Kungl. Maj.ts proposition nr 259 (Proposition 1945:259)

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Nr 259.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag),
m. m.; given Stockholms slott den 6 april 1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag); och

2) lag angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 259.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Förslag

till

Lag

om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag).
Härigenom förordnas som följer.

1 kap.

Om utlännings inresa.

1 §•

Utlänning som ankommer till riket skall vara försedd med pass eller annan
legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla såsom
pass.

Legitimationshandling skall, där Konungen det förordnar, vara försedd
med påteckning av svensk myndighet (visering). Erfordras ej enligt vad
nu sagts visering, skall legitimationshandlingen i fall som avses i 28 §
första stycket vara försedd med bevis om uppehållstillstånd.

2 §.

Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet varför jämlikt 13 eller 14 §
erfordras arbetstillstånd, skall bevis örn sådant tillstånd finnas å legitimationshandlingen.

3 §.

Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket för polismyndighet i
den ort, dit han från utlandet först anländer, uppvisa sin legitimationshandling
ävensom meddela de upplysningar polismyndigheten begär; och är utlänning
skyldig att på anfordran personligen inställa sig hos polismyndigheten.

2 kap.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §•

Utlänning som uppehåller sig här i riket skall vara försedd med legitimationshandling
som i 1 § sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

5 §.

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet som för utlänningars
övervakande må finnas nödiga meddelar Konungen.

6 §•

Det åligger utlänning att på kallelse personligen inställa sig hos polismyndighet
för meddelande av upplysningar som angå hans vistelse här i riket,
så ock att vid anfordran för polismyndighet eller polisman uppvisa sin legitimationshandling.

7 §.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd (uppehållstillstånd) uppehålla
sig här i riket över tre månader; dock må utan sådant tillstånd utlänning
som på grund av födseln varit svensk medborgare ävensom dennes make och
ogifta barn i äktenskap under tjuguett år vistas härstädes intill sex månader
från ankomsten.

Konungen må förordna, att i stället för tid som i första stycket sägs skall
gälla annan tid som angives i förordnandet.

8 §.

Uppehållstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid samt må förbindas med de
förbehåll som finnas påkallade. Beslut om uppehållstillstånd må tillika innehålla
föreskrift, att utlänningen senast vid tiden för uppehållstillståndets utgång
skall utresa ur riket (utresebeslut).

Bevis örn uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

9 §.

Vad i 8 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut
rörande förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

10 §.

Vid bedömande av fråga örn uppehållstillstånd skall skälig hänsyn tagas
till vistelsens syfte och omständigheterna i övrigt, särskilt till längden av
den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket.

11 §•

Klagan över beslut i ärende angående uppehållstillstånd är ej tillåten i annat
fall än i 47 § sägs.

12 §.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han för polismyndighet i den ort,
där han lämnar riket, uppvisa sin legitimationshandling.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

3 kap.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd (arbetstillstånd) här i riket antaga
eller innehava anställning i annans tjänst (arbetsanställning).

Till arbetsanställning är ej att hänföra anställning i statens tjänst.

14 §.

Utan arbetstillstånd må utlänning ej heller här i riket utöva verksamhet
som föranledes av anställning utomlands i annan egenskap än såsom handelsresande.

Vad nedan i denna lag stadgas om arbetsanställning skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om verksamhet som nu är sagd.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten.

I ärende angående sådant tillstånd skall den centrala utlänningsmyndigheten,
där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda
omständigheter föreligga, inhämta utlåtande från den centrala arbetsmarknadsmyndigheten
eller från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där
arbetsanställningen skall innehavas, ävensom bereda sammanslutningar av
arbetsgivare eller arbetstagare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att
uttala sig.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete samt
må förbindas med de villkor och föreskrifter som finnas erforderliga.

Bevis om arbetstillstånd skall, så snart det lämpligen kan ske, tecknas å
legitim ationshandlingen.

16 §.

Vad i 15 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut
rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

17 §.

Arbetstillstånd må, när särskilda skäl därtill föreligga, återkallas av den
centrala utlänningsmyndigheten.

18 §.

Klagan över beslut i ärende angående arbetstillstånd är ej tillåten i annat
fall än i 47 § sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

4 kap.

Om utlännings avvisning från riket.

19 §.

Utlänning som ankommer till riket må avvisas i följande fall, nämligen

1) om han är zigenare eller om han uppenbarligen har för avsikt att söka
sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan
vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan
dylik sysselsättning;

2) örn han har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle samt det skäligen
bör antagas att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning;

3) om han varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads-, bedrägeri- eller förskingringsbrott
eller för häleri eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel,
yrkesmässigt övande av otukt, utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt
eller yrkesmässigt bedrivande av olovlig in- eller utförsel av varor, samt
det skäligen kan antagas att han skulle komma att här i riket fortsätta sådan
brottslig eller osedlig verksamhet;

4) om han ej är försedd med legitimationshandling som i 1 § sägs;

5) om hans legitimationshandling icke är, där så erfordras, försedd med
bevis som i 2 § sägs;

6) om han uraktlåter vad honom enligt 3 § åligger eller, vid fullgörande
därav, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

7) örn han tidigare blivit härifrån utvisad samt icke erhållit Konungens
tillstånd att återvända, där sådant erfordras.

I fall varom ovan under 1)—3) sägs må ej den avvisas som tidigare varit
svensk medborgare; dock att den som vunnit medborgarskap i annat land må
avvisas på sådan grund som i 3) sägs.

Innehar utlänning legitimationshandling som är försedd med visering,
må han avvisas allenast på sådan grund som ovan i 6) sägs.

20 §.

Beslut örn avvisning meddelas av polismyndighet, där ej fall föreligger
sorn i andra eller tredje stycket sägs.

Finner polismyndighet anledning till avvisning men påstår utlänningen
att han av politiska orsaker flytt från annat land och att han ankommit
därifrån eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot
att bliva återsänd till förstnämnda land, skall polismyndigheten, där ej
påståendet uppenbarligen är oriktigt, ofördröjligen göra anmälan hos den
centrala utlänningsmyndigheten, som beslutar örn avvisning skall ske. I
avvaktan på den centrala myndighetens beslut äger polismyndigheten taga
utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt; och skall polismyndigheten
därom ofördröjligen underrätta den centrala myndigheten.

Vad i andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, örn polismyndighet
av särskilda skäl finner tveksamt huruvida avvisning bör ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Har avvisningsfråga jämlikt andra eller tredje stycket hänskjutits till
den centrala utlänningsmyndigheten, äger denna förordna, att utlänningen
skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

21 §.

Polismyndighets beslut om avvisning skall meddelas vid utlänningens ankomst
till riket eller omedelbart därefter.

22 §.

Beslut om avvisning skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och
skall däri tillika givas till känna, om klagan över beslutet må föras och vad
utlänningen har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall
tillställas utlänningen så snart ske kan.

23 §.

Vill utlänning klaga över beslut om avvisning som meddelats av polismyndighet,
äger han hos den centrala utlänningsmyndigheten anföra besvär,
vilka skola ingivas eller med posten i betalt brev insändas till den centrala
myndigheten. Besvären skola vara den centrala myndigheten tillhanda sist
å åttonde dagen efter det beslutet tillställdes klaganden.

Klagan över den centrala utlänningsmyndighetens beslut är ej tillåten i
annat fall än i 47 § sägs.

Beslut örn avvisning, som meddelats av polismyndighet, skall gå i verkställighet
utan hinder av anförda besvär.

24 §.

Avvisning skall, så snart ske kan, verkställas genom polismyndighetens
försorg. Har beslut om avvisning meddelats av den centrala utlänningsmyndigheten,
äger denna lämna närmare anvisningar angående verkställigheten.

Utlänningen *bör befordras till det land varifrån han hit ankommit, om ej
annat föranledes av särskilda skäl, såsom att landet är avlägset eller att
han utvisats eller av politiska orsaker flytt därifrån eller att han kan antagas
där icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till land varifrån han
av politiska orsaker flytt.

Kan avvisning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, polismyndigheten
taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt;
och skall polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta den centrala
utlänningsmyndigheten. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för avvisningens
verkställande skall polismyndigheten överlämna frågan örn
verkställigheten till den centrala myndighetens avgörande. Har sådant överlämnande
skett, äger den centrala myndigheten förordna, att utlänningen
skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259. "

5 kap.

Om utlännings förpassning ur riket.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling som i 1 § sägs, eller kvarbliver
han efter utgången av den tid han äger rätt att vistas här i riket, må den
centrala utlänningsmyndigheten meddela förordnande, att han ofördröjligen
eller inom viss tid skall avresa från riket vid äventyr att han, därest
han ej avreser, skall förpassas ur riket (förpassningsbeslut).

Har den centrala utlänningsmyndigheten meddelat beslut varigenom utlännings
ansökan om uppehållstillstånd avslagits, må i samband därmed förpassningsbeslut
meddelas.

26 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten må jämväl, då särskilda skäl äro
därtill, meddela förpassningsbeslut beträffande utlänning, som i annat avseende
än varom i 25 § är fråga uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad
i denna lag eller med stöd därav blivit föreskrivet, eller som mot bättre vetande
lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller
eljest i ansökningsärende, varom är stadgat i denna lag eller i författning
som med stöd därav utfärdats.

Vid bedömande huruvida förpassningsbeslut enligt denna paragraf bör
meddelas skall skälig hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden
samt till längden av den tid han vistats i riket.

27 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, anledning
till utlännings förpassning ur riket föreligga, skall anmälan därom
göras hos den centrala utlänningsmyndigheten.

Uppkommer fråga om utlännings förpassning, äger den centrala utlänningsmyndigheten,
länsstyrelse eller, där det skäligen kan befaras att utlänningen
avviker, polismyndighet taga utlänningen i förvar eller ställa honom
under uppsikt. Vidtager polismyndighet sådan åtgärd, skall länsstyrelsen
ofördröjligen underrättas. Länsstyrelse skall, så snart ske kan, underrätta
den centrala utlänningsmyndigheten örn åtgärd som länsstyrelsen eller,
underordnad polismyndighet vidtagit.

28 §.

Förpassningsbeslut skall, när särskild anledning därtill föreligger, innehålla
förbud för utlänningen att återvända till riket, med mindre han, där
visering ej erfordras, före ankomsten till riket erhållit uppehållstillstånd.

Förpassningsbeslut skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och
skall däri tillika givas till känna, örn klagan över beslutet må förås och vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

utlänningen har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall
tillställas utlänningen så snart ske kan.

Klagan över förpassningsbeslut är ej tillåten i annat fall än i 47 § sägs.

29 §.

Utlänning som må klaga över förpassningsbeslut äger, där han så önskar,
inför länsstyrelsen eller magistrat eller i vittnens närvaro inför tillsyningsman
eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller
landsfogde avgiva förklaring att han åtnöjes nied beslutet. Örn förklaring,
som ej avgivits inför länsstyrelsen, skall denna ofördröjligen underrättas.

Förklaring varom nu är sagt må ej återtagas.

30 §.

Förpassning verkställes genom länsstyrelsens försorg. Den centrala utlänningsmyndigheten
äger meddela närmare anvisningar angående verkställigheten.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, örn ej annat föranledes av
särskilda skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker
flytt därifrån. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan detta
ej utrönas, bör han befordras till det land varifrån han inkommit i riket,
såvitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts, eller han utvisats
från det landet eller han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot att bliva
återsänd till land varifrån han av politiska orsaker flytt.

Kan förpassning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, länsstyrelsen
eller, där det skäligen kan befaras att utlänningen avviker, polismyndighet
förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas under
uppsikt. Vidtager polismyndighet sådan åtgärd, skall länsstyrelsen ofördröjligen
underrättas. Länsstyrelse skall, så snart ske kan, underrätta den centrala
utlänningsmyndigheten örn åtgärd som länsstyrelsen eller underordnad polismyndighet
vidtagit. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för förpassningens
verkställande skall länsstyrelsen överlämna frågan om verkställigheten
till den centrala myndighetens avgörande. Har sådant överlämnande
skett, äger den centrala myndigheten förordna, att utlänningen skall tagas i
förvar eller ställas under uppsikt.

6 kap.

Örn utlännings utvisning från riket.

31 §.

Länsstyrelse må meddela förordnande örn utvisning från riket av följande
utlänningar, nämligen

1) zigenare ävensom den som beträdes med lösdriveri eller bettlande, så
ock den som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom
utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

2) den som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande
av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket genom
utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande
vid dylik handel eller för förbrytelse mot gällande bestämmelser om tillverkning
av brännvin eller försäljning av vin eller spritdrycker eller olovlig befattning
i andra fall med sådana drycker eller eljest för olovlig in- eller utförsel
av varor eller för det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under
kringresande eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering;

4) den som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat
brott än ovan avses dömd till straffarbete, fängelse ej under sex månader, internering
eller förvaring, ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran eller ock
förklarats vara övertygad om gärning, varå straffarbete eller fängelse i sex
månader kan följa, men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen befunnits strafflös,
allt såframt gärningens beskaffenhet föranleder till antagande att fara av
hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet;
dock att utvisning för gärningen ej må ske, där ej förhör som i 33 § sägs i
ärendet hållits innan sex månader förflutit från det han efter utståndet straffarbete
eller fängelse blivit frigiven eller ock efter internering, förvaring, ungdomsfängelse
eller tvångsuppfostran blivit utskriven eller, där utlänningen
befunnits strafflös, inom ett år från det utslaget vann laga kraft;

5) den som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom riket
genom utslag, som äger laga kraft, blivit dömd till frihetsstraff för brott varför
enligt gällande lag om utlämning av förbrytare utlämning må ske eller
undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för sådant brott.

Vid bedömande huruvida utvisning bör äga rum skall skälig hänsyn tagas
till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den
tid han vistats i riket. Har den som gjort sig skyldig till gärning, varom
i denna paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före gärningens begående
närmast förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för
den gärningen utvisas, om ej synnerliga skäl äro därtill.

Örn hemsändande av utlänning som faller fattigvården till last är särskilt
stadgat.

32 §.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på
grund av stadgande i 31 §, skall anmälan därom göras hos länsstyrelsen.

Uppkommer fråga om utlännings utvisning jämlikt 31 §, äger länsstyrelsen
eller, där det skäligen kan befaras att utlänningen avviker, polismyndighet
taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt. Vidtager polismyndighet
sådan åtgärd, skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.
Länsstyrelse skall, så snart ske kan, underrätta den centrala utlänningsmyndigheten
örn åtgärd som länsstyrelsen eller underordnad polismyndighet vidtagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

33 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, anledning
till utvisning av utlänning föreligga på grund av stadgande i 31 §,
skall länsstyrelsen föranstalta därom att utlänningen, så snart ske kan, inställes
till förhör inför länsstyrelsen; dock må, där utlänning förvaras i kronohäkte
som står under lagfaren tillsyningsmans uppsikt, förhöret efter länsstyrelsens
beprövande kunna hållas av tillsyningsmannen.

Vid förhör varom nu är sagt äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta
hjälp. Länsstyrelsen skall, om utlänningen det begär, förordna lämplig person
att biträda honom, där han är på fri fot dock allenast örn han kan
antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.

över förhöret skall förås protokoll; och skall noggrann utredning företagas
örn alla de omständigheter som kunna inverka å ärendets utgång.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till
avgörande. Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart
ådömt frihetsstraff, skall iakttagas att, såframt ej särskilda hinder möta,
ärendet hos länsstyrelsen bringas till slut så tidigt att, där beslut om utvisning
meddelas, detsamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång.

34 §.

Utvisningsbeslut skall innehålla förbud för utlänningen, vid äventyr som
i 42 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända till riket; och skall länsstyrelsen
i beslutet giva till känna vad utlänningen har att iakttaga, där
han vill söka ändring i beslutet, samt tillställa honom skriftligt beslut så
snart ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall beslutet ock muntligen avkunnas
för honom.

När beslut i ärende örn utvisning meddelats, skall den centrala utlänningsmyndigheten,
så snart ske kan, underrättas.

35 §.

Vill den som genom länsstyrelses beslut förklarats skola utvisas överklaga
beslutet, äger han till länsstyrelsen ingiva eller med posten i betalt brev insända
sina till Konungen ställda besvär. Besvären skola vara länsstyrelsen
tillhanda sist å åttonde dagen efter det beslutet tillställdes utlänningen.
Förvaras klaganden i häkte, må besvären inom tid som nu sagts ingivas
till tillsyningsmannen vid häktet, som har att ofördröjligen insända besvären
till länsstyrelsen. Vill utlänning som icke är på fri fot anföra besvär,
åligger det länsstyrelsen eller tillsyningsman vid häkte att tillse att utlänningen
därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall länsstyrelsen, så snart ske kan, jämte eget utlåtande
och övriga till ärendet hörande handlingar insända till nedre justitierevisionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

36 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes med länsstyrelses beslut i
ärende rörande utvisning skall vad i 29 § stadgas äga motsvarande tilllämpning.
Utvisning verkställes genom länsstyrelsens försorg.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, örn ej annat föranledes av särskilda
skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker
flytt därifrån. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan
detta ej utrönas, bör han befordras till det land varifrån han inkommit i
riket, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga som nyss nämnts, eller han
utvisats från det landet eller han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot
att bliva återsänd till land varifrån han av politiska orsaker flytt.

Kan utvisningen ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske,
länsstyrelsen eller, där det skäligen kan befaras att utlänningen avviker,
polismyndighet förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas
under uppsikt. Vidtager polismyndighet sådan åtgärd, skall länsstyrelsen
ofördröjligen underrättas. Länsstyrelse skall, så snart ske kan, underrätta
den centrala utlänningsmyndigheten örn åtgärd som länsstyrelsen eller underordnad
polismyndighet vidtagit. I tvivelaktiga fall eller där svårighet
möter för utvisningens verkställande skall länsstyrelsen i ärendet göra anmälan
hos den centrala utlänningsmyndigheten, som har att jämte eget
utlåtande överlämna ärendet till Konungens avgörande.

37 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes
påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning som vistas i riket.
Uppstår fråga örn utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen
att förhör i ärendet skall hållas inför länsstyrelsen; och skola i fråga örn
sådant förhör bestämmelserna örn förhör som avses i 33 § äga motsvarande
tillämpning. När omständigheterna därtill föranleda, må utlänningen tagas
i förvar eller ställas under uppsikt.

I fråga örn verkställighet av beslut örn utvisning varom i denna paragraf
sägs äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen
befordras till land varifrån han av politiska orsaker flytt eller till land
varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda
land.

38 §.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten eller länsstyrelse anledning till
utvisning jämlikt 37 § föreligga, skall anmälan därom göras hos Konungen.

Uppkommer fråga örn utlännings utvisning jämlikt 37 §, äger den centrala
utlänningsmyndigheten eller länsstyrelse taga utlänningen i förvar eller ställa
honom under uppsikt. Vidtager länsstyrelse sådan åtgärd, skall den centrala
utlänningsmyndigheten, så snart ske kan, underrättas.

1- Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

7 kap.

Ansvarsbestämmelser.

39 §.

Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet som är stadgad i denna
lag eller i författning som med stöd därav utfärdats, straffes med dagsböter.

Har utlänning ej inom tid som i 7 § sägs sökt uppehållstillstånd, där sådant
erfordras, eller har utlänning, som förut erhållit uppehållstillstånd, ej inom
tiden för tillståndet sökt erforderlig förlängning därav, straffes med dagsböter.
Överträder utlänning vad i 13 eller 14 § är stadgat, straffes likaledes med
dagsböter.

Till enahanda straff är ock den förfallen, som anställer utlänning i sin
tjänst, utan att denne jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

40 §.

Uraktlåter utlänning i annat avseende än varom i 25 och 39 §§ är fråga att
ställa sig till efterrättelse vad i denna lag eller med stöd därav blivit föreskrivet,
eller söker utlänning hindra verkställighet av beslut angående hans avvisning,
förpassning eller utvisning, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna
äro försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller eljest i ansökningsärende varom är stadgat i denna
lag eller i författning som med stöd därav utfärdats, straffes såsom i första
stycket sägs.

41 §.

Där någon förhjälper utlänning att inkomma i riket i strid mot föreskrift
som i denna lag eller med stöd därav blivit meddelad, straffes med dagsböter.

42 §.

Har utlänning som blivit härifrån utvisad återvänt utan att han därtill erhållit
Konungens tillstånd, där sådant erfordras, och har han ej av politiska
orsaker flytt från det land, varifrån han hit ankommit, straffes med fängelse
i högst sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedelbart
föras ur riket; och skall därvid förfaras enligt de i 36 § angivna grunderna.

Den som skäligen misstänkes för brott varom i denna paragraf sägs skall,
där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, tagas i häkte.

43 §. ^

Begår någon förseelse, varom i 39 § första stycket eller 41 § sägs, i avsikt
att bereda utlänningen möjlighet att obehörigen vistas i riket och äro omständigheterna
försvårande, vare straffet fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

44 §.

Förseelse varom i denna lag är fråga åtalas av allmän åklagare.

Åtal för förseelse som i 39 eller 41 § sägs anhängiggöres vid polisdomstol,
där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 40, 42 eller 43 § anhängiggöres vid allmän domstol.

45 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

8 kap.

Särskilda bestämmelser.

46 §.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten meddelar utrese-, avvisningseller
förpassningsbeslut, skall yttrande inhämtas från en nämnd bestående av
tre ledamöter (utlänningsnämnden).

Beträffande utlänning, för vilken utresebeslut gäller, må förpassningsbeslut
meddelas utan nämndens hörande. Utan hinder av vad i första stycket
stadgas må vidare, där ärendet är av synnerligen brådskande natur, den centrala
utlänningsmyndigheten i ärendet meddela beslut utan att yttrande inhämtats
från nämnden; dock skall beslutet snarast möjligt anmälas för nämnden.

Den centrala utlänningsmyndigheten må jämväl i andra ärenden än i
första stycket sägs inhämta nämndens yttrande.

Ledamöterna av nämnden jämte en eller flera suppleanter för var och en
av dem utser Konungen för viss tid. Av ledamöterna skall en vara eller
hava varit innehavare av domarämbete och en äga erfarenhet rörande internationella
rättsfrågor. Suppleant för ledamot skall uppfylla de för ledamoten
stadgade behörighetsvillkoren.

I den centrala utlänningsmyndighetens protokoll skall nämndens yttrande
antecknas, så ock särskild mening som yppats av någon dess ledamot.

47 §.

över den centrala utlänningsmyndighetens avvisnings- eller förpassningsbeslut,
så ock över myndighetens beslut i ärende angående uppehålls- eller
arbetstillstånd, som tillika innehåller utrese- eller förpassningsbeslut, må
klagan föras, där antingen utlänningsnämnden eller någon dess ledamot yppat
avvikande mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats
från nämnden. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla förpassningsbeslut
varom i 46 § andra stycket första punkten sägs.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 259.

tillsyningsmannen vid häktet. Besvären skola vara den centrala myndigheten,
länsstyrelsen eller tillsyningsmannen till handa sist å åttonde dagen efter
det beslutet tillställdes utlänningen. Länsstyrelse och tillsyningsman äro pliktiga
afl ofördröjligen insända inkomna besvär till den centrala utlänningsmyndigheten.
Vill utlänning som icke är på fri fot anföra besvär, åligger det
länsstyrelsen eller tillsyningsman vid häkte att tillse att utlänningen därvid
ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall den centrala utlänningsmyndigheten, så snart ske
kan, jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända
till justitiedepartementet.

48 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten äger, om den finner särskilda skäl
därtill föreligga, överlämna ärende till Konungens avgörande. Sådant överlämnande
skall ske, såframt utlänningsnämnden i avgivet yttrande hemställt
därom.

Överlämnas ärende till Konungens avgörande, skall den centrala utlänningsmyndigheten
bifoga eget utlåtande.

49 §.

Kan beslut örn utlännings avvisning, förpassning eller utvisning icke verkställas
eller yppas nya skäl efter det Konungen meddelat eller fastställt avvisnings-
eller förpassningsbeslut eller meddelat utvisningsbeslut enligt 37 g
eller efter det annat utvisningsbeslut vunnit laga kraft, må Konungen förordna,
att beslutet icke skall lända till efterrättelse, ävensom meddela de
föreskrifter med avseende å utlänningens uppehåll i riket som kunna prövas
erforderliga eller ock uppdraga åt den centrala utlänningsmyndigheten
att meddela sådana föreskrifter.

Har den centrala utlänningsmyndigheten meddelat avvisnings- eller förpassningsbeslut,
över vilket klagan ej förts, och hava nya skäl yppats, må
myndigheten efter utlänningsnämndens hörande förordna, att beslutet icke
skall lända till efterrättelse.

Finner på grund av föreskrift i denna lag den centrala utlänningsmyndigheten
eller länsstyrelse behov föreligga att hålla utlänning i förvar utöver
en månad, skall frågan därom inom sagda tid underställas Konungen.

50 §.

Konungen äger att i ärende, som avses i denna lag eller med stöd därav
utfärdad författning, förordna om förhör med utlänning inför länsstyrelse.
I fråga örn sådant förhör skola bestämmelserna örn förhör som avses i 33 §
äga motsvarande tillämpning.

51 §.

Finnes i ärende som i 50 § sägs, att utredning vid domstol erfordras rörande
viss omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Konungen

Kungl. Alaj.ts proposition nr 259.

förordna, att förhör angående sådan omständighet skall äga rum vid den underrätt,
som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas
lämplig.

Vid förhöret skall för att tillvarataga statens intresse lämplig person, som
av länsstyrelsen därtill förordnas, vara närvarande. Rätten eller på landet
domaren skall inkalla utlänningen till förhöret, om han är på fri fot, och
eljest ombesörja att han inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning, som
är på fri fot, kallelse att inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Utlänningen äger, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp. Rätten eller
på landet domaren skall, örn utlänningen det begär, förordna lämplig person
att biträda honom, där han är på fri fot dock allenast om han kan antagas
icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.

Där omständigheterna det påkalla, förordne rätten att förhöret skall hållas
inom stängda dörrar. Angående förhöret skall i övrigt, där ej annat följer av
vad i 59 § stadgas, i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet om brottmål
däri talan örn ansvar föres.

Rätten eller domaren skall, sedan utredningen avslutats, skyndsamt insända
protokoll och övriga handlingar i ärendet till justitiedepartementet.

52 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 42 §
sägs, är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska
ort, dit han sändes.

53 §.

Har utlänning varom i 19 § sägs med fartyg eller luftfartyg ankommit till
riket och voro omständigheterna uppenbarligen sådana att befälhavaren bort
inse att utlänningen kunde komma alt härifrån avvisas, är befälhavaren, örn
sådan åtgärd vidtages, pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra
honom till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse
icke äger rum, med mindre fartyget eller luftfartyget omedelbart eller inom
närmaste tiden återvänder till nämnda land.

54 §.

Den som låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa honom i sin
tjänst är pliktig att, där utlänningen avvisas eller ur riket förpassas på grund
därav att han ej jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen, ersätta
statsverket kostnaden för utlänningens befordrande till den utländska
ort, dit han sändes.

55 §.

Med polismyndighet avses i denna lag i Stockholm chefen för kriminalavdelningen
samt i övriga städer och å landet polischefen i orten eller landsfogden
ävensom såväl i stad som å landet annan, vilken av länsstyrelsen
särskilt förordnats att fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet.

Kungl. Majlis proposition nr 259.

så ock den som av polismyndigheten förordnats att granska legitimationshandlingar
och mottaga anmälningar, den sistnämnde dock endast så vitt angår
fullgörande av det lämnade uppdraget.

56 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar
eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger
Konungen, med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla
sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket eller att här i riket antaga
eller innehava arbetsanställning, meddela de särskilda bestämmelser som
må finnas nödiga.

I fall varom i denna paragraf sägs må Konungen i fråga örn utlännings
avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

Med avseende å utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning
så ock utlännings hållande i förvar under längre tid gäller vad därom må
vara särskilt stadgat.

57 §.

Å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade konsulära
tjänstemän samt deras familjer och betjäning äga bestämmelserna i
denna lag tillämpning allenast i den mån Konungen förordnar.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer, utan gälla örn dem de
föreskrifter Konungen meddelar.

58 §.

Konungen äger att under de särskilda villkor som prövas nödiga i visst fall,
eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar, medgiva undantag
från stadgandena i 1—4, 7, 13 och 14 §§, dock att utlänning över sexton
år städse skall vara pliktig att vid sin ankomst till riket meddela de upplysningar
polismyndigheten begär.

Rätten att i visst fall medgiva undantag från stadgandena i 2, 13 och
14 §§ må efter Konungens bemyndigande utövas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Konungen förordnar vilken myndighet som skall vara central utlänningsmyndighet.
Där så med hänsyn till särskilda förhållanden finnes påkallat,
må Konungen ock förordna, att med avseende å frågor örn arbetstillstånd
vad i denna lag stadgas om den centrala utlänningsmyndigheten i stället
skal! gälla den centrala arbetsmarknadsmyndigheten.

59 §.

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed
äger sammanhang meddelar Konungen.

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter som i övrigt erford -

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

ras för tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet av
avvisning, förpassning eller utvisning.

Huru ersättning må bestämmas åt biträde, varom i 33, 35, 47 eller 51 §
sägs, eller åt den, som förordnats att vid förhör enligt 51 § tillvarataga statens
intresse, eller åt tolk, därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945 och gäller till och med den 30
juni 1947. I fråga örn sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse
som i lagen avses skall vad där är stadgat om ådömande av ansvar
gälla även efter sistnämnda dag.

Uppehålls- eller arbetstillstånd må meddelas även för tid efter den 30 juni
1947, dock ej längre än för högst två år efter sistnämnda dag.

Genom lagen upphäves utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344). Är ärende
anhängiggjort hos myndighet före den 1 juli 1945, skall det behandlas
enligt äldre lag. Hålles utlänning vid nya lagens ikraftträdande i förvar, må
den tid, inom vilken frågan örn hans fortsatta kvarhållande i förvar skall
underställas Konungen, utsträckas till två månader.

Genom nya lagen göres ej inskränkning i giltighetstiden för visering eller
uppehålls- eller arbetstillstånd som meddelats med stöd av äldre lag.

Vad i 39 § andra stycket är för där avsedda fall stadgat skall äga motsvarande
tillämpning, om utlänning, som enligt äldre lag erhållit visering
för längre tid än i 7 § sägs, ej inom tiden för viseringens giltighet sökt uppehållstillstånd,
där sådant erfordras.

Bihang till riksdagens protokoll 10b5. 1 sami. Nr 259.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Förslag

till

Lag

angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Möter mot verkställighet av utlännings avvisning, förpassning eller utvisning
hinder, som kan antagas bliva varaktigt, och bör utlänningen icke vistas
på fri fot, må han omhändertagas i fångvårdsanstalt (sluten eller öppen)
eller i särskild av den centrala utlänningsmyndigheten anordnad förläggning.
Samma lag vare, där utlänning eljest med hänsyn till allmän ordning
och säkerhet eller annat statens intresse finnes icke böra vistas på fri fot.

Förordnande om utlännings omhändertagande meddelas av Konungen.
Förordnande om utlännings omhändertagande i förläggning må ock meddelas
av den centrala utlänningsmyndigheten.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten meddelar beslut örn utlännings
omhändertagande, skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden. Där synnerliga
skäl föreligga, må sådant beslut likväl meddelas utan att yttrande
inhämtats; beslutet må dock ej gälla längre än en månad, såvida icke frågan
inom denna tid hänskjutits till nämnden för yttrande.

2 §•

över beslut av den centrala utlänningsmyndigheten angående utlännings
omhändertagande må klagan föras allenast såframt utlänningsnämnden eller
någon dess ledamot yppat avvikande mening eller ock beslutet meddelats
utan att yttrande inhämtats från nämnden. Den centrala utlänningsmyndigheten
skall giva till känna, om klagan över beslutet må föras, så ock vad
utlänningen har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan, ävensom tillställa
utlänningen beslutet så snart ske kan.

Klagan föres hos Konungen genom besvär, som skola ingivas eller med
posten i betalt brev insändas till den centrala utlänningsmyndigheten. Besvären
skola vara den centrala utlänningsmyndigheten till handa sist å åttonde
dagen efter det beslutet tillställdes utlänningen. Besvären må ock, där utlänningen
icke är på fri fot, inom sagda tid ingivas till tillsyningsmannen vid
häktet eller till föreståndaren vid anstalten eller förläggningen, och åligger
det tillsyningsmannen eller föreståndaren att ofördröjligen insända besvären

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

till den centrala utlänningsmyndigheten. Vill utlänning som icke är på fri
fot anföra besvär, åligger det tillsyningsmannen eller föreståndaren att tillse
att utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall den centrala utlänningsmyndigheten, så snart ske
kan, jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända
till justitiedepartementet.

Beslutet går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

3 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, anledning
föreligga till utlännings omhändertagande enligt denna lag, skall anmälan
därom göras hos den centrala utlänningsmyndigheten.

Uppkommer fråga örn utlännings omhändertagande enligt denna lag, äger
Konungen, den centrala utlänningsmyndigheten, länsstyrelse eller, där det
skäligen kan befaras att utlänningen avviker, polismyndighet taga utlänningen
i förvar eller ställa honom under uppsikt. Vidtager polismyndighet sådan
åtgärd, skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas. Länsstyrelse skall, så
snart ske kan, underrätta den centrala utlänningsmyndigheten om åtgärd
som länsstyrelsen eller underordnad polismyndighet vidtagit.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten behov föreligga att enligt
denna paragraf hålla utlänning i förvar utöver en månad, skall frågan därom
inom denna tid underställas Konungen.

4 §■

Finnes i ärende som avses i denna lag särskild utredning erforderlig, må
Konungen eller den centrala utlänningsmyndigheten förordna, att förhör med
utlänningen skall hållas av utlänningsnämnden på sätt i 5 § sägs.

Konungen må ock förordna örn förhör vid domstol; och skall därvid vad
i 51 och 59 §§ utlänningslagen är stadgat med avseende å sådant förhör
äga motsvarande tillämpning.

5 §■

^ Utlänningsnämnden skall, när förhör jämlikt 4 § första stycket påkallas,
så snart ske kan föranstalta därom; och må nämnden, där så finnes lämpligt,
uppdraga åt ledamot av nämnden eller suppleant att hålla förhöret.
Vid förhöret skall, om den centrala utlänningsmyndigheten så finner erforderligt,
lämplig person, som myndigheten därtill förordnar, vara närvarande
för att tillvarataga statens intresse. Utlänningen äger, där han så
äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp. Nämnden eller den som av nämnden utsetts
att halla förhöret skall, om utlänningen det begär, förordna lämplig
person att biträda honom, där han är på fri fot dock allenast örn han kan
antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.

Vid förhöret skall utredning företagas angående de omständigheter som
äro av betydelse för bedömandet av frågan örn utlänningens omhänderta -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 259.

gande. Utlänningen och hans biträde äga taga del av den utredning som
vid förhöret åberopas.

över förhöret skall förås protokoll, och skall nämnden, så snart ske
kan, med eget yttrande insända protokollet till den myndighet som påkallat
förhöret.

6 §■

Utlänning som omhändertagits enligt denna lag skall, örn anledning till
flans kvarhållande ej längre föreligger, med eller utan villkor utskrivas från
anstalten eller förläggningen.

Beslut örn utskrivning meddelas av Konungen. Är utlänningen omhändertagen
enligt beslut av den centrala utlänningsmyndigheten, över vilket klagan
ej förts, äger ock denna meddela beslut om utskrivning. Konungen äger
uppdraga åt den centrala utlänningsmyndigheten att meddela beslut om utskrivning
jämväl i annat fall än nu sagts.

7 §•

Varder utlänning ej utskriven inom fyra månader efter det han omhändertagits
enligt denna lag, skall frågan örn hans fortsatta kvarhållande prövas
på sätt i 8 § sägs. Hölls utlänningen vid beslutet om omhändertagandet
i förvar, skall tiden räknas från det han togs i förvar.

Innan prövning sker, skall förhör med utlänningen på sätt i 5 § sägs
hållas av utlänningsnämnden. Har förhör som i 4 § avses förut hållits eller
vistas utlänningen i förläggning för utlänningar som äro sinnessjuka eller
eljest till sin sinnesbeskaffenhet avvika från det normala och har läkare vid
förläggningen förklarat behov föreligga av fortsatt vistelse i sådan förläggning
eller är utlänningen desertör, vare tillfyllest att inhämta utlänningsnämndens
yttrande rörande utlänningens fortsatta kvarhållande.

Den centrala utlänningsmyndigheten skall före utgången av den i första
stycket angivna tiden hos utlänningsnämnden begära förhör eller yttrande.

8 §•

Sedan utlänningsnämndens yttrande och protokoll i ärende som avses i
7 § inkommit till den centrala utlänningsmyndigheten, skall denna utan
dröjsmål upptaga frågan om utlänningen skall utskrivas eller kvarhållas.

Skall frågan om utskrivning prövas av Konungen, åligger det den centrala
utlänningsmyndigheten att med eget utlåtande överlämna ärendet till Konungen.
Finner myndigheten i annat fall att utlänningen bör kvarhallas, skall
ock frågan underställas Konungens prövning.

9 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

tat utlänningsnämndens yttrande, att utlänningen bör utskrivas, eller har
nämnden eller någon dess ledamot funnit att så bör ske, skall ärendet överlämnas
till Konungen.

10 §.

Hålles utlänning i förvar enligt utlänningslagen eller denna lag och varder
han icke satt på fri fot inom fyra månader från det han togs i förvar,
skola bestämmelserna i 7—9 §§ i tillämpliga delar gälla.

11 §•

Omhändertagen utlänning må ej underkastas större inskränkningar i sin
frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen inom
anstalten eller förläggningen eller allmän säkerhet.

12 §.

Avviker utlänning, som omhändertagits i förläggning, därifrån eller visar
han upprepad ohörsamhet mot gällande ordningsföreskrifter eller äro eljest
särskilda skäl därtill, må den centrala utlänningsmyndigheten förordna att
utlänningen skall för kortare eller längre tid intagas å fångvårdsanstalt.
Sådant beslut må dock ej föranleda att utlänningen får kvarstanna å fångvårdsanstalt
längre än två månader, såvida icke frågan inom denna tid underställts
Konungen.

13 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten äger, örn den finner särskilda skäl
därtill föreligga, med eget utlåtande överlämna ärende, som enligt denna
lag skall prövas av myndigheten, till Konungens avgörande. Sådant överlämnande
skall ske, såframt utlänningsnämnden i avgivet yttrande hemställt
därom.

14 §.

Med polismyndighet avses i denna lag i Stockholm chefen för kriminalavdelningen
samt i övriga städer och å landet polischefen i orten eller landsfogden
ävensom såväl i stad som å landet annan, vilken av länsstyrelsen särskilt
förordnats att fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet.

15 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelar Konungen.

Konungen förordnar ock, huru ersättning må bestämmas åt biträde, varom
i 2 eller 5 § sägs, eller åt den, som förordnats att vid förhör enligt 5 § tillvarataga
statens intresse, eller åt tolk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

16 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller
eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt äger Konungen
utan hinder av denna lag meddela de bestämmelser angående omhändertagande
av utlänning som må finnas nödiga. Bestämmelser som nu sagts skola
dock underställas riksdagen, om den är samlad, inom trettio dagar och eljest
inom samma tid från nästföljande riksdags början. Sker det ej eller varda bestämmelserna
ej godkända, skola de upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945 och gäller till och med den 30 juni
4946.

Ar utlänning vid lagens ikraftträdande på grund av föreskrift i utlänningslagen
eller författning, som utfärdats med stöd därav, omhändertagen i förläggning
eller enligt beslut, som meddelats av Konungen, i förvar, skall vad i
denna lag stadgas angående omhändertagen utlänning tillämpas å honom, och
skall såsom åtgärd enligt denna lag anses motsvarande åtgärd, som vidtagits
på grund av föreskrift som nyss sagts.

År utlänning vid lagens ikraftträdande omhändertagen i förläggning, vare
förhör enligt 7 § icke erforderligt, där fråga är örn utlänning som avses i 12 §
fjärde stycket första punkten kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599)
med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar1 eller där förhör
med utlänningen i anledning av omhändertagandet hållits inför länsstyrelse
eller sådant förhör påkallats. Angående förhör som enligt vad nu sagts före
lagens ikraftträdande påkallats hos länsstyrelse skola äldre bestämmellser
gälla.

Hålles utlänning vid lagens ikraftträdande i förvar, må den tid, inom vilken
frågan örn utlänningens fortsatta hållande i förvar enligt 3 § sista stycket
skall underställas Konungen, utsträckas till två månader, och må med
åtgärd, som enligt 10 § skall företagas för prövning av frågan örn hans kvarhållande,
anstå tre månader efter dagen för ikraftträdandet, ändå att därigenom
förvarstiden kommer att överstiga fyra månader.

Beslut, varigenom enligt hittills gällande bestämmelser förordnats att utlänning
skall omhändertagas i förläggning eller tagas i förvar, skall utan
hinder av denna lag gå i verkställighet, där ej annorlunda förordnas.

1 Senaste lydelse se SFS 1944: 615.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Rubbestad, Ohlin, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Bergquist, fråga om ny lagstiftning angående utlännings rätt att här i riket
vistas och om lagstiftning angående omhändertagande av utlänning i anstalt
eller förläggning.

Föredraganden anför följande.

Utlännings rätt att här i riket vistas bestämmes av utlänningslagen jfea11
juni 1937 (nr 344) och av administrativa föreskrifter, som utfärdats med
stöd äv bestämmelser i lagen. I administrativ ordning ha bland annat reglerats
vissa frågor avseende utlänningskontrollen, vilka uppkommit efter utbrottet
av det nu pågående världskriget. Sålunda ha vissa bestämmelser meddelats
örn frihetsberövande ingripanden mot utlänningar.

1937 års utlänningslag trädde i kraft den 1 januari 1938. Den hade antagits
för en tid av fem år men förlängdes år 1942 på tre år. Lagen upphör alltså
att gälla med utgången av innevarande år. Frågan om ny utlänningslag
måste därför upptagas till prövning av årets riksdag.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 april 1943 tillkallade jag den 28
i samma månad justitierådet G. Dahlman, ordförande, ävensom pressombudsmannen
K. R. Casparsson, utrikesrådet G. Engzell, ledamoten av riksdagens
första kammare professorn Å. Holmbäck och byråchefen C. Schmidt
att såsom sakkunniga med biträde av numera byråchefen G. Lindencrona
såsom sekreterare verkställa översyn av utlänningslagen jämte vad därmed
ägde samband. Efter att tidigare lia avgivit förslag rörande vissa särskilda
spörsmål, som omfattades av utredningsuppdraget, ha de sakkunniga den
30 december 1944 avlåtit betänkande med förslag till utlänningslag och lag
angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning. De sakkunniga
ha därmed slutfört sitt uppdrag.

Under hänvisning till det sagda får jag anmäla upprättade förslag till utlänningslag
och lag angående utlännings omhändertagande i anstalt eller
förläggning. Innan jag närmare ingår på dessa förslag, anhaller jag att få
lämna en kortfattad översikt över vad i dessa frågor tidigare förekommit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Utlänningslagstiftningen intill 1938.

Vår första lagstiftning på förevarande område utgjorde lagen den 14 september
1914 (nr 196) angående förbud för vissa utlänningar att här i riket
vistas. Lagstiftningen bröt icke den alltsedan år 1860 upprätthållna grundsatsen
om fritt folkutbyte mellan staterna utan genomförde endast en reglering
av den administrativa maktens åtgärder mot kriminella och eljest asociala
utlänningar, vilka icke voro önskvärda här i landet. Sådana utlänningar kunde
enligt lagen avvisas eller utvisas. Rätt att förordna örn avvisning tillkom
polismyndighet, under det att meddelande av utslag om utvisning ankom på
länsstyrelse. Jämväl Kungl. Maj:t ägde förordna örn utvisning, där sådant
av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse fanns påkallat
(s. k. politisk utvisning).

Med stöd av ett i 1914 års lag meddelat fullmaktsstadgande utfärdade
Kungl. Maj:t under förra världskriget i administrativ ordning ett flertal
författningar, vilka liksom lagen endast avsågo att tillgodose allmänna ordnings-
och säkerhetshänsyn men i detta syfte ytterligare reglerade utlännings
rätt att inkomma och vistas i riket. Sålunda föreskrevs anmälningsskyldighet
för utlänningar och ett allmänt passviseringstvång.

Efter världskrigets slut avvecklades så småningom viseringstvånget i förhållande
till många europeiska stater. Däremot infördes bestämmelser, vilka
åsyftade att bevara bosta dstillgången och arbetstillfällena åt landets egen
befolkning. Dessa bestämmelser meddelades i administrativ ordning.

Emellertid ansågs en reglering i lag önskvärd, och en sådan kom till stånd
genom utfärdandet av lagen den 2 augusti 1927 (nr 333) om utlännings rätt
att här i riket vistas. I lagen sammanfördes med vissa ändringar de ursprungliga
reglerna i 1914 års lag och sedermera i administrativ ordning
meddelade kontrollföreskrifter. Det främsta syftet med utlänningslagen var
att skydda den svenska arbetsmarknaden, så att denna bevarades åt den
inhemska arbetskraften, samt att förhindra bosättning här i landet av ej
önskvärda befolkningselement. Därjämte beaktades ordnings- och säkerhetssynpunkter.
I lagen upptogos regler om uppehållstillstånd och arbetstillstånd.
Handläggningen av dylika tillståndsärenden uppdrogs åt socialstyrelsen.
För avlägsnande av utlänningar, som inkommit i riket och som uraktlåtit
att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna rörande vistelsen här,
infördes förpassning såsom en enklare procedur än utvisning. Rätt att besluta
örn förpassning tillädes länsstyrelse.

Med hänsyn till de förhoppningar, som hystes om en återgång till förkrigstidens
friare förhållanden, begränsades lagens giltighetstid till fem år. Genom
lag den 13 maj 1932 (nr 134) förordnades emellertid, att utlänningslagen
med smärre ändringar skulle äga fortsatt giltighet till utgången av år 1937.

I enlighet med en av 1936 års riksdag i skrivelse, nr 344, framförd anhållan
till Kungl. Majit tillkallade chefen för justitiedepartementet, enligt meddelat
bemyndigande, den 12 juni samma år sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning angående revision av bestämmelserna örn utlännings rätt att här i

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

riket vistas och därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga — i det
följande kallade 1936 års utlänningssakkunniga — avgåvo den 12 december
samma år den begärda utredningen (SOU 1936: 53), och med ingången av år
1938 ersattes 1927 års lag med utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344). Den
nya lagens tillkomst medförde bl. a. en omläggning av institutet förpassning.
Vidare överfördes handläggningen av vissa ärenden, såsom förpassningsärendena,
till socialstyrelsen och inrättades en utlänningsnämnd. Även 1937 års
lag fick till en början en till fem år begränsad giltighetstid.

Tillämpningsföreskrifter till 1937 års utlänningslag meddelades av Kungl.
Majit genom kungörelse den 26 november 1937 (nr 912) med föreskrifter i
anledning av utlänningslagen.

Redan före tillkomsten av 1937 års lag hade Sverige, om än i ringa mån,
berörts av de internationella flyktingproblem, som hade uppkommit efter nationalsocialismens
maktövertagande i Tyskland. Vid lagens stiftande togs hänsyn
därtill. Under de följande åren erhöll flyktingfrågan ökad omfattning och
betydelse, och de flesta av de förändringar i fråga om utlänningsförfattningama,
som efter lagens ikraftträdande blivit föremål för statsmakternas behandling,
ha ägt samband därmed. Innan redogörelse lämnas för utvecklingen
under åren 1938—1944, må därför givas en översikt över omfattningen och
karaktären av flyktingströmmen till vårt land.

Tillströmningen av flyktingar till Sverige.

Flyktingströmmen till Sverige hade före krigsutbrottet år 1939 en förhållandevis
obetydlig omfattning. Först under loppet av kriget erhöll flyktingfrågan
för Sveriges vidkommande stora mått.

Vid styrelseförändringen i Tyskland år 1933 blevo ett icke obetydligt antal
personer, som i sin politiska åskådning stodo i motsättning till den nya ordningen,
nödsakade att för att rädda sina liv eller undgå koncentrationslägren
fly från Tyskland.

För Sveriges del kan man emellertid icke tala örn någon starkare känning
av utvandringen från Tyskland under de närmaste åren efter regimförändringen
där. Först under år 1937 och i växande grad under år 1938 började
ett tilltagande invandringstryck förmärkas. I början av november 1938 beräknades
antalet flyktingar i Sverige till lägst 1 800 och högst 2 300. Vid
en i februari månad 1939 företagen allmän utlänningsräkning uppskattades
antalet utlänningar till omkring 24 000, därav omkring 4 000 betecknades
som flyktingar. I juli 1939 beräknades flyktingarna till mellan 4 300 och 4 800.

Efter krigsutbrottet dröjde det ej länge, förrän flyktingströmmen hit ökade.
Därvid uppträdde även nya flyktinggrupper, såsom polacker, vilka förut
flytt till Litauen, och medborgare i de baltiska länderna.

Den tyska ockupationen av Danmark och Norge och de i sammanhang därmed
inträffade politiska händelserna i dessa länder medförde för Sveriges
vidkommande nya flyktingproblem av större dimensioner än vi tidigare haft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Från båda länderna fick Sverige övertaga några hundra tyska, österrikiska
och tjeckoslovakiska flyktingar, som förut åtnjutit asylrätt i nämnda länder.
Även ett antal statslösa judar har från Norge och Danmark kommit till Sverige.
Men de stora flyktingkategoriema utgjordes av norrmän och senare även
danskar.

Från Norge började flyktingströmmen i mindre omfattning redan år 1940
för att under de följande åren fortsätta i ökad grad. Bland flyktingarna ha åtskilliga
varit politiska flyktingar i egentlig mening, d. v. s. personer som på
grund av sin politiska verksamhet i hemlandet varit utsatta för förföljelse
eller riskerat påföljd för politiska brott. I viss utsträckning ha de norska flyktingarna
utgjorts av personer, som utan att ha varit politiskt verksamma varit
allmänt missnöjda med förhållandena i sitt hemland och som i Sverige velat
avvakta en förändring i situationen. Andra ha velat via Sverige resa till allierade
länder; en stor del av de yngre norrmännen ha kommit hit i hopp att
kunna fortsätta sin resa för att göra tjänst hos den norska londonregeringen.
Slutligen ha på senare tid i ökat antal kommit personer, som i Norge varit
anhängare av quislingregimen men av en eller annan anledning icke längre
velat stanna i hemlandet. Vid utgången av år 1941 uppgick sammanlagda
antalet norska flyktingar i Sverige till omkring 3 000. Under 1942 steg antalet
till cirka 10 000 och beräknades vid slutet av 1943 till omkring 20 000.
Den 15 februari 1945 var antalet norska flyktingar omkring 36 100.

Den danska flyktingströmmen var av jämförelsevis mindre omfattning, tills
den tyska ockupationsmakten den 29 augusti 1943 införde undantagstillstånd
i Danmark och i samband därmed avväpnade den danska krigsmakten samt
satte sig i besittning av dess baser och fartyg m. m. Den tyska aktion mot
judarna i Danmark, som inleddes den 1 oktober 1943, blev signalen till en
massflykt till Sverige. Liksom i fråga örn flyktingar från Norge har storleken
av flyktingströmmen varierat, beroende på den politiska händelseutvecklingen
i Danmark. En stor del av de icke judiska flyktingarna har flytt därför att
de varit politiskt verksamma i sitt hemland. Andra ha begivit sig hit, enär de
känt vantrivsel med de rådande förhållandena i Danmark eller oro för väntade
händelser. Den 15 februari 1945 beräknades de danska flyktingarna i Sverige
till omkring 15 400.

Krigsförhållandena ha fört även andra grupper av flyktingar till Sverige.
Redan i samband med att de baltiska staterna uppgingo i Sovjetunionen år
1940 flydde åtskilliga personer från dessa länder, då de kände sig hotade av
de nya makthavarna. Jämväl under den tyska ockupationen av Balticum anlände
flyktingar därifrån. Allt eftersom kriget åter fördes in i ifrågavarande
länder, ökades strömmen av baltiska flyktingar ständigt, och under hösten
1944 antog flykten därifrån panikartad karaktär. Särskilt från Estland men
även från Lettland och Litauen ha flyktingar anlänt i större eller mindre
grupper över sjön. Deras antal beräknades den 15 februari 1945 uppgå till
omkring 24 600.

Härtill komma omkring 6 500 s. k. estlandssvenskar, vilka delvis efter
svenskt initiativ och med svensk hjälp kommit lill Sverige.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

En annan kategori flyktingar bilda de till några hundratal uppgående sjömän
av olika nationaliteter, som rymt från fartyg, vilka i tysk tjänst trafikerat
svenska hamnar eller farvatten. Sverige har under krigsåren även mottagit
ett icke obetydligt antal krigsfångar, vilka lyckats fly från fångenskapen.
Sedan något över 1 000 sovjetryska sådana flyktingar återvänt till
sitt hemland, kunde återstående antal krigsfångar, som flytt hit, den 15
februari 1945 beräknas lill omkring 1 900. I relativt obetydlig omfattning
ha vidare desertörer från den tyska krigsmakten i Norge och Finland samt
även Danmark ankommit till Sverige. Jämväl från den finska krigsmakten
har ett antal desertörer ankommit hit. Under 1944 ökade antalet sådana
flyktingar, och samtidigt började en växande civil flyktingström anlända
från Finland, huvudsakligen från Österbotten. Storleken av denna finska
flyktinggrupp beräknades till omkring 6 000. Efter stilleståndsfördraget med
Sovjetunionen avstannade denna flyktingström i huvudsak. En annan, mera
temporär flyktingfråga uppkom genom att finska regeringen av den
svenska regeringen i början av september 1944 erhöll medgivande att till
Sverige evakuera intill 100 000 personer från de närmast svensk-finska
landgränsen belägna finska områdena. Denna evakuering har försiggått
i på förhand organiserade former. Omkring 38 000 personer hade den 1
december 1944 mottagits i Sverige i anledning av evakueringen; den 15 februari
1945 utgjorde antalet evakuerade finska medborgare 30 600. I detta
sammanhang bör erinras hurusom med början vid tiden för det finsk-sovjetiska
vinterkriget 1939—40 såsom tillfälliga gäster i svenska familjer eller i
särskilt anordnade barnhem mottagits ett betydande antal finska barn. Deras
antal uppgick den 15 februari 1945 till icke mindre än omkring 42 300.

Som regel för den svenska flyktingpolitiken har gällt, att flyktingarna icke
blivit internerade utan fått uppehålla sig som andra utlänningar i riket. Det
har även eftersträvats att bereda flyktingarna arbetsanställningar, och en
stor del av det tillskott av arbetskraft, som de olika flyktingströmmarna hit
medfört, har kunnat upptagas av arbetsmarknaden.

Begäran örn översyn av utlänningslagstiftningen.

Vid 1939 års lagtima riksdag väcktes två likalydande motioner, nr 44
i första kammaren och nr 90 i andra kammaren, i vilka framhölls, att eftersom
det mot vårt land riktade invandringstrycket ökat till följd av den politiska
och ekonomiska situationen ute i världen, bristerna uti vår invandringslagsliftning
blivit alltmer påtagliga. Enligt motionärerna krävde läget,
att vi erhölle en lag, som reglerade vår invandringsfråga under klart hänsynstagande
till arbetsmarknads- och befolkningspoliliska synpunkter. Det
syntes vara av största vikt att vinna en tillförlitlig och fullständig utredning,
som gåve den ansvariga myndigheten hållpunkter för invandringsfrågornas
bedömande även ur sådana synpunkter. Vad de arbetsmarknadspolitiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

synpunkterna beträffade, erinrades i motionerna om att det vanligen vore
de ekonomiska mellanskikten, som svårast bleve lidande av en ökad invandring.
Oron i dessa kretsar inför det ökade invandringstrycket hade också
kraftigt kommit till uttryck i offentliga uttalanden av ett flertal organisationer.
Beträffande den befolkningspolitiska sidan av saken kunde enligt motionärernas
mening befolkningsutvecklingen i vårt land snart nog komma
att göra invandring i större skala påkallad, och det vore med hänsyn härtill
av vikt, att utlänningslagen gåve direkt stöd för en välvillig särpolitik i avseende
på sådana utlänningar, som i kulturellt och andra avseenden stöde
oss nära och alltså lätt kunde assimileras. I motionerna förordades även en
mera enhetlig organisation för handläggning av utlänningsärendena. Första
lagutskottet erinrade i sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 25, örn att
under senaste tiden väsentliga förändringar hade inträtt i de förhållanden
som sammanhängde med utlänningslagstiftningen och dess tillämpning. Utan
att taga ståndpunkt till de i motionerna framförda särskilda spörsmålen fann
utskottet det angeläget, att en allmän översyn över bestämmelserna på förevarande
område vidtoges för deras anpassning efter det rådande tidslägets
krav. I enlighet med hemställan av utskottet avlät riksdagen skrivelse till
Kungl. Maj:t, nr 264, vari anhölls, att Kungl. Majit måtte låta snarast verkställa
en allsidig utredning angående de ändrade anordningar för utlänningsärendenas
behandling och utlänningskontrollen samt de ändringar i utlänningslagen,
som gjorda efarenheter under lagens tillämpning visat vara påkallade,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

För verkställande av den av riksdagen begärda utredningen tillkallades
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 juni 1939 särskilda sakkunniga.
Det av de sakkunniga påbörjade utredningsarbetet avbröts emellertid till
följd av de förhållanden, som uppstodo genom krigsutbrottet. I proposition
till 1942 års riksdag, nr 303, föreslogs fortsatt giltighet av 1937 års utlänningslag
till och med den 31 december 1945. Därjämte föreslogos vissa ändringar
i lagen. I propositionen anförde föredragande departementschefen,
att av krisläget påkallade skärpningar i utlänningskontrollen borde, liksom
dittills hade skett, vidtagas genom Kungl. Maj:ts försorg enligt de i utlänningslagen
meddelade fullmakterna. Utlänningslagen borde bibehållas såsom
den grundval, till vilken återgång kunde ske när mera normala tider en
gång inträdde. Endast de jämkningar i lagen, som ägde sitt berättigande
jämväl sedan krisläget upphört, borde göras. De föreslagna ändringarna
avsågo väsentligen straffbestämmelserna samt införande av institutet utresebeslut.
Propositionen bifölls av riksdagen.

De föreskrifter, som utfärdats med stöd av utlänningslagens fullmakter, Ira
dels satt vissa bestämmelser i lagen ur tillämpning och dels kompletterat
lagens bestämmelser. De viktigaste av dessa föreskrifter äro upptagna i kungörelsen
den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om
tillsyn över utlänningar, här nedan kallad tillsynskungörelsen. Genom kungörelse
den 16 februari 1940 (nr 92) meddelades däri bl. a. vissa bestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

ser angående frihetsberövande ingripanden mot utlänningar genom omhändertagande
för vistelse i förläggning, varmed avsågs en mildare form för
dylika ingripanden än tagande i förvar. Vidare har, bland annat, genom särskilda
kungörelser utlännings rätt att vistas inom vissa områden av riket
väsentligt beskurits och gränskontrollen skärpts.

Den ‘28 april 1943 tillkallade jag enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande de i
inledningen nämnda sakkunniga — i det följande kallade 1943 års utlänningssakkunniga
— för att verkställa en översyn av gällande utlänningslag
jämte vad därmed ägde samband. I direktiven för utredningen anfördes
bland annat, att det torde vara uppenbart, att tidpunkten icke vore lämplig
för en genomgripande lagrevision. Under de senast gångna åren hade emellertid
åtskilliga betydelsefulla spörsmål på ifrågavarande område uppkommit,
vilka syntes böra närmare övervägas. Särskild uppmärksamhet förtjänade
i detta sammanhang frågorna örn sådana åtgärder mot utlänningar,
vilka innebure frihetsberövande i en eller annan form, och om den ordning,
i vilken ärenden av detta slag borde handläggas. Även syntes det påkallat,
att i samband med en översyn av lagstiftningen undersöktes, i vad mån
genom centralisering i vissa hänseenden eller på annat sätt förbättringar
kunde ernås i organisatoriskt hänseende.

I enlighet med direktiven upptogo de sakkunniga till omedelbar behandling
frågorna angående frihetsberövande åtgärder mot utlänningar. Den 1
augusti 1943 avgåvo de en promemoria angående utlännings omhändertagande
i förläggning eller tagande i förvar. I promemorian framlades förslag
till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen, till kungörelse angående
ändring i vissa delar av tillsynskungörelsen samt till kungörelse med
vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar. På grundval av de
sakkunnigas förslag utfärdades den 18 september 1943 kungörelse (nr 714)
angående ändring i vissa delar av tillsynskungörelsen och kungörelse (nr
715) med vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar. I proposition,
nr 352, till 1943 års riksdag (höstsessionen) med förslag till lag
örn ändring i utlänningslagen upptog Kungl. Maj:t de sakkunnigas förslag
i vad det avsåg öppnande av möjlighet för Kungl. Maj:t att i utlänningsärende
föranstalta örn förhör vid domstol. 1 utlåtande, nr 53, över propositionen
och en med anledning därav väckt motion förordade utskottet —
som underströk att enligt dess mening frågor örn frihetsberövande åtgärder
mot utlänningar, utöver vad redan vore förhållandet, till sina huvudgrunder
borde regleras i lag — i huvudsak bifall till propositionen, och riksdagen
biföll utskottets hemställan.

För 1944 års riksdag framlade Kungl. Majit efter förslag av utlänningssakkunniga
två propositioner rörande utlänningslagstiftningen. I proposition
angående den centrala organisationen för utlänningskontrollen, nr 254, föreslogs
inrättande av statens utlänningskommission såsom central utlänningsmyndighet.
Efter utlåtande av statsutskottet, nr 1(52, bifölls lörslaget av
riksdagen, och den 1 juli 1944 inrättades ullänningskominissionen, som
därvid med vissa undantag övertog utrikesdepartementets och socialstyrelsens

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

utlänningsärenden. I anslutning till nyssnämnda proposition hade avgivits
proposition, nr 257, med förslag till lag om ändrad lydelse av 54 och 56 §§
utlänningslagen. Ändringen i 56 § avsåg den organisatoriska frågan, under
det att ändringen i 54 § åsyftade att öppna möjlighet för Kungl. Maj:t att
förordna örn avsteg från vissa i lagen ingående bestämmelser örn arbetstillstånd.
I enlighet med hemställan av första lagutskottet i dess utlåtande, nr
54, biföll riksdagen propositionen.

Gällande rätt.

Förutom av 1937 års utlänningslag regleras utlännings rätt att här i riket
vistas, såsom förut sagts, av åtskilliga administrativa författningar, vilka utfärdats
med stöd av bestämmelser i lagen. Av dessa författningar ha i det föregående
omtalats utlänningskungörelsen den 26 november 1937 (nr 912)
och tjllsynskungörelsen den 1 september 1939 (nr 599), vilka båda vid olika
tillfällen ändrats, samt kungörelsen den 18 september 1943 (nr 715) med
vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar. Vidare må nämnas
kungörelsen den 16 februari 1940 (nr 96) örn passkontrollorter och kungörelsen
den 30 april 1943 (nr 224) angående utlännings vistelse i vissa delar av
riket, båda sedermera ändrade, ävensdfn Trungörelsén den 12 augusti 1944
(nr 594) om förbud för norska medborgare att lämna riket utan särskilt tillstånd,
kungörelsen den 14 september 1944 (nr 614) örn förbud för danska medborgare
att lämna riket utan särskilt tillstånd och kungörelsen den 20 oktober
1944 (nr 730) med vissa bestämmelser angående inresa och vistelse i område
intill riksgränsen mot Finland och Norge. För statens utlänningskommission
gäller instruktion den 22 juni 1944 (nr 489).

Utlänningslagen omfattar åtta kapitel. Av dem behandla de tre första förutsättningarna
för utlännings inresa och vistelse i Sverige, under det att de
tre därpå följande kapitlen innehålla regler angående utlännings avlägsnande
härifrån. Sjunde kapitlet upptager ansvarsbestämmelser och åttonde kapitlet
särskilda bestämmelser. Beträffande de viktigare bestämmelserna i lagen
och de med stöd av denna utfärdade administrativa författningarna må bär
framhållas följande.

Vid inresa i riket skall utlänning legitimera sig. För detta ändamål gäller
passtvång och anmälningsskyldighet. Från stadgandena örn legitimationsplikt
kan Kungl. Majit dock för visst fall eller mera stadigvarande för vissa
grupper av utlänningar medgiva undantag. I enlighet med sådana medgivanden
gällde tidigare vissa lättnader för danska, finska, isländska och norska
medborgare. Dessa lättnader lia emellertid upphävts.

Passtvånget innebär, att utlänning som ankommer till riket skall vara försedd
med pass eller annan legitimationshandling, som enligt Kungl. Maj:ts
förordnande må gälla såsom pass. Där Kungl. Maj:t så förordnar, skall legitimationshandlingen
vara försedd med påteckning av svensk myndighet, s. k.
visering. För närvarande gäller i huvudsak allmänt viseringstvång. Visering
skall meddelas för viss tid. Beslutanderätt i viseringsärenden tillkommer, bort -

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

sett från vissa särskilda undantagsfall, den centrala utlänningsmyndigheten
(statens utlänningskommission). Över beslut i sådana ärenden får klagan ej
föras.

Omedelbart vid ankomsten till riket skall utlänning uppvisa sin legitimationshandling
för polismyndigheten i den ort, dit han först anländer. Vid avresa
till utlandet skall utlänning för polismyndigheten i den ort, där han lämnar
riket, likaledes uppvisa legitimationshandlingen. Enligt tillsynskungörelsen
får utlänning i regel ej utan särskilt tillstånd inresa i eller utresa
ur riket på annan ort än passkontrollort. Utlänning är skyldig att efter kallelse
infinna sig hos polismyndighet och lämna upplysningar ävensom att vid
anfordran uppvisa sin legitimationshandling. Härjämte äger Kungl. Majit
meddela de bestämmelser örn anmälningsskyldighet, som må finnas nödiga
för utlännings övervakande. Sådana föreskrifter ha utfärdats, vilka ålägga
utlänning och den som härbärgerar utlänning eller anställer utlänning i sin
tjänst en vidsträckt anmälningsskyldighet.

Enligt tillämpningsbestämmelserna till utlänningslagen skiljer man mellan
inresevisering och uppehållsvisering. Inresevisering avser utlännings inresa
och första uppehåll i riket. Uppehållsvisering avser fortsatt uppehåll här.

Utlänning, som icke är viseringsskyldig, äger icke vistas här längre tid än
tre månader utan att ha särskilt tillstånd (uppehållstillstånd). Kungl. Majit
kan dock medgiva undantag från denna föreskrift. Uppehållstillstånd meddelas
av den centrala utlänningsmyndigheten och skall avse viss tids vistelse
här samt må förbindas med de förbehåll, som med hänsyn till vistelsens
syfte och därmed sammanhängande omständigheter finnas påkallade. I
ärende angående uppehållstillstånd skall i regel inhämtas yttrande från vederbörande
länsstyrelse eller svensk representation utom riket. I tillsynskungörelsen
har stadgats, att uppehållstillstånd må begränsas till viss ort
eller visst område samt må förbindas med de förbehåll i övrigt, som med
hänsyn till det allmännas intresse finnas påkallade. Bevis örn uppehållstillstånd
skall enligt lagen tecknas på legitimationshandlingen.

Beviljas uppehållstillstånd, må beslutet därom tillika innehålla föreskrift,
att utlänningen senast vid tiden för uppehållstillståndets utgång skall utresa
ur riket (utresebeslut). Vägras uppehållstillstånd, skall beslutet därom, då utlänningen
befinner sig här i riket, tillika innehålla förordnande, att han ofördröjligen
eller inom viss tid skall avresa från riket vid äventyr att han, därest
han ej avreser, skall förpassas ur riket (förpassningsbeslut). Innan beslut
meddelas, som innehåller ulröse- eller förpassningsbeslut, skall yttrande inhämtas
från en särskild nämnd, utlänningsnämnden. Ilar denna icke enhälligt
tillstyrkt beslutet eller har nämnden ej hörts, inträder klagorätt. Klagan
föres hos Kungl. Majit i statsrådet.

Enligt tillämpningsbestämmelserna till utlänningslagen skola bestämmelserna
örn uppehållstillstånd äga motsvarande tillämpning med avseende på
uppehållsvisering.

Utlänning äger icke ulan särskilt tillstånd (arbetstillstånd) här i liket antaga
eller innehava anställning i annans tjänst och ej heller här i riket utova
verksamhet som föranlcdcs av anställning utomlands i annan egenskap än

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

såsom handelsresande. För viseringspliktig utlänning må arbetstillstånd
meddelas i samband med viseringen. Sådan uppehållsvisering, som innefattar
tillstånd till arbetsanställning, brukar kallas arbetsvisering. Arbetstillstånd
skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete samt må förbindas
med de villkor och föreskrifter som finnas erforderliga.

Arbetstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten, vilken
även äger återkalla tillstånd när särskilda skäl därtill föreligga. Ivlagorätt
inträder under samma förutsättningar som gälla för klagan över beslut i
ärende om uppehållstillstånd. Jämväl beträffande arbetstillstånd äger Kungl.
Maj:t och, efter Kungl. Maj:ts förordnande, den centrala utlänningsmyndigheten
dispensrätt och under det nu pågående kriget har räckvidden av föreskrifterna
därom avsevärt begränsats. Genom administrativa författningar
har sålunda förordnats, att utlänning utan hinder av bestämmelsen om
arbetstillstånd får antaga och inneha arbetsanställning i husligt arbete eller
såsom skogs-, jordbruks- eller torvarbetare, dock icke i befälsställning eller
med förvaltningsuppgifter. Förordnandet avser icke anställning såsom trädgårdsmästare
eller arbete vid handelsträdgård. Vidare lia danska, finska, isländska
och norska medborgare erhållit rätt att taga vilken arbetsanställning
som helst utan att behöva inneha arbetstillstånd. Detsamma gäller för
de s. k. estlandssvenskama samt för utlänning, som är medborgare eller statslös
förutvarande medborgare i Estland, Lettland eller Litauen och som innehar
svenskt främlingspass.

Utlänning kan tvingas att lämna Sverige. Detta kan ske genom avvisning,
förpassning eller utvisning. Föreskrift att utlänning skall utresa ur riket kan
även meddelas genom utresebeslut.

Avvisning innebär, att utlänning avlägsnas vid gränsen eller omedelbart
efter det han inkommit på svenskt område. Åtgärden kan komma till användning,
då de omständigheter, som kunna medföra förbud att vistas i riket,
äro mera påtagliga. Avvisning kan ifrågakomma dels beträffande vissa
kriminella eller eljest av sociala skäl icke önskvärda personer, dels gentemot
utvisade, som utan Kungl. Maj:ts tillstånd återvända, dels ock beträffande
utlänningar, som icke äro behörigen legitimerade eller icke fullgöra den stadgade
anmälnings- och uppgiftsskyldigheten. Till kriminella, som må avvisas,
hänföres utlänning, som varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott
eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt
övande av otukt, utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt eller yrkesmässigt
bedrivande av olovlig varuinförsel och som skäligen kan antagas
komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig verksamhet. Till
eljest av sociala skäl icke önskvärda hänföres utlänning, som är zigenare eller
som uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande
eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande
av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning eller
som visserligen har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle men som
skäligen bör antagas sakna möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning.
Enligt tillsynskungörelsen lia avvisningsgrunderna utvidgats således, att ut -

Kungl. Majlis proposition nr 259.

länning, som ankommer till riket utan att innehava inrese- eller uppehållsvisering
eller uppehålls- eller arbetstillstånd, må avvisas jämväl där skälig
anledning finnes att antaga, att han lämnat sitt hemland för att icke återvända
dit, eller det med hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse
icke kan anses önskvärt, att han inkommer i riket.

Befogenhet att avvisa utlänning tillkommer i regel polismyndighet, varmed
enligt utlänningslagen i allmänhet förstås polischefen i orten; enligt tillsynskungörelsen
skall med polismyndighet avses jämväl vissa föreståndare
och biträdande föreståndare för passkontroll. Över polismyndighets beslut
att avvisa utlänning äger denne anföra besvär hos länsstyrelsen, men beslutet
skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Undantag från polismyndighets rätt att besluta om avvisning inträder, om
utlänningen påstår, att han av politiska orsaker flytt från annat land och att
han ankommit därifrån eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta
trygghet mot att bli återsänd till förstnämnda land; i så fall skall polismyndigheten
hänskjuta avvisningsfrågan till den centrala utlänningsmyndighetens
avgörande. Sådant hänskjutande skall dock ej ske, om det med skäl kan
antagas att påståendet är oriktigt. Finner länsstyrelse vid prövning av besvär
sådana omständigheter föreligga, att frågan örn avvisning bort av polismyndigheten
hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten, skall länsstyrelsen
undanröja avvisningsbeslutet och överlämna handlingarna i ärendet
jämte eget yttrande till den centrala myndigheten. Innan denna meddelar
avvisningsbeslut, skall den höra utlänningsnämnden. Har nämnden icke enhälligt
tillstyrkt beslutet, må enligt utlänningslagen klagan föras hos Kungl.
Majit i statsrådet. Genom tillsynskungörelsen har emellertid stadgandet om
utlänningsnämndens hörande och örn klagorätt satis ur tillämpning.

Verkställighet av avvisningsbeslut ankommer på polismyndighet.

Förpassning är avsedd för sådana fall, då utlänning redan inkommit i landet
och omständigheterna äro sådana, att frågans bedömande icke kräver någon
mera ingående undersökning. Sålunda kan förpassningsbeslut utfärdas
beträffande utlänning, som saknar föreskriven legitimationshandling eller
som kvarstannar här längre än han är herätligad utan alt lia sökt förlängning
av vistelsetiden eller som lämnar medvetet oriktiga uppgifter vid
anmälan eller ansökan eller eljest åsidosätter vad i utlänningslagen eller med
stöd därav är föreskrivet. Enligt tillsynskungörelsen må förpassning jämväl
ske, där det med hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse icke
kan anses önskvärt, alt utlänning vistas i riket. Slutligen skall enligt lagen
avslag på ansökan örn rätt att här i riket vistas alltid innehålla förpassningsbeslut,
örn utlänningen befinner sig här.

Innebörden i förpassningsbeslut är enligt lagen, att utlänning ålägges alt
ofördröjligen eller inom viss tid avresa härifrån vid äventyr att han, därest
han ej avreser, skall förpassas ur riket. Förpassningsbeslut kan förbindas
med förbud att utan tillstånd återvända hit. Det meddelas i viss ordning
av den centrala utlänningsmyndigheten. Angående skyldighet för denna att
inhämta yttrande från utlänningsnämnden och angående rätt för utlänning

Ililiang lill riksdagens protokoll 7.9-15. 1 sami. Nr 2!>9. 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

att klaga hos Kungl. Maj :t gäller detsamma som enligt lagen är stadgat ifråga
om avvisning. Utlänning, som äger besvärsrätt, må tidigast å andra dagen
efter det beslutet tillställdes honom inför länsstyrelsen eller magistrat eller i
vittnens närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande
i magistrat, polismästare eller landsfogde avgiva förklaring att han
åtnöjes med beslutet. Om förklaring, som ej avgivits inför länsstyrelsen, skall
denna ofördröjligen underrättas. Nöjdförklaring må ej återtagas.

Förpassning verkställes genom länsstyrelsens försorg.

Utresebeslnt må, såsom förut sagts, meddelas i samband med uppehållstillstånd
och uppehållsvisering. Om föreskriften att senast vid tiden för tillståndets
utgång resa ur riket icke följes, kan förpassningsbeslut meddelas
utan utlänningsnämndens hörande och utan klagorätt för utlänningen.

Utvisning är liksom förpassning avsedd för sådana fall, då utlänning
redan inkommit i landet, men företages enligt andra grunder, vilka delvis
motsvara grunderna för avvisning, och efter prövning i annan ordning. Utvisning
är av två slag, vanlig utvisning och politisk utvisning.

Vanlig utvisning kan äga runi i fråga om fem grupper av utlänningar. Den
första gruppen omfattar zigenare ävensom den som beträdes med lösdriveri
eller bettlande och den som under vandring från ort till annan söker sin utkomst
genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning.
Den andra gruppen avser den som gör sig skyldig till yrkesmässigt
hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga
levnadssätt. De övriga tre grupperna inrymma kriminellt belastade. Sålunda
kan den utvisas, som inom loppet av de närmast förflutna två åren
här i riket genom utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller
biträdande vid dylik handel eller för förbrytelse mot gällande bestämmelser
om tillverkning av brännvin eller försäljning av vin eller spritdrycker eller
olovlig befattning i andra fall med sådana drycker eller eljest för olovlig
varuinförsel eller för det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under
kringresande eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering.

Vidare kan utvisning ske av den, som här i riket genom utslag, som äger
laga kraft, blivit för annat brott dömd till straffarbete, till fängelse ej under
sex månader, till ungdomsfängelse eller (ill tvångsuppfostran, allt såframt
brottets beskaffenhet föranleder till antagande att fara av hans vistelse i riket
kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Slutligen må den
utvisas, som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom riket undergått
honom omedelbart ådömt frihetsstraff för sådant brott, varför enligt
gällande lag om utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Uppslår fråga örn vanlig utvisning, skall länsstyrelsen föranstalta om att
utlänningen, så snart ske kan, inställes till förhör inför länsstyrelsen. Dock
må, där utlänning förvaras i kronohäkte som står under lagfaren tillsyningsmans
uppsikt, förhöret efter länsstyrelsens beprövande kunna hållas av tillsyningsmannen.
Vid förhöret äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta
hjälp. Är han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde,
skall länsstyrelsen förordna lämplig person att biträda honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Vanlig utvisning ankommer på länsstyrelse. Besvär över länsstyrelses beslut
må anföras hos högsta domstolen. Angående förklaring, att utlänning
åtnöjes med länsstyrelses utslag örn utvisning, äga reglerna om nöjdförklaring
i fråga örn förpassning motsvarande tillämpning.

Politisk utvisning kan äga rum, där det finnes påkallat av hänsyn till rikets
säkerhet eller eljest i statens intresse. Politisk utvisning beslutas av Kungl.
Majit. Förhör skall äga rum inför länsstyrelse.

Utvisning verkställes genom länsstyrelses försorg. Beslut om utvisning
skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till riket utan Kungl.
Majits tillstånd.

I fråga örn verkställighet av beslut angående utlännings avlägsnande ur
riket äro i lagen meddelade bestämmelser, vilka taga särskild hänsyn till politiska
flyktingar. Avvisad person bör befordras lill det land, varifrån han
kommit, samt förpassad eller utvisad person i första hand till sitt hemland
och i andra hand till det land, varifrån han kommit; vid politisk utvisning
förordnar Kungl. Majit härom efter omständigheterna. För samtliga fall gäller,
att utlänningen icke bör befordras till land, varifrån han av politiska orsaker
flytt, eller till land, varifrån han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot
att bli återsänd till land, varifrån han av politiska skäl flytt. Vidare stadgas
beträffande avvisning, förpassning och vanlig utvisning, att hänsyn skall tagas
till om landet är avlägset, samt att utlänningen ej bör befordras till land, varifrån
han utvisats. Ej sällan föreligger svårighet att verkställa ett beslut om
avlägsnande. Ärendet skall då anmälas för högre myndighet. Detsamma gäller
sådana fall, då tvivel uppstår örn rätta förfarandet. Beträffande avvisning
skall sålunda polismyndighet underrätta länsstyrelsen, vilken i sin tur, då så
finnes erforderligt, skall överlämna frågan örn beslutets verkställande till den
centrala utlänningsmyndigheten. Beträffande förpassning skall verkställighetsfrågan
av länsstyrelsen överlämnas till den centrala utlänningsmyndigheten
och beträffande vanlig utvisning till Kungl. Majit.

För att underlätta utlännings avlägsnande ur riket lia i utlänningslagen
meddelats föreskrifter örn utlännings tagande i förvar eller ställande under
uppsikt. Förfarandet avser ingripande av tillfällig art i avbidan på beslut om
avlägsnande eller på verkställighet av sådant beslut.

Beslut örn utlännings tagande i förvar må enligt gällande bestämmelser meddelas
av länsstyrelse eller polismyndighet i vissa i lagen särskilt angivna fall.
Meddelas sådant beslut av polismyndighet, .skall beslutet genast anmälas för
länsstyrelsen. Anser länsstyrelsen behov föreligga att kvarhålla utlänning
i förvar utöver två månader, skall frågan därom inom samma lid underställas
Kungl. Majits prövning.

Polismyndighet äger enligt utlänningslagen taga utlänning i förvar i avvaktan
på beslut av den centrala utlänningsmyndigheten angående utlänningens
avvisning från riket ävensom då avvisningsbeslut ej genast kan verkställas.
Vidare må polismyndighet meddela sådant förordnande, när myndigheten
gjort anmälan att anledning föreligger till förpassning eller till vanlig ulvisning
och det skäligen kan befaras att utlänningen avviker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Länsstyrelse må taga utlänning i förvar i samband med anmälan örn anledning
till förpassning eller till politisk utvisning eller där fråga uppstått om
vanlig utvisning. Vidare må länsstyrelse meddela sådant förordnande där beslut
om förpassning eller vanlig utvisning ej genast kan verkställas.

I utlänningslagen ha icke meddelats föreskrifter om verkställighet av beslut
om utlännings tagande i förvar. Enligt kungörelse den 18 september
1943 (nr 715) skall utlänning, som tagits i förvar, intagas i statens fångvårdsanstalt,
polisarrest eller härads- eller stadsfängelse. Utlänning, som intagits
i annan anstalt än statens fångvårdsanstalt, skall med visst undantag
så snart förhållandena det medgiva överflyttas till sådan anstalt.

I utlänningslagen meddelas även vissa ansvarsbestämmelser. Dessa innehålla
i huvudsak följande.

Den som uraktlåter att fullgöra anmälningsskyldighet, som är stadgad i
utlänningslagen eller i författning som med stöd därav utfärdats, skall straffas
med dagsböter. Överträder utlänning vad i lagen är stadgat örn skyldighet
att ha arbetstillstånd, straffas han likaledes med dagsböter. Till enahanda
straff är den förfallen som anställer utlänning i sin tjänst utan att denne
har arbetstillstånd, där sådant erfordras. Utlänning, som i annat avseende
än nyss sagts uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i lagen stadgas
eller med stöd därav blivit i författning eller eljest föreskrivet, eller söker
hindra verkställighet av beslut angående hans avvisning, förpassning eller
utvisning, straffas med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande,
med fängelse i högst sex månader; undantagen från ansvar är dock utlänning,
som saknar behörig legitimationshandling — viserad där så erfordras
•—■ eller som kvarbliver efter utgången av den tid han äger rätt att
vistas här utan att ha sökt förlängning av tiden. Samma straff drabbar den
som mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller eljest i anmälningsärende varom är stadgat i lagen eller
i författning som med stöd därav utfärdats. Den som förhjälper utlänning
att inkomma i riket i strid mot föreskrift, som i utlänningslagen eller
med stöd därav blivit i författning eller eljest meddelad, skall straffas med
dagsböter. Slutligen skall utlänning, som efter att ha blivit härifrån utvisad
återvänt utan att ha erhållit erforderligt tillstånd, straffas med fängelse i
högst sex månader; misstänkes utlänning skäligen för sådant brott skall han
tagas i häkte. Vid uraktlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet eller vid
hjälp åt utlänning att obehörigen inkomma i riket inträder straffskärpning,
Om förseelsen begås i avsikt att bereda utlänning möjlighet att obehörigen
vistas i riket och omständigheterna äro försvårande.

Förseelse enligt utlänningslagen åtalas av allmän åklagare.

Utlänningslagen upptager härefter vissa närmare bestämmelser örn utlänningsnämnden.
Denna består av tre ledamöter, vilka jämte högst två suppleanter
för var och en av dem skola utses av Kungl. Maj:t för viss tid, högst
fem år. Av ledamöterna skall en vara eller ha varit innehavare av domarämbete
och en äga erfarenhet rörande internationella rättsfrågor. Suppleant

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

för ledamot skall uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.
För skyldigheten för den centrala utlänningsmyndigheten att i vissa ärenden
inhämta yttrande av nämnden har förut redogjorts, liksom för klagorättens
beroende i dessa ärenden av nämndens yttrande. Jämväl i andra ärenden
må den centrala utlänningsmyndigheten inhämta nämndens yttrande. Därest
utlänningsnämnden i sitt yttrande hemställer därom, skall den centrala utlänningsmyndigheten
överlämna ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande.

Den centrala myndigheten äger alltid rätt att, när den finner särskilda
skäl därtill föreligga, överlämna ärende till Kungl. Majit.

Vidare innehåller utlänningslagen bestämmelse örn rätt för Kungl. Majit
att förordna, att beslut om avlägsnande ur riket icke skall lända till efterrättelse.
Sådan rätt inträder, dels om beslut om avvisning, förpassning eller
utvisning icke kan verkställas, dels om nya skäl yppas efter det Kungl. Majit
meddelat eller fastställt förpassningsbeslut. I sådana fall äger Kungl. Majit
även rätt att meddela erforderliga föreskrifter med avseende på utlänningens
uppehåll i riket. Kungl. Majit kan också uppdraga åt den centrala utlänningsmyndigheten
att meddela sådana föreskrifter. I fall då den centrala utlänningsmyndigheten
meddelat förpassningsbeslut, över vilket klagan ej förts,
äger myndigheten, om nya skäl i ärendet yppats, förordna att beslutet icke
skall lända till efterrättelse. Innan dylikt förordnande lämnas, skall utlänningsnämnden
höras.

Enligt ett år 1943 infört stadgande äger Kungl. Majit förordna örn domstolsförhör
i ärende, som avses i utlänningslagen eller med stöd därav utfärdad
författning, där utredning vid domstol finnes erforderlig rörande viss
omständighet av betydelse för ärendets avgörande.

Utlänningslagen innehåller vidare en särskild fullmaktsbestämmelse. I denna
stadgas, att i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets
försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt,
Kungl. Majit äger med avseende å utlännings rätt att inkomma eller
uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket eller att här i riket
antaga eller innehava arbetsanställning meddela de särskilda bestämmelser
som må finnas nödiga. Vidare stadgas, att i fall varom i paragrafen
sägs Kungl. Majit må i fråga örn utlännings avvisning, förpassning ur riket
eller utvisning förordna efter omständigheterna.

De frihetsberövande åtgärder, som gällande utlänningsförfattningar medgiva,
äro tagande i förvar och omhändertagande för vistelse i förläggning.

Reglerna örn förvarstagande lia i det föregående i korthet angivits. Förutsättningarna
för sådant förvarstagande för längre tid, varom nu är fråga,
ha icke blivit i lag eller författning särskilt reglerade utan gälla därom de
bestämmelser i utlänningslagen som för varje fall må vara tillämpliga.

Förordnande om utlännings omhändertagande i förläggning meddelas av
Kungl. Majit eller den centrala utlänningsmyndigheten. Grunderna för förordnande
av Kungl. Majit äro icke angivna närmare än i den mån de framgå
av det nyss anförda lullmaktsstadgandet i utlänningslagen. Förutsättningarna
för all den centrala utlänningsmyndigheten skall få meddela förord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

nande om omhändertagande i förläggning äro enligt kungörelse den 18 september
1943 (nr 714), att beslut om avvisning, förpassning eller utvisning
ej kunnat verkställas eller att eljest särskild anledning föreligger.

Det åligger länsstyrelse att, när den — efter framställning av polismyndighet
eller eljest — finner anledning till utlännings omhändertagande i förläggning
föreligga, därom underrätta den centrala myndigheten. I samband
därmed äger länsstyrelsen, när omständigheterna därtill föranleda, förordna
att utlänningen i avbidan på den centrala myndighetens beslut skall tagas
i förvar. Om förordnandet skall länsstyrelsen ofördröjligen underrätta den
centrala utlänningsmyndigheten. Finner denna eller länsstyrelsen behov föreligga
att hålla utlänningen i förvar utöver två månader, skall frågan därom
inom samma tid underställas Kungl. Maj:t.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten förordnar örn utlännings omhändertagande
i förläggning, skall den inhämta yttrande i ärendet från utlänningsnämnden.
Där synnerliga skäl föreligga må dock förordnas om utlännings
omhändertagande i förläggning utan att yttrande inhämtats från
nämnden; sådant förordnande må likväl ej gälla längre tid än trettio dagar,
därest icke frågan örn utlänningens omhändertagande inom samma tid hänskjutits
till nämnden.

Beslut av den centrala utlänningsmyndigheten örn omhändertagande skall
tillställas utlänningen så fort ske kan. I beslutet skall angivas anledningen
till åtgärden. Däri skall ock givas till känna, om klagan över beslutet må
föras samt vad utlänningen har att iakttaga, om han vill klaga.

Klagan må föras, där antingen utlänningsnämnden eller någon dess ledamot
yppat avvikande mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande
inhämtats från nämnden. Klagan föres hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

Frågan om kvarhållande av omhändertagen skall å på visst sätt bestämda
tider upptagas till prövning. Denna skall, där beslut örn omhändertagandet
fattats av den centrala utlänningsmyndigheten, inledas inom fyra månader efter
frihetsberövandet. Vid dylik s. k. efterprövning skall, med vissa undantag,
inom sagda tid av lyra månader påkallas förhör med utlänningen inför
länsstyrelse, varvid utlänningen äger anlita biträde av advokat. Vidare skall
undantagslöst utlänningsnämnden höras och ärendet, därest ej utskrivning
sker, överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande. Kvarhålles utlänningen, skall
frågan om hans fortsatta kvarhållande omprövas var sjätte månad. Sådan
omprövning skall även äga rum i fråga örn utlänning, som omhändertagits
i förläggning omedelbart på grund av beslut av Kungl. Maj:t. Omprövning
skall, efter utlänningsnämndens hörande, företagas av den centrala utlänningsmyndigheten
men hänskjutas till Kungl. Maj:t, därest den centrala utlänningsmyndigheten
eller utlänningsnämnden eller någon nämndens ledamot
funnit att vistelsen i förläggning bör upphöra.

De närmare bestämmelserna angående efterprövning med förhör och angående
omprövning äro följande. Den centrala utlänningsmyndigheten skall,
där den finner skäl föreligga att utlänning kvarhålles i förläggning utöver
fyra månader eller, där han vid omhändertagandet i förläggning hölls i för -

Kungl- Maj.ts proposition nr 259.

var, så lång tid att denna tillsammans med tiden för förvaringen överstiger
fyra månader, så snart ske kan och senast inom sagda tid av fyra månader
hos länsstyrelsen i det län, där utlänningen vistas, påkalla att utlänningen inställes
till förhör inför länsstyrelsen. Vid förhöret, som bör hållas utan
dröjsmål, äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta hjälp. Säger han sig
ej själv kunna anskaffa biträde, skall länsstyrelsen förordna lämplig person
att biträda honom. Frågor örn ersättning åt den som förordnats att biträda utlänning
vid förhör inför länsstyrelse eller åt tolk vid sådant förhör avgöras av
länsstyrelsen. Vid förhöret skall utredning företagas angående de omständigheter,
som äro av betydelse för bedömandet av frågan om utlänningens hållande
i förläggning. Över förhöret skall föras protokoll och länsstyrelsen skall
så snart ske kan insända protokollet till den centrala utlänningsmyndigheten.
Skyldighet att hålla förhör föreligger dock icke, där anledningen till omhändertagandet
är att utlänningen inom loppet av de närmast förflutna tre åren
inom eller utom riket helt eller delvis undergått honom omedelbart ådömt
frihetsstraff och det skäligen kan antagas att han skall komma att här i
riket fortsätta brottslig verksamhet. Undantag från regeln örn förhör gäller
jämväl beträffande desertör samt där av den centrala utlänningsmyndigheten
anlitad läkare förklarat utlänning, som är omhändertagen för vistelse i
förläggning för å sinnessjukhus ej intagna sinnessjuka eller sinnesabnorma
utlänningar, vara i behov av fortsatt vistelse i sådan förläggning. Oavsett
huruvida enligt bestämmelserna förhör skall hållas eller icke, skall utlänningsnämnden
till den centrala utlänningsmyndigheten avgiva yttrande i
frågan angående utlänningens kvarhållande. Myndigheten skall därefter,
därest den ej beslutar utskriva utlänningen, med eget utlåtande överlämna
ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande. Förordnar Kungl. Majit, vid efterprövning
eller eljest, att utlänning skall hållas i förläggning, skall den
centrala utlänningsmyndigheten senast sex månader efter Kungl. Majits beslut
pröva frågan om utlänningens fortsatta kvarhållande i förläggning, sedan
utlänningsnämndens yttrande inhämtats. Finner den centrala utlänningsmyndigheten,
utlänningsnämnden eller någon nämndens ledamot, att
förordnandet örn utlänningens vistelse i förläggning bör upphöra, skall myndigheten
göra anmälan därom till Kungl. Majit. Meddelas ej beslut att utlänningens
vistelse i förläggning skall upphöra, skall senast var sjätte månad
efter nästföregående prövning den centrala myndigheten företaga ny prövning
av frågan örn utlänningens fortsatta kvarhållande, därvid vad nyss
sagts äger motsvarande tillämpning. — Beträffande förvarstagna gäller enligt
utlänningslagen, som förut nämnts, att de icke få kvarhållas längre än
två månader utan att frågan därom underställts Kungl. Majit. Vidare är
även beträffande de förvarstagna omprövning föreskriven. Kungörelsen den
18 september 1943 (nr 715) med vissa föreskrifter angående utlännings
hållande i förvar stadgar nämligen, att där Kungl. Majit meddelat beslut om
utlännings hållande i förvar, fångvårdsstyrelsen skall, där utlänningen är intagen
i statens fångvårdsanstalt, senast sex månader därefter med eget utlå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

tande hos Kungl. Majit anmäla frågan om utlänningens kvarhållande i förvar.
Meddelas ej beslut att utlänningens hållande i förvar skall upphöra, skall
fångvårdsstyrelsen senast var sjätte månad göra förnyad anmälan av ärendet.
De anförda reglerna angående förhör inför länsstyrelse skola äga motsvarande
tillämpning i fråga om sådant förhör, som Kungl. Majit funnit böra
hållas inför länsstyrelse före avgörande av på Kungl. Majit ankommande
ärende. Erinras må, att Kungl. Majit enligt utlänningslagen äger rätt förordna
om domstolsförhör i utlänningsärende.

Utskrivning av omhändertagen kan självfallet äga rum utan samband med
efterprövning eller omprövning. Såvitt avser utlänning, vilken omhändertagits
jämlikt beslut av den centrala utlänningsmyndigheten, må denna, när
anledning därtill finnes, förordna örn upphörande av vistelse i förläggning,
med eller utan villkor. I fråga om utskrivning av utlänning, vilken jämlikt
beslut av Kungl. Majit omhändertagits i förläggning, beslutar Kungl. Majit.

Såsom disciplinär bestraffning äger den centrala utlänningsmyndigheten
förordna, att omhändertagen skall tagas i förvar. Förutsättning för sådant
beslut är, att utlänningen avvikit från förläggningen eller visat upprepad
ohörsamhet mot de för förläggningen gällande ordningsföreskrifterna eller
att eljest sådana särskilda omständigheter föreligga, att utlänningen bör för
kortare eller längre tid omhändertagas på annat sätt än i förläggning. Vad
som är stadgat örn efterprövning och omprövning av fråga örn i förläggning
omhändertagen utlännings kvarhållande skall gälla jämväl örn den som på
sätt nyss sagts tagits i förvar. Den centrala utlänningsmyndigheten skall, där
den finner behov föreligga att hålla utlänningen i förvar utöver två månader,
inom samma tid underställa Kungl. Majit frågan därom.

1943 års utlänningssakkunnigas förslag.

Det av 1943 års utlänningssakkunniga den 30 december 1944 avgivna betänkandet
(SOU 1945: 1) innefattar förslag dels till ny utlänningslag, avsedd
att ersätta 1937 års utlänningslag, dels ock till en särskild, provisorisk lag
angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning, varigenom
huvudgrunderna för frihetsberövande ingripanden mot utlänningar
skulle bli, utöver vad för närvarande är förhållandet, reglerade i lag. De sakkunniga
föreslå, att bägge lagarna skola träda i kraft den 1 juli 1945, från
och med vilken dag 1937 års utlänningslag borde upphävas, och äga giltighet
till utgången av år 1946. I samband med förslaget örn särskild lagstiftning
angående frihetsberövande åtgärder förordas en begränsning av den i utlänningslagen
meddelade fullmakten åt Kungl. Majit. A andra sidan föreslås,
att även i den särskilda lagen upptages en fullmaktsbestämmelse.

I anslutning till den åt de sakkunniga anförtrodda översynen av utlänningslagen
och vad därmed äger samband infordrade de sakkunniga den 26 november
1943 uttalanden från olika myndigheter, dels angående vilka ändringar i
utlänningslagen och de med stöd av denna utfärdade författningarna, som
syntes påkallade med hänsyn till dittills vunna erfarenheter, dels ock an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

gående de särskilda önskemål som, såvitt då kunde bedömas, borde ställas
på utlänningslagstiftningens utformning med hänsyn till efterkrigsförhållandena.
Av de inkomna svaren framgick, att myndigheterna i allt väsentligt funnit
den gällande lagstiftningen ändamålsenlig och lämplig för bemästrandet
av de utlänningsproblem som uppkommit eller kunde förväntas uppkomma
under den närmaste framtiden. Vissa ändringsförslag rörande särskilda delar
av lagstiftningen framfördes emellertid. Vad beträffar efterkrigsförhållandena
hade myndigheterna i allmänhet funnit utvecklingen på ifrågavarande område
så osäker, att några uttalanden icke ansetts böra göras om lämpligheten av
förändringar i lagstiftningen med hänsyn till då uppkommande problem.

Att den nu gällande lagen, vilken utfärdades före krigsutbrottet, kunnat
bibehållas i huvudsak oförändrad även under de väsentligt ändrade förhållanden,
som utvecklat sig under kriget, har enligt de sakkunniga väsentligen
berott på två omständigheter. Den ena har varit, att lagen giver de beslutande
organen en tämligen stor frihet vid handläggningen av utlänningsärenden.
Den andra omständigheten, som möjliggjort bemästrandet av de
av krigsförhållandena föranledda särskilda utlänningsproblemen, har varit,
att Kungl. Maj:t i lagen erhållit vittgående fullmakter att dispensera från lagens
föreskrifter samt att meddela erforderliga tilläggsbestämmelser. Dessa fullmakter
ha i icke obetydlig omfattning tagits i anspråk. Med hänsyn till myndigheternas
uttalanden rörande den nu gällande utlänningslagens ändamålsenlighet
och till de även i direktiven berörda svårigheterna att förutse, vilka anspråk
som komma att ställas på lagstiftningen efter krigshandlingarnas avslutande,
lia de sakkunniga ansett, att någon principiell omläggning av utlänningslagen
icke bör vidtagas. Utgångspunkten vid den verkställda översynen
har av de sakkunniga angivits vara dels att söka tillgodose de önskemål, som
framförts örn ändringar i särskilda hänseenden utan rubbande av lagstiftningens
huvudprinciper, och dels att undersöka, örn och i vad mån de i administrativ
ordning utfärdade tilläggsbestämmelserna kunna anses vara av den
permanenta eller principiellt betydelsefulla natur, att de eller deras huvudgrunder
böra regleras i lag. I samband med sistnämnda undersökning ha de
sakkunniga granskat gällande bestämmelser örn frihetsberövande åtgärder. I
detta syfte riktade de den 10 maj 1944 till fångvårdsstyrelsen och socialstyrelsen
samt länsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs län — inom
vilka län samtliga då upprättade utlänningsförläggningar voro belägna — en
anhållan att erhålla uttalande angående de erfarenheter, som vunnits under
de den 18 september 1943 utfärdade bestämmelsernas tillämplighetstid och
örn i anledning därav ändringar syntes påkallade. I yttrandena framkommo
vissa förslag. I allmänhet ansågos dock bestämmelserna tillgodose utlänningarnas
skäliga anspråk på rättssäkerhet, ehuru det påpekades att den tid, under
vilken erfarenhet av deras verkningar kunnat vinnas, varit för kort för
ett säkert bedömande därav.

De sakkunniga erinra, att bland de många utlänningar, som under kriget
inkommit i vårt land, funnits och finnas personer, som av olika grander icke
kunna anses önskvärda i landet. Under normala förhållanden hade dylika

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

utlänningar i allmänhet kunnat avlägsnas ur riket. Detta hade emellertid icke
längre varit möjligt, sedan förbindelserna med andra länder mer eller mindre
upphört och tillstånd att inkomma i andra länder för övrigt icke lämnades.
Utlänning kunde visserligen enligt gällande föreskrifter i utlänningslagen tagas
i förvar intill dess beslut örn avlägsnande ur riket kunde verkställas. Men det
vore uppenbarligen otillfredsställande och för övrigt icke i lagen förutsett, att
utlänning av sådan anledning för obestämbar tid skulle behöva hållas i förvar.
Vidare kunde behov även eljest uppkomma att på särskilt sätt omhändertaga
en utlänning, som icke uppfört sig så här i landet som man hade rätt att
fordra av honom. Därför tillskapades genom bestämmelser i tillsynskungörelsen
en möjlighet att under vissa förutsättningar omhändertaga utlänningar
i särskilda för ändamålet inrättade förläggningar, alltså ett slags internering.
De möjligheter till frihetsberövande ingripanden mot utlänningar som
sålunda tillskapats hade varit nödvändiga av säkerhets- och ordningssynpunkter
och även betingade av det politiska läget. Internering hade skett av
skilda orsaker. Ett antal personer hade blivit omhändertagna på grund av att
de bedrivit otillåten politisk verksamhet här i landet, andra hade varit kriminellt
belastade och farliga ur allmän ordningssynpunkt. Andra åter hade
överträtt för dem gällande viseringsbestämmelser eller visat tendens till vagabondering.
En särskild kategori utgjordes av sådana, som icke erhållit stöd
av sitt hemlands legation, därför att de i hemlandet samarbetat med ockupationsmakten.
Det hade då ibland funnits skäl att under någon tid ställa dem
under observation, innan de erhölle uppehålls- eller arbetstillstånd. Sådana
utlänningar slutligen, vilka hitkomme såsom desertörer, ansåges i regel
böra under någon tid observeras med hänsyn till motiven för deras hitkomst
och andra omständigheter av betydelse för behandlingen av dem.

De sakkunniga understryka, att antalet utlänningar, som genom förvarstagande
på längre tid eller genom omhändertagande i förläggning berövats
friheten, utgjort och utgjorde allenast en synnerligen ringa del av hela antalet
utlänningar, som hitkommit. Vid månadsskiftet oktoher/november 1944
uppgick sålunda antalet utlänningar, oberäknat 45 000 finska barn, till
130 000, av vilka 86 300 voro flyktingar. Omhändertagna i förläggning voro
679, och 18 voro för längre tid berövade friheten genom förvar.

De relativt låga talen på utlänningar, som vore berövade friheten, betydde
enligt vad de sakkunniga framhålla ej, att frågan örn regleringen av dylika
frihetsberövande åtgärder gentemot utlänningar icke ägde stor principiell betydelse
med hänsyn till den enskildes rättsställning och statens intressen. Enär
sådana åtgärder visat sig påkallade under de av kriget skapade förhållandena,
kunde regler därom i rådande läge uppenbarligen icke undvaras och
icke mindre med hänsyn lill den utveckling, som syntes vara att vänta under
krigets avslutningsskede. Till följd av förhållandenas utveckling motsåges väl
avsevärda vanskligheter att nu genom lagstiftning uppställa fasta regler. På
grund av skiftningarna i det utrikespolitiska läget underginge flyktingklientelets
storlek och sammansättning avsevärda förändringar, varom icke minst
den senare tidens erfarenhet vittnade. Dessa omständigheter talade för bibe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

hållandet av ett system med rörliga regler. Den nu gällande ordningen med
lätt föränderliga administrativa bestämmelser hade visat sig vara med hänsyn
till omständigheterna lämplig. Sedan under hösten 1943 nya bestämmelser
införts, hade utlänningarnas rättsställning blivit avsevärt förbättrad. Den stora
betydelse, som måste tilläggas frågor om frihetsberövande ingripanden,
gjorde det dock önskvärt, att de grundläggande bestämmelserna i ämnet upptoges
i lag. Det läge emellertid i sakens natur, att med hänsyn till utlänningsklientelets
storlek och sammansättning under nuvarande förhållanden förändringar
hastigt kunde uppkomma, för vilkas bemästrande krävdes att jämkningar
snabbt kunde ske i lagens bestämmelser. För dylika fall borde lagen
enligt de sakkunnigas mening innehålla stadgande som gåre Kungl. Majit
möjlighet att dispensera från lagens bestämmelser. Emellertid borde även
för sådana fall garantibestämmelser gälla. Undantagsbestämmelser, som
Kungl. Majit sålunda finge stadga, borde därför inom viss tidrymd hänskjutas
till riksdagens prövning. På grund av det anförda förordade de sakkunniga,
att i den särskilda lagen upptoges stadgande, enligt vilket i händelse av
krig eller fara för krig eller där sådant eljest på grund av särskilda omständigheter
prövades erforderligt, Kungl. Majit ägde utan hinder av lagen meddela
de bestämmelser angående omhändertagande av utlänning som funnes
nödiga och att sådana bestämmelser, om riksdagen vore samlad, inom trettio
dagar och eljest inom samma tid från nästföljande riksdags början underställdes
riksdagens prövning.

De sakkunniga erinra örn att gällande utlänningslag i 54 § innehåller en
fullmaktsbestämmelse. Angående innebörden av stadgandet hade 1936 års utlänningssakkunniga
uttalat bland annat, att enligt deras mening vore genom
vad i paragrafen stadgades angående rätt för Kungl. Majit att på grund av
särskilda omständigheter med avseende å utlännings rätt att inkomma eller
uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort meddela de särskilda bestämmelser,
som funnes nödiga, befogenhet tillagd Kungl. Majit att förordna örn
internering av viss utlänning. 1943 års utlänningssakkunniga påpeka, att under
det nu pågående kriget Kungl. Majit gjort bruk av fullmakten enligt 54 §
utlänningslagen icke endast i det av 1936 års utlänningssakkunniga särskilt
berörda hänseendet ulan ock i andra hänseenden. De framhålla, att för oförutsedda
situationer av extraordinär natur möjlighet uppenbarligen måste finnas
för Kungl. Majit alt utfärda särskilda föreskrifter som avveke från eller
kompletterade lagens regler. Behovet härav kvarstode, även örn vissa av de
spörsmål, som hittills reglerats med stöd av fullmaktsbestämmelsen i utlänningslagen,
i enlighet nied de sakkunnigas förslag reglerades i utlänningslagen
eller i en särskild lag. De sakkunniga föreslå därför, att en fullmaktsbestämmelse
alltjämt upptages i utlänningslagen. Efter ett genomförande av den av
de sakkunniga föreslagna särskilda lagstiftningen angående omhändertagande
borde dock i fullmaktsbestämmelsen i utlänningslagen icke vidare inrymmas
befogenhet för Kungl. Majit att förordna örn frihetsberövande åtgärder
på längre lid mot utlänningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Då de förhållanden, vilka en lagstiftning angående frihetsberövande åtgärder
avsåge att reglera, finge förutsättas vara av övergående natur, borde
deras reglerande i lag enligt de sakkunnigas mening icke föranleda ett varaktigt
införlivande med svensk utlänningsrätt av de särskilda former för
ingripanden av frihetsberövande art som tillkommit under kriget. Med hänsyn
härtill har föreslagits, att ifrågavarande bestämmelser icke infogas i utlänningslagen
utan sammanföras i en särskild lag. Denna borde erhålla begränsad
giltighetstid, vilken, under förutsättning att lagen trädde i kraft den
1 juli 1945, lämpligen syntes kunna bestämmas till ett och ett halvt år.

Ehuru vid tidigare behandling av utlänningslagstiftningen skilda uppfattningar
kommit till uttryck med avseende på spörsmålet, huruvida giltighetstiden
överhuvud taget borde göras begränsad eller icke, lia de sakkunniga
i nuvarande labila läge funnit lämpligt att lagen erhåller begränsad, kort giltighetstid.
Med hänsyn till önskvärdheten av överensstämmelse med giltighetstiden
för den av de sakkunniga föreslagna särskilda lagen angående
omhändertagande föreslås utlänningslagens giltighetstid till ett och ett halvt
år räknat från den 1 juli 1945, från och med vilken dag nu gällande utlänningslag
borde upphävas.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Över de sakkunnigas betänkande ha yttranden inhämtats från fångvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, chefen för försvarsstaben, civilförsvarsstyrelsen,
säkerhetschefen, statens utlänningskommission, utlänningsnämnden, statens
arbetsmarknadskommission, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,
föreståndarna för passkontrollen i Stockholm, Trelleborg och Hälsingborg,
styrelsen för Sveriges advokatsamfund, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens
centralorganisation, svenska arbetsgivareföreningen och föreningen
Nordens centralstyrelse. Länsstyrelsen i Hallands län har därvid för egen
del åberopat ett av landsfogden i länet avgivet yttrande. I övrigt har yttrande
från landsfogden bifogats av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs,
Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands,
Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län. Vidare ha yttranden
inkommit från polismästaren i Stockholm, vilken åberopat det av
förste stadsfiskalen i egenskap av föreståndare för passkontrollen i Stockholm
avgivna utlåtandet, från Stockholms länsavdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler, poliskammaren i Norrköping, poliskammaren i Jönköping,
polischefen i Kalmar, Blekinge läns avdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler och t. f. polismästaren i Karlskrona, vilken åberopat ett av
stadsfiskalen avgivet yttrande, från poliskammaren i Malifiö, vilken för beaktande
hänvisat jämväl till ett av passkontrollen i Malmö avgivet yttrande,
och poliskammaren i Hälsingborg, poliskammaren i Göteborg, landsfiskalen
i Dals Eds distrikt samt polismästaren i Gävle.

Förslaget att i lag upptaga huvudgrunderna för frihetsberövande
åtgärder mot utlänningar har, enligt vad som framgår av

Kungl. Mcij.ts proposition nr 259.

liera yttranden, ansetts utgöra ett betydande framsteg. Icke från någon av de
hörda myndigheterna eller sammanslutningarna har förslaget därom mött invändning.

Landsorganisationen uttalar, att det icke vore förenligt vare sig med allmänt
rättsmedvetande eller eljest vanligen tillämpad ordning att, såsom nu
vore fallet, frihetsberövande!! av denna art grundades på och reglerades av
endast administrativa bestämmelser. En lagreglering vore ur principiell synpunkt
naturlig och ur psykologisk synpunkt av stort värde. Landsorganisationen
betecknar de sakkunnigas förslag som en från både rättslig och humanitär
synpunkt mycket betydelsefull förbättring i jämförelse med vad som nu
gäller. Även tjänstemännens centralorganisation understryker, att det icke
kunde anses vara överensstämmande med rättsmedvetandets krav, att bestämmelser
i nämnda avseende meddelades i administrativ ordning, och finner
förslaget örn lagfästande synnerligen lämpligt. Advokatsamfundet anslu
ter sig likaså obetingat till uppfattningen, att de grundläggande bestämmelserna
örn frihetsberövande ingripanden mot utlänningar borde upptagas i lag.
Aven andra remissinstanser lia gjort liknande uttalanden. Sålunda förklarar
länsstyrelsen i Älvsborgs län, att en neutral rättsstats egen värdighet syntes
kräva att i lag givna garantibestämmelser gällde, i varje fall såsom huvudgrunder,
vid frihetsberövande, och länsstyrelsen i Jönköpings län betecknar
förslaget som ett önskvärt led i strävandet att tillförsäkra utlänning ökat
rättsskydd.

Med avseende på de sakkunnigas förslag till f ullmak tsbestämmelser
har styrelsen för Sveriges advokatsamfund framställt vissa invändningar
samt därvid anfört följande.

Fullmaktsstadgandet i förslagets 56 § har erhållit samma vidsträckta formulering
som motsvarande stadgande i nu gällande utlänningslag. På sätt de
sakkunniga själva antytt är det otvivelaktigt mindre tilltalande att i lagen
giva uttryck för en politisk asylrätt men samtidigt genom detta fullmaktsstadgande
skapa möjlighet för Kungl. Maj:! att i administrativ ordning sätta asylrätten
— och f. ö. hela lagstiftningen — ur spel. Ur principiell synpunkt vore
det riktigast att i själva lagen precisera de undantag från den politiska asylrätten
och från lagens bestämmelser i övrigt, som måste uppställas med hänsyn
till risken för nya flyktingströmmar av icke önskvärd karaktär. Med hänsyn
till den av de sakkunniga påpekade omöjligheten att nu överblicka de
svårigheter, som i förevarande avseende kunna möta på flyktingpolitikens
område, anser sig styrelsen emellertid icke böra avstyrka, att ett fullmaktssladgande
upptages även i den nya utlänningslagen. Detta fullmaktsstadgande
bör emellertid enligt styrelsens mening begränsas till att avse den situationen,
att strömmen av flyktingar tager en sådan omfattning, att det av praktiska
skäl ej låter sig göra att tillämpa lagens bestämmelser. Däremot bör fullmaktsstadgandet
icke innefatta befogenhet för Kungl. Majit att i andra fall,
t. ex. när enstaka sådana kunna framstå såsom mer än vanligt obehagliga
eller elakartade, eller när flyktingströmmen ej har avsevärt .större omfattning
än för närvarande, sätta lagens bestämmelser ur kraft. Dylika fall kunna ej
gärna antagas vara mera brådskande än att utlänningen^ tills vidare kan omhändertagas
enligt lagbestämmelserna och de speciella åtgärder, som kunna
anses motiverade, göras till föremål för reglering genom av Kungl. Majit

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

och riksdagen i vanlig ordning stiftad lag. Fullmaktsstadgandet bör vidare
enligt styrelsens mening kompletteras med samma bestämmelse, som influtit
i 17 § i de sakkunnigas förslag till lag angående omhändertagande av utlänning
i anstalt eller förläggning, nämligen att de av Kungl. Majit med stöd av
fullmaktsstadgandet meddelade bestämmelserna skola inom viss tid underställas
riksdagens prövning.

Fullmaktsregeln i förslaget till lag angående omhändertagande av utlänning
i anstalt eller förläggning bör enligt advokatsamfundets mening utgå ur förslaget.
Härom anför styrelsen för samfundet följande.

Då det huvudsakliga motivet till den föreslagna lagen ligger just däri, att
bestämmelser om frihetsberövande åtgärder böra meddelas i lag och icke i
administrativ väg, framstår det såsom betänkligt, att förslaget i 17 § upptager
ett fullmaktsstadgande, som ger Kungl. Majit möjlighet att i administrativ
ordning sätta hela lagen ur kraft. De skäl, som synas nödvändiggöra ett fullmaktsstadgande
i utlänningslagen, göra sig ej med samma styrka gällande beträffande
det nu ifrågavarande lagförslaget. Skulle det visa sig önskvärt att få till
stånd en ändring av reglerna om omhändertagande av utlänning i anstalt eller
förläggning, torde frågan därom näppeligen bliva mera brådskande än att
densamma kan i vanlig ordning lösas i lagstiftningsväg. Styrelsen vill sålunda
hemställa, att det föreslagna fullmaktsstadgandet måtte utgå ur förslaget.

I andra yttranden har framhållits, att bibehållandet av en fullmaktsregel i
utlänningslagen och införandet av en dylik bestämmelse i den särskilda lagen
öppnar möjlighet för Kungl. Majit att vid en förskjutning till följd av den vidare
utrikespolitiska utvecklingen föreskriva de ytterligare åtgärder mot utlänningar
som i varje utrikespolitiskt läge kunna bli erforderliga. Beträffande
fullmaktsbestämmelsen i den särskilda lagen finner landsorganisationen,
att några avgörande betänkligheter mot denna bestämmelse icke kunde anföras
med hänsyn till de garantier för riksdagens kontroll och medinflytande,
varmed dispensrätten vore kringgärdad.

Socialstyrelsen har förbundit spörsmålet angående sistnämnda fullmaktsbestämmelse
med frågan angående ett lagfästande av huvudgrunderna för
frihetsberövanden och uttalar därom följande.

I likhet med de sakkunniga finner socialstyrelsen det vara lämpligt, att bestämmelserna
rörande omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning
meddelas i form av lag. Man torde visserligen lia anledning att räkna med
att behov av ändrade bestämmelser i detta avseende snabbt kan komma att
göra sig gällande, men detta behov torde kunna tillgodoses genom det föreslagna
fullmaktsstadgandet. Genom föreskriften, att bestämmelser, som meddelas
med stöd av detta stadgande, inom viss kortare tid skola underställas
riksdagen, skapas dock garanti för att sådana frågor komma att prövas i den
ordning, som gäller för allmän lag.

Med avseende på giltighetstiden för den särskilda lagen har statens
utlänningskommissiori uttalat, att lagen icke borde vara gällande längre
än som vore oundgängligen nödvändigt och att varje riksdag herde pröva, om
förutsättningarna vore för handen för en dylik lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Giltighetstiden för utlänningslagen åter bör enligt vad liera myndigheter
uttalat göras längre än de sakkunniga föreslagit. Utlänningskommissionen
hemställer i första hand, att utlänningslagen blir permanent, och i andra
hand, att den erhåller giltighet för fem år. Länsstyrelsen i Gotlands län förordar,
att utlänningslagens giltighetstid antingen icke alls begränsas eller ock
bestämmes till minst fem år. En giltighetstid av fem år förordas även av
länsstyrelsen i Jönköpings län. Uttalanden till förmån för en längre giltighetstid
än den av de sakkunniga föreslagna ha likaså gjorts av landsfogdarna
i Blekinge, Älvsborgs och Jämtlands län.

Utlänningskommissionen framhåller i sitt yttrande särskilt, att det i och
för sig icke vore påkallat att lia samma giltighetstid för utlänningslagen och
den särskilda lagen. I fråga örn utlänningslagen funne kommissionen den föreslagna
giltighetstiden för kort redan av det skälet, att förslag örn ny lagstiftning
skulle behöva föreläggas 1946 års riksdag, vilket skulle betyda, att förarbetena
för den nya propositionen skulle behöva påbörjas blott några månader
efter lagens ikraftträdande. Kommissionen anför vidare följande.

Man torde kunna utgå ifrån, att en återgång till det fria folkutbytets princip
icke är möjlig, utan att en utlänningslag alltid blir erforderlig. De huvudprinciper,
som återfinnas i föreliggande förslag, ha visat sig hålla måttet
under så lång tid och under så skiftande förhållanden, att man torde vara berättigad
att utgå från att dessa principer även i fortsättningen komma att
ligga till grund för svensk utlänningspolitik. Någon successiv omprövning
av lagen synes därför icke längre vara nödvändig. Kommissionen medgiver
väl, att utlänningslagen vid väsentligen ändrade förhållanden bör bli föremål
för en översyn. Tidpunkten härför går emellertid icke att angiva nu.
Vidare är att märka, alt en allmän översyn av utlänningslagen bör föregås
av internationella diskussioner i ämnet, och när dylika kunna komma till
stånd är för närvarande omöjligt att säga.

Landsfogden i Jämtlands län uttalar i sitt yttrande med instämmande av
länsstyrelsen i länet följande.

Utlänningslagen reglerar förhållanden av mera normal karaktär än den
andra lagen. Sett från utlänningarnas synpunkt kan det också vara tryggare
med en mera långvarig giltighetstid för utlänningslagen. Med stöd av fullmaktsbestämmelsen
i denna har Kungl. Maj:t för oförutsedda belägenheter
av utomordentlig natur möjlighet att utfärda särskilda föreskrifter, som avvika
från eller komplettera lagens regler. Då 1937 års lag, bortsett från vissa
mindre ändringar, bemästrat de särförhållanden, sorn därefter rått, torde
så bli fallet nied en ny lag utan att man skall redan under nästa år återigen
behöva ompröva lagen i dess helhet.

Liknande synpunkter lia framlagts av länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs
och Gotlands län samt av landsfogden i Blekinge län.

De sakkunnigas förslag beträffande utlänningslagens giltighetstid förordas
uttryckligen av tjänstemännens centralorganisation under motivering, att efter
krigets slut anledning säkerligen kunde föreligga att med hänsyn till då
rådande förhållanden revidera utlänningslagen.

Kimot. Majlis proposition nr 259.

Departementschefen.

1937 års utlänningslag har även under krigsåren kunnat utgöra grunden
för den svenska utlänningspolitiken. Vid lagens tillkomst hade förutsetts, att
under utomordentliga förhållanden vissa bestämmelser i lagen kunde behöva
utbyggas eller modifieras genom särskilda föreskrifter meddelade i
administrativ ordning med stöd av 54 § i lagen, och i olika avseenden ha
dylika föreskrifter utfärdats under åren efter krigsutbrottet i september
1939. De nya problem som därvid mött ha medfört att avvikelserna från
lagen utsträckts mycket långt. Sin nuvarande utformning ha de ifrågavarande
administrativa bestämmelserna erhållit efter flera ändringar och tilllägg,
varvid utlänningarnas rättsskydd kunnat i växande utsträckning tillgodoses
utan eftersättande av nödig hänsyn till statens inre och yttre säkerhet
samt allmän ordning. Det är likväl såsom riksdagen understrukit ett
viktigt önskemål att såvitt möjligt lagfästa de frihetsberövande åtgärder som
måste anses nödvändiga.

De sakkunnigas förslag till ny utlänningslag innebär icke någon genomgripande
omarbetning av den nuvarande lagstiftningen på området. I fråga
örn frihetsberövande åtgärder innehåller betänkandet emellertid förslag till en
helt ny lag. I överensstämmelse med den av riksdagen uttalade meningen
skulle således de administrativa författningar som nu reglera sådana åtgärder
komma att i huvudsakliga delar ersättas av bestämmelser som antagits
av Konungen och riksdagen gemensamt. Mot en sådan åtgärd kan invändas,
att flyktingströmmen alltjämt kan komma att plötsligt till storlek och sammansättning
undergå avsevärda förskjutningar, vilka påkalla ändrade regler
för behandlingen av flyktingarna. Möjlighet måste därför finnas att snabbt
vidtaga de ändrade anordningar som prövas nödvändiga. Icke desto mindre
vill jag biträda förslaget, att en lagstiftning i ämnet, varigenom huvudgrunderna
för frihetsberövande åtgärder i fråga örn utlänningar fastställas,
nu kommer till stånd. Den erfarenhet som under de gångna åren vunnits
synes ägnad att utgöra underlag för en sådan lagstiftning. Då frihetsberövande
åtgärder av den natur som här är i fråga ej böra ifrågakomma under
fredstid, synes också lämpligt att reglerna därom icke intagas i utlänningslagen
utan sammanföras i en särskild lag, avsedd att tillämpas allenast intill
dess mera normala förhållanden inträtt. Beträffande åter den egentliga utlänningslagen
torde endast vissa jämkningar av begränsad innebörd nu böra
vidtagas. Jag är ense med de sakkunniga örn att någon principiell omläggning
av utlänningslagen icke för närvarande bör övervägas.

Såsom jag nyss framhållit innehåller gällande utlänningslag i 54 § ett fullmaktsstadgande,
enligt vilket Kungl. Majit — i händelse av krig eller fara
för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda
omständigheter prövas erforderligt — äger rätt dels meddela nödiga bestämmelser
med avseende på utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i
riket eller att vistas å viss ort inom riket eller att här antaga eller innehava
arbetsanställning, dels ock förordna efter omständigheterna i fråga örn ut -

Kungl. Mattts proposition nr 259.

lännings avvisning, förpassning eller utvisning. De sakkunniga lia funnit en
fullmaktsregel alltjämt erforderlig men i anslutning till sitt förslag örn särskild
lagstiftning angående frihetsberövande åtgärder förordat en begränsning
av fullmakten, såtillvida att denna icke skall omfatta befogenheter i
fråga om utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning eller utlännings
hållande i förvar under viss längre tid. Förslaget har lämnats utan
erinran i alla remissutlåtanden utom det som avgivits av Sveriges advokatsamfund,
i vilket förordas ytterligare inskränkning av fullmakten. Samfundet
har ansett, att fullmaktsstadgandet borde begränsas så, att omständigheter
som hänförde sig till individuella fall ej skulle få utgöra motiv för
stadgandets tillämplighet. Ej heller borde fullmakten få tillämpas, när flyktingströmmen
icke hade avsevärt större omfattning än för närvarande, varjämte
samfundet ansett att av Kungl. Maj :t jämlikt fullmaktsstadgandet meddelade
föreskrifter borde inom viss tid underställas riksdagens prövning.

För min del finner jag uppenbart, att fullmaktsstadgandet alltjämt är påkallat
och att det som en följd av den ifrågasatta särskilda lagstiftningen
om frihetsberövande ingripanden bör begränsas på sätt de sakkunniga föreslagit.
Vad beträffar tanken att ytterligare begränsa fullmakten vill jag framhålla
följande. När 1936 års sakkunniga uttalade, att ifrågavarande lagrum
borde kunna tillämpas även där särskilda omständigheter förelåge beträffande
viss utlänning, torde de företrädesvis lia avsett sådana omständigheter,
som borde medföra utlänningens internerande. Dylika fall bli enligt vad jag
föreslår reglerade genom den särskilda lagen och komma sålunda att undantagas
redan enligt den i nu föreliggande betänkande föreslagna begränsningen
av fullmaktsstadgandet. I övrigt torde ej föreligga något praktiskt
behov att särskilt begränsa fullmaktsstadgandet. Jag vill framhålla, att detta
enligt min uppfattning icke bör begagnas för alt i uppkommande särskilda
ärenden behandla enskilda utlänningar på ett sätt som avviker från lagens
stadgande!!. Att såsom samfundet jämväl ifrågasatt binda fullmaktsstadgandets
tillämplighet vid en viss omfattning av flyktingströmmen torde icke
vara möjligt, ehuru flyktingarnas antal självfallet är en omständighet av
stor betydelse för frågan, huruvida och på vad sätt fullmakten skall av
Kungl. Maj:t tagas i anspråk. Likaså finner jag det mindre lämpligt att i
stadgandet uppställa förbehåll, att med stöd därav givna bestämmelser skola
inom viss tid underställas riksdagen. Dylika bestämmelser äga i allmänhet
icke den räckvidd, att de höra undantagslöst inom viss kortare tid hänskjutas
till riksdagens prövning. Särskilt örn formerna för frihetsberövande
åtgärder regleras i särskild lag, skulle ett krav å riksdagens medverkan
bli onödigt tyngande. Jag förordar sålunda, med allenast en redaktionell
jämkning, det av de sakkunniga föreslagna fullmaktsstadgandet i utlänningslagen.

Även i den särskilda lagen lia de sakkunniga intagit ett fullmaktsstadgande.
Enligt deras förslag skola bestämmelser, som meddelas med stöd av stadgandet,
inom viss tid underställas riksdagens prövning. Advokatsamfundet bär
hemis tällt, att denna fullmaktsbestämmelse måtte helt utgå. I likhet med de

Bihang till riksdagens protokoll 1 saini. Nr 259. 4

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

sakkunniga anser jag dock nödvändigt, att en sådan bestämmelse finnes. Den
framtida utvecklingen är svår att bedöma och en anpassning av bestämmelserna
till plötsligt uppkomna lägen av oförutsedd art måste kunna äga
rum. På grund av de frihetsberövande ingripandenas rättsligt och politiskt
betydelsefulla natur böra dock undantagsbestämmelser underställas riksdagen
på sätt de sakkunniga föreslagit. Jag förordar alltså jämväl med avseende
på fullmaktsstadgandet i den särskilda lagen de sakkunnigas förslag.

Olika (meningar ha kommit till uttryck beträffande giltighetstiden för den
särskilda lagen och utlänningslagen. Liksom utlänningskommissionen finner
jag mindre lämpligt, att den nya utlänningslagen erhåller så kort giltighetstid,
att förslag örn ny lagstiftning skulle behöva föreläggas redan nästa års
riksdag. Jag kan därför icke biträda de sakkunnigas förslag att giva lagen
giltighet allenast till utgången av år 1946. Ä andra sidan torde, såsom förut
nämnts, en allmän översyn av utlänningslagen kunna komma att bli erforderlig.
när normala förhållanden åter inträtt. Jag kan därför icke heller förorda
de i vissa yttranden framkomna förslagen, att utlänningslagens giltighetstid
överhuvud icke begränsas eller bestämmes till en så jämförelsevis lång
period som fem år, utan hemställer, att lagen får gälla till den 1 juli 1947.
Den särskilda lagen vilken sammanhänger med rådande utomordentliga förhållanden
torde däremot böra gälla allenast till den 1 juli 1946. Då det är
önskvärt att sistnämnda lag träder i tillämpning utan onödigt dröjsmål, föreslår
jag, att lagen får träda i kraft den 1 juli 1945. Även den nya utlänningslagen
torde lämpligen böra träda i kraft sistnämnda dag.

Jag övergår nu till närmare behandling av de lagförslag som de sakkunniga
framlagt.

Förslaget till utlänningslag.

De sakkunniga.

Beträffande utlänningslagen ha de sakkunniga jämte den förut anförda ändringen
i fullmaktsbestämmelsen föreslagit ett antal ändringar i särskilda hänseenden.
Ändringsförslagen avse bland annat införande av ensartade kontrollbestämmelser
beträffande utlänningar — viseringsskyldiga och icke viseringsskyldiga
— vilka vistas här längre tid, vidare överförande från länsstyrelserna
till den centrala utlänningsmyndigheten av rätten att besluta om
vanlig utvisning och av prövningen av besvär över polismyndighets avvisningsbeslut,
förkortande från två månader till en månad av den tid, under
vilken utlänning må hållas i förvar utan att frågan därom underställes Kungl.
Maj:ts prövning, meddelande av befogenhet åt den centrala utlänningsmyndigheten
att förordna örn utlännings tagande i förvar samt tilldelande av befogenhet
åt vissa mera kvalificerade polismyndigheter att vid anledning till politisk
utvisning taga utlänning i förvar. I vissa hänseenden ha de sakkunniga
övervägt ändringar i lagen men icke föreslagit sådana. Detta gäller
bland annat reglerna örn politiska flyktingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Under hänvisning till motionerna vid 1939 års riksdag, nr 44 i första kammaren
och nr 90 i andra kammaren, beröra de sakkunniga frågan om utlänningslagens
allmänna karaktär. De erinra om att de frågor rörande invandringen,
som tidigare varit föremål för allmän uppmärksamhet, i viss
grad hade förlorat sin aktualitet under kriget. Den folkförflyttning, som ägt
rum under kriget, hade icke haft normal karaktär. Invandringsfrågorna
komme emellertid att uppträda efter krigets slut, och sannolikt vore, att de
då för Sveriges vidkommande kunde bli mera betydelsefulla än tidigare. För
många av de miljoner tvångsförflyttade, utbombade eller eljest mer eller
mindre hemlösa människor i Europa, som efter krigets slut skulle försöka
börja ett nytt liv, måste Sverige, örn det lyckades bevara sin fred och sitt
relativa välstånd, framstå som ett önskeland. Vi måste därför bereda oss på
att invandringstrycket mot våra gränser kunde bli större än före kriget. Nu
gällande lag uppställde icke regler för lösningen av omfattande invandringsfrågor,
och det syntes särskilt under nuvarande ovissa förhållanden ej vara
möjligt att stifta en lag av invandringslags natur. Däremot borde tillses, att
utlänningslagen erhölle en sådan utformning, att möjligheter bereddes till en
efter växlande förhållanden avpassad tillämpning. Sålunda fordrades garantier
för att myndigheterna erhölle sådan kännedom örn alla ankommande
utlänningar, att de kunde skilja invandrarna från turister, affärsresande och
andra tillfälliga besökare. Den i lagen och tillämpningsföreskrifterna till
denna reglerade anmälningsskyldigheten beträffande utlänningar samt passtvånget
för dem syntes vara tillfredsställande i detta avseende. Vidare förutsätta
de sakkunniga, att den beslutande myndigheten ständigt uppehölle förbindelser
med de övriga myndigheter och andra organ, som hade att taga
befattning med arbetsmarknads- och befolkningspolitiska frågor inom landet.
Sålunda borde den centrala arbetsmarknadsmyndighetens uppfattning
äga inflytande vid bedömandet av invandringens betydelse för arbetsmarknaden.
Liksom för närvarande borde därför den centrala arbetsmarknadsmyndigheten
(statens arbetsmarknadskommission) vara företrädd i den centrala
utlänningsmyndigheten (statens utlänningskommission). Arbetsmarknadssynpunkter
borde vidare tillgodoses genom att den centrala arbetsmarknadsmyndighetens
yttrande i regel inhämtades i ärenden rörande arbetstillstånd
för utlänningar. Vidare syntes befolkningsutredningen eller annat statsorgan
med uppgift att behandla befolkningspolitiska frågor böra få tillfälle
yttra sin mening rörande lämpligheten av invandring |med hänsyn till landets
befolkningsutveckling.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag till ny utlänningslag har föranlett vissa allmänna
uttalanden angående nu gällande ordning och de ändringar, de sakkunniga
föreslå däri. Sålunda förklarar länsstyrelsen i Jönköpings län, att den nu
gällande ordningen för utlänningsärendenas handläggning och utlänningarnas
behandling finge anses lia i huvudsak fungerat väl och att statens intresse
av visst skydd mot utlänningar för rikets säkerhet och vår arbetsmarknad

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

samt härvarande utlänningars berättigade intressen kunde i stort sett sägas
ha tillgodosetts genom nu verksamma organ och gällande bestämmelser.

Angående de sakkunnigas betänkande uttalar länsstyrelsen i Blekinge län,
att det vore med dess i detalj utformade återgivande av praktiskt taget alla
utlänningsspörsmål mycket förtjänstfullt och av särskilt värde för alla de
myndigheter, som hade att taga befattning med utlänningsspörsmål av skilda
slag.

Utlänningsnämnden uttalar, att den delade de sakkunnigas uppfattning, att
tidpunkten ännu icke vore inne för en mera genomgripande revision av lagstiftningen.
Enligt vad länsstyrelsen i Kristianstads län uttalat syntes såvitt
läget nu kunde överblickas de sakkunnigas förslag väl motiverade och
de i desamma upptagna bestämmelserna, där dessa innebure avvikelse från
vad för närvarande gällde, vara ägnade alt åstadkomma en ändamålsenlig
reformering av gällande lagstiftning beträffande utlänningsfrågorna. Länsstyrelsen
i Norrbottens län anser, att förslaget i stort sett innefattade en
betydande förbättring av de på ifrågavarande område nu gällande författningsbestämmelserna,
som vöre behäftade med många inkonsekvenser
och luckor. Flera andra myndigheter beteckna de föreslagna ändringarna
såsom i stort sett ändamålsenliga.

I allmänhet ha anmärkningar och ändringsyrkanden gentemot de sakkunnigas
förslag framförts endast i särskilda hänseenden. Ett generellt avstyrkande
av att förslagen i befintligt skick upphöjas till lag har gjorts av
länsstyrelsen i Älvsborgs län. Länsstyrelsen uttalar, att då de sakkunniga
företagit sig att ingående överarbeta själva utlänningslagen, hade de haft till
utgångspunkt den enligt direktiven synbarligen mera sekundära rekommendationen
att tillika vid översyn av hithörande lagstiftning undersöka om
organisatoriska förbättringar vore att vinna utan egentlig revision av utlänningslagstiftningen.
Såvitt länsstyrelsen kunnat finna, hade de sakkunniga
i denna del betänkligt extenderat sitt uppdrag. Visserligen kunde det, enligt
vad länsstyrelsen anför, finnas goda skäl för att i utlänningslagen införa
vissa i administrativ ordning tillkomna jämkningar i den mån dessa
befunnits i praktiken avgjort lämpliga. Däremot syntes det länsstyrelsen,
att förslagets åtskilliga nyheter beträffande särskilt de olika myndigheternas
befogenheter dels vore onödigt vittgående dels direkt opåkallade. En
omisskännelig strävan till centralisering för dess egen skull syntes länsstyrelsen
genomgå förslaget. Man misstoge sig knappast om den underförstådda
avsikten att åt utlänningskommissionen — en kristidsmyndighet med
av krigsförhållandena väsentligen föranledda uppgifter —< garantera en
dominerande central ställning såsom permanent ämbetsverk.

Utan att avstyrka de sakkunnigas lagförslag i dess helhet framföra även
ett stort antal andra myndigheter kritik gentemot den tendens till centralisering
som kunde anses ligga i länsstyrelsernas skiljande från befattningen med
utlänningsärenden. Kritiken avser i främsta rummet överförandet till den
centrala utlänningsmyndigheten av befogenheten att besluta örn vanlig utvisning
och, i mindre mån, överflyttandet till sagda myndighet av uppgif -

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

ten att pröva besvär över polismyndighets avvisningsbeslut. Anmärkningar
framföras också mot borttagandet av den i 8 § nuvarande utlänningslag ingående
men i administrativ ordning ur tillämpning satta regeln, alt länsstyrelse
skall höras i ärende om uppehållstillstånd. Likaså påtalas, att enligt förslaget
polismyndighet i vissa fall skall göra anmälan direkt till den centrala utlänningsmyndigheten,
med förbigående av länsstyrelsen. Som skäl mot centralisering
åberopas bland annat, att länsstyrelsen vore högsta polismyndighet
inom länet och som sådan ansvarig för ordning och säkerhet. Vidare framhålles,
att länsstyrelsen ägde en värdefull kännedom om de lokala förhållandena,
vilket den centrala utlänningsmyndigheten saknade. Det göres även
gällande, att utlänningskommissionens arbetsbelastning redan nu vore tyngande
och icke utan olägenheter kunde ytterligare ökas. Vad särskilt beträffar
förslaget att till den centrala myndigheten överföra beslutanderätten i
vanliga utvisningsärenden, medan förhör i dylika ärenden alltjämt skulle
hållas av länsstyrelse, anmärkes i huvudsak, att en dylik ordning strede
mot de inom processrätten numera godtagna grundsatserna om omedelbarhet
och muntlighet i förfarandet. Den föreslagna ordningen anses jämväl komma
att medföra dröjsmål med ärendenas avgörande. Det önskemål örn en enhetlig
praxis, som de sakkunniga bland annat velat beakta genom ändringen,
syntes med nuvarande ordning bli tillgodosett genom rätten att klaga
hos högsta domstolen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför beträffande avkopplingen av
de lokala myndigheterna från handläggning av utlänningsärenden följande.

Länsstyrelsen förmenar — och den gångna tidens erfarenhet har icke jävat
detta omdöme — att de lokala myndigheterna, länsstyrelserna och polismyndigheterna
i orterna, hava en långt större möjlighet att bedöma det särskilda
fallet med beaktande av alla därpå inverkande faktorer än den centrala utlänningsmyndigheten.
Alldeles särskilt gäller detta i fråga örn ett län som
Göteborgs och Bohus, där huvuddelen av länet utgör förbudsområde för utlänningar
och där alltså lokal- och miljöförhållanden måste beaktas vid
sidan av vederbörande utlännings rent personliga kvalifikationer. Enligt länsstyrelsens
erfarenhet är för övrigt den starka centraliseringen betänklig icke
blott i nu berörda hänseende. Den har nämligen också i praktiken visat sig
medföra fördröjande av ärendenas avgörande.

I första hand gör länsstyrelsen detta uttalande med hänsyn till den föreslagna
ändringen av 8 § i utlänningslagen, även om denna ändring endast synes
vara en konsekvens av redan vidtagna åtgärder. Borttagandet av bestämmelsen
örn yttrande av länsstyrelse medför, att den centrala utlänningsmyndigheten
nödgas bedöma frågorna örn uppehållstillstånd utan tillgång till ett
på olika föreliggande omständigheter grundat omdöme från en lokal myndighet,
något som åtminstone vid en förstagångsprövning måste vara en brist.
En anmälningsplikt för den lokala polismyndigheten beträffande eventuella
anmärkningar mot vederbörande får icke en sådan direkt anknytning till
själva ansökningen örn uppehållstillstånd att därigenom kan vinnas ett fullt
säkert bedömningsmaterial. Framhållas må, alt bristerna i det numera vid
uppehållsviseringar tillämpade systemet måhända icke framträtt så tydligt
som eljest sannolikt skulle varit fallet, till följd därav alt ansökningar örn
uppehållsvisering i betydande omfattning ingivits till de lokala polismyndigheterna,
vilka med eget yttrande, ofta genom länsstyrelserna, vidarebefordrat

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

dem. De sakkunniga räkna emellertid med att ansökningarnas direkta insändande
från sökanden till den centrala myndigheten skulle vara det normala.
Även örn borttagandet av yttrandeplikten beträffande uppehållstillstånden
skulle för länsstyrelsen innebära en minskning i arbetsbördan, kan länsstyrelsen
alltså icke tillstyrka detta borttagande.

Liknande synpunkter kunna läggas på de sakkunnigas förslag, att i 23 § av
utlänningslagen skulle göras den ändringen, att besvär över lokal polismyndighets
avvisningsbeslut skulle anföras hos den centrala utlänningsmyndigheten
i stället för såsom nu hos länsstyrelsen. Frågan är här av mindre betydelse,
då dylika besvärsmål äro relativt sällsynta. Länsstyrelsen kan emellertid
icke finna, att någon verklig fördel skulle vinnas genom den av de sakkunniga
föreslagna centraliseringen.

Av större vikt är frågan örn rätten att besluta örn annan utvisning än s. k.
politisk utvisning. Här finns nämligen ett mycket starkt skäl mot beslutanderättens
överflyttning från länsstyrelserna till den centrala myndigheten, nämligen
länsstyrelses möjlighet att döma i direkt anslutning till ett av länsstyrelsen
själv hållet muntligt förhör. Den centrala utlänningsmyndigheten skulle
i dessa utvisningsärenden som grund för sitt beslut endast ha tillgång till ett
av annan myndighet upprättat förhörsprotokoll. Den föreslagna reformen
synes stå helt i strid mot moderna processprinciper. Såvitt länsstyrelsen kan
finna, skulle också det av de sakkunniga föreslagna förfarandet vara långt
mera omständligt än det som nu tillämpas. Önskvärd enhetlighet i behandlingen
av fallen torde väl få anses tillräckligt tillgodosedd genom besvärsrätt
hos Konungen.

Även länsstyrelsen i Värmlands län förklarar att den är av den uppfattningen,
att ett centralt handläggande av ifrågavarande utlänningsärenden
bomme alt medföra dröjsmål vid frågornas behandling och minskad tillgång
på för ärendenas bedömande nödvändig lokalkännedom, varför länsstyrelsen
avstyrker förslaget till utlänningslag i vad avser föreslagen centralisering av
beslutanderätten.

I sitt förenämnda utlåtande anför länsstyrelsen i Älvsborgs län ytterligare
bland annat följande.

De skäl, som anförts t. ex. för länsstyrelsernas skiljande från den självständiga
befattningen med utlänningsärendena, synas icke övertygande. Andra
mot centraliseringen direkt talande omständigheter hava icke ens upptagits
till diskussion, vilket särskilt gäller den nära till hands liggande möjligheten
att vid ett skärpt utrikesläge uppgifterna och komplikationerna kunna växa
en central myndighet över huvudet, i synnerhet då förbindelsen med ortsmyndigheter
måste förutsättas huvudsakligen gå över telegraf och telefon,
för att icke tala om den situation, som skulle uppkomma vid en främmande
makts aktion mot vår huvudstad. Det synes icke tillfyllest att fullmaktsparagrafen
i ett dylikt läge skulle kunna begagnas för att åter koppla in länsstyrelsernas
mera självständiga handläggning av utlänningsärendena, medan
de normalt skulle vara begränsade till ställningen såsom enbart mellanhand
åt den centrala myndigheten.

Landsfogden i Älvsborgs län anser, att utlänningskommissionen kunde
komma att i vissa situationer bli så överhopad av ärenden, att en handläggning
inom rimlig tid icke skulle medhinnas. Även andra myndigheter beröra
i samband med frågan örn centralisering spörsmålet örn utlänningskommissionens
arbetsbelastning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför, att det intresse länsstyrelsen hade att
deltaga i handläggningen av ifrågavarande utlänningsärenden vore i väsentlig
grad betingat av föreskriften i landshövdinginstruktionen att länsstyrelsen
såsom länets högsta polismyndighet hade att övervaka att allmän ordning
och säkerhet behörigen upprätthölles. 1 länsstyrelsens yttrande uttalas
härom bland annat följande.

Utifrån denna synpunkt finner länsstyrelsen det nödvändigt att i utlänningsärenden
en nära kontakt upprätthålles mellan de lokala polismyndigheterna
och länsstyrelsen. Förslaget innebär emellertid att länsstyrelsen icke
i samma utsträckning som för närvarande är fallet kommer att genom polismyndigheten
få uppgift angående inom länet befintliga, icke önskvärda utlänningar.
Länsstyrelsen får i detta sammanhang hänvisa till de föreslagna
ändrade bestämmelserna i 20 och 24 §§ (om avvisning) och 33 § (om utvisning)
utlänningslagen, varigenom den polismyndigheten hittills enligt berörda
lagrum åvilande skyldigheten att underrätta länsstyrelsen — och i fråga
om utvisning även att göra anmälan till länsstyrelsen —- kommer att upphöra.
Länsstyrelsen kan vidare ej finna att de sakkunniga anfört bärande
skäl för en överflyttning av beslutanderätten i utvisningsärenden från länsstyrelsen
till den centrala utlänningsmyndigheten. Den sålunda föreslagna
centraliseringen av handläggningen av dessa utlänningsärenden har motiverats
med att den centrala myndighetens under årens lopp samlade erfarenheter
för bedömandet av såväl allmänna utlänningsproblem som enskilda utlänningars
förhållanden därigenom bättre kunde utnyttjas. De sakkunniga lia
även åsyftat att vinna en snabbare och mera enhetlig behandling av ärendena.
Länsstyrelsen kan ej dela de sakkunnigas uppfattning att en överflyttning
av beslutanderätten i utvisningsärendena skulle medföra ett snabbare avgörande
av dessa ärenden. Länsstyrelsen håller snarare före att en försening
av ärendenas avgörande på grund av ökade svårigheter i fråga örn kommunikation
mellan vederbörande myndigheter kommer att bliva följden. De övriga
skäl, som anförts till förmån för förslaget i denna del, uppvägas enligt länsstyrelsens
mening av den mera ingående skälighetsprövning, som länsstyrelsen
genom den direkta personliga kontakten med vederbörande utlänning och
med personer, som kommit i beröring med denne, kan verkställa.

Landsfogden i Värmlands län uttalar, att den nya utlänningslagen vore
avsedd som en provisorisk lag och att redan på grund härav torde kunna
ifrågasättas lämpligheten av överflyttning av en del åtgärder från de lokala
myndigheterna till den centrala utlänningsmyndigheten.

Å andra sidan uttala vissa myndigheter tillfredsställelse med att handläggningen
av utlänningsärenden enligt förslaget centraliseras till en myndighet,
statens utlänningskommission. Sådana uttalanden göras av poliskammaren i
Jönköping och landsfogden i Jämtlands län.

Landsfogden i Örebro län säger sig intet ha att erinra mot en centralisering
av handläggningen av ärenden rörande avvisning, förpassning och utvisning
men uppställer såsom en förutsättning, att den centrala utlänningsmyndighelen,
som redan nu, enligt vad landsfogden uttalar, vore hårt ansträngd, förmår
bära den ökade arbetsbelastningen. Länsstyrelsen i örebro län hemställer
enträget örn föreskrift till samtliga centrala myndigheter, vilka handlägga

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

ärenden rörande placering av utlänningar, att vederbörande myndighet ofördröjligen
skall lämna länsstyrelsen besked, då sådan placering är avsedd att
företagas inom länet. Länsstyrelsen uppgiver, att underlåtenhet härutinnan
i upprepade fall förekommit.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län, som tillstyrkt förslaget örn centralisering
av vanliga utvisningsärendens handläggning, framhåller vikten av att
länsstyrelserna underrättas örn belägenheten och karaktären av de förläggningar
för flyktingars omhändertagande, som upprättas inom respektive
län.

Även i andra avseenden ha erinringar gjorts mot de sakkunnigas förslag.
Sålunda ifrågasättes bland annat, huruvida icke ärenden angående arbetstillstånd
borde behandlas såsom i främsta rummet arbetsmarknadsfrågor
och avgöras av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten i stället för
av den centrala utlänningsmyndigheten. Övriga erinringar gälla mera speciella
spörsmål.

I det följande lämnas en mera fullständig och ingående framställning av
de i yttrandena gjorda anmärkningarna och ändringsförslagen. Här skall
ytterligare blott anföras, att föreningen Nordens centralstyrelse i sitt yttrande
hemställt, att i förslaget till utlänningslag sådana ändringar göras, att de
nordiska grannländernas medborgare erhålla alla de lättnader som omständigheterna
medgiva.

Departementschefen.

Med anledning av de allmänna synpunkter som i yttrandena uttalats beträffande
de sakkunnigas förslag till ny utlänningslag vill jag framhålla, att
även jag anser att de sakkunniga i vissa hänseenden alltför mycket utökat
den centrala utlänningsmyndighetens befogenheter med åsidosättande av länsstyrelserna.
På vissa punkter har jag fördenskull ansett, att förslaget bör jämkas
till närmare överensstämmelse med gällande lag. I detta sammanhang vill
jag även framhålla, att jag ansett mig böra biträda yrkandet att frågor om
arbetstillstånd skola handläggas av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten
såtillvida som jag ansett Kungl. Maj :t böra erhålla befogenhet att, om förhållandena
därtill föranleda, överflytta handläggningen av dylika ärenden å
sistnämnda myndighet. Jag återkommer till dessa spörsmål i det följande.

Föreningen Nordens centralstyrelse har i sitt yttrande uttalat en önskan,
att utlänningslagen borde stadga särskilda lättnader för de nordiska grannländernas
medborgare. Ehuru 1937 års utlänningslag icke upptager särbestämmelser
för medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge, har det
varit möjligt att vid lagens tillämpning tillgodose det berättigade önskemålet
att underlätta en friare samfärdsel mellan de närstående nordiska folken och
Sverige. Även under nuvarande utomordentliga förhållanden har ifrågavarande
önskemål kunnat beaktas, exempelvis genom generella arbetstillstånd.
Samma strävan bör enligt min mening göra sig gällande vid tillämpningen
av den nu föreslagna utlänningslagen. Vid en framtida förnyad översyn av
utlänningslagstiftningen kan det vara lämpligt att överväga att, efter ingående

Kungl. Majlis proposition nr 259.

av överenskommelser med övriga nordiska länder, meddela särskilda regler
i förhållande till dessa. I nuvarande läge torde det icke vara möjligt att närmare
ingå på detta spörsmål.

Anmälningsskyldighet och passtvång, visering samt uppehålls- och

arbetstillstånd.

De sakkunniga.

Då det i nuvarande läge icke syntes komma i fråga att man skulle avstå
från kravet på en omfattande utlänningskontroll, anse de sakkumiiga att
lagens bestämmelser om anmälningsskyldighet böra bibehållas oförändrade.
Vad åter angår passtvånget, vilket avser att möjliggöra en
kontroll av utlänningarnas identitet, ansåge de sakkunniga frågan om dess
avskaffande i Sverige icke erhålla aktualitet förrän en fredlig stabilisering av
det internationella läget ägt rum och spörsmålet om internationella överenskommelser
i ämnet kunnat upptagas. Under den tid intill utgången av år
1946, under vilken den nya utlänningslagen enligt deras förslag skulle
gälla, syntes en ändring med avseende på passtvånget därför icke kunna
ifrågakomma. På grund av krigsförhållandena hade under de senaste åren
väsentliga avsteg fått göras från föreskriften örn skyldighet för utlänning att
vid ankomsten till riket vara försedd med pass. De politiska flyktingar, vilka
i stort antal ankommit till vårt land under krigsåren, hade nämligen i stor
utsträckning saknat pass och liknande legitimationshandlingar. Lagens bestämmelser
hade möjliggjort för Kungl. Majit att i sådana fall dispensera
från passtvånget. Några väsentliga olägenheter härav hade enligt de sakkunniga
icke förmärkts, vilket måhända berott på att dessa utlänningar efter
ankomsten hit i stor utsträckning kunnat utrustas med giltiga pass av sina
länders härvarande representationer.

Beträffande visering samt uppehålls- och arbetstillstånd
framhålla de sakkunniga, att uppdelningen av utlänningarna i viseringsskyldiga
och icke viseringsskyldiga gjorde bestämmelserna mindre överskådliga.
De erinra om att socialstyrelsen redan vid bestämmelsernas första reglering
i lag, år 1927, ifrågasatte, huruvida icke viseringen borde i regel begränsas
till att avse allenast tre månader eller samma tidrymd, varunder kontroll
ej skulle utövas över utlänning från viseringsfritt land, och den viseringspliklige
därefter inordnas under den ordinarie kontrollen. Föredragande departementschefen
fann emellertid icke anledning förorda socialstyrelsens förslag.
Såsom skäl häremot framhölls, att de omständigheter, som föranledde
bibehållande av viseringsskyldighet för undersåtar från vissa länder, gjorde
sig med samma styrka gällande jämväl vid prövning av ansökan örn förlängning
av den medgivna vistelsetiden. Dylika ansökningar borde följaktligen liksom
dittills prövas inom utrikesdepartementet. Sedan den i viseringen angivna
tiden gått till ända skulle alltså utlänning, som önskade kvarstanna i landet,
söka ny visering. Då emellertid ärenden rörande visering och uppehållstillstånd
numera handläggas av en och samma myndighet, föreligga enligt de

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

sakkunnigas mening ej längre de skäl, som anfördes år 1927 mot att uppställa
enhetliga kontrollbestämmelser beträffande utlänningar, som vistas här
längre lid. De sakkunniga ha därför ansett sig böra förorda genomförandet
av det av socialstyrelsen år 1927 framförda förslaget, att samtliga utlänningar,
som önska kvarstanna längre tid här i landet, skola vara skyldiga att ha
uppehållstillstånd samt att visering för viseringsskyldiga utlänningar endast
skall avse inresa och uppehåll här den tid, de äga vistas i riket utan att ha
uppehållstillstånd.

Den tid icke viseringsskyldiga utlänningar äga uppehålla sig här i riket
utan att ha uppehållstillstånd är i lagen bestämd till tre månader. De sakkunniga
anföra, att ehuru någon olägenhet icke försports av denna tidsbestämning,
sådana förhållanden kunde inträda, att en förkortning eller en förlängning
av tiden kunde visa sig lämplig. En dylik möjlighet att anpassa ifrågavarande
tidslängd efter förhållandena kunde bli av betydelse icke minst vid avveckling
av det nu gällande allmänna viseringstvånget. Då en förändring av
den fria vistelsetidens längd icke kunde anses innebära någon väsentlig ändring
av principerna för utlänningars rätt att vistas i vårt land borde därför
enligt de sakkunnigas mening i lagen inrymmas rätt för Kungl. Maj:t att förorätta,
att skyldigheten att lia uppehållstillstånd skulle inträda tidigare eller
senare än efter tre månaders vistelse här.

Uppdelningen av utlänningar i grupperna viseringsskyldiga och icke-viseringsskyldiga
berör även formerna för beviljande av tillstånd till arbetsanställning.
Vid inresa i riket och första uppehållet här skola sålunda viseringsfria
utlänningar, som här ämna antaga arbetsanställning, alltid lia arbetstillstånd,
under det att för de viseringspliktiga gäller, att viseringen kan innefatta
tillstånd till arbetsanställning. Även i detta avseende kunde enligt vad de
sakkunniga anföra en förenkling utan olägenhet åstadkommas. Det naturliga
syntes därvid vara att föreskriva, att även viseringsskyldiga utlänningar, som
ämnade taga arbetsanställning, skulle lia arbetstillstånd.

Genom kungörelse den 15 juli 1944 (nr 527) har Kungl. Majit förordnat,
att vad i utlänningslagen sägs om skyldighet för länsstyrelse att avgiva yttrande
i ärende angående uppehållstillstånd icke skall äga tillämpning med
mindre den centrala utlänningsmyndigheten i särskilt fall därom förordnar.
Den vidtagna ändringen, vilken avsåg att minska de berörda myndigheternas
arbetsbörda samt att möjliggöra en förkortning av uppehållstillståndsärendenas
behandlingstid, vore enligt de sakkunniga icke av rent tillfällig natur
utan kunde bli påkallad även av framdeles uppkommande förhållanden, varför
det icke syntes lämpligt att i lagen bibehålla bestämmelserna om obligatoriskt
remissförfarande i uppehållstillståndsärenden. Borttagandet av dessa
bestämmelser innebure icke, att länsstyrelsernas och polismyndigheternas
medverkan vid behandlingen av dessa ärenden avskaffades utan endast att
det skulle ankomma på Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majlis bemyndigande,
på den centrala utlänningsmyndigheten att meddela efter de rådande förhållandena
avpassade föreskrifter i ämnet. Enligt förslaget skall ur lagen
jämväl uteslutas bestämmelsen om att svensk representation utom riket skall
höras i vissa fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Även beträffande lagens föreskrifter om remissförfarandet i arbetstillståndsärenden
anse de sakkunniga en mindre ändring vara påkallad. I 15 §
stadgas, att utlåtande i regel skall inhämtas från offentlig arbetsförmedlingsanstalt
för den ort, där arbetsanställningen skall innehavas. Det torde, anföra
de sakkunniga, ofta vara lämpligare att inhämta utlåtande från den centrala
arbetsmarknadsmyndigheten än från dess lokala organ, varför stadgandet
borde ändras så att möjlighet till dylikt remissförfarande bereddes. Vidare må
nämnas, att enligt de sakkunnigas förslag det nuvarande stadgandet i 46 § örn
utlänningsnämndens hörande i vissa ärenden rörande arbetstillstånd skall
utgå.

De sakkunniga erinra, att i tillsynskungörelsen stadgats, att uppehållstillstånd
eller uppehållsvisering må begränsas till viss ort eller visst område
samt må förbindas med de förbehåll i övrigt, som med hänsyn till det allmännas
intresse finnas påkallade. De sakkunniga lia uttalat den uppfattningen,
att det allmännas intresse, vilket under rådande utomordentliga förhållanden
föranlett utfärdandet i administrativ ordning av den anförda bestämmelsen,
även under normala förhållanden borde genom utlänningslagen
tillgodoses. De föreslå därför en mindre omformulering av 8 § i lagen sålunda,
att uppehållstillstånd finge förbindas med de förbehåll, som funnes påkallade.
Vid sådant förhållande borde tillika införas stadgande, att vid bedömande
av fråga örn uppehållstillstånd jämte därmed förknippade särskilda
förbehåll skälig hänsyn .skulle tagas bland annat till vistelsens syfte.

Yttrandena.

Gentemot förslaget att borttaga nuvarande utlänningslags föreskrift om
hörande av länsstyrelse i ärende angående uppehållstillstånd
ha invändningar gjorts bland annat av länsstyrelsen i Värmlands
län, som därom anför följande.

Beträffande utlänningslagen har i 8 § tidigare föreskrivits, att i ärende
rörande uppehållstillstånd länsstyrelsens yttrande skall inhämtas, där ej
ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter
föreligga. Genom kungörelse den 15 juli 1944, nr 527, förordnade
Kungl. Maj:t, att skyldighet för länsstyrelsen att avgiva yttrande i ärende
angående uppehållstillstånd icke skall äga tillämpning med mindre den
centrala utlänningsmyndigheten i särskilt fall därom förordnar. I föreliggande
förslag har skyldigheten för länsstyrelsen att avgiva yttrande föreslagits
skola utgå. Länsstyrelsen är dock länets högsta polismyndighet, och
det synes länsstyrelsen mindre lämpligt, att högsta polismyndigheten i länet
fråntages varje inflytande i avgörandet av frågor rörande uppehållstillstånd.
Länsstyrelsen avstyrker därför föreslagen ändring av 8 §.

Jämväl landsfogdarna i Hallands, Älvsborgs och Örebro län framhålla
betydelsen av att länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet höres i fråga
örn uppehållstillstånd. Till belysande av silf ställningstagande anför landsfogden
i Örebro län följande.

I 8 § förslaget till utlänningslag har strukits den nuvarande ehuru för
tillfället med hänsyn till utlänningsärendenas mångfald i administrativ ordning
ur kraft satta bestiimmelsen att länsstyrelsen i regel bör höras i ärenden
angående uppehållstillstånd. Däremot skall enligt 15 § i ärenden an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

gående meddelande av arbetstillstånd utlåtande inhämtas från central arbetsmarknadsmyndighet
eller från offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Jag anser
att härigenom ordnings- och säkerhetssynpunkterna på ärendenas handläggning
skjutits alltför mycket i bakgrunden, ehuru dessa böra hava minst
lika stor betydelse som arbetsmarknadssynpunkterna. Den centrala utlänningsmyndigheten
kan icke äga den kännedom om de lokala förhållandena
ute i landet, vartill all möjlig hänsyn bör tagas i hithörande frågor. Såsom
ett exempel bland flera härpå vill jag nämna, att från nordligaste Sverige
helt nyligen hitsänts fyra utlänningar, vilka enligt i efterhand erhållna upplysningar
skola stå under särskild polisbevakning. De hava utan länsstyrelsens
eller polismyndighetens hörande placerats på en plats inom länet helt
nära för utlänningar förbjudet område. Inom socknen finnes blott en polisman,
och då denne är boende omkring 1 V2 mil därifrån, torde det vara
uppenbart, att han icke är i stånd att i någon nämnvärd grad öva uppsikt
över dem. Saken blev icke bättre till följd av det förhållandet, att länsarbetsnämnden
i Värmlands län redan tidigare hänvisat ett 40-tal utlänningar
av skilda nationaliteter och politiska åskådningar till samma plats, även
detta utan att de för ordningen inom detta län ansvariga myndigheterna blivit
hörda eller ens i förväg underrättade härom. I samband med att de fyra
ovannämnda utlänningarna anlände till platsen inträffade ett orostillbud
därstädes, vilket föranlett mig att frånvända mig till länsarbetsnämnden härstädes,
med vilken ett gott samarbete i hithörande frågor etablerats, och
hemställa örn dess medverkan till att få utlänningarna förflyttade. Även i
en del andra fall har jag varit nödsakad att begära förflyttning av utlänningar,
vilka placerats på olämpliga platser ur ordnings- och säkerhetssynpunkt.
Även örn på grund av det stora antalet utlänningar i landet förhållandena
nödvändiggjort ett förenklat förfarande beträffande handläggningen
a\ ärendena rörande uppehållstillstånd, vilket enligt min mening icke
är tillfredsställande ur ordnings- och säkerhetssynpunkt, så bör i vart fall
i lagen den principen finnas fastslagen, att länsstyrelserna skola äga framhålla
sina synpunkter på hithörande frågor, innan ärendena företagas till
avgörande.

Även vissa andra myndigheter ha anfört kritik mot förevarande ändringsförslag.
Jag har tidigare redogjort för länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus
län uttalande i detta hänseende.

Utlänningskommissionen understryker, att borttagandet av föreskriften
örn länsstyrelses hörande sammanhänger med att Kungl. Majit i administrativ
ordning ålagt länsstyrelserna och polismyndigheterna att till kommissionen
anmäla varje sådan omständighet beträffande utlänning, som kunde
vara av betydelse vid prövning av fråga örn uppehållstillstånd för denne.
Kommissionen anser, att dessa bestämmelser, vilka icke kunde anses vara
av tillfällig natur, vore av sådan principiell betydelse, att deras huvudgrunder
borde intagas i lagen, och föreslår eif tillägg till 8 § i enlighet härmed.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län har för sin del angivit såsom den
lämpligaste lösningen, att uppehållstillståndens meddelande anförtros åt
länsstyrelserna samt att sålunda meddelade tillstånd underställas den centrala
myndighetens prövning.

Utöver det anförda ha ett par påpekanden gjorts i anslutning till de sakkunnigas
förslag i nu ifrågavarande avseenden. Poliskammaren i Hälsingborg
anför sålunda följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

10 § i nu gällande tillsynskungörelse har bl. a. tillämpats så, att ett redan
givet uppehållstillstånd respektive en utfärdad uppehållsvisering under tillståndstiden
ändrats med införande av vissa villkor. Sedan detta stadgande
överförts till utlänningslagen och infogats i samband nied föreskrifter örn
meddelande av uppehållstillstånd, synes det poliskammaren av ordalydelsen
att döma tveksamt, örn den centrala utlänningsmyndigheten fortfarande har
denna smidiga möjlighet att behandla en utlänning.

Ett likalydande uttalande har gjorts av föreståndaren för passkontrollen i
Hälsingborg.

Landsorganisationen förklarar, att den för sin del icke skulle ha något att
invända mot att uppehållstillstånd efter längre lids fortlöpande vistelse i landet
och efter särskild prövning utfärdades att gälla tills vidare. Den omprövning
av uppehållsrätten, som tillståndens tidsbegränsning avsåge att möjliggöra,
syntes landsorganisationen vara beträffande utlänningar, som längre
tid varit bosatta här, i flertalet fall skäligen formell och endast ägnad att
besvära både utlänningen och prövningsmyndigheten.

De sakkunnigas förslag med avseende på utlännings rätt till
ar betsanställning ha föranlett ändringsyrkanden såväl rörande
spörsmålet, vilken myndighet som bör handlägga ärenden örn arbetstillstånd,
som rörande vissa andra frågor.

De sakkunniga ha föreslagit, att den av 1944 års riksdag antagna ordningen
bibehålies, enligt vilken det ankommer på den centrala utlänningsmyndigheten
att meddela arbetstillstånd. Gentemot detta förslag avvikande mening
har uttalats av statens arbetsmarknadskommission, tjänstemännens centralorganisation
och svenska arbetsgivareföreningen ävensom av en ledamot av
statens utlänningskommission.

Arbetsmarknadskommissionen, som erinrar örn ett tidigare av kommissionen
den 24 februari 1944 avgivet utlåtande, anför, att den diskussion i fråga örn
sättet för meddelande av arbetstillstånd, som fördes i samband med utlänningskommissionens
tillkomst, icke ledde till något definitivt resultat. Kommissionen
ansåge det emellertid nödvändigt att nu, då viktiga ändringar föresloges
i systemet med visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd, åter upptaga
diskussionen. Kommissionen vidhölle sin tidigare huvudsynpunkt, att
meddelandet av arbetstillstånd för utlänningar väsentligen vöre en arbetsmarknadsfråga
och att åt det centrala arbetsmarknadsorganet måste förbehållas
bestämmanderätten i dessa ärenden eller i varje fall ett avgörande inflytande
på deras bedömande. Uppgiften att sörja för utlänningarnas inplacering
i vårt arbetsliv vore på en gång en fråga om arbetsanskaffning och en
fråga örn arbetstillstånd, och dessa båda sidor av problemet kunde icke skiljas
ät. Samhällets medverkan vid den utländska arbetskraftens utplacering måste
vara enhetlig och entydig: det arbete, som genom arbetsförmedlingen anvisades
utlänningen, skulle vara tillåtet för honom att taga. Kommissionen framhåller
bland annat, att det beträffande många arbetstillfällen gällde att fånga
tillfället i flykten; örn tillstånd icke meddelades så gott som genast, ginge tillfället
förlorat. Kommissionen upptager även spörsmålet örn säkerhetssynpunkternas
tillgodoseende vid meddelande av arbetstillstånd och anför, att de

Kungl. Mcij:ts proposition nr 259.

säkerhetssynpunkter, som kunde inverka på frågor om arbetstillstånd, vore
dels sådana, som avsåge alla utlänningar, dels individuellt motiverade. Vissa
delar av riket vore »förbjudna områden» och motsvarande gällde för vissa
arbetsområden, vilka räknades till krigsindustrien. En tillämpning av dessa
och liknande, mera allmängiltiga begränsningar för utlänningarnas rörelsefrihet
kunde ske lika väl genom arbetsmarknadsmyndigheterna. Vad särskilt
anginge krigsindustrien, vore det i själva verket arbetsmarknadskommissionen,
som hade förstahandskännedom om vilka företag det gällde och kunde underrätta
utlänningskommissionen därom. Vad åter beträffar de individuellt motiverade
säkerhetssynpunkterna anför arbetsmarknadskommissionen, att det
måste hållas i minnet, att det här vore fråga om en liten bråkdel av hela
utlänningsklientelet. Det vore icke rimligt att för den stora massan utländska
arbetssökande kräva en individuell prövning hos utlänningskommissionen —
med de olägenheter som följde därav — endast för att konstatera, örn vederbörande
vore »prickad». Antalet »prickade» vore veterligen icke större än att
utlänningskommissionen kunde hålla arbetsmarknadsorganen underrättade
örn dem.

Vidare framhåller arbetsmarknadskommissionen, att olägenheterna av nuvarande
ordning icke komme till synes för närvarande, dels enär kravet på
arbetstillstånd tills vidare suspenderats för det alldeles övervägande antalet
utlänningar, dels enär bristen på arbetskraft inom de flesta områden vore så
utpräglad, att bedömningen ur arbetsmarknadssynpunkt av frågor örn arbetstillstånd
i allmänhet vöre mycket enkel. Båda dessa förutsättningar kunde
emellertid, enligt vad kommissionen betonar, snabbt ändras. Kommissionen
föreslår följande formulering av 15 § utlänningslagen, under påpekande att
motsvarande ändringar borde vidtagas i 17 och 44 §§.

Arbetstillstånd meddelas av statens arbetsmarknadskommission.

Där det med hänsyn till allmän ordning och säkerhet prövas erforderligt,
äger den centrala utlänningsmyndigheten allmänt eller beträffande viss utlänning
föreskriva, att visst slag av arbete icke må omfattas av arbetstillståndet.

I ärende angående arbetstillstånd skall arbetsmarknadskommissionen, där
ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter
föreligga, bereda sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetstagare
inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala sig.

Kommissionen understryker särskilt, att detta förslag icke förutsatte överflyttning
av någon personal från utlänningskommissionen till arbetsmarknadskommissionen.
Därest detta kommissionens förslag icke skulle bifallas,
ville kommissionen mot den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av 15 §
anföra följande.

Föreskriften om obligatoriskt hörande av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten
blir av mycket ringa värde, om remiss må underlåtas, där »ärendet
är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter
föreligga». Regeln måste vara undantagslös. Vidare bör alternativet om remiss
till offentlig arbetsförmedlingsanstalt utgå. Man behöver för framtiden
icke räkna med det alternativet, att någon central arbetsmarknadsmyndighet
icke skulle vara organiserad, och så länge sådan myndighet finnes, bör remiss
till denna vara obligatorisk. Självfallet samarbetar denna myndighet därvid

Kungl. Maj-.ts proposition nr 259.

med de lokala arbetsförmedlingsorganen. I praxis ha förekommit fall, där
den centrala utlämiingsmyndigheten på förslag från ett lokalt arbetsförmedlingsorgan
nekat arbetstillstånd för en utlänning, som på en annan ort med
lätthet skulle kunnat placeras i sitt yrke.

Kommissionen tillstyrker de sakkunnigas förslag till sådan ändring av 46 §
utlänningslagen, att utlänningsnämnden icke behöver höras i frågor om arbetstillstånd.

Även tjänstemännens centralorganisation anser det lämpligt att frågor rörande
meddelande av arbetstillstånd avgöras av statens arbetsmarknadskommission.
Till stöd för denna åsikt anför organisationen väsentligen samma
skäl som arbetsmarknadskommissionen. Svenska arbetsgivareföreningen finner
det angeläget, att frågan om utlännings rätt till arbetsanställning i de flesta
fall behandlas med skyndsamhet. Det syntes föreningen därför önskvärt,
att handläggningen av hithörande ärenden koncentrerades lill en myndighet
och då närmast till statens arbetsmarknadskommission eller ett detta underställt
organ. Föreningen anför i huvudsak följande.

Erfarenheten har visat, att arbetsgivare, som efter påtryckning av arbetsförmedling
eller av annan anledning medgivit anställning av viss utlänning
i sin tjänst, nödgats vänta avsevärd tid på beslut, huruvida utlänningen erhåller
arbetstillstånd för anställningen i fråga. Ofta har resultatet blivit, att
arbetstillståndet vägrats. Härigenom ha arbetsgivarna gripits av en olust mot
att överhuvud taget anställa utlänningar. Det kan också framhållas, att frågan
om tillsättande av en viss befattning ofta måste avgöras relativt snabbt,
varför det hittills praktiserade förfarandet med anlitande av såväl arbetsförmedlingsorgan
som utlänningskommissionen är alltför tidsödande. De betänkligheter,
som en koncentration av handläggningen till en myndighet skulle
kunna ge anledning till, synas kunna elimineras, om ett effektivt samarbete
i enkla och praktiska former anordnas mellan arbetsmarknadsorganet och
den centrala utlänningsmyndigheten. Faran för att utlänning skulle erhålla
ur svensk synpunkt olämplig anställning torde kunna reduceras genom att
uppehållstillståndet förses med inskränkningar rörande utlänningens rörelsefrihet
inom landet.

Jämväl statens utlånningskommission har i sitt yttrande uttalat sig örn
förevarande fråga. Kommissionen anför följande.

Utlänningskommissionen får för sin del framhålla, att den centrala arbetsmarknadsmyndigheten
uppenbarligen i regel bör lia ett avgörande inflytande
på besluten i ärenden angående arbetstillstånd. Detta syfte bör emellertid
kunna nås, om en intim kontakt upprätthålles mellan arbetsmarknadsoch
utlänningsmyndigheten på sätt som nu sker med täta konferenser mellan
myndigheternas tjänstemän. Självfallet är, att arbetsmarknadsmyndigheten
bör på remiss erhålla de ärenden, där någon som helst tveksamhet ur
arbetsmarknadssynpunkt kan tänkas föreligga. Den formella bestämmanderätten
måste dock kvarligga hos den centrala utlänningsmyndigheten. I åtskilliga
fall äro nämligen omständigheterna sådana, att frågorna örn arbetstillstånd
och uppehållstillstånd måste avgöras gemensamt. Det kan emellertid
bli sådana ändrade förhållanden, att det kan vara lämpligt att i viss utsträckning
uppdela beslutanderätten mellan olika myndigheter. För att möjliggöra
detta synes fullmaktsstadgandet i 56 g böra giva Kungl. Majit rätt att meddela
särskilda bestämmelser även beträffande de förhållanden, som regleras
i 15 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Gentemot utlänningskommissionens yttrande i denna fråga anmälde en
ledamot av kommissionen, statssekreteraren Mossberg, skiljaktig mening.
Denne ansåg, att ärenden om arbetstillstånd borde handläggas av arbetsmarknadskommissionen
med rätt för denna att för vissa grupper av fall,
t. ex. vid tillfälligt överförande av utlänningar till jordbruksarbete under
den s. k. betkampanjen, delegera beslutanderätten på underordnat arbetsmarknadsorgan.

övriga ändringsyrkanden med avseende på de sakkunnigas förslag rörande
utlännings rätt till arbetsanställning äro följande.

Utlänningskommissionen föreslår, att bestämmelsen att arbetstillstånd skall
tecknas å legitimationshandlingen utgår, för att arbetstillstånd vid behovsnabbt
skall kunna beviljas, även om tillgång till utlänningens pass icke
föreligger.

Landsfogden i Norrbottens län ifrågasätter, om icke utländska handelsresandes
befrielse från skyldigheten att innehava arbetstillstånd enligt 14 §
utlänningslagen borde väsentligt begränsas.

Utlänningskommissionen erinrar om att enligt gällande lag och de sakkunnigas
förslag anställning i statens tjänst icke vore att hänföra till arbetsanställning
i utlänningslagens mening, varför arbetstillstånd icke vore erforderligt
vid sådan anställning. Enligt vad kommissionen uppgiver ha fall förekommit,
då statlig myndighet velat anställa viss utlänning i sin tjänst, ehuru
utlänningen på grund av för kommissionen kända förhållanden icke kunnat
anses lämplig därtill. Kommissionen vill icke föreslå, att arbetstillstånd skulle
erfordras för anställning i statens tjänst, men hemställer, att Kungl. Majit
måtte i cirkulär till samtliga statliga myndigheter föreskriva, att dessa före
anställandet av utländsk medborgare skola samråda med den centrala utlänningsmyndigheten.

Säkerhetschefen anser, att i 15 § borde föreskrivas skyldighet att höra försvarsstaben
och eventuellt säkerhetschefen, då fråga vore om anställning för
utlänning i krigsviktigt företag. Det hade i ett flertal fall inträffat att utlänning,
som fått tillstånd till arbete i viss bransch, erhållit anställning vid
krigsviktigt företag.

Departementschefen.

Behovet av en omfattande utlänningskontroll torde komma att kvarstå
åtminstone under den nya utlänningslagens giltighetstid. I likhet med de sakkunniga
finner jag därför, att i lagen böra upptagas den nu gällande lagens
bestämmelser örn anmälningsskyldighet och passtvång.

Sedan numera viseringsärenden med vissa begränsade undantag
och ärenden rörande uppehållstillstånd handläggas av samma
myndighet, utlänningskommissionen, torde det vara möjligt att såsom
de sakkunniga föreslagit förenkla kontrollbestämmelserna för viseringspliktiga
och viseringsfria utlänningar, vilka vistas här längre tid. Förenklingen
torde böra genomföras sålunda, att visering i regel icke må gälla för uppehåll
under längre tid än tre månader och att för såväl viseringspliktiga som vise -

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

ringsfria utlänningar stadgas, att de icke utan uppehållstillstånd äga uppehålla
sig här i riket över nämnda tid. Ifrågavarande tidrymd bör dock
kunna av Kungl. Maj:t förlängas eller förkortas. Efter denna omläggning
torde i enlighet med de sakkunnigas förslag visering icke vidare böra, på sätt
nu stadgas i 13 §, innefatta tillstånd att här i riket antaga eller inneha arbets -anställning. Rätt därtill synes böra medgivas endast genom meddelande av
särskilt arbetstillstånd.

Med anledning av landsorganisationens uttalande, att uppehållstillstånd
efter längre tids. vistelse här i riket skulle kunna erhålla giltighet tills vidare,
vill jag påpeka, att rätt att meddela uppehållstillstånd med giltighet tills vidare
förutsätter som komplement en befogenhet att återkalla dylikt tillstånd.
En sådan befogenhet finnes icke upptagen i nu gällande lag. Enligt en i administrativ
ordning meddelad bestämmelse äger däremot den centrala utlänningsmyndigheten
för närvarande befogenhet att återkalla uppehållstillstånd.
Med hänsyn till önskvärdheten av att under normala förhållanden utlänning,
som erhållit uppehållstillstånd, skall äga trygghet mot att bli avlägsnad
ur riket av andra skäl än sådana, som medgiva förpassning eller
utvisning, kan jag icke förorda, att en bestämmelse om återkallelse av uppehållstillstånd
upptages i lagen. Vad angår ändring i gällande uppehållstillstånd
må påpekas, att i den mån på grund av undantagsbestämmelser föreligger
befogenhet att återkalla uppehållstillstånd, möjlighet naturligtvis också
finnes att ändra villkoren för meddelat tillstånd.

Beträffande härefter förslaget, att stadgandet i 8 § om skyldighet för
länsstyrelse att avgiva yttrande i ärende angående uppehållstillstånd skulle
utgå ur lagen, ha de sakkunniga framhållit, att detta icke innebär att länsstyrelsernas
och polismyndigheternas medverkan vid behandlingen av dessa
ärenden avskaffas, utan endast att det skall ankomma på Kungl. Majit eller
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den centrala utlänningsmyndigheten att
meddela föreskrifter i ämnet. En dylik ordning synes mig möjliggöra en
efter ärendenas antal och förhållandena i övrigt avpassad handläggning. Jag
förordar därför, att utlänningslagen icke vidare skall upptaga stadgande örn
obligatoriskt yttrande av länsstyrelse. Anledning torde ej föreligga att, på sätt
utlänningskommissionen ifrågasatt, i lagen införa föreskrift om skyldighet
för länsstyrelserna och polismyndigheterna att till den centrala utlänningsmyndigheten
anmäla varje sådan omständighet beträffande utlänning, som
kan vara av betydelse vid prövning av fråga om uppehållstillstånd för utlänningen.
Förslaget örn borttagande av bestämmelsen, att svensk representation
utom riket i vissa fall skall höras, har ej mött erinran och torde böra
genomföras.

Med anledning av uttalandena i yttrandena vill jag framhålla, att den
centrala utlänningsmyndigheten givetvis skall underrätta länsstyrelserna örn
beslut eller åtgärder som äro av betydelse för deras verksamhet.

Av de sakkunniga har föreslagits, att de synpunkter, som föranlett bestämmelsen
i 8 § gällande lag örn ali vid meddelande av uppehållstillstånd må uppställas
förbehåll med hänsyn till vistelsens syfte och därmed sammanhäng II

i hang lill riksdagens protokoll 19A5. 1 sami. Nr 259. 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

ande omständigheter, i stället skola beaktas vid det allmänna bedömandet
enligt 10 § av frågan örn meddelande av uppehållstillstånd. Denna ändring
synes mig lämplig.

Frågan om handläggningen av ärenden angående arbetstillstånd behandlades
senast av 1944 års riksdag men har nu åter upptagits till diskussion.
De sakkunniga ha icke föreslagit ändring i den år 1944 beslutade ordningen,
enligt vilken det tillkommer den centrala utlänningsmyndigheten att
meddela arbetstillstånd, men i vissa yttranden, främst arbetsmarknadskommissionens,
har frågan utförligt behandlats. I huvudsak har anförts, att dessa
ärenden till sin natur företrädesvis äro arbetsmarknadsfrågor, varför de
böra handläggas av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten, och att det
även med en dylik ordning vore möjligt att tillgodose de säkerhetssynpunkter
som må vara att beakta i dylika ärenden. För egen del finner jag icke anledning
föreligga att beträffande normala förhållanden göra avsteg från den
ordning som godkändes av 1944 års riksdag. Liksom de sakkunniga finner
jag dock lämpligt, att i lagen stadgas skyldighet för den centrala utlänningsmyndigheten
att inhämta utlåtande antingen från central arbetsmarknadsmyndighet
eller från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen
skall innehavas. Undantag från sagda skyldighet torde
liksom nu böra medgivas för fall, då ärendet är av synnerligen brådskande
natur eller andra särskilda omständigheter föreligga. Emellertid torde det
föreligga vägande praktiska skäl att under särskilda förhållanden kunna överlåta
beslutanderätten åt det centrala arbetsmarknadsorganet. Jag vill fördenskull
föreslå att under 58 § i lagen införes en bestämmelse som ger
möjlighet därtill.

De sakkunnigas förslag om upphävande av stadgandet i 46 §, att utlänningsnämndens
yttrande skall inhämtas i ärende, som avser arbetstillstånd
för ett större antal utlänningar eller som kan antagas vara av synnerlig betydelse
utöver det föreliggande fallet, vill jag biträda. Säkerhetschefen har
föreslagit, att i lagen skulle föreskrivas, att försvarsstaben och eventuellt
säkerhetschefen skulle höras i ärende som avser anställning i krigsviktigt
företag. Ett dylikt stadgande synes dock icke påkallat.

I likhet med utlänningskommissionen finner jag lämpligt, att till statliga
myndigheter utfärdas cirkulär angående kontroll å anställning av utlänningar
i statlig tjänst.

I detta sammanhang torde böra vidtagas den redaktionella ändringen i
lagen att uttrycket »arbetare» ersättes med »arbetstagare», som motsvarar
språkbruket i nya lagar när avsikten är att inbegripa såväl kroppsarbetare
som tjänstemän.

Nu gällande bestämmelse i 15 §, enligt vilken bevis om arbetstillstånd
skall tecknas å passet, synes med anledning av vad utlänningskommissionen
anfört böra jämkas därhän, att det är tillfyllest om arbetstillstånd så fort
det lämpligen kan ske tecknas å legitimationshandlingen. I övrigt finner jag
ej anledning föreligga till ändring av nu gällande bestämmelser om arbetstillstånd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Utlännings avlägsnande ur riket.

Dc sakkunniga.

De sakkunniga lia övervägt, huruvida en förenkling av reglerna om utlänningars
avlägsnande ur riket kunde ske genom sammanförande av några av
de olika instituten utresebeslut, avvisning, förpassning och utvisning men lia
icke ansett sig böra föreslå någon principiell förändring av de olika formerna
för utlänningars avlägsnande ur riket.

Beslutanderätten i utvisningsärenden föreslås av de sakkunniga
skola överflyttas från länsstyrelserna till den centrala utlänningsmyndigheten.
Som skäl härför anföres, att den år 1937 genomförda centraliseringen
av utlänningsärendenas handläggning visat sig lämplig och ägnad
att åstadkomma en snabbare och mera enhetlig behandling av ärendena. Såsom
en särskild anledning betecknas, att den centrala myndighetens under
årens lopp samlade erfarenheter örn bedömandet av såväl allmänna utlänningsproblem
som enskilda utlänningars förhållanden genom en dylik överflyttning
bättre kunde utnyttjas. Ett överflyttande av beslutanderätten i ifrågavarande
utvisningsärenden från länsstyrelserna till den centrala utlänningsmyndigheten
borde enligt de sakkunnigas mening icke medföra ändring
i utlännings rätt att över sådant utvisningsbeslut klaga hos högsta domstolen.

Med hänsyn till den föreslagna centraliseringen av ärendena om vanlig
utvisning till den centrala utlänningsmyndigheten borde enligt de sakkunniga
föreskrift meddelas, att verkställighetsfrågan även i sådana ärenden
— liksom för närvarande vore fallet beträffande avvisnings- och förpassningsärenden
— vid tveksamhet eller svårighet skulle överlämnas till den
centrala utlänningsmyndigheten. Fall kunde givetvis föreligga, där den centrala
utlänningsmyndigheten själv i samband med meddelande av avvisnings-,
förpassnings- eller vanligt utvisningsbeslut funne särskilda omständigheter
föreligga, vilka gjorde verkställighetsfrågan tveksam eller där det
kunde antagas att svårigheter bomme att föreligga att verkställa beslutet.
Att i sådant fall den verkställande myndigheten först skulle göra ett formellt
verkställighetsförsök vore en onödig omgång. De sakkunniga föreslå därför
införande av bestämmelser om att den centrala utlänningsmyndigheten äger
meddela närmare föreskrifter angående verkställighet av avvisnings-, förpassnings-
eller utvisningsbeslut.

De sakkunniga ha även till överläggning upptagit fråga om överflyttning
av avvisningsärendena till länsstyrelserna. De ha emellertid funnit, att
därest i utlänningslagen infördes en bestämmelse örn hänskjutande av
tveksamma fall till den centrala utlänningsmyndigheten, anledning saknades
alt överföra avvisningsärendena, vilka i regel vore enkla och brådskande,
från polismyndigheternas avgörande lill länsstyrelsernas. Emellertid vore
det önskvärt, att enhetlig praxis så vitt möjligt skapades. Då det icke kunde
komma i fråga att överflytta beslutanderätten i alla dessa ärenden till central
myndighet funne dc sakkunniga lämpligt att överföra avgörandet
av besvärsärenden rörande avvisning från länsstyrelserna till
den centrala utlännings myndig bete n.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

En anledning lill avvisning är enligt 1937 års lag, att utlänning dömts
för visst brott eller gjort sig skyldig till viss osedlig verksamhet samt att det
skäligen kan antagas, att han skall komma att här i riket fortsätta sådan
brottslig eller osedlig verksamhet. De sakkunniga lia föreslagit, att den ifrågavarande
brottsuppräkningen i 19 § 3) utökas med förskingringsbrott och
häleri samt olovlig varuutförsel, vilka brottsarter vore av samma karaktär
som de nu i paragrafen upptagna.

De sakkunniga påpeka, att enligt lagens nuvarande avfattning avvisning
skall kunna ske även om utlänning innehar gällande visering. Att i sådant
fall förordna örn avvisning kunde emellertid icke anses lämpligt. De omständigheter
som kunde föranleda viseringsberättigad myndighet att meddela
visering för en utlänning vöre av den art, att de förutsatte en diskretionär
prövning av varje individuellt ärende. Avvisningsreglerna åter avsåge ett
summariskt förfarande och eif sådant förfarande borde icke tillgripas, då
individuell prövning redan företagits av kvalificerad myndighet. Föreskrift
borde därför meddelas därom, att utlänning, som vore försedd med gällande
visering, icke finge avvisas. Ett undantag härifrån borde dock göras för
det i gällande bestämmelser upptagna fallet, att utlänningen uraktläte att
fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet vid inresan eller, vid fullgörande
därav, mot bättre vetande lämnade oriktig uppgift.

Enligt gällande bestämmelser skall avvisningsfråga överlämnas till den
centrala utlänningsmyndigheten endast i det fall, att anledning finnes föreligga
till avvisning av utlänningen men denne uppgiver politiskt flyktingskap
och påståendet ej med skäl kan antagas vara oriktigt. De sakkunniga
anse, att även andra avvisningsfrågor än de, där politiskt flyktingskap åberopades,
trots bestämmelsernas detaljerade avfattning kunde giva anledning
till viss tveksamhet. I sådana fall syntes lämpligt, att frågan överlämnades
till den centrala utlänningsmyndighetens avgörande.

I fråga örn verkställighet av meddelat avvisningsbeslut fästa de sakkunniga
uppmärksamheten på att de svårigheter som, bortsett från krigsförhållandena,
kunde uppkomma för verkställandet numera i regel icke vore av
kommunikationsteknisk art utan vore beroende av frågan huruvida utlänningen
mottoges av annat land. För lösandet av sådana frågor fordrades
ofta förhandlingar med det andra landets härvarande representation. Förandet
av sådana förhandlingar, varvid utrikesdepartementets medverkan kunde
erfordras, skedde bäst genom central myndighet i Stockholm. Då därjämte
genom verkställighetsfrågas överlämnande direkt till den centrala utlänningsmyndigheten
onödig tidsutdräkt i många fall skulle kunna undvikas,
ha de sakkunniga funnit sig böra förorda, att länsstyrelses medverkan att
bringa verkställighetsfråga under den centrala myndighetens prövning upphörde.
Polismyndighet skulle i stället direkt överlämna frågan örn beslutets
verkställande till den centrala utlänningsmyndighetens avgörande.

Med avseende på förpassning erinra de sakkunniga, att enligt 25 §
andra stycket utlänningslagen beslut av den centrala utlänningsmyndigheten,
varigenom utlännings ansökan om rätt att vistas här i riket avslagits, tilllika
skall innehålla förpassningsbeslut, om utlänningen befinner sig här i

Kungl. Majda proposition nr 259.

riket. De sakkunniga ha funnit denna bestämmelse om obligatoriskt förpassningsbeslut
under vissa förutsättningar vara en onödigt betungande åtgärd.
Bestämmelsen omfattade nämligen även sådana fall, där en ansökan av utlänning
om kortare förlängning av några dagars visering avslagits. Med hänsyn
härtill föreslås, alt stadgandet om obligatoriskt förpassningsbeslut göres
tillämpligt endast då fråga är örn ärenden rörande uppehållstillstånd. Härigenom
undantagas från tillämpningsområdet alla sådana fall, där fråga
är om förbud för utlänning att kvarstanna den kortare tid, under vilken enligt
7 § uppehållstillstånd icke erfordras. Vidare må nämnas, att enligt förslaget
förpassning — i motsats till gällande lag — skall kunna ske även om utlänning
inom tid, då han har rätt att vistas här i riket, sökt tillstånd att kvarstanna.

De sakkunniga ha ansett, att bestämmelsen att nöjdförklaring i avseende å
förpassningsbeslut må avgivas tidigast å andra dagen efter det beslutet tillställdes
utlänningen icke vore erforderlig, och föreslå alt den får utgå ur
lagen.

De sakkunniga ha funnit vissa kompletteringar av grunderna för vanlig
utvisning motiverade. De föreslå sålunda, att även olovlig varuutförsel
skall utgöra utvisningsgrund, att med undergående av frihetsstraff för brott,
varför utlämning kan ske, skall likställas att sådant straff ådömts samt att
såsom utvisningsanledning införes, att utlänning blivit dömd till internering
eller förvaring i säkerhetsanstalt eller ock förklarats övertygad örn någon med
straffarbete eller fängelse ej under sex månader belagd gärning men jämlikt
5 kap. 5 § strafflagen förklarats vara straffri.

Yttrandena.

Förslaget att överföra beslutanderätten i fråga örn vanlig
utvisning till den centrala utlänningsmyndigheten tillstyrkes bland annat
av socialstyrelsen, utlänningskommissionen, länsstyrelsen i Västmanlands
län och föreståndaren för passkontrollen i Stockholm. Jämväl utlänningsnämnden
anser sig kunna biträda de skäl som av de sakkunniga anförts för
den föreslagna ändringen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarar sig
finna den föreslagna centraliseringen av utvisningsärendena principiellt
mindre lämplig men anser sig dock med hänsyn till rådande exceptionella
förhållanden och lagens korta giltighetstid ej böra motsätta sig den föreslagna
anordningen.

Å andra sidan har mot nämnda förslag, som förutsätter att länsstyrelse
alltjämt skulle vara förhörsmyndighet i vanliga utvisningsärenden, av flera
myndigheter åberopats, att en dylik ordning står i strid nied inom processrätten
numera godtagna grundsatser om omedelbarhet och muntlighet i förfarandet
och att försening av ärendenas avgörande måste befaras. Utöver vad
länsstyrelserna i Kalmar och Göteborgs och Bohus län, för vilkas ytlranden
jag förut redogjort, anfört härom må återgivas följande yttrande av Överståthållarämbetet.

Överståthållarämbetet har på anmodan av de sakkunniga i eli den 24
januari 1944 avgivet yttrande uttalat sig angående vilka ändringar i utlänningslagen
och de med stöd av denna utfärdade författningarna, som syntes
påkallade med hänsyn lill dittills vunna erfarenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

I anledning av ifrågasatt överflyttning till central myndighet av länsstyrelsernas
beslutanderätt i utvisningsärenden fann sig ämbetet böra framhålla
följande synpunkter. En sådan överflyttning kunde icke anses önskvärd,
emedan den för ärendets avgörande betydelsefulla personliga kontakten
mellan den beslutande myndigheten och vederbörande utlänning därvid
skulle gå förlorad. Enligt ämbetets förmenande läte det sig nämligen av
praktiska skäl icke göra att jämväl uppdraga åt den centrala myndigheten
att i länsstyrelses ställe hålla förhör med utlänningen. I föreliggande betänkande
föreslås emellertid ett sådant överflyttande av beslutanderätten i
utvisningsärenden till den centrala utlänningsmyndigheten, oaktat jämväl de
sakkunniga funnit det icke vara möjligt att uppdraga åt samma myndighet
att bålla förhören i fråga. Med hänsyn härtill finner sig ämbetet i berörda
fråga än vidare böra framhålla följande. Utvisningsförfarandet är i lagen
kringgärdat med särskilt starka garantier för tillvaratagande av utlännings
rättssäkerhet. Sålunda äger utlänning alltid besvärsrätt och besvären prövas
av högsta domstolen. Till skillnad mot vad som gäller vid avvisning och
förpassning, där proceduren är av mera summarisk natur, förutsätter lagen,
att det i utvisningsärendena företages en mycket ingående undersökning och
prövning, huruvida nied hänsyn till utlänningens person och övriga omständigheter
utvisning må äga rum. Vid sådant bedömande synes, såsom ämbetet
tidigare anfört, den personliga kontakten med utlänningen vara av väsentlig
betydelse för den beslutande myndigheten. Enligt ämbetets erfarenhet
är detta i alldeles särskilt hög grad fallet i de utvisningsärenden, där fråga
är om utvisning av utlänning jämlikt bestämmelserna i 31 § utlänningslagen,
punkterna 1—3, där utlänningen vid förhöret ofta befinner sig på
fri fot. Mot förslaget i denna del synes emellertid kunna resas betänkligheter
jämväl ur principiell synpunkt. Förslagets genomförande skulle nämligen
enligt ämbetets förmenande innebära ett markant avsteg från den inom rättsutvecklingen
i övrigt numera fastslagna principen om muntlighet och omedelbarhet,
vilken princip ligger till grund för den nyligen antagna nya rättegångsbalken.

De av de sakkunniga anförda skälen för överflyttningen av beslutanderätten
kunna enligt överståthållarämbetets förmenande icke anses övertygande.
Ämbetet anför härom följande.

Vad till en början angår anmärkningen att praxis vid ett bibehållande av
gällande ordning skulle vara vacklande, får ämbetet ifrågasätta, huruvida
icke rättsenheten får anses tillgodosedd genom möjligheten att anföra besvär
hos en gemensam överinstans, som givetvis har att beakta angelägenheten
av en fast praxis. Då såsom ovan anmärkts besvärsrätt alltid föreligger
i utvisningsärende, torde de flesta tveksamma fall komma under överinstansens
bedömande. Erfarenheterna rörande den år 1937 genomförda
centraliseringen av utlänningsärendenas handläggning synes icke kunna åberopas
såsom grund för en överflyttning till den centrala myndigheten jämväl
av utvisningsärendena. Den tidigare centraliseringen omfattade nämligen
huvudsakligen ärenden, i vilka, till skillnad mot i utvisningsärendena, den
personliga kontakten med utlänningen icke är av så stor betydelse, exempelvis
förpassningsärenden. I den mån vederbörande centrala myndighet
verkligen har något erfarenhetsmaterial rörande den utlänning, varom fråga
är, synes detta kunna komma beslutande länsstyrelse till godo genom att
länsstyrelsen beredes tillfälle att efter rekvisition taga del av utlänningsmyndighetens
akt rörande utlänningen.

Det kan med fog ifrågasättas, örn den centrala utlänningsmyndigheten
kan anses i fråga om den ömtåliga lagstiftning, varom det här ofta nog

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

rör sig, äga samma kompetens som länsstyrelserna, vilka i sin verksamhet
hava en mera allsidig erfarenhet av svensk rättstillämpning överhuvud
taget.

Under åberopande av ovan anförda överväganden och då anmärkning icke
anförts mot det sätt, varpå länsstyrelserna handlagt utvisningsärendena, får
Överståthållarämbetet hemställa, att förslaget i berörda del icke måtte föranleda
ändring i nu gällande ordning.

I stort sett samma synpunkter anläggas av länsstyrelsen i Gotlands lån.
Länsstyrelsen framhåller bland annat följande.

Någon snabbare handläggning kan i allt fall icke vinnas. Icke heller det
andra skälet — önskan att åstadkomma enhetlig behandling — synes kunna
åberopas för beslutanderättens överflyttning. Det är visserligen sant, att
ärendenas behandling medgiva en viss grad av diskretionär prövning, i det
att hänsyn skall tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden
m. m. Detta medför emellertid att ärendena måste behandlas med hänsyn
till de speciella förhållanden, som föreligga i varje särskilt fall. Någon schematisk
behandling av ärendena kan icke förekomma. Betydelsen av enhetlighet
vid dessa ärendens behandling får därför icke överskattas, så att enbart
denna omständighet bör medföra beslutanderättens överflyttning.

Länsstyrelsen avstyrker förslaget om beslutanderättens överförande till den
centrala utlänningsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Örebro län anför bland annat följande.

Att utvisningsärendenas handläggning icke komme att förkortas genom
den förslagna ändringen lärer vara uppenbart. Enligt nu gällande ordning
meddelar länsstyrelsen beslut omedelbart efter förhörets avslutande. Enligt
förslaget skall förhörsprotokoll först upprättas och expedieras till den centrala
myndigheten. Ärendet blir därefter föremål för denna myndighets
fortsatta handläggning och beslut.

Det har anmärkts, att bestämmelserna om utvisning i stor utsträckning
medgiva diskretionär prövning och att praxis vid dessa ärendens avgörande
kunde bli vacklande, eftersom vid bedömande, huruvida utvisningsanledning
föreligger, uppfattningen kunde skifta inom olika länsstyrelser. Motsvarande
invändning kan med samma rätt göras beträffande alla ärenden,
i vilka utrymme lämnats för diskretionär prövning. Invändningen får emellertid
icke övervärderas, då genom besvärsinstitutet sörjts för att ärendena
kunna bringas under enhetlig och prejudicerande prövning i högre instans.

En allvarlig brist i det föreslagna systemet är — såsom ock i betänkandet
framhållits —- att den personliga kontakten mellan den beslutande myndigheten
och vederbörande utlänning skulle gå förlorad.

Under åberopande av det anförda vill länsstyrelsen allvarligt ifrågasätta,
om de fördelar, som må vinnas genom den föreslagna överflyttningen av
beslutanderätten i utvisningsärenden, verkligen överväga de med överflyttningen
förenade olägenheterna.

1 stort sett samma kritiska synpunkter åberopas av länsstyrelserna i Kronobergs,
Malmöhus, Skaraborgs och Kopparbergs län, vilka icke finna kompetensöverflyttningen
lämplig. Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att
de sakkunniga icke förebragt bärande skäl för att överflytta befogenheten
från länsstyrelserna till den centrala myndigheten, och anför följande.

En överflyttning av dessa ärenden från lokal till central handläggning
kan icke anses nödvändig för att erhålla önskvärd likformighet i ärendenas

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

behandling. Det kan heller icke anses rationellt att länsstyrelse, som finner
anledning till utlännings utvisning jämlikt 31 § utlänningslagen föreligga,
först skall göra anmälan därom till den centrala myndigheten, som därefter,
därest denna myndighet delar länsstyrelsens uppfattning, hos länsstyrelsen
skall påkalla att utlänningen inställes till förhör inför länsstyrelsen, varefter
länsstyrelsen sedan förhör hållits skall insända förhörsprotokollet till
den centrala myndigheten, som därefter fattar beslut i ärendet.

Ej heller länsstyrelsen i Jönköpings län anser sig kunna tillstyrka förslaget.
Länsstyrelsen anser det sålunda olämpligt att centralisera utvisningsärendena
under normala, fredliga förhållanden samt ifrågasätter, om icke
utlänningarna hysa större förtroende till länsstyrelserna än till en avlägset
belägen centralmyndighet.

Även länsstyrelserna i Östergötlands och Jämtlands län avstyrka kompetensöverflyttningen.
De uttala därjämte, att därest denna likväl skulle komma
att genomföras, länsstyrelse icke bör kvarstå såsom förhör smyndighet
i vanliga utvisningsärenden. I sådant fall bör det enligt länsstyrelsen i
Östergötlands län jämväl uppdragas åt den centrala utlänningsmyndigheten
att hålla förhör, under det att enligt länsstyrelsen i Jämtlands län skyldigheten
att vara förhörsorgan bör uppdragas åt vissa särskilt kvalificerade
polismyndigheter, såsom landsfogde samt i Stockholm chefen för kriminalavdelningen
och i stad, som är undantagen från landsfogdens polisverksamhet,
polismästaren respektive stadsfiskalen.

Även vissa myndigheter, som anslutit sig lill förslaget om kompetensöverflyttningen,
vilja befria länsstyrelserna från skyldigheten att hålla förhör.

Förslaget att överföra avgörandet av besvär i avvisning särenden
från länsstyrelse till den centrala utlänningsmyndigheten har
föranlett länsstyrelserna i Kronobergs och Skaraborgs län samt landsfogdarna
i Göteborgs och Bohus ävensom Älvsborgs län till vissa yrkanden eller
uttalanden. Länsstyrelsen i Kronobergs län, som avstyrker förslaget, anser
att det av de sakkunniga framställda önskemålet om en så enhetlig praxis
som möjligt beträffande dessa frågor skulle kunna tillgodoses genom
ett mindre tillägg till 23 § andra stycket gällande utlänningslag, enligt vilket
länsstyrelse ålades att efter besvär undanröja avvisningsbeslut och
överlämna ärendet till den centrala utlänningsmyndigheten jämväl där länsstyrelsen
funne sådana omständigheter föreligga, att polismyndighet bort
anse avvisningsfrågan tveksam. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter,
om den föreslagna överflyttningen av besvär över avvisningsbeslut till den
centrala utlänningsmyndigheten vore påkallad. Landsfogden i Göteborgs och
Bohus län förordar, att länsstyrelserna bibehållas såsom besvärsinstans
och att för ernående av likformighet i bedömningen länsstyrelses beslut i
besvärsärenden underställas den centrala myndigheten för prövning. Även
landsfogden i Älvsborgs län anser, att besvär över avvisningsbeslut fortfarande
böra anföras hos länsstyrelse. I

I övrigt har i yttrandena beträffande instituten avvisning, förpassning och
utvisning anförts följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Avvisning.. De sakkunnigas förslag till utvidgning av polismyndighets
skyldighet att överlämna prövningen av avvisningsärende
till den centrala utlänningsmyndigheten
har mött invändningar av länsstyrelsen i Uppsala län. Anmälningsskyldigheten
omfattar nu fall, då utlänningen påstår sig vara politisk flykting,
och skall enligt förslaget avse jämväl fall, då polismyndigheten finner
avvisningsfråga tveksam. Länsstyrelsen uttalar, att med stöd av ett sådant
stadgande polismyndigheterna skulle kunna i mycket stor utsträckning undandraga
sig prövningen av avvisningsfrågor. Centralmyndigheten skulle
därigenom belastas med en mängd avvisningsärenden, vilkas behandling bleve
onödigtvis fördröjd, liksom även med ett betydande antal ärenden rörande
prövning av polismyndighets beslut örn utlännings tagande i förvar i
avvaktan på beslut om avvisning.

Skyldigheten för polismyndighet att vid påstående om politiskt flyktingskap
hänskjuta avvisningsärende till den centrala myndigheten omfattar enligt
förslaget liksom i gällande lag icke fall, där det med skäl kan antagas
att påståendet är oriktigt. Denna begränsning av anmälningsskyldigheten påtalas
av landsorganisationen och advokatsamfundet.

Landsorganisationen yttrar bland annat följande.

Det kan sättas i fråga örn överhuvud lokal polismyndighet bör äga möjlighet
att besluta om avvisning i fall då utlänningen påstår politiskt flyktingskap.
Själva det obestämda och relativa begreppet politisk flykting och angelägenheten
av en enhetlig uttolkning utgöra skäl däremot. Fall kunna givetvis
förekomma, där redan vid polismyndighetens prövning påståendet
kan visas vara uppenbart oriktigt, men dessa måste enligt sakens natur vara
utomordentligt sällsynta. Det är då näppeligen välbetänkt att ge det här
ifrågavarande undantaget en så vag avfattning som skett. Samma anmärkning
kan visserligen riktas mot den »tveksamhet», vid vilken polismyndigheten
enligt den nya bestämmelsen i 20 § tredje stycket skall hänskjuta ärendet
till centralmyndigheten; i dessa fall förefinnes dock ej någon motsvarande
risk för den avvisade i händelse av en felbedömning från polisens sida. Bibeliålles
den nuvarande regeln i andra stycket, torde åtminstone undantag för
där reglerade fall böra ske från bestämmelsen i 23 § att polismyndighets
avvisningsbeslut skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Med den generösa flyktingspolitik vårt land kunnat föra under den nuvarande
lagens giltighetstid, har utformningen av den nu berörda regeln i
20 § varit utan praktisk betydelse. I samma mån vi fortsättningsvis nödgas
övergå till en restriktivare politik framträder emellertid behovet av en reglering
av förutsättningarna för avvisning, så långt möjligt ägnad att garantera
en enhetlig praxis på detta utlänningspolitikens kanske ömtåligaste område.

Enligt advokatsamfundets mening bör prövningen i vad mån påståendet
örn politiskt flyktingskap är oriktigt eller ej helt anförtros åt den centrala
utlänningsmyndigheten, varigenom ökade garantier för enhetlighet i bedömandet
skulle vinnas. Samfundet hemställer, att orden »där ej med skäl
kan antagas att påståendet är oriktigt» måtte utgå ur förslaget. I likhet med
landsorganisationen upptager advokatsamfundet tiven frågan om verkställighet
i fall, då politiskt flyktingskap åberopats. Samfundet anser, all icke heller
på verkställighetsstadiet utrymme borde finnas för olika bedömande från

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

olika polismyndigheters sida. Frågorna, i vad mån politiskt flyktingskap
förelåge samt huruvida och på vad sätt avvisningsbeslut kunde, utan åsidosättande
av det i den föreslagna 24 § andra stycket upptagna stadgandet till
politiska flyktingars skydd, verkställas borde enligt samfundets mening städse
avgöras av den centrala utlänningsmyndigheten. Detsamma borde gälla i
förpassnings- och utvisningsärenden, därest utlänningen påstått, att han flytt
av politiska orsaker.

Beträffande de av de sakkunniga upptagna avvisni ngsg runde rn
a uttalar utlänningsnämnden, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke avvisningsanledning
borde anses föreligga även i vissa andra fall, då utlänning
blivit dömd för grövre brott. Nämnden påpekar, att utvisning på
grund av brott kunde äga rum i långt större utsträckning än avvisning. Poliskammaren
i Hälsingborg och föreståndaren för passkontrollen därstädes
anse starka skäl tala för en generell avfattning av ifrågavarande stadgande
och föreslå, att ådömd urbota bestraffning blir avvisningsgrund jämte domar
för olovlig in- och utförsel av varor samt ådagalagt lösdriveri.

Föreståndaren för passkontrollen i Hälsingborg anser, att till avvisningsgruppen
bettlare borde räknas även de utlänningar, som uppenbarligen icke
ägde tillräckliga resurser, penningar eller försänkningar för att försörja sig
i landet. Han avsåge därmed närmast s. k. Wandervögel och liknande utlänningar.

De sakkunnigas förslag att utlänning som företer visering
icke skall kunna avvisas har framkallat betänkligheter hos
vissa myndigheter. Föreståndaren för passkontrollen i Stockholm anför därom
följande.

Det torde givetvis kunna hända, att viseringsmyndigheten icke har vetskap
om att sådana omständigheter föreligga, som skulle kunna utgöra skäl
för avvisning, eller att sådana omständigheter inträffa efter det visering meddelats.
Att ett avvisningsförfarande i sådana fall icke skall kunna tillgripas
förefaller otillfredsställande. Stadgandet synes därför åtminstone böra
givas ett sådant innehåll, att frågan angående avvisning av utlänning, som
innehar gällande inresevisering, skall för avgörande hänskjutas till utlänningskommissionen
samt att polismyndighet skall äga rätt att taga sådan utlänning
i förvar i avvaktan på utlänningskommissionens beslut i saken.

Med stöd av i huvudsak samma skäl framställa föreståndaren för passkontrollen
i Trelleborg och poliskammaren i Malmö samma ändringsförslag
som föreståndaren för passkontrollen i Stockholm. Poliskammaren i Hälsingborg
meddelar, att över Hälsingborgs passkontrollort ingen avvisats, som
haft visering, även örn skäl därtill förelegat enligt de skilda momenten i 19 §
i lagen.

Förpassning. En utvidgning av de i lagen angivna grunderna för förpassning
föreslås av Överståthållarämbetet, som anför följande.

Enligt 7 § i kungörelsen den 1 september 1939 med vissa särskilda föreskrifter
om tillsyn över utlänningar (tillsynskungörelsen) må förpassning
av utlänning förutom i fall varom i 25 och 26 §§ utlänningslagen sägs, jämväl
ske, där det med hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse
icke kan anses önskvärt att han vistas i riket. Till grund härför torde ligga

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

samma överväganden som de, vilka betingat stadgandet i 37 § utlänningslagen.
Det synes ämbetet, som om kongruensen betingade att ett stadgande
av samma lydelse som 7 § tillsynskungörelsen infogades i utlänningslagen.

I 25 § andra stycket ha de sakkunniga som förut nämnts föreslagit, att den
nuvarande skyldigheten att i samband med avslag på utlännings ansökan om
rätt att här i riket vistas meddela förpassningsbeslut skulle begränsas till sådana
fall, då ansökan avsåge uppehållstillstånd. Utlänningskommissionen
finner, att genom den av de sakkunniga föreslagna ändringen den omständliga
proceduren med obligatoriskt förpassningsbeslut undvikits i de fall, då
ansökan om förlängning avsåge uppehållsvisering. Kommissionen anser
emellertid, att ifrågavarande förenkling borde omfatta även ärenden angående
uppehållstillstånd.

Förklaring av utlänning, alt han åtnöjes med beslut om hans förpassning,
bör enligt uttalande av länsstyrelsen i Örebro län få avgivas tidigast å dagen
efter det beslutet tillställts honom.

Under 27 § föreslå de sakkunniga, att polismyndighet skall, om den finner
anledning till förpassning, göra anmälan därom hos den centrala utlänningsmyndigheten;
under 30 § föreskrives, att förpassning verkställes
genom länsstyrelses försorg. Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det
mindre lämpligt, att länsstyrelse sålunda kunde komma att få taga befattning
med verkställighet i ett ärende, om vilket länsstyrelsen förut icke hade
kännedom, och finner det icke behövligt, att länsstyrelsen ombesörjde verkställigheten
av beslut av denna art, i synnerhet som den centrala ullänningsmyndigheten
såsom det förutsattes i 30 § skulle äga meddela närmare föreskrifter
angående verkställandet.

Utvisning. I förslaget stadgas, att länsstyrelse eller polismyndighet som
finner anledning till vanlig utvisning, skall göra anmälan därom hos den
centrala utlänningsmyndigheten. Frågan, vilken polismyndighet sådan anmälningsskyldighet
åligger, beröres av ullänningskommissionen och föreståndaren
för passkontrollen i Stockholm. Kommissionen anser, att frågan bör
regleras i tillämpningsförfattning. Föreståndaren berör särskilt sådana fall,
då det gäller utvisning på grund av här i riket begångna brott och brotten
förövats å ett flertal orter. Han föreslår, att bestämmelser utfärdas av innebörd
att utvisningsförfarande skall påkallas av den polismyndighet som sist haft
att verkställa utredning angående brott som kan medföra utvisning.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Södermanlands län framhålla
betydelsen av att länsstyrelse i god lid erhåller kännedom örn utvisningsanledning
på grund av brott. Överståthållarämbetet föreslår, att Kungl. Majit
måtte meddela föreskrift innefattande åläggande för domstol, som fäller
utlänning lill ansvar för brott, som omförmäles i 31 § 3) och 4) utlänningslagen,
att till länsstyrelsen insända utslag i målet. Länsstyrelsen i Södermanlands
län ifrågasätter, huruvida icke i utlänningslagen bör föreskrivas skyldighet
för direktör eller föreståndare för vederbörande anstalt alt göra anmälan
örn utlännings undergående av frihetsstraff eller annat i 31 § 4)
angivet frihetsberövande. Därest den centrala utlänningsmyndigheten skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

avgöra frågor om vanlig utvisning, bör anmälan enligt länsstyrelsens förslag
göras direkt till sagda myndighet.

En utvidgning av grunderna för vanlig utvisning föreslås
av länsstyrelsen i Jönköpings län. Denna finner det mindre tillfredsställande,
att exempelvis stöld, bedrägeri, oredlighet och dylika brott icke
skulle medföra utvisning, om fängelsestraffet understege sex månader, medan
däremot vissa andra förseelser, där straffet i regel blott vore böter, kunde
medföra dylik påföljd. Med hänsyn härtill ifrågasätter länsstyrelsen, huruvida
icke skäl föreligga för en skärpning av föreskrifterna örn utvisning vid
ådömt fängelsestraff enligt 31 § 4).

En annan utvidgning av grunderna för vanlig utvisning anses av länsstyrelsen
i Jämtlands län påkallad av införandet i svensk rätt av s. k. kvalificerad
villkorlig dom. Länsstyrelsen anför följande.

Enligt förslaget kan förordnande om utvisning meddelas bland annat i de
fall, då en utlänning dömts till frihetsstraff av viss art eller under viss tid.
För att utvisning skall kunna äga rum fordras sålunda, att i domen ett visst
straff utmätts. Sedan i den nya lagen om villkorlig dom den 22 juni 1939,
vilken lag trätt i kraft den 1 januari 1944, i svensk rätt införts en ny form
av villkorlig dom, den s. k. kvalificerade villkorliga domen, innebärande anstånd
med straffets ådömande, d. v. s. den tilltalade förklaras saker till ett
brott och förordnande meddelas samtidigt, att med ådömande av straff för
brottet skall villkorligt anstå, skulle i dylika fall, enär lagen om villkorlig
dom icke äger tillämpning endast å svenska medborgare, utvisning ej kunna
äga rum. Detta förefaller mindre tilltalande. Utvisningsgrunderna föreslås
på grund härav bliva utökade sålunda, att med ådömande av straffarbete
eller fängelse ej under sex månader jämställes i nu förevarande avseende
domstols sakerförklaring och meddelande av villkorligt anstånd med straffs
ådömande enligt 1 § lagen om villkorlig dom i fall, där den ifrågavarande
gärningen är belagd med straffarbete eller fängelse ej under sex månader.

Ett förtydligande av 31 § anses av länsstyrelsen i Jämtlands län
önskvärt för att undanröja all tveksamhet vid beräkningen av den tid av
två år, inom vilken utlännings fällande till ansvar för vissa brott eller förseelser
utgör grund för vanlig utvisning. I brist på närmare föreskrift syntes
dagen för utlänningsmyndighetens beslut vara avgörande för beräkningen.

De sakkunnigas förslag att utesluta föreskriften, att nöjdförklaring
över förpassningsbeslut må avgivas tidigast å andra dagen efter det beslutet
tillställdes utlänningen, skulle, enligt vad Överståthållarämbetet påpekar, bli
gällande jämväl såvitt angår beslut om vanlig utvisning. Ämbetet uttrycker
tveksamhet, huruvida icke i denna del nu gällande bestämmelser åtminstone
beträffande utvisning borde bibehållas.

Spörsmålet angående besvärsinstans har upptagits av utlänningskommissionen.
I syfte att vinna enhetlighet i högsta instans beträffande alla
frågor om utlännings avlägsnande ur riket föreslår kommissionen, att besvären
i utvisningsärenden liksom i ärenden angående avvisning och förpassning
skola föras hos Kungl. Majit i statsrådet. En ledamot av kommissionen,
statssekreteraren Mossberg, förordar dock de sakkunnigas förslag, enligt
vilket besvär i utvisningsärenden, liksom nu är fallet, skola prövas av högsta
domstolen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Enligt förslaget skall, liksom nu, länsstyrelse befordra utslag om utlännings
utvisning till verkställighet. I tvivelaktiga fall eller där
svårighet möter för utslagets verkställande, har länsstyrelsen att göra anmälan
därom hos Kungl. Maj:t. Enligt förslaget skall motsvarande anmälan
i stället göras hos den centrala utlänningsmyndigheten, som även i övrigt skal]
äga att meddela närmare föreskrifter om utvisnings verkställande. Utlänningsnämnden
uppgiver, att under nuvarande förhållanden anmälan hos Kungl
Maj :t i regel torde äga rum, och anför följande.

Verkställande av utvisning innefattar i främsta rummet den för utlänningen
synnerligen ingripande frågan, huruvida utlänningen bör befordras
till sitt hemland eller örn på grund av hans politiska asylrätt hinder härför
skulle anses föreligga. Tillvaratagande av utlännings politiska asylrätt torde
ha varit ett av huvudskälen för utlänningsnämndens tillkomst. Det synes
därför ej följdriktigt att, såsom skett i förslaget, bibehålla utlänningsnämndens
nuvarande befogenhet i fråga om avvisning och förpassning men helt
utesluta den vid utvisnings verkställande. Såvitt nämnden kunnat finna,
innehåller ej heller förslaget någon bestämmelse örn klagorätt för utlänningen
i nu åsyftade fråga. Denna fråga torde nämligen icke ingå i de ärenden,
som genom lagen må dragas under högsta domstolens prövning. Enligt
nämndens mening tala övervägande skäl för att centralmyndigheten,
innan beslut örn verkställighet meddelas, i nu berörda fråga inhämtar yttrande
från utlänningsnämnden samt att klagorätt tillerkännes den utvisade
enligt samma grunder som gälla i fråga om överklagande av avvisningsoch
förpassningsbeslut, som varit föremål för nämndens yttrande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län är av den meningen, att därest länsstyrelse
fortfarande skulle komma att äga besluta örn vanlig utvisning, frågan om
verkställighet i tveksamma fall alltjämt bör hänskjutas till Kungl. Maj:t.

Departementschefen.

Vad först angår beslutanderätten i fråga örn vanlig utvisning
finner jag, i likhet med åtskilliga remissmyndigheter, mindre lämpligt
att överlåta densamma åt den centrala utlänningsmyndigheten. Då det
icke bör ifrågakomma att uppdraga åt denna myndighet att vara förhörsorgan,
utan skyldigheten att hålla förhören fortfarande torde böra åvila länsstyrelserna,
synes även beslutanderätten alltjämt böra tillkomma dessa. Såsom
i remissyttrandena framhållits skulle beslutanderättens överförande till
den centrala utlänningsmyndigheten medföra omgång och tidsutdräkt. För
upprätthållandet av enhetlighet i tillämpningen av lagens bestämmelser örn
förutsättningarna för vanlig utvisning torde besvärsrätten till högsta domstolen
vara tillfyllest. En viss varsamhet i fråga örn centralisering av utlänningsärenden
synes även vara påkallad av att frågan örn organisationen av
utlänningsärendenas centrala handläggning i fredstid icke reglerats. På grund
av det anförda föreslår jag, att det alltjämt skall tillkomma länsstyrelse att
meddela förordnande örn vanlig utvisning.

De sakkunnigas förslag att från länsstyrelserna till den centrala utlänningsmyndigheten
överföra prövningen av besvär över polismyndighets
avvisnings beslut synes mig däremot icke möta betänkligheter.
Från praktiska synpunkter kunna goda skäl anföras för över -

Kungl. Maj:ls proposition nr 259.

flyttningen, vilken synes ägnad att medföra en välbehövlig förenkling av ordningen
för avvisningsärendens handläggning. Redan enligt gällande lag är
länsstyrelses befogenhet att pröva besvär över avvisningsbeslut begränsad
genom att avvisningsärende i regel skall hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten,
när politiskt flyktingskap åberopas. Vidare må framhållas,
att i sådana fall, i vilka politiskt flyktingskap icke påståtts, klagan över
länsstyrelsens beslut enligt nu gällande regler icke må föras hos högre myndighet.
I dylika fall föreligger sålunda icke någon garanti för ett enhetligt
bedömande. Från denna synpunkt innebär det en vinst, örn den centrala utlänningsmyndigheten
inträder som överinstans. Jag förordar därför, att besvär
över polismyndighets beslut om avvisning skola anföras hos den centrala
utlänningsmyndigheten.

De i 19 § gällande lag stadgade grunderna för avvisning ha i de
sakkunnigas förslag i ett avseende utvidgats, i ett annat avseende begränsats.

Utvidgningen innebär, att utlänning skall kunna avvisas jämväl om han
varit dömd för förskingringsbrott eller för häleri eller för olovlig utförsel
av varor samt det skäligen kan antagas att han skulle komma att här i riket
fortsätta sådan brottslig verksamhet. En begränsning av avvisningsgrundernas
tillämplighet sker enligt de sakkunnigas förslag såtillvida, att utlänning
som är underkastad viseringsplikt må avvisas endast nm han saknar visejing
eller om han uraktlåter att vid ankomsten till riket fullgöra föreskriven
anmälningsskyldighet eller vid fullgörande därav mot bättre vetande lämnar
oriktig uppgift.

De sakkunnigas förslag till utökning av avvisningsgrunderna har icke föranlett
invändning i något yttrande och synes böra godtagas. Däremot finner
jag icke bärande skäl föreligga för sådana ytterligare utvidgningar av avvisningsgrunderna
som ifrågasatts i vissa yttranden. Såväl tanken att bringa
avvisningsgrunderna att mera fullständigt motsvara grunderna för vanlig
utvisning som förslaget att giva ifrågavarande stadgande en generell avfattning
synes mig icke tillräckligt beakta avvisningens egenskap att vara ett
summariskt förfarande, som icke medger en mera ingående prövning. Ej
heller finner jag det lämpligt att uppställa någon utförligare bestämning av
avvisningsgruppen bettlare.

Mot de sakkunnigas förslag till begränsning av avvisningsgrundernas tilllämplighet
har invänts, att viseringsbeviljande myndighet kan ha varit okunnig
om viss omständighet som utgör avvisningsgrund eller att avvisningsanledning
uppkommit efter det visering meddelats och att det i sådana fall är
otillfredsställande att icke kunna tillgripa avvisning vid utlänningens ankomst
till riket. Denna invändning torde dock icke böra föranleda ändring i förslaget.
Det synes mig icke lämpligt, att utlänning, som av svensk myndighet
erhållit visering för inresa i riket, skall vid ankomsten hit kunna av annan
svensk myndighet hindras att inresa. Givetvis böra viseringsmyndigheterna
underkasta ansökningar om visering noggrann prövning, så att icke visering
meddelas, när sådan omständighet föreligger som utgör avvisningsanledning.
Den tidsutdräkt, som en noggrann undersökning härom kan med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

föra torde icke behöva bli lång och lär i varje fall få anses innebära en
mindre olägenhet för utlänningen än risken att efter fotresa bli avvisad vid
gränsen. På grund av det sagda tillstyrker jag de sakkunnigas förslag.

Enligt 20 § i utlänningslagen skall polismyndighet överlämna avvisningsfråga
till den centrala utlänningsmyndigheten, när anledning finnes föreligga
till avvisning men utlänningen uppgiver ^politiskt flyktingskap och påståendet
ej med skäl kan antagas vara oriktigtTTJe sakkunniga ha föreslagit, att
dylikt överlämnande skall äga rum även när polismyndighet finner avvisningsfråga
tveksam. Denna utsträckning har givit upphov till farhågor, att
polismyndigheterna i mycket stor omfattning skola undandraga sig att själva
pröva avvisningsfrågor och att den centrala utlänningsmyndigheten skall
belastas med en mängd avvisningsärenden, vilkas behandling blir onödigt
fördröjd. För min del anser jag förslagets strävan att åstadkomma en enhetlig
praxis beaktansvärd. Det torde emellertid vara önskvärt att med hänsyn
till de anförda betänkligheterna stadga att det skall föreligga särskilda skäl
till tvekan för att ärendet skall få hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten.

Av landsorganisationen och advokatsamfundet har ifrågasatts, huruvida
polismyndighet borde bibehållas vid befogenhet att själv avgöra åvvisningsärende,
vari politiskt flyktingskap påstås men det anses kunna antagas att
påståendet är oriktigt. Därvid har förordats, att denna befogenhet borde
anförtros åt den centrala utlänningsmyndigheten. Med hänsyn till frågans vikt
och ömtåliga beskaffenhet vill jag föreslå, att 20 § utlänningslagen jämkas
därhän att avvisningsfråga skall överlämnas till den centrala utlänningsmyndigheten,
när utlänningen uppgiver politiskt flyktingskap och påståendet ej
uppenbarligen är oriktigt.

Även beträffande verkställigheten av avvisningsbeslut har i ett yttrande
uttalats, att frågan i händelse av påstående om politiskt flyktingskap borde
avgöras av den centrala utlänningsmyndigheten. Med anledning härav vill
jag anmärka, att enligt de sakkunnigas förslag, som jag i delta hänseende vill
biträda, den centrala utlänningsmyndigheten äger lämna närmare föreskrifter
angående verkställigheten av avvisningsbeslut som meddelats av myndigheten.
Eftersom frågor om politiskt flyktingskap enligt vad jag förordat skola hänskjutas
till den centrala myndighetens avgörande, där ej påståendet uppenbarligen
är oriktigt, blir myndigheten i tillfälle att giva föreskrifter jämväl
angående verkställigheten och det kan förutsättas, alt myndigheten icke kommer
att underlåta detta.

Enligt gällande lag skall polismyndighet i vissa fall anmäla verkställighetsfråga
till länsstyrelsen, vilken i sin tur har att, där så finnes erforderligt,
överlämna frågan lill den centrala utlänningsmyndigheten. Detta gäller tvivelaktiga
fall och sådana fall, då svårighet möter för beslutets verkställande. Enligt
de sakkunnigas förslag skall länsstyrelsernas medverkan i verkställighetsfrågor
beträffande avvisning upphöra. För min del finner jag den nuvarande
ordningen innebära onödig omgång och förordar de sakkunnigas förslag.

Gällande lag upptager i 25 8 andra stycket stadgande örn skyldighet för den

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

centrala utlänningsmyndigheten att i vissa fall meddela beslut om förpassning.
Sådan skyldighet föreligger, när myndigheten meddelat beslut, varigenom
utlännings ansökan örn rätt att vistas här i riket avslagits, och utlänningen
befinner sig här i riket. I detta stadgande ha de sakkunniga föreslagit
den ändringen att förpassningsbeslut obligatoriskt skall meddelas endast
då uppehållstillstånd vägras. Genom denna ändring undantagas sådana fall,
då utlänning som är underkastad viseringsplikt får avslag på ansökan om
förlängning av viseringstiden. Att i sistnämnda fall städse skall meddelas förpassningsbeslut
ha de sakkunniga funnit onödigt och, med hänsyn till att
utlänningsnämnden skall höras om dylikt beslut, alltför omständligt. De
sakkunnigas förslag har icke föranlett erinran i yttrandena. Utlänningskommissionen
anser emellertid, att skyldigheten att meddela förpassningsbeslut
skall upphävas även i fråga om ärenden angående uppehållstillstånd. Jag
vill för min del biträda kommissionens förslag att skyldigheten upphäves,
ehuru möjlighet torde böra bibehållas att, örn skäl därtill äro, i samband med
avslag å ansökan om rätt till fortsatt vistelse här i riket kunna meddela förpassningsbeslut.

Den av de sakkunniga föreslagna möjligheten att meddela beslut om förpassning
även om utlänning inom tid, då han har rätt att vistas i riket, sökt
tillstånd att kvarstanna, synes böra upptagas.

I ett yttrande har ifrågasatts utvidgning av förpassningsgrunderna så, att
förpassning förutom i de fall som angivas i 25 och 26 §§ skall få äga rum
jämväl då det med hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse
icke kan anses önskvärt att utlänning vistas i riket. En dylik utvidgning finner
jag för normala förhållanden icke lämplig. Under normala tider bör
under de nyssnämnda förutsättningarna ifrågakomma allenast politisk utvisning,
varom blott Kungl. Maj:t äger besluta. Jag kan därför icke förorda
ifrågavarande förslag.

I enlighet med vad de sakkunniga förordat föreslår jag, att bestämmelsen
i 29 §, att nöjdförklaring med avseende på förpassningsbeslut må avgivas
tidigast å andra dagen efter det beslutet tillställdes utlänningen, får utgå. En
tidsbestämning av detta slag synes icke påkallad.

Enligt 27 § i lagen skall länsstyrelse underrätta den centrala utlänningsmyndigheten,
när anledning till förpassning finnes föreligga. Polismyndighet,
som finner dylik anledning vara för handen, har att därom underrätta länsstyrelsen.
Enligt de sakkunnigas förslag skall polismyndighet direkt underrätta
den centrala utlänningsmyndigheten. I anslutning till detta förslag har
i ett yttrande erinrats om att verkställighet av förpassning enligt 30 § åligger
länsstyrelse, varför det efter ett genomförande av de sakkunnigas förslag
skulle kunna inträffa, att länsstyrelse finge taga befattning med verkställighet i
ett ärende, om vilket länsstyrelsen förut icke hade kännedom. På grund härav
har yrkats, att länsstyrelse icke skulle ombesörja verkställighet av beslut av
denna art. För min del finner jag ej skäl upptaga de sakkunnigas förslag
örn att i lagen införa stadgande att polismyndighet skall direkt underrätta
den centrala utlänningsmyndigheten, utan vill förorda bibehållande av bestämmelsen
om att anmälan till den centrala myndigheten skall göras av

Kungl. Majlis proposition nr 259.

länsstyrelsen. Det synes mig nämligen, frånsett avvisning, organisatoriskt
lämpligast, att polismyndighet skall vända sig med sina framställningar
till sin chefsmyndighet, länsstyrelsen. Att befria länsstyrelsen från verkställigheten
av förpassningsbeslut synes vid nu nämnda förhållande icke komma
i fråga. Den centrala myndigheten synes dock såsom de sakkunniga
föreslagit böra tillerkännas befogenhet att meddela närmare anvisningar angående
förpassnings verkställande.

I fråga om grunderna för vanlig utvisning synas mig vissa ändringar
påkallade i förhållande till vad som nu gäller enligt 31 §. I anslutning
till att yrkesmässigt bedrivande av olovlig utförsel av varor upptages såsom
avvisningsgrund bör sålunda, såsom de sakkunniga föreslagit, utslag varigenom
utlänning dömts för olovlig varuutförsel upptagas som utvisningsgrund.
Vad beträffar den i ett yttrande berörda frågan om beräkningen av
den tid, inom vilken en dom för något av ifrågavarande brott eller förseelser
skall räknas som utvisningsanledning, synes det mig riktigt att till utgångspunkt
taga den dag, då domen vann laga kraft; för att utvisning skall äga
rum lärer förutsättas, att beslutet därom meddelas inom den stadgade fristen.
Uttrycklig föreskrift härom torde dock ej vara erforderlig. I likhet med de
sakkunniga anser jag vidare, att med undergående av frihetsstraff för brott,
varför utlämning enligt 1913 års lag angående utlämning av förbrytare kan
ske, skall såsom utvisningsgrund likställas att sådant straff ådömts. Likaså
finner jag lämpligt att 31 § 4) fullständigas så, att utvisning under de i lagrummet
angivna förutsättningarna må äga rum jämväl av den som dömts
till internering eller förvaring i säkerhetsanstalt eller ock förklarats vara
övertygad om någon med straffarbete eller fängelse i minst sex månader belagd
gärning men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats vara straffri. Med avseende
a sistnämnda fall synes dessutom böra införas en tidsfrist, förslagsvis
ett år, inom vilken förhör skall ha hållits för att utvisning skall kunna
komma i fråga. Jag finner icke skäl att, såsom i ett yttrande ifrågasatts,
skärpa 31 § 4) därhän, att den som dömts till fängelse skall kunna utvisas
även då fängelsestraffet understiger sex månader. Ej heller vill jag förorda,
att s. k. kvalificerad villkorlig dom skall kunna utgöra utvisningsanledning.
Det i ett yttrande gjorda förslaget därom föranleder mig framhålla, att det
ofta skulle vara stötande att utvisa utlänning som ansetts böra erhålla villkorlig
dom. Att möjlighet till utvisning enligt ordalagen föreligger i fråga
om vanlig villkorlig dom synes icke böra föranleda till sagda utvidgning.

Enär jag icke ansett mig böra upptaga förslaget att till den centrala utlänningsmyndigheten
överflytta länsstyrelses rätt att besluta örn vanlig utvisning,
föreligger icke anledning att föreslå ändring av nu gällande regler
örn anmälan av anledning till sådan utvisning. Spörsmålet, vilken polismyndighet
anmälningsskyldigheten skall åligga, torde lämpligen regleras i
administrativ författning. Pa administrativ väg böra även givas de anvisningar
som ma vara pakallade lör att länsstyrelse skall i god tid erhålla kännedom
örn utvisningsanledning på grund av brott.

Beträffande förhör inför länsstyrelse i utvisningsärende föreslår jag, att
På sätt de sakkunniga förordat den nu gällande skyldigheten för länsstyrelsen

Ilihanf) mi riksdagens protokoll lilis. 1 sami. Nr 259. K

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

att förordna biträde åt utlänningen utvidgas till att gälla även där utlänningen
är på fri fot, dock allenast örn han kan antagas icke äga tillgång till
gäldande av biträdesersättning. Med avseende å fullföljd mot länsstyrelses
beslut får jag hänvisa till vad jag förut anfört vid behandling av frågan om
beslutanderätten i utvisningsärenden.

När länsstyrelse eller högsta domstolen meddelat beslut i utvisningsärende,
torde den centrala utlänningsmyndigheten böra underrättas därom.

Därest föreskriften örn viss tidigaste dag för avgivande av nöjdförklaring
över förpassningsbeslut borttages såsom jag tidigare förordat, torde ej heller
i fråga örn vanlig utvisning böra gälla någon sådan föreskrift.

Bibehålies — på sätt torde följa av vad jag förordat — regeln i 36 § tredje
stycket av gällande lag, enligt vilken verkställighetsfrågan i tvivelaktiga
fall eller där svårighet möter skall anmälas till Kungl. Majit, torde garanti
föreligga för att asylrättens krav beaktas. Utlänningsnämndens synpunkt i
detta hänseende torde alltså få anses tillgodosedd. För att den centrala utlänningsmyndigheten
skall få tillfälle att uttala sig synes ärendet lämpligen böra
passera denna myndighet.

Utlännings tagande i provisoriskt förvar.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha i sitt betänkande upptagit fråga om utvidgning av befogenheten
att taga utlänning i förvar, där anledning finnes föreligga till politisk
utvisning. Sådan befogenhet tillkommer enligt gällande lag — förutom
Kungl. Majit — allenast länsstyrelse. De ha ansett, att betänkligheter icke
borde möta mot att dylik befogenhet tillerkändes vissa särskilt kvalificerade
polismyndigheter. De sakkunniga föreslå därför, att ifrågavarande befogenhet
tillerkännes landsfogde samt i Stockholm chefen för kriminalavdelningen
och i stad, som är undantagen från landsfogdes polisverksamhet,
polismästaren.

Till förhindrande av att sådana utlänningar, som icke äro önskvärda här
i riket, genom att avvika och hålla sig dolda inom landet undandraga sig
myndigheternas åtgärder anse de sakkunniga erforderligt, att den myndighet,
som föranstaltar om utredning angående utlännings avlägsnande, i förekommande
fall äger befogenhet att redan innan frågan bringas under beslutande
myndighets prövning försäkra sig om utlänningens person. De sakkunniga ha
därför funnit sig böra tillstyrka, att polismyndighet berättigas att taga utlänning
i förvar, så snart fråga uppkommer örn hans förpassning eller vanlig utvisning
ur landet, dock endast örn fara anses föreligga att han avviker. Polismyndighet
har även tillerkänts befogenhet att i händelse av flyktfara taga utlänning
i förvar i samband med verkställighet av förpassning eller vanlig utvisning.

Vid bedömandet av fråga, huruvida en utlännings vistelse på fri fot kan
försvåra utredningen eller medföra fara för ordning och säkerhet eller eljest
icke kan tillåtas, fordras enligt vad de sakkunniga anföra ofta en närmare
kännedom om utlänningens person och hans tidigare förehavanden i riket.

Kunni. Maj:ts proposition nr 259.

Såsom utlänningskontrollen numera vore anordnad, vore polismyndigheterna
skyldiga att till utlänningskommissionen anmäla varje omständighet beträffande
utlänning, som kunde vara av betydelse vid prövning av fråga örn
uppehållstillstånd för denne. Den centrala utlänningsmyndigheten syntes regelmässigt
ha större möjlighet än länsstyrelse att bedöma frågan om utlännings
kvarhållande i förvar. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga funnit
sig böra förorda, att prövning av upprätthållandet av beslut om utlännings
tagande i förvar skall företagas av den centrala utlänningsmyndigheten i
stället för såsom nu av länsstyrelse. I utlänningslagen borde därför föreskrivas,
att länsstyrelse eller polismyndighet, som tagit utlänning i förvar, ofördröjligen
skulle insända underrättelse därom till den centrala utlänningsmyndigheten.
Å denna skulle därefter ankomma att pröva, huruvida utlänningen
skulle kvarhållas i förvar eller försättas på fri fot.

Den centrala utlänningsmyndigheten äger enligt utlänningslagen icke själv
taga utlänning i förvar. De sakkunniga föreslå, att den centrala utlänningsmyndigheten
får befogenhet att själv förordna om utlännings tagande i förvar.

Där förvarshållandet överskrider viss tid, skall frågan underställas Kungl.
Maj :t. Denna tid är nu bestämd till två månader. Med hänsyn till utlänningarnas
intresse av att inom så kort tid som möjligt få sin sak prövad av
högsta myndighet, skall denna tid enligt de sakkunnigas förslag begränsas
till en månad. Några nämnvärda olägenheter därav för Kungl. Maj:t eller för
den centrala utlänningsmyndigheten syntes icke behöva uppkomma, då under
normala förhållanden fråga om utlännings avlägsnande ur riket borde
kunna vara avgjord och, därest beslut därom meddelades, detta vara verkställt
inom nämnda tid.

De sakkunniga anmärka, att vad de sagt om befogenhet att taga i förvar
i viss mån gällde även utlännings ställande under uppsikt. Samma myndigheter
som ägde taga i förvar borde alltså äga befogenhet att ställa utlänning
under uppsikt.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag, att vissa särskilt kvalificerade polismyndigheter
skola erhålla initiativrätt i fråga örn politisk utvisning, har länsstyrelsen i
Västmanlands län sagt sig icke kunna tillstyrka med hänsyn till dessa frågors
i de allra flesta fall synnerligen ömtåliga natur.

Utlänningskommissionen hälsar med tillfredsställelse, att de sakkunniga
velat tillerkänna den centrala utlänningsmyndigheten rätt att i avvisningsliksom
i en del andra ärenden taga utlänningen i förvar.

Angående uppställandet av flyktfara som förutsättning för polismyndighets
rätt att taga i förvar anför Överståthållarämbetet följande.

I 38 § utlänningslagen i dess föreslagna ändrade lydelse gives kvalificerad
polismyndighet — landsfogde och i Stockholm chef för kriminalavdelningen
samt i stad, som är undantagen från landsfogdens polisverksamhet, polismästaren
— samma befogenhet, som tillerkänts länsstyrelse, att i samband
med uppkommen fråga örn utvisning jämlikt 37 § utlänningslagen (s. k.
politisk utvisning) taga utlänning i förvar eller ställa honom under uppsikt.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 259.

I detta sammanhang uttala de sakkunniga den åsikten att, när fråga är örn
provisoriskt tagande i förvar genom länsstyrelse eller särskilt kvalificerad
polismyndighet, flyktfara icke ansetts behöva upptagas såsom förutsättning
för åtgärden. I motsvarande stadgande rörande vanlig utvisning (enligt 31 §)
samt förpassning stadgas rätt för polismyndighet att taga utlänning i förvar
endast om det skäligen kan befaras att han avviker (27 och 32 §§).
Överståthållarämbetet finner sig böra påpeka att man med den av de sakkunniga
intagna ståndpunkten, därest omständigheterna i fall av senast omförmälda
slag kunna anses betinga ett omedelbart ingripande utan att egentlig
flyktfara kan sägas föreligga, synes böra tillerkänna särskilt kvalificerad
polismyndighet samma befogenhet som enligt 38 §.

Förslaget örn nedsättning till en månad av den tid, utöver vilken
utlänning icke må hållas i förvar utan att frågan därom
hänskjutes till Kungl. Maj:t, har föranlett utlånningskommissionen
att yttra följande.

Kommissionen finner för sin del det synnerligen angeläget, att garantier
lämnas, att ärende angående omhändertagen utlänning blir föremål för
skyndsammast möjliga behandling. Det kan dock befaras, att ärenden angående
förpassning i många fall kunna komma att draga ut på tiden över
en månad. Man må observera att, därest den föreslagna ändringen i 27 §
andra stycket genomföres, utlänning kan tagas i förvar redan då fråga örn
förpassning uppkommer. Inom en månad skall därefter medhinnas polisutredning,
preliminär handläggning av ärendet hos den centrala utlänningsmyndigheten,
behandling hos utlänningsnämnden, slutligt avgörande hos den
centrala myndigheten samt verkställighet, vilken av någon anledning kanske
icke omedelbart kan äga rum. Kommissionen vill emellertid icke påyrka
någon utsträckning av den föreslagna tiden men vill fästa uppmärksamheten
på att bestämmelsen kan komma att medföra, att förhållandevis många
ärenden om fortsatt förvar komma att underställas Kungl. Maj:t.

Underställningsskyldigheten skall enligt förslaget komma att åligga den
centrala utlänningsmyndigheten, i stället för nu länsstyrelserna. Denna överflyttning
synes Överståthållarämbetet rationell. Skulle beslutanderätten i utvisningsfrågor
fortfarande kvarbliva hos länsstyrelserna, syntes det emellertid
ämbetet, att åliggandet, vad beträffar utlänningar som tagits i förvar i
avbidan på utvisningsfrågas prövning, borde ankomma på länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att nu gällande föreskrift bör bibehållas.

Enligt förslaget skall polismyndighet, som tagit utlänning i förvar, underrätta
den centrala utlänningsmyndigheten därom. Landsfogden
i Värmlands län anser, att länsstyrelsen liksom nu bör få underrättelse
härom, då länsstyrelsen har överinseendet beträffande fångvårdsanstalt,
där utlänning kunde tagas i förvar. Under hänvisning till vad landsfogden
anfört framhåller länsstyrelsen i Värmlands län, att den nödgats ägna en
oavlåtlig uppmärksamhet åt de utlänningar, som för utlänningskommissionens
vidare förordnande tagits i förvar i länet, för att förekomma, att utlänningarnas
förvaring bleve alltför långvarig.

När polismyndighet ställt utlänning under uppsikt, har detta, enligt
vad föreståndaren för passkontrollen i Hälsingborg yttrar, kommit att in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

nebära, att utlänningen ålägges regelbunden anmälningsskyldighet inför polismyndigheten.
Då denna anmälningsskyldighet fått en viss praxis, syntes
det passkontrollföreståndaren fördelaktigt att en dylik form av utlänningskontroll
lagfästes.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag att i 20, 27, 30 och 38 §§ intaga föreskrift om att
den centrala utlänningsmyndigheten må taga utlänning i förvar i vissa fall,
då fråga är om avvisning, förpassning eller politisk utvisning, synes lämpligt.
Motsvarande befogenhet torde i 24 § böra tillerkännas den centrala myndigheten
i fall, då fråga om avvisnings verkställande är tvivelaktig eller hinder
möter för verkställandet, om ock en sådan utvidgning icke har större praktisk
betydelse. Beträffande vanlig utvisning, varom det enligt vad jag föreslår alltjämt
skall tillkomma länsstyrelse att besluta, synes det mig däremot icke påkallat
att giva den centrala myndigheten befogenhet att vidtaga ifrågavarande
provisoriska åtgärd. Den föreskrift härom som de sakkunniga upptagit i 32 §
torde alltså höra utgå ur förslaget.

De sakkunnigas förslag alt rätten att taga utlänning i förvar i de fall som
avses i 27 § andra stycket, 32 § andra stycket och 38 § andra stycket skall
inträda, så snart fråga uppkommer om utlännings förpassning eller utvisning,
vill jag biträda. Beträffande underrättelser örn vidtagna åtgärder i fall
som nu sagts synes böra stadgas, att polismyndighet skall underrätta länsstyrelsen,
som därvid i sin egenskap av chefsmyndighet får tillfälle taga under
övervägande huruvida åtgärden är motiverad. Länsstyrelsen bör åläggas underrätta
den centrala utlänningsmyndigheten örn åtgärd som länsstyrelsen
eller underordnad polismyndighet vidtagit. Jag vill anmärka att, oaktat länsstyrelsen
underrättat den centrala utlänningsmyndigheten, det formella ansvaret
för åtgärdens bestånd alltjämt torde åvila länsstyrelsen.

Såsom förut nämnts ha de sakkunniga även föreslagit, att polismyndighet
skulle tillerkännas befogenhet att i händelse av flyktfara taga utlänning i förvar
i samband med verkställighet av förpassning eller vanlig utvisning. En
sådan befogenhet har visat sig av behovet påkallad och torde fördenskull
böra upptagas.

De sakkunnigas förslag under 38 §, att landsfogde och vissa med landsfogde
jämställda polismyndigheter skulle erhålla rätt att taga initiativ till politisk
utvisning, med rätt jämväl att taga utlänningen i förvar, har avstyrkts av en
länsstyrelse. Även jag finner det opåkallat att utvidga kretsen av myndigheter
som äga befogenheter på ifrågavarande från flera synpunkter ömtåliga
område.

Liksom i fråga örn häktning är det beträffande förvarstagande av utlänning
angeläget, att tiden för frihetsberövandet så långt möjligt begränsas. Enligt
49 § tredje stycket i gällande lag skall fråga örn utlännings hållande i förvar
utöver två månader inom samma tid underställas Kungl. Maj:t. De sakkunniga
ha föreslagit, att tiden nedsättes till en månad. Även detta förslag
vill jag tillstyrka. I nämnda lagrum torde i .samband härmed böra vidtagas

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

den ändringen att frågan om utlännings hållande i förvar under längre tid
må underställas Konungen antingen av den centrala utlänningsmyndigheten
eller av vederbörande länsstyrelse.

Vad här sagts om tagande i förvar gäller i tillämpliga delar även beträffande
ställande under uppsikt. Befogenhet att ställa utlänning under uppsikt
torde böra införas jämväl vid fråga om politisk utvisning enligt 37 §. Någon
närmare bestämning i lagen av innebörden av ställande under uppsikt finner
jag icke av behovet påkallad.

Ansvarsbestämmelser.

De sakkunniga.

Med avseende på utlänningslagens ansvarsbestämmelser föreslå de sakkunniga
två ändringar. Den ena ändringen avser i huvudsak, alt straff stadgas för
den, som uppehåller sig här i riket utan erforderligt uppehållstillstånd. Den
andra ändring som föreslås hänför sig till bestämmelsen, att häktning skall
äga rum av utlänning, som efter att ha blivit härifrån utvisad återvänt utan
att därtill ha erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd, där sådant erfordras.

Frågan huruvida underlåtenhet att söka tillstånd att vistas här i riket bör
straffbeläggas ställer sig enligt de sakkunnigas mening olika i nuvarande läge
och under normala förhållanden. För närvarande hade svårigheten att verkställa
beslut om utlännings avlägsnande ur riket i många fall medfört, att
utlänningar mindre beflitat sig om att i tid söka vederbörligt tillstånd att
vistas här. För att vinna rättelse i detta avseende fordrades möjlighet till reaktion
åtminstone i sådana fall, där uppenbar tredska visas. Under sådana
tider, då förpassnings- och utresebeslut m. m. ånyo kunde verkställas, syntes
åter risken att bli ålagd att lämna riket vara tillräcklig för att förmå utlänningarna
att i tid ingiva sina ansökningar, varför något straffansvar vid försummelse
icke skulle erfordras. Emellertid framhålla de sakkunniga, att en
utlännings avlägsnande ur landet i många fall kunde vara en alltför sträng
åtgärd för underlåtenhet att söka vistelsetillstånd. Det kunde därför även
under normala tider finnas behov av en mildare bestraffning av försummelse
i förevarande avseende. De sakkunniga ha med hänsyn härtill förordat,
att i utlänningslagen stadgas straff (dagsböter) för den, som uppehåller
sig här i riket utan uppehållstillstånd, där sådant erfordras. Emellertid anse
de sakkunniga, att åtal för förseelse av denna art icke bör ske annat än då
den centrala utlänningsmyndigheten finner åtal lämpligt och erforderligt. I
samband härmed bör enligt de sakkunnigas mening föreskrivas, att ej heller
åtal för underlåtenhet att ha erforderligt arbetstillstånd får ske utan denna
myndighets godkännande.

De sakkunniga beröra vidare frågan, huruvida stadgandet i 42 §, att utlänning,
som efter att ha blivit härifrån utvisad återvänt utan att därtill ha erhållit
Kungl. Maj:ts tillstånd där sådant erfordras, skulle straffas med fängelse
i högst sex månader, vore tillämpligt å politiska flyktingar. De sakkunniga
anföra, att örn en härifrån utvisad utlänning utan tillstånd återvände

Kimot. Maj.ts proposition nr 259. 87

hit såsom politisk flykting, ofta sådan nödsituation förelegat att straffansvar
icke borde inträda. Så hade bestämmelsen också tillämpats i praktiken
och någon undantagsbestämmelse för dylika fall syntes därför ej erfordras.
Att, såsom ifrågasatts, generellt undantaga politiska flyktingar från straffpåföljd,
vore enligt de sakkunniga mindre lämpligt, då detta skulle kunna verka
avtrubbande på uppfattningen av utvisningens innebörd. Däremot syntes
bestämmelsen örn obligatorisk häktning vara väl sträng. Utrymme borde finnas
för en skälighetsprövning, därvid särskilt förhandenvaron av politiskt
flyktingskap borde kunna giva anledning till att häktning icke verkställdes.
De sakkunniga ha föreslagit en ändring i detta syfte.

Yttrandena.

Stockholms länsavdelning av landsfiskalsföreningen upptager i sitt yttrande
till övervägande den principiella frågan, huruvida vid vissa överträdelser
endast utlänningen skall straffas. Enligt avdelningens mening talade lämplighetsskäl
för, att straff även stadgades för person, som, utan att förvissa
sig om att utlänning erhållit tillstånd att beträda förbjudet område, föranledde
att han dit inkomme eller som där härbärgerade honom. Landsfogden
i Värmlands län anför följande.

Beträffande ansvarsbestämmelserna i 7 kap. utlänningslagen vill jag föreslå,
att i straffskalan i 39 § även intages fängelse i högst 6 månader. Jag
har haft några fall under åtal, där person i stor utsträckning hyst utlänningar
å för utlänningar förbjudet område utan att anmäla dem till vederbörande
myndighet. Jag yrkade ansvar jämlikt 39 och 43 §§ utlänningslagen
men i dessa fall kunde vederbörande ej dömas efter 43 § utlänningslagen,
enär det ej kunde visas, att vederbörande obehörigen vistats i riket. Det
synes mig sålunda påkallat att kunna med fängelsestraff bestraffa personer,
som exempelvis gjort sig skyldiga till upprepade förseelser mot bestämmelserna
angående anmälningsplikten.

Jämväl föreståndaren för passkontrollen i Hälsingborg behandlar frågan
örn bestraffning av svensk medborgare, ehuru i annat hänseende. Han anför
följande.

De i 40, 41 och 43 §§ angivna straffbestämmelserna synas mig behöva
kompletteras och icke vara i en del viktiga avseenden fullt tydliga. Jämlikt
40 § kan utlänning dömas till visst straff, om han söker hindra verkställighet
av honom berörande beslut att lämna landet. Det synes mig tvivelaktigt,
örn exempelvis svensk medborgare, som därvid går honom till handa, kan
dömas delaktig i utlänningens brott i annat fall än jämlikt 43 §. Det tinnes
emellertid åtskilliga andra sätt, exempelvis ekonomiskt understöd, tillhandagående
av trafikmedel m. lii., att hjälpa en utlänning att undkomma myndigheterna.
Med hänsyn lill de labila förhållandena, som kunna väntas efter
kriget, synes det mig lämpligt att lagstiftarna gardera sig mot dylika fall.

Därjämte bör urbota bestraffning stadgas för brott jämlikt 41 §, där brottet
är yrkesmässigt eller eljest sker i stor omfattning. Redan under detta krig
ha sådana fall som skenäktenskap för vinnande av svenskt medborgarskap
kunnat misstänkas. Genom sådana äktenskap kunna många personer, som
eljest skulle vara eller genom en restriktiv inställning till vissa flyktingkategorier
skulle bliva rena avvisnings- eller utvisningsfall, få möjlighet att kvar -

Kungl. Majlis proposition nr 259.

stanna i landet. I sådana fall bör en kraftig reaktion drabba den, som är
förmedlare, helst örn det sker mot ersättning. Därjämte bör den som gör
sig skyldig till brott jämlikt 41 och 43 §§ vara skyldig ersätta statsverket
de kostnader, utlänningen åsamkar statsverket för underhåll, transport m. m.
i analogi med stadgandena i 53 och 54 §§.

Ett i huvudsak med det anförda överensstämmande uttalande har gjorts
av poliskammaren i Hälsingborg.

De sakkunniga ha som förut nämnts föreslagit stadgande örn straff för utlänning,
som vistas i riket utan att ha erforderligt uppehållstillstånd. Förseelsen
skall dock enligt förslaget åtalas endast efter medgivande av den
centrala utlänningsmyndigheten. Sådant medgivande uppställes av de sakkunniga
såsom förutsättning jämväl för åtal mot utlänning, som såsidosätter
skyldighet att lia arbetstillstånd, vilken underlåtenhet redan i gällande
lag är straffbelagd.

Advokatsamfundet finner det orimligt, att straff skall kunna inträda i
det fall, att en utlänning i vederbörlig ordning sökt uppehållstillstånd men
fått avslag, varefter hinder tills vidare mött för hans avlägsnande ur riket.
Samfundet föreslår därför, att straff skall inträda allenast i det fall, att utlänning
uppehåller sig här i riket utan att lia sökt uppehållstillstånd.

I vissa myndigheters yttranden riktas anmärkningar mot föreskriften örn
åtalsmedgivande. Sålunda anför landsfogden i Jämtlands län, med instämmande
av länsstyrelsen i länet, följande.

Jag ställer mig något frågande till stadgandet i 44 §, enligt vilken förseelse
i vissa fall må åtalas endast efter medgivande av den centrala utlänningsmyndigheten.
Härigenom inför man en ny instans för beslut örn åtal.
Jag ifrågasätter, örn det ej både principiellt och eljest skulle vara riktigare
att bestämma, att åtal för ifrågavarande förseelser finge ske först efter det
den centrala utlänningsmyndigheten yttrat sig örn åtal lämpligen borde ske.
såsom fallet är i t. ex. 19 § lagen om ungdomsfängelse och 49 a § alkoholistlagen.

Även landsfogden i Värmlands län anser det olämpligt med ett sådant
stadgande om åtalsmedgivande som föreslagits. Poliskammaren i Malmö
uttalar följande.

Något dylikt förbehåll har icke föreslagits med avseende å den, som anställt
utlänning i sin tjänst utan att denne varit berättigad att antaga anställningen.
Erfarenheten har emellertid visat, att arbetsgivaren i flertalet
dylika fall varit i god tro genom att han antingen saknat kännedom om
gällande bestämmelser rörande utlännings rätt att taga arbetsanställning
eller blivit vilseledd av denne. Det torde därför kunna ifrågasättas, örn det
kan vara lämpligt att utlänningen, som beträffande sin skyldighet att inneha
arbetsvisering i regel är bättre underrättad än arbetsgivaren, sättes i någon
undantagsställning.

Stadgande örn straff yrkas av länsstyrelsen i Norrbottens län för den som
efter förpassning återvänder till riket utan att dessförinnan ha erhållit uppehållstillstånd,
såframt förbud mot återvändandet stadgats.

Frågan huruvida utvisad utlänning, som återvänt utan erforderligt till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

stånd och därvid varit politisk flykting, bör straffas upptages av länsstyrelsen
i Jönköpings län, som anför följande.

I 42 § förslaget till utlänningslag stadgas bl. a. att om utlänning, som
blivit härifrån utvisad, återvänt till riket utan att han därtill erhållit Konungens
tillstånd, där sådant erfordras, han skall straffas med fängelse i
högst sex månader. Trots vad de sakkunniga i motiven härom anfört (s.
37), torde övervägande skäl tala för att i lagrummet meddelas uttryckligt
stadgande därom, att straffbestämmelsen ej är tillämplig på politiska flyktingar.
De sakkunniga framhålla att i praktiken straffansvar icke ådömts
politisk flykting, som på sådant sätt hit återvänt. Länsstyrelsen har emellertid
kännedom om åtminstone ett fall då en sådan utvisad utlänning (dansk
medborgare), som 1943 återvänt till Sverige av politiska orsaker, ådömts
fängelse. En undantagsbestämmelse för dylika fall synes därför erforderlig,
även örn detta måhända för en eller annan utlänning skulle kunna verka
avtrubbande på uppfattningen av utvisningens innebörd.

Departementschefen.

Att, såsom de sakkunniga föreslagit i 39 § andra stycket, straffbelägga
att utlänning vistas här utan erforderligt uppehållstillstånd synes kunna
medföra obilliga verkningar, t. ex. under tid då ansökan om uppehållstillstånd
är under prövning eller närmast efter det ansökan därom avslagits.
Jag vill därför förorda, att straff stadgas allenast vid underlåtenhet att inom
behörig tid söka uppehållstillstånd, där så erfordras, eller förlängning av
tiden för uppehållstillstånd. De sakkunnigas förslag under 44 § att för
nyssnämnda och vissa andra fall uppställa medgivande av den centrala ututlänningsmyndigheten
såsom förutsättning för åtal finner jag av principiella
skäl mindre lämpligt. Någon särskild begränsning av åtalsrätten torde icke
heller vara påkallad, om utvidgningen av det straffbelagda området ej
sträckes längre än jag föreslagit. Jag vill framhålla, att — i den mån vistelsen
ej utsträckes utöver den i 7 § bestämda tiden, för vanliga fall tre
månader — straff ej kommer att inträda örn utlänning som erhållit visering
kvarstannar utan att ha erhållit förlängning av viseringen eller uppehållstillstånd.
För sådant fall synes tillfyllest med möjligheten till förpassning.

Enligt 42 § i gällande lag skall utlänning, som efter att lia blivit härifrån
utvisad återvänt utan att därtill ha erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd där sådant
erfordras, straffas med fängelse i högst sex månader. Fråga har uppkommit,
huruvida dylikt ansvar inträder även om utlänningen återvänt
såsom politisk flykting. Enligt de sakkunnigas mening är detta, åtminstone i
regel, icke fallet. Emellertid har även den motsatta uppfattningen hävdats.
För att skingra varje tvekan örn att i dylika fall politiskt flyktingskap skall
beaktas finner jag ett undantagsstadgande erforderligt, varigenom straffbestämmelsen
icke erhåller tillämpning på den som återvänt såsom politisk
flykting. Invändningen, att ett dylikt undantagsstadgande kan verka avtrubbande
på uppfattningen av utvisningens innebörd, synes mig icke böra
tillmätas avgörande betydelse. Även örn nu nämnda undantag stadgas torde
den av de sakkunniga föreslagna begränsningen beträffande häktning vid
misstanke för brott av ifrågavarande slag böra upptagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Enär poliskammare med domsrätt numera icke finnes, torde bestämmelsen
om poliskammares behörighet i 44 § andra stycket böra utgå.

I övrigt finner jag ej anledning föreslå ändring av utlänningslagens ansvarsbestämmelser.

Särskilda bestämmelser.

De sakkunniga.

De sakkunniga erinra om att i förutnämnda motioner nr 44 i första kammaren
och nr 90 i andra kammaren vid 1939 års riksdag anfördes, att starka
skäl talade för att utlänningsnämnden avskaffades, enär den utgjorde ett
hinder för vinnande av den erforderliga snabbheten i ärendenas avgörande,
motverkade nödig centralisering av frågornas behandling och bedömande
samt strede mot grundläggande principer inom svenskt förvaltningsväsen. De
sakkunniga anse, att det under nu rådande förhållanden icke kunde komma
i fråga att avskaffa utlänningsnämnden och att sålunda ändra det gällande
systemet, enligt vilket besvärsrätt över den centrala utlänningsmyndighetens
beslut förelåge endast om utlänningsnämnden icke enhälligt instämde med
den beslutande myndigheten. Även om den centrala utlänningsmyndigheten
under senare år i mindre omfattning än tidigare meddelat beslut i sådana
ärenden, däri utlänningsnämndens yttrande skulle inhämtas, kunde antalet
sådana ärenden beräknas bli större under fredliga förhållanden. Skäl funnes
också till antagande, att redan dessförinnan en ökning kunde komma
att inträda. Vad åter beträffar utlänningsnämndens rådgivande funktion,
d. v. s. att avgiva yttrande i ärenden, som avsåge arbetstillstånd för ett större
antal utlänningar eller som kunde antagas vara av synnerlig betydelse utöver
det föreliggande fallet, syntes denna aldrig ha fått praktisk betydelse. De
sakkunniga föreslå såsom förut nämnts att bestämmelsen skall utgå ur
lagen.

De sakkunniga ha ansett att viss jämkning bör ske i bestämmelserna om
utlänningsnämndens sammansättning. De föreslå sålunda, att den av ledamöterna,
som är eller varit innehavare av domarämbete, skall vara ordförande
i nämnden, samt påpeka, att enligt deras förslag till lag örn omhändertagande
förhör med utlänning under vissa förutsättningar skall hållas av
utlänningsnämnden. Vidare har, då lagens giltighetstid enligt de sakkunnigas
förslag begränsa^ till ett och ett halvt år, den nuvarande bestämmelsen
att ledamöterna av utlänningsnämnden må förordnas på högst fem år ansetts
böra utgå.

I fråga örn förfarandet vid besvär till Kungl. Maj :t i statsrådet äro bestämmelser
meddelade i 47 § andra och tredje styckena. I dessa bestämmelser föreslå
de sakkunniga, förutom vissa redaktionella jämkningar, i ett par hänseenden
ändringar. Sålunda böra besvär icke vidare ingivas eller insändas
direkt till justitiedepartementet utan till den centrala utlänningsmyndigheten.
De böra däremot alltjämt kunna ingivas eller insändas till länsstyrelsen
ävensom, där klaganden förvaras i häkte, ingivas till tillsyningsmannen vid
häktet. Länsstyrelsen och tillsyningsmannen skola vara skyldiga att till den

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

centrala utlänningsmyndigheten insända till dem inkomna besvär. Den centrala
utlänningsmyndigheten skall så fort ske kan jämte eget utlåtande och
övriga till ärendet hörande handlingar insända besvären till justitiedepartementet.

Beträffande förfarandet vid besvär till högsta domstolen föreslå de sakkunniga
vissa smärre ändringar. Sålunda skola besvär få ingivas eller insändas
icke endast till länsstyrelsen utan även till den centrala utlänningsmyndigheten.
Till denna skola länsstyrelser och tillsyningsmän vid häkten
vidarebefordra till dem inkomna besvär, och det skall åligga den centrala utlänningsmyndigheten
att så fort ske kan till nedre justitierevisionen insända
inkomna besvär jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar.

De sakkunniga ha upptagit frågan, huruvida beslut om utlännings utvisning
fortfarande gäller, örn han efter att ha återkommit hit uppehållit sig
här så länge, att straffet för att han återvänt utan erforderligt tillstånd blivit
preskriberat. De sakkunniga ha ansett, att beslutet alltjämt gäller men
att anledning ofta torde föreligga att förordna att det icke skall lända till
efterrättelse. Jämväl i andra fall kunde anledning därtill föreligga, när nya
skäl yppats. Med hänsyn härtill skall Kungl. Maj:t enligt de sakkunnigas
förslag erhålla befogenhet att, även om hinder för utvisningsbeslutets verkställighet
ej föreligger, förordna att beslutet icke skall lända till efterrättelse.
Detsamma skall gälla beträffande avvisningsbeslut. Har sådant beslut meddelats
av den centrala utlänningsmyndigheten och klagan ej förts, skall den
centrala utlänningsmyndigheten ha samma befogenhet.

Bestämmelsen om rätt för Kungl. Maj:t att förordna örn domstolsförhör
i ärende enligt utlänningslagen eller med stöd därav utfärdad författning
skall enligt de sakkunnigas förslag bibehållas oförändrad. Angående förhör
inför administrativ myndighet innehåller nu gällande utlänningslag icke
andra bestämmelser än dem som avse förhör inför länsstyrelse i utvisningsärende.
Ehuru Kungl. Majit redan nu syntes äga förordna örn administrativt
förhör i andra utlänningsärenden, ha de sakkunniga likväl funnit lämpligt
föreslå, att i lagen upptages uttryckligt stadgande, enligt vilket Kungl.
Majit äger att i ärende, som avses i lagen eller med stöd därav utfärdad
författning, förordna örn förhör med utlänning inför länsstyrelse.

Yttrandena.

Frågan örn utlänningsnämndens sammansättning beröres
i några av remissyttrandena. Landsfogden i Uppsala län finner kompetensvillkoren
för nämndens ordförande vara väl stränga och ifrågasätter, örn
det icke vore tillräckligt med en lagfaren ordförande. Advokatsamfundet finner
önskvärt, att nämnden erhåller en mera allsidig sammansättning, varför
en utökning till fem ledamöter föreslås.

Advokatsamfundet föreslår jämväl stadgande, att till biträde åt utlänning
företrädesvis skall utses advokat i fall då enligt förslaget myndighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

har att tillse, att utlänning ej saknar nödigt biträde vid anförande av besvär,
liksom där lämplig person skulle förordnas att vid förhör biträda utlänning.

I analogi med sitt förslag att förhör i fråga örn vanlig utvisning skall
hållas av landsfogde i stället för, såsom föreslagits, av länsstyrelse hemställer
länsstyrelsen i Blekinge län, att den föreslagna 50 § utlänningslagen,
enligt vilken Kungl. Majit äger att i ärende, som avses i lagen eller med
stöd därav utfärdad författning, förordna örn förhör nied utlänning inför
länsstyrelsen, ändras därhän, att landsfogde förordnas att hålla förhöret.

Utlänningslagens bestämning av polismyndighet har föranlett ett
par påpekanden. Sålunda anmärker landsfogden i örebro län, att landsfogde
enligt förslaget betrotts med en såsom mera kvalificerad ansedd befogenhet
i fråga om politisk utvisning men icke vore polismyndighet i utlänningslagens
mening. Eftersom emellertid landsfogde, enligt vad i yttrandet
framhålles, i mycket hög grad toge befattning med utlänningsklientelet, borde
med polismyndighet enligt lagen avses jämväl landsfogde. Samma uppfattning
utvecklas av poliskammaren i Malmö, som bland annat erinrar örn att
landsfogde jämlikt gränsövervakningskungörelsen den 20 oktober 1944 (nr
728) erhållit vidsträckta befogenheter i fråga om den utlänningsärenden
närstående frågan om gränsövervakningen.

Departementschefen.

Genom de ändringar som föreslås i utlänningslagen undergår utlänningsnämndens
ställning icke någon väsentlig förändring. Enligt den föreslagna
särskilda lagen angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning
erhåller däremot nämnden nya uppgifter av stor vikt. Emellertid
torde gällande utlänningslags regler om nämndens sammansättning i 46 §
fjärde stycket vara betryggande. Jag finner icke påkallat att upptaga de
sakkunnigas förslag, att nämndens ordförande skall vara eller ha varit innehavare
av domarämbete. Ehuru sagda kompetenskrav bör bibehållas för en
av ledamöterna, torde möjligheten att till ordförande utse en person, som
utan att fylla nyssnämnda krav besitter goda allmänna kvalifikationer för
uppdraget, böra bibehållas. I övrigt synes det mig med hänsyn till den uppgift
att hålla förhör som enligt den särskilda lagen skall åläggas nämnden
nödvändigt att vid behov kunna utöka antalet suppleanter åtminstone för
den lagfarne ledamoten utöver det nu tillåtna antalet, två för varje ledamot.
Föreskriften örn högsta tillåtna antal suppleanter torde därför böra utgå.

Nu gällande bestämmelse, att ledamöterna och suppleanterna i utlänningsnämnden
skola utses för viss tid, högst fem år, bör med hänsyn till lagens
kortare giltighetstid lämpligen ersättas med föreskrift, att de skola utses på
viss tid.

De ändringar i fråga örn det i 47 § reglerade förfarandet vid besvär hos
Kungl. Majit som de sakkunniga föreslagit synas böra genomföras. Besvär
till högsta domstolen i ärenden rörande utvisning synas däremot icke, såsom
de sakkunniga från sina utgångspunkter föreslagit under 35 §, behöva pas -

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

sera den centrala ntlänningsmyndigheten utan lämpligen alltjämt böra insändas
direkt från länsstyrelsen.

De sakkunnigas förslag, under 49 §, angående omprövning av frågan om
utlännings avlägsnande ur riket, då tidigare beslut icke kan verkställas eller
nya skäl yppats, synes lämpligt.

Likaså vill jag biträda det av de sakkunniga under 50 § föreslagna stadgandet
om rätt för Kungl. Maj:t att i utlänningsärende förordna örn förhör med
utlänningen inför länsstyrelse. Att såsom advokatsamfundet ifrågasatt i lagen
införa bestämmelser angående vem som bör förordnas att biträda utlänning
vid förhör kan jag icke finna påkallat.

Beträffande den i 53 § av gällande lag upptagna bestämningen av begreppet
polismyndighet, vilken i de sakkunnigas förslag intagits under 55 §, har
i ett par yttranden förordats, att även landsfogde skulle upptagas som polismyndighet
i utlänningslagens mening. En dylik ändring är uppenbarligen
ändamålsenlig och torde böra vidtagas.

I redaktionellt hänseende vill jag här nämna, att de sakkunniga i sitt förslag
utbytt socialstyrelsen mot »den centrala utlänningsmyndigheten». Såsom
de sakkunniga under 58 § föreslagit, bör det tillkomma Kungl. Maj:t att
förordna, vilken myndighet som skall vara central utlänningsmyndighet.

Vissa frågor som röra bestämmelserna i förevarande avdelning av utlänningslagen
ha behandlats i det föregående i samband med redogörelse för
de sakkunnigas förslag rörande handläggning av ärenden rörande arbetstillstånd
(46 § första stycket och 58 § sista stycket) samt rörande provisoriskt
förvarstagande (49 § sista stycket) och fråga om fullmaktsstadgande för
Kungl. Maj:t för krig och andra utomordentliga förhållanden (56 § tredje
stycket).

Övergångsbestämmelser.

De sakkunniga.

Till den nya utlänningslagen föreslå de sakkunniga övergångsbestämmelser
motsvarande dem, som nu gälla beträffande 1937 års lag. Därjämte föreslås
beträffande utlänning, som före lagens ikraftträdande tagits i förvar, att den
lid, inom vilken frågan örn hans fortsatta hållande i förvar skall underställas
Kungl. Maj:t, skall kunna utsträckas till två månader.

Departementschefen.

De övergångsbestämmelser som de sakkunniga förordat torde böra upptagas,
dock att såsom jag förut nämnt giltighetstiden för lagen torde utsträckas
till och med den 30 juni 1947.

Till de föreslagna övergångsbestämmelserna torde vidare böra fogas stadgande,
att genom nya lagen ej göres inskränkning i giltighetstiden för visering
eller uppehålls- eller arbetstillstånd, som meddelats före lagens ikraftträdande.
Att andra beslut — frånsett utfärdade författningar — i ämnen
som regleras i den nya utlänningslagen ej förlora sin giltighet med dennas
ikraftträdande torde ej kunna vara föremål för tvekan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

I anledning av det nya straffstadgandet i 39 § torde även böra upptagas en
motsvarande bestämmelse med avseende å övergångsförhållandena.

De av de sakkunniga i olika sammanhang föreslagna bestämmelserna lia
vid överarbetningen inom departementet i vissa fall jämkats i redaktionellt
hänseende. Närmare redogörelse härför torde icke vara erforderlig.

Förslag till lag angående omliändertairande av utlänning i anstalt eller

förläggning.

De sakkunniga.

Förevarande lagförslag upptager i huvudsak följande bestämmelser. Utlänning
skall kunna omhändertagas i anstalt eller förläggning tillhörande
fångvården eller i förläggning anordnad av den centrala utlänningsmyndigheten.
Som förutsättning för omhändertagande uppställes, att utlänning med
hänsyn till att beslut örn avvisning, förpassning eller utvisning av honom ej
kunnat verkställas eller eljest med hänsyn till allmän ordning och säkerhet
eller statens intresse i övrigt finnes icke böra vistas på fri fot. Rätt att besluta,
att utlänning skall omhändertagas i anstalt eller förläggning tillhörande fångvården,
skall tillkomma endast Kungl. Maj:t, under det att såväl den centrala
utlänningsmyndigheten som Kungl. Majit skall äga besluta örn omhändertagande
i förläggning anordnad av den centrala utlänningsmyndigheten. Denna
skall i regel vara skyldig höra utlänningsnämnden, och om utlänningsnämnden
icke hörts eller icke enhälligt tillstyrkt omhändertagande erhåller utlänningen
klagorätt. Den centrala utlänningsmyndigheten skall kunna utskriva
utlänning, även örn denne omhändertagits enligt beslut av Kungl. Majit. Undantag
från denna regel föreslås dock för fall beträffande vilka Kungl. Majit
förbehållit sig att besluta om utskrivning. Inom viss tid skall med omhändertagen
anställas förhör inför utlänningsnämnden. Sådant förhör skall, i samband
med efterprövning av frågan om utlänningens kvarhållande, äga rum
om utlänningen ej utskrives inom fyra månader efter frihetsberövandet, och
det skall påkallas inom samma tid av fyra månader. Sedan utlänningsnämnden
hållit förhör, skall den avgiva yttrande till den centrala utlänningsmyndigheten,
huruvida den omhändertagne bör kvarhållas. Finner den centrala
utlänningsmyndigheten vid dylik s. k. efterprövning, att utlänningen bör kvarhållas,
skall frågan underställas Kungl. Majits prövning. Detsamma skall gälla,
om Kungl. Majit förbehållit sig att besluta örn utlännings utskrivande. Har
Kungl. Majit funnit utlänning böra vara underkastad fortsatt omhändertagande,
skall senast var sjätte månad efter Kungl. Majits beslut ny prövning
av frågan örn hans fortsatta kvarhållande företagas (s. k. omprövning). Den
centrala utlänningsmyndigheten skall därvid höra utlänningsnämnden och
därefter pröva frågan enligt reglerna örn efterprövning.

Jämfört med vad som nu gäller innefattar de sakkunnigas förslag ändring
huvudsakligen i följande hänseenden. Tagande i förvar skall förekomma endast
som en rent provisorisk säkerhetsåtgärd i avvaktan på beslut, huru det
skall förfaras med utlänning. Den centrala utlänningsmyndighetens befogen -

Kungl■ Maj:ts proposition nr 259.

het att utskriva omhändertagen utlänning utvidgas att, med visst undantag,
avse också fall, där omhändertagandet beslutats av Kungl. Majit. Skyldigheten
att inom viss tid anställa förhör med omhändertagen utsträckes att omfatta
även sådana fall, då Kungl. Majit beslutat om frihetsberövandet. Utlänningsnämnden
blir förhörsmyndighet i stället för länsstyrelsen. Endast Kungl.
Majit skall enligt förslaget äga besluta fortsatt kvarhållande av omhändertagen
utlänning, under det att sådan befogenhet för närvarande tillkommer den
centrala utlänningsmyndigheten beträffande utlänning, som omhändertagits
omedelbart på grund av beslut av Kungl. Majit.

Lagförslaget torde böra fogas som bilaga till protokollet i detta ärende
(bilaga A).

Yttrandena.

De i yttrandena anförda allmänna synpunkterna på frågan om lagfästande
av huvudgrunderna för frihetsberövande åtgärder mot utlänningar ha återgivits
i det föregående.

Utformningen av lagen har i allmänhet icke mött erinran. Flera myndigheter
framhålla, att förslaget icke innebär några genomgripande förändringar
i nu gällande, på administrativ väg upprättade ordning. De förändringar
som föreslås betecknas av några myndigheter såsom framsteg inom
utlänningslagstiftningen. Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att de föreslagna
bestämmelserna syntes såväl skapa ökade garantier för en allsidig
och rättvis prövning av interneringsfrågor som tillfredsställa berättigade krav
på utlänningars rättsskydd. Advokatsamfundet finner bestämmelserna i förslaget
vara i stort sett väl avvägda med hänsyn till å ena sidan det allmännas
intresse av att kunna vidtaga frihetsberövande åtgärder och å andra sidan
den enskildes behov av rättsskydd.

I särskilda avseenden har i vissa yttranden uttalats tveksamhet gentemot de
sakkunnigas förslag eller ock framställts ändringsyrkanden. I ett yttrande
har sålunda uttalats, att »statens intresse i övrigt» icke borde utgöra grund
för frihetsberövande. Delade meningar ha kommit till uttryck i frågan, huruvida
utlänningsnämnden borde göras till förhörsmyndighet vid efterprövning
av fråga om utlännings kvarhållande, och tveksamhet har uttalats, huruvida
icke den föreslagna skyldigheten att hålla sådana förhör blivit alltför vidsträckt.
Kritik har från flera håll framförts mot förslaget att den centrala
utlänningsmyndigheten i regel skall äga utskriva utlänning även i fall då
omhändertagandet beslutats av Kungl. Majit.

I fråga örn tillämplighetsområdet för den särskilda lagen påpekar civilförsvarsstyrelsen,
att lagen ej är tillämplig på sådana frihetsberövande åtgärder,
som avse flyktingars omhändertagande i karantäns- eller liknande förläggningar.
Sådant ingripande mot utlänning kan ske med stöd av 14 §
epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443). Emellertid har det, enligt vad civilförsvarsstyrelsen
anför, å civilförsvarets förläggningar förekommit, att karantänsliden
förlängts i och för hållande av polisundersökning med de omhändertagna.
Styrelsen yttrar i anslutning därtill följande.

Kungl. Majlis proposition nr 259.

Civilförsvarsstyrelsen förutsätter, att erforderliga bestämmelser rörande frihetsberövande
åtgärder av detta slag i samband med flyktingars omhändertagande
i karantäns- och liknande förläggningar kunna utfärdas i administrativ
väg med stöd av fullmaktsstadgandet i 56 § i förslaget till utlänningslag,
oaktat det tillägg till gällande lagtext, som föranletts av förslaget
till lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning.
Styrelsen anser nämligen icke att sistnämnda lag kan komma i tillämpning för
verkställande av dylika polisundersökningar.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag synes i stort sett tillfredsställa de anspråk som
kunna ställas på en lagstiftning av denna art. Endast i särskilda hänseenden
har förslaget föranlett erinran från de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Beträffande tillämplighetsområdet för den särskilda lagen föranledes jag
framhålla, att det av civilförsvarsstyrelsen berörda spörsmålet om utlännings
omhändertagande i karantän eller liknande förläggning, varvid förutom
medicinsk undersökning även polisundersökning företages, icke är
att bedöma såsom en fråga örn frihetsberövande ingripande. Sedan länge
förekommer att uppehållsvisering för utlänning med stöd av tillsynskungörelsen
begränsas till viss ort eller visst område. Tillkomsten av den särskilda
lagen torde icke utgöra hinder att under särskilda förhållanden begränsa utlännings
visering till visst karantänsläger för erforderliga undersökningar i
samband med hans ankomst till riket.

Jag övergår härefter till de särskilda spörsmål som behandlas i sakkunnigförslaget.

Omhändertagandets innebörd och former.

De sakkunniga.

De sakkunniga säga sig icke ha kunnat undgå att uppmärksamma, hurusom
förvarstagande såsom en strängare form av övervakning under en något
längre tid i själva verket uppbäres av samma syfte som omhändertagande
i förläggning, nämligen att medgiva särskild övervakning av utlänningar,
som vistas här i landet och icke kunnat avlägsnas härifrån. Från
denna art av förvar skilde sig påtagligt det förvarstagande, vilket vore avsett
att utgöra en allenast kortvarig säkerhetsåtgärd i avvaktan på beslut i
ärende angående utlännings avlägsnande ur riket eller då sådant beslut
icke genast kunde verkställas. De sakkunniga finna därför riktigast, att det
förstnämnda slaget av förvarstagande och omhändertagande i förläggning
sammanföras till ett gemensamt institut, förslagsvis benämnt omhändertagande.
Såsom tagande i förvar borde endast betecknas dylik åtgärd som
utgjorde en utpräglat provisorisk säkerhetsåtgärd. De bägge sålunda angivna
instituten, omhändertagande och förvarstagande, syntes de sakkunniga
vara så artskilda, att de borde regleras vart för sig. Då institutet tagande
i förvar såsom provisorisk säkerhetsåtgärd upptagits redan i tidigare
utlänningslagstiftning och icke syntes kunna undvaras ens under fredliga förhållanden,
borde bestämmelser därom kvarstå i utlänningslagen. Bestämmel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

ser angående omhändertagande hade däremot befunnits påkallade enbart till
följd av de av kriget skapade förhållandena och borde icke bibehållas längre
än dessa bestå, varför de lämpligen borde sammanföras i den särskilda lagen.
I avseende på efterprövning och omprövning föreslås emellertid den särskilda
lagens bestämmelser bli tillämpliga även på utlänning som tagits i förvar
enligt utlänningslagen. Å andra sidan syntes provisoriska säkerhetsåtgärder
i form av förvarstagande kunna bli erforderliga även i vissa fall, då
fråga vore om tillämpning av den särskilda lagen. Till följd därav uppkomme
spörsmålet om upptagande jämväl i den särskilda lagen av vissa bestämmelser
om förvarstagande. Såsom verkställighetsformer för omhändertagande
borde ifrågakomma vistelse i anstalt eller förläggning tillhörande
fångvården och vistelse i förläggning anordnad av den centrala utlänningsmyndiglieten.
Den senare och mildare formen borde komma till användning
i regel, den förra och strängare formen endast mera undantagsvis.

De sakkunniga ha av principiella skäl funnit angeläget, att i lagen uttryckligen
stadgas, att omhändertagen utlänning ej må underkastas större inskränkningar
i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet,
ordningen inom anstalten eller förläggningen eller allmän säkerhet.
Med iakttagande härav borde det tillkomma Kungl. Majit att utfärda erforderliga
närmare föreskrifter angående skötseln av anstalterna och förläggningarna
ävensom behandlingen av däri omhändertagna utlänningar. Någon
avvikelse från den ordning, som i dessa hänseenden nu gäller, ha de sakkunniga
icke funnit anledning föreslå.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga sålunda anfört föranleder icke någon erinran från min
sida. I stället för uttrycket »anstalt eller förläggning tillhörande fångvården»
torde emellertid böra användas »fångvårdsanstalt (sluten eller öppen)».

Grunderna för omhändertagande.

De sakkunniga.

Som förutsättningar för omhändertagande uppställer lagförslaget såsom
förut nämnts, att utlänning finnes antingen med hänsyn till att beslut örn avvisning,
förpassning eller utvisning av honom ej kunnat verkställas eller eljest
med hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller ock statens intresse i
övrigt icke böra vistas på fri fot.

Till motivering härav lia de sakkunniga anfört följande.

De sakkunniga upptaga först frågan, i vilken omfattning det är möjligt
att vid reglering i lag av institutet omhändertagande uppställa preciserade
rekvisit för åtgärdens vidtagande. Åtgärder av denna art ha tidigare i allmänhet
tillgripits antingen enär meddelat beslut örn utlännings avlägsnande
ur riket icke kunnat verkställas eller ock enär ett beslut örn avlägsnande visserligen
icke ansetts nödvändigt men en kortare eller längre tids frihetsberövande
befunnits påkallat av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Numera
gälla vidare förbud för utlänningar av dansk och norsk nationalitet

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. I sami. Nr 259. 7

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

att utresa ur riket, och för att detta förbud skall kunna upprätthållas torde
i vissa fall erfordras, att utlänningen berövas friheten.

På grund av det sagda bör i lagen först och främst upptagas det rekvisitet,
att utlänning med hänsyn till att beslut om avvisning, förpassning eller
utvisning ej kunnat verkställas finnes icke böra vistas på fri fot i landet.
Det i tillsynskungörelsen angivna alternativa rekvisitet, att eljest särskild anledning
föreligger, synes vidare böra i lagen närmare bestämmas såsom ett
krav på att eljest med hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller statens
intresse i övrigt utlänningen finnes icke böra vistas på fri fot. Detta rekvisit,
vilket utformats till huvudsaklig överensstämmelse med de enligt 37 §
utlänningslagen gällande grunderna för politisk utvisning, torde bli tillämpligt
bland annat på vissa sådana utlänningar, för vilka utreseförbud gäller.
De sakkunniga förorda, att de här föreslagna förutsättningarna för omhändertagande
uppställas icke blott för fall då den centrala utlänningsmyndigheten
äger beslutanderätt, utan även för fall då beslut fattas av Kungl.
Majit.

Prövningen av behovet att beröva en utlänning friheten måste alltid grunda
sig på ett bedömande av faran av hans vistelse på fri fot här i riket.
Detta bedömande är i många fall mycket svårt. Å ena sidan bör gälla, alt
av hänsyn till rikets intresse och statens säkerhet onödiga risker icke tagas,
men å andra sidan är det av humanitära skäl och av hänsyn till utlänningens
Pers°nliga intresse önskvärt, att en åtgärd av detta allvarliga slag örn
möjligt undvikes. Genom den föreslagna mer utförliga bestämningen avgrunderna
för omhändertagande torde sistnämnda önskemål komma till uttryck
i lagen. De sakkunniga äro visserligen medvetna om att den föreslagna
bestämningen av rekvisiten är mycket vidsträckt. Det synes emellertid ej
vara möjligt att nu uppställa mera detaljerade bestämningar. De sakkunniga
ha därför sökt att även genom garantier av annan art än noggrannare angivande
av grundema för omhändertagande söka skydda utlänningarnas rättssäkerhet.
Såsom sådana garantier mot obefogade frihetsberövanden torde få
anses att ärendet prövas av kvalificerad myndighet och att utredningen i
ärendet är fullständig och objektiv, varunder innefattas att utlänningen fått
tillfälle föra sin talan.

Yttrandena.

Advokatsamfundet finner bestämmelsen om att omhändertagande må äga
rum, om det med hänsyn till »statens intresse i övrigt» anses erforderligt,
ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter. Samfundet uttalar härom följande!

Att i lag införa ett stadgande av innebörd att enskild person får berövas
sin frihet, när detta anses ligga i statens intresse, synes flagrant strida mot
hävdvunnen svensk rättsåskådning och innebära införande i vår rätt av en
främmande rättsideologi, som säkerligen saknar resonans i vårt rätlsmedve^.
n^.e" hänsyn härtill, och da alla fall, där ett frihetsberövande rimligen
bör ifrågakomma, torde gå in under de två förstnämnda, i förslaget angivna
grunderna för omhändertagande, hemställer samfundet, att orden »eller statens
intresse i övrigt» måtte utgå ur förslaget.

Departementschefen.

Betänkligheterna mot att medgiva omhändertagande endast på den grund,
att ett statens icke närmare angivna intresse anses påkalla att utlänningen
icke vistas på fri fot, finner jag naturliga. Jag vill emellertid framhålla, att

Kungl. Mcij:ts proposition nr 259.

ifrågavarande omständighet enligt utlänningslagen gäller såsom grund för
politisk utvisning. Med hänsyn till att den särskilda lagen avses medgiva frihetsberövande
ingripanden i fall då utlänning till följd av bestämmelserna
örn politiskt flyktingskap eller eljest icke kan avlägsnas ur riket, synes det
följdriktigt att uppställa samma bestämmelse i den särskilda lagen. Uppenbart
är emellertid, att bestämmelsen måste handhavas med den yttersta varsamhet.

Ordalagen i stadgandet torde böra jämkas något för att bättre utmärka,
att hinder för verkställighet av beslut örn avvisning, förpassning eller utvisning
ej i och för sig är tillfyllest för omhändertagande.

Beslut om omhändertagande m. m.

De sakkunniga.

De sakkunniga påpeka med avseende å frågan om beslutanderätten, att
beträffande svenska medborgare administrativ myndighet äger rätt att besluta
om frihetsberövande åtgärder enligt ett flertal författningar. Med hänsyn
härtill kunde det i och för sig icke anses oförenligt med svenska rättsgrundsatser,
att frihetsberövande åtgärder mot utlänningar beslötes av administrativ
myndighet. I betraktande av beskaffenheten av de ärenden, varom
nu är fråga, anse de sakkunniga en dylik ordning vara att föredraga framför
avgörande vid domstol. Prövningen av frågor örn frihetsberövande av
utlänningar måste äga rum under hänsynstagande till omständigheter, vilka
det icke lämpligen borde åläggas domstol att bedöma, såsom t. ex. utrikespolitiska
förhållanden. Däremot borde det finnas möjlighet att erhålla domstols
medverkan vid utredningen av vissa faktiska omständigheter.

För att prövningen av intemeringsärendet skall vara så kvalificerad, som
hänsyn till ärendets principiellt betydelsefulla natur och utlänningens berättigade
intresse påkalla, borde den, enligt vad de sakkunniga anföra, förbehållas
central myndighet. Därigenom vunnes ock garantier för en i möjligaste
mån enhetlig behandling av dylika ärenden. Omhändertagande i anstalt eller
förläggning tillhörande fångvården borde blott beslutas av Kungl. Maj:t. Däremot
borde det tillkomma icke blott Kungl. Majit utan även den centrala utlänningsmyndigheten
att besluta om den mildare åtgärd, som omhändertagande
i särskild av sistnämnda myndighet anordnad förläggning utgjorde. Såväl
antalet dylika ärenden som vikten av deras skyndsamma avgörande gjorde
det nödvändigt att tillägga även den centrala utlänningsmyndigheten sagda befogenhet.
För det fall, då beslut örn omhändertagande icke meddelades av
Kungl. Majit utan av den centrala utlänningsmyndigheten, syntes ytterligare
garantier kunna liksom hittills ernås genom att medverkan av utlänningsnämnden
vid prövningen föreskreves. De sakkunniga förutsätta jämväl, att
den centrala utlänningsmyndigheten, när den med hänsyn till ärendes prejudicerande
natur eller eljest finner skäl därtill föreligga, överlämnar ärendet
till Kungl. Majits avgörande. Såframt utlänningsnämnden i yttrande hemställt
därom, borde den centrala utlänningsmyndigheten vara skyldig hänskjuta
ärende till Kungl. Majit. De sakkunniga lia funnit lämpligt, att uttryckligt

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

stadgande om dylikt överlämnande av ärende till Kungl. Maj:ts avgörande
införes i den särskilda lagen såsom en motsvarighet till 48 § i gällande utlänningslag.

De sakkunniga föreslå, att i lagen upptages gällande kungörelses bestämmelse,
att beslut om omhändertagande skall tillställas utlänningen så snart
ske kan. Även föreskriften, att i beslutet skall angivas anledningen till åtgärden,
borde enligt vad de sakkunniga anse intagas i lagen. Det kunde, säga
de sakkunniga vidare, måhända ifrågasättas, huruvida icke i beslut borde
tillkännagivas, under hur lång tid omhändertagandet beräknas vara. Längden
av denna tid berodde emellertid icke minst av de nya upplysningar angående
utlänningen, som kunde framkomma under hans vistelse i förläggningen.
Med hänsyn härtill och till åtgärdens natur överhuvud taget syntes
det de sakkunniga icke vara möjligt att uppställa fordran på att i beslut om
omhändertagande skulle angivas, hur långvarigt frihetsberövandet kunde förväntas
bli. Beslut om omhändertagande skall enligt förslaget gå i verkställighet
utan hinder av anförda besvär.

De sakkunniga ha funnit det vara önskvärt, att vid lagstiftning angående
omhändertagande meddelas stadgande, som möjliggör smidigt överförande
av utlänning från strängare form av frihetsberövande till lindrigare. Överförande
från anstalt eller förläggning tillhörande fångvården till förläggning
anordnad av utlänningsmyndigheten utgjorde för utlänning en lindring i behandlingen.
För hans skull behövde därför beslut om sådant överförande
icke kringgärdas med särskilda garantier avseende exempelvis prövning av
Kungl. Maj:t. Emellertid kunde fall förekomma, då Kungl. Majit vöre angelägen
om att utlänningen skulle vara omhändertagen i anstalt eller förläggning
tillhörande fångvården. De sakkunniga förorda därför, att den centrala
utlänningsmyndigheten erhåller befogenhet att, när omständigheterna därtill
föranleda, meddela dylikt beslut, dock ej där Kungl. Majit i särskilt fall
annorlunda föreskrivit.

Yttrandena.

Av länsstyrelsen i Uppsala län har framhållits önskvärdheten av att utlänning
underrättas om hur lång tid omhändertagandet kan beräknas vara,
åtminstone när det gäller omhändertagande i fångvårdsanstalt. Länsstyrelsen
yttrar härom följande.

Ett sådant omhändertagande uppfattas av utlänningen vanligen som ett
straff. Då han icke begått någon brottslig gärning, betraktar han omhändertagandet
som ett övergrepp. För den omhändertagne måste det innebära en
synnerligen svår psykisk påfrestning att hållas i ovisshet örn hur länge inspärrningen
kan väntas vara.

Departementschefen.

I och för sig är det önskvärt, att utlänning som omhändertages erhåller kännedom
örn frihetsberövandets sannolika tidslängd. Med hänsyn till åtgärdens
natur och då dess varaktighet ofta nog beror av omständigheter, som fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

101

träda under interneringen, torde det dock i regel icke vara möjligt att i förväg
bestämma tidslängden av frihetsberövandet och att därom intaga underrättelse
i beslutet örn åtgärden. Stadgande örn skyldighet härtill för den beslutande
myndigheten lärer därför icke böra meddelas.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att i beslut angående omhändertagande
bör angivas grunden därtill. Föreskrift härom torde emellertid lämpligen
böra meddelas i administrativ ordning.

Jag återkommer i det följande till frågan örn utlännings överförande från
fångvårdsanstalt till förläggning.

Besvärsrätt.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia ansett den nu gällande ordningen, enligt vilken utlänning
tillerkännes rätt till klagan över den centrala utlänningsmyndighetens
beslut, där utlänningsnämnden antingen icke hörts i ärendet eller ock icke
enhälligt tillstyrkt interneringsåtgärden, tillfredsställande med hänsyn till utlännings
rättsställning och föreslå, att bestämmelser av detta innehåll upptagas
i lagen.

Vad beträffar utformningen av erforderliga bestämmelser, hur klagan må
föras, förorda de sakkunniga, att nu gällande rätt att ingiva besvären till
förläggningsföreståndaren bibehålies. Samma rätt föreslås gälla med avseende
på tillsyningsmannen vid häkte samt föreståndaren för anstalt.

Departementschefen.

De föreslagna bestämmelserna synas mig lämpliga.

Provisoriskt förvarstagande m. in.

De sakkunniga.

Skyldighet att underrätta den centrala utlänningsmyndigheten örn anledning
till omhändertagande åligger enligt nu gällande bestämmelser endast länsstyrelse.
Polismyndighet, som finner anledning till omhändertagande, har att
därom underrätta länsstyrelsen, vilken i sin tur gör anmälan till den centrala
myndigheten. För att undvika denna omgång föreslå de sakkunniga åläggande
icke blott för länsstyrelse utan även för polismyndighet att lämna dylik
underrättelse till den centrala utlänningsmyndigheten.

Enligt gällande bestämmelser förekommer förvarstagande såsom provisorisk
säkerhetsåtgärd i samband med anmälan örn anledning till omhändertagande.
Ett sådant provisoriskt ingripande lär enligt vad de sakkunniga påpeka
även framdeles i vissa fall visa sig påkallat. Med ändring av gällande
administrativa föreskrifter föreslås reglerna utformade i huvudsaklig överensstämmelse
med motsvarande stadganden i den föreslagna nya utlänningslagen.
Förvarstagande skall sålunda få äga rum, redan då fråga uppkommit
örn omhändertagande, ej först i samband med anmälan örn anledning

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

till omhändertagande. Befogenhet att taga utlänning i förvar tillägges även
Kungl. Majit och skall vidare tillkomma icke blott länsstyrelse utan även
den centrala utlänningsmyndigheten och polismyndighet, den senare dock
endast under förutsättning att det skäligen kan befaras att utlänningen avviker.
Polismyndighet skall, i likhet med länsstyrelse, ofördröjligen till den
centrala utlänningsmyndigheten insända underrättelse angående förordnande
om förvarstagande. Den tid, under vilken utlänning i förevarande fall må
hållas i förvar utan att frågan underställes Kungl. Majit, begränsas till en
månad. Enligt förslaget skola myndigheterna äga möjlighet att, när fråga
örn omhändertagande uppkommit, tillgripa lindrigare provisorisk säkerhetsåtgärd
än tagande i förvar. De föreslå därför, under 11 §, stadgande om befogenhet
för Kungl. Majit, den centrala utlänningsmyndigheten, länsstyrelse
och, där det skäligen kan befaras att utlänningen avviker, polismyndighet att
ställa utlänning under uppsikt.

Yttrandena.

Av Överståthållarämbetet och föreståndaren för passkontrollen i Stockholm
ifrågasättes, huruvida icke särskilt kvalificerad polismyndighet bör tillerkännas
rätt att taga utlänning i förvar enligt 11 § i lagförslaget även utan att
flyktfara kan sägas föreligga.

Överståthållarämbetet har vidare påpekat, att begreppet polismyndighet
enligt de sakkunnigas förslag bleve att fatta annorlunda i den särskilda lagen
än i utlänningslagen. Ämbetet anför härom följande.

Enligt lag den 15 juli 1944 om vad i allmänhet skall med polismyndighet
avses skall, därest i lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan
att i lagen eller författningen särskild föreskrift meddelats om vad med polismyndighet
avses, sådan uppgift tillkomma i stad med poliskammare denna
och i övriga delar av riket polischefen på orten. Då nu ifrågavarande lag
icke innehåller föreskrift av ifrågavarade innehåll, skulle det i 11 § i lagen
använda uttrycket polismyndighet vara att förstå på det i lagen den 15 juni
1944 angivna sättet. .1 utlänningslagen gives emellertid en från bestämmelsen
i 1944 års lag avvikande definition på vad som avses med polismyndighet.
Det förefaller emellertid som örn begreppet polismyndighet borde vara att
förstå på samma sätt i två lagar som äro varandra så närstående som utlänningslagen
och lagen om omhändertagande av utlänning. Såvitt betänkandet
giver vid handen, har denna fråga icke varit föremål för de sakkunnigas
uttryckliga övervägande.

Departementschefen.

I anslutning till vad jag förordat med avseende å förslaget tiil utlänningslag
synes det mig från administrativ synpunkt lämpligast att polismyndighet
får göra anmälan hos länsstyrelsen som, där polismyndighet tagit någon i förvar
eller förordnat om uppsikt, får tillfälle att pröva huruvida åtgärden skall
bestå. Länsstyrelsen bör åläggas att anmäla anledning till omhändertagande
till den centrala utlänningsmyndigheten samt att underrätta denna om eventuellt
vidtagen åtgärd. Förevarande stadganden torde böra upptagas såsom
3 § i lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

103

Bestämmelser angående befogenhet för kvalificerad polismyndighet att
taga utlänning i förvar synas mig icke påkallade.

Med anledning av överståthållarämbetets påpekande vill jag förorda, att
såsom 14 § i lagen upptages ett stadgande, varigenom begreppet polismyndighet
bestämmes i anslutning till utlänningslagen.

Förhör.

Dc sakkunniga.

Gällande författningar innehålla föreskrifter om förhör av två olika slag,
förhör inför domstol och förhör inför länsstyrelse. Där förhör av sistnämnda
slag är föreskrivet, skall det påkallas inom fyra månader efter frihetsberövande!
i samband med efterprövning av frågan om utlänningens kvarhållande.

De sakkunniga ha i betänkandet lämnat vissa uppgifter angående antalet
hållna förhör m. m. och understryka angelägenheten av att utredningen i
ärende angående omhändertagande blir fullständig och tillförlitlig och att i
detta syfte utlänningen beredes tillfälle att i den omfattning, det av praktiska
skäl låter sig göra, få inför auktoritativ myndighet personligen framföra sina
upplysningar och synpunkter med avseende på interneringsfrågan.

De i utlänningslagen ingående föreskrifterna angående utredning vid domstol
ha de sakkunniga funnit böra oförändrade kvarstå. I samband med
stiftandet av en särskild lag örn omhändertagande borde däri införas motsvarande
föreskrifter. Detta syntes de sakkunniga lämpligen kunna ske genom
att i den särskilda lagen hänvisades till ifrågavarande lagrum i utlänningslagen.
I den särskilda lagen ha de sakkunniga vidare upptagit bestämmelser
örn förhör inför administrativ myndighet.

Skyldighet för den centrala utlänningsmyndigheten att inom viss tid påkalla
förhör med omhändertagen utlänning innebär enligt de sakkunnigas
mening ett värdefullt rättsskydd för utlänningen. Sådan skyldighet har därför
stadgats i förslaget. Den skall, till skillnad från vad som nu gäller, avse
även fall, där beslutet om omhändertagande meddelats av Kungl. Majit.

Örn hänsyn kunde tagas uteslutande till önskemålet om rättsskydd för
utlänning, vore det enligt de sakkunniga självfallet i och för sig önskvärt,
att sådant förhör, varom här är fråga, anordnades före omhändertagandet
eller omedelbart därefter. Även andra omständigheter måste likväl, framhålla
de, beaktas. Antalet interneringsfrågor hade lill följd av flyktingströmmens
stora omfattning blivit så betydande, att det icke läte sig göra att med
alla omhändertagna flyktingar hålla förhör, som här avsåges. Icke heller
syntes del erforderligt att underkasta alla flyktingar förhör varom nu vore
fråga, eftersom de allra flesta av dem enligt vad erfarenheten visat kunde
utskrivas efter en jämförelsevis kort tids observation. Förhörsskyldigheten
borde därför alltjämt begränsas med hänsyn till frihetsberövandets tidslängd.

I fråga örn den lid efter omhändertagandet, inom vilken förhöret skall

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

påkallas, lia de sakkunniga funnit, att den i lagen alltjämt borde bestämmas
till fyra månader. I denna tid av fyra månader skall, liksom enligt
gällande bestämmelser, inräknas tid, varunder utlänningen omedelbart före
beslutet om omhändertagande må ha hållits i förvar.

De sakkunniga anföra vidare, att behovet av utredning för bedömandet
av ärende om omhändertagande kunde göra det lämpligt eller erforderligt,
att förhör hölles tidigare än i samband med efterprövning av fråga om kvarhållande.
På grund härav föreslå de sakkunniga, att i den särskilda lagen
stadgas rätt såväl för Kungl. Majit som för den centrala utlänningsmyndigheten
att i ärende angående omhändertagande, utan samband med efterprövning,
förordna om förhör, där i ärendet särskild utredning funnes erforderlig.
I de fall, då sådant förhör hållits utan samband med efterprövning
eller inför domstol, syntes nytt förhör icke vara av behovet påkallat i
samband med efterprövning av fråga örn kvarhållande. Undantag från skyldigheten
att anordna förhör syntes vidare, i överensstämmelse med vad som
för närvarande gällde, böra uppställas i fråga om utlänning, som vistades i
förläggning för sinnessjuka eller sinnesabnorma utlänningar och beträffande
vilken läkare vid förläggningen förklarat behov föreligga av fortsatt vistelse
i sådan förläggning. Beträffande de för närvarande i fråga om kriminella
och desertörer gällande undantagen från föreskriften om förhör ha de sakkunniga
framhållit, att de icke borde anses giva uttryck åt principiella synpunkter
utan vara motiverade av svårigheter av praktisk art, vilka ansetts
göra det omöjligt att anställa förhör med ifrågavarande jämförelsevis stora
grupper av omhändertagna. Med hänsyn till beskaffenheten och storleken
av det nuvarande förläggningsklientelet av kriminella funne de sakkuniga
påkallat föreslå, att den nya lagens bestämmelser örn obligatoriskt förhör
icke skulle erhålla tillämpning på till denna kategori hänförlig utlänning,
vilken berövats friheten före lagens ikraftträdande. Däremot borde undantag
icke stadgas i fråga örn utlänningar, som framdeles berövades friheten,
även om brottslighet tidigare legat dem till last. I fråga om desertörer syntes
det icke vara möjligt att nu förutse utvecklingen ens på kort sikt. De
sakkunniga ha därför icke ansett sig böra föreslå, att i lagen stadgas undantag
beträffande desertörer från föreskriften om förhör. Frågan därom
syntes emellertid böra prövas, när den faktiska situationen vid tidpunkten
för den föreslagna lagstiftningens genomförande kunde bedömas med större
säkerhet. De sakkunniga ha i detta hänseende även hänvisat till befogenheten
för Kungl. Majit att under vissa förutsättningar dispensera från lagens
bestämmelser.

Beträffande spörsmålet inför vilket organ förhör bör äga rum ha de sakkunniga
uttalat, att det vore önskvärt, örn förhören kunde hållas inför utlänningsnämnden.
En sådan anordning måste äga vissa påtagliga fördelar.
Sålunda vore det uppenbart, att det vore lämpligare att utlänningsnämnden
— som skulle avgiva yttrande rörande frågan örn utlänningens omhändertagande
eller kvarhållande — själv holle förhöret, än om detta hölles av
annan myndighet. Därigenom att förhören alltid ägde rum inför en och

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

105

samma myndighet, skulle enhetlighet i förfarandet säkerställas. Med hänsyn
till grunderna för utlänningsnämndens sammansättning och till den enhetliga
bestämningen av dess verksamhetsområde syntes nämnden även äga
särskilda förutsättningar att vara förhörsorgan i ifrågavarande utlänningsärenden.
Det syntes icke vara av praktiska skäl ogenomförbart att låta utlänningsnämnden
hålla förhören. Först och främst hade det visat sig, att
förhören i icke obetydlig utsträckning kunde sammanföras till ett och samma
tillfälle. Enligt vad de sakkunniga inhämtat företoge vidare utlänningsnämnden
ofta resor till förläggningarna för att göra sig underrättad om förhållandena
där och hålla förhör med interner. Under besöken vid förläggningarna
hade nämnden hållit förhör även med sådana omhändertagna, med
vilka förhör enligt gällande bestämmelser ägt rum inför länsstyrelse. Härigenom
hade utförts dubbelarbete, vilket borde undvikas. De sakkunniga
erinra dessutom om att för varje ledamot i utlänningsnämnden utsåges två
suppleanter, varigenom en viss arbetsfördelning inom nämnden syntes kunna
genomföras. De sakkunniga föreslå, att uppgiften att vara förhörsorgan överflyttas
från länsstyrelserna till utlänningsnämnden.

En nödvändig följd av att utlänningsnämnden göres till förhörsmyndighet
syntes enligt de sakkunniga vara, att inom utlänningskommissionen ett fast
kansli inrättades för nämnden. Kansliet borde bestå av en sekreterare —
som åtminstone med nuvarande arbetsbelastning syntes komma att få helt
ägna sig åt uppgiften — samt skrivhjälp i erforderlig omfattning.

I fråga om förfarandet vid förhör inför utlänningsnämnden ha de sakkunniga
funnit, att gällande bestämmelser angående förhör inför länsstyrelse
kunde med vissa jämkningar bibehållas och intagas i lagen. De sakkunniga
föreslå att i lagen utsäges, att utlänningsnämnden skall föranstalta om förhör
så snart ske kan, sedan förhör av vederbörande myndighet påkallats.
Liksom vid förhör inför domstol syntes lämplig person böra förordnas att
vid förhör inför utlänningsnämnden tillvarataga statens intresse. Sådant
förordnande borde meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten. Utlänningen
borde alltjämt äga rätt att, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta
hjälp. Förordnande av biträde åt utlänning borde meddelas av utlänningsnämnden
och rätten att erhålla biträde borde bestämmas i överensstämmelse
med vad som gällde enligt utlänningslagen. Biträde borde sålunda
förordnas även där utlänningen vore på fri fot, ehuru i sådant fall allenast
örn han kunde antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.
Förhöret borde avse utredning angående de omständigheter som vore av
betydelse för bedömandet av frågan örn utlänningens omhändertagande. Angående
ersättning åt biträde eller åt den, som förordnats att vid förhöret
tillvarataga statens intresse, eller åt tolk borde Kungl. Majit äga förordna.

De sakkunniga lia i detta sammanhang berört spörsmålet angående utlännings
rätt att vid förhör inför utlänningsnämnden taga del av den utredning,
som föreligger mot honom. De anföra härom följande. Olika synpunkter
hade framkommit på frågan, huruvida enligt gällande sekretessbestämmelser
och allmänna rättsgrundsatser part ägde taga del av utredning vid

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

förfarande inför förvaltningsmyndighet. Utan att taga ståndpunkt till ifrågavarande
principiella spörsmål föreslå de sakkunniga, att enär rätt för utlänningen
och hans biträde att taga del av den utredning, som vid förhöret
åberopades, utgjorde förutsättning för att utlänningen skulle kunna utföra
sin talan, stadgande av sådant innehåll upptages i lagen.

Slutligen understryka de sakkunniga, att det föreslagna åläggandet för utlänningsnämnden
att under vissa förutsättningar hålla förhör självfallet icke
avsåge att begränsa nämndens rätt att även eljest hålla förhör. Vid dylika
förhör skulle dock lagens regler angående förfarande och angående ersättning
åt biträde m. fl. icke äga tillämpning.

Yttrandena.

Angående förslaget att från länsstyrelse till utlänningsnämnden överföra
åliggandet att hålla förhör i samband med efterprövning av fråga om omhändertagen
utlännings kvarhållande utöver viss tid ävensom att utvidga
förhörsskyldighetens omfattning anför utlänningsnämnden följande.

Det yttrande i dessa ärenden, som nämnden har att avgiva, föregås redan
nu, såsom ock framhållits i förslagets motiv, i regel av ett av nämnden
företaget förhör. Denna praxis har föranletts därav, att bedömandet av frågan
örn utlänningens kvarhållande i förläggning är i hög grad beroende av
den kännedom, som nämnden vid förhöret erhåller om utlänningens person
och trovärdigheten i hans uppgifter. Otvivelaktigt är förslaget i denna del
ägnat att avlägsna det dubbelarbete, som nu i viss mån förekommer, då
utlänningen höres av såväl länsstyrelsen som nämnden. Nämnden bar alltså
icke ur principiell synpunkt något att erinra mot förslaget.

Såsom de sakkunniga framhållit är en nödvändig följd av att nämnden
göres till förhörsmyndighet att erforderlig personal ställes till nämndens
förfogande. Det nu sagda gäller i främsta rummet anställande hos nämnden
av särskild protokollförare. Även örn redan nu förhören inför nämnden
protokolleras, har dock denna uppgift väsentligen underlättats genom tillgång
till länsstyrelsens protokoll. Då dessutom vid ifrågavarande förhör såväl
representant för statliga intressen som ock biträde åt utlänningen i regel
komma att närvara och deltaga i förhandlingen, kunna förhören väntas
komma att draga väsentligt längre tid och mera arbete än de nuvarande
förhören inför nämnden. Ått med någon säkerhet bedöma omfattningen av
det arbete, som kommer att åvila nämnden, är i nuvarande ovissa läge ytterst
vanskligt. Nämnden anser sig emellertid i detta sammanhang böra
framhålla, att en mera betydande utökning av nämndens arbetsuppgifter
kan leda till, att de grunder för nämndens sammansättning, som tidigare
tillämpats, icke kunna bibehållas oförändrade. Flertalet av nämndens ledamöter
och suppleanter har sin huvudsakliga verksamhet inom andra områden.
Vid bestämmande av de arvoden, som nu utgå till nämndens ledamöter,
har ock hänsyn tagits till detta förhållande.

Även ur andra synpunkter synes angeläget att skyldighet att hålla förhör
icke föreskrives i större omfattning än som kan anses påkallat för att bereda
omhändertagna utlänningar erforderligt rättsskydd. De förläggningar,
å vilka utlänningar äro omhändertagna, äro belägna på stort avstånd från
Stockholm och de resor, som för hållande av förhör måste företagas, komma
att kräva betydande tid och kostnader. Med hänsyn härtill anser nämnden
utvidgningen av förhören till vissa kategorier utlänningar, som nu äro

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

107

undantagna från förhör, ägnad att väcka betänkligheter. Från föreskriften
om förhör äro nu bl. a. krigsdesertörer undantagna. Nämnden ifrågasätter
huruvida tillräckliga skäl föreligga att nu inordna denna grupp under föreskrifterna
örn förhör. Antalet krigsdesertörer kan inom en nära framtid
bliva högst betydande och deras kvarhållande i förläggning under en tid,
överstigande fyra månader, kan från olika synpunkter visa sig nödvändigt.
Mot ett sådant kvarhållande synes ej heller ur rättssäkerhetssynpunkt några
vägande erinringar kunna framställas.

Jämväl utlänningskommissionen säger sig dela de sakkunnigas uppfattning,
att utlänningsnämnden borde övertaga länsstyrelsernas uppgift som
förhörsmyndighet, men har ansett sig böra framhålla, att nämndens arbetsbörda
härigenom komme att ökas högst avsevärt. Kommissionen betonar
även, att ett kansli måste inrättas för nämnden. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län vitsordar med stöd av egen erfarenhet, att gällande praxis innefattade
ett dubbelarbete, som borde undvikas, varför länsstyrelsen anslöte sig till
de sakkunnigas uppfattning. -—- Förslaget att överföra åliggandet att hålla
förhören tillstyrkes även av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i
Jönköpings, Blekinge och Kopparbergs län. Som skäl anföres i allmänhet
lämpligheten av att den myndighet, som skall avgiva yttrande i ärendet,
också håller förhöret.

Tveksamhet angående lämpligheten av förhörsåliggandets överflyttning
uttalas av socialstyrelsen. Styrelsen anser risk föreligga, att skyldigheten att
hålla förhör under vissa tider skall medföra en alltför stor arbetsbelastning
för nämnden. Föreskrift syntes därför styrelsen böra meddelas av innehåll,
alt nämnden ägde rätt alt uppdraga åt länsstyrelsen att hålla ifrågavarande
förhör.

Å andra sidan uttala sig länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Gotlands
och Älvsborgs län mot den föreslagna kompetensöverflyttningen. Länsstyrelsen
i Kronobergs län yttrar följande.

Länsstyrelsen finner de praktiska svårigheter, som de sakkunniga tidigare
ansett anordningen med utlänningsnämnden såsom förhörsmyndighet
innebära, vara sådana, att förslaget i denna del icke bör genomföras. Mot
anordningen talar jämväl den omständigheten, att förhållandena på ifrågavarande
område äro så labila, att man icke nu med någon grad av säkerhet
kan förutse, hur det faktiska läget kan gestalta sig. En ökning av förläggningsklientelet
bör örn möjligt icke få medföra den konsekvensen, att ytterligare
grupper måste undantagas från det skydd mot obefogat frihetsberövande,
som det efter- eller omprövning föregående förhöret får anses utgöra.
Försiktigheten torde därför böra bjuda till att icke nu vidtaga någon
ändring i fråga örn den myndighet, inför vilken förhören skola hållas. Det
må jämväl framhållas, att någon anmärkning mot det sätt på vilket förhören
inför länsstyrelse handhafts icke framställts. I detta sammanhang
torde även böra beaktas, alt 5 § i lagförslaget ger möjlighet att när så finnes
erforderligt verkställa förhör med utlänning inför utlänningsnämnden.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller bland annat, att den nuvarande
ordningen vore att föredraga ur kostnadssynpunkt, och länsstyrelsen i Älvsborgs
län uttalar, afl utlänningsnämndens utbyggande lill ett fast organ vid
utlänningskommissionens sida med eget kansli syntes böra undvikas.

108

Kungl. Majda proposition nr 259.

Beträffande rätten att åtnjuta hjälp vid förhöret anser länsstyrelsen i Älvsborgs
län, att utlänning, om han icke vöre på fri fot, borde i god tid före
förhöret underrättas om denna förmån. Advokatsamfundet hemställer, att förslaget
kompletteras med föreskrift om att till biträde åt utlänning företrädesvis
skall utses advokat.

Spörsmålet om utlänningens rätt att taga del av den utredning i ärendet
som åberopas vid förhöret beröres av utlänningskommissionen, säkerhetschefen,
länsstyrelserna i Malmöhus och Älvsborgs län samt föreståndaren
för passkontrollen i Stockholm.

Utlänningskommissionen anser det icke lämpligt, att utlänningen alltid
erhåller en sådan rätt, och anför följande.

Utredningen berör ofta även andra personer än den, som ifrågasättes böra
omhändertagas. Ett avslöjande av myndigheternas sagesmän och de vägar,
varpå upplysningar erhållits, kunna försvåra eller omöjliggöra fortsatta utredningar.
Vidare beröras ibland i utredningen sådana förhållanden som
icke gärna böra blottas för utlänningen. Det torde därför böra ankomma
på utlänningsnämnden att bedöma, i vilken utsträckning utlänning
eller hans biträde bör få taga del av den föreliggande utredningen. Därvid
synes nämnden böra samråda med den myndighet, som ingivit handlingarna
till den centrala utlänningsmyndigheten.

Säkerhetschefen yttrar följande.

Det inträffar ofta vid utredningar angående utlänningar, atl personer
måste höras, vilka lämna upplysningar endast under förutsättning att deras
namn icke yppas. Dessutom framkommer vid dylika utredningar ibland
upplysningar, som erhållits vid kommunikationskontroll. Utredningen kan
även röra andra personer än dem, som ifrågasättas böra omhändertagas, och
beträffande dessa personer icke vara avslutad. I samtliga nu nämnda fall
bör utlänningen icke utan vidare få taga del av utredningen. I stadgandet
synes därför lämpligen böra inrymmas rätt för utlänningsnämnden att, efter
vederbörande polismyndighets hörande, avgöra, örn utlänningen skall få
taga del av utredningen.

I huvudsak samma synpunkter och förslag framläggas av föreståndaren
för passkontrollen i Stockholm. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar bland
annat följande.

Hur önskvärt det ur rättssäkerhetssynpunkt än kan vara att här medgiva
rätten att utan inskränkning taga del av föreliggande utredning, får man
likväl icke bortse från att härav kunna uppstå konsekvenser av allvarligaste
slag. Till en början komma därigenom obehöriga att kunna erhålla kännedom
om vår säkerhetstjänst och vad därmed sammanhänger. Vidare har
man anledning befara, att utländska medborgare, som lämnat de svenska
myndigheterna upplysningar i hithörande ärenden, och deras anhöriga kunna
bli föremål för repressalieåtgärder, sedan deras bidrag till utredningen
blivit röjt. Länsstyrelsen anser sig fördenskull icke kunna tillstyrka en så
generellt avfattad regel i förevarande avseende som den av de sakkunniga
föreslagna.

Ett rent kontradiktoriskt förfarande vid ifrågavarande förhör, med åklagare
å ena och utlänningen å andra sidan, finner utlänningskommissionen
vara en icke erforderlig anordning. De sakkunnigas förslag till stadgande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

109

enligt vilket vid förhöret lämplig person, som den centrala utlänningsmyndigheten
därtill förordnar, skall vara närvarande för att tillvarataga statens
intresse, föreslår kommissionen därför ändrat så, att vid förhöret en representant
för den centrala utlänningsmyndigheten skall närvara.

Departementschefen.

Enär utlänningsnämnden har att avgiva yttrande i efterprövningsärenden,
finner jag det lämpligt att det överlämnas åt nämnden att hålla förhör i dylika
ärenden. Genom en överflyttning av förhören från länsstyrelserna till utlänningsnämnden
kommer även, på sätt de sakkunniga utvecklat och nämnden
vitsordat, ett nu förekommande dubbelarbete att upphöra. Emellertid
ha farhågor uttalats att nämnden skulle få en alltför stor arbetsbörda, särskilt
örn skyldigheten att hålla förhör utvidgas att omfatta även vissa sådana
kategorier utlänningar, vilka den för närvarande icke avser. Dessa betänkligheter
kunna icke anses obefogade. Det synes mig därför önskvärt
att underlätta nämndens verksamhet såsom förhörsorgan genom att medgiva,
att förhör må efter nämndens förordnande hållas jämväl av ledamot
av nämnden eller suppleant. För att förebygga att skyldigheten att hålla förhör
blir alltför omfattande genom att inbegripa nya kategorier av utlänningar
förordar jag även en sådan begränsning av den föreslagna skyldigheten att
hålla förhör, att från densamma liksom hittills undantagas desertörer. Dessas
antal kan måhända komma att plötsligt ökas väsentligt. Dessa fall äro för
övrigt lättbedömda, varför ett obligatoriskt förhörsförfarande i fråga örn dem
är mindre påkallat. Det må påpekas, att enligt vad jag i likhet med de sakkunniga
föreslår förhör inför nämnden alltid skall hållas, när Kungl. Maj:t
eller den centrala utlänningsmyndigheten så finner erforderligt. Till följd
av övertagandet av förhörsskyldigheten bör nämnden erhålla erforderlig
kanslipersonal.

Vid förhör inför nämnden bör utlänning, enligt vad de sakkunniga föreslagit,
äga taga del av den utredning som vid förhöret åberopas. Mot förslaget
härom ha i vissa utlåtanden gjorts invändningar. Dessa synas mig dock icke
tillräckligt beakta skäliga hänsyn till utlänningens rättsställning. Jag vill
erinra om att i rättegångar ofta torde företes utredningsmaterial av den art
som lärer kunna förekomma vid förhör varom här är fråga. För min del vill
jag under anslutning till de sakkunnigas förslag förutsätta, att vid förhöret
framläggas alla omständigheter som avses skola ligga till grund för ärendets
prövning.

Utlänningskommissionen har ansett ett rent kontradiktoriskt förfarande
vid förhör inför utlänningsnämnden icke erforderligt. Även enligt min mening
torde ett dylikt förfarande icke vara behövligt i alla fall, varför jag förordar
föreskrift av innehåll alt, där den centrala utlänningsmyndigheten så
finner erforderligt, lämplig person som myndigheten därtill förordnar skall
vara närvarande vid förhöret för att tillvarataga statens intresse.

Särskild föreskrift, att utlänning på fri fot som äger åtnjuta biträde vid
förhöret skall erhålla underrättelse örn sagda förmån, finner jag icke erfor -

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

derlig. Någon föreskrift om att till biträde åt utlänning företrädesvis skall
utses advokat torde icke böra meddelas.

I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran mot ifrågavarande bestämmelser
i de sakkunnigas förslag.

Utskrivning.

De sakkunniga.

I konsekvens med sin allmänna uppfattning, att åtgärder som innebära
en ökning av utlännings rörelsefrihet böra få beslutas av lägre myndighet
än Kungl. Maj:t, föreslå de sakkunniga, att den centrala utlänningsmyndigheten
tillägges generell befogenhet att besluta om utskrivning, vare sig beslutet
om omhändertagandet meddelats av myndigheten eller av Kungl. Maj:t.
Undantag från denna kompetensregel borde uppställas endast för fall, där
Kungl. Majit vid prövning av fråga om utlännings omhändertagande eller
kvarhållande förbehållit sig att besluta om utskrivning.

Yttrandena.

Den föreslagna befogenheten för den centrala utlänningsmyndigheten att
besluta om utskrivning från anstalt eller förläggning även i det fall att Kungl.
Majit förordnat om omhändertagandet eller kvarhållandet, för så vitt ej
Kungl. Majit vid ärendets prövning förbehållit sig att få besluta om utskrivningen,
har väckt betänkligheter. Sålunda uttalar utlänningskommissionen
följande.

Det synes icke kommissionen lämpligt och förenligt med administrativ
praxis, att en underordnad myndighet skall ha formell rätt att upphäva ett
beslut av Kungl. Majit. Önskemålet om en smidig handläggning av ärendena
synes lika väl kunna nås genom att Kungl. Majit, när anledning därtill
föreligger, i samband med sitt beslut förklarar, att den centrala utlänningsmyndigheten
må kunna förordna örn vederbörande utlännings utskrivning.

Innan beslut örn utskrivning meddelas, bör, enligt vad föreståndaren för
passkontrollen i Stockholm föreslår, yttrande inhämtas från vederbörande
länsstyrelse och polismyndigheter.

Departementschefen.

Mot de sakkunnigas förslag att den centrala utlänningsmyndigheten i regel
skall äga rätt att utskriva omhändertagen även i fall, då omhändertagandet
beslutats av Kungl. Majit, har invänts, att det icke är lämpligt och förenligt
med administrativ praxis att underordnad myndighet skall ha formell rätt att
upphäva beslut av Kungl. Maj :t. Denna invändning är enligt min mening grundad.
Jag kan därför icke förorda, att en dylik befogenhet för den centrala utlänningsmyndigheten
stadgas. Självfallet bör emellertid Kungl. Majit kunna
bemyndiga den centrala utlänningsmyndigheten att förordna örn utskrivning
jämväl i nu ifrågavarande fall. Vad nu sagts gäller även utlännings överförande
från fångvårdsanstalt till förläggning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

lil

Anledning synes mig icke föreligga att i lagen föreskriva skyldighet att innan
beslut om utskrivning meddelas höra vederbörande länsstyrelse och polismyndighet.

Prövning av fråga örn kvarhållande.

De sakkunniga.

Enligt för närvarande gällande regler skall vid efterprövning fråga örn utlännings
fortsatta kvarhållande alltid av den centrala utlänningsmyndigheten
överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande. Omprövningsärende skall hänskjutas
till Kungl. Maj:t där den centrala utlänningsmyndigheten, utlänningsnämnden
eller någon nämndens ledamot funnit, att förordnandet örn utlänningens
vistelse i förläggning bör upphöra. Omprövningsärende, som avser
kvarhållande i förvar, skall städse av fångvårdsstyrelsen anmälas hos Kungl.
Maj:t.

De sakkunniga framhålla, att en grundsats vid utlännings berövande av
friheten givetvis borde vara, att ingripandet icke varade längre, än som kunde
anses oundgängligen nödvändigt med hänsyn till grunden för åtgärdens
vidtagande. Denna grundsats hade i växande omfattning beaktats i författningarna.
Enligt de sakkunnigas mening borde det vara lämpligt och möjligt
att nu ytterligare förstärka garantierna mot obefogade kvarhållanden.
De sakkunniga anse, att det icke borde tillkomma annan myndighet än
Kungl. Maj:t att i samband med prövning av fråga örn fortsatt omhändertagande
föreskriva, att utlänningen skulle kvarhållas. I övrigt föreslås icke
några väsentliga ändringar i nu gällande bestämmelser. Det må dock framhållas,
att de sakkunniga, såsom antytts vid behandlingen av reglerna för
administrativt förhör, föreslå obligatorisk efterprövning av fråga om kvarhållande
ej blott beträffande utlänningar, som omhändertagits efter beslut
av den centrala utlänningsmyndigheten, utan jämväl i fråga om utlänningar,
som omhändertagits enligt förordnande av Kungl. Majit. De sakkunniga ha
vidare genomgående ställt sig på den ståndpunkten, att åtgärder, vilka innebära
ökad rörelsefrihet för utlänning, principiellt borde få beslutas av den
centrala utlänningsmyndigheten. I enlighet med denna uppfattning föreslå
de sakkunniga, att det skall tillkomma den centrala utlänningsmyndigheten
att såväl i efterprövnings- och omprövningsärende som eljest besluta om utskrivning,
där icke Kungl. Majit förbehållit sig att besluta därom.

Ett särskilt spörsmål avser bestämningen av den tid, inom vilken fråga
skall upptagas örn kvarhallande av utlänning, som omedelbart före omhändertagandet
undergått frihetsstraff. De sakkunniga lia icke funnit anledning
att för sådana fall föreslå särskilda bestämmelser, enär Kungl. Majit
numera meddelar beslut om omhändertagande kort tid före straffets avtjänande.

De sakkunniga föreslå sålunda, alt i den särskilda lagen upptagas bestämmelser
av i huvudsak följande innehåll. Varder omhändertagen utlänning
ej utskriven inom fyra månader efter omhändertagandet, skall frågan om

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

hans fortsatta kvarhållande bli föremål för prövning i närmare angiven
ordning; hölls utlänningen vid beslutet om omhändertagandet i förvar, skall
förvarstiden inräknas i nämnda tid av fyra månader. Innan prövning sker
skall, med vissa undantag, förhör med utlänningen hållas inför utlänningsnämnden.
Sedan utlänningsnämndens yttrande och protokoll inkommit, skall
den centrala utlänningsmyndigheten utan dröjsmål pröva frågan om utlänningens
fortsatta omhändertagande. Finner den centrala utlänningsmyndigheten
vid prövning av ärendet att han bör kvarhållas, skall frågan underställas
Kungl. Maj:ts prövning. Har Kungl. Maj:t förbehållit sig att besluta
om utlännings utskrivande, skall den centrala utlänningsmyndigheten städse
med eget yttrande överlämna ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande. Har
Kungl. Maj:t funnit utlänning böra vara underkastad fortsatt omhändertagande,
skall senast var sjätte månad efter Kungl. Maj:ts beslut ny prövning
av frågan om hans fortsatta kvarhållande företagas. Den centrala utlänningsmyndigheten
skall därvid höra utlänningsnämnden och därefter pröva frågan
enligt nyss anförda regler om efterprövning.

De sakkunniga föreslå vidare med hänsyn särskilt till övergångsförhållandena,
att i den särskilda lagen föreskrives, att lagens bestämmelser angående
efter- och omprövning skola i tillämpliga delar gälla, där utlänning hålles
i förvar och han icke varder satt på fri fot inom fyra månader efter
förvarstagandet. De sakkunniga understryka, att sedan den föreslagna lagen
om omhändertagande av utlänning trätt i kraft, förvar vore avsett att uteslutande
vara en provisorisk säkerhetsåtgärd, vilken väl i undantagsfall efter
Kungl. Maj:ts beslut kunde utsträckas utöver en månad men icke borde
erhålla mera varaktig karaktär utan hållas inom mycket trånga tidsgränser.

Yttrandena.

Spörsmålet om beräkning av tiden för omprövning beträffande från straffanstalt
frigiven utlänning, vilken omhändertagits i förläggning, upptages av
utlunningskommissionen. Kommissionen finner ett stadgande erforderligt,
enligt vilket tiden skall anses börja löpa från dagen för det faktiska omhändertagandet.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag, att den centrala utlänningsmyndighetens beslut
alltid skall underställas Kungl. Maj:t i samband med omprövning, såframt
myndigheten anser att utlänningen bör kvarhållas, synes mig innebära en
alltför tyngande anordning och icke heller påkallat av vägande skäl. Det
torde vara tillfyllest, att underställning i omprövningsärende äger rum i de
fall som för närvarande stadgas, nämligen om den centrala utlänningsmyndigheten,
utlänningsnämnden eller någon nämndens ledamot funnit att utlänningen
bör utskrivas. Det må framhållas, att utlänningen har möjlighet
att själv hos Kungl. Maj:t göra framställning om utskrivning och att Kungl.
Majit är oförhindrad att förordna därom närhelst anledning att kvarhålla utlänningen
ej längre anses föreligga. Av förut anförda skäl torde icke den

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

113

centrala utlänningsmyndigheten böra tillerkännas befogenhet att utskriva
utlänning, som är omhändertagen enligt Kungl. Maj:ts beslut.

Det synes mig icke påkallat att meddela uttryckligt stadgande beträffande
beräkningen av den tid, inom vilken omprövning skall företagas i fråga om
utlänning vilken omhändertagits efter frigivande från straffanstalt. Jag finner
nämligen självfallet —- och så torde för närvarande ske — att tiden beräknas
löpa från dagen för det faktiska omhändertagandet, icke från dagen för
beslutet därom.

Disciplinära åtgärder.

De sakkunniga.

I samband med införandet i februari 1940 av den särskilda formen för
utlännings berövande av friheten genom hans omhändertagande i förläggning
erhöllo den centrala utlänningsmyndigheten och förläggningsledningarna vissa
befogenheter att tillrättavisa sådana interner, som överträdde meddelade
föreskrifter eller eljest visade indisciplinärt uppträdande. Såsom former av
tillrättavisning vid lindrigare förseelser angåvos indragning av fickpengar, förlust
av rätt att emottaga besök eller annan förmån ävensom varning. Vidare
medgav Kungl. Maj:t den centrala utlänningsmyndigheten rätt att såsom disciplinär
bestraffning förordna om utlännings tagande i förvar.

De sakkunniga ha funnit ett ofrånkomligt behov föreligga av skilda former
för reaktion mot omhändertagna vilka uppträda indisciplinärt. Oavsett
vilken verkställighetsform av omhändertagande, som utlänning vore underkastad,
borde vederbörande myndighet äga befogenhet att såsom disciplinåtgärd
bestämma om inskränkningar i omhändertagens friheter och förmåner.
Sådan befogenhet syntes alltjämt lämpligen kunna meddelas i reglementen
för ifrågavarande anstalter och förläggningar. Därutöver borde, i
likhet med vad nu gäller, den centrala utlänningsmyndigheten äga befogenhet
att med anledning av allvarligare förseelser tillgripa strängare åtgärd
gentemot dem, som vore omhändertagna i förläggning anordnad av den
centrala utlänningsmyndigheten. Såsom sådan strängare disciplinåtgärd syntes
böra tillgripas överförande till anstalt eller förläggning tillhörande fångvården.
Självfallet borde dylik åtgärd företagas endast då starka skäl därtill
förelåge. Vid övervägande av åtgärden borde särskilt beaktas, att nu ifrågavarande
reaktion på lämpligt sätt differentierades efter förseelsens svårighetsgrad.

De sakkunniga framhålla, att utlänning, som på grund av indisciplinärt
uppträdande överföres från förläggning anordnad av den centrala utlänningsmyndigheten
till anstalt eller förläggning tillhörande fångvården, borde
få meddelande icke blott örn anledningen till det sålunda skärpta omhändertagandet
utan även att detta icke komme att vara utöver viss längsta tid,
såframt icke nya omständigheter till annat föranledde. Ullryckligt stadgande
härom syntes dock icke vara erforderligt.

På grund av det anförda föreslå de sakkunniga, att i lagen upptages stadgande,
enligt vilket den centrala utlänningsmyndigheten må, örn utlänning,

Dilian!) litt riksdagens protokoll lili5. I sami. Nr 259.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

som omhändertagits i särskild av den centrala utlänningsmyndigheten anordnad
förläggning, avvikit från förläggningen eller visat upprepad ohörsamhet
mot de för förläggningen gällande ordningsföreskrifterna eller om eljest
sådana särskilda omständigheter föreligga, att utlänningen bör för kortare
eller längre tid omhändertagas i anstalt eller förläggning tillhörande fångvården,
förordna därom. Sådant förordnande skall dock ej få gälla längre
tid än två månader, med mindre frågan därom inom sagda tid underställts
Kungl. Majit.

Yttrandena.

Spörsmål avseende disciplinär bestraffning av omhändertagen utlänning
behandlas av fångvårdsstyrelsen samt av länsstyrelserna i Västmanlands och
Norrbottens län.

Fångvårdsstyrelsen yttrar bland annat följande.

Styrelsen noterar med tillfredsställelse de sakkunnigas uttalande, att
utlänning, som på grund av indisciplinärt uppträdande överföres från
förläggning anordnad av den centrala utlänningsmyndigheten till anstalt
eller förläggning, tillhörande fångvården, bör få meddelande icke
blott om anledningen till det skärpta omhändertagandet utan även om att
detta icke kommer att vara utöver viss längsta tid, såframt icke nya omständigheter
till annat föranleda. Hittills tillämpat tillvägagångssätt i samband
med omhändertagen utlännings överförande till fångvårdsanstalt har
nämligen icke alltid varit tillfredsställande. I vissa fall har vederbörande
efter ankomsten till fängelset mer eller mindre sanningsenligt påstått sig
sakna vetskap örn anledningen till överförandet. När han vänt sig till fängelsets
styresman med förfrågan, huruvida denne känner till hur hans sak
ligger till, har denne vanligtvis nödgats svara, att han saknar varje information
i ärendet. Ett bättre samarbete mellan förläggningsledningar och
fängelsemyndigheter torde komma att befrämjas genom de sakkunnigas uttalande.

Enligt styrelsens mening torde även den centrala utlänningsmyndigheten
behöva få kännedom om huru en utlänning, som enligt bestämmelserna i
13 § i förslaget till lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt
eller förläggning överförts till fångvårdsanstalt, uppfört sig under vistelsen
där. Därest så befinnes önskvärt kommer fångvårdsstyrelsen att ålägga styresmännen
för fångvårdsanstalten^ att lämna den centrala utlänningsmyndigheten
sådana meddelanden i god tid före vederbörandes återförande till
förläggning.

För närvarande finnes endast en utlänningsförläggning — Säterförläggningen,
ansluten till Säters sjukhus — avsedd att mottaga psykiskt sjuka
utlänningar. Där finnes plats för 48 interner, varav 8 för mera svårhanterliga.
För närvarande överföras ofta på grund av platsbrist å Säterförläggningen
dylika interner (matstrejkare m. fl.) från utlänningsförläggningarna
till fångvårdsanstalterna. Fångvårdsstyrelsen har vid flera tillfällen sett sig
nödsakad att låta överflytta dessa utlänningar till fångvårdens sinnessjukavdelningar,
varigenom den redan förut svåra platsbristen på dessa sinnessjukavdelningar
ytterligare förvärrats. Det synes önskvärt att ytterligare någon
förläggning för psykiskt sjuka inrättades.

Länsstyrelsen i Västmanlands län understryker önskvärdheten av att den
centrala utlänningsmyndigheten vid beslut om skärpt omhändertagande för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

115

ordnade, om huru lång tid ett sådant omhändertagande skulle vara, och
icke blott meddelade, att detta icke komme att vara utöver två månader.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, om tillräckliga skäl förefinnas
för att underställa Kungl. Maj:t fråga om skärpt omhändertagande under
längre tid än två månader. Om likväl rättssäkerheten ansåges kräva prövning
av en högre instans, syntes det länstyrelsen vara lämpligare att medgiva klagan
över beslutet.

Departementschefen.

Med hänsyn till utlänningens intresse finner jag, i likhet med de sakkunniga,
lämpligt att lagen stadgar underställning hos Kungl. Maj:t av fråga örn
skärpt omhändertagande under längre tid än två månader.

Liksom de sakkunniga och fångvårdsstyrelsen vill jag understryka betydelsen
av att utlänning, vilken såsom disciplinbestraffning överföres till fångvårdsanstalt,
erhåller meddelande såväl om anledningen till bestraffningen
som ock om att denna icke kommer att vara utöver viss längsta tid, så framt
icke nya omständigheter föranleda till annat.

Övergångsbestämmelser.

De sakkunniga.

Den av de sakkunniga föreslagna särskilda lagen avser att tillförsäkra utlänning
ökat rättsskydd mot obefogade frihetsberövanden. Med hänsyn härtill
anse de sakkunniga önskvärt, att den som regel erhölle tillämpning på utlänningar,
vilka vid tiden för lagens ikraftträdande vore enligt utlänningslagen
eller med stöd därav utfärdad författning berövade friheten. Av praktiska
skäl syntes likväl för sådana fall vissa modifikationer av lagens bestämmelser
bli erforderliga. De sakkunniga föreslå härom följande.

Är utlänning vid lagens ikraftträdande omhändertagen i förläggning enligt
tillsynskungörelsen eller eljest efter Kungl. Maj:ts förordnande, skall förhör
i samband med efterprövning icke erfordras, där fråga är om utlänning,
som omhändertagits såsom kriminell eller desertör, eller förhör med utlänningen
i anledning av omhändertagandet hållits inför länsstyrelse eller sådant
förhör påkallats. Angående förhör som enligt vad nu sagts före lagens
ikraftträdande påkallats hos länsstyrelse, skola äldre bestämmelser gälla.
Hålles utlänning vid lagens ikraftträdande i förvar, må enligt de sakkunnigas
förslag med åtgärd, som enligt 10 § skall företagas för prövning av
frågan örn hans fortsatta kvarhållande, anstå tre månader efter dagen för
ikraftträdandet, ändå att därigenom förvarstiden komme att överstiga fyra
månader. Vidare må den tid, inom vilken frågan örn fortsatt hållande i förvar
av utlänning, som enligt beslut av den centrala utlänningsmyndigheten
provisoriskt hålles i förvar i avvaktan på beslut örn hans omhändertagande,
skall underställas Kungl. Majit, utsträckas intill två månader.

116

Kunni. Maj.ts proposition nr 259.

Departementschefen.

De föreslagna övergångsbestämmelserna synas mig lämpliga. Det torde
emellertid böra direkt utsägas, att den nya lagen är tillämplig på den som
vid lagens ikraftträdande är omhändertagen i förläggning eller enligt Kungl.
Maj :ts beslut hålles i förvar och att nya lagen ej i och för sig skall upphäva
beslut som meddelats med stöd av äldre bestämmelser. Såsom jag förut
nämnt torde lagen böra gälla under ett år från och med den 1 juli 1945.

I de sakkunnigas lagförslag torde i redaktionellt hänseende utöver vad
förut nämnts böra vidtagas vissa omplaceringar av de särskilda bestämmelserna,
varjämte vissa jämkningar i övrigt bl. a. i förtydligande syfte synas
böra ske.

Frågan om behandlingen av politiska flyktingar.

De sakkunniga.

I en särskild avdelning av sitt betänkande ha de sakkunniga upptagit flyktingfrågan
till behandling. De ha därvid något närmare berört innebörden
av de med flyktingproblemen nära sammanhängande begreppen asylrätt och
politisk flykting samt övervägt, huruvida utlänningslagens bestämmelser i
dessa avseenden behövde göras till föremål för ändring. De sakkunniga anföra
härom i huvudsak följande.

Begreppet asylrätt innebär enligt den folkrättsliga doktrinen och den
praktiska flyktingpolitiken i olika länder en stats rätt i förhållande till andra
stater att på sitt område mottaga och hysa flyktingar från andra länder. I
den folkrättsliga bemärkelsen förstår man däremot icke med asylrätt en ovillkorlig
rätt för en flykting att åtnjuta asyl i det land, dit han flytt. En stat
kan icke vara förpliktad att på sitt territorium hysa utlänningar, vilka den
anser såsom icke önskvärda, och det måste tillkomma varje särskild stat
att avgöra, i vilken utsträckning den vill lämna asyl åt flyktingar. Staten
kan emellertid i sin interna lagstiftning, kanske till och med i sin konstitutionsförfattning,
ha infört bestämmelser, som uttryckligen giva flyktingar
rätt att åtnjuta asyl. Om så skett kan man möjligen tala om en asylrätt för
flyktingen.

Asylrättsbegreppet har sin egentliga betydelse beträffande s. k. politiska
flyktingar. Men definitionerna på vad som avses med politisk flykting variera.
Vid överenskommelser, som träffas om utlämning av förbrytare, liksom i lagstiftning
därom stadgas numera allmänt, att utlämning icke får ske för politiskt
brott. De äldre standardauktorerna på folkrättens område menade med
politisk flykting en person, som flytt till utlandet därför att han i sitt hemland
sannolikt skulle bli tilltalad eller straffad för politiskt brott. Den senare
tidens utveckling har emellertid medfört en utvidgning av denna definition.
Sålunda betecknades i ett år 1936 av 1’Institut de droit international
antaget förslag till reglering av flyktingproblem politisk flykting såsom »den
som på grund av politiska tilldragelser i hemlandet frivilligt eller icke lämnat
sitt land eller är därifrån utestängd och icke förvärvat nytt medborgarskap
eller åtnjuter diplomatiskt skydd av någon annan stat». I de under
1920- och 1930-talen avslutade flyktingkonventionerna förekommo liknande
definitioner. Det är klart, att man därmed högst väsentligt vidgat kretsen
av sådana flyktingar, som kunna betecknas som politiska.

117

Kunni. Maj.ts proposition nr 259.

I den svenska utlänningslagstiftningen finnas vissa bestämmelser som beröra
asylrätt och politiska flyktingar. I 1927 års utlänningslag stadgades, att
den soln var föremål för avvisning, förpassning eller utvisning icke fick
föras till land, där lian sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt
brott. 1936 års utlänningssakkunniga konstaterade i sin utredning, att det
framstode som klart, att den tidigare inom folkrätten utbildade definitionen
å politisk flykting ej vore tillräckligt omfattande. Någon absolut, en gång
för alla given definition av begreppet ansågo de sakkunniga icke kunna upprätthållas.
Dess innebörd måste i viss mån växla med hänsyn till skiftande
tidslägen, olika länders rättsåskådningar och internationella förhållanden.
De sakkunniga ansågo många skäl tala för att man gåve en särställning, ej
blott åt politiska flyktingar i den förstnämnda trängre bemärkelsen, utan
även åt sådana, vilka i sitt hemland ej begått något brott men som på grund
av sin politiska åskådning eller andra politiska skäl riskerade att bli intagna
i koncentrationsläger eller att drabbas av andra liknande åtgärder. Däremot
ansågos icke de kunna betraktas som politiska flyktingar, vilka lämnat
hemlandet därför att de på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina
försörjningsmöjligheter eller där kände vantrevnad.

När flyktingströmmen från söder åren 1937—1938 på allvar började
göra sig gällande vid våra gränser blev det en uppgift för våra gränsmyndigheter
och för den centrala utlänningsmyndigheten att pröva förefintligheten
av politiskt flyklingskap i utlänningslagens bemärkelse. De flesta flyktingar
framställde påstående — antingen genast eller först då de varit i landet
någon tid och fråga uppkommit om deras förpassning eller utvisning •—
om att de vöre politiska flyktingar, och det var ofta vanskligt att avgöra riktigheten
av deras påståenden. Särskilt aktuell blev frågan om de judiska
flyktingarna kunde blott på grund av sin ras betraktas som politiska flyktingar.
Så länge de mot den judiska rasen vidtagna åtgärderna blott medförde
en om ock stark begränsning i judarnas ekonomiska och personliga
rörelsefrihet ansågos de — nied utgångspunkt från vad 1936 års sakkunniga
därom anfört — som regel icke enbart på grund av sin ras som politiska
flyktingar. Avvisning skedde också i vissa fall av sådana flyktingar. Allteftersom
åtgärderna mot judania skärptes skedde en förskjutning av bedömandet
av dessa flyktingar. Avvisning blev alltmera sällan förekommande och sker
icke längre. Beträffande de andra stora flyktingkategorierna, som berört vår
land, kan en liknande utveckling sägas lia skett. Bland dem ha funnits åtskilliga,
som på grund av sin föregående verksamhet i hemlandet klart kunnat
betecknas sorn politiska flyktingar, medan åter andra flytt endast på
grund av vantrivsel i hemlandet eller av andra liknande orsaker, vilka icke
bottnat i någon politisk verksamhet.

Sedan ett par år tillbaka har avvisning hört lill undantagen; numera blir
i regel varje flykting, sorn utan föregående tillstånd ankommer till riket,
mottagen och omhändertagen här. En särskild grupp flyktingar liro desertörerna,
beträffande vilka man icke ansåg att rymningen från krigsmakten i
och för sig konstituerade politiskt flyktingskap. Sådana avvisades också tididigare
i en del fall men tillåtas numera kvarstanna i landet.

Under trycket av den våldsamma händelseutvecklingen under de senaste
åren har kretsen av dem, sorn av de svenska utlänningsmyndighelerna bedömts
soia politiska flyktingar, bligst väsentligt vidgats utöver vad därmed
avsågs vid tiden för tillkomsten av nu gällande utlänningslag. Därmed är
flock icke sagt, att man mäste betrakta alla de flyktingar, sorn under denna
lid ankommit lill Sverige, såsom politiska flyktingar. I främsta rummet humanitära
hänsyn men siven utrikespolitiska och andra synpunkter lia utformat
den förda politiken. Tillstånd alt inkomma i riket har på senare tiel i re -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

gel lämnats utan föregående prövning av politiskt flyktingskap. Blott i fall,
där fråga uppkommit örn avvisning av icke önskvärda personer, har hänsyn
naturligtvis måst tagas till lagens föreskrifter örn politiska flyktingar.

Situationen kan emellertid snart nog förändras. Det torde vara uteslutet,
att vårt land i längden skall vara berett att utan gallring mottaga alla utlänningar,
vilka av skilda orsaker önska lämna sitt hemland. Vid utövandet
av asylrätt måste för övrigt hänsyn också tagas till mängden av asylrättssökande
flyktingar. Ändrade politiska förhållanden i andra länder kunna
åstadkomma nya flyktingströmmar av en karaktär att de icke finnas önskvärda
i vårt land. Det är anledning befara sådana nya flyktingkategorier i
samband med ett annalkande slut av det pågående världskriget. Det är sannolikt,
att Sverige i ett sådant läge skall vara nödsakat att övergå till en relativt
restriktiv flyktingpolitik. En dylik politik kan finnas nödvändig bl. a.
redan ur arbetsmarknads- och immigrationspolitisk synpunkt. Jämväl vårt
förhållande till andra stater kan kräva en sådan politik.

De sakkunniga ha övervägt, huruvida de bestämmelser i utlänningslagen,
vilka syfta på politiska flyktingar, äro väl avvägda för att möjliggöra en anpassning
av vår flyktingpolitik efter de skiftande situationer, som kunna uppkomma.
De gångna årens erfarenhet har givit vid handen, att bestämmelsernas
utformning icke utgör hinder mot en generös flyktingpolitik. Annorlunda
kunna förhållandena gestalta sig, om man önskar mer eller mindre stänga
våra gränser för utlänningar, som av olika skäl anses icke önskvärda. Därest
en sådan utlänning påstår sig ha flytt från annat land av politiska orsaker,
kan han icke avlägsnas till sådant land eller annat land, varest han kan antagas
icke åtnjuta trygghet mot att bli återsänd till förstnämnda land. Dessa
bestämmelser ha tillkommit vid en tidpunkt, då de olika länderna ännu icke
stängt sina gränser för utlänningar och möjligheter därför i allmänhet funnos
att trots nämnda föreskrift avlägsna en icke önskvärd utlänning. Men förhållandena
kunna vara sådana, att det faktiskt är omöjligt att med iakttagande
av lagens nämnda bestämmelser avlägsna en utlänning ur riket, som påstått
politiskt flyktingskap.

De sakkunniga fästa uppmärksamheten på att Kungl. Majit jämlikt 54 §
utlänningslagen äger befogenhet att, i händelse av krig eller fara för krig
eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter
prövas erforderligt, meddela särskilda bestämmelser för utlännings
rätt att inkomma i riket ävensom förordna efter omständigheterna i fråga
om utlännings avvisning, förpassning eller utvisning. Under de förhållanden,
som lagrummet avser, äger således Kungl. Majit befogenhet att meddela bestämmelser,
vilka möjliggöra avlägsnande ur riket av icke önskvärda personer,
även om de åberopa politiskt flyktingskap för sin önskan att inkomma
eller kvarstanna i landet. Under mera normala förhållanden torde de svårigheter,
vilka enligt vad nyss anförts kunna möta mot ett sådant avlägsnande,
icke behöva befaras.

De sakkunniga finna på grund av det anförda önskvärt, att lagens asylrättsstadganden,
vilka vore utformade för mera normala förhållanden, såvitt
möjligt bibehållas. Med hänsyn till omöjligheten att nu överblicka de svårigheter,
som i förevarande avseende kunde möta på flyktingpolitikens område,
vöre det knappast lämpligt att utforma nya lagregler om asylrätt. De sakkunniga
ha därför stannat vid att icke föreslå någon ändring av utlänningslagens
bestämmelser örn politiska flyktingar.

De sakkunniga lia vidare framhållit, att bland de många efterkrigsproblem,
som sökte sin lösning i samband med krigets avslutning, vore också frågan

Kimot. Majlis proposition nr 259.

119

om de olika flyktingarnas framtida öde. Även för vårt land bleve givetvis åtskilliga
spörsmål i avseende å härvarande flyktingar aktuella i samband med
att kriget avvecklas och förbindelsenia lill andra länder åter öppnas. De sakkunniga
anföra vidare härom i huvudsak följande.

Beträffande vissa grupper av flyktingar har det hela tiden stått klart, att
de skola återvända till de länder, varifrån de kommit, så snart möjligheter
därtill öppna sig. Detta gäller i första rummet de danska och norska flyktingarna.
Det gäller också de mindre grupper av olika nationaliteter, närmast
från de av tyskarna ockuperade länderna, vilka i regel kommit hit såsom
rymda krigsfångar eller rymda sjömän. För vissa andra grupper flyktingar
kunna med avseende på deras hemresa svårigheter av olika slag förefinnas,
vilka skäligen böra beaktas vid avgörandet om deras rätt att stanna kvar i
riket. Att redan nu uppdraga mera bestämda riktlinjer för de avgöranden, vilka
hli nödvändiga i ifrågavarande hänseende, torde knappast vara möjligt.
Hänsyn måste i vid utsträckning tagas till de förhållanden, som bli rådande såväl
i vårt eget land som i andra länder vid tiden för frågornas aktualiserande.
Förhållandena på den svenska arbetsmarknaden, särskilt på sådana områden,
där flyktingarna vunnit anställning, måste tilläggas största betydelse vid prövning
av frågor örn flyktingarnas fortsatta vistelse i riket. Den svenska arbetskraften
bör äga företräde till arbete i Sverige, där ej särskilda förhållanden
föranleda till annat, såsom t. ex. betydande yrkesskicklighet eller specialutbildning.
En annan synpunkt, som bör beaktas vid dessa avgöranden, är att
vi icke böra behålla sådana flyktingar, som med hänsyn till deras personliga
egenskaper icke kunna anses önskvärda i vårt land. Bland de hit anlända
flyktingarna finnas åtskilliga, som på grund av antingen sin föregående verksamhet
eller sitt uppförande under vistelsen här måste hänföras till kategorien
icke önskvärda utlänningar.

Yttrandena.

Med anledning av de sakkunnigas ställning till frågan örn ett närmare bestämmande
av begreppen asylrätt och politisk flykting yttrar utlänningsko,mmissionen
följande.

Ur de myndigheters synpunkt, som lia alt taga ställning till den praktiska
utformningen av dessa begrepp, skulle det lia varit synnerligen betydelsefullt
— särskilt nied tanke på efterkrigstidens väntade svårigheter
på detta område — därest de sakkunniga lyckats fastställa några regler för
bedömandet av dessa frågor. I likhet med tidigare auktorer ha de sakkunniga
emellertid nödgats konstatera, att begreppen asylrätt och politisk flykting
icke låta sig en gång för alla bestämmas utan äro föremål för olika
uppfattning vid skilda tidpunkter. Kommissionen, som delar de sakkunnigas
uppfattning i denna fråga, finner, att betänkandets motivering för denna
.ståndpunkt är så uttömmande, att kommissionen icke har något att tillägga.

Beträffande slutligen de frågor, som beröra svensk flyktingpolitik efter
kriget, anser kommissionen, liksom de sakkunniga, det ännu vara för tidigt
att uppdraga några mera bestämda riktlinjer i detta avseende. För
närvarande torde nian endast kunna uttala, att sådana flyktingar, som kunna
rubriceras som icke önskvärda utlänningar, böra lämna landet, när omständigheterna
i deras hemland medge, att de kunna sändas dit.

Landsorganisationen delar de sakkunnigas mening, att det i nuvarande
läge knappast är möjligt att utforma nya lagregler örn asylrätt, samt anför
följande.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

För den förhållandevis korta giltighetstid, som föreslås för den nya lagen,
torde behov därav ej heller föreligga. Gällande lags bestämmelser i förening
med Kungl. Maj:ts förordnanderätt enligt lagens fullmaktsstadgande synas
medgiva en flyktingpolitik med tillgodoseende håde av landets egna intressen
och rimliga asylrättsanspråk. Den utvidgning av flyktingbegreppet, som
accepterades 1937, liksom hela den då genomförda särbehandlingen av
flyktingsärenden betydde en utbyggnad av rättsskyddet — i skarp kontrast
till den skärpta främlingspolitiken i andra länder — men regleringen gavs
icke sådan form att den förhindrar en anpassning till förändrade lägen.

Å andra sidan ha även vissa kritiska uttalanden gjorts. Landsfogden i
Älvsborgs län anser, att det förfaringssätt, enligt vilket från fall till fall avgöres,
huruvida politiskt flyktingskap skall anses föreligga, måhända vore
smidigt men otvivelaktigt gåve rum för godtycke. Föreståndaren för passkontrollen
i Hälsingborg anför i anslutning till stadgandet örn politisk utvisning
följande.

Jag vill beklaga, att förslagsställarna icke närmare ansett sig böra utreda
begreppet politisk flykting och att det fortfarande skall behövas en sådan omgång,
som ett utvisningsförfarande innebär, för att ur landet kunna avlägsna
icke önskvärda element. Det är troligt, att lagens brist härutinnan kommer
att bereda de svenska gränsmyndigheterna stora svårigheter vid nu pågående
världskrigs slut. Visserligen är det möjligt att i ett sådant läge stifta nya lagar,
men det viktigaste är att icke önskvärda element, redan innan de ankomma
till landet, ha klart för sig, att Sverige icke kommer att bjuda dem
någon frihet. Därtill kommer, att en ny flyktingström kan komma lika överraskande
som den danska flyktingströmmen hösten 1943 och plötsligt ställa
gränspolisen inför de vanskligaste situationer jämväl visavi den svenska
gränsbefolkningen.

Departementschefen.

Såsom de sakkunniga framhållit innebär asylrätten enligt den folkrättsliga
doktrinen och den praktiska flyktingpolitiken i olika länder allenast en rätt
för staten i förhållande till andra stater att på sitt område mottaga och hysa
flyktingar från andra länder. Däremot avses med asylrätt icke en ovillkorlig
rätt för en flykting att åtnjuta asyl i det land dit han flytt.

Vårt land har under de senaste åren fört en mot flyktingar välvillig politik.
Vi lia därunder av flera skäl nödgats mottaga även icke önskvärda
personer, såsom quislingar från Norge och danska samarbetsmän från Danmark.
Redan i början av september 1944 har emellertid givits offentligt uttryck
däråt, att vi icke ämna bereda en fristad åt personer som i sin gärning
utmanat den civiliserade världens samvete eller uppträtt som förrädare
mot sitt eget land.

Vad angår den fortsatta flyktingpolitiken är det icke för närvarande möjligt
att förutse utvecklingen eller uppdraga några närmare riktlinjer än som följer
av nyssnämnda deklaration. Det lärer sålunda som de sakkunniga framhållit
vara nödvändigt att kunna anpassa tillvägagångssättet efter växlande förhållanden.
I fråga om s. k. krigsförbrytare, som sökt sin tillflykt här, har inom
justitiedepartementet undersökts i vad mån detta begrepp kan på ett ända -

Kunni. Maj:ts proposition nr 259.

121

målsenligt sätt avgränsas från begreppet politisk flykting. Den verkställda
utredningen har emellertid givit vid handen, att det knappast är möjligt att
vinna en begreppsbestämning som lämpar sig för alt införas i utlänningslagstiftningen.
De försök till en precisering som gjorts i intresserade främmande
stater lia icke heller veterligen lett till något mera slutgiltigt resultat
och frågan befinner sig alltså fortfarande i ett svävande läge. Det synes
troligt, att vi under slutskedet i det pågående stormaktskriget måste skydda
oss mot en invasion av icke önskvärda flyktingar utan den mera omsorgsfulla
granskning av deras förhållanden som bör äga rum under normala förhållanden.
Härav följer att en lösning under detta skede måste sökas efter delvis
andra linjer.

Beträffande möjligheten att låta föra ur landet sådana icke önskvärda personer
som faktiskt lyckats komma in i riket vill jag framhålla, att den omständigheten
att de eventuellt åberopa politiskt flyktingskap icke skäligen
bör utgöra hinder mot att avlägsna dem till det land varifrån de kommit,
därest det före eller vid deras ankomst tydligt givits till känna att vårt land
icke vill ge dem skydd eller en varaktig fristad. Sådan deklaration har såsom
nyss nämnts blivit offentligen avgiven. Denna ståndpunkt bör vidare
komma till uttryck genom att vederbörande formellt blir föremål för avvisnings-
eller förpassningsbeslut, även om detta ej kan gå i omedelbar verkställighet.
Ett sådant beslut torde tydligt giva till känna att vi ej tagit ansvar
för vederbörande utlänning utan ha för avsikt att när så lämpligen kan
ske avlägsna honom ur riket. Det tillvägagångssätt som nu antytts förutsätter,
att Kungl. Maj:t för ändamålet tager i bruk fullmaktsstadgandet i utlänningslagen.

Jag vill även något närmare beröra frågan, hur det angivna tillvägagångssättet
enligt min mening bör tillämpas, om en mera talrik flyktingström från
Norge eller Danmark söker sig hit under krigets slutskede. En sådan flyktingström
kan antagas till övervägande del bestå av — förutom tyskar —
quislingar eller danska samarbetsmän. Särskilt från Norge kan det dock tänkas
att även patrioter till större antal kan komma att fly över gränsen under
slutskedet. På grund av svårigheterna att omedelbart med säkerhet skilja
quislingar eller samarbetsmän från patrioter torde flyktingarna så gott som
undantagslöst formellt böra bli föremål för avvisningsbeslut. Av samma skäl
kunna besluten svårligen annat än i alldeles särskilda fall omedelbart verkställas.
Avvisade norrmän och danskar böra därför omhändertagas i läger varefter
i samförstånd med härvarande norska och danska myndigheter företages
en närmare undersökning av flyktingarnas förhållanden. Sådana personer
som vid denna noggrannare undersökning befinnas vara patrioter
böra givetvis omedelbart frigivas och avvisningsbesluten beträffande dem
böra hävas, under det att quislingar och samarbetsmän kvarhållas till dess
de efter Norges och Danmarks frigörelse kunna omhändertagas av myndigheterna
därstädes. Vad härefter angår tyska flyktingar från Norge eller Danmark
torde militärer böra omhändertagas av militär myndighet, andra böra
omhändertagas av civil myndighet. 1 båda fallen bör det genom avvisnings -

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

beslut eller på därmed jämförligt sätt klargöras, att de icke kunna påräkna
någon fristad i vårt land.

I enlighet med vad jag förut anfört ha inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag); och

2) lag angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kunni. Maj.ts proposition nr 259.

123

Bilaga A.

Utlänningssakkunnigas förslag

till

Lag

angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning.

1 §•

Finnes utlänning med hänsyn till att beslut om avvisning, förpassning eller utvisning
av honom ej kunnat verkställas eller eljest med hänsyn till allmän ordning
och säkerhet eller statens intresse i övrigt icke böra vistas på fri fot, må Konungen
förordna, att utlänningen skall omhändertagas i anstalt eller förläggning tillhörande
fångvården eller i särskild av den centrala utlänningsmyndigheten anordnad förläggning.
Förordnande att utlänning skall omhändertagas i förläggning av sistnämnda
slag må ock meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Utlänning som omhändertagits skall, då anledning till hans kvarhållande icke
längre föreligger, med eller utan villkor utskrivas från anstalten eller förläggningen.
Om utskrivning beslutar den centrala utlänningsmyndigheten, där ej Konungen vid
prövning av fråga om utlännings omhändertagande eller kvarhållande förbehållit
sig att besluta därom.

2 §•

Innan den centrala utlänningsmyndigheten meddelar beslut angående omhändertagande
av utlänning skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden. Där synnerliga
skäl föreligga, må sådant beslut meddelas utan att yttrande inhämtats från
nämnden; beslutet må dock ej gälla längre tid än trettio dagar, såvida licke frågan
inom samma tid hänskjutits till nämnden.

3 §.

I beslut örn omhändertagande skall angivas anledningen till åtgärden samt, där
beslutet meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten, tillika givas till känna,
örn klagan över beslutet må förås och vad utlänningen har att iakttaga därest han
vill föra sådan klagan. Beslutet, som skall tillställas utlänningen så snart ske kan,
skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

4 §•

över den centrala utlänningsmyndighetens beslut angående omhändertagande av
utlänning må klagan föras, där antingen utlänningsnämnden eller någon dess ledamot
yppat avvikande mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats
från nämnden.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

fot, inom sagda tid ingivas till tillsyningsmannen vid häktet eller till föreståndaren
vid anstalten eller förläggningen, och åligger det tillsyningsmannen eller föreståndaren
att ofördröjligen insända besvären till den centrala utlänningsmyndigheten. Vill
utlänning som icke är på fri fot anföra besvär, åligger det tillsyningsmannen eller
föreståndaren att tillse att utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall den centrala utlänningsmyndigheten så snart ske kan med
eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända till justitiedepartementet.

5 §•

Finnes i ärende angående omhändertagande av utlänning särskild utredning erforderlig,
må Konungen eller den centrala utlänningsmyndigheten förordna att förhör
med utlänningen skall hållas inför utlänningsnämnden på sätt i 6 § sägs. Konungen
må ock i fall som nu avses förordna om förhör vid underrätt enligt 51 §
utlänningslagen.

6 §•

Utlänningsnämnden skall, när förhör inför nämnden jämlikt 5 § påkallas, så
snart ske kan föranstalta därom. Vid förhöret skall för att tillvarataga statens intresse
lämplig person, som den centrala utlänningsmyndigheten därtill förordnar,
vara närvarande. Utlänningen äger, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp.
Nämnden skall, örn utlänningen det begär, förordna lämplig person att biträda
honom, där han är på fri fot dock allenast om han kan antagas icke äga tillgång
till gäldande av biträdesersättning.

Vid förhöret skall utredning företagas angående de omständigheter som äro av
betydelse för bedömandet av frågan örn utlänningens omhändertagande. Utlänningen
och hans biträde äga taga del av den utredning som vid förhöret åberopas.

över förhöret skall föras protokoll, och skall nämnden så snart ske kan med
eget yttrande insända protokollet till den myndighet, som påkallat förhöret.

7 §•

Varder omhändertagen utlänning ej utskriven inom fyra månader efter omhändertagandet,
skall frågan om hans fortsatta kvarhållande prövas på sätt i 8 § sägs.
Hölls utlänningen vid beslutet om omhändertagandet i förvar, skall förvarstiden inräknas
i nämnda tid av fyra månader.

Innan prövning sker skall förhör med utlänningen på sätt i 6 § sägs hållas inför
utlänningsnämnden. Har förhör som i 5 § avses förut hållits eller vistas utlänningen
i förläggning för sinnessjuka eller sinnesabnorma utlänningar och har läkare
vid förläggningen förklarat behov föreligga av fortsatt vistelse i sådan förläggning,
skall i stället för förhör yttrande från utlänningsnämnden inhämtas rörande utlänningens
fortsatta kvarhållande. Den centrala utlänningsmyndigheten skall före utgången
av nämnda tid av fyra månader hos utlänningsnämnden begära förhör eller
yttrande.

8 §■

Sedan utlänningsnämndens yttrande och protokoll inkommit skall den centrala
utlänningsmyndigheten utan dröjsmål pröva frågan örn utlänningens fortsatta omhändertagande.
Finner den centrala utlänningsmyndigheten därvid att han bör kvarhållas,
skall frågan underställas Konungens prövning.

Har Konungen förbehållit sig att besluta örn utlännings utskrivande, skall den
centrala utlänningsmyndigheten med eget yttrande överlämna ärendet till Konungens
avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

125

9 §•

Har Konungen i fall som avses i 8 § funnit utlänning böra vara underkastad
fortsatt omhändertagande, skall den centrala utlänningsmyndigheten senast var
sjätte månad efter Konungens beslut föranstalta om ny prövning av frågan om utlänningens
kvarhållande. Därvid skall myndigheten inhämta yttrande från utlänningsnämnden
och skall i övrigt vad i 8 § sägs äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Hålles utlänning i förvar enligt utlänningslagen eller denna lag och varder han
icke satt på fri fot inom fyra månader efter förvarstagandet, skola bestämmelserna
i 7, 8 och 9 §§ i tillämpliga delar gälla.

11 §•

Finner länsstyrelse eller polismyndighet anledning föreligga till omhändertagande
av utlänning, skall den centrala utlänningsmyndigheten underrättas därom.

Har fråga uppkommit om utlännings omhändertagande, äger Konungen, den
centrala utlänningsmyndigheten, länsstyrelse eller, där det skäligen kan befaras att
utlänningen avviker, polismyndighet taga utlänningen i förvar eller ställa honom
under uppsikt; och skall, därest länsstyrelse eller polismyndighet vidtager sådan
åtgärd, meddelande därom ofördröjligen insändas till den centrala utlänningsmyndigheten.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten behov föreligga att enligt denna paragraf
hålla utlänning i förvar utöver en månad, skall frågan därom inom sagda
tid underställas Konungen.

12 §.

Har Konungen förordnat att utlänning skall omhändertagas i anstalt eller förläggning
tillhörande fångvården, må den centrala utlänningsmyndigheten, där ej
Konungen i särskilt fall annorlunda föreskrivit, när omständigheterna därtill föranleda
besluta att utlänningen skall överföras till förläggning anordnad av den
centrala utlänningsmyndigheten.

13 §.

Har utlänning, som omhändertagits i särskild av den centrala utlänningsmyndigheten
anordnad förläggning, avvikit från förläggningen eller visat upprepad ohörsamhet
mot de för förläggningen gällande ordningsföreskrifterna eller föreligga eljest
sådana särskilda omständigheter att utlänningen bör för kortare eller längre tid
omhändertagas i anstalt eller förläggning tillhörande fångvården, må den centrala utlänningsmyndigheten
förordna därom. Sådant förordnande må dock ej gälla längre
tid än två månader, med mindre frågan därom inom sagda tid underställts Konungen.

14 §.

Omhändertagen utlänning må ej underkastas större inskränkningar i sin frihet än
som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen inom anstalten eller
förläggningen eller allmän säkerhet.

15 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten äger, örn den finner särskilda skäl därtill
föreligga, överlämna ärende till Konungens avgörande. Sådant överlämnande skall
ske, såframt utlänningsnämnden i sitt yttrande hemställt därom.

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

16 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelar Konungen.
Konungen förordnar ock huru ersättning må bestämmas åt biträde, varom i 4
eller 6 § sägs, eller åt den, som förordnats att vid förhör enligt 6 § tillvarataga statens
intresse, eller åt tolk.

17 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant eljest på grund av särskilda
omständigheter prövas erforderligt, äger Konungen utan hinder av denna lag meddela
de bestämmelser angående omhändertagande av utlänning, som må finnas nödiga;
dock skola sådana bestämmelser, om riksdagen är samlad, inom trettio dagar
och eljest inom samma tid från nästföljande riksdags början underställas riksdagens
prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945 och gäller till och med den 31 december
1946.

Är utlänning vid lagens ikraftträdande omhändertagen i förläggning enligt kungörelsen
den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn
över utlänningar1 eller eljest efter Konungens förordnande, vare förhör enligt
7 § icke erforderligt där fråga är om utlänning, som avses i 12 § fjärde stycket
första punkten nämnda kungörelse, eller förhör med utlänningen i anledning av
omhändertagandet hållits inför länsstyrelse eller sådant förhör påkallats. Angående
förhör som enligt vad nu sagts före lagens ikraftträdande påkallats hos länsstyrelse
skola äldre bestämmelser gälla.

Hålles utlänning vid lagens ikraftträdande i förvar, må med åtgärd, som enligt
10 § skall företagas för prövning av frågan örn hans fortsatta kvarhållande, anstå
tre månader efter dagen för ikraftträdandet, ändå att därigenom förvarstiden kommer
att överstiga fyra månader; samt må den tid, inom vilken frågan om utlänningens
fortsatta hållande i förvar enligt 11 § sista stycket skall underställas Konungen,
utsträckas intill två månader.

1 Senaste lydelse se S. F. S. 1944: 615.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 259.

127

Förslag

till

Lag

om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag).

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

* Härigenom förordnas som följer.

1 kap.

Om utlännings inresa.

1 §•

Utlänning som ankommer till riket skall vara försedd med pass eller annan legitimationshandling,
som enligt Konungens förordnande må gälla såsom pass.

Legitimationshandling skall vara försedd
med påteckning av svensk myndighet
(visering), där Konungen det förordnar,
så ock i fall som avses i 28 §
första stycket med bevis örn uppehållstillstånd.

2 §•

Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet
varför jämlikt 13 eller 14 § iean
erfordras arbetstillstånd, skall bevis örn
sådant tillstånd finnas å legitimationshandlingen,
såframt denna icke är försedd
med visering som i 13 § sägs.

Legitimationshandling skall, där Konungen
det förordnar, vara försedd med
påteckning av svensk myndighet (visering).
Har förordnande som nu sagts icke
meddelats, skall legitimationshandlingen
i fall som avses i 28 § första stycket vara
försedd med bevis örn uppehållstillstånd.

2 §•

Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet
varför jämlikt 13 eller 14 § erfordras
arbetstillstånd, skall bevis örn sådant
tillstånd finnas å legitimationshandlingen.

3 §•

Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket för polismyndighet i den
ort, dit han -från utlandet först anländer, uppvisa sin legitimationshandling ävensom
meddela de upplysningar polismyndigheten begär; och är utlänning skyldig att
på anfordran personligen inställa sig hos polismyndigheten.

2 kap.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §•

Utlänning som uppehåller sig här i riket skall vara försedd med legitimationshandling
som i 1 § sägs.

6 §•

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet som för utlänningars övervakande
må finnas nödiga meddelar Konungen.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

6 §•

Det åligger utlänning att på kallelse personligen inställa sig hos polismyndighet
för meddelande av upplysningar som angå hans vistelse här i riket, så ock att vid
anfordran för polismyndighet eller polisman uppvisa sin legitimationshandling.

7 §•

över tre månader äger utlänning icke
uppehålla sig här i riket utan särskilt tillstånd
(uppehållstillstånd), med mindre
visering för honom fortfarande gäller;
dock må utan sådant tillstånd utlänning
som på grund av födseln varit svensk
medborgare ävensom dennes make och
ogifta barn i äktenskap under tjuguett
år vistas härstädes intill sex månader
från ankomsten.

7 §•

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd
(uppehållstillstånd) uppehålla sig
här i riket över tre månader; dock må
utan sådant tillstånd utlänging som på
grund av födseln varit svensk medborgare
ävensom dennes make och ogifta
barn i äktenskap under tjuguett år vistas
härstädes intill sex månader från ankomsten.

Konungen må förordna, att i stället för
tid som i första stycket sägs skall gälla
annan tid som angives i förordnandet.

8 §■

Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

1 ärende angående sådant tillstånd skall,
där ej ärendet år av synnerligen brådskande
natur eller andra särskilda omständigheter
föreligga, yttrande avgivas av
länsstyrelsen i det län, där utlänningen
vistas, eller, örn han befinner sig utom
riket, av svensk beskickning eller konsul,
vilken är behörig meddela visering.

Uppehållstillstånd skall meddelas för
viss tid samt må förbindas med de förbehåll,
som med hänsyn till vistelsens syfte
och därmed sammanhängande omständigheter
finnas påkallade. Beslut om uppehållstillstånd
må tillika innehålla föreskrift,
att utlänningen senast vid tiden för
uppehållstillståndets utgång skall utresa
ur riket (utresebeslut).

Bevis örn uppehållstillstånd skall tecknas

8 §.

Uppehållstillstånd meddelas av den
centrala utlänning smyndigheten.

Uppehållstillstånd skall meddelas för
viss tid samt må förbindas med de förbehåll
som finnas påkallade. Beslut örn
uppehållstillstånd må tillika innehålla
föreskrift, att utlänningen senast vid tiden
för uppehållstillståndets utgång skall
utresa ur riket (utresebeslut).

å legitimationshandlingen.

9 §•

Vad i 8 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut rörande
förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

10 §. 10 §.

Vid bedömande såväl huruvida uppe- Vid bedömande av fråga örn uppehållshållstillstånd
skall meddelas eller tiden tillstånd skall skälig hänsyn tagas till
därför förlängas som ock vilken tid till- vistelsens syfte och omständigheterna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

129

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ståndet eller förlängningen skall avse, övrigt, särskilt till längden av den tid
skall skälig hänsyn tagas, förutom till utlänningen utan längre avbrott vistats i
omständigheterna i övrigt, särskilt till riket,
längden av den tid utlänningen utan längre
avbrott vistats i riket.

11 §•

Klagan över beslut i ärende angående uppehållstillstånd är ej tillåten i annat
fall än i 47 § sägs.

12 §.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han för polismyndighet i den ort, där han
lämnar riket, uppvisa sin legitimationshandling.

3 kap.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd
(arbetstillstånd) här i riket antaga eller
innehava anställning i annans tjänst
(arbetsanställning), med mindre för honom
gäller visering som innefattar tillstånd
därtill.

Till arbetsanställning är ej att hänföra

13 §.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd
(arbetstillstånd) här i riket antaga
eller innehava anställning i annans tjänst
(arbetsanställning).

anställning i statens tjänst.

14 §•

Utan arbetstillstånd

14 §.

må utlänning ej
heller här i riket utöva verksamhet som
föranledes av anställning utomlands i annan
egenskap än såsom handelsresande,
med mindre för honom gäller visering
som i 13 § sägs.

Vad nedan i denna lag stadgas örn arbetsanställning skall äga motsvarande till
tampning i fråga om verksamhet som nu är sagd.

Utan arbetstillstånd må utlänning ej
heller här i riket utöva verksamhet som
föranledes av anställning utomlands i annan
egenskap än såsom handelsresande.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående sådant tillstånd skall
socialstyrelsen, där ej ärendet är av synnerligen
brådskande natur eller andra särskilda
omständigheter föreligga, inhämta
utlåtande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt
för den ort, där arbetsanställningen
skall innehavas, ävensom bereda
sammanslutningar av arbetsgivare eller
arbetare inom verksamhetsområdet i fråga
tillfälle att uttala sig.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av den centrala
utlänningsmyndigheten.

I ärende angående sådant tillstånd skall
den centrala utlänningsmyndigheten, där
ej ärendet är av synnerligen brådskande
natur eller andra särskilda omständigheter
föreligga, inhämta utlåtande från
den centrala arbetsmarknadsmyndigheten
eller från offentlig arbetsförmedlingsanstalt
för den ort, där arbetsanställningen
skall innehavas, ävensom bereda sammanslutningar
av arbetsgivare eller arbetstagare
inom verksamhetsområdet i
fråga tillfälle att uttala sig.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 259.

130

Kungl. Maj-.ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete samt må
förbindas med de villkor och föreskrifter som finnas erforderliga.

Bevis örn arbetstillstånd skall tecknas Bevis om arbetstillstånd skall, så fort
å legitimationshandlingen. det lämpligen kan ske, tecknas å legiti mationshandlingen.

16 §.

Vad i 15 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut rörande
förlängning av tiden för arbetstillstånd.

17 §. 17 §.

Arbetstillstånd må, när särskilda skäl Arbetstillstånd må, när särskilda skäl
därtill föreligga, återkallas av socialsty- därtill föreligga, återkallas av den centrarelsen.
la utlänning smyndighet en.

18 §.

Klagan över beslut i ärende angående arbetstillstånd är ej tillåten i annat fall än
i 47 § sägs.

4 kap.

Om utlännings avvisning från riket.

19 §.

Utlänning som ankommer till riket må avvisas i följande fall:

1) örn han är zigenare eller örn han uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle
genom bettlande eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst
genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning; 2)

om han har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle samt det skäligen bör
antagas att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning;

3) örn han varit dömd för förfalsk- 3) örn han varit dömd för förfalsknings-,
tjuvnads- eller bedrågeribrott el- niings-, tjuvnads-, bedrägeri- eller för -

ler gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel,
yrkesmässigt övande av otukt,
utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt
eller yrkesmässigt bedrivande av
olovlig varuinförsel, samt det skäligen
kan antagas att han skulle komma att
här i riket fortsätta sådan brottslig eller
osedlig verksamhet;

skingringsbrott eller för häleri eller gjort
sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel,
yrkesmässigt övande av otukt, utnyttjande
av annans otuktiga levnadssätt eller
yrkesmässigt bedrivande av olovlig ineller
utförsel av varor, samt det skäligen
kan antagas att han skulle komma att
här i riket fortsätta sådan brottslig eller
osedlig verksamhet;

4) örn han ej är försedd med legitimationshandling som i 1 § sägs;

5) om hans legitimationshandling icke 5) örn hans legitimationshandling icke

är, där så erfordras, försedd med bevis är, där så erfordras, försedd nied bevis
eller visering som i 2 § sägs; som i 2 § sägs;

6) örn han uraktlåter vad honom enligt 3 § åligger eller, vid fullgörande därav,
mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

7) örn han tidigare blivit härifrån utvisad samt icke erhållit Konungens tillstånd
att återvända, där sådant erfordras.

I fall varom ovan under 1)—3) sägs må ej den avvisas som tidigare varit svensk
medborgare; dock att den som vunnit medborgarskap i annat land må avvisas på
sådan grund som i 3) sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

131

(Nuvarande lydelse.)

20 §.

Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet,
där ej fall föreligger som i
andra stycket sägs.

Finner polismyndighet anledning till
avvisning men påstår utlänningen att han
av politiska orsaker flytt från annat land
och att han ankommit därifrån eller från
land, varest han kan antagas icke åtnjuta
trygghet mot alt bliva återsänd till
förstnämnda land, skall polismyndigheten,
där ej med skäl kan antagas att påståendet
är oriktigt, ofördröjligen göra
anmälan hos socialstyrelsen, som beslutar
om avvisning skall ske. I avvaktan på
socialstyrelsens beslut äger polismyndigheten
taga utlänningen i förvar eller ställa
honom under uppsikt; och skall polismyndigheten
därom ofördröjligen underrätta
länsstyrelsen.

Polismyndighets beslut örn avvisning s
till riket eller omedelbart därefter.

(Föreslagen lydelse.)

Bär utlännings legitimationshandling
''enligt 1 § skall vara försedd med visering,
md avvisning ske allenast på sådan
grund som ovan i A) eller 6) sågs.

20 §.

Beslut örn avvisning meddelas av polismyndighet,
där ej fall föreligger som i
andra eller tredje stycket sägs.

Finner polismyndighet anledning till
avvisning men påstår utlänningen att han
av politiska orsaker flytt från annat land
och att han ankommit därifrån eller från
land, varest han kan antagas icke åtnjuta
trygghet mot att bliva återsänd till
förstnämnda land, skall polismyndigheten,
där ej påståendet uppenbarligen är
oriktigt, ofördröjligen göra anmälan hos
den centrala utlänningsmyndigheten, som
beslutar om avvisning skall ske. I avvaktan
på den centrala myndighetens beslut
äger polismyndigheten taga utlänningen i
förvar eller ställa honom under uppsikt;
och skall polismyndigheten därom ofördröjligen
underrätta den centrala myndigheten.

Vad i andra stycket sågs skall äga
motsvarande tillämpning, örn polismyndighet
av särskilda skäl finner tveksamt
huruvida avvisning bär ske.

Har avvisningsfråga jämlikt andra eller
tredje stycket hånskjutits till den centrala
utlänningsmyndigheten, äger denna
förordna, att utlänningen skall tagas i
förvar eller ställas under uppsikt.

§•

kall meddelas vid utlänningens ankomst

22 §.

Beslut om avvisning skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och skall däri
tillika givas till känna, örn klagan över beslutet må föras och vad utlänningen har
att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall tillställas utlänningen så
fort ske kan.

23 §.

Vill utlänning klaga över beslut om avvisning
som meddelats av polismyndighet,
äger han hos länsstyrelsen anföra besvär,
vilka skola ingivas till länsstyrelsen

23 §.

Vill utlänning klaga över beslut om avvisning
som meddelats av polismyndighet,
äger han hos den centrala utlänningsmyndigheten
anföra besvär, vilka skola

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

sist å åttonde dagen efter det beslutet tillställdes
klaganden, denne likväl obetaget
att på eget äventyr med posten till länsstyrelsen
insända besvären så tidigt, att
de dit inkomma inom nämnda tid.

Finner länsstyrelsen vid prövning av
besvären sådana omständigheter föreligga
att frågan örn avvisning enligt 20 §
andra stycket bort av polismyndigheten
hänskjutas till socialstyrelsen, skall länsstyrelsen,
med undanröjande av avvisningsbeslutet,
överlämna handlingarna i
ärendet jämte eget yttrande till socialstyrelsen,
som beslutar örn avvisning skall
ske.

över länsstyrelsens beslut må klagan ej
förås. Klagan över socialstyrelsens beslut
i ärende angående avvisning är ej tillåten
i annat fall än i 47 § sägs.

Beslut om avvisning, som meddelats av
utan hinder av anförda besvär.

24 §.

Avvisad person skall, så snart ske kan,
genom polismyndighetens försorg förås ur
riket; och bär den avvisade befordras till
det land varifrån han hit ankommit, örn
ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom
att landet är avlägset, eller att han
utvisats eller av politiska orsaker flytt
därifrån, eller att han kan antagas där
icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd
till land varifrån han av politiska
orsaker flytt.

Kan avvisning ej verkställas genast,
må, intill dess sådant kan ske, polismyndigheten
taga utlänningen i förvar eller
ställa honom under uppsikt; och skall polismyndigheten
därom ofördröjligen underrätta
länsstyrelsen. I tvivelaktiga fall
eller där svårighet möter för beslutets
verkställande, skall länsstyrelsen likaledes
ofördröjligen underrättas därom, och har
länsstyrelsen att, där så finnes erforderligt,
överlämna frågan om beslutets verkställande
till socialstyrelsens avgörande.

ingivas eller med posten i betalt brev insändas
till den centrala myndigheten. Besvären
skola vara den centrala myndigheten
tillhanda sist å åttonde dagen efter
det beslutet tillställdes klaganden.

över den centrala utlänningsmyndighetens
beslut md klagan ej föras i annat fall
än i 47 § sägs.

polismyndighet, skall gå i verkställighet
24 §.

Avvisning skall, så snart ske kan, verkställas
genom polismyndighetens försorg.
Har den centrala utlånningsmyndigheten
meddelat beslut örn avvisning, åyer myndigheten
lämna närmare anvisningar angående
beslutets verkställande.

Utlänningen bär befordras till det land
varifrån han hit ankommit, örn ej annat
föranledes av särskilda skäl, såsom att
landet är avlägset, eller att han utvisats
eller av politiska orsaker flytt därifrån,
eller att han kan antagas där icke åtnjuta
trygghet mot att bliva återsänd till
land varifrån han av politiska orsaker
flytt.

Kan avvisning ej verkställas genast,
må, intill dess sådant kan ske, polismyndigheten
taga utlänningen i förvar eller
ställa honom under uppsikt; och skall polismyndigheten
därom ofördröjligen underrätta
den centrala utlänningsmyndigheten.
I tvivelaktiga fall eller där svårighet
möter för beslutets verkställande,
skall frågan örn verkställigheten överlämnas
till den centrala myndighetens avgörande.
Har sådant överlämnande skett,
äger den centrala myndigheten förordna,
att utlänningen skall tagas i förvar eller
ställas under uppsikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

133

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

5 kap.

Om utlännings förpassning ur riket.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling
som i 1 § sägs, eller kvarbliver han efter
utgången av den tid han äger rätt att
vistas här i riket utan att hava sökt förlängning
av nämnda tid, må socialstyrelsen
meddela förordnande, att han ofördröjligen
eller inom viss tid skall avresa
från riket vid äventyr att han, därest han
ej avreser, skall förpassas ur riket (förpassningsbeslut).

Har socialstyrelsen meddelat beslut varigenom
utlännings ansökan örn rått att
vistas här i riket avslagits, skall beslutet,
där utlänningen befinner sig här i riket,
tillika innehålla förpassningsbeslut.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling
som i 1 § sägs, eller kvarbliver han efter
utgången av den tid han äger rätt att
vistas här i riket, må den centrala utlänningsmyndigheten
meddela förordnande,
att han ofördröjligen eller inom viss tid
skall avresa från riket vid äventyr att
han, därest han ej avreser, skall förpassas
ur riket (förpassningsbeslut).

Har den centrala utlänning smyndigheten
meddelat beslut varigenom utlännings
ansökan örn uppehållstillstånd avslagits,
må i samband därmed förpassningsbeslut
meddelas.

26 §.

Socialstyrelsen må jämväl, då särskilda
skäl därtill äro, meddela förpassningsbeslut
beträffande utlänning, som i annat
avseende än varom i 25 § är fråga uraktlåter
att ställa sig till efterrättelse vad i
denna lag eller med stöd därav blivit i
författning eller eljest föreskrivet, eller
som mot bättre vetande lämnar oriktig
uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller eljest i ansökningsärende,
varom är stadgat i denna lag eller i författning
som med stöd därav utfärdats.

26 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten
må jämväl, då särskilda skäl därtill äro,
meddela förpassningsbeslut beträffande
utlänning, som i annat avseende än varom
i 25 § är fråga uraktlåter att ställa
sig till efterrättelse vad i denna lag eller
med stöd därav blivit föreskrivet, eller
som mot bättre vetande lämnar oriktig
uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller eljest i ansökningsärende,
varom är stadgat i denna lag eller i
författning som med stöd därav utfär -

dats.

Vid bedömande huruvida förpassningsbeslut enligt denna paragraf bör meddelas
skall skälig hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt
till längden av den tid han vistats här i riket.

27 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning
av polismyndighet eller eljest, anledning
till utlännings förpassning ur riket föreligga,
skall länsstyrelsen därom underrätta
socialstyrelsen. 1 sammanhang därmed
äger, när omständigheterna därtill
föranleda, länsstyrelsen förordna, att utlänningen
skall tagas i förvar eller ställas
under uppsikt.

27 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning
av polismyndighet eller eljest, anledning
till utlännings förpassning nr riket föreligga,
skall anmälan därom göras hos
den centrala utlänningsmyndigheten.

Uppkommer fråga örn utlännings förpassning,
äger den centrala utlänningsmyndigheten
och länsstyrelse samt, där det
skäligen kan befaras att utlänningen av -

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Har polismyndighet gjort framställning
örn förpassning och finnes skäligen kunna
befaras att utlänningen avviker, md
polismyndigheten taga honom i förvar eller
ställa honom under uppsikt; och skall
polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta
länsstyrelsen.

viker, polismyndighet taga utlänningen i
förvar eller ställa honom under uppsikt.
Vidtager polismyndighet sådan åtgärd,
skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.
Länsstyrelse skall, sä fort ske kan,
underrätta den centrala utlånningsmyndigheten
örn åtgärd som länsstyrelsen
eller underordnad polismyndighet vidtagit.

28 §.

Förpassningsbeslut skall, när särskild anledning därtill föreligger, innehålla förbud
för utlänningen att återvända till riket, med mindre han, där visering ej erfordras,
före ankomsten till riket erhållit uppehållstillstånd.

Förpassningsbeslut skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och skall
däri tillika givas till känna, örn klagan över beslutet må föras och vad utlänningen
har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall tillställas utlänningen
så fort ske kan.

Klagan över förpassningsbeslut är ej tillåten i annat fall än i 47 § sägs.

29 §.

Utlänning som må klaga över förpassningsbeslut
äger, där han så önskar, dock
tidigast d andra dagen efter det beslutet
tillställdes honom, inför länsstyrelsen eller
magistrat eller i vittnens närvaro inför
tillsyningsman eller föreståndare vid
häkte, ordförande i magistrat, polismästare
eller landsfogde avgiva förklaring att
han åtnöjes med beslutet. Om förklaring,
som ej avgivits inför länsstyrelsen, skall
denna ofördröjligen underrättas.

29 §.

Utlänning som må klaga över förpassningsbeslut
äger, där han så önskar, inför
länsstyrelsen eller magistrat eller i
vittnens närvaro inför tillsyningsman eller
föreståndare vid häkte, ordförande i
magistrat, polismästare eller landsfogde
avgiva förklaring att han åtnöjes med beslutet.
Om förklaring, som ej avgivits inför
länsstyrelsen, skall denna ofördröjligen
underrättas.

Förklaring varom nu är sagt må ej återtagas.

30 §.

Förpassning verkställes genom länsstyrelsens
försorg.

Förpassning verkställes genom länsstyrelsens
försorg. Den centrala utlänningsmyndigheten
äger meddela närmare anvisningar
angående förpassnings verkställande.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, örn ej annat föranledes av särskilda
skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker flytt därifrån.
Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han
befordras till det land varifrån han inkommit i riket, såvitt ej sådana skäl däremot
föreligga, som nyss nämnts, eller han utvisats från det landet eller han kan antagas
där icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till land varifrån han av politiska
orsaker flytt.

Kan förpassning ej genast verkställas,
må, intill dess sådant kan ske, länsstyrelsen
förordna, att utlänningen skall tagas
i förvar eller ställas under uppsikt. I tvivelaktiga
fall eller där svårighet möter
för beslutets verkställande, skall länsstyrelsen
överlämna frågan om beslutets

Kan förpassning ej genast verkställas,
må, intill dess sådant kan ske, länsstyrelsen
samt, där det skäligen kan befaras
att utlänningen avviker, polismyndighet
förordna, att utlänningen skall tagas i
förvar eller ställas under uppsikt. Vidtager
polismyndighet sådan åtgärd, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

135

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

verkställande till socialstyrelsens avgörande.

länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.
Länsstyrelse skall, sä. fort ske kan, underrätta
den centrala utlänningsmynärheten
om åtgärd som länsstyrelsen eller
underordnad polismyndighet vidtagit. I
tvivelaktiga fall eller där svårighet möter
för beslutets verkställande skall länsstyrelsen
överlämna frågan örn beslutets
verkställande till den centrala myndighetens
avgörande. Har sådant överlämnande
skett, äger den centrala myndigheten
förordna, att utlänningen skall tagas
i förvar eller ställas under uppsikt.

6 kap.

Om utlännings utvisning från riket.

31 §.

Länsstyrelse må meddela förordnande örn utvisning från riket av följande utlänningar,
nämligen:

1) zigenare ävensom den som beträdes med lösdriveri eller bettlande, så ock den
som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande av musik,
förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

2) den som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av
otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den som inom loppet av de närmast
förflutna två åren här i riket genom
utslag, som äger laga kraft, dömts för
gårdfarihandel eller biträdande vid dylik
handel eller för förbrytelse mot gällande
bestämmelser om tillverkning av brännvin
eller försäljning av vin eller spritdrycker
eller olovlig befattning i andra
fall med sådana drycker eller eljest för
olovlig varuinförsel eller för det han utan
vederbörligt tillstånd här i riket under
kringresande eller kringvandrande idkat
hantverk eller annan hantering;

4) den som här i riket genom utslag,
som äger laga kraft, blivit för annat
brott än ovan avses dömd till straffarbete,
till fängelse ej under sex månader,
till ungdomsfängelse eller till tvångsuppfostran,
allt såframt brottets beskaffenhet
föranleder till antagande att fara av hans
vistelse i riket kan uppstå för allmän
säkerhet, ordning eller sedlighet; dock att
utvisning för det brott ej må ske, där ej
förhör som i 32 § sägs i ärendet hållits
innan sex månader förflutit från det han
efter utståndet straffarbete eller fängelse
blivit frigiven eller ock efter ungdoms -

3) den som inom loppet av de närmast
förflutna två åren här i riket genom
utslag, som äger laga kraft, dömts för
gårdfarihandel eller biträdande vid dylik
handel eller för förbrytelse mot gällande
bestämmelser om tillverkning av brännvin
eller försäljning av vin eller spritdrycker
eller olovlig befattning i andra
fall med sådana drycker eller eljest för
olovlig in- eller utförsel av varor eller
för det han utan vederbörligt tillstånd
här i riket under kringresande eller kringvandrande
idkat hantverk eller annan
hantering;

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

utvisning för gärningen ej må ske, där ej
förhör som i 33 § sägs i ärendet hållits
innan sex månader förflutit från det han
efter utståndet straffarbete eller fängelse
blivit frigiven eller ock efter internering,
förvaring, ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran
blivit utskriven eiler, där utlänningen
befunnits straffri, inom ett dr
från det utslaget vann laga kraft;

5) den som inom loppet av de närmast
förflutna fem åren utom riket genom
utslag, som äger laga kraft, blivit dömd
till frihetsstraff för brott varför enligt
gällande lag örn utlämning av förbrytare
utlämning må ske eller undergått honom
omedelbart ådömt frihetsstraff för sådant
brott.

Vid bedömande huruvida utvisning bör äga rum skall skälig hänsyn tagas till utlänningens
levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid han vistats
här i riket. Har den som gjort sig skyldig till brott, varom i denna paragraf under
3) eller 4) är fråga, under de före brottets begående närmast förflutna fem åren
haft fast bostad här i riket, må han ej för det brott utvisas, där ej synnerliga skäl
därtill äro.

Om hemsändande av utlänning som faller fattigvården till last är särskilt stadgat.

fängelse eller tvångsuppfostran blivit utskriven; -

5) den som inom loppet av de närmast
förflutna fem åren utom riket undergått
honom omedelbart ådömt frihetsstraff
för brott varför enligt gällande lag
örn utlämning av förbrytare utlämning
må ske.

33 §.

Finner polismyndighet anledning till
utlännings utvisning föreligga på grund av
stadgande i 31 §, skall anmälan därom
göras hos länsstyrelsen. Kan det skäligen
befaras att utlänningen avviker md polismyndigheten
taga honom i förvar; och
skall polismyndigheten därom ofördröjligen
underrätta länsstyrelsen.

32 §.

Uppstår fråga örn utlännings utvisning
av anledning som i 31 § sägs, skall länsstyrelsen
föranstalta därom att utlänningen,
så snart ske kan, inställes till förhör
inför länsstyrelsen; dock må, där utlänning
förvaras i kronohäkte som står under
lagfaren tillsyningsmans uppsikt, förhöret
efter länsstyrelsens beprövande
kunna hållas av tillsyningsmannen.

32 §.

Finner polismyndighet anledning till
utlännings utvisning föreligga på grund
av stadgande i 31 §, skall anmälan därom
göras hos länsstyrelsen.

Uppkommer fråga örn utlännings utvisning
jämlikt 31 §, äger länsstyrelsen
samt, där det skäligen kan befaras att
utlänningen avviker, polismyndighet taga
utlänningen i förvar eller ställa honom
linder uppsikt. Vidtager polismyndighet
sådan åtgärd, skall länsstyrelsen ofördröjligen
underrättas. Länsstyrelse skall,
sd fort ske kan, underrätta den centrala
utlånningsmyndigheten örn åtgärd som
länsstyrelsen eller underordnad polismyndighet
vidtagit.

33 §.

Finner länsstyrelsen, efter framställning
av polismyndighet eller eljest, anledning
till utvisning av utlänning föreligga
på grund av stadgande i 31 §, skall
länsstyrelsen föranstalta därom att utlänningen,
så snart ske kan, inställes till
förhör inför länsstyrelsen; dock må, där
utlänning förvaras i kronohäkte som står
under lagfaren tillsyningsmans uppsikt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

137

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

När omständigheterna därtill föranleda,
md länsstyrelsen förordna att utlänningen
skall tagas i förvar.

Vid förhör varom nu är sagt äger utlänningen,
där han så äskar, åtnjuta
hjälp. Är han icke på fri fot och säger
han sig ej själv kunna anskaffa biträde,
skall länsstyrelsen förordna lämplig person
att biträda honom.

förhöret efter länsstyrelsens beprövande
kunna hållas av tillsyningsmannen.

Vid förhör varom nu är sagt äger
utlänningen, där han så äskar, åtnjuta
hjälp. Länsstyrelsen skall, örn utlänningen
det begär, förordna lämplig person att
biträda honom, där han är på fri fot
dock allenast örn han kan antagas icke
äga tillgång till gäldande av biträdeser -

sättning.

över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas örn
alla de omständigheter som kunna inverka å ärendets utgång.

Ärende angående utlännings utvisning Ärende angående utlännings utvisning
skall utan dröjsmål företagas till avgöran- skall utan dröjsmål företagas till avgö -

de. Där fråga är om utlänning, som undergår
honom omedelbart ådömt frihetsstraff,
skall iakttagas att, såframt ej särskilda
hinder möta, ärendet hos länsstyrelsen
bringas till slut så tidigt att, där till
utvisning dömes, densamma kan verkställas
omedelbart efter strafftidens utgång.

rande. Där fråga är örn utlänning, som
undergår honom omedelbart ådömt frihetsstraff,
skall iakttagas att, såframt ej
särskilda hinder möta, ärendet hos länsstyrelsen
bringas till slut så tidigt att, där
beslut örn utvisning meddelas, detsamma
kan verkställas omedelbart efter strafftidens
utgång.

34 §.

Utslag varigenom dömes till utvisning
skall innehålla förbud för utlänningen,
vid äventyr som i 42 § sägs, att utan
Konungens tillstånd återvända till riket;
och skall länsstyrelsen i utslaget giva till
känna vad utlänningen har att iakttaga,
där han vill söka ändring i utslaget,
samt tillställa honom skriftligt utslag så
fort ske kan. Är utlänningen tillstädes,
skall utslaget muntligen avkunnas för honom.

34 §.

Beslut örn utvisning skall innehålla
förbud för utlänningen, vid äventyr som
i 42 § sägs, att utan Konungens tillstånd
återvända till riket; och skall länsstyrelsen
i beslutet giva till känna vad utlänningen
har att iakttaga, där han vill söka
ändring i beslutet, samt tillställa honom
skriftligt beslut så fort ske kan. Är utlänningen
tillstädes, skall beslutet muntligen
avkunnas för honom.

Når beslut i ärende örn utvisning meddelats,
skall den centrala utlånningsmyndigheten,
sd fort ske kan, underrättas.

35 §.

Vill den som genom länsstyrelses utslag
förklarats skola utvisas överklaga utslaget,
äger han sist å åttonde dagen efter det
utslaget avkunnades för honom eller, örn
det ej avkunnats, annorledes delgavs honom
till länsstyrelsen ingiva sina till
Konungen ställda besvär, dock att, där
klaganden förvaras i häkte, besvären må
inom tid som nyss är sagd ingivas till
tillsyningsmannen vid häktet. Tillsyningsmannen
är pliktig alt ofördröjligen insända
besvären till länsstyrelsen. Vill ut -

35 §.

Vill den som genom länsstyrelses beslut
förklarats skola utvisas överklaga
beslutet, äger han till länsstyrelsen ingiva
eller med posten i betalt brev insända
sina till Konungen ställda besvär. Besvären
skola varn länsstyrelsen tillhanda sist
å åttonde dagen efter det beslutet tillställdes
utlänningen. Förvaras klaganden
i häkte, må besvären inom tid som nu
sagts ingivas till tillsyningsmannen vid
häktet, som har att ofördröjligen insända
besvären till länsstyrelsen. Vill utlän -

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

länning som icke är på fri fot anföra be- ning som icke är på fri fot anföra besvär,
åligger det länsstyrelsen eller till- svår, åligger det länsstyrelsen eller tillsyningsman
vid häkte att tillse att ut- syningsman vid häkte att tillse att utlänningen
därvid ej saknar nödigt bi- länningen därvid ej saknar nödigt biträde,
träde.

Inkomna besvär skall länsstyrelsen, så fort ske kan, jämte eget utlåtande och
övriga till ärendet hörande handlingar insända till nedre justitierevisionen.

36 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes
med länsstyrelses utslag i ärende
rörande utvisning skall vad i 29 § stadgas
äga motsvarande tillämpning. Utvisning
verkställes genom länsstyrelsens försorg.

36 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes
med länsstyrelses beslut i ärende
rörande utvisning skall vad i 29 § stadgas
äga motsvarande tillämpning. Utvisning
verkställes genom länsstyrelsens försorg.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, örn ej annat föranledes av särskilda
skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker flytt därifrån. Kan
utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras
till det land varifrån han inkommit i riket, såvitt ej sådana skäl däremot
föreligga som nyss nämnts, eller han utvisats från det landet eller han kan antagas
där icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till land varifrån han av politiska
orsaker flytt.

Kan utslaget ej genast verkställas, må,
intill dess sådant kan ske, länsstyrelsen
förordna, att utlänningen skall tagas i
förvar eller ställas under uppsikt. I tvivelaktiga
fall eller där svårighet möter
för utslagets verkställande, skall länsstyrelsen
i ärendet göra anmälan hos Konungen.

Kan beslutet ej genast verkställas, må,
intill dess sådant kan ske, länsstyrelsen
samt, där det skäligen kan befaras att
utlänningen avviker, polismyndighet förordna,
att utlänningen skall tagas i förvar
eller ställas under uppsikt. Vidtager
polismyndighet sådan åtgärd, skall länsstyrelsen
ofördröjligen underrättas. Länsstyrelse
skall, så fort ske kan, underrätta
den centrala utlänningsmyndigheten
örn åtgärd som länsstyrelsen eller
underordnad polismyndighet vidtagit. I
tvivelaktiga fall eller där svårighet möter
för beslutets verkställande skall länsstyrelsen
i ärendet göra anmälan hos den
centrala utlånningsmyndigheten, som har
att jämte eget utlåtande överlämna ärendet
till Konungens avgörande.

37 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet
eller eljest i statens intresse finnes påkallat,
må Konungen förordna om utvisning
av utlänning som i riket vistas.
Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är
sagt, förordnar Konungen att förhör i
ärendet skall hållas inför länsstyrelsen;
och gäller i fråga örn sådant förhör vad
i 32 § tredje och fjärde styckena är
stadgat. När omständigheterna därtill föranleda,
må utlänningen tagas i förvar.

37 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet
eller eljest i statens intresse finnes påkallat,
må Konungen förordna om utvisning
av utlänning som i riket vistas.
Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är
sagt, förordnar Konungen att förhör i
ärendet skall hållas inför länsstyrelsen;
och gäller i fråga örn sådant förhör vad
i 33 § andra och tredje styckena är stadgat.
När omständigheterna därtill föranleda,
må utlänningen tagas i förvar eller
ställas und^r uppsikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

139

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning varom i denna paragraf sägs
äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen befordras
till land varifrån han av politiska orsaker flytt eller till land varest han kan an -

tagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva
38 §.

Finner länsstyrelse anledning till utlännings
utvisning jämlikt 37 § föreligga,
skall länsstyrelsen därom göra anmälan
hos Konungen. 1 sammanhang med sådan
anmälan äger, när omständigheterna därtill
föranleda, länsstyrelsen förordna, att
utlänningen skall tagas i förvar.

återsänd till förstnämnda land.

38 §.

Finner den centrala utlånningsmyndigheten
eller länsstyrelse anledning till utvisning
jämlikt 37 § föreligga, skall anmälan
därom göras hos Konungen.

Uppkommer fråga örn utlännings utvisning
jämlikt 37 §, äger den centrala
utlänningsmyndigheten eller länsstyrelse
taga utlänningen i förvar eller ställa honom
under uppsikt. Vidtager länsstyrelse
sudan åtgärd, skall den centrala utlånning
smyndighet en, så fort ske kan, underrättas.

7 kap.

Ansvarsbestämmelser.

39 §.

Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet som är stadgad i denna lag
eller i författning som med stöd därav utfärdats, straffes med dagsböter.

Överträder utlänning vad i 13 eller Har utlänning ej inom tid som i 7 §
14 § är stadgat, straffes likaledes med sägs sökt uppehållstillstånd, där sådant
dagsböter. erfordras, eller har utlänning, som förut

erhållit uppehållstillstånd, ej inom tiden
för tillståndet sökt erforderlig förlängning
därav, straffes med dagsböter, överträder
utlänning vad i 13 eller 14 § är stadgat,
straffes likaledes med dagsböter.

Till enahanda straff är ock den förfallen, som anställer utlänning i sin tjänst, utan
att denne jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

40 §.

Uraktlåter utlänning i annat avseende än varom i 25 och 39 §§ är fråga att ställa
sig till efterrättelse vad i denna lag stadgas eller med stöd därav blivit i författning
eller eljest föreskrivet, eller söker utlänning hindra verkställighet av beslut angående
hans avvisning, förpassning eller utvisning, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna
äro försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller eljest i ansökningsärende varom är stadgat i denna lag eller i
författning som med stöd därav utfärdats, straffes såsom i första stycket sägs.

41 §.

Där någon förhjälper utlänning att inkomma i riket i strid mot föreskrift som i
denna lag eller med stöd därav blivit i författning eller eljest meddelad, straffes med
dagsböter.

42 §. 42 §.

Ilar utlänning som blivit härifrån ut- Ilar utlänning som blivit härifrån utvisad
återvänt utan alt han därtill erliål- visad återvänt utan att han därtill erliål -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

lit Konungens tillstånd, där sådant erfordras,
straffes med fängelse i högst sex
månader. Sedan utlänningen undergått
straff, skall han omedelbart förås ur riket;
och skall därvid förfaras enligt de
i 36 § angivna grunder.

Den som skäligen misstänkes för brott
varom i denna paragraf sägs skall tagas
i häkte.

lit Konungens tillstånd, där sådant erfordras,
och har han ej av politiska orsaker
flytt frän det land, varifrån han
hit ankommit, straffes med fängelse i
högst sex månader. Sedan utlänningen
undergått straff, skall han omedelbart
föras ur riket; och skall därvid förfaras
enligt de i 36 § angivna grunder.

Den som skäligen misstänkes för brott
varom i denna paragraf sägs skall, där
ej särskilda omständigheter till annat
föranleda, tagas i häkte.

43 §.

Begår någon förseelse, varom i 39 § första stycket eller 41 § sägs, i avsikt att bereda
utlänningen möjlighet att obehörigen vistas i riket och äro omständigheterna
försvårande, vare straffet fängelse i högst sex månader.

44 §.

Förseelse varom i denna lag är fråga åtalas av allmän åklagare.

Åtal för förseelse som i 39 eller 41 §
sägs anhängiggöres vid polisdomstol, där
särskild sådan är inrättad, men eljest
hos poliskammare eller, dår sådan ej
finnes, vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 40, 42 eller 43 § anhängiggöres vid allmän domstol.

Åtal för förseelse som i 39 eller 41 §
sägs anhängiggöres vid polisdomstol, där
sådan är inrättad, men eljest vid allmän
domstol.

45 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

8 kap.

Särskilda bestämmelser.

46 §.

Innan socialstyrelsen meddelar utrese-,
avvisnings- eller förpassningsbeslut eller
ock beslut i ärende, som avser arbetstillstånd
för ett större antal utlänningar eller
som kan antagas vara av synnerlig betydelse
utöver det föreliggande fallet,
skall yttrande inhämtas från en nämnd
bestående av tre ledamöter (utlänningsnämnden).

Beträffande utlänning, för vilken utresebeslut
gäller, må förpassningsbeslut meddelas
utan nämndens hörande. Utan hinder
av vad i första stycket stadgas må
vidare, där ärendet är av synnerligen
brådskande natur, socialstyrelsen i ärendet
meddela beslut utan att yttrande in -

46 §.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten
meddelar utrese-, avvisnings- eller
förpassningsbeslut skall yttrande inhämtas
från en nämnd bestående av tre ledamöter
(utlänningsnämnden).

Beträffande utlänning, för vilken utresebeslut
gäller, må förpassningsbeslut meddelas
utan nämndens hörande. Utan hinder
av vad i första stycket stadgas må
vidare, där ärendet är av synnerligen
brådskande natur, den centrala utlånningsmyndigheten
i ärendet meddela beslut
utan att yttrande inhämtats från nämn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

141

(Nuvarande lydelse.)

hämtats från nämnden; dock skall beslutet
snarast möjligt anmälas för nämnden.

Socialstyrelsen må jämväl i andra ärenden
än i första stycket sägs inhämta
nämndens yttrande.

Ledamöterna av nämnden jämte högst
två suppleanter för var och en av dem
utser Konungen för viss tid, högst fem
dr. Av ledamöterna skall en vara eller
hava varit innehavare av domarämbete
och en äga erfarenhet rörande internationella
rättsfrågor. Suppleant för ledamot
skall uppfylla de för ledamoten stadgade
behörighetsvillkoren.

I socialstyrelsens protokoll skall
nämndens yttrande antecknas, så ock
särskild mening som yppats av någon
dess ledamot.

47 §.

Över socialstyrelsens avvisnings- eller
förpassningsbeslut, så ock över styrelsens
beslut d ärende angående uppehålls- eller
arbetstillstånd, som tillika innehåller utrese-
eller förpassningsbeslut, må klagan
föras, där antingen utlänningsnämnden eller
någon dess ledamot yppat avvikande
mening eller ock beslutet meddelats utan
att yttrande inhämtats från nämnden. Vad
sålunda stadgats skall dock ej gälla förpassningsbeslut
varom i 46 § andra stycket
första punkten sägs.

Klagan föres hos Konungen genom besvär,
som skola sist d åttonde dagen efter
det beslutet tillställdes utlänningen ingivas
till justitiedepartementet. Besvären må
ock inom tid som nu är sagd ingivas till
länsstyrelse eller, där klaganden förvaras
i häkte, till tillsyningsmannen vid häktet.
Tillsyningsmannen är pliktig att ofördröjligen
insända besvären till länsstyrelsen.
Vill utlänning som icke är på fri fot anföra
besvär, åligger det länsstyrelsen eller
tillsyningsman vid häkte att tillse att
utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde.
Inkomna besvär skall länsstyrelsen
så fort ske kan insända till justitiedepartementet.

Besvär md pd klagandens eget äventyr
med posten insändas, med iakttagande av
att de skola vara departementet eller läns -

(Föreslagen lydelse.)

den; dock skall beslutet snarast möjligt
anmälas för nämnden.

Den centrala utlänning smyndigheten må
jämväl i andra ärenden än i första stycket
sägs inhämta nämndens yttrande.

Ledamöterna av nämnden jämte en eller
flera suppleanter för var och en av
dem utser Konungen för viss tid. Av ledamöterna
skall en vara eller hava varit innehavare
av domarämbete och en äga erfarenhet
rörande internationella rättsfrågor.
Suppleant för ledamot skall uppfylla
de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

I den centrala utlänningsmyndighetens
protokoll skall nämndens yttrande antecknas,
så ock särskild mening som yppats
av någon dess ledamot.

47 §.

över den centrala utlänningsmyndighetens
avvisnings- eller förpassningsbeslut,
så ock över myndighetens beslut d
ärende angående uppehålls- eller arbetstillstånd,
som tillika innehåller utrese- eller
förpassningsbeslut, må klagan föras,
där antingen utlänningsnämnden eller någon
dess ledamot yppat avvikande mening
eller ock beslutet meddelats utan att yttrande
inhämtats från nämnden. Vad sålunda
stadgats skall dock ej gälla förpassningsbeslut
varom i 46 § andra stycket
första punkten sägs.

Klagan föres hos Konungen genom besvär,
som skola ingivas eller med posten
i betalt brev insändas till den centrala utlänning
smyndigheten eller länsstyrelsen.
Besvären må ock, där klaganden förvaras
i häkte, ingivas till tillsyningsmannen vid
häktet. Besvären skola vara den centrala
myndigheten, länsstyrelsen eller tillsyningsmannen
till handa sist a åttonde dagen
efter det beslutet tillställdes utlänningen.
Länsstyrelse och tillsyningsman
åro pliktiga att ofördröjligen insända inkomna
besvär till den centrala utlänningsmyndiglieten.
Vill utlänning som
icke är på fri fot anföra besvär, åligger
det länsstyrelsen eller tillsyningsman vid
häkte att tillse alt utlänningen därvid ej
saknar nödigt biträde.

Den centrala utlänningsmyndigheten
skall, så fort ske kan, insända inkomna
besvär till justitiedepartementet samt där -

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

styrelsen till handa före utgången av den
tid som nyss stadgats.

48 §.

Socialstyrelsen äger, om den finner särskilda
skäl därtill föreligga, överlämna
ärende till Konungens avgörande. Sådant
överlämnande skall ske, såframt utlänningsnämnden
i sitt yttrande därom hemställt.

överlämnas ärende till Konungens avgörande,
skall socialstyrelsen bifoga eget
utlåtande.

49 §.

Kan beslut örn utlännings avvisning,
förpassning eller utvisning icke verkställas,
eller yppas efter det Konungen meddelat
eller fastställt förpassningsbeslut
nya skäl, må Konungen förordna, att beslutet
icke skall lända till efterrättelse,
ävensom meddela de föreskrifter med avseende
å utlänningens uppehåll i riket,
som kunna prövas erforderliga, eller ock
uppdraga åt socialstyrelsen att meddela
sådana föreskrifter.

Har socialstyrelsen meddelat förpassningsbeslut,
över vilket klagan ej forts,
och hava nya skäl i ärendet yppats, må
styrelsen efter utlänningsnämndens hörande
förordna, att beslutet icke skall
lända till efterrättelse.

Finner länsstyrelse på grund av föreskrift
i denna lag behov föreligga att
hålla utlänning i förvar utöver två månader,
skall frågan därom av länsstyrelsen
inom sagda tid underställas Konungen.

(Föreslagen lydelse.)

vid foga eget utlåtande och övriga handlingar
i ärendet.

48 §.

Den centrala utlänning smyndigheten
äger, om den finner särskilda skäl därtill
föreligga, överlämna ärende till Konungens
avgörande. Sådant överlämnande skall
ske, såframt utlänningsnämnden i avgivet
yttrande hemställt därom.

överlämnas ärende till Konungens avgörande,
skall den centrala utlånningsmyndigheten
bifoga eget utlåtande.

49 §.

Kan beslut örn utlännings avvisning,
förpassning eller utvisning icke verkställas
eller yppas nya skäl efter det Konungen
meddelat eller fastställt avvisnings-
eller förpassningsbeslut eller utvisningsbeslut
enligt 37 § eller efter det annat
utvisningsbeslut vunnit laga kraft, må
Konungen förordna, att beslutet icke skall
lända till efterrättelse, ävensom meddela
de föreskrifter med avseende å utlänningens
uppehåll i riket som kunna prövas
erforderliga eller ock uppdraga åt den
centrala utlänningsmyndigheten att meddela
sådana föreskrifter.

Har den centrala utlånningsmyndigheten
meddelat avvisnings- eller förpassningsbeslut,
över vilket klagan ej förts,
och hava nya skäl i ärendet yppats, må
myndigheten efter utlänningsnämndens
hörande förordna, att beslutet icke skall
lända till efterrättelse.

Finner på grund av föreskrift i denna •
lag den centrala utlänningsmyndigheten
eller länsstyrelse behov föreligga att hålla
utlänning i förvar utöver en månad, skall
frågan därom inom sagda tid underställas
Konungen.

50 §.

Konungen äger att i ärende, som avses
i denna lag eller med stöd därav utfärdad
författning, förordna örn förhör med
utlänning inför länsstyrelse. 1 fråga örn
sådant förhör skall vad i 33 § andra och
tredje styckena stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259■

143

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

49 a §.

51 §.

Finnes i ärende som i 50 § sägs, att utredning
vid domstol erfordras rörande
viss omständighet av betydelse för ärendets
avgörande, äger Konungen förordna,
att förhör angående sådan omständighet
skall äga rum vid den underrätt, som med
hänsyn till tid och plats för dess sammanträden
prövas lämplig.

Finnes i ärende, som avses i denna lag
eller med stöd därav utfärdad författning,
att utredning vid domstol erfordras rörande
viss omständighet av betydelse för
ärendets avgörande, äger Konungen förordna,
att förhör angående sådan omständighet
skall äga rum vid den underrätt,
som med hänsyn till tid och plats
för dess sammanträden prövas lämplig.

Vid förhöret skall för att tillvarataga statens intresse lämplig person, som av länsstyrelsen
därtill förordnas, vara närvarande. Rätten eller på landet domaren skall
inkalla utlänningen till förhöret, örn han är på fri fot, och eljest ombesörja att han
inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning, som är på fri fot, kallelse att inställa
sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Utlänningen äger, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp. Rätten eller på
landet domaren skall, örn utlänningen det begär, förordna lämplig person att
biträda honom, där han är på fri fot dock allenast örn han kan antagas icke äga
tillgång till gäldande av biträdesersättning.

Där omständigheterna det påkalla, för- Där omständigheterna det påkalla, förordne
rätten att förhöret skall hållas inom ordne rätten att förhöret skall hållas inom

lyckta dörrar. Angående förhöret skall i
övrigt, där ej annat följer av vad i 57 §
stadgas, i tillämpliga delar gälla vad som
är föreskrivet om brottmål däri talan örn
ansvar föres.

stängda dörrar. Angående förhöret skall i
övrigt, där ej annat följer av vad i 59 §
stadgas, i tillämpliga delar gälla vad som
är föreskrivet örn brottmål däri talan om
ansvar föres.

Rätten eller domaren skall, sedan utredningen avslutats, skyndsamt insända protokoll
och övriga handlingar i ärendet till justitiedepartementet.

50 §. 52 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 42 § sägs,
är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort, dit han
sändes.

51 §. 53 §.

Har utlänning varom i 19 § sägs med fartyg eller luftfartyg ankommit till riket
och voro omständigheterna uppenbarligen sådana att befälhavaren bort inse att utlänningen
kunde komma att härifrån avvisas, är befälhavaren, örn sådan åtgärd
vidtages, pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra honom till det
land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse icke äger rum, med mindre
fartyget eller luftfartyget omedelbart eller inom närmaste tiden återvänder till nämnda
land.

52 §. 54 §.

Den som låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa honom i sin tjänst,
är pliktig, där utlänningen avvisas eller ur riket förpassas på grund därav att han ej
jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen, att ersätta statsverket kostnaden
för utlänningens befordrande till den utländska ort, dit han sändes.

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

53 §.

Med polismyndighet avses i denna lag
i Stockholm chefen för kriminalavdelningen
och i övriga städer samt å landet
vederbörande polischef ävensom såväl i
stad som å landet annan, vilken av länsstyrelsen
särskilt förordnats att fullgöra
vad enligt denna lag åligger polismyndighet,
så ock den som av polismyndigheten
förordnats att granska legitimationshandlingar
och mottaga anmälningar, den sistnämnde
dock endast så vitt angår fullgörande
av det lämnade uppdraget.

(Föreslagen lydelse.)

55 §.

Med polismyndighet avses i denna lag
landsfogden och i Stockholm chefen för
kriminalavdelningen samt i övriga städer
och å landet vederbörande polischef ävensom
såväl i stad som å landet annan, vilken
av länsstyrelsen särskilt förordnats
att fullgöra vad enligt denna lag åligger
polismyndighet, så ock den som av polismyndigheten
förordnats att granska legitimationshandlingar
och mottaga anmälningar,
den sistnämnde dock endast så
vitt angår fullgörande av det lämnade
uppdraget.

54 §. 56 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest
på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konungen, med avseende
å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas å
viss ort inom riket, eller att här i riket antaga eller innehava arbetsanställning, meddela
de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga.

I fall varom i denna paragraf sägs må Konungen i fråga örn utlännings avvisning,
förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

Med avseende å utlännings omhändertagande
i anstalt eller förläggning sd ock
utlännings hållande i förvar under längre
tid gäller vad därom md vara särskilt
stadgat.

55 §. 57 §.

Å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade konsulära
tjänstemän samt deras familjer och betjäning äga bestämmelserna i denna lag
tillämpning allenast i den mån Konungen förordnar.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer, utan gälla om dem de föreskrifter
Konungen meddelar.

56 §.

58 §.

Konungen äger att under de särskilda villkor som prövas nödiga i visst fall, eller
mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar, medgiva undantag från stadgandena
i 1—4, 7, 13 och 14 §§, dock att utlänning över 16 år städse skall vara
pliktig att vid sin ankomst till riket meddela de upplysningar polismyndigheten
begär.

Rätten att i visst fall medgiva undantag
från stadgandena i 2, 13 och 14 §§
må efter Konungens bemyndigande utövas
av socialstyrelsen.

Konungen äger ock förordna, att vad
i denna lag sägs örn socialstyrelsen i
stället skall gälla annan för handläggning
av ärenden som avses i lagen inrättad
myndighet.

Rätten att i visst fall medgiva undantag
från stadgandena i 2, 13 och 14 §§
må efter Konungens bemyndigande utövas
av den centrala utlänningsmyndigheten.

Konungen förordnar vilken myndighet
som skall vara central utlänningsmyndighet.
Där så med hänsyn till särskilda
förhållanden finnes påkallat, må Ko -

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

145

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

nungen ock förordna, att med avseende
d frågor om arbetstillstånd vad i denna
lag stadgas örn den centrala utlänningsmyndigheten
i stället skall gälla den
centrala arbetsmarknadsmyndigheten.

57 §. 59 §.

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed äger
sammanhang meddelar Konungen.

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter som i övrigt erfordras för
tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet av avvisning, förpassning
eller utvisning.

Huru ersättning må bestämmas åt biträde,
varom i 32, 35, 47 eller 49 a § sägs,
eller åt den, som förordnats att vid förhör
enligt 49 a § tillvarataga statens
intresse, eller åt tolk, därom förordnar
ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1938 och gäller till och med den 31 december
7945. I fråga om sådan under tiden
för lagens giltighet begången förseelse
som i lagen avses skall vad där är
stadgat om ådömande av ansvar fortfarande
gälla.

Uppehålls- eller arbetstillstånd må meddelas
även för tid efter den 31 december
7945, dock ej längre än för högst
två år efter sistnämnda dag.

Är ärende anhängiggjort hos myndighet
före den 1 januari 1938, skall det behandlas
enligt äldre lag.

Huru ersättning må bestämmas åt biträde,
varom i 33, 35, 47 eller 57 § sägs,
eller åt den, som förordnats att vid förhör
enligt 57 § tillvarataga statens intresse,
eller åt tolk, därom förordnar ock
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
7945 och gäller till och med den 30 juni
7947. I fråga örn sådan under tiden för
lagens giltighet begången förseelse som
i lagen avses skall vad där är stadgat
om ådömande av ansvar gälla även efter
sistnämnda dag.

Uppehålls- eller arbetstillstånd må meddelas
även för tid efter den 30 juni 7947,
dock ej längre än för högst två år efter
sistnämnda dag.

Genom lagen upphäves utlänningslagen
den 11 juni 1937 (nr 344). Är ärende anhängiggjort
hos myndighet före den 1
juli 1945, skall det behandlas enligt äldre
lag. Hålles utlänning vid nya lagens
ikraftträdande i förvar, må den tid, inom
vilken frågan örn hans fortsatta kvarhdllande
i förvar skall underställas Konungen,
utsträckas intill två månader.

Genom nya lagen göres ej inskränkning
1 giltighetstiden för visering eller uppehålls-
eller arbetstillstånd som meddelats
med stöd av äldre lag.

Vad i 39 § andra stycket är för där
avsedda fall stadgat skall ock gälla, örn
utlänning, som erhållit visering enligt
äldre lag, ej inom tid som i 7 § sägs
eller, örn visering gäller längre tid, inom
tiden för viseringens giltighet sökt uppehållstillstånd,
där sådant erfordras.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 259.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Förslag till Lag angående

utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Finnes utlänning, där beslut örn avvisning, förpassning eller utvisning av honom
ej kunnat verkställas, eller eljest med hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller
statens intresse i övrigt icke böra vistas på fri fot, må han omhändertagas i fångvårdsanstalt
(sluten eller öppen) eller i särskild av den centrala utlänningsmyndigheten
anordnad förläggning.

Förordnande örn utlännings omhändertagande meddelas av Konungen. Förordnande
om utlännings omhändertagande i förläggning må ock meddelas av den centrala
utlänningsmyndigheten.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten meddelar beslut örn utlännings omhändertagande
skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden. Där synnerliga skäl
föreligga, må sådant beslut likväl meddelas utan att yttrande inhämtats; beslutet
må dock ej gälla längre än en månad, såvida icke frågan inom denna tid hänskjutits
till nämnden för yttrande.

2 §■

över beslut av den centrala utlänningsmyndigheten angående utlännings omhändertagande
må klagan föras allenast såframt utlänningsnämnden eller någon dess
ledamot yppat avvikande mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats
från nämnden. Den centrala utlänningsmyndigheten skall giva till känna,
örn klagan över beslutet må föras, så ock vad utlänningen har att iakttaga, där han
vill föra sådan klagan, ävensom tillställa utlänningen beslutet så fort ske kan.

Klagan föres hos Konungen genom besvär, som skola ingivas eller med posten i
betalt brev insändas till den centrala utlänningsmyndigheten. Besvären skola vara
den centrala utlänningsmyndigheten till handa sist å åttonde dagen efter det beslutet
tillställdes utlänningen. Besvären må ock, där utlänningen icke är på fri fot, inom
sagda tid ingivas till tillsyningsmannen vid häktet eller till föreståndaren vid anstalten
eller förläggningen, och åligger det tillsyningsmannen eller föreståndaren att
ofördröjligen insända besvären till den centrala utlänningsmyndigheten. Vill utlänning
som icke är på fri fot anföra besvär, åligger det tillsyningsmannen eller föreståndaren
att tillse att utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde.

Den centrala utlänningsmyndigheten skall, så fort ske kan, insända inkomna besvär
till justitiedepartementet samt därvid foga eget utlåtande och övriga handlingar
i ärendet.

Beslutet går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

3 §•

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, anledning
föreligga till utlännings omhändertagande enligt denna lag, skall anmälan därom
göras hos den centrala utlänningsmyndigheten.

Har fråga uppkommit om utlännings omhändertagande enligt denna lag, äger Konungen,
den centrala utlänningsmyndigheten, länsstyrelse eller, där det skäligen kan
befaras att utlänningen avviker, polismyndighet taga utlänningen i förvar eller
ställa honom under uppsikt. Vidtager polismyndighet sådan åtgärd, skall länsstyrelsen
ofördröjligen underrättas. Länsstyrelse skall, så fort ske kan, underrätta den
centrala utlänningsmyndigheten örn åtgärd som länsstyrelsen eller underordnad
polismyndighet vidtagit.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten behov föreligga att enligt denna
paragraf hålla utlänning i förvar utöver en månad, skall frågan därom inom denna
tid underställas Konungen.

4 §•

Finnes i ärende som avses i denna lag särskild utredning erforderlig, må Konungen
eller den centrala utlänningsmyndigheten förordna, att förhör med utlänningen
skall hållas av utlänningsnämnden på sätt i 5 § sägs.

Konungen må ock förordna om förhör vid underrätt; och skall därvid vad i
51 och 59 §§ utlänningslagen är stadgat med avseende å sådant förhör äga motsvarande
tillämpning.

5 §•

Utlänningsnämnden skall, när förhör jämlikt 4 § första stycket påkallas, så
snart ske kan föranstalta därom; och må nämnden, där så finnes lämpligt, uppdraga
åt ledamot av nämnden eller suppleant att hålla förhöret. Vid förhöret
skall, örn den centrala utlänningsmyndigheten så finner erforderligt, lämplig person,
som myndigheten därtill förordnar, vara närvarande för att tillvarataga statens
intresse. Utlänningen äger, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp. Nämnden
eller den som av nämnden utsetts att hålla förhöret skall, om utlänningen det begär,
förordna lämplig person att biträda honom, där han är på fri fot dock allenast örn
han kan antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.

Vid förhöret skall utredning företagas angående de omständigheter som äro av
betydelse för bedömandet av frågan om utlänningens omhändertagande. Utlänningen
och hans biträde äga taga del av den utredning som vid förhöret åberopas.

över förhöret skall föras protokoll, och skall nämnden, så fort ske kan, med
eget yttrande insända protokollet till den myndighet som påkallat förhöret.

6 §•

Utlänning som omhändertagits enligt denna lag skall, örn anledning till hans
kvarhållande ej längre föreligger, med eller utan villkor utskrivas från anstalten
eller förläggningen.

Beslut örn utskrivning meddelas av Konungen. Är utlänningen omhändertagen
enligt beslut av den centrala utlänningsmyndigheten, över vilket klagan ej förts, äger
ock denna meddela beslut örn utskrivning. Konungen äger uppdraga åt den centrala
utlänningsmyndigheten att meddela beslut örn utskrivning jämväl i annat fall än
nu sagts.

7 §.

Varder utlänning ej utskriven inom fyra månader efter det hon omhändertagits
enligt denna lag, skall frågan örn hans fortsatta kvarhållande prövas på sätt i

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

8 § sägs. Hölls utlänningen vid beslutet om omhändertagandet i förvar, skall tiden
räknas från det han togs i förvar.

Innan prövning sker skall förhör med utlänningen på sätt i 5 § sägs hållas
av utlänningsnämnden. Har förhör som i 4 § avses förut hållits eller vistas utlänningen
i förläggning för sinnessjuka eller sinnesabnorma utlänningar och har
läkare vid förläggningen förklarat behov föreligga av fortsatt vistelse i sådan förläggning
eller är utlänningen desertör, vare tillfyllest att inhämta utlänningsnämndens
yttrande rörande utlänningens fortsatta kvarhållande.

Den centrala utlänningsmyndigheten skall före utgången av den i första stycket
angivna tiden hos utlänningsnämnden begära förhör eller yttrande.

8 §•

Sedan utlänningsnämndens yttrande och protokoll inkommit skall den centrala
utlänningsmyndigheten utan dröjsmål upptaga frågan om utlänningen skall utskrivas
eller kvarhållas.

Skall frågan om utskrivning prövas av Konungen, åligger det den centrala utlänningsmyndigheten
att med eget utlåtande överlämna ärendet till Konungen. Finner
den centrala utlänningsmyndigheten i annat fall att utlänningen bör kvarhållas, skall
ock frågan underställas Konungens prövning.

9 §•

Har Konungen i fall som avses i 8 § funnit utlänning böra kvarhållas, skall
den centrala utlänningsmyndigheten senast var sjätte månad efter Konungens beslut
ånyo upptaga frågan. Finner myndigheten, efter att hava inhämtat utlänningsnämndens
yttrande, att utlänningen bör utskrivas, eller har nämnden eller någon
dess ledamot funnit att så bör ske, skall ärendet överlämnas till Konungen.

10 §.

11 §•

Omhändertagen utlänning må ej underkastas större inskränkningar i sin frihet
än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen inom anstalten
eller förläggningen eller allmän säkerhet.

12 §.

Avviker utlänning, som omhändertagits i förläggning, därifrån eller visar han upprepad
ohörsamhet mot gällande ordningsföreskrifter eller föreligga eljest sådana
särskilda omständigheter att utlänningen bör för kortare eller längre tid intagas å
fångvårdsanstalt, må den centrala utlänningsmyndigheten förordna därom. Sådant
beslut må dock ej föranleda att utlänningen får kvarstanna å fångvårdsanstalt
längre än två månader, såvida icke frågan inom denna tid underställts Konungen.

13 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten äger, örn den finner särskilda skäl därtill
föreligga, med eget utlåtande hänskjuta fråga, som enligt denna lag skall prövas
av myndigheten, till Konungens avgörande. Sådant överlämnande skall ske, såframt
utlänningsnämnden i avgivet yttrande hemställt därom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

149

14 §.

Med polismyndighet avses i denna lag landsfogden och i Stockholm chefen för
krimiinalavdelningen samt i övriga städer och å landet vederbörande polischef ävensom
såväl i stad som å landet annan, vilken av länsstyrelsen särskilt förordnats att
fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet,

15 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelar Konungen.

Konungen förordnar ock, huru ersättning må bestämmas åt biträde, varom i
2 eller 5 § sägs, eller åt den, som förordnats att vid förhör enligt 5 § tillvarataga
statens intresse, eller åt tolk.

16 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest
på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt äger Konungen utan
hinder av denna lag meddela de bestämmelser angående omhändertagande av utlänning,
som må finnas nödiga; dock skola sådana bestämmelser, örn riksdagen är
samlad, inom trettio dagar och eljest inom samma tid från nästföljande riksdags
början underställas riksdagens prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945 och gäller till och med den 30 juni 1946.

Är utlänning vid lagens ikraftträdande omhändertagen i förläggning, vare förhör
enligt 7 § icke erforderligt, där fråga är örn utlänning som avses i 12 § fjärde stycket
första punkten kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda
föreskrifter om tillsyn över utlänningar1 eller där förhör med utlänningen i anledning
av omhändertagandet hållits inför länsstyrelse eller sådant förhör påkallats.
Angående förhör som enligt vad nu sagts före lagens ikraftträdande påkallats hos länsstyrelse
skola äldre bestämmelser gälla.

Hålles utlänning vid lagens ikraftträdande i förvar, må den tid, inom vilken
frågan om utlänningens fortsatta hållande i förvar enligt 3 § sista stycket skall
underställas Konungen, utsträckas intill två månader, och må med åtgärd, som
enligt 10 § skall företagas för prövning av frågan örn hans kvarhållande, anstå
tre månader efter dagen för ikraftträdandet, ändå att därigenom förvarstiden kommer
att överstiga fyra månader.

Beslut, varigenom enligt hittills gällande bestämmelser förordnats att utlänning
skall omhändertagas i förläggning eller tagas i förvar, skall ulan hinder av denna
lag gå i verkställighet, där ej annorlunda förordnas.

1 Senaste lydelse se S.F.S. 1944: 615.

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 april
1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 23 mars
1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till

1) lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag); och

2) lag angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av förste sekreteraren S. H. G. Rynell.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om utlännings rätt att bär i riket vistas (utlänningslag).

19 §.

Bestämmelsen i paragrafens sista stycke skulle erhålla en lämpligare utformning,
örn det stadgas, att därest utlänning innehar med visering försedd
legitimationshandling, han må avvisas allenast på sådan grund som
i första stycket under 6) sägs.

31 §.

Avsikten torde vara, att utlänning, som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
funnits straffri, skall kunna utvisas så snart å gärningen kan följa straffarbete
eller fängelse i sex månader. För att detta skall framgå tydligt böra ordalagen
i första stycket under 4) jämkas.

Eftersom under 4) upptagits föreskrift, varigenom straffriförklaring i visst
fall jämställts med fällande dom, och bestämmelserna i andra stycket följaktligen
böra avse även gärning, som icke kan betecknas såsom brott, erfordras
jämkning i detta stycke.

151

Kungl Maj:ts proposition nr 259.

37 §.

Beträffande förhör, som avses i denna paragraf, böra samtliga de regler
tillämpas, som gälla om förhör inför länsstyrelse enligt 33 §. Sålunda, böra
bland annat föreskrifter, som av Konungen jämlikt 59 § tredje stycket meddelas
om ersättning till biträde, varom sägs i 33 §, äga tillämpning även då
biträde förordnats för förhör enligt förevarande paragraf. Med hänsyn härtill
synes andra punkten i denna paragrafs första stycke böra erhålla något
ändrad avfattning.

42 §.

I paragrafens första stycke har föreslagits den avvikelsen från gällande lag,
att utvisad utlänning, som återvänt utan att han därtill erhållit vederbörligt
tillstånd, ej skall drabbas av straffpåföljd, om han av politiska orsaker flytt
från det land, varifrån han ankommit hit till riket.

Motsvarande förslag återfinnes icke i de sakkunnigas betänkande. Häri har
framhållits, att för en från riket utvisad utlänning, som utan tillstånd återvände
såsom politisk flykting, ofta sådan nödsituation förelegat, att straffansvar
icke borde inträda. Något undantagsstadgande ha de sakkunniga icke
ansett erforderligt på den grund att straffbestämmelsen i praktiken icke tilllämpats
i dylika fall. Att generellt undantaga politiska flyktingar från straffpåföljd
vore enligt de sakkunnigas mening mindre lämpligt med hänsyn till
att uppfattningen av utvisningens innebörd härigenom skulle avtrubbas.

I anslutning till de sakkunnigas uttalande om att straffansvar kan bortfalla
för utvisad utlänning, som återvänt hit såsom politisk flykting, har föredragande
departementschefen -—- som gjort gällande, att även den motsatta
uppfattningen hävdats — ansett ett undantagsstadgande behövligt för att
skingra varje tvekan om att politiskt flyktingskap skall beaktas i fall, varom
här är fråga.

Den av de sakkunniga intagna ståndpunkten uppbäres enligt lagrådets mening
av vägande skäl. Ett generellt undantag till förmån för politiska flyktingar
är otvivelaktigt ägnat att undergräva respekten för meddelade utvisningsbeslut
och därmed även för utvisningsförfarandet överhuvud. Härtill
är att märka, att på åklagaren ankommer att motbevisa påstående örn politiskt
flyktingskap och att det ej sällan möter svårigheter att förebringa erforderlig
utredning i sådant hänseende. Förbises får ej heller, att det är långtifrån
klart, under vilka betingelser flyktingskap bör anses vara av politisk
natur. Det kan därför befaras, att ifrågavarande straffrihetsgrund komme
att bli tillämpad i en icke avsedd utsträckning. Under förutsättning, att vederbörande
utlänning någorlunda fritt kan välja uppehållsort, synes det icke
påkallat att låta politiskt flyktingskap undanröja verkningarna av el t utvisningsbeslut.
Är däremot, såsom under nuvarande onormala förhållanden
exempelvis kan inträffa, utlänningen av politiska orsaker nödgad att fly hit
till riket för alt undgå orättmätigt angrepp av allvarligare art mot sin person,
föreligger en verklig nödsituation, och enligt allmänna rättsgrundsatser
lärer därvid straffansvar icke inträda. För den rätta behandlingen av dylika

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 259■

och andra nödsituationer erfordras således icke stöd av lag. Skulle straff
ådömas, oaktat sådan påföljd med hänsyn till omständigheterna icke framstår
såsom rimlig, kan för övrigt rättelse åvägabringas genom nåd.

På grund av det anförda hemställes, att paragrafens första stycke erhåller
samma lydelse som enligt gällande lag. Skulle det föreslagna tillägget anses
försvara sin plats med hänsyn till att politiskt flyktingskap under de sist förflutna
åren ofta varit förenad med en nödsituation, som motiverat frihet
från straff, förutsätter lagrådet, att straffbestämmelsernas utformning kommer
under omprövning, så snart lagstiftning i ämnet ånyo blir aktuell.

50 §.

Av skäl, som anförts under 37 §, bör enahanda jämkning som där föreslagits
vidtagas i förevarande paragraf.

Förslaget till lag angående utlännings omhändertagande i anstalt eller

förläggning.

1 §•

Omhändertagande i fångvårdsanstalt eller i särskild förläggning må enligt
förevarande paragraf äga rum bland annat, örn beslut örn avvisning, förpassning
eller utvisning av utlänning ej kunnat verkställas samt denne icke finnes
böra vistas på fri fot. Emellertid kan utlänning under enahanda betingelser
tagas i förvar enligt 24, 30 och 36 §§ i förslaget till utlänningslag. I
motiven har framhållits, att en sådan åtgärd, som sist nämnts, påtagligt
skilde sig från det i den särskilda lagen åsyftade omhändertagandet, i det
att ett tagande i förvar enligt utlänningslagen vore avsett att utgöra allenast
en kortvarig säkerhetsåtgärd. Denna skillnad mellan de båda instituten synes
böra komma till ett klarare uttryck än som skett i de föreliggande förslagen.
Det hemställes därför, att första stycket erhåller sådan avfattning, att
såsom förutsättning för vidtagande av åtgärd enligt lagen kräves, antingen att
mot verkställighet av utlännings avvisning, förpassning eller utvisning möter
hinder, som kan antagas bli varaktigt, och att utlänningen icke bör vistas
på fri fot, eller ock att utlänning eljest med hänsyn till allmän ordning och
säkerhet eller annat statens intresse finnes icke böra vistas på fri fot.

16 §.

Därest de bestämmelser, som med stöd av förevarande paragraf meddelas
av Konungen, icke inom föreskriven tid underställas riksdagens prövning
eller, när underställning skett, icke godkännas av riksdagen, böra bestämmelserna
upphöra att lända till efterrättelse. En erinran härom bör i tydlighetens
intresse intagas i paragrafen. Det ligger i sakens natur, att bestämmelsernas
giltighet upphör i förra fallet vid utgången av den tid, inom vilken
riksdagens prövning bort påkallas, och i senare fallet från den dag, då riksdagens
beslut meddelas.

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

övergångsbestämmelserna.

Är utlänning vid lagens ikraftträdande på grund av föreskrift i utlänningslagen
eller författning, som utfärdats med stöd därav, omhändertagen i förläggning
eller enligt beslut, som meddelats av Konungen, tagen i förvar, skall
enligt förslaget vad i denna lag stadgas angående omhändertagen utlänning
tillämpas å honom. I många fall torde omhändertagen utlänning vid lagens
ikraftträdande ha varit föremål för åtgärd, lill vilken motsvarighet finnes i
lagen, och därvid uppkommer fråga örn den rättsliga betydelse, som bör tillerkännas
sådan åtgärd. Den föreslagna lagen åsyftar i stort sett att lagfästa
den ordning, som tillkommit på administrativ väg. Med hänsyn härtill torde
avsikten vara, att såsom åtgärd enligt förevarande lag skall anses motsvarande
åtgärd, vidtagen på grund av föreskrift i utlänningslagen eller författning,
som utfärdats med stöd av sistnämnda lag. Det synes lämpligt, att uttryckligt
stadgande härom upptages i det föreslagna andra stycket av övergångsbestämmelserna.

Ur protokollet:
Sven Leffler.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 259

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 april 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrs son-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist

Domö, Gjöres, Rubbestad, Ohlin, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Bergquist, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över de till lagrådet
den 23 mars 1945 remitterade förslagen till

1) lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag); och

2) lag angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Med avseende å 42 § i förslaget till utlänningslag har lagrådet på närmare
angivna grunder ansett, att politiskt flyktingskap ej, såsom i det remitterade
förslaget skett, borde upptagas som straffrihetsgrund, när utvisad utlänning
utan tillstånd återvänder till riket. Lagrådet har därvid framhållit,
att om utlänningen av politiska orsaker nödgades fly hit för att undgå orättmätigt
angrepp av allvarligare art mot sin person, en verklig nödsituation
förelåge som enligt allmänna rättsgrundsatser medförde straffrihet. För den
händelse att den föreslagna bestämmelsen likväl ansåges försvara sin plats
med hänsyn till att politiskt flyktingskap under de sist förflutna åren ofta
varit förenad med en nödsituation som motiverat frihet från straff har lagrådet
uttalat, att lagrådet förutsatte att straffbestämmelsernas utformning komme
under omprövning så snart lagstiftning i ämnet ånyo bleve aktuell.

Erfarenheten har visat att en uttrycklig bestämmelse, att politiskt flyktingskap
länder till befrielse från straff i här förevarande fall, är behövlig
under nu rådande förhållanden, och jag har därför ej ansett mig böra ändra
förslaget i berörda hänseende. Frågan om straffbestämmelsernas utformning
kommer givetvis att bliva föremål för förnyat övervägande, när tiden
är inne för en förlängning av lagens giltighetstid eller för utarbetande av en
ny lag i ämnet.

De jämkningar och förtydliganden varom lagrådet i övrigt hemställt torde
böra iakttagas. Även vissa andra smärre redaktionella jämkningar synas mig
böra vidtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

155

Föredraganden hemställer, att de i enlighet med vad sålunda anförts ändrade
lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Innehåll.

Sid.

Proposition ............................................................ 1

Förslag till ny utlänningslag .......................................... 2

Förslag till lag äng. utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning 18

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 23 mars 1945 ...................... 23

Utlänningslagstiftningen intill 1938 .................................... 24

Tillströmningen av flyktingar till Sverige ................................ 25

Begäran om översyn av utlänningslagstiftningen ........................ 27

Gällande rätt ........................................................ 30

19A3 års utlänningssakkunnigas förslag.................................. 40

Yttranden över de sakkunnigas förslag .................................. 44

Departementschefen................................................... 48

Förslaget till utlänningslag ............................................ 50

Anmälningsskyldighet och passtvång, visering samt uppehålls- och arbetstillstånd
......................................................... 57

Utlännings avlägsnande ur riket...................................... 67

Utlännings tagande i provisoriskt förvar ............................. 82

Ansvarsbestämmelser................................................ 86

Särskilda bestämmelser.............................................. 90

övergångsbestämmelser.............................................. 93

Förslag till lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning
........................................................... 94

Omhändertagandets innebörd och former .............................. 96

Grunderna för omhändertagande...................................... 97

Beslut om omhändertagande m. m................................... 99

Besvärsrätt ........................................................ 101

Provisoriskt förvarstagande m. m..................................... 101

Förhör ............................................................ 103

Utskrivning ........................................................ 110

Prövning av fråga örn kvarhållande .................................. lil

Disciplinära åtgärder................................................ 113

övergångsbestämmelser.............................................. 115

Frågan örn behandlingen av politiska flyktingar .......................... 116

Utlänningssakkunnigas förslag till lag angående omhändertagande av utlänning
i anstalt eller förläggning........................................ 123

Vid lagrådsremissen fogade, inom departementet upprättade lagförslag ...... 127

Utdrag av lagrådets protokoll för den 6 april 1945 ........................ 150

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 6 april 1945 ........................ 154

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

451247