Kungl. Maj-.ts proposition nr 27 (Proposition 1937:27)

Kungl. Maj-.ts proposition nr 27.

Nr 27.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tvångsuppfostron m. m.; given Stockholms slott den
15 januari 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen;

2) lag om tvångsuppfostran;

3) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 206) innefattande
bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga; 4)

lag angående upphävande av 3 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om
förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); samt

6) lag örn ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321).

GUSTAR

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami. Nr 27.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 § strafflagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

3 §•

I vissa fall må i stället för straff användas tvångsuppfostran. Därom stadgas
i särskild lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har någon efter det han fyllt femton år begått brott och kan enligt lag
å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem följa fängelse eller
straffarbete, må domstolen, om den brottslige vid domens meddelande ej fyllt
aderton år, i stället för att döma till straff förordna att han skall undergå
tvångsuppfostran.

Sådant förordnande skall meddelas, där brottets beskaffenhet samt den
brottsliges personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt
giva skälig anledning antaga, att han är i behov av och mottaglig för sådan
fostran och utbildning som avses med tvångsuppfostran, samt med hänsyn
till sålunda och eljest föreliggande förhållanden tvångsuppfostran finnes lämpligare
än straff. *

2 §.

Har den, som genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete,
efter domens meddelande men före prövotidens slut begått nytt brott,

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

må domstolen, om han vid den nya domens meddelande ej fyllt aderton år,
i stället för att döma till straff förordna, att han skall undergå tvångsuppfostran,
ändå att å det nya brottet enligt lag ej kan följa fängelse eller straffarbete.
Huru med det villkorligt ådömda straffet skall förfaras stadgas i 15 §.

Har den, som genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete,
utan att göra sig skyldig till nytt brott förverkat anståndet, må domstolen,
om han vid den nya domens meddelande ej fyllt aderton år, förordna
att han skall undergå tvångsuppfostran i stället för det villkorligt ådömda
straffet.

4 §•

Till tvångsuppfostran dömd skall intagas i allmän uppfostringsanstalt och
kvarstå såsom elev vid anstalten till dess han slutligt utskrives därifrån.

Där domstolen ej annorlunda bestämmer, skall förordnandet verkställas
utan hinder därav att det ej äger laga kraft; och må i sådant fall domstolen
förordna, att den dömde skall i avbidan på verkställigheten genom allmänne
åklagarens försorg tagas i förvar.

5 §•

Allmän uppfostringsanstalt enligt denna lag är anstalt eller anstaltsavdelning,
vilken inrättats av staten för detta ändamål eller av Konungen erkänts
såsom allmän uppfostringsanstalt. Sådant erkännande kan när som helst
återkallas.

Elever av olika kön må ej uppfostras i samma anstalt.

6 §•

Allmän uppfostringsanstalt skall stå under ledning av styrelse och föreståndare.
Anstalten skall stå under uppsikt som av Konungen bestämmes.

7 §•

Elev skall erhålla den särskilda handledning och tillsyn som erfordras för
hans fostran till laglydnad och skötsamhet. Han skall åtnjuta erforderlig
undervisning och utbildas i jordbruk, hantverk, industriellt yrke eller annat
arbete som med hänsyn till anlag och förmåga finnes för hans framtida utkomst
lämpligt.

8 §•

Där sådant prövas för elev gagneligt och finnes lämpligen kunna ske, må
styrelsen överlämna honom till fostran och utbildning utom anstalten.

9 §•

Bryter elev mot anbefalld ordning, må han underkastas disciplinär åtgärd
enligt därom utfärdade föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Där elev på grund av sitt uppförande icke lämpligen kan fostras tillsammans
med andra elever, skall han hållas i särskild avdelning eller på annat
sätt från dem avskiljas.

10 §.

Företer elev rubbning i själsverksamheten, skall han såvitt möjligt överföras
till sinnessjukhus eller annan vårdanstalt.

Blir elev eljest sjuk, skall tillses, att han erhåller lämplig vård och, om så
erfordras, överföres till sjukvårdsinrättning. Kvinnlig elev som befinnes vara
havande må överlämnas till vård utom anstalten.

11 §•

När sannolikhet vunnits för att elev skall utan fortsatt tvångsuppfostran
förhålla sig väl, skall han av styrelsen, så snart lämpligen kan ske, från anstalten
utskrivas på prov (villkorlig utskrivning). »

När efter utskrivning på prov eller eljest syftet med tvångsuppfostran kan
antagas vara uppnått och senast då eleven fyllt tjuguett år, skall han av styrelsen
slutligt utskrivas. Sådan utskrivning skall ock äga rum, där av anledning
som i 10 § första stycket sägs elev omhändertages å sinnessjukhus och
finnes icke vara mottaglig för fortsatt tvångsuppfostran.

Utskrivning på prov må ej ske förrän ett år, och slutlig utskrivning ej
förrän två år förflutit från det elev intagits i anstalten, med mindre särskilda
skäl därtill äro.

12 §.

Elev som är utskriven på prov skall stå under tillsyn och vara underkastad
av styrelsen meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter. Bryter
han mot dessa föreskrifter eller framgår annorledes av hans uppförande att
syftet med tvångsuppfostran uppenbarligen icke nåtts, äger styrelsen eller
enligt dess uppdrag föreståndaren besluta om hans återtagande.

13 §.

På begäran av styrelsen eller föreståndaren skall prästerskap och kommunal
myndighet biträda vid tillsyn över elev samt polismyndighet lämna handräckning
för hämtande av den som avvikit eller som skall återtagas.

14 §.

Misstänkes den som ådömts tvångsuppfostran att hava före slutlig utskrivning
begått brott, för vilket han icke undergått rannsakning, och hör brottet
under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer
det, där brottet är begånget i Stockholm, å Överståthållarämbetet och eljest
å landsfogden att efter styrelsens hörande avgöra huruvida åtal skall ske.

15 §.

Ådömes någon tvångsuppfostran sedan han blivit till straff dömd men innan
han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att tvångs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

uppfostran skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår. Vad sålunda
stadgats gäller jämväl där genom villkorlig dom beviljats anstånd med
straffet.

16 §.

Varder den som dömts till tvångsuppfostran övertygad att hava innan han
utskrivits förövat annat brott, skall domstolen förordna att den ådömda
tvångsuppfostran skall avse jämväl detta brott. Är detta brott av grov beskaffenhet
eller begånget efter intagandet i anstalten, må dock domstolen
efter styrelsens hörande förklara förordnandet örn tvångsuppfostran förfallet
och med tillämpning av de för sammanträffande av brott givna reglerna
utmäta straff för brotten.

17 §.

Begår den som utskrivits på prov brott och varder han därom övertygad
innan han slutligt utskrivits, må domstolen efter styrelsens hörande förordna
att den ådömda tvångsuppfostran skall träda i stället för straff jämväl för
det nya brottet samt att den brottslige skall återtagas till anstalten.

18 §.

Förekomma till verkställighet på en gång förordnande örn tvångsuppfostran
och beslut varigenom samma person blivit dömd till straff för brott som
förövats före intagandet i anstalten, skall tvångsuppfostran träda i stället för
straffet. Beslut rörande verkställighet av straffet må förty ej meddelas förrän
frågan om tvångsuppfostran slutligen avgjorts.

19 §.

Ådömd tvångsuppfostran vare förfallen, där den dömde ej intagits i allmän
uppfostringsanstalt innan han fyllt aderton år.

Allmän åklagare har i ty fall att vid den domstol som först dömt i målet
föra talan mot den dömde om hans fällande till straff. Har sådan talan ej
anhängiggjorts innan den brottslige fyllt tjuguett år, vare straff förfallet.

20 §.

Vad enligt lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan
därav att någon dömes till fängelse skall, där ej annat följer av innehållet
i denna lag, äga motsvarande tillämpning där någon dömes till tvångsuppfostran.

21 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att tvångsuppfostran må användas
i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke förlust av ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning och ej heller påföljd som avses i 2 kap.
20 § strafflagen eller liknande påföljd som finnes stadgad i annan lag eller
författning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

22 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. Genom lagen upphäves
lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet av domstols förordnande
om tvångsuppfostran.

Förslag

till

om ändring
bestämmelser

Lag

i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 20(5) innefattande

om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser
om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan
därom, att någon, som ej fyllt aderton år, blivit häktad för brott, skall
ordföranden skyndsamt för vinnande av utredning rörande den häktades personliga
förhållanden samt angående de åtgärder, som med hänsyn därtill må
anses lämpligast för hans rättande, förordna örn särskild förundersökning,
där ej anledning är att antaga, att sådan utredning kommer att därförutan
vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest---av domstolen.

Till tvångsuppfostran må ej dömas med mindre särskild förundersökning
ägt rum och därvid läkarintyg anskaffats rörande den tilltalades sinnesbeskaffenhet.
Sådant intyg erfordras dock icke, där utlåtande enligt sinnessjuklagen
inhämtats i målet.

2 §.

Vid beslut---utföra densamma.

Bör läkarintyg anskaffas på grund av bestämmelsen i 1 § tredje stycket,
skall, därest den tilltalade är häktad, fängelseläkaren och eljest annan läkare,
om möjligt en psykiater, förordnas att avgiva sådant intyg.

Läkarintyget skall avfattas enligt av Konungen meddelade anvisningar.
Tilltalad som icke förvaras i häkte är pliktig att för läkarundersökningen inställa
sig å tid och! ort som av läkaren bestämmes. Undandrager sig den till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

talade att fullgöra vad sålunda åligger honom, må polismyndighet lämna
handräckning för hans inställande.

I fråga örn förundersökares åligganden samt örn ersättning åt honom och
åt läkaren skall vad i lagen angående villkorlig straffdom stadgas om förundersökare
äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av 3 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Försl a g

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om
samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 44 § 3 mom. och 48 § barnavårdslagen den 6
juni 19241 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

44 §.

3 mom. Har någon, som blivit omhändertagen jämlikt denna lag, intagits

1 allmän uppfostringsanstalt eller överflyttats dit från skyddshem, äga bestämmelserna
i 4 § första stycket och 7—14 §§ i lagen örn tvångsuppfostran
motsvarande tillämpning. I fråga om slutlig utskrivning av person, som omhändertagits
jämlikt 22 § d), gäller dock vad i 46 § 1 mom. första stycket och

2 mom. andra stycket är stadgat; beslut örn utskrivningen meddelas av anstaltens
styrelse.

1 Senaste lydelse se 1934: 204; jfr ang. 44 § 3 mom. 1936: 266.

° Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

48 §.

Barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande förfaller, då verkställighet
skall ske av domstols beslut, varigenom

a) förordnande meddelats om att den omhändertagne skall undergå tvångsuppfostran,

b) den omhändertagne dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning
av lagen angående villkorlig straffdom, eller

c) anstånd med den omhändertagne villkorligt ådömt fängelsestraff eller
straffarbete förklarats förverkat.

Vad sålunda---från skyddshem.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Härigenom förordnas, att 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

18 §.

Kan sinnessjuk —--utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket ma ej äga rum av den, som på grund av
sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till ansvar för
begånget brott eller som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt
men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från
anstalten eller som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom
begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat.
Har sinnessjuk, som nu sagts, utskrivits jämlikt 17 § och varder han ånyo
intagen a sinnessjukhus, skall dock brottet icke utgöra hinder för utskrivning
enligt första stycket, där ej överinspektören för sinnessjukvården annorledes
förordnat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 maj 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för socialdepartementet,
statsministern Hansson, anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Schlyter:

»I samband med att 1935 års riksdag med viss ändring antog Kungl. Maj:ts
förslag till lag om ungdomsfängelse avlät riksdagen på hemställan av första
lagutskottet (utlåtande nr 52) skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 292) med anhållan,
att Kungl. Maj:t måtte snarast låta verkställa omarbetning av gällande
lagstiftning angående tvångsuppfostron till närmare överensstämmelse
med förslaget till lag örn ungdomsfängelse.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 20 april 1934 hade samma dag två sakkunniga
av mig tillkallats att inom justitiedepartementet biträda med verkställande
av utredning angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens
och fångvårdens områden. Därefter har jag jämlikt nådiga
bemyndiganden den 15 juni och den 18 juli 1935 tillkallat ytterligare tre sakkunniga
att inom departementet biträda vid utredning angående revision av
gällande lagstiftning om tvångsuppfostran samt angående övriga med ungdomsbrottsligheten
sammanhängande frågor.

Sedan de sakkunniga den 10 december 1935 avgivit betänkande med förslag
till lag om tvångsuppfostran m. m. (statens offentl. utredn. 1935: 67)
och yttranden över betänkandet efter remiss numera inkommit från myndigheter
och sammanslutningar samt ärendet varit föremål för övervägande
inom justitiedepartementet, anhåller jag att få upptaga detsamma till behandling.

Gällande rätt.

Enligt 5 kap. 1 § strafflagen är straffmyndighetsåldern i svensk rätt 15 år.
Barn som ej fyllt 15 år är icke straffrättsligt ansvarigt. Möjlighet till strafffrihet
på grund av ungdomlig ålder finnes icke för den som fyllt 15 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

De allmänna straffarterna — straffarbete, fängelse och böter -—- äro tilllämpliga
för såväl äldre som yngre brottslingar. Beträffande ungdomliga
förbrytare gälla emellertid vissa särskilda stadganden.

Strafflagen 5 kap. 2 § innehåller bestämmelse, att för den som begått brott
efter det han fyllt 15 men före det han fyllt 18 år straffet skall nedsättas
under vad i allmänhet å gärningen följa bort och att i sådant fall ej må dömas
till straffarbete på livstid. Begår någon brott i åldern mellan 15 och 18 år
och dömes han härför till böter eller fängelse eller till straffarbete i högst två
år, må domstolen enligt 5 kap. 3 § strafflagen förordna, att han i stället för
att undergå det ådömda straffet skall insättas i allmän uppfostringsanstalt.
Sådant utbyte må företagas, ’där den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning
samt graden av hans förståndsutveckling prövas sådant föranleda’.

Närmare bestämmelser angående tvångsuppfostran finnas i lagen den 27
juni 1902 angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran.
Då förordnande meddelas örn minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt,
bestämmes icke någon viss tid för hans vistelse i anstalten.
Förordnande om tvångsuppfostran förfaller emellertid, örn det ej gått i verkställighet
innan den dömde uppnått 18 år. I allmän uppfostringsanstalt intagen
skall utskrivas, då han vunnit nödig stadga i sinnesriktning och uppförande;
dock må i regel utskrivning ej ske förr än två år efter det han intogs
i anstalten. Senast då han uppnått 21 år, skall han utskrivas. Då minst
ett år — under vissa förutsättningar kortare tid — förflutit sedan han blivit
intagen i allmän uppfostringsanstalt, kan han, om sådant finnes för honom
gagneligt, tills vidare eller för viss tid överlämnas till enskild vård och tillsyn
eller anställas i tjänst eller yrke. Den som sålunda placerats utom anstalten
skall återtagas, om hans uppförande eller annat förhållande därtill
föranleder.

För manliga minderåriga, som skola insättas i allmän uppfostringsanstalt,
har av staten inrättats en uppfostringsanstalt å Bona i Östergötlands län.
Denna anstalt beräknas kunna med normal beläggning mottaga 212 elever;
medelbeläggningen har under de senaste åren varit omkring 150 elever. Genom
överenskommelse med staten har svenska diakoniss-sällskapet åtagit sig
att sörja för uppfostran av minderåriga kvinnor, som enligt domstols förordnande
skola insättas i allmän uppfostringsanstalt. För dessas omhändertagande
användes sedan år 1906 en anstalt å Viebäck i Jönköpings län. Svenska
diakoniss-sällskapet har åtagit sig att där mottaga högst 56 minderåriga
som skola intagas i allmän uppfostringsanstalt. Medelbeläggningen å den
allmänna uppfostringsanstalten å Viebäck har under senare år varit omkring
40 elever.

I lagen den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse givas bland andra följande
bestämmelser. Har någon innan han fyllt 21 år begått brott och kan enligt
lag å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem följa fängelse
eller straffarbete, må domstolen, örn den brottslige vid domens meddelande
fyllt 18 år, i stället för att döma honom till det eller de straff som eljest
skolat följa, ådöma honom ungdomsfängelse. Till sådant straff må dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

ej dömas, där enligt lag å brottet eller något av brotten lägst kan följa straffarbete
i fyra år eller däröver. Till ungdomsfängelse skall dömas, där brottets
beskaffenhet samt den brottsliges personliga utveckling, vandel och
levnadsomständigheter i övrigt giva skälig anledning antaga, att han är i
behov av och mottaglig för sådan fostran och utbildning som avses med
ungdomsfängelse, samt med hänsyn till sålunda och eljest föreliggande förhållanden
ungdomsfängelse finnes lämpligare än annat straff.

Lagen örn ungdomsfängelse har — i avbidan på att anstalter för verkställighet
av sådant straff blivit inrättade -— ännu icke satts i kraft. I
kungl, proposition till 1936 års riksdag (nr 129) har begärts anslag till inrättande
av en anstalt för män som ådömts ungdomsfängelse.

Historik.

Tvångsuppfostringsinstitutet infördes i vår rätt genom lag den 27 juni
1902, som trädde i kraft den 1 januari 1905. Enligt den lydelse 5 kap. 3 §
strafflagen då erhöll skulle straff för den, som begått brott efter det han fyllt
15 men innan han fyllt 18 år, kunna utbytas mot tvångsuppfostran. Sådant
utbyte skulle dock icke få ske i annat fall än då det ådömda straffet utgjordes
av böter eller fängelse i högst sex månader. — Genom nämnda lag upptogs
i 1 § i kapitlet den ännu gällande regeln, att gärning som begås av barn
innan det fyllt 15 år alltid är strafflös. I 2 § stadgades, beträffande den, som
begått brott efter det han fyllt 15 men före det han uppnått 18 år, i likhet
med vad redan tidigare gällt, att dödsstraff eller straffarbete på livstid skulle
nedsättas till straffarbete från och med sex till och med tio år och att straffarbete
på viss tid finge nedsättas till hälften av den eljest för brottet stadgade
minsta strafftid, dock ej under två månader.

De genom 1902 års lag vidtagna ändringarna i behandlingen av minderåriga
förbrytare sammanhängde med den samtidigt genomförda nya barnavårdslagstiftningen,
vilken betecknade en väsentlig omgestaltning av samhällets
uppgifter beträffande uppsikten över minderåriga och vården av dem.

Genom lagändring den 7 maj 1917 utvidgades möjligheten att förordna
örn tvångsuppfostran, i det att fängelse upp till högst ett år och straffarbete i
högst sex månader skulle få utbytas däremot.

I motion vid 1918 års riksdag (II: 210) yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn utredning, huruvida icke genom straffbarhetsålderns
framflyttande från 15 till 16 eller eventuellt högre ålder unga
personer inom sådan åldersgräns måtte kunna befrias från straff för gärningar
som av dem begås, varjämte borde tagas i övervägande, huruvida och
i vilken ordning tvångsuppfostran i stället borde ådömas eller annat förfarande,
såsom intagande i skyddshem, gent emot dem anlitas. I utlåtande (nr
64) hemställde lagutskottet, alt riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit täcktes låta verkställa utredning angående straffbarhetsålderns
höjning till 16 år och andra i utlåtandet närmare angivna
spörsmål rörande den straffrättsliga behandlingen av unga brottslingar. Ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

skottets hemställan bifölls av kamrarna, varefter riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t (nr 335) hemställde om den av utskottet föreslagna utredningen.

Kungl. Majit tillkallade därefter sakkunniga för utarbetande av förslag
till åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten. I sitt den 18 oktober
1922 avgivna betänkande (statens offentl. utredn. 1922:46) framlade de sakkunniga
förslag till vidgad användning av tvångsuppfostran. Förslaget gick
i huvudsak ut på dels höjande av den övre åldersgränsen för tvångsuppfostringsförfarandets
tillämpningsområde från 18 till 21 år, dels möjliggörande
av utbyte av straff mot tvångsuppfostran även då den brottslige dömts till
strängare straff än fängelse i ett år eller straffarbete i sex månader, dels ock
antagande av nya bestämmelser om verkställighet av tvångsuppfostran. Enligt
dessa skulle finnas två slags anstalter, nämligen allmänna uppfostringsanstalter,
ungefär motsvarande de nuvarande och avsedda för yngre eller
mindre utvecklade elever, samt allmänna förbättringsanstalter, avsedda för
äldre eller mera svårartade.

Förslaget blev endast i begränsad omfattning genomfört. I proposition
lill 1924 års riksdag (nr 67) yttrade dåvarande chefen för justitiedepartementet,
att han icke ansåge sig för det dåvarande ha anledning att ingå på
en närmare granskning av de sakkunnigas förslag i dess helhet. Med hänsyn
till det statsfinansiella läget kunde han nämligen icke tillstyrka, att förslaget
i hela dess vidd då underställdes riksdagens prövning, önskemålet att vid
behandlingen av brottslingar i åldern under 18 år låta straffet i ökad omfattning
ersättas med tvångsuppfostran syntes honom emellertid omedelbart böra
förverkligas. I propositionen föreslogs därför en utvidgning av förutsättningarna
för användande av tvångsuppfostran sålunda, att sådan skulle
kunna komma till användning i de fall i vilka straffet icke överstege fängelse
eller straffarbete i två år (vid sammanträffande av brott fängelse i fyra år).

I anledning av propositionen väcktes i riksdagen motion (I: 259) med yrkande,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring i 5 kap. 3 § strafflagen
att domstol för det fall, att någon som fyllt 15 men ej 18 år blivit övertygad
om begånget brott och den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning
samt graden av hans förståndsutveckling prövades sådant föranleda, erhölle
befogenhet att (oavsett det förskyllda straffets storlek) i stället för att
ådöma straff förordna, att han skulle insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Propositionen vann riksdagens bifall, medan motionen icke föranledde till
någon riksdagens åtgärd. Genom en den 6 juni 1924 utfärdad lag i ämnet
erhöll 5 kap. 3 § strafflagen därefter den lydelse lagrummet alltjämt har.

Vid 1932 års riksdag hemställdes i motioner (11:319 och 320), dels att
utredning måtte komma till stånd huruvida och på vad sätt brottslig ungdom
måtte i större utsträckning än för närvarande kunna tillrättaföras utan användande
av insättning i uppfostringsanstalt, dels ock att utredning måtte
verkställas angående lämpliga åtgärder i syfte att vid skyddshem för vanartig
ungdom vinna mera mångsidig yrkesutbildning och bättre uppdelning
av elevmaterialet med hänsyn till ålder, sinnesbeskaffenhet och yrkesintresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

I anledning av motionerna hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
(nr 299), att de med motionerna avsedda frågorna måtte göras till föremål
för utredning samt att för riksdagen måtte framläggas de förslag i ämnet,
vartill utredningen kunde föranleda.

Frågan om ökad användning av tvångsuppfostran var föremål för behandling
vid 193A års riksdag. 1 en motion (II: 308) hemställdes, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande
en revision av gällande bestämmelser angående behandlingen av minderåriga
förbrytare med särskilt beaktande av vad i motionen anförts i fråga om
straffmyndighetsålder, åtal, häktning och sättet för den brottsliges tillrättaförande.
I motionen framhölls, bland annat, att det borde tagas under övervägande
att genomföra en utvidgning av nuvarande möjligheter att utbyta
straff mot tvångsuppfostran, så att unga förbrytare upp till 21 år måtte även
i de fall, då de dömts till två års straffarbete och däröver, få intagas på uppfostringsanstalt.
I utlåtande (nr 32) i anledning av motionen uttalade första
lagutskottet, att utskottet icke kunde finna skäl att förorda upphävande av
den begränsning i möjligheterna att förordna om tvångsuppfostran som vore
uppställd med avseende å straffets storlek. Utskottet fann ej heller lämpligt
att utvidga användningen av tvångsuppfostran till förbrytare som fyllt 18
men ej 21 år. Emellertid hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring av 5 kap. 2 § strafflagen, att när
någon som fyllt 15 men ej 18 år begår brott, straffet må, med bibehållande av
förbudet att döma till straffarbete på livstid, nedsättas under vad eljest å
gärningen följa bort.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen. I enlighet med utskottets
hemställan avläts skrivelse till Kungl. Majit (nr 124).

Med stöd av Kungl. Majits förut omtalade bemyndigande den 20 april
1934 tillkallade jag samma dag sakkunniga att inom justitiedepartementet
biträda med verkställande av utredning angående reformer på straffsystemets,
straffverkställighetens och fångvårdens områden. De sakkunniga, vilka
enligt anvisning av departementschefen först till utredning upptogo frågan
om behandling av ungdomliga förbrytare, avlämnade den 19 december
1934 betänkande med förslag till lag örn ungdomsfängelse m. m. (statens
offentl. utredn. 1934:52).

I sitt betänkande framhöllo de sakkunniga de dåvarande frihetsstraffens
brister ur uppfostringssynpunkt och pekade på tre omständigheter som framför
allt gjorde att straffet ej motsvarade fostringssyftet: straffet vore merendels
kortvarigt, alltid tidsbestämt och i regel icke förenat med eftervård. Med
anledning av bristerna hos de tidsbestämda straffen upptogo de sakkunniga
till diskussion frågan örn utvidgning av institutet tvångsuppfostran till dem
sorn befunne sig i åldern mellan 18 och 21 år. Efter att lia erinrat örn riksdagens
förutnämnda beslut år 1934 förklarade de sakkunniga, att de i sakens
dåvarande läge icke ville förorda en utsträckning av tvångsuppfostringsförfarandet.
Detta förfarande hade otvivelaktigt fått sin praktiska utformning
med tanke på sådana lagöverträdare som befunne sig nära barnaåldern. Att
behandla brottslingar i åldern omkring 21 år tillsammans med barn som

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

nyligen passerat 15-årsgränsen borde icke gärna ifrågakomma. Behovet av
en viss skillnad i behandlingen av olika åldersgrupper framträdde jämväl i
1922 års betänkande sålunda, att de sakkunniga föreslagit olika anstalter
för årsklasserna 15—17 år och för årsklasserna 18—20 år. De förra skulle
i allmänhet intagas i uppfostringsanstalt, de senare i förbättringsanstalt.
Den omständigheten, att de senare årsklasserna måste förvaras på annan
anstalt och i viss mån erhålla annan behandling än de yngre, syntes visserligen
icke i och för sig innefatta något absolut hinder mot att använda samma
beteckning på behandlingen i ena som i andra fallet. Bortsett från den
faktiska skillnaden i behandlingen av äldre och yngre torde emellertid såväl
den stora allmänheten som de som närmast berördes av ifrågavarande lagstiftning
reagera mot en gemensam beteckning. Det torde sålunda för en
stor del av allmänheten måhända synas olämpligt, att exempelvis en tjuguåring
dömdes till »uppfostran». Det vore också möjligt att den dömde själv
betraktade sig såsom mogen och ansvarig för vad han gjort och ansåge sig
böra behandlas därefter samt att han skulle anse sig nedflyttad till barnets
nivå om han dömdes till »tvångsuppfostran». Även om dylika åskådningar
knappast kunde anses äga något rationellt underlag, torde de måhända likväl
förtjäna så mycket avseende att den särskilda behandlingen för brottslingar
i åldern över 18 år konstruerades på annat sätt än tvångsuppfostringsförfarandet.
För 18-årsålderns bibehållande såsom gräns beträffande tvångsuppfostringsförfarandet
kunde jämväl åberopas, att denna ålder redan i åtskilliga
hänseenden av strafflagen godtagits såsom gräns med avseende på
individernas straffrättsliga ansvarighet. Förutom att den utgjorde gräns för
tillämpning av tvångsuppfostran, betecknade den nämligen gräns för straffnedsättningsmöjligheten
enligt 5 kap. 2 § strafflagen och för uppkomsten av
iterationsverkan enligt 4 § samma kapitel. De sakkunniga ansåge sig vid
sådant förhållande sakna anledning att närmare än som skett ingå på frågan,
huruvida reella skäl talade för just denna åldersgräns. Därest, såsom
enligt de sakkunnigas förmenande borde ske, en särbehandling inrättades
för unga förbrytare över 18 år, uppkomme emellertid jämväl frågan var övre
åldersgränsen för denna särbehandling skulle dragas. De sakkunniga hade
funnit sig böra förorda, att denna gräns sattes vid 21-årsåldern. I överensstämmelse
med vad de sakkunniga sålunda anfört föreslogo de, att särbehandlingen
konstruerades såsom straff och benämndes ungdomsfängelse.

Till 1935 års riksdag avläts proposition (nr 201) med det av 1934 års riksdag
begärda förslaget till lag om ändring av 5 kap. 2 § strafflagen. Enligt
lagförslaget finge, om någon som fyllt 15 men ej 18 år begår brott, straffet
efter omständigheterna nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa
bort. På hemställan av första lagutskottet (i utlåtande nr 41) biföll riksdagen
propositionen. Den därigenom antagna lagen utfärdades den 10 maj
1935 och trädde i kraft den 1 juli samma år.

Till 1935 års riksdag avläts jämväl proposition med förslag till lag örn
ungdomsfängelse m. m. (nr 200). På hemställan av första lagutskottet (i utlåtande
nr 52) biföll riksdagen propositionen med viss ändring. Därefter utfärdades,
den 15 juni 1935, lag om ungdomsfängelse. Denna skulle träda i
kraft den dag Konungen förordnar, men sådant förordnande har, såsom förut
nämnts, ännu icke meddelats.

I sitt utlåtande i anledning av den sistnämnda propositionen gjorde första
lagutskottet följande uttalande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Genom antagandet av förevarande proposition kommer att i vår rätt införas
en särbehandling beträffande iinga lagöverträdare i åldern 18—20 år, vilken
i vissa hänseenden avviker från den särbehandling som enligt 1902 års lagstiftning
kan tillämpas å dem som begå brott i åldern 15—17 år. I fråga örn
särbehandlingens benämning av straff för den äldre åldersgruppen, i motsats
till uppfostran för den yngre åldersgruppen, har denna skillnad motiverats
med att den äldre gruppen nått full straffmyndighet. Även i övrigt förefinnas
emellertid vissa olikheter, bland vilka främst märkas den i 1902 års
lagstiftning föreskrivna utmätningen av bestämt straff samt den i samma
lagstiftning medgivna möjligheten till ådömande av påföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen vid sidan av tvångsuppfostran. Utskottet anser synnerligen
önskvärt att dessa olikheter såvitt möjligt upphävas och vill för sin del
föreslå att därav föranledd omarbetning av lagstiftningen angående tvångsuppfostran
för dem som begå brott i 15—17 års åldern snarast måtte äga
rum.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
att Kungl. Majit måtte snarast låta verkställa omarbetning av gällande
lagstiftning angående tvångsuppfostran till närmare överensstämmelse
med förslaget till lag om ungdomsfängelse.

Vid utskottets utlåtande funnos fogade två reservationer, den ena av sex
ledamöter med yrkande att riksdagen med avslag å propositionen måtte hos
Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning och därpå grundat förslag
till lagstiftning som i nära anslutning till nuvarande uppfostringssystem i ett
sammanhang skulle reglera behandlingen för fostran och utbildning av
unga lagöverträdare i åldern från 15 till 21 år.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande och, såsom jag inledningsvis
anmält, avläts skrivelse till Kungl. Majit (nr 292) av det innehåll varom
utskottet hemställt.

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet
den 24 juli 1934 sakkunniga att inom nämnda departement biträda
med utredning rörande verksamheten vid skyddshemmen. —
De sakkunniga, vilka antogo benämningen skycldshemssakkunniga, avgåvo
betänkande och förslag rörande verksamheten vid skyddshemmen m. m. i två
delar den 30 juli och den 10 december 1935 (statens offentl. utredn. 1935: 35
och 64). Såsom ett komplement till skyddshemssakkunnigas utredningsarbete
avgav professorn Olof Kinberg sedermera utlåtande med förslag till
åtgärder rörande vården av själsligt sjuka och abnorma, tillhörande området
för samhällets skyddsåtgärder för unga asociala (tryckt som bilaga till kungl,
propositionen nr 219 till 1936 års riksdag). Efter det att yttranden av myndigheter
och andra inhämtats över skyddshemssakkunnigas förslag och lombergs
utlåtande, har frågan örn verksamheten vid skyddshemmen bragts under
riksdagens prövning. Sålunda har Kungl. Majit dels genom proposition
till 1936 års riksdag (nr 219) föreslagit riksdagen, bland annat, att godkänna
vissa grunder för omorganisation av skyddshemsverksamheten och dels
genom särskild proposition till samma riksdag (nr 221) föreslagit riksdagen
att antaga ett av detta förslag föranlett förslag till ändringar i barnavårdslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Vidare må här nämnas, att Kungl. Majit genom proposition till 1936 års
riksdag (nr 190) föreslagit att 2 kap. 19 § strafflagen skall upphöra att gälla
från och med den 1 januari 1937; riksdagen har numera bifallit denna proposition.

Såsom jag redan anmält ha inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
den 10 december 1935 avgivit ett betänkande med förslag till lag
om tvångsuppfostran m. m. (statens offentl. utredn. 1935: 67)-1

Över betänkandet ha utlåtanden infordrats från fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, statens
inspektör för fattigvård och barnavård ävensom styrelsen för statens
uppfostringsanstalt å Bona. Tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet
har bereus svenska kriminalistföreningen, centralförbundet för socialt arbete,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska diakoniss-sällskapet,
föreningen Sveriges stadsfiskaler samt styrelsen för Stockholms stads skyddshem
för gossar. ; , %,

Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och sammanslutningar
med undantag av den sistnämnda. Vissa myndigheter ha bifogat av dem infordrade
yttranden från rådhusrätter, landsfogdar m. fl.

De av de sakkunniga framlagda lagförslagen ha därefter inom justitiedepartementet
gjorts till föremål för överarbetning.

Allmänna grunder.

I förhållande till nu gällande rätt innefattar departementsförslaget ändringar
i ett flertal avseenden. I enlighet med riksdagens önskemål åsyftar
förslaget att bringa reglerna om tvångsuppfostran till närmare överensstämmelse
med lagen om ungdomsfängelse. Ett genomgående drag hos förslaget
är även en strävan att taga hänsyn till det ungdomliga brottslingsklientelets
heterogena beskaffenhet och anpassa behandlingsformen efter vad i varje
särskilt fall anses lämpligt.

Till sin formella uppställning skilja sig de föreslagna bestämmelserna örn
tvångsuppfostran från de nuvarande däri, att de sammanförts till en särskild
lag om tvångsuppfostran.

Förutsättningarna för ådömande av tvångsuppfostran lia vidare jämkats.
Medan för närvarande för förordnande om insättande i allmän uppfostringsanstalt
förutsättes att den minderårige dömts till böter eller fängelse eller till
straffarbete i högst två år, skall enligt förslaget kunna dömas till tvångsuppfostran
örn den minderårige begått brott på vilket enligt lag kan följa
fängelse eller straffarbete. Ändring föreslås således i fråga om svårhetsgraden
av de brott som kunna föranleda förordnande örn tvångsuppfostran, och
denna ändring berör såväl minimum som maximum. I sammanhang därmed
föreslås, att tvångsuppfostran skall ådömas direkt utan att först något straff

1 De sakkunniga hava utgjorts av professorn Folke Wetter, ordf., nuvarande överdirektören
Hardy Göransson, professorn Olof Kinberg, hovrättsassessorn loar Strahl och ledamoten av riksdagens
andra kammare Josef Weijne med extra hovrättsfiskalen Axel Lindskog som sekreterare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

utsattes. Viel angivande av förutsättningarna i övrigt för förordnande om
tvångsuppfostran åsyftar förslaget att förhindra, att psykiskt undermåliga
intagas i allmän uppfostringsanstalt; en bestämmelse i lagen den 22 april
1927 örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, vilken anvisar
tvångsuppfostran för en kategori av halvabnorma, skall i överensstämmelse
därmed enligt förslaget upphävas. I syfte att förbättra möjligheterna att
sovra det klientel som sändes till allmän uppfostringsanstalt föreslås, att
förordnande örn tvångsuppfostran alltid skall föregås av läkarundersökning,
låt vara av jämförelsevis summarisk art.

Beträffande själva anordningen av tvångsuppfostran må här nämnas en
föreslagen bestämmelse, att där sådant prövas för elev gagneligt och finnes
lämpligen kunna ske, ans länsstyrelsen må överlämna eleven till fostran och
utbildning utom anstalten. Den gradvisa övergång från anstaltsvistelse till
full frihet, som redan nu i praktiken tillämpas, regleras i förslaget genom
införande av bestämmelser örn utskrivning på prov.

Rörande behovet av ny lagstiftning om tvångsuppfostran
ha de sakkunniga uttalat (s. 26), att det syntes angeläget att med
anledning av ungdomsfängelselagens tillkomst genomföra de förändringar
beträffande den för dessa åldersgrupper avsedda tvångsuppfostringsåtgärden,
vilka vore påkallade för att reglerna om behandlingen av de båda åldersgrupperna
av brottslingar måtte komma i god överensstämmelse med varandra.

I yttrandena över sakkunnigförslaget har detta uttalande icke blivit föremål
för gensaga i annan mån än att länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter,
huruvida icke med lagstiftningen skäligen borde anstå till dess erfarenhet
vunnits angående verkningarna av lagen örn ungdomsfängelse. I

I åtskilliga yttranden har sammanhanget mellan förevarande
lagstiftningsåtgärd och andra frågor betonats.

Rådhusrätten i Västerås anför sålunda:

Enligt rådhusrättens mening hade det ur flera synpunkter varit önskvärt,
att i samband med en nyordning av tvångsuppfostringsinstitutet till behandling
upptagits åtskilliga andra av de spörsmål, vilkas lösning äro av stor betydelse
för bekämpande av ungdomsbrottsligheten, såsom frågan om ändring
av bestämmelserna angående villkorlig dom, villkorlig åtalseftergift m. m.
Särskilt synas starka skäl föreligga för att i sammanhang med nu föreliggande
fråga bort till övervägande upptagas möjligheterna att undanröja den
dualism som onekligen råder mellan strafflagstiftningen och lagstiftningen
örn samhällets barnavård. Ej sällan hava i praktiken svårigheter yppat
sig på detta område. Sålunda kan domstol efter verkställd förundersökning
hava kommit till den uppfattning, att den ungdomlige brottslingens intagande
på skyddshem skulle vara den lämpligaste åtgärden för hans tillrättaförande.
Domstolen har därvid ej annan utväg än att ådöma straff, örn möjligt
villkorligt, och genom hänvändelse till barnavårdsmyndigheterna försöka
förmå dessa att omhändertaga brottslingen. I sådant fall äger domstolen
dock ej någon som helst garanti för all dess avsikt verkligen genomföres.
Omständigheterna kunna även vara sådana, att barnavårdsnämnd efter det
att domstol dömt en ungdomlig brottsling lill villkorligt frihetsstraff och

Bihang till riksdagens protokoll 7.0.77. 1 sami. Nr 27. ‘2

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

för denne lyckats anskaffa en lämplig övervakare, som enligt domstolens
mening bör kunna återföra honom till ett ordnat liv, finner skyddsuppfostran
böra tillgripas och därigenom omintetgör domstolens avsikt. Dessa
mindre tillfredsställande förhållanden synas snarast böra avhjälpas och det
måste anses hava varit lämpligt, att de avhjälpts just i detta sammanhang.

Under uttalande av den förhoppningen, att det av rådhusrätten berörda
spörsmålet måtte komma under övervägande vid det fortsatta utredningsarbetet
angående ungdomsbrottsligheten, har rådhusrätten emellertid framhållit
att intet hinder förelåge att till självständig behandling upptaga lagstiftningen
örn tvångsuppfostran.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård uttalar, att det icke i längden
torde låta sig göra att upprätthålla nuvarande stränga åtskillnad mellan
minderåriga förbrytare och för skyddsuppfostran omhändertagna vanartade.
Ett mål att sträva efter vore ett mera fullständigt sammansmältande av de
uppfostrande behandlingsformerna för brottslig och vanartad ungdom.

Vad beträffar anordnandet av den uppfostrande behandling som förordnande
om tvångsuppfostran avser, ha de sakkunniga funnit, att organisatoriska
åtgärder erfordras för att åstadkomma önskvärd samverkan mellan
denna form av behandling av kriminell ungdom och andra former av samhällets
ingripande mot ungdomlig vanart. De sakkunniga lia sålunda påpekat,
att de olika lagar som reglera samhällets ingripande för att tillrättaföra
och vårda ungdomliga kriminella och asociala icke behandla var sin
grupp som med skarpa gränser är skild från de övriga. De sakkunniga fortsätta
därefter (s. 32):

Fastmera inträffar i icke ringa utsträckning, att en person som omhändertagits
jämlikt en lag i fortsättningen bör hänvisas till behandling som är
reglerad i en annan lag. Under sådana omständigheter framträder ett oavvisligt
behov av samarbete mellan organen för de olika behandlingsformerna.
Den nuvarande organisationen företer emellertid härutinnan vissa svagheter
genom den bestående uppdelningen mellan olika organ. Anstalterna för ungdomsfängelse
komma eventuellt att lyda under fångvårdsstyrelsen, och även
förvaringsanstalterna för minskat tillräkneliga förbrytare sortera under denna
styrelse. De allmänna uppfostringsanstalterna däremot stå under ledning av
särskilda styrelser, vilka höra direkt under justitiedepartementet. Skyddshemmen
åter, för vilka likaledes finnas särskilda styrelser, stå under tillsyn
av fattigvårds- och barnavårdsbyrån inom socialdepartementet. Genom vilka
organisatoriska åtgärder behovet av samverkan mellan de olika behandlingsformerna
bäst skulle tillgodoses, skall emellertid icke dryftas i detta sammanhang.
De sakkunniga hava endast velat framhålla, att här föreligger ett organisationsproblem
av central betydelse för genomförande av de reformer
inom betydelsefulla områden av kriminalpolitiken vilka för närvarande förberedas.

De sakkunniga ha såsom slutsats av det anförda uttalat, att det syntes
dem angeläget att ifrågavarande organisationsproblem med det snaraste upptoges
till behandling vid pågående utredningar rörande straffsystemet och
vad därmed sammanhängde.

I de sakkunnigas uttalande, att berörda organisationsproblem med det

Kungl. Maj.ts proposition nr 27. 19

snaraste bör upptagas till behandling, instämma flera av de hörda myndigheterna.

Beträffande denna fråga anför svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
att förbundet finner det vara av största vikt att organisationsproblemet
kommer till lösning jämsides med själva uppfostrings- och vårdproblemen.
Eljest kunde man befara både att uppfostringsproblemen ej bleve tillräckligt
allsidigt bedömda och att den efterföljande organisationen bleve alltför
schablonmässig.

Även i andra yttranden har sambandet med organisationsproblemet betonats.

Frågan, för vilka kategorier av minderåriga förordnande
om tvångsuppfostran bör meddelas, har dryftats i betänkandet
och i yttrandena.

I 5 kap. 3 § strafflagen stadgas nu rörande förutsättningarna för tvångsuppfostran,
att hänsyn skall tagas till den brottsliges sinnesbeskaffenhet och
omgivning samt graden av hans förståndsutveckling. Enligt 3 § lagen den
22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare gäller vidare,
att om sådana omständigheter äro för handen att någon kan insättas i
allmän uppfostringsanstalt, förordnande örn hans intagande i vårdanstalt
för nämnda slags förbrytare ej må meddelas, så framt icke med hänsyn till
hans sinnesbeskaffenhet eller andra förhållanden synnerliga skäl därtill äro.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande angående förslaget till lag om ungdomsfängelse
(nr 52) anförde första lagutskottet vid 1935 års riksdag att inom
utskottet uppgivits att tillämpningen av strafflagens bestämmelser om tvångsuppfostran
mött svårigheter, i det naturer, som icke låtit sig påverkas genom
denna behandling, dömts att vistas å Bona, där de varit till men för verksamheten
i dess helhet. En annan olägenhet beträffande anstalten å Bona
vore, att jämlikt barnavårdslagen särskilt besvärliga element från skyddshemmen
överlämnats dit. Samtidigt som utskottet i anslutning till vad sålunda
anförts funne anledning uttala önskvärdheten av att anstalten å Bona
hölles fri från oförbätterliga element, ville utskottet framhålla som en fördel
med förslaget till lag om ungdomsfängelse, att det redan från början
uteslöte att de som ådömts ungdomsfängelse sammanblandades med svårhanterliga
ungdomar från skyddshemmen. — Här må ock anmärkas att i en
av reservationerna till utskottsutlåtandet såsom en olägenhet hos det nuvarande
tvångsuppfostringsinstitutet påpekats, att i allmän uppfostringsanstalt
mottagas 15—18-åringar av jämförelsevis god kvalitet till behandling gemensamt
med grovt vanartiga, lättjefulla och sedeslösa individer i åldern 18
till 21 år.

I betänkandet med förslag till lag örn tvångsuppfostran m. m. lia de sakkunniga
såsom sin mening uttalat, att dömande till tvångsuppfostran bör
ifrågakomma endast örn en uppfostrande behandling erfordras och har utsikt
till framgång. De lia närmare utvecklat sin uppfattning på följande sätt
(s. 28 f.):

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Enligt de sakkunnigas mening är det av största vikt, att ungdomar som
förete väsentliga bristfälligheter i själsverksamheten icke sändas till allmän
uppfostringsanstalt. För behandlingen inom sådan anstalt måste det nämligen
vara i hög grad menligt, att normala och i många fall relativt godartade
elever där komma i beröring med psykiskt undermåliga element. Med
den mottaglighet, som inom en anstalt samlade ungdomar äga för dåliga
inflytelser, är det av synnerlig vikt att skydda dem från sådana. Med denna
uppfattning, vilken synes vara allmän bland dem som haft anledning att
sätta sig in i hithörande spörsmål, kan det icke vara väl förenligt att bibehålla
bestämmelsen i 3 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare. Enligt denna bestämmelse skall i fall, då
beträffande en brottsling förutsättningar föreligga både för att insätta honom
i allmän uppfostringsanstalt och för att intaga honom i vårdanstalt
för minskat tillräkneliga förbrytare, den förra åtgärden i regel föredragas.
Att såsom enligt bestämmelsen skall ske, hänvisa minskat tillräkneliga förbrytare
till allmän uppfostringsanstalt är emellertid enligt de sakkunnigas
mening helt förkastligt.

I sakkunnigförslaget lia i överensstämmelse med denna de sakkunnigas
uppfattning förutsättningarna för förordnande om tvångsuppfostran i 1 §
i den föreslagna lagen örn tvångsuppfostran, i nära anslutning till lagen örn
ungdomsfängelse, angivits så, att förordnande om tvångsuppfostran skall
meddelas, där brottets beskaffenhet samt den brottsliges personliga utveckling,
vandel och levnadsomständigheter i övrigt giva skälig anledning antaga,
att han är i behov av och mottaglig för sådan fostran och utbildning
som avses med tvångsuppfostran, samt med hänsyn till sålunda och eljest
föreliggande förhållanden tvångsuppfostran finnes lämpligare än straff. Därjämte
har emellertid intagits ett uttryckligt stadgande av innebörd, att förordnande
örn tvångsuppfostran ej må meddelas för någon som är av sinnesbeskaffenhet
som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs (förminskat tillräknelig).
De sakkunniga ha vidare föreslagit, att 3 § lagen den 22 april 1927 örn förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare upphäves.

De sakkunnigas uppfattning att psykiskt undermåliga element icke böra
bliva föremål för uppfostran i allmän uppfostringsanstalt har icke mött någon
gensaga i yttrandena. Tillfredsställelse med förslagets utformning i
detta avseende har uttalats i ett flertal av yttrandena. Särskilt må anmärkas,
att medicinalstyrelsen uttrycker tillfredsställelse med förslaget att personer
som befinnas falla under 5 kap. 6 § strafflagen icke skola kunna dömas
till tvångsuppfostran.

Svenska kriminalistföreningens styrelse finner det emellertid angeläget, att
före den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande anordningar träffats för
omhändertagande av personer av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen
sägs, och anser det för den skull påkallat, att tiden för ikraftträdandet
bestämmes till den dag Konungen förordnar. I

I detta sammanhang må beröras frågan örn intagande i de allmänna
uppfostringsanstalterna av barn och ungdomar
som omhändertagits för skyddsuppfostran.

Kungl. Majis proposition nr 27.

Enligt 43 § 4 mom. barnavårdslagen må skyddshemselev över 15 år, som
är intagen i skyddshem av viss beskaffenhet, överlämnas till allmän uppfostringsanstalt,
om han visat särdeles svår vanart. Efter det att barnavårdslagen
genom lag den 31 maj 1934 ändrats därhän att person i åldern mellan
18 och 21 år kan enligt 22 § d) omhändertagas på grund av oordentligt, lättjefullt
eller lastbart levnadssätt, gäller vidare enligt 43 § 5 morn., att sådan
person må överflyttas från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt då särskilda
förhållanden påkalla det. Sådan person kan dessutom direkt intagas
i sistnämnda slags anstalt. Han kan ock överflyttas från allmän uppfostringsanstalt
till skyddshem.

Skyddshemssakkunniga (statens offentl. utredn. 1935: 35 och 64) — enligt
vilkas förslag ansvaret för skvddshemsverksamheten principiellt övertages
av staten och det för barn, som omhändertagas före fyllda 18 år, inrättas
särskilda hem (skolhem) för de skolpliktiga, särskilda yrkeshem för
äldre gossar och särskilda hemskolor för äldre flickor — ha föreslagit, att
till vissa hem, nämligen skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall för gossar
och de helt nära varandra belägna skyddshemmen Skarvik och Tallåsen
för flickor, skola sammanföras de som på grund av psykisk abnormitet
icke kunna tillgodogöra sig undervisningen och utbildningen i de övriga
hemmen. Enligt förslaget skall Hall i sin helhet inrättas för sådant ändamål
och för att tjäna såsom observationsanstalt. För personer, som omhändertagits
i åldern mellan 18 och 21 år, skola enligt förslaget inrättas särskilda
skyddshem eller avdelningar av skyddshem. Skyddshemssakkunniga
lia vidare tänkt sig samarbetet mellan skyddshem och allmän uppfostringsanstalt
så till vida utvecklat, som förutom den nuvarande möjligheten till
överflyttning från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt av svårt vanartade
skyddshemselever, ett överförande skulle kunna ske även i motsatt
riktning, d. v. s. att i lindrigare fall från allmän uppfostringsanstalt
skulle kunna överföras elever till de för äldre barn avsedda skyddshemmen.
För gossarnas del skulle enligt dessa sakkunniga ett genomförande av förslaget
beträffande Hall komma att medföra en avsevärd förändring i förhållandet
mellan skyddshemmen, varmed då i detta sammanhang avsåges yrkeshemmen,
och Bonaanstalten. Genom Halls nedläggande såsom anstalt
för svårt vanartade normala barn, torde nämligen Bona komma att i stor
utsträckning få mottaga barn, som eljest skulle hava sänts till Hall, och antalet
skyddshemselever, som överlämnades till Bona, därmed komma att
högst väsentligt ökas. Skyddshemssakkunniga ha emellertid yttrat, att
med slutligt ställningstagande i frågan torde få anstå intill dess det åt andra
sakkunniga lämnade uppdraget att verkställa utredning angående revision
av lagstiftningen om tvångsuppfostran och angående övriga med ungdomsbrottsligheten
sammanhängande frågor hunnit slutföras.

I det av professorn Olof Kinberg avgivna utlåtandet med förslag till åtgärder
rörande vården av själsligt sjuka och abnorma, tillhörande området för
samhällets skyddsåtgärder för unga asociala (se kungl. prop. nr 219 till
1936 års riksdag s. 180), uppdragas riktlinjer för anordnande av en till

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Hall förlagd s. k. psykopatanstalt, gemensam för klientel från skyddshemmen,
Bonaanstalten och den blivande anstalten för ynglingar dömda till
ungdomsfängelse. Enligt utlåtandet skulle i psykopatanstalten även omhändertagas
brottslingar i åldern 15—21 år av sinnesbeskaffenhet som i
5 kap. 6 § strafflagen sägs, vilka dömts till förvaring enligt lagen den 22
april 1927 eller ock ej kunnat dömas till förvaring emedan de ej fylla betingelserna
för förvaring enligt denna lag. Vid anstalten skulle även undersökningar
av häktade ungdomars sinnesbeskaffenhet företagas. För det
motsvarande kvinnliga klientelet skulle enligt utlåtandet en liknande psykopatanstalt
anordnas vid Skarvik och Tallåsen.

I det förslag till förändringar beträffande skyddshemsverksamheten, vilket
på chefens för socialdepartementet föredragning framlagts för 1936 års
riksdag genom kungl, propositioner (nr 219 och 221), har skyddshemssakkunnigas
förslag i här återgivna delar i huvudsak följts. Enligt propositionerna
skall sålunda skyddshemsverksamheten principiellt övertagas av staten.
Dock skola, såsom de sakkunniga jämväl förutsatt, för Stockholm och
Göteborg finnas av städerna själva upprättade eller för dem anordnade skolhem,
yrkeshem och hemskolor. För sådana jämlikt barnavårdslagen omhändertagna,
vilka äro själsligt abnorma, skola finnas särskilda skyddshem
eller avdelningar av skyddshem. Föredragande departementschefen har sagt
sig dela skyddshemssakkunnigas uppfattning, att de psykiskt abnorma
skyddshemseleverna skola omhändertagas, gossarna å Hall och flickorna å
Skarvik-Tallåsen. Departementschefen har emellertid avböjt att för närvarande
ingå i prövning av den vittutseende frågan örn en genomgripande omläggning
av åkerbrukskolonien Halls ställning och uppgifter inom skyddshemsorganisationen.
En närmare utredning rörande sagda anstalts förhållanden
vore under alla omständigheter behövlig. Departementschefen har vidare
uttalat att han, med hänsyn till det läge vari vässa av honom berörda
spörsmål med avseende å samarbetet mellan skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter
befunne sig, ville ansluta sig till skyddshemssakkunnigas
mening att med ett ställningstagande i dessa frågor borde anstå, tills förslaget
angående tvångsuppfostran bleve föremål för slutlig prövning.

I det nu förevarande betänkandet med förslag till lag om tvångsuppfostran
(s. 31 f.) har beträffande barnavårdslagens regler om intagande i allmän
uppfostringsanstalt av barn och ungdomar som omhändertagits för skyddsuppfostran
anförts, att erfarenheten måste anses ha visat att de som enligt
dessa regler överflyttas till allmän uppfostringsanstalt och i synnerhet de
bland dessa som omhändertagits i åldern mellan 18 och 21 år utöva ett störande
inflytande på livet inom anstalten. Under hänvisning till att skyddshemssakkunniga
föreslagit, att skyddshemselever med väsentliga bristfälligheter
i själslivet icke längre skola överföras till allmän uppfostringsanstalt
utan omhändertagas i särskilt inrättade anstalter, ha de sakkunniga funnit
sig icke behöva utarbeta något förslag till avhjälpande av nyssnämnda missförhållande.
De ha emellertid framhållit, att det från de allmänna upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

fostringsanstalternas synpunkt vöre angeläget att en organisatorisk förändring
sådan som den nu antydda snart komme till stånd.

Frågan om överlämnande till allmän uppfostringsanstalt av barn och ungdomar
som skola jämlikt barnavårdslagen vara föremål för skyddsuppfostran,
beröres av styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, vilken meddelar
att det visat sig vara till stor skada för verksamheten vid anstalten att
där behöva mottaga ungdomar i åldern 18—21 år, vilka på grund av asocialt
levnadssätt omhändertagits jämlikt barnavårdslagen. Det riktiga vöre
enligt styrelsens förmenande, att alla dylika individer bleve hänvisade till
anstalt, avsedd för dessa åldersgrupper, om blott någon sådan anstalt med
de erforderliga resurserna funnes. Styrelsen för svenska diakoniss-sällskapet
yttrar, att det vore ett erkänt förhållande att det i regel vore de från skyddshem
till de allmänna uppfostringsanstalterna — ibland tyvärr efter mycket
kort tid — överflyttade eleverna som vållade de största svårigheterna i arbetet.
Svårigheterna komme att ytterligare ökas genom att numera även
skyddshemselever i åldern 18—21 år finge överflyttas till allmän uppfostringsanstalt.
Den åldersfördelning man velat vinna genom anordnande av
ungdomsfängelse, bleve därigenom förfelad. Styrelsen ansåge det riktigare,
att skyddshemselever ur den högre åldersgruppen, 18—21 år, överflyttades
till anstalt för verkställighet av ungdomsfängelse. I varje fall skulle det väsentligen
befordra arbetet inom de allmänna uppfostringsanstalterna, örn det
gåves möjlighet att därifrån överflytta elever ur den högre åldersgruppen till
anstalt för ungdomsfängelse. Jämväl länsstyrelsen i Kalmar län och fattigvårds-
och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet yttra sig i frågan om
överlämnandet av sådana som omhändertagits jämlikt barnavårdslagen till
allmän uppfostringsanstalt. De understryka de sakkunnigas uttalande om
angelägenheten av en förändring av de nuvarande reglerna.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför, att enligt hans uppfattning
de allmänna uppfostringsanstalterna, även efter ett genomförande
av förslaget att skyddshemselever med väsentliga bristfälligheter i själslivet
icke längre skola överföras till allmän uppfostringsanstalt utan omhändertagas
i särskilt inrättade anstalter, torde komma att få mottaga en del skyddshemselever
av besvärlig typ. Alla dessa torde nämligen icke tillhöra kategorien
psykiskt abnorma.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande över förslaget rörande tvångsuppfostran
meddelat, att styrelsen i samtidigt avgivet yttrande rörande skvddshemsverksamlieten
avstyrkt upprättandet av en gemensam s. k. psykopatanstalt
för vissa delar av skyddshemmens, Bonaanstaltens och ungdomsfängelseanstaltens
klientel. Enligt styrelsens förmenande borde en sådan anstalt,
örn den komme till stånd, icke lia till uppgift att omhändertaga vården
av skyddshemselever. Om det emellertid skulle visa sig erforderligt att en
sådan anstalt komme till stånd för omhändertagande av vissa tvångsuppfostringselever
och vissa asociala ungdomar, vilkas fostran ankomme på fångvården,
hade styrelsen intet att erinra däremot.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

I enlighet med riksdagens hemställan lia de sakkunniga föreslagit en ändring
i sättet för förordnande om tvångsupp fostran.

Enligt 5 kap. 3 § strafflagen förutsättes för förordnande örn tvångsuppfostran,
att den minderårige dömes till böter eller fängelse eller till straffarbete
i högst två år. Förordnandet går ut på att han skall i stället för att
undergå det ådömda straffet insättas i allmän uppfostringsanstalt.

De sakkunniga ha, efter mönster från ungdomsfängelselagen enligt vilken
ungdomsfängelse ådömes direkt utan den omgång som ligger i att ett annat
straff först ådömes, föreslagit att tvångsuppfostran skall ådömas direkt.

I yttrandena förspörjes intet motstånd mot detta förslag. Tillfredsställelse
därmed uttalas av bland andra medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs
län, statens inspektör för fattigvård och barnavård, skyddshemsinspektören,
styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona och rådhusrätten
i Västerås.

I fråga om beskaffenheten av de brott vilka skola kunna
föranleda förordnande om tvångsuppfostran ha de
sakkunniga (s. 35 f.) erinrat om den utveckling som efter tvångsuppfostringsinstitutets
tillkomst ägt rum på den samhälleliga harna- och ungdomsvårdens
område. De ha därvid framhållit, alt barnavårdsnämnds behörighet och
skyldighet att ingripa mot vanartade barn och ungdomar utvidgats. I betänkandet
erinras vidare, hurusom ungdomsfängelse ej kan följa å brott vilket
är belagt allenast med böter, enär i 1 § ungdomsfängelselagen såsom förutsättning
för ungdomsfängelse fordras att å det föreliggande brottet eller,
där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan följa fängelse eller
straffarbete. I betraktande av utvidgningen av barnavårdsnämnds verksamhetsområde
ha de sakkunniga funnit, att det ej torde möta betänkligheter att
undantaga sådana brott som endast äro belagda med böter från dem som
kunna föranleda tvångsuppfostran. Liksom det icke ansetts behöva förekomma,
att för sådana brott dömdes till ungdomsfängelse, syntes det ej erforderligt
att låta dessa brott giva anledning till förordnande om tvångsuppfostran.
I den mån den som gjorde sig skyldig till sådant brott behövde omhändertagas
av samhället för uppfostrande behandling, torde möjligheterna
för åtgärd enligt barnavårdslagen vara fullt tillräckliga. Någon avsevärd
inskränkning av tvångsuppfostringsklientelet medförde för övrigt icke den
föreslagna förändringen. Enligt inhämtade upplysningar hade nämligen av
276 under de senaste åren å uppfostringsanstalten å Bona intagna elever endast
20 varit dömda till böter, och av dessa hade endast ett fåtal dömts för
brott på vilket allenast böter kunna följa.

Frågan huruvida förordnande örn tvångsuppfostran skall kunna följa å
brott som är belagt allenast med böter är endast i ett fåtal yttranden föremål
för särskild uppmärksamhet.

De sakkunnigas åsikt, att barnavårdsnämnds möjligheter att vidtaga åtgärder
mot den som begår ett med allenast böter belagt brott äro tillräckliga,
delas av länsstyrelsen i Kalmar län och sekreteraren hos Gävleborgs
låns barnavårdsförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför däremot:

Enligt länsstyrelsens uppfattning torde vissa skäl tala för att ej undantaga
brott, som endast äro belagda med böter. Åtskilliga hithörande brott torde
vara av sådan beskaffenhet att de under de i 1 § i lagförslaget närmare angivna
förutsättningarna borde giva anledning till förordnande av domstol
om tvångsuppfostran. Följande tänkbara fall torde belysa denna länsstyrelsens
uppfattning. En minderårig, tillhörande nu ifrågavarande åldersgrupp,
ådömes för brott av nyss angiven beskaffenhet böter. Då han saknar
tillgång till gäldande av böterna, undergår han i stället motsvarande
förvandlingsstraff. Efter utstandet straff blir han av vederbörande barnavårdsnämnd
omhändertagen för skyddsuppfostran och intagen i skyddshem
men överlämnas sedermera till allmän uppfostringsanstalt, pa grund varav
bestämmelserna i 5 § samt 8—14 §§ i föreliggande lagförslag (= 4 och 7—
13 §§ i departementsförslaget) skulle bliva tillämpliga. I detta fall torde det
ur alla synpunkter varit lyckligast, örn domstolen kunnat förordna örn
tvångsuppfostran.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet samt fattigvårds- och barnavdrdskonsulenten
i sjunde distriktet yttra, att fall kunna förekomma då det
vore lämpligt att ersätta bötesstraff med tvångsuppfostran.

I frågan huruvida förordnande örn tvångsuppfostran skall vara uteslutet
vid brott överstigande viss svårhetsgrad ha de sakkunniga (s. 35 f.) erinrat om
att möjligheten att döma till ungdomsfängelse är begränsad genom föreskrift
i 1 § ungdomsfängelselagen att därtill ej må dömas där enligt lag a brottet ^
eller något av brotten lägst kan följa straffarbete i fyra år eller däröver. De
ha emellertid även framhållit, att utvecklingen efter tvangsuppfostringsinstitutets
tillkomst gått i riktning mot att tillåta utbyte av allt svårare straff mot
tvångsuppfostran. Att märka vore jämväl, att efter ändring av 5 kap. 2 §
strafflagen genom lag den 10 maj 1935 straffet för brott, begånget av någon
som fyllt 15 men ej 18 år, kan nedsättas under vad i allmänhet å gärningen
bort följa utan annan begränsning än den som följer av det allmänna straffminimum.
Med hänsyn härtill torde det, enligt de sakkunniga, vara motiverat
att vid omarbetningen av reglerna om tvångsuppfostran icke längre behålla
något stadgande, att tvångsuppfostran skulle vara utesluten vid brott
överstigande viss svårhetsgrad. Emedan enligt bestämmelserna i 1 § andra
stycket i förslaget till lag örn tvångsuppfostran hänsyn skulle tagas bland
annat till brottets beskaffenhet, då det gällde att överväga huruvida det skulle
förordnas örn tvångsuppfostran, torde — enligt vad de sakkunniga vidare
uttalat — icke behöva befaras, att domstolarna skulle meddela sådant förordnande
där detta av allmänpreventiva skäl skulle vara mindre lämpligt.

I de sakkunnigas uppfattning om obehövligheten att betaga domstolarna
möjlighet att ådöma tvångsuppfostran vid brott överstigande viss svårhetsgrad
instämma bland andra fångvårdsstyrelsen och länsstyrelsen i Västmanlands
län. Länsstyrelsen har därvid anfört:

Då man vågat sig på alt för åldersgruppen 18—21 år sätta gränsen uppåt
för ett frihetsstraffs möjliga uteblivande och ersättande med en mera pa
uppfostran syftande straffart till fyra års straffarbete, torde det icke medföra
någon större risk att för den yngre åldersgruppen helt bortse från brottets

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

art. Med hänsyn till de åldersklasser, som med nu förevarande lagförslag
avses, och att kravet på uppfostran i allmänhet gör sig allt starkare gällande,
ju yngre individer det är fråga om, torde det icke vara välbetänkt att genom
restriktiva bestämmelser betaga domstolarna möjligheten att i varje fall
överväga lämpligheten av att låta tvångsuppfostran ersätta frihetsstraff. En
viss garanti mot ett befarat missbruk torde för övrigt ligga redan i avfattningen
av 1 § andra stycket, som förutsätter ett bedömande av lämpligheten av
tvångsuppfostran med hänsyn, bland annat, till brottets beskaffenhet i varie
särskilt fall.

Betänkligheter mot de sakkunnigas förslag i förevarande avseende uttalas
av länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar lån samt svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet, vilka giva uttryck åt mer eller mindre stark tveksamhet
inför förslaget, ävensom av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, enligt
vilken den allmänna opinionen torde, utom i rena undantagsfall, kräva
att statens strafforgan reagera kraftigare än blott och bart med tvångsuppfostran
mot de grövsta brotten. I allt fall borde förordnande om tvångsuppfostran
i sådana fall obligatoriskt underställas prövning av högre instans.
Länsstyrelsen och landsfogden i Stockholms län, rådhusrätten i Västerås och
statens inspektör för fattigvård och barnavård påyrka en övre gräns med
hänsyn till brottets svårhetsgrad, därvid ungdomsfängelselagens regel, att
ungdomsfängelse ej må följa å brott som äro belagda med straffarbete i fyra
år eller däröver, nämnes såsom lämplig förebild.

Som skäl mot de sakkunnigas förslag på denna punkt anföres av statens
inspektör för fattigvård och barnavård, att det skulle vara stötande för det
allmänna rättsmedvetandet att möjlighet skulle finnas att endast tvångsuppfostran
komme till användning vid brott som enligt vanliga bestämmelser
skulle medföra ett mycket långt frihetsstraff. Landsfogden i Stockholms län
finner det betänkligt ur allmänpreventiv synpunkt att helt överlämna åt domstolarnas
fria bedömande när tvångsuppfostran skall användas. Själva den
formella möjligheten för en ungdomlig förbrytare att för sådana svåra förbrytelser
som t. ex. mord, rån och mordbrand kunna undgå straff och komma
undan med tvångsuppfostran syntes landsfogden innebära en fara. Då
det i allt fall ej vore meningen, alt tvångsuppfostran skulle ådömas i sådana
fall som de nämnda, syntes det honom endast vara i sin ordning att en
maximerande bestämmelse bibehölles i lagen. Rådhusrätten i Västerås ifrågasätter,
huruvida tiden är mogen för att redan nu skapa möjlighet att även
för de grövsta brott ersätta straff med tvångsuppfostran. Ur allmänpreventiva
synpunkter torde det vara lämpligast att undantaga vissa verkligt grova
brott.

Till sist må här nämnas, att ingen erinran mot de sakkunnigas förslag
framställts i de yttranden som avgivits av länsstyrelserna i Södermanlands,
Gotlands, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro,
Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län samt av
landsfogdarna i Malmöhus, Västerbottens och Norrbottens län, stadsfiskalen
i Göteborg, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i tredje och femte di -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

strikten, folkskolinspektörerna i Jämtlands norra och södra inspektionsområden
samt landsfiskalsföreningarna i Värmlands och Norrbottens län.

Vad först angår behovet av ny lagstiftning om tvångsuppfostran
är att märka, att genom lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse
i vår rätt införts en särbehandling för ungdomliga förbrytare
mellan 18 och 21 år, närmare bestämt för dem vilka vid domens meddelande
uppnått 18 års ålder men vid förövandet av brottet icke fyllt 21 år. I samband
med antagandet av denna lag har riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t
måtte snarast låta verkställa omarbetning av gällande lagstiftning angående
tvångsuppfostran till närmare överensstämmelse med förslaget till lag om
ungdomsfängelse. Jag delar den uppfattning riksdagen sålunda givit tillkänna
om behovet av en omarbetning av bestämmelserna om tvångsuppfostran.
Även i avseenden, vilka icke direkt sammanhänga med ungdomsfängelselagen,
synes en revision av tvångsuppfostringsinstitutet påkallad.
Jag tänker särskilt på behovet att hålla de allmänna uppfostringsanstalterna
fria från psykiskt undermåliga element. Att, såsom i ett yttrande ifrågasättes,
låta omarbetningen anstå till dess erfarenhet vunnits angående verkningarna
av lagen örn ungdomsfängelse synes mig ej motiverat. Det måste anses
önskvärt, att reglerna om uppfostrande behandling av brottslingar som
vid domens meddelande ej fyllt 18 år snarast möjligt bringas i god överensstämmelse
med de motsvarande reglerna för den äldre åldersgruppen av kriminell
ungdom.

Såsom i ett flertal yttranden uppmärksammats, förefinnes visst sammanhang
mellan förevarande lagstiftningsuppgift
och andra frågor angående behandling av brottslighet och annan social
vanart bland ungdomen.

Det göres i ett yttrande gällande, att det ur flera synpunkter hade varit
önskvärt att i samband med en nyordning av tvångsuppfostringsinstitutet till
behandling upptagits åtskilliga andra av de spörsmål vilkas lösning äro av
stor betydelse för bekämpande av ungdomsbrottsligheten, såsom frågorna örn
ändring av bestämmelserna angående villkorlig straffdom, örn villkorlig åtalseftergift
m. m. Dessa frågor böra även enligt min åsikt bliva föremål för
lagstiftarens uppmärksamhet. I det anförande till statsrådsprotokollet den
20 april 1934, vari jag angav arbetsuppgifter för de sakkunniga som tillkallades
för att inom justitiedepartementet biträda med verkställande av utredning
angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens och
fångvårdens områden, berörde jag ock frågan örn revision av lagen om villkorlig
straffdom och frågan örn införande i vår rätt av regler om villkorlig
åtalseftergift. Utredning angående dessa frågor har sedermera påbörjats
inom departementet, och det är min förhoppning att det icke skall dröja
länge förrän förslag i dessa ämnen äro utarbetade. Vid upprättande av förslag
angående villkorlig åtalseftergift kommer frågan om förhållandet mellan
allmän åklagares och barnavårdsnämnds kompetensområden att bliva föremål
för övervägande. Det nu ifrågavarande förslaget rörande ändrade reg -

Departe ments chefen.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

ler för tvångsuppfostran torde emellertid icke föregripa de blivande förslagen
i de nämnda ämnena.

Det såväl i betänkandet med förslag till lag om tvångsuppfostran m. m.
som i åtskilliga av de avgivna yttrandena framförda kravet på organisatoriska
åtgärder för att åstadkomma bättre samverkan mellan organen för
tvångsuppfostran och skyddsuppfostran, liksom ock med de organ som
handha andra behandlingsformer för kriminell och asocial ungdom finner
jag mycket beaktansvärt. Det synes mig dock icke böra komma i fråga att
uppskjuta reformeringen av reglerna om tvångsuppfostran i avvaktan på
utredning angående de vittutseende organisationsfrågor som här möta. Det
föreliggande lagförslaget är säkerligen icke ägnat att försvåra de organisatoriska
förändringar som framdeles må anses erforderliga.

Sakkunnigförslagets ställning till frågan, för vilka kategorier avminderåriga
förordnande om tvångsuppfostran bör meddelas,
har vunnit gillande i yttrandena.

De sakkunnigas förslag utgår från den uppfattningen, att förordnande örn
tvångsuppfostran icke bör meddelas utan att den minderårige å ena sidan är
i behov av uppfostran i allmän uppfostringsanstalt och å andra sidan är mottaglig
för fostran i denna form. Angivandet av förutsättningarna för förordnande
om tvångsuppfostran har i förslaget med hänsyn därtill skett i nära
anslutning till lagen om ungdomsfängelse, i vilken enahanda uppfattning
kommit till uttryck med avseende å dom till ungdomsfängelse. Enligt de
sakkunniga är det av särskild vikt, att ungdomar som förete väsentliga bristfälligheter
i själsverksamheten icke sändas till allmän uppfostringsanstalt.
De sakkunniga föreslå på grund härav upphävande av 3 § lagen den 22 april
1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, enligt vilket lagrum
vid val mellan sådan förvaring och tvångsuppfostran den senare åtgärden
i regel skall föredragas. Vidare föreslås, att i 1 § första stycket av den
föreslagna lagen om tvångsuppfostran intages ett uttryckligt förbud mot förordnande
örn tvångsuppfostran för den som är av sinnesbeskaffenhet som i
5 kap. 6 § strafflagen sägs.

I sak delar jag de sakkunnigas uppfattning i förevarande fråga. Redan i
mitt förut omnämnda anförande till statsrådsprotokollet den 20 april 1934
har jag uttalat, att vid anordnandet av de för unga förbrytare avsedda
anstalterna (uppfostringsanstalter och straffanstalter för ungdom) borde beaktas
att de oförbätterliga och mindre förbättringsbara (djupt depraverade,
psykopater, antisociala imbecilla och liknande) hölles helt avskilda från de
övriga. Utredningen i förevarande ärende har befäst min övertygelse, att
det för uppnående av ett gott resultat av behandlingen vid allmän uppfostringsanstalt
är av vikt att dessa anstalter hållas fria från psykiskt undermåliga
element.

För dessa böra andra vårdformer anordnas. Jag får här erinra örn professorn
Kinbergs i det föregående nämnda förslag att i samband med skyddshemsverksamheten
anordna en s. k. psykopatanstalt för icke normala element,
ett förslag på vilket jag emellertid icke anser mig här böra närmare

Kungl. Majis proposition nr 27.

ingå. Fråga är även väckt om inrättande av ny anstalt för dem som omhändertagits
jämlikt lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga
förbrytare, och jag har av fångvårdsstyrelsen begärt utlåtande rörande
lämplig plats för sådan anstalt. Inom justitiedepartementet har vidare
förberedande utredningsarbete utförts, avseende en omarbetning av
nämnda lag i syfte att förordnande örn förvaring må kunna meddelas i större
utsträckning än hittills.

Utan att taga ställning till nu berörda frågor anser jag mig kunna uttala
den förhoppningen, att samhällets resurser för omhändertagande av psykiskt
undermåliga kriminella och asociala snart skola vara förbättrade. Att, såsom
i yttranden över sakkunnigförslaget ifrågasatts, i avvaktan därpå uppskjuta
reformeringen av tvångsuppfostringsinstitutet för att det alltjämt skall
imder någon tid vara möjligt att till allmänna uppfostringsanstalter sända
psykiskt undermåliga brottslingar synes mig icke riktigt. Provisoriska anordningar
torde kunna vidtagas vid de nuvarande anstalterna för förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare för att förebygga att det ungdomliga
klientelet kommer i skadlig beröring med det äldre, och vad beträffar fall för
vilka förvaringslagen ej är tillämplig torde det vara bättre, att den icke normale
dömes till tidsbestämt straff än att han sändes till allmän uppfostringsanstalt
där han skulle utöva ett menligt inflytande på de övriga elevernas
uppfostran.

Vad beträffar avfattningen av lagtexten i förevarande avseende, föreslår jag
en avvikelse från sakkunnigförslaget. Enligt min mening är det ej erforderligt
att i 1 § första stycket särskilt angiva att förordnande om tvångsuppfostran
ej må meddelas för den som faller under 5 kap. 6 § strafflagen. Att sådant
förordnande i dylikt fall ej må ifrågakomma, torde med tillräcklig tydlighet
framgå av paragrafens övriga bestämmelser. Dessa överensstämma
med bestämmelserna i 1 § lagen om ungdomsfängelse, vilka innebära att förminskat
tillräkneliga icke skola bliva föremål för åtgärd enligt sistnämnda
lag, och det synes angeläget att tvångsuppfostringslagen och ungdomsfängelselagen
i förevarande hänseende erhålla samma avfattning.

I frågan om intagande i de allmänna uppfostringsanstalterna
av barn och ungdomar som omhändertagits för
skyddsuppfostran ha såväl de sakkunniga som flera bland dem vilka
yttrat sig över förslaget anmält betänkligheter mot de nuvarande reglerna.
Det har framhållits, att barn och ungdomar som omhändertagits enligt barnavårdslagen
men, emedan de ansetts alltför svårbehandlade för att kunna
med fördel uppfostras i skyddshem, i stället placerats i allmän uppfostringsanstalt
utövat ett ofördelaktigt inflytande på livet inom anstalten. I
.synnerhet lär detta vara fallet med ungdomar i åldern 18—21 år, vilken kategori
numera efter lagändring år 1934 omfattas av barnavardslagen. Den
i ärendet förebragta utredningen synes mig giva vid handen, att det från de
allmänna uppfostringsanstalternas synpunkt är till skada att dessa måste
mottaga den mest svårhanterliga delen av barnavårdslagens klientel. En väsentlig
ändring till det bättre kommer emellertid otvivelaktigt att inträda, örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

i enlighet med vad som föreslagits i kungl, propositioner (nr 219 och 221) till
1936 års riksdag särskilda skyddshem eller avdelningar av skyddshem inrättas
för de jämlikt barnavårdslagen omhändertagna vilka äro själsligt abnorma.
I det läge vari utvecklingen på barnavårdslagens område för närvarande
befinner sig anser jag mig icke böra föreslå att därutöver lagstiftningsåtgärder
vidtagas för att begränsa möjligheterna att till allmän uppfostringsanstalt
överföra dem som omhändertagits jämlikt barnavårdslagen.

I detta sammanhang vill jag med några ord beröra förhållandet
mellan de allmänna uppfostringsanstalterna och de anstalter,
som skola inrättas för verkställighet av ungdomsfängelse.

Det är antagligt, att det skall befinnas lämpligt att anordna kommunikation
i någon form mellan dessa slag av anstalter. Avfattningen av den föreslagna
lagen örn tvångsuppfostran lägger ej heller hinder i vägen för en sådan
anordning. I förslaget öppnas nämligen möjlighet att använda avdelning av
anstalt för ungdomsfängelse såsom uppfostringsanstalt för någon del av
tvångsuppfostringsklientelet. En motsvarande bestämmelse finnes beträffande
ungdomsfängelse i 7 § av lagen om sådant straff. Behovet av samverkan
mellan de båda behandlingsformerna torde ock kunna tillgodoses genom anordningar
med avseende å ledningen för de olika anstalterna. Det kan sålunda
tänkas, att i styrelsen för allmän uppfostringsanstalt intages en eller
flera av ledamöterna i den nämnd som skall behandla vissa viktigare frågor
angående ungdomsfängelse. Slutligen bör det tagas under övervägande, huruvida
icke den i departementsförslagets 6 § omförmälta uppsikten över uppfostringsanstalterna
bör överflyttas till fångvårdsstyrelsen, som skall ha uppsikten
över anstalter för verkställighet av ungdomsfängelse.

Ett önskemål som framförts i ett yttrande, att de enligt barnavårdslagen
omhändertagna 18—21-åringar vilka enligt nämnda lag kunna hänvisas till
allmän uppfostringsanstalt i stället .skulle omhändertagas i ungdomsfängelseanstalt,
finner jag mig icke kunna tillmötesgå. Jag vidhåller nämligen den
av mig i propositionen med förslag till lag om ungdomsfängelse hävdade uppfattningen,
att sådan anstalt bör vara förbehållen åt dem för vilka den enligt
propositionen verkligen är avsedd.

I fråga om sättet för förordnande om tvångsuppfostran
har i yttrandena icke någon erinran riktats mot de sakkunnigas förslag, att
sådant förordnande skall ske direkt utan att straff först utsättes. Även jag
ansluter mig i detta avseende till förslaget, vilket i enlighet med det av 1935
års riksdag uttalade önskemålet i förevarande hänseende åvägabringar överensstämmelse
med förfaringssättet vid ådömande av ungdomsfängelse.

Vidkommande frågan, på vilka brott förordnande örn
tvångsuppfostran bör kunna följa, är till en början att märka,
att den intagna ståndpunkten beträffande sättet för förordnandet föranleder
att förutsättningarna i detta hänseende, liksom enligt lagen örn ungdomsfängelse,
måste anknytas till straffskalan för brottet. Förordnandet kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 27. 31

nämligen icke såsom i nuvarande lag göras beroende av storleken av ett
ådömt straff.

Mot de sakkunnigas förslag att icke medgiva förordnande om tvångsuppfostran
vid brott på vilka endast böter kunna följa har i några yttranden
rests invändning. Såsom de sakkunniga framhållit, torde det emellertid endast
ytterst sällan ha förekommit, att förordnande om tvångsuppfostran
meddelats med anledning av brott på vilket icke annat straff än böter kunnat
följa. Där så likväl har skett, torde förordnandet ha föranletts icke så mycket
av en asocialitet vilken tagit sig uttryck i brottet som fastmera av andra
yttringar av vanart. Det förefaller under sådana omständigheter stå i bättre
överensstämmelse med principerna för tillrättaförande av vanartad ungdom,
att dylika fall omhändertagas enligt barnavårdslagen.

I flera yttranden har vidare framställts önskemål att, i likhet med vad
fallet är beträffande ungdomsfängelse, tvångsuppfostran skall förklaras icke
kunna följa på brott överstigande viss svårhetsgrad. Att sakkunnigförslaget
utan sådan begränsning tillåter förordnande om tvångsuppfostran vid
brott som äro belagda med frihetsstraff, står emellertid i överensstämmelse
med vad som redan nu gäller. Efter ändringen av 5 kap. 2 § strafflagen genom
lagen den 10 maj 1935 kan straffet för brott, begånget av någon som
fyllt 15 men ej 18 år, nedsättas under vad i allmänhet å gärningen bort följa
utan annan begränsning än den som följer av det allmänna straffminimum.
Det är alltså för domstolen tekniskt möjligt beträffande varje brott att utmäta
så lågt straff, att förordnande örn tvångsuppfostran kan meddelas. Endast
så till vida innebär nu gällande rätt en begränsning av möjligheten att utbyta
frihetsstraff mot tvångsuppfostran, att örn domstolen under beaktande av
straffnedsättningsmöjligheten i 5 kap. 2 § strafflagen finner brottet förskylla
straffarbete i längre tid än två år, den icke kan förordna att straffet skall
utbytas mot tvångsuppfostran. En anvisning örn att brottets svårhet kan
utesluta förordnande om tvångsuppfostran upptager emellertid förslaget genom
bestämmelsen, att vid övervägande av förutsättningarna för tvångsuppfostran
hänsyn skall tagas till brottets beskaffenhet. Däri synes ligga tillräcklig
anvisning för domstolarna att icke förordna om tvångsuppfostran i
fall då allmänna hänsyn kräva straff. Att dessutom genom en formell gräns
— bestämd med hänsyn till straffskalan eftersom något utsättande av straff
ej skall ifrågakomma — utesluta brott av viss högre svårhetsgrad från dem
som kunna föranleda förordnande om tvångsuppfostran synes mig ej tillfyllest
motiverat.

På grund av det anförda ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag, att
tvångsuppfostran i lagen angives kunna förekomma vid brott, å vilket kan
följa fängelse eller straffarbete. I

I överensstämmelse med nu angivna grunder bör enligt min mening en
reviderad lagstiftning örn tvårfgsuppfostran komma till stånd. I likhet med
de sakkunniga finner jag det lämpligt, att de bestämmelser som skola reglera
detta institut utbrytas till en särskild »lag om tvångsuppfostran». I 5 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

3 § strafflagen bör vid sådant förhållande, såsom i sakkunnigförslaget skett,
upptagas allenast en hänvisning till denna lag. Såsom framgår av sakkunnigbetänkandet
böra ändringar vidtagas i ett flertal andra lagar.

Jag övergår nu till att behandla i det föregående e.j berörda bestämmelser
i de inom departementet upprättade lagförslagen. Därvid tillåter jag mig
emellertid utgå från sakkunnigbetänkandet, till vilket jag alltså får hänvisa.

Beträffande förslaget till lag örn tvångsuppfostran gäller, att det i stor utsträckning
är uppgjort med lagen om ungdomsfängelse som förebild. Ledning
har jämväl hämtats från 1922 års förslag angående tvångsuppfostran
och de yttranden som på sin tid avgivits över detta.

Mot själva benämningen tvångsuppfostran har anmärkts, att det icke kunde
undvikas att allmänheten sammanställde och i viss mån jämställde begreppen
tvångsuppfostran och tvångsarbete. Å andra sidan har det ansetts
såsom en fördel med beteckningen tvångsuppfostran, att den vore ägnad att
förhindra sammanblandning i allmänhetens medvetande mellan behandling
i skyddshem och behandling i allmän uppfostringsanstalt.

Då uttrycket tvångsuppfostran icke torde föranleda någon sådan olägenhet
som anmärkts samt det numera vunnit burskap i allmänna språkbruket,
har anledning icke ansetts föreligga att med frångående av förslaget söka
tillskapa någon ny benämning.

De särskilda bestämmelserna i förslaget till lag örn tvångsuppfostran.

1 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till den föregående behandlingen av
förslagets allmänna grunder.

Sakkunnigförslagets 4 §, vars innehåll överensstämmer med 5 § lagen den
6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande
vissa minderåriga, har icke upptagits i departementsförslaget. Tillräckliga
skäl ha icke ansetts föreligga för den av de sakkunniga föreslagna utbrytningen
av detta stadgande ur nämnda lag.

4 §•

Denna paragraf motsvarar sakkunnigförslagets 5 §.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller såsom en brist i sakkunnigförslagets
motsvarande paragraf att där icke, såsom i 2 § lagen den 27 juni 1902
angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran, upptagits
en föreskrift att den som dömts till tvångsuppfostran skall överlämnas
till allmän uppfostringsanstalt genom Konungens befallningshavandes försorg.
Vad de sakkunniga till stöd för sin underlåtenhet att föreslå en sådan
bestämmelse anfört örn att länsstyrelse genom landshövdingeinstruktionen,
§ 10, ålagts tillse, att lagakraftvunna utslag i brottmål i behörig ordning
befordras till verkställighet, syntes länsstyrelsen ej övertygande. Ett stort

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

antal föreskrifter i denna instruktion återgåve bestämmelser som funnes intagna
i särskilda författningar. Man måste, i allt fall ur tydlighetens synpunkt,
taga avstånd från förslaget att ur lagstiftningen om tvångsuppfostran
utesluta uttrycklig bestämmelse örn verkställighet genom Konungens befallningshavandes
försorg.

Länsstyrelsen i Kalmar lån förordar, att bestämmelsen om att förordnande
om tvångsuppfostran skall verkställas utan hinder av att det ej äger laga
kraft, efter mönster från ungdomsfängelselagen, förses med ett förbehåll som
gör det möjligt för domstolen att uppskjuta verkställigheten till dess beslutet
vunnit laga kraft. Det vore nämligen att märka, att omhändertagande för
tvångsuppfostran utgjorde ett allvarligt ingrepp i den personliga friheten, vilket
kunde medföra vittgående konsekvenser även om det blott skulle ske för
kort tid, samt att fall kunde förekomma där det för domstolen kunde synas
mycket tveksamt, t. ex. på grund av svårighet att skaffa bevis, huruvida
tvångsuppfostran borde ådömas. Jämväl häradshövdingen i Bräkne och Listers
domsaga förordar ett sådant förbehåll; han anför, att frihetsberövande!
vid tvångsuppfostran vore ungefär lika accentuerat som vid fängelse och
att det i fråga om sin diffamerando verkan, efter vad han vid flera tillfällen
märkt, överträffade frihetsstraff.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, huruvida — såsom de sakkunniga
ansett —- den i deras förslag upptagna bestämmelsen att förordnande
om tvångsuppfostran skall verkställas utan hinder av att det ej äger laga
kraft ger möjlighet för de verkställande myndigheterna att medgiva den dömde
något rådrum med verkställigheten för att lämna honom tillfälle att ordna
sina angelägenheter. Enligt länsstyrelsens mening vore det önskvärt att
stadgandet erhölle en avfattning som bättre uttryckte befogenhet för de verkställande
myndigheterna i detta hänseende.

Beträffande sakkunnigförslagets bestämmelse att till tvångsuppfostran
dömd i avbidan på verkställigheten må av polismyndighet på lämpligt sätt
tagas i förvar, anmärker styrelsen för föreningen Sveriges stadsfiskaler, att
ordet polismyndighet icke borde förekomma i författningar, med mindre
jämväl bestämdes vad enligt författningen menades med sådan myndighet.
Flera polismyndigheter kunde nämligen komma i fråga. De omständigheter
som i det särskilda fallet kunde påkalla ett tagande i förvar kände emellertid
endast domstolen och åklagaren. Det borde därför finnas möjlighet för domstolen
att i samband med beslutet örn tvångsuppfostran förordna, att den
dömde skulle tagas i förvar och omedelbart överföras till vederbörande allmänna
uppfostringsanstalt. Befogenhet att besluta om tagande i förvar borde
å andra sidan endast tillkomma domstolen, då det avsåge ett frihetsberövande
efter måls handläggning vid domstol. Själva utförandet av beslutet borde
tillkomma åklagaren, och genom dennes försorg borde den dömde snarast
överföras lill den allmänna uppfostringsanstalten. Emedan beslutet avsåge
berövande av friheten, erfordrades att föreskrifterna för meddelande av så liihang

till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 27. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

dant beslut klart och tydligt angåves i lag. Lämpligaste förvaringsplats vore
arrestlokal. En i de sakkunnigas motiv uttalad uppfattning, att i många fall
ett närbeläget sjukhus, skyddshem eller ålderdomshem torde erbjuda den
bästa förvaringsplatsen, kunde styrelsen icke dela. Styrelserna för sådana
inrättningar varken ville eller kunde åtaga sig alt vidtaga betryggande åtgärder
för att den förvarade icke avveke. Dessutom kunde starkt ifrågasättas
lämpligheten av att personer med sådan karaktär att de dömts till tvångsuppfostran
förvarades i sådana inrättningar.

Rådhusrätten i Karlskrona anför:

På de orter, där åklagarmyndigheten icke tager någon befattning med polisväsendet,
torde polismyndigheten icke erhålla kännedom örn ett dylikt förordnande
annorledes än genom åklagaren, och med hänsyn till ärendets brådskande
natur torde det ofta icke vara möjligt för polismyndigheten att själv
taga del av handlingarna i målet och därav bilda sig en uppfattning örn
huruvida skäl föreligga för ett omhändertagande av den dömde. Oavsett
detta synes den domstol, som dömt i målet, äga de största förutsättningarna
att rättvist bedöma huruvida anledning förefinnes att omedelbart beröva den
dömde friheten. Enligt rådhusrättens förmenande bör fördenskull polismyndighet
icke äga befogenhet att taga den dömde i förvar i andra fall än då
domstolen förordnat därom i det slutliga utslaget.

Länsstyrelsen i Blekinge län säger sig i likhet med rådhusrätten i Karlskrona
anse, att allvarliga erinringar kunna riktas mot förslaget på förevarande
punkt. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida det icke borde läggas i domstolens
hand att i förekommande fall bestämma, ej blott örn utan även på
vad sätt den dömde skall tills vidare omhändertagas. Mot den i de sakkunnigas
motiv framförda tanken, att den dömde skulle kunna tills vidare förvaras
i sjukhus eller ålderdomshem riktar länsstyrelsen en bestämd gensaga;
dessa anstalter borde vara befriade från ett klientel som det ifrågavarande.
Rådhusrätten i Västerås ifrågasätter, med instämmande av länsstyrelsen i
Västmanlands län, örn det ej borde ankomma på domstolen att förordna om
den dömdes tagande i förvar. Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, huruvida
icke befogenhet att förordna örn tagande i förvar borde inrymmas utom
åt polismyndighet även åt domstolen. Länsstyrelsen i Jönköpings län åter
anser, att prövningsrätten i frågan huruvida den dömde skall tagas i förvar
bör tillkomma åklagaren, och föreslår, att i bestämmelsen ordet polismyndighet
utbytes mot åklagaren. Enligt länsstyrelsens åsikt torde sjukhus
och ålderdomshem knappast kunna anses som lämpliga förvaringsplatser.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför:

Mot de sakkunnigas uttalande att i många fall ett närbeläget sjukhus,
skyddshem eller ålderdomshem erbjuder den bästa förvaringsplatsen måste
jag bestämt uttala min invändning. Någon förvaring i egentlig mening kan
icke förekomma på någon av dessa anstalter. Sjukhus och ålderdomshem
sakna fullständigt personal, som kunna ägna någon uppmärksamhet åt någon
där till förvaring intagen person. Jag vill blott fästa uppmärksamheten på
att flertalet ålderdomshem ha uteslutande kvinnlig personal. Det vore också

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

i hög grad nedsättande för i synnerhet å sjukhus och ålderdomshem intagna
örn det bleve känt, att dessa institutioner även skulle tjänstgöra — må så
vara endast i sällsynt förekommande fall — såsom förvaringsanstalter för
unga brottslingar. Betalningsfrågan för vistelsen å de nämnda primärkommunala
eller landstingsanstalterna har ej heller av de sakkunniga berörts.

Från åtskilliga håll lia försök gjorts att i samband med befintliga ålderdomshem
anordna polisarrestlokaler. Jag har emellertid alltid med hänsyn till
ålderdomshemmens klientel bestämt motsatt mig alla dylika förslag, och så
vitt jag vet har ännu ej någon sådan arrest kommit till stånd.

Medicinalstyrelsen anför, att förvaring icke kunde ske vid sinnessjukhus
då den för sjukvården ansvarige läkaren icke kunde antagas kunna kvarhålla
den i förvar tagne mot hans vilja. Styrelsen holle vidare före, att förvaring
ej heller lämpligen kunde ske vid skyddshem och ännu mindre å kroppssjukhus.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner, under hänvisning till de sakkunnigas
tanke att förvaring skulle kunna ske å sjukhus, skyddshem eller ålderdomshem,
att kostnadsfrågan bör bliva föremål för övervägande. Såvitt länsstyrelsen
kunnat finna, stöde statsmedel icke för närvarande till buds för förvaring
på sådant sätt. Vederbörande hemortskommun kunde ej heller anses
skyldig att vidkännas kostnad för ändamålet med mindre fattigvårdsfall
förelåge. Enligt länsstyrelsen vore det lämpligt, att det överlämnades åt
polismyndighet att i förekommande fall avtala om skälig ersättning för förvaring
och vård och att kostnaden stannade å staten.

Mot sakkunnigförslaget såvitt därigenom stadgats, att elev vid allmän uppfostringsanstalt
skall kvarstå såsom elev vid anstalten till dess han utskrives
därifrån, på prov eller slutligt, anmärkes i vissa yttranden, att elevskapet
bör bestå ända till dess slutlig utskrivning äger rum. Denna åsikt
framföres av styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona ävensom av
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet och av barnavårdsnämnden i
Göteborg med instämmande av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Barnavårdsförbundet
och barnavårdsnämnden erinra örn att enligt barnavårdslagen
skyddshemselev kvarstår som sådan jämväl efter villkorlig utskrivning,
nämligen till dess han slutligt utskrives. Barnavårdsnämnden tillägger,
att i detta avseende barnavårdslagens regler bort följas i stället för, som
skett, ungdomsfängelselagens. Det funnes nämligen en väsentlig olikhet
mellan lagförslaget och sistnämnda lag därutinnan, att enligt denna villkorlig
utskrivning ej behövde följas av slutlig sådan. Det syntes barnavårdsnämnden
nödvändigt, att eleven även under den tid han vore utskriven på
prov måste både anses och känna sig vara en uppfostringsanstaltens elev.

Att i lagen om tvångsuppfostran intaga en bestämmelse örn att verkställig - Depariemeiu»-heten skall ske genom Konungens befallningshavandes försorg synes mig icke chelenerforderligt,
då det icke ansetts behövligt att i andra lagar, såsom lagen den
22 april 1927 örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och lagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

samma dag om internering av återfallsförbrytare, införa något stadgande om
att Konungens befallningshavande skall sörja för verkställigheten.

Däremot synas mig de skäl, som i vissa yttranden anförts för att i domstolens
hand lägga möjlighet att uppskjuta verkställigheten till dess domen
vunnit laga kraft, böra föranleda alt sakkunnigförslaget kompletteras på
denna punkt. Efter mönster av 5 § lagen om ungdomsfängelse har därför
vid bestämmelsen att förordnande örn tvångsuppfostran skall verkställas utan
hinder av att det ej vunnit laga kraft fogats förbehåll för det fall, att domstolen
annorlunda bestämmer.

Vad i ett yttrande anförts om önskvärdheten av att bestämmelsen om verkställighet
av förordnande om tvångsuppfostran gives sådan avfattning, att de
verkställande myndigheterna däri skulle kunna se ett bemyndigande att medgiva
den dömde rådrum med verkställigheten, synes mig icke böra föranleda
någon omredigering av stadgandet. I likhet med de sakkunniga anser jag
det vara av vikt, att den uppfostrande behandlingen utan uppskov tager sin
början. Då fall emellertid kunna förekomma i vilka denna regel kan behöva
tillämpas med urskillning, finner jag liksom de sakkunniga, att i lagen icke
såsom i den nuvarande bestämmelsen i 2 § lagen om verkställighet av tvångsuppfostran
bör uttryckligen framhållas att förordnandet genast skall gå i
verkställighet.

I och med att åt domstolen inrymmes befogenhet att uppskjuta verkställigheten
till dess förordnandet om tvångsuppfostran vunnit laga kraft synes
det ock böra ankomma på domstolen att förordna om den dömdes tagande
i förvar i avbidan på verkställigheten. Själva utförandet torde lämpligen
böra anförtros åt åklagaren, då denne genom sin befattning med målet
torde vara bäst skickad att snabbt och ändamålsenligt bringa beslutet till
verkställighet. Någon skyldighet för inrättningar, sådana som sjukhus,
skyddshem och ålderdomshem, att mottaga en för förvaring omhändertagen
har icke ifrågasatts. Vid sådant förhållande finner jag icke anledning att
närmare ingå på frågan om dessa inrättningars lämplighet såsom förvaringsplats.
Emedan tagande i förvar är att anse som det första ledet i transporten
till allmän uppfostringsanstalt, synes det mig naturligt att, sedan bestämmelsen
örn tagande i förvar införts, kostnaden för förvaring må kunna
bestridas av medel från anslaget för transport av minderåriga till allmän uppfostringsanstalt.

Det i vissa yttranden framförda önskemålet, att elevskap vid allmän uppfostringsanstalt
icke skall anses upphöra förrän vid slutlig utskrivning från
anstalten, finner jag beaktansvärt. En därtill syftande jämkning har därför
vidtagits i första stycket av förevarande paragraf.

5 §.

Denna paragraf, som motsvarar sakkunnigförslagets 6 §, har berörts vid
behandlingen i det föregående av förslagets allmänna grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

6 §.

Denna paragraf motsvarar sakkunnigförslagets 7 §.

Medicinalstyreisen framhåller, att i styrelsen för allmän uppfostringsanstalt
bör finnas en läkare med särskild psykiatrisk skolning samt att vid
anstalten bör vara knuten en sådan läkare som besöker anstalten minst en
gång i månaden och därutöver så ofta det erfordras. Läkare med särskild
psykiatrisk skolning torde enligt medicinalstyrelsen kunna erhållas från närmaste
statliga sinnnessjukhus.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundel understryker vikten av att
läkare med särskild psykiatrisk skolning knytes vid allmän uppfostringsanstalt
och ifrågasätter, huruvida icke anvisning därom bör lämnas i lagen.

Jag delar den i de anförda yttrandena uttryckta uppfattningen, att det ärDepariemenisangeläget
att läkare med särskild psykiatrisk skolning äro knutna vid de cAeMallmänna
uppfostringsanstalterna. Bestämmelser härom torde emellertid
höra hemma i de av Konungen fastställda stadgor, som enligt förevarande
paragraf skola finnas för anstalterna.

7 §•

Denna paragraf motsvarar sakkunnigförslagets 8 §.

De sakkunnigas förslag att i denna paragraf upptaga en bestämmelse örn att
elev för kortare tid må beviljas permission göres i vissa yttranden till föremål
för kritik.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona anför:

Ehuru uttryckligt stadgande därom ej finnes, har Bonastyrelsen ansett sig
kunna för kortare tid bevilja elev permission av särskilda skäl, såsom för
att besöka nära anhörig som är svårt sjuk eller för att söka arbetsanställning.
Styrelsen har ingen tvekan om lämpligheten av att i lag eller författning
fastslå en sådan begränsad möjlighet att bevilja elev permission men
hyser starka betänkligheter mot att utsträcka denna möjlighet så långt som
de sakkunniga ifrågasätta. De ynglingar som intagas å Bona komma från
skilda, ofta från anstalten långt avlägsna orter och från hem med högst olika
förmögenhetsvillkor. Stor hänsyn måste därför tagas till kostnadsfrågan.

Av sina belöningspenningar skulle blott en eller annan elev kunna bekosta
en permissionsresa, och om föräldrar eller andra närstående skulle betala
resorna, kunde lätt uppkomma mannamån lill nackdel för de fattigare eleverna.
Skulle åter kostnaderna gäldas av anstalten, uppstode en icke oväsentlig
utgift för staten. De ekonomiska skälen äro emellertid icke i och för
sig avgörande för styrelsen, när den vänder sig mot förslaget att permission
bör ingå såsom en mera normal beståndsdel av den uppfostrande behandlingen.
Permission skulle i allmänhet kunna anförtros blott åt mera skötsamma
och pålitliga elever samt därigenom, åtminstone i elevernas ögon,
få karaktären av ett slags belöning. Den som ansåge sig förbigången bleve
misslynt, och härigenom Indes ett nytt orosmoment till de många andra som
oundvikligen förekomma bland eleverna på en uppfostringsanstalt. Det är
vidare ingalunda säkert, att en elev under en permission till hemmet begagnar
tiden väl och hämtar goda impulser. Därtill kan en elev vid återkomst
efter permission på grund av därav väckt frihetslängtan lia svårare att fin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

na sig tillrätta med anstaltsvistelsen. Elevens behov av belöning och förtroende
tillfredsställes bäst genom att han så tidigt som möjligt utskrives på
prov. Under åberopande av vad sålunda anförts får styrelsen föreslå att bestämmelsen
om permission antingen den inflyter i lagen eller meddelas i
administrativ ordning erhåller sådan avfattning, att permission må beviljas
endast av särskilda skäl.

Styrelsen för svenska diakoniss-sällskapet förklarar sig hysa en viss tvekan
i fråga om lämpligheten av den föreslagna bestämmelsen och anför
vidare:

Enligt all erfarenhet gäller som regel, att den grundläggande förutsättningen
för att å uppfostringsanstalt intagen ungdom skall kunna tillrättaföras
är att den avskiljes från hemmet. Det förhåller sig nämligen så, att ett utbyte
av ådömt straff mot tvångsuppfostran icke tillgripes av domstolarna
i händelse den felande har ett gott hem, som kan förväntas vara honom till
verkligt stöd eller att eljest någon berättigad anmärkning icke kan framställas
mot hans omgivning. I sådant fall tillämpas i regel villkorlig dom. En
av de fördelar man avsett att vinna genom ett utbytande av straff mot
tvångsuppfostran är just, att den dömde genom ett dylikt utbyte ryckes ursin
dittillsvarande miljö och så att säga omplanteras i en ny bättre jordmån.
Under sådana förhållanden anser styrelsen, att permission för eleven för besök
i hemmet måste anses äventyra de uppfostringsresultat, som vunnits,
och i varje fall komrne att i fostringsarbetet införa ett icke önskvärt oroselement.

Överståthållarämbetet finner, att det knappast skulle vara något att erinra
mot den ifrågavarande bestämmelsen för så vitt därmed allenast avsåges
att bereda möjlighet till permission i sådana särskilda fall som t. ex.
för att besöka en nära anförvant på hans dödsbädd eller bevista sådan anhörigs
begravning. Avsikten syntes emellertid att döma av betänkandet vara
att låta permissionen ''ingå som en mera normal beståndsdel av den uppfostrande
behandlingen’. En sådan tillämpning av bestämmelsen mötte enligt
Överståthållarämbetet betänkligheter av samma slag som de av styrelsen för
svenska diakoniss-sällskapet anförda.

Enligt landsfogden i Kronobergs län skulle permissionsinstitutet otvivelaktigt
vara värdefullt ur flera synpunkter. Då det —- enligt vad erfarenheterna
av de från skyddshemsanstalterna permitterade eleverna visade —
alltid förefunnes en fara för att det uppfostringsarbete, som nedlagts på dessa
unga lagöverträdare kunde komma att äventyras under permissionstiden,
vore det emellertid angeläget att permission meddelades endast i undantagsfall,
när särskilda skäl därtill vox-e och efter omsorgsfull prövning, samt att
permissionen begränsades till så kort tid som möjligt. Dessa restriktioner
borde komma till uttryck i lagtexten. Länsstyrelsen i samma län har intet
att invända mot att permission beviljades i exceptionella undantagsfall.
Permissionsinstitutet borde emellertid begränsas på sådant sätt, att icke därigenom
skapades förutsättningar för släpphänthet. Det föreslagna stadgandet
syntes alltför tänjbart. Lämpligen borde stadgandet utgå ur lagtexten
och åt Kungl. Majit överlämnas att med stöd av den sista paragrafen i förslaget
meddela de direktiv i ämnet som kunde anses lämpliga. Jämväl läns -

Kungl. Majis proposition nr 27.

styrelsen i Östergötlands län ställer sig betänksam mot möjligheten att bevilja
permission utan att särskilda omständigheter föranleda därtill. Länsstyrelsen
hyste den uppfattningen att permission, annat än i undantagsfall, genom
att orsaka avbrott i anstaltens fostrande verksamhet kunde äventyra resultatet
av denna. Blotta tillvaron av permissionsmöjligheten skulle komma att
föranleda ständigt återkommande framställningar örn permission, vilka anstaltens
ledning torde få svårt att i tillräcklig omfattning avvisa, därest icke
möjligheten att giva permission vore begränsad genom uttryckligt lagbud.

Barnavårdsnämnden i Göteborg åter betecknar förslagets bestämmelse, att
permission kan givas, såsom en given fördel, och sekreteraren hos Gävleborgs
läns barnavårdsförbund finner det påtagligt, att det skulle vara till stor fördel
för eleverna om de skulle kunna få permission dels vid särskilt ömmande
omständigheter, dels även i viss utsträckning för att bibehålla kontakten
med hem och yttervärld. Med den erfarenhet som vunits i fråga om skyddshemselevers
permission vid helger och dylikt torde man icke behöva frukta,
att permissionerna skulle missbrukas. Det hade nämligen visat sig, att
skyddshemseleverna själva och deras anhöriga i regel vöre mycket måna örn
alt den permitterade åter inställde sig inom föreskriven tid.

Socialstyrelsen berör frågan om rätt för enskild person, till vars fostran
elev vid allmän uppfostringsanstalt överlämnats, att på eget initiativ och efter
självständig prövning bevilja eleven permission. Sådan rätt skulle enligt
styrelsens förmenande kunna äga praktisk betydelse, bland annat för undvikande
av onödig omgång och för möjliggörande av skyndsamt beslut i brådskande
fall såsom sjukdom eller dödsfall.

Enighet synes råda därom, att elev vid allmän uppfostringsanstalt bör Dep^’^nU''
kunna komma i åtnjutande av permission för kortare tid i undantagsfall,
t. ex. för att besöka en nära anförvant på hans dödsbädd eller bevista en sådan
anhörigs begravning. Däremot äro meningarna delade om lämpligheten
av att permission medgives i större utsträckning.

Enligt de sakkunniga bör permission ingå som en normal beståndsdel av
den uppfostrande behandlingen. De lia som skäl härför anfört, dels att
det mången gång deprimerande tryck, som anstaltslivet utövar på eleverna
oell som giver sig tillkänna genom tendensen att försöka avvika, kan behöva
lättas genom kortare avbrott, dels ock att en klok användning av möjligheten
att medgiva permission skulle kunna ha en positivt uppfostrande betydelse.

I denna möjlighet skulle anstaltsledningen nämligen äga ett medel att belöna
elev som ådagalagt gott uppförande och visa honom ett förtroende, vilket
skulle vara ägnat att höja honom i hans egna ögon och därmed påverka karaktärsdaningen
i gynnsam riktning. Det vore även angeläget, alt elev icke
genom lång oavbruten anstaltsvistelse bleve främmande för livet utanför anstalten,
och i många fall kunde det för honom vara nyttigt att få genom besök
i sitt hem upprätthålla kontakten med de sina.

Vad de sakkunniga sålunda anfört synes mig ådagalägga, att permission
såsom en normal beståndsdel av den uppfostrande behandlingen i många

Kungl. Majlis proposition nr 27.

fall skulle vara till gagn. Det förefaller mig tydligt, att den avskildhet som
präglar livet i en anstalt icke i alla avseenden är till fördel för uppfostringen
och att kortare avbrott på många elever skulle ha en gynnsam verkan. Att
vid skyddshemmen permission medgives i ganska stor utsträckning, synes
peka i samma riktning. Jag inser emellertid att vissa betänkligheter kunna
anföras mot att medgiva permission i större utsträckning. En säkert grundad
mening rörande den omfattning, i vilken permission utan våda må kunna
beviljas, synes såsom även de sakkunniga funnit — icke kunna vinnas utan
praktisk erfarenhet av permissionsinstitutets tillämpning vid de allmänna
uppfostringsanstalterna. Vid sådant förhållande synes mig försiktigheten bjuda
att icke i lag fastslå någon regel om permission utan, såsom förfarits beträffande
ungdomsfängelse, överlämna åt Kungl. Majit, som enligt 22 § äger
meddela erforderliga bestämmelser angående lagens tillämpning, att i den
mån så befinnes lämpligt utfärda föreskrifter därom. Kungl. Majit torde ock
hava att, om så befinnes erforderligt, giva föreskrifter angående permission
åt elev, vilken enligt 8 § i lagförslaget överlämnats till fostran och vård i
enskilt hem.

8 §.

Denna paragraf motsvarar sakkunnigförslagets 9 §.

I 9 § i sakkunnigförslaget stadgas, att styrelsen för allmän uppfostringsanstalt
bör, där sådant prövas för elev gagneligt, så snart lämpligen ske
kan, överlämna honom till fostran och utbildning utom anstalten.

lill motivering av denna bestämmelse ha de sakkunniga erinrat om 4 §
lagen om verkställighet av tvångsuppfostran. Där stadgas, att om minst ett
år förflutit sedan elev blivit intagen i allmän uppfostringsanstalt, anstaltens
styrelse äger, därest sådant finnes för eleven gagneligt, tills vidare elier för
viss tid överlämna honom till enskild vård och tillsyn eller anställa honom i
tjänst eller yrke. Sådan åtgärd må enligt stadgandet vidtagas även tidigare,
om särskilda omständigheter det föranleda och den myndighet som äger
uppsikt över anstalten samtycker därtill. Därjämte föreskrives, att då
elev sålunda placeras utom anstalten, förbehåll skall göras örn rätt för anstaltens
styrelse att när som helst återtaga honom samt att styrelsen skall
vara skyldig att återtaga honom örn hans uppförande eller annat förhållande
därtill föranleder. Tillika stadgas plikt för styrelsen att utöva tillsyn över
elev som vistas utom anstalten.

I 1922 års betänkande med förslag till lag örn tvångsuppfostran åt unga
förbrytare m. m. föreslogs ett stadgande, 17 §, av innehåll att elev, där sådant
prövades för honom gagneligt, tills vidare eller för viss tid skulle kunna
överlämnas till fostran och utbildning utom anstalten under anstaltsledningens
tillsyn. Förr än ett år förflutit från det eleven blivit inlagen i anstalten,
finge dock sådan åtgärd icke vidtagas, med mindre särskilda omständigheter
det föranledde och överstyrelsen för anstalten därtill samtyckte.
Med dessa bestämmelser bör sammanställas, att enligt 18 § i samma lagförslag
elev, då sannolika skäl förelage att han skulle utom anstalten under erforderlig
tillsyn förhålla sig väl, skulle villkorligt utskrivas. Enligt 19 § i lagförslaget
skulle villkorlig utskrivning under vissa förutsättningar ske ändå att dylika
skäl ej förelåge.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 27.

I de sakkunnigas förslag till lag om tvångsuppfostran ha, liksom i 1922
års förslag, intagits bestämmelser örn villkorlig utskrivning, här även benämnd
utskrivning på prov. Dessa bestämmelser, vilka finnas i förslagets
12 och 13 §§, ha enligt de sakkunniga till uppgift att reglera övergången
från tvångsuppfostran till den slutliga utskrivningen. I enlighet härmed
må utskrivning på prov ej ske förrän ett år förflutit från det tvångsuppfostran
börjat, med mindre särskilda skäl därtill äro. De sakkunniga ha emellertid
även upptagit det i 1922 års betänkande framförda förslaget, att elev som
icke anses mogen för utskrivning på prov skall kunna överlämnas till fostran
och utbildning utom anstalten, där sådant prövas för honom gagneligt. Bestämmelse
därom har givits i 9 §. Enligt de sakkunnigas mening bör sådant
överlämnande icke betraktas såsom en övergångsform till slutlig utskrivning
utan fastmera som ett av de sätt på vilka tvångsuppfostran kan ske. I
överensstämmelse med detta betraktelsesätt har i sakkunnigförslaget icke,
såsom i 1922 års förslag, upptagits någon bestämmelse örn viss minimitid,
före vilkens förlopp överlämnande i regel ej skulle få äga rum. Att såsom
i 4 § lagen örn verkställighet av tvångsuppfostran sker, begränsa möjligheten
att överlämna elev till fostran utom anstalten till det fall, att enskild
person mottager honom i sin vård eller tjänst, har icke ansetts motiverat.
Enligt de sakkunniga vore det nämligen icke uteslutet, att elev med fördel
kunde placeras i annan anstalt. Det kunde sålunda tänkas, att det kunde
befinnas lämpligt flytta elev till annan uppfostringsanstalt där möjligheterna
till viss yrkesutbildning äro bättre.

Enligt de sakkunniga bör till styrelsens förfogande ställas ett anslag för
att den må kunna bereda eleverna fostran och vård utom anstalten. I betänkandet
har uttalats, att den årliga kostnaden för elever som utackorderas
i enskilda hem i allmänhet torde väsentligt understiga motsvarande kostnad
för elever som vistas i allmän uppfostringsanstalt, då gottgörelsen i regel
kunde beräknas med hänsyn till att den som mottoge eleven kunde tillgodogöra
sig hans arbetskraft.

I vissa yttranden framställas erinringar mot de sakkunnigas förslag i förevarande
del.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona hemställer, att 9 § i sakkunnigförslaget
måtte utgå. I motiveringen till sitt yrkande dryftar styrelsen
först de skäl, som av de sakkunniga anförts för att visa att elev vid allmän
uppfostringsanstalt understundom lämpligen bör kunna överlämnas till annan
anstalt. Enligt styrelsens förmenande hade de sakkunnigas uttalande, att
det kunde tänkas befinnas lämpligt att flytta elev till annan uppfostringsanstalt
där möjligheterna till viss yrkesutbildning vöre bättre, intet som helst
fog för sig. Den å allmän uppfostringsanstalt intagne kunde nämligen där
erhålla vilken som helst utbildning som kunde erfordras. Då erfarenheten
visat att elever, som vore lill större skada för uppfostringsarbetet, i mycket
stor utsträckning tillhörde kategorien psykiskt abnorma, så vunnes nied tillkomsten
av en psykopatanstalt, dit dylika elever jämlikt 11 § i sakkunnigförslaget
skulle överflyttas, att clever som vore uppfostringsbara löpte mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

risk för att bli utsatta för skadlig inverkan av kamrater. Vad Bonaanstalten
beträffade, hade den i övrigt isoleringsavdelningen att vid behov lita till.
Liksom den utbildningsanstalt, som skulle omhändertaga de till ungdomsfängelse
dömda vore avsedd endast för de uppfostringsbara, vilka skulle där
kvarstanna så länge anslaltsvistelse ansåges erforderlig, så borde väl även
om den allmänna uppfostringsanstalten gälla, att den hade hand om de till
tvångsuppfostran dömda uppfostringsbaras utbildning så länge denna behövde
äga rum å anstalt.

Styrelsen upptager därefter till behandling vad de sakkunniga anfört örn
elevs överlämnande till vård i enskilt hem och yttrar därom:

Med det stränga urval som av domstolarna plägar iakttagas i fråga om förordnande
örn intagning å allmän uppfostringsanstalt, är det mera sällan som
denna får mottaga någon elev, för vilken den erforderliga fostran lämpligen
kan till större delen förläggas utanför anstalten. Därtill kommer den viktiga
synpunkten, att det för elev, som skall utbildas i visst yrke, är av vikt
att den grundläggande utbildningen å anstalten icke blir alltför kortvarig -—-en synpunkt som ju i fråga örn brottslig ungdom mellan 18 och 21 år särskilt
framhållits i propositionen med förslag till lag om ungdomsfängelse. Det
må i detta sammanhang också nämnas, att i de många tacksamhetsskrivelser
som ledningen av Bona-anstalten under årens lopp fått mottaga från forna
elever icke sällan särskilt givits uttryck åt erkänsla för det stora gagn de haft
av att gratis ha fått utbildning i sitt yrke. Styrelsen finner det emellertid
synnerligen lämpligt, att den får befogenhet att huru tidigt som helst utan
medgivande av uppsiktsmyndigheten utlämna elev till enskild persons fostran
och vård, men det bör enligt styrelsens förmenande dock i lagtexten angivas,
att det — med mindre särskilda skäl därtill äro — ej må ske förr än ett år
förflutit efter intagningen, enär detta torde vara nödvändigt för förekommande
av de ideliga framställningar, som eljest vore att befara från elever
och deras anhöriga örn elevs utplacering, där sådan icke lämpligen skulle
kunna ifrågakomma. Då styrelsen sålunda föreslår samma villkor för utplacering
enligt 9 § i lagförslaget som enligt de sakkunnigas förslag till villkorlig
utskrivning jämlikt 12 §, blir en konsekvens härav, att styrelsen hemställer
att 9 § måtte utgå och där avhandlad utplacering till enskild person
räknas till den i 12 § avhandlade villkorliga utskrivningen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som tagit del av Bonastyrelsens yttrande,
anför, att länsstyrelsen icke obetingat kan ansluta till sakkunnigförslaget i
förevarande hänseende:

Länsstyrelsen föreställer sig, att de för uppfostran av unga lagbrytare speciellt
organiserade, med för ändamålet utbildad personal försedda allmänna
uppfostringsanstalterna äga alldeles särskilda förutsättningar att fylla denna
uppgift och att en likvärdig eller bättre fostran endast undantagsvis kan
beredas utom anstalten. Erfarenheterna från Bona torde bestyrka denna
uppfattning. Det synes länsstyrelsen under sådana förhållanden lämpligt, att
på sätt Bonastvrelsen föreslagit ett överlämnande av elev till fostran utom
anstalten i allmänhet icke bör ske tidigare än som ifrågasatts beträffande
villkorlig utskrivning och således i regel icke äga rum innan anstalten
haft möjlighet att under en något längre tid påverka eleven i fostrande syfte.

Styrelsen för svenska diakoniss-sällskapet ger till känna en viss tvekan
beträffande förevarande bestämmelse i sakkunnigförslaget:

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

En ung människa, som måste av samhället omhändertagas för fostran, är
oftast så sargad både till kropp och själ, att hon behöver tid för att samla
sig och framför allt för att få en ny inriktning i livet. Uppfostringsanstalternas
syfte är ju att hjälpa en dylik människa ur de svårigheter livet ställt
henne i och i avskildhet och ro söka fostra henne till en annan människa.
Men fostringsarbetet tar tid, och därför är styrelsen tveksam, huruvida den
avskildhet och det lugn, som den omhändertagna behöver, kan vinnas utom
anstalten och om sålunda anstaltsvården kan ersättas av vård utom densamma.
Då emellertid dylika fall undantagsvis skulle kunna tänkas, anser
sig styrelsen icke böra motsätta sig en bestämmelse, sådan som den i 9 §
föreslagits.

Förslaget, att elev skall kunna på ett tidigt stadium av anstaltsvistelsen
överlämnas till fostran och utbildning utom anstalten, har åter föranlett instämmande
uttalanden av länsstyrelsen i Gävleborgs län, landsfogden i Malmöhus
län, barnavårdsnämnden i Göteborg och sekreteraren hos Gävleborgs läns
barnavårdsförbund ävensom av statens inspektör för fattigvård och barnavård,
som dock säger sig misstänka att denna form av behandling i verkligheten
kommer att sakna praktisk betydelse. Fångvårdsstyrelsen, som yttrar
att det torde vara uppenbart att det mången gång kan vara ur olika synpunkter
lämpligast att elev överlämnas till fostran utom anstalten, anmäx ker,
att avgörandet huruvida ett överlämnande till enskilt hem bör äga rum ej
synes böra ske uteslutande med hänsyn till om åtgärden prövas gagnelig för
eleven. Andra hänsyn måste också vinna beaktande. Sålunda borde elevs
samhällsvådlighet utesluta dylik åtgärd, även om denna skulle anses vara för
eleven gagnelig. Det föreslagna stadgandet syntes därför böra göras lill föremål
för omredigering. Överståthållarämbetet, vilket uttalar att det otvivelaktigt
ofta vore bäst om elev kunde överlämnas för uppfostran i ett verkligt
gott och härför lämpligt hem, anmärker, att det ofta torde möta synnerliga
svårigheter att finna för de olika eleverna verkligt lämpliga hem, något som
krävde den mest noggranna och omdömesgilla prövning i varje särskilt fall.
Hellre än att överlämna elev till enskilt hem, som icke med säkerhet kunde
anses väl ägnat för den avsedda uppfostrargärningen, syntes man böra låta
eleven kvarbliva å allmän uppfostringsanstalt. Vöre denna uppfattning riktig,
vore det tydligen angeläget, att den ifrågavarande föreskriften gåves sådan
avfattning att den icke kunde i tillämpningen uppfattas som en allmängiltig,
mer eller mindre tvingande regel.

Tredje polisintendenten i Stockholm anför:

I motiven till föreliggande författningsutkast utsäges i olika sammanhang,
att den behandling en å uppfostringsanstalt intagen elev undergår saknar
karaktär av straff och att tvångsuppfostran icke ens formellt är att anse
som straff. Intagandet å en dylik anstalt innebär emellertid ett frihetsberövande,
och det är svårt alt tänka sig ett frihetsberövande av vad slag det vara
må, som icke i realiteten uppfattas som ett straff. Med utgångspunkt härifrån
synes man i normalfallen kunna ifrågasätta en anordning i uppfostrande
syfte, som icke ens för någon kortare tid kräver ett frihetsberövande.
Jag tänker därvid på möjligheten att en dom, avseende tvångsuppfostran,
skall från början kunna verkställas i enskilt hem. Förutsättningen härför är
dock att vederbörande ställes under uppsikt och kontroll av ledningen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

en uppfostringsanstalt, som i händelse av ett misslyckande har möjlighet att
intaga honom å anstalt.

Tvångsuppfostran är ju avsedd att tillgripas i sådana fall, då man icke
har anledning vänta sig rättelse genom villkorlig dom. Den ungdomlige
brottslingens miljöförhållanden äro också ofta sådana, att det framstår såsom
nödvändigt att avskilja honom från den miljö, vari han hittills levat.
Detta är icke annat än i undantagsfall, genom personligt ingripande eller
åtagande av övervakaren, möjligt, där villkorlig dom meddelas. Övervakaren
kan emellertid aldrig få den kontroll och myndighet att ingripa rättande
och ändrande, som tillkommer en anstaltsledning eller annan myndighet varunder
en till tvångsuppfostran dömd ungdomlig brottsling lyder.

Huvudintresset synes alltså vara knutet till spörsmålet örn möjligheten att
kunna meddela tvångsuppfostran utan att denna är förbunden med ovillkorlig
anstaltsuppfostran. Vid de år 1935 efter särskilt förordnande företagna
inspektionerna av vissa skyddshem har jag fått ett starkt intryck av,
att anstaltsvården på visst sätt »märkt» vederbörande elev och lämnat honom
tillfälle att knyta ej alltid lyckliga förbindelser med ungdomar av samma
läggning, vilket försvårat möjligheterna för vederbörande att fritt och
utan ogynnsam påverkan utveckla sig i riktning mot en sund och samhälleligt
nyttig livsföring. Vid förfrågningar ute i bygderna efter f. d. elever vid
olika skyddshem möttes man ofta av exempelvis det besked, att »i nästa
gård finns det en Norrgårdspojke». Intagningen å en anstalt påtrycker alltså
vederbörande en stämpel, som han icke annat i undantagsfall kan frigöra
sig från. Ilar han däremot aldrig varit intagen å anstalt, befrias han från
denna stämpel, vartill kommer, att han icke får tillfälle att knyta förbindelser
med likasinnade av för honom skadlig och demoraliserande natur. Det
är nämligen inom kriminalpolitiken ett känt förhållande, att bekantskapen
från ett fängelse eller en anstalt, sedan friheten väl återvunnits, ofta leder till
ett olyckligt »samarbete» i brottets tjänst. De sakkunniga ha icke heller
försummat att fästa uppmärksamheten å det deprimerande tryck, som anstaltslivet
mången gång utövar på eleverna och som i detta sammanhang är
förtjänt av ett påpekande.

Det bör anmärkas att av de ovannämnda inspektionerna framgick, att de
lyckligaste resultaten av uppfostran i enskilt hem syntes vara att hänföra
till sådana fall, där anstaltstiden varit av kortvarig natur.

På grund av vad ovan framhållits synes det vara ömkligt att man redan
från början kan förlägga uppfostringsarbetet till enskilt hem. Den ungdomlige
brottslingen skulle härigenom, utan att behöva uppfatta den mot honom
vidtagna åtgärden som ett straff och utan att påtryckas en stämpel, som gör
honom i andra människors ögon i viss mån vanhedrad, kunna bli placerad i
en helt annan miljö och under gynnsam påverkan av för ändamålet lämpade
uppfostrare. Att kostnaderna för det allmänna därjämte skulle ställa sig
avsevärt mindre vid ett omhändertagande för tvångsuppfostran under sådana
förhållanden hava de sakkunniga själva framhållit.

Betänkligheter mot en placering i enskilt hem för tvångsuppfostran redan
från början kunna visserligen resas med hänsyn till den större lättheten för
vederbörande att begå nya brott än fallet vore, örn han funnes intagen å anstalt.
Härvidlag måste emellertid tagas i betraktande, att vederbörande förutsättes
bliva skild från den miljö, vari han hittills levat, och kommer under
kontrollerade och ordnade förhållanden. Ett avhållande moment torde också
faran för intagandet å anstalt, i händelse av återfall i brott, alltid innebära.

Socialstyrelsen ifrågasätter huruvida icke, närmast med hänsyn till önskvärdheten
av att i vissa fall kunna bespara den unge lagöverträdaren varje
kontakt med anstaltslivet, en anordning läte sig genomföra som medgåve en

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

direkt, ej med elevskap vid allmän uppfostringsanstalt förbunden ^ackordering
i enskilt hem. Måhända kunde en sådan anordning genomföras på
så sätt, att den som finge sig fostringsuppgiften anförtrodd hade att under
vissa närmare angivna förutsättningar, t. ex. avvikande eller annat otillbörligt
uppträdande från den dömdes sida, därom omedelbart göra anmälan
till föreståndare för allmän uppfostringsanstalt i och för den dömdes intagande
å eller knytande som elev till anstalten.

Beträffande sättet för elevs överlämnande till fostran och utbildning utom
anstalten anför landsfogden i Kronobergs län, alt en lösning av svårigheten
att finna enskilda hem med erforderliga kvalifikationer skulle vara örn. efter
mönster av den av vissa sinnessjukhus anordnade familjevården, ett antal
hem i närheten av anstalterna och under dessas omedelbara tillsyn finge
taga hand om de elever, som lämpade sig för dylik fostran. Länsstyrelsen
i Blekinge län finner det ur tydlighetens synpunkt vara en nackdel, att ej i
9 § av den föreslagna lagen örn tvångsuppfostran liksom i 4 § lagen örn verkställighet
av tvångsuppfostran intagits en uttrycklig bestämmelse om att styrelsen
vid överlämnande av elev för fostran och utbildning utom anstalten
skall förbehålla sig rätt att när som helst återtaga honom.

Tanken att elev vid allmän uppfostringsanstalt skulle kunna av dennasDepartementsstyrelse
överlämnas till fostran och utbildning i annan anstalt har mött be- -en''
stämd gensaga endast av styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona;
i ett par andra yttranden har givits uttryck åt mer eller mindre starka
betänkligheter mot sådan åtgärd. Bonastyrelsens yttrande i denna del, däri
styrelsen huvudsakligen söker ådagalägga att bestämmelse om dylik överflyttning
är överflödig, emedan Bonaanstalten äger tillräckliga resurser för
att komma till rätta med de fall för vilka bestämmelsen skulle vara avsedd,
synes icke övertygande. Det förefaller mig vara möjligt, att elev kan erhålla
bättre tillfälle till viss önskvärd yrkesutbildning i annan anstalt; jag
syftar därvid icke uteslutande på skyddshem utan även på andra anstalter
såsom praktiska skolor och dylikt. Enligt min åsikt kan därför en bestämmelse
örn rätt för allmän uppfostringsanstalts styrelse att — även i andra
fall än då sjukdom och abnormitet föreligger — ombesörja att elev överföres
till annan anstalt komma att göra nytta. Som eleven enligt förslaget efter
överlämnandet alltjämt skulle vara att anse som elev vid den allmänna
uppfostringsanstalten, skulle styrelsen genom åtgärden icke definitivt skilja
honom från sig utan behålla en viss uppsikt över honom och, örn så befinnes
lämpligt, kunna återtaga honom till anstalten.

I den mån med stöd av bestämmelsen i 8 § i departementsförslaget elever
vid allmän uppfostringsanstalt komma att överföras till skyddshem, har förslaget
tillmötesgått skyddshemssakkunnigas tanke, att samarbetet mellan allmän
uppfostringsanstalt oell skyddshem borde utvidgas. Skyddshemssakkunniga
synas emellertid ha tänkt sig såsom en allmän regel, att i lindrigare
fall elever skulle överföras från allmän uppfostringsanstalt till skyddshem.

Örn någon sådan allmän regel ger förevarande paragraf icke anvisning, och

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

jag är ej beredd att föreslå någon regel av detta innehåll. Den omfattning,
i vilken det bör komma i fråga att överföra elever till annan uppfostringsinrättning,
synes mig i allt fall icke för närvarande böra närmare än som i
förslaget skett angivas i lag. Skulle genom den vidare utvecklingen av barnaoch
ungdomsvården behov uppstå att lämna styrelserna för de allmänna
uppfostringsanstalterna närmare direktiv i detta hänseende, står möjlighet
därtill öppen för Kungl. Maj:t.

1 yttrandena har 9 § i sakkunnigförslaget huvudsakligen tilldragit sig uppmärksamhet
genom den däri inneslutna möjligheten för styrelsen att överlämna
elev till fostran och utbildning i enskilt hem. I intet av yttrandena
bestrides värdet av befogenhet för styrelsen att företaga sådan åtgärd. Styrelsen
för statens uppfostringsanstalt å Bona, med vilken länsstyrelsen i
Östergötlands län i huvudsak instämmer, framhåller dock såsom ett önskemål,
att i lagtexten angives att åtgärden icke, med mindre särskilda skäl
därtill äro, må vidtagas förr än ett år förflutit efter intagningen i anstalten.
Det vöre nämligen mera sällan som uppfostran och utbildning lämpligen
skulle kunna till större delen förläggas utanför anstalten, och det kunde
befaras, att ideliga framställningar skulle göras från elever och deras anhöriga
om utplacering i enskilt hem. Styrelsen för svenska diakoniss-sällskapet
yppar tvivel angående lämpligheten av att redan kort tid efter intagningen
överlämna elev till fostran och utbildning utom anstalten.

Det synes mig otvivelaktigt, att tillrättaförande av kriminell ungdom i
många fall bättre skulle äga rum genom uppfostran i gott enskilt hem än i
anstalt. När jag i mitt förut berörda anförande till statsrådsprotokollet den
20 april 1934 angav uppgifterna bl. a. för den nu inom justitiedepartementet
påbörjade utredningen om reformering av bestämmelserna angående villkorlig
dom, yttrade jag ock, att det borde tagas under övervägande om icke
möjlighet borde öppnas att vid meddelande av villkorlig dom för minderårig
föreskriva att han under prövotiden skall vistas i visst enskilt hem. Om
en sådan form av villkorlig dom införes i vår lagstiftning, komma domstolarna.
i den mån lämpliga fosterhem stå till buds och de minderåriga lagöverträdarna
befinnas ägnade för omhändertagande av enskilda, att kunna
välja denna behandlingsform i stället för tvångsuppfostran. Det synes mig
kunna vara lämpligt, att liknande valrätt tillerkännes styrelse vid allmän
uppfostringsanstalt. Om styrelsen, efter den i jämförelse med domstolsförfarandet
mera ingående observation för vilken till tvångsuppfostran dömd
kan göras till föremål inom anstalten, finner att eleven med fördel skulle
kunna utplaceras i enskilt hem och ett gott sådant är villigt att taga emot
honom, bör enligt min mening styrelsen också ha möjlighet att gå i författning
örn hans överlämnande till detta hem. Även efter denna åtgärd bör den
minderårige vara att anse som elev vid anstalten; styrelsen bör således ha viss
uppsikt över behandlingen i fosterhemmet och äga återtaga eleven, om så på
grund av elevens uppförande eller av andra skäl skulle befinnas önskvärt.
De sakkunnigas förslag synes mig i detta avseende värdefullt såsom ett led
i den individualisering av behandlingen, vartill förslaget syftar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Enligt den tankegång, som kommit till uttryck i förevarande bestämmelse
i de sakkunnigas förslag, bör ledningen för allmän uppfostringsanstalt
redan från början av elevs vistelse i anstalten lia sin uppmärksamhet fäst vid
möjligheten, att anstaltsbehandling kanske icke är den för honom bästa behandlingsformen.
Redan på ett tidigt stadium bör således ett överlämnande
av elev till enskilt hem kunna komma i fråga. Att, såsom påyrkats, i
lagen intaga föreskrift att sådan åtgärd icke utan särskilda skäl skulle få
vidtagas innan viss tid förflutit skulle vara att undanskymma bestämmelsens
egentliga syfte. Med den stärka ställning styrelsen intager i förhållande
till eleverna och deras anhöriga synes det mig icke finnas tillräcklig anledning
att, för att underlätta för styrelsen att motstå framställningar om överförande
till enskilt hem, inskränka bestämmelsen genom en sådan föreskrift.

Jag finner det emellertid å andra sidan icke nödigt att, såsom i sakkunnigförslaget
skett, giva bestämmelsen formen av en direkt uppmaning till
styrelsen att, där sådant prövas för elev gagneligt, så snart lämpligen kan
ske överlämna honom till fostran och utbildning annorstädes. I departementsförslaget
har avfattningen med hänsyn därtill undergått någon uppmjukning.
En jämkning har vidare vidtagits med anledning av ett påpekande
i ett yttrande att frågan om överlämnande till enskilt hem icke bör
avgöras enbart efter vad som är för eleven gagneligt utan även under beaktande
att eventuell samhällsvådlighet hos eleven bör utesluta dylik åtgärd.

Efter den omredigering stadgandet i departementsförslaget undergått torde
av detsamma, i enlighet med ett därom framställt önskemål, otvetydigt framgå
jämväl att överlämnande icke bör ske med mindre fullgott fosterhem står
till buds. Det måste bliva en viktig uppgift för styrelsen att söka finna enskilda
personer, som äro lämpliga och villiga att handha denna maktpåliggande
uppfostrargärning. Att såsom i ett yttrande föreslås, i lagtexten giva
anvisning åt styrelsen att då elev utplaceras förbehålla sig rätt att när som
helst återtaga honom, synes mig överflödigt enär det utan uttrycklig bestämmelse
torde vara uppenbart att styrelsen äger sådan rätt.

Såsom de sakkunniga påpekat, måste styrelsen för att kunna utnyttja den
ifrågavarande bestämmelsen vara i tillfälle att kunna bereda gottgörelse åt
enskilda och anstalter som mottaga elever från allmän uppfostringsanstalt.
Vid beräkning av medelsbehovet för de allmänna uppfostringsanstalterna torde
därför få beaktas att utgifter för detta ändamål uppkomma. Därvid är
emellertid att märka, dels att ett överlämnande till fostran och utbildning
utom anstalten nedbringar kostnaderna för själva anslallsbehandlingen, dels
att örn skyddsverksamheten i enlighet med skyddshemssakkunnigas förslag
förstatligas, kostnaderna för statsverket icke ökas därigenom att elever från
de allmänna uppfostringsanstalterna placeras i skyddshem.

9 §•

Denna paragraf motsvarar sakkunnigförslagets 10 §.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulcntcn i sjunde distriktet hemställer, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Departements chefen.

sakkunnigförslagets bestämmelse angående disciplinär åtgärd förtydligas i
syfte att förhindra att åtgärder med nedbrytande verkan vidtagas.

Sekreteraren hos Gävleborgs läns barnavårdsförbund understryker ett uttalande
av de sakkunniga, att det vore önskvärt att Bonaanstalten till sitt
förfogande finge en sluten avdelning som bättre än den nuvarande disciplinoch
isoleringsavdelningen kunde fylla sin uppgift.

Bestämmelsen om disciplinär åtgärd är bildad efter mönster av 11 § lagen
om ungdomsfängelse, därvid likvisst den förändringen vidtagits att uttrycket
»disciplinär åtgärd» valts i stället för ungdomsfängelselagens uttryck »bestraffning».
Att i lagtexten närmare angiva beskaffenheten av de olika disciplinära
åtgärder, som kunna komma i fråga, synes mig icke erforderligt.

Vad angår frågan om inrättandet av en särskild sluten avdelning vid Bonaanstalten
är jag icke beredd att nu framlägga något förslag därom. Behovet
av en sådan torde för övrigt minskas i den mån det lyckas att hålla anstalten
fri från psykiskt undermåliga elever.

10 §.

Denna paragraf motsvarar sakkunnigförslagets 11 §.

Första stycket av förevarande paragraf avser det fall att rubbning i
själsverksamheten upptäckes hos elev, rubbningen må ha uppstått efter det
lian dömts till tvångsuppfostran eller lia förefunnits redan därförut ehuru
den icke observerats. I enlighet med uppfattningen att tvångsuppfostran ej
bör ifrågakomma för psykiskt undermåliga stadgas i första stycket, att elev
i sådant fall skall såvitt möjligt överföras till sinnessjukhus eller annan vårdanstalt.
Jag anser mig kunna utgå från att de anstalter, som enligt det förut
omnämnda, på skyddshemssakkunnigas betänkanden grundade förslaget till
ändringar i skyddshemsorganisationen (prop. nr 219 och 221 till 1936 års
riksdag) skola inrättas för själsligt abnorma skyddshemselever, skola kunna
anlitas även för omhändertagande av motsvarande kategori bland eleverna
i allmän uppfostringsanstalt.

11 §■

Denna paragraf motsvarar sakkunnigförslagets 12 §.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, att åt styrelsen för allmän uppfostringsanstalt
gives befogenhet att, när särskilda skäl därtill föranleda, uppskjuta
den slutliga utskrivningen någon tid, förslagsvis ett å två år, efter det
att eleven fyllt 21 år, vid vilken tidpunkt enligt sakkunnigförslaget slutlig
utskrivning senast skall äga rum. Som skäl anföres främst att enligt sakkunnigförslaget
verkställighet av förordnande om tvångsuppfostran kan taga
sin början så sent som kort innan den dömde fyller 19 år.

Rådhusrätten i Karlskrona finner det önskvärt, att i tredje stycket av förevarande
paragraf genom en hänvisning till andra stycket uttryckligen utsäges
att, örn elev vid allmän uppfostringsanstalt på grund av sjuklig rubbning
i själsverksamheten omhändertages å sinnessjukhus eller annan vårdanstalt

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

och finnes icke vara mottaglig för fortsatt tvångsuppfostran, slutlig utskrivning
må ske förr än två år förflutit från det han intagits i den allmänna
uppfostringsanstalten.

Frågan om hjälp åt de till tvångsuppfostran dömda efter utskrivning från
allmän uppfostringsanstalt har berörts i några yttranden. Enligt överstäthållarämbetets
mening vore det värt att taga under övervägande att ställa medel
till förfogande för anstaltsstyrelserna för att bereda möjlighet för dem
att erbjuda någon ekonomisk fördel åt den som skulle vilja taga utskriven i
sin tjänst. Styrelsen för svenska diakoniss-sällskapet föreslår, att liksom enligt
de sakkunniga gottgörelse skall kunna beredas enskild som mottager
elev för fostran och utbildning utom anstalten, sådan gottgörelse även skulle
kunna utgå till den, som mottager på prov utskriven elev. Landsfogden i
Kronobergs län gör gällande, att frågan om tillsyn och hjälp efter utskrivningen
snarast bör göras till föremål för utredning.

Då jag, såsom vid 19 § kommer att närmare beröras, föreslår bibehållande Departementsav
den nu gällande regeln, att förordnande om tvångsuppfostran ej må börja
verkställas sedan den dömde fyllt 18 år, har jag ej funnit skäl att ändra sakkunnigförslagets
med gällande rätt överensstämmande regel, att slutlig utskrivning
skall ske senast då eleven fyllt 21 år.

Den i andra stycket av sakkunnigförslagets förevarande paragraf givna
regeln, att .slutlig utskrivning skall äga rum där elev omhändertages å sinnessjukhus
eller annan vårdanstalt och finnes icke vara mottaglig för fortsatt
tvångsuppfostran, har inskränkts till att gälla blott det fall att elev omhändertages
å sinnessjukhus. De garantier som för sådant fall — bland annat
genom en föreslagen ändring i 18 § sinnessjuklagen — uppställas mot
att elev för tidigt återvinner friheten finnas nämligen icke i det fall, att elev
omhändertages å vårdanstalt som ej är att anse såsom sinnessjukhus.

Ett förtydligande av sista stycket i förevarande paragraf på sätt föreslagits
av rådhusrätten i Karlskrona har ansetts överflödigt.

Frågan örn utskrivna elevers placering är utan tvivel av synnerlig vikt.

Efter den ändring i förhållande till sakkunnigförslaget som jag föreslagit i
4 § äro emellertid även de på prov utskrivna alltjämt att anse som elever, och
styrelsens möjligheter att erbjuda gottgörelse åt dem som taga sig an dessa
elever synas därför böra vara desamma som vid elevs överförande jämlikt
8 § till fostran och utbildning utom anstalten. Eftersom utskrivning på

prov i regel föregår slutlig utskrivning, torde det sagda innebära goda möjligheter
att underlätta elevernas inpassning i samhället. I själva verket
torde det, där ej särskilda omständigheter äro för handen, knappast ifrågakomma
att slutligt utskriva någon som ej först utskrivits på prov.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i sakkunnigförslaget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att det enligt dess förmenande knappast
kan anses fullt försvarligt alt låta föreståndaren för allmän uppfost Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 27. 4

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Departements chefen.

ringsanstalt på egen hand besluta om en så betydelsefull åtgärd som återtagande
till anstalten av en utav dess styrelse därifrån tidigare på prov utskriven
elev.

Mången gång torde frågan örn återtagande böra behandlas så snabbt, att
det icke utan olägenhet låter sig göra att avvakta att styrelsen hinner samlas
till sammanträde. Att styrelsen äger överlåta åt föreståndaren att besluta
om återtagning torde överensstämma med praxis beträffande återtagning av
elev, som jämlikt 4 § lagen om verkställighet av tvångsuppfostran överlämnats
till enskild vård och tillsyn eller anställts i tjänst eller yrke. Enligt
44 § alkoholistlagen äger för övrigt föreståndaren för allmän alkoholistanstalt
enligt styrelsens uppdrag besluta om återhämtning av permitterad, som
undandrager sig övervakning eller eljest bryter mot meddelade föreskrifter.
Med hänsyn till det anförda har jag ej funnit skäl att frångå sakkunnigförslaget
på denna punkt.

14 §.

Paragrafen motsvarar 15 § i sakkunnigförslaget.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona anför, att den möjlighet
att underlåta åtal som förefinnes enligt sakkunnigförslaget, liksom enligt 7 §
lagen om verkställighet av tvångsuppfostran, icke omfattar dem som jämlikt
barnavårdslagen intagits i allmän uppfostringsanstalt eller dit överflyttats
från skyddshem. Styrelsen fortsätter:

Om dylik elev misstänkes att hava före ankomsten till anstalten eller därefter
före slutlig utskrivning begått brott, måste sålunda åtal ske. Har eleven
ej fyllt 18 år, kan han så väl enligt gällande lag som de sakkunnigas utkast
dömas till tvångsuppfostran. Har han däremot uppnått 18 år, måste
han enligt gällande lag undergå straff (villkorlig dom torde i regel vara utesluten)
och skall när lagen därom träder i kraft kunna ådömas även ungdomsfängelse,
därest han icke, såsom händer med vissa jämlikt 22 § d) barnavårdslagen
omhändertagna, redan uppnått 21 år. En betydande risk föreligger,
att särskilt elever av sistberörda kategori söka rymma från uppfostringsanstalten
och begå brott för att bliva dömda till ett kortare frihetsstraff
och därigenom undandraga sig den långvariga fostran och tillsyn, som samhället
med deras omhändertagande avsett. Enligt styrelsens bestämda uppfattning
bör därför elev, som jämlikt bamavårdslagen överlämnats till uppfostringsanstalt,
i ifrågavarande avseende vara likställd med elev, vilken
ädömts tvångsuppfostran, och föreslår styrelsen alltså, att jämväl 15 ,§ i de
sakkunnigas utkast till lag örn tvångsuppfostran genom tillägg till dé sakkunnigas
ändringsförslag till 44 § 4 mom. barnavårdslagen göres tillämplig
för den som omhändertagits jämlikt sistnämnda lag.

I samma riktning uttala sig länsstyrelsen i Gävleborgs lån och ordföranden
i barnavårdsnämnden i Gävle.

Vad i de anförda yttrandena framhållits synes mig beaktansvärt. Den av
de sakkunniga föreslagna lydelsen av 44 § 4 mom. barnavårdslagen har
därför jämkats i syfte att utsträcka möjligheten att underlåta åtal till dem,

Kungl. Maj:ts proposition nr 27. 51

som omhändertagits jämlikt barnavårdslagen men placerats i allmän uppfostringsanstalt.

Förevarande paragraf motsvaras, såsom redan antytts, i nu gällande lagstiftning
av 7 § lagen om verkställighet av tvångsuppfostran. På förslag av
Kungl. Majit har emellertid årets riksdag antagit en ändrad lydelse av paragrafen.
Ändringen, som står i samband med omorganisation av landsfogdebefattningarna,
innebär att det i stället för på länsstyrelsen skall ankomma
på landsfogden, eller i Stockholm Överståthållarämbetet, att avgöra huruvida
åtal skall ske. I den nya lydelsen skall paragrafen gälla från och med
den 1 juli 1936. Som 7 § lagen om verkställighet av tvångsuppfostran enligt
nu förevarande lagförslag skall fr. o. m. den 1 juli 1937 ersättas av den
nu ifrågavarande 14 § lagen om tvångsuppfostran, har åt sistnämnda paragraf
givits en avfattning som svarar mot den nya lydelsen av 7 § i verkställighetslagen.
Viss jämkning har samtidigt vidtagits i angivandet av förutsättningarna
för paragrafens tillämplighet för att lydelsen av paragrafen
måtte bättre motsvara den föreslagna avfattningen av 44 § 4 mom. barnavårdslagen.

16 och 17 §§.

Dessa paragrafer motsvara 17 och 18 §§ i sakkunnigförslaget.

Landsfogden i Stockholms län finner bestämmelsen i sakkunnigförslagets
17 §, att domstolen, frånsett vissa undantagsfall, skall förordna att ådömd
tvångsuppfostran skall träda i stället för straff för brott som elev förövat
innan han utskrivits från anstalten, alltför kategorisk. Han ifrågasätter att
beträffande alla brott, på vilka frihetsstraff kan följa, lägga i domstolens
hand att efter prövning i varje särskilt fall avgöra, huruvida förordnandet
om tvångsuppfostran skall vara förfallet och straff i stället inträda.

Rådhusrätten i Västerås anmärker, med instämmande av länsstyrelsen i
Västmanlands län, att det innebär en onödig omgång att domstolen, såsom i
17 och 18 §§ sakkunnigförslaget föreskrives, skall höra styrelsen för allmän
uppfostringsanstalt innan den förklarar förordnandet örn tvångsuppfostran
förfallet och dömer till straff eller ock förordnar att den ådömda tvångsuppfostran
skall träda i stället för straff. Enligt rådhusrätten vore det enklast,
att styrelsen redan i det yttrande som enligt 15 § sakkunnigförslaget (— 14 §
departementsförslaget) skall föregå åtal angiver sin ståndpunkt till de frågor
som avses i 17 och 18 §§. Rådhusrätten och länsstyrelsen anmärka även.
att det ej med full tydlighet framgår av 18 § huru förhållandena skola gestalta
sig om domstol i där angivet fall dömer till frihetsstraff. Uppenbarligen
skulle domstolen i sådan händelse ej taga befattning nied det tidigare
meddelade förordnandet örn tvångsuppfostran, men det syntes tveksamt, örn
anstaltens styrelse skulle äga rätt att, efter det att den dömde undergått frihetsstraff,
jämlikt 13 § sakkunnigförslaget (= 12 § departementsförslaget)
återtaga honom till anstalten samt huru det skulle förfaras örn den brottslige
vid sista domens avkunnande redan hade återtagits. Rådhusrätten i
Karlskrona ifrågasätter, huruvida det icke vore lämpligt att i 18 § intaga lie -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Departements chefen.

stämmelse därom att ifall domstolen dömer till straff förordnandet örn
tvångsuppfostran samtidigt skall förklaras hava förfallit.

Skgddshemsinspektören anser, att jämväl sådana elever vilka enligt 9 §
sakkunnigförslaget (= 8 § departementsförslaget) blivit överlämnade till
fostran och utbildning i enskilt hem böra, om de före den slutliga utskrivningen
begått brott, behandlas enligt reglerna i 18 §. Eljest skulle dessa
elever, i händelse de beginge brott, behandlas enligt mildare regler än de på
prov utskrivna, något som icke gåve full rättvisa.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona åter, ävensom häradshövdingen
i Bräkne och Listers domsaga uttala sig för utsträckande av 17 §:s
regler att omfatta även 18 §:s fall.

Centralförbundet för socialt arbete befarar, att sakkunnigförslagets avfattning
kan innebära hinder för anstaltsledningen att omedelbart efter det en
på prov utskriven elev begått brott återtaga honom till anstalten.

Sakkunnigförslagets 17 och 18 §§ giva regler för vad domstol har att iakttaga,
om det befinnes att den som dömts till tvångsuppfostran begått annat
brott. I 17 § behandlas de fall. i vilka detta brott ligger i tiden före utskrivning
från den allmänna uppfostringsanstalten, på prov eller slutlig. Huvudregeln
är för dessa fall, att domstolen skall förordna att den ådömda tvångsuppfostran
skall träda i stället för straffet för brottet. Enligt vad av motiven
framgår, lia de sakkunniga tänkt sig, att paragrafens avfattning skulle
innebära den begränsningen att sådant förordnande icke skulle kunna meddelas
efter det tvångsuppfostran avslutats genom slutlig utskrivning. I 18 §
behandlas det fall, att brottet är begånget efter utskrivning på prov och den
brottslige blir övertygad om brottet innan han slutligt utskrives. För detta
fall innehåller paragrafen en tillåtelse för domstolen att förordna, att den
ådömda tvångsuppfostran skall träda i stället för straff jämväl för det nya
brottet samt att den brottslige skall ånyo intagas för att undergå fortsatt
tvångsuppfostran.

I sakkunnigförslagets 17 §, vilken som nämnt handlar örn brott förövade
före utskrivning av ena eller andra slaget, göres en åtskillnad allt efter som
brottet är begånget före eller efter intagandet i den allmänna uppfostringsanstalten.
Är det förra händelsen, skall — såvida brottet ej är av grov beskaffenhet
i vilket fall regeln är fakultativ — domstolen enligt sakkunnigförslaget
förordna, att den ådömda tvångsuppfostran skall träda i stället för
straffet för detta brott. Den anmärkning som framställts i ett av yttrandena,
att denna regel skulle vara alltför kategorisk, synes icke befogad. Enligt min
mening bör stadgandet emellertid sålunda jämkas att det utsträckes utöver
vad av de sakkunniga avsetts och göres tillämpligt oberoende av vid vilken
tidpunkt domen över brottet meddelas. Efter det att tvångsuppfostran tagit
sin början, synes nämligen ett tidigare begånget brott icke böra föranleda
annat slag av reaktion från samhällets sida, såvida detta icke framstår såsom
motiverat med hänsyn till brottets grova beskaffenhet. I syfte att låta
en sålunda jämkad regel komma till uttryck i 16 § i departementsförslaget
har viss jämkning vidtagits i ordalagen. Paragrafen kommer därefter att i

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

detta avseende överensstämma med 22 § lagen örn ungdomsfängelse, vilken
icke innehåller någon tidsbegränsning med avseende å domens meddelande.

I det fall att brott begås efter intagandet i allmän uppfostringsanstalt (men
före utskrivning på prov eller slutlig utskrivning) må domstolen enligt 17 §
sakkunnigförslaget förklara förordnandet förfallet och döma till straff för
båda brotten. Fallet är enligt paragrafen likställt med det, att brott av grov
beskaffenhet förövats före intagandet i anstalten. Huvudregeln torde emellertid
även för dessa båda fall få anses vara, att domstolen låter straffet inbegripas
i den ådömda tvångsuppfostran. Den av de sakkunniga avsedda
begränsningen med avseende å tiden för domens meddelande synes mig icke
heller i det fall, att brottet förövats efter intagandet i allmän uppfostringsanstalt,
vara tillräckligt motiverad. Med den av mig föreslagna jämkningen i
paragrafens avfattning kommer begränsningen att bortfalla.

Under det fall, att brott förövats efter intagande i allmän uppfostringsanstalt
men före utskrivning därifrån, faller — enligt min uppfattning med
rätta — att en elev som jämlikt 8 § i departementsförslaget överlämnats till
fostran och utbildning utom anstalten begår brott innan han utskrivits. Efter
ett dylikt misslyckat försök med uppfostran i friare form torde föreligga
särskild anledning överväga att låta tvångsuppfostran fortsätta med hans
återtagande till den allmänna uppfostringsanstalten.

Har en på prov utskriven elev begått brott, har domstolen, om brottet
åtalas, att tillämpa 17 § i departementsförslaget för så vitt eleven övertygas
örn brottet innan han blivit slutligt utskriven. Från stadgandet i 16 § avviker
bestämmelsen i 17 § så till vida, som sistnämnda lagrum icke innehåller
någon anvisning örn att den på prov utskrivne som begår brott i regel skall
undgå straff för detta. Att sådan åtskillnad göres, synes mig motiverat med
hänsyn därtill att en på prov utskriven elev undergått tvångsuppfostran så
lång tid, att sannolikhet vunnits för att han skulle utan fortsatt tvångsuppfostran
förhålla sig väl och att därför ett av honom under tillsynstiden begånget
brott i många fall får anses innebära att tvångsuppfostran misslyckats.
I lagen örn ungdomsfängelse göres för övrigt motsvarande skillnad meitan
brott före och efter villkorlig utskrivning.

Det lali, att en på prov utskriven elev begår brott, må emellertid belysas
även från anstaltsledningens synpunkt. Enligt 12 § skall elev som är utskriven
på prov stå under tillsyn och vara underkastad av styrelsen meddelade
eller eljest för honom gällande föreskrifter. Bryter han mot sådana föreskrifter
eller framgår annorledes av hans uppförande att syftet med tvångsuppfostran
uppenbarligen icke nåtts, äger enligt paragrafen styrelsen eller
enligt dess uppdrag föreståndaren besluta om hans återtagande. Jämlikt
detta stadgande kan givetvis en på prov utskriven elev som begår brott återtagas
till anstalten. Det är emellertid tydligt, att örn anstaltsledningen
anser straff böra följa å brottet det i allmänhet icke är anledning att återtaga
eleven. Som åtal i ett fall sådant som detta kan jämlikt 14 § eftergivas
och styrelsen skall höras innan åtal sker, har anstaltsledningen möjlighet att,
ifall den anser en ejev böra återtagas till anstalten i stället för att straffas,

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

öva inflytande på åtalsfrågan till förhindrande av att åtal äger rum. Där
åtal — helt visst i allmänhet med styrelsens gillande — anställes, äger domstolen
icke förordna, att den ådömda tvångsuppfostran skall träda i stället
för straff för det nya brottet, med mindre styrelsen hörts. Om elev dömes till
straff, är icke därmed tvångsuppfostran förfallen. Att införa någon bestämmelse
därom att tvångsuppfostran i dylikt fall skulle vara förfallen synes
mig icke påkallat. Det skulle vara föga ändamålsenligt att låta tillsynen
över en på prov utskriven elev upphöra av den anledning att han dömes till
böter för en polisförseelse. Tydligt är å andra sidan, att ett långvarigt frihetsstraff
måste inverka på elevens ställning till anstalten. Att återtaga honom
efter det han avtjänat dylikt straff synes icke böra komma i fråga, men
anstaltsledningen bör söka hjälpa honom till rätta efter frigivningen.

Med anledning av en anmärkning, att det kunde leda till onödig omgång
att styrelse för allmän uppfostringsanstalt skall höras såväl enligt 14 §, nämligen
innan åtal anställes, som enligt 16 eller 17 §, nämligen av domstolen,
torde få erinras, att styrelsens yttrande i sistnämnda hänseende icke gärna
kan avgivas tidigare än efter det styrelsen genom domstolens protokoll bereus
kännedom om vad som förelupit vid rannsakningen.

Till sist må här framhållas, att efter den ändring av 16 §:s avfattning som
jag föreslagit, följande fall icke beröras av 16 och 17 §§, nämligen dels det
att brott förövas efter slutlig utskrivning, dels ock det att en på prov utskriven
elev begår brott men hail icke blir övertygad därom förr än han
slutligt utskrivits. Vid dom över brott i dessa fall är därför ej att taga hänsyn
till föregående förordnande örn tvångsuppfostran och det brott som föranlett
detta, annat än så till vida som brottet och uppfostringsåtgärden kunna
vara av betydelse för straffmätningen.

19 §.

Paragrafen motsvarar 20 § i sakkunnigförslaget.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona uttalar sig mot de sakkunnigas
förslag att höja den åldersgräns, efter vilkens uppnående verkställighet
av förordnande om tvångsuppfostran ej må börja, från 18 till 19 år. Styrelsen
framhåller att, för den händelse förordnande om tvångsuppfostran förfaller
emedan det icke börjat verkställas i tid, en likvärdig ersättning för
tvångsuppfostran finnes att tillgå i den för ungdom i åldern 18—21 år avsedda
strafformen ungdomsfängelse.

Erinringar ha även framställts mot preskriptionsregeln i andra stycket
av sakkunnigförslagets ifrågavarande paragraf. För den händelse förordnande
om tvångsuppfostran förfallit emedan det ej börjat verkställas i tid,
har allmän åklagare att föra talan mot den dömde om hans fällande till
straff. Enligt den av de sakkunniga föreslagna regeln skall, om sådan talan ej
anhängiggjorts innan den brottslige fyllt 21 år, straffet vara förfallet. Stadgandet
därom är enligt rådhusrätten i Västerås, vilkens uppfattning delas
av länsstyrelsen i Västmanlands län, ägnat att väcka allvarliga betänkligheter,
då det skulle medföra att straff även för de grövsta brotten skulle

Kungl. Majis proposition nr 27.

kunna preskriberas på en tid av tre å fyra år. De allmänna preskriptionsreglerna
syntes i stället böra tillämpas, därvid preskriptionstiden torde böra
beräknas med utgångspunkt från brottets begående. Fångvårdsstyrelsen
yttrar, att preskriptionstiden synes väl snäv.

Enligt min mening är det icke önskvärt, att ungdomar intagas i allmän Depariementr
uppfostringsanstalt efter det de uppnått 18 års ålder. Att ungdomsfängelse chefentillkommit
som en särskild form för uppfostrande behandling av ungdomliga
brottslingar, har föranletts bland annat av önskan att skilja de äldre av
dessa från de yngre. Med hänsyn därtill måste jag fästa avsevärd vikt vid
Bonastyrelsens önskemål om bibehållande av 18-årsgränsen för intagande i
allmän uppfostringsanstalt av de till tvångsuppfostran dömda. Det inom
justitiedepartementet upprättade förslaget intager därför den ståndpunkten,
att ådömd tvångsuppfostran skall anses förfallen där den ej börjat innan
den dömde uppnått en ålder av 18 år. I förtydligande syfte ha i lagtexten
orden ''domen ej börjat verkställas’ utbytts mot Men dömde ej intagits i allmän
uppfostringsanstalt’.

Vad angår den i andra stycket av förevarande paragraf upptagna preskriptionsregeln
är att märka, att brott för att kunna föranleda förordnande
örn tvångsuppfostran måste vara begånget före 18 års ålder. Att straff följer
på sådant brott så sent som efter fyllda 21 år, är uppenbarligen föga tillfredsställande.
Det är mycket möjligt, att den unge under de mellanliggande
betydelsefulla åren utvecklats till en i många avseeenden helt annan
människa än förut. Det bör vidare beaktas, att brottet ansetts böra föranleda
en uppfostrande behandling och att när den dömde fyllt 21 år det
skulle vara — visserligen icke uteslutet — men dock i regel olämpligt att
låta honom i stället för tvångsuppfostran undergå ungdomsfängelse. Farhågan,
att även de grövsta brotten genom den föreslagna bestämmelsen skulle
kunna preskriberas på några år, torde vara överdriven, då tvångsuppfostran
icke torde ifrågakomma vid brottslighet av det svåraste slaget.

21 §.

Paragrafen motsvarar sakkunnigförslagets 22 § första stycket.

Sedan genom proposition (nr 190) till 1936 års riksdag Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att avskaffa påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, har riksdagen
fattat beslut i enlighet med vad Kungl. Majit sålunda föreslagit. Vid
sådant förhållande har andra stycket av 22 § i sakkunnigförslaget fått utgå.

Lagens ikraftträdande.

De sakkunniga ha föreslagit, att lagen skall träda i kraft den 1 januari
1937. Då lagförslaget icke kan föreläggas riksdagen förrän år 1937, har jag
föreslagit den 1 juli 1937 såsom dag för lagens ikraftträdande. Vad i vissa
yttranden anföres till förmån för ytterligare uppskov med lagens ikraftträdande
har jag bemött vid den föregående behandlingen av förslagets allmänna
grunder.

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Övriga lagförslag.

Något förslag till ändring i straffregisterlagen har icke ansetts
lämpligen böra i detta sammanhang underställas Eders Kungl. Maj:ts prövning.
Ändring i denna lag påkallas jämväl av den vid föregående års riksdag
antagna lagen örn ungdomsfängelse, och förslag innefattande de med tvångsuppfostringslagen
och ungdomsfängelselagen sammanhängande ändringar i
straffregisterlagen vilka böra föreläggas 1937 års riksdag torde senare få anmälas.

De övriga lagförslag, som utarbetats av de sakkunniga, lia endast i ringa
utsträckning blivit föremål för uttalanden i yttrandena.

Vidkommande förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni
1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande
vissa minderåriga anför medicinalstyrelsen med anledning
av de sakkunnigas förslag att förordnande örn tvångsuppfostran ej må meddelas
utan särskild förundersökning kompletterad med anskaffande av läkarintyg
rörande den tilltalades sinnesbeskaffenhet:

Medicinalstyrelsen kan icke dela de sakkunnigas mening örn lämpligheten
av det föreslagna tillvägagångssättet med en summarisk läkarundersökning.
En sådan undersökning erbjuder icke tillräckliga garantier för att hos den
tilltalade eventuellt förefintliga psykiska rubbningar vederbörligen beaktas.
Möjligheten att vid en mindre ingående undersökning förbise dylika är stor
även för en fackman. En summarisk undersökning, sådan som den föreslagna,
skulle väl också motsvaras av ett summariskt utlåtande, vilket icke skulle
tillåta domstolen att själv med ledning av fakta bedöma den tilltalades sinnesbeskaffenhet,
utan skulle göra domstolen i hög grad beroende av den enskilde
undersökningsläkarens auktoritet.

Ej heller synes det styrelsen välbetänkt att åt förundersökaren överlåta utseendet
av undersökningsläkare, vilket kräver en insikt örn läkarens kompetens
och specialisering, som icke kan förväntas vara tillgänglig för förundersökaren.

Styrelsen kan i detta sammanhang icke underlåta att påpeka att det föreslagna
sättet för läkarutlåtandets inhämtande under vissa förhållanden skulle
kunna medföra att den tilltalade icke mindre än tre gånger finge underkasta
sig läkarundersökning nämligen: 1. nu åsyftad preliminär läkarundersökning,
2. undersökning enligt 42 resp. 43 § sinnessjuklagen och 3. förnyad undersökning
enligt 44 § samma lag.

Enligt medicinalstyrelsens mening bör den preliminära summariska läkarundersökningen
ersättas med en fullständig undersökning enligt 6 kap. sinnessjuklagen,
därvid läkaren skulle utses på sätt i 42 och 43 §§ denna lag
sägs. Styrelsen har vidare påpekat, att redan de sakkunnigas förslag och i
ännu högre grad styrelsens ändringsförslag skulle komma att medföra ökat
antal rättspsykiatriska undersökningar, vilket torde komma att nödvändiggöra
ökning av härför erforderliga arbetskrafter.

Vad medicinalstyrelsen anfört om otillräckligheten av en läkarundersökning
av den jämförelsevis summariska beskaffenhet de sakkunniga föreslagit,

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

är utan tvivel beaktansvärt. Det synes mig emellertid vara uppenbart att
redan en läkarundersökning av denna beskaffenhet erbjuder goda möjligheter
till klarläggande av den fysiska och psykiska beskaffenheten hos ungdomliga
tilltalade. Då frågan om anordnandet av fullt tillfredsställande psykiatriska
undersökningar av tilltalade ännu ej torde vara mogen att lösas, har
jag anslutit mig till de sakkunnigas förevarande förslag, vilket på ett smidigt
sätt är anpassat till de nuvarande reglerna om förundersökning.

Vid behandlingen av förslaget till lag om tvångsuppfostran har nämnts, att
tillräckliga skäl icke ansetts föreligga för den av de sakkunniga föreslagna
överflyttningen av 5 § nu förevarande lag till den föreslagna lagen om tvångsuppfostran.

I de sakkunnigas förslag till lag örn ändring i vissa delar av barnavårdslagen
har av skäl som anförts vid 14 § förslaget till lag om tvångsuppfostran
vidtagits den ändringen, att hänvisningen till sistnämnda lag utsträckts
att gälla även dennas 14 §. Enligt proposition nr 221 till 1936
års riksdag skall 44 § 3 mom. barnavårdslagen upphöra att gälla och 4 mom.
i nämnda paragraf betecknas som 3 morn.; denna ändring skall emellertid
ej träda i kraft förrän den 1 januari 1938 och berör alltså ej nu förevarande
förslag som är avsett att träda i kraft den 1 juli 1937.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen i lagen den 22 april 1927 örn
förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare har
berörts vid den föregående behandlingen av de allmänna grunderna för
tvångsuppfostringslagen.

Det av de sakkunniga utarbetade förslaget till förordning om ändrad lydelse
av § 20 förordningen 7 december 1883 angående expeditionslösen
är icke av beskaffenhet att för sitt genomförande kräva riksdagens medverkan.
I

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen;

2) lag om tvångsuppfostran;

3) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 206) innefattande
bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga; 4)

lag örn upphävande av 3 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare;

5) lag örn ändring i vissa delar av barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr
361);

6) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 2 augusti 1927 (nr 333)
örn utlännings rätt att här i riket vistas;

7) lag örn ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321).»

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Tage Evers.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 § strafflagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

3 §•’

I vissa fall må i stället för straff användas tvångsuppfostran. Därom stadgas
i särskild lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

Lag

om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

2 §•

Har den, som genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete,
efter domens meddelande men före prövotidens slut begått nytt brott,
må domstolen, örn han vid den nya domens meddelande ej fyllt aderton år,
i stället för att döma till straff förordna, att han skall undergå tvångsuppfostran,
ändå att å det nya brottet enligt lag ej kan följa fängelse eller straffarbete.

Huru med det villkorligt ådömda straffet skall förfaras stadgas i 15 §.

3 §•

4 §•

Till tvångsuppfostran dömd skall intagas i allmän uppfostringsanstalt och
kvarstå såsom elev vid anstalten till dess han slutligt utskrives därifrån.

Förordnandet skall, där ej domstolen annorlunda bestämmer, verkställas
utan hinder därav att det ej äger laga kraft. Domstolen må förordna, att den
dömde skall i avbidan på verkställigheten genom allmänne åklagarens försorg
på lämpligt sätt tagas i förvar.

5 §•

Elever av olika kön må ej uppfostras i samma anstalt.

6 §•

Allmän uppfostringsanstalt skall stå under ledning av styrelse och föreståndare.
För anstalten skall finnas en av Konungen fastställd stadga. Anstalten
skall stå under uppsikt som av Konungen bestämmes.

7 §•

Elev skall erhålla den särskilda handledning och tillsyn som erfordras för
nans fostran till laglydnad och skötsamhet. Han skall åtnjuta erforderlig
undervisning och utbildas i jordbruk, hantverk, industriellt yrke eller annat
arbete som med hänsyn till anlag och förmåga finnes för hans framtida utkomst
lämpligt.

8 §•

Där sådant prövas för elev gagneligt och finnes lämpligen kunna ske, må
styrelsen överlämna honom till fostran och utbildning utom anstalten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

9 §•

Bryter elev mot anbefalld ordning, må han underkastas disciplinär åtgärd
enligt därom utfärdade föreskrifter.

Där elev på grund av sitt uppförande icke lämpligen kan fostras tillsammans
med andra elever, skall han hållas i särskild avdelning eller på annat
sätt från dem avskiljas.

10 §.

Företer elev rubbning i själsverksamheten, skall lian såvitt möjligt överföras
till sinnessjukhus eller annan vårdanstalt.

Blir elev eljest sjuk, skall tillses att han erhåller lämplig vård och, örn så
erfordras, överföres till sjukvårdsinrättning. Kvinnlig elev som befinnes vara
havande må överlämnas till vård utom anstalten.

11 §•

När sannolikhet vunnits för att elev skall utan fortsatt tvångsuppfostran
förhålla sig väl, skall han av styrelsen från anstalten utskrivas på prov (villkorlig
utskrivning).

Utskrivning på prov må ej ske förrän ett år, och slutlig utskrivning ej
förrän två år förflutit från det elev intagits i anstalten, med mindre särskilda
skäl därtill äro.

12 §.

13 §.

14 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

15 §.

Ådömes någon tvångsuppfostran sedan han blivit till straff dömd men innan
han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att tvångsuppfostran
skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår. Vad sålunda
stadgats gäller jämväl där genom villkorlig dom beviljats anstånd med
straffet.

16 §.

17 §■

18 §.

19 §.

Ådömd tvångsuppfostran vare förfallen, där den dömde ej intagits i allmän
uppfostringsanstalt innan han fyllt aderton år.

20 §.

21 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att tvångsuppfostran må användas
i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke förlust av ämbéte

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

ej heller påföljd som avses i 2 kap. 15 eller 20 § strafflagen eller liknande påföljd
som finnes stadgad i annan lag eller författning.

22 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937. Genom lagen upphäves lagen
den 27 juni 1902 angående verkställighet av domstols förordnande örn tvångsuppfostran.

Förslag

lill

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nrj206) innefattande

bestämmelser örn förtärandet i brottmål rörande vissa minderåriga.

1 §•

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan
därom, att någon, som ej fyllt aderton år, blivit häktad för brott, skall
ordföranden skyndsamt för vinnande av utredning rörande den häktades personliga
förhållanden samt angående de åtgärder, som med hänsyn därtill må
anses lämpligast för hans rättande, förordna om särskild förundersökning,
där ej anledning är att antaga, att sådan utredning kommer att därförutan
vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest---av domstolen.

Finnes tvångsuppfostran kunna ifrågakomma, skall, ändå att den tilltalade
ej är häktad, särskild förundersökning beslutas. Därjämte skall föreskrivas
att intyg av läkare skall anskaffas rörande den tilltajades sinnesbeskaffenhet,
såframt ej utlåtande enligt sinnessjuklagen inhämtas.

2 §•

Vid beslut---utföra densamma.

Då föreskrift meddelats att intyg skall anskaffas rörande den tilltalades
sinnesbeskaffenhet, skall förundersökaren anmoda läkare, örn möjligt en psy -

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

kiater, att avgiva sådant intyg. Är den tilltalade häktad, skall intyget avgivas
av fängelseläkaren.

Läkarintyget skall avfattas enligt av Konungen meddelade anvisningar.
Tilltalad som icke förvaras i häkte är pliktig att för läkarundersökningen inställa
sig å tid och ort som av läkaren bestämmes. Undandrager sig den tilltalade
att fullgöra vad sålunda åligger honom, må domstolen eller dess ordförande
efter anmälan av förundersökaren förordna om handräckning för
hans inställande.

I fråga om förundersökares åligganden samt örn ersättning åt honom och
ät läkaren skall vad i lagen angående villkorlig straffdom stadgas örn förundersökare
äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

Lag

örn upphävande av 3 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring av
förminskat tillräkneliga förbrytare.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361).

Härigenom förordnas, att 44 § 4 mom. och 48 § barnavårdslagen den 6
juni 19241 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

44 §.

4 mom. Har någon, som blivit omhändertagen jämlikt denna lag, intagits
i allmän uppfostringsanstalt eller överlämnats dit från skyddshem, äga be -

1 Senaste lydelse se 1934: 204.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

stämmelserna i 4 § första stycket och 7—14 §§ i lagen om tvångsuppfostran
motsvarande tillämpning. I fråga örn slutlig utskrivning av person, som omhändertagits
jämlikt 22 § d), gäller dock vad i 46 § 1 mom. första stycket och
2 mom. andra stycket är stadgat; beslut om utskrivningen meddelas av anstaltens
styrelse.

48 §.

Barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande förfaller, då verkställighet
skall ske av domstols beslut, varigenom

a) förordnande meddelats om att den omhändertagne skall undergå tvångsuppfostran,

b) den omhändertagne dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning
av lagen angående villkorlig straffdom, eller

c) anstånd med den omhändertagne villkorligt ådömt fängelsestraff eller
straffarbete förklarats förverkat.

Vad sålunda — — — från skyddshem.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag till Lag angående

ändrad lydelse av 31 § lagen den 2 augusti 1927 (nr 333) om
utlännings rätt att bär i riket vistas.

Härigenom förordnas, att 31 § lagen den 2 augusti 1927 om utlännings rätt
att här i riket vistas skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

31 §.

Konungens befallningshavande må meddela förordnande om utvisning från
riket av följande utlänningar, nämligen:

4) den, som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat
brott än ovan avses dömd till straffarbete, till fängelse ej under sex månader,
till ungdomsfängelse eller till tvångsuppfostran, allt så vitt brottets beskaffenhet
föranleder till antagande, att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för
allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; dock att utvisning för det brott ej
må ske, där ej förhör, som i 32 § sägs, i ärendet hållits, innan sex månader
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 27. 5

Kungl. Maj :ts proposition nr 27.

förflutit från det han efter utståndet straffarbete eller fängelse blivit frigiven
eller ock efter ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran blivit utskriven;

Vid bedömande ----därtill äro.

Örn hemsändande---särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Härigenom förordnas, att 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

Kan sinnessjuk---utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den, som på grund av
sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till ansvar för
begånget brott eller som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt
men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från
anstalten eller som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom
begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat.
Har sinnessjuk, vilken begått brott, som nu sagts, utskrivits jämlikt 17 § och
varder han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock brottet icke utgöra hinder
för utskrivning enligt första stycket, där ej överinspektören för sinnessjukvården
annorledes förordnat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majus lagråd den 12 oktober
1936.

Närvarande:

justi tierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 22 maj
1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen;

2) lag om tvångsuppfostran;

3) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 206) innefattande
bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga;

4) lag örn upphävande av 3 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring
av förminskat tillråkneliga förbrytare;

5) lag örn ändring i vissa delar av barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr
361);

6) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 2 augusti 1927 (nr 333)
örn utlännings rått att här i riket vistas; och

7) lag örn ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Ivar Strahl.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Samtliga förslag.

Justitierådet Sandström, med vilken justitierådet Forsberg instämde:

Förevarande lagförslag hava tillkommit huvudsakligen i ändamål att
bringa lagstiftningen örn tvångsuppfostran i överensstämmelse med lagen
örn ungdomsfängelse. Genom denna lag, vars ikraftträdande i avvaktan på
upprättandet av erforderlig anstalt uppskjutits till tidpunkt som Konungen
äger bestämma, har för åldersklasserna närmast över dem som komma i
fråga till tvångsuppfostran skapats en påbyggnad på detta institut med i hu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

vudsak samma syfte som detta, eller att genom fostran och yrkesutbildning
göra den brottslige till en laglydig och samhällsnyttig medborgare.

Vid utformningen av den nu remitterade lagstiftningen har tillämpningsområdet
för tvångsuppfostran i viss mån ändrats. Särskild uppmärksamhet
förtjänar i sådant avseende de bestämmelser som avse att utestänga psykiskt
undermåliga från behandlingen i fråga.

Med bortseende från de fordringar i fråga om ålder och brottets beskaffenhet,
som uppställas, angivas i 1 § av den föreslagna lagen om tvångsuppfostran
förutsättningarna för ådömande därav på liknande sätt som i lagen
om ungdomsfängelse, eller att den brottsliges personliga utveckling, vandel och
levnadsomständigheter i övrigt giva skälig anledning antaga att han är i
behov av och mottaglig för sådan fostran och utbildning som avses med
tvångsuppfostran samt att med hänsyn till sålunda och eljest föreliggande
förhållanden tvångsuppfostran finnes lämpligare än straff. Det av de sakkunniga
utarbetade utkastet till lag uppställde dessutom uttryckligen, enligt
vad som uppgives i motiven i förtydligande syfte, såsom villkor att den
brottslige icke vore av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs.
Departementschefen, som i remissyttrandet helt anslutit sig till tanken att
ungdomar som förete väsentliga bristfälligheter i själsverksamheten icke
sändas till allmän uppfostringsanstalt, ansåg det emellertid icke vara erforderligt
att i detta avseende meddela en uttrycklig bestämmelse. Att förordnande
ej finge meddelas i fall enligt 5 kap. 6 § strafflagen framginge enligt
departementschefens mening tillräckligt tydligt av övriga bestämmelser i 1 §
av förslaget.

Förslagets ståndpunkt i fråga om psykiskt undermåliga framgår ytterligare
av bestämmelsen i 10 § att, om elev företer rubbning i själsverksamheten,
han såvitt möjligt skall överföras till sinnessjukhus eller annan vårdanstalt.
Slutligen föreslås upphävande av 3 § lagen den 22 april 1927 om
förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, enligt vilket lagrum vid
val mellan sådan förvaring och tvångsuppfostran den förra åtgärden i regel
ej må vidtagas.

Enligt nu gällande lagstiftning kan förordnande om insättning i allmän
uppfostringsanstalt för där avsedda åldersgrupper och brott meddelas, när
den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling
prövas sådant föranleda. Däri ligger naturligtvis också
ett krav på att den brottslige skall vara mottaglig för den fostrande verksamheten.
1 praxis har man ansett tvångsuppfostran kunna meddelas jämväl
för minderåriga brottslingar, vilka falla under 5 kap. 6 § strafflagen.

Alla måste naturligtvis vara ense därom att en person, som på grund
av sin sinnesbeskaffenhet icke är mottaglig för tvångsuppfostran, icke
bör dömas därtill. I vad mån någon på grund av psykisk defekt är
mottaglig för uppfostran eller icke tillhör närmast läkarvetenskapen att bestämma.
Det torde väl icke vara uteslutet att personer som bedömas enligt
5 kap. 6 § strafflagen äro i viss mån mottagliga därför, och då under förarbetena
till nu ifrågavarande lagstiftning man beaktat särskilt sådana personer

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

och velat utesluta dem från behandling medelst tvångsuppfostran, torde det
avgörande skälet hava varit den inverkan som personer av denna sinnesbeskaffenhet
ofta enligt erfarenhetens vittnesbörd hava på anstaltsverksamheten.
Enligt de sakkunniga har det för behandlingen inom uppfostringsanstalt
»ansetts vara i hög grad menligt att normala och i många fall relativt
godartade elever där komma i beröring med psykiskt undermåliga
element». Närvaron av sådana element synes hava väsentligt försvårat arbetet,
och det har ansetts angeläget att de allmänna uppfostringsanstalterna
hållas fria från dem.

Mot den ståndpunkt den föreslagna lagstiftningen sålunda intager synes
icke i och för sig vara någonting att invända. Det kan icke vara lämpligt
att i anstalterna intaga elever, som på grund av psykiska defekter försvåra
och förrycka arbetet för de friska elevernas fostran. Det synes också vara riktigt
att för bestämmande av huruvida en person lämpligen bör undergå
tvångsuppfostran icke binda sig vid en så ovillkorlig regel som den i de sakkunnigas
förslag upptagna hänvisningen till 5 kap. 6 § strafflagen synes utgöra.
I verkligheten saknas en markerad gräns för det område där tvångsuppfostran
lämpligen bör användas, och avgörandet därav bör vara en lämplighetsfråga
i det enskilda fallet. Av stor betydelse torde därvid bliva de
ändringar som föreslås i lagen innefattande bestämmelser örn förfarandet i
brottmål rörande vissa minderåriga och varigenom läkarundersökning av den
brottslige blir obligatorisk då ådömande av tvångsuppfostran ifrågakomma-.
I den mån bedömningen vid denna läkarundersökning visar sig vara felaktig
kan rättelse erhållas genom den föreslagna bestämmelsen i 10 §.

Angående antalet av de minderåriga, som genom den nu föreslagna lagstiftningen
skulle komma alt uteslutas från tvångsuppfostran, föreligger icke
i förevarande lagstiftningsärende någon utredning. Med ledning av siffror
framlagda av professor Kinberg i ett vid proposition nr 219 till årets riksdag
fogat »utlåtande med förslag till åtgärder rörande vården av själsligt sjuka
och abnorma tillhörande området för samhällets skyddsåtgärder för unga
asociala» måste dock antagas att antalet är avsevärt, sannolikt omkring
15 % av det till tvångsuppfostran dömda klientelet. Enligt professor Kinberg
skulle av dem som 1934 undergingo tvångsuppfostran 21 tillhöra denna
grupp, och det årliga tillskottet beräknas av honom till 13. En stor osäkerhet
måste emellertid råda med hänsyn till ovissheten örn den tillämpning de
föreslagna bestämmelserna komma att erhålla.

Emellertid framställer sig till besvarande den frågan vilken behandling
som enligt det nya systemet skall komma de uteslutna grupperna till del.

I detta avseende har i betänkandet såväl som i departementschefens remissyttrande
berörts vissa frågor beträffande behandlingen av psykiskt undermåliga,
vilka frågor varit eller äro föremål för utredning. Sålunda har
meddelats, att fråga är väckt örn inrättande av ny anstalt för dem som omhändertagits
jämlikt lagen den 22 april 1927 örn förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare samt att inom justitiedepartementet förberedande utredningsarbete
utförts avseende en omarbetning av nämnda lag i syfte att

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

förordnande om förvaring må kunna meddelas i större utsträckning än hittills.
Vidare har förts på tal ett i samband med utredningen angående omorganisation
av skyddshemsverksamheten framkommet förslag av professor
Kinberg att vid skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall anordna en s. k.
psykopatanstalt, dit förutom av barnavårdsnämnd för vanart omhändertagna
skulle överföras jämväl andra kategorier av psykiskt abnorma ynglingar, för
vilkas vård och fostran samhället av ena eller andra anledningen måste sörja,
närmast minderåriga eller ungdomliga förbrytare, vilka om de varit själsligt
friska skulle hava intagits på allmänna uppfostringsanstalten å Bona eller
i ungdomsfängelse. Omorganisation av skyddshemsverksamheten beslöts vid
årets riksdag i huvudsak i enlighet med av Kungl. Maj:t framställt förslag.
I detta förutsattes att Hall, som tidigare mottagit såväl grovt vanartade
friska elever över femton år som psykiskt abnorma, nu skulle reserveras för
vården av sådana gossar som på grund av kroppslig sjukdom eller psykisk
abnormitet icke kunde tillgodogöra sig undervisningen och utbildningen i de
övriga skyddshemmen. Hall beräknades tills vidare för 100 elever. Beträffande
flickor reserverades för samma ändamål ett annat skyddshem. Den
väckta frågan örn en genomgripande omläggning av Halls ställning och uppgifter
inom skyddshemsorganisationen hade däremot icke upptagits till prövning.

Utom dessa på framtiden ställda förslag har beträffande de från tvångsuppfostran
uteslutna grupperna endast erinrats örn att det för vissa av dem
står öppet att meddela förordnande örn deras förvaring jämlikt 1927 års
förvaringslag och att för dem som icke kunna dömas till sådan förvaring
återstå straffrättens övriga reaktioner. Beträffande möjligheten att döma
till förvaring enligt 1927 års lag må anmärkas att särskilt för förstagångsförbrytare
förutsättningen för sådant intagande i avseende å ådömt straff mycket
sällan torde bliva uppfyllt. I stort sett skulle alltså den föreslagna lagstiftningens
genomförande betyda att man beträffande ifrågavarande grupper
skulle hava att falla tillbaka på de vanliga straffarterna, därvid på grund
av förhållandenas natur villkorlig straffdom ej lärer kunna ifrågakomma.

I visst sammanhang med det nu behandlade spörsmålet står frågan huru
enligt 11 § i den föreslagna lagen om tvångsuppfostran de å allmän uppfostringsanstalt
nu intagna elever som befinnas lida av rubbning i själsverksamheten
skola omhändertagas. Beträffande de vårdmöjligheter som för
närvarande stå till buds hänvisas i betänkandet till vissa angivna anstalter
för asociala imbecilla och för vanartade sinnesslöa. Departementschefen anser
sig kunna utgå från att de anstalter, som enligt propositionen om ändringar
i skyddshemsorganisationen skulle inrättas för själsligt abnorma skyddshemselever,
skola kunna anlitas även för omhändertagande av motsvarande
kategori bland eleverna i allmän uppfostringsanstalt.

Även örn såsom förut framhållits ingenting kan vara att invända mot den
nu föreslagna lagstiftningens ståndpunkt att de allmänna uppfostringsanstalterna
böra hållas fria från psykiskt defekta, som icke äro mottagliga för den
med anstalterna avsedda fostran eller väsentligt försvåra och förrycka arbe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

tet för de friska elevernas fostran, måste det anses otillfredsställande att den
nya lagstiftningen genomföres utan att samtidigt löses frågan om behandlingen
av det klientel vilket genom reformen undandrages en vård som
tidigare kunnat komma det till del. Enligt vad förut framhållits skulle
i framtiden, innan ifrågasatta reformer genomförts, för detta klientel de vanliga
strafformerna bli det normala. Dessa torde emellertid i sådana fall
vara mindre ändamålsenliga än eljest. Beträffande de nu å allmänna uppfostringsanstalter
intagna elever, vilka enligt 10 § av den föreslagna lagen
om tvångsuppfostran på grund av psykiska defekter borde avskiljas från
anstalterna, torde väl i vissa fall en överflyttning till sinnessjukhus vara
möjlig. Huruvida för övriga fall, vilka torde utgöra det ojämförligt största
antalet, en med hänsyn till ändamålet för deras omhändertagande tillfredsställande
vård kan anordnas låter sig knappast på den föreliggande utredningen
bedöma.

Då emellertid lagstiftningens principer i och för sig synas vara riktiga, anser
jag mig icke böra avstyrka att en lagstiftning nu kommer till stånd i huvudsaklig
överensstämmelse med den föreslagna. Däremot måste det sättas
i fråga huruvida denna hör träda i kraft innan erforderliga anordningar
träffats för omhändertagande av det uteslutna klientelet. Det är naturligtvis
för arbetet i de allmänna uppfostringsanstalterna önskvärt att reformen genomföres
fortast möjligt. Det bör emellertid beaktas att den nya lagstiftningens
syftemål uti ifrågavarande avseende under inga förhållanden kan helt
vinnas förrän de allmänna uppfostringsanstalterna befriats från där redan
intagna elever, vilka från utgångspunkterna för samma lagstiftning icke äro
önskvärda. Så länge de icke på annat håll kunna omhändertagas pa lämpligt
sätt, blir därför effekten av den nya lagstiftningen oviss. För den händelse
lagen icke skapar tillfredsställande möjligheter för omhändertagande
av psykiskt undermåliga, kan vidare vara att befara att lagskipningen vid
tillämpningen av den nya lagstiftningen i gränsfallen föranledes att icke taga
all den hänsyn som måste anses önskvärd till de synpunkter vilka varit bestämmande
för densamma. Därest utsikter finnas att inom den närmaste tiden
föra fram frågan örn behandlingen av det uteslutna klientelet till lösning,
synes med hänsyn till vad som anförts ikraftträdandet av den nya
lagstiftningen böra anstå i avvaktan därpå, och bör i så fall ikraftträdandet
bliva beroende på Kungl. Maj:ts förordnande.

Justitierådet Afzelius och regeringsrådet Aschan:

Såsom framgår av justitierådet Sandströms nu avgivna yttrande, befinner
sig frågan örn åtgärder för beredande av vård och fostran åt sådana
unga förbrytare, vilka tillhöra gruppen förminskat tillräkneliga, för närvarande
i ett ovisst läge. I samband med genomförandet av den lagstiftning,
som här föreslås, bliva sådana åtgärder dock nödvändiga, i det att
från tvångsuppfostran uteslutas ej blott de förminskat tillräkneliga, vilka efter
ikraftträdandet sakfällas för brott, utan även, så långt möjligt är, de som
vid samma tid äro intagna å uppfostringsanstalt. Örn den närmare beskaffen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

heten av provisoriska anordningar, vilka tilläventyrs kunna tillitas, är på
grundval av nu tillgänglig utredning ej möjligt att döma. Men då, såsom påvisats
av justitierådet Sandström, för den närmaste tiden knappast är att
räkna med annan utväg än att hänvisa denna ganska talrika och ingalunda
enhetliga grupp till fängelser eller sinnessjukhus, synes i betraktande av den
förändrade ställning, vari dessa minderåriga sålunda försättas, en omedelbar
lagstiftningsåtgärd icke kunna undgå att ingiva betänklighet. På grund härav
och då, frånsett det nu berörda ämnet, lagförslagen icke torde innefatta
någon sådan nyhet av betydelse för den praktiska uppfostringsverksamheten,
att icke med deras genomförande kan utan olägenhet anstå ännu någon tid,
finna vi oss böra hemställa örn sådan ändring i förslagen, att tiden för lagarnas
ikraftträdande kommer att bero av Kungl. Maj:ts förordnande.

De särskilda förslagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.

Lagrådet:

Jämlikt 23 kap. 3 § rättegångsbalken skall vid omröstning till dom i brottmål,
där rösterna äro skiljaktiga och på vardera sidan lika många, gälla den
mening lindrigast är, och i 4 § stadgas att vid flera skiljaktiga meningar
skola gälla deras röster, som kunna närmast till varandra jämkas, och gå
ut på det som lindrigast är. Införlivas nu med vår straffrätt sådana påföljder
av brott som ungdomsfängelse och tvångsuppfostran, vilka båda ådömas
utan att bestämt straff dessförinnan utmätes, erbjuda nämnda lagrum icke
ledning för alla de fall, då fråga om ådömande av sådan påföljd kan komma
att ställas under omröstning. Att ungdomsfängelse är att anse såsom strängare
än tvångsuppfostran och båda dessa såsom strängare än böter, torde
vara otvivelaktigt, men däremot gives icke någon giltig norm för en jämförelse
mellan vanligt tidsbestämt frihetsstraff, å ena, samt endera av dessa
påföljder, å andra sidan. Då en evalveringsregel i anslutning till vad i 2 kap.
strafflagen är stadgat om förhållandet mellan straffarbete, fängelse och böter
icke lärer kunna uppställas, torde lösningen få sökas i bestämmelse därom,
att inom domstolen vid överläggning till dom uppkommen fråga örn
ådömande av ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran skall först avgöras
genom särskild omröstning. Uppnås härvid flertal för den mening, som
går ut på ådömande av sådan påföljd, är därmed målet avgjort i ansvarsfrågan.
I annat fall — och således även när, såsom undantagsvis skulle
kunna inträffa i den högsta instansen, i den första omröstningen rösterna
för och emot påföljdens ådömande stå lika — har domstolen att därefter
företaga målet till avgörande efter de vanliga omröstningsreglerna. Erforderliga
föreskrifter torde kunna meddelas i särskild lag såsom tillägg till
rättegångsbalkens stadganden om omröstande till dom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Förslaget till lag om tvångsuppfostran.

1-3 §§.

Justitieråden Afzelius och Sandström:

Medan gällande lagstiftning tillåter att tvångsuppfostran kan komma till
användning i fråga om minderåriga, som för brott dömas till böter, fängelse
eller straffarbete i högst två år, skall enligt det remitterade förslaget sådan
påföljd kunna ersätta straff för brott, varå efter lag kan följa fängelse eller
straffarbete.

I vad tvångsuppfostran således uteslutes vid brott, vilka icke äro i lag belagda
med högre straff än böter, lärer den ändring, som härigenom sker i
förhållande till gällande rätt, icke bliva synnerligt betydande, örn huvudvikten
lägges vid antalet av dem, som efter sakfällande för dylikt brott bliva
föremål för tvångsuppfostran. Enligt vad i detta lagstiftningsärende upplysts
förekommer nämligen endast i sällsynta fall, att domstol, när allenast
böter kunna följa å brottet, meddelar förordnande om tvångsuppfostran.
Med hänsyn till denna påföljds allvarliga karaktär måste en sådan praxis
anses naturlig nog. Men näppeligen kan av den varsamhet, som sålunda
iakttagits vid lagens tillämpning, med säkerhet slutas, att möjligheten att i nu
avsedda fall även för framtiden använda denna form för den unge lagbrytarens
tillrättaförande bör utmönstras såsom helt obehövlig. Ett brott av
ringa svårhetsgrad kommer uppenbarligen icke att i och för sig eller ens
i huvudsaklig mån utgöra grunden för ett ådömande av tvångsuppfostran;
den avgörande betydelsen måste städse fästas vid den utredning, som
kan bibringa domstolen en bestämd övertygelse örn det, framför allt för den
brottslige själv, lämpligaste behandlingssättet. Då med förslagets genomförande
komma att följa skärpta krav på utredningens fullständighet
och jämväl förutsättningarna för användande av tvångsuppfostran bliva
mer noggrant angivna i lagen än hittills, torde häri ligga en ökad trygghet
för att fri prövningsrätt kan anförtros åt domstolen. Överhuvud lärer en
sådan frihet i bedömandet, vilken även kommer till uttryck i fråga örn brott
belagda med strängare straff, bäst överensstämma med den särskilda naturen
av det ingripande emot ungdomsbrottsligheten som tvångsuppfostran
innebär. Från denna synpunkt kan en begränsning med avseende å de
ringare brotten icke anses välgrundad.

I vissa speciella fall — och om några andia än ett fåtal sådana kan här
icke bliva fråga — synes det kunna vara ganska klart framträdande, alt
en möjlighet att använda tvångsuppfostran även vid ringare brott icke bör
vara helt avskuren. Mindre komma härvid i betraktande enstaka förbrytelser
av delta slag, även om de såsom yttringar av en också annorledes
ådagalagd vanart kunna påkalla en allvarligare uppmärksamhet än vartill
måhända lagöverträdelsen i sig själv skulle föranleda. I synnerhet äger det
sagda sin tillämpning i sådana fall, då lagföring på en gång sker för flera
brott, låt vara att de äro belagda med endast bötesstraff, eller då i mål, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

rör dylikt brott, det visas att den brottslige tidigare ådömts straff. Därest
i något sådant fall tvångsuppfostran skulle, i belysning av vad utredningen
ger vid handen om den tilltalades personlighet och levnadsförhållanden,
framstå såsom den lämpligaste påföljden, kan det knappast anses lyckligt
att denna utväg skall vara stängd. Att härvid omhändertagande enligt barnavårdslagen
— om överhuvud förutsättningar härför äro till finnandes —
skulle erbjuda en tillfredsställande ersättning för tvångsuppfostran, måste
betraktas såsom ovisst.

Under åberopande av vad nu anförts hemställes, att i 1 § vidtages sådan
ändring, att förordnande om tvångsuppfostran må kunna meddelas även i
fråga om brott, vilket icke i lag är belagt med högre straff än böter. Bifalles
denna hemställan, lärer därav föranledas, att 2 § utgår och att i 3 §
i stället för »fängelse elier straffarbete» insättes »straff». Att den, som i
nu avsett fall ådömes tvångsuppfostran, är i fråga om rätt till fullföljd av
talan likställd med övriga, som bliva föremål för sådan åtgärd, torde följa
av stadgandet i 20 § av förevarande förslag.

4 §.

Lagrådet:

Enligt nuvarande lagstiftning gäller såsom undantagslös regel att domstols
förordnande om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt skall gå
i verkställighet utan hinder av att förordnandet ej vunnit laga kraft. I andra
stycket av förevarande paragraf föreslås nu, att domstolen skall äga bestämma
dels att med verkställigheten skall anstå tills laga kraft åkommit förordnandet,
och dels att den dömde skall i avbidan å verkställigheten kunna tagas
i förvar. Härmed torde åsyftas helt skilda fall. Innebörden av den befogenhet,
som i förra hänseendet gives domstolen, lärer få antagas vara den,
att anstånd med verkställigheten må medgivas, när särskilda omständigheter
därtill föranleda och domstolen finner det kunna utan fara för den dömdes
avvikande tillåtas honom att vara på fri fot. Ett sådant anstånd kan tydligen
komma att sträcka sig över en ganska avsevärd tid, och någon inskränkning
i den dömdes rörelsefrihet under samma tid är icke ifrågasatt.
Förordnande åter om den dömdes tagande i förvar kan icke vara avsett att
komma till användning i annat fall än alt anstånd med verkställigheten ej
medgives och skall således gälla endast den tid, som kan förflyta emellan
domen och en nära förestående verkställighetsåtgärd. Ett sådant omhändertagande
är med andra ord att anse såsom rent provisoriskt i avvaktan på
expediering och utförande av den exekutiva myndighetens beslut om verkställighet.
Vad angår av domstol lämnat anstånd med verkställighet torde
av det föreslagna stadgandets ordalydelse med tillräcklig tydlighet framgå,
att ett dylikt medgivande ifrågakommer endast såsom undantag från den allmänna
regeln om omedelbar verkställighet, och att därvid bör tagas hänsyn
till möjligheten att den dömde kan avvika, synes så ligga i sakens natur, att
ej heller därom särskilt uttalande i lagtexten är nödigt. Däremot torde ändamålet
med ett förordnande örn den dömdes tagande i förvar böra erhålla ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

klarare uttryck. Detta torde kunna ske på det sätt, att i andra stycket andra
punkten föreskrives att, där anstånd med verkställigheten ej medgives, domstolen
må förordna att i avbidan på Konungens befallningshavandes beslut
om verkställighet den dömde skall genom allmänne åklagarens försorg tagas
i förvar.

I likhet med departementschefen finner lagrådet närmare bestämmelser
örn sättet för tagande i förvar av den, som dömes till tvångsuppfostran,
icke böra ingå i lagen. Befogenhet att förordna örn sådan åtgärd bör tillkomma
domstolen, under det att utförandet av beslutet anförtros åt åklagaren.
En allmänt hållen erinran om att denne härvid har att gå till väga »på
lämpligt sätt» utsäger ej annat eller mer än som ändock följer av hans tjänsteplikt
och måste därför anses överflödig. I den sammanställning, vari de
anmärkta orden här förekomma i andra stycket, kunna de även giva anledning
till det missförstånd, att — såsom under förarbetena ifrågasatts — det
skulle tillhöra domstolen att lämna anvisning om sättet för förvaringen. Dessa
ord synas fördenskull böra utgå.

5 §.

Lagrådet:

Att det i förevarande paragraf avsedda erkännandet av kommunal eller
enskild uppfostringsanstalt icke kan få vara oåterkalleligt, lärer vara så påtagligt,
att en lagbestämmelse, vilken icke uttalar mer än detta, knappast kan
vara erforderlig. Däremot saknar det uppenbarligen icke sin särskilda betydelse,
att, såsom sker i 1 § lagen angående verkställighet av domstols förordnande
om tvångsuppfostran, återkallelse förklaras kunna göras »när som
helst»; därigenom fastställes, att i avtal och uppgörelser med sådan anstalt
icke med laga verkan kan ingå villkor om rätt för anstalten att tillgodonjuta
uppsägningstid. De anmärkta orden torde därför icke böra uteslutas vid det
nyssnämnda stadgandets överflyttande till den nya lagen,

6 §.

Lagrådet:

Den i paragrafen upptagna bestämmelsen att för allmän uppfostringsanstalt
skall finnas en av Kungl. Maj:t fastställd stadga avser en angelägenhet,
som utan särskilt lagstadgande ankommer på Kungl. Maj:ts åtgärd. Även
med hänsyn till det i 22 § avsedda bemyndigandet för Kungl. Majit att meddela
tillämpningsföreskrifter till lagen lärer bestämmelsen kunna utgå.

7 §■

Lagrådet:

Sakkunnigförslaget upptog i 8 § en bestämmelse, att elev må för kortare
tid beviljas permission. De sakkunniga anförde, att permission borde ifrågakomma
icke blott i exceptionella fall, såsom för att besöka en nära anförvant
på hans dödsbädd eller bevista en sådan anhörigs begravning, utan även ingå
som en mera normal beståndsdel av den uppfostrande behandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Sedan i avgivna yttranden betänkligheter uttalats mot att permission skulle
erhålla en så vidgad användning, har departementschefen funnit en säkert
grundad mening rörande den omfattning, i vilken permission utan våda kunde
beviljas, icke kunna vinnas utan praktisk erfarenhet vid de allmänna uppfostringsanstalterna.
Han har därför ansett försiktigheten bjuda att icke i
lag fastslå någon regel örn permission; i stället borde det överlämnas åt
Kungl. Maj:t att med stöd av det föreslagna stadgandet i 22 § utfärda erforderliga
föreskrifter härom.

Lagrådet, som delar de anförda betänkligheterna mot en alltför utsträckt
användning av permission, har intet att erinra mot ett stadgande av innehåll
att, när särskilda skäl därtill föreligga, permission för kortare tid beviljas
den som undergår tvångsuppfostran. Då det icke kan anses ligga i sakens
natur att ett sådant avbrott i den uppfostrande behandlingen må förekomma,
samt frågan obestridligen är av sådan betydelse att den ej bör regleras
allenast genom tillämpningsföreskrifter, synes en bestämmelse av antytt
innehåll helst böra givas i lagen. Det må emellertid erinras, att i lagen örn
ungdomsfängelse något stadgande i detta ämne icke kommit att inflyta, men
att den bestämmelse, som vid lagens tillkomst förutsattes skola komma att
utfärdas av Kungl. Majit, var avsedd att få ett innehåll motsvarande vad nu
ifrågasatts. (Jfr Nytt Juridiskt Arkiv avd. II årg. 1935 s. 326.) Då det måste
anses mindre lämpligt om de båda lagarna i detta avseende ej skulle överensstämma,
finner sig lagrådet icke böra hemställa om någon ändring i det
remitterade förslaget under annan förutsättning än att motsvarande ändring
göres i lagen örn ungdomsfängelse.

8 §■

Lagrådet:

Gällande lag angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran
innehåller (4 §) vissa stadganden rörande å uppfostringsanstalt
intagen elevs placering utom anstalten före den slutliga utskrivningen. Den
placering som där avses torde närmast vara att anse såsom en form av villkorlig
utskrivning eller utskrivning på försök, sedan elevens uppfostran kan
antagas hava fortskridit så långt att grundade förhoppningar örn hans välförhållande
förefinnas. I nu föreliggande lagförslag motsvaras den alltså
huvudsakligen av den utskrivning på prov, varom förmäles''i 11 och 12 §§.

Av annan art är det i förevarande paragraf avsedda överlämnandet av
elev, som intagits å uppfostringsanstalt, till fostran och utbildning utom anstalten.
Under det utskrivningen på prov är att betrakta såsom en förmedlande
övergång till den fullständiga frihet som följer med den slutliga
utskrivningen, utgör nämnda överlämnande endast ett annat sätt för en alltjämt
fortgående tvångsuppfostran. Såsom förutsättningar för överlämnandet
stadgas att åtgärden, örn vilken anstaltens styrelse har att besluta, prövas
vara för eleven gagnelig och finnes lämpligen kunna ske.

I olikhet med vad som gäller örn placering av elev utom uppfostringsanstalt
enligt gällande lag innehåller det remitterade förslaget icke någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

föreskrift om viss minimitid för elevens föregående vistelse inom uppfostringsanstalten.
Att så ej skett är enligt lagrådets mening ägnat att framkalla
vissa betänkligheter. Då en minderårig så förbrutit sig, att domstolen efter
övervägande av alla de omständigheter, som skola tagas i beaktande, funnit
hans rättelse böra sökas genom tvångsuppfostran, synes i regel böra gälla,
att den dömde under någon ej alltför kort tid skall kvarbliva å den anstalt,
där han intagits. Såsom framhållits i ett av de över sakkunnigförslaget avgivna
yttrandena måste nämligen de för uppfostran av unga lagbrytare speciellt
organiserade allmänna uppfostringsanstalterna med deras för ändamålet
utbildade personal äga alldeles särskilda förutsättningar att fylla denna
uppgift, under det att likvärdig eller bättre fostran endast undantagsvis
kan beredas utom anstalten. Detta synes lagrådet i särskild mån äga sin giltighet
i fråga om den första tiden av tvångsuppfostran. Det måste nämligen
antagas vara ägnat att i hög grad påverka en i uppfostringsanstalt intagen
elev i gynnsam riktning att han en tid vänjes vid den ordning och den disciplin
som där äro rådande. Visserligen kan det sägas att med tillit må överlämnas
åt uppfostringsanstaltens styrelse att i de särskilda fallen avgöra när
och huruvida stadgade förutsättningar för elevs placerande utom anstalten
äro för handen. Det kan icke förutsättas att en sådan åtgärd då komme att
vidtagas utan att eleven fått vistas inom anstalten tillräckligt länge för att
dess ledning skall hava bildat sig ett säkert omdöme om honom. Men det synes
knappast vara väl förenligt med den allvarliga karaktär, som dock
måste utmärka tvångsuppfostran, att icke en viss minimitid för själva anstaltsvistelsen
också skall vara uttryckligen fastställd i lag. Huru denna
minimitid bör bestämmas kan vara föremål för olika uppfattningar. Den
synes lagrådet lämpligen kunna fastställas till sex månader efter intagandet
i anstalten. En sådan tidsbestämning lärer i allmänhet ej föranleda, att
utplacering av elev, där förutsättningarna finnas, kommer att äga rum senare
än eljest skulle bliva fallet. Det måste nämligen anses föga sannolikt
att anstaltens styrelse skulle finna en kortare prövotid vara tillfyllest.

Vad nu anförts angående elevs skyldighet att under viss minimitid vara
underkastad uppfostran i därför inrättad anstalt synes böra gälla såsom
allmän regel. Emellertid kunna särskilda förhållanden föreligga som betinga
undantag från denna regel. I sådana fall bör anstaltens styrelse äga
rätt att även på ett tidigare stadium ombesörja att elev överlämnas till fostran
utom anstalten.

Lagrådet hemställer alltså, att i paragrafen intages stadgande därom, att
det här avsedda överlämnandet ej må ske tidigare än sex månader efter det
elev intagits i anstalten, med mindre särskilda förhållanden därtill föranleda.

U §■

Lagrådet:

Åtminstone efter orden synes bestämmelsen i första stycket liäntyda på att
vid utskrivning på prov andra omständigheter icke skulle få komma i be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

traktande än elevens uppförande under anstaltsvistelsen och ledningens därå
grundade uppfattning om hans framtida välförhållande. Tydligt är emellertid,
att en utskrivning, som från dessa synpunkter må vara fullt befogad,
stundom kan innebära en för eleven, särskilt på grund av hans ungdom,
ganska äventyrlig åtgärd. Så blir fallet, när all säkerhet saknas för att han
icke snart nog efter utskrivningen kommer att råka i svårigheter och nöd,
och detta utan att därför behöver antagas, att han icke skall »förhålla sig
väl». I ett sådant läge kan det otvivelaktigt vara till fördel, om med utskrivningsbeslut
får anstå till en något lämpligare tidpunkt. Måhända förutsättes,
att dylika hänsyn ändock till en viss grad kunna bliva beaktade i
den praktiska tillämpningen, men det måste likväl anses mindre tillfredsställande,
att anstaltsstyrelsen, örn den finner sig böra förfara på sådant
sätt, icke äger stöd av tydlig lag. Härvid må erinras, att i lagen örn ungdomsfängelse
(13 §) till en kategorisk föreskrift örn skyldighet att företaga
utskrivning på prov fogats förbehållet »så framt ej särskilda skäl däremot
äro». Även om förhållandena icke äro i allo jämförliga och möjligen vid
sistnämnda stadgandes tillkomst andra skäl varit de huvudsakligen inverkande,
synes dock en liknande bestämmelse kunna hava sitt berättigande
även i nu förevarande sammanhang. I allt fall torde någon jämkning av
ordalagen kunna ske i syfte att åt stadgandet giva en mindre strängt bindande
avfattning än den föreslagna.

U §.

Lagrådet:

Då i denna och i 16—18 §§ talas om andra »brott» än det eller de som föranlett
förordnandet om tvångsuppfostran, måste tydligen härmed förstås
även brott, å vilket efter lag icke kan följa strängare straff än böter.

17 §.

Justitierådet Afzelius:

Enligt sakkunnigförslaget (5 §) skall den, som dömts till tvångsuppfostran,
kvarstå såsom elev vid anstalten till dess att han utskrivits därifrån antingen
på prov eller ock slutligt. I detta avseende intager det remitterade förslaget
(4 §) så till vida en annan ståndpunkt som den dömde skall kvarstå
såsom elev ända till dess att han slutligt utskrives.

Förevarande paragraf avser det fall att den, som dömts till tvångsuppfostran,
begår brott under tid efter utskrivning på prov men före slutlig
utskrivning. Då enligt sakkunnigförslaget den dömde under sådan tid ej
längre såsom elev tillhör anstalten, har i ett motsvarande stadgande (18 §)
följdriktigt angivits att domstol, där den förordnar att den ådömda tvångsuppfostran
skall träda i stället för straff jämväl för det nya brottet, tillika
har att meddela föreskrift »att den brottslige skall ånyo intagas för att undergå
fortsatt tvångsuppfostran». I förevarande paragraf har upptagits ett
stadgande, som helt överensstämmer med sakkunnigförslagets. Med den
skillnad, som föreligger emellan de båda förslagen i avseende å den brotts -

Kungl. Majlis proposition nr 27.

liges ställning till anstalten, lärer emellertid en sådan föreskrift icke vara på
sin plats i fråga om den, vilken oansett utskrivning på prov fortfarande kvarstår
såsom elev vid anstalten och alltjämt är att anse såsom där »intagen».
De anmärkta orden synas fördenskull böra uteslutas. Då det nya brottet
kan vara av hur ringa svårhetsgrad som helst, torde icke med föreskriftens
bibehållande i det remitterade förslaget vara åsyftat att göra en återkallelse
av utskrivningen oeftergivlig. Skulle emellertid meningen vara denna och
därjämte att för här ifrågavarande fall till domstolen överflytta den anstaltsstyrelsen
eljes tillkommande befogenheten att besluta om återkallelse av utskrivning
på prov, måste tydligen, av hänsyn till lagförslagets språkbruk i
övrigt, väljas annat uttryckssätt, exempelvis »att den brottslige skall återföras
till anstalten för att där undergå fortsatt tvångsuppfostran».

Regeringsrådet Aschan, justitierådet Forsberg och jastitierådet Sandström:

Därest den som dömts till tvångsuppfostran begår brott medan han är
utskriven på prov och därom övertygas innan slutlig utskrivning sker, äger
enligt förevarande paragraf domstolen förordna att den ådömda tvångsuppfostran
skall träda i stället för straff jämväl för det nya brottet. Därjämte
har föreskrivits att domstolen skall förordna »att den brottslige skall ånyo
intagas för att undergå fortsatt tvångsuppfostran». Med hänsyn emellertid
därtill att den som utskrivits på prov fortfarande är elev vid anstalt, där han
intagits, och förty trots utskrivningen alltjämt kan betraktas såsom där intagen,
hemställes att stadgandet i denna del underkastas härav påkallad
jämkning.

21 §.

Lagrådet:

Genom lag den 5 juni 1936 örn ändring i vissa delar av strafflagen har
2 kap. 15 § samma lag ändrats så, att där uteslutits det allmänna stadgandet
om påföljd av ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas, varjämte de i
strafflagen förekommande särskilda bestämmelserna om ådömande av samma
påföljd förklarats skola upphöra att gälla. Den i förevarande paragraf
av förslaget gjorda hänvisningen till 2 kap. 15 § strafflagen torde därför
böra utgå. Därjämte lärer böra iakttagas, att det i paragrafen använda uttrycket
»förlust av ämbete», vilket avser såväl avsättning som mistning av
befattning på viss tid, bringas till överensstämmelse med terminologin i
ovannämnda lag den 5 juni 1936.

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 innefattande
bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga.

1 §■

Lagrådet:

Med stadgandet i tredje stycket lärer icke vara åsyftat, att förundersökning
skall äga rum i samtliga fall, där enligt lag kan ifrågakomma att den
tilltalade dömes till tvångsuppfostran, utan allenast att förundersökning skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

hava skett innan domstolen dömer till tvångsuppfostran. Till utmärkande av
denna stadgandets innebörd torde ordalagen böra i någon mån förtydligas.
Detta synes kunna ske på det sätt, att åt stycket gives ungefär den lydelse,
att ej må till tvångsuppfostran dömas, med mindre förundersökning ägt rum,
därvid ock, så framt ej utlåtande enligt sinnessjuklagen inhämtas, skall hava
anskaffats intyg av läkare rörande den tilltalades sinnesbeskaffenhet.

2 §.

Lagrådet:

Vidtages i 1 § den av lagrådet ifrågasatta omformuleringen med avseende
å tredje stycket, erfordras i följd härav någon jämkning av de inledande
orden i andra stycket av förevarande paragraf.

Vid den förundersökning, som enligt förslaget måste föregå ett förordnande
örn tvångsuppfostran, blir läkarundersökning obligatorisk. Denna skall,
om den tilltalade är häktad, utföras av fängelseläkaren. För annat fall kan
ej föreligga svårighet att låta samma myndighet som utser förundersökaren
— eller således domstolen eller dess ordförande — samtidigt meddela förordnande
jämväl för den läkare, som skall anlitas. Härigenom undvikes
den obestridligt mindre lämpliga anordningen att förundersökaren efter eget
skön tillkallar läkaren. Ej heller synes betänklighet böra möta att — såsom
otvivelaktigt måste vara till fördel — domstolen och dess ordförande befrias
från att taga befattning med frågan om handräckning för den tilltalades inställande
hos läkaren och att i stället åt polismyndighet gives bemyndigande
att efter anmälan av förundersökaren eller läkaren vid behov meddela sådan
handräckning. Godkännes vad sålunda förordas, påkallas härav ändringar
i andra och tredje styckena av förevarande paragraf i förslaget.

Övriga lagförslag.
Lagrådet lämnade dessa förslag utan erinran.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller,
Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 12 oktober
1936 avgivna utlåtande över de den 22 maj 1936 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen;

2) lag om tvångsuppfostran;

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 206) innefattande
bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga; 4)

lag om upphävande av 3 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare;

5) lag om ändring i vissa delar av barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr
361);

6) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 2 augusti 1927 (nr 333)
om utlännings rätt att här i riket vistas; samt

7) lag om ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Det utredningsarbete, varur de förevarande lagförslagen framgått, har —
såsom vid lagrådsremissen anförts av dåvarande chefen för justitiedepartementet
— närmast föranletts av en i skrivelse (nr 292) av 1935 ars riksdag
framställd anhållan, att Kungl. Maj:t måtte snarast låta verkställa omarbetning
av gällande lagstiftning angående tvångsuppfostran till närmare överensstämmelse
med det av riksdagen i samband med skrivelsens avlåtande antagna
förslaget till lag örn ungdomsfängelse. Vid granskningen i lagrådet
har icke någon väsentlig erinran framställts mot den föreslagna reformen.
För egen del finner jag mig kunna giva förslagen min anslutning och vill
därför förorda, att desamma föreläggas riksdagen till antagande; förslaget

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 27. 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

till lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 2 augusti 1927 om utlännings
rätt att här i riket vistas torde dock, av skäl som jag i det följande
skall angiva, icke böra föreläggas riksdagen. Med anledning av erinringar,
som framställts av lagrådet eller särskilda ledamöter av detta, liava vidtagits
vissa ändringar i förslagen, varjämte på några punkter verkställts
jämkningar av formell natur.

Vad först angår förslaget till lag om tvångsuppfostron hava två av lagrådets
ledamöter hemställt, att i 1 § vidtages sådan ändring att förordnande
om tvångsuppfostran må kunna meddelas även i fråga om brott, vilket icke
i lag är belagt med högre straff än böter. Möjlighet skulle då finnas att
ådöma tvångsuppfostran vid sådana brott som t. ex. förargelseväckande
beteende å allmän plats, fylleri å sådan plats, ouppsåtlig! vållande till
kroppsskada av det i 14 kap. 12 § strafflagen angivna slaget samt vissa
slag av åverkan ävensom vid en mängd smärre ordningsförseelser utanför
strafflagens område. I betraktande av tvångsuppfostringsåtgärdens
allvarliga beskaffenhet förefaller det emellertid icke tilltalande, att sådan åtgärd
tillgripes med anledning av brott av så ringa svårhetsgrad. Denna uppfattning
torde ock vara allmän bland domstolarna, att döma därav att med
nuvarande lagstiftning, vilken medgiver att tvångsuppfostran följer å brott
som endast är belagt med böter, blott i sällsynta fall inträffat att någon dömts
till tvångsuppfostran för sådant brott. I de fall då brottslighet som här
avses utgör utslag av sådan vanart, att särskild uppfostrande behandling
kräves för den minderåriges tillrättaförande, synes åtgärd enligt barnavårdslagen
— som i dylika fall alltid torde kunna ifrågakomma — vara att föredraga
framför tvångsuppfostran. Jag har därför icke ansett mig böra föreslå
någon ändring av det remitterade förslaget på denna punkt.

Lagrådets erinringar angående 4—6 §§ hava givit anledning till jämkningar
i dessa lagrum. Vad lagrådet anfört vid 7 § har däremot icke ansetts böra
föranleda, att någon ändring vidtages i förslaget.

Vid 8 § har lagrådet hemställt, att i paragrafen intages stadgande därom
att överlämnande till fostran och utbildning utom anstalten ej må ske tidigare
än sex månader efter det elev intagits i anstalten, med mindre särskilda förhållanden
därtill föranleda. I motiveringen till sin hemställan har lagrådet
givit uttryck åt den åsikten, att det visserligen icke kan förutsättas att anstaltsstyrelsen,
örn lagrummet bibehålies i den lydelse det har i det remitterade
förslaget, skall utplacera elev utan att denne fått vistas inom anstalten tillräckligt
länge för att anstaltsledningen skall liava bildat sig ett säkert omdöme
om honom, men att det knappast är väl förenligt med den allvarliga
karaktär, som måste utmärka tvångsuppfostran, att icke en viss minimitid
för själva anstaltsvistelsen skall vara uttryckligen fastställd i lag. Enligt
min mening är det uppenbart, att utplacering av elev enligt förevarande lagrum
icke bör komma i fråga utan att noggrann prövning föregått. Det är
naturligt att härför kräves någon observationstid, och efter vad man har anledning
antaga kommer anstaltsledningen i regel icke att finna en kortare tid

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

än sex månader tillräcklig. Vid sådant förhållande synes emellertid den av lagrådet
föreslagna bestämmelsen knappast fylla något praktiskt behov. Då
härtill kommer, att en dylik bestämmelse måhända — såsom redan vid remissen
till lagrådet framhållits — skulle kunna föranleda att man icke redan
från början av elevs anstaltsvistelse ägnade erforderlig uppmärksamhet åt
frågan, huruvida behandling å tvångsuppfostringsanstalt vore den för eleven
lämpligaste behandlingsformen, har jag ansett lagrummet böra bibehållas
i dess lydelse enligt det remitterade förslaget.

Med anledning av vad lagrådet anfört angående 11 § har ett tillägg gjorts
i paragrafens första stycke.

I fråga örn 17 § hava lagrådets samtliga ledamöter — under hänvisning
till att även en på prov utskriven enligt förslaget är att anse som elev vid
anstalten — framställt erinringar mot paragrafens stadgande, att domstol
må, om en på prov utskriven begår brott och övertygas därom innan han
slutligt utskrivits, förordna ej blott att den ådömda tvångsuppfostran skall
träda i stället för straff jämväl för det nya brottet utan även att den brottslige
skall ånyo intagas för att undergå fortsatt tvångsuppfostran. Så till vida
hava dock lagrådets ledamöter varit av skilda meningar som en ledamot
ansett, att bestämmelsen om befogenhet för domstol i sistnämnda hänseende
borde utgå, medan tre av ledamöterna allenast hemställt, att bestämmelsen
måtte underkastas viss jämkning. För min del finner jag, att domstol, om
den jämlikt förevarande lagrum underlåter att döma till straff, bör äga såväl
befogenhet som skyldighet att förordna, att eleven återtages till anstalten. Vid
sådant förhållande har jag ansett bestämmelsen böra bibehållas, dock har
densamma med hänsyn till de erinringar som framställts mot dess avfattning
underkastats viss formell jämkning.

I 21 § hava, med beaktande av lagrådets erinran, vidtagits några ändringar,
föranledda av lagen den 5 juni 1936 örn ändring i vissa delar av strafflagen.

Vad lagrådet anfört angående förslaget till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål
rörande vissa minderåriga har givit anledning till överarbetning av förslaget,
därvid lagrådets erinringar iakttagits.

I förslaget till lag örn ändring i vissa delar av barnavårdslagen har rubriken
omformulerats. Med hänsyn därtill, att 44 § 4 morn. barnavårdslagen
enligt lagen den 12 juni 1936 angående ändring i vissa delar av denna lag
skall från och med den 1 januari 1938 betecknas såsom 3 mom. samt att de
nu förevarande lagförslagen, såsom jag strax skall närmare utveckla, icke
torde böra träda i kraft tidigare än nämnda dag, har beteckningen 4 mom.
ändrats till 3 mom. En jämkning av formell natur har jämväl vidtagits i
momentets text.

Förslaget till lag angående ändrad Igdelse av 31 § lagen den 2 augusti 1927
örn utlännings rätt att här i riket vistas torde, med hänsyn till vad jag nyss
anfört örn tidpunkten för de förevarande lagförslagens ikraftträdande, icke
böra föreläggas riksdagen. Den nämnda lagen av 1927 upphör nämligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

att gälla med 1937 års utgång, och i det förslag till reviderad lagstiftning i
ämnet, som torde komma att föreläggas 1937 års riksdag, lärer det förhållande
som föranlett ifrågavarande ändringsförslag vinna beaktande.

I förslaget till lag om ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen har en formell
jämkning vidtagits.

Med avseende å den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande hava lagrådets
ledamöter framhållit angelägenheten av att anordningar vidtagas för
omhändertagande av de psykiskt undermåliga minderåriga lagöverträdare,
vilka väl enligt gällande lag, men icke enligt förslaget skulle kunna komma
i åtnjutande av tvångsuppfostran. Med hänsyn därtill hava de hemställt —
två av ledamöterna dock endast under förutsättning att utsikter finnas att
inom den närmaste tiden till lösning föra fram frågan om behandlingen av
det uteslutna klientelet — att med ikraftträdandet av den nya lagstiftningen
måtte anstå i avvaktan på att nämnda fråga löstes och att därför ikraftträdandet
gjordes beroende på Kungl. Maj:ts förordnande.

Vad först beträffar de psykiskt undermåliga, vilka då den nya lagstiftningen
träder i kraft redan äro dömda till tvångsuppfostran, är att märka,
att bestämmelsen i 10 § första stycket av förslaget till lag om tvångsuppfostran
icke såsom obligatoriskt föreskriver överförande till sinnessjukhus eller
annan vårdanstalt av elev, som företer rubbning i själsverksamheten, utan
endast stadgar, att sådant överförande såvitt möjligt skall ske. Sådana elever
kunna överföras — förutom till de vanliga sinnessjukhusen — tili statens
anstalter för asociala imbecilla, nämligen Salberga sjukhus, imbecillavdelningen
vid Källshagens sjukhus samt Västra Marks sjukhus, vilka tre anstalter
förklarats för sinnessjukhus, ävensom till statens uppfostringsanstalter
för vanartade sinnesslöa, nämligen statens uppfostringsanstalt för
sinnesslöa gossar å Salbohed samt statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa
flickor, belägen i Vänersborg. Även skyddshemmet åkerbrukskolonien
Hall, som är avsedd för manlig ungdom, lärer kunna mottaga sådana
elever. Denna anstalt användes nämligen i enlighet med ett av riksdagen
utan erinran lämnat uttalande i den vid lagrådsremissen omtalade
propositionen till 1936 års riksdag angående omorganisation av skyddshemsverksamheten
numera uteslutande för psykiskt abnorma elever. Det sagda
torde giva vid handen, att något uppskov med den föreslagna lagstiftningens
ikraftträdande icke är påkallat av hänsyn till dem, som vid lagens ikraftträdande
redan äro intagna i allmän uppfostringsanstalt. Det förtjärar i
delta sammanhang att nämnas, att det i lagrådets utlåtande omnämnda\,;
redningsarbetet rörande lagen örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
numera fortskridit så långt, att för ändamålet tillkallade sakkunniga
avlämnat förslag till ny lag i ämnet (statens offentl. utredn. 1937:3) vilket
för närvarande är utremitterat till myndigheter och andra för yttrande.
Enligt detta förslag skall under vissa förutsättningar person, som undergår
tvångsuppfostran men som befinnes vara av sinnesbeskaffenhet varom i

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

5 kap. 6 § strafflagen sågs, kunna ådömas förvaring att träda i stället för
tvångsuppfostran.

Vad angår minderåriga som lagforas efter den nya lagstiftningens ikraftträdande,
gäller undantagslöst, att psykiskt abnorma ej må dömas till
tvångsuppfostran. Enligt vad allmänt anses är detta ägnat att avsevärt
befordra effektiviteten av uppfostringsarbetet i de allmänna uppfostringsanstalterna,
och i ett flertal av de yttranden som avgivits över förslaget har uttalats
tillfredsställelse härmed. För min del finner jag det vara av sådan vikt,
att de allmänna uppfostringsanstalterna snarast möjligt befrias från de icke
normala kriminella, att med de föreslagna åtgärderna i detta syfte enligt min
mening ej bör anstå i avbidan på att möjlighet öppnas för domstolarna att
förordna om särskild behandling av de psykiskt undermåliga elementen. I
detta sammanhang tillåter jag mig även erinra, att i den förut omnämnda
skrivelse, vari 1935 års riksdag begärde omarbetning av gällande lagstiftning
om tvångsuppfostran, riksdagen uttryckte önskan att omarbetningen
måtte verkställas snarast.

De straffrättsliga reaktioner, som för de psykiskt undermåliga komma
i fråga i stället för tvångsuppfostran, hava angivits vid förslagens remitterande
till lagrådet. Till vad då anförts vill jag foga att genomförandet
av nyssnämnda förslag rörande ny lagstiftning om förvaring kommer att
bereda avsevärt ökade möjligheter, i jämförelse med vad fallet är enligt nuvarande
förvaringslag, för omhändertagande på lämpligt sätt av ungdomliga förbrytare
som äro psykiskt undermåliga. Då förslaget, som nämnt, är utremitterat
till myndigheter och andra för yttrande, finnes anledning att antaga,
att det icke skall dröja länge innan förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen.
Det förtjänar vidare, med avseende å det fall att vanligt frihetsstraff
kommer i fråga, att framhållas, att straffverkställigheten, när det gäller ungdomliga
brottslingar, sker efter regler som utformats på annat sätt än för
äldre fångar.

Det måste emellertid anses önskvärt, att den föreslagna lagen örn tvångsuppfostran
träder i kraft samtidigt med lagen om ungdomsfängelse. Denna,
som skall gälla från och med den dag Konungen förordnar, kan icke beräknas
kunna sättas i kraft tidigare än den 1 januari 1938. Vid sådant förhållande
finner jag det vara motiverat, att, för att lagarna om ungdomsfängelse
och om tvångsuppfostran må kunna träda i kraft samtidigt, åt Konungen
överlämnas att bestämma, jämväl när den senare lagen skall komma i tilllämpning.
Med hänsyn härtill hava i lagförslagen bestämmelsen om ikraftträdandet
ändrats på sätt lagrådet hemställt.

Lagrådet har vid förslaget till lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen
uttalat, att om med den svenska straffrätten införlivas sådana påföljder
av brott som ungdomsfängelse och tvångsuppfostran, vilka båda ådömas
utan att något bestämt straff dessförinnan utmätes, reglerna angående omröstning
till dom i brottmål i 23 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken icke er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

bjuda ledning för alla de fall, då fråga om ådömande av sådan påföljd kan
komma att ställas under omröstning. Härvid åsyftas det förhållandet, att
ehuru omröstningsreglema i 23 kap. rättegångsbalken för vissa fall förutsätta
att det kan avgöras vilken eller vilka av flera vid en omröstning yppade
meningar som är lindrigast, varken i lag eller i de föreliggande förslagen
någon norm finnes angiven för en sådan jämförelse mellan vanligt tidsbestämt
frihetsstraff, å ena, samt ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, å
andra sidan. Såsom ett sätt att komma till rätta med de svårigheter, som
härigenom kunna uppkomma, anvisar lagrådet utvägen att i särskild lag
som tillägg till rättegångsbalkens stadganden angående omröstning till dom
föreskriva, att om vid överläggning till dom fråga uppkommer om ådömande
av ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, denna fråga först skall avgöras
genom särskild omröstning.

Den av lagrådet påtalade bristen på bestämmelser som angiva svårhetsgraden
av ungdomsfängelse och tvångsuppfostran i förhållande till tidsbestämda
frihetsstraff må väl kunna vålla tvivelsmål, huruvida ungdomsfängelse respektive
tvångsuppfostran är lindrigare eller svårare än ett i målet jämväl
ifrågasatt tidsbestämt straff. Något hinder mot att i nu avsedda fall tillämpa
omröstningsreglema i 23 kap. rättegångsbalken finnes dock icke, ty i
brist på lagbestämmelser i angivna hänseende äger domstolen att fritt bedöma
olika ifrågasatta åtgärders relativa svårhet. Vid sådant förhållande
torde tvingande skäl icke föreligga att nu åvägabringa en komplettering av
de i rättegångsbalken upptagna omröstningsreglema. Erinras må för övrigt
i detta sammanhang att i 1734 års lag, som redan i sin ursprungliga lydelse
innehöll ifrågavarande regler, det — frånsett bestämmelser om bötesförvandling
— över huvud taget icke fanns någon norm fastställd för jämförelse
mellan olika straff.

Enligt min mening är ej heller tidpunkten lämplig för ett försök till lösning
av förevarande processuella spörsmål. Frågan om utformandet av omröstningsregler
för det fall, att ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran är
ifrågasatt, synes nämligen böra ses i sammanhang med de motsvarande problem
som möta vid andra åtgärder på det kriminalpolitiska området. Att
märka är sålunda, att i det betänkande med förslag till lag örn behandling
av förbrytare hemfallna åt alkoholmissbruk m. m., som avgivits den 31 december
1935 av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (statens
offentl. utredn. 1936: 4), föreslagits ett nytt slags straff, alkoholistfängelse,
vilket liksom ungdomsfängelse och tvångsuppfostran skulle vara inom vissa
gränser obestämt till tiden och som skulle ådömas direkt utan att först annat
straff utmättes. Det förut omnämnda förslaget till ny lagstiftning om förvaring,
som avgivits av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, ävensom
ett av samma sakkunniga avgivet förslag till ny lag om internering av
återfallsförbrytare innebära likaledes att ådömandet av dessa skyddsåtgärder
ej skall föregås av utsättande av straff. En utredning av hithörande
spörsmål torde ej heller böra förbigå frågan, huru omröstning bör ske då

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

villkorlig dom är ifrågasatt. Lagstiftningen om villkorlig dom är för närvarande
föremål för utredning av sakkunniga inom justitiedepartementet.

Under dessa förhållanden synes det vara förenat med betänkligheter att
nu till särskild lagstiftningsåtgärd upptaga frågan, huru omröstning bör ske
då ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran är ifrågasatt. Då därtill kommer
att såsom nyss framhållits något oavvisligt behov av sådan lagstiftningsåtgärd
icke föreligger — önskemål örn komplettering av omröstningsbestämmelserna
framställdes ej heller under förarbetena till ungdomsfängelselagen,
ehuru fråga därom då kunnat väckas med samma fog som nu — har jag
ej funnit skäl att för närvarande föreslå någon lagstiftningsåtgärd i förevarande
avseende.»

Föredraganden hemställer, att de i enlighet med vad nu angivits ändrade
förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen;

2) lag om tvångsuppfostran;

3) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 206) innefattande
bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga;

4) lag angående upphävande av 3 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn
förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); samt

6) lag örn ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321)

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Staaff.