Kungl Maj.ts proposition nr 307 (Proposition 1947:307)

Kungl Maj.ts proposition nr 307.

Kr 307.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften; given Stockholms
slott den 9 maj 19A7.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av hilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om ändring i förordningen den 19
november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst W ig forss.

Uihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 307.

Kungi. Maj:ts proposition nr 307.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383)

angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 1—3 samt 6—8 §§, 10 § 1 mom. samt 19, 20
och 24 §§ förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

I fråga om stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna till
följande avdelningar:

Första avdelningen.

Åklagarmyndigheten i Stockholm; magistrater och —--avdelningar

upptagna.

Tredje avdelningen.

Chefsämbeten och — — — och flygvapnet; Kungl. Maj:ts befallningshavande
och---lantmäterikontor; lantmätare.

Fjärde avdelningen.

Rikets hovrätter; -—--socialstyrelsen; arbetsmarknadsstyrelsen; statens
utlänningskommission;---- riksarkivet; universitetskanslersämbe tet;

skolöverstyrelsen; överstyrelsen för de tekniska högskolorna; överstyrelsen
för yrkesutbildning;--— skogsstyrelsen; veterinärstyrelsen; riks nämnden

för ekonomisk försvarsberedskap.

Femte avdelningen.

Statsdepartementen; högsta domstolen; justitiekanslersämbetet; riksåklagarämbetet;
riksdagens justitieombudsman;---Kungl. Maj ds orden.

2 §•

Av de---han hörer.

Med domstol avses i denna förordning, förutom allmän domstol, även domstol
i jorddelningsmål och vattenmål.

1 Senaste lydelse se beträffande 1 och 3 §§ 1946: 400, beträffande 7 § 1944:452, beträffande
8 § 1944: 88, beträffande 10 § 1 mom. 1917:329 samt beträffande 20 § i946:58.

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

3 §•

I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med de här
nedan i 6 och 7 §§ nämnda undantag och med iakttagande av vad i 4 §
stadgas om inteckningskontrollstämpel, denna tariff.

Avskrift som meddelas för vetenskapligt ändamål .

> av anteckningar från förundersökning eller

annan polisutredning i anledning av brott,
när avskriften utgives till den misstänkte
eller hans försvarare...................

» enligt 27 kap. 12 § rättegångsbalken . . .

> ur fartygsregistret; —• •— •—

Besiktning; se Protokoll.

Beslut, slutligt, i mål eller ärende vid domstol:
som vid hovrätt eller högsta domstolen
utgives till part, vilken utan särskild begäran
författningsenligt är skyldig att lösa
detsamma:

när beslutet tecknas å företedd handling
när det särskilt utfärdas:

första arket .......................

varje av de övriga..................

Hava ett eller flera sammanträden för
muntlig förhandling ägt rum i målet eller
ärendet, utgår ytterligare stämpel med 10
kronor för varje dag, då sådant sammanträde
hållits.

som vid annan domstol utgives till part.,
som eljest utgives; se Avskrift.

Intages slutligt beslut i protokoll eller i bevis,
som särskilt omförmäles här nedan,
gäller i stället för vad nu sagts vad som
stadgas i fråga om stämpel till protokollet
eller beviset.

Betyg över avlagt---

Bevis över---lika med Diariibevis.

> angående domstols beslut om ersättning av
allmänna medel åt vittne, sakkunnig eller
annan som ej är part eller intervenient . . .

> om inregistrering —--

> angående anteckning---sådan handling.

• å dom eller utslag, huruvida talan däremot

--- — fri rättegång....................

> att begärd —• — —

> vederhäftighets- .........................

> som avses i 27 kap. 13 § och 28 kap. 9 § rättegångsbalken
.............................

> som avses i 8 § lagen den 21 december 1945
om verkställighet av frihetsstraff m. m. . . .

» angående upptagande --- —

Avd.

Kr. ö.

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

Avd.

Kr. jo.

Kr. ö.

Kr. ''ö.

Kr. iö.

Kr. Iö.

Bevis om uppvisning---— annan legitimationshandling
................................

> om nödfalls- eller sjömansvisering för utlänning,
tecknat å pass eller annan legitimationshandling,
för vistelse i riket högst en månad.

» om uppehållstillstånd för utlänning, tecknat
å pass eller annan legitimationshandling:

för vistelse i riket högst en månad .....

för vistelse i riket över en men högst tre

månader .............................

för vistelse i riket över tre månader ....

» om arbetstillstånd för utlänning, tecknat å
pass eller annan legitimationshandling:
då samtidigt bevis om uppehållstillstånd

utfärdas .............................

då bevis om arbetstillstånd eljest utfärdas:

för tid av högst en månad ..........

för tid av mer än en men högst tre månader
..............................

för tid av mer än tre månader ........

> om ändring i förbehåll, villkor eller föreskrift,
som fogats vid visering eller tillstånd, särskilt
tecknat å pass eller annan legitimationshandling: när

ändringen avser tillstånd till återresa
till riket, gällande:

för tid av högst en månad ..........

för tid av mer än en men högst tre månader
..............................

för tid av mer än tre månader ........

eljest ..............................

Där sådant —- --skola utgå.

> som erfordras ----

6 —
12

i!=

t r itl

1 —

fria

fritt

6 -12-

4 —

6 —
12 —

> vidimations- ............................

> om registrering, tecknat å ordning för aktie bolag

eller stadgar för förening för ekonomisk
verksamhet eller å protokoll om beslut angående
ändring i sådant bolags ordning eller
sådan förenings stadgar eller å framställning
om medlems inträde i eller avgång ur sådan
förening, så ock annat i 194 § aktiebolagslagen
avsett bevis om registrering .......

» om godkännande, som avses i 190 § aktiebolagslagen
...............................

> lagfarts-, angående — — —

fritt

I I

fritt

I I

om tillstånd att i riket bruka motorfordon
eller släpfordon i fall, som sägs i 22 § 1 och

2 mom. motorfordonsförordningen..........

om tillstånd att i riket föra motorfordon i
fall, som sägs i 22 § 5 mom. motorfo.dons förordningen.

.............................

om förlängning av tillstånd jämlikt 22 §
motorfordonsförordningen att i riket bruka

eller föra motorfordon eller släpfordon......

om fastställd pension eller livränta eller rätt
till sådan förmån enligt gällande bestämmelser
om tjänste- eller familjepension ....
varom förmäles i 25 § — — -— erkända arbetslöshetskassor
.........................

1 -

8 —

1 —

I I

fritt

Kungl. j\laj:ts proposition nr 307.

Avd.

3 4

Avd. Avd.

Avd.

Kr. [ö.

Kr.

ö. Kr. ö.

Kr. ; ö.

1 1

Bevis som avses i 71 § 2. andra stycket kyrko boklöringskungörelsen.

...................

| » annat —--

Doktorsbrev...................................

Dom, som vid hovrätt eller högsta domstolen utgives
till part, vilken utan särskild begäran författningsenligt
är skyldig att lösa densamma:
när domen enligt vad därom är stadgat utfärdas
i förenklad form.................

i annat fall:

första arket .........................

varje av de övriga...................

Hava ett eller flera sammanträden för förberedande
förhandling eller huvudförhandling
ägt rum, utgår ytterligare stämpel med
följande belopp, nämligen
för varje sammanträdesdag för förberedande
förhandling....................

för första sammanträdesdagen för huvudförhandling
..........................

för varje följande sådan sammanträdesdag
.................................

som vid annan domstol utgives till part.....

som eljest utgives; se Avskrift.

Eftertryck av fastighetslängd; se Fastighetslängd.

> av mantalslängd; se Mantalslängd.

> av röstlängd; se Röstlängd.

Fartygsregistret, avskrift — — — meddelas inskrivningsdomaren
...................

Fastighetslängd, avskrift, eftertryck eller utdrag av,
som rekvireras av kommun, för vilken
längden är upprättad.......

som eljest begäres; lika med Av-.
skrift, annan.

Fastighetsregister, avskrift —--

Frisedel......................................

Främlingskort, lika med Medborgarkort.
Främlingspass eller identitetskort samt förlängning av
giltighetstiden för sådan handling ..
Fullmakt för — — —

Intyg att — — — varumärke förnyats..........

Kallelse å aktiebolags borgenärer i anledning av ansökning
om tillstånd till nedsättning av
bolagets kapital eller till vinstutdelning

eller fusion............................

Kallelsebrev i anledning av ansökning om tillstånd att
nedsätta aktiebolags kapital eller verkställa
vinstutdelning eller fusion eller
till aktieägare om bolagsstämma eller
till medlem av registrerad förening om

sammanträde .....................

> i mål -— ---

Kontrakt angående —--eller entreprenad ....

Kungörelse, som anslås i rättens kansli, angående beslut
om (gendomsavträde eller om inledande
av offentlig ackordsförhandling;
lika med Stämning.

fritt

fri

fritt

Kungl. Mcij.ts proposition nr 307.

	1 2 I 3	4 5
	Avd. Avd. I Avd.	Avd. Avd.
Kungörelse, annan---	Kr. \| ö.j Kr. ö.j Kr. ö.	Kr. j ö. i Kr. \| ö.
Lantmätares eller---tjänstemans förrättnings-		1
handling...................................
Mantalslängd, avskrift, eftertryck eller utdrag av,		1
som rekvireras av kommun, för vil-
ken längden är upprättad.........	---/ r i

som eljest begäres; lika med Avskrift,
annan.

Medborgarkort.................................

Meddelande i ----

Protokoll över annan ----med Avskrift.

> från förundersökning i brottmål, då det

utgives till den misstänkte eller hans försvarare
.............................

> angående fastställande av stämpel till

bouppteckning, då sådant begäres för beslutets
överklagande...................

> över beslut, varigenom ansökan om fri rät tegång

avslagits, då sådant begäres för beslutets
överklagande....................

> annat:

som vid hovrätt eller högsta domstolen
utgives till part, vilken utan särskild
begäran författningsenligt är skyldig
att lösa detsamma:

varje ark........................

Innefattar protokollet slutligt beslut,
tillkommer härför 15 kronor samt ytterligare
10 kronor för varje dag, då
sammanträde för muntlig förhandling
hållits i målet eller ärendet,
som hos annan myndighet utgives till
part, vilken utan särskild begäran
författningsenligt är skyldig att lösa
detsamma:

första arket ......................

varje av de övriga................

som eljest utgives; lika med Avskrift.
Prästbevis; se Bevis.

Pråstebrev....................................

Påskrift, varom förmäles i 193 § femte stycket eller
194 § andra stycket aktiebolagslagen . . .

Redovisningshandling beträffande ----svenskt

sjöfolk.

eller land ting........................

som eljest begäres: för varje påbörjat 10-

tal kort..............................

Resedokument för flykting; lika med resepass; se Pass.
Resolution vilostånds-, — — — allt beräknat för
varje år, viloståndet medgivits att gälla.

> kommunikations-,

meddelad av domstol .............

meddelad av annan myndighet .....

dock skall stämpel för kommunikationsresolution
icke mera än en gång i
varje mål utgöras, ändå att handlingar
flera gånger kommuniceras eller till
påminnelser utlämnas.

» angående föreläggande enligt lagen om

registrerade föreningar---

fritt

I I

fritt

fri

fritt

2—! 2

I I

1 — —

--1

fri

4 —

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

		1		2		3		4		5
		Avd.	Avd.	Avd.	Avd	Avd.
		Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr. \| ö.
Resolution	på ansökning om reglering av priset på elektrisk ström .....................							25
>	eljest innefattande huvudsakligt beslut, tecknad å företedd handling.........	1	_	_	_	4	_	20	_	40	_
>	med rubrik; lika med Utslag under ru-brik.
Röstlängd,	avskrift eller eftertryck av, lika med Avskrift, annan.
Salubrev å	----
Styrmansbrev.................................	—	—	—	—	—	—	10	—	—	—
Stämning, offentlig............................ Tillständsbrev för---			1

Underrättelse i mål — — — utan konkurs.......

> angående beslut om vägrat godkännan de

enligt 190 § aktiebolagslagen eller om
vägrad registrering av ansökan eller
anmälan till aktiebolagsregistret eller
föreningsregistret ..................

> angående brist —--

> som meddelas —--till ansökan.

Utdrag av fastighetslängd; se Fastighelslängd.

» av mantalslängd; se Mantalslängd.

i av protokoll; se Protokoll.

> av straffregister; se Straffregister.

Utnämningsbrev för -— --från stämpel........

Utslag under rubrik:

meddelat av domstol; efter utslagets beskaffenhet
lika med Dom eller Beslut.
annat:

som utgives till part, vilken utan särskild
begäran författningsenligt är skyldig att
lösa detsamma:

första arket ........................

varje av de övriga..................

som eljest utgives; lika med Avskrift.
Vatten bok, utdrag---

fri

fritt

20 —
4 —

6 §•

För de---och sigillpenningar.

Utgivas till part vid hovrätt eller högsta domstolen i samma mål flera expeditioner,
för vilka skall utgöras särskild stämpelavgift för sammanträdesdagar,
skall i fråga om varje sådan expedition utöver den första ske avdrag
för vad i nämnda hänseende förut debiterats parten.

7 §•

Från stämpelavgift---kronan befriad.

Dessutom äro---samhällets barnavård;

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

domstol eller skiljedomstol, vilken det tillkommer att avgöra tvist mellan
stater, eller annat internationellt organ, som tillsatts för behandling av sådan
tvist, i mål och ärenden, som handläggas enligt lagen om bevisupptagning
åt vissa internationella organ;

fattigvårdssamhällen och---rörande vägväsendet;

kommuner i ärenden angående roteombud och ersättare för roteombud;
kyrkor;

pensionsinrättningar;

roteombud och ersättare för roteombud i allt vad till deras uppdrag hörer;
sjukkassor, registrerade;

understödsföreningar, registrerade;

utländsk domstol i mål och ärenden, som handläggas enligt lagen om
bevisupptagning åt sådan domstol;

ämbets- eller tjänsteman--— tjänsten; och

överförmyndare.

Frihet från---periodisk skrift; i mål som avses i 8 kap. folkbokfö ringsförordningen;

i bevillningsmål och mål angående kronans ränta och
tionde; i frågor, som avses i uppbördsförfattningarna; i frågor rörande utbetalning
av rese- och traktamentsersättning---— av bostadsförsörjning en;

i ärenden angående allmänna barnbidrag; i ärenden angående arbetsförmedling
och andra ärenden som handläggas av arbetsmarknadsstyrelsen och

lokala arbetsmarknadsorgan; så ock —--inom yrkesinspektionen.

Konungen äger---utländska hamnar.

8 §•

Följande enskilda handlingar skola, även där de äro utfärdade av offentlig
myndighet, förses med stämpel på sätt här nedan stadgas.

Andelsbevis i utländskt---utländskt aktiebolag.

Ansökning om stämning vid domstol skall, då den inkommer till rätten,
förses med stämpel av 10 kronor. Annan ansökning, varigenom mål eller
ärende anhängiggöres vid domstol, skall, då den inkommer, beläggas med
stämpel av 5 kronor, dock att i vattenmål stämpeln skall utgöra 10 kronor.
Därest ansökning om betalningsföreläggande göres muntligen, skall, sedan
föreskriven uppteckning verkställts, det exemplar av uppteckningen, som
kvarligger hos rätten, likaledes förses med stämpel av 5 kronor.

Vad sålunda stadgats angående stämpelbeläggning skall dock ej äga tilllämpning
å ansökning i ärende, som i rättens ställe handlägges av inskrivningsdomare
eller upptages i förmynderskaps- eller bouppteckningsprotokollet
eller rör fråga om ändrade bestämmelser med avseende å villkorlig dom.
Ej heller skall stämpel eljest läggas å ansökning om att bliva entledigad från
visst uppdrag eller om handlings intagande i protokoll eller antecknings

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

verkställande i register. Ansökning om förmån, som avses i lagen om fri rättegång,
är ock från stämpel fri.

Arrendekontrakt; se Nyttjanderätt.

Skuldebrev skall---om inteckningsrätt.

Stämningsansökning; se Ansökning.

Tomträtt; se Nyttjanderätt till fast egendom.

Med avhandling---av förpliktelse.

10 §.

1. Då stämpelavgift — — — nämnda värde.

I fråga om fast egendoms taxeringsvärde må debetsedel, så upprättad som
gällande uppbördsförfattningar föreskriva, äga lika vitsord med av vederbörande
tjänsteman utfärdat taxeringsbevis.

Finnes för---domarens prövning.

19 §.

Från stämpelavgift enligt detta kap. är kronan befriad. Såvitt angår ansökningar
i mål och ärenden vid domstol skall jämväl i övrigt vad i 7 § är
stadgat om frihet från stämpel till expeditioner äga motsvarande tillämpning.

Frihet från---eller konsularrätt.

20 §.

Vill någon föra talan om återfående av stämpelavgift, som av ämbetseller
tjänsteman debiterats eller i enlighet med dennes tillsägelse blivit erlagd
för sådan handling, vars stämpelbeläggning enligt 35 § skall i hovrätt
granskas, må dylik talan inom tre år från det ifrågakommen stämpelbeläggning
ägt rum väckas i den hovrätt, varunder ämbets- eller tjänstemannen
lyder; dock att nämnda tid, där talan grundar sig på förhållande, som tillkommit
efter stämpelbeläggningen, räknas från tiden för samma förhållandes
tillkomst. Beträffande talan mot hovrättens avgörande gälle vad i rättegångsbalken
är stadgat om talan mot hovrätts beslut i mål som väckts vid
underrätt. Besvär må anföras, förutom av enskild part, av advokatfiskalen
vid hovrätten.

Den, som---handlagts vid domstol.

24 §.

Beläggningsstämplar anbringas---limmade sidan.

Stämpel till avtryckskortregister, upprättat av länsbyrå för folkbokföringen,
skall åsättas särskild handling, med vilken registret överlämnas till beställaren.
Sådan handling skall innehålla uppgift angående det antal kort
registret omfattar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1947, såvitt angår dels bestämmelserna
i 1 § under fjärde avdelningen med undantag för bestämmelsen
angående arbetsmarknadsstyrelsen, dels bestämmelserna i 3 § om bevis,
som avses i 8 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
in. m. och i 71 § 2. andra stycket kyrkobokföringskungörelsen, ävensom
bevis om visering, uppehålls-, arbets- och utresetillstånd, bevis om eftertryck,
främlingskort, identitetskort, medborgarkort, register, resedokument
och röstlängd samt bevis om tillstånd att i riket bruka eller föra motorfordon
och bevis om fastställd pension m. m., dels bestämmelserna i 7 § om roteombud
och ersättare för roteombud samt såvitt angår folkbokföringsmål,
frågor som avses i uppbördsförfattningarna och ärenden angående allmänna
barnbidrag dels ock bestämmelserna i 10 § 1 mom. och 24 §.

I övrigt skall förordningen träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle
i tillämpliga delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes
föreskrivet. I fråga om expedition i mål som handlägges av domkapitel eller
upptagits vid krigsdomstol skola även efter nyssnämnda dag äldre bestämmelser
lända till efterrättelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

Utdrog av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä
Stockholms slott den 9 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zettereerg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social-, ecklesiastik-,
jordbruks- och folkhushållningsdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, fråga om ändringar i stämpel- och lösenförordningarna.

Föredraganden anför följande.

Ändringar med anledning av processreformen.

Till de spörsmål som kräva beaktande i samband med processreformen
hör frågan om de rättssökandes skyldighet att bidraga till kostnaderna för
domstolsväsendet. Denna fråga regleras för närvarande huvudsakligen i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften och förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen. Rättegångsavgifter uttagas
nämligen hos oss väsentligen i form av stämpel och lösen för domstolarnas
expeditioner. Såvitt de egentliga rättegångsmålen angår kommer vid
underrätterna främst i betraktande utskrift av domstolens protokoll. Dessa
är käranden skyldig att lösa mot avgifter som bestämts med hänsyn ej blott
till själva utskriftskostnaden utan även i någon mån till det arbete målet i
övrigt föranlett. I överrätterna ligger huvudvikten vid den stämpel som erlägges
för dom eller utslag. Även i fråga om ärenden är avgiftsplikten vid underrätterna
i stor utsträckning utformad såsom en skyldighet för sökanden
att lösa protokollsutskrift. I vissa fall, såsom i inskrivnings- och andra registreringsärenden,
äro avgifterna däremot främst anknutna till ett av domstolen
utfärdat bevis att sökt åtgärd blivit vidtagen.

De rättegångsavgifter som utgå i form av stämpel tillfalla statsverket. Lösenavgifterna
däremot tillkommo ursprungligen vederbörande befattningshavare
såsom bidrag till deras avlöning. I samband med den lönereglering
för häradshövdingarna som genomfördes den 1 juli 1943 infördes emellertid
för häradsrätternas del en annan ordning i detta avseende. Numera skall så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

lunda lösen som utgår vid dessa domstolar redovisas till statsverket. Såsom
framgår av § 5 lösenförordningen skall därför vid häradsrätt lösen ej vidare
debiteras på expeditionen. 1 stället skall i allmänhet utgå stämpel till motsvarande
belopp. Vad stadsdomstolarna angår bär i ett flertal städer i samband
med löneregleringar för rådhusrättens ledamöter bestämts, att förekommande
lösenavgifter skola ingå till stadens kassa. Föreskrifter av sådan
innebörd gälla numera i så gott som alla större städer. I vissa mindre och
medelstora städer utgör lösenintäkten dock alltjämt en avsevärd del av befattningshavarnas
inkomster av tjänsten. Lösen vid överrättema redovisas
till statsverket.

I processkommissionens den 15 december 1926 avgivna principbetänkande
angående rättegångsväsendets ombildning anfördes (del III s. 221), att vid en
reform efter de grunder som förordades i betänkandet måste träffas en annan
teknisk anordning för rättegångsavgifters uttagande än den nu brukade. För
närvarande vore protokollets omfattning och antalet rättegångstillfällen avgörande
för storleken av de avgifter som påfördes parterna i rättegångsmålen
i underrätterna. Med de regler kommissionen förordat beträffande protokollföringen
i underrätt bleve protokollet ej ägnat att utgöra grund för en beräkning
av de avgifter parterna borde erlägga. I regel komme det ej heller att
föreligga anledning att föreskriva skyldighet för parterna att lösa protokollet.
Kommissionen utginge därför ifrån att rättegångsavgiftema skulle knytas
till särskilda processuella åtgärder under ett måls fortgång, så att den
part som påkallat åtgärden finge gälda den därmed förenade avgiften. Något
förslag hur detta tekniska spörsmål skulle lösas ansåg sig kommissionen
emellertid icke böra framlägga.

Ej heller processlagberedningen företog frågan om rättegångsavgifter till
närmare behandling. I sitt år 1938 avgivna betänkande med förslag till ny
rättegångsbalk anförde beredningen, att denna fråga övervägande vore av
beskattningsnatur och därför utan olägenhet kunde behandlas särskilt. Beredningens
betänkande den 17 mars 1944 med förslag till lag om införande
av nya rättegångsbalken m. m. berör så gott som uteslutande bestämmelser
av lags natur och avser i princip icke författningar på det administrativa
området eller åtgärder av förvaltningskaraktär.

Sedan 1946 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t beslutat att nya rättegångsbalken
skall träda i kraft den 1 januari 1948, utarbetades i oktober
1946 inom justitiedepartementet en promemoria med utkast till ändringar
i stämpel- och lösenförordningarna med anledning av rättegångsreformen.
Över denna promemoria ha yttranden infordrats från rikets hovrätter, nedre
justitierevisionen, samtliga vattenrättsdomare, statskontoret, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs och Västerbottens län
samt riksarkivet. Tillfälle att avgiva yttrande har beretts föreningarna Sveriges
häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfiskaler och Sveriges
stadsfogdar samt Sveriges advokatsamfund och svenska stadsförbundet.
Yttranden ha inkommit från samtliga utom stadsfogdeföreningen. Vid Göta

Kungi. Maj.ts proposition nr 307.

hovrätts utlåtande har fogats ett yttrande från advokatfiskalen vid hovrätten.
Överståthållarämbetet har bifogat utlåtanden från magistraten, stadskollegiet,
drätselnämnden och stadsjuristen i Stockholm. Det från riksarkivet
inkomna utlåtandet är åtföljt av yttranden från samtliga länsarkivarier och
stadsarkivarien i Stockholm.

Huvudlinjerna i promemorian.

I promemorian erinrades till en början, att nya rättegångsbalken, liksom
processkommissionens förslag, byggde på den grundtanken, att processmaterialet
skulle i samtliga instanser framläggas muntligen i ett sammanhang.
Protokollering skulle därför äga rum allenast i begränsad omfattning. Stämningsansökan
eller annan skriftlig handling som åberopades av part skulle
sålunda ej intagas i protokollet. 1 stället skulle inlagor, skriftliga bevis o. d.
jämte protokollet sammanföras till en akt. Protokollets omfattning komme
alltså icke liksom nu att vara direkt beroende av målets storlek. Med hänsyn
härtill läte det sig enligt promemorian ej lämpligen göra att alltjämt begagna
protokollet som medel för uttagande av bidrag till de allmänna kostnaderna
för domstolsväsendet.

Det framhölls emellertid vidare, att starka skäl kunde anföras för att
uppbörden av rättegångsavgifter även framdeles borde ske genom debitering
av stämpel och expeditionslösen. För bibehållande av denna ordning talade
bland annat att stämpelbeläggning utgjorde en enkel metod för kvittering och
redovisning av mottagna belopp. Därtill komme, att en övergång till annat
system skulle medföra behov av nya författningar, vilka i stora delar allenast
komme att innefatta upprepningar av stadganden i stämpel- och lösenförordningarna.
I den mån avgifterna hänförde sig till ulskriftskostnad läge det
för övrigt närmast till hands att avgiftsplikten anknötes till den expedition
som vore i fråga.

I enlighet med vad sålunda anförts förordades i promemorian, att de
rättegångsavgifter som funnes böra utgå i ett mål skulle till huvudsaklig del
påföras domen eller det slutliga beslut, varigenom målet eljest avgjordes.
Av skäl, för vilka jag strax skall redogöra, föreslogs emellertid tillika, att
vid underrätt skulle uttagas viss stämpelavgift redan i samband med stämningsansökningens
ingivande. I övrigt förutsattes i promemorian att avgiften
för protokoll skulle nedsättas till vad som ungefärligen kunde anses
motsvara utskriftskostnaden samt att den nuvarande skyldigheten för käranden
att lösa protokoll skulle ersättas av en motsvarande lösningsplikt med
avseende å domen.

Beträffande de nya stämpel- och lösenavgifternas storlek uttalades i promemorian,
att man i första hand borde tillse att minskning ej inträdde i
statsverkets eller städernas inkomster. Dessutom föreslogs att eu höjning
skulle ske med hänsyn till införandet av officialdelgivning i rättegång.

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

Enligt 33 kap. 4 § nya rättegångsbalken skall delgivning i rättegång ske
genom rättens försorg om ej part begär att själv få ombesörja delgivningen
och rätten finner, att denna uppgift utan olägenhet kan anförtros honom.
Processlagberedningen anförde i sitt betänkande med förslag till ny rättegångsbalk,
att den omständigheten att delgivning skulle ske genom rättens
försorg icke borde medföra att kostnaden för delgivningen skulle bäras av
statsverket. När delgivning ägde rum i enskild parts intresse, borde delgivningskostnaden
bestridas av honom. Det syntes dessutom beredningen nödvändigt
att den som hade att utgiva kostnad för delgivning erlade förskott
å denna kostnad. Närmare bestämmelser om delgivningskostnad samt om
bokföring och redovisning av förskott borde meddelas i administrativ ordning.
Bestämmelser i enlighet med det sålunda anförda upptogos i 33 kap.
26 § nya rättegångsbalken.

I promemorian framhölls att en betydande arbetsbesparing skulle kunna
vinnas, om delgivning genom rättens försorg finge ske utan särskild kostnad
för parterna. Det skulle då bli överflödigt att — på sätt eljest vore erforderligt
— i varje mål föra anteckningar om erlagda förskott och verkställda utlägg.
Enligt promemorian borde därför de nyss berörda stadgandena i 33 kap.
26 § nya rättegångsbalken utbytas mot en föreskrift att kostnad för delgivning
genom rättens försorg i regel skulle bäras av det allmänna. De beräknade
utgifterna härför borde slås ut på samtliga mål genom lämplig höjning
av stämpel- och lösenbeloppen.

Från de utgångspunkter för vilka sålunda redogjorts framlades i promemorian
vissa förslag rörande de stämpel- och lösenavgifter som borde
utgå efter processreformen. Beträffande underrätterna anfördes till
en början bland annat följande.

Om stämpel- och lösenavgifterna skola innefatta gottgörelse även för delgivningskostnader,
framstår det som önskvärt att en del av dessa avgifter
erlägges redan vid stämningsansökningens ingivande. Man måste nämligen
i viss utsträckning räkna med att någon prövning av den väckta talan
aldrig kommer till stånd. Enligt vad rättsstatistiken från underrätterna utvisar
förfaller för närvarande ett mycket stort antal tvistemål redan före
upptagandet. Under den nya rättegångsordningen torde mål av motsvarande
beskaffenhet i regel komma att avskrivas vid första förhandlingen, enär båda
parterna utebli från denna. Att då verkställa utskrift av avskrivningsbeslutet
och avgiftsbelägga denna skulle av flera skäl vara mindre lämpligt; kärande
som låter sin talan förfalla innan den förekommit till handläggning bör
liksom hittills vara befriad från skyldighet att lösa expedition. I nu åsyftade
fall kan alltså ersättning för delgivningskostnaden ej lämpligen uttagas på
annat sätt än i samband med stämningsansökans ingivande.

En avgiftsuppbörd vid målets början förekommer redan för närvarande
vid underrätterna. Den sker genom att stämpel och lösen lägges på stämningsresolutionen.
Detta förfaringssätt kan emellertid icke med samma lördel användas
efter processreformens genomförande. I framtiden kommer nämligen
stämningen i allmänhet icke att utlämnas till käranden, utan delgivningen
kommer att ske genom domstolens försorg. Därvid kommer sannolikt huvudskriften
i regel att få kvarligga hos rätten, medan svaranden tillstäl -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 307.

les en avskrift. Det måste vidare beaktas, att stämningsansökning kan komma
att avvisas, om den är otydlig eller ofullständig och föreläggande att
avhjälpa bristen ej efterkommes. Med hänsyn till vad sålunda anförts är det
tydligen önskvärt, att redan själva ingivandet av stämningsansökning förbindes
med en viss avgiftsskyldighet. Den mest praktiska utvägen synes
vara, att ansökningen belägges med stämpel, då den inkommer till rätten.
Föreskrifter härom kunna lämpligen införas i II kap. stämpelförordningen
om stämpel till enskilda handlingar.

Mot vad sålunda föreslagits kan måhända invändas, att eu del av den
ifrågavarande avgiften rätteligen borde utgå i form av lösen. Såvitt syftet
med avgiften är att bereda täckning för delgivningskostnader, torde det dock
få anses fullt berättigat att endast stämpel uttages. Delgivningar lära nämligen
— särskilt i städerna — i stor utsträckning komma att verkställas
genom posten, och därvid torde försändelserna komma att behandlas såsom
tjänstebrev. Det kan följaktligen antagas, att kostnaderna för delgivningar
även vid stadsdomstolarna huvudsakligen komma att falla på statsverket.
I den mån förskottsavgiften skall innefatta gottgörelse jämväl för annat än
delgivningskostnader vore det väl principiellt riktigast, att viss andel av
densamma utginge såsom lösen. Fn bättre lösning torde emellertid kunna
vinnas genom att staten i stället i motsvarande omfattning avstår från anspråk
på stämpel för domen. Enklast synes vara, att hela den stämpelavgift
som finnes böra belöpa på ett mål påföres stämningsansökningen och att
domen endast belägges med lösen.

Därutöver framhölls att man, såvitt anginge kostnaderna i varje särskilt
mål, borde eftersträva en anpassning efter handläggningens omfattning.
Det förordades därför, att möjligheter till differentiering skulle beredas såväl
i fråga om den stämpel som skulle påföras stämningsansökningen som beträffande
lösenavgiften för domen.

Med avseende å avgiften för stämningsansökan kan tydligen någon omedelbar
anknytning till målets större eller mindre vidlyftighet icke åvägabringas.
När stämningen sökes är det ju icke känt hur rättegången kommer
att förlöpa. I promemorian erinrades emellertid, att man i allmänhet syntes
kunna förutsätta ett visst samband mellan ett måls storlek och det omtvistade
rättsförhållandets beskaffenhet. Från denna utgångspunkt föreslogs, att stämpelavgiften
för stämningsansökan skulle fastställas till lägre belopp än eljest,
när talan anginge hemskillnad, äktenskapsskillnad, barns börd, vårdnaden
om barn eller familjerättslig underhållsskyldighet ävensom när tvisteföremålets
värde i mål av förmögenhetsnatur uppenbarligen understege 500 kronor.

I fråga om lösen för dom uttalades i promemorian att det syntes lämpligt
att uttaga dels en grundavgift, dels — om målet krävt flera sammanträden
för förberedelse — viss tilläggsavgift för varje sådant sammanträde utöver
det första och dels ytterligare tilläggsavgifter för sammanträden för huvudförhandling.
Om domen med stöd av 17 kap. 8 § eller 30 kap. 0 § nya rättegångsbalken
utfärdades i förenklad form, borde grundavgiften sättas något
lägre än i andra fall.

I enlighet med de riktlinjer som sålunda uppdragits hade i promemorian
intagits följande förslag till avgiftstaxor:

Kungl. Mcij.ts proposition nr 307.

Stämpel

Stämning i familjerättsligt mål eller mål som rör värde under 500

kronor .................................................... 10: —

Stämning i annat mål ........................................ 25: —

Lösen

Grundavgift för dom i förenklad form .......................... 15: —

Grundavgift för annan dom.................................... 25: —

Tilläggsavgift för varje förberedelsesammanträde utöver det första . . 10: —

Tilläggsavgift för första sammanträdet för huvudförhandling...... 20: —

Tilläggsavgift för varje följande sådant sammanträde ............ 30: —

Tilläggsavgift skall icke utgå för huvudförhandling som hålles i omedelbart
samband med förberedelse.

Förslaget innebar att totalkostnaden för kärande i allmänhet skulle komma
att uppgå i ett kravmål, vari svaranden uteblivit, till (10 + 15) 25 kronor,
i ett äktenskapsmål, vari käromålet ej omedelbart medgivits, till (10 + 25
+ 20) 55 kronor och i ett annat mål av normaltyp till (25 + 25 + 20) 70
kronor.

För svarandens del hade förutsatts, att dom skulle utskrivas allenast om
det särskilt begärdes samt att i så fall endast grundavgift skulle påföras
expeditionen.

För utrönande av de föreslagna taxornas verkningar med avseende å det
allmännas inkomster hade för åren 1937, 1938, 1941 och 1942 verkställts
beräkningar över vad som då skulle influtit, å ena sidan vid tillämpning
av nämnda taxor och å den andra enligt nuvarande bestämmelser. Rörande
dessa beräkningar — som av praktiska skäl måst begränsas till tvistemål —
anfördes i promemorian följande.

Inkomsterna av rättegångsmål vid underrätterna bestå för närvarande till
huvudsaklig del av de stämpel- och lösenavgifter käranden har att erlägga
för stämning och protokoll. Protokollsavgiftema växla såsom förut nämnts
från mål till mål alltefter protokollets omfattning. Med ledning av allmänna
erfarenheter från domstolsarbetet torde man emellertid — i anslutning till
uppställningen av den officiella statistiken — kunna från kostnadssynpunkt
indela målen i följande tre grupper, nämligen

1. mål som förfalla före upptagandet;

2. »icke tvistiga mål», d. v. s. växelmål som avdömas genast vid första
rättegångstillfället, tredskomål och mål i vilka käromålet omedelbart medgives;
samt

3. s. k. tvistiga mål.

I mål som förfalla före upptagandet utgår endast avgift för stämningen,
3 kronor.

I de till grupp 2 hörande målen torde protokollet i allmänhet omfatta endast
ett eller två ark, och protokollskostnaden kan således antagas växla
mellan 6 och 10 kronor. Genomsnittet torde kunna uppskattas till 9 kronor,
vartill kommer 3 kronor för stämningen. Medelkostnaden för dessa mål
skulle alltså utgöra 12 kronor.

Den genomsnittliga protokollskostnaden i mål som avses under 3 kan på
grundval av verkställda stickprovsundersökningar uppskattas till 55 kronor.
Efter tillägg av stämningsavgiften skulle alltså totalkostnaden bli 58 kronor,

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

vilket belopp med hänsyn till förekomsten av vittnesstämningar torde böra
avrundas till 60 kronor.

Vid sidan av de intäkter som uppbäras från kärandesidan uppkommer en
icke obetydlig inkomst på grund av att svaranden frivilligt löser protokoll.
Med utgångspunkt från stickprovsundersökningama kan det beräknas, att
svarandeprotokoll utskrivas i en tredjedel av alla s. k. tvistiga mål. Medelkostnaden
kan, som framgår av det förut sagda, uppskattas till 55 kronor.

Under den nya rättegångsordningen torde de mål, som nu förfalla före
upptagandet, i allmänhet komma att avskrivas vid första inställelsen. Mål
som avses under 2 komma sannolikt i stor utsträckning att avgöras under
förberedelsen eller vid huvudförhandling i omedelbart samband med denna.

Vid beräkningarna har för enkelhetens skull antagits, att de mål, vilka i
rättsstatistiken redovisats som förfallna eller icke tvistiga, utan undantag
varit av sådan beskaffenhet att endast den lägre stämpeln å 10 kronor skulle
utgått för stämningsansökningen. I övrigt har förutsatts, att samtliga icke
tvistiga mål skulle avgjorts vid första rättegångstillfället genom dom i förenklad
form samt att ettvart av de mål som redovisats såsom tvistiga skulle
krävt allenast ett sammanträde för förberedelse och elt för huvudförhandling,
varefter domen skulle uppsatts med rubrik. Ingen hänsyn har således
tagits till de extra tilläggsavgifter som skulle upptagits för uppskovssammanträden.
Beträffande domsutskrifter till svaranden har antagits, att sådana
framdeles komma att begäras i samma utsträckning som nu, d. v. s. i en
tredjedel av alla s. k. tvistiga mål.

Det närmare beräkningssättet framgår av följande uppställning, som avser
sammanlagd inkomst av lösen och stämpel år 1937. I uppställningen ha
mål tillhörande gruppen med lägre stämningsavgift betecknats såsom A-mål
och övriga mål som B-mål.

		Nuvarande taxa	N ya	:a xan
.	Antal	Kostnad för	Summa	Kostnad för
		varje mål		varje mål
; Förfallna mål (A)'' ............	20 291	3: —	60 873: —	10: —	202 910: —
icke tvistiga mål (A)..........	18 987	12: —	227 844: —	25: —	474 675: —
i Tvistiga A-mål................	2 042	KO: —	122 520: —	55: —	112 310: —
» B-mål................	6 872	60:-	412 320: —	70: —	481 040:—
\| Svarandeexpeditioner..........	2 970	55: —	163 350: —	25: —	74 250: —
			986 907: —		1 345 185: —

En sammanställning av beräkningarna för samtliga de fyra år som varit
föremål för undersökning har — med fördelning på stämpel och lösen —
verkställts i nedanstående tablå.

Å r	L ö	e n		S t ä	m p e 1
Nuvarande taxa	Nya taxan	Nuvarande taxa	Nya taxan	överskott	överskott per mål
1937 ........	740 181	760 185	240 727	585 000	338 273	7: 02
1938 ........	789 720	808 800	263 240	583 720	320 480	6: 65
1941 ........	656 916	671 740	218 972	490 870	271 898	6:68
1942 ........	630 552	648 785	210184	429 685	219 501	6: 17

Bihanq till riksdagens protokoll /,947. 1 samt. Nr 307.

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

Som synes av tablån lär det kunna förutsättas, att de föreslagna tarifferna
skulle komma att, jämfört med nu, lämna ett ganska betydande stämpelöverskott.
Huruvida detta övex*skott skulle förslå att täcka statsverkets nya utgifter
för delgivningar kan icke bestämt avgöras. Det är nämligen förenat med
stora svårigheter att på förhand beräkna nämnda utgifter. Enligt uppgifter
från generalpoststyrelsen torde delgivning genom posten i åtskilliga fall kunna
verkställas för en kostnad som med endast 50 öre överstiger vanligt brevporto.
Å andra sidan kunna tydligen ganska avsevärda kostnader uppkomma,
om uppdraget måste utföras av stämningsman och kräver långa resor. I
vilken omfattning det blir nödvändigt att begagna detta dyrare delgivningssätt,
kan för närvarande icke bedömas. Ej heller kan någon tillförlitlig uppskattning
göras av hur många delgivningar som i genomsnitt komma att
erfordras i ett mål. Varje förutsägelse rörande delgivningskostnadernas storlek
måste därför bli mycket osäker. Enär flertalet mål äro enkla och kunna
väntas kräva blott två eller tre delgivningar, torde skäl emellertid finnas att
antaga, att beloppet skall hålla sig inom ramen för ovan åsyftade stämpelöverskott.

Vid upprättandet av den i promemorian intagna lösentariffen hade hänsyn
tagits endast till mål som avgöras genom dom. Med dom förstås enligt nya
rättegångsbalken ett avgörande som innefattar materiell prövning av det omprocessade
rättsförhållandet. Emellertid förekommer det ej sällan att rätten
utan saklig prövning skiljer sig från målet, t. ex. genom avvisning eller avskrivning.
I dylika fall skall avgörandet ha formen av slutligt beslut. Sådant
beslut skall, om sakens beskaffenhet fordrar det, uppsättas särskilt.
Därest så ej sker, skall beslutet intagas i protokoll eller antecknas på handling
i akten.

I promemorian anfördes att mål som avgjordes genom slutligt beslut sannolikt
i regel komme att bereda domstolen jämförelsevis ringa arbete. Det
syntes därför skäligt att lösen för sådant beslut icke sattes lika hög som för
dom. En lämplig lösning syntes vara, att grundavgift utginge med 10 kronor
om beslutet uppsattes särskilt och 5 kronor om det intoges i protokoll eller
tecknades å företedd handling. Hade ett eller flera sammanträden hållits
före beslutets meddelande, syntes tilläggsavgift böra beräknas för varje sådant
sammanträde, förslagsvis med 5 kronor.

Slutligen framhölls att de allmänna grunder för avgiftsuppbörden som
förordats beträffande de egentliga rättegångsmålen syntes böra tillämpas även
i mål, som anhängiggjordes genom ansökan, och likaså i flertalet ärenden.
Skriftliga ansökningar borde sålunda beläggas med stämpel, och därjämte
borde lösen utgå för avgörandet. Det förutsattes dock att vissa undantag härifrån
skulle göras, främst i fråga om inskrivnings- och registreringsärenden.

Vad angår avgifternas storlek i nu åsyftade fall erinrades i promemorian,
att åtskilliga ärenden kunde prövas och avgöras utan att delgivning med
motpart ägt rum. Stämpeln för ansökning hade därför ansetts kunna sättas
så lågt som till 5 kronor. Lösen för avgörandet föreslogs skola utgå med
samma belopp som i rättegång och följaktligen bestämmas olika allteftersom
avgörandet hade formen av dom eller av slutligt beslut.

Kungi. Maj:ts proposition nr 307.

Med avseende å hovrätterna och högsta domstolen föreslogs
i promemorian att samtliga avgifter skulle uttagas genom att stämpel
lades på domen eller, då avgörandet skedde genom beslut, på detta. I syfte
att åstadkomma en anpassning av kostnaderna efter målens omfattning och
beskaffenhet i övrigt förordades vidare, att stämpeln skulle, på motsvarande
sätt som domslösen i underrätt, uppdelas i grundavgift och tilläggsavgifter
för sammanträden. Grundavgiften för dom föreslogs skola utgöra 30 kronor
om domen utfärdades i förenklad form och 40 kronor i annat fall. Härtill
skulle komma följande tilläggsavgifter, nämligen 15 kronor för varje sammanträde
för förberedande förhandling i målet, 30 kronor för första sammanträdet
för huvudförhandling och 40 kronor för varje följande sådant
sammanträde. För slutligt beslut skulle enligt promemorian grundavgiften
vara 15 kronor om beslutet tecknades å företedd handling eller intoges i protokoll
samt 25 kronor om det utfärdades särskilt. 1 förekommande fall skulle
beslutet dessutom påföras tilläggsavgift med 10 kronor för varje sammanträde
för förhandling som hållits i målet eller ärendet.

Till belysning av innebörden av de sålunda föreslagna avgiftsbestämmelsema
för överrätt anfördes i promemorian, att totalkostnaden i vademål normalt
skulle bli (40 + 30) 70 kronor. I besvärsmål skulle kostnaden i allmänhet
komma att utgöra 25 kronor, motsvarande grundavgiften för särskilt utfärdat
slutligt beslut.

Yttranden rörande huvudlinjerna i promemorian.

Förslaget att rättegångsavgifter även framdeles
skola uttagas i form av stämpel och expeditionslösen
har i flertalet remissyttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Göta hovrätt har emellertid anmärkt, att med sportelsystemets alltmer begränsade
tillämpning skälen för att skilja mellan stämpel och lösen i stor
utsträckning bortfallit. För domstolarnas del kvarstode behov av en differentiering
endast i fråga om rådhusrätterna. Delta behov borde enligt hovrättens
uppfattning kunna tillgodoses, även om stämpel och lösen sammanfördes
till en enhetlig avgift och samtliga bestämmelser i förevarande ämne
upptoges i en författning. Frågan kunde sålunda tänkas löst på det sättet,
att så länge rättsskipningen i magistratsstäderna bekostades av dessa, inflytande
avgifter efter viss grund fördelades mellan staten, å ena, och vederbörande
stad eller befattningshavare där, å andra sidan. I författningen kunde
i så fall invid de i avgiftstariffen upptagna beloppen utmärkas, hur stor
del av dessa som i förekommande fall skulle tillkomma annan än statsverket.
Den omständigheten att skillnaden mellan stämpel och lösen bibehållits
i det remitterade förslaget hade föranlett, alt i likartade fall än den ena än
den andra avgiften föreskrivits utan att denna olikhet, såvitt hovrätten kunnat
finna, vore betingad av principiella skäl. Den föreslagna regeln att dom
och slutligt beslut i underrätt skulle beläggas med lösen men i överrätt med

Kungi. Maj.ts proposition nr 307.

stämpel kunde sålunda från nämnda synpunkt knappast anses motiverad och
framstode dessutom i fråga om häradsrätter och vattendomstolar, vid vilka
lösen numera skulle förvandlas till stämpel, såsom innebärande en onödig
omgång. Genom införandet av en enhetlig avgiftsförfattning skulle nu förekommande
upprepningar och hänvisningar kunna undvikas och en betydande
förenkling av bestämmelserna ernås. Om en sammanslagning av stämpel
och lösen icke ansåges böra ske för de förvaltande myndigheternas vidkommande,
borde det efter hovrättens mening övervägas att till en särskild författning
utbryta de avgiftsbestämmelser som vore avsedda att tillämpas avdomstolarna.
I detta sammanhang ville hovrätten framkasta tanken på att
för domstolarna utfärdades en fullständig expeditionsförfattning, omfattande
ej endast regler om uttagande av rättegångsavgifter, tider för tillhandahållande
av expeditioner o. s. v., utan även uttömmande bestämmelser om de
meddelanden, utskrifter och avskrifter in. m. som i mål och ärenden skulle
översändas till olika myndigheter.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har — under åberopande
bland annat av vissa uttalanden i en år 1942 utarbetad promemoria med förslag
till ändringar i lösen- och stämpelförordningarna m. in. (SOU 1942:61)
—- förklarat sig anse att i samband med rättegångsreformen en genomgripande
omarbetning av bestämmelserna om expeditionsavgifter vid domstolarna
bort ske och att samtliga regler om expeditionsavgifter och expeditionsskyldighet
vid domstolarna bort regleras genom en enhetlig författning. Länsstyrelsen
i Kronobergs lön har funnit beklagligt att förhållandena ännu ej ansetts
medgiva stämpel- och lösenförordningarnas ersättande med en enda författning.
Vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol har anfört, att
en sammanslagning av de båda förordningarna syntes önskvärd för vattendomstolarnas
del. Även länsstyrelsen i Västerbottens lån och styrelsen för föreningen
Sveriges landsfiskaler ha uttryckt önskan om en sådan sammanslagning.
Länsstyrelsen har tillagt att en särskild lösenförordning syntes kunna
utfärdas till efterrättelse för de myndigheter, för vilkas expeditioner lösen
fortfarande skulle utgå. I samband därmed har länsstyrelsen ifrågasatt om ej
de nuvarande bestämmelserna borde bli föremål för en allmän översyn, främst
i syfte att åstadkomma en tydligare och mera överskådlig rubriksättning av de
olika expeditionerna. Önskemål om en allmän översyn ha framställts jämväl
av överståthållarämbetet, stadskollegiet och drätselnämnden i Stockholm
samt svenska stadsförbundet.

Vad beträffar sättet för avgiftsuppbörden i rättegångsmål
vid underrätt har, såvitt angår de allmänna domstolarna, ingen
erinran framställts mot tanken att utkräva en första avgift vid stämningsansökningens
ingivande samt att därutöver belägga domen dels med en
fast grundavgift och dels, i förekommande fall, med tilläggsavgifter för
sammanträden. Förslaget att låta förstnämnda avgift helt utgå i form av
stämpel och i stället blott uttaga lösen för domen har uttryckligen tillstyrkts
av Svea hovrätt och statskcmtoret. Även styrelserna för föreningen Sveriges

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund ha ansett, att den ifrågavarande
principen i och för sig vore tilltalande. De ha emellertid framhållit, att
stämningsavgiften borde sättas lägre än som skelt i promemorian samt att
den därav förorsakade inkomstminskningen måhända måste föranleda att
stämpel lades även på domen. Öv er ståthållar ämbetet har erinrat, att stämningsavgiften
främst vore avsedd att utgöra ersättning för delgivningskostnader.
Med hänsyn härtill och då det enligt ämbetets mening icke gjorts
sannolikt att dessa kostnader även i städerna komme att till övervägande
del falla på statsverket, ansåge ämbetet naturligast att avgiften utginge
icke såsom stämpel utan i stället helt i form av lösen. Om detta förslag genomfördes,
borde avgiften för dom uppdelas så att hälften utgjorde stämpel
och andra hälften lösen. Relationen mellan det allmännas inkomster av
lösen och av stämpel skulle då bli ungefär densamma som för närvarande.

Vattenrättsdomarna vid Norrbygdens och Västerbygdens vattendomstolar
ha ansett, att avgiftsuppbörden vid vattendomstolarna fortfarande borde ske
på samma sätt som hittills. Till stöd härför ha de bland annat anfört, att den
nya rättegångsordningen knappast komme att medföra någon ändring med
avseende å protokollföringen i vattenmål. I dessa mål vore det ej heller
påkallat att delgivning genom rättens försorg skedde utan kostnad för parterna.
De skäl som i promemorian åberopats för införande av ett nytt avgiftssystem
ägde sålunda ej tillämpning för vattendomstolarnas del.

I fråga om underrättsavgifternas storlek har länsstyrelsen i
Kronobergs län anmärkt, att önskemålet att förekomma förlust för det allmänna
enligt länsstyrelsens mening icke uteslutande borde vara avgörande;
den rättssökande allmänheten måste, ej minst med hänsyn till den fördyring
av processen som rättegångsreformen komme att medföra, anses ha en berättigad
fordran att kostnaderna för rättegångsförfarandet hölles nere. Även med
utgångspunkt från de i promemorian angivna principerna har länsstyrelsen
emellertid ansett det kunna ifrågasättas om ej de föreslagna avgifterna
blivit för höga. Härom har länsstyrelsen anfört följande:

Den i utkastet intagna statistiska sammanställningen giver vid handen,
att rättegångsavgifterna enligt den nya taxan i förhållande till de avgifter,
som beräknas hava uttagits under ettvart av åren 1937, 1938, 1941 och 1942.
skulle medfört ett överskott på närmare 300 000 kronor i medeltal per år.
Visserligen måste, såsom i utkastet framhållits, varje förutsägelse rörande
delgivningskostnadernas storlek bli mycket osäker. A andra sidan lärer postverket
komma att anlitas för delgivningar i sådan utsträckning, att det synes
föga troligt, att kostnaderna för delgivning genom stämningsman komma atl
uppgå till så stora belopp, att en så vid överskottsmarginal erfordras, som i
utkastet förutsatts. Vid bedömande av denna fråga är för övrigt all märka,
att promemorians avgiftsberäkning enligt den nya taxan i jämförelse med
influtna avgifter under ovan angivna år varit mycket försiktig. Sålunda har
icke någon hänsyn tagits till de extra tilläggsavgifter, som skulle upptagits
för uppskovssaminanträden efter första förbered el sesamman t rådet och första
sammanträdet för huvudförhandling, varjämte det förutsatts, att samtliga
icke tvistiga mål avgjorts vid första rältegångslillfället genom dom i förenklad
form. Med hänsyn till tilläggsavgifternas storlek kan man på goda grun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

der antaga, att ifrågavarande överskott i verkligheten skulle blivit åtskilligt
större än i promemorian beräknats. Under sådana förhållanden anser länsstyrelsen
eu viss sänkning av de föreslagna rättegångsavgifterna böra närmare
övervägas.

Jämväl styrelsen för Sveriges advokatsamfund har hemställt, att slämpeloch
lösenbeloppen såsom helhet betraktade måtte sättas lägre än som föreslagits.
Till stöd härför har styrelsen anfört:

Huruvida den mycket betydande ökning av lösen- och stämpelinkomsterna,
som de töreslagna avgifterna skulle medföra, kan anses motiverad ur de
synpunkter, som i promemorian anlagts på frågan, beror i första hand av
i vad man ökningen är erforderlig för att täcka det allmännas nya utgifter
iör delgivningar. Till en början kan därvid anmärkas, att någon ökning av
städernas löseninkomster icke kan motiveras av de nya delgivningskostnadema,
eftersom dessa, på sätt i promemorian anförts, även vid stadsdomstolarna
huvudsakligen komma att falla på statsverket. An mindre kunna delgivningskostnaderna
utgöra något skäl för höjning av löseninkomstema i sådana
fall, där inkomsten tillfaller vederbörande befattningshavare. Att beräkna,
vilken ökning av de till statsverket inflytande avgifterna som erfordras
för att täcka delgivningskostnadema, är självfallet förenat med stora
svårigheter. Ett försök därtill må dock göras på grundval av de enda uppgifter
om målantalet inom olika grupper, som i promemorian redovisats,
nämligen för år 1937.

Till vilket belopp man vid en dylik beräkning bör uppskatta den genomsnittliga
kostnaden för varje delgivning, kan givetvis vara tveksamt. Det alldeles
övervägande antalet delgivningar kommer emellertid att ske genom
posten. En mycket väsentlig del av dessa delgivningar avse advokat eller åklagare
och föranleda icke annan kostnad än portokostnaden, enär delgivning i
sådant fall i regel torde komma alt ske i den formen, att den handling, som
skall delgivas, översändes i vanligt brev. Övriga postdelgivningar kunna i
allmänhet beräknas kosta 50 öre jämte portokostnad, vilken sistnämnda torde
komma att i regel variera mellan lägst 15 öre och högst 40 öre (det förstnämnda
vid enkelt lokalporto; det sistnämnda vid dubbelt riksporto). Med
hänsyn till nu nämnda förhållanden synes man räkna högt, om man uppskattar
den genomsnittliga delgivningskostnaden till 1 krona. Man har då tagit
till en betydande marginal, inom vilken den merkostnad, som i ett relativt
ringa antal fall kommer att uppstå, rimligen bör få rum.

Antalet förfallna mål år 1937 utgjorde 20 291. I dessa mål har man regelmässigt
icke anledning räkna med mer än två delgivningar, nämligen stämningens
delgivning med svaranden och delgivning med käranden eller dennes
ombud av kallelse till första inställelsen. Kostnaden per mål skulle alltså uppgå
till 2 kronor och för hela denna grupp av mål tillhopa 40 582 kronor. Antalet
icke tvistiga mål utgjorde 18 987. Icke heller beträffande denna grupp
torde man i regel behöva räkna med mer än två delgivningar, varför den totala
kostnaden kan beräknas till 37 974 kronor. Delgivningskostnadema för
de två nu nämnda grupperna av mål torde alltså kunna uppskattas till
sammanlagt 78 556 kronor. Nu kan det naturligtvis tänkas, att i några av
dessa fall en tredje delgivning kan ifrågakomma, t. ex. om kärande, som
företrädes av ombud, skall föreläggas att infinna sig personligen. Om man
för att vara på den säkra sidan räknar med en dylik tredje delgivning så
ofta som i vartannat mål, bör nyssnämnda kostnadsbelopp 78 556 kronor
ökas med 19 639 kronor eller sålunda till 98 195 kronor. Härefter återstå de
tvistiga målen. För dessas vidkommande är det givetvis omöjligt att utan

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

närmare undersökningar om genomsnittliga antalet vittnen m. m. med någon
större grad av säkerhet beräkna delgivningskostnadernas storlek. Vad angår
delgivning med parterna torde man emellertid ha anledning rakna med
att kallelse till förhandling i stor utsträckning kommer att ske muntligen vid
sammanträde inför rätten, varför särskild delgivning icke erfordras. I tvistiga
mål lära parterna i det alldeles övervägande antalet fall komma att företrädas
av advokater, och såsom förut påpekats uppstå därvid inga andra
delgivningskostnader än portokostnaden. Med hänsyn till bl. a. nu angivna
omständigheter torde man ha räknat mycket högt, om man uppskattar den
genomsnittliga delgivningskostnaden per mål till 15 kronor. Eftersom antalet
tvistiga mål år 1937 utgjorde 8 914 skulle kostnaderna efter denna beräkningsgrund
uppgå till 133 710 kronor. De totala delgivningskostnadema
skulle sålunda med 1937 års siffror som utgångspunkt belöpa sig till 98 195
kronor + 133 710 kronor eller sålunda 231 905 kronor. Om lösen och stämpel
nyssnämnda år utgått med nu föreslagna belopp, skulle emellertid —
såsom av promemorian framgår — ha influtit minst 358 278 kronor mera än
vad som nu faktiskt inflöt.

De nu gjorda beräkningarna äro naturligtvis i åtskilliga avseenden osäkra.
Eventuella fel torde emellertid i icke ringa mån uppvägas därav, att om ett
mål är av den omfattning, att många delgivningar erfordras, så lärer målet
i allmänhet också kräva handläggning vid mer än två sammanträden, därav
ett för förberedelse och ett för huvudförhandling, och i så fall komma ytterligare
tilläggsavgifter att utgå.

Styrelsen har kommit till den uppfattningen, att de i promemorian föreslagna
lösen- och stämpelbeloppen bestämts så högt, att en icke oväsentlig
ökning av det allmännas inkomster skulle bliva följden. Skäl saknas till en
dylik ökning med åtföljande merbelastning av den rättssökande allmänheten.

Å andra sidan har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
framhållit, att statens utgifter för delgivningar komme att omfatta icke blott
själva delgivningskostnaden utan även den ökade personalkostnad som delgivningens
ombesörjande medförde samt att någon avsevärdare sänkning av
den beräknade merinkomsten följaktligen ej vore tillrådlig.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört, att de nya taxorna med
hänsyn till svårigheten att beräkna deras verkningar rimligen borde göras
sådana att resultatet vid jämförelse med de nuvarande avgifterna bleve en
tämligen god marginal till förmån för de nya. Den marginal de gjorda beräkningarna
utvisade i fråga om lösen förefölle emellertid styrelsen vara
tilltagen så snäv att risk för minskning av städernas lösenintäkter icke kunde
anses utesluten. Skulle det t. ex. framdeles visa sig att svaranden mot vad
som antagits i promemorian ej komme att begära domsutskrift i samma utsträckning
som nu, kunde enbart av den anledningen överskottet lätt nog
komma att förbytas till underskott. Styrelsen ville framhålla, att de höjningar
av lösenavgii tema vid stadsdomstolarna som genomfördes 1943 icke
givit full kompensation för dittills skedda ökningar i lörvaltningsavgiftema
samt att dessa utgifter sedan dess torde ha ökat ganska väsentligt. Det skulle
därför vara föga rimligt om städernas inkomster av rättegångslösen nu komme
att minskas. Å andra sidan förefölle en höjning av de föreslagna avgifterna
vara från sociala synpunkter mindre lämplig. Styrelsen ansåge sig därför
i stället höra förorda en sådan jämkning i rättegångsavgiftemas fördel -

Kungl. Alaj.ts proposition nr 307.

ning på staten och magistratsstäderna, att risken för minskning av de senares
lösenintäkter bleve helt eliminerad.

Magistraten i Stockholm har likaledes ansett att avgifternas fördelning pa
stämpel och lösen borde ske på annat sätt än som föreslagits i promemorian.
Härom bär magistraten anfört följande:

Såsom norm vid bestämmandet av de nya rättegångsavgiftema har i promemorian
angivits, att minskning ej bör inträda i det allmännas nuvarande
inkomster härav. Avgifterna anses emellertid även böra täcka den kostnadsökning
för det allmänna, som uppkommer på grund av att utgifterna för
delgivning genom rättens försorg — med ändring av vad som nu stadgas i
33 kap. 26 g nya rättegångsbalken — förutsättas ej skola påföras vederbörande
part i de särskilda målen. Enär delgivningarna antagas i regel komma
att äga rum genom posten, skulle denna kostnadsökning även såvitt rör underrätterna
i städerna i huvudsak falla å statsverket. Utgiftsökningen anses
därför böra föranleda en däremot svarande ökning av statsverkets totala inkomster
av stämpelmedel från underrätterna, varemot någon ökning av den
totala inkomsten av lösen icke skulle inträda.

Enligt magistratens åsikt kan det ifrågasättas, huruvida — därest eu ökning
av rättegångsavgiftema överhuvud taget finnes böra komma till stånd

— tillräcklig anledning föreligger att låta denna ökning komma allenast
statsverket tillgodo i form av ökade inkomster av stämpel. Det torde nämligen
vara uppenbart, att till följd av rättegångsreformen eu avsevärd utgiftsökning
för rättsvården kommer att orsakas även städerna såväl i form av
engångskostnader som beträffande de årliga utgifterna för domstolsorganisationen.
Vad särskilt angår delgivningskostnaderna, är det ännu ovisst, i
vilken utsträckning delgivningarna i framtiden komma att verkställas genom
postverket och i vilken utsträckning det alltjämt kan visa sig erforderligt
att anlita stämningsmän. Därest stämningsmän komma att anlitas i
någon större utsträckning, medför detta givetvis ökade kostnader för städerna.
Under alla omständigheter torde det förhållandet, att stämningsmännen

— vilkas avlöning åtminstone i Stockholm fastställts med hänsyn till att
tjänstenia äro förenade med sportelinkomst för delgivningsuppdrag — i
fortsättningen icke skola erhålla någon ersättning från allmänheten, medföra
krav från dessa på ökning av den fasta lönen.

De i promemorian föreslagna nya taxorna hava framkommit med ledning
av vissa beräkningar — av praktiska skäl begränsade till tvistemålen — rörande
storleken av rättegångsavgiftema enligt det nuvarande och enligt det
föreslagna beräkningssättet i mål av olika beskaffenhet och storleksgrad
samt angående det allmännas sammanlagda inkomster av dessa avgifter enligt
de två taxorna. Magistraten finner sig icke kunna med säkerhet bedöma,
huruvida dessa beräkningar, vilka uppenbarligen icke kunnat grundas på eu
undersökning i detalj av de verkliga kostnaderna i olika mål utan närmast
bygga på rättsstatistiken för ett antal år, kunna anses i allo riktiga och hållbara.
Det torde sålunda vara anledning antaga, att den proportion mellan
inkomsterna av lösen och av stämpel, som framkommer enligt i promemorian
förekommande uppställningar — 75 procent å lösen och 25 procent å stämpel
— icke helt motsvarar det verkliga förhållandet. En undersökning, som
verkställts beträffande vid Stockholms rådhusrätt under år 1945 influtna
stämpel- och lösenavgifter för tvistemål, giver sålunda närmast vid handen,
att av rättegångsavgiftema för detta år en något större del än som framkommer
av promemorian utgör lösen, nämligen omkring 80 procent. Av
uppställningarna i promemorian synes framgå, att därest den nu föreslagna

Kungl. Alaj:ts proposition nr 307.

taxan tillämpats under de år, beräkningarna avse, löseninkomslen skulle
hava blivit i huvudsak oförändrad under det att inkomsten av stämpel skulle
hava ungefär fördubblats. I procent skulle avgifterna hava fördelat sig med
ungefär 58 procent å lösen och omkring 42 procent å stämpel.

De nu anförda omständigheterna böra enligt magistratens förmenande leda
till att en eventuell ökning av rättegångsavgifterna såvitt möjligt i samma
proportion som hittills uppdelas på stämpel och lösen.

Liknande synpunkter ha framförts av drätselnämnden i Stockholm med
vilken Stockholms stadskollegium instämt. Även överståtliållarämbctet har,
såsom förut nämnts, föreslagit eu överarbetning i den av magistraten förordade
riktningen.

[ övrigt har i åtskilliga remissyttranden erinrats, att de föreslagna taxorna
i stort sett konime att medföra ökade kostnader i mindre och medelstora
mål, varemot de största målen komme att avsevärt förbilligas. Anmärkning
häremot har framställts av Göta hovrätt, Skånska hovrätten, vattenrättsdomarna
vid Norrbygdens och Västerbygdens vattendomstolar, överståthållarämbetet,
magistraten i Stockholm, föreningarna Sveriges häradshövdingar
och Sveriges stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund.

Styrelsen för advokatsamfundet har — i anslutning till förslaget om en
allmän sänkning av avgifterna — i nu lörevarande hänseende antört bland
annat följande:

Av än större vikt är emellertid spörsmålet om rättegångsavgifternas fördelning
på å ena sidan stämningsansökningarna och å andra sidan domar och
beslut av olika slag. Den ledande synpunkten härvid bör vara, att stämningsansökningar
och icke tvistiga mål (växelmål. tredskomål och omedelbart
medgivna käromål) belastas med så låga kostnader som möjligt. Till stöd
för denna uppfattning kunna flera skäl anföras.

Till en början kan sålunda med fog göras gällande, att stämningsansökan
i och för sig, liksom också handläggningen av de icke tvistiga målen, föranleder
mycket ringa besvär för domstolen i förhållande till dess arbete i
övrigt, varför det redan med hänsyn härtill är skäligt, att allenast eu mindre
avgift uttages av de rättssökande.

Det allra viktigaste skälet mot en fördyring av stämningskostnadema och
kostnaderna i icke tvistiga mål är emellertid av social natur. Såsom redan
i olika sammanhang antytts förfaller ett mycket stort antal mål före första
inställelsen (1937 över 40 %> av alla mål). Anledningen härtill är utan tvivel
i allmänhet den, att svaranden efter stämningen betalar omstämda beloppet.
Härvid är svaranden praktiskt taget undantagslöst nödsakad att även ersätta
stämningskostnadema. Gör han icke detta, brukar käranden iullfölja målet
i fråga om kostnaderna, varvid svaranden jämväl förpliktas att ersätta kärandens
inställelse och övriga kostnader. Även gruppen icke tvistiga mål är
mycket betydande (1937 nära 40 °/o av samtliga mål). 1 dessa mål lörpliktas
svaranden så gott som utan undantag att ersätta kärandens kostnader. Även
om de rättegångsavgifter, som i dessa grupper av mål uttagas, i törsta hand
skola bäras av käranden, komma de sålunda regelmässigt att i sista hand
drabba svaranden. Att eu gäldenär icke betalar ostridig gäld förrän efter
stämning eller I. o. in. dom. kan naturligtvis stundom bero på slarv eller
t redska men har säkerligen oftast sin grund däri, att gäldenären har ont
om pengar och därför icke kan betala. Att på dessa gäldenärer, som ej sällan
leva under betryckta förhållanden och dragas med betalningssvårigheter,

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

övervältra eu högst betydande del av de rättegångsavgifter, vilka upptagas
såsom bidrag till det allmännas kostnader för rättsskipningen, är i själva
verket icke motiverat, detta så mycket mindre som dessa svarande icke genom
några invändningar föranlett verklig tvist inför rätta.

De synpunkter, som nu anförts, ha närmast tagit sikte på svarandens intresse
av att kostnader för stämning och kostnaderna i övrigt i icke tvistiga
mål hållas så låga som möjligt. Att käranden har samma intresse ligger i
öppen dag, enär han ofta måste räkna med möjligheten att svaranden saknar
utmätningsbara tillgångar och ej heller kan förmås att göra upp. Höga
avgifter för stämningsansökan och för dom i icke tvistiga mål kunna föranleda
den som skulle behöva rättsskydd att avstå därifrån.

På grund av vad sålunda anförts måste styrelsen bestämt avstyrka, att stämpelavgift
för stämningsansökan uttages med ens tillnärmelsevis så höga
belopp som i promemorian föreslagits. Likaledes finner styrelsen en reduktion
av den föreslagna grundavgiften för dom i förenklad form påkallad. En
tredskodom skulle enligt förslaget enbart i stämpel och lösen kosta lägst 25
kronor, ofta 40 kronor, i stället för som nu i genomsnitt 12 kronor jämte delgivningskostnad.
Den sistnämnda uppgår i allmänhet — när icke resa erfordras
— till 2 kronor, i de tre största städerna 3 kronor, varför förslaget
innebär en mycket betydande fördyring.

Styrelsen vill sålunda hemställa om sådan ändring av förslaget, att stämpelavgiften
för stämningsansökan bestämmes till högst 3 kronor plus genomsnittliga
kostnaden för två å tre delgivningar, det hela måhända något avrundat
uppåt med hänsyn till att rättens arbete med granskning av stämningsansökan
blir mera omfattande än nu och med hänsyn likaledes till
rättens besvär med delgivningen. Det vill synas som om stämpelavgiften
för stämningsansökan borde kunna i ett för allt enhetligt bestämmas till högst
6 kronor. Grundavgiften för dom i förenklad form synes i anslutning till
vad i det föregående anförts lämpligen böra bestämmas till högst 9 kronor.

Sedan styrelsen härefter framhållit att ett genomförande av dess förslag
i fråga om avgifterna för stämningsansökan och för dom i förenklad form
måste medföra viss höjning av de övriga rättegångsavgifterna, har styrelsen
uttalat att denna höjning lämpligen borde drabba dels grundavgiften för fullständig
dom och dels tilläggsavgifterna för huvudförhandlingssammanträden,
varjämte styrelsen vidare yttrat:

Den minsta höjningen bör läggas å grundavgiften, eftersom denna avgift
alltid måste betalas även i enkla — ehuru tvistiga — mål. Avgiften för första
sammanträdet för huvudförhandling bör kunna undergå en något större höjning;
detsamma gäller i än högre grad om tilläggsavgiften för ytterligare sammanträden
för huvudförhandling. Däremot synes det önskvärt att om möjligt
undvika höjning av tilläggsavgiften för ytterligare sammanträden under förberedelsen,
enär en för hög avgift i detta avseende kan vara ägnad att motverka
strävanden att göra förberedelsen så fullständig som möjligt, innan huvudförhandling
utsättes.

Slutligen vill styrelsen ifrågasätta, huruvida icke eu differentiering av
samma art. som i promemorian föreslagits med avseende å stämpeln till stämningsansökan,
i stället borde komma till stånd beträffande de avgifter, som
skola debiteras å domen. Vissa skäl kunna utan tvivel anföras för lägre avgifter
i de familjerättsliga målen, till vilka böra hänföras jämväl mål om
återgång av äktenskap. En viss differentiering av övriga mål med hänsyn till
processföremålets värde ligger också nära till hands, t. ex. så att lägre av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

gifter utgå när processföremålets värde uppenbarligen icke uppgår till 500
kronor. Genomföres icke en dylik differentiering, komma de föreslagna avgifterna
— vare sig styrelsens ändringsförslag följes eller ej — att bliva relativt
betungande i mål om mindre värden, medan de stora processerna om avsevärda
belopp i själva verket kunna bära betydligt högre avgifter.

Styrelsen för häradshövdingföreningen bär gjort gällande, att mål som avskreves
å första inställelsedagen bleve för hårt belastade genom förslaget. Det
kunde beräknas alt käranden i dylikt mål för närvarande genomsnittligt finge
betala 3 kronor för stämningsresolution, 5 kronor för besväret med dess uttagande
och översändande till stämningsman samt 3 kronor 50 öre för delgivning,
eller sålunda tillhopa 11 kronor 50 öre. Med hänsyn härtill vore enligt
styrelsens mening väl intet att erinra mot den stämpelavgift å 10 kronor
som föreslagits skola utgå för stämningsansökan i vissa mål av särskilt angiven
beskaffenhet. Däremot ville styrelsen ifrågasätta lämpligheten av att i
övriga avskrivna mål uttaga en stämpel av 25 kronor, vilket innebure en kostnadsökning
till mer än det dubbla. Då det vid stämningsansökningens ingivande
icke vore möjligt att avgöra om målet komme att avskrivas, kunde
emellertid en sänkning av stämpelavgiften i fråga om de avskrivna målen
icke ske annat än i samband med att avgiften nedsattes för alla de mål som
enligt förslaget skulle drabbas av den högre stämpeln. En lösning syntes styrelsen
vara att stadga en enhetlig stämpel av 12 kronor för alla stämningsansökningar.
Statsverkets sammanlagda stämpelinkomst skulle då endast obetydligt
understiga motsvarande inkomst enligt promemorians taxa, och då
avgiften endast skulle med 50 öre överstiga parts nuvarande kostnad för ett
måls anhängiggörande borde den icke kunna anses betungande.

Styrelsen för stadsdomarföreningen har anfört, att det uppenbarligen vore
förenat med avsevärda vanskligheter att åstadkomma en rättvis och skälig
avvägning av rättegångsavgifterna för olika mål. Det förefölle emellertid styrelsen
som om avgifterna för vanliga tredskomål kommit att bli väl höga. Då
ett sådant mål i regel endast avsåge att vinna en exekutionstitel, borde sammanlagda
kostnaden vid domstolen ej överstiga 20 kronor. Jämväl i mål om
hemskillnad eller äktenskapsskillnad, som upptoges efter gemensam ansökan
eller vari käromålet medgåves, bleve enligt styrelsens uppfattning avgiften i
flertalet fall för hög, även om det bleve tillåtet att utfärda domen i förenklad
form. På grund av det anförda har styrelsen föreslagit, att avgiften för förenklad
dom skall sättas till 10 kronor. Härutöver har styrelsen framhållit att
rättegångsavgifterna syntes komma att bli alltför höga även i vissa andra
enklare mål. För exempelvis ett äktenskapsskillnadsmål, vari tvisten endast
gällde storleken av underhållsbidrag till ett barn, skulle, om parterna ansåge
målet böra avgöras av fullsutten rätt, kostnaden bli (10 + 25 + 20) 55 kronor.
På grund härav kunde det efter styrelsens mening ifrågasättas, om man
icke borde sänka grundavgiften för dom och möjligen tilläggsavgiften för
huvudförhandling samt i stället införa en tilläggsavgift av 10—20 kronor för
varje ark av domen utöver det första. Då det syntes kunna förutsättas att
med nya rättegångsbalkens bestämmelser domar i svåra och invecklade mål

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

koinme att bli av betydande längd, skulle domstolsavgiften därigenom mera
komma att avpassas efter målets beskaffenhet.

Magistraten i Stockholm har likaledes betonat, att förslaget i fråga om äktenskapsmål
och andra tvistemål av mindre storleksgrad komme att medföra
en betydande kostnadsökning. 1 anslutning härtill har magistraten yttrat följande: Av

skäl som nu antörts bör enligt magistratens mening eu omprövning av
de föreslagna taxorna komma till stånd. Härvid torde en skälig nedsättning
av stämpelavgifterna företagas. I fråga om lösenavgifterna bör en avvägning
åstadkommas i syfte att minska kostnaderna för de mindre och medelstora
målen. Detta skulle förslagsvis kunna ske genom att grundavgiften för dom
i förenklad form nedsattes, att grundavgiften för dom i familjerättsligt mål
eller mål som rör värde under 500 kronor sattes lika med avgiften för dom i
förenklad form, även om den icke skreves i sådan form, samt att avgiften för
utskriit av dom beträffande varje ark efter det första sattes högre än som
föreslagits. Det kan även ifrågasättas, huruvida icke tilläggsavgift bör utgå
icke blott för varje förberedelsesammanträde utöver det första och för varje
sammanträde för huvudförhandling utan även, för den händelse sådant sammanträde
kommer att äga rum under flera dagar, för varje dag sammanträdet
pågår.

Även överstäthdllarämbetet har ifrågasatt, huruvida det icke, för åstadkommande
av en mera rättvis gradering, kunde vara lämpligt att taga hänsyn
ej blott till sammanträdenas antal utan även till deras längd.

Yrkande härom har framställts också av Göta hovrätt, som utvecklat sin
ståndpunkt sålunda:

Enligt det utarbetade lörslaget till ändringar i gällande lösentariff skall,
då dom eller slutligt beslut utgives till käranden, kostnaden vara beroende
av antalet sammanträden för förberedelse och huvudförhandling. Innebörden
av denna bestämning är icke fullt klar. Sålunda kan det vara tveksamt,
om det skall anses föreligga ett eller flera sammanträden för den händelse
att under förberedelse göres uppehåll i förhandling för att part skall få tillfälle
taga ställning till eu uppkommen fråga eller eljest komplettera processmaterialet
och uppehållet är av allenast kort varaktighet, så att liandläggningen
återupptages t. ex. vid eu senare tidpunkt samma dag eller under
nästföljande dag. Genom att innebörden av uttrycket »sammanträde» ej närmare
fixerats, kan vidare ifrågavarande stadgande lätt giva anledning till en
sådan tillämpning, att i de särskilt stora och arbetskrävande målen rentav
uttages lägre avgift än i mindre mål, som kräva kortare handläggningstid.
Det torde nämligen vara ganska naturligt att anse det som ett fortsatt sammanträde,
om handläggningen av ett mål på grund av dettas vidlyftighet
måste fortsättas under mer än eu dag, medan å andra sidan, såsom nyss antytts,
den meningen kan göras gällande, att ett uppskov — även efter kortvarig
handläggning — från en dag till nästa i syfte att komplettera förberedelsen
konstituerar två sammanträden. Hovrätten får hemställa om sådan
jämkning av författningstexten, att berörda oklarhet undanröjes. Stadgandet
bör därvid enligt hovrättens mening erhålla sådan utformning, att även skilda
förhandlingar i ett mål under en och samma dag tagas i beräkning endast
en gång vid fastställande av ifrågavarande avgift samt att förhandlingar under
flera på varandra följande dagar i regel jämställas med lika många sammanträden.
För att undgå en obillig förhöjning av avgiften för det fall, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

mål handlägges under två sammanhängande dagar, dock ej sammanlagt under
särskilt lång tid, torde i detta fall mera än ett sammanträde anses föreligga
endast om handläggningen sammanlagt tagit i anspråk mer än en viss
bestämd tid, t. ex. 2 å 3 timmar.

Hovrätten har dessutom föreslagit, att skriftväxling under förberedelse
skall vid beräkning av domsavgift jämställas med ett muntligt förberedelsesammanträde.
Som skäl härför har hovrätten anfört, att kostnaden eljest
komme att bli anmärkningsvärt låg i särskilt stora och besvärliga mål, t. ex.
patenttvister och tvister rörande avtalstolkning. Det kunde nämligen förväntas
att förberedelsen i dylika mål ofta bleve skriftlig. Om avgift uttoges endast
för muntlig förberedelse, kunde detta för övrigt enligt hovrättens mening
föranleda parter och advokater att påyrka skriftlig förberedelse i större
utsträckning än som vore avsett.

Skånska hovrätten har särskilt framhållit att avgifterna syntes bli väl låga
i de mycket stora målen där ett flertal sammanträden för förberedelse föregått
huvudförhandlingen och där denna måhända tagit flera på varandra
följande rättegångsdagar i anspråk. Hovrätten har därför ifrågasatt en höjning
av tilläggsavgiften för varje förberedelsesammanträde utöver det första.

I detta sammanhang må också nämnas, att vattenrättsdomarna vid österbygdens
och Söderbygdens vattendomstolar hemställt att i mål rörande anstånd
med fullbordande av företag, vartill medgivande lämnats enligt vattenlagen,
grundavgiften för dom måtte sättas lägre än eljest, förslagsvis till 10
kronor.

Även från andra synpunkter än de förut berörda ha vissa jämkningar i
fråga om avgiftsbeloppen påyrkats i remissyttrandena.

Sålunda har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar uttalat, att
en ändring under alla förhållanden syntes erforderlig såvitt anginge bestämmelserna
om tilläggsavgifter för sammanträden. Härom har styrelsen anfört
följande:

Ett måls egenskap av att vara tvistigt kan knappast i och för sig sägas
vara någon grund för att partens kostnader för erhållandet av ett rättsligt avgörande
bör vara större än eljest skulle vara fallet. Både svårigheten att utreda
ett mål, där de sakförhållanden varpå rättsanspråket grundas äro invecklade,
och svårigheten att förebringa bevisning synes utgöra omständigheter
som i regel ej kunna läggas parterna till last. Vad särskilt angår tillläggsavgiften
för förberedelsesammanträdena synes dessutom mot densamma
kunna erinras, att den kan komma att motverka den fullständighet i utredningen
vid förberedelsen som utgör en förutsättning för koncentrationen
vid huvudförhandlingen och undvikandet av sådana överraskningsmoment
vid denna som medföra uppskov med denna förhandling. Dessa avgifter äro
även ägnade att komma parterna att föredraga skriftlig förberedelse framför
muntlig. Förslaget om tilläggsavgifter för förberedelsesammanträden synes
styrelsen därför om möjligt höra utgå.

Även i fråga om tilläggsavgifterna för sammanträden för huvudförhandling
utöver det första synes tveksamt om de äro sakligt befogade, då val anledningen
till att flera sammanträden krävas ofta ej torde kunna härledas
ur något parternas åtgörande av beskaffenhet att berättiga ett fördyrande av
<leras behov av rättsligt avgörande. Denna synpunkt synes i varje fall böra

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

medföra att tilläggsavgift endast beräknas för ny, men ej för fortsatt eller
uppskjuten huvudförhandling och att den kompensation som en minskning
av avgifterna för sammanträden för förberedelse kan anses kräva helt lägges
på avgiften för första huvudsammanträdet.

Magistraten i Stockholm har ifrågasatt om det icke kunde vara skäligt att,
när dom på begäran utskreves till målsägande i åklagarmål, uttaga endast
samma kostnad som för avskrift i stället för att, såsom förutsatts i promemorian,
påföra domen vanlig grundavgift av 25 kronor.

Även styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare och vattemättsdomaren
vid Västerbygdens vattendomstol ha förordat en sänkning av lösenbeloppet
för sådan dom eller transumt av dom som utskreves till icke lösningsskyldig
part. De ha dessutom påyrkat särskilda bestämmelser för de fall
då deldom meddelades. Enligt stadsdomarföreningens styrelse borde i sådana
fall deldomen endast beläggas med grundavgift. Vattenrättsdomaren
har däremot föreslagit att lösen för slutdomen i stället skulle sänkas och
utgå med 2 kronor för varje ark jämte tillägg för de sammanträden som
förekommit efter deldomens meddelande.

De avgiftsbestämmelser som förordats beträffande ärenden vid underrätt
ha föranlett erinran endast såvitt angår förslaget att skriftlig ansökan
skall beläggas med stämpel av 5 kronor.

I denna del har Svea hovrätt anfört följande:

Enligt utkastet skola muntliga ansökningar i allmänhet icke föranleda att
stämpelavgift uttages. Det kan alltså enligt det i utkastet föreslagna systemet
förekomma att av två ansökningar med liknande innehåll den ena, som göres
skriftligen, stärnpelbelägges, under det att den andra, som framställes muntligen,
är fri från avgift. Detta synes mindre följdriktigt, synnerligast som den
muntliga ansökningen skall upptecknas och därför förorsakar domstolen
mer besvär än den skriftliga. Det synes kunna ifrågasättas huruvida icke
stämpelbeläggning av ansökningar kunde inskränkas till afl avse antingen
blott stämningsansökningar, som ju alltid skola göras skriftligen, eller ock
alla sådana ansökningar, för vilka skriftlig form är föreskriven. Hovrätten,
som velat påpeka ovannämnda inkonsekvens i det föreslagna systemet,
anser sig emellertid ej bestämt böra förorda ett frångående av detta,
som onekligen är praktiskt och enkelt i tillämpningen.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har yttrat:

I fråga om de egentliga rättegångsmålen, vilka anhängiggöras genom stämning,
synes starka skäl tala för att viss avgift uttages redan vid målets anhängiggörande.
Motsvarande gäller beträffande ansökan om lagsökning eller
betalningsföreläggande samt konkursansökan. De i promemorian angivna
skälen synas däremot icke eller i ringa mån kunna åberopas då det gäller
andra mål, som anhängiggöras genom ansökan, såsom hemskillnads- och
äktenskapsskillnadsansökningar, samt egentliga ärenden. I flertalet av dessa
mål och ärenden förekommer icke delgivning. Det inträffar även mycket sällan
att dylika mål och ärenden förfalla före upptagandet. Några verkliga skäl
att i dessa fall uttaga avgift redan vid anhängiggörandet synes därför ej
föreligga. Mot den i promemorian föreslagna anordningen med stämpelbeläggning
av skriftliga ansökningar synes kunna anföras att densamma till

Kungl. Moj.ts proposition nr 307.

sina konsekvenser torde vara ganska svåröverskådbar samt att det i de fall,
då såväl muntlig som skriftlig ansökan är i lag medgiven, vilket ej sällan
är fallet, måste synas principiellt oriktigt att uttaga stämpel för skriftlig ansökan,
vilken uppenbarligen medför mindre arbete för domstolen, men icke
någon avgift för muntlig ansökan. Härtill kommer att därest ansökningen
stämpelbelägges den sammanlagda avgiften synes i flertalet fall bliva för hög.
Styrelsen avstyrker förty förslaget härutinnan.

Även vad som föreslagits beträffande avgifter i överrätt har i
huvudsak lämnats utan erinran.

Göta hovrätt har dock hemställt om motsvarande jämkningar i fråga om
beräkningen av tilläggsavgifter som dem hovrätten förordat beträffande underrätts
dom.

Skånska hovrätten har anmärkt, att förslaget komme att medföra en avsevärd
fördyring i de fall då överrätts dom på begäran utskreves till icke lösningsskyldig
part. Enligt hovrättens mening kunde det ifrågasättas, om skäl
funnes att i dylika fall frångå den nuvarande ordningen enligt vilken parten
endast hade att gälda samma belopp som för avskrift.

Slutligen må nämnas, att styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare
ansett särskilda bestämmelser böra meddelas om rätt för befattningshavare
vid stadsdomstol att av statsverket erhålla gottgörelse för sådan minskning
i sportelinkomst som kunde föranledas av förslaget.

Härom har styrelsen anfört följande:

De beräkningar, som verkställts angående de ekonomiska verkningarna av
de föreslagna ändringarna, torde enligt vad som ligger i sakens natur vara
tämligen osäkra. Vilka ekonomiska följder ändringarna kommer att få i
fråga om löseninkomsterna, kan icke med säkerhet bedömas. Vid stadsdomstolarna
erhålla alltjämt ett flertal befattningshavare en väsentlig del av sin
inkomst i form av sportler. Visserligen kan det förväntas att i åtskilliga
av dessa fall sportlerna vid rättegångsreformens ikraftträdande skola hava
indragits. Säkerligen komma dock åtminstone några av städernas domare
vid angivna tid fortfarande att vara beroende av sportelinkomsten. Med hänsyn
till de ovissa verkningarna av de förestående ändringarna synes nödvändigt,
att därest det skulle visa sig att ändringarna medföra avsevärd
minskning av befattningshavarnas sportelinkomsler, kompensation härför
beredes vederbörande i likhet med vad som skett vid andra mera genomgripande
ändringar i lösenförordningen. Då det nu icke kan beräknas, om
och i vad mån dylik ersättning bör utgå, synes i övergångsbestämmelserna
böra intagas ett stadgande om rätt till ersättning av statsverket efter prövning
i varje särskilt fall.

De särskilda bestämmelserna i författningsutkasten.

Som jag förut nämnt föreslogs i promemorian, att de bestämmelser som
.ansetts böra meddelas rörande stämpelavgift för stämningsansökningar
och vissa andra ansökningar, skulle införas
i IT kap. stämpel förordningen om stämpel till enskilda handlingar. I enlighet

Kungi. Maj:ts proposition nr 307.

härmed hade i det vid promemorian fogade utkastet till ändring i nämnda
förordning under 8 § upptagits två nya rubriker av följande lydelse:

Ansökning om stämning i rättegång, se Stämningsansökning. Annan ansökning,
varigenom mål eller ärende anhängiggöres vid domstol, skall, då
den inkommer, förses med stämpel av 5 kronor. Därest ansökning om betalningsföreläggande
göres muntligen, skall uppteckningen därav likaledes
beläggas med stämpel i enlighet med vad nu sagts.

Vad sålunda stadgats angående stämpelbeläggning skall dock ej äga tilllämpning
å ansökning i ärende, som handlägges av inskrivningsdomare eller
upptages i förmynderskaps- eller bouppteckningsprotokollet eller rör fråga
om ändrade bestämmelser med avseende å villkorlig dom. Ej heller skall
stämpel eljest läggas å ansökning om att bliva entledigad från visst uppdrag
eller om handlings intagande i protokoll eller antecknings verkställande i
register. Ansökning om fri rättegång är ock från stämpel fri.

Stämningsansökning i rättegång skall, då den inkommer till rätten, förses
med stämpel av 25 kronor. Uppgår värdet av det, varom talan föres, uppenbarligen
icke till 500 kronor eller avser den väckta talan hemskillnad, äktenskapsskillnad,
barns börd, vårdnaden om barn eller underhållsskyldighet
enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken, skall dock stämpel utgå med
endast 10 kronor. Vid beräkning av tvisteföremåls värde må hänsyn icke tagas
till rättegångskostnad.

Förslaget att ansökning om betalningsföreläggande —- i motsats till andra
ansökningar — skall föranleda stämpelbeläggning, även om den gjorts muntligen,
sammanhänger med vad som föreskrivits i lagen den 20 december 1946
(nr 808) om lagsökning och betalningsföreläggande. Enligt denna lag må
ansökning om betalningsföreläggande (nu »handräckning för fordran») göras
skriftligen eller muntligen. Göres ansökningen muntligen, skall genom rättens
försorg uppteckning därav ske i två exemplar. Borgenären eller hans ombud
skall med sin underskrift vitsorda att uppteckningen är riktig. Sedan skall
uppteckningen gälla som huvudskrift. Det ena exemplaret skall delgivas gäldenären
och det andra tillsvidare kvarligga hos rätten. Om ansökningen
lämnas obestridd, skall bevis därom, med förklaring att utmätning omedelbart
må äga rum, tecknas på sistnämnda exemplar, som därefter skall utlämnas
till borgenären för att av honom kunna användas som exekutionsurkund.

I fråga om de undantag som föreslagits från regeln om stämpelbeläggning
av ansökningar i ärenden yttrades i promemorian, alt vad inskrivningsärenden
beträffade avgifterna för handläggningen alltjämt syntes böra påföras
det bevis som utfärdades angående vidtagen åtgärd. Såvitt skriftliga ansökningar
överhuvud komme till användning i dylika ärenden borde dessa följaktligen
vara stämpelfria. Vad sålunda anförts ägde tillämpning även med
avseende å ärenden rörande registrering av bouppteckning, bevakning av
testamente eller inprotokollering av lösöreköpsavhandling. I övriga ärenden
som nu upptoges i bouppteckningsprotokollet syntes andra avgifter än för
protokollet över rättens slutliga beslut icke vara erforderliga. Detsamma
gällde ärenden angående förmvnderskap och godmanskap. I dessa åtnjötes

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

för övrigt redan nu frihet från eljest utgående stämpelavgifter. Av billighetsskäl
hade vidare från stämpelplikt undantagits ansökning om åtgärd som
avsåges i 11 eller 12 § lagen om villkorlig dom samt ansökning av den som
förordnats till god man, syssloman eller dylikt att bli entledigad från uppdraget.
Därjämte hade, på samma grunder som förut åberopats i fråga om
ansökningar i boupptecknings- och testamentsbevakningsärenden, föreskrift
om stämpelfrihet givits även beträffande andra ansökningar om handlings
intagande i protokoll eller antecknings verkställande i register. Denna föreskrift
kunde bland annat få betydelse med avseende å äktenskapsförord och
uppgifter till spannmålspantregistret. Bestämmelsen att ansökan om fri rättegång
skulle vara fri från stämpel anslöte till gällande föreskrifter att
protokoll över beslut i anledning av sådan ansökan i regel skulle utfärdas
utan stämpel även om ansökningen avslagits.

Härutöver erinrades i promemorian att på grund av stadgandena i 19 §
stämpelfrihet alltid komme att föreligga för kronan. I samband därmed framhölls
att även annan kärande eller sökande tydligen borde befrias från stämpelavgift
för ansökan, om han enligt bestämmelserna i 7 § ägde rätt att
erhålla stämpelfria expeditioner. En föreskrift av denna innebörd hade också
upptagits i utkastet såsom ett tillägg till 19 §.

Införandet av reglerna om stämpelbeläggning av stämningsansökningar
och därmed jämförliga ansökningar hade vidare föranlett förslag om ändring
även i 34 §. Enligt den nuvarande lydelsen av denna paragraf må handling,
som är underkastad stämpel, i allmänhet icke mottagas, såvida ej stämpelavgiften
omedelbart betalas. I promemorian framhölls emellertid, alt vissa
skäl kunde anföras mot att tillämpa denna regel beträffande de ansökningar
som nu äro i fråga. Till utveckling härav anfördes, att det i sådana fall, då
stämningsansökan måste göras inom viss tid för att talerätten icke skulle
gå förlorad, stundom skulle framstå såsom alltför hårt att icke mottaga en
ansökning som inkommit i rätt tid men icke därvid varit åtföljd av erforderliga
stämpelpengar. Som en lämpligare påföljd föreslogs därför, att felande
belopp skulle uttagas genom indrivning. Det erinrades att denna ordning,
på sätt. framginge av andra stycket i paragrafen, redan för närvarande tilllämpades
i fråga om anmälan till fartygsregistret om köp av fartyg eller
fartygslott. På grund av vad sålunda anförts hade i utkastet nyssnämnda bestämmelser
i andra stycket rörande anmälan till fartygsregistret vidgats
till att avse även ansökan i mål eller ärende vid domstol. I samband därmed
hade de i samma stycke nu upptagna reglerna om indrivningsavgift jämkats
i enlighet med eljest gällande föreskrifter angående sådana avgifter.

Med anledning av förslaget om ändrade bestämmelser rörande stämpel
till expeditioner hade i tariffen i 3 § stämpelförordningen införts
en ny rubrik, »Beslut, slutligt, i mål eller ärende vid domstol», samt omarbetning
skett av rubrikerna »Dom» och »Protokoll, annat». I dessa delar skulle
enligt utkastet tariffen erhålla följande lydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 307.

Kungi. Maj:ts proposition nr 307.

	1		2		3		4		5
	Avd.	Avd.	Avd.	Avd.	Avd.
	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr. ö.	Kr.	ö.
Beslut, slutligt, i mål eller ärende vid domstol:
som utgives till någon, vilken utan särskild be-gäran författningsenligt är skyldig att lösa det-
samma:
när beslutet tecknas å företedd handling eller intages i protokoll, som ej enligt vad nedan sägs skall vara fritt från stämpel.......... när det särskilt utfärdas:	—		fritt		—	—	15	—	15	—
första arket ............................		—	fritt		—	—	25	—	25	—
varje av de övriga......................		—	fritt		—	—	2	—	2	—
Då ett eller flera sammanträden för muntlig förhandling ägt rum i målet eller ärendet, be-räknas för varje sådant sammanträde ytter-ligare ....................................							10		10
som på begäran utgives till part, vilken eljest icke författningsenligt är skyldig att lösa det-
samma:
när beslutet tecknas å företedd handling eller intages i protokoll, som ej enligt vad nedan sägs skall vara fritt från stämpel.......... när det särskilt utfärdas:	—	—	fritt		—	—	15	—	15	—
första arket ............................	•-	—	fritt		—		25	—	25	—
varje av de övriga......................	—	—	fritt		■-	_	2	—	2	—
som eljest utgives; se Avskrift.
Se för övrigt Protokoll.
Dom som utgives till part, vilken utan särskild be-
gäran författningsenligt är skyldig att lösa den-
samma:
när domen enligt vad därom är stadgat ut-färdas i förenklad form.................... i annat fall:	—	—	fri		—	—	30	—	30	—
första arket ............................	—	—	fritt		—	—	40	—	40	—
varje av de övriga...................... Då ett eller flera sammanträden ägt rum för målets beredande eller för huvudförhandling, beräknas ytterligare			fritt				2		2
för varje beredelsesammanträde.......... för första sammanträdet för huvudförhand-	—				--		15—		15—
ling....................................	--	—	—	—	—	—	30	—	30	—
för ettvart av övriga sådana sammanträden	—	—	—	—	—	—	40	—	40	—
som på begäran utgives till part, vilken eljest icke författningsenligt är skyldig att lösa den-
samma:
när domen enligt vad därom är stadgat ut-färdas i förenklad form....................	__	_	fri		_	_	30	_	30	_
i annat fall:									►*''
första arket ............................	—	—	fritt		—	—	40	—	40	—
varje av de övriga......................	—	—	fritt		—	—	2	—	2	—
som eljest utgives; se Avskrift.
Protokoll, annat:
som utgives till part i mål eller ärende vid dom-stol, varje ark..............................	_	_	1	_	_	_	2	_	2	—
Innefattar protokollet slutligt beslut, till-kommer stämpel för dylikt beslut.
som hos annan myndighet utgives till part, vilken utan särskild begäran författningsenligt är skyl-
dig att lösa detsamma:									8
	1	—	—	—	6	—	8	—	—
varje av de övriga........................ som eljest utgives; lika med Avskrift.	1	—	—	—	4	—	4	—	4

Kungi. Mcij:ts proposition nr 307.

I anslutning till de sålunda vidtagna ändringarna hade under rubriken
»Utslag under rubrik» beträffande domstols utslag hänvisats till bestämmelserna
om dom och slutligt beslut. Därjämte liade föreskrifterna om
stämpel till kommunikationsresolution och resolution innefattande huvudsakligt
beslut begränsats till att avse sådana resolutioner av annan myndighet
än domstol. Såsom torde framgå av det tidigare anförda hade nämligen
i promemorian förutsatts, att i allmänhet inga andra rättegångsavgifter skulle
utgå än för stämningsansökan och dom eller slutligt beslut. I överensstämmelse
härmed hade även rubriken »Stämning» ändrats till att avse blott
offentlig stämning.

Utöver de ändringar för vilka sålunda redogjorts föreslogos i utkastet
vissa jämkningar i stämpelförordningen av formell
karaktär.

Dessa hänförde sig i första hand till den i 3 § intagna tariffen.

Rörande innebörden av förslaget i denna del anfördes i promemorian
följande:

Enär de i 6, 7 och 17 §§ lagen den 12 maj 1933 om tvångsmedel i brottmål
upptagna stadgandena angående översändande av avskrift av post- eller telegrafförsändelse
som tagits i beslag samt om skyldighet att meddela bevis
rörande beslag och husrannsakan komma att ersättas av motsvarande föreskrifter
i 27 kap. 12 och 13 §§ samt 28 kap. 9 § nya rättegångsbalken, ha
bestämmelserna om stämpelfrihet för dylika avskrifter och bevis erhållit
ändrad avfattning. Den rubrik som avser bevis angående domstols beslut
om ersättning av allmänna medel åt vittnen och upplysningsvis hörda personer
m. fl. har förenklats i anslutning till lydelsen av 17 kap. 14 § nya rättegångsbalken.
Vidare har stadgandet om stämpelfrihet för bevis å dom eller
utslag, huruvida däremot är vädjat, fått utgå. Sedan skyldigheten att vid
fullföljd av talan förete vadebevis avskaffats, synes nämligen anledning ej
längre föreligga att bibehålla detta stadgande. Rubriken »Utdrag av dombok
eller protokoll» har med hänsyn till den ändrade innebörd termen dombok
erhållit i nya rättegångsbalken ändrats till att avse allenast protokollsutdrag.
Slutligen har, i anslutning till vissa av nya rättegångsbalken föranledda ändringar
i konkurslagstiftningen, en mindre jämkning vidtagits i rubriken angående
kungörelse om egendomsavträde eller om inledande av offentlig ackordsförhandling.

I övrigt hade lydelsen av 7 § jämkats på ett par punkter. De däri omförmälda
lagarna om handräckning åt utländsk domstol och om handräckning
vid svensk domstol åt vissa internationella organ skola nämligen vid nya
rättegångsbalkens ikraftträdande ersättas av nya lagar med något ändrade
rubriker.

Slutligen föreslogs en ändring i 20 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser
om förfarandet då någon vill återfå stämpelavgift som ultagils med
begagnande av dubbla beläggningsstämplar. Ansökan därom skall, inom
viss tid från det stämpelbeläggningen ägde rum, göras i hovrätten, över hovrättens
beslut må, enligt paragrafens nuvarande lydelse, besvär anföras under
villkor och i den ordning 30 kap. äldre rättegångsbalken stadgar i fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

fullföljd av talan mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller
ärende rörande penningar eller sådant som kan skattas i penningar. I promemorian
framhölls, att efter äldre rättegångsbalkens upphävande tvekan
syntes kunna uppstå, huruvida nämnda fullföljdsstadgande skulle anses innefatta
en hänvisning till nya rättegångsbalkens regler om fullföljd genom
revisionsansökan eller till föreskrifterna om besvär över hovrätts beslut.

I utkastet hade därför stadgandet i fråga ersatts med en bestämmelse att beträffande
talan mot hovrättens avgörande skulle gälla vad i nya rättegångsbalken
vore stadgat om talan mot beslut i mål som väckts vid underrätt.
Detta innebure att rättsmedlet liksom hittills skulle vara besvär samt att reglerna
om prövningstillstånd i 54 kap. 9—12 §§ nya rättegångsbalken skulle
lända till efterrättelse med avseende å besvären.

Det utkast till ändring i lösenförordningen som fogats vid promemorian
upptog i första hand åtskilliga ändringar i den i § 3 intagna tariffen.
I denna tariff hade sålunda — i den mån utrymme därför överhuvud
förefunnits —- vidtagits motsvarande omarbetningar som i 3 § stämpelförordningen.
Därjämte hade som ny rubrik införts »Uppteckning av muntlig
ansökan om betalningsföreläggande» med lösen av 2 kronor. Slutligen hade,
i anslutning till nya rättegångsbalken och därav föranledda ändringar i

II kap. 80 § vattenlagen, jämkningar skett i bestämmelserna angående lösen
för bevis om handlings intagande i underdomstols protokoll och för vissa
underrättelser enligt vattenlagen.

Bestämmelserna i § 8 hade uteslutits såsom delvis stridande mot föreskrifterna
i nya rättegångsbalken.

I § JO hade införts ett nytt första stycke, vari stadgats skyldighet för kärande,
klagande eller sökande vid domstol att utlösa dom och slutligt beslut
samt protokoll i vad det innefattade sådant beslut eller gällde ärende vari
endast vore fråga om bevisupptagning eller eljest ej meddelades slutligt beslut.
I samband därmed hade tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna
om lösningsskvldighet begränsats till annan myndighet än domstol. Beträffande
skälen för dessa ändringar yttrades i promemorian:

Såsom anförts i den allmänna motiveringen bör framdeles någon skyldighet
att utlösa domstols protokoll i regel icke föreligga. I stället bör lösningsplikten
avse rättens dom eller slutliga beslut. För det fall att slutligt beslut
upptagits i protokoll torde emellertid lämpligen böra föreskrivas skyldighet
att lösa transumt av protokollet. Dessutom måste beaktas, att vissa ärenden
förekomma i vilka något avgörande av rätten överhuvud icke påkallas. Som
exempel kunna nämnas testamentsvittnesförhör samt inskrivning av lagenligt
förmynderskap. I dylika fall torde det alltjämt böra åligga vederbörande
intressent att lösa protokoll i samma omfattning som nu.

Under § 12 hade i andra stycket upptagits föreskrift av innebörd att lösningsskyldighet
icke skulle föreligga med avseende å beslut om måls avskrivande
på grund av kärandens utevaro å första inställelsedagen. Därjämte
hade i fjärde stycket stadgats, att den som ansökt om fri rättegång eller munt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

ligen anmält vad icke skulle vara skyldig att utlösa beslut varigenom ansökningen
avslagits eller anmälan avvisats.

I §§13 och 15 hade vidtagits formella jämkningar motsvarande dem som
föreslagits vid 3 och 7 §§ stämpelförordningen.

Slutligen hade bestämmelserna i §§ 16 och 17 om tiden för tillhandahållande
av expeditioner och om rätt att återfå ingivna handlingar underkastats en
genomgripande omarbetning i anslutning till bestämmelserna i nya rättegångsbalken.

I fråga om yttrandena må här nämnas följande.

Vattenrättsdomaren vid Västerbygdens vattendomstol har ansett, att undantag
från regeln om stämpelbeläggning av ansökningar borde göras även
beträffande ansökning i vattenmål. Enligt hans uppfattning förelåge inte!
skäl att avgiftsbelägga sådan ansökning.

Vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol har anfört, att de föreslagna
stämpelavgifterna för å ena sidan stämningsansökningar och å andra
sidan andra ansökningar ej stode i lämpligt förhållande till varandra såvitt
anginge vattenmål. Som exempel härpå kunde anföras, att enligt förslaget
ansökan om tillstånd till jämväl ett större vattenbyggnadsföretag skulle stämpelbeläggas
med endast 5 kronor medan en sakägares stämningsansökan enligt
2 kap. 24 § andra stycket vattenlagen, avseende oförutsedd skada av
samma företag, skulle beläggas med stämpel av 25 kronor om tvisteföremålets
värde uppginge till 500 kronor eller mera.

Skånska hovrätten, statskontoret och styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
ha avstyrkt den föreslagna ändringen i 34 § stämpelförordningen
samt föreslagit att underlåtenhet att erlägga föreskriven stämpelavgift
för stämningsansökan eller annan ansökan skall föranleda samma påföljd
som i allmänhet, d. v. s. att handlingen icke får mottagas.

Styrelsen för häradshövdingföreningen har utvecklat sin ståndpunkt sålunda: Några

olägenheter av nuvarande bestämmelser hava icke försports. Antingen
har sökanden råd att betala avgiften och bör då också göra det eller
också kan han erhålla fri rättegång. Förhållandet synes likartat med de fall
då part för att bevaka sin rätt har att erlägga fullföljdsavgift. Att av andra
skäl än ekonomiska undanröja verkningarna av parts försummelse att iakttaga
de former varav hans talan är beroende torde knappast överensstämma
med hittills allmänt tillämpade grundsatser. De i förslaget åberopade skälen
skulle för övrigt med samma fog kunna anföras i fråga om exempelvis ingivande
av äktenskapsförord, lösöreköpskontrakt m. fl. enskilda handlingar,
där dock utvägen att erhålla fri rättegång icke står sökanden till buds. Bestämmelsen
rörande indrivningar av avgift för anmälan om överlåtelse av
fartyg eller fartygslott torde ej kunna analogivis åberopas, då grunden för
densamma torde vara, att det allmännas intresse av att registrering av överlåtelsen
ifråga sker, är större än intresset av att avgiften erlägges.

Under nu anförda förhållanden kan det icke anses rimligt att för tillmötesgående
av en försumlig part belasta domstolars och andra myndigheters
personal med ett arbete vars omfattning ej står i rimligt förhållande till behovet
av en sådan åtgärd. Med den allmänna avfattning, som bestämmelsen

Kungi. Maj:ts proposition nr 307.

givits i utkastet, kan man ej heller förbise att antalet fall då stämpelavgift
ej efter tillsägelse erlägges, kan komma att vida överstiga de fall, för vars
skull bestämmelsen enligt utkastet skulle vara önskvärd. Det är uppenbart,
att den obetydliga indrivningsavgift, varmed partens kostnad för underlåten
stämpelbetalning skulle komma att ökas, icke kan beräknas hava någon som
helst betydelse för frekvensen av fall av försummad betalning.

Göta hovrätt har anfört, att med hänsyn till den rättsförlust part i vissa
fall kunde lida, om stämningsansökan icke mottoges, sådan ansökan ej
borde omedelbart avvisas, därest föreskriven avgift icke erlades. Emellertid
ville hovrätten ändock förorda en ändring av förslaget på denna punkt. Det
lämpligaste syntes vara, att rätten föreläde parten att inom viss tid inbetala
felande belopp vid påföljd att ansökningen eljest komme att avvisas.

Hovrätten har vidare ansett uttrycklig föreskrift böra meddelas om tilllämpning
av den lägre stämpeln å 10 kronor jämväl i mål om enskilt åtal,
vari ej yrkats skadestånd med minst 500 kronor, ävensom i mål angående
tvist, huruvida man och kvinna äro genom äktenskap förenade med varandra,
eller angående återgång av äktenskap.

Slutligen har hovrätten hemställt, att i 20 § stämpelförordningen måtte
vidtagas ytterligare en ändring utöver den som föreslagits i promemorian.
Härom har hovrätten anfört följande:

Det remitterade förslaget innefattar viss omarbetning av 20 § stämpelförordningen
i syfte att även efter rättegångsreformen besvär skall bibehållas
såsom rättsmedel vid talan mot hovrätts avgöranden i mål angående debitering
i sådana fall, då dubbla beläggningsstämplar komma till användning.
Förslaget i denna del tillstyrkes av hovrätten. Advokatfiskalsämbetet vid hovrätten
har i detta sammanhang jämväl upptagit frågan om ändrad reglering
av sättet för fullföljd av talan till hovrätt i liknande mål. Ämbetet har därvid
förordat, att det nuvarande ansökningsförfarandet ersättes av talan genom
besvär i överensstämmelse med vad redan nu gäller i fråga om arvsoch
gåvoskatt. Det måste enligt hovrättens mening anses önskvärt, att talan
i de sinsemellan likartade mål, som nu angivits, föres enligt samma regler.
Detta blir efter ikraftträdandet av den nya rättegångsordningen desto angelägnare,
som därvid besvärs- och ansökningsförfarandena komma att skilja
sig även därutinnan, att besvär skola av part ingivas till den myndighet, vars
beslut överklagas, medan ansökan enligt allmänna regler skall inlämnas till
hovrätten. Vid valet mellan besvärs- och ansökningsförfarandena synes det
förra vara att föredraga, enär detta även eljest ingår i det allmänna systemet
för fullföljd i hovrätt. På dessa skäl får hovrätten tillstyrka bifall till advokatfiskalsämhetets
förslag i förevarande del.

Med anledning av förslaget att stämpeln skulle sättas till olika belopp alltefter
tvisteföremålets värde har magistraten i Stockholm erinrat, att hur denna
bestämmelse än formulerades, gränsfall tydligen kunde uppkomma där
frågan ställde sig tveksam.

Svea hovrätt har anmärkt, att föreskrifterna om stämpelbeläggning av
stämningsansökningar och andra ansökningar icke vore fullt tydliga. I vissa
fall kunde sålunda tvekan uppkomma, huruvida en ansökan vore av det slag
att därigenom ett mål anhängiggjordes. Så syntes vara fallet beträffande
ansökan om måls återupptagande och ansökan om återvinning. Även stad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

gandet att ansökning skulle beläggas med stämpel då den inkomme syntes
kunna giva anledning till viss osäkerhet. Innan stämpelbeläggning skedde
borde väl rimligen prövas, om icke ansökningen till sin beskaffenhet vore
sådan att den omedelbart skulle avvisas.

Härutöver har hovrätten anfört följande:

En till domstol ställd ansökan kommer i allmänhet att kvarbliva hos domstolen.
I de säkerligen ofta förekommande fall då stämpelbeläggning av ansökningen
icke kommer att ske i närvaro av sökanden, kan denne ej kontrollera
att stämpelbeläggningen sker på riktigt sätt. Särskild kontroll av
statligt organ kommer ej heller att äga rum. Det är vidare i utkastet ej förutsatt
att sökanden skall erhålla kvitto på det inbetalade stämpelbeloppet.
En på sådant sätt anordnad avgiftsuppbörd är enligt hovrättens mening ur
säkerhetssynpunkt otillfredsställande. Därest det föreskreves att ansökningar
skulle beläggas med dubbel beläggningsstämpel, skulle vinnas att sökanden
erhölle för sådant fall föreskrivet kvitto samt att redovisning av inbetalade
medel skedde genom insättning å tjänstepostgirokonto och vore underkastad
kontroll av myndighet. Emellertid är måhända användandet av dubbla beläggningsstämplar
i detta fall onödigt omständligt. Med hänsyn till den kontrollmöjlighet
som förefinnes genom att vid en domstol i regel flera tjänstemän
komma att taga befattning med inkomna ansökningar torde särskilda
kontrollbestämmelser kunna undvaras. Däremot synes sökanden böra erhålla
kvitto å stämpelbeloppet. Föreskrift härom torde böra intagas i stämpelförordningen.
I kvittot synes ansökningens beskaffenhet på lämpligt sätt
böra angivas, så att därav framgår att rätt stämpelbelopp — för stämningsansökan
10 eller 25 kronor och för annan ansökan 5 kronor —- uttagits.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har ansett bestämmelserna
om avgifter för slutligt beslut böra förtydligas. Av förslaget framginge icke
klart, om det vore meningen att för transumt av protokoll, innefattande slutligt
beslut, skulle, utöver avgift för själva beslutet, även utgå de för protokoll
föreskrivna avgifterna. Om detta vore avsett, borde det tydligt utsägas.
Enligt styrelsens mening borde emellertid i dylika fall särskild protokollsavgift
icke uttagas.

Vidare har styrelsen anfört, att principen att inga andra rättegångsavgifter
skulle utgå än för stämningsansökan samt dom eller slutligt beslut borde
genomföras i något större utsträckning än som skett i promemorian. Salunda
syntes avgiftsplikten för sådana expeditioner som offentlig stämning och
kallelse å aktiebolags borgenärer kunna utan olägenhet slopas. Den skyldighet
som nu i vissa fal! förelåge för part att gälda portokostnad för kallelse
— t. ex. i konkurs och ärende angående dödsbos avträdande till förvaltning
av boutredningsman — borde upphöra, och tjänstebrevsrätt medgivas för
alla å tjänstens vägnar utfärdade kallelser och meddelanden. För övrigt
syntes det för genomförandet av berörda princip vara erforderligt att för
domstolarnas del upphäva det i 3 g istämpelförordningen meddelade stadgandet
att för expedition som ej vore särskilt nämnd skulle utgå stämpel med
eu krona. I stället borde, på motsvarande sätt som i lösenförordningen, meddelas
särskilda bestämmelser i fråga om sådana nu ej uppräknade bevis
m. in. för vilka stämpel alltjämt skulle utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

Styrelsen har också anmärkt, att motsvarande stämpelfrihet som åtnjötes
av häktad borde tillkomma den som vore intagen å fångvårdsanstalt, sinnessjukhus,
skyddshem eller alkoholistanstalt.

Skånska hovrätten har yttrat följande:

I tariffen under 3 § i lösenförordningen har i utkastet upptagits en ny
rubrik med lydelsen: Uppteckning av muntlig ansökan om betalningsföreläggande.
Avgiften har föreslagits skola utgå i form av lösen med två kronor.
I 2 § lagen den 20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden
föreskrives, att då ansökan göres muntligen, skall, i den mån det erfordras,
uppteckning därav ske. Med hänsyn härtill torde rubriken ändras till att
omfatta uppteckning av ansökan överhuvud.

Slutligen ha i åtskilliga remissyttranden framställts erinringar av olika
slag mot vad som föreslagits beträffande tiden för expeditioners tillhandahållande
och parternas rätt att återfå ingivna handlingar.

Framställningar om avgiftsfrihet för förundersökningsprotokoll.

I det yttrande över promemorian som avgivits av styrelsen för Sveriges
advokatsamfund har styrelsen förklarat sig anse, att protokoll angående förundersökning
i brottmål eller därmed jämförlig polisundersökning borde
i viss utsträckning kunna erhållas gratis. Härom har styrelsen anfört följande
:

Enligt 23 kap. 21 § sista stycket nya rättegångsbalken äger den misstänkte
eller hans försvarare på begäran erhålla avskrift av protokoll eller anteckningar
från förundersökningen. Om denna bestämmelse skall kunna fylla sitt
syfte, är det nödvändigt, att sådan avskrift utlämnas utan kostnad. Advokat
är skyldig att mottaga förordnande som offentlig försvarare. Detta uppdrag
kan han icke fullgöra utan tillgång till förundersökningsprotokollet. Av
nu anförda skäl hemställer styrelsen om uttrycklig föreskrift, att sådan avskrift,
som nu avses, skall vara fri från stämpel och lösen.

Enligt 23 kap. 22 § nya rättegångsbalken är förundersökning enligt nämnda
kapitel icke erforderlig i vissa mindre brottmål. Nyssnämnda regel om
frihet från stämpel och lösen bör gälla även med avseende å avskrift av polisförhörsprotokoll
eller polisrapport, som i sådana fall upprättats och som,
sedan åtal beslutats, begäres av den misstänkte eller hans försvarare.

Ofta lärer en åklagare finna anledning att till målsäganden eller annan
utlämna avskrift av upprättat förundersökningsprotokoll eller polisrapport.
Detta kan t. ex. vara nödvändigt för målsägandetalans förberedande av
åklagaren och även för komplettering av utredningen i ansvarsfrågan. Styrelsen
hemställer om föreskrift att jämväl i detta fall avskrift må utlämnas
utan stämpel och lösen.

Ett uttalande i samma riktning har gjorts av styrelsen för föreningen
Sveriges landsfiskaler.

Sedermera har till chefen för justitiedepartementet inkommit en framställning
i ämnet från processnämnden. I denna framställning erinras till en
början, att förundersökningsprotokoll i brottmål (polisprotokoll) i stämpeloch
lösenhänseende syntes vara att hänföra under rubriken »Protokoll; annat,

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

som eljest utgives,» samt följaktligen skulle beläggas med en avgift av en
krona i stämpel och två kronor i lösen för varje ark. I fortsättningen anföres
bland annat:

Vid tillämpningen av Kungl. cirkuläret den 13 oktober 1944 (nr 712) angående
anpassning av det processuella förfarandet vid underrätterna etter
principerna i rättegångsbalken den 18 juli 1942 bär, enligt vad processnämnden
erfarit, på många håll ovisshet uppstått huruvida den misstänkte
eller hans försvarare ägde att utan avgift utfå sådant protokoll. Vissa myndigheter
ha ansett bestämmelserna utgöra hinder för att till den misstänkte
eller hans försvarare utan avgift utlämna protokoll även i fäll då det för
försvarets förberedande och utförande ansetts nödvändigt att försvararen
haft tillgång till protokoll. Andra myndigheter ha i dylika fall utlämnat protokoll
utan avgift med den motiveringen att utlämnandet icke skett på begäran
från försvarets sida utan på undersökningsledarens eget initiativ. I
vissa fall har frågan lösts på det sättet att protokollen »utlånats» till försvararen,
därvid det från början varit underförstått att protokollen icke behövde
återlämnas.

Det synes processnämnden önskvärt, att den nu behandlade frågan tages
under övervägande i samband med övriga ändringar i slämpelförordningen
och expeditionslösenförordningen, som föranledas av processreformen. Den
skiftande praxis, som för närvarande råder på detta område, torde icke i längden
böra få bestå. Processnämnden vill för sin del förorda den lösningen att
förundersökningsprotokoll utlämnas till den misstänkte eller hans försvarare
utan avgift. Nämnden anser det för brottmålsförfarandet enligt nya rättegångsordningen
vara av synnerlig betydelse att försvararen alltid i god tid
före huvudförhandlingen erhåller tillgång till förundersökningsprotokollet.
Endast härigenom skapas förutsättningar för att försvaret förberedes och
utföres på ett sådant isätt att målets behandling kan koncentreras till ett
enda rättegångstillfälle. Om förundersökningsprotokollet belägges med avgift,
kommer den misstänkte säkerligen att i många fall underlåta att lösa detsamma.

De förslag i fråga om rättegångsavgifter, som framlagts i den i det föregående
omförmälda promemorian, ha i första hand betingats av de ändrade
reglerna för protokollföring i underrätt. De skäl som anförts för att skyldigheten
att gälda rättegångsavgifter ej längre bör anknytas till protokollen
synas mig övertygande. Jag ansluter mig också till tanken att dylika avgifter,
åtminstone tillsvidare, alltjämt skola uttagas i form av stämpel och
expeditionslösen. I vissa remissyttranden har anförts, att en särskild avgiftsförfattning
borde utfärdas för domstolarna, vilken endast skulle upptaga
ett slags avgifter i stället för både lösen och stämpel samt därutöver innefatta
fullständiga regler om tiden för expeditioners tillhandahållande, underrättelsers
avsändande till andra myndigheter o. s. v. Från andra håll ha
önskemål framställts om sammanslagning av lösen- och stämpelförordningarna
samt om en allmän översyn av de däri meddelade föreskrifterna. Även
för egen del vill jag framhålla det önskvärda i att nämnda förordningar
snarast möjligt ersättas med enhetliga och mera överskådliga bestämmelser.
Härför erfordras emellertid en omfattande utredning, som icke kan medhinnas
före den dag då nya rättegångsbalken skall träda i kraft. Ej heller

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

torde det vara lämpligt att vad som är av betydelse för domstolarna nu utbrytes
och upptages i en särskild författning. Detta skulle nämligen kräva en
omarbetning av så genomgripande natur att den icke bör ske utan samband
med en mera allmän revision.

Vad närmare beträffar ordningen för avgifternas uttagande tillstyrker
jag den i promemorian förordade lösningen att avgiftsplikten främst skall anknytas
till rättens dom eller slutliga beslut samt att vid underrätt dessutom
skall uttagas ett mindre belopp vid rättegångens inledande. Mot detta förslag
bär i yttrandena icke gjorts annan anmärkning än att två av rikets vattenrättsdomare
avstyrkt dess genomförande för vattendomstolarnas del. Det
torde emellertid icke böra ifrågakomma att vid dessa domstolar tillämpa ett
annat system än vid de allmänna domstolarna.

Även förslaget att den första avgiften vid underrätt skall uttagas genom
stämpelbeläggning av ingiven ansökan medan endast lösen skall utgå för
underrättens avgörande synes mig praktiskt och i övrigt lämpligt. Därigenom
minskas avsevärt olägenheten av avgiftsbestämmelsemas uppdelning på två
skilda författningar, överståthållarämbetet har ansett, att en omkastning
härvidlag borde ske så att det belopp som skall betalas i samband med anhängiggörandet
i stället uttages i form av lösen. Enär i många fall någon
expedition icke kommer att utfärdas i nämnda sammanhang, skulle emellertid
en sådan ordning svårligen kunna genomföras.

Som allmän utgångspunkt för bestämmandet av de nya avgifternas storlek
har i promemorian angivits att någon minskning ej borde ske i statsverkets
eller städernas inkomster. Denna ståndpunkt synes mig böra godtagas.
I detta sammanhang är särskilt att märka att processreformen torde
komma att medföra en ökning av de allmänna kostnaderna för domstolsväsendet.
Icke minst för städernas del skulle det därför uppenbarligen
framstå såsom föga berättigat att sänka de lösenbelopp som uttagas av de
iättssökande. I promemorian har föreslagits att rättegångsavgiftema skola
fastställas så, att täckning kan erhållas även för de särskilda utgifter som
uppkomma för delgivningar genom rättens försorg. Till detta förslag har
Kungl. Maj:t redan tagit ståndpunkt i annat sammanhang. Genom proposition
(nr 188) till innevarande års riksdag har sålunda framlagts förslag till
lag om ändring i nya rättegångsbalken, innebärande bland annat, att part
i allmänhet icke skall vara skyldig att utgiva kostnad för delgivning som
ombesörjes av rätten. Därvid har förutsatts att utgifterna för dylika delgivningar
i stället skola slås ut på samtliga mål genom lämplig höjning av stämpel-
och lösenavgiftema.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande att även med sålunda angivna
utgångspunkter beloppen borde kunna sättas lägre än som skett i promemorian.

Enligt de i promemorian verkställda beräkningarna — som hänföra sig endast
till tvistemål vid underrätterna — skulle de föreslagna taxorna för dessa
måls vidkommande medföra en ökning av lösenintäkterna med närmare 20 000
kronor och en stegring av stämpeluppbörden med bortåt 300 000 kronor om

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

året. Frågan huruvida skäl förefinnas för en sådan ökning står, såsom
styrelsen för Sveriges advokatsamfund framhållit, i sammanhang med spörsmålet
till vilket belopp det allmännas nya utgifter för delgivningar böra uppskattas.

Det framstår såsom uppenbart, att städernas kostnader för officialdelgivningar
komma att bil jämförelsevis små. Nya direkta utgifter torde i stort
sett uppstå allenast i de fall då stämningsman maste anlitas för delgivningens
verkställande. Man lärer kunna räkna med att behov därav endast i ringa
utsträckning kommer att föreligga vid stadsdomstolarna. Av 12 kap. 14 § och
33 kap. 21 § nya rättegångsbalken följer, att när part hos rätten uppgivit
ombud, delgivning i allmänhet kan ske med ombudet. Sådan delgivning
torde i flertalet fall kunna verkställas på det sättet, att den ifrågavarande
handlingen översändes till ombudet i vanligt brev med begäran om erkännande
av mottagandet. Jag erinrar att enligt 33 kap. 25 § nya rättegångsbalken
advokats skriftliga erkännande av delgivning med honom skall gälla
såsom fullt bevis om delgivningen. I den mån nämnda form för delgivning
ej anses betryggande torde i städerna vanligen kunna anlitas delgivning genom
postverket i den särskilda ordning varom föreskrifter komma att meddelas
på administrativ väg. På grund av bestämmelserna i 33 kap. 8 § nya
rättegångsbalken kommer nämligen i regel detta delgivningssätt att kunna
användas även om den sökte ej vistas i sitt hem vid de tider da posten
brukar utbäras. Beträffande stämning kan visserligen s. k. surrogatdelgivning
enligt sistnämnda lagrum i allmänhet icke tillämpas, men denna svårighet
lär ofta kunna undanröjas genom att delgivningsförsändelsen adresseras
till den söktes arbetsplats i stället för till hans bostad.

Även med beaktande av vad sålunda anförts torde det emellertid knappast
finnas utrymme för en generell sänkning av de i promemorian föreslagna
lösenbeloppen. Jag vill i detta sammanhang erinra, att det beräknade
lösenöverskottet delvis hänför sig till häradsrätterna och alltså icke i sin
helhet skulle komma städerna till godo. Därjämte må anmärkas, att medan
enligt promemorian regeln om kostnadsfri delgivning icke skulle tillämpas
om delgivningen verkställdes i utlandet eller skedde genom kungörelses införande
i tidning, tillräcklig anledning icke ansetts föreligga att meddela avvikande
bestämmelser för dessa fall.

För statsverkets del har man i främsta rummet att räkna med ökade avgifter
till postverket för tjänsteförsändelser. Vidare bör beaktas, att delgivning
genom stämningsman säkerligen måste tillgripas oftare på landet än i
stad samt att sådan delgivning i glesbebyggda trakter kan komma att draga
avsevärda kostnader. Det får alltså anses befogat att företaga en väsentligt
större höjning i fråga om stämpelavgifterna än med avseende å lösen. Emellertid
torde det icke vara erforderligt att beträffande stämpel vid underrätterna
gå fullt så långt som förordats i promemorian. Det stämpelöverskott
som beräknats uppkomma vid dessa domstolar bör enligt min uppfattning
redan i och för sig kunna tåla eu viss reduktion. Därtill kommer att de nya
avgiftsbestämmelser som föreslagits för överrätternas del kunna beräknas

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

medföra en avsevärt större ökning av stämpeluppbörden vid hovrätterna än
som kräves för att täcka delgivningskostnaderna där. Med hänsyn härtill och
då någon sänkning av överrättsavgiftema icke synes påkallad, torde i stället
en ytterligare nedsättning böra göras i fråga om stämpelavgiften för stämningsansökan
vid underrätt.

I samband med angivandet av de allmänna riktlinjer för avgifternas fastställande,
som jag redan berört, har i promemorian uttalats att man borde
söka anpassa kostnaderna i varje särskilt mål efter handläggningens omfattning.
Till vinnande av detta syfte har föreslagits, att avgiften för stämningsansökan
skall sättas lägre än eljest i vissa mål samt att avgiften för dom skall
uppdelas i dels en fast grundavgift och dels tilläggsavgifter för sammanträden
för muntlig förhandling. Grundavgiften har angivits lägre för de fall
då domen utfärdas i förenklad form. Såvitt tvistemålen angår kan detta förekomma
då fråga är om tredskodom eller dom, varigenom kärandens talan
bifalles på grund av svarandens medgivande eller överrätt fastställer lägre
rätts dom.

I åtskilliga remissyttranden har erinrats att förslaget, trots den differentiering
som sålunda förordats, komme att leda till en fördyring av de mindre
målen och en minskning av kostnaderna i de större. Särskilt har anmärkts,
att vanliga enkla kravmål som avgjordes genom tredskodom vid första rättegangstillfället
ej borde belastas med så höga kostnader som förutsatts i promemorian.
Även beträffande tvistiga mål om obetydliga värden samt äktenskapsmål
och andra familjerättsliga mål har förslaget ansetts medföra obilliga
resultat. Å andra sidan har framhållits att de stora processerna om avsevärda
belopp kunde bära betydligt högre avgifter än som föreslagits.

Det är ett naturligt önskemål att rättegångsavgiftema i det särskilda
fallet så nära som möjligt anpassas efter den omfattning vari domstolens
tid och arbetskrafter tagas i anspråk. Ganska starka skäl tala även för att
genomföra en differentiering på grundval av tvisteföremålets värde och
målens olika bärkraft i övrigt. Emellertid bör också tillses att avgiftsbestämmelsema
ej bli för vidlyftiga eller invecklade. Framför allt böra sådana
stadganden undvikas som kunna ge upphov till tveksamhet om hur
stämpel- och lösenbeloppen rätteligen skola beräknas. Detta utgör enligt min
uppfattning ett vägande skäl mot att göra avgifterna beroende av tvisteföremalets
värde. Sasom Stockholms magistrat framhållit kan det stundom vara
förenat med avsevärda svårigheter att bestämma detta värde. En uppdelning
efter värdegränser kan för övrigt ej medföra tillfredsställande resultat,
om ej gruppernas antal göres tämligen stort och skillnaden dem emellan
jämförelsevis obetydlig. Eljest kan den olika behandlingen av näraliggande
gränsfall lätt komma att te sig stötande. Liknande betänkligheter möta mot
varje annat särskiljande på grundval av målens beskaffenhet. Sålunda kunna
visserligen de familjerättsliga målen sägas bilda en grupp för sig, men den
närmare gränsdragningen erbjuder i praktiken avsevärda svårigheter. I detta
sammanhang vill jag också framhålla att familjerättsmålens relativt ringa
ekonomiska bärkraft icke så mycket beror på processföremålets natur som

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

därpå att parterna ofta tillhöra de mindre bemedlade befolkningslagren. Behovet
av billig process i dylika mål synes därför snarare böra tillgodoses enligt
reglerna om fri rättegång än genom tillämpning av särskilda nedsatta
avgiftstaxor.

På grund av vad sålunda anförts kan jag icke ansluta mig till det av advokatsamfundets
styrelse framställda förslaget om lägre avgift för dom i
vissa slags mål. Ej heller synes det mig lämpligt att, på sätt skett i promemorian,
genomföra en uppdelning efter sådana linjer av stämpelavgiften för
stämningsansökan. Sistnämnda avgift torde för övrigt kunna sättas så låg
att behovet av differentiering bortfaller.

I fråga om domsavgiftens anpassande efter målets storlek och handläggningens
omfattning tillstyrker jag i princip den i promemorian förordade lösningen
med grundavgift och särskilda tilläggsavgifter för sammanträden.
Göta hovrätt har ansett att tilläggsavgift borde utgå även för skriftväxling
under målets beredande. Tillräckliga skäl synas mig emellertid icke föreligga
att taga hänsyn till sådan skriftväxling, vilken i allmänhet torde bereda domstolen
föga besvär. Vad närmare angår storleken av nu ifrågavarande avgifter
delar jag uppfattningen att kostnaderna i vanliga tredskomål böra
hållas så låga som möjligt. Grundavgiften för dom i förenklad form torde
därför böra sättas lägre än som föreslagits. Även beträffande grundavgiften
för annan dom torde en jämkning vara påkallad. En bättre avvägning synes
kunna vinnas, om avgiften sänkes för första arket men däremot höjes väsentligt
för varje följande ark. Såsom styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare
framhållit lär nämligen under den nya rättegångsordningen domen
bli längre ju mera invecklat målet varit. Det må även framhållas, att en beräkning
efter sådana grunder medför mindre rubbning med avseende å kostnaderna
i vattenmål. Slutligen torde — i enlighet med vad som förordats
i flera remissyttranden —- tilläggsavgifterna för sammanträden böra utformas
så, att visst belopp beräknas för varje dag då sammanträde hållits, med
undantag dock för första sammanträdesdagen för förberedelse. Att på sätt
Göta hovrätt föreslagit därvid göra undantag för det fallet, att sammanträde
som pågått under två dagar likväl sammanlagt varat endast några få timmar,
kan enligt min mening icke anses erforderligt. Det bör nämligen knappast
ifrågakomma att påbörja en förhandling av denna omfattning så sent, att
den ej hinner slutföras samma dag.

Till frågan, hur avgiftsbeloppen närmare skola bestämmas, återkommer
jag vid behandlingen av innehållet i författningsutkasten. Jag övergår nu
till detta ämne.

De nya bestämmelserna om stämpel till ansökningar böra
tydligen upptagas i 8 § stämpelförordningen.

För stämningsansökan torde böra fastställas en enhetlig stämpel av 10
kronor. Med en sådan avgift lära statsverkets anspråk på gottgörelse för delgivningskostnader
bli skäligen tillgodosedda och för parterna kan beloppet
ej anses betungande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

Som förutsättning för stämpelbeläggning av annan ansökan än stämningsansökan
har i promemorian angivits att ansökningen sker skriftligen samt
att därigenom ett mål eller ärende anhängiggöres vid rätten. Det har emellertid
även föreslagits att uppteckning av muntlig ansökan om betalningsföreläggande
skall vara likställd med skriftlig ansökan. Svea hovrätt har
anmärkt, att dessa regler ledde till otillfredsställande resultat i sådana fall,
då sökanden hade valrätt mellan skriftligt och muntligt ansökningsförfarande.
På grund härav har hovrätten ifrågasatt, om icke andra ansökningar än
stämningsansökningar borde lämnas fria eller i varje fall stämpelbeläggas
endast när skriftlig form för ansökningen vore föreskriven. Styrelsen för
föreningen Sveriges stadsdomare har ansett stämpelplikten vid sidan av
stämningsansökan böra omfatta endast konkursansökan samt ansökan om
lagsökning eller betalningsföreläggande. För egen del tillstyrker jag den i
promemorian föreslagna ordningen. Denna är, såsom Svea hovrätt också
framhållit, praktisk och enkel i tillämpningen, och den omständigheten att
kostnaderna för förfarandet i allmänhet komma att bli lägre vid muntlig
än vid skriftlig ansökan synes mig icke böra tillmätas avgörande betydelse.
Det avsteg från huvudregeln som föreslagits beträffande muntlig ansökan
om betalningsföreläggande torde, såsom framgår av det förut anförda, vara
väl motiverat av den särställning sådan ansökan även i övrigt intager.

Även såvitt angår stämpelavgiftens storlek i nu åsyftade fall — 5 kronor
— samt reglerna om frihet från stämpel för ansökan i vissa ärenden kan
jag i huvudsak ansluta mig till vad som föreslagits i promemorian. Vattenrättsdomaren
vid Västerbygdens vattendomstol har ansett stämpelfrihet böra
stadgas jämväl med avseende å ansökan i vattenmål. Till stöd härför skulle
visserligen kunna anföras att enligt lagen den 20 december 1946 (nr 839) om
ändring i vattenlagen kostnaderna för officialdelgivning i vattenmål skola
bestridas av parterna och icke av det allmänna. Det oaktat synas mig emellertid
övervägande skäl tala för att också i dessa mål stämpelbelägga den
handling varigenom rättegången inledes. Jag anser mig alltså icke böra biträda
förslaget att ansökan i vattenmål skall vara fri från stämpel. I stället
förordar jag med hänsyn till beskaffenheten av dessa mål att stämpelavgiften
för dylik ansökan sättes 5 kronor högre än eljest, eller således till samma
belopp som jag föreslagit i fråga om stämningsansökan. Därigenom undvikes
den av vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol påtalade
olägenheten att kostnaden skulle bli mindre i ansökningsmål än i stämningsmål.

Beträffande författningstextens avfattning har Svea hovrätt anfört, att
tvekan syntes kunna uppstå, huruvida en ansökan om återvinning eller återupptagande
skulle anses medföra att ett mål bleve anhängiggjort. Med anledning
härav vill jag framhålla, att enligt nya rättegångsbalken återvinningsförfarandet
är att betrakta som en fortsättning av det ursprungliga
målet. Detsamma gäller sådan handläggning som sker efter ansökan om
måls återupptagande.

Samma hovrätt har vidare funnit viss osäkerhet kunna föranledas av be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

stämmelsen att stämningsansökan och annan ansökan skall beläggas med
stämpel då den inkommer till rätten. Enligt hovrättens mening borde stämpelbeläggning
ej ske, om ansökningen funnes böra omedelbart avvisas. I detta
hänseende vill jag erinra, att ett beslut om avvisning icke hindrar att en
rättegång på grundval av ansökningen ändock kan komma till stånd. Om beslutet
överklagas, kan detta leda till återförvisning eller sådan hänvisning till
behörig domstol som omförmäles i 10 kap. 20 § och 19 kap. 11 § nya rättegångsbalken.
Särskilt med hänsyn härtill bör enligt min uppfattning stämpelavgift
uttagas även för ansökan som genast avvisas. Om något formligt
avvisningsbeslut icke meddelas utan parten under hand får återtaga ansökningen,
torde emellertid, i enlighet med den praxis som brukar tillämpas i
inskrivningsärenden, stämpelbeläggning kunna underlåtas.

Som jag förut nämnt torde stämningsansökningar framdeles endast sällan
komma att utlämnas till käranden för delgivning. Även andra ansökningar
torde oftast komma att få kvarligga hos rätten. I regel kommer parten följaktligen
icke att kunna utöva någon kontroll över att stämpelbeläggning av
ansökningen behörigen ägt rum. Med hänsyn härtill kunde det ifragasättas
om icke en annan kontrollmöjlighet borde tillskapas, t. ex. genom föreskrift
om skyldighet att använda dubbla beläggningsstämplar. För att en sådan
föreskrift skall bli fullt effektiv torde emellertid krävas att en avskrift av
de förteckningar som skola föras över inkomna mål och ärenden insändes
till hovrätt eller annan myndighet för granskning. Detta skulle enligt min
mening vara alltför betungande. Man torde därför få nöja sig med den garanti
som vinnes genom att inkomna ansökningar i regel bli föremål för
behandling av flera olika befattningshavare vid domstolen. Svea hovrätt har
föreslagit att i stämpelförordningen skall stadgas skyldighet att lämna sökanden
kvitto å sådant stämpelbelopp som nu är i fråga. Härigenom ökas
dock icke möjligheten till kontroll av att stämpelbeläggning verkligen äger
rum, utan man vinner allenast att parten kan skydda sig mot oberättigade
krav på dubbelbetalning. Något behov av att meddela särskilda föreskrifter
i sådant syfte synes emellertid knappast föreligga. Att kvitto skall lämnas
om parten begär det ligger i sakens natur.

På sätt framhållits i promemorian bör tydligen frihet från stämpel för ansökan
äga rum i samma utsträckning som enligt 7 § stämpelförordningen
gäller beträffande stämpel till expeditioner. Mot det föreslagna tillägget till
19 § har jag följaktligen intet att invända.

I* detta sammanhang vill jag erinra, att bestämmelser om stämpelfrihet
förekomma även annorstädes än i 7 § stämpelförordningen. Enligt lagen
om arbetsdomstol är sålunda part vid denna domstol berättigad till avgiftsfria
expeditioner. I analogi härmed torde även stämningsansökning vid arbetsdomstolen
böra vara fri från stämpel. Uppenbart är vidare, att stämpelbeläggning
av ansökningar ej böra äga rum vid de s. k. förvaltningsdomstolarna.
T fråga om dessa böra för övrigt de nya avgiftsreglerna överhuvud
icke'' tillämpas. På grund av vad sålunda anförts torde föreskrift böra med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

delas att med »domstol» skall förstås allenast allmän domstol samt domstol
i jorddelningsmål och vattenmål.

Vad slutligen beträffar frågan om påföljd för underlåten stämpelbetalning
synas mig de bestämmelser som förordats i denna del icke innefatta
tillräckliga garantier mot missbruk. De skulle dessutom lätt kunna medföra
att domstolar och indrivningsmyndigheter oskäligt betungades. Enligt min
uppfattning bör den påföljd som i allmänhet är stadgad för underlåtenhet
att betala stämpel till enskild handling -— nämligen att handlingen icke må
mottagas — utan olägenhet kunna tillämpas även beträffande stämningsansökningar
och därmed jämförliga ansökningar. Den fara för rättsförlust som
i promemorian åberopats såsom skäl häremot torde icke böra tillmätas avgörande
betydelse. Såsom styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
påpekat föreligger redan nu en motsvarande risk i åtskilliga fall, t. ex. då
fråga är om inteckning, äktenskapsförord eller lösöreköpsavhandling. Den
som ej är i stånd att betala avgiften, kan ju också erhålla befrielse. På grund
av vad sålunda anförts förordar jag, att 34 § stämpelförordningen bibehålies
vid sin nuvarande lydelse.

I fråga om avgifterna för dom och slutligt beslut har
jag redan uttalat min anslutning till tanken att dessa avgifter vid underrätt
helt skola utgå såsom lösen. En viss förenkling av författningstexten skulle
kunna vinnas, om samma grundsats tillämpades för överrättemas del. Då
lösen vid överrätterna alltid skall redovisas till statsverket och uttagas
genom stämpelbeläggning, skulle det dock te sig föga naturligt att låta de
viktigaste avgiftsbestämmelserna för dessa domstolar få sin plats i lösenförordningen.
Detta skulle också innebära att föreskrifterna i ämnet finge
sökas på annat håll än där befattningshavarna äro vana att finna dem. Jag
tillstyrker därför förslaget att avgifterna för överrätternas avgöranden fortfarande
skola ha formen av stämpel.

Vad avgifternas storlek beträffar förordar jag, att vid underrätt grundavgiften
för dom i förenklad form bestämmes till 10 kronor. I fråga om annan
dom bör enligt min mening grundavgiften utgöra 20 kronor för första arket
och 15 kronor för varje följande ark. De tilläggsavgifter som skola utgå då
domen utgives till käranden torde böra fastställas till 10 kronor för varje
sammanträdesdag för förberedelse utöver den första samt 20 kronor för
första huvudförhandlingsdagen och 40 kronor för varje följande dag då
sammanträde för sådan förhandling ägt rum. På sätt föreslagits i promemorian
bör dock tillika föreskrivas, att tilläggsavgift ej må beräknas för
huvudförhandling som hålles i omedelbart samband med förberedelsen.

Bestämmas avgiftsbeloppen i enlighet med det sålunda anförda, komma
kärandens kostnader — om hänsyn tages även till stämpeln för stämningsansökningen
— att i ett vanligt tredskomål uppgå till (10 + 10) 20 kronor.
Ett mål som är tvistigt men likväl på grund av parternas samtycke avgöres
av en lagfaren domare ensam vid huvudförhandling i omedelbart samband
med förberedelsen kommer normalt att draga en sammanlagd kostnad av

Kungi. Maj.ts proposition nr 307.

do + 20) 30 kronor. Erfordras huvudförhandling inför fullsutten rätt, kommer
kostnaden att uppgå till (10 -i- 20 + 20) 50 kronor om domen omfattar
ett ark, till 65 kronor om den sträcker sig in över ännu ett ark o. s. v.

Förslaget kan beräknas medföra, att den sammanlagda lösenintäkten av
domsutskrifter kommer att överstiga den nuvarande inkomsten av protokollslösen
i rättegångsmål med ungefärligen samma belopp som skulle blivit
fallet enligt den i promemorian förordade taxan. Såvitt nu kan bedömas
torde det icke förefinnas någon risk för att sådana befattningshavare som
alltjämt åtnjuta sportler skola få vidkännas någon minskning i denna inkomst.
Skulle det framdeles visa sig, att sådan minskning likväl inträder,
torde få upptagas till övervägande huruvida icke vederbörande i särskild
ordning bör beredas skälig kompensation.

I några remissyttranden har gjorts gällande, att underrätts dom eller transumt
därav som utskrives till icke lösningsskyldig part borde likställas med
avskrift eller i allt fall utlämnas mot lägre lösen än den eljest gällande grundavgiften.
Detta förslag skulle emellertid leda till en icke obetydlig minskning
i städernas löseninkomster, och jag har därför ej ansett mig böra upptaga
detsamma. Jag erinrar om att lösenavgiften för underrätts protokoll för
närvarande är lika hög vare sig protokollet utgives till käranden eller till
annan part.

Vidare ha yrkanden framställts om nedsättning av avgifterna i sådana fall
då först deldom och sedan slutdom meddelas. Med anledning härav må framhållas,
att det redan i promemorian torde ha varit förutsatt, att i dylika fall
tilläggsavgifter för sammanträden som debiterats på deldomen skulle avräknas
vid beräkning av lösen för slutdomen. Detsamma bör för övrigt gälla
då flera domar eljest meddelas i ett mål ävensom då rätten före målets avdömande
meddelat beslut, varigenom talan till viss del avvisats. Till förebyggande
av tvekan torde ett uttryckligt stadgande böra meddelas härom.
Tillräckliga skäl att dessutom medgiva nedsättning även av grundavgiften för
ettdera eller båda avgörandena synas mig däremot icke föreligga.

Ej heller torde det vara erforderligt att, på sätt påyrkats av vattenrättsdomama
vid österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, sätta grundavgiften
lägre än eljest i vissa ansökningsmål enligt vattenlagen.

Vad beträffar underrätts slutliga beslut torde annan ändring ej påkallas i
förslaget än att grundavgiften för varje ark utöver det första bör höjas till
5 kronor och att tilläggsavgifter böra utgå icke för sammanträden utan i
stället för sammanträdesdagar. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare
har anfört, att särskilda bestämmelser syntes erforderliga för de fall,
då slutligt beslut intagits i protokoll och utskrift meddelades i form av transumt
av protokollet. Enligt styrelsens mening borde i dessa fall endast beslutsavgift
och icke tillika protokollsavgift utgå. För min del anser jag den
omständigheten att ett slutligt beslut intagits i protokoll alltid böra medföra
att såväl sedvanlig protokollsavgift som beslutsavgift uttages. För att tydligt
utmärka detla bör författningstexten på denna punkt avfattas något
annorlunda än som föreslagits.

Bihang till riksdagens protokoll 19A7. I sand. Nr 307.

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

Vid överrätt synes avgiften för dom i förenklad form lämpligen böra sättas
till 25 i stället för föreslagna 30 kronor. För annan dom förordar jag en
grundavgift av 35 kronor för första arket och 15 kronor för varje följande
ark. Tilläggsavgifterna torde böra utgå med 15 kronor för varje dag då sammanträde
hållits för målets beredande samt med 30 kronor för första dagen
och 50 kronor för varje följande dag då sammanträde för huvudförhandling
ägt rum. Beträffande slutligt beslut torde böra vidtagas motsvarande jämkningar
som jag förordat i fråga om sådant beslut av underrätt.

De sålunda angivna reglerna för stämpelbeläggning av överrätts avgörande
böra dock enligt min uppfattning tillämpas endast när parten är skyldig att
lösa expeditionen. Som Skånska hovrätten framhållit lär anledning saknas
att frångå den för överrätterna nu gällande föreskriften, att utslag som utgives
till icke lösningsskyldig part skall behandlas såsom avskrift.

Vad beträffar de övriga spörsmål som berörts i promemorian och
remissyttrandena vill jag framhålla följande.

Jag tillstyrker att skyldigheten för kärande, sökande eller klagande att
lösa expedition i huvudsak begränsas till dom och slutligt beslut samt protokoll,
såvitt det innefattar slutligt beslut. Avgiften för annat protokoll torde i
enlighet med vad som föreslagits i författningsutkasten böra sättas lika med
den, som gäller för avskrift, även när protokollet utgives till part. Förelägganden,
kallelser och andra dylika expeditioner böra i allmänhet vara avgiftsfria.
Såvitt angår sådana expeditioner som omförmälas i § 10 fjärde
stycket lösenförordningen torde dock avgiftsplikten tills vidare böra bibehållas.
Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har i sitt yttrande över
promemorian ifrågasatt, om icke skyldigheten att gälda stämpel och lösen
för offentlig stämning och kallelse å aktiebolags borgenärer borde upphöra.
Frågan härom står emellertid icke i omedelbart samband med processreformen,
och tillräckliga skäl synas mig icke föreligga alt ändock upptaga den i
förevarande sammanhang.

Ej heller torde det vara anledning att — på sätt jämväl ifrågasatts i sistnämnda
yttrande — nu ingå på frågan om upphävande av Kungl. brevet den
18 mars 1864 att portofrihet ej äger rum för vissa meddelanden i konkurs.
Vad angår underrättelser i ärenden om dödsbos avträdande till förvaltning
av boutredningsman har någon motsvarande föreskrift icke meddelats. Dylika
underrättelser lära alltså redan nu kunna sändas såsom tjänstebrev.

Styrelsen för stadsdomarföreningen har också gjort gällande, att grundsatsen
om avgiftsfrihet för flertalet expeditioner i rättegång ej läte sig genomföra
utan att man ur stämpeltariffen uteslöte rubriken »Expedition,
som icke här ovan är särskilt nämnd». En sådan ändring torde dock icke
vara erforderlig. Såsom allmän förutsättning för att en expedition skall
kunna stämpelbeläggas lär nämligen gälla att någon begärt eller eljest är
skyldig att lösa expeditionen. I den mån sådan skyldighet ej längre föreskrives
kommer stämpelplikten alltså automatiskt att bortfalla.

Med hänsyn till vad som stadgats i 19 § lagen den 20 december 1946 (nr

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 307.

804) om införande av nya rättegångsbalken torde det likaledes vara överflödigt
att, i enlighet med vad styrelsen jämväl förordat, i detta sammanhang
uttryckligen föreskriva alt avgiftsfriheten för häktad skall avse även den,
som i annan ordning berövats sin frihet.

Enligt lagen den 20 december 1946 (nr 808) om lagsökning och betalningsföreläggande
skall rätten, då ansökan om betalningsföreläggande göres
muntligen, »mot stadgad avgift» låta verkställa uppteckning av ansökningen

1 två exemplar. I överensstämmelse härmed har i utkastet till förordning om
ändring i lösenförordningen såsom ny rubrik i tariffen under § 3 införts
»Uppteckning av muntlig ansökan om betalningsföreläggande» med lösen av

2 kronor. Skånska hovrätten har erinrat, att rubriken borde ändras till att
omfatta uppteckning av muntlig ansökan överhuvud. Denna hemställan anser
jag mig dock icke böra biträda. Förslaget är nämligen helt betingat av
de särskilda regler som gälla för uppteckning av ansökan om betalningsföreläggande.
Då det icke torde vara avsett att lösen av 2 kronor skall utgå
för båda exemplaren av sådan uppteckning, torde emellertid en formell jämkning
böra vidtagas i stadgandet.

Vid sidan av de nya bestämmelserna om rättegångsavgifter ha i promemorian
föreslagits vissa ändringar av formell karaktär i syfte att få till stånd
en närmare överensstämmelse med föreskrifterna i nya rättegångsbalken.
Bland annat har framlagts förslag till sådan jämkning i 20 § stämpelförordningen
att därav framgår att jämväl efter processreformens genomförande
talan mot hovrätts beslut i anledning av ansökan om återbekommande av erlagd
stämpelavgift skall föras genom besvär. Göta hovrätt har hemställt om
föreskrift att anspråket redan i hovrätten skall framställas genom besvär i
stället för genom ansökan. Jag delar hovrättens uppfattning att en sådan
ändring skulle medföra vissa fördelar. Då frågan emellertid torde kräva närmare
övervägande, har jag likväl ej ansett mig böra upptaga den till prövning
i förevarande sammanhang.

Däremot kan jag i huvudsak tillstyrka de yrkanden som framställts om avgiftsfrihet
för protokoll angående förundersökning i brottmål och därmed
jämförliga anteckningar. Såsom styrelsen för Sveriges advokatsamfund framhållit
torde bestämmelsen i 23 kap. 21 § nya rättegångsbalken, om rätt för
den misstänkte eller hans försvarare att på begäran erhålla avskrift av protokoll
eller anteckningar från förundersökningen, ej kunna fylla sitt syfte
om icke avskriften kan utbekommas utan kostnad. Även såvitt angår de anteckningar,
som förutsatts skola föras vid polisutredningen i sådana fall då
förundersökning i egentlig mening icke erfordras, är det uppenbarligen angeläget
att den misstänkte eller försvararen kan erhålla dem gratis. Den inkomstminskning
som kan uppkomma för det allmänna, om avgiftsskyldigheten
eftergives i nu berörda fall, torde icke bli synnerligen stor och lär delvis
komma att uppvägas genom att utskriften kan göras på billigare papper
och utan iakttagande i övrigt av de särskilda föreskrifter som gälla beträffande
avgiftsbelagda expeditioner. På grund av det anförda förordar jag,
att bestämmelser om avgiftsfrihet för protokoll och avskrifter av nu ifråga -

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

varande slag upptagas i 3 § stämpelförordningen och § 15 lösenförordningen.
Undantaget från avgiftsplikten torde dock endast böra avse den misstänkte
och hans försvarare. Beträffande målsägande eller tredje man torde tillräckliga
skäl för befrielse icke föreligga. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund
har anfört att en åklagare ofta kunde finna anledning att i utredningens
intresse utlämna avskrift av förundersökningsprotokoll eller polisrapport till
målsägande eller annan. I samband därmed har styrelsen hemställt om föreskrift
att frihet från expeditionsavgifter skall föreligga jämväl i dylika fall.
Med anledning härav vill jag även i detta sammanhang erinra, att ersättning
för en expedition kan utkrävas allenast om mottagaren begärt utskrift
eller eljest är skyldig att lösa den. Även utan särskilt stadgande torde alltså
vara uppenbart, att varken stämpel eller lösen skall utgå för förundersökningsprotokoll
som utlämnas på undersökningsledarens eget initiativ.

Till de förslag som i promemorian framlagts i fråga om tiden för tillhandahållande
av domstolarnas expeditioner och rätten att återfå ingivna handlingar
är jag för dagen ej beredd att taga slutlig ståndpunkt. Jag torde få
tillfälle att senare återkomma till detta spörsmål.

I den mån annat ej framgår av det förut anförda tillstyrker jag i sak de
i promemorian framlagda förslagen. Även utformningen av författningstexten
lär i stort sett kunna godtagas. På vissa punkter torde dock redaktionell
jämkning böra vidtagas.

Ändringar med anledning av nya aktiebolagslagen.

I den förut omförmälda promemorian med utkast till ändringar i stämpeloch
lösenförordningarna på grund av processreformen anmärktes, att vissa
jämkningar i bestämmelserna om expeditionsavgifter vid domstolarna borde
företagas även med anledning av nya aktiebolagslagen. Sålunda borde kallelser
och kallelsebrev, som föranleddes av ansökning att få verkställa vinstutdelning
eller fusion, jämställas med kallelser och kallelsebrev i anledning
av ansökning om tillstånd att nedsätta aktiebolags kapital. Detta föranledde
ändring i 3 § stämpelförordningen samt §§ 3 och 10 lösenförordningen. I
samband därmed borde de hänvisningar till vissa paragrafer i aktiebolagslagen
som sistnämnda lagrum för närvarande innehölle underkastas redaktionell
jämkning.

Patent- och registreringsverket har i skrivelse till Konungen den 7 februari
1947 framhållit, att nya aktiebolagslagen medförde vissa nyheter i fråga om
expeditioner från registreringsmyndigheten.

I nämnda skrivelse har patent- och registreringsverket till en början anfört,
att de expeditioner, som enligt gällande aktiebolagslag utfärdades av
ämbetsverket i ärenden, där sökande funnes, vore bevis om registrering av
bolag (123 §), bevis om registrering av beslut rörande ökning eller nedsättning
av aktiekapital och rörande ändring av bolagsordning (124 §) samt underrättelse
om vägrad registrering (122 §). Härutöver förekomme expeditio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

ner, som ämbetsverket utfärdade antingen ex officio, exempelvis anmaning
till bolag (33 §) eller anmälan hos rätten (125 §), eller på särskild begäran,
exempelvis bevis rörande behörigheten att företräda bolag (»firmabevis»), utdrag
ur aktiebolagsregistret, avskrift av hos ämbetsverket förvarade handlingar
och diariebevis. För expeditioner, som utfärdades på särskild begäran, uttoges
avgifter enligt de allmänna reglerna i stämpel- och lösenförordningarna.
Expeditioner, som ämbetsverket utfärdade ex officio, vore enligt sakens
natur avgiftsfria.

Patent- och registreringsverket har vidare framhållit, alt i jämförelse med
vad som för närvarande gällde ifrågakomme enligt 1944 års aktiebolagslag
expeditioner i ytterligare en del ärenden, som ämbetsverket hade att handlägga
på ansökan eller anmälan. Stiftare av aktiebolag hade sålunda att hos
ämbetsverket ansöka om stiftelsehandlingarnas godkännande för registrering
av bolaget, varvid ansökningen och stiftelsehandlingama skulle inlämnas
i två exemplar. Vägrades godkännande, skulle beslutet därom tillställas
stiftarombudet (190 § 1 mom. första stycket). Meddelades godkännande,
skulle ena exemplaret av ansökningen och stiftelsehandlingarna med åtecknat
bevis om godkännandet tillställas stiftarombudet (190 § 1 mom. andra
stycket). På motsvarande sätt skulle på ansökan om godkännande av teckningslista
eller kungörelse rörande beslut att öka aktiekapitalet eller av styrelses
ökningsbeslut, varvid jämväl vissa yttranden och berättelser skulle inlämnas,
vid vägran bolaget tillställas beslutet därom och vid bifall till bolaget återställas
de godkända handlingarna med åtecknade bevis om godkännandet (190 §

2 och 3 mom.). I 194 § andra stycket första punkten föreskreves utfärdande
av bevis i motsvarande fall som avsåges i 124 § i 1910 års aktiebolagslag samt
därutöver bevis i ärenden rörande beslut om upphörande av likvidation och
återupptagande av bolags verksamhet samt beslut om fusion och om sammanläggning
av aktier. Enligt nämnda lagrum skulle det ena av i ärendet ingivna
två exemplar av protokollsavskrift och för visst fall annan handling förses
med bevis om registreringen. Enligt 193 § femte stycket i 1944 årslag skulle
för visst fall ena exemplaret av stiftelseurkunden och enligt 194 § andra stycket
andra punkten huvudskriften av vissa i samband med beslut om ökning
av aktiekapital inlämnade berättelser och andra handlingar förses med påskrift
att de företetts i ärende. De expeditioner, som i följd härav i nu förevarande
avseende ifrågakomme enligt 1944 års aktiebolagslag, kunde sammanfattas
sålunda: bevis om registrering, tecknat å ordning för aktiebolag
(193 § fjärde stycket); bevis om i’egistrering, tecknat å protokoll om beslut
angående ändring i bolagsordningen (194 § andra stycket); annat i 194 § avsett
bevis om registrering; bevis om godkännande, som avses i 190 §; påskrift,
varom förmäles i 193 § femte stycket eller 194 § andra stycket; underrättelse
angående beslut om vägrat godkännande enligt 190 § eller om vägrad
registrering av ansökan eller anmälan till aktiebolagsregistret (192 §

3 inom.). Samtliga nu avsedda expeditioner utfärdades i ärenden, som grundade
sig på ansökan eller anmälan. För ifrågavarande ärenden skulle erläggas
avgifter, varom Kungl. Maj:t hade att meddela föreskrift. Ämbetsverket

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

Departements chefen.

hade för avsikt att framdeles inkomma med förslag rörande dessa avgifters
storlek. Med hänsyn till nu förevarande expeditioners natur förefölle det
uppenbart, att de samtliga skulle vara fria från stämpel. Ämbetsverket hemställde,
att sådan ändring vidtoges i stämpelförordningen, att detta syfte ernåddes.

Enligt 3 § stämpelförordningen i dess nu gällande lydelse skall stämpelavgift
utgå med 2 kronor för kallelse å okända borgenärer i anledning av
ansökning om tillstånd att nedsätta aktiebolags kapital. Denna bestämmelse
torde böra göras tillämplig även beträffande kallelse i anledning av ansökning
om tillstånd att verkställa vinstutdelning eller fusion. Samma paragraf
hör därjämte kompletteras på så sätt, att kallelsebrev i anledning av ansökning
om tillstånd att verkställa vinstutdelning eller fusion skall — liksom
för närvarande gäller i fråga om kallelsebrev i anledning av ansökning om
tillstånd att nedsätta aktiebolags kapital — utfärdas fritt från stämpel.

På sätt patent- och registreringsverket föreslagit torde i förevarande paragraf
i stämpelförordningen böra införas bestämmelser om stämpelfrihet
jämväl för följande slag av expeditioner, som utfärdas av ämbetsverket,
nämligen bevis om registrering, tecknat å ordning för aktiebolag (193 §
fjärde stycket i 1944 års aktiebolagslag), bevis om registrering, tecknat å
protokoll om beslut angående ändring i bolagsordningen (194 § andra stycket),
annat i 194 § avsett bevis om registrering, bevis om godkännande, som
avses i 190 §, påskrift, varom förmäles i 193 § femte stycket eller 194 §
andra stycket, samt underrättelse angående beslut om vägrat godkännande
enligt 190 § eller om vägrad registrering av ansökan eller anmälan till aktiebolagsregistret
(192 § 3 mom.).

Stämpelavgiften i vissa utlänningsärenden.

Enligt 3 § stämpelförordningen utgår stämpelavgift för bevis om visering
eller uppehållstillstånd, för utlänning — där beviset tecknas å pass eller
annan legitimationshandling — med 4, 6 eller 12 kronor, beroende på om
viseringen eller tillståndet avser vistelse i riket högst en månad, över en
men högst tre månader eller över Ire månader, dock att i vissa fall stämpelavgiften
utgår med endast en krona. För bevis om arbetsvisering eller arbetstillstånd
för utlänning, som särskilt tecknas å pass eller annan legitimationshandling,
utgör stämpelavgiften likaledes 4, 6 eller 12 kronor. Samma
avgifter uttagas för bevis om ändring i förbehåll, villkor eller föreskrift, som
fogats vid visering eller tillstånd och som särskilt tecknats å pass eller annan
legitimationshandling, dock endast där ändringen avser tillstånd till
återresa till riket; i övriga fall är sådant bevis stämpelfritt. Bevis om tillstånd
för utlänning till resa genom eller vistelse i sådana delar av riket, där utlänning
icke utan särskilt tillstånd må vistas, är stämpelfritt när beviset meddelas
i samband med visering eller uppehållstillstånd och avser samma tid

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

som viseringen eller uppehållstillståndet; i andra fall belägges beviset med
stämpel å 4 kronor. Där sådant för vinnande av ömsesidighet eller eljest
av särskilda skäl finnes påkallat, äger Konungen beträffande medborgare i
visst land eller vissa grupper av utlänningar eller vissa utlänningar förordna,
att avgifterna för bevis om visering eller uppehålls- eller arbetstillstånd skola
utgå efter andra grunder än förut angivits eller att några avgifter härför icke
skola utgå. Slutligen må omnämnas, att bevis om utresetillstånd för utlänning
är fritt från stämpel.

I två den 28 mars och den 24 april 1947 dagtecknade skrivelser har statens
utlänningskommission hemställt om vissa ändringar i stämpel- och lösenförordningarna.

Till motivering för sina förslag om lindringar i stämpelförordningen har
utlänningskommissionen anfört följande.

1) Sedan Kungl. Maj:t genom kungörelse den 10 januari 1947 (nr 20)
meddelat ändrade föreskrifter rörande förfarandet i ärenden om uppehållsoch
arbetstillstånd för utlänningar kommer efter kungörelsens ikraftträdande
den 1 april 1947 sådana tillstånd av praktiska skäl i regel icke att kunna
införas i vederbörande utlännings legitimationshandling medelst en gemensam
tillståndsstämpel utan särskild sådan kommer att användas för vartdera
av tillstånden även om dessa beviljats utlänningen av utlänningskommissionen
genom ett beslut, protokollfört under ett enda protokollsnummer. I den
i 3 § stämpelförordningen intagna tariffen angives emellertid, att särskild
stämpelavgift skall uttagas för arbetstillstånd, som särskilt tecknas å pass
eller annan legitimationshandling. Denna formulering har givit anledning till
tveksamhet huruvida det förhållandet att särskilda tillståndsstämplar för gemensamt
uppehålls- och arbetstillstånd i regel icke kommer att vara tillgängliga,
skall medföra att vederbörande utlänningar skola debiteras föreskriven
stämpelavgift såväl för uppehållstillståndet som för arbetstillståndet,
d. v. s. dubbel avgift mot vad hittills varit fallet. Enligt utlänningskommissionens
mening kan detta icke vara skäligt, då den ändrade formen för tillståndsbevisens
införande genomförts endast av rent praktiskt organisatoriska
skäl och icke medför vare sig nämnvärt ökat administrationsarbete eller fördel
för utlänningen. Utlänningskommissionen får därför hemställa, att berörda
stadgande i stämpelförordningen ändras därhän, att stämpelavgift för
arbetstillstånd skall avgiftsbeläggas endast om det meddelas utan att uppehållstillstånd
samtidigt meddelas utlänningen.

2) Då bevis om uppehålls- och arbetstillstånd — liksom bevis om förlängning
av giltighetstiden för svenskt främlingspass — i flertalet fall komma
att tecknas å utlänningens legitimationshandling genom polismyndigheternas
försorg i stället för av utlänningskommissionen och då polismyndigheterna
tillhöra första och tredje avdelningarna i den i 3 § intagna tariffen,
torde vissa redaktionella ändringar vara erforderliga i nämnda paragraf.

3) För bevis om visering eller uppehållstillstånd för utlänning tecknat å
pass eller annan legitimationshandling för vistelse i riket högst eu månad utgår
för närvarande en stämpelavgift av 1 kr. i första och tredje avdelningarna,
men 4 kr. i fjärde avdelningen. Visering kan icke förekomma i annan
form än dels inresevisering, vilken ej beröres i stämpelförordningen, då avgifterna
härför grunda sig på reciprocitet mellan olika länder, dels nödfallsvisering
och dels sjömansvisering, vilka båda sistnämnda icke kunna givas
för längre tid än 14 dagar. Då avgiften 1 kr. allenast syftar på avgift för

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

nödfalls- och sjömansvisering torde en uppspaltning böra äga rum sålunda:

»Bevis om visering för utlänning ...... en månad» avgift 1 kr. i första

och tredje avdelningarna. I första, tredje, fjärde och femte avdelningarna
bör därefter under rubriken »Bevis om uppehållstillstånd för utlänning» angivas:
»för vistelse i riket högst en månad» avgiften 4 kr., »för vistelse i riket
över eu men högst tre månader» avgiften 6 kr. samt »för vistelse i rikei över
tre månader» avgiften 12 kr.

4) Inom kommissionen har diskuterats, huruvida det kan vara skäligt att
under nuvarande förhållanden med stor brist på arbetskraft inom praktiskt
taget alla yrkesområden utkräva stämpelavgift för bevis om arbetstillstånd
för utlänning. Ehuru ett arbetstillstånd givetvis är en fördel för utlänningen
innebär utlänningens arbetsinsats även en fördel för samhället. Det synes
med hänsyn härtill vara motiverat att, om stämpelavgift över huvud skall
uttagas för arbetstillstånd, endast uttaga en avgift, som är avsedd att åtminstone
till en del täcka den utställande myndighetens administrationskostnader.
Härför talar även det förhållandet, att stora grupper utlänningar helt
eller delvis äro befriade från arbetstillståndsskyldighet. Med en sådan
konstruktion av stämpelavgiften för arbetstillstånden föreligger enligt kommissionens
mening icke anledning att bibehålla en graderad skala, så att
större avgift skall uttagas för tillstånd under längre tid. Prövningen av ärendet
sker på samma sätt vare sig arbetstillståndet avser kortare eller längre
tid. Kommissionen vill därför förorda, att för bevis om arbetstillstånd, som
tecknas å pass eller annan legitimationshandling utan att uppehållstillstånd
samtidigt meddelats, skall uttagas en enhetsavgift. Beträffande storleken av
denna stämpelavgift, synes den lämpligen kunna fastställas till det lägsta nu
utgående beloppet, d. v. s. fyra kronor.

5) I tariffen i 3 § stämpelförordningen stadgas, att för bevis om arbetsvisering
eller arbetstillstånd skall uttagas viss stämpelavgift. Orden »arbetsvisering
eller» i detta stadgande synas böra utgå, då begreppet arbetsvisering
avskaffats i den nu gällande utlänningslagen av den 15 juni 1945 (nr 315J.

6) För bevis om ändring i förbehåll, villkor eller föreskrift, som fogats
vid visering eller tillstånd, särskilt tecknat å pass eller annan legitimationshandling,
när ändringen avser tillstånd till återresa till Sverige stadgas för
närvarande, att avgift skall uttagas av myndigheter, som hänföras till fjärde
och femte avdelningarna. Då dessa tillstånd komma att i många fall instämplas
av polismyndigheterna torde samma avgifter böra införas även i
första och tredje avdelningarna d. v. s. 4, 6 eller 12 kr. beroende på återresetillståndets
längd.

7) Sedan den under kriget gällande kungörelsen om förbud för utlänningar
att vistas inom vissa delar av riket numera upphävts, erfordras icke särskilt
tillstånd för utlänning att genomresa eller vistas i särskilda delar av
landet i vidare mån än som är föreskrivet i olika kungörelser om skyddsområden
för fästningar. Tillstånd enligt skyddsområdeskungörelsema meddelas
av vederbörande militär myndighet, varför stadgandet i stämpelförordningen
om avgiftsfrihet för tillstånd som meddelas i samband med visering
eller uppehållstillstånd och avser samma tid som viseringen eller uppehållstillståndet,
kan utgå.

8) Likaledes ha de under kriget gällande kungörelserna om ^reseförbud
för vissa grupper utlänningar numera upphävts, varför stadgandet i stämpelförordningen
om avgiftsfrihet för bevis om utresetillstånd för utlänning
bör utgå.

9) Slutligen synas i stämpelförordningens tariff orden »främlingspass
eller identitetscertifikat» i anslutning till vidtagen ändring i utlänningskungörelsen
— enligt vilken identitetscertifikat icke längre utställas eller för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

längas utan i stället en ny form av legitimationshandling, nämligen identitetskort,
införts — böra ändras till »främlingspass och identitetskort». Då förlängning
av dylika legitiniationshandlingar i flertalet fall komma att åtecknas
av polismyndigheterna torde avgiften härför, 2 kr., böra införas även
i första och tredje avdelningarna.

De nu gällande bestämmelserna om en differentierad stämpelavgift för-Dep^ementebevis
om arbetstillstånd för utlänning infördes i stämpelförordningen så e

sent som år 1942. Då tillräckliga skäl icke synas föreligga att nu frångå
denna differentiering, anser jag mig icke kunna tillstyrka utlänningskommissionens
förslag i denna del.

I anledning av kommissionens under punkt 7) omnämnda förslag torde de
i 3 § stämpelförordningen upptagna bestämmelserna rörande bevis om tillstånd
för utlänning till resa genom eller vistelse i sådana delar av riket, där
utlänning icke utan särskilt tillstånd må vistas, böra utgå.

Övriga av kommissionen föreslagna ändringar, vilka i huvudsak äro av
formell natur, torde böra genomföras.

Vidare torde jag få erinra om att Kungl. Maj:t den 18 april 1947 — i anslutning
till en internationell överenskommelse, som avslutats i London den
15 oktober 1946 och som biträtts av Sverige — utfärdat kungörelse om resedokument
för flyktingar. Syftet med resedokumentet är att vissa kategorier
flyktingar, som icke innehava hemlandspass, skola få en internationellt erkänd
identitetshandling för det fall att de önska resa till annat land. Resedokumentet
fyller således för dessa flyktingar samma uppgift som ett resepass
för svenska medborgare. Då i fråga om stämpel samma regler böra gälla
för dessa båda handlingar, bör i tariffen under 3 § stämpelförordningen införas
en rubrik »Resedokument för flykting» med hänvisning till resepass.

Stämpelfrågor, föranledda av de nya bestämmelserna om

folkbokföring.

1 :o) Enligt 2 kap. folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469)
bestämmer länsstyrelsen för varje församling antalet roteombud och församlingens
indelning i rotar. Under vissa förutsättningar äger länsstyrelsen förordna
att roteombud tills vidare icke skola utses. Roteombuden och deras
ersättare väljas av vederbörande kommun, men länsstyrelsen äger entlediga
roteombud eller ersättare, om vederbörande finnes olämplig för uppdraget.
Där så erfordras fastställer länsstyrelsen på framställning av vederbörande
kommun eller på eget initiativ instruktion för roteombuden.

Till ledning vid uppdragets fullgörande äger varje roteombud årligen utbekomma
eu av länsbyrån för folkbokföringen tryckt roteförteckning över
fastigheterna, befolkningen och de juridiska personerna inom roten. Pastor
i församling, där roteombud ej finnas, äger erhålla en motsvarande lörleckning
över befolkningen.

Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 307.

Att roteombud medverka vid folkbokföringen är ej blott en kommunal
angelägenhet utan även i betydande grad ett statsintresse. Det synes därför
rimligt att kommunerna, ombuden och deras ersättare åtnjuta stämpelfrihet
för expeditioner i nyssberörda ärenden. Vad angår roteförteckningarna och
de motsvarande förteckningar vilka avsetts skola, där roteombud ej finnas,
tillhandahållas pastorsämbetena, förutsattes vid folkbokföringsförordningens
tillkomst, att kostnaderna skulle belasta statsverket. Vid anmälan i statsrådet
den 12 april 1946 av förslag till folkbokföringsförordning anförde jag bl. a.,
att detta borde gälla även i fråga om magistratsstäder med egen uppbördsförvaltning
(prop. 255/1946 s. 267). Detta uttalande lämnades av riksdagen
utan erinran. I stämpelförordningen synes därför sådan ändring böra vidtagas,
att från stämpelavgift befrias dels kommun i ärende angående roteombud
eller ersättare för roteombud dels ock roteombud och ersättare för
roteombud i allt vad till deras uppdrag hörer. Stadgande härom torde böra
införas i 7 § stämpelförordningen.

2:o) Enligt 20 § folkbokföringsförordningen skall envar i riket kyrkobokförd
person, som fyllt femton år, innehava ett medborgarkort eller, om han
icke är svensk medborgare, ett främling skort. Medborgarkort och främlingskort
utfärdas av länsbyrå för folkbokföringen och tillställas vederbörande i
tjänstebrev.

Då dessa handlingar böra vara stämpelfria även om handlingarna utfärdas
på särskild begäran, torde stadgande därom böra införas i 3 § stämpelförordningen.

3:o) Enligt 71 § 2 mom. andra stycket kyrkobokföringskungörelsen den
30 december 1946 (nr 801) äger riksbyrån för folkbokföringen på begäran
och om det befinnes skäligt utfärda erforderliga betyg för svenskfödd, i bok
över obefintliga upptagen person som vistas i utlandet.

Dessa betyg äro, oaktat de utfärdas av annan myndighet än pastorsämbete,
att jämställa med prästbevis. Då prästbevis äro stämpelfria synas jämväl
ifrågavarande betyg böra undantagas från stämpelplikt. Stadgande härom
torde böra införas i 3 § stämpelförordningen.

4:o) Enligt den till 3 § stämpelförordningen hörande tariffen är avskrift
eller utdrag av fastighetslängd eller mantalslängd, som rekvireras av kommun
för vilken längden är upprättad, fri från stämpel. Annan avskrift av
sådan längd stämpelbelägges lika med »Avskrift annan» eller med en krona
för varje ark. Såsom »Avskrift annan» torde jämväl avskrift av röstlängd
böra stämpelbeläggas. Anmärkas må att sedan kungörelsen den 1 juni 1945
(nr 252) om upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare
samt av kommunal röstlängd numera upphävts, båda originalexemplaren av
röstlängden tillhandahållas vederbörande kommun avgiftsfritt.

Avskrift av mantalslängd kan under vissa förutsättningar, för vilka redogöres
i det följande, framställas med hjälp av vederbörande länsbvrås tryckande
register. Till avskrift av fastighetslängd eller röstlängd kan medelst
nämnda register tryckas en stomme, vilken emellertid måste manuellt kompletteras
med sådana till längden hörande uppgifter, vilka ej ingå i plåt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

texten. Det sagda äger tillämpning även i fråga om utdrag av nämnda längder;
när det gäller upprättande av utdrag torde dock ofta ett avskrivningsförfarande
ur arbetsekonoiniska synpunkter vara lämpligare än tryckningsförfarandet För

närvarande äro endast tryckande register över fysiska personer färdigställda.
Register över juridiska personer och över fastigheter komma
emellertid att upprättas. I de tryckande registren över fysiska personer äro
plåtarna tillsvidare uppställda i den ordning, vari de avtryckts i mantalslängden
för året. Textinnehållet aktualiseras emellertid fortlöpande. Plåtarna
komma varje år under tredje kvartalet att omsorteras efter personernas aktuella
kyrkobokföringsorter och kyrkobokföringsfastigheter. Registren komma
därefter att föras löpande även i sistnämnda hänseende till dess nästa
års mantalslängd blivit tryckt. På liknande sätt torde de tryckande registren
över juridiska personer och över fastigheter komma att föras.

Mellan avskrift och originalhandling måste full överensstämmelse föreligga.
Detsamma gäller i fråga om utdrag, såvitt angår de delar av originalhandlingen
som utdraget omfattar. Av det sagda framgår att en avskrift
eller ett utdrag av någon av ifrågavarande längder kan framställas med hjälp
av det tryckande registret endast om tryckningen sker i omedelbar anslutning
till tryckningen av motsvarande originallängd. Sker tryckningen senare
men före omsorteringen av det tryckande registret, erhålles en handling
vilken i fråga om särskilda textuppgifter, såsom angående civilstånd, postadress
m. m., avviker från originallängden. Fn dylik handling kan dock
göra samma tjänst som en avskrift. Å handlingen bör emellertid utmärkas
att den icke är en avskrift; den torde lämpligen kunna benämnas »eftertryck».
Efter registrens omsortering föreligger ej längre möjlighet att medelst
tryckning framställa handlingar med samma person- och fastighetsbestånd
som redovisats i de tidigare upprättade längderna.

Huruvida ändring bör ske i fråga om stadgade grunder för utgörande av
stämpelavgift i förevarande fall kan tillförlitligen avgöras först sedan det
nya folkbokföringssystemet varit i tillämpning någon tid och erfarenhet vunnits
om olika på frågan inverkande omständigheter. Avskrift bör sålunda
tillsvidare stämpelbeläggas i samma fall som hittills, och stämpel bör uttagas
med en krona för varje ark, oavsett om avskriften upprättats manuellt eller
medelst adressmaskintryck eller genom båda dessa förfaringssätt i förening.
Eftertryck torde i avgiftshänsende höra likställas med avskrift; föreskrift
härom hör införas i den nyssnämnda tariffen.

I detta sammanhang bör omnämnas att det vid upprättande av nya formulär
för ifrågavarande längder av tekniska skäl visat sig erforderligt att
vidtaga eu sådan anordning, alt varje uppslag i längden sammansättes av
två blad; vardera bladet upptager å ena sidan högerdelen av ett uppslag och
å andra sidan vänsterdelen av nästföljande uppslag. Vid beräkning av lösen
och stämpel har fråga uppstått, huruvida varje sådant blad skall räknas
såsom ett ark. EU dylikt hetrakteisesätt torde emellertid ej vara riktigt Varje
ark enligt äldre formulär omfattar två hela uppslag, ett å vardera sidan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

och det torde stå bäst i överensstämmelse härmed, att två blad av nyssnämnd
beskaffenhet räknas såsom ett ark. Särskild föreskrift härom torde ej erfordras.

5:o) I några fall har det förekommit, att kommun hos länsbyrå beställt
avtryckskortregister över kommunens befolkning. Man torde för framtiden
böra räkna med dylika beställningar i ökat antal. Därjämte ha landsting
rekvirerat avtryckskort att användas vid s. k. skärmbildsundersökningar.
Det torde därför böra upptagas till bedömande, huruvida och på vad sätt
stämpel skall utgå i dylika fall.

För närvarande är det förenat med mera arbete att trycka ett kortregister
än en längd. Arbetet kan underlättas genom att till tryckmaskinerna anslutas
vissa särskilda tekniska anordningar. Hittills har det dock ej befunnits nödigt
att anskaffa dylika anordningar.

Under de närmaste åren, innan erforderliga uppläggningsarbeten slutförts
samt lämpliga arbetsrutiner utprövats och invants, kommer länsbyråemas
arbetskapacitet att vara hårt ansträngd. Tillsvidare bör därför möjligheten
att från länsbyrå erhålla kortregister begränsas, särskilt i sådana fall då avskrift
av registret beställes av annan än vederbörande kommun eller landsting.

En viss begränsning i rekvisitionerna av kortregistret torde kunna åstadkommas
genom att stämpel- och lösenavgifterna fastställas till relativt höga
belopp. För kortregister som utlämnas till kommun eller landsting torde lösenavgift
böra uttagas med en krona för varje påbörjat 10-tal kort; däremot
bör sådant register vara fritt från stämpel. I andra fall torde både lösen och
stämpel böra uttagas, lösen med en krona och stämpel med likaledes en
krona för varje påbörjat 10-tal kort.

Lösen- och stämpelavgifterna för kortregister torde böra uttagas på det
sätt att stämpel åsättes en särskild handling, med vilken registret överlämnas
till den som begärt detsamma. Bestämmelse härom torde böra införas i 24 §
stämpelförordningen. Därjämte bör i tariffen över stämpelavgifter införas eu
särskild rubrik, avseende förevarande fall.

6) I 7 § stämpelförordningen torde uttrycket »mantals- och kyrkoskrivningsmål»
böra ersättas med uttrycket »mål som avses i 8 kap. folkbokföringsförordningen».

Stämpelfrihet för expeditioner från arbetsmarknadsstyrelsen
med underlydande organ.

Enligt stämpelförordningen skall stämpel, med i förordningen angivna
undantag, utgå å expeditioner, som utfärdas av statsmyndighet. Enligt 1 §
skola alla statsmyndigheter, som icke särskilt angivits i nämnda paragraf,
hänföras till första avdelningen av den i 3 § intagna tariffen. Jämlikt förordningen
den 24 maj 1940 (nr 390) om vissa undantag från stämpelplikt
enligt stämpelförordningen äger emellertid stämpelplikt icke rum beträffande
expeditioner, som utgå från vissa uppräknade kristidsmyndigheter, där -

Kungi. Maj.ts proposition nr 307.

ibland statens arbetsmarknadskommission. Med stöd av bemyndigande i
samma förordning att medgiva stämpelfrihet beträffande expeditioner från
andra kristidsmyndigheter har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 30 december
1940 (nr 1039) förordnat, att stämpelfrihet skall åtnjutas beträffande
länsarbetsnämndernas expeditioner.

I proposition (nr 239) till årets riksdag har Kungl. Maj:t föreslagit inrättande
av en arbetsmarknadsstyrelse från och med den 1 januari 1948. Förslaget
kan i stort sett sägas innebära att arbetsmarknadskommissionen skall
ombildas till ett centralt verk. Arbetsmarknadsstyrelsen skall förutom arbetsmarknadskommissionens
nuvarande uppgifter övertaga tillsynen över den
privata arbetsförmedlingen och de erkända arbetslöshetskassorna, vilken för
närvarande ankommer på socialstyrelsen. Vidare föreslås att den offentliga
arbetsförmedlingen definitivt förstatligas. Den lokala organisationen skall
bygga på den nuvarande med länsarbetsnämnder (i Stockholm arbetsnämnd)
och arbetsförmedlingsanstalter.

Genomföres den föreslagna omorganisationen, skulle enligt stämpelförordningens
nuvarande lydelse arbetsmarknadsstyrelsen och dess underlydande
organ komma att hänföras till första avdelningen i förordningens 1 § och
stämpelavgift sålunda i princip komma att utgå å expeditioner, som utfärdades
av dem. Arbetsmarknadskommissionens förvandling från ett krisorgan
till ett centralt ämbetsverk synes emellertid icke böra medföra att stämpelavgift
i framtiden skall utgå i sådana ärenden, som hittills ankommit på
kommissionen. De ärenden, som skola överflyttas från socialstyrelsen till
arbetsmarknadsstyrelsen, torde enligt vad som inhämtats från socialstyrelsen
för närvarande knappast föranleda utfärdande av stämpelbelagda expeditioner.
Med hänsyn till det anförda synes sådan ändring böra vidtagas i stämpelförordningen
att expeditioner i ärenden angående arbetsförmedling och
andra ärenden, som handläggas av arbetsmarknadsstyrelsen och lokala arbetsmarknadsorgan,
icke skola stämpelbeläggas. Stadgande härom torde böra
införas i 7 §. I överensstämmelse med vad som gäller beträffande övriga i
denna paragraf från stämpelplikt undantagna ärenden torde stämpelfriheten
emellertid icke böra omfatta avskrift och bevis, som på begäran utfärdas till
annan än part. Då i enlighet härmed stämpelavgift undantagsvis kan komma
att utgå för expedition, som utfärdas av arbetsmarknadsstyrelsen, synes
styrelsen i likhet med övriga centrala verk böra upptagas i fjärde avdelningen
i 1 § nämnda förordning.

Ändring i anledning av omorganisation av överståthållar ämbetet.

I proposition till riksdagen den 7 mars 1947 (nr 192) bär Kungl. Maj:t
framlagt förslag till viss omorganisation av överståthållarämbetet från och
med den 1 januari 1948. Enligt förslaget skola ur ämbetet utbrytas sådana
delar som handlägga uppgifter, vilka i övriga större städer ankomma på
kommunalt bekostade, fristående organ, nämligen de till skatteverket höran -

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

Departementschefen.

de mantals-, uppbörds- och debiteringsavdelningarna samt poliskammaren.
De ur överståthållarämbetet sålunda utbrutna delarna förutsättas skola bilda
särskilda kommunala myndigheter med i stort sett samma arbetsuppgifter
som i andra större städer ankomma på de lokala skattemyndigheterna, stadsfogdarna
och poliskamrarna. Ämbetet i övrigt föreslås skola bilda ett helt statligt
överståthållarämbete, omfattande de båda nuvarande kansliavdelningarna
samt en nybildad skatteavdelning, å vilken sistnämnda avdelning skola
ankomma bl. a. de uppgifter med avseende å taxeringsväsendet, som eljest
åvila länsstyrelse.

I 1 § stämpelförordningen upptagas bland annat »skatteverket och poliskammaren
vid överståthållarämbetet» under första avdelningen, medan däremot
»överståthållarämbetets kansliavdelningar» äro upptagna under tredje
avdelningen.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller böra de ur överståthållarämbetet
utbrutna kommunala delarna i stämpelhänseende höra till
första avdelningen och det statliga överståthållarämbetet till tredje avdelningen.
De kommunala delarna behöva efter omorganisationens genomförande
icke särskilt omnämnas i uppräkningen av de myndigheter, som ingå
under första avdelningen, då de utan särskilt angivande ingå i den därunder
upptagna gruppen »magistrater och övriga till statsförvaltningen hörande
myndigheter i städer och köpingar». Likaledes kommer överståthållarämbetet
att i sin helhet automatiskt inflyta under de i tredje avdelningen upptagna
Kungl. Maj:ts befallningshavande. I stämpelförordningen torde därför
efter omorganisationen icke erfordras något omnämnande av överståthållarämbetet
eller dess särskilda avdelningar och förordningen torde böra ändras
i enlighet härmed.

Ändring- i anledning av införande av allmänna barnbidrag.

I proposition till riksdagen den 11 april 1947 (nr 220) har Kungl. Maj:t
framlagt förslag till lag om allmänna barnbidrag m. m. Enligt förslaget tillkommer
det barnavårdsnämnd att besluta, huruvida allmänt barnbidrag skall
utgå för visst barn, ävensom fastställa vem som äger uppbära bidraget. I vissa
fall skall barnavårdsnämnd äga besluta att själv omhändertaga allmänt barnbidrag.
över barnavårdsnämnds beslut i ärende angående allmänt barnbidrag
skall klagan få föras hos länsstyrelsen genom besvär. Även om besvär
ej anförts, skall länsstyrelsen i vissa fall äga att till omprövning upptaga
barnavårdsnämnds beslut. Den som är missnöjd med länsstyrelses beslut i
ärende angående allmänt barnbidrag skall äga att anföra besvär däröver
hos socialstyrelsen. Över socialstyrelsens utslag skall däremot klagan icke
få föras. Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1947.

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

Enligt stämpelförordningen skola expeditioner, som utfärdas av länsstyrelse
eller socialstyrelsen, utom i särskilt angivna undantagsfall beläggas med
stämpel.

Med hänsyn till de allmänna barnbidragens natur synes länsstyrelses och Departementssocialstyrelsens
beslut i ärende angående allmänt barnbidrag böra meddelas c!lefenutan
kostnad för den enskilde. För att så skall bliva fallet torde i 7 § stämpelförordningen
böra vidtagas den ändringen att ärenden angående allmänna
barnbidrag upptagas bland de ärenden, i vilka frihet från stämpel äger rum
utom beträffande avskrift och bevis, som på begäran utfärdas till annan än
part.

Övriga ändringar i stämpelförordningen.

Under 3 § stämpelförordningen och § 15 lösenförordningen hänvisas i fråga
om bevis, som är avsett att tjäna som underlag för nöjdförklaring, till 2 och
3 §§ lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag. Då föreskrifterna i sistnämnda
båda lagrum numera ersatts av bestämmelser i 8 § lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m. bör hänvisning i stället
ske till denna paragraf.

Genom proposition den 2 maj 1947 (nr 268) har för riksdagen framlagts
förslag om inrättande av ett riksåklagarämbete. Vid bifall till detta förslag
torde nämnda nya myndighet böra upptagas under femte avdelningen i 1 §
stämpeiförordningen. Samtidigt torde, i anslutning till nya rättegångsbalkens
terminologi, orden »nedre justitierevisionen» i denna avdelning böra utbytas
mot »högsta domstolen». Motsvarande ändringar böra även ske i lösenförordningen.

Jämlikt beslut vid 1946 års riksdag (proposition nr 244, riksdagens skrivelse
nr 455; jämför statsverkspropositionen till innevarande års riksdag bilaga
10 punkt 132) skall från och med den 1 juli 1947 inrättas en särskild
överstyrelse för de tekniska högskolorna i riket. Denna nya myndighet torde
böra upptagas under fjärde avdelningen i 1 § stämpelförordningen. Jämväl
kanslersämbetet för rikets universitet torde böra upptagas i samma avdelning.

I propositionerna nr 67 och 68 till årets riksdag har föreslagits inrättande
från och med den 1 juli 1947 av ett nytt centralt förvaltningsorgan, veterinärstyrelsen,
för handläggning av de nu till medicinalstyrelsens behandling
hörande veterinära ärendena. Därest detta förslag bifalles, torde 1 § stämpelförordningen
böra ändras så, att jämväl veterinärstyrelsen upptages bland
de till fjärde avdelningen hänförda statsmyndigheterna.

Vid 1946 års riksdag beslöts inrättandet av riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, vilken nämnd enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 december

1946 trätt i verksamhet den 1 januari 1947 (jämför statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag bilaga 13 s. 10—11). Jämväl denna myndighet

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 307.

torde böra upptagas bland de myndigheter, som ingå i fjärde avdelningen i
nyssnämnda paragraf.

Under 3 § stämpelförordningen stadgas stämpelfrihet för bevis, varom
förmälas i vissa paragrafer i olika pensionsreglementen. De reglementen, som
härvid angivas, ha numera ersatts av nyare reglementen. Då hänvisning till
särskilda författningsrum i detta fall torde vara mindre ändamålsenligt,
torde den nuvarande bestämmelsen böra utbytas mot en föreskrift med samma
sakliga innehåll men utan hänvisning till författningsrum. Samtidigt härmed
torde de i stämpeltariffen närmast före nyssnämnda bevis upptagna bestämmelserna
om stämpelavgift för bevis om, tillstånd att i riket bruka eller
föra automobil böra redaktionellt ändras.

Övergången till det nya uppbördssystemet torde böra medföra vissa ändringar
i stämpelförordningen. Sålunda bör i 7 § uttrycket »frågor rörande
debitering, avskrivning eller restitution av kronoutskylder» utbytas mot uttrycket
»frågor som avses i uppbördsförfattningama». Vidare bör i 10 § 1
mom. andra stycket ordet »uppbördsreglemente» ersättas med ordet »uppbördsförfattningar».
I samband härmed må omnämnas, att från något håll
satts i fråga, huruvida den lokala skattemyndigheten i stad med egen uppbördsförvaltning
d. v. s. kronokamreraren är hänförlig till statsmyndighet,
som avses i stämpelförordningen. I detta hänseende lärer gälla, att till den del
kronokamrerare fullgör sådana uppgifter, som författningsenligt ankomma
på lokal skattemyndighet, kronokamreraren är att betrakta såsom sådan till
statsförvaltningen hörande myndighet i stad, varom förmäles i första avdelningen
i 1 § stämpelförordningen.

Vad angår ikraftträdandet av de nu förordade ändringarna i stämpelförordningen
böra de författningsändringar som föranledas av nya rättegångsbalken
och nya aktiebolagslagen uppenbarligen träda i tillämpning
den 1 januari 1948. Detsamma gäller de ändringar, som betingas av riksåklagarämbetets
och arbetsmarknadsstyrelsens inrättande samt överståthållarämbetets
omorganisation. Övriga nya bestämmelser torde böra träda i kraft
den 1 juli 1947.

Beträffande de ändringar som äga samband med processreformen torde
vissa övergångsbestämmelser vara erforderliga. I den mån handläggningen av
ett visst mål eller ärende på grund av föreskrift i promulgationslagen till nya
rättegångsbalken alltjämt skall ske enligt nu gällande rättegångsordning, bör
tydligen äldre rätt gälla även på förevarande område. I enlighet med vad
som skett i ett stort antal andra följdförfattningar till nya rättegångsbalken
torde därför böra stadgas, att med avseende å övergången skall i tillämpliga
delar gälla vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.
Dessutom torde föreskrift böra meddelas att äldre bestämmelser fortfarande
skola lända till efterrättelse i fråga om expeditioner i mål som handlägges
av domkapitel. Rättegången vid domkapitlen — vilkas domsrätt avses
skola upphöra den 1 januari 1949 — skall nämligen till dess äga rum i samma
former som hittills. Enligt ett vid årets riksdag antaget lagförslag (pro -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 307.

position nr 99, riksdagens skrivelse nr 109) skola äldre rättegångsbalken och
eljest i äldre lag eller författning meddelade föreskrifter fortfarande gälla
även i mål och ärenden som skola upptagas av krigsdomstol. Såsom en övergångsbestämmelse
till de nu förordade ändringarna i stämpelförordningen
torde därför lämpligen böra stadgas, att äldre bestämmelser alltjämt skola
gälla beträffande expeditioner i mål och ärenden, som upptagits av krigsdomstol.

De ändringar som böra vidtagas i lösenförordningen kunna genomföras
i administrativ ordning. Ändringarna i stämpelförordningen böra däremot
föreläggas riksdagen.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom finansdepartementet upprättats
förslag till förordning om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Föredraganden hemställer härefter att sistberörda förslag måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Dagmar Jägerstad.

Bihang till riksdagens protokoll 19&7. 1 samt. Nr 307.