Göteborg och
Stockholm, de odontologiska fakulteterna i Lund och Umeå samt vid karolinska
institutet, konsistoriet vid farmaceutiska institutet, matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Lund, Ingeniörsvetenskapsakademien, statens medicinska forskningsråd,
statens råd för atomforskning, centrala studiehjälpsnämnden, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, SFS, SACO och TCO. Juridiska fakulteten
i Lund anser att en reform i huvudsak enligt utredningens riktlinjer är ofrånkomlig.
Humanistiska fakulteten i Stockholm ställer sig på flera punkter positiv
till förslaget men framhåller som en förutsättning för genomförandet att erforderliga
resurser ställs till förfogande.

Ett betydande antal remissinstanser förklarar sig kunna godta delar av förslaget
under förutsättning att mer eller mindre genomgripande omarbetningar görs. En
särskild grupp bland remissinstanserna utgör härvidlag de medicinska fakulteterna,
medicinalstyrelsen, statens medicinska forskningsråd samt Svenska landstingsförbundet,
vilka betonar de speciella förhållanden som gäller för forskarutbildning i
kliniskt medicinska ämnen. Dessa instanser finner det nödvändigt att samordna utredningens
förslag med bl. a. klinikutredningens och de sakkunnigas för läkares
grund- och vidareutbildning förslag. Hos universitetskanslersämbetet har samtliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

medicinska fakulteter vidare begärt en särskild utredning beträffande forskarutbildningen
vid dessa fakulteter, innan ställning tas till forskarutredningens förslag.

Ett stort antal instanser framhåller behovet av en reformering
även av forskarkarriären. Inställningen till utredningens förslag till
karriärsystem är emellertid starkt tveksam eller direkt avvisande hos flertalet remissinstanser.
Endast ett mindre antal, bl. a. samhällsvetenskapliga fakulteten i
Lund och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg, ställer sig positiva
till principerna för en karriär enligt utredningens modell. Samhällsvetenskapliga
fakulteten i Stockholm, statens råd för atomforskning m. fl. begär komplettering
och översyn av utredningens förslag. Statens humanistiska forskningsråd kräver en
genomgripande omarbetning, medan bl. a. humanistiska fakulteten i Lund och konsistoriet
i Umeå föreslår att en ny utredning tillsätts.

Ett betydande antal remissinstanser framhåller att bedömningen av karriärförslaget
i hög grad försvåras av att utredningen inte tagit ställning till frågan om den
totala dimensioneringen av forskningsvolymen eller dess
fördelning på olika områden. Flera instanser finner även frågorna om dimensioneringen
av själva universitetskarriären otillräckligt belysta. Till följd av denna osäkerhet
betonar många att deras positiva ställningstaganden till vissa enskildheter i
förslaget gäller endast under förutsättning av att forskningsvolymen blir minst
oförändrad i förhållande till nuläget. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg
framhåller att man inte kan bortse från konsekvenserna för forskningens del av
forskartjänsternas antal. Likartade synpunkter förs fram av bl. a. samhällsvetenskapliga
fakulteten i Uppsala, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg
och veterinärhögskolan. Mot denna bakgrund har remissinstansernas behandling
av frågan om forskningsvolymen kommit att bli relativt omfattande.

I avvaktan på resultatet av begärda omarbetningar bör enligt bl. a. konsistorierna
vid universiteten i Uppsala och Umeå samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten
i Stockholm vissa partiella reformer genomföras. Närmast avses provisoriska
åtgärder inriktade på en effektivering och förkortning av utbildningen inom nuvarande
system. Sistnämnda instans presenterar också en rad förslag till sådana
åtgärder.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg finner det naturligt att utredningens
förslag på grund av dess genomgripande natur bedöms mycket olika
av företrädare för skilda ämnestyper. Enligt fakulteten har förslagen bedömts
positivt av företrädare för stora ämnen av utpräglat laborativ karaktär och mindre
positivt av företrädare för teoretiska ämnen som exempelvis matematik och för ämnen
där fältarbete normalt utgör en betydande del av forskningsarbetet.

Många remissinstanser behandlar frågan om universitetens forskning
och forskarutbildning i förhållande till samhällets
totala forskningsverksamhet och beklagar att utredningen
inte diskuterat detta problem. Universitetskansler sämbetet finner dock — till skillnad
från flera andra instanser — att utbildningsreformen inte bör kopplas samman
med frågan om den totala forskningsverksamheten. Däremot finner ämbetet — lik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

som många andra instanser — att utredningens förslag i alltför hög grad är inriktade
mot universitetens egna behov. Försvarets forskningsanstalt efterlyser en
mera samhällsorienterad syn på forskarutbildning och forskarkarriär. Skolöverstyrelsen,
lngeniörsvetenskapsakademien, statens råd för byggnadsforskning, statskontoret
m. fl. önskar en kartläggning av forskarnas arbetsmarknad.

Som tidigare nämnts har frågan om f o r s k n i n g s v o 1 y m e n fått stort utrymme
i de flesta yttrandena. Majoriteten har kommit till slutsatsen att det föreligger
stora risker för att forskningsvolymen reduceras, om utredningens förslag
genomförs. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Lund och Stockholm
hänvisar till utredningens uttalande om den mycket kraftiga minskningen av det antal
personer som behöver engageras i forskarutbildning och forskarhandledning.
Stockholmsfakulteten framhåller därvid att produktion av forskningsresultat ingår
som en integrerad del i utbildningsverksamheten. Eftersom forskningsvolymen är
en funktion av antalet forskningsverksamma personer blir slutsatsen att forskningsvolymen
kommer att minska, hävdar fakulteten. Flera remissinstanser, bl. a. konsistoriet,
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och medicinska fakulteten i
Uppsala, humanistiska fakulteten i Stockholm, organisationskommittén för teknisk
högskola i Lund, statens råd för atomforskning, konjunkturinstitutet och SACO pekar
på vissa faktorer i det föreslagna utbildnings- och karriärsystemet som enligt deras
mening måste leda till en minskad forskningsvolym. Man framhåller att doktorandernas
vetenskapliga produktion genom de nedskurna kraven kommer att minska
avsevärt. Den treåriga aspiranttiden ställs mot den nuvarande sexåriga docenttiden.
Vidare framhåller man att aspirantema startar sin verksamhet på en lägre
nivå än dagens docenter. Slutligen pekar man på att den ökade handledningen
minskar utrymmet för egen forskning för professorer och andra forskarhandledare.
Forskningspotentialen minskar också genom att forskardocenttjänstema avskaffas,
betonar flera instanser. Konjunkturinstitutet, liksom ett stort antal andra instanser,
framhåller vidare att en oförändrad forskningsvolym skulle medföra betydligt
större kostnader än vad utredningen redovisar. I detta sammanhang hävdar emellertid
universitetskanslersämbetet att utredningens förslag innebär en viss förskjutning
av forskningsinsatserna till tiden efter doktorsexamen. Eftersom denna forskning
inte längre kommer att stimuleras av kraven på doktorsavhandlingen kan, enligt
ämbetet, reformen medföra viss försämring. Ämbetet anser dock att det nya
systemet erbjuder betydande fördelar beträffande både utbildning och forskningsvolym.

I ett antal remissyttranden behandlas också frågan om vilka faktorer som
skall styra dimensioneringen av utbildningen och karriären. Konsthögskolan
och TCO vänder sig mot att antalet utbildnings- och forskartjänster relateras
till antalet fasta tjänster. Enligt skolöverstyrelsen och Svenska teknologföreningen
m. fl. bör i stället näringslivets behov i betydande utsträckning vara
styrande. Liknande synpunkter förs fram av konsistoriet vid Umeå universitet, samhällsvetenskapliga
fakulteten i Uppsala och statens råd för atomforskning.

I samband med forskningsvolymen berörs i några fall fördelningen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

tjänsterna mellan olika ämnen. Det anses därvid allmänt att förslaget
innebär ett svåranpassat och statiskt system, som kan väntas minska utvecklingsmöjligheterna
för etablerade ämnen och hindra framväxten av nya. Konsistoriet,
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och odontologiska fakulteten i
Lund, samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och humanistiska fakulteten i Göteborg
vänder sig mot den bindning av utbildnings-, aspirant- och forskartjänster till
bestämda ämnen, som utredningens förslag medför jämfört med nuvarande system.
Man pekar också på att de nuvarande s. k. ämnesbundna docenttjänsterna endast
företrädesvis står till förfogande för ett visst ämne, något som anses medföra en
värdefull flexibilitet. Utredningens rörliga reserv på 10 % av samtliga aspirantoch
forskartjänster bedöms genomgående vara för liten för att nya forskningsområden
skall få tillräckligt stöd. Konsistorierna vid universiteten i Lund och Umeå samt
vid karolinska institutet — liksom organisationskommittén för teknisk högskola i
Lund — fruktar att föreskriften att forskarutbildning skall meddelas i de ämnen
Kungl. Maj:t bestämmer får till följd att professorerna i vissa ämnen kommer
att avstängas från all befattning med forskarutbildning.

Utredningens förslag rörande ökat och systematiserat samarbete mellan
skilda inrättningar som bedriver forskning hälsas allmänt
med tillfredsställelse av de remissinstanser som behandlat frågan. Försvarets forskningsanstalt
betonar att detta samarbete bör omfatta även möjligheter för näringslivet
att påverka kursplaner, examensformer och forskningsinriktning. Likartade
synpunkter förs fram av bl. a. Svenska teknologföreningen. Universitetskanslersämbetet
konstaterar — liksom bl. a. konsistorierna vid tekniska högskolan i Stockholm
och Chalmers tekniska högskola, Svenska teknologföreningen och konsthögskolan
— att begreppet forskarkarriär enligt utredningens definition återspeglar en
annan grundsyn på forskarens arbetsmarknad än den man får vid betraktande av
landets hela forskningsverksamhet. Enligt ämbetet är en naturlig växelverkan genom
ökad rörlighet på arbetsmarknaden utomordentligt angelägen, särskilt inom
områden där forskningen till stor del bedrivs utanför universitetsorganisationen.
Ämbetet hävdar att detta är av större intresse än tryggheten inom en sluten akademisk
karriär. Enligt ämbetets mening bör därför naturliga flödesvägar skapas på
olika nivåer till och från universitet, forskningsråd och näringsliv.

I kritiken mot utredningens förslag ingår ofta invändningar mot den stelhet och
byråkratisering som förslagen anses innebära, bl. a. genom strävandena att få
till stånd en likformig utbildningsgång för samtliga fakulteter.
Universitetskansler sämbetet framhåller — liksom flertalet övriga remissinstanser
— att en för samtliga fakulteter gemensam forskarutbildningsstadga är
olämplig. Man pekar allmänt på att betydande skillnader råder mellan fakulteterna
vad gäller såväl mål och medel för utbildningen som förutsättningar för rekrytering
och för de utbildades yrkesverksamhet. Enligt bl. a. universitetskanslersämbetet och
SFS synes förhållandena vid de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna
ha kommit att dominera utredningens modell. Ämbetet finner också att utredningen
inte tillräckligt beaktat att den högre utbildningen har ett vidare syfte än att

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

enbart utbilda forskare. Ämbetet pekar på utbildningsvägar som t. ex. psykologutbildningen.
Konsthögskolan och Sveriges konservativa studentförbund erinrar om
det växande behovet av kunskapsfördjupning och specialistutbildning vid sidan av
forskarutbildningen.

Vissa remissinstanser anser att utbildningsgången medger alltför få valmöjligheter
för individen. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i
Uppsala och humanistiska fakulteten i Göteborg finner att utrymmet för individuella
insatser minskar. Teologiska fakulteten i Uppsala framhåller att verkliga forsskarbegåvningar
ofta är individualister. Bestämmelserna måste därför göras så
flexibla att forskare — som inte följer den allmänna mallen — inte stängs ute från
utbildning och karriär.

Ett antal remissinstanser påtalar att utredningen inte har behandlat förhållandet
mellan forskarutbildning och grundutbildning.
Detta problem tas upp främst av universitetsmyndighetema, vilka genomgående
betonar vikten av kontakt mellan forskning och undervisning. Konsistoriet vid
universitetet i Lund framhåller att lärarna på forskarutbildningsnivå i viss utsträckning
bör undervisa även på grundexamensnivå. Likaså bör universitetslektorerna
stå i nära kontakt med forskningen inom sina ämnen. Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Uppsala anser att kompetenta universitetslektorer bör få fullgöra en
del av sin undervisning som forskarhandledning eller undervisning på högstadiet. I
flera fall har man också framhållit önskvärdheten av att renodlade forskar- resp.
undervisningstjänster undviks. Konsistoriet vid universitetet i Uppsala, samhällsvetenskapliga
fakulteten i Lund och SACO uttalar sig i anslutning härtill för ökad
frihet åt institutionerna att inom givna ramar själva fördela uppgifterna, något som
skulle göra en smidig anpassning mellan behov och resurser möjlig.

4.2 Forskarutbildningen

Utredningens definition av målet för forskarutbildningen lämnas
utan erinran av flertalet remissinstanser. Av de instanser som direkt berör denna
fråga ställer sig flertalet kritiska till den forskningscentrerade inriktning som
utredningen gett forskarutbildningen. Universitetskanslersämbetet konstaterar att
förslaget — om inte i princip så dock i sin konkreta utformning — i alltför
hög grad tar hänsyn till universitetsväsendets behov på bekostnad av forskningssektorn
i övrigt. Förslaget präglas, framhåller ämbetet, också av alltför stor hänsyn
till forskningens intressen. Behovet av annan än primärt på forskningsverksamhet
inriktad utbildning beaktas inte tillräckligt. Ämbetet framhåller att målet
för utbildning av forskare i egentlig mening och målet för andra utbildningar som
bygger på grundexamen — exempelvis lektors- och psykologutbildning — inte utan
vidare kan uttryckas i samma termer. Kurser som syftar till kunskapsfördjupning
och för vilka grundexamen är en förutsättning kan inte heller inordnas under utredningens
definition av målet för forskarutbildningen. Behovet av differentierade

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

utbildningsmål inom ramen för vad utredningen kallar forskarutbildning måste,
betonar ämbetet, beaktas mera. Ämbetet avser att efter närmare studium återkomma
i denna fråga. Även SFS anser att utredningen inte i tillräckligt hög grad har
beaktat skillnaderna mellan alla de utbildningar som faller inom ramen för vad utredningen
kallar forskarutbildning. Organisationen beklagar att utredningen inte
föreslagit en differentiering av utbildningen med avseende på skilda utbildningsmål.
Målet för forskarutbildningen måste klart anges, framhåller statistiska centralbyrån.

I annat fall föreligger risk för att utbildningen inom många områden mera kommer
att bli en verksamhet för forskningens egen skull än för samhällets. I egenskap av
prognosorgan och avnämare finner centralbyrån att hänsyn måste tas till att de utbildade
skall kunna vara verksamma även utanför forskningens område. Konsistoriet
vid universitetet i Umeå, sektionen för lantmäteri vid tekniska högskolan i Stockholm
samt Sveriges liberala studentförbund vänder sig mot att utbildningen i så hög
grad läggs upp med hänsyn till blivande grundforskare samt framhåller att kunskapsfördjupning,
som inte inriktas mot forskningsarbete, måste uppmärksammas
mera. Statskontoret efterlyser en redovisning av vilka krav olika avnämare ställer
på forskarutbildningens innehåll, inriktning och omfattning samt framhåller att utredningen
behöver kompletteras med särskilda avnämarundersökningar.

Flera remissinstanser diskuterar även målet för mellanexamen. Statistiska centralbyrån
utgår från att flertalet av dem som avlägger mellanexamen i sin fortsatta
yrkesverksamhet kommer att syssla med uppgifter som f. n. inte associeras med
forskning. Mellanexamen kommer därför, framhåller centralbyrån, sannolikt att bli
en ny högre grundexamen. Det kan därför ifrågasättas om beteckningen forskarutbildning
är den lämpligaste för studierna till mellanexamen. Liknande synpunkter
förs fram av bl. a. SFS, som dessutom stryker under vikten av att studiegångarna
fram till mellanexamen konstrueras som hela och avslutade utbildningar.

Remissinstansernas ställningstaganden till förslaget om en fyraårig utbildningstid
till doktorsexamen är i allmänhet förenade med vissa reservationer.
Universitetskansler sämbetet framhåller att en reformering av forskarutbildningen
med sikte på en anpassning av utbildningstiden till den internationellt mest
frekventa bör ske genom en minskning av de kvantitativa kraven. Samtidigt bör utbildningen
effektiveras genom ökad undervisning samt förstärkt handledning och
handledaransvar. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. statens råd för atomforskning,
statens naturvetenskapliga forskningsråd, konsistoriet vid tekniska högskolan
i Stockholm, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg, samhällsvetenskapliga
fakulteten i Stockholm, juridiska fakulteterna i Uppsala och Stockholm,
farmaceutiska institutet, sektionen för teknisk fysik vid tekniska högskolan i
Stockholm samt Svenska teknologföreningen. Försvarets forskningsanstalt framhåller
det värdefulla i att forskarna vid betydligt lägre ålder än f. n. ges tillfälle
att utöva en självständigt skapande verksamhet. Ett betydande antal av de remissinstanser
som godtar utredningens förslag till normalstudietid stryker under att
relativt generösa principer måste tillämpas för individuell dispens från normalstu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

dietiden. Universitetskanslersämbetet framhåller att hänsyn maste tas till exempelvis
klimatologiska eller tekniska faktorer. Avhandlingsämnet kan vidare ibland
kräva viss komplettering på grundexamensnivå, exempelvis speciella språkkunskaper.
Ämbetet stryker under att sådana faktorer måste beaktas vid en individuell
prövning av studietidens längd. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. Universitetslärarförbundet,
historisk-jilosojiska sektionen i Uppsala, statens råd för skogsoch
jordbruksforskning, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund samt
Sveriges socialdemokratiska student förbund. Konsistoriet vid Chalmers tekniska
högskola och SFS föreslår att även tiden för innehav av doktorandlön i sådana fall
skall kunna förlängas.

Några remissinstanser tillstyrker — under förutsättning att doktorandernas förkunskaper
är tillfredsställande — en fyraårig utbildningstid som riktmärke för
doktorsexamen. Vetenskapsakademien räknar därvid med att grundexamen leder
till nuvarande trebetygsnivå i doktorandens ämne. SACO betonar i detta sammanhang
att någon form av självständig arbetsuppgift bör krävas i doktorandens
grundexamen.

övervägande kritiska synpunkter på den totala studietiden uttalas av de remissinstanser
som har anknytning till den medicinska och den odontologiska utbildningen.
Konsistoriet vid karolinska institutet anser att utredningen inte tillräckligt har beaktat
behovet av utbildning och praktik i kliniska ämnen inom vare sig den medicinska
eller den odontologiska utbildningen. Medicinska fakulteten vid karolinska
institutet framhåller att en disputation i kliniskt ämne ofta kan ske efter fyra års
effektiv studietid. Det intima sambandet mellan klinisk forskning och specialistutbildning
omöjliggör dock ofta en sammanhängande studietid av fyra år. För
doktoranderna i kliniska ämnen bör därför, fortsätter fakulteten, ett mera flexibelt
system införas med kombinerade tjänster för forskning och specialistutbildning
eller tillstånd ges att fördela de fyra åren över en längre tidsperiod. Liknande synpunkter
förs fram av bl. a. universitetskanslersämbetet, veterinärhögskolan samt
Svenska tandläkare-sällskapet. Universitetskanslersämbetet förordar att doktorandtjänst
i kliniskt ämne skall kunna förenas med förordnande att deltaga i sjukvården.
Ämbetet anser att det därvid av administrativa skäl blir nödvändigt att fördelningen
mellan forskning och sjukvård fastställs. Som riktpunkt för den totala utbildningstiden
föreslår ämbetet sex år med en schablonmässig fördelning av tjänstgöringen
med hälften på vardera forskning och sjukvård. Ämbetet utgår vidare från
att en särskild typ av tjänster skapas för denna doktorandkategori, varvid sjukvårdshuvudmannen
svarar för en del av kostnaderna.

Ett stort antal remissinstanser kritiserar utredningens förslag om en för samtliga
ämnen gemensam tidsram för forskarutbildningen. Flera remissinstanser, bl. a.
konsistorierna vid universiteten i Lund och Göteborg, medicinska fakulteten i
Umeå, farmaceutiska institutet samt Sveriges liberala studentförbund, ansluter sig
till de av ledamoten Agdur i särskilt yttrande framförda synpunkterna på utbildningstidens
längd. SFS tillstyrker utredningens förslag men anmärker att det kan
finnas skäl att överväga ett system med differentierade utbildningstider som av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

passas till de krav skilda kunskapsområden ställer. Organisationen fruktar emellertid
att ett sådant system verkar studietidsförlängande, varför det inte bör övervägas
förrän efter en tids erfarenhet av en generell tidsram. Universitetskanslersämbetet
finner det inte sakligt motiverat att variera studietiderna med hänsyn till grundutbildningens
längd. De förutsättningar för forskarutbildning som olika grundexamina
ger måste bedömas med hänsyn till innehållets relevans för fortsatta studier
i ett visst ämne. Ämbetet betonar att den väsentliga frågan är vilka krav på ämnesvisa
förkunskaper som skall ställas upp. Det föreligger därför inga hinder för
att fastställa en generell tidsram för forskarutbildningen från det stadium då samtliga
förkunskapskrav är uppfyllda. Konsistorierna vid universiteten i Uppsala och
Umeå, konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm, organisationskommittén för
teknisk högskola i Lund samt TCO stryker däremot under behovet av större variationer
i utbildningstiden mellan olika ämnesgrupper.

Flera remissinstanser har vidgat frågan om amanuensers och assistenters
inplacering i forskarutbildningen till att gälla dessa tjänsters
utformning och existensberättigande. Statskontoret ifrågasätter således om den
nuvarande konstruktionen av tjänsterna bör bevaras parallellt med en reformerad
forskarutbildning. Tjänsterna motiverades ursprungligen av forskningens behov.
Genom den stora tillströmningen av studerande under 1960-talet har amanuensernas
och assistenternas uppgifter blivit huvudsakligen undervisande och administrerande.
Statskontoret anser att många av dessa uppgifter bör tas över av heltidsanställd
personal, t. ex. kanslister och universitetsadjunkter. Centrala studiehjälpsnämnden,
Sveriges socialdemokratiska studentförbund m. fl. är inne på liknande tankegångar.
Universitetskanslersämbetet framhåller att antalet assistenter inte får vara större
än att samliga kan antagas till forskarutbildning och ges handledning. Enligt ämbetet
bör vidare assistenternas tjänstgöring fastare knytas till institutionens forskningsverksamhet.
Detta leder enligt ämbetet till att antalet assistenter med undervisning
på lågstadiet bör minskas, bl. a. genom inrättande av särskilda undervisningstjänster.

Majoriteten av remissinstanserna delar emellertid inte dessa synpunkter. Man
understryker i stället behovet av en minskning av amanuensernas och assistenternas
undervisningsskyldighet. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm pekar
t. ex. på att assistenterna har en undervisningsskyldighet av 28—30 timmar per
vecka och frågar sig hur de samtidigt skall kunna deltaga i forskarutbildning.

I många remissyttranden har man tagit fasta på utredningens förslag att amanuensernas
och assistenternas administrativa och undervisande uppgifter skall
reduceras till förmån för forskningsuppgifterna. Därvid understryker man enhälligt
att detta kräver en omfattande upprustning på biträdessidan.

Nära samband med utformningen av amanuens- och assistentgruppens arbetsuppgifter
har frågan om studietidens längd för nämnda kategori. I denna fråga anser
en överväldigande majoritet av instanserna att den föreslagna förlängningen med ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

år är för kort. I allmänhet föreslår man en förlängning med två år alternativt en
inte fixerad studietid. De tekniska fakulteterna synes dock acceptera en femårig
studiegång, om undervisningsskyldigheten skärs ned kraftigt.

Skolöverstyrelsen och statens tekniska forskningsråd betonar att även andra deltidsstuderande
än amanuenser och assistenter bör kunna räkna med en längre
studietid. Universitetskanslersämbetet räknar med att utbildningen för deltidsstuderande
regelmässigt skall planläggas med sikte på en effektiv studietid av
fyra år.

Det råder delade meningar bland remissinstanserna om det lämpliga antalet
studerande per handledare. Universitetskanslersämbetet finner normen
sex studerande per handledare vara en rimlig grund för dimensioneringen av
utbildningskapaciteten. Varje fast anställd handledare skall vara skyldig att ta
emot sex heltidsstuderande eller ett större antal deltidsstuderande. Det bör emellertid,
fortsätter ämbetet, stå den eller de för antagningen ansvariga fritt att ta emot
fler studerande, om så kan ske inom ramen för befintliga resurser och utan risk
för utbildningens kvalitet. Sådan antagning bör anmälas till ämbetet. Ämbetet
betonar vidare att dess prövning av frågan huruvida ytterligare resurser skall
anvisas eller antalet utbildningsplatser regleras måste göras i form av en samlad
riksbedömning. Konsistorierna vid universiteten i Lund och Umeå, tekniska högskolan
i Stockholm och Chalmers tekniska högskola jämte statens råd för samhällsforskning
redovisar i princip samma uppfattning som ämbetet vad gäller handledargruppernas
storlek. Humanistiska fakulteten i Stockholm, farmaceutiska institutet,
Universitetslärarförbundet och SACO betonar att 5—6 doktorander per handledare
bör ses som en övre gräns. Så gott som alla remissinstanser med anknytning till medicinsk
utbildning och forskning betonar att den föreslagna normen är orealistisk
för de medicinska fakulteternas vidkommande. Statens medicinska forskningsråd
och medicinska fakulteten vid karolinska institutet föreslår normen 2—3 studerande
per handledare vid de medicinska fakulteterna.

Remissinstanserna accepterar nästan utan undantag att intagningen till
forskarutbildningen regleras med hänsyn till antalet lämpliga handledare
i ämnet. Teologiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna i Lund understryker
att antalet doktorandtjänster under inga förhållanden får understiga det
nuvarande antalet licentiandstipendier. Sveriges socialdemokratiska studentförbund
pekar på vikten av att personer, som inte fått plats i det ordinarie utbildningssystemet,
även i fortsättningen ges möjlighet att lägga fram avhandlingar för att få
doktorsexamen. Förbundet framhåller vidare att dessa personer bör tillförsäkras
viss handledning.

I några yttranden diskuteras möjligheten för ett ämne att erhålla ytterligare
handledare, om tillströmningen av studerande till detta ökar starkt. Konsistorierna
vid universiteten i Lund och Göteborg samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten
i Lund föreslår att ett antal icke ämnesbundna, gemensamma handledartjänster
skall ställas till förfogande för expanderande ämnen. Universitetskanslers -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

ämbetet fäster största vikt vid frågan om förstärkning av handledningskapaciteten
via ett rörligt anslag.

Tanken att forskarutbildningskapaciteten utanför universitet
och högskolor i större utsträckning skall tagas till vara vinner
allmän anslutning. Försvarets forskningsanstalt framhåller att forskarutbildning
utanför universitet och högskolor bör tillmätas betydelse både som ett medel att
utnyttja landets totala resurser av forskningshandledare och som en väg att skapa
förbättrade kontakter mellan universitet och samhälle. Liknande synpunkter förs
fram av bl. a. universitetskanslersämbetet, konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola,
Ingertiörsvetenskapsakademien och industriforskningsutredningen. Statistiska
centralbyrån, arbetsmarknadsstyrelsen samt konjunkturinstitutet stryker under att
den av utredningen påbörjade inventeringen av de externa resurserna för forskarutbildning
snarast bör genomföras.

Försvarets forskningsanstalt, universitetskanslersämbetet, medicinalstyrelsen,
Apotekarsocieteten samt statens tekniska forskningsråd finner att det bör vara möjligt
att förlägga utbildning till forskningsenheter inom industri, sjukvård samt statliga
och privata forskningsinstitut m. m. SFS framhåller dessutom att uppmärksamheten
måste riktas även mot möjligheterna att förlägga viss forskarutbildning till de lärda
verken. Liknande synpunkter förs fram av riksarkivet, rikets allmänna kartverk
samt naturhistoriska riksmuseet. Försvarets forskningsanstalt och Svenska teknologföreningen
anser att de till universitetskanslersämbetet knutna utbildningsråden
kan utnyttjas för att stärka samverkan mellan näringsliv och högskolor även i
fråga om forskarutbildningen.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund framhåller att ett
organiserat samarbete i fråga om forskning och forskarutbildning mellan skilda
ämnesinstitutioner sannolikt kommer att avsätta betydande resultat, bl. a. vad gäller
forskningens och forskarutbildningens differentiering och kvalitet. Statens medicinska
forskningsråd hävdar att det av personella skäl och med hänsyn till forskningens
utveckling torde bli nödvändigt att integrera undervisningen mellan läroanstalterna,
eventuellt också på nordisk bas. Liknande synpunkter förs fram av bl. a.
konsistoriet vid karolinska institutet, veterinärhögskolan, handelshögskolan i Göteborg
samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg.

Nästan alla remissinstanser — med undantag av dem som har anknytning till medicinsk
utbildning och forskning — tillstyrker införande av en mellanexamen.
Avgörande har därvid varit att en examen på denna nivå bedömts kunna
fylla ett stort behov inom skilda områden. Sålunda framhåller t. ex. försvarets forskningsanstalt
att nuvarande fil. kand.- och civilingenjörsexamina ofta ger en otillräcklig
teoretisk grund även för relativt enkla forsknings- och utredningsuppgifter.
Statens tekniska forskningsråd bedömer att mellanexamen kan ge en lämplig utgångsnivå
för den fortsatta forskarutbildningen inom bl. a. industrin. Förslaget om
mellanexamen avvisas däremot av statens humanistiska forskningsråd samt riksarkivet,
vilka anser att en tvåårig utbildning inte är tillräcklig för de lärda verken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

Remissinstanserna inom det medicinska området ställer sig genomgående negativa
till mellanexamen. Statens medicinska forskningsråd finner inga vägande skäl
för en sådan examen vid de medicinska fakulteterna. Liknande synpunkter förs fram
av de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund, Göteborg och Umed samt av konsistoriet
vid karolinska institutet. Inte heller inom veterinärmedicinen finns behov av
denna examen, anser veterinärhögskolan.

Frågan om mellanexamen skall vara frivillig eller obligatorisk diskuteras av
åtskilliga instanser. En stark minoritet uttalar sig för frivillig examen, framför allt
med hänsyn till risken för studietidsförlängning. För majoriteten — som förordar ett
obligatorium — synes arbetsmarknadsaspekten ha vägt tyngre. Någon egentlig
skiktning av remissinstanserna kring den ena eller den andra linjen är svår att
urskilja. Det kan dock noteras att främst sådana remissinstanser som representerar
dels det tekniska området, dels de fackliga organisationerna uttalar sig för en
obligatorisk mellanexamen.

Universitetskanslersämbetet anser att mellanexamen i princip bör vara frivillig
men att obligatorium vid behov skall kunna införas vid viss fakultet. Enligt ämbetet
bör slutlig ställning i denna fråga tas i samband med att studieplanerna fastställs.

Flera instanser diskuterar mellanexamens meritvärde för lektorstjänst. Skolöverstyrelsen,
som uttalar sig för obligatorisk mellanexamen, finner att en sådan
examen i princip bör kunna läggas till grund för lektorsbehörighet men att man
inte kan knyta behörigheten till enbart denna examen. Vidare framhåller överstyrelsen
behovet av teoretisk metodutbildning. Enligt dess uppfattning skulle en mellanexamen
med inriktning mot ämnesmetodik i många fall ge en för skolans behov
värdefullare utbildning än den enbart ämnesinriktade utbildningen vid universiteten.
Statens humanstiska forskningsråd anser att utredningen inte tillräckligt beaktat
att grunden för forskarutbildning kommer att väsentligt försämras vid ett införande
av fasta studiegångar. Därigenom kommer den föreslagna tvååriga utbildningen
för lektorer samt för tjänstemän vid de lärda verken att bli alltför kort, hävdar
rådet. Liknande synpunkter förs fram av språkvetenskapliga sektionen i Uppsala
samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och konsistoriet i Göteborg.

Utredningens förslag att doktorsgraden bör ersättas med doktorsexamen
tillstyrks nästan genomgående. Endast ett fåtal instanser, däribland farmaceutiska
institutet, medicinska och humanistiska fakulteterna i Göteborg samt matematisknaturvetenskapliga
fakulteten i Stockholm anser att beteckningen doktorsgrad bör
behållas. Några remissinstanser jämför nuvarande högre examina och den nya
doktorsexamen. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala liksom konsistoriet
vid universitetet i Uppsala framhåller att den nya doktorsexamen närmast bör
jämföras med nuvarande licentiatexamen. Fakulteten framhåller vidare att den i
och för sig inte har något att invända mot att man inför en ny doktorsexamen,
som ansluter till den allmänna internationella nivån. En sådan reform förutsätter
dock — betonar fakulteten — att frågan om postdoktoral utbildning löses. Fakulteten
stryker särskilt under behovet av postdoktoral utbildning för blivande universitetslektorer
och finner inte en kompetens motsvarande nuvarande licentiatexamen

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

godtagbar. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. filosofiska fakulteten i Umeå,
riksarkivet samt Vetenskapsakademien.

Opinionen mot förslaget till ändrad titulatur är så gott som enhällig. Remissinstanserna
förordar allmänt licentiattiteln för mellanexamen och nuvarande fakultetsanknytning
av doktorstiteln.

Osäkerheten inför utformningen av utbildningsgången fram till grundexamen har
påverkat remissinstansernas ställningstagande till basexamen vid filosofisk
fakultet. Sålunda anmäler universitetskanslersämbetet sin avsikt att
återkomma i frågan, sedan förslag om fasta studiegångar lagts fram. Även andra
instanser, bl. a. kompetensutredningen, har strukit under svårigheten att ta ställning,
innan grundutbildningen fått en fast utformning.

De akademiska instanserna, bl. a. historisk-filosofiska sektionen i Uppsala och
humanistiska fakulteten i Göteborg, förordar antingen en fyraårig grundutbildning
eller kompletterande studier efter grundexamen. Skolöverstyrelsen är inne på
samma tankegång men framhåller att man även i fortsättningen torde få acceptera
viss variation i studietid fram till basexamen. Sveriges samhällsvetareförbund
accepterar trebetygskravet men finner det inte nödvändigt att kräva avlagd grundexamen.
SACO och SFS tillstyrker däremot helt utredningens förslag i detta avseende.
Ett flertal remissinstanser pekar på att utredningen underlåtit att ta med
socionomexamen som basexamen för forskarutbildning vid filosofisk fakultet.

Utredningens förslag om basexamen vid övriga utbildningslinjer
accepteras genomgående utom vad avser medicinsk fakultet. Flertalet
instanser vid de tekniska högskolorna finner dock att viss komplettering
erfordras för att teknisk magisterexamen skall kunna godtas som basexamen. Förslaget
om teknisk kandidatexamen får ett övervägande negativt mottagande. Från
flera håll hävdas att det behov av komplettering som föreligger vid teknisk
magisterexamen kommer att ytterligare accentueras om teknisk kandidatexamen
införs. Sveriges liberala studentförbund föreslår att i stället filosofie kandidatexamen
skall få avläggas vid teknisk högskola. Endast konsistoriet vid tekniska
högskolan i Stockholm ställer sig positivt till förslaget om teknisk kandidatexamen.
Om en sådan examen kommer till stånd, blir det enligt konsistoriet enklare att
antaga studerande med »bachelor»-examen till forskarutbildning.

Förslaget om fyraårig medicinsk basutbildning avstyrks nästan
enhälligt. Berörda instanser hänvisar i stället till förslaget från de sakkunniga för
läkares grund- och vidareutbildning om fem och ett halvt års grundutbildning.
Flera instanser framhåller också att den medicinska forskarutbildningen bör —
liksom f. n. — få påbörjas innan grundexamen har avlagts.

Utredningens förslag till antagningsförfarande har tagits upp av
åtskilliga instanser. Svårigheten att få fram riktiga urvalskriterier framhålls i ett
flertal yttranden. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm påpekar
att det först på ett senare stadium än vid antagningstillfället är möjligt att klart

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

urskilja de vetenskapligt mest meriterade. Eftersom någon form av gallring kommer
att ske, finns det enligt fakulteten en allvarlig risk att man förlorar forskarbegåvningar.
Humanistiska fakulteten i Göteborg bedömer detta sa allvarligt att man
föreslår, att alla som uppfyller antagningskraven skall ges möjlighet att börja
forskarutbildning. Liknande synpunkter förs fram av historisk-filosofiska sektionen
i Uppsala. Samhällsvetenskapliga fakulteterna i Göteborg och Uppsala stryker
under vikten av att undervisningen förblir ospärrad, inte minst med hänsyn till de
deltidsstuderande. SACO och Sveriges samhällsvetareförbund framhåller betydelsen
av att man vid antagningen tar hänsyn till meriter från praktisk verksamhet.

I fråga om det formella antagningsförfarandet har remissinstanserna tagit upp
bl. a. prefektens beslutanderätt. Representativ för majoritetens inställning är humanistiska
fakultetens i Stockholm åsikt att prefekten av utredningen föreslagits få
både onödigt stora befogenheter och ett alltför tyngande ansvar i detta avseende.
Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola framhåller det olämpliga i att prefekten
beslutar om antagning vid stora institutioner med ett flertal professorer.

I allmänhet förordar remissinstanserna att beslut om antagning skall fattas av
antingen huvudhandledaren eller den grupp som är ansvarig för handledningen.
Juridiska fakulteten i Stockholm föreslår att avgörandet överlämnas åt fakulteten.

I åtskilliga yttranden betonas behovet av enhetliga normer för antagningen. TCO
framhåller att det är väsentligt att — oavsett vilka urvalsinstrument man använder
— universitetskanslersämbetet fastställer principerna. SFS och SACO för fram
liknande synpunkter. Förstnämnda organisation föreslår ett helt formaliserat antagningsförfarande
med antagningsnämnd och besvärsmöjlighet. Besvärsrätt föreslås
också av bl. a. Sveriges socialdemokratiska studentförbund.

Det av utredningen framlagda förslaget om undervisningens uppläggning
tillstyrks av flertalet remissinstanser. I det övervägande antalet yttranden
anförs att en ökad kursbunden undervisning utgör ett mycket betydelsefullt inslag
i en förbättrad forskarutbildning. Ett mindre antal instanser, bl. a. de dåvarande
fyra matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, konsistoriet vid universitetet i
Lund och samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg, varnar dock för överdimensionering
av undervisningen på handledningens bekostnad. De juridiska fakulteterna
ställer sig genomgående negativa till ökad kursbunden undervisning med hänvisning
till att undervisningen på denna nivå oftast är av så specialiserad natur att
den måste bli individuell eller meddelas i mycket små grupper. Juridiska fakulteterna
i Lund och Stockholm anser emellertid att seminarier kring metodfrågor är
av värde.

Ingeniörsvetenskapsakademien och Sveriges samhällsvetareförbund stryker under
behovet av administrativa kurser. Enligt förbundets mening bör de studerande få
någon uppfattning om forskningsadministration, eftersom en del av dem senare
kommer att leda forsknings- och utvecklingsprojekt. Universitetskanslersämbetet
framhåller att de varierande önskemål som kommit till uttryck vad gäller utbildningens
innehåll och uppläggning måste beaktas i arbetet med studieplanerna.
4-—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 31

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

Flera remissinstanser framhåller — liksom utredningen — att en förutsättning för
att de föreslagna utbildningsformema skall komma till stånd är en långt driven
integration över ämnes-, fakultets- och högskolegränsema. Ingeniörsvetenskapsakademien
vidareutvecklar utredningens tankegångar om ett intemordiskt samarbete
och framhåller att också kurser utom Norden kan bli aktuella. Vidare betonar
akademien, liksom universitetskanslersämbetet, vikten av att det finns ett samlande
organ, som har överblick över och ansvar för kurserna. Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Stockholm anser däremot, att det bör åligga den enskilde
universitetsläraren att inom ramen för normalstudietiden själv organisera utbildningen
och definiera kursfordringarnas innehål] och omfattning.

Universitetskanslersämbetet, medicinska fakulteten i Göteborg och SACO instämmer
i utredningens förslag att undervisningen i princip skall vara frivillig. TCO
och Sveriges socialdemokratiska studentförbund förordar däremot ett obligatorium.

Remissinstanserna instämmer helt i utredningens syn på handledningen
som det centrala momentet i forskarutbildningen och tillstyrker en omfattande
upprustning på detta område. Utredningens förslag till utformning av forskarhandledningen
möts emellertid av en övervägande negativ reaktion. Remissinstanserna
räknar genomgående med att alltför mycket dirigering och övervakning leder till
negativa effekter vad gäller forskarens frihet och initiativförmåga. Medicinska
fakulteten i Göteborg anser t. ex. att det skisserade programmet för hur avhandlingsarbetet
skall genomföras knappast fyller ens blygsamma krav på självständighet.
Humanistiska fakulteten i Stockholm hävdar att det föreslagna systemet
kommer att försvåra förnyelse. Konsistoriet vid universitetet i Lund pekar på att den
noggranna planeringen från handledarens sida kan leda till att forskningen begränsas
till det område handledaren specialiserat sig på. I åtskilliga yttranden
behandlas samma problem, varvid det framhålls att det är orimligt att utkräva
ett formligt ansvar av handledaren eller handledargruppen. Universitetskanslersämbetet
har en avvikande uppfattning i denna fråga och anför, att ett utökat ansvar
för ämnesval och för arbetsuppgiftens genomförbarhet — vilket inte innebär ansvar
för avhandlingens vetenskapliga resultat — är av grundläggande betydelse för
att utbildningstiden skall kunna hållas.

Beträffande förslaget om handledargrupper är remissopinionen splittrad i tre
ungefär lika stora grupper, en positiv, en negativ och en som föreslår att handledargrupper
införs endast i vissa fall. Universitetskanslersämbetet — som närmast ansluter
sig till den sistnämnda gruppen — konstaterar att det i fråga om speciellt
inriktade avhandlingsämnen, särskilt inom mindre discipliner, kan vara svårt att
skapa meningsfullt fungerande handledargrupper. Vidare anser verket det onödigt
att stadgebinda dessa gruppers sammansättning och arbetsformer. Samhällsvetenskapliga
fakulteten i Göteborg anser att handledargrupp i vart fall inte behöver
utses, när arbetet bedrivs inom en forskargrupp i anslutning till ett specialseminarium.

Möjligheten för två eller flera studerande att disputera på gemensam avhandling
accepteras av en majoritet av remissinstanserna. Universitetskanslersämbetet
anser dock att utredningen formulerat villkoren i detta avseende alltför

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

kategoriskt. Av samma uppfattning är bl. a. SFS och Sveriges socialdemokratiska
studentförbund. Gemensam avhandling avstyrks — med hänsyn till svårigheten att
särskilja de individuella prestationerna — av ett fåtal instanser, bl. a. medicinska
fakulteterna i Lund och Göteborg samt konsistoriet vid karolinska institutet.

Förslagen i fråga om avhandlingens omfång, framställning
och finansiering tillstyrks så gott som enhälligt. Vissa biblioteksinstanser,
bl. a. kungliga biblioteket och forskningsbiblioteksrådet, erinrar dock om de problem
som genom tryckningstvångets slopande aktualiseras vid bibliotekens internationella
bytesverksamhet.

Utredningens förslag beträffande betygsättning tillstyrks av flertalet
remissinstanser med hänvisning till den av utredningen påvisade bristen på enhetlighet
vid tillämpningen av den graderade skalan. Vissa instanser, bl. a. Handelshögskolan
i Stockholm, anser dock att värdeomdömen alltid kommer att efterfrågas
och att det då är en fördel att dessa ges under ämbetsmannaansvar. I några fall
önskar man en skala med ett mindre antal betygsgrader än f. n.

Universitetskanslersämbetet finner sig i huvudsak kunna tillstyrka de föreslagna
övergångsanordningarna men pekar på att den slutliga utformningen
av dessa måste bli beroende av de former och den ordning vari reformen genomförs.
Ämbetet tillstyrker att erforderliga ändringar i universitetsstadgan träder i
kraft den 1 juli 1969. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg och
handelshögskolan i Göteborg kräver ytterligare utredning av övergångsproblemen.
Övriga instanser har i stort accepterat utredningens förslag.

Beträffande övergången till ny forskarutbildning finner universitetskanslersämbetet
att organisatoriska förutsättningar för att det nya systemet
skall kunna träda i kraft torde föreligga den 1 juli 1971. Någon nämnvärd
opinion mot de föreslagna övergångsbestämmelserna beträffande nuvarande licentiander
och doktorander har inte kommit fram vid remissbehandlingen.

4.3 Studiefinansieringen

Utredningens förslag om studielön för doktoranderna har med
få undantag fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. Centrala studiehjälpsnamnden
framhåller att den kraftiga kostnadsökning som utbildningsreformen
medför kan försvaras endast om de studerande ges möjlighet att bedriva studierna
på heltid. Under denna förutsättning tillstyrker nämnden utredningens förslag.
Nämnden betonar att de studerande i ett lönesystem får del av vissa sociala trygghetsförmåner
som ett stipendiesystem inte kan ge. Detta är väsentligt, eftersom
flertalet av de studerande på denna nivå är familjeförsörjare.

Flera andra remissinstanser anför liknande synpunkter och framhåller att studielön
enligt förslaget innebär en nödvändig uppräkning av stödet för studerande
på denna nivå. TCO finner det riktigt att doktorandernas trygghetsfråga löses men

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

är däremot tveksam inför ett lönesystem baserat på särskilda doktorandtjänster.
Organisatior en föreslår i stället att studiestödet ges formen av beskattningsbara utbildningsarvoden.
Sveriges samhällsvetareförbund framhåller att det är principiellt
riktigt att studier jämställs med arbete och anser att denna uppfattning inte kommer
att vinna bredare anslutning, förrän ersättning för studiearbetet utgår som lön.
Konjunkturinstitutet finner att det från samhällsekonomisk synpunkt måste anses
riktigt, att de som är mest lämpade för forskning får möjlighet att ägna sig åt detta
oberoende av privatekonomiska förhållanden.

En del remissinstanser, som i huvudsak accepterar utformningen av studiestödet,
önskar dock en större rörlighet. Medicinska fakulteterna i Göteborg och Umeå
finner sig sålunda kunna godtaga ett system med doktorandtjänster, om utnyttjandet
av tjänsterna görs flexibelt i samma utsträckning som gäller beträffande de
nuvarande doktorandstipendiema. Även Universitetslärarförbundet förordar ett
mera flexibelt system. Inom vissa fakulteter kan det, enligt förbundets mening,
vara lämpligt att i viss utsträckning behålla stipendiesystemet.

Till de instanser som ställer sig tveksamma till förslaget om studielön hör universitetskanslersämbetet.
I sitt yttrande uttalar ämbetet att det inte kan till alla delar
instämma i forskarutredningens argumentering för tjänstealtemativet. När ämbetet
dock med tvekan tillstyrker förslaget, fäster man särskild vikt vid önskvärdheten
av att samtliga studiefinansieringsmöjligheter på forskarutbildningsnivå får
samma principiella karaktär. Eftersom assistenttjänstema är förenade med de i
statstjänst normala förmånerna, synes det ämbetet motiverat att även övriga finansieringsmöjligheter
får karaktär av tjänst. Vissa ledamöter av ämbetets styrelse har
reserverat sig för en lösning enligt stipendielinjen. Statskontoret anser det inte motiverat
med en särlösning av studiefinansieringen för ifrågavarande grupp av studerande.
Nuvarande licentiand- och doktorandstipendier kan enligt verket samordnas
med studiemedelssystemet och även utformas så att de ger samma sociala förmåner
och ekonomiska värde som den föreslagna studielönen. Statskontoret förordar därför
att frågan löses stipendievägen. Även matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i
Göteborg ställer sig tveksam inför förslaget om doktorandtjänster och anser att de
till en början bör inrättas i begränsad omfattning, enär tjänsternas lämplighet inte
är övertygande bevisad. För många kan, enligt fakultetens mening, kravet på forskning
på heltid förefalla pressande och onaturligt. De talrika studieavbrotten behöver
inte alltid ha ekonomiska orsaker utan kan bottna i normala personliga utvecklingsförlopp,
anser fakulteten. Även direktionen för Handelshögskolan i Stockholm intar
en negativ ståndpunkt. Eftersom man kan räkna med stor tillströmning till de två
första studieåren, förordar direktionen att stadiet t. o. m. mellanexamen finansieras
på samma sätt som studier för akademisk grundexamen. Direktionen finner
doktorandlön olämplig även efter mellanexamen med hänsyn till att tiden för avhandlingsarbetet
inte bör snävt begränsas.

Utredningens förslag beträffande studiestödets nivå har accepterats
endast av ett fåtal remissinstanser. Ett par instanser har föreslagit särskild utredning
av frågan. Juridiska fakulteten i Uppsala framhåller att den föreslagna löne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

klassen A 15 är nio löneklasser lägre än begynnelselönen för en tingsmeriterad jurist
i allmän tjänst. Fakulteten finner därför förslaget helt orealistiskt. Om man vill
underlätta rekryteringen, bör enligt fakulteten forskarlönen inte understiga slutlönen
för tingsnotarie. Juridiska fakulteten i Stockholm är av samma åsikt. Sveriges
samhällsvetareförbund finner lönekiass A 19 vara en lämplig nivå. Sektionen för
väg- och vattenbyggnad vid tekniska högskolan i Stockholm anser att studielönen
bör vara högre för doktorander med mellanexamen än för dem utan sådan examen.

Flera av de remissinstanser som tagit upp frågan om förhållandet mellan
assistenttjänster och doktorandtjänster har särskilt
framhållit lönenivåns betydelse för rekryteringen till assistenttjänst. Universitetskanslersämbetet
betonar att studielönen för doktoranderna bör anpassas så att rekryteringen
till assistenttjänstema inte blir lidande. Samhällsvetenskapliga fakulteten
i Göteborg anser att en av de allvarligaste nackdelarna med förslaget om studielön
är frånvaron av närmare utredning om den lönemässiga relationen till assistenttjänstema.
Enligt fakultetens mening är risken överhängande att rekryteringen
till assistenttjänstema kommer att försvåras. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten
i Göteborg anför liknande synpunkter.

Centrala studiehjälpsnämnden anser det inte vara möjligt att närmare bedöma
vilken roll i forskarrekryteringen och studiefinansieringen som assistenttjänstema i
framtiden bör spela. Med hänsyn till att det för den blivande forskaren är värdefullt
med vissa erfarenheter av undervisning och administration kan det enligt
nämnden ifrågasättas, om det inte hade varit fruktbart att söka slå samman studielönetjänstema
och assistenttjänstema till en enhetlig kategori. Sektionen för teknisk
fysik vid tekniska högskolan i Stockholm anser att en lösning av problemet
är att man inte genomför någon fixerad kategoriklyvning av de forskningsstuderande.
Varje sektion skulle i stället inom ett ramanslag för avlöningar av doktorander
få internt fördela nödvändiga assistentgöromål bland de verksamma doktoranderna.
Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg finner bästa lösningen
vara kombinerade assistent- och doktorandtjänster med växlande proportioner
av tjänstgöring på institution och i undervisning. Längre i denna riktning går
Sveriges samhällsvetareförbund, som förordar att assistenttjänstema helt ersätts
med dels universitetsadjunktstjänster, dels biträdespersonal. Även statskontoret ifrågasätter,
som tidigare nämnts, om assistenttjänstema bör behållas parallellt med en
reformerad forskarutbildning. Enligt verkets mening bör denna fråga beaktas vid
den pågående översynen av den s. k. universitetsautomatiken.

I fråga om förordnandetidens längd är remissinstanserna splittrade.
IJniversitetskanslersämbetet anser att förordnandet bör avse ett år i sänder.
Odontologiska fakulteten i Lund förmodar att det blir svårt för handledargruppen
att efter det första studieåret avge ett omdöme om doktorandens studier och föreslår
därför att tiden sätts till två år. Universitetslärarförbundet anser att förordnande
på kortare tid än ett år och eventuellt även på deltid bör tillåtas. Medicinska
fakulteterna i Göteborg och Umeå för fram liknande förslag.

För den som innehar doktorandtjänst bör enligt Sveriges samhällsvetareförbund

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

tillämpas samma regler i fråga om bisysslor som gäller i arbetslivet i övrigt,
dvs. att bisysslor får förekomma så länge de inte inverkar menligt på studierna
eller förlänger studietiden. Juridiska fakulteten i Uppsala framhåller i motsats härtill
att det är av största betydelse att forskningen bedrivs på heltid, om studietiden
skall kunna hållas.

I fråga om fördelningen av doktorandtjänsterna tillstyrker
universitetskanslersämbetet att beslut skall meddelas av ämbetet enligt riktlinjer
som Kungl. Maj:t drar upp. Ämbetet räknar med att en viss andel av tjänsterna
är rörlig vid varje läroanstalt och ställs till konsistoriets förfogande. Flera
andra remissinstanser, däribland konsistorierna vid universiteten i Lund och Umeå,
farmaceutiska institutet och Universitetslärarförbundet anser att fördelningen helt
eller delvis bör vila på fakulteterna. Konsistoriet vid universitetet i Lund framhåller
— såsom redan framgått — att det av utredningen förordade systemet medför en
fastlåsning av resurserna, något som kan få till följd att professorer i vissa ämnen
inte får befattning med forskarutbildning.

4.4 Forskarkarriären

Som tidigare nämnts är inställningen till utredningens förslag om ny forskarkarriär
i huvudsak negativ. Detta gäller i första hand det föreslagna aspirantsystemet,
vars förmodade effekter i fråga om forskningsvolym och trygghet har lett till avstyrkanden
och krav på omarbetningar. Synpunkterna på forskningsvolymen har
redovisats tidigare.

Ett betydande antal remissinstanser har vid sin behandling av karriärförslaget lagt
stor vikt vid trygghetsaspekten. Flertalet av dessa konstaterar att utredningens
förslag inte kommer att eliminera otryggheten på docentnivån. Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg samt Vetenskapsakademien
finner att tryggheten i utredningens system bygger på en schablonmässig
användning av statistiska medelvärden, som ter sig helt meningslösa för den
enskilde forskaren. Bland otrygghetsfaktorema framhåller skilda instanser aspirantstadiets
kraftiga överdimensionering i förhållande till den fasta karriären, den
korta förordnandetiden och aspirantemas kvalitativa underläge i konkurrensen med
dels utländska sökande, dels — under flera decennier framöver — äldre välmeriterade
docenter. Vissa remissinstanser, t. ex. lantbrukshögskolan och matematisknaturvetenskapliga
fakulteten i Stockholm, finner att trygghetsfrågan har överbetonats,
medan SACO framhåller att denna aspekt måste tillmätas stor betydelse
för forskarna. Universitetslärarförbundet konstaterar att tryggheten ytterst betingas
av att ett tillräckligt antal fasta tjänster finns att tillgå inom karriären. Liknande
synpunkter förs fram av bl. a. humanistiska fakulteten i Göteborg. Universitetskanslersämbetet
och försvarets forskningsanstalt betonar betydelsen av en öppen arbetsmarknad
med möjligheter till övergång mellan olika karriärgrenar. Önskemål om
ett större antal karriärsteg förs fram bl. a. i en reservation till samhälls -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

vetenskapliga fakultetens i Uppsala yttrande, av lärarrådet vid Handelshögskolan
i Stockholm och av lantbrukshögskolan, vilka anser att en längre karriärstege stimulerar
forskningsverksamheten på lägre stadier.

Endast ett mindre antal remissinstanser, bl. a. Sveriges industriförbund och
Svenska arbetsgivareföreningen, tillstyrker utredningens förslag beträffande a spirantstadiet.
I flertalet yttranden redovisas stor tveksamhet inför olika
detaljer i förslaget. Universitetskanslersämbetet ansluter sig till utredningen i vad
avser förordnandetid och tjänsternas konstruktion men finner att det föreslagna
aspirantsystemet i alltför hög grad framhäver meriterings- och selektionsaspekter
med avseende på universitetsorganisationens fasta tjänster. Liknande synpunkter
anför försvarets forskningsanstalt. Bland övriga remissinstanser som ställer sig
tveksamma till förslaget eller delar därav återfinns konsistorierna vid universiteten
i Lund, Göteborg och Umeå samt vid tekniska högskolan i Stockholm, Handelshögskolan
i Stockholm, matematisk-naturvetenskapUga fakulteterna i Göteborg och
Stockholm, Ingeniörsvetenskapsakademien, SACO och TCO. Kritiken mot utredningens
förslag riktas främst mot förordnandetiden, dimensioneringen och fördelningen
av tjänsterna.

Majoriteten av remissinstanserna har accepterat principen med tidsbegränsade
tjänster, men endast ett fåtal godtar en begränsning till tre år. Universitetskanslersämbetet
och historisk-filosofiska sektionen i Uppsala anser att ytterligare ett
års förordnande bör kunna medges. Det stora antalet instanser, som finner aspiranttiden
för kort, anför som skäl för en längre förordnandetid bl. a., att ett tillfredsställande
urval till högre tjänster inte kan göras efter så kort tid av självständigt
forskningsarbete. Vidare kommer forskningens volym och kvalitet att bli
lidande av den korta förordnandedden, framhåller matematisk-naturvetenskapUga
fakulteterna i Stockholm och Göteborg samt organisationskommittén för teknisk
högskola i Lund. Flertalet av de instanser som önskar längre förordnandetid anser
att denna bör omfatta två perioder om tre år, medan några föreslår vissa andra
möjligheter att ta tillvara forskarbegåvningar. Så föreslår t. ex. konsistoriet vid tekniska
högskolan i Stockholm kontraktsanställning av särskilt dugliga aspiranter.

Ett mindre antal instanser, bl. a. SACO och TCO, anser att det bör vara möjligt
att göra ett definitivt urval till fasta tjänster redan efter doktorsexamen. Statens
råd för samhällsforskning menar att antagningen av forskare bör ske i samband
med bedömningen av doktorsavhandlingen. Dessa instanser framhåller — liksom
bl. a. Universitetslärarförbundet och Sveriges docentförbund — att aspiranttjänstema
bör göras fasta. Universitetslärarförbundet biträder dock med tvekan utredningens
förslag som en kompromisslösning. Även organisationskommittén för teknisk
högskola i Lund anser att aspiranttjänstema bör vara fasta, dock med ett
första förordnande på tre år.

Beträffande dimensioneringen av aspirantstadiet vänder sig
bl. a. universitetskanslersämbetet och konsistoriet vid universitetet i Lund mot principen
att aspiranttjänstemas antal sätts i relation till antalet fasta tjänster i stället

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

för till behovet av forskning och forskare. Humanistiska fakulteten i Göteborg anser
att tillgången på goda forskare bör styra dimensioneringen. Liknande tankegångar
redovisas av samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala.

Ett flertal remissinstanser, främst universitetsmyndigheter, t. ex. medicinska fakulteterna
i Uppsala och Lund, teologiska fakulteten i Uppsala och organisationskommittén
för teknisk högskola i Lund, hävdar att aspiranttjänstema måste bli
betydligt fler än vad utredningen föreslagit. Konflikten mellan dels kravet på trygghet,
dels önskan om rikligt urval och hög forskningsvolym avspeglar sig således i
flera remissyttranden.

Den övervägande delen av de instanser — företrädesvis universitetsmyndigheter
— som behandlat frågan om aspiranttjänsternas fördelning kritiserar
förslaget att institutionerna skall utgöra huvudsaklig fördelningsbas. Konsistoriet
vid universitetet i Lund understryker — liksom flera andra instanser — att en
flerprofessorsinstitution långt ifrån alltid kan betraktas som ett ämne i fråga om
forskarutbildning och forskarrekrytering. Utredningens förväxling av institutionsoch
ämnesbegreppen har enligt konsistoriet fått fatala konsekvenser.

De mindre ämnenas problem står i detta sammanhang i förgrunden. Allmänt
anses att utredningens beräkningsnormer kommer att missgynna de små institutionerna.
Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala begär därför en ny utredning av
dessa problem. Medicinska fakulteten i Uppsala förmodar att normen 0,5 aspiranttjänster
per institution med två fasta tjänster i princip innebär att en aspiranttjänst
tillförs institutionen vart sjätte år. I ett sådant system krävs det enligt fakulteten
mer tur än skicklighet, om en person skall lyckas avlägga doktorsexamen just då en
aspiranttjänst blir ledig.

Förslaget att 90 % av aspiranttjänstema skall vara institutionsbundna kritiseras
allmänt. Odontologiska fakulteten i Umeå och juridiska fakulteten i Lund önskar
en ökning av antalet rörliga tjänster. Humanistiska fakulteten i Stockholm anser
att minst 25 % av ifrågavarande tjänster måste vara rörliga för att småämnenas
behov skall kunna tillgodoses. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala
anser däremot att rörliga aspiranttjänster inte utgör någon garanti för det enskilda
ämnet. Statens naturvetenskapliga forskningsråd lägger fram ett alternativt förslag
till lösning, vilket innebär att aspiranttjänstema fördelas av en för hela landet
central nämnd för varje fakultetsgrupp.

Beträffande aspiranternas undervisningsskyldighet ansluter
sig bl. a. universitetskansler sämbetet till utredningens förslag om 99 lektorstimmar.
Av de universitetsmyndigheter som berör denna fråga aktualiserar bl. a.
konsistoriet vid universitetet i Göteborg, lantbrukshögskolan och samhällsvetenskapliga
fakulteten i Uppsala en sänkning av timtalet. SACO och Universitetslärarförbundet
accepterar däremot utredningens förslag. Sistnämnda organisation hävdar
att undervisningsskyldigheten för aspirantema hör till det avtalsbara området.

Vid sin granskning av de olika tjänstetyperna i karriären håller remissinstanserna
genomgående med utredningen om värdet av att behålla forskarassistenttjänsterna.
Däremot redovisas avvikande meningar i vissa fall beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

förslaget att slopa nuvarande begränsning av tjänstinnehavet till maximalt nio år.
Medicinska fakulteterna i Lund och Göteborg, konsistoriet vid universitetet i Umeå,
Universitetslärarförbundet och SACO förordar dock att tidsgränsen slopas.

Åtskilliga remissinstanser beklagar att utredningen inte behandlat universitetslektorernas
ställning och uppgifter i den nya karriären.
Samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm framhåller att den akademiska karriären
i vårt land — genom att universitetslektoraten är rena undervisningstjänster
— är kluven på ett sätt som saknar motsvarighet i andra länder. Den övervägande
delen av remissinstanserna stryker under vikten av kontakt mellan utbildning och
forskning. I ett stort antal yttranden hävdas att ett visst mått av forskning av nämnda
skäl bör ingå även i universitetslektorernas tjänstgöringsskyldighet. Det betonas
också att universitetslektorerna bör inlemmas i forskarkarriären. En rad instanser
anser att lektorerna kan passas in i karriären genom att de åläggs viss forskning
och forskarhandledning. Det förekommer emellertid även andra förslag. Universitetslärarförbundet
föreslår sålunda en integrering med de biträdande professurerna
och samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm anser det lämpligt att inrätta
en kategori — med »assistant professor» som förebild — under professorsnivån.
Ett fåtal instanser — däribland SFS — önskar att universitetslektoraten behålls
som rena undervisningstjänster.

Utredningens förslag beträffande de fasta tjänsterna i karriären
accepteras av nästan samtliga remissinstanser. Endast i några få yttranden, bl. a.
från konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm och matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Stockholm, avvisas förslaget om två typer av fasta tjänster med
hänvisning till att någon funktionsuppdelning inte föreslagits. Fakulteten finner det
vidare orimligt, om de som söker sig till mindre ämnen skulle få större chans att bli
professorer än de som söker sig till större ämnen. Universitetskanslersämbetet ansluter
sig till utredningens förslag men anser att frågan om ansvars- och funktionsuppdelning
mellan professor och biträdande professor bör bli föremål för ytterligare
överväganden. Vidare föreslår ämbetet — liksom sektionen för väg- och vattenbyggnad
vid tekniska högskolan i Stockholm — benämningen professur I resp.
professur II. Statens råd för samhällsforskning föreslår att det vid forskningsråden
inrättas tidsbegränsade högre forskningsprofessurer, vars innehavare ges dels ca
50 % högre lön än övriga professorer, dels begränsad undervisningsskyldighet. Handelshögskolan
i Stockholm lägger fram ett liknande förslag i syfte att få karriärstegen
utökad. SACO pekar på möjligheten att i viss utsträckning utnyttja kontraktsanställning
av forskare.

Utredningens förslag om begränsad undervisningsskyldighet för biträdande professor
avvisas nästan genomgående av de remissinstanser som berör denna fråga.
Endast veterinärhögskolan och Universitetslärarförbundet stöder utredningen på
denna punkt.

Förslaget om en särskild forskartjänstreserv tillstyrks nästan enhälligt.
Lika samstämmigt hävdas att reserven bör bli större än vad utredningen föreslagit.
Universitetskanslersämbetet avstyrker dock att en sådan reserv inrättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Ämbetet anför att det principiellt sett inte är basorganisationens uppgift att rädda
meriterade forskare. Denna uppgift är enligt ämbetet av sådan natur att den bör
vila på forskningsråden. Statskontoret, statens medicinska forskningsråd och TCO,
vilka i och för sig tillstyrker förslaget, anser att de tjänster som ingår i denna
reserv bör fördelas på riksplanet via forskningsråden.

Samtliga remissinstanser ställer sig i princip positiva till utredningens överväganden
angående forskarkarriär vid forskningsråden. Många
instanser, bl. a. statens råd för atomforskning, Föreningen för vid statens naturvetenskapliga
forskningsråd och statens råd för atomforskning anställda forskare,
SACO och Universitetslärarförbundet, kräver dock att rådstjänstema i fråga om
benämning och anställningsvillkor så långt möjligt görs likformiga med motsvarande
universitetstjänster. Nämnda forskarförening finner vidare att behovet av awecklingsmöjligheter
är proportionellt större inom universitetsorganisationen, varför
det enligt föreningen är rimligt att tidsbegränsningen av rådstjänstema upphävs.

Förslaget att rådsforskama skall åläggas viss undervisningsskyldighet avvisas av
endast en instans, statens råd för skogs- och jordbruksforskning. Enligt rådet bör
handledningsuppgifter förekomma endast i undantagsfall. Övriga instanser anser att
samarbetet mellan råden och läroanstalterna skulle stärkas genom sådan medverkan
från rådsforskamas sida. SACO och Universitetslärarförbundet ifrågasätter dock det
lämpliga i att ålägga rådsforskama en fixerad undervisningsskyldighet.

Utredningens förslag om överstatsättning av befintliga laboraturer
(motsv.) avvisas av en stor majoritet av remissinstanserna. Endast några få
myndigheter, bl. a. konsistorierna vid universiteten i Lund och Umeå samt humanistiska
fakulteten i Stockholm, accepterar förslaget. Dessa myndigheter anser
dock, att laboratorer som antingen företräder självständiga ämnen eller förklarats
professorskompetenta bör erhålla professur. Universitetskanslersämbetet finner det
principiellt önskvärt att befintliga tjänster såvitt möjligt inordnas i det nya systemet.
Ämbetet avstyrker därför ett överstatförande av laboraturema. Dessa tjänster bör
enligt ämbetet i stället omvandlas till professur II — enligt ämbetets terminologi.
Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola föreslår att laboratorer som inte är
professorskompetenta skall erhålla tjänst som biträdande professor. Matematisknaturvetenskapliga
fakulteten i Stockholm anser att överstatsättning är överflödig,
eftersom universitetsstadgan förhindrar att onödig tjänst återbesätts. Majoriteten
av remissinstanserna, däribland SACO och Universitetslärarförbundet, hävdar att
samtliga laboraturer bör omvandlas till professurer vid övergången till ny forskarkarriär.

I fråga om forskardocenttjänsterna vänder sig flertalet remissinstanser
mot utredningens förslag att nuvarande tjänstinnehavare skall ges personlig
tjänst som biträdande professor och att samtidigt tjänst i forskartjänstreserven skall
sättas i vakans. Universitetskanslersämbetet tillstyrker dock i princip utredningens
linje men föreslår — med hänsyn till att ämbetet avstyrker forskartjänstreserven —
att forskardocent, som inte befordrats före förordnandets utgång, skall erhålla per -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

sonlig tjänst över stat med oförändrad tjänstebenämning. Flertalet instanser, bl. a.
SACO, Universitetslärarförbundet och Sveriges forskardocentförbund, anser att den
personliga tjänsten bör vara professur.

Utredningens förslag rörande docenttjänsternas avveckling accepteras
av flertalet remissinstanser, bl. a. av universitetskanslersämbetet. I en rad yttranden
förutsätts dock att biträdande professurer inrättas i samma takt som docenttjänsterna
försvinner. SACO kräver att temporär förlängning av förordnandet skall
kunna medges. Sveriges docentförbund föreslår att nuvarande tjänstinnehavares
förordnanden skall kunna förlängas med treårsperioder — förslagsvis på tjänst som
extra professor — bl. a. med hänsyn till handledningsbehovet i samband med avvecklingen
av utbildningskön.

4.5 Tillsättningsförfarandet

Samtliga remissinstanser vitsordar behovet av ett enklare och mindre tidsödande
förfarande vid tillsättning av professurer. Däremot går meningarna
starkt isär vid bedömningen av hur en förenkling skall genomföras.

Utredningens förslag accepteras i huvudsak av ett tiotal instanser, bl. a. statskontoret,
medicinalstyrelsen, konsistoriet jämte humanistiska, samhällsvetenskapliga
och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Göteborg, samhällsvetenskapliga
fakulteten i Lund, skogshögskolan och Svenska landstingsförbundet. Statskontoret
framhåller dock att möjligheterna till ytterligare förenklingar på allt sätt
bör uppmärksammas. Vissa andra instanser, däribland statens medicinska forskningsråd,
tar inte direkt ställning till utredningens förslag men betonar allmänt behovet
av förenklingar.

I flertalet remissyttranden hävdas att utredningens förslag inte medför den önskade
förenklingen, varför hithörande frågor föreslås bli ytterligare utredda. Universitetskanslersämbetet
framhåller att — även om behov av sakkunniggranskning
föreligger för vissa delar av proceduren — förfarandet bör kunna förenklas mer än
vad utredningen föreslagit. Ämbetet förklarar sig berett att svara för en ny utredning
om tillsättningsförfarandet. I avvaktan på resultatet härav bör enligt ämbetet
flertalet av forskarutredningens förslag genomföras, för att man snabbt skall kunna
minska tidsåtgången. önskemål om ytterligare utredning förs fram även av konsistorierna
vid universiteten i Uppsala och Lund, medicinska fakulteten i Göteborg,
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och Handelshögskolan i
Stockholm. Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen förordar
utredning av ett system, som mer ansluter till förfarandet vid tillsättning av ickestatliga
tjänster. I samma riktning uttalar sig bl. a. Ingeniörsvetenskapsakademien,
som framhåller att man i ett sådant system skulle få större frihet att välja den som
bäst lämpar sig för en speciell tjänst

I fråga om de principiella riktlinjerna för tillsättningsförfarandet betonas allmänt
av universitetsmyndighetema att kraven på offentlighet och objektivitet måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

tillgodoses även inom ramen för ett nytt tillsättningssystem. Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Stockholm ifrågasätter dock om inte förståelsen för ett ickeoffentligt
förfarande bland berörda kategorier är betydligt större än vad utredningen
föreställt sig. Svenska teknologföreningen och sektionen för lantmäteri vid
tekniska högskolan i Stockholm hävdar däremot att ledamöterna Agdurs och Gabrielsons
förslag inte är förenligt med rådande grundprinciper om offentlighet och
rättssäkerhet.

Beträffande befordringsgrunderna för professur är majoriteten av
remissinstanserna positiva till utredningeps förslag att pedagogisk skicklighet skall
tillmätas större betydelse än hittills. SACO tillstyrker förslaget med hänsyn till att
vetenskaplig skicklighet och undervisningsskicklighet inte är korrelerade. Flera instanser
pekar emellertid på svårigheten att bedöma undervisningsskickligheten. Universitetskanslersämbetet
ansluter sig sålunda i princip till förslaget men anser att
formerna för bedömningen måste ytterligare övervägas. Samma uppfattning hyser
bl. a. TCO och Sveriges liberala studentförbund. Ett antal instanser, bl. a. konsistoriet
vid universitetet i Lund och juridiska fakulteten i Lund, har inte någon erinran
mot förslaget under förutsättning att tillförlitliga metoder för bedömningen utarbetas.
Juridiska fakulteten i Uppsala motsätter sig däremot tanken att undervisningsskickligheten
skall få beaktas på annat sätt än f. n., eftersom säkra bedömningsgrunder
saknas. En minoritet ställer sig principiellt avvisande till utredningens förslag
i denna del. Vetenskapsakademien anser t. ex. att en duktig vetenskapsman i
regel också kan handleda. Humanistiska fakulteten i Göteborg hävdar att undervisningsskicklighet
på högstadiet i mycket hög grad är en funktion av forskningsskicklighet,
varför undervisningsskickligheten inte bör vara en självständig befordringsgrund.

Som grund för bedömningen av undervisningsskickligheten aktualiserar Sveriges
samhällsvetareförbund ett system med underviisningsvärdering. SACO föreslår att
prefekten åläggs att avge årliga redogörelser för lärarnas tjänstgöring. Utredningens
förslag att prefekten skall avge vitsord avvisas däremot enhälligt i remissyttrandena.
Vissa instanser pekar på andra kvalifikationer som bör beaktas. Svenska
teknologföreningen ifrågasätter — liksom statens råd för byggnadsforskning — om
inte erfarenhet från industrin bör krävas vid teknisk fakultet. Medicinalstyrelsen och
Svenska landstingsförbundet erinrar om klinikutredningens förslag att klinisk skicklighet
skall vara befordringsgrund för professur, som är förenad med överläkartjänst.
Ett stort antal instanser, bl. a. medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund
samt vid karolinska institutet och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg,
betonar att vetenskaplig skicklighet måste vara avgörande vid sammanvägningen
av meriterna.

Ingen av remissinstanserna ifrågasätter behovet av en sakkunniginstitution.
I flertalet av de yttranden som berör frågan stöds utredningens förslag i
denna del. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola anser att man bör ta tillvara
de bästa inslagen i nuvarande tillsättningsförfarande, bl. a. sakkunniginstitutionen.
Beträffande detaljerna i förslaget vänder sig de flesta instanserna mot den

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

begränsning av möjligheterna att välja sakkunniga som utredningen föreslagit. I
några yttranden föreslås att sakkunniga bör utses av konsistoriet i stället för fakulteten.

Utredningens förslag om förkortning av granskningstiden har mött visst motstånd
vid remissbehandlingen. Majoriteten ansluter sig dock till förslaget, medan några
instanser — bl. a. universitetskanslersämbetet — anser att möjlighet till förlängd
granskning bör finnas. Medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund hävdar att
granskningstiden bör stå i proportion till antalet sökande. Universitetslärarförbundet
finner att den föreslagna tiden inte räcker till, om man behåller nuvarande sakkunnigsystem.

Förslaget att sakkunniga i vissa fall skall få avge s. k. enmansförslag kommenteras
endast av ett mindre antal remissinstanser. Historisk-filosofiska sektionen och
juridiska fakulteten i Uppsala, humanistiska fakulteten i Stockholm och organisationskommittén
för teknisk högskola i Lund anser att förslaget är värdefullt. Skogshögskolan
ställer sig däremot tveksam inför denna tanke. Nuvarande kallelseförfarande
föredras framför det föreslagna inbjudningsförfarandet av sektionen för
väg- och vattenbyggnad vid tekniska högskolan i Stockholm, medan bl. a. konsistoriet
vid Chalmers tekniska högskola, juridiska fakulteten i Uppsala och Svenska
teknologföreningen tillstyrker utredningens förslag.

Den särskilda befordringsnämnd, som enligt utredningen skall svara
för bedömningen av undervisningsskickligheten och för beredningen av fakultetens
ställningstaganden, avvisas genomgående av remissinstanserna. Ett genomförande
av förslaget anses ytterligare komplicera förfarandet samt stärka det lokala inflytandet.
Många anser det också principiellt fel att skilda instanser skall bedöma
olika delar av meriteringen.

I fråga om tillsättningsförfarandet vid biträdande professur
anser flertalet av de instanser som yttrat sig i denna fråga att samma procedur
som vid professorstillsättning bör tillämpas. Universitetskanslersämbetet finner
dock att utredningens förslag bör accepteras under en övergångsperiod med
hänsyn till den rad av tillsättningsärenden, vilka enligt ämbetet kan väntas under
den tid som följer närmast efter att sådana tjänster inrättats. För ett enklare förfarande
vid tillsättning av biträdande professur än professur uttalar sig bl. a. juridiska
fakulteten i Uppsala och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg.

Utredningens förslag i fråga om specimenstid kommenteras endast i ringa
utsträckning. Humanistiska fakulteten i Göteborg och konsistoriet vid universitetet
i Stockholm anser att en förkortning av tillsättningsförfarandet inte bör gå ut över
de sökande och avstyrker därför förslaget.

Förfarandet vid tillsättning av aspiranttjänst tillstyrks av samtliga instanser
som behandlat denna fråga.

Vid remissbehandlingen har beträffande tillsättningsförfarandet väckts vissa alternativa
förslag, främst i fråga om utformningen av sakkunniginstitutionen.
Medicinska fakulteten i Uppsala föreslår — med instämmande i stort av

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

de medicinska och odontologiska fakulteterna samt konsistoriet vid karolinska institutet
— att professur skall tillsättas av en kommitté med sju ledamöter, av vilka
fyra är sakkunniga och utses av universitetskanslersämbetet. Övriga ledamöter utses
— enligt förslaget — av den berörda fakulteten. Sakkunnigtiden föreslås bli en
vecka per sökande, dock minst sex veckor. Enmansförslag skall kunna avges även
enligt detta alternativa förslag. Om enmansförslag inte är aktuellt, skall de sakkunniga
inom tolv veckor från procedurens start avge gemensamt utlåtande över i regel
tre sökande utan gradering mellan dessa. På grundval av utlåtandet skall —
enligt detta alternativ — de främsta kandidaterna intervjuas, varefter kommittén
gör sin gradering med motiveringar samt inger förslaget direkt till Kungl. Maj:t.

SACO föreslår att en riksnämnd, bestående av samtliga professorer och laboratorer
i ämnet, skall utse sakkunniga och yttra sig över eventuella besvär. Även
SACO finner att de sakkunniga bör få avge enmansförslag. På grundval av de sakkunnigas
skriftliga förslag skall enligt detta alternativ fakulteten avge motiverade
förslag till kanslersämbetet. Universitetslärarförbundet, Sveriges docentförbund och
veterinärhögskolan går ett steg längre och vill helt befria fakulteten från tillsättningsärendena
genom att låta den nyss berörda riksnämnden avge tjänsteförslaget
till universitetskanslersämbetet Konsistoriet vid universitetet i Lund för fram ett
liknande förslag. Enligt konsistoriet bör dock sakkunniga utses av fakulteten, som
också skall avge yttrande i tillsättningsärendet innan riksnämnden avger sitt förslag.

Sektionen för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm lägger fram
den mest radikala varianten av riksnämnd. Sektionen föreslår att professur skall
tillsättas efter anmälan från nämnden. Anmälan bör ha formen av ett omröstningsprotokoll,
där varje röstande med motivering ger förslag till första och andra
rummet. Förfarandet inleds med offentlig ledigkungörelse. Därutöver bör nämnden
själv spåra upp lämpliga kandidater. Enligt sektionen bör nämnden vidare ha stor
frihet att själv välja sina arbetsformer, exempelvis tillkalla sakkunniga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

5. Departementschefen

5.1 Allmänna synpunkter

Sedan slutet av 1950-talet har utvecklingen på den högre utbildningens och
forskningens område präglats av en utomordentligt snabb expansion. Denna utveckling
har möjliggjorts genom att samhället kraftigt ökat sina msatser för dessa
ändamål. Berörda anslag under åttonde huvudtiteln har under det senaste decenniet
mer än fyrfaldigats. Jag vill här erinra om statsmakternas beslut år 1958 om
vissa åtgärder för upprustning av universitet och högskolor (prop. 104, SU B 48,
rskr B 76) och år 1959 om ökat stöd åt forskning m. m. (prop. 105, SU 126, rskr
294), vilka medfört betydande förstärkningar av resurserna för bl. a. forskarutbildning
och forskarhandledning. Det förstnämnda beslutet innebar bl. a. att forskarrekryteringen
förbättrades genom ökad stipendiering och att särskilda medel anvisades
för främjande av ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet. Till
följd av nämnda beslut år 1958 har en kraftig utbyggnad ägt rum i fråga om bl. a.
assistenttimmar för undervisning och forskning vid de filosofiska fakulteterna. 1958
års beslut ledde också till en väsentlig förstärkning av forskarrekryteringen genom
att anställningsförhållandena för amanuenser och assistenter förbättrades. Genom
1959 års beslut vidgades forskarkarriären, bl. a. genom att en ny tjänstetyp —
forskarassistenttjänst — infördes. Statsmakternas ställningstagande år 1959 markerar
vidare inledningen till en stark expansion i fråga om dels universitetens och
högskolornas basorganisation — biträdespersonal och materiel — dels forskningsrådens
mer rörliga resurser.

Under de senaste tio åren har antalet närvarande studerande vid universitet
och högskolor mer än trefaldigats. Denna utveckling har gjort det nödvändigt att
tillgodose i första hand universitetens lägre utbildningsstadier med erforderliga
resurser — lärare, undervisningsmateriel, lokaler m. m. Planeringen för dessa
utbildningsnivåer har under de senaste åren utgått från statsmakternas beslut år
1965 om utbyggnaden av universitet och högskolor fram till början av 1970-talet
(prop. 1965: 141, SU 173, rskr 411). I detta sammanhang bör erinras om att föredragande
statsrådet i årets statsverksproposition (prop. 1969: 1 bil. 10 s. 277)
uttalat att det i anslutning till nämnda beslut upptagna ramtalsbegreppet inte längre
kommer att användas vid lokalplaneringen för icke-laborativa ämnen vid eftergymnasiala
läroanstalter.

Under senare år har även antalet licentiander och doktorander ökat starkt.
Sålunda har ökningen mellan höstterminen 1960 och höstterminen 1967 uppgått
till mer än 50 % i humanistiska ämnen, mer än 200 % i samhällsvetenskapliga
ämnen och mer än 100 % i matematisk-naturvetenskapliga ämnen. Med hänsyn
till denna utveckling har resurserna för forskarutbildning och forskarhandledning

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

förstärkts successivt genom särskilda anslag (jfr prop. 1964:82, SU 95, rskr
215).

Vid våra universitet och högskolor frambringas oavbrutet forskningsresultat av
hög internationell standard tack vare de synnerligen värdefulla insatser som görs
av den kvalificerade lärarpersonalen. Det bör betonas att dessa insatser görs samtidigt
som den kraftigt ökade tillströmningen av studerande på såväl lågstadium
som högstadium medför ökad arbetsbelastning på denna personal.

Expansionen inom universitets- och högskoleväsendet har lett till att läroanstalterna
för sina undervisnings- och forskningsuppgifter har tagit i anspråk en stor
och tidvis ökande andel av de examinerade på alla nivåer. Parallellt härmed har
efterfrågan på personal med kvalificerad universitets- och högskoleutbildning inom
samhället i övrigt ökat. Behovet av personal med högre vetenskaplig utbildning
har i detta läge inte kunnat tillgodoses i önskvärd omfattning. Till nämnda förhållande
har bidragit att det inre utvecklingsarbetet — som syftar till effektivering
och rationalisering av utbildningen — hittills har varit inriktat på främst de lägre
utbildningsnivåerna. Forskningens och de vetenskapliga arbetsmetodernas betydelse
för den fortsatta samhällsutvecklingen inom allt fler sektorer har lett till
krav på att forskarutbildningen skall utformas så att väsentligt mer differentierade
samhällsintressen än hittills kan tillgodoses. Mot denna bakgrund tillkallade dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet i juni 1963 särskilda sakkunniga för
att utreda frågan om en reformering av såväl forskarutbildning som forskarkarriär
och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga, som antog benämningen
1963 års forskarutredning, skulle enligt sina direktiv pröva bl. a. möjligheterna
att sammanföra licentiatexamen och doktorsgraden till en vetenskaplig examen,
att reducera utbildningstiden till tre å fyra år efter grundexamen genom ökad
undervisning och handledning av de studerande, att inom forskarutbildningen
tillgodose ett väsentligt vidare yrkesfält än tidigare, att inrätta ett aspirantstadium
där den som avlagt slutexamen får möjlighet att meritera sig för fast vetenskaplig
anställning, att bygga upp en pyramidformig forskarkarriär med två eller tre nivåer
samt att förenkla formerna för tillsättning av tjänster i den fasta forskarkarriären.

Utredningen lade fram sitt huvudbetänkande i slutet av år 1966 (SOU 1966:
67—68). Vid remissbehandlingen av betänkandet har opinionen varit splittrad,
särskilt inom universitets- och högskolesektorn. Innan jag går över till att behandla
de olika förslag som utredningen lagt fram, vill jag något beröra de allmänna
förutsättningarna för att nu genomföra en forskarutbildningsreform av
den omfattning utredningen avsett.

Behovet av en effektivare forskarutbildning har redovisats i bl. a. utredningens
direktiv. En reform som syftar till en avsevärd förkortning av studietiden måste
få till följd att de studerande ges ökad undervisning och handledning. Detta får
självfallet betydande konsekvenser i fråga om behovet av lärarpersonal och institutionella
resurser. På samma sätt kan förbättringar av forskarkarriären medföra
krav på utvidgning av tjänsteorganisationen. Som jag nyss framhållit har inte minst
expansionen på skilda nivåer inom utbildningssektom resulterat i en bristsituation

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

på åtskilliga områden vad gäller vetenskapligt utbildad arbetskraft. I sitt betänkande
(SOU 1966: 67 s. 290) har även forskarutredningen konstaterat att det ansträngda
läget inom utbildningssektom tillsammans med den knapphet på arbetskraft och
investeringsutrymme som präglar samhällsekonomin kan göra det nödvändigt att
sänka den ambitionsgrad som utredningens förslag representerar. Ett fullständigt
genomförande av en sådan reform med en gång skulle leda till mycket stora krav
på samhällets resurser.

Mot bakgrund av främst den starkt begränsade tillgången på personal med
kvalificerad forskarutbildning men även med hänsyn till det samhällsekonomiska
och statsfinansiella läget finner jag den rimligaste lösningen vara att man som
utredningen angett genomför reformen etappvis. Eftersom det i dag finns flera
tusen studerande som aktivt arbetar på att fullfölja sin forskarutbildning enligt nu
gällande bestämmelser, är det även av praktiska skäl motiverat att man inför det
nya utbildningssystemet successivt. Liksom utredningen anser jag det väsentligt
att föreliggande förslag nu bedöms i ett långsiktigt perspektiv. Statsmakterna bör
sålunda med utgångspunkt i utredningens förslag fastställa allmänna riktlinjer för
reformering av forskarutbildningen och forskarkarriären. Efter samråd med chefen
för jordbruksdepartementet finner jag att dessa riktlinjer bör gälla även för högskolorna
inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde.

I det följande kommer jag att förorda dels principbeslut till grund för det fortsatta
planeringsarbetet och för utformningen av närmare bestämmelser, dels beslut
om resurser för en första etapp inom ramen för den reform som nu föreslås.
Takten i den fortsatta reformverksamheten får prövas i det årliga budgetarbetet.
Vissa frågor, till vilka jag återkommer i det följande, bör ytterligare övervägas
innan beslut fattas.

5.2 Forskarutbildningen

Beträffande forskarutbildningen har utredningen sammanfattat kritiken mot de
nuvarande förhållandena på följande sätt: långa studietider till följd av dels dåligt
organiserad utbildning utan tillräcklig undervisning och handledning, dels alltför
omfattande examensfordringar. Utredningen har mot bakgrund av denna kritik
föreslagit en utbyggnad av undervisningen med bl. a. kurser inriktade på metodik
samt en förstärkning av forskarhandledningen. Målet för forskarutbildningen bör
enligt utredningen vara att den blivande forskaren skall ges dels bred metodisk
skolning och orientering om forskningsutvecklingen inom sitt ämnesområde, dels
de kunskaper och färdigheter som fordras för att han inom föreskriven tid skall
kunna författa en avhandling av god kvalitet. Remissinstanserna har genomgående
strukit under behovet av en mer ändamålsenlig organisation och inriktning av
utbildningen efter grundexamen. Ett stort antal instanser har framhållit att man
av en modem vetenskaplig utbildning måste kräva att den i första hand omfattar
metodisk skolning som ger den studerande möjlighet att angripa problem av skif5
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 31

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

tande slag. Förutom denna allmänvetenskapliga utbildning måste man enligt flertalet
remissinstansers mening kräva en breddning av ämneskunskaperna utöver vad
som i dag normalt fordras i forskarutbildningen.

Mot bakgrund av de långa studietiderna till licentiatexamen och disputation
vilka dock varierar avsevärt mellan olika ämnesområden och studieinriktningar
— har utredningens förslag om fastare organisation och om utbyggnad av undervisningen
välkomnats av flertalet remissinstanser. Enligt min mening kan den
önskade effektiveringen och förkortningen av forskarutbildningen komma till stånd,

om denna i högre grad än f. n. stöds av aktiv handledning. Utbildningen bör_

genom att den studerande ges metodisk skolning — förbereda för kvalificerade
insatser i yrkeslivet. Detta hindrar inte att det mot doktorsavhandlingen inriktade
forskningsarbetet alltjämt kommer att vara ett centralt inslag i forskarutbildningen.
Nuvarande krav på omfattningen av den vetenskapliga insatsen måste — som
flera remissinstanser framhållit — minskas, om en reell förkortning av studietiden
skall kunna genomföras.

De krav på originalitet och fullständighet — det senare i meningen helt genomarbetade
problemkomplex — som traditionellt ställts på doktorsavhandlingarna
bör således tonas ned i det nya systemet. Huvudvikten bör i stället läggas vid den
i avhandlingen dokumenterade förmågan till vetenskaplig metodik och redovisning.
Jag vill i detta sammanhang peka på att även den strukturella utveckling som
forskningsverksamheten f. n. genomgår — bl. a. med ökat inslag av lagforskning
och tvärvetenskapligt samarbete — talar för en sådan reducering av kraven på avhandlingarna.
Enligt min uppfattning bör doktorsavhandlingarna i det nya utbildningssystemet
ha karaktär av kvalificerade examensarbeten till skillnad från de
omfångsrika lärdomsprov som de nuvarande avhandlingarna ofta utgör. Doktorsavhandlingen
bör således ses som endast ett etappmål och inte som ett livsverk.
Individens väsentligaste vetenskapliga insatser bör normalt kunna väntas komma
efter utbildningsperioden och inte som ett led i utbildningen. Jag ansluter mig
således till det allmänna mål för forskarutbildningen som utredningen har föreslagit.

Ett stort antal remissinstanser har kritiserat den inriktning mot fortsatt forskningsverksamhet,
som utredningen enligt deras mening gett utbildningen. Dessa
instanser anser att utredningens förslag ensidigt tillfredsställer utbildningsbehoven
för blivande forskare i snäv mening. Behovet av personal utanför universitetssektom
för kvalificerade arbetsuppgifter — som dock ej medför krav på självständiga
forskningsinsatser — kan inte tillgodoses inom den föreslagna forskarutbildningen,
hävdar flera remissinstanser. Enligt min mening måste den nya utbildningsgången
konstrueras så att en betydande flexibilitet blir möjlig i fråga om
bl. a. sammansättning av kurser och inriktning av den vetenskapliga arbetsuppgiften.
Härigenom bör skiftande utbildningsbehov kunna tillgodoses.

I utredningens uppdrag ingick som jag redan nämnt att undersöka förutsättningarna
för en sammanslagning av nuvarande licentiatexamen och doktorsgrad

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

till en gemensam vetenskaplig examen, doktorsexamen, som skulle kunna avläggas
tre å fyra år efter grundexamen. Utredningen har bedömt att en forskarutbildning
fram till doktorsexamen med det mål utredningen förordat kräver en aktiv studietid
av fyra år. Med hänsyn härtill har utredningen föreslagit att den normala tiden
för forskarutbildning — som startar från en viss fixerad kunskapsnivå — skall
vara fyra år. Mot utredningens förslag i denna del har ett stort antal remissinstanser
rest invändningar, eftersom man anser att en för alla fakulteter och ämnesområden
gemensam tidsram är omöjlig att tillämpa, bl. a. med hänsyn till grundutbildningens
skiftande längd. Universitetskanslersämbetet finner emellertid att
det inte är sakligt motiverat att variera tiden för forskarutbildning med hänsyn till
grundutbildningens längd. Ämbetet pekar på att det egentliga problemet är att avgöra
från vilken nivå forskarutbildningen skall starta. I denna fråga ansluter jag mig
till utredningens och ämbetets bedömning att tiden från forskarutbildningens start
till examen normalt bör vara fyra år, under förutsättning att studierna bedrivs
på heltid och att utbildningen börjar vid en lämpligt avpassad kunskapsnivå.

Forskarutbildningen vid filosofisk fakultet bör enligt utredningen starta från
tre betyg eller motsvarande i grundexamen i det ämne som närmast svarar mot
ämnet i forskarutbildningen. Enligt vad föredragande statsrådet i prop. 1969: 4
angående utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m. uttalat (s. 68)
är avsikten att vid dessa fakulteter en indelning av ämnesområdena i studiekurser
och ett poängsystem skall införas. Möjlighet kommer därvid att ges till
normalt högst fyra terminers studier inom samma ämnesområde. Forskarutbildningen
bör enligt min mening starta från en nivå som normalt svarar mot 60
poäng — dvs. i regel tre terminers studier — i den studiekurs som närmast svarar
mot ämnet i forskarutbildningen. Vid övriga fakulteter och utbildningslinjer
bör forskarutbildningen utgå från resp. grundexamen. Kraven på förkunskaper bör
framgå av studieplanen i ämnet.

För de medicinska fakulteterna har utredningen föreslagit en ny examensordning,
som i korthet innebär att medicine kandidatexamen skall avläggas vid
slutet av fjärde studieåret — f. n. efter andra studieåret — och att denna examen
skall utgöra basexamen för forskarutbildning i de teoretiska ämnena, medan
forskarutbildning i de kliniska ämnena skall inledas efter avlagd medicine licentiatexamen.
Flertalet berörda remissinstanser har, som tidigare framgått, avstyrkt
detta förslag. Inte heller jag finner att utredningens förslag i denna del bör genomföras.
Forskarutbildning vid medicinsk fakultet bör i stället normalt börja, sedan
grundutbildningen slutförts. Enligt min mening bör dock liksom hittills möjlighet
finnas för en studerande att genomgå forskarutbildning vid medicinsk fakultet,
även om vederbörande inte har avslutat sin grundutbildning. I sammanhanget vill
jag erinra om det förslag om vissa ändringar i grundutbildningen för läkare som
lagts fram till årets riksdag (prop. 1969: 1 bil. 10 s. 303).

Remissinstanserna på de medicinska, odontologiska och veterinärmedicinska
områdena har genomgående kritiserat förslaget om fyra års studietid med hänS*
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 31

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

visning till att forskarutbildningen i kliniska ämnen måste bygga på och kombineras
med omfattande praktisk klinisk erfarenhet. Mot bakgrund av de särskilda
förhållandena i bl. a. de medicinskt kliniska ämnena finner jag att den sammanlagda
studietiden från forskarutbildningens start till examen i sådana ämnen bör
få omfatta mer än fyra år. Studierna bör dock läggas upp på ett sådant sätt att den
effektiva forskarutbildningstiden blir ungefär fyra år även inom berörda ämnesområden.
Jag vill i sammanhanget erinra om att chefen för socialdepartementet i prop.
1969: 35 angående vidareutbildning och fördelning av läkare m. m. förutskickat
en utredning om konstruktionen av vissa läkartjänster, varvid även frågan om läkare
änstgöring kombinerad med forskarutbildning i kliniska ämnen avses bli prövad.
Inom socialdepartementet bereds vidare vissa utredningsförslag rörande organisationen
av sjukhuskliniker (SOU 1966: 37 och Stencil S 1969: 1).

Även i andra än nu nämnda fall kan det finnas skäl för att studietiden får bli
längre än fyra år. Detta bör dock inte accepteras annat än i undantagsfall. Det
ankommer på vederbörande universitetsmyndigheter att med uppmärksamhet följa
utvecklingen i berörda avseende och att vidta eller föreslå lämpliga åtgärder så snart
tendenser till förlängda studietider kan observeras. Möjligheterna att mera kontinuerligt
följa utvecklingen härvidlag torde för övrigt bli väsentligt bättre i det
föreslagna nya utbildningssystemet än i det nuvarande. Till frågan om studietiden
för assistent- och amanuenspersonal återkommer jag i det följande.

Utredningen har föreslagit att den nya forskarutbildningen avslutas med en
doktorsexamen, som skall ersätta nuvarande licentiatexamen och doktorsgrad. Mot
detta förslag har ingen nämnvärd kritik riktats. Jag ansluter mig till utredningens
uppfattning. Det ankommer på Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser i dessa hänseenden.

Med hänvisning till bl. a. arbetsmarknadens behov har utredningen föreslagit att
de studerande skall ges möjlighet att avlägga en frivillig examen — mellanexamen
_efter ca två års studier. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt detta förslag,

medan åtskilliga ansett att mellanexamen bör vara obligatorisk, eftersom en frivillig
examen lätt kan få karaktären av utgallringsstation. En del instanser har
vidare pekat på att även sådan kvalificerad utbildning som inte syftar direkt till
fortsatt vetenskaplig verksamhet skulle kunna inrymmas i en mellanexamen. Som
huvudargument mot en obligatorisk mellanexamen har utredningen anfört att ett
sådant krav lätt skulle kunna leda till längre studietider. Sistnämnda argument
bör tillmätas stor vikt. I remissvaren har redovisats endast ett fåtal exempel på
behovet av personal med kompetens som svarar mot en mellanexamen. I dessa
fall har det dessutom varit fråga om kvantitativt sett relativt små grupper.

Utredningen har vid sin bedömning av frågan om mellanexamen lagt betydande
vikt vid utbildningen av lektorer för gymnasiet. Sedan länge har brist på lektorer
förelegat inom skolväsendet. Numera kan emellertid en tendens till förbättring
i detta avseende konstateras. Det bör också framhållas att rekryteringsbehovet till

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

lektorat — sett i relation till den väntade ökningen av antalet avlagda högre filosofiska
examina — kommer att bli förhållandevis begränsat sedan nuvarande bristsituation
hävts. Till detta kommer att den nuvarande bristen är fördelad på många
ämnen. Mot denna bakgrund synes det inte motiverat att ta lektorsutbildningen till
utgångspunkt för en speciell konstruktion av forskarutbildningen i allmänhet. Jag
vid också erinra om att Kungl. Maj:t tidigare uppdragit åt en särskild utredning
_pedagogikutredningen — att pröva frågan om bl. a. en ämnesmetodiskt inriktad
lektorsutbildning. Vidare kan person, som uppfyller behörighetsvillkoren för
lektorat med undantag av kravet på licentiatexamen och som kan åberopa väl
vitsordad pedagogisk verksamhet, efter dispens erhålla sådan tjänst. I sammanhanget
bör erinras om vad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet uttalade i
hithörande frågor år 1964 i propositionen angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m. (prop. 171 s. 497) samt år 1967 i propositionen angående reformerad
lärarutbildning (prop. 4 s. 135). Enligt vad jag erfarit har skolöverstyrelsen
tagit upp hela frågan om lektorsinstitutionen till utredning och övervägande. I avvaktan
på resultaten av pågående utredningsarbete finner jag att nu gällande krav
på högre universitetsutbildning för behörighet till lektorstjänst endast bör anpassas
till mitt förslag att licentiatexamen — liksom doktorsgraden — skall ersättas
med doktorsexamen.

Med hänsyn till vad jag här anfört är jag inte beredd att nu förorda att mellanexamen
förs in som ett reguljärt — om än frivilligt — led i forskarutbildningen.
Behovet av en sådan examen får bedömas mot bakgrund av möjligheterna att precisera
avnämarintresset. Av remissyttrandena att döma kan behov av en särskild
yrkesinriktad examen efter grundexamen föreligga på det tekniska området. En
liknande lösning kan vara motiverad vid t. ex. psykologutbildning. Jag vill emellertid
framhålla att det inte är givet att en särskild examen måste föras in för att avnämarnas
intresse skall kunna tillgodoses. Motsvarande syfte kan nås, om studerande
som genomgått del av utbildningen för doktorsexamen får bevis över denna
utbildning. Många gånger kan en sådan anordning ge bättre information åt arbetsgivaren.
Innan ställning tas till dessa frågor bör dock, som redan framhållits, behovet
av mellanexamen närmare undersökas. Jag vill här också erinra om vad jag anfört
beträffande kravet på att de i forskarutbildningen ingående momenten skall kunna
kombineras så att skiftande utbildningsbehov kan tillgodoses.

I det nuvarande eftergymnasiala utbildningssystemet förekommer av hävd på
olika nivåer examenstitlar som ger endast vag upplysning om utbildningens innehåll.
Frågan om att avskaffa examenssystemet på universitetsnivå har nyligen berörts
av föredragande statsrådet i prop. 1969: 4 (s. 74) angående utbildningens
organisation vid filosofisk fakultet m. m. Därvid uttalade föredraganden att examenssystemet
inte lämpligen kunde avskaffas vid enbart de filosofiska fakulteterna.
Frågan borde prövas i ett större sammanhang. Vissa åtgärder bör dock kunna vidtas
redan nu. Sålunda bör examenstitlar utan klar anknytning till den yrkesverksamhet
som utbildningen är avsedd för ersättas med yrkestitlar när så är möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Efter samråd med chefen för socialdepartementet finner jag att grundutbildningen
för läkare enligt den nya studieordning, om vilken förslag lagts fram i den förutnämnda
prop. 1969: 35, bör avslutas med läkarexamen i stället för medicine licentiatexamen.
Vidare finner jag — efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet
— att nuvarande veterinärmedicine licentiatexamen den 1 juli 1969 bör
ändras till veterinärexamen. I analogi härmed bör studerande som genomgått utbildning
vid farmaceutiska fakultetens farmaceutiska linje erhålla apotekarexamen
i stället för farmacie magisterexamen. Kungl. Maj:t bör senare meddela bestämmelser
i anslutning till vad jag här anfört.

Huvudpunkten i utredningens förslag till ny forskarutbildning är — som jag
redan antytt — att en genomtänkt, systematiskt planerad utbildningsgång med
ökad undervisning och handledning skall läggas upp för i princip varje enskild
doktorand. Detta innebär bl. a. att undervisningen i olika former måste byggas ut.
Förslagen i detta avseende har i regel tillstyrkts av remissinstanserna. Jag finner
att utredningens överväganden och rekommendationer i fråga om undervisningens
organisation och utformning kan läggas till grund för den fortsatta planeringen. Bestämmelser
i nämnda avseenden — bl. a. studieplaner — bör meddelas i den ordning
som Kungl. Maj:t beslutar. Den mångfald synpunkter som remissinstanserna
lagt på innehållet och uppläggningen av denna del av utbildningen bör prövas i
samband med att studieplaner utarbetas. Självfallet kan studieplanerna därvid
komma att få ett innehåll som varierar något från läroanstalt till läroanstalt. Dylika
variationer har i viss utsträckning bedömts motiverade redan på grundutbildningsstadiet.
Motiven för lokala avvikelser bör rimligen vara än mer uttalade på
här ifrågavarande utbildningsnivå. Jag vill därmed betona att strävan till enhetlighet
inte får bli ett självändamål. Däremot bör undervisningen utformas så att den
studerande i examen kan få räkna sig tillgodo kurser i ämnet, oavsett vid vilken
läroanstalt eller fakultet han genomgått dem. Vidare bör möjligheten att låta den
studerande få tillgodoräkna sig kurser och annan utbildning som erhållits vid utländska
läroanstalter — i första hand i de övriga nordiska länderna — i förekommande
fall beaktas.

Utredningen har lagt stor vikt vid att forskarhandledningen intensifieras samt
föreslagit att handledningens organisation närmare regleras. Utbyggd handledning
är enligt min mening en grundläggande förutsättning för att målet för forskarutbildningen
såväl kvalitativt som tidsmässigt skall kunna nås. Antalet licentiander
och doktorander har hittills ökat i sådan takt att det inte varit möjligt att inom
den givna resursramen ge samtliga effektiv handledning. Utredningen har — i syfte
att komma till rätta med detta problem — föreslagit en reglering av handledningskapaciteten
på så sätt att varje handledare åläggs att handleda fem å sex heltidsstuderande
— eller motsvarande större antal deltidsstuderande — doktorander.
När denna norm har fyllts skall enligt utredningens förslag universitetskanslersämbetet
avgöra om tillfällig förstärkning av handledningsresursema vid berörd

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

institution skall anvisas eller intagningen av doktorander begränsas. Mot dessa
förslag har remissinstanserna rest åtskilliga invändningar. Kritiken har riktats mot
både handledningsnormen och förfarandet vid antagning av doktorander.

Enligt min mening är det inte lämpligt att på sätt som utredningen föreslagit
nu införa en generell reglering av handledningens omfattning, eftersom bl. a. möjligheterna
att organisera handledningen i olika former varierar starkt mellan skilda
ämnen och forskningsprojekt. Även behovet av handledning varierar sannolikt
inom relativt vida gränser såväl individuellt som mellan olika stadier i forskningsarbetet.
Jag anser det med hänsyn till bl. a. dessa förhållanden inte lämpligt
att fixera en generellt giltig norm för handledningsgruppens storlek. I sammanhanget
vill jag framhålla angelägenheten av att universitets- och högskoleinstitutionerna
i ökad utsträckning etablerar samarbete med institutioner och forskare utanför
den reguljära universitetsorganisationen. Härigenom bör det bli möjligt att
avsevärt öka handledningskapaciteten i en rad ämnen. Vidare bör man beakta
möjligheterna att genom samarbete såväl mellan berörda läroanstalter som med
andra läroanstalter i de nordiska länderna effektivare utnyttja tillgänglig handlednings-
och utbildningskapacitet.

I ett flertal ämnen finns det dock anledning befara att det inte blir möjligt att
få fram tillräckligt många handledare för att en effektiv handledning skall kunna
erbjudas, om antalet studerande fortsätter att växa i samma takt som hittills.
Inom åtskilliga områden kan dessutom tillströmningen till forskarutbildning nu
bedömas ligga på så hög nivå att viss uppbromsning av expansionstakten kan vara
rimlig även med hänsyn till de inom överskådlig framtid föreliggande behoven av
personal med forskarutbildning. Sammanfattningsvis finner jag att en begränsning
av antalet studerande i vissa fall kan bli ofrånkomlig.

Det naturliga är i detta läge att de tillgängliga utbildningsresurserna får utgöra
grunden för begränsningen. Det är enligt min mening självklart att avgörande faktor
vid urval bland de sökande skall vara graden av förmåga att tillgodogöra sig
forskarutbildningen. Jag utgår därvid från att de studerande som innehar för
forskarutbildning särskilt avsedda tjänster — i första hand assistent- och amanuenstjänster
— eller sådant doktorandstipendium som jag kommer att föreslå i det följande
skall antas till forskarutbildning och därmed ges rätt att erhålla handledning i
sådan omfattning att studietiden kan hållas. Utöver dessa kategorier bör i regel
ytterligare studerande kunna antas och erbjudas handledning.

Prövningen av det antal utbildningsplatser som från år till år kan ställas till förfogande
bör — bl. a. med hänsyn till svårigheterna att centralt göra en ingående
bedömning av de enskilda institutionernas kapacitet i detta speciella avseende —
äga rum lokalt. Det tycks mig vidare rimligt att berörd institution får ansvara för
urvalet bland de sökande. Hur urvalsförfarandet skall närmare utformas bör prövas
mot bakgrund av bl. a. resultaten av pågående försöksverksamhet med nya
former av samverkan mellan lärare och studerande inom ramen för den s. k. universitetsdemokratin.
Det bör uppdragas åt universitetskanslersämbetet att meddela

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

bestämmelser i fråga om antagning och urval av studerande till forskarutbildning.
Detta förfarande bör självfallet utformas så att man undviker dels oenhetliga urvalskriterier,
när sådana inte är sakligt motiverade, dels slumpmässighet och godtycke.
Ett betydelsefullt ansvar vid tillämpningen av nämnda bestämmelser bör vila på
vederbörande lokala universitetsmyndigheter. Jag finner det angeläget att här slå
fast att antagning till doktorand inte får vara villkor för rätt att tentera och avlägga
disputationsprov för den nya doktorsexamen. Den som vill bedriva studier och
avhandlingsarbete utan att vara antagen som doktorand bör — som utredningen
och flera remissinstanser framhållit — ha rätt att genomgå prov för doktorsexamen.

Det är av skilda skäl angeläget att den föreslagna reformeringen av utbildningen
kan genomföras så snabbt som möjligt. Jag föreslår därför att de nya bestämmelserna
för forskarutbildning träder i kraft redan den 1 juli 1969. Det vore givetvis
önskvärt att samtliga studieplaner förelåg till denna tidpunkt och att alla som
börjar forskarutbildning fr. o. m. höstterminen 1969 kunde gå direkt in i det nya
systemet. Detta torde emellertid i många ämnen inte vara praktiskt möjligt på
grund av det tidskrävande arbetet med att få fram erforderliga studieplaner m. m.
I avvaktan på att universitetskanslersämbetet i vanlig ordning fastställer de slutliga
studieplanerna bör därför lokal instans — enligt riktlinjer som ämbetet dragit
upp — kunna fastställa provisoriska studieplaner. Sådana studieplaner torde få
tillämpas under en övergångstid för studerande som börjar sin forskarutbildning
innan slutlig studieplan i berört ämne fastställts. Jag räknar med att ämbetet senast
den 1 juli 1971 skall ha tagit ställning till samtliga studieplaneförslag, varefter den
nya organisationen kan tillämpas fullt ut, åtminstone för dem som inlett forskarutbildning
sedan slutlig studieplan fastställts. Ämbetets befattning med studieplanerna
bör avse endast studiernas allmänna uppläggning och inriktning. Studieplanerna
bör självfallet — med beaktande av den undervisning och handledning
som kan meddelas — utformas så att de studerande kan nå sitt utbildningsmål
efter fyra års studier.

Studerande som följt den nya studieordningen bör erhålla doktorsexamen —
vanligen med samma fakultetsbenämning som vederbörandes grundexamen —
vid den fakultet där forskarutbildningen i huvudsak erhållits. I sammanhanget vill
jag erinra om att dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet i prop. 1960: 119
(s. 273) med anledning av förslag om filosofiska examina och filosofisk doktorsgrad
vid teknisk högskola samt teknisk licentiatexamen och teknisk doktorsgrad vid
matematisk-naturvetenskaplig fakultet betonade angelägenheten av sådana åtgärder
som syftar till att underlätta integration av utbildning och forskning på berörda
områden. Genom beslut den 6 september 1963 har vidare Kungl. Maj:t bemyndigat
vederbörande filosofiska fakultet medge att även den som inte avlagt filosofisk
grundexamen får avlägga filosofie licentiatexamen, om han avlagt annan
till omfattning och beskaffenhet likvärdig examen.

övergångsvis bör möjlighet ges att avlägga licentiatexamen respektive disputera
för doktorsgrad enligt hittillsvarande bestämmelser. Denna möjlighet bör i fråga

Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1969

om licentiatexamen begränsas till att gälla generellt längst intill utgången av budgetåret
1970/71 och i fråga om doktorsgrad längst intill utgången av budgetåret
1973/74. Möjlighet till individuell dispens efter nämnda tidpunkter bör självfallet
föreligga. Det bör vara möjligt även för studerande som börjat sina studier inom
den hittillsvarande studieordningen att gå över till det nya utbildningssystemet. Vidare
bör de som avlagt licentiatexamen före den 1 juli 1969 och som aktivt arbetar
på avhandling för doktorsgrad efter prövning från fall till fall kunna medges rätt
att avlägga doktorsexamen. De övergångsbestämmelser som erfordras bör meddelas
i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

Utredningens förslag om utformningen av examination, betygsättning och disputation
samt om doktorsavhandlingarnas tekniska utformning och finansiering har
genomgående accepterats av remissinstanserna. Jag finner att förslagen i nämnda
avseenden kan i huvudsak godtagas. Enligt min mening bör dock utformningen av
disputationen förenklas. Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser
i dessa hänseenden. Utredningen har vidare föreslagit att en handledargrupp
med betydande befogenheter skall utses för varje doktorand. Detta förslag har
mött avsevärd kritik vid remissbehandlingen. Med anledning av de synpunkter som
därvid förts fram anser jag att det huvudsakliga syftet med förslaget kan tillgodoses
genom att informella handledargrupper inrättas i de fall detta bedöms lämpligt
och önskvärt av berörda parter.

En reformering av forskarutbildningen enligt de riktlinjer som jag dragit upp i
det föregående kommer att medföra ökat behov av undervisningsresurser i takt
med att kursdelen av utbildningen byggs ut. Undervisningskapaciteten vid de filosofiska
fakulteterna dimensioneras f. n. på grundval av den s. k. universitetsautomatiken
(jfr prop. 1958: 104). De därigenom tilldelade resurserna har under de
senaste åren kompletterats med medel från anslaget till provisoriska åtgärder
för forskarutbildning, forskarhandledning m. m. Den nuvarande tilldelningen
av lärarkrafter är emellertid inte dimensionerad för att möta de anspråk på undervisningsresurser
som det föreslagna forskarutbildningssystemet kan komma att
ställa. Kungl. Maj:t har i oktober 1964 uppdragit åt universitetskanslersämbetet
att se över bestämmelserna rörande tilldelningen av lärarkrafter m. m. i ämnen
inom filosofisk fakultet och därvid utreda även fragan om en omfördelning av
medel mellan låg- och högstadieundervisningen (jfr prop. 1964: 82). I detta sammanhang
vill jag erinra också om vad föredragande statsrådet i prop. 1969: 4
(s. 82) anfört om försöksverksamhet med ramtilldelning av undervisningsresurser
vid vissa institutioner inom filosofisk fakultet. Vidare pågår f. n. utredningsarbete
rörande en eventuell övergång till programbudgetering inom området högre utbildning
och forskning, något som kan ge upphov till väsentligt ändrade principer för
medelstilldelning och anslagsdisposition (jfr prop. 1969: 1 bil. 10 s. 279). De planerade
förändringarna bör — allteftersom underlag för ställningstaganden läggs
fram — leda till att inom en given ram utbildningsresurserna kan utnyttjas på ett
mer ändamålsenligt sätt än f. n. Det bör därvid bli möjligt att i ökad utsträckning
använda resurserna för forskarutbildning. Vissa ytterligare insatser torde dock vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

nödvändiga. I avvaktan på att slutlig ställning tas till frågan om nya principer för
resurstilldelningen bör dessa insatser få formen av temporära åtgärder. De resurser
som sålunda anvisas bör ställas till vederbörande myndigheters disposition i huvudsak
enligt de regler som nu gäller för anslaget till provisoriska åtgärder för
forskarutbildning, forskarhandledning m. m. En successiv övergång till det nya
utbildningssystemet kan enligt min mening härigenom underlättas. Vidare bör under
övergångsperioden en snabbare examination av de studerande som vill fullfölja
sina studier enligt hittillsvarande ordning komma till stånd. Jag finner därför
att nämnda anslag tills vidare bör finnas kvar i riksstaten. Frågan om en höjning
av anslagsbeloppet under de närmast kommande budgetåren bör prövas i vanlig
ordning.

Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet anförde i proposition till 1958
års riksdag (prop. 104, SU B 48, rskr B 76) att den kvalificerade lärarpersonalens
undervisning borde reserveras i första hand för utbildning och handledning av
licentiander och doktorander. I anslutning till remissbehandlingen av förevarande
betänkande har från universitetshåll motsvarande synpunkter framhållits. Det bör
också noteras att — särskilt vid de filosofiska fakulteterna — utvecklingen har
gått i denna riktning. Jag finner anledning att i detta sammanhang kraftigt stryka
under önskvärdheten av att en liknande förskjutning äger rum även på andra sektorer
inom den högre utbildningens område.

I årets statsverksproposition (bil. 10 s. 278) har mot bakgrund av bl. a. forskarutbildningens
behov föreslagits en avsevärd förstärkning av fakulteternas basresurser,
dvs. kvalificerade medhjälpare, biträdespersonal och materiel m. m. Vidare
har föreslagits att medel för dessa ändamål skall anvisas under fakultetsvis fördelade
driftkostnadsanslag. Avsikten därmed är att en betydande decentralisering
skall komma till stånd i fråga om rätten att besluta om tillgängliga medel.

5.3 Studiefinansieringen

De väsentligaste möjligheter till studiefinansiering som studerande på forskarutbildningsnivå
har att tillgå är dels licentiand- och doktorandstipendier, dels assistent-
och amanuenstjänster. Härtill kommer möjligheten för högstadiestuderande
att på samma villkor som övriga studerande vid universitet och högskolor erhålla
studiemedel. Utredningen har utgått från att assistent- och amanuenstjänstema även
inom det reformerade utbildningssystemet kommer att utgöra en mycket betydande
del av statens stöd till forskarrekrytering och forskarutbildning. Dessa tjänster bör
enligt utredningen behålla i stort sett nuvarande konstruktion. Därutöver har utredningen
föreslagit att det befintliga stipendiesystemet skall ersättas av ett system
med särskilda doktorandtjänster som normalt skall kunna innehas högst fyra år
av den som genomgår forskarutbildning på heltid.

Assistent- och amanuenstjänstemas funktion som inkomstkälla för dem som
genomgår forskarutbildning måste bedömas i relation till de alternativ som kan
erbjudas inom det nya utbildningssystemet. Särskilt från universitetshåll har assi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

stent- och amanuenstjänstemas betydelse för forsknings- och undervisningsverksamheten
kraftigt strukits under. Från samma håll har man emellertid framhållit att
en väsentlig minskning av tjänstgöringsskyldigheten för assistenter och amanuenser
måste komma till stånd, om tjänstinnehavama skall — parallellt med sina åligganden
vid institutionen — kunna genomföra den egna utbildningen. Förslag har
också förts fram att dessa tjänster till viss del skall ersättas med särskilda heltidstjänster
för undervisning och administration. Vidare har man i vissa remissyttranden
väckt tanken på en sammanslagning av de nuvarande assistent- och amanuenstjänsterna
och de föreslagna doktorandtjänstema till en enhetlig tjänstetyp. Denna
nya tjänstetyp skulle vara förenad med en i förhållande till befintliga assistenttjänster
begränsad tjänstgöring för vederbörande institutions räkning. Ett stort antal
remissinstanser framhåller i detta sammanhang — gentemot utredningen — att
studietidsförlängningen för assistenter och amanuenser måste bli längre än ett år,
om tjänsternas konstruktion behålls oförändrad.

Tjänsterna som assistent och amanuens fyller viktiga funktioner i fråga om
såväl forskarrekryteringen som undervisnings- och forskningsverksamheten vid institutionerna.
I vissa avseenden har emellertid enligt min mening berättigad kritik
förts fram mot gällande regler för tilldelning av sådana tjänster. Sålunda har exempelvis
universitetskanslersämbetet pekat på att antalet assistent- och amanuenstjänster
vid framför allt de filosofiska fakulteterna inte är avvägt med hänsyn till
möjligheterna att vid de enskilda institutionerna anordna effektiv forskarutbildning
för samtliga tjänstinnehavare. Enligt ämbetets mening bör resurserna i sistnämnda
avseende vara avgörande vid tilldelningen av assistenttimmar. Det undervisningsbehov
som vid tillämpning av en sådan dimensioneringsprincip inte kan
eller bör täckas av assistent- och amanuenstjänster bör, anser ämbetet, tillgodoses
genom att man inrättar särskilda, för undervisning avsedda tjänster. Även enligt
min mening bör lågstadiets lärarbehov så långt det är möjligt och lämpligt tillgodoses
genom att särskilda undervisningstjänster — i första hand tjänster som universitetslektor
och universitetsadjunkt — inrättas. Även i fortsättningen bör emellertid
assistenter och amanuenser kunna tas i anspråk för undervisning på sådana
områden där de har speciella kunskaper.

Assistenternas och amanuensernas tjänstgöring bör läggas upp så att de dels
får möjlighet att bedriva aktiva studier i sådan omfattning att doktorsexamen kan
avläggas inom rimlig tid, dels kan medverka i institutionens utbildnings- och forskningsverksamhet.
Tjänsterna bör enligt min mening behållas oförändrade. Tjänstgöringen
bör inriktas på uppgifter som så långt det är möjligt ligger i linje med
assistentens-doktorandens egen utbildning. Däremot bör denna personalkategori så
långt möjligt befrias från sådana uppgifter av administrativ karaktär som kan fullgöras
av biträdespersonal. Jag vill vidare erinra om vad föredragande statsrådet
i prop. 1969: 4 (s. 80) anfört om studierådgivningens organisation. En utveckling
av det slag som här skisserats beträffande assistent- och amanuenstjänstema —
vilken givetvis får ske successivt med beaktande av förhållandena vid de skilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

institutionerna — bör enligt min bedömning göra det möjligt att begränsa studietidsförlängningen
för dessa kategorier till ett år.

Utredningens förslag om särskilda, extra ordinarie tjänster för dem som
genomgår forskarutbildning utan att ha assistent- eller amanuenstjänst är jag inte
beredd att förorda. Enligt utredningen bör man kunna ställa i huvudsak följande
krav på studiefinansieringssystemet, nämligen att det dels tillgodoser behovet av
kvantitativ rekrytering, dels leder till ett positivt urval bland dem som avlagt
grundexamen, dels möjliggör heltidsstudier utan att detta skall behöva innebära
avsevärda uppoffringar i fråga om levnadsstandard. Mot denna bakgrund framhåller
utredningen att nivån på studiestödet till doktorander måste avpassas så att
den som avlagt grundexamen finner forskarutbildning vara ett tänkbart alternativ
till yrkesverksamhet. Jag finner — liksom bl. a. statskontoret och reservanterna i
universitetskanslersämbetets styrelse — att dessa allmänna krav, som jag i princip
ansluter mig till, i allt väsentligt kan tillgodoses inom ramen för det studiesociala
system som f. n. tillämpas.

Jag föreslår att de nuvarande licentiand- och doktorandstipendiema ersätts
av ett enhetligt doktorandstipendium. I konsekvens med vad jag tidigare förordat
beträffande reformering av forskarutbildningen finner jag att detta stipendium bör
få innehas av en doktorand under sammanlagt högst fyra år. Stipendiet bör delas
ut för ett år i sänder. Jag räknar därvid med att frågan om förnyat stipendium skall
prövas mot bakgrund av de studieresultat som vederbörande doktorand har uppnått.
Utgångspunkten bör vara att doktoranden skall kunna väntas avlägga doktorsexamen
inom en nettostudietid av fyra år.

Inför statsmakternas ställningstagande till forskarutredningens förslag har under
senare år antalet licentiand- och doktorandstipendier — innevarande budgetår
sammanlagt 935 — hållits i stort sett oförändrat. Som tidigare framgått har tillströmningen
till forskarutbildning — framför allt licentiatstudier vid filosofisk
fakultet — ökat kraftigt under 1960-talet. En fixering av den maximala tiden för
innehav av stipendium till fyra år kan väntas medföra att antalet studerande som
erhåller stipendium efter ett genomförande av det stipendiesystem jag här förordar
blir större än f. n. Den starka tillströmningen av studerande motiverar emellertid
att antalet stipendier successivt höjs. Jag återkommer till denna fråga i det följande
vid min anmälan av vissa anslagsfrågor.

De nuvarande licentiand- och doktorandstipendiema utgår med resp. 6 500
och 9 500 kr. för läsår. Läsåret anses i detta sammanhang omfatta nio månader.
Fr. o. m. budgetåret 1964/65 har de studerande möjlighet att erhålla s. k. tilläggsstipendium
under de tre resterande månaderna av året. Dämtöver har stipendiaterna
— som redan nämnts — rätt att på samma villkor som övriga studerande
erhålla studiemedel, varvid stipendiet räknas som inkomst. Det sammanlagda värdet
— exklusive eventuella barntillägg enligt studiemedelsförordningen — av det
skattefria studiestödet kan således för innehavare av licentiandstipendium beräknas
uppgå maximalt till f. n. ca 14 000 kr. per år. Motsvarande belopp för dokto -

Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1969

randstipendiat är närmare 15 500 kr. Till bilden hör vidare att stipendiat har rätt att
förena stipendium med förvärvsarbete av relativt betydande omfattning, något som
— enligt det material forskarutredningen samlat in — också utnyttjas. Denna rätt
bör emellertid begränsas, om en effektivering och förkortning av forskarutbildningen
skall kunna nås. En sådan skärpning bör kombineras med en ökning av det
direkta studiesociala stödet, så att behovet av förvärvsarbete parallellt med studierna
faller bort eller starkt minskar.

I det studiesociala stödet bör — som framgår av vad jag redan anfört — ingå
dels studiemedel, dels doktorandstipendium. Studiemedlen bör därvid, med ändring
av vad som nu gäller, få utgå utan reducering på grund av doktorandstipendiet.
Den återbetalningsfria delen av studiestödet till doktoranderna bör bestämmas till
12 500 kr. per år, dvs. ungefär samma belopp som f. n. sammanlagt kan utgå i
doktorandstipendium och tilläggsstipendium. Eftersom innehav av doktoranstipendium
enligt vad jag nyss förordat inte kommer att påverka rätten till studiemedel,
kommer studiemedlen till ifrågavarande doktorander att enligt gällande bestämmelser
omfatta ett återbetalningsfritt studiebidrag av 1 750 kr. per år. Med hänsyn
härtill finner jag att doktorandstipendiet bör bestämmas till 10 750 kr. per
år. Mitt förslag innebär att det sammanlagda studiestödet — inklusive den återbetalningspliktiga
delen av studiemedlen — för innehavare av det nya doktorandstipendiet
kan uppgå till 18 870 kr. per år vid nu gällande basbelopp. Härutöver
utgår i förekommande fall barntillägg enligt studiemedelsförordningen. Jag vill i
detta sammanhang erinra även om de förbättringar inom familjepolitikens område
som beslutats av 1968 års riksdag (prop. 42, SU 101, rskr 253).

Vad jag här förordat om doktorandstipendiets storlek och om studiemedel till
innehavare av doktorandstipendium bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1969 för den
som bedriver studier enligt den nya studieordningen. De nuvarande licentiand- och
doktorandstipendiema bör ersättas — i den takt de blir lediga — med motsvarande
antal doktorandstipendier av 10 750 kr. per år. Jag avser att i annat sammanhang
föreslå Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser som skall möjliggöra en
mjuk övergång till det nya systemet för studiefinansieringen. Den som innevarande
läsår innehar licentiand- eller doktorandstipendium enligt hittillsvarande regler och
som kommer i fråga till förlängt innehav av stipendium bör sålunda medges rätt
att välja mellan att även i fortsättningen erhålla stipendium enligt dessa regler eller
att gå över till det nya system som jag här förordat. Den individuella övergången
till det nya stipendiesystemet bör ske samtidigt som vederbörande går över till
den nya studieordningen. Vad jag förordat i fråga om studiemedel kräver en ändring
av 11 § studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401). I enlighet härmed
har inom utbildningsdepartementet utarbetats förslag till förordning om ändring
i studiemedelsförordningen.

Rätten att erhålla studiemedel är enligt studiemedelsförordningen begränsad till
högst 16 terminer. Om särskilda skäl föreligger kan dock studiemedel utgå för
längre tid. Som sådana särskilda skäl bör — liksom hittills — kunna räknas att
den studerande bedriver framgångsrika doktorandstudier.

6 — Bihcing till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 31

Kungl: Maj. ts proposition nr 31 år 1969

Utredningen har vid sitt ställningstagande för ett lönesystem lagt stor vikt vid
de förmåner av socialförsäkringskaraktär som en doktorand med studielön automatiskt
skulle erhålla. Med en lösning enligt det stipendiealtemativ som jag förordat
får doktoranden inte utan vidare sistnämnda förmåner. Jag finner det emellertid
angeläget att doktorandstipendium förenas med det efterlevandeskydd som
erbjuds inom ramen för statens grupplivförsäkring. Den som uppbär doktorandstipendium
bör enligt min mening anslutas till denna försäkring på i huvudsak
samma villkor som f. n. gäller för den som genomgår av staten anordnad omskolningskurs.
Jag förordar efter samråd med chefen för civildepartementet att Kungl.
Maj:t inhämtar riksdagens bemyndigande att vidta härför erforderliga åtgärder. Det
ankommer i övrigt på Kungl. Maj:t att vid bifall till vad jag förordat rörande studiefinansieringen
meddela de bestämmelser som behövs.

5.4 Forskarkarriären

Utredningens principiella överväganden och konkreta förslag till reformerad
forskarkarriär vid universitet och högskolor har — som framgått av vad jag redovisat
i det föregående — mött stark kritik från remissinstansernas sida. Endast ett
fåtal instanser har accepterat den föreslagna organisationen i dess helhet. De allvarligaste
invändningarna har enligt min bedömning riktats mot konstruktionen av
den föreslagna karriärens första steg, aspirantstadiet. Sålunda har såväl principerna
för dimensioneringen av aspirantstadiet som konstruktionen av tjänstetypen
kritiserats. Denna kritik har förts fram med särskild skärpa av flertalet remissinstanser
på universitets- och högskoleområdet.

I flera fall har remissinstanserna lagt fram ändringsförslag i syfte att det av utredningen
föreslagna karriärsystemet skall revideras så att det mer eller mindre
klart kommer att stämma överens med nuvarande uppbyggnad av forskarkarriären
vid universiteten. I åtskilliga yttranden framhåller man också att begränsade åtgärder
inom ramen för nuvarande karriärsystem är tillräckliga för att de mest
akuta behoven skall tillgodoses.

Med hänsyn till de synpunkter och den kritik som kommit fram i samband med
remissbehandlingen av utredningens betänkande finner jag inte tillräckliga motiv
för en genomgripande omstrukturering av tjänstesystemet vid universitet och högskolor.
Enligt min mening bör dock vissa jämkningar genomföras inom ett i huvudsak
oförändrat tjänstesystem. Jag återkommer i det följande med förslag i dessa
avseenden. Dessförinnan vill jag emellertid beröra vissa mera principiella frågor,
som diskuterats av remissinstanserna.

I ett stort antal yttranden har framhållits att begreppet forskarkarriär inte får
tolkas som en för universitetens och högskolornas interna behov konstruerad stege
av tjänster. Tjänstesystemet inom universitetsorganisationen utgör på så gott som
samtliga vetenskapliga områden endast en av flera karriärvägar för forskarna. Universitetskarriären
måste därför enligt min mening utformas så att man erhåller

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

största möjliga flexibilitet. Tjänstestrukturen bör avvägas sa att betydande rörlighet
tillåts. Växlingar mellan anställning inom universitetsorganisationen och
tjänst inom annan offentlig eller enskild verksamhet bör till skillnad mot vad
som f. n. ofta synes vara fallet — betraktas som normala och önskvärda företeelser.
Inom flera för samhällsutvecklingen angelägna forskningsområden torde ett sådant
växelspel vara utomordentligt värdefullt från såväl forskarens som samhällets
synpunkt.

Jag vill även erinra om vad föredragande statsrådet anfört under avsnittet
vissa gemensamma frågor vid anmälan av anslagen till universiteten m. m. för budgetåret
1969/70 (prop. 1969: 1 bil. 10 s. 281) angående forskningsinsatser i samverkan
mellan å ena sidan universitet och högskolor och å andra sidan annan statlig
samt kommunal och enskild verksamhet. Uppdragsforskningen, vars vidareutveckling
enligt min mening är ytterst angelägen, har stor betydelse även från här
aktuella utgångspunkter. Genom vidgad samverkan av denna art kan man effektivare
utnyttja tillgängliga forskningsresurser samtidigt som man bereder nya möjligheter
både för redan etablerade och för blivande forskare att utföra vetenskapliga
insatser inom områden som är av betydelse för samhällsutvecklingen. Detta tillskott
av vetenskaplig aktivitet vid läroanstalterna innebär i sin tur ökade resurser för
såväl handledning som studiefinansiering i den mån uppdragen helt eller delvis
kan utföras som led i forskarutbildningen. Bland de områden som härvid kan bli
aktuella bör nämnas teknisk och biomedicinsk forskning, pedagogiskt utvecklingsarbete,
forskning kring mål och medel i bl. a. socialpolitik och internationellt biståndsarbete,
utvecklingsarbete inom miljövårdsområdet samt trafiksäkerhetsforskning.

I detta sammanhang vill jag vidare stryka under den stora betydelse forskningsråden
har för initiering och vidareutveckling av forskningsinsatserna. Forskningsrådens
resurser har under senare år kraftigt förstärkts. Anslagen till forskningsråden
inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde har sålunda mer än femfaldigats
under den senaste tioårsperioden. Härigenom har ett stort antal forskare
kunnat beredas tillfälle att under kortare eller längre perioder koncentrerat ägna sig
åt forskning. Vidare har det varit möjligt att med hjälp av forskningsrådsanslag
och det av råden disponerade anslaget till särskilda forskartjänster ta till vara framstående
forskarbegåvningar, som inte kunnat beredas tjänst inom den reguljära
universitetsorganisationen. Liksom bl. a. universitetskanslersämbetet vill jag här
betona att det i princip inte är universitetens uppgift att bereda förtjänta forskare
tillfälle till tryggad vetenskaplig verksamhet. Enligt såväl ämbetets som min mening
bör den rörliga medelsreserv som behövs bl. a. för detta ändamål på den statliga
sektorn knytas i första hand till forskningsråden. Dessa har genom sin ställning som
riksorgan med företrädare för de lokala forskningsaktiviteterna goda förutsättningar
att — i samarbete med universitetskanslersämbetet — göra den prioritering av
behoven som är nödvändig för att tillgängliga resurser skall kunna utnyttjas på
bästa sätt. Jag finner mig sålunda inte kunna tillstyrka den av utredningen föreslagna
forskartjänstreserven.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

Forskarkarriären bör enligt min mening vara uppbyggd så att forskarna i ökad
utsträckning söker kontakt med den vetenskapliga verksamhet som bedrivs utanför
universiteten. Som jag nyss anfört anser jag att rörlighet mellan universiteten och
samhället i övrigt är stimulerande för bl. a. forskarna och deras verksamhet. Därtill
kommer att antalet fasta forskartjänster inom universitetsorganisationen kan beräknas
även framgent vara genomsnittligt väsentligt lägre än det antal personer
som efter avslutad forskarutbildning vill fortsätta med vetenskapligt arbete. Enighet
synes i allt väsentligt råda om att basen i tjänstesystemet bör göras förhållandevis
bred, så att så många lovande forskarbegåvningar som möjligt kan beredas meriteringsmöjligheter
efter avslutad forskarutbildning. Ett mindre antal remissinstanser
hävdar emellertid att rekryteringstjänsterna vid universitet och högskolor bör
konstrueras som fasta tjänster. Enligt min mening talar övervägande skäl mot ett
sådant system.

En reformering av forskarutbildningen kommer att leda till att forskaren i normala
fall träder in i karriären vid väsentligt lägre ålder än f. n. Det synes därför
rimligt att det i botten på tjänstesystemet även i fortsättningen finns tidbegränsade
rekryteringstjänster. Antalet rekryterings- och befordringstjänster bör dimensioneras
främst efter forskningens och forskarutbildningens behov och med hänsyn till
de resurser som kan avdelas för dessa ändamål. Det är väsentligt att därvid även
forskningssektorn utanför universitet och högskolor beaktas. Därutöver måste man
emellertid ta hänsyn till även sådana faktorer som växlande rekryteringsförhållanden
inom skilda forskningsområden.

Även i övrigt synes mig det nuvarande tjänstesystemet i forskarkarriären i stora
drag ändamålsenligt. I vissa avseenden är det dock enligt min mening motiverat
att justera de befintliga tjänstetypernas konstruktion. Befordringstjänstema bör utformas
så, att den forskare som befordras inom universitetsorganisationen successivt
når större anställningstrygghet. Jag återkommer till detta i samband med förslag om
ändring av docenttjänsternas konstruktion.

Forskarassistenttjänsterna har allmänt omvittnats vara en i de flesta avseenden
lämpligt utformad tjänstetyp. Från universitetshåll har man särskilt framhållit värdet
av att denna tjänstekonstruktion medger varierande former för uttaget av tjänstgöringsskyldigheten.
Behörighetskravet för extra ordinarie tjänst som forskarassistent
är f. n. licentiatexamen eller motsvarande vetenskaplig kompetens. Förordnandetiden
är maximerad till sammanlagt nio år. Jag anser att forskarassistenttjänsterna
väl fyller de krav som bör ställas på den tidsbegränsade tjänst som —
enligt vad jag tidigare anfört — bör utgöra basen i forskarkarriären. Tjänstetypen
bör därför behållas i allt väsentligt oförändrad. Med hänsyn till att forskarassistenttjänsterna
i princip skall vara genomgångstjänster bör bestämmelserna rörande
nämnda tjänster ändras så att förordnandetiden begränsas till högst två perioder om
vardera tre år. En följd av utbildningsreformen är vidare att behörighetskravet bör
fastställas till doktorsexamen eller motsvarande vetenskaplig kompetens. Undantag
från denna huvudregel bör emellertid kunna medges om särskilda skäl före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

ligger. Jag finner sålunda att det av bl. a. rekryteringsskäl bör vara möjligt att —
såväl i ett enskilt fall som i fråga om grupper av ämnen — förordna även den
som bedriver studier för doktorsexamen till innehavare av forskarassistenttjänst.
Kungl. Maj:t äger meddela närmare bestämmelser i berörda avseenden.

Fördelningen av befintliga tjänster som forskarassistent mellan olika fakulteter
är f. n. tämligen ojämn. Vid vissa fakulteter — bl. a. de humanistiska — finns
denna tjänstetyp över huvud taget inte. Av mitt ställningstagande i fråga om basen
i forskarkarriären följer att jag räknar med att antalet forskarassistenttjänster måste
ökas successivt under de närmaste siren.

Den årliga ökningen liksom fördelningen på skilda fakulteter får prövas i vanlig
ordning. Till frågan om medel för inrättande av ytterligare forskarassistenttjänster
nästa budgetår återkommer jag i det följande. Jag vill emellertid redan här framhålla
att jag anser att forskarassistenttjänster i fortsättningen skall finnas även vid
de humanistiska fakulteterna.

Enligt vad jag nyss uttalat bör forskarkarriären vara konstruerad så att forskarna
successivt når större anställningstrygghet vid befordran inom universitetsorganisationen.
I dagens karriärsystem har denna fråga särskild betydelse vid de extra
ordinarie docenttjänsterna. En av anledningarna till att karriärfrågoma togs med i
forskarutredningens uppdrag var den kritik som riktats mot att docenter vid förordnandets
utgång — ofta vid relativt hög ålder — kunde bli tvungna att gå över
till verksamhet som mindre väl stämde överens med deras utbildning och kvalifikationer.
Vad jag förordat beträffande basen i forskarkarriären — en begränsning
av förordnandetiden till sex år på forskarassistenttjänst — bör enligt min
mening följas av ökad anställningstrygghet för innehavare av docenttjänst. Vidare
är det angeläget med hänsyn till läroanstalternas forsknings- och utbildningsverksamhet
att möjligheterna att behålla eller förvärva framstående forskare och handledare
förbättras. Dessa mål kan nås genom att universitetsmyndighetema ges
möjlighet att medge ytterligare förordnanden på docenttjänst utöver nuvarande
maximitid av sex å sju år. Det bör dock framhållas att denna lösning på längre
sikt kan leda till viss blockering av docenttjänsterna. Av detta skäl är det angeläget
att betona att möjligheten till förlängt förordnande som docent utöver sex år
inte skall betraktas som en ovillkorlig rättighet. Mot bakgrund av vad jag här anfört
finner jag att Kungl. Maj:t i annat sammanhang bör bemyndiga universitetskanslersämbetet
att från fall till fall — efter prövning av dels vederbörandes vetenskapliga
och pedagogiska insatser, dels föreliggande särskilda omständigheter —
meddela förlängning av docentförordnande med högst tre år i sänder. Den som
erhåller förlängt förordnande som docent bör i större utsträckning än under sina
sex första förordnandeår delta i institutionens verksamhet. Undervisningsskyldigheten
för docent — 75 timmar undervisning per läsår eller motsvarande antal timmar
i form av andra tjänstegöromål — bör därför ökas till 125 timmar per läsår
fr. o. m. det sjunde året av förordnandetiden. Tjänstgöringen bör i största möjliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

utsträckning fullgöras i form av forskarhandledning. I övrigt bör docenttjänsterna
behållas oförändrade.

Det nuvarande systemet med antagning av s. k. oavlönade docenter bör enligt
min mening tills vidare finnas kvar. I anslutning härtill vill jag anmäla min avsikt
att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att ändra gällande bestämmelse att
docenttjänster är avsedda för framstående docenter vid vederbörande läroanstalt
så, att sökande med motsvarande meriter från annan läroanstalt kan komma i fråga
på lika villkor.

Behovet av större resurser för forskarutbildning — såväl handledning som kursoch
seminarieundervisning — motiverar enligt min mening att antalet docenttjänster
ökas successivt, ökningstakten liksom fördelningen på fakulteter får prövas
i det årliga budgetarbetet.

Eftersom förhållandena växlar mellan fakulteterna vad gäller behovet av tjänster
på forskarassistent- och docentnivå bör båda dessa tjänstetyper ses i ett sammanhang
vid avvägningen av vilka resurser som bör tillföras universitets- och högskoleorganisationen.
Min medelsberäkning för nästa budgetår, till vilken jag återkommer
i det följande, avser att möjliggöra inrättande av sammanlagt ytterligare
90 docent- och forskarassistenttjänster utöver de tjänster, för vilka medel beräknats
i årets statsverkproposition.

De särskilda forskartjänsterna vid forskningsråden kommer enligt min bedömning
även i fortsättningen att ha stor betydelse när det gäller att ta till vara forsjkarbegåvningar.
Jag utgår därför från att denna tjänstetyp skall behållas i stort sett
oförändrad. Liksom utredningen och flertalet remissinstanser finner jag det emellertid
angeläget att innehavarna av nämnda tjänster knyts fastare till den lokala
universitetsorganisationen. Tjänstgöringsförhållandena för rådsforskama bör närmas
till dem som gäller för universitetslärarna i övrigt. Särskilt angeläget är det
att dessa i regel högt kvalificerade forskare utnyttjas som handledare i ungefär
samma omfattning som innehavare av docenttjänster. En anordning av detta slag
synes också vara i linje med rådsforskarnas egna önskemål. De får nämligen
därigenom bättre möjligheter att rekrytera medarbetare till sina forskningsspecialiteter.
Ändring av åliggandena för nuvarande tjänsteinnehavare bör ske i samband
med eventuellt omförordnande.

Forskardocenttjänsterna fyller i dag i stort sett samma funktion som de förlängda
docentförordnandena i fortsättningen avses få. Jag vill i sammanhanget
erinra om att Kungl. Maj:t — i avvaktan på statsmakternas ställningstagande till
förslagen från forskarutredningen — alltsedan budgetåret 1965/66 medgett förlängda
förordnanden för innehavare av forskardocenttjänst, vilkas andra treårsförordnande
löpt ut (jfr prop. 1965: 1 bil. 1 s. 347). I samband med förlängt förordnande
har i regel en ny tjänst som forskardocent inrättats för att blockering på denna
tjänstenivå skulle undvikas. De nuvarande innehavarna av forskardocenturer är ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

nomgående högt kvalificerade vetenskapsmän — i många fall kompetentförklarade
för professur. Om forskarassistent- och docenttjänsterna konstrueras i överensstämmelse
med vad jag här funnit ändamålsenligt, faller behovet av forskardocenttjänster
bort. Denna tjänstetyp bör därför enligt min mening avvecklas. Samtliga
befintliga forskardocenttjänster bör den 1 juli 1969 omvandlas till personliga, icke
tidsbegränsade tjänster för nuvarande innehavare, förutsatt att dessa tillträtt sådan
tjänst senast vårterminen 1969. Med hänsyn till de särskilda omständigheterna
tjänstetypens förestående avveckling och tjänstinnehavamas genomgående höga
vetenskapliga kompetens — finner jag att forskardocent efter ansökan och prövning
av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bör kunna erhålla personlig tjänst som
biträdande professor av den typ som jag kommer att föreslå i det följande.

I forskarkarriären vid universitet och högskolor finns i dag två tjänstetyper,
som till formen är ordinarie, nämligen dels professurerna, dels tjänsterna som laborator,
observatör, preceptor och prosektor. Därjämte finns enstaka andra tjänster
på samma nivå som laboraturerna. Även enligt forskarutredningen bör den fasta
karriären bestå av två tjänstetyper, professur och tjänst som biträdande professor.
Dessa tjänster skall enligt utredningens förslag i fråga om åligganden m. m. vara
i stort sett identiska. Flertalet remissinstanser har accepterat denna konstruktion.
Ett mindre antal har dock efterlyst en klarare gräns mellan de båda kategorierna.
Några instanser har förordat ett större antal steg i den fasta karriären med hänvisning
till den stimulans som ett sådant arrangemang antas kunna ge.

Utredningens förslag i detta avseende bör enligt min mening inte föranleda
någon åtgärd. Benämningen på den tjänstekategori som i forskarkarriären ligger
närmast under professurerna — dvs. laboraturer, observaturer, precepturer och
prosekturer samt de tidigare nämnda tjänsterna på motsvarande nivå — är emellertid
oenhetlig. Med hänsyn härtill finner jag att tjänstetiteln för ifrågavarande
kategori vid de högre utbildningsanstaltema bör vara biträdande professor. Detta
innebär självfallet inte några organisatoriska förändringar.

Från det förut nämnda anslaget till provisoriska åtgärder för forskarutbildning,
forskarhandledning m. m. har utgått medel för bl. a. inrättande av extra tjänster
som laborator (motsv.). Dessa tjänster bör i analogi med vad jag nyss anfört i
fortsättningen benämnas tjänster som biträdande professor. Vid min anslagsberäkning
i det följande tar jag — med hänsyn till behovet av förstärkta resurser för
kvalificerad forskarhandledning — upp medel som möjliggör inrättande av ytterligare
ett tiotal extra tjänster som biträdande professor.

Vad jag här förordat i fråga om ändrad konstruktion och benämning av vissa
tjänstetyper bör tillämpas från den 1 juli 1969. Kungl. Maj:t äger meddela de bestämmelser
som erfordras.

Kungl: Maj:ts proposition nr 31 år 1969

5.5 Tillsättningsförfarandet

Av vad jag anfört i det föregående i fråga om forskarkarriärens utformning följer
att endast de av utredningens förslag om tillsättningsförfarande som avser tjänst
som professor behöver beröras här. Utredningens förslag i detta avseende innebär
— som jag i det föregående redovisat — att det nuvarande förfarandet behålls
i sina huvuddrag men att tidsåtgången reduceras i betydande utsträckning.
Majoriteten av remissinstanserna har emellertid, som framgått, efterlyst en
mer genomgripande revision av det nuvarande tillsättningssystemet. Ett stort antal
instanser har föreslagit att denna fråga skall utredas på nytt. Jag delar universitetskanslersämbetets
uppfattning att innehavare av professur bör kunna utses på
enklare sätt än vad utredningen föreslagit. Enligt min mening bör därför denna
fråga ytterligare övervägas. I avvaktan på att ställning kan tas till ett nytt förslag,
bör dock — inom ramen för ett i princip oförändrat system — vissa av de åtgärder
genomföras som forskarutredningen föreslagit i syfte att tidsåtgången skall reduceras.
Detta gäller bl. a. i fråga om specimenstiden för de sökande och tiden för de
sakkunnigas granskning av de sökandes vetenskapliga arbeten. Det ankommer på
Kungl. Maj:t att meddela erforderliga bestämmelser i dessa hänseenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

6. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att

a) anta förslag till förordning om ändring i studiemedelsförordningen
den 4 juni 1964 (nr 401),

b) godkänna de riktlinjer för forskarutbildning och forskarkarriär
m. m., som jag förordat i det föregående,

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta om grupplivförsäkring
för innehavare av doktorandstipendium.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

7. Anslagsberäkningar för budgetåret 1969/70

7.1 Vissa kostnader för reformerad forskarutbildning m. m.

I riksstatförslaget för nästa budgetår har under åttonde huvudtiteln förts upp ett
preliminärt beräknat belopp av 8,6 milj. kr. till Vissa kostnader för reformerad
forskarutbildning m. m. (jfr prop. 1969: 1 bil. 10 s. 347). Under förevarande anslag
tar jag upp medel för vissa nya tjänster vid de läroanstalter, för vilka universitetskanslersämbetet
är central förvaltningsmyndighet. Medelsbehovet för studiefinansiering,
forskarutbildning och forskarhandledning kommer att beaktas i det följande.

Som redan framgått av vad jag anfört i fråga om forskarkarriärens uppbyggnad
skulle en medelsanvisning enligt mina beräkningar för nästa budgetår göra det
möjligt att inrätta sammanlagt ytterligare 90 docent- och forskarassistenttjänster
utöver de tjänster, för vilka medel beräknats i årets statsverksproposition. Av de
nytillkommande tjänsterna bör 20 inrättas som extra ordinarie docenttjänster.
Kungl. Maj:t bör i annat sammanhang — efter förslag av universitetskanslersämbetet
— besluta om fördelningen av dessa tjänster mellan fakulteter/sektioner och
läroanstalter.

Innan jag redogör för min medelsberäkning i fråga om forskarassistenttjänster,
vill jag framhålla att Kungl. Maj:t i annat sammanhang bör medge att medel, som
anvisats under posten Ersättning åt extra universitetslektorer, tillfälliga lärare, assistenter
och övningsassistenter samt arvoden åt speciallärare och biträdande lärare vid
de tekniska fakulteterna, skall få tas i anspråk för inrättande nästa budgetår av
högst 10 extra ordinarie forskarassistenttjänster vid nämnda fakulteter. Vidare bör
Kungl. Maj:t i annat sammanhang medge att på motsvarande sätt medel som anvisats
för assistenttimmar och kursanslag vid de medicinska fakulteterna, skall få
tas i anspråk för inrättande nästa budgetår av högst 10 extra ordinarie forskarassistenttjänster
vid sistnämnda fakulteter.

Utöver här nämnda 20 forskarassistenttjänster bör för nästa budgetår medel
anvisas för 50 nya extra ordinäre forskarassistenttjänster. I fråga om fördelningen
av de nytillkommande forskarassistenttjänsterna på dels fakulteter, dels läroanstalter
bör Kungl. Maj:t — efter förslag av universitetskanslersämbetet — besluta
i annat sammanhang.

För här angivna ändamål bör i riksstaten för nästa budgetår föras upp ett förslagsanslag
av 3 878 000 kr., benämnt Vissa kostnader för reformerad forskarutbildning
m. m. Av praktiska skäl bör emellertid kostnaderna för avlöningar vid
ifrågavarande tjänster bestridas från berörda fakulteters anslag till avlöningar till
lärarpersonal. Dessa anslag kommer härigenom att belastas med högre belopp
än som beräknats i riksstatförslaget. Det av mig nu förordnade anslaget kommer
sålunda att fungera som s. k. täckningsanslag för riksstaten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Vissa kostnader för reformerad forskarutbildning m. m.
för budgetåret 1969/70 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 3 878 000 kr.

7.2 Särskilda åtgärder för forskarutbildning

1967/68 Utgift ...... 301 6731

1968/69 Anslag ..... 2 300 0001

1969/70 Förslag ____ 3 400 000

> Anslaget Provisoriska åtgärder för forskarutbildning, forskarhandledning m. m.

Detta anslag är avsett för förstärkning genom vissa särskilda åtgärder av resurserna
för högstadieundervisningen och den vetenskapliga utbildningen vid de
läroanstalter, för vilka universitetskanslersämbetet är central förvaltningsmyndighet
(jfr prop. 1964: 82, SU 95, rskr 215).

Universitetskanslersämbetet

Enligt ämbetets mening bör de förstärkningsåtgärder som möjliggörs genom förevarande
anslag avse främst ämnen, som saknar tillräckliga handlednings- och
undervisningsresurser och som har inriktning mot samhällsområden med brist
på arbetskraft med högre vetenskaplig utbildning. Från anslaget bör kunna bestridas
kostnader även för andra forskarutbildningsprojekt, förutsatt att dessa godkänts
av ämbetet. Som exempel på sådana ändamål kan nämnas studieresor
enskilt och i grupp, anordnande av centrala kurser, seminarier och konferenser
inom företrädesvis tvärvetenskapliga områden.

Enligt ämbetet är det angeläget att möjligheter skapas för läroanstalterna att
engagera forskare utanför universitetsväsendet i forskarutbildningen. Dessa forskare
bör kunna anställas på antingen heltids- eller deltidstjänster eller mot arvode.
Ämbetet finner det vidare värdefullt om en ökning av antalet forskarassistenttjänster
kommer till stånd. Dessa tjänster är genom sin konstruktion väl lämpade att knytas
till större, från forskarutbildningssynpunkt betydelsefulla projekt. Under förevarande
anslag bör enligt ämbetets mening medel beräknas nästa budgetår för sammanlagt
14 extra forskarassistenttjänster.

Förevarande anslag bör enligt ämbetet — under benämningen Särskilda åtgärder
för forskarutbildning — för nästa budgetår föras upp i riksstaten med 5,5
milj. kr., vilket skulle innebära en ökning med 3,2 milj. kr.

Departementschefen

Benämningen av anslaget Provisoriska åtgärder för forskarutbildning, forskarhandledning
m. m. bör vid ingången av nästa budgetår ändras till Särskilda åtgärder
för forskarutbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Som framgått av vad jag förut anfört delar jag ämbetets uppfattning att det är
angeläget att forskare utanför universitet och högskolor engageras i forskarutbildningen.
Det bör nämnas att Kungl. Maj:t förra året meddelade bestämmelser om
arvodering av bl. a. sådana handledare med medel från förevarande anslag. Jag
avser att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser,
som vidgar möjligheterna att utnyttja anslaget till också centralt anordnade kurser,
seminarier och konferenser. Med anledning av ämbetets förslag att detta anslag
skall få användas även för studieresor vill jag erinra om att Kungl. Maj:t förra
året föreskrev att fakulteternas materielanslag skulle få tas i anspråk för bl. a.
reseersättning till studerande.

I överensstämmelse med vad jag anfört i det föregående beräknar jag här medel
i syfte att möjliggöra inrättande av ytterligare ett tiotal extra tjänster som biträdande
professor. Min medelsberäkning utgår från att förevarande anslag därvid
skall tas i anspråk endast i fråga om mellanskillnaden mellan lönen vid dessa tjänster
och kostnaden vid utnyttjande av timarvoderade lärare.

I övrigt räknar jag under detta anslag inte med andra förändringar i förhållande
till det nuvarande anslaget än sådana som hänför sig till löneomräkning och lönekostnadspålägg.
Jag förordar därför att anslaget för nästa budgetår räknas upp
med 1,1 milj. kr.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Särskilda åtgärder för forskarutbildning för budgetåret
1969/70 under åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av
3 400000 kr.

7.3 Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier

1967/68 Utgift ...... 8 207 290 Reservation .......... 690 691

1968/69 Anslag ...... 8 186 000

1969/70 Förslag...... 10 212 000

Från detta reservationsanslag utbetalas medel för licentiand- och doktorandstipendier
vid de läroanstalter, för vilka universitetskanslersämbetet är central förvaltningsmyndighet,
samt vid Handelshögskolan i Stockholm. Innevarande budgetar
disponerar berörda läroanstalter sammanlagt 433 licentiandstipendier och 370
doktorandstipendier. Härtill kommer vissa stipendiemedel som universitetskanslersämbetet
disponerar. Av dessa medel har innevarande budgetar utdelats 79 licentiandstipendier
och 31 doktorandstipendier. Antalet licentiand- och doktorandstipendier
vid de till ämbetet hörande läroanstalterna uppgår därmed f. n. till sammanlagt
913. Enligt de bestämmelser som gäller för innevarande budgetår utgår
doktorandstipendium med 9 500 kr. och licentiandstipendium med 6 500 kr. för
stipendieår om nio månader, varjämte stipendiat efter särskild ansökan kan erhålla
tilläggsstipendium.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

Universitetskanslersämbetet har — i avvaktan på statsmakternas ställningstagande
till 1963 års forskarutrednings förslag — begärt oförändrat anslag för ändamålet.

Departementschefen

Jag har i det föregående förordat att det nuvarande forskarutbildningssystemet
skall ersättas med en fyraårig studiegång efter grundexamen fram till en ny doktorsexamen.
Vidare skall enligt vad jag förordat befintliga licentiand- och doktorandstipendier
ersättas med motsvarande antal doktorandstipendier av 10 750
kr. per år. Dock avses den som innevarande läsår innehar licentiand- eller doktorandstipendium
enligt hittillsvarande regler och som kommer i fråga till förlängt
innehav av stipendium få rätt att välja mellan att även i fortsättningen bedriva
studier enligt äldre ordning och erhålla stipendium enligt nämnda regler eller
att gå över till det föreslagna nya systemet. Med hänsyn till vad jag förordat i
fråga om doktorandstipendiernas storlek och under antagande att vissa studerande
kommer att fullfölja sin forskarutbildning enligt den ordning som hittills gällt
räknar jag med en höjning av nu utgående anslag med 1 486 000 kr.

Även i fråga om antalet stipendier har jag i det föregående uttalat mig för en
höjning. Med hänsyn bl. a. till att övergången till det nya utbildningssystemet kan
beräknas ske fortlöpande under ett par år finner jag att också ökningen av antalet
stipendier bör ske successivt. För nästa budgetår räknar jag medel för ytterligare
50 doktorandstipendier vid de läroanstalter, för vilka universitetskanslersämbetet
är central förvaltningsmyndighet, ökningen motsvarar ett belopp av 540 000 kr.

Den som innehar doktorandstipendium enligt det ändrade studiefinansieringssystem
som jag förordat i det föregående avses få rätt till oavkortat studiemedelsbelopp
enligt studiemedelsförordningen, dvs. dels ett studiebidrag av 1 750 kr.,
dels en återbetalningspliktig del av f. n. 6 370 kr. Detta gäller doktorander vid såväl
de till universitetskanslersämbetet hörande läroanstalterna som jordbrukets
högskolor. De medel som behövs för sistnämnda del av ifrågavarande doktoranders
studiemedel bör täckas av det investeringsanslag till studiemedelsfonden som
i statsverkspropositionen (bil. 10 s. 490) föreslagits för nästa budgetår bli uppfört
med 660 milj. kr. Medelsbehovet för studiebidrag till innehavare av doktorandstipendium,
vilket för nästa budgetår kan beräknas till ca 1,7 milj. kr., bör täckas av
det i prop. 1969: 16 (s. 26) med 493 milj. kr. upptagna förslagsanslaget till studiebidrag
m. m.

Mot bakgrund av vad jag här anfört förordar jag att förevarande anslag för
nästa budgetår räknas upp med 2 026 000 kr.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier
för budgetåret 1969/70 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 212 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

7.4 Vissa kostnader för doktorandstipendier
vid jordbrukets högskolor

Vid jordbrukets högskolor har för innevarande budgetår anvisats medel för doktorand-
och licentiandstipendier samt tilläggsstipendier med sammanlagt 217 900
kr. För budgetåret 1969/70 har i prop. 1969: 1 (bil. 11 s. 49, 79 och 96) under
högskolornas förvaltningskostnadsanslag beräknats samma belopp för stipendierna.
Högskolorna disponerar sammanlagt 22 stipendier, varav 13 licentiand- och 9 doktorandstipendier.
Dessutom kan vid dessa högskolor — liksom vid universiteten —
utdelas tilläggsstipendier. Med hänsyn till den ändring av forskarstipendierna, som
jag tidigare förordat, kommer stipendiekostnaderna vid jordbrukets högskolor att
för budgetåret 1969/70 stiga till sammanlagt 237 000 kr., vilket innebär en ökning
i jämförelse med vad som beräknats i 1969 års statsverksproposition med ca
20 000 kr.

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet räknar jag med 23 doktorandstipendier
för budgetåret 1969/70. Med hänsyn härtill förordar jag att i riksstaten
för nästa budgetår förs upp ett anslag av 30 000 kr., benämnt Vissa kostnader
för doktorandstipendier vid jordbrukets högskolor. Av praktiska skäl bör
emellertid hela kostnaden för stipendierna bestridas från högskolornas förvaltningskostnadsanslag.
Dessa anslag kommer härigenom att belastas med högre belopp
än vad som beräknats i riksstatförslaget. Det av mig nu förordade anslaget kommer
sålunda att fungera som s. k. täckningsanslag för riksstaten.

I sammanhanget vill jag erinra om vad jag nyss vid min anmälan av reservationsanslaget
till stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier anfört om
studiemedel för dem som innehar doktorandstipendium.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Vissa kostnader för doktorandstipendier vid jordbrukets
högskolor för budgetåret 1969/70 under nionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 30 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969 91

INNEHÅLL

Sid.

Förslag till förordning om ändring i studiemedelsförordningen............ 3

1. Inledning .................................................. 5

2. Nuläget.................................................... 7

2.1 Forskarutbildningen ...................................... 7

2.2 Studiefinansieringen ...................................... 11

2.3 Forskarkarriären......................................... 13

2.4 Tillsättningsförfarandet.................................... 17

3. Utredningen ................................................ 19

3.1 Forskarutbildningen ...................................... 19

3.2 Studiefinansieringen ...................................... 24

3.3 Forskarkarriären......................................... 27

3.4 Tillsättningsförfarandet.................................... 33

3.5 Vissa kostnadsberäkningar................................. 35

4. Remissyttrandena ............................................ 37

4.1 Allmänna synpunkter..................................... 37

4.2 Forskarutbildningen ...................................... 41

4.3 Studiefinansieringen ...................................... 51

4.4 Forskarkarriären......................................... 54

4.5 Tillsättningsförfarandet ................................... 59

5. Departementschefen .......................................... 63

5.1 Allmänna synpunkter..................................... 63

5.2 Forskarutbildningen ...................................... 65

5.3 Studiefinansieringen ...................................... 74

5.4 Forskarkarriären......................................... 78

5.5 Tillsättningsförfarandet.................................... 84

6. Hemställan ................................................. 85

7. Anslagsberäkningar för budgetåret 1969/70 ...................... 86

7.1 Vissa kostnader för reformerad forskarutbildning m. m........... 86

7.2 Särskilda åtgärder för forskarutbildning...................... 87

7.3 Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier.......... 88

7.4 Vissa kostnader för doktorandstipendier vid jordbrukets högskolor 90