Kungl. Maj.ts proposition nr 30 (Proposition 1953:30)

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Nr 30.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående godkännande
av konvention för skydd av den industriella äganderätten,
m. m.; given Stockholms slott den 16 januari
1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed

dels äska riksdagens godkännande av härvid fogade

1) Pariskonvention den 20 mars 1883 för skydd av den industriella äganderätten,
reviderad i Bryssel den 14 december 1900, i Washington den 2 juni
1911, i Haag den 6 november 1925 och i London den 2 juni 1934; samt

2) Madridöverenskommelse den 14 april 1891 angående undertryckande
av oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror, reviderad i Washington
den 2 juni 1911, i Haag den 6 november 1925 och i London den 2 juni 1934;

dels ock jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
bifogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 25 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent;

2) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 10 juli 1899 (nr 59 sid.
1) om skydd för vissa mönster och modeller;

3) lag angående ändrad lydelse av 8 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 (nr
29) om skydd för varumärken; samt

4) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 oktober 1914 (nr 422) angående
förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning
och saluhållande av oriktigt märkta varor.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Sverige är anslutet till Pariskonventionen av 1883 för skydd av den industriella
äganderätten och Madridöverenskommelsen av 1891 angående undertryckande
av oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror. Båda konventionerna,
som ändrats flera gånger, har reviderats senast i London 1934. I
propositionen äskas riksdagens godkännande av att Sverige ansluter sig till
konventionerna i deras lydelse enligt Londonöverenskommelsen. Vidare föreslås
härav betingade lagändringar. Dessa innebär i huvudsak, att s. k. föranvändarrätt
icke uppkommer under prioritetstid, att villkoren för utländska
näringsidkares varumärkesskydd lättas samt att skyddet mot oriktig ursprungsbeteckning
beträffande handelsvaror utsträckes.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 30.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten, i dess
lydelse från Londonkonferensen 1934.

Convention d’Union de Paris du 20 mars 1883 pour la protection de la
propriété industrielle revisée å Bruxelles le 14 décembre 1900, å Washington
le 2 juin 1911, å La Haye le 6 novembre 1925 et ä Londres le 2 juin 1934.

Le Président du Reich allernand; le President du Bundesstaat d’Autriche; Sa
Majesté le Ro! des Beiges; le Président des États-Unis du Brésil; le Président
de la République de Cuba; Sa Majesté le Roi de Danemark; le Président de la
République d’Espagne; le Président des États-Unis d’Amérique; le Président de
la République de Finlande; le Président de la République francaise; Sa Majesté
le Roi de Grande-Bretagne, d’Irlande et des Territoires britanniques au delå des
Mers, Empereur des Indes; Son Altesse Sérénissime le Régent du Royaume de
Hongrie; Sa Majesté le Roi d’Italie; Sa Majesté 1’Empereur du Japon; Son Altesse
Sérénissime le Prince de Liechtenstein; Sa Majesté le Sultan du Maroc; le Président
des États-Unis du Mexique; Sa Majesté le Roi de Norvége; Sa Majesté
la Reine des Pays-Bas; le Président de la République polonaise (au nom dela
Pologne et de la Ville libre de Dantzig); le Président de la République portugaise;
Sa Majesté le Roi de Suéde; le Conseil fédéral de la Confédération suisse; le Président
de la République tchécoslovaque; Son Altesse le Bey de Tunisie; le Président
de la République turque; Sa Majesté le Roi de Yougoslavie,

Kungl. Maj. ts proposition nr 30.

Översättning av Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten,
i dess lydelse från Haagkonferensen 1925 och dess lydelse från

Londonkonferensen 1931.1

Umonskonvention i Paris den 20 mars
1883 för skydd av den industriella
äganderätten, reviderad i Bryssel den
14 december 1900, i Washington den
2 juni 1911 och i Haag den 6
november 1825.

Unionskonvention i Paris den 20 mirs
1883 för skydd av den industriella
äganderätten, reviderad i Bryssel den
14 december 1900, i Washington den
2 juni 1911, i Haag den 6 november
1925 och i London den 2 juni 1934.

Tyska Rikets President; Förbundsstaten
Österrikes President; Hans
Majestät Belgiernas Konung; Brasiliens
Förenta Staters President; Republiken
Gubas President; Hans Majestät
Konungen av Danmark.; Republiken
Spaniens President; Amerikas
Förenta Staters President; Republiken
Finlands President; Franska Republikens
President; Hans Majestät
Konungen av Storbritannien, Irland
och de Brittiska besittningarna hinsides
haven, Kejsare av Indien; Hans
Höghet Konungariket Ungerns Regent;
Hans Maj estät Konungen av Italien;
Hans Majestät Kejsaren av Japan;
Hans Höghet Fursten av Liechtenstein;
Hans Majestät Sultanen av
Marocko; Mexikos Förenta Staters
President; Hans Majestät Konungen
av Norge; Hennes Majestät Drottningen
av Nederländerna; Polska Republikens
President i Polens och Fria staden
Danzigs namn; Portugisiska Re -

1 Ändringar i Londontexten ha markerats genom kursivering. I några fall har översättningen
av oförändrad text’jämkats för att få bättre överensstämmelse; i dessa fall användes spärrad stil.

Kungl. Maj ds proposition nr 30.

Ayant jugé utile d’apporter certaines modifications et additions å la Convention
internationale du 20 mars 1883, portant création d’une Union internationale pour
la protection de la propriété industrielle, revisée å Bruxelles le 14 décembre 1900,
å Washington le 2 juin 1911 et ä La Haye le 6 novembre 1925, ont nommé pour
leurs Plénipotentiaires, savoir:

Lesquels, apres avoir communiqué leurs pleins pouvoirs respectifs, trouvés en
bonne et due forme, sont convenus des dispositions suivantes:

Artide premier.

(1) Les pays auxquels s’applique la présente Convention sont constitués å 1’état
d’Union pour la protection de la propriété industrielle.

(2) La protection de la propriété industrielle a pour objet les brevets d’inveniion,
les modéles d’utilité, les dessins ou modéles industriels, les marques de fabrique
ou de commerce, le nom commercial et les indications de provenance ou appellations
d’origine, ainsi que la répression de la concurrence déloyale. 3

(3) La propriété industrielle s’entend dans 1’acception la plus large et s’applique
non seulement å 1’industrie et au commerce proprement dits, mais également au
domaine des industries agricoles et extractives et å tous produits fabriqués ou
naturels, par exemple: vins, grains, feuilles de tabac, fruits, bestiaux, minéraux,
eaux minérales, biéres, fleurs, farines.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Artikel 1.

De fördragsslutande länderna bilda
en union för skydd av den industriella
äganderätten.

Skyddet av den industriella äganderätten
har till föremål patent, nyttighetsmodeller,
industriella mönster och
modeller, fabriks- eller handelsmärken,
firma samt ursprungsbeteckningar
ävensom undertryckande av illojal
konkurrens.

Industriell äganderätt är att fatta i
vidsträcktaste bemärkelse och avser
icke blott industri och handel i egentlig
mening utan även området för
lantbruksindustri (vin, spannmål, tobaksblad,
frukt, boskap etc.) och extraktiv
industri (mineral, mineralvatten
etc.).

publikens President; Hans Majestät
Konungen av Sverige; Förbundsrådet
i Schweiziska Edsförbundet; Tjeckoslovakiska
Republikens President;
Hans Höghet Beyen av Tunis; Turkiska
Republikens President; HanS
Majestät Konungen av Jugoslavien;

som funnit lämpligt att göra vissa
ändringar i och tillägg till den internationella
konventionen av den 20
mars 1883 angående stiftande av en''
internationell union för skydd av den
industriella äganderätten, reviderad i
Bryssel den 14 december 1900, i
Washington den 2 juni 1911 och i
Haag den 6 november 1925, hava till
sina befullmäktigade ombud utsett:

vilka, efter att hava meddelat varandra
sina i god och behörig ordning
funna fullmakter, överenskommit om
följande bestämmelser.

Artikel 1.

1. De länder, å vilka denna konvention
är tillämplig, bilda en union för
skydd av den industriella äganderätten.

2. Skyddet av den industriella äganderätten
har till föremål patent, nyttighetsmodeller,
industriella mönster
och modeller, fabriks- eller handelstnärken,
firma samt ursprungsbeteck*
ningar ävensom undertryckande av il*
lojal konkurrens.

3. Industriell äganderätt är att fatta
i vidsträcktaste bemärkelse och av*
ser icke blott industri och handel i
egentlig mening utan även området
för lantbruks- och extraktiv industri
samt alla tillverkade alster eller naturprodukter,
till exempel vin, spannmål,
tobaksblad, frukt, boskap, mineral,
mineralvatten, Öl, blommor, mjöl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

(4) Panni les brevets cTinvention sont comprises les diverses espéces de brevets
industriels admises par les législations des pays de l’Union, telles que brevets
d’importation, brevets de perfectionnement, brevets et certificats d’addition, etc.

Artide 2.

(1) Les ressortissants de chacun des pays de l’Union jouiront dans tous les
autres pays de l’Union, en ce qui concerne la protection de la propriété industrielle,
des avantages que les lois respectives accordent actuellement ou accorderont
par la suite aux nationaux, le tout sans préjudice des droits spécialement
prévus par la présente Convention. En conséquence, ils auront la méme protection
que ceux-ci et le méme recours légal contre toute atteinte portée å leurs droits, sous
réserve de 1’accomplissement des conditions et formalités imposées aux nationaux.

(2) Toutefois, aucune condition de domicile ou d’établissement dans le pays
ou la protection est réclamée ne peut étre exigée des ressortissants de l’Union
pour la jouissance d’aucun des droits de propriété industrielle.

(3) Sont expressément réservées les dispositions de la législation de chacun des
pays de l’Union relatives å la procédure judiciaire et administrative et å la compétence,
ainsi qu’å 1’élection de domicile ou å la constitution d’un mandataire,
qui seraient requises par les lois sur la propriété industrielle.

Artide 3.

Sont assimilés aux ressortissants des pays de 1’Union les ressortissants des
pays ne faisant pas partie de 1’Union qui sont domiciliés, ou ont des établisse -

Kungl. Majrts proposition nr 30.

Till patent räknas de olika slag av
industriella patent, som enligt de fördra
gsslutande ländernas lagstiftningar
kunna förekomma, såsom importpatent,
förbättringspatent, tilläggspatent,
tilläggsbevis etc.

Artikel 2.

De, som tillhöra något av de fördragsslutande
länderna, skola i samtliga
övriga unionsländer i fråga om
skyddet av den industriella äganderätten
åtnjuta de förmåner, som de
särskilda lagstiftningarna för närvarande
tillerkänna eller framledes
komma att tillerkänna landets egna
medborgare, och detta utan intrång i
de rättigheter, som särskilt tillförsäkras
genom denna konvention. De skola
följaktligen äga samma skydd som
dessa och tillgång till samma rättsmedel
mot varje förekommande rättskränkning,
under förbehåll att de
uppfylla de villkor och formaliteter,
som åligga landets egna medborgare.

Av dem, som tilhöra ett unionsland,
kan dock icke fordras, att de skola
vara bosatta eller driva rörelse inom
det land, där skydd begäres, för att
få åtnjuta de rättigheter, som inbegripas
under den industriella äganderätten.

Uttryckligt förbehåll göres för bestämmelserna
i varje fördragsslutande
lands lagstiftning om det judiciella
och det administrativa förfarandet
samt myndigheternas kompetens
ävensom om val av boningsort eller
förordnande av ombud, då sådant
fordras enligt lagarna om den industriella
äganderätten.

Artikel 3.

Likställda med dem, som tillhöra
de fqrdragsslutande länderna, äro de,

L Till patent räknas de olika slag
av industriella patent, som enligt
unionsländernas lagstiftningar kunna
förekomma, såsom importpatent, förbättringspatent,
tilläggspatent, tillläggsbevis
etc.

Artikel 2.

1. De som tillhöra ett unionsland
skola i samtliga övriga unionsländer i
fråga om skyddet av den industriella
äganderätten åtnjuta de förmåner,
som de särskilda lagstiftningarna för
närvarande tillerkänna eller framdedeles
komma att tillerkänna landets
egna medborgare, och detta utan intrång
i de rättigheter, som särskilt
tillförsäkras genom denna konvention.
De skola följaktligen äga samma
skydd som dessa och tillgång till samma
rättsmedel mot varje förekommande
rättskränkning, under förbehåll
att de uppfylla de villkor och formaliteter,
som åvila landets egna
medborgare.

2. Av dem som tillhöra ett unionsland
kan dock icke fordras, att de
skola vara bosatta eller driva rörelse
inom det land, där skydd begäres,
för att få åtnjuta de rättigheter, som
inbegripas under den industriella
äganderätten.

3. Uttryckligt förbehåll göres för
bestämmelserna i varje unionslands
lagstiftning om det judiciella och det
administrativa förfarandet samt myndigheternas
kompetens ävensom om
val av boningsort eller förordnande av
ombud, då sådant fordras enligt lagarna
om den industriella äganderätten.

Artikel 3.

Likställda med dem som tillhöra
nnionsländerna äro de vilka tillhöra i

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

ments industriels ou commerciaux effectifs et sérieux sur le territoire de T un
des pays de l’Union.

Artide 4.

A. — (1) Celui qui aura réguliérement fält le dépöt d’une demande de brevet
d’invention, d’un modéle d’utilité, d’un dessin ou modéle industriel, d’une marque
de fabrique ou de commerce, dans l’un des pays de l’Union, ou son ayant cause,
jouira, pour effectuer le dépöt dans les autres pays, d’un droit de priorité
pendant les délais déterminés ci-aprés.

(2) Est reconnu comme donnant naissance au droit de priorité tout dépot ayant
la valeur d’un dépot national régulier en vertu de la loi intérieure de chaque pays
de 1’Union ou de traités internationaux conclus entre plusieurs pays de 1’Union.

B. — En conséqence, le dépöt ultérieurement opéré dans l’un des autres pays
de 1’Union, avant l’expiration de ees délais, ne pourra étre invalidé par des faits
accomplis dans 1’intervalle, soit, notamment, par un autre dépöt, par la publication
de Finvention ou son exploitation, par la mise en vente d’exemplaires du
dessin ou du modéle, par 1’emploi de la marque, et ees faits ne pourront faire
naitre aucun droit de tiers ni aucune possession personnelle. Les droits acquis
par des tiers avant le jour de la premiére demande qui sert de base au droit de
priorité sont réservés par 1’effet de la législation intérieure de chaque pays de
1’Union.

C. •— (1) Les délais de priorité mentionnés ci-dessus seront de douze mois pour
les brevets d’invention et les modéles d’utilité, et de six mois pour les dessins
ou modéles industriels et pour les marques de fabrique ou de commerce.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

vilka tillhöra i unionen ej ingående
länder men äro bosatta eller äga verkliga
industri- eller handelsföretag inom
något unionslands område.

Artikel 4.

a) Den, som i ett av de fördragsslutande
länderna i behörig ordning
gjort ansökan om erhållande av
patent eller om skydd för nyttighetsmodell
eller för industriellt mönster
eller modell eller för fabriks- eller
handelsmärke, eller hans rättsinnehavare
skall, under förbehåll av tredje
mans rätt, för ansökan i de övriga
länderna äga en prioritetsrätt under
tid, som här nedan bestämmes.

b) Till följd härav skall ansökan,
som sedermera före utgången av denna
tid göres i annat unionsland, icke
anses kraftlös på grund av åtgärder,
vidtagna under mellantiden, sålunda
speciellt icke genom annan ansökan,
genom uppfinningens offentliggörande
eller utövande, genom hållande till
salu av exemplar av mönstret eller
modellen, genom begagnande av märket.

c) Tiden för ovannämnda prioritetsrätt
utgör i fråga om patent och

unionen ej ingående länder men äro
bosatta eller äga verkliga industri- eller
handelsföretag inom något unionslands
område.

Artikel 4.

A. - i. Den som i ett av unionsländerna
i behörig ordning gjort ansökan
om patent eller om skydd för nyttighetsmodell
eller för industriellt
mönster eller modell eller för fabrikseller
handelsmärke eller hans rättsinnehavare
skall för ansökan i de övriga
länderna äga en prioritetsrätt under
tid, som här nedan bestämmes.

2. Varje ansökan, som enligt ett
unionslands inhemska lagstiftning eller
internationella avtal mellan flera
unionsländer är likställd med en behörig
nationell ansökan, erkännes
kunna giva upphov till prioritetsrätt.

B. - Till följd härav skall ansökan,
som sedermera före utgången av denna
tid göres i annat unionsland, icke
kunna förklaras ogiltig på
grund av åtgärder, vidtagna under
mellantiden, sålunda speciellt icke
genom annan ansökan, genom uppfinningens
offentliggörande eller utövande,
genom salu hållande av
exemplar av mönstret eller modellen,
genom begagnande av märket, och
dessa åtgärder skola icke kunna giva
upphov till någon rätt för tredje man
eller någon föranvändarräti. De rättigheter,
som av tredje man vunnits
före dagen för den första ansökningen,
som tjänar som grund för prioritetsrätten,
äro förbehållna i överensstämmelse
med varje unionslands inre
lagstiftning.

C. -1. Tiden för ovannämnda prioritetsrätt
utgör i fråga om patent och

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

(2) Ces délais commencent å courir de la date du dépot de la premiére demande;
le jour du dépot n’est pas compris dans le délai.

(3) Si le dernier jour du délai est un jour férié légal, ou un jour ou le Bureau
n’est pas ouvert pour recevoir le dépot des demandes dans le pays ou la protection
est réclamée, le délai sera prorogé jusqu’au premier jour ouvrable qui suit.

D- — (1) Quiconque voudra se prévaloir de la priorité d’un dépot antérieur
sera tenu de faire une déclaration indiquant la date et le pays de ce dépot. Chaque
pays déterminera å quel moment, au plus tard, cette déclaration devra étre
effectuée.

(2) Ces indications seront mentionnées dans les publications émanant de 1’Administration
compétente, notamment sur les brevets et les descriptions y relatives.

(3) Les pays de FUnion pourront exiger de celui qui fait une déclaration de
priorité la produetion d’une copie de la demande (description, dessins, etc.) déposée
antérieurement. La copie, certifiée conforme par 1’Administration qui aura
re?u cette demande, sera dispensee de toute légalisation et elle pourra en tous
cas étre déposée, exempte de frais, å n’importe quel moment dans le délai de
trois mois å dater du depöt de la demande ultérieure. On pourra exiger qu’elle
soit accompagnée d’un certificat de la date du dépot émanant de cette Administration
et d’une traduetion. 4

(4) D’autres formalités ne pourront étre requises pour la déclaration de priorité
au moment du dépot de la demande. Chaque pays de FUnion déterminera les
conséquences de 1’omission des formalités prévues par le présent artide, sans
que ces conséquences puissent excéder la perte du droit de priorité.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

nyttighetsmodeller tolv månader samt
i fråga om industriella mönster och
modeller ävensom fabriks- eller handelsmärken
sex månader.

Dessa frister löpa från tidpunkten
för ingivande av den första ansökningen
i unionsland; dagen för ingivandet
medräknas ej i fristen.

Om fristens sista dag är en laga
helgdag i det land, där skydd begäres,
förlänges fristen till nästföljande söckendag.

d) Den, som vill taga i anspråk prioritetsrätt
på grund av tidigare ansökning,
åligger att lämna uppgift rörande
den tid och det land, där denna
ansökning blivit gjord. Varje land
äger bestämma den tidpunkt, då denna
uppgift senast skall lämnas.

Sådan uppgift skall angivas i de av
vederbörande myndighet utgivna publikationer,
särskilt i patenten och därtill
hörande beskrivningar.

De fördragsslutande länderna kunna
fordra, att den, som gör anmälan
om prioritetsrätt, ingiver en kopia av
den tidigare gjorda ansökningen (beskrivning,
ritningar etc.). Denna kopia,
till riktigheten bestyrkt av den
myndighet, som mottagit ansökningen,
behöver icke vara legaliserad, och
den skall i varje fall kunna ingivas
när som helst inom tre månader från
den senare ansökningens ingivande.
Det må kunna föreskrivas, att den
skall vara åtföljd av bevis om tiden,
då den tidigare ansökningen gjordes,
utfärdat av vederbörande myndighet,
ävensom av översättning.

Andra formaliteter kunna ej vid
den tidpunkt, då själva ansökningen
göres, fordras för anmälan om prio -

nyttighetsmodeller tolv månader samt
i fråga om industriella mönster och
modeller ävensom fabriks- eller handelsmärken
sex månader.

2. Dessa frister löpa från tidpunkten
för ingivande av den första ansökningen
i unionsland; dagen för ingivandet
medräknas ej i fristen.

3. Om fristens sista dag i det land,
där skydd begäres, är en laga helgdag
eller en dag, då vederbörande myndighet
icke håller öppet för mottagande
av ansökningar, förlänges fristen till
nästföljande söckendag.

D. - i. Den som vill taga i anspråk
prioritetsrätt på grund av tidigare ansökning
åligger att lämna uppgift rörande
den tid och det land, där denna
ansökning blivit gjord. Varje land
äger bestämma den tidpunkt, då denna
uppgift senast skall lämnas.

2. Sådan uppgift skall angivas i de
av vederbörande myndighet utgivna
publikationer, särskilt i patenten och
därtill hörande beskrivningar.

3. Unionsländerna kunna fordra,
att den som gör anmälan om prioritetsrätt
ingiver en kopia av den tidigare
gjorda ansökningen (beskrivning,
ritningar etc.). Denna kopia, till
riktigheten bestyrkt av den myndighet,
som mottagit ansökningen, behöver
icke vara legaliserad, och den
skall i varje fall kunna utan särskild
avgift ingivas när som helst inom tre
månader från den senare ansökningens
ingivande. Det må kunna föreskrivas,
att den skall vara åtföljd av bevis
om tiden, då den tidigare ansökningen
gjordes, utfärdat av vederbörande
myndighet, ävensom av översättning.

-k Andra formaliteter kunna ej vid
tidpunkten för själva ansökningen
fordras för anmälan om prio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

(5) Ultérieurement cTautres justifications pourront étre demandées.

E. — (1) Lorsqu’un dessin ou modéle industriel aura été déposé dans un pays
en vertu d’un droit de priorité basé sur le dépöt d’un modéle d’utilité, le délai
de priorité ne sera que celui fixé pour les dessins ou modéles industriels.

(2) En outre, il est permis de déposer dans un pays un modéle d’utilité en vertu
d’un droit de priorité basé sur le dépöt d’une demande de brevet et inversement.

F. — Aucun pays de 1’Union ne pourra refuser une demande de brevet pour
le motif qu’elle contient la revendication de priorités multiples, å la condition
qu’il y ait unité d’invention au sens de la loi du pays.

G. — Si l’examen révéle qu’une demande de brevet est complexe, le demandeur
pourra diviser la demande en un certain nombre de demandes divisionnaires en
conservant comme date de chacune la date de la demande initiale et, s’il y a lieu,
la bénéfice du droit de priorité.

H. — La priorité ne peut étre refusée pour le motif que certains éléments de
1’invention pour lesquels on revendique la priorité ne figurent pas parmi les revendications
formulées dans le demande au pays d’origine, pourvu que Fensemble
des piéces de la demande révéle d’une facon précise lesdits éléments.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

ritetsrätt. Varje fördragsslutande land
äger bestämma den påföljd, som ett
försummat iakttagande av i denna artikel
omnämnda formaliteter skall
medföra, dock att denna påföljd ej
må sträcka sig längre än till förlust
av prioritetsrätten.

Senare må annan bevisning kunna
fordras.

e) Då i ett land skydd sökes för industriellt
mönster eller modell under
åberopande av rätt till prioritet på
grund av ansökan om skydd för nyttighetsmodell,
skall prioritetstiden vara
den, som är bestämd för industriella
mönster och modeller.

Vidare är det tillåtet att i ett land
söka skydd för nyttighetsmodell med
anspråk på prioritet, grundad på en
ansökning om patent, och omvänt.

f) Om i en patentansökning göres
anspråk på flera olika prioritetsrätter,
eller om prövningen giver vid
handen, att en ansökning är oenhetlig,
skall vederbörande myndighet åtminstone
tillåta sökanden att uppdela
ansökningen under villkor, som den
inhemska lagstiftningen må bestämma,
med bibehållande såsom inlämningsdag
för varje delansökning av
den ursprungliga ansökningsdagen
och i förekommande fall av prioriteten.

ritetsrätt. Varje unionsland äger bestämma
påföljderna av underlåtenhet
att iakttaga
de i denna artikel omnämnda formaliteter,
dock att dessa påföljder
ej må sträcka sig längre än till förlust
av prioritetsrätten.

5. Senare må annan bevisning kunna
fordras.

E. -t. Då i ett land skydd sökes för
industriellt mönster eller modell under
åberopande av rätt till prioritet på
grund av ansökan om skydd för nyttighetsmodell,
skall prioritetstiden
vara den som är bestämd för industriella
mönster och modeller.

2. Vidare är det tillåtet att i ett land
söka skydd för nyttighetsmodell med
anspråk på prioritet, grundad på en
ansökning om patent, och omvänt.

F. - Ett unionsland skall icke kunna
avslå en patentansökan på den
grund att däri göres anspråk på flera
olika prioritetsrätter, om det gäller en
enligt vederbörande lands lag enhetlig
uppfinning.

G. - Om prövningen giver vid handen,
att en patentansökning är oenhetlig,
skall sökanden kunna uppdela
ansökningen i ett visst antal delansökningar,
med bibehållande såsom
inlämningsdag för var och en av den
ursprungliga ansökningsdagen och i
förekommande fall av prioriteten.

II. - Prioritet kan icke vägras av
det skälet, att vissa element av den
uppfinning, för vilken prioritet begäres,
icke förekomma i patentanspråken
till ansökningen i det första landet,
såframt handlingarna till denna
ansökning tillsammans på ett tydligt
sätt angiva de nämnda elementen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Article 4 bis.

(1) Les brevets demandés dans les différents pays de l’Union par des ressortissants
de l’Union seront indépendants des brevets obtenus pour la méme invention
dans les autres pays, adhérents ou non å FUnion.

(2) Gette disposition doit s’entendre d’une fagon absolue, notamment en ce
sens que les brevets demandés pendant le délai de priorité sont indépendants,
tant au point de vue des causes de nullité et de déchéance qu’au point de vue
de la durée normale.

(3) Elle s’applique å tous les brevets existant au moment de sa mise en vigueur.

(4) Il en sera de méme, en cas d’accession de nouveaux pays, pour les brevets
existant de part et d’autre au moment de 1’accession.

(5) Les brevets obtenus avec le bénéfice de la priorité jouiront, dans les différents
pays de FUnion, d’une durée égale å celle dont ils jouiraient s’ils étaient
demandés ou délivrés sans le bénéfice de la priorité.

Artide 4 ter.

Llnventeur a le droit d’étre mentionné comme tel dans le brevet.

Artide 5.

A. — (1) L’introduction, par le breveté, dans le pays ou le brevet a été délivré,
d!objets fabriqués dans Fun ou 1’autre des pays de FUnion, n’entrainera pas la
déchéance.

(2) Toutefois, chacun des pays de FUnion aura la faculté de prendre les mesures
législatives nécessaires pour prévenir les abus qui pourraient résulter de Fexercice
du droit exclusif conféré par le brevet, par exemple faute d’exploitation. 3

(3) Ces mesures ne pourront prévoir la déchéance du brevet que si la concession
de licences obligatoires ne suffisait pas pour prévenir ces abus.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Artikel 4 bis.

Patent, som i de olika fördragsslutande
länderna begäras av dem, som
tillhöra unionen, skola vara oberoende
av patent, som för samma uppfinning
erhållits i andra länder, vare sig
tillhörande unionen eller icke.

Denna bestämmelse skall gälla utan
inskränkning, särskilt så att patent,
som sökts under prioritetstiden, äro
oberoende såväl i fråga om skälen till
ogiltighet och förverkande som beträffande
deras normala giltighetstid.

Den är tillämplig på patent, som
äga bestånd vid tidpunkten för dess
ikraftträdande.

Detsamma skall, i händelse av nya
länders anslutning, gälla för de vid
tidpunkten för anslutningen å ömse
sidor bestående patent.

Artikel 5.

Patent förverkas icke därigenom,
att patenthavaren till det land, i vilket
patent erhållits, inför föremål,
som blivit tillverkade i annat unionsland.

Dock skall varje fördragsslutande
land äga rätt att vidtaga erforderliga
lagstiftningsåtgärder till förebyggande
av missbruk vid utnyttjandet av
den genom patentet förlänade uteslutanderätten,
exempelvis försummelse
att utöva uppfinningen.

Dessa åtgärder skola icke kunna gå

Artikel 4 bis.

1. Patent, som i de olika unionsländerna
sökas av dem, som tillhöra
unionen, skola vara oberoende
av patent, som för samma uppfinning
erhållits i andra länder, vare sig tillhörande
unionen eller icke.

2. Denna bestämmelse skall gälla
utan inskränkning, särskilt så att patent,
som sökts under prioritetstiden,
äro oberoende såväl i fråga om skälen
till ogiltighet och förverkande som beträffande
deras normala giltighetstid.

3. Den är tillämplig på patent, som
äga bestånd vid tidpunkten för dess
ikraftträdande.

4. Detsamma skall, i händelse av
nya länders anslutning, gälla för de
vid tidpunkten för anslutningen å ömse
sidor bestående patent.

5. Patent, som erhållits med åberopande
av prioritetsförmånen, skola i
de olika unionslånderna åtnjuta samma
giltighetstid som de skulle ha fått,
om de sökts eller beviljats utan prioritetsförmån.

Artikel 4 ter (ny).

Uppfinnaren har rätt att bliva
nämnd såsom sådan i patentet.

Artikel 5.

A.- i. Patent förverkas icke därigenom,
att patenthavaren till det land, i
vilket patent erhållits, inför föremål,
som blivit tillverkade i annat unionsland.

2. Dock skall varje unionsland äga
rätt att vidtaga erforderliga lagstiftningsåtgärder
till förebyggande av
missbruk vid utnyttjandet av den genom
patentet förlänade uteslutanderätten,
exempelvis försummelse att
utöva uppfinningen.

3. Dessa åtgärder skola icke kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

(4) En tout cas, la concession d’une licence obligatoire ne pourra pas étre demandée
avant 1’expiration de trois années å compter de la date de la délivrance
du brevet, et cette licence ne pourra étre accordée que si le breveté ne justifie
pas d’excuses legitimes. Aucune action en déchéance ou en révocation d’un brevet
ne pourra étre introduite avant 1’expiration de deux années å compter de la
concession de la premiére licence obligatoire.

(5) Les dispositions qui précédent seront applicables, sous réserve des modifications
nécessaires, aux modéles d’utilité.

B. — La protection des dessins et modéles industriels ne peut étre atteinte
par une déchéance quelconque, soit pour défaut d’exploitation, soit pour introduction
d’objets conformes å ceux qui sont protégés.

C. — (1) Si, dans un pays, 1’utilisation de la marque enregistrée est obligatoire,
Fenregistrement ne pourra étre annulé qu’aprés un délai équitable et si 1’intéressé
ne justifie pas des causes de son inaction.

(2) L’emploi d’une marque de fabrique ou de commerce, par le propriétaire,
sous une forme qui différe par des éléments n’altérant pas le caractére distinctif de
la marque dans la forme sous laquelle celle-ci a été enregistrée dans Fun des pays
de 1’Union, n’entrainera pas Finvalidation de Fenregistrement et ne diminuera
pas la protection accordée å la marque. 3

(3) L’emploi simultané de la méme marque sur des produits identiques ou
similaires, par des établissements industriels ou commerciaux considérés comme

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

ut på patentets förverkande i annat
fall, än då meddelande av tvångslicenser
icke skulle vara tillräckligt för att
hindra sådana missbruk.

I varje fall skall patentet icke kunna
göras till föremål för sådana åtgärder,
förrän minst tre år förflutit från
det patentet beviljades, och icke heller
om patenthavaren förmår visa giltigt
skäl för sin underlåtenhet.

Skydd för industriella mönster och
modeller skall icke kunna på något
sätt förverkas genom införsel av föremål,
överensstämmande med de skyddade.

För åtnjutande av sådan skyddsrätt
må icke fordras, att föremålet är åsatt
märke eller uppgift om registreringen.

Därest i ett land användande av registrerat
märke är föreskrivet, skall
registreringen icke kunna upphävas
förrän efter skälig tid och endast om
vederbörande icke visar skäl för sin
underlåtenhet.

gå ut på patentets förverkande i annat
fall, än då meddelande av tvångslicenser
icke skulle vara tillräckligt
för att hindra sådana missbruk.

4. I varje fall skall ansökan om
meddelande av tvångslicens icke kunna
göras, förrän tre år förflutit från
det patentet beviljades, och tvångslicens
skall icke kunna beviljas annat
än om patenthavaren ej förmår visa
giltigt skäl för sin underlåtenhet. Någon
talan om ett patents förverkande
eller upphävande skall icke kunna anhångiggöras,
förrän två år gått från
meddelandet av den första ivångslicensen.

5. Ovanstående bestämmelser äro,
under förbehåll för nödvändiga förändringar,
tillämpliga å nyttighetsmodeller.

B. - Skydd för industriella mönster
och modeller skall icke kunna på något
sätt förverkas, vare sig genom försummelse
att utöva eller genom införsel
av föremål, överensstämmande
med de skyddade.

(Jfr avd. D.)

C. - t. Därest i ett land användande
av registrerat märke är föreskrivet,
skall registreringen icke kunna upphävas
förrän efter skälig tid och endast
om vederbörande icke visar skäl
för sin underlåtenhet.

2. Märkeshavarens användande av
ett fabriks- eller handelsmärke under
en form, som endast genom beståndsdelar,
vilka icke ändra märkets egenartade
karaktär, skiljer sig från den
form, under vilken märket registrerats
i ett unionsland, skall icke medföra
registreringens ogiltighet eller
minska det åt märket givna skyddet.

3. Samtidig användning av samma
märke för samma eller liknande varor

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 30.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

copropriétaires de la marque d’aprés les dispositions de la loi nationale du pays
ou la protection est réclamée, n’empéchera pas 1’enregistrement, ni ne diminuera
d’aucune facon la protection accordée å ladite marque dans n’importe quel pays
de 1’Union, pourvu que ledit emploi n’ait pas pour effet d’induire le public en
erreur et qu’il ne soit pas contraire å Fintérét public.

D. — Aucun signe ou mention du brevet, du modéle d’utilité, de l’enregistrement
de la marque de fabrique ou de commerce, ou du dépöt du dessin ou modéle
industriel ne sera exigé sur le produit pour la reconnaissance du droit.

Article 5 bis.

(1) Un délai de gråce, qui devra étre au minimum de trois mois, sera accordé
pour le payement des taxes prévues pour le maintien des droits de propriété
industrielle, moyennant le versement d’une surtaxe, si la législation nationale
en impose une.

(2) Pour les brevets d’invention, les pays de 1’Union s’engagent, en outre, soit
å porter le délai de gråce å six mois au moins, soit å prévoir la restauration du
brevet tombé en déchéance par suite de non-payement de taxes, ees mesures
restant soumises aux conditions prévues par la législation intérieure.

Artide 5 ter.

Dans chacun des pays de 1’Union ne seront pas considérés comme portant
atteinte aux droits du breveté:

1° 1’emploi, å bord des navires des autres pays de l’Union, des moyens faisant
1’objet de son brevet dans le corps du navire, dans les machines, agrés, apparaux
et autres accessoires, lorsque ees navires pénétreront temporairement ou accidentellement
dans les eaux du pays, sous réserve que ees moyens y soient employés
exelusivement pour les besoins du navire;

Kungi. Maj.ts proposition nr 30.

(Jfr st. 6.)

Artikel 5 bis.

En respittid om minst tre månader
skall medgivas för betalning av föreskrivna
avgifter för upprätthållande
av rättigheter, som inbegripas under
den industriella äganderätten, mot erläggande
av en tilläggsavgift, om sådan
är föreskriven i den inhemska
lagstiftningen.

Beträffande patent förbinda sig de
fördragsslutande länderna dessutom
att antingen utsträcka respittiden till
minst sex månader eller också medgiva
återupplivning av patent, som förfallit
på grund av underlåten avgiftsbetalning;
skolande härutinnan gälla
de villkor, som den inhemska lagstiftningen
föreskriver.

Artikel 5 ter.

I intet av de fördragsslutande länderna
skall såsom intrång i patenthavares
rättigheter anses:

1) användande ombord å andra
unionsländers fartyg av anordningar,
som utgöra föremål för hans patent, i
fartygsskrovet, maskinerna, tackling,

genom industri- eller handelsföretag,
som enligt de inhemska lagbestämmelserna
i det land, där skyddet begärts,
anses vara medägare till märket,
skall icke i något unionsland
hindra registreringen eller på något
sätt minska det åt märket givna skyddet,
såframt denna användning icke
har till verkan, att allmänheten vilseledes,
eller är stridande mot allmänintresset.

D.- För åtnjutande av skyddsrätt
må icke fordras, att föremålet är åsatt
märke eller uppgift om patent eller
nytiighetsmodell eller om registrering
av fabriks- eller handelsmärke eller
industriellt mönster eller modell.

Artikel 5 bis.

1. En respittid om minst tre månader
skall medgivas för betalning av
föreskrivna avgifter för upprätthållande
av rättigheter, som inbegripas
under den industriella äganderätten,
mot erläggande av en tilläggsavgift,
om sådan är föreskriven i den inhemska
lagstiftningen.

2. Beträffande patent förbinda sig
unionsländerna dessutom att antingen
utsträcka respittiden till minst sex
månader eller också medgiva återupplivning
av patent, som förfallit på
grund av underlåten avgiftsbetalning;
skolande härutinnan gälla de villkor,
som den inhemska lagstiftningen föreskriver.

Artikel 5 ter.

I intet av unionsländerna skall såsom
intrång i patenthavares rättigheter
anses:

1) användande ombord å andra
unionsländers fartyg av anordningar,
som utgöra föremål för hans patent,
i fartygsskrovet, maskinerna, tack -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

• 2° 1’eipploi des moyens faisant 1’objet du brevet dans la construction ou le
fonctionnement des engins de locomotion aérienne ou terrestre des autres pays
de 1’Union ou des accessoires de ees engins, lorsque ceux-ci pénétreront temporairement
ou accidentellement dans ce pays.

Artide 6.

A. — Toute marque de fabrique ou de commerce réguliérement enregistrée
dans le pays d’origine sera admise au dépöt et protégée telle quelle dans les autres
päys de l’Union sous les réserves indiquées ci-aprés. Ces pays pourront exiger,
avant de procéder å 1’enregistrement définitif, la produetion d’un certificat d’enregistrement
au pays d’origine délivré par 1’autorité compétente. Aucune légalisation
ne sera requise pour ce certificat.

B. — (1) Toutefois, pourront étre refusées ou invalidées:

1° les marques qui sont de nature å porter atteinte å des droits acquis par des
tiers dans le pays ou la protection est réclamée;

2° les marques dépourvues de tout caractére distinetif, ou bien composées
exelusivement de signes ou d’indications pouvant servir, dans le commerce, pour
désigner 1’espéce, la qualité, la quantité, la destination, la valeur, le lieu d’origine
des produits ou 1’époque de produetion, ou devenus usuels dans le langage courant
ou les habitudes loyales et constantes du commerce du pays ou la protection est
réclamée. Dans 1’appréciation du caractére distinetif d’une marque, on devra
tenir compte de toutes les circonstances de fait, notamment de la durée de 1’usage
de la marque;

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

don och andra tillbehör, då dessa fartyg
tidvis eller tillfälligtvis inkomma
i det ifrågavarande landets farvatten,
under förutsättning att användandet
sker uteslutande för fartygets behov;

2) användande av anordningar,
som utgöra föremål för patentet, i
konstruktion eller drift av andra
unionsländers luft- eller lantfordon
eller tillbehör till sådana fordon, då
dessa tidvis eller tillfälligtvis inkomma
i vederbörande land.

Artikel 6.

Varje i hemlandet vederbörligen registrerat
fabriks- eller handelsmärke
skall kunna registreras samt erhålla
skydd i sin ursprungliga form
(telle quelle) i övriga unionsländer.

(Jfr sista st.)

Dock kan registrering vägras eller
förklaras ogiltig för:

1) märken, vilka äro av beskaffenhet
att göra intrång i av tredje man
förvärvad rätt i det land, där skydd
begäres;

2) märken, helt och hållet saknande
egenartad karaktär eller uteslutande
sammansatta av tecken eller benämningar,
vilka i handeln kunna
tjäna till att angiva varors art, beskaffenhet,
mängd, bestämmelse, värde,
ursprungsort eller tidpunkten för deras
framställande eller som blivit vanliga
i gängse språkbruk eller i lojalt
och konstant handelsbruk i det land,
där skydd är begärt.

Vid bedömandet av ett märkes egen -

ling, don och andra tillbehör, då dessa
fartyg tidvis eller tillfälligtvis inkomma
i det ifrågavarande landets farvatten,
under förutsättning att användandet
sker uteslutande för fartygets
behov;

2) användande av anordningar,
som utgöra föremål för patentet, i
konstruktion eller drift av andra
pnionsländers luft- eller lantfordon
eller tillbehör till sådana fordon, då
dessa tidvis eller tillfälligtvis inkomma
i vederbörande land.

Artikel 6.

A. - Varje i hemlandet vederbörligen
registrerat fabriks- eller handelsmärke
skall, under nedan angivna förbehåll,
kunna registreras samt erhålla
skydd i sin ursprungliga form (telle
quelle) i övriga unionsländer. Dessa
länder kunna fordra företeendet av ett
av behörig myndighet utfärdat
bevis om registrering i hemlandet, innan
den definitiva registreringen företages.
Legalisering av detta bevis
skall ej kunna krävas.

B. -1. Dock kan registrering vägras
eller förklaras ogiltig för:

1) märken, vilka äro av beskaffenhet
att göra intrång i av tredje man
förvärvad rätt i det land, där skydd
begäres;

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

3° les marques qui sont contraires å la mörale ou å 1’ordre public, notamment
celles qui sont de nature å tromper le public. Il est entendu qu’une marque ne
pourra étre considérée comme contraire å l’ordre public pour la seule raison
qu’elle n’est pas conforme å quelque disposition de la législation sur les marques
sauf le cas ou cette disposition elle-méme concerne 1’ordre public.

(2) Ne pourront étre refusées dans les autres pays de l’Union les marques de
fabrique ou de commerce pour le seul motif qu’elles ne différent des marques
protégées dans le pays d’origine que par des éléments n’altérant pas le caractére
distinctif et ne touchant pas å 1’identité des marques dans la forme sous laquelle
celles-ci ont été enregistrées audit pays d’origine.

C. — Sera considéré comme pays d’origine le pays de 1’Union ou le déposant
a un établissement industriel ou commercial effectif et sérieux, et, s’il n’a pas
un tel établissement, le pays de l’Union ou il a son domicile, et, s’il n’a pas de
domicile dans 1’Union, le pays de sa nationalité, au cas ou il est ressortissant
d’un pays de l’Union.

D. — Lorsqu’une marque de fabrique ou de commerce aura été réguliérement
enregistrée dans le pays d’origine, puis dans un ou plusieurs autres pays de
1’Union, chacune de ees marques nationales sera considérée, des la date å laquelle
elle aura été enregistrée, comme indépendante de la marque dans le pays d’origine,
pourvu qu’elle soit conforme å la législation intérieure du pays d’importation.

E. — En aucun cas le renouvellement de 1’enregistrement d’une marque dans
le pays d’origine n’entrainera 1’obligation de renouveler 1’enregistrement dans les
autres pays de FUnion ou la marque aura été enregistrée.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

artade karaktär bör avseende fästas
vid alla faktiska omständigheter, särskilt
vid den tidslängd, under vilken
märket varit i bruk;

3) märken, som äro stridande mot
god sed eller allmän ordning.

Ett märke skall dock icke kunna
anses strida mot allmän ordning endast
därför, att det icke står i överensstämmelse
med något visst stadgande
i lagstiftningen om varumärken, såframt
ej detta stadgande just har avseende
å allmän ordning.

Som hemland skall anses:
det unionsland, där sökanden bar
ett verkligt industri- eller handelsföretag,
och, om han icke har något sådant
företag, det unionsland, där han
är bosatt, och, om han icke är bosatt
i något unionsland, det land, där han
är medborgare, såvida han tillhör ett
unionsland.

I intet fall skall förnyelse av ett
märkes registrering i hemlandet med -

avseende fästas vid alla faktiska omständigheter,
särskilt vid den tidslängd,
under vilken märket varit i
bruk;

3) märken, som äro stridande mol
god sed eller allmän ordning, särskilt
sådana som äro ägnade att vilseleda
allmänheten. Ett märke skall dock icke
kunna anses strida mot allmän
ordning endast därför att det icke står
i överensstämmelse med något visst
stadgande i lagstiftningen om varumärken,
såframt ej detta stadgande
just har avseende å allmän ordning.

2. Registrering av fabriks- eller
handelsmärken skall icke kunna vägras
i övriga unionsländer endast därför,
att de skilja sig från de i hemlandet
skyddade märkena i fråga om beståndsdelar,
som icke ändra den egenartade
karaktären av och icke beröra
identiteten med märkena i den form,
under vilken de registrerats i det
nämnda hemlandet.

C. - Som hemland skall anses det
unionsland, där sökanden har ett
verkligt industri- eller handelsföretag,
och, om han icke har något sådant
företag, det unionsland, där han är
bosatt, och, om han icke är bosatt i
något unionsland, det land, där han
är medborgare, såvida han tillhör ett
unionsland.

D. - Då ett fabriks- eller handelsmärke
blivit behörigen registrerat i
hemlandet och sedan i ett eller flera
andra unionsländer, skall vart och ett
av dessa nationella märken från den
dag det registrerats anses oberoende
av märket i hemlandet, om vederbörande
märke är i överensstämmelse
med den inhemska lagstiftningen i
regis trering siandet.

E. - I intet fall skall förnyelse av
ett märkes registrering i hemlandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 30,

F. — Le bénéfice de la priorité reste acquis aux dépöts de marques effectués
dans le délai de 1’article 4, méme lorsque 1’enregistrement dans le pays d’origine
n’intervient qu’aprés 1’expiration de ce délai.

Article 6 bis.

(1) Les pays de 1’Union s’engagent å refuser ou å invalider, soit d’office si la
législation du pays le permet, soit å la requéte de 1’intéressé, 1’enregistreraent
d’une marque de fabrique ou de commerce qui constitue la reproduction, l’imitation
ou la traduction, susceptibles de créer une confusion, d’une marque que
l’autorité compétente du pays de 1’enregistrement estimera y étre notoirement
connue comme étant déjå la marque d’une personne admise å bénéficier de la
présente Convention et utilisée pour des produits identiques ou similaires. Il en
sera de méme lorsque la partie essentielle de la marque constitue la reproduction
d’une telle marque notoirement connue ou une imitation susceptible de créer une
confusion avec celle-ci.

(2) Un délai minimum de trois ans devra étre accordé pour réclamer la radiation
de ees marques. Le délai courra de la date de 1’enregistrement de la marque. 3

(3) Il ne sera pas fixé de délai pour réclamer la radiation des marques enregistrées
de mauvaise foi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

föra skyldighet att förnya registreringen
i de andra unionsländer, där
märket är registrerat.

Förmånen av prioritet bibehålies
för varumärkesansökningar, som
gjorts inom den i artikel 4 bestämda
fristen, även om registreringen i hemlandet
icke sker förrän efter utgången
av denna frist.

Bestämmelsen i första stycket utesluter
icke rätt att av sökanden fordra
ett av vederbörande myndighet i
hemlandet utfärdat bevis om behörig
registrering, men legalisering av detta
bevis skall ej kunna krävas.

Artikel 6 bis.

De fördragsslutande länderna förbinda
sig att vägra eller förklara ogiltig,
vare sig ex officio, om landets
lagstiftning sådant tillåter, eller på
yrkande av målsägande, registrering
av ett fabriks- eller handelsmärke,
som utgör en kopia eller efterbildning,
ägnad att framkalla förväxling, av ett
märke, som vederbörande myndighet
i registreringslandet finner därstädes
vara notoriskt känt såsom redan tillkommande
någon, som tillhör ett annat
av de fördragsslutande länderna,
och använt för varor av samma eller
liknande slag.

En frist av minst tre år skall medgivas
för anhängiggörande av talan
om dylik registrerings upphävande.
Denna frist räknas från dagen för
märkets registrering.

För fall, då registreringen erhållits
i ond tro, må icke bestämmas någon
frist, inom vilken sådan talan skall
vara anhängiggjord.

medföra skyldighet att förnya registreringen
i de andra unionsländer, där
märket är registrerat.

F. - Förmånen av prioritet bibehålies
för varumärkesansökningar, som
gjorts inom den i artikel 4 bestämda
fristen, även om registreringen i hemlandet
icke sker förrän efter utgången
av denna frist.

(Jfr avd. A. punkterna 2 och 3.)

Artikel 6 bis.

1. Unionsländerna förbinda sig att,
vare sig ex officio, om landets lagstiftning
sådant tillåter, eller på yrkande
av målsägande, vägra eller förklara
ogiltig registrering av ett fabriks-
eller handelsmärke, som utgör
kopia, efterbildning eller översättning,
ägnad att framkalla förväxling, av ett
märke, som vederbörande myndighet
i registreringslandet finner därstädes
vara notoriskt känt såsom redan tillkommande
en person, som äger njuta
förmån av förevarande konvention,
och använt för samma eller liknande
varor. Detsamma skall gälla, då märkets
väsentliga del utgör en kopia av
ett sådant notoriskt känt märke eller
en efterbildning av detta, ägnad att
framkalla förväxling.

2. En frist av minst tre år skall
medgivas för anhängiggörande av talan
om dylik registrerings upphävande.
Denna frist räknas från dagen för
märkets registrering.

3. För fall, då registreringen erhållits
i ond tro, må icke bestämmas någon
frist, inom vilken sådan talan
skall vara anhängiggjord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Article 6 ter.

(1) Les pays de 1’Union conviennent de refuser ou d’invalider 1’enregistrement
et d’interdire, par des mesures appropriées, 1’utilisation, å défaut d’autorisation
des pouvoirs compétents, soit comme marques de fabrique ou de commerce, soit
comme éléments de ees marques, des armoiries, drapeaux et autres emblémes
d’État des pays de l’Union, signes et poincons officiels de controle et de garantie
adoptés par eux, ainsi que toute imitation au point de vue héraldique.

(2) L’interdiction des signes et poincons officiels de controle et de garantie
s’appliquera seulement dans les cas ou les marques qui les comprendront seront
destinées å étre utilisées sur des marchandises du méme genre ou d’un genre
similaire.

(3) Pour 1’application de ees dispositions, les pays de 1’Union conviennent de
se communiquer réciproquement, par 1’intermédiaire du Bureau international, la
liste des emblémes d’État, signes et poincons officiels de controle et de garantie
qu’ils désirent ou désireront placer, d’une facon absolue ou dans certaines limites,
sous la protection du present article, ainsi que toutes modifications ultérieures
apportées å cette liste. Chaque pays de l’Union mettra å la disposition
du public, en temps utile, les listes notifiées.

(4) Tout pays de 1’Union pourra, dans un délai de douze mois å partir de la
réception de la notification, transmettre, par 1’intermédiaire du Bureau international,
au pays intéressé, ses objections éventuelles. 5

(5) Pour les emblémes d’État notoirement connus, les mesures prévues å 1’alinéa

(1) s’appliqueront seulement aux marques enregistrées apres le 6 novembre 1925.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Artikel 6 ter.

De fördragsslutande länderna överenskomma
att, när vederbörligt tillstånd
icke lämnats, vägra eller förklara
ogiltig registrering samt medelst
lämpliga åtgärder ingripa mot användande
såsom fabriks- eller handelsmärken
eller delar därav av de fördragsslutande
ländernas vapen, flaggor
och andra statsemblem, av dessa
länder antagna officiella kontroll- och
garantimärken och -stämplar ävensom
allt, som ur heraldisk synpunkt
utgör efterbildning därav.

Förbudet i fråga om officiella kontroll-
och garantimärken och -stämplar
är endast tillämpligt, om de varumärken,
som innehålla sådana, äro
avsedda att användas för varor av
samma eller liknande slag.

För tillämpningen av dessa bestämmelser
överenskomma de fördragsslutande
länderna att genom förmedling
av internationella byrån i Bern ömsesidigt
tillställa varandra en lista, upptagande
de statsemblem samt officiella
kontroll- och garantimärken och
-stämplar, som de för närvarande eller
framdeles önska att, helt och hållet
eller inom vissa gränser, ställa under
skydd enligt denna artikel, ävensom
alla senare ändringar i denna lista.
Vart och ett av de fördragsslutande
länderna skall under lämplig tid
hålla de notificerade listorna tillgängliga
för allmänheten.

Varje fördragsslutande land kan
under tolv månader från notifikationens
mottagande genom förmedling
av internationella byrån i Bern till vederbörande
land överlämna sina eventuella
invändningar.

I fråga om notoriskt kända statsemblem
äga de i första stycket avsedda
åtgärderna tillämpning endast å

Artikel 6 ter.

1. Unionsländerna överenskomma
att, när vederbörligt tillstånd icke
lämnats, vägra eller förklara ogiltig
registrering samt medelst lämpliga åtgärder
ingripa mot användande såsom
fabriks- eller handelsmärken eller
delar därav av unionsländernas
vapen, flaggor och andra statsemblem,
av dessa länder antagna officiella kontroll-
och garantimärken och -stämplar
ävensom allt, som ur heraldisk
synpunkt utgör efterbildning därav.

2. Förbudet i fråga om officiella
kontroll- och garantimärken och
-stämplar är endast tillämpligt, om de
varumärken, som innehålla sådana,
äro avsedda att användas för varor av
samma eller liknande slag.

3. För tillämpningen av dessa bestämmelser
överenskomma unionsländerna
att genom förmedling av internationella
byrån i Bern ömsesidigt
tillställa varandra förteckning
över de statsemblem samt officiella
kontroll- och garantimärken och
-stämplar, som de för närvarande eller
framdeles önska att, helt och hållet
eller inom vissa gränser, ställa under
skydd enligt denna artikel, ävensom
alla senare ändringar i denna
förteckning. Varje unionsland
skall under lämplig tid hålla de
meddelade f örteckningarn
a tillgängliga för allmänheten.

4. Varje unionsland kan under tolv
månader från meddelandets
mottagande genom förmedling av internationella
byrån i Bern till vederbörande
land överlämna sina eventuella
invändningar.

5. I fråga om notoriskt kända statsemblem
äga de i första stycket avsedda
åtgärderna tillämpning endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

(6) Pour les emblémes d’État qui ne seraient pas notoirement connus, et pour
les signes et poin^ons officiels, ees dispositions ne seront applicables qu’aux marques
enregistrées plus de deux mois apres réception de la notification prévue par
1’alinéa (3).

(7) En cas de mauvaise foi, les pays auront la faeulté de faire radier méme
les marques enregistrées avant le 6 novembre 1925 et comportant des emblémes
d’État, signes et poincons.

(8) Les nationaux de chaque pays qui seraient autorisés å faire usage des emblémes
d’État, signes et poincons de leur pays, pourront les utiliser, méme s’il
y avait similitude avec ceux d’un autre pays.

(9) Les pays de 1’Union s’engagent å interdire 1’usage non autorisé, dans le
commerce, des armoiries d’État des autres pays de l’Union, lorsque cet usage
sera de nature å induire en erreur sur 1’origine des produits.

(10) Les dispositions qui précédent ne font pas obstacle å 1’exercice, par les
pays, de la faeulté de refuser ou d’invalider, par application du 3° de 1’alinéa

(1) de la lettre B de 1’article 6, les marques contenant, sans autorisation, des
armoiries, drapeaux, décorations et autres emblémes d’État, ou des signes et
poinejons officiels adoptés par un pays de l’Union.

Article 6 quater.

(1) Lorsque, conformément å la législation d’un pays de 1’Union, la cession
d’une marque n’est valable que si elle a lieu en méme temps que le transfert de
1’entreprise ou du fonds de commerce auquel la marque appartient, il suffira,
pour que cette validité soit admise, que la partie de 1’entreprise ou du fonds de commerce
située dans ce pays soit transmise au cessionnaire avec le droit exelusif
d’y fabriquer ou d’y vendre les produits portant la marque cédée.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

varumärken, som registreras efter undertecknandet
av föreliggande akt.

I fråga om statsemblem, som icke
äro notoriskt kända, samt officiella
märken och stämplar äro dessa bestämmelser
icke tillämpliga å andra
varumärken än sådana, som registreras
mer än två månader efter mottagandet
av den i tredje stycket avsedda
notifikationen.

I händelse av ond tro äga länderna
att låta upphäva registrering även av
sådana märken, som registrerats före
undertecknandet av förevarande akt
och innehålla statsemblem eller officiella
märken och stämplar.

De medborgare i ett land, som äro
berättigade att använda sitt eget lands
statsemblem, märken och stämplar,
äga begagna dessa, även om de förete
likhet med ett annat lands.

De fördragsslutande länderna förbinda
sig att förbjuda användande i
handeln, utan vederbörligt tillstånd,
av andra fördragsslutande länders
statsvapen, då detta användande är
ägnat att vilseleda angående varors
ursprung.

Förestående bestämmelser medföra
ej inskränkning i ländernas befogenhet
att, med tillämpning av artikel 6
stycket 2 nr 3, vägra eller förklara
ogiltig registrering av märken, som
utan tillstånd innehålla vapen, flaggor,
utmärkelsetecken och andra
statsemblem eller av något unionsland
antagna officiella märken och
stämplar.

å varumärken, som registrerats efter
den 6 november 1925.

6.1 fråga om statsemblem, som icke
äro notoriskt kända, samt officiella
märken och stämplar äro dessa bestämmelser
icke tillämpliga å andra
varumärken än sådana, som registrerats
mer än två månader efter mottagandet
av det i tredje stycket avsedda
meddelandet.

7. I händelse av ond tro äga länderna
att låta upphäva registrering
även av sådana märken, som registrerats
före den 6 november 1925 och
innehålla statsemblem eller officiella
märken och stämplar.

8. De medborgare i ett land, som
äro berättigade att använda sitt eget
lands statsemblem, märken och
stämplar, äga begagna dessa även om
de förete likhet med ett annat lands.

9. Unionsländerna förbinda sig att
förbjuda användande i handeln utan
vederbörligt tillstånd av andra unionsländers
statsvapen, om sådant
användande är ägnat att vilseleda angående
varors ursprung.

10. Förestående bestämmelser medföra
ej inskränkning i ländernas befogenhet
att, med tillämpning av artikel
6 avdelning B stycket 1 nr 3,
vägra eller förklara ogiltig registrering
av märken, som utan tillstånd innehålla
vapen, flaggor, utmärkelsetecken
och andra statsemblem eller av
något unionsland antagna officiella
märken och stämplar.

Artikel 6 quater (ny).

1. Om enligt ett unionslands lagstiftning
överlåtelse av ett varumärke
icke är giltig annat än om den äger
ruim samtidigt med överlåtelse av det
företag eller den handelsrörelse, var -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

(2) Cette disposition n’impose pas aux pays de l’Union 1’obligation de considérer
comme valable le transfert de toute marque dont 1’usage par le cessionnaire serait,
en fait, de nature å induire le public en erreur, notamment en ce qui concerne
la provenance, la nature ou les qualités substantielles des produits auxquels la
marque est appliquée.

Article 7.

La nature du produit sur lequel la marque de fabrique ou de commerce doit
étre apposée ne peut, dans aucun cas, faire obstacle å 1’enregistrement de la
marque.

Artide 7 bis.

(1) Les pays de l’Union s’engagent å admettre au dépot et å protéger les marques
collectives appartenant å des collectivités dont 1’existence n’est pas contraire å
la loi du pays d’origine, méme si ees collectivités ne possédent pas un établissement
industriel ou commercial.

(2) Chaque pays sera juge des conditions particuliéres sous lesquelles une
marque collective sera protégée et il pourra refuser la protection si cette marque
est contraire å 1’intérét public. 3

(3) Cependant, la protection de ees marques ne pourra étre refusée å aucune
collectivité dont 1’existence n’est pas contraire å la loi du pays d’origine, pour
le motif qu’elle n’est pas établie dans le pays ou la protection est requise ou qu’elle
n’est pas constituée conformément å la législation de ce pays.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Artikel 7.

Beskaffenheten av det föremål,
varå fabriks- eller handelsmärke är
avsett att anbringas, må icke i något
fall utgöra hinder för registrering av
märket.

o "I

Öl

till märket hör, skall det för giltig
överlåtelse dock anses tillräckligt, att
till förvärvaren övergår den del av
företaget eller handelsrörelsen, som är
belägen i detta land, med uteslutanderätt
att där tillverka eller försälja de
varor, varå det överlåtna märket finnes
anbragt.

2. Denna bestämmelse ålägger icke
unionsländerna någon förpliktelse att
anse en överlåtelse giltig, om förvärvarens
användande av märket i själva
verket skulle vara ägnat att vilseleda
allmänheten, särskilt angående ursprunget,
beskaffenheten och de väsentliga
egenskaperna hos de varor,
för vilka märket är avsett.

Artikel 7.

Beskaffenheten av d e n vara, å
vilken fabriks- eller handelsmärke
är avsett att anbringas, må icke i något
fall utgöra hinder för registrering
av märket.

Artikel 7 bis.

De fördragsslutande länderna förbinda
sig att tillåta registrering av
och förläna skydd åt märken, som
tillhöra sammanslutningar, vilkas tillvaro
icke strider mot hemlandets lagstiftning,
även om dessa sammanslutningar
icke besitta något industrieller
handelsföretag.

Varje land skall dock äga bestämma
de särskilda villkor, under vilka
en sammanslutning må tillåtas att
skydda sina märken.

Artikel 7 bis.

1. Unionsländerna förbinda sig att
tillåta registrering av och skydda
kollektiv märken, som tillhöra sammanslutningar,
vilkas bestånd
icke strider mot hemlandets lagstiftning,
även om dessa sammanslutningar
icke besitta något industri- eller
handelsföretag.

2. Varje land skall äga bestämma
de särskilda villkor, under vilka ett
kollektivmärke skall skyddas, och
skall kunna vägra skydd, om detta
märke strider mot allmänintresset.

3. Skydd för dessa märken skall
dock ej kunna vägras någon sammanslutning,
vars bestånd icke strider mot
hemlandets lagstiftning, därför att
den ej har säte i det land, där skydd
begäres, eller att den ej bildats i över -

Kungl. Maj ds proposition nr 30.

Artide 8.

Le nom commercial sera protegé dans tous les pays de 1’Union sans obligation
de dépöt ou d’enregistrement, qu’il fasse ou non partie d’une marque de fabrique
ou de commerce.

Artide 9.

(1) Tout produit portant illicitement une marque de fabrique ou de commerce,
ou un nom commercial, sera saisi å 1’importation dans ceux des pays de l’Union
dans lesquels cette marque ou ce nom commercial ont droit å la protection légale.

(2) La saisie sera également effectuée dans le pays ou 1’apposition illicite aura
eu lieu, ou dans le pays ou aura été importé le produit.

(3) La saisie aura lieu å la requéte soit du ministére public, soit de toute autre
autorité compétente, soit d’une partie intéressée, personne physique ou morale,
conformément å la législation intérieure de chaque pays.

(4) Les autorités ne seront pas tenues d’effectuer la saisie en cas de transit.

(5) Si la législation d’un pays n’admet pas la saisie å 1’importation, la saisie
sera remplacée par la prohibition d’importation ou la saisie å 1’intérieur. 6

(6) Si la législation d’un pays n’admet ni la saisie å rimportation, ni la prohibition
d’importation, ni la saisie å Fintérieur, et en attendant que cette législation
soit modifiée en conséquence, ees mesures seront remplacées par les actions
et moyens que la loi de ce pays assurerait en pareil cas aux nationaux.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

ensstämmelse med lagstiftningen i
detta land.

Artikel 8.

Firma skall, vare sig den ingår i
fabriks- eller handelsmärke eller icke,
utan villkor av anmälan eller registrering
åtnjuta skydd i samtliga unionsländer.

Artikel 9.

Varor, å vilka olovligen finnes anbragt
fabriks- eller handelsmärke eller
firma, skola tagas i beslag vid införseln
till de unionsländer, i vilka
ifrågavarande märke eller firma äger
rätt till laga skydd.

Beslag skall likaledes verkställas
inom det land, där den olovliga beteckningen
anbragts, eller inom det
land, till vilket varan blivit införd.

Beslag skall ske på begäran vare sig
av allmän åklagare eller av annan behörig
myndighet eller av målsägande,
fysisk eller juridisk person, i enlighet
med varje lands inre lagstiftning.

Myndigheterna skola icke vara skyldiga
att verkställa beslag å transitogods.

Om lagstiftningen i något land icke
medgiver beslag vid införseln, skall
sådant beslag ersättas med införselförbud
eller beslag inom landet.

Därest lagstiftningen i något land
icke medgiver vare sig beslag vid införseln
eller införselförbud eller beslag
inom landet, skola sådana åtgärder,
till dess att detta lands lagstiftning
ändrats i enlighet härmed, ersättas
med de rättsmedel, som det ifrågavarande
landets lagstiftning i jämförliga
fall tillförsäkrar landets egna
medborgare.

Artikel 8.

Firma skall, vare sig den ingår i
fabriks- eller handelsmärke eller icke,
utan villkor av anmälan eller registrering
åtnjuta skydd i samtliga unionsländer.

Artikel 9.

1. Varor, å vilka olovligen finnes
anbragt fabriks- eller handelsmärke
eller firma, skola tagas i beslag vid införseln
till de unionsländer, i vilka
ifrågavarande märke eller firma äger
rätt till laga skydd.

2. Beslag skall likaledes verkställas
inom det land, där den olovliga beteckningen
anbragts, eller inom det
land, till vilket varan blivit införd.

3. Beslag skall ske på begäran vare
sig av allmän åklagare eller av annan
behörig myndighet eller av målsägande,
fysisk eller juridisk person, i enlighet
med varje lands inre lagstiftning.

4. Myndigheterna skola icke vara
skyldiga att verkställa beslag å transitogods.

5. Om lagstiftningen i något land
icke medgiver beslag vid införseln,
skall sådant beslag ersättas med införselförbud
eller beslag inom landet.

6. Därest lagstiftningen i något land
icke medgiver vare sig beslag vid införseln
eller införselförbud eller beslag
inom landet, skola sådana åtgärder,
till dess denna lagstiftning
ändrats i enlighet härmed, ersättas
med de rättsmedel, som det ifrågavarande
landets lagstiftning i jämförliga
fall tillförsäkrar landets egna
medborgare.

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 30.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Article 10.

(1) Les dispositions de 1’article précédent seront applicables å tout produit
portant faussement, comme indication de provenance, le nom d’une localité ou
d’un pays déterminé, lorsque cette indication sera jointe å un nom commercial
fictif ou emprunté dans une intention frauduleuse.

(2) Sera en tout cas reconnu comme partie intéressée, que ce soit une personne
physique ou morale, tout producteur, fabricant ou commercant engagé dans la
production, la fabrication ou le commerce de ce produit et établi soit dans la
localité faussement indiquée comme lieu de provenance, soit dans la region ou
cette localité est située, soit dans le pays faussement indiqué, soit dans le pays
ou la fausse indication de provenance est employée.

Artide 10 bis.

(1) Les pays de 1’Union sont tenus d’assurer aux ressortissants de 1’Union une
protection effective contre la concurrence déloyale.

(2) Constitue un acte de concurrence déloyale tout acte de concurrence contraire
aux usages honnétes en matiére industrielle ou commerciale.

(3) Notamment devront étre interdits:

1° tous faits quelconques de nature å créer une confusion par n’importe quel
moyen avec l’établissement, les produits ou 1’activité industrielle ou commerciale
d’un concurrent;

2° les allégations fausses, dans 1’exercice du commerce, de nature å discréditer
1’établissement, les produits ou 1’activité industrielle ou commerciale d’un concurrent.

Artide 10 ter.

(1) Les pays de 1’Union s’engagent å assurer aux ressortissants des autres pays de
1’Union des recours légaux appropriés pour réprimer efficacement tous les actes
visés aux artides 9, 10 et 1 0 bis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Artikel 10.

Föreskrifterna i föregående artikel
äro tillämpliga å varor, på vilka
falskeligen finnes såsom ursprungsbeteckning
anbragt namnet å en bestämd
ort eller ett bestämt land, då
denna beteckning är fogad till en uppdiktad
eller i bedräglig avsikt lånad
firma.

Såsom målsägande skall alltid anses
varje producent, fabrikant eller
handlande, vare sig fysisk eller juridisk
person, som sysselsätter sig med
produktion eller fabrikation av eller
handel med varor av ifrågavarande
slag och som idkar rörelse å den såsom
ursprungsort falskeligen angivna
orten eller i den trakt, där denna ort
är belägen, eller i det falskeligen angivna
landet.

Artikel 10 bis.

De fördragsslutande länderna äro
pliktiga att tillförsäkra dem, som tillhöra
något unionsland, verksamt
skydd mot illojal konkurrens.

Varje konkurrenshandling, som
strider mot god affärssed, utgör en
handling av illojal konkurrens.

Särskilt skola förbjudas:

1) alla handlingar av beskaffenhet
att, genom vilket medel det vara må,
framkalla förväxling med en konkurrents
varor;

2) oriktiga påståenden i utövning
av handelsverksamhet, ägnade att
misskreditera en konkurrents varor.

Artikel 10 ter.

De fördragsslutande länderna förbinda
sig att tillförsäkra dem, som

Artikel 10.

1. Bestämmelserna i föregående
artikel äro tillämpliga å a 11 a
varor, på vilka falskeligen finnes såsom
ursprungsbeteckning anbragt
namnet å en bestämd ort eller ett bestämt
land, då denna beteckning är
fogad till en uppdiktad eller i bedräglig
avsikt lånad firma.

2. Såsom målsägande skall alltid
anses varje producent, fabrikant eller
handlande, vare sig fysisk eller juridisk
person, som sysselsätter sig med
produktion eller tillverkning
av eller handel med varor av ifrågavarande
slag och som idkar rörelse
antingen å den såsom ursprungsort
falskeligen angivna orten
eller i den trakt, där denna ort är belägen,
eller i det falskeligen angivna
landet eller i det land, där den oriktiga
ursprung sbeteckning en användes.

Artikel 10 bis.

1. Unionsländerna äro pliktiga att
tillförsäkra dem, som tillhöra något
unionsland, verksamt skydd mot illojal
konkurrens.

2. Varje konkurrenshandling, som
strider mot god affärssed, utgör en
handling av illojal konkurrens.

3. Särskilt skola förbjudas:

1) alla handlingar av beskaffenhet
att, genom vilket medel det vara må,
framkalla förväxling med en konkurrents
företag, varor eller verksamhet
inom industri eller handel;

2) oriktiga påståenden i utövning
av affär sverksamhet, ägnade att
misskreditera en konkurrents företag,
varor eller verksamhet inom industri
eller handel.

Artikel 10 ter.

1. Unionsländerna förbinda sig att
tillförsäkra dem som tillhöra andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

(2) Ils s’engagent, en outre, å prévoir des mesures pour permettre aux syndicats
et associations représentant les industriels, producteurs ou commergants intéressés
et dont 1’existence n’est pas contraire aux lois de leurs pays, d’agir en justice
ou auprés des autorités administratives, en vue de la répression des actes prévus
par les artides 9, 10 et 10 bis, dans la mesure ou la loi du pays dans lequel la protection
est réclamée le permet aux syndicats et associations de ce pays.

Article 11.

(1) Les pays de T Union accorderont, conformément å leur législation intérieure,
une protection temporaire aux inventions brevetables, aux modéles d’utilité, aux
dessins ou modéles industriels ainsi qu’aux marques de fabrique ou de commerce,
pour les produits qui figureront aux expositions internationales officielles ou
•officiellement reconnues organisées sur le territoire de l’un d’eux.

(2) Cette protection temporaire ne prolongera pas les délais de Farticle 4. Si,
plus tard, le droit de priorité est invoqué, 1’Administration de chaque pays pourra
faire partir le délai de la date de 1’introduction du produit dans 1’exposition. 3

(3) Chaque pays pourra exiger, comme preuve de l’identité de 1’objet exposé
et de la date d’introduction, les piéces justificatives qu’il jugera nécessaires.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

tillhöra andra unionsländer, lämpliga
rättsmedel för verksamt undertryckande
av alla i artiklarna 9, 10 och
10 bis avsedda handlingar.

De förbinda sig därjämte att vidtaga
åtgärder, som tillåta korporationer
och föreningar, vilka företräda
den av saken berörda industrien eller
handeln och vilkas tillvaro icke strider
mot lagstiftningen i hemlandet,
att föra talan vid domstol eller inför
administrativ myndighet om undertryckande
av sådana handlingar, som
avses i artiklarna 9, 10 och 10 bis, i
den mån lagstiftningen i det land, där
skydd begäres, medgiver sådant för
detta lands korporationer och föreningar.

Artikel 11.

De fördragsslutande länderna skola
med avseende å varor, som utställas
å internationella, officiella eller officiellt
erkända utställningar, anordnade
inom något av dem, i överensstämmelse
med varje lands inre lagstiftning
meddela provisoriskt skydd åt
patenterbara uppfinningar, nyttighetsmodeller,
industriella mönster eller
modeller ävensom åt fabriks- eller
handelsmärken.

Detta provisoriska skydd skall icke
förlänga de i artikel 4 angivna fristerna.
Om prioritetsrätt senare åberopas,
skall varje lands regering kunna
låta fristen löpa från tidpunkten
för varans införande å utställningen.

Varje land skall till bevis om det
utställda föremålets identitet och tidpunkten
för dess införande å utställningen
kunna fordra de intyg, som
det finner erforderliga.

unionsländer lämpliga rättsmedel för
verksamt undertryckande av alla i artiklarna
9, 10 och 10 bis avsedda
handlingar.

2. De förbinda sig därjämte att vidtaga
åtgärder, som tillåta korporationer
och föreningar, vilka företräda
de av saken berörda industriidkarnar
producenterna och köpmännen och
vilkas bestånd icke strider mot
lagstiftningen i hemlandet, att föra talan
vid domstol eller inför administrativ
myndighet om undertryckande
av sådana handlingar, som avses i artiklarna
9, 10 och 10 bis, i den mån
lagstiftningen i det land där skydd begäres
medgiver sådant för detta lands
korporationer och föreningar.

Artikel 11.

1. Unionsländer na skola med avseende
å varor, som utställas å internationella,
officiella eller officiellt erkända
utställningar, anordnade inom
något av dem, i överensstämmelse med
varje lands inre lagstiftning meddela
provisoriskt skydd åt patenterbara
uppfinningar, nyttighetsmodeller, industriella
mönster eller modeller ävensom
åt fabriks- eller handelsmärken.

2. Detta provisoriska skydd skall
icke förlänga de i artikel 4 angivna
fristerna. Om prioritetsrätt senare
åberopas, skall varje lands regering
kunna låta fristen löpa från tidpunkten
för varans införande å utställningen.

3. Varje land skall till bevis om det
utställda föremålets identitet och tidpunkten
för dess införande å utställningen
kunna fordra de intyg, som
det finner erforderliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Article 12.

(1) Chacun des pays de 1’Union s’engage å établir un service spécial de la propriété
industrielle et un dépöt central pour la communication au public des
brevets d’invention, des modéles d’utilité, des dessins ou modéles industriels et
des marques de fabrique ou de commerce.

(2) Ce service publiera une feuille périodique officielle. Il publiera réguliérement:

a) les noms des titulaires des brevets délivrés, avec une bréve désignation des
inventions brevetées;

b) les reproductions des marques enregistrées.

Artide 13.

(1) L’Office international institué å Berne sous le nom de Bureau international
pour la protection de la propriété industrielle est placé sous la haute autorité
du Gouvernement de la Confédération suisse, qui en régle 1’organisation et en
surveille le fonctionnement.

(2) La langue officielle du Bureau international est la langue francaise.

(3) Le Bureau international centralise les renseignements de toute nature relatifs
å la protection de la propriété industrielle; il les réunit et les publie. Il procéde
aux études d’utilité commune intéressant l’Union et rédige, å l’aide des documents
qui sont mis å sa disposition par les diverses Administrations, une feuille
périodique, en langue franpaise, sur les questions concernant 1’objet de 1’Union. 4

(4) Les numéros de cette feuille, de méme que tous les documents publiés par
le Bureau international, sont répartis entre les Administrations des pays de

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Artikel 12.

Vart och ett av de fördragsslutande
länderna förbinder sig att anordna ett
särskilt förvaltningsorgan för ärenden
rörande den industriella äganderätten
ävensom ett centralställe med
ändamål att hålla patent, nyttighetsmodeller,
industriella mönster eller
modeller och fabriks- eller handelsmärken
tillgängliga för allmänheten.

Detta förvaltningsorgan skall publicera
en officiell periodisk tidskrift.

Artikel 13.

Den under namnet »Internationella
byrån för skydd av den industriella
äganderätten» i Bern inrättade internationella
anstalten är ställd under
det höga skyddet av Schweiziska edsförbundets
regering, vilken reglerar
dess organisation och övervakar dess
verksamhet.

Det franska språket är den internationella
byråns officiella språk.

Den internationella byrån samlar
alla slags upplysningar angående
skyddet av den industriella äganderätten
samt sammanfattar och offentliggör
dessa. Den företager allmännyttiga
undersökningar av intresse
för unionen samt utgiver med stöd av
de handlingar, som av de olika regeringarna
ställas till dess förfogande,
en tidskrift på franska språket rörande
de frågor, som angå unionens föremål.

Denna tidskrifts häften ävensom alla
handlingar, som utgivas av den in -

Artikel 12.

1. Varje unionsland förbinder sig
att anordna ett särskilt förvaltningsorgan
för ärenden rörande den industriella
äganderätten ävensom ett
centralställe för att hålla patent,
nyttighetsmodeller, industriella mönster
eller modeller och fabriks- eller
handelsmärken tillgängliga för allmänheten.

2. Detta förvaltningsorgan skall
publicera en officiell periodisk tidskrift.
Regelbundet skola offentliggöras: a)

namnen å innehavare av beviljade
patent med en kort uppgift om de
patenterade uppfinningarna;

b) avtryck av registrerade varumärken.

Artikel 13.

1. Den under namnet »Internationella
byrån för skydd av den industriella
äganderätten» i Bern inrättade
internationella anstalten är ställd under
det höga skyddet av Schweiziska
edsförbundets regering, vilken reglerar
dess organisation och övervakar
dess verksamhet.

2. Det franska språket är den internationella
byråns officiella språk.

3. Den internationella byrån samlar
alla slags upplysningar angående
skyddet av den industriella äganderätten
samt sammanfattar och offentliggör
dessa. Den företager allmännyttiga
undersökningar av intresse för
unionen samt utgiver med stöd av de
handlingar, som av de olika regeringarna
ställas till dess förfogande, en
tidskrift på franska språket rörande
de frågor, som angå unionens föremål.

4. Denna tidskrifts häften ävensom
alla handlingar, som utgivas av den

Kungl. Maj. ts proposition nr 30.

l’Union dans la proportion du nombre des unités contributives ci-dessous mentionnées.
Les exemplaires et documents supplémentaires qui seraient réclamés,
soit par lesdites Administrations, soit par des sociétés ou des particuliers, seront
payés å part.

(5) Le Bureau international doit se tenir en tout temps å la disposition des
pays de 1’Union pour leur fournir, sur les questions relatives au service international
de la propriété industrielle, les renseignements spéciaux dont ils pourraient
avoir besoin. Le Directeur du Bureau international fait sur sa gestion un
rapport annuel qui est communiqué å tous les pays de 1’Union.

(6) Les dépenses ordinaires du Bureau international seront supportées en commun
par les pays de l’Union. Jusqu’å nouvel ordre, elles ne pourront pas dépasser
la somme de cent vingt mille francs suisses par année. Cette somme pourra étre
augmentée, au besoin, par décision unanime d’une des Conférences prévues å
1’article 14.

(7) Les dépenses ordinaires ne comprennent pas les frais afférents aux travaux
des Conférences de Plénipotentiaires ou administratives, ni les frais que pourront
entrainer des travaux spéciaux ou des publications effectués conformément aux
décisions d’une Conférence. Ces frais, dont le montant annuel ne pourra dépasser
20 000 francs suisses, seront répartis entre les pays de 1’Union proportionnellement
å la contribution qu’ils payent pour le fonctionnement du Bureau international,
suivantlpes dispositions de 1’alinéa (8) ci-aprés. 8

(8) Pour déterminer la part contributive de chacun des pays dans cette somme
totale des frais, les pays de l’Union et ceux qui adhéreront ultérieurement å
1’Union sont divisés en six classes, contribuant chacune dans la proportion d’un

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

ternationella byrån, utdelas till unionsländernas
regeringar i förhållande
till antalet nedan omförmälda bidragsenheter.
Begäras ytterligare exemplar
och handlingar, vare sig av
nämnda regeringar eller av sammanslutningar
eller enskilda personer,
skola de betalas särskilt.

Den internationella byrån skall alltid
stå till unionsländernas förfogande
för att skaffa dem sådana särskilda
upplysningar beträffande frågor
om det internationella handhavandet
av den industriella äganderätten, varav
de kunna hava behov. Den internationella
byråns direktör avgiver årligen
över sin verksamhet en redogörelse,
vilken skall delgivas samtliga
unionsländer.

Omkostnaderna för den internationella
byrån bestridas gemensamt av
de fördragsslutande länderna. Tills
vidare må de icke överskrida en summa
av etthundratjugutusen schweiziska
francs årligen. Denna summa
kan i händelse av behov höjas genom
enhälligt beslut vid sådan konferens,
som avses i artikel 14.

För bestämmande av varje lands bidrag
till denna totala kostnadssumma
indelas de fördragsslutande länderna

internationella byrån, utdelas till unionsländernas
regeringar i förhållande
till antalet nedan omförmälda bidragsenheter.
Begäras ytterligare exemplar
och handlingar, vare sig av
nämnda regeringar eller av sammanslutningar
eller enskilda personer,
skola de betalas särskilt.

5. Den internationella byrån skall
alltid stå till unionsländernas förfogande
för att skaffa dem sådana särskilda
upplysningar beträffande frågor
om det internationella handhavandet
av den industriella äganderätten,
varav de kunna hava behov. Den internationella
byråns direktör avgiver
årligen över sin verksamhet en redogörelse,
vilken skall delgivas samtliga
unionsländer.

6. De ordinarie omkostnaderna för
den internationella byrån bestridas gemensamt
av unionsländer na. Tills vidare
må de icke överskrida en summa
av etthundratjugutusen schweiziska
francs årligen. Denna summa kan i
händelse av behov höjas genom enhälligt
beslut vid sådan konferens,
som avses i artikel 14.

7. De ordinarie omkostnaderna inbegripa
icke utgifter i anledning av
diplomatiska eller administrativa konferenser
eller kostnader, som särskilda
arbeten eller publikationer, verkställda
i överensstämmelse med beslut
av en konferens, kunna medföra. Dessa
kostnader, vilkas årliga belopp icke
får överskrida tjugutusen schweiziska
francs, skola fördelas mellan unionsländerna
i förhållande till de belopp,
som de enligt bestämmelserna i stycket
8 nedan betala för den internationella
byråns verksamhet.

8. För bestämmande av varje lands
bidrag till denna totala kostnadssumma
indelas unionsländerna ävensom

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

certain nombre cTunités, savoir:

lre classe

25 unités

2e »

3e »

4e »

5e »

6e »

20 »
15 »

10 »
5 »

3 »

Ces coefficients sont multipliés par le nombre des pays de chaque classe et la
somme des produits ainsi obtenus fournit le nombre d’unités par lequel la dépense
totale doit étre divisée. Le quotient donne le montant de l’unité de dépense.

(9) Chacun des pays de l’Union désignera, au moment de son accession, la classe
dans laquelle il désire étre rangé. Toutefois, chaque pays de 1’Union pourra déclarer
ultérieurement qu’il désire étre rangé dans une autre classe.

(10) Le Gouvernement de la Confédération suisse surveille les dépenses du
Bureau international, fait les avances nécessaires et établit le compte annuel
qui sera communiqué å toutes les autres Administrations.

Article 14.

(1) La présente Convention sera soumise å des revisions périodiques, en vue
d’y introduire les améliorations de nature å perfectionner le systéme de l’Union.

(2) A cet effet, des Conférences auront lieu, successivement, dans l’un des pays
de 1’Union entre les Délégués desdits pays. 3

(3) L’Administration du pays ou doit siéger la Conférence préparera, avec le
concours du Bureau international, les travaux de cette Conférence.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

ävensom de länder, som senare ansluta
sig till unionen, i sex klasser, av
vilka var och en skall lämna bidrag i
förhållande till ett visst antal enheter,
nämligen:

1 :a klassen ........ 25 enheter,

2:a » 20 »

3:e » 15 »

4:e » 10 »

5 :e » 5 »

6:e » 3 »

Dessa koefficienter multipliceras
med antalet länder i varje klass. Summan
av de sålunda erhållna produkterna
angiver antalet enheter, varmed
hela kostnaden skall delas. Kvoten angiver
storleken av det på varje enhet
belöpande bidrag.

Vart och ett av de fördragsslutande
länderna skall vid sitt inträde i unionen
tillkännagiva, till vilken klass det
önskar bliva räknat.

Schweiziska edsförbundets regering
övar tillsyn över den internationella
byråns utgifter, lämnar nödiga förskott
och uppgör de årliga räkenskaperna,
vilka skola delgivas samtliga
övriga regeringar.

Artikel Ib.

Denna konvention skall underkastas
periodiskt återkommande revisioner
i syfte att däri införa förbättringar
av beskaffenhet att fullkomna
unionens system.

För sådant ändamål skola successivt
hållas konferenser i något av de
fördragsslutande länderna mellan delegerade
för dessa länder.

Det åligger regeringen i det land,
där konferens skall hållas, att med
biträde av den internationella byrån
förbereda konferensens arbeten.

de länder, som senare ansluta sig till
unionen, i sex klasser, av vilka var
och en skall lämna bidrag i förhållande
till ett visst antal enheter, nämligen: l:a

klassen ........ 25 enheter,

2:a » 20 »

3:e » 15 »

4:e » 10 »

5:e » 5 »

6:e » 3 »

Dessa koefficienter multipliceras med
antalet länder i varje klass. Summan
av de sålunda erhållna produkterna
angiver antalet enheter, varmed
hela kostnaden skall delas. Kvoten angiver
storleken av det på varje enhet
belöpande bidraget.

9. Varje unionsland skall vid sitt
inträde i unionen tillkännagiva, till
vilken klass det önskar bliva hänfört.
Varje unionsland skall dock
senare kunna förklara, att det önskar
bliva hänfört till en annan klass.

10. Schweiziska edsförbundets regering
övar tillsyn över den internationella
byråns utgifter, lämnar nödiga
förskott och uppgör de årliga räkenskaperna,
vilka skola delgivas
samtliga övriga regeringar.

Artikel lb.

1. Denna konvention skall underkastas
periodiskt återkommande revisioner
i syfte att däri införa förbättringar
av beskaffenhet att fullkomna
unionens system.

2. För sådant ändamål skola t i d
efter annan hållas konferenser
i något av unionsländerna mellan delegerade
för dessa länder.

3. Det åligger regeringen i det land,
där konferens skall hållas, att med
biträde av den internationella byrån
förbereda konferensens arbeten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

(4) Le Directeur du Bureau international assistera aux séances des Conférence
et prendra part aux discussions sans voix délibérative.

Artide 15.

Il est entendu que les pays de l’Union se réservent respectivement le droit de
prendre séparément, entre eux, des arrangements particuliers pour la protection
de la propriété industrielle, en tant que ees arrangements ne contreviendraient
point aux dispositions de la présente Convention.

Artide 16.

(1) Les pay qui n’ont point pris part å la présente Convention seront admis
å y adhérer sur leur demande.

(2) Cette adhésion sera notifiée par la voie diplomatique au Gouvernement
de la Confédération suisse, et par celui-ci å tous les autres.

(3) Elle emportera, de plein droit, accession å toutes les clauses et admission
å tous les avantages stipulés par la présente Convention, et produira ses effets
un mois apres l’envoi de la notification faite par le Gouvernement de la Confédération
suisse aux autres pays unionistes, å moins qu’une date postérieure
n’ait été indiquée dans la demande d’adhésion.

Artide 16 bis.

(1) Chacun des pays de l’Union peut, en tout temps, notifier par écrit au Gouvernement
de la Confédération suisse que la présente Convention est applicable
å tout ou partie de ses colonies, protectorats, territoires sous mandat ou tous
autres territoires soumis å son autorité, ou tous territoires sous suzeraineté, et la
Convention s’appliquera å tous les territoires désignés dans la notification un
mois aprés l’envoi de la communication faite par le Gouvernement de la Confédération
suisse aux autres pays de l’Union, å moins qu’une date postérieure n’ait
été indiquée dans la notification. A défaut de cette notification, la Convention ne
s’appliquera pas å ees territoires.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Direktören för den internationella
byrån skall å konferenserna närvara
vid sammankomsterna samt äger taga
del i förhandlingarna men icke i besluten.

Artikel 15.

De fördragsslutande länderna förbehålla
sig rätt att sinsemellan träffa
särskilda överenskommelser för skydd
av den industriella äganderätten;
dock må sådana överenskommelser icke
stå i strid med föreskrifterna i
denna konvention.

Artikel 16.

De länder, vilka icke deltagit i denna
konvention, äga att på begäran
ansluta sig till densamma.

Sådan anslutning skall på diplomatisk
väg tillkännagivas för Schweiziska
edsförbundets regering och av denna
för samtliga övriga regeringar.

Anslutning medför utan vidare åtgärd
biträdande av alla bestämmelser
och rättighet att komma i åtnjutande
av alla förmåner, som finnas stadgade
i denna konvention, samt erhåller gällande
kraft en månad efter det
Schweiziska edsförbundets regering
avsänt meddelande därom till övriga
unionsländer, såvida icke ett senare
datum angivits av det tillträdande
landet.

Artikel 16 bis.

De fördragsslutande länderna äga
rätt att när som helst biträda denna
konvention för sina kolonier, besittningar,
biländer och protektorat eller
för områden, som de förvalta på
grund av mandat av Nationernas förbund,
eller för vissa av dem.

De kunna för detta ändamål antingen
avgiva en allmän förklaring, varigenom
alla deras kolonier, besittning -

4. Direktören för den internationella
byrån skall å konferenserna närvara
vid sammankomsterna samt äger
taga del i förhandlingarna men icke
i besluten.

Artikel 15.

Unionsländer na förbehålla sig rätt
att sinsemellan träffa särskilda överenskommelser
för skydd av den industriella
äganderätten; dock må sådana
överenskommelser icke stå i
strid med föreskrifterna i denna konvention.

Artikel 16.

1. De länder, vilka icke deltagit i
denna konvention, äga att på begäran
ansluta sig till densamma.

2. Sådan anslutning skall på diplomatisk
väg tillkännagivas för Schweiziska
edsförbundets regering och av
denna för samtliga övriga regeringar.

3. Anslutning medför utan vidare
åtgärd biträdande av alla bestämmelser
och rättighet att komma i åtnjutande
av alla förmåner, som finnas
stadgade i denna konvention. Den
erhåller gällande kraft en månad efdet
det Schweiziska edsförbundets regering
avsänt meddelande därom till
övriga unionsländer, såvida icke ett
senare datum angivits i begäran om
anslutning.

Artikel 16 bis.

1. Varje unionsland kan när som
helst skriftligen meddela Schweiziska
edsförbundets regering, att denna
konvention skall helt eller delvis avse
dess kolonier, protektorat, mandatområden
eller andra områden under dess
förvaltning eller alla andra områden
under dess överhöghet, och konventionen
skall bliva tillämplig å alla områden,
som angivits i detta meddelande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

(2) Chacun des pays de 1’Union peut, en tout temps, notifier par écrit au Gouvernement
de la Confédération suisse que la présente Convention cesse d’étre applicable
å tout ou partie des territoires qui ont fält l’objet de la notification prévue
å 1’alinéa qui précéde, et la Convention cessera de s’appliquer dans les territoires
désignés dans cette notification douze mois apres reception de la notification
adressée au Gouvernement de la Confédération suisse.

(3) Toutes les notifications faites au Gouvernement de la Confédération suisse,
conformément aux dispositions des alinéas (1) et (2) du présent article, seront
communiquées par ce Gouvernement å tous les pays de l’Union.

Article 17.

L’exécution des engagements réciproques contenus dans la présente Convention
est subordonnée, en tant que de besoin, å 1’accomplissement des formalités et
régles établies par les lois constitutionelles de ceux des pays de 1’Union qui sont
tenus d’en provoquer 1’application, ce qu’ils s’obligent å faire dans le plus bref
délai possible.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

ar, biländer och protektorat samt övriga
i första stycket avsedda områden
inbegripas i biträdandet, eller uttryckligen
nämna dem, som äro däri inbegripna,
eller inskränka sig till att angiva
dem, som äro därifrån uteslutna.

(Jfr st. 4.)

Denna förklaring skall skriftligen
tillkännagivas för Schweiziska edsförbundets
regering och genom denna för
samtliga övriga regeringar.

De fördragsslutande länderna kunna
på samma sätt uppsäga konventionen
för sina kolonier, besittningar, biländer
och protektorat eller för övriga
i första stycket avsedda områden eller
för vissa av dem.

Artikel 17.

Genomförandet av de i denna konvention
innehållna ömsesidiga förbindelserna
är, i den mån det kan vara
nödigt, beroende därav, att sådana
formaliteter och regler blivit behörigen
iakttagna, vilkas användning de
fördragsslutande länderna i och för
dylikt genomförande må vara grundlagsenligt
förpliktade att påkalla; vilket
de härmed förbinda sig att göra
så snart som möjligt.

en månad efter det Schweiziska edsförbundets
regering avsänt underrättelse
om meddelandet till övriga unionsländer,
såvida icke ett senare datum
angivits i meddelandet. Bär sådant
meddelande ej gjorts, är konventionen
icke tillämplig å nu nämnda
områden.

2. Varje unionsland kan när som
helst skriftligen meddela Schweiziska
edsförbundets regering, att denna
konvention skall helt eller delvis upphöra
att avse de områden, som angivits
i det i föregående stycke nämnda
meddelandet. Konventionen skall i sådant
fall upphöra att vara tillämplig
å de i denna underrättelse omförmälda
områdena tolv månader efter mottagandet
av den till Schweiziska edsförbundets
regering ställda underrättelsen.

3. Alla meddelanden, som enligt
bestämmelserna i styckena 1 och 2 av
förevarande artikel gjorts till Schweiziska
edsförbundets regering, skola av
denna regering kungöras för alla unionsländer.

(Jfr st. 2.)

Artikel 17.

Genomförandet av de i denna konvention
innehållna ömsesidiga förbindelserna
är, i den mån det kan vara
nödigt, beroende därav att grundlagsenligt
föreskrivna formaliteter
bliva behörigen iakttagna i sådan
a unionsländer, vilka äroplikt
i g a att påkalla deras användning;
de förbinda sig härmed att
göra detta så snart som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30,

Artide 17 bis.

(1) La Convention demeurera en vigueur pendant un temps indéterminé, jusqu’å
1’expiration d’une année å partir du jour ou la dénonciation en sera faite.

(2) Cette dénonciation sera adressée au Gouvernement de la Confédération
suisse. Elle ne produira son effet qu’å 1’égard du pays au nom duquel elle aura
été faite, la Convention restant exécutoire pour les autres pays de l’Union.

Artide 18.

(1) Le présent Acte sera ratifié et les instruments de ratification en seront
déposés å Londres au plus tard le ler juillet 1938. Il entrera en vigueur, entre
les pays au nom desquels il aura été ratifié, un mois aprés cette date. Toutefois,
si auparavant il était ratifié au nom de six pays au moins, il entrerait en vigueur,
entre ees pays, un mois aprés que le dépot de la sixiéme ratification leur aurait
été notifié par le Gouvernement de la Confédération suisse et, pour les pays au
nom desquels il serait ratifié ensuite, un mois aprés la notification de chacune
de ees ratifications.

(2) Les pays au nom desquels 1’instrument de ratification n’aura pas été déposé
dans le délai visé å 1’alinéa précédent seront admis å 1’adhésion aux termes de
1’article 16.

(3) Le présent Acte remplacera, dans les rapports entre les pays auxquels il
s’applique, la Convention d’Union de Paris de 1883 et les Actes de revision
subséquents. 4

(4) En ce qui concerne les pays auxquels le présent Acte ne s’applique pas,
mais auxquels s’applique la Convention d’Union de Paris revisée å La Haye en
1925, cette derniére restera en vigueur.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 30.

Artikel 17 bis.

Denna konvention skall förbliva i
kraft under obestämd tid, till dess ett
år förflutit från den dag, då uppsägning
därav skett.

Uppsägning skall ske hos Schweiziska
edsförbundets regering. Den gäller
endast i avseende å det land, som
verkställt densamma. För övriga fördragsslutande
länder förbliver konventionen
i kraft.

Artikel 18.

Denna akt skall ratificeras och ratifikationerna
skola deponeras i Haag
senast den 1 maj 1928. Den skall mellan
de länder, som ratificerat densamma,
träda i kraft en månad efter
nämnda dag. Om den emellertid förut
blivit ratificerad av minst sex länder,
skall den träda i kraft mellan dessa
länder en månad efter det deponeringen
av den sjätte ratifikationen meddelats
dem genom Schweiziska edsförbundets
regering och för de länder,
som sedermera ratificera, en månad
efter notifikationen om var och en av
dessa ratifikationer.

Denna akt skall, vad angår förhållandet
mellan de länder, som ratificerat
densamma, ersätta konventionen i
Paris av år 1883, reviderad i Washington
den 2 juni 1911, jämte slutprotokoll,
vilka sistnämnda akter fortfarande
skola gälla beträffande de länder,
som icke hava ratificerat förevarande
akt. 4

Artikel 17 bis.

1. Denna konvention skall förbliva
i kraft under obestämd tid, till dess
ett år förflutit från den dag, då uppsägning
därav skett.

2. Sådan uppsägning skall ske
hos Schweiziska edsförbundets regering.
Den gäller endast i avseende å
det land, å vars vägnar den skett. För
övriga unionsländer förbliver konventionen
i kraft.

Artikel 18.

1. Denna akt skall ratificeras, och
ratifikationsinstrumenten skola deponeras
i London senast den 1 juli 1938.
Den skall träda i kraft mellan de länder,
å vilkas vägnar den ratificerats,
en månad efter nämnda dag. Om den
emellertid förut blivit ratificerad för
minst sex länder, skall den träda i
kraft mellan dessa länder en månad
efter det deponeringen av den sjätte
ratifikationen meddelats dem genom
Schweiziska edsförbundets regering
och för de länder, å vilkas vägnar den
sedermera ratificeras, en månad efter
meddelandet om var och en av
dessa ratifikationer.

2. De länder, å vilkas vägnar ratifikationsinstrument
ej deponerats under
den i föregående stycke angivna
fristen, kunna ansluta sig enligt bestämmelserna
i artikel 16.

3. Förevarande akt skall, vad gäller
förhållandet mellan de länder, å vilka
den är tillämplig, ersätta unionskonventionen
i Paris av 1883 och senare
revisionsakter.

(Jfr st. 5.)

4. Vad gäller de länder, å vilka förevarande
akt icke är tillämplig men

4 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 30.

Kungl. Maj ds proposition nr 30.

(5) De méme, en ce qui concerne les pays auxquels ne s’appliquent ni le présent
Acte, ni la Convention d’Union de Paris revisée å La Haye, la Convention d’Union
de Paris revisée å Washington en 1911 restera en vigueur.

Article 19.

Le présent Acte sera signé en un seul exemplaire, lequel sera déposé aux Archives
du Gouvernement du Royaume-Uni de Grande-Bretagne et d’Irlande du
Nord. Une copie certifiée sera remise par ce dernier å chacun des Gouvernements
des pays de l’Union.

Fait å Londres, en un seul exemplaire, le 2 juin 1934.

(Signatures.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

(Jfr st. 2.)

Artikel 19.

Denna akt skall undertecknas i ett
enda exemplar, vilket skall deponeras
i nederländska regeringens arkiv. En
bestyrkt avskrift skall av nämnda regering
tillställas envar av de fördragsslutande
ländernas regeringar.

för vilka unionskonventionen i Paris,
reviderad i Haag 1925, är gällande,
skall den sistnämnda förbliva i kraft.

5. Likaledes skall i fråga om de
länder, för vilka varken förevarande
akt eller den i Haag reviderade unionskonventionen
i Paris är tillämplig,
unionskonventionen i Paris, reviderad
i Washington 1911, förbliva i kraft.

Artikel 19.

Denna akt skall undertecknas i ett
enda exemplar, vilket skall deponeras
i Storbritanniens och Norra Irlands
regerings arkiv. En bestyrkt avskrift
skall av nämnda regering tillställas
varje unionslands regering.

Som skedde i London, i ett enda exemplar,
den 2 juni 1934.

(Underskrifter.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Madridöverenskommelsen angående undertryckande av oriktiga
ursprungsbetcckningar å handelsvaror, i dess lydelse från
Londonkonferensen 1934.

Arrangement de Madrid du 14 avril 1891 coneernant la repression des
fausses indications de provenance sur les marehandises, revisé ä Washington
le 2 juin 1911, ä La Haye le 6 novembre 1925 et å Londres le 2 juin 1934

Les Soussignés, dument autorisés å cet effet, ont, d’un commun accord, arrété
le texte suivant, qui remplacera 1’Arrangement de Madrid du 14 avril 1891, revisé
å Washington le 2 juin 1911 et å La Haye le 6 novembre 1925, savoir:

Article premier.

(1) Tout produit portant une fausse indication par laquelle un des pays auxquels
s’applique le présent Arrangement, ou un lieu situé dans l’un d’entre eux,
serait directement ou indirectement indiqué comme pays ou comme lieu d’origine,
sera saisi å 1’importation dans chacun desdits pays. 2

(2) La saisie sera également effectuée dans le pays ou la fausse indication de
provenance aura été apposée ou dans celui ou aura été introduit le produit muni
de cette fausse indication.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Översättning av Madridöverenskommelsen angående undertryckande av
oriktiga ursprungsbeteekningar å handelsvaror, i dess lydelse från
Haagkonferensen 1925 och dess lydelse från Londonkonferensen 1934.1

Överenskommelse i Madrid den 14
april 1891 angående undertryckande
av oriktiga ursprungsbeteekningar å
handelsvaror, reviderad i Washington
den 2 juni 1911 och i Haag den
6 november 1925.

Artikel 1.

Varje vara, å vilken finnes anbragt
en oriktig ursprungsbeteckning, varigenom
ett av de fördragsslutande länderna
eller en plats, belägen inom något
av dessa, direkt eller indirekt angives
såsom ursprungsland eller ursprungsort,
skall tagas i beslag vid införsel
till något av nämnda länder.

Beslag skall likaledes verkställas
inom det land, där den oriktiga ursprungsbeteckningen
anbragts, eller
inom det land, till vilket den med den
oriktiga beteckningen försedda varan
blivit införd.

Överenskommelse i Madrid den 14
april 1891 angående undertryckande
av oriktiga ursprungsbeteekningar å
handelsvaror, reviderad i Washington
den 2 juni 1911, i Haag den 6 november
1925 och i London den 2 juni 1934.

Undertecknade, vederbörligen befullmäktigade
för detta ändamål, hava
enhälligt fastställt följande text,
som skall ersätta överenskommelsen
i Madrid av den 14 april 1891, reviderad
i Washington den 2 juni 1911 och
i Haag den 6 november 1925, nämligen: Artikel

1. Varje vara, å vilken linnes anbragt
en oriktig beteckning, varigenom
ett av de länder, å vilka denna
överenskommelse är tillämplig, eller
en plats, belägen inom något av dessa,
direkt eller indirekt angives såsom ursprungsland
eller ursprungsort, skall
tagas i beslag vid införsel till något
av nämnda länder.

2. Beslag skall likaledes verkställas
inom det land, där den oriktiga ursprungsbeteckningen
anbragts, eller
inom det land, till vilket den med den
oriktiga beteckningen försedda varan
blivit införd.

1 Ändringar markerade på samma sätt som i föregående text.

54 Kungi. Maj:ts proposition nr 30.

(3) Si la législation d’un pays n’admet pas la saisie å 1’importation, cette saisie
sera remplacée par la prohibition d’importation.

(4) Si la législation d’un pays n’admet ni la saisie å 1’importation, ni la prohibition
d’importation, ni la saisie å 1’intérieur, et en attendant que cette législation
soit modifiée en conséquence, ees mesures seront remplacées par les actions
et moyens que la loi de ce pays assure en pareil cas aux nationaux.

(5) A défaut de sanetions spéciales assurant la répression des fausses indications
de provenance, les sanetions prévues par les dispositions correspondantes des lois
sur les marques ou les noms commerciaux seront applicables.

Article 2.

(1) La saisie aura lieu å la diligence de 1’Administration des douanes qui avertira
immédiatement 1’intéressé, personne physique ou morale, pour lui permettre de
régulariser, s’il le désire, la saisie opérée conservatoirement; toutefois, le Ministére
public ou toute autre autorité compétente pourra requérir la saisie, soit å la demande
de la partie lésée, soit d’office; la procédure suivra alors son cours ordinaire. 2

(2) Les autorités ne seront pas tenues d’effectuer la saisie en cas de transit.

Artide 3.

Les présentes dispositions ne font pas obstacle å ce que le vendeur indique
son nom ou son adresse sur les produits provenant d’un pays différent de celui
de la vente; mais, dans ce cas, 1’adresse ou le nom doit étre accompagné de l’indication
précise, et en caractéres apparents, du pays ou du lieu de fabrication
ou de produetion, ou d’une autre indication suffisante pour éviter toute erreur
sur 1’origine véritable des marchandises.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Om lagstiftningen i något land icke
medgiver beslag vid införseln, skall
sådant beslag ersättas med införselförbud.

Därest lagstiftningen i något land
ej medgiver beslag inom landet, skall
sådant beslag ersättas med de rättsmedel,
som det ifrågavarande landets
lag i jämförliga fall tillförsäkrar landets
egna medborgare.

I saknad av särskilda rättsmedel till
undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar
skola de rättsmedel,
som finnas givna genom motsvarande
bestämmelser i lagarna om
varumärken eller om firma, vinna tilllämpning.

Artikel 2.

Beslag skall äga rum på föranstaltande
av tullmyndighet, som har att
omedelbart underrätta vederbörande,
fysisk eller juridisk person, för att
sätta honom i tillfälle att, om han så
önskar, ordna det interimistiskt lagda
beslaget; i varje fall skall allmän
åklagare eller vilken som helst annan
behörig myndighet kunna påyrka beslag,
vare sig på begäran av någon
målsägande eller ex officio; sakens
behandling skall då fortgå i vanlig
ordning.

Myndigheterna skola icke vara
skyldiga att verkställa beslag å transitogods.

Artikel 3.

Förevarande bestämmelser hindra
ej, att säljaren angiver sitt namn eller
sin adress å varor, som härstamma
från ett annat land än det, inom vilket
varorna försäljas; men skall i så -

3. Om lagstiftningen i något land
icke medgiver beslag vid införseln,
skall sådant beslag ersättas med införselförbud.

i. Därest lagstiftningen i något land
icke medgiver vare sig beslag vid
införseln eller införselförbud eller beslag
inom landet, skola sådana åtgärder,
till dess denna lagstiftning ändrats
i enlighet härmed, ersättas med
de rättsmedel, som det ifrågavarande
landets lag i jämförliga fall tillförsäkrar
landets egna medborgare.

5. I saknad av särskilda rättsmedel
till undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar
skola de rättsmedel,
som finnas givna genom motsvarande
bestämmelser i lagarna om
varumärken eller om firma, vinna tilllämpning.

Artikel 2.

1. Beslag skall äga rum på föranstaltande
av tullmyndighet, som har
att omedelbart underrätta vederbörande,
fysisk eller juridisk person, för
att sätta honom i tillfälle att, om han
så önskar, ordna det interimistiskt
lagda beslaget. I varje fall skall allmän
åklagare eller vilken som helst
annan behörig myndighet kunna påyrka
beslag, vare sig på begäran av
någon målsägande eller ex officio. Sakens
behandling skall då fortgå i vanlig
ordning.

2. Myndigheterna skola icke vara
skyldiga att verkställa beslag å transitogods.

Artikel 3.

Förevarande bestämmelser hindra
ej, att säljaren angiver sitt namn eller
sin adress å varor, som härstamma
från ett annat land än det, inom vilket
varorna försäljas; men skall i så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Article 3 bis.

Les pays auxquels s’applique le présent Arrangement s’engagent également å
prohiber l’emploi, relativement å la vente, å 1’étalage ou å 1’offre des produits,
de toutes indications ayant un caractére de publicité et susceptibles de tromper
le public sur la provenance des produits, en les faisant figurer sur les enseignes,
annonces, factures, cartes relatives aux vins, lettres ou papiers de commerce ou
sur toute autre communication commerciale.

Artide 4.

Les tribunaux de chaque pays auront å décider quelles sont les appellations
qui, å raison de leur caractére générique, échappent aux dispositions du présent
Arrangement, les appellations régionales de provenance des produits vinicoles
n’étant cependant pas comprises dans la réserve spécifiée par cet article.

Artide 5.

(1) Les pays de 1’Union pour la protection de la propriété industrielle qui n’ont
pas pris part au présent Arrangement seront admis å y adhérer sur leur demande,
et dans la forme prescrite par 1’article 16 de la Convention générale. 2

(2) Les stipulations des artides 16 bis et 17 bis de la Convention générale s’appliquent
au présent Arrangement.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

dant fall adressen eller namnet åtföljas
av en noggrann och med tydliga
bokstäver anbragt uppgift om det
land eller den plats, där varorna tillverkats
eller frambragts, eller ock av
annan uppgift, tillräcklig för att utesluta
varje misstag i fråga om varornas
verkliga ursprung.

Artikel b.

Domstolarna i varje land skola hava
att bedöma, vilka beteckningar på
grund av sin generiska karaktär icke
äro underkastade bestämmelserna i
denna överenskommelse, dock att ursprungsbeteckningar
för vinodlingsprodukter
ej inbegripas i det uti denna
artikel omförmälda undantag.

Artikel 5.

De stater, tillhörande unionen för
skydd av den industriella äganderätten,
vilka ej hava deltagit i förevarande
överenskommelse, skola på begäran
äga att ansluta sig till densamma
i den ordning, artikel 16 av den allmänna
konventionen föreskriver.

Bestämmelserna i artikel 16 bis i
unionskonventionen äga tillämpning
å förevarande överenskommelse.

Artikel 3 bis (ny).

De länder, å vilka denna överenskommelse
är tillämplig, förbinda sig
likaledes att förbjuda användande,
med avseende på försäljning, skyltning
eller utbjudande av varor, av alla
beteckningar, som hava karaktären
av ett offentliggörande och åro ägnade
att vilseleda allmänheten angående
varors ursprung, genom att låta dem
förekomma å skyltar, annonser, räkningar,
vinlistor, affärsbrev och -dokument
eller andra affärsmeddelanden.

Artikel 4.

Domstolarna i varje land skola hava
att bedöma, vilka beteckningar
som på grund av sin generiska karaktär
icke äro underkastade bestämmelserna
i denna överenskommelse.
Ursprungsbeteckningar för vinodlingsprodukter
inbegripas dock ej
i det uti denna artikel omförmälda
undantaget.

Artikel 5.

1. De länder, tillhörande unionen
för skydd av den industriella äganderätten,
vilka ej hava deltagit i förevarande
överenskommelse, skola på begäran
äga att ansluta sig till densamma
i den ordning, artikel 16 i den allmänna
konventionen föreskriver.

2. Bestämmelserna i artiklarna 16
bis och 17 bis i den allmänna konventionen
äga tillämpning å förevarande
överenskommelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Article 6.

(1) Le présent Acte sera ratifié et les instruments de ratification en seront
déposés å Londres au plus tard le ler juillet 1938. Il entrera en vigueur, entre
les pays au nom desquels il aura été ratifié, un mois apres cette date. Toutefois,
si auparavant il était ratifié au nom de six pays au moins, il entrerait en vigueur,
entre ees pays, un mois apres que le dépöt de la sixiéme ratification leur aurait
été notifié par le Gouvernement de la Confédération suisse, et pour les pays au
nom desquels il serait ratifié ensuite, un mois aprés la notification de chacune
de ees ratifications.

(2) Les pays au nom desquels 1’instrument de ratification n’aura pas été déposé
dans le délai visé å 1’alinéa précédent seront admis å 1’adhésion aux termes de
1’article 16 de la Convention générale.

(3) Le présent Acte remplacera, dans les rapports entre les pays auxquels il
s’applique, 1’Arrangement conclu å Madrid le 14 avril 1891 et les Actes de revision
subséquents.

(4) En ce qui concerne les pays auxquels le présent Acte ne s’applique pas. mais
auxquels s’applique 1’Arrangement de Madrid revisé å La Haye en 1925, ce dernier
restera en vigueur.

(5) De méme, en ce qui concerne les pays auxquels ne s’appliquent ni le présent
Acte, ni 1’Arrangement de Madrid revisé å La Haye, 1’Arrangement de Madrid
revisé å Washington en 1911 restera en vigueur.

Fait å Londres, en un seul exemplaire, le 2 juin 1934.

(Signatures.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Artikel 6.

Förevarande akt skall ratificeras
och ratifikationerna skola deponeras
i Haag senast den 1 maj 1928.

Den skall mellan de länder, som
ratificerat densamma, träda i kraft en
månad efter nämnda dag och hava
samma gällande kraft och varaktighet
som den allmänna konventionen. Om
den emellertid förut blivit ratificerad
av minst sex länder, skall den träda
i kraft mellan dessa länder en månad
efter det deponeringen av den sjätte
ratifikationen meddelats dem genom
Schweiziska edsförbundets regering
och för de länder, som sedermera ratificera,
en månad efter notifikationen
om var och en av dessa ratifikationer.

Denna akt skall, vad angår förhållandet
mellan de länder, som ratificerat
densamma, ersätta den i Madrid
den 14 april 1891 avslutade och i
Washington den 2 juni 1911 reviderade
överenskommelsen. Denna sistnämnda
skall fortfarande gälla i förhållande
till de länder, som icke ratificerat
förevarande akt.

Artikel 6.

1. Förevar ande akt skall ratificeras
och ratifikationsinstrumenten skola
deponeras i London senast den 1 juli
1938. Den skall träda i kraft mellan
de länder, å vilkas vägnar den ratificerats,
en månad efter nämnda dag.
Om den emellertid förut blivit ratificerad
för minst sex länder, skall den
träda i kraft mellan dessa länder en
månad efter det deponeringen av den
sjätte ratifikationen meddelats dem
genom Schweiziska edsförbundets regering
och för de länder, å vilkas vägnar
den sedermera ratificeras, en månad
efter meddelandet om var
och en av dessa ratifikationer.

2. De länder, å vilkas vägnar ratifikationsinstrument
ej deponerats under
den i föregående stgcke angivna
fristen, kunna ansluta sig enligt bestämmelserna
i artikel 16 av den allmänna
konventionen.

3. Förevarande akt skall, vad
gäller förhållandet mellan de länder,
å vilka den är tillämplig, ersätta
den i Madrid den 14 april 1891 avslutade
överenskommelsen och senare revisionsakter.

4. Vad gäller de länder, å vilka förevarande
akt icke är tillämplig men
för vilka överenskommelsen i Madrid,
reviderad i Haag 1925, år gällande,
skall den sistnämnda förbliva i kraft.

5. Likaledes skall i fråga om de länder,
å vilka varken förevarande akt
eller den i Haag reviderade överenskommelsen
i Madrid är tillämplig,
överenskommelsen i Madrid, reviderad
i Washington 1911, förbliva i
kraft.

Som skedde i London, i ett enda exemplar,
den 2 juni 1934.

(Underskrifter.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)

angående patent.

Härigenom förordnas, att 25 § förordningen den 16 maj 1884 angående
patent1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

25 §.

Med avseende — — — Konungen förordna:

1) att, om---förordnandet bestämmes;

2) att, om undersåte i den främmande
staten eller någon, som där är
bosatt eller äger ett verkligt och icke
pro forma drivet industri- eller handelsetablissement,
åtnjuter skydd för
uppfinning såväl här i riket som i den
främmande staten, uppfinningens utövning
i den senare skall, så vitt angår
påföljd för underlåtenhet att här
utöva uppfinningen, så anses, som hade
utövningen ägt rum här i riket.

3) att, om här i riket meddelats patent
åt sökande med sådan företrädesrätt,
som sägs under 1), vid tillämpning
av 16 § första stycket skall så
anses, som vore patentansökningen
gjord samtidigt med att skydd söktes
i den främmande staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953; dock att patent ej må med stöd
av stadgandet i 25 § under 3) göras
gällande mot någon, som vid lagens
ikraftträdande inom riket var i utövning
av den patenterade uppfinningen
eller för sådan utövning där
vidtagit väsentliga åtgärder.

1 Senaste lydelse, se SFS 1914:153.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 20 § lagen den 10 juli 1899 (nr 59 sid. 1)
om skydd för vissa mönster och modeller.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa
mönster och modeller1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

20 §.

Med avseende---förordnandet bestämmes.

Konungen äger ock under förutsättning
av ömsesidighet förordna, att
om mönster här i riket registrerats
för sökande med sådan företrädesrätt,
som sägs i första stycket, vid tillämpning
av 14 § skall så anses, som vore
registreringsansökningen gjord samtidigt
med att skydd söktes i den
främmande staten.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1953; dock att skyddsrätt ej må med
stöd av 20 § andra stycket göras gällande
mot någon, som vid lagens
ikraftträdande inom riket begagnade
det registrerade mönstret eller för
dess begagnande där vidtagit väsentliga
åtgärder.

1 Senaste lydelse, se SFS 1934: 61.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 (nr 29)

om skydd för Tarumärken.

Härigenom förordnas, att 8 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 om skydd för
varumärken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

Förenings rätt -------

Rätten till annat registrerat varumärke
må ej överlåtas annorledes än
tillsammans med den rörelse, för vilken
det begagnas, överlåtes rörelse
till annan ägare, övergår rätten till
registrerat varumärke, som begagnas
för rörelsen, från överlåtaren till den
nye ägaren, där ej avtal sker, att märkesrätten
må av den förre behållas, eller
att bägge må använda märket för
olika slag av varor.

(Föreslagen lydelse.)

§•

icke överlåtas.

Rätten till annat registrerat varumärke
må ej överlåtas annorledes än
tillsammans med den rörelse inom riket,
för vilken det begagnas, överlåtes
rörelse till annan ägare, övergår rätten
till registrerat varumärke, som begagnas
för rörelsen, från överlåtaren
till den nye ägaren, där ej avtal sker,
att märkesrätten må av den förre behållas,
eller att bägge må använda
märket för olika slag av varor.

16 §.

Konungen äger------------som registreras:

1) ansökan om ---------åt varumärket;

2) den, för---— — ---sådant ombud;

3) varumärket skyddas----främmande staten.

Med avseende på viss främmande
stat äger Konungen under förutsättning
av ömsesidighet meddela andra
bestämmelser i de hänseenden som
avses i första stycket under 1) och 3).

Med avseende-----följande bestämmelser:

4) varumärket må----främmande staten;

5) har någon---förordnandet bestämmes;

6) vägras registrering---nämnda tid;

7) varumärke, som--------sin firma.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953.

1 Senaste lydelse, se beträffande 8 § SFS 1918: 136 och beträffande 16 § SFS 1934: 62.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 30.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 oktober 1914 (nr 422) angående
förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning
och saluhållande av oriktigt märkta varor.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 9 oktober 1914 angående förbud
i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande
av oriktigt märkta varor1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Den, som------

Lag samma vare, om någon med
sådan avsikt här i riket håller till salu
utländsk vara, åt vilken genom någon
därå eller å dess emballage anbragt
beteckning eller genom beteckning
å anslag eller skylt, som hör till
varan, gives sken av att hava frambragts
eller tillverkats i Sverige; dock
att vad nu sagts icke skall gälla, om
gärningen är straffbar enligt lagen
med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens.

Den omständigheten
Vad i----------

1 §•

— sex månader.

Lag samma vare, om någon med
sådan avsikt här i riket håller till salu
utländsk vara, åt vilken genom någon
därå eller å dess emballage anbragt
beteckning eller genom beteckning
å anslag eller skylt eller i annons,
cirkulär, prospekt, priskurant
eller annat för ett större antal personer
avsett meddelande gives sken av
att hava frambragts eller tillverkats i
Sverige; dock att vad nu sagts icke
skall gälla, om gärningen är straffbar
enligt lagen med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens.

— i Sverige,
utländskt ursprung.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1953.

1 Senaste lydelse, se SFS 1931:153.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den H november 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med t. f. ministern för utrikes ärendena, statsrådet
Hammarskjöld, samt chefen för handelsdepartementet anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om Sveriges anslutning
till reviderade texter av två internationella överenskommelser på det industriella
rättsskyddets område samt anför därvid följande.

Pariskonventionen har till syfte att bereda skydd för patent, mönster,
modeller, varumärken, firmor och ursprungsbeteckningar samt att undertrycka
illojal konkurrens. Dess princip är, att de som är medborgare eller
bosatta i ett unionsland eller där driver näring skall i övriga unionsländer
åtnjuta samma skydd i nämnda hänseenden som landets egna medborgare.
Därjämte ger konventionen en rad minimibestämmelser om vad det rättsskydd
skall innebära, som sålunda lämnas övriga länders medborgare. Härigenom
skapar konventionen en materiell unionsrätt och bidrager sålunda till
att utjämna motsatser mellan olika länders lagar på det industriella rättsskyddets
område. De i konventionen stipulerade rättigheterna brukar nämligen
i regel göras tillämpliga även på vederbörande lands egna undersåtar.

Madridöverenskommelsen förpliktar de anslutna länderna att på olika sätt
ingripa emot oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror.

Båda konventionerna har ändrats flera gånger. De revisioner, som nu har
praktisk betydelse, har ägt rum i Washington 1911, i Haag 1925 och i London
1934, men i fråga om båda konventionerna har åtskilliga länder icke
anslutit sig till den senaste texten utan står kvar vid någon av de föregående.
Sålunda är 43 länder anslutna till Pariskonventionen, men av dessa står 6
kvar på Washingtontexten och 12 på Haagtexten, medan 25 anslutit sig till
Londontexten. Till Madridöverenskommelsen är anslutna 25 länder, av vilka
15 till den senaste lydelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Sverige har tillhört Pariskonventionen sedan 1885 och anslöt sig till dess
Haagtext 1934. Enligt konventionens bestämmelser innebär detta, att i förhållandet
mellan Sverige och andra länder gäller Washingtontexten, såvida
det andra landet står kvar på denna, och i annat fall Haagtexten, det senare
även om det andra landet för sin del accepterat Londontexten.

Till Madridöverenskommelsen anslöt sig Sverige först 1934 och då direkt
till dess Haagtext. På grund härav gäller i förhållandet mellan Sverige och
andra länder endast Haagtexten av denna överenskommelse. I förhållande till
de länder, som står kvar vid Washingtontexten, är Sverige icke bundet av
någon konvention på detta område.

Londontexterna av båda konventionerna har undertecknats av Sverige men
icke ratificerats. Detta sammanhänger med att under hela den tid, som förflutit
efter konferensen, frågan om en genomgripande revision av den därav
berörda lagstiftningen varit aktuell och att det därför varit naturligt att därmed
sammankoppla spörsmålet om de ändringar i denna lagstiftning, som
krävdes för anslutning till dessa texter. De lagändringar, som genomförts
under samma tid, har emellertid alla stannat vid partiella reformer, och frågan
om anslutningen är därför alltjämt öppen.

För de övriga nordiska ländernas del är läget det, att Danmark och Norge
anslutit sig till Londontexten av Pariskonventionen, medan Finland står
kvar vid Washingtontexten. I sistnämnda land har emellertid under 1952
framlagts förslag om anslutning till Londontexten. Intet av våra nordiska
grannländer är anslutet till Madridöverenskommelsen.

I fråga om andra för oss mera betydelsefulla länder kan nämnas, att bland
andra Amerikas förenta stater, Belgien, Canada, Frankrike, Japan, Nederländerna,
Schweiz, Storbritannien, Sydafrikanska unionen, Tyskland och Österrike
är anslutna till Pariskonventionens Londontext.

Under år 1950 har den ledande internationella organisationen på detta
område, Association internationale pour la protection de la propriété industrielle,
i en framställning till den schweiziska regeringen påpekat, att ett stort
antal medlemsstater i Parisunionen ännu icke ratificerat Londontexten och
att detta förhållande gjorde det omöjligt att sammankalla en konferens för
revision av denna text och att därvid göra ytterligare önskvärda framsteg
på detta område. Föreningen vädjade därför till den schweiziska regeringen
att uppmana dessa staters regeringar att snarast möjligt vidtaga åtgärder
för ratifikation. Den schweiziska regeringen har därefter hos de berörda regeringarna,
bland dem den svenska, livligt tillstyrkt föreningens framställning.

Sedan patent- och registreringsverket i yttrande över den schweiziska beskickningens
note i ärendet hemställt, att med det snaraste åtgärder måtte
vidtagas för att genomföra den lagstiftning som erfordrades lör att biträda
Londontexterna av de båda ifrågavarande konventionerna, uppdrog jag åt
byråchefen i verket Å. von Zweigbergk och förste byråsekreteraren i samma
verk C. Uggla att utreda vilka lagändringar, som erfordrades för Sveriges anslutning.
Utredningsmännen har den 6 december 1951 avlämnat en prome o

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt Nr 30.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

moria med förslag till lagstiftning för möjliggörande av Sveriges anslutning
till vissa internationella konventioner på det industriella rättsskyddets område.

I promemorian, vilken torde få som bilaga (Bilaga A) fogas till detta protokoll,
genomgår utredningsmännen de vid Londonkonferensen vidtagna
ändringarna i Pariskonventionen och Madridöverenskommelsen. Utredningsmännen
har därvid funnit, att för Sveriges anslutning till de nya texterna
följande ändringar kräves i svensk lagstiftning:

1) 25 § förordningen den 16 maj 1884 angående patent måste bringas i
överensstämmelse med Pariskonventionen artikel 4 avd. B, enligt vilken s. k.
föranvändarrätt icke får uppkomma under prioritetstid.

2) Motsvarande ändring måste genomföras i 20 § lagen den 10 juli 1899
om skydd för vissa mönster och modeller.

3) I lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken påkallas ändring
på två punkter.

a) För att få överensstämmelse med artikel 6 quater i konventionen bör
8 § jämkas, så att därav framgår, att det för giltig överlåtelse av varumärke
icke kräves mer än att den i Sverige belägna delen av rörelsen, till vilken
märket hör, övergår på förvärvaren.

b) Artikel 6 avd. D i konventionen, som föreskriver att en beviljad varumärkesregistrering
för sitt fortbestånd är oberoende av samma märkes skydd
i hemlandet, nödvändiggör visst tillägg till 16 g.

4) Den nytillkomna artikel 3 bis i Madridöverenskommelsen påkallar
ändring i 1 § lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall mot
varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt
märkta varor, genom vilken ändring skyddet utsträckes att gälla även
i fråga om vissa meddelanden i sammanhang med varor.

Utredningsmännen framhåller, att vid anslutning till de nya texterna
dessa måste biträdas i sin helhet, då reservationer ej är medgivna.

Över utredningsmännens promemoria har yttranden avgivits av kommerskollegium
efter hörande av rikets handelskammare samt Sveriges industriförbund,
jernkontoret, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, svenska försäljnings- och reklamförbundet
samt kooperativa förbundet. Vidare har yttranden avgivits av patentoch
registreringsverket, varumärkes- och firmautredningen, svenska föreningen
för industriellt rättsskydd, svenska uppfinnareföreningen, svenska
patentombudsföreningen och svenska industriens patentingenjörers förening.

Beträffande frågan, huruvida de lagstiftningsåtgärder, som erfordras för
att biträda Londontexten, bör genomföras utan avbidan på en allmän revision
av lagstiftningen om det industriella rättsskyddet, anför patent- och
registreringsverket i sitt yttrande över den nämnda schweiziska noten:

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

väntas bli slutfört förrän efter avsevärd tid. För övrigt är att märka att
särskilt patent- och mönsterskyddsrätten icke torde falla inom utredningens
uppdrag.

Av det nu anförda torde framgå, att vårt lands anslutning till Londontexterna
riskerar att uppskjutas till en oviss framtid, om man fasthåller
den — i och för sig tilltalande — tanken, att de för en sådan anslutning
erforderliga lagändringarna skola ske i samband med att de lagar, där
ändringar krävas, underkastas en allmän revision. Det har emellertid redan
gått avsevärd tid sedan revisionskonferensen i London 1934, längre än
någon gång tidigare sedan Parisunionens tillkomst 1883 förflutit mellan
två revisionskonferenser. Sedan flera år har det varit en utbredd önskan
hos kretsar med intresse för det industriella rättsskyddets internationella
sida, att den nya konferens, som man redan i London 1934 beslöt skulle
hållas i Lissabon, skall kunna sammankallas snarast. Åtskilliga frågor
föreligga nämligen, där en komplettering av konventionsbestämmelserna
skulle vara av vikt för berörda näringskretsar. Men det har framhållits,
att det är svårt att förbereda nya lconventionstexter, så länge ett avsevärt
antal av unionsländerna icke anslutit sig till Londontexterna utan står kvar
på äldre texter. Det synes angeläget, att det icke skall kunna göras gällande,
att vårt land bidrager till att försvåra konventionsreglernas utbyggnad,
särskilt i betraktande av att en verksamhet i detta syfte torde bli till
gagn för det svenska näringslivet. Den nu gjorda hänvändelsen om anslutning
till Londontexterna har också föregåtts av andra sådana från internationella,
nordiska och svenska organisationer.

Patentverlcet anser det i rådande läge önskvärt, att man snarast vidtager
sådana åtgärder, att Sveriges anslutning till Londontexterna av Pariskonventionen
och Madridöverenskommelsen möjliggöres.

I anslutning till detta yttrande har utredningsmännen erinrat om några
under de senaste åren antagna resolutioner om önskvärdheten av anslutning
till de nya konventionstexterna och därvid även nämnt, att vid internationella
handelskammarmötet i Lissabon i juni 1951 en resolution antagits, i
vilken riktades en enträgen vädjan till unionsländer, som ännu icke biträtt
de reviderade texterna, att vidtaga nödvändiga åtgärder härför. I betraktande
av vad som förekommit syntes vårt land icke rimligen kunna
vidare uppskjuta att taga ställning till frågan om en anslutning till de nya
texterna. Flertalet länder, med vilka Sverige hade livligare ekonomiska förbindelser,
vore numera anslutna till 1934 års texter. En anslutning från
svensk sida skulle medföra viktiga fördelar för svenska rättssökande i utlandet,
samtidigt som de praktiska olägenheterna av att medgiva utlänningar
motsvarande förmåner i Sverige finge anses mindre betydande.
Några genomgripande lagändringar påkallades icke heller för vår anslutning.
Med hänsyn härtill förordar utredningsmännen, att den erforderliga
lagstiftningen nu genomföres.

Av de över promemorian hörda myndigheterna och sammanslutningarna
har samtliga med undantag av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget om vårt lands biträdande
av de reviderade konventionerna. I intet yttrande framföres betänkligheter
mot att vidtaga de härför erforderliga lagändringarna utan
att avvakta en allmän revision av lagstiftningen om det industriella rättsskyddet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Patent- och registreringsverket erinrar om sitt tidigare yttrande i ärendet
och förklarar sig vidhålla sin däri tillkännagivna uppfattning, att det vore
önskvärt, att man möjliggjorde en snar anslutning till Londontexterna.

Kommerskollegium yttrar:

Med vårt lands allmänt positiva inställning till det internationella samarbetet
på det ekonomiska området är det, enligt kollegii mening, angeläget
att man från svensk sida i möjligaste mån biträder strävandena att
skapa enhetlighet mellan de olika ländernas lagstiftning med avseende å
det industriella rättsskyddet. De lagändringar, som för svensk del erfordras
för en anslutning till ifrågavarande texter, äro av jämförelsevis begränsad
natur, och kollegium anser att vårt land icke bör underlåta att genom
ändring av lagstiftningen på ifrågavarande punkter lämna sitt bidrag till
enhetssträvandena inom detta för den ekonomiska samfärdseln mellan
länderna betydelsefulla lagstiftningsområde.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser det vara en angelägenhet
av största vikt, att vårt land snarast möjligt ansluter sig. Handelskammaren
i Gävle uttalar den meningen, att Sverige icke lämpligen vidare
bör uppskjuta avgörandet av frågan. Önskvärdheten av vår snara anslutning
och om skyndsam behandling av ärendet härom understrykes vidare
av svenska föreningen för industriellt rättsskydd, svenska industriens patentingenjörers
förening och svenska uppfinnareföreningen.

Sistnämnda förening liksom åtskilliga av handelsltamrarna erinrar om
den nyss berörda, vid internationella handelskammarmötet i Lissabon antagna
resolutionen med vädjan till unionsländer, som icke biträtt de reviderade
konventionstexterna, att vidtaga nödvändiga åtgärder härför. I
samband härmed framhåller Skånes handelskammare, att det inom näringslivet
länge varit ett önskemål, att förutsättningar skapas för Sveriges
anslutning till Londonöverenskommelsen. Handelskammaren i Karlstad
påpekar, att de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna synes böra komma till
stånd med hänsyn till landets prestige i internationella sammanhang och
för att landet icke skall kunna jämställas med mindre utvecklade länder,
i vilka intresse saknas för utveckling av den internationella rätten. Enligt
vad handelskammaren i Göteborg inhämtat kan vårt land, om det fortfarande
underlåter att biträda Londontexterna av 1934, riskera att utsätta sig
för en mindre förmånlig behandling i vissa länder, som redan antagit dessa
texter.

Varumärkes- och firmautredningen, som begränsat sin granskning av
promemorian till de delar av denna, som berör varumärkesrätten samt skyddet
emot illojal konkurrens och oriktiga ursprungsbeteckningar, uttalar,
att det icke torde behöva befaras, att de i dessa hänseenden föreslagna lagändringarna
skall komma i strid med vad utredningen framdeles kommer
att föreslå.

Departementschefen.

Det industriella rättsskyddet, främst patent- och varumärkesväsendet, har
en starkt framträdande internationell karaktär. Behovet av internationell

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

reglering följer redan därav att den, som vill söka patent på en uppfinning
eller registrering av ett varumärke i flera länder, måste göra det i vart och
ett av dessa. Pariskonventionen underlättar sedan länge uppnående och vidmakthållande
av industriell skyddsrätt i olika länder, för patentens del framför
allt genom de i konventionen ingående bestämmelserna om prioritetsrätt.

Sverige anslöt sig till Pariskonventionen redan 1885. Det synes angeläget,
att Sverige icke genom underlåtenhet att acceptera de hittills uppnådda resultaten
försvårar det fortsatta arbetet på en utveckling av konventionsbestämmelserna
angående det industriella rättsskyddet. Särskilt för vår exportindustri
är det också av vikt, att svenskar i andra länder garanteras det
vidsträcktare skydd, som följer av Londontexten.

Visserligen utredes för närvarande frågan om en allmän revision av varumärkes-
och firmarätten jämte vad därmed äger samband. Det kunde
synas naturligt att avvakta resultatet av denna utredning och taga ställning
till spörsmålet om vår anslutning till Londontexten i samband med den
mera genomgripande omgestaltning av dessa rättsområden, vartill utredningen
kan väntas giva upphov. Emellertid torde varumärkes- och firmautredningen
icke inom den närmaste framtiden kunna avsluta sitt arbete.
Vidare kräver den nya konventionstexten vissa ändringar i lagar, som icke
beröres av den pågående utredningen, nämligen i patentförordningen och
mönsterlagen. Såsom framhållits är de nödvändiga lagändringarna av jämförelsevis
begränsad innebörd. Jag anser därför i likhet med utredningsmännen
och så gott som alla de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
det vara önskvärt att nu genomföra de lagstiftningsåtgärder, som
påkallas för vår anslutning, utan att avbida en allmän revision av de berörda
rättsområdena.

.tåg torde nu få övergå till att behandla de särskilda lagförslagen.

Lag om ändrad lydelse av 25 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)

angående patent. I

I 16 § patentförordningen uttalas, att patent icke skall vara gällande mot
någon, som vid den tid, då ansökningen därom inkom, inom riket var i utövning
av den patenterade uppfinningen eller för sådan utövning där vidtagit
väsentliga åtgärder. I ett dylikt fall äger utövaren, om han är i god
tro, en s. k. föranvändarrätt, d. v. s. en rätt att fullfölja den påbörjade eller
planerade utövningen utan att patenthavaren kan kräva någon ersättning.

Med avseende å uppfinning skyddad i främmande stat äger Konungen
enligt 25 § patentförordningen under förutsättning av ömsesidighet förordna
bland annat, att om någon här i riket sökt patent å en uppfinning, varå
han tidigare sökt skydd i den främmande staten, ansökningen här må i förhållande
till andra ansökningar och nyhetshinder betraktas som om den

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

vore gjord samtidigt med ansökningen i den främmande staten, såvida ansökningen
här skett inom viss i förordnandet bestämd tid. Förordnande om
prioritetsrätt enligt 25 § har givits i förhållande till samtliga till Pariskonventionen
anslutna länder. Rätten åtnjutes under tolv månader från den
första ansökningen inom annat unionsland.

En jämförelse mellan de nämnda lagrummen visar, att man vid bedömande
av föranvändarrätt har att taga hänsyn till dagen för den faktiska
ansökningen i Sverige, även om det gäller en prioritetsberättigad ansökning.
Åtgärder i god tro under prioritetstiden kan alltså enligt nu gällande regler
grundlägga en giltig föranvändarrätt.

Bestämmelser om prioritet återfinnes i artikel 4 av Pariskonventionen. I
avd. B av denna artikel infördes vid Londonkonferensen ett uttryckligt stadgande
av innehåll, att åtgärder under prioritetstiden icke får giva upphov
till någon föranvändarrätt. För anslutning till Londontexten måste därför
den svenska lagstiftningen ändras på denna punkt.

För att klargöra, att föranvändarrätt icke skall kunna uppkomma under
prioritetstiden, föreslår utredningsmännen ett nytt moment, betecknat 3),
till 25 § patentförordningen. Enligt detta skall prioritetsdagen anses såsom
ansökningsdag med hänsyn till verkan av utövning eller väsentliga åtgärder
därför, som avses i 16 § första stycket, d. v. s. föranvändarrätt. För momentets
tillämpning är enligt paragrafens första punkt Konungens förordnande
ett villkor, och förutsättningen för sådant förordnande är -—- såsom eljest
enligt detta lagrum — ömsesidighet. Förmånen förutsättes bli tillämplig endast
i förhållande till sådana länder, som biträtt konventionens Londontext.

1 promemorian påpekas, att eventuella betänkligheter mot att avskära uppkomsten
av föranvändarrätt under prioritetstiden motverkas av regeln i 21 §

2 mom. patentförordningen, enligt vilken domstol har möjlighet att lämna
tillstånd till fortsatt utövning i särskilda fall.

Utredningsmännen föreslår en övergångsbestämmelse av innebörd, att lagändringen
icke skall inverka på föranvändarrätt, som förvärvats före lagens
ikraftträdande.

Det övervägande flertalet av dem, som yttrat sig över utredningsmännens
promemoria, har ställt sig positivt till den förordade lagändringen. Från ett
par håll har dock betänkligheter uttalats.

Sålunda yttrar Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare:

Det måste anses betänkligt att den, som här i landet i god tro och kanske
med betydande kostnader igångsatt en tillverkning, på detta sätt kan bliva
tvungen att nedlägga denna på grund av att någon annan har tidigare inlämnat
en prioritetsgrundande patentansökan i ett främmande land, t. ex.
Brasilien. Även om sådana kollisioner icke inträffa alltför ofta, kunna dock
stora värden stå på spel för den inhemska industrien, i det att nedlagda
kostnader för igångsättande av en tillverkning kunna vara tillspillogivna.
Det är visserligen riktigt, att sådana utövningsåtgärder, som igångsatts först
efter inlämnandet av annans patentansökning i Sverige, icke ens med den
nuvarande lagstiftningen kunna grundlägga någon rätt till fortsatt utövning,
d. v. s. föranvändarrätt, men denna olägenhet för tredje man torde
icke innebära något skäl för att ytterligare försämra tredje mans rättsställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

ning genom att icke erkänna uppkomsten av dylik föranvändarrätt ens under
prioritetstiden, som ju kan börja ett helt år tidigare än den faktiska
inlämningsdagen i Sverige.

Beträffande stadgandet i 21 § 2 mom. patentförordningen framhåller handelskammaren,
att detta skall tillämpas endast »om synnerliga skäl därtill
äro», samt att det fortsatta utnyttjandet är förknippat med en licensavgift
till patenthavaren. Kammaren påpekar vidare, att enligt bestämmelsen, som
förutsätter domstolsprövning med därav följande tidsutdräkt och ovisshet
under förfarandet, utnyttjandet kan begränsas både till tiden och omfattningen.
Handelskammaren yttrar härpå följande:

Det torde därför vara uppenbart, att 21 § 2 mom. patentförordningen icke
kan undanröja betänkligheterna mot att under prioritetstiden icke längre
erkänna uppkomsten av föranvändarrätt, — — —. För den inhemska industrien
skulle säkerligen slopandet av denna föranvändarrätt under prioritetstiden
i många fall komma att medföra betydande olägenheter. Saken
torde emellertid ställa sig annorlunda för sådana svenska företag, som ofta
söka patent i främmande länder och/eller bedriva tillverkning även vid utländska
fabriker.

En byråchef i patent- och registreringsverket var, redan då verket avgav
yttrande över den tidigare nämnda schweiziska hänvändelsen, skiljaktig och
ansåg sig, med hänsyn till principiella betänkligheter emot att avskära uppkomsten
av föranvändarrätt, ej kunna tillstyrka vårt lands anslutning till
Londontexten. Samme byråchef var skiljaktig också då ämbetsverket nu avgivit
utlåtande över utredningsmännens promemoria.

I samtliga övriga yttranden har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan
erinran.

Sveriges industriförbund meddelar följande om synpunkterna i industrikretsar
rörande en lagändring i syfte att hindra uppkomsten av föranvändarrätt
under prioritetstiden:

Vid överläggningar med representanter för olika industribranscher har
framkommit, att man på vissa håll ställt sig tveksam inför en lagändring
av nyss angiven innebörd. Farhågor ha nämligen uttalats, att om uppkomsten
av föranvändarrätt under prioritetstiden förhindrades, sådana företag,
som ha relativt ringa intresse för patentskydd utomlands, kunde bliva skyldiga
att upphöra med utövning av en uppfinning här i landet utan att erhålla
någon tillnärmelsevis motsvarande fördel i utlandet. Gentemot detta
har emellertid framhållits, att om Sverige komme att vidbliva sin nuvarande
ståndpunkt i fråga om uppkomsten av föranvändarrätt under prioritetstiden,
följden sannolikt skulle bli, att svenska företag i fortsättningen
finge riskera en ogynnsammare behandling utomlands i patenträttsligt hänseende
än om vårt land anslöte sig till den i flertalet länder redan accepterade
ståndpunkten i frågan. Med hänsyn härtill och till de skäl, som i promemorian
anförts för ett godtagande av denna ståndpunkt, ha industriens
representanter blivit ense om att lämna det nu berörda lagändringsförslaget
utan erinran.

Kommerskollegium anför:

Vad särskilt angår frågan om föranvändarrätten vill kollegium understryka
industriförbundets uttalanden härom. Mot bakgrunden av bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

raelsen i 21 § 2 inom. patenlförordningen —- enligt vilken en utövare kan
berättigas att mot skälig licensavgift till patenthavaren fortsätta utnyttjandet
— samt det förhållandet att så gott som samtliga industriländer av
större betydelse i Västeuropa och Nordamerika redan anslutit sig till Londontexten,
anser kollegium att betänkligheterna mot att avskära uppkomsten
av föranvändarrätten under prioritetstiden bör vika.

Handelskammaren i Karlstad framhåller:

Motsvarande förbättring av patentskyddet komma svenskar att erhålla
vid sitt patentsökande i utlandet. En svensk patentansökan i utlandet, ingiven
med prioritet från en motsvarande svensk ansökan, kommer sålunda
att i praktiskt taget alla avseenden ha samma värde, som om den vore ingiven
samtidigt med den svenska ansökningen. Den svenska patentsökanden
behöver alltså icke såsom tidigare löpa risken, att någon förvärvar föranvändarrätt
under prioritetsåret, utan han kan tryggt använda detta år
till att undersöka uppfinningens värde, innan han bestämmer sig för patentering
i utlandet. Som det nu är, kan en patentsökande ofta icke våga
avslöja sin uppfinning, förrän han sökt patent i ett flertal länder, enär
eljest någon påpasslig efterapare skulle kunna skaffa sig föranvändarrätt
och därigenom ej åtkommas av det sedermera åt den rätte uppfinnaren
beviljade patentet. Endera får han alltså dröja med att släppa ut sin uppfinning
till allmän kännedom eller också måste han på ett tidigt stadium
ikläda sig stora kostnader för en omfattande patentering, som sedermera
kanske visar sig missriktad med hänsyn till uppfinningens nyhet och exploateringsmöjlighet.
För att prioritetsrätten, som är den dominerande bestämmelsen
i Paris-konventionen, skall kunna med trygghet utnyttjas, fordras
att densamma räknas med företräde framför föranvändarrätten, och
kammaren vill därför för sin del oförbehållsamt tillstyrka att en sådan ordning
kommer till stånd.

Svenska uppfinnareföreningen hänvisar till en promemoria av överingenjören
E. Englesson, vari framhålles, att en uppfinnare vanligen behöver prioritetstiden
dels för att få ett begrepp om patenterbarheten av uppfinningen,
dels för att se vad uppfinningen är värd ur kommersiell synpunkt. Englesson
berör det fall, att ett svenskt företag släpper ut ett alster på marknaden
omedelbart efter det att en svensk patentansökan därå ingivits och i
förlitan på att det är möjligt på grund av prioritetsrätten att dröja ett år
med ingivandet av patentansökningar i utlandet.

Om nu någon påpasslig utlänning i sitt land snabbt sätter igång en tillverkning
av samma alster, erhåller han föranvändarrätt och kan fortsätta
att tillverka detsamma i så stor skala som helst. För erhållande av föranvändarrätt
gäller visserligen, att han måste vara i god tro och skall ha gjort
samma uppfinning själv, men att för den svenska patenthavaren bevisa motsatsen
torde sällan vara möjligt. Följden blir att det svenska företaget får
patent och måste betala årsavgifter för patentets upprätthållande, medan
nämnde person fritt kan utöva uppfinningen och även har glädje av det
patentskydd, som det svenska företaget betalar för. I sådana länder där
antalet tänkbara konkurrenter är endast en eller några få, blir det åt svensken
beviljade patentet av ringa värde, om någon av dessa skulle börja en
tillverkning och få föranvändarrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Svenska patentombndsföreningen yttrar:

Den föreslagna ändringen i 25 § patentförordningen innebär ett undanröjande
av den föranvändarrätt under prioritetstiden som internationellt sett
allmänt ansetts grunda sig på en föråldrad och numera övergiven ståndpunkt.
Den modernare uppfattningen har tagit sig ett kraftigt uttryck i den
reviderade art. 4 i Londonkonventionen. I enlighet därmed har ovannämnda
föranvändarrätt avskaffats i de ledande industristaterna. Det har utomlands
väckt en mindre smickrande uppmärksamhet, att så ej skett i Sverige. Föreningen
anser att Sveriges industriella ställning och anseende nödvändiggör
en snar lagändring på denna punkt.

De tidigare eventuellt befarade olägenheterna för svensk industri av förevarande
reform få numera anses till stor del eliminerade till följd av den år
1944 vidtagna ändringen i 21 § 2 mom. patentförordningen.

Departementschefen.

Yttrandena visar, att den föreslagna lagändringen på ett par håll väckt
betänkligheter men att det stora flertalet remissinstanser biträtt densamma.
Det är påtagligt, att lagändringen kan komma att vålla olägenhet i vissa
tall. Mot detta får man emellertid väga fördelen för patenthavarna att ej
behöva räkna med risken att föranvändarrätt uppkommer under prioritetstiden.
I likhet med utredningsmännen och de flesta av dem som yttrat sig
över förslaget anser jag fördelarna väga tyngre än olägenheterna. De anförda
betänkligheterna synes varken ur praktisk eller principiell synpunkt
vara av den art, att de bör hindra vårt land från att ansluta sig till den ordning,
som redan gäller i allmänhet utomlands. Såsom från olika håll påpekats,
ger också vår patentlagstiftning möjlighet att taga hänsyn till ömmande
fall, då det kunde verka oskäligt, om en under prioritetstid igångsatt
utövning måste avbrytas.

Mot det nya momentet i 25 § patentförordningen och den därtill hörande
övergångsbestämmelsen har jag intet att erinra.

Lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den It) juli 1899 (nr 59 sid. 1)
om skydd för vissa mönster och modeller.

Enligt 14 och 20 §§ mönsterlagen kan, på samma sätt som angivits i fråga
om patent, en giltig föranvändarrätt till mönster uppkomma under prioritetstiden.
Den praktiska skillnaden består dock i förhållande till patenträtten,
att prioritet endast åtnjutes under sex månader.

Den nya bestämmelsen i Pariskonventionens artikel 4 avd. B, enligt vilken
föranvändarrätt ej skall kunna förvärvas under prioritetstiden, gäller
även på mönsterrättens område.

Utredningsmännen föreslår, att till 20 § mönsterlagen, som innehåller reglerna
om prioritet, lägges ett andra stycke av samma innebörd som det tidigare
berörda nya momentet i 25 § patentförordningen. Även övergångsstadgandet
har utformats i överensstämmelse med det till nyssnämnda lagrum
föreslagna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Mot förslaget har erinran framställts endast av reservanten inom patentoch
registreringsverket, som anser de av honom anförda synpunkterna på
ändringen av 25 § patentförordningen i vissa delar vara tillämpliga även på
lagstiftningen om mönster.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare hyser icke samma
betänkligheter inför den föreslagna ändringen i mönsterlagen som dem kammaren
uttalar i samband med det motsvarande förslaget till nytt moment i
25 § patentförordningen. Handelskammaren anser den nu föreslagna bestämmelsen
sakna nämnvärd praktisk betydelse.

Departementschefen.

Några olägenheter av det föreslagna nya stycket till 20 § mönsterlagen
torde knappast vara att befara. I regel är endast mindre ekonomiska värden
förbundna med mönsterregistrering. Det sammanlagda årliga antalet ansökningar
om registrering av mönster uppgår vanligen blott till ett par hundra,
varav en ringa del härrör från utländska sökande, och bland dessa är det
endast ytterst få som gör anspråk på prioritet. Jag är därför beredd att tillstyrka
utredningsmännens förslag även i denna del.

Lag angående ändrad lydelse av 8 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 (nr 29)

om skydd för varumärken.

Bestämmelser om överlåtelse av varumärke finnes i 8 § varumärkeslagen.
Enligt dessa får registrerat föreningsmärlce (kollektivmärke) alls ej överlåtas,
medan andra registrerade varumärken endast må överlåtas tillsammans
med den rörelse, i vilken de begagnas. Av stadgandet anses följa, att
ett utländskt företag icke kan överlåta sitt i Sverige registrerade varumärke,
när endast dess rörelse här i landet ingår i överlåtelsen.

Den vid Londonkonferensen tillkomna artikel 6 quater föreskriver, att om
överlåtelse av varumärke enligt ett unionslands lagstiftning för sin giltighet
kräver samtidig överlåtelse av det företag eller den handelsrörelse, vartill
märket hör, det skall anses tillräckligt, att den del av företaget eller handelsrörelsen,
som är belägen i detta land, övergår till förvärvaren. Artikeln
anses icke vara tillämplig på kollektivmärken.

För att anpassa den svenska lagen till den nya konventionstexten föreslår
utredningsmännen, att i 8 § andra stycket första punkten tillägges orden
»inom riket». Bestämmelsen kommer härvid att utsäga, att överlåtelse av
varumärke ej är tillåten annorledes än tillsammans med den rörelse inom
riket, för vilken det begagnas. Tillämpningen av 8 § varumärkeslagen är ej
beroende av särskilt förordnande eller ömsesidighet. Den nya lydelsen kommer
därför att gälla i förhållande till alla här registrerade, främmande varumärken.
Utredningsmännen anser särskild övergångsbestämmelse vara onödig.

Alla de hörda myndigheterna och organisationerna tillstyrker den föreslagna
lagändringen eller lämnar den utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Sveriges grossistförbund framhåller, att det inom affärslivet redan nu i
icke ringa omfattning förekommer, att varumärken överlåtes utan samband
med en överlåtelse av den rörelse, till vilken de är knutna, samt att detta
icke befunnits medföra några påtagliga olägenheter.

Enligt Svenska patentombudsföreningen bör fullständigt fri överlåtelse av
varumärke medgivas, enär lagbestämmelserna om överlåtelse av märket tillsammans
med rörelsen är ineffektiva och lätt kringgås.

I 16 § varumärkeslagen har samlats vissa särskilda bestämmelser om utländska
varumärken. Enligt lagrummet gäller bland annat, att då utlänning
ansöker om registrering av varumärke, ansökningen skall åtföljas av bevis,
att sökanden uppfyllt de villkor, som i den främmande staten fordras för
att bereda skydd åt varumärket, s. k. hemlandsbevis, samt att varumärket
icke skyddas i vidsträcktare mån eller för längre tid än i hemlandet. Detta
innebär, att om registreringen i hemlandet upphör att gälla, den svenska
registreringen också förlorar sin giltighet, vilket är av betydelse såväl då
talan föres om intrång i märkesrätten som då registreringen skall förnyas.
Så skall enligt 9 § ske inom tio år från registreringsdagen samt därefter inom
samma tid från dagen för föregående förnyelse. Den sistnämnda bestämmelsen
i 16 § medför, att hemlandsbevis måste företes vid intrångstalan och
ingivas vid märkets förnyelse.

I artikel 6 av Pariskonventionen infördes vid Londonkonferensen under
avd. D en ny bestämmelse, varigenom de utländska varumärkena i viss mån
gjordes oberoende av hemlandsregistreringen. Den nya bestämmelsen föreskriver,
att då ett varumärke registrerats först i hemlandet och sedan i ett
annat unionsland, den senare registreringen skall från dagen för beviljandet
anses oberoende av registreringen i hemlandet. Enligt den nya konventionsregeln
får hemlandsregistrering visserligen fordras för att registrering i
annat unionsland skall komma till stånd, men därefter får skyddet icke göras
beroende av hemlandsregistreringen.

För att anpassa svensk lag till den nya texten fordras endast, att bestämmelsen
i 16 § 3) varumärkeslagen, som innehåller regeln om utländska varumärkens
beroende av hemlandsregistreringen, delvis eftergives, nämligen
såtillvida, att inskränkning av skyddsområdet eller rättens fullständiga upphörande
i hemlandet icke skall kunna påverka den svenska registreringen.
Utredningsmännen föreslår emellertid en i sak något mer vittgående ändring
än den som omedelbart påkallas av den reviderade konventionen. Enligt
förslaget skall sålunda Konungen, under förutsättning av ömsesidighet, kunna
meddela andra bestämmelser i de hänseenden som avses icke blott i mom. 3)
utan även i mom. 1), enligt vilket registreringsansökningen skall åtföljas
av hemlandsbevis. Utredningsmännen, som eljest begränsat sina förslag till
vad de ansett såsom ett minimum för vår anslutning till Londontexterna,
har som främsta anledningen härtill angivit, att de velat tillmötesgå ett vid
nordiska överläggningar om varumärkeslagstiftningen uttalat önskemål, att
de nordiska länderna skulle komma överens om att sinsemellan icke kräva

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

hemlandsbevis vid varumärkesregistrering. Redan gällande lagar i Danmark
och Norge möjliggör denna lättnad, och hemlandsbevis kräves följaktligen
icke vid ansökning av danskar i Norge eller av norrmän i Danmark.

I artikel 6 avd. A av konventionen uttalas den s. k. telle-quelle-regeln, vilken
innebär, att ett i hemlandet vederbörligen registrerat varumärke skall,
under vissa förbehåll, kunna registreras och erhålla skydd i samma form
(telle quelle) i övriga unionsländer, alltså även om det icke överensstämmer
med de interna varumärkesbestämmelserna i registreringslandet. Varumärke
som kunnat registreras endast med stöd av denna regel benämnes vanligen
telle-quelle-märke. Utredningsmännen påpekar, att skyldigheten i artikel 6
avd. D att låta registrering fortleva utan beroende av hemlandsslcyddet icke
föreligger i fråga om telle-quelle-märkena. De förutsätter därför, att dessa
märkens skyddsomfång och fortbestånd även framdeles beror av hemlandsregistreringen.

Någon övergångsbestämmelse till den föreslagna ändringen i 16 § anser
utredningsmännen icke behövlig.

Ändringsförslaget tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Svenska patentombudsföreningen ifrågasätter emellertid, om icke ömsesidighetskravet
kunde utgå. Härför talar, enligt föreningens mening, dels att
kravet på hemlandsbevis torde komma att slopas i allt flera stater, dels att
handhavandet av reciprocitetsbestämmelsen medför besvär, som icke uppväges
av någon fördel. Föreningen anser sålunda, att kravet på hemlandsbevis
bör generellt avskaffas.

Departementschefen.

I fråga om bestämmelserna såväl i 8 § om överlåtelse som i 16 § om hemlandsbevis
har från enstaka håll yrkats vidare gående ändringar än de, som
föreslås av utredningsmännen.

Det uttalade önskemålet att vid överlåtelse helt frigöra varumärket från
den rörelse, vari det användes, synes icke böra behandlas i detta sammanhang.
Varumärkets förhållande till rörelsen är en fråga av grundläggande
betydelse icke blott för utformningen av överlåtelsereglerna utan även för
ställningstagandet till flera andra viktiga spörsmål inom varumärkesrätten.
Frågans lösning torde erfordra en mer allsidig undersökning av detta rättsområde
än den, som ansetts behövlig vid det nu föreliggande lagstiftningsärendets
beredning. Det synes därför riktigt att nu endast taga det steg,
som direkt kräves av den nya konventionstexten, och uppskjuta avgörandet
av spörsmålet i övrigt i avvaktan på varumärkes- och firmautredningens
förslag i ämnet.

Frågan om hemlandsbevis har icke samma principiella betydelse. Utredningsmännen
har också ansett sig här kunna föreslå en liberalisering av
lagstiftningen som går vidare än vad som omedelbart påkallas av konventionens
nya lydelse. I ett yttrande över förslaget framföres emellertid det önske -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

målet, att man skall uppgiva kravet på ömsesidighet och sålunda icke fordra
hemlandsbevis ens av sökande från stat, vilken kräver sådant bevis av
svenska sökande. Så länge emellertid ett tämligen stort antal unionsländer
alltjämt fordrar bevis om hemlandsskydd, då företagare från annat land
söker registrering, synes det mig lämpligt att vidhålla ömsesidighetskravet i
den svenska varumärkeslagen. Att i de särskilda fallen fastställa, huruvida
ömsesidighet är för handen, torde ej behöva medföra större besvär eller svårigheter.

Under hänvisning till vad jag nu anfört anser jag mig kunna biträda utredningsmännens
förslag till ändringar i varumärkeslagen.

Lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 oktober 1914 (nr 422) angående
förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning
och saluhållande av oriktigt märkta varor.

Den svenska lagstiftningen om ingripande emot varor försedda med oriktig
ursprungsbeteckning är fördelad på två författningar, nämligen lagen den 4
juni 1913 om förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning
samt lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall mot
varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt
märkta varor. Dessa lagar möjliggör ingripande, den förra redan vid varornas
import och den senare vid användning inom landet av oriktiga ursprungsbeteckningar
på varorna. Enligt 1 § andra stycket 1914 års lag kan
ingripande ske mot den, som under oriktig ursprungsbeteckning saluhåller
vara, då beteckningen förekommer på varan eller dess emballage eller på
anslag eller skylt, som hör till varan.

Madridöverenskommelsen angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar
tillfördes vid Londonkonferensen en ny artikel 3 bis,
enligt vilken de anslutna staterna förbinder sig att förbjuda användande
vid försäljning, skyltning eller utbjudande av varor av alla beteckningar,
»som har karaktären av ett offentliggörande» och som är ägnade att vilseleda
allmänheten angående varornas ursprung, om beteckningarna förekommer
på skyltar, i annonser, räkningar, vinlistor, affärsbrev och andra
affärsmeddelanden. Man har härmed velat fastslå, att skyddet skall gälla ej
blott, när en oriktig ursprungsbeteckning förekommer på själva varan eller
dess emballage, utan även när den användes i sammanhang med varan på
annat sätt, som särskilt kan verka vilseledande. Inskridande behöver endast
ske mot beteckningens användande inom landet, ej redan vid varans införsel.

Av den svenska lagstiftningen på området är det endast 1914 års lag som
beröres av den nya konventionsbestämmelsen. Utredningsmännen föreslår,
att ett tillägg göres till 1 § andra stycket av denna lag. Enligt tillägget blir
användande av oriktig ursprungsbeteckning straffbart, även då det sker i
annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller annat för ett större antal personer
avsett meddelande. Utredningsmännen föreslår därjämte en viss re -

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

daktionell jämkning av den tidigare lagtexten. Genom förslaget bringas lagrummet
i bättre överensstämmelse med den närliggande bestämmelsen om
illojal reklam i 1 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens.

I remissvaren har utredningsmännens förslag genomgående tillstyrkts eller
lämnats utan erinran.

Departementschefen.

'' Jag biträder utredningsmännens förslag till ändring av 1 § i 1914 års lag
om oriktiga ursprungsbeteckningar. Genom denna ändring kommer stadgandet
att ansluta sig bättre, icke blott till bestämmelsen om illojal reklam,
utan även till reglerna om varumärkesintrång i 12 § varumärkeslagen.

Ifrågasatt ändring av lagstiftningen emot illojal konkurrens.

Vid sin genomgång av de nya konventionstexterna finner utredningsmännen
dessa icke påfordra andra ändringar i svensk lagstiftning än de, som
nu angivits. Därvid stannar utredningsmännen särskilt inför frågan, om
artikel 10 bis i Pariskonventionen kan anses kräva, att en s. k. generalklausul
mot illojal konkurrens införlivas med den svenska rätten. Generalklausulen
innebär ett allmänt förbud mot varje konkurrenshandling, som strider mot
god affärssed. De bestämmelser i artikel 10 bis, som skulle kunna påfordra
en generalklausul, återfinnes i artikelns två första stycken. I det första av
dessa förklaras, att unionsländerna är pliktiga att tillförsäkra dem, som
tillhör ett unionsland, ett verksamt skydd mot illojal konkurrens. I andra
stycket uttalas därpå, att varje konkurrenshandling, som strider mot god
affärssed, utgör en handling av illojal konkurrens. Dessa stycken är emellertid
i sak oförändrade i förhållande till den tidigare konventionstexten, till
vilken Sverige 1934 anslöt sig utan att det därvid ansågs nödvändigt att
införa en generalklausul i den svenska konkurrenslagstiftningen. Efter en
genomgång av vad som förekom i frågan vid vår anslutning till den tidigare
texten, uttalar utredningsmännen, att, även om måhända invändningar kan
resas mot den då anförda motiveringen, den nya texten icke mera än den
tidigare kan nödga till införande av en generalklausul.

I två av yttrandena över utredningsmännens promemoria har denna fråga
upptagits till behandling.

Smålands och Blekinge handelskammare anför sålunda:

I detta sammanhang må emellertid framhållas, att Sverige trots anslutning
till Haagtexten icke vidtagit sådan ändring av gällande lag, som motsvarar generalklausulen
i Art. 10 bis. Den motivering, som åberopas till försvar härför,
kan icke anses övertygande. Visserligen är frågan om införandet av
en generalklausul föremål för bedömning av den år 1949 tillsatta varumärkes-
och firmautredningen, men önskvärt vore, om resultatet av utredningen
kunde föreligga inom en snar framtid och om utredningen ledde
till att lagen bringades i överensstämmelse med den såväl i Haagtexten som
Londontexten intagna generalklausulen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet yttrar:

Enligt förbundets mening kan det med fog göras gällande att konventionen,
i dess av Sverige antagna lydelse — den s. k. Haagtexten — icke nödvändigtvis
kräver att den illojala konkurrensen motverkas med en s. k.
generalklausul. Det lär nämligen framgå av vad som förekommit vid de internationella
förhandlingarna i ämnet, att den juridisk-tekniska utformningen
av skyddet mot icke lojala affärshandlingar och affärsmetoder varit
ett spörsmål, som lämnats åt unionsländerna själva att bedöma. Detta är för
övrigt ett ganska självklart faktum med hänsyn till de skiljaktigheter, vilka
förefinnas mellan olika länders rättssystem.

Det torde även vara riktigt att anse att man med st. 2 i artikel 10 bis
blott avsett att ge en närmare bestämning till st. 1 i samma artikel, en
definition av »begreppet» illojal konkurrens. Stycke 2 synes i den meningen
utgöra en definition, att konventionen icke här (till skillnad från st. 3 i
samma artikel) pålägger unionsländerna skyldighet att genom lagstiftning
eller i praxis inskrida mot vissa bestämda yttringar av illojalitet i affärslivet.

Därmed är emellertid icke sagt att definitionen skulle sakna reellt innehåll.
Enligt förbundets uppfattning måste den rimliga innebörden i konventionen
artikel 10 bis st. 1 och 2 (Londontexten är här oförändrad) vara att
unionsländerna äro skyldiga att inskrida mot sådana konkurrenshandlingar,
som enligt vedertagna affärsprinciper i kommersiellt mer framskridna länder
anses förkastliga och även äro otillbörliga enligt härskande uppfattning
i det närmast berörda landet. Mer tveksamt är om unionsland är pliktigt
inskrida mot affärsmetoder, som accepterats inom unionslandet ehuru de
på de flesta andra håll icke godtagas; i detta sammanhang bortses från de
speciella bestämmelserna i punkt 3. Att visst unionsland skulle ha skyldighet
att inskrida mot handlingar, som icke mer allmänt befunnes olämpliga
men väl gjorde det enligt härskande uppfattning inom unionslandet, får
antagas vara föga troligt. Om den här angivna tolkningen av art. 10 bis
är riktig - vartör goda skäl tala enligt förbundets mening — synes det
knappast tveksamt att gällande svensk rätt på området icke uppfyller de
krav som uppställas i vare sig konventionens Haagtext eller dess Londontext.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet har med det nu sagda blott
velat understryka denna sin uppfattning och betona vikten av att den bristande
överensstämmelsen mellan konventionens innehåll och den svenska
rattens regler på området snarast överbryggas. Med hänsyn till att såsom
de sakkunniga själva betonat frågan om effektivisering av skyddet mot illojala
affärshandlingar är föremål för utredning, har emellertid förbundet
icke velat insistera på att en komplettering av den svenska lagstiftningen rörande
illojal konkurrens kommer till stånd innan Sverige ratificerar den
vid konferensen i London år 1934 antagna konventionstexten.

Departementschefen.

Genom Sveriges anslutning till Pariskonventionens Haagtext har vårt
land förbundit sig att tillförsäkra dem, som tillhör annat unionsland, ett
verksamt skydd mot illojal konkurrens. Denna förpliktelse uppfylles främst
genom 1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Nämnda
lag liktar sig emot särskilda utslag av illojal konkurrens, nämligen illojal
reklam, obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva (det s. k. presentsystemet),
obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter och bestickning
samt, efter lagändring 1942, illojal användning av kännetecken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Dessa har ansetts vara de viktigaste former, i vilka den illojala konkurrensen
tar sig uttryck. Andra former kan emellertid också tänkas, och mot dem är
i viss utsträckning ingripande möjligt, exempelvis enligt tryckfrihetsförordningen
eller strafflagens bestämmelser om ärekränkning samt enligt lagarna
om oriktiga ursprungsbeteckningar. Även varumärkeslagen kan sägas
rikta sig mot illojal konkurrens, i den mån denna består i obehörigt utnyttjande
av annans registrerade varumärke. Det är dock obestridligt, att illojalitet
i konkurrensförhållanden kan uppträda på ett sätt, som den nuvarande
lagstiftningen ej har förutsett och därför icke ger möjlighet att förhindra.
Det är för dylika fall som en generalklausul skulle supplera de olika
särreglerna. Såsom framhållits, är frågan om införande i den svenska konkurrenslagstiftningen
av en generalklausul föremål för utredning.

Då artikel 10 bis i den nya konventionstexten på denna punkt icke ställer
större krav på vår lagstiftning än den tidigare texten, till vilken vårt land
varit anslutet sedan 1934, anser jag det nu icke väcka större betänklighet att
biträda Londontexten utan att införa nya bestämmelser i lagen mot illojal
konkurrens. Med hänsyn till den pågående utredningen i ämnet bör den nu
förordade lösningen dock endast betraktas som provisorisk.

I remissvaren har icke ifrågasatts, att ytterligare lagändringar skulle vara
erforderliga för Sveriges anslutning till de nya konventionstexterna. För
egen del finner jag ej heller anledning att föreslå sådana.

I enlighet med det anförda har förslag utarbetats till

1) lag om ändrad lydelse av 25 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent;

2) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 10 juli 1899 (nr 59 sid.
1) om skydd för vissa mönster och modeller;

3) lag angående ändrad lydelse av 8 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884- (nr
29) om skydd för varumärken; samt

4) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 oktober 1914 (nr 4-22) angående
förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning
och saluhållande av oriktigt märkta varor.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, vilka
jämte Londontexterna av Pariskonventionen och Madridöverenskommelsen
samt översättning därav ävensom av dessa konventioners tidigare gällande
lydelse äro fogade som bilaga1 till detta protokoll, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Sven Fischier.

1 Bilagan har här uteslutits utom såvitt avser förslaget till lag angående ändrad lydelse av
20 § lagen den 10 juli 1889 (nr 59 sid. 1) om skydd för vissa mönster och modeller. I uteslutna
delar är bilagan likalydande med de vid propositionen fogade konventionerna och lagförslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 10 juli 1899 (nr 59 sid. 1)
om skydd för vissa mönster och modeller.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa
mönster och modeller1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

20 §.

Med avseende------förordnandet bestämmes.

Konungen äger ock förordna, att
om mönster här i riket registrerats
för sökande med sådan företrädesrätt,
som sägs i första stycket, vid tillämpning
av 14 § skall så anses, som vore
regislreringsansökningen gjord samtidigt
med att skydd söktes i den
främmande staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953; dock att skyddsrätt ej må med
stöd av 20 § andra stycket göras gällande
mot någon, som vid lagens
ikraftträdande inom riket begagnade
det registrerade mönstret eller för
dess begagnande där vidtagit väsentliga
åtgärder. * 6

1 Senaste lydelse, se SFS 1934: 61.

6 Bihcing till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 30.

Kunql. Maj:ts proposition nr 30.

Bilaga A.

P. M.

med förslag till lagstiftning för möjliggörande av Sveriges
anslutning till vissa internationella konventioner på det
industriella rättsskyddets område.

Under de senaste åren har vid flera tillfällen uttalats önskemål, att Sverige
såsom medlem av den s. k. Parisunionen för skydd av den industriella
äganderätten skulle biträda de i London 1934 antagna texterna av vissa mellan
unionsländerna gällande internationella överenskommelser.

De internationella överenskommelser, varom nu är fråga, äro Pariskonventionen
av 1883 för skydd av den industriella äganderätten, Madridöverenskommelsen
av 1891 angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar
å handelsvaror, Madridöverenskommelsen av 1891 rörande internationell
registrering av fabriks- och handelsmärken samt Haagöverenskommelsen
av 1925 angående internationell registrering av mönster och modeller.
Pariskonventionen är den mer generella överenskommelsen, och de
länder som anslutit sig till denna bilda Parisunionen. De övriga tre överenskommelserna
avse speciella frågor och gälla blott mellan vissa av de till
Parisunionen hörande staterna.

Sverige har varit anslutet till Pariskonventionen sedan den 1 juli 1885
och till Madridöverenskommelsen om oriktiga ursprungsbeteckningar sedan
den 1 januari 1934. Däremot har vårt land icke biträtt Madridöverenskommelsen
om internationell varumärkesregistrering och ej heller Haagöverenskommelsen
om internationell mönsterregistrering. När i Sverige tidigare övervägts
anslutning till sistnämnda båda överenskommelser, ha starka skäl befunnits
tala mot en sådan. Beträffande överenskommelsen om internationell
varumärkesregistrering må nämnas, att Parisunionens internationella byrå i
Bern nyligen framlagt förslag om vittgående ändringar i överenskommelsen,
och avsikten lär vara att frågan om en genomgripande revision av densamma
skall dryftas vid en särskild internationell konferens inom den närmaste
framtiden. Vad gäller överenskommelsen om internationell mönsterregistrering,
ha hittills endast förhållandevis få länder biträtt denna och även för
dem har den visat sig få blott begränsad betydelse i praktiken. Under dessa
förhållanden lär det icke finnas anledning att i nuvarande sammanhang
överväga en anslutning till överenskommelserna om internationell registrering
av varumärken och mönster.

Kungi. Maj:ts proposition nr 30.

I fortsättningen upptages därför endast frågan om vidtagande av sådana
åtgärder, som möjliggöra anslutning till de senaste texterna av de överenskommelser,
till vilka vårt land redan anslutit sig, nämligen Pariskonventionen
och Madridöverenskommelsen om oriktiga ursprungsbeteckningar (i
det följande benämnd endast Madridöverenskommelsen).

Både Pariskonventionen och Madridöverenskommelsen ha flera gånger
ändrats. Vid envar av de senaste revisionskonferenserna, i Washington 1911,
i Haag 1925 och i London 1934, har man förfarit så, att ändringar och tilllägg
införts i den äldre texten, vilken sålunda reviderad antagits som en
ny text. Det är endast de vid nyssnämnda tre revisionskonferenser antagna
texterna som numera ha praktisk betydelse.

Sammanlagt tillhöra för närvarande 43 länder Parisunionen. Av dessa ha
25 anslutit sig till Londontexten. För de övriga gäller alltjämt någon av de
äldre konventionstexterna, nämligen Haagtexten för 12 länder, bland dem
Sverige,1 och Washingtontexten för 6 länder, däribland Finland. Av stater
som anslutit sig till Londontexten må nämnas Amerikas förenta stater, Belgien,
Canada, Danmark, Frankrike, Japan, Nederländerna, Norge, Portugal,
Schweiz, Storbritannien, Sydafrikanska unionen, Tyskland och Österrike.

Till Madridöverenskommelsen äro 25 länder anslutna. Av dessa ha 15
biträtt Londontexten, medan återstoden kvarstår på Haagtexten, däribland
Sverige,2 eller — i ett par fall — Washingtontexten. Danmark, Finland och
Norge äro icke anslutna till Madridöverenskommelsen.

För Sverige är läget det, att Haagtexten äger tillämpning gentemot de
länder, som biträtt denna text, även om de anslutit sig jämväl till Londontexten.
3 4 Pariskonventionens Washingtontext äger dock alltjämt tillämpning
gentemot de länder, som kvarstå på denna text/ Däremot äger Madridöverenskommelsen
ej tillämpning mellan Sverige och de länder, som kvarstå på
Washingtontexten av denna överenskommelse. Sverige tillhörde nämligen
före 1934 ej Madridöverenskommelsen utan anslöt sig direkt till Haagtexten
av densamma.

I ett år 1932 avgivet betänkande med förslag till lag om vissa ändringar
i förordningen angående patent m. m. (SOU 1932: 32) lämnas en redogörelse
för de krav på svensk lagstiftning, som Pariskonventionens Haagtext
kunde anses ställa. Sedan svensk rätt anpassats till vad som sålunda erfordrades
(se proposition 1934:4), skedde Sveriges anslutning till Haagtexten
med verkan från den 1 juli 1934. Jämväl vår anslutning till Madridöverenskommelsen
påkallade visst lagstiftningsarbete, varom må hänvisas till proposition
1930: 256. Sveriges biträdande av sistnämnda överenskommelse
skedde sedan med verkan från den 1 januari 1934.

Sverige var företrätt vid revisionskonferensen i London, som ägde rum

1 Se Sveriges överenskommelser med främmande makter 1934: 9.

2 Se Sveriges överenskommelser med främmande makter 1933: 25.

s Se beträffande Pariskonventionen kungörelsen 1934: 249 och senare kungörelser, som ansluta
sig till denna, och i fråga om Madridöverenskommelsen kungörelsen 1933: 561 jämte senare kun
görelser, som ansluta sig till denna.

4 Se kungörelsen 1916: 441 och senare kungörelser som ansluta sig till denna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

1 maj—2 juni 1934. De svenska ombuden (dåvarande byråchefen i patentoch
registreringsverket C. B. Lindgren samt numera byråchefen i samma
ämbetsverk Å. C. v. Zweigbergk) undertecknade, enligt erhållet bemyndigande,
de vid konferensen antagna nya texterna av Pariskonventionen och
Madridöverenskommelsen. I en 1934 avgiven rapport rörande konferensen uttalade
ombuden även den uppfattningen, att en anslutning till de nya texterna
skulle vara till gagn ur svensk synpunkt. Ett av ombuden (v. Zweigbergk)
avlämnade 1935 en underhandspromemoria rörande de i de nya konventionstexterna
ingående ändringarna och tilläggen samt beträffande de
lagändringar, som syntes vara erforderliga för att vårt land skulle kunna
biträda de nya texterna.

Sedan frågan om en anslutning till Londontexterna aktualiserats, ha undertecknade
erhållit i uppdrag att överväga därmed sammanhängande spörsmål
och att utarbeta förslag till därvid påkallade lagändringar. Det har ansetts,
att nyssnämnda promemoria i tillämpliga delar borde läggas till grund
för arbetet.

Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten.

Enligt artikel 1 av Pariskonventionen har skyddet av den industriella
äganderätten till föremål patent, nyttighetsmodeller, industriella mönster och
modeller (mönster), fabriks- eller handelsmärken (varumärken), firma
samt ursprungsbeteckningar ävensom undertryckande av illojal konkurrens.
Artiklarna 2 och 3 uttala konventionens bärande princip, nämligen att de,
som äro medborgare eller bosatta eller driva näring i något unionsland, i övriga
unionsländer skola vara likställda med inlänningar beträffande det industriella
rättsskyddet. De följande artiklarna, 4—11, innehålla materiella
regler, enligt vilka ett visst minimum av industriellt rättsskydd alltid skall
tillkomma de nyssnämnda enligt konventionen berättigade rättssubjekten,
även om de egna medborgarna icke åtnjuta motsvarande rättigheter. Artikel
12 behandlar unionsländernas förvaltningsorgan för ärenden rörande
det industriella rättsskyddet, i artikel 13 behandlas unionens internationella
byrå i Bern, medan de återstående artiklarna, 14—19, giva mer allmänna
bestämmelser om revisionskonferenser in. m.

Nedan beröras endast de artiklar, som reviderats vid Londonkonferensen
1934, varvid hänsyn icke tages till ändringar av rent redaktionell art.

Konventionens rättsområde.

I artikel 1. st. 3 uttalas redan i 1925 års text, att industriell äganderätt
är att fatta i vidsträcktaste bemärkelse och avser icke blott industri och
handel i egentlig mening utan även lantbruks- och »extraktiv» industri. I
den senare texten har tillagts, att uttrycket över huvud taget avser alla tillverkade
alster eller naturprodukter, varjämte den exemplifierande uppräk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

ningen av dylika produkter kompletterats. Stycket är blott att fatta som en
allmän definition utan direkt förpliktande karaktär.

Den nya lydelsen påkallar icke någon svensk lagstiftning.

Prioritetsrätt.

I artikel 4 meddelas bestämmelser om den måhända viktigaste av de särskilda
förmåner som tillkomma de enligt konventionen berättigade, nämligen
prioritetsrätten. Härmed förstås rätt för den, som i unionsland i behörig
ordning gjort ansökan om patent, nyttighetsmodell-, mönster- eller
varumärkesskydd, att vid senare ansökan i övriga unionsländer under viss
tid äga att gentemot vissa där under mellantiden inträffade omständigheter
åberopa företräde från ansökningsdagen i det första landet. Inom patentoch
mönsterrätten har prioriteten praktisk betydelse huvudsakligen i tre fall,
nämligen med hänsyn till nyhetshinder, tidigare ingivna ansökningar och
föranvändarrätt, d. v. s. befogenheten att trots meddelad skyddsrätt fortsätta
en påbörjad eller förberedd utövning.

Den allmänna regeln om prioritetsrätt i avd. A st. 1 är enligt 1925 års
text endast given »under förbehåll av tredje mans rätt». Samtidigt uttalades
i avd. B, att mellankommande åtgärder, t. ex. annans ansökning, offentliggörande
eller utövande, icke finge medföra den prioritetsberättigade ansökningens
ogiltighet. Många unionsländer ha därför ansett sig befogade att
låta åtgärder under prioritetstiden i andra avseenden verka rättsgrund ande
i förhållande till den prioritetsberättigade ansökningen, ehuru det blivit utrett,
att man med förbehållet för tredje mans rätt ursprungligen blott velat
klargöra, att rätt, som vunnits före den första, prioritetsgrundande ansökningen,
skulle vara oberörd. Speciellt har man flerstädes låtit utövning
under prioritetstiden under samma betingelser som om utövningen skett
dessförinnan grundlägga föranvändarrätt.

I Londontexten har emellertid förbehållet för tredje mans rätt i avd. A
strukits. Vidare har i avd. B utsagts, att åtgärder under prioritetstiden före
den senare ansökningen icke skola kunna giva upphov till någon rätt för
tredje man eller någon föranvändarrätt, varjämte ett tillägg skett om förbehåll
för rättigheter, uppkomna före den prioritetsgrundande ansökningen.

Svensk patent- och mönsterlagstiftning står icke i överensstämmelse med
konventionens nya lydelse på denna punkt. Förordningen den 16 maj 1884
angående patent innehåller stadgande om föranvändarrätten i 16 § första
stycket, där det heter, att patent ej är gällande mot någon, som vid den
tid, då ansökningen därom inkom, inom riket var i utövning av den patenterade
uppfinningen eller för sådan utövning där vidtagit väsentliga åtgärder.
I 25 § 1) angives sedan verkan av prioritetsrätten endast vara, att
den prioritetsberättigade ansökningen i förhållande till andra ansökningar
ävensom med hänsyn till nyhetshinder enligt 3 § skall betraktas så, som om
den vore gjord samtidigt med ansökningen i den främmande staten. En
jämförelse mellan dessa lagrum visar, att man vid bedömande av föran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

vändarrätt har att taga hänsyn till dagen för den faktiska ansökningen i
Sverige, även om det gäller en prioritetsberättigad ansökning. Åtgärder i god
tro under prioritetstiden kunna alltså enligt nu gällande rätt grundlägga
en giltig föranvändarrätt. — Enligt 14 och 20 §§ lagen den 10 juli 1899 om
skydd för vissa mönster och modeller kan på samma sätt som nu angivits i
fråga om patent en giltig föranvändarrätt till mönster uppkomma under prioritetstiden.

För anslutning till Pariskonventionens Londontext fordras sålunda viss
ändring av patentförordningen och mönsterlagen.

Däremot påkallar den nya konventionstexten icke någon ändring i lagen
den 5 juli 1884 om skydd för varumärken, emedan föranvändarrätt ej förekommer
enligt denna lag.

I avd. A av samma artikel 4 har tillkommit ett nytt andra stycke, enligt
vilket varje ansökan, som enligt ett unionslands inhemska lagstiftning eller
internationella avtal mellan flera union,sländer är likställd med en behörig
nationell ansökning, skall kunna giva upphov till prioritetsrätt. Den nya
bestämmelsen hade vid sin tillkomst praktisk betydelse endast på mönsterrättens
område. Enligt Haagöverenskommelsen om internationell mönsterregistrering
skall nämligen ansökan om sådan registrering ingivas direkt
till Bernbyrån, som sedan ombesörjer offentliggörande och vidarebefordran
till de länder, som biträtt överenskommelsen. Den nya bestämmelsen klargör,
att sådan ansökan i prioritetshänseende är att jämställa med ansökan,
som ingivits till den nationella myndigheten. Inom mönsterrätten har bestämmelsen
emellertid ingen större praktisk betydelse, då det såvitt känt
aldrig här i landet förekommit, att i mönsteransökan gjorts anspråk på
prioritet från internationell registreringsansökan. För patent- och varumärkesrätten
kan bestämmelsen i en framtid tänkas få betydelse, t. ex. därest
för flera länder gemensamma patentverk upprättas.

Den nu behandlade konventionsbestämmelsen synes icke oundgängligen
kräva ändring av svensk lagstiftning. Berörda prioritetsanspråk torde sålunda
utan större tänj ning av ordalagen kunna inrymmas i gällande lydelse
av hithörande lagrum — 25 § 1) patentförordningen, 20 § mönsterlagen
och 16 § 5) varumärkeslagen.

I artikel 4 avd. C st. 3 rörande sättet för beräkning av prioritetsfristens
sista dag har skett en mindre ändring. Vad här numera stadgas överensstämmer
emellertid med vad som gäller i Sverige enligt lagen den 30 maj
1930 om beräkning av lagstadgad tid.

I avd. D st. 3 har tillfogats, att särskild avgift ej får utkrävas, när den
i detta stycke medgivna respittiden för ingivande av kopia av den prioritetsgrundande
ansökningen utnyttjas. Sådan avgift förekommer ej i Sverige.

Avd. F avser det fallet, att i en patentansökning prioritet begäres från
flera tidigare ansökningar. Svensk praxis står redan i överensstämmelse
med den nya regeln i denna avdelning.

Avd. G innehåller icke någon saklig ändring i förhållande till vad som
gäller enligt Haagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Enligt den helt nya avd. H i artikeln ,skall prioritet kunna erhållas i fråga
om allt uppfinningsinnehåll, som kommit till synes i den prioritetsgrundande
ansökningen med därtill hörande handlingar. Svensk praxis står redan
i överensstämmelse med den nya konventionsbestämmelsen.

Patents oberoende av patent på samma uppfinning i andra länder.

Det nya femte stycket i artikel 4 bis föreskriver, att prioritetspatent skall
åtnjuta samma giltighetstid som om det sökts eller beviljats utan prioritet.
Den ordningen, att dylika patents giltighetstid räknas från dagen för den
prioritetsgrundande ansökningens ingivande, får således icke anses tillåten
enligt Londontexten. Svensk praxis står helt i överensstämmelse med denna.
Vid förlängd prioritets tid, som under krigs- och efterkrigstiden medgivits
i anslutning till olika överenskommelser med främmande makter, har
visserligen i Sverige patenttiden räknats från utgången av den ordinära
prioritetstiden, men detta kan icke anses strida mot Londontexten.

Uppfinnarens namn.

I den helt nya artikel 4 ier förklaras, att uppfinnaren hair rätt att bli
nämnd i denna sin egenskap i patentet. I Sverige följer redan av 4 § patentförordningen
och 2 § 3) kungörelsen den 31 december 1895 om beskaffenheten
av de handlingar, som i patentärenden inlämnas, att uppfinnarens
namn skall angivas i patentansökning. Sedan gammalt har patentmyndigheten
också på patentbreven och i de tryckta patentbeskrivningarna utsatt
uppfinnarens namn, om denne ej äir identisk med pat.enthavaren. Vad sålunda
redan tillämpas torde innebära ett längre gående skydd för uppfinnaräran
än konventionsbestämmelsen avser att föreskriva; någon lagändring
är därför icke påkallad.

Utövningstvång m. m.

Vid Londonkonferensen företogs dels en omredigering och dels vissa sakliga
ändringar av artikel 5, vilken föreskriver inskränkningar i rätten att
stadga skyddsrätts förverkande eller annan menlig påföljd vid import, bristande
utövning eller underlåtenhet att meddela uppgift om skyddsrätt. Enligt
svensk rätt förekommer dylik påföljd endast vid bristande utövning
och här blott inom patenträtten. Vad artikeln innehåller rörande nyttighetsmodeller
— beträffande vilka svensk lagstiftning ju helt saknas —
samt mönster och varumärken saknar därför aktualitet i nuvarande sammanhang.

Vad gäller patent, har i st. 3 oförändrat upptagits det tidigare gällande
stadgandet, att skyddsrättens förverkande endast får ske, om meddelande
av tvångslicens icke är tillräckligt för att hindra missbruk av patenträtten.
Enligt st. 4 i 1925 års text fick talan om förverkande och andra påföljder
icke väckas förrän tre år efter patentets beviljande. Enligt Londontexten

Kiingl. Maj:ts proposition nr 30.

tillätes vid treårsperiodens utgång icke annan åtgärd än väckande av talan
om tvångslicens, medan förverkande förutsätter ny talan, vilken icke
får anhängiggöras förrän två år gått från meddelandet av den första tvångslicensen.
Liksom tidigare får tvångslicens icke meddelas annat än om patent!]
avaren ej förmår visa giltiga skäl för sin underlåtenhet att utöva patentet.

Enligt patentförordningen är tvångslicens den enda påföljden av underlåten
utövning, och av 15 § framgår att talan härom icke får föras förrän
tre år förflutit från patentbeviljandet samt att sådan talan ej bifalles, om
giltig anledning till underlåtenheten visas.

Av det anförda framgår, att svensk lagstiftning icke innehåller något
som strider mot artikel 5 i konventionen.

Särskilda bestämmelser om utländska varumärken.

I artikel 6 äro samlade bestämmelserna om s. k. telle-quelle-märken och
de utländska varumärkenas beroende av det skydd de åtnjuta i hemlandet.

Telle-quelle-regeln uttalas i avd. A och innebär, att ett i hemlandet vederbörligen
registrerat varumärke skall kunna registreras och erhålla skydd i
samma form (telle quelle) i övriga unionsländer, alltså även om det icke
överensstämmer med de interna varumärkesbestämmelserna i registreringslandet.
I vissa fall, som angivas i avd. B, kan dock registrering vägras eller
förklaras ogiltig. I avd. A har i Londontexten infogats en hänvisning till de
sålunda gällande förbehållen. Någon ändring i sak innebär detta ej. Bland
de i avd. B gjorda förbehållen mot telle-quelle-regelns tillämpning nämnes
i st. 3 det fall, att märket är stridande mot god sed eller allmän ordning.
I Londontexten har tillagts, att detta förbehåll särskilt skall gälla sådana
märken, som äro ägnade att vilseleda allmänheten.

Den ändring, som sålunda tillkom i telle-quelle-regeln vid Londonkonferensen,
får närmast betraktas såsom en tolkningsregel, varigenom unionsländernas
rätt att vägra registrering av telle-quelle-märken i viss mån vidgats.
Ändringen kan därför icke kräva någon jämkning av gällande svensk
lag. — Det bör emellertid här anmärkas, att telle-quelle-regeln endast kommit
till jämförelsevis ofullständigt uttryck i vår lagstiftning och att den
formella överensstämmelsen mellan de enligt konventionen medgivna registreringshindren
och ogiltighetsgrunderna och de motsvarande bestämmelserna
i 4 § varumärkeslagen är mindre god. Å andra sidan må framhållas,
att svensk praxis icke kan sägas strida mot telle-quelle-bestämmelserna. Då
man vidare icke ansett den något bristfälliga formella överensstämmelsen
mellan konventionen och den svenska lagen vara till hinders för vår anslutning
till 1911 års Washingtontext, i vilken de väsentliga av de alltjämt
gällande bestämmelserna intogos, och ej heller till 1925 års text, synes det
icke kunna väcka några betänkligheter att nu utan lagändring biträda Londontexten,
vilken, som visats, icke på denna punkt uppställer nya krav på
unionsländernas interna lagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Till avd. A av artikel 6 har överflyttats bestämmelsen i sista st. i samma
artikel av Haagtexten därom att unionsländerna kunna fordra behörigt bevis
om registrering i hemlandet. I Londontexten har bestämmelsen erhållit en
ny utformning, enligt vilken hemlandsbevis kan fordras, »innan den definitiva
registreringen företages». Med den nya formuleringen torde ha åsyftats,
att dröjsmål med hemlandsregistreringens beviljande icke skulle leda
till rättsförlust i andra länder och att unionsländerna således icke äro berättigade
att kräva hemlandsbevis tidigare än då själva registreringen äger
rum.

Enligt 16 § 1) varumärkeslagen skall ansökan om registrering av utländskt
varumärke åtföljas av bevis, att sökanden uppfyllt de villkor, som i den
främmande staten fordras för att bereda skydd åt varumärket. I kungörelsen
1934: 249, som utfärdades i anledning av Sveriges biträdande av Haagtexten,
stadgas i 3 § andra stycket, att ansökan skall åtföljas av bevis att märket är
vederbörligen registrerat i hemlandet. Och motsvarande gäller enligt
kungörelsen 1916:441 i förhållande till länder, som alltjämt stå kvar på
Washingtontexten. I praxis ha emellertid nu angivna lagrum — i enlighet
med vad som eljest i administrativt förfarande torde vara gängse i fråga om
rätten att under ett ärendes behandling komplettera handlingarna ■— tolkats
i fuli överensstämmelse med den ändrade konventionsbestämmelsens innebörd.
Någon ändring av varumärkeslagen torde sålunda icke vara nödvändig
för vårt biträdande av den nya konventionstexten. Däremot kan det måhända
vara skäl att i tillämpningskungörelsen finna en formulering som
även formellt överensstämmer med konventionsbestämmelsen.

I Londontexten har tillkommit ett nytt st. 2 i avd. B, enligt vilket unionsländerna
icke få vägra registrering av ett märke endast därför att det avviker
från det i hemlandet skyddade i fråga om beståndsdelar, som ej ändra den
egenartade karaktären av eller beröra identiteten med hemlandsmärket.
Ändringar i underordnade detaljer skola alltså vara tillåtna, t. ex. översättning
av mindre framträdande text i figurmärke. Det måste emellertid fasthållas,
att avvikelserna endast få gälla beståndsdelar av mindre betydelse,
icke det bärande och karakteristiska i märket.

Enligt rådande svensk praxis fordras i stort sett full överensstämmelse
mellan det i hemlandet registrerade märket och föremålet för den svenska
registreringsansökningen. Ordalagen i 16 § varumärkeslagen tala väl också
närmast i denna riktning, men de synas ej vara oförenliga med den nya
konventionsregeln. Icke heller på denna punkt torde därför den nya konventionstexten
kräva någon ändring av varumärkeslagen. Den erforderliga
mindre uppmjukningen av hittillsvarande praxis torde registreringsmyndigheten
vara befogad att företaga utan särskild författningsföreskrift.

Den viktigaste ändringen i artikel 6 innehålles i den nya avd. D, varigenom
ett visst oberoende av hemlandsregistreringen genomförts. Det föreskrives
här, att då ett varumärke registrerats först i hemlandet och sedan i annat
unionsland, skall den senare registreringen från dagen för beviljandet anses
oberoende av registreringen i hemlandet. Stadgandet gör en inskränkning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

unionsländernas befogenhet att ställa skyddet för främmande märken i beroende
av hemlandsregistreringen. Sådan registrering får visserligen fordras
för att registreringen i den främmande staten skall komma till stånd, men
härefter få förhållanden som inträffat i hemlandet icke längre påverka den
senare registreringen. Om hemlandsregistreringen bortfaller eller inskränkes,
får detta alltså icke längre medföra motsvarande verkan för registreringen i
annat unionsland. I praktiken betyder detta, att hemlandsbevis ej längre
behöver företes vid förnyelse eller vid intrångstalan. Det här stadgade s. k.
relativa oberoendet föreskrives emellertid ej för telle-quelle-märkena utan
endast för märken, som stå i överensstämmelse med den inhemska lagstiftningen
i registreringslandet.

Den svenska rätten bygger, såsom redan nämnts, på principen om beroende
av hemlandsregistrering. Detta uttalas redan i 16 § 1) varumärkeslagen
och fullföljes i mom. 3), där det säges, att varumärke icke skyddas i vidsträcktare
mån eller för längre tid än i hemlandet. Fullständigt beroende är
därmed konstituerat jämväl för skyddets upprätthållande. För biträdande
av Londontexten lcräves alltså ändring av varumärkeslagen och införande
av det relativa oberoendet.

Skydd för inarbetade märken.

Vid Haagkonferensen 1925 tillkom artikel 6 bis, vilken giver skydd mot
registrering av varumärke, som redan är i registreringslandet inarbetat för
annan. Enligt Haagtexten skall skyddet gälla, även när det är fråga om en
förväxlingsbar kopia eller efterbildning av det inarbetade märket. I Londontexten
har till kopia och efterbildning lagts ordet översättning, varjämte
tillfogats, att skyddet skall gälla även när blott en del av märket är förväxlingsbar
med det inarbetade, nämligen om denna del är det väsentliga i
märket.

Enligt 4 § 6) varumärkeslagen, vilket författningsrum tillkom för att
möjliggöra Sveriges anslutning till Haagtexten, råder förbud mot registrering
av varumärke, om det är helt och hållet likt eller lätt kan förväxlas
med märke, som redan är här i riket för annan inarbetat såsom i handeln
gällande varukännetecken. Då registreringsförbudet gäller, så snart märkena
äro förväxlingsbara, vilket ju kan vara fallet när det ena är en översättning
av det andra eller likheten blott avser viss väsentlig del, synes stadgandet i
4 § 6) fylla även de krav, som kunna ställas enligt den nya akten.

Överlåtelse av varumärke.

Artikel 6 quater är helt nytillkommen och stadgar, att om överlåtelse av
varumärke enligt ett unionslands lagstiftning för sin giltighet kräver samtidig
överlåtelse av det företag eller den handelsrörelse, vartill märket hör,
det skall anses tillräckligt, att den del av företaget eller handelsrörelsen, som
är belägen i detta land, övergår till förvärvaren. Härifrån stadgas det undan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

taget, att överlåtelsen dock icke behöver anses giltig, om förvärvarens användande
av märket skulle vara ägnat att vilseleda allmänheten. Artikeln
kan icke anses vara tillämplig på kollektivmärken.

I svensk rätt regleras varumärkesöverlåtelse av 8 § varumärkeslagen,
enligt vilken rätt till registrerat föreningsmärke (kollektivmärke) ej alls må
överlåtas och rätten till annat registrerat varumärke ej annorledes än tillsammans
med den rörelse, för vilken det begagnas. Av stadgandet torde få
anses följa, att ett utländskt företag icke kan överlåta sitt svenska varumärke,
när endast dess rörelse i Sverige är föremål för överlåtelsen. För anpassning
till den nya lconventionsbestämmelsen torde därför erfordras viss
ändring av den svenska varumärkeslagen.

Kollektivmärken.

I artikel 7 bis givas bestämmelser om kollektivmärken, d. v. s. sådana som
tillhöra sammanslutningar, vilka ej själva driva rörelse (enligt den svenska
varumärkeslagens terminologi »föreningsmärken»). St. 1 i artikeln är i sak
oförändrat. I st. 2 stadgas — liksom i Haagtexten — att varje land äger bestämma
de villkor, under vilka kollektivmärke skall skyddas, och i Londontexten
har tillagts, att skydd må vägras, om märket strider mot allmänintresset.
Detta tillägg innebär närmast en utvidgning av unionsländernas frihet. I
ett nytt st. 3 föreskrives, att kollektivmärkesskydd ej får vägras sammanslutning,
vars bestånd ej strider mot hemlandets lagstiftning, därför att den ej
har säte i det land, där skydd sökes, eller ej bildats i överensstämmelse med
där gällande lagstiftning.

Varumärkeslagen innehåller huvudbestämmelsen om föreningsmärken i
1 §. Härjämte återfinnas särbestämmelser i 3, 6, 8, 10, 12 och 16 §§. Intet
häri står i strid med de vid Londonkonferensen tillkomna ändringarna i
ifrågavarande artikel.

Oriktiga ursprungsbeteckningar.

Bestämmelserna om oriktiga ursprungsbeteckningar i artikel 10 äro liksom
förut utan praktisk betydelse. Sådan har alltjämt endast den särskilda
Madridöverenskommelsen, vilken behandlas nedan. Artikel 10 har ej tidigare
föranlett svensk lagstiftning, och den vid Londonkonferensen tillkomna
ändringen, enligt vilken kretsen av målsägande i st. 2 något vidgats, synes
ej innebärd anledning att nu förorda särskild lagstiftning.

Illojal konkurrens.

Artikel 10 bis innehåller bestämmelser mot illojal konkurrens. De båda
första styckena äro i sak oförändrade från 1925 års text. Där förklaras först,
att unionsländerna äro pliktiga att tillförsäkra dem, som tillhöra ett unionsland,
ett verksamt skydd mot illojal konkurrens. I st. 2 uttalas, att varje kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30,

kurrenshandling, som strider mot god affärssed, utgör en handling av illojal
konkurrens. I det lagstiftningsarbete, som föregick Sveriges anslutning till
Haagtexten, undersöktes huruvida den sistnämnda konventionsbestämmelsen
med nödvändighet fordrade, att med den svenska rätten införlivades en
s. k. generalklausul, d. v. s. ett allmänt förbud mot varje konkurrenshandling,
som strider mot god affärssed. I det tidigare nämnda betänkandet av år 1932
ville man icke ifrågasätta att införa eu generalklausul särskilt med hänsyn
därtill, att denna fråga senast varit föremål för övervägande under förarbetena
till 1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens och
man då ansett det bäst att åtminstone till eu början lagstifta blott mot vissa
närmare angivna slag av illojal konkurrens. Till spörsmålet om konventionstexten
kunde anses påfordra en generalklausul yttrades i betänkandet
(s. 55 f.).

Måhända skulle det kunna invändas, att konventionen enligt det nya
andra stycket i artikel 10 bis kräver en sådan. Detta stadgande är emellertid,
enligt vad förhandlingarna å Haagkonferensen giva vid handen, att fatta
endast såsom en definition av begreppet illojal konkurrens; det förbinder
icke unionsländerna till några vissa åtgärder. Det var endast med hänsyn härtill,
som man vid Haagkonferensen från svensk sida ansåg sig kunna gå med
på den nya bestämmelsen. Visserligen måste artikelns båda första stycken i
förening anses innebära en principiell skyldighet för unionsländerna att på
lämpligt sätt giva skydd mot konkurrenshandlingar, som strida mot god
affärssed. Men i allmänhet har varje land att självt avgöra, vilka handlingar
som skola anses höra till denna kategori, och hur skyddet bör ordnas.

Även om måhända invändningar kunna resas mot nu anförda motivering,
ansågs densamma vid 1934 års anslutning till Haagtexten befria oss från
skyldighet att införa en generalklausul mot illojal konkurrens. Som någon
ändring i styckena 1 och 2 av artikeln icke tillkom vid Londonkonferensen,
kan den härvid antagna texten icke mera än den tidigare nödga till införande
av en generalklausul. Som särskilt skäl att i detta sammanhang icke upptaga
denna fråga må framhållas, att det i och för sig svårbedömbara och
vittgående problemet om införande av en generalklausul är föremål för övervägande
av den 1949 tillsatta varumärkes- och firmautredningen.

I artikelns st. 3 upptagas två fall där skydd under alla förhållanden skall
beredas. Till en början skola sålunda förbjudas alla handlingar, som framkalla
förväxling med cn konkurrents rörelse, varor eller verksamhet. Enligt
Haagtexten gäller skyddet blott vid förväxling med annans varor. Vid Sveriges
biträdande av sistnämnda text ansågs gällande bestämmelser i 12 och
13 g § varumärkeslagen om varumärkesintrång, i 1 § lagen mot illojal konkurrens
om illojal reklam samt, i vissa fall, strafflagens bedrägeribestämmelser
giva visst skydd av den art konventionen på denna punkt fordrade.
Med hänsyn till sambandet mellan konventionsförbudet och en allmän revision
av varumärkesrätten fann man det kunna försvaras att icke vid denna
tidpunkt vidtaga några lagstiftningsåtgärder med anledning av konventionsbestämmelsen.
1942 infördes i lagen mot illojal konkurrens en ny bestämmelse
om illojal användning av kännetecken. Enligt denna, som fått sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

plats i 9 §, stadgas straff för den som i utövning av näringsverksamhet använder
namn, firma, varumärke, utstyrsel eller annat kännetecken, som lätt
kan förväxlas med förut här i riket inarbetat kännetecken för annans näringsverksamhet
eller däri utbjudna varor eller prestationer, om användningen
sker med uppsåt att framkalla sådan förväxling. Paragrafen stadgar
även ett motsvarande skydd för egenartad titel eller diktat namn för auktorverk.
Nu avsedda lagrum tillkom åtminstone delvis i syfte att anpassa svensk
lagstiftning till Londontexten på denna punkt. I förarbetena påpekades emellertid,
att bestämmelsen vore mera speciellt inriktad och endast gällde framkallande
av förväxling mellan två kännetecken. Det framhölls dock, att den
begränsning i förhållande till konventionstexten, som kunde sägas ligga däri,
icke torde vara av större betydelse, emedan den som ville framkalla förväxling
med annans näringsverksamhet i regel torde söka att nå sitt syfte genom
att utnyttja den andres individualiseringsmedel. — Någon ytterligare
lagstiftning härutöver lär icke erfordras för biträdande av den nya konventionstexten.

I andra punkten av artikel 10 bis st. 3 kräves enligt Haagtexten förbud
mot oriktiga påståenden i utövning av handelsverksamhet, ägnade att misskreditera
en konkurrents varor. Enligt Londontexten har förbudet utvidgats
till att avse misskreditering i affärsverksamhet icke blott av varor utan
även av rörelse eller verksamhet inom industri eller handel. Vid Sveriges anslutning
till Haagtexten påpekades, att nedsättande uppgifter om annans varor
stundom kunde åtkommas enligt strafflagens ärekränkningskapitel, varvid
särskilt pekades på 16 kap. 8 §, varest straff stadgas för den, som av
arghet mot annan utsätter eller fortsprider rykte om gärning eller last, som
ej är straffbar enligt lag men eljest menlig för hans yrke, näring eller fortkomst.
Lämnades påståenden i tryckt skrift kunde tryckfrihetsförordningens
bestämmelser bli tillämpliga, varvid § 3 mom. 11 om ärekränkning hänvisade
till allmänna strafflagen. Ett särskilt stadgande i lagen mot illojal konkurrens
med förbud mot nedsättande uppgifter ansågs förutsätta ändring i
tryckfrihetsförordningen, och då frågan därjämte hade nära samband med
den förestående revisionen av allmänna strafflagen, befanns en dylik lagstiftningsåtgärd
icke böra vidtagas. Härtill påpekades, att lconventionsbestämmelsen
icke med nödvändighet syntes kräva en mer omfattande lagstiftning
än den redan gällande. — 1949 års tryckfrihetsförordning innehåller
i 7 kap. 4 § 13) bestämmelser av motsvarande innebörd som nämnda
moment i den äldre förordningen. De förfaranden, som enligt artikel 10 bis
st. 3 andra punkten i Londontexten skola förbjudas, torde med nu gällande
lagstiftning kunna åtkommas i väsentligen samma omfattning som nedsättande
uppgifter angående varor. Särskild lagstiftning i denna fråga kan
därför knappast sägas vara mera påkallad för anslutning till den nya akten
än vad fallet var vid biträdandet av Haagtexten. Det må i sammanhanget anmärkas,
att lagstiftningen om ärekränkningsbrotten är föremål för omarbetning.
Härvid torde frågan om straff för s. k. ekonomiskt förtal komma att
behandlas. Det förtjänar vidare nämnas, att frågan om införande i lagen mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

illojal konkurrens av vissa ytterligare bestämmelser om speciella former av
sådan konkurrens är föremål för varumärkes- och firmautredningens övervägande.

Förvaltningsorgan och publikationer.

Artikel 12 st. 1, som fastslår unionsländernas skyldighet att hålla ett särskilt
förvaltningsorgan för ärenden rörande det industriella rättsskyddet, är
i sak oförändrat. I st. 2, som liksom förut uttalar, att förvaltningsorganet
skall publicera en officiell periodisk tidskrift, har tillagts, att namnen på
innehavare av beviljade patent med en kort uppgift om de patenterade uppfinningarna
samt avtryck av registrerade varumärken regelbundet skola offentliggöras.
Så sker redan i Sverige genom patent- och registreringsverkets
försorg.

MadridÖYerenskommelsen angående undertryckande av oriktiga
ursprungsbeteckningar å handelsvaror.

Denna överenskommelse bereder i olika avseenden skydd mot oriktiga
ursprungsbeteckningar. Som nämnts, anslöt sig Sverige direkt till överenskommelsens
Haagtext.

Överenskommelsens räckvidd.

Artikel 1 innehåller överenskommelsens huvudregler. I st. 1 har företagits
en redaktionell ändring utan större betydelse och i st. 4 har en jämkning
skett för uppnående av likformighet med motsvarande regel i artikel 9
av Pariskonventionen.

De vidtagna jämkningarna påkalla ej ändring i svensk lagstiftning.

Oriktiga ursprungsbeteckningar, som ej förekomma på varan.

Enligt den vid Londonkonferensen nytillkomna artikel 3 bis förbinda sig
konventionsländerna att förbjuda användande vid försäljning, skyltning
eller utbjudande av varor av alla beteckningar, »som ha karaktären av ett
offentliggörande» och äro ägnade att vilseleda allmänheten angående varornas
ursprung, om beteckningarna förekomma på skyltar, i annonser, räkningar,
vinlistor, affärsbrev och andra affärsmeddelanden. Man har härmed
velat fastslå, att skyddet skall gälla ej blott, när oriktig ursprungsbeteckning
förekommer på själva varan eller dess emballage, utan även när
den förekommer i sammanhang med varan på annat sätt, som särskilt kan
verka vilseledande. Inskridande behöver endast ske mot beteckningens användande
inom landet, ej redan vid varans införsel.

I svensk rätt kan ingripande emot oriktiga ursprungsbeteckningar ske
enligt två olika lagar, nämligen redan vid gränsen enligt lagen den 4 juni 1913
angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

teckning och inom landet enligt lagen den 9 oktober 1914 angående förbud
i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och
saluhållande av oriktigt märkta varor. Artikel 3 bis ingriper endast på
det område, som regleras av 1914 års lag. Enligt 1 § andra stycket kan
ingripande ske mot den, som under oriktig ursprungsbeteckning saluhåller
vara, då beteckningen förekommer å varan eller dess emballage eller å
anslag eller skylt, som hör till varan. Mot den som anbringar beteckningen
kan ingripande enligt samma lagrums första stycke ske, endast när beteckningen
åsättes själva varan eller dess emballage. Förstnämnda bestämmelse
kräver viss utvidgning, för att den nya artikeln skall kunna biträdas.

Sammanfattning.

Den lämnade redogörelsen för de vid Londonkonferensen vidtagna ändrigarna
i Pariskonventionen och Madridöverenskommelsen har visat, att för
Sveriges anslutning till de nya texterna följande ändringar krävas i svensk
lagstiftning:

1) 25 § patentförordningen måste bringas i överensstämmelse med Pariskonventionen
artikel 4 avd. B, enligt vilken föranvändarrätt icke får uppkomma
under prioritetstid.

2) Motsvarande ändring måste genomföras i 20 § mönsterlagen.

3) I varumärkeslagen påkallas ändring på två punkter.

a) För att få överensstämmelse med artikel 6 quater i konventionen
bör 8 § jämkas, så att därav framgår, att det för giltig överlåtelse
av varumärke icke kräves mer än att den i Sverige belägna delen av
rörelsen övergår på förvärvaren.

b) Artikel 6 avd. D i konventionen, som föreskriver oberoende av
hemlandsregistrering för varumärkes fortbestånd, kräver visst tilllägg
till 16 § varumärkeslagen.

4) Madridöverenskommelsens nya artikel 3 bis påkallar ändring i 1 §
av 1914 års lag om oriktiga ursprungsbeteckningar, varigenom skyddet
utsträckes att gälla även i fråga om vissa meddelanden i sammanhang
med varor.

Här må framhållas, att vid anslutning till de nya texterna dessa måste
biträdas i sin helhet; reservationer är o ej medgivna.

Bör Sverige nu biträda de nya texterna?

I en till utrikesdepartementet överlämnad verbalnote den 4 augusti 1950
från härvarande schweiziska legation återgives en till schweiziska utrikesdepartementet
ställd skrivelse från internationella föreningen för industriellt
rättsskydd, i vilken skrivelse vädjas till regeringarna i alla unionsländer,
som ej anslutit sig till 1934 års överenskommelsetexter, att snarast möjligt
biträda dessa. I noten meddelas, att schweiziska regeringen — i sin egen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

skap av tillsynsmyndighet för den enligt Pariskonventionen inrättade internationella
hyrån i Bern och efter samråd med denna byrå — gillar föreningens
vädjan och enträget uppmanar unionsländerna att överväga densamma.
Över noten har yttrande infordrats från patent- och registreringsverket.
Ämbetsverket, som i utlåtande den 29 november 1950 tillstyrkt, att åtgärder
snarast måtte vidtagas för genomförande av den lagstiftning, som erfordras
för att vårt land skall kunna biträda Londontexterna av Pariskonventionen
och Madridöverenskommelsen, har härvid bland annat — efter
en erinran om den 1935 avlämnade promemorian —• anfört följande.

I nyssnämnda promemoria ifrågasattes, att erforderliga lagändringar
skulle vidtagas så snabbt, att den i Londontexten stadgade ratifikationsfristen
(den 1 juli 1938) kunde iakttagas. Att denna nu är tilländagången hindrar
emellertid icke, att vårt land kan ansluta sig till de nya texterna.

Att så ännu ej skett, torde icke ha berott på att de vid en anslutning oundvikliga
lagändringarna ansetts ge anledning till stora betänkligheter. Snarare
torde förhållandet vara, att dessa ändringar syntes lämpligast böra
vidtagas i samband med en allmän revision av den svenska lagstiftningen på
det industriella rättsskyddets område. Såvitt gäller patentlagstiftningen,
igångsattes också 1938 en sådan revision, som skulle bedrivas i samverkan
med övriga nordiska länder. Det nordiska samarbetet blev emellertid på
grund av krigsförhållandena avbrutet, innan det hunnit slutföras. I detta
läge genomfördes i vårt land 1944 en partiell revision av patentlagstiftningen,
men denna inskränktes till punkter av större praktiskt intresse och till dem
räknades vid nämnda tidpunkt, då ju kriget alltjämt fortgick, icke konventionsfrågorna.
—---

Efter krigets slut har lagstiftningsarbetet på det industriella rättsskyddets
område tagits upp i vårt land genom tillsättandet 1949 av den s. k. varumärkes-
och firmautredningen, som i samverkan med övriga nordiska länder
skall utreda frågan om ny varumärkes- och firmalagstiftning jämte vad
därmed äger samband. Utredningens arbete kan emellertid icke förväntas bli
slutfört förrän efter avsevärd tid. För övrigt är att märka, att särskilt patent-
och mönsterskyddsrätten icke torde falla inom utredningens uppdrag.

Av det nu anförda torde framgå, att vårt lands anslutning till Londontexterna
riskerar att uppskjutas till en oviss framtid, om man fasthåller den
—- i och för sig tilltalande — tanken, att de för en sådan anslutning erforderliga
lagändringarna skola ske i samband med att de lagar, där ändringar
krävas, underkastas en allmän revision. Det har emellertid redan gått avsevärd
tid sedan revisionskonferensen i London f934, längre än någon gång
tidigare sedan Parisunionens tillkomst 1883 förflutit mellan två revisionskonferenser.
Sedan flera år har det varit en utbredd önskan hos kretsar med
intresse för det industriella rättsskyddets internationella sida, att den nya
konferens, som man redan i London 1934 beslöt skulle hållas i Lissabon,
skall kunna sammankallas snarast. Åtskilliga frågor föreligga nämligen, där
en komplettering av konventionsbestämmelserna skulle vara av vikt för berörda
näringskretsar. Men det har framhållits, att det är svårt att förbereda
nya konventionstexter, så länge ett avsevärt antal av unionsländerna icke
anslutit sig till Londontexterna utan står kvar på äldre texter. Det synes angeläget,
att det icke skall kunna göras gällande, att vårt land bidrager till
att försvåra konventionsreglernas utbyggnad, särskilt i betraktande av att
en verksamhet i detta syfte torde bli till gagn för det svenska näringslivet.
Den nu gjorda hänvändelsen om anslutning till Londontexterna har också

Kungl. Maj:ts proposition nr 30. 97

föregåtts av andra sådana från internationella, nordiska och svenska organisationer.

Patentverket anser det i rådande läge önskvärt, att man snarast vidtager
sådana åtgärder, att Sveriges anslutning till Londontexterna av Pariskonventionen
och Madridöverenskommelsen möjliggöres. De lagändringar, som äro
erforderliga i detta sammanhang, böra alltså enligt ämbetsverkets uppfattning
genomföras isolerat. Därvid torde man i allmänhet kunna inskränka
sig till sådana lagändringar, som äro oundgängliga på grund av konventionsbestämmelserna.

Sedan i yttrandet givits en kortfattad redogörelse för de lagstiftningsåtgärder,
som påkallas av Londontexterna, anförde ämbetsverket vidare:

Den nu lämnade summariska översikten av de lagändringar, som synas
erforderliga, torde giva vid handen, att det i stort sett icke är fråga om lagstiftningsåtgärder
av mer genomgripande och komplicerad natur. De reformer,
som krävas, äro för övrigt övervägande sådana, att de även ur rent
inhemsk synpunkt få anses lämpliga. Ihågkommas bör också, att Londontexten
av Pariskonventionen innebär ändringar i åtskilliga avseenden, där
någon lagstiftning här i landet icke erfordras, enär svensk lagstiftning
och praxis redan står i överensstämmelse med de nya konventionsreglerna.
Som exempel kan nämnas olika kompletteringar till prioritetsskyddet samt
lättnader i det patenträttsliga utövningstvånget och dess motsvarigheter på
mönsterskydds- och varumärkesrättens områden. Först genom en anslutning
till Pariskonventionens nya text kunna emellertid svenska näringsidkare
med säkerhet påräkna dessa förmåner i andra unionsländer, som biträtt
den nya texten.

I den förut omnämnda, 1935 avlämnade promemorian förekomma vissa
uttalanden om den verkan, som kan väntas följa av de ifrågasatta lagändringarna
och vår anslutn„ng till de nya konventionstexterna.

Rörande den nya lydelsen av Pariskonventionen artikel 4 avd. A st. 1 och
avd. B, som förbjuder uppkomsten av föranvändarrätt under
prioritets t iden, yttras sålunda i promemorian:

Genom de vidtagna ändringarna har eu länge eftersträvad och ganska viktig
reform förts i hamn. Visserligen torde de fall ej vara så många, där föranvändarrätt
faktiskt grundas på utövning under prioritetstiden. Men möjligheten
härtill har betagit prioritetsrätten en god del av dess värde. Den
bestående risken har medfört, att sökandena ofta ej våga utnyttja prioritetsrätten,
vilket i sin tur har i släptåg olägenheter av olika slag både för sökandena
och det allmänna. Alltmer har man kommit till den övertygelsen, att
i jämförelse härmed den nackdel, som kan ligga i att någon gång en kanske
i god tro och med avsevärda kostnader påbörjad utövning måste nedläggas,
är av mindre betydelse. Denna uppfattning synes vara starkt övervägande i
Sverige. Hänsynen till svenska patentsökande i utlandet gör sig här kraftigt
gällande. Ehuru den nya textens biträdande på denna punkt kräver lagändring,
synes därför en avgjord fördel ur svensk synpunkt uppkomma genom
den nya lydelsen.

Vissa betänkligheter ha i vårt land under senare år framträtt mot den
nya konventionsregeln på grund av att en lagstiftning i enlighet med densamma
skulle kunna komma att hårt drabba den som under prioritetstiden
i god tro påbörjat en utövning. Sålunda var vid avgivandet av patentverkets

7 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 30.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

nyss refererade yttrande en ledamot av verkets plenum (byråchefen Khennet)
skiljaktig och ansåg sig med hänsyn till betänkligheter på denna punkt
icke kunna förorda en anslutning till Londontexten. Enligt den skiljaktiga
meningen vore en lagändring i rakt motsatt riktning mot den föreslagna
önskvärd. Föranvändarrätt på grund av i god tro skedd utövning borde kunna
förvärvas ända till den dag, då en patentansökning offentliggjordes.

Reservationen bygger på en principståndpunkt om offentliggörandets avgörande
betydelse för patentskyddets inträde, bl. a. gentemot föranvändning.
Denna ståndpunkt är emellertid ej godtagen i gällande svensk patenträtt.
Enligt nuvarande lagstiftning kunna utövningsåtgärder, som igångsatts
först efter annans patentansökning här i landet, icke grundlägga föranvändarrätt
ens om patentansökningen vid ifrågavarande tidpunkt var hemlig,
så att den utövande icke kunde ha någon anledning att räkna med dess
existens. Utgår man från den gällande rätten, kunna därför invändningar av
principiell natur knappast riktas mot den nu aktuella begränsningen av
föranvändarrätten. Vare sig tidpunkten för patentansökningen i Sverige
eller tidpunkten för den prioritetsgrundande ansökningen är avgörande för
föranvändarrättens inträde, måste man nämligen räkna med de nyss antydda
fallen, där utövning efter den angivna tidpunkten påbörjats i kvalificerat
god tro.

Frågan om hur man i sådana fall skall kunna taga skälig hänsyn till godtroende
utövare var föremål för särskilt övervägande under förarbetena till
den partiella revision av patentförordningen, som genomfördes 1944. Resultatet
blev följande nya stadgande i 21 § 2 mom. patentförordningen: »Har
någon börjat inom riket utnyttja uppfinning eller vidtagit särskilda åtgärder
därför utan att äga vetskap om att patent därå blivit meddelat eller sökt,
och har han ej heller skäligen kunnat förskaffa sig sådan kännedom, må
han på därom framställt yrkande, om synnerliga skäl därtill äro, berättigas
att under skyddstiden eller viss del därav mot skälig ersättning utnyttja
uppfinningen i den omfattning, som domstolen bestämmer.» Beträffande
motiveringen till lagrummet må hänvisas till propositionen 1944: 176 s. 79
—82.

Denna regel, som alltså införts i vårt land efter Londonkonferensen, får
anses ägnad att motverka eventuella betänkligheter mot att avskära uppkomsten
av föranvändarrätt under prioritetstiden. Den möjliggör nämligen
för domstolarna att taga hänsyn till sådana fall, då det skulle te sig oskäligt,
om utövaren skulle tvingas att avbryta sitt utnyttjande. Utövaren kan då berättigas
att fortsätta utnyttjandet, ehuru mot skälig licensavgift till patenthavaren.

När det gäller att taga ställning till den nu ifrågavarande reformen, må
vidare erinras om att så gott som alla industriländer av större betydelse i
Västeuropa och Nordamerika redan anslutit sig till Londontexten.

I promemorian har uttalats, att de fall ej torde vara många, där föranvändarrätt
faktiskt grundas på utövning under prioritetstiden. Uttalandet har
självfallet avseende på den ordinära prioritetstiden. Under krigs- och efter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30,

krigstid har medgivits avsevärd förlängning av prioritetstiden, så att den
kunnat uppgå till åtskilliga år. I dylika situationer finns anledning att taga
större hänsyn till godtroende utövare. En anslutning till Londontexten skulle
ej begränsa vårt lands frihet att bestämma härom i samband med att förlängd
prioritetstid medgives. I den för det senaste krigets prioritetsförlängningar
normgivande Neuchåtelöverenskommelsen1 av 1947 beaktade man
problemet och införde i artikel 6 första stycket en särskild regel, enligt vilken
de i överenskommelsen deltagande länderna kunde medgiva godtroende
utövare en med föranvändarrätt likställd rätt.

På tal om avd. F i artikel 4 av Pariskonventionens Londontext, enligt vilken
bestämmelse uppdelning av patentansökan ej får fordras
av den anledningen att prioritet begäres från flera tidigare ansökningar,
yttras i promemorian, att det för svenska sökande i utlandet skulle vara en
avgjord fördel, om denna regel bleve tillämpad.

Tillämpningen utomlands av den nya regeln i artikel 4 bis, som föreskriver
giltighetstid från ansökningsdagen, oavsett om
prioritet begäres från tidigare dag, förklaras innebära en ej oväsentlig fördel
för svenska patentsökande.

Om inskränkningarna i artikel 5 i unionsländernas rätt att stadga påfölj
der vid underlåten utövning av skyddsrätt yttras i promemorian,
att de tillkomna skärpningarna komma att bli till gagn för svenska
patenthavare i utlandet. I fråga om varumärken framhålles, att de nya reglerna
kunna vara till en viss nytta för svenska varumärkeshavare såsom
underlättande för dem att upprätthålla utländska registreringar.

I anledning av det nya st. 2 i artikel 6 avd. B, enligt vilket unionsländerna
icke få vägra registrering av ett varumärke, endast därför att det a vviker
från det i hemlandet skyddade i underordnade
yttre detaljer, uttalas i promemorian följande.

Vad som menas härmed blir en omdömesfråga, som i första hand får prövas
av registreringsmyndigheten i de särskilda fallen. Prövningen kommer
kanske att medföra något ökat arbete, men å andra sidan behöver ej längre
granskas, att den föreliggande ansökningen in i minsta detalj överensstämmer
med det i hemlandet registrerade märket. Och det förtjänar anmärkas,
att den nya lconventionsregeln för svenska varumärkessökande i utlandet
betyder en avgjord fördel.

Rörande artikel 6 avd. D, enligt vilken fortbeståndet av utländsk varumärkesregistrering
icke får vara beroende av hemlandsregistreringen,
yttras i promemorian:

Detta synes ej böra giva anledning till betänkligheter. Sedan länge har i
vårt land den uppfattningen varit övervägande, att en internationell överenskommelse
om slopande av beroendet av hemlandsregistrering skulle vara till
fördel, och i enlighet härmed har från svenskt håll vid de senare revisionskonferenserna
eftersträvats det fullständiga oberoendet.

Vad beträffar den i artikel 6 quater stadgade begränsningen i unionsländernas
rätt att för giltig varu märkesöverlåtelse kräva rörelsens
samtidiga övergång, anföres i promemorian följande.

1 Se Sveriges överenskommelser med främmande makter 1947: 25.

100

Kungi. Maj. ts proposition nr 30.

Sympatierna för fri varumärkesöverlåtelse ha under senare tid tilltagit.
Man anser på många håll, att bundenheten vid rörelsen medför betydande
olägenheter, särskilt i internationella förhållanden. Det förmenas, att under
nuvarande samfärdsel och rörlighet på det ekonomiska området varumärket
bör vara ett fritt förytterligt förmögenhetsobjekt. Reformens motståndare
anse den icke stå i god överensstämmelse med varumärkesrättens
grundvalar och i praktiken lätt kunna leda till att allmänheten vilseledes.
Mot detta brukar anföras, att rådande inskränkningar beträffande överlåtelse
lätt kunna kringgås, vilket även ofta sker, så att något skydd mot
vilseledande ej på det sättet vinnes.

I patentverkets ovan citerade utlåtande påpekas, att den nu gjorda hänvändelsen
från schweiziska regeringen om anslutning till Londontexterna
föregåtts av andra sådana hänvändelser från internationella, nordiska och
svenska organisationer. Det må bär vara tillräckligt att blott erinra om
några under de senaste åren antagna resolutioner om önskvärdheten av anslutning
till de nya konventionstexterna. Sålunda har den internationella
föreningen för industriellt rättsskydd vid sina senaste möten i Haag 1947,
Paris 1950 och Köpenhamn 1951 antagit resolutioner av dylikt innehåll, varav
den i Paris antagna varit den närmaste anledningen till den nämnda
schweiziska framställningen. Vidare har vid den fjärde nordiska patentombudskongressen
i Hindsgavl i Danmark 1949 i en till det svenska patentverket
riktad resolution uttalats samma önskemål. Slutligen må nämnas, att
vid internationella handelskammarmötet i Lissabon i juni 1951 en resolution
antagits, i vilken riktas en enträgen vädjan till unionsländer, som ännu
icke biträtt de reviderade texterna, att vidtaga nödvändiga åtgärder härför.

Förslag till erforderlig ny lagstiftning.

I betraktande av vad som förekommit synes vårt land icke rimligen kunna
vidare uppskjuta att taga ställning till frågan om en anslutning till de nya
konventionstexterna. Vid bedömande av denna fråga bör beaktas, att flertalet
främmande länder av industriell betydelse, med vilka Sverige har livligare
ekonomiska förbindelser, numera äro anslutna till 1934 års texter.
Av ovanstående framställning torde därjämte framgå, att en anslutning från
svensk sida skulle medföra flera viktiga fördelar för svenska rättssökande i
utlandet, samtidigt som de praktiska olägenheterna av att medgiva utlänningar
motsvarande förmåner i Sverige få anses mindre betydande. Några
genomgripande lagändringar påkallas icke för vår anslutning. Då med hänsyn
härtill och jämväl till ovan berörda särskilda uttalanden om önskvärdheten
av vår anslutning Sverige nu synes böra biträda Pariskonventionens
och Madridöverenskommelsens Londontexter, få undertecknade förorda, att
den lagstiftning, som härför kräves, nu genomföres. Erforderliga författningsutkast
bifogas denna promemoria.1

De lagändringar, som innehållas i förslagen, ha — på ett undantag när —
med avsikt begränsats till vad som enligt ovan är att betrakta såsom ett mi 1

Utkasten, som — frånsett ändring i fråga om dagen för ikraftträdandet och vissa redaktionella
jämkningar — överensstämma med lagförslagen i lagrådsremissen, ha här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

101

nimum för anslutning. Detta har särskilt motiverats av det förhållandet, att
viktiga delar av det rättsområde, som beröres av konventionen, för närvarande
äro föremål för mera allsidig utredning syftande till helt reviderad
lagstiftning. Så är särskilt förhållandet med varumärkes- och firmarätten
samt med vissa delar av lagstiftningen om illojal konkurrens, men jämväl
det pågående arbetet med allmänna strafflagens nydaning är av betydelse i
sammanhanget.

Specialmotivering.

25 § patentförordningen. För att klargöra, att föranvändarrätt icke skall
kunna uppkomma under prioritets tiden, föreslås ett nytt mom. 3) till 25 §
patentförordningen. Enligt detta skall prioritetsdagen anses såsom ansökningsdag
med hänsyn till verkan av utövning eller väsentliga åtgärder därför,
som avses i 16 § första stycket, d. v. s. föranvändarrätt. För momentets
tillämpning är enligt paragrafens första punkt Konungens förordnande ett
villkor, och förutsättningen för sådant förordnande är — såsom eljest enligt
detta lagrum —- ömsesidighet. Förmånen förutsättes bli tillämplig endast
i förhållande till sådana länder, som biträtt Pariskonventionens Londontext.

Enligt vanliga regler om förebyggande av lagars retroaktiva effekt föreslås
en övergångsbestämmelse av innebörd, att lagändringen icke skall inverka
på föranvändarrätt, som förvärvats före lagens ikraftträdande.

8 § varumärkeslagen. Enligt den nya konventionstexten skall det för giltig
överlåtelse av varumärke vara tillräckligt, att den del av den ifrågavarande
rörelsen, som bedrives inom landet, överlåtes tillsammans med märket.
För att anpassa den svenska lagtexten fordras blott att i 8 § andra stycket
första punkten varumärkeslagen tilläggas orden »inom riket». Bestämmelsen
kommer härvid att utsäga, att överlåtelse av varumärke ej är tillåten
annorledes än tillsammans med den rörelse inom riket, för vilken det begagnas.
Tillämpningen av 8 § varumärkeslagen är icke beroende av särskilt
förordnande eller ömsesidighet. Den nya lydelsen kommer därför att gälla
i förhållande till alla här registrerade, främmande varumärken. Särskild
övergångsbestämmelse torde icke vara behövlig.

16 § varumärkeslagen. Enligt Londontexten fordras, att fortbeståndet av
utländskt varumärkes registrering icke göres beroende av registreringens
fortsatta giltighet i hemlandet. Enligt 16 § 3) varumärkeslagen skyddas
utländskt märke icke i vidsträcktare mån eller för längre tid än i den främmande
staten. För anpassning till den nya texten måste denna bestämmelse
delvis eftergivas, nämligen såtillvida, att inskränkning av skyddsområdet
eller rättens fullständiga upphörande i hemlandet icke skall kunna påverka
den svenska registreringen. Ett särskilt stycke härom kunde inskjutas omedelbart
efter mom. 3).

Här föreslås emellertid en i sak något mer vittgående ändring än den som
omedelbart påkallas av den reviderade konventionen. Enligt bifogade utkast
förutsättes sålunda, att Konungen, under förutsättning av ömsesidighet, skall

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

kunna meddela andra bestämmelser jämväl i det hänseende som avses i
mom. 1), enligt vilket ansökningen skall åtföljas av hemlandsbevis. Den
främsta anledningen till att man i detta fall icke begränsar den föreslagna
lagstiftningen till vad som oundgängligen kräves för anslutning till de reviderade
konventionstexterna är ett vid nordiska överläggningar om varumärkeslagstiftningen
i Köpenhamn i maj 1951 uttalat önskemål, att de nordiska
länderna skulle komma överens om att sinsemellan icke kräva hemlandsbevis
vid varumärkesregistrering. Redan gällande lagar i Danmark och
Norge möjliggöra denna lättnad, och hemlandsbevis kräves följaktligen icke
vid ansökning av danskar i Norge eller av norrmän i Danmark. Det torde
icke behöva befaras, att den nu föreslagna ändringen skall komma i strid
med vad varumärkes- och firmautredningen framdeles kommer att föreslå
i denna fråga. Enligt vad en av utredningen verkställd enquéte ger vid handen,
råder inom näringslivet praktiskt taget full enighet om att man i en
blivande varumärkeslag helt bör avstå från kravet på hemlandsbevis, såvitt
gäller länder, som medgiva ömsesidighet.

Skyldigheten att låta registrering fortleva utan beroende av hemlandsskyddet
föreligger icke i fråga om telle-quelle-märken i inskränkt mening,
d. v. s. sådana som endast kunnat registreras med stöd av telle-quelle-regeln.
Dessas skyddsomfång och fortbestånd torde även i fortsättningen böra helt
bero av hemlandsregistreringen. Vid förnyelse av äldre registreringar blir
det därför nödvändigt att undersöka, om märket beviljats såsom telle-quellemärke
eller icke. För framtiden synes det vara praktiskt att i registret göra
särskild anteckning om märkets natur vid fall av telle-quelle-registreringar.
Här antydda regler angående telle-quelle-märkena torde vid behov kunna
meddelas i administrativ ordning.

Någon övergångsbestämmelse i själva lagtexten torde icke vara behövlig,
då det ej är något hinder att medgiva de nya bestämmelsernas förmånligare
behandling även i förhållande till ansökningar, som inkommit före ändringens
ikraftträdande, och registreringar, som beviljats dessförinnan.

20 § mönsterlagen. Till 20 § mönsterlagen, som innehåller regler om verkningarna
av prioritet, föreslås ett andra stycke av samma innebörd som
det ovan berörda nya momentet i 25 § patentförordningen. Den nya bestämmelsens
tillämplighet är på samma sätt beroende av Konungens förordnande
under förutsättning av ömsesidighet. Även övergångsstadgandet har utformats
i överensstämmelse med det nyss angivna till 25 § patentförordningen.
Det nya stycket i mönsterlagen erfordrar viss mindre jämkning av de tidigare
tillämpningskungörelserna, som hänvisa till 20 § mönsterlagen och
framdeles böra hänvisa till endast 20 § första stycket.

1 § 1914 års lag om oriktiga ursprungsbeteckningar. Den vidgning av skyddet
emot oriktiga ursprungsbeteckningar, som kräves enligt den nytillkomna
artikel 3 bis i Madridöverenskommelsen, föreslås komma till uttryck genom
tillägg till 1 § andra stycket i 1914 års lag om oriktiga ursprungsbeteckningar.
Tillägget innebär, att användande av sådan ursprungsbeteckning
vid saluhållande av vara blir straffbart, även då det sker i annons,

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

103

cirkulär, prospekt, priskurant eller annat för ett större antal personer avsett
meddelande. Enligt gällande lydelse är förfarandet straffbart, endast
då den oriktiga beteckningen anbringats på varan eller på anslag eller skylt,
som hör till varan. Bestämningen »som hör till varan» har ansetts kunna
utgå, då den blott utsäger en självklar förutsättning. Genom dessa jämkningar
erhålles full överensstämmelse med stadgandet om illojal reklam
i 1 § lagen mot illojal konkurrens. —• Det har övervägts, huruvida en motsvarande
utvidgning av skyddet nu borde ske jämväl i första stycket av
paragrafen, vilken berör själva anbringandet av den oriktiga beteckningen.
Detta kräves emellertid ej av den nya artikeln, och då skyddet redan tidigare
varit något vidsträcktare enligt andra stycket, synes det icke ligga något
oegentligt i att en skillnad även i fortsättningen får bestå. För övrigt torde
den praktiska betydelsen av bestämmelsen i första stycket vara jämförelsevis
ringa, i det att den illojala handlingen företrädesvis kommer till synes
först vid varornas saluhållande. — Enligt konventionstexten behöver ingripande
endast kunna ske, då användandet av en oriktig ursprungsbeteckning
har »karaktären av ett offentliggörande». En motsvarande begränsning ligger
i det föreslagna tilläggets krav på att meddelandet skall vara avsett för
ett större antal personer. I artikel 3 bis nämnas bland de meddelanden, som
icke få innehålla oriktiga beteckningar, särskilt vinlistor. Dessa torde emellertid
utan uttryckligt omnämnande falla inom ramen för de meddelanden,
emot vilka den föreslagna nya lydelsen vänder sig. — Icke heller i fråga om
detta lagrum är särskild övergångsbestämmelse påkallad.

Stockholm den 6 december 1951.

Äke v. Zwcigbergk.

Claes Uggla.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 januari
1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 22 december 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen
i statsrådet den 14 november 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 25 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent;

2) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 10 juli 1899 (nr 59
s. 1) om skydd för vissa mönster och modeller;

3) lag angående ändrad lydelse av 8 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 (nr
29) om skydd för varumärken; samt

4) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 oktober 1914 (nr 422) angående
förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning
och saluhållande av oriktigt märkta varor.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen Åke von Zweigbergk.

Lagrådet fann förslagen ej föranleda annan erinran än att lagrådet ifrågasatte
huruvida icke av det föreslagna andra stycket i 20 § lagen om skydd
för vissa mönster och modeller borde framgå att — på sätt enligt den vid
propositionen fogade promemorian syntes ha varit avsett — förordnande
som i stycket sägs må meddelas endast under förutsättning av ömsesidighet.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

105

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 januari 1953.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, lagrådets den 8 januari 1953 avgivna utlåtande över de den
14 november 1952 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 25 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent;

2) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 10 juli 1899 (nr 59 sid.
1) om skydd för vissa mönster och modeller;

3) lag angående ändrad lydelse av 8 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 (nr
29) om skydd för varumärken; samt

4) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 oktober 1914 (nr 422) angående
förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning
och saluhållande av oriktigt märkta varor.

Med förmälan att lagrådet ej funnit förslagen föranleda annan erinran
än att lagrådet ifrågasatt viss jämkning av andra stycket i 20 § lagen om
skydd för vissa mönster och modeller förklarar föredraganden, att nämnda
lagrum torde böra jämkas i enlighet med vad lagrådet förordat, samt hemställer,
under åberopande av vad som anförts till statsrådsprotokollet den
14 november 1952, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

dels äska riksdagens godkännande av

dels ock föreslå riksdagen att antaga förenämnda lagförslag.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 30.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Georg Dahlin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30. 107

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Proposition .......................................................... 1

Pariskonventionen .................................................. 2

Madridöverenskommelsen ............................................ 52

Lagförslag 60

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 november 1952 ...................... 64

Till lagrådet remitterat lagförslag .................................... 81

P.M. med förslag till lagstiftning för möjliggörande av Sveriges anslutning
till vissa internationella konventioner på det industriella rättsskyddets
område .......................................................... 82

Lagrådets utlåtande .................................................... 104

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 januari 1953 ....................... 105