Kungl. Maj.ts proposition nr 267 (Proposition 1940:267)

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

Nr 267.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
krigsskadeersättning; given Stockholms slott den 17
maj 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj.t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag om krigsskadeersättning.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0.

1 sami.

Nr 267.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Förslag

till

Lag

om krigsskadeersättning.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Inledande bestämmelser.

1 §•

Egendom, som i 2 och 3 kap. avses, skall vara föremål för statlig krigsförsäkring
av innebörd att ersättning för skada i följd av krig, vari riket
kommit, skall, i den mån sådan krigsskada ej gottgöres i annan ordning, utgå
i den omfattning och på de villkor som i denna lag stadgas.

2 §•

För handläggning av frågor rörande krigsförsäkring enligt denna lag skall
finnas en för riket gemensam nämnd (statens krigsskadenämnd).

De föreskrifter, som utöver denna lag erfordras beträffande nämndens organisation
och verksamhet, meddelas av Konungen.

2 kap. Krigsskada å fastigheter samt å inventarier och produkter inom
jordbruk och trädgårdsskötsel m. m.

3 §.

Med fastighet förstås i denna lag egendom, som omedelbart på grund
av lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra
skall betraktas såsom sådan egendom, så ock byggnad, som icke enligt samma
lag är hänförlig till fast egendom.

4 §•

1 mom. Från bestämmelserna i lagen undantagas:

a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

b) staten tillhörig fastighet, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas
staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som
innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest
ständig eller ärftlig besittningsrätt;

Kungl. Maj:ts proposition nr 267. 3

c) kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser
;

d) kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller
förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård,
barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning;

e) i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är
förenad, samt frälseränta;

f) främmande stat tillhörig fastighet.

2 mom. Från bestämmelserna i lagen undantagas ytterligare för allmän
trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg, dock ej
järnväg, så ock allmän farled eller allmän flottled jämte till de sålunda undantagna
kommunikationsanstalterna hörande, för driftens omedelbara behov
avsedda byggnader, anläggningar och markområden.

3 mom. Gäller enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. lagen ej för byggnad,
vare lag samma beträffande tomtområde, som hör till byggnaden.

A mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande
byggnader, som äro uppförda å mark för vilken byggnadsägaren enligt kommunalskattelagen
icke är skattskyldig, understiger 500 kronor, vare lagen ej
tillämplig å byggnaden eller byggnaderna.

5 §.

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å dels fastighet, varå
lagen vid skadans inträffande äger tillämpning, dels lösa inventarier, levande
och döda, avsedda för jordbruk eller trädgårdsskötsel å sådan fastighet,
dels å fastigheten förvarade jordbruks- och trädgårdsprodukter, som utvunnits
å eller äro avsedda för fastigheten eller fastighet som är i sambruk
med denna, dels ock å fastigheten förvarade, därstädes eller å sambrukad
fastighet avverkade skogsprodukter.

Äro produkter, som i första stycket sägs, under transport från den fastighet,
där de förvarats, eller hava de förflyttats därifrån på grund av i
vederbörlig ordning meddelad föreskrift, skall i ersättningshänseende så
anses som om produkterna alltjämt förvarades å fastigheten.

6 §.

För bestämmande av ersättning skall värdering av krigsskadorna verkställas
enligt grunder, som Konungen fastställer.

7 §•

Ersättning utbetalas efter krigets slut å tid, som Konung och riksdag bestämma,
krigsskadenämnden obetaget att av medel som för ändamålet må
komma att ställas till förfogande, när skäl därtill äro, helt eller delvis utbetala
ersättning tidigare.

Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts sex månader från krigets slut, äger
ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter räntefot,
som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

8 §.

överstiger värdet av samtliga krigsskador, som avses i detta kapitel, jämte
ränta samt med verksamheten förbundna kostnader vad som beräknas inflyta
i krigsskadebidrag jämlikt 10 §, skall ersättning utgå med belopp
som svarar mot den beräknade bidragssumman efter avdrag av kostnaderna.

9 §•

I fråga örn rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annorlunda
stadgas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad enligt lagen
den 8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande brandförsäkring.

Avser ersättningen krigsskada å fast egendom, som besväras av sökt eller
beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av inteckningen
berättigad att själv uppbära ersättningen, där denna ej överstiger
en tiondel av egendomens vid tidpunkten för skadans inträffande gällande
taxeringsvärde eller, därest sådant saknas, det värde krigsskadenämnden bestämmer.
Är ersättningen större, skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas
i lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning,
som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.

Vad i andra stycket sägs örn inteckningshavare gälle ock den, som för
ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt, som avses ill kap. 2 §
jordabalken.

Har någon för fordran inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt, och avser
ersättningen krigsskada å byggnad, som utgör tillbehör till tomträtten eller
vattenfallsrätten, skola bestämmelserna i andra stycket äga motsvarande
tillämpning.

10 §.

Till gäldande av ersättning jämte ränta och kostnader skall efter krigets
slut sedan Konungen därom förordnat för kalenderår erläggas bidrag för
fastighet, varå lagen vid årets ingång äger tillämpning (krigsskadebidrag).

Bidrag utgår med högst en halv procent för år av fastighetens värde, dock
under högst tio år.

Såsom fastighets värde anses dess taxeringsvärde. Saknas sådant, skall
fastighetens värde fastställas i den ordning Konungen bestämmer.

11 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga bidrag åligger, där icke i 2 mom. annorlunda
stadgas, fastighetens ägare.

Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt
eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt
förordnande.

2 mom. I ägares ställe bidragsskyldig är den, som innehar fastighet med
åborätt, tomträtt eller vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i

Kungl. Maj:ts proposition nr 267. 5

stad samt den, som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt.

Skall avkastning utöver husbehovet av skog å sådan fastighet författningsenligt
helt eller delvis tillkomma allmän fond eller inrättning, är denna att
anse såsom fastighetens innehavare, såvitt angår fastighetens skogsvärde.

Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med
ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt
icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å fastigheten,
vare han icke bidragsskyldig i avseende å skogsvärde.

3 mom. Bidragsskyldigheten skäll bedömas med hänsyn till förhållandena
vid ingången av det år bidraget avser. Har fastighet därefter övergått till ny
ägare eller innehavare, skall denne anses såsom ägare eller innehavare av
fastigheten vid först angivna tidpunkt, därest han författningsenligt skolat
för året mantalsskrivas för fastigheten.

12 §.

Konungen eller myndighet, som Konungen förordnar, äger, när särskilda
skäl därtill äro, meddela befrielse helt eller delvis från skyldighet att erlägga
bidrag.

13 §.

Staten svarar för bidrag, för vilket jämlikt 12 § befrielse meddelats.

Staten skall jämväl vidkännas vad i ersättning må hava utbetalts utöver det
belopp, med vilket ersättning till följd av stadgandet i 8 § skolat utgå.

14 §.

För bidrag, som skall utgå för fast egendom och erläggas av den, som innehaft
egendomen med äganderätt eller ock med fideikommissrätt eller eljest
på grund av testamente, äger staten lika rätt i egendomen som för avgäld
av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbaden sägs.

Bidrag i övrigt utgår med samma förmånsrätt, som jämlikt 17 kap. 12 §
andra stycket handelsbaden tillkommer kommunalutskylder.

15 §.

Påföring av bidrag skall verkställas av den, som har att debitera kronoutskylder.

Angående besvär över påföring av bidrag gäller vad om besvär över fel
vid debitering av kronoutskylder är stadgat.

Bidrag uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

B kap. Krigsskada å varor och maskiner.

16 §.

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å följande egendom,
såframt den är eller, beträffande egendom under transport, omedelbart före
transportens början varit brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller
i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket
samt rätt till ersättning för egendomen icke föreligger enligt 5 §, nämligen:

a) varor, varmed avses handelsvaror ävensom råämnen, materialier, under
arbete varande och färdigt fabrikat jämte emballage i eller för fabrik,
annan industriell inrättning eller hantverk;

b) maskiner, varmed avses maskiner, transmissioner, inventarier, ledningar,
reservdelar och förbrukningsartiklar i eller för fabrik, annan industriell inrättning
eller hantverk ävensom till enskild järnväg hörande rullande materiel
och för driften erforderliga förbrukningsartiklar.

Har egendom, som avses i denna paragraf, på grund av i vederbörlig ordning
meddelad föreskrift förflyttats till annan plats än den i försäkringsavtalet
angivna, skall utan hinder därav ersättning utgå för krigsskada å
egendomen.

17 §.

Vid bestämmandet av ersättningsbeloppet samt i fråga om rätten till
nämnda belopp skall så anses som örn ersättningen vore grundad på brandförsäkringsavtalet
för egendomen.

18 §.

Ersättning utbetalas å tid som krigsskadenämnden för varje särskilt fall
bestämmer.

Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts en månad från det anmälan om skadan
jämte redogörelse enligt 26 § andra stycket kommit nämnden till handa,
äger ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter
räntefot, som Konungen bestämmer.

19 §.

Avgift för försäkringen å varor skall utgöra en för alla varor lika stor
del av brandförsäkringsbeloppet. Avgiften skall av krigsskadenämnden
fastställas till belopp, som svarar mot den risk försäkringen är avsedd att
täcka samt med verksamheten förbundna kostnader.

20 §.

Avgift för försäkringen å maskiner skall utgöra en för alla maskiner lika
stor del av brandförsäkringsbeloppet. Avgiften skall bestämmas av krigsskadenämnden
och utgå till dess nödiga medel influtit för täckande av er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

sättningar samt med verksamheten förbundna kostnader. Den må för tid
kriget varar ej sättas till högre belopp än en procent för år av brandförsäkringsbeloppet.

21 §.

Skyldighet att erlägga avgift åligger den för brandförsäkringspremien betalningspliktige.

Har denne, innan krigsförsäkringen trätt i tillämpning, å annan överlåtit
egendom, som brandförsäkringen avser, åge han av den nya ägaren utkräva
erlagd avgift, såvitt ej den nya ägaren på grund av brandförsäkring, som
han själv tagit, är pliktig att erlägga avgift för egendomen.

22 §.

Avgift uppbäres i den ordning krigsskadenämnden bestämmer.

Det åligger svenskt brandförsäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt
med rätt att driva brandförsäkringsrörelse här i riket att i den utsträckning
nämnden beslutar och mot ersättning, som Konungen bestämmer, biträda vid
debitering och uppbörd av avgifterna.

23 §.

Förmenar någon, att avgift påförts honom obehörigen eller med oriktigt
belopp, äger han för erhållande av rättelse göra framställning därom hos
krigsskadenämnden inom en månad efter det han erhållit meddelande om
avgiften.

24 §.

Indrivning av avgift må, om så erfordras, verkställas i den ordning, som
för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgad.

4 kap. Gemensamma bestämmelser.

25 §.

Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat
att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må ersättning för sådan
skada åtnjutas endast om och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle
hava inträffat även örn föreskriften blivit iakttagen. Framgår av omständigheterna,
att underlåtenheten icke kan läggas den till last, som haft att
tillse att föreskriften iakttogs, vare den utan inverkan å ersättningsrätten.

26 §.

Krigsskada skall anmälas hos krigsskadenämnden inom tre månader efter
erhållen kännedom om skadan. Göres ej sådan anmälan, bortfaller rätten
till ersättning, därest underlåtenheten ej kan anses ursäktlig. I varje fall

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

förloras denna rätt, om anmälan ej inkommit till nämnden inom ett år efter
krigets slut.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt
redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans
art och omfattning.

27 §.

Värdering av krigsskada å fastighet skall verkställas efter krigets slut å
tid krigsskadenämnden bestämmer, nämnden obetaget att föranstalta om
värdering tidigare, därest skäl därtill anses föreligga. Krigsskada i övrigt
skall värderas snarast möjligt efter det anmälan om skadan inkommit

28 §.

Värderingen skall, utom i fall som avses i 32 §, verkställas av en eller
flera värderingsman, över värderingen skall upprättas skriftligt utlåtande,
vilket utan dröjsmål skall tillställas krigsskadenämnden. Avskrift av utlåtandet
skall av nämnden i rekommenderat brev med allmänna posten översändas
till den, som anmält skadan.

29 §.

Förmenar den, som anmält skadan, att i värderingsutlåtandet skadan upptagits
till för lågt belopp eller att värderingen i övrigt är oriktig, äger han
att, inom en månad från den dag avskrift av utlåtandet till honom översänts,
till krigsskadenämnden inkomma med påminnelser och därvid foga
den ytterligare utredning, han vill åberopa.

30 §.

Till utredning av ärende angående ersättning må vid allmän underrätt
höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens eller domarens försorg
skola krigsskadenämnden och den, som anmält skadan, kallas till förhöret.

31 §.

Krigsskadenämnden fastställer ersättningsbelopp, som skola utgivas. Därvid
må nämnden ej beräkna skada till lägre värde än det, som upptagits i
värderingsutlåtandet, utan att tillfälle beretts den, som anmält skadan, att
yttra sig i ärendet.

Nämnden äger, innan ersättningsbelopp fastställes, besluta om provisorisk
reglering helt eller delvis av inträffad skada.

32 §.

Därest krigsskadenämnden beträffande skada av mindre omfattning finnér
tillräcklig utredning angående skadans värde föreligga, oaktat värdering ej
verkställts på sätt i 28 § stadgats, må nämnden avgöra ärendet utan sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 267

värdering. Därvid må nämnden ej beräkna skadan till lägre värde än det
som yrkats utan att tillfälle beretts den, som anmält skadan, att yttra sig i
ärendet.

33 §.

I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre
ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete.

Beträffande sådant beslut skall gälla vad allmän lag stadgar angående
omröstning till dom. Mot ledamot gälla samma jäv som i rättegångsbalken
stadgas i fråga om domare.

34 §.

Krigsskadenämndens beslut skall vara slutgiltigt; dock vare den, som ej åtnöjes
med nämndens beslut i fråga örn vem rätten till krigsskadeersättning
skall tillkomma eller rörande fråga huruvida eller i vad mån, vid tillämpning
av 17 eller 21 §, kan å brandförsäkringsavtal grundas rätt till ersättning eller
skyldighet att erlägga avgift, berättigad att instämma sin talan till domstol
inom en månad från det han fick meddelande om beslutet.

35 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 april 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Domö, fråga angående lagstiftning
om krigsskadeersättning samt anför:

Den 20 oktober 1939 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst nio sakkunniga för att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande åtgärder med anledning av förluster å egendom genom
skadegörelse under krig. På grund av detta bemyndigande tillkallade
dåvarande departementschefen, statsrådet Möller, den 2 november 1939
såsom sakkunniga överdirektören i försäkringsinspektionen, fil. doktorn

O. A. Åkesson, advokaten S. Ahlmark, Stockholm, direktören i Svenska
Bostadskreditkassan C.-R. Cramér, lantbrukaren R. Johansson, Norrbäck,
Sala, direktören i Städernas Allmänna Brandstodsbolag C. Juhlin Dannfelt,
direktören i Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolag G. Lagercrantz,
borgmästaren K. E. Rosander, Eskilstuna, överingenjören P. S. Rydbeck,
Göteborg, och direktören i Försäkringsaktiebolaget Skandia P. Ulmgren. Tilllika
uppdrogs åt Åkesson att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.
På därom av Ahlmark gjord framställning entledigades denne den 13 november
1939 från uppdraget och tillkallades i hans ställe såsom sakkunnig
ordföranden i styrelsen för Stockholms fastighetsägareförening kaptenen T.
Wibom.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen krigsskadeutredningen, hava
den 7 februari 1940 avgivit betänkande med förslag till lag om krigsskadeersättning
(Stat. off. utr. 1940: 4). Betänkandet är enhälligt.

över förslaget hava i anledning av remiss yttranden avgivits av fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret, statskontoret, kommerskollegium,
kammarkollegiet, försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen,
statens krigsförsäkringsnämnd, styrelsen över Sveriges allmänna hypoteksbank,
styrelserna för konungariket Sveriges stadshypotekskassa, svenska bostadskreditkassan,
svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet,
svenska landstingsförbundet, svenska bankföreningen, svenska sparbanks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267-

föreningen och Sveriges fastighetsägareförbund, svenska försäkringsbolags
riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, kooperativa förbundet och svenska
järnvägsföreningen. Kommerskollegium har bifogat yttranden från Sveriges
industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
hantverksorganisation, Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare
och handelskammaren i Göteborg. Yttranden hava även inkommit
från, bland andra, Sveriges redareförening, styrelsen för svenska skeppshypotekskassan
och föreningen Sveriges inrikessjöfart. Krigsförsäkringsnämnden
har i anledning av remiss i sitt förutnämnda yttrande utlåtit sig
jämväl över de av Sveriges redareförening och styrelsen för svenska skeppshypotekskassan
avgivna yttrandena.

Frågan har härefter underkastats ytterligare beredning inom handelsdepartementet.

Innebörden av krigsskadeutredningens förslag samt i yttrandena
framförda allmänna synpunkter.

Utredningen. Utredningen anser det uppenbart av nöden, att åtgärder
vidtagas för att bereda skydd mot ekonomisk förlust på grund av krigsskada
å fast egendom, främst för att förebygga sammanbrott inom det ekonomiska
livet därigenom, att kreditinstitutioner och försäkringsbolag på grund av en
omfattande förstörelse av inteckningssäkerheterna tvingas gå i likvidation.
Men även ur andra synpunkter är enligt utredningens åsikt av behovet påkallat,
att dylika åtgärder vidtagas. Under nuvarande förhållanden kunde
risken för att vårt land bleve indraget i krig med därav föranledd fastighetsförstörelse
vålla nedgång av fastighetsvärdena och förorsaka kris på fastighetsmarknaden
med betydande återverkningar på samhällslivet. Och skulle
olyckan av ett krig drabba landet, måste det uppenbarligen anses vara ett
samhällsintresse av första ordningen, att ägare av krigsskadade fastigheter erhölle
medel för fastigheternas återställande i brukbart skick.

Enligt utredningens åsikt skulle det givetvis vara önskvärt, om utvägar
kunde finnas för beredande av skydd mot förluster på grund av krigsskada
jämväl å all lös egendom. Utredningen anser det dock vara förenat med
alltför stora praktiska svårigheter att anordna en så vittomfattande krigsriskförsäkring.
Samhällets beredskapsåtgärder av den art, varom här är fråga,
böra enligt utredningens mening begränsas till att tillgodose livsviktiga
allmänna intressen. Ur denna synpunkt, anför utredningen, gjorde sig främst
gällande angelägenheten av åtgärder, som möjliggjorde ett snabbt ersättande
av skador berörande varuförsörjningen under ett krig. Med hänsyn härtill finner
utredningen skyddet av den lösa egendomen böra inskränkas till att i huvudsak
avse inom landet befintliga varulager samt produktiva inventarier
inom jordbruk, trädgårdsskötsel, industri och hantverk.

Utredningen framhåller, hurusom enligt de synpunkter, som legat till grund
för förslaget, kunde synts naturligt, att även vår handelsflotta och till fiskeri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267-

näringen hörande båtar och redskap medtagits. Handelsflottan har emellertid
ansetts böra uteslutas av den anledningen, att densamma i händelse av
krig förväntades komma att i stor utsträckning rekvireras av staten, som i
så fall enligt gällande rekvisitionslagar bleve direkt ersättningsskyldig för
uppkommande skador. Vad beträffar fiskerinäringens båtar och redskap
finner utredningen det stöta på praktiska svårigheter att anordna en krigsriskförsäkring.
Utredningen förutsätter emellertid, att krigsskador å dessa
för vår folkförsörjning betydelsefulla objekt täckas i erforderlig utsträckning
genom direkta åtgärder från det allmännas sida.

Utredningen anför, att inom densamma framförts den åsikten, att det principiellt
borde ankomma på staten att ersätta all skadegörelse, som förorsakas
av krig. Det vore enligt denna uppfattning ej rimligt eller rättvist att låta
den ekonomiska förlust, som vållas av exempelvis ett bombanfall, drabba
enskilda eller institutioner, vilkas egendom av en tillfällighet blivit förstörd
eller skadad, då ju krig är en hela samhällets angelägenhet och direkt riktat
mot samhället såsom helhet. Denna ståndpunkt hade accepterats i England,
där statsmakterna utfäst sig att efter krigets slut lämna ersättning för skadad
fast egendom i den utsträckning statens resurser och förhållandena i övrigt
medgåve. Samtidigt hade gjorts gällande, att en dylik utfästelse skulle lämna
fastighetsintressenterna, ägare och borgenärer, större säkerhet för att uppkomna
skador bleve ersatta än någon som helst form av försäkring eller gemensamt
ansvar av enskilda personer eller sammanslutningar, vilken uppfattning
dock blivit föremål för stark kritik från skilda korporationer i England.
Utan att ställning toges till den här berörda principfrågan om ersättningsskyldighet
för staten, måste det enligt utredningens mening medgivas,
att berörda uppfattning väl vore riktig såtillvida som att staten med dess befogenheter
att mobilisera nationens alla tillgångar borde kunna anses hava
större möjligheter att fullgöra ett visst åtagande än en enskild kommunitet,
även om denna skulle vara av mycket stor omfattning. Vore det sålunda möjligt
att av statsmakterna erhålla en ovillkorlig och bindande utfästelse att ersätta
den genom kriget uppkomna skadegörelsen å fast egendom, så vore den
föreliggande ersättningsfrågan löst på ett så tillfredsställande sätt som det
över huvud taget vore möjligt. Det torde dock ligga i öppen dag, framhåller
utredningen, att staten ej gärna kunde lämna annat än en villkorlig utfästelse,
alldenstund statsåtgärdema måste bliva beroende av förhållandena efter kriget
och den ekonomiska situationen vid denna tidpunkt. Då ersättningsfrågan
bleve aktuell, måste ett avvägande ske mellan här ifrågavarande medelsbehov
och andra krav på statskassan, varvid givetvis olika intressesynpunkter
komme att göra sig gällande. Vid sådant förhållande vore det också
uppenbart, att en utfästelse från statsmakternas sida av sist angiven innebörd
icke kunde anses tillfyllest.

I fråga om fast egendom föreslår utredningen i stället en lagstiftning, enligt
vilken ersättning för krigsskador beredes genom bidrag från landets samlade
fastighetsbestånd jämte ett efter vissa grunder bestämt statsbidrag. Bidragen
för fastigheterna skola utgå under en följd av år efter kriget. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

ansvar, som härigenom pålägges fastighetsägarna, måste emellertid enligt utredningens
åsikt vara begränsat. I annat fall kunde vid en synnerligen omfattande
skadegörelse detta ansvar ej bäras av fastighetsägarna och följden
bleve ett allmänt sammanbrott på fastighetsmarknaden. I anledning härav
skola enligt förslaget, därest skadegörelsen överstiger en viss gräns, ersättningsbeloppen
på visst sätt minskas.

Vad angår den sålunda föreslagna beredskapslagstiftningens omfattning
har utredningen först till prövning upptagit frågan, för vilka fastighetsvärden
rätt till ersättning för förlust på grund av krigsskada skall föreligga och som
följd därav jämväl skyldighet att deltaga i det gemensamma ansvaret för
skadeersättningarna. Att, såsom skett i vissa andra länder, endast medtaga
byggnader är enligt utredningens uppfattning ej tillrådligt. Utredningen
anser nämligen ej endast byggnader utan även själva jorden med vad därå
växer vara utsatt för risk för skadegörelse under krig. I följd härav förordar
utredningen, att under den föreslagna lagstiftningen skall med visst undantag
inbegripas allt vad som enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom
ävensom byggnad, ändå att den ej är hänförlig till fast egendom, eller alltså
vad som i kommunalskattelagen förstås med ordet fastighet. Enligt förslaget
skola samtliga inom vårt land belägna fastigheter —- med detta ords nu angivna
innebörd — i princip medtagas.

Från denna huvudregel göras i förslaget vissa undantag. Staten tillhöriga
fastigheter äro sålunda med vissa inskränkningar uteslutna. Likaledes undantagas
kommun eller annan menighet tillhöriga byggnader för allmän styrelse
eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet,
fattigvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning.
Från lagstiftningen uteslutas vidare vissa kommunikationsanstalters fastigheter,
dock ej till enskild järnväg hörande fast egendom. Enligt förslaget
skola slutligen ytterligare vissa fastigheter undantagas, för vilka i detta sammanhang
ej torde behöva redogöras.

Vad angår inventarier, avsedda för jordbruk och trädgårdsskötsel å fastighet,
som inbegripes under den föreslagna lagstiftningen, samt odlaren tillhöriga,
å fastigheten förvarade jordbruks- och trädgårdsalster, finner utredningen
ersättningarna för skada å sådan egendom böra sammankopplas med
ersättandet av fastighetsskadorna. Detta skall enligt förslaget gå till på så
sätt, att ersättningarna inräknas i det sammanlagda skaderegleringsbelopp,
som skall gäldas med bidrag från fastigheterna och därå belöpande statsbidrag.

Utredningen föreslår, att skaderegleringen i stort sett skall äga rum efter
kriget, då förstörelsens omfattning kan överblickas. Ersättning skall dock i
vissa fall helt eller delvis kunna utbetalas tidigare, när ur det allmännas
synpunkt skäl föreligga därtill. Utredningen finner det nämligen uppenbart,
att återuppbyggnad av förstörda fastigheter ej kan komma till stånd i
nämnvärd utsträckning annat än under fredliga förhållanden. Endast för
det fall, att det i samhällets intresse befunnes nödvändigt, hade man, anför
utredningen, anledning räkna med att en skadad eller förstörd fastighet kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

me att omedelbart iståndsättas. Skäl till utbetalning av ersättning redan under
kriget torde däremot enligt utredningens åsikt ofta föreligga beträffande
skador å inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel, då
nämligen ersättandet av skador å sådan egendom främst åsyftade att under
krig vidmakthålla livsmedelsproduktionen i en för folkets försörjning nödvändig
omfattning.

Beträffande finansieringen av verksamheten i fråga om fastigheter jämte
inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel innebär förslaget
närmare bestämt följande. Staten skall i erforderlig utsträckning tillhandahålla
medel för skadeersättning och förvaltning. Det egentliga statsbidraget
skall lämnas därigenom, att staten ej tillgodoräknar sig ränta å sålunda
förskjutna medel. Efter kriget skall den fastigheterna åvilande bidragsplikten
fullgöras. Då skall nämligen till gäldande av ersättningar och
förvaltningskostnader för kalenderår erläggas bidrag för samtliga de fastigheter,
å vilka lagen vid årets ingång äger tillämpning, så kallat krigsskadcbidrag.
Sådant bidrag utgår med en fjärdedels procent för år av fastig
hetens för ett vart år gällande taxeringsvärde eller, därest taxeringsvärde
saknas, det värde som fastställes i av Konungen bestämd ordning. Bidrag
skola erläggas till dess sammanlagda ersättningsbeloppet jämte förvaltningskostnaderna
täckts, dock under högst tjugu år.

Med hänsyn till denna begränsning av fastigheternas bidragsplikt skola
enligt förslaget, därest sammanlagda värdet av inträffade krigsskador tillsammans
med förvaltningskostnaderna överstiger vad som beräknas under
tjuguårsperioden inflyta i krigsskadebidrag, ersättningsbeloppen nedsättas i
förhållande härtill. Utredningen förutsätter alltså, att en uppskattning av
vad högst kan komma att inflyta i bidrag verkställes före den allmänna skaderegleringen
efter kriget. En sålunda på förhand verkställd uppskattning
av det maximala bidraget från fastigheterna kan givetvis endast bliva ungefärlig,
eftersom bidragen skola utgå i förhållande till de under bidragsperio
den växlande taxeringsvärdena och för de under ett vart år bidragspliktiga
fastigheterna. Skulle det beräknade bidraget, som legat till grund för er
sättningarnas bestämmande, inflyta på kortare tid än tjugu år, skall uttagandet
av bidrag avbrytas; att i detta fall genom fortsatta bidrag under återstående
del av tjuguårsperioden möjliggöra en ytterligare utbetalning av
ersättningsbelopp skall följaktligen ej förekomma. Om däremot det beräknade
beloppet icke inflyter under tjuguårsperioden, skall staten svara för
vad som återstår. Då utbetalning av ersättning, såsom i vissa fall kan äga
rum, verkställts före den allmänna skaderegleringen efter kriget, har emellertid
ej kunnat avgöras, huruvida minskning av ersättningsbeloppet skolat
ske eller ej. För belopp, som av denna anledning utgivits utöver vad som
vederbort, föreligger ej återbetalningsskyldighet utan staten skall i stället vidkännas
det överskjutande beloppet.

Krigsskadebidrag skall enligt förslaget erläggas av fastighetens ägare eller
i vissa fall av dess innehavare. Konungen eller myndighet, som Konungen
förordnar, skall dock äga att, när särskilda skäl därtill äro, meddela befri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

else helt eller delvis från skyldighet att erlägga bidrag. Staten skall svara
för bidrag, för vilket sålunda befrielse meddelats.

Utredningen föreslår, att staten för krigsskadebidrag tillerkännes samma
förmånsrätt som kommun för fastighetsskatt. Härigenom kommer bidrag,
som skall utgå för fast egendom och utgöras av ägaren eller med denne likställd
innehavare, att erhålla bättre ställning i förmånsrättsavseende än inteckning
i egendomen. I syfte att undvika att för bidragens uppbärande
tillskapa en ny uppbördsorganisation med därav föranledda förvaltningskostnader
föreslår utredningen vidare, att bidragen uppbäras och redovisas
i sammanhang med kronouppbörden.

Enligt förslaget skola samtliga av beredskapsplanen omfattade fastigheter
utgöra ett enda kollektiv med samma maximala bidragskvot för alla fastigheter.
Någon indelning av fastigheterna i olika riskgrupper skall alltså ej
förekomma. Emellertid tillerkännes, såsom förut berörts, jordbruksfastigheter
en viss förmånsställning i ersättningsavseende, i det att ersättning för
skada å inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel skall
bestridas av de samtliga fastigheter åvilande bidragen jämte därå belöpande
statsbidrag.

Förut har anförts hurusom enligt förslaget full ersättning skall utgå, därest
den sammanlagda skadegörelsen understiger summan av de fastigheterna
åvilande bidragen om en fjärdedels procent för år av fastigheternas värden
under tjugu år eller tillhopa fem procent av värdena. Med utgångspunkt från
nuvarande fastighetsvärden för all av förslaget berörd fastighet har utredningen
uppskattat den sålunda föreslagna beredskapsplanens effektivitet. Planen
skulle i enlighet med denna uppskattning bereda full ersättning för
krigsskada, därest skadegörelsen jämte förvaltningskostnader icke överstiger
ett belopp av omkring 1,150 miljoner kronor. Emellertid står det klart för
utredningen, att skadegörelsen kan bliva större, och utredningen föreslår
därför, till stärkande av beredskapen, att statsmakterna i samband med den
föreliggande frågans behandling göra en utfästelse, att staten, i den utsträckning
dess ekonomiska ställning och förhållandena i övrigt efter kriget tilllåta,
skall direkt ersätta krigsskadorna, i den mån de falla utom ramen för
den föreslagna beredskapsplanen.

Av utredningens förslag i fråga om tidpunkten för skaderegleringen följer,
att lång tid ofta kan komma att förflyta mellan skadans inträffande och dess
reglering. I anledning härav torde, framhåller utredningen, uppkomma ett
flertal svårlösta spörsmål. Emellertid finner utredningen — med hänsyn
till, bland annat, ovissheten rörande den kommande utvecklingen på det
ekonomiska området — det uteslutet att på förhand fastslå detaljerade principer
för skaderegleringen. I förevarande avseende har därför i lagförslaget
endast medtagits en bestämmelse, jämlikt vilken värdering av krigsskadorna
skall verkställas enligt av Konungen fastställda grunder.

Såsom förut nämnts anser utredningen, att skydd bör beredas för krigsskada
å, förutom fastigheter, jämväl inom landet befintliga lager av handels -

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

varor samt produktiva inventarier inom jordbruk, trädgårdsskötsel, industri
och hantverk. I det föregående har redogjorts för hurusom utredningen i sitt
förslag under planen för ersättande av krigsskada å fastighet inrymt även
ersättandet av skador å inventarier, avsedda för jordbruk och trädgårdsskötsel
å fastigheten, samt odlaren tillhöriga, å fastigheten förvarade jordbruksoch
trädgårdsprodukter. Vad angår varor i övrigt ävensom maskiner och
redskap inom industri och hantverk föreslår utredningen, att skydd för
krigsskada å sådan egendom skall beredas genom särskild krigsförsäkring.
Försäkringen skall meddelas av staten samt vara obligatorisk. Varor och
maskiner skola härvid bilda var sitt kollektiv med skilda finansieringsplaner.

Beträffande omfattningen av krigsförsäkringen i vad avser såväl varor som
maskiner föreslår utredningen av praktiska skäl, att denna göres beroende
på förefintligheten av vanlig brandförsäkring. I svenskt försäkringsbolag
eller utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i
riket brandförsäkrade varor och maskiner skola alltså enligt förslaget vara
försäkrade även mot krigsskada. Från denna regel göres emellertid undantag
för varulager och maskinuppsättningar, som brandförsäkrats till värde,
understigande en viss gräns. Gränsen för delaktighet i försäkringen har beträffande
varor satts till 2,000 kronor samt i fråga om maskiner till 5,000
kronor. Till maskiner räknas i förslaget även de enskilda järnvägarnas
rullande materiel.

Enligt förslaget skall krigsförsäkringen av både varor och maskiner avse
samma försäkringsbelopp, som gäller i fråga om brandförsäkringen. Därest
brandförsäkringsbeloppet understiger godsets värde, skall alltså nedsättning
av krigsskadeersättningen äga rum såsom vid underförsäkring. Ersättning
skall -— i motsats till vad såsom regel föreslagits beträffande fastigheter —
utbetalas snarast efter skadans inträffande.

Krigsförsäkringen av varor skall enligt förslaget finansieras med avgifter,
som erläggas av försäkringstagarna. Avgift skall utdebiteras snarast möjligt
efter krigsutbrottet samt utgå med en för alla varuslag lika stor del av brandförsäkringsbeloppet.
Någon differentiering av avgifternas storlek skall alltså
ej ske vare sig efter varans geografiska belägenhet eller med hänsyn till dess
beskaffenhet. Avgiften skall fastställas till belopp, som svarar mot den risk
försäkringen är avsedd att täcka med tillägg av de med försäkringsverksamheten
förbundna kostnaderna. Då ingen möjlighet finnes att på förhand beräkna
risken och därmed den erforderliga avgiftens storlek, förutsätter utredningen,
att avgiften till en början fastställes mera godtyckligt. Bestämmandet
av avgiftens storlek bör enligt utredningens åsikt avse tämligen korta
perioder, så att det blir möjligt att tid efter annan i mån av vunnen erfarenhet
sänka eller höja premien med hänsyn till det verkliga skadeförloppet.
Det skall ankomma på den institution, som får verksamheten om hand, att
härutinnan träffa erforderliga avgöranden. Därest vid något tillfälle medel
ej influtit till erforderligt belopp för reglering av uppkomna skador, skall
staten förskjuta behövliga medel. För medel, som staten sålunda förskotterat,

Kungl. Maj.-ts proposition nr 267.

äger staten tillgodoräkna sig ränta efter räntefot, som av Konungen bestämmes.
Räntan skall gäldas med försäkringsavgifterna.

Avgift för försäkringen av maskiner skall utgå med en för alla maskiner
lika stor del av brandförsäkringsbeloppet. I likhet med vad som föreslagits
beträffande varor skall alltså full solidaritet råda för de till det särskilda
maskinkollektivet anslutna, i det att bidragsplikten i förhållande till brandförsäkringsbeloppet
göres lika för alla, oberoende av anläggningens belägenhet
och karaktär. Avgift skall uttagas från krigets början till dess nödiga medel
influtit till täckande av kostnaderna för försäkringen. I motsats till vad som
föreslagits beträffande varuförsäkringen skall följaktligen i mån av behov
avgift uttagas även för tid efter krigets slut och för all då befintlig brandförsäkrad
egendom av beskaffenhet att hänföras till maskiner i förslagets mening.
Avgift kan på så sätt komma att uttagas för egendom, som ej varit
utsatt för den risk försäkringen avser att täcka. Den för brandförsäkringspremien
betalningsskyldige är jämväl pliktig att erlägga avgiften för maskinförsäkringen.
Avgiftens storlek skall fastställas av krigsskadenämnden men
må för tid kriget pågår ej sättas till högre belopp än en procent för år av
brandförsäkringsbeloppet. Utredningen förutsätter, att avgiften för tiden efter
kriget bestämmes till sådan höjd, att samtliga kostnader för försäkringen
täckts inom tio år efter krigets slut. I den utsträckning under kriget inflytande
avgifter ej förslå till bestridande av ersättningar och förvaltningskostnader
skall staten förskjuta erforderliga medel. För sådana medel äger
staten tillgodoföra sig ränta efter räntefot, som Konungen fastställer. Räntekostnaden
skall ingå i övriga kostnader för försäkringen och gäldas med avgifterna.

Såsom förut nämnts skall enligt förslaget anslutningen till krigsförsäkringen
av varor och maskiner vara beroende på förekomsten av vanlig brandförsäkring.
Med denna utgångspunkt är man enligt utredningens åsikt för
krigsförsäkringens genomförande hänvisad till att söka bistånd av de i vårt
land arbetande brandförsäkringsbolagen. Utredningen föreslår även, att det
skall åligga svenskt brandförsäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt
med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket att biträda vid debitering
och uppbörd av avgifterna.

Enligt förslaget skola frågor rörande ersättning ävensom andra av den
förordade lagstiftningen föranledda frågor handläggas och avgöras av en
för hela riket gemensam myndighet, kallad statens krigsskadenämnd. över
beslut av nämnden skall klagan ej få föras, beträffande ersättningsfrågor
föreslår utredningen vissa bestämmelser, enligt vilka de skadelidande beredes
säkerhet för att deras synpunkter på ersättningsfrågan komma under bedömande
vid ärendets avgörande. Med hänsyn till ovissheten rörande de förhållanden,
under vilka nämnden kommer alt arbeta, föreslår utredningen ej
närmare bestämmelser angående nämndens organisation och verksamhet utan
anser det böra överlåtas åt Konungen att härutinnan meddela erforderliga
föreskrifter. Endast vissa bestämmelser rörande nämndens sammansättning
vid avgörandet av ersättningsfrågor upptagas i förslaget.

Hillring till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2G7- 2

Kungl. Mcij.ts proposition nr 267.

Yttranden. Innan jag övergår till en närmare redogörelse för de olika
detaljerna i det föreliggande förslaget och de av utredningen till stöd därför
anförda skälen, torde jag få lämna en allmän översikt över de huvudsakliga
ståndpunkter, som intagits i de över förslaget avgivna yttrandena.
Erinringar, som ej avse de grundläggande linjerna i förslaget utan allenast
mer eller mindre viktiga detaljer, kommer jag att upptaga til! behandling
senare.

Uttalanden i direkt avstyrkande riktning hava endast avgivits av fullmäktige
i riksbanken samt en minoritet inom fullmäktige i riksgäldskontoret.
Sveriges lantbruksförbund synes visserligen ifrågasätta riktigheten av förslagets
grunder rörande finansieringen av ersättningarna för skada å fast egendom
men har ej ställt sig avvisande till förslaget. Övriga myndigheter och
sammanslutningar, som uttalat sig angående förslagets huvudgrunder, hava
tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma helt eller i stort sett utan erinran.
I ett mindretal av yttrandena har emellertid uttalats, att ställning däri ej
tagits till de för förslaget grundläggande principerna.

I åtskilliga yttranden har med styrka framhållits behovet av åtgärder till
ekonomiskt skydd för krigsskada å vissa slag av egendom. I samband härmed
har i en del yttranden ifrågasatts en utvidgning av den föreslagna lagstiftningen
att ayse även andra grupper av egendom än som inbegripas i
förslaget. Det har även betonats, att under nu rådande förhållanden skyndsamhet
vid den föreliggande frågans behandling vore av allra största vikt
samt att därför meningsskiljaktigheter beträffande mer eller mindre väsentliga
detaljer ej borde uppehålla frågans-avgörande. För befordrandet av en
snabb lagstiftning i ämnet har även gjorts gällande, att i den mån jämväl
annan än i förslaget avsedd egendom ansåges böra skyddas, den ytterligare
utredning, som därav påkallades, ej borde fördröja det föreliggande förslagets
upphöjande till lag utan erforderliga kompletteringar i stället vidtagas
senare. Vidare har uttalats, att en beredskapslagstiftning av förevarande art
ej kunde utarbetas alltför detaljerat utan att åt tillämpningen måste lämnas
ett betydande mått av frihet vid förverkligandet av lagstiftningens ändamål.

Ur yttrandena över förslagets huvudgrunder må följande här återgivas.

Fullmäktige i riksbanken finna det vara en angelägenhet av allra största
vikt, att de i utredningens betänkande avhandlade frågorna vinna en ur olika
synpunkter såvitt möjligt tillfredsställande lösning. För att nå detta syfte
kunde det vara motiverat, att staten sökte ekonomiskt bidraga till genomförandet
av en skadereglering på förevarande område. Enligt fullmäktiges mening
hade emellertid samhällets förpliktelser enligt förslaget blivit alltför omfattande
och alltför obestämda, varjämte även i övrigt allmänna hänsyn syntes
hava blivit för litet beaktade. I sådant avseende framställa fullmäktige
bland annat vissa erinringar ifråga om den medverkan, staten enligt förslaget
skulle lämna till finansieringen av skadeersättningarna för fast egendom.
Denna medverkan syntes dem vara alltför omfattande. De finna det
ej heller rimligt, att staten skulle göra en utfästelse att, i den utsträckning
dess ekonomiska ställning och övriga förhållanden efter kriget det tillåta,

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

direkt ersätta krigsskadorna å fast egendom, i den mån dessa komme att
överskjuta fem procent av fastigheternas samlade taxeringsvärde. Vad beträffar
förslaget i fråga om varuförsäkringen och i viss mån även maskinförsäkringen
torde man, framhålla fullmäktige, icke kunna helt värja sig
för farhågor, att konsumenterna komme att bliva nödsakade att genom förhöjda
priser erlägga mera än vad som motsvarade försäkringsavgifterna. Å
andra sidan vore det icke helt uteslutet, att om någon krigsskadeförsäkring
ej genomfördes, tillvaron av skaderisk komme att medföra en ändå större
höjning av prisläget. Fullmäktige ansåge sig därför icke vilja motsätta sig
införandet av en dylik försäkring. Fullmäktige förklara sig slutligen finna
erforderligt, att förslaget göres till föremål för skyndsam överarbetning och
att därvid grundprinciperna för statens och de enskildas bidrag till kostnaderna
för skadeersättningen ånyo övervägas. Fullmäktige vöre icke beredda
att framlägga något eget förslag till frågans lösning. Vid de fortsatta övervägandena
syntes, bland annat, följande synpunkter kunna vara vägledande,
nämligen att statens uppgift vore att med till förfogande stående medel tillgodose
de vid varje tillfälle mest trängande behoven, att det vore statens uppgift
att bidraga till iståndsättandet av egendom, som förstörts under krig,
att andra, som lidit skador genom kriget, hade lika berättigade krav på statens
hjälp som fastighetsägarna, att beslut kunde fattas först efter kriget, då
de ekonomiska möjligheterna kunde överblickas, samt att vissa riktlinjer
dock borde uppdragas i förväg.

Bland fullmäktige i riksbanken har emellertid herr Gränebo varit av avvikande
mening samt förklarat, att han visserligen i likhet med fullmäktiges
övriga ledamöter ställde sig betänksam mot utredningens förslag med
hänsyn till de ekonomiska konsekvenser för staten, som ett genomförande
av förslaget skulle kunna innebära under de mest ogynnsamma förhållanden,
men att han dock ej kunde instämma helt i majoritetens kritik mot förslaget.
Emellertid vore herr Gränebo överens med majoriteten om att utredningens
förslag kunde behöva överarbetas, innan detsamma upphöjdes till
lag.

Fullmäktige i riksgäldskontoret tillstyrka i huvudsak utredningens uppbyggnadsprogram.
Fullmäktige ifrågasätta dock lämpligheten av att statsmakterna,
såsom utredningen föreslagit, skulle göra en utfästelse, att staten,
i den utsträckning dess ekonomiska ställning och förhållandena i övrigt efter
kriget tilläte, skulle direkt ersätta krigsskadorna, i den mån de folie utom
ramen för fastställd beredskapsplan.

Riksgäldsfullmäktiges ordförande Hildebrand och vice ordförande Råstock
hava varit av skiljaktig mening samt bland annat uttalat, att de i förslaget framställda
kraven på statens finansiella hjälp vore orealiserbara. Under hänvisning
bland annat härtill finna nämnda fullmäktige en överarbetning av förslaget
vara nödvändig, vilken på vissa punkter uppenbarligen behövde bliva
rätt omfattande och delvis baseras på helt andra principer. Ifrågavarande
båda fullmäktige instämma i vad majoriteten anfört angående utredningens

20 Kungl. Maj.is proposition nr 207.

förslag om en formlig utfästelse från statsmakternas sida att direkt ersätta
vissa krigsskador.

Sveriges lantbruksförbund framhåller, att den enklaste och mest tillfredsställande
lösningen av ifrågavarande skadeersättningsproblem vad beträffar
fast egendom vore, att staten åtoge sig att ersätta all skadegörelse. Förbundet
anför vidare i huvudsak.

Huruvida en sådan utfästelse kunde anses som mindre betryggande än en
försäkringsform av föreslagen art, vilken i sak innebure, att en extraordinär
skatt i fall av behov skulle läggas på landets fastighetsbestånd, torde kunna
bliva föremål för olika uppfattningar. Såvitt nu kunde bedömas borde den
av utredningen föreslagna vägen vara tillfyllest, så länge skadornas totala
omfattning bolle sig inom en någorlunda begränsad storleksordning. Det torde
också närmast hava varit utredningens avsikt att åstadkomma en dylik
begränsad beredskap. Frågan komme emellertid uppenbarligen i ett annat
läge, därest skadorna skulle få en betydligt större omfattning. Av skilda
skäl torde det då bliva nödvändigt att söka lösa ersättningsfrågan från andra
utgångspunkter och så att skadeersättningarna sloges ut på ett betydligt bredare
underlag. Den möjligheten funnes, att bidragsplikten utvidgades att
omfatta all förmögenhet i landet. Vid en mera omfattande skadegörelse än
den, som täcktes av utredningens förslag, syntes någon annan väg för allmän
skadereglering knappast framkomlig. Enligt förbundets mening vore det
också i princip riktigare, att all förmögenhet gjordes bidragspliktig till ersättningarna
för den skadegörelse, som vid krig drabbade landets fasta egendom.
En dylik princip, som i sak innebure att en omfördelning av den kvarstående
förmögenheten skulle ske, syntes ur rättvisesynpunkt vara mera motiverad.
För densamma talade också det förhållandet, att en dylik bidragsplikt
icke syntes kunna övervältras på konsumenterna. Detta torde däremot
helt eller delvis bliva fallet med de bidrag, som enligt utredningens förslag
skulle läggas på fastigheterna och som därigenom komme att verka som en
indirekt beskattning av konsumtionen. Denna tankegång om bidragsplikt
för all förmögenhet, vilken närmast pekade hän mot försäkringsformens ersättande
med statlig garanti, hade utredningen icke upptagit till prövning,
varför dess konsekvenser med avseende på finansieringen m. m. samt förutsättningarna
för dess praktiska genomförande icke närmare blivit belysta.
Dess tillämpande förutsatte uppenbarligen en noggrannare prövning samt en
omarbetning av förslaget. Då ärendet vore av brådskande natur, ville förbundet
icke yrka på en omprövning av förslaget efter denna linje, därest nödig
tid därför icke skulle anses föreligga. Förslaget innehölle i varje fall en plan
för ett enkelt och lätt administrerbart system, varigenom kunde skapas en
betydande örn också begränsad trygghet, som det i dessa tider vöre angeläget
att erhålla. Om en krigsskadeförsäkring efter de huvudlinjer, utredningen
föreslagit, ansåges böra genomföras, ville förbundet understryka behovet av
att utredningens förslag örn statens utfästelse, att så långt möjligt täcka skador
utöver ett belopp av något mera än en miljard kronor, beaktades.

Försäkringsinspektionen, som i allt väsentligt ansluter sig till utredningens
förslag, anför bland annat.

Den egentliga krigsskada, som — tillfälligtvis eller närmast — drabbar
den enskilde medborgaren, är i själva verket en hela landets gemensamma
angelägenhet. Under sådana förhållanden uppställer sig helt naturligt frågan,
varför man icke i första band försöker även fastställa de allmänna förpliktelserna
härvid och reglerar hela frågan på en sådan allmän basis. Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

är genast klart, att varje sådant försök till lösning måste möta mycket stora
svårigheter. Principiellt kan visserligen staten, t. ex. skattevägen, kanske
disponera och mobilisera hela nationalförmögenheten, och en bredare grundval
för en utjämning av krigsskadorna mellan alla medborgare kan ej tänkas.
Örn bidrag till krigsskada slutligen uttages genom en all förmögenhet i vidsträckt
mening drabbande skatt eller på annat liknande sätt, skulle också
den största likformigheten i bidragsplikten kanske kunna ernås. Men såsom
utredningen framhållit kan staten ej gärna lämna annat än en villkorlig
utfästelse, alldenstund statsåtgärderna måste bliva beroende av förhållandena
efter kriget och den ekonomiska situationen vid denna tidpunkt.

Utredningen bär icke tagit ställning till principfrågan örn statens ersättningsskyldighet
för krigsskada. Utredningen har i stället begränsat sin
uppgift till att avse krigsskada å allenast vissa särskilt viktiga förmögenhetsföremål.
Den har härvid stannat för en försäkringsliknande väg och således
velat åtminstone delvis även på ett förberedande stadium taga den enskildes
självverksamhet och ekonomiska medverkan i anspråk. Man bär
sökt beträffande viktiga samhällsintressen åstadkomma i möjligaste mån färdiga
organisationer eller planer anpassade efter behoven i olika fall, en verklig
krigsberedskap. Inspektionen ger denna tanke och denna, förvisso av tungt
vägande praktiska skäl förorsakade, inställning hos utredningen sin anslutning.
Den konsekvensen måste man då -— som ett mindre ont än det man
vill undvika -— med öppna ögon taga, att den medborgare, vilken äger tillgångar
allenast av annat slag än det regleringen eller beredskapen gäller, kommer
i en särställning. Men även i sådana fall sker vanligen indirekt en° utjämning
efterhand. Typiskt exempel härpå är inom ett närliggande område,
då premier för krigsförsäkring av ett handelsfartyg för en resa påverkar
frakten, som i sin tur höjer varans pris, och detta slutligen betalas av konsumenterna
av godset. Emellertid kan det icke helt förbises, att för det avgivna
förslaget åberopade praktiska skäl förlora i vikt, i den mån utredningens begränsning
och uppläggningen av ämnet överhuvud utsättes för alltför stora
jämkningar. Skulle det bliva många nya olika egendomsgrupper att behandla
efter skiftande regler och således alltför många skilda system att jämsides
genomföra, kan tilläventyrs detta helt eller delvis uppväga invändningarna
mot försök till en direkt statsreglering på området — en väg som i ett
av de nu krigförande länderna synes föredragas eller åtminstone tills vidare
anses vara den lämpligaste.

Bank- och fondinspektionen uttalar, att den icke kunnat undgå att finna
det betänkligt, att ansvaret i sista hand för skaderegleringens genomförande
i full utsträckning skulle i en omfattning, som icke för närvarande kunde
bedömas men som förvisso måste bliva mycket betydande, komma att påvila
staten. Det syntes med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke denna
statens ansvarighet borde på något sätt begränsas. Inspektionen hade med i
huvudsak nämnda reservation funnit de allmänna linjer, efter vilka förslaget
upprättats, vara väl avvägda.

Beträffande frågan örn utvidgning av utredningens förslag alt omfatta även
andra än i förslaget avsedda grupper av egendom innehålla yttrandena i huvudsak
följande.

Försäkringsinspcktionen ifrågasätter, örn icke personliga lösören, som äro
brandförsäkrade, borde beredas liknande skydd som det, vartill förslag framlagts
rörande viss annan lös egendom. För de breda lagren vore deras

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

bohag och andra personliga tillhörigheter ofta deras enda tillgång, av vilken
i regel större delen vore nödvändig för deras livsföring under normala förhållanden.
Av vad som för närvarande inträffade i krigförande länder syntes
man kunna draga den slutsatsen, att tusentals människor, vilkas enda tillgång
utgjordes av personliga lösören, bleve fullkomligt blottställda. Det ville förefalla
inspektionen som om det även vore i samhällets intresse, att visst skydd
bereddes jämväl på detta område. Utan att vidare ingå på denna fråga ansåge
inspektionen för sin del, att frågan borde göras till föremål för ytterligare överväganden.

Styrelsen för svenska bankföreningen anför, efter att hava framhållit, att
förslaget uppbyggts på den grundval, att de samhällets beredskapsåtgärder,
som vore i fråga, skulle omfatta men ock vara begränsade till sådana, som
tillgodosåge livsviktiga allmänna intressen, följande.

Under dessa omständigheter hade det onekligen varit att förvänta, att även
vår handelsflotta skulle hava inrymts under de föreslagna skyddså tgärderna.
För fortgången av vårt ekonomiska liv är självfallet handelsflottan en lika
omistlig beståndsdel som industrien och andra av våra viktigaste näringsgrenar.
Med hänsyn till sitt kapitalvärde torde handelsflottan mäta sig med de
enskilda järnvägarna. Fartygen äro liksom fastigheterna föremål för inteckning
och fartygsinteckningarna utgöra liksom fastighetsinteckningarna
hypotek för krediter hos bankerna och för obligationer, som innehavas av
försäkringsbolag och andra.

I betänkandet vitsordas, att det enligt de synpunkter, som legat till grund
för det framlagda förslaget, kunde synas naturligt, att även handelsflottan
medtagits. Att så dock icke skett förklaras därmed, att det ansåges kunna
förväntas, att densamma komme att i händelse av krig i stor utsträckning
rekvireras av staten, som i sådant fall enligt gällande rekvisitionslagar bleve
direkt ersättningsskyldig för uppkommande skador.

Enligt styrelsens mening är det sålunda anförda skälet för handelsfartygens
uteslutande från det föreslagna försäkringsskyddet icke tillfyllest. Fastmera
synes det vara en skyldighet att räkna med den eventualiteten, att vid vårt
lands indragande i krig våra trafikmöjligheter bliva så beskurna, att mycket
stora delar av vår handelsflotta, långt ifrån att bliva av staten rekvirerade för
intensiv transportverksamhet, i stället inspärras i hamnarna. Där komma de
att ligga oskyddade av sådan krigsförsäkring, som för närvarande är genom
statens försorg ordnad. Denna meddelas sorn bekant endast för fartyg å resa
men avser icke fartyg, som äro upplagda, lika litet som fartyg, vilka för reparation
äro intagna på varv.

Med åberopande av det nu anförda får styrelsen hemställa örn skyndsam
åtgärd för utsträckning av krigsskadeförsäkringen till att gälla även de
svenska handelsfartygen. Styrelsen anser det önskvärt, att den härför erforderliga
utredningen, vilken bör företagas under medverkan av sakkunniga
representanter för rederinäringen, så ordnas, att därigenom icke föranledes
uppskov med förverkligandet av det nu föreliggande förslaget.

Liknande synpunkter beträffande handelsflottan framföras i de av kommerskollegium
infordrade yttrandena från Stockholms handelskammare,
Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg.

Kommerskollegium framhåller hurusom i de till kollegium avgivna yttrandena
med all rätt erinrats örn den för vårt näringsliv betydelsefulla roll

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

handelsflottan spelade. Detta måste alldeles särskilt gälla vid krigstillfälle,
då emellertid också skaderiskerna i hög grad ökades för handelsfartygens del.
Att lita till en sannolik statlig rekvisition av handelsfartygen och den kronans
ersättningsskyldighet som då i fall av krigsskada inträdde kunde ej vara
tillfyllest. Spörsmålet syntes emellertid kunna lösas i huvudsak fristående
från krigsförsäkringsfrågan i övrigt, och kollegium förutsatte, att krigsförsäkringsnämnden
hade att därutinnan utforma försäkringsreglerna.

Sveriges redareförening, styrelsen för svenska skeppshypotekskassan och
föreningen Sveriges inrikessjöfart hava i sina yttranden hemställt om utredning
av frågan örn ekonomiskt skydd mot krigsskada å handelsfartyg.

Sveriges lantbruks/örbund och handelskammaren i Göteborg framhålla
önskvärdheten av skydd för fiskerinäringens båtar och redskap.

Skånes handelskammare hemställer, att frågan örn obligatorisk transportförsäkring
för krigsskador göres till föremål för utredning, till vilken hemställan
handelskammaren fogar det önskemålet, att vid utredningen tages under
övervägande, huruvida icke krigsskadeförsäkringen må kunna utsträckas
att gälla även motorfordon, enkannerligen lastbilar.

Sveriges köpmannaförbund hemställer, att det föreliggande förslaget
kompletteras så att krigsskadeförsäkring för varor under lossning eller transport
inom landet möjliggöres.

Även svenska järnvcigsföreningen påpekar, hurusom varor under transport
å järnväg ej syntes falla under den föreslagna krigsförsäkringen, samt framhåller
såsom önskvärt, att bilar och omnibusar inbegripas under lagstiftningen.

Statens krigsförsåkringsnämnd yttrar, efter alt hava framhållit att nämndens
verksamhet ingalunda, såsom utredningen förutsatt, skulle vara avsedd
att upphöra, örn Sverige komme i krig, följande.

Utredningen omförmäler över huvudtaget intet örn huru vederbörande
tänkt sig ordnandet av transportförsäkring under krig utöver det att handelsflottan
uttryckligen undantagits från försäkringen av den anledningen
»att densamma i händelse av krig förväntas komma att i stor utsträckning
rekvireras av staten, som i så fall enligt gäliande rekvisitionslagar blir direkt
ersättningsskyldig för uppkommande skador». Nämnden kan icke ansluta
sig till den uppfattning, som sålunda uttalats, då frågan om och i vilken utsträckning
den privata sjöfarten kan upprätthållas under krigstillstånd torde
bliva beroende av med vilken eller vilka stater vårt land skulle råka i krig.
Emellertid torde den lucka i försäkringens omfattning, som kunde bliva
följden av att handelsflottan och till fiskerinäringen hörande båtar och redskap
undantagits från krigsskadeförsäkringen, sakna betydelse, då erforderlig
försäkring härutinnan kan meddelas av nämnden.

I detta sammanhang vill nämnden framhålla att de i betänkandet förekommande
uppgifterna rörande krigsförsäkring av fartyg och fiskeriredskap
torde bero på ett förbiseende från utredningens sida, enär saväl fiskerinäringens
fartyg som redskap krigsförsäkrats av nämnden redan från början
av nämndens verksamhet i samarbete med de ömsesidiga fiskeriförsäkringsföreningar
som finnas. Några särskilda åtgärder från det allmännas sida för
ordnandet av denna försäkringsfråga, därest Sverige skulle bliva indraget i
krig, torde sålunda icke, på sätt utredningen ifrågasatt, vara erforderliga, dä

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departements chefen.

nämnden saknar anledning upphöra med denna försäkringsgren, som hittills
fungerat fullt tillfredsställande.

Förutsatt att statsmakterna godkänna anordnande av ^-^skadeförsäkring
i enlighet med betänkandets riktlinjer synes det nämnden uppenbart, att
krigsförsäkringsskydd även bör kunna beredas svenska fartyg och fiskefartyg
liggande i svenska hamnar. Likaså torde nybyggen vid svenska varv
samt nybyggen vid utländska varv tor svensk redares räkning kunna bliva
föremål för dylik försäkring i likhet med vad i betänkandet är avsett gälla
för varvens maskiner och lager. Något binder för nämnden att meddela dylika
försäkringar synes icke föreligga.

Frågan huruvida dylik försäkring av fartyg, som för närvarande är frivillig,
skulle göras obligatorisk därest Sverige blir indraget i krig, har även varit
föremål för nämndens övervägande, men någon definitiv ståndpunkt till frågan
liar nämnden ännu icke fattat. Avgörandet av frågan torde närmast böra
göras beroende av praktiska synpunkter, i det svårigheter torde kunna uppstå
för rederierna att erlägga premier, därest den större delen av flottan
skulle nödgas ligga overksam under någon längre tid. Nämnden avser emellertid
att vidtaga åtgärder för ordnande av en automatiskt inträdande krigsförsäkring
för de fartyg, vilka vid ett krigsutbrott befinna sig i svenska
hamnar.

Den varuförsäkring, som hittills meddelats av nämnden, bör enligt nämndens
förmenande fortgå även däx-est Sverige skulle bliva indraget i krig, men
det torde under nämnda förutsättning bliva erforderligt att utvidga densamma.
Den av nämnden nu meddelade transportförsäkringen mot krigsrisk
upphör nämligen att gälla, så snart godset å destinationsorten lossats
från det använda transportmedlet eller, när det gäller järnvägstransporter,
sedan järnvägsvagnen inkommit över Sveriges gräns. Därest den obligatoriska
krigsskadeförsäkringen å varulager genomföres synes det nödvändigt,
att nämndens försäkringsverksamhet utsträckes att omfatta krigsrisk
för varan till resp. från det lager inom Sverige, där den obligatoriska krigsskadeförsäkringen
är gällande. Några särskilda skäl att göra denna del av
försäkringen obligatorisk torde knappast föreligga. I England, där krigsförsäkringsskydd
för denna inlandstransport varit ordnad på likartat sätt
under hela kriget, är densamma icke obligatorisk och såvitt nämnden har
sig bekant har anordningen fungerat tillfredsställande. Denna utsträckning
av det statliga krigsförsäkringsskyddet för varor, som exporteras fran eller
importeras till landet, kan utan svårighet ordnas av nämnden och härför erfordras
icke någon ändring i den för nämndens verksamhet gällande förordningen.

De till synes föreliggande luckorna i den tilltänkta krigsskadeförsäkringen,
i vad desamma avse den svenska handelsflottan, fiskerinäringens båtar och
redskap samt transporten av export- och importvaror från och till vårt land
resp. inom landet, torde sålunda enligt nämndens förmenande kunna täckas
av den statliga krigsförsäkring, som meddelas av nämnden. Det förarbete,
som är erforderligt för det rent praktiska ordnandet av ovan ifrågasatt utvidgning
av nämndens nuvarande verksamhetsområde, har igångsatts och
därest Sverige skulle bliva indraget i krig torde nämnden omedelbart kunna
meddela de krigsförsäkringar, som enligt vad ovan angivits, böra falla inom
nämndens verksamhetsområde.

Vidtagandet av anordningar i syfte att reglera de ekonomiska följderna
av skadegörelse å egendom genom krig ingår, till följd av den moderna
krigföringen, såsom ett viktigt led i strävandena att höja landets försvars -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

beredskap. Ehuru betydande svårigheter möta att på förhand överblicka
ifrågavarande spörsmål i hela dess vidd, måste anstalter av angiven innebörd
övervägas och i görligaste mån träffas redan i fredstid, därest icke vid
ett krigsutbrott stora rubbningar i det ekonomiska livet skola uppkomma.
Behovet av åtgärder i detta syfte har också vitsordats i de i ärendet avgivna
yttrandena. Det synes angeläget att en lösning av frågan kommer till
stånd med minsta möjliga dröjsmål.

Till en början lärer kunna fastslås, att utan stöd av positiva lagregler staten
icke kan göras juridiskt ersättningsskyldig för egendomsskador genom
krig. Likaledes synes det uteslutet, att staten skulle kunna på förhand rättsligen
förbinda sig att gottgöra samhällsmedlemmarna skador av ifrågavarande
slag; det ansvar för staten, som kunde uppkomma genom dylik förbindelse,
är nämligen helt oberäkneligt och ingen säkerhet finnes för att
icke statens ekonomiska möjligheter att fullgöra en sådan förbindelse bliva
otillräckliga. En annan sak är att det torde finnas anledning räkna med att
staten, även utan förhandsutfästelse, kommer att efter avslutat krig i mån
av förmåga medverka till det återuppbyggnadsarbete, som då visar sig nödvändigt.
Den möjlighet till skadeersättning, som härigenom föreligger, är
emellertid alltför obestämd för att i detta sammanhang kunna tillmätas avgörande
vikt.

Med hänsyn till den fasta egendomens betydelse för samhället i olika avseenden
finner jag, i likhet med utredningen, det naturligt, att frågan om
ekonomiskt skydd för skador å dylik egendom i första rummet upptages till
behandling. Liksom utredningen anser jag uppenbart, att en villkorlig utfästelse
av staten att efter kriget i mån av tillgångar och med hänsyn till
övriga omständigheter ersätta krigsskada å fast egendom — den enda form
av rent statlig garanti för sådan skada som, i enlighet med vad nyss anförts,
över huvud torde kunna övervägas — icke skulle bereda ett skydd av
tillfredsställande omfattning. Genom en dylik utfästelse skulle icke vinnas
någon säkerhet för att medel efter krigets slut funnes tillgängliga för
de ersättningskrav, som kunna framkomma. En sådan utfästelse skulle
därför ej heller skapa erforderlig trygghet inom de kretsar, som äro direkt
eller indirekt intresserade i fast egendom, och sålunda icke kunna förhindra
osäkerhet på fastighetsmarknaden och det ekonomiska livet i allmänhet.

En annan tänkbar möjlighet till lösning av spörsmålet är den frivilliga
försäkringen. Försäkring av fast egendom mot krigsrisk tecknas emellertid
icke av något utav de i Sverige arbetande försäkringsbolagen. Engelska försäkringsföretag
hava visserligen till för några år sedan meddelat krigsförsäkring
för byggnader, men det spanska inbördeskriget medförde så stora
förluster, att företagen upphörde med att teckna dylik försäkring såväl direkt
som i återförsäkring. Då alla stora utländska försäkringsföretag numera
intaga samma ståndpunkt och således icke återförsäkra krigsrisk för
byggnader, torde det vara uteslutet att inom Sverige söka åstadkomma en
frivillig krigsriskförsäkring av fastigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

På grund av vad sålunda anförts finner jag i likhet med utredningen erforderligt,
att ersättning för krigsskada å fastigheter beredes genom särskild
lagstiftning. Jag delar utredningens mening, att en sådan lagstiftning bör
bygga på principen om samtliga fastigheters gemensamma, obligatoriska ansvar
och bidragsskyldighet. Fastän lagstiftningens effektivitet därigenom
under ogynnsamma omständigheter minskas, är det, såsom utredningen föreslagit,
nödvändigt, att ansvaret begränsas inom viss på förhand angiven ram.
Utredningens förslag, att bidragsskyldigheten icke skall överstiga ett sammanlagt
belopp, motsvarande fem procent av samtliga fastigheters värde,
vilket beräknas innebära att tillhopa omkring 1,150 miljoner kronor komma
att stå till förfogande, finner jag lämpligt avvägt. Även i övrigt torde lagstiftningen
enligt min mening kunna i väsentliga delar följa de av utredningen
uppdragna riktlinjerna. De finansiella erinringar mot förslaget, som
framförts av fullmäktige i riksbanken och minoriteten inom riksgäldsfullmäktige,
måste dock beaktas. Vissa betydelsefulla jämkningar i förslaget
torde därav föranledas; härtill återkommer jag i det följande. Ifrågavarande
erinringar, vilka synas rikta sig icke så mycket mot det av utredningen
framlagda författningsförslaget som mot den motivering, varmed detsamma
beledsagats, torde emellertid ej vara av beskaffenhet att behöva leda till
avvisande av förslaget i dess helhet. Någon omprövning av förslaget efter
den av Sveriges lantbruksförbund anvisade linjen om bidragsplikt för all
förmögenhet i och för beredande av ersättning för krigsskada å fast egendom
synes ej heller böra ifrågakomma.

Såsom förut anförts torde kunna förutsättas att staten i mån av möjlighet
och behov biträder med det återuppbyggnadsarbete, som erfordras efter ett
krig. Utredningens förslag att statsmakterna skulle göra en direkt utfästelse,
att staten, i den utsträckning dess ekonomiska ställning och förhållandena
i övrigt efter kriget tilläte, skulle ersätta fastighetsskador, i den mån de
folie utom ramen för den föreslagna beredskapsplanen, kan jag däremot ej
tillstyrka. De hjälpanspråk, som efter ett krig torde komma att ställas på
staten från olika håll, måste vägas mot varandra. Tillräckliga skäl varför
staten skulle särskilt utfästa sig, låt vara villkorligt, att i angivna omfattning
tillgodose sådana anspråk i fråga örn fast egendom, synas ej föreligga.

Beträffande skydd mot krigsrisk för lös egendom har utredningen, som
förut omnämnts, ansett skyddsåtgärderna böra inskränkas till att i huvudsak
avse varulager samt produktiva inventarier inom jordbruk, trädgårdsskötsel,
industri och hantverk. Att egendom av nu avsedd art beredes ekonomiskt
skydd mot krigsskada finner jag i likhet med utredningen nödvändigt
för att i görligaste mån säkerställa produktionen och varuförsörjningen
under ett krig. Erinran mot medtagandet av sådan egendom har ej heller
framställts i något av remissyttrandena. Däremot har i flera yttranden behovet
av skydd för dylik egendom med styrka framhållits.

I åtskilliga av yttrandena har, såsom framgår av den lämnade redogörelsen,
understrukits önskvärdheten av skydd mot krigsskada jämväl för andra

Kunni. Maj.ts proposition nr 267.

grupper av egendom än dem som omfattas av förslaget. Vad angår frågan
örn krigsskadeersättning för personliga lösören beaktar jag till fullo vikten
av att detta spörsmål vinner en tillfredsställande lösning. Frågan torde dock
icke kunna avgöras utan särskild utredning. Det är min avsikt att föreslå,
att sådan utredning kommer till stånd samt att denna får omfatta ej blott
personliga lösören utan över huvud taget lös egendom, som icke i annan ordning
kan krigsskadeförsäkras. Den i ett par yttranden väckta frågan örn
skydd för motorfordon får därvid tagas under omprövning.

Vidkommande den ifrågasatta utvidgningen av skyddet till att omfatta
även handelsfartyg samt fiskerinäringens båtar och redskap torde, med hänsyn
till vad statens krigsförsäkringsnämnd anfört rörande möjligheterna för
nämnden att i sådant hänseende meddela erforderlig försäkring, denna fråga
ej behöva upptagas till vidare prövning i detta sammanhang. Däremot synes
det under remissbehandlingen uppkomna spörsmålet örn ersättning för
krigsskada å lös egendom, som omfattas av förevarande lagstiftning, jämväl
under transport inom riket böra lösas inom ramen av denna lagstiftning.
Jag återkommer härtill i det följande.

Vad angår sättet för beredande av skydd för lös egendom, som omfattas
av lagstiftningen, föreslår utredningen två särskilda anordningar. I fråga
om inventarier inom jordbruk och trädgårdsskötsel samt jordbruks- och
trädgårdsalster i odlarens eget förvar skola enligt förslaget ersättningarna
sammankopplas med ersättandet av fastighetsskadorna på så sätt, att ersättningarna
skola inräknas i det sammanlagda skaderegleringsbeloppet. Beträffande
varor i övrigt, avsedda för förädling eller försäljning, samt maskiner
och redskap inom industri och hantverk föreslår utredningen, att skydd
beredes genom särskild av staten meddelad krigsförsäkring.

Vad utredningen sålunda föreslagit beträffande sättet för skyddande av
ifrågavarande egendom har i yttrandena lämnats utan erinran. Jag tillstyrker,
att de av utredningen uppdragna riktlinjerna följas. Enligt vad jag
längre fram ämnar föreslå bör jämväl skada å skogsprodukter under vissa
förutsättningar ersättas enligt de för fastighetsskador stadgade grunderna.

Den närmare behandlingen av utredningens förslag, till vilken jag nu
övergår, synes lämpligen böra uppdelas på olika avdelningar. Jag upptager
sålunda först förslaget i vad det avser fast egendom samt inventarier och
produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel m. m. för att därefter behandla
frågan örn skydd för varor samt maskiner och redskap inom industri
och hantverk. Slutligen torde särskilt för sig få beröras vissa administrativa
spörsmål samt detaljfrågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Fast egendom samt inventarier och produkter inom jordbruk och

trädgårdsskötsel m. m.

A. Omfattningen.

Utredningen. Såsom förut nämnts föreslår utredningen, att under den
ifrågasatta lagstiftningen skall inrymmas all inom riket belägen fastighet
med vissa undantag. Härvid förstås med fastighet detsamma som i kommunalskattelagen
eller — med bortseende från vissa elektriska anläggningar
— vad enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom ävensom byggnad,
ändå att den enligt allmän lag ej är hänförlig till fast egendom.

Från huvudregeln örn samtliga fastigheters medtagande anser utredningen
vissa undantag böra göras. Enligt utredningens åsikt skulle stora fördelar
ur tekniskt-administrativ synpunkt stå att vinna, om lagstiftningen kunde
så nära som möjligt anslutas till kommunalskattelagens bestämmelser örn
fastigheternas skatteplikt. Man hade då möjlighet att falla tillbaka på en
klassificering av fastigheterna, som grundade sig på redan förut gällande
lagstiftning jämte därav föranledda prejudikat. Vid prövning av möjligheten
och lämpligheten att i förevarande hänseende anknyta till kommunalskattelagens
regler örn skatteplikt har utredningen likväl funnit denna tanke
kunna endast delvis förverkligas. Enligt utredningens förslag skola
således å ena sidan medtagas åtskilliga grupper av fastigheter, för vilka
skatteplikt ej föreligger, samt å andra sidan uteslutas vissa skattepliktiga
fastigheter.

Då utredningen emellertid vid bedömandet av frågan örn inskränkningar
i lagstiftningens omfattning såsom utgångspunkt tagit reglerna om skatteplikt,
torde jag här få återgiva de i kommunalskattelagen meddelade bestämmelserna
rörande vilka fastigheter som äro undantagna från skatteplikt. Bestämmelserna
återfinnas i 5 § nämnda lag, som är av följande lydelse:

1 mom. Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas:

a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

b) staten samt kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser,
så ock begravningsplatser;

c) staten tillhörig för försvarsändamål avsedd fastighet, i den mån den för
sådant ändamål nyttjas, försåvitt fastigheten ej är att anse som en fristående
industriell anläggning;

d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för allmän
styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller
säkerhet, fattigvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning; e)

akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjukvårds-
och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser tillhöriga,
för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana avsedda byggnader,
så ock dylik institution tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers och underofficerskårers vid mötesplatser
uppförda byggnader, avsedda till begagnande under tjänstgöring därstädes;

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

g) nykterhetsföreningars byggnader ävensom byggnader, som tillhöra sådana
sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor,
i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar,
därest byggnaderna äro avsedda för nu nämnda föreningars eller sammanslutningars
verksamhet såsom sådana;

h) sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus,
museer och så kallade soldalhem;

i) post- och telegrafverkens för driftens omedelbara behov avsedda byggnader.

Därest under d)—i) angiven fastighet jämväl användes för industriellt eller
därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande,
föreligger skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens värde.

2 mom. För kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, som är avsedd
eller upplåten för allmän trafik, så ock för allmän farled eller allmän flottled
jämte till sagda kommunikationsanstalter hörande, för driftens omedelbara
behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden föreligger
ej heller skatteplikt.

3 mom. Är enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. byggnad helt eller delvis
undantagen från skatteplikt, vare lag samma beträffande tomtområde, som
hörer till byggnaden.

4 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande
byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken byggnadsägaren icke är
skattskyldig, understiger 500 kronor, föreligger icke skatteplikt för byggnaden
eller byggnaderna.

5 mom. Att främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat
därstädes avsedd fastighet i visst fall kan undantagas från skatteplikt,
därom stadgas i 73 §.

Utredningen har ansett det ligga i öppen dag, att de i kommunalskattelagens
5 § under 1 mom. a), b) och c) upptagna fastigheterna skola undantagas
jämväl i det avseende, varom bär är fråga.

Vad angår förenämnda fastigheter under 1 mom. d) föreligger enligt utredningens
uppfattning ur de synpunkter, som legat till grund för förslaget
rörande ersättning för krigsskada å fastigheter, ej några skäl för medtagande
av statens fastigheter. Vid sådant förhållande saknas enligt utredningens
mening — med vissa undantag, för vilka senare redogöres — anledning
att frångå den ståndpunkt statsmakterna i princip intaga med avseende
å försäkring av statsegendom, nämligen att staten skall stå självrisk och sålunda
vara sin egen försäkringsgivare. Under 1 mom. d) upptagen staten
tillhörig fastighet anser utredningen sålunda böra uteslutas från beredskapslagstiftningen.

Beträffande sådan i 1 mom. d) avsedd fastighet, som tillhör kommun eller
annan menighet, finner utredningen frågan mera tveksam samt anför härutinnan.

Örn man betänker, att flertalet av vårt lands primärkommuner äro mycket
små och att skatteunderlaget, som utgör den huvudsakliga grunden för
kommunernas ekonomiska liv, ofta iir så obetydligt, att extra påfrestningar,
även örn de äro tämligen små, kunna förorsaka en våldsam stegring av utdebiteringsbehovet,
torde det ej vara rimligt att låta varje kommun för sig
ekonomiskt stå för den skadegörelse, som i följd av krig kan uppkomma å
kommunen tillhörig fastighet av nu ifrågavarande art. Detsamma gäller i

Kungl Maj:ts proposition nr 267.

fråga om de kyrkliga församlingarna. Även för kommuner av högre ordning,
såsom landsting, har utdebiteringen nått en sådan höjd, att de ej kunna
bära den ekonomiska bördan av en mera omfattande egendomsskada utan
att eftersätta de ytterst viktiga samhällsuppgifter de ha att tillgodose. Ur
dessa synpunkter tala uppenbarligen starka skäl för att nu ifrågavarande
kommunala byggnader inrymmas under den ifrågasatta lagstiftningen.

Örn så sker, skulle de olika kommunala samfälligheterna å ena sidan
tillerkännas rätt till ersättning för krigsskada å fastighet, varom här är
fråga, och å andra sidan åläggas att gemensamt med andra fastighetsägare
deltaga i bestridandet av kostnaderna för skadornas ersättande. Enligt vad
utredningen i fortsättningen föreslår skall fastighetsägarnas bidragsplikt
fullgöras i form av en på grundval av taxeringsvärdet utgående statlig fastighetsskatt
för alla av lagstiftningen berörda fastigheter. Alla kommuner
— primärkommuner, församlingar, vägdistrikt, landsting och andra kommunala
samfälligheter — skulle sålunda bliva skyldiga att erlägga skatt till staten.
Men det lärer knappast kunna dragas i tvivelsmål, att en sådan skattskyldighet
ej skulle kunna upprätthållas. Örn och när denna skattskyldighet
bleve aktuell, skulle säkerligen från kommunalt håll resas krav på dess
slopande. Och rent sakligt sett torde dessa krav ej kunna tillbakavisas. De
fastigheter, det här gäller, hava tillkommit för att tillgodose rent samhälleliga
uppgifter och i stor utsträckning sådana uppgifter, som i princip erkänts böra
åligga staten, ehuru de av historiska och förvaltningstekniska skäl lagts på
kommunala enheter av olika slag — här må blott nämnas sjukvård och skolväsen.
Att då låta de mindre enheterna, kommunerna, med de mycket stora
olikheter, som förefinnas i fråga om förhållandet mellan värdet av deras förvaltningsfastigheter
och skatteunderlag, av sina medlemmar utdebitera de erforderliga
medlen för att inbetala dem till den större enheten, staten, måste
betecknas såsom föga rationellt, i varje fall ur skafteutjämnande synpunkt.

Utredningen föreslår därför, att undantag stadgas även för kommun eller
annan menighet tillhörig fastighet för allmän styrelse eller förvaltning
m. m., men förutsätter samtidigt, att erforderliga åtgärder, örn frågan blir
aktuell, komma att vidtagas för åstadkommande av en effektiv utjämning
mellan kommunerna av kostnaderna för iordningställandet av krigsskadade
fastigheter av nu förevarande kategori. Hur sistnämnda angelägenhet
skall ordnas torde dock böra prövas först vid en tidpunkt, då skadegörelsens
omfattning är känd och frågan sålunda kan överblickas.

Vad angår andra än staten tillhöriga fastigheter, som omförmälas i 5 §
1 mom. e), f), g) och h) kommunalskattelagen, böra dessa enligt utredningens
mening omfattas av den föreslagna lagstiftningen.

Utredningen framhåller, hurusom jämlikt bestämmelse i kommunalskattelagen
i 5 § 2 mom. avsedd fastighet ej taxeras. Då enligt förslaget fastigheternas
bidragsplikt skall grundas på taxeringsvärdet, utgör enligt utredningens
åsikt denna omständighet ett mycket vägande skäl av teknisk art
mot medtagande av dylik fastighet. Rörande de enskilda järnvägarna finner
utredningen emellertid så starka realskäl kunna anföras för deras inrymmande
under lagstiftningen, att de tekniska svårigheter, som uppkomma, ej
böra få vara avgörande. Utredningen framhåller i detta hänseende, att de
enskilda järnvägarnas fastigheter i stor utsträckning utgöra säkerhet för lån
av betydande omfattning. Att det därjämte är ett starkt allmänt intresse,
särskilt under krig, att järnvägarna kunna upprätthålla sin verksamhet, fin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

ner utredningen ligga i öppen dag. Utredningen förordar förty, att de enskilda
järnvägarna beredes ersättning för krigsskada å fast egendom i samma
ordning och på samma villkor som andra fastighetsägare. Utredningen framhåller
i detta sammanhang, att här med fast egendom åsyftades vad som
enligt allmän lag vore att hänföra dit och ej rullande materiel. Den bestämning
av begreppet fast egendom, som gåves i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under
konkurs, och vilken innebure, att sådan materiel, i de avseenden nämnda
förordning reglerade, ansåges som tillhörigheter till den fasta egendomen,
skulle alltså ej äga tillämpning i förevarande hänseende.

Liknande skäl som i fråga örn järnväg kunna, framhåller utredningen, anföras
för inbegripande under förevarande lagstiftning av kanal, spårväg och
andra i 5 § 2 mom. kommunalskattelagen omnämnda kommunikationsanstalter.
Med hänsyn till den förhållandevis ringa betydelsen av dessa företag
såväl ekonomiskt som ur allmän synpunkt har utredningen dock stannat för
att icke medtaga desamma.

Enligt förslaget skall vidare under lagstiftningen icke inbegripas fastighet,
som avses i 5 § 4 mom. kommunalskattelagen, och ej heller främmande stat
tillhörig fastighet, oavsett om den är skattepliktig eller ej.

I fråga om skattepliktiga fastigheter anser utredningen, att staten tillhörig
fastighet, även om den är skattepliktig, i princip bör vara undantagen från
såväl rätt till ersättning som bidragsplikt. Härifrån göras dock i förslaget
vissa inskränkningar, som här skola beröras. Utredningen har som nämnt
förordat, att ersättning för krigsskada å levande och döda inventarier, avsedda
för jordbruk eller trädgårdsskötsel å fastighet, som omfattas av förslaget,
samt odlaren tillhöriga, å fastigheten förvarade jordbruks- och trädgårdsprodukter
skall utgå i samma ordning som ersättning för fastighetsskada.
Ersättningen borde, anför utredningen, givetvis — om man bortsåge
från eventuella fordringsägare med förmånsrätt — utgå till ägaren av den
skadade eller förstörda egendomen. Vore ett jordbruk utarrenderat, skulle sålunda
ersättning för krigsskada å inventarier och skörd i regel tillkomma
arrendatorn. För att den som arrenderade en kronoegendom ej skulle i ersättningsavseende
bliva sämre ställd än en annan arrendator, hade man då
att välja mellan att staten förpliktade sig att lämna arrendatorn direkt ersättning
för uppkommen krigsskada, eller att de ifrågavarande fastigheterna
inrymdes under lagen, så att ersättning utginge enligt denna. Utredningen
har givit företräde åt den sistnämnda vägen, vilket utredningen ansett även
medföra den fördelen, att svårigheter ej behövde uppkomma vid reglerandet
av krigsskada, som uppstått å inventarier eller skörd å i sambruk driven
kronojord och jord i enskild ägo. Vidare hava under lagens bestämmelser
inbegripits staten tillhörig fastighet, som innehavcs med tomträtt, vattenfallsrätt,
åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt. Såsom
motiv härför anför utredningen, alt annan än staten äger sådan rätt till
dylik fastighet, att densamma ej rimligen bör vara utesluten från lagstiftningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Utredningen har funnit det kunna diskuteras, huruvida krigsskada å skattepliktig
fastighet, som tillhörde kommun eller annan menighet, skulle ersättas
i den ordning som i förslaget angives eller icke. Då emellertid de speciella
skäl, som föranlett utredningen att undantaga fastigheter för allmän
styrelse eller förvaltning m. m., ej kunde åberopas beträffande skattepliktiga
fastigheter, hava desamma medtagits i förslaget.

I övrigt föreligger enligt utredningens mening anledning att utesluta skattepliktig
fastighet endast i fråga om frälseränta och i jordeboken upptaget
fiskeri, varmed äganderätten till grunden ej är förenad.

Utredningen har slutligen haft under övervägande att från bidragsplikt
undantaga mindre fastigheter. Utredningen anför härutinnan, att det inom
utredningen framhållits, att ett mycket stort antal smärre lägenhetsägare befunne
sig i en sådan ekonomisk ställning, att de ej eller endast med stor
svårighet kunde bära ytterligare pålagor. Utredningen säger sig till fullo behjärta
den sålunda anförda synpunkten, men har dock ej funnit sig kunna
tillstyrka någon regel örn allmän befrielse från bidragsplikt för fastigheter
under visst värde, främst av den anledningen, att en fastighets värde långt
ifrån alltid vore en mätare av dess ägares ekonomiska bärkraft. För att hålla
öppen möjligheten av befrielse från bidragsplikt i fall av här avsedd art
har utredningen i stället i sitt lagförslag intagit en bestämmelse, att Konungen
eller myndighet, som Konungen förordnar, när särskilda skäl föreligga, skall
kunna meddela befrielse helt eller delvis från skyldighet att erlägga bidrag.

Såsom motivering till förslaget, att med krigsskada å fastighet skall jämställas
dylik skada å inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel,
har utredningen anfört bland annat, att det skulle stöta på betydande
svårigheter att anordna en fristående krigsskadeförsäkring för dylik
egendom. Det skulle vara praktiskt svårgenomförbart såväl att bestämma
värden såsom underlag för särskilda bidrag avseende jordbruksinventarier
och skörd som att anordna en för uppbörd av dylika bidrag lämpad organisation.

Utredningen har framlagt vissa approximativa uppgifter angående storleken
av de värden, som skulle beredas ekonomiskt skydd mot krigsskada enligt
förslaget beträffande fastigheter samt inventarier och produkter inom
jordbruk och trädgårdsskötsel. Utredningen har ansett sig kunna räkna
med, att sammanlagda värdet av de fastigheter, förslaget omfattar, uppgår
till i runt tal 23 miljarder kronor. I fråga örn värdet av levande och
döda inventarier inom jordbruket har utredningen anfört från olika håll
hämtade siffror, avseende de senaste åren, enligt vilka värdet växlar från
816 till 1,900 miljoner kronor. Vad slutligen angår den skörd, som i genomsnitt
under året kvarligger i odlarens förvar, har utredningen med stöd av
vissa uppgifter avseende år 1939 ansett sig kunna beräkna dess värde till
omkring 460 miljoner kronor.

Yttranden. Domänstyrelsen framhåller, hurusom enligt förslaget, vad angår
statens egendom, bestämmelserna i lagen skulle komma att avse i huvudsak
endast staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet. Styrelsen uttalar,

Kungl. Maj.ts proposition nr 267. 33

att ur de synpunkter, som styrelsen hade att företräda, förslaget ej givit anledning
till erinran.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför — under erinran
att från den föreslagna lagens tillämplighetsområde undantagits kommuns
eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller förvaltning m. m.
— följande.

Styrelsen delar den tveksamhet, som inom utredningen gjort sig gällande
på denna punkt. Det är nämligen uppenbart, att för många mindre bärkraftiga
kommuner en skadegörelse på fastigheter av sådant slag skulle medföra
svåröverkomliga påfrestningar, samt att det därför skulle vara av stort
värde, örn sådana fastigheter kunde inrymmas under den ifrågasatta lagstiftningen.
De av utredningen anförda skälen mot en sådan anordning få
emellertid anses mycket vägande. I detta fall torde det till slut bli fråga om
ett skatteutjämningsproblem, för vars lösande man mäste äga kännedom om
skadegörelsens omfattning och andra omständigheter, som äro av betydelse
för ett riktigt bedömande av utvägarna till en lämplig reglering av skadornas
ekonomiska följder. Styrelsen anser sig alltså icke hava någonting att
erinra emot det föreliggande förslaget i denna del.

Styrelsen för svenska stadsförbundet påpekar, att utredningen rörande frågan
örn kommunernas ställning i det föreslagna skadeersättningssystemet i
vad det rörde faslighet uttalat en viss tveksamhet i fråga örn lämpligheten av
en kommunernas självrisk. Med hänsyn till kommunernas i många fall
ringa skattekraft och förmåga att uthärda även relativt obetydliga ekonomiska
påfrestningar hade utredningen ansett självrisken innebära olägenheter.
Vad därvid anförts ville styrelsen giva sin fulla anslutning. Vidare
yttrar styrelsen i huvudsak följande.

Emellertid har utredningen stannat vid en uppdelning av kommunernas
fastigheter ur ersättningssynpunkt. Utanför lagen har ställts en giuipp, som
närmast torde kunna betecknas såsom förvaltningsfastigheter, medan de övriga
medtagits.

Den argumentering, utredningen anför i fråga om denna »kategoriklyvning»,
kan styrelsen icke finna övertygande. Gränslinjen har dragits med
skattelagstiftningens bestämmelser om skatteplikt som förebild. När vissa
fastigheter undantagits, har som motivering anförts att dessa icke rimligen
kunde påläggas statlig fastighetsskatt. Man frågar sig då, örn detta reellt
sett är rimligare beträffande alla de fastigheter, som medtagas i lagen. En
differentiering med hänsyn till den historiska utvecklingen av förvaltningsuppgifternas
fördelning mellan stat och kommun synes lia bra litet att göra
med lösningen av de praktiska uppgifter, det här rör sig om.

Beträffande båda grupperna föreligger enligt styrelsens sätt att se saken
överhuvud icke frågan örn någon skatt. Här rör det sig reellt sett örn försäkringspremier,
låt vara erlagda i efterskott och icke fullt fixerade till sitt
belopp. På lösningen böra främst läggas försäkrings- men icke skattetekniska
synpunkter. Den fördelningsgrund i fråga örn självrisken för kommunernas
fastigheter, som betänkandet uppställer, synes något konstlad. Men i
och för sig kan det naturligen ifrågasättas att kommunerna stå självrisk för
en del och »försäkra» en del av sina fastigheter. Ur denna risksynpunkt
bedömd må i fråga om den föreslagna uppdelningen framhållas, att självrisken
skulle bli betydande. Städernas stadshus, skolor av olika slag, sjukvårds-
och fattigvårdsanstalter etc. representera ett så betydande belopp, att

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 267. 3

Kunell. Maj:ts proposition nr 267.

tanken på deras undantagande från den föreslagna lagens tillämpning mäste
väcka den största tvekan.

Utredningen synes själv också lia liesiteral inför omfattningen av denna
risk, då den »förutsätter» särskilda åtgärder för en effektiv utjämning av
kostnaderna för iordningställandet av krigsskadade fastigheter av typen »förvaltningsfastigheter».
Men metoden för utjämningen skulle fastställas .senare,
då skadornas omfattning blivit känd. Det rör sig således icke örn de
jämförbara alternativen »hel försäkring» eller »självrisk med utjämning». Ä
ena sidan lag, å andra löfte i föga bindande former. Vill man ställa förvaltningsfastigheterna
utanför det system, som skulle tillämpas för kommunens
övriga fastigheter, synes en bestämd förutsättning vara, att den i utsikt ställda
»utjämningen» klart och tydligt fastslås i lagstiftningen. Kan detta icke
ske i för kommunerna betryggande former, synes det ur kommunal synpunkt
ofrånkomligt, att frågan om självriskens omfattning underkastas ytterligare
övervägande. En framkomlig väg vore måhända, att även förvaltningsfastigheterna
medtoges i lagen, men att deras bidrag utmättes efter för kommunerna
förmånligare grunder. Vad utredningen anfört örn dessa fastigheters
»samhälleliga uppgifter» synes motivera en annan bidragsskala för dem
än för t. ex. städernas gaturegleringsfastigheter.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att enligt förslagel
från lagens bestämmelser unuantagits kommun eller annan menighet tillhöriga
allmänna platser samt byggnader för allmän styrelse eller förvaltning
ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, barnavård,
sundhetsvård, religionsvård eller undervisning, så ock begravningsplatser.
Styrelsen anför i anslutning härtill.

De motiv, som av utredningen anförts för att landstingens och kommunernas
ifrågavarande fastigheter undantagas från den föreslagna lagstiftningen
om krigsskadeersättning, synas enligt styrelsens mening bärande.
Landstingen och kommunerna äro emellertid, i likhet med privata fastighetsägare,
i behov av hjälp vid återuppbyggnad av krigsskadade fastigheter. För
landstingen, som ju äga och driva flertalet av landets sjukvårdsinrättningar,
vilka ofta omfatta stora komplex, som kostat miljoner i uppförande, skulle säkerligen
stora svårigheter uppstå att fullgöra sina betydelsefulla åligganden,
därest icke hjälp vore att emotse vid iordningställande av krigsskadade sjukhus.
En dylik hjälp är så mycket mera påkallad, som dessa sjukhus under krig
äro avsedda att i stor utsträckning vårda militärt klientel och på den grund,
enligt vad de senaste erfarenheterna giva vid handen, kunna förväntas bliva
eftersökta bombmål. Aven den omständigheten, att staten bidragit till uppförandet
av vissa slag av sjukhus, utgör motiv för, att staten bör lämna bidrag
till återuppbyggnadsarbetet.

Styrelsen kan sålunda lämna sin anslutning till utredningens förslag i nu
berörda avseende, under förutsättning att statligt bistånd är att påräkna vid
iordningställandet av de landstingens och kommunernas hithörande fastigheter,
som blivit krigsskadade. Hur detta bistånd bör utformas, synes för
närvarande ej kunna avgöras utan torde böra prövas först efter krigets slut.

Svenska järnvägsföreningen framhåller, att de enskilda järnvägarnas egendom
vore, i den mån den omfattades av lagförslaget, hänförd till bestämmelserna
för dels fastigheter och dels maskiner. På grund av den säregna rörelse,
som järnvägsdriften utgjorde, ville föreningen ifrågasätta, huruvida icke till
fast järnvägsegendom i nu förevarande försäkringshänseende borde räknas
samtliga de värden och föremål, vilka vore att hänföra till fast egendom
enligt förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om
förvaltning av järnväg under konkurs.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att de motiv, som legat till grund för medtagandet
av vissa inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel,
obetingat gällde jämväl vissa jordbruksförnödenheter, bland annat konstgödsel,
kraftfoder och olja. Styrelsen framhåller vidare, att ersättning för
krigsskada å skogsprodukter, förvarade å jordbruks- eller skogsfastigheter,
även torde böra utgå, då, såvitt styrelsen kunnat finna, ifrågavarande produkter
icke enligt förslaget kunde krigsskadeförsäkras i annan ordning.

Uttalande av liknande innebörd göres av Sveriges lantbruksförbund.

Vad angår omfattningen av den egendom, som bör beredas skydd mot krigs-Departementsskada
inom fastighetskollektivet, biträder jag i huvudsak utredningens för- eJiefenslag.
Ehuru viss tvekan kan råda beträffande lämpligheten av att från lagens
tillämpningsområde utesluta kommuns eller annan menighets byggnader
för allmän styrelse eller förvaltning ävensom för övriga i 5 § 1 mom. d)
kommunalskattelagen angivna ändamål, anser jag de av utredningen anförda
skälen för dessa fastigheters undantagande vara av den styrka, att
de motivera ställningstagandet i detta hänseende. I samband härmed vill
jag, i anslutning till utredningens uttalande i ämnet, tillstyrka att erforderliga
åtgärder övervägas för åstadkommande av utjämning mellan kommunerna
av kostnaderna för iordningställandet av krigsskadade fastigheter av
här avsedd art. Frågan hur denna angelägenhet skall ordnas, bör emellertid,
såsom utredningen anfört, prövas först vid en tidpunkt, då skadegörelsens
omfattning är känd och frågan sålunda kan överblickas. Att, såsom styrelsen
för svenska stadsförbundet föreslår, redan nu lagstifta örn en sådan utjämning
synes icke lämpligt.

Lantbruksstyrelsen och Sveriges lantbruksförbund hava påpekat, att vissa
jordbruksförnödenheter och skogsprodukter borde i likhet med inventarier
och alster inom jordbruk och trädgårdsskötsel beredas ersättning för krigsskada
inom fastighetskollektivet. Någon utvidgning av förslaget beträffande
jordbruksförnödenheter anser jag ur de synpunkter, som ligga till grund
för lagstiftningen i ämnet, icke erforderlig. Vad åter angår skogsprodukter
delar jag uppfattningen, att skydd för sådan egendom bör beredas i detta
sammanhang. Skyddet bör skäligen begränsas att gälla sådana produkter,
som avverkats å fastigheten. I anslutning till vad som föreslagits beträffande
jordbruks- och trädgårdsprodukter torde därjämte i princip böra
fordras, att produkterna vid skadans inträffande förvaras å den fastighet,
där avverkningen skett. Skogsprodukter, som förvaras annorstädes, torde, i
den mån de äro avsedda för försäljning, kunna betraktas som lager av handelsvaror
och således omfattas av den krigsförsäkring för varor, för vilken
jag senare redogör. Emellertid ämnar jag beträffande såväl jordbruks- och
trädgårdsprodukter som skogsprodukter i det följande föreslå, att ersättning
i vissa fall skall utgå enligt de för fastighetsskador stadgade grunderna,
oaktat det här berörda sambandet mellan produkterna och viss fastighet ej
längre består.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

Vad angår den av svenska järnvägsföreningen framförda tanken, att till
fast egendom i förevarande hänseende borde räknas samtliga de värden och
föremål, vilka skola hänföras dit enligt förordningen den 15 oktober 1880,
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, m. m., må erinras, att jämlikt nämnda förordning anses
järnvägen i hela dess sträckning med därtill hörande mark samt verkstäder
och andra byggnader såsom en enda sammanhörande fast egendom; järnvägsägarens
för järnvägens drift anskaffade, under hans värjo varande eller för
trafik å annan i förbindelse med järnvägen stående bana använda lokomotiv,
vagnar, inventarier och förråd anses enligt förordningen såsom tillhörigheter
till den fasta egendomen. Att till ett fastighetskollektiv med ett efter vissa
grunder genomfört gemensamt ansvar för krigsskada hänföra även lös egendom
av den beskaffenhet och den omfattning, varom här är fråga, förefaller
mig mindre lämpligt, även om denna egendom i annat sammanhang anses
som tillhörigheter till den fasta egendomen. Visserligen skall enligt det av
mig tillstyrkta förslaget inom detta fastighetskollektiv beredas ersättning för
krigsskada å vissa inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel
ävensom för vissa skogsprodukter. Härför tala dock enligt min åsikt
alldeles särskilda skäl. Järnvägsföreningens ifrågavarande förslag synes sålunda
icke böra förverkligas.

B. Finansieringen och skaderegleringen.

Utredningen. Vid uppgörandet av en plan för finansiering av krigsskadeersättningarna
för fast egendom har utredningen utgått ifrån, att skadereglering
i allmänhet ej skulle äga rum förrän efter krigets slut. Utredningen
framhåller, att det läge i sakens natur, att återuppbyggnad av förstörda fastigheter
ej kunde komma till stånd i nämnvärd utsträckning annat än under
fredliga förhållanden. Endast för det fall, att det ur samhällelig synpunkt
befunnes nödvändigt, hade man anledning räkna med att en skadad eller förstörd
fastighet komme att omedelbart iståndsättas. För dylikt fall syntes
det naturligt, att staten förskotterade för återuppbyggnaden erforderliga medel
samt att hänsyn härtill finge tagas vid slutuppgörelsen efter kriget. Något
förbud mot att återuppbyggnad skedde på privat initiativ och med privata
medel borde självfallet ej ifrågakomma, men även för sådant fall syntes den
definitiva skaderegleringen böra få anstå tills samtliga fastighetsskador
skulle ersättas. Då vidare behovet av medel för den allmänna skaderegleringen
ej kunde ens tillnärmelsevis förutberäknas, borde åtgärder för den
härför behövliga medelsanskaffningen ej vidtagas förrän efter krigets slut.
Det vore emellertid sannolikt, att då omedelbart ett belopp erfordrades av
sådan storleksordning, att fastigheterna ej skulle kunna på en gång fullgöra
sin bidragsskyldighet. Det torde därför vara nödvändigt, att staten tillhandahölle
medel, vilka sedermera finge amorteras under en följd av år.

Utredningen uppehåller sig ingående vid spörsmålet, huruvida kostnaderna
borde bäras enbart av fastighetsägarna eller huruvida icke även institutioner,
som beviljat kredit mot inteckningssäkerhet, skulle bidraga. Härvid framhåller
utredningen, att ett huvudmotiv för den ifrågasatta beredskapslagstift -

Kungl. j\Iaj:ls proposition nr 267.

ningen vore att skydda dessa institutioner mot risken för tvångslikvidation
på grund av krigsskador å fastigheter, som utgjorde säkerhet för de lämnade
krediterna. Efter att hava uttalat, att det vid sådant förhållande icke kunde
anses annat än rimligt och rättvist, att de — och givelvis även andra långivare
mot inteckningssäkerhet — linge bidraga till kostnaderna, anför utredningen
vidare följande.

Då utredningen det oaklat icke föreslår någon direkt bidragsskyldighet för
inteckningshavare, är detta beroende på särskilda omständigheter. De institutioner,
varom här är fråga, äro främst försäkringsbolag, affärsbanker,
sparbanker, hypoteksinrättningar m. m. Försäkringsbolagens inteckningstillgodohavanden
utgöras till huvudsaklig del av medel, som tillhöra försäkringstagarna.
Affärsbankerna, sparbankerna och hypoteksinrättningarna
röra sig huvudsakligen med insättarmedel och obligationsvägen upplånade
medel. Gemensamt för samtliga är, att de endast förmedla kapitalinsatserna
på fastighetsmarknaden från en stor allmänhet, omfattande praktiskt taget
hela folket. Skulle nu bidragsplikt åläggas kreditgivarna, har man anledning
räkna med att dessa söka hålla sig skadeslösa för erlagda bidrag genom
höjning av räntan å inteckningslån och att i den mån detta ej är möjligt,
kostnaderna komma att i sista hand falla på försäkringstagare, insättare och
obligationsägare. Det förtjänar även framhållas, att införandet av bidragsskyldighet
för kreditgivarna är ägnat att redan i fredstid utlösa en tendens
till höjning av inteckningsräntan sorn kompensation för risken för att nämnda
skyldighet skall aktualiseras. Om vårt land förskonas från att bli indraget
i krig, komma då fastighetsägarna i den situationen, att de måste betala
de högre räntorna, kanske under mycket lång tid, utan att den eventualitet
inträffat, som motiverat räntehöjningen. Åläggandet för kreditgivarna att
bidraga till skadeersättningarna leder för sådant fall till ett resultat rakt
motsatt det med ett dylikt åläggande åsyftade. Vill man befria fastighetsägarna
från en del av bördan och lägga denna del på inteckningshavarna,
skulle det uppenbarligen vara nödvändigt att träffa anordningar, som kunde
förhindra, att kreditgivarandelen genom höjda räntor fördes tillbaka till
fastighetsägarna. Det torde emellertid vara omöjligt alt med bibehållande
av en fri kapitalmarknad tillskapa effektiva sådana anordningar, vilka ju
måste förutsätta utomordentligt långt gående befogenheter och skyldigheter
för det allmänna att ingripa reglerande och kontrollerande i fråga om villkoren
vid kreditgivning mot inteckningssäkerhet.

Även i andra avseenden aktualiseras komplicerade och svårlösta problem,
om kreditgivarna skulle åläggas bidragsplikt. Grunder mäste uppställas för
utmätandet av bidragen, varvid fråga uppkommer örn differentiering med
hänsyn tagen till inom vilken del av fastighetens värde inteckningen är belägen.
Det kan exempelvis göras gällande, att en inteckningshavare i en bostadsfastighet,
vars fordran i förmånsrättsavseende ligger inom markvärdet,
icke rättvisligen bör lämna bidrag, då ju hans fordran även vid total förstörelse
av byggnaden i regel torde få anses säkerställd. Vidare torde det vara
nödvändigt alt tillskapa en vidlyftig och svårskött förvaltningsapparat för
uppbärandet av bidragen. I motsats til! vad som gäller i fråga om den fasta
egendomen är med avseende å inteckningslånen allt mer eller mindre flytande.
Inteckningar byta innehavare och inteckningslån amorteras eller gäldas
helt. Ett system finge därför troligen tillskapas, som möjliggjorde för uppbördsorganen
att noga följa alla förändringar i fråga om inteckningar. Bl. a.
mäste fastighetsägarna åläggas att i samband med självdeklarationen uppgiva
vilka inteckningar, sorn gravera varje särskild fastighet, samt hos vilken
och till vilket belopp inteckningarna liro belånade. Å andra sidan måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

alla institutioner och enskilda, som lämnat lån mot säkerhet av inteckning,
lämna detaljerade uppgifter rörande sitt inteckningsinnehav. Även för debitering,
uppbörd och redovisning av bidragen från inteckningshavarna måste
speciella anordningar vidtagas. Det ligger i öppen dag att detta, även örn
det teoretiskt skulle låta sig göra, måste kräva ett förvaltningsbestyr av mycket
stora mått och medföra komplikationer av olika slag, framför allt beträffande
enskilda innehavare av inteckningssäkerheter.

I det föregående har framhållits, att bidragsskyldighet för kreditgivarna
i stort sett komme att i sista hand gå ut över försäkringstagare, bankinsättare
och obligationsägare m. fl., i den män ersättning ej kan uttagas av fastighetsägarna
genom höjda inteckningsräntor. Enligt utredningens mening
böra emellertid fastighetsägarna ej få belastas mera än som följer av deras
direkta bidragsplikt, och utredningen har då ställts inför frågan, huruvida
det icke skulle vara möjligt att direkt av nyssnämnda intressenter i kreditinstitutionerna
samt privata kreditgivare på området uttaga de bidrag, som
skäligen borde åvila dem. Med hänsyn till att berörda intressentgrupper
utgöra en mycket stor del av befolkningen, anser utredningen, att en inkoppling
av deras bidragsskyldighet skulle enklast ske indirekt över det allmänna,
d. v. s. statsbidragsvägen. Då det jämväl är ett samhällsintresse
av första ordningen, att största möjliga säkerhet lämnas för att krigsskador
å fast egendom bliva ersatta, bör det ej vara ägnat att väcka betänkligheter
att redan från början i finansieringsplanen inlägga visst statsbidrag.

Det gäller då att bedöma storleken av statsbidraget i förhållande till fastighetsägarnas
bidrag. Utredningen har uppskattat det sammanlagda taxeringsvärdet
å de fastigheter, som skulle inrymmas under lagen, till i runt
tal 23 miljarder kronor. Enligt den officiella statistiken uppgick vidare
beloppet av i fast egendom intecknad gäld år 1937 till 12.6 miljarder kronor,
vilken gäld praktiskt taget helt torde åvila den fasta egendom, som
omfattas av utredningens förslag. För sistnämnda år torde motsvarande
fastighetvärde kunna uppskattas till omkring 21 miljarder kronor. Örn
man bortser från de fall, då en inteckning ej är belånad utan innehaves
av fastighetsägaren själv, skulle sålunda inteckningshavarnas ekonomiska
intresse i den fasta egendomen omfatta cirka 60 procent av hela fastighetsvärdet.
Örn risken för skadegörelse vore lika stor för fastigheten i dess
helhet, borde då statsbidraget, vilket enligt det föregående tänkts motsvara
den andel av kostnaden, som skäligen borde åvila kreditgivarna, utgå
med 60 procent av totalkostnaden. Emellertid bör här hänsyn tagas dels
till att en fastighets markvärde knappast kan tillintetgöras på samma sätt
som byggnadsvärdet och dels till att delskador ju alltid i första hand komma
att gå ut över fastighetsägarens egen kapitalinsats, vilken därför såsom
mera utsatt för skaderisk skäligen kan belastas med högre relativt bidrag
än kreditgivarandelen. Efter övervägande av här berörda olika synpunkter
har utredningen stannat för att såsom skäligt förorda, att det sammanlagda
bidraget fördelas mellan fastighetsägarna och staten ungefär i
proportionen 60: 40. Av praktiska skäl, som nedan närmare utvecklas, har
emellertid statsbidraget i utredningens förslag icke fastställts att utgå med
viss procent av det totala bidraget utan efter helt andra regler, som dock i
händelse av en mera omfattande skadegörelse ge ungefär samma resultat
som nyss nämnts i fråga örn fördelningen mellan fastighetsägarna och
staten.

Utredningen föreslår i anslutning lill det sålunda anförda, såsom förut
berörts, att statsbidraget lämnas på det sättet, att staten räntefritt tillhandahåller
medel, som under och efter kriget erfordras för utbetalandet av skade -

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

ersättningar, intill ett sammanlagt belopp, motsvarande högst fem procent
av fastigheternas sammanlagda värde. Det förskotterade beloppet skall enligt
förslaget efter kriget utdebiteras på fastighetsägarna, varvid dessa ej
skola behöva ikläda sig några förräntningskostnader. Vid en förräntning
efter fem procent och en amorteringstid av tjugu år skulle, i den händelse
skadegörelsen omfattade fem procent av fastigheternas värde, ett efter angivna
linjer beräknat statsbidrag komma att utgöra cirka 38 procent av totalkostnaden,
en andel som i stort sett motsvarar det bidrag av 40 procent,
som från andra utgångspunkter ansetts skäligt.

I fråga örn ett på detta sätt lämnat statsbidrag yttrar utredningen vidare.

En omständighet, som kan anföras till förmån för en dylik anordning,
är att fastighetsägarnas bidrag härigenom komma att bli oberoende av räntenivån
under amorteringstiden, vilket torde få betraktas som en fördel, alldenstund
en högre räntenivå kan för ägarna av fast egendom väntas medföra
stegring av andra betydande utgiftsposter. I den mån staten genom sin
finanspolitik är i stånd att påverka räntenivån synes det även naturligt, att
statens bidrag avväges på sätt som här ifrågasatts, då en sådan anordning
ger staten möjlighet att själv påverka bidragets storlek i sänkande riktning
utan att detta behöver minska bidragets effektivitet. För att ge en föreställning
om storleksordningen av den inverkan en förändring av räntenivån
kan få för ett på angivet sätt fixerat statsbidrag, må nämnas följande siffror.
Värdet av den fasta egendom, som är avsedd att omfattas av beredskapsplanen,
har — såsom i det föregående omnämnts — uppskattats till i
runt tal 23 miljarder kronor. Under förutsättning av en förstörelse av 5
procent skulle sammanlagda beloppet av de bidrag, staten skulle ha att erlägga
under en period av 20 år och under en antagen förräntning av 5 procent
uppgå till 3 procent — egentligen 3.03 — av 23 miljarder eller omkring
697 miljoner kronor. Vid en räntefot av 4 procent skulle motsvarande belopp
uppgå till 2.36 procent av den fasta egendomens värde eller cirka 543
miljoner kronor, således omkring 154 miljoner kronor mindre än i förra
fallet.

Utredningen framhåller, att, därest den föreslagna beredskapsplanen omfattade
endast fastigheter, bidragen från dessa örn högst fem procent av
deras sammanlagda värde jämte ett efter angivna linjer beräknat statsbidrag
skulle kunna finansiera en skadegörelse av fem procent av värdet. Då emellertid
även levande och döda inventarier inom jordbruket samt hos odlaren
kvarliggande skörd omfattades av planen utan ökad bidragsskyldighet, komme
självfallet härigenom planens effektivitet att något minskas. Under förutsättning
att den lösa egendom, som sålunda inbegrepes under planen, skulle
drabbas av i genomsnitt lika stor skadegörelse som den fasta egendomen,
skulle planen komma att täcka en skadegörelse av 4.6 i stället för 5 procent.
Den omständigheten, att enligt förslaget jämväl förvaltningskostnaderna
skulle bestridas i samma ordning som skadeersättningarna, komrne enligt utredningens
åsikt icke att i märkbar män förringa beredskapens effektivitet.

På skäl, beträffande vilka må hänvisas till betänkandet (sid. 43—44), föreslår
utredningen, att taxeringsvärdet i regel skall liiggas till grund för utmätande
av bidragen för fastigheterna. Utredningen påpekar i detta sammanhang,
att de taxeringsvärden, som för närvarande finnas åsätta ej skattepliktiga
fastigheter, icke alltid — och kanske ej ens i regel — motsvara

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

fastigheternas verkliga värden. En förutsättning för att krigsskadebidragen
skulle bliva utmätta efter rättvisa och likformiga grunder vore därför, att
efter krigets slut, då bidragen skulle börja utgå, nytaxering skedde av sådana
under lagstiftningen inrymda fastigheter, vilka ej vore skattepliktiga.

Vidare framhåller utredningen, att förändringar i penningvärdet kunde
medföra, att de vid krigets slut gällande taxeringsvärdena ej motsvarade de
verkliga värdena. Örn en allmän fastighetstaxering enligt kommunalskattelagen
ej skulle äga rum kort tid efter krigets slut, kunde det därför visa sig
önskvärt, att en sådan extra taxering genomfördes, så att bidragen redan från
början komme att ansluta sig till värdenivån efter kriget.

Utredningen anför vidare, att det ej läte sig göra, att på här föreslaget
sätt vid bestämmandet av bidragsplikten begagna sig av gällande taxeringsvärden,
då fråga gällde de enskilda järnvägarna, vilkas egendom i huvudsak
ej vore föremål för taxering. Värdet av den fasta egendom, som skulle
utgöra underlag för en järnvägs bidragsplikt, måste därför fastställas i annan
ordning. Utredningen föreslår, att det får ankomma på Kungl. Majit
att bestämma den ordning, i vilken de ifrågavarande värdena skola fastställas.
Värderingen torde, framhåller utredningen, böra verkställas efter
grunder, som så nära som möjligt ansluta sig till principerna för taxering
av annan fast egendom och sålunda avse såväl byggnader som mark, bana,
broar och andra anläggningar, som enligt allmän lag äro att hänföra till
fast egendom. Vid värderingen borde bokföringsvärdena enligt lagen den
3 juli 1930 om bokföring vid enskild järnväg kunna tjäna till viss ledning.

Utredningen har till granskning upptagit frågan huruvida samtliga av beredskapsplanen
omfattade fastigheter skola sammanslås till ett kollektiv eller
uppdelas i grupper med begränsning av bidragsskyldigheten till att avse ersättningarna
inom varje särskild grupp. I samband härmed uppkommer,
påpekar utredningen, spörsmålet, huruvida den maximala bidragsskyldigheten
borde vara lika för alla eller differentieras för olika slag av fastigheter.
Utredningen anför härom följande.

Utredningen har i dessa avseenden haft under övervägande följande huvudalternativ,
mellan vilka dock även olika kombinationer kunna tänkas.

1. Samtliga fastigheter utgöra ett kollektiv med samma maximala bidragskvot
för alla.

2. Samtliga fastigheter utgöra ett kollektiv, men den maximala bidragskvoten
sättes olika för olika grupper av fastigheter.

3. Fastigheterna fördelas på olika grupper. Fastighet inom viss grupp
bidrager endast till skadeersättningar inom gruppen. Den maximala bidragskvoten
sättes lika för alla.

Alternativ^ 1 förlänar uppenbarligen beredskapsplanen större ekonomisk
styrka än något av de andra alternativen, samtidigt som det grundar sig på
den särskilt inför krigsfara naturliga principen örn full solidaritet mellan
alla. Det innebär också den enklaste lösningen av det föreliggande problemet.
Enligt utredningens mening måste därför mycket starka skäl föreligga
för att en lösning efter andra linjer skulle väljas.

Ett sådant skäl vore måhända, om det invändningsfritt kunde påvisas, alt
risken för att drabbas av skadegörelse vore påtagligt olika för olika grupper
av fastigheter. Sådan olikhet kunde tänkas föreligga exempelvis för fastighet
i stad och på landet, för jordbruksfastighet och för annan fastighet samt för

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

fastigheter med olika geografisk belägenhet. Såvitt utredningen kan bedöma,
finnas emellertid inga som helst fasta utgångspunkter för en uppdelning av
fastigheterna i olika riskklasser. Var och hur ett krig sätter in kan ej förulbedömas
och skadegörelsen kan bliva lika omfattande i fråga om jordbruksfastigheter
som å fastigheter i städerna och även i olika landsändar. Varje
försök till gränsdragning efter ett mer eller mindre godtyckligt antagande
örn riskens .storlek skulle säkerligen möta ett flertal invändningar med yrkanden
om andra gränser eller ytterligare gränsdragningar, beroende på vars
och ens subjektiva uppfattning i frågan. Utredningen har därför utan tvekan
ansett alternativ 1 vara att föredraga framför varje annan fördelningsregel.

I fråga om principerna för skaderegleringen anför utredningen i huvudsak
följande.

Vid bestämmandet av den ersättning, som i varje särskilt fall skall utgå
för krigsskada å fast egendom, torde det ligga närmast till hands att så
långt sig göra låter tillämpa samma principer som inom den privata brandförsäkringen,
då fråga gäller reglering av inträffad brandskada. Ersättningsgrunderna
inom brandförsäkringen hava framgått som resultat a%
mångårig erfarenhet och torde tillgodose höga krav i fråga örn rimlighet
och rättvisa. Att helt följa dessa grunder är dock av flera skäl icke möjligt.
Ersättning för brandskada å fast egendom utgår i princip med belopp
motsvarande skillnaden mellan egendomens värde omedelbart före och omedelbart
efter branden, vilken regel är helt naturlig i betraktande av att ersättningen
lämnas i direkt samband med skadans timande och att ersättningsbeloppet
motsvarar den normala kostnaden för egendomens återställande
i förutvarande skick. Beträffande krigsskada å fast egendom måste
man emellertid, som förut framhållits, utgå ifrån att återuppbyggnad eller
reparation i regel ej kan komma till stånd förrän efter krigets slut. Det
kan sålunda förflyta lång tid från det skadan inträffat till dess den blir
reparerad, och under mellantiden torde ofta möjligheterna att skydda egendomen
för fortsatt förstörelse vara tämligen små. En nödvändig förutsättning
för att det skydd, man vill tillskapa, skall bli effektivt är därför
enligt utredningens mening, att ersättning skall utgå icke blott för den omedelbara
skadegörelsen utan jämväl för sådan fortsatt förstörelse, som uppkommer
mellan skadetillfället och tidpunkten för skaderegleringen, måhända
med undantag för det fall, att förstörelsen kan tillskrivas underlåtenhet
från ägarens sida i fråga örn vidtagande av möjliga skyddsåtgärder.

En annan för ersättningsgrundernas utformning mycket viktig följd av
alt lång tid kan förflyta mellan skadans inträffande och dess reglering är,
att hänsyn torde få tagas till penningvärdets förändringar under denna tid.
Om en mera betydande sänkning av penningvärdet skulle inträda såsom
följd av kriget, för vilket uppenbarligen viss risk föreligger, vore det knappast
rimligt att för de fastighetsägare, som fått sin egendom förstörd eller
skadad, lägga egendomens värde före skadetillfället till grund för ersättningens
utmätande. Då samtliga fastighetsägare åläggas kollektivt ansvar
för inträffade krigsskador, synes det ligga i sakens natur, att nian i ersättningsavseende
måste söka tillskapa en ordning, som i görligaste mån medför
ekonomisk likställighet mellan samtliga till kollektivet anslutna, litt
accepterande av denna ståndpunkt leder lill alt ersättning bör, oberoende
av den skadade fastighetens värde i kronor räknat vid skadetillfället, utgå
nied belopp, som vid tiden för skaderegleringen motsvarar kostnaden för
fastighetens återställande i förut befintligt skick. Ur allmän synpunkt med
för en sådan regel fördelen av ett snabbare och mera fullständigt återupp -

Kungl. Majlis proposition nr 267.

byggande av det under kriget skadade fastighetsbeståndet än om ersättningen
skulle utmätas efter äldre och lägre värden. Det må i anslutning
härtill även framhållas, att storleken av fastighetsägarnas bidragsskyldigliet
bestämmes på grundval av de taxeringsvärden, som äro rådande efter
kriget. En stegring av fastighetsvärdena kommer sålunda att medföra ökade
bidrag.

Det är emellertid ingalunda otänkbart, att förhållandena efter kriget i
olika avseenden kunna vara sådana, att större eller mindre avsteg från den
nyss antydda ersättningsprincipen kunna befinnas skäliga eller lämpliga.
Kriget kan exempelvis medföra sådana efterverkningar i fråga örn tillgången
på arbetskraft och byggnadsmaterial av olika slag samt på det ekonomiska
området överhuvud taget, att återuppbyggandet måste ske efter en väsentligt
lägre standard än byggnadsstandarden före kriget. Ett tillämpande för
sådant fall av principen, att ersättningen skall motsvara kostnaden för
fastighetens återställande i förut befintligt skick, skulle uppenbarligen leda
till utbetalandet av kontanta ersättningsbelopp utöver de verkliga reparations-
eller återuppbyggnadskostnaderna. Häremot torde några befogade
invändningar knappast kunna resas, därest fastighetsvärden och byggnadskostnader
icke undergått några .större förändringar. Har däremot en inflationsartad
värdestegring för fastigheterna inträtt och byggnadskostnaderna
likaledes sprungit i höjden, torde frågan om utbetalandet av kontanta ersättningsbelopp
utöver de verkliga återuppbyggnadskostnaderna kunna bedömas
först i belysning av den ekonomiska utvecklingen under och efter
kriget. Det bör observeras, att man här tangerar frågan om säkerställande
mot inflationsrisk av rena penningfordringar. Detsamma gäller — och
kanske i än högre grad — om en förstörd fastighet ej återuppbygges, i varje
fall om det från början är klart, att återuppbyggande ej skall komma till
stånd.

Vid en närmare granskning av skaderegleringsfrågan uppställa sig flera
spörsmål, för vilkas besvarande kräves kännedom om utvecklingen under
och omedelbart efter kriget såväl på det ekonomiska området som i andra
avseenden. Här rör man sig överhuvud taget på så osäker mark, att utredningen
för sin del anser det uteslutet att redan nu lagstiftningsvägen
fastslå detaljerade principer för skaderegleringen. I förevarande avseende
har därför i utredningens lagförslag endast medtagits en bestämmelse, enligt
vilken det ankommer på Konungen att meddela erforderliga föreskrifter.

Beträffande skada å inventarier och produkter inom jordbruk och
trädgårdsskötsel, som skall ersättas i samma ordning som fastighetsskador,
framhåller utredningen, att ersättandet av skador å sådan egendom
främst åsyftar att under krig vidmakthålla livsmedelsproduktionen i en för
folkets försörjning nödvändig omfattning. För att detta syfte skulle kunna
nås vore det, anför utredningen, uppenbarligen nödvändigt, att skadorna ersattes
snarast möjligt och med tillämpande i allt väsentligt av ersättningsgrunderna
inom brandförsäkringen. Detta gällde dock icke, därest omständigheterna
vore sådana, att produktionen ej kunde fortsättas, även örn ersättning
lämnades. För dylikt fall syntes anledning saknas att utbetala ersättningen
i annan ordning än som gällde i fråga om ersättning för skada
a den fasta egendomen, d. v. s. ersättningen borde utbetalas först efter krigets
slut och med den reduktion som kunde bliva nödvändig.

Ltredningen har icke funnit några starkare skäl föreligga för lämnande

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

av ersättning även för den inkomstförlust, ägaren av en skadad eller förstörd
fastighet lede under tiden från skadans inträffande till dess den blivit
ersatt. Utredningen anför härutinnan, att under ett krig samhällsmedlemmarna
torde i gemen få vidkännas mycket långt gående rubbningar såväl i
fråga örn inkomstförhållanden som i andra avseenden. Att fastighetsägare
skulle tillerkännas en privilegierad ställning har utredningen icke funnit
motiverat. Det kunde för övrigt, anför utredningen, framhållas, att inkomsten
från en hyresfastighet kunde i större eller mindre grad reduceras, utan
att fastigheten blivit utsatt för någon krigsskada i egentlig mening.

Yttranden. Utredningens synpunkter på finansieringen av krigsskadeersättningen
och i all synnerhet på statens medverkan därtill har, såsom redan
nämnts, på sina håll blivit föremål för kritik.

Fullmäktige i riksbanken, vilka, enligt vad förut nämnts, avstyrkt förslaget,
anföra följande.

Man torde kunna utgå från att det kommer att bli svårt eller omöjligt
för staten att efter krigets slut förskjuta det för skadereglering beträffande
fastigheter erforderliga beloppet. Därest skadegörelsen å fast egendom kommer
att uppgå till 5 procent av fastigheternas samlade taxeringsvärde, skulle
nämligen staten enligt utredningens beräkningar ha att ställa till förfogande
ett belopp av cirka 1,150 miljoner kronor. Genom ett dylikt åtagande kommer
staten att få svårigheter att förskaffa medel för sina övriga förpliktelser.

Förslaget förutsätter vidare räntefrihet å av staten förskjutna belopp. Vid
en skadegörelse, omfattande 5 procent av landets fastighetsvärde, skulle på
grund av denna räntefrihet statens kostnader för skaderegleringen efter en
räntefot av 5 procent enligt utredningens beräkningar komma att uppgå till
cirka 700 miljoner kronor. Därutöver skulle staten hava att vidkännas den
minskning i inflytande krigsskadebidrag, som uppkommer till följd av att
vissa fastighetsägare bliva insolventa eller erhålla avgiftsbefrielse. Statens
sammanlagda utgifter på grund av utredningens förslag torde därför kunna
beräknas väsentligt överstiga sistnämnda summa. Det är här fråga örn utgifter
av den storleksordning, att man måste ställa sig synnerligen betänksam.
För den del av det svenska folket, som icke vare sig äger fastighet
eller lånat ut pengar mot inteckning eller i egenskap av försäkringstagare
elier insaltare har ett indirekt intresse i saken, måste det te sig orättmätigt att
behöva av sina löneinkomster i form av skatt bidraga till att täcka ifrågavarande
skador. Vederbörande kanske har fått allt vad han äger förstört
i kriget utan att ha fått gottgörelse härför.

Fullmäktige i riksgäldskontoret uttala, att det måste anses vara ett samhällsintresse
av första ordningen, att krigsskadade fastigheter återställdes
i brukbart skick, samt tillstyrka i huvudsak utredningens uppbyggnadsprogram.
Fullmäktige anse ock nödvändigt, för att återuppbyggnaden så snart
sorn möjligt skall kunna genomföras, att staten i görligaste mån förskotterar
eller garanterar erforderligt ersättningsbelopp. Beträffande förslaget att
staten ej skulle beräkna ränta på förskotterade belopp dela fullmäktige utredningens
mening, att denna kostnad för återuppbyggandet skäligen borde
bårås av det allmänna. Vid bedömande av innebörden av utredningens

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

förslag, att staten skulle i erforderlig utsträckning förskjuta medel för utbetalning
av ersättningar och bestridande av förvaltningskostnader, säga fullmäktige
sig hava fäst särskild uppmärksamhet vid följande, i annat sammanhang
återgivna uttalande av utredningen eller att staten ej gärna kunde
lämna annat än en villkorlig utfästelse, alldenstund statsåtgärderna måste
bliva beroende av förhållandena efter kriget och den ekonomiska situationen
vid denna tidpunkt, samt att, då ersättningsfrågan bleve aktuell, ett
avvägande måste ske mellan här ifrågavarande medelsbehov och andra
krav på statskassan, varvid givetvis olika intressesynpunkter komme att
göra sig gällande. Fullmäktige, som säga sig hysa den uppfattningen, att
skadorna kunde bliva av den omfattning, att full ersättning icke kunde utanordnas,
betona emellertid, att även om lagförslagets viktigaste paragrafer
måste vad statens åtagande beträffar vara villkorliga, så innebure dock ett
antagande av lagförslaget en förbindelse från statens sida att såvitt möjligt
fullgöra genom lagen gjort åtagande. Fullmäktige föreslå emellertid vissa
jämkningar i förslaget samt anföra härutinnan följande.

Den för fastighetsägarnas återbetalning bestämda tiden av 20 år synes fullmäktige
vara alltför lång. Om den sänkes till 15 år, höjes den årliga inbetalningen
endast från 1U till V3 procent. Medelst en förkortning av återbetalningstiden
vinnes minskad ränteförlust för staten och — vad som kan
visa sig vara ännu viktigare — en minskning i den avgång av återbetalningsbidrag,
vilken kan orsakas av bestämmelserna i 16 §. Fullmäktige anse det
även för fastighetsägarna vara en fördel att på kortare tid bliva fria från
bidragsskvldigheten.

Fullmäktige framhålla vidare önskvärdheten av att det enskilda initiativet
i största möjliga grad utnyttjades vid återställandet av förstörd eller skadad
fast egendom samt yttra i detta hänseende följande.

Detta torde lättast genomföras på landsbygden, där ägare till förstörda
och till oskadade byggnader torde kunna samverka. Men även i tättbebyggda
samhällen lärer det ej sällan föreligga möjlighet för privata fastighetsägare
att direkt mobilisera penningmedel för återuppbyggnader. Exempelvis
må framhållas, att åtskilliga företag med internationella förbindelser, som
finansiera stora industrianläggningar, skulle kunna, med användande av den
säkerhet dessa erbjuda, anskaffa för återuppbyggnadsarbetet erforderlig
kredit. Under förutsättning att standarden å de nya byggnaderna ej är alltför
låg, bör givetvis — efter skadevärdering i förväg — skadeersättning lämnas
såsom till de fastighetsägare, vilka bliva beroende av andel i förefintliga
förskottsmedel. Enskildas självverksamhet synes vara så värdefull och i så
hög grad kunna medverka till ett snabbare återställande av förstörd egendom,
att fråga kan uppkomma, om den ej i någon form borde premieras.

Riksgäldsfullmäktiges ordförande, herr Hildebrand, och vice ordförande,
herr Råstock, anföra, att de visserligen i likhet med majoriteten ansåge det
vara ett samhällsintresse av första ordningen, att krigsskadade fastigheter
snarast möjligt återställdes i brukbart skick och att staten därvid borde
lämna effektiv hjälp. Utredningen hade emellertid i så hög grad underskattat
statens finansiella svårigheter efter slutat krig, att större jämkningar
i utredningens förslag, än vad majoriteten förordat, vore nödvändiga. Efter

Knnrjl. Maj.ls proposition nr 267.

att hava framhållit, hurusom det måste anses uteslutet, att staten under kort
tid efter slutat krig skulle kunna anskaffa det för skaderegleringen erforderliga
beloppet å omkring en miljard kronor, fortsätta nyssnämnda fullmäktige.

Det Sverige, som i bästa fall går ut ur kriget som ett suveränt och fritt
land, står enligt vår mening inför oerhörda svårigheter. Statsförvaltningen
skall föras in i ordinära spår igen, försvaret skall sättas i stånd, transportlederna
skola ställas i ordning, råvaror måste anskaffas från utlandet, livsmedel
antagligen också, näringslivets olika grenar skola göras effektiva, arbetslösheten
motarbetas, krigsinvalider och stupades familjer omhändertagas
och förstörd egendom återställas eller ersättas. Det kan dock ej finnas
någon tvekan därom, att förstörd fast egendom skall vara med och få del av
statens omsorger. Men det skulle förvisso bliva omöjligt att för enbart detta
ändamål ställa minst en miljard kronor (i nuvarande penningvärde) statsmedel
till förfogande. Många andra komma givetvis att anmäla sig, t. ex.
hundratusentals personer, vilka berövats det enda de ägt, nämligen bohag
och kläder. Och man får räkna med en olidlig skattebörda och en ofantlig
statsskuld, delvis placerad i utlandet på grund av inköp av krigsmateriel,
livsmedel och råvaror. Skattekraften kan blott långsamt växa, allt eftersom
näringslivet intensifieras, och möjligheten att upptaga stora inhemska eller
utländska statslån kan bliva mycket begränsad.

Det förskott, som staten beräknas lämna, skulle ej löpa med ränta under
de 20 återbetalningsåren. Efter 5 procent skada och 5 procent ränta skulle
detta kosta staten — enligt utredningens beräkning — i runt tal 700 milj.
kronor. I likhet med majoriteten finna vi det önskvärt, att avbetalningstiden
förkortas för av staten eventuellt lämnade förskottsbelopp till 15 år, varigenom
statens ränteförlust skulle reduceras.

Å sid. 51 lämnas en egendomlig motivering för att ränta ej skall beräknas:
»En omständighet, som kan anföras till förmån för en dylik anordning, är
att fastighetsägarnas bidrag härigenom komma att bli oberoende av räntenivån
under amorteringstiden, vilket torde få betraktas som en fördel, alldenstund
en högre räntenivå kan för ägarna av fast egendom väntas medföra
stegring av andra betydande utgiftsposter. I den mån staten genom sin
finanspolitik är i stånd att påverka räntenivån synes det även naturligt, att
statens bidrag avväges på sätt, sorn här ifrågasatts, då en sådan anordning
ger staten möjlighet att själv påverka bidragets storlek i sänkande riktning
utan att detta behöver minska bidragets effektivitet.» Uppfattningen, att staten
på detta sätt kan manipulera med ränteläget och göra det 20 år i sträck,
måste mötas med stor skepsis.

Ränteförlusten är emellertid ej på långt när statens enda finansiella uppoffring.
Enligt lagens 16 § skall försummad inbetalning av fastighetsägare
icke föranleda motsvarande uttaxering å de övriga — någon .solidarisk ansvarighet
förefinnes icke — utan staten ensam skall taga förlusten. Detsamma
gäller, örn förtidsutbetalade bidrag beräknats för högt; staten får även i
delta fall taga på sig en förlust. Konungen eller myndighet, som Konungen
förordnar, äger meddela befrielse helt eller delvis från bidragsskyldighet,
något som ytterligare minskar .statens utsikt att återfå hela det förskotterade
beloppet. Örn en ekonomisk luis inträder, kan sådan befrielse eventuellt
behöva lämnas smärre eller större grupper fastighetsägare. Örn man lägger
ihop allt detta, kommer man till den slutsatsen, att antagligen en avsevärd
del av ett .statligt förskottsbelopp aldrig kommer att återbetalas.

Uppfattningen av att de framställda kraven på statens finansiella hjälp äro
orealiserbara går parallellt med den, sorn en av norska socialdepartementet
i september 1939 tillsatt kommitté (krigsskadekommittén) på eli förträffligt

Kungl. Majda proposition nr 267.

salt framlagt. Där heter det nämligen hl. a.: »Komitéen er Hemlig klar

över at det under de nåvierende forhold ikke kan vsere spörsmål örn for
statsmaktene på forhånd å gi et rettslig bindande tilsagn om at mulig krigsskade
på fast elendora lier i landet i sin tid vil bli dekket av statsmidler -—
helt ut eller for en vesentlig del. Det ansvar som kan meide seg i denne
förbindelse er ganske uberegnelig og en har ingen säkerhet for at skadan
ikke får et slikt omfång at statens finansielle ressurser blir helt utilstrekkelige.
Å binde statsmidler til et bestemt formål på en mäte som antydet, ville
enn ytterligere vaere i strid med statens oppgave som er å tillgodese de til
enhver tid mest påtrengende behov med de midler som står til rådighet. Riktigheten
av dette syn i det foreliggende tilfelle blir sandig innlysende når en
ser hen til at krigsskade på bvgninger bäre er én blant mange mulige skadefolger
av en krig.»

Vår första slutsats blir, att det framlagda lagförslagets 3 § icke kan bibehållas
i sin nuvarande lydelse: »Medel för utbetalning av ersättningar och

bestridande av förvaltningskostnader förskjutas i erforderlig utsträckning av
staten.» Andra finansieringsmetoder måste då sättas i stället.

.. instämma i majoritetens uttalande om det enskilda initiativets betydelse
för återuppbyggnadsarbetet och för kreditanskaffningen. Vi vilja ytterligare
betona vikten härav. Om ett antal stora industrianläggningar delvis blivit
krigsförstörda och intressenterna kunna skaffa krediter till återuppbyggnadsarbetet,
skulle detta innebära en avsevärd minskning av behovet av centrala
förskottsutbetalningar. Om ett flertal inteckningskreditinstitutioner — var
och en för sig eller i samverkan — sökte utnyttja sina förbindelser inom eller
utom landet för att uppbringa medel till återuppbyggandet, skulle detta lia
samma resultat. Vi tänka särskilt på de halvstatliga hypoteksinstitutionerna,
vilka försetts med statliga garantifonder och måhända kunde erhålla ytterligare
garantier i händelse av ett verksamt arbete för återställande av jord
och byggnader till praktiskt bruk. Tillfälliga sammanslutningar skulle ävenledes
kunna bildas, t. ex. av jordbrukare inom ett län eller annat distrikt,
i syfte att undersöka kreditmöjligheterna, naturligtvis i samverkan med hvpoteksföreningarna.
Även i städerna kunde sådana tillfälliga sammanslutningar
måhända bildas. Om man efter slutat krig sökte sig fram på dessa
(dika vägar, bleve det antagligen möjligare för staten att tillskjuta ett kapital
till förskottsutbetalningar med återbäringen fördelad på ett antal år. ett
kapital, som blott bleve en mindre del av den av utredningen beräknade miljarden.
Därmed skulle också de övriga anledningarna till förluster för staten
bliva väsentligt reducerade. I vissa fall borde staten kunna lämna sin
garanti för upptagna lån.

Försäkringsinspektionen framhåller, att den av utredningen förordade begränsningen
av ersättningen till sammanlagt 5 procent av taxeringsvärdet
av ali den fasta egendomen i riket, å vilken lagen ägde tillämpning, syntes
välbetänkt, bland annat med hänsyn till att vid en mera omfattande förstörelse
en snar fullständig återuppbvggelse knappast torde vara möjlig, i
varje fall icke med bibehållande av nuvarande byggnadsstandard. Inspektionen
påpekar vidare, att statens bidrag till finansieringen genom att den
av stöde fran ränta å de förskotterade beloppen vid ringa omfattning av7 skadorna
kommc att utgöra en obetydlig del av skadebeloppet, medan vid skador
uppgående till eller överstigande sammanlagt 5 procent av taxeringsvärdet
å de av förslaget omfattade fastigheterna statsbidraget skulle uppgå
till cirka 38 procent av totala ersättningsbeloppet, örn till grund för berak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267

ningen lades en räntefot av 5 procent. En sådan avvägning av statens och
fastighetsägarnas bidrag syntes inspektionen skälig. Vad utredningen anfört
beträffande svårigheten att påföra inteckningshavarna någon andel i kostnaden
biträdde inspektionen.

Kommerskollegium har, utan att närmare ingå på förslaget i nu förevarande
del, framhållit, att kollegium, med beaktande bland annat av att
däri förutsattes en statlig ekonomisk insats, beräknad för visst sannolikhetsläge
motsvara inemot 40 procent av premiekostnaden, ansett sig böra tillstyrka,
att förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att den fastighetsägarna enligt förslaget åvilande
avgiftsplikten icke kunde eller borde utgöra en slutgiltig fördelning av
ifrågavarande kostnader. I samband härmed påpekar styrelsen, hurusom
enligt vad utredningen framhållit ägarna av bostadsfastigheter kunde förväntas
i större eller mindre utsträckning överflytta kostnadsökningen på
hyresgästerna. Kostnaden skulle på så sätt slutgiltigt drabba hela befolkningen.
Styrelsen understryker, att vad sålunda anförts om kostnadsbelastningen
å bostadsfastigheter i tillämpliga delar måste gälla även lantbruksfastigheter.
Kostnadsöverflyttningen kunde här i stort sett icke ske på
annat sätt än genom en relativ prisstegring å lantbrukets produkter. Därest
dessa priser vid tiden för krigsskadebidragens erläggande fortfarande vore
bestämda genom statliga regleringsåtgärder, vilade emellertid ansvaret för
huru stor kostnadsöverflyttning, som skulle komma till stånd, på statsmakterna.
Angeläget vore därför att, därest krigsskadebidrag komme att uttagas,
detta även vunne beaktande vid tillämpningen av ifrågavarande regleringsåtgärder
på ett sådant sätt, att ägarna av lantbruksfastigheter ej oskäligt
drabbades av ifrågavarande kostnadsökning.

Från det av statskontoret avgivna yttrandet — i allt väsentligt innefattande
tillstyrkan till utredningens förslag — har statskommissarien Nissen
anmält sig skiljaktig samt uttalat, att han icke kunnat finna de av utredningen
anförda skälen för att inteckningshavarna icke ålagts bidragsskyidighet
tillräckligt bärande. Ej heller hade han kunnat tillägna sig den uppfattningen,
att de svårigheter, som förefunnes för ett införande av bidragsskyldighet
jämväl för vederbörande inteckningsinstitut, icke skulle kunna
övervinnas. Det måste enligt hans mening framstå som ett billighetskrav,
att en lösning av detta spörsmål ernåddes med hänsyn till de betydande fördelar,
en skadereglering på detta område skulle medföra för dessa institut.
Han ansåge alltså, att denna fråga borde göras till föremål för ytterligare
övervägande. Han ifrågasatte vidare, huruvida icke en reglering av tillskotten
till bestridande av kostnaderna för ersättandet av skador å jordbrukarnas
och idkarnas av trädgårdsskötsel inventarier och produkter borde
vidtagas, så att statens bidrag ökades och fastighetsägarnas avgifter i motsvarande
mån minskades. I

I övrigt har finansieringen icke gjorts till föremål för närmare uttalanden
i yttrandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

I en del yttranden har frågan om samtliga fastigheters hänförande till en
och samma riskklass berörts. I sådant hänseende anför styrelsen över Sveriges
allmänna hypoteksbank följande.

Enligt förslaget skall krigsskada å fast egendom i princip ersättas genom
bidrag från fastighetsägare efter samma procentuella sats, oavsett fastigheternas
art och beskaffenhet, geografiska läge eller storlek. Understundom
har den uppfattningen från sakkunnigt håll kommit till uttryck, att den
spridda bebyggelsen på landsbygden samt de till lantegendomarna hörande
inventarier och lager m. m. vöre — bortsett från själva krigsoperationsområdet
— mindre utsatta för förödelse till följd av krigshandlingar än den samlade
bebyggelsen i städerna. Man har även trott sig i denna omständighet
kunna finna en förklaring till att under den överlag vikande tendens, som
under det senaste halvåret till följd av kända förhållanden utmärkt läget på
obligationsmarknaden, de obligationer, för vilka säkerheten utgjorts av inteckningar
i jordbruksegendom, kunnat i någon mån bättre än andra
slag av obligationer hävda sin ställning. Örn nyssnämnda uppfattning
är riktig synes ur försäkringsmässiga synpunkter en anordning, varigenom
ägare av fastigheter på landet komma att lika med ägare av de betydligt
mera utsatta stadsfastigheterna dela bördan av skadegörelsen, icke
vara fullt skälig. Emellertid måste härvidlag även avseende fästas vid den
obestridliga fördel för jordbrukarna, som förslaget inrymmer härutinnan, alt
dessa tänkas skola erhålla gottgörelse även för inventarier och bärgad gröda
utan att värdet av dylika tillgångar lägges till grund för beräkning av bidragens
storlek.

1 betraktande av denna förmån anser sig styrelsen kunna lämna den föreslagna
utformningen av bestämmelserna örn bidragsplikt utan erinran.

Enahanda ståndpunkt med i huvudsak samma motivering intager Sveriges
lantbruks förbund.

Lantbruksstyrelsen och försäkringsinspektionen godtaga likaledes uttryckligen
förslaget om samtliga fastigheters lika bidragsplikt.

Egnahemsstyrelsen anför följande.

Enligt utredningens förslag skola samtliga fastigheter inom landet utgöra
ett gemensamt kollektiv. Egnahemsstyrelsen biträder utredningens uppfattning,
att fastigheterna icke böra indelas i olika kollektiv efter geografisk belägenhet.
Likaså synes det riktigt att, såsom utredningen framhållit, någon
skillnad svårligen på förhand kan göras mellan fastigheter av olika slag.
Premien torde därför böra bestämmas till samma årsbelopp för alla fastigheter,
varvid det av utredningen föreslagna beloppet av 1L procent av taxeringsvärdet
synes lämpligt. Emellertid ifrågasätter styrelsen, örn det icke bör
hållas öppet att, sedan det efter ett eventuellt krigs avslutande konstaterats,
huru skadorna fördelat sig på olika grupper av fastigheter, nedsätta den sammanlagda
bidragsskyldigheten för den eller de grupper, där skadorna uppgått
till procentuellt mindre belopp i förhållande till taxeringsvärdena än för
andra grupper, och i anslutning härtill förkorta bidragstiden. Egnahemsstyrelsen
har härvid närmast i tankarna en uppdelning mellan jordbruksfastigheter,
andra fastigheter på landsbygden samt fastigheter i städer och stadsliknande
samhällen.

Såsom förut nämnts har bland riksbanksfullmäktige herr Gränebo, ehuru
av avvikande mening i huvudfrågan, likväl varit överens med majoriteten
om att utredningens förslag kunde behöva överarbetas. Han anför följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267-

Utredningen har i bidragsavseende jämställt alla fastigheter. Fråga är,
om detta kan anses vara fullt motiverat. Visserligen har skadegörelse i viss
utsträckning i Finland förekommit på landsbygden, men den torde icke tillnärmelsevis
lia varit så omfattande som i landsortsstäder och stationssamhällen.
Huru förhållandena kunna komma att gestalta sig under ett sommarkrig
med ty åtföljande risker för skogsbränder och förstöring av gröda
genom brand, kan icke nu bedömas. Emellertid torde det vara skäl att ytterligare
överväga en uppdelning i riskklasser, därvid fastighet på landsbygden
hänföres till en särskild riskklass. Man synes genom en sådan åtgärd även
ernå den fördelen, att det vid skadereglering m. m. blir möjligt att taga större
hänsyn till de speciella förhållanden, som råda på landsbygden, än om en
dylik uppdelning icke sker.

Svenska jurnvägsföreningen uppehåller sig vid spörsmålet örn de värden,
efter vilka bidrag skola utgå för de enskilda järnvägarnas fastigheter, samt
anför härutinnan.

Beträffande lagförslagets kap. 2 vill föreningen framhålla, att en järnvägsanläggning
har mycket stor längdutsträckning och, i jämförelse därmed,
ytterst ringa bredd. Det föreligger därför en väsentlig skillnad mellan riskerna
för en järnvägsanläggning och exempelvis en industrianläggning. Den
förra undgår visserligen icke bombanfall, men den kan aldrig, i motsats till
vad som är möjligt vid industrianläggning, beräknas lida total förlust.

Erfarenheterna visa, att skador genom bombanfall å överbyggnad och terrasseringsarbeten
bliva jämförelsevis obetydliga och lätta att reparera.

Av en järnvägsanläggnings byggnadskostnader utgöra kostnaderna för banvall
med överbyggnad, d. v. s. den del av järnvägsanläggningen å vilken endast
jämförelsevis obetydlig och lätt reparerbar skada kan tänkas uppkomma,
den väsentliga delen. Såsom belysande härför må anföras följande siffror
rörande fördelningen av kostnaderna för Västra stambanans anläggning,
inkl. rullande materiel, hämtade ur Statens järnvägars 50-års skrift, del 2,

sid. 125.

Jordarbeten inkl. jordlösen .......... 25.6 procent

Rälsbeläggning, ballastning .......... 25.0 »

Rullande material och inventarier .... 10.0 »

Bangårdar och byggnader ............ 8.5 »

Broar .............................. 3.3 »

o. s. v.

Av siffrorna framgår, alt enbart de två första posterna, vilka såsom ovan
anförts innefatta sådana anläggningar, för vilka ingen nämnvärd risk föreligger,
omfatta mer än halva anläggningskostnaden, under det bangårdar
med byggnader samt broar, alltså de större riskerna i förevarande hänseende,
utgöra tillsammans endast c:a 12 procent av kostnaderna.

Föreningen anser detta sakförhållande vara av mycket stor vikt för en
rättvis avvägning av krigsskadebidragen.

Enligt lagförslagets § 12 skall en fastighets taxeringsvärde anses utgöra
dess värde och då taxeringsvärde saknas skall fastighetens värde fastställas
i den ordning Konungen bestämmer. Krigsskadeutredningen bar ifråga örn
järnvägarnas värde uttalat —- sid. 44—45 -—- att värderingen bör verkställas
efter grunder, som så nära som möjligt ansluta sig lill principerna för taxering
av annan fast egendom och att därvid järnvägens bokföringsvärden
kunna tjäna lill viss ledning.

Av det ovan anförda framgår, att föreningen icke kan anse krigsskadeutredningens
nämnda förslag förenat med billighet och rättvisa. Järnvägarna

Bihang till riksdagens protokoll 1940. / sami. Nr 267. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

utgöra en sämsk och järnvägsfastighetens värde ur krigsskadesynpunkt bör
fastställas med hänsyn därtill. Då vidare järnvägarna torde komma att i
högre grad än andra objekt tagas i anspråk av staten vid ett krig utan att
kunna betinga sig de ersättningar, som industrien kan, finner föreningen
det synnerligen angeläget, att densamma beredes tillfälle att genom ombud få
deltaga i den förestående utredning av fastighetsvärdena, som lagförslaget
förutsätter.

I flera av yttrandena bar vad utredningen anfört beträffande de grundläggande
principerna för skaderegleringen upptagits till övervägande samt
i samband därmed vissa närliggande spörsmål behandlats.

Fullmäktige i riksbanken hava i detta hänseende anfört följande.

Utredningen synes förutsätta, att skadereglering beträffande fast egendom
skall, så långt sig göra låter, ske efter samma principer som tillämpas vid
brandförsäkring. I Danmark synes man ha tänkt sig att föreskriva skyldighet
för ägaren att återuppbygga en skadad fastighet såsom förutsättning
för att utbekomma hela ersättningsbeloppet. Någon motsvarande skyldighet
har icke av utredningen föreslagits, trots att samhället i så hög grad skulle
ekonomiskt medverka till skaderegleringen. Bygger fastighetsägaren på en
lägre standard, kan han tillgodogöra sig mellanskillnaden. Inom jordbruket
är det ganska vanligt, att byggnadsvärdet väsentligt överstiger fastighetens
hela saluvärde. Brinna byggnaderna ned — kanske även skogen —- skulle
ägaren i skadeersättning kunna utfå betydligt mera än saluvärdet. Han kan
sedan möjligen sälja jorden utan hus och därigenom ytterligare öka sin
vinst. Detta kan icke vara rimligt, lika litet som att staten skall med en
stor del av skadebeloppet bestrida kostnaderna för ersättning åt ägaren av
en stor, kanske ointecknad lyxvilla, som förstörts. I 8 § av lagförslaget har
stadgats, att värdering av krigsskadorna å fast egendom skall för bestämmande
av ersättning ske enligt grunder, som fastställas av Konungen. Man
torde visserligen ha anledning förutsätta, att Konungen skulle vid fastställande
av dessa grunder välja något andra utgångspunkter än utredningen föreslagit,
men det synes dock angeläget, att, örn så låter sig göra, redan vid införande
av bestämmelser örn ^^skadeersättning lia klarare och lämpligare
riktlinjer att hålla sig till på detta område. Man kan även ifrågasätta, huruvida
icke de närmare ersättningsgrunderna med hänsyn till deras stora vikt
för såväl staten som de enskilda böra bestämmas av Konungen och riksdagen
gemensamt.

I detta sammanhang må framhållas, att det ur samhällets synpunkt icke
kan vara ändamålsenligt, att söka åstadkomma ett återuppbyggande av alla
fastigheter, som förstörts under kriget. Man bör i första hand söka möjliggöra
reparation av sådana byggnader, som kunna iståndsättas. Det blir sedan
en särskild fråga, örn det är lämpligt att även i större eller mindre utsträckning
återuppföra förstörda byggnader. I båda fallen bör man emellertid
icke utan vidare utgå från att man skall uppehålla samma standard som
tidigare. Utredningens förslag örn att skadeersättning skall utgå efter det
penningvärde, som kan komma att gälla vid krigets slut, torde icke heller
utan vidare böra godtagas. Med detta förslag synes utredningen lia gått ett
steg längre än som följer av dess uppdrag att söka skydda försäkringsbolag,
hypoteksföreningar, banker och andra långivare från ruinerande förluster
till följd av krigsskador. Man har anledning räkna med att fastighetsinteckningarna
i allmänhet komma att förräntas och återbetalas i nominellt oförändrade
belopp, något som kommer att medföra en vinst för fastighetsägaren,
om statsmakternas strävanden att bibehålla penningvärdet skulle misslyckas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava gjort detta uttalande.

Det förefaller fullmäktige ej påkallat, att vid nybyggnader standarden å
de nya husen är lika hög som för närvarande ofta är fallet, enär en allmän
standardsänkning torde vara ofrånkomlig efter ett krigs oerhörda uppoffringar.
I en sådan tid synes del ej lämpligt, att lyxbyggnader planeras och
återuppföras. Det är icke heller tilltalande, att staten skulle förskottera stora
belopp till kontantutbetalningar åt fastighetsägare, vilka ej önska återställa
sina hus till det förra värdet utan nöja sig med enklare byggnadssätt; man
får ju taga med i beräkningen att statens förmåga att träda in med penningmedel
begränsas av att även andra stora krav komma att ställas på statens
finansiella mellankomst. Detta inverkar emellertid på de gamla inteckningarnas
överföring till de nyuppförda fastigheterna. Frågan härom bör givetvis
upptagas till närmare prövning i syfte att i möjligaste grad stärka de
inteckningsägande institutionernas ställning.

Minoriteten inom riksgäldsfullmäktige, herrar Hildebrand och Råstock,
framhålla såsom mest antagligt, att å(teruppbyggandet måste ske efter väsentligt
lägre standard än byggnadsstandarden före kriget. Med hänsyn härtill
har det synts nyssnämnda fullmäktige riktigast att planera ett återställande
av fast egendom i enlighet därmed. Då i utredningens framställning saknades
klara linjer för återverkningarna på skadeersättningar och på inteckningsväsendet
överhuvud taget, tarvades här en kompletterande utredning.

Försåkringsinspektionen anför — efter att hava framhållit, hurusom utredningens
lagförslag beträffande skaderegleringen endast innehölle en bestämmelse,
enligt vilken det ankomme på Konungen att härutinnan meddela
erforderliga föreskrifter — vidare följande.

Ehuru omständigheterna tvingat utredningen att avstå från att framlägga
utformade förslag lill regler för ersättning av skador å fast egendom, torde
detta icke böra föranleda några större betänkligheter. Utredningen har
erinrat därom, att reglerna för ersättning inom brandförsäkringen framgått
såsom resultat av mångårig erfarenhet och att de tillgodose höga krav i fråga
om skälighet och rättvisa. Enligt inspektionens mening är det uppenbart,
att det är dessa regler, som komma att bilda den fasta och vägledande
grunden för bedömande av de ersättningsanspråk, som uppstå på hithörande
område. Såsom antytts påkalla vissa specialspörsmål lösning, men denna
blir måhända icke så svår att finna, som man nu föreställer sig, sedan kännedom
erhållits örn betydelsefulla förhållanden under och efter kriget, örn
vilka man för närvarande svårligen kan bilda sig något omdöme. En fråga,
som härvid torde böra uppmärksammas, är i vad mån det skall kunna förhindras
alt fastighetsägaren gör obehörig vinst i det fall, att ersättningsbeloppet
icke användes till avhjälpande av skadan. Inspektionen har uppmärksammat
de skadliga verkningar, vilka kunna framkomma, örn de stora
belopp, vilka kunna erfordras för egendomsskadornas täckande, skulle
utbetalas på en gång eller inom en alltför kort tidsperiod. Ovan hava antylts
vissa tänkbara förhållanden efter eli krig, vilka föranlett utredningen
att föreslå, att grunderna för skadevärderingen icke skola fastställas förrän
efter krigets slut. Samma förhållanden kunna medföra, alt återuppbyggnadsarbetet
kan behöva utsträckas (över en avsevärd tidrymd. Örn i sådant
fall ersättningsbeloppen utbetalades på en gång, skulle en köpkraft, måhända
motsvarande en miljard kronor i nuvarande penningvärde, komma att s t lillas
lill förfogande för återuppbyggnad, vilket skulle kunna fä allvarliga kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

sekvenser. Varje skadelidande fastighetsägare kunde nämligen väntas hava
ett starkt intresse av att omedelbart få skadan å sin egendom avhjälpt, icke
blott för att snarast möjligt åter erhålla den avkastning, som svarar mot den
färdigställda fastigheten, utan även med hänsyn till den inflationsrisk, som
alltid torde föreligga efter ett krig och som skulle kunna medföra, att en
väntetid starkt reducerade värdet av skadeersättningsbeloppet, innan detta
hade kommit till användning. På denna grund kan man befara en stark
konkurrens såväl örn byggnadsmaterial som om den för byggnadsarbete
utbildade arbetskraften, vilket kunde medföra en onödig stegring av byggnadskostnaderna.
En sådan konstlad kostnadsökning inom ett område kan
även motverka de ansträngningar att hålla tillbaka en inflation, vilka väl
torde komma att göras.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser inspektionen för sin del,
att vid mera omfattande förstörelse av fast egendom utbetalningen av ersättningsbeloppen
bör fördelas över en längre tidrymd. Härigenom skulle
även statens upplåning av erforderliga belopp underlättas. Man kan tänka
sig antingen att varje fastighetsägare erhåller sitt ersättningsbelopp i rater
eller att de skadade fastigheterna efter krigets slut indelas i grupper med
för varje grupp fastställd utbetalningstidpunkt. I senare fallet bör för varje
grupp skadans värdering uppskjutas till kort före utbetalningen med hänsyn
dels till inflationsrisken, dels till risken för fortsatt förstörelse, innan
återuppbyggnadsarbetet kan igångsättas. Måhända har utredningen haft anordningar
av nu antytt slag i sikte vid formulerandet av bestämmelsen i 29
§, att värderingen av krigsskada skall verkställas å tid krigsskadenämnden
bestämmer. Av ovan anförda skäl anser emellertid inspektionen, att fastställandet
av en tidsplan för utbetalningarna är en åtgärd av sådan vikt, att
det bör ankomma på Konungen att fastställa sådan plan. Inspektionen anser
det därför lämpligt, att i lagen införes en bestämmelse av innehåll, att
tidpunklen för värdering av krigsskada och utbetalning av ersättningsbelopp
bestämmes i enlighet med en av Konungen fastställd plan.

Bank- och fondinspektionen anför bland annat.

Enligt det i betänkandet omförmälda norska förslaget till lagstiftning på
nu ifrågavarande område skall till utbetalningen av krigsskadecrsättning i
regel knytas villkoret, att ersättningen skall användas för skadans avhjälpande
eller nybyggnad. Inom inspektionen har dryftats spörsmålet, huruvida
en föreskrift av berörda art skulle anses vara av nöden i den svenska
lagstiftningen. Därigenom skulle man gagna ett av ändamålen med den förevarande
lagstiftningen, nämligen att återställa krigsskadad egendom till
förhållandena före skadans inträdande eller alt möjliggöra skadad egendoms
ersättande av annan egendom av samma slag, och vidare skulle man efter
den norska linjen försvåra för ägare av skadad egendom, som icke är benägen
att vidtaga åtgärder av nyss angivna art, att genom krigsskadeersättningen
bereda sig icke avsedda förmåner. Det sistnämnda kan exempelvis
tänkas inträffa, därest ägaren av en jordbruksfastighet, vilkens huvudsakliga
värde ligger i åbyggnader, brandförsäkrade till belopp överstigande taxeringsvärdet,
och vilkens byggnader blivit genom krigsskada fullständigt förstörda,
i stället för att använda utbekommen krigsskadeersättning till återuppbyggnad,
försäljer fastigheten. Emot vad nyss angivits kan emellertid
invändas, att den föreslagna lagstiftningen även har en annan lika betydelsefull
uppgift, nämligen att bereda skydd för kreditgivare, vilka för sin
verksamhets fortbestånd äro beroende av att värdet av de säkerheter, varå
krediterna vila, icke genom krigsskada förintas eller förringas. Därest den
skadade egendomens ägare icke är benägen alt vidtaga åtgärder för skadans

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

avhjälpande, måste i varje fall så stor del av ersättningen utgå, att de krediter,
som vila på den skadade egendomen, kunna gäldas. Skäligen kan
ifrågasättas, huruvida icke den eventuellt överskjutande delen av ersättningen
borde under de angivna omständigheterna och till förebyggande av
att fastighetens ägare gör oberättigad vinst genom krigsskaderegleringen
utgå med ett reducerat belopp.

Med en sådan lagstiftning, som här föreslås, skulle efter avslutandet av
ett eventuellt krig mycket betydande kapitalbelopp komma i rörelse. Att
häri kan komma att ligga en fara ur inflationssynpunkt är uppenbart, även
örn denna fara kan antagas i någon mån motverkas av deflationstendenser,
som möjligen även kunna visa sig. Det måste vara av största vikt, att man
vid regleringen av krigsskadeersättningarna har blicken öppen för denna
fara och att regleringen därför vidtages med en måttlig hastighet. Utbetalandet
av ersättningsbelopp synes exempelvis lämpligen böra ske allenast i
den mån återuppbyggnadsarbetet fortskrider eller återanskaffande sker, och
särskilt i de av inspektionen i det föregående berörda fall, då återuppbyggnad
eller återanskaffande icke sker, synes ur nu ifrågavarande synpunkt någon
anledning att påskynda utbetalningen knappast föreligga.

I ett pär yttranden har frågan örn ersättning för inkomstförlust under tiden
från skadans inträffande till dess ersättande berörts. Sålunda framhåller
Sveriges industriförbund, att frånvaron av dylik ersättning kunde försätta
fastighetsägaren i en synnerlig brydsam, ja ohållbar situation, även örn
han såsom antagligt vore på grund av moratorium tillsvidare sluppe att betala
inteckningsränta med mera för fastigheten. Det syntes förbundet önskvärt,
att frågan om beredskap även i nu förevarande hänseende gjordes till
föremål för särskild undersökning utan att den föreslagna lagstiftningens
genomförande därigenom fördröjdes.

Uttalande av enahanda innebörd göres av Sveriges köpmannaförbund.

Det måste anses vara ett samhälleligt intresse av synnerligt vikt, att efter Departement»-ett krig återuppbyggnad och reparation av förstörda eller skadade fastigheter cJtefensnarast
möjligt påbörjas och därefter fortgår i den utsträckning omständigheterna
påkalla. Alt så sker är av största betydelse ej blott för ägare av
krigsskadade fastigheter och innehavare av inteckningar i desamma utan
för det ekonomiska livet över huvud taget. Jämväl starka sociala skäl tala
härför. Jag biträder — såsom torde framgå av vad jag redan tidigare i annat
sammanhang anfört — i princip utredningens mening, att staten bör
lämna sin medverkan till att detta återuppbyggnadsarbete kan bedrivas på
ett effektivt och rationellt sätt.

Utredningen synes emellertid hava utgått ifrån, att staten kort tid efter
krigets slut skulle på en gång förskottera det för skadornas ersättande behövliga
beloppet, vilket vid den största av den föreslagna beredskapsplanen
täckta skadegörelsen eller fem procent av fastigheternas samlade värde
skulle enligt utredningens förslag uppgå till omkring 1,150 miljoner kronor.

Det torde, såsom i de av fullmäktige i riksbanken och minoriteten av riksgäldsfullmäktige
avgivna yttrandena med styrka framhållits, bliva svårt
eller omöjligt för staten att en kortare tid efter krigets slut upplåna eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 267-

på annat sätt anskaffa en så betydande summa för ändamålet. Man måste
härvid, på sätt i nämnda yttranden påpekats, beakta, att statens ekonomiska
ställning efter genomkämpat krig med största säkerhet är mycket
ansträngd. Statens ekonomiska medverkan kommer att krävas för en mångfald
skilda uppgifter, bland vilka iståndsättandet av krigsskadade fastigheter
endast är en, om också betydelsefull sådan. En avvägning emellan de
olika intressena måste ske för avgörandet av frågan, för vilka ändamål till
buds stående medel skola i första hand användas. Jag delar uppfattningen,
att det på anförda skäl måste anses uteslutet att på förhand binda staten
vid skyldighet att omedelbart eller kort tid efter kriget förskjuta belopp av
den storleksordning, varom här kan bliva fråga.

Saken torde emellertid komma i ett delvis annat läge under förutsättning,
att de för skadornas ersättande erforderliga medlen icke måste av staten tillhandahållas
på en gång utan utbetalningen kan fördelas över flera år. Möjligheterna
till medelsanvisning skulle härigenom väsentligt förbättras. Längden
av den tidrymd, som kan behövas för att staten skulle kunna fullgöra ett
åtagande av här avsedd art, är givetvis beroende på skadornas storlek samt
det finansiella läget efter kriget. Att redan nu fastställa en sådan tidrymd
lärer alltså vara omöjligt. Det synes emellertid önskvärt, att den tidsperiod,
under vilken för skaderegleringen erforderliga medel skulle tillhandahållas,
icke blir alltför utsträckt. Under antagande att staten efter krigets slut under
fem år med lika andel varje år förskotterade de behövliga medlen, skulle
staten, om den totala ersättningsskyldigheten belöpte sig till omförmälda
maximibelopp, 1,150 miljoner kronor, hava att årligen ställa 230 miljoner
kronor till förfogande. Även med beaktande av vanskligheten att på förhand
uttala sig örn förhållandena efter ett eventuellt krig synes det tänkbart,
att staten skulle kunna förskjuta ett på detta sätt begränsat belopp.
Det må härvid framhållas, att den säkerhet, som kan lämnas för ett statligt
lån för ifrågavarande ändamål, torde vara den bästa möjliga, i det att
de för fastigheterna utgående krigsskadebidragen enligt förslaget tillerkännas
förmånsrätt i den fasta egendomen före intecknad gäld. Nämnas må också,
att under samma tid icke obetydliga belopp — till storleken beroende på
den bidragsskyldighet, som ålägges fastigheterna — komma att i form av
dylika krigsskadebidrag återinflyta till statskassan.

Därest statens ekonomiska medverkan förutsättes skola lämnas i den efter
omständigheterna lämpade form, som jag här föreslagit, synes något hinder
knappast möta mot ett åtagande i princip från statens sida att förskjuta
medel för skadeersättningarnas utbetalande. Tidpunkten för dessa förskott
får i anslutning till det anförda bliva beroende på prövning framdeles med
hänsyn till då rådande förhållanden. I lagtexten kan denna tanke förslagsvis
komma till uttryck genom en bestämmelse av innebörd att ersättning skall
utbetalas efter krigets slut vid tidpunkt som Konung och riksdag bestämma.
Det förefaller som örn efter dessa linjer skulle kunna vinnas en för staten
godtagbar lösning. Då den samtidigt synes ägnad att i görligaste utsträckning
tillvarataga de med fastigheterna förbundna enskilda intressena, till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

styrker jag, att den lägges till grund för lagstiftningen i ämnet. Den av utredningen
i detta sammanhang berörda frågan om förskotterande av medel
för möjliggörande jämväl av ersättning i vissa fall redan under pågående
krig torde jag få behandla i det följande.

Vad riksgäldsfullmäktige anfört rörande önskvärdheten av privat initiativ
för anskaffande av medel till återuppbyggnad synes värt allt beaktande. Den
här tillstyrkta anordningen, att staten i den utsträckning som är möjlig tillhandahåller
medel, innebär givetvis icke något hinder mot iståndsättande av
skadade och förstörda fastigheter på enskilt initiativ och med enskilda medel.
Genom att så sker minskas ju behovet av statens medelsanskaffning för
återuppbyggnadsarbetet.

Med den utgångspunkt utredningen haft, eller att skaderegleringen i stort
sett skulle äga rum vid en och samma tidpunkt efter kriget, har utredningen
saknat anledning att beröra vissa spörsmål, som uppkomma därest skaderegleringen
utsträckes under en längre tid. En första fråga, som härvid uppställer
sig, är vilka skadelidande som först skola få sin ersättning och vilka
som skola vänta till en senare tidpunkt. Att redan nu avgöra frågan om ordningen
för ersättningarnas utbetalande måste anses uteslutet; spörsmålet
lärer höra lösas först efter kriget. Den riktlinje, man härvid har att följa,
torde vara, att skador å den för samhället som sådant mest betydelsefulla
egendomen böra ersättas i främsta rummet. Då, såsom senare kommer att
beröras, någon skyldighet att använda utfallande ersättningsbelopp till återuppbyggnad
icke torde böra föreskrivas, förefaller det kunna i vissa fall
vara lämpligt att låta sådana skadelidande, vilka ej ämna använda medlen
till återuppbyggnad, erhålla ersättning senare än övriga.

Därest skaderegleringen utsträckes under en längre tid, måste vidare avgöras,
huruvida ränta skall beräknas å innestående ersättningsbelopp. Med
ett system, vilket bygger på principen om samtliga fastighetsägares gemensamma
ansvar för krigsskador, måste det enligt min mening följa, att likhet
i ersättningshänseende såvitt möjligt skall iakttagas. För utjämnande av den
olikhet härutinnan, som blir följden vid ersättningarnas utbetalande å skilda
tider, synes det oundgängligt att skadelidande tillerkännes ränta å oguldna
ersättningsbelopp från viss angiven tidpunkt. Denna tidpunkt torde lämpligen
höra bestämmas så att det kan beräknas, att en överblick över krigsskadornas
omfattning och finansieringsmöjligheterna därvid vunnits. Förslagsvis
synes den kunna fastställas till sex månader efter krigets avslutande.
Efter vilken räntefot sådan ränta skall utgå torde ej för närvarande
kunna avgöras. Sistherörda spörsmål får bliva föremål för prövning efter
krigets slut, då den ekonomiska situationen kan överblickas.

Vad nu anförts har närmast avsett skaderegleringen efter kriget. Emellertid
kunna skador uppkomma å sådan egendom, att deras ersättande redan
under kriget framstår såsom nödvändigt. Sålunda kan exempelvis upprätthållandet
av driften vid vissa industrier och jordbruk vara ett livsvillkor
för samhället. För fall av här avsedd art har utredningen föreslagit, att skadorna
skola helt eller delvis ersättas redan under kriget samt att staten skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

förskjuta erforderliga medel. Häremot torde i princip intet vara att erinra.
Det ligger nämligen i sakens natur att staten måste ingripa för det snabba
ersättandet av dylika skador och en faktisk nödvändighet för staten att i
görligaste mån ersätta skadorna torde föreligga utan särskilda bestämmelser
i ämnet. Emellertid måste givetvis statens skyldighet i förevarande hänseende
bliva beroende på dess möjligheter att skaffa medel. Utredningens
förslag om rätt för statens krigsskadenämnd att, när skäl därtill äro, redan
under kriget utbetala ersättning torde därför lämpligen böra kompletteras
med en erinran örn att denna rätt endast kan utnyttjas om och i den mån
statsmakterna anslå medel för ändamålet.

Enligt utredningens förslag skall den å fastigheterna belöpande bidragsskyldigheten
vid en skadegörelse motsvarande fem procent av fastigheternas
sammanlagda värde fullgöras under loppet av högst tjugu år och med en
fjärdedels procent om året; är skadegörelsen av mindre omfattning, skall enligt
förslaget det årliga bidraget bibehållas oförändrat och betalningstiden
i stället avkortas. Att det årliga bidraget fastställes att utgå med visst, av
skadegörelsens storlek oberoende belopp finner jag ändamålsenligt. Däremot
anser jag, att, för möjliggörande av en snabbare avveckling av skaderegleringen,
betalningstiden bör avsevärt förkortas, något som även framhållits
under remissbehandlingen. Jag föreslår i sådant hänseende, att krigsskadebidrag
uttagas med årligen en halv procent av fastighetens värde till
dess erforderligt belopp influtit, dock längst under tio år. Fördelarna av att
betalningstiden på detta sätt förkortas torde överväga de olägenheter, som
kunna vara förenade med en ökad belastning av fastigheterna under samma
tid. Ett årligt bidrag av angivna storlek torde, ehuru betydande, dock
kunna bäras av fastighetsägarna.

Enligt utredningens förslag åligger det staten, förutom att förskottera för
skaderegleringen erforderliga belopp, jämväl att lämna dylikt förskott utan
ränta. Regleringen av krigsskador å fast egendom är, såsom framgår av vad
tidigare anförts, jämväl enligt min mening ett samhällsintresse av sådan
ordning, att statens medverkan är motiverad. Örn än skäl kunna åberopas
för att denna medverkan sker — förutom genom förskotterande i viss utsträckning
av ersättningsbeloppen — jämväl i form av ekonomiskt bidrag
till skaderegleringen, anser jag mig likväl förhindrad tillstyrka, att någon
utfästelse på denna punkt nu göres. Förut har framhållits, att man måste
räkna med såväl att statens ekonomiska möjligheter efter ett krig äro synnerligen
begränsade som även att krav på statskassan komma att ställas från
många håll och sannolikt till betydande belopp. Utredningen har, under
förutsättning att staten på en gång efter krigets slut tillhandahölle det vid en
förstörelse av fem procent av fastigheternas totalvärde erforderliga beloppet,
beräknat sammanlagda räntekostnaden för staten vid en amorteringstid av
tjugu år, med en antagen räntefot av fem procent till 697 miljoner kronor
samt med en räntefot av fyra procent till 543 miljoner kronor. Under i övrigt
samma förutsättningar men med en återbetalningstid av tio år skulle
motsvarande belopp uppgå till 339 respektive 268 miljoner kronor. Beräk -

Kungl. Majis proposition nr 267.

ningarna bygga på förutsättningen att för medelsanskaffningen upptages ett
statligt lån med fast annuitet. Skulle lånet återbetalas under tio år medelst
fasta kapitalavbetalningar och årlig förräntning av det för vart år kvarstående
kapitalet, bleve motsvarande siffror 316 respektive 253 miljoner. Om
staten, på sätt jag föreslagit, ej tillhandahåller för skaderegleringen erforderliga
belopp på en gång kort efter kriget utan förskotterar medlen under
en lämplig tidrymd, minskas givetvis räntekostnaderna. Bestämmes nämnda
tidrymd till fem år, skulle ränteutgiften — under antagande av ett statligt
lån med fast kapitalavbetalning och förräntning efter fem procent — utgöra
omkring 200 miljoner kronor. Beräknas sistnämnda ränta efter fyra i
stället för fem procent, blir under i övrigt oförändrade förutsättningar beloppet
160 miljoner kronor. Även om detta belopp kan synas överkomligt, är
det, med hänsyn till vad nyss anförts, icke lämpligt att staten på förhand
åtager sig att efter ett krig svara för en utgift av denna storlek för tillgodoseende
av en viss intressegrupp. Jag förutsätter emellertid att frågan om
statens ekonomiska medverkan upptages till omprövning efter krigets slut
med hänsyn till då rådande förhållanden.

Enligt vad jag i det föregående föreslagit, skall ränta utgå å ersättningsbelopp,
som utestår oguldet mer än sex månader från krigets slut. Vid en
förräntning efter tre procent skulle, om skaderegleringen fördelas över en
period örn fem år, ifrågavarande räntekostnad högst uppgå till sammanlagt
omkring 70 miljoner kronor. Då denna kostnad, om annat ej bestämmes, bör
inräknas i det belopp, som skall ersättas av de å fastigheterna belöpande
krigsskadebidragen, minskas beredskapsplanens effektivitet med motsvarande
belopp. Frågan om ekonomisk medverkan från statens sida torde här,
i likhet med vad som anförts beträffande räntan å av staten förskotterade
medel, böra upptagas till prövning efter krigets slut med hänsyn till de förhållanden
som då råda.

De i det föregående icke berörda ekonomiska förpliktelser, som enligt utredningens
förslag skola åvila statsverket, torde ej kunna uppgå till belopp
av större betydelse. Ifrågavarande förpliktelser avse, att staten ansvarar
dels för krigsskadebidrag, från vars gäldande befrielse i särskilt fall meddelats,
dels för ersättningsbelopp som kan hava för mycket utbetalats, dels
ock för till äventyrs uppkommande förlust i anledning av att vid ersättningarnas
bestämmande antagits komma att inflyta mer än som vid bidragsperiodens
utgång verkligen influtit. Praktiska skäl tala för bibehållandet
av denna anordning. De betänkligheter, som härutinnan framkommit i ett
par yttranden, finner jag därför ej vara av beskaffenhet att föranleda ändring
i förslaget i dessa delar.

Någon indelning av fastigheterna i olika riskgrupper torde, i anslutning
till vad utredningen föreslagit, ej böra ifrågakomma i annan mån än som följer
därav att ersättning för krigsskador å inventarier och produkter inom
jordbruk och trädgårdsskötsel samt å vissa skogsprodukter skall beredas
medelst de för fastigheterna utgående avgifterna. Den förmånsställning i er -

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

sättningshänseende, som härigenom tillagts jordbruksfastigheter, torde uppväga
den mindre risk, för vilken sådana fastigheter kunna anses vara utsatta.
Vad svenska järnvägsföreningen anfört beträffande de värden, efter
vilka krigsskadebidrag för järnvägsfastigheter böra utgå, anser jag icke böra
föranleda ett frångående av principerna om att samtliga fastigheter skola
bidraga till ersättningarna efter sitt värde. Den ordning, i vilken värdena
för de enskilda järnvägarnas fastigheter skola bestämmas, torde, såsom utredningen
föreslagit, böra avgöras av Konungen. Man synes kunna utgå
från, att av föreningen framfört önskemål om att bliva representerad vid
verkställandet av en eventuell värdering härvid beaktas.

Jag ansluter mig till utredningens förslag, att det bör ankomma på
Konungen att meddela erforderliga föreskrifter rörande värderingen av uppkomna
krigsskador. För bestämmelser i detta hänseende kräves, såsom
utredningen framhållit, kännedom örn utvecklingen under och omedelbart
I efter kriget såväl på det ekonomiska området som i andra avseenden. De
i vissa yttranden behandlade frågorna om det penningvärde, efter vilket
ersättningarna skola beräknas, samt den byggnadsstandard, som därvid skall
tillämpas, ävensom andra därmed sammanhängande spörsmål torde varken
kunna eller böra på förhand avgöras.

Spörsmålet huruvida det i fråga örn fastigheter bör föreskrivas skyldighet
att använda utfallande krigsskadeersättning till skadans avhjälpande har
berörts i ett par av yttrandena utan att dock någon bestämd ståndpunkt tagits
härtill. Utredningen, som ej mera ingående behandlat denna fråga,
har ej föreslagit någon dylik skyldighet. Att fastslå att ersättningsbelopp
under alla omständigheter skola användas till återuppbyggnad eller iståndsättande
av förstörda eller skadade fastigheter synes betänkligt. Man kan
icke förutse om och i vilken utsträckning efter krigets slut återuppbyggnad
lämpligen bör ske. För övrigt torde skyldighet att begagna ersättningsbelopp
till iståndsättande av viss fastighet vara betingad av att full ersättning lämnas.
Härtill kommer, att, då skada å ej endast byggnader utan även mark
och skog skall ersättas, det i vissa fall kan vara omöjligt att helt använda
utfallande ersättningsbelopp till skadans avhjälpande. Skäl synas emellertid
tala för att, såsom utredningen antytt samt bank- och fondinspektionen
ifrågasatt, ersättning, som ej användes till skadans avhjälpande, beräknas
efter särskilda grunder till förhindrande av att den ersättningsberättigade
gör obehörig vinst.

I likhet med utredningen anser jag, att ersättning för inkomstminskning
i vidare mån än som följer av förslaget om viss räntegottgörelse efter
krigets slut å oguldet ersättningsbelopp — ej bör beredas inom ramen för
den föreslagna lagstiftningen. Den förlust, som tillskyndas en fastighetsägare
genom att fastigheten under kriget ej kan brukas för avsett ändamål, är att
jämställa med annan indirekt skada, som ett krig för med sig. Det måste
anses förenat med stora praktiska svårigheter att genom en lagstiftning på
förhand tillskapa regler för ersättning av sådan indirekt krigsskada.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 267.

Varor samt maskiner och redskap inom industri och hantverk.

A. Omfattningen.

Utredningen. Utredningen framhåller, hurusom frågan om beredande av
ersättning för krigsskada å varor uppenbarligen läge på ett helt annat plan
än motsvarande spörsmål med avseende å fast egendom. Den sistnämnda
representerade så gott som alltid ett mer eller mindre bestående värde, vilket
förhållande möjliggjort en anordning med täckning i efterskott av kostnaderna
för skadornas ersättande och med fördelning i mån av behov av fastigheternas
bidrag över en lång följd av år. En varas livslängd inom produktionsoch
distributionsapparaten vore däremot alltid starkt tidsbegränsad, även om
den varierade i mycket hög grad för olika varuslag. Det hade därför från
början stått klart, att man måste söka lösningen av den föreliggande frågan
i vad den rörde varor efter sedvanliga försäkringslinjer med löpande premiebetalning
så anpassad, att jämvikt upprättliölles mellan inkomster och
utgifter.

Utredningen har övervägt, huruvida försäkringen av varor skulle vara
obligatorisk eller frivillig. Då syftet med försäkringen icke i första hand
skulle vara att skydda enskilda näringsutövare mot ekonomisk förlust på
grund av krigsskada utan fastmer att i det allmännas intresse med hänsyn
till varuförsörjningen under kriget finansiera nyanskaffningen, då varulager
blivit förstörda eller skadade, borde det, anför utredningen, icke överlåtas åt
den enskilde att efter eget bedömande av risken för skadegörelse träffa avgörande,
huruvida krigsskadeförsäkring skulle tecknas eller icke. Jämväl
ur andra synpunkter måste utredningen förorda den obligatoriska linjen.
Från vissa hörda näringsorganisationer hade sålunda framhållits, att valfrihet
på detta område lätt skulle kunna medföra rubbningar i konkurrensförhållandet
olika näringsutövare emellan, då ju kostnaderna för försäkringen
alltid måste i sista hand uttagas av konsumenterna och sålunda påverka prissättningen.
Stort avseende måste även fästas vid det förhållandet, att en
obligatorisk försäkring erliölle vida större ekonomisk stabilitet än en frivillig.

Utredningen framhåller, att det för utredningen varit en ledande tanke att
söka sig fram till sådana lösningar av de olika problemen, att minsta möjliga
förvaltningsbestyr och därmed även så låga förvaltningskostnader som
möjligt uppkomme, utan att avkall behövde göras på de uppställda syftemålen
eller de föreslagna anordningarnas effektivitet. Enligt vad som upplysts
från olika näringsorganisationers sida torde numera praktiskt taget alla
varulager av nämnvärd betydenhet vara brandförsäkrade, och det hade då
legat nära till hands att söka grunda anslutningen till krigsskadeförsäkringen
på förefintligheten av vanlig brandförsäkring. Verkställda undersökningar
hade visat, att man kunde förvänta största beredvillighet från brandförsäkringsbolagens
sida alt, därest en krigsskadeförsäkring av varor komme till
stånd, tillhandahålla för ändamålet erforderliga uppgifter och att jämväl i
övrigt biträda med försäkringens genomförande. Utredningen föreslår vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

sådant förhållande, alt försäkringens omfattning principiellt bestämmes så,
att varje i svenskt försäkringsbolag eller i utländsk försäkringsanstalt nied
verksamhet i Sverige brandförsäkra! varulager skall vara obligatoriskt försäkrat
mot krigsskada för samma försäkringsbelopp som gäller i fråga om
brandförsäkringen.

Utredningen uttalar vidare, att en dylik regel med avseende å försäkringens
omfattning uteslöte möjligheten att undantaga en del ur allmän synpunkt
mindre viktiga varuslag. I samma brandförsäkring inginge ofta ett
stort antal olika varuslag utan någon specifikation och det skulle i regel vara
förenat med ett högst betydande arbete och många gånger praktiskt taget
omöjligt alt särskilja de olika delposterna i det totala försäkringsbeloppet.
Såvitt utredningen kunnat finna, vore det ej heller förenat med några olägenheter
att låta krigsskadeförsäkringen omfatta alla varuslag.

Från huvudregeln att samtliga brandförsäkrade varulager obligatoriskt
skola vara anslutna till krigsskadeförsäkringen gälla emellertid enligt förslaget
två undantag. Det ena avser lager av jordbruks- och trädgårdsprodukter
i odlarens eget förvar och utgör en självfallen följd av vad utredningen föreslagit
rörande ersättandet av krigsskada å sådana produkter. Det andra
undantaget innebär, att från krigsskadeförsäkringen skola vara undantagna
alla varulager med lägre försäkringsvärde än 2,000 kronor. Därmed åsyftades,
framhåller utredningen, att förvaltningsapparaten ej skulle behöva
tyngas med ett stort antal små försäkringar, huvudsakligen avseende småaffärer,
kiosker och dylikt, utan större betydelse för lagstiftningens syften.

Utredningen påpekar, att industrien i vårt land — varunder utredningen
även inbegrepe hantverket, då ju någon bestämd gräns mellan industri och
hantverk svårligen kunde uppdragas — berördes av utredningens förslag beträffande
såväl fastigheter som varor. Industrifastigheterna, inklusive de
maskiner som vid fastighetstaxering hänförts till den fasta egendomen, inginge
i det allmänna fastighetskollektivet med rätt till ersättning för uppkommen
krigsskada och med skyldighet att efter krigets slut bidraga till
täckandet av ersät tningskostnaderna; lager av råvaror, halvfabrikat och färdiga
produkter bleve enligt förslaget vid ett krigsutbrott automatiskt och
obligatoriskt försäkrade mot krigsskada, därest de vore brandförsäkrade för
minst 2,000 kronor. Den ofta mycket väsentliga del av ett industriföretags
realvärden, som utgjordes av andra arbetsmaskiner och redskap än de nyss
nämnda, vore det enligt utredningens mening ej möjligt att inordna vare sig
under den för fastigheterna föreslagna beredskapslagstiftningen eller under
varuförsäkringen. Jämfört med å ena sidan den fasta egendomen och å andra
sidan varorna intoge den maskinella utrustningen en mellanställning. För
att tillgodose det allmännas intresse av produktionens upprätthållande under
krig måste krigsskadorna å maskinerna liksom i fråga om varorna ersättas
snarast möjligt efter skadetillfället, så att ekonomiska hinder för nyanskaffning
eller iståndsättande ej behövde uppkomma. Skadorna kunde emellertid
bliva av så stor omfattning, att det måste anses uteslutet att helt täcka
kostnaderna för skadeersättningarna genom uttagande av avgifter i förskott

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

från industrien. Man finge därför räkna med möjligheten, alt dessa avgifter
till väsentlig del uttoges i efterskott på liknande sätt som föreslagits med avseende
å fast egendom. Det hade vid sådant förhållande synts utredningen
enklast, att ett tredje kollektiv bildades, omfattande maskiner och redskap
inom industri och hantverk, och att det sålunda bildade kollektivet gjordes
till föremål för försäkring.

På i stort sett samma skäl som i fråga om varor föreslår utredningen, att
även maskinförsäkringen skall vara obligatorisk och omfatta samtliga inom
landet befintliga maskiner och produktiva inventarier i övrigt, som genom
ett och samma försäkringsbrev brandförsäkrats till ett värde icke understigande
en viss gräns. Gränsen för delaktighet har här satts något högre än
för varulager, nämligen till 5,000 kronor. Till nu angivna kollektiv har,
såsom tidigare omnämnts, även hänförts de enskilda järnvägarnas rullande
materiel.

Yttranden. I flera av yttrandena bär frågan örn lämpligheten av varuoch
maskinförsäkringens anknytning till gällande brandförsäkring berörts.
Förslaget i denna del godtages visserligen i dessa yttranden men det påpekas,
att möjlighet borde förefinnas att erhålla krigsskadeförsäkring även för
sådana varulager och maskiner, som ej äro brandförsäkrade, samt att utfå
full ersättning för varulager och maskiner, som brandförsäkrats till för lågt
värde. Såsom belysande för denna meningsriktning må här återgivas vad
Stockholms handelskammare anfört i förevarande avseende.

Den föreslagna krigsskadeförsäkringen av varulager och uppsättningar av
maskiner och redskap inom industri och hantverk är så anordnad, att dylik
egendom, som är brandförsäkrad, skall vara obligatoriskt försäkrad mot
krigsskada för samma försäkringsbelopp, som gäller i fråga örn brandförsäkringen.
Att anslutningen till krigsskadeförsäkringen grundats på förefintligheten
av vanlig brandförsäkring har motiverats med angelägenheten
av att göra förvaltningsapparaten så enkel och billig som möjligt. Handelskammaren
finner ur flera synpunkter denna anordning lämplig. Erinras må
dock, att något sakligt sammanhang mellan krigsskadeförsäkring och brandförsäkring
icke existerar. Det är av viss betydelse att fasthålla vid detta,
enär fall finnas, där anledning saknas att genom försäkring täcka brandrisk,
medan försäkringsskydd mot krigsskada kan vara desto mera behövligt.
Som exempel på egendom av åsyftat slag kan nämnas på kajer uppställda
lastningskranar, bestående uteslutande av betong och järn. I andra fall kan
egendom vara exempelvis av den beskaffenhet eller på sådant sätt lokalt
fördelad, att ägaren visserligen bär den delvis brandförsäkrad men delvis
står självrisk i fråga örn brandskador. Den omständigheten alt ägaren finner
det fördelaktigt att endast delvis täcka civilrisken utesluter emellertid
icke, att han kan lia anledning att vilja helt täcka krigsrisken. Enligt förslaget
är han dock förhindrad härtill, med mindre han brandförsäkrar egendomen
till fulla värdet. Då såsom ovan framhållits något materiellt skäl att
grunda krigsskadeförsäkringen på brandförsäkringen icke förefinnes, bör enligt
handelskammarens förmenande undersökas, huruvida det icke må vara
möjligt att utan oskäligt stora praktiska svårigheter genomföra en anordning,
som åtminstone för vissa fall medgiver krigsskadeförsäkring lill fulla
värdet, även örn brandrisken är helt eller delvis oförsäkrad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departements chefen.

Uttalanden i samma riktning göras av Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund, svenska järnvägsföreningen, handelskammaren i Göteborg
och Skånes handelskammare. Sistnämnda handelskammare anför
bland annat följande.

Ytterligare uteslutes i förslaget viss egendom, för vilken försäkring mot
brandfara tecknas i annan ordning än genom brandförsäkringsinrättningarna.
Genom krigsskadeförsäkringens administrativa anknytning till dessa
kommer nämligen bl. a. vissa värdeobjekt, för vilka försäkring för normala
risker merendels meddelas genom sjöförsäkringsbolagen, icke att omfattas
av krigsskadeförsäkringsskyddet. Detta gäller bl. a. fartyg under byggnad,
flytdockor, mudderverk, bogserbåtar o. dyl. De betydande värden, som nu
angivna värdeobjekt kunna representera, gör det av vikt att krigsskadeförsäkringen
blir utsträckt att omfatta jämväl egendom av nu angiven karaktär.
Några praktiska hinder torde icke möta härför. Möjligheter torde
föreligga att för förvaltningsuppgifterna anlita sjöförsäkringsbolagens förvaltningsorganisation.

Kommerskollegium säger sig ej hava erinran att framställa mot att krigsskadeersättningen
i enlighet med dessa yttranden utsträcktes till föremål,
som ej alls eller endast delvis vore brandförsäkrade, därvid dock måste förutsättas,
att försäkringen inom detta nya område ej bleve obligatorisk utan
endast frivillig.

Sveriges hantverksorganisation framhåller, att den av utredningen föreslagna
nedre gränsen för delaktighet i försäkringen, beträffande varor 2,000
kronor samt beträffande maskiner 5,000 kronor, satts alltför hög. Det av
utredningen angivna skälet härför, eller att förvaltningsapparaten ej skulle
behöva tyngas med ett stort antal små försäkringar, vore ej bärande. Här
gällde det ju ej att söka förenkla en statlig förvaltningsapparat utan att bereda
skydd åt näringsidkare, varför det torde vara angeläget att lämna sådant
i största möjliga utsträckning. Verkställda undersökningar gåve vid
handen, att en lagstiftning i enlighet med utredningens förslag skulle ställa
stora grupper av yrkesutövare utanför det skydd, som en lag i ämnet avsåge
att bjuda. Enligt hantverksorganisationens mening borde försäkringsbeloppet
sättas beträffande varor till 500 kronor samt i fråga om maskiner till
1,500 kronor.

Även fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret uttala, att den av utredningen
föreslagna gränsen i vad avser maskiner borde avsevärt sänkas.

I likhet med utredningen anser jag, att krigsskadeförsäkringen av varor
och maskiner bör vara obligatorisk. Av praktiska skäl torde det vidare vara
nödvändigt att, såsom utredningen jämväl föreslagit, försäkringen grundas
på förefintligheten av vanlig brandförsäkring. Att ordna en obligatorisk
^^skadeförsäkring jämväl beträffande värden, vilka ej täckas av gällande
brandförsäkring, torde svårligen låta sig göra. Däremot anser jag de invändningar
befogade, som riktats mot utredningens förordande av att från
försäkringsskyddet undantaga varulager och maskiner med lägre brandförsäkringsvärde
än 2,000 respektive 5,000 kronor. Det lämpligaste synes
vara, att begränsningen borttages och att alltså försäkringsskyddet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

krigsskada helt anslutes till brandförsäkringsskyddet. Jag tillstyrker, att
utredningens förslag ändras i överensstämmelse härmed.

Från regeln om krigsförsäkringens anknytning till gällande brandförsäkring
synes mig emellertid ett betydelsefullt undantag böra göras. Genom
den anförda begränsningen skulle nämligen varor och maskiner under
transport, då de i allmänhet ej torde omfattas av brandförsäkringsavtal,
komma att falla utanför lagstiftningens tillämpningsområde. Med hänsyn
till vikten av att sådan egendom erhåller skydd mot krigsrisk jämväl under
transport föreslår jag, att varor och maskiner, som omedelbart före transportens
början äro brandförsäkrade, inbegripas under krigsförsäkringen.

En krigsskadeförsäkring av den omfattning, som här föreslagits, måste
anses fylla högt ställda krav på beredskap inom förevarande område. Under
denna försäkring torde inbegripas den ojämförligt största delen av de
värden, varom här är fråga. I detta sammanhang må även erinras om vad
statens krigsförsäkringsnämnd anfört rörande möjligheterna för nämnden
att genom frivillig försäkring bereda skydd mot krigsrisk för viss egendom,
som ej omfattas av den föreslagna varu- och maskinförsäkringen. I den mån
ytterligare försäkringsskydd för lös egendom kan anses påkallat torde
frågan härom komma under omprövning i samband med den utredning i
ämnet, som jag, enligt vad tidigare anförts, har för avsikt att föreslå.

B. Finansieringen och skaderegleringen.

Utredningen. Såsom tidigare omförmälts skola enligt utredningens förslag
varor och maskiner bilda var sitt kollektiv med skilda finansieringsplaner.
Enligt förslaget skola vidare premierna inom vartdera kollektivet
utgå i förhållande till brandförsäkringsvärdet, oberoende av varulagrets eller
maskinuppsättningens belägenhet och karaktär. Såsom skäl till utredningens
ståndpunkt i detta hänseende har utredningen i vad angår varor anfört i
huvudsak följande, vilket enligt utredningens uttalande äger motsvarande lilllämpning
jämväl beträffande maskiner.

I fråga örn den fasta egendomen hade utredningen avvisat lanken på en differentiering
av fastigheternas bidragsskyldighet efter deras geografiska belägenhet,
emedan det ansetts omöjligt att ur sådan synpunkt gradera risken
för skadegörelse under krig. Detsamma gällde uppenbarligen i minst lika
hög grad med avseende å varulager. Även de av utredningen hörda representanterna
för olika näringsorganisationer hade uttalat sig för en dylik
enhetlig premiesättning under framhållande, bland annat, att det vore önskvärt
att full solidaritet mellan alla av frågan berörda på delta sätt bleve fastslagen,
då man eljest kunde befara mindre lämpliga verkningar i konkurrens-
och prissättningsavseende. — Större tveksamhet kunde råda vid besvarandet
av frågan, huruvida premierna borde differentieras med hänsyn
tagen till varans beskaffenhet. Klart vore att risken för skadefall ej kunde
sättas olika för olika varuslag, men samtidigt vore det också uppenbart, att
förlustrisken kunde variera väsentligt. Å andra sidan talade mycket starka
praktiska skäl emot en premiedifferenliering av här antydd ari. Helt allmänt
måste del miila utomordentliga svårigheter att genomföra en klassificering
av alla förekommande varuslag, varjämte del skulle vara i hög grad
arbetskrävande — där det överhuvud tagel vore möjligt — all specificera den

Kungl. Maj:ts proposition nr 267-

totala försäkringssumman på olika varor. Då härtill komme att betydelsen
i ekonomiskt avseende av en dylik differentiering av premierna måste anses
tämligen obetydlig, borde premien sätlas lika för alla varuslag. Det torde
ligga i öppen dag, att det i praktiskt förvaltningsavseende måste vara förenat
med stora fördelar, om premien, oberoende av varuslag och var varulagret
vore beläget, fastställdes enhetligt med hänsyn tagen endast till brandförsäkringsvärdet.

Såsom i den föregående sammanfattande redogörelsen för utredningens
förslag omnämnts avses kostnaderna för försäkringen av varor skola bestridas
genom försäkringsavgifter, vilka skola utgå för den tid kriget pågår.
Utredningen framhåller, att, då ingen möjlighet funnes att förutberäkna den
erforderliga premiens storlek, denna från början finge fastställas helt godtyckligt.
Emellertid vore det av vikt, yttrar utredningen, å ena sidan att
premien bleve så hög, att premiekostnaden bleve tillräcklig att täcka de löpande
utgifterna — och därmed åsyftade utredningen utgifter för såväl skadereglering
som förvaltning -—- och å andra sidan att näringslivet ej betungades
med högre försäkringskostnader än som visade sig nödvändigt. Premiesättningen
borde därför avse tämligen korta tidsperioder, förslagsvis kvartal,
så att det bleve möjligt att tid efter annan i mån av vunnen erfarenhet sänka
eller höja premien. Att lagstiftningsvägen reglera sist berörda förhållande
syntes dock med hänsyn till att alla på frågan inverkande förhållanden
för närvarande vöre i hög grad osäkra eller helt okända icke böra ifrågakomma
utan borde det få ankomma på Kungl. Maj:t eller den institution, som
finge verksamheten örn hand, att härutinnan träffa de avgöranden, som visade
sig av behovet påkallade.

Utredningen framhåller, att kostnaderna för varuförsäkringen givetvis
komme att resultera i en höjning av varupriserna, så att den totala kostnaden
i sista hand ginge ut över konsumenterna. I syfte att bedöma hur stark
prisstegring man på grund av varuförsäkringen hade anledning räkna med
har utredningen verkställt vissa beräkningar, beträffande vilka må hänvisas
till betänkandet (sid. 61—63).

Vidkommande krigsskadeförsäkringen av maskiner framhåller utredningen,
att, då skada normalt borde ersättas i omedelbart samband med skadans
inträffande, man måste utgå ifrån att behov av medel för skadereglering
uppkomme redan från början av ett krig. Det hade vid sådant förhållande
synts utredningen naturligt, att skyldigheten att erlägga avgifter för kostnadernas
bestridande inträdde samtidigt med kriget och att dessa avgifter
utginge i avräkning å det definitiva bidraget, vilket kunde fastställas först
efter krigets slut. Att kostnaderna sålunda delvis finge täckas genom ett
fortsatt uttagande av avgifter efter kriget torde ej vara ägnat att väcka större
betänkligheter, då ju den maskinella utrustningen inom ett företag i regel
representerade ett mera bestående värde än varor avsedda för förädling eller
försäljning.

Utredningen hade sålunda tänkt sig, anför utredningen, att för maskinförsäkringen
skulle i omedelbar anslutning till ett krigsutbrott av de till nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

ifrågavarande kollektiv anslutna uttagas en avgift, vilken liksom beträffande
varuförsäkringen måste bestämmas jämförelsevis godtyckligt. I den mån
denna avgiftsinkomst ej försloge till löpande kostnader för skadereglering
och förvaltning, skulle erforderliga medel förskjutas av statsverket. Ny avgift
skulle, örn sådan visade sig erforderlig, uttagas först efter ett år. Därest
krigstillstånd då alltjämt rådde, torde samma avgift böra bibehållas Liksom
man i fråga om varorna måste räkna med att kostnaderna för krigsskadeförsäkringen
komme att uttagas av konsumenterna genom höjda varupris,
finge man utgå ifrån att industriens och hantverkets avgifter för maskinförsäkringen
komme att medföra en ytterligare ökning av varornas pris
hos producenterna och därmed även hos distributörerna. Då emellertid uttagandet
av sistnämnda avgifter utan större olägenhet kunde till en del uppskjutas
till efter krigets slut, syntes det ur prisutjämnande syfte önskvärt,
att avgiften för maskinförsäkringen under pågående krig sattes så låg, att
den ej behövde mera märkbart påverka prisnivån under kriget. Med stöd
av vissa beräkningar, varom må hänvisas till betänkandet (sid. 65—67),
framhåller utredningen såsom antagligt, att en årlig avgift av en procent av
brandförsäkringsvärdet icke skulle behöva medföra någon prisökning av
egentlig betydelse. Med hänsyn till att krigsskadeiörsäkringen för varor
däremot kunde föranleda en mera betydande prisökning, ansåge utredningen
det icke tillrådligt att så länge kriget varade uttaga högre avgift för maskinförsäkringen
än den nyss nämnda.

Enligt förslaget skall efter krigets slut, med hänsyn tagen till det verkliga
skadeförloppet och totalkostnaderna, ett nytt avvägande ske i fråga om
maskinförsäkringsavgiftens storlek i fortsättningen. Utredningen påpekar,
att man därvid kunde tänka sig ett bibehållande av en tämligen låg avgift,
som skulle uttagas under en längre följd av år, men den möjligheten borde
också hållas öppen att fastställa en högre avgift och samtidigt avkorta betalningstiden
i motsvarande grad. Då det uppenbarligen vore önskvärt, att
industrien icke längre än nödvändigt belastades med ifrågavarande avgift,
syntes betalningstiden icke utan tvingande skäl böra sättas längre än till tio år.

Utredningen framhåller beträffande maskinförsäkringen slutligen, att avgiften
och betalningstiden måste bestämmas så, att de belopp, som sammanlagt
komme att inflyta, täckte icke enbart de direkta utgifterna för skadereglering
och förvaltning utan jämväl kostnaderna för förräntning av de
medel staten under kriget förskotterat. Liksom i fråga örn varuförsäkringen
ansåge utredningen nämligen, att maskinförsäkringen borde vara helt självförsörjande.

För skaderegleringen inom krigsskadeförsäkringen av varor och maskiner
torde, anför utredningen, i allt väsentligt få tillämpas samma grunder som
inom brandförsäkringen. Några särskilda spörsmål på detta område, som
skulle behöva närmare dryftas, förclåge icke, såvitt utredningen kunnat
finna. I samband härmed framhåller utredningen beträffande varuförsäkringen,
att det som regel torde kunna göras gällande, att de grunder, efter

Bihang lill riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 267. 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

vilka ersättning skulle utgå för skadade eller förstörda varulager, komme att
vid tillämpningen gestalta sig enklare än i fråga om ersättning vid skador å
fast egendom med hänsyn till att varuskador oftast komme att ersättas omedelbart
efter skadans inträffande, i vilket fall verkningarna av en eventuell
förskjutning i penningvärdet icke finge samma effekt som i fråga örn den
fasta egendomen.

Yttranden. Försåkringsinspektionen förordar i betraktande av de praktiska
fördelarna, särskilt i förvaltningsliänseende, utredningens förslag att
avgifterna för krigsskadeförsäkringen av varor och maskiner skulle bestämmas
enhetligt med hänsyn tagen endast till det föremålen åsätta brandförsäkringsvärdet.
Inspektionen påpekar vidare, att enligt förslaget varuförsäkringen
skulle finansieras genom premier, avsedda att täcka risken under
varje premiebetalningsperiod. Detta syntes, yttrar inspektionen, beträffande
denna försäkring vara enda möjligheten. Däremot skulle enligt förslaget
premierna för maskinförsäkringen under kriget begränsas till en procent
av maskinernas brandförsäkringsvärde, vilket kunde hava till följd att
en väsentlig del av kostnaden komme att uttagas genom premier efter krigets
slut. Inspektionen anför härutinnan, att vid den höga undre gräns för
brandförsäkringssumman -— 5,000 kronor —- som utredningen föreslagit för
lagens tillämplighet, det maskinbestånd, som komme att omfattas av försäkringen,
torde bliva så stabilt att ett sådant uttagande i efterskott ej medförde
någon olägenhet.

Bank- och fondinspektionen framhåller, hurusom enligt utredningens förslag
avgifterna för krigsskadeförsäkringen av varor skulle utgå allenast under
den tid, då risk för krigsskada å varan förefunnes, och med belopp, som
kunde växla från tid till annan — enligt utredningens mening kvartalsvis —
och som skulle bestämmas i förhållande till den risk, försäkringen vöre avsedd
att täcka med tillägg av förvaltningskostnader och viss ränta. Det läte
sig emellertid svårligen bedöma, yttrar inspektionen, huruvida varuförsäkringen
med denna uppläggning för finansieringen kunde bliva helt självförsörjande.
I ali synnerhet måste det undvikas, att man, i syfte att uppnå
självförsörjning, under en senare period av krigstiden å då försäkrade varor
uttoge en förhöjd avgift för att därmed täcka uppkomna underskott å
verksamheten under en tidigare period. Det vore då att föredraga, att staten
vid den slutliga regleringen av denna gren av verksamheten lämnade det
bidrag, som förhållandena kunde påkalla och medgiva.

Skånes handelskammare uttalar, att inför handelskammaren framhållits,
hurusom i åtskilliga branscher såsom inom kvarn- och sockerindustrien
samt fodermedels- och gödningshandeln företagens lagerbehållning underginge
starka säsongmässiga fluktuationer, till vilka det vore önskvärt att
hänsyn kunde tagas vid avgiftsberäkningen. Enligt vad handelskammaren
inhämtat, hade i dylika fall brandförsäkringen för varulagren merendels
ordnats i form av en s. k. deklarationsförsäkring, enligt vilken försäkrings -

Kungl. Majlis proposition nr 267.

premierna till en del reglerades i efterskott på grundval av försäkringstagarnas
egna vid olika tidpunkter avgivna deklarationer över lagerbehållningens
storlek. Såvitt handelskammaren kunde bedöma, borde möjligheter föreligga
att ordna avgiftsberäkningen för krigsskadeersättningen efter ungefär
enahanda grunder.

I övrigt har frågan örn finansieringen av krigsskadeförsäkringen icke gjorts
till föremål för uttalanden i yttrandena.

Vidkommande skaderegleringen yttrar försäkringsinspektionen, att den
av utredningen föreslagna anknytningen till de redan förefintliga, fullt användbara
brandförsäkringsreglerna vore helt naturlig och utan tvekan kunde
tillstyrkas.

Fullmäktige i riksbanken uttala, att vad fullmäktige anfört rörande skaderegleringen
för fast egendom syntes i viss mån äga tillämpning jämväl i
fråga om ersättning för krigsskador å maskiner. Utredningens förslag skulle
nämligen medföra, att en maskinutrustning skulle ersättas efter brandförsäkringsprinciper,
även om fabriken på grund av förhållandena efter
kriget — örn den varit i oskadat skick — skulle hava blivit nödsakad att
nedlägga driften.

■v.

Jag delar utredningens uppfattning, att beträffande krigsskadeförsäkringenDepartemewfaav
såväl varor som maskiner bidragsplikten i förhållande till brandförsäk- chefen''
ringsvärdet bör göras lika för alla, oavsett varulagrets eller maskinanläggningens
belägenhet och karaktär. Även i övrigt biträder jag vad utredningen
föreslagit rörande finansieringen av här ifrågavarande försäkring. Med anledning
av vad bank- och fondinspektionen anfört med avseende å varuförsäkringen
må framhållas, att denna gren av verksamheten enligt förslaget
avses skola, liksom maskinförsäkringen, vara fullt självförsörjande. Jag
ansluter mig principiellt till denna åsikt liksom också till förslaget att försäkringsavgift
för varor bör utgå allenast för den tid kriget varar. På grund
av svårigheten att på förhand beräkna skaderisken måste, såsom utredningen
anfört, avgiftens storlek fastställas att gälla för ganska kort tidsperiod
varje gång; ifrågasättas kan örn icke, åtminstone innan någon erfarenhet
vunnits, kortare tid än kvartal härvid bör komma till användning. Visar det
sig vid utgången av sålunda bestämd tid att, nied hänsyn till därunder inträffade
skador, avgiften beräknats felaktigt, får för nästa period avgiftsbeloppet
ökas eller minskas. De förändringar, vilka försäkringsbeståndet undergår
fran en period till annan, torde enligt min mening icke behöva
hindra, att avgiften för en senare period så avpassas att den beräknas
täcka ej blott därunder inträffande förluster utan även tidigare uppkommet
underskott. Skulle vid krigets slut, sedan å tiden för detsamma belöpande
avgifter uppburits, föreligga underskott å verksamheten, bör staten
såsom försäkringsgivare svara härför, liksom naturligtvis å andra sidan
ett eventuellt överskott kommer staten till godo. Det lärer emellertid
få anses uteslutet att på förhand giva närmare bestämmelser i fråga örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

försäkringsavgiftens beräknande; det torde, såsom utredningen föreslagit,
få ankomma på den föreslagna statens krigsskadenämnd att härutinnan
träffa erforderliga avgöranden.

Jämväl i fråga örn sättet för skaderegleringen ansluter jag mig till utredningens
förslag, eller att denna reglering bör ske efter i huvudsak samma
grunder som de vilka tillämpas inom brandförsäkringen. De stora praktiska
fördelar, som härmed äro förenade, synas mig överväga betänkligheter
av det slag, som kommit till uttryck i riksbanksfullmäktiges utlåtande.

Utredningen har förutsatt, att ersättning för skada å varor och maskiner i
regel skall utbetalas omedelbart eller snarast möjligt efter skadans inträffande,
men ej föreslagit några närmare bestämmelser i detta hänseende. Såsom
utredningen framhållit måste man emellertid beträffande maskinförsäkringen
förutsätta, att influtna försäkringsavgifter ej förslå till att omedelbart täcka
uppkomna skador, något som även i viss utsträckning kan tänkas äga tilllämpning
med avseende å varuförsäkringen. För sådant fall har utredningen
föreslagit, att staten, som meddelar försäkringen, skulle förskjuta erforderliga
medel för utbetalning av ersättningar. Ehuru jag i princip delar utredningens
uppfattning i fråga om tiden för ersättningarnas utgivande, torde
dock enligt min mening någon ovillkorlig skyldighet i detta hänseende icke
böra föreskrivas. Statens möjlighet att i erforderlig utsträckning förskottera
medel kan lika litet här som då det gäller ersättning för fastighetsskador
på förhand bedömas. Tidpunkten för skadeersättningarnas utbetalande torde
därför få bliva beroende av medelstillgången. Härvid bör givetvis beaktas,
att ersättning i främsta rummet lämnas för sådan skada, vars snabba reglerande
ur det allmännas synpunkt framstår såsom nödvändig. För att i görligaste
mån åstadkomma likhet i ersättningshänseende vill jag emellertid, på
samma sätt som i fråga örn ersättningen för fastighetsskador, föreslå, att
ränta må åtnjutas å innestående ersättningsbelopp. Tidpunkten, från vilken
räntan skall beräknas, synes — i viss anslutning till vad som gäller i fråga
örn utbetalning av försäkringsbelopp enligt lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal
— lämpligen kunna bestämmas till en månad från det anmälan
om skadan jämte, i den mån så är möjligt, bestyrkt redogörelse för
den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans art och
omfattning inkommit. Räntans storlek synes ej kunna angivas redan nu;
det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att härutinnan besluta, då frågan
blir aktuell. Jag tillstyrker, att bestämmelser av angiven innebörd upptagas
i lagförslaget.

Såsom krigsskadeförsäkringen av varor och maskiner här föreslagits skola
anordnas, synes det naturligt att, på sätt utredningen förutsatt, staten tillgodoräknar
sig ränta å för skaderegleringen förskjutna belopp. Vid försäkringsavgiftens
beräknande måste hänsyn alltså tagas härtill.

Kungl. Majlis proposition nr 267.

Administrativa spörsmål.

Utredningen. Utredningen har ansett, att de spörsmål, som i praktiskt förvaltningsavseende
uppstode vid en lösning av de föreliggande frågorna efter de
av utredningen förordade linjerna borde i huvudsak ordnas i administrativ
väg. De ifrågakommande förvaltningsuppgifterna kunde, framhåller utredningen,
uppdelas i två huvudgrupper, den ena avseende uppbärandet av
krigsskadebidrag från de bidragspliktiga fastigheterna samt avgifter för varuoch
maskinförsäkringen, den andra skaderegleringen. Vart och ett av de
tre egendomskollektiven borde i vartdera av dessa hänseenden hållas strängt
avskilt för sig.

I fråga örn bidragsskyldigheten för fastigheter har utredningen, såsom
förut berörts, förordat sådana regler, att frågan, huruvida för en fastighet
krigsskadebidrag skall utgå för visst år eller icke, skall avgöras efter fastighetens
karaktär av »bidragspliktig» eller »undantagen» vid årets ingång,
samt att bidragsbeloppet skall bestämmas på grundval av det för året gällande
taxeringsvärdet eller, därest sådant saknas, i annan ordning fastställt
värde; bidragen skola uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.
Utredningen framhåller, att en fastighet, för vilken ersättning
för krigsskada utgått, sålunda kunde övergå till gruppen »undantagna fastigheter»
och alltså bliva befriad från fortsatt bidragsplikt, och att å andra
sidan en fastighet utan rätt till ersättning kunde bliva bidragspliktig. Bidrag
komme vidare att utkrävas för fastighetsvärden, som tillkommit efter krigets
slut och som alltså aldrig varit utsatta för skaderisk av här ifrågavarande
art. Utredningen anför, att den till fullo insåge, att erinringar kunde
göras mot förslaget i dessa avseenden, men den ville samtidigt betona, att
det här gällde en undantagslagstiftning för utomordentliga förhållanden,
under vilka enskilda rättvisesynpunkter måste i större eller mindre utsträckning
få stå tillbaka. Ett efter andra grunder utgående krigsskadebidrag
skulle, påpekar utredningen, medföra mycket stora tekniskt-administrativa
svårigheter. Även örn praktiska förvaltningssynpunkter ej borde få vara
avgörande, måste de tillmätas stor vikt. Till förmån för utredningens förslag
kunde dessutom anföras det starka sakskälet, att, så länge krigsskadebidrag
skulle utgå, full likställighet komme att råda mellan alla fastigheter
av samma kategori. En hyresfastighet komme sålunda att i lika mån vara
belastad med utgifter för kommunal fastighetsskatt och krigskadebidrag
antingen den tillkommit före eller efter kriget, vilket kunde vara ägnat att
verka stabiliserande på hyresmarknaden.

Vidkommande varu- och maskinförsäkringen har utredningen, på sätt
tidigare nämnts, föreslagit åläggande för de inom landet arbetande brandförsäkringsbolagen
alt i den utsträckning statens krigsförsäkringsnämnd beslutade
och mot ersättning, som Konungen bestämde, biträda vid debitering
och uppbörd av försäkringsavgifterna. Rörande nämnda ersättning till bolagen
anför utredningen följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Beträffande kostnaderna för uppbörd på angivet sätt genom bolagen håller
utredningen det ej för osannolikt, alt bolagen i det allmännas intresse
skulle vara villiga att själva bestrida dessa kostnader. Utredningen för sin
del anser det dock knappast skäligt att på sådant sätt belasta bolagen med
löpande förvaltningskostnader för en rent statlig uppgift. Det arbete, som
åsamkas bolagen genom avgiftsdebiteringen, blir särskilt beträffande varuförsäkringen
med avgifter i korta terminer och till växlande procentsatser givetvis
rätt omfattande. Härtill kommer kontrollen beträffande försäkringsvärdenas
förändringar och inhämtande i en del fall av erforderliga uppgifter
rörande försäkringen. Örn därtill tages i betraktande, att den avgiftsökning,
som erfordras för att täcka kostnaden för en skälig inkassoprovision
till bolagen måste bli så obetydlig, att den ej bör märkbart kunna påverka
varuprisnivån, förordar utredningen, att sådan mot bolagens kostnader
svarande provision utgår. Provisionen bör beräknas efter en för samtliga
bolag gällande genomsnittsregel.

Skaderegleringen föreslår utredningen skola helt ankomma på statens
krigsskadenämnd. Utredningen anför härutinnan.

Enligt utredningens förslag skall krigsskadenämnden vara ensam avgörande
i frågor, huruvida och med vilket belopp ersättning för krigsskada
skall utgå. Sådana frågor skola enligt förslaget ej kunna dragas inför domstols
prövning och ej heller skola i administrativ väg besvär över nämndens
beslut kunna anföras. Det har nämligen för utredningen stått klart, att det
skulle vara i hög grad äventyrligt, örn möjlighet funnes för ett kullkastande
av de principer nämnden kanske under mycket lång tid tillämpat för skaderegleringen.
Exempelvis skola inom varuförsäkringen premierna såvitt möjligt
bestämmas så, att inkomsten därav jämnt förslår till täckande av kostnaderna
för ersättningar och förvaltning, samt fastställas på grundval av
bland annat de av nämnden beslutade ersättningarna. Om det då stöde öppet
för försäkringstagarna att domstolsvägen kräva högre ersättning än nämnden
fastställt, kunde måhända genom utslag av Högsta domstolen ett prejudikat
skapas, som tvingade staten att utgiva tilläggsersättningar till mycket
betydande belopp, vilka finge bestridas med skattemedel, då ju varuförsäkringen
är avsedd att helt avvecklas snarast möjligt efter krigets slut. Örn
fastighetsskadorna bliva så omfattande, att ersättningarna måste reduceras,
kunde likaledes en situation uppkomma, som bröte sönder beredskapsplanen
genom att tilläggsersättningar måste utbetalas utan att täckning härför
kunde erhållas av de till 5 % av taxeringsvärdena maximerade krigsskadebidragen.

Om sålunda krigsskadenämnden tillerkännes det slutgiltiga avgörandet i
ersättningsfrågor, är det uppenbarligen av allra största vikt, att nämnden
sammansättes på sådant sätt, att säkerhet vinnes för att riktiga avgöranden
komma att träffas. Det bör betonas, att ersättningsfrågorna kunna komma
att gälla belopp om många miljoner kronor och att sålunda för de skadelidande
högst betydande värden kunna stå på spel. Största möjliga sakkunskap
på de områden, som äro av betydelse för frågornas bedömande, bör
därför vara företrädd inom nämnden, och utrymme bör jämväl beredas för
de olika intressen, som beröras av de skilda verksamhetsgrenarna. En tänkbar
anordning vore att förordna ett mindre antal ständiga ledamöter, vilka
skulle representera det allmänna och brandförsäkringsverksamheten, och därjämte
såsom adjungerade ledamöter en representant för ägare av jordbruksfastighet,
en för ägare av annan fastighet och en eller två för kreditgivarna
på fastighetsmarknaden, vilka skulle deltaga i behandlingen av ärenden rörande
fast egendom m. m., vidare en representant för industrien och en för

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

hantverket, vilka skulle inträda vid behandlingen av frågor rörande såväl
varuförsäkringen som maskinförsäkringen, och slutligen en representant för
partihandeln och en för detaljhandeln att deltaga i behandlingen av frågor
rörande varuförsäkringen. Löpande ärenden, som icke äro av principiell innebörd,
torde kunna handläggas av ett på lämpligt sätt sammansatt arbetsutskott.
Med hänsyn till ovissheten beträffande de förhållanden, under vilka
nämnden kommer att arbeta, har utredningen emellertid ej velat i lagen fastslå
närmare bestämmelser angående nämndens organisation och verksamhet
utan ansett det böra överlåtas åt Konungen att härutinnan meddela erforderliga
föreskrifter. Endast vissa bestämmelser rörande nämndens sammansättning
vid avgörandet av ersättningsfrågor hava upptagits i lagförslaget.

Då enligt utredningens förslag den enskilde avskäres från möjligheten att
få ett av nämnden meddelat beslut omprövat, har det emellertid synts utredningen
påkallat, att den ordning, i vilken värdering av inträffade skador skall
verkställas, regleras i lagen, även om föreskrifterna härom äro av den art,
att de skulle kunna meddelas i administrativ väg. Genom dessa föreskrifter
har utredningen velat bereda de skadelidande full säkerhet för att deras synpunkter
på ersättningsfrågan komma under bedömande vid ärendets avgörande.
Utredningen föreslår sålunda, att det skall åligga den, vars egendom
drabbats av skadegörelse, eller annan ersättningsberättigad att inom tre månader
efter erhållen kännedom örn skadan anmäla densamma hos krigsskadenämnden.
Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas bestyrkt redogörelse för
egendomens beskaffenhet före skadan samt skadegörelsens art och omfattning.
På föranstaltande av nämnden verkställes därefter värdering av skadan,
i vad avser skada å fastighet i regel först efter kriget, enär skaderegleringen
beträffande sådan egendom i vanliga fall ej skulle förekomma därförinnan,
samt vidkommande skada i övrigt snarast möjligt efter inkommen
anmälan. Därest skada å fastighet enligt nämndens bedömande bör ersättas
redan under kriget, kan dock nämnden förordna örn värdering av sådan
skada före den allmänna värderingen efter kriget av fastighetsskadorna.
Värderingen skall, utom i vissa fall, verkställas av en eller flera värderingsmän.
Den som anmält skadan bör beredas tillfälle att närvara vid värderingen.
över värderingen upprättas skriftligt utlåtande, vilket snarast skall
överlämnas till nämnden. En avskrift av utlåtandet skall av nämnden översändas
till den, som anmält skadan. Denne äger, därest han är missnöjd
med värderingen, att inom trettio dagar till nämnden inkomma med påminnelser
i anledning av värderingen samt den ytterligare utredning, han önskar
åberopa. På grundval av det .sålunda förefintliga materialet skall nämnden
därefter bedöma skadans värde och bestämma ersättningsbeloppet, varvid
nämnden dock ej får skatta skadan till lägre belopp än som angivits i värderingsutlåtandet,
utan att tillfälle bereus den som anmält skadan att yttra
sig. Vid smärre skador skulle emellertid värdering i nu nämnd ordning
komma att medföra oproportionerligt höga kostnader. Därest i dylikt fall
skadans värde klart framgår av inkommen anmälan eller andra tillgängliga
handlingar, behöver enligt förslaget det vanliga värderingsförfarandet ej tilllämpas.

Vad utredningen ovan anfört rörande avgörandet i ersättningsfrågor avser
främst, huruvida och med vilket belopp ersättning skall utgå. En annan
fråga är, hur det skall förfaras för det fall, att nämnden finner det tveksamt,
vem ett ersättningsbelopp rätteligen skall tillkomma. Därest nämnden
i sådant fall finner sig icke kunna med stöd av denna lag avgöra frågan,
kan nämnden nedsätta beloppet i allmänt förvar enligt lagen därom
(leii 24 mars 1927.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

Yttranden. Bank- och fondinspektionen framhåller, att med den av utredningen
föreslagna anordningen för bestämmande av fastigheternas bidragsplikt
skulle bidrag komma att efter krigets slut utgå även för fastighet, vilkens
värde huvudsakligen vore beroende av åtgärder, som vidtagits efter krigets
slut och som icke hade något som helst samband med kriget. Inspektionen
åsyftade här exempelvis ett sådant fall, där en jordbruksegendom
efter kriget styckats till tomter och bebyggts med egna hem. Man skulle
möjligen kunna tänka sig, att i sådana fall, som här avsåges, den i utredningens
lagförslag intagna föreskriften om befrielse från bidragsskyldighet bleve
tillämpad på sådant sätt, att bidragsskyldigheten beräknades allenast efter
värdet för bidragsåret av fastigheten i dess skick under kriget och till den
del — i det särskilt angivna fallet själva markområdet — densamma under
kriget kunde hava blivit föremål för krigsskada. Utan en dylik nedsättning
av bidragsskyldigheten skulle densamma nämligen kunna antagas få en
hämmande inverkan särskilt på byggnadsverksamheten, och det kunde komma
att visa sig, att en dylik inverkan borde undvikas.

Statskontoret framhåller, att enligt den danska lagen örn krigsförsäkring
av byggnader de danska försäkringsbolagen vore skyldiga att lämna för
verksamheten erforderliga upplysningar ävensom att på begäran utan ersättning
uppbära och indriva för skadeersättning fastställda försäkringsavgifter.
Det syntes, anför statskontoret, vid sådant förhållande med fog kunna
uppställas det kravet att en liknande skyldighet ålades jämväl de svenska
försäkringsinrättningarna. I detta sammanhang torde även framhållas, att
försäkringsbolagen trots deras egenskap i förekommande fall av inteckningshavare
skulle vara befriade från att deltaga i kostnaderna för återställande
av sådana krigsskadade fastigheter, vilka utgjorde säkerhet för av dem
lämnade krediter. Då därtill komme, att utredningen under alla förhållanden
syntes hava räknat med en tämligen obetydlig inkassoprovision, kunde statskontoret
icke tillstyrka, att särskild ersättning utginge för det bestyr, varom
här vore fråga.

I några av yttrandena hava riktats erinringar mot utredningens förslag
att krigsskadenämnden skulle vara ensam avgörande i frågor, huruvida och
med vilket belopp ersättning för krigsskada skulle utgå. Statskontoret anför
i detta hänseende följande.

Krigsskadenämndens beslut i frågor, huruvida och med vilket belopp ersättning
för krigsskada skall utgå, skulle enligt förslaget icke kunna dragas
inför domstols prövning och ej heller skulle besvär över sådant beslut kunna
anföras i administrativ väg. Statskontoret kan för sin del icke biträda detta
förslag. De utomordentliga förhållanden, vilka betinga genomförande av den
ifrågasatta tvångslagstiftningen, kunna visserligen åberopas för en förenkling
av den vanliga instansordningen, men motivera enligt ämbetsverkets mening
icke att varje möjlighet till efterprövning uteslutes. Såsom utredningen
själv framhållit kunna ersättningarna komma att gälla belopp, uppgående till
många miljoner kronor och sålunda för de skadelidande innebära, att högst
betydande värden för dem stå på spel. Statskontoret får fördenskull föreslå,
att en särskild överinstans inrättas för denna efterprövning. Utan att i detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

sammanhang vilja ingå på frågan örn lämpligaste strukturen av en dylik
överinstans vill ämbetsverket framhålla angelägenheten av att till ledamöter i
densamma utses personer, vilka kunna helt ägna sig åt det dem lämnade uppdraget.
Det synes nämligen statskontoret ligga vikt uppå, att de spörsmål,
vilka kunna komma att dragas under överinstansens prövning, handläggas
med minsta möjliga tidsutdräkt. Statskontoret vill jämväl understryka vikten
av att största möjliga juridiska sakkunskap bliver företrädd i överinstansen.
Ämbetsverket anser sig därför böra förorda, att i ersättningsfrågornas
avgörande i sagda instans skola deltaga minst tre personer med beprövad
skicklighet och erfarenhet i domarvärv.

Bank- och fondinspektionen anför.

Givetvis bör man, i syfte att göra skaderegleringens finansiering och genomförande
så enkel som möjligt, söka alt i största omfattning undvika överklagande
av krigsskadenämndens beslut. Krigsskadeutredningen har också i vissa
hänseenden omgärdat regleringsförfarandet med föreskrifter, som innebära
en icke oväsentlig garanti för en rättvis tillämpning. Då det emellertid
här gäller mycket betydande värden, och då det väl icke lärer kunna undvikas,
att regleringsförfarandet ofta blir summariskt, synas skäl kunna anses
föreligga att bereda missnöjd part möjlighet att i mera betydelsefulla fall få
sina önskemål ånyo prövade av en annan instans än krigsskadenämnden.
Detta borde i så fall ske genom att medgiva rätt att anföra besvär över nämndens
beslut hos en för ändamålet särskilt inrättad högre instans, som kan
meddela beslut inom väsentligt kortare tid, än som erfordras, om klaganden
skulle hänvisas lill de allmänna domstolarna. Besvärsrätten synes då i första
hand böra begränsas till sådana fall, där det ersättningsbelopp, som klaganden
anser sig vara berättigad att utbekomma utöver det av krigsskadenämnden
tillerkända, är av mera betydande storlek, förslagsvis 10,000 kronor. Därjämte
synes emellertid besvärsrätt böra medgivas även, då krigsskadenämnden
förklarat, att krigsskada icke förelegat, men den missnöjde hävdat en
motsatt uppfattning. Även vid en sådan anordning är det tyvärr likväl icke
uteslutet, att fall skulle kunna inträffa, då en försäkringstagare, vars egendom
blivit utsatt för skada, skulle få sina anspråk avvisade dels av de båda
krigsskadeinstanserna under åberopande av att skada icke visats hava inträffat
i följd av krig och dels av allmän domstol under motivering alt skadan icke
visats falla under civilförsäkringen. Skulle dylika fall inträffa, får man väl
tänka sig, att statsmakterna bevilja ersättning i särskild ordning.

För säkring sinspektionen yttrar — under framhållande av att utredningen
uttalat att det vore anledning antaga att vid lagens tillämpning en fullt tillfredsställande
gräns skulle kunna dragas mellan skador till följd av krig och
andra skador — följande.

I fråga örn flertalet skadefall torde även enligt inspektionens uppfattning
möjligheter föreligga att bedöma skadans beskaffenhet på sådant sätt, att någon
meningsskiljaktighet icke kan tänkas uppstå mellan krigsskadenämnden
och civilförsäkringsgivaren, vilken ju också har intresse av skadans klassificering.
Det synes dock vara möjligt, alt fall kunna förekomma, i vilka
nämnden anser krigsskada ej föreligga. Föranledes härav fastighetsägaren
att vända kravet mot civilförsäkringsgivaren, kan emellertid även denne avböja
detsamma. Fastighetsägaren nödgas måhända i dylikt fall draga tvisten
under domstols prövning. Skulle därvid domstolarna slutgiltigt ogilla kravel,
lärer della få anses innebära, all krigsskada förelegat. Fastighetsägaren
befinner sig alltså i den belägenhet, att fastän två vägar stått honom öppna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departements chefen.

ingendera lett till målet. Häremot kan möjligen invändas, att, därest på dylik
väg krigsskada kan anses hava konstaterats, nämnden väl kan antagas vara
villig att upptaga ersättningsfrågan till förnyad prövning. Kommer emellertid
tvisten att passera samtliga instanser, kan måhända nämnden redan hava avslutat
sin verksamhet, då det slutliga avgörandet föreligger. Inspektionen vill
ifrågasätta, huruvida man icke —- i syfte att åstadkomma ökat rättskydd —
bör medgiva fastighetsägare rätt att överklaga nämndens beslut, åtminstone
såvitt detsamma angår frågan, örn krigsskada är för handen eller ej. Det
bleve då en särskild fråga, örn för sådant överklagande skall inrättas en speciell
överinstans eller örn överklagande skall ske, liksom beträffande försäkringstvister
i allmänhet, hos de existerande domstolarna.

Sveriges industriförbund understryker vikten av att krigsskadenämnden
sammansattes på sådant sätt, att säkerhet vunnes för riktiga avgöranden.
Förbundet framhåller, att den opartiska sakkunskapen på olika områden
självfallet borde erhålla ett dominerande inflytande i nämnden. Vad anginge
den industriella sakkunskap, som skulle finnas företrädd i nämnden, torde
det, anför förbundet, knappast vara möjligt att såsom utredningen tänkt sig
tillgodose den med endast en representant för industrien. De ytterst skiftande
och invecklade ersättningsfrågor berörande industrien, vilka kunde
väntas uppkomma, gjorde det önskvärt, att industrien finge åtminstone två
sakkunniga representanter i nämnden.

Kammarkollegiet anför.

De sakkunniga förutsätta, att krigsskadenämnden stundom skall finna det
tveksamt, vem ett ersättningsbelopp rätteligen skall tillkomma, och att nämnden
i så fall skall nedsätta beloppet i allmänt förvar enligt lagen därom den
24 mars 1927. Det torde emellertid komma att finnas även andra fall, där
deposition av ersättningsbelopp bör ske, exempelvis sådana fall, där dispositionen
av beloppet kan vara beroende av myndighets beslut eller böra föranleda
åtgärd från dess sida. För kollegiets del är härvid särskilt att erinra
om den kyrkliga jorden. Beträffande denna torde det ur flera synpunkter
vara lämpligt, att utfallande ersättningsbelopp inbetalas till vederbörande
stiftsnämnd.

Ur yttrandena må här slutligen återgivas följande uttalande av statskontoret.

Enligt utredningsförslaget skulle några särskilda anslagsmedel ej vara
erforderliga för bestridande av de direkta förvaltningskostnaderna, då dessa
förutsatts skola helt täckas av de för verksamheten avsedda krigsskadebidragen
och försäkringsavgifterna. Staten skulle dock i viss utsträckning kunna
bliva nödsakad att förskjuta medel för bestridande av såväl ersättningar som
förvaltningskostnader. På grund härav torde anslag för ändamålet böra
upptagas i riksstaten. Ett dylikt anslag lärer böra anvisas å kapitalbudgeten
under fonden för förlag till statsverket. I nu förevarande sammanhang saknar
statskontoret anledning att ingå på frågan örn sättet för anvisande av
det direkta statsbidrag, som under och efter ett eventuellt krig skulle erfordras
för gäldande av krigsskadeersättningar.

Utredningens förslag, att för ett vart kalenderår skall erläggas krigsskadebidrag
för de fastigheter, varå lagen vid årets ingång äger tillämpning, samt
att bidragen skola bestämmas i förhållande till fastigheternas under bidrags -

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

perioden växlande värden, förefaller ändamålsenligt. De betänkligheter som
kunna resas mot att bidrag härigenom komma att utkrävas för fastighetsvärden,
vilka tillkommit efter krigets slut och vilka sålunda ej varit utsatta
för krigsrisk, synas mig övervägas av de fördelar, som i praktiskt hänseende
vinnas med den av utredningen föreslagna anordningen. De å fastigheterna
belöpande krigsskadebidragen torde knappast vara av den storleksordningen,
att de av bank- och fondinspektionen uttalade farhågorna för bidragsskyldighetens
menliga inverkan på byggnadsverksamheten kunna anses befogade.
I anslutning till vad inspektionen yttrat angående befrielse i vissa fall från
bidrag för efter kriget nytillkomna fastighetsvärden må allenast framhållas,
att den av utredningen föreslagna bestämmelsen om befrielse, när särskilda
skäl därtill äro, helt eller delvis från skyldighet att erlägga bidrag icke torde
kunna givas en sådan generell tillämpning, som inspektionen synes avse.
Någon ändring på denna punkt i utredningens förslag anser jag mig ej böra
ifrågasätta.

1 likhet med utredningen finner jag skäligt, att brandförsäkringsbolagen
tillerkännes ersättning för deras arbete med debitering och uppbörd av avgifter
för varu- och maskinförsäkringen. Då båda försäkringsgrenarna äro
avsedda att vara fullt självförsörjande, torde någon kostnad för det allmänna
ej uppstå härigenom.

För handhavandet av ifrågavarande verksamhet torde det vara nödvändigt
att, såsom utredningen föreslagit, ett särskilt statligt organ tillskapas. De
närmare bestämmelserna med avseende å detta organ, statens krigsskadenämnd,
torde, på sätt anförts, få i sinom tid meddelas av Kungl. Majit, som
jämväl bör hava att utse ledamöter i nämnden. Mot vad utredningen i detta
sammanhang föreslagit i fråga om nämndens befogenheter samt om värdering
av uppkomna krigsskador har jag ej något att erinra. Beträffande särskilt förslaget,
att nämnden skall vara ensam avgörande i frågor, huruvida och med
vilket belopp ersättning för krigsskada skall utgå, finner jag, om än de i yttrandena
framförda erinringarna häremot icke kunna frånkännas betydelse, likväl
de skäl, som av utredningen åberopats för dess ståndpunkt i förevarande
hänseende, böra tillmätas avgörande vikt. Vad angår det i yttrandena anförda
fallet, att nämnden ej ansett krigsskada föreligga medan de allmänna domstolarna
vid den skadelidandes mot civilförsäkringsgivaren väckta ersättningskrav
intagit motsatt ståndpunkt, kan framhållas, att det torde vara nämnden
obetaget alt under sådana omständigheter taga ärendet under omprövning.
Att ersättningsbelopp, som nämnden därvid beviljar, i vissa fall kunna komma
att stanna på statsverket, torde ej bava sådan ekonomisk betydelse, att
erinran från statens sida beliöver möta mot en dylik anordning.

För bestridande av förvaltningskostnader samt ersättningar i vissa fall
för krigsskador, innan härför erforderliga belopp influtit genom krigsskadebidrag
och försäkringsavgifter, torde, såsom statskontoret erinrat, anslag böra
anvisas å riksstaten. För närvarande torde dock någon dylik medelsanvisning
icke behöva ifrågakomma. Det anslagsbehov, som i fredstid kan yppa

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

sig för möjliggörande av vissa förberedelsearbeten, torde tillsvidare kunna
tillgodoses genom anlitande av för Kungl. Maj:t eljest tillgängliga medel.

Med beaktande av de synpunkter, till vilka jag i det föregående anslutit
mig, har utredningens förslag till lag örn ^^skadeersättning inom handelsdepartementet
underkastats viss omarbetning. Jag torde i det följande få
lämna en kortfattad redogörelse för avvikelserna under de olika paragraferna
mellan departementsförslaget och utredningens förslag.

Lagförslaget.

1 §•

Vid behandlingen av denna paragraf anförde utredningen bland annat.

Med krig har i förslaget avsetts vad som enligt vanligt språkbruk förstås
därmed. Krig kan sålunda vara för handen, även örn formlig krigsförklaring
ej utfärdats. Att, såsom i den finska krigsskadelagen, begagna uttrycket
»krig eller väpnad konflikt» eller annan liknande formulering har ej
ansetts nödvändigt; enligt utredningens mening ingår väpnad konflikt under
begreppet krig. — Med krig, vari riket befinner sig, avses endast rikets
krig med främmande makt; detta lärer enligt gängse språkbruk få anses
uppenbart och något förtydligande på denna punkt har i förslaget till lagtext
ej synts erforderligt. Härutinnan överensstämmer förslaget för övrigt
med ett flertal under senare tid givna lagar. Inbördeskrig eller uppror avses
alltså ej; dock kan givetvis en därav föranledd skada vara att anse som
krigsskada, därest inbördeskriget eller upproret står i sammanhang med
rikets krig med främmande makt. — Skada genom neutralitetskränkningar
omfattas ej av förslaget, då den ju icke uppstått i följd av krig, vari Sverige
deltager. Sådan skada torde böra ersättas på annat sätt.

Sveriges industriförbund har framhållit, hurusom det för lagens tillämpning
bleve nödvändigt att avgöra, när en konflikt med främmande stat nått
t det stadium, att krigstillstånd kunde anses föreligga. Frågan finge stor
praktisk betydelse i det fall — som icke kunde anses uteslutet — att redan
före nämnda tidpunkt skada uppkommit, vilken reellt sett hade alla kriterier
på krigsskada. Då svårighet säkerligen kunde möta att bestämma när den
för lagens tillämpning kritiska tidpunkten, krigets inträde, infölle, syntes det
i högsta grad rimligt, att även dessförinnan inträffade »krigsskador» ersattes.
Praktiska skäl torde tala för att staten påtoge sig denna börda.

Departements- Uppenbart är att det i vissa fall kan stöta på svårigheter att avgöra, liuruchefen.
yj(ja en ska(ja UppStått i följd av krig eller genom neutralitetskränkning. Det
synes skäligt att i gränsfall tillämpa en för den skadelidande fördelaktig
tolkning. Avgörandet härutinnan synes emellertid få överlämnas åt krigsskadenämnden.
Frågan om ersättning för skada genom neutralitetskränkningar
torde, såsom utredningen framhållit, ej behöva lösas i förevarande
sammanhang.

I 19 § sista stycket av utredningens förslag stadgas, att krigsskadeersätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

ningen i vad rör varor och maskiner skall beredas genom av staten meddelad
krigsförsäkring å egendomen. Något stadgande av denna innebörd beträffande
fastigheter har däremot ej föreslagits av utredningen. Samma bestämmelse
synes emellertid lämpligen böra användas beträffande all av förslaget
omfattad egendom. Departementsförslaget har avfattats i enlighet
härmed.

2 och 3 §§.

Förevarande paragrafer överensstämma, 2 § med 4 § och 3 § med 5 § i utredningens
förslag.

Någon mot 2 § i utredningens förslag svarande paragraf har ansetts ej
behöva upptagas i departementsförslaget. Med hänsyn till vad jag i den
allmänna motiveringen anfört beträffande ovissheten i fråga om statens möjligheter
att tillhandahålla medel för utbetalandet av ersättningar har jämväl
3 § i utredningens förslag funnits böra utgå.

4 §.

Enligt 6 § 1 mom. c) av utredningens förslag hava från bestämmelserna
i lagen undantagits, bland annat, »kommun eller annan menighet tillhöriga»
byggnader för allmän styrelse eller förvaltning jämte flera angivna ändamål.
I 5 § 1 mom. d) kommunalskattelagen, till vilken bestämmelse utredningen i
förevarande hänseende torde hava avsett att helt ansluta sig, stadgas emellertid
att från fastighetsskatt skola undantagas, bland annat, »kommuns eller
annan menighets» byggnader för nu ifrågavarande ändamål, med vilket från
utredningens förslag avvikande uttrycksätt följer viss olikhet även i sak.
För att uppnå önskad överensstämmelse med kommunalskattelagens regler
örn undantag från skatteplikt har i departementsförslagets 4 §, som motsvarar
6 § i utredningens förslag, det av kommunalskattelagen begagnade uttryckssättet
kommit till användning, varjämte, för att även i redaktionellt avseende
åstadkomma största möjliga överensstämmelse med nämnda lag, de av utredningen
under c) undantagna fastigheterna upptagits i två punkter eller
under c) och d) i förevarande paragraf. I övrigt är paragrafen, frånsett en
förtydligande redaktionell ändring i 2 morn., lika med utredningens förslag.

5 §.

Vid behandlingen av 7 § i sitt förslag har utredningen framhållit, att med
uttrycket jordbruk avsåges jordbruk i egentlig bemärkelse, d. v. s. åkerbruk
och vad därmed ägde sammanhang, medan verksamhet, som vore att
hänföra till jordbrukets binäringar, ej inbegrepes under uttrycket och detta
oavsett om binäringen dreves i samband med jordbruket eller såsom självständig
rörelse.

I anledning av detta utredningens uttalande har lantbruksstyrelsen anfört
i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Styrelsen ville framhålla, att den distinktion, som utredningen gjort i fråga
om jordbruk och annan näring, syntes vara mindre tydlig och att större
klarhet i detta viktiga avseende säkerligen skulle i hög grad underlätta lagens
tillämpning. Styrelsen förutsatte såsom självfallet, att med begreppet
»åkerbruk och vad därmed äger sammanhang» förstodes bland annat husdjursskötsel
avseende hästar, nötkreatur, svin och får. Däremot vore det ej
klart, huruvida nämnda begrepp täckte även hönsskötsel. Såväl med hänsyn
till de många mindre jordbrukare, som bedreve hönsskötsel i relativt stor
skala, som även med hänsyn till dem, som bedreve hönsskötsel såsom särskild
rörelse, syntes det emellertid obilligt, att sagda verksamhet undantoges
från rätt till ersättning för krigsskada. Dessutom torde ersättning för krigsskada
å pälsdjur, oavsett om pälsdjursuppfödning bedreves som binäring till
jordbruk eller som självständig rörelse, även böra utgå, då, såvitt styrelsen
kunnat finna, pälsdjur ej kunde krigsskadeförsäkras i annan ordning. Styrelsen
finge sålunda påyrka, att under »åkerbruk och vad därmed äger sammanhang»
även måtte inbegripas hönsskötsel och pälsdjursuppfödning.

departements- Vad utredningen anfört angående innebörden av det i förevarande para cÅfi

Tavi •

graf använda uttrycket »jordbruk» giver icke anledning till erinran från min
sida. Av förslagets avfattning och motivering torde följa, att hönsskötsel,
som bedrives i samband med jordbruk, omfattas av lagstiftningen utan uttryckligt
stadgande. Hönsskötsel, som äger rum såsom självständig rörelse,
ävensom pälsdjursuppfödning i större skala — vilken sistnämnda verksamhet
torde få betraktas såsom en näringsgren, som regelmässigt utövas utan
förening med jordbruksdrift —- torde däremot falla utanför lagstiftningen.
En dylik gränsdragning synes överensstämma med de allmänna riktlinjer
för lagstiftningens tillämpningsområde, som angivits i det föregående. Det
torde få överlämnas åt den praktiska tillämpningen att träffa de närmare
avgöranden, som i de särskilda fallen kunna erfordras.

I den allmänna motiveringen har föreslagits, att ersättning inom fastiglietskollektivet
skall beredas jämväl för vissa skogsprodukter. Bestämmelse
härom har införts under förevarande paragraf. Till förtydligande bär vidare
i paragrafen utsagts, att tidpunkten för skadans inträffande skall vara
avgörande för frågan huruvida lagen är tillämplig. I övrigt överensstämmer
paragrafens första stycke, bortsett från vissa ändringar av huvudsakligen
redaktionell betydelse, med 7 § i utredningens förslag.

En förutsättning för att skada å jordbruks- och trädgårdsprodukter samt
skogsprodukter skall ersättas jämlikt de för fastighetsskador stadgade grunderna
är enligt vad förut anförts att produkterna äro förvarade å viss fastighet.
Skäl synas emellertid tala för att skyddet utsträckes att omfatta
även det fall, att produkterna äro under transport från fastigheten. Vidare
torde det vara obilligt att rätten till ersättning skulle bortfalla i den händelse
produkterna förflyttats från fastigheten på grund av myndighets föreskrift,
meddelad kanhända i syfte att i görligaste mån förhindra krigsskador
inom ett område med utsatt läge eller eljest av militära skäl. Har dylik förflyttning
skett, bör ersättning utgå som om produkterna fortfarande förvarades
å fastigheten. Bestämmelse i anslutning till vad nu anförts har upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

tagits såsom ett andra stycke av förevarande paragraf. Någon häremot svarande
regel synes ej påkallad beträffande i paragrafen omförmälda inventarier,
enär dessas förvarande å viss fastighet ej uppställts som villkor för ersättningsrätten.

6 §•

Paragrafen är lika med 8 § i utredningens förslag.

7 §•

I paragrafens första stycke, vilket motsvaras av 10 § i utredningens förslag,
hava inarbetats de bestämmelser, som föranledas av vad jag i den allmänna
motiveringen förordat rörande tiden för statens tillhandahållande av
medel för skaderegleringen.

I andra stycket av förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens
förslag, har upptagits den av mig föreslagna bestämmelsen, att viss
ränta skall utgå å oguldna ersättningsbelopp.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 9 § i utredningens förslag. Vissa ändringar i
nämnda förslag hava föranletts av vad i det föregående anförts därom, att
av inflytande krigsskadebidrag jämväl skall kunna gäldas räntekostnader
till staten för förskotterade medel samt ränta å oguldna ersättningsbelopp.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 11 § i utredningens förslag.

Kammarkollegiet har framhållit, att det, utöver i paragrafen angivna fall,
även kunde finnas andra fall, där stridiga intressen kunde påkalla reglering
i fråga om rätten till ersättningsbelopp eller i alla händelser sättet för dess
användning, samt i sådant hänseende yttrat följande.

Från kollegiets verksamhetsområde kunde pekas på de fall, där en fastighet
innehades med ständig eller ärftlig besittningsrätt men det funnes ägare,
som kunde ha intresse av att fastigheten till hus och jord hölles i stånd,
såsom fallet vöre exempelvis beträffande krononybyggen samt vissa andra
åbohemman. I sådana fall torde krigsskadeersättning i allmänhet komma att
uppbäras av fastighetens innehavare, vilken också skulle vara bidragsskyldig
i ägarens ställe. Det torde emellertid böra övervägas, huruvida icke i ägarens
intresse garantier borde skapas för att ersättningsbelopp för skada å
fastigheten i sådana fall bomme att tjäna fastighetens iståndsättande. Förslagsvis
kunde ifrågasättas en anordning, varigenom fastighetens innehavare
underkastades en på förhand bestämd plan för ersättningsbeloppets användning
eller ock att dispositionen av medlen för användning för fastighetens
behov prövades av ägaren.

I likhet med vad som är fallet beträffande ersättning på grund av brand- Dtpartemnmaförsäkringsavtal
kan naturligtvis understundom tvekan komma att råda örn <**/«»•
vem rätten till utfallande ersättningsbelopp skall tillkomma. Att i lag upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

ställa närmare regler för bedömande av alla hithörande spörsmål torde
näppeligen låta sig göra till följd av de skiftande förhållanden, som kunna
föreligga.

Med hänsyn till innehållet i departementsförslagets 1 § har i nu förevarande
paragraf någon bestämmelse motsvarande stadgandet i 11 § sista stycket
av utredningens förslag icke upptagits. I övrigt har i sistnämnda paragraf
företagits allenast vissa smärre redaktionella jämkningar.

10 §.

Förevarande paragraf skiljer sig från den mot paragrafen svarande 12 §
i utredningens förslag bland annat i de hänseenden, som betingas av att enligt
vad jag föreslagit krigsskadebidrag skall utgå nied en halv procent för
år av fastighetens värde under högst tio år. Paragrafen har vidare utformats
med beaktande av att enligt det av mig förordade förslaget krigsskadebidragen
skola kunna användas ej blott, såsom enligt utredningens förslag, för
bestridande av krigsskadeersättningamas kapitalbelopp jämte förvaltningskostnader
utan även för gäldande av ränta å av staten förskotterade medel
samt, i viss utsträckning, å oguldna ersättningsbelopp. Därjämte har i förtydligande
syfte i paragrafen utsagts, att krigsskadebidrag skola börja utgå
först efter krigets slut.

I anslutning till vad här föreslagits kommer naturligtvis 15 § i utredningens
förslag, däri stadgats förbud för staten att tillgodoräkna sig ränta å förskjutna
medel, att bortfalla.

11 §•

Denna paragraf överensstämmer i sak helt med 13 § i utredningens förslag.

12 §.

Paragrafen är lika med 14 § i utredningens förslag.

13 §.

Paragrafen överensstämmer, bortsett från vissa redaktionella ändringar,
med andra och tredje styckena i 16 § av utredningens förslag. Första stycket
i sistnämnda paragraf har, utan att därmed avsetts någon ändring i sak,
såsom ej nödvändigt befunnits lämpligen böra utgå.

14 och 15 §§.

Paragraferna överensstämma, 14 § med 17 § och 15 § med 18 § i utredningens
förslag.

Framhållas må, att genom stadgandet i 15 § tredje stycket uppbördsreglementets
bestämmelser torde bliva i tillämpliga delar gällande beträffande
krigsskadebidrag. Indrivning torde få ske i samma ordning som beträffande
kronoutskylder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

16 §.

Paragrafen motsvaras av 19 § i utredningens förslag.

Svenska järnvägs!öreningen har framhållit, att, såvitt föreningen kunnat
finna, av järnvägarnas egendom viss del ställts helt utanför försäkringen. I
detta hänseende säger sig föreningen vilja särskilt peka på de för driftens
upprätthållande erforderliga materialiema, främst järnvägarnas kollagler.
Föreningen yttrar, att det syntes angeläget att ifrågavarande materialier inbegrepes
i den föreslagna lagstiftningen, då skyndsam förnyelse efter krigsskada
i regel torde vara nödvändig. Föreningen tilläte sig föreslå, att denna
fråga ordnades så, att efter orden »till enskild järnväg hörande rullande materiel»
tillfogades »samt för driften erforderlig förbrukningsmateriel», något
som också hade stöd i förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda
föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, m. m.

Starka skäl torde tala för att, förutom de enskilda järnvägarnas rullande
materiel, även den för järnvägsdriften behövliga förbrukningsmaterielen erhåller
ekonomiskt skydd mot krigsrisk. I anledning härav har paragrafen
i departementsförslaget utformats på sätt föreningen föreslagit. I övrigt skiljer
sig paragrafen i sakligt hänseende från 19 § i utredningens förslag därigenom
att, i överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen,
dels någon minimigräns för delaktighet i krigsförsäkringen icke
stadgats, dels ock försäkringen utvidgats att i viss utsträckning omfatta
egendom under transport. Härjämte har, såsom ett andra stycke i paragrafen,
upptagits bestämmelse motsvarande stadgandet i 5 § andra stycket om
egendom som förflyttats på grund av myndighets beslut eller eljest i vederbörlig
ordning meddelad föreskrift.

Med hänsyn till stadgandet i departementsförslagets 1 §, att skada å all
av lagstiftningen omfattad egendom skall ersättas genom av staten meddelad
krigsförsäkring å egendomen, har sista stycket av 19 § i utredningens förslag,
som innehöll motsvarande stadgande med avseende å varor och maskiner,
ej upptagits i den nu förevarande paragrafen.

17 §.

Denna paragraf motsvarar 20 § i utredningens förslag.

18 §.

Rörande paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, hänvisas
till den allmänna motiveringen.

19 och 20 §§.

Bestämmelserna under dessa paragrafer avses skola i sak överensstämma
med stadgandena under 21 och 22 §§ i utredningens förslag.

Då i båda paragraferna stadgas, att avgiften för försäkringen skall täcka
samtliga kostnader för densamma, varunder givetvis måste inbegripas jämväl
ränta å eventuellt av staten förskolterade medel, har 27 § i utredningens förslag,
i vilken paragraf utsagts, att staten ägde tillgodoräkna sig dylik ränta,
ansetts kunna utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 267.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

21 §.

Paragrafen är lika med 23 § i utredningens förslag.

22—24 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 24—26 §§ i utredningens förslag.

25 §.

Enligt kungörelse den 23 februari 1940 (nr 113) med vissa bestämmelser
angående undanförsel av varuförråd, m. m. åligger det statens industrikommission
och statens livsmedelskommission att bland annat planlägga utspridning
eller bortförande av varuförråd i syfte att i görligaste mån förhindra
att de, i händelse av krig, genom fiendens åtgöranden förstöras eller
eljest gå förlorade. I den mån sålunda uppgjorda planer avse bortförande
av förråd tillhöriga annan än staten, kunna de för närvarande icke genomföras
annat än på frivillighetens väg. Fråga har emellertid uppkommit om
åläggande för vederbörande varuinnehavare att ställa sig de bestämmelser,
som i angivna syfte kunna komma att meddelas, till efterrättelse.

En förutsättning för åtnjutande av ersättning enligt förevarande lag bör
rimligen vara, att föreskrifter, som i vederbörlig ordning meddelas till förebyggande
eller begränsning av krigsskada å ifrågakommande egendom,
åtlydas. Jag förordar, att i lagen upptages ett stadgande av innehåll, att om
föreskrift, som nu nämnts, åsidosättes, ersättning för skada å egendomen må
åtnjutas endast om och i den mån skadan, efter vad antages må, skulle hava
inträffat även om föreskriften blivit iakttagen. Ett stadgande av liknande
innebörd återfinnes i 51 § lagen örn försäkringsavtal. På sätt där föreskrives
torde jämväl det föreslagna stadgandet i nu förevarande lag böra åtföljas
av en bestämmelse, att därest av omständigheterna framgår, att underlåtenheten
icke kan läggas den till last, som haft att tillse, att föreskriften
iakttogs, den skall vara utan inverkan å ersättningsrätten.

26 §.

Denna paragraf överensstämmer med 28 § i utredningens förslag.

27 §.

Förevarande paragraf motsvaras av 29 § i utredningens förslag.

Beträffande sistnämnda paragraf har bank- och fondinspektionen anfört
följande.

Enligt föreskrift i 29 § skall värdering av krigsskada i regel ske efter krigets
slut. Tidigare värdering är enligt förslaget avsedd att verkställas allenast
»därest skäl anses föreligga för utbetalning jämlikt 10 § av ersättning
helt eller delvis redan under kriget». Även i andra fall lärer det emellertid
kunna vara till gagn, att värdering skedde redan under kriget, exempelvis
därest en fastighetsägare önskade, utan att avvakta ersättningens utbekommande,
igångsätta arbetet med fastighetens återuppbyggnad och återställande

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

i övrigt i tidigare skick. Jämväl för krigsskadenämnden borde det vara ur
arbetssynpunkt önskvärt att på ett tidigt stadium åtminstone i grova drag företaga
värderingen, i vilket fall dock en kompletterande undersökning kan
före skaderegleringen bliva erforderlig för att slutligt konstatera skadans värde.
Även om det får antagas, att förslaget icke avser att utesluta tidigare
värdering i dylika och andra förekommande fall, synes den nu ifrågavarande
bestämmelsen böra i dess utformning lämna möjlighet därtill. Detta synes
lämpligen kunna ske därigenom, att det i bestämmelsen angives, att tidigare
värdering må ske, »därest skäl därtill anses föreligga».

Uttalande av i huvudsak samma innebörd har gjorts jämväl av försäkring
sinspektionen.

Vad sålunda hemställts har beaktats vid utformningen av nu förevarande Departementsparagraf.
chefen.

28 och 29 §§.

Dessa paragrafer överensstämma, 28 § med 30 § och 29 § med 31 § i utredningens
förslag.

30 §.

Paragrafen motsvarar 32 § i utredningens förslag.

Sveriges hantverksorganisation har anfört följande.

1 lagförslagets särskilda bestämmelser medgives den som anmält skadan
samt funnit avgivet värderingsutlåtande missvisande i ett eller annat avseende
att inkomma med påminnelser samt därvid foga ytterligare utredning.

Nämnden fattar sedan sitt beslut, över vilket talan ej får föras. Då det kan
röra sig om stora ekonomiska värden och avgörandet ligger hos en enda instans,
är det angeläget, att den som anmält skadan ges rätt att vid allmän
underrätt höra vittnen och sakkunniga. Enligt lagförslaget skulle endast
krigsskadenämnden ha sådan möjlighet. Man kan då tänka sig fall, där
den som anmält skadan och hos nämnden i samband med ingivandet av påminnelser
begär vittnesförhör genom nämndens försorg förvägras denna förmån.
En sådan anordning är givetvis ej tillfredsställande. Den skadelidande
bör ges möjlighet att genom att själv påkalla vittnesförhör styrka sin rätt.

De erinringar hantverksorganisationen sålunda anfört synas befogade. Pa- Departementsragrafen
har därför omarbetats i enlighet med vad organisationen hemställt. chefen.

31 §.

Paragrafen är lika med 33 § i utredningens förslag.

32 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 34 § i utredningens förslag.

Vidkommande innehållet i paragrafen har försäkringsinspektionen anfört
bland annat följande.

Skulle denna bestämmelse kunna tillämpas så, att nämnden i dylikt fall
kunde nedsätta det fordrade ersättningsbeloppet, utan att sakägaren ägde
rättighet att överklaga nämndens beslut, synes anmärkning med fog kunna
riktas mot bestämmelsen i fråga. Därest man icke vill införa generell rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

att klandra nämndens beslut även i fråga om ersättningens beräkning och
storlek, torde tillämpligheten av den angivna bestämmelsen böra begränsas
till mindre skadefall, då nämnden icke finner anledning frångå det fordrade
beloppet. Skulle bestämmelsen i fråga vara avsedd att tillämpas även i andra
fall av mindre omfattning, synes rättvisan kräva, att preliminärt beslut i frågan
av nämnden delgives sakägaren, så att han beredes tillfälle att avgiva påminnelser.

Departements- Jag anser det mindre lämpligt att på förhand binda krigsskadenämnden
chefen. genom ett stadgande, att nämnden vid skada av mindre omfattning må avgöra
ärendet utan värdering i föreskriven ordning allenast i de fall, då nämnden
ej finner anledning frångå det yrkade beloppet. Nämnden bör enligt
min åsikt även eljest, då nämnden finner tillräcklig utredning angående skadans
värde föreligga, oaktat särskild värdering ej verkställts, hava möjlighet
att avgöra ärendet utan sådan värdering. Det torde emellertid kunna antagas,
att i de ojämförligt flesta fall, då avgörandet sker utan föregående särskild
värdering, ersättningen av nämnden fastställes till yrkat belopp. Huruvida
sakägaren, då nämnden finner anledning frångå det fordrade beloppet, bör
beredas tillfälle att avgiva påminnelser anser jag vara ett spörsmål, vars
avgörande lämpligen bör ankomma på nämnden efter prövning i varje särskilt
fall.

33—35 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 35—37 §§ i utredningens förslag.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det i överensstämmelse
med vad sålunda anförts överarbetade förslaget till lag om krigsskadeersåttning,
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Nils Sehlberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Förslag

till

Lag

om krigsskadeersättning.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Skada å egendom i följd av krig, vari riket befinner sig (krigsskada),
skall, i den mån gottgörelse i annan ordning ej utgår, ersättas genom av
staten meddelad krigsförsäkring å egendomen i den omfattning som i denna
lag stadgas.

2 §.

Frågor rörande ersättning enligt denna lag handläggas av en för riket
gemensam nämnd (statens krigsskadenämnd).

De föreskrifter, som utöver denna lag erfordras beträffande nämndens organisation
och verksamhet, meddelas av Konungen.

2 kap. Krigsskada å fastigheter samt å inventarier och produkter inom
jordbruk och trädgårdsskötsel m. m.

3 §.

Med fastighet förstås i denna lag vad enligt allmän lag är att hänföra till
fast egendom, så ock byggnad, ändå att den enligt allmän lag ej är hänförlig
till fast egendom; dock skall registrering enligt lagen den 22 juni 1920
med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om
rätt till elektrisk kraft med mera icke föranleda därtill, att sålunda registrerad
egendom allenast på denna grund hänföres till fastighet.

4 §.

1 mom. Från bestämmelserna i lagen undantagas:

a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

c) kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser; d)

kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller
förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård,
barnavård, sundlietsvård, religionsvård eller undervisning;

e) i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är
förenad, samt frälseränta;

f) främmande stat tillhörig fastighet.

3 mom. Gäller enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. lagen ej för byggnad,
vare lag samma beträffande tomtområde, som hör till byggnaden.

5 §.

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å dels fastighet, varå
lagen vid skadans inträffande äger tillämpning, dels lösa inventarier, levande
och döda, avsedda för jordbruk eller trädgårdsskötsel å sådan fastighet,
dels å fastigheten förvarade, brukaren tillhöriga jordbruks- och trädgårdsprodukter
dels ock å fastigheten förvarade, därstädes avverkade skogsprodukter.

Äro produkter, som i första stycket sägs, under transport från den fastighet,
där de förvarats, eller hava de förflyttats därifrån på grund av myndighets
beslut eller eljest i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, skall i
ersättningshänseende så anses som om produkterna alltjämt förvarades å
fastigheten.

6 §.

För bestämmande av ersättning skall värdering av krigsskadorna verkställas
enligt grunder, som Konungen fastställer.

V §•

Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts sex månader från krigets slut, äger
ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter räntefot,
som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

8 §.

överstiger värdet av samtliga krigsskador, som avses i detta kapitel, jämte
ränta samt med verksamheten förbundna kostnader vad som beräknas inflyta
i krigsskadebidrag jämlikt 10 §, skall ersättning'' utgå med belopp
som svarar mot den beräknade bidragssumman efter avdrag av kostnaderna.

9 §.

Avser ersättningen krigsskada å fast egendom, som besväras av sökt eller
beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av inteckningen
berättigad att själv uppbära ersättningen, där denna ej överstiger
en tiondel av egendomens vid tidpunkten för skadans inträffande gällande
taxeringsvärde eller, därest sådant saknas, det värde krigsskadenämnden bestämmer.
Är ersättningen större, skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas
i lagen den 8 april 1927 örn inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning,
som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.

Vad i andra stycket sägs örn inteckningshavare gäde ock den, som för
ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt, som avses i 11 kap. 2 §
jordabalken.

10 §.

Till gäldande av ersättning jämte ränta och kostnader skall efter krigets
slut från det Konungen därom förordnar för kalenderår erläggas bidrag för
fastighet, varå lagen vid årets ingång äger tillämpning (krigsskadebidrag).

Bidrag utgår med en halv procent för år av fastighetens värde, dock under
högst tio år.

Såsom fastighets värde anses dess taxeringsvärde. Saknas sådant, skall
fastighetens värde fastställas i den ordning Konungen bestämmer.

11 §•

1 mom. Skyldighet att erlägga bidrag åligger, där icke i 2 mom. annorlunda
stadgas, fastighetens ägare.

Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt
eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt
förordnande.

2 mom. I ägares ställe bidragsskyldig är den, som innehar fastighet med
åborätt, tomträtt eller vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i

88 Kungl. May.ts proposition nr 267.

stad samt den, som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt.

3 mom. Bidragsskyldigheten skall bedömas med hänsyn till förhållandena
vid ingången av det år bidraget avser. Har fastighet därefter övergått till
ny ägare eller innehavare, skall denne anses såsom ägare eller innehavare
av fastigheten vid först angivna tidpunkt, därest han författningsenligt skolat
för året mantalsskrivas för fastigheten.

12 §.

Konungen eller myndighet, som Konungen förordnar, äger, när särskilda
skäl därtill äro, meddela befrielse helt eller delvis från skyldighet att erlägga
bidrag.

13 §.

Staten svarar för bidrag, för vilket jämlikt 12 § befrielse meddelats.

Staten skall jämväl vidkännas vad i ersättning må hava utbetalts utöver
det belopp, med vilket ersättning till följd av stadgandet i 8 § skolat utgå.

14 §.

Bidrag i övrigt utgår med samma förmånsrätt, som jämlikt 17 kap. 12 §
andra stycket handelsbaden tillkommer kommunalutskylder.

15 §.

Påföring av bidrag skall verkställas av den, som har att debitera kronoutskylder.

Angående besvär över påföring av bidrag gäller vad örn besvär över fel
vid debitering av kronoutskylder är stadgat.

Bidrag uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

3 kap. Krigsskada å varor och maskiner.

16 §.

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å följande egendom,
såframt den är eller, beträffande egendom under transport, omedelbart före
transportens början varit brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller
utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket
samt rätt till ersättning för egendomen icke föreligger enligt 5 §, nämligen:

a) varor, varmed avses handelsvaror ävensom råämnen, materialier, under
arbete varande och färdigt fabrikat jämte emballage i eller för fabrik,
annan industriell inrättning eller hantverk;

b) maskiner, varmed även avses transmissioner, inventarier, ledningar och
reservdelar samt förbrukningsartiklar i eller för fabrik, annan industriell
inrättning eller hantverk ävensom till enskild järnväg hörande rullande materiel
och för driften erforderlig förbrukningsmateriel.

Har egendom, som avses i denna paragraf, på grund av myndighets beslut
eller eljest i vederbörlig ordning meddelad föreskrift förflyttats till
annan plats än den i försäkringsavtalet angivna, skall utan hinder därav
ersättning utgå för krigsskada å egendomen.

17 §.

Vid bestämmandet av ersättningsbeloppet samt i fråga om rätten till
nämnda belopp skall så anses som om ersättningen vore grundad på brandförsäkringsavtalet
för egendomen.

18 §.

Ersättning utbetalas å tid som krigsskadenämnden för varje särskilt fall
bestämmer.

Ä ersättningsbelopp, som ej utbetalts en månad från det anmälan om skadan
jämte redogörelse enligt 26 § andra stycket kommit nämnden till handa,
äger ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter
räntefot, som Konungen bestämmer.

19 §.

Avgift för försäkringen av varor skall utgöra en för alla varor lika stor
del av brandförsäkringsbeloppet. Avgiften skall av krigsskadenämnden fastställas
till belopp, som svarar mot den risk försäkringen är avsedd att täcka
samt med verksamheten förbundna kostnader.

20 §.

Avgift för försäkringen av maskiner skall utgöra en för alla maskiner lika
stor del av brandförsäkringsbeloppet. Avgiften skall bestämmas av krigsskadenämnden
och utgå till dess nödiga medel influtit för täckande av er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267■

sättningar samt med verksamheten förbundna kostnader. Den må för tid
kriget varar ej sättas till högre belopp än en procent för år av brandförsäkringsbeloppet.

21 §.

Skyldighet att erlägga avgift åligger den för brandförsäkringspremien betalningspliktige.

22 §.

Avgift uppbäres i den ordning krigsskadenämnden bestämmer.

Det åligger svenskt brandförsäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt
med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket att i den utsträckning nämnden
beslutar och mot ersättning, som Konungen bestämmer, biträda vid
debitering och uppbörd av avgifterna.

23 §.

Förmenar någon, att avgift påförts honom obehörigen eller med oriktigt
belopp, äger han för erhållande av rättelse göra framställning därom hos
krigsskadenämnden inom trettio dagar efter det han erhållit meddelande
om avgiften.

24 §.

Indrivning av avgift må, om så erfordras, verkställas i den ordning, som
för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgad.

4 kap. Särskilda bestämmelser.

25 §.

Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat
att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må ersättning för sådan
skada åtnjutas endast om och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle
hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen. Framgår av omstän
digheterna, att underlåtenheten icke kan läggas den till last, som haft att
tillse att föreskriften iakttogs, vare den utan inverkan å ersättningsrätten.

26 §.

Krigsskada skall anmälas hos krigsskadenämnden inom tre månader efter
erhållen kännedom örn skadan. Försummas sådan anmälan, bortfaller rätten
till ersättning, därest försummelsen ej kan anses ursäktlig. I varje fall
förloras denna rätt, om anmälan ej inkommit till nämnden inom ett år efter
krigets slut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt
redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans
art och omfattning.

27 §.

Värdering av krigsskada å fastighet skall verkställas efter krigets slut å
tid krigsskadenämnden bestämmer, nämnden obetaget att föranstalta örn
värdering tidigare, därest skäl därtill anses föreligga. Krigsskada i övrigt
skall värderas snarast möjligt efter det anmälan om skadan inkommit.

28 §.

Värderingen skall, utom i fall som avses i 32 §, verkställas av en eller
flera värderingsmän. Över värderingen skall upprättas skriftligt utlåtande,
vilket utan dröjsmål skall tillställas krigsskadenämnden. Avskrift av utlåtandet
skall av nämnden i rekommenderat brev med allmänna posten översändas
till den, som anmält skadan.

29 §.

Förmenar den, som anmält skadan, att i värderingsutlåtandet skadan upp
tagits till för lågt belopp eller att värderingen i övrigt är oriktig, äger han
att, inom trettio dagar från den dag avskrift av utlåtandet till honom översänts,
till krigsskadenämnden inkomma med påminnelser och därvid foga
den ytterligare utredning, han vill åberopa.

30 §.

Till utredning av ärende angående ersättning må vid allmän underrätt
höras vittnen och sakkunniga.

31 §.

Krigsskadenämnden fastställer ersättningsbelopp, som skola utgivas. Därvid
må nämnden ej beräkna skada till lägre värde än det, som upptagits i
värderingsutlåtandet, utan att tillfälle bereus den, som anmält skadan, att
yttra sig i ärendet.

Nämnden äger, innan ersättningsbelopp fastställes, besluta om provisorisk
reglering helt eller delvis av inträffad skada.

32 §.

Därest krigsskadenämnden beträffande skada av mindre omfattning finner
tillräcklig utredning angående skadans värde föreligga, oaktat värdering ej
verkställts på sätt i 28 § stadgats, må nämnden avgöra ärendet utan sådan
värdering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

33 §.

I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre
ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete.

Beträffande sådant beslut skall gälla vad allmän lag stadgar angående
omröstning till dom. Mot ledamot gälla samma jäv som i rättegångsbalken
stadgas i fråga om domare.

34 §.

Mot krigsskadenämndens beslut må talan ej föras.

35 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 15 maj

mo.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 3 maj 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll över
handelsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 19 april
1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om krigsskadeersättning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsfiskalen Sven Edling.

Förslaget föranledde följande yttranden.

2 §•

Justitieråden Eklund och von Steyern samt regeringsrådet Hjärne:

Beträffande den föreslagna krigsskadenämndens behörighet uttalas i det
av krigsskadeutredningen avgivna betänkandet, att nämnden skall vara ensam
avgörande i frågor, huruvida och med vilket belopp ersättning för krigsskada
skall utgå. I lagtexten har denna grundsats icke kommit till uttryck
på annat sätt än genom bestämmelserna i 2 § första stycket och 34 §. Av
det angivna uttalandet framgår till en början att det är avsett att tvister rörande
frågor, huruvida uppkommen skada är att anse såsom krigsskada eller
icke samt till vilket värde skadan skall skattas, icke få dragas under domstols
prövning. Så vitt rörer uppskattningen av skadan synes den ifrågasatta
ordningen kunna godtagas. Mera betänkligt är det uppenbarligen att förbjuda
att prövning av frågan om vad som skall förstås med krigsskada hänskjutes
till allmän domstol. Då det emellertid, för att någon lucka icke skall
behöva uppstå mellan sådan skada, som ersättes av försäkringsanstalterna,
och sådan som är att hänföra till krigsskada, synes önskvärt att vid tolkning
och tillämpning av det i lagtexten använda uttrycket »skada i följd av
krig» — vilket icke överensstämmer med ordalagen i försäkringsanstalternas
krigsklausul — kunna i viss utsträckning anlägga lämplighets- och skä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

lighetssynpunkter samt en nämnd med den sammansättning som här föreslås
beträffande krigsskadenämnden synes vara väl ägnad att företaga en sådan
prövning, anse vi oss icke böra påyrka någon ändring av förslaget i denna
del.

Däremot kunna vi icke tillstyrka förslaget i vad därmed avses att undandraga
domstolarna prövningen av vissa vid den föreslagna lagens tillämpning
uppkommande tvistefrågor som äro av rent juridisk innebörd. Hit
höra i första hand frågor, huruvida bindande avtal om brandförsäkring å
den lösa egendom som skadats kommit till stånd, eller huruvida träffat avtal,
på grund av oriktiga uppgifter av den som tagit försäkringen eller av
annan anledning, i sin helhet eller till någon del icke kan göras gällande mot
försäkringsgivaren. Hur svaret på dessa frågor utfaller är av avgörande betydelse
såväl för rätten till ersättning för civil skada som för rätten till ersättning
för krigsskada. Samma förutsättningar som gälla för skyldighet
att erlägga försäkringspremie gälla tydligen även för skyldigheten att gälda
avgift för krigsförsäkring. Det synes vara av synnerlig vikt att undvika att
tillskapa en ordning som möjliggör att en och samma rättsfråga samtidigt
kan bliva föremål för prövning inför två olika fora.

Med de nu anförda tvistefrågorna torde böra likställas sådana fall då det
finnes vara tveksamt vem ett ersättningsbelopp rätteligen skall tillkomma.
Råder ovisshet om företrädet mellan två eller flera, som var för sig gjort anspråk
på betalning, äger krigsskadenämnden visserligen, så vida icke något
eller några anspråk såsom uppenbart saknande fog utan vidare måste lämnas
ur räkningen, jämlikt lagen den 24 mars 1927 fullgöra betalningen genom
att nedsätta beloppet i allmänt förvar. Men om anspråk framställes
allenast från ett håll och anspråket icke bifalles av nämnden på den grund
att vederbörande icke styrkt sin rätt till ersättningsbeloppet, bör denne kunna
i rättegång få sitt anspråk prövat i vanlig ordning.

Framhållas må ytterligare, att tvister rörande frågor som här berörts icke
kunna antagas bliva av sådan omfattning att de skulle i nämnvärd grad
öka domstolarnas arbetsbörda. För att tvistefrågorna snarast måtte bli avgjorda
synes böra föreskrivas, att uppkommen tvist skall instämmas till
domstol inom viss kortare tid.

Vinner vad här förordats beaktande, kan åt första stycket av förevarande
paragraf lämpligen givas det innehållet att för behandling av frågor rörande
krigsförsäkring enligt den föreslagna lagen skall finnas en för riket gemensam
nämnd (statens krigsskadenämnd).

I 34 § bör då stadgas, att krigsskadenämndens beslut skola vara slutgiltiga,
dock att den, som ej åtnöjes med nämndens beslut i fråga om vem
rätten till krigsskadeersättning skall tillkomma eller rörande fråga huruvida
eller i vad mån, vid tillämpning av 17 eller 21 §, kan å brandförsäkringsavtal
grundas rätt till ersättning eller skyldighet att erlägga avgift, skall vara berättigad
att instämma sin talan till domstol inom en månad från det han
fick meddelande örn beslutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Justitierådet Lawski:

Därest man, såsom i förslaget skett, överlämnar åt särskild myndighet att
i de allmänna domstolarnas ställe avgöra vissa tvister, är det nödvändigt att
tillse, att denna myndighets avgöranden icke komma i strid med domstolarnas.
Detta gäller enligt min mening ej blott i de avseenden, i vilka lagrådets
övriga ledamöter här ovan påkallat en ändring i förslaget, utan beträffande
alla frågor, som ej avse beloppet av krigsskadeersättning, krigsskadebidrag
eller försäkringsavgift. Vad särskilt angår frågan örn krigsskada föreligger
bär i remissen framhållits att i fall, då nämnden ej ansett krigsskada
föreligga, medan de allmänna domstolarna vid den skadelidandes
mot civilförsäkringsgivaren väckta ersättningskrav intagit motsatt ståndpunkt,
det vore nämnden obetaget att under sådana omständigheter taga
ärendet under omprövning. Någon garanti för att nämnden vid en sådan
omprövning skulle ändra åsikt lämnas dock ej, och det lärer ej kunna
förnekas, att risk föreligger att nämnden ej alltid kommer att respektera
domstolarnas mening. Denna risk kommer att bliva särskilt stor i de fall,
då den skadelidande nöjer sig med underdomstols utslag, som han anser
välgrundat, eller meningsskiljaktighetema mellan nämnden och vederbörande
domstol äro av principiell natur. Det bör i detta sammanhang
framhållas, att det för näringslivet är av stor vikt, att all risk, som ej
täckes av krigsförsäkringen, kan försäkras hos de enskilda försäkringsföretagen.
Därest dessas nu gällande allmänna försäkringsvillkor skulle
kunna tolkas så, att det blir en lucka mellan civilförsäkringen och krigsskadeförsäkringen,
lärer det, i .synnerhet under ett långvarigt krig, bliva
nödvändigt för försäkringstagarna att få denna mellanliggande risk försäkrad
hos de enskilda företagen. Domstolarnas avgöranden beträffande frågan
om det enskilda företaget skall svara för viss risk torde därför, såsom jämväl
i remissen synes vara förutsatt, i realiteten regelrätt innefatta ett avgörande
jämväl av frågan, örn i den föreslagna lagen avsedd krigsskada föreligger.

Det torde kunna förutsättas, att även med en reglering i enlighet med vad
här förordats endast ett fåtal tvistefrågor komma att underställas domstolarnas
prövning.

På grund av det anförda hemställer jag, med instämmande i vad lagrådets
övriga ledamöter förordat beträffande avfattningen av 2 §, att i 34 § stadgas
att nämndens beslut skola vara slutgiltiga, dock alt den, som ej åtnöjes med
nämndens beslut i fråga, som ej avser beloppet av ersättning, krigsbidrag
eller försäkringsavgift, skall vara berättigad att instämma sin talan till domstol
inom en månad från det han fick meddelande örn beslutet.

3 §■

Lagrådet:

Förslaget lärer utgå ifrån att förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs, icke skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

beaktas vid bedömandet av frågan, huruvida egendom skall betraktas såsom
fastighet i förslagets mening eller icke. Såsom delvis framgår av 16 §, skola
alltså rullande materiel, inventarier och förråd, som i 1880 års förordning
förklaras vara tillbehör till järnvägsfastighet, hänföras till lös egendom.
Då emellertid nyssnämnda förordning, som är av allmän lags karaktär, generellt
stadgar, att där avsedd järnväg i hela sin sträckning med därtill hörande
mark samt verkstäder och andra byggnader anses såsom en enda sammanhörande
fast egendom, till vilken rullande materiel, inventarier och förråd
under vissa förutsättningar anses vara tillhörigheter, torde det vara nödvändigt
att uttryckligen fastslå, att 1880 års förordning icke skall äga tilllämpning
i fall, varom här är fråga. Enklast torde detta kunna ske på det
sätt, att i förevarande paragraf stadgas, att med fastighet i lagen förstås egendom,
beträffande vilken av lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast
egendom är att hänföra omedelbart följer, att den skall betraktas såsom sådan
egendom, så ock byggnad, som icke enligt samma lag är hänförlig till
fast egendom. Särskilt angivande av att registrering enligt den i paragrafen
omnämnda lagen den 22 juni 1920 icke skall medföra någon utvidgning av
begreppet fast egendom erfordras icke med en dylik avfattning.

5 §•

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall ersättning utgå för jordbruks- och trädgårdsprodukter,
vilka tillhöra brukaren av fastighet, varå lagen äger tillämpning,
och äro förvarade på fastigheten. Normalt blir det fråga om fastighetens
egna produkter, men skulle produkter från annan egendom finnas förvarade
där, måste enligt förslaget utgivas ersättning även för krigsskada därå. Om
exempelvis en spannmålshandlare på en fastighet, som han brukar, upplägger
avsevärda lager av spannmål, skulle han sålunda få varan gratis försäkrad
mot krigsskada. Även om den vore brandförsäkrad, skulle han nämligen
enligt 16 § icke vara skyldig att erlägga avgift för krigsskadeförsäkring
å varor, och för bestämmande av det krigsskadebidrag, som
han skall erlägga enligt 2 kap., tages endast fastighetens värde i beräkning.
Till undvikande av sådana föga rimliga konsekvenser synes bestämmelsen i
förevarande paragraf böra så avfattas, att ersättning enligt 2 kap. icke utgår
för andra jordbruks- och trädgårdsprodukter än sådana som utvunnits å eller
äro avsedda för den fastighet, där de förvarades vid skadans inträffande.

Rätt till ersättning för skada å skogsprodukter bör finnas ej endast, då
produkterna förvaras å den fastighet (registerfastighet), varå de avverkats,
utan även då de förvaras å annan fastighet, som är i sambruk med den förra
fastigheten. Detta lärer ock vara avsett med förslaget men torde — i likhet
med vad som skett i andra lagar — böra till undvikande av oriktig tilllämpning
utsägas i lagtexten. Inskränkes, såsom nyss förordats, rätten till
ersättning för skada å jordbruks- och trädgårdsprodukter, bör förtydligandet
avse även sådana produkter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.
9 §■

Lagrådet:

Då i avseende å tomträtt och vattenfallsrätt icke finnes någon motsvarighet
till den särskilda förmånsrätt för ogulden köpeskilling som i 11 kap. 2 §
jordabalken bereus säljaren av fast egendom, bör i sista stycket av denna
paragraf hänvisningen till tredje stycket utgå.

21 §■

Justitieråden Eklund och von Steyern samt regeringsrådet Hjärne:

Avgift för krigsförsäkring å varor eller maskiner skall enligt förslaget erläggas
av den som svarar för betalning av premie för gällande brandförsäkring
å varorna eller maskinerna. Under det att ansvarighet för brandförsäkringspremien
icke utan särskilt åtagande kan ligga å annan än försäkringstagaren,
d. v. s. den som slutit avtalet med försäkringsgivaren, kan däremot
rätt på grund av brandförsäkringen tillkomma en var som är ägare till
godset, oberoende av vem som träffat avtalet. Därest godset, när krigsförsäkringen
börjar löpa, tillhör annan än den som tagit brandförsäkringen,
är det sålunda den förre som äger rätt att lyfta utfallande ^^skadeersättning.
I ett sådant fall synes det vara skäligt, att den som skyddas av krigsförsäkringen
jämväl betalar avgiften för denna. Med hänsyn lill vikten av
att debitering och uppbörd av avgifterna skall kunna ske så enkelt som
möjligt kan det väl försvaras att ålägga en var som har att utgiva premie
för brandförsäkring å varor eller maskiner att, även om han sålt godset, i
första hand gälda jämväl krigsförsäkringsavgiften, men det torde böra tillerkännas
honom rätt att hos den nya ägaren söka åter vad han sålunda utgiver.
Uppenbart är, att en sådan regressrätt icke bör ifrågakomma, såvitt
den nya ägaren själv tagit brandförsäkring å godset och på den grund måste
betala krigsförsäkringsavgift för egendomen. För dylika fall av dubbelförsäkring
torde det kunna antagas att, om den förutvarande ägaren hos krigs•
skadenämnden begär befrielse från avgiftsskyldighet, hans framställning
kommer att vinna bifall.

Det hemställes om ett sådant tillägg till förevarande paragraf att vad här
anförts blir beaktat.

Justiticrddet Lawski:

I likhet med lagrådets övriga ledamöter anser jag, att i fall då godset, när
krigsförsäkringen börjat löpa, tillhör annan än den, som tagit brandförsäkringen,
den förre bör betala avgiften för krigsförsäkringen. Att likvisst i
första hand lägga ansvaret för avgiften å den senare och alltså göra honom
ansvarig vid den förres insolvens, kan knappast motiveras endast med en
hänvisning till att systemet då blir enklare. Då emellertid förslaget på vissa
andra punkter i enkelhetens intresse avstått från en mera exakt fördelning
av ansvaret för krigsskador liksom från en begränsning därav och det därför,
örn den föreslagna lagen måste tillämpas, säkerligen kommer att bliva

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 267.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

nödvändigt att med hänsyn till vunna erfarenheter omarbeta densamma,
synes mig den av lagrådets övriga ledamöter förordade lösningen tillsvidare
kunna accepteras, därest den kompletteras med en bestämmelse om att den,
som innan den föreslagna lagen trätt i kraft överlåtit egendom, varå han
tagit brandförsäkring, icke skall vara skyldig att för egendomen erlägga avgift
för krigsförsäkring i vidare mån än han erhåller ersättning därför av den
nya ägaren. I detta fall lär nämligen försäkringstagaren icke på något sätt
kunna skydda sig mot ansvar för köparens insolvens, om denne icke försäkrat
egendomen.

23 och 29 §§.

Lagrådet:

Vid remiss till lagrådet den 14 mars 1930 av förslag till lag om beräkning
av tid i vissa fall, vilket förslag ligger till grund för lagen den 30 maj 1930
om beräkning av lagstadgad tid, yttrade chefen för justitiedepartementet, att
månadsberäkning borde konsekvent komma i tillämpning i nya lagar och
att, vid revision av äldre lagar, däri intagna frister, som angivits i trettiodagarsperioder,
borde utbytas mot tidsbestämningar angivna i månader, i all
den utsträckning det lämpligen kunde ske (N. J. A. avd. II årg. 1930 s. 54).
Detta uttalande lämnades utan erinran av lagrådet och riksdagen och har
-— låt vara icke alltid — beaktats i senare tillkomna lagar.

Under hänvisning härtill hemställes, att de i 23 och 29 §§ upptagna tiderna
av trettio dagar utbytas mot en månad.

30 §.

Lagrådet:

Då underrätt skall hålla förhör, böra — utom den som skall höras —-även krigsskadenämnden och den, som anmält skadan, kallas till förhöret.
Föreskrift härom bör lämpligen givas i paragrafen.

32 §.

Lagrådet:

Då ett förenklat förfarande jämlikt denna paragraf äger rum, torde böra
gälla, att nämnden ej må bestämma ersättning till lägre belopp än det yrkade
utan att tillfälle bereus den, som anmält skadan, att yttra sig i ärendet, därvid
nämnden naturligtvis bör lämna upplysning i vilket avseende anledning
att frångå yrkandet ansetts föreligga. En föreskrift härom synes erforderlig
med hänsyn till att sökanden saknar anledning att redan i ansökningen andraga
och styrka alla tänkbara omständigheter, som stödja hans yrkanden.
Även om en nedsättning i kravet kan synas nämnden ovedersägligt grundad,
är det likväl alltid möjligt, att sökanden har något av nämnden icke förutsett
skäl, som stöder hans talan. Att sökanden erhåller tillfredsställande möjlighet
att framföra sina synpunkter är så mycket viktigare, som nämndens
beslut skall vara slutgiltigt. Självklart är, att felräkningar och liknande
uppenbara oriktigheter kunna rättas av nämnden utan vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

34 §.

Lagrådet:

Beträffande denna paragraf hänvisas till de yttranden
der 2 §.

som avgivits un Ur

protokollet:

G. Lindencrona.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 maj
1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller,'' Sköld, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Domö, lagrådets den 15 maj 1940
avgivna utlåtande över det den 19 april 1940 till lagrådet remitterade förslaget
till lag örn krigsskadeersättning.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

I det till lagrådet remitterade förslaget var avsett, att samtliga beslut, som
fattades av statens krigsskadenämnd, skulle vara slutgiltiga och alltså icke
kunna vare sig överklagas i administrativ ordning eller dragas inför domstols
prövning. Mot förslaget i denna del har lagrådet erinrat, att prövningen av
vissa vid den föreslagna lagens tillämpning uppkommande tvistefrågor ej
borde undandragas domstolarna. Beträffande omfattningen av dessa frågor
hava däremot i lagrådet yppats olika meningar. Jag har ansett mig böra biträda
vad lagrådets flesta ledamöter i sådant hänseende föreslagit eller att
nämndens beslut skola vara slutgiltiga, dock med rätt för den, som ej åtnöjes
med nämndens beslut i fråga örn vem rätten till krigsskadeersättning skall
tillkomma eller rörande fråga huruvida eller i vad mån, vid tillämpning av
17 eller 21 §, kan å brandförsäkringsavtal grundas rätt till ersättning eller
skyldighet att erlägga avgift, att instämma sin talan till domstol inom en månad
från det han fick meddelande örn beslutet. I följd härav har åt 2 och
34 §§ givits det innehåll, varom dessa ledamöter hemställt. Att, såsom en av
lagrådets ledamöter förordat, ytterligare inskränka nämndens behörighet att
meddela slutgiltiga beslut synes ej påkallat. Av det förhållandet att vissa
frågor kunna komma att avgöras av domstol torde — med hänsyn till att
dessa frågor äro av i stort sett ringa eller ingen betydelse för verksamhetens
finansiering — icke några olägenheter uppstå ur de synpunkter, utredningen
framhållit till stöd för sin mening att det slutliga avgörandet borde ankomma
på nämnden.

Då lagrådets anmärkning beträffande 3 § synes böra iakttagas, har paragrafen
avfattats i enlighet med lagrådets förslag.

Jämlikt 5 § i det remitterade förslaget skall ersättning utgå för krigsskada
å jordbruks- och trädgårdsprodukter, vilka vid skadans inträffande äro för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

101

varade å sådan fastighet, varå lagen äger tillämpning, samt tillhöra fastighetens
brukare. Såsom lagrådet framhållit skulle i enlighet härmed — under
förutsättning att produkterna tillhörde brukaren — ersättning erhållas,
förutom för fastighetens egna produkter, jämväl för produkter från annan
egendom, vilka vid skadans inträffande förvarades å fastigheten. Till undvikande
av vissa föga rimliga konsekvenser i anledning härav har lagrådet
föreslagit, att paragrafen borde så avfattas, att ersättning enligt 2 kap. icke
utginge för andra jordbruks- och trädgårdsprodukter än sådana som utvunnits
å eller vore avsedda för den fastighet, där de förvarades vid skadans inträffande.
Enligt detta lagrådets förslag skall alltså omfattningen av de jordbruks-
och trädgårdsprodukter, vilka inbegripas under lagstiftningen, avgöras
enbart med hänsyn till produkternas samband med den fastighet, därå de
förvaras, utan hänsynstagande till frågan vem produkterna må tillhöra. Då
en sådan gränsdragning, som ansluter sig till vad som i paragrafen föreslagits
beträffande inventarier och skogsprodukter, synes lämplig, torde vad
lagrådet i detta hänseende förordat böra följas. Förevarande paragraf har
omarbetats i enlighet härmed, varvid tillika beaktats vad lagrådet anfört
angående ersättning för skada i vissa fall å produkter, förvarade å fastighet
i sambruk med den fastighet, därå produkterna utvunnits.

I anledning av vad lagrådet anmärkt beträffande 9 § har i sista stycket
av denna paragraf hänvisningen till tredje stycket utgått.

Vad angår 21 § synes vad lagrådets flesta ledamöter beträffande denna
paragraf anfört böra iakttagas. I anledning härav har till paragrafen fogats
ett andra stycke av innehåll att, därest den för brandförsäkringspremien
betalningspliktige, innan krigsförsäkringen trätt i tillämpning, å annan överlåtit
egendom, som brandförsäkringen avser, han äger att av nya ägaren utkräva
erlagd avgift, såvitt ej denne på grund av brandförsäkring, som
han själv tagit, är pliktig att erlägga avgift för egendomen. För de fall, då
egendom överlåtes efter det krigsförsäkringen trätt i tillämpning eller alltså
efter krigsutbrottet, har någon motsvarande bestämmelse ej synts påkallad;
i sådant fall hava parterna möjlighet att i samband med överlåtelsen avtala
örn vem som slutligen skall vidkännas krigsförsäkringsavgiften.

I enlighet med vad lagrådet hemställt hava de i 23 och 29 §§ upptagna tiderna
av trettio dagar utbytts mot en månad.

På grund av vad lagrådet under 30 § förordat har i denna paragraf givits
föreskrift örn att, då underrätt skall hålla förhör till utredning av ärende
angående ersättning, krigsskadenämnden och den, som anmält skadan, skola
kallas till förhöret.

I motiveringen till 32 § i det remitterade förslaget har uttalats, att nämnden
beträffande skada av mindre omfattning borde hava möjlighet att avgöra
ärendet utan särskild värdering enligt 28 § även i de fall, då nämnden
funne anledning alt frångå det yrkade beloppet, samt att frågan huruvida
sakägaren, då nämnden funnit skäl föreligga till dylik avvikelse, skulle beredas
tillfälle att avgiva påminnelser lämpligen borde avgöras av nämnden
efter prövning i varje särskilt fall. Lagrådet har emellertid ansett det böra

Bihang till riksdagens protokoll lött). 1 sami. Nr 207. 8

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

stadgas, att nämnden, då ett förenklat förfarande jämlikt 32 § äger rum,
ej må bestämma ersättning till lägre belopp än det yrkade utan att tillfälle
bereus den, som anmält skadan, att yttra sig i ärendet. Jag har med hänsyn
till vad lagrådet anfört till stöd för detta förslag icke velat motsätta mig
bifall till detsamma. Paragrafen har sålunda omarbetats i enlighet härmed.

Utöver de ändringar, som förslaget enligt vad nu anförts undergått med
anledning av lagrådets erinringar, hava vidtagits vissa jämkningar av redaktionell
innebörd.

Föredraganden hemställer — under framhållande av att proposition i
ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas utan hinder av
att den för propositioners avlåtande i allmänhet stadgade tid gått till ända —
att det i enlighet med vad nu anförts ändrade förslaget till lag om krigsskade
er sätt ning måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlämnas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Nils Sehlberg.

407623. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.