Kungl. Maj.ts proposition nr 301 (Proposition 1942:301)

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Nr 301.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
hyresreglering m. m.; given Stockholms slott den 22
maj 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag lill lag om hyresreglering m. m.

GUSTAF.

'' K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll I9i2. 1 sami. Nr 301.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Förslag

till

Lag

örn hyresreglering m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Bestämmelserna i denna lag skola äga tillämpning i varje stad, köping eller
municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång hade minst 2,000 invånare,
samt, där Konungen så förordnar, jämväl i annan tättbebyggd ort.

Vad nedan i denna lag stadgas örn kommun skall äga motsvarande tilllämpning
å municipalsamhälle.

Örn reglering av hyran.

2 §•

För lägenhet, som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad
och ej uthyres i möblerat skick, regleras hyran enligt bestämmelserna
i 3—5 §§. Samma lag vare beträffande lägenhet, som icke är avsedd att helt
eller till väsentlig del nyttjas till bostad, såframt ej hyran den 1 januari 1942
var fastställd att utgå med växlande belopp för skilda tider.

3 §•

Hyresvärden må icke mottaga eller träffa avtal om högre hyra än som motsvarar
den för lägenheten tillåtna grundhyran, där ej annat föranledes av vad
nedan sägs. Såsom grundhyra anses det hyresbelopp, som lägenheten betingade
den 1 januari 1942. Var lägenheten då ej uthyrd, fastställes grundhyran
av den i 13 § omförmälda hyresnämnden efter hyresläget vid nämnda tid.
För lägenhet i hus eller del av hus, som färdigställts senare än den 1 januari
1942, fastställer nämnden grundhyran till det belopp, som med hänsyn
till byggnadskostnaderna och övriga omständigheter finnes skäligt.

Var hyran för viss lägenhet den 1 januari 1942 avsevärt lägre än hyran
för jämförliga lägenheter eller har lägenhetens värde avsevärt ökats genom
ombyggnads- eller ändringsarbete eller föreligger för visst fall annat skäl
av därmed jämförlig betydelse, äger nämnden på framställning av hyres -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301

värden höja grundhyran till det belopp, som därav föranledes. Betingade
lägenheten den 1 januari 1942 en hyra, som i avsevärd mån översteg hyran
för därmed jämförliga lägenheter, äger nämnden på framställning av hyresgästen
eller hyressökande nedsätta grundhyran till skäligt belopp.

Höjning av grundhyran medför ej ändring av gällande hyresavtal. Nedsättes
grundhyran, skall nedsättningen lända till efterrättelse, oavsett vad
parterna avtalat.

4 §•

Utöver grundhyran må hyresvärden träffa avtal om skälig ersättning för
lägenhetens uppvärmning och förseende med varmvatten eller, örn gottgörelse
därför ingår i grundhyran, för den ökade kostnad, som för sådant ändamål
åsamkas hyresvärden.

Hyresnämnden äger, utan hinder av att andra grunder avtalats för beräkning
av ersättning som i första stycket sägs, förordna, att de grunder, som
finnas skäliga, skola tillämpas. Nämnden må ock bestämma, hur stor del
av hyra, som skäligen skall anses belöpa på dylik ersättning.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, statens hyresråd äger
meddela föreskrifter att av nämnden tillämpas vid prövning som i andra
stycket sägs.

5 §.

Där så finnes påkallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning
i viss kommun, äger Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
statens hyresråd medgiva, att avtal må för tid, som angives i beslutet,
träffas örn hyreshöjning utöver grundhyran intill viss procent av denna
eller, örn däri ingår ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende
med varmvatten, av återstående del av grundhyran.

Vid meddelande av beslut, som i första stycket avses, må fastställas särskilda
procenttal för olika slag av lägenheter så ock stadgas undantag från
rätten till hyreshöjning, i den mån hyran förut höjts utöver det belopp lägenheten
betingade den 1 januari 1940.

6 §.

Är lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad hyresreglering, uthyrd
mot en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga
omständigheter föranleda, äger hyresnämnden på framställning av hyresgästen
nedsätta hyran efter vad som finnes skäligt. I fråga om ersättning
för lägenhetens uppvärmning eller förseende med varmvatten skall vad
i 4 § andra och tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

Vid meddelande av beslut örn nedsättning av hyran enligt första stycket
äger nämnden föreskriva, att lägenheten skall vara underkastad bestämmelserna
i 3—5 §§. Därvid skall såsom lägenhetens grundhyra gälla det belopp,
till vilket hyran blivit nedsatt, eller, örn beslut enligt 5 § meddelats, det
lägre belopp, som nämnden med hänsyn därtill fastställer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Om förlängning av hyresavtal.

7 §•

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, uppsagt hyresavtal om
lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i möblerat skick, äger hyresnämnden
på framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogiltig, om den
finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Hyresnämnden
må ock, om hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyresförhållandet
mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger betinga
sig, och på de villkor i övrigt, som finnas skäliga.

Framställning som i första stycket sägs skall göras inom fjorton dagar från
uppsägningen.

8 §•

Är hyresavtal örn lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i möblerat skick,
slutet för bestämd tid utan förbehåll örn uppsägning och har hyresgästen
i skälig tid givit hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla lägenheten
efter den avtalade hyrestidens slut, äger hyresnämnden, där hyresvärden
vägrar att förlänga hyresförhållandet, på framställning av hyresgästen förordna
därom, såframt hyresrätten ej är förverkad och hyresvärdens vägran
finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. I
fråga om hyresvillkoren vid sådan förlängning skall vad i 7 § stadgas äga
motsvarande tillämpning.

Framställning som i första stycket sägs skall göras inom fjorton dagar från
det hyresvärden delgav hyresgästen sitt beslut att vägra förlängning av avtalet.

Om förbud mot viss uthyrning.

9 §•

Lägenhet, som den 1 januari 1942 eller vid den senare tidpunkt, då den
blivit färdigställd, var avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad,
må ej utan hyresnämndens tillstånd uthyras för väsentligen annat
ändamål än det sålunda avsedda.

Hyresnämnden äger meddela förbud mot att lägenhet, som är avsedd att
helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, utan nämndens tillstånd uthyres
i möblerat skick.

Örn bostadsförmedling m. m.

10 §.

Konungen äger förordna, att i kommun, där denna lag äger tillämpning,
avgiftsfri bostadsförmedling skall anordnas på kommunens bekostnad.

11 §•

Ej må någon mottaga eller träffa avtal om gottgörelse av hyressökande för
anvisning å lägenhet, som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till

Kungl. Majis proposition nr 301.

bostad och som är belägen i ort, där denna lag äger tillämpning. Vid yrkesmässig
bostadsförmedling må dock sådan gottgörelse utgå enligt grunder,
som bestämmas av hyresnämnden.

Hyresgäst, som överlåter sin hyresrätt till lägenhet varom i första stycket
sägs, må ej mottaga eller träffa avtal om gottgörelse för överlåtelsen utöver
vad som motsvarar av honom erlagd hyra för tiden efter det han avträder
lägenheten.

Vad i denna paragraf stadgas skall gälla ändå att gottgörelsen givits annan
beteckning.

12 §.

Konungen äger meddela föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter
rörande hyresledighet och hyresavtal.

Om hyresnämnd.

13 §.

För prövning av ärenden enligt denna lag skall i varje kommun, där lagen
äger tillämpning, utses en hyresnämnd. Denna skall ock tjänstgöra såsom
sådan medlingsnämnd, som avses i lagen den 22 juni 1939 örn medling i hyrestvister.

Konungen äger förordna, att kommun skall uppdelas i två eller flera hyresdistrikt
med särskild nämnd i varje distrikt för de uppgifter, vilka ankomma
på hyresnämnd och medlingsnämnd.

14 §.

Hyresnämnd utgöres av ordförande och två ledamöter.

Ordförande förordnas av Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer.
Finnes lämplig lagfaren person, skall sådan förordnas.

Ledamöter väljas av kommunens beslutande myndighet. Den ene ledamoten
skall äga eller förvalta till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som
ej må äga eller förvalta sådan fastighet, skall hava kännedom om de mindre
bemedlades bostadsförhållanden. I ärende rörande annan lägenhet än sådan,
som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, skall sistnämnde
ledamot ersättas av ledamot, som driver förvärvsverksamhet i förhyrd
lägenhet och ej äger eller förvaltar till uthyrning avsedd fastighet.

För ordföranden och var ledamot i nämnden utses minst en suppleant. I
fråga om suppleant skall gälla vad ovan sagts om ordförande eller ledamot,
som suppleanten skall ersätta.

Förordnande såsom ordförande, ledamot eller suppleant skall gälla för
viss tid eller tills vidare.

15 §.

Ordförande, ledamot eller suppleant i hyresnämnd må ej den vara som
icke uppnått tjugofem års ålder, ej heller den som icke råder över sig och
sitt gods. Den som blivit vald till ledamot eller suppleant i nämnden må

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

kunna avsäga sig uppdraget, om han icke är boende inom kommunen, örn
han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra
uppdraget, örn han tjänstgjort såsom ledamot i nämnden under två år samt
om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av den väljande
myndigheten godkännes.

16 §.

Ordförande och ledamöter i hyresnämnd skola åtnjuta skäliga arvoden av
kommunen.

Kommunen skall anvisa erforderliga medel till bestridande av löner åt
befattningshavare hos nämnden och övriga kostnader för nämndens verksamhet.
I fråga om granskning av nämndens räkenskaper och förvaltning
gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat.

Beträffande kommunens förpliktelser enligt första och andra styckena
skall tillämpas vad som föreskrivits örn bestridandet av kostnaderna för kristidsnämnds
verksamhet.

17 §.

Hyresnämnderna skola stå under tillsyn av statens hyresråd.

Om förfarandet inför nämnden m. m.

18 §.

Innan hyresnämnd avgör ärende enligt denna lag, skola hyresvärd och
hyresgäst eller, där så finnes lämpligt, hyressökande erhålla tillfälle att vid
sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Framställning av
ringa vikt må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde,
örn den finnes icke förtjäna avseende. Har kallelse till sammanträde avsänts
till part genom rekommenderat brev, må ärendet avgöras utan hinder av
hans utevaro.

Nämnden äger giva hyresvärd, hyresgäst eller hyressökande, som beröres
av ärende enligt denna lag, föreläggande vid vite att inställa sig inför nämnden.

Nämnden eller av nämnden anlitat ombud äger besiktiga lägenhet, som är
uthyrd eller avsedd att uthyras, samt taga del av hyreskontrakt och andra
handlingar, som röra hyresförhållande beträffande sådan lägenhet. Nämnden
äger för dylikt ändamål förelägga vite.

19 §.

Såsom hyresnämndens beslut gäller den mening varom flertalet i nämnden
enar sig eller, om alla tre äro av olika mening, den som ordföranden omfattar.

Beträffande jäv mot nämndens ordförande och ledamöter skall i tillämpliga
delar gälla vad om domarejäv är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Vid sammanträde med nämnden skall föras protokoll. Skriftligt besked örn
nämndens beslut skall avgiftsfritt tillhandahållas part inom en vecka från
därom framställd begäran.

20 §.

Part, som är missnöjd med hyresnämndens beslut, äger däröver anföra besvär
hos statens hyresråd inom fjorton dagar från den dag, då klaganden
erhöll del av beslutet.

Nämndens beslut skall, örn ej hyresrådet annorlunda förordnar, utan hinder
av anförda besvär lända till efterrättelse från beslutets dag eller den senare
dag, som nämnden bestämmer.

21 §.

Mot hyresrådets beslut med anledning av anförda besvär må talan ej föras.

22 §.

Finner hyresnämnden, att beslut, som nämnden meddelat, blivit påtagligt
oriktigt till följd av nämndens förbiseende, parts felaktiga uppgift eller
annan anledning, skall nämnden förordna örn rättelse.

Då väsentligt ändrade förhållanden inträtt, äger nämnden upptaga avgjort
ärende till ny prövning.

Ansvarsbestämmelser m. m.

23 §.

Den som bryter mot vad i 3 § första stycket, 9 § första stycket eller 11 §
sägs eller mot förbud, som meddelats med stöd av 9 § andra stycket, straffes
med dagsböter eller fängelse.

24 §.

Den som mottagit högre hyra än som är medgiven enligt denna lag eller
annan otillåten ersättning eller gottgörelse, varom i denna lag sägs, vare
pliktig att återgälda vad han sålunda olovligen uppburit.

25 §.

Vad nämndens ordförande, ledamöter, befattningshavare eller ombud iakttagit
vid besiktning av lägenhet eller inhämtat vid granskning av handling
enligt 18 § sista stycket eller eljest erfarit vid behandling av ärende enligt
denna lag, må icke yppas i vidare mån än som erfordras för nämndens verksamhet.
Den som bryter häremot straffes med dagsböter eller fängelse, där
ej brottet är att anse såsom tjänstefel.

Brott som i första stycket sägs må, där det ej innefattar tjänstefel, av allmän
åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Särskilda bestämmelser.

26 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad,
som är förenad med allmän tjänst.

27 §.

Med hyra likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som måste antagas
utgöra vederlag för upplåtelse av lägenhet till nyttjande, ändå att gottgörelsen
givits annan beteckning.

28 §.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning, som erfordras för
utövningen av hyresnämnds befogenhet enligt denna lag.

29 §.

Vitesföreläggande som i 18 § andra eller tredje stycket sägs skall, utan
kostnad för parterna, genom polismyndighets försorg delgivas på sätt om
stämning är stadgat.

Talan örn utdömande av försuttet vite anhängiggöres av allmän åklagare
hos allmän domstol i orten.

30 §.

Böter och vitén tillfalla kronan.

31 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av statens hyresråd.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Med avseende å lagens ikraftträdande och giltighet skall vidare gälla:

1. Vad i 2—6 §§ stadgas skall ej äga tillämpning i fråga om hyra eller
arman ersättning, som avser tiden före den 1 oktober 1942.

2. Har hyresvärden, utan att hyresrätten är förverkad, före denna lags
ikraftträdande uppsagt hyresavtal om lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i
möblerat skick, till upphörande den 1 oktober 1942, må framställning som i
7 § sägs göras inom fjorton dagar från dagen för lagens ikraftträdande. Har
lägenhet före lagens ikraftträdande uthyrts till annan och är avtalet ej ogiltigt
enligt lagen den 21 mars 1942 om viss inskränkning i rätten att uthyra bostadslägenheter
eller av annan grund, skall dock vad i 7 § stadgas ej äga tilllämpning.
Intill dess beslut om val av ledamöter i hyresnämnd är gällande,
må framställning som nu sagts prövas av ordföranden.

3. Stadgandena i 11 § skola ej äga tillämpning, där anvisning å lägenhet
eller överlåtelse av hyresrätt skett före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

4. Lagen skall äga tillämpning jämväl å hyresavtal, som ingåtts före lagens
ikraftträdande. Vad i 23 och 24 §§ stadgas om straff och återbäringsskyldighet
skall dock i sådant fall gälla allenast, där hyresvärden efter lagens
ikraftträdande mottager hyra för tid efter den 30 september 1942, som överstiger
den tillåtna grundhyran, eller annan otillåten ersättning eller gottgörelse.

5. Har i kommun tillsatts medlingsnämnd jämlikt lagen den 22 juni 1939
om medling i hyrestvister, skall dess verksamhet upphöra, då hyresnämnd
för kommunen blivit tillsatt enligt denna lag.

6. Där Konungen efter lagens ikraftträdande meddelar förordnande, att
bestämmelserna i lagen skola äga tillämpning i viss ort, äger Konungen föreskriva,
att de tidpunkter, som angivas i 2, 3 och 9 §§ samt under 1—4 här
ovan, skola med avseende å orten ersättas med de senare tidpunkter, som
Konungen bestämmer.

7. Denna lag äger giltighet till och med den 30 september 1943. Föreskrift
eller beslut, som meddelats med stöd av lagen, äger ej tillämpning längre än
denna är gällande. På överträdelse, som begåtts under lagens giltighetstid,
samt brott mot den tystnadsplikt, som föreskrives i 25 §, skall vad i lagen
stadgas även därefter tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om hyresreglering
och anför följande.

Med anledning av kristidens inverkan på byggnadsproduktionen och läget
på hyresmarknaden har inom justitiedepartementet utarbetats en den 12
mars 1942 dagtecknad promemoria angående hyresreglering (statens offentl.
utredn. 1942: 14).

Sedan yttranden över promemorian inhämtats från myndigheter och sammanslutningar
samt frågan varit föremål för ytterligare överväganden inom
justitiedepartementet, anhåller jag att få upptaga densamma till behandling.
Som underlag för frågans bedömande skall först lämnas en översikt över
utvecklingen på detta område efter krigsutbrottet i huvudsaklig anslutning
till framställningen i promemorian.

Byggnadsproduktionen och läget på hyresmarknaden.

Till följd av stormaktskrigets utbrott hösten 1939 skedde en plötslig nedgång
i den mest omfattande byggnadsverksamhet, som någonsin förekommit
i vårt land. Bostadsbyggandet, som utgör inemot tre fjärdedelar av all byggnadsverksamhet
i de tätare befolkade orterna, hade då nära dubbelt så stor
omfattning som år 1930 och ungefär tre gånger så stor som depressionsåret
1933. I samtliga de 323 orter, för vilka det föreligger statistiska uppgifter om
bostadsproduktionen, tillkommo under tioårsperioden 1931—1940 i genomsnitt
25,238 nya lägenheter årligen. År 1939 uppgick antalet till 40,730 men
det sjönk år 1940 till 18,546.

För år 1941 föreligga ännu icke fullständiga uppgifter om bostadsproduktionen
i samtliga de orter, som nyss berörts. Däremot har socialstyrelsen på
grundval av uppgifter från byggnadsnämnderna utarbetat en preliminär
statistik över bostadsproduktionen år 1941 i samtliga städer med över 30,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

invånare och de flesta städer, som ha mellan 10,000 och 30,000 invånare.
Liknande uppgifter finnas även för tidigare år. En jämförelse mellan dessa
uppgifter för åren 1939—1941 visar följande.

1 13 städer med över 30,000 invånare tillkommo under år 1940 13,135
nya lägenheter med 36,133 eldstäder (d. v. s. rum eller kök), vilket i förhållande
till år 1939 innebar en minskning med 50.4 respektive 50.2 %>. Nedgången
fortsatte under år 1941. Nyproduktionen var då i nämnda städer 6,892
lägenheter med 17,374 eldstäder. Detta betydde en minskning med 47.5
respektive 51.9 °/o gentemot år 1940 och med 74.0 respektive 76.0 °/''o gentemot
år 1939. I 29 städer med 10,000—30,000 invånare tillkommo år 1941
2,022 lägenheter med 5,741 eldstäder, vilket innebar en minskning gentemot
år 1940 med 6.9 respektive 11.8 %>. Samtliga 42 redovisade städer utvisade
år 1941 en minskning av antalet nytillkomna lägenheter i förhållande till
år 1940 med 41.8 % och av antalet nya eldstäder med 45.8 °/o.

I samma statistik finnas även uppgifter om antalet byggnadslov i
de redovisade städerna. Under år 1940 beviljades i de 13 största städerna
byggnadslov för 3,381 lägenheter med 10,021 eldstäder, vilket
endast utgjorde 13.5 respektive 14.7 °/o av motsvarande antal år 1939.
År 1941 visade däremot en annan tendens. Antalet beviljade lägenheter
och eldstäder uppgick då till 7,010 respektive 17,820. I förhållande
till år 1940 innebar detta en ökning med 107.3 respektive 77.8 °/o,
men gentemot år 1939 en minskning med 72.1 respektive 73.9 °/o. I de 29 städerna
med 10,000—30,000 invånare ökades antalet beviljade lägenheter år
1941 i förhållande till närmast föregående år med 211.7 % och antalet beviljade
eldstäder med 204.4 %. För samtliga 42 redovisade städer voro motsvarande
stegringstal 128.3 respektive 103.4 °/o.

I likhet med statistiken över beviljade byggnadslov tyda uppgifterna om
den pågående byggnadsverksamhetens omfattning på en under andra halvåret
1941 ökad bostadsproduktion. I 12 redovisade städer med över 30,000
invånare befunno sig den 1 januari 1942 2,923 lägenheter med 7,386 eldstäder
under byggnad, mot 1,725 respektive 4,198 den 1 januari 1941 och
9,838 respektive 26,900 den 1 januari 1940.

Efter krigsutbrottet ha omfattande åtgärder vidtagits från det allmännas
sida för att motverka nedgången i byggnadsproduktionen. Stora anslag av
allmänna medel lia beviljats till lånefonder för att avhjälpa de kreditsvårigheter,
som uppstått för byggnadsföretagarna. Den viktigaste formen härtör
utgöres för närvarande av statliga tertiärlån. Räntan på dessa skall
hållas på samma nivå, som gällde löre krigsutbrottet. Med sådant lån följer
även statlig garanti för en bottenlåneränta å 3.5 % och en häremot
svarande ränta på sekundärlån. Såsom villkor för erhållande av denna
kredit stadgas en tioårig kontroll över hyrespriserna. I princip få dessa icke
överstiga 1939 års hyresnivå. Tertiärlånefonden inrättades redan år 1937,
men under de första tre åren tillfördes fonden förhållandevis små belopp,
sammanlagt mindre än 2 millioner kronor. Med anledning av krisens inträde
anslogos emellertid för budgetåret 1940/41 tillhopa 21 millioner kro -

Kunell. Majlis proposition nr 301.

nor, varav 5 millioner reserverades för sådana orter, där en särskilt stor
knapphet på bostäder framträtt till följd av kristidsförhållandena. Intill
nämnda budgetårs utgång den 1 juli 1941 beviljades av fondens medel sammanlagt
något mer än 18 millioner kronor för uppförande av 5,974 lägenheter.
För innevarande budgetår anslogos 60 millioner kronor till denna fond.
Under tiden från den 1 juli 1941 till den 1 april 1942 beviljades tertiärlån
om tillhopa nära 24 millioner kronor för 7,066 lägenheter.

Utom tertiärlånefonden finnas flera andra statliga fonder, som avse att
främja byggnadsverksamheten och egnahemsbildningen. Särskilt märkes en
lånefond för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.
Lån ur denna fond lämnas mot en viss låg ränta. Hyrorna i de fastigheter,
som finansieras med hjälp av fonden, skola endast motsvara självkostnaderna.
De familjer, vilka få bostäder i dessa fastigheter, erhålla dessutom av
statsmedel direkta bidrag till hyresbetalningen. Till fonden anslogos 20 millioner
kronor för budgetåret 1940/41 och samma belopp för innevarande budgetår.
Av fondens medel utlämnades det sist förflutna budgetåret omkring
12 millioner kronor för uppförande av 1,032 lägenheter och under tiden från
den 1 juli 1941 till den 1 april 1942 ungefär 16 millioner kronor för 1,150
lägenheter.

Flera kommuner ha även på olika sätt understött byggnadsverksamheten.
Den nyss omnämnda produktionen av bostäder för barnrika familjer sker
under ekonomisk medverkan även av de kommuner, där fastigheterna äro
belägna. Ett betydande bidrag till byggnadsproduktionens främjande har nyligen
lämnats av Stockholms stad, som anslagit 18 millioner kronor till sekundärlån
för bostadsbyggen och 40 millioner kronor till byggnadskreditiv.
Hyrorna i de fastigheter, som byggas med denna kredithjälp, skola stå
under stadens kontroll under en tid av tio år.

Bostadsproduktionen har emellertid hindrats även av andra omständigheter
än kreditsvårigheter. Krisen har medfört brist på byggnadsmaterial av
olika slag, särskilt cement och vissa metaller. Emellertid synes en viss förbättring
av läget ha inträtt, och möjligheter finnas att anpassa byggnadskonstruktionerna
efter dessa svårigheter. Materialbristen torde därför icke
behöva utgöra något avgörande hinder mot en erforderlig ökning av byggnadsproduktionen.
Detsamma gäller om de transportsvårigheter, som under
nuvarande förhållanden försvåra forslandet av material till olika byggnadsplatser.

Till följd av krisen ha vidare byggnadskostnaderna undergått en betydande
stegring. Enligt verkställda indexberäkningar ha kostnaderna för uppförande
av stadsfastigheter stigit med nära 30 % från tiden före krigsutbrottet.
Utan särskilda hjälpåtgärder är det därför icke räntabelt att uppföra
nya bostadsfastigheter, om hyrorna skola hållas vid 1939 års nivå. Såsom
förut nämnts gäller detta villkor för erhållande av statliga tertiärlån, och de
förmåner, som äro förbundna med dessa lån, ha också avsett att möjliggöra
denna hyressättning. Då emellertid produktionskostnaderna stegrats avsevärt,
sedan de nu gällande reglerna för tertiärlånen fastställts, har förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

örn ökad statlig hjälp framlagts i proposition nr 221 till innevarande riksdag.
Denna hjälp skall enligt förslaget utgå i form av ett tilläggslån. placerat
över tertiärlånet. Sådana tilläggslån skola löpa utan ränta och amortering.
För denna långivning har föreslagits ett anslag om 10 millioner kronor
på tilläggsstat för det löpande budgetåret.

Den byggnadsproduktion, som kommit till stånd efter krisens inträde, har
säkerligen till mycket stor del tillkommit med hjälp av de förut angivna
stödåtgärderna från det allmännas sida. Såsom redan framhållits har emellertid
denna produktion varit mycket begränsad. Vid krisens början fanns
det ej heller något stort överskott på lägenheter trots den mycket betydande
omfattningen av byggnadsverksamheten under 1930-talet. Ändringarna i befolkningens
sammansättning förorsakade vid denna tid en stark ökning av
hushållsbildningen, och till följd härav kom efterfrågan på bostäder att hålla
ganska jämna steg med den ökade tillgången. Vid början av det nya hyresåret
i oktober 1939 uppgick antalet lediga lägenheter i stadssamhällena i
genomsnitt till 2 % av hela lägenhetsbeståndet. En bostadsreserv av denna
storlek kan icke anses vara onormal. Redan efter ett år framkommo följderna
av den minskade byggnadsverksamheten. En undersökning, som verkställdes
i flertalet städer och vissa andra samhällen efter oktoberflyttningarna
1940, utvisade en genomsnittlig bostadsreserv av 1.2 %. På grund av att
denna undersökning var begränsad är detta procenttal dock icke direkt jämförbart
med siffran för året därförut. År 1940 hade åtskilliga orter så liten
reserv, att svår bostadsbrist hotade. Särskilt gällde detta i fråga om den
ur sociala synpunkter mest betydelsefulla bostadskategorien, nämligen smålägenheter
om t. o. m. två rum och kök. Knappheten på bostäder varierade
emellertid ganska mycket. Bostadsbristen framträdde nämligen särskilt starkt
på vissa orter, där kristidsförhållandena framkallat större folkanhopningar
än tidigare, t. ex. genom militärförläggningar eller genom uppkomsten eller
utökningen av krisbetonade industrier.

Någon motsvarande inventering av bostadstillgången har icke senare verkställts,
men det är tydligt, att utvecklingen hittills fortsatt i samma riktning.
Såsom förut nämnts har antalet färdigställda nya lägenheter alltjämt minskats,
och fortfarande äro de åldersgrupper bland befolkningen, som huvudsakligen
bidraga till hushållsbildningen, mycket talrika. De allmänna uttalanden
om bostadstillgången, som med vissa mellanrum avgivas av städernas
byggnadsnämnder till socialstyrelsen, utvisade i stort sett en stark försämring
av läget även under år 1941. Särskilt gällde detta i fråga örn tillgången
på smålägenheter. Även enligt dessa uttalanden vörö dock förhållandena
mycket olika på olika orter.

De senast avgivna uttalandena från byggnadsnämnderna avse förhållandena
den 1 april 1942. Hittills lia sådana uttalanden redovisats från 61 städer.
I det stora flertalet fall uppgåvo byggnadsnämnderna, att tillgången på
bostäder var knapp eller otillräcklig. Bostadstillgången vid nämnda tidpunkt
uppgavs vara mindre än den 1 oktober 1941 i 17 städer, ungefär oförändrad

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

i 26 och större i 2 städer. Från 9 städer uppgavs, att tillgången minskats för
vissa lägenhetskategorier men var oförändrad för andra kategorier, från en
stad att den för vissa kategorier var större och för andra mindre än den 1
oktober 1941, från 2 städer att tillgången ökats för vissa kategorier och var
oförändrad för andra; i 4 städer hade denna fråga ej besvarats. Vidare uppgåvo
byggnadsnämnderna i 39 städer, att det tillskott av bostadslägenheter,
som kunde förväntas till oktoberflyttningen, var otillräckligt för att förebygga
bostadsbrist; från 6 städer förklarades att tillskottet sannolikt var
otillräckligt; från 9 städer uppgavs tillskottet vara tillräckligt för att förebygga
bostadsbrist; för 7 städer hade frågan icke besvarats.

Vad däremot hyrespriserna angår ha dessa hittills i stort sett icke undergått
någon mera avsevärd stegring, om man bortser från ersättningen för
värme och varmvatten. Den betydande prisökning, som bränslekostnaderna
undergått, har i många fall föranlett särskilda, rörliga tillägg till hyrespriserna.
Enligt en statistisk undersökning, som verkställts efter oktoberflyttningarna
1941, har grundhyran för lägenheter med sådana bränsletillägg i
genomsnitt endast stigit något mer än 1 % sedan krigsutbrottet. Ungefär
samma hyreshöjning har i stort sett ägt rum för lägenheter utan centralvärme.
Betydligt större ökningar av grundhyran förekomma emellertid i de
orter, där såsom förut angivits en mera utpräglad bostadsbrist inträtt till
följd av särskilda krisförhållanden. Sålunda har ökningen av grundhyran
för olika slag av lägenheter med bränsletillägg utgjort exempelvis i Linköping
3.6—6.2 %, i Karlskoga 4.4—5.1 % och i Boden 4.6—8.6 %. I stort sett
ha smålägenheterna fått vidkännas något större hyresstegring än övriga lägenheter.
En annan allmän tendens är, att nyinflyttade hyresgäster få betala
högre hyror än de, som bott kvar i sina lägenheter från tiden före krigsutbrottet.

Förslag i ämnet och hittills vidtagna åtgärder.

Promemorian.

I promemorian har anförts, att en ogynnsam utveckling på hyresmarknaden
kunde befaras, ehuru den allmänna hyresnivån ännu icke undergått
någon avsevärd höjning. Tillgången på bostäder vore i stort sett mycket
knapp, och trots de omfattande hjälpåtgärderna från det allmännas sida
vore utsikterna till en avgörande förbättring av läget mycket ovissa. Man
måste därför räkna med möjligheten av betydande hyreshöjningar, om
prisbildningen finge förbliva fri på hyresmarknaden.

En omfattande höjning av hyresnivån skulle emellertid medföra mycket
svåra sociala och ekonomiska missförhållanden. Särskilt för de mindre bemedlade
skulle en sådan utveckling vålla allvarliga svårigheter. Även ur
allmänt ekonomiska synpunkter vore det synnerligen angeläget att hindra en
allmän hyreshöjning på grund av de omfattande inflatoriska verkningar,
som skulle följa därav. Ändringar i hyresnivån kunde även befaras medföra
ogynnsamma verkningar genom förändringar i fastighetsvärdena. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

hänsyn till dessa omständigheter syntes det vara nödvändigt, att hyrespriserna
nu bleve underkastade laglig reglering.

Med den närmare motivering, som angivits i promemorian, har utarbetats
ett vid densamma fogat utkast till lag om hyresreglering m. m., vilket torde
få biläggas statsrådsprotokollet (Bilaga A). Enligt förslaget skulle lagstiftningen
erhålla följande innehåll.

Hyresregleringens tillämpningsområde har bestämts sålunda, att
lagen direkt skall gälla i de städer, köpingar och municipalsamhällen, där
invånarantalet vid 1942 års ingång uppgick till minst 5,000. Genom särskilt
beslut av Kungl. Majit kan lagen bli tillämplig jämväl å annan ort med
sammanträngd befolkning.

Hyrespriserna för bostadslägenheter skola fixeras genom
anknytning till den hyra, som varje lägenhet betingade den 1 januari 1942.
Denna hyra betecknas såsom lägenhetens grundhyra. Om lägenheten ej var uthyrd
vid nämnda tidpunkt, fastställes dess grundhyra av den lokala hyresnämnden
efter hyresläget vid samma tid. Såsom närmare angives i det följande
skall sådan nämnd inrättas i varje kommun, där lagen äger tillämpning.

Hyresvärden skall icke utan tillstånd få betinga sig eller mottaga högre
hyra än grundhyran. Detta gäller oavsett om samma hyresgäst bor kvar
i lägenheten eller om hyresavtal ingås med ny hyresgäst. Naturligtvis finns
det icke något hinder mot att överenskommelse träffas om en lägre hyra
än grundhyran. En hyresvärd, som överträder bestämmelsen örn den högsta
tillåtna hyran, skall kunna ådömas straff och förpliktas att återbetala vad
han olovligen uppburit.

Om en viss lägenhet den 1 januari 1942 betingade en hyra, som i avsevärd
mån översteg hyran för därmed jämförliga lägenheter, skall hyresnämnden
kunna nedsätta dess grundhyra till skäligt belopp. Å andra sidan
skall nämnden också kunna höja grundhyran för en lägenhet, om dess hyra
den 1 januari 1942 var avsevärt lägre än hyran för jämförliga lägenheter
eller örn lägenhetens värde därefter avsevärt ökats genom förbättringsarbete
eller om annat skäl av synnerlig vikt föreligger i det särskilda fallet.

Utöver den tillåtna grundhyran skall hyresvärden ha lätt att betinga sig
och mottaga ersättning för värme och varmvatten eller, om dylik gottgörelse
ingår i grundhyran, skälig ersättning för ökad kostnad härför.

Den genom reglerna om grundhyra maximerade hyresnivån skall kunna
höjas genom beslut av Kungl. Majit. Sådant beslut skall innehålla ett generellt
medgivande till hyresvärdarna i en eller flera kommuner att betinga sig
och mottaga högre hyra än grundhyran för viss angiven tid. Hyreshöjningen
får högst uppgå till en i beslutet angiven procent av grundhyran eller, örn
däri ingår ersättning för värme eller varmvatten, den återstående delen av
grundhyran. För olika slag av lägenheter skall Kungl. Majit kunna fastställa
skilda procenttal. Dylikt generellt medgivande skall endast kunna lämnas,
där så finnes påkallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning
i kommunen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

I motiven till sistnämnda bestämmelse har framhållits, att bränslekostnaderna
icke böra beaktas vid beräknandet av omkostnadernas ökning, enär
värme- och varmvattenersättningen skall regleras för sig. Beträffande kostnadsstegringen
för olika slag av reparationsarbeten skola sådana reparationer,
som medföra att en viss lägenhets värde avsevärt förbättrats, icke heller
medräknas i detta sammanhang utan i stället, såsom nyss berörts, medföra
rätt att hos hyresnämnden påkalla hyreshöjning i det enskilda fallet. Vid
bedömande av övriga reparationskostnaders stegring bör även beaktas, att
reparationer på grund av kristiden verkställas i betydligt mindre omfattning
än vanligt. För närvarande torde icke någon hänsyn behöva tagas till fastigheternas
kreditkostnader, enär det nuvarande ränteläget är lågt. Medan skattekostnader
i allmänhet icke böra få medräknas i sådant sammanhang som
detta, bör en höjning av den kommunala fastighetsskatten i viss omfattning
anses såsom kostnadsökning för fastigheterna. Prisstegringar på s. k.
onera av olika slag skola beaktas vid överväganden rörande generellt medgivande
till hyreshöjning.

De förut angivna bestämmelserna skola enligt förslaget avse lägenheter,
som helt eller till väsentlig del uthyras till bostad. Dock inbegripas härunder
icke de lägenheter, som uthyras i möblerat skick, och ej heller lägenheter i
nybyggda fastigheter, d. v. s. sådana som färdigställts senare än den 1 januari
1942.

Närmast för att hindra ett kringgående av lagstiftningen stadgas förbud
mot viss uthyrning. De lägenheter, som den 1 januari 1942 uppfyllde
nyssnämnda förutsättningar för hyresreglering, skola ej få uthyras i möblerat
skick eller för väsentligen annat ändamål än förut. Brott häremot skall
medföra straffansvar. Dispens skall dock kunna meddelas av hyresnämnden

Hyrespriserna för affärslokaler och andra lägenheter,
som undantagits från den förut angivna regleringen, kunna bli föremål för
prövning av hyresnämnden i varje särskilt fall. Om hyran för en sådan lägenhet
uppenbarligen är högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter
föranleda, skall hyresnämnden äga nedsätta hyran till skäligt
belopp.

För alla slag av lägenheter skall reglering kunna ske av ersättning
för värme och varmvatten. Det skall ankomma på Kungl. Majit att
fastställa grunder för beräkning av sådan ersättning och för bestämmande
av huru stor del av överenskommet hyresbelopp, som skäligen skall anses
belöpa härpå. Om dylika grunder fastställts, äger hyresnämnden utan hinder
av vad som avtalats förordna om deras tillämpning.

På framställning av hyresgäst skall hyresnämnden kunna förordna örn
tvångsförlängning av hyresavtal. Förutsättning härför är till en
början, att hyresgästen icke förverkat sin hyresrätt. Om så ej skett, kan en
uppsägning från hyresvärdens sida av nämnden förklaras ogiltig, om den
finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig mot hyresgästen.
Denne har att göra framställning om ogiltigförklaring inom en
vecka från uppsägningen.

Kungl. Majlis proposition nr 301.

För sådana fall, då hyresavtal icke innehåller förbehåll om uppsägning,
kan hyresgästen få avtalet förlängt, om hyresrätten ej förverkats. Hyresgästen
skall därvid först giva hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla lägenheten
efter den avtalade hyrestidens slut. Örn hyresvärden vägrar att förlänga
avtalet och hans vägran finnes strida mot god sed i hyresförhållanden
eller eljest vara obillig mot hyresgästen, äger nämnden på framställning av
denne förlänga avtalet på de villkor, som finnas skäliga. Hyresgästens framställning
skall göras hos nämnden inom en vecka från det hyresvärden delgav
honom sitt beslut att vägra förlängning.

Reglerna örn ogiltigförklaring av uppsägning och annan tvångsförlängning
av hyresavtal skola gälla i fråga om alla slags lägenheter utom sådana,
som uthyras i möblerat skick.

I de kommuner, där lagstiftningen äger tillämpning, skall anordnas avgiftsfri
bostadsförmedling under ledning av hyresnämnd eller annan
kommunal myndighet. Kostnaderna härför skola bestridas av kommunala
medel. Kungl. Maj:t kan medgiva viss kommun befrielse från att anordna
bostadsförmedling. Det förutsättes, att Kungl. Maj:t i administrativ
ordning skall meddela föreskrifter örn skyldighet för hyresvärdar att lämna
uppgifter om hyresledigheter och hyresavtal.

Såväl vid yrkesmässig förmedling som eljest skall det vara förbjudet att
betinga sig eller mottaga gottgörelse av hyressökande för anvisning å lägenhet,
som helt eller till väsentlig del är avsedd till bostad och som är belägen
i kommun, där lagstiftningen äger tillämpning. Däremot har något förbud
icke uppställts mot att taga förmedlingsprovision av dem som önska hyra ut
lägenheter. En hyresgäst, som överlåter sin rätt till en bostadslägenhet,
skall icke få betinga sig eller mottaga någon gottgörelse för överlåtelsen.
Om han i förskott erlagt hyra för tiden efter den dag, då han avträder lägenheten,
skall han dock naturligtvis kunna återfå den på nämnda tid belöpande
hyran av sin efterträdare, överträdelser av förbuden mot förmedlingsprovision
och avträdesersättning skola medföra straffansvar och återbetalningsskyldighet.

Särskilda bestämmelser skola införas för att hindra, att lagen kringgås
genom skenavtal. Med hyra, provision o. dyl. skall sålunda likställas gottgörelse,
som måste antagas lia denna karaktär, även örn den givits annan
beteckning.

Såsom framgått av det föregående skall hyresregleringen handhavas av
lokala hyresnämnder. I varje kommun, där lagen äger tillämpning,
skall utses hyresnämnd. Kungl. Majit kan förordna, att en kommun skall
uppdelas i två eller flera hyresdistrikt med särskild nämnd i vart distrikt.

Varje hyresnämnd skall bestå av ordförande och två ledamöter. Ordföranden,
som helst bör vara lagfaren, skall förordnas av socialstyrelsen. I
motiven har framhållits, att socialstyrelsen torde höra inhämta länsstyrelsens
mening om personvalet. Till ledamöter skall kommunens beslutande
myndighet välja en representant för hyresvärdarna och en för hyresgäster Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 301.

Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.

na. Den sistnämnde bör ha särskild kännedom örn de mindre bemedlades
bostadsförhållanden. I ärenden, som röra affärslägenheter, skall denne ledamot
ersättas av en affärsman. För ordföranden och envar av ledamöterna
skola personliga suppleanter utses.

Beträffande förfarandet inför hyresnämnden skall bl. a. gälla,
att parterna skola erhålla tillfälle att inför nämnden framlägga sina
synpunkter. Nämnden skall kunna ålägga part vid vite att inställa sig. Vidare
skall nämnden ha rätt att själv eller genom ombud besiktiga alla hyreslägenheter
inom sitt verksamhetsområde och att taga del av hyreskontrakt
och andra handlingar, som röra hyresförhållanden beträffande dessa
lägenheter. Polismyndigheten skall lämna nämnden erforderlig handräckning.
Diskretionsplikt med straffansvar skall stadgas för nämndens ledamöter,
befattningshavare och ombud.

Vad som är stadgat örn domarjäv skall i tillämpliga delar gälla beträffande
nämndens ordförande och ledamöter. Inom nämnden skall majoritetens
mening bestämma besluten. Örn alla tre i nämnden ha olika åsikter,
skall ordförandens mening bli avgörande.

Därest någon ledamot i hyresnämnd varit jävig eller annat formellt fel
förelupit, som kan inverka på utgången, kunna besvär över nämndens beslut
anföras hos länsstyrelsen, som skall äga undanröja beslutet. Däremot
skola nämndens avgöranden icke få överklagas på materiella grunder. Om
nämnden finner, att ett beslut blivit påtagligt oriktigt på grund av dess förbiseende,
parts felaktiga uppgift eller annan anledning, skall emellertid nämnden
själv förordna om rättelse. Dessutom skall nämnden kunna upptaga ett
avgjort ärende till ny prövning, då väsentligt ändrade förhållanden inträtt.

Ordförande och ledamöter i hyresnämnd skola åtnjuta skäliga arvoden av
kommunen, som även skall anvisa erforderliga medel till löner åt nämndens
befattningshavare och övriga kostnader för nämndens verksamhet.

Tillämpningsföreskrifter till lagen skola utfärdas av Kungl.
Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, av socialstyrelsen.

Lagstiftningens ikraftträdande skall enligt förslaget ske utan
dröjsmål, och hyresnämnderna skola börja sin verksamhet så snart som möjligt.
Dock skall regleringen av hyrespriserna icke avse sådan hyra, som belöper
på tiden före den 1 oktober 1942. Det är avsett, att hyresregleringen
skall kunna tillämpas även på avtal, som ingåtts före lagens ikraftträdande.
Lagens giltighetstid har i förslaget begränsats till den 30 september 1943.

Värm ek o st n adss ak k u n n i sol.

Frågan örn beräkningen av ersättning för värme och varmvatten har varit
föremål för särskild utredning. Genom beslut den 12 september 1941 bemyndigade
Kungl. Majit chefen för socialdepartementet att tillkalla sakkunniga
för att inom departementet biträda med en allsidig utredning av den reella
bränsleförbrukningen och kostnaden härför inom olika fastigheter. De i an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

ledning härav tillkallade sakkunniga1, som antogo benämningen värmekostnadssakkunniga,
lia den 7 mars 1942 avgivit en utredning angående värmekostnaden
i hyreshus (statens offentl. utredn. 1942:20).

De sakkunniga ha dels utarbetat vissa formler för en byggnadsteknisk
värmeberäkning av bränsleförbrukningen för uppvärmning av olika fastigheter,
dels ock låtit verkställa en statistisk undersökning av den faktiska
bränsleförbrukningen under ett antal förkrigsår. De sakkunniga förorda,
att man som normalförbrukning av bränsle i en fastighet skall taga medeltalet
av den faktiska bränsleförbrukningen under bränsleåren 1937—38
och 1938—39. För de fall, då förbrukningssiffror saknas för dessa bränsleår,
bör enligt de sakkunnigas förslag den byggnadstekniska värmeberäkningen
användas för att fastställa husets normala bränslebehov. Beträffande
bränsleåtgången för varmvattenförsörjningen ha de sakkunniga ej kunnat
draga några slutsatser av den statistiska undersökningen utan ha måst
åtnöja sig med att redogöra för resultatet av tidigare undersökningar. Med
stöd av förut vunna erfarenheter förorda de sakkunniga, att man som genomsnittsvärde
för den årliga bränsleåtgången vid full varmvattenförsörjning
skall taga en förbrukning av 0.3 hl koks per kvadratmeter lägenhetsyta.

De sakkunniga ha ej blott undersökt biänsleförbrukningen inom olika
fastigheter utan ha även upptagit till behandling frågan om fördelningen av
kostnaden för bränslet mellan hyresvärd och hyresgäster samt mellan de
olika hyresgästerna. De sakkunniga ha i sådant hänseende utarbetat två
särskilda bränsleklausuler, en enligt det s. k. exklusivesystemet och en enligt
inklusivesystemet.

Bränsleklausulen enligt exklusivesystemet förutsätter, att parterna överenskomma
om en viss hyra och att hyresgästen förutom denna hyra betalar
de verkliga kostnaderna för bränsle till uppvärmning och varmvatten.
Vad som skall gäldas enligt klausulen angives vara kostnaden för bränslet
i eldningsbart skick intaget i fastighetens förrådsrum. De under ett bränsleår
uppkomna verkliga kostnaderna härför fördelas mellan hyresgästerna
efter lägenheternas ytinnehåll i förhållande till husets totala uthyrbara
lägenhetsyta. För lägenheter med bränslebehov, avvikande från det för bostadslägenheter
normala, ha de sakkunniga angivit särskilda förhållandetal.
Klausulen kan sålunda användas även för kontors- och affärslägenheter
av olika slag, garage etc. Exklusiveklausulen upptager två olika alternativ,
nämligen ett för de fall, då varmvattenförsörjningen är likartad i samtliga
lägenheter i ett hus, och ett för de fall, då avvikelser i varmvattenförsörjningen
föreligga mellan olika lägenheter.

För övergång till exklusivesystemet från en inklusivehyra angivas i betänkandet
särskilda normer för utbrytning av bränsleandelen ur hyran, så
att någon förtäckt hyreshöjning icke skall kunna uppkomma i samband
därmed. Utgångspunkten för beräkning av bränsleandelen i hyran är fastig 1

Byråchefen Ernst Bexelius,'' ordförande, e. o. byråchefen Nils Telander, t. f. byråchefen
Caesar Kinander, arkitekten Axel Eriksson, generalkonsuln Isidor Fagraeus och ombudsmannen
Oskar Bengtsson med notarien Bernt Erici som sekreterare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

hetens normala bränsleförbrukning, beräknad på sätt nyss sagts. Denna
förbrukning utslås på de särskilda lägenheterna efter deras ytinnehåll i
förhållande till fastighetens totala uthyrbara lägenhetsyta med användande
av de förhållandetal, som angivits för särskilda fall. Som pris på det använda
bränslet bör enligt de sakkunniga användas priset i augusti 1939.
Undantag bör göras i de fall, då hyran innefattar ett pris till en annar nivå
än denna. Dessa undantag ha närmare specificerats i betänkandet.

Hittills använda bränsleklausuler av inklusivetyp ha varit grundade på
en genomsnittsberäkning av bränsleåtgången antingen, som i socialstyrelsens
klausul, per eldstad eller, som i den av Stockholms fastighetsägareförening
utarbetade klausulen, i förhållande till hyran. De sakkunniga ha
bland annat genom den verkställda statistiska undersökningen funnit, att
avvikelserna från medeltalen äro allt för stora för att en klausul, grundad
på genomsnittsberäkning, skall kunna anses vara tillförlitlig för olika fall.
De sakkunniga lia därför utarbetat en inklusiveklausul, som utgår från den
normala bränsleåtgången per lägenhet, beräknad på sätt nyss angivits. I inklusiveklausulen
har hänsyn tagits till prisstegring å bränslet, övergång till
annat bränsle än det förut använda, olika ransoneringsåtgärder och inskränkning
i varmvattenförsörjningen.

De sakkunniga förorda, att inklusiveklausulen skall användas under normala
tider, men förklara exklusiveklausulen vara att föredraga under nuvarande
krisartade förhållanden på bränslemarknaden.

De sakkunniga anse, att en reglering av ersättningen för värme och
varmvatten bör komma till stånd i samband med att en hyresregleringslag
införes. I betänkandet föreslås, att Kungl Majit skall bemyndigas godkänna
de båda av de sakkunniga utarbetade bränsleklausulerna samt därjämte
även normerna för utbrytning ur inklusivehyra av den del, som
skall anses motsvara kostnaderna för värme och varmvatten. De sakkunniga
förutsätta, att någon av Kungl. Majit godkänd klausul skall tillämpas
i alla de fall, då ett hyreskontrakt uppsagts för reglering av hyran
eller ändring beträffande bränsleklausulen. Ett generellt medgivande av
Kungl. Majit örn höjning av hyresnivån med visst procenttal bör enligt de
sakkunniga alltså icke få tillämpas i något fall utan att övergång samtidigt
sker till godkänd bränsleklausul.

Provisorisk lag.

I avbidan på hyresregleringens genomförande har den 21 mars 1942 utfärdats
en provisorisk lag (nr 97) om viss inskränkning i rätten att uthyra
bostadslägenheter. Däri föreskrives, att om hyresvärd, utan att hyresgästen
förverkat sin rätt, uppsagt hyresavtal till upphörande den 1 oktober 1942,
så skall hyresvärden likväl, om lägenheten helt eller till väsentlig del är
uthyrd till bostad, ej vara berättigad att före den 1 juli 1942 eller den
tidigare dag Konungen bestämmer sluta avtal om uthyrning av lägenheten
till annan hyresgäst. Den som innehar lägenheten skall ej heller vara piik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

tig att därförinnan låta den förevisas för annan. Avtal, som slutits i strid
mot sådant förbud som nu sagts, skall vara ogiltigt. Om den, med vilken
hyresvärden ingått dylikt avtal, var i god tro, skal! han njuta skadestånd.

Remissyttranden.

över promemorian ha yttranden infordrats från socialstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, kommerskollegium, statens priskontrollnämnd, statens
byggnadslånebyrå, statens arbetsmarknadskommission, 1940 års civila byggnadsutredning,
1940 års militära byggnadsutredning, 1941 års befolkningsutredning,
Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Flera av länsstyrelserna
ha inhämtat utlåtanden från lokala myndigheter och sammanslutningar.

Därjämte ha yttranden över promemorian efter remiss avgivits av svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund,
hyresgästernas riksförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund, Sveriges köpmannaförbund, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, kooperativa förbundet,
stadskollegierna i Stockholm och Göteborg, drätselkamrarna i Malmö, Borås,
Linköping, Jönköping, Karlskoga och Luleå ävensom samtliga handelskammare
utom Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare. Stadskollegiema
i Stockholm och Göteborg ha bifogat utlåtanden från andra
kommunala organ. Yttranden ha även inkommit från privata hyresförmedlingsföretag
samt enskilda personer och sammanslutningar.

över värmekostnadssakkunnigas betänkande ha yttranden
avgivits av nyss angivna myndigheter och sammanslutningar samt
dessutom av bland andra statens bränslekommission, svenska värme- och
sanitetstekniska föreningen, svenska teknologföreningen och svenska arkitekters
riksförbund.

Yttranden över promemorian.

Den i promemorian uttalade åsikten örn behovet av hyresreglering
har biträtts eller lämnats utan erinran i samtliga remissyttranden
utom det som avgivits av fastighetsägareförbundet.

Sålunda har socialstyrelsen förklarat, att styrelsen helt kunde ansluta sig
till de allmänna synpunkter på denna fråga, som kommit till uttryck i motiveringen,
varjämte styrelsen närmare utvecklat sin uppfattning av läget på följande
sätt:

När man sammanställer den omständigheten, att fastighetsägarna otvivelaktigt
fått vissa omkostnadsposter kraftigt ökade, med det förhållandet, att
vi på allt flera orter — däribland de största städerna — gå mot en utpräglad
nedskärning av bostadsreserven, på sina håll ledande till verklig bostadsbrist,
står det klart, att det nu är hög tid att verkställa en statlig reglering av hyresmarknaden.
Som varnande exempel vill styrelsen peka på den utpräglade
knapphetsprisstegring av hyrorna, som under år 1941 satte in på vissa orter
med kraftigt expanderande näringsliv. Socialstyrelsen gör sitt uttalande örn
nödvändigheten av en statlig reglering av hyresmarknaden, trots alt det på

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

detta område likaväl som i fråga om exempelvis arbetsmarknaden står som
en ledande princip för styrelsen, att statliga ingrepp i avtalsförhållandena så
länge som möjligt skola undvikas.

Den ökning av bostadsproduktionen från ett utpräglat bottenläge, som kan
utläsas av hittills inkomna uppgifter om beviljade byggnadslov och pågående
byggnadsverksamhet, synes i flertalet fall vara för liten för att häva den rådande
knappheten på bostadsmarknaden.

Priskontrollnämnden har understrukit nödvändigheten av att en allmän hyresreglering
nu genomföres, och byggnadslånebyrån har förklarat, att behovet
av hyresreglering ej längre behövde ifrågasättas efter de senaste månadernas
utveckling på bostadsmarknaden.

Arbetsgivareföreningen har tillstyrkt, att även hyresmarknaden lades under
priskontroll bl. a. med hänsyn till hyreskostnadernas inverkan på levnadskostnadsindex.
Trygghet för en lugn prisutveckling på detta viktiga område
vore enligt föreningens mening ägnad att underlätta de kollektiva uppgörelserna
på arbetsmarknaden.

A andra sidan har fastighetsägareförbundet, som avstyrkt införandet av
hyresreglering, till utveckling av sin ståndpunkt anfört följande:

I åtskilliga sammanhang har på senare tider och på ledande håll inom samhället
betänkligheter uttalats mot en lagstiftning om hyresreglering. Den dominerande
åsikten har därvid varit, att någon hyresreglering icke borde tillgripas,
därest en kris på hyresmarknaden kunde avvärjas med andra medel.

Ett av de lämpligaste medlen i dylikt hänseende synes vara en förtroendefull
samverkan mellan statsmakterna och hyresmarknadens partsorganisationer.

Med hänsyn till att sådan stegring i kostnaderna för förvaltning av fastigheter
ovedersägligen inträtt, som motiverade en anpassning av hyresläget i
syfte att ernå täckning för dessa kostnader, upptog förbundet under förra
året till ingående prövning frågan i vad mån och efter vilka riktlinjer en höjning
av hyrorna i det inträdda läget kunde anses försvarlig och påkallad.
Bland annat uppdrog förbundet åt amanuensen Conrad Ankarcrona att verkställa
den i promemorian omförmälda statistiska utredningen, som utmynnat
i vissa indextal. På grundval bland annat av denna utredning utfärdade förbundsstyrelsen
sin i promemorian jämväl omförmälda cirkulärskrivelse till
lokalföreningarna den 23 februari 1942, däri styrelsen, under uppmaning till
ett ansvarsmedvetet och måttfullt bedömande, såsom vägledande synpunkter
framhöll, att en hyreshöjning, som vore motiverad enbart av bristande tillgång
på lägenheter, icke borde äga ruin, att en hyreshöjning till kompensation för
penningvärdeförsämringen icke heller borde ifrågasättas under för tillfället
rådande förhållanden, ehuru stora grupper av andra medborgare än fastighetsägare
ansetts berättigade till dylik i form av dyrtidstillägg, samt att allenast
de stegrade förvaltningskostnaderna kunde få anses utgöra skäl för en
höjning av hyran. De av förbundet angivna riktlinjerna för hyressättningen
ha godtagits i promemorian, där uttryck gives åt precis samma principer för
avgörande om och i vad mån höjningar av hyrorna skola anses berättigade.

Den genomsnittliga allmänna hyresstegringen har hittills varit minimal,
omkring 1 %>, och på ansvarigt håll har icke ifrågasatts annan höjning av
hyrorna än den som svarar mot den faktiska ökningen av förvaltningskostnaderna
eller sålunda en tillämpning på hyresområdet av priskontrollens prissättningsprinciper.
Det vill synas, att redan dessa förhållanden äro ägnade
att mildra uppkomna farhågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

En hyreshöjning som svarar mot de faktiskt ökade förvaltningskostnaderna
medför överhuvud icke ett tillstånd som med fog kan betecknas såsom en
kris. Den innebär blott, att på hyresområdet kommer alt tillämpas samma
ekonomiska principer som i affärslivet i övrigt.

En invändning att fastighetsägare vid en oreglerad marknad kunna med
hänsyn till bostadsknappheten betinga sig oskäligt höga hyror utgör i och
för sig icke något skäl att tillgripa en regleringslagstiftning.

Mot nödvändigheten av en sådan lagstiftning talar till en början det förhållandet
att organisationerna — på hyresområdet liksom på alla andra ekonomiska
områden — under senare år fått ett allt större inflytande. Det kan
på grund därav antagas, att uttalanden och anvisningar från fastighetsägarnas
sammanslutningar skulle komma att i en helt annan omfattning än under
förra världskriget efterföljas av det stora flertalet fastighetsägare. I detta
hänseende må jämväl framhållas, att de fastighetsägare, som icke skulle
finna sig böra lojalt följa fastighetsägareorganisationens allmänna riktlinjer,
icke blott skulle komma att sakna stöd från sin egen organisation, utan dessutom
lätt komma att utsättas för stridsåtgärder från motsidans organisationer.

Oavsett organisationernas inflytande skulle mot illojala element kunna riktas
en lagstiftning mot oskäliga hyressättningar. En anvisning om ett rimligt
och lämpligt tillvägagångssätt i sådant hänseende innebära bestämmelserna i
6 § i förslaget, där det, i fråga om lägenheter som icke äro underkastade hyresreglering,
stadgas, att hyran kan nedsättas till skäligt belopp, örn den uppenbarligen
är högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter
föranleda. Under trycket av en dylik lagstiftning, förstärkt med det utvidgade
straff för ocker, som i Kungl. Maj:ts proposition nr 4 till innevarande
års riksdag föreslagits till införande, skulle det säkerligen visa sig vara förenat
nied betydande svårigheter för de fastighetsägare, som sökte begagna
knapphetsläget på hyresmarknaden till oskäliga hyreshöjningar, att uppnå
sina syften.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att de inflatoriska verkningarna
av en hyreshöjning ha överdrivits högst betydligt. En allmän höjning av
hyrorna med exempelvis 10 % skulle nämligen icke föranleda en större ökning
av socialstyrelsens levnadskostnadsindex än med U/2 enheter. Denna ökning
bör jämväl ses mot bakgrund av att hyrorna under åren 1930 till 1935
i allmänhet undergått en sänkning, som kan uppskattas till mellan 15 och
‘20 ®/o. Med hänsyn härtill måste vid en jämförelse med prisstegringen på de
flesta andra områden den uppfattningen betecknas såsom obefogad att en
hyreshöjning med 5 å 10 %> skulle vara oroväckande såsom inflationsimpuls.
I detta sammanhang må uppmärksamheten fästas därå att vid den senast
företagna höjningen av levnadskostnadsindex hyran haft ett mycket obetydligt
inflytande i jämförelse med de väsentligt ökade kostnaderna för livsmedel,
kläder, bränsle och lyse samt övriga utgifter.

Med fullt fog framhålles i promemorian, att en hyresreglering kan medföra
mindre önskvärda konsekvenser. Särskilt anföres, alt en allmän reglering
av hyrespriserna är ett så långt gående ingrepp i det ekonomiska livet att dess
verkningar, särskilt på längre sikt, kunna bli vanskliga att överblicka och bemästra.

Den regleringslagstiftning som förekom under förra världskriget visade
också på ett otvetydigt sätt hurusom allvarliga sociala vådor följa en regleringslagstiftning
i spåren.

På olika sidi sökte statsmakterna att under den dåvarande krisen motverka
nedgången av bostadsproduktionen. Jämväl under åren 1917—1922 bedrevs
sålunda en viss subventionspolitik. Vidare vörö lägenheter i nyuppförda hus

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

icke underkastade den statliga hyresregleringen och sedan man i 1919 års lag
vågat experimentet att indraga även dem under regleringen, måste man frigiva
dem redan ett år därefter. År 1920 beslöts en viss utsträckning av den
fria hyreslatituden i fråga om bostadslägenheter och från och med den 1
oktober 1921 frigåvos affärslägenheterna.

Trots allt detta stannade dock byggnadsproduktionen till sin omfattning
långt under nivån för sista förkrigsåret, något som är särskilt märkligt i fråga
örn tiden efter 1920, enär i slutet av nämnda år priskurvan började gå hastigt
nedåt, vilket ju innebar, att tiden var ute för de lukrativa korta affärer,
som utmärkte krigs- och efterkrigsåren, och att kapital därigenom blev ledigt
för andra ändamål.

Om man med indexsiffran 100 betecknar nyproduktionen av eldstäder under
1913, så finner man följande (se exempelvis 2:a lagutskottets utlåtande
nr 29 vid 1930 års riksdag): Under åren 1919 och 1920 sjönk produktionen
till respektive 46 och 36 eller således till avsevärt mindre än hälften av det
normala. Under år 1921 uppgick produktionen visserligen till 68 men dock
således icke till mycket mer än 2/3 av det normala. Under år 1922 sjönk den
till 59. Först året 1923, d. v. s. först då tvångslagstiftningen i sin helhet upphörde,
utvisade en produktion som översteg det normala. Indextalet var nämligen
för nämnda år 116. Produktionen stegrades därefter hastigt och oavbrutet
t. o. m. 1928, nämligen på följande sätt: 149, 167, 177, 181 och 192.

Orsakssammanhanget mellan regleringslagstiftningen och de katastrofala
förhållandena på hyresmarknaden låg sålunda i öppen dag. Det lider heller
icke tvivel att en allmän lättnad förspordes, då lagstiftningen upphörde.

De allmänna grun de r för lagstiftningen, som innehållas
i promemorian, lia ävenledes tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
hörda myndigheter och sammanslutningar med undantag av fastighetsägareförbundet.

Sålunda har socialstyrelsen anfört, att styrelsen icke hade något att erinra
mot vad som föreslagits i promemorian i fråga örn den allmänna läggningen
av lagstiftningen. Likaså har priskontrollnämnden förklarat de i promemorian
uppdragna linjerna för en hyresreglering i allt väsentligt väl lämpade
att läggas till grund för utformningen av en sådan.

I vissa hänseenden ha emellertid påyrkats olika ändringar i det framlagda
förslaget, såsom närmare skall angivas i det följande.

Förslaget att i stort sett reglera hyresnivån för bostadslägenheter genom
generella medgivanden till hyreshöjning på grund av ökade
omkostnader har tillstyrkts av socialstyrelsen, som därvid anfört:

Med hänsyn till de i promemorian anförda skälen synes det nödvändigt
att beträda vägen med generella beslut av Kungl. Maj:t om höjning av hyresnivån
intill viss procent. Det är givet, att man härigenom icke kan undvika,
att vissa orättvisor komma att uppstå. Detta blir emellertid fallet redan genom
att man godkänner principen örn att som utgångspunkt för hyresregleringen
taga den utgående hyran visst angivet datum. Det enda tänkbara
alternativet till den föreslagna lösningen är att låta hyresnämnderna verkställa
en undersökning i varje särskilt fall och med hänsyn till resultatet av denna
medgiva viss hyreshöjning. Denna väg skulle medföra en sådan arbetsbelastning
för hyresnämnderna, att det förefaller uteslutet, att man skulle kunna
acceptera densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Socialstyrelsen kan likaledes ansluta sig till det i promemorian gjorda uttalandet
om att minskningen i tillgången på bostäder eller det minskade realvärdet
av hyresinkomsterna icke borde få motivera hyresstegringar, utan att
en höjning av hyresnivån borde medgivas endast i den mån detta betingades
av direkta ökningar av de löpande kostnaderna för fastigheternas förvaltning.
Beträffande frågan om kompensation för det minskade realvärdet av hyresinkomsterna
vill styrelsen dock göra den reservationen, att den anförda principen
väl nu synes böra tillämpas men att den dock på lång sikt kan komma
att medföra svåra rubbningar, därest den strängt vidhålles. Fastighetsmarknaden
har alltid varit och är fortfarande mycket känslig för ingripanden
utifrån. Bortsett från att det i längden skulle innebära en mycket stor
orättvisa mot fastighetsägarna att förvägra dem någon ersättning för en förändring
av penningvärdet, skulle det i hög grad försvåra en återgång till fri
hyresmarknad, örn man konsekvent vägrade hyreshöjning med hänsyn till
sänkt penningvärde. I detta avseende finnas goda erfarenheter från utvecklingen
av hyresregleringen under förra världskriget. Statsmakterna medgåvo
då successivt en stegring av hyresnivån på grund av penningvärdets förändring.
Till följd härav kunde vi i Sverige avveckla statsingripandet på hyresmarknaden
tidigare än i något annat land, och avvecklingen kunde ske utan
några större svårigheter. Redan vid genomförandet av en statlig reglering
av hyresmarknaden bör det för statsmakterna stå fullt klart, att regleringen
måste bedrivas med den riktlinjen, att den bör avvecklas så fort som detta
kan ske.

I nuvarande läge synes det emellertid vara riktigt, att en höjning av hyresnivån
bör få ske blott som kompensation för stegrade omkpstnader för fastighetsförvaltningen.

Priskontrollnåmnden, som även biträtt förslaget örn generellt medgivande
lill hyreshöjning på grund av ökade omkostnader, har förutsatt, att särskilda
undersökningar skulle bli vidtagna, innan dylikt medgivande lämnades,
samt att nämnden skulle beredas tillfälle att taga ställning till resultatet av
undersökningarna, innan något avgörande träffades.

Stockholms handelskammare har erinrat örn att hyresregleringen under
förra världskriget var byggd på andra principer. Där hade avtalsfriheten i
hyresförhållanden bibehållits, ehuru hyresreglering kunde ske efter framställning
av någon av parterna eller på initiativ av hyresnämnd. Syftet med
regleringen, att stävja missbruk av avtalsfriheten, hade sålunda kommit till
uttryck redan i lagstiftningens principiella utformning. I den nu föreslagna
lagstiftningen hade man emellertid gått längre och helt eliminerat avtalsfriheten
ifråga örn bostadslägenheter. Principiellt finge enligt förslaget en hyreshöjning
beträffande dylik lägenhet icke ske utan att skäligheten därav blivit
på förhand prövad. Avsikten härmed vore givetvis densamma som enligt
1917 års lag, men för att nå samma mål föresloges nu en hårdare bindning
av hyresmarknaden. Även örn della kunde medföra risker för att hyrespriserna
komme att fastlåsas på en nivå, som vore lägre än vad sorn motiverades
av ekonomiska skäl, torde det å andra sidan vara svårt all vinna eli tillräckligt
fast grepp å hyresutvecklingen ulan atl vidja denna väg. I förhoppning
alt vid prövningen av begärda hyreshöjningar tillbörligt beaktande skulle
skänkas även åt fastighetsägarnas befogade intressen finge handelskammaren
därför i princip lillstyrka den föreslagna lagstiftningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Fastighetsägareförbundet har gjort gällande, att avtalad hyra alltid borde
gälla, om ej hyresnämnden bestämde annat. Förbundet uttalar härom:

Den närmare innebörden av förslaget är att avtal örn högre hyra än grundhyran
är ogiltigt och t. o. m. föranleder straff för hyresvärden. Det synes förbundet
uppenbart, att man här överskridit gränsen för vad som är rimligt.
Det kan självfallet icke vara påkallat att göra större inskränkningar i avtalsfriheten
än som erfordras för vinnande av det med lagen avsedda syftet,
d. v. s. att få till stånd en hyresreglering. För detta ändamål kräves icke mera
än att man håller möjligheten öppen för parterna att påkalla prövning av
det avtalade hyresbeloppet.

Det enda naturliga är att en mellan parterna avtalad högre hyra skall gälla,
intill dess på parts hemställan hyresnämnden förordnar annorlunda. En
dylik konstruktion av hyresgästskyddet utmärkte också lagstiftningen under
förra kriget.

Enligt förbundets mening finnes det icke något som helst bärande skäl
för att icke låta parterna fritt avtala om hyran och göra regleringen beroende
av att någon av dem påkallar prövning. Sedan normerna för regleringen
blivit stadgade, komma parterna helt visst att i flertalet fall låta sig angeläget
vara att träffa överenskommelser i godo i enlighet med normerna. Uppenbarligen
bör en dylik utveckling icke av lagstiftaren motverkas. Eventuella
farhågor för att hyresgäster under rådande förhållanden hellre utfästa sig
att betala en oskäligt hög hyra än att riskera friktioner med hyresvärden
kunna, i den mån farhågorna överhuvud ha något berättigande, icke tillmätas
någon betydelse vid det förhållandet att hyresgästen i allt fall har rätt
att påkalla reglering.

Förbundet hemställer på grund av vad sålunda framhållits, att lagen gives
sådant innehåll, att hyresnämnd icke må reglera hyran under annan förutsättning
än att part hos hyresnämnden hemställt därom.

Det torde jämväl böra fordras, att dylik hemställan skall ske inom viss
kortare tid efter det avtalet träffats, förslagsvis samma tid som enligt förslaget
skall gälla beträffande hyresgästs framställning om uppsägnings ogiltigförklarande,
d. v. s. en vecka. Uppenbarligen behöver någon dylik tidsfrist
dock icke stadgas ifråga om avtal, som givits den innebörden att hyran
respektive värmeersättningen skall beräknas på sätt vederbörande myndigheter
fastställa eller medgiva.

Förbundet har även framställt erinran mot principerna för prissättningen.
I detta hänseende anför förbundet:

Den föreslagna regleringen skiljer sig väsentligt från den som rådde under
förra världskriget. Enligt 1917 års lagstiftning ägde nämnden med hänsyn
till alla på saken inverkande förhållanden bestämma den hyra som finge
anses skälig. Nämnden ägde också med hänsyn till förhållandena inom dess
verksamhetsområde förordna, att viss förhöjning utöver den som föranleddes
av den i lagen medgivna marginalen finge gälla utan att särskilt underställas
nämndens prövning. Enligt det föreliggande förslaget blir nämnden
på ett helt annat och strängare sätt bunden vid vissa i lagen närmare angivna
omständigheter.

Enighet synes råda därom, att hyreshöjningar må komma till stånd till
täckande av ökade omkostnader för fastighetsförvaltningen. Att frånkänna
fastighetsägarna rätt härtill skulle ju också i själva verket innebära ett anspråk
på en hyressänkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

I fråga om hänsynstagandet till prisstegringar på olika omkostnadsposter
vid generella medgivanden till hyreshöjning har priskontrollnämnden
instämt i de synpunkter, som framlagts i promemorian,
och därvid anfört följande:

ökade reparationskostnader böra i allmänhet accepteras som skäl till en
allmän hyreshöjning endast i den mån reparationernas omfattning icke kan
inskränkas med hänsyn till bl. a. den minskade 1''lyttningsfrekvens, som är
att påräkna under en tid av skärpt bostadsknapphet. I likhet med vad i
promemorian anföres finner nämnden det lämpligt, att därvid icke medräknas
sådana större reparationskostnader, som medföra att en viss lägenhets
värde avsevärt förhöjes. Sådana kostnader skola i stället efter särskild
prövning kunna medföra hyresstegring för denna lägenhet. — Ifråga örn
fastigheternas kreditkostnader finner nämnden det rimligt, att skäl till hyresstegring
endast må anses föreligga, därest någon mera påtaglig allmän
höjning av räntenivån för fastiglietsbelåningen skulle inträda; såvitt nämnden
kan finna är detta ännu icke fallet. — I likhet med promemorians författare
finner nämnden ingen annan skattehöjning än en förändring av den
kommunala fastighetsskatten böra accepteras som skäl för en hyresstegring.
— Slutligen vill nämnden i detta sammanhang framhålla, att på grund av
hyresmarknadens speciella förhållanden viss hänsyn till den minskade ledighetsprocenten
bör kunna tagas vid bedömningen av krav på generella
hyresstegringar. Nämnden är medveten örn att detta i viss mån avviker från
nämndens principer ifråga om behandlingen av företagens fasta kostnader
vid variationer i omsättningen. Ett annat förfaringssätt än det nämnda
ifråga om hänsynstagandet .till den minskade lediglietsprocenten skulle
emellertid bereda fastighetsägarna speciella förmåner på grund av en aktuell
bostadsbrist, vilka knappast kunna anses rimligen böra tillkomma
dem.

Socialstyrelsen bär instämt i förslaget att undantaga bränslekostnaderna
från den allmänna regleringen och göra dem till föremål för särskild behandling.
I fråga om kostnaderna för reparationer och räntor bär styrelsen
däremot anfört följande avvikande synpunkter:

En hyresreglering bör såvitt möjligt ansluta sig till vad som är god sed i
förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst. Till god sed på hyresmarknaden
hör, att lägenheterna i en fastighet undergå reparation efter viss tid.
1 ett välskött hus ske reparationerna kontinuerligt, så att en viss del av
lägenheterna ingående repareras varje år. Om man utgår från att så sker
beträffande en sjundedel av lägenheterna varje år och att en genomgripande
reparation av en lägenhet slår sig omkring fem år, skulle i ett givet
ögonblick ständigt fem sjundedelar av lägenheterna befinna sig i relativt
gott stånd. Övriga lägenheter skulle ligga under fastighetens allmänna >standard
och vara i behov av reparation inom de närmaste åren. Hyresregleringen
skulle då, vid bifall till det i promemorian framlagda förslaget i
denna del, ställa i utsikt för värden att påkalla hyreshöjning i det enskilda
fallet, örn han läte reparera någon av de lägenheter, som stöde i tur. Följden
skulle bli en splitlring av hyresnivån i fastigheten, vilket skulle kännas
som en stor orättvisa för de hyresgäster, som drabbades därav.

Det viktigaste skälet mot en uppdelning av reparationsposten i värdeförbättrande
inre reparationer och löpande småreparationer i lägenheterna är
emellertid, alt det icke är möjligt alt vid en statistisk undersökning draga
en klar gräns mellan dessa båda kostnadsposter. Man kan icke utgå från

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

att fastighetsägarna, som i denna egenskap ej äro skyldiga att föra handelsböcker,
i allmänhet ha sina räkenskaper så noggrant förda, att de vid
förfrågan kunna lämna uppgifter örn vad de verkställda reparationerna i
detalj avse.

Det är styrelsens bestämda uppfattning, att alla reparationskostnader
böra få inverka på frågan örn en generell höjning av hyresnivån. Däremot
är det givet, att man bör söka få fram ett belägg för i vad mån de samlade
reparationerna med hänsyn till minskningen i omfattningen hava medfört
en total kostnadsökning för fastighetsägarna.

Beträffande kreditkostnaderna vill socialstyrelsen framhålla, att räntorna
höjts, och detta till och med i ganska kraftig utsträckning för en del fastighetsägare,
sedan tiden närmast före krigsutbrottet. Sålunda låg räntan
för obundna kassalån hos Stockholms stads sparbank under icke mindre
än tre år nämast före krigsutbrottet vid 21/2 °/o, medan denna ränta för närvarande
utgör 3Va %>. En stegring av räntan på kassalånen med 1 % kan
vara av väsentlig betydelse för en fastighets ekonomi. I varje fall är den så
stor, att promemorieförfattarens uttalande om att någon ökning av omkostnaderna
på denna punkt för närvarande icke torde behöva tagas i beräkning
icke kan vara riktigt.

Räntesatserna för bundna lån hava visat samma utveckling som beträffande
de obundna lånen. Då det gäller att bedöma räntesatsen för bundna
lån har man att observera, att det föreligger mycket stora skillnader mellan
olika fastigheter. Man kan faktiskt tala om att en fastighetsägare, som har
sina lån bundna, kan ha tur eller otur vid omläggningen av lånet. Beroende
på den tidpunkt, då lånen senast bundos, och den tidrymd, för vilket detta
skedde, kan en fastighetsägare nu ha fått stegrade räntekostnader, medan
en annan fastighetsägare fått se denna del av förvaltningskostnaderna minskad.

Örn man i likhet med promemorieförfattaren godkänner principen, att fastighetsägarna
böra erhålla kompensation för stegrade ränteomkostnader,
har man att taga ställning till frågan, om kompensationen bör givas genom ett
medgivande till generell höjning av hyresnivån eller örn den bör ske individuellt
genom beslut av hyresnämnden för varje särskild fastighet.

Det viktigaste skälet för en individuell behandling av kreditkostnaderna
är, att denna omkostnadspost företer mycket skiljaktig utveckling för olika
fastigheter. Det måste vara orimligt, att vid en genomsnittlig höjning av räntenivån
även den fastighetsägare skall få öka sina hyror, som faktiskt fått se
sina räntekostnader minskade. Ett sådant förhållande kan näppeligen förekomma
med avseende å andra poster i omkostnaderna än räntan.

Örn man väljer linjen med individuella avgöranden, måste man taga hänsyn
till skillnaden i varje fastighets lånebelastning. Att en minskning i räntebördan
genom amortering i sådant fall skall tagas med i beräkningen är i
och för sig självfallet. Man måste emellertid'' också i motsatt riktning borträkna
den ökade lånebelastningen av fastigheten i de fall, då valutan för lånet
ej använts för fastighetens bästa utan kanske för en aktieaffär. Icke ens
om de upplånade medlen helt använts för fastigheten är det alltid säkert, att
man får ett rättvist avgörande, om den höjda räntebelastningen föranleder
höjda hyror, åtminstone om icke reglerande åtgärder vidtagas med avseende
å bränsleersättningen.

Av vad socialstyrelsen nu anfört framgår, att alternativet med ett avgörande
av hyresnämnden för varje särskild fastighet i fråga om inverkan av
räntebelastningen på hyresnivån ställer mycket stora krav på det beslutande
organet. Hyresnämnden skulle också, örn denna linje väljes, troligen få se
sina arbetsuppgifter växa i stor utsträckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

I fråga om enkelheten vid tillämpningen är linjen med generellt avgörande
av kompensationsgraden otvivelaktigt att föredraga. I detta fall måste man
dock stödja sig på resultaten från en statistisk undersökning av ränteförhållandena
i olika fastigheter. En sådan undersökning, där man förutom direkta
uppgifter från fastighetsägarna skulle utnyttja deklarationsmaterialet,
kan väl ske utan större svårigheter, men det måste sägas vara tvivelaktigt
örn man skulle kunna få fram ett sådant material, alt man därav skulle kunna
draga tillförlitliga slutsatser om en skälig genomsnittlig kompensation.

Trots de olägenheter, som onekligen äro förenade med beslut örn en individuell
höjning av hyrorna med hänsyn till räntekostnadernas stegring, anser
sig socialstyrelsen vid vägande av skälen för och mot böra stanna vid att
giva sitt förord för en sådan linje, då detta är den enda som kan giva ett
rättvist resultat.

Även stadskollegiet i Stockholm har ansett, att alla slag av reparationskostnader
borde behandlas på samma sätt.

Fastighetsägareförbundet har förklarat, att vissa kostnadselement undervärderats
eller helt utelämnats i promemorian, och har därom anfört:

Såsom exempel härpå vill förbundet anföra den synnerligen betydande
post i förvaltningskostnaderna som inteckningsräntorna utgöra. Det anföres
i promemorian, att räntan för närvarande är låg, varför någon ökning av
omkostnaderna för närvarande icke skulle behöva tagas i beräkning på denna
punkt. Härvid måste emellertid'' observeras, att fastighetsägarna i betydande
utsträckning hava sina lån bundna till högre ränta än den nu gällande. I
varje fall är det ofrånkomligt, att medan primärlånen för närvarande betinga
en ränta av omkring 3.5 °/o, så kunde dylika lån år 1938 erhållas mot
en ränta ned till 2.5 °/o. Här föreligger således, allmänt sett, en kostnadsökning
med icke mindre än omkring 40 %>. Det synes uppenbart, att jämväl ett dylikt
förhållande måste beaktas vid hyressättningen, allra helst som ränteutgifterna
ofta och i icke ringa grad stigit jämväl på grund av att kapitalskulden
ökat. Inrättandet av skyddsrum har exempelvis många gånger måst bekostas
genom nya lån, varå ränta och amortering skall bestridas med hyrorna.
Någon ökning av fastighetsvärdet ha dylika anordningar icke medfört
utan hyresinkomsten tvärtom i allmänhet minskats på grund av att det
uthyrningsbara utrymmet undergått inskränkning. Nödvändiga reparationer
och omändringar av värmeanläggningar ävensom isoleringsåtgärder lia likaså
ofta på grund av de höjda priserna måst bestridas genom ökad skuldsättning.

I anslutning till offentliggörandet av förbundets förenämnda cirkulärskrivelse
och den av amanuensen Ankarcrona företagna utredningen bär i den
offentliga debatten gjorts gällande att vissa reparationer under nuvarande
förhållanden icke komma lill utförande och att detta medför en besparing,
som förmenas uppväga merkostnaderna för övriga reparationer. Detta överensstämmer
emellertid icke med verkliga förhållandet. Det är tvärtom en
allmän erfarenhet, att kostnaderna för sådana reparationer, som icke kunna
eftersättas — oaktat minskningen i fråga örn tapetsering och inre målningsarbeten
— under år 1941 väsentligt överstigit reparationskostnaderna för tidigare
år. Rörledningar och sanitetsutrustning, värmeledningspannor, fönsterbågar,
tak, fasader och fönster m. m. kiliva reparationer, som även under
nuvarande förhållanden måste ull (irås. Särskilt för värmcledningssystemet
lia, såsom ovan nämnts, fastighetsägarna under det senaste året förorsakats
avsevärda utgifter. Även örn reparationer för närvarande kunna i någon mån
eftersättas, har man att räkna med att de under alla förhållanden måste
någon gång framdeles företagas. Reparationsbehovct har då blivit ackumulerat
oell gör sig gällande med så mycket större tyngd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

I detta sammanhang bör icke heller förbises, att utförandet inom hyresfastigheter
av reparationer — vilka t. ex. i Stockholm torde uppgå till en årlig
kostnad av 20 ä 30 miljoner kronor — bereder arbete åt ett stort antal samhällsmedlemmar.
Vid fastställande av de procentsatser, med vilka höjning
av hyrorna må ske, bör därför även beaktas betydelsen av att fastighetsägarna
icke genom restriktiva åtgärder betagas ekonomisk möjlighet att låta
utföra reparationer och sålunda motverka arbetslösheten inom byggnadsindustrien.

Beträffande grunderna för en förhöjning av hyrorna har hyresgästernas
riksförbund med instämmande av landsorganisationen anfört:

Det synes som örn promemorian alltför ensidigt tager fasta på möjligheten
av omkostnadsökningar och allt för mycket lämnar ur räkningen de minskade
utgifter för eller besparingar på fastighetsförvaltningen som av olika
anledningar uppstå under nuvarande kristider och vilka otvivelaktigt kraftigt
bidragit till att under avsevärd tid efter krigsutbrottet avhålla fastighetsägarna
från mera allmänna och omfattande hyresstegringskrav. Ännu i dag
torde fastighetsförvaltning genomsnittligt sett icke vara en så dålig affär
som från åtskilliga hyresvärdars sida göres gällande. Den på Sveriges fastighetsägareförbunds
initiativ av amanuensen Ankarcrona verkställda utredningen
angående variationerna av omkostnadsindex vill förbundet icke tillmäta
vitsord. Utan att äga tillgång till primärmaterialet kan förbundet givetvis
icke ingå på någon detaljgranskning av utredningen, men vissa indextal,
t. ex. det för reparationskostnaderna, äro så höga att de falla på sin egen
orimlighet. Det kan i detta sammanhang icke anses olämpligt att såsom motvikt
mot den av Ankarcrona verkställda utredningen framhålla, hurusom
Fastighetsaktiebolaget Drott i Stockholm enligt årsberättelse för 1941, publicerad
i Nya Dagligt Allehanda den 9 mars 1942 för 1941 redovisar en vinst
på 325,783 kr. mot 295,416 kr. för år 1940, trots oförändrad hyresnivå, trots
oförändrat fastighetsbestånd och trots förlust på värmeklausulerna. Ett dyligt
driftresultat torde kunna påvisas för ett stort antal fastigheter. Förbundet
vill med det nu sagda framhålla, att fastighetsägarna på olika sätt erhållit och
erhålla kompensation för de löpande förvaltningskostnadernas stegring. Reparationskontot
blir under nuvarande kristider avsevärt mindre, såväl genom
minskat antal flyttningar som genom en faktisk minskning av reparationerna
för kvarboende hyresgäster. Några hyresförluster på grund av lediga lägenheter
behöva ej heller befaras. Redan de nu nämnda faktorerna torde i regel
tillsammans motsvara de ökade utgifter till följd av omkostnadsstegring
som hittills inträtt. Det synes förbundet uteslutet, att man vid bedömandet
av tillåtligheten av en hyreshöjning skall bortse från sist angivna förhållande.
Detta är av så fundamental betydelse, att det enligt förbundets mening bör
komma till direkt uttryck i lagtexten.

Förbundet förutsätter, att Konungen skall iakttaga stark restriktivitet vid
meddelande av tillstånd som här avses. I promemorian fälles icke någonstädes
något omdöme om graden av den kompensation som skall beredas fastighetsägarna.
Förbundet är medvetet om att detta är ett spörsmål, angående vilket
det är svårt att meddela fixa bestämmelser. Det skulle emellertid strida
mot på andra områden under nuvarande kristid gällande principer, om stadgandet
skulle användas för att bereda fastighetsägarna full kompensation för
den minskade behållning av fastighetsförvaltningen, som tidsläget kan medföra.
I detta sammanhang må endast hänvisas till vad som gäller i fråga om
dyrtidstillägg vid tjänste- och arbetsavtal. Det är rimligt att hyresvärdarna
själva bära en del av den faktiska omkostnadsökningen, som kan uppkomma.
Aven om detta icke kan komma till direkt uttryck i lagtexten, är det för -

Kunell. Maj.ts proposition nr 301.

bundets förhoppning att dessa principer skola komma att av Kungl. Maj:t
tillämpas vid lagstiftningens handhavande.

De exempel, som i motiveringen lämnas på fall, där lägenhetens värde avsevärt
ökats genom förbättringsarbete, synas icke vara väl valda. En ''mera
genomgripande målning eller omtapetsering’ torde hittills i regel icke hava
ansetts utgöra en omständighet, som medfört hyreshöjning, då dessa arbeten
i allmänhet innefattats under hyresvärdens underhållsskyldighet. Det skulle
f. ö. vara obilligt mot en hyresgäst, som måhända lång tid innehaft en lägenhet,
att en höjning av grundhyran skulle tillåtas av den anledningen, att
hyresvärden måst företaga omfattande målnings- och omtapetseringsarbeten
på den grund att underhållsskyldigheten tidigare eftersatts. Enligt förbundets
mening torde med förbättringsarbeten böra förstås inledande av värmeledning,
varmvatteninstallation, hiss och liknande arbeten.

I fråga örn tidpunkten för hyresprisernas fixering har
priskontrollnåmnden yttrat:

I överensstämmelse med vad i promemorian anföres finner nämnden det
uppenbart, att en reglering av hyresmarknaden knappast kan äga rum annat
än genom en fixering av hyrespriserna i anknytning till de hyror, som gällde
vid en viss tidpunkt. I promemorian förklaras det lämpligt att för detta ändamål
välja den 1 januari 1942 och i författningsutkastet har grundhyra definierats
som den hyra. som lägenheten betingade den 1 januari 1942. På denna
punkt föreligger sålunda en olikhet mot principerna för den priskontroll,
som nämnden utövar. I denna tages nämligen som regel läget under åren närmast
före krigsutbrottet som utgångspunkt för den aktuella prissättningen.
Jämväl i andra sammanhang, t. ex. då det gäller krigskonjunkturbeskattningens
utformning, utgör förkrigssituationen det led, varmed de aktuella förhållandena
jämföras. Ur allmänna synpunkter skulle det givetvis vara önskvärt,
örn en liknande utgångspunkt även kunde tagas för hyresregleringens
vidkommande. Visserligen synes hyresprisstegringen sedan krigsutbrottet —
bortsett från bränsletilläggen — på flertalet orter enligt verkställda undersökningar
genomsnittligen ha varit ganska ringa. Bakom sådana genomsnittssiffror
ligga emellertid oförändrade hyror för det stora flertalet lägenheter
samt hyresstegringar väsentligt över genomsnittet för ett mindre antal
lägenheter. Det torde höra till bostadsmarknadens normala sätt att fungera,
att hyresstegringar först sätta in för lägenheter, som byta innehavare, medan
hyrorna för de hyresgäster, som bo kvar i sina lägenheter, först på ett senare
stadium mera allmänt förändras. Det kan enligt nämndens uppfattning icke
undgå att verka stötande för rättskänslan, örn fastighetsägare, som under den
hittills gångna krigstiden utnyttjat den på vissa orter rätt snabbt uppkomna
bostadsknappheten till hyresstegringar, därmed också skulle få rätt att nu uttaga
högre hyror i förhållande till förkrigsläget än mera lojala hyresvärdar.
Enligt föreliggande förslag skall en justering dock i sådana fall kunna ske,
men nämnden finner denna möjlighet till reduktion av hyran icke tillräcklig.
Klart är å andra sidan, att det ur praktiska synpunkter är förenat med
vissa fördelar att som utgångspunkt för hyresregleringen välja en tidpunkt
så nära dagens situation sorn möjligt. Särskilt för lägenheter sorn bytt innehavare
en eller kanske t. o. m. flera gånger, kan det eljest föreligga vissa
svårigheter alt fastställa hyrans höjd vid utgångstillfällct. Nämnden vill emellertid
i detta sammanhang peka på att en allmän bostadsräkning verkställdes
på bilsten 1939, avseende hyrorna för hyresåret 1939/40. Ur det i detta sammanhang
insamlade materialet torde erforderliga uppgifter kunna framskaffas
för all bedöma grundhyran, därest denna definieras som hyran den 1 ja -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

nuari 1940 i stället för som hyran den 1 januari 1942. Nämnden vill förorda
att en sådan modifikation av de i promemorian föreslagna reglerna verkställes.
För efter den 1 januari 1940 tillkomna lägenheter torde hyresnämnderna
få fastställa skälig hyra i varje särskilt fall på samma sätt som för vid
sagda tidpunkt outhyrda lägenheter.

Liknande synpunkter ha anförts bl. a. av byggnadslånebyrån, varvid dock
dess ordförande, byråchefen Kurt Bergström, reserverat sig med hänsyn till
de svårigheter, som retroaktiva bestämmelser skulle medföra, särskilt med
hänsyn till fleråriga kontrakt.

Socialstyrelsen har utgått från att man skulle fastställa kostnadsökningen
från tiden omedelbart före krigsutbrottet och alltså icke hänföra densamma
till den tidpunkt, som vore avgörande för grundhyrans bestämmande, eller
den 1 januari 1942. Härom anför styrelsen vidare:

Skälet för denna ståndpunkt är givetvis, att en fastighetsägare, som undvikit
att höja hyrorna efter krigsutbrottet, icke bör förmenas kompensation
för en bestående kostnadsstegring, som inträtt efter krigsutbrottet men före
den för grundhyrans bestämmande avgörande dagen. Det måste emellertid
konstateras, att förslagets bestämmelser i fråga örn medgivande till höjning
av den per den 1 januari 1942 utgående grundhyran på grundval av en kostnadsstegring
från år 1939 icke äro fullständiga. I en fastighet kunna hyrorna
hava höjts under tiden mellan krigsutbrottet och den 1 januari 1942 i sådan
utsträckning, att fastighetsägaren mer än kompenserats för den inträdda ökningen
av omkostnaderna. Trots att fastighetsägaren alltså i ett sådant fall
fått full kompensation för varje kostnadsstegring, skulle han ändock erhålla
rätt till höjning av hyresnivån genom generellt beslut av Kungl. Majit. Detta
kan icke vara vare sig riktigt eller skäligt. För undvikande härav torde ett
tillägg till lagtexten böra göras av innehåll, att en hyreshöjning, som Kungl.
Majit förklarat skola få äga rum, likväl icke skall, utan medgivande av hyresnämnd,
få genomföras i en fastighet, där hyrorna höjts efter krigsutbrottet
men före den 1 januari 1942.

Styrelsen för kooperativa förbundet, som närmare övervägt förslaget att
fixera hyrespriserna med utgångspunkt från den 1 januari 1942, har funnit
denna tidpunkt ur olika synpunkter lämplig.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har yttrat härom:

Från hyresgästhåll har påyrkats, att till utgångspunkt vid grundhyrans bestämmande
skulle läggas den 1 oktober 1939. Då emellertid, bortsett från värmekostnaderna,
hyresstegring sedan dess torde hava ägt rum i endast obetydlig
utsträckning, synes behov av sådan ändring knappast förefinnas. Skulle
hyrorna återföras till 1939 års nivå, komme hyresnämnderna sannolikt att
få pröva samtliga de fall, i vilka en hyreshöjning ägt rum, vilket ytterligare
komme att öka deras — därförutan —- säkerligen stora arbete. Det synes
även kunna ifrågasättas, huruvida en sådan reform verkligen skulle medföra
en fördel för hyresgästerna med hänsyn till de betydande kostnader, fastighetsägarna
efter år 1939 t. ex. genom anordnande av skyddsrum och eljest
betydande utgifter i förvaltningshänseende fått vidkännas.

Hyresgästernas riksförbund, i vars yttrande landsorganisationen instämt,
har ifrågasatt, huruvida icke den 1 oktober 1941 lämpligen borde vara bestämmande
av grundhyran. Förbundet anför:

Kuno!. Maj.ts proposition nr 301.

Enligt lagutkastet skall med lägenhetens grundhyra förstås den hyra, som
lägenheten betingade den 1 januari 1942. Redan vid nämnda tidpunkt hade
emellertid en viss hyresstegring ägt rum, särskilt i fråga örn de hyresavtal,
som började löpa den 1 oktober 1941. I åtskilliga fall har denna hyresstegring
varit av omfattande natur, särskilt i orter med akut bostadsbrist, och
den torde i regel lia överskridit de gränser, som i princip upptagas av den nu
föreslagna lagstiftningen, d. v. s. vad som motiveras av de ökade omkostnaderna
för fastighetsförvaltning, definierade och begränsade på sätt i promemorian
skett. Det skulle därför kunna ifrågasättas att såsom utgångspunkt
för bestämmandet av grundhyrans belopp välja en tidigare tidpunkt. Frågan
om tidpunkten för grundhyrans bestämmande sammanhänger emellertid med
en annan fråga, nämligen frågan örn tidpunkten för bestämmandet av huruvida
en omkostnadsökning ägt rinn av beskaffenhet att böra medföra
hyresstegring. Såvitt förbundet kan finna är det principiellt riktigt att dessa
tidpunkter i möjligaste mån sammanfalla. Därest man skulle välja en alltför
tidig tidpunkt, skulle man emellertid vara nödsakad att rubba ett stort
antal kontraktsförhållanden ävensom utsträcka undersökningarna angående
omkostnadsvariationerna bakåt till motsvarande tidpunkt. Förbundet vill
därför icke motsätta sig att en jämförelsevis sen tidpunkt väljes för grundhyrans
bestämmande, men ifrågasätter, örn ej den 1 oktober 1941 vore lämpligare
än den 1 januari 1942. Men detta bör enligt förbundets mening gälla
allenast såvitt såsom utgångspunkt för bedömandet av frågan, huruvida omkostnadsstegringar
ägt rum, en motsvarande tidpunkt väljes. I den mån en
hyresvärd ansett sig behöva kompensation för den stegring av förvaltningskostnaderna,
som inträffade före den 1 oktober 1941 (alternativt den 1 januari
1942) har han i det övervägande antalet fall ägt möjlighet att uppsäga
hyresavtal senast den 30 juni 1941 och därvid påfordra den högre hyra, som
motiverats av omkostnadsstegringar som ägt rum vid sistnämnda tidpunkt.
Om uppsägning icke skett, måste det enligt förbundets mening rimligtvis
innebära, att hans behållna inkomst av fastigheten trots allt blivit ograverad
eller åtminstone allenast i ringa mån beskuren. Förbundet vill alltså såsom
sin bestämda mening uttala, att såsom utgångspunkt för grundhyrans bestämmande
bör tagas den 1 oktober 1941 (alternativt den 1 januari 1942),
allenast under förutsättning, att samma tidpunkter eller åtminstone den 30
juni 1941 skall gälla som utgångspunkt för bestämmandet av frågan örn och
i vad mån omkostnadsstegring ägt rum. Det finnes så mycket starkare anledning
att framhålla detta som Sveriges fastighetsägareförbund såsom basår
för bedömandet av frågan örn omkostnadsindexets variationer valt år 1935.

Den av förbundet här förut hävdade meningen kan komma att erhålla
för hyresvärdarna obilliga resultat i frågan örn vissa långtidsavtal, som ej
genom uppsägning kunnat bringas till upphörande före den 1 oktober (den
1 januari) 1942. För dessa fall torde en undantagsbestämmelse kunna införas.
En dylik bestämmelse torde med hänsyn till den relativa fåtaligheten av
sådana avtal icke behöva bliva administrativt tyngande.

Därest de av förbundet nu hävdade principerna icke kunna vinna godkännande,
synes det under alla förhållanden angeläget, att tillfälle beredes till
justering av de hyror, som före den 1 januari 1942 undergått höjning. Det är
därför enligt förbundets mening oundgängligen nödvändigt att hyresgästerna
i dylika fall beredas tillfälle alt hos hyresnämnd pröva redan företagna hyll
yresstegringar. I

I yttrandena lia framkommit olika uppfattningar beträffande promemorians
förslag, att hyrespriserna för affärslokaler och andra dy Bihang

till riksdagens protokoll ]9i2. 1 sund. Nr 301.

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

lika lägenheter icke skulle fixeras på det sätt, som föreslagits för
vanliga bostadslägenheter, utan endast regleras därigenom, att hyresnämnden
skulle äga att till skäligt belopp nedsätta en hyra, som uppenbarligen
vore högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter föranledde.

Detta förslag har tillstyrkts av Skånes handelskammare, som ansett möjligheten
till nedsättning av oskäliga hyror innefatta ett tillfredsställande
skydd.

Kommerskollegium, som åberopat utlåtanden från nio andra handelskammare,
har tillstyrkt förslaget med den ändringen, att ordet ''uppenbarligen’
skulle utgå. Kollegiet anför härom:

Handelskamrarnas yttranden yppa en viss tveksamhet, huruvida det för
affärslägenheterna avsedda hyresskyddet vore tillräckligt och huruvida icke
mera preciserade bestämmelser vore erforderliga. Kollegium delar i viss mån
denna tveksamhet. Särskilt synes ordet ''uppenbarligen’ vara ägnat att inrymma
en något vid marginal för tillåtna hyreshöjningar för affärslägenheter.
Örn detta ord uteslutes, synas i sak de av handelskamrarna uttalade
önskemålen komma att vinna beaktande. Under lagens avsedda giltighetstid
torde vissa erfarenheter vinnas örn utvecklingen på hyresmarknaden
för affärslägenheter. Först därefter torde mera tillförlitligt kunna bedömas,
huruvida mera preciserade bestämmelser bliva erforderliga.

Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Kalmar län.

Av priskontrollnämnden har anförts, att situationen beträffande butikslokaler
o. dyl. under nuvarande förhållanden väl knappast kunde förväntas
bli präglad av samma spänning mellan tillgång och efterfrågan, som uppkommit
eller kunde förväntas uppkomma på bostadsmarknaden. Hyrorna
för sådana lokaler sammanhängde normalt med ett flertal speciella omständigheter,
som försvårade en generell reglering. En reglering av bostadshyrorna
kunde emellertid tänkas medföra en strävan från fastighetsägare att
för affärslägenheter uttaga högre ersättning. Nämnden funne det därför
önskvärt, att affärsmännen tillförsäkrades fullt betryggande garantier gentemot
omotiverade hyresstegringskrav i fråga örn affärslägenheter m. m.
Till sin innebörd borde hyresregleringen beträffande affärslägenheter icke
vara mindre sträng än beträffande bostadslägenheter.

Styrelsen för kooperativa förbundet, som icke påyrkat någon ändring i
denna del av förslaget, har anfört följande:

Styrelsen är medveten om att med den relativt vaga utformning av grunderna
för ett ingripande, som stadgats i förslaget, vissa svårigheter kunna
komma att möta att i praktiken utnyttja dessa bestämmelser i andra fall än
dem, då ett alldeles uppenbart oskäligt hyrespris föreligger. Styrelsen delar
emellertid den i promemorian uttalade uppfattningen, att blotta möjligheten
till dylika ingripanden torde kunna utöva ett så starkt inflytande på hyresmarknaden,
att de icke behöva vidtagas alltför ofta. Styrelsen vill emellertid
betona, att denna slutsats enligt styrelsens mening har avseende på den nu
rådande situationen på ifrågavarande del av hyresmarknaden. Såvitt styrelsen
kan bedöma, torde denna uppfattning även bibehålla sin giltighet, åtminstone
för den närmaste framtid, som nu kan överblickas. Styrelsen vill
emellertid betona, att läget på denna del av hyresmarknaden kan tänkas un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

dergå en relativt snabb försämring under vissa betingelser. Vid ett ytterligare
skärpt krisläge och i samband därmed eventuellt inträdande ökade påfrestningar
i penningpolitiskt hänseende låter sig en situation väl tänkas, som
kan göra det nödvändigt att utsträcka den nu för bostadslägenheter föreslagna
hyresregleringen till att, möjligen i något avvikande former, innefatta
även affärslägenheterna. Å andra sidan bör det icke förbises, att varuknappheten
i en sådan situation kan åstadkomma så stora svårigheter för detaljhandeln,
att en del affärslägenheter stå outnyttjade. En sådan utveckling
skulle i och för sig tala för att en justering nedåt av hyresnivån för affärslägenheter
bleve ofrånkomlig. Under en sådan period'' vore det orimligt, örn
samtidigt en hyreshöjning skulle inträda för sådana lokaler, som kunde utnyttjas.
Styrelsen utgår från att Kungl. Maj:t och vederbörande regleringsorgan
komma att följa utvecklingen även på denna del av hyresmarknaden
med uppmärksamhet och i rätt tid föranstalta om ingripanden för att bryta
eventuellt framträdande osunda utvecklingstendenser.

Vad som anförts i promemorian om att hyrespriserna för affärslägenheter
icke kunde regleras på samma sätt som hyrorna för vanliga bostadslägenheter
vore enligt socialstyrelsen så till vida avgörande, att man icke kunde
tänka sig, att för affärslägenheter medgiva höjning av hyresnivån genom
generella beslut av Kungl. Maj:t. Däremot förelåge icke något principiellt
hinder mot en reglering, som skulle innebära, att varje hyreshöjning för
affärslägenheter skulle godkännas av hyresnämnden. Möjligen kunde man
däremot befara en stark påfrestning av den reglerande apparaten vid en
dylik anordning. Socialstyrelsen förmodade emellertid, att antalet utlåtanden
om tillämnade hyreshöjningar samt beslut örn giltigheten av uppsägning
bleve så stort, att någon större skillnad ej komme att inträda, om man
föreskreve, att medgivande till höjning av hyran för butiks- och affärslägenheter
alltid skulle inhämtas av hyresnämnd. Som grund för hyresnämndens
prövning borde läggas en undersökning av den andel av den faktiska kostnadsstegringen
för vederbörande fastighets förvaltning, som belöpte på den
lokal, varom fråga vore. Skillnaden mot regleringen för bostadslägenheter
bleve alltså den, att man i enkelhetens intresse för bostadslägenheterna ginge
på en genomsnittlig beräkning av kostnadsstegringen inom olika fastigheter
och medgåve hyreshöjning genom generellt beslut av Kungl. Majit, medan
man för butikslokaler och affärslägenheter skulle få individuella beslut av
hyresnämnd, grundade på förhållandena i den särskilda fastigheten. En reglering
i sådant avseende av hyresnivån för butiks- och affärslägenheter måste
även sägas vara av behovet påkallad.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län lia ansett, att den i
promemorian föreslagna bestämmelsen örn nedsättning av oskälig hyra ej
vore tillfyllest i fråga om affärslokaler.

Denna uppfattning har även delats av stadskollegiet i Stockholm, som anfört
följande:

Stadskollegiet finner skäl förorda, att affärslägenheter underkastas principiellt
samma hyresreglering som bostäder. De sociala behov, som tala fölen
dylik reglering vad affärslägenheter angår, äro jämförbara med dem, som
framtvinga en hyresreglering beträffande bostäder. De flesta affärsidkare befinna
sig i tämligen små ekonomiska omständigheter, vartill kommer, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

många av deni blivit i olika hänseenden hårt drabbade av nuvarande krisen
ined åtföljande varuknapphet och ökade omkostnader. Affärsinnehavare
ha därför i allmänhet mycket svårt att bära en höjning av hyran för sina
affärslokaler. Å andra sidan riskera de i händelse de flytta att gå miste om
en större eller mindre del av den kundkrets, de lyckats inarbeta. Hyresvärdarna
få härigenom ofta ett otillbörligt ekonomiskt övertag över affärsinnehavarna,
som hellre än att flytta och taga därmed sammanhörande förlustrisker,
nödgas finna sig i även avsevärda hyreshöjningar. Om hyresnivån nu
fixeras för bostadslägenheternas del men icke för affärslägenheternas, ligger
det nära till hands för hyresvärdarna att genom höjning av hyran för affärslägenheter
söka erhålla kompensation för utebliven hyreshöjning beträffande
bostadslägenheter.

Icke endast sociala billighetsskäl tala för en i princip likartad hyresreglering
för affärs- och bostadslägenheter. Alltför stora hyresstegringar i fråga
om'' affärslägenheter skulle nämligen, såsom i utredningsförslaget framhålles,
kunna medföra vittgående inflationsverkningar. Då den blivande hyresregleringslagen
är avsedd att förhindra de inflatoriska verkningar, som skulle
följa av en omfattande hyresökning bör därför denna lag innefatta bestämmelser,
som möjliggöra en prövning av hyresbeloppet även för affärslokaler
och andra dylika lägenheter.

Stockholms detaljistförbund har framhållit, att affärsinnehavarna vore i
starkt behov av hyresreglering. Förbundet anför:

Visserligen är självklart det sociala behovet, då det gäller hyresreglering
för affärslägenheter, icke lika stort som i fråga om bostadslägenheter på
grund av de senares kolossalt mycket större antal, men antalet små affärslägenheter
är, såsom framgår av arbetstids- och butikstängningssakkunnigas
utredning rörande antalet detaljhandlare med högst en anställd, synnerligen
stort. Då detaljhandelns omkostnader — icke blott i procent av omsättningen
utan också absolut — på grund av de med kristiden sammanhängande statliga
åtgärderna visa en betydande stegring och denna genom likaledes statliga
ingripanden — priskontrollen — icke kunnat avlastas på konsumenterna
utan reducerat avkastningen å den bedrivna rörelsen, har detaljisternas levnadsstandard
sänkts icke blott på grund av levnadskostnadernas ökning utan
även genom inkomstminskning. Redan tidigare hörde stora grupper av detaljhandlarna
till samhällets mindre inkomsttagare och den ovan angivna utvecklingen
har ytterligare försämrat deras läge. Det är sålunda otvivelaktigt,
att även ur rent social synpunkt föreligger ett behov av en hyresreglering för
affärslägenheter av samma effektivitetsgrad, som den för bostadslägenheter
föreslagna kan väntas få. Den i utkastet föreslagna formen för reglering av
hyrorna för affärslägenheter torde icke kunna lämna ett tillfredsställande
skydd för oskälig hyresstegring; ännu mindre hålla vi för sannolikt, att bestämmelsernas
blotta existens skulle få det inflytande på hyresmarknaden för
affärslägenheter, som göres gällande i promemorian. Då fastighetsägarna genom
hyresregleringen hindras att få någon kompensation för den minskning
i realvärde, sorn* deras inkomst från bostadslägenheter otvivelaktigt undergått
och kan förväntas ytterligare undergå, komma de med säkerhet att söka i
möjligaste mån erhålla kompensation genom höjning av hyrorna för affärslägenheter.
Det kan näppeligen råda någon tvekan örn att betydande hyresstegringar
kunna komma att äga rum för affärslägenheter utan att de föreslagna
nämnderna skulle kunna fastslå att hyresbeloppet uppenbarligen är
högre, än som kan anses skäligt vid ifrågavarande tidpunkt. Det finnes för
butikslägenheter icke en på samma sätt som för bostadslägenheter enhetlig
hyresnivå i olika samhällen eller delar av dylika. Inom en viss lokal rayon

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

finns det av avsättningstekniska skäl utrymme för ett visst antal butiker inom
skilda branscher. Med hänsyn till de olika räntabilitetsförhållandena inom de
olika branscherna och hos de olika företagen inom dessa ha hyresvärdarna
lyckats att genom successiva höjningar av hyran anpassa hyresbeloppens
storlek efter dessa räntabilitetsförhållanden — att, örn man så vill uttrycka
det, taga ut olika stora delar av detaljisternas vinster i form av hyror. Detta
möjliggöres av detaljisternas stora bundenhet till ett inarbetat läge och de
stora kostnaderna med hänsyn till inredning m. m. för en flyttning. Butiker
som med hänsyn till lokalernas beskaffenhet och läge borde betinga samma
hyra kunna sålunda i själva verket på grund av nämnda förhållanden ge
hyror, som icke äro av samma storleksordning. Skiftningarna äro mycket
stora med hänsyn till hyresgästens rörelses räntabilitet. Det är uppenbart att
dessa förhållanden måste komma att medföra utomordentligt stora svårigheter
att fastställa, när uppenbart oskäligt krav på hyra är för handen.

Såvitt vi kunna finna föreligger icke någon verklig grund för att i fråga om
affärslägenlieter tillämpa andra principer än i fråga örn bostadslägenheter.
Detaljisterna äro i behov av samma starka skydd för sin affärslägenhet som
för sin bostadslägenhet och detta vinnes ej med utkastets bestämmelser. Vi få
därför hemställa att stadgandena örn bostadslägenheter göras tillämpliga även
på affärslägenheter.

Hyresgästernas riksförbund har med instämmande av landsorganisationen
även förordat en hyresreglering för affärslägenheter av i huvudsak samma
slag som för bostadslägenheter. Förbundet anför:

Det synes förbundet som örn promemorian, för att undvika vissa svårigheter,
föreslår ett system, som erbjuder mångfalt större svårigheter men som
samtidigt är ur allmän synpunkt ytterst otillfredsställande. Vad först angår
behovet av en hyresreglering för affärslokaler o. dyl. vill förbundet framhålla
att majoriteten av de affärs- och hantverksutövande hyresgästerna ingalunda
befinner sig i någon speciellt god ekonomisk ställning. Örn det nu skall föreligga
någon skillnad mellan den "privata’ och den affärsdrivande hyresgästens
ställning till motparten i hyresavtalet, torde det i flertalet fall vara så. att den
affärsdrivande hyresgästen är mera beroende av sin lokal än hyresgästen av
sin lägenhet. Behovet av skydd är ingalunda mindre. Från olika orter i landet
har också till förbundet ingått meddelande, att hyresvärdarna synas vilja
i fråga örn affärslägenheter taga igen vad de anse sig förlora å bostadslägenheter
genom en hyresreglering, örn en dylik utveckling icke hejdas, mister
hyresregleringen en stor del av sin inflationshämmande betydelse.

När hyresnämnden enligt utkastet skall pröva, huruvida viss hyra för affärslokal
uppenbarligen är högre jin lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter
föranleda, har den en synnerligen svår uppgift att fylla. Den
skall sålunda enligt motiven taga hänsyn till fastighetens läge, affärsverksamhetens
omfattning, kostnader, som hyresgästen kan lia nedlagt på lägenheten
o. s. v. Av dessa indikationer synes ''affärsverksamhetens omfattning’
förbundet vara särskilt diskutabel. Den giver närmast uttryck åt den enligt
förbundets mening felaktiga men tyvärr alltför ofta i praktiken tillämpade
uppfattningen, att beträffande hyror för affärslägenheter ingen annan maximigräns
finnes än affärsmannens ekonomiska bärkraft. Följden bärav har
också blivit en spekulation i affärslägenheter, som bringat upp dessas hyresnivå
i eif orimligt läge oell som icke kunnat undgå att utöva skadliga verkningar
å prisbildningen i allmänhet.

Såsom av det nu sagda torde framgå vill förbundet såsom sin bestämda
mening uttala, att hyresregleringen för affärslokaler bör vila å samma principer
sorn den för bostadslägenheter. Såsom grundlära bör alltså betraktas

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

den hyra som gällde den 1 januari 1942, med de möjligheter till individuella
variationer som angivas i förslaget.

I de sällsynta fall då hyran den 1 januari 1942 ej utgick med fixt belopp,
utan t. ex. efter rörelsens omsättning, torde grundhyran lämpligen kunna till
beloppet fastställas av hyresnämnden.

Sveriges köpmannaförbund har ansett, att även affärslägenheter böra inbegripas
under den strängare regleringen. Förbundet anför:

Förbundet kan icke acceptera det betraktelsesätt, som kommit till uttryck
i promemorian, och anser det föreslagna systemet synnerligen otillfredsställande.
Sålunda måste förbundet bestrida, att det i fråga om affärslägenheterna
icke skulle föreligga ett lika starkt socialt behov av reglering som då det
gäller bostadslägenheter. Det måste framhållas, att det övervägande flertalet
affärsidkare utgöres av mindre företagare, som långt ifrån befinna sig i någon
speciellt god ekonomisk ställning, utan tvärtom under nu rådande kristid
ha att brottas med stora ekonomiska svårigheter till följd av bl. a. varuknapphet
och ransoneringar. Därtill kommer, att en affärsinnehavare, som
upparbetat en affärsrörelse och erhållit en relativt fast kundkrets, blir mer
beroende av sin lokal än en vanlig hyresgäst av sin bostadslägenhet. Han blir
därigenom också mycket känsligare för påtryckningar från husägarens sida,
varför behovet av skydd ingalunda kan sägas vara mindre.

Utkastet medgiver hyresnämnden rätt att nedsätta en affärsbyrå, som uppenbarligen
är högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter
föranleda. När det här gäller att avgöra huruvida hyresbeloppet uppenbarligen
är högre än som kan anses skäligt vid ifrågavarande tidpunkt, skall
nämnden enligt promemorian taga hänsyn till alla föreliggande omständigheter,
såsom lägenhetens beskaffenhet, fastighetens läge, affärsverksamhetens
omfattning, kostnader som hyresgästen kan ha nedlagt på lägenheten o. s. v.
Frånsett att en dylik prövning ställer stora krav på nämndens kompetens och
omdöme, synes det förbundet vara principiellt förkastligt att vid bedömandet
av hyrans skälighet hänsyn skall tagas till affärsverksamhetens omfattning.
Det kan icke vara riktigt, att affärshyrornas storlek skall göras direkt beroende
av vinsten på den bedrivna rörelsen och att hyresvärden därigenom
skall få tillgodoföra sig resultatet av affärsmannens duglighet och arbete. Ett
konsekvent genomförande av en sådan princip borde i så fall också föranleda
att den affärsdrivande hyresgästen komme i åtnjutande av hyressänkning,
därest affärsverksamheten skulle visa underskott eller resultera i lägre nettovinst
än vad som finge anses normalt.

Därest den föreslagna hyresregleringen skall erhålla den betydelse och den
effektivitet som avsetts, synes det förbundet nödvändigt att låta densamma i
samma utsträckning och enligt samma principer gälla affärslägenheter och
bostadslägenheter. I annat fall måste det nämligen befaras, att hyresvärdarna
på affärsinnehavarnas bekostnad söka kompensera sig för vad de icke
kunna uttaga av bostadshyresgästerna. Redan nu ha icke saknats exempel,
som klart tyda på en sådan inställning hos fastighetsägaren. Därigenom skulle
affärshyresnivån utsättas för en höjning, som måste få en menlig inverkan på
prisbildningen i allmänhet och som det måste vara ett allmänt intresse att
förhindra.

Byggnadsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke anledning förelåge att tilllämpa
den snävare regleringen på sådana lägenheter, som äro förhyrda av
det allmänna till tjänstelokaler för ämbetsverk, kristidsinstitutioner och dylikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Förslaget alt undantaga bostadslägenheter i nya f a s t i g h et
e r från den snävare regleringen har tillstyrkts av socialstyrelsen. Man finge
enligt styrelsens mening icke göra en reglering på sådant sätt, att den utöver
vad som nödvändigtvis läge i dess natur motverkade tillkomsten av
nya fastigheter.

Arbetsgivareföreningen, som även tillstyrkt undantaget för nyuppförda fastigheter,
har därvid yttrat:

Sedan krigsutbrottet har byggnadsproduktionen undergått en så avsevärd
fördyring, att privat bostadsbyggnadsverksamhet är helt betingad av möjligheten
att erhålla väsentligt högre hyresavkastning än den för närvarande
normala. Även om byggnadskostnaderna skulle sjunka i sådan grad, att en
privat bostadsbyggnadsverksamhet bleve möjlig till hyror, som ej i alltför
hög grad överstege de normala, skulle en allmän hyresreglering verka starkt
hämmande på nyproduktionen av bostäder. Föreningen vill därför understryka
lämpligheten av det i lagförslaget förutsatta undantaget från hyresregleringen
av lägenheter inrymda i hus, som färdigställts senare än den 1
januari 1942. Föreningen vill särskilt vania för ett sådant tillvägagångssätt,
som tillämpades under föregående hyresregleringsperiod, då nyproducerade
lägenheter, som i 1917 och 1918 års hyresregleringslagar voro undantagna
från lagens bestämmelser, i 1919 års lag underkastades reglering. Dennas utsträckning
även till nya fastigheter medförde en stark sammankrympning av
det privata bostadsbyggandet, varför regleringsförfarandet för nyssnämnda
fastigheters del upphävdes redan år 1920 och ersattes med bestämmelser örn
hyresocker. Föreningen anser det nödvändigt, att i motiven till en blivande
hyresregleringslag göres ett auktoritativt uttalande att avsikten är, att under
krisen nyproducerade fastigheter ej heller senare skola underkastas hyreskontroll,
då i annat fall produktionshämningen kan bli så stark, att endast subventionerad
statlig eller kommunal byggnadsverksamhet kommer att bedrivas
och bostadsbrist uppstå.

Även Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare lia understrukit
vikten av att produktion av nya bostäder icke förhindrades och ined
hänsyn härtill tillstyrkt förslaget.

I denna fråga har däremot priskontrollnämnden varit av motsatt åsikt:

Undantaget för nybyggda lägenheter finner nämnden vara mindre lämpligt.
Motivet till den föreslagna utformningen synes vara det, att hyresregleringen
därigenom icke skulle hämma önskvärd nyproduktion av bostäder.
Såvitt nämnden kan finna innebär emellertid det icke ovanliga påståendet,
att hyresregleringen under och omedelbart efter förra kriget skulle haft sådana
verkningar, en betydande överdrift. Under nuvarande förhållanden
måste tillfredsställandet av det mest trängande bostadsbehovet betraktas som
en samhällelig uppgift. Förslag ha även framförts om långtgående stödåtgärder
för behövligt bostadsbyggande. Bland villkoren för erhållandet av sådant
stöd ingå även vissa bestämmelser rörande hyreskontroll för de på sådant
sätt uppförda fastigheterna. För dessa är alltså en hyresreglering redan genomförd.
Sannolikheten talar för att annan bostadsbyggnadsverksamhet än
den för vilken detta stöd tages i anspråk, liven om hyressättningen begränsas
allenast enligt stadgandet örn nedsättning av oskäliga hyror, torde komma att
ha starkt begränsad omfattning. Anledning synes emellertid enligt nämndens
mening icke föreligga, att från den snävare hyresregleringen undantaga den
byggnadsverksamhet, som undandrager sig den i samband med stödåtgärder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

na stipulerade kontrollen. Det torde få ankomma på hyresnämnderna, att i
varje särskilt fall fastställa skälig hyra för nytillkomna lägenheter.

Även militära byggnadsutredningen har ifrågasatt lämpligheten av att göra
undantag för nybyggda fastigheter.

Byggnadslånebyrån har förklarat, att det icke syntes välmotiverat att undantaga
de nytillkomna husen från regleringen. Den i promemorian anförda
synpunkten, att en regel av dylikt innehåll skulle vara ägnad att stimulera
produktionen av bostäder torde, enligt vad erfarenheterna från den under
förra världskriget gällande hyresregleringen giva vid handen, vara något
överdriven. Däremot har byrån föreslagit, att hus, som äro eller kunna bliva
underkastade byråns kontroll eller därmed jämförlig reglering, skulle undantagas
från lagens tillämpning. Som skäl härför anför byrån följande:

De för tertiärlånehusen en gång fastställda hyrorna få icke höjas utan
byggnadslånebyråns medgivande. Vid sin prövning härutinnan har byrån att
tillämpa den principen, att allenast verkliga höjningar av utgifterna för fastigheternas
förvaltning kunna föranleda en hyreshöjning. Denna princip är
tydligen densamma som kommit till uttryck i förslaget angående allmän
hyresreglering. Ur nu anförda synpunkter synes sålunda icke något hinder
möta för att hyreskontrollen i tertiärlånehus, sedan byrån en gång lämnat
sina direktiv för hyressättningen, uppgår i den allmänna hyresregleringen.
Hyreskontrollen i tertiärlånehus har emellertid icke allenast ett hyresmarknadspolitiskt
syfte utan avser också att förhindra, att statliga lån och subventioner
kunna komma att tjäna ovidkommande enskilda vinstintressen.
Byrån anser därför, att även örn det ur administrativa synpunkter kunde te
sig naturligt att kontrollen av hyrorna i de genom tertiärlån finansierade
fastigheterna uppgick i den allmänna hyresregleringen, sist anförda omständigheter
göra det nödvändigt, att byråns kontroll över hyressättningen i dessa
fastigheter bevaras.

Vad nu sagts har tillämpning jämväl å sådana med kommunalt stöd uppförda
hus, som underkastas hyreskontroll enligt samma regler som tertiärlånehusen.

Beträffande förhållandet till redan stadgade former av hyreskontroll vill
byrån ytterligare anmärka, att den nu föreslagna allmänna regleringen icke
bör få rubba den byråns hyreskontroll, vilken avser hus som uppförts eller
kunna komma att uppföras med stöd av den statliga långivningen för beredande
av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, s. k.
barnrikehus. Ifrågavarande hus äro av typisk subventionskaraktär och intaga
därför en särställning som hör gälla jämväl i förevarande avseende.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit, att undantaget för nybyggda
fastigheter kunde föranleda en osund spekulation och i händelse av
nedgående fastighetsvärden medföra mindre önskvärda ekonomiska konsekvenser.
Hyresbelopp för lägenheter i dylika hus måste givetvis ställa sig
betydligt högre än i sådana hus, som färdigställts före nyssnämnda dag,
men fråga vore om icke en sådan okontrollerad hyressättning kunde befaras
öva ett otillfredsställande inflytande på hyresnivån i allmänhet.
Länsstyrelsen ansåge därför att hyresnämnden borde lämnas möjlighet
att pröva hyresbelopp i alla hus, oavsett tiden för deras färdigställande, beträffande
de hus som helt tillkommit eller ombyggts efter den 1 januari 1942

Kungl. Mcij:ts proposition nr 301.

givetvis under helt andra betingelser än i fråga om andra äldre fastigheter.

Frågan om reglering av ersättning för värme och varmvatten
har socialstyrelsen upptagit till närmare behandling i sitt yttrande över de
värmekostnadssakkunnigas betänkande. Styrelsen hade icke någon anmärkning
att framställa mot innehållet i de båda bränsleklausuler, som de sakkunniga
utarbetat, eller mot de i betänkandet angivna normerna för beräkning
av bränsleandelen i en inklusivehyra. Styrelsen förordade emellertid,
att vid en laglig reglering av hyran endast exklusiveklausulen skulle få tilllämpas.
Därjämte föreslog styrelsen, att det författningsenligt skulle förordnas,
att denna klausul automatiskt skulle tillämpas, oberoende av om hyreskontraktet
förut varit försett med någon bränsleklausul och även oberoende
av om kontraktet uppsagts för reglering av hyresvillkoren, samt alt
detta skulle gälla på de orter där hyresreglering infördes beträffande alla
hyreskontrakt, som kunnat uppsägas efter den 1 januari 1942. Denna gränsdragning
avsåge, att långtidskontrakten icke skulle brytas. De av värmekostnadssakkunniga
angivna normerna för beräkning av bränsleandelen i olika
fall borde komma till användning vid denna tillämpning av exklusiveklausulen.

Till motivering av dessa förslag anför styrelsen:

Det blir för hyresnämnderna ett mycket delikat avgörande att i det enskilda
fallet bestämma, om bränsleklausulen skall vara av exklusive- eller
inklusivetyp. 1 vart fall lär man icke kunna åtnöja sig nied att hyresnämnd
endast skulle förklara, att en av de av Kungl. Maj:t godkända klausulerna
skulle tillämpas, antingen för viss grupp av fastigheter eller för särskild
fastighet, utan att nämnden i samband därmed även skulle yttra sig om
vilkendera av dessa klausuler, som skulle användas. Styrelsen vill påpeka,
att det endast kan bliva i rena undantagsfall som inklusive- och exklusiveklausulen
skulle lämna samma resultat vid beräkningen av hyresgästernas
förpliktelser. Under nu rådande krisartade förhållanden på hyresmarknaden
skulle ett allmänt genomförande av en enda bränsleklausul medföra
en obestridlig praktisk fördel. Styrelsen anser, att de med exklusiveklausulen
obestridligen förenade olägenheterna i avsevärd grad försvinna under
nuvarande ransonering av bränslet. Samtidigt blir denna klausuls avsevärda
fördelar desto mera framträdande.

Att en av Kungl. Majit godkänd klausul sålunda med en gång skall fogas
vid praktiskt taget samtliga hyreskontrakt, innebär förmodligen icke någon
så revolutionerande nyhet, som man kanske i första ögonblicket vöre benägen
att anse. Enligt värmekostnadssakkunnigas förslag, vilket styrelsen i
andra band förordar, skulle nämligen någon höjning av hyresnivån även
efter medgivande av Kungl. Majit icke få genomföras i något fall utan att
en godkänd klausul samtidigt fogades vid kontraktet. Då. det förefaller troligt,
alt undersökningen av fastighetsomkostnaderna kommer att giva vid
handen, att en genomsnittlig stegring av dessa föreligger i förhållande till
förkrigstiden, vid vilket förhållande förutsättningen för ett medgivande örn
hyreshöjning föreligger, och då man vidare måste utgå från att flertalet fastighetsägare
ämna begagna sig av ett dylikt medgivande, torde en godkänd
bränsleklausul ändock komma att tillämpas i mycket stor utsträckning. För -

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

delen av enhetliga villkor i fråga om bränslekostnadernas beräkning är emellertid
så stor, att styrelsen icke tvekar att förorda bestämmelser örn tvångsvis
genomförande med en gång av den nya ordningen. Någon kriminalisering
av en dylik bestämmelse torde likväl icke erfordras, utan det torde vara
tillräckligt med den i förslaget upptagna bestämmelsen, att hyresvärd, som
icke ställt sig till efterrättelse meddelat beslut om att viss bränsleklausul skall
tillämpas, blir skyldig att återbära vad han uppburit för mycket.

Slutligen har socialstyrelsen förklarat sig utgå från att promemorian byggde
på den uppfattningen, att en av Kungl. Majit godkänd bränsleklausul
skulle tillämpas i alla de fall, då ett hyreskontrakt uppsagts för reglering
av hyran eller ändring beträffande bränsleersättningen.

Enligt Stockholms handelskammare borde samma förutsättning gälla för
ingripande mot bränsleklausul som för ingripande mot grundhyra. Handelskammaren
finge i detta sammanhang hänvisa till ett uttalande av värmekostnadssakkunniga,
enligt vilket hyresnämnd, om den vid hyreskontrakt
fogade bränsleklausulen icke kunde anses lämna ett missvisande resultat, icke
borde kunna föreskriva, att klausulen skulle ersättas med en av Kungl. Majit
godkänd klausul i andra fall än då kontraktet uppsagts för reglering i ett eller
annat avseende.

Fastighetsägareförbundet har bland annat uttalat sig för att parterna i första
hand böra få fritt avtala om lämplig värmeklausul. Förbundet framhåller
i detta hänseende:

Det synes tveksamt, huruvida förslagets mening är att rätt till ersättning
för värme och varmvatten skall föreligga utan att hyresnämnden i det särskilda
fallet givit tillstånd därtill.

I anslutning härtill bör även klargöras, huruvida och under vilka förhållanden
hyresvärden i allt fall skall äga utan hyresnämndens medgivande betinga
sig den ersättning för värme och varmvatten som föranledes av att
Kungl. Majit eventuellt fastställer vissa ersättningsklausuler.

Överhuvud anser förbundet, att det bör stå parterna fritt att träffa avtal
om vilken värmeklausul som skall tillämpas. Därmed sammanhänger att om
ett hyresavtal, som innehåller värmeklausul, icke blivit uppsagt, så bör den
avtalade klausulen få tillämpas. Sistnämnda förhållande har en utomordentlig
betydelse bland annat på flera orter i södra Sverige, där kontrakten innehålla
en sedvanligen förekommande s. k. exklusiveklausul och vilka kontrakt
nu i mycket stor utsträckning förlängts på grund av underlåten uppsägning.
örn i sådana fall kontraktens värmeklausul skulle tvångsvis ersättas
med någon annan, skulle detta förorsaka synnerlig irritation och även lätt
kunna leda till orättvisor, nämligen med hänsyn till att grundhyrorna beräknats
med hänsyn till innehållet i den speciella värmeklausul som där kommit
till användning och som icke överensstämmer med den av värmekostnadssakkunniga
föreslagna exklusiveklausulen. De sakkunnigas klausul innebär
allenast en reglering av ersättningen för bränslet, under det att den nämnda
speciella klausulen jämväl innefattar en reglering av kostnaderna för skötsel,
reparationer och sotning, vilka kostnader enligt de sakkunnigas förslag
skola ersättas genom hyran i övrigt.

Förslaget att låta hyresnämnd förklara uppsägning ogiltig eller eljest
tvångsvis förlänga hyresavtal har i princip biträtts av socialsty -

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

reisen, som särskilt framhållit, att man därigenom effektivt torde förhindra
försök att kringgå lagstiftningen genom bildande av bostadsrättsföreningar.
En tendens i sådan riktning hade framträtt omedelbart, då det blivit bekant,
att en hyresreglering skulle komma att genomföras. I och för sig medförde
lagstiftningen enligt förslaget visserligen icke något hinder mot att bilda nya
bostadsrättsföreningar, men en hyresgäst kunde icke tvingas bort från den av
honom förhyrda lägenheten på den grund, att han erbjödes inköpa lägenheten
men vägrade göra detta. Såldes lägenheten till annan person, visste köparen
alltid, att han ej mot den hyresgästs önskan, som för tillfället förhyrde
lägenheten, kunde tvinga sig till att få bebo lägenheten. Givet vore, att hyresnämnderna
vid prövning av dessa otvivelaktigt ofta mycket känsliga ärenden
måste taga hänsyn till alla omständigheter av ömmande natur i det särskilda
fallet. Styrelsen ville tillägga, att någon skillnad i detta avseende icke
borde göras mellan nybildade och äldre bostadsrättsföreningar. Lagstiftningen
avsåge att skydda hyresgästerna, och därför borde principiellt någon skillnad
icke göras i fråga örn en hyresgäst, som förhyrde en lägenhet i ett bostadsföreningshus,
och en hyresgäst, som förhyrde sin lägenhet av en annan hyresvärd.
I fråga örn den närmare utformningen av förslaget om ogiltigförklaring
av uppsägning har socialstyrelsen framställt följande anmärkning:

Styrelsen kan icke finna annat än att hyresnämnd omöjligen kan stanna
vid en prövning av om uppsägningen är ogiltig. Resultatet av ett beslut om
att en uppsägning är ogiltig skulle, om beslutet, som väl troligen praktiskt
taget alltid komme att bliva fallet, fattas efter uppsägningstidens utgång, bliva,
att hyresvärden förhindrades att förrän i samband med nästföljande uppsägningsperiod
genomföra en hyreshöjning, som väl icke vore så stor, som
den han nu begärt, men som kunde betecknas såsom skälig. Nämnden måste
därför även angiva, vilken hyra som hyresvärden skäligen får taga. Detta
gäller i varje fall, örn promemorians förslag till reglering av hyran för affärslägenheter
genomföres. Ordet ogiltig synes vid en sådan reglering vara felaktigt
och bör i stället beträffande affärslägenheter utbytas mot en bestämmelse,
att hyresnämnden skall kunna föreskriva om förlängning av avtalet
på skäliga villkor. Genomföres däremot socialstyrelsens förslag till reglering
av hyresnivån för affärslägenheter, kan ordet ogiltig bibehållas. För bostadslägenheter,
som uthyras i möblerat skick eller äro belägna i nya fastigheter,
måste dock i varje fall bestämmelsen utbytas mot en föreskrift örn att hyresnämnd
äger medgiva förlängning av hyresavtalet på skäliga villkor.

Byggnadslånebyrån har framställt anmärkning mot förslaget, att initiativet
till tvångsförlängning av hyresavtal skulle ligga hos hyresgästen. Byrån
föreställde sig, att en dylik regel skulle visa sig tämligen värdelös i praktiken
därigenom att många hyresgäster av ovilja mot att ställa till bråk eller rent
av oförmåga att bevaka sina rättigheter komme alt underlåta att påkalla
hyresnämndens prövning. En regel liknande den, sorn funnits upptagen i 8 fj
i 1921 års lag med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring
ni. m.. nämligen att en uppsägning mot hyresgästs vilja skulle vara ogiltig,
därest icke hyresvärden crhölle hyresnämndens godkännande därtill, syntes
mera ägnad att tillgodose kravet att hyresgästen skulle vara skyddad mot
godtycke från hyresvärdens sida. Vad nu sagts borde mutatis mutandis äga

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

tillämpning jämväl på bestämmelsen i förslaget, att hyresavtal slutet för viss
tid utan förbehåll om uppsägning skulle kunna förlängas mot hyresvärds
vilja.

Byggnadslånebyråns ordförande, byråchefen Kurt Bergström, har därjämte
framhållit, att uttrycken ''strida mot god sed i hyresförhållanden eller
eljest vara obillig mot hyresgästen’ vore skäligen vaga och sannolikt även
ofta praktiskt oanvändbara. Såsom ett exempel härå kunde anföras det fall,
där hyresvärden önskade övergå från hyresavtal till köpeavtal i enlighet med
lagen om bostadsrättsföreningar.

Hyresgästernas riksförbund har ansett, att initiativet till ingripande från
hyresnämndens sida borde utgå från hyresvärden.

Befolkningsutredningen har ifrågasatt, om icke reglerna rörande uppsägning
borde preciseras och skärpas, då det gällde familjer med barn. I motiveringen
till lagutkastet hade anförts, att en barnrik familjs bostadsbehov
borde föranleda särskilt beaktande vid prövningen huruvida en uppsägning
stöde i strid mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vore obillig mot
hyresgästen. Det förefölle lämpligt, att en föreskrift av denna innebörd
finge uttryck i själva lagtexten.

Även drätselkammaren i Linköping har understrukit behovet av skydd
mot uppsägning av barnrika familjer.

Stockholms handelskammare har funnit, att förslaget om tvångsförlängning
av hyresavtal icke lämnade tillräckligt utrymme för hänsynstagande till
hyresvärdens intressen. Härom anför handelskammaren följande:

Örn exempelvis en fastighetsägare behöver för egen räkning disponera en
lägenhet i sin fastighet, skulle han enligt formuleringen av stadgandet icke
kunna med laga verkan uppsäga vederbörande hyresgäst, om uppsägningen
vore obillig mot denne. I detta liksom i andra fall bör emellertid en avvägning
ske av hyresvärdens och hyresgästens intressen. Ehuru detta, enligt vad
som framgår av motiven, också varit avsikten, har denna mening dock icke
kommit till uttryck i lagtexten, som därför på förevarande punkt bör givas
en häremot svarande ändrad lydelse. För den händelse hyresavtal om bostadslägenhet
slutits för viss tid utan förbehåll om uppsägning och hyresgästen
givit hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla lägenheten efter den
avtalade hyrestidens slut, äger nämnden enligt förslaget på framställning av
hyresgästen förlänga hyresavtalet. I hyresvärdens intresse bör emellertid en
viss tidpunkt, före vilken hyresgästen har att meddela hyresvärden sin önskan
att behålla lägenheten, i lagtexten fixeras.

Fastighetsägareförbundet har uttalat, att nu ifrågavarande bestämmelser
skulle medföra ogynnsamma verkningar och har därom yttrat:

Förbundet har tidigare anfört, att hela hyresregleringslagstiftningen är
synnerligen betänklig med hänsyn till de ogynnsamma verkningar den kan
få i fråga om bostadsproduktionen. Följderna komma att bli ännu menligare,
därest man sätter i kraft bestämmelser med den tendens, som här föreslås.

Klart är att gentemot den första ogiltighetsgrunden —- att uppsägningen
strider mot god sed — icke kan från fastighetsägarehåll invändas, att hyresvärden
bör anses berättigad att förvalta sin fastighet i strid mot god sed.
Mot den andra ogiltighetsgrunden — att uppsägningen är ''obillig’ mot hyresgästen
— måste emellertid en allvarlig gensaga göras.

Kunni. Maj:ts proposition nr 301.

I 1917 års regleringslagstiftning angavs såsom norm för bedömandet, huruvida
samtycke till uppsägning kunde lämnas, att hyresvärdens och hyresgästens
skäl skulle vägas mot varandra. Såvitt ordalagen i det riu föreliggande
förslaget utvisar, synes en dylik avvägning icke ens vara åsyftad. Så
snart uppsägningen medför obilliga verkningar för hyresgästen, skall den
nämligen —- enligt lagrummets ordalydelse — vara ogiltig. Frågan örn ogiltigheten
skall således bedömas uteslutande ur synpunkten av hyresgästens
intresse att icke drabbas av någon obillighet. Detta innebär, att hur välgrundade
och lojala skäl hyresvärden än kan anföra för sin uppsägning och hur
obilligt det än skulle vara för honom att icke få disponera över lägenheten,
så skola dessa skäl i och för sig aldrig få väga över hyresgästens. Att hyresvärden
exempelvis kan vara i behov av lägenheten för någon anställd eller
i övrigt för egen räkning eller för någon anhörig är således något som aldrig
får givas företräde, om hyresgästen exempelvis har svårigheter att skaffa sig
annan bostad.

Bestämmelserna örn tvångsförlängning av hyresavtal komma att medföra
sådan fastlåsning av lägenhetsmarknaden, som under förra världskriget ledde
till det ohållbara tillstånd, som till slut sprängde hela lagstiftningen. Belysande
härutinnan är vad jämväl i promemorian åberopats därom att den
naturliga omflyttningen tillintetgjordes genom uppsägningsförbudet, något
som bl. a. för Stockholms vidkommande hade den paradoxala verkningen,
att ren bostadsnöd uppkom, ehuru antalet eldstäder i förhållande till folkmängden
ökades.

Vid bedömande huruvida en uppsägning skall ogiltigförklaras, synes det
följaktligen icke böra komma ifråga annat än att parternas intressen alltid
skola vägas mot varandra, och förbundet håller bestämt före, att den enda
lösning i dylikt hänseende, som kan betecknas såsom åtminstone i någon
män rationell, är att uppsägningar, som icke stå i strid mot god sed i hyresförhållanden,
alltid skola vara giltiga, såvida icke skäl av synnerlig vikt tala
däremot. Under alla förhållanden måste det kravet upprätthållas, att uppsägning
som verkställts för att bereda hyresvärden möjlighet att själv eller
för anställda eller sina anhöriga taga lägenheten i besittning, skall gälla.

Även drätselkammaren i Gävle har uttalat, att bestämmelserna ifråga alltför
ensidigt tillgodosåge hyresgästens intresse.

Yttranden över värmekostnadssakkunnigas betänkande.

I de yttranden, som avgivits över värmekostnadssakkunnigas betänkande,
råder enighet därom, att hyresvärden bör vara berättigad att vid en hyresreglering
betinga sig ersättning av hyresgästen för ökningen av bränslekostnaderna.
I fråga om den lämpligaste metoden för bestämmande av denna ersättning
råda emellertid delade meningar. I valet mellan exklusive- och iuklusivekontrakt
för normala tider råder så gott som undantagslöst den uppfattningen,
att inklusivesystemet är att föredraga. Endast drätselkammaren i
Malmö föredrager exklusivesystemet även under normala tider.

För nu rådande förhållanden har inklusivesystemet förordats av
bland andra byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
bränslekommissionen, byggnadsluncbyrån, Göteborgs stadskollegium, fastighetskontoret
i Göteborg, drätselkamrarna i Göteborg och Växjö, fastighetsägareförbundet,
hyresgästernas riksförbund, Gävle hyresgästförening, fastighetsaktiebolaget
Huvudstaden, Sveriges köpmannaförbund, byggnadstekniska

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

föreningen i Göteborg, svenska värme- och sanitetstekniska föreningen, Sveriges
rörledningsfirmors förening och ordföranden i Göteborgs nämnd för
medling i hyrestvister.

Av de uttalanden, som gjorts till förmån för inklusivesystemet, må här anföras
vad byggnadsstyrelsen anfört:

Av stor vikt är att bestående avtal och förhållanden icke utan verkligt skäl
ändras. Det är därför välbetänkt, att nu gällande avtal få fortgå oförändrade,
där parterna äro överens. Bestämmelsen härom bör emellertid kompletteras
därmed att nu gällande klausuler få användas även i fortsättningen mot villkor
att, då så påfordras, hyresvärd inför hyresnämnd eller annat forum kan
visa, att den av honom tillämpade bränsleklausulen giver ungefär samma
resultat som de nya klausulerna. Likaså att i de fall, då endast ett fåtal nya
hyresavtal erfordras i en fastighet, dessa nya avtal få träffas med samma
klausul som redan gäller för övriga hyresgäster, därest det icke befinnes, att
densamma avviker från det värde, som skulle hava erhållits vid användande
av den nya klausulen.

De sakkunniga hava lämnat en värdefull och klarläggande utredning över
förhållandena med fastigheters uppvärmning och förseende med varmvatten.
Begagnandet av de föreslagna klausulerna torde vara enklare än vad det vid
första påseende kan synas, åtminstone när det gäller beräkning på grundval
av 1937—1939 års medelförbrukning av bränsle. Ehuru i och för sig mycket
redig torde dock värmebehovsberäkning av de flesta hyresvärdar och hyresgäster
komma att anses alltför komplicerad.

Huruvida de rätt många bestämmelserna i praktiken komma att giva mer
rättvisa än andra klausulers, torde icke kunna klarläggas, förrän de prövats
under en vinter. Man bör därför icke brådstörtat föreskriva obligatorisk användning
av desamma i de hus, där nuvarande klausuler visat sig rimliga.
Det torde icke kunna undvikas, att ett avsevärt merarbete drabbar både fastighetsförvaltningarna
och hyresgästerna, om exklusiveklausulen behöver tillgripas
vid smalhus o. dyl. i stället för de sakkunnigas inklusiveklausul.

Hellre än exklusiveklausulen torde de flesta föredraga på förhand överskådliga
ersättningar enligt en lättförståelig men kanske ej fullt så väl anpassad
klausul. En hyresvärd måste ju nämligen arbeta med en hel mängd
rörliga utgiftsfaktorer även i andra avseenden än bränslet.

Vid övervägande av nu anförda synpunkter framkommer frågan, huruvida
icke en inklusiveklausul kunde utarbetas så beskaffad att man på grundval
av blott tre faktorer kunde uträkna värme- eller bränsletillägget för varje
kvartal. De tre faktorerna skulle vara justerade bränsleförbrukningstal pr
m2, lägenhetens golvyta samt det vid respektive tidpunkter beräknade verkliga
medelpriset å bränslet (givetvis minskat med grundpriset på det i grundhyran
ingående bränslet).

Med väl avvägda bränsleförbrukningstal skulle en ''golvyteklausul’ kunna
utarbetas och bliva i stort sett lika användbar som förut berörda inklusiveklausul.

Till slut må framhållas, att det vid definitivt fastställande av någon uppvärmnings-
eller bränsleklausul har ofantligt liten betydelse, om några få
hyresvärdar med goda hus och välskötta värmeanläggningar skulle få en
mindre behållning av bränsletilläggen, mot det förhållandet att det stora flertalet
av hyresgästerna sannolikt få rättvisare och ofta lägre ersättningar än
enligt exklusivesystemet samt att sagda ersättningar bliva nära likformiga
inom liknande hustyper.

Det väsentligaste önskemålet för de flesta hyresgäster torde vara att någorlunda
kunna förutse här berörda ’tilläggshyra\ vilket endast blir möj -

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

ligt med ett inklusivesystem. Detta tiar bland annat varit påtagligt under innevarande
vinter med sina hela tiden relativt fasta bränslepriser.

Enligt styrelsens mening måste inklusiveklausnl anses lämpligast både under
nuvarande exceptionella förhållanden och under normala tider samt vid
ett fredsslut, men den av sakkunniga föreslagna exklusiveklausulen hör få användas,
när parterna därom överenskomma eller hyresnämnd så finner nödvändigt
föreskriva för viss fastighet. Förslaget örn återbäring bör ur förenklingssynpunkt
helst utgå.

Nuvarande klausuler böra få bibehållas av värdarna, när det icke visat sig,
alt den gamla klausulen medför väsentlig merkostnad för hyresgäst i förhållande
till av de sakkunniga föreslagna klausuler.

I andra yttranden åberopas i huvudsak vad de sakkunniga anfört om att
exklusivesystemet icke ger hyresvärden något direkt intresse av bränslebesparing.

Sveriges köpmannaförbund har anfört:

De sakkunniga ha själva framhållit, att inklusivesystemet är det under
normala förhållanden naturligaste och enklaste för såväl hyresvärd som hyresgäst
samt att det jämväl är möjligt att med tillämpning av detta system
på ett tillfredsställande sätt reglera bränsleersättningen under nuvarande
komplicerade ransoneringsförhållanden. Med hänsyn härtill synes det förbundet,
att en allmän övergång till ett exklusivesystem icke kan anses till
rådlig, särskilt som mot detta system kan riktas allvarliga erinringar.

Enligt förbundets mening är nämligen exklusivesystemet, i varje fall med
den utformning som föreslagits av de sakkunniga, behäftat med avsevärda
nackdelar ur såväl nationalekonomiska som privatekonomiska synpunkter.
Genom att överflytta de faktiska bränslekostnaderna på hyresgästen får hyresvärden
icke längre något intresse av att hålla dessa kostnader nere, åtminstone
så länge det råder sådan brist på lägenheter, att han icke behöver
riskera att ej få lägenheterna uthyrda, även om bränslekostnaderna för fastigheten
skulle vara relativt höga. Genomförandet av ett exklusivesystem skulle
därigenom medföra en allvarlig risk för en genomgående försämring med
hänsyn till bränslets effektiva utnyttjande. Även örn en genomsnittlig försämring
av värmeanordningarnas effektivitet skulle vara av tämligen begränsad
omfattning och för den enskilde hyresgästen icke medföra någon mera beaktansvärd
kostnadsökning, skulle den emellertid innebära en nationalekonomisk
förlust av icke obetydlig storleksordning.

Att man icke får överskatta det resultat, som kan uppnås med en kollektiv
sparsamhet, som förutsättes bliva följden av att intresset för god värmeoch
varmvattenhushållning överflyttas från hyresvärden till hyresgästerna,
har av de sakkunniga uttryckligen framhållits. Dessutom synes det förbundet,
att en viss betydelse måste tillmätas det förhållandet, att vid tillämpning
av exklusivesystemet en hyresgäst med hög förbrukning av värme och varmvatten
kommer att gynnas på bekostnad av en hyresgäst med låg sådan förbrukning,
olikheterna må sedan bero på olika behov, slöseri eller sparsamhet.
Detta måste enligt förbundets mening anses vara synnerligen otillfredsställande
och kan befaras medföra misstroende och missämja mellan fastighetens
hyresgäster.

Vidare vill förbundet framhålla, att ett införande av exklusivesystemet med
hänsyn lill eftersläpningen på hyresmarknaden torde komma att medföra
att systemet skulle bliva bestående under en avsevärd tid efter det de nuvarande
krisförhållandena upphört. Det må erinras örn att det i Malmö
under föregående världskrig införda exklusivesystemet fortfarande där tilllämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Inklusiveklausulen bär enligt förbundets mening bl. a. den fördelen, att
den anknyter till redan förefintliga och i stor utsträckning praktiskt tillämpade
principer. Med de ändringar, som vid utarbetandet av den nya inklusiveklausulen
företagits i jämförelse med tidigare tillämpade sådana klausuler,
främst eldstadsberäkningens utbytande mot en fördelning efter lägenhetsytan
samt införandet av särskilda förbållandetal, torde man också ha
undanröjt de främsta orsakerna till det misstroende mellan parterna, varom
talas i betänkandet.

Inklusivesystemets utan jämförelse största förtjänst anser förbundet emellertid
vara, att hyresvärden får ett direkt intresse av att nedbringa värmekostnaden.

Tillämpningen av inklusivesystemet medför dessutom, att hyresgästen befrias
från ansvaret för de variationer i bränslekostnaderna, som förorsakas
av stränga och milda vintrar.

I andra yttranden betonas starkt nödvändigheten av kontrollanordningar,
om exklusiveklausulen skall tillämpas.

Göteborgs stadskollegium har anfört:

Det synes böra framhållas den skillnad i fråga om möjligheten att kontrollera
den debiterade kostnadsökningens skälighet, som föreligger mellan inklusive-
och exklusivesystemet. Vid inklusivesystemet fordras i stort sett
endast kontroll av själva beräkningsförfarandet, vid exklusivesystemet måste
även bränslemängderna kontrolleras, ja en effektiv kontroll måste även utsträckas
till skötseln av eldningen och uppvärmningsanläggningen. Det är
givet att behovet av en sådan detaljerad kontroll måste medföra risk för
konflikter mellan hyresgäster och hyresvärdar och att anledningarna till
sådana konflikter i hög grad måste ökas just under kristiden.

Ordföranden i Göteborgs nämnd för medling i hyrestvister har i huvudsak
anfört:

Den kontroll, som de sakkunniga förutsätta skola ske av hyresvärdens
bränsleutlägg från hyresgästernas sida, torde endast komma att äga rum i ett
fåtal fall, åtminstone om ej hyresgästerna äro organiserade i hyresgästföreningar.
Under den förflutna vintern lia sannolikt icke många hyresgäster
kontrollerat, efter vilka grunder tilläggen utgått. De torde inte ens ha förstått,
hur beräkningen skett. Hyresvärd, som genom hyresregleringslagen anser
sig ha erhålllit för låg hyra, kan lätt frestas att tillgodose sig genom
manipulationer med de bränslekvantiteter, som uppgivas förbrukade. Kontrollsvårigheter
kunna även uppstå därigenom att hyresvärden för oordentliga
rä"kenskaper. Förlikningskommissionen i Göteborg har sålunda konstaterat,
att i åtskilliga fall räkenskaper antingen icke alls förts eller också förts
på sådant sätt att undersökning varit omöjlig, övergång till exklusivesystemet
kommer att för ett stort antal människor förorsaka mycket bryderi och
även skapa en kanske orättvis omvärdering av hyrorna. Även om fastighetsägaren
iakttager rationalisering och god värmeekonomi, .kommer vid exklusivesystemet
misstanke alltid att föreligga från hyresgästernas sida, att fastighetsägaren
icke iakttager nödig sparsamhet. Här finnes en rik källa till
tvister, varav man haft erfarenheter i Göteborg. Exklusivesystemet har vidare
den nackdelen, att det måste införas i samtliga lägenheter inom en fastighet
samtidigt. Finnes både april- och oktoberkontrakt, uppstå alltid vissa
svårigheter. Man kan överhuvud vid exklusivesystemet räkna med'' uppkomsten
av en mängd individuella tvister. Organisationernas möjligheter att härvid
medverka till utjämning och enhetlig praxis torde vara väsentligt mindre

Kungl. Majis proposition nr 301.

än vid inklusivesystemet. De tvister, som kunna uppkomma vid inklusivesystemet,
bliva mest av principiell art, varför organisationerna i sådant fall
lättare kunna slita desamma.

Fastighetsägareförbundet bär anfört de vanligen åberopade nationalekonomiska
och privatekonomiska skälen för inklusivesystemet. Förbundet
har vidare påpekat, att exklusivesystemet fordrade kontroll från hyresgästernas
sida, vilket lätt kunde leda till tvistigheter mellan parterna. Enligt
vad som ofta framhållits från fastighetsägarehåll förelåge icke alltid det förtroendefulla
samförstånd mellan parterna, som de sakkunniga syntes förutsätta
i fråga örn värmehållningen. Förbundet har även erinrat om vissa
svårigheter att erhålla lagsökning på grundval av de föreslagna klausulerna,
särskilt exklusiveklausulen.

Exklusivesystemet återigen har förordats av socialstyrelsen, länsstyrelserna
i Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Kopparbergs och Västerbottens
län, priskontrollnämnden, arbetsmarknadskommissionen, 1940 års militära
byggnadsutredning, Stockholms handelskammare, dråtselkamrarna i
Malmö, Borås, Karlskoga, Luleå och Ljungby, svenska stadsförbundet, fastighetsägareföreningarna
i Gävle, Härnösand och Visby, hyresgästernas sparkasse-
och byggnadsföreningars riksförbund, Östersunds hyresgästförening,
länsarkitekterna i örebro och Östergötlands län samt magistraten i örebro.

Socialstyrelsens synpunkter ha återgivits i det föregående.

Priskontrollnämnden har anfört:

Vid ett val mellan de håda systemen finner nämnden — som anser inklusivesystemet
avgjort vara att föredraga under normala förhållanden — i likhet
med de sakkunniga att under rådande extraordinära förhållanden exklusivesystemet
bör givas företräde. Härmed skulle även vinnas den fördelen,
att de väsentliga svårigheter vid bränsletilläggets uträknande, som vid inklusivesystemets
tillämpning föreligga med hänsyn till bl. a. användningen avolika
slags bränslen och inskränkningar i varmvattenförbrukningen, bortfalla.

I övrigt lia ett stort antal synpunkter och önskemål framkommit med avseende
å bränsleklausulernas utformning. I åtskilliga fall ha klausulerna förklarats
vara alltför invecklade. Uttalanden av denna innebörd ha gjorts av
byggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kristianstads och
Skaraborgs län, Stockholms fastig hets nämnd, Stockholms byggnadsnämnd,
fastighetsägareförbundet, fastighetsägareföreningarna i Gävle, Uppsala och
Östersund, fastig hetsaktiebolaget Huvudstaden, hyresgästernas s parkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund, Göteborgs fastighetskontor, byggnadstekniska
föreningen i Göteborg, Göteborgs handelskammare, Göteborgs stadskollegium
och ordföranden i Göteborgs nämnd för medling i hyrestvister.

I sitt yttrande härom har Överståthållarämbetet anfört, att de föreslagna
klausulerna näppeligen vore lämpade att oförändrade fastställas till uteslutande
användning. På grund av sin svårbegriplighet för gemene man kunde
de föranleda stora besvärligheter och medföra ökning av myndigheternas
arbetsbelastning. Gemene man hade ett livligt intresse av att kunna sätta
sig in i den verkliga innebörden av bestämmelse! na. Fastighet sägare förbun Mhang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 301.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

det har yttrat, att det mot bakgrunden av erfarenheten av hittills tillämpade
klausuler framstode som uppenbart, att endast ett ringa fåtal fastighetsägare
och hyresgäster skulle kunna tillämpa de föreslagna klausulerna utan
anlitande av sakkunskap.

Departementschefen.

Den inledningsvis lämnade redogörelsen för bvggnadsproduktionens
utveckling och läget på hyresmarknaden ger vid
handen, att en allvarlig fara för hyreskris föreligger. Visserligen har hyresnivån
i stort sett ännu icke undergått någon mera avsevärd höjning, men
byggnadsproduktionen har efter krigsutbrottet minskat i sådan grad, att den
är långt mindre än behovet, trots omfattande stödåtgärder från det allmännas
sida. Under sådana omständigheter föreligger risk för att knappheten på lägenheter
skall medföra avsevärda hyreshöjningar. Även om fastighetsägarnas
organisationer söka motverka en sådan utveckling, finns det inga garantier
för att detta blir möjligt.

Såsom framhållits i promemorian skulle en allmän höjning av hyresnivån
medföra svårartade sociala och ekonomiska olägenheter. För stora befolkningsgrupper
är bostadskostnaden en av de största utgiftsposterna. En mera
avsevärd höjning av denna oundvikliga utgift skulle därför vålla stora ekonomiska
svårigheter, särskilt för de mindre bemedlade. Dessa svårigheter skulle
göra sig så mycket mera gällande, som befolkningens realinkomster redan
i stor utsträckning blivit minskade på grund av kristidsförhållandena.
Bostadsbristen har gjort sig särskilt kännbar i fråga om smålägenheter, vilket
även bidrager till att trycket av en hyresstegring särskilt tungt skulle
drabba de mindre bemedlade.

Ur allmänt ekonomiska synpunkter är det synnerligen angeläget att hindra
en avsevärd hyresökning på grund av de inflatoriska verkningar, som skulle
följa härav. Hyrespriserna ha stor betydelse för den allmänna prisnivån, dels
direkt genom att de ingå i levnadskostnaderna dels också indirekt bland annat
genom att affärernas hyresomkostnader inverka på varupriserna.

Hyresprisernas inverkan på fastighetsvärdena måste även beaktas, ökade
hyror utlösa snabbt höjda värden på fastigheterna. Härvid uppkomma risker
för en senare krisartad utveckling, då bostadsproduktionen åter når en
större omfattning eller då en allmän reduktion av prisnivån inträder till
följd av en förbättring av varuförsörjningen. En höjning av fastighetsvärdena
under angivna förutsättningar bör såvitt möjligt förebyggas.

Med hänsyn till de omständigheter som nu angivits har i promemorian
gjorts gällande, att en laglig reglering av hyrespriserna är ofrånkomlig, även
om en dylik åtgärd kan medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser.
I remissyttrandena har denna uppfattning icke mött invändningar från något
annat håll än från fastighetsägarnas organisation. Jag finner också läget sådant,
att en hyresreglering är nödvändig.

Kungl. Majis proposition nr 301.

De allmänna riktlinjer för en dylik reglering, som uppdragits i
promemorian, ha i stort sett tillstyrkts i yttrandena och synas i huvudsak
ägnade att ligga till grund för lagstiftningen.

Den viktigaste av de olika frågor, som här uppkomma, nämligen regleringen
av hyrespriserna för bostadslägenheter, har i promemorian lösts på det sättet,
att hyresnivån fixerats på grundval av den hyra, som varje lägenhet betingade
vid en viss tidpunkt, den s. k. grundhyran. Det skall vara förbjudet för
hyresvärden att betinga sig eller mottaga högre hyra än som motsvarar grundhyrans
belopp. Detta skall gälla, oavsett örn samma hyresgäst bor kvar i lägenheten
eller örn hyresavtal ingås med ny hyresgäst. Något hinder mot att
sluta avtal örn en lägre hyra än grundhyran skall naturligtvis ej finnas. Med
denna anordning vinner man en fast övre gräns för hyrespriserna, vilket synes
nödvändigt med hänsyn till de stora påfrestningar på dessa, som bostadsbristen
kan medföra. Förslaget innebär visserligen en schematisk prissättning,
men en noggrann skälighetsprövning av varje hyras storlek skulle uppenbarligen
medföra en mycket stor arbetsbelastning för de beslutande organen
utan att likväl någon säker garanti kunde vinnas för ett fullt rättvist resultat.
I sådana fall, där den angivna bestämningen av grundhyran skulle
medföra obilliga verkningar, skall enligt förslaget rättelse kunna vinnas genom
dispenser.

Då det gäller att avgöra, om och i vad mån en allmän höjning bör medgivas
av den hyresnivå, som sålunda fixerats genom grundliyrorna, har promemorian
i stort sett anslutit sig till de riktlinjer som hittills följts vid den
statliga priskontrollen. Den minskning i tillgången på bostäder, som för närvarande
inträtt, förutsättes sålunda icke få motivera hyresstegring. Ej heller
ha fastighetsägarna ansetts böra få kompensera det för närvarande minskade
realvärdet av hyresinkomsterna genom ökade hyror. Den enda grund, som
erkänts för en allmän höjning av hyresnivån, utgöres av stegring av de löpande
omkostnaderna för fastighetsförvaltning.

Vad sålunda föreslagits torde för närvarande böra godtagas som norm för
regleringen. En eventuell skärpning av den statliga prispolitiken måste tydligen
medföra, att frågan örn hyresnivåns reglering blir föremål för förnyad
omprövning. Därvid måste naturligtvis även tagas hänsyn till de särskilda
förhållanden, som då föreligga på bostadsmarknaden.

En höjning av hyresnivån till följd av stegrade omkostnader sker enligt
promemorian icke genom prövning av varje särskilt fall utan genom generellt
beslut för kommuner, som beröras av kostnadsstegringen. Detta förslag
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden utom det som
avgivits av fastighetsägareförbundet. Enligt förbundets mening borde ingripande
få äga rum allenast då hyresvärden betingat sig oskäligt hög hyra.
Den föreslagna anordningen torde vara lämplig. Ett motsatt förfarande skulle
medföra stora praktiska svårigheter utan motsvarande fördelar. Beslut som
här avses torde i enlighet med förslaget böra erhålla formen av ett medgivande,
att avtal må ingås örn höjning av hyrorna inom den gräns, som angi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

ves av en viss procent på den för varje fall gällande grundhyran. Med hänsyn
till omkostnadernas variationer böra särskilda procenttal kunna fastställas
för olika slag av lägenheter. Skillnad kan sålunda behöva göras t. ex.
mellan äldre och nyare fastigheter.

För att möjliggöra slutandet av hyresavtal för bestämd tid med fast hyrespris
torde beslutet böra avse viss angiven tid, t. ex. ett hyresår.

Beslut om medgivande till generell höjning av hyrespriserna inom kommun
skall enligt den remitterade promemorian meddelas av Kungl. Majit.
Det torde emellertid av flera skäl vara lämpligt att inrätta ett särskilt organ
för central prövning av frågor som avses i förslaget, främst för avgörande
av klagomål mot hyresnämndernas beslut. Åt detta organ, som synes böra
benämnas statens hyresråd, bör jämväl kunna uppdragas att pröva, huruvida
medgivande till generell höjning av hyrespriserna inom en kommun bör
givas. Frågan om sammansättningen av hyresrådet och den personal, som
erfordras för dess verksamhet kommer att bliva föremål för närmare övervägande
i samband med begäran örn anslag för ändamålet. I detta sammanhang
må endast framhållas, att i rådet böra vara representerade juridisk,
social och ekonomisk sakkunskap, varjämte samarbete bör äga rum bland
annat med priskontrollnämnden. Givetvis böra även representanter för fastighetsägare
och hyresgäster erhålla tillfälle att i rådet framföra sina synpunkter.

Prövningen av frågan, huruvida generellt tillstånd till hyreshöjning skall
lämnas och vilka procenttal som därvid skola bestämmas, torde böra innefatta
en uppskattning av de genomsnittliga kostnadsökningarna för fastighetsförvaltning.
Vid denna uppskattning, vars utfall delvis blir beroende på
de normer för den allmänna priskontrollen som tillämpas, måste åtskillnad
göras mellan olika slag av omkostnader.

I promemorian har till en början framhållits, att bränslekostnaderna
icke borde tagas i beräkning i detta sammanhang utan göras till
föremål för särskild reglering. Om lämpligheten härav har ingen meningsskiljaktighet
rått i yttrandena. Jag återkommer senare till frågan om ersättningen
för dessa kostnader.

Däremot ha skilda uppfattningar gjort sig gällande rörande reparationskostnaderna.
I promemorian har föreslagits en uppdelning mellan olika
slag av sådana kostnader för att undvika, att hela hyresnivån belastades med
prisstegringen för de reparationer, som medföra avsevärd förbättring av enskilda
lägenheter. Sådana reparationer som t. ex. mera genomgripande målning
eller omtapetsering av en lägenhet skulle alltså enligt promemorian icke
medräknas vid den generella prövningen utan i stället medföra rätt att påkalla
hyreshöjning i det enskilda fallet. Däremot skulle kostnadsökningen för
löpande småreparationer i lägenheterna beaktas vid avvägningen av den allmänna
hyresnivån, och detsamma skulle gälla i fråga om prisstegringen på
sådana reparationer, som icke beröra någon viss lägenhet, t. ex. utvändig målning.
Gentemot en sådan uppdelning har socialstyrelsen anfört, att den skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

medföra stora praktiska svårigheter vid de för dessa frågors bedömande erforderliga
kostnadsberäkningarna och dessutom leda till obilliga resultat för
hyresgästerna i enskilda fall. I en välskött fastighet brukade nämligen reparationer
genomföras successivt i de olika lägenheterna, och det skulle innebära
en orättvisa, om de hyresgäster, som stöde i tur att få sin lägenhet reparerad
efter hyresregleringens införande, skulle få högre hyrespriser än de,
som erhållit reparationer dessförinnan. Med hänsyn till vad socialstyrelsen
sålunda anförts synes det lämpligast att vid avgöranden om generell hyreshöjning
icke göra skillnad mellan olika slag av reparationer. Däremot torde
ombyggnads- och ändringsarbeten, som icke utgöra löpande underhåll utan
medföra standardhöjning av en viss lägenhet, t. ex. inredande av badrum,
icke böra medtagas i detta sammanhang utan medföra rätt till höjning av
grundhyran i det enskilda fallet. I promemorian har vidare framhållits, att
reparationer verkställas i betydligt mindre omfattning än vanligt under nuvarande
kristidsförhållanden, även om fastigheternas löpande underhåll naturligtvis
icke kunde eftersättas alltför mycket. Att hänsyn bör tagas till
detta förhållande vid prövning av kostnadsstegringamas inverkan på hyresnivån
följer redan av en tillämpning på ifrågavarande område av de riktlinjer
för den allmänna priskontrollen som hittills tillämpats.

I fråga örn fastigheternas kreditkostnader har i promemorian anförts,
att stegringen av dessa borde beaktas vid Kungl. Maj:ts generella
avgöranden om hyreshöjning, men att man för närvarande icke behövde räkna
med någon allmän kostnadsökning på denna punkt med hänsyn till det
nuvarande låga ränteläget. Priskontrollnämnden har instämt häri. Socialstyrelsen
och fastighetsägareförbundet ha däremot framhållit, att räntenivån
undergått höjning sedan åren närmast före krigsutbrottet. Socialstyrelsen har
vidare påyrkat, att stegrade ränteomkostnader icke skulle beaktas vid den
generella prövningen utan i stället medföra rätt till hyreshöjning i det enskilda
fallet. Till stöd härför har styrelsen i främsta rummet åberopat, att denna
omkostnadspost företer mycket skiljaktig utveckling för olika fastigheter och
att en generell prövning därför icke skulle verka rättvist. Detta förslag torde
dock icke böra följas. Det synes ej vara rimligt att låta i övrigt lika lägenheter
undergå olikartad prisutveckling på grund av skillnader i fastighetsägarnas
ränteutgifter. Såsom socialstyrelsen själv framhållit skulle en individuell
prövning av kredilkostnaderna även innebära en svår arbetsbelastning
för de lokala organen. Ehuru dessa kostnader alltså i princip böra beaktas
vid den generella prövningen, synes det nuvarande ränteläget icke aktualisera
denna fråga.

Beträffande övriga örn kost linds poster har i promemorian bl. a.
framhållits, att en höjning av den kommunala fastighetsskatten i viss omfattning
borde betraktas såsom omkostnadsökning för fastigheterna och att prisstegringar
på s. k. onera av olika slag bolde beaktas vid prövning av hyresnivåns
skälighet. I dessa punkter lia inga erinringar framställts i yttrandena.

Som underlag för bedömandet av frågan örn omkostnadernas allmänna
utveckling torde vissa statistiska undersökningar vara erforderliga. Dylika
undersökningar bedrivas för närvarande inom socialstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

I nära samband med frågan om generellt medgivande till hyreshöjning står
spörsmålet om tidpunkten för hyresprisernas fixering. I promemorian
har föreslagits, att såsom grundhyra skall anses den hyra, som gällde
den 1 januari 1942. Detta förslag har mött invändningar i vissa yttranden.
Det har sålunda framhållits, att medan flertalet hyror undergått ringa eller
ingen höjning sedan krigsutbrottet, en icke obetydlig hyresstegring ägt rum
i ett mindre antal fall före den tidpunkt, som valts för grundhyrornas fixering.
Det skulle då vara orättvist att medgiva en allmän hyreshöjning jämväl
för de fastighetsägare, som redan utnyttjat möjligheten att öka hyrorna. Det
finns uppenbarligen goda skäl för denna ståndpunkt. Å andra sidan skulle det
emellertid medföra stora praktiska olägenheter att anknyta till förhållandena
vid en alltför avlägsen tidpunkt. Under ett par års tid kunna stora förändringar
ha inträffat i hyresförhållandena. Hyresgäster ha flyttat och lägenheter ha
undergått omändringar. Därvid ha även hyrespriserna ofta blivit ändrade.
Det synes därför icke lämpligt att fixera grundhyrorna vid en mera avlägsen
tidpunkt än den, som föreslagits i promemorian. En sådan åtgärd skulle medföra,
att hyresnämnderna under den första tiden skulle belastas med ett mycket
stort antal ärenden om godkännande av de högre hyror, som på mer eller
mindre goda skäl bestämts under de senaste åren. De praktiska olägenheterna
härav få icke underskattas. Här må endast erinras örn att antalet flyttningar
även efter stormaktskrigets utbrott varit mycket stort och att jämkningar av
hyran därvid antagligen ofta skett. Ur skälighetssynpunkt må tillika framhållas,
att statsmakterna i samband med utfärdande av skyddsrumslagen år
1940 förutsatt, att hyresvärdarna skulle kunna i viss omfattning göra sig
betäckta för skyddsrumskostnaden genom hyreshöjning. För att i görlig
mån tillgodose rättvisekravet torde emellertid — i anslutning till ett förslag
av socialstyrelsen — böra stadgas undantag från den generella rätten till
hyreshöjning, i den mån hyran redan höjts utöver det belopp, som lägenheten
betingade den 1 januari 1940, alltså under det första hyresåret efter
krigsutbrottet.

I enlighet med vad som föreslagits i promemorian bör därjämte ingripande
mot tidigare hyreshöjningar kunna ske i individuella fall. Örn sålunda
grundhyran för en lägenhet blivit alltför hög därigenom att den hyra, som
lägenheten betingade den 1 januari 1942, i avsevärd mån översteg hyran för
därmed jämförliga lägenheter, bör grundhyran kunna nedsättas till skäligt
belopp. Den individuella prövning, som härvid erfordras, bör såsom föreslagits
i promemorian anförtros åt den lokala hyresnämnden.

Det synes även vara påkallat att öppna möjlighet till korrigeringar i sådana
fall, där den schematiska fixeringen av grundhyran medför en orättvisa
i andra riktningen. I promemorian har framhållits, att den hyra, som
gällde den 1 januari 1942, av någon anledning kan ha fastställts till ett
särskilt lågt belopp. Lägenheten kan exempelvis ha varit uthyrd till en nära
anförvant till fastighetsägaren. Om hyran sålunda vid nämnda tidpunkt var
avsevärt lägre än hyran för jämförliga lägenheter, bör grundhyran kunna
höjas till skäligt belopp. Ett annat fall. då höjning av en lägenhets grund -

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

hyra är påkallad, har berörts i ett tidigare sammanhang. Såsom där framhållits,
bör en skälig höjning medgivas, om lägenhetens värde avsevärt ökats
genom ombyggnads- eller ändringsarbete. Även andra omständigheter än de
nu angivna kunna stundom göra ett undantag från den fixerade maximigränsen
motiverat. Sålunda kan en lägenhets värde ha ökats avsevärt t. ex. genom
installerandet av kylanläggning. Det bör också medgivas rätt till hyreshöjning
i sådana fall, då hyrorna bestämmas efter självkostnaderna i fastigheter,
som uppförts med stöd av allmänna medel. För att en grundhyra skall
få höjas måste emellertid alltid fordras ett skäl, som har avsevärd vikt. Även
då det är fråga om höjning av en grundhyra bör den individuella prövningen
ankomma på hyresnämnden.

Höjning eller sänkning av en viss grundhyra bör kunna ske, även om ett
generellt tillägg till grundhyrorna med viss procent har medgivits. Procenten
skall då naturligtvis beräknas på den nya grundhyran.

Beträffande innebörden av den föreslagna regleringen må vidare framhållas,
att grundhyran är avsedd att verka som ett maximipris. Den utgör
alltså den gräns, intill vilken hyresvärden är berättigad att betinga sig och
mottaga hyra. Om gränsen höjes, antingen genom ett generellt beslut för
kommunen eller för en viss lägenhet genom beslut av hyresnämnden, medför
detta alltså icke en automatisk ökning av den utgående hyran. För att
hyresvärden skall kunna utnyttja höjningen, måste han i vanlig ordning —
eventuellt efter uppsägning — träffa ett nytt hyresavtal. I detta kan hyran bestämmas
till högst det belopp, som motsvarar den nya grundhyran med procentuellt
tillägg, örn sådant medgivits. Har hyresnämnden däremot förordnat
om sänkning av grundhyran, kan detta få omedelbara verkningar i hyresförhållandet.
Oberoende av vad som avtalats, är ju hyresvärden icke berättigad
att mottaga högre hyra än som motsvarar den nya grundhyran, med
eventuellt procentuellt tillägg, för tiden från den dag, då hyresnämndens beslut
blir gällande.

Den nu behandlade hyresregleringen var i promemorian endast avsedd för
bostadslägenheter. I fråga om sådana lägenheter, som användas för olika
slag av förvärvsverksamhet — butikslokaler, kontor, verkstäder,
restauranger, biografer m. fl. — skulle enligt förslaget en mindre sträng reglering
genomföras. Om hyran för en sådan lägenhet uppenbarligen var högre
än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter föranledde, skulle
hyresnämnden kunna nedsätta hyran till skäligt belopp. Som motiv för att
undantaga dessa lägenheter från systemet med grundhyror anfördes, att prisbildningen
i dessa fall vore så beroende av de affärsrörelser, som bedrivas i
lägenheterna, att en fixering av hyrespriserna icke läte sig genomföras. Stundom
vore hyran för affärslokaler t. o. m. bestämd i direkt relation till omsättningens
belopp. Dessutom förelåge enligt promemorian härvidlag icke
samma sociala behov av en snäv reglering, som då det gällde bostäder.

I denna del har förslaget varit föremål för olika meningar i yttrandena,
önskemål örn ett starkare skydd mot hvresstegring ha framförts från flera

Kungl. Majis proposition nr 301.

håll. Jag finner även, att en snävare reglering erfordras i dessa fall. Även
om det sociala behovet i stort sett icke är lika starkt som då det gäller bostäder,
lia dock många affärsinnehavare en beträngd ekonomisk ställning,
särskilt till följd av de nuvarande kristidsförhållandena. En mera omfattande
höjning av hyresnivån för affärslägenheter skulle också kunna medföra svåra
inflationsverkningar. Det har vidare yppats farhågor för att vissa hyresvärdar
genom höjning av affärshyrorna skulle söka ersättning för den förlorade
möjligheten att uttaga högre hyror för bostadslägenheter.

Visserligen kan den snävare hyresregleringen icke tillämpas på vissa affärslägenheter
till följd av hyresavtalens särskilda karaktär, såsom framhållits
i promemorian. Men i flertaiet fall äro även hyrorna för affärslägenheter
fastställda på det för bostadslägenheter brukliga sättet, nämligen till
ett bestämt belopp utan några variationer. Detta gäller i synnerhet örn
mindre butiker, där det sociala skyddsbehovet är särskilt framträdande. För
alla de fall, där hyran bestämts på sådant sätt, som nu angivits, böra hyrespriserna
alltså regleras genom systemet med grundhyror. I övriga fall synes
den i promemorian föreslagna regleringen böra bibehållas.

I promemorian ha vidare lägenheter i nybyggda fastigheter,
d. v. s. sådana som färdigställts senare än den 1 januari 1942, undantagits
från den snävare regleringen. Detta har skett för att söka undgå den ofta påtalade
följden av en hyresreglering, att byggnadsproduktionen förhindras.
Förslaget härom har föranlett gensagor i vissa yttranden, varvid bland annat
framhållits, att de befarade ogynnsamma verkningarna av hyresregleringen
skulle vara överdrivna. I andra yttranden har emellertid förslaget blivit
livligt tillstyrkt.

Efter övervägande av skälen för och emot detta förslag har jag funnit lämpligast
att icke göra något undantag för nybyggda fastigheter. Behovet av kontroll
över hyrespriserna är så framträdande, att det även härvidlag bör få
fälla utslaget. För lägenheterna i dessa fastigheter kunna grundhyrorna tydligen
icke fastställas på samma sätt som eljest. Det får ankomma på hyresnämnden
att efter prövning i varje särskilt fall bestämma grundhyrans storlek.
Därvid bör hänsyn tagas till de under kristiden starkt ökade bvggnadskostnaderna.

Byggnadslånebyrån har föreslagit, att undantag skulle göras för de hus,
där hyrespriserna stå under byråns kontroll. Därav skulle emellertid följa
bland annat, att överträdelser av priskontrollen i dessa fall icke skulle drabbas
av straffansvar. Något sådant undantag torde därför icke böra göras, men
det är tydligt, att hyresnämnderna icke böra frångå de hyrespriser, som
byggnadslånebyrån fastställt.

Den hyresreglering, för vilken nu redogjorts, omfattar icke upplåtelse eller
överlåtelse av bostadsrätt. Däremot blir hyresregleringen tillämplig, då bostadsrättshavare
uthyr sin lägenhet till annan. Då det med hänsyn till bostadsrättsföreningarnas
betydelse för bostadsmarknaden är angeläget att även
upplåtelse eller överlåtelse av bostadsrätt blir föremål för kontroll, har inom
justitiedepartementet upptagits till undersökning, i vad mån och på vad sätt
detta låter sig göra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

En fråga, som tilldragit sig stort intresse, är regleringen av ersättning för
värme och varmvatten. Såsom förut angivits bör denna fråga göras
till föremål för särskild behandling. Ett mycket stort antal hyresavtal
äro s. k. inklusivekontrakt, enligt vilka hyran innefattar ersättning för värme
och varmvatten. 1 de övriga hyresavtalen, de s. k. exklusivekontrakten, inbegripes
icke dylik ersättning i hyran, vare sig detta beror på att särskilt avtal
träffats därom eller att varje hyresgäst själv ombesörjer eldningen i sin lägenhet.
Om grundhyran för en lägenhet är bestämd genom ett inklusivekontrakt,
och detta av särskild anledning skall ersättas med ett avtal av den motsatta
typen, måste det fastställas, hur stor del av hyran, som skall anses belöpa
på värme- och varmvattenersättningen. En dylik uppdelning kan även
behöva göras för utnyttjandet av ett generellt tillstånd till hyreshöjning med
viss procent. Denna procent bör nämligen icke beräknas på den del av grundhyran,
som utgör ersättning för värme och varmvatten. Om så skedde, skulle
ju större hyreshöjning kunna uttagas i detta fall än om exklusivekontrakt
använts.

I promemorian har föreslagits att vid grundhyrans bestämmande anknyta
till de hittills tillämpade hyreskontrakten. Såsom grundhyra skall alltså räknas
den vid årsskiftet 1941/42 gällande hyran, även om däri ingår den normala
ersättningen för värme och varmvatten. För de fall, då det erfordras en
beräkning av värme- och varmvattenersättningen i en hyra av inklusivetyp,
har i promemorian förutsatts, att detta skulle ske med tillämpning av allmänna
normer, som Kungl. Majit skulle fastställa. Socialstyrelsen har däremot
föx-ordat en allmän övergång till exklusivekontrakt t aed tillämpning av
en formel för utbrytningen, som värmekostnadssakkunniga föreslagit.

En obligatorisk övergång från en kontraktstyp till en annan skulle emellertid,
även örn den behövde ske först i samband med att nya avtal ingås,
helt säkert vålla oro. Den förutsätter en uppdelning av alla de hyror, som
nu äro reglerade genom inklusivekontrakt, i två delar. Detta innebär för parterna
icke blott en formell nyhet. Generella regler för en dylik utbrytning
måste med nödvändighet i de särskilda fallen slå fel till en viss grad. Flertalet
hyresgäster har säkerligen icke förmåga att kontrollera de beräkningar
som erfordras eller att överhuvud taget kunna sätta sig in i grunderna för
utbrytningen. Övergången till hyresreglering sker enligt min mening bäst,
örn gällande hyresavtal i största möjliga utsträckning få ligga till grund även
i fortsättningen. Då kan envar lättare bedöma, hur läget kommer att gestalta
sig för honom. I de fall, då det måste fastställas, hur stor del av ett hyresbelopp,
som skall anses belöpa på värme- och varmvattenersättning, kan
lämpligen uppdragas åt hyresnämnden att träffa ett skäligt avgörande. Till
ledning för nämnden torde Kungl. Majit eller statens hyresråd böra äga att
meddela närmare föreskrifter.

Beträffande regleringen av värme- och varmvattenersättningen har i promemorian
framhållits, att det härvidlag icke blott gäller alt skydda hyresgästen
mot obilliga krav utan också att ersätta hyresvärden för sådana
kostnadsökningar, som han icke rimligen bör bära. Stegrade bränslepriser

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

böra sålunda kunna föranleda ökad betalningsskyldighet från hyresgästens
sida, medan sådana inskränkningar, som enligt myndigheternas påbud genomföras
i fråga om värme- och varmvattenförsörjningen, skola kunna medföra
minskning i hyresgästens betalningsplikt. Eftersom bränslepriserna och
restriktionerna äro underkastade fortlöpande förändringar, bör ersättningen
för värme och varmvatten utgå efter en rörlig skala.

Det finns redan olika bränsleklausuler, som i större eller mindre grad
motsvara de sålunda angivna önskemålen. Värmekostnadssakkunniga ha
givit anvisning på två nya typer för bränsleklausul, den ena avsedd för exklusivekontrakt,
den andra för inklusivekontrakt. Dessa klausuler äro grundade
på en ingående utredning och synas i hög grad ägnade att underlätta
en riktig beräkning och fördelning av bränslekostnaderna. Vissa praktiska fördelar
skulle otvivelaktigt vara förenade med att obligatoriskt införa dessa
klausuler på hyresmarknaden, men betänkligheter kunna också anföras häremot.
Det är nämligen tydligt, att mången hyresgäst helt saknar möjlighet
att kontrollera de beräkningar, som enligt dessa klausuler skola utföras för
fastställande av bränsleersättningen.

En strängt genomförd uniformering av sättet för bränsleersättningens beräknande
synes icke vara erforderlig för att hyresregleringen skall nå sitt
syftemål. Ur allmän synpunkt torde det icke vara påkallat att påbjuda användningen
av särskilda normer, därest parterna äro ense om att använda
andra beräkningsgrunder. En viss frihet för parterna att själva pröva, vilka
normer som äro mest lämpade att användas i det särskilda fallet, torde böra
stå till buds. Av vikt är emellertid, att hyresvärdarna icke ensidigt få bestämma
dessa normer. Framgår det av omständigheterna, att hyresvärden
på sådant sätt vill bereda sig en förtäckt hyreshöjning, skall han visserligen
kunna drabbas av straff. Även om ett dylikt fall icke föreligger, torde emellertid
möjlighet att ingripa böra finnas. Hyresnämnden bör därför äga rätt
att, utan hinder av vad parterna avtalat, fastställa skäliga grunder för bränsleersättningens
beräknande. Örn en sådan möjlighet stadgas, torde de stridigheter,
som eljest på denna punkt kunde uppstå mellan hyresvärd och
hyresgäst, kunna biläggas.

Beträffande nämndens prövning kan man tänka sig åtminstone två alternativ.
Det ena, som valts i promemorian, är att nämnden skall äga förordna
örn tillämpning allenast av sådan bränsleklausul, som blivit vederbörligen
fastställd. Det andra alternativet är att nämnden skall få pröva frågan fritt.
I första hand torde det senare böra gälla. Frågan örn bränsleklausul bör nämligen
kunna göras till föremål för förhandling mellan hyresvärden och hyresgästen
eller — vid kollektiv reglering — mellan partsorganisationerna på platsen.
Härigenom gives möjlighet att anpassa en klausul efter förhållandena
i orten eller i det särskilda fallet. Emellertid synes härjämte böra bibehållas
möjlighet för Kungl. Maj:t eller statens hyresråd att fastställa bränsleklausul,
som då obligatoriskt — eventuellt med de förbehåll Kungl. Maj:t eller hyresrådet
angiver — skall tillämpas av nämnden, när dess ingripande begäres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Vid tillkomsten av den nu gällande, allmänna hyreslagstiltningen ägnades en
ingående behandling åt frågan örn hyresgästens rätt att behålla
sin lägenhet. Någon sådan rätt blev emellertid icke införd, men hyresgästen
tillerkändes ett visst skydd mot obefogad uppsägning eller ogrundad
vägran att förlänga hyresavtalet. Detta skydd består i en skyldighet för hyresvärden
att lämna hyresgästen ersättning för de kostnader som äro förenade
med flyttningen samt, örn det är fråga örn en affärslägenhet, s. k. goodwill-ersättning.

Frågan ligger emellertid nu i vissa hänseenden i ett annat läge. Örn en
hyresreglering införes, får hyresvärden visserligen icke någon möjlighet att
genom uppsägning av gällande hyresavtal betinga sig högre hyra, vare sig av
den förutvarande hyresgästen eller av en ny spekulant. En av de orsaker,
som främst brukat åberopas till stöd för att införa en kvarboenderätt under
normala tider, har därför icke samma betydelse, då hyresreglering införts.
Dock skulle en mindre nogräknad hyresvärd kunna använda ett uppsägningshot
såsom påtryckningsmedel i olika avseenden. Han kan också tänkas lalla
för frestelsen att på otillåtna vägar bereda sig förmåner vid uthyrning till ny
hyresgäst. Det band, som hyresregleringen lägger på hyresvärden, kan leda
till att denne lättare kommer i konflikt med hyresgästen, t. ex. om behovet av
reparationer. Då bostadsbrist räder, har ett hot om uppsägning långt allvarligare
innebörd för hyresgästen än under vanliga förhållanden. En särskild
utväg att undkomma den tillämnade hyresregleringen har redan i vissa fall
kommit till användning. Därvid har tillgått så, att bostadsrättsföreningar bildats
på grundval av förutvarande hyresfastigheter, och hyresgästerna lia bli
vit uppsagda under hot att få avflytta, örn de ej ville övertaga bostadsrätten
till lägenheterna mot höga avgifter.

På grund av vad nu anförts synes det nödvändigt, att hyresgästen tillerkännes
ett starkare skydd mot att förlora sin lägenhet än det, som införts
för normala förhållanden.

Å andra sidan finnas flera omständigheter, som tala emot en alltför långtgående
rätt för hyresgästen att behålla lägenheten. Hyresvärden kan ha giltiga
skäl till uppsägning, framför allt då hyresrätten förverkats, men under
särskilda omständigheter även i andra fall. Enligt mångas uppfattning medförde
det uppsägningsförbud, som gällde under den förra hyresregleringen,
skadliga verkningar i flera hänseenden. Särskilt har påtalats, att den naturliga
omflyttningen förhindrades, vilket ledde till en olämplig fördelning av
lägenhetsbeståndet och en konstlad bostadsbrist.

Med hänsyn till de omständigheter som nu angivils har i promemorian föreslagits
allenast en modifierad rätt för hyresgästen att behålla lägenheten.
Enligt förslaget skall en uppsägning, som befinnes vara obefogad, kunna förklaras
ogiltig av hyresnämnden. Härvid skall en prövning av omständigheterna
äga rum i varje särskilt fall.

I yttrandena har detta förslag i allmänhet blivit tillstyrkt eller lämnat utan
erinran, även örn vissa önskemål framställts örn såväl skärpning som mildring
av de föreslagna bestämmelserna, .lag anser mig kunna i huvudsak godtaga
det i promemorian framlagda förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

I enlighet härmed bör alltså hyresnämnden på framställning av hyresgästen
kunna förklara en uppsägning ogiltig. Förutsättning härför bör vara, att
hyresgästen icke förverkat sin hyresrätt. Vid sin prövning bör nämnden mot
varandra väga de berättigade intressen, som de båda parterna kunna åberopa.
I enlighet med vad som framhållits i promemorian skall hänsyn alltid tagas
till hyresgästens möjligheter att få en annan lägenhet och till hans förhållanden
i övrigt, varvid en barnrik familjs bostadsbehov måste föranleda särskilt
beaktande. Uppsägningen bör förklaras ogiltig, örn den finnes strida
mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig.

Såsom socialstyrelsen påpekat synes det lämpligt, att hyresnämnden får
befogenhet icke blott att förklara uppsägningen ogiltig utan även att förlänga
hyresförhållandet med vissa ändringar i de tidigare hyresvillkoren. Till den
närmare regleringen av dessa frågor och vissa andra hithörande problem
får jag återkomma i det följande.

Specialmotivering.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om hyresreglering m. m. Rörande
den närmare innebörden i detta förslag må anföras följande i anslutning till
de särskilda paragraferna i förslaget.

1 §•

I flertalet yttranden har icke någon erinran framställts mot förslaget, att
hyresregleringen skall omfatta alla städer, köpingar och municipalsamhällen
med minst 5,000 invånare samt att Kungl. Majit skall kunna förordna om
tillämpning av lagen jämväl i annan ort med sammanträngd befolkning.

Socialstyrelsen, som biträtt detta förslag, har i fråga om förhållandena på
mindre orter framhållit, att styrelsen bland annat genom den pågående undersökningen
om de lokala levnadskostnaderna fått bestyrkt, att relativt få
lägenheter på dessa orter kunde betecknas såsom hyreslägenheter. De flesta
lägenheterna i mindre orter vore antingen egna hem eller upplåtna av arbetsgivare.
Levnadskostnadsundersökningen hade givit vid handen, hur svårt
det vore att erhålla tillförlitliga uppgifter om bostadsreservens storlek. En
uppkommen brist på bostadslägenheter vore på en sådan ort ofta mycket
liten och kunde kanske avhjälpas genom ett enda byggnadsföretag. Hänsyn
till denna synpunkt borde givetvis tagas vid bedömande av fråga örn utsträckning
av lagstiftningens tillämpningsområde.

I flera yttranden ha förslag framställts om annan gränsdragning för de
samhällen, som utan vidare skulle omfattas av lagstiftningen. Sålunda lia
civila byggnadsutredningen och militära byggnadsutredningen föreslagit, att
gränsen borde dragas vid ett invånarantal av 10,000, länsstyrelsen i Värmlands
län, Sveriges köpmannaförbund samt hyresgästföreningarna i Skövde och

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Säffle 3,000. Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt, huruvida icke
siffran 5,000 vore för hög, utan alt dock uppställa något annat förslag.

Styrelsen för kooperativa förbundet har anfört, att en invånaresiffra å
förslagsvis 2,000 möjligen kunde betraktas som en lämplig gräns. Samtidigt
ville styrelsen föreslå, att till de ifrågavarande samhällena skulle räknas angränsande
tätbefolkade orter, även örn dessa hade ett relativt litet invånarantal,
men så att säga organiskt hörde samman med de åsyftade större samhällena.

Hyresgästernas riksförbund har förklarat, att lagen borde obligatoriskt tilllämpas
i samhällen med minst 3,000 invånare. Förbundet anför:

På åtskilliga håll, särskilt i närheten av storstäderna, finnas samhällen, vilkas
invånarantal ofta icke uppgår till 5,000 (resp. 3,000) men där hyressättningen
i större eller mindre grad är influerad av hyresnivån i de närbelägna
städerna. Man kan befara, att den okontrollerade hyresstegringen i dessa orter
skall taga stora proportioner, innan Kungl. Maj :t hinner meddela förordnande
om lagens tillämpning. Förbundet vill redan i detta sammanhang fästa Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på denna sak och hemställer att Kungl. Majit i samband''
med lagens promulgering utsträcker dess tillämpningsområde till dylika
orter. Detta förutsätter möjligen en snabbinventering av hyresförhållandena
på orterna ifråga, vilken dock torde kunna verkställas under den fortsatta
behandlingen av lagstiftningsfrågan.

I promemorian beröres icke närmare proceduren vid meddelandet av förordnande
enligt denna paragraf. Förbundet förutsätter, att initiativ till utvidgning
av lagens tillämpningsområde skall kunna tagas av annan än vederbörande
kommunala myndighet. Det bör sålunda icke uteslutas att t. ex.
ortens hyresgästförening på grundval av gjorda erfarenheter hos Kungl. Maj:t
hemställer om förordnande som här avses, trots att vederbörande kommunalfullmäktige
icke behandlat ärendet. En annan sak är, att kommunens beslutande
organ givetvis bör yttra sig över framställningar, som gjorts i nu
nämnt syfte. Förbundet vill hemställa att i motiveringen göres ett uttalande
angående denna fråga.

Även Sveriges köpmannaförbund har framhållit, att förorter till större städer
redan från början borde inbegripas under lagstiftningen.

Beträffande lagens tillämpningsområde har fastighetsägareförbundet uttalat,
att då en hyresreglering vore att betrakta såsom en nödfallsåtgärd, det
borde ankomma på vederbörande kommun att i det särskilda fallet hemställa
örn Kungl. Maj:ts förordnande att lagen skulle tillämpas i kommunen. Svenska
stadsförbundet har förutsatt, att vederbörande kommunala myndighet
skulle höras, innan beslut meddelades örn lagens tillämpning inom viss ort.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län ha funnit det
otydligt vad som borde förstås med uttrycket ’ort\ Förstnämnda länsstyrelse
anför:

Mångenstädes, även i Göteborgs och Bohus län, finnas landskommuner,
där betydande samhällsbildning förekommer i en begränsad del av kommunen,
men där municipalsamhälle icke organiserats. Är ett dylikt samhälle
eller eventuellt hela den kommun, där det är beläget, att betrakta såsom en
sådan ort med sammanträngd befolkning där Konungen skall äga förordna
örn lagens tillämpning? Eller syftar ordet ort här endast å stad, köping eller
municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång icke hade minst 5,000 invå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Departementschefen.

nare? Och skall, om den förra tolkningen är den rätta, hyresregleringen gälla
hela kommunen även om behovet därav förekommer endast i den tätbebyggda
delen? Att kommunen som sådan har att svara för de för hyresregleringen
avsedda organen och deras avlöning, även om hyresregleringsområdet
begränsas till den tätbebyggda delen, får ju visserligen anses självklart.
Ett tydligt uttalande i de här berörda frågorna får dock anses önskvärt.

Av länsstyrelsen i Örebro län har påpekats, att på senare år flera stora
landskommuner i sin helhet blivit städer, köpingar eller municipalsamhällen,
ehuru allenast en mindre del hade sammanträngd befolkning. Så vore
i örebro län fallet med Karlskoga stad och Degerfors municipalsamhälle.
1 § av lagen borde därför så omformuleras, att lagen bleve tillämplig allenast
på den del av sådan kommun, som Kung). Majit med hänsyn till förekomsten
av sammanträngd befolkning föreskreve.

I yttrandena ha framställts olika yrkanden angående det invånarantal i
ett samhälle, som bör bestämmas såsom gräns för lagens obligatoriska tilllämpning.
Efter övervägande av denna fråga har jag funnit mig böra föreslå,
att gränsen sättes vid ett invånarantal av 2,000. Till stöd härför vill jag
särskilt framhålla önskemålet från det allmännas sida att kunna kontrollera
en så viktig prisfråga som hyrans storlek i vidsträckt omfattning.

Uttrycket ’ort med sammanträngd befolkning’ torde böra utbytas mot
tättbebyggd ort’. Beträffande innebörden av sistnämnda uttryck vill jag framhålla,
att därunder kan hänföras även del av en landskommun, t. ex., ett
större brukssamhälle, som ej är egen kommun eller municipalbildning. Om
i något fall förordnande meddelas, att lagen skall gälla allenast viss del av
en kommun, bör Kungl. Majit givetvis noggrant bestämma området i fråga.
Kostnaderna för hyresregleringen kommer enligt allmänna regler att falla
på kommunen i dess helhet.

Redan i samband med lagens utfärdande torde böra övervägas bl. a.,
huruvida förordnande enligt 1 § bör av Kungl. Majit meddelas i fråga om
förorter till större städer. Med hänsyn särskilt till förorterna torde det vara
lämpligt att sådant förordnande må kunna meddelas även utan framställning
från kommunen i fråga. Där initiativ till förordnande om lagens tilllämpning
undantagsvis tages av annan än den kommunala beslutande myndigheten,
böra kommunens organ givetvis erhålla tillfälle att yttra sig.

2 §•

Byggnadslånebyrån har förutsatt, att regleringen även skulle omfatta sådan
bostadsupplåtelse, som utövades av bostadsrättsföreningar och där hyran
utginge i form av föreningsavgifter. Därest möjlighet härtill icke
gåves, skulle en betydande kategori människor utlämnas åt godtycke. Byrån
tänkte härvid icke på de egentliga kooperativa bostadsrättsföreningarna,
som kunde anses väl tillvarataga medlemmarnas intressen, utan på bostadsrättsföreningar
i enskild regi, vilka i många fall icke fyllde annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

funktion än att vara en riskfri forin av fastighetsförvaltning, vari osunda
spekulativa tendenser lätt kunde vinna insteg.

Byggnadslånebyråns ordförande, byråchefen Kurt Bergström, har förordat,
att hyresregleringen enligt denna paragraf skulle omfatta samtliga lägenheter,
som till någon del uthyrdes till bostad.

Civila byggnadsutredningen har framhållit, att från lagstiftningens tilllämpning
uttryckligen borde undantagas sådana statens fastigheter, beträffande
vilka i avlöningsreglementen särskilda regler meddelats för slitande
av tvist om hyresbeloppets storlek.

Även militära byggnadsutredningen har framställt detta yrkande och har
därvid anfört följande:

Utredningen vill erinra om, att ersättningen för till statlig befattningshavare
upplåten tjänstebostad skall bestämmas efter överenskommelse mellan
befattningshavaren och vederbörande myndighet, samt att, om överenskommelse
rörande ersättningens storlek icke kan träffas mellan parterna,
frågan skall hänskjutås • till statens bostadsnämnd. För de till statliga befattningshavare
upplåtna tjänstebostäderna finnes alltså redan ett organ,
som övervakar hyressättningen. För undvikande av ett föga rationellt dubbelarbete
och för att i någon mån avlasta de blivande hyresnämndernas arbetsbörda
får utredningen därför förorda, att till statliga befattningshavare
upplåtna tjänstebostäder undantagas från hyresregleringen. Sådana stat eller
kommun tillhöriga bostadslägenheter, som icke äro att hänföra till tjänstebostäder
av nu angivet slag, böra däremot bliva underkastade hyresreglering
enligt den föreslagna lagen.

Även byggnadsstyrelsen har ansett önskvärt, att tjänstebostäder uttryckligen
undantagas från lagens tillämpning.

Länsstyrelserna i Kalmar och Göteborgs och Bohus län ha påpekat, att
lägenheter, vilka uthyrdes endast såsom sommarbostäder, folie under regleringen.
Något behov av att sommarbostäder i badortssamhällen, där hyresreglering
för det vanliga bostadsbeståndet skulle tillämpas, folie under
regleringen, syntes emellertid icke föreligga.

Enligt länsstyrelsen i Uppsala län vore den i paragrafen intagna tidsbestämmelsen
svår att tillämpa, då ett hus kunde vara delvis uthyrt före den
1 januari 1942. Drätselkammaren i Linköping har ifrågasatt, huruvida ombyggda
och tillbyggda hus enligt förslaget skulle jämställas med nya hus
eller ej.

Även fastighetsägareförbundet har framställt vissa anmärkningar mot utformningen
av denna paragraf. Förbundet har sålunda anfört:

Enligt 2 § skola från den egentliga hyresregleringen undantagas dels bostadslägenheter
i hus, som färdigställts senare än den 1 januari 1942, dels
ock lägenheter söm uthyras i möblerat skick.

Beträffande den förstnämnda kategorien synes det, att uttrycket ''hus som
färdigställts’ ger anledning till tvekan. Man frågar sig exempelvis, huruvida
därunder är hänförligt det fall, att en genomgripande modernisering av
eli äldre hus utföres eller att större lägenheter uppdelas till mindre. Örn vidare,
för alt taga elt annat exempel, eli äldre hus blivit påbyggt med en våning,
frågar man sig, huruvida därigenom huset färdigställts eller huruvida
blod den nya våningen färdigställts samt, i senare fallet, huruvida regie -

Kungl. Majlis proposition nr 301.

Departements chefen.

ringsbestämmelserna överhuvud skola tillämpas i huset eller tillämpas blott
för den äldre delen av huset. Det rationellaste synes vara att icke anknyta lagens
tillämpning till husets färdigställande utan till lägenhetens färdigställande.

Vad beträffar de möblerade lägenheterna, så inses lätt svårigheterna att
genomföra en reglering för dessa, icke minst därför att tvekan alltid kan
råda örn hur stor del av hyran som avser själva lokalen och hur stor del som
avser möblerna och den därmed icke sällan kombinerade förtäringen. Att
hyresprisbildningen lämnas fri för hotell och pensionat ter sig därför naturligt
på samma sätt som avtalsfriheten angående hyrans storlek principiellt
anses böra upprätthållas för alla affärslokaler. Saken har emellertid en annan
och socialt än mer betydelsefull sida.

Under nuvarande förhållanden är det självfallet av nöden att så rationellt
som möjligt utnyttja det befintliga bostadsbeståndet. Det är emellertid socialt
otillfredsställande, att detta liksom under förra kriget skall ske genom
att hyresgästerna uppträda i skepnad av hyresvärdar och i denna sin ställning,
till skillnad från de verkliga hyresvärdarna, få privilegiet att principiellt
betinga sig vilka hyror som helst. Örn en hyresreglering ur samhällelig synpunkt
anses påkallad på bostadsmarknaden, så bör regleringen i princip omfatta
alla som ställa bostäder till marknadens förfogande. Om man därvid,
i likhet med förslaget, icke anser sig kunna göra någon åtskillnad mellan
dem som driva sådan verksamhet yrkesmässigt och dem som allenast begagna
den tillfälliga konjunkturen på bostadsmarknaden för att skaffa sig en
extrainkomst på sina förhyrda lägenheter, så måste behovet av bostadsbeståndets
ändamålsenliga fördelning beaktas i annat sammanhang, nämligen
vid bedömande av frågan om rätt för hyresvärden att genom uppsägning
bringa hyresavtalet till definitivt upphörande.

Uthyrning av lägenheter för drivande av hotell- eller pensionatrörelse synes
erbjuda ytterligare ett exempel på att 2 § icke i allo kan sägas ha dragit
en klar gräns mellan lägenheter, som äro underkastade hyresreglering, och
övriga lägenheter. Uthyrningen sker i sådana fall väsentligen för bostadsändamål
men för ett kommersiellt sådant. Den uthyrda lägenheten bör sålunda
vara att betrakta såsom en affärslokal och följaktligen vara undandragen
reglering. Detta framgår emellertid icke klart av den föreslagna texten. Ett
uttryckligt stadgande bör därför införas av innehåll att regleringsbestämmelserna
icke skola gälla, där lägenheten uthyres för bedrivande av hotell- eller
pensionatrörelse.

Enligt vad jag förut framhållit torde under den snävare hyresregleringen
böra inbegripas jämväl bostadslägenheter i nya hus och flertalet affärslägenheter.
Jag har därvid även nämnt, att till särskild undersökning upptagits
frågan örn kontroll över upplåtelse och överlåtelse av bostadsrättslägenheter.
Avtal, varigenom bostadsrättshavare uthyr lägenheten till annan,
faller under den nu föreslagna lagen.

Till bostadslägenheter hänföras sådana, som helt eller till väsentlig del
äro avsedda till bostad. Därmed åsyftas icke lägenhet, som uthyres till
hotell- eller pensionatrörelse.

Enligt promemorian skola möblerade lägenheter undantagas från den
snävare regleringen. I yttrandena har förslaget härom allmänt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Det torde också knappast vara möjligt att på
sådant sätt reglera hyran för möblerade lägenheter, som ofta uthyras genom
kortfristiga avtal. De falla emellertid under 6 § i förslaget, som ger möjlighet
att nedsätta alltför höga hyror.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 301.

Något undantag för sommarbostäder torde icke vara behövligt. De uthyras
i allmänhet i möblerat skick och utgöras sannolikt i övrigt oftast av stugor
eller villor, vilka icke äro belägna inom sådana samhällen som avses
i förslaget.

Bostäder, som upplåtas på grund av allmän tjänst, torde böra uttryckligen
undantagas från lagstiftningen. Beträffande annan upplåtelse av rätt till bostad
i förening med anställning torde vara tydligt, att åtminstone så snart ersättning
för bostaden är bestämd t. ex. till visst penningbelopp nu ifrågavarande
lag bör vara tillämplig. För övriga fall torde vara svårt att giva någon
generell regel. Nyssnämnda stadgande om tjänstebostäder torde böra
upptagas såsom 26 §.

I fråga om affärslägenheter skall den snävare hyresregleringen tillämpas,
såframt ej hyran för lägenheten den 1 januari 1942 var fastställd att utgå
med växlande belopp för skilda tider.

Med affärslägenheter jämställas andra lägenheter, som ej äro att hänföra
till bostadslägenheter. Med hänsyn till önskemålet om en allmän priskontroll
i syfte att motverka inflation är det till fördel, ju större tillämpning den snävare
hyresregleringen får.

Genom det föreslagna stadgandet ha uteslutits sådana fall, då hyran den
1 januari 1942 var bestämd att utgå efter hyresgästens omsättning i hans
affärsrörelse. Den snävare hyresregleringen skall icke heller tillämpas, örn
hyran fastställts enligt en stigande skala. I sådana fall är hyresavtalet ofta
tämligen långfristigt, och det kan ej vara lämpligt att schematiskt ingripa
med ett prisstopp i ett hyresförhållande, som reglerats på lång sikt. Möjlighet
att nedsätta oskäliga hyror finnes emellertid enligt 6 §.

3—5 §§.

Definierandet av grundhyran har i promemorian skett genom anknytning
till de vid senaste årsskiftet gällande hyreskontrakten. Med grundhyra
skall alltså förstås den hyra, som lägenheten betingade den 1 januari
1942, även örn däri ingår den normala ersättningen för värme och varmvatten.

Socialstyrelsen har förklarat, att denna terminologi icke vore lämplig. Enligt
styrelsens mening skulle bestämda fördelar vara förenade med att som
grundhyra beteckna den överenskomna hyran i ett hyreskontrakt av exklusivetyp
och den del av den överenskomna hyran, som ej vore bränsleandel,
i ett kontrakt av inklusivetyp. Någon saklig skillnad vid tillämpningen av lagen
uppstode icke härigenom. Spörsmålet vore rent terminologiskt. Styrelsen
förmenade emellertid, att man underlättade tillämpningen av lagen, om
man med ett enkelt och enhetligt uttryck — grundhyra — kunde beteckna
den hyra, som icke innefattade ersättning för uppvärmning och varmvatten
och som skulle under angivna förhållanden kunna, efter medgivande av Kungl.
Maj :t, förhöjas med vissa procenttal. Även ur bostadsstatistisk synpunkt vore
det lämpligt att få en entydig definition. Vid bifall till styrelsens förslag i den Dihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 301.

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

na del torde begreppet grundhyra även böra införas för andra lägenheter än
bostadslägenheter.

Inom socialstyrelsen var byråchefen Bertil Nyström av skiljaktig mening i
denna punkt. Han anförde, att enligt hans mening tillräckliga skäl icke anförts
för att frångå den i promemorian föreslagna definitionen på grundhyra.

Även civila byggnadsutredningen och militära byggnadsutredningen ha ansett,
att grundhyran borde renodlas att avse kostnaden för bostaden utan
uppvärmning.

Hälsingborgs allmänna fastighetsägareförening har uttalat, att hyresläget
i staden på grund av överproduktion av bostäder vore så onormalt lågt, att
hyran den 1 januari 1942 icke vore lämplig utgångspunkt för grundhyran.
Föreningen har hemställt, att möjlighet bereddes till rättelse i dylika fall.

Vad härefter angår förutsättningarna för höjning av en lägenhets
grundhyra har socialstyrelsen anfört, att därest en genomgripande
reparation skulle få föranleda sådan höjning — vilket styrelsen avstyrkt
såsom tidigare angivits — borde även en reparation, som skett på
hösten 1941, alltså före den för grundhyrans fixering föreslagna dagen, få
tagas i betraktande. Örn hyran för en lägenhet företedde en mera märkbar
skillnad mot hyran för motsvarande lägenheter i samma fastighet, borde
grundhyran för förstnämnda lägenhet få höjas, även örn den icke legat på en
avsevärt lägre nivå än de hyror, med vilka den jämfördes. Sistnämnda förutsättning
syntes däremot i enlighet med vad som föreslagits i promemorian
böra stadgas, då det gällde höjning av hyran för en lägenhet i jämförelse med
lägenheter i andra fastigheter.

Av militära byggnadsutredningen har föreslagits, att vid angivandet av
grunderna för hyreshöjning ordet ''förbättringsarbete’ skulle ersättas med uttrycket
''ombyggnads- eller ändringsarbeten’, varigenom förutsattes, att en
sådan ändring av lägenheten ägt rum, som gåve densamma ett högre uthyrningsvärde.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har begärt förtydligande
på denna punkt. Enligt vad Stockholms handelskammare anfört vore
det för jämkning av grundhyran uppställda kravet på en avsevärd avvikelse
från hyresnivån alltför strängt och borde därför uppmjukas. Därjämte
vore det önskvärt, att förutsättningarna för grundhyrans justering kunde i
lagtexten närmare preciseras, desto hellre som de ömtåliga avväganden, varom
här vore fråga, vore avsedda att ankomma icke på domstol utan på lokala
nämnder, vilkas avgöranden vore utan appell. Med anledning av förslaget,
att grundhyran skulle kunna höjas, där skäl av synnerlig vikt förelåge,
har hyresgästernas riksförbund i avsikt att förhindra en tänkbar överbelastning
av hyresnämndernas arbetsbörda ifrågasatt, om icke de omständigheter,
som härvid avsåges, borde inryckas i lagtexten och orden ''skäl av synnerlig
vikt’ uteslutas. I allt fall ville förbundet hemställa, att motiven till det blivande
lagförslaget starkt framhölle ifrågavaVande bestämmelses begränsade
användningsområde. Gävle fastighetsägareförening har förklarat, att frivillig
överenskommelse om hyreshöjning med anledning av förbättringar alltid
borde godkännas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Fastighetsägareförbundet har framställt flera anmärkningar mot de nu
ifrågavarande bestämmelserna:

Vad först beträffar grundhyrans höjning så är förslaget därutinnan utformat
på sådant sätt, att det näppeligen kan anses ägnat att objektivt skapa
rättvisa. För höjning godtagas enligt förslaget endast sådana skäl, som äro ’av
synnerlig vikt’. I konsekvens härmed angives i exemplifieringen, att grundhyran
skall vara ''avsevärt’ lägre än hyran för jämförliga lägenheter eller att
lägenhetens värde efter den 1 januari ''avsevärt’ ökats genom förbättringsarbete.
Den reella innebörden av stadganden med dylikt innehåll är att hyresvärden
är skyldig finna sig i en orättvis hyresprissättning ända till dess att
orättvisan blir avsevärd och av synnerlig vikt.

Även om det i det särskilda fallet kan vara svårt att bedöma precis vilket
hyresbelopp, som är det skäliga, så bör detta icke föranleda att lagen intalen
ståndpunkt, som innebär att hyresvärden icke har rätt att vederfaras rättvisa,
förrän orättvisan blir avsevärd. Höjning av grundhyran bör med andra
ord få äga rum, så snart grundhyran är lägre än hyran för jämförliga lägenheter
eller så snart lägenhetens värde ökats genom förbättringsarbete eller så
snart annat skäl av objektivt godtagbar natur föreligger.

Såsom förslaget utformats kan man dessvärre förutsätta, att det alltid kommer
att vara förenat med betydande svårigheter att ernå en höjning av grundhyran.
Och detta även i fall, där det måste anses överensstämma med billighet
och rättvisa att en höjning kommer till stånd. Såsom ett exempel ur praktiken
kan åberopas det fallet, att i ett helt samhälle på grund av bvggnadskrascher,
stagnation i näringslivet eller andra abnorma förhållanden och
därmed följande onormalt lägenhetsöverskott hyrorna sjunkit till en låg nivå,
som på intet vis motsvarar lägenheternas verkliga hyresvärde. Det synes
tveksamt, huruvida det i ett sådant fall skall anses för höjning föreligga skäl
av synnerlig vikt i förslagets mening.

Å andra sidan kan det väl tänkas, att grundhyran för jämförliga lägenheter
i visst fall understiger grundhyran för viss annan lägenhet utan att
detta bör medföra någon sänkning. Till belysande härav må följande framhållas.
Inom ett samhälle har måhända för en viss kategori av fastigheter
hyresnivån blivit nedpressad, till exempel genom en kollektiv aktion från de
organiserade hyresgästernas sida. En del fastighetsägare inom det område,
som berörts av nämnda aktion, hava emellertid genom någon tillfällighet
icke drabbats av en dylik nedpressning. Likväl kanske hyresnivån i dessa senare
fastigheter icke ligger högre än som är normalt beträffande likartade
fastigheter inom samhället i övrigt. Det vore uppenbarligen orimligt, örn i ett
sådant tall den nedpressade hyresnivån i kringliggande fastigheter skulle vara
normerande vid grundhyrans fastställande. Praktiska exempel på nu anförda
förhållanden förekomma i stor utsträckning i Göteborg, där i vissa
stadsdelar hyresnivån i flertalet fastigheter blivit abnormt nedpressad, medan
en del fastigheter undgått sådan hyrcsnedpressning.

I fråga örn å lägenhet företaget förbättringsarbete innebär förslaget, att
dylikt arbete icke skall få åberopas såsom skäl för höjning av grundhyran,
såvida icke arbetet företagits efter den 1 januari 1942. Delta kommer att leda
till synnerligen otillfredsställande resultat. En mycket stor del av lägenhetsbeståndet
har utan tvivel undergått förbättringar, ulan alt detta ens kunnat
föranleda, höjning av den hyra, som utgick vid ingången av år 1942. Man behöver
i sådant hänseende blott erinra örn alla de kontrakt, som på grund av
underhiten uppsägning förlängdes på våren eller sommaren 1941, men där
förbättringar i större eller mindre omfattning företogos, sedan förlängning
kommit till stånd. Det vöre högeligen orättvist, örn icke dylika förbättringsarbeten
skulle få föranleda en skälig höjning av grundhyran. Liknande är

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

fallet vid de långtidskontrakt, som utlöpa efter den t januari 1942 och där
hyresvärden under hyrestiden företagit kanske mycket kostsamma förbättringsarbeten
i medvetande om att hyresgästen önskar kontraktets förlängning
och i förlitande på att kunna företaga en med hänsyn till förbättringarna
skälig justering av hyran.

Dessa exempel peka på att hyresnämnden bör vara berättigad att taga hänsyn
jämväl till förbättringsarbeten, som utförts före den 1 januari 1942.

Lagen bör vidare, för att taga ytterligare ett par exempel, ha sådan smidighet,
att en utjämning alltid kan företagas av olika hyror för likvärdiga
lägenheter i samma fastighet samt att förekommande uthyrning till inneboende
må få utgöra skäl för en högre hyra än som eljest skulle utgå för lägenheten.

Förbundet vill i förevarande sammanhang framställa ett tolkningsspörsmål.
Regeln i 5 § är, att den av Konungen medgivna höjningen skall beräknas
på grundhyran. Då ''grundhyran’ emellertid är ett juridiskt tekniskt
begrepp, fixerat till den hyra, som lägenheten betingade den 1 januari
1942, kan tvekan råda, huruvida den av Konungen generellt medgivna hyreshöjningen
får ställas i relation allenast till hyran den 1 januari 1942 eller
huruvida den får beräknas på det högre belopp, till vilket hyran på grund
av bestämmelserna i 3 § tredje stycket kan ha blivit höjd. Det sista torde
vara meningen men bör tydliggöras.

Överståthållarämbetet har ansett ett förtydligande av vissa bestämmelser
önskvärt. Härom har ämbetet anfört:

Enligt bestämmelse under 3 § 2 st. skall med grundhyra förstås hyran den
1 januari 1942 för en omöblerad bostadslägenhet i en senast nämnda dag
färdigställd byggnad. I följande stycke angivas förutsättningarna för sänkning
och för höjning av grundhyran. Huruvida sådan åtgärd avses möjlig oberoende
av träffat hyresavtal uttalas ej. Av värde vid tillämpningen av den
tillärnade författningen skulle det emellertid vara, örn ett klarläggande därutinnan
skedde. Ämbetet vill för sin del hava uttalat, att åtminstone höjning
av hyran ej bör kunna ske oberoende av träffad överenskommelse.
Även en sänkning av en avtalad hyra kan vara ägnad att väcka betänksamhet.
En sänkning liksom en höjning av en avtalad hyra synes ej böra få tilllämpas
för annan hyra, än den som förfaller till betalning efter beslut i
ämnet. Bestämmelse härom synes böra inflyta i lagen.

I fråga örn ersättningen för värme och varmvatten
har fastighetsägareförbundet yttrat:

I ofta förekommande fall har man haft anledning konstatera det otillfredsställande
i att under nuvarande förhållanden icke kunna med bestämdhet
avgöra, huruvida de hyresgäster äro skyldiga att utgiva bränslekostnadstillägg,
som inneha lägenheter på grund av långtidskontrakt —
oftast slutna före krigsutbrottet — och där ersättningen för tillhandahållande
av värme och varmvatten är inbegripen i hyran utan uttrycklig skyldighet
för hyresgästen att vid stigande bränslepriser utgiva något tillägg för de
sålunda ökade kostnaderna. Visserligen innehåller 43 § nya hyreslagen
ett stadgande av innehåll, att hyresvillkor, vilkas tillämpning skulle strida
mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara otillbörlig, kunna åsidosättas
eller jämkas. Men saken kräver då ett bedömande med hänsyn till
en mängd olika omständigheter i det särskilda fallet; värre är kanske att,
om icke överenskommelse kan träffas, hyresvärden är ställd inför en långvarig
och till utgången alltid oviss prövning vid domstol.

Med hänsyn till vad sålunda framhållits hemställes om stadgande, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

hyresvärden jämväl för här avsett fall skall äga betinga sig ersättning enligt
de av Konungen fastställda allmänna beräkningsgrunderna. Icke heller i dylikt
fall bör hyresnämndens medgivande erfordras.

Ytterligare ett spörsmål av utomordentligt stor betydelse som pockar på
lösning är hyresgästens rätt till skälig nedsättning i hyran i anledning av att
till följd av förbud att tillhandahålla varmvatten hyresgästen icke får åtnjuta
den förmån han betingat sig. Med hänsyn icke minst till den ståndpunkt
i denna sak, som hyresgästföreningarna på vissa platser intagit, kan
det befaras, att massor av tvister även i fortsättningen komma att uppstå, där
varken hyresvärd eller hyresgäst har några fasta riktlinjer att följa. Den
enda rationella lösningen av frågan är under nuvarande onormala förhållanden
att hyresgästen icke skall äga rätt till gottgörelse i vidare mån än hyresvärden
till äventyrs skulle göra en vinst på den minskade åtgången av bränsle.

Överståthållarämbetet bär anfört:

Örn Konungen fastställer grunder för beräkning av ersättning för lägenhetens
uppvärmning och förseende med varmvatten utöver tillåtna grundhyran,
skall det enligt 4 § 2 st. ankomma på hyresnämnden att utan hinder
av vad som avtalats förordna om tillämpning av grunderna. Huruvida
nämndens åtgärd skall vara beroende av framställning från fall till fall
framgår icke. En prövning i sådan ordning, d. v. s. efter särskild framställning
från varje rättsägare för sig, skulle givetvis vara ägnad att medföra
en på många håll enorm arbetsbelastning för hyresnämnderna. Praktiska
skäl tala förty för att hyresnämnden tillägges befogenhet att förordna om
generell tillämpning av de av Kungl. Majit fastställda grunderna för samtliga
lägenheter, som äro i orten underkastade grundhyrebestämmelserna.
Lagstadgandet bör emellertid vara klargörande i förevarande avseende.

Beträffande föreskrifterna om generell höjning av grundhyran
har hyresgästernas riksförbund anfört:

Enligt uttalande i motiven bör det i regel icke anses obefogat av hyresvärden
att vidtaga en uppsägning, som blott avser att höja hyran till den tillåtna
grundhyrans belopp, örn det gäller en lägenhet som är underkastad denna
form av hyresreglering. Tyvärr saknas uttalande om under vilka förhållanden
en dylik uppsägning undantagsvis skulle kunna undanröjas. Denna fråga
torde vara en av kärnpunkterna i den bebådade lagstiftningen. Av dennas
lösning beror enligt förbundets mening, huruvida lagstiftningen skall betyda
en rent automatisk höjning av den allmänna hyresnivån, låt vara under
Konungens kontroll, eller icke. Förbundet är medvetet om att en alltför omfattande
individuell prövning av hyrespriserna skulle möta betydande administrativa
olägenheter. Å andra sidan kan det enligt förbundets mening icke
anses tillfredsställande, att man måste låta sig nöja med ett schematiskt
avgörande även i sådana fall, där detta uppenbarligen slår fel. Man kan
dock, utan att öppna slussarna för en omfattande individuell prövning, genom
ett tillägg till 7 § i utkastet undanröja, de väsentligaste nackdelarna av
det föreslagna systemet.

Även Sveriges köpmannaförbund har förutsatt, att individuell prövning
skulle kunna ske inom den av Kungl. Majit medgivna höjningen.

Det är av största betydelse ur praktisk .synpunkt, att den nya lagstiftningen Departement»-anknyter till det bestånd av hyreskontrakt, som finnes vid lagens ikraftträ- cftelendande.
Detta innebär icke, att avtalad hyra alltid skall gälla. 1 samband med
övergångsbestämmelserna till förslaget återkommer jag lill frågan örn för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

slagets inverkan på redan ingångna avtal. För att icke onödig oro skall vållas,
är det emellertid nödvändigt att icke framtvinga obehövliga ändringar i avtalsvillkor,
med vilka kontrahenterna funnit sig till rätta. Den tidpunkt — den
1 januari 1942 — som enligt förslaget är avgörande för den tillåtna grundhyrans
storlek för övervägande antalet lägenheter, har valts ur denna synpunkt.

Någon anledning att i orter, där hyresnivån på grund av bättre bostadstillgång
eller eljest icke är fullt så hög som i andra delar av vårt land, stadga en
annan utgångspunkt för bestämmandet av grundhyran än förslaget upptager
synes icke föreligga.

Den tillåtna grundhyran kommer i den praktiska tillämpningen att i regel
motsvara vad parterna i sitt hyresavtal betecknat såsom ''hyra’, även om
denna hyra innefattar den normala ersättningen för värme och varmvatten.
Vissa fördelar skulle utan tvivel vinnas genom att i enlighet med socialstyrelsens
förslag använda uttrycket grundhyra såsom beteckning för ett
mera renodlat begrepp och låta det avse allenast den del av den avtalade
hyran, som icke avser ersättning för värme och varmvatten. Enligt min
mening skulle införande av ett dylikt teoretiskt begrepp i lagstiftningen kunna
medföra förvirring och missförstånd samt därigenom försvåra övergången
till hyresreglering. Då det s. k. exklusivesystemet, enligt vilket den avtalade
hyran ej innefattar ersättning för värme och varmvatten, ostridigt är förenat
med avsevärda nackdelar under normala förhållanden och måhända icke
heller har bestämt företräde i nuvarande läge, synes det icke önskvärt att
genom ändrad terminologi uppmuntra till större användning av nämnda system.
För övrigt är att märka, att delade meningar kunna råda örn vilka poster
som böra inräknas i ersättning för värme och varmvatten.

I promemorian förutsättes, att den tillåtna grundhyran för viss lägenhet
skall kunna höjas av särskild anledning. Det är tydligen förenat med
stora svårigheter att mera detaljerat precisera förutsättningarna för ett medgivande
därtill. I förslaget nämnes först, att hyran för lägenheten den 1 januari
1942 var avsevärt lägre än hyran för jämförliga lägenheter. Det ligger i
sakens natur, att prissättningen på lägenheter är tämligen ojämn. Lägenheterna
äro mera sällan varandra helt lika och även två lägenheter av exakt
samma typ äro av andra skäl mera sällan helt likvärdiga. Härtill kommer,
att hyrornas storlek städse inom vissa gränser varierat allt efter den tidpunkt,
då hyresgästen tillträdde lägenheten. Det är därför förenat med avsevärda
svårigheter att exakt bestämma, vilken hyresnivå som i orten bör
anses gälla som normal för viss lägenhet. Av detta skäl finner jag det välgrundat.
att hyresnämnd skall äga att ändra den tillåtna grundhyran allenast
vid avsevärd avvikelse från den allmänna hyresnivån. En viss försiktighet
på denna punkt är även påkallad med hänsyn till hyresnämndernas
arbetsbörda. Örn hyresnämnderna överbelastas, kommer det att äventyra ett
tillfredsställande resultat av hyresregleringen.

Har hyresnivån inom ett samhälle för en större grupp av lägenheter bestämts
genom kollektiva åtgärder, bör det icke komma i fråga att höja grund -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

hyran för en lägenhet inom denna grupp enbart därför att hyresnivån för
andra lägenheter är högre. Lägenheten bör i sådant fall jämföras med lägenheter,
som berörts av den kollektiva prisbildningen, bland annat därför att all
anledning föreligger till antagande, att prisbildningen skulle fortgått på samma
sätt om krisen ej inträtt. Omvänt bör ett hyrespris, som bestämts på
vanligt sätt, icke jämföras med de hyror, som bestämts genom kollektiv
prisbildning.

Om hyrorna äro något olika bestämda i ett och samma hus, torde detta i
allmänhet bero på — förutom lägenheternas olika beskaffenhet — att hyresgästerna
innehaft lägenheterna olika lång tid. Det torde icke föreligga tillräcklig
anledning att medgiva individuell höjning av de lägre hyrorna i huset
under andra förutsättningar än eljest. Jag vill emellertid erinra att, i den
mån allmän höjning av hyresnivån kommer att medgivas, en viss utjämning
kan komma till stånd genom att undantag göres för de fall, då hyran
redan blivit höjd på senare tid.

Individuell höjning av grundhyran skall enligt det remitterade förslaget kunna
äga rum även då lägenhetens värde avsevärt ökats genom förbättringsarbete.
Såsom jag förut framhållit bör vid prövning av fråga om generell höjning
enligt 5 § någon skillnad icke göras mellan olika slag av reparationskostnader.
Reparationer böra icke få föranleda sådan individuell höjning av
grundhyran, som avses i 3 §. Uttrycket ''förbättringsarbete’ i denna paragraf
har därför utbytts mot ''ombyggnads- eller ändringsarbete’. Vad i ett
yttrande anförts om att frivillig överenskommelse angående höjning av
hyran på grund av förbättringsarbete alltid bör godkännas, kan jag icke
biträda. Hyresgästen lärer ofta känna sig tvungen att ingå en sådan överenskommelse,
utan att objektivt giltiga skäl till hyreshöjning föreligga.

I det remitterade förslaget stadgas, att höjning på grund av förbättringsarbete
må äga ruin allenast örn arbetet utförts efter den 1 januari 1942. Om
förutsättningarna i övrigt skärpas på denna punkt, så att det skall vara
fråga om ombyggnads- eller ändringsarbete, synes man kunna tillmötesgå
det av fastighetsägareförbundet framförda önskemålet, att jämväl arbete
som utförts före den 1 januari 1942 må tillgodoräknas hyresvärden, där det
medfört att hyresvärdet avsevärt ökats. Jämförelsen bör då ske med det värde
som lägenheten representerade, då den hyra som gällde den 1 januari 1942
bestämdes.

Förslaget medger slutligen individuell höjning av den tillåtna grundhyran,
om skäl av synnerlig vikt föreligger. I stället för denna bestämmelse torde
böra stadgas, att det skall föreligga skäl, som till sin betydelse är jämförligt
med något av förut angivna förhållanden. Beträffande innebörden härav
må hänvisas till vad som tidigare anförts.

Betingade lägenheten den 1 januari 1942 en hyra, som i avsevärd mån översteg
hyran för därmed jämförliga lägenheter, äger nämnden enligt förslaget
nedsätta hyran till skäligt belopp.

För höjning av den tillåtna grundhyran bör förutsättas framställning av
hyresvärden, flir sänkning framställning av hyresgäst eller liyressökande.

Kungl. Majis proposition nr 301.

Såsom Överståthållarämbetet antagit medför hyresnämnds beslut om höjning
av den tillåtna grundhyran icke, att hyresvärden äger tillämpa höjningen
å gällande avtal. För att den högre hyran skall utgå förutsättes, att hyresgästen
utfäster sig att betala det högre beloppet. Har hyresgästen redan
före lagens ikraftträdande utfäst sig att betala högre hyra än den grundhyra,
som är tillåten enligt huvudstadgandet, kommer emellertid en höjning av
grundhyran att automatiskt medföra en motsvarande höjning av den hyra,
som hyresgästen har att erlägga, nämligen intill det belopp han förut avtalat
med hyresvärden.

Nedsätter hyresnämnden den tillåtna grundhvran, medför detta enligt förslaget,
att hyresvärden vid straffansvar icke må uppbära hyra, som överstiger
den nedsatta grundhyran, även örn gällande avtal stadgar högre hyra.

Dessa slutsatser böra för tydlighetens skull utsägas i lagtexten. Det torde
även vara lämpligt att i lagen uttryckligen angiva, att hyresnämndens beslut
ej har retroaktiv verkan. En gemensam bestämmelse, som framhäver detta
för samtliga fall, har upptagits under 20 §.

Enligt det remitterade förslaget skall hyresnämnd jämväl äga att föreskriva
tillämpning av bränsleklausul, som fastställts av Kungl. Maj:t. Såsom jag
förut anfört torde parterna böra erhålla viss frihet att efter eget bedömande
avtala örn bränsleklausulens utformning. Av vikt är emellertid, att hyresvärdarna
icke ensidigt få bestämma, vilken klausul som skall tillämpas. I detta
syfte torde böra stadgas, att hyresnämnden må fastställa de grunder för beräkning
av ersättning för värme och varmvatten, som nämnden finner skäliga.
Denna befogenhet måste tillkomma nämnden utan hinder av att annan
klausul avtalats. Däremot bör nämnden ej med bindande verkan för gällande
avtal äga att föreskriva användning av bränsleklausul, när hyresavtalet överhuvud
taget icke innehåller någon sådan klausul. Det synes icke lämpligt att
i denna ordning bereda hyresvärden ökad gottgörelse. Frågan, om hyresvärden
kan begära ersättning för ökade bränslekostnader, t. ex. när avtalet ingåtts
för lång tid, bör prövas av domstol enligt allmänna hyreslagen. Detsamma
gäller frågan om hyresgästens rätt till nedsättning i hyran m. m. med
anledning av uteblivet varmvatten o. dyl. Dessa frågor kunna äga sådant
samband med hyresvillkoren i övrigt, att de icke böra lösryckas till särskild
behandling.

En viktig fråga är, örn hyresnämnden bör äga att på eget initiativ föreskriva
tillämpning av ändrade grunder för värme och varmvattenersättningen,
t. ex. för en större grupp lägenheter. Detta torde vara nödvändigt bland
annat därför att inom ett och samma hus böra tillämpas samma principer
för ersättningens bestämmande. Om en eller flera hyresgäster i huset begära
nämndens ingripande, måste det därför kunna utsträckas till övriga hyresgäster
därstädes. Av praktiska skäl kan det för övrigt bliva nödvändigt, att
nämnden efter förhandling med partsorganisationer meddelar mer eller mindre
generella beslut. Av de föreslagna bestämmelserna örn förfarandet inför
nämnden framgår, att nämnden i så fall skall ha lämnat även de enskilda

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

parterna tillfälle att vid sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter.

Kungl. Majit bör äga att fastställa en eller flera bränsleklausuler att tilllämpas
av nämnden vid prövning som här nämnts. Denna befogenhet skall
Kungl. Majit kunna delegera till statens hyresråd.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 5 § om allmänt medgivande till höjning
av hyresnivån är det behövligt att veta, hur stor del av hyran enligt
inklusivekontrakt som utgör ersättning för värme och varmvatten. Befogenhet
att fastställa storleken av denna del skall tillkomma hyresnämnden.
Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, hyresrådet skall emellertid
även i detta hänseende äga att fastställa grunder, som nämnden därefter
har att tillämpa.

Av de uppgifter från hyresgästernas riksförbund, som jag inledningsvis
återgivit, synes framgå, att för många fastigheter någon hyreshöjning icke
är påkallad. Örn hyreshöjning enligt 5 § efter närmare utredning likväl finnes
böra medgivas, bör undantag kunna ske, i den mån hyreshöjning förut
ägt rum efter stormaktskrigets utbrott. Denna princip torde kunna anses beaktad,
om jämförelsen förklaras skola ske med den hyra för lägenheten, som
gällde den 1 januari 1940.

Har hyresnämnd enligt 3 § höjt eller nedsatt den tillåtna grundhyran, skall
procentuell höjning som medgives enligt 5 § uppenbarligen beräknas på den
av nämnden bestämda grundhyran eller, örn däri ingår ersättning för värme
och varmvatten, på återstoden.

6 §.

Med anledning av förslaget örn nedsättning av oskäligt höga hyror för de
lägenheter, som icke underkastats den snävare regleringen, har länsstyrelsen
i Hallands län yttrat, att nedsättningen icke borde få gå utöver vad som gällde
den 1 januari 1942, eller den tidpunkt, som beträffande bostadslägenheterna
valts för fixerandet av grundhyran. Med den föreslagna formuleringen
av förevarande paragraf torde bestämmelsen möjligen kunna begagnas för
att ernå nedsättning under denna, en gång frivilligt överenskomna nivå, vilket
vöre uppenbart orimligt. Det kunde ifrågasättas, om icke en komplettering
av stadgandet i denna riktning vore behövlig.

Byggnadslånebyråns ordförande, byråchefen Kurt Bergström, har föreslagit,
att hyresnämndens befogenhet att nedsätta hyran i lagtexten skulle begränsas
att avse en fixerad tidrymd, förslagsvis högst ett år för varje gång.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett att, i överensstämmelse med vad
i 3 § tredje stycket stadgas för där avsedda fall, såsom förutsättning för
reglering av hyra för lägenhet som i 6 § sägs bör gälla, att hyran är avsevärt
högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter föranleda. Fastighetsägareförbundet
har framhållit, att hyresnämnds ingripande borde få
ske endast efter framställning från hyresgästens sida.

Överståthållarämbetet har begärt ett klargörande av frågan, huruvida
nämndens beslut skulle kunna verka retroaktivt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Departements- För andra lägenheter än dem som skola vara underkastade den snävare
chefen. regierjngen har upptagits ett stadgande om hyresnedsättning av huvudsakligen
samma innebörd som 6 § i det remitterade förslaget. Såsom villkor för
nedsättning har angivits, att hyran skall vara avsevärt högre än lägenhetens
beskaffenhet och övriga omständigheter föranleda. Då hyresnämnden enligt
22 § skall äga att upptaga ärende till förnyad prövning, örn väsentligt ändrade
förhållanden inträtt, torde det vara överflödigt att i lagen begränsa giltighetstiden
för nämndens beslut i de fall, som här avses, även om sådana
beslut i regel böra meddelas för ett år. Av övergångsbestämmelserna, punkt
7, framgår vidare, att nämndens beslut ej gäller längre än hyresregleringslagen
är gällande.

Då ett skäligt hyresbelopp blivit fastställt av hyresnämnden, bör detta
därefter stundom kunna gälla såsom grundhyra. Som andra stycke i paragrafen
har därför upptagits en föreskrift om att nämnden skall kunna förordna
härom.

Hyresnämnden synes böra äga ingripa allenast på framställning av hyresgästen.
Att hyresnämndens beslut ej verkar retroaktivt framgår av 20 §.
Däremot ingriper beslutet i gällande avtal.

7 och 8 §§.

1 flera yttranden har påyrkats förlängning av de tider, inom vilka hyresgäst
skulle göra framställning om ogiltigförklaring av uppsägning eller förlängning
av hyresavtal utan uppsägningsklausul. Sålunda ha länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län samt hyresmedlingsnämnden i Göteborg
föreslagit en tidsfrist på 10 dagar samt länsstyrelsen i Kalmar län, hyresgästernas
riksförbund och Sveriges köpmannaförbund en frist på 14 dagar.

Tvångsförlängning av hyresavtal utan uppsägningsklausul borde enligt magistraten
i Karlstad ej få tillämpas på alltför kortfristiga avtal. Vidare borde
stadgas, att hyresgästen viss tid före hyrestidens utgång skulle giva hyresvärden
meddelande, att han önskade behålla lägenheten.

Hyresgästernas riksförbund har påyrkat, att hyresvärden borde ha att taga
initiativet till hyresförhållandets upphörande. Förbundet anför:

Beträffande proceduren vid tvångsförlängning innebär utkastet — i motsats
till motsvarande bestämmelser i samband med hyresregleringen under föregående
världskrig — att initiativet till ingripande från hyresnämndens sida
städse skall tagas av hyresgästen. Någon närmare motivering till denna avvikelse
lämnas icke. Såvitt förbundet kunnat finna böra de under den förra
hyresregleringen vunna erfarenheterna ingalunda föranleda en dylik omläggning
av proceduren. I stället för tvångsförlängning av hyresavtal bör med
andra ord råda uppsägningsförbud.

Överståthållarämbetet har framhållit, att det föreslagna stadgandet om
tvångsförlängning av hyresavtal utan uppsägningsklausul borde kompletteras
med en bestämmelse örn den tid, då hyresgästen skulle hava att senast
tillkännagiva önskan om förlängning av avtalet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund har gjort
följande uttalande med avseende å bestämmelsernas tillämpning i bostadsrättsfastigheter: Det

synes riksförbundet rimligt att den planerade lagstiftningen icke får
lägga hinder i vägen för att bostadsrätten i en fastighet får försäljas och av
den nye köparen nyttjas, även om ifrågavarande bostadsrätt under någon tid
skulle lia varit uthyrd till annan person. Dessa bostadsrättshavare äro i regel
människor i små ekonomiska omständigheter fullt jämförbara nied vanliga
hyresgäster, och det sparkapital de investerat i föreningen är i regel hela
deras kapitaltillgång. Den tilltänkta lagstiftningen bör därför icke förhindra
dessa människor från att förfoga över sitt i bostadsrätten nedlagda kapital,
då ett sådant förfogande icke kan medföra någon förhöjning av den allmänna
hyresnivån.

En annan synpunkt som riksförbundet i detta sammanhang icke kan underlåta
att framhålla är följande.

Hösten 1939 förbereddes av bl. a. riksförbundet färdigställandet av ett betydande
antal lägenheter i kooperativa föreningar. Dessa lägenheter blevo i
regel färdiga till den 1 oktober 1940. Under sista halvåret före nämnda tidpunkt
visade det sig emellertid vara praktiskt taget omöjligt försälja bostadsrätterna
i dessa fastigheter. Riksförbundet och dess underorganisationer sågo
sig därför nödsakade att uthyra lägenheterna i dessa nybyggda fastigheter
och i många fall måste detta ske till hyror, som betyrdligt understego de avgifter
som upptagits i den ekonomiska planen. Samtliga hyresgäster i dessa
uthyrda lägenheter ha i början av innevarande år uppsagts och på några få
undantag när äro lägenheterna nu försålda per den lista instundande oktober.
Insatser och årsavgifter äro i enlighet med den ursprungligen uppgjorda
ekonomiska planen. Med avseende på dessa lägenheter synes det därför vara
ej blott önskvärt utan även nödvändigt att — oavsett det tidigare nu uppsagda
hyresförhållandet — dispositionen av dessa bostadsrätter må tillkomma
köparna. För riksförbundet är detta en sak av stor betydelse, enär riksförbundet,
så länge bostadsrätterna icke blivit sålda, har motsvarande kapital
bundet i resp. föreningar. Denna bindning av kapitalet minskar riksförbundets
tillgång på finansieringskapital och begränsar sålunda den produktion
av nya bostäder, som det är riksförbundets uppgift att bedriva. Den förändrade
nyttjanderätten till dessa lägenheter medför ej heller någon förhöjning
av hyresläget. I tider som dessa, då alla goda krafter måste tagas i anspråk
för att förhindra bostadsnöd, anser riksförbundet här ovan anförda synpunkter
vara värda allt beaktande. Riksförbundet inser väl att dessa spörsmål,
hur betydelsefulla de än äro för riksförbundet och dess underorganisationer,
ingalunda äro av den storleksordning att de kunna föranleda särskilda föreskrifter
i den planerade lagstiftningen. Det är emellertid angeläget att i motiveringen
klart framhålla, att uppsägning av hyresgäster i bostadskooperativa
föreningar, där uppsägningen är motiverad utan att bostadsrätten till den uthyrda
lägenheten byter ägare, icke är stridande mot god sed och ej heller
kan anses vara obillig mot hyresgästen.

Såsom villkor för ogiltigförklaring av uppsägning från hyresvärdens Dep^^e^nt3''
sida stadgas i 7 § av det remitterade förslaget, bland annat, att uppsägningen
skall strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig mot
hyresgästen. Det är tydligen ett önskemål, att hyresgästen ej skall behöva
flytta av anledning, som han ej bort taga i beräkning vid hyresavtalets ingående.
Genom det föreslagna stadgandet får en skötsam hyresgäst, örn bo -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 301.

statsbrist råder i orten, anses skyddad i viss utsträckning även mot
uppsägning av orsak, som eljest bort anses fullt legitim. Hyresvärden måste
i ett dylikt läge kunna åberopa alldeles särskilt starka skäl för att vilja disponera
lägenheten. Tydligt är, att vid denna ömtåliga prövning hänsyn bör
tagas till sådana omständigheter som att hyresvärden ämnar använda lägenheten
för ändamål, som är angeläget ur allmän synpunkt. Däremot kan
det ej generellt godtagas, att hyresvärden ämnar använda lägenheten
för eget bruk eller för någon närstående. Om lägenheten utbjudits på
den allmänna hyresmarknaden, bör den enskilda hyresgästen ej helt plötsligt
försättas i svårigheter, därför att hyresvärden kommit på andra tankar.
I vissa fall torde det stå klart för hyresgästen, att lägenheten uthyrts
allenast mera tillfälligt, t. ex. då en bostadsrättshavare icke lyckats att överlåta
sin bostadsrätt. Hänsyn måste här tagas till det även ur allmän synpunkt
betydelsefulla intresset, att bostadsrättsföreningarnas ekonomi icke bringas i
oordning. Å andra sidan får även i detta fall beaktas en mer eller mindre utpräglad
bostadsbrist i orten, så att hyresgästen icke oförberett ställes utan
bostad. Sker uppsägning för att möjliggöra ombyggnad eller nybyggnad, bör
särskilt beaktas, om antalet lägenheter kommer att ökas genom åtgärden.
För att undvika den missuppfattningen, att hänsyn uteslutande skall tagas
till hyresgästens intressen, torde en redaktionell jämkning av det förut återgivna
stadgandet i det remitterade förslaget böra vidtagas.

Om den tid, inom vilken framställning om tillämpning av stadgandet skall
göras till nämnden, utsträckes till fjorton dagar från uppsägningen, torde det
icke behöva medföra olägenhet, att det är hyresgästen som skall påkalla hyresnämndens
prövning.

Såsom jag förut berört bör hyresnämnden ha befogenhet ej allenast att
förklara uppsägning ogiltig utan även att förlänga hyresavtalet på de ändrade
villkor som finnas befogade. Hyresvärden har t. ex. begärt en förhöjning av
hyran, som faller inom den tillåtna grundhyran eller, om någon grundhyra ej
gäller för lägenheten, befinnes skälig. Ett annat sådant fall föreligger, då en
uppsägning endast avser att reglera frågor om värme- och varmvattenersättning.
För att i dylika fall möjliggöra en förlängning av hyresförhållandet,
även då parterna icke kunnat enas vid förhandlingar inför nämnden, har alltså
i 7 § upptagits ett stadgande, som ger nämnden befogenhet att förlänga
hyresförhållandet. Förutsättning för ett förordnande härom måste vara, att
hyresgästen samtycker därtill. Av den föreslagna lydelsen framgår, att hyresnämnden
ej äger sätta hyran lägre än till det belopp, som hyresvärden enligt
förut angivna bestämmelser äger att betinga sig. Enligt övergångsbestämmelserna,
punkt 7, kan hyresnämnden ej förlänga hyresförhållandet för
längre tid än hyresregleringslagen är gällande.

I 8 § ha vidtagits sådana ändringar, som påkallats av den ändrade lydelsen
av 7 §. Såsom förutsättning för tillämpning av stadgandet har upptagits,
att hyresgästen i skälig tid skall giva hyresvärden tillkänna, att han önskar
behålla lägenheten efter den avtalade hyrestidens slut. Paragrafen gäller
allenast de fall, då avtalet är slutet för bestämd tid utan förbehåll om upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

sägning. Att begränsa lagrummets tillämpning till sådana fall, då hyresavtalet
ingåtts för längre tid, synes icke rådligt. Vid mera svårartad bostadsbrist
kunde hyresvärdarna då finna med sin fördel förenligt att ingå
hyresavtal för allenast helt korta tidsperioder.

Bestämmelserna i 7 och 8 §§ skola ej äga tillämpning på bostadslägenhet,
som är uthyrd i möblerat skick.

9 §•

Länsstyrelsen i Stockholms län har anmärkt, att örn en lägenhet, som den 1
januari 1942 i omöblerat skick uthyrdes till bostad, efter sagda dag men före
hyresregleringslagens ikraftträdande uthyrdes i möblerat skick eller för väsentligen
annat ändamål än förut, sistnämnda hyresförhållande icke finge
bestå med mindre hyresnämnden lämnade tillstånd därtill. Även om vissa
skäl kunde tala för meddelande av en bestämmelse i angivna riktning, förefölle
det dock tveksamt, örn det vore rimligt att låta den omfatta även det
fall att hyresgästen på grund av ett behörigen träffat hyresavtal redan före
lagens ikraftträdande eller till och med före dess utfärdande inflyttat i lägenheten.

Av magistraten i Karlstad har uttalats, att förbud borde meddelas även mot
att använda lägenheten för annat ändamål än förut.

Byggnadsstyrelsen har påpekat, att styrelsen i likhet med andra statliga
organ — icke minst under nuvarande förhållanden — vore nödsakad att för
kontorsändamål föreslå förhyrning av lägenheter, som tidigare använts för
bostadsändamål. Betydande formella svårigheter kunde uppstå genom att
dylika förhyrningar bleve beroende av vederbörande hyresnämnds tillstånd,
varför det torde kunna ifrågasättas, huruvida det icke borde ankomma på
Kungl. Maj:t att i samband med beslut rörande sådana förhyrningar medgiva
undantag från ifrågavarande bestämmelse.

Länsstyrelsen i Kalmar lån har ansett önskvärt, att förbud mot rivning av
bostadshus meddelas.

I denna paragraf har upptagits stadgande, att lägenhet, som den 1 ja- Departementsnuari
1942 var helt eller till väsentlig del avsedd till bostad eller därefter cAe/enfärdigställts
för sådant ändamål, ej utan hyresnämndens tillstånd må uthyras
för väsentligen annat ändamål.

Att utvidga stadgandet till att innefatta förhud mot att använda lägenhet
för annat ändamål än förut, utan att det har samband med uthyrning, synes
icke rimligt. Förbud mot rivning av bostadshus, som ofta sker för uppförande
av nybyggnad med flera lägenheter än förut, synes icke vara påkallat.

Det torde få anses principiellt mindre tilltalande att såsom byggnadsstyrelsen
ifrågasatt undantaga vissa lägenheter, som förvaltas av statligt
organ, från stadgandets tillämpning.

I det remitterade förslaget upptogs även förbud mot att utan hyresnämndens
tillstånd uthyra förut omöblerade bostadslägenheter i möblerat

Kungl. Majlis proposition nr 301.

skick. Avsikten härmed var att förhindra ett kringgående av den snävare
hyresregleringen. Emellertid synes ett sådant generellt förbud med därtill
hörande straffbestämmelse innebära en alltför långtgående åtgärd. Syftet
torde i erforderlig utsträckning kunna vinnas, om hyresnämnden erhåller
bemyndigande att i mån av behov utfärda förbud mot uthyrning i möblerat
skick, antingen i särskilda fall eller för kommunen i dess helhet.

10 §.

Förslaget om inrättande av kommunal bostadsförmedling har tillstyrkts
bland annat av socialstyrelsen, som icke heller haft någon invändning att
göra mot förslaget om förbud för privata förmedlare att betinga sig eller mottaga
gottgörelse av hyressökande för anvisning å bostadslägenhet.

Till utveckling av sin ståndpunkt anför styrelsen:

I samband med hyresregleringen under förra kriget gjordes ett försök att
genomföra kommunal bostadsförmedling. Detta slog emellertid icke väl ut.
Man torde emellertid hava rätt att utgå från att en offentlig förmedlingsverksamhet
på hyresmarknaden nu har helt andra förutsättningar att ernå förtroende
från såväl fastighetsägarnas som de hyressökandes sida. Allmänheten
har under den gångna tiden hunnit nied förtroende vänja sig vid den offentliga
arbetsförmedlingens arbete, och anledning saknas att förmoda att icke
samma förtroende skulle vinnas för en av det allmänna anordnad förmedlingsverksamhet
även på hyresmarknaden. Styrelsen antar i stället, att den
kommunala bostadsförmedlingen skulle bliva så effektiv, att något större
utrymme icke skulle finnas för de privata bostadsförmedlingarnas del under
den tid hyresregleringen blir gällande. Dessa förmedlingar syssla emellertid
i mycket stor utsträckning därjämte med fastighetsförsäljning. I den mån
någon arbetslöshet emellertid skulle uppkomma för personer, som äro anställda
vid en privat förmedlingsbyrå, bör det vara det kommunala förmedlingsorganet
eller eventuellt hyresnämnden angeläget att så vitt möjligt till
sig knyta denna utbildade arbetskraft.

Alternativet till den i promemorian föreslagna anordningen skulle vara, att
de privata bostadsförmedlingarna underkastades koncessionstvång med socialstyrelsen
som tillståndsbeviljande myndighet, därvid styrelsen även skulle
ha att fastställa de taxor, som finge tillämpas av vederbörande förmedling.
Ett sådant system bleve mycket tungarbetat, och styrelsen har därför icke ansett
sig böra förorda detsamma.

Ordföranden i byggnadslånebyrån, byråchefen Kurt Bergström, har anfört:

I promemorian har föreslagits, att kommunal bostadsförmedling skall införas
i varje ort, där lagen äger tillämpning, alltså i orter med minst 5,000
invånare och i samtliga än mindre orter, där Kungl. Maj:t förordnar om lagens
tillämpning. Samtidigt förbjudes enskild bostadsförmedling mot avgift.
Erinras må, att man i den tidigare hyresregleringslagstiftningen också sökte
genomföra kommunal bostadsförmedling, ehuru man då stannade vid orter
på minst 15,000 invånare. Även i dessa större orter, där förutsättningarna
givetvis äro de bästa för dylik verksamhet, misslyckades anordningen helt
och hållet, utom i en enda stad, nämligen Malmö, där man emellertid redan
sedan tiden före världskriget — utan särskilda lagbud — genomfört en kommunal
bostadsförmedling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Svenska stadsförbundet har förklarat sig icke vilja motsätta sig kommunal
bostadsförmedling, i varje fall icke i de större samhällena, men de kommunala
organen borde tillerkännas inflytande på anordnandet av verksamheten.
Även stadskollegiet i Stockholm har tillstyrkt förslaget. I tider av bostadsbrist
och då offentlig hyresreglering vore gällande, vöre enligt kollegiets mening
kommunal bostadsförmedling nödvändig för att den bostadssökande allmänhetens
intressen skulle kunna tillgodoses och för att det allmänna skulle få
erforderlig överblick över de på bostadsmarknaden ofta hastigt växlande förhållandena.

Däremot har länsstyrelsen i Östergötlands län ställt sig tveksam till förslaget
om kommunal bostadsförmedling. Detta förslag innebure nämligen
givetvis ett betydande intrång i den enskilda företagsamheten och näringsfriheten.
Andra åtgärder än att kommunalisera hyresförmedlingen syntes otvivelaktigt
stå till buds för att förhindra de enskilda förmedlingsföretagen att
förskaffa sig oskälig vinst på den hyressökande allmänhetens bekostnad.
Därest emellertid kommunen ansåges böra bedriva dylik verksamhet, syntes
enligt länsstyrelsens mening hinder icke föreligga mot att vederbörande kommunala
myndighet uppdroge åt vissa funktionärer att handhava hyresförmedlingen,
blott densamma stöde under ledning och kontroll av sagda myndighet.
Endast i undantagsfall kunde nämligen en kommunal myndighet hava tillfälle
att själv handhava sådan verksamhet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett, att tillräcklig möjlighet att följa
hyresmarknadens utveckling kunde vinnas genom den uppgiftsplikt, som
enligt förslaget skulle åläggas hyresvärdarna.

Drätselkammaren i Linköping har funnit farhågorna i fråga om bostadsförmedling
överdrivna och avstyrker bestämmelserna därom. Drätselkammaren
anför:

De farhågor, som utredningsmannen här uttryckt, äro enligt drätselkammarens
mening överdrivna. Erfarenheten här i Linköping synes vara, att
hyresbyråerna i mycket stor utsträckning mista sin betydelse i tider av bostadsbrist.
Nybyggda lägenheter uthyras direkt av byggmästaren och övriga
ledigblivna lägenheter annonseras ut eller besättas av släktingar och bekanta
till hyresvärden eller den avflyttande eller genom dessas förmedling. Hyresförmedlingarnas
uthyrning inskränker sig i huvudsak till möblerade lägenheter.
Att hyresbyråerna betinga sig oskälig ersättning för anskaffning av bostad'',
synes vara sällsynt här i staden. I allt fall lärer utgifterna för en kommunal
bostadsförmedling icke alls giva däremot svarande fördelar. Det torde bli
mycket få lägenheter, som komma att ställas till den tilltänkta kommunala
bostadsförmedlingens förfogande för uthyrning. Drätselkammaren förmenar
därför att bestämmelserna om kommunal bostadsförmedling böra utgå.

Av fastighetsägareförbundet har framhållits, att fastighetsägaren icke borde
berövas möjligheten alt själv avgöra frågan vilka hyresspekulanter som
vore önskvärda hyresgäster. Förbundet har också uttalat, att det saknades
anledning att utvidga kommunens verksamhet till att avse även bostadsförmedling.

Handelskammaren i Göteborg har uttalat, alt stadgandet komme att bliva
ödesdigert för de enskilda förmedlingsfirmorna:

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Enligt handelskammarens förmenande bör syftet kunna uppnås utan vidtagande
av sådana åtgärder att även lojala enskilda utövare av bostadsförmedlingsverksamhet
hindras i sin näring eller kanske rent av tvingas att
upphöra därmed, särskilt som den ifrågasatta anordningen ju är avsedd att
endast bliva provisorisk. En lösning av problemet, varigenom dylika mindre
önskvärda följder i viss mån kunna undvikas, synes vara att även de kommunala
bostadsförmedlingarna uttaga en mot kostnaderna svarande förmedlingsavgift.
Jämväl med hänsyn till kommunernas nuvarande ekonomiska
läge synes nämnda anordning vara förtjänt av beaktande, vartill kommer att
kommunerna måste beräknas få icke obetydliga utgifter för hyresnämndernas
verksamhet i övrigt.

Ett flertal hgresförmedlingsföretag ha hemställt örn ändring i denna paragraf
och därvid framhållit, att deras verksamhet måste upphöra, örn förslaget
antoges, samt att hyresspekulanter hade behov av att vända sig till dem. En
reglering av taxan syntes dem vara tillräcklig.

Befolkningsutredningen har framhållit, att de viktigaste möjligheterna att
vid allmän bostadsbrist tillgodose familjebildningens och de bestående barnfamiljernas
intressen hänförde sig till bostadsförmedlingen. Utredningen
ville understryka vikten av att en effektivt och socialt arbetande bostadsförmedling
bomme till stånd. Det syntes utredningen nödvändigt, att vid en
eventuell skärpning av bostadsbristen en avvägning gjordes av behoven hos
olika kategorier av bostadssökande.

Härom anför utredningen:

En ransonering av de upptagna bostadsutrymmena torde kunna ifrågasättas
endast i yttersta nödfall. Men åtgärder, som kunna sägas innebära en ransonering
av lediga lägenheter, disponibla genom nyproduktion eller hushållsupplösning
och avflytlning, kunna försvaras, då påtagliga svårigheter framträda
för befolkningskategorier, vilkas bostadsförsörjning är socialt och befolkningspolitiskt
angelägen. Att härvid de barnfostrande familjerna samt de
nygrundade äktenskapen böra ha företräde framför icke-familjebildande kategorier
av bostadssökande, synes utredningen självklart. En ökning av inneboendesystemet
är visserligen alltid en olägenhet men är i nuvarande situation
möjligen ofrånkomlig. En sådan utveckling är i vart fall en långt mindre
olägenhet än husvillhet för familjer.

Åtgärder av här antydd art böra givetvis inte genomföras, därest icke ett
påtagligt behov därav föreligger. Bostadsmarknadslägets utveckling under
de närmaste åren är ännu oviss, men risken för en allvarlig ytterligare försämring
motiverar att beredskapsåtgärder vidtagas och lämpligen på sådant
sätt, att de vid inträdande behov kunna successivt sättas i kraft. Som en första
åtgärd, som med sin föga ingripande art torde kunna genomföras omedelbart
i samband med hyresregleringen och inrättandet av kommunal bostadsförmedling,
kan tänkas föreskriften, att bostadsförmedling skall giva företräde
åt dem som skola bilda familj samt familj med flera barn vid anvisning
av anmäld hyresledig lägenhet. Vid skärpt bostadsbrist torde dock en
sådan företrädesrätt till anvisning bli skäligen verkningslös, när stark konkurrens
örn lägenheterna råder. Som beredskap för en dylik situation synes
det därför lämpligt att lagen ger möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna om
en mera bindande reglering, innebärande förbud för hyresvärd att uthyra
ledig lägenhet till annan än hyressökande, som anvisats av bostadsförmedlingen.
I praktiken torde en dylik åtgärd lämpligen i regel böra utformas så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

lunda, att anvisning lämnas icke på en enda hyressökande, utan på en större
eller mindre grupp av sökande, som tillhöra de familjekategorier, vilka böra
givas företräde, varigenom hyresvärdens möjlighet till egen prövning av de
hyressökande icke beskäres alltför hårt. Möjlighet för hyresvärden att, om
särskilda skäl föreligga, kunna erhålla dispens från bostadsförmedlings anvisning
bör även hållas öppen. Sådan dispens bör lämpligen meddelas av
hyresnämnden.

Även hyresgästernas riksförbund har ifrågasatt, huruvida icke bostadsförmedlingsorganet
borde äga att anvisa familjer med barn lediganmälda lägenheter.

I flera yttranden ha uttalats farhågor för att förslaget om införande av kommunal
bostadsförmedling skulle bliva ödesdigert för de enskilda bostadsförmedlarna
eller åsamka kommunerna kännbara kostnader utan motsvarande
nytta.

Farhågan, att den kommunala bostadsförmedlingen kan bliva tämligen ineffektiv
synes särskilt för de mindre samhällenas del icke vara ogrundad.
Även om förhållandena under en tid med bostadsbrist kunna innebära vissa
frestelser för dem som syssla med bostadsförmedling att i viss mån utnyttja
de hyressökandes nödläge, synes erfarenheten icke ha givit vid handen, att
missbruk i någon mera betydande omfattning förekommit. Då jag ej är
övertygad, att det nu är nödvändigt att införa obligatorisk kommunal
bostadsförmedling i alla de samhällen, där lagen skall gälla, vill jag föreslå,
att paragrafen inskränkes till ett bemyndigande för Kungl. Majit att
förordna om anordnande av kommunal bostadsförmedling i de samhällen,
där behov härav föreligger. Denna bostadsförmedling bör vara avgiftsfri.

Med anledning av vad befolkningsutredningen anfört vill jag understryka,
att den kommunala bostadsförmedlingen bör bedrivas så, att företräde i möjligaste
mån lämnas familjer med barn och dem som ämna ingå äktenskap.
Erforderliga föreskrifter härom torde lämpligen böra intagas i de kommunala
instruktionerna för förmedlingsorganen. För närvarande synes det ej
nödvändigt att införa längre gående åtgärder för att tillgodose familjernas
intressen vid förmedlingen. Denna fråga bör emellertid följas med synnerlig
uppmärksamhet.

11 §•

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt lämpligheten av det föreslagna
förbudet mot att betinga sig eller mottaga gottgörelse av hyressökande för
anvisning å bostadslägenhet. Härom anför länsstyrelsen följande:

Förbudet drabbar även de privata förmedlingsföretagen, och i motiven har
sagts att de skulle kunna begagna den hyressökande allmänhetens nödläge
till att betinga sig oskäliga förmåner. Länsstyrelsen ifrågasätter huruvida införande
av ett dylikt förbud är nödvändigt och lämpligt. Det synes som om
syftet att förekomma otillbörlig uppskörtning av hyressökande skulle kunna
nås, om det stadgades att ingen finge betinga sig eller mottaga högre gottgörelse
av hyressökande än den, som utkrävdes av hyresvärden. I motiven

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 301. 6

Departements chefen.

Kungl. Majis proposition nr 301.

Departements chefen.

säges: ’Då bostadsbrist råder, synes det överhuvud taget icke vara önskvärt att
de hyressökande belastas med kostnader för förmedlingen, om det icke är
fråga om affärslägenheter eller dylikt.’ Gentemot denna tanke må å andra
sidan påpekas att, då bostadsbrist råder, det är svårt för en hyressökande att
få bostad och att det ifrågasatta förbudet mot uttagande från honom av gottgörelse
ytterligare försvårar läget för honom. Om förbudet modifierades på
sätt länsstyrelsen här föreslagit, skulle därigenom också möjligheten att
lämna kommun dispens från skyldigheten att anordna en måhända dyrbar
arbetsförmedling bli större, enär en väsentlig förutsättning för sådan dispens
väl skulle vara att privat bostadsförmedling, fungerande på sedvanligt sätt,
funnes i kommunen.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län har påpekat, vilket hinder ett sådant
förbud skulle utgöra för den lovliga näring, som hyresförmedlingen dock utgjorde
och av vilken åtskilliga personer hade sin bärgning. Rörande förslaget
att förbjuda hyresgäst att betinga sig eller mottaga gottgörelse för överlåtelse
av sin lägenhet har länsstyrelsen uttalat, att bestämmelsen härom
kunde kringgås därigenom att gottgörelsen betingades åt en annan person,
t. ex. en anförvant till hyresgästen.

Beträffande sistnämnda bestämmelse har länsstyrelsen i Uppsala lån ifrågasatt,
huruvida icke vid vissa tillfällen en gottgörelse för överlåtelsen kunde
vara fullt berättigad. Om exempelvis A, som vöre beroende av att bo inom
ett visst område i en stad, övertalade B, som bodde inom detta område, men
lika gärna kunde bo på annan plats, att avstå sin våning till A, kunde det
icke anses oriktigt, att B betingade sig gottgörelse för samtliga med hans flyttning
förenade kostnader.

Styrelsen för kooperativa förbundet, som tillstyrkt detta förbud, har därom
anfört följande:

Styrelsen har med särskild tillfredsställelse noterat stadgandet, att hyresgäst,
som överlåter sin hyresrätt, ej må för överlåtelsen betinga sig eller mottaga
gottgörelse utöver vad som motsvarar av honom erlagd hyra för tiden,
efter det han avträder lägenheten. Då det ju var på nämnda område, som de
grövsta missbruken framträdde under föregående världskrig, och eftersom
den dåvarande hyresregleringens effektivitet i viss grad nedsattes genom sådana
transaktioner hyresgäster emellan, vill styrelsen uttala den förhoppningen,
att nu anförda bestämmelser även i praktiken skola visa sig effektiva. En
omfattande och intensiv upplysningsverksamhet särskilt om denna punkt i
den tillärnade lagstiftningen synes böra bedrivas bland den stora allmänheten,
utan vars intresserade medverkan för att beivra överträdelser av lagen
i detta avseende några garantier knappast kunna skapas mot ett upprepande
av missbruken under föregående världskrig. Styrelsen utgår givetvis från att
i kommentarerna till denna paragraf bör tydligt anges, att normala överlåtelser
av t. ex. korkmattor, kylskåp och andra inredningsdetaljer, avpassade för
bostaden i fråga, få äga rum under förutsättning, att köparen icke förpliktigas
att betala högre pris än vad som motsvarar återanskaffningsvärdet.

I denna paragraf i förslaget har gjorts den modifikationen, att vid yrkesmässig
bostadsförmedling gottgörelse må utgå enligt grunder, som bestämmas
av hyresnämnden. Härigenom synas de enskilda bostadsförmedlarna
komma under tillräcklig kontroll.

Kungl. Majlis proposition nr 301.

Med anledning av vad länsstyrelsen i Jönköpings län anfört må framhållas,
att förbudet mot att betinga sig gottgörelse bör anses omfatta även sådana
fall, då gottgörelsen skall lämnas till annan person.

12 §.

Socialstyrelsen, som icke haft något att erinra mot det tillämnade åläggandet
för hyresvärdarna att avgiva uppgifter örn hyresledigheter och hyresavtal,
har påpekat, att dessa uppgifter icke blott borde utnyttjas av vederbörande
kommunala organ utan även göras till föremål för statistisk bearbetning inom
socialstyrelsen och tjäna till stöd för dess kontrollerande verksamhet.

13—17 §§.

Inrättandet av lokala hyresnämnder för lagstiftningens handhavande har
icke mött någon gensaga i yttrandena.

En möjlighet att införa en särskild organisation i större kommuner har förordats
av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Enligt länsstyrelsens mening
kunde förhållandena vara sådana, att det ur arbets- och kostnadssynpunkt
vore mera ändamålsenligt att i en större kommun uppdela nämnden
på flera avdelningar under enhetlig ledning i stället för att inrätta flera
nämnder. Svenska stadsförbundet har framhållit, att kommunerna borde
få inflytande på organisationen av nämnderna t. ex. i fråga örn uppdelning å
flera nämnder inom kommunen.

Beträffande hyresnämndernas sammansättning har hyresgästernas riksförbund
framställt följande erinran:

I fråga om de föreslagna reglerna om hyresnämnds sammansättning och
val vill förbundet framhålla, att den tvingande regeln om nämndens sammansättning
vid behandling av ärende rörande lägenhet, som helt eller till
väsentlig del brukas för handel etc., synes kunna föranleda vissa besvärligheter
för nämnderna. Den torde ej heller vara av behovet påkallad. Man torde
kunna vinna samma syfte om en av suppleanterna för hyresgästparten i
nämnden är affärsman samt denne inkallas, där så finnes lämpligt.

Arbetsgivareföreningen, Skaraborgs låns drätselkammarförbund och Växjö
stads fastighetsågareförening ha förordat, att antalet ledamöter i nämnden
utökades från tre till fem.

I yttrandena från Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i örebro lån och
fastighetsägareförbundet har påyrkats, att nämndens ordförande icke borde
utses av socialstyrelsen utan av länsstyrelsen. Jämväl svenska stadsförbundet
har ifrågasatt lämpligheten av att socialstyrelsen utser ordföranden. Fastighetsägareförbundet
har även ansett, att ledamöterna skulle utses av länsstyrelsen,
och denna åsikt har delats av Stockholms handelskammare.

Beträffande valet av ledamöter bär länsstyrelsen i Jönköpings lån anfört:

Ledamöterna skola väljas av kommunens beslutande myndighet liksom
fallet var under föregående hyresreglering. Länsstyrelsen kan dock ej underlåta
att påpeka det i viss mån betänkliga däri, att ledamöter i en nämnd,

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

som enligt förslaget närmast skall vara en skiljedomstol, gentemot vars avgörande
på materiella skäl någon talan icke skall kunna förås, utses på detta
sätt. Någon säker garanti finnes ju ej för att t. ex. till fastighetsägarnas representant
i nämnden utses en person, som i själva verket företräder hyresgästernas
intressen. Hade fastighetsägare och hyresgäster mera allmänt varit
organiserade, hade det varit lämpligt att kommunens beslutande myndighet
varit bunden vid förslag, som uppgjorts av respektive organisationer.

Liknande synpunkter ha gjorts gällande av länsstyrelsen i Älvsborgs län,
som understrukit vikten av att kommunernas beslutande myndigheter vid
utseendet av ledamöter beakta även den reella innebörden av kompetensbestämmelserna.

Fastighetsägareförbundet och hyresgästernas riksförbund ha framhållit,
att partsorganisationerna på hyresområdet borde få inkomma med förslag
på lämpliga personer vid utseendet av ledamöter i nämnden.

I denna fråga har fastighetsägareförbundet vidare anfört:

Vad beträffar kvalifikationerna för den nämndledamot, som skall anses
företräda hyresgästintresset, föreskrives dels att han icke får äga eller förvalta
till uthyrning avsedd fastighet, dels ock att han skall ha kännedom om de
mindre bemedlades bostadsförhållanden. Det må vara tvivel underkastat
huruvida det verkligen kan vara något gagn med att en person, som skall
sitta till doms i hyresförhållanden, principiellt skall vara förbjuden att grunda
sin erfarenhet på ägande eller förvaltning av hyresfastigheter. Därmed
må dock förhålla sig hur som helst; betänkligare synes vara att såsom kvalifikation
i övrigt skall vara tillfyllest att han har kännedom om de mindre
bemedlades bostadsförhållanden. Även de mera bemedlade hyresgästerna ha
ett lojalt anspråk på att deras hyresfrågor bli bedömda på ett insiktsfullt
sätt.

Därjämte har förbundet uttalat följande:

Örn hyresnämnden skall fungera jämväl såsom medlingsnämnd, skulle det
kunna befaras, att gränsen lätt utsuddas mellan sådana förslag till lösning av
tvisten, som det enligt medlingslagen åligger medlingsnämnd att framlägga,
samt sådana för parterna bindande avgöranden, som det åligger hyresnämnd
att träffa. Med hänsyn till att medlingsnämnden har alldeles speciella uppgifter,
som icke sammanfalla med hyresnämndens egentliga verksamhet,
och då medlingsnämnden till skillnad från hyresnämnden är en institution
av permanent karaktär, synes det icke böra komma ifråga att, såsom föreslås,
dess verksamhet skall upphöra blott av den anledningen att hyresnämnd
blivit tillsatt.

I fråga örn kostnaderna för hyresnämndens verksamhet har svenska stadsförbundet
förutsatt, att kommunerna få rätt att själva bestämma i kostnadsfrågor,
därvid förbundet även understrukit ett tidigare framställt yrkande
om ersättning åt kommunerna för portokostnader i krisförvaltningsfrågor.

Stadskollegiet i Göteborg och Skaraborgs låns drätselkammar förbund ha
ansett, att kommunerna borde erhålla statsbidrag för kostnadernas gäldande.
Länsstyrelsen i Stockholms lån har framhållit, att bestämmelse saknas örn
förfarandet i händelse kommunen icke beviljar skälig ersättning åt hyresnämnds
ordförande och ledamöter. Magistraten i Karlstad har ansett, att
arvodet för ordföranden bör bestämmas av socialstyrelsen eller länsstyrelsen.

Kungl. Majis proposition nr 301.

Överståthållarämbetet har förordat en komplettering av stadgandet i fråga
om sättet för utseende av befattningshavare. Ämbetet anför:

I lagförslaget uttalas icke, huru befattningshavare hos hyresnämnd skola
utses. Under § 19 st. 2 föreskrives allenast, att ''kommunen skall anvisa erforderliga
medel till bestridande av löner åt nämndens befattningshavare och
övriga kostnader för nämndens verksamhet’. Stadgandet synes böra lämpligen
kompletteras med en hänvisande bestämmelse, som svarar mot t. ex. innehållet
under § 13 st. 1 i lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd
den 6 juni 1924, eller att i fråga om granskning av nämndens räkenskaper
och förvaltning skall gälla vad i kommunallagarna finnes stadgat.

Socialstyrelsen har tillstyrkt förslaget, att styrelsen skulle vara tillsynsmyndighet
för hyresnämnderna. Det vore enligt styrelsens uppfattning riktigt att
centralisera tillsynen över nämnderna. Alternativet härtill skulle vara, att tillsynen
förlädes till länsstyrelserna. En fördel med ett sådant system skulle
ligga däri, att länsstyrelserna hade god kännedom om de lokala förhållandena.
Emellertid vore det icke gärna möjligt att få en enhetlig tillämpning
inom de många hyresnämnderna, örn man splittrade tillsynsverksamheten.
Även socialstyrelsen ansåge det därför vara lämpligast, att man beträdde
den väg, som förslaget utstakat.

Beträffande socialstyrelsens tillämnade verksamhet såsom tillsynsmyndighet
anför styrelsen:

Om styrelsen blir besvärsinstans, innebär tillsynsuppdraget i och för sig
inga svårigheter. Bland de arbetsuppgifter, som då skulle åvila socialstyrelsen
som tillsynsmyndighet, skulle vara att fastställa formulär, infordra och
granska enkla, undan för undan efter behovet modifierade månadsrapporter,
bedriva inspektionsverksamhet genom täta resor samt anordna konferenser
för ordförandena i hyresnämnderna.

Svårare blir det att bedöma, hur verksamheten skall läggas, om styrelsen
icke blir besvärsmyndighet utan endast får uppdraget att vara tillsynsmyndighet.
De nyss angivna verksamhetsuppgifterna föreligga även i detta fall.
Emellertid är det icke gärna möjligt att stanna därvid, om man skall få fram
en enhetlig tillämpning av lagstiftningen. Det torde bliva nödvändigt för styrelsen
att taga del av nämndernas beslut eller att åtminstone taga rikliga
stickprov därå. Vidare torde styrelsen, sedan verksamheten bedrivits under
några månader, från ordförandena i hyresnämnderna böra infordra skriftlig
redogörelse för de principer, som nämnderna tillämpa i skilda avseenden.
Med ledning härav och med stöd av vad i övrigt framkommit under verksamheten
torde, efter bemyndigande av Konungen, råd och anvisningar böra utfärdas
av socialstyrelsen. Säkerligen erfordras en omfattande inspektionsverksamhet
hos nämnderna. Det måste nämligen betecknas såsom olämpligt, örn
tillsynsuppdraget skulle bedrivas så, att man avvaktar, att missnöje med
nämndernas praxis uppstår i skilda avseenden. Socialstyrelsen bör såsom tillsynsmyndighet
ej vara en symptombotande myndighet utan en ledande myndighet,
som förebygger att verksamheten i något avseende kommer på avvägar.

Hyresgästernas riksförbund har föreslagit inrättande av ett centralt hyresråd
bestående av representanter för fastighetsägare- och hyresgästorganisationer,
med vilket råd socialstyrelsen skulle äga samråda. Förmodligen skulle
ett dylikt samråd komma att äga ruin även utan en dylik nyskapelse, men

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

enligt förbundets mening talade åtskilliga skäl, icke minst folkpsykologiska,
för etablerandet av fastare former för förbindelsen mellan styrelsen och partorganisationerna.

Departement#• De föreskrifter, som upptagits under 13—15 §§ i det remitterade förslaget
c*e/e». rörande hyresnämnden och dess sammansättning, synas lämpliga. Ordförande
i hyresnämnden torde böra utses av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl.
Maj:t bestämmer. Föreskriften i 19 § om kostnaderna för hyresnämndens
verksamhet har upptagits såsom 16 §. Då ett särskilt organ, statens hyresråd,
skall inrättas för prövning av besvär över hyresnämndernas beslut, torde
även den allmänna tillsynen över hyresnämndernas verksamhet böra uppdragas
åt hyresrådet. Stadgande härom har upptagits såsom 17 §.

Beträffande granskning av nämndens räkenskaper och förvaltning har jag
ansett mig böra föreslå införandet av en bestämmelse i 16 §, att därom skall
gälla vad kommunallagarna stadga. I 16 § har tillika upptagits ett stadgande
om förfarandet mot kommun, som icke ställer erforderliga medel till förfogande.

18—22 §§.

Beträffande förfarandet inför hyresnämnd har fastighetsägareförbundet
förordat, att i lagen införes en bestämmelse av innebörd att hyresnämnden i
förekommande fall och speciellt i frågor av principiell betydelse borde inhämta
yttrande av partsorganisationerna på hyresområdet.

I fråga om rättstillämpningen vid hyresnämnderna har förbundet anfört
följande:

I förslaget har icke särskilt beaktats faran av att skiljaktigheter i tillämpningen
kan komma att uppstå inom olika hyresnämnder. Denna olägenhet
torde dock kunna undvikas genom sammankomster med ordförandena och
ledamöterna i nämnderna ungefärligen motsvarande de överläggningar som
äga rum enligt 75 § taxeringsförordningen. Om dylika överläggningar komma
till stånd och örn socialstyrelsen blir i tillfälle att effektivt utöva den föreslagna
översynen över hyresnämnderna, anser sig förbundet kunna avstå från
att föreslå en eljest påkallad rätt att anföra besvär över hyresnämnds beslut.
Intresset av slutliga avgöranden inom en någorlunda kort tidrymd har i övrigt
varit för förbundet avgörande i detta hänseende.

I förslaget stadgas, att nämnden äger upptaga ett avgjort ärende till ny
prövning, då väsentligt ändrade förhållanden inträtt. Detta skulle innebära,
att nämnden jämväl på eget initiativ skulle kunna upptaga till prövning
exempelvis frågan örn höjning av grundhyran i visst fall. Förbundet anser
det emellertid olämpligt, att ny prövning skall kunna äga rum utan att part
gjort framställning därom. Lagrummet bör följaktligen utmärka, att nämnden
äger ånyo upptaga ärendet allenast på hemställan av hyresvärd eller hyresgäst.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Älvsborgs, Kronobergs
och örebro län samt drätselkammaren i Karlskoga ha påyrkat, att
nämndens rätt att besiktiga lägenheter och taga del av handlingar borde kompletteras
med en befogenhet för nämnden att förelägga vite.

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

I fråga om hyresnämndens ställning och besvär över dess beslut har länsstyrelsen
i örebro län yttrat:

Mot organisationen av hyresnämnderna måste länsstyrelsen anmäla allvarliga
betänkligheter.

I motiven säges, att hyresnämnden bör ha sådan karaktär, som utmärker
en fast skiljedomstol. Detta blir emellertid icke förhållandet. Såsom förslaget
utformats får den en alltför svag ställning. Väl kan dess beslut ej överklagas
på materiell grund, men då den skall stå under tillsyn av socialstyrelsen, är
det att befara, att med nämndens beslut missnöjd part hos socialstyrelsen
hemställer om åtgärd för rättelse. Detta kan, såsom lagen skrivits, leda till
att socialstyrelsen anmodar nämnden att själv upptaga ärendet till förnyad
prövning. Socialstyrelsen blir på detta sätt en andra instans på en omväg.
Tillsyn över en domstol bör ej tillkomma ett centralt verk. Annan tillsyn
över en domstol än den som tillkommer justitieombudsmannen och justitiekanslern
bör ej komma ifråga.

Länsstyrelsen kan icke underlåta framhålla att man synes ha förbisett den
väsentliga skillnad som föreligger mellan exempelvis en mödrahjälpsnämnds
verksamhet avseende fördelning av statliga bidrag, där tillsyn genom ett
centralt verk är helt i sin ordning, och en skiljedomstols verksamhet, som avser
att slita tvister mellan enskilda parter om privatekonomiska förhållanden.

Vågar man ej överlåta åt en skiljedomstol att slutligt avgöra en tvist, måste
man taga den konsekvensen därav att inrätta en andra instans med dömande
kompetens. Den nu valda vägen är ett betänkligt avsteg från hittillsvarande
praxis ifråga om domstols organisation.

Länsstyrelsen anser för sin del, att hyresnämndens beslut bör kunna överklagas
icke allenast på formella skäl utan även om som skäl för klagan kan
åberopas att nämndens beslut är påtagligt oriktigt på grund av att nämnden
gjort sig skyldig till uppenbart förbiseende, att part lämnat oriktig uppgift
eller åberopat skriftlig handling, som varit falsk, eller på grund av annan
med dessa jämförlig anledning.

I båda fallen bör klagan föras hos vederbörande underrätt, som vid bifall
till klagan har att återförvisa ärendet till nämnden för ny prövning.

Skulle, sedan nämnd meddelat beslut, väsentligt förändrade förhållanden
inträtt, bör likaledes underrätten kunna på klagan återförvisa ärendet till
nämnden för ny prövning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att besvärsrätt
borde finnas för part, som icke blivit vederbörligen kallad.

Även länsstyrelsen i Kalmar län har förordat en något utvidgad besvärsrätt.
Länsstyrelsen yttrar:

Det torde få anses skäligt att hyresnämnds beslut få överklagas, förutom i
de i förslaget omförmälda fall, jämväl då nämndens beslut fattats efter det
part blivit kallad till sammanträde inför nämnden men icke inställt sig och
ärendet avgjorts utan hinder av hans utevaro, under förutsättning nämligen
att parten kan visa, att han icke erhållit del av kallelsen.

Beslut, som av länsstyrelsen efter besvär meddelas, kunna innefatta antingen
ogillande av besvären eller undanröjande av hyresnämndens beslut. I
senare fallet erfordras tydligen ny prövning av nämnden. Detta synes böra
komma till uttryck i lagtexten genom en bestämmelse, att ärendet i så fall
återförvisas till nämnden för ny behandling.

Socialstyrelsen har förordat en allmän rätt att överklaga hyresnämndens
beslut. Som skäl härför har styrelsen framhållit, alt en hyresnämnd mera

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

vöre att betrakta såsom ett vanligt samhälleligt beslutande organ än som en
skiljedomstol. Med detta betraktelsesätt bleve det mera överensstämmande
med svensk offentlig rätt att medgiva besvärsrätt över nämndernas beslut.
Man borde icke underskatta betydelsen av att en enskild medborgare kände
sig äga rättssäkerhet på ett för hans ekonomi så avgörande område som det
förevarande. Särskilt denna synpunkt ansåge styrelsen vara avgörande vid
bedömandet av frågan om besvärsrätten. Någon svårighet att få en lämplig
överinstans förelåge näppeligen. Socialstyrelsen utginge nämligen från att styrelsen
skulle bliva besvärsinstans, örn besvärsrätt infördes. En sådan uppgift
skulle gå mycket väl ihop med uppdraget till socialstyrelsen att vara
tillsynsmyndighet. I själva verket läge ytterligare ett mycket starkt skäl för
att besvärsrätt skulle medgivas däri, att det näppeligen bleve möjligt för socialstyrelsen
att få verklig enhetlighet i tillämpningen av lagstiftningen, om
styrelsen ej också bleve besvärsinstans. Ett besvärsförfarande hos en central
instans torde icke i avsevärd grad behöva fördröja ärendenas avgörande. Om
det skulle införas en sådan rätt att på materiella grunder fullfölja ärenden hos
socialstyrelsen, borde även de besvär, som avsåge fel av formell beskaffenhet
i hyresnämndsbeslut, anföras hos styrelsen. Dess beslut borde givetvis ej
få överklagas.

Vidare anför styrelsen:

Även örn man icke skulle införa en allmän besvärsrätt över hyresnämndernas
beslut, skulle man likväl kunna tänka sig en besvärsrätt i vissa fall, nämligen
då flera hyresnämnder inrättats i samma stad. Onekligen är det av särskild
betydelse att vinna enhetlighet i tillämpningen hos dessa nämnder. Man
skulle då kunna tänka sig att inrätta en överordnad hyresnämnd som besvärsinstans
i sådan stad. Styrelsen är emellertid ej beredd att nu förorda en
dylik anordning men har likväl velat föra fram tanken. Åtminstone till en
början torde man böra söka sig fram efter andra linjer. Styrelsen vill erinra
om en anordning från tillämpningen av hyresregleringen i samband med
förra världskriget. De sju hyresnämnderna i Stockholm enade sig då om ett
centralt kansli under ledning av en byråchef, vilken jämväl var ordförande i
en av nämnderna. Goda erfarenheter föreligga från denna administrativa anordning.
Den skulle otvivelaktigt underlätta socialstyrelsens arbete med att
skapa enhetlighet på orten. En överordnad hyresnämnd torde alltså näppeligen
behöva införas annat än om antalet hyresnämnder på en ort blir större
än vad man nu kan förutse.

Länsstyrelsen i Blekinge län har yttrat:

Enligt lagförslaget skola hyresnämnderna stå under tillsyn av socialstyrelsen.
Vid sådant förhållande ifrågasätter länsstyrelsen, huruvida icke, då besvär
över hyresnämnds beslut överhuvud må förekomma, dessa böra anföras
hos och prövas av socialstyrelsen och icke vederbörande länsstyrelse, oavsett
att besvären endast äro av mera formell art. Någon tidsutdräkt skulle härigenom
näppeligen behöva befaras, men en viss enhetlighet väl kunna ernås.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört:

Enligt förslaget kunna i vissa fall besvär hos länsstyrelsen anföras inom
trettio dagar från den dag, klaganden erhöll del av beslutet. Någon bestämmelse
att besluten skola delgivas parterna finnes emellertid icke. Förslaget
upptager endast en bestämmelse, att skriftligt besked om nämndens beslut

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

skall avgiftsfritt tillhandahållas part inom en vecka från därom framställd
begäran. Det synes önskvärt med en föreskrift, att nämndens beslut skall inom
en vecka från beslutets dag delgivas parterna, förslagsvis genom rekommenderad
försändelse med mottagningsbevis.

Enligt hyresgästernas riksförbund borde ett besked örn nämndens beslut
tillställas part, som ej varit tillstädes, inom en vecka.

Rörande den föreslagna rätten för nämnden att själv ändra ett felaktigt
avgjort ärende har länsstyrelsen i Jönköpings lån anfört:

I fråga örn reglerna för förfarandet har länsstyrelsen uppmärksammat bestämmelsen,
att nämnden, där, på grund av dess förbiseende, parts felaktiga
uppgift eller annan anledning, meddelats beslut, som är påtagligt oriktigt,
skall förordna om rättelse. Denna bestämmelse synes möjliggöra för nämnden
att när som helst utan framställning av part besluta om sådan ändring. Enligt
länsstyrelsens mening bör en bestämmelse örn sadan vidsträckt rätt för
nämnden, vilken lätt kan leda till godtycke och vars berättigande med avseende
härå därför starkt kan ifrågasättas, hava karaktären av en undantagsbestämmelse.
I varje fall bör den ej ges en sa vidsträckt avfattning som den
föreslagna.

Såsom framhållits i promemorian är det tveksamt, huruvida man bör Departemenisinföra
en rätt att av materiella skäl överklaga hyresnämndens beslut. Nämnden
måste ju i många fall döma på grundval av den intima kännedom,
som nämnden kan skaffa sig örn förhållandena i orten. En överinstans skulle
icke ha samma material till sitl förfogande. För att den föreslagna regleringen
skall fungera tillfredsställande är det vidare nödvändigt, att erforderliga
beslut kunna meddelas snabbt och med omedelbar verkan.

Å andra sidan är det angeläget, att frågor av principiell vikt kunna bliva
föremål för prövning av ett centralt organ. Det är även önskvärt, att möjlighet
finnes att påverka hyresnämndernas tillämpning av lagen i enhetlig
riktning. Att låta hyresnämnderna i det stora antal orter, som omfattas
av hyresregleringen, slutligt avgöra alla ärenden är ägnat att framkalla betänkligheter.
Av dessa skäl har jag, såsom förut nämnts, ansett mig böra
föreslå, att ett särskilt centralt organ — statens hyresråd — inrättas för
att pröva besvär över hyresnämndernas beslut.

Besvärstiden torde böra begränsas till fjorton dagar fran den dag, då
klaganden erhöll del av beslutet. Det synes vara nödvändigt, att hyresnämndens
beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär,
såvida ej hyresrådet annorlunda förordnar. Mot hyresrådets beslut i dessa
ärenden bör talan icke få fullföljas.

Bestämmelserna örn förfarandet inför hyresnämnden och örn besvär samt
verkan av nämndens beslut lia upptagits såsom 18—22 §§. I fråga örn förfarandet
har därvid i 18 § införts ett stadgande örn rätt för hyresnämnd att
förelägga vite, örn så erfordras för att få tillträde till lägenhet eller erhålla
del av hyreshandlingar. I övrigt torde åtskilliga detaljbestämmelser rörande
förfarandet böra meddelas i tillämpningsföreskrifter till lagen.

Kungl. Mattts proposition nr 301.

Departements chefen.

23—25 §§.

Sveriges fastighetsägareförbund har ansett det orimligt att straff stadgas
för hyresvärd som träffat avtal om högre hyra än som föranledes av regleringsbestämmelserna.
Förbundet anför vidare:

För att bedöma det föreslagna straffbudets räckvidd är det bland annat
nödvändigt, att innebörden av begreppet ''betingar sig’ närmare fixeras. Det
har redan visat sig, att den farhågan är spridd, att under nämnda begrepp
skall kunna hänföras även det förhållandet att hyresvärden vid förhandlingar
om avtal eller avtalsförlängningar säger sig önska en högre hyra än den medgivna
eller fastställda grundhyran. Om hyresvärden i hyresgästens närvaro
uttalar, att han måste ha en högre hyra för att överhuvud kunna gå med på
en förlängning, så har han, enligt detta betraktelsesätt, ''betingat sig’ en olovlig
hyra och därmed skapat ett kanske kärkommet tillfälle för hyresgästen
att såsom målsägande angiva saken hos allmänne åklagaren.

Det är nödvändigt att fixera begreppet ''betinga sig’ till något bestämt konkret
förfarande. I sådant hänseende synes det förbundet, som i princip avstyrker
kriminaliseringen, att den fordran bör upprätthållas, att betingandet
skall ha tagit sig uttryck i ett avtal örn uthyrning, och detta avtal bör ha
förlänats skxiftlig form.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län borde straffansvar lämpligen
förutsätta medvetet brytande mot lagen. Huruvida fängelse skulle behöva
ingå i straffsatserna syntes länsstyrelsen tveksamt. Hyresmedlingsnämnden
i Göteborg har framfört liknade synpunkter.

Med anledning av vad fastighetsägareförbundet anfört torde gränsen för
straffbarhet i de fall, som avses i 3 § första stycket och 11 §, böra angivas
sålunda, att avtal skall ha träffats örn otillåten hyra eller annan förbjuden
gottgörelse, där ej sådan hyra eller gottgörelse mottagits.

Någon mildring av de föreslagna straffbestämmelserna synes icke påkallad.

Övergångsbestämmelserna.

I flera yttranden har framhållits nödvändigheten av att särskilda bestämmelser
infördes för att reglera sådana uppsägningar, som skett före den
nya lagstiftningens ikraftträdande men avsåge tiden därefter. Sålunda har
byggnadslånebyrån föreslagit, att hyresnämnd skulle äga pröva dylika uppsägningar
efter samma regler, som skulle gälla för motsvarande prövning enligt
den nya lagen.

Militära byggnadsutredningen har ifrågasatt, örn icke genom övergångsbestämmelse
till lagen hyresgäst borde garanteras rätt att trots tidigare uppsägning
behålla lägenheten efter den 1 oktober 1942 till hyra, som kunde bliva
fastställd av hyresnämnd.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört:

Enligt 7 § i förslaget skall framställning örn hyresreglering ske inom en
vecka från uppsägningen. Särskilt med hänsyn tagen därtill att uppsägning
av nu gällande hyresavtal, som utlöpa den 1 nästkommande oktober, i mycket
stor omfattning redan lärer hava verkställts av hyresvärdarna, förutsät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

ter länsstyrelsen att, då de föreslagna övergångsbestämmelserna icke innehålla
någon föreskrift angående den tidpunkt, från vilken den i nyssnämnda paragraf
angivna underställelsetiden skall räknas efter det lagen utfärdats, blivande
tillämpningsföreskrifter komma att därom meddela besked.

Fastighetsägareförbundet har ansett, att övergångsbestämmelserna kunde
giva anledning till tvekan. Förbundet anför:

Då det i andra stycket sägs att regleringsbestämmelserna icke skola gälla
i fråga om hyra eller annan ersättning som avser tiden före den 1 oktober
1942, så synes innebörden därav vara, att avtal, som träffats före lagens
ikraftträdande, skola, om de avse tiden från och med den 1 oktober 1942,
kunna bli föremål för reglering. Att hyresvärden sålunda betingar sig en
högre hyra än den som utgick den 1 .januari 1942 kan emellertid, enligt vad
förbundet förutsätter, icke föranleda straff enligt förslaget. Den föreslagna
straffbestämmelsen avser ju nämligen allenast den som bryter mot regleringsbestämmelsen,
vilket ju måste syfta på något som äger rum efter lagens ikraftträdande.
Att straffbestämmelsen skulle ges tillbakaverkande kraft vågar
förbundet betrakta såsom något, det där icke kan komma ifråga. Önskemål
örn ett klargörande härutinnan ha emellertid framställts.

Den tvekan angående förslagets rätta innebörd, som sålunda kommit till
uttryck, synes ha erhållit näring därav, att det ansetts påkallat att särskilt
bestämma, att stadgandena i 11 § ej skola äga tillämpning, där anvisningen
å lägenhet eller överlåtelsen av hyresrätt skett före lagens ikraftträdande.
Det vill emellertid synas, att bestämmelserna i 11 § lika litet som straffbestämmelserna
kunna avse förfaranden i tiden före lagens ikraftträdande. Då man
emellertid särskilt undantagit från tillämpning stadgandena i 11 § men icke
förfarit på enahanda sätt i fråga om straffbestämmelserna, har e contrario
den slutsatsen dragits, att straffbestämmelserna äro avsedda att även drabba
förfaranden före lagens ikraftträdande.

Ytterligare ett annat tolkningsspörsmål, som uppkommit och som till undvikande
av tvekan synes böra i något sammanhang klargöras, är huruvida
uppsägning av hyresavtal, som verkställts före lagens ikraftträdande, kan förklaras
ogiltig enligt 7 § i förslaget. Härvid bör framhållas, att om meningen
är att lagen skall tillämpas även på dylika uppsägningar, så kan den i 7 §
utsatta fristen av en vecka, inom vilken hyresgästen har att hos hyresnämnden
göra framställning om uppsägnings ogiltigförklarande, icke räknas från
uppsägningen utan måste räknas från någon senare tidpunkt. Motsvarande
förhållande är att beakta i fråga om sådan framställning om hyresavtalets
förlängning som omhandlas i 8 §. I fråga om sistnämnda lagrum^ betraktar
förbundet det såsom klart, att lagrummet icke är tillämpligt, då fråga är om
hyrestid som utgått före lagens ikraftträdande, och detta även om hyresgästen
i sådant fall givit tillkänna, att han önskar behålla lägenheten. Föreligger
emellertid här ett missförstånd från förbundets sida, är det av nöden, att
jämväl detta klarlägges.

Den föreslagna lagen bör träda i kraft så snart som möjligt. Det är emellertid
icke avsett, att huvudbestämmelserna om begränsning av den tillåtna
hyran skola tillämpas å hyra, som belöper på tiden före den 1 oktober 1942.
För tiden dessförinnan skall alltså städse avtalad hyra utgå, där hyresgästen
ej till äventyrs är berättigad till nedsättning enligt den allmänna hyreslagen.

Det bör framhållas, att hyresregleringen skall bli tillämplig på hyra, som
belöper på tiden från och med den 1 oktober 1942, även örn hyresavtalet in -

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

gåtts före hyresregleringslagens ikraftträdande. Om t. ex. hyran för en viss
lägenhet den 1 januari 1942 var 2,500 kronor och hyresvärden den 15 mars
i år med hyresgästen träffat avtal om att hyran från och med den 1 oktober
1942 skall vara 2,700 kronor, kommer likväl beloppet 2,500 kronor att
gälla såsom den tillåtna grundhyran. Hyresvärden må sålunda icke mottaga
större hyrespost än som svarar mot den förutvarande hyran, dock med förbehåll
att, om generell hyreshöjning med viss procent medgives eller nämnden
höjer grundhyran, hyresvärden äger uppbära det högre belopp som därav
föranledes. Detta gäller, även om hyresvärden efter lagens ikraftträdande
förskottsvis uppbär hyran före den 1 oktober 1942.

Har hyresavtal utan förändring förlängts för nästa hyresår, är hyresvärden
icke berättigad att uppbära högre hyra än den avtalade, även om förhöjning
av den tillåtna grundhyran medgivits.

Har hyresavtal om lägenheten ännu ej ingåtts, när hyresregleringslagen
träder i kraft, straffas hyresvärden, om han därefter för tiden från och med
den 1 oktober 1942 betingar sig eller mottager högre hyra än den tillåtna,
även om det sker före den 1 oktober 1942.

Genom lag den 21 mars 1942 om viss inskränkning i rätten att uthyra bostadslägenheter
stadgades, att örn hyresvärd, utan att hyresgästen förverkat
sin hyresrätt, uppsagt hyresavtalet till upphörande den 1 oktober 1942, hyresvärden
likväl icke skulle vara berättigad att före den 1 juli 1942, eller den
tidigare dag Kungl. Maj:t bestämde, sluta avtal om uthyrning av lägenheten
till annan hyresgäst. Örn avtal slutits i strid mot detta förbud, är det ogiltigt.
Lagen gäller dock allenast lägenhet, som helt eller till väsentlig del är uthyrd
till bostad.

Det förutsattes, att i samband med upphävandet av detta uthyrningsförbud
särskilda bestämmelser skulle meddelas, som möjliggjorde för hyresgäst
att under vissa förutsättningar få bo kvar, även om han blivit uppsagd
av hyresvärden. Stadgande härom har intagits i övergångsbestämmelserna
till nu föreliggande förslag. Enligt detta stadgande bli föreskrifterna i
7 § tillämpliga, även om uppsägning skett före hyresregleringslagens ikraftträdande.
Framställning om rätt att behålla lägenheten skall göras inom
fjorton dagar från lagens ikraftträdande. Då hyresnämnderna ej kunna
vara organiserade förrän efter viss Sid men ordförande kunna antagas bliva
utsedda med det snaraste, böra dylika framställningar tills vidare prövas av
ordföranden i den blivande hyresnämnden. Av vikt är att avgörandet sker med
största skyndsamhet. Vid prövningen skall iakttagas vad i 7 § stadgas med
följande inskränkning. Det kan ha inträffat, att giltigt hyresavtal redan slutits
med annan hyresgäst. I sådana fall bör det äldre hyresförhållandet icke
kunna förlängas. Örn nytt hyresavtal slutits i strid mot det i den tillfälliga
lagen stadgade förbudet eller avtalet eljest är ogiltigt, utgör detsamma ej
hinder mot förlängning av det ännu bestående hyresförhållandet.

Det bör framhållas, att tillämpningen av 7 § ej inskränkts till bostadslägenheter.
Den är såtillvida mera omfattande än den tillfälliga lagen. Å andra
sidan gällde den tillfälliga lagen hela riket, medan hyresregleringslagen är

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

begränsad till samhällen med minst 2,000 invånare och andra orter, för vilka
Kungl Majit kan komma att meddela förordnande.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att lagrådets
utlåtande över förenämnda inom justitiedepartementet upprättade
förslag till lag om hyresreglering m. m., av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Thore Wisén.

Kungl. May.ts proposition nr 301.

Förslag

till

Lag

om hyresreglering m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Bestämmelserna i denna lag skola äga tillämpning i varje stad, köping eller
municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång hade minst 2,000 invånare, samt,
där Konungen så förordnar, jämväl i annan tättbebyggd ort.

Vad nedan i denna lag stadgas om kommun skall äga motsvarande tilllämpning
å municipalsamhälle.

Örn reglering av hyran.

2 §•

För lägenhet, som helt eller till väsentlig del är avsedd till bostad och ej
uthyres i möblerat skick, regleras hyran enligt bestämmelserna i 3—5 §§.
Samma lag vare beträffande lägenhet, som huvudsakligen är avsedd för
annat ändamål, såframt ej hyraTi för lägenheten den 1 januari 1942 var
fastställd att utgå med växlande belopp för skilda tider.

3 §•

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

värden höja grundhyran till det belopp, som därav föranledes. Betingade
lägenheten den 1 januari 1942 en hyra, som i avsevärd män översteg hyran
för därmed jämförliga lägenheter, äger nämnden på framställning av hyresgästen
eller hyressökande nedsätta grundhyran till skäligt belopp.

Höjning av grundhyran medför ej ändring av gällande hyresavtal. Nedsättes
grundhyran, skall nedsättningen lända till efterrättelse, oavsett vad
parterna avtalat.

4§.

Utöver grundhyran må hyresvärden träffa avtal om skälig ersättning för
lägenhetens uppvärmning och förseende med varmvatten eller, om gottgörelse
därför ingår i grundhyran, för den ökade kostnad, som för sådant ändamål
åsamkas hyresvärden.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, statens hyresråd äger
meddela föreskrifter att av nämnden tillämpas vid prövning som i andra
stycket sägs.

5 §■

Där så finnes påkallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning
i viss kommun, äger Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
statens hyresråd medgiva, att avtal må för tid, som angives i beslutet,
träffas om hyreshöjning utöver grundhyran intill viss procent av denna
eller, örn däri ingår ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende
med varmvatten, av återstående del av grundhyran.

6 §•

Är lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad hyresreglering, uthyrd
mot en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga
omständigheter föranleda, äger hyresnämnden på framställning av
hyresgästen nedsätta hyran efter vad som finnes skäligt. I fråga örn ersättning
för lägenhetens uppvärmning eller förseende med varmvatten skall
vad i 4 § andra och tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

Vid meddelande av beslut örn nedsättning av hyran enligt första stycket
äger nämnden föreskriva, att hyresbelopp, som nämnden fastställer, skall
utgöra grundhyra för lägenheten samt att lägenheten skall vara underkastad
bestämmelserna i 3—5 §§

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Om förlängning av hyresavtal.

7 §.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, uppsagt hyresavtal om
lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i möblerat skick, äger hyresnämnden
på framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogiltig, örn den
finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Hyresnämnden
må ock, om hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyresförhållandet
mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger betinga
sig, och på de villkor i övrigt, som finnas skäliga.

Framställning som i första stycket sägs skall göras inom fjorton dagar från
uppsägningen.

8 §.

Är hyresavtal om lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i möblerat skick,
slutet för bestämd tid utan förbehåll örn uppsägning och har hyresgästen
i skälig tid givit hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla lägenheten
efter den avtalade hyrestidens slut, äger hyresnämnden, där hyresvärden
vägrar att förlänga hyresförhållandet, på framställning av hyresgästen förordna
därom, såframt hyresrätten ej är förverkad och hyresvärdens vägran
finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. I
fråga om hyresvillkoren vid sådan förlängning skall vad i 7 § stadgas äga
motsvarande tillämpning.

Framställning som i första stycket sägs skall göras inom fjorton dagar från
det hyresvärden delgav hyresgästen sitt beslut att vägra förlängning av avtalet.

Om förbud mot viss uthyrning.

9 §.

Lägenhet, som helt eller till väsentlig del var avsedd till bostad den 1 januari
1942 eller därefter färdigställts för sådant ändamål, må ej utan hyresnämndens
tillstånd uthyras för väsentligen annat ändamål.

Hyresnämnden äger meddela förbud mot att lägenhet, som helt eller till
väsentlig del är avsedd till bostad, utan nämndens tillstånd uthyres i möblerat
skick.

Om bostadsförmedling m. m.

10 §.

Konungen äger förordna, att i kommun, där denna lag äger tillämpning,
avgiftsfri bostadsförmedling skall anordnas på kommunens bekostnad.

11 §.

Ej må någon mottaga eller träffa avtal om gottgörelse av hyressökande för
anvisning å lägenhet, som helt eller till väsentlig del är avsedd till bostad och

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

som är belägen i kommun, där denna lag äger tillämpning. Vid yrkesmässig
bostadsförmedling må dock sådan gottgörelse utgå enligt grunder, som bestämmas
av hyresnämnden.

Vad i denna paragraf stadgas skall gälla ändå att gottgörelsen givits annan
beteckning.

12 §.

Konungen äger meddela föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter
rörande hyresledighet och hyresavtal.

Om hyresnämnd.

13 §.

Konungen äger förordna, att kommun skall uppdelas i två eller flera hyresdistrikt
med särskild nämnd i varje distrikt för de uppgifter, vilka ankomma
på hyresnämnd och medlingsnämnd.

14 §.

Hyresnämnd utgöres av ordförande och två ledamöter.

Ordförande förordnas av Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer.
Finnes lämplig lagfaren person, skall sådan förordnas.

Ledamöter väljas av kommunens beslutande myndighet. Den ene ledamoten
skall äga eller förvalta till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som
ej må äga eller förvalta sådan fastighet, skall hava kännedom om de mindre
bemedlades bostadsförhållanden. I ärende rörande annan lägenhet än sådan,
som helt eller till väsentlig del är avsedd till bostad, skall sistnämnde ledamot
ersättas av ledamot, som driver förvärvsverksamhet i förhyrd lägenhet
och ej äger eller förvaltar till uthyrning avsedd fastighet.

För ordföranden och var ledamot i nämnden utses minst en suppleant. I
fråga örn suppleant skall gälla vad ovan sagts om ordförande eller ledamot,
som suppleanten skall ersätta.

Förordnande såsom ordförande, ledamot eller suppleant skall gälla för
viss tid eller tills vidare.

15 §.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 301.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

kunna avsäga sig uppdraget, om han icke är boende inom kommunen, om
han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra
uppdraget, örn han tjänstgjort såsom ledamot i nämnden under två år samt
om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av den väljande
myndigheten godkännes.

16 §.

Ordförande och ledamöter i hyresnämnd skola åtnjuta skäliga arvoden av
kommunen.

Beträffande kommunens förpliktelser enligt första och andra styckena
skall tillämpas vad som föreskrivits om bestridandet av kostnaderna för kristidsnämnds
verksamhet.

17 §.

Hyresnämnderna skola stå under tillsyn av statens hyresråd.

Om förfarandet inför nämnden m. m.

18 §.

Innan hyresnämnd avgör ärende enligt denna lag, skola hyresvärd och
hyresgäst eller, där så finnes lämpligt, hyressökande erhålla tillfälle att vid
sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Framställning av
ringa vikt må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde,
om den finnes icke förtjäna avseende. Har kallelse till sammanträde avsänts
till part genom rekommenderat brev, må ärendet avgöras utan hinder av
hans utevaro.

Nämnden äger giva hyresvärd, hyresgäst eller hyressökande, som beröres
av ärende enligt denna lag, föreläggande vid vite att inställa sig inför nämnden.

19 §.

Såsom hyresnämndens beslut gäller den mening varom flertalet i nämnden
enar sig eller, örn alla tre äro av olika mening, den som ordföranden omfattar.

Beträffande jäv mot nämndens ordförande och ledamöter skall i tillämpliga
delar gälla vad om domarejäv är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Vid sammanträde med nämnden skall föras protokoll. Skriftligt besked örn
nämndens beslut skall avgiftsfritt tillhandahållas part inom en vecka från
därom framställd begäran.

20 §.

Part, som är missnöjd med hyresnämndens beslut, äger däröver anföra besvär
hos statens hyresråd inom fjorton dagar från den dag, då klaganden
erhöll del av beslutet.

Nämndens beslut skall, om ej hyresrådet annorlunda förordnar, utan hinder
av anförda besvär lända till efterrättelse från beslutets dag eller den senare
dag, som nämnden bestämmer.

21 §.

Mot hyresrådets beslut med anledning av anförda besvär må talan ej föras.

22 §.

Då väsentligt ändrade förhållanden inträtt, äger nämnden upptaga avgjort
ärende till ny prövning.

Ansvarsbestämmelser m. m.

23 §.

Den som bryter mot vad i 3 § första stycket, 9 § första stycket eller 11 §
sägs eller mot förbud, som meddelats med stöd av 9 § andra stycket, straffes
med dagsböter eller fängelse.

24 §.

25 §.

Vad nämndens ordförande, ledamöter, befattningshavare eller ombud iakttagit
vid besiktning av lägenhet eller inhämtat vid granskning av handling
enligt 18 § sista stycket eller eljest erfarit vid behandling av ärende enligt
denna lag, må icke yppas i vidare mån än som erfordras tor nämndens verksamhet.
Den som bryter häremot straffes med dagsböter eller fängelse, där
ej brottet är att anse såsom tjänstefel.

Brott som i första stycket sägs må, där det ej innefattar tjänstefel, av allmän
åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

100

Kungl. Maj-.ts proposition nr 301.

Sars kilda bestämmelser.

26 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad,
som är förenad med allmän tjänst.

27 §.

Med hyra likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som måste antagas
utgöra vederlag för upplåtelse av lägenhet till nyttjande, ändå att gottgörelsen
givits annan beteckning.

28 §.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning, som erfordras för
utövningen av hyresnämnds befogenhet enligt denna lag.

29 §.

Vitesföreläggande som i 18 § andra eller tredje stycket sägs skall, utan
kostnad för parterna, genom polismyndighets försorg delgivas på sätt örn
stämning är stadgat.

Talan om utdömande av försuttet vite anhängiggöres av allmän åklagare
hos allmän domstol i orten.

30 §.

Böter och vitén tillfalla kronan.

31 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av statens hyresråd.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Med avseende å lagens ikraftträdande och giltighet skall vidare gälla:

1. Vad i 2—6 §§ stadgas skall ej äga tillämpning i fråga örn hyra eller
annan ersättning, som avser tiden före den 1 oktober 1942.

2. Har hyresvärden, utan att hyresrätten är förverkad, före denna lags
ikraftträdande uppsagt hyresavtal örn lägenhet, som ej är uthyrd i möblerat
skick, till upphörande den 1 oktober 1942, må framställning som i 7 § sägs
göras inom fjorton dagar från dagen för lagens ikraftträdande. Har lägenhet
före lagens ikraftträdande uthyrts till annan och är avtalet ej ogiltigt enligt
lagen den 21 mars 1942 om viss inskränkning i rätten att uthyra bostadslägenheter
eller av annan grund, skall dock vad i 7 § stadgas ej äga tillämpning.
Intill dess beslut örn val av ledamöter i hyresnämnd är gällande, må
framställning som nu sagts prövas av ordföranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

101

3. Stadgandena i 11 § skola ej äga tillämpning, där anvisning å lägenhet
eller överlåtelse av hyresrätt skett före lagens ikraftträdande.

5. Har i kommun tillsatts medlingsnämnd jämlikt lagen den 22 juni 1939
örn medling i hyrestvister, skall dess verksamhet upphöra, då hyresnämnd
för kommunen blivit tillsatt enligt denna lag.

6. Där Konungen efter lagens ikraftträdande meddelar förordnande, att bestämmelserna
i lagen skola äga tillämpning i viss ort, äger Konungen föreskriva,
att de tidpunkter, som angivas i 2, 3 och 9 §§ samt under 1—4 här
ovan, skola med avseende å orten ersättas med de senare tidpunkter, som
Konungen bestämmer.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Bilaga A.

Utkast

till

lag om hyresreglering m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Bestämmelserna i denna lag skola äga tillämpning i stad, köping eller municipalsamhälle,
som vid 1942 års ingång hade minst 5,000 invånare, samt,
där Konungen så förordnar, jämväl i annan ort med sammanträngd befolkning.

Vad nedan i denna lag stadgas örn kommun skall äga motsvarande tillämpning
å municipalsamhälle.

Om reglering av hyran för vissa bostadslägenheter.

2 §•

För lägenhet, som helt eller till väsentlig del uthyres till bostad, regleras
hyran enligt bestämmelserna i 3—5 §§. Vad nu sagts skall dock ej gälla, där
lägenheten uthyres i möblerat skick, eller där lägenheten är inrymd i hus,
som färdigställts senare än den 1 januari 1942.

3 §.

Hyresvärden må icke betinga sig eller mottaga högre hyra än som motsvarar
den för lägenheten tillåtna grundhyran, där ej annat föranledes av vad
nedan sägs.

Med grundhyra förstås den hyra, som lägenheten betingade den 1 januari
1942. Var lägenheten då ej uthyrd, fastställes grundhyran av den i 13 § omförmälda
hyresnämnden efter hyresläget vid nämnda tid.

Betingade lägenheten den 1 januari 1942 en hyra, som i avsevärd mån översteg
hyran för därmed jämförliga lägenheter, äger nämnden nedsätta grundhyran
till skäligt belopp. Var hyran för lägenheten nämnda dag avsevärt
lägre än hyran för jämförliga lägenheter eller har lägenhetens värde därefter
avsevärt ökats genom förbättringsarbete eller föreligger för visst fall annat
skäl av synnerlig vikt, äger nämnden höja grundhyran till det belopp som
därav föranledes.

4 §.

Utöver den tillåtna grundhyran må hyresvärden betinga sig och mottaga
ersättning för lägenhetens uppvärmning och förseende med varmvatten eller,
örn gottgörelse därför ingår i grundhyran, skälig ersättning för ökad kostnad,
som för sådant ändamål åsamkas hyresvärden.

Konungen äger fastställa grunder för beräkning av ersättning som i första
stycket sägs och för bestämmande av huru stor del av hyresbelopp, som skäligen
skall anses belöpa på sådan ersättning. Hava dylika grunder fastställts,

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

äger nämnden utan hinder av vad som avtalats förordna om deras tillämpning.

5 §.

Där så finnes påkallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning
i viss kommun, äger Konungen medgiva hyreshöjning i kommunen för
tid, som angives i beslutet, intill viss procent, beräknad på grundhyran eller,
om däri ingår ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende med
varmvatten, på återstående del av grundhyran. Därvid må särskilda procenttal
fastställas för olika slag av lägenheter.

Om reglering av hyran för övriga lägenheter.

6 §.

Är lägenhet, som icke är underkastad hyresreglering jämlikt 2 §, uthyrd
mot en hyra, som uppenbarligen är högre än lägenhetens beskaffenhet och
övriga omständigheter föranleda, äger hyresnämnden nedsätta hyran till
skäligt belopp.

I fråga örn ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende med
varmvatten skall vad i 4 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Om förlängning av hyresavtal.

7 §•

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, uppsagt hyresavtal örn
lägenhet, som ej är uthyrd i möblerat skick, äger hyresnämnden på framställning
av hyresgästen förklara uppsägningen ogiltig, om den finnes strida
mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig mot hyresgästen.
Framställning härom skall göras inom en vecka från uppsägningen.

8 §•

Är hyresavtal om sådan lägenhet som i 7 § sägs slutet för viss tid utan
förbehåll örn uppsägning och har hyresgästen givit hyresvärden tillkänna, att
han önskar behålla lägenheten efter den avtalade hyrestidens slut, äger
hyresnämnden, där hyresvärden vägrar att förlänga hyresavtalet, oaktat hyresrätten
ej är förverkad, och hans vägran finnes strida mot god sed i hyresförhållanden
eller eljest vara obillig mot hyresgästen, på framställning av
denne förlänga hyresavtalet på de villkor, som finnas skäliga. Framställning
som nu sagts skall göras inom en vecka från det hyresvärden delgav hyresgästen
sitt beslut att vägra förlängning av avtalet.

Örn förbud mot viss uthyrning.

9 §•

Lägenhet, som den 1 januari 1942 uppfyllde de i 2 § angivna förutsättningarna
för hyresreglering, må icke utan hyresnämndens tillstånd uthyras i
möblerat skick eller för väsentligen annat ändamål än förut.

Örn bostadsförmedling m. m.

10 §.

I kommun, där denna lag äger tillämpning, skall anordnas avgiftsfri bostadsförmedling
under ledning av hyresnämnd eller annan kommunal myndighet.
Kostnaderna härför skola bestridas av kommunen.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

På framställning av kommunen äger Konungen medgiva undantag från
skyldigheten att anordna bostadsförmedling.

11 §•

Ej må någon betinga sig eller mottaga gottgörelse av hyressökande för anvisning
å lägenhet, som helt eller till väsentlig del är avsedd till bostad och
som är belägen i kommun, där denna lag äger tillämpning.

Hyresgäst, som överlåter sin hyresrätt till dylik lägenhet, må ej för överlåtelsen
betinga sig eller mottaga gottgörelse utöver vad som motsvarar av
honom erlagd hyra för tiden efter det han avträder lägenheten.

Vad i denna paragraf stadgas skall gälla ändå att gottgörelsen givits annan
beteckning.

12 §.

Konungen meddelar föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter rörande
hyresledighet och hyresavtal.

Om hyresnämnd.

13 §.

För prövning av ärenden enlig denna lag skall i varje kommun, där lagen
äger tillämpning, utses en hyresnämnd. Denna skall ock tjänstgöra såsom
sådan medlingsnämnd, som avses i lagen den 22 juni 1939 örn medling i
hyrestvister.

Konungen äger förordna, att kommun skall uppdelas i två eller flera hyresdistrikt
med särskild nämnd i varje distrikt för de uppgifter, vilka ankomma
på hyresnämnd och medlingsnämnd.

14 §.

Hyresnämnd utgöres av ordförande och två ledamöter.

Ordförande förordnas av socialstyrelsen. Finnes lämplig lagfaren person,
skall sådan förordnas.

Ledamöter utses av kommunens beslutande myndighet. Den ene ledamoten
skall äga eller förvalta till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som ej må
äga eller förvalta sådan fastighet, skall hava kännedom örn de mindre bemedlades
bostadsförhållanden. I ärende rörande lägenhet, som helt eller till väsentlig
del brukas för handel, hantverk, industriell rörelse eller annan förvärvsverksamhet,
skall sistnämnde ledamot ersättas av ledamot, som driver
förvärvsverksamhet i förhyrd lägenhet och ej äger eller förvaltar till uthyrning
avsedd fastighet.

För ordföranden och var ledamot i nämnden utses minst en suppleant. I
fråga om suppleant skall gälla vad ovan sagts örn ordförande eller ledamot,
som suppleanten skall ersätta.

Förordnande såsom ordförande, ledamot eller suppleant skall gälla för viss
tid, högst två år, eller tills vidare.

15 §.

Ordförande, ledamot eller suppleant i hyresnämnd må ej den vara som
icke uppnått tjugufem års ålder, ej heller den som icke råder över sig och sitt
gods. Den som blivit vald till ledamot eller suppleant i nämnden må kunna
avsäga sig uppdraget, örn han icke är boende inom kommunen, om han är
ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra uppdraget,
om han tjänstgjort såsom ledamot i nämnden under två år samt om han

Kungl. Maj.-ts proposition nr 301.

105

uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder som av den väljande
myndigheten godkännes.

Om förfarandet inför nämnden m. m.

16 §.

Innan hyresnämnd avgör ärende enligt denna lag, skola hyresvärd och hyresgäst
eller, där så finnes lämpligt, hyressökande erhålla tillfälle att vid
sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Har kallelse till
sammanträde avsänts till sådan part genom rekommenderat brev, må ärendet
avgöras utan hinder av hans utevaro.

Nämnden äger giva hyresvärd, hyresgäst eller hyressökande, som beröres
av ärende enligt denna lag, föreläggande vid vite att inställa sig inför nämnden.

17 §.

Hyresnämnd må endast när den är fulltalig handlägga ärende enligt denna
lag. Såsom nämndens beslut gäller den mening varom flertalet i nämnden
enar sig eller, om alla tre äro av olika mening, den som ordföranden omfattar.

Beträffande jäv mot nämndens ordförande och ledamöter skall i tillämpliga
delar gälla vad om domjarejäv är stadgat.

Vid sammanträde med nämnden skall föras protokoll. Skriftligt besked om
nämndens beslut skall avgiftsfritt tillhandahållas part inom en vecka från
därom framställd begäran.

18 §.

Har ledamot av hyresnämnd, som deltagit i ärendes avgörande, varit jävig
eller eljest obehörig, eller har i avseende å ärendes behandling förelupit
annat fel, som med sannolikhet kan antagas hava inverkat på utgången, äger
länsstyrelsen på besvär av part undanröja nämndens beslut. Besvär skola
anföras inom trettio dagar från den dag klaganden erhöll del av beslutet.
Nämndens beslut skall utan hinder av anförda besvär lända till efterrättelse,
intill dess länsstyrelsen annorlunda förordnar. Mot länsstyrelsens beslut må
talan ej föras. I andra fall än här sagts må nämndens beslut icke överklagas.

Finner nämnden, att på grund av dess förbiseende, parts felaktiga uppgift
eller annan anledning meddelats beslut, som är påtagligt oriktigt, skall nämnden
förordna örn rättelse.

Då väsentligt ändrade förhållanden inträtt, äger nämnden upptaga ett avgjort
ärende till ny prövning.

19 §.

Ordförande och ledamöter i hyresnämnd skola åtnjuta skäliga arvoden av
kommunen. *

Kommunen skall anvisa erforderliga medel till bestridande av löner åt
nämndens befattningshavare och övriga kostnader för nämndens verksamhet.

20 §.

Hyresnämnderna skola stå under tillsyn av socialstyrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 301.

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.
Ansvarsbestämmelser m. m.

21 §.

Den som bryter mot vad i 3 § första stycket eller i 9 eller 11 § sägs, straffes
med dagsböter eller fängelse.

22 §.

23 §.

Vad nämndens ledamöter, befattningshavare eller ombud iakttagit vid besiktning
av lägenhet eller inhämtat vid granskning av handling enligt 16 §
sista stycket eller eljest erfarit vid behandling av ärende enligt denna lag, må
icke yppas i vidare mån än som erfordras iför nämndens verksamhet. Den
som bryter häremot straffes med dagsböter eller fängelse, där ej brottet är
att anse såsom tjänstefel.

Brott som i första stycket sägs må, där det ej innefattar tjänstefel, av
allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

Särskilda bestämmelser.

24 §.

Med hyra likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som måste antagas
utgöra vederlag för upplåtelse av lägenhet till nyttjande, ändå att gottgörelsen
givits annan beteckning.

25 §.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning, som erfordras för
utövningen av hyresnämnds befogenhet enligt denna lag.

26 §.

Vitesföreläggande som i 16 § andra stycket sägs skall, utan kostnad för
parterna, genom polismyndighetens försorg delgivas på sätt om stämning är
stadgat.

Talan örn utdömande av försuttet vite anhängiggöres av allmän åklagare
hos allmän dostol i orten.

27 §.

Böter och vitén tillfalla kronan.

28 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av socialstyrelsen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Vad i 2—6 §§ stadgas skall dock ej gälla i fråga örn hyra eller annan ersättning,
som avser tiden före den 1 oktober 1942.

Stadgandena i 11 § skola ej äga tillämpning, där anvisning å lägenhet eller
överlåtelse av hyresrätt skett före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

107

Har i kommun tillsatts medlingsnämnd jämlikt lagen den 22 juni 1939
om medling i hyrestvister, skall dess verksamhet upphöra, då hyresnämnd
för kommunen blivit tillsatt enligt denna lag.

Där Konungen efter lagens ikraftträdande meddelar förordnande, att bestämmelserna
i lagen skola äga tillämpning i viss ort, äger Konungen föreskriva,
att de tidpunkter, som angivas i 2, 3 och 9 §§ samt i andra och tredje
styckena här ovan skola med avseende å orten ersättas med de senare tidpunkter,
som Konungen bestämmer.

Denna lag äger giltighet till och med den 30 september 1943. Föreskrifter,
som meddelats med stöd av lagen, äga ej tillämpning längre än denna är gällande.
På överträdelse, som begåtts under lagens giltighetstid, samt brott mot
den tystnadsplikt, som föreskrives i 23 §, skall vad i lagen stadgas även därefter
tillämpas.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 maj
1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Nissen.

Enligt lagrådet den 18 maj 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 30 april 1942, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om hyresreglering m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn H. Zetterberg.

Förslaget föranledde allenast följande yttrande av lagrådet.

Jämlikt andra stycket av 6 § äger hyresnämnd att vid meddelande av beslut
om nedsättning av hyra för lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad
hyresreglering, tillika föreskriva, att bestämmelserna i 3 —5 §§ därefter skola
tillämpas i fråga om lägenheten och att det av hyresnämnden fastställda
hyresbeloppet skall utgöra grundhyra. Har emellertid med stöd av 5 § lämnats
tillstånd till viss procentuell höjning av grundhyroma inom kommunen,
måste detta uppenbarligen beaktas vid meddelande av nedsättningsbeslutet
enligt förevarande paragraf. I sådant fall bör vid bestämmande av
grundhyran för lägenheten motsvarande avräkning ske å det fastställda hyresbeloppet.
Lagrådet hemställer därför, att ifrågavarande stadgande erhåller
den lydelsen, att vid meddelande av beslut om nedsättning av hyran enligt
första stycket nämnden äger föreskriva, att lägenheten skall vara underkastad
bestämmelserna i 3—5 §§; samt att därvid såsom lägenhetens grundhyra
skall gälla det belopp, till vilket hyran blivit nedsatt, eller, om beslut
enligt 5 § meddelats, det lägre belopp, som nämnden med hänsyn därtill
fastställer.

Det föreslagna stadgandet i 11 § första stycket första punkten gäller enligt
sin ordalydelse lägenhet, som är belägen i kommun, där lagen äger tilllämpning.
Uppenbart är emellertid att, örn lagen blott är tillämplig å viss
ort i kommunen, med stadgandet icke åsyftas i kommunen befintlig lägenhet
utom sagda ort. För att detta må tydligt framgå av lagtexten torde stadgandet
böra något jämkas.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Majlis proposition nr 301.

109

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 21 maj 1942
avgivna utlåtande över det den 30 april 1942 till lagrådet remitterade förslaget
till lag örn hyresreglering m. m.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

I enlighet med vad lagrådet hemställt torde ett tillägg böra göras till 6 §
i det remitterade lagförslaget samt en jämkning vidtagas i 11 §. Därjämte
torde vissa redaktionella jämkningar böra göras i lagförslaget.

Härefter hemställer föredraganden, att det i enlighet med vad sålunda anförts
ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
T. Eliaeson.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 301.