Kungl. Maj.ts proposition nr 27- (Proposition 1946:27)

Kungl. Maj.ts proposition nr 27-

Nr 27.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; given Stockholms slott den 12 januari
1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 20 §, 21 §
samt 36 § 2. förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Billan;/lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 27.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Förslag

lill

förordning om ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

Nuvarande lydelse:

20 §.

Vill någon föra talan örn återfående
av stämpelavgift, som av ämbets-
eller tjänsteman debiterats eller
i enlighet med dennes tillsägelse
blivit erlagd för sådan handling,
vars stämpelbeläggning enligt 35 §
skall i hovrätt granskas, må dylik talan
inom sex månader från det ifrågakommen
stämpelbeläggning ägt
rum anhängiggöras i den hovrätt,
varunder ämbets- eller tjänstemannen
lyder; dock att nämnda tid, där
talan grundar sig på förhållande,
som tillkommit efter stämpelbeläggningen,
räknas från tiden för samma
förhållandes tillkomst. Part, som ej
nöjes åt hovrättens beslut, så ock advokatfiskalen
i hovrätten, där han
finner sådant nödigt för bevarande
av kronans rätt, äga över beslutet anföra
besvär, under villkor och i den
ordning 30 kap. rättegångsbalken
stadgar i fråga om fullföljd av talan
mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt
tvistemål eller ärende rörande
penningar eller sådant, som kan skattas
i penningar.

Föreslagen lydelse:

20 §.

Vill någon föra talan örn återfående
av stämpelavgift, som av ämbetseller
tjänsteman debiterats eller i enlighet
med dennes tillsägelse blivit
erlagd för sådan handling, vars stämpelbeläggning
enligt 35 § skall i hovlätt
granskas, må dylik talan inom
tre dr från det ifrågakommen stämpelbeläggning
ägt ram anhängiggöras
i den hovrätt, varunder ämbets- eller
tjänstemannen lyder; dock att nämnda
tid, där talan grundar sig på förhållande,
som tillkommit efter stämpelbeläggningen,
räknas från tiden
för samma förhållandes tillkomst.
Part, som ej nöjes åt hovrättens beslut,
så ock advokatfiskalen vid hovrätten,
där han finner sådant nödigt
för bevarande av kronans rätt, äga
över beslutet anföra besvär under
villkor och i den ordning 30 kap. rättegångsbalken
stadgar i fråga om
fullföljd av talan mot hovrätts slutliga
utslag i dit fullföljt tvistemål eller
ärende rörande penningar eller
sådant som kan skattas i penningar.

Senaste lydelse se beträffande 20 och 21 §j 1922:317 samt beträffande 36 § 2. 1918:516.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Nuvarande lydelse:

Den, som i enlighet med bestämmelserna
i denna paragraf förklaras
berättigad att återbekomma erlagd
stämpelavgift, skall tillika äga erhålla
ränta å det belopp, varom fråga
är, efter fem för hundra om året från
och med den dag, beloppet visas vara
av honom guldet, till den dag, detsamma
återbekommes; dock må ränta
ej utgå från och med tidigare dag
än den, då det ärende, som föranlett
stämpelbeläggningen, vid domstol
handlagts, samt ej heller för längre
tid än till dess 30 dagar förflutit efter
det laga kraft åkommit det utslag,
varigenom ansökningen om
stämpelavgiftens återfående bifallits.

21 §.

Förmår i fall, som avses i 20 §,
den, vilkens rätt är av skedd stämpelbeläggning
beroende, visa, att talan
örn återfående av stämpelavgift
icke kunnat av honom föras i den
ordning, som i samma paragraf är
föreskriven, ankomme efter därom
gjord ansökning på Konungen att efter
prövning av föreliggande omständigheter
förordna örn restitution av
vad i stämpelavgift för mycket erlagts.

Vad sålunda är stadgat gäde ock,
där någon i fall, varom i detta kap.
icke eljest är stadgat, måst vidkännas
stämpelavgift, som antingen <dldeles
icke bort utgå eller bort utgå
med lägre belopp än det erlagda.

Föreslagen lydelse:

Den, som i enlighet med bestämmelserna
i denna paragraf förklaras
berättigad att återbekomma erlagd
stämpelavgift, skall tillika äga erhålla
ränta å det belopp, varom fråga
är, efter tern för hundra om året från
och med den dag, beloppet visas vara
av honom guldet, till den dag detsamma
återbekommes; dock må ränta
ej utgå från och med tidigare dag
än den, då det ärende, som föranlett
stämpelbeläggningen, vid domstol
handlagts, samt ej heller för längre
tid än till dess 30 dagar förflutit efter
det laga kraft åkommit det utslag,
varigenom ansökningen örn
stämpelavgiftens återfående bifallits,
och i varje fall ej för längre tid än
ett dr från den dag då nyssnämnda
ärende första gången handlagts vid
domstol.

21 §.

Ilar någon i annat fall än i 20 §
avses måst vidkännas stämpelavgift,
som icke bort utgå eller bort utgå
med lägre belopp än det erlagda, ankomme
efter därom gjord ansökning
på Konungen att efter prövning av
föreliggande omständigheter förordna
om restitution av vad i stämpelavgift
för mycket erlagts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Nuvarande lydelse:

Då restitution —- --är stadgat.

36 §.

2. Finner advokat!iskalen på grund
av anmärkning, som vid den i 1 mom.
omförmälda granskning förekommit,
anledning att mot ämbets- eller tjänsteman
anställa åtal för fel eller försummelse
i avseende å stämpelbeläggning,
förfares på sätt 50 § stadgar.
Advokatfiskal vare jämväl obetaget
att, där han för bevarande av
kronans rätt finner sådant nödigt, i
hovrätten föra talan mot enskild part
mn utgivande av felande stämpelbelopp.
Angående klagan över hovrättens
beslut i sistnämnda fall gäde vad
i 20 § är föreskrivet.

Föreslagen lydelse:

Då restitution--— är stadgat.

36 §.

2. Finner advokatfiskalen på grund
av anmärkning, som vid den i 1 mom.
omförmälda granskning förekommit,
anledning att mot ämbets- eller tjänsteman
anställa åtal för fel eller försummelse
i avseende å stämpelbeläggning,
förfares på sätt 50 § stadgar.
Advokatfiskalen vare jämväl obetaget
att, där han för bevarande av
kronans rätt finner sådant nödigt, i
hovrätten föra talan mot enskild part
örn utgivande av felande stämpelbelopp;
dock att sådan talan skall anhängiggörus
inom tre år från det
stämpelbeläggningen ägt rum eller
beslut meddelats att stämpelavgift
icke skall utgå. Angående klagan över
hovrättens beslut i sistnämnda fall
gäde vad i 20 § är föreskrivet.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1946.

klar enligt 20 § i dess äldre lydelse rätten att föra talan örn återfående av
stämpelavgift upphört före nyssnämnda dag, skola de nya bestämmelserna
i nämnda paragraf icke äga tillämpning. Ej heder skola de nya bestämmelserna
i 36 § 2. andra punkten äga tillämpning, därest talan om utgivande av
felande stämpelbelopp anhängiggjorts före ovannämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Utdrag au protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maid
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari
1946.

N är varande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Elter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn vissa ändringar
av fullföljds- och restitutionsbestämmelserna i stämpelförordningen
och anför därvid följande.

Inledning. I motionen 11:277 vid 1945 års riksdag hemställdes, att riksdagen
måtte besluta om viss ändring i 20 § förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften. Den sålunda föreslagna ändringen avsåg en
utsträckning av tiden för anliängiggörande av talan örn återfående av för
mycket erlagd stämpelavgift för handlingar, som företetts för erhållande av
lagfart, inteckning m. m. Sedan motionen hänvisats lill bevillningsutskottet,
infordrades på utskottets begäran yttranden från Svea hovrätt, statskontoret,
generalpoststyrelsen och Stockholms rådhusrätt. I samliga de avgivna
yttrandena tillstyrktes ändring av det angivna författningsrummet, varjämte
i ett par av yttrandena föreslogos ändringar jämväl i 21 § och 36 § 2 mom.
stämpelförordningen i avsikt att bringa förordningens bestämmelser örn rätt
till talan mot beslut i ärenden angående stämpelbeläggning och återfående
av erlagd stämpelavgift i bättre överensstämmelse med motsvarande bestämmelser
i förordningen den 6 juni 1941 örn arvsskatt och gåvoskatt. Utskottet
anförde i sitt betänkande nr 34/1945, ali utskottet funne vad i motionen anförts
synnerligen beaktansvärt. Utskottet anförde vidare — efter att hava
erinrat om de ytterligare ändringsförslag som framförts i de avgivna yttrandena
— att även utskottet funne det önskvärt, att i detta sammanhang en
allmän översyn av bestämmelserna i stämpelförordningen angående rätt till
talan mot beslut i ärenden angående stämpelbeläggning ävensom angående
återfående av erlagd stämpelavgift komme lill stånd. På förslag av utskottet
anhöll därefter riksdagen i skrivelse den 9 maj 1945 (nr 229) att Kungl. Maj:t
mätte, med beaktande av vad i bevillningsutskottets betänkande anförts, föranstalta
om utredning rörande ändring av nämnda bestämmelser samt att
Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga det förslag, lill
vilket utredningen kunde föranleda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Även Sveriges yngre juristers förening har i en lill finansdepartementet ingiven,
den 25 maj 1944 dagtecknad framställning anhållit om vidtagande av
åtgärder för undanröjande av de missförhållanden, som i förenämnda motion
påtalats.

I anledning av vad sålunda förekommit har inom finansdepartementets
skatteberedning upprättats en den 5 juli 1945 dagtecknad promemoria jämte
ett därvid fogat utkast till förordning örn ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt
36 § 2. stämpelförordningen. Över denna promemoria ha, efter remiss, yttranden
avgivits av Svea och Göta hovrätter — därvid hovrätterna var för
sig överlämnat yttrande av vederbörande advokatfiskal — statskontoret,
generalpoststyrelsen samt rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg.

Gällande bestämmelser. Enligt 2 § förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden skall renoverat
exemplar av lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokollen insändas
till vederbörande hovrätt av inskrivningsdomaren för varje månad inom
utgången av nästa månad därefter. Renoverat exemplar av äktenskapsförords-
och bouppteckningsprotokollen (i det sistnämnda intagas även avhandlingar
om lösöreköp m. m.) skall insändas till hovrätten, å landet av
domaren för varje kvartal inom sex veckor efter utgången därav, och i stad
av den, som har att föra nämnda protokoll, för varje månad inom utgången
av nästa månad därefter. Då Kungl. Majit förordnat om inrättande av inskrivningsakter
skall jämlikt 17 § lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser
om handläggning av inskrivningsärenden vad som stadgats örn
insändande till hovrätt av lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokoll äga
motsvarande tillämpning i fråga örn den över inskrivningsärenden förda dagboken
jämte avskrifter av de för vinnande av lagfart etc. företedda handlingarna.
Vid renoverat exemplar av nämnda protokoll respektive vid dagbok
skola jämlikt 35 § stämpelförordningen och 64 § förordningen den 6
juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt fogas de med nr 2 märkta delarna av
de dubbla beläggningsstämplar, med vilka de till protokollen eller dagboken
hörande handlingarna blivit belagda. De insända stämpeldelarna skola jämlikt
36 § stämpelförordningen och 64 § förordningen örn arvsskatt och gåvoskatt
i hovrätterna granskas av advokatfiskal vid hovrätten eller annan
tjänsteman, som biträder honom med granskningen. För alla under ett år
avlämnade protokoll och dagböcker bör granskningsarbetet vara avslutat
senast inom slutet av det nästföljande året.

Arvsskatt och sådan jämlikt stämpelförordningen utgående stämpelavgift,
varom här är fråga, uppbäras och redovisas alltså enligt i stort sett enahanda
ordning. Förfaringssättet för vinnande av rättelse i felaktigt beslut angående
debitering av skatt eller avgift är däremot icke detsamma när fråga
är örn arvsskatt som när fråga är örn stämpelavgift.

I fråga om stämpelavgift gäller följande. Debiteringen av stämpelavgiften
— vilken avgift skall erläggas innan den stämpelpliktiga handlingen mottages
— verkställes av den befattningshavare, som har att å tjänstens vägnar

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

mottaga handlingen. Denne är ansvarig för att stämpelbeläggningen är riktig.
Skulle befattningshavaren debitera för högt belopp, kan jämlikt 20 §
stämpelförordningen ingivaren av handlingen inom sex månader från det
stämpelbeläggningen ägt rum anhängiggöra talan örn återfående av vad för
mycket erlagts i den hovrätt, varunder befattningshavaren lyder; dock att
nämnda tid, där talan grundar sig på förhållande, som tillkommit efter stämpelbeläggningen,
räknas från tiden för samma förhållandes tillkomst. Part,
som ej nöjes åt hovrättens beslut, samt advokatfiskalen vid hovrätten, där han
finner sådant nödigt för bevarande av kronans rätt, äga över beslutet anföra
besvär under villkor och i den ordning 30 kap. rättegångsbalken stadgar
i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål
eller ärende rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penningar.
Den, som förklaras berättigad återbekomma erlagd stämpelavgift, skall
tillika erhålla ränta å det belopp, varom fråga är, efter 5 procent örn året
från och med den dag, beloppet visas vara av honom guldet, till den dag
detsamma återbekommes. Ränta får dock ej utgå från och med tidigare dag
än den, då det ärende, som föranlett stämpelbeläggningen, vid domstol handlagts,
samt ej heller för längre tid än till dess 30 dagar förflutit efter det
laga kraft åkommit det utslag, varigenom ansökningen om stämpelavgiftens
återfående bifallits. Om restitutionsberättigad i fall som avses i den nu angivna
paragrafen förmår visa, att talan örn återfående av stämpelavgift icke
kunnat av honom förås i den ordning, som i samma paragraf är föreskriven,
ankommer enligt 21 § på Kungl. Majit att, på därom gjord ansökning och
efter prövning av föreliggande omständigheter, förordna örn restitution av
vad i stämpelavgift för mycket erlagts. Vad sålunda är stadgat skall gälla
även där någon i fall, varom i 20 och 21 §§ icke eljest är stadgat, måst vidkännas
stämpelavgift som antingen alldeles icke bort utgå eller bort utgå
med lägre belopp än det erlagda. Då restitution av stämpelavgift beviljas enligt
föreskrifterna i sistnämnda paragraf, skall det ankomma på Kungl.
Majit alL förordna, i vad mån sökanden må erhålla ränta å det belopp som
han berättigas återbekomma. Ränta må dock därvid icke utgå efter högre
räntefot eller för längre tid lin i 20 § är stadgat.

Skulle å andra sidan vid granskning av de insända stämpeldelarna samt
protokollen eller dagböckerna befinnas, att vederbörande befattningshavare
debiterat för låg stämpelavgift, kan advokatfiskalen jämlikt 36 § 2. stämpelförordningen
anställa åtal för fel eller försummelse mot honom. Tiden för
anställande av åtal för fel eller försummelse i avseende å stämpelbeläggning,
för vilken skall i hovrätt redovisas, beräknas enligt 50 § till två år från
den dag, då renoverat protokoll eller dagbok till hovrätten inkommit. Det är
advokatfiskalen jämväl obelaget att i hovrätten föra talan mot enskild part
örn utgivande av felande stämpelbelopp (utan särskild tidsbegränsning). Angående
klagan över hovrättens beslut i sistnämnda fall gäller vad i 20 § är
föreskrivet.

Jämväl i fråga örn arvsskatt tillämpades i förevarande hänseenden i stort
sett samma ordning, så länge förordningen den 19 november 1914 örn arvs -

Kunni. Mcij:ts proposition nr 27.

skatt och skatt för gåva var gällande. Genom 1941 års arvsskatteförordning
genomfördes emellertid i dessa hänseenden följande ändringar. Det förut
gällande stadgandet, att bouppteckning eller annan stämpelpliktig handling
redan vid ingivandet skulle vara åtföljd av pengar till stämpeln, bibehölls
icke. Numera föreligger skyldighet att inbetala arvsskatt först då domstolen
meddelat beslut örn dess fastställande, därvid inbetalningen skall ske
inom tre veckor eller det beslutet meddelats (52 §). Örn betalning ej sker
inom sålunda stadgad tid, skall rätten eller domaren göra anmälan hos länsstyrelsen,
som förordnar örn uttagande av det felande skattebeloppet i den
ordning som om uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad; har överrätt
fastställt skatten till högre belopp än förut beräknats, ankommer det på
vederbörande advokatfiskal att till länsstyrelsen överlämna beslutet för uttagande
av felande skattebelopp i den ordning nyss nämnts (53 §). Beträffande
ordningen för restitution av skatt upphävdes den förut gällande bestämmelsen
att anspråk örn återfående av skatt i vissa fall — vid eftergift
av skatt samt då på skatten inverkande förhållanden inträffat eller blivit
kända efter skattens erläggande — skulle framställas i den ordning, som
är föreskriven i fråga örn restitution av kronoutskylder, d. v. s. hos vederbörande
länsstyrelse. Framställningar om återfående av arvsskatt skola numera
alltid prövas av domstol. Vissa fall — närmast motsvarande dem,
vilkas prövning tidigare tillkom länsstyrelse — prövas av den underrätt,
som förut beslutat örn skattens fastställande (56 och 59 §§). I andra fall
åter, d. v. s. då ändring sökes av den anledningen att meddelat beslut anses
innebära en felaktig tillämpning av beskattningsreglerna, skall ändring sökas
genom besvär hos vederbörande hovrätt (60 §). I denna ordning skall
talan förås även då för lågt skattebelopp påförts av underrätten. Icke blott
den enskilde skattskyldige utan även kronans representant, d. v. s. advokatliskalen
vid hovrätten, anses nämligen som part i skatteärendet. Bland annat
har han således, i motsats till vad förut gällde, att iakttaga den för
förande av dylik talan stadgade särskilda tidsbegränsningen. Under det att
förut ansökan om återfående av arvsskatt skulle ingivas till hovrätten inom
sex månader från det skatten blivit erlagd, har besvärstiden i den nya förordningen
bestämts till tre år från beslutets dag, med det undantaget dock
att om besvär anförts av ena parten över visst beslut, motparten måste ingiva
sina besvär över samma beslut inom två månader från delgivningen av
den först klagandes besvär. Vid återbetalning av skatt utgår ränta efter 5
procent örn året från och med den dag beloppet efter meddelat beslut om
skattens fastställande blivit inbetalat till den dag detsamma återbekommes;
dock alt ränta ej må utgå för längre lid än till dess trettio dagar förflutit
efter det laga kraft åkommit del beslut, enligt vilket beloppet skall återbekommas,
och i varje fall ej för längre tid än ett år från det underrätt först
meddelat beslut om skattens fastställande (61 §). Den i 57 § 1914 års arvsskatteförordning
förekommande hänvisningen till stämpelförordningen beträffande
tid och sätt för anställande av åtal mot ämbets- eller tjänsteman
för fel eller försummelse i avseende å stämpelbeläggning samt beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

befogenhet för advokatfiskal att i hovrätten föra talan mot enskild part om
utgivande av felande stämpelbelopp har icke influtit i den nya arvsskatteförordningen.
Så har ej heller skett med den i 49 § 2 mom. andra stycket 1914
års arvsskatteförordning intagna bestämmelsen örn rätt för den, som kan
styrka att ansökan om återfående av skatt icke kunnat ingivas till hovrätten
inom de föreskrivna sex månaderna från skattens erläggande, att göra ansökan
örn restitution hos Kungl. Majit.

Angående motiven till de i det föregående omförmälda, i arvsskatteförordningen
meddelade bestämmelserna må här anföras följande.

1938 års arvsskattekomniitté — på vars förslag nu gällande bestämmelser
tillkommo — anförde i sitt betänkande med förslag till förordning örn arvsocb
gåvoskatt lii. m. (SOU 1939: 18 s. 167) följande:

Det måste enligt kommitténs mening anses i princip oriktigt att under det
den enskilda partens talerätt är i hög grad tidsbegränsad — sex månader
från skattens erläggande — någon som helst särskild tidsbegränsning icke
satts för kronans talerätt; .staten och den enskilde böra i det skatterältsliga
förhållandet hava ställningen av likaberättigade parter. Genom kommitténs
förslag att för fullföljd av talan mot underrätts beslut, som innefattar beräkning
av skatt, skall gälla en besvärstid av tre år har .sålunda å ena sidan advokatfiskalens
talerätt blivit till tiden begränsad och å andra sidan tiden för
den enskilda partens talerätt blivit i väsentlig mån utsträckt samt därigenom
i förevarande hänseende likställighet i det skatterättsliga förhållandet ernåtts.
Att besvärstiden satts lill tre år har närmast sin grund däri att tiden för insändande
till hovrätten av renovationer av underrätternas protokoll och för
advokatfiskalens granskning av renovalionerna författningsenligt kan i vissa
täll komma att uppgå till sammanlagt omkring två år. Självfallet bör besvärsliden
tillmätas något vidsträcktare än nyssangivna tid. Av den följande redogörelsen
framgår att enligt kommitténs förslag det skall åligga vederbörande
advokatfiskal att, då han finner påförd skatt vara för högt beräknad, därom
underrätta den skattskyldige för att därigenom bereda denne tillfälle att
söka ändring i skattebeslutet. Denna bestämmelse utgör ytterligare skäl för
att bestämma besvärstiden lika för advokatfiskal och enskild part.

I propositionen nr 192 till 19-M års riksdag anförde jag i denna del bland
annat (s. 207):

Jag är ense med kommittén därulinnan ali, i den mån delta praktiskt låter
sig göra, slaten oell den enskilde böra i del skatterättsliga förhållandet få
ställningen av likaberättigade parter. Örn — såsom kommittén framhållit —
på grund av förhållanden, som hava samband nied advokatliskalernas stämpelgranskning,
tämligen rymlig lid måste tillmätas för advokatfiskalernas
talerätt, bör det därför också anses naturligt alt de skattskyldiga komma i
åtnjutande av motsvarande förmån. Såsom ett särskilt skäl härför anföres i
betänkandet att enligt förslaget stadgas skyldighet för vederbörande advokatfiskal
att, då han finner pålön! skatt vara för högt beräknad, därom underrätta
den skattskyldige för ali bereda denne tillfälle att söka ändring i skattebeslutet.
På sätt i det följande kommer att närmare angivas har jag visserligen
ansett mig icke böra biträda kommitténs förslag i denna del. Det torde
emellertid ändock kunna förutsättas att, såsom redan för närvarande sker,
advokatfiskalerna skola, ulan någon i författningen ålagd skyldighet härut -

Kunut. Maj:ts proposition nr 27.

innan, vid granskningen uppmärksamma även sådana fel, som gått ut över de
skattskyldiga, och bereda dem tillbörlig möjlighet till rättelse. Följaktligen
kvarstår det nyss angivna särskilda skälet för en utsträckning av besvärstiden
även för de skattskyldigas del. Jag har icke funnit anledning att i princip
frångå förslagets bestämmelse om att för de fall, där en förlängd besvärstid
ansetts böra stå till buds, denna skall utgöra tre år.

Motionen II: 277 vid 1945 års riksdag. Till stöd för det i motionen framlagda
ändringsyrkandet anföres i huvudsak följande:

•

Örn-----vid granskningen i hovrätten utrönes, att för mycket stämpel

uttagits, brukar advokatfiskalen förelägga vederbörande stämpelbeläggare att
inkomma med förklaring jämte bevis örn att denne personligen gottgjort
handlingens ingivare det för mycket uttagna stämpelbeloppet. I dylikt fall
har denne enligt nuvarande bestämmelser emellertid ingen som helst rätt att
av kronan återfå det för mycket inbetalade stämpelbeloppet. Visserligen kan
enligt 20 § stämpelförordningen talan föras i hovrätten om återfående av
stämpelavgift såväl av den enskilda parten, d. v. s. ingivaren av handlingen,
som av vederbörande tjänsteman, men dylik talan skall anställas inom sex
månader från det stämpelbeläggningen ägt rum. Som granskningen i hovrätten
i regel icke brukar vara avslutad förrän tidigast ett år efter stämpelbeläggningen,
är tiden för talans anställande i dylikt fall för länge sedan försutten.
Endast under vissa förutsättningar efter prövning av omständigheterna
i ärendet kan Kungl. Majit efter särskild ansökan om nåd förordna örn
restitution av vad i stämpelavgift för mycket erlagts, men enligt nuvarande
piaxis anser sig likväl Kungl. Majit icke kunna eller böra bifalla ansökningar
härom. Slutresultatet blir sålunda, att kronan gör en obehörig vinst genom
att på tjänstemannens bekostnad behålla det med orätt uppburna beloppet.

Detta resultat är ur rättvisesynpunkt uppenbart orimligt, särskilt som följderna
därav oftast träffa tingsnotarie!’, vilka förordnats att såsom inskrivningsdomare
handlägga berörda ärenden och stämpelbeläggningen och vilka
icke hava en lön, som står i rimlig proportion till det stora ansvaret och den
ofta nog oerhörda arbetsbördan, som i sig kan föranleda dylika felaktiga
stämpelbeläggningar på grund av bristande tid för erforderlig kollationering
och kontroll därav.

Det bör i detta sammanhang upplysas, att ända till år 1942 var det brukligt
vid för högt uttagen stämpel, att hovrätterna efter anhållan av vederbörande
tjänsteman och sedan visats, att ingivaren gottgjorts det för mycket

inbetalda beloppet, återsände---fanorna (d. v. s. de med nr 2 märkta

delarna av de dubbla beläggningsstämplarna) till denne, i vilket fall varken
kronan gjorde någon obehörig vinst eller tjänstemannen någon ekonomisk
förlust. Först sedan denna praxis ändrats 1942, lia sålunda ovan angivna förhållanden
inträffat.

Ett annat resultat därav har blivit, att vederbörande stämpelbeläggare i
juridiskt tveksamma fall hellre uttaga mindre stämpelavgift än vad som
vederbort; då har han ju ändå möjligheten att söka ut resterande belopp av
handlingens ingivare och slipper sålunda själv göra någon ekonomisk förlust.
Tager han däremot ut en högre stämpel, vet han ju redan på förhand,
att han icke har någon möjlighet att undgå förlust. Det är fråga om, huruvida
detta icke har ytterligare ökat granskningsarbetet i hovrätterna och sålunda
ytterligare försenat nämnda arbete.

Kungl. May.ts proposition nr 27.

Departementspromemorian. I den inom finansdepartementets skatteberedning
utarbetade promemorian anföres bland annat:

Som av det förut anförda framgår föreligger en principiell skillnad mellan
stämpelförordningen oell 1941 års arvsskatteförordning därutlnnan, att medan
enligt förstnämnda förordning stämpeln debiteras och stämpelbeläggningen
verkställes av den tjänsteman, som har att å tjänstens vägnar mottaga
den stämpelpliktiga handlingen, arvsskatten enligt arvsskatteförordningen
fastställes av domstolen, varefter stämpelbeläggningen inom viss tid därefter
verkställes av vederbörande tjänsteman i enlighet med domstolens beslut.
Detta har i sin tur medfört, att talan örn återfående av stämpelavgift enligt
stämpelförordningen skall anhängiggörcis hos hovrätten, medan talan enligt
arvsskatteförordningen fullfötjes i hovrätten genom besvär över underrättens
beslut i ärendet. En omarbetning av stämpelförordningen i syfte att vinna
principiell överensstämmelse mellan författningarna i angivna hänseende —
vilket skulle innebära genomgripande ändringar i stämpelförordningen, avseende
ej blott fullföljdsreglerna — torde emellertid icke böra i detta sammanhang
genomföras och synes icke heller vara erforderlig för undanröjande
av de utav bevillningsutskottet påtalade olägenheterna.

I motionen samt i de däröver avgivna yttrandena har framhållits, att ur nu
förevarande synpunkter 20 §, 21 § samt 38 § 2. stämpelförordningen vore i
behov av ändringar. Mot 20 § har anmärkts, att den däri angivna tiden för
anhängiggörande av talan örn återfående av stämpelavgift vore för kort
och att den borde vara lika lång som då det gäller återsökande av för mycket
erlagd arvsskatt. Dessa synpunkter synas — utan principiell omläggning
av stämpelförordningen — kunna tillgodoses genom utsträckning av den i
förevarande paragraf angivna tiden från sex månader till tre år.

Enligt 21 § första stycket äger den, som kan visa att talan örn återfående
av stämpelavgift icke kunnat av honom föras i den ordning som i 20 8 är
föreskriven, söka restitution hos Kungl. Majt! (utan tidsbegränsning). Det
häremot svarande stadgandet i 1914 års arvsskatteförordning återfinnes, som
nämnts, icke i 1941 års arvsskatteförordning. Därest den i 20 § stämpelförordningen
angivna tiden för framställande av restitutionsansprak, pa sätt
nyss angivits, utsträckes till tre år, synes den nu ifrågavarande bestämmelsen,
som även tidigare torde lia tillämpats mycket sällan, bliva överflödig.
Bestämmelsen synes sålunda lämpligen kunna utgå.

Enligt 21 § andra stycket skall vad i första .stycket av samma paragraf är
stadgat även äga tillämpning, då någon i annat fall än i 20 § avses måst vidkännas
stämpelavgift, som antingen alldeles icke bort utgå eller bort utgå
med lägre belopp än det erlagda. Här åsyftas alltså annan enligt stämpelförordningen
utgående stämpelavgift än sådan som skall erläggas till i de s. k.
småprotokollen intagna handlingar. Då det även fortsättningsvis bör finnas
möjlighet att söka restitution av stämpelavgift av nu angiven art, synes
bestämmelsen i 21 § andra stycket böra bibehållas med de jämkningar, sorn
tiira niedas av att 21 § första stycket utgår.

Det må i detta sammanhang erinras örn alt, efter en år 1944 genomförd
ändring av förordningen den 8 november 1908 (nr 129) angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, bestämmelserna i 21 8
stämpelförordningen skola i tillämpliga delar gälla beträffande restitution
av stämpel som erlagts jämlikt förstnämnda förordning.

Vad 38 8 2. angår synes för åvägabringande av likställighet mellan enskild
part och advokatfiskal vid hovrätt tiden för anhängiggörande av talan örn
utgivande av felande stämpelbelopp höra begränsas så alt båda få samma tid
tilt sitt förfogande d. v. s. tre år. Då enligt vad advokatfiskal vid Svea

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

hovrätt i avgivet yttrande uppgivit advokatfiskalens granskning av beslut
rörande stämpelbeläggning av enskilda handlingar alltid är avslutad inom
tre år etter beslutets fattande, torde en sådan begränsning ej innebära några
olägenheter. Tidsfristen torde här böra räknas från det stämpelbeläggningen
ägt rum eller beslut meddelats att stämpelavgift icke skall utgå.

På grund av vad sålunda anförts synas nu endast följande ändringar i
stämpelförordningen böra vidtagas nämligen att den i 20 § stadgade tiden för
anhängiggörande av talan örn återfående av stämpelavgift utsträckes till tre
år, att tiden för advokatfiskal anhängiggörande av i 36 § 2. omnämnd talan
mot enskild part örn utgivande av felande stämpelbelopp inskränkes till
likaledes tre år samt att bestämmelsen i 21 § första stycket upphäves.

Remissyttrandena. De i promemorian föreslagna ändringarna lia i huvudsak
tillstyrkts i samtliga däröver avgivna yttranden. Vissa detaljanmärkningar
lia emellertid framställts.

Sålunda ifrågasätta Svea hovrätt, advokatfiskalen vid denna hovrätt samt
statskontoret sadan ändring av 20 § andra stycket stämpelförordningen, att
tiden tor beräknande a v ränta å belopp som återbekonnnes, i
överensstämmelse nied vad som skett i arvsskatteförordningen, begränsas till
ett år Iran det beslut meddelats örn stämpelavgiftens fastställande.

Göta hovrätt och advokat fiskalen vid denna hovrätt hemställa vidare, ali
första stycket i 21 § måtte bibehållas oförändrat. Advokatfiskalen
anför härom:

Därest tiden för fullföljd enligt arvsskatteförordningen skulle försittas kan
under de förutsättningar, som angivas i 10 § 1939 års lag om särskilda rättsmedel,
tiden återställas. I nämnt fall gäller det utan tvekan sådan processuell
1 rist, som avses med denna lagbestämmelse. Denna bestämmelse synes emellertid
icke kunna tillämpas om tiden enligt stämpelförordningens 20 § skulle
försittas. Något processuellt förfarande är i detta fall icke inlett, och någon
processuell frist föreligger således icke. Jag vill härvid hänvisa till förarbetena
till 1939 års lag örn särskilda rättsmedel (N.J.A. avd. II 1940 s. 183 ff.) och
lill N.J.A. avd. i 1937:479 samt där citerade rättsfall. Jämför även Agges
Kompendium i Straffprocess 2 s. 147. Därest laga förfall under liden för ingivande
av restitutionsansökan föreligger, skulle, örn bestämmelsen i 21 §
första stycket borttages, möjligheten att få restitution vara avskuren, såvida
icke Kungl. Maj:t finner sig oförhindrad att utan direkt medgivande i stämpelförordningen
förordna örn restitution, vilket enligt vad som framgår av
förarbetena till 1908 års .stämpelförordning, då ifrågakomna bestämmelse
infördes, tidigare skett (Kungl. prop. 160/1908 s. 87). I propositionen påtalas
dock att saknaden av ett direkt medgivande för Kungl. Maj.t härtill gjort
sig gällande.

Statskontoret föreslår borttagande av. den nuvarande möjligheten att, då
talan grundar sig på efter stämpelbel ä g g n ingen i n t r ä f f a d e
förhållanden, räkna tiden för talans anställande därifrån och icke från
stämpelbeläggningen. I 1914 års arvsskatteförordning (49 § 2 mom. andra
stycket) hade funnits en viss motsvarighet till detta stadgande, men möjligheten
att få restitutionsfrågan prövad på grund av senare tillkomna förhållanden
hade bortlagits i 1941 års arvsskatteförordning i samband med alt
sexmånadersfristen utsträckts till tre år.

Kungl. Maj.ls proposition nr 27.

Göta hovrätt och advokatfiskalen vid denna hovrätt hemställa, att i stämpelförordningen
måtte införas en bestämmelse av motsvarande innebörd som
den i 60 § arvsskatteförordningen meddelade bestämmelsen angående begränsning
av besvärstiden i det fall att motparten besvärat
si g. Advokatfiskalen framhåller, att härigenom skulle vinnas, att
ett stämpelärende komme att i sin helhet och i ett sammanhang avgöras av
högre instans. Utan sådan bestämmelse kunde däremot samma stämpelärende
komma under överinstans prövning mer än en gång och ur arbetssynpunkt
vore detta icke önskvärt. Komplikationer kunde också uppstå örn exempelvis
enskild part, sedan han på talan av advokatfiskalen förpliktats utgiva ytterligare
stämpelavgift, hade möjlighet alt därefter inkomma med restitutionsansökan
beträffande den ifrågakomma debiteringen. Därest sådan begränsning
i tiden som nu nämnts infördes, måste tillika meddelas bestämmelse,
att advokatfiskalen städse skulle höras över ansökan, som i 20 § avsåges. —
I motsats härtill framhåller Svea hovrätt att hovrätten övervägt, huruvida en
bestämmelse av nyss angiven innebörd borde införas men funnit den knappast
vara behövlig, då den ur praktisk synpunkt torde vara utan nämnvärd
betydelse.

Departementschefen. Bevillningsutskottet har i sitt förut omnämnda belänkande
framhållit önskvärdheten av en allmän översyn av bestämmelserna
i stämpelförordningen angående rätt till talan mot beslut i ärenden rörande
stämpelbeläggning ävensom angående återfående av erlagd stämpelavgift. En
sådan översyn synes främst böra gå ut på att bringa ifrågavarande bestämmelser
i stämpelförordningen i principiell överensstämmelse med motsvarande
bestämmelser i gällande arvsskatteförordning. I den inom finansdepartementets
skatteberedning utarbetade promemorian framhålles emellertid, att en
sådan omarbetning skulle innebära genomgripande ändringar i stämpelförordningen,
avseende ej blott fullföljdsreglerna, varför en sådan omarbetning
icke borde genomföras i detta sammanhang. I enlighet härmed föreslås i promemorian
alt för närvarande endast följande ändringar vidtagas, nämligen
att den i 20 § stadgade tiden för anhängiggöra!^ av talan örn återfående av
stämpelavgift utsträckes lill Ire år, alt tiden för advokatfiskal anhängiggörande
av i 36 § 2. omnämnd talan mot enskild part örn utgivande av felande
stämpelbelopp inskränkes till likaledes tre år samt att bestämmelsen i 21 g
första stycket örn rätt att få restitutionsansökning prövad av Kungl. Maj:t,
då sökanden kan visa att han icke kunnat föra sådan talan i vanlig ordning,
upphäves.

Aven jag är av den åsikten, alt med en mera genomgripande omarbetning
av ifrågavarande bestämmelser i stämpelförordningen bör anstå till dess en
översyn verkställes av stämpelförordningen i dess helhet. På grund härav
och då de i promemorian föreslagna ändringarna synas ägnade alt avlägsna
de nu påtalade olägenheterna av gällande bestämmelser, biträder jag i princip
de i promemorian framlagda ändringsförslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Vad angår de i remissyttrandena framställda anmärkningarna, delar ,jag
den i ett par yttranden uttalade meningen att tiden för beräkning av ränta
å restituerad stämpelavgift bör inskränkas i överensstämmelse med vad som
skett i 1941 års arvsskatteförordning. Jag torde i detta sammanhang få erinra
om att jag vid framläggande av förslag till nämnda förordning anförde, att
det torde finnas anledning förutsätta att den till återbäring berättigade endast
undantagsvis dröjde med framställande av sitt anspråk mera än ett år efter
beslutet örn fastställande av skatten samt att dessa undantagsfall väsentligen
komme alt bliva sådana där den för höga skattedebiteringen upptäckts icke
av den enskilda parten själv utan av vederbörande advokatfiskal i sammanhang
med kontrollgranskningen. Då härtill komme, att en utsträckning av
rätten till ränta kunde vara ägnad att föranleda den enskilda parten att onödigtvis
dröja med sitt anspråk på återbäring, hade jag ansett mig böra biträda
av arvsskattekommittén framlagt förslag örn ifrågavarande begränsning av
ränteberäkningen. De skäl jag sålunda anförde till stöd för en begränsning
av rätten till ränta vid återbekommande av arvsskatt torde i lika mån gälla
med avseende å restitution enligt stämpelförordningen. Ettårsperioden torde
därvid lämpligen i samtliga fall — alltså även då restilutionsrätten grundar
sig på förhållande, som inträffat efter stämpelbeläggningen — böra räknas
från dagen för första handläggningen vid domstol av det ärende, som föranlett
stämpelbeläggningen.

Enligt departementspromemorian föreslås upphävande av bestämmelsen i
nuvarande 21 § första stycket örn rätt för den, som kan visa laga förfall,
att efter Kungl. Maj:ts medgivande erhålla restitution även örn han inkommer
med sin framställning efter den härför stadgade tiden. Detta förslag lia
Göta hovrätt och advokatfiskal vid nämnda hovrätt ansett sig icke böra
biträda. Statskontoret däremot har icke blott intet att erinra mot förslaget
utan föreslår därutöver borttagande av den i 20 § första stycket meddelade
bestämmelsen örn rätt att, då talan grundar sig på förhållande som inträffa!
efter stämpelbeläggningen, räkna tiden för talans anställande därifrån och
icke från stämpelbeläggningen.

För egen del finner jag det icke tillrådligt att nu upphäva sistnämnda stadgande.
Jag vill emellertid tillägga att sådana fall, då rätt till restitution grundas
på omständigheter som inträffat mera än tre år efter stämpelbeläggningen,
troligen komma att bli ganska sällan förekommande.

Vid bibehållande, på sätt jag nyss föreslagit, av bestämmelsen örn rätt att
i förekommande fall räkna tiden för talans anhängiggörande från dagen för
tillkomsten av det förhållande, varå talan grundas, torde den i 21 § första
stycket nu upptagna bestämmelsen — som alltså skulle behöva tillgripas
endast i sådant fall, då rätt till restitution under hela treårsperioden faktiskt
förelegat, men sökanden härunder icke kunnat göra sin rätt gällande — bliva
utan praktisk betydelse. Jag anser mig därför jämväl i denna del böra biträda
promemorieförslaget.

Beträffande .slutligen förslaget att i stämpelförordningen införa bestämmelser
örn begränsning av tiden för anhängiggörande av talan i sådant fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

då motparten å sin sida redan väckt talan i anledning av den stämpelbeläggning
varom fråga är, anser jag lika med Svea hovrätt en sådan begränsning
sakna praktisk betydelse och förty vara obehövlig.

De föreslagna författningsändringarna torde lämpligen böra träda i kraft
den 1 april 1946. Vissa övergångsbestämmelser torde böra meddelas.

I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet utarbetats
förslag till förordning om ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen
den 19 november 191A (nr 383) angående stämpelavgiften.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ifrågavarande
författningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sven Bucht.