Kungl. Maj.ts proposition nr '258
Proposition 1938:258
Kungl. Maj.ts proposition nr ''258.
1
Nr 258.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till omläggning
av den direkta statsbeskattningen m. m.; given
Stockholms slott den 12 mars 1938.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;
3) förordning örn särskild skatt å förmögenhet;
4) förordning angående upphävande av förordningen den 28 september
1928 (nr 374) om kommunal progressivskatt;
5) förordning angående upphävande av förordningen den 28 september
1928 (nr 375) om utjämningsskatt;
6) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 27 juni
1927 (nr 321) örn skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags
tillgångar;
7) förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379);
8) förordning angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom. förordningen den
19 november 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva;
9) lag angående ändrad lydelse av 67 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet;
10) lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
om kommunalstyrelse i stad;
11) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
örn kommunalstyrelse i Stockholm;
12) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 6 juni 1930 (nr 262) örn
skolstyrelse i vissa kommuner;
13) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;
14) förordning om upphävande av förordningen den 24 april 1863 (nr 20
s. 1) angående mantalspenningarnes utgörande; samt
Bihang till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 258-
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
15) förordning om upphävande av kungörelsen den 26 augusti 1873 (nr 48
s. 1) angående kurhusavgiftens upphörande och införande av en allmän sjukvårdsavgift;
dels
ock besluta, att sådan särskild avgift, varom förmäles i § 58 förnyade
stadgan den 26 september 1921 (nr 604) angående folkundervisningen i riket,
icke må av skoldistrikt upptagas för senare år än 1938.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Kungl. Majlis proposition nr 258.
3
Förslag
till
lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 20 §, 25 § 1 morn., 28 §, 29 § 1 morn., 30 §
4 morn., 48 § 2 morn., 69 § och 70 § 1 mom. samt anvisningarna till 20, 22,
25, 28, 29, 35, 36, 41 och 48 §§ kommunalskattelagen den 28 september 19281
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
20 §.
Vid beräkningen —--och bibehållande.
Avdrag må icke ske för:
den skattskyldiges---— eller uppfostran;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av
den skattskyldige själv, andre maken, hemmavarande barn under 16 år eller
hemmavarande barn, som fyllt 16 men ej 18 år och som ej anses tillhöra
arbetspersonalen;
ränta å — — — till kapitalförlust.
(Se vidare anvisningarna.)
25 §.
1 mom. Från bruttointäkten---är underkastad;
värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av fastighetsägaren
tillhöriga maskiner och andra inventarier, som höra till fastigheten;
ränta å — — — nedlagt kapital.
Medlem av —--såsom kapitaltillskott.
Har bostadsförening---såsom kapitaltillskott.
28 §.
1 mom. Till intäkt av — ---som intäkt av rörelse.
2 mom. Ersättning på grund av försäkring av egendom skall anses såsom
intäkt av rörelse, om och i den mån köpeskilling för egendomen, därest denna
försålts, skolat hänföras till sådan intäkt.
Avser ersättningen försäkring för förlust av fartyg, står det den skatt
1
Senaste lydelse av 25 § 1 mom. och av anvisningarna till 22, 25, 36 och 48 §§ se SFS
1930: 190, av 30 § 4 mom. se SFS 1934: 294 samt av anvisningarna till 29 § se SFS 1937: 662.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
skyldige fritt att upptaga densamma, i den mån den överstiger värdet av
det förlorade fartyget sådant detta värde befanns efter vederbörliga avskrivningar,
såsom intäkt under det beskattningsår, då den influtit, eller något av
de två följande åren, eller fördelad på dessa tre år; dock må ersättningen,
i den mån den använts för anskaffande av annat eller andra fartyg, icke
upptagas såsom intäkt för senare beskattningsår än det varunder den sålunda
använts.
(Se vidare anvisningarna.)
29 §.
1 mom. Från bruttointäkten —--maskiner, inventarier och dylikt;
värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren
tillhöriga maskiner oqh andra inventarier eller, om dylik tillgång är underkastad
hastig förbrukning, kostnad för anskaffning av tillgången;
värdeminskning å patenträtt och annan liknande rättighet;
värdeminskning genom slitning och därmed jämförlig orsak, som byggnad,
vilken är avsedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad;
värdeminskning å naturtillgångar---till kapitalförlust.
30 §.
4 morn. För partihandelsbolag, som avses i förordningen angående försäljning
av rusdrycker, skall nettointäkten av handel med rusdrycker, dälden
enligt här ovan givna bestämmelser skulle beräknats till högre belopp,
anses utgöra 5 procent å försäljningssumman för under beskattningsåret försålda
rusdrycker med undantag för vara, vid vars försäljning bolaget enligt
avtal med staten icke äger tillgodoräkna sig handelsvinst.
För systembolag, varom förmäles i nyssnämnda förordning, skall nettointäkten
av utminutering av rusdrycker, där den enligt här ovan givna bestämmelser
skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra 7 procent å försäljningssumman
för under beskattningsåret utminuterade rusdrycker.
För utövare---försålda tobaksvaror.
För aktiebolaget tipstjänst och svenska penninglotteriet aktiebolag skall
nettointäkten av verksamheten, där den enligt ovan meddelade bestämmelser
skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra för aktiebolaget tipstjänst
12 procent å summan av bolagets aktiekapital och reservfond samt för svenska
penninglotteriet aktiebolag 12 procent å summan av bolagets aktiekapital,
reservfond och garantifond.
48 §.
2 morn. Skattskyldig fysisk — --- 500 kronor.
Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt
eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 600 kronors
inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag, åtnjuta familjeavdrag. Familjeavdraget
utgör,--- 200 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
5
Skattskyldig, som---för hustru.
För barn, vilkas föräldrar icke varit under beskattningsåret gifta med varandra
eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest enligt nu
givna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade till avdrag för
barnet, en var av föräldrarna erhålla halvt avdrag. Beloppet avrundas nedåt
till jämna tjugutal kronor.
69 §.
Å svensk---kommunalt ändamål.
Vad ovan sagts gäller i tillämpliga delar jämväl sådan persons hustru
samt barn under 18 år, därest de varit svenska medborgare och bott hos
honom.
(Se vidare anvisningarna.)
70 §.
1 morn. Person, som ----stadigvarande vistats.
Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 18 år och
enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare.
Anvisningar
till 20 §.
1. Till skattskyldigs---46 § 2 mom.
2. Hemmavarande barn, som fyllt 16 men ej 18 år och som deltagit i
den skattskyldiges förvärvsverksamhet, anses ej tillhöra arbetspersonalen,
med mindre barnets inkomst av arbete eller eljest är så stor, att den föranleder
skatteplikt för barnet enligt 51 §.
Frågan om barns ålder bedömes efter förhållandet vid taxeringsårets ingång
(se 65 §).
3. Såsom allmänna---heller skogsvårdsavgift.
4. Angående vad som är att hänföra till kapitalförlust i rörelse hänvisas
till punkt 10 av anvisningarna till 29 §. Vad där stadgats--— andra
förvärvskällor.
till 22 §.
1. Såsom driftkostnad---räkna som driftkostnad.
2. Avdrag medgives---av jordägaren (jfr punkt 7 av anvisningarna
till 29 §).
Såsom för---nödig bostadsbyggnad.
3. Såsom speciella---(se 20 §).
4. Har skog---det ursprungliga.
5. Har växande---skogens försäljning.
6. Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och deltagit i arbetet
å fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen. Därest barnet ej fyllt 18 år,
gäller detta dock allenast under förutsättning att barnets inkomst av arbete
eller eljest är så stor, att den föranleder skatteplikt för barnet enligt 51 §.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Hemmavarande barn under 16 år anses i intet fall tillhöra arbetspersonalen.
(Jfr 20 § och dithörande anvisningar punkt 2.)
Barn, som anses tillhöra arbetspersonalen, taxeras självt för den inkomst,
det kan hava haft i avlöning och naturaförmåner eller eljest, varemot föräldrarna
få göra avdrag såsom för annan arbetshjälp. För harn, som icke
anses tillhöra arbetspersonalen, får intet dylikt avdrag göras, även om barnet
deltagit i arbetet, varav följer, att lön och underhåll åt barnet ej heller
skall upptagas såsom inkomst för barnet. Den lindring i föräldrarnas skattskyldighet,
som medgives för sådant barn, regleras genom ortsavdragen (se
48 §).
7. Till avdragsgill---försumpning m. m.
till 25 §.
1. Bestämmelsen om •—--fri bostad.
2. Avdrag för —- — -— under beskattningsåret.
3. Avdrag för värdeminskning å maskiner och andra inventarier får ske
på sätt och i den ordning, som enligt punkt 3 a—c av anvisningarna till 29 §
gäller om avdrag för värdeminskning å dylika tillgångar i rörelse. Fasta
maskiner och andra inventarier, för vilka ej enligt punkt 5 av anvisningarna
till 10 § redovisats särskilt maskinvärde, skola dock inräknas i byggnadens
värde och således bliva föremål för avskrivning enligt punkt 2 här ovan,
med rätt för beskattningsnämnd att i samförstånd med den skattskyldige
bestämma, att värdeminskningsavdrag å tillgång, vars värde ej inräknas i
särskilt maskinvärde men tidigare varit inräknat i sådant värde, alltjämt
skall beräknas såsom för inventarier.
4. Därest brandförsäkring---40 »
5. För värdeminskning — —- — till 24 §.
till 28 §.
1. Till intäkt---hans rörelse. Däremot räknas icke hit sådan in
täkt,
som till den skattskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför
vad som normalt är att anse såsom driftinkomst, såsom exempelvis vid
avyttring av personlig lösegendom eller för stadigvarande bruk i rörelsen
avsedda fastigheter eller andra tillgångar — angående för sådant bruk avsedda
maskiner och andra inventarier så ock patenträtter och liknande tidsbegränsade
rättigheter se dock andra och tredje styckena här nedan -— eller
vid avyttring av rörelsen själv. Den intäkt, som erhålles genom en dylik,
oberoende av rörelsen verkställd avyttring, skall tagas i betraktande vid inkomstberäkningen
för förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet och bedömas
efter de för denna förvärvskälla stadgade grunder.
Med avseende å intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk avsedda
maskiner eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad (se punkt 7 av anvisningarna till 29 §),
skall gälla följande. Ar den skattskyldige aktiebolag, ekonomisk förening,
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank, skall intäkten upptagas såsom
intäkt av rörelse. För annan skattskyldig skall däremot intäkten upptagas
såsom intäkt av rörelse i den mån sådant följer av punkt 3 d av anvisningarna
till 29 § men för övrigt såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
i den mån enligt 35 § förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst
föreligga. Intäkt vid avyttring av patenträtt eller liknande tidsbegränsad
rättighet skall för såväl aktiebolag och med dem likställda som andra skattskyldiga
upptagas såsom intäkt av rörelse i den mån sådant följer av punkt
5 av anvisningarna till 29 § men eljest, i den mån skattepliktig realisationsvinst
föreligger, såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.
I enlighet med det anförda skall en skattskyldig, som driver jordstyckningsrörelse
eller eljest idkar handel med fastigheter, såsom intäkt av
rörelsen upptaga vad som influtit vid försäljning av sådan fastighet eller
del därav, oberoende av sättet för fastighetens förvärvande och tiden för
dess innehavande, varefter frågan om och i vad mån nettointäkt uppstått
genom försäljningen kommer att bero på resultatet av rörelsen i dess helhet
under beskattningsåret. Örn ett industriaktiebolag avyttrar någon för den
industriella verksamheten avsedd fastighet, skall vad av försäljningssumman
belöper å sådana till fastigheten hörande maskiner och andra inventarier,
som icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag hänföres till byggnad,
upptagas såsom intäkt av rörelse, varemot återstående delen av försäljningssumman
skall upptagas såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
därest de i 35 § angivna förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst
föreligga. Är däremot fråga om industriell verksamhet, som utövas av enskild
person, skall vid avyttrande av någon för verksamheten avsedd fastighet
i allmänhet försäljningssumman beskattas såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet
i den mån förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst
föreligga. Avser i nu nämnt fall avyttringen jämväl till fastigheten hörande
maskiner eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad, skall jämlikt punkt 3 d av anvisningarna
till 29 § alltid såsom intäkt av rörelse upptagas vad som vid avyttringen
återbekommits av de å dem förut gjorda avskrivningarna, medan
försäljningsvinst i övrigt upptages såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet
i den mån förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst föreligga.
2. Ränteintäkt samt---i rörelsen.
3. Har innehavare--— av rörelse.
4. Har skattskyldig —• *--skolat upptagas såsom intäkt av rörelse.
5. Såsom intäkt av rörelse skall även upptagas ersättning på grund av
försäkring mot utebliven dylik intäkt.
I vissa fall--- — för bolaget.
(3. Har i---till 38 §).
till 29 §.
1. Har annan — —- — särskild förvärvskälla.
2. Har aktiebolag--— till avdrag.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
3. a. Kostnaden för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier avdrages i regel genom årliga väraeminskningsavdrag.
Är sådan tillgång underkastad hastig förbrukning, vilket vanligen
kan anses vara fallet, när den beräknas hava en varaktighetstid av
högst tre år, må dock under anskaffningsåret avdragas hela kostnaden för
dess anskaffande.
b. Genom värdeminskningsavdrag fördelas en tillgångs anskaffningsvärde
såsom omkostnad på ett antal år i följd med belopp så avpassade att anskaffningsvärdet
kan i sin helhet avdragas under den tidrymd tillgången beräknas
vara ekonomiskt användbar (tillgångens varaktighetstid). Det årliga
värdeminskningsavdraget bör normalt bestämmas enligt avskrivningsplan
till viss bråkdel av anskaffningsvärdet. Kan utredning icke förebringas örn
anskaffningsvärdet eller örn de avdrag som därå tidigare ägt rum, må avdraget
beräknas till viss procent å bokförda värdet eller å annat värde, som
med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt.
Värdeminskningsavdrag må, såvitt angår skattskyldig som för handelsböcker,
endast där utredning företes om hur mycket av anskaffningsvärdet
sorn kvarstår oavskrivet i beskattningsavseende ske med större belopp än
som under beskattningsåret avskrivits i räkenskaperna. Den omständigheten
att utredning i nu angivna avseende icke företes skall dock ej utgöra hinder
för skattskyldig att tillgodonjuta avdrag, som redan tidigare skett i räkenskaperna
men da ej gjorts vid beskattningen, därest det påvisas hur stor
skiljaktighet i sistnämnda avseende föreligger och avdraget eljest är behörigt.
Vid bestämmande av tillgångs varaktighetstid skall hänsyn tagas till omständigheter,
som kunna föranleda, att tillgångens nytta för rörelsen beräknas
bliva begränsad till kortare tid än som kan antagas svara mot dess förbrukning
genom slitning eller dyl., såsom exempelvis då tillgången anskaffats
för utnyttjande av en konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig, eller
av ett särskilt arbetstillfälle, eller då tillgången kan väntas bliva såsom oekonomisk
utbytt mot ny tillgång, innan den blir utsliten.
Såsom tillgångs anskaffningsvärde skall anses, då tillgången förvärvats
genom köp eller byte eller därmed jämförligt fång, den verkliga kostnaden
för dess anskaffande och, då tillgången annorledes övergått till rörelsen, dess
allmänna saluvärde vid tiden för övergången. Har tillgång i samband med
förvärv av den rörelse, vari den nyttjas, förvärvats annorledes än genom
köp eller byte eller därmed jämförligt fång, skall dock, örn ej särskilda
omständigheter till annat föranleda, såsom anskaffningsvärde för tillgången
anses det belopp som kvarstår i beskattningsavseende oavskrivet för överlåtaren,
eller, om vid förvärv av rörelsen på grund av arv eller testamente
stämpelplikt beräknats efter lägre belopp, det belopp efter vilket stämpelplikt
sålunda beräknats. Skulle det i något fall befinnas, att den skattskyldige
eller någon, som står honom nära, vidtagit åtgärd för att den skattskyldige
skall kunna tillgodoräkna sig ett högre anskaffningsvärde än som synes
rimligt, och kan det antagas att detta skett för att åt någon av dem bereda
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
obehörig förmån i beskattningsavseende, skall anskaffningsvärdet i skälig
mån jämkas.
c. Värdeminskningsavdrag med större belopp än enligt reglerna under
b må såvitt angår där avsedd tillgång åtnjutas i den man sadant följer av nedan
angivna särskilda bestämmelser.
Jämkning av värdeminskningsavdragen med hänsyn till rörelsens växlande
resultat må för skattskyldig som företer utredning örn hur mycket som
kvarstår i beskattningsavseende oavskrivet av anskaffningsvärdet ske på det
sätt, att örn denne, i överensstämmelse med sina räkenskaper, för ett år gjort
avdrag med mindre belopp än enligt värdeminskningsplanen, han ina för
senare år utöver avdrag enligt planen tillgodonjuta det resterande avdraget,
i den mån motsvarande avdrag då skett i räkenskaperna.
Har skattskyldigs rörelse för visst år utvisat förlust eller så ringa överskott,
att den skattskyldige vid beräkning av nettointäkten av rörelsen ej
kunnat utnyttja det på året enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdraget,
må han tillgodoräkna sig det resterande avdraget för senare
år genom utsträckning i erforderlig mån av avskrivningsplanen efter den
antagna varaktighetstidens slut eller, enligt beskattningsnämnds särskilda beprövande,
dessförinnan utöver avdrag enligt planen. I andra fall än nu sagts
må på ett år i beskattningsavseende belöpande värdeminskningsavdrag, som
den skattskyldige ej kunnat utnyttja vid beräkning av sin nettointäkt av
rörelse, icke göras ett följande år. Skattskyldig skall anses hava kunnat vid
beräkning av nettointäkten av rörelse utnyttja värdeminskningsavdrag även
i den mån underskott å förvärvskällan kunnat utnyttjas vid taxeringen till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt under allmänna avdrag, innan avdrag
skett för underskott å övriga förvärvskällor samt för utskylder.
Ådagalägger skattskyldig, att värdet av tillgång nedgått avsevärt mer än
som motsvarar sammanlagda beloppet av tidigare verkställda och på året
belöpande värdeminskningsavdrag, äger han tillgodoräkna sig härav föranlett
större avdrag än enligt avskrivningsplanen; dock må ej med tillämpning
av detta stadgande värdet å tillgången nedbringas till lägre belopp än
det bokförda värdet.
Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för tillgång
betingats därav att den skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller
för en konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande
omständighet, må avdrag för sådant överpris eller sådan merkostnad,
i den mån motsvarande avdrag under beskattningsåret skett i räkenskaperna,
göras vid inkomstberäkningen, även örn värdet av tillgången vid beskattningsårets
slut ej nedgått till det efter avskrivningen återstående beloppet.
d. Då tillgång, varom här är fråga, avyttras eller såsom för rörelsen
obrukbar utrangeras, får avdrag ske för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet, i den mån detta belopp överstiger
vad som influtit vid avyttring av tillgången, men skall å andra sidan såsom
intäkt av rörelse upptagas vad som vid dylik avyttring må hava återbe
-
10
Kungl. Majlis proposition nr 258.
kommits av belopp, för vilka avdrag i beskattningsavseende åtnjutits. Med
avyttring likställes det fall, att tillgång uttages ur rörelsen för att tillföras
annan rörelse, som utgör särskild förvärvskälla, eller för att nyttjas för
annat ändamål. Att beträffande skattskyldig, som avses i punkt 4 här nedan,
belopp som erhålles vid avyttring av tillgång av nu ifrågavarande slag skall
i sin helhet ingå i intäkten av rörelse framgår av punkt 1 av anvisningarna
till 28 §.
4. Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller
sparbank må, efter därom hos beskattningsnämnd framställt yrkande, berättigas
att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning å maskiner eller
andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier i enlighet med de i räkenskaperna
gjorda avskrivningarna, oavsett om dessa äro 1 överensstämmelse
med reglerna i punkt 3. Sådan fri avskrivning må tillgodonjutas endast där
tillfredsställande utredning föreligger om vad som återstår i beskattningsavseende
oavskrivet av anskaffningsvärdet å här ifrågavarande tillgångar
samt dessa ävensom avskrivningar å desamma i den skattskyldiges räkenskaper
och i företedd utredning redovisas på sådant sätt, att trygghet föreligger
att vid avyttring av tillgångarna framdeles möjligen uppkommande vinster
ej skola undgå taxering. Uppfyller den skattskyldige dessa betingelser, må
rätt att tillgodonjuta fri avskrivning icke förvägras honom, såvida ej särskilda
förhållanden i avseende å den skattskyldiges rörelse därtill föranleda.
Den omständigheten att vid fri avskrivning värdeminskningsavdragen vid
beskattningen sålunda skola överensstämma med avdragen enligt räkenskaperna
utgör ej hinder för skattskyldig att efter övergång till fri avskrivning
utöver avdrag enligt räkenskaperna tillgodogöra sig från tiden före
övergången resterande, i räkenskaperna gjorda men ej vid beskattningen
åtnjutna avdrag antingen inom ramen för avskrivningsplan som avses i
punkt 3 eller, med beskattningsnämnds särskilda medgivande, på en gång
eller enligt särskild av beskattningsnämnd godkänd avskrivningsplan avseende
en tid av högst tio år. Efter övergång till fri avskrivning må dock
i intet fall sådant avdrag tillgodonjutas, som avses i punkt 3 c tredje stycket.
Har den skattskyldige icke kunnat vid taxeringen utnyttja på visst år belöpande
avdrag som upptagits i sådan särskild avskrivningsplan som nyss
sagts, må detta avdrag icke tillgodoföras honom för senare år.
Har före övergång till fri avskrivning skattskyldig vid taxeringen tillgodoräknats
större värdeminskningsavdrag än enligt räkenskaperna, skall, för
åstadkommande av överensstämmelse mellan tillgångens återstående värden
enligt räkenskaperna och i beskattningsavseende, det belopp, varmed tillgångens
värde sålunda i beskattningsavseende understiger värdet enligt räkenskaperna,
upptagas såsom intäkt under det första beskattningsår, för vilket
fri avskrivning åtnjutes, eller, om den skattskyldige hellre vill, med en
tredjedel för nämnda beskattningsår och ett vart av de två närmast följande
åren. Örn belopp, varom nu är fråga, för något av sagda år skulle helt
eller delvis undandragas beskattning genom utnyttjande vid inkomstberäkningen
av avdrag, som eljest ej kunna utnyttjas, skall dock beloppet i stället
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
11
uppföras såsom intäkt för det första år, då dylikt förhållande ej föreligger.
Vid tillämpning av detta stycke skall även sådant på tidigare år enligt värdeminskningsplan
belöpande värdeminskningsavdrag, som den skattskyldige
ej kunnat utnyttja, anses hava tillgodoräknats honom.
5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning, som patenträtt och liknande
tidsbegränsad rättighet, vilken rörelseidkare förvärvat för utnyttjande
vid en av honom driven tillverkning, undergått på grund av minskning avgiltighetstiden.
Beträffande värdeminskningsavdrag för dylik tillgång skola
föreskrifterna i punkt 3 äga motsvarande tillämpning.
Patenträtt eller liknande rättighet, vilken rörelseidkare tillgodogör sig genom
att överlåta exploateringen därav till annan, är att anse såsom vara i
rörelse och skall följaktligen icke behandlas enligt regeln i denna punkt
utan enligt reglerna för dylik tillgång.
Avdrag för värdeminskning å varumärke, firmanamn och andra liknande
rättigheter av good wills natur må medgivas blott i den mån deras värde
kan anses i verkligheten begränsat till viss tid. Då värdeminskningsavdrag
sålunda medgives, skola de i punkt 3 meddelade föreskrifterna äga motsvarande
tillämpning.
6. Avdrag för värdeminskning å aktier, andelar och liknande tillgångar
må äga rum allenast där värdeminskningen ej är att likställa med kapitalförlust.
7. Avdrag medgives ock för värdeminskning å byggnad, vilken är avsedd
för användning i ägarens rörelse. Avdraget bör bestämmas till viss
procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid byggnaden anses kunna
utnyttjas. Är på grund av särskilda omständigheter byggnadens värde
för rörelsen begränsat till förhållandevis kort tid, skall hänsyn härtill tagas.
Så kan vara fallet exempelvis då fråga är örn byggnad för utnyttjande
av en begränsad malmfyndighet, eller då å annans grund belägen byggnad,
som användes i rörelse, vid nyttjanderättens upphörande icke skall av jordägaren
lösas. I fråga om rent tillfälliga byggnader, avsedda att användas
endast ett fåtal år, må byggnadskostnaden i sin helhet avdragas för det
år, då utgiften för byggnadens uppförande ägt rum.
I byggnads värde inräknas ej värdet å fasta maskiner och andra till byggnaden
hörande inventarier, för vilka enligt punkt 5 av anvisningarna till 10 §
särskilt maskinvärde redovisats vid fastighetstaxeringen eller, såvitt fråga är
om tillgångar, vilka ännu ej varit föremål för fastighetstaxering, bör redovisas
vid sådan taxering. Å dem tillämpas reglerna i punkterna 3 och 4. Rörande
avdrag för värdeminskning å övriga maskiner, inventarier m. m., vilkas värde
inräknas i byggnadsvärde som fastställts vid fastighetstaxering, tillämpas däremot
de för värdeminskning å byggnad meddelade bestämmelserna. Ilar på
grund av vad nu sagts tillgång en gång hänförts till maskiner, inventarier
eller dvl., skall den, såvida ej beskattningsnämnd i samförstånd nied den
skattskyldige annorlunda bestämmer, alltfort behandlas såsom dylik tillgång,
ändå alt den sedermera ej inbegripes i särskilt maskinvärde.
Hinder möter ej att, där utredning rörande anskaffningsvärde som avses i
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
punkt 3 här ovan förebringas, för byggnad, vilken är avsedd för användning
i ägarens rörelse, beräkna värdeminskningsavdraget enligt avskrivningsplan
på sätt i nämnda punkt angives. Utrangeras eller nedrives byggnad, för vilken
värdeminskningsavdrag sålunda beräknats, får avdrag ske för vad som
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet, i den mån detta belopp överstiger
vad som influtit vid avyttring av byggnadsmaterialier o. dyl. i samband med
utrangeringen eller rivningen.
8. För substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar såsom
gruvor, stenbrott m. m. får avdrag ske i form av årlig avskrivning med skäligt
belopp, som så avpassas, att anskaffningsvärdet blir till fullo avdraget
under den tid tillgången beräknas räcka. Härvid iakttages, att i anskaffningsvärdet
inräknas icke blott vad som erlagts vid inköp eller annat förvärv
av fyndigheten utan jämväl de kostnader, som nedlagts för fyndighetens exploaterande,
såsom exempelvis för upptagande av schakt vid gruva eller anläggning
av utfartsvägar vid stenbrott m. m. dyl., allt i den mån dessa kostnader
icke fått avdragas såsom kostnader i den löpande driften.
9. Såsom speciella---icke avdragas (se 20 §).
10. I anslutning ---såsom kapitalförlust.
11. Angående hemmavarande barn, som användas i rörelse, gäller vad
om sådana är stadgat beträffande jordbruk (se punkt 6 av anvisningarna till
22 §).
12. En ekonomisk---föreningarnas medlemsantal.
till 35 §.
1. Är fråga om beskattning av realisationsvinst vid avyttring av fastighet,
som ingått i den skattskyldiges rörelse, skall beaktas vad i punkt 1 av anvisningarna
till 28 § sägs rörande beskattning i vissa fall såsom intäkt av rörelse
av vad som erhålles vid avyttring av maskiner eller andra inventarier, vilkas
värde icke enligt punkt 7 av anvisningarna till 29 § inräknas i värdet av
byggnad.
2. Har vid---anvisningarna till 28 §).
3. Har egendom---sistnämnda fång.
till 36 §.
1. Vid beräkning ----stämpelkostnader m. m. Har den skattskyl
dige
tidigare fått åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade egendomen
eller dyl., skall å andra sidan, i den mån ej vad som vid avyttringen
återbekommits av de avskrivna beloppen inräknas i intäkt av rörelse,
omkostnadsbeloppet minskas med detta avdrag. Vidare får----annan
förvärvskälla.
2. För att---överstigit lotterivinsten.
3. I punkt — — — annan förvärvskälla.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
till 41 §.
1. Inkomst av---och skulder.
För skattskyldig — — — stadgade grunder. Den i räkenskaperna gjorda
värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
— såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat, handelslager, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags placeringar av förvaltade medel
i aktier, obligationer, lånefordringar m. m. — skall endast om särskilda omständigheter
därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen.
Vad här---års inkomstberäkning.
2. I fråga---eller terminsvis.
till 48 §.
1. Vad i---av beskattningsåret.
2. Av bestämmelserna---nämnda avdrag.
3. Till ledning---140 kronor.
4. Vid tillämpning av stadgandet i 48 § 2 mom. sista stycket gäller, att en
var av föräldrarna skall för barn som där sägs erhålla halvt familjeavdrag
— räknat efter den ortsgrupp den skattskyldige tillhör — såvitt det icke
visas eller av omständigheterna framgår, att endera av föräldrarna ej alls
eller endast i ringa mån bidragit till barnets underhåll. I sådant fall skall
den andre av föräldrarna vara berättigad till hela avdraget för barnet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.
Beträffande eftertaxering till kommunalskatt, som skolat utgöras enligt
kommunalskattelagen i dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande
äga tillämpning.
Vid tillämpning av bestämmelserna i anvisningarna till 29 § rörande värdeminskningsavdrag
iakttages följande:
där fråga är om förhållanden, som hänföra sig till tiden före denna lags
ikraftträdande, må sådan utredning beträffande anskaffningsvärde anses
tillfyllest, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finnes
skälig och möjlig att åstadkomma;
vad i punkt 3 c tredje stycket stadgas om rätt för skattskyldig att vid beräkning
av inkomst av rörelse tillgodonjuta avdrag för värdeminskning, som
tidigare ej kunnat utnyttjas, äger ej tillämpning å avdrag som belöpt å beskattningsår,
för vilket taxering ägt rum före år 1933;
där skattskyldig vid beskattningen tillgodoräknade avdrag, som ej skett i
räkenskaperna, till väsentlig del hänföra sig till taxeringar före ar 1939, skail
vid tillämpning av punkt 4 tredje stycket, där beskattningsnämnd det medgiver,
skattskyldig kunna upptaga motsvarande belopp till beskattning fördelat
på flera än tre år.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Förslag
till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 28 september 1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att anvisningarna till 18 § förordningen den 28
september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skola upphöra
att gälla, att 4 och 15 §§, 16 § 1 morn., 17, 18, 20 och 26 §§, 27 § 1 mom.
samt anvisningarna till 9 och 10 §§ nämnda förordning1 skola erhålla ändrad
lydelse, samt att till förordningen skall fogas en ny tabell, betecknad såsom
tabell V, allt på sätt nedan angives:
i §■
Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika
förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 31 § första stycket, avdrag
ske för
underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från
annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att underskott
å förvärvskälla, som utgöres av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös
egendom eller deltagande i lotteri, må avdragas endast om och i den mån den
skattskyldiges inkomst från annan sådan förvärvskälla därtill förslår;
allmänna skatter, som av den skattskyldige under beskattningsåret här i
riket erlagts, med undantag av kronoutskylder.
Skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta avdrag för periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning samt för avgifter för pensionsförsäkring
och för annan personförsäkring, allt i den omfattning, som i 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen sägs.
15 §.
Till grund för beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatt skall läggas
sammanlagda beloppet av den skattskyldiges taxerade inkomst samt en
etthundradedel av nans och i förekommande fall hans omyndiga barns skattepliktiga
förmögenhet. Är han skattskyldig allenast för inkomst eller allenast
för förmögenhet, skall till grund för skattens beräkning läggas inkomsten
eller en etthundradedel av förmögenheten efter ty nyss är sagt.
Det sålunda----kronor, bortfaller.
1 Senaste lydelse av 4 § se SFS 1930:191 och av 18 § se SFS 1934: 291.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
16 §.
1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, äger, med undantag varom nedan närmare förmäles,
att å det taxerade beloppet åtnjuta statligt ortsavdrag (grundavdrag och
familjeavdrag), vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper,
som angivas i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt
eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 600 kronors
inkomst, är berättigad till såväl grundavdrag som familjeavdrag.
Grundavdraget för skattskyldig, som nu nämnts, och familjeavdraget för
hustru utgöra, vart för sig, i ortsgrupp I: 600 kronor; i ortsgrupp II: 640
kronor; i ortsgrupp III: 680 kronor; i ortsgrupp IV: 720 kronor; samt i
ortsgrupp V: 760 kronor. Familjeavdraget för vartdera av de två första
barnen, för vilka avdrag åtnjutes, utgör i ortsgrupp I: 460 kronor; i ortsgrupp
II: 500 kronor; i ortsgrupp III: 540 kronor; i ortsgrupp IV: 580 kronor;
samt i ortsgrupp V: 620 kronor. Familjeavdraget för ett vart av de
övriga barnen utgör i ortsgrupp I: 700 kronor; i ortsgrupp II: 760 kronor;
i ortsgrupp lil: 820 kronor; i ortsgrupp IV: 880 kronor; samt i ortsgrupp V:
940 kronor. Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna
hos sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling,
änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilka han varit
berättigad erhålla avdrag, att åtnjuta familjeavdrag för husföreståndarinnan
med hälften av det belopp, som tillkommer skattskyldig för hustru.
För annan skattskyldig än i föregående stycke sagts (ensamstående) bestämmes
ortsavdraget (grundavdrag) på sätt framgår av en vid denna förordning
fogad tabell V. Då det taxerade beloppet uppgår till i ortsgrupp I:
minst 14,000 kronor; i ortsgrupp II: minst 14,300 kronor; i ortsgrupp III:
minst 14,600 kronor; i ortsgrupp IV: minst 14,900 kronor; samt i ortsgrupp
V: minst 15,200 kronor, åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortsavdrag.
För barn, vilkas föräldrar icke varit under beskattningsåret gifta med
varandra eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest enligt
nu givna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade till avdrag
för barnet, en var av föräldrarna erhålla halvt avdrag. Beloppet avrundas
nedåt till jämna tjugutal kronor. Bestämmelsen örn högre avdrag för det
tredje och de följande barnen skall därvid tillämpas för fadern och modern
var för sig, så att hänsyn tages blott till det antal barn som av var och en
av dem helt eller delvis underhålles.
17 §.
1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara belopp skall, med iakttagande av
vad nedan i 19 § stadgas, fastställas enligt de i 2, 3 och 4 mom. angivna
grunder.
2 mom. För skattskyldig fysisk person, som avses i 16 g 1 mom. andra
stycket och som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av be
-
16 Kungl. Maj-.ts proposition nr 258.
skattningsåret, skall det taxerade beloppet minskas, förutom med statligt
ortsavdrag,
om det taxerade beloppet uppgår till eller överskjuter ortsavdragets dubbla
summa, med ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget och, *
om det taxerade beloppet ej uppgår till ortsavdragets dubbla summa, med
hälften av det belopp, varmed det taxerade beloppet överskjuter ortsavdraget.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till följd av
långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande
den skattskyldiges taxerade belopp minskas med ytterligare ett belopp av
högst 1,000 kronor.
Vad härefter återstår avrundas nedåt till jämna tiotal kronor och utgör för
skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbart belopp.
3 mom. För ensamstående skattskyldig, som varit här i riket bosatt under
hela eller någon del av beskattningsåret, skall såsom beskattningsbart belopp
upptagas det taxerade beloppet minskat med statligt ortsavdrag och, i fall
som i 2 mom. andra stycket här ovan sägs, efter beskattningsnämndens
beprövande med ytterligare ett belopp av högst 1,000 kronor.
4 mom. För annan skattskyldig än som i 2 och 3 mom. avses utgör det
taxerade beloppet tillika beskattningsbart belopp.
5 mom. Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon
del av beskattningsåret och vilkens beräknade taxerade belopp icke uppgår
till 600 kronor, skall icke utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt.
I övrigt inträder skatteplikt i fråga om inkomst- och förmögenhetsskatt:
för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del
av beskattningsåret: då det beräknade beskattningsbara beloppet uppgår till
minst 10 kronor;
för annan skattskyldig: då det beräknade taxerade beloppet uppgår till
minst 100 kronor.
18 §.
1 mom. Inkomst- och förmögenhetsskatt utgår dels för samtliga skattskyldiga
med viss i särskild ordning bestämd procent av i 2 mom. angivna
grundbelopp (bottenskatt) och dels för fysiska personer, oskifta dödsbon
och familjestiftelser, när det beskattningsbara beloppet överstiger 8,000 kronor,
med i 3 mom. angivna tillägg till bottenskatten (tilläggsskatt).
Med familjestiftelse avses stiftelse, som enligt de för densamma gällande
stadgar har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa familjers
eller bestämda personers ekonomiska intressen.
2 mom. Bottenskattens grundbelopp utgöra:
a) för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser:
när det beskattningsbara beloppet icke överstiger 3,000 kronor: 4.5 procent
av det beskattningsbara beloppet;
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
17
när det beskattningsbara beloppet överstiger
3.000 men icke 6,000 kr.: 135 kr. för 3,000 kr. och 5.5% av återstoden;
6.000 kr. : 300 » » 6,000 » » 6-5% » » ;
b) för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter,
som icke äro aktiebolag, sparbanker samt sådana utländska
juridiska personer, som ej beskattas enligt a) här ovan:
tio procent av det beskattningsbara beloppet;
c) för andra skattskyldiga än dem som avses under a) och b) här ovan:
fem procent av det beskattningsbara beloppet.
3 mom. Tilläggsskatten utgör:
när det beskattningsbara beloppet icke överstiger 10,000 kronor: 2 procent
av den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 8,000
kronor;
när det beskattningsbara beloppet överstiger
10,000 | meri | icke | 15,000 | kr.: | 40 | kr. | för | 10,000 | kr. och | 4 % av återstoden; | |
15,000 |
|
| 25,000 |
| 240 | » | » | 15,000 | » » | 8 % » | > ; |
25,000 | > |
| 40,000 | 2> | 1,040 |
| » | 25,000 | » » | 12% » | » ; |
40,000 | » | » | 60,000 | > | 2,840 |
| >/ | 40,000 | » T> | 16 % » | » ; |
60,000 | » |
| 100,000 | » : | 6,040 | » | » | 60,000 |
| 20% » | » ; |
100,000 | » | » | 200,000 | » : | 14,040 | > |
| 100,000 | » » | 24 % » | » ; |
200,000 | kr. |
|
|
| 38,040 | » |
| 200,000 | J> 2> | 28% » | » |
20 §.
För varje år bestämmes, med vilka procenttal av de i 18 § 2 mom. a), b)
och c) omförmälda grundbelopp bottenskatt skall för det året utgå.
26 §.
A svensk---bosatt person.
Vad nu sagts gäller jämväl sådan persons hustru samt barn under 18 år,
därest de varit svenska medborgare och bott hos honom.
27 §.
1 mom. Person, som —--stadigvarande vistats.
Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 18 år och
enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare.
Anvisningar
till 9 och 10 §§.
1. Tillgång, som--— under året.
2. Såsom affärsbruk---i detalj.
Den omständigheten, att vid inkomstberäkning viss värdesättning varom
ovan sagts blivit godkänd, medför ej att denna skall anses bindande jämväl
för förmögenhetsberäkningen.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 258.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
I fråga om ----rörelse angivet.
3. Är fordran---värde (10 §).
4. Rättighet skall---årets utgång.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939.
Beträffande eftertaxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, som skolat
utgöras enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i dess
hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande äga tillämpning.
Kungl. Majis proposition nr 258.
19
Tabell V, utvisande för ensamstående skattskyldig taxerat belopp minskat med
ortsavdrag. Utom i fall då sådant avdrag som avses i 17 § 2 mom. andra stycket
(s. k. avdrag för ömmande omständigheter) åtnjutes, är det angivna återstående
beloppet Jämväl beskattningsbart belopp.
Ortsavdraget vid visst taxerat belopp erhålles följaktligen genom att från detta belopp avdraga
det tal, som enligt tabellen svarar mot beloppet.
Ortsgrupp L
Taxerat belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
600 |
|
|
|
|
| — | 10 | 10 | 20 | 20 |
700 | 30 | 30 | 40 | 40 | 50 | 50 | 60 | 60 | 70 | 70 |
800 | 80 | 80 | 90 | 90 | 100 | 100 | 110 | 110 | 120 | 120 |
900 | 130 | 130 | 140 | 140 | 150 | 150 | 160 | 160 | 170 | 170 |
1000 | 180 | 180 | 190 | 190 | 200 | 200 | 210 | 210 | 220 | 230 |
1100 | 240 | 240 | 250 | 250 | 260 | 260 | 270 | 270 | 280 | 290 |
1200 | 300 | 300 | 310 | 310 | 320 | 320 | 330 | 340 | 350 | 360 |
1300 | 370 | 370 | 380 | 390 | 400 | 410 | 420 | 430 | 440 | 450 |
1400 | 460 | 470 | 480 | 490 | 500 | 510 | 520 | 530 | 540 | 550 |
1500 | 570 | 580 | 590 | 600 | 610 | 620 | 630 | 640 | 650 | 660 |
1600 | 680 | 690 | 700 | 710 | 720 | 730 | 740 | 750 | 760 | 770 |
1700 | 790 | 800 | 810 | 820 | 830 | 840 | 850 | 860 | 870 | 880 |
1800 | 900 | 910 | 920 | 930 | 940 | 950 | 960 | 970 | 980 | 990 |
1900 | 1000 | 1010 | 1020 | 1030 | 1040 | 1050 | 1060 | 1070 | 1080 | 1090 |
2 000 | 1100 | Illo | 1120 | 1130 | 1140 | 1150 | 1160 | 1170 | 1180 | 1190 |
2100 | 1200 | 1210 | 1220 | 1230 | 1240 | 1250 | 1260 | 1270 | 1280 | 1290 |
2 200 | 1300 | 1310 | 1320 | 1330 | 1340 | 1350 | 1360 | 1370 | 1380 | 1390 |
2 300 | 1400 | 1410 | 1420 | 1430 | 1440 | 1450 | 1460 | 1470 | 1480 | 1490 |
2 400 | 1500 | 1510 | 1520 | 1530 | 1540 | 1550 | 1560 | 1570 | 1580 | 1590 |
2 500 | 1600 | 1610 | 1620 | 1630 | 1640 | 1650 | 1660 | 1670 | 1680 | 1690 |
2 600 | 1700 | 1710 | 1720 | 1730 | 1740 | 1750 | 1760 | 1770 | 1780 | 1 790 |
2 700 | 1800 | 1810 | 1820 | 1830 | 1840 | 1850 | 1860 | 1870 | 1880 | 1890 |
2 800 | 1900 | 1910 | 1920 | 1930 | 1940 | 1950 | 1960 | 1970 | 1980 | 1990 |
2 900 | 2 000 | 2 010 | 2 020 | 2 030 | 2 040 | 2 050 | 2 060 | 2 070 | 2 080 | 2 090 |
3 000 | 2100 | 2110 | 2120 | 2130 | 2140 | 2150 | 2160 | 2170 | 2180 | 2190 |
3100 | 2 200 | 2 210 | 2 220 | 2 230 | 2 240 | 2 250 | 2 260 | 2 270 | 2 280 | 2 290 |
3 200 | 2 300 | 2 310 | 2 320 | 2 330 | 2 340 | 2 350 | 2 360 | 2 370 | 2 380 | 2 390 |
3 300 | 2 400 | 2 410 | 2 420 | 2 430 | 2 440 | 2 450 | 2 460 | 2 470 | 2 480 | 2 490 |
3 400 | 2 500 | 2 510 | 2 520 | 2 530 | 2 540 | 2 550 | 2 560 | 2 570 | 2 580 | 2 590 |
3 500 | 2 600 | 2 610 | 2 620 | 2 630 | 2 640 | 2 650 | 2 660 | 2 670 | 2 680 | 2 690 |
3 600 | 2 700 | 2 710 | 2 720 | 2 730 | 2 740 | 2 750 | 2 760 | 2 770 | 2 780 | 2 790 |
3 700 | 2 800 | 2 810 | 2 820 | 2 830 | 2 840 | 2 850 | 2 860 | 2 870 | 2 880 | 2 890 |
3 800 | 2 900 | 2 910 | 2 920 | 2 930 | 2 940 | 2 950 | 2 960 | 2 970 | 2 980 | 2 990 |
3 900 | 3 000 | 3 010 | 3 020 | 3 030 | 3 040 | 3 050 | 3 060 | 3 070 | 3 080 | 3 090 |
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Tabell V (forts.). Ortsgrupp I.
Taxerat belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
4 000 | 3100 | 3110 | 3120 | 3130 | 3140 | 3150 | 3160 | 3170 | 3180 | 3190 |
4100 | 3 200 | 3 210 | 3 220 | 3 230 | 3 240 | 3 250 | 3 260 | 3 270 | 3 280 | 3 290 |
4 200 | 3 300 | 3 310 | 3 320 | 3 330 | 3 340 | 3 350 | 3 360 | 3 370 | 3 380 | 3 390 |
4 300 | 3 400 | 3 410 | 3 420 | 3 430 | 3 440 | 3 450 | 3 460 | 3 470 | 3 480 | 3 490 |
4 400 | 3 500 | 3 510 | 3 520 | 3 530 | 3 540 | 3 550 | 3 560 | 3 570 | 3 580 | 3 590 |
4 500 | 3 600 | 3 610 | 3 620 | 3 630 | 3 640 | 3 650 | 3 660 | 3 670 | 3 680 | 3 690 |
4 600 | 3 700 | 3 710 | 3 720 | 3 730 | 3 740 | 3 750 | 3 760 | 3 770 | 3 780 | 3 790 |
4 700 | 3 800 | 3 810 | 3 820 | 3 830 | 3 840 | 3 850 | 3 860 | 3 870 | 3 880 | 3 890 |
4 800 | 3 900 | 3 910 | 3 920 | 3 930 | 3 940 | 3 950 | 3 960 | 3 970 | 3 980 | 3 990 |
4 900 | 4 000 | 4 010 | 4 020 | 4 030 | 4 040 | 4 050 | 4 060 | 4 070 | 4 080 | 4 090 |
5 000 | 4100 | 4110 | 4120 | 4130 | 4140 | 4150 | 4160 | 4170 | 4180 | 4190 |
5100 | 4 210 | 4 220 | 4 230 | 4 240 | 4 250 | 4 260 | 4 270 | 4 280 | 4 290 | 4 300 |
5 200 | 4 320 | 4 330 | 4 340 | 4 350 | 4 360 | 4 370 | 4 380 | 4 390 | 4 400 | 4 410 |
5 300 | 4 430 | 4 440 | 4 450 | 4 460 | 4 470 | 4 480 | 4 490 | 4 500 | 4 510 | 4 520 |
5 400 | 4 540 | 4 550 | 4 560 | 4 570 | 4 580 | 4 590 | 4 600 | 4 610 | 4 620 | 4 630 |
5 500 | 4 650 | 4 660 | 4 670 | 4 680 | 4 690 | 4 700 | 4 710 | 4 720 | 4 730 | 4 740 |
5 600 | 4 760 | 4 770 | 4 780 | 4 790 | 4 800 | 4 810 | 4 820 | 4 830 | 4 840 | 4 850 |
5 700 | 4 870 | 4 880 | 4 890 | 4 900 | 4 910 | 4 920 | 4 930 | 4 940 | 4 950 | 4 960 |
5 800 | 4 980 | 4 990 | 5 000 | 5 010 | 5 020 | 5 030 | 5 040 | 5 050 | 5 060 | 5 070 |
5 900 | 5 090 | 5100 | 5110 | 5120 | 5130 | 5140 | 5150 | 5160 | 5170 | 5180 |
6 000 | 5 200 | 5 210 | 5 220 | 5 230 | 5 240 | 5 250 | 5 260 | 5 270 | 5 280 | 5 290 |
6100 | 5 310 | 5 320 | 5 330 | 5 340 | 5 350 | 5360 | 5 370 | 5 380 | 5 390 | 5 400 |
6 200 | 5 420 | 5 430 | 5 440 | 5 450 | 5 460 | 5 470 | 5 480 | 5 490 | 5 500 | 5 510 |
6 300 | 5 530 | 5 540 | 5 550 | 5 560 | 5 570 | 5 580 | 5 590 | 5 600 | 5 610 | 5 620 |
6 400 | 5 640 | 5 650 | 5 660 | 5 670 | 5 680 | 5 690 | 5 700 | 5 710 | 5 720 | 5 730 |
6 500 | 5 750 | 5 760 | 5 770 | 5 780 | 5 790 | 5 800 | 5 810 | 5 820 | 5 830 | 5 840 |
6 600 | 5 860 | 5 870 | 5 880 | 5 890 | 5 900 | 5 910 | 5 920 | 5 930 | 5 940 | 5 950 |
6 700 | 5 970 | 5 980 | 5 990 | 6 000 | 6 010 | 6 020 | 6 030 | 6 040 | 6 050 | 6 060 |
6 800 | 6 080 | 6 090 | 6100 | 6110 | 6120 | 6130 | 6140 | 6150 | 6160 | 6170 |
6 900 | 6190 | 6 200 | 6 210 | 6 220 | 6 230 | 6 240 | 6 250 | 6 260 | 6 270 | 6 280 |
7 000 | 6 300 | 6 310 | 6 320 | 6 330 | 6 340 | 6350 | 6 360 | 6 370 | 6 380 | 6 390 |
7100 | 6 410 | 6 420 | 6 430 | 6 440 | 6 450 | 6 460 | 6 470 | 6 480 | 6 490 | 6 500 |
7 200 | 6 520 | 6 530 | 6 540 | 6 550 | 6 560 | 6 570 | 6 580 | 6 590 | 6 600 | 6 610 |
7 300 | 6 630 | 6 640 | 6 650 | 6 660 | 6 670 | 6 680 | 6 690 | 6 700 | 6 710 | 6 720 |
7 400 | 6 740 | 6 750 | 6 760 | 6 770 | 6 780 | 6 790 | 6 800 | 6 810 | 6 820 | 6 830 |
7 500 | 6 850 | 6 860 | 6 870 | 6 880 | 6 890 | 6 900 | 6 910 | 6 920 | 6 930 | 6 940 |
7 600 | 6 960 | 6 970 | 6 980 | 6 990 | 7 000 | 7 010 | 7 020 | 7 030 | 7 040 | 7 050 |
7 700 | 7 070 | 7 080 | 7 090 | 7100 | 7 110 | 7120 | 7130 | 7140 | 7150 | 7160 |
7 800 | 7180 | 7190 | 7 200 | 7 210 | 7 220 | 7 230 | 7 240 | 7 250 | 7 260 | 7 270 |
7 900 | 7 290 | 7 300 | 7 310 | 7 320 | 7 330 | 7 340 | 7 350 | 7 360 | 7 370 | 7 380 |
Kungl. Maj.ts proposition nr 25S. 21
Tabell V (forts.). Ortsgrupp I.
Taxerat belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
8 000 | 7 400 | 7 410 | 7 420 | 7 430 | 7 440 | 7 450 | 7 460 | 7 470 | 7 480 | 7 490 |
8100 | 7 510 | 7 520 | 7 530 | 7 540 | 7 550 | 7 560 | 7 570 | 7 580 | 7 590 | 7 600 |
8 200 | 7 620 | 7 630 | 7 640 | 7 650 | 7 660 | 7 670 | 7 680 | 7 690 | 7 700 | 7 710 |
8 300 | 7 730 | 7 740 | 7 750 | 7 760 | 7 770 | 7 780 | 7 790 | 7 800 | 7 810 | 7 820 |
8 400 | 7 840 | 7 850 | 7 860 | 7 870 | 7 880 | 7 890 | 7 900 | 7 910 | 7 920 | 7 930 |
8 500 | 7 950 | 7 960 | 7 970 | 7 980 | 7990 | 8 000 | 8 010 | 8 020 | 8 030 | 8 040 |
8 600 | 8 060 | 8 070 | 8 080 | 8 090 | 8100 | 8110 | 8120 | 8130 | 8140 | 8150 |
8 700 | 8170 | 8180 | 8190 | 8 200 | 8 210 | 8220 | 8 230 | 8 240 | 8 250 | 8 260 |
8 800 | 8 280 | 8 290 | 8 300 | 8 310 | 8 320 | 8 330 | 8 340 | 8 350 | 8 360 | 8 370 |
8 900 | 8390 | 8 400 | 8 410 | 8 420 | 8 430 | 8 440 | 8 450 | 8 460 | 8 470 | 8 480 |
9 000 | 8 500 | 8 510 | 8 520 | 8 530 | 8 540 | 8 550 | 8 560 | 8 570 | 8 580 | 8 590 |
9100 | 8 610 | 8 620 | 8 630 | 8 640 | 8 650 | 8 660 | 8 670 | 8 680 | 8 690 | 8 700 |
9 200 | 8 720 | 8 730 | 8 740 | 8 750 | 8 760 | 8 770 | 8 780 | 8 790 | 8 800 | 8 810 |
9 300 | 8 830 | 8 840 | 8 850 | 8 860 | 8 870 | 8 880 | 8 890 | 8 900 | 8 910 | 8 920 |
9 400 | 8 940 | 8 950 | 8 960 | 8 970 | 8 980 | 8 990 | 9 000 | 9 010 | 9 020 | 9 030 |
9 500 | 9 050 | 9 060 | 9 070 | 9 080 | 9 090 | 9100 | 9110 | 9120 | 9130 | 9140 |
9 600 | 9160 | 9170 | 9180 | 9190 | 9 200 | 9 210 | 9 220 | 9 230 | 9 240 | 9 250 |
9 700 | 9 270 | 9 280 | 9 290 | 9 300 | 9 310 | 9 320 | 9 330 | 9 340 | 9 350 | 9 360 |
9 800 | 9 380 | 9 390 | 9 400 | 9 410 | 9 420 | 9 430 | 9 440 | 9 450 | 9 460 | 9 470 |
9 900 | 9 490 | 9 500 | 9 510 | 9 520 | 9 530 | 9 540 | 9 550 | 9 560 | 9 570 | 9 580 |
10000 | 9 600 | 9 610 | 9 620 | 9 630 | 9 640 | 9650 | 9 660 | 9 670 | 9 680 | 9 690 |
10100 | 9 710 | 9 720 | 9 730 | 9 740 | 9 750 | 9 760 | 9 770 | 9 780 | 9 790 | 9 800 |
10 200 | 9 820 | 9 830 | 9 840 | 9 850 | 9 860 | 9 870 | 9 880 | 9 890 | 9 900 | 9 910 |
10 300 | 9 930 | 9 940 | 9 950 | 9 960 | 9 970 | 9 980 | 9 990 | 10 000 | 10 010 | 10 020 |
10 400 | 10 040 | 10 050 | 10 060 | 10 070 | 10 080 | 10 090 | 10100 | 10110 | 10120 | 10130 |
10 500 | 10150 | 10 160 | 10170 | 10 180 | 10190 | 10 200 | 10 210 | 10 220 | 10 230 | 10 240 |
10 600 | 10 260 | 10 270 | 10 280 | 10 290 | 10 300 | 10 310 | 10 320 | 10 330 | 10 340 | 10 350 |
10 700 | 10 370 | 10 380 | 10 390 | 10 400 | 10 410 | 10 420 | 10 430 | 10 440 | 10 450 | 10 460 |
10 800 | 10 480 | 10 490 | 10 500 | 10 510 | 10 520 | 10 530 | 10 540 | 10 550 | 10 560 | 10 570 |
10 900 | 10 590 | 10 600 | 10 610 | 10 620 | 10 630 | 10 640 | 10 650 | 10 660 | 10 670 | 10 680 |
11000 | 10 700 | 10 710 | 10 720 | 10 730 | 10 740 | 10 750 | 10 760 | 10 770 | 10 780 | 10 790 |
11100 | 10 810 | 10 820 | 10 830 | 10 840 | 10 850 | 10 860 | 10 870 | 10 880 | 10 890 | 10 900 |
11200 | 10 920 | 10 930 | 10 940 | 10 950 | 10 960 | 10 970 | 10 980 | 10 990 | 11000 | 11010 |
11300 | 11030 | 11040 | 11050 | 11060 | 11070 | 11080 | 11090 | 11100 | lino | 11120 |
11400 | 11140 | 11150 | 11160 | 11170 | 11180 | 11190 | 11200 | 11210 | 11220 | 11230 |
11500 | 11 250 | 11260 | 11 270 | 11280 | 11290 | 11300 | 11310 | 11320 | 11330 | 11340 |
11600 | 11360 | 11370 | 11380 | 11390 | 11400 | 11410 | 11420 | 11430 | 11440 | 11450 |
11 700 | 11470 | 11480 | 11490 | 11500 | 11510 | 11520 | 11530 | 11540 | 11550 | 11560 |
11800 | 11580 | 11590 | 11600 | 11610 | 11620 | 11630 | 11640 | 11650 | 11660 | 11670 |
11900 | 11690 | 11700 | 11710 | 11720 | 11730 | 11 740 | 11750 | 11760 | 11770 | 11780 |
22
Kungl. Majus proposition nr 258.
Tabell V (forts.). Ortsgrupp I.
Taxerat belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
12 000 | 11800 | 11810 | 11820 | 11830 | 11840 | 11850 | 11860 | 11870 | 11880 | 11890 |
12100 | 11910 | 11920 | 11930 | 11940 | 11950 | 11960 | 11970 | 11980 | 11990 | 12 000 |
12 200 | 12 020 | 12 030 | 12 040 | 12 050 | 12 060 | 12 070 | 12 080 | 12 090 | 12 100 | 12110 |
12 300 | 12 130 | 12 140 | 12 150 | 12 160 | 12 170 | 12 180 | 12 190 | 12 200 | 12 210 | 12 220 |
12 400 | 12 240 | 12 250 | 12 260 | 12 270 | 12 280 | 12 290 | 12 300 | 12 310 | 12 320 | 12 330 |
12 500 | 12 350 | 12 360 | 12 370 | 12 380 | 12 390 | 12 400 | 12 410 | 12 420 | 12 430 | 12 440 |
12 600 | 12 460 | 12 470 | 12 480 | 12 490 | 12 500 | 12 510 | 12 520 | 12 530 | 12 540 | 12 550 |
12 700 | 12 570 | 12 580 | 12 590 | 12 600 | 12 610 | 12 620 | 12 630 | 12 640 | 12 650 | 12 660 |
12 800 | 12 680 | 12 690 | 12 700 | 12 710 | 12 720 | 12 730 | 12 740 | 12 750 | 12 760 | 12 770 |
12 900 | 12 790 | 12 800 | 12 810 | 12 820 | 12 830 | 12 840 | 12 850 | 12 860 | 12 870 | 12 880 |
13 000 | 12 900 | 12 910 | 12 920 | 12 930 | 12 940 | 12 950 | 12 960 | 12 970 | 12 980 | 12 990 |
13 100 | 13 010 | 13 020 | 13 030 | 13 040 | 13 050 | 13 060 | 13 070 | 13 080 | 13 090 | 13 100 |
13 200 | 13 120 | 13 130 | 13140 | 13 150 | 13 160 | 13170 | 13 180 | 13 190 | 13 200 | 13 210 |
13300 | 13 230 | 13 240 | 13 250 | 13 260 | 13 270 | 13 280 | 13 290 | 13 300 | 13 310 | 13 320 |
13 400 | 13 340 | 13 350 | 13 360 | 13370 | 13 380 | 13 390 | 13 400 | 13 410 | 13 420 | 13 430 |
! 13 500 | 13 450 | 13 460 | 13470 | 13 480 | 13 490 | 13 500 | 13 510 | 13 520 | 13 530 | 13 540 |
13 600 | 13 560 | 13 570 | 13 580 | 13 590 | 13 600 | 13 610 | 13 620 | 13 630 | 13 640 | 13 650 |
13 700 | 13 670 | 13 680 | 13 690 | 13 700 | 13 710 | 13 720 | 13 730 | 13 740 | 13 750 | 13 760 |
13 800 | 13 780 | 13 790 | 13 800 | 13 810 | 13 820 | 13 830 | 13 840 | 13 850 | 13 860 | 13 870 |
13 900 | 13 890 | 13 900 | 13 910 | 13 920 | 13 930 | 13 940 | 13 950 | 13 960 | 13 970 | 13 980 |
När det taxerade beloppet uppgår till 14 000 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående
skattskyldig icke ortsavdrag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
23
Tabell V (forts.). Ortsgrupp II.
Taxerat belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
600 700 | — | — | — | — | 10 | 10 | 20 | 20 | 30 | 30 |
800 | 40 | 40 | 50 | 50 | 60 | 60 | 70 | 70 | 80 | 80 |
900 | 90 | 90 | 100 | 100 | 110 | 110 | 120 | 120 | 130 | 130 |
1000 | 140 | 140 | 150 | 150 | 160 | 160 | 170 | 170 | 180 | 190 |
1100 | 200 | 200 | 210 | 210 | 220 | 220 | 230 | 230 | 240 | 250 |
1200 | 260 | 260 | 270 | 270 | 280 | 280 | 290 | 290 | 300 | 310 |
1300 | 320 | 320 | 330 | 330 | 340 | 340 | 350 | 360 | 370 | 380 |
1400 | 390 | 390 | 400 | 400 | 410 | 420 | 430 | 440 | 450 | 460 |
1500 | 470 | 480 | 490 | 500 | 510 | 520 | 530 | 540 | 550 | 560 |
1 600 | 570 | 580 | 590 | 600 | 610 | 620 | 630 | 640 | 650 | 660 |
1700 | 670 | 680 | 690 | 700 | 710 | 720 | 730 | 740 | 750 | 760 |
1800 | 780 | 790 | 800 | 810 | 820 | 840 | 850 | 860 | 870 | 880 |
1900 | 900 | 910 | 920 | 930 | 940 | 960 | 970 | 980 | 990 | 1000 |
2 000 | 1020 | 1030 | 1040 | 1050 | 1060 | 1080 | 1090 | 1100 | lilo | 1120 |
2100 | 1140 | 1150 | 1160 | 1170 | 1180 | 1190 | 1200 | 1210 | 1220 | 1230 |
2 200 | 1240 | 1250 | 1260 | 1270 | 1280 | 1290 | 1300 | 1310 | 1320 | 1330 |
2 300 | 1340 | 1350 | 1360 | 1370 | 1380 | 1390 | 1400 | 1410 | 1420 | 1430 |
2 400 | 1440 | 1450 | 1460 | 1470 | 1480 | 1490 | 1500 | 1510 | 1520 | 1530 |
2 500 | 1540 | 1550 | 1560 | 1570 | 1580 | 1590 | 1600 | 1610 | 1620 | 1630 |
2 600 | 1640 | 1650 | 1660 | 1670 | 1680 | 1690 | 1700 | 1710 | 1720 | 1730 |
2 700 | 1740 | 1750 | 1760 | 1770 | 1780 | 1790 | 1800 | 1810 | 1820 | 1830 |
2 800 | 1840 | 1850 | 1860 | 1870 | 1880 | 1890 | 1900 | 1910 | 1920 | 1930 |
2 900 | 1940 | 1950 | 1960 | 1970 | 1980 | 1990 | 2 000 | 2 010 | 2 020 | 2 030 |
3 000 | 2 040 | 2 050 | 2 060 | 2 070 | 2 080 | 2 090 | 2100 | 2110 | 2120 | 2130 |
3100 | 2140 | 2150 | 2160 | 2170 | 2180 | 2190 | 2 200 | 2 210 | 2 220 | 2 230 |
3 200 | 2 240 | 2 250 | 2 260 | 2 270 | 2 280 | 2 290 | 2 300 | 2 310 | 2 320 | 2 330 |
3 300 | 2 340 | 2 350 | 2 360 | 2370 | 2 380 | 2 390 | 2 400 | 2 410 | 2 420 | 2 430 |
3 400 | 2 440 | 2 450 | 2 460 | 2 470 | 2 480 | 2 490 | 2 500 | 2 510 | 2 520 | 2 530 |
3 500 | 2 540 | 2 550 | 2 560 | 2 570 | 2 580 | 2 590 | 2 600 | 2 610 | 2 620 | 2 630 |
3 600 | 2 640 | 2 650 | 2 660 | 2 670 | 2 680 | 2 690 | 2 700 | 2 710 | 2 720 | 2 730 |
3 700 | 2 740 | 2 750 | 2 760 | 2 770 | 2 780 | 2 790 | 2 800 | 2 810 | 2 820 | 2 830 |
3 800 | 2 840 | 2 850 | 2 860 | 2 870 | 2 880 | 2 890 | 2 900 | 2 910 | 2 920 | 2 930 |
3 900 | 2 940 | 2 950 | 2 960 | 2 970 | 2 980 | 2 990 | 3 000 | 3 010 | 3 020 | 3 030 |
4 000 | 3 040 | 3 050 | 3 060 | 3 070 | 3 080 | 3 090 | 3100 | 3110 | 3120 | 3130 |
4100 | 3140 | 3150 | 3160 | 3170 | 3180 | 3190 | 3 200 | 3 210 | 3 220 | 3 230 |
4 200 | 3 240 | 3 250 | 3 260 | 3 270 | 3 280 | 3 290 | 3 300 | 3 310 | 3 320 | 3 330 |
4 300 | 3 340 | 3 350 | 3 360 | 3 370 | 3 380 | 3 390 | 3 400 | 3 410 | 3 420 | 3 430 |
4 400 | 3 440 | 3 450 | 3 460 | 3 470 | 3 480 | 3 490 | 3 600 | 3 610 | 3 520 | 3 630 |
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Tabell V (forts.). Ortsgrupp II.
Taxerat |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
4 500 | 3 540 | 3 550 | 3 560 | 3 570 | 3 580 | 3590 | 3 600 | 3 610 | 3 620 | 3 630 |
4 600 | 3 640 | 3 650 | 3 660 | 3 670 | 3 680 | 3 690 | 3 700 | 3 710 | 3 720 | 3 730 |
4 700 | 3 740 | 3 750 | 3 760 | 3 770 | 3 780 | 3 790 | 3 800 | 3 810 | 3 820 | 3 830 |
4 800 | 3 840 | 3 850 | 3 860 | 3 870 | 3 880 | 3 890 | 3 900 | 3 910 | 3 920 | 3 930 |
4 900 | 3 940 | 3 950 | 3 960 | 3 970 | 3 980 | 3 990 | 4 000 | 4 010 | 4 020 | 4 030 |
5 000 | 4 040 | 4 050 | 4 060 | 4070 | 4 080 | 4 090 | 4100 | 4110 | 4120 | 4130 |
5100 | 4140 | 4150 | 4160 | 4170 | 4180 | 4190 | 4 200 | 4 210 | 4 220 | 4 230 |
5 200 | 4 250 | 4 260 | 4 270 | 4 280 | 4 290 | 4 300 | 4 310 | 4 320 | 4 330 | 4 340 |
5300 | 4 360 | 4 370 | 4 380 | 4 390 | 4 400 | 4 410 | 4 420 | 4 430 | 4 440 | 4 450 |
5 400 | 4 470 | 4 480 | 4 490 | 4 500 | 4 510 | 4 520 | 4 530 | 4 540 | 4 550 | 4 560 |
5 500 | 4 580 | 4 590 | 4 600 | 4 610 | 4 620 | 4 630 | 4 640 | 4 650 | 4 660 | 4 670 |
5 600 | 4 690 | 4 700 | 4 710 | 4 720 | 4 730 | 4 740 | 4 750 | 4 760 | 4 770 | 4 780 |
5 700 | 4 800 | 4 810 | 4 820 | 4 830 | 4 840 | 4 850 | 4 860 | 4 870 | 4 880 | 4 890 |
5 800 | 4 910 | 4 920 | 4 930 | 4 940 | 4 950 | 4 960 | 4 970 | 4 980 | 4 990 | 5 000 |
5 900 | 5 020 | 5 030 | 5 040 | 5 050 | 5 060 | 5 070 | 5 080 | 5 090 | 5100 | 5110 |
6 000 | 5130 | 5140 | 5150 | 5160 | 5170 | 5180 | 5190 | 5 200 | 5 210 | 5 220 |
6100 | 5 240 | 5 250 | 5 260 | 5 270 | 5 280 | 5 290 | 5 300 | 5 310 | 5 320 | 5 330 |
6 200 | 5 350 | 5 360 | 5 370 | 5 380 | 5 390 | 5 400 | 5 410 | 5 420 | 5 430 | 5 440 |
6 300 | 5 460 | 5 470 | 5 480 | 5 490 | 5 500 | 5 510 | 5 520 | 5 530 | 5 540 | 5 550 |
6 400 | 5 570 | 5 580 | 5 590 | 5600 | 5 610 | 5 620 | 5 630 | 5 640 | 5 650 | 5 660 |
6 500 | 5 680 | 5 690 | 5 700 | 5 710 | 5 720 | 5 730 | 5 740 | 5 750 | 5 760 | 5 770 |
6 600 | 5 790 | 5 800 | 5 810 | 5 820 | 5 830 | 5 840 | 5 850 | 5 860 | 5 870 | 5 880 |
6 700 | 5 900 | 5 910 | 5 920 | 5 930 | 5 940 | 5 950 | 5 960 | 5 970 | 5 980 | 5 990 |
6 800 | 6 010 | 6 020 | 6 030 | 6 040 | 6 050 | 6 060 | 6 070 | 6 080 | 6 090 | 6100 |
6 900 | 6120 | 6130 | 6140 | 6150 | 6160 | 6170 | 6180 | 6190 | 6 200 | 6 210 |
7 000 | 6 230 | 6 240 | 6 250 | 6 260 | 6 270 | 6 280 | 6 290 | 6 300 | 6 310 | 6 320 |
7100 | 6 340 | 6 350 | 6 360 | 6 370 | 6 380 | 6 390 | 6 400 | 6 410 | 6 420 | 6 430 |
7 200 | 6 450 | 6 460 | 6 470 | 6 480 | 6 490 | 6 500 | 6 510 | 6 520 | 6 530 | 6 540 |
7 300 | 6 560 | 6 570 | 6 580 | 6 590 | 6 600 | 6 610 | 6 620 | 6 630 | 6 640 | 6 650 |
7 400 | 6 670 | 6 680 | 6 690 | 6 700 | 6 710 | 6 720 | 6 730 | 6 740 | 6 750 | 6 760 |
7 500 | 6 780 | 6 790 | 6 800 | 6 810 | 6 820 | 6 830 | 6 840 | 6 850 | 6 860 | 6 870 |
7 600 | 6 890 | 6 900 | 6 910 | 6 920 | 6 930 | 6 940 | 6 950 | 6 960 | 6 970 | 6 980 |
7 700 | 7 000 | 7 010 | 7 020 | 7 030 | 7 040 | 7 050 | 7 060 | 7 070 | 7 080 | 7 090 |
7 800 | 7110 | 7120 | 7130 | 7140 | 7150 | 7160 | 7170 | 7180 | 7190 | 7 200 |
7 900 | 7 220 | 7 230 | 7 240 | 7 250 | 7 260 | 7 270 | 7 280 | 7 290 | 7 300 | 7 310 |
8 000 | 7 330 | 7 340 | 7 350 | 7 360 | 7 370 | 7 380 | 7 390 | 7 400 | 7 410 | 7 420 |
8100 | 7 440 | 7 450 | 7 460 | 7 470 | 7 480 | 7 490 | 7 500 | 7 510 | 7 520 | 7 530 |
8 200 | 7 550 | 7 560 | 7 570 | 7 580 | 7 590 | 7 600 | 7 610 | 7 620 | 7 630 | 7 640 |
8300 | 7 660 | 7 670 | 7 680 | 7 690 | 7 700 | 7 710 | 7 720 | 7 730 | 7 740 | 7 750 |
8 400 | 7 770 | 7 780 | 7 790 | 7 800 | 7 810 | 7 820 | 7 830 | 7 840 | 7 850 | 7 860 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 258. 25
Tabell V (forts.)- Ortsgrupp II.
Taxerat belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
8 500 | 7 880 | 7 890 | 7 900 | 7 910 | 7 920 | 7 930 | 7 940 | 7 950 | 7 960 | 7 970 |
8 600 | 7 990 | 8 000 | 8 010 | 8 020 | 8 030 | 8 040 | 8 050 | 8 060 | 8 070 | 8 080 |
8 700 | 8100 | 8110 | 8120 | 8130 | 8140 | 8150 | 8160 | 8170 | 8180 | 8190 |
8 800 | 8 210 | 8 220 | 8 230 | 8 240 | 8 250 | 8 260 | 8 270 | 8 280 | 8 290 | 8 300 |
8 900 | 8 320 | 8 330 | 8340 | 8 350 | 8 360 | 8 370 | 8 380 | 8 390 | 8 400 | 8 410 |
9 000 | 8 430 | 8 440 | 8 450 | 8 460 | 8 470 | 8 480 | 8 490 | 8500 | 8 510 | 8 520 |
9100 | 8 540 | 8 550 | 8 560 | 8 570 | 8 580 | 8 590 | 8 600 | 8 610 | 8 620 | 8 630 |
9 200 | 8 650 | 8 660 | 8 670 | 8 680 | 8 690 | 8 700 | 8 710 | 8 720 | 8 730 | 8 740 |
9 300 | 8 760 | 8 770 | 8 780 | 8 790 | 8 800 | 8 810 | 8 820 | 8 830 | 8 840 | 8 850 |
9 400 | 8 870 | 8 880 | 8890 | 8 900 | 8 910 | 8 920 | 8 930 | 8 940 | 8 950 | 8 960 |
9 500 | 8 980 | 8 990 | 9 000 | 9 010 | 9 020 | 9 030 | 9 040 | 9 050 | 9 060 | 9 070 |
9600 | 9 090 | 9100 | 9110 | 9120 | 9130 | 9140 | 9150 | 9160 | 9170 | 9180 |
9 700 | 9 200 | 9 210 | 9 220 | 9 230 | 9 240 | 9 250 | 9 260 | 9 270 | 9 280 | 9 290 |
9 800 | 9 310 | 9 320 | 9 330 | 9 340 | 9 350 | 9 360 | 9370 | 9 380 | 9 390 | 9 400 |
9 900 | 9 420 | 9 430 | 9 440 | 9 450 | 9 460 | 9 470 | 9 480 | 9 490 | 9 500 | 9 510 |
F 10 000 | 9 530 | 9 540 | 9 550 | 9560 | 9 570 | 9 580 | 9 590 | 9 600 | 9 610 | 9 620 |
10100 | 9 640 | 9 650 | 9 660 | 9 670 | 9 680 | 9 690 | 9 700 | 9 710 | 9 720 | 9 730 |
10 200 | 9 750 | 9 760 | 9 770 | 9 780 | 9 790 | 9 800 | 9 810 | 9 820 | 9 830 | 9 840 |
10 300 | 9 860 | 9 870 | 9 880 | 9 890 | 9 900 | 9 910 | 9 920 | 9 930 | 9 940 | 9 950 |
10 400 | 9 970 | 9 980 | 9 990 | 10 000 | 10 010 | 10 020 | 10 030 | 10 040 | 10 050 | 10 060 |
10 500 | 10 080 | 10 090 | 10100 | 10110 | 10120 | 10130 | 10140 | 10 150 | 10 160 | 10170 |
10 600 | 10 190 | 10 200 | 10 210 | 10 220 | 10 230 | 10 240 | 10250 | 10 260 | 10 270 | 10 280 |
10 700 | 10 300 | 10 310 | 10320 | 10 330 | 10 340 | 10 350 | 10 360 | 10 370 | 10 380 | 10 390 |
10 800 | 10 410 | 10 420 | 10 430 | 10 440 | 10 450 | 10 460 | 10 470 | 10 480 | 10490 | 10 500 |
10 900 | 10 520 | 10 530 | 10 540 | 10 550 | 10 560 | 10 570 | 10 580 | 10 590 | 10 600 | 10 610 |
11000 | 10 630 | 10640 | 10 650 | 10 660 | 10 670 | 10 680 | 10 690 | 10 700 | 10 710 | 10 720 |
11100 | 10 740 | 10 750 | 10 760 | 10 770 | 10 780 | 10 790 | 10 800 | 10 810 | 10 820 | 10 830 |
11200 | 10 850 | 10 860 | 10 870 | 10 880 | 10 890 | 10 900 | 10 910 | 10 920 | 10 930 | 10 940 |
11300 | 10 960 | 10 970 | 10 980 | 10 990 | 11000 | 11010 | 11020 | 11030 | 11040 | 11050 |
11400 | 11070 | 11080 | 11090 | 11100 | lino | 11120 | 11130 | 11140 | 11150 | 11160 |
11500 | 11180 | 11190 | 11200 | 11210 | 11220 | 11230 | 11240 | 11250 | 11260 | 11 270 |
11600 | 11290 | 11300 | 11310 | 11320 | 11330 | 11340 | 11350 | 11360 | 11370 | 11380 |
11700 | 11400 | 11410 | 11420 | 11430 | 11440 | 11450 | 11460 | 11470 | 11480 | 11490 |
11800 | 11510 | 11520 | 11530 | 11540 | 11550 | 11560 | 11570 | 11580 | 11590 | 11600 |
11900 | 11620 | 11630 | 11640 | 11650 | 11660 | 11670 | 11680 | 11690 | 11700 | 11710 |
12 000 | 11730 | 11740 | 11750 | 11760 | 11770 | 11780 | 11790 | 11800 | 11810 | 11820 |
12100 | 11840 | 11850 | 11860 | 11870 | 11880 | 11890 | 11900 | 11910 | 11920 | 11930 |
12 200 | 11950 | 11960 | 11970 | 11980 | 11990 | 12 000 | 12 010 | 12 020 | 12 030 | 12 040 |
12 300 | 12 060 | 12 070 | 12 080 | 12 090 | 12100 | 12110 | 12120 | 12 130 | 12140 | 12 150 |
12 400 | 12170 | 12 180 | 12 190 | 12 200 | 12 210 | 12 220 | 12 230 | 12 240 | 12 250 | 12 260 |
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Tabell V (forts.). Ortsgrupp II.
Taxerat |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
12 500 | 12 280 | 12 290 | 12 300 | 12 310 | 12 320 | 12 330 | 12 340 | 12 350 | 12 360 | 12 370 |
12 600 | 12 390 | 12 400 | 12 410 | 12 420 | 12 430 | 12 440 | 12 450 | 12 460 | 12 470 | 12 480 |
12 700 | 12 500 | 12 510 | 12 520 | 12 530 | 12 540 | 12 550 | 12 560 | 12 570 | 12 580 | 12 590 |
12 800 | 12 610 | 12 620 | 12 630 | 12 640 | 12 650 | 12 660 | 12 670 | 12 680 | 12 690 | 12 700 |
12 900 | 12 720 | 12 730 | 12 740 | 12 750 | 12 760 | 12 770 | 12 780 | 12 790 | 12 800 | 12 810 |
13 000 | 12 830 | 12 840 | 12 850 | 12 860 | 12 870 | 12 880 | 12 890 | 12 900 | 12 910 | 12 920 |
13 100 | 12 940 | 12 950 | 12 960 | 12 970 | 12 980 | 12 990 | 13 000 | 13 010 | 13 020 | 13 030 |
13 200 | 13 050 | 13 060 | 13 070 | 13 080 | 13 090 | 13 100 | 13110 | 13120 | 13 130 | 13 140 |
13 300 | 13 160 | 13170 | 13180 | 13 190 | 13 200 | 13 210 | 13 220 | 13 230 | 13 240 | 13 250 |
13 400 | 13 270 | 13 280 | 13 290 | 13 300 | 13 310 | 13 320 | 13 330 | 13 340 | 13 350 | 13 360 |
13 500 | 13 380 | 13 390 | 13 400 | 13 410 | 13 420 | 13 430 | 13 440 | 13 450 | 13 460 | 13 470 |
13 600 | 13 490 | 13 500 | 13 510 | 13 520 | 13 530 | 13 540 | 13 550 | 13560 | 13 570 | 13 580 |
13 700 | 13 600 | 13 610 | 13 620 | 13 630 | 13 640 | 13 650 | 13 660 | 13 670 | 13 680 | 13 690 |
13 800 | 13 710 | 13 720 | 13 730 | 13 740 | 13 750 | 13 760 | 13 770 | 13 780 | 13 790 | 13 800 |
13 900 | 13 820 | 13 830 | 13 840 | 13 850 | 13 860 | 13 880 | 13 890 | 13 900 | 13 910 | 13 920 |
14 000 | 13 940 | 13 950 | 13 960 | 13 970 | 13 980 | 14 000 | 14 010 | 14 020 | 14 030 | 14 040 |
14 100 | 14 060 | 14 070 | 14 080 | 14 090 | 14 100 | 14 120 | 14130 | 14140 | 14150 | 14160 |
14 200 | 14180 | 14190 | 14 200 | 14 210 | 14 220 | 14 240 | 14 250 | 14 260 | 14 270 | 14 280 |
När det taxerade beloppet uppgår till 14 300 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående
skattskyldig icke ortsavdrag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
27
Tabell V (forts.). Ortsgrupp III.
Taxerat belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
600 |
|
|
|
| _ | _ | _ | _ | _ | _ |
700 | _ | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
800 | _ | — | 10 | 10 | 20 | 20 | 30 | 30 | 40 | 40 |
900 | 50 | 50 | 60 | 60 | 70 | 70 | 80 | 80 | 90 | 90 |
1000 | 100 | 100 | 110 | 110 | 120 | 120 | 130 | 130 | 140 | 140 |
1100 | 150 | 150 | 160 | 160 | 170 | 170 | 180 | 180 | 190 | 200 |
1200 | 210 | 210 | 220 | 220 | 230 | 230 | 240 | 240 | 250 | 260 |
1300 | 270 | 270 | 280 | 280 | 290 | 290 | 300 | 310 | 320 | 330 |
1400 | 340 | 340 | 350 | 350 | 360 | 360 | 370 | 380 | 390 | 400 |
1500 | 410 | 410 | 420 | 420 | 430 | 430 | 440 | 450 | 460 | 470 |
1600 | 480 | 480 | 490 | 500 | 510 | 520 | 530 | 540 | 550 | 560 |
1700 | 570 | 580 | 590 | 600 | 610 | 620 | 630 | 640 | 650 | 660 |
1800 | 670 | 680 | 690 | 700 | 710 | 720 | 730 | 740 | 750 | 760 |
1900 | 780 | 790 | 800 | 810 | 820 | 840 | 850 | 860 | 870 | 880 |
2 000 | 900 | 910 | 920 | 930 | 940 | 980 | 970 | 980 | 990 | 1000 |
2100 | 1020 | 1030 | 1040 | 1050 | 1060 | 1080 | 1090 | 1100 | 1110 | 1120 |
2 200 | 1140 | 1150 | 1160 | 1170 | 1180 | 1200 | 1210 | 1220 | 1230 | 1240 |
2 300 | 1260 | 1270 | 1280 | 1290 | 1300 | 1320 | 1330 | 1340 | 1350 | 1360 |
2 400 | 1380 | 1390 | 1400 | 1410 | 1420 | 1430 | 1440 | 1450 | 1460 | 1470 |
2 500 | 1480 | 1490 | 1500 | 1510 | 1520 | 1530 | 1540 | 1550 | 1560 | 1570 |
2 600 | 1580 | 1590 | 1600 | 1610 | 1620 | 1630 | 1640 | 1650 | 1660 | 1670 |
2 700 | 1680 | 1690 | 1700 | 1710 | 1720 | 1730 | 1740 | 1750 | 1760 | 1770 |
2 800 | 1780 | 1790 | 1800 | 1810 | 1820 | 1830 | 1840 | 1850 | 1860 | 1870 |
2 900 | 1880 | 1890 | 1900 | 1910 | 1920 | 1930 | 1940 | 1950 | 1960 | 1970 |
3 000 | 1980 | 1990 | 2 000 | 2 010 | 2 020 | 2 030 | 2 040 | 2 050 | 2 060 | 2 070 |
3100 | 2 080 | 2 090 | 2100 | 2110 | 2120 | 2130 | 2140 | 2150 | 2160 | 2170 |
3 200 | 2180 | 2190 | 2 200 | 2 210 | 2 220 | 2 230 | 2 240 | 2 250 | 2 260 | 2 270 |
3 300 | 2 280 | 2 290 | 2 300 | 2 310 | 2 320 | 2 330 | 2 340 | 2 350 | 2 360 | 2 370 |
3 400 | 2 380 | 2 390 | 2 400 | 2 410 | 2 420 | 2 430 | 2 440 | 2 450 | 2 460 | 2 470 |
3 500 | 2 480 | 2 490 | 2 500 | 2 510 | 2 520 | 2 530 | 2 540 | 2 550 | 2 560 | 2 570 |
3 600 | 2 580 | 2 590 | 2 600 | 2 610 | 2 620 | 2 630 | 2 640 | 2 650 | 2 660 | 2 670 |
3 700 | 2 680 | 2 690 | 2 700 | 2 710 | 2 720 | 2 730 | 2 740 | 2 750 | 2 760 | 2 770 |
3 800 | 2 780 | 2 790 | 2 800 | 2 810 | 2 820 | 2 830 | 2 840 | 2 850 | 2 860 | 2 870 |
3 900 | 2 880 | 2 890 | 2 900 | 2 910 | 2 920 | 2 930 | 2 940 | 2 950 | 2 960 | 2 970 |
4 000 | 2 980 | 2 990 | 3 000 | 3 010 | 3 020 | 3 030 | 3 040 | 3 050 | 3 060 | 3 070 |
4100 | 3 080 | 3 090 | 3100 | 3110 | 3120 | 3130 | 3140 | 3150 | 3160 | 3170 |
4 200 | 3180 | 3190 | 3 200 | 3 210 | 3 220 | 3 230 | 3 240 | 3 250 | 3 260 | 3 270 |
4 300 | 3 280 | 3 290 | 3 300 | 3 310 | 3 320 | 3 330 | 3 340 | 3 350 | 3 360 | 3 370 |
4 400 | 3 380 | 3 390 | 3 400 | 3 410 | 3 420 | 3 430 | 3 440 | 3 450 | 3 460 | 3 470 |
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
Tabell V (forts.). Ort sgrupp lil.
Taxerat |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
4 500 | 3 480 | 3 490 | 3 500 | 3 510 | 3 520 | 3 530 | 3 540 | 3 550 | 3 560 | 3 570 |
4 600 | 3 580 | 3 590 | 3 600 | 3 610 | 3 620 | 3 630 | 3 640 | 3 650 | 3 660 | 3 670 |
4 700 | 3 680 | 3 690 | 3 700 | 3 710 | 3 720 | 3 730 | 3 740 | 3 750 | 3 760 | 3 770 |
4 800 | 3 780 | 3 790 | 3 800 | 3 810 | 3 820 | 3 830 | 3 840 | 3 850 | 3 860 | 3 870 |
4 900 | 3 880 | 3 890 | 3 900 | 3 910 | 3 920 | 3 930 | 3 940 | 3 950 | 3 960 | 3 970 |
5 000 | 3 980 | 3 990 | 4 000 | 4 010 | 4 020 | 4 030 | 4 040 | 4 050 | 4 060 | 4 070 |
5100 | 4 080 | 4 090 | 4100 | 4110 | 4120 | 4130 | 4140 | 4150 | 4160 | 4170 |
5 200 | 4180 | 4190 | 4 200 | 4 210 | 4 220 | 4 230 | 4 240 | 4 250 | 4 260 | 4 270 |
5 300 | 4 290 | 4 300 | 4 310 | 4 320 | 4 330 | 4 340 | 4 350 | 4 360 | 4 370 | 4 380 |
5 400 | 4 400 | 4 410 | 4 420 | 4 430 | 4 440 | 4 450 | 4 460 | 4 470 | 4 480 | 4 490 |
5 500 | 4 510 | 4 520 | 4 530 | 4 540 | 4 550 | 4 560 | 4 570 | 4 580 | 4 590 | 4 600 |
5 600 | 4 620 | 4 630 | 4 640 | 4 650 | 4 660 | 4 670 | 4 680 | 4 690 | 4 700 | 4 710 |
5 700 | 4 730 | 4 740 | 4 750 | 4 760 | 4 770 | 4 780 | 4 790 | 4 800 | 4 810 | 4 820 |
5 800 | 4 840 | 4 850 | 4 860 | 4 870 | 4 880 | 4 890 | 4 900 | 4 910 | 4 920 | 4 930 |
5 900 | 4 950 | 4 960 | 4 970 | 4 980 | 4 990 | 5 000 | 5 010 | 5 020 | 5 030 | 5 040 |
6 000 | 5 060 | 5 070 | 5 080 | 5 090 | 5100 | 5110 | 5120 | 5130 | 5140 | 5150 |
6100 | 5170 | 5180 | 5190 | 5 200 | 5 210 | 5 220 | 5 230 | 5 240 | 5 250 | 5 260 |
6 200 | 5 280 | 5 290 | 5 300 | 5 310 | 5 320 | 5 330 | 5 340 | 5 350 | 5 360 | 5 370 |
6 300 | 5 390 | 5 400 | 5 410 | 5 420 | 5 430 | 5 440 | 5 450 | 5 460 | 5 470 | 5 480 |
6 400 | 5 500 | 5 510 | 5 520 | 5 530 | 5 540 | 5 550 | 5 560 | 5 570 | 5 580 | 5 590 |
6 500 | 5 610 | 5 620 | 5 630 | 5 640 | 5 650 | 5 660 | 5 670 | 5 680 | 5 690 | 5 700 |
6 600 | 5 720 | 5 730 | 5 740 | 5 750 | 5 760 | 5 770 | 5 780 | 5 790 | 5 800 | 5 810 |
6 700 | 5 830 | 5 840 | 5 850 | 5 860 | 5 870 | 5 880 | 5 890 | 5 900 | 5 910 | 5 920 |
6 800 | 5 940 | 5 950 | 5 960 | 5 970 | 5 980 | 5 990 | 6 000 | 6 010 | 6 020 | 6 030 |
6 900 | 6 050 | 6 060 | 6 070 | 6 080 | 6 090 | 6100 | 6110 | 6120 | 6130 | 6140 |
7 000 | 6160 | 6170 | 6180 | 6190 | 6 200 | 6 210 | 6 220 | 6 230 | 6 240 | 6 250 |
7100 | 6 270 | 6 280 | 6 290 | 6 300 | 6 310 | 6 320 | 6 330 | 6 340 | 6 350 | 6 360 |
7 200 | 6 380 | 6 390 | 6 400 | 6 410 | 6 420 | 6 430 | 6 440 | 6 450 | 6 460 | 6 470 |
7 300 | 6 490 | 6 500 | 6 510 | 6 520 | 6 530 | 6 540 | 6 550 | 6 560 | 6 570 | 6 580 |
7 400 | 6 600 | 6 610 | 6 620 | 6 630 | 6 640 | 6 650 | 6 660 | 6 670 | 6 680 | 6 690 |
7 500 | 6 710 | 6 720 | 6 730 | 6 740 | 6 750 | 6 760 | 6 770 | 6 780 | 6 790 | 6 800 |
7 600 | 6 820 | 6 830 | 6 840 | 6 850 | 6 860 | 6 870 | 6 880 | 6 890 | 6 900 | 6 910 |
7 700 | 6 930 | 6 940 | 6 950 | 6 960 | 6 970 | 6 980 | 6 990 | 7 000 | 7 010 | 7 020 |
7 800 | 7 040 | 7 050 | 7 060 | 7 070 | 7 080 | 7 090 | 7100 | 7110 | 7120 | 7130 |
7 900 | 7150 | 7160 | 7170 | 7180 | 7190 | 7 200 | 7 210 | 7 220 | 7 230 | 7 240 |
8 000 | 7 260 | 7 270 | 7 280 | 7 290 | 7 300 | 7 310 | 7 320 | 7 330 | 7 340 | 7 350 |
8100 | 7 370 | 7 380 | 7 390 | 7 400 | 7 410 | 7 420 | 7 430 | 7 440 | 7 450 | 7 460 |
8 200 | 7 480 | 7 490 | 7 500 | 7 510 | 7 520 | 7 530 | 7 540 | 7 550 | 7 560 | 7 570 |
8 300 | 7 590 | 7 600 | 7 610 | 7 620 | 7 630 | 7 640 | 7 650 | 7 660 | 7 670 | 7 680 |
8 400 | 7 700 | 7 710 | 7 720 | 7 730 | 7 740 | 7 750 | 7 760 | 7 770 | 7 780 | 7 790 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Tabell V (forts.). Ortsgrupp III.
29
Taxerat belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
8 500 | 7 810 | 7 820 | 7 830 | 7 840 | 7 850 | 7 860 | 7 870 | 7 880 | 7 890 | 7 900 |
8 600 | 7 920 | 7 930 | 7 940 | 7 950 | 7 960 | 7 970 | 7 980 | 7 990 | 8 000 | 8 010 |
8 700 | 8 030 | 8 040 | 8 050 | 8 060 | 8 070 | 8 080 | 8 090 | 8100 | 8110 | 8120 |
8 800 | 8140 | 8150 | 8160 | 8170 | 8180 | 8190 | 8 200 | 8 210 | 8 220 | 8 230 |
8 900 | 8 250 | 8 260 | 8 270 | 8 280 | 8 290 | 8 300 | 8 310 | 8 320 | 8 330 | 8 340 |
9 000 | 8 360 | 8 370 | 8 380 | 8 390 | 8 400 | 8 410 | 8 420 | 8 430 | 8 440 | 8 450 |
9100 | 8 470 | 8 480 | 8 490 | 8 500 | 8 510 | 8 520 | 8 530 | 8 540 | 8 550 | 8 560 |
9 200 | 8 580 | 8 590 | 8 600 | 8 610 | 8 620 | 8 630 | 8 640 | 8 650 | 8 660 | 8 670 |
9 300 | 8 690 | 8 700 | 8 710 | 8 720 | 8 730 | 8 740 | 8 750 | 8 760 | 8 770 | 8 780 |
9 400 | 8 800 | 8 810 | 8 820 | 8 830 | 8 840 | 8 850 | 8 860 | 8 870 | 8 880 | 8 890 |
9 500 | 8 910 | 8 920 | 8 930 | 8 940 | 8 950 | 8 960 | 8 970 | 8 980 | 8 990 | 9 000 |
9 600 | 9 020 | 9 030 | 9 040 | 9 050 | 9 060 | 9 070 | 9 080 | 9 090 | 9100 | 9110 |
9 700 | 9130 | 9140 | 9150 | 9160 | 9170 | 9180 | 9190 | 9 200 | 9 210 | 9220 |
9 800 | 9 240 | 9 250 | 9 260 | 9 270 | 9 280 | 9 290 | 9 300 | 9 310 | 9 320 | 9330 |
9 900 | 9 350 | 9 360 | 9 370 | 9 380 | 9 390 | 9 400 | 9 410 | 9 420 | 9 430 | 9 440 |
10 000 | 9 460 | 9 470 | 9 480 | 9 490 | 9 500 | 9 510 | 9 520 | 9 530 | 9 540 | 9 550 |
10100 | 9 570 | 9 580 | 9 590 | 9 600 | 9 610 | 9 620 | 9 630 | 9 640 | 9 650 | 9 660 |
10200 | 9 680 | 9 690 | 9 700 | 9 710 | 9 720 | 9 730 | 9 740 | 9 750 | 9 760 | 9 770 |
10 300 | 9 790 | 9 800 | 9 810 | 9 820 | 9 830 | 9 840 | 9 850 | 9 860 | 9 870 | 9 880 |
10 400 | 9 900 | 9 910 | 9 920 | 9 930 | 9 940 | 9 950 | 9 960 | 9 970 | 9 980 | 9 990 |
10 500 | 10 010 | 10 020 | 10 030 | 10040 | 10 050 | 10 060 | 10 070 | 10 080 | 10 090 | 10100 |
10 600 | 10120 | 10130 | 10 140 | 10150 | 10160 | 10170 | 10180 | 10190 | 10 200 | 10 210 |
10 700 | 10 230 | 10 240 | 10 250 | 10 260 | 10 270 | 10 280 | 10 290 | 10 300 | 10 310 | 10 320 |
10 800 | 10 340 | 10 350 | 10 360 | 10 370 | 10 380 | 10 390 | 10 400 | 10 410 | 10 420 | 10 430 |
10 900 | 10 450 | 10 460 | 10 470 | 10 480 | 10 490 | 10 500 | 10 510 | 10 520 | 10 530 | 10 540 |
11000 | 10 560 | 10 570 | 10 580 | 10 590 | 10 600 | 10 610 | 10 620 | 10 630 | 10 640 | 10 650 |
11100 | 10 670 | 10 680 | 10 690 | 10 700 | 10 710 | 10 720 | 10 730 | 10 740 | 10 750 | 10 760 |
11200 | 10 780 | 10 790 | 10 800 | 10 810 | 10 820 | 10 830 | 10 840 | 10 850 | 10 860 | 10 870 |
11 300 | 10 890 | 10 900 | 10 910 | 10 920 | 10 930 | 10 940 | 10 950 | 10 960 | 10 970 | 10 980 |
11400 | 11000 | 11010 | 11 020 | 11030 | 11040 | 11050 | 11060 | 11070 | 11080 | 11090 |
11500 | lino | 11120 | 11130 | 11140 | 11150 | 11160 | 11170 | 11180 | 11190 | 11200 |
11600 | 11220 | 11230 | 11240 | 11250 | 11260 | 11270 | 11280 | 11290 | 11300 | 11310 |
11 700 | 11330 | 11340 | 11350 | 11360 | 11370 | 11380 | 11390 | 11400 | 11410 | 11420 |
11800 | 11440 | 11450 | 11460 | 11470 | 11480 | 11490 | 11500 | 11510 | 11520 | 11530 |
11900 | 11550 | 11560 | 11570 | 11580 | 11590 | 11600 | 11610 | 11 620 | 11630 | 11640 |
12 000 | 11660 | 11670 | 11680 | 11690 | 11700 | 11710 | 11720 | 11730 | 11740 | 11750 |
12 100 | 11770 | 11780 | 11790 | 11800 | 11810 | 11 820 | 11830 | 11840 | 11850 | 11860 |
12 200 | 11880 | 11890 | 11900 | 11910 | 11920 | 11 930 | 11940 | 11950 | 11960 | 11970 |
12 300 | 11990 | 12 000 | 12 010 | 12 020 | 12 030 | 12 040 | 12 050 | 12 060 | 12 070 | 12 080 |
12 400 | 12100 | 12110 | 12120 | 12130 | 12 140 | 12150 | 12160 | 12170 | 12 180 | 12 190 |
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Tabell V (forts.). Ortsgrup p lil.
Taxerat |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
12 500 | 12 210 | 12 220 | 12 230 | 12 240 | 12 250 | 12 260 | 12 270 | 12 280 | 12 290 | 12 300 |
12 600 | 12 320 | 12 330 | 12 340 | 12 350 | 12 360 | 12 370 | 12 380 | 12 390 | 12 400 | 12 410 |
12 700 | 12 430 | 12 440 | 12 450 | 12 460 | 12 470 | 12 480 | 12 490 | 12 500 | 12 510 | 12 520 |
12 800 | 12 540 | 12 550 | 12 560 | 12 570 | 12 580 | 12 590 | 12 600 | 12 610 | 12 620 | 12 630 |
12 900 | 12 650 | 12 660 | 12 670 | 12 680 | 12 690 | 12 700 | 12 710 | 12 720 | 12 730 | 12 740 |
13 000 | 12 760 | 12 770 | 12 780 | 12 790 | 12 800 | 12 810 | 12 820 | 12 830 | 12 840 | 12 850 |
13100 | 12 870 | 12 880 | 12 890 | 12 900 | 12 910 | 12 920 | 12 930 | 12 940 | 12 950 | 12 960 |
13 200 | 12 980 | 12 990 | 13 000 | 13 010 | 13 020 | 13 030 | 13 040 | 13 050 | 13 060 | 13 070 |
13 300 | 13 090 | 13100 | 13110 | 13 120 | 13 130 | 13140 | 13150 | 13160 | 13170 | 13 180 |
13 400 | 13 200 | 13 210 | 13 220 | 13 230 | 13 240 | 13 250 | 13 260 | 13 270 | 13 280 | 13 290 |
13 500 | 13 310 | 13-320 | 13 330 | 13 340 | 13 350 | 13 360 | 13 370 | 13 380 | 13 390 | 13 400 |
13 600 | 13 420 | 13 430 | 13 440 | 13 450 | 13 460 | 13 470 | 13 480 | 13 490 | 13 500 | 13 510 |
13 700 | 13 530 | 13 540 | 13 550 | 13 560 | 13 570 | 13 580 | 13 590 | 13 600 | 13610 | 13 620 |
13 800 | 13 640 | 13 650 | 13 660 | 13 670 | 13 680 | 13 700 | 13 710 | 13 720 | 13 730 | 13 740 |
13 900 | 13 760 | 13 770 | 13 780 | 13 790 | 13 800 | 13 820 | 13 830 | 13 840 | 13 850 | 13 860 |
14 000 | 13 880 | 13 890 | 13 900 | 13 910 | 13920 | 13 940 | 13 950 | 13 960 | 13 970 | 13 980 |
14100 | 14 000 | 14 010 | 14 020 | 14 030 | 14 040 | 14 060 | 14 070 | 14 080 | 14 090 | 14100 |
14 200 | 14 120 | 14 130 | 14140 | 14 150 | 14 160 | 14180 | 14 190 | 14 200 | 14 210 | 14 220 |
14 300 | 14 240 | 14 250 | 14 260 | 14 270 | 14 280 | 14 300 | 14 310 | 14 320 | 14 330 | 14 340 |
14 400 | 14 360 | 14 370 | 14 380 | 14 390 | 14 400 | 14 420 | 14 430 | 14 440 | 14 450 | 14 460 |
14 500 | 14 480 | 14 490 | 14 500 | 14 510 | 14 520 | 14 540 | 14 550 | 14 560 | 14 570 | 14 580 |
När det taxerade beloppet uppgår till 14 600 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående | ||||||||||
skattskyldig icke ortsavdrag. |
|
|
|
|
|
|
|
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
31
Tabell V (forts.). Ortsgrupp IV.
Taxerat belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
600 700 800 900 | 10 | 10 | 20 | 20 | 30 | 30 | 40 | 40 | 50 | 50 |
1000 | 60 | 60 | 70 | 70 | 80 | 80 | 90 | 90 | 100 | 100 |
1100 | 110 | 110 | 120 | 120 | 130 | 130 | 140 | 140 | 150 | 150 |
1200 | 160 | 160 | 170 | 170 | 180 | 180 | 190 | 190 | 200 | 210 |
1300 | 220 | 220 | 230 | 230 | 240 | 240 | 250 | 260 | 270 | 280 |
1400 | 290 | 290 | 300 | 300 | 310 | 310 | 320 | 330 | 340 | 350 |
1500 | 360 | 360 | 370 | 370 | 380 | 380 | 390 | 400 | 410 | 420 |
1600 | 430 | 430 | 440 | 440 | 450 | 450 | 460 | 470 | 480 | 490 |
1700 | 500 | 500 | 510 | 510 | 520 | 530 | 540 | 550 | 560 | 570 |
1800 | 580 | 580 | 590 | 600 | 610 | 620 | 630 | 640 | 650 | 660 |
1900 | 670 | 680 | 690 | 700 | 710 | 720 | 730 | 740 | 750 | 760 |
2 000 | 780 | 790 | 800 | 810 | 820 | 840 | 850 | 860 | 870 | 880 |
2100 | 900 | 910 | 920 | 930 | 940 | 960 | 970 | 980 | 990 | 1000 |
2 200 | 1020 | 1030 | 1040 | 1050 | 1060 | 1080 | 1090 | 1100 | Illo | 1120 |
2 300 | 1140 | 1150 | 1160 | 1170 | 1180 | 1200 | 1210 | 1220 | 1230 | 1240 |
2 400 | 1260 | 1270 | 1280 | 1290 | 1300 | 1320 | 1330 | 1340 | 1350 | 1360 |
2 500 | 1380 | 1390 | 1400 | 1410 | 1420 | 1440 | 1450 | 1460 | 1470 | 1480 |
2 600 | 1500 | 1510 | 1520 | 1530 | 1540 | 1560 | 1570 | 1580 | 1590 | 1600 |
2 700 | 1620 | 1630 | 1640 | 1650 | 1660 | 1670 | 1680 | 1690 | 1700 | 1710 |
2 800 | 1720 | 1730 | 1740 | 1750 | 1760 | 1770 | 1780 | 1790 | 1800 | 1810 |
2 900 | 1820 | 1830 | 1840 | 1850 | 1860 | 1870 | 1880 | 1890 | 1900 | 1910 |
3 000 | 1920 | 1930 | 1940 | 1950 | 1960 | 1970 | 1980 | 1990 | 2 000 | 2 010 |
3100 | 2 020 | 2 030 | 2 040 | 2 050 | 2 060 | 2 070 | 2 080 | 2 090 | 2100 | 2110 |
3 200 | 2120 | 2130 | 2140 | 2150 | 2160 | 2170 | 2180 | 2190 | 2 200 | 2 210 |
3300 | 2 220 | 2 230 | 2 240 | 2 250 | 2 260 | 2 270 | 2 280 | 2 290 | 2 300 | 2 310 |
3 400 | 2 320 | 2 330 | 2 340 | 2 350 | 2 360 | 2 370 | 2 380 | 2 390 | 2 400 | 2 410 |
3 500 | 2 420 | 2 430 | 2 440 | 2 450 | 2 460 | 2 470 | 2 480 | 2 490 | 2 500 | 2 510 |
3 600 | 2 520 | 2 530 | 2 540 | 2 550 | 2 560 | 2 570 | 2 580 | 2 590 | 2 600 | 2 610 |
3 700 | 2 620 | 2 630 | 2 640 | 2 650 | 2 660 | 2 670 | 2 680 | 2 690 | 2 700 | 2 710 |
3 800 | 2 720 | 2 730 | 2 740 | 2 750 | 2 760 | 2 770 | 2 780 | 2 790 | 2 800 | 2 810 |
3 900 | 2 820 | 2 830 | 2 840 | 2 850 | 2 860 | 2 870 | 2 880 | 2 890 | 2 900 | 2 910 |
4 000 | 2 920 | 2 930 | 2 940 | 2 950 | 2 960 | 2 970 | 2 980 | 2 990 | 3 000 | 3 010 |
4100 | 3 020 | 3 030 | 3 040 | 3 050 | 3 060 | 3 070 | 3 080 | 3 090 | 3100 | 3110 |
4 200 | 3120 | 3130 | 3140 | 3150 | 3160 | 3170 | 3180 | 3190 | 3 200 | 3 210 |
4 300 | 3 220 | 3 230 | 3 240 | 3 250 | 3 260 | 3 270 | 3 280 | 3 290 | 3 300 | 3 310 |
4 400 | 3 320 | 3 330 | 3 340 | 3 350 | 3 360 | 3 370 | 3 380 | 3 390 | 3 400 | 3 410 |
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Tabell V (forts.). Ortsgrupp IV.
Taxerat |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
4 500 | 3 420 | 3 430 | 3 440 | 3 450 | 3 460 | 3 470 | 3 480 | 3 490 | 3 500 | 3 510 |
4 600 | 3 520 | 3 530 | 3 540 | 3 550 | 3 560 | 3 570 | 3 580 | 3 590 | 3 600 | 3 610 |
4 700 | 3 620 | 3 630 | 3 640 | 3 650 | 3 660 | 3 670 | 3 680 | 3 690 | 3 700 | 3 710 |
4 800 | 3 720 | 3 730 | 3 740 | 3 750 | 3 760 | 3 770 | 3 780 | 3 790 | 3 800 | 3 810 |
4 900 | 3 820 | 3 830 | 3 840 | 3 850 | 3 860 | 3 870 | 3 880 | 3 890 | 3 900 | 3 910 |
5 000 | 3 920 | 3 930 | 3 940 | 3 950 | 3 960 | 3 970 | 3 980 | 3 990 | 4 000 | 4 010 |
5100 | 4 020 | 4 030 | 4 040 | 4 050 | 4 060 | 4 070 | 4 080 | 4 090 | 4100 | 4110 |
5 200 | 4120 | 4130 | 4140 | 4150 | 4160 | 4170 | 4180 | 4190 | 4 200 | 4 210 |
5 300 | 4 220 | 4 230 | 4 240 | 4 250 | 4 260 | 4 270 | 4 280 | 4 290 | 4 300 | 4 310 |
5 400 | 4 330 | 4 340 | 4 350 | 4 360 | 4 370 | 4 380 | 4 390 | 4 400 | 4 410 | 4 420 |
5 500 | 4 440 | 4 450 | 4 460 | 4 470 | 4 480 | 4 490 | 4 500 | 4 510 | 4 520 | 4 530 |
5 600 | 4 550 | 4 560 | 4 570 | 4 580 | 4 590 | 4 600 | 4 610 | 4 620 | 4 630 | 4 640 |
5 700 | 4 660 | 4 670 | 4 680 | 4 690 | 4 700 | 4 710 | 4 720 | 4 730 | 4 740 | 4 750 |
5 800 | 4 770 | 4 780 | 4 790 | 4 800 | 4 810 | 4 820 | 4 830 | 4 840 | 4 850 | 4 860 |
5 900 | 4 880 | 4 890 | 4 900 | 4 910 | 4 920 | 4 930 | 4 940 | 4 950 | 4 960 | 4 970 |
6 000 | 4 990 | 5 000 | 5 010 | 5 020 | 5 030 | 5 040 | 5 050 | 5 060 | 5 070 | 5 080 |
6100 | 5100 | 5110 | 5120 | 5130 | 5140 | 5150 | 5160 | 5170 | 5180 | 5190 |
6 200 | 5 210 | 5 220 | 5 230 | 5 240 | 5 250 | 5 260 | 5 270 | 5 280 | 5 290 | 5 300 |
6 300 | 5 320 | 5 330 | 5 340 | 5 350 | 5 360 | 5 370 | 5380 | 5390 | 5 400 | 5 410 |
6 400 | 5 430 | 5 440 | 5 450 | 5 460 | 5 470 | 5 480 | 5 490 | 5 500 | 5 510 | 5 520 |
6 500 | 5540 | 5 550 | 5 560 | 5 570 | 5 580 | 5 590 | 5 600 | 5 610 | 5 620 | 5 630 |
6 600 | 5 650 | 5 660 | 5 670 | 5 680 | 5 690 | 5 700 | 5 710 | 5 720 | 5 730 | 5 740 |
6 700 | 5 760 | 5 770 | 5 780 | 5 790 | 5 800 | 5 810 | 5 820 | 5 830 | 5840 | 5 850 |
6 800 | 5 870 | 5 880 | 5 890 | 5 900 | 5 910 | 5 920 | 5 930 | 5 940 | 5 950 | 5 960 |
6 900 | 5 980 | 5 990 | 6 000 | 6 010 | 6 020 | 6 030 | 6 040 | 6 050 | 6 060 | 6 070 |
7 000 | 6 090 | 6100 | 6110 | 6120 | 6130 | 6140 | 6150 | 6160 | 6170 | 6180 |
7100 | 6 200 | 6 210 | 6 220 | 6 230 | 6 240 | 6 250 | 6 260 | 6 270 | 6 280 | 6290 |
7 200 | 6 310 | 6 320 | 6 330 | 6 340 | 6 350 | 6 360 | 6 370 | 6 380 | 6 390 | 6 400 |
7 300 | 6 420 | 6 430 | 6 440 | 6 450 | 6 460 | 6 470 | 6 480 | 6 490 | 6 500 | 6 510 |
7 400 | 6 530 | 6 540 | 6 550 | 6 560 | 6 570 | 6 580 | 6 590 | 6 600 | 6 610 | 6 620 |
7 500 | 6 640 | 6 650 | 6 660 | 6 670 | 6 680 | 6 690 | 6 700 | 6 710 | 6 720 | 6 730 |
7 600 | 6 750 | 6 760 | 6 770 | 6 780 | 6 790 | 6 800 | 6 810 | 6 820 | 6 830 | 6 840 |
7 700 | 6 860 | 6 870 | 6 880 | 6 890 | 6 900 | 6 910 | 6 920 | 6 930 | 6 940 | 6 950 |
7 800 | 6 970 | 6 980 | 6 990 | 7 000 | 7 010 | 7 020 | 7 030 | 7 040 | 7 050 | 7 060 |
7 900 | 7 080 | 7 090 | 7100 | 7 110 | 7120 | 7130 | 7140 | 7150 | 7160 | 7170 |
8 000 | 7190 | 7 200 | 7 210 | 7 220 | 7 230 | 7 240 | 7 250 | 7 260 | 7 270 | 7 280 |
8100 | 7 300 | 7 310 | 7 320 | 7 330 | 7 340 | 7 350 | 7 360 | 7 370 | 7 380 | 7 390 |
8 200 | 7 410 | 7 420 | 7 430 | 7 440 | 7 450 | 7 460 | 7 470 | 7 480 | 7 490 | 7 500 |
8 300 | 7 520 | 7 530 | 7 540 | 7 550 | 7 560 | 7 570 | 7 580 | 7 590 | 7 600 | 7 610 |
8 400 | 7 630 | 7 640 | 7 650 | 7 660 | 7 670 | 7 680 | 7 690 | 7 700 | 7 710 | 7 720 |
Kungl. Maj.ts proposition nr 258. 33
Tabell Y (forts.). Ortsgrupp IV.
Taxerat belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
8 500 | 7 740 | 7 750 | 7 760 | 7 770 | 7 780 | 7 790 | 7 800 | 7 810 | 7 820 | 7 830 |
8 600 | 7 850 | 7 860 | 7 870 | 7 880 | 7 890 | 7 900 | 7 910 | 7 920 | 7 930 | 7 940 |
8 700 | 7 960 | 7 970 | 7 980 | 7 990 | 8 000 | 8 010 | 8 020 | 8 030 | 8 040 | 8 050 |
8 800 | 8 070 | 8 080 | 8 090 | 8100 | 8110 | 8120 | 8130 | 8140 | 8150 | 8160 |
8 900 | 8180 | 8190 | 8 200 | 8 210 | 8 220 | 8 230 | 8 240 | 8 250 | 8260 | 8270 |
9 000 | 8 290 | 8 300 | 8 310 | 8 320 | 8 330 | 8 340 | 8 350 | 8360 | 8 370 | 8 380 |
9100 | 8 400 | 8 410 | 8 420 | 8 430 | 8 440 | 8 450 | 8 460 | 8 470 | 8 480 | 8 490 |
9 200 | 8 510 | 8 520 | 8 530 | 8 540 | 8 550 | 8 560 | 8 570 | 8 580 | 8590 | 8 600 |
9 300 | 8 620 | 8 630 | 8 640 | 8 650 | 8 660 | 8 670 | 8 680 | 8 690 | 8 700 | 8 710 |
9 400 | 8 730 | 8 740 | 8 750 | 8 760 | 8 770 | 8 780 | 8 790 | 8 800 | 8 810 | 8 820 |
9 500 | 8 840 | 8 850 | 8 860 | 8 870 | 8 880 | 8 890 | 8 900 | 8 910 | 8 920 | 8 930 |
9 600 | 8 950 | 8 960 | 8 970 | 8 980 | 8 990 | 9 000 | 9 010 | 9 020 | 9 030 | 9 040 |
9 700 | 9 060 | 9 070 | 9 080 | 9 090 | 9100 | 9110 | 9120 | 9130 | 9140 | 9150 |
9 800 | 9170 | 9180 | 9190 | 9 200 | 9 210 | 9 220 | 9 230 | 9 240 | 9 250 | 9 260 |
9 900 | 9 280 | 9 290 | 9 300 | 9 310 | 9 320 | 9 330 | 9 340 | 9 350 | 9 360 | 9370 |
10 000 | 9 390 | 9 400 | 9 410 | 9 420 | 9 430 | 9 440 | 9450 | 9 460 | 9470 | 9 480 |
10100 | 9 500 | 9 510 | 9 520 | 9 530 | 9 540 | 9 550 | 9 560 | 9 570 | 9 580 | 9590 |
10 200 | 9 610 | 9 620 | 9 630 | 9 640 | 9 650 | 9 660 | 9 670 | 9 680 | 9 690 | 9 700 |
10 300 | 9 720 | 9 730 | 9 740 | 9 750 | 9 760 | 9 770 | 9 780 | 9 790 | 9 800 | 9 810 |
10 400 | 9 830 | 9 840 | 9 850 | 9 860 | 9 870 | 9 880 | 9 890 | 9 900 | 9 910 | 9 920 |
10 500 | 9 940 | 9 950 | 9 960 | 9 970 | 9 980 | 9 990 | 10 000 | 10 010 | 10 020 | 10 030 |
10 600 | 10 050 | 10 060 | 10 070 | 10 080 | 10 090 | 10100 | 10110 | 10120 | 10130 | 10 140 |
10 700 | 10160 | 10170 | 10180 | 10190 | 10 200 | 10 210 | 10 220 | 10 230 | 10 240 | 10 250 |
10 800 | 10 270 | 10 280 | 10 290 | 10 300 | 10 310 | 10 320 | 10 330 | 10 340 | 10 350 | 10360 |
10 900 | 10380 | 10 390 | 10 400 | 10 410 | 10 420 | 10 430 | 10 440 | 10 450 | 10 460 | 10 470 |
11000 | 10 490 | 10 500 | 10 510 | 10 520 | 10 530 | 10 540 | 10 550 | 10 560 | 10 570 | 10 580 |
11100 | 10 600 | 10 610 | 10 620 | 10 630 | 10 640 | 10 650 | 10 660 | 10 670 | 10 680 | 10 690 |
11200 | 10 710 | 10 720 | 10 730 | 10 740 | 10 750 | 10 760 | 10 770 | 10 780 | 10 790 | 10 800 |
11300 | 10 820 | 10 830 | 10 840 | 10 850 | 10 860 | 10 870 | 10 880 | 10 890 | 10 900 | 10 910 |
11400 | 10 930 | 10 940 | 10 950 | 10 960 | 10 970 | 10 980 | 10 990 | 11000 | 11010 | 11020 |
11500 | 11040 | 11050 | 11060 | 11070 | 11080 | 11 090 | 11100 | 11110 | 11120 | 11130 |
11600 | 11150 | 11160 | 11170 | 11180 | 11190 | 11200 | 11210 | 11220 | 11230 | 11240 |
11 700 | 11260 | 11270 | 11280 | 11290 | 11300 | 11310 | 11320 | 11330 | 11340 | 11350 |
11800 | 11370 | 11380 | 11390 | 11400 | 11410 | 11420 | 11430 | 11440 | 11450 | 11460 |
11900 | 11480 | 11490 | 11500 | 11510 | 11520 | 11530 | 11540 | 11550 | 11560 | 11570 |
12 000 | 11590 | 11600 | 11610 | 11620 | 11630 | 11640 | 11650 | 11660 | 11670 | 11680 |
12 100 | 11700 | 11710 | 11 720 | 11730 | 11740 | 11750 | 11760 | 11770 | 11780 | 11790 |
12 200 | 11810 | 11820 | 11830 | 11840 | 11850 | 11860 | 11870 | 11880 | 11890 | 11900 |
12 300 | 11920 | 11930 | 11940 | 11950 | 11960 | 11970 | 11980 | 11990 | 12 000 | 12 010 |
12 400 | 12 030 | 12 040 | 12 050 | 12 060 | 12 070 | 12 080 | 12 090 | 12 100 | 12110 | 12120 |
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 258. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Tabell V (forts.). Ortsgrupp IV.
Taxerat belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
12 500 | 12 140 | 12150 | 12160 | 12170 | 12180 | 12 190 | 12 200 | 12 210 | 12 220 | 12 230 |
12 600 | 12 250 | 12 260 | 12 270 | 12 280 | 12 290 | 12 300 | 12 310 | 12 320 | 12 330 | 12 340 |
12 700 | 12 360 | 12 370 | 12 380 | 12 390 | 12 400 | 12 410 | 12 420 | 12 430 | 12 440 | 12 450 |
12 800 | 12 470 | 12 480 | 12 490 | 12 500 | 12 510 | 12 520 | 12 530 | 12 540 | 12 550 | 12 560 |
12 900 | 12 580 | 12 590 | 12 600 | 12 610 | 12 620 | 12 630 | 12 640 | 12 650 | 12 660 | 12 670 |
13 000 | 12 690 | 12 700 | 12 710 | 12 720 | 12 730 | 12 740 | 12 750 | 12 760 | 12 770 | 12 780 |
13100 | 12 800 | 12 810 | 12 820 | 12 830 | 12 840 | 12 850 | 12 860 | 12 870 | 12 880 | 12 890 |
13 200 | 12 910 | 12 920 | 12 930 | 12 940 | 12 950 | 12 960 | 12 970 | 12 980 | 12 990 | 13 000 |
13 300 | 13 020 | 13 030 | 13 040 | 13 050 | 13 060 | 13 070 | 13 080 | 13 090 | 13100 | 13110 |
13 400 | 13 130 | 13 140 | 13150 | 13 160 | 13170 | 13 180 | 13 190 | 13 200 | 13 210 | 13 220 |
13 500 | 13240 | 13 250 | 13 260 | 13 270 | 13 280 | 13 290 | 13 300 | 13 310 | 13 320 | 13 330 |
13 600 | 13 350 | 13 360 | 13 370 | 13 380 | 13 390 | 13 400 | 13 410 | 13 420 | 13 430 | 13 440 |
13 700 | 13 460 | 13 470 | 13 480 | 13 490 | 13 500 | 13 520 | 13 530 | 13 540 | 13 550 | 13 560 |
13 800 | 13 580 | 13 590 | 13 600 | 13 610 | 13 620 | 13 640 | 13 650 | 13 660 | 13670 | 13 680 |
13 900 | 13 700 | 13 710 | 13 720 | 13 730 | 13 740 | 13 760 | 13 770 | 13 780 | 13 790 | 13 800 |
14 000 | 13 820 | 13 830 | 13 840 | 13 850 | 13 860 | 13 880 | 13 890 | 13 900 | 13 910 | 13 920 |
14100 | 13 940 | 13 950 | 13 960 | 13 970 | 13 980 | 14 000 | 14 010 | 14 020 | 14 030 | 14 040 |
14 200 | 14 060 | 14 070 | 14 080 | 14 090 | 14100 | 14120 | 14 130 | 14140 | 14 150 | 14 160 |
14 300 | 14180 | 14190 | 14 200 | 14 210 | 14 220 | 14 240 | 14 250 | 14 260 | 14 270 | 14 280 |
14 400 | 14 300 | 14 310 | 14 320 | 14 330 | 14 340 | 14 360 | 14 370 | 14 380 | 14 390 | 14 400 |
14 500 | 14 420 | 14 430 | 14 440 | 14 450 | 14 460 | 14 480 | 14 490 | 14 500 | 14 510 | 14 520 |
14 600 | 14 540 | 14 550 | 14 560 | 14 570 | 14 580 | 14 600 | 14 610 | 14 620 | 14 630 | 14 640 |
14 700 | 14 660 | 14 670 | 14 680 | 14 690 | 14 700 | 14 720 | 14 730 | 14 740 | 14 750 | 14 760 |
14 800 | 14 780 | 14 790 | 14 800 | 14 810 | 14 820 | 14 840 | 14 850 | 14 860 | 14 870 | 14 880 |
När det taxerade beloppet uppgår till 14 900 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående
skattskyldig icke ortsavdrag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
35
Tabell V (forts.). Ortsgrupp V.
Taxerat |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
belopp, | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
kr. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
600 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
700 | — | — | — | — | — | _ | _ | _ | _ |
|
800 | — | — | — | — | — | _ | _ | __ | _ |
|
900 | — | — | — | — | — | — | — | — | 10 | 10 |
1000 | 20 | 20 | 30 | 30 | 40 | 40 | 50 | 50 | 60 | 60 |
1100 | 70 | 70 | 80 | 80 | 90 | 90 | 100 | 100 | 110 | 110 |
1200 | 120 | 120 | 130 | 130 | 140 | 140 | 150 | 150 | 160 | 160 |
1300 | 170 | 170 | 180 | 180 | 190 | 190 | 200 | 200 | 210 | 220 |
1400 | 230 | 230 | 240 | 240 | 250 | 250 | 260 | 270 | 280 | 290 |
1500 | 300 | 300 | 310 | 310 | 320 | 320 | 330 | 340 | 350 | 360 |
1600 | 370 | 370 | 380 | 390 | 400 | 400 | 410 | 410 | 420 | 430 |
1700 | 440 | 440 | 450 | 450 | 460 | 460 | 470 | 480 | 490 | 500 |
1800 | 510 | 510 | 520 | 520 | 530 | 540 | 550 | 560 | 570 | 580 |
1900 | 590 | 590 | 600 | 610 | 620 | 630 | 640 | 650 | 660 | 670 |
2 000 | 680 | 690 | 700 | 710 | 720 | 730 | 740 | 750 | 760 | 770 |
2100 | 790 | 800 | 810 | 820 | 830 | 850 | 860 | 870 | 880 | 890 |
2 200 | 910 | 920 | 930 | 940 | 950 | 970 | 980 | 990 | 1000 | 1010 |
2 300 | 1030 | 1 040 | 1050 | 1060 | 1070 | 1090 | 1100 | Illo | 1120 | 1130 |
2 400 | 1150 | 1160 | 1170 | 1180 | 1190 | 1210 | 1220 | 1230 | 1240 | 1250 |
2 500 | 1270 | 1280 | 1290 | 1300 | 1310 | 1330 | 1340 | 1350 | 1360 | 1370 |
2 600 | 1390 | 1400 | 1410 | 1420 | 1430 | 1450 | 1460 | 1470 | 1480 | 1490 |
2 700 | 1510 | 1520 | 1530 | 1540 | 1550 | 1570 | 1580 | 1590 | 1600 | 1610 |
2 800 | 1630 | 1640 | 1650 | 1660 | 1670 | 1690 | 1700 | 1710 | 1720 | 1730 |
2 900 | 1750 | 1760 | 1770 | 1780 | 1 790 | 1800 | 1810 | 1820 | 1830 | 1840 |
3 000 | 1860 | 1870 | 1880 | 1890 | 1900 | 1910 | 1920 | 1930 | 1940 | 1950 |
3100 | 1960 | 1970 | 1980 | 1990 | 2 000 | 2 010 | 2 020 | 2 030 | 2 040 | 2 050 |
3 200 | 2 060 | 2 070 | 2 080 | 2 090 | 2100 | 2110 | 2120 | 2130 | 2140 | 2150 |
3 300 | 2160 | 2170 | 2180 | 2190 | 2 200 | 2 210 | 2 220 | 2 230 | 2 240 | 2 250 |
3 400 | 2 260 | 2 270 | 2 280 | 2 290 | 2 300 | 2 310 | 2 320 | 2 330 | 2 340 | 2 350 |
3 500 | 2 360 | 2 370 | 2 380 | 2 390 | 2 400 | 2 410 | 2 420 | 2 430 | 2 440 | 2 450 |
3 600 | 2 460 | 2 470 | 2 480 | 2 490 | 2 500 | 2 510 | 2 520 | 2 530 | 2 540 | 2 550 |
3 700 | 2 560 | 2 570 | 2 580 | 2 590 | 2 600 | 2 610 | 2 620 | 2 630 | 2 640 | 2 650 |
3 800 | 2 660 | 2 670 | 2 680 | 2 690 | 2 700 | 2 710 | 2 720 | 2 730 | 2 740 | 2 750 |
3 900 | 2 760 | 2 770 | 2 780 | 2 790 | 2 800 | 2 810 | 2 820 | 2 830 | 2 840 | 2 850 |
4 000 | 2 860 | 2 870 | 2 880 | 2 890 | 2 900 | 2 910 | 2 920 | 2 930 | 2 940 | 2 950 |
4100 | 2 960 | 2 970 | 2 980 | 2 990 | 3 000 | 3 010 | 3 020 | 3 030 | 3 040 | 3 050 |
4 200 | 3 060 | 3 070 | 3 080 | 3 090 | 3100 | 3110 | 3120 | 3130 | 3140 | 3150 |
4 300 | 3 160 | 3170 | 3180 | 3190 | 3 200 | 3 210 | 3 220 | 3 230 | 3 240 | 3 260 |
4 400 | 3 260 | 3 270 | 3 280 | 3 290 | 3 300 | 3 310 | 3 320 | 3 330 | 3 340 | 3 350 |
36 Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
Tabell V (forts.)- Ortsgrupp V.
Taxerat belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
4 500 | 3 360 | 3 370 | 3 380 | 3 390 | 3 400 | 3 410 | 3 420 | 3 430 | 3 440 | 3 450 |
4 600 | 3 460 | 3 470 | 3 480 | 3 490 | 3 500 | 3 510 | 3 520 | 3 530 | 3 540 | 3 550 |
4 700 | 3 560 | 3 570 | 3 580 | 3 590 | 3 600 | 3 610 | 3 620 | 3 630 | 3 640 | 3 650 |
4 800 | 3 660 | 3 670 | 3 680 | 3 690 | 3 700 | 3 710 | 3 720 | 3 730 | 3 740 | 3 750 |
4 900 | 3 760 | 3 770 | 3 780 | 3 790 | 3 800 | 3 810 | 3 820 | 3 830 | 3 840 | 3 850 |
5 000 | 3 860 | 3 870 | 3 880 | 3 890 | 3 900 | 3 910 | 3 920 | 3 930 | 3 940 | 3 950 |
5100 | 3 960 | 3 970 | 3 980 | 3 990 | 4 000 | 4 010 | 4 020 | 4 030 | 4 040 | 4 050 |
5 200 | 4 060 | 4 070 | 4 080 | 4 090 | 4100 | 4110 | 4120 | 4130 | 4140 | 4150 |
5 300 | 4160 | 4170 | 4180 | 4190 | 4 200 | 4 210 | 4 220 | 4 230 | 4 240 | 4 250 |
5 400 | 4 260 | 4 270 | 4 280 | 4 290 | 4 300 | 4 310 | 4 320 | 4 330 | 4 340 | 4 350 |
5 500 | 4 370 | 4 380 | 4390 | 4 400 | 4 410 | 4 420 | 4 430 | 4 440 | 4 450 | 4 460 |
5 600 | 4 480 | 4 490 | 4 500 | 4 510 | 4 520 | 4 530 | 4 540 | 4 550 | 4 560 | 4 570 |
5 700 | 4 590 | 4 600 | 4 610 | 4 620 | 4 630 | 4 640 | 4 650 | 4 660 | 4 670 | 4 680 |
5 800 | 4 700 | 4 710 | 4 720 | 4 730 | 4 740 | 4 750 | 4 760 | 4 770 | 4 780 | 4 790 |
5 900 | 4 810 | 4 820 | 4 830 | 4840 | 4 850 | 4 860 | 4 870 | 4 880 | 4 890 | 4 900 |
6 000 | 4 920 | 4 930 | 4 940 | 4 950 | 4 960 | 4 970 | 4 980 | 4 990 | 5 000 | 5 010 |
6100 | 5 030 | 5 040 | 5 050 | 5 060 | 5 070 | 5 080 | 5 090 | 5100 | 5110 | 5120 |
6 200 | 5140 | 5150 | 5160 | 5170 | 5180 | 5190 | 5 200 | 5 210 | 5 220 | 5 230 |
6 300 | 5 250 | 5 260 | 5 270 | 5 280 | 5 290 | 5300 | 5 310 | 5 320 | 5 330 | 5 340 |
6 400 | 5360 | 5 370 | 5 380 | 5 390 | 5 400 | 5 410 | 5 420 | 5 430 | 5 440 | 5 450 |
6 500 | 5 470 | 5480 | 5 490 | 5 500 | 5 510 | 5 520 | 5 530 | 5540 | 5 550 | 5 560 |
6 600 | 5 580 | 5 590 | 5 600 | 5 610 | 5 620 | 5 630 | 5 640 | 5 650 | 5 660 | 5670 |
6 700 | 5 690 | 5 700 | 5 710 | 5 720 | 5 730 | 5 740 | 5 750 | 5 760 | 5 770 | 5 780 |
6 800 | 5 800 | 5 810 | 5 820 | 5 830 | 5 840 | 5 850 | 5 860 | 5 870 | 5 880 | 5 890 |
6 900 | 5 910 | 5 920 | 5 930 | 5 940 | 5 950 | 5 960 | 5 970 | 5 980 | 5 990 | 6 000 |
7 000 | 6 020 | 6 030 | 6 040 | 6 050 | 6 060 | 6 070 | 6 080 | 6 090 | 6100 | 6110 |
7100 | 6130 | 6140 | 6150 | 6160 | 6170 | 6180 | 6190 | 6 200 | 6 210 | 6 220 |
7 200 | 6 240 | 6 250 | 6 260 | 6 270 | 6 280 | 6 290 | 6 300 | 6 310 | 6 320 | 6 330 |
7 300 | 6 350 | 6 360 | 6 370 | 6 380 | 6 390 | 6 400 | 6 410 | 6 420 | 6 430 | 6 440 |
7 400 | 6 460 | 6 470 | 6 480 | 6 490 | 6 500 | 6 510 | 6 520 | 6 530 | 6 540 | 6 550 |
7 500 | 6 570 | 6 580 | 6 590 | 6 600 | 6 610 | 6 620 | 6 630 | 6 640 | 6 650 | 6 660 |
7 600 | 6 680 | 6 690 | 6 700 | 6 710 | 6 720 | 6 730 | 6 740 | 6 750 | 6 760 | 6 770 |
7 700 | 6 790 | 6 800 | 6 810 | 6 820 | 6 830 | 6 840 | 6 850 | 6 860 | 6 870 | 6 880 |
7 800 | 6 900 | 6 910 | 6 920 | 6 930 | 6 940 | 6 950 | 6 960 | 6 970 | 6 980 | 6 990 |
7 900 | 7 010 | 7 020 | 7 030 | 7 040 | 7 050 | 7 060 | 7 070 | 7 080 | 7 090 | 7100 |
8000 | 7120 | 7 130 | 7140 | 7150 | 7160 | 7170 | 7 180 | 7190 | 7 200 | 7 210 |
8100 | 7 230 | 7 240 | 7 250 | 7 260 | 7 270 | 7 280 | 7 290 | 7 300 | 7 310 | 7 320 |
8 200 | 7 340 | 7 350 | 7 360 | 7 370 | 7 380 | 7 390 | 7 400 | 7 410 | 7 420 | 7 430 |
8 300 | 7 450 | 7 460 | 7 470 | 7 480 | 7 490 | 7 500 | 7 510 | 7 520 | 7 530 | 7 540 |
8 400 | 7 560 | 7 570 | 7 580 | 7 590 | 7 600 | 7 610 | 7 620 | 7 630 | 7 640 | 7 650 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Tabell V (forts.). Ortsgrupp V.
37
Taxerat belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
8 500 | 7 670 | 7 680 | 7 690 | 7 700 | 7 710 | 7 720 | 7 730 | 7 740 | 7 750 | 7 760 |
8 600 | 7 780 | 7 790 | 7 800 | 7 810 | 7 820 | 7 830 | 7 840 | 7 850 | 7 860 | 7 870 |
8 700 | 7 890 | 7 900 | 7 910 | 7 920 | 7 930 | 7 940 | 7 950 | 7 960 | 7 970 | 7 980 |
8 800 | 8 000 | 8 010 | 8 020 | 8 030 | 8 040 | 8 050 | 8 060 | 8 070 | 8 080 | 8 090 |
8 900 | 8110 | 8120 | 8130 | 8140 | 8150 | 8160 | 8170 | 8180 | 8190 | 8 200 |
9 000 | 8 220 | 8 230 | 8 240 | 8 250 | 8 260 | 8 270 | 8 280 | 8 290 | 8 300 | 8 310 |
9100 | 8 330 | 8 340 | 8350 | 8 360 | 8 370 | 8 380 | 8 390 | 8 400 | 8 410 | 8 420 |
9 200 | 8 440 | 8 450 | 8 460 | 8 470 | 8 480 | 8 490 | 8 500 | 8 510 | 8 520 | 8 530 |
9300 | 8 550 | 8 560 | 8 570 | 8 580 | 8 590 | 8600 | 8 610 | 8 620 | 8 630 | 8 640 |
9400 | 8 660 | 8 670 | 8 680 | 8 690 | 8 700 | 8 710 | 8 720 | 8 730 | 8 740 | 8 750 |
9 500 | 8 770 | 8 780 | 8 790 | 8 800 | 8 810 | 8 820 | 8 830 | 8 840 | 8 850 | 8 860 |
9 600 | 8 880 | 8 890 | 8900 | 8 910 | 8 920 | 8 930 | 8 940 | 8 950 | 8 960 | 8970 |
9 700 | 8 990 | 9 000 | 9 010 | 9 020 | 9 030 | 9 040 | 9 050 | 9 060 | 9 070 | 9 080 |
9 800 | 9100 | 9110 | 9120 | 9130 | 9140 | 9150 | 9160 | 9170 | 9180 | 9190 |
9 900 | 9 210 | 9 220 | 9 230 | 9 240 | 9 250 | 9 260 | 9 270 | 9 280 | 9 290 | 9 300 |
10000 | 9 320 | 9 330 | 9 340 | 9 350 | 9 360 | 9370 | 9 380 | 9390 | 9 400 | 9410 |
10100 | 9 430 | 9 440 | 9 450 | 9 460 | 9 470 | 9 480 | 9 490 | 9 500 | 9 510 | 9 520 |
10 200 | 9 540 | 9 550 | 9 560 | 9 570 | 9 580 | 9 590 | 9 600 | 9 610 | 9 620 | 9 630 |
10 300 | 9 650 | 9 660 | 9 670 | 9 680 | 9 690 | 9 700 | 9 710 | 9 720 | 9 730 | 9 740 |
10 400 | 9 760 | 9 770 | 9 780 | 9 790 | 9 800 | 9 810 | 9 820 | 9 830 | 9 840 | 9 850 |
10 500 | 9 870 | 9 880 | 9 890 | 9900 | 9 910 | 9 920 | 9 930 | 9 940 | 9 950 | 9 960 |
10 600 | 9 980 | 9 990 | 10 000 | 10 010 | 10 020 | 10 030 | 10 040 | 10 050 | 10 060 | 10 070 |
10 700 | 10 090 | 10100 | 10110 | 10 120 | 10130 | 10140 | 10150 | 10160 | 10170 | 10180 |
10 800 | 10 200 | 10 210 | 10 220 | 10 230 | 10 240 | 10 250 | 10260 | 10 270 | 10 280 | 10 290 |
10 900 | 10310 | 10 320 | 10 330 | 10 340 | 10 350 | 10 360 | 10370 | 10 380 | 10 390 | 10 400 |
11000 | 10 420 | 10 430 | 10 440 | 10 450 | 10 460 | 10 470 | 10 480 | 10 490 | 10 500 | 10 510 |
11100 | 10 530 | 10 540 | 10 550 | 10 560 | 10570 | 10 580 | 10590 | 10 600 | 10 610 | 10 620 |
11200 | 10 640 | 10 650 | 10 660 | 10 670 | 10 680 | 10 690 | 10 700 | 10 710 | 10 720 | 10 730 |
11300 | 10 750 | 10 760 | 10 770 | 10 780 | 10 790 | 10 800 | 10810 | 10 820 | 10 830 | 10 840 |
11400 | 10 860 | 10 870 | 10 880 | 10 890 | 10 900 | 10 910 | 10 920 | 10 930 | 10 940 | 10 950 |
11500 | 10 970 | 10 980 | 10 990 | 11000 | 11010 | 11020 | 11030 | 11040 | 11 050 | 11060 |
11600 | 11080 | 11090 | 11100 | 11110 | 11120 | 11130 | 11140 | 11150 | 11160 | 11170 |
11700 | 11190 | 11200 | 11210 | 11 220 | 11230 | 11249 | 11250 | 11260 | 11270 | 11280 |
11800 | 11300 | 11310 | 11320 | 11330 | 11340 | 11350 | 11360 | 11370 | 11380 | 11390 |
11900 | 11410 | 11420 | 11430 | 11440 | 11450 | 11460 | 11470 | 11480 | 11490 | 11500 |
12 000 | 11520 | 11530 | 11540 | 11550 | 11560 | 11570 | 11580 | 11590 | 11600 | 11610 |
12100 | 11630 | 11640 | 11650 | 11660 | 11670 | 11680 | 11690 | 11700 | 11710 | 11720 |
12 200 | 11740 | 11750 | 11 700 | 11770 | 11780 | 11790 | 11800 | 11 810 | 11820 | 11830 |
12 300 | 11850 | 11860 | 11 870 | 11880 | 11890 | 11900 | 11910 | 11920 | 11930 | 11940 |
12 400 | 11960 | 11970 | 11980 | 11990 | 12 000 | 12 010 | 12 020 | 12 030 | 12 040 | 12 050 |
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Tabell V (forts.). Ortsgrupp V.
Taxerat belopp, kr. | 0 | 10 | 20 | 30 | 40 | 50 | 60 | 70 | 80 | 90 |
12 500 | 12 070 | 12 080 | 12 090 | 12100 | 12 110 | 12120 | 12130 | 12140 | 12150 | 12 160 |
12 600 | 12 180 | 12190 | 12 200 | 12 210 | 12 220 | 12 230 | 12 240 | 12 250 | 12 260 | 12 270 |
12 700 | 12 290 | 12 300 | 12 310 | 12 320 | 12 330 | 12 340 | 12 350 | 12 360 | 12 370 | 12 380 |
12 800 | 12 400 | 12 410 | 12 420 | 12 430 | 12 440 | 12 450 | 12 460 | 12 470 | 12 480 | 12 490 |
12 900 | 12 510 | 12 520 | 12 530 | 12 540 | 12 550 | 12 560 | 12 570 | 12 580 | 12 590 | 12 600 |
13 000 | 12 620 | 12 630 | 12 640 | 12 650 | 12 660 | 12 670 | 12 680 | 12 690 | 12 700 | 12 710 |
13 100 | 12 730 | 12 740 | 12 750 | 12 760 | 12 770 | 12 780 | 12 790 | 12 800 | 12 810 | 12 820 |
13 200 | 12 840 | 12 850 | 12 860 | 12 870 | 12 880 | 12 890 | 12 900 | 12 910 | 12 920 | 12 930 |
13 300 | 12 950 | 12 960 | 12 970 | 12 980 | 12 990 | 13 000 | 13 010 | 13 020 | 13 030 | 13 040 |
13 400 | 13 060 | 13 070 | 13 080 | 13 090 | 13 100 | 13110 | 13 120 | 13130 | 13 140 | 13 150 |
13 500 | 13170 | 13 180 | 13 190 | 13 200 | 13 210 | 13 220 | 13 230 | 13 240 | 13 250 | 13 260 |
13 600 | 13 280 | 13 290 | 13 300 | 13 310 | 13 320 | 13 340 | 13 350 | 13 360 | 13 370 | 13 380 |
13 700 | 13 400 | 13 410 | 13 420 | 13 430 | 13 440 | 13 460 | 13 470 | 13 480 | 13 490 | 13 500 |
13 800 | 13 520 | 13 530 | 13 540 | 13 550 | 13 560 | 13 580 | 13 590 | 13 600 | 13 610 | 13 620 |
13 900 | 13 640 | 13 650 | 13 660 | 13 670 | 13 680 | 13 700 | 13 710 | 13 720 | 13 730 | 13 740 |
14 000 | 13 760 | 13 770 | 13 780 | 13 790 | 13 800 | 13 820 | 13 830 | 13 840 | 13 850 | 13 860 |
14100 | 13 880 | 13 890 | 13 900 | 13 910 | 13 920 | 13 940 | 13 950 | 13 960 | 13 970 | 13 980 |
14 200 | 14 000 | 14 010 | 14 020 | 14 030 | 14 040 | 14 060 | 14 070 | 14 080 | 14 090 | 14100 |
14 300 | 14 120 | 14130 | 14 140 | 14150 | 14160 | 14 180 | 14190 | 14 200 | 14 210 | 14 220 |
14 400 | 14 240 | 14 250 | 14 260 | 14 270 | 14 280 | 14300 | 14 310 | 14 320 | 14 330 | 14 340 |
14 500 | 14 360 | 14 370 | 14 380 | 14 390 | 14 400 | 14 420 | 14 430 | 14 440 | 14 450 | 14 460 |
14 600 | 14 480 | 14 490 | 14 500 | 14 510 | 14 520 | 14 540 | 14 550 | 14 560 | 14 570 | 14 580 |
14 700 | 14 600 | 14 610 | 14620 | 14 630 | 14 640 | 14 660 | 14 670 | 14 680 | 14 690 | 14 700 |
14 800 | 14 720 | 14 730 | 14 740 | 14 750 | 14 760 | 14 780 | 14 790 | 14 800 | 14 810 | 14 820 |
14 900 | 14 840 | 14 850 | 14 860 | 14 870 | 14 880 | 14 900 | 14 910 | 14 920 | 14 930 | 14 940 |
15 000 | 14 960 | 14970 | 14 980 | 14 990 | 15000 | 15 020 | 15 030 | 15040 | 15 050 | 15 060 |
15100 | 15 080 | 15 090 | 15 100 | 15110 | 15 120 | 15 140 | 15150 | 15 160 | 15170 | 15 180 |
När det taxerade beloppet uppgår till 15 200 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående
skattskyldig icke ortsavdrag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
39
Förslag
till
förordning om särskild skatt å förmögenhet.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Särskild skatt å förmögenhet skall enligt vad i denna förordning stadgas
årligen erläggas till staten av fysisk person, därest hans enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktiga förmögenhet vid
utgången av det beskattningsår, som gått till ända närmast före den 1 mars
under taxeringsåret, överstigit 20,000 kronor. I den skattepliktiga förmögenheten
inbegripes härvid även förmögenhet tillhörig den skattskyldiges
hemmavarande barn, som vid taxeringsårets ingång icke fyllt 21 år, därest
ej jämlikt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt barnet
skall taxeras därför.
Skattskyldighet, som nu sagts, åligger jämväl oskift dödsbo, utländsk juridisk
person, som enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
betraktas som utländskt bolag, ävensom i 18 § 1 moni. nyssnämnda
förordning omförmäld familjestiftelse.
2 §•
Särskild skatt å förmögenhet skall utgå i förhållande till den på nedan
angivet sätt bestämda beskattningsbara förmögenheten.
Beskattningsbar förmögenhet utgör, såvitt ej nedan annorlunda stadgas,
ett belopp motsvarande den skattskyldiges och i förekommande fall hans
omyndiga barns enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skattepliktiga förmögenhet vid utgången av det beskattningsår, varom
i 1 § förmäles.
Därest för annan skattskyldig än familjestiftelse eller utländskt bolag berörda
skattepliktiga förmögenhet överstiger tjugufem gånger det för den
skattskyldige för ifrågavarande beskattningsår enligt förordningen örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda taxerade beloppet, utgör den
beskattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande tjugufem gånger
det taxerade beloppet, dock minst fyrtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.
Fastställes ej för den skattskyldige något sådant taxerat belopp,
utgör den beskattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande
fyrtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.
Beskattningsbar förmögenhet utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
3 §.
Särskild skatt å förmögenhet skall utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 40,000 kronor:
en promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
20,000 kronor, dock lägst en krona;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
40.000 men
80.000 »
150.000 »
300.000 »
1,000,000 kr.
icke 80,000 kr.
> 150,000 »
5 300,000 >
» 1,000,000 »
20 kr. för 40,000 kr. och
100 » » 80,000 » »
310 » » 150,000 » »
910 » > 300,000 » >
4,410 » » 1,000,000 » »
2 % av återstoden;
3 %. » s ;
4 %o ^ ^ ;
5 °/o° » > ;
6 %• » ~
4 §•
För äkta makar, som under bela beskattningsåret eller större delen därav
levt tillsammans, bedömes skatteplikt enligt 1 § med hänsyn till båda makarnas
sammanlagda förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten
beräknas för makarna gemensamt under hänsyntagande vid tillämpning
av 2 § tredje stycket till makarnas sammanlagda beräknade taxerade belopp.
Skatt beräknas efter den sålunda bestämda beskattningsbara förmögenheten
samt fördelas å makarna efter deras skattepliktiga förmögenheter.
Rörande taxering av äkta makar skall i övrigt vad i 19 § förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt stadgas äga motsvarande tillämpning.
5 §•
Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig,
underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav
föranletts, att han icke blivit taxerad till särskild skatt å förmögenhet eller
att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till
särskild skatt å förmögenhet att utgå med det belopp, som genom berörda
förfarande undandragits statsverket. Beträffande dylik eftertaxering skall
vad som är stadgat rörande eftertaxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
äga motsvarande tillämpning.
6 §.
Skattskyldig taxeras till särskild skatt å förmögenhet i den kommun, där
han skall taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
7 §•
Har på grund av bestämmelserna i 23 § förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt befrielse helt eller delvis medgivits från skattskyldighet
till nämnda skatt, skall motsvarande befrielse åtnjutas jämväl i fråga örn
särskild skatt å förmögenhet.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
8 §•
Där jämlikt 24 § förordningen om statlig inkomst- oell förmögenhetsskatt
oskift dödsbo svarar för dylik skatt allenast med tillgångarna i boet eller
delägare i skiftat dödsbo allenast för vad av skatten a hans lott belöper oell
allenast med sin lott i boet, skall motsvarande gälla i fråga örn särskild
skatt å förmögenhet.
9 §•
1 mom. Därest i anledning av överenskommelse eller beslut, varom förmäles
i 29 eller 30 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
befrielse från skattskyldighet till nämnda skatt helt eller delvis skall
åtnjutas, skall detta föranleda motsvarande befrielse från skattskyldighet
enligt denna förordning.
1 fall, varom i 29 och 30 §§ förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
förmäles, må Konungen förklara, att särskild skatt å förmögenhet
skall för skattskyldig fastställas till högre belopp än gällande bestämmelser
eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att uppgå
till större del, procentuellt beräknad, av den på grundval av överenskommelsen
eller beslutet fastställda beskattningsbara förmögenheten, än skatten
skulle utgjort av den beskattningsbara förmögenhet, som skulle hava fastställts,
örn hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller beslutet.
2 mom. Vad i 32 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
stadgas örn rätt för Konungen att till undvikande av eller lindring i
dubbelbeskattning förordna om efterskänkande av inkomst- och förmögenhetsskatt
skall äga motsvarande tillämpning beträffande särskild skatt å
förmögenhet.
10 §.
Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till särskild
skatt å förmögenhet stadgas i taxeringsförordningen.
11 §•
Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
Förslag
till
förordning angående upphävande av förordningen den 28 september
1928 (nr 374) om kommunal progressivskatt.
Härigenom förordnas, att förordningen den 28 september 1928 örn kommunal
progressivskatt skall upphöra att gälla med utgången av år 1938;
dock skall förordningen fortfarande äga tillämpning beträffande eftertaxering
till kommunal progressivskatt.
Förslag
till
förordning angående upphävande av förordningen den 28 september
1928 (nr 375) om utjämningsskatt.
Härigenom förordnas, att förordningen den 28 september 1928 om utjämningsskatt
skall upphöra att gälla med utgången av år 1938; dock skall förordningen
fortfarande äga tillämpning beträffande eftertaxering till utjämningsskatt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
43
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 27 juni
1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska
bankbolags tillgångar.
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 27 juni 1927 om skatt vid
utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags tillgångar skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:
1 §•
Svenskt aktiebolag---tillskjutet belopp.
Å sålunda bestämt beskattningsbart belopp skall utskiftningsskatt utgå
med tolv kronor för varje fullt hundratal kronor därav.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1938; dock att densamma
icke skall äga tillämpning i fall då beslut av aktiebolag örn nedsättning av
aktiekapitalet eller beslut om aktiebolags trädande i likvidation anmälts för
registrering före den 1 december 1937.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 114 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 skall upphöra att gälla samt att 1 §, 2 § 1 morn., 5 § 2 morn., 12 § 1 morn.,
26 § 1 morn., 28 §, 29 § 1 inom., 31 och 34 §§, 36 § 2 morn., 37 § 1 morn.,
56 § 1 morn., 76, 77, 78 och 80 §§, 84 § 2 morn., 86 §, 90 § 2 och 3 morn., 91 §
2 morn., 92 § 1 morn., 95, 98, 99, 105 och 118 §§, 119 § 2 morn., 123 §
2 morn., 124 § 2 morn., 124 a § 1 morn., 130 och 136 §§, 143 § 1 mom. och
145 § 4 mom. nämnda förordning* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:
1 §•
Taxering till beskattning enligt kommunalskattelagen, enligt förordningarna
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och örn särskild skatt å
förmögenhet samt enligt lagen om skogsaccis verkställes av särskilda beskattningsnämnder
i den ordning här nedan angives.
2 §•
1 mom. I denna---äger rum;
taxering för inkomst eller förmögenhet: taxering till kommunal inkomstskatt,
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och till särskild skatt å förmögenhet;
samt
virke staxering: taxering---årlig taxering.
5 §•
2 mom. Besvär över---fullmäktiges beslut. Finner länsstyrelsen
anledning förordna om nytt val på grund därav, att vid valet någon grupp
av skattskyldiga icke, på sätt i 12 § 1 mom. tredje stycket sägs, blivit vederbörligen
företrädd, har länsstyrelsen att meddela föreskrift, huru många ledamöter
för varje grupp skola väljas. Varder det ---— i nämnden.
över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.
1 Senaste lydelsen av 29 § 1 mom. se SFS 1930: 192, av 92 § 1 mom. och 119 § 2 mom. se
SFS 1931:80, av 84 § 2 morn., 90 § 3 mom. och 123 § 2 mom. se SFS 1934: 292, av 124 a §
1 mom. och 145 § 4 mom. se SFS 1934: 295, av 12 § 1 morn., 26 § 1 morn., 31 och 34 §§, 37 g
1 morn., 78 och 80 §§, 90 § 2 mom. och 143 § 1 mom. se SFS 1935: 255, av 1, 86 och 95 §§ se
SFS 1936: 410 samt av 56 § 1 mom. se SFS 1937: 665.
45
Kungl. Majis proposition nr 25S.
12 §.
1 mom. Till medlemmar---taxeringens verkställande.
Av kommun må till ledamot eller suppleant i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd
eller taxeringsnämnd utses allenast den, som ar inom
kommunen mantalsskriven, och av landsting må till ledamot eller suppleant
i fastighetstaxeringsnämnd utses allenast den, som är mantalsskriven i kommun
inom fastighetstaxeringsdistriktet; och må ej annan väljas än den, som
tillika under året näst före taxeringsåret haft att utgöra allmän kommunalskatt
till kommunen eller statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller särskild
skatt å förmögenhet och jämväl, i den mån utskvlderna vid tiden föi
valet varit förfallna, erlagt desamma.
Vid kommuns---inom densamma.
26 §.
1 mom. Nedannämnda skattskyldiga — — —- (självdeklaration), nämligen:
1)
verk eller---för förmögenhet;
2) fysisk person, därest han antingen
a) nästföregående år varit taxerad till kommunal inkomstskatt eller statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt eller särskild skatt å förmögenhet;
b) under beskattningsåret haft inkomst av beskaffenhet, att skattskyldighet
därför åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, eller vid samma års utgång ägt förmögenhet,
för vilken han är skattskyldig enligt nämnda förordning, och i sadant
fall tillika hans enligt kommunalskattelagen beräknade taxerade inkomst
i någon kommun eller hans enligt förordningen örn statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt beräknade taxerade inkomst jämte en etthundradedel
av förmögenheten uppgått, i fråga om sådan person som varit här i riket bosatt
under hela eller någon del av beskattningsåret, till minst 600 kronor och,
i fråga om annan person, till minst 100 kronor; eller
c) vid beskattningsårets utgång ägt förmögenhet, uppgående till minst
20,000 kronor, för vilken han är skattskyldig enligt förordningen om särskild
skatt å förmögenhet.
Vid bedömandet---inkomst och förmögenhet. Har skattskyldig
barn, skall hänsyn tagas jämväl till barnets förmögenhet, därest han enligt
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller förordningen
örn särskild skatt å förmögenhet skall taxeras därför.
Vid tillämpning av vad i första stycket under 2) b) är stadgat skall i fråga
örn svensk medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskickning
hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands,
så ock i fråga örn sådan persons hustru samt barn under 18 år, därest
de varit svenska medborgare och bott hos honom, så anses, som örn de varit
bosatta här i riket. Person, som under beskattningsåret tillhört främmande
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, så ock sådan
persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de bott
hos honom och icke varit svenska medborgare, anses däremot vid tillämpningen
av vad i första stycket under 2) b) är stadgat icke hava varit här i
riket bosatta.
Avlider skattskyldig---den avlidne.
28 §.
Självdeklaration är dels allmän självdeklaration, dels särskild självdeklaration.
Deklarationsskyldig, som är skattskyldig till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller särskild skatt å förmögenhet, skall avgiva dels i den kommun,
där han är mantalsskriven eller utan att vara mantalsskriven är skattskyldig
till sadan skatt, allmän självdeklaration till ledning vid taxering till
nämnda skatter och till kommunal inkomstskatt i samma kommun, dels i
varje annan kommun, där han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt,
särskild självdeklaration till ledning vid taxering till sådan skatt. Deklarationsskyldig,
som icke är skattskyldig till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller särskild skatt å förmögenhet, skall avgiva särskild självdeklaration
i varje kommun, där han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt.
Finnes inom —---särskild kommun.
29 §.
1 mom. Allmän självdeklaration---barnets tillgångar och skulder.
Svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, som haft intäkt genom
utdelning, för vilken jämlikt 7 § g) förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt skatteplikt icke föreligger, skall tillika lämna uppgift
om utdelningens belopp.
Inländsk försäkringsanstalt, som är skattskyldig för inkomst av försäkringsrörelse,
skall i allmän självdeklaration jämväl meddela uppgift i de avseenden,
som omförmälas i anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen.
Utländsk försäkringsanstalt---öretal bortfalla.
31 §.
Vid självdeklaration---föreningens bokföring.
Vid självdeklaration för nu nämnd skattskyldig skola vidare fogas uppställningar
enligt formulär, som fastställas av Kungl. Majit, med uppgifter
erforderliga för tillämpning av gällande bestämmelser rörande avdrag för
värdeminskning så ock utdrag av räkenskaperna till styrkande av dessa uppgifter.
För verk---
år disponerats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
47
34 §.
Vanligt handelsbolag---det distriktet.
Vid uppgift, som i denna paragraf sägs, skall fogas bestyrkt avskrift av
balansräkning för beskattningsåret och balansräkning för det närmast föregående
räkenskapsåret samt av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret,
örn sådan räkning ingått i bokföringen, ävensom — med motsvarande
tillämpning av stadgandena i 31 § andra stycket — uppställningar och räkenskapsutdrag,
varom där förmäles.
36 §.
2 mom. I 31 § tredje och fjärde styckena omförmälda handlingar skola
avlämnas samtidigt med och fogas vid den eller de självdeklarationer, som
den skattskyldige avgiver. Möter hinder---ske kan.
37 §.
1 mom. Självdeklaration, som —--landsfiskalsdistrikt, där taxerin
gen
skall äga rum.
Motsvarande gäller i fråga örn avlämnande av handlingar, som omförmälas
i 31 § tredje och fjärde styckena. Kunna handlingarna---— äga rum.
Uppgifter enligt---uppgifter avser.
56 §.
1 mom. Granskning av —--- befintliga självdeklarationer.
För innehållet —--taxeringen erfordras. Utan den skattskyldiges
skriftligen givna samtycke må självdeklaration icke i beskattningsnämnds
protokoll intagas i vidare mån än som påkallas av stadgandena i 83, 87, 98,
103, 105 och 115 §§.
Självdeklaration skall---anlitade medhjälpare.
76 §.
Senast den 15 februari skola i den ordning, Kungl. Maj.t föreskriver, till
taxeringsnämndens ordförande, utom i Stockholm, överlämnas avskrifter av
fastighetslängderna, inkomstlängden, förmögenhetslängden, skogsaccislängden
och länsprövningsnämndens ändringslängder för nästföregående år, såvitt
taxeringsdistriktet angår.
Inom samma----mellankommunala prövningsnämnden.
77 §.
1 mom. Taxeringsnämnd har att, med i 85 § angivet undantag, verkställa
taxering av dem, som äro skattskyldiga inom nämndens taxeringsdistrikt.
2 mom. Den gemensamma taxeringsnämnden har att verkställa dels
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och särskild skatt å
förmögenhet av skattskyldiga, som sakna hemortskommun i riket, ävensom
av sådana i 26 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
omförmälda skattskyldiga, som jämlikt § 3 mom. 2 mantalsskrivnings
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
förordningen skola mantalsskrivas inom Stockholms stad och S:t Nikolai
församling, dels ock taxering till kommunal inkomstskatt av skattskyldiga,
då sådan taxering skall ske för gemensamt kommunalt ändamål.
Taxering, som---särskilt taxeringsdistrikt.
78 §.
Taxeringsnämndens ordförande--— vederbörande taxeringsnämnds
ordförande;
g)
att när fråga uppkommer att beträffande barn, vilkas föräldrar icke
varit under beskattningsåret gifta med varandra eller, ehuru gifta med varandra,
levt åtskilda, tillerkänna en av föräldrarna helt familjeavdrag för
barnet, i fall, då den andre av föräldrarna ej skall taxeras inom distriktet,
lämna vederbörande taxeringsnämnds ordförande meddelande om förhållandet;
h)
att även i andra fall än under c), J) och g) här ovan sägs, därest under
taxeringsarbetet framkommit förhållanden, som kunna antagas hava betydelse
för taxering å annan ort, lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande
underrättelse därom;
i) att kalla taxeringsnämndens ledamöter till sammanträde och om utsatt
tid och ställe härför på lämpligt sätt och i god tid meddela de skattskyldiga
inom taxeringsdistriktet underrättelse;
j) att leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet;
k) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder; samt
l) att, därest under taxeringsarbetet fråga uppkommer att åsätta skattskyldig
taxering med avvikelse från avlämnad självdeklaration, där så kan
ske bereda honom tillfälle att yttra sig i frågan, dock vare detta ej nödigt
i fråga om felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller
då eljest yttrande av den skattskyldige uppenbarligen icke är för utrednings
vinnande behövligt.
80 §.
Kronoombudet har---— åliggande särskilt
a) att, oavsett---av denne;
b) att vid granskningen tillse, att kronans intresse vid taxeringen till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt och särskild skatt å förmögenhet varder
behörigen iakttaget; samt
c) att, i — — — taxeringsnämndens sammanträden.
Med avseende--- •— taxeringsnämndens sammanträden.
84 §.
2 mom. Varje år beslutar taxeringsnämnden, i den mån icke annat i 85 §
stadgas, för envar skattskyldig, huruvida och till vilket belopp taxering till
kommunal inkomstskatt samt till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och
särskild skatt å förmögenhet skall honom åsättas.
Så snart---sist omförmälda taxeringsnämnd.
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
86 §.
För varje taxeringsdistrikt eller, om distrikt består av mer än en kommun,
för varje kommun skola föras särskilda taxeringslängder, nämligen två längder
över taxeringen av fastigheter (fcistighetslängder), av vilka den ena skall
upptaga fastigheter, som jämlikt 5 § 1, 3 eller 5 mom. kommunalskattelagen
äro undantagna från skatteplikt, och den andra skall upptaga övriga fastigheter,
med undantag för sådana, som avses i 5 § 2 mom. nämnda lag,
en längd över taxeringen till kommunal inkomstskatt och till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt (inkomstlängd), en längd över taxeringen till
särskild skatt å förmögenhet (förmögenhetslängd) ävensom en längd över
taxeringen till skogsaccis (skogsaccislångd). Hos den gemensamma taxeringsnämnden
skola föras särskild inkomstlängd och särskild förmögenhetslängd
över taxering för inkomst eller förmögenhet av skattskyldiga, som
omförmälas i 77 § 2 mom.
De beslutade---skattskyldiges namn.
I inkomstlängden antecknas särskilt
dels i avseende —--beskattningsbar inkomst;
dels i avseende å statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp,
beloppet av medgivna ortsavdrag, dock ej såvitt angår ensamstående skattskyldig,
samt beskattningsbart belopp med angivande tillika, där det ej framgår
av längdens uppställning, av den punkt i 18 § 2 mom. förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, enligt vilken grundbeloppet för däri
ingående bottenskatt skall beräknas;
dels ock, till ledning--— här ovan.
1 förmögenhetslängden angives den till särskild skatt å förmögenhet beskattningsbara
förmögenheten.
Närmare föreskrifter--— och ledamöter.
90 §.
2 mom. Har självdeklaration--— eller upplysning.
1 enahanda — — — därtill anmanats. Har vid dylik underlåtenhet att
avgiva deklaration eller uppgift taxering åsatts enligt förordningen örn särskild
skatt å förmögenhet, skall underrättelse varom nu sagts lämnas jämväl
skattskyldig fysisk person, som är inom distriktet mantalsskriven.
3 mom. Skall i fråga om stiftelse grundbelopp för den i statliga inkomstoch
förmögenhetsskatten ingående bottenskatten beräknas enligt 18 § 2 mom.
a) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, åligger det taxeringsnämndens
ordförande att ofördröjligen i rekommenderat brev med allmänna
posten tillsända stiftelsen underrättelse därom.
91 §.
2 mom. Taxeringslängderna, i huvudskrift eller avskrift, skola vara att
tillgå för landskamreraren och länsprövningsnämnden samt i den ordning,
Kungl. Majit föreskriver, dels tillhandahållas dem, som hava att verkställa
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 258- 4
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder, dels ock, med
undantag av förmögenhetslängden, offentligen framläggas inom vederbörande
kommun under minst fjorton dagar före den 15 juli under taxeringsåret.
92 §.
1 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövningsdistrikt,
skola genom vederbörande landskamrerares försorg, så snart ske
kan efter det inkomst- och förmögenhetslängderna för året med tillhörande
handlingar inkommit till länsstyrelsen och senast den 10 juli, till den mellankommunala
prövningsnämnden översändas de självdeklarationer och andra
handlingar, som till ledning vid den skattskyldiges taxering för inkomst eller
förmögenhet avgivits dels i kommun, till vilken dylik förvärvskälla är att hänföra,
dels ock, därest han inom annan kommun är skattskyldig till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, i denna kommun. Har den skattskyldige
under beskattningsåret varit gift, skola till den mellankommunala prövningsnämnden
jämväl översändas de självdeklarationer och andra handlingar,
som avgivits till ledning vid den andra makens taxering för inkomst eller
förmögenhet i nämnda kommuner, därest 52 § 1 mom. kommunalskattelagen
eller 19 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
är tillämplig å makarnas taxering. Samtidigt härmed skola överlämnas
utdrag av inkomst- och förmögenhetslängderna samt taxeringsnämndernas
protokoll, såvitt angår ifrågavarande taxeringar.
95 §.
Prövningsnämnd beslutar---i övrigt.
Särskild prövningsnämnd har att, sedan den ordinarie prövningsnämnden
avslutat sitt arbete för året och intill dess nästa ordinarie prövningsnämnd
sammanträder, dels besluta över besvär, som anförts enligt 123 §, dels, såvitt
angår redan verkställd taxering, pröva ansökningar om sådan befrielse
från skattskyldighet, varom förmäles i 15 § 2 mom. och 55 § kommunalskattelagen
samt i 23 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och 7 § förordningen om särskild skatt å förmögenhet, dels ock
pröva besvär, som avses i 16 § andra stycket lagen om folkpensionering. Vad
eljest---särskild prövningsnämnd.
Om rätt---och 129 §.
98 §.
Alla beslut---bör ske.
Taxering, som till följd av prövningsnämndens beslut tillkommit eller blivit
fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas i det
exemplar av vederbörande taxeringslängd, som är för nämnden tillgängligt,
och skall jämväl upptagas i särskild längd (ändringslångd), som upplägges
i skilda avdelningar dels för särskild fastighetstaxering, dels för taxering till
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
51
kommunal inkomstskatt och statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, dels
för taxering till särskild skatt å förmögenhet och dels för virkestaxering.
Närmare föreskrifter örn längdföringen meddelas av Kungl. Maj:t.
Nämndens protokoll — — — särskild prövningsnämnd.
99 §.
Länsprövningsnämndens ändringslängder, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift,
skola i den ordning, Kungl. Maj :t föreskriver, dels tillhandahållas dem,
som verkställa debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder,
dels ock, med undantag för den avdelning i längden som avser taxering till
särskild skatt å förmögenhet, så snart ske kan offentligen framläggas inom
vederbörande kommun under minst fjorton dagar.
105 §.
Alla beslut---bör ske.
Taxering, som till följd av nämndens beslut tillkommit eller som blivit
fastställd annorlunda än taxeringsnämnd bestämt, skall upptagas i särskild
längd (åndringslängd). En sådan längd föres för varje län, och skall i densamma
uppläggas särskild avdelning för taxering till särskild skatt å förmögenhet.
Vad i detta stycke stadgas skall icke gälla beträffande beslut, som
fattats i anledning av besvär enligt 123 §.
Justering av---deras riktighet.
118 §.
över beslut----och landsting;
b) i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet:
av skattskyldig, såvitt honom rörer;
av vederbörande kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse och landsting,
såvitt angår taxering till kommunal inkomstskatt;
c) i fråga örn taxering för avverkat virke:
av skattskyldig---vederbörande Överjägmästare.
119 §.
2 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till två eller flera
prövningsdistrikt, skola besvär enligt 118 §, försåvitt de avse den skattskyldiges
taxering för inkomst eller förmögenhet i den kommun, där han taxerats
eller bort taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller särskild
skatt å förmögenhet, eller i sådan annan kommun, dit förvärvskällan
är att hänföra, skriftligen avfattade, ingivas till länsstyrelsen i något av de
län, där sagda kommuner äro belägna.
Besvär, varom---nästföljande söckendag.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
123 §.
2 mom. Den som taxerats till kommunal inkomstskatt eller till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt för intäkt, vilken icke skall räknas till skattepliktig
inkomst, eller som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller särskild skatt å förmögenhet för förmögenhetstillgång av sådant
slag, som icke skall upptagas vid beräkning av skattepliktig förmögenhet,
den som---taxeringen skett,
den som---en ort,
den som —--är skattskyldig,
den som taxerats till särskild skatt å förmögenhet, ehuru han enligt 1 §
förordningen örn dylik skatt ej är skyldig utgöra sådan skatt,
den som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller till särskild
skatt å förmögenhet å ort, där han icke är skattskyldig till sådan skatt,
den som taxerats för---hos kammarrätten.
Skall i fråga om stiftelse, för vilken uti stadgad ordning avlämnats behörig
självdeklaration och för vilkens vidkommande ej sådan underlåtenhet
förekommit, som enligt 39 § 1 mom. andra punkten föranleder förlust av talan,
grundbelopp för den i statliga inkomst- och förmögenhetsskatten ingående
bottenskatten beräknas enligt 18 § 2 mom. a) förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, skall besvärsrätt, som nyss sagts, såvitt angår
denna taxeringsåtgärd tillkomma stiftelsen för det fall att stiftelsen ej
erhållit föreskriven underrättelse rörande taxeringsåtgärden före den 15 juni,
därest beslutet fattats av taxeringsnämnd i något av länen, men före den 10
juli, därest beslutet fattats av taxeringsnämnd i Stockholm, och före den 1
december, därest beslutet fattats av prövningsnämnd.
124 §.
2 mom. Anföras besvär---omförmälda nämnd. Före överlämnan
det
skall länsstyrelsen vid besvären foga såväl utdrag av inkomstlängd, förmögenhetslängd
och taxeringsnämnds protokoll, såvitt den överklagade taxeringen
angår, som ock de till taxeringsnämnden i frågan ingivna handlingarna,
därest icke berörda utdrag och handlingar på grund av stadgandet i 92 §
tidigare blivit överlämnade, i vilket fall det åligger allmänna ombudet hos
den mellankommunala prövningsnämnden att vid besvären foga ifrågavarande
handlingar. Sedan besvärsakten---ärendet.
Anföras besvär —--, till kammarrätten.
124 a §.
1 mom. Har skattskyldig vid taxering till kommunal inkomstskatt åtnjutit
avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen eller har för skattskyldig förmögenhet
vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller till särskild
skatt å förmögenhet beräknats med hänsyn till fastighets taxeringsvärde,
och sker genom utslag av Kungl. Maj:t eller kammarrätten eller beslut
jämlikt 123 § 1 eller 4 mom. eller 129 § av prövningsnämnd sådan ändring
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
53
beträffande fastighetstaxeringen, att avdraget eller förmögenheten bör beräknas
till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande om härav
föranledd ändring i taxeringen av inkomst eller förmögenhet anföras hos
prövningsnämnden, eller, om denna taxering redan varit föremål för beslut
av kammarrätten, vilket ej överklagats, eller av Kungl. Maj:t, hos den myndighet,
som meddelat beslutet. Är sagda---i övrigt.
Rätt att---motsvarande tillämpning.
130 §.
Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt ändras eller bliver någon påförd, skall samtidigt vidtagas
den ändring i taxering till särskild skatt å förmögenhet, som därav må föranledas.
136 §.
Vid kronoräkenskapernas granskning inom riksräkenskapsverket må med
avseende å verkställd taxering anmärkning icke framställas.
143 §.
1 mom. Har någon i självdeklaration eller därtill hörande handling eller
i särskild uppgift angående renskötsel eller i upplysning, som i 32 § avses,
mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att leda till
frihet från taxering eller till för låg taxering, bote, örn det oriktiga meddelandet
blivit vid taxeringen följt, högst fem gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt
samt den särskilda skatt å förmögenhet, som därigenom undandragits,
och i annat fall högst fem gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt
samt den särskilda skatt å förmögenhet, som skulle hava undandragits,
i händelse det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera
fallet dock minst femtio kronor. Därest det---femtio kronor.
Har någon — — — femtio kronor.
145 §.
4 mom. Efter prövning — ---fastighetstaxeringsnämndernas beslut.
Vad som —--högst ett belopp, motsvarande tre procent av grundbe
loppet
för hela riket av den i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
ingående bottenskatten, sådant grundbeloppet beräknats enligt taxeringsnämndernas
beslut.
Vid fördelningen — — — av länsstyrelsen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939; dock att i fråga om
mål och ärenden, som avse taxering verkställd före år 1939, äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom. förordningen
den 19 november 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva.
Härigenom förordnas, att 3 § 3 morn. förordningen den 19 november 1914
om arvsskatt och skatt för gåva1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:
3 §•
3 mom. Såsom bosatt---och hemvist.
Utlänning, som---i riket. Vad nu sagts gäller jämväl sådan persons
hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de bo hos honom och
äro utlänningar.
För sådana---här bosatt.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939.
1 Senaste lydelse se SFS 1931:263.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258-
55
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 67 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet.
Härigenom förordnas, att 67 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
på landet skall erhålla följande ändrade lydelse:
67 §.
Kommuns medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,
täckas genom uttaxering av allmän kommunalskatt i förhållande till
de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
i senast fastställda taxeringslängd påförts de till kommunen
skattskyldiga.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
örn kommunalstyrelse i stad.
Härigenom förordnas, att 62 § lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse
i stad skall erhålla följande ändrade lydelse:
62 §.
Stads medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,
täckas genom uttaxering av allmän kommunalskatt i förhållande till de skattekronor
och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
i senast fastställda taxeringslängd påförts de till kommunen skattskyldiga.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm.
Härigenom förordnas, att 54 § lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse
i Stockholm skall erhålla följande ändrade lydelse:
54 §.
Stadens medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,
täckas genom uttaxering av allmän kommunalskatt i förhållande till
de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
i senast fastställda taxeringslängd påförts de till kommunen
skattskyldiga.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 6 tuni 1930 (nr 262)
om skolstyrelse i vissa kommuner.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 6 juni 1930 örn skolstyrelse i vissa
kommuner skall erhålla följande ändrade lydelse:
2 §■
I kommun, som avses i 1 §, skola kommunens kostnader för folk- och
fortsättningsskoleväsendet beslutas och utgöras på sätt örn kommunalutskylder
är stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
57
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om*inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 28 maj 1937 örn inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:
17 §.
Till myndighet---uppgiftens datum.
Förmögenhetslängd ävensom prövningsnämnds ändringslängd beträffande
taxering till särskild skatt å förmögenhet må ej utan den skattskyldiges samtycke
utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter längdens datum.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Förslag
till
förordning om upphävande av förordningen den 24 april 1863
(nr 20 s. 1) angående mantalspenningarnes utgörande.
Härigenom förordnas, att förordningen den 24 april 1863 angående mantalspenningarnes
utgörande skall upphöra att gälla med utgången av år 1938.
F örslag
till
förordning om upphävande av kungörelsen den 26 augusti 1873
(nr 48 s. 1) angående kurhusavgiftens upphörande och införande
av en allmän sjukvårdsavgift.
Härigenom förordnas, att kungörelsen den 26 augusti 1873 angående kurhusavgiftens
upphörande och införande av en allmän sjukvårdsavgift skall
upphöra att gälla med utgången av år 1938.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
59
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 12 mars 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga örn omläggning av
den direkta statsbeskattningen m. m. och anför därvid:
Inledande översikt.
Verkställda utredningar.
I anslutning till ett uttalande av mig såsom föredragande departementschef
vid anmälan inför Kungl. Maj:t av finansplan och inkomstberäkning för
budgetåret 1935/36 framhöll bevillningsutskottet vid 1935 års riksdag (betänkande
nr 62) angelägenheten av att en översyn av inkomst- och förmögenhetsskatterna,
som borde avse att ersätta de nuvarande skatteformerna på
ifrågavarande område med ett mera enhetligt system, igångsattes å sadan
tidpunkt att förslag i ämnet kunde föreläggas 1936 års riksdag. Utskottets
uttalande godkändes av riksdagen.
I anledning av vad sålunda förekommit igångsattes inom finansdepartementet
undersökningar rörande förefintliga möjligheter till rationalisering av de
direkta skatterna till staten. Denna utredning resulterade i en promemoria
med förslag till viss omläggning av den direkta statsbeskattningen. Jämsides
med denna utredning verkställdes inom finansdepartementet av tillkallade
sakkunniga vissa undersökningar rörande det samlade skattetrycket i Sverige
och i utlandet (Statens off. utredn. 1936: 18).
Frågan om en differentiering av de skattefria avdragen efter familjeförhållanden
hade varit föremål för utredning inom befolkningskommissionen,
som i ett den 11 december 1935 dagtecknat betänkande angående familjebeskattningen
(Statens off. utredn. 1936: 13) framlagt förslag i ämnet.
Förenämnda departementspromemoria Indes sedermera efter remiss till
grund för proposition i ämnet till 1936 års riksdag (proposition nr 232, senare
— i vad avser skatteskalorna — ändrad genom proposition nr 269).
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
De förslag som förelädes riksdagen åsyftade i främsta rummet en förenkling
och rationalisering av formerna för den statliga beskattningen av inkomst
och förmögenhet men inneburo därjämte — beträffande fysiska personer,
till vilka hänfördes jämväl oskifta dödsbon och s. k. familjestiftelser
— en ny avvägning av skattefördelningen mellan olika inkomstklasser samt
mellan inkomst och förmögenhet, åsyftande en lindring av skattetrycket på
mindre inkomster. Frågan om skatternas avvägning med hänsyn till familjestorlek
lämnades däremot öppen men ansågs vara möjlig att lösa inom
ramen av de föreslagna skatteskalorna. Enligt förslagen skulle de fyra nu
utgående statsskatterna å fysiska personers inkomst och förmögenhet — statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, extra inkomst- och förmögenhetsskatt,
särskild skatt å förmögenhet samt utjämningsskatt —- ersättas av en kombinerad
inkomst- och förmögenhetsskatt, i vilken förmögenhetsdelen utgjorde
V200, samt en särskild förmögenhetsskatt.
Vad angår beskattningen av juridiska personer föreslogs i propositionerna
i fråga om aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar och utländska bolag
övergång från progressiv till proportionell beskattning. Enligt förslagen
skulle för nämnda juridiska personer ej blott utjämningsskatten utan även
den kommunala progressivskatten bortfalla.
De sålunda framlagda förslagen vunno icke riksdagens anslutning. I skrivelse
den 22 juni 1936 (nr 387) anmälde riksdagen, att de i propositionerna
nr 232 och 269 framlagda förslagen i här berörda delar genom kamrarnas
skiljaktiga beslut förfallit. Därjämte hemställde riksdagen hos Kungl. Maj:t
örn förnyad utredning angående den statliga beskattningen av inkomst och
förmögenhet.
På föredragning av dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet
Ljungdahl, beslöt Kungl. Majit den 13 augusti 1936 att tillsätta en kommitté,
benämnd 1936 års skattekommitté1, med uppdrag att verkställa utredning och
framlägga förslag rörande omläggning av den direkta statsbeskattningen av
fysiska och juridiska personer
Enligt de för kommitténs arbete lämnade direktiven borde undersökningen
omfatta statsbeskattningens tekniska utformning såväl som dess avvägning.
Frågan om skattedifferentiering med hänsyn till familjestorlek borde samtidigt
upptagas till prövning. På grund av den betydelse, som i detta sammanhang
tillkomme den kommunala beskattningens utformning, borde utredningen
i sistnämnda del verkställas i samråd med kommunalskatteberedningen.
Departementschefen anförde vidare i direktiven vissa synpunkter
rörande olika möjligheter lill lösande av de spörsmål, som omfattades av
utredningen.
1 Vid tiden för betänkandets avlämnande var kommitténs sammansättning följande: ledamoten
av I kammaren bankofullmäktigen P. Nilsson i Gränebo, ordförande, samt ledamöterna av II
kammaren riksgäldsfullmäktigen G. Andersson i Rasjön och fil. doktor I. Anderson i Norrköping,
ledamoten av I kammaren förrådsförmannen A. J. Bärg i Katrineholm, ledamoten av II kammaren
redaktören G. A. Olsson i Gävle, direktören i kööp. förbundet E. Persson och ledamoten
av I kammaren jur. doktor A. Roos.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
61
Sedan utredningen i huvudfrågorna slutförts, har kommittén den 27 november
1937 avgivit ett till alla delar enhälligt betänkande med förslag till
omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Statens off. utredn.
1937: 42).
över förslaget lia efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret,
riksräkenskapsverket, socialstyrelsen (med överlämnande av yttrande
från hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a.), kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från samtliga
handelskamrer, Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening,
jernkontoret, Sveriges redareförening, kooperativa förbundet och Sveriges
köpmannaförbund), bank- och fondinspektionen (med överlämnande av yttrande
från svenska bankföreningen), sparbanksinspektionen (med överlämnande
av yttrande från svenska sparbanksföreningen) såvitt angår frågan
örn sparbankernas beskattning, försäkringsinspektionen (med överlämnande
av yttrande från svenska försäkringsbolags riksförbund) såvitt angår frågan
om försäkringsanstalternas beskattning, lantbruksstyrelsen (med överlämnande
av yttranden från Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska mejeriernas
riksförening u. p. a., Sveriges slakteriförbund, förening u. p. a. och svenska
lantmännens riksförbund, förening u. p. a.), Överståthållarämbetet (med
överlämnande av yttrande från Stockholms stad), länsstyrelserna i samtliga
län, ävensom Sveriges fastighetsägareförbund, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund och svenska landstingsförbundet, de tre sistnämnda
såvitt den kommunala beskattningen beröres av förslaget. Länsstyrelserna
ha till sina utlåtanden fogat yttranden från ett stort antal städer
och landskommuner, vilka av länsstyrelserna beretts tillfälle att yttra sig i
ärendet, såvitt den kommunala beskattningen därav beröres.
Statsbeskattningen av inkomst och förmögenhet enligt gällande grunder.
I anslutning till framställningen i kommitténs betänkande torde få lämnas
en kort översikt av skatteförfattningarnas innehåll i de delar, som beröras
av utredningen. I fråga om tillkomsten av nu gällande bestämmelser
rörande statsbeskattningen av inkomst och förmögenhet må däremot, i den
mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisas till propositionen
nr 232 till 1936 års riksdag.
Den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten utgår enligt förordning
den 28 september 1928. Från den skattskyldiges sammanlagda inkomster
av olika förvärvskällor göras vissa s. k. allmänna avdrag, såsom för underskott
å förvärvskälla, allmänna skatter med undantag av kronoutskylder,
periodiskt understöd m. m. Bland dessa allmänna avdrag ingår ett avdrag
för gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under beskattningsåret
haft inkomst av rörelse eller eget arbete, i det att hon, örn och i den mån
sådan bennes inkomst därtill förslår, äger åtnjuta ett avdrag nied 200 kro
-
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
nor. Vad som återstår sedan de allmänna avdragen verkställts benämnes
taxerad inkomst. Förmögenhetsbeskattningen är så anordnad, att till den
taxerade inkomsten lägges ett belopp, motsvarande a/co av den skattskyldiges
nettoförmögenhet. Summan av den taxerade inkomsten och förmögenhetsdelen
utgör det till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. I
fråga om förmögenhetsbeskattningen är att iakttaga, att skattskyldig, som
har hemmavarande barn, vilket vid taxeringsårets ingång icke fyllt 21 år,
skall, därest barnets till inkomst- och förmögenhetsskatt beräknade beskattningsbara
belopp icke uppgår till minst 10 kronor, taxeras jämväl för barnets
förmögenhet.
Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under beskattningsåret,
äger att å det taxerade beloppet åtnjuta statligt ortsavdrag (grundavdrag
och familjeavdrag), vars storlek bestämmes med hänsyn till särskild
ortsgruppering. Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas nämligen
samtliga orter i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar
orter med de billigaste och ortsgrupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna.
Denna indelning verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare
föreskrifter, Konungen äger meddela, och gäller för en tid av fem år i sänder.
Grundavdraget utgör i ortsgrupp I 680 kronor, i ortsgrupp II 760
kronor, i ortsgrupp III 840 kronor, i ortsgrupp IV 920 kronor och i ortsgrupp
V 1,000 kronor för helt år räknat. Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med sin hustru eller som haft hemmavarande
eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under
16 år, vilket ej haft minst 450 kronors inkomst, är berättigad att, utöver
grundavdrag, åtnjuta familjeavdrag. Familjeavdragct utgör, med lika belopp
för hustru och varje barn, i ortsgrupp I 320 kronor, i ortsgrupp II 320
kronor, i ortsgrupp III 360 kronor, i ortsgrupp IV 360 kronor och i ortsgrupp
V 400 kronor. Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna
hos sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes
änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn, för
vilket han varit berättigad erhålla avdrag, alt åtnjuta samma familjeavdrag,
som tillkommer skattskyldig för hustru. För barn, vars föräldrar icke varit
under beskattningsåret gifta med varandra eller ehuru gifta med varandra
levt åtskilda, skall, därest enligt nu nämnda bestämmelser båda föräldrarna
skulle vara berättigade till avdrag för barnet, avdraget tillkomma fadern,
om denne haft barnet i sin vård under hela eller större delen av beskattningsåret,
men eljest modern.
De ovan omförmälda ortsavdragen komma genom tillämpning av en särskild
bestämmelse, den s. k. bankningsregeln, att ökas med högst 50 procent
av avdragsbeloppen. Förutom med ortsavdrag skall nämligen det taxerade
heloppet minskas, om det taxerade beloppet uppgår till eller överskjuter ortsavdragets
dubbla summa, med ett belopp, motsvarande hälften av ortsavdraget,
och, örn det taxerade beloppet ej uppgår till ortsavdragets dubbla summa,
med hälften av det belopp, varmed det taxerade beloppet överskjuter
ortsavdraget. Slutligen ma, örn den skattskyldiges skatteförmåga finnes vara
väsentligt nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
Kungl. Maj:ts proposition nr 258. 63
underhåll av andra närstående än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet,
eller annan därmed jämförlig omständighet, det taxerade beloppet efter vederbörande
beskattningsnämnds beprövande minskas med ytterligare ett
belopp av högst 1,000 kronor. Vad som härefter återstår utgör beskattningsbart
belopp.
För annan skattskyldig än fysisk person, som varit här i riket bosatt under
beskattningsåret, utgör det taxerade beloppet tillika beskattningsbart belopp.
Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret och vilkens beräknade taxerade belopp icke uppgår till 600
kronor, skall icke utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt. I övrigt inträder
skatteplikt för skattskyldig, som nu sagts, då det beräknade beskattningsbara
beloppet uppgår till minst 10 kronor, och för annan skattskyldig, då
det beräknade taxerade beloppet uppgår till minst 100 kronor.
Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras en var
för sin inkomst och förmögenhet och mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst och förmögenhet. Skatteplikten däremot bedömes med hänsyn
till makarnas sammanlagda beräknade taxerade belopp, varjämte ortsavdrag
ävensom beskattningsbart belopp beräknas för makarna gemensamt.
Skatten beräknas efter det för makarna gemensamma beskattningsbara
beloppet och fördelas å dem efter förhållandet mellan deras taxerade
belopp.
För inkomst- och förmögenhetsskattens beräknande äro i författningen intagna
särskilda tariffer, vilka utgöra ett slags grundtaxa så att skatt utgår
med viss för varje år beslutad, för alla skattskyldiga enhetlig procent av
enligt tarifferna uträknade grundbelopp. Beträffande sättet för grundbeloppens
beräkning särskiljer förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
följande kategorier skattskyldiga:
a) För fysiska personer, oskifta dödsbon, svenska ekonomiska föreningar
och utländska bolag ävensom s. k. familjestiftelser är skattetariffen anordnad
som en skiktskala med en skatteprocent för grundbeloppet av 3 i
lägsta skiktet, då det beskattningsbara beloppet icke överstiger 10,000 kronor.
Grundbeloppet utgör vidare för den del av det beskattningsbara beloppet,
som överstiger
10,000 | kronor | men icke | 20,000 | kronor | 4 %; |
20,000 |
|
| 40,000 |
| 5 %; |
40,000 | i | » » | 60,000 | » | 6 %; |
60,000 | » |
| 100,000 | » | 7 |
100,000 |
| » » | 150,000 | » | 8%.; |
150,000 |
| 2> 5» | 200,000 | » | 9%; |
200,000 |
| » | 300,000 | » | 10H; |
300,000 |
| » » | 400,000 |
| 11#; |
400,000 | 3> |
| 600,000 | » | 12%; |
600,000 | ?/ | » » | 800,000 |
| 13%; |
800,000 | 7> | V X> | 1,000,000 | 5/ | 14/; |
1,000,000 | » |
|
|
| 15%. |
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Grundbeloppet får icke i något fall överstiga 12 procent av det beskattningsbara
beloppet, vilket procenttal inträder vid ett beskattningsbart belopp
å 1,226,670 kronor.
b) För svenska aktiebolag, vad beträffar försäkringsaktiebolag för den del
av inkomsten, som belöper på aktieägarna i denna deras egenskap, gäller
en tariff, enligt vilken grundbeloppet alltefter inkomstprocentens storlek utgör
1.5—12 procent av det beskattningsbara beloppet. Med inkomstprocent
avses i regel det procenttal, efter helt år räknat, som det beskattningsbara beloppet
utgör av bolagets kapital (aktiekapital och reservfond). Den lägsta
skattesatsen, 1.5 procent, tillämpas, när inkomstprocenten icke överstiger 4,
och den högsta, 12 procent, gäller vid en inkomstprocent överstigande 150.
Till förebyggande av alltför stark ökning av grundbeloppet i fall, då inkomsten
blott obetydligt överstiger gränsläget för en högre skattesats, stadgas,
att skattens grundbelopp icke i något fall får med mera än halva det
överskjutande beskattningsbara beloppet överstiga det grundbelopp, som
högst skolat påföras bolaget, därest dess beskattningsbara belopp hade varit
allenast så stort, att bolaget varit att hänföra till närmast lägre skatteklass.
c) För svensk försäkringsanstalts inkomst, i den mån den icke belöper på
aktieägarna i denna deras egenskap, utgör grundbeloppet 6 procent av det beskattningsbara
beloppet.
d) För sparbank utgör grundbeloppet 4 procent av det beskattningsbara
beloppet.
e) För andra skattskyldiga än dem, som avses under a)—d), utgör grundbeloppet
3 procent av det beskattningsbara beloppet.
För budgetåren 1929/30—1932/33 fastställdes procenttalen för utdebiteringen
till 145, för budgetåret 1933/34 till 165 samt för budgetåren 1934/35
—1937/38 till 170. Jämväl för budgetåret 1938/39 har i 1938 års statsverksproposition
föreslagits uttagning av 170 procent av grundbeloppet.
I 1928 års skattesystem ingår förutom den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
ännu en statsskatt å inkomst och förmögenhet, nämligen utj
limning sskatten. Avkastningen av denna skatt, vilken ersatte den förutvarande
utjämningsandelen av den kommunala progressivskatten, användes
till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan.
Utjämningsskattens grundbelopp utgjorde ursprungligen Vs av den
kommunala progressivskattens grundbelopp men höjdes år 1934 till 2/ä av
detsamma.
Rörande bestämmelserna om kommunal progressivskatt torde få hänvisas
till den redogörelse därför, som kommer att lämnas i det följande.
Utjämningsskatten har sedan år 1932 uttagits med hela grundbeloppet.
Emellertid har utjämningsskatten jämte de övriga medel, som enligt särskilda
bestämmelser disponeras för skatteutjämning — skatt som erlägges
på grund av taxering för gemensamt kommunalt ändamål samt hälften av
den särskilda skatten å vissa lotterivinster — de senaste åren icke förslagit
till ändamålet, utan skatteutjämningsmedlens fond har måst förstärkas genom
anslag å allmänna budgeten, uppgående till för budgetåret 1933/34 4
Kungl. Majlis proposition nr 258.
65
miljoner kronor samt för ett vart av budgetåren 1934/35 och 1935/36 10 miljoner
kronor. För budgetåren 1936/37 och 1937/38 lia anvisats anslag för
samma ändamål å 4 respektive 2 miljoner kronor. Däremot har i innevarande
års statsverksproposition särskilt anslag icke äskats för budgetåret
1938/39.
Av statsfinansiella skäl har under de senaste åren den statliga beskattningen
utökats med ytterligare två skatter, extra inkomst- och förmögenhetsskatt
samt särskild skatt å förmögenhet.
Extra inkomst- och förmögenhetsskatt uttogs första gången för budgetåret
1932/33 i enlighet med en år 1932 av riksdagen antagen förordning örn
dylik skatt. På grund av särskilda, med denna förordning i stort sett likalydande
förordningar har därefter extra inkomst- och förmögenhetsskatt
utgått jämväl för budgetåren 1933/34—1935/36. Vid 1936 års riksdag beslöts
en avsevärd skärpning av skatteskalan för denna skatt, innebärande
mer än en fördubbling av inkomsterna av skatten. För innevarande budgetår
utgår skatten efter samma skatteskala som för budgetåret 1936/37.
Skatten erlägges av fysiska personer och oskifta dödsbon (numera även familjestiftelser),
för vilka det-till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet överstiger 6,000 kronor, och utgår enligt skiktskala
med procentsatser från 1 till 8 procent. Skatten utgör:
när det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet
icke överstiger 8,000 kronor: en procent av den del av det beskattningsbara
beloppet, som överstiger 6,000 kronor;
när det beskattningsbara beloppet överstiger
8,000 men | icke | 10,000 | kr. | 20 kr. för | 8,000 | kr. | och 2 % | av | återstoden |
10,000 > | 2> | 12,000 | > | 60 » x | 10,000 | » | » 3 % |
| X |
12,000 » | » | 20,000 |
| 120 » » | 12,000 | » | » 4 % | 2> | X |
20,000 » | » | 30,000 | » | 440 » > | 20,000 |
| x 5 % |
|
|
30,000 » | » | 50,000 | 2> | 940 x x | 30,000 | » | » 6 % | » | » |
50,000 » | » | 100,000 | 2> | 2,140 » » | 50,000 | » | X 7 °/o | » | 2> |
100,000 kr. |
|
|
| 5,640 » » | 100,000 | » | x 8 °/0 | » |
|
Enligt proposition nr 37 till 1938 års riksdag har föreslagits, att extra inkomst-
och förmögenhetsskatt skall utgå även för år 1938 enligt samma
grunder som för år 1937.
Särskild skatt å förmögenhet uttages alltsedan budgetåret 1934/35 på
grund av särskilda, varje år upprepade förordningar. Skattskyldighet åligger
fysisk person, oskift dödsbo, utländsk juridisk person och familjestiftelse,
därest den enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skattepliktiga förmögenheten överstiger 50,000 kronor. I skattelindrande
syfte äro bestämmelser meddelade om reduktion av den skattepliktiga
förmögenheten i fall då den lämnat ingen eller låg avkastning. Sålunda
skall den beskattningsbara förmögenheten för annan skattskyldig än familjestiftelse
utgöra högst ett belopp motsvarande 25 gånger det för den skattskyldige
enligt inkomst- och förmögenhetsskatteförordningen beskattningsBihang
lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 258. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
bara beloppet, dock minst 40 procent av den skattepliktiga förmögenheten.
Fastställes ej för den skattskyldige något sådant beskattningsbart belopp, utgör
den beskattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande 40 procent
av den skattepliktiga förmögenheten. Det nyss omnämnda procenttalet 40
har fastställts först i den förordning, som reglerar skattens utgörande för år
1937. Tidigare utgjorde motsvarande procenttal 50. Skatten utgår enligt
skiktskala med procenttalen 1—5 promille. Den utgör:
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger 50,000 kronor men
icke 150,000 kronor: en promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten,
som överstiger 50,000 kronor;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
150.000 men icke 300,000 kr.
300.000 » » 500,000 »
500.000 » » 1,000,000 »
1,000,000 kr.
100 kr. för 150,000 kr. och 2 °/00 av återstoden;
400 » | » 300,000 » | » 3 °/00 » |
| 1 |
1,000 » | » 500,000 » | s 4 °/oo | » | y |
3,000 » | » 1,000,000 > | * 5 °/oo * | » | . |
Enligt proposition nr 38 till innevarande års riksdag har föreslagits, att
särskild skatt å förmögenhet skall utgå även för år 1938 enligt samma grunder
som för år 1937.
Omfattningen av den av 1936 års skattekommitté verkställda utredningen.
Innan jag närmare ingår på de särskilda frågor rörande den statliga beskattningen
av inkomst och förmögenhet, som — enligt vad av det föregående
framgår — under senare år i olika sammanhang varit föremål för undersökning,
torde det vara lämpligt att lämna en kortfattad översikt över
omfattningen av den utredning, vars resultat framlagts i 1936 års skattekommittés
förut omförmälda betänkande med förslag till omläggning av den
direkta statsbeskattningen.
Utredningen, som i första hand inriktats på en teknisk omläggning av
det nuvarande systemet för den statliga beskattningen i syfte att åstadkomma
största möjliga förenkling och rationalisering, har omfattat samtliga nu
utgående direkta statsskatter å inkomst och förmögenhet — statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt, extra inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt
å förmögenhet och utjämningsskatt — och dessutom mantalspenningarna
samt den kommunala progressivskatten. Förslag framlägges örn avskaffande
av mantalspenningarna, den kommunala progressivskatten och utjämningsskatten
i och med ikraftträdandet av det nya skattesystemet. All progressiv
beskattning av inkomst och förmögenhet skall sålunda enligt förslaget
förbehållas staten.
Efter det kommittén tagit ståndpunkt till vissa allmänna frågor rörande
den avsedda omläggningen av det nuvarande skattesystemet — beskattningens
rörlighet, grundbeloppsnivån, fördelningen av skattebördan mellan fysiska
och juridiska personer samt avvägningen av fysiska personers beskattning
mellan å ena sidan skatt å inkomst och å andra sidan skatt å förmo
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
67
genhet — tiar kommittén behandlat frågan örn systemet för stalsbeskattningen
av fysiska personers inkomst och förmögenhet. Kommittén har i
detta hänseende föreslagit, att nämnda beskattning anordnas i form av en
kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt, uppdelad i en rörlig bottenskatt
och en fast tilläggsskatt, och vid sidan därav en särskild skatt å förmögenhet.
Beträffande familjebeskattningen innefattar kommitténs förslag först och
främst avsevärda jämkningar i de skattefria ortsavdragen i fråga örn statsbeskattningen.
Denna omreglering av avdragen går i stort sett ut på, att
grundavdragen något minskas under det att familjeavdragen för hustru och
barn höjas. Även i tekniskt avseende har åtskillnad gjorts mellan å ena
sidan skattskyldig, som är gift eller har barn, för vilket avdrag åtnjutes. och
å andra sidan ensamstående skattskyldig (ogift, änkling, änka eller frånskild)
utan barn, för vilket avdrag åtnjutes. För ensamstående skattskyldig
bestämmes nämligen enligt kommitténs förslag ortsavdrag på sätt framgår
av en vid förordningen fogad tabell. Ur denna kan direkt avläsas det
beskattningsbara beloppet. Vidare föreslår kommittén bl. a. höjning av åldersgränsen
för barn, för vilka familjeavdrag åtnjutes, från 16 till 18 år.
I fråga örn svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar samt utländska
bolag har kommittén föreslagit övergång från progressiv till proportionell
beskattning. Kommittén har slutligen framlagt förslag om ändrade bestämmelser
beträffande avdrag för värdeminskning å inventarier m. m. i rörelse.1
Kommittén, som föreslagit viss höjning av skattesatsen för utskiftningsskatten,
förklarar sig ämna i ett senare sammanhang upptaga till behandling
översynen i övrigt av de skatter, som i skilda hänseenden komplettera skattesystemet,
särskilt utskiftnings- och ersättningsskatterna. Till detta senare
skede av utredningsarbetet ha även skjutits frågor rörande det
finansrättsliga förmögenhetsbegreppets utformning och om upphävande av
skattefriheten för vissa rättssubjekt samt spörsmål angående försäkringsföretagens
beskattning, den skatterättsliga behandlingen av de kooperativa
företagens rabatter och pristillägg, införande av kupongskatt för aktieutdelningar,
rätten till avdrag för periodiskt understöd m. m.
I enlighet med de för kommittén meddelade direktiven har utredningen
delvis företagits i samråd med kommunalskatteberedningen. Av kommittén
framlagda förslag rörande den kommunala progressivskattens avskaffande,
örn höjning av åldersgränsen för åtnjutande av familjeavdrag för barn jämte
därmed sammanhängande frågor samt om ändrade bestämmelser beträffande
avdrag för värdeminskning å inventarier m. m. ha av beredningen biträtts
eller lämnats utan erinran i vad angår kommunalbeskattningen. Beträffande
omläggningen av de skattefria avdragen har kommunalskatteberedningen
meddelat, att vad kommittén därutinnan föreslagit för statsbeskattningens
del icke synes vara ägnat att försvåra lösningen av frågan för kommunalbeskattningens
vidkommande. Beredningen hade dessförinnan efter över
1
Beräkningar rörande avkastningen av det av kommittén föreslagna skattesystemet återfinnnas
i bilaga D till detta protokoll (sid. 309).
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
läggning nied kommittén rörande hithörande problem förklarat, att beredningen
för sin del icke kan slutgiltigt behandla frågan örn familjebeskattningen
förrän ställning tagits till frågan örn själva skattesystemet, och att
beredningen därför icke kan framlägga förslag i ämnet förrän tidigast år 1938.
Vissa av de hörda mgndigheterna lia ansett det böra tagas i övervägande
huruvida icke frågorna örn den statliga och den kommunala beskattningens
ordnande borde upptagas till slutligt avgörande i ett sammanhang, sedan
kommunalskatteberedningens förslag framlagts.
Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar sålunda:
Ehuru länsstyrelsen vill understryka angelägenheten av att de nuvarande
formerna för den statliga beskattningen ersättas med ett mera enhetligt
system, synes det länsstyrelsen hava varit att föredraga, om reformarbetet
på beskattningsväsendets område kunnat samtidigt tagas under omprövning,
i synnerhet som utredningsarbetet i avseende å såväl den statliga som den
kommunala beskattningen kommit att bedrivas i ett så nära tidssammanhang
som faktiskt skett. Av det nu föreliggande förslaget har länsstyrelsen nämligen
inhämtat, huru skattckommittén på viktiga och avgörande områden
nödgats inhämta kommunalskatteberedningens yttrande, därvid det inom
denna bedrivna utredningsarbetet icke alltid synes hava nått det stadium, att
av kommittén framlagda synpunkter kunnat slutgiltigt godtagas av beredningen.
---- Det av kommittén upprättade utkastet till ändrade författ
ningsbestämmelser
ingriper ju också reglerande i betydande utsträckning på
kommunalskattelagens tillämplighetsområde, och det kan synas tveksamt,
huruvida de resultat, till vilka kommittén därvid kommit, bliva överensstämmande
med beredningens slutliga ståndpunktstagande till de olika
detaljspörsmålen. Länsstyrelsen vill härvid understryka, att det ur synpunkten
av skattesystemets enhetlighet får anses vara av synnerlig vikt, att
de tekniska reglerna givas största möjliga ensartade avfattning för beskattningens
båda huvudformer.
Kammarrätten framhåller, att det helt visst ur många synpunkter varit
önskvärt, att den nu ifrågasatta omläggningen av skattesystemet kunnat
upptagas till behandling samtidigt såväl vad angår statsbeskattningen som
beträffande den kommunala beskattningen, samt anför vidare:
Kammarrätten vill här beröra denna sak allenast ur taxeringsteknisk synpunkt
och åsyftar därvid närmast omläggningen av ortsavdragen. Enligt
nuvarande bestämmelser äro dessa så anordnade, att ortsavdragen vid statsbeskattningen
äro jämnt dubbelt så stora som vid kommunalbeskattningen.
Därest kommitténs förslag genomföres, blir detta icke längre fallet, utan ortsavdragen
skola i varje fall under de närmaste åren vid de båda taxeringarna
bestämmas enligt helt olika grunder. Utan tvivel kommer detta att verka
tyngande vid taxeringsarbetet. Häråt lärer nu icke vara något att göra, men
kammarrätten tillåter sig dock i detta sammanhang uttala det önskemålet,
att det vid den nu pågående utredningen angående omläggning av kommunalbeskattningen
måtte i möjligaste mån tillses, att ortsavdragen varda bestämda
efter enahanda grunder örn ock till olika belopp.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser i princip, att en avvägning av statsskatten
i syfte att åstadkomma varaktiga skatteskalor bör äga rum i samband
med kommunalskatternas reglering och således icke verkställas fristående.
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
69
Några länsstgrelser ha framfört samma synpunkter, som kommit till uttryck
i här refererade uttalanden.
Oavsett nu anförda erinringar ha samtliga hörda myndigheter och organisationer
vitsordat behovet av en rationalisering av de direkta skatterna
till staten.
Frågan om en överarbetning av den statliga beskattningen av inkomst ochDepartementsförmögenhet
i syfte att nå fram till ett mera enhetligt system än det nu chefentillämpade
har länge varit aktuell. Förslag i ämnet förelädes 1936 års riksdag
men vunno icke riksdagens anslutning. Frågan har därefter i enlighet
med riksdagens önskan underkastats förnyad utredning. Denna har anförtrotts
1936 års skattekommitté som nu framlagt förslag i ämnet omfattande
ej endast frågan om omläggning av själva statsskattesystemet utan
även bland annat spörsmålen om familjebeskattningen samt om rätten till
avskrivning å inventarier m. m., vilka båda frågor tidigare varit föremål för
utredning av befolkningskommissionen, respektive bolagsskatteberedningen.
De av kommittén framlagda förslagen som i väsentliga delar rätt nära ansluta
sig till 1936 års propositioner lia vid remissen erhållit ett i det stora
hela gynnsamt mottagande och synas mig ägnade att läggas till grund för
framställning till riksdagen. Emellertid har i vissa yttranden ifrågasatts
uppskov med omläggningen av den statliga beskattningen i avvaktan på en
lösning jämväl av frågan om kommunalbeskattningens framtida ordnande.
Otvivelaktigt skulle ett samtidigt avgörande av frågorna om den statliga
och den kommunala beskattningen innebära vissa fördelar såväl med avseende
på möjligheterna till ett noggrant avvägande av den samlade skattebördan
som ock i tekniskt hänseende. Enligt vad jag erfarit torde emellertid kommunalskatteberedningen,
till vilken utredningen av ett stort och svårarbetat
problemkomplex liänskjutits, knappast kunna avgiva betänkande i huvudfrågorna
i sådan tid, att det kan läggas till grund för förslag till nästa
års riksdag. Ett uppskov med omläggningen av statsskatterna i avvaktan
på kommunalskattefrågornas lösning synes mig under dessa omständigheter
icke böra ifrågakomma. Jag vill tillika erinra örn att kommittén på alla de
punkter, där den kommunala beskattningen mera direkt berörts, samarbetat
med kommunalskatteberedningen, som antingen godkänt förslagen eller uttalat,
att dessa icke försvåra lösningen av de frågor varav behandlingen ankommer
på beredningen. Jag finner sålunda övervägande skäl tala för att
frågan örn statsbeskattningens omläggning och därmed sammanhängande
spörsmål nu föreläggas riksdagen till avgörande.
Den av kommittén föreslagna skatteomläggningen har utsträckts till att
omfatta även utjämningsskatten. Häremot är enligt min mening intet att
invända, emedan tillräckliga skäl icke längre synas föreligga för bibehållande
av en specialbudgetsanordning för skatteutjämningen.
Kommittén bar även inbegripit mantalspenningarna och den kommunala
progressivskatten under utredningen. Till dessa skatter anknyta sig spörsmål,
som laiva särskild belysning och som därför lämpligen torde få upptagas
till fristående behandling, innan jag övergår lill huvudfrågorna.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
De personella avgifterna.
Framlagda förslag.
1936 års skattekommitté har, som förut nämnts, föreslagit att mantalspenningarna
skola avskaffas i samband med omläggningen av den direkta
statliga beskattningen.
I samband med denna fråga ber jag att få anmäla ett av kommunalskatteberedningen
i skrivelse den 15 november 1937 framlagt förslag örn avskaffande
jämväl av två kommunala personella skatter, sjukvårdsavgiften
och folkskolea v giften, vilka stå i visst tekniskt samband
med mantalspenningarna.
Mantalspenningarna utgå enligt § 1 förordningen den 24 april 1863 angående
mantalspenningames utgörande med 40 öre för man och 20 öre för
kvinna av envar, som uppnått 18 års ålder. Från utgörande av mantalspenningar
äro dock undantagna personer, som åtnjuta fattigunderstöd, gemenskapen
vid arméns och flottans värvade regementen och kårer samt den
egentliga lappallmogen ävensom de, vilka, enligt vederbörande kommunalstyrelses
intyg, böra för fattigdom eller sjuklighet befrias från denna avgift.
Sjukvårdsavgift utgår enligt punkt 1 i kungörelsen den 26 augusti 1873 angående
kurhusavgiftens upphörande och införande av en allmän sjukvårdsavgift
— sådan denna punkt lyder enligt kungörelsen den 7 juni 1883 —
med högst 50 öre för man och 25 öre för kvinna av envar, som erlägger mantalspenningar.
Avgiften utgöres till landsting och städer, som icke deltaga i
landsting.
Folkskolea vgift må av skoldistrikt uttagas enligt § 58 stadgan angående
folkundervisningen i riket den 26 september 1921 med högst 50 öre för man
och 25 öre för kvinna av envar, som erlägger mantalspenningar.
Mantalspenningarna redovisades för budgetåret 1936/37 med 1.17 miljon
kronor och lia i riksstatsförslaget för 1938/39 beräknats till ett belopp av 1.2
miljon kronor.
Det utdebiterade beloppet av kommunala personella skatter uppgick för år
1937 enligt preliminära uppgifter sammanlagt till inemot 2.4 miljoner kronor,
varav något mer än hälften eller cirka 1.3 miljon kronor belöpte å landstingen.
För städernas del uppgick beloppet till omkring 0.4 miljon kronor
och för landskommunernas till omkring 0.7 miljon kronor.
Antalet av de kommuner, som underlåta att uttaga folkskoleavgift, har
varit i stigande under de sista tjugu åren. Bland landskommunerna är det
dock fortfarande relativt få, som avskaffat sagda skatt. Antalet sådana
landskommuner utgjorde 18.8 procent av samtliga år 1934, det senaste år,
för vilket specificerade uppgifter föreligga. Motsvarande procenttal voro år
1918 7.9 och år 1928 15.9. I fråga om städerna har utvecklingen fortskridit
längre, så att år 1934 mer än hälften eller 67 av 114 städer avstått från ifrågavarande
avgift.
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 2öS.
Frågan om de personella skatternas borttagande har tidigare varit föremål
för överväganden. Sålunda har 1923 års riksdag i skrivelse (nr 315) till
Kungl. Maj:t anhållit om utredning huruvida dessa skatter lämpligen kunde
avskaffas. I propositionen nr 232 till 193b års riksdag anfördes, att mantalspenningarna
borde försvinna ur skattesystemet i samband med den ifrågasatta
översynen av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen men att sambandet
med övriga personella skatter vore sådant, att en fristående lösning
redan vid 1936 års riksdag icke vore lämplig. I fråga örn motiveringen för
riksdagens nyssnämnda skrivelse och myndigheternas yttranden i ärendet må
hänvisas till en i nyssnämnda proposition given sammanfattning (sid. 24).
Kommittén har såsom skäl för sin uppfattning, att mantalspenningarna
böra avskaffas i samband med införandet av ett nytt system för statsbeskattningen,
under hänvisning till vad tidigare förekommit i frågan allenast framhållit,
att dessa avgifter sakna större betydelse ur statsfinansiell synpunkt
och tynga arbetet med debitering och uppbörd.
Som motivering för förslaget om avskaffande av folkskoleavgifter och
sjukvårdsavgifter anför kommunalskatteberedningen följande:
Oavsett det tekniska sambandet med mantalspenningarna tala enligt beredningens
uppfattning sakliga skäl för att de båda kommunala personella
avgifterna försvinna ur skattesystemet samtidigt med mantalspenningarna.
Dessa avgifter hava tidigare haft betydelse för tillgodoseende av vissa kommunala
ändamål. Eftersom medel för tillgodoseende av dessa ändamål numera
nästan helt anskaffas på samma sätt som medel till kommunala ändamål
i allmänhet, måste avgifterna anses hava förlorat sin egentliga betydelse.
Vid bedömandet av avgifternas betydelse för primärkommunernas och
landstingens ekonomi böra endast avgifterna från dem, som icke erlägga
kommunalskatt i annan form, tagas med i beräkningen. Av dem som erlägga
dylik skatt kunna nämligen belopp motsvarande avgifterna på ett
avgjort enklare sätt uttagas genom den allmänna kommunalbeskattningen.
De avgifter, vilka inflyta från dem som icke erlägga annan kommunalskatt,
uppgå säkerligen icke till några större belopp. Av här förut lämnade uppgifter
angående avgifternas storlek m. m. framgår, att de personella avgifterna
över huvud taget icke hava någon avsevärd betydelse för primärkommunernas
och landstingens ekonomi. Såsom det föregående jämväl utvisar
har ett stort antal kommuner ej heller funnit anledning att upptaga folkskoleavgift.
Genom avgifternas borttagande skulle ock en viss lättnad i
uppbördsarbetet ernås.
Beredningen framlägger i överensstämmelse härmed utkast lill kungörelse
örn ändrad lydelse av § 58 folkskolestadgan, lag angående ändring av 2 §
lagen örn skolstyrelse i vissa kommuner och kungörelse angående upphörande
av uttagande av allmän sjukvårdsavgift.
Yttrandena.
Över beredningens framställning lia, efter remiss, yttranden avgivits av
kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 258-
Departements
chefen.
svenska landskommunernas förbund. Vid länsstyrelsernas yttranden ha fogats
yttranden från flertalet av landstingens förvaltningsutskott samt åtskilliga
städer och landskommuner, vilka av länsstyrelserna lämnats tillfälle att
yttra sig i ärendet.
De över skattekommitténs och kommunalskatteberedningens förslag hörda
myndigheterna lia samtliga tillstyrkt avskaffandet av förevarande personella
skatter. Länsstyrelserna i Gotlands och Blekinge län förutsätta därvid,
att statsmakterna skola fullfölja sin vid olika tillfällen uttalade avsikt
att överflytta uppgifter från landstingen till staten.
Samtliga de städer och flertalet av de landskommuner, från vilka yttranden
inkommit, tillstyrka bifall till förslagen, ofta med framhållande av att
folkskoleavgifter av dem ej uttagits sedan en längre tid tillbaka. Från några
kommuner, som avstyrkt förslagen, anföres, att de personella avgifterna ha
en särskild betydelse för upprätthållandet av ansvarskänslan gentemot samhället
hos dem, som eljest ej skulle betala någon skatt.
Landstingens förvaltningsutskott ha merendels intet att erinra mot sjukvårdsavgiftens
borttagande eller anse sig åtminstone icke böra avstyrka bifall
till förslaget. Förvaltningsutskotten i Kalmar läns norra och Kalmar läns
södra landsting samt Blekinge läns landsting avstyrka borttagande av sjukvårdsavgiften,
därvid de hänvisa till avgiftens ekonomiska betydelse för
landstingen. Förvaltningsutskottet i Gotlands läns landsting anser, att staten
bör bereda landstinget gottgörelse för inkomstminskningen, som i länet
motsvarar 5—10 öre per skattekrona.
Svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska
landstingsförbundet tillstyrka ävenledes förslagen, sistnämnda förbund dock
under hemställan, att landsting och kommuner som kompensation måtte beredas
erforderliga ulgiftslättnader. För landstingens del kunde därvid i
första hand nämnas slopandet av avgifterna vid statens sinnessjukhus för
fattigvårdsbehövande patienter och i andra hand ett förstatligande av arbetsförmedlings-
och arbetshemsverksamheten.
De personella skatterna äro till sin princip främmande för vårt skattesystem
i övrigt och påkalla särskilt arbete för debitering och uppbörd. Med
hänsyn till att de numera knappast äro av en ekonomisk betydelse som motiverar
deras bibehållande vid sidan av övriga direkta skatter har det länge
framstått som ett önskemål att avskaffa dem. Nu föreliggande förslag om
upphörande av mantalspenningarna samt sjukvårds- och folkskoleavgifterna
ha också i blott ett fåtal fall mött gensaga.
Invändningarna lia i vissa fall utgått från uppfattningen, att det vore
önskvärt att varje vuxen medborgare erlade åtminstone någon skatt. Det
torde dock knappast vara riktigt att tillmäta erläggandet av de personella
avgifterna betydelse för vidmakthållandet av känslan av solidaritet med och
ansvar mot det allmänna. I andra fall har, för sjukvårdsavgifternas del,
hänvisats till dessa avgifters betydelse för landstingens ekonomi och framförts
önskemål om kompensation för den inkomstförlust, som skulle inträda
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
73
om föreliggande förslag bleve realiserade. Häremot kan erinras, att avgifternas
upphörande endast hänvisar landstingen till att skaffa medel för de
ändamål avgifterna avse på samma sätt som för landstingets utgifter i allmänhet
och icke innebär att skattekraft som tidigare utnyttjats av landstingen
övertages av staten.
Under åberopande av det anförda och med hänvisning i övrigt till av
skattekommittén och kommunalskatteberedningen åberopade skäl ansluter
jag mig till de framlagda förslagen och förordar .alltså, att mantalspenningarna
samt sjukvårds- och folkskoleavgifterna skola upphöra att utgå i och
med ikraftträdandet av det föreslagna nya skattesystemet.
Den kommunala progressivskatten.
Gällande bestämmelser.
Reglerna örn den kommunala progressivskatten innehållas i förordningen
den 28 september 1928 (nr 374) om kommunal progressivskatt.
De huvudsakliga bestämmelserna äro följande:
Skatten skall utgöras till kommuner, församlingar och skoldistrikt.
Fysisk person ävensom annan juridisk person än svenskt aktiebolag skall
utgöra sådan skatt, därest den skattskyldiges till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbara belopp överstiger 3,000 kronor. Svenskt aktiebolag
skall utgöra kommunal progressivskatt, försåvitt den enligt 18 § b)
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för bolaget uträknade
inkomstprocenten överstiger 6. Sparbanker, andra svenska försäkringsanstalter
än aktiebolag, ävensom systembolag samt skattskyldiga, som
avses i 18 § e) nyssnämnda förordning (ideella föreningar, stiftelser o. dyl.)
erlägga icke kommunal progressivskatt. Försäkringsaktiebolag betala kommunal
progressivskatt allenast för den del av sin inkomst, som belöper på
aktieägarna i denna deras egenskap.
Det till kommunal progressivskatt beskattningsbara beloppet utgör för en
var skattskyldig det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet. Till den del detta sistnämnda belopp innehåller förmögenhetsdel
är alltså den kommunala progressivskatten en förmögenhetsskatt.
För andra skattskyldiga än svenska aktiebolag — alltså fysiska personer,
oskifta dödsbon, familjestiftelser, svenska ekonomiska föreningar och utländska
bolag — utgör skattens grundbelopp för den del av det beskattningsbara
beloppet, som ligger mellan 3,000 kronor och 9,000 kronor, 0.5 procent. Skalan
skärpcs därefter så småningom och grundbeloppet för den del av det beskattningsbara
beloppet, som överstiger 100,000 kronor, utgör 5 procent;
grundbeloppet är dock maximerat till 4.5 procent av det beskattningsbara beloppet.
Sistnämnda procenttal nås vid ett beskattningsbart belopp å 432,000
kronor. För svenskt aktiebolag fastställes progressivskattens grundbelopp i
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 258-
förhållande till det beskattningsbara beloppet efter ett procenttal, som utgör
tre fyrtiondelar av det belopp, varmed den enligt 18 § b) förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för bolaget beräknade inkomstprocenten
överstiger 6, dock att grundbeloppet icke må i något fall överstiga 3.75 procent
av det beskattningsbara beloppet.
Grundbeloppet får användas till täckande av högst en fjärdedel av kommunens
(församlingens, skoldistriktets) skattebehov; återstoden av grundbeloppet
uttages icke.
Historik.
Rörande de vid den kommunala progressivskattens tillkomst anförda skälen
för dess införande samt därefter framkomna förslag om skattens omläggning
eller upphävande får jag hänvisa till en i kommitténs betänkande (sid.
73—75) intagen redogörelse.
Statistiska uppgifter.
Beträffande storleken av den kommunala progressivskattens grundbelopp
under åren 1928—1937 har kommittén lämnat vissa, å den officiella statistiken
grundade uppgifter. Av desamma framgår, att skatten under åren 1930
och 1931 uppnådde sitt maximum, c:a 19.1 resp. 19.3 miljoner kronor, samt
åren 1933 och 1934 sitt minimum, 11.9 resp. 11.0 miljoner kronor. Efter
sistnämnda år har skattens grundbelopp ökats till 13.0 miljoner kronor år
1935 och 16.35 miljoner kronor år 19361; för år 1937 beräknas det uppgå till
c:a 19.39 miljoner kronor. År 1936 belöpte av skatten, 16.35 miljoner kronor,
å aktiebolag 2.94 miljoner kronor och å »enskilda» 13.41 miljoner kronor.
Enligt av kommittén verkställda beräkningar fördelade sig sistnämnda belopp
med 12.75 miljoner kronor å fysiska personer och 0.66 miljon kronor
å ekonomiska föreningar och utländska bolag. Av det å fysiska personer
fallande beloppet 12.75 miljoner kronor kunna 10.06 miljoner kronor anses
utgöra inkomstskatt och 2.69 miljoner kronor förmögenhetsskatt.
Kommittén har beträffande samtliga kommuner i riket låtit upprätta sammanställningar
av utdebiterad kommunal progressivskatt för åren 1934—
1936. Vidare har för varje kommun beträffande år 1936 uträknats den höjning
av den allmänna utdebiteringen, som under förutsättning av oförändrat
skattebehov skulle ha blivit en följd av den kommunala progressivskattens
borttagande. Resultatet av sistnämnda undersökning redovisas dels i
de å sid. 77 av betänkandet intagna översiktstabellerna och dels i betänkandets
bilaga D.
1 Det torde böra påpekas, att dessa siffror avse skattens grundbelopp. De i kommunerna utdebiterade
beloppen äro något lägre — exempelvis för åren 1934—1936 10.78, 12.67 och 15.79
miljoner kronor. — Skillnaden beror dels på att i vissa kommuner hela grundbeloppet icke uttagits
och dels på att det gemensamma taxeringsdistriktet frånräknats. I sistnämnda distrikt
debiterad skatt, vilken inflyter till skatteutjämningsmedlens fond, är i viss mån redan nu att
anse såsom statsskatt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
75
Kommittén och kommunalskatteberedningen.
Enär utredningen av de spörsmål, som beröra den kommunala progressivskatten,
ingår i kommunalskatteberedningens uppgift, lia kommittéerna upptagit
desamma till gemensam behandling. De lia därvid enats örn att föreslå
avskaffande av förevarande skatt. Kommittéerna anföra i frågan:
Då 1936 års skattekommitté bär att genom omläggning av skattesystemet
söka sammanföra nu utgående statsskatter till så få kategorier som möjligt,
ligger det redan på grund härav nära till hands att undersöka huruvida icke
samtidigt den kommunala progressivskatten skulle kunna avskaffas, varigenom
ännu större enhetlighet i skattesystemet kunde vinnas. Att skattesystemet
på en gång inrymmer flera progressiva skatter måste enligt kommittéernas
uppfattning i och för sig anses utgöra en avsevärd olägenhet, enär överskådligheten
över skattesystemet minskas och den progressiva beskattningens
tryck på den enskilde blir svårare att bedöma. Ojämnheter i den sammanlagda
progressiva skatteskalan kunna icke undvikas, allra minst om de progressiva
elementen i statsskatteskalan delvis hindås i cn fast skatt.
Nu anförda omständigheter ha för kommittéerna lett till den principiella
uppfattningen, att all progressiv beskattning bör förbehållas staten. I detta
sammanhang må förutskickas, att det förslag i avseende å statsbeskattningen
av svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar och utländska
bolag, som framlägges av 1936 års skattekommitté, icke medgiver bibehållande
av den kommunala progressivskatten, såvitt fråga är örn nämnda juridiska
personer.
Kommittéerna ha därefter till prövning upptagit spörsmålet, huruvida ur
kommunala synpunkter likväl kräves ett bibehållande helt eller åtminstone
delvis av den kommunala progressivskatten.
Vid införandet av den kommunala progressivskatten motiverades denna
främst därmed, att det befunnits behövligt att tillföra kommunerna en dylik
skatteinkomst vid sidan av den vanliga utdebiteringen för att kunna hålla
denna nere i skäliga belopp. Såsom av den statistiska utredningen framgar
har emellertid den kommunala progressivskatten i de flesta av de mera
skattetyngda kommunerna ringa eller ingen betydelse. Den ined progressivskatten
åsyftade verkan har således icke uppnåtts. A andra sidan åstadkommer
den kommunala progressivskatten ofta en icke obetydlig sänkning
av utdebiteringen i kommuner, vilka hava ett starkt skatteunderlag och på
grund därav även utan hjälp av progressivskatten skulle kunna hålla utdebiteringen
jämförelsevis låg. Progressivskatten bär alitsa märkbart ökat ojämnheten
i det kommunala skattetrycket. .
Då kommunerna bereddes tillgång till progressiv beskattning, uttalades
även, att de genom densamma inflytande medlen skulle användas till täckande
av de utav kommunernas utgifter, vilka avsåge mera allmänna ändamål.
Sedan den kommunala progressivskatten infördes, har emellertid staten efter
hand övertagit cn rätt betydande andel av kommunernas utgifter för nyssnämnda
ändamål, såsom skolväsendet, folkpensioneringen m. m. Örn den
progressiva beskattning, som nu uttages av kommunerna, törbehöllcs staten
och de för staten härigenom ökade skatteintäkterna användes till lättande av
bördorna för landets mera skattetyngda kommuner, skulle cn direkt skatteutjämning
uppkomma i motsats mot vad som kan åstadkommas genom bibehållande
i en eller annan form av den kommunala progressivskatten.
Såsom skäl för den kommunala progressivskattens bibehållande har tidigare
anförts, att förlusten av denna skatteintäkt skulle kunna vålla de kommunala
finanserna svårt avbräck särskilt i sådana fall, där kommunen pa
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 25S.
längre sikt kalkylerat med progressivskatt såsom säker inkomstkälla. På
sätt förut framhållits utgår emellertid progressivskatt sällan med större belopp
i andra kommuner än i sådana med gott skatteunderlag och låg utdebitering.
I de enstaka kommuner med hög utdebitering, varest progressivskatten
är av egentlig betydelse, skulle förlusten av nämnda skatt kunna mildras
genom ökade skatteutjämningsbidrag. Det åberopade förhållandet torde
därför icke utgöra ett avgörande hinder mot den kommunala progressivskattens
avskaffande, i synnerhet därest övergången mildras på lämpligt sätt.
Den omständigheten, att den kommunala progressivskattens grundbelopp
stundom icke kan helt uttagas, minskar möjligheterna att rättvist avväga en
progressiv beskattning, som skall tillämpas å skattskyldiga i olika kommuner.
Det får anses oegentligt, att vissa skattskyldiga, som redan äro i hög
grad gynnade av låg kommunal utdebitering, skola draga den ytterligare fördelen
av nämnda förhållande, att de få betala lägre kommunal progressivskatt
än skattskyldiga med samma inkomst, bosatta i kommuner med hög
utdebitering.
Den kommunala progressivskatten medför avsevärt arbete med taxering,
debitering och uppbörd. Såsom ofta påpekats uppstå stora besvärligheter,
särskilt därest taxeringen ändras för en skattskyldig, vars kommunala progressivskatt
fördelats mellan flera kommuner.
På grund av vad nu anförts lia kommittéerna kommit till den uppfattningen,
att hänsyn till kommunerna icke kräver den kommunala progressivskattens
bibehållande.
Kommunalskatteberedningen har emellertid härvid funnit sig böra framhålla,
att beredningen i syfte att lätta de hårdare tryckta kommunernas bördor
överväger förslag örn skilda åtgärder, varigenom kraven å statligt stöd
åt kommunerna komma att avsevärt ökas, samt att beredningen förutsätter,
att vid bedömandet av dessa beredningens blivande förslag hänsyn tages till
den kommunala progressivskattens indragande till staten.
Beträffande tidpunkten för avskaffandet av den kommunala progressivskatten
lia kommittéerna ansett, att skatten bör upphöra i och med ikraftträdandet
av det föreslagna nya statsskäl tesystemet. Såsom förut anförts är
den kommunala progressivskattens bibehållande icke förenligt nied den föreslagna
formen för bolagsbeskattningen. Skulle den kommunala progressivskatten
beträffande fysiska personer bibehållas intill dess att de reformer av
det kommunala skattesystemet, vilka nu äro under övervägande, bleve genomförda,
måste för statsbeskattningen särskilda skatteskalor — beträffande såväl
inkomst- som förmögenhetsskatter — utarbetas att användas under en
övergångsperiod. En dylik anordning skulle emellertid medföra stora tekniska
svårigheter och i hög grad försvåra överblicken över det nya systemets
verkningar, varför kommittéerna icke ansett denna anordning kunna förordas.
Ett uppslag, enligt vilket den kommunala progressivskatten fortfarande
skulle utgå efter gällande grunder men den skattskyldige få å sin statsskatt
— beräknad enligt det nya systemet — avräkna vad han utgivit i kommunal
progressivskatt, har likaledes av tekniska skäl måst övergivas.
Den omständigheten, att den kommunala progressivskatten utan uppskov
bringas till upphörande, medför icke med nödvändighet att kommunerna på
en gång skola utan vidare avstå från de inkomster skatten medfört. Kommittéerna
hava tvärtom funnit skälig hänsyn till kommunerna, vilka böra beredas
möjlighet att anpassa sig efter de ändrade förhållandena, påkalla en
övergångsanordning. Denna bör enligt kommittéernas mening givas den formen,
att staten under vissa år från särskilt anslag å riksstaten till kommunerna
utbetalar en efter lämpliga grunder bestämd, avtagande ersättning för
mistad progressivskatt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 25S.
77
Såsom utgångspunkt för ifrågavarande ersättning torde enligt kommittéernas
mening böra tagas medeltalet av den i varje kommun för åren 1934—
1936 utdebiterade kommunala progressivskatten. De motsvarande beskattningsåren
1933—1935 representera såväl lågkonjunktur som högkonjunktur.
Ifrågavarande medeltal, som av kommittéerna uträknats för samtliga rikets
kommuner, skulle för hela landet (frånsett det gemensamma taxeringsdistriktet,
från vilket här kan bortses) uppgå till 13.08 miljoner kronor. Jämfört
med de senaste högkonjunklurårens siffror, för år 1936 15.79 miljoner kronor
och för år 1937 c:a 18.9 miljoner kronor (beräknat belopp), innebär en ersättning,
bestämd till nyssnämnda medeltalsbelopp, en icke obetydlig minskning
(som i de särskilda kommunerna kan bliva större eller mindre). Med
hänsyn härtill vilja kommittéerna föreslå, att ersättningen för första året
efter det, för vilket kommunal progressivskatt sista gången utgått, icke ytterligare
reduceras utan fastställes till hela det förut sagda medeltalsbeloppet.
För de följande tre åren torde ersättningen till kommunerna böra bestämmas
till s/4, J/2 och 1li av nämnda belopp, varefter ersättningen helt bör upphöra.
Yttrandena.
Vid refererandet av de avgivna yttrandenas innehåll torde jag först få
redogöra för de synpunkter, som lagts å frågan från kommunalt håll.
Städerna ha i allmänhet ställt sig kritiska mot förslaget; av de 47 städer som
yttrat sig är det endast sju, som tillstyrka detsamma oförändrat. Förhållandet
är det motsatta i fråga örn landskommunerna, i det av 54 sådana endast 14
uttalat sig mot förslaget. De invändningar, som framkommit i yttrandena,
rikta sig i de flesta fall icke mot den kommunala progressivskattens avskaffande
i och för sig utan innefatta anspråk på att ersättning för skatten skall
utgå under all framtid eller åtminstone under en lång övergångstid samt till
högre belopp än kommittéerna föreslagit.
De synpunkter, som åberopats till förmån för större ersättning åt kommunerna,
återfinnas i huvudsak i svenska stadsförbundets yttrande.
Förbundet anmärker till en början, att kommittéernas uppläggning av frågan
knappast präglats av någon större omtanke om kommunernas ekonomi.
I avsikt att jäva talet örn skattens ringa betydelse för mera skattetyngda kommuner
och visa det oförmånliga i de för ersättningens beräknande föreslagna
grunderna har förbundet till yttrandet fogat en tabell1, utvisande för varje
stad medeltalen av progressivskattens belopp dels för 1928—1936, dels för
1934—1936. Gentemot påståendet att staten övertagit en betydande andel av
kommunernas utgifter för mera allmänna ändamål, såsom skolväsendet, folkpensioneringen
m. m., framhåller förbundet, alt de dyrortsgraderade folkpensionerna
åtminstone för vissa städer medfört betydligt ökade kostnader för
andelar i pensionstillägg m. m., och att det nog alltjämt förbleve en omstridd
fråga, i vad mån en vidgad folkpensionering lättade kommunernas fattigvårdskoslnader.
Mot de åberopade lättnaderna borde i varje fall vägas de ökade
utgifter, som de senaste årens sociala lagstiftning medfört även för kommunernas
del och sorn vore långt ifrån obetydliga.
1 Här ej intagen.
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
Förbundet anför vidare:
Finna sig statsmakterna böra omlägga grunderna för statsbeskattningen och
det därvid visar sig, att en viss beskattningsform icke låter sig väl förena med
det nya systemet, kan den omständigheten i och för sig icke motivera några
protester från kommunalt håll. Visserligen hade nian önskat något närmare
besked om de i betänkandet omförmälda »tekniska» skäl, som absolut nödvändiggjort
det nu framlagda förslaget om progressivskattens slopande som
kommunal skatt. Men frånvaron av dessa upplysningar kan intet ändra i
den naturliga och enda möjliga ståndpunkten, att det är statsmakternas sak
att själva bestämma grunderna för statsbeskattningen.
Men detta principiella erkännande motiverar på intet sätt en anslutning till
det nu föreliggande förslaget.
En av de viktigaste förutsättningarna för en sund kommunalpolitik synes
förbundet vara, att man eftersträvar en så jämn kommunalskatt, som förhållandena
kunna medgiva. Skarpa fluktuationer från det ena året till det andra
äro av ondo och böra undvikas, i den mån det ligger inom kommunalförvaltningarnas
möjligheter. Insikten därom har också vuxit sig allt starkare inom
städernas förvaltningar. Mer och mer inriktar man sig på att planera på längre
sikt, även där direkta finansplaner ej uppgöras eller i vart fall ej offentliggöras.
För utjämning av pensioneringskostnader hava avsättningar skett. Genom
lämpligare avvägda amorteringstider har man sökt undvika överbelastning
av kommunala skattebetalare. Strävanden i dessa riktningar hava också
understötts av statsmakterna. När man från kommunalt håll framhöll vikten
av att kunna upplägga skatteregleringsfonder, tillkom en lagstiftning, som utöver
detta speciella syfte också i övrigt avsåg att skapa stabilitet åt kommunernas
finanser. — Andra exempel på statsmakternas anslutning till »stabilitetstanken»
skola nedan anföras. — Ur nu berörda synpunkt må också påpekas,
att förslaget innebär en omkastning inom samma kommun av skattebördorna
olika samhällsskikt emellan, en omläggning som är mycket svårbedömlig
till sina verkningar. Det måste ur allmänna synpunkter anses vara en
angelägenhet av största vikt, att statsmakterna icke genom omläggning av gällande
lagstiftning på ett betänkligt sätt rubba den beskattningsrätt, sorn utgör
kommunalförvaltningens finansiella grund och på vilken kommunen byggt
åtgärder ej blott för året eller de närmaste åren utan även för längre fram liggande
tider.
Enligt det föreliggande förslaget skulle nu den kommunala progressivskatten
successivt avskrivas under fyra år och utgå med sjunkande belopp under
de tre sista av dessa år. De svårigheter, skattereformen medför för kommunerna,
skulle visserligen därigenom i någon ringa mån lättas. Men dessa lättnader
måste anses i högsta grad otillräckliga. Först och främst läggas till
grund medeltal för 1934—1936. Även örn de beskattningsår, på vilka beloppen
byggas, i någon mån representera olika konjunkturer, synes en så begränsad
tidrymd för medeltalens beräknande dock ägnad att giva alltför osäkra
resultat och det samlade ersättningsbelopp, som med metoden i fråga skulle
utgå, torde knappast kunna anses verkligt representativt. Men också den tid,
under vilken ersättningen skulle utgå, synes ur ovan hävdade synpunkter vara
orimligt starkt begränsad. En anpassning efter den nya lagstiftningen är på
dessa få år icke möjlig. Skulle den rådande högkonjunkturen under avvecklingsperioden
ersättas av en lågkonjunktur med åtföljande stegrade skatter,
blir övergången än svårare att bära. Framhållas må att den av förbundet
samtidigt förordade avskrivningen av de personella avgifterna också i någon
mån skärper svårigheterna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
79
Förbundet kan sålunda för sin del icke godtaga det förslag till de indragna
skatteförmånernas kompenserande, som av kommittén föreslagits.
De av kommunalskatteberedningen i utsikt ställda lättnaderna i avseende å
utgifter för vissa förvaltningsgrenar kan förbundet icke uttala sig örn av det
skälet, att man ingenting vet om deras innebörd. Skall man på denna väg
komma fram till ett tillfredsställande resultat, måste det förutsättas, att progressivskatten
får fortgå såsom kommunal beskattnings!oran i vart fall till dess
full visshet vunnits om de kompensationsobjekt, beredningen ämnar komma
med. överhuvud synes emellertid denna väg icke tillrådlig. Svårigheter måste
alltid möta att väga värdet av den ena föi-månen mot den andra. Örn också
en viss balans uppnås, riskera kommunerna uppenbarligen i framtiden att
vilken dag som helst genom ny eller ändrad lagstiftning se sitt utgiftskonto
belastat med kostnader för nya verksamhetsgrenar eller med ökning i kostnader
för dem redan tilldelade uppgifter.
Under sådana förhållanden finner förbundet den rationellaste lösningen vara
ett avskrivningsförfarande efter lämpliga normer, även örn kommunerna därigenom
giva avkall på en, i och för sig skälig, fullständig och bestående kompensation.
Exempel på ett dylikt avskrivningsförfarande saknas ej i det förflutna. När
den kommunala tullbeskattningen 1857 upphävdes, utformades ersättningsreglerna
så, att ersättningen gjordes rörlig genom anknytning till tulluppbördens
storlek i respektive stad. Ett närmare i tiden liggande exempel erbjuder
brännvinsförsäljningsmedlens indragning år 1913. Vid detta tillfälle bestämdes,
vid sidan av andra förmåner, att gottgörelse skulle utanordnas till bl. a.
städer och vissa köpingar för den till dem direkt utgående andelen av brännvinsförsäljningsmedlen.
Ersättningsbeloppen beräknades efter medeltalen för
vissa år och ersättningen utgick under 21 år.
Ersättningsbeloppet för brännvinsförsäljningsmedlen i utgångsläget uppgick
endast till 5.6 miljoner. Redan under förutsättning att medeltalsberäkningen
begränsas till åren 1934—1936, rör det sig i föreliggande fall om en
summa på 13 miljoner kronor. I fråga om progressivskatten kan en successiv
och lika avskrivning under 20 år därför icke anses oskälig.
Ovan har redan berörts grunden för medeltalsberäkningen. En begränsning
enbart till åren 1934—1936 ger, såsom--tabellen också visar, en dålig
bild av progressivskattens verkliga betydelse. Förbundet måste för sin del
bestämt påyrka, att tioårsmedeltal därvid i stället komma till användning.
Helst borde givetvis hänsyn också tagas till den omständigheten, att städernas
inkomst av progressivskatten, örn denna fortgått för en ny tjugoårsperiod,
säkerligen kommit att uppvisa rätt starkt stegrade siffror.
Vissa städer åberopa innehållet i en promemoria, utgörande en sammanfattning
av de synpunkter, som framkommit vid en av stadsförbundet i december
1937 anordnad konferens med representanter för de tio städer, för
vilka progressivskatten har den största betydelsen. Promemorians huvudpunkter
kunna sägas vara i sak återgivna i stadsförbundets yttrande. Åtskilliga
städer, vilka icke direkt åberopa promemorian, stödja sig på dess
innehåll.
De landskommuner, som avstyrka kommittéernas förslag, hemställa i likhet
med flertalet av de städer, som avböjt förslaget, i allmänhet örn tull
ersättning för progressivskaltens bortfallande. 1 andra hand begäres ersättning
efter grunder cj oförmånligare än de, enligt vilka ersättningen för bränn
-
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
vinsförsäljningsmedlens indragning utgått. Några kommuner hemställa om
en övergångstid av tio år.
Från de särskilda yttrandena från städer och landskommuner, vilka intaga
en mot förslaget kritisk hållning, må återgivas följande.
Städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg begära
ersättning åtminstone efter de grunder, som tillämpats vid indragningen
av brännvinsförsäljningsmedlen.
Stockholms stad anför bland annat:
Det är väl sant, att kommunerna icke kunna resa några invändningar mot
statsbeskattningens anordnande, och följaktligen heller icke mot principen,
att all progressivbeskattning bör förbehållas staten. Men det är lika sant,
att kommunerna äga giltigt skäl att räkna med att dem tillkommande inkomstkällor
icke genom statsmakterna berövas dem utan ersättning för förlusten.
Att frågan om progressivskattens avskaffande varit väckt gör häri ingen ändring,
lika litet som det förhållandet, att dylika förslag hittills avvisats. Att
kommunerna skola kunna räkna med att staten icke utan ersättning berövar
dem deras inkomster ligger i sakens natur. Detta är ett ur kommunal hushållningssynpunkt
ofrånkomligt rättssäkerhetskrav. Rimliga anspråk på sammanhang
i lagstiftningen giva samma slutsats. Genom kommunallagstiftningen
hava bestämmelserna örn kvalificerad majoritet vid vissa beslut gjorts
beroende av skattesatsens höjd. Enahanda är förhållandet med den under -ställningsfria lånerätten. Reglerna örn allmän fond sätta ock kommunens
rätt att avsätta medel och att taga avsatta medel i anspråk i direkt relation
till utdebiteringen. Dylika stadganden förutsätta uppenbarligen, att de lagbestämmelser,
som ligga till grund för skattesatsens fastställande, ej från det
ena året till det andra väsentligt förändras.
Efter att lia erinrat örn grunderna för ersättningarnas bestämmande vid
tolagens samt brännvinsförsäljningsmedlens indragning framhåller staden,
att en ersättning givetvis kan lämnas i den form, att statsverket befriar
kommunerna från vissa dem för närvarande åliggande kostnader. I dylikt
fall borde emellertid frågan lösas i sammanhang med skatteutjämningsproblemet.
Därest de största städerna, såsom förhållandet varit exempelvis i
fråga om folkpensioneringen och barnbidragen, missgynnades, borde hänsyn
till detta förhållande tagas vid ersättningens bestämmande.
Jämväl Göteborgs stad framhåller den särställning de största städerna intaga
samt uttalar den meningen, att i följd av progressivskattens avskaffande
även lägre inkomsttagare skulle få vidkännas en höjning av kommunalskatten,
något som ur social synpunkt vore en icke önskvärd verkan av en
skattereform.
Malmö stad yttrar bland annat, att den sociallagstiftning, som på senare
åren tillkommit, torde — även om staten påtagit sig väsentliga utgifter —
komma att medföra ökade bördor för kommunerna. Staden erinrar vidare,
att de av rikets städer, däribland Malmö, vilka åtnjutit inkomst av bouppteckningsprovision,
inom den närmaste tiden komme att gå förlustiga även
denna betydande inkomstkälla. Sistnämnda erinran göres jämväl av Lunds
stad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
81
Laleå stod ifrågasätter att de kommuner, som uppfylla förutsättningarna
för erhållande av skatteutjämningsbidrag, skulle erhålla full kompensation
av skatteutjämningsmedel för förlusten av progressivskatten.
Djursholms stad gör gällande, att de kommuner, som i likhet med Djursholm
i förlitande på skattelagstiftningens stabilitet på längre sikt medräknat
progressivskatten såsom säker inkomstkälla, skulle förorsakas betydande
ekonomiska svårigheter. Ett ersättningslöst borttagande måste därför betecknas
icke blott som ett maktövergrepp utan även såsom ett angrepp mot rättssäkerheten.
Staden måste principiellt göra gällande, att kommunerna böra
beredas direkt och full ersättning för ifrågavarande inkomstkällas borttagande.
Under alla omständigheter borde ersättningen ej beräknas efter
oförmånligare regler än de som tillämpades vid indragningen av brännvinsförsäljningsmedlen.
Uppsala stad anser det av kommittéerna föreslagna
vederlaget uppenbarligen vara alldeles otillräckligt för att ens tillnärmelsevis
motsvara stadens nuvarande och såsom staden lagligen tillerkända betraktade
inkomster av progressivskattemedel. Magistraten i Eskilstuna anför, att
staden under de senaste åren nödgats bekosta betydande arbeten med lånemedel
och att staden, vars skatteunderlag i följd av näringslivets struktur
är underkastat kraftiga förskjutningar, räknat med progressivskatten såsom
en säker inkomstkälla.
Nacka kommun, som icke hyser tveksamhet mot de nu föreslagna betydelsefulla
reformerna rörande kommunalbeskattningen såsom sådana, ifrågasätter
dock lämpligheten av att desamma genomföras innan kommunalskatteberedningen
hunnit framlägga sitt förslag i ämnet. Kommunen påpekar
jämväl, att skatteunderlaget i kommunen kommer att minskas i följd
av att vid den pågående fastighetstaxeringen en ganska stor sänkning av taxeringsvärdena
måste företagas. Ytterligare några kommuner uttala sig för
uppskov i avvaktan å kommunalskatteberedningens förslag. Förkärla kommun,
Blekinge län, förklarar, att progressivskattens borttagande skulle få
katastrofala följder för kommunens budget. Dagsås kommun, Hallands län,
befarar, att progressivskattens borttagande skulle medföra, att en skattskyldig,
som representerade drygt hälften av kommunens skatteunderlag, komme
att flytta ifrån kommunen. Färnebo kommun, Värmlands län, anser det
i princip oriktigt, att staten tager kommunernas inkomster.
Gällivare och Jukkasjärvi kommuner, Norrbottens län, vända sig med skärpa
mot att ersättningen skulle beräknas å grundval av taxeringarna 1934—
1936. Nämnda taxeringar hänföra sig i dessa kommuner enbart till inkomstår
under lågkonjunktur; malmbolagen, av vilkas skattebetalningar kommunerna
äro väsentligen beroende, taxerades under nämnda år icke till någon progressivskatt.
För Gällivare skulle örn medeltalet för åren 1926—1928 (beskattningsåren
1925—1927), vilka representerade både hög- och lågkonjunktur,
lades till grund för beräkning av ersättningen, sammanlagda ersättningsbeloppet
bliva mer än tio gånger så stort som det föreslagna. 1 Jukkasjärvi är
medeltalet för de 17 år, skatten utgått, mer än fjorton gånger så stort som det
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 saini. Nr 238.
6
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
föreslagna, varför kommunen hemställer, att åtminstone medeltalet för de
17 åren skall läggas till grund för ersättningens bestämmande.
Svenska landskommunernas förbund återger vad kommittéerna anfört beträffande
progressivskattens motverkande av skatteutjämning och örn den
utjämning, som kunde erhållas genom användning av progressivskattemedlen
för dylikt ändamål, samt yttrar vidare:
Det synes förbundet, att kommitténs synpunkter härutinnan måste anses
vägande och tala för borttagande av den kommunala progressivskatten. Men
för åtskilliga kommuner måste dock bortfallandet av denna skatteinkomst
orsaka vissa svårigheter och rubba gjorda beräkningar för framtiden. Detta
har också stått klart för kommittén, som därför föreslår en övergångsanordning,
av innebörd att staten under fyra år skulle utbetala en år för år avtagande
ersättning till kommunerna för mistad progressivskatt. Förbundet
anser dock, att den övergångstid, som föreslås, är tilltagen alltför kort och att
den av hänsyn till en del kommuner borde något förlängas.
Svenska landstingsförbundet yttrar:
Förbundet kan icke undgå att finna de av de båda kommittéerna framförda
skälen för borttagande av denna skatteform bärande, och vill sålunda
uttala sin anslutning till förslaget i fråga, även om förbundet är medveten om,
att vissa svårigheter härigenom komma att beredas de berörda kommunerna.
Förbundet finner det därför motiverat, att de såsom föreslagits under en
femårig övergångstid erhålla viss ekonomisk kompensation härför.
De städer och landskommuner, som tillstyrka förslaget, lia i den mån
motivering därför lämnats i allmänhet åberopat de av kommittéerna anförda
skälen. Särskild vikt synes lia lagts vid skatteutjämningssynpunkter. Ur
de yttranden, enligt vilka den av kommittéerna föreslagna ersättningen ansetts
tillräcklig, må följande anföras.
Karlskrona stad yttrar bland annat:
Vad svenska stadsförbundets delegerade anfört därom, att städerna i allmänhet
på lång sikt kalkylerat med progressivskatten såsom en säker inkomstkälla,
och att dessa kalkyler skulle avsevärt rubbas, därest progressivskatten
ginge för dem förlorad, torde icke kunna tillmätas så stor betydelse.
De nämnda delegerade representera---de städer, för vilka pro
gressivskatten
har den största betydelsen. Om progressivskatten slopades,
skulle visserligen dessa städer få den största känningen därav i form av ökad
utdebitering, men märk väl, de tillhöra i allmänhet den kategori, som har så
låg utdebitering, att de väl tåla vid förhöjningen utan att komma i sämre
ställning än andra. De torde icke heller i förlitande på progressivskattens
bestående lia vidtagit sådana åtgärder inom kommunen att utdebiteringen
skulle bli högre efter progressivskattens slopande än innan den infördes.
I Sundbybergs stads yttrande anföres, att progressivskattens borttagande
väl komrne att i staden medföra en icke oväsentlig höjning av utdebiteringen,
men att staden likväl intet hade att erinra emot förslaget, enär det knappast
kunde anses rättvist att kommuner med stort skatteunderlag bleve ytterligare
gynnade av progressivskatten, samt att den föreslagna övergångstiden visserligen
vore relativt kort, men att staden ej heller härutinnan hade något
Kungl. Maj.ts proposition nr 25S.
83
att erinra med hänsyn till angelägenheten att snarast möjligt genomföra den
med progressivskattens borttagande avsedda skatteutjämningen. Lindesbergs
stad tillstyrker förslaget, enär det nya skattesystemet gåve de mindre inkomsttagarna
full kompensation för de fördelar, som den kommunala progressivskatten
skänkt dem. Liknande synpunkter anföras av en del landskommuner.
Solna kommun i Stockholms län har under påpekande av icke blott de
åtgärder i skatten t jämnande syfte, vilka av riksdagen under senare år beslutats,
utan även de ytterligare åtgärder, vilka av kommunalskatteberedningen
i dylikt hänseende förutsatts, funnit ett slopande av progressivskatten
synnerligen väl motiverat. Kommunen ifrågasätter, örn verkliga skäl
finnas för så lång övergångsperiod som tre år. De av indragningen drabbade
kommunerna lia i allmänhet så låg debitering, att deras befolkning
likväl icke ens tillnärmelsevis skulle komma i så svåra skatteförhållanden,
som de flesta andra kommuners befolkning befinna sig i. Det syntes rimligare,
att ersättning gåves endast åt de kommuner, som bleve att anse såsom
skattetyngda enligt skatteutjämningsförordningen.
Stocksunds köping har gjort några erinringar av teknisk natur. Köpingen
påpekar, att i ersättningsbestämmelserna bör komma till klart uttryck den
hänsyn, som skall tagas till ändringar i den kommunala indelningen. Vidare
framhalles, att föreskrifter äro erforderliga angående ersättningsbeloppens
fördelning mellan kommun, församling och skoldistriskt. Köpingen förutsätter,
att kommunerna erhålla tillfälle att yttra sig om innehållet i ersättningsbestämmelserna
före deras fastställande.
De hörda statliga myndigheterna lia nästan undantagslöst tillstyrkt den
kommunala progressivskattens avskaffande. De av kommittéerna anförda
skälen lia härvidlag i allmänhet åberopats. Några myndigheter ha dock uttalat
tveksamhet i principfrågan eller förordat uppskov. Att i några yttranden
ifrågasatts uppskov med hela statsskattespörsmålet i avvaktan å kommunalskatteberedningens
förslag har jag förut omnämnt. Ur de yttranden,
vari tveksamhet kommer till synes, må anföras följande.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser visserligen att kommittéerna anfört
bärande skäl för progressivskattens avskaffande men framhåller, att
även örn skatten i vissa kommuner haft ringa betydelse, dess bortfallande i
andra kommuner nied svagare skatteunderlag konime att innebära en betydande
skatteökning; frågan om skattens betydelse ur kommunal synpunkt
sammanhängde nied arten av de åtgärder, som enligt uppgift av kommunalskatteberedningen
planeras i syfte att lätta de hårdare tryckta kommunernas
skattebörda, varför frågorna bort lösas i ett sammanhang. Länsstyrelsen
i Stockholms län ställer sig tveksam mot principen att förbehålla staten all
progressiv skatt, under det att de kommunala skatterna skulle vara proportionella.
Då den kommunala progressivskatten på sin tid infördes, hade
man en annan uppfattning; dåvarande regering ansåg, att principen örn
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 258-
skatt efter förmåga borde tillämpas jämväl på den kommunala beskattningens
område, och riksdagen anslöt sig till denna princip. Länsstyrelsen
ville icke bortse från att den kommunala progressivskatten i praktiken kommit
att verka skattelindrande inom kommuner, som ha jämförelsevis ringa
behov av skattelindring, och att progressivbeskattningen lämpligare borde
användas i skattelindrande syfte, men det syntes länsstyrelsen kunna ifrågasättas,
huruvida en så viktig principiell omläggning av systemet borde äga
rum utan samband med prövningen av frågan örn den kommunala beskattningens
ordnande över huvud.
Lantbruksstyrelsen hyser starka betänkligheter mot den kommunala progressivskattens
avskaffande. Styrelsen framhåller, att kommunalskatten
skulle få höjas i flertalet landskommuner, i ett betydande antal fall högst
avsevärt, samt anför vidare bland annat:
Denna ökning uti den kommunala allmänna beskattningen, som för de
större inkomsttagarnas vidkommande skulle kompenseras genom den kommunala
progressivskattens bortfallande, skulle däremot i full utsträckning
drabba alla mindre skattedragare med högst 3,000 kronor beskattningsbar
inkomst. Den kommunala progressivskattens avskaffande skulle sålunda
medföra en ganska genomgående och delvis betydande höjning uti den kommunala
beskattningen för alla mindre och i stor utsträckning även för medelstora
jordbrukare. Givetvis komma även lantarbetare, fiskare och andra
smärre inkomsttagare på landsbygden att drabbas av denna ökning uti den
kommunala beskattningen. Då särskilt det mindre jordbrukets skatteförmåga
för närvarande torde vara mycket begränsad, bland annat beroende
därpå, att de statliga stödåtgärderna icke medfört samma nytta för denna
jordbrukskategori som för det större jordbruket och att möjligheterna för
det mindre jordbruket att rationalisera driften äro relativt små, synes det
lantbruksstyrelsen, att denna verkan av den kommunala progressivskattens
avskaffande påkallar den största uppmärksamhet. Även torde böra framhållas,
att den kommunala fastighetsskatten i sin mån kommer, därest den
fortfarande bibehålies, att verksamt bidraga till att göra den genom kommunala
progressivskattens bortfallande förutsedda ökningen i den allmänna
kommunala utdebiteringen särskilt effektiv och tyngande för det mindre
jordbrukets vidkommande.
Frågan om ersättningen åt kommunerna är föremål för delade meningar
även bland myndigheterna. Överståthållarämbetet och femton länsstyrelser
förorda i detta hänseende för kommunerna förmånligare grunder än kommittéerna
föreslagit. Sju länsstyrelser tillstyrka förslaget eller lämna detsamma
utan erinran. Länsstyrelsen i Kristianstads län inskränker sig till
sin förut angivna hemställan om uppskov. Länsstyrelsen i Jönköpings län
berör i sitt yttrande ej frågan örn den kommunala progressivskatten.
Av de länsstyrelser, vilka uttalat sig för ökad ersättning åt kommuner,
ha olika meningar yppats röi-ande tiden för ersättningens utgående och ersättningens
storlek.
Några länsstyrelser framhålla helt allmänt önskvärdheten av för kommunerna
förmånligare övergångsbestämmelser. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län uttalar, att för de största städernas del i någon form borde
beaktas, att de under senaste tid fått påtaga sig vissa direkt statliga upp
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
85
gifter utan motsvarande gottgörelse av statsmedel. Länsstyrelserna i Södermanlands,
Skaraborgs, Värmlands och Västmanlands län göra gällande att
visst berättigande finnes i kommunernas anspråk på full gottgörelse. Sålunda
förutsätter länsstyrelsen i Södermanlands län, att kommunerna erhålla
full kompensation för vad de förlora genom progressivskattens indragning
intill dess det under utredning liggande spörsmålet avgjorts, huru kommunernas
och statens inbördes förhållanden med hänsyn till samhällsuppgifternas
fullgörande förskjutits eller anses böra förskjutas. Landskamreraren
i länet är dock skiljaktig och tillstyrker kommittéernas förslag.
Några länsstyrelser uttala sig för en längre övergångstid än de föreslagna
fyra åren i syfte att bereda kommunerna större möjligheter lill anpassning
efter det nya läget. Länsstyrelserna i Blekinge och Hallands lån ifrågasätta
en övergångstid å tio år. Överståthållarämbetet framhåller, att särskilt i
den mån kommunerna sökt på längre sikt uppbygga ett planmässigt sparande,
borttagandet av progressivskatten måste innebära ett allvarligt rubbande
av beräknade skattetiilgångar; starka skäl talade på grund därav
för att inkomstminskningen successivt finge inträda under en längre följd
av år. Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att de beslutande kommunala
myndigheterna efter 1928 års lagstiftning haft anledning antaga, att progressivskatten
eller därmed jämförlig skatt skulle utgå för framtiden. Länsstyrelsen
finner det icke skäligt att progressivskatten-borttages utan att antingen
en längre övergångsperiod, exempelvis 10 år, stadgas eller också samtidigt
mera verksamma överflyttningar av utgifterna från primärkommunerna
äga rum. Då förslag örn ändring av de kommunala uppgifterna för
närvarande icke föreligger, synes det länsstyrelsen nödvändigt att fastställa
längre övergångsperiod.
Vissa länsstyrelser, däribland även sådana som yrkat en längre övergångstid,
ha tillika framställt anmärkning emot kommittéernas förslag att ersättningen
skulle beräknas på grundval av medeltalet för åren 1934—1936. Länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala och Västerbottens län ifrågasätta, huruvida
sagda år kunna anses giva ett representativt medeltal. Länsstyrelserna
förmena, att de motsvarande inkomståren i övervägande grad präglats av
ogynnsamma konjunkturer. Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker
de ogynnsamma konsekvenserna särskilt för Gällivare och Jukkasjärvi socknar
av den föreslagna beräkningsgrunden.
Länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs,
Västernorrlands och Jämtlands län lia godtagit kommittéförslaget även i ersättningsfrågan.
Länsstyrelsen i Örebro län yttrar därvid, att de starka invändningarna
mot progressivskattens borttagande torde vila på den icke alldeles riktiga
meningen, att kommunerna för all framtid borde vara berättigade till en
skatt, som en gång tillerkänts dem. Länsstyrelsen anser godtagbara skäl
lia anförts för skattens borttagande samt att tillbörlig hänsyn till kommunernas
intresse tagits genom den föreslagna ersättningen för förlorad
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
skatt. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att vissa olägenheter otvivelaktigt
beredas de större städer, dit den kommunala progressivskatten haft
tendens att draga sig, men att detta ej torde bliva av större betydelse, enär
utdebiteringen till kommunalskatt i dessa städer i allmänhet snarare under -än överstege den normala, vartill ju också komme ersättning under viss
övergångstid. Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som intet har att invända emot
att kommunerna, för åstadkommande av en mjukare övergång, tillerkännas
fallande statsbidrag under det föreslagna antalet eller eventuellt ett större
antal år, anmärker följande om ersättningens natur:
Detta av billighetshänsyn motiverade tillmötesgående mot kommunerna
anser länsstyrelsen ej vara jämförligt med den kompensation, som exempelvis
på sin tid av staten lämnades vid upphörandet av tolagen och brännvinsförsäljningsavgifterna.
Tolagen var i huvudsak ett tillägg till den staten
tillkommande tullen, som pålades den importerade varan och tillföll
importstaden. Den kompenserade brännvinsförsäljningsavgiften var åter den
under skilda tider på olika sätt beräknade och kommunen tilldelade andel
av brännvinstillverkningen och brännvinsförsäljningen pålagda avgifter.
Alltså i båda fallen avgifter, vilka i varje fall icke i första hand drabbade
de kommunala skatteobjekten. Det nu föreliggande förslaget åter innebär
endast en förändring av de grunder, enligt vilka det kommunala skattebeliovet
skall tillgodoses av kommunens i övrigt orubbade skatteobjekt.
Av de centrala myndigheterna har, såsom förut anförts, lantbruksstyrelsen
yppat betänksamhet mot förslaget, övriga ha, i den mån de yttrat sig
på denna punkt, tillstyrkt förslaget.
Kammarrätten erinrar örn sin vid remiss å skatteutjämningsberedningens
principbetänkande uttalade mening, att kommunala progressivskatten ur den
synpunkt, som enligt utlåtande av särskilda utskottet år 1920 anlades vid
skattens införande, icke uppfyllde skäliga fordringar på effektivitet. Kammarrätten
ansluter sig helt till kommittéförslaget.
Riksräkenskapsverket tillstyrker avskaffandet av skatten med tanke särskilt
på angelägenheten av att vid den höjd, skatterna genom 1936 års beslut
nått för de högre inkomstskikten, åstadkomma möjligast noggrann
avvägning av skattetrycket. Verket instämmer i den av båda kommittéerna
hävdade uppfattningen, att hänsyn till kommunerna icke kräver den kommunala
progressivskattens bibehållande. Härvid erinrar verket dels örn att
sagda skatt sällan utgår med större belopp i andra kommuner än sådana
med gott skatteunderlag och låg debitering, dels örn kommunalskatteberedningens
uttalanden angående kommande förslag till lättnader av kommunernas
bördor under hänsyntagande till progressivskattens indragning, varigenom
sålunda skattens förlust effektivt kunde mildras i de enstaka kommuner,
varest sagda skatt vore av särskild betydelse.
Statskontoret yttrar:
Ur synpunkten av enhetlighet och reda i skattesystemet är det en angelägenhet
av synnerlig vikt, att all progressivbeskattning förbehålles staten,
och att sålunda den nuvarande progressiva kommunalskatten avvecklas,
detta så mycket mer som rätten för kommunerna att uttaga dylik skatt i
stället för att verka utjämnande på skattebördan kommunerna emellan fak
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-58.
87
tiskt skärpt olikheten i skattetrycket. Statskontoret har icke förbisett, att
progressivskattens försvinnande som kommunal skattekälla måste komma
att för vissa kommuner medföra kännbara olägenheter, särskilt under tiden
intill dess nödig anpassning kunnat ernås. Ämbetsverket är emellertid av
den bestämda uppfattningen, att dessa olägenheter icke böra få verka hindrande
på ett genomförande av kommitténs förslag på denna punkt, utan
torde svårigheterna böra mötas genom ändamålsenliga övergångsanordningar.
Vad kommittén därutinnan föreslagit synes statskontoret utgöra en
lämplig medelväg.
De näring sorganisationer, vilka yttrat sig rörande den kommunala progressivskatten,
lia icke framställt några egentliga invändningar mot förslaget.
I yttrandet från industriförbundet med flera näringsorganisationer
förklaras, att förslaget icke kan möta någon principiell erinran, men påpekas,
att näringslivet får kännas vid indragningen, enär höjningen av kommunalskatten
främst torde ske i kommuner med stark anhopning av näringsföretag.
Sveriges fastighetsägareförbund framhåller, att den sannolikt höjda kommunala
debiteringen komme att träffa fastighetsägarna relativt hårdare än
andra, enär dessa i allmänhet icke kunde till fullo tillgodogöra sig garantiskatteavdraget.
Detta förhållande ger förbundet anledning bringa i åtanke
önskemålet om en förnyad allsidig omprövning av fastighetsskattesystemet.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap med flera jordbrukarorganisationer
anse sig ur jordbrukets synpunkt kunna tillstyrka förslaget.
Den kommunala progressivskatten är ägnad att komplicera avvägningen Departements
q
h pfp n
av inkomstbeskattningen efter skatteförmåga genom att den inför en svarbedömlig
extra skattebelastning på större inkomster utöver den som ligger
inom det statliga skattesystemets ram. Den kommunala progressivskattens
avskaffande har därför betraktats som en förutsättning för utformandet av
en väl avvägd progressiv skatteskala. Denna uppfattning delas av skattekommittén
och kommunalskatteberedningen som föreslå, att den kommunala
progressivskalten skall upphöra att utgå i samband med att den förordade
rationaliseringen av statsbeskattningen genomföres.
Här berörda skattetekniska synpunkter skulle dock knappast ensamma
utgöra ett tillräckligt skäl för den rubbning av kommunernas finansiella förhållanden,
som progressivskattens avskaffande skulle medföra. Ett ytterligare
motiv föreligger emellertid, nämligen att förändringen bereder möjligheter
till en lämpligare fördelning av den sammanlagda skattebördan mellan
landets skattebetalare.
Såsom den i betänkandet framlagda statistiska utredningen visar, utgår
kommunal progressivskatt mestadels i kommuner med god skattekraft och
lågt skattetryck; mången gång åstadkommer denna skatt en avsevärd sänkning
av redan förut låga utdebiteringar. Den kommunala progressivskattens
borttagande .skulle huvudsakligen drabba kommuner, där skatten är låg. Den
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
vidgade utbetalning av skatteutjämningsbidrag och det övertagande av vissa
kommunala uppgifter, vartill den kommunala progressivskattens inarbetande
i statsbeskattningen skulle bereda möjligheter, skulle däremot vara ägnade
att åstadkomma en större avlyftning av bördorna i kommuner med högt
än i kommuner med relativt lågt skattetryck. De kommunala progressivskattemedlens
indragande till staten i förening med statliga åtgärder till
kommunernas bästa skulle salunda medföra en betydande och även mycket
önskvärd skatteutjämning. I motsats till vad lantbruksstyrelsen antagit torde
denna skatteutjämning väsentligen komma landsbygden till godo.
Det hade givetvis varit önskvärt, att frågan om den kommunala progressivskattens
borttagande kunnat prövas samtidigt med spörsmålen örn ökad
direkt skatteutjämning och om .statens övertagande av kommunala uppgifter.
Prövningen av dessa omfattande och svårlösta spörsmål, som kräva tidsödande
utredningar, ankommer på kommunalskatteberedningen, vars arbetsresultat
ännu icke föreligga. Frågan örn den kommunala progressivskattens
fortbestånd måste emellertid avgöras samtidigt med att skatteavvägningen
inom det statliga skattesystemet bestämmes. Örn kommunerna övergångsvis
beredes viss ersättning för avskaffandet av progressivskatten, komma
verkningarna därav knappast att göra sig gällande förrän de skatteutjämnande
och skattelindrande åtgärder, varom jag hoppas att förslag skola
kunna föreläggas senast 1940 års riksdag, börjat vidtagas.
Mot den kommunala progressivskattens avskaffande ha från kommunalt
håll, särskilt från städernas sida, riktats erinringar under framhävande av
att åtgärden vore ägnad att allvarligt rubba underlaget för uppgjorda finansplaner
och även i de bäst ställda kommunerna skulle vålla mycket stora
svårigheter. I samband därmed har den av kommittéerna föreslagna övergångsersättningen
utsatts för kritik.
Jag vill i anledning härav erinra, att skattens borttagande får betraktas
som ett led i en skatteutjämningspolitik. Åtgärdens betydelse härvidlag skulle
gå förlorad, om kommunerna för framtiden skulle beredas full ersättning
av statsmedel för den inkomst de mista. Det synes icke förenligt med en
sund skattepolitik, att lokala intressen skola få hindra en eftersträvansvärd
jämnare avvägning av beskattningen mellan landets skattebetalare. Däremot
mäste anses skäligt, att ersättning utgår under en övergångstid, för vilken
finansplaner kunna lia uppgjorts med bibehållen kommunal progressivskatt
såsom en av förutsättningarna. Örn så sker synas alla berättigade
krav från kommunernas sida på fortsatt rätt till ifrågavarande inkomstkälla
vara i skälig grad tillgodosedda.
I senast berörda hänseende lia kommunalskatteberedningen och skattekommittén
föreslagit, att staten skall under fyra år från särskilt anslag å
riksstaten till kommunerna utbetala ersättning, bestämd med utgångspunkt
från medeltalet av den i varje kommun för åren 1934—1936 utdebiterade
progressivskatten, sa att ersättningen under de fyra övergångsåren, 1940—-1943, skulle utgöra 100, 75, 50 och 25 procent av nämnda medeltal. Jag
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
89
finner den föreslagna anordningen i princip lämplig och anser den ifrågasatta
övergångstiden vara ur nyss angivna synpunkter tillräcklig. Däremot
torde, i enlighet med vad i åtskilliga yttranden gjorts gällande, ersättningen
icke böra beräknas på grundval av medeltalen för taxeringarna 1934—1936.
Därest beräkningen skulle ske med ledning av endast tre års taxeringar, kunna
i en del kommuner tillfälliga omständigheter förrycka resultatet särskilt
örn de tre åren, såsom enligt förslaget skulle vara förhållandet, infalla under
en konjunkturell övergångstid. Det torde därför vara riktigare att taga
en längre periods taxeringar till utgångspunkt, och då lämpligen 10-årsperioden
1928—1937. Medeltalet för dessa år blir ungefär 15.8 miljoner kronor
eller alltså en betydlig förhöjning i förhållande till medeltalet för åren 1934
—1936. Denna höjning kan synas betänklig, men jag vill dock förorda densamma
även med hänsyn till att kommunernas anpassning till det nya systemet
skulle därigenom än ytterligare underlättas.
Jag tillstyrker alltså bifall till kommittéernas förslag i berörda del med
den ändring, att ersättningen beräknas på grundval av medeltalen för åren
1928—1937. Anslag för ändamålet blir första gången erforderligt under
budgetåret 1939/40. Därest riksdagen i år godkänner förslaget örn progressivskattens
avskaffande och huvudgrunderna för ersättningen, torde vid nästa
års riksdag, i samband med att anslaget anvisas, få fastställas detaljbestämmelser
rörande ersättningens utbetalande.
Det i några yttranden framförda önskemålet rörande särskild bestämmelse
om ytterligare ersättning åt skattetyngda kommuner torde icke böra bifallas.
I den mån skattetyngda kommuners utdebiteringar höjas genom progressivskattens
borttagande kunna nämligen ökade ordinarie understöd utgå
enligt skatteutjämningsförordningens regler. Därest extra understöd finnas
skäliga i anledning av att en kommun kommit i svårt läge i följd av progressivskattens
borttagande, kan behörig hänsyn därtill tagas redan med
nuvarande bestämmelser.
Allmänna utgångspunkter för utformningen av
de direkta skatterna till staten.
Ramen för skattesystemet.
Kommittén.
Vid behandlingen av de allmänna utgångspunkterna för utredningen har
kommittén till en början haft att fatta ståndpunkt till frågan örn ramen för
skattesystemet, alltså bestämma vilken sammanlagd skattesumma som man
vid tillämpning av det nya systemet på ett givet skatteunderlag önskar få in
vid uttagande av grundbelopp av i systemet ingående rörliga skatter. Sedd
från en annan sida, kan frågan sägas avse fastställandet av grundbeloppsnivån
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
för det nya systemet (eller rättare sagt för de rörliga skatterna i detsamma).
Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål har kommittén utgått från de
förskjutningar, som skatteunderlaget och de utdebiterade skatterna undergått
de senaste åren.
Kommittén erinrar, att det till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet under den förra högkonjunkturen nådde sitt maximum
budgetåret 1931/32 (1930 års inkomster) med 2,936 miljoner kronor. Under
den därpå följande lågkonjunkturen nåddes bottennivån budgetåret 1934/35
(1933 års inkomster), då det beskattningsbara beloppet ej var högre än 2,128
miljoner kronor. Därefter har skatteunderlaget ökats för varje år. För
budgetåret 1936/37 utgjorde det beskattningsbara beloppet 2,910 miljoner
kronor; vid 1937 års taxering uppgick det till 3,159 miljoner kronor.
Det sammanlagda beloppet av debiterade statsskatter jämte kommunal
progressivskatt utgjorde budgetåren 1928/29 och 1929/30 179.6 och 178.3 miljoner
kronor och nådde de båda följande budgetåren 1930/31 och 1931/32 ett
maximum med 194.8 och 193.4 miljoner kronor. Under budgetåren 1932/33
—1934/35 var det samlade skattebeloppet nere i 172.6 och 162.4 miljoner kronor.
Därefter har skattesumman stigit för varje år. Den utgjorde sålunda
budgetåren 1934/35—1936/37 respektive 172.4 miljoner kronor, 200.1 miljoner
kronor och 255.0 miljoner kronor. För budgetåret 1937/38 kan den enligt
senaste uppgifter beräknas utgöra cirka 289 miljoner kronor.
Vid en jämförelse mellan nu anförda belopp i samlad skatteintäkt bör
ihågkommas, att under de olika åren inkomst- och förmögenhetsskatten utgått
med växlande procenttal, att utjämningsskattens grundbelopp fördubblats
från och med budgetåret 1934/35, att extra inkomst- och förmögenhetsskatten
börjat uttagas budgetåret 1932/33 och särskilda skatten å förmögenhet
budgetåret 1934/35 samt att extra inkomst- och förmögenhetsskattens
skala kraftigt skärpts från och med budgetåret 1936/37.
Kommittén erinrar, att de faktorer, vilkas utveckling är av betydelse vid
bestämmandet av ramen för det nya skattesystemet, äro skatteunderlaget
samt storleken av de statsutgifter, som skola täckas av direkta skatter å inkomst
och förmögenhet. Beträffande båda dessa faktorer gäller, att deras
framtida gestaltning är ytterst oviss. Efter att lia berört de försök, som i
promemorior till 1936 och 1937 års statsverkspropositioner gjorts att med
utgångspunkt från avvikelserna från genomsnittsprogressionen under tidigare
låg- och högkonjunkturperioder beräkna statsinkomsternas storlek under
de närmaste budgetåren, anför kommittén vidare:
Beträffande storleken av de statsutgifter, som skola täckas av direkta skatter
å inkomst och förmögenhet, är svårigheten att förutse utvecklingen likaledes
mycket stor. Beaktas måste emellertid dels de stora s. k. automatiska
utgiftsstegringar, som följa av redan fattade beslut i anslagsfrågor, och dels
den ökade belastning för skattebudgeten, som kan väntas uppkomma genom
överflyttning av samhällsuppgifter eller kostnader för sådana från kommunerna
till staten. Sistnämnda utgiftsstegring skulle dock komma att åtminstone
delvis uppvägas därigenom att staten, på sätt av kommittén och kommunalskatteberedningen
förutsatts, får övertaga den kommunala progressivskatten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-58.
91
Principiellt har kommittén den uppfattningen, att ramen för det nya skattesystemet
bör läggas så att detta, under förutsättning av normalt skatteunderlag,
vid grundbeloppsnivå för rörlig skatt någorlunda täcker det behov av
direkta statsskatter å inkomst och förmögenhet, varmed man för närvarande
finner sig böra räkna. Enligt kommitténs uppfattning bör vidare systemet
örn möjligt göras så elastiskt, att det kan utan påbyggnad av extra skatter
användas så länge icke alltför exceptionella situationer i fråga om skatteunderlag
eller budgetbehov uppkomma. Därest grundbeloppsnivån sättes
för låg, riskeras, att skatteskalans spännvidd redan från början tages alltför
mycket i anspråk. Å andra sidan bör grundbeloppsnivån ej placeras högre
än omständigheterna kräva, om ock givetvis intet hinder bör möta att i en
fördelaktig budgetsituation taga ut mindre än 100 procent av grundbeloppet.
Vid angivande av ramen för det skattesystem, vartill kommittén har att
uppgöra förslag, måste naturligen, icke minst för möjliggörande av jämförelse
med nuvarande system, såsom utgångspunkt tagas visst års skatteunderlag.
Då kommittén valt att utgå från skatteunderlaget vid 1936 års taxering, beror
detta därpå, att taxeringen år 1936 är den senaste, som kunnat bearbetas för
kommitténs arbete.
Skatteunderlaget vid 1936 års taxering var, såsom i redogörelsen för den
statistiska undersökningen närmare angives (se bil. A), tillfälligtvis förhöjt
på grund av talrika icke »normala» eftertaxeringar. Denna höjning, som
ansetts representera cirka 2 miljoner kronor i debiterad skatt, har självfallet
måst frånräknas, då 1936 års skatteunderlag användes för beräkning av ett
nytt skattesystems avkastning. Vidare har kommittén måst utgå från, att
skatteunderlaget skall komma att något minskas genom de ändrade grunder
för familjebeskattningen, som kommittén ämnar föreslå.
Från de utgångspunkter, som i det föregående angivits, har kommittén i
avseende å ramen för det skattesystem, som är avsett att träda i stället för
det nuvarande systemet av statsskatter och kommunal progressivskatt, sökt
konstruera skatteskalorna i det nya systemet sålunda att detta, tillämpat
på skatteunderlaget enligt 1936 års taxering efter korrigering för tillfälliga
eftertaxeringar och av kommittén förordade ändringar i grunderna för familjebeskattningen,
vid grundbeloppsnivå för rörlig skatt avkastar cirka 235
miljoner kronor. Den sammanlagda skattesumma, som i verkligheten debiterades
nämnda år, utgjorde — efter avdrag för de tillfälliga eftertaxeringarna
-— cirka 253 miljoner kronor. Det torde bär böra anmärkas, att kommitténs
förslag i avseende å grundbeloppsnivån innebär, att cirka 110 procent
av rörlig skatt i det föreslagna nya skattesystemet, räknat å 1936 års skatteunderlag,
får uttagas för att den sammanlagda avkastningen skall bliva
ungefärligen lika stor som 1936 års skatter (inklusive kommunal progressivskatt)
.
Yttrandena.
Av de hörda myndigheter, som yttrat sig i ämnet, lia kammarrätten, socialstyrelsen
och lantbruksstyrelsen förklarat, att de icke ansett sig böra ingå på
något bedömande av frågan örn ramen för det föreslagna nya skattesystemet.
92
Kungl. Maj.-ts proposition nr 258.
Den av kommittén intagna ståndpunkten har godkänts av riksräkenskapsverket
samt länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands och Västerbottens län.
Av sistnämnda yttranden må återgivas följande.
Riksräkenskapsverket anför:
\ad angår ramen för det nya skattesystemet, finner riksräkenskapsverket
med utgångspunkt från den vid 1936 års riksdag beslutade förstärkningen
av försvarsväsendet och de vid 1937 års riksdag beslutade utgiftsökningarna
för. vissa sociala välfärdsanordningar —- budgetens balansering på
lang sikt icke medgiva, att avkastningen av den direkta statsbeskattningen
för framtiden sänkes under den nivå, som ungefärligen svarar mot nu gällande
beskattningsgrunder. Den av skattekommittén föreslagna höjningen
av grundbeloppsnivån lärer under sådana förhållanden få godtagas.
Länstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:
Vad beträffar valet av grundbeloppsnivån så att den innevarande högkonjunkturens
rikliga tillflöde av skatter fastslås såsom normalt genom att
skatteskalorna uppbyggas därefter, är ju detta ägnat att väcka vissa betänkligheter,
om en sänkning av den nuvarande skattenivån därmed skulle vara
utesluten. Emellertid täger länsstyrelsen härvid fasta på kommitténs uttalande,
att »givetvis intet hinder bör möta att i en fördelaktig budgetsituation
taga ut mindre än 100 procent». Genom att detta även under ärendets fortsatta
behandling framhålles bör kanske en eljest befogad kritik kunna avvisas.
Länsstyrelsen i Örebro län gör följande uttalande:
Det torde icke råda delade meningar därom, att det varit i hög grad lyckligt,
om de från början såsom tillfälliga betecknade statsskatterna kunnat
utan motsvarande höjning av den ordinarie skatten få försvinna ur skattesystemet.
Utvecklingen under de senaste åren måste dock anses ådagalägga,
att någon minskning i statens behov av skatteintäkter för de närmaste åren
framåt icke är att. hoppas på. Vid detta förhållande kan länsstyrelsen nu
icke framställa erinran emot de allmänna förutsättningar, som bilda utgångspunkt
för de av kommittén framlagda förslagen.
En mera kritisk hållning intar, bland andra, länsstyrelsen i Uppsala län
som anför:
De beräkningar, som kommittén framlägger till belysning av sitt förslag,
äro till stor del grundade på en skattesats av 110 procent av den föreslagna
bottenskatten, beräknad efter 1936 års utdebitering. Man erhåller härigenom
ovillkorligen det intrycket, att kommittén såsom normalt beräknat en
skatteuttagning efter 110 i stället för 100 procent. Då kommittén avser att
göra skatten rörlig, borde man icke från början hava utgått från en skatteuttagning
över vad som tekniskt sett angives såsom normalläget. Såväl skattens
avkastning som skattebelastningen för de skattskyldiga hade därigenom
lättare kunnat bedömas.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Älvsborgs och Norrbottens län samt några
handelskamrar uttala betänkligheter mot den av kommittén förordade
grundbeloppsnivån utan att dock direkt motsätta sig förslaget i denna del.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
93
Länsstyrelsen i Södermanlands län anför sålunda:
Därigenom att i kommitténs förslag de skatter, som vid rådande lågkonjunktur
och på grund av särskilda förhållanden under de senare åren tillkommit
för att balansera statsbudgeten och vilka åtminstone vid deras införande
varit avsedda att allenast vara tillfälliga, inarbetats i skattesystemet
såsom normala, blir följden att, om kommitténs förslag antages, den förskjutning
i skattebördan innebärande skärpning av beskattningen på medelstor
och högre inkomst och på förmögenhet, som dessa tillfälliga skatteformer
medfört, blir antagen såsom normal. Denna verkan framträder särskilt
starkt därigenom, att grundbeloppsnivån fastställes så högt som av
kommittén föreslagits. Lämpligheten av att fastslå den för närvarande rådande
skärpta beskattningen på medelstor och högre inkomst och förmögenhet
synes länsstyrelsen kunna ifrågasättas, särskilt med hänsyn till att
staten därigenom redan under normala tider kommer att utnyttja en resurs,
som staten förut haft i reserv att kunna tillgripa för att vid tider av låga inkomster
i övrigt för statsverket bringa balans i budgeten.
Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det icke vara riktigt att, såsom
kommittén gjort, vid sina beräkningar lägga till grund den totala skatteinkomsten
under år 1936, som utmärktes av blomstrande konjunkturer och
rikt flödande inkomster, ehuru de under en lågkonjunktur fastställda höga
skattesatserna då fortfarande voro gällande.
Skånes handelskammare yttrar bland annat:
Möjligt är väl, att kommittén, då det gällt att bedöma skatteunderlagets
minskning vid en eventuell ny konjunkturförsämring, iakttagit alltför stor
försiktighet, men å andra sidan torde ej kunna bortses ifrån att de betydande
utgiftsökningar, varom statsmakterna senaste år fattat beslut, ej lära
medgiva en nämnvärd jämkning nedåt i den föreslagna grundbeloppsnivån.
Trots den konsolidering av statsfinanserna, som följt med den snabba förbättringen
av skatteunderlaget, lär någon valfrihet härutinnan knappast
förefinnas och i det tvångsläge, som sålunda fått utveckla sig, torde endast
vara att konstatera, att detsamma nu nödvändiggör ett fortsatt upprätthålllande
av den utomordentligt hårda beskattning, som tillkommit för att .mota
en exceptionell men numera överstånden ekonomisk kris. Men örn detta
sakförhållande i här förevarande sammanhang måste godtagas, är det ej
dess mindre ägnat att väcka bekymmer.
De flesta av de hörda näringsorganisationerna samt två myndigheter ha
uttryckligen yrkat, att grundbeloppsnivån sättes lägre än vad kommittén
förordat.
I ett av Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare och svenska
bankföreningen avgivet gemensamt utlåtande •—- i vilket handelskammaren
i Göteborg, Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare, Jernkontoret, svenska försäkringsbolags
riksförbund och Sveriges köpmannaförbund instämt -— anföres
härom:
Vid bestämmandet av ramen för det nya skattesystemet har kommittén
varit bunden vid det faktiska läge, som betingas av statsutgifternas nuvarande
höjd. Den grundbeloppsnivå för det nya skattesystemet, vilken av kommittén
föreslås, ligger endast något under 1936 års faktiska skattenivå. Vi
kunna icke underlåta att framhålla risken av att genom fastställandet av en
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
så hög grundbeloppsnivå en överdriven föreställning allt för lätt skapas om
möjligheten av att i vissa situationer på den direkta beskattningens väg uttaga
avsevärt större belopp av de skattskyldiga än vad som för närvarande
sker. Redan nu är den direkta beskattningen i vårt land driven till en sådan
höjd, att varje ytterligare skärpning av densamma måste möta de starkaste
betänkligheter, icke minst med hänsyn till näringslivets intressen. Av
åtskilliga yttranden och detaljer i det föreliggande förslaget synes framgå,
att kommittén för sin del hyser samma uppfattning. Då enligt förslaget det
i bolagsform arbetande näringslivet i fortsättningen skulle få bära en större
del än nu av den samlade beskattningen, må starkt understrykas, att det
nuvarande skattetrycket icke får betraktas som »normalt» och att dess bibehållande
eller än mer dess skärpning kan få icke önskvärda verkningar för
kapitalbildning och företagsamhet i vårt land.
Det kan överhuvud taget icke vara riktigt att vid bestämmandet av ramen
för det nya skattesystemet utgå från den totala skatteavkastningen under ett
högkonjunkturår som 1936 med rikligt flödande inkomster och med skattesatser,
vilka framtvingats under en tidigare lågkonjunktur och sedan fått
bestå oförändrade. Grundbeloppsnivån borde i stället hava beräknats på
medeltalet för en tidsperiod, som innefattade både goda och dåliga år.
Flertalet övriga hanclelskamrar giva uttryck åt liknande synpunkter.
Bank- och fondinspektionen har i anslutning till svenska bankföreningens
yttrande velat understryka det betänkliga i det av kommittén valda utgångsläget.
Inspektionen anför vidare bland annat:
Ämbetsverket omfattar alltjämt den av detsamma i flera utlåtanden över
tidigare framkomna förslag till ändrad skattelagstiftning hävdade meningen,
att den direkta beskattningen icke bör göras så tryckande, att den förhindrar
eller försvårar sådan kapitalbildning, som för näringslivets sunda
och normala utveckling är nödvändig. Den omständigheten, att särskilt under
senaste år vinsterna inom vissa näringsgrenar varit påfallande stora, kan
icke tillmätas någon förringande betydelse i förevarande hänseende, ty detta
vinsttillflöde torde helt visst vara av tillfällig art. Enligt inspektionens förmenande
måste det vara psykologiskt riktigare att välja ett normalläge för
beskattningen, som ansluter sig till genomsnittsförhållanden under åren
1928—1933.
Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter, om icke den under depressionsåren
genomförda skärpningen av de direkta skatterna å inkomst och förmögenhet
borde kunna mildras genom indirekt beskattning. Länsstyrelsen befarar,
att ett fastlåsande av den direkta statsbeskattningen vid det höga läge
som nu föreslås skulle minska kapitalbildningen och därigenom menligt inverka
på näringslivet. Länsstyrelsen finner sig därför ej kunna tillstyrka
förslaget, i vad angår ramen för skattesystemet.
Även Sveriges redareförening uttalar, att enligt föreningens mening väl avvägda
konsumtionsskatter äro mera rättvisa än direkta skatter så till vida,
att de ej drabba hårdare än skatteförmågan medgiver. Härvid förutsättes,
att från konsumtionsbeskattning undantagas förnödenheter, som anses nödvändiga
för levnadsbebovet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
95
Beskattningens rörlighet.
Kommittén.
Beträffande frågan i vilken utsträckning de i skattesystemet ingående skatterna
böra vara rörliga anför kommittén:
Av de i det nuvarande systemet ingående skatterna är den statliga inkomst-
och förmögenhetsskatten helt rörlig, i det att det procenttal, varmed
grundbeloppet uttages, växlar efter varje års behov av direkta skatter. Övriga
skatter -— extra inkomst- och förmögenhetsskatten, särskilda skatten å förmögenhet,
utjämningsskatten och kommunala progressivskatten — äro däremot
fasta (om man bortser från möjligheten att de båda sistnämnda skatterna
ej uttagas med hela grundbeloppet). För det lägsta inkomstskiktet, med
beskattningsbart belopp högst 3,000 kronor, är beskattningen således helt
rörlig. Av 1936 års skatter (inklusive kommunal progressivskatt) utgjordes
cirka 74 procent av rörlig skatt och cirka 26 procent av fasta skatter.
Med hänsyn till de stora växlingar i avseende å såväl skatteunderlaget som
behovet av direkta skatter, som under senare år gjort sig gällande och varmed
torde få räknas även i framtiden, är det uppenbarligen av stor betydelse,
att i det nya skattesystemet elasticiteten från början blir så tillfredsställande
som möjligt. För kommittén har det fördenskull framstått som klart,
att även i det nya systemet — oavsett dess tekniska utformning i övrigt —
beskattningen bör vara till största delen rörlig.
Vad förmögenhetsbeskattningen beträffar har kommittén emellertid kommit
till den uppfattningen, att densamma helt eller till övervägande del bör
undantagas från rörligheten. Förmögenhetsskattens avvägning, i och för
sig och tillsammans med inkomstbeskattningen, erbjuder nämligen så stora
svårigheter, att den växling i skattesatserna för förmögenhetsskatten, som full
rörlighet av densamma reellt bomme att medföra, skulle kunna mer eller
mindre rubba den en gång gjorda avvägningen. Risken att vid hög utdebiteringsprocent
inkomsten även vid normal avkastning av förmögenheten i
alltför hög grad åtginge till skatten skulle starkt begränsa elasticiteten hos
skatteskalan.
Beträffande inkomstbeskattningen har kommittén i princip anslutit sig till
det i propositionerna nr 232 och 269 till 1936 års riksdag framlagda förslaget
enligt vilket inkomst- och förmögenhetsskatten skulle uppdelas i en rörlig
bottenskatt för alla skattskyldiga samt en fast tilläggsskatt, som skulle
betalas av fysiska personer och med dem likställda kategorier, i deli mån det
beskattningsbara beloppet överstege visst belopp (8,000 kronor enligt propositionen
nr 232 och 10,000 kronor enligt propositionen nr 269). Ifrågavarande
anordning föreslogs ursprungligen av bolagsskatteberedningen efter
engelskt-amerikanskt mönster och vann då allmän gillande. Då förslaget
sedan upptogs i den departementspromemoria, som låg till grund för förenämnda
propositioner, tillstyrktes det ånyo av samtliga myndigheter. Vid
riksdagsbehandlingen år 1936 mötte förslaget i denna del icke någon gensaga.
Jämväl i de för kommittén lämnade direktiven har uttalats den förmodan
att det vid utredningen skulle visa sig lämpligt att ånyo upptaga
den tanke, som låg till grund för förslagen till 1936 års riksdag, nämligen
att inkomstbeskattningen endast i begränsad utsträckning borde vara rörlig.
I själva verket torde med de. skattesatser i fråga om inkomstbeskattningen,
varmed man numera måste räkna, vara nödvändigt, att de högre skikten nyden
progressiva skalan bindas i en fast skatt för att icke skattens rörlighet
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
uppåt skall alltför mycket begränsas. Å andra sidan bör ihågkommas, att .ju
mindre del av inkomstbeskattningen som är rörlig, desto mera kännbar biir
en höjning av utdebiteringsprocenten för de lägre inkomsttagarna, för vilka
icke någon del av skatten är fast. Denna begränsning av rörligheten hos bottenskatten
kan motverkas dels därigenom att nämnda skatt icke göres proportionell
utan progressiv, varvid progressionen får sträcka sig relativt högt
upp i skikten, och dels därigenom att vid avvägningen mellan bottenskatten
och tilläggsskatten den senares skala konstrueras så, att även vid högre uttagningsprocent
den avsedda jämvikten bibehålies.
I fråga om inkomstbeskattningen av juridiska personer har kommittén funnit
densamma böra liksom nu vara helt rörlig. Bottenskatten för de fysiska
personerna är nämligen icke ensam tillräcklig att åstadkomma nödig elasticitet
i systemet.
Enligt nu gällande bestämmelser måste grundbeloppsprocenten för inkomstoch
förmögenhetsskatten bestämmas för varje år enhetligt för alla skattskyldiga.
Emellertid torde det under vissa situationer kunna visa sig lämpligt
att icke låta uttagningsprocenten vara densamma för alla grupper skattskyldiga.
Det kan till exempel i svåra tider för näringslivet anses påkallat
att icke höja grundbeloppsprocenten för juridiska personer i samma utsträckning
som för fysiska personer. I normala fall torde emellertid ett enhetligt
grundbelopp böra fastställas.
Yttrandena.
Kommitténs uttalanden angående kravet på elasticitet hos skattesystemet
ha i allmänhet icke mött någon gensaga i de avgivna yttrandena.
Riksrälcenskapsverket bar i sitt utlåtande berört sammanhanget mellan
statsbeskattningens elasticitet och principerna för budgetens balansering.
Ämbetsverket har därvid funnit, alt kravet på rörlighet hos skattesystemet
numera icke kan tillmätas lika stor betydelse som tidigare. Härutinnan anföres
följande:
Genom den omläggning av riksstaten, varom 1937 års riksdag fattat beslut
och som första gången tillämpats vid uppgörandet av riksstatsförslaget för
budgetåret 1938/39, har möjlighet öppnats att i svårartade finanslägen underbalansera
budgeten. Täckning av de sålunda uppkomna underskotten
avses sedermera skola ernås genom budgetens överbalansering under ekonomiskt
gynnsamma budgetår. Det torde ligga i öppen dag, att denna nya
budgetordning icke kräver en lika stor rörlighet hos skattesystemet som en
budgetordning, vilken, i likhet med den hittills tillämpade, i princip påfordrade
jämn balansering av statens inkomster och utgifter för varje särskilt
budgetår. Med den nya budgetordningen har ock direkt åsyftats, att
beskattningen skall kunna hållas på en jämnare nivå.
Enligt riksräkenskapsverkels mening är det med hänsyn till skattetryckets
redan vid den av skaltekommittén föreslagna grundbeloppsnivån uppnådda
storlek icke heller ur allmänna skattepolitiska synpunkter tillrådligt
att mera avsevärt öka beskattningen utöver nämnda nivå.
Skånes handelskammare anser, att det föreslagna skattesystemet trots
erkännansvärda försök att däråt förläna största möjliga rörlighet dock företer
en påfallande ringa elasticitet. Enligt handelskammarens mening bottnar
denna svaghet i systemet ytterst däri att skattebelastningen med skatte
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
97
underlagets nuvarande omfattning och struktur icke kan mera märkbart
skärpas utan att för stora grupper av skattedragare bli alltför betungande.
Förslaget att uppdela inkomstskatten för fysiska personer i en rörlig bottenskatt
och en fast tilläggsskatt har även denna gång utan undantag tillstyrkts.
Likaledes har kommitténs uppfattning, att förmögenhetsbeskattningen
helt eller till övervägande del bör vara fast, lämnats utan erinran.
I fråga örn den utsträckning, i vilken inkomstbeskattningen av juridiska
personer bör vara rörlig, liksom ock beträffande spörsmålet, huruvida uttagningsprocenten
av bottenskattens grundbelopp skall vara densamma för alla
skattskyldiga, ha däremot olika meningar kommit till synes.
I det av Sveriges industriförbund nied flera näringsorganisationer åberopade
yttrandet alif öres härom:
Det måste framhållas, hurusom förslaget om uppdelning av de fysiska
personernas inkomst- och förmögenhetsskatt i en rörlig bottenskatt och
en tilläggsskatt, som icke är rörlig, är i ett särskilt hänseende ägnat att i
jämförelse med nuvarande lagstiftning medföra ogynnsamma verkningar för
aktiebolagen. För närvarande äro i genomsnitt c:a 10 °/o av den sammanlagda
progressiva beskattningen, som åvilar aktiebolagen, undantagna från
rörlighet. Enligt det nya systemet skall aktiebolagens skatt, till skillnad
från de fysiska personernas, i sin helhet vara rörlig. Vid, såsom hittills, enhetlig
höjning av grundbeloppen för samtliga skattskyldiga kommer denna
skillnad att leda till ett uppenbart missgynnande av aktiebolagen. En
höjning med 10 % å de av kommittén föreslagna grundbeloppen för såväl
fysiska som juridiska personer synes till sitt resultat med hänsyn till skatteökningen
i sin helhet motsvara en höjning med c:a 15 enheter enligt gällande
skattesystem. Men för aktiebolagen tagna för sig torde sagda höjning
åstadkomma en skatteökning, som motsvarar en höjning med närmare
20 enheter enligt gällande system. Vid varje skatteskärpning kommer, under
förutsättning att uttagningsprocenten göres lika för aktiebolagen och
övriga skattskyldiga, en allt större andel av den samlade beskattningen att
falla på aktiebolagen. Detta förhållande manar till att jämväl'' för de
juridiska personernas del klyva skatten i två delar, varav allenast bottenskatten
skall vara rörlig. Vi föreslå således, att jämväl den skatt, som varder
bestämd för aktiebolagen, uppdelas i en rörlig bottenskatt och en fast
tilläggsskatt.
Vi hava visserligen beaktat, att kommittén så avfattat sitt förslag, att
det ej möter hinder att bestämma uttagningsprocenten olika för de fysiska
och för de juridiska personerna, liksom även att kommittén motiverat denna
möjlighet till jämkningar med att »det kan till exempel i svåra tider
för näringslivet anses påkallat att icke höja grundbeloppsprocenten för
juridiska personer i samma utsträckning som för fysiska personer». Härvid
tillägges dock, att i normala fall torde ett enhetligt grundbelopp böra
fastställas. På samma gång vi vilja understryka betydelsen av kommitténs
uttalande med dess däri uttryckta intresse för näringslivets skyddande under
bekymmersamma situationer, få vi emellertid framhålla, att den av oss
ovan föreslagna uppdelningen av bolagsskattens grundbelopp under alla
omständigheter synes påkallad för astadkommande av sadan jämnhet i
verkningarna av skattesystemets normala funktionerande, som är önskvärd.
Ytterligare några handel skamrar, som icke direkt instämt i nyss berörda
yttrande, lia anlagt liknande synpunkter.
Bihang till riksdagens protokoll 19.18. 1 sami. Nr 258- 7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Bank- och fondinspektionen har ansett en uppdelning av skatten för aktiebolagen
på sätt föreslagits av näringsorganisationerna böra tagas under övervägande.
Riksräkenskapsverket anför:
Med hänsyn till att för fysiska personer beskattningen förutsatts skola
uppdelas i en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt, skulle genomförandet
av en helt rörlig beskattning av juridiska personer medföra, att sistnämnda
skattskyldigas relativa andel av den samlade beskattningen — under
förutsättning att uttagningsprocenten göres lika för fysiska och juridiska
personer — skulle vid stigande uttagningsprocent oavbrutet ökas. Riksräkenskapsverket
har för sin del icke funnit motiverat, att den totala skattebördan
i vidare mån än som enligt kommitténs förslag redan skett vid fastställandet
av grundbeloppsnivån överflyttas från fysiska personer till juridiska
personer. För undvikande av sådan ytterligare överflyttning av skattebördan
vill riksräkenskapsverket fördenskull förorda, att jämväl beskattningen
av juridiska personer uppdelas i en rörlig bottenskatt och en fast tillläggsskatt,
varvid bottenskattens och tilläggsskattens inbördes storlek så avväges,
att fördelningen av skattebördan mellan fysiska och juridiska personer
vid lika uttagningsprocent för båda grupperna skattskyldiga blir i huvudsak
oberoende av uttagningsprocentens höjd.
Med hänsyn till det av ämbetsverket förut anmärkta förhållandet att efter
den nya budgetordningens genomförande kravet på rörlighet hos skattesystemet
icke vore så stort som tidigare anser riksräkenskapsverket det av kommittén
föreslagna nya skattesystemet även efter vidtagande av den förordade
ändringen väl tillgodose det behov av elasticitet i beskattningen, som alltjämt
torde kvarstå.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som icke kunnat tillstyrka kommitténs
förslag om proportionell beskattning av aktiebolag och ekonomiska
föreningar, har — i principiell anslutning till kommittéförslaget i övrigt med
dess uppdelning av skatten för fysiska personer i rörlig bottenskatt och fast
tilläggsskatt — föreslagit, att taxerade inkomsten för aktiebolag delades i två
hälfter, varav den ena beskattades proportionellt oell rörligt efter 10 procent
vid grundbeloppsnivå, medan den andra bleve progressiv och fast efter liknande
grunder som den hittillsvarande. En praktisk fördel med en skatt av
sistnämnda slag vore, att skatteskalorna icke behövde ändras vid olika utdebiteringsprocent
i förhållande till grundbeloppet. Även beträffande föreningsbeskattningen
kunde en liknande anordning tänkas genom att den
taxerade inkomsten uppdelades i två delar, den ena belagd med proportionell,
rörlig 10-procentig skatt och den andra beskattad efter lämplig progressiv,
fast skatteskala.
Länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrker förslaget, i vad det avser att
giva möjlighet till uttagande av olika grundbeloppsprocent av bottenskatten
för skilda kategorier skattskyldiga, under motivering, att därigenom den
skedda avvägningen mellan de olika kategorierna skulle göras illusorisk och
grunderna för hela skattesystemet sålunda rubbas. Samma uppfattning företrädes
av Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Älvsborgs län.
Länsstyrelsen i Jönköpings lån ävensom Smålands och Blekinge samt Skå -
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
99
nes handelskamrar yrka, att kommitténs förslag kompletteras med en föreskrift
av innehåll, att grundbeloppsprocenten för juridiska personer under
inga förhållanden får sättas högre än för fysiska personer.
Samtliga i det föregående icke omnämnda myndigheter ha, i den mån de
uttryckligen yttrat sig i föreliggande frågor, godtagit kommitténs förslag i
denna del.
Kammarrätten finner — med hänsyn därtill att beskattningen av juridiska
personer enligt förslaget skulle vara i sin helhet rörlig, under det att beträffande
fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser endast delvis
föreligger sådan rörlighet -—• det för bibehållande av systemets elasticitet
vara nödvändigt, att skattens uttagande efter varierande uttagningsprocent
möjliggöres.
Kommerskollegium gör följande uttalande:
Även ha framförts krav på att en del av bolagsskatten undantoges från
rörlighet. Enligt kommittéförslaget skulle vid lika ökning av uttagningsprocenten
för alla kategorier av skattskyldiga utöver det procenttal av 110, varmed
kommittén räknat, juridiska personer drabbas hårdare än fysiska personer,
för vilka ju endast bottenskatten är rörlig. Skattebelastningen på de
båda kategorierna skulle därigenom förskjutas till den förstnämndas nackdel.
Göres en del av bolagsskatten fast, skulle givetvis denna tendens motverkas.
Samma mål kan emellertid nås — såsom även av skattekommittén
framhålles — genom att uttagningsprocenten jämkas till förmän för de juridiska
personerna. En sådan jämkning är även tänkbar under för näringslivet
svåra år utan att vara kombinerad med en ökning av uttagningsprocenten
för fysiska personer. Kollegium utgår ifrån, att en differentiering på antytt
sätt av uttagningsprocenten icke gärna låter förena sig med en uppdelning
av bolagsskatten på en fast och en rörlig del. Under sådana omständigheter
och då kollegium förutsätter, att förfarandet med jämkning av uttagningsprocenten
verkligen kommer att tillgripas i mån av behov, anser sig kollegium
på denna punkt böra ansluta sig till kommitténs förslag.
Fördelningen av skattebördan mellan fysiska och juridiska personer.
Kommittén.
I fråga om fördelningen av skattebördan mellan fysiska och juridiska personer
har kommittén förutsatt, att av de 235 miljoner kronor, som det nya
systemet beräknas skola å 1936 års skatteunderlag avkasta vid grundbeloppsnivå,
cirka 180 miljoner kronor böra uttagas av fysiska personer och cirka
55 miljoner kronor av juridiska personer. Av sistnämnda belopp kunna cirka
47.5 miljoner kronor antagas falla å svenska aktiebolag1 och återstoden å
övriga juridiska personer.
Kommittén anför vidare:
Enligt denna förutsättning skulle vid grundbeloppsnivå cirka 20.3 procent
av den samlade beskattningen bestridas av aktiebolagen. Vid högre uttagningsprocent
skulle siffran bliva något högre. För år 1936 utgjorde motsvarande
procenttal 19.4. Den relativt obetydliga höjning, som sålunda skulle
1 Häri inräknatjjskatt å den del av försäkringsaktiebolags inkomst, som icke belöper å aktieägarna.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 258-
uppkomma för aktiebolagen, är enligt kommitténs mening väl motiverad.
Aktiebolagen ha under senaste åren intagit en jämförelsevis gynnad ställning
därigenom att de fritagits från de extra skatterna å inkomst och förmögenhet,
vilka i huvudsak belastat endast fysiska personer. De närmaste åren före
införandet av extra inkomst- och förmögenhetsskatten utgjorde aktiebolagens
andel i den samlade skattesumman cirka 24 procent. Sedd mot bakgrunden
härav ter sig den av kommittén åsyftade överflyttningen av skattebördan
från fysiska personer till juridiska personer jämförelsevis obetydlig.
När skattetrycket å fysiska personer nått en så relativt stor höjd som numera
är fallet, är det enligt kommitténs mening naturligt, att aktiebolagens och
de övriga juridiska personernas skattekraft tages i anspråk i något större
utsträckning än tidigare.
Det torde här få nämnas, att i enlighet med dessa utgångspunkter skatteprocenten
för den proportionella skatt, som enligt kommitténs förslag skall
uttagas av svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar, av kommittén
föreslagits till 10. Vid en utdebitering å 110 procent av bottenskatten i det
av kommittén föreslagna skattesystemet skulle aktiebolagen få vidkännas en
höjning av skatten, räknad å skatteunderlaget enligt 1936 års taxering, från
49.0 till 52.6 miljoner kronor. Enligt de av kommittén verkställda statistiska
undersökningarna skulle monopolbolagen (vin- & spritcentralen, spritförsäljningsaktiebolagen,
tobaksmonopolet och tipstjänst) få en skattesänkning
i förhållande till år 1936 med 1.85 miljon kronor, om 110 procent av grundbeloppet
uttagas. Denna vinstökning tillfaller statsverket och användes i huvudsak
till allmänna statsändamål. Kommittén anför härom, att i den mån
man anser att denna merinkomst för staten är att likställa med skatt, den
förut omförmälda höjningen av aktiebolagens totalbeskattning skulle bliva
ännu något större.
Yttrandena.
Det övervägande antalet hörda myndigheter ha, i den mån de överhuvud
yttrat sig rörande frågan örn avvägningen av skattebördan mellan fysiska
och juridiska personer, godkänt den av kommittén däri intagna ståndpunkten.
Kammarrätten, socialstyrelsen och lantbruksstyrelsen ha, enligt vad
av deras yttranden framgår, funnit sig icke böra ingå på bedömande av
ifrågavarande spörsmål.
Från nåringsorganisationernas sida har däremot i allmänhet hävdats den
uppfattningen, att de juridiska personerna, därest förslaget genomfördes,
skulle få sin skattebörda ökad i alltför hög grad.
I det av Sveriges industriförbund med flera avgivna yttrandet anföres sålunda
bl. a.:
Den faktiska merbelastning, som enligt förslaget skulle drabba de egentliga
aktiebolagen, är i själva verket större än vad som de av kommittén angivna
procenttalen synas giva vid handen. Genom den föreslagna proportionella
bolagsskatten skulle nämligen statens egna företag, de s. k. monopolbolagen,
erhålla en avsevärd skattelättnad på bekostnad av flertalet av de egentliga
bolagen. Då denna skattevinst för monopolbolagen givetvis kommer staten
till godo på annat sätt, bör man rätteligen bortse från monopolbolagens skaf
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 25S -
101
ter vid bedömandet av det nya skatteförslagets verkningar för näringslivet.
Även om så sker blir visserligen icke den totala skatteökningen för aktiebolagen
enligt det nya förslaget så stor, att aktiebolagens andel i den samlade
beskattningen återställes till samma procenttal som före extraskatternas
införande, men den relativa skattelindring, som bolagen åtnjutit under senare
år därigenom att de varit befriade från dessa extraskatter och endast
drabbats av ökningen av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten samt
utjämningsskatten, kommer att väsentligen bortfalla. I anledning av kommitténs
yttrande örn skäligheten av att de juridiska personernas skattekraft
tages i anspråk i något större utsträckning än tidigare bör konstateras att
detta dock innebär en bestämd avvikelse från den principiella uppfattning
rörande de svenska aktiebolagens beskattning, som för få år sedan enhälligt
uttalades av bolagsskatteberedningen. Den verkliga förklaringen till denna
ändring torde vara, att skattebehovet i vårt land nu pressats upp så högt, att
det ansetts icke längre vara möjligt att fasthålla vid den grundsats, att
näringslivet bör skonas från en alltför stark särbeskattning, åt vilken statsmakterna
under senare åren givit uttryck. Vi kunna icke underlåta att finna
en sådan utveckling oroande, så mycket mera som det ökade skattetryck på
bolagen, som föreslås, är avsett icke som en tillfällig extrabelastning utan
som en bestående faktor i det nya skattesystemet.
I yttrandet tillstyrkes av angivna skäl utbytet av den progressiva beskattningen
av aktiebolagen mot en proportionell skatt men avrådes bestämt från
att grundbeloppsprocenten sättes så högt som 10, varigenom en överflyttning
av skattebördan från fysiska till juridiska personer skulle äga rum. Beträffande
detta spörsmål anföra organisationerna ytterligare:
Av vad i yttrandet antytts beträffande nivån för det nya skattesystemet
torde framgå det berättigade i den uppfattningen att denna beräknats med
hänsyn till ett skattebehov, som icke får betraktas som normalt. En sänkning
av skatteprocenten för bolagsskatten bör kunna ske utan motsvarande
skärpning av skatten för andra skatteobjekt. Att döma av föreliggande uppgifter
om det statsfinansiella läget och om 1937 års skatteunderlag kan i allt
fall för det närmaste budgetåret den totala utdebiteringen av direkta statsskatter
beräknas något lägre än kommittén gjort med utgångspunkt från
1936 års siffror. Den beräknade avkastningen av det nya skattesystemet torde
kunna i vissa hänseenden något höjas. Ej minst den konsolidering, som
under de senaste åren i stor utsträckning genomförts inom näringsföretagen,
synes giva förhoppning härom.
För att belysa den föreslagna skatteökningens verkliga innebörd för aktiebolagen
må anföras följande sammanställningar, verkställda med ledning
av i betänkandet lämnade sifferuppgifter. Enligt 1936 års taxering uppgingo
av aktiebolagen uttagna progressiva skatter till sammanlagt 49 miljoner
kronor. Från detta belopp böra i detta sammanhang dragas de progressiva
skatter, som uttagits av statens egna företag, de s. k. monopolbolagen — det
är såsom nämnts i realiteten likgiltigt på vad sätt statsverket tillgodogör sig
dessa företags vinst — eller 4.9 miljoner kronor, varefter 44.1 miljoner kronor
återstå. Vid en utdebitering av 110 % av det av kommittén föreslagna grundbeloppet
beräknas bolagens sammanlagda skatt till 52.G miljoner kronor, som
reduceras med monopolbolagens skatt, 3 miljoner kronor, till 49.6 miljoner
kronor. Vid uttagning av 110 % av grundbeloppet skulle således aktiebolagen
— med frånseende av monopolbolagen — drabbas av en skatteökning av
ej mindre än 5.5 miljoner kronor.
Därest man å 1936 års skatteunderlag önskade av aktiebolagen — här bort -
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
ses alltjämt från monopolbolagen ■—- uttaga en merskatt av nämnda belopp
5.5 miljoner kronor genom att höja procenttalet å grundbeloppet för den nuvarande
statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, skulle detta hava måst
höjas med c:a 24 enheter, från 170 till 194. Av skattebeloppet 44.1 miljoner
kronor motsvara nämligen c:a 10 °/o kommunal progressivskatt och utjämningsskatt,
som icke äro rörliga, medan återstoden 40 miljoner kronor motsvarar
inkomst- och förmögenhetsskatt. Ökningen av sistnämnda skatt med
5.5 miljoner kronor förutsätter grundbeloppets höjning med 23.8 enheter.
Otvivelaktigt skulle vid nuvarande skattesystem en dylik höjning betraktas såsom
en mycket allvarlig olägenhet för näringslivet och för statsmakterna ytterst
bekymmersam.
Det bör framhållas, att år 1935 var ett jämförelsevis gott år för näringslivet.
Göres en jämförelse med sämre år, då vinsterna varit lägre såväl absolut
taget som i synnerhet i förhållande till bolagens kapital, skulle skatteskärpningen
för bolagen vid den nämnda skattesatsen blivit ännu kraftigare.
Här må erinras om att borttagandet av den kommunala progressivskatten
såsom inkomstkälla för kommunerna kan komma att medföra höjning för åtskilliga
aktiebolag av de kommunala repartitionsskatterna. Även detta förhållande
manar till försiktighet vid bestämmandet av skatteprocenten för en
proportionell bolagsskatt.
Kommerskollegium anför:
Den av kommittén föreslagna skattefoten för aktiebolagen av 10 procent vid
grundbelopp innefattar en avsiktlig överflyttning i viss omfattning av skattebördan
från fysiska personer till juridiska personer. Kommittén har för sin
del betecknat den höjning av aktiebolagens andel av den totala skattebelastningen,
som skulle inträda vid ett genomförande av kommittéförslaget, såsom
relativt obetydlig. Det är emellertid härvid att märka, att kommitténs beräkningar,
vilka grunda sig på skatteunderlaget vid 1936 års taxering, hänföra
sig till ett enda, för näringslivet jämförelsevis gott år. Det hade varit
önskvärt, om material framlagts för belysande av systemets verkningar för näringsföretagen
jämväl under år med mindre gynnsamma vinstresultat. Det
lärer icke råda tvivel därom, att under svåra år skatteöverflyttningen till aktiebolagen
enligt det nya systemet måste bliva mera framträdande. Från näringsorganisationernas
sida ha, såsom nämnts, framförts krav på en sänkning
av den föreslagna skatteprocenten. En lägre skatteprocent är utan tvivel i och
för sig önskvärd, om icke av annan anledning, för att i någon mån utjämna de
övergångssvårigheter som aldrig torde kunna helt undvikas vid ett utbytande
av nuvarande skattesystem mot en proportionell beskattning.
Bank- och fondinspektionen ifrågasätter huruvida de av kommittén åberopade
skälen för en överflyttning av skattebördan från fysiska personer till aktiebolag
kunna anses bärande samt finner en sänkning av det av kommittén
föreslagna grundbeloppet vara av nöden.
Avvägningen av beskattningen mellan inkomst och förmögenhet.
Kommittén.
Vid ställningstagandet till frågan örn avvägningen av beskattningen mellan
å ena sidan inkomst och å andra sidan förmögenhet vad angår fysiska
personer har kommittén, enligt vad i betänkandet anföres, icke kunnat an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258. 103
knyta till någon enligt skattesystemets grunder given norm för denna fördelning.
Kommittén yttrar vidare:
Under de två senaste åren lia statsskatterna och den kommunala progressivskatten
för fysiska personer enligt verkställda beräkningar fördelats med
cirka 80 procent å inkomstskatt och cirka 20 procent å förmögenhetsskatt.
Kommittén har icke funnit anledning att frångå denna fördelning utan har
vid utarbetande av skatteskalor utgått från densamma. Då förmögenhetsskatten
är avsedd att helt eller till övervägande del vara fast, har vid grundbeloppsnivå
förmögenhetsskattens andel i den sammanlagda beskattningen
förutsatts skola vara något större än 20 procent. Vid stigande utdebiteringsprocent
sjunker förmögenhetsskattens andel.
Under utredningsarbetets gång har bestyrkts, att den antagna fördelningen
vid nuvarande skattetryck är svår att rubba. En ytterligare belastning av
endera inkomsten eller förmögenheten har ur olika synpunkter icke ansetts
tillrådlig. Då genom den förutsatta avvägningen förmögenhetsbeskattningen
bibehållits vid den relativa höjd, den uppnått efter de senaste årens skattehöjningar,
har det för kommittén varit angeläget att vid förmögenhetsbeskattningens
utformning genom reduktionsregler i fall av låg inkomst samt jämväl
i övrigt söka minska olägenheterna av den sålunda skärpta förmögenhetsbeskattningen.
Yttrandena.
Kammarrätten, socialstyrelsen och lantbruksstyrelsen ha ansett sig icke
böra ingå på något bedömande av förevarande spörsmål.
I övriga avgivna yttranden, vari frågan beröres, har kommitténs ställningstagande
godkänts eller lämnats utan erinran.
Sveriges köpmannaförbund anför dock i sitt yttrande vissa synpunkter å förmögenhetsbeskattningen,
av vilka synes framgå, att förbundet anser nämnda
beskattning icke böra bibehållas vid den relativa höjd, som ett genomförande
av kommittéförslaget skulle innebära.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför:
Fördelningen av skattebördan mellan inkomst och förmögenhet skulle enligt
förslaget bliva överensstämmande med den, som gällt de senaste två åren.
Huruvida en sådan avvägning (cirka 80 procent inkomst och cirka 20 procent
förmögenhet) är lämplig har från olika synpunkter bedömts olika; länsstyrelsen
har vid åtskilliga tillfällen ansett sig böra framföra betänkligheter emot
ett fastlåsande av förmögenhetsbeskattningen vid den höga nivå, som fastställdes
under den senaste lågkonjunkturkrisen.
Det statliga skattesystemet har varit underkastat ständiga förändringarOe/iarfeme/iteoch
fått sin prägel av vid varje tid härskande föreställningar örn det skä- chefen
liga
och lämpliga. Avvägningar lia därvid fått äga rum mellan olika och
delvis stridande men var för sig berättigade synpunkter. Hänsyn har mer
och mer ansetts böra tagas till de skattskyldigas betalningsförmåga, men olika
skatters antagliga inverkan på produktionen och i vissa fall på konsumtionen
har ej heller kunnat lämnas ur räkningen. Principen örn skatt efter
förmåga anses kräva en viss progressivitet vid stigande inkomster i skut
-
104
Kungl. Majlis proposition nr 258-
tens andel av dessa. Detta krav kan uppenbarligen icke tillgodoses inom
varje särskild skatteform. Konsumtionsskatterna visa nämligen en rakt
motsatt bild, i det att skatten tar i anspråk en allt mindre del, allteftersom
inkomsten stiger. Direkta skatter på inkomst och förmögenhet kunna däremot
göras mer eller mindre progressiva, och vid en kombination av konsumtionsskatter
och inkomstskatter kan en avvägning sökas, som svarar mot vad
som anses skäligt för alla skatteformerna tillsammantagna.
Varje dylik avvägning måste emellertid anknytas till en viss samlad skatteintäkt,
och denna i sin tur är beroende av de samlade statsutgifterna. Om
skattebehovet mera väsentligt stiger eller faller, kan det därför icke undvikas,
att en ny avvägning får äga rum, eftersom ingen enkel regel för skälig
höjning eller sänkning av de olika skatterna torde kunna uppställas. Då därtill
kommer, att endast vissa skatteformer direkt konstrueras såsom rörliga,
medan de övriga förutsättas vara mer eller mindre fasta, blir det så mycket
tydligare, att alla förslag till omläggning av beskattningen måste grundas
på vissa antaganden rörande utgiftsram och skattebehov.
Skattekommittén har vid utformningen av sitt förslag till rationalisering
av de direkta skatterna till staten utgått från det nuvarande statsfinansiella
läget. Något annat torde icke heller lia varit möjligt, örn kommittén ej velat
för egen del taga upp till behandling hela frågan om den kommande utvecklingen
av statens utgifter samt göra antaganden örn förskjutningar uppåt
eller nedåt. Även den nuvarande fördelningen mellan konsumtionsskatter
och skatter på inkomst och förmögenhet hade i så fall fått bli föremål för
överväganden. Jag är icke heller själv beredd att föreslå någon annan utgångspunkt,
ehuru utgiftsökningar synas förestå, som inom kort kunna
medföra behov av en ny avvägning. Man kunde närmast ha väntat, att
kommittén under angivna förutsättningar så utformat den rörliga bottenskatten,
att dess avkastning just vid grundbeloppsnivån svarade mot det
förutsatta inkomstbehovet, och icke såsom nu blir fallet vid en uttagning
med 110 procent. Någon anledning att av detta skäl jämka på de av kommittén
föreslagna skatteskalorna synes emellertid knappast föreligga. Då
invändningar å andra sidan gjorts mot den sålunda valda grundbeloppsnivån,
därför att den skulle innebära ett godtagande av föreliggande skattebehov
och skattetryck såsom normala företeelser, synes man förbise att det
här gäller en teknisk och praktisk anordning. Utgår man ifrån, att de skattebelopp,
som komma att uttagas genom den rörliga bottenskatten, måste
tillåtas variera inom vissa gränser, utan att en ny avvägning gentemot andra
skatteformer behöver äga rum, får man tydligen avpassa skatteskalan så
att dessa växlande belopp lämpligen kunna uttagas, vare sig det sedan sker
under variationer kring ett indextal, som kallas 100 eller 150 eller något
annat. Skulle man i valet av grundbeloppsnivå inlägga något omdöme om
vad som skall vara »normal» skattenivå, vore man därmed över på den allmänna
diskussion av det statsfinansiella läget och skattefördelningen, som
kommittén enligt min mening med rätta undvikit.
Anpassningen av skattesystemet efter det statsfinansiella läget betyder
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
105
även att systemet bör givas en så avpassad rörlighet att skatteinkomsten
genom variationer i uttagningsprocenten kan avvägas efter de förändringar
i skattebehovet från år till år, varmed man har att räkna, utan att detta
leder till väsentliga förskjutningar i skattens avvägning efter den relativa
skatteförmågan inom olika inkomstskikt. Även om den budgetuppställning
som föreslagits för nästa budgetår är ägnad att, såsom riksräkenskapsverket
framhållit, under vissa förhållanden minska behovet av elasticitet i
skattesystemet förblir det dock en väsentlig fördel om sådan elasticitet föreligger
inom vidast möjliga gränser.
Kommittén har förordat en i så måtto begränsad rörlighet för inkomstskatten
för fysiska personer att procenttalen i den progressiva skatteskalan
blott upp till en viss höjd förutsatts skola variera med uttagningsprocenten.
Tekniskt har detta skett genom en uppdelning av skatten i en rörlig bottenskatt
och en fast tilläggsskatt. Genom denna anordning undanröjes i viss
mån den begränsning av skattens elasticitet som följer av höga skatteprocenter
för de större inkomsterna. Denna fördel får naturligtvis icke vinnas
genom en sådan utformning av den rörliga bottenskatten att variationer uppåt
i skatteprocenten för mindre inkomster allvarligt försvåras. Kommitténs
förslag i dessa hänseenden synes mig kunna godtagas.
Förmögenhetsskatten har av kommittén föreslagits utformad såsom en
fast skatt. Inkomstskatten å juridiska personer har tänkts helt rörlig. Uttagningsprocenten
för inkomst- och förmögenhetsskatten har ansetts ej behöva
vara densamma för juridiska personer som för fysiska. Jämväl till
dessa förslag kan jag ge min anslutning.
Mot förslaget örn obegränsad rörlighet hos inkomstskatten för juridiska
personer ha riktats invändningar i vissa remissyttranden. Vad som skulle
vinnas genom att inkomstskatten för juridiska personer i viss utsträckning
utformades såsom en fast skatt synes mig dock på ett smidigare och efter
växlande förhållanden bättre lämpat sätt kunna ernås genom en avpassning
av uttagningsprocenten. Då en fri uttagningsprocent och viss bindning av inkomstskatten
för juridiska personer framstå såsom alternativa lösningar kan
jag under dessa förhållanden icke förorda en bindning av aktiebolagsskatten
eller viss del av denna.
Vad angår den fördelning, efter vilken fysiska och juridiska personer böra
taga del i skattebördan, har kommittén utgått från att de juridiska personernas
och då särskilt aktiebolagens relativa andel skulle i viss mån ökas.
På sätt förut anförts skulle aktiebolagen, räknat å skatteunderlaget enligt
1936 års taxering, få vidkännas en skattehöjning av 3.6 miljoner kronor eller,
om monopolbolagen icke tagas med vid beräkningarna, 5.45 miljoner kronor.
En tillämpning av förslaget (10 procents proportionell skatt uttagen med
110 enheter) å det numera bearbetade materialet från 1937 års taxering1 ger
ett helt annat resultat. I stället för efter nuvarande grunder debiterade 69.0
miljoner kronor skulle aktiebolagens sammanlagda skatt ha blivit 67.0 mil
1
Angående 1937 års taxering hänvisas i övrigt till bilaga E (s. 310).
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 258-
joner kronor; en skattelindring å 2.0 miljoner kronor skulle alltså lia uppstått.
Om monopolbolagen helt utgå ur materialet, skulle resultatet av
skatteomläggningen blivit nästan omärkbart för aktiebolagen, såsom helhet
betraktade (noga räknat en skatteskärpning av 0.8 miljon kronor). Anledningen
till det förändrade läget är givetvis att den genomsnittliga inkomstprocenten
och därmed även skatteprocenten för aktiebolagen avsevärt höjts
vid 1937 års taxering.
Det visar sig alltså, att därest man räknar med ett gynnsamt verksamhetsår
som år 1936, ett genomförande av kommitténs förslag över huvud icke
skulle betyda någon överflyttning av skattebördan från fysiska till juridiska
personer, medan däremot vid för de juridiska personerna mindre gynnsamma
år förslaget innebär viss relativ merbelastning av dessa i förhållande
till nu.
Beträffande avvägningen av beskattningen mellan inkomst och förmögenhet
vad angår fysiska personer har kommittén utgått från den fördelning,
som i detta hänseende gällt de senaste åren, nämligen med c:a 80 procent
å inkomstskatt och c:a 20 procent å förmögenhetsskatt.
Jag har för min del icke anledning att frångå kommitténs förslag till avvägning
i här berörda hänseenden.
Familjebeskattningen.
Omläggning av avdragssystemet.
Befolkningskommissionen.
Såsom i det föregående omnämnts har ett förslag till revision av bestämmelserna
rörande familjebeskattningen den 11 december 1935 avgivits av
befolkningskommissionen (Statens off. utredn. 1936: 13).
Befolkningskommissionen har haft till uppgift bland annai att överväga
sådana reformer av gällande grunder för den statliga och kommunala inkomstbeskattningen,
som framstode såsom motiverade ur befolkningspolitiska
och familjesociala synpunkter.
Kommissionen har i sitt betänkande inledningsvis framhållit, att i den
mån ett gynnande inom beskattningen av äktenskapsbildningen hade till följd,
att äktenskap komme att ingås i större antal och i yngre åldrar än hittills,
en sådan verkan syntes i och för sig eftersträvansvärd. En skärpning av
skattedifferentieringen efter familjernas barnantal måste i sin mån verka till
ökad äktenskaplig fruktsamhet. Man borde visserligen icke hysa överdrivna
förväntningar om verkningarna av i betänkandet diskuterade skattereformer.
Dylika reformer på skatteväsendets område borde likväl ingå bland
de befolkningspolitiska reformer, som övervägdes i syfte att på olika vägar
förbättra familjernas och särskilt de barnafödande familjernas sociala och
ekonomiska villkor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
107
Befolkningskommissionen har därefter lämnat en utförlig motivering ur
befolkningspolitiska, familjesociala och allmänna rättvisesynpunkter för förslaget
om skattedifferentiering efter barnantalet.
Det av befolkningskommissionen framlagda förslaget innebär i korthet
följande.
Kommissionen föreslår först och främst avsevärda jämkningar i systemet
av skattefria ortsavdrag, innebärande sänkning av
grundavdragen och höjning av familjeavdragen. Omregleringen skall gestaltas
så, att beskattningsunderlaget i stort sett bibehålies oförändrat. Ett
avgörande skäl för en sådan uppläggning av reformen har för kommissionen
varit nödvändigheten att beakta det finansiella läget i rikets många små
kommuner, beträffande vilka det genomsnittliga barnantalet företer starka
variationer. Enligt kommissionens förslag skola i de olika ortsgrupperna
grundavdraget, familjeavdraget för hustrun och familjeavdraget för vartdera
av de två första barnen bliva inbördes lika stora, medan familjeavdraget
för varje följande barn blir dubbelt så stort som de övriga avdragen. Tillika
föreslås i avseende å kommunalbeskattningen viss jämkning av avdragen
för de lägsta av de inkomsttagare, som ej åtnjuta familjeavdrag. Avdragen
enligt kommunalskattelagen skola fortfarande utgå med belopp, som äro
endast hälften så stora som motsvarande avdrag vid den statliga beskattningen.
Den s. k. bankningen förutsättes bibehållen oförändrad.
De av kommissionen föreslagna statliga avdragen framgå av följande tabell: -
Grundavdrag samt familjeavdrag för hustrun | Ortsgrupp | |||
I | II | III | IV | V |
560 1,120 | K 600 1,200 | rönö 640 1,280 | r 680 1,360 | 720 1,440 |
Familjeavdrag för varje följande barn ........ |
Befolkningskommissionens betänkande innefattar därjämte förslag, att
en särskild skatt, benämnd skatt för famil jehjälp, skall uttagas
med det dubbla syftet att anskaffa medel för bestridande av vissa utgifter,
avsedda att befordra en gynnsam lösning av befolkningsfrågan, och att ytterligare
skärpa skattedifferentieringen med hänsyn till familjeförhållandena.
Denna skatt skall för vinnande av sistnämnda syfte utgå med fullt belopp
av skattskyldig, som är ogift och barnlös, medan avdrag från skatten skall
åtnjutas med en tredjedel av skattens belopp av den, som är gift, och likaledes
med en tredjedel av skattebeloppet för varje barn. Makar med två eller
flera barn bliva således helt fria från skatten. Avdrag åtnjutes även för
vuxet barn och för avlidet barn, därest det vid dödsfallet uppnått 10 års
ålder.
Fulla beloppet av skatten för familjehjälp skall enligt förslaget utgå med
lägst 10 kronor och därutöver med belopp, bestämt på grundval av det till
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 258-
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet enligt en
progressiv skiktskala med procenttalet 4 i högsta skiktet; dock att skattens
fulla belopp icke må överstiga 9,000 kronor. Kommissionen har ansett sig
kunna approximativt uppskatta skattens avkastning till omkring 15 miljoner
kronor.
I fråga om motiveringen till den avvägning av skattebördan mellan ensamstående
skattskyldiga samt skattskyldiga av olika familjestorlek, som sålunda
förordats av kommissionen, samt till den valda metoden för uppgiftens lösande,
torde få hänvisas till kommissionens betänkande (sid. 23 ff.) eller ock
till den redogörelse härför, som lämnas i kommitténs betänkande (sid.
94 ff.).
Över befolkningskommissionens betänkande ha efter remiss yttranden
avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen,
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län.
Enär ifrågavarande myndigheter i anledning av kommitténs betänkande
ånyo yttrat sig i ämnet, kan jag beträffande deras över kommissionens förslag
avgivna utlåtanden inskränka mig att hänvisa till den redogörelse för dessa
som lämnats i kommitténs betänkande (sid. 97 ff.).
Kommittén.
Under det att befolkningskommissionen haft att behandla spörsmålet örn
skattedifferentiering efter familjestorlek med utgångspunkt från befolkningspolitiska
och familjesociala synpunkter, bar kommittén för sin del i första
hand betraktat problemet såsom en fråga om avvägning av skatt ur rättvisesynpunkter
på samma sätt som då det i allmänhet gälier att fördela
skattebördan mellan skattskyldiga av skilda kategorier och med olika stora
inkomster allt efter deras relativa skatteförmåga. Även från dessa synpunkter
har emellertid kommittén kommit till den uppfattningen, att den nuvarande
avvägningen av skattebördan med hänsyn till familjestorlek icke är tillfredsställande
och att skattelättnad bör beredas familjeförsörjare och särskilt
barnrika sådana i den utsträckning som motiveras av försörjningsbördan.
Kommittén anför härom:
Rent principiellt bör enligt kommitténs uppfattning lättnaden i skattebördan
för familjer med barn begränsas till befrielse från skatt för den del av
inkomsten, som motsvarar den normala barnkostnaden. Vid beräknandet
av nämnda kostnad bör dock hänsyn tågås ej blott till det oundgängligaste
existensminimum utan även i största möjliga mån till vad som enligt nutida
uppfattning kräves för beredande åt barnen av tillfredsställande förhållanden
i fråga om bostad, föda, hälsovård, utbildning och dylikt. Härvidlag
komma alltså de av befolkningskommissionen understrukna familjesociala
synpunkterna till sin rätt.
Jad angår de befolkningspolitiska synpunkter, som kunna anläggas å
frågan, är kommittén för sin del av den uppfattningen, att skattelättnader,
även ganska vittgående sådana, få en relativt ringa betydelse för äktenskapsbildningen
och fruktsamheten. Även befolkningskommissionen har, såsom
ovan antytts, varnat mot överdrivna förväntningar i detta avseende. Därest
en omläggning av familjebeskattningen kommer att gynnsamt inverka på
109
Kungl. Maj.ts proposition nr 25S.
äktenskapsbildning och nativitet, är detta naturligen att hälsa med tillfredsställelse.
För kommittén har emellertid mera trätt i förgrunden angelägenheten
av att lätta det större ekonomiska tryck, som ofta vilar på familjerna
i jämförelse med ensamstående personer, i så stor utsträckning som
kan ske utan att därigenom orättvisa begås mot andra skattskyldiga.
Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att man på sina håll starkt
överdrivit möjligheterna att genom skattereformer vinna stora resultat i förevarande
avseende. För en mycket stor del av landets befolkning är skatten
alltför obetydlig för att någon verklig differentiering skall kunna uppnås.
Hänsyn till det existensminimum för ensamstående med låga inkomster,
som måste fritagas från skatt, medverkar till att överflyttningen av
skattebördan måste hållas inom relativt trånga gränser. Att taga igen den
skatteförlust, som lindring för familjerna skulle medföra, genom skärpning
av skatteprogressionen torde såsom framgår av det följande vara praktiskt
möjligt endast i mycket begränsad omfattning.
Såsom redan antytts skulle en lindring av skattebördan för familjeförsörjare
i vad angår statsbeskattningen bliva av ingen eller ringa betydelse för
de många och ofta barnrika skattskyldiga i de lägsta inkomstskikten, vilka
redan nu enligt gällande bestämmelser äro fritagna fran statsskatt eller betala
endast obetydlig sådan. Detta förhållande bör dock icke hindra, att för
de familjeförsörjare, vilkas inkomster äro högre, skatten lindras i den omfattning
omständigheterna medgiva. Härvidlag torde särskilt böra uppmärksammas,
att sistnämnda skattskyldiga i många fall icke få del av de sociala
lijälpåtgärder, som under olika former komma de mindre bemedlade till del.
Genom skattelindringen beredes nämnda skattskyldiga i en enkel form lättnad
i försörjningsbördan.
Såsom tidigare omnämnts har kommittén beträffande spörsmålet örn familjebeskattningen
rådgjort med kommunalskatteberedningen, som efter tagen
del av kommitténs förslag i förevarande ämne meddelat, att detta icke
syntes vara ägnat att försvara lösningen av Hagan för kommunalbeskattningens
vidkommande. Kommittén har i övrigt rörande förhållandet mellan
stats- och kommunalbeskattningen, såvitt angår ifrågavarande spörsmål, bl. a.
uttalat följande:
Något ovillkorligt samband mellan stats- och kommunalbeskattningen i
fråga örn tekniken för skattedifferentieringens åstadkommande torde icke
förefinnas, om ock det av praktiska skäl är önskvärt, att olikheten icke blix
alltför stor. Såsom av det följande framgår, ämnar kommittén i fråga om
statsbeskattningen i huvudsak föreslå bibehållande av det nuvarande systemet
med fasta avdrag å det taxerade beloppet fastän med ändrad avvägning.
Den nuvarande relationen 2: 1 mellan de statliga och de kommunala avdragen
kan alltså därefter icke upprätthållas. Någon större saklig olägenhet
torde icke uppkomma därigenom. Även örn de kommunala avdragen lör
ensamstående, för hustru och för barn skulle framdeles komma att avvägas i
andra proportionel'' än de av kommittén för statsbeskattningens del föreslagna,
kan detta enligt kommitténs mening icke betraktas såsom en avsevärdare
olägenhet. De hänsyn, som i fråga örn kommunalbeskattningen måste tågås
till kommunernas skatteunderlag, kunna tvinga till återhållsamhet beträffande
en annars önskad höjning av de kommunala barnavdragen. Deli omständigheten,
att beträffande kommunalbeskattningen antagligen större svårigheter
än vid statsbeskattningen möta att åstadkomma en ytterligare differentiering
av skatten efter familjestorlek, bör icke få utgöra skäl mot att a
statsbeskattningens område det mesta möjliga göres för uppnående av rätt
-
110 Kungl. Maj.-ts proposition nr 258.
visare fördelning av skattebördan mellan ensamstående och familjeförsörjare.
I fråga om den metod som bör användas för åstadkommande av den
önskade skattedifferentieringen efter familjestorlek har kommittén till
en början funnit sig böra avvisa tanken att för ändamålet införa en särskild
skatt å ensamstående skattskyldiga samt barnlösa eller barnfattiga
familjer på sätt av befolkningskommissionen föreslagits. Ett tungt vägande
skäl för denna uppfattning har varit, att kommittén velat undvika att med
en ny skatteform utöka det system av statsskatter, som det i stället varit
kommitténs uppgift att rationalisera. Icke heller har kommittén funnit sig
böra bygga sitt förslag rörande familjebeskattningen på ett system med avdrag
från uträknad skatt. Därvid ha för kommittén varit avgörande de
mycket stora svårigheter som mött vid försöken att finna några icke alltför
invecklade formler för skatteuträkningen, vilka skulle till sina verkningar
någorlunda motsvara dem som kunna nås med det nuvarande systemet, och
vilkas inverkan å skatteunderlaget skulle kunna med någon säkerhet bedömas.
Kommittén har fördenskull i likhet med befolkningskommissionen
kommit till det resultatet, att den önskade avvägningen bör uppnås i huvudsak
genom den nuvarande metoden med skattefria avdrag från det taxerade
beloppet (den taxerade inkomsten).
Kommittén har därefter behandlat frågan örn avdragen böra liksom nu
vara fasta eller örn de skola göras stigande med inkomstens storlek. Vid
bedömandet av detta spörsmål har först måst beaktas det kända förhållandet
att redan i det nu gällande systemet med (frånsett bankningen) fasta avdrag
progressiviteten i statsbeskattningen i förening med bankningsregeln i och
för sig medför en större skattedifferentiering vid stora inkomster än vid små
inkomster. Oavsett om det skall anses berättigat eller ej att vid avdragens
utmätande taga ytterligare hänsyn till den merkostnad, som barns underhåll
och uppfostran i regel betinga i familjer med högre inkomst, tala enligt
kommitténs mening flera viktiga skäl mot införandet av detta för svensk
skattelagstiftning nya system med varierande avdrag. I detta hänseende
anför kommittén:
Det är uppenbart, att örn högre avdrag skola beviljas vid högre inkomster,
progressiviteten i inkomstskatteskalan får skärpas i motsvarande mån, därest
man nämligen vill undvika att skattefördelningen mellan olika inkomstskikt
rubbas. Att finna den rätta avvägningen vid en sådan omläggning av progressiviteten
är icke lätt, då en progressiv skiktskala redan på grund av sin
teknik är ganska ömtålig för sådana relativt små ändringar, varom här
skulle bliva fråga och vilka dessutom -— enär avdragsbeloppen uppenbarligen
måste maximeras vid visst inkomstläge — skulle huvudsakligen avse
en del mellanskikt å skalan. Beräkningarna rörande verkningarna av så
genomgripande ändringar i fråga om avdragstekniken och en därmed samtidig
ändring av skatteskalan skulle bliva synnerligen osäkra. Kommittén
har vidare måst instämma i de av befolkningskommissionen uttalade farhågorna
att det för allmänheten skulle bliva svårt att inse sambandet mellan
de större barnavdragen för de högre inkomsttagarna och den skärpta progressiviteten,
varför olikheten i avdragens storlek skulle framstå såsom
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
lil
orättvis. Kommittén vill slutligen erinra om att icke någon av de över befolkningskommissionens
förslag hörda myndigheterna förordat en lösning
av differentieringsfrågan efter nu angivna linjer.
Kommittén Ilar alltså funnit sig böra i princip föreslå bibehållande av det
gällande systemet med fasta, av inkomstens storlek oberoende avdrag. På
sätt av det följande framgår bär dock i kommitténs förslag viss åtskillnad
gjorts mellan å ena sidan skattskyldig, som är gift eller har barn för vilket
avdrag åtnjutes, och å andra sidan ensamstående skattskyldig (ogift, änkling,
änka eller frånskild) utan barn, för vilket avdrag medgives.
Vid utmätandet av avdragens storlek ha enligt betänkandet i huvudsak
följande synpunkter gjort sig gällande.
Avdraget för hustru bör vara lika stort som grundavdraget. Befolkningskommissionens
förslag härutinnan har mötts av allmänt gillande. Förutom
att åtgärden enligt kommitténs uppfattning är väl motiverad ur rättvisesynpunkt,
är den, såsom kammarrätten särskilt understrukit, av stor betydelse
även ur den synpunkten att den åtminstone delvis häver merbeskattningen
för äkta makar, som båda ha inkomst.
Nästa fråga gäller grundavdragets sänkning. De farhågor, som i myndigheternas
yttranden kommit till synes beträffande de ensamstående skattskyldigas
förmåga att bära den ökade skattebelastning, som skulle följa av
kommissionens förslag, ha visserligen mestadels gällt kommunalbeskattningen
med dess endast hälften så stora avdrag, men även i fråga örn statsbeskattningen
har manats till försiktighet. I vissa yttranden Ilar vidare uttalats
den åsikten, att deli ökade skatt, som skulle påläggas de ogifta skattedragarna,
troligen skulle till stor del stanna på papperet, enär den i icke
ringa mån bomme att få avkortas eller avskrivas.
Kommittén och kommunalskatteberedningen ha funnit angeläget att undersöka,
i vad mån sistberörda farhågor kunna äga fog. Då en statistisk undersökning
på denna punkt skulle blivit mycket tidsödande och kostsam, ha
kommittéerna i stället anlitat utvägen att tillgodogöra sig utmätningsmännens
erfarenheter i saken. Ett frågeformulär har därför utsänts till Överståthållarämbetet
och magistraterna i Norrköping och Göteborg samt till
utmätningsmännen i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus och Västernorrlands
län. För frågorna och de inkomna svaren har redogjorts i en vid
betänkandet fogad promemoria.
Av redogörelsen framgår, bl. a., alt det icke torde kunna lämnas något bestämt
svar på frågan, huruvida uppbördsresultatet är sämre för ensamstående
än för familjeförsörjare eller tvärtom. Man torde emellertid våga antaga,
att den försämring i uppbördsresultatet för ensamstående, som troligen
skulle följa av skattens skärpning för dem, skulle komma att till
mycket stor del uppvägas därav att den skatt för familjeförsörjarna, som
nu måste avkortas, skulle på grund av de nya avdragsbestämmelserna
lindrås. Av mycket stort intresse äro de uppgifter, som av uppbördsmannen
lämnats såsom svar på frågan örn storleken av det belopp, vartdl existensminimum
räknas vid införsel. Man linner, att de skatter, som enligt
nu gällande avdragsbestämmelser åläggas skattskyldiga med inkomst något
över det av skattelagstiftningen antagna existensminimum, i mångå fall icke
kunna uttagas vid indrivning genom införsel. Delta förhållande gäller saväl
ensamstående som familjeförsörjare och kommer mest till synes i de högre
ortsgrupperna. Denna bristande överensstämmelse mellan existensminimum
vid införsel (av skatt eller underhållsbidrag) samt det existensmini
-
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
mum, som ligger till grund för avdragen vid beskattningen, är naturligen
särskilt framträdande vid kommunalbeskattningen.
Det resultat, som den företagna undersökningen sålunda lämnat, har visat
nödvändigheten av att även i fråga örn statsbeskattningen gå fram med försiktighet,
när det gäller att skärpa skattskyldigheten för ensamstående i de
lägre inkomstskikten. Kommittén har fördenskull funnit, att grundavdragen
icke kunna sänkas i den utsträckning som befolkningskommissionen föreslagit.
linder utredningens gång har kommittén låtit utarbeta ett tjugutal olika
alternativ till nya statsskatteavdrag. I de tidigare av dessa förutsattes att
barnavdragen liksom enligt befolkningskommissionens förslag skulle kunna
göras lika stora som övriga avdrag. Då ifrågavarande enhetliga avdrag i
enlighet med de nyss givna utgångspunkterna genomgående blevo större
än kommissionens avdrag, visade sig såsom väntat minskningen av skatteunderlaget
bliva alltför stor för att kommittén skulle kunna reflektera på ett
dylikt system. Oavsett om en sådan utjämning av avdragen skulle anses berättigad
ur skatteförmågesynpunkt eller icke, har kommittén fördenskull i
senare uppgjorda alternativ räknat med barnavdrag som äro lägre än grundavdraget
(och avdraget för hustru) men betydligt högre än nuvarande familjeavdrag
för barn. Behandlingen av detaljspörsmålet om förhöjt avdrag
borde givas familjer med större barnantal i form av högre avdrag för
barn utöver ett visst antal ansågs kunna upptagas i ett senare sammanhang.
Tillsvidare förutsattes, att bankningssystemet skulle bibehållas.
Kommittén har i betänkandet redovisat sex av de uppgjorda avdragsalternativen;
av dessa har kommittén i princip förordat ett i betänkandet såsom
alternativ 1 betecknat avdragssystem av följande utseende (för jämförelsens
skull anföras även avdragsbeloppen enligt gällande grunder och
enligt befolkningskommissionens förslag): 1
|
| O r | t s g r u | P P |
|
| I | ii | III | IV | . V |
Avdrag vid statsbeskattningen. |
|
|
|
|
|
Av kommittén i princip förordade avdrag. |
| Krono | r |
| |
Grundavdrag samt familjeavdrag för hustru____ | 600 | 640 | 680 | 720 | 760 |
Familjeavdrag för vartdera av de tvåförsta barnen | 460 | 500 | 540 | 580 | 620 |
Avdrag enligt nu gällande grunder. |
|
|
|
|
|
Grundavdrag ................................ | 680 | 760 | 840 | 920 | 1,000 |
Familjeavdrag (för hustru och varje barn) .... | 320 | 320 | 360 | 360 | 400 |
Avdrag enligt befolkningskommissionens förslag. |
|
|
|
|
|
och vartdera av de två första barnen ...... | 560 | 600 | 640 | 680 | 720 |
1 det nuvarande avdragssystemet utgöra intervallen mellan ortsgrupperna
beträffande grundavdragen 80 kronor men beträffande familjeavdragen endast
20 kronor (i genomsnitt). Enligt befolkningskommissionens förslag
samt enligt kommitténs system äro intervallen 40 kronor för både grund
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
113
avdrag och familjeavdrag. Jämfört med nu gällande regler är kommitténs
system relativt mindre förmånligt för ensamstående i de högre ortsgrupperna;
däremot är differentieringen beträffande dyrort bättre tillgodosedd än
nu i fråga om hustru- och barnavdragen. I dessa avseenden ansluter det sig
nära till befolkningskommissionens förslag.
1 fråga örn verkningarna å skatteunderlaget av de föreslagna avdragsbestämmelserna
ha utförts ingående statistiska undersökningar. Rörande metoden
för dessa må hänvisas till en såsom bilaga till betänkandet fogad
promemoria angående vissa skattestatistiska undersökningar. Beräkningarna
ha hänförts till det vid 1936 års taxering föreliggande skatteunderlaget
och verkställts under förutsättning att samma år debiterade statsskatter
och kommunal progressivskatt uttagas. Under framhållande av siffrornas
starkt approximativa karaktär har meddelats, att skatteförlusten i
förhållande till ett avdragssystem enligt nu gällande grunder skulle utgöra
c:a 0.5 miljoner kronor. Denna siffra betecknar nettoresultatet av omläggningen.
Enligt verkställda uppskattningar skulle skattskyldiga med familj
få en skatteminskning (avseende ren inkomstbeskattning) å tillhopa c:a 12.1
miljoner kronor, varemot ensamstående skattskyldiga skulle få vidkännas en
höjning av skatten med sammanlagt c:a 11.6 miljoner kronor.
Beträffande övriga av kommittén uppgjorda avdragsalternativ må hänvisas
till redogörelsen härför i betänkandet (sid. 103—106). Vissa av dessa
alternativ äro såtillvida det här skildrade överlägsna, att de i motsats till
detta bibehålla den nuvarande differentieringen de olika ortsgrupperna emellan
i det närmaste oförändrad. De skulle emellertid enligt verkställda beräkningar
komma att medföra en skatteförlust å 6—7 miljoner kronor. Kommittén
har diskuterat möjligheterna att taga igen detta belopp genom skärpning
av progressiviteten i skatteskalan men funnit svårigheterna för stora.
Varje ändring i skattesatserna medför nämligen lätt andra konsekvenser
i avseende å fördelningen av skattebördan mellan olika inkomstskikt än som
närmast avsetts. Med den icke obetydliga skärpning av progressiviteten hos
skatteskalan, som skulle bliva nödvändig för erhållande av ett så relativt
högt belopp som 6 miljoner kronor, skulle, enligt vad de av kommittén verkställda
undersökningarna visa, knappast kunna undvikas att inkomstskikten
mellan c:a 6,000 kronor och 20,000 kronor bleve i avsevärd mån drabbade.
För inkomsttagare i dessa skikt nied barn skulle skärpningen i progressionen
medföra, att den skattelättnad, som de ökade avdragen innebure,
betydligt minskades eller till och med i vissa fall förbyttes i någon
ökning av skatten.
Kommittén har vid bedömande av dc verkningar, det i princip förordade
avdragssystemet medför och vilka belysas av två vid betänkandet fogade
tabeller, funnit, att detta system beträffande ensamstående, vilka hava mycket
låga inkomster, medför skatteskärpningar, som äro relativt stora i förhållande
till den nuvarande beskattningen och som icke kunna anses motiverade
med hänsyn till skattekraften. Även har påpekats risken av att de
skattebelopp, som skulle inflyta på grund av skärpningen, i viss utsträckning
Bihang till riksdagens protokoll 19118. 1 sami. Nr 258.
8
114 Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
icke komma att inflyta vare sig frivilligt eller efter försök till indrivning utan
stanna på papperet.
Vidare Ilar kommittén beaktat, att även om det förordade systemet lämnar
skatteunderlaget i det närmaste oförändrat och sålunda icke i och för
sig behöver föranleda ändring i progressiviteten i skatteskalan, dock vissa
förskjutningar i skattebördan mellan de olika inkomstskikten, såsom helhet
betraktade, äro oundvikliga. Detta sammanhänger naturligen därmed,
att fördelningen av skattskyldiga av olika familjestorlek icke är densamma
i alla inkomstlägen. I det allra lägsta inkomstskiktet — upptill 2,000 å
3,000 kronor — äro sålunda de ogifta skattskyldiga betydligt talrikare än
familjeförsörjarna. Då därtill kommer, att i detta skikt familjeförsörjarna
ofta redan enligt nu gällande bestämmelser icke lia något beskattningsbart
belopp eller lia endast ett mindre sådant, så att skattelindringen för dem
icke blir så betydande, i penningar uttryckt, blir följden, om de i princip
förordade avdragen genomgående läggas till grund för beskattningen, en
ganska betydlig merbelastning å detta lägsta inkomstskikt, fortfarande såsom
helhet betraktat, i förhållande till nu. Kommittén har fördenskull funnit
att då de ensamstående skattskyldiga i det lägsta inkomstskiktet fått vidkännas
så ökad skattebörda, att den icke kunnat uppvägas av lindringen
för familjeförsörjarna inom skiktet, konsekvensen kräver, att även de ensamstående
i de högre inkomstskikten få vidkännas ökad skattebelastning.
Kommittén har från dessa utgångspunkter upptagit problemet örn beskattningen
av ogifta fysiska personer (inbegripna änklingar, änkor och frånskilda),
vilka icke åtnjuta familjeavdrag, till särskild behandling. Det har
därvid gällt att finna en tekniskt acceptabel metod, som, med bibehållande
av de förordade avdragen i princip för systemet i övrigt, lättar skattebördan
för ifrågavarande skattskyldiga, i vad avser de lägsta inkomstskikten, men
skärper densamma i fråga om de högre inkomstskikten.
Den metod som kommittén valt för vinnande av de i det föregående angivna
syftemålen är användandet av ett tabellsystem. Kommittén
bar först undersökt möjligheten att anordna den avsedda lättnaden för lägre
inkomsttagare genom extra avdrag av den typ som befolkningskommissionen
i sitt betänkande (sid. 41) förordat beträffande kommunalbeskattningen. Enligt
kommitténs mening tala emellertid flera omständigheter mot införandet
av sådana extra avdrag. Såsom särskilt kammarrätten påvisat verka de
nämligen mycket ojämnt och tynga dessutom taxeringen.
Beträffande det föreslagna tabellsystemet anför kommittén bland annat:
Om man utvecklar den tanke, som ligger bakom de extra avdragen, och
tillika söker utjämna lättnaden på det sätt, att den blir störst i botten för
att därefter så småningom avtaga, blir följden att man för de inkomstskikt,
varom fråga är, måste övergå lill en så att säga individuell behandling av
avdragsfrågan och sålunda för varje inkomstläge (taxerat belopp i helt tiotal
kronor) direkt bestämma avdragets storlek för de olika ortsgrupperna.
Man är då framme vid ett tabellsystem, där för varje taxerat belopp direkt
angives det däremot svarande beskattningsbara beloppet eller rättare det
laxerade beloppet efter ortsavdrag; även avdrag för ömmande omständighe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
115
ler kunna nämligen förekomma, innan det beskattningsbara beloppet kan
bestämmas. Bankningen kommer således beträffande ifrågavarande skattskyldiga
ej direkt till synes i systemet; de verkningar som avses med bankningen
får man i stället söka få fram vid tabellens utformning.
Att bankningsproceduren således i vissa fall blir överflödig, torde i och för
sig icke kunna betraktas såsom en olägenhet. Enighet torde råda därom
att metoden med bankning är ganska besvärlig för taxeringsmyndigheterna
och gör det svårt för skattebetalarna att själva kunna beräkna och kontrollera
sin beskattning. Å andra sidan är det lika klart, att ur rättvisesynpunkt
bankningssystemet är överlägset ett system, enligt vilket bankningsdel
ej skulle utgå utan blott de fasta avdragen tillämpas å de taxerade beloppen.
Ett system av sistberörda slag avvisades av 1927 års riksdag, varefter
bankningssystemet bibehölls i 1928 års lagstiftning. Enligt det nyss
omtalade tabellsystemet skulle bankningsproceduren försvinna men tillfredsställande
degression i botten på skatteskalan ändock ernås. Den skattskyldige
skulle få mycket lätt att kontrollera sin beskattning, och för beskattningsmyndigheterna
torde metodens fördel vara uppenbar.
Enligt tabellen uppkommer beskattningsbart belopp i ortsgrupp I vid ett
laxerat belopp å 660 kronor, i ortsgrupp II vid 740 kronor, i ortsgrupp III
vid 820 kronor, i ortsgrupp IV vid 900 kronor och i ortsgrupp V vid 980 kronor.
Gränsen för skattskyldighetens faktiska inträdande har alltså i förhållande
till nu sänkts med 40 kronor i varje ortsgrupp. Jämfört med alternativ
1, där beskattningsbart belopp inträder vid respektive 620, 660, 700, 740
och 780 kronor, innebär alternativ 1 a en betydande lindring för ensamstående
skattskyldiga med de lägsta inkomsterna. Lättnaden i förhållande till
alternativ 1 upphör då det taxerade beloppet uppgår till i ortsgrupp I 1,600
kronor, i ortsgrupp II 1,900 kronor, i ortsgrupp III 2,200 kronor, i ortsgrupp
IV 2,500 kronor och i ortsgrupp V 2,800 kronor.
Sedan nyss angivna inkomstlägen nåtts i de olika ortsgrupperna, följer ett
område upp till, från ortsgrupp I räknat, 5,000 — 5,100 — 5,200 — 5,300—-5,400 kronor taxerat belopp, inom vilket helt tillämpas avdragen enligt alternativ
1.
Därpå följer ett område, där avdragens storlek kontinuerligt sjunker med
10 kronor för varje 100 kronor taxerat belopp. Denna reduktion av avdragen
ned till 0 (något påskyndad i de högre ortsgrupperna) är avslutad, då det
taxerade beloppet nått, från ortsgrupp I räknat, 14,000 — 14,300 — 14,600
— 14,900 — 15,200 kronor.
Över sist angivna inkomstgränser vidtager slutligen ett område, där den
ensamstående skattskyldige icke får något avdrag alls; det taxerade beloppet
blir tillika hans beskattningsbara belopp (örn man bortser från eventuellt
avdrag för ömmande omständigheter).
Rörande tabellens närmare utformning i övrigt må hänvisas till kommitténs
förslag till författningstext (sid. 20 ff.) samt ett i betänkandet intaget
sammandrag (sid. lil). Beträffande vissa med tabellsystemet sammanhängande
tekniska problem, som ingående dryftas i betänkandet, torde jämväl
få hänvisas till detta (sid. 110 ff.).
Kommittén har ingått på frågan örn i vad mån principen örn skattefritt
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
existensminimum rubbats genom den föreslagna skärpningen av skattskyldigheten
för ensamstående skattskyldiga i de högre inkomstskikten. Härom
anför kommittén:
Det är givet att därest grundsatsen om skattefritt existensminimum skall
anses innebära, att för en var fysisk person, oberoende av hans inkomstförhållanden,
det belopp, som är nödvändigt för hans uppehälle, skall undantagas
från beskattning, principen icke upprätthållits beträffande de skattskyldiga,
som enligt förslaget skulle få sitt grundavdrag reducerat eller helt
borttaget. Enligt kommitténs mening bör emellertid frågan om existensminimum
ses i samband med beskattningens utformning i övrigt. Även om i
förevarande fall skatt beräknas å hela inkomsten utan att formellt existensminimum
därvid undantages, får den inkomst, som återstår efter det skatten
betalats, anses tillräcklig för den skattskyldiges uppehälle. Huvudsaken har
varit att åstadkomma en lämplig avvägning av skattebördan mellan ensamstående
och familjeförsörjare. Det bör för övrigt ihågkommas, att samma
effekt i fråga om skatteskärpning kunnat nås på andra vägar, såsom genom
en särskild skatt eller progressionsskärpning av den vanliga skatten i
samband med ytterligare höjda avdrag för familjeförsörjare, utan att i dessa
fall det såsom existensminimum ansedda beloppet behövt beskattas.
Kommittén behandlar ingående de konsekvenser, som kunna uppstå därigenom,
att tabellen med dess lindringar och skärpningar i förhållande till
det i princip förordade avdragssystemet endast tillämpas å skattskyldiga, vilka
ej åtnjuta familjeavdrag, under det att skattskyldig med familjeavdrag
får det vanliga grundavdraget, bestämt enligt det föreslagna systemet oförändrat.
Dessa konsekvenser äro dock enligt kommitténs uppskattning icke
av sådan betydelse, att de utgöra hinder för förslagets genomförande. I avseende
å dessa spörsmål torde få hänvisas till framställningen i betänkandet
(sid. 114 ff.).
Kommittén har övervägt frågan om icke för likformighetens skull det
hittillsvarande systemet för avdragens bestämmande skulle kunna icke blott
för ensamstående skattskyldiga utan även för övriga kategorier skattskyldiga
utbytas mot tabeller av den typ som föreslagits beträffande de ogifta.
Härutinnan anför kommittén:
Överföringen i tabeller kunde därvid, om man så ville, ske utan annan
reell ändring, än att eventuellt den genom bankningsreglerna bildade tvära
övergången vid bankningsgränsen från halv till hel skattskyldighet något
mildrades. Att bibehålla det nuvarande avdragssystemet (med bankning)
för alla kategorier skattskyldiga utom en och för denna införa ett helt nytt
system med tabeller för uttagande av beskattningsbart belopp kan möjligen
förefalla inkonsekvent. Ett tabellverk, som skulle omfatta alla tänkbara
fall — makar utan barn, med ett barn, två barn etc., ogift (änkling, änka,
frånskild) med ett barn, två barn etc. — skulle emellertid bliva utomordentligt
vidlyftigt. Då härtill kommer, att vid kommunalbeskattningen bankningssystemet
tillsvidare måste bibehållas, har kommittén icke funnit anledning
att föreslå tabeller i större utsträckning än som nödvändigt är. Det
förtjänar påpekas, att överförande till tabeller av det nuvarande systemet
utan ändring i sak kan ske i framtiden, därest ett sådant system skulle befinnas
lämpligt för beskattningen i allmänhet. Kommittén finner för sin
del sannolikt, att beskattningsmyndigheterna, sedan de blivit förtrogna med
Kungl. Maj:ts proposition nr 258-
117
tabellsystemet, skola finna detsamma bekvämare än systemet med bankning.
Redan nu användas i stor utsträckning för ändamålet utgivna tabeller för
utfinnandet av de beskattningsbara beloppen i de olika ortsgrupperna.
Beträffande spörsmålet om ytterligare lättnad åt barnrika
familjer har kommittén upptagit befolkningskommissionens förslag örn
förhöjt avdrag för det tredje och de följande barnen. Kommittén har dock
funnit sig böra föreslå, att höjningen begränsas till omkring 50 procent av avdragen
för de första båda barnen.
Kommittén yttrar i denna fråga:
Enligt kommitténs uppfattning motiverar den med familjens tillväxt starkt
ökade försörjningsbördan väl den föreslagna avdragshöjningen. Det bör också
framhållas, att denna lättnad åt de större familjerna betyder mycket litet
ur statsfinansiell synpunkt; enligt gjorda beräkningar skulle minskningen i
skatteintäkten för hela riket icke komma att överstiga 0.3 miljon kronor. Det
kan måhända icke med bestämdhet påstås, att just tillkomsten av ett tredje
barn medför en mera markerad påfrestning för familjernas ekonomi än vad
de föregående barnen gjort. Vill man emellertid söka uppnå en effektiv lindring
åt dem av de barnrika familjerna, som över huvud kunna hjälpas avdragsvägen,
och tillika ej göra systemet alltför invecklat, torde enligt kommitténs
mening den angivna lösningen kunna anses vara tillfredsställande.
Enligt kommitténs beräkningar skulle de nu omförmälda ändringarna i avdragens
storlek medföra en skatteförlust (avseende 1936 års skatteunderlag)
å c:a 2.2 miljoner kronor. Lättnaden för familjerna skulle uppgå till c:a 12.4
miljoner kronor; av detta belopp skulle c:a 10.2 miljoner kronor tagas igen
av ensamstående skattskyldiga.
Det torde vara lämpligt att här giva en kort sammanfattning av kommitténs
förslag till skattefria avdrag vid statsbeskattningen.
1. Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt
eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 450 kronors
inkomst, är berättigad till såväl grundavdrag som familjeavdrag. Avdragens
storlek framgår av efterföljande sammanställning:
Ortsgrupp
Grundavdrag och familjeavdrag för husfru,
vartdera ..................................
| Familjeavdrag för de två första barnen, vartdera
Familjeavdrag för de övriga barnen, ettvart ...
I | If | lif | IV | V |
| Krono | r |
| |
600 | 640 | 680 | 720 | 760 |
460 | 500 | 540 | 580 | 620 |
700 | 760 | 820 | 880 | 940 |
Å dessa avdragsbelopp åtnjutes bankningsdel enligt vanliga regler.
2. För annan skattskyldig än under 1 sagts (ensamstående) bestämmes
ortsavdrag (grundavdrag) på sätt framgår av en vid förordningen fogad tabell.
Ur tabellen kan direkt avläsas det taxerade beloppet efter avdrag. Detta
utgör, utom i de fall då extra avdrag för ömmande omständigheter medgivits,
tillika beskattningsbart belopp.
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Yttrandena.
Beträffande den principiella motiveringen för en skattedifferentiering
efter barnantalet ha de hörda myndigheterna, i den mån frågan
berörts i yttrandena, allmänt uttalat sin anslutning till kommitténs uppfattning.
Länsstyrelsen i Kalmar län har emellertid — efter att med tillfredsställelse
ha konstaterat, att den kritik, som länsstyrelsen i avgivet yttrande riktat mot
befolkningskommissionens förslag i ämnet, i viss mån vunnit beaktande vid
utarbetandet av kommitténs förslag — anfört:
Länsstyrelsen känner sig alltjämt för ingen del övertygad om, att en ökning
av nu gällande ortsavdrag vid den statliga beskattningen av dem, som
hava viss försörjningsplikt mot hustru eller barn, kommer att i någon mera
betydande grad »lägga det större ekonomiska tryck, som ofta vilar på familjerna
i jämförelse med ensamstående personer». Länsstyrelsen förmenar
nämligen på goda grunder, att detta ekonomiska tryck, som givetvis för stora
befolkningsgrupper faktiskt föreligger, till mycket ringa del hänför sig till de
skatter, som kunna åvila familjeförsörjaren, enär redan med nuvarande
grund- och familjeavdrag skatterna för de i ekonomiskt avseende svagaste
familjerna bli så ringa, att de i familjens budget spela en mycket underordnad
roll. Ej heller för familjeförsörjaren med medelstora inkomster
kan den statliga skattebördan sägas vara så stor, att en minskning av
densamma skall kunna medföra någon mera avsevärd lättnad i familjeförsörjarens
utgiftsstat. För de högre inkomsttagarna lärer väl den genom ortsavdragens
höjning vunna nedsättningen i det beskattningsbara beloppet vara
av tämligen imaginär effekt, enär dessa skattskyldiga genom skatteskalans
ordnande i annat avseende delvis få bidraga till återvinnande åt staten av den
genom de ökade ortsavdragen lidna skatteförlusten.
I den mån det kan befinnas påkallat att åstadkomma lättnad i familjeförsörjarens
utgifter måste därför enligt länsstyrelsens uppfattning andra vägar
sökas för att ernå densamma exempelvis genom ytterligare direkta och positiva
åtgärder från det allmännas sida, inriktade på ett förbilligande av de
särskilda utgifter i olika avseenden, som påvila en familjeförsörjare. Det
vill för övrigt av betänkandet (sid. 92, 93) synas såsom örn kommittén för
egen del ingalunda vore övertygad örn de ökade ortsavdragens betydelse för
beredande av lättnader i familjeförsörjarens ekonomiska bördor. Då kommittén
trots sin tvekan härutinnan likväl föreslår en ökning av dessa avdrag,
motiveras förslaget bl. a. därmed, att skatten skulle lindras åtminstone för
sådana familjeförsörjare med högre inkomster, vilka i många fall icke få del
av de sociala hjälpåtgärder, som under olika former komma de mindre bemedlade
till del. Genom skattelindringen skulle, enligt kommittén, nämnda
skattskyldiga i en enkel form beredas lättnad i försörjningsbördan. Den logiska
konsekvensen av ett sådant resonemang borde väl närmast vara, att
möjlighet bereddes för här ifrågavarande familjeförsörjare att bliva delaktiga
av antydda sociala hjälpåtgärder, för att på så sätt beredas lättnad i försörjningsbördan.
Jämväl den avvägning mellan ensamstående skattskyldiga
samt skattskyldiga av olika familjestorlek, som
förslaget innefattar, har i stort sett godtagits.
Statskontoret anser sålunda förslaget i detta hänseende i huvudsak väl avvägt.
Riksräkenskapsverket finner utformningen av det nya avdragssystemet
Kungl. Majds proposition nr 258.
119
avseende familjeförsörjare väl svara mot de krav, som kunna och böra ställas
på en differentiering av familjebeskattningen. Sveriges allmänna lantbrukssällskap
med flera jordbrukarorganisationer anser den av kommittén föreslagna
skärpta skattedifferentieringen efter familjestorlek stå i överensstämmelse
med de uppfattningar om skattens avvägning efter skatteförmåga, som
vunnit övervägande anslutning i vårt land. Som familjerna på landsbygden
i allmänhet vore förhållandevis barnrika, syntes förslaget i denna del komma
att för landsbygdsbefolkningens vidkommande medföra en önskvärd och
rättvis förändring ifråga örn skattetryckets fördelning. Lantbruksstyrelsen
anför liknande synpunkter. I det av Sveriges industriförbund med flera näring
sorganisationer åberopade yttrandet förklaras att — under antagande att
lindringen av familjeförsörjarnas skattebörda till fullo motvägdes av skatteskärpning
för ensamstående personer och att således omläggningen icke komme
att tyngande påverka de juridiska personernas beskattning — det föreslagna
systemet icke gåve anledning till annat uttalande från organisationernas
sida än att en förskjutning av skattetrycket till förmån för de skattskyldiga
med större försörjningsbörda, framför allt de barnrika familjerna, syntes
väl motiverad.
I fråga örn storleken av famil jeavd rågen för hustru samt
för de två första barnen bar kommitténs förslag allmänt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.
Kommitténs förslag örn ett med 50 procent förhöjt avdrag för det
tredje och de följande barnen har tillstyrkts av flertalet myndigheter.
Kammarrätten erinrar härvid, att ämbetsverket i sitt yttrande över
befolkningskommissionens förslag förordat bibehållande av det nu tillämpade
systemet med lika avdrag för alla barn. Med hänsyn till de synpunkter, som
legat till grund för kommitténs förslag i denna del, och då den av kommittén
föreslagna förhöjningen av avdragen för dessa barn innebär en modifiering
i jämförelse med befolkningskommissionens förslag, anser sig dock kammarrätten
icke böra motsätta sig kommitténs förslag i ifrågavarande hänseende.
Socialstyrelsen finner avdragshöjningen välmotiverad på grund av
den med familjens tillväxt starkt ökade försörjningsbördan. Den därigenom
åstadkomna skattelindringen bleve visserligen i flertalet fall skäligen ringa
men torde dock innebära en nog så välkommen lindring i skattebördan för
de barnrika familjerna.
Några länsstyrelser ha uttalat särskilda meningar på denna punkt.
Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter sålunda om icke avdragen för
det tredje och de följande barnen borde bestämmas till dubbla beloppet av avdragen
för de båda första barnen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län å andra sidan anför:
Då kommittén uttalat att barnavdragen borde begränsas till belopp, som
kunde anses motsvara den normala »barnkostnaden», i vilken uppfattning
länsstyrelsen även instämmer, samt kommittén föreslagit vissa avdragsbelopp
för det första och andra barnet i en familj, vilka belopp sålunda beräknats
att täcka kostnaderna för dessa barns underhåll och skäliga uppfostran,
synes det länsstyrelsen mindre väl motiverat att kommittén föreslår cirka
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 25S.
50 % högre avdrag för det tredje och de följande barnen. Den verkliga kostnaden
för dessa barns underhåll torde icke vara större än kostnaden för det
första och andra barnet utan torde den snarare i praktiken visa sig vara mindre.
Länsstyrelsen, som jämväl delar den av kommittén uttalade uppfattningen
att de skattelättnader, varom här är fråga, lia en relativt ringa betydelse
för äktenskapsbildningen och nativiteten, anser det riktigare att avdragsbeloppen
bestämmas lika för samliga barn i en familj.
Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det visserligen vara lämpligt med en
successiv stegring av barnavdragen men ifrågasätter, örn icke skillnaden i avdraget
för andra och tredje barnet är alltför stort och alltså någon jämkning
nedåt kunde vara påkallad.
Även beträffande avdraget för ensamst å''e n de skattskyldiga
har majoriteten av de hörda myndigheterna godkänt kommitténs förslag.
Kammarrätten och länsstyrelsen i Stockholms län lia i viss omfattning
avstyrkt den föreslagna skatteskärpningen för ifrågavarande kategori skattskyldiga,
och flera andra myndigheter lia uttalat betänkligheter emot förslaget
i denna del.
Av yttrandena må här återgivas följande. Kammarrätten anför:
Kommittén rör sig beträffande ensamstående skattskyldiga med ett annat
och vidsträcktare ortsavdragsbegrepp än det, som ligger till grund för nuvarande
bestämmelser och som jämväl av kommittén upptagits rörande gifta
skattskyldiga. Under det alt enligt nuvarande bestämmelser och enligt förslaget
i fråga om gifta skattskyldiga bankningen faller helt utom ortsavdragsbegreppet,
innefatta ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga enligt kommitténs
förslag jämväl den del av inkomsten, som avräknas vid bankningen.
Härtill kommer även, att genom det sätt, pa vilket ifrågavarande ortsavdrag
sålunda konstruerats, samt med tanke på de tillägg till eller minskningar av
avdragen, som enligt förslaget skola äga rum, den förut upprätthållna enhetfigheten
i ortsavdragssystemet skulle försvinna.
Kammarrätten mäste för sin del uttala betänkligheter mot det sönderbrytande
av ortsavdragsbegreppet, som förslaget innebär. Ur principiell synpunkt
synes det icke vara lyckligt, att ortsavdragen skulle beträffande olika
grupper av skattskyldiga bestämmas efter skilda grunder. Med hänsyn till
den tanke, som ligger bakom ortsavdragen, eller att kostnaden för existensminimum
skall undantagas från beskattning, torde det även vara svårt att försvara
den av kommittén föreslagna avvägningen av ortsavdragen mellan de
ensamstående skattskyldiga inbördes. I de lägsta inkomstskikten ökas nämligen
i stort sett ortsavdraget vid stigande inkomst, i mellanskikten är ortsavdraget
olörändrat vid stigande inkomst och i de högre inkomstskikten sjunker
ortsavdraget vid stigande inkomst för att slutligen helt försvinna.
Kammarrätten vill emellertid a andra sidan framhålla, att örn ortsavdragen
vid beskattningen av ensamstående skattskyldiga skulle bestämmas efter enhetliga
grunder och till samma belopp som det av kommittén föreslagna grundavdraget
för gifta skattskyldiga, detta otvivelaktigt skulle i många fall innebära
en betydande skatteökning för de ensamstående. Detta sammanhänger
givetvis med den av kommittén förordade sänkningen av grundavdraget för
gifta skattskyldiga.
Beträffande frågan om grundavdragets sänkning får kammarrätten erinra,
att kammarrätten i sitt yttrande över befolkningskommissionens förslag såsom
sin uppfattning uttalat, att det varit lyckligast, om den åsyftade skattelättnaden
i förhållande till försörjningsbördan för hustru och barn kunnat åtmin
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
121
stone för statsbeskattningens del vinnas utan en motsvarande skatteökning för
skattskyldiga utan sådan försörjningsbörda. Kammarrätten är fortfarande av
samma mening och vill här tillägga, att det såväl ur allmän rättvisesynpunkt
som av lagtekniska skäl torde vara önsvärt, om någon mera betydande sänkning
av grundavdraget kunde undvikas.
För närvarande är grundavdraget i ortsgrupp I 680 kronor och i ortsgrupp V
1,000 kronor, innebärande en förhöjning i förhållande till avdraget i ortsgrupp
I av omkring 47 procent. Motsvarande avdrag enligt det av kommittén
förordade alternativ I utgör 600 kronor och 760 kronor. Höjningen för
ortsgrupp V har således enligt detta alternativ begränsats till omkring 27
procent. Sistnämnda höjning lärer icke tillnärmelsevis motsvara den mellan
de båda ortsgrupperna förefintliga skillnaden i levnadskostnader. Den nu
gällande relationen i förevarande hänseende synes, då bärande skäl för ändring
däri icke anförts, böra bibehållas.
Därest emellertid med hänsyn till skatteunderlaget någon ändring i de av
kommittén föreslagna grundavdragen icke anses böra ifrågakomma, vill dock
kammarrätten — trots ovan uttalade principiella betänkligheter -— icke motsätta
sig, att ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga anordnas i form av
tabellsystem med någon höjning av ortsavdragen i de lägsta inkomstskikten, på
sätt kommittén föreslagit. Däremot anser sig kammarrätten icke kunna godtaga
den av kommittén upprättade tabellen i dess helhet. Då ortsavdragen bibehållits
i skattelagstiftningen, torde det enligt kammarrättens mening få anses
vara i princip oriktigt, att för vissa skattskyldiga minska eller helt och hållet
borttaga ortsavdagen. Tanken, att nu ifrågavarande skattskyldiga genom ingående
av äktenskap skulle på en gång förvärva rätt till familjeavdrag för
hustru och rätt till eget, obeskuret grundavdrag, förefaller egendomlig. Än
egendomligare ter sig saken i det fall, att för en ensamstående skattskyldig i de
högre inkomstskikten uppkommer försörjningsplikt gentemot barn, vilken
plikt helt eller delvis av honom fullgöres. Även i dylikt fall förvärvar han,
utom rätten till avdrag för barnet, rätt till eget grundavdrag.
Av anförda skäl hemställer kammarrätten, att tabellen måtte på sådant sätt
omarbetas, att jämväl för de ensamstående skattskyldiga i högre inkomstskikt
medgives fullt ortsavdrag.
Från kammarrättens utlåtande i denna del, vilket omfattade presidentens
och tre ledamöters mening, voro tre ledamöter skiljaktiga, i det att de icke
funno skäl till erinran vare sig mot den av kommittén föreslagna sänkningen
av grundavdraget eller mot kommitténs förslag rörande ensamstående skattskyldigas
beskattning.
Riksräkenskapsverket finner den av kommittén föreslagna ordningen för
fastställande av avdragen för ensamstående skattskyldiga leda till en efter de
skattskyldigas relativa skatteförmåga godtagbar avvägning av skattebördan.
De betänkligheter av teknisk art, som verket i detta sammanhang framför,
torde få beröras i det följande.
Socialstyrelsen yttrar:
Även örn styrelsen, såsom framhållits i ett tidigare yttrande i detta ämne,
anser grundsatsen örn existensminimum förtjäna beaktande jämväl i detta
sammanhang, kan styrelsen dock på av kommittén anförda skäl godtaga
den föreslagna förskjutningen i skattebördan mellan ensamstående och familjeförsörjare.
Styrelsen vill emellertid uttala, att frågan örn existensminimum
och skattebörda för ensamma personer och familjer av olika stor
-
122
Kungl. Maj:ts proposition nr ''258.
lekstyper bör göras till föremål för närmare undersökning, exempelvis i samband
med pågående utredningar för kommunalskatteberedningen.
Överståthållarämbetet anser böra beaktas att ensamstående skattdragare,
enligt vad erfarenheten giver vid handen, ofta äro osäkrare skattebetalare,
gent emot vilka indrivningen därjämte försvåras genom deras större rörlighet
i fråga om bosättningen. Särskilt i tider av sjunkande konjunkturer
torde därför kunna befaras, att överflyttningen av skattebördan kan medföra
en icke obetydlig försvagning av skattekraften. Nu antydda farhågor
skulle emellertid enligt ämbetets mening i avsevärd utsträckning förlora sin
giltighet vid en effektiv omläggning av rådande system för den direkta statsskattens
uttagande.
Länsstyrelsen i Stockholms län gör följande uttalande:
För ensamstående innebär förslaget en skatteskärpning, som i vissa avseenden
icke torde kunna undgå gensagor. Särskilt lärer det framstå såsom
betänkligt, att man beträffande en viss grupp av skattskyldiga nödgats föreslå
en avvikelse från den hittills vedertagna principen om skattefritt existensminimum.
Kommitténs motivering för borttagandet av grundavdragen för
ensamstående med högre inkomster synes icke övertygande. Kommittén
har funnit, att de ensamstående i det lägsta inkomstskiktet genom den för familjeavdragens
höjande nödvändiga sänkningen av grundavdraget för alla
skattskyldiga fått vidkännas en sådan ökning i sin skattebörda, att även de
ensamstående med större inkomster borde få vidkännas ökad skattebelastning,
samt på grund härav föreslagit grundavdragens successiva försvinnande
för sistnämnda skattskyldiga. Det kan nog vara riktigt, att de ensamstående
i det lägsta inkomstskiktet, vilka äro de ojämförligt talrikaste, sammanlagt
skulle få en större merbelastning än de fåtaligare ensamstående i de
högre skikten men beträffande de enskilda skattskyldiga, vars skattetryck det
gäller att avväga, förhåller det sig tvärtom så, att den generella sänkningen av
grundavdraget innebär en starkare skatteökning för ensamstående i de högre
inkomstskikten än i de lägre på grund av progressionens inverkan. Den av
kommittén gjorda jämförelsen mellan olika inkomstskikt, vars utgångspunkter
kommittén för övrigt rubbar genom att föreslå en välbehövlig skattelättnad
för de ensamstående i lägsta inkomstskiktet, kan vara av värde, örn det
gäller att införa en repartitionsskatt å vissa inkomstgrupper men saknar betydelse
vid utformning av en skatt efter förmåga å individerna. Kommitténs
påpekande att man likaväl kan skärpa progressionen för de ensamstående i
högre inkomstskikt i stället för att beröva dem grundavdraget visar, att det
är fråga om att på omvägar införa en särskild s. k. ungkarlsskatt, från vilken
kommittén dock i princip tagit avstånd.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:
I sitt utlåtande över befolkningskommissionens betänkande uttalade länsstyrelsen
betänkligheter mot en överflyttning av de giftas skattebörda på sådana
ogifta, vilka på grund av låg inkomst vore hindrade från att bilda
familj, därvid länsstyrelsen särskilt fäste uppmärksamheten på sådana ogifta
löntagare i de lägre inkomstskikten, huvudsakligen på landsbygden, vilkas
intäkt till största delen utginge in natura. I skattekommitténs föreliggande
förslag synes också någon hänsyn härtill hava tagits, men det hade dock
varit önskvärt, att skattetrycket för ensamstående inkomsttagare i de lägsta
skikten icke blivit högre än för närvarande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 2-58.
123
Länsstyrelsen i Örebro län finner befogade erinringar icke kunna göras mot
kommitténs förslag att sänka och för vissa inkomsttagare helt borttaga ortsavdragen
för ensamstående.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner ökningen av ensamståendes beskattning
i regel vara motiverad av deras större skattekraft. Beträffande
de lägsta inkomsttagarna vore länsstyrelsen likväl tveksam om ytterligare
skattebelastning kunde vara välbetänkt, enär flertalet av dem redan enligt nu
gällande skattesystem syntes lia svårt att fullgöra sin skattskyldighet, något
som franninge av att avkortning i stor utsträckning måst medgivas.
Beträffande den tekniska utformningen av avdragssys
t e m e t och då särskilt den av kommittén för beskattningen av ensamstående
förordade anordningen med tabell för angivande av beskattningsbart
belopp lia från vissa myndigheter framställts erinringar. Kammarrättens
uppfattning härutinnan framgår av det förut återgivna yttrandet.
Riksräkenskapsverket, som, på sätt tidigare refererats, i sakligt hänseende
förordat den av kommittén föreslagna avvägningen, framhåller emellertid de
teoretiska och praktiska svårigheter, som äro förbundna med de ifrågasatta
avdragsreglerna. Ämbetsverket anför härom:
Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning måste det framstå såsom en
oformlighet, att fasta avdrag (med bankning) bibehållas för alla kategorier
skattskyldiga utom en samt att för denna grupp för varje inkomstläge individuellt
beräknade avdrag fastställas. Vidare skulle tillämpningen av helt
olika avdragssystem för ensamstående och för familjeförsörjare säkerligen
försvåra arbetet för taxeringsförrättarna. Redan tillkomsten av olika stora
avdrag för hustru, för de två första barnen och för de övriga barnen komme
att göra taxeringsarbetet mera tidskrävande än för närvarande samt medföra
avsevärda risker för felaktigheter vid uträknandet av de beskattningsbara
beloppen.
Vid framläggandet av sitt förslag till avdragsbestämmelser har skattekommittén
övervägt frågan, huruvida icke för likformighetens skull det hittillsvarande
systemet för avdragens bestämmande skulle kunna icke blott för
ensamstående skattskyldiga utan även för övriga kategorier skattskyldiga utbytas
mot tabeller av den typ, som utarbetats för den förstnämnda gruppen
skattskyldiga. Under hänvisning särskilt till att ett tabellverk, omfattande
alla tänkbara fall — makar utan barn, med ett barn, två barn etc., ogift
(änkling, änka, frånskild) med ett barn, två barn etc. -— skulle bliva utomordentligt
vidlyftigt, har kommittén emellertid stannat vid att föreslå tabeller
allenast för ensamstående skattskyldiga.
Riksräkenskapsverket vill rörande denna fråga för egen del allenast uttala,
att ämbetsverket finner en omläggning av avdragsreglerna för familjeförsörjare
efter samma system, som avsetts skola gälla för ensamstående, vara
att bestämt föredraga framför det av kommittén föreslagna blandade avdragssystemet.
Därest härvid de för varje inkomstläge beräknade avdragen sa
avvägdes, alt ogift med ett barn, två barn, tre barn etc. i avdragshänseende
likställdes med respektive makar utan barn, med ett barn, två barn otc.,
skulle det för ändamålet erforderliga tabellverkets omfång — i jämförelse
med vad kommittén förutsatt — reduceras till hälften. Genom att lör de
enstaka familjeförsörjare, vilkas familjer omfatta exempelvis mer än sex
eller åtta familjemedlemmar, stadga fasta tilläggsavdrag tor varje överskjutande
familjemedlem skulle tabellverket kunna ytterligare begränsas.
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 258-
Även länsstyrelsen i Östergötlands län förordar, att tabellverket utsträckes
att omfatta jämväl familjeförsörjare på det sätt att de för dessa ifrågakommande
bankningsuträkningarnas resultat återgåves i tabellform. Statskontoret
samt länsstyrelsen i Stockholms län ha framfört liknande önskemål.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län yrkar, att bankningsmetoden, en för allmänheten
obegriplig och vid taxeringsarbetet tyngande utväxt i vårt skattesystem,
snarast möjligt måtte avskaffas.
Länsstyrelsen i Kalmar län anför:
Med den ställning, som kommittén intagit till frågan om avvägandet av
ortsavdragens storlek vid den statliga taxeringen, har det varit nödvändigt
för kommittén att övergiva den hittills upprätthållna relationen mellan ortsavdragen
vid den kommunala taxeringen å ena och den statliga å andra sidan.
Någon större saklig olägenhet torde enligt kommitténs uppfattning
icke uppkomma härigenom. Med den erfarenhet, som länsstyrelsen har av
praktiskt taxeringsarbete, för detta arbete anslagen tid och för detsamma
tillgängliga arbetskrafter kan länsstyrelsen ingalunda dela denna kommitténs
mening. Tvärtom är länsstyrelsen av den bestämda uppfattningen, att
det system, efter vilket ortsavdragen konstruerats, kommer att medföra en
avsevärd ökning i taxeringsnämndernas med det alltmer invecklade taxeringsförfarandet
redan nu nog så betydande arbetsbörda. Hittills har, tack
vare den relativt enkla konstruktionen av ortsavdragen, en något så när
tränad taxeringsnämndsordförande kunnat bestämma dessa utan anlitande
av härför tillgängliga tabeller. Detta blir av lätt insedda skäl icke möjligt
vid den av kommittén föreslagna utformningen av ortsavdragen, och det
samlade arbetet med avdragens bestämmande och uträknandet av beskattningsbara
belopp i ett ordinärt taxeringsdistrikt kommer att för vem helst,
som skall utföra detsamma, draga en avsevärt längre tid än vad motsvarande
arbete nu kräver, med påföljd att viktigare detaljer av taxeringsarbetet
måste i motsvarande grad eftersättas.
Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Norrbottens län.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför bland annat:
De olägenheter, som för både taxeringsorganen och den skattskyldiga allmänheten
ligga däri, att uträkningen av beskattningsbara beloppen redan
hittills varit invecklad och icke lätt kontrollerbar, komma att ökas genom
att hittillsvarande relation mellan de statliga och kommunala ortsavdragen
upprives. Då emellertid den partiella reform, som kommittén föreslagit, kommer
att medföra en välbehövlig jämkning i skattefördelningen mellan ensamforsörjande
och familjeförsörjande skattskyldiga, anser länsstyrelsen att
anförda betänkligheter icke få lägga hinder i vägen för reformens genomförande.
Såsom i annat sammanhang anförts lia från kammarrätten och några
länsstyrelser uttryckts önskemål om att vid den nu pågående utredningen
angående omläggning av kommunalbeskattningen i möjligaste mån måtte
tillses, att ortsavdragen bliva bestämda efter enahanda grunder som vid statsbeskattningen,
om ock till olika belopp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
125
Höjning av åldersgränsen för barnavdrags åtnjutande m. m.
Befolkningskommissioncn.
Kommissionen har i sitt betänkande rörande familjebeskattningen föreslagit,
att åldersgränsen för barn, för vilket familjeavdrag må erhållas, alltså
hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet
barn, höjes från nuvarande 16 år till 18 år. Kommissionen har vidare föreslagit
höjning av storleken av den egna inkomst för barnet, som ej får överskridas,
därest föräldrarna skola få tillgodogöra sig avdrag för barnet, från
450 till 600 kronor. Rörande motiveringen för förslagen ävensom de över
dessa avgivna yttrandena torde få hänvisas till kommissionens betänkande
(sid. 30—31, 40) samt till kommitténs betänkande (sid. 118 ff.).
Kommittén.
Kommittén yttrar rörande frågan om avdragsålderns höjning
— efter att ha erinrat om att befolkningskommissionens förslag härutinnan
tillstyrkts av myndigheterna med endast några få undantag — följande.
Inom kommittén har ingen tvekan rått därom, att den nuvarande gränsen
16 år får i många fall anses alltför låg och att någon höjning av densamma
är väl motiverad ur allmänna rättviseprinciper. Det är visserligen riktigt,
att för en stor del skattskyldiga höjningen av avdragsåldern icke — åtminstone
under tider av god arbetstillgång — skulle bliva av större värde, enär
deras barn redan vid 16-årsåldern eller strax därefter försörja sig själva,
varför familjeavdrag för dem ändock icke skulle ha erhållits. För andra
skattskyldiga, vilkas barn under dessa år erhålla högre utbildning, skulle
däremot åtgärden få mycket stor betydelse. Såsom befolkningskommissionen
påpekat, skulle den skatteökning, som uppkommer, då barnet passerat
åldersgränsen för avdrag, bliva ännu mera kännbar än förut för familjeförsörjaren,
sedan barnavdragen ökats.
Kommittén har liksom befolkningskommissionen och flertalet av de hörda
myndigheterna icke velat föreslå höjning av åldersgränsen längre än till 18
år. Principiellt kunde det möjligen försvaras, att föräldrar, som även efter
det barnen fyllt 18 år sörja för deras underhåll och uppfostran, tillerkändes
familjeavdrag för dem. I flertalet fall försörja emellertid barnen vid nämnda
ålder sig själva, i många fall dessförinnan, och de betala själva skatt för
sin inkomst. På grund härav torde 18-årsgränsen få anses vara den lämpligaste.
Kommittén har icke heller kunnat helt bortse från den synpunkten
att påkostandet av högre utbildning åt barn i viss mån kan betraktas såsom
en kapitalplacering, varigenom barnets blivande försörjningsmöjlighet i de
flesta fall blir större än örn själva kapitalet kommit barnet till godo. Skäl
lära därför saknas att utöver viss gräns i beskattningsavseende gynna ifrågavarande
barn i jämförelse med deni som tidigt komma ut i förvärvsarbete.
På grund av det statistiska materialets ofullständighet kan ej med visshet
beräknas vad höjningen av avdragsgränsen från 16 till 18 år skulle betyda
för statsverket i form av minskad skatt. Enligt kommitténs antagande .skulle
skatteförlusten icke komma att överstiga 0.5 miljon kronor.
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Kommittén har vidare till behandling upptagit det av befolkningskommissionen
väckta spörsmålet, huruvida höjningen av åldersgränsen bör medföra
ändringar i fråga om rätten att inräkna hemmavarande barn bland föräldrarnas
arbetspersonal. Rörande denna fråga anför kommittén i huvudsak
följande.
Därest åldersgränsen för barnavdrag höjes till 18 år men den nyssnämnda
gränsen 16 år för rätten att räkna barnen till arbetspersonalen bibehålies,
uppkommer, på sätt kammarrätten i sitt yttrande utvecklat, under vissa
förhållanden en skattebefrielse, som kan bliva till och med tredubbel. Av
de utvägar, som kunna tänkas för undanröjande av detta missförhållande,
har kommittén för sin del i huvudsak anslutit sig till ett av kammarrätten
framfört alternativt förslag till lösning av spörsmålet. Kommittén föreslår
således, att hemmavarande barn, som fyllt 16 men ej 18 år och sysselsättas i
föräldrarnas jordbruk eller rörelse, skola anses tillhöra arbetspersonalen endast
under förutsättning, att barnets inkomst av arbete eller eljest är så stor
att skatteplikt för barnet enligt kommunalskattelagen föreligger. Beträffande
hemmavarande barn över 18 år och under 16 år föreslås icke någon
ändring i nu gällande bestämmelser. I fråga om barnen mellan 16 och 18
år skulle alltså följande komma att gälla. Uppgår inkomsten (från arbetet
eller eljest) till belopp över skattepliktsgränsen 600 kronor, få föräldrarna
rätt att inräkna avlöning (kontant och in natura) bland driftkostnaderna;
däremot få de icke familjeavdrag för barnet (men barnet får grundavdrag).
Om barnets inkomst pj är så stor som nyss sagts, få föräldrarna ej rätt att
avdraga avlöningen såsom driftkostnad men erhålla å andra sidan familjeavdrag
för barnet (även örn barnets avlöning i penningar och naturaförmåner
överstiger 450 kronor men ej 600 kronor, ty lönen skall lika litet som i det
fall att barnet ej fyllt 16 år upptagas såsom skattepliktig inkomst för barnet).
Jordbrukare och rörelseidkare kunna icke, därest förslaget genomföres, anses
i något avseende få sin ställning i skattehänseende försämrad vid jämförelse
med beskattningen enligt gällande grunder.
Beträffande frågan om eventuell ändring i storleken av det belopp, vartill
barnets egen inkomst högst får uppgå för att familjeavdrag må erhållas för
barnet, har kommittén efter övervägande av de synpunkter, som anförts rörande
frågan av befolkningskommissionen och kammarrätten, beslutat föreslå
att beloppet 450 kronor bibehålies oförändrat. Det är lätt att inse —
anför kommittén — att föräldrar, vilkas barn har en egen inkomst å t. ex.
500 kronor, anse det orättvist, att de fördenskull gå miste om det ofta åtskilligt
högre barnavdraget. Å andra sidan har det synts kommittén betänkligt
att ytterligare utsträcka skattefriheten för barns inkomster.
Kommittén har funnit sig böra föreslå ändringar beträffande ännu ett
spörsmål, som berör familjeavdragen förbära, nämligen frågan om
barnavdrag i de fall, då föräldrarna icke äro gifta
med varandra, eller, ehuru gifta med varandra, leva
åtskilda.
I 16 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
samt 48 § 2 moni. kommunalskattelagen stadgas, att för barn, vilkas föräldrar
icke varit under beskattningsåret gifta med varandra eller, ehuru
gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest enligt eljest gällande bestäm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
127
melsor båda föräldrarna skulle vara berättigade till avdrag för barnet, avdraget
tillkomma fadern, örn denne haft barnet i sin vård under hela eller
större delen av beskattningsåret, men eljest modern.
Kommitténs förslag innebär, att en var av föräldrarna skall för barn,
varom här är fråga, erhålla halvt familjeavdrag —■ räknat efter den ortsgrupp
den skattskyldig^ tillhör — såvitt det icke visas eller av omständigheterna
framgår, att endera av föräldrarna ej alls eller endast i ringa mån
bidragit till barnets underhåll. I sådant fall skall den andre av föräldrarna
vara berättigad till hela avdraget för barnet.
Efter en redogörelse för tillkomsten av nu gällande regler i ämnet samt
för de civilrättsliga bestämmelserna örn föräldrars underhållsplikt mot barn
har kommittén lämnat följande motivering för den föreslagna ändringen:
Under senare tider har icke sällan försports missnöje med nuvarande regler
för barnavdragens fördelning mellan ogifta eller frånskilda föräldrar.
Den av föräldrarna, som ej har vårdnaden om barnet men bidrager till dess
underhåll, har ansett sig missgynnad av bestämmelserna. Då vårdnaden
om barn utom äktenskap regelmässigt tillkommer modern och även beträffande
barn i äktenskap barnen efter skilsmässa i de flesta fall torde stå under
moderns vårdnad, är det mestadels från faderns sida klagomålen komma.
Fadern har därvid ansett sig så mycket mera missgynnad som han enligt
gällande bestämmelser icke får avräkna underhållsbidragen till barnen
såsom periodiskt understöd. Såsom dylikt får nämligen icke avdragas vad
som utgått till annans undervisning eller uppfostran. Det har även påpekats,
att modern, som kommer i en gynnsam ställning även därigenom, att
underhållsbidragen ej utgöra skattepliktig inkomst för barnen, ofta icke kan
helt utnyttja barnavdraget.
Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål har kommittén till en början
beaktat, att förhållandena i avseende å underhållsskyldighetens fastställande
och fullgörande ganska avsevärt förändrats under de sista decennierna. Såväl
i fråga örn barn utom äktenskap som — i anledning av hemskillnad eller
äktenskapsskillnad — beträffande barn i äktenskap ägnas underhållsfrågorna
grundlig utredning (även ex officio från domstolens sida). I de fall, då
frivilligt avtal rörande underhållsskyldigheten träffas, förstår numera nästan
undantagslöst den part, som behåller barnet, att väl hävda sina ekonomiska
intressen; beträffande barn utom äktenskap erfordras flir avtals giltighet
barnavårdsmans godkännande. Genom förbättrade exekutionsmöjligheter,
särskilt genom införande av rätt till införsel i lön och pension för förfallna
underhållsbidrag, har möjligheten att utbekomma bidragen väsentligt ökats.
Det torde numera höra till undantagen att icke båda föräldrarna ia dela bördan
för barnets uppehälle och uppfostran.
Att träffa absolut rättvisa i dessa fall är icke möjligt. Det skulle nämligen
förutsätta, att man kunde uppdela avdraget i proportion till föräldrarnas underhållsprestationer,
men dessa kunna icke kitt midas i vad avser den av
föräldrarna, som har barnet hos sig. Det ligger då onekligen närmare till
hands att antaga att underhållsskyldigheten verkligen fullgöres i enlighet
med lagens föreskrift, således efter vars och ens förmåga. Skei- så, bör även
avdraget för barnet dölas lika. Kommittén vågar hålla före att dess förslag
för det stora flertalet fall kommer rättvisan närmare än vad fallet är med
den nu gällande ordningen. Det bör framhållas, att örn någon av föräldrarna
icke alls (eller endast i ringa mån) bidrager till barnets underhåll — vare
sig av bristande vilja eller förmåga eller därför all tiden för underhållsskyl
-
128 Kungl. Maj.ts proposition nr 258
digheten gått till ända —, den andre av föräldrarna får fullt avdrag för barnet.
— ■—- —
Beträffande den skärpning i beskattningen för ensamstående skattskyldiga
med högre inkomst, varom kommittén framlägger förslag, medför den sist
föreslagna författningsändringen den betydelsefulla konsekvensen, att så
snart en ogift (frånskild etc.) skattskyldig i någon mån fullgör underhållsskyldighet
mot barn, som ej är i hans vårdnad, och således får halvt avdrag
för barnet, han därigenom för egen del erhåller grundavdrag som andra familjeförsörjare
och undantages från tabellens tillämpningsområde.
I specialmotiveringen anföres ytterligare beträffande ändringsförslaget:
Presumtion anses föreligga att båda föräldrarna bidragit till barnets underhåll,
i vilket fall halvt avdrag -— räknat efter den ortsgrupp den skattskyldige
tillhör — skall tillkomma vardera av föräldrarna. Endast i det fall, att den
ene av föräldrarna visar eller det av omständigheterna framgår, att den andre
av föräldrarna ej alls eller endast i ringa mån bidragit till barnets underhåll,
skall hela avdraget tillkomma den av föräldrarna som sålunda burit hela
bördan av barnets underhåll. Yrkande örn helt avdrag för barn, varom här
är fråga, torde böra framställas i självdeklaration på särskild därtill avsedd
plats i formuläret. Den skattskyldige bör därvid i deklarationen lämna de
upplysningar och till densamma foga de handlingar rörande underhållsskyldighetens
fullgörande, som må finnas erforderliga för sakens bedömande.
De ändringsförslag, som av kommittén ifrågasatts beträffande åldersgränserna
för åtnjutande av barnavdrag och för rätt att hänföra hemmavarande
barn till arbetspersonal ävensom rörande fördelning av barnavdrag mellan
ogifta eller frånskilda föräldrar, ha av kommittén förelagts kommunalskatteberedningen.
Beredningen har i fråga om ett femtiotal landskommuner och några städer
verkställt undersökning rörande den minskning i antalet skattekronor samt
den stegring av utdebiteringsprocenten, som höjningen av avdragsgränsen
för barn skulle medföra. Beräkningarna, som avse taxeringsåret 1936, lia
givit vid handen att minskningen i antalet skattekronor skulle bliva relativt
obetydlig. Beredningen har därefter meddelat, att ehuru vid nuvarande
kommunalskattesystem vissa betänkligheter kunde anföras mot en höjning
lör kommunalbeskattningens del av åldersgränsen för åtnjutande av barnavdrag
från 16 till 18 år, beredningen dock på de av kommittén anförda skälen
biträtt förslaget i denna del.
De övriga ovan omförmälda förslagen lia biträtts av beredningen, vad angår
kommunalbeskattningen. Förslag om ändring av kommunalskattelagen i berörda
avseenden har fördenskull framlagts.
Yttrandena.
Förslaget örn höjning av åldersgränsen för åtnjutande av barnavdrag från
16 till 18 år har allmänt tillstyrkts. Endast från ett håll har yrkats, att gränsen
skulle sättas högre än 18 år. Östergötlands och Södermanlands handelskammare
anser nämligen, att åldersgränsen för barn, som under tiden för
pågående utbildning icke själv har arbetsinkomst, borde höjas till minst
20 år.
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
129
Då förslaget om höjning av avdragsåldern även avser kommunalbeskattningen,
äro yttrandena från kommunalt håll av särskilt intresse. Svenska
stadsförbundet påpekar, att höjningen givetvis medför minskade inkomster
för kommunerna. De undersökningar, som verkställts på denna punkt, vore
föga ingående. Förbundet ville framhålla vikten av, att de upplysningar,
som i förevarande avseende kunde lämnas i de från städerna inkommande
yttrandena, ägnades allt beaktande vid ärendets fortsatta handläggning.
Svenska landstingsförbundet har intet att erinra mot förslaget. Svenska
landskommunernas förbund anser, att den föreslagna lättnaden blir av
viss betydelse för alla, som sträva att skaffa sina barn nödig utbildning,
innan de sändas ut i förvärvslivet, och att reformen således verkar i rätt
riktning.
Av de hörda städerna och landskommunerna ha de, som yttrat sig beträffande
förslaget i denna del, i regel endast lämnat upplysningar rörande de
ändrade bestämmelsernas beräknade inverkan å skatteunderlaget. Av dessa
uppgifter framgår, att höjningen av utdebiteringen skulle bliva förhållandevis
obetydlig och icke överstiga 10 öre per skattekrona (för Stockholm och
Västerås 2 öre, Eskilstuna 10 öre, Uppsala 3 öre, Gävle 6 öre). Från flera
städer, bl. a. Stockholm, påpekas att reduceringen av skatteunderlaget på
grund av avdragsålderns höjning accentuerar svårigheterna för kommunerna
vid indragning av den kommunala progressivskatten. Direkt avstyrkande
föreligger endast från två landskommuner.
Länsstyrelsen i Västernorrlands lån anser att det måhända borde tagas
under övervägande, örn icke kommunerna i någon form borde hållas skadeslösa
för de minskade skatteintäkter, som bleve en följd av åtgärden.
De av kommittén föreslagna ändringarna i bestämmelserna rörande rätten
att räkna hemmavarande barn bland föräldrarnas arbetspersonal har allmänt
tillstyrkts.
Länsstyrelsen i Blekinge län, som i princip tillstyrkt höjning av avdragsåldern
från 16 till 18 år, anför i anledning av nyssberörda ändringsförslag:
Därest familjeavdrag för hemmavarande barn i ålder 16—18 år, som tillhöra
arbetspersonal, skall medgivas, där inkomsten ej uppgår till 600 kronor,
anser länsstyrelsen, att ett uttryckligt stadgande härom bör intagas i
anvisningarna till 48 § kommunalskattelagen. Även om dylikt avdrag, såsom
kommittén förutsatt, skall medgivas, synas emellertid jordbrukare och
rörelseidkare med hemmavarande barn i ålder 16—18 år få sin ställning
vid kommunalbeskattningen försämrad i jämförelse med beskattningen enligt
gällande bestämmelser i fråga örn rätt att inräkna hemmavarande barn
bland föräldrarnas arbetspersonal. Med anledning härav anser länsstyrelsen,
att nya avdragsbestämmelser för statsbeskattningens vidkommande, i
vad gäller såväl familjeavdrag för barn i åldern 16—18 år som avdrag i
dessa fall för driftspersonal, icke böra genomföras fristående från hithörande
avdragsfrågors slutliga lösning vid kommunalbeskattningen utan underkastas
reformering först i samband därmed.
Kommitténs förslag att det belopp, vartill barnets egen inkomst högst får
uppgå för att familjeavdrag skall erhållas för barnet, bibehålies oförändrat
vid 450 kronor har i allmänhet ej mött gensaga.
Bihang lill riksdagens protokoll 19,18. 1 sand. Nr 258.
9
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att med hänsyn til! önskvärdheten
av taxeringsarbetets förenkling familjeavdrag borde medgivas för barn under
18 år, då barnets egen inkomst understiger 600 kronor (eventuellt inkomst
jämte en 100-del av förmögenheten). Då emellertid länsstyrelsen icke
kan frigöra sig från de betänkligheter, som mot denna inställning framförts
av bland andra kammarrätten, finner sig länsstyrelsen böra förorda bibehållande
av nuvarande bestämmelser.
I ett av länsstyrelsen i Värmlands län åberopat yttrande av föreningen
Värmlands läns taxeringsnämndsordförande hävdas, att gränsen bör sättas
till 600 kronor. Detta skulle ur taxeringssynpunkt innebära en mycket önskvärd
och väl behövlig förenkling, då därigenom avdrag skulle lämnas ända
tills deklarations- och skatteplikt för barnets inkomst inträdde. En sådan
förändring skulle icke ha någon större statsfinansiell betydelse men däremot
för den enskilde familjeförsörjaren — särskilt inom arbetarklassen —
vara av värde.
Även det av kommittén framlagda förslaget om delning av barnavdraget
i vissa fall, då föräldrarna icke äro gifta med varandra, eller, ehuru gifta
med varandra, leva åtskilda, har allmänt tillstyrkts. Länsstyrelsen i Hallands
lån bär erinrat, att bestämmelsens praktiska tillämpning torde bliva förenad
med avsevärt besvär för taxeringsmyndigheterna särskilt beträffande kontrollen
av avdragets berättigande. För underlättande av sådan kontroll borde
skattskyldig, som anhåller om avdrag i nu förevarande avseende, till styrkande
av detsamma åläggas att vid deklarationen foga intyg om utgivet uppfostringsbidrag.
Härom borde meddelande intagas i deklarationsformuläret.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att utgivare av barnuppfostringsbidrag
icke böra behandlas som familjeförsörjare. Då dylikt avdrag
icke borde överstiga verkliga kostnaden, syntes avdrag i sådant fall böra
utgå i form av avdrag för periodiskt understöd.
Avdrag för husföreståndarinna.
Enligt gällande bestämmelser äger i fråga örn såväl statsbeskattningen som
kommunalbeskattningen skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna
hos sig anställd, att, därest han varit ogift (varmed jämställes
änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilket
han varit berättigad erhålla avdrag, åtnjuta samma familjeavdrag, som tillkommer
skattskyldig för hustru.
Befolkningskommissionen ifrågasatte icke någon ändring beträffande dessa
bestämmelser.
Kammarrätten har i remissyttrandet över kommissionens förslag upptagit
frågan om husföreståndarinneavdraget till granskning. Kammarrätten anser
det knappast förenligt med det av kommissionen angivna syftet med
höjning av familjeavdraget för hustru — eller att gynna giftermål och familjebildning
— att låta skattskyldig få familjeavdrag för husföreståndarinna
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
131
med samma höga belopp som för hustru. Kammarrätten anser till och med,
att det hör ifrågasättas, örn familjeavdraget för husföreståndarinna över
huvud taget bör bibehållas i ett system, där familjeavdraget för barn blivit
så väsentligt höjt som fallet skulle bliva enligt kommissionens förslag, ty
därmed syntes det huvudsakliga motivet för nu ifrågavarande avdrag ha
bortfallit.
Kommittén har för sin del i likhet med kammarrätten icke funnit skäl
föreligga därtill, att skattskyldig skulle för husföreståndarinna medgivas familjeavdrag
med samma höga belopp som för hustru. Kommittén uttalar
beträffande detta spörsmål följande:
Det bör erinras örn att husföreståndarinna själv erhåller grundavdrag vid
beskattningen av sin inkomst. Med hänsyn till den icke obetydliga höjning
av barnavdragen som föreslagits kan det till och med ifrågasättas, att avdraget
för husföreståndarinna sänkes något under nuvarande belopp. Kommittén
har övervägt att konstruera avdraget såsom ett fast sådant, lika stort
för samtliga ortsgrupper, vilket skulle verkställas efter det vanliga avdrag
samt bankning å dessa ägt rum. Kommunalskatteberedningen har emellertid
framhållit, att beredningen för kommunalbeskattningens del icke kan
taga ställning till förevarande fråga förrän i samband med avvägningen av
de ordinära avdragen. Vid sådant förhållande torde ej heller beträffande
statsbeskattningen slutlig ståndpunkt böra tagas förrän frågan kan lösas
även vidkommande kommunalbeskattningen. I avvaktan härå torde avdraget
böra anordnas på ett sådant sätt, att en blivande enhetlig lösning icke
föregripes och att avvikelsen från nu gällande ordning icke blir större än
nödvändigt.
Kommittén har därför funnit sig böra föreslå, att avdraget för husföreståndarinna
i fråga örn statsbeskattningen bestämmes till hälften av familjeavdraget
för hustru. I enlighet härmed skulle förevarande avdrag, på
vilket vanlig bankning finge ske, utgå med 300, 320, 340, 360 och 380 kronor
i respektive ortsgrupper och således bliva i stort sett oförändrat i förhållande
till nu. Endast för ortsgrupperna I, III och V skulle det komma att
sänkas med 20 kronor.
I den mån frågan om avdrag för husföreståndarinna berörts i yttrandena
har kommitténs förslag tillstyrkts. Undantag utgör socialstyrelsen, som finner
de skäl kommittén åberopat till stöd för sitt förslag knappast tillräckliga
för att föranleda ett frångående av nu gällande bestämmelser. Styrelsen
föreslår därför, att sådan skattskyldig även må komma i åtnjutande av den
föreslagna förhöjningen av hustruavdraget.
Avdrag vid ömmande omständigheter.
Kommittén har även till behandling upptagit de särskilda avdrag som
kunna utgå vid s. k. ömmande omständigheter och varom förmäles i 17 §
2 mom. förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt 50 §
2 mom. kommunalskattelagen. Kommittén har därvid kommit lill den uppfattningen
att vad som bör ändras icke är så mycket själva stadgandet som
fastmera tillämpningen av detsamma.
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-58.
Kommittén påpekar bland annat, att då såsom exempel på omständigheter,
som kunna väsentligen nedsätta den skattskyldiges skatteförmåga, nämnes
»underhåll av andra närstående än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet»,
därmed avses även det fall, att den skattskyldige har barn, för vilka
familjeavdrag ej medgives antingen på den grund att det överskridit åldersgränsen
för avdrag eller därför att — i fall då föräldrarna äro ogifta eller
frånskilda — den andre av föräldrarna har vårdnaden om barnet.
I betänkandet heter det vidare:
Därest kommitténs förslag om halvering av barnavdragen i det sist angivna
fallet genomföres, blir stadgandet örn extra avdrag icke längre tillämpligt
å detta. Däremot bör detsamma enligt kommitténs mening få användning
i vissa fall, då barn, som överskridit 18-årsåldern, fortfarande underhålles
och utbildas på den skattskyldiges bekostnad och den skattskyldiges
ekonomi därigenom i avsevärdare grad tynges. Särskilt torde avdrag i dessa
fall kunna medgivas under första året efter det barnavdraget upphört, då
ökningen i skatten kan vara mycket kännbar för föräldrarna. Det är självklart,
att extra avdrag ej skall utgå i fall, då avdrag för periodiskt understöd
i stället erhålles.
I detta sammanhang må ifrågavarande stadgande något belysas ur en annan
synpunkt. Då för tillämpning av bestämmelsen erfordras, att den skattskyldiges
skatteförmåga finnes vara väsentligen nedsatt, kan detta i och för
sig icke betyda annat än att skatteförmågan skall vara väsentligen nedsatt
under den som normalt är förenad med en viss inkomstnivå. Nedsättningen
är alltså icke principiellt bunden till särskilda inkomstskikt. Det ligger
dock i sakens natur, att de ömmande omständigheter, varom här är fråga,
bliva mest kännbara för skattskyldiga med mycket låga inkomster. Enligt
kommitténs mening bör emellertid bestämmelsen kunna tillämpas ganska
långt upp i inkomstskikten. Även för skattskyldiga, i ekonomiskt avseende
tillhörande medelklassen, kan inträffandet av de i bestämmelsen angivna omständigheterna
innebära mycket allvarliga påfrestningar å ekonomien, till
vilka hänsyn bör tagas vid beskattningen.
Kommittén har övervägt lämpligheten av att låta de nu anförda synpunkterna
komma till uttryck i själva lagrummet eller i anvisningar till detta.
Tanken härpå har emellertid övergivits. Vad som påkallas är enligt kommitténs
åsikt, att beskattningsmyndigheterna erinras om de möjligheter till
åstadkommande av skälig jämkning i skattskyldigheten, som bestämmelsen
erbjuder. Det är en känd sak att praxis på detta område varit mycket växlande;
av det statistiska materialet synes framgå, att endast i ett fåtal orter
stadgandet tillämpats i större utsträckning. Lämpligast torde vara, att genom
samråd mellan landskamrerarna samt instruerande av taxeringsnämndsordförandena
allvarliga försök göras att få till stånd en jämn praxis hos taxeringsnämnderna.
Detta är så mycket angelägnare som taxeringen regelmässigt
icke överklagas, därest extra avdrag medgives med högre belopp än som
bort utgå, och prövningsnämnderna, vare sig besvär anförts eller ej, endast
i undantagsfall torde ändra taxeringsnämndernas på ortskännedom grundade
avgöranden i berörda fall.
Kommitténs uttalanden beträffande spörsmålet om avdrag vid ömmande
omständigheter ha i allmänhet icke berörts i yttrandena.
Statskontoret finner i likhet med kommittén önskvärt, att de möjligheter
till skattedifferentiering, som genom en vidgad tillämpning av förefintliga bestämmelser
redan finnas på detta område, bättre tillvaratagas än vad för
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
133
närvarande synes vara fallet. Socialstyrelsen anser vad kommittén anfört beträffande
den praktiska tillämpningen av beskattningsnämndernas befogenhet
att i ömmande fall utöver de allmänna avdragen medgiva särskilda avdrag
förtjäna beaktande.
Länsstyrelsen i Stockholms län understryker särskilt kommitténs uttalande,
att avdrag av förevarande slag bör få användning i vissa fall då barn, som
fyllt 18 år, fortfarande underhålles och utbildas på den skattskyldiges bekostnad,
och därigenom den skattskyldiges ekonomi i avsevärdare grad
lynges.
I detta sammanhang må anföras ett uttalande av länsstyrelsen i Malmöhus
lån:
Lagförslaget synes icke ha tagit tillräcklig hänsyn till sådana skattskyldiga,
som ha att dragas med större eller mindre skulder, åsamkade exempelvis genom
studier eller dylikt, och gäller detta icke blott ensamstående skattskyldig
utan även den, som bildat familj. Sålunda torde det icke vara så alldeles
ovanligt att exempelvis en läroverkslärare, som har att dragas med avsevärda
studieskulder, i realiteten efter verkställda skuldamorteringar till
bestridande av sina levnadskostnader har mindre till förfogande än en skicklig
yrkesarbetare. Emellertid utsäges i betänkandet under rubriken »Avdrag
vid ömmande omständigheter» att för sådant ändamål avsedda bestämmelser
böra kunna tillämpas ganska långt upp i inkomstskikten. Under sådana
förhållanden torde måhända möjlighet finnas jämväl för nyss omförmälda
skattskyldige att erhålla behövlig lindring i beskattningen.
Beskattningen av äkta makar.
Befolkningsltommissionen.
Då frågan om äkta makars beskattning av befolkningskommissionen upptagits
till utredning, har det, efter vad kommissionen i sitt betänkande framhåller,
varit hänsynen till sådana äktenskap, där hustrun har egen inkomst,
som påkallat utredningen. För äktenskap av detta slag kunna nämligen
nuvarande regler leda till en hårdare beskattning av de äkta makarna, örn
de leva tillsammans, än den sammanlagda beskattning, som skulle hava
drabbat dem såsom ogifta, vilket enligt kommissionens uppfattning redan
från allmänna rättvisesynpunkter framstår såsom en obillighet. Kommissionen
har därutöver å denna fråga lagt de befolkningspolitiska och familjesociala
synpunkter, som förut berörts och som helt allmänt tala för en lägre
beskattning av äkta makar än av ogifta personer.
Kommissionen har först haft att taga ställning till spörsmålet, huruvida
principen om sambeskattning av äkta makar bör bibehållas. Kommissionen
har därvid funnit, att de skäl som i den — av kommissionen refererade —
skatterättsliga diskussionen anförts för sambeskattningens bibehållande,
syntes vara av avgörande beskaffenhet. Bestämmande för en familjs ekonomiska
ställning vore normalt makarnas sammanlagda inkomst och förmögenhet,
oavsett örn denna inkomst och förmögenhet tillkomme endera
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
maken eller båda. En särskild beskattning av vardera maken skulle innebära
fara för otillbörliga manipulationer genom överflyttning av förmögenhet
och inkomst makarna emellan. Den finansiella förlusten härav skulle
kunna för det allmänna bliva avsevärd. Tekniska svårigheter skulle vidare
uppstå i fråga om påläggandet av barnavdrag och andra avdrag. I främmande
länder torde sambeskattningens princip vara allmänt vedertagen. På
grund av vad sålunda anförts ville kommissionen bestämt avråda från att
bryta med sambeskattningsprincipen.
Kommissionen hänvisar till att merbeskattningen av äkta makar, som båda
lia inkomst, skulle såvitt avser de inkomstskikt, för vilka beskattningen ej är
progressiv, bliva helt undanröjd genom antagande av kommissionens förslag
om jämkningar i ortsavdragen, enligt vilket grundavdraget och familjeavdraget
för hustru skulle bliva lika stora. För större inkomsttagare skulle
frågan enligt kommissionens förslag lösas på indirekt väg sålunda, att den
nuvarande ordningen med dess möjligheter till orättvisa i sporadiskt förekommande
fall lämnades orubbad men att genom en beskattningsanordning
av särskild beskaffenhet sådana förmåner erbjödes åt äkta makar, att därigenom
tillfyllestgörande kompensation komme att beredas de makar, vilka
genom sambeskattningen erhölle en merbelastning i avseende å den allmänna
beskattningen. En dylik anordning bär kommissionen sökt uppnå
genom utformandet av den av kommissionen föreslagna skatten för familjelif
älp.
Kommissionen bar vidare ansett, att de numera i stor utsträckning rådande
förhållandena i fråga om de gifta kvinnornas arbete äro av den beskaffenhet,
att någon omedelbar åtgärd bör vidtagas för att bringa den förvärvsarbetande
hustrun i ett mindre ogynnsamt läge i jämförelse med den
hustru, som är i tillfälle att helt ägna sitt arbete åt hemmet. Vad som med
sådant syfte åtgöres skulle komma att ingå såsom ett naturligt led i de anordningar
med social och befolkningspolitisk karaktär, varom här är fråga. Kommissionen
har därför föreslagit, att maximibeloppet för det gift kvinna nu
tillkommande avdraget från egen arbetsinkomst höjes från 200 till 400 kronor.
Rörande innehållet i de över befolkningskommissionens förslag avgivna
yttrandena hänvisas till referatet i kommitténs betänkande (sid. 132 ff.).
Kommittén.
Beträffande spörsmålet om äkta makars beskattning har kommittén i likhet
med befolkningskommissionen och nästan samtliga de myndigheter, som
yttrat sig över kommissionens betänkande, funnit ofrånkomligt att bibehålla
principen om sambeskattning.
Kommittén motiverar sitt ställningstagande på följande sätt.
Det är uppenbart, att från deras synpunkt, som synas hårdast drabbade
av principens konsekvenser — äkta makar, vilka båda redan före äktenskapet
haft egna inkomster —- den genom äktenskapet uppkomna merbeskattningen
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
135
förefaller obegriplig och orättvis. Enligt kommitténs mening bör jämförelsen
emellertid icke ske endast mellan två makars beskattning, sådan den var
före och blivit efter äktenskapets ingående, utan även och framförallt mellan
två familjer med lika stora inkomster, där inkomsten i det ena fallet
helt intjänats av mannen men i det andra fallet av båda makarna. Det kan
icke med skäl påstås annat än att de båda familjernas skatteförmåga är i stort
sett densamma. Skattekraften förändras icke efter den proportion, i vilken
inkomsten råkar tillföras familjen av den ene eller den andre av makarna.
Enligt kommitténs uppfattning skulle det vara i hög grad oriktigt att genom
lindring av skatten för dem, vilka rimligtvis kunna bära densamma, öka skatten
för andra familjer, som äro lika eller sämre ställda. Att sambeskattningsprincipens
upphävande skulle för statsverket medföra avsevärd skatteförlust,
som skulle komma att ytterligare ökas genom överflyttningar av
inkomst och förmögenhet mellan makar i avsikt att vinna ytterligare skattelindring,
är obestridligt.
Den ståndpunkt, kommittén sålunda intager i själva principfrågan, hindrar
icke, att det för kommittén är ett önskemål att de nyss anmärkta olägenheterna
av sambeskattningen reduceras i den mån det kan ske utan att
skattebördan därför överflyttas till de familjer, i vilka inkomsten härrör
från endast en av makarna.
Betydelsefulla ändringar i förevarande avseende ha ock av kommittén
förutsatts komma till stånd i och med antagande av kommitténs förslag till
omläggning av ortsavdragen. Enligt detta förslag skulle familjeavdraget
Summa statsskatter och kommunal Statsskatt enligt kommitténs förslag
progressivskatt år 1937 (110 % av grundbeloppet för bottenskatten)
Taxerat belopp, kr. | Ensamstående | Äkta makar, summa kronor | Ökning | Ensamstående | Äkta makar, summa kronor | Ökning resp. minskning | ||||
vardera | | summa kronor | vardera kronor | summa kronor | |||||||
1,000 1,000 | 8.16 8.16 | j- 16.32 | 25.50 | + | 0.46 | 8.91 8.91 | J. 17.82 | 19.80 | + | O.io |
2,000 1,000 | 49.98 8.16 | J. 58.14 | 76.50 | + | 0.61 | 54.45 8.91 | | 63.36 | 59.40 | - | 0.13 |
2,000 2,000 | 49.98 49.98 | j. 99.96 | 127.50 | + | 0.69 | 54.45 54.45 | | 108.90 | 108.90 | ± | 0 |
3.000 1.000 | 100.98 8.16 | j- 109.14 | 127.50 | + | 0.46 | 103.95 8.91 | j. 112.86 | 108.90 | - | 0.10 |
3,000 3,000 | 100.98 100.98 | j- 201.96 | 241.17 | + | 0.65 | 103.95 103.95 | j. 207.90 | 221.10 | + | 0.22 |
4.000 2.000 | 151.98 49.08 | J. 201.96 | 241.17 | -f | 0.65 | 154.55 54.45 | j> 209.00 | 221.10 | + | 0.20 |
OO | 268.98 49.98 | j. 318.96 | 364.83 | + | 0.57 | 281.60 54.45 | j. 336.05 | 344.30 | + | 0.10 |
8,000 4,000 | 397.45 151.98 | J. 549.43 | 694.00 | + | 1.20 | 43". 10 | J. 584.65 | 678.30 | + | 0.78 |
10,000 10,000 | 545.91 | j. 1,091.82 | 1,734.67 | + | 3.21 | 619.40 619.40 | 1 1,238.80 | 1,698.30 | + | 2.30 |
88 | 1,841.51 209.65 | } 2,051.16 | 2,535.83 | 4* | 1.94 | 1,971.00 215.05 | J- 2,186.05 | 2,455.80 | + | 1.08 |
20,000 20,000 | 1,841.51 1,841.61 | } 3,683.02 | 5,204.17 | + | 3.80 | 1,971.00 1,971.00 | | 3,942.00 | 5,256.30 | + | 3.29 |
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
för hustru, som nu är avsevärt mindre än grundavdraget, komma att höjas
betydligt och för inkomster upp till cirka 5,000 kronor bliva lika stort som
eller endast obetydligt lägre än avdraget för ogift. För inkomster över nyssnämnda
belopp skulle familjeavdraget bliva detsamma som vid lägre inkomster,
varemot avdraget för ensamstående skulle gradvis avtaga för att
vid ett taxerat belopp å 14,000—15,000 kronor vara helt eliminerat.
De verkningar, som nu berörda ändringar i avseende å ortsavdragen skulle
medföra för beskattningen av äkta makar, vilka båda lia inkomst, äro ganska
avsevärda. Därest sammanlagda inkomsten icke överstiger 5,000 kronor, blir
det över huvud icke någon merbeskattning eller också en mycket obetydlig
sådan. I vissa fall kan på grund av bankningsregeln rent av någon liten
minskning av skatten uppkomma. Vid högre inkomster kan progressivitetens
inverkan icke helt upphävas av den ökade differentieringen mellan ensamstående
och familjer, men merbeskattningen blir dock av mindre storleksordning
än enligt gällande regler utom vad angår mycket höga inkomster.
För belysande av verkningarna av sambeskattningen för äkta makar dels
vid tillämpning av gällande bestämmelser och dels enligt de av kommittén
föreslagna bestämmelserna (jämväl i avseende å skatteskalorna) må hänvisas
till exempel, samtliga avseende ortsgrupp I1.
Beträffande slutligen frågan om det gift kvinna tillkommande avdraget
från egen arbetsinkomst har kommittén förklarat sig finna vissa av kammarrätten
i dess yttrande över befolkningskommissionens förslag framförda
synpunkter till stöd för uppfattningen, att nämnda avdrag borde helt utgå
ur skattesystemet, vara värda stort beaktande.
Kommittén anför i denna fråga:
Om familjeavdraget för hustru på sätt av kommittén föreslagits göres
ungefär lika stort som grundavdraget för ogifta skattskyldiga (för högre
inkomster till och med större), rubbas den förutsättning, som utgjort grund
för hustrus särskilda avdrag för arbetsinkomst, nämligen att en hustru med
eget förvärvsarbete genom det särskilda avdraget i förening med familjeavdraget
skulle få ungefär samma avdrag som örn hon varit ogift. Att
märka är att hustruavdragets höjning enligt förslaget, vilken utgör i medeltal
320 kronor (obankat), mer än väl uppväger förlusten av det särskilda
avdraget. Det särskilda avdraget från arbetsinkomsten skulle på
sätt kammarrätten påvisat sätta den gifta kvinnan med arbete utom hemmet
i betydligt bättre ställning än både den ogifta förvärvsarbetande kvinnan
och den hustru, som biträder sin man i hans verksamhet — jordbruk,
tjänst, rörelse eller vad det må vara.
Det kan enligt kommitténs förmenande visserligen icke bestridas, att avlönat
biträde i hemmet, utlämnande av barn till vård utom hemmet och
dylikt kan vara en förutsättning för gift kvinnas förvärvsarbete, varför
ifrågavarande utgifter ur viss synpunkt kunna betraktas såsom omkostnader
för hennes arbetsförtjänst. Detta förhållande är emellertid ej utmärkande
för gift kvinna till skillnad från ogift utan kan förekomma beträffande
både gifta och ogifta (änkor, frånskilda). Därest skattelagstiftningen
över huvud taget skall tänkas taga hänsyn till förhållandet, bör detta
sålunda ej ske i förevarande sammanhang. Skillnaden mellan gifta och
ogifta beaktas enligt kommitténs mening tillräckligt genom de generella avdragsreglerna.
Den av befolkningskommissionen antydda möjligheten att
vid beskattningen hänsyn till värdet av hustrus arbete i hemmet för dess
1 Se sid. 135. Beträffande högre inkomstskikt försvåra ändringar i skatteskalorna jämförelsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
137
räkning skulle tagas på det sätt, att detta mer eller mindre likställdes
med skattepliktig inkomst, förefaller kommittén utesluten. En dylik ordning
synes i varje fall föga ägnad att befordra hem- och familjebildning.
På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, att ifrågavarande
avdrag borttages för statsbeskattningens del.
Kommunalskatteberedningen har rörande denna fråga meddelat, att beredningen
icke kan fatta ståndpunkt till densamma, förrän beredningen
tagit ställning till spörsmålet om storleken av familjeavdraget för hustru.
Beredningen har därför funnit, att för kommunalbeskattningens del någon
ändring på denna punkt icke nu bör ifrågakomma.
Att avdraget sålunda bibehålies beträffande kommunalbeskattningen men
avskaffas i fråga om statsbeskattningen synes, enligt vad kommittén yttrar,
icke behöva föranleda tekniska svårigheter vid taxeringsarbetet, enär förevarande
avdrag utformats som ett s. k. allmänt avdrag. De allmänna avdragen
upptagas å deklarationsblanketten särskilt för sig beträffande kommunal-
och statsbeskattningen; skiljaktigheter föreligga för övrigt redan
enligt nu gällande bestämmelser, såsom i fråga om avdraget för skatter
m. m.
Yttrandena.
Den av kommittén intagna ståndpunkten i fråga om beskattningen av
äkta makar, nämligen att principen om sambeskattning skall bibehållas, har
av myndigheterna, i den mån de yttrat sig i frågan, i allmänhet godtagits.
De av kommittén åberopade skälen angivas därvid ha varit utslagsgivande
vid ställningstagandet.
Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar särskilt, att ett borttagande av sambeskattningsprincipen
beträffande statsbeskattningen sannolikt skulle särskilt
gynna städernas och industrisamhällenas skattedragande på lantbefolkningens
bekostnad. Det vore nämligen huvudsakligen bland industriarbetarna
och vissa allmänanställda grupper, som hustrun hade tillfälle till särskild
och till beloppet avsevärd arbetsinkomst. Men det syntes obestridligt,
att den omständigheten huruvida ett inkomstbelopp förvärvats av mannen
eller hustrun icke inverkade på skatteförmågan.
Några länsstyrelser intaga en mera kritisk ståndpunkt till kommitténs förslag
i denna del.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anför sålunda:
Länsstyrelsen finner det beklagligt, att kommittén icke ansett sig kunna
annat än lämna det gamla, ständigt aktuella problemet örn makars sambeskattning
väsentligen olöst; dess förslag om ökat hustruavdrag saknar nämligen
större betydelse inom stora inkomsttagaregrupper, särskilt då kommittén
samtidigt föreslår borttagandet av avdrag från hustruns egen arbetsinkomst.
Den merbeskattning, som---i många fall kommer att kvar
stå,
kommer givetvis att framstå såsom orättvis, särskilt i de fall, då hustrun
bär inkomst av eget arbete eller egen förvärvsverksamhet. Visserligen är
det sant, att, som kommittén säger, jämförelse icke bör ske endast mellan
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
ivå makars beskattning, sådan den var före och blivit efter äktenskapets ingående,
men länsstyrelsen kan icke dela kommitténs uppfattning att jämförelse
framför allt bör ske mellan två familjer med lika stora inkomster,
där inkomsten i det ena fallet intjänats av mannen men i det andra fallet av
båda makarna, och att det icke med skäl kan påstås annat än att de båda
familjernas skatteförmåga i stort sett är densamma. I det förra fallet finns
ju hustruns arbetskraft att tillgå i hemmet, och redan på den grund måste
skatteförmågan vara större än då för uppnående av samma sammanlagda
inkomst också hustrun måste utföra förvärvsarbete utom hemmet. Även
om det ur vissa synpunkter måste anses olyckligt, synes det med det nuvarande
samhällets struktur ofrånkomligt, att i ett mycket stort antal fall familjebildning
är, i varje fall örn den, såsom önskvärt är, skall kunna ske
vid någorlunda unga år, direkt beroende på båda makarnas arbetsförtjänst,
och skattelagstiftningen synes icke böra underlåta att taga hänsyn till detta
faktiska förhållande. Det synes för övrigt riktigare att göra jämförelse med
de fall, då två andra personer än äkta makar, exempelvis två syskon, mor
jämte son, ja, till och med två arbetskamrater, hava gemensamt hushåll. Då
det icke ifrågasatts eller kan ifrågasättas att här taga hänsyn till den genom
samhushållet onekligen ökade skattekraften, synes tillräcklig anledning
icke finnas att bibehålla en motsatt regel blott beträffande äkta makebeskattningen.
Då man, samtidigt som betydelsen av denna ökade beskattning
förringas, som ett skäl mot en omläggning anför den betydande skatteförlusten
för staten, behöver ytterligare endast påpekas, att ett dylikt skäl
icke kan få vara avgörande för bibehållande av skatteregler, som i och för
sig erkännas vara orättvisa och osociala. Ur nu anförda synpunkter hade
länsstyrelsen ansett det vara synnerligen önskvärt att utredning förelegat,
som gjort det möjligt att bedöma verkningarna av en sådan omläggning att
sambeskattningen helt upphävts, i varje fall då det gäller hustrus inkomst
av arbete eller förvärvsverksamhet.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser åtgärden att sätta avdraget för hustru
lika stort som grundavdraget helt visst vara ett steg i rätt riktning, men då
kommittén funnit ofrånkomligt att bibehålla principen örn sambeskattning
för äkta makar, kvarstode tyvärr den mycket och enligt länsstyrelsens mening
med rätta påtalade obillighet, som sådan sambeskattning innebure.
Enligt länsstyrelsens uppfattning kunde därför frågan om äkta makars
beskattning icke anses genom förslaget lia vunnit sin slutgiltiga lösning.
Länsstyrelsen i Gotlands län, som i sitt yttrande över befolkningskommissionens
förslag uttalat sig för att steget till självständig beskattning borde
tagas fullt ut, beklagar, att hinder därför fortfarande syntes möta.
Socialstyrelsen har ställt sig tveksam mot förslaget i denna del men anser
sig dock icke kunna avstyrka detsamma, i synnerhet som olägenheterna av
sambeskattningen avsevärt reducerades genom den föreslagna omläggningen
av ortsavdragen.
Kommitténs förslag om borttagande för statsbeskattningens vidkommande
av det gift kvinna i vissa fall tillkommande särskilda avdraget å högst
200 kronor har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga myndigheter
utom länsstyrelsen i Kronobergs län.
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
139
Sistnämnda länsstyrelse finner det ökade familjeavdraget för hustru knappast
utgöra bärande skäl för den föreslagna åtgärden, varemot bl. a. den
kvarstående samtaxeringen för äkta makar torde kunna åberopas som skäl
för bibehållande av berörda avdrag. Då för kommunalbeskatlningens del
någon ändring i fråga om detta avdrag icke nu kunde ifrågakomma, framstode
såsom ett aktuellt önskemål ur taxeringsteknisk synpunkt, att vare
sig avdraget bibehölles eller borttoges, i varje fall samma regel tillämpades
i avseende å statsbeskattningen och kommunalbeskattningen.
Länsstyrelsen i Kristianstads län, som i princip tillstyrkt kommitténs förslag
i förevarande avseende, hävdar att likformighet bör gälla mellan statsoch
kommunalbeskattningen.
1928 års skattereform innefattade även ändringar i avseende å familjebe- Departements
.
chefen.
skattningen, åsyftande något ökad differentiering med hänsyn till barnantalet.
Krav på ytterligare lättnad i familjeförsörjarnas skattebörda gjorde sig
emellertid snart gällande. Redan 1931 års riksdag beslöt i anledning av väckt
motion att hos Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande ändrade grunder
för familjeavdragens bestämmande. Frågan om familjebeskattningen har
därefter varit föremål för utredning dels inom befolkningskommissionen, vars
förslag berörde såväl den kommunala som den statliga beskattningen, dels
ock av 1936 års skattekommitté såvitt angår statsbeskattningen. För den
kommunala beskattningens del har frågans fortsatta utredning hänskjutits
till kommunalskatteberedningen.
Vid behandlingen av spörsmålet örn en skattedifferentiering efter barnantalet
ha befolkningskommissionen och skattekommittén bedömt problemet
från i viss mån olika utgångspunkter. Medan för kommissionen helt naturligt
befolkningspolitiska och familjesociala synpunkter trätt i förgrunden,
har kommittén i första band betraktat frågan såsom ett spörsmål om skattens
avvägning efter förmågan. Från såväl den ena som den andra utgångspunkten
har fastslagits, att den nuvarande skattedifferentieringen efter familjestorlek
icke är tillfredsställande. Befolkningskommissionen har dock i
sitt förslag gått icke obetydligt längre än skattekommittén vid försöken att
åstadkomma lättnad åt familjeförsörjare och särskilt barnrika sådana.
Redan i samband med framläggandet av förslaget till 1936 års riksdag rörande
omläggning av den direkta statsbeskattningen uttalade jag min principiella
anslutning till uppfattningen att en starkare differentiering mellan
skattebetalarna med hänsyn till familjestorlek eller försörjningsplikt i övrigt
är önskvärd. Oberoende av den vikt man kan vara böjd att tillskriva en
dylik differentiering ur befolkningspolitiska synpunkter, torde en ganska hög
grad av enighet kunna vinnas därom, att — bortsett från de verkligt stora
inkomsterna — en relativ minskning av skattebördan för familjerna och naturligtvis
framför allt de barnrika är önskvärd oell befogad.
Beträffande förevarande spörsmål föreligger av naturliga skäl nära samband
mellan stats- och kommunalbeskattningen. Jag bar tidigare redogjort
för de skäl som föranlett mig att föreslå omläggning av statsbeskattningen
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
utan att invänta kommunalskatteberedningens förslag i huvudfrågorna. Beredningen,
som tagit del av kommitténs förslag rörande familjebeskatlningen,
har meddelat, att detta icke synes vara ägnat att försvåra lösningen av
frågan för kommunalbeskattningens vidkommande. Det samråd, som sålunda
ägt rum mellan de båda kommittéerna, ger mig anledning antaga, att
ett blivande förslag från kommunalskatteberedningen å sin sida icke kommer
att medföra oförutsedda verkningar på statsbeskattningen.
Vid den tekniska utformningen av den ifrågasatta nya avvägningen av
skattebördan mellan ensamstående skattskyldiga samt skattskyldiga med familj
av olika storlek har skattekommittén utarbetat förslag som delvis avvika
från vad nu i detta hänseende gäller och även från vad av befolkningskommissionen
förordats. Metoden med fasta avdrag och s. k. bankning övergives
sålunda i fråga örn »ensamstående», d. v. s. personer, som icke äro
gifta och ej heller ha barn, för vilka avdrag åtnjutes. För dessa ensamstående
skattskyldiga skall det beskattningsbara beloppet enligt förslaget bestämmas
med stöd av en särskild tabell. Svårigheterna att med skematiskt
bestämda avdrag av nuvarande typ ernå en tillfredsställande avvägning beträffande
ensamstående i de lägsta inkomstskikten ha tydligen fört fram till
ett sådant tabellsystem med dess individuella behandling av avdragsfrågan.
Då sålunda regeln örn lika stora avdrag för alla inkomstskikt uppgivits, har
kommittén funnit det möjligt att vid högre inkomster åstadkomma en önskvärd
starkare differentiering genom att alltefter inkomstens stegring kontinuerligt
minska avdraget för ensamstående, så att det vid ett taxerat belopp
å cirka 14,600 kronor alldeles upphör.
Jag kan i huvudsak ansluta mig till det av kommittén framlagda förslaget
rörande fördelningen av skattebördan efter familjestorlek. Att familjeavdraget
bör vara lika stort som grundavdraget för familjeförsörjare finner jag
väl motiverat icke minst ur den synpunkten att vissa olägenheter av sambeskattningen
för äkta makar därigenom upphävas. Den avvägning av de olika
avdragens storlek, vartill kommittén efter ingående undersökningar och
överläggningar kommit, synes mig kunna godtagas. Endast i fråga örn ensamstående
i vissa lägre inkomstskikt föreslår jag någon jämkning nedåt av
de i tabellen upptagna beskattningsbara beloppen.
Denna jämkning avser icke inkomsterna strax ovanför skattskyldighetsgränsen,
där de av kommittén föreslagna höjningarna för ensamstående synas
obetydliga eller måttliga, utan något högre inkomster. För dessa skulle
nämligen en tillämpning av tabellen i oförändrat skick medföra en skatteskärpning,
vilken såväl absolut som framför allt relativt sett är ganska betydande.
Detta gäller särskilt de högre ortsgrupperna. Den justering av
tabellen jag med hänsyn därtill funnit motiverad avser taxerade belopp i
ortsgrupp I 1,250—1,790 kronor, i ortsgrupp II 1,350—2,090 kronor, i ortsgrupp
III 1,450—2,390 kronor, i ortsgrupp IV 1,550—2,690 kronor och i ortsgrupp
V 1,650—2,990 kronor. Enligt verkställda beräkningar skulle den
nu förordade lättnaden för vissa inkomstskikt i förhållande till kommitténs
förslag innebära en skatteförlust (avseende 1936 års skatteunderlag) icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
141
överstigande 1 miljon kronor. Detta belopp är icke av den storleksordning,
att förutsättningarna i andra avseenden för kommitténs förslag därigenom
rubbas.
Såsom förut nämnts innebär förslaget i avseende å ensamståendes beskattning
en skatteskärpning för högre inkomsttagare genom successiv reduktion
av grundavdraget ned till noll. Då jag finner de skäl, som kommittén åberopat
till stöd för förslaget i denna del, övertygande, ansluter jag mig till
detta.
Av den ståndpunkt jag enligt det föregående intagit i själva sakfrågorna
torde framgå, att jag även godtagit den tekniska utformningen av kommitténs
förslag. Jag vill icke bestrida det principiellt berättigade i de anmärkningar,
som gjorts mot den dubbla ortsavdragsmetod, som den förordade
anordningen för beskattningen av ensamstående medför. Något reellt missförstånd
torde dock icke behöva uppstå. Varje oklarhet skulle för övrigt
avlägsnas, därest man toge steget fullt ut och läte tabellen omfatta samtliga
kategorier skattskyldiga. Yrkanden på dylik utvidgning av tabellsystemet
ha också i några yttranden framställts. Det är dock att märka, att ett fullständigt
tabellverk — som givetvis måste vara en del av själva författningen
— skulle bliva mycket vidlyftigt. Det uppslag till förenklingar, som riksräkenskapsverket
framfört, innebär sakliga ändringar av icke obetydlig räckvidd
i den gjorda avvägningen och kan därför ej nu upptagas. Då för kommunalbeskattningens
del den nuvarande metoden med bankning ännu så länge
måste bibehållas, finner jag icke nödvändigt att nu låta överföra avdragssystemet,
vad angår familjeförsörjare, i ett vidlyftigt, i själva förordningen
ingående tabellverk. Däremot överväger jag möjligheterna att i administrativ
ordning utgiva ortsgruppsvis ordnade tabeller, med angivande
direkt av beskattningsbara belopp, beträffande de vanligen förekommande
fallen: gifta utan barn, med ett barn etc.
För bedömande av verkningarna av det nu förordade förslaget i olika
inkomstlägen och vid olika familjek ombinationer må hänvisas till exempel,
som lämnas i tabell 1 av den tabellbilaga F, som torde få bifogas detta protokoll.
Förslaget örn höjning av åldersgränsen för erhållande av barnavdrag från
16 till 18 år beträffande såväl stats- som kommunalbeskattningen har allmänt
tillstyrkts. Enighet synes numera också råda därom, att en ytterligare
höjning av nämnda gräns icke lämpligen bör ske. Även jag kan för min
del helt ansluta mig till förslaget i denna punkt. Vad kommunerna angår
synes den föreslagna ändringen vara av relativt underordnad betydelse, i det
att skatteunderlaget icke i högre grad kommer att minskas därigenom.
Mot de föreslagna ändringarna i bestämmelserna rörande rätten att räkna
hemmavarande harn bland föräldrarnas arbetspersonal har jag intet att
erinra. En redaktionell omarbetning av hithörande bestämmelser bar emellertid
ägt rum.
Beträffande frågan örn eventuell ändring i storleken av det belopp, vartill
barnets egen inkomst högst får uppgå för att familjeavdrag skall erhållas
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
för barnet, har kommittén, synbarligen med tvekan, funnit sig böra föreslå
att beloppet bibehålies oförändrat vid 450 kronor. Befolkningskommissionen
hade föreslagit höjning av beloppet till 600 kronor under hänvisning bland
annat till att barnavdragen, till vilka nämnda belopp borde stå i relation,
blivit höjda. Kammarrätten fann valet stå emellan beloppen 450 och 600
kronor, därvid kammarrätten ansåg det försiktigast att bibehålla beloppet
450 kronor oförändrat. För egen del finner jag mig böra förorda, att ifrågavarande
belopp sättes till 600 kronor. Ur taxeringssynpunkt innebär denna
ändring en stor förenkling, då familjeavdrag för barn kommer att lämnas i
alla de fall, där ej deklarations- och skatteplikt för barnets inkomst föreligger.
Det är visserligen riktigt, att skattefriheten för barnets inkomst därigenom
något utökas. Då emellertid tidigare vid bestämmande av förevarande
belopp familjeavdraget för barn (efter bankning) fått vara utgångspunkten,
torde den föreslagna höjningen av barnavdragen väl motivera någon höjning
även av sagda belopp.
Den ifrågasatta uppdelningen av barnavdraget i vissa fall, då föräldrarna
icke äro gifta med varandra eller, ehuru gifta med varandra, leva åtskilda,
finner jag välgrundad. Att fall understundom kunna inträffa, då även halvt
avdrag skulle bliva större än det lämnade underhållsbidraget, torde vara
ofrånkomligt. En regel, enligt vilken avdraget skulle maximeras till bidragets
belopp, skulle säkerligen bliva alltför besvärlig i tillämpningen. Det kan väl
ej bestridas, att det föreslagna stadgandet i vissa fall kan vålla besvär för
taxeringsmyndigheterna. Den genom stadgandets avfattning fastslagna presumtionen,
att -— därest icke annat visas eller av omständigheterna framgår
— båda föräldrarna skola anses lia bidragit till barnets underhåll och
.således ha rätt till halvt avdrag vardera, torde dock i hög grad underlätta
tillämpningen.
Rörande avdraget i vissa fall för husföreståndarinna ansluter jag mig till
kommitténs förslag, enligt vilket sagda avdrag beträffande statsbeskattningen
skall utgöra hälften av familjeavdraget för hustrun.
I de uttalanden, sorn av kommittén gjorts rörande tillämpningen av stadgandet
örn särskilt avdrag vid ömmande omständigheter, kan jag i huvudsak
instämma. Det synes mig vara av stor betydelse, att de möjligheter till skattedifferentiering,
som stadgandet erbjuder, verkligen tillvaratagas. Jag är ense
med kommittén därom, att bestämmelsen bör kunna tillämpas ganska långt
upp i inkomstskikten, därest de angivna förutsättningarna äro för handen.
Vad beträffar tillvägagångssättet för ernående av en jämnare praxis på området
finner jag de av kommittén förordade åtgärderna vara värda att prövas.
Såväl befolkningskommissionen som kommittén ha funnit ofrånkomligt att
bibehålla principen om sambeskattning av äkta makar, och denna uppfattning
har i allmänhet vunnit anslutning i myndigheternas yttranden. Från
några håll har dock ifrågasatts principens upphävande åtminstone vad angår
hustrus inkomst av tjänst eller rörelse. De skäl som å ena och andra sidan
åberopats i denna omtvistade fråga äro alltför väl kända för att behöva här
återgivas. För egen del finner jag de starkaste skälen tala för ett bibehålian
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
143
de av sambeskattningen. Genom ortsavdragens omläggning reduceras olägenheterna
av principen högst betydligt; så snart makarnas sammanlagda inkomst
icke överstiger c:a 5,000 kronor, uppkommer ingen eller blott mycket
ringa merbeskattning.
Kommitténs — allmänt tillstyrkta — förslag örn borttagande för statsbeskattningens
vidkommande av det gift kvinna i vissa fall tillkommande särskilda
avdraget å högst 200 kronor finner jag välgrundat. På grund av deklarationsblankettens
uppställning torde den omständigheten, att skilda principer
i detta hänseende komme att tillämpas vid statsbeskattningen och kommunalbeskattningen,
icke medföra tekniska svårigheter vid taxeringsarbetet.
Skattesystem och skatteskalor vid beskatt
ningen av fysiska personer.
Kommittén.
Efter det kommittén på sätt berörts i det föregående tagit ståndpunkt
till vissa allmänna frågor rörande den avsedda omläggningen av det nuvarande
statsskattesystemet, har kommittén ingått på frågan örn systemet
för statsbeskattningen av fysiska personers inkomst och förmögenhet. Avgörandet
av denna fråga har naturligen även måst innefatta ett ställningstagande
till spörsmålet om skatternas avvägning mellan olika inkomstklasser
och inkomsttyper. Vid bedömandet av frågan om själva beskattningssystemet
har spörsmålet örn förmögenhetsbeskattningens anordnande trätt
i förgrunden.
Ehuru i direktiven för kommittén närmast förutsatts att i det nya skattesystemet
förmögenhetsbeskattningen skulle anknytas till någon eller några
av de skatteformer, vilka redan tillämpats i Sverige, har kommittén dock
ansett sig böra jämväl undersöka förutsättningarna för införandet av en för
vårt land helt ny form för beskattning av förmögenhet, nämligen allmän
merbeskattning å förmögenhetsavkastning.
Liksom fallet varit vid tidigare utredningar har kommittén, främst på
grund av de stora tekniska svårigheterna att för de olika förvärvskällorna
urskilja vad som skall anses utgöra förmögenhetsavkastning, avvisat tanken
på denna beskattningsform. Rörande den närmare motiveringen för
kommitténs ställningstagande torde få hänvisas till betänkandet (sid. 138
—140).
En annan fråga, som av kommittén i detta sammanhang upptagits till
behandling, avser den stundom ifrågasatta rätten för den skattskyldige att
vid inkomstberäkningen beträffande taxering till statsskatt erhålla avdrag
icke blott för erlagda kommunalutskylder ulan även för kronoutskylder
(betänkandet sid. 140—143). Kommittén har icke kunnat förorda dylik
\itvidgad
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
tiska skäl utan mera den omständigheten, att vinsten för de skattskyldiga
av rätt till utskyldsavdrag för kronoskatter skulle vara mycket tvivelaktig.
Då en sådan rätt naturligen finge uppvägas med en skärpning av progressionen,
så att skattens verkan i olika inkomstlägen bleve ungefär densamma
som eljest avsetts, skulle beskattningen för de enskilda skattskyldiga
under förutsättning av jämna inkomster stanna vid i det närmaste samma
belopp enligt båda alternativen. Någon vinst för dessa skattskyldiga
skulle alltså ej bliva en följd av utskyldsavdraget. Enligt vad med exempel
visas skulle vid växlande inkomster ett system med rätt till avdrag för
skatter åstadkomma en ytterligare belastning av topparna utan att föranleda
motsvarande mildring för de låga inkomståren. Även örn kommittén
icke velat bestrida vikten av de psykologiska skäl som kunna tänkas,
oavsett de anförda synpunkterna, tala för en avdragsrätt, har kommittén
därför funnit de övervägande skälen tala emot införande av sådan rätt.
De olika förslag till skattesystem med tillhörande skatteskalor, som behandlats
under utredningsarbetet, lia hänförts till tre alternativa grupper.
Härom anföres i betänkandet:
A.-cilternativen innefatta två från varande fristående skatter, en inkomstskatt
och en förmögenhetsskatt. B-alternativen lia avsett en kombinerad
inkomst- och förmögenhetsskatt av samma typ som den nu gällande (alltså
med förmögenhetsdel lagd till inkomsten för bestämmande av det taxerade
beloppet) samt vid sidan härav en fristående förmögenhetsskatt. Enligt
C-alternativen skulle bela statsbeskattningen å inkomst och förmögenhet
uttagas i form av en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt med
enhetlig eller efter skiktskala uppbyggd förmögenhetsdel. En mångfald
alternativa skatteskalor för fysiska personers inkomstskatt, förmögenhetsskatt
eller kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt ha upprättats. Inkomstskatten
i A-alternativen samt inkomst- och förmögenhetsskatten i Boch
G-alternativen ha i enlighet med de antagna förutsättningarna fördelats
på en rörlig progressiv bottenskatt och en fast progressiv tilläggsskatt.
Det har under utredningen visat sig lämpligt att — oavsett valet av skattesystem
— låta samma skatteskalor (för bottenskatten och för tilläggsskatten)
bliva tillämpliga å inkomstskatten (alternativ A), respektive inkomst-
och förmögenhetsskatten (alternativen B och C). Den beskattning
av förmögenhet, som i alternativen B och C skall uttagas genom den kombinerade
inkomst- och förmögenhetsskatten, utvinnes nämligen enbart genom
den till inkomsten lagda förmögenhetsdelen. Avvägningen av skattebördan
mellan de talrika skattskyldiga, vilka icke äga förmögenhet, skulle
icke bliva densamma enligt de olika systemen, därest skatteskalorna för
inkomstskatten, respektive inkomst- och förmögenhetsskatterna skilde sig
från varandra.
Efter granskning av de upprättade skatteskalorna har kommittén beträffande
samtliga alternativ enats om följande skalor för boltenskatt och tillläggsskatt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Bottenskatten:
145
Bottenskattens grundbelopp utgör:
när det beskattningsbara beloppet icke överstiger 3,000 kronor: 4.5 procent
av det beskattningsbara beloppet;
när det beskattningsbara beloppet överstiger
3.000 men icke 6,000 kr.: 135 kr. för 3,000 kr. och 5.5 % av återstoden;
6.000 kr. : 300 » » 6,000 » » 6.5 % » »
Tilläggsskatten:
Tilläggsskatten utgör:
när det beskattningsbara beloppet icke överstiger 10,000 kronor: 2 procent
av den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 8,000 kronor;
när det beskattningsbara beloppet överstiger
10,000 men | icke | 15,000 | kr.: | 40 | kr. för | 10,000 kr. och | 4 % av återstoden; | |||
15,000 » |
| 25,000 | > | 240 |
| > | 15,000 » |
| 8% » | » ; |
25,000 » | Tt | 40,000 | » : | 1,040 |
| 25,000 » |
| 12 % » | * t | |
40,000 » | > | 60,000 | » ; | 2,840 | > | 2> | 40,000 * | ■» | 16 % » | » ; |
60,000 » |
| 100,000 | » : | 6,040 | > |
| 60,000 » | 2> | 20% » | » ; |
100,000 » |
| 200,000 | » : | 14,040 |
|
| 100,000 » | > | 24% » | » ; |
200,000 kr. |
|
|
| 38,040 | » | 2> | 200,000 » | » | 28% » | » |
Skalornas verkningar ha i betänkandet belysts genom exempel, avseende
jämförelse mellan å ena sidan 1935 och 1937 års statsskatter och kommunala
progressivskatt, samt å andra sidan den nya statsskatten vid olika utdebiteringsprocent
av bottenskatten (tab. IV och VI). Vid jämförelsen bör enligt
kommittén observeras, att skattebeloppen enligt nuvarande grunder närmast
böra jämföras med den nya statsskatten vid uttagande av 110 procent av
bottenskattens grundbelopp. Såsom tidigare framhållits, beräknas nämligen,
att det nya systemet, om den däri ingående rörliga skatten uttages med 110
procent av grundbeloppet, skall med 1936 års skatteunderlag, sådant det förändrats
genom omläggningen av avdragssystemet, avkasta lika mycket som
1936 års skatter givit å det verkliga skatteunderlaget nämnda år. Vid dessa
jämförelser har bortsetts dels från den inverkan å statsskattens storlek, som
för högre inkomsttagare blir en följd av den bortfallna rätten till avdrag för
den del av skatten, som motsvarar kommunal progressivskatt, dels ock från
den ökning av den allmänna kommunalskatten, som vid den kommunala
progressivskattens bortfallande kan komma att inträda i de kommuner, vilka
ej beredas full kompensation för förlusten av nämnda skatt genom skatteutjämnande
åtgärder.
Beträffande den avvägning av skattebördan, som de av kommittén förordade
skatteskalorna innebära, har kommittén till en början erinrat örn de
i det föregående omnämnda undersökningarna rörande det samlade skattetrycket
i Sverige och i utlandet, vilka inom finansdepartementet verkställts av
tillkallade sakkunniga, samt örn den motivering för den föreslagna avvägnin
Bihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 258.
10
146
Kungl. Majlis proposition nr 258-
gen mellan olika inkomstklasser, som lämnades i propositionen nr 232 till
1936 års riksdag. Kommittén anför därefter i huvudsak:
1936 års riksdag avslog Kungl, Maj:ts förslag rörande omläggning av statsbeskattningen.
Vid övervägande av frågan på vad sätt den skärpning av
den direkta beskattningen, som påkallades av de beslutade utgiftsökningarna
till bland annat försvarsväsendets stärkande, skulle verkställas, fann riksdagen,
att nämnda utgiftsökningar borde till ett belopp av 13 miljoner kronor
täckas genom böjning av skattesatserna för den extra inkomst- och förmögenhetsskatten.
Höjning av uttagningsprocenten för inkomst- och förmögenhetsskatten
över 170 enheter ansågs däremot icke böra komma i fråga. Det
torde kunna sägas, att 1936 års riksdag — utan att närmare taga ställning
till de antaganden i fråga om skattetryckets fördelning å inkomstklasser och
de synpunkter i övrigt, vilka framlagts i den förut nämnda sakkunnigutredningen
— i allt fall genom sitt berörda beslut i viss mån beaktat resultatet
av densamma.
Den avvägning av skattetrycket mellan skattskyldiga i olika inkomstskikt,
som sker genom de av kommittén förordade skatteskalorna, överensstämmer
i stort sett med vad som i detta hänseende gäller enligt för åren 1936 och 1937
fastställda grunder. Då kommittén sålunda stannat vid en fördelning, som
i huvudsak motsvarar den genom skattehöjningarna 1932—1936 uppkomna,
har detta haft sin grund däri, att kommittén vid fastställande av ramen för
det nya skattesystemet måst räkna med möjligheten av att behovet av direkta
skatter icke skall kunna minskas under de närmaste åren ävensom med risken
att skatteunderlaget kan komma att vid en konjunkturändring märkbart
försämras. Därest den nu utgående skatten för högre inkomsttagare skulle
sänkas, så att den före krisen gällande relativa fördelningen av skattetrycket
i större eller mindre grad återställdes, och det önskade skattebeloppet, c:a
142 miljoner kronor vid grundbeloppsnivå för det nya systemet, räknat å
1936 års skatteunderlag, det oaktat skulle uttagas i inkomstskatt av fysiska
personer, bleve följden, att skattesatsen för de lägsta inkomstskikten finge
skärpas i motsvarande grad. En dylik åtgärd kan kommittén icke förorda.
Å andra sidan har kommittén under nuvarande förhållanden icke
kunnat föreslå någon ytterligare lättnad i skatteskalan för de lägsta inkomsttagarna.
Vid bedömandet av nu berörda spörsmål bör emellertid hänsyn tagas till
två omständigheter, som båda äro av stor betydelse. Den ena av dessa avser
den efter andra linjer skeende överflyttning av skattebördan, som skulle
följa av de av kommittén föreslagna ändringarna i fråga örn familjebeskattningen.
De förhöjda avdrag, som enligt förslaget skulle beredas familjeförsörjare,
gynna förhållandevis mest dem, som ha lägre inkomster, men sträcka
i övrigt sin verkan till ganska höga inkomstskikt. För dessa skattskyldiga
kommer alltså kommitténs förslag under alla omständigheter att medföra
en skattelindring. Å andra sidan få ensamstående skattskyldiga vidkännas
skärpning av skatten.
Den andra av de berörda omständigheterna sammanhänger med uppdelningen
av skatten i en fast och rörlig del. Därigenom att för högre inkomsttagare
största delen av skatten bindes i den fasta tilläggsskatten, blir vid en
försämring av budgetläget skattehöjningen för dem relativt måttlig. En höjning
av bottenskattens utdebitering från 100 till 130 procent av grundbeloppet
medför en höjning av den sammanlagda skatten vid ett beskattningsbart
belopp å 20,000 kronor från 1,850 kronor till 2,213 kronor, vid 100,000 kronor
från 20,450 kronor till 22,373 kronor, vid 600,000 kronor från 188,950
kronor till 200,623 kronor och vid 800,000 kronor från 257,950 kronor till
Kungl. Maj.ts proposition nr 258-
147
273,523 kronor. Under det att vid ovan antagna höjning av utdebiteringen
skattskyldiga med beskattningsbart belopp understigande 8,000 kronor få sin
skatt höjd med 30 %, stannar ökningen i de fyra nyssnämnda fallen vid respektive
19.6, 9.4, 6.2 och 6.0 procent. Det är naturligt att hänsyn till denna
verkan av systemet måst tagas vid avvägningen mellan skatteskalorna för
bottenskatten och tilläggsskatten.
Av de olika upprättade förslagen till skattesystem har kommittén i sitt betänkande
redovisat det alternativ inom var och en av de förut angivna tre
grupperna, som synts kommittén bäst motsvara de tidigare angivna förutsättningarna.
Alternativ A består av en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt,
var för sig fristående.
För inkomstskattens båda skalor, avseende bottenskatt och tilläggsskatt,
har förut redogjorts.
För förmögenhetsskatten, som skall taga sin början vid en beskattningsbar
förmögenhet å 10,000 kronor, har föreslagits en skiktskala, som stiger från
1 %0 i skiktet 10,000—20,000 kronor till 9 %0, vilken skattesats avser beskattningsbar
förmögenhet, i vad den överstiger 1,000,000 kronor. För förmögenhetsskatten
gäller följande reduktionsregel: Därest den skattepliktiga förmögenheten
överstiger 30 gånger den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten,
skall den beskattningsbara förmögenheten utgöra ett belopp motsvarande
30 gånger den taxerade inkomsten, dock minst 40 procent av den skattepliktiga
förmögenheten.
Alternativ B innehåller dels en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt,
dels ock en särskild förmögenhetsskatt.
I inkomst- och förmögenhetsskatten utgör förmögenhetsdelen Vioo mot 1/6„
enligt nuvarande system. Skatteskalorna för i skatten ingående bottenskatt
och tilläggsskatt äro desamma som i alternativ A.
För den särskilda skatten å förmögenhet har uppgjorts en skala, enligt vilken
skatten skall utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 40,000 kronor: en
promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
20,000 kronor;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
40,000 men icke | 80,000 kr.: 20 kr. för | 40,000 kr. och 2 °/00 av återstoden; | |
80,000 » » | 150,000 » : 100 » » | 80,000 » » 3 °/00 » | » ; |
150,000 » » | 300,000 » : 310 » » | 150,000 » » 4%o » | » ; |
300,000 » » | 1,000,000 » : 910 » » | 300,000 » » 5 °/00 » | » ; |
1,000,000 kr. | : 4,410 » » | 1,000,000 » »6 %0 » | > |
Reduktionsregeln har i detta alternativ fått följande utformning: Därest
den skattepliktiga förmögenheten överstiger 25 gånger det till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt taxerade beloppet, skall den beskattningsbara
förmögenheten utgöra ett belopp motsvarande 25 gånger det taxerade
beloppet, dock minst 40 procent av den skattepliktiga förmögenheten.
148
Kungl. Maj.ts proposition nr 258-
Alternativ C innebär ett sammanförande av beskattningen å inkomst
och förmögenhet i en enda skatt, nämligen en kombinerad inkomstoch
förmögenhetsskatt. Skatteskalorna för såväl bottenskatten som tilläggsskatten
äro desamma som i de båda andra alternativen. Förmögenhetsdelen
bestämmes enligt en skiktskala med kvotdelarna 1feo, V40 och 1/3o! gränserna
mellan skikten ha lagts vid 60,000 och 500,000 kronors förmögenhet. Ingen
särskild reduktionsregel har förutsatts skola gälla vid detta alternativ.
Kommittén har (betänkandet sid. 152—170) mycket ingående belyst de tre
alternativens verkningar i olika avseenden, under jämförelse tillika med nu
gällande skattesystem. Särskilt ha därvid de olika systemens möjligheter
att åstadkomma differentiering av förmögenhetsskatten efter inkomsten, respektive
förmögenhetens storlek undersökts. Frågan om reduktionsregler
— särskilda bestämmelser, genom vilka åsyftas att åstadkomma nedsättning
av förmögenhetsskatten i de fall, då förmögenheten lämnat ringa eller
ingen avkastning och annan inkomst icke funnits — har gjorts till föremål
för särskild utredning (bilaga C till betänkandet). En närmare redogörelse
för dessa undersökningar och kommitténs i anledning av desamma gjorda
uttalanden skulle här föra för långt. Jag tillåter mig därför att på denna
punkt hänvisa till betänkandet.
Vid det slutliga ställningstagandet till de tre alternativa
förslagen till skattesystem ha för kommittén följande synpunkter varit avgörande.
Även om det för ett rättvist avvägande av skatten efter förmåga är riktigt
att taga hänsyn till den särskilda skattekraft, som uppkommer, då förmögenhet,
större eller mindre, är förenad med god inkomst, blir dock i ett system,
utformat såsom alternativ C, förmögenhetsskattens belopp i alltför hög grad
beroende på inkomstens storlek. Då för ernående av en någorlunda tillfredsställande
differentiering mellan förmögenheter av olika storlek ansetts nödvändigt
att utforma förmögenhetsdelen enligt en skiktskala med tre skikt,
varav det högsta med 1/30 såsom förmögenhetsdel, har följden blivit, att
skattebelastningen för de högsta förmögenheterna blivit mycket stor. Under
det att för de flesta förmögenheter den reduktion, som systemet med kombinerad
skatt i och för sig medför i fall av låg inkomst i förhållande till förmögenheten,
är tillräcklig eller understundom rentav väl stor, blir den för
mycket stora förmögenheter otillfredsställande. Införandet av en särskild
reduktionsregel för sistnämnda fall har i tekniskt avseende stött på stora
svårigheter. I taxeringsavseende torde den fördel, som i olika hänseenden
skulle vinnas genom skattesystemets enhetlighet, knappast uppväga de svårigheter,
som skulle uppstå genom uppdelningen på flera skikt av förmögenhetsdelen.
På grund av vad nu anförts har kommittén funnit sig icke kunna förorda,
att alternativ C lägges till grund för förslag i ämnet.
Valet mellan alternativen A och B har för kommittén tett sig svårare, så
mycket mera som de fördelar och nackdelar, som äro förenade med de båda
systemen, delvis icke äro jämförbara.
Skattesystemet enligt alternativ A med fristående förmögenhetsskatt erbjuder
enligt kommitténs uppfattning stora fördelar genom de enkla och klara
linjer, efter vilka det utformats. Härutinnan är alternativ A överlägset
alternativ B. Den enskilde får omedelbart besked om vad han betalar i
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
149
skatt för sin förmögenhet, och den samlade skattebelastningen å förmögenhet
kan lätt utrönas. Den sammanlagda beskattning av inkomst och förmögenhet,
som uppkommer genom att å dessa skattekärr var för sig lägges den
beskattning, som med hänsyn till inkomstens, respektive förmögenhetens storlek
kan anses skälig, torde i allmänhet bliva tillfredställande avvägd. Skattesystemets
schematiska utformning medför dock, att för ett ej ringa antal
skattskyldiga uppkommer en stundom rätt betydande skatteskärpning, som
icke synes väl försvarad ur skatteförmågesynpunkt. Särskilt gäller detta
ägare av medelstora förmögenheter, vilkas inkomster äro relativt låga utan
att dock vara så små, att rätt till reduktion av skatten inträder. Vid skattens
uppbyggande måste nämligen ersättning tagas för de skattebelopp, vilka vid
en kombinerad skatt — kanske mera omärkligt — betalats av skattskyldiga
med god inkomst för i förhållande till inkomsten små förmögenheter. I en
fristående förmögenhetsskatt bliva förmögenheter upp till viss gräns —- enligt
alternativ A 10,000 kronor — helt fria från förmögenhetsskatt, oavsett storleken
av den inkomst som åtnjutes av den skattskyldige. Härtill kommer,
att vid denna beskattningsform ingen som helst hänsyn kunnat tagas till den
skattskyldiges familjeförhållanden eller levnadskostnaderna å den ort, där
han är bosatt. Det ligger i sakens natur, att den avvägning efter skatteförmåga,
som göres enligt detta system, blir väsentligt mindre differentierad än
exempelvis med nuvarande skattesystem.
Då sålunda enligt kommitténs mening icke obetydliga olägenheter vidlåda
såväl alternativ C som alternativ A, ligger det nära till hands att stanna vid
alternativ B, i vilket båda de nyssnämnda systemen kunna sägas ingå. Genom
denna kombination av systemen lia de med desamma förenade olägenheterna
i vissa avseenden betydligt minskats och i intet fall skärpts. Förmögenhetsskattens
belopp blir alltjämt, ehuru i mindre grad än nu, beroende
icke blott av förmögenhetens utan även av inkomstens storlek. Enligt kommitténs
uppfattning saknas anledning att icke tillvarataga den särskilda
skattekraft, som representeras av förmögenhet —- större eller mindre —- i
förening med god inkomst, detta så mycket mindre som de skattebelopp,
som därigenom skulle bortfalla, skulle få delvis tagas ut av relativt små
inkomsttagare med medelstora och smärre förmögenheter. Med alternativ
B få även de minsta förmögenheterna, om de äro förenade med någorlunda
stora inkomster, bidraga till förmögenhetsbeskattningen, varigenom
även nås den fördelen, att deklarationsskyldigheten kan göras mera effektiv
och fullständigare statistik över förmögenheterna vinnas. För såväl de allra
minsta förmögenheterna som något större sådana uppkommer vid tillämpning
av alternativ B en skattelindring i förhållande till vad nu gäller genom
förmögenhetsdelens sänkning från 1j„0 till Vioo- En granskning av de exempel
å de olika alternativens verkningar, till vilka kommittén haft tillgång
och som delvis äro redovisade i betänkandet, Ilar överhuvud bibragt kommittén
den uppfattningen, att alternativ B sett såsom helhet bättre än de övriga
alternativen tager hänsyn till de omständigheter, som inverka å skatteförmågan.
Det mycket svåra problemet om reduktionsregler i vissa fall vid
förmögenhetsbeskattningen har enligt alternativ B fått en lösning, som i
stort sett får anses mera tillfredsställande än enligt de båda övriga alternativen.
I fråga örn rörligheten hos skattesystemen torde alternativ B få tillerkännas
ett visst företräde framför alternativ A, enär förmögenhetsskatten till
viss del blir rörlig, utan att dock rörligheten såsom vid alternativ C kan
befaras medföra några konsekvenser i avseende å systemets elasticitet.
I taxeringstekniskt hänseende kan alternativ B icke anses vara alternativ
A underlägset.
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Efter övervägande av de synpunkter, som kunna anläggas på de olika alternativen,
har kommittén följaktligen funnit sig böra förorda, att beskattningen
av fysiska personers inkomst och förmögenhet anordnas i enlighet
med det system, som innefattas i det av kommittén uppgjorda alternativet
B.
Till fysiska personer böra enligt kommitténs mening fortfarande i skatteavseende
hänföras oskifta dödsbon och s. k. familjestiftelser.
Yttrandena.
Spörsmålen örn förmögenhetsbeskattningens anordnande i form av allmän
mer beskattning å förmögenhetsavkastning samt om
införande av rätt till avdrag för erlagda kronoutskylder ha
endast berörts av länsstyrelsen i Uppsala län:
Då kommittén diskuterat frågan om merbeskattning av förmögenhetsinkomst,
vill länsstyrelsen bestämt avstyrka en sådan skatteform. I ett
jordbrukson som Uppsala län framstår svårigheten att med avseende å jordbrukarnas
inkomster skilja mellan inkomst av förmögenhet och inkomst av
arbete på ett tillförlitligt sätt såsom nära nog oöverstiglig.
Beträffande frågan om avdrag för kronoutskylder synes det svårt att
principiellt försvara, att jämväl den del av inkomsten, som staten tager i
skatt, skall beläggas med skatt. Huruvida skatten beräknas på det ena eller
andra årets inkomst inverkar visserligen på storleken men icke på den principiella
grunden. Därtill kommer att, såsom kommittén själv påpekar, förslaget
om den progressiva kommunalskattens borttagande minskar avdraget
för de härav berörda skattskyldiga. Skäl tala således för avdraget. Då
emellertid kommittén förklarar, att avdragets genomförande möjligen skulle
framkalla större ojämnheter och förutsätta ökade mariginaler vid beräkningen
av skatteavkastningen samt närmare utredning angående möjligheten
att undvika sådana verkningar icke föreligger, anser länsstyrelsen sig icke
kunna föreslå ett frånträdande av kommitténs ståndpunkt härutinnan.
Beträffande valet mellan de i betänkandet diskuterade systemen
för beskattningen av fysiska personer har det övervägande antalet
myndigheter och sammanslutningar i likhet med kommittén förordat
alternativ B (en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt och en särskild
skatt å förmögenhet). De båda övriga alternativen lia fått enstaka förespråkare;
i ett par yttranden har bestämt förord icke lämnats något av alternativen.
Ur de yttranden, i vilka alternativ B förordas, må följande uttalanden här
återgivas.
Kammarrätten anför:
Kammarrätten har vid granskning av de tre alternativa förslagen till
skattesystem funnit, att dessa — om man bortser från verkningarna av de
av kommittén föreslagna ändringarna i fråga om familjebeskattningen —
i stort sett innebära samma avvägning av skattebördan mellan skattskyldiga
i olika inkomst- och förmögenhetsskikt som enligt de för närvarande gällande
grunderna. Vid vissa inkomst- och förmögenhetskombinationer synas
dock ganska betydande skiljaktigheter kunna uppstå vid jämförelse såväl
med det nuvarande skattesystemet som mellan de tre alternativen inbördes,
Kungl. Maj:ts proposition nr 258■ 151
vilket är helt naturligt, eftersom samtliga skattesystemen äro uppbyggda
efter olika grunder.
Beträffande spörsmålet örn vilket av de tre alternativa förslagen till skattesystem,
som kan anses mest lämpat att läggas till grund för lagstiftning i
ämnet, får kammarrätten till en början framhålla, att alternativ C, innefattande
en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt, har den fördelen
framför de övriga alternativen, att beskattningen enligt alternativ C skulle
äga rum i form av en enda skatt. Det företräde i fråga örn enkelhet i tilllämpningen,
som på grund därav tillkommer detta skattesystem, blir dock
enligt kammarrättens mening väsentligt förringat därigenom att beräkningen
av förmögenhetsdelen enligt alternativ C skulle ske i tre olika skikt, varvid
den första skiktgränsen lagts så lågt som vid 60,000 kronor. Vidare
synes enligt detta alternativ förmögenhetsbeskattningen alltför starkt röna
inverkan av inkomstens storlek. Saknaden av någon reduktionsregel för
förmögenheter i förening med ringa eller ingen inkomst skulle medföra en
stark skattebelastning vid större förmögenheter. Med hänsyn till att enligt
alternativ C bottenskatten till stor del hänför sig till förmögenhet torde det
nog även kunna befaras, att detta system icke besitter nödig elasticitet.
Såsom förmögenhetsbeskattningen utformats enligt de nu föreliggande
förslagen till skattesystem, måste densamma enligt kammarrättens mening
anses innebära ett klart avsteg från de principer, som legat till grund för
den år 1910 införda förmögenhetsbeskattningen. Visserligen kan redan 1910
års lagstiftning sägas i så måtto innefatta en beskattning av själva förmögenhetsinnehavet,
att förmögenheten beskattas oberoende av huruvida densamma
lämnat någon avkastning. Den metod, efter vilken förmögenhetsskatten
beräknas, visar dock, att skatten närmast tänkts såsom en skatt å
förmögenhetens avkastning. Med den av kommittén föreslagna avvägningen
av skattebördan mellan inkomst och förmögenhet blir emellertid förhållandet
helt annorlunda. Kommitténs förslag rörande förmögenhetsbeskattningen
måste obetingat anses innebära en beskattning av förmögenheten
såsom sådan. Med hänsyn därtill torde det enligt kammarrättens
uppfattning vara lämpligast att låta förmögenhetsskatten helt och hållet eller
till övervägande del utgå i form av en från inkomstskatten fristående förmögenhetsskatt
eller alltså i överensstämmelse med någotdera av alternativen
A eller B. Av dessa två alternativ torde alternativ A, innefattande en
inkomstskatt och en förmögenhetsskatt, få anses vara det mest rationella.
Gentemot en helt fristående förmögenhetsbeskattning kunna emellertid resas
vägande invändningar. Då man beträffande en sådan beskattning torde
böra bestämma en viss minimigräns för skattskyldighetens inträde (enligt
alternativ A 10,000 kronor), skulle detta medföra hel skattebefrielse för förmögenheter
under denna minimigräns. I förhållande till de beskattningsgrunder,
som gällt alltsedan år 1910, skulle alltså för ägare av mindre förmögenheter
inträda en skattelindring, vilken knappast torde kunna motiveras
ur skatteförmågesynpunkt. Härtill kommer, att med hänsyn till nödvändigheten
av en effektiv skattekontroll skattskyldighet i en eller annan
form torde böra föreskrivas även för de minsta förmögenheterna. Ur dessa
synpunkter får enligt kammarrättens mening alternativ B anses vara att
föredraga framför alternativ A.
Kammarrätten förordar alltså i likhet med kommittén, att alternativ B
lägges till grund för det nya skattesystemet.
Statskontoret yttrar:
Rent principiellt sett tala enligt statskontorets mening vissa skäl för att
— såsom vanligen sker i utlandet — skatten borde uttagas i form av en sär
-
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 258-
skild skatt å inkomst och en å förmögenhet. Med utgångspunkt från de av
kommittén antagna förutsättningarna lärer emellertid den smidigaste anpassningen
komma att ernås, om — på sätt kommittén förordat — statsskatten uttages
i form av en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt samt vid sidan
härav en särskild skatt å förmögenhet. Vid sådant förhållande synes tillräcklig
anledning icke föreligga att ifrågasätta ändring i kommitténs förslag.
Länsstyrelsen i Uppsala län säger sig med hänsyn till den tid, som stått till
buds, icke kunna göra något bestämt uttalande. Länsstyrelsen vill dock framhålla
följande:
Vid valet mellan de olika metoderna får icke förbises, att taxeringsarbetet
blivit så invecklat och arbetsamt, att det är en fördel, om metoden i den nya
lagstiftningen icke i onödan avviker från den nu tillämpade. Alternativ C
står tydligen tekniskt sett närmast nu gällande system, såvitt det handlägges
av taxeringsnämnderna. Å andra sidan må framhållas, att, särskilt såvitt angår
förmögenhet bestående i jordegendom, förmögenheten icke bör belastas
med avsevärd beskattning, då avkastningen är ingen eller ringa. En tyngande
förmögenhetsbeskattning för jordbrukarna under en depressionsperiod
kan leda till följder, som bestå under en lång tid framåt. Såvitt länsstyrelsen
kunnat finna, blir med den kombination, alternativ C innehåller, förmögenheten
vid skärpning av bottenskalan hårdare belastad än vid något av
övriga alternativ. Det är emellertid icke klart, varför kommittén funnit nödvändigt
att i alternativ C vidtaga en så stor överflyttning till de högsta skikten.
Därest emellertid icke en omläggning i detta avseende kan genomföras,
synes alternativ G icke vara tillfredsställande.
Beträffande alternativ A vill länsstyrelsen understryka de av kommittén
själv framförda anmärkningarna dels mot befrielsen av förmögenheter upp
till 10,000 kronor från förmögenhetsskatt och dels mot skärpningen av beskattningen
för de medelstora förmögenheterna. I förra avseendet kan länsstyrelsen
helt och hållet bekräfta vad kommittén uttalar angående de ökade
svårigheter vid taxeringsarbetet, som skulle följa av en sådan befrielse. Därjämte
synes det principiellt sett mindre riktigt att befria de små förmögenheterna
från en så lindrig skatt, som här är fråga om. Vad de medelstora
förmögenheterna angår måste länsstyrelsen avråda från skärpning. Just i
dessa skikt torde en stor del av jordbruksförmögenheterna ligga. De risker,
som en avsevärd skatt på sådana förmögenheter medför, enligt vad ovan antytts,
skulle därför enligt detta alternativ bli särskilt framträdande.
Länsstyrelsen har således kommit att stanna vid alternativ B, under förutsättning
att de mot C nyss framställda anmärkningarna icke på ett lämpligt
sätt kunna avlägsnas.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som av taxeringstekniska skäl finner nödvändigt,
att en ringa del av förmögenheten inkluderas i inkomstskatten, ifrågasätter
huruvida icke förmögenhetsdelen kunde nedsättas till */200, såsom föreslagits
i 1936 års propositioner.
Den enda myndighet, som uttryckligen förordat alternativ A (en inkomstskatt
och en förmögenhetsskatt), är riksråkenskapsverket, i vars utlåtande
anföres bland annat följande:
Riksråkenskapsverket, som i sitt utlåtande över 1936 års departementspromemoria
förordat hela beskattningens sammanförande i en enda kombinerad
inkomst- och förmögenhetsskatt, har efter den skärpning av förmögenhetsbe
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 258-
153
iskattningen, som betingas av den numera erforderliga utvidgningen av beskattningens
ram, funnit sig icke längre böra vidhålla sitt tidigare yrkande.
Riksräkenskapsverket ansluter sig alltså i nuvarande läge till skattekommitténs
uppfattning, att det som alternativ C betecknade skattesystemet icke bör
läggas till grund vid den omläggning av skattesystemet, varom nu är fråga.
De av skattekommittén utarbetade, som alternativ A och alternativ B betecknade
skattesystemen, vilka båda upptaga en fristående förmögenhetsskatt,
finner riksräkenskapsverket i huvudsak likvärdiga. Såsom kommittén utvecklat,
erbjuder alternativ A stora fördelar genom de enkla och klara linjer,
efter vilka det utformats och är detta alternativ härutinnan överlägset alternativ
B. Å andra sidan torde sistnämnda alternativ så till vida äga något
företräde, att enligt detta alternativ förmögenhetsskattens belopp alltjämt
blir, ehuru i mindre grad än för närvarande, beroende icke blott av förmögenhetens
utan även av inkomstens storlek.
Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning skulle en fullt tillfredsställande
avvägning av den sammanlagda skattebördan ernås vare sig alternativ A eller
alternativ B lägges till grund för det nya statsskattesystemet. Vid sådant förhållande
har ämbetsverket stannat vid att för sin del förorda alternativ A såsom
den i tekniskt hänseende avgjort enklaste beskattningsformen.
Skånes handelskammare tvekar även i valet mellan alternativ A och alternativ
B:
Av de tre föreslagna alternativen torde A och B närmast böra ifrågakomma.
Men även om dessa gäller att de genom den högt uppressade grundbeloppsnivån
och den alltjämt upprätthållna höga förmögenhetsbeskattningen
var för sig äro förknippade med uppenbara ojämnheter och hårdheter.
Även i sådana fall då en förmögenhet ej ger avkastning utgår i vissa lägen
— för förmögenheter mellan 100,000 och 500,000 kronor — ej blott samma
skatt som förut utan t. o. m. förhöjd skatt. För icke räntegivande förmögenheter,
överstigande miljonen, gäller ett motsatt förhållande. I båda fallen
är beskattningen påtagiigt obillig, och då kommittén trots erkännansvärda
bemödanden icke lyckats att konstruera en rimlig reduktionsregel, synes
detta vittna om att systemet självt är behäftat med fundamentala brister.
Även för räntebärande förmögenheter medföra båda förslagen i låga inkomstlägen
en obillig skärpning av beskattningen, varierande mellan 50 och
100 %, varvid än det ena än det andra alternativet ger det hårdaste utslaget.
En dylik skatteavvägning drabbar särskilt dem, som genom hopsparande
av ett kapital sökt sörja för sin ålderdom och den stämmer dåligt överens
med den lättnad skattelagstiftningen bereder dem, som för samma ändamål
skaffat sig en pensionsförsäkring. Ehuru oegentligheter av denna
art icke alltid framträda med samma styrka i båda alternativen synes det
dock icke förhålla sig så att det ena härutinnan är avgjort bättre eller sämre
än det andra. Tvärtom och bl. a. på grund av förmögenhetsskattens olika
ställning i de båda alternativen visar sig, att samma oegentlighet, som i alternativ
A framträder skarpast vid grundbeloppsnivån för att vid högre utdebitering
träda relativt tillbaka, i alternativ B förhåller sig alldeles omvänt.
Vad därefter beträffar systemens allmänna karaktär har alternativ
A såtillvida ett företräde, som det genom sin enklare byggnad är mera lättöverskådligt
och medger en klarare inblick i beskattningens verkningar, medan
alternativ B, därest utdebiteringen stannar inom normala gränser, har
en obestridlig förtjänst i sin större elasticitet.
Ett system, innefattande en enda kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt
(alternativ C), förordas av två länsstyrelser.
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar, att länsstyrelsen i sitt yttrande
över 1936 års departementspromemoria anslöt sig till det förslag, som innebar
en enda kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt. Det nu föreliggande
förslaget innehölle enligt länsstyrelsens förmenande icke någon utredning,
som kunde föranleda länsstyrelsen att intaga en annan ståndpunkt
till spörsmålet.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:
Länsstyrelsen förordar för sin del alternativ C, som närmast ansluter sig
till det nuvarande statsskattesystemet. Detta alternativ innebär en kombinerad
inkomst- och förmögenhetsskatt av sådan struktur, att förmögenhetsskatten
lindras i samma mån den skattskyldiges inkomst är låg. Endast
ägare av större förmögenheter (över 2 miljoner kronor) skulle härvidlag
komma i mindre gynnsam ställning. Systemet synes därför verka rättvist.
Det är vidare enklare i tillämpningen än de båda övriga alternativen, då taxeringen
utföres i en längd. Båda övriga alternativen erfordra särskilda längder
för taxering av inkomst och förmögenhet var för sig. Att taxera förmögenheter
av olika storlek i olika skikt är snarast en blankettfråga, som ej
kan vålla avsevärdare besvär för beskattningsnämnderna.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län diskuterar de föreslagna skatteformerna utan
att giva bestämt förord för något av de upprättade alternativen. Länsstyrelsen
förmenar, att kommittén avvisat ett system med endast en kombinerad
inkomst- och förmögenhetsskatt huvudsakligen av det skäl, att en
sådan skatt på grund av nödvändigheten att uppdela förmögenhetsdelen på
flera skikt skulle vålla tekniska svårigheter vid taxeringen, samt anför i anslutning
härtill:
Länsstyrelsen är ingalunda övertygad om att dessa svårigheter skulle åsamka
beskattningsnämnderna en större arbetsbörda än den av kommittén föreslagna,
med uppläggning av särskilda längder m. m. förenade särskilda förmögenhetsskatten.
Även om ett skattesystem med endast en statsskatt icke
kan tänkas minska det nuvarande arbetet för beskattningsnämnderna, skulle
det likväl medföra en avsevärd lättnad i debiterings- och uppbördsavseende,
detta särskilt för den händelse utskyldernas erläggande, såsom man har att
vänta, skulle fördelas på ett större antal terminer. Med detta mål för ögonen
samt under hänsynstagande därtill, att den nuvarande inkomst- och
förmögenhetsskatten såsom skatteform i stort sett varit tillfredsställande
och ingått i de skattskyldigas medvetande, är kommitténs förslag att beklaga.
Å andra sidan är möjligt, att utan den föreslagna uppdelningen skatten
ej kunnat göras fast i den utsträckning, som skett. Då skattens rörlighet
numer endast betyder höjningar och ej sänkningar, är ur näringslivets synpunkt
en fast, om ock hög skatt att föredraga framför den osäkerhet, som en
rörlig skatt skapar.
De av kommittén för inkomst- och förmögenhetsskatten
föreslagna skatteskalorna (avseende bottenskatt och tilläggsskatt)
ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Vissa jämkningar
i skalornas avvägning ha dock ifrågasatts från några håll.
Socialstyrelsen anför sålunda:
Kommittén har icke ansett sig kunna föreslå någon generell lättnad i beskattningen
för de lägsta inkomsttagarna. En dylik skattelättnad hade gi
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258-
155
vetvis varit önskvärd, eftersom skärpningen av den indirekta beskattningen
enligt vad verkställda undersökningar utvisa medfört en relativ ökning av
skattebördan för de lägsta inkomstskikten. Vidare är att märka, att en relativt
sett starkare belastning kommer att inträda för de mindre inkomsttagarna
vid en skärpning av utdebiteringsprocenten. Styrelsen anser sig emellertid
icke kunna bedöma, huruvida förslaget härutinnan innebär den lämpligaste
avvägningen.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att skatteskalans utformning, ävensom
den av länsstyrelsen i annat sammanhang behandlade höjningen av ortsavdragen,
leder till att stora grupper av inkomsttagare undgå konsekvenserna
av de beslut ifråga om anslagsbeviljanden, för vilka de äro direkt eller indirekt
ansvariga, och uttalar i anslutning därtill farhågor för att nödig sparsamhet
med allmänna medel kan komma att åsidosättas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län gör följande uttalande:
En följd av att de nu gällande skatterna inarbetats i det framlagda skattesystemet
ävensom att de skattefria avdragen avsevärt höjts har blivit att
skattesatserna för vissa skikt av inkomsttagare måste ökas i icke så ringa
grad. Visserligen kan det ju icke vara annat än rättvist att de högre inkomsttagarna
drabbas förhållandevis hårdare av beskattningen än de med
mindre inkomster. Men det synes dock länsstyrelsen kunna ifrågasättas örn
förslaget i detta avseende icke gått längre än som får anses lämpligt och
behövligt. Särskilt hårt träffar enligt länsstyrelsens åsikt denna förskjutning
av skattebördan dem, som stå lägst i det skikt, där fast tilläggsskatt vidtager.
Länsstyrelsen i Örebro lån, som anser svårt att avgöra, om de föreslagna
skatteskalorna äro rätt avvägda de olika inkomsttagaregrupperna emellan,
finner den granskning, länsstyrelsen haft möjlighet att underkasta förslaget
i denna del, visa att skatten för de högre inkomsterna i mellanskikten
(10,000—25,000 kronor) skulle komma att bliva förhållandevis stor.
Lantbruksstyrelsen anför:
Det mindre jordbruket arbetar av flera anledningar för närvarande under
tryckta ekonomiska förhållanden och påkallar för den skull särskild uppmärksamhet
i beskattningshänseende. I följd härav har lantbruksstyrelsen
ansett sig böra framkasta tanken på att viss mindre förmögenhet eller förmögenhet,
som icke överstiger 10,000 kronor eventuellt 20,000 kronor och
som övervägande eller uteslutande består av jordbruksfastighet och jordbruksinventarier,
skulle befrias jämväl från den skatt å förmögenhet, som
ingår i den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten. Lantbruksstyrelsen
inser givetvis, att svårigheter möta för att på detta sätt i beskattningshänseende
skilja på olika slag av förmögenhet. På grund av de mindre
jordbrukarnas svaga ekonomiska läge i förhållande till såväl andra befolkningsskikt
som jordbrukare inom det medelstora och större jordbruket har
lantbruksstyrelsen i allt fall velat framföra detta förslag för att detsamma
må kunna komma åtminstone under diskussion.
Några myndigheter ha ifrågasatt en annan avvägning mellan den rörliga
och den fasta delen av inkomst- och förmögenhetsskatten än den som förslaget
innefattar.
156
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
Statskontoret anför sålunda:
Med den utformning, skatteskalorna fått i förslaget, är progressiviteten i
den rörliga bottenskatten i förhållande till nu gällande skatteskalor jämförelsevis
svagt utbildad, medan progressiviteten i den fasta tilläggsskatten
gjorts väsentligt skarpare. En dylik avvägning av skatteskalorna lärer
emellertid leda till att elasticiteten i skattesystemet kommer att minskas,
vilket icke kan undgå att medföra, att vid ett ökat skattebehov en större
höjning av uttagningsprocenten blir nödvändig än som skulle varit erforderlig
med en starkare progressiv bottenskatt. Måhända hade det varit att
föredraga, att bottenskatten gjorts mera progressiv samtidigt med att progressiviteten
hos tilläggsskatten i motsvarande mån lättats.
Länsstyrelsen i Gotlands län uttalar sig för »en sådan omarbetning av
skatteskalorna och avvägningen av gränsen för tilläggsskattens inträdande,
att härigenom i någon vidare mån än förslaget innehåller tillgodoses rimligheten
av en mindre förskjutning uppåt i relationen mellan lägre och
högre inkomstskikt».
Den av kommittén för den särskilda skatten å förmögenhet
föreslagna skalan har ävenledes i stort sett tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Ändringsförslag lia dock framförts av några myndigheter.
Länsstyrelsen i Hallands län finner sålunda den av kommittén föreslagna
skattskyldighetsgränsen för den särskilda förmögenhetsskatten, 20,000 kronor,
vara låg. Länsstyrelsen påpekar att vid nu rådande låga ränteläge en ytterligare
belastning av skatter på relativt små kapitaltillgångar är synnerligen
ömtålig och kommer att i stor utsträckning drabba skattskyldiga, som för
sitt uppehälle äro beroende av ett sparat kapital, exempelvis pensionärer och
innehavare av mindre fastigheter. Även om en skatteskärpning för större
förmögenheter skulle bliva följden, bör enligt länsstyrelsens mening en
höjning av gränsen för skattepliktig förmögenhet övervägas.
Länsstyrelsen i Värmlands län framför liknande synpunkter.
Den av kommittén föreslagna reduktionsregeln har i de av yttrandena,
som särskilt beröra detta spörsmål, i allmänhet lämnats utan erinran.
Särskilda uttalanden i frågan ha dock förekommit. Skånes handelskammares
uppfattning framgår av dess förut refererade yttrande rörande valet av
skattesystem. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, om ej minimigränsen,
40 procent av den skattepliktiga förmögenheten, blivit bestämd
väl högt. Med hänsyn särskilt till sparbankernas insättareklientel, som till ej
ringa del består av personer, vilkas huvudsakliga inkomster utgöras av räntan
å hopsparade medel, uttalar svenska sparbanksföreningen det önskemålet,
att möjlighet till nedsättning helt eller delvis av förmögenhetsskatten i
de fall då förmögenheten lämnat ingen eller ringa avkastning medgives i
större utsträckning än enligt förslaget. Handelskammaren för örebro och
Västmanlands län förordar sådan ändring i reduktionsregeln, att vid fastställande
av den beskattningsbara förmögenheten hänsyn tages endast till avkastningen
av förmögenheten och icke till annan inkomst.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
157
Beträffande den av kommittén inledningsvis berörda frågan om möjlighe- Departementsterna
att anordna förmögenhetsbeskattningen i form av en allmän merbe- chefen.
skattning å förmögenhetsavkastning har jag icke funnit anledning frångå den
uppfattning, åt vilken jag vid tidigare tillfällen givit uttryck och vartill även
kommittén kommit, nämligen att förutsättningar för närvarande saknas för
införande av en dylik för vårt land helt ny form för beskattning av förmögenhet.
Kommittén har vidare såsom en preliminär fråga diskuterat spörsmålet om
eventuellt utvidgande av rätten att vid inkomstberäkning beträffande taxering
till statsskatt erhålla avdrag för erlagda kommunalskatter till att omfatta
jämväl kronoutskylder. Av utredningen synes framgå, att de skattskyldiga
icke skulle få någon verklig fördel av rätt till sådant avdrag. Den
nödvändiga skärpningen av progressivskalan skulle nämligen neutralisera
verkningarna av skatteavdraget för skattskyldiga med jämna inkomster och
skärpa motsättningarna mellan de goda och de dåliga åren vid varierande
inkomster. Jag är fördenskull ense med kommittén, då den vid uppgörande
av skatteskalor utgått från att avdragsrätt för kronoutskylder alltjämt icke
bör medgivas.
Vad därefter angår själva frågan om systemet för statsbeskattningen av
fysiska personer torde ställningstagandet till densamma böra föregås av en
granskning av de för de olika alternativen upprättade skatteskalorna för i
inkomstskatten (respektive inkomst- och förmögenhetsskatten) ingående bottenskatt
och tilläggsskatt. Då såsom kommittén anfört avvägningen av skattebördan
mellan skattskyldiga utan förmögenhet bör vara densamma enligt
de olika alternativen, bliva berörda skatteskalor identiska.
Den avvägning av skattetrycket mellan skattskyldiga i olika inkomstskikt,
som innefattas i de av kommittén förordade skatteskalorna, överensstämmer
i det stora hela med vad som gäller enligt för åren 1936 och 1937 fastställda
samt i årets statsverksproposition föreslagna grunder. Viss skärpning inträder
dock vid beskattningsbara belopp över 40,000 kronor; denna skattehöjning
är till stor del betingad av den bortfallna rätten till avdrag för den
del av skatten, som motsvarar kommunal progressivskatt. Någon lättnad
för de lägsta inkomsttagarna innebär alltså den föreslagna skatteskalan för
bottenskatten — i motsats till vad fallet var enligt propositionerna vid 1936
års riksdag — icke i och för sig. Å andra sidan bör vid jämförelse med 1936
års propositioner ihågkommas, att genom den av samma års riksdag beslutade
skärpningen av skalan för den extra inkomst- och förmögenhetsskatten
ett belopp av ytterligare 13 miljoner kronor kom att uttagas av fysiska personer
med beskattningsbart belopp överstigande 6,000 kronor. Den relativa
merbelastning av de högre inkomstskikten som därvid uppkom bär sedan
dess bestått. Vidare må i detta sammanhang erinras örn den överflyttning
av skattebördan, som följer av de föreslagna ändringarna i fråga örn familjebeskattningen.
För familjeförsörjare i de lägre inkomstskikten har därigenom
bereus en betydande lindring av skattebördan. De av kommittén före
-
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
slagna skalorna ha vid remissen i allmänhet tillstyrkts. Med beaktande jämväl
av vad förut anförts angående beskattningens ram har jag funnit mig
böra godtaga de upprättade skalorna för bottenskatt och tilläggsskatt. Skalornas
inbördes avvägning synes mig även tillfredsställande.
Av de tre uppgjorda alternativen till skattesystem innefattar ett, alternativ
A, två helt fristående skatter, en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt.
Alternativ C representerar den motsatta ytterligheten, i det att hela beskattningen
uttages i form av en enda kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt
av samma typ som den nu gällande. Alternativ B går en medelväg:
vid sidan av en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt ställes en särskild
skatt å förmögenhet. De särskilda förmögenhetsskatterna ha förutsatts
skola vara fasta. Kommittén har för sin del förordat alternativ B. Det
övervägande antalet hörda myndigheter och sammanslutningar har även tillstyrkt
detta alternativ.
För egen del har jag kommit till den uppfattningen att valet slutligen måste
stå mellan alternativen A och B. Mot det tredje alternativet, C, kunna nämligen
enligt min mening sådana anmärkningar riktas, att det icke bör läggas
till grund för ett skattesystem av mera definitiv karaktär. Främst kommer
därvid i betraktande den alltför kraftiga inverkan, som inkomstens storlek utövar
å förmögenhetsskatten. Det kan icke vara riktigt, att förmögenhetsskatten
vid en och samma förmögenhet skall variera i så hög grad som enligt utredningen
skulle bliva fallet. Med hänsyn till att enligt alternativ C den rörliga
bottenskatten till stor del härrör från förmögenhet föreligger viss fara för
att systemet icke besitter nödig elasticitet. Såsom kammarrätten understrukit
blir det företräde i fråga om enkelhet i tillämpningen, som följer av
att systemet innefattar en enda skatt, väsentligen förringat därigenom att
beräkningen av förmögenhetsdelen skulle ske i tre olika skikt, varvid den första
skiktgränsen lagts sa lagt som vid 60,000 kronor. Det må slutligen erinras,
att av de talrika myndigheter, som vid remissen av 1936 års departementspromemoria
uttalade sig för ett system med en enda kombinerad inkomstoch
förmögenhetsskatt, endast några få nu vidhållit denna uppfattning.
Av de båda övriga alternativen torde, såsom kommittén anför, alternativ
A erbjuda stora fördelar genom sin tekniskt enkla utformning med därav
följande överskådlighet över beskattningens verkningar. Då emellertid ett
system med fristående förmögenhetsskatt är helt artskilt från det nuvarande
skattesystemet — förmögenhetsskatten skulle, från att som nu vara i hög
grad beroende även av inkomstens storlek, i det nya systemet endast bestämmas
efter förmögenhetsbeloppet — uppkomma naturligen vid omläggningen
mycket betydande skiljaktigheter vid vissa inkomst- och förmögenhetskombinationer.
Detta blir särskilt förhållandet i fråga om medelstora
förmögenheter, där betydlig skatteskärpning i allmänhet skulle inträda utom
i de fall, där ägarens inkomster äro stora i förhållande till förmögenheten.
Då man vid en fristående förmögenhetsskatt torde få bestämma en viss minimigräns
för skattskyldighetens inträdande — enligt alternativ A 10,000
kronor — bli alla förmögenheter under denna gräns helt fria från förmo
-
Kungl. May.ts proposition nr 258.
159
genhetsskatt. I de fall då dessa smärre förmögenheter äro förenade med
god inkomst representera de en skattekraft, som väl motiverar någon beskattning.
Med hänsyn till nu anförda förhållanden finner jag mig liksom kommittén
böra förorda att skattesystemet uppbygges i enlighet med alternativ B. Skillnaden
mot nu i beskattningen i olika individuella fall blir enligt detta alternativ
icke så framträdande som vid alternativ A. Den skattskyldiges inkomst
kommer att vid förmögenhetsbeskattningen utöva en verkan, som får anses
rimlig, och differentieringen efter förmögenhetens storlek blir tillfredsställande.
Då alla förmögenheter tagas till beskattning, kan effektiv kontroll
över deras taxering vinnas. Såsom en särskild fördel med alternativ B torde
få anses den skattelindring i förhållande till nu som uppkommer för mindre
förmögenheter (upp till c:a 30,000 kronor) genom förmögenhetsdelens minskning
från Ve o till Vioo- Att låta skattelindringen utsträckas till större förmögenheter
genom höjning av minimigränsen för skattskyldighetens inträdande
vid den särskilda förmögenhetsskatten från föreslagna 20,000 kronor
till exempelvis 30,000 kronor finner jag mig däremot icke kunna tillstyrka.
Frågan om reduktionsregler i vissa fall vid förmögenhetsbeskattningen har
i alternativ B — liksom ock i övriga alternativ — fått en lösning, som icke
kan anses helt tillfredsställande. Enligt den föreslagna regeln, som icke medför
differentiering vare sig efter dyrorts- eller familjeförhållanden eller i
fråga om förmögenheternas storlek, inträder reduktion över hela linjen, så
snart inkomsten, oavsett om den härflyter ur förmögenheten eller icke, understiger
3 procent av förmögenheten. Av den utredning, som kommittén låtit
verkställa rörande förevarande spörsmål, framgå klart de stora svårigheter,
som mött vid försöken att konstruera en på en gång sakligt tillfredsställande
och lättillämplig regel. Att anknyta reduktionsregeln till det beskattningsbara
beloppet — såsom skett vid de hittillsvarande särskilda förmögenhetsskatterna
— i stället för till det taxerade beloppet har visat sig ogörligt, enär
icke blott differentieringen mellan större och mindre förmögenheter utan
även skillnaden i reduktionsmöjligheter mellan skattskyldiga med olika dyrorts-
och familjeförhållanden skulle bliva omotiverat stor. Andra undersökta
alternativ, enligt vilka nyssnämnda förhållanden skulle få inverka vid
reduktionen, ha av praktiska skäl måst övergivas. Vid övervägande av nu
angivna förhållanden har jag funnit mig böra tillstyrka den av kommittén
förordade reduktionsregeln.
Med fysiska personer torde alltjämt i skattehänseende böra likställas oskifta
dödsbon och s. k. familjestiftelser.
För bedömande av det föreslagna skattesystemets verkningar må hänvisas
till de exempel som intagits i tabellerna 2—4 i bilaga F. Vid uppgörandet av
exemplen avseende det föreslagna skattesystemet har hänsyn icke kunnat
tagas till den inverkan å statsskattens storlek, som för högre inkomsttagare
blir en följd av den bortfallna rätten till avdrag för den del av skatten, som
motsvarar kommunal progressivskall, och icke heller till den ökning av den
allmänna kommunalskatten, som vid den kommunala progressivskaltens
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 258-
bortfallande kan komma att inträda i de kommuner, vilka ej få full kompensation
för förlusten av sistnämnda skatt genom skatteutjämnande åtgärder,
eller den sänkning av den allmänna kommunalskatten, som är att
emotse i de kommuner vilka erhålla mer än full sådan kompensation.
Beskattningen av juridiska personer.
Frågan om de juridiska personernas beskattning har ingått bland kommitténs
utredningsuppgifter. En omläggning av skatteformerna för fysiska personer
inverkar redan av tekniska skäl på beskattningen av juridiska personer.
Detta gäller i första hand sådana juridiska personer, som nu beskattas
lika med enskilda, i främsta rummet de svenska ekonomiska föreningarna.
Därvid måste också beaktas förhållandet mellan de ekonomiska föreningarna
och aktiebolagen. I samband därmed får spörsmålet om avvägningen av
aktiebolagens beskattning upptagas i hela sin vidd.
Vid utformandet av grunderna för statsbeskattningen av juridiska personer
ha olika synpunkter anlagts alltefter det s. k. dubbelbeskattning eller enkelbeskattning
åsyftats. Dubbelbeskattning innebär i princip, att den juridiska
personens inkomst beskattas icke blott hos den juridiska personen
utan även, i den mån den utdelas såsom vinst, hos den som erhållit utdelningen.
Vid enkelbeskattning beskattas den juridiska personen i stället för dess
intressenter. Dubbelbeskattning åsyftas för närvarande i fråga om aktiebolag
— beträffande försäkringsaktiebolag i den mån inkomsten belöper på
aktieägarna i denna deras egenskap — och ekonomiska föreningar samt
vissa utländska juridiska personer. Dubbelbeskattningen är anordnad genom
progressiva tariffer. I den mån enkelbeskattning åsyftas har man avsett
att den juridiska personen skall drabbas av den skatt, som i genomsnitt
skulle ha träffat de fysiska intressenterna, om dessa beskattats själva.
På grund härav har skatten för ifrågavarande juridiska personer gjorts proportionell.
Oskifta dödsbon och familjestiftelser samt utländska juridiska
personer (jämväl i den mån enkelbeskattning åsyftas) beskattas dock enligt
den för fysiska personer gällande progressiva skatteskalan.
Omläggning av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas
beskattning.
Svenska aktiebolags beskattning till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
äger rum enligt en särskild, efter deras inkomstprocent avvägd skatteskala.
Med inkomstprocent förstås det procenttal, efter helt år räknat, som
det beskattningsbara beloppet — jämte i förekommande fall behållen inkomst
av utdelning från annat svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk
förening, för vilken inkomst skatteplikt icke föreligger — utgör av bolagets
kapital. Till kapital, varom här är fråga, räknas för aktiebolag såväl aktie
-
161
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
kapital som ock reservfond. Den kommunala progressivskattens grundbelopp
och därmed indirekt även utjämningsskattens grundbelopp bestämmes
enligt en särskild till inkomst- och förmögenhetsskattens skala anknuten formelskala;
nämnda båda skatter utgå endast, därest inkomstprocenten överstiger
6.
Ekonomiska föreningar beskattas enligt de för fysiska personer gällande
progressiva skatteskalorna till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, kommunal
progressivskatt och utjämningsskatt. Progressionen blir således beroende
allenast av den taxerade inkomstens storlek i och för sig. Ekonomiska
föreningar äro lika litet som aktiebolagen skattepliktiga till extra inkomst-
och förmögenhetsskatt eller särskild skatt å förmögenhet.
Bolagsskatteberedningen.
Förslag till omläggning av beskattningen av aktiebolag och ekonomiska
föreningar framlades år 1931 av bolagsskatteberedningen.
Bolagsskatteberedningens förslag innebar bland annat, att för svenska
aktiebolag den statliga inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp skulle
utgöra fem procent. Den progressiva skatten skulle följaktligen utbytas mot en
proportionell sådan. Förslaget betydde en sänkning av dåvarande medelskatteprocent
för aktiebolagen med icke fullt 1/3 och en skatteminskning, frånsett
monopolbolagen, av omkring 7.5 miljoner kronor. I fråga om de ekonomiska
föreningarna föreslog beredningen, att dessa skulle likställas med
aktiebolag och följaktligen underkastas statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
med ett grundbelopp av 5 procent. Enligt beredningens förslag skulle
vidare den kommunala progressivskatten och utjämningsskatten å aktiebolag
och ekonomiska föreningar bortfalla.
Beträffande bolagsskatteberedningens motivering för sitt förslag i denna
del må hänvisas till beredningens betänkande (Statens off. utredn. 1931: 40),
del I, sid. 110 ff., eller ock till ett i kommitténs betänkande (sid. 175 ff.)
lämnat sammandrag.
1938 års förslag till omläggning av statsbeskattningen.
I den departementspromemoria, som låg till grund för propositionen nr
232 till 1936 års riksdag, föreslogs en proportionell skatt för aktiebolag och
ekonomiska föreningar med ett grundbelopp av 7 procent samt avskaffande
av den kommunala progressivskatten för nämnda juridiska personer. Nyssnämnda
proposition upptog det i promemorian framlagda förslaget. I anslutning
till den högre grundbeloppsnivå (150 procent av nuvarande), som
antagits i propositionen, föreslogs skatteprocenten till 8. Med denna skattesats
koinmc aktiebolagen enligt propositionen att sammanlagt göra en skattevinst,
motsvarande en betydande del av utjämningsskatten samt hela den
kommunala progressivskatten, i den mån ej denna senare lättnad komme att
uppvägas av den allmänna kommunalskattens ökning för aktiebolagen. Rörande
motiveringen för förslaget torde få hänvisas till propositionen (referat
i kommitténs betänkande sid. 178 ff.).
Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 238.
Il
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Kommittén.
För att möjliggöra ett säkrare bedömande av de verkningar, som en omläggning
av svenska aktiebolags beskattning skulle medföra, har
kommittén låtit upprätta en fullständig statistik över aktiebolagens beskattning
för åren 1934—1936. Primärmaterialet för undersökningen har upptagits
på det sätt, att å tryckta statistikkort, ett för varje bolag, genom vederbörande
debiteringsförrättares försorg införts uppgifter rörande bolagens
taxering till kommunal inkomstskatt och statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
På grundval av det sålunda hopsamlade materialet lia därefter uppgjorts
sammanställningar för hela riket över de till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
förenämnda tre år taxerade aktiebolagen med fördelning dels
efter inkomstprocentens storlek, dels efter verksamhetsarten i 25 grupper.
Vid bedömande av dessa tabeller torde observeras, att de skilda aktiebolagen
endast medtagits i desamma för det eller de år, varunder de taxerats till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Det vidlyftiga tabellmaterialet har
redovisats i betänkandet bilagda tabeller (VIII—XIII), till vilka här torde få
hänvisas.
Även beträffande de svenska ekonomiska föreningarna har
kommittén låtit verkställa en statistisk utredning, grundad på material från
1937 års taxering, varom närmare förmäles i den vid betänkandet fogade
promemorian angående de skattestatistiska undersökningarna (bilaga A).
De ekonomiska föreningarna ha vid undersökningen uppdelats i fyra grupper:
föreningar inom konsumentkooperationen, föreningar inom jordbrukskooperationen,
bostadsföreningar och övriga föreningar. Utredningens resultat
har sammanfattats å sid. 184 i betänkandet.
Kommittén erinrar till en början, att frågan om en reformering av grunderna
för aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas beskattning genom
de utredningar, som under senare år ägnats densamma och för vilka i
det föregående redogjorts, blivit mycket grundligt belyst ur principiella och
tekniska synpunkter. Kommittén har fördenskull i sitt utredningsarbete
kunnat i huvudsak inskränka sig till att med stöd av införskaffat statistiskt
material söka klargöra de praktiska verkningarna av det nuvarande beskattningssystemet
och av en övergång till ett nytt system.
Kommittén har för sin del funnit övervägande skäl tala för att den progressiva
beskattningen för aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna utbytes
mot en proportionell sådan och framlägger därför förslag härom. Vid detta
ställningstagande ha för kommittén liksom för bolagsskatteberedningen
mindre teoretiska grunder än praktiska skäl varit avgörande.
I sin motivering för förslaget anför kommittén:
Ur teoretisk synpunkt har den progressiva skatteskalan för aktiebolag
främst motiverats med att bolagens »skatteförmåga» finge anses växa progressivt
i den mån inkomstprocenten stege. Den särskilda skattekraft, som
bolagsvinsterna representerade, skulle vara större, ju högre avkastningen
vore på det sammanskjutna kapitalet. Mot denna uppfattning har invänts
bl. a. att en personlig skatteförmåga icke kunde tillskrivas en juridisk per
-
Kungl. Majlis proposition nr 258.
163
son. Bolagens skatter drabbade i sista hand de fysiska personer, som utgjorde
deras intressenter. Den progressiva bolagsskatten komme att träffa
aktieägarna mycket ojämnt, alldeles oberoende av dessas personliga skatteförmåga.
Därest ett aktiebolag lämnade högre vinst, vore det icke alltid
säkert att denna härrörde från det investerade kapitalet utan den kunde i
många fall till stor del tillskrivas personliga insatser av aktieägarna eller
affärsledningen. I sistnämnda fall vore det icke riktigt att vid skattens utmätande
utgå från vinstens storlek i förhållande till kapitalet.
Kommittén har för sin del icke velat tillmäta de mot den progressiva beskattningen
av aktiebolag framställda principiella argumenten sådan vikt, att
densamma på grund därav borde övergivas. Tvärtom förefaller det i och
för sig tilltalande att vid avvägningen av skattebördan aktiebolagen emellan
taga hänsyn till dessas olika räntabilitet genom alt å dem tillämpa en i förhållande
till denna icke alltför starkt progressiv skatteskala.
En dylik avvägning av aktiebolagens beskattning efter räntabiliteten förutsätter
emellertid att en riktig och praktiskt lämplig metod för mätande av
densamma finnes att tillgå. Kommittén är av den uppfattningen att nu gällande
regler för bestämmande av den s. k. inkomstprocenten, enligt vilka
hänsyn tages allenast till de fonder, som redovisas såsom aktiekapital och
reservfond, men ej till bolagets övriga fonder, icke förverkliga den grundtanke,
som ligger bakom systemet. Avgörandet av hur stor del av ett aktiebolags
kapital som skall bindas såsom aktiekapital och reservfond står nämligen,
såsom ofta påpekats, i viss mån i bolagets egen hand. Även om aktiebolagen
vid sina dispositioner härutinnan ej övervägande lia skattesynpunkter
i sikte, torde det dock vara obestridligt, att hänsyn till dylika många
gånger föranlett åtgärder, som eljest icke skulle lia ägt rum. Det lärer för
övrigt kunna antagas, att därest det bleve fastslaget, att den progressiva beskattningsmetoden
komme att tillämpas lång tid framåt, bolag nied hög inkomstprocent
snart skulle finna angeläget att genom till buds stående, lagliga
dispositioner få sin skatteprocent reducerad. Den genomsnittliga skatteprocenten
för aktiebolagen skulle på grund därav komma att så småningom
sjunka, vilket skulle betyda viss överflyttning av skattebördan å fysiska personer.
Verkningarna av det gällande systemet med progressiv skatt å aktiebolagen
bliva ofta irrationella. Om ett aktiebolag har stora besparade vinstmedel
och nied dessa ökar aktiekapitalet (genom emitterande av gratisaktier)
eller reservfonden, nedbringas inkomstprocenten för kommande års vinst
och därmed även skatten. Det kan emellertid ej nied fog påstås, att bolagets
ekonomiska bärkraft försämrats. Därest å andra sidan, såsom under senare
tider icke sällan inträffat, ett aktiebolag konsoliderar sin ställning genom att
nedsätta sitt — nied hänsyn till tillgångarnas värde alltför höga — aktiekapital.
får bolaget för vinster efter nedsättningen betala skatt enligt en betydligt
högre skatteprocent iin den som tidigare gällt för en lika stor vinst. Vidare
inbjuder den nuvarande beskattningsmeloden aktiebolagen att utspäda
aktiekapitalet genom höga värden å tillgångarna; särskilt torde det ligga nära
till hands att vid uppskattandet av värdet å tillgångar, som vid aktiebolags
bildande tillskjutas annorledes än i penningar, sätta detsamma högt för alt
därigenom skapa ett gynnsamt utgångsläge för beskattningen av eventuella
vinster.
Det lini'' även framhållits såsom en olägenhet med den nuvarande progressivskatten
för aktiebolag, alt den särskilt hårt träffar bolag, som bedriva en
mera riskfylld verksamhet, där vinsten ibland är hög men andra år ringa
eller ingen.
Bolagsskattebercdningen bar berört möjligheten att för åstadkommande av
164
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
större rättvisa bolagen emellan använda bolagens hela förmögenhet såsom
underlag för beräkning av inkomstprocenten i stället för blott aktiekapitalet
och reservfonden. Såsom av beredningen påvisats skulle det emellertid vara
mycket svårt att på ett tillfredsställande sätt uppskatta totalförmögenheten.
Bolagets fonder kunna beräknas mycket olika. Även dess dolda reserver,
däribland värden av good wills natur, borde rätteligen medräknas. Uppskattningen
av ett affärsdrivande aktiebolags tillgångar av olika slag skulle
bliva svår och tidsödande samt lätt vålla tvistigheter. För taxeringsmyndigheterna
med deras många arbetsuppgifter och begränsade tid skulle en
dylik årlig värdering av varje aktiebolags förmögenhet bliva synnerligen betungande.
Då kommittén sålunda funnit, att en beskattning, progressiv med hänsyn
till räntabiliteten, icke kan på ett tillfredsställande sätt förverkligas, samt
en progressiv beskattning efter inkomstens absoluta storlek liknande den
som gäller för enskilda skattskyldiga uppenbarligen är olämplig, har det
synts riktigast att på sätt sker i de flesta främmande länder tillämpa en för
alla aktiebolag lika skattefot och sålunda övergå till ett system med proportionell
beskattning för aktiebolagen. Kommittén är av den uppfattningen,
att denna metod i längden kommer att visa sig mera rättvis än det hittills
brukade systemet, sådant detta av praktiska skäl har måst utformas.
En övergång till proportionell beskattning för aktiebolagen underlättar
även lösningen av frågan örn de ekonomiska föreningarnas beskattning. Den
nuvarande metoden, enligt vilken skatten för de ekonomiska föreningarna
stiger progressivt alltefter inkomstens storlek, verkar enligt kommitténs mening
i många fall obillig. Då de stora föreningarna i allmänhet lia större
vinster än de mindre, få de förra enbart på grund av sin storlek vidkännas
hårdare beskattning än de mindre föreningarna. Av den förut refererade
statistiska undersökningen rörande bl. a. de ekonomiska föreningarnas
beskattning framgår, att medelskattesatsen för år 1937 (i avseende å statsskatter
och kommunal progressivskatt) för föreningarna inom konsumentoch
jordbrukskooperationen var så hög som något över 16 %. Då denna
skattesats är den som för närvarande utgår för aktiebolag med en inkomstprocent
av c:a 26, är beskattningens relativa belastning å dessa föreningar
uppenbar. Denna följd av metoden för progressionens bestämmande torde
ä många fall, särskilt inom jordbrukskooperationen, lia hindrat en önskvärd
konsolidering av föreningarnas ekonomi. Att med det av kommittén
förordade nya skattesystemet tillämpa de för fysiska personer föreslagna
skalorna (för boltenskatt och tilläggsskatt) å de ekonomiska föreningarna
skulle endast skärpa den påtalade orättvisan; att låta dessa beskattas blott
enligt skalan för bottenskatten skulle innebära alltför stor skattelindring för
flertalet föreningar. En progressiv beskattning av de ekonomiska föreningarna
efter deras verkliga räntabilitet torde av skäl, som bolagsskatteberedningen
anfört, stöta på ännu större tekniska svårigheter än som är fallet i
fråga örn aktiebolagen.
Nu anförda omständigheter — liksom ock den stora fördelen, att likställighet
i beskattningen med aktiebolagen härigenom skulle vinnas — lia
föranlett kommittén att upptaga förslaget örn proportionell beskattning även
för ekonomiska föreningar. I detta sammanhang vill kommittén som sin
uppfattning anföra, att oberoende av spörsmålet örn metoden för aktiebolagens
beskattning en lösning av frågan örn de ekonomiska föreningarnas
beskattning enligt denna linje synes ofrånkomlig. Då det i längden skulle bliva
ohållbart med olika regler för beskattningen av de båda organisationsformerna,
ligger även häri ett vägande skäl för aktiebolagens övergång till proportionell
beskattning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
165
Kommitténs inställning till frågan örn beskattningsmetoden för aktiebolag
och ekonomiska föreningar har även påverkats av dess ställningstagande
rörande andra frågor under utredningsarbetet.
Beträffande fysiska personers statsbeskattning har kommittén föreslagit,
att skatteskalan för den rörliga delen av inkomst- och förmögenhetsskatten,
bottenskatten, skulle stanna vid en skattesats av 6.5 °/o i högsta skiktet
(vid grundbeloppsnivå). Mot denna begränsning av rörligheten av de fysiska
personernas beskattning skulle illa svara en rörlig, progressiv beskattning
av aktiebolagen med de höga skattesatser, som skulle komma att gälla
aktiebolagen med den högsta räntabiliteten. En skattesats å t. ex. 20 %
vid grundbeloppsnivå skulle vid uttagning av 130 % komma att höjas till
26 %. Att vid en progressiv beskattning binda topparna av skalan i en
fast skatt torde, åtminstone för aktiebolagens vidkommande, icke vara
tekniskt genomförbart och skulle för övrigt giva sakligt föga tillfredsställande
resultat.
En annan punkt, där frågan örn beskattningsmetoden för aktiebolagen
och de ekonomiska föreningarna är betydelsefull, är spörsmålet örn avdrag
för värdeminskning å inventarier m. m. Såsom i kap. VIII av betänkandet
närmare utvecklas, föreslår kommittén för de affärsdrivande juridiska personerna
en i huvudsak fri rätt till avskrivning å inventarier (inkl. maskiner),
varemot skulle svara skatteplikt för ifrågavarande skattskyldiga beträffande
vinster å försäljning av sådana tillgångar, som den fria avskrivningsrätten
avser. Den risk som till äventyrs kunde finnas, att vid tillämpning av dylika
regler de juridiska personerna, därest progressiv beskattning alltjämt skulle
vara gällande för dem, kunde bereda sig fördelar genom att förlägga värdeminskningsavdragen
till ur beskattningssynpunkt gynnsamma år torde med
tillämpandet av en proportionell skatt knappast föreligga.
En övergång från progressiv till proportionell statsbeskattning för aktiebolag
och ekonomiska föreningar medför såsom en oundviklig konsekvens,
att jämväl den kommunala progressivskatten avskaffas för dessa juridiska
personer. Bolagsskatteberedningens och 1936 års departementspromemorias
förslag härutinnan mötte icke någon gensaga hos de hörda myndigheterna.
Då kommittén, på sätt i kapitel III omförmäles, gemensamt med kommunalskatteberedningen
tillstyrkt avskaffande av den kommunala progressivskatten
i dess helhet, torde det icke vara nödvändigt att här särskilt ingå på
frågan om verkningarna för kommunerna av förlusten av kommunal progressivskatt
från de juridiska personerna.
Vad därefter beträffar skatteprocenten för den proportionella skatt,
som skall uttagas av aktiebolag och ekonomiska föreningar, har kommittén
enligt de allmänna utgångspunkter, för vilka tidigare redogjorts, förutsatt,
att de juridiska personerna .skulle framdeles få bära en relativt större
andel av den sammanlagda beskattningen än hittills. Närmare bestämt
skulle i det nya systemet, räknat å 1936 års skatteunderlag, c:a 55 miljoner
kronor vid grundbeloppsnivå uttagas av juridiska personer, därav c:a 47.5
miljoner kronor av svenska aktiebolag.
Då enligt officiella uppgifter det vid 1936 års taxering till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet för svenska aktiebolag
(inklusive den del av försäkringsaktiebolags inkomst, som icke belöper å
aktieägarna i denna deras egenskap) uppgick till 478 miljoner kronor, innebär
nyssnämnda förutsättning, att skattefoten för aktiebolagen bör sättas
till 10. Kommittén föreslår fördenskull en proportionell skatt av 10 procent vid
166
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
Tabell, utvisande för svenska aktiebolag verkningarna av en propor
Beräkningarna
grundade å
Aktiebolagen med fördelning
Inkomstprocent | Antal | Taxerat | Summa | Proportionell skatt i kronor | ||||
|
|
|
| 90 % | 100 % | Ilo % | ||
| T.o.m. 4 % | 3,167 | 29,145,400 | 743,202 | 2,623,086 | 2,914,540 | 3,205,994 | |
Över 4 | > | 7 » | 1,806 | 63,167,200 | 2,407,827 | 5,685,048 | 6,316,720 | 6,948,392 |
> 7 | > | 10 > | 1,220 | 70,366,100 | 4,852,156 | 6,332,949 | 7,036,610 | 7,740,271 |
» 10 | > | 15 > | 1,253 | 119,015,000 | 11,503,431 | 10,711,350 | 11,901,500 | 13,091,650 |
> 15 | » | 20 > | 682 | 70,663,900 | 9,148,637 | 6,359,751 | 7,066,390 | 7,773,029 |
» 20 | J | 30 » | 640 | 47,876,100 | 7,239,672 | 4,308,849 | 4,787,610 | 5,266,371 |
» 30 | > | 50 > | 375 | 26,254,300 | 5,024,038 | 2,362,887 | 2,625,430 | 2,887,973 |
» 50 | > | 75 > | 116 | 4,278,000 | 966,607 | 385,020 | 427,800 | 470,580 |
> 75 | > | 100 > | 44 | 1,564,800 | 379,404 | 140,832 | 156,480 | 172,128 |
> 100 | » | 125 » | 18 | 400,500 | 100,492 | 36,045 | '' 40,050 | 44,055 |
> 125 | > | 150 > | 17 | 334,900 | 85,011 | 30,141 | 33,490 | 36,839 |
> 150 | % |
| 99 | 18,319,400 | 3,903,288 | 1,648,746 | 1,831.940 | 2,015,134 |
| Samtliga | 9,437 | 451,385,600 | 46,353,765 | 40,624,704 | 45,138,560 | 49,652,416 |
grundbelopp för aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna. Såsom en
jämförelse kan nämnas, att vid 1936 års taxering medelskatteprocenten (avseende
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, utjämningsskatt och kommunal
progressivskatt) för aktiebolagen utgjorde 10.25. Enligt vad förut framhållits,
lämnar emellertid det nya systemet i sin helhet å 1936 års skatteunderlag
— ändrat genom de av kommittén föreslagna grunderna för familjebeskattningen
— först vid en utdebitering å c:a 110 procent av bottenskatten
lika stor avkastning som 1936 års statsskatter och kommunala progressivskatt
representera. På grund härav innebär i realiteten en skattefot
av 10 procent (vid grundbeloppsnivå) i genomsnitt någon skatteskärpning
för aktiebolagen. För aktiebolag, som driver rörelse i orter med låg kommunalbeskattning,
torde dessutom inträda skatteökning därigenom, att den
höjning av den allmänna kommunalskatten, som kan följa av den kommunala
progressivskattens borttagande, måhända icke skulle fullt kompenseras genom
skattelindrande åtgärder från statens sida. En skattesats å 10 % betalas enligt
1937 års grunder av aktiebolag med en inkomstprocent av 12—12.5, en
skattesats å 11 procent av bolag, vars inkomstprocent utgör c:a 14.
Med den av kommittén föreslagna skattefoten, 10 procent, skulle den sammanlagda
statsskatten för aktiebolagen, räknat å skatteunderlaget enligt
1936 års taxering, utgöra vid uttagande av resp. 90, 100, 110, 120 och 130
1 Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 170% av grundbeloppet, samt utjämningsskatt.
167
Kungl. Maj:ts proposition nr 25S.
Honell statsskatt & 10 procent, vid olika procenttal av grundbeloppet.
1936 ars taxeringsresultat.
efter inkomstprocentens storlek.
enl. kommitténs | Ökning ( + ) eller minskning ( | —) i kronor vid | ||||
120 % | 130 % | 90 % | 100 % | 110 % | 120 * | 130 % |
3,497,448 | 3,788,902 | +1,879,884 | + 2,171,338 | + 2,462,792 | + 2,754,246 | + 3,045,700 |
7,580,064 | 8,211,736 | + 3,277,221 | + 3,908,893 | + 4,540,565 | + 5,172,237 | + 5,803,909 |
8.443,932 | 9,147,593 | +1,480,793 | + 2,184,454 | + 2,888,115 | + 3,591,776 | + 4,295,437 |
14,281,800 | 15,471,950 | - 792,081 | + 398,069 | +1,588,219 | + 2,778,369 | + 3,968,519 |
8,479,668 | 9,186.307 | -2,788,886 | -2,082,247 | -1,375,608 | - 668,969 | + 37,670 |
5,745,132 | 6,223,893 | -2,930,823 | -2,452,062 | -1,973,301 | -1,494,540 | -1,015,779 |
3,150,516 | 3,413,059 | -2,661,151 | -2.398,608 | -2,136,065 | -1,873,522 | -1,610,979 |
513,360 | 556,140 | - 581,587 | - 538,807 | - 496,027 | •- 453,247 | - 410,467 |
187,776 | 203,424 | - 238,572 | - 222,924 | - 207,276 | - 191,628 | - 175,980 |
48,060 | 52,065 | - 64,447 | - 60,442 | - 56,437 | - 52,432 | - 48,427 |
40,188 | 43,537 | - 54,870 | - 51,521 | - 48,172 | - 44,823 | - 41,474 |
2,198,328 | 2,381,522 | -2.254,542 | -2,071,348 | -1,888,154 | -1,704.960 | -1,521,766 |
54,166,272 | 58,680,128 | -5,729,061 | -1,215,205 | + 3,298,651 | + 7,812,507 | + 12,326,363 |
procent av grundbeloppet resp. 43.0, 47.8, 52.6, 57.4 och 62.1 miljoner kronor.
År 1936 erlades av svenska aktiebolag sammanlagt 49.0 miljoner kronor i
statsskatt och kommunal progressivskatt.
För utrönande av verkningarna av en proportionell beskattning av aktiebolag,
därest grundbeloppet bestämmes till 10 procent av beskattningsbart
belopp, har kommittén på grundval av det förut omförmälda statistiska materialet
från 1936 års taxering bland annat låtit sammanställa två tabeller,
avseende samtliga aktiebolag1. I den ena av dessa tabeller ha aktiebolagen
alltefter inkomstprocentens storlek indelats i tolv grupper. För en var av
dessa grupper meddelas uppgifter rörande antal, taxerat belopp och summa
skatter år 1936 samt den skatt, som vid tillämpning av den ifrågasatta
proportionella skatten skulle utgå vid uttagande av 90, 100, 110, 120
och 130 procent av grundbeloppet, 10 procent. Vidare har uträknats den
ökning eller minskning av skatten i förhållande till 1936 års skatt som skulle
uppkomma i de olika fallen. I den andra tabellen lia aktiebolagen i stället
fördelats efter verksamhetens art i de förut omförmälda 25 grupperna. Av
tabellen framgår, vilka bolagsgrupper som i stort sett skulle vinna på
systemomläggningen och vilka som skulle la vidkännas skatteökning, samt
förskjutningens omfattning. Den största skatteökningen, såväl absolut som
procentuellt, skulle drabba bankerna; även för grupperna träindustri, bruks
-
1 Se sid. 166—169.
168
Kungl. Maj:ts proposition nr 258-
Tabell, utvisande iör svenska aktiebolag verkningarna av en propor
Beräkningarna
grundade d
Aktiebolagen med fördelning
Q *1 C | Verksamhetsart | Antal | Taxerat | S:a statsskatter1 | Proportionell skatt i | ||
kr. | % | 90 * | 100 % | ||||
i | Banker ......... | 31 | 34,133,500 | 2,021,305 | 5.92 | 3,072,015 | 3,413,350 |
2 | Bankirrörelse m. m......... | 153 | 4,091,500 | 345,962 | 8.46 | 368,235 | 409,150 |
3 | Fastighetsförvaltning ........ | 1,136 | 15,171,900 | 1,203,531 | 7.93 | 1,365,471 | 1,517,190 |
4 | Försäkringsrörelse ...... | 44 | 12,306,800 | 1,092,057 | 8.87 | 1,107,612 | 1,230,680 |
5 | Jordbruk o. d......... | 67 | 1,111,400 | 76,376 | 6.87 | 100,026 | 111,140 |
6 | Bruksrörelse ............. | 36 | 16,531,800 | 1,102,316 | 6.67 | 1,487,862 | 1,653,180 |
7 | Bryggerier.................. | 145 | 16,032,000 | 1,965,232 | 12.26 | 1,442,880 | 1,603,200 |
8 | Elektr.- o. kraftverk ........ | 229 | 8,652,400 | 957,768 | 11.07 | 778,716 | 865,210 |
9 | Gruvindustri................ | 19 | 11,563,400 | 812,554 | 7.03 | 1,040,706 | 1,156,340 |
10 | Kemisk-teknisk industri .... | 222 | 25,561,100 | 2,602,683 | 10.18 | 2,300,499 | 2,556,110 |
11 | Livsmedelsindustri .......... | 353 | 20,480,400 | 1,860,769 | 9.09 | 1,843,236 | 2,048,040 |
12 | Läderindustri m. m......... | 281 | 10,205,400 | 1,003,197 | 9.83 | 918,486 | 1,020,540 |
13 | Metall- o. maskinindustri .... | 770 | 99.543,300 | 11,760,627 | 11.81 | 8,958,897 | 9,954,330 |
14 | Träindustri ................ | 513 | 35,622,000 | 2,841,374 | 7.98 | 3,205,980 | 3,562.200 |
15 | Sten-, ler- o. annan jordindustri | 287 | 13,270,300 | 1,507,944 | 11.36 | 1,194,327 | 1,327,030 |
16 | Textilindustri .............. | 180 | 15,649,500 | 1,493,078 | 9.54 | 1,408,455 | 1,564,950 |
17 | Tryckeri- o. pappersförädl.-ind. | 386 | 11,724,000 | 1,281,775 | 10.93 | 1,055,160 | 1,172,400 |
18 | Agenturrörelse m. m......... | 1,109 | 14,483,200 | 1,686,059 | 11.64 | 1,303,488 | 1,448,320 |
19 | Varuhandel ................ | 2,761 | 35,241,500 | 3,926,301 | 11.14 | 3,171,735 | 3,524,150 |
20 | S. k. monopolbolag.......... | 79 | 27,462,900 | 4,872,978 | 17.74 | 2,471,661 | 2,746,290 |
21 | Järnvägstrafik m. m......... | 116 | 9,834,500 | 603,995 | 6.14 | 885,105 | 983,450 |
22 | Rederier m. m............... | 163 | 7,823,300 | 722,255 | 9.23 | 704,097 | 782,380 |
23 | Hotellrörelse m. m........... | 236 | 3,474,800 | 451,641 | 13.00 | 312,732 | 347,480 |
24 | Teaterrörelse m. m......... | 81 | 1,143,300 | 127,336 | 11.14 | 102,897 | 114,330 |
25 | Diverse (skolor m. m.) ...... | 40 | 271,400 | 34,652 | 12.77 | 24,426 | 27,140 |
| Summa | 9,437 | 451,385,600 | 46,353,765 | 10.27 | 40,624,704 | 45,138,560 |
rörelse, järnvägsrörelse, fastighetsförvaltning och gruvindustri skulle år 1936
en proportionell beskattning nied den föreslagna skattefoten varit betydligt
ogynnsammare än den enligt gällande grunder bestämda skatten. Bland
de grupper, som skulle vinna på en tillämpning av de föreslagna nya grunderna,
märkas främst monopolbolagen, metall- och maskinindustrien och
bryggerierna.
Beträffande monopolbolagen (vin- & spritcentralen, spritförsäljningsaktiebolagen,
tobaksmonopolet och tipstjänst) — vilka enligt tablån skulle få en
1 Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 170 % av grundbeloppet, samt utjämningsskatt.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 258.
169
tionell statsskatt å 10 procent vid olika procenttal av grundbeloppet.
1936 drs taxeringsresullat.
efter verksamhetsarten.
kronor enligt kommitténs förslag, | Ökning ( + ) | eller minskning (—) i kronor vid |
| |||||||||
i 110 % | 120 % | | 130 % | 90 % | 100 % | 110 % | 120 % | 130 % | |||||
\ j 3,754,685 | 4,096,020 | 4,437,355 | + 1,050,710 | 4" | 1,392,045 | + | ,733,380 | + | 1,074,715 | 4 | 2,416,050 | |
450,065 | 490,980 | 531,895 |
| 22,273 | + | 63,188 | + | 104,103 | 4- | 145,018 | + | 185,933 |
1,668,909 | 1,820,628 | 1,972,347 | + | 161,940 | + | 313,659 | + | 465,378 | + | 617,097 | + | 768,816 |
1,353,748 | 1,476,816 | 1,599,884 | + | 15,555 | + | 138,623 | + | 261,691 | + | 384,759 | + | 507,827 |
122,254 | 133,368 | 144,482 | + | 23,650 | + | 34,764 | + | 45,878 | + | 56,992 | + | 68,106 |
1,818,498 | 1,983,816 | 2,149,134 | + | 385,546 | + | 550,864 | + | 716,182 | 4- | 881,500 | 4- | 1,046,818 |
1,763,520 | 1,923,840 | 2,084,160 | - | 522,352 | — | 362,032 | - | 201,712 | - | 41,392 | 4- | 118,928 | |
951,764 | 1,038,288 | 1,124,812 | — | 179,052 | — | 92,528 | — | 6,004 | + | 80,520 | + | 167,044 | |
1,271,974 | 1,387,608 | 1,503,242 | + | 228,152 | + | 343,786 | + | 459,420 | + | 575,054 | + | 690,688j |
2,811,721 | 3,067,332 | 3,322,943 | — | 302,184 | — | 46,573 | + | 209,038 | -t- | 464,649 | + | 720,260 |
2,252,814 | 2,457,648 | 2,662,452 | — | 17,533 | + | 187,271 | + | 392,075 | + | 596,879 | + | 801,683 |
1,122,594 | 1,224,648 | 1,326,702 | — | 84,711 | + | 17,343 | + | 119,397 | + | 221,451 | 4- | 323,505! |
10,949,763 | 11,945,196 | 12,940,629 |
| 2,801,730 | — | 1,806,297 | - | 810,864 | + | 184,569 | + | 1,180,002; |
3,918,420 | 4,274.640 | 4,630,860 | + | 364,606 | + | 720,826 | + | 1,077,046 | + | 1,433,266 | + | 1,789,486 | |
1,459,733 | 1,592,436 | 1,725,139 | — | 313,617 | — | 180,914 | — | 48,211 | + | 84,492 | 4- | 217,195 1 |
1.721,445 | 1,877,940 | 2,034,435 | — | 84,623 | + | 71,872 | + | 228,367 | + | 384,862 | 4- | 541,357 |
1,289,640 | 1,406,880 | 1,524,120 | — | 226,615 | — | 109,375 | + | 7,865 | + | 125,105 | + | 242,345 |
1,593,152 | 1,737,984 | 1,882,816 | - | 382,571 | — | 237,739 | - | 92,907 | + | 51,925 | + | 196,757 |
3,876,565 | 4,228,980 | 4,581,395 | — | 754,566 | - | 402,151 | — | 49,736 | + | 302,679 | + | 655,094 |
3,020.919 | 3,295,548 | 3,570,177 | — | 2,401,317 | — | 2,126,688 | - | 1,852,059 | - | 1,577,430 | - | 1,302,801 |
1,081,795 | 1,180,140 | 1,278,485 | + | 281,110 | + | 379,455 | + | 477,800 | + | 576,145 | 4- | 674,490 |
860,563 | 938,796 | 1,017,029 |
| 18,158 | 4* | 60,075 | + | 138,308 | + | 216,541 | 4- | 294,774 |
382,228 | 416,976 | 451,724 |
| 138,909 | - | 104,161 | - | 69,413 | - | 34,665 | + | 83 |
125,763 | 137,196 | 148,629 | _ | 24,439 | — | 13,006 | : | 1,573 | 4- | 9,860 | + | 21,293 |
1 29,854 | 32,568 | 35,282 | - | 10.226 | — | 7,512 | )_ | 4,798 | - | 2,084 | 1 4- | 630 |
! 49,652,416 | 54,166,272 | 58,680,128 | — | 5,729,061 | — | 1,215,205 + | 3,298,651 | + | 7,812,507 | 4- | 12,326,363 |
skattesänkning i förhållande till år 1936 med 2.13 miljoner kronor, örn det
nya systemet uttages med grundbeloppet, och med 1.85 miljon kronor, om
110 procent av grundbeloppet fastställes — uttalar kommittén, att denna
vinstökning tillfaller statsverket och i huvudsak användes till allmänna statsändamål.
Kommittén tillägger, alt i den mån man anser, att denna merinkomst
för staten är att likställa med skatt, den förut omförmälda höjningen
av aktiebolagens totalbeskattning skulle bliva ännu något större.
Till ytterligare belysning av skälen för sitt ställningstagande beträffande
skatteprocenten anför kommittén:
170
Kungl. Maj:ts proposition nr 25S.
Den ay kommittén verkställda utredningen bestyrker, att den ifrågasatta
omläggningen av aktiebolagens beskattning är av betydande räckvidd samt
medför avsevärda verkningar för många aktiebolag i form av höjning eller
sänkning ay skatten. Ett sådant resultat måste emellertid enligt sakens
natur uppsta vid varje mera omfattande beskattningsreform. I förevarande
fall biha skattehöjningarna för bolag med låg inkomstprocent mera kännbara
på grund av den relativt höga skattefot för den proportionella skatten,
vilken framkommit såsom resultat av den företagna avvägningen av skattebördan
mellan fysiska och juridiska personer.
Vid bedömande av de olägenheter, som temporärt kunna visa sig i samband
med reformens genomförande, bör emellertid beaktas, att en låg skattep
rocén t innebär, att det redovisade kapitalet är relativt högt i förhållande till
vinsten. Även vid en proportionell .skatt skulle skatten för aktiebolag av
denna typ bliva låg i förhållande till kapitalets och därmed även företagets
storlek och dess kostnader i övrigt. Endast där det för närvarande redovisade
kapitalets storlek är större än som motsvaras av det verkliga värdet
av befintliga tillgångar kan det tänkas, att berörda betraktelsesätt ej motsvaras
av verkligheten. I dessa fall, där nedsättning av kapitalet borde äga
rum, har skatt emellertid enligt nu gällande bestämmelser utgått med lägre
belopp än det som bort åläggas bolaget enligt grunderna för systemet.
Vidare vill kommittén i detta sammanhang erinra om sitt förut omnämnda
förslag att tillerkänna bland annat aktiebolagen en i stort sett fri rätt till avskrivning
å maskiner och inventarier. Genom utnyttjande av denna rätt
kan övergången till den proportionella beskattningen underlättas.
Kommittén har övervägt att för beredande av större möjligheter för aktiebolag
med låg inkomstprocent till anpassning efter de förändrade beskattningsförhållandena
föreslå en övergångsanordning vid införandet av den
proportionella beskattningen. Enligt ett av kommittén utarbetat utkast till
sådan övergångsbestämmelse skulle först under tredje året efter lagstiftningens
ikraftträdande i övrigt omläggningen vara helt genomförd. Under de
två övergångsåren skulle tillämpas skalor med mindre antal skikt än gällande
skala; procentsatserna i skalorna skulle från båda hällen tendera mot
10. För lägsta skiktet, aktiebolag med inkomstprocent understigande 4, skulle
exempelvis skattesatsen (vid grundbeloppsnivå) stiga från nuvarande 2.55 %
till 5 °/o första året och 7.5 % andra året för att tredje året uppnå det definitiva
procenttalet 10.
Vid bedömande av frågan om en övergångsanordning har kommittén dock
icke kunnat bortse från det samband som denna fråga äger med spörsmålet
om den fria avskrivningsrätten. Därest den ifrågasatta rätten för aktiebolagen
att efter relativt fritt bedömande verkställa avskrivningar å maskiner
och inventarier omedelbart infördes men den proportionella skatten tillämpades
först efter en övergångstid, skulle utan tvivel avskrivningsrätten komma
att i stor utsträckning begagnas av de bolag med förhållandevis hög inkomstprocent,
för vilka en skattesänkning enligt övergångsbestämmelsen vore
säker. Den samlade skatteintäkten skulle härigenom komma att nedgå i icke
oväsentlig grad. Berörda omständigheter äro enligt kommitténs mening av
den vikt, att det kan starkt ifrågasättas, om den fria avskrivningsrätten för
aktiebolag kan medgivas under annan förutsättning än att den proportionella
beskattningen samtidigt fullt genomföres. Kommittén har på grund
härav icke funnit sig böra framlägga förslag om övergångsbestämmelse.
Beträffande de ekonomiska föreningarna har kommittén på grundval av
de förut meddelade statistiska uppgifterna från 1937 års taxering uträknat,
vilka konsekvenser en omläggning av beskattningen till proportionell skatt
med ett grundbelopp av 10 procent skulle medföra för dem som helhet be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 258-
171
traktade. Den år 1937 utgående skatten, 3.97 miljoner kronor, skulle sänkas
till 3.33 miljoner kronor vid nivå 110 procent för det nya systemet och till 3.03
miljoner kronor vid grundbeloppsnivå för detsamma. Tager man varje grupp
för sig, befinnes, att för föreningar inom konsumentkooperationen skatten
skulle sänkas från 2.13 miljoner kronor till 1.45 miljon kronor (nivå 110 procent)
resp. 1.32 miljon kronor (grundbeloppsnivå) och för föreningar inom
jordbrukskooperationen från 1.07 miljon kronor till 0.72 miljon kronor (nivå
110 procent) resp. 0.66 miljon kronor (grundbeloppsnivå). För bostadsföreningar
skulle däremot inträda någon skattehöjning, nämligen från 0.33 miljon
kronor till 0.44 miljon kronor (grundbeloppsnivå) resp. 0.48 miljon kronor
(110 procent), likaså för gruppen »övriga föreningar», där skatten skulle höjas
från 0.44 miljon kronor till 0.61 miljon kronor (grundbeloppsnivå), resp. 0.67
miljon kronor (110 procent). För de särskilda föreningarna bliva naturligen
ändringarna i vissa fall relativt större; särskilt framträda bär skattelindringarna
för de största föreningarna, för vilka skattesatsen enligt nuvarande
regler är mycket hög. I de fall, där skatteökning skulle uppkomma, torde
denna enligt kommitténs mening icke överstiga föreningarnas ekonomiska
bärkraft.
Såsom tidigare omnämnts har kommittén för avsikt att i ett senare sammanhang
upptaga till behandling översynen av de skatter, som i skilda hänseenden
komplettera skattesystemet, särskilt utskiftnings- och ersättningsskatterna.
I en punkt har det synts kommittén vara behövligt att redan nu
företaga åtgärd rörande denna kompletterande beskattning, nämligen i fråga
om höjning av utskiftningsskatten.
Utskiftningsskatt erlägges till staten av svenskt aktiebolag, som i samband
med nedsättning av aktiekapital eller vid bolagets upplösning utskiftar tillgångar,
å därvid utskiftat belopp, i den mån detta icke är att anse såsom återbäring
av tillskjutet belopp. Utskiftningsskatten är sålunda en skatt å besparade
vinstmedel, vilka ej i vanlig ordning utdelats utan tillfalla aktieägarna
först i samband med bolagets upplösning eller nedsättning av aktiekapital.
Skatten utgör 5 procent å det belopp som sålunda skall beskattas. Nälen
företag bedrives i aktiebolagets form, utgör skatten å utdelningarna den
från skattesystemets utgångspunkter primära skatten, genom vilken vederbörlig
hänsyn tages till aktieägarnas skatteförmåga. Skatten å själva aktiebolagen
avser i första band att åstadkomma merbeskattning av inkomster
förvärvade genom bolagen. Den omständigheten, att vid ett bolags upplösning
ingen del av de till aktieägarna utskiftade beloppen beskattas såsom
utdelning bos dessa, betecknar alltså en lucka i systemet. Denna utfylles genom
utskiftningsskatten, i det att vid utskiftningen en proportionell skatt
uttages av aktiebolaget i stället för skatt direkt a aktieägarna. Utskiltningsskatten
har sålunda intet direkt .samband med aktiebolagens nuvarande beskattning
efter räntabiliteten. Dess utformning bestämmes i stället belt av
aktieägarnas egen progressiva beskattning.
Anledningen till att utskiftningsskatten infördes var emellertid ej blott den,
172
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-58.
att därigenom en lucka i skattesystemet blev i viss mån fylld, utan också
den, att en tendens hade förmärkts att systematiskt utnyttja den möjlighet
lill erhållande av skattefrihet som förelåg, i det man i stället för att utdela
vinster i vanlig ordning upplöste aktiebolagen och eventuellt bildade nya
bolag.
Bolagsskatteberedningen föreslog höjning av skattesatsen för utskiftningsskatten
från 5 till 10 procent. Rörande motiveringen för detta förslag ävensom
för vissa andra av beredningen i detta samband framlagda förslag, bland
annat om restitution i vissa fall av utskiftningsskatt, torde få hänvisas till beredningens
betänkande I sid. 341 ff.
Kommittén föreslår, att skattesatsen för utskiftningsskatten höjes från 5
till 12 procent. Såsom motivering för förslaget anföres i huvudsak följande:
Sedan bolagsskatteberedningens förslag om höjning av utskiftningsskatten
framlades, har inkomst- och förmögenhetsskatten, även till den del den träffar.
aktieutdelningar, rätt avsevärt höjts, och kommittén räknar med att denna
höjning måste i stort sett bibehållas. Detta utgör ett skäl för höjning av utskiftningsskatten
utöver vad beredningen föreslog. Då denna skatt skall utgöra
kompensation såväl för stats- som kommunalskatten å utdelningar, torde
en lägre skattesats än 12 procent knappast kunna numera ifrågakomma.
En skattesats av denna storlek synes också vara erforderlig för att förekomma
att större inkomsttagare tillfälligt utnyttja aktiebolagsformen för att hemtaga
mer eller mindre tillfälliga större inkomster i fall då de skulle kunna
linna det med sin fördel bättre förenligt att betala den skatt, som belöper å
aktiebolaget såsom sådant, jämte utskiftningsskatten, än att erlägga den personliga
skatt, varom fråga skulle varit, om bolaget ej bildats. Den omständigheten,
att för vinster, som äro höga i förhållande till bolagets storlek, skatten
enligt kommitténs förslag om proportionell beskattning av aktiebolagen kommer
att bliva avsevärt sänkt, gör det till en angelägenhet av vikt att höjningen
av utskiftningsskatten nu företages. Det synes också vara betydelsefullt,
att denna skattehöjning träder i kraft redan nästkommande år och göres
tillämplig å varje bolagsupplösning eller nedsättning av aktiekapitalet, som ej
anmälts till registreringsmyndigheten vid tidpunkten för detta betänkandes
offentliggörande, d. v. s. omkring den 1 december 1937. Huruvida höjningen
av utskiftningsskatten i längden kan betraktas som en tillräcklig garanti mot
en sådan spekulation i skaltelindring som nyss berörts vill kommittén låta
vara osagt. Kommittén kommer att sedermera göra denna fråga, så ock övriga
med utskiftningsskatten sammanhängande frågor till föremål för ytterligare
överväganden. Det må i detta sammanhang allenast framhållas, att
genomförandet av bolagsskatteberedningens förslag om restitution i vissa fall
av utskiftningsskatt närmast föranletts av dess förslag att beskatta vinst på
försäljning av aktier i rörelse m. m. som inkomst av rörelse. Detta förslag
upptages ej av kommittén. Låt vara att vissa skäl torde kunna anföras för
åtgärder i liknande syfte även om nämnda motivering bortfaller, så torde det
dock vara klart, att dylika åtgärder ej äro att betrakta som ett nödvändigt
villkor för att utskiftningsskatten skall kunna höjas. Kommittén kan till stöd
för denna sin uppfattning åberopa kammarrättens ståndpunkt. En i och för
sig starkt påkallad höjning av utskiftningsskatten så snart som möjligt torde
alltså ej behöva hindras därav, att rörande densamma uppstå vissa andra
spörsmål, vilka tarva undersökning.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 25S -
173
Yttrandena.
Det av kommittén framlagda förslaget om övergång från progressiv till
proportionell beskattning av svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar
har allmänt i princip tillstyrkts. Endast länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs
och Bohus samt Älvsborgs län ha avstyrkt förslaget i denna del, varjämte
länsstyrelsen i Stockholms län uttalat tvekan rörande lämpligheten att
övergiva den nuvarande progressiva beskattningsmetoden. Beträffande ekonomiska
föreningar med små inkomster har lantbruksstyrelsen velat bibehålla
progressiv beskattning. I fråga om skatteprocentens storlek —- vilket spörsmål
givetvis i bög grad sammanhänger med den i ett tidigare sammanhang berörda
frågan om avvägningen av skattebördan mellan fysiska och juridiska
personer — har från näringsorganisationernas sida allmänt yrkats på nedsättning
av det föreslagna grundbeloppet, 10 procent. Åtskilliga myndigheter,
av vilka flertalet icke haft något i princip att erinra mot kommitténs förslag i
vad rör nyssnämnda avvägningsfråga, ha framfört betänkligheter i avseende
å den förordade skattesatsens höjd, särskilt med hänsyn till svårigheterna
för vissa aktiebolag vid övergången till den nya skattemetoden.
Först torde få refereras de yttranden, vilka redan i principfrågan intagit
en kritisk hållning till kommitténs förslag i avseende å bolagsbeskattningen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför sålunda:
Lika mycken omsorg, som kommittén nedlagt på att genom övriga reformförslag
skulle undvikas rubbning i hittillsvarande avvägning av skattetungan
emellan olika kategorier — fysiska personer i förhållande till juridiska och
inkomst i förhållande till förmögenhet — lika liten hänsyn innebär förslaget
i nu förevarande del för befogade intressen hos de skattskyldiga var för sig.
När det lämnas åt aktiebolagen att genom utdebitering åstadkomma en oförändrad
total skattesumma men efter en väsentligt ändrad fördelning mellan
bolagen inbördes, föranleder detta en radikal och kanske katastrofal övervältring
av skattebördan från dem, som hittills ansetts hava större skattekraft,
till dem, som i detta avseende varit sämre rustade.
När på sin tid fråga av 1928 års bolagsskatteberedning väcktes örn omläggning
av bolagsbeskattningen från progressiv grund till proportionell 5-procentig utdebitering, lärer behovet av skattelindring för bolagen hava medverkat
till intresset hos reformens förespråkare. När emellertid den ur teoretiska
synpunkter eljest lämpliga omläggningen förknippades med villkor
om att denna skulle betalas med ökade skatter för många bolag för att blott
en del andra skulle vinna skattelindring och priset sedermera ökades i samma
mån som den föreslagna proportionella skatten steg från 5 till 7 och 8 samt
nu senast till 10 procent, får det antagas att intresset för reformen borde
reduceras hos dem, som av saken närmast beröras. Även örn den offentliga
diskussionen efter publicerandet av kommitténs förslag icke nog kommit att
beakta konsekvenserna därav för de enstaka bolagen, har länsstyrelsen dock
ansett det vara av vikt att icke gå förbi saken.
Kommittén har konstaterat, alt för aktiebolag med inkomstprocent å omkring
12.5 andelen såväl i det taxerade beloppet som i skattesumman var
lika stor enligt 1936 års taxering och att 10 procents proportionell beskattning
vid grundbcloppsnivå ger ungefär samma totala statsskatt för aktiebolagen
som 1936. Med ledning av kommitténs egna tabeller å sidan 374 har
174
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
länsstyrelsen därför gjort den sammanställning, som bär bifogas som bilaga 1
Av densamma framgår, att reformen får till följd, att omkring a/4 av totala
antalet aktiebolag skulle få fördel av skattelindring ned till ungefär 2/3 av
hittillsvarande skatter, medan återstående 3/4 av bolagen få skatteökning med
omkring 60 procent. Länsstyrelsen tvekar icke att beteckna en reform med
sådana konsekvenser som mindre välbetänkt.
Kommitténs tabeller innebära en intressant belysning av vilka slag av
aktiebolag, som vinna eller förlora på reformen. Den hade dock med fördel
kunnat exemplifiera kategorien metall- och maskinindustri med dess 770
taxerade aktiebolag, vilka som helhet vinna på reformen, så att det blivit
belyst, vilka särskilt stora fördelar, som därinom falla på speciella storföretag,
speciellt sådana som haft fördel av konjunkturvinster. Där torde finnas obestridlig
skatteförmåga och saknas behov av sådan skattelindring, som i enstaka
fall torde komma att överstiga miljonen kronor; för de mångå småföretagen
hilva i stället skattehöjningarna mycket tvngande och svåra att
bara.
En sålunda ökad beskattning för det största antalet aktiebolag torde icke
komma att undgå att föra med sig oberäknade följder. Många enmansbolag,
som hittills kunnat bära den måttfulla dubbelbeskattningen å bolagsvinsten
enligt hittillsvarande skatteskala, torde finna det nödigt att vid den
skärpta beskattningen likvidera och återgå till enskild företagareform. Detta
leder till total minskning i inkomsttaxeringen för de kategorier, å vilka ökade
skatter skulle utdebiteras.
. Bolagen hava hittills haft intresse av att redovisa ett någorlunda jämnt
vmstresultat under en följd av ar för undvikande av högre progression å
topptaxeringar; detta har även överensstämt med det allmännas önskemål om
jämnhet i skatteunderlaget. Vid en proportionell beskattning försvinner detta
intresse för bolagen, och följden blir en ogynnsam återverkan på skatteunderlaget.
här sa8ts ?m aktiebolag äger även giltighet för ekonomiska föreningar.
Hittillsvarande likställighet med fysiska personer i fråga om progressiv beskattning
har varit till fördel för föreningar med låg inkomst och till nackdel
tor dem med större inkomster. Utjämningen till proportionell beskattning
ger de torra skattehöjning och de senare lindring.
Den huvudsakliga grunden till att en proportionell beskattning av aktiebolag,
trots förestående erinringar, kunde övervägas, skulle väl närmast vara
att utmatandet av en progressiv beskattning efter förhållandet mellan inkomst
och rörelsekapital icke är fri från anmärkningar. Men även om uppskattnmgen
av bolags kapital kan ge anledning till icke önskvärda åtgärder i
skattehndrmgssyfte från bolagens sida för att nämnda förhållande mellan
inkomst och kapital, den s. k. inkomstprocenten, må bli fördelaktig, torde
detta i verkligheten icke vara någon så stor olägenhet som dem, vilka följa
med deli ifrågasätta omläggningen. Måttstocken för rättvisa beträffande
skattebördans fördelning är ju alltid i hög grad konventionell, vilket visar
u-f \ , skattskyldiga mera reagera mot nya och ökade skatter än mot
bmehallandet av dem, som hava tradition för sig.
, ..0m likväl progressionen i beskattningen kan mera allmänt anses vara
högre för aktiebolag liksom för ekonomiska föreningar än vad som med
nutida uppfattning är förenligt, synes det länsstyrelsen böra i första hand
overvagas, örn icke en rimlig jämkning däri bör ske, hellre än alt den helt
avskaffas och bytes mot något till sina verkningar så betänkligt som den föreslagna
proportionella beskattningen.
1 Här ej intagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
175
Efter den kritiska inställning till reformförslaget, som länsstyrelsen sålunda
givit till känna, är det naturligt att länsstyrelsen icke kan tillstyrka
förslaget i denna del. I stället ligger det nära till för länsstyrelsen att föreslå
en uppmjukning av progressiviteten genom att något närma den till en proportionell
beskattning. Detta synes möjligen kunna ske i principiell anslutning
till kommittéförslaget i övrigt med dess uppdelning av skatten för
fysiska personer i rörlig bottenskatt och fast tilläggsskatt. Närmast kunde
därvid komma i fråga att taxerade inkomsten för aktiebolag delas i två hälfter,
varav den ena beskattas proportionellt och rörligt efter 10 procent vid grundbeloppsnivå,
medan den andra bleve progressiv och fast efter liknande grunder
som den hittillsvarande. En praktisk fördel med en skatt av sistnämnda
slag vore, att skatteskalorna icke behövde ändras vid olika utdebiterings -procent i förhållande till grundbeloppet. Även beträffande föreningsbeskattningen
kan en liknande anordning tänkas genom att »föreningstaxeringen»
uppdelas i två delar, den ena belagd med proportionell, rörlig 10-procentig
skatt och den andra beskattad efter lämplig progressiv, fast skatteskala. Genom
omläggning av beskattningen på sålunda ifrågasatt vis skulle otvivelaktigt
vinnas syftet att mjuka lipp det hittillsvarande progressiva skattesystemet
i dess mest ofördelaktiga verkningar men samtidigt åstadkommas någorlunda
anslutning till proportionell beskattning — utan att sådana radikala
och hårda verkningar som kommittéförslagets behövde därmed följa.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att kommitténs förslag beträffande såväl
bolag med låg som sådana med hög inkomstprocent skapat en anmärkningsvärd
disproportion i fråga om skattebördan, jämfört med det nuvarande
systemet. Länsstyrelsen fortsätter:
Tar man så del av kommitténs beräkning av systemomläggningens resultat
för bolag av olika verksamhetsart visar det sig Iliand annat, att för flera av
våra viktigaste exportindustrier, såsom trä- och gruvindustrien samt bruksrörelsen,
en proportionell beskattning enligt kommitténs förslag skulle bliva
betydligt ogynnsammare än den enligt nu gällande grunder bestämda skatten.
Då skatteökningen givetvis måste läggas på försäljningspriset, kunna
dessa industrier riskera, att de utländska köparna vända sig åt annat håll
för att få billigare varor. Att även järnvägsrörelsen och livsmedelsindustrien
drabbas av en dryg skatteökning enligt kommitténs förslag är likaledes synnerligen
betänkligt. Däremot få bryggerierna, som i regel äro mycket skatte
kraftiga,
en lägre skattebörda enligt förslaget.----Hur befogade än de
anmärkningar synas vara, vilka riktats mot nuvarande beskattningsmetod,
är uppenbart, att denna metod i praktiken ger ett rättvisare resultat än den
nu föreslagna. Länsstyrelsen måste därför i denna del yrka avslag å kommitterades
förslag.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför bland annat:
Då det torde vara ostridigt, att ett aktiebolags skattoförmåga stiger eller
sjunker enlig! förhållandet mellan inkomsten och kapitalet, svnes det förklarligt
örn man nu ställer sig betänksam i fråga om den ändrade avvägning
av skattetrycket bolagen emellan, som kommittéförslaget skulle innebära.
Det är visserligen sant, att svårigheter kunna möta för ett rättvist bedömande
av ett bolags kapital men dessa svårigheter torde icke vara omöjliga att övervinna.
En annan olägenhet med det nuvarande systemet har angivits ligga
däri. att den progressiva skatten skulle särskilt, hurt drabba bolag med riskfylld
verksamhet, som ena året utvisade hög vinst och nästa år ringa eller
ingen avkastning. Denna olägenhet torde kunna undgås, örn man låter vinst
-
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
procenten beräknas icke efter ett enda år utan efter medeltalet av vinster
under flera år. Det synes icke uteslutet, att skatteskalorna även för ekonomiska
föreningar och andra sammanslutningar kunna bestämmas efter
sådana grunder.
Länsstyrelsen i Blekinge lån ansluter sig till kommitténs uttalande, att de
mot den progressiva beskattningen av aktiebolag framställda principiella argumenten
icke böra tillmätas sådan vikt, att metoden på grund därav borde
övergivas. Länsstyrelsen yttrar vidare:
De brister och olägenheter, som av kommittén ansetts vidlåda den nuvarande
progressiva beskattningsmetoden, särskilt i fråga om reglerna för bestämmande
av inkomstprocenten för aktiebolag, äro enligt länsstyrelsens uppfattning
ej av den praktiska betydelse, att den progressiva beskattningsmetoden
på grund därav bör helt övergivas. De åtgärder och dispositioner,
som av kommittén beröras, torde, särskilt i vad desamma äga samband med
bolagsbildningar, i beskattningshänseende hava sin största betydelse därutmnan,
att desamma kunna möjliggöra reglering av storleken av framdeles
uppkommande vinst och ofta vidtagas i detta syfte, men samma olägenheter
kvarstå vid proportionell beskattning. ■ Genomförandet av en proportionell
beskattning med ett så högt grundbelopp som av kommittén föreslagna 10 °/o
skulle därjämte proportionsvis alltför hårt belasta de mindre skattebref tiga
företagen och säkerligen vålla en del av dessa svårigheter vid fullgörandet
av sina förbindelser. Länsstyrelsen vill därför ifrågasätta, huruvida icke
det lämpligaste vöre att stanna vid en reformering av den nuvarande progressiva
beskattningen i form av bland annat en jämkning av skattesatserna.
Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Hallands,
Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län tillstyrka på av
kommittén anförda skäl helt kommitténs förslag i avseende å bolagsbeskattningen.
Kammarrätten finner en övergång för aktiebolagens del till den proportionella
beskattningsmetoden vara förenad nied stora praktiska fördelar. Enligt
kammarrättens mening är dock den av kommittén föreslagna skattesatsen,
10 procent, ägnad att ingiva betänkligheter.
Statskontoret förklarar sig intet ha att erinra mot förslaget om övergång
till proportionell beskattning för aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Huruvida den förordade skattefoten, 10 procent, kunde anses vara den lämpliga
vore en avvägningsfråga, som väsentligen undandroge sig ämbetsverkets
bedömande. Statskontoret ville emellertid i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
vid att de aktiebolag, som vid övergången till det nya skattesystemet
skulle komma att få vidkännas skattehöjningar, ofta torde äga möjlighet
att i viss mån mildra övergången genom att utnyttja den större frihet
i avskrivningshänseende, som av kommittén förordats för bland annat aktiebolagen
och de ekonomiska föreningarna.
Vad angår den av kommittén föreslagna övergången från progressiv till
Proportionell beskattning av aktiebolag och ekonomiska föreningar, har riksräkenskapsverket,
som i sitt utlåtande över 1936 års departementspromemoria
ingående behandlat denna fråga, i sitt nu avgivna utlåtande inskränkt
sig till att uttala sin fulla anslutning till den av kommittén hävdade uppfatt
-
Kungl. Majlis proposition nr 258.
177
ningen. Jämväl i fråga om avvägningen vid grundbeloppsnivå av skatteprocenten
för den proportionella skatt, som skall uttagas av aktiebolag och
ekonomiska föreningar, har riksräkenskapsverket funnit sig böra godtaga
kommitténs förslag. När riksräkenskapsverket ansett sig kunna för hithörande
skattskyldiga tillstyrka en så pass hög grundbeloppsnivå som 10
procent, har detta emellertid skett under två förutsättningar, nämligen dels
att i anslutning till kommitténs förslag rätt medgives att efter relativt fritt
bedömande verkställa avskrivningar å maskiner och inventarier, dels ock att
beskattningen uppdelas i en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt.
Socialstyrelsen anför:
Genom den föreslagna proportionella metoden tillmötesgås icke endast ett
från näringslivets sida framfört önskemål beträffande bolagsbeskattningen
utan man erhåller också en länge eftersträvad likställighet i beskattningen av
aktiebolag och ekonomiska föreningar. Med hänsyn härtill torde man kunna
hysa förhoppning örn att den nya beskattningsmetoden skall gynnsamt inverka
på näringslivet och därigenom även på arbetsmarknaden. Genomförandet
av denna omläggning av aktiebolagens beskattning torde visserligen
medföra en del olägenheter, men övergången till den proportionella beskattningen
torde dock, såsom kommittén påpekar, komma att underlättas genom
förslaget att tillerkänna bland annat aktiebolagen en friare rätt till avskrivning
å maskiner och inventarier.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser den föreslagna övergången till proportionell
beskattning redan i och för sig välgrundad, alltså oavsett frågan örn
den för aktiebolagen m. fl. föreslagna fria avskrivningsrätten. Att skatteprocenten
sättes så högt som till 10 torde enligt länsstyrelsens mening med
hänsyn till skatteavkastningsbehovet ej kunna undvikas, ehuru de mindre
räntabla bolagsföretagen därigenom komma att försättas i en ogynnsam situation.
Länsstyrelsen i Kristianstads lån framhåller särskilt, att förslaget för aktiebolagens
del bomme att medföra en icke oväsentlig skattehöjning i fall med
låg inkomstprocent. Efter att ha erinrat om att kommittén avvisat tanker»
på en övergångsanordning för underlättande av bolagens anpassning efter
de ändrade beskattningsförhållandena förklarar sig länsstyrelsen — utan att
uttala sig örn den tekniska regleringen av en dylik anordning — anse det i
princip mest rättvist, att planen på en differentiering av inkomstprocenten
för ernående av ett dylikt syfte icke avvisas utan i stället göres till föremål
för ytterligare utredning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:
Det synes länsstyrelsen att de föreslagna skattesatserna för de svagare aktiebolagen
kunna bliva alltför betungande. Vid nu rådande relativa högkonjunktur,
då företagens räntabilitet i allmänhet är ganska god, kommer visserligen
angivna förhållande icke att göra sig vidare märkbart. Men denna
högkonjunktur kan ju snart nog övergå i sin motsats och då måste det vara
av vikt att bolagen under de bättre tiderna haft möjlighet att konsolidera sig
för mötande av en blivande lågkonjunktur. Emellertid behöver, såsom också
av kommitténs utredning framgår, inkomstprocentens storlek icke alltid vara
avgörande för företagets ekonomiska bärkraft. På grund härav och då
Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 258. 12
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
det nya systemet i stort sett väl får anses mera rättvist än det nuvarande vill
länsstyrelsen icke motsätta sig förslaget, dock med det förbehåll att om
möjligt någon lindring beredes de i ekonomiskt hänseende svagaste bolagen.
Huruvida det av kommittén åberopade skälet mot en övergångsanordning,
nämligen de konsekvenser, som medgivandet av fri avskrivningsrätt för
juridiska personer i dylikt hänseende skulle medföra, kan tillmätas sådan
betydelse att den bör förändra införandet av en anordning, som annars vore
önskvärd, synes länsstyrelsen diskutabelt.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner det av utredningen framgå, att verkningarna
av den föreslagna omläggningen icke synas vara ägnade att inge
betänkligheter. Omläggningen vore enligt länsstyrelsens uppfattning närmast
att betrakta som en praktisk taxeringsfråga och borde ur denna synpunkt
genomföras.
Länsstyrelsen i örebro län yttrar:
Genom den av kommittén nu föreslagna höjningen av grundbeloppsprocenten
har en utjämning skett beträffande skattskyldigheten mellan aktiebolag
och ekonomiska föreningar samt enskilda skattskyldiga på samma gång
sorn statens intresse av skatteintäkter från dessa juridiska personer blivit
bättre tillgodosett. Ur dessa synpunkter torde sålunda anledning till erinran
mot övergång till proportionell beskattning icke vidare föreligga. Ur andra
synpunkter åter får den progressiva metoden alltjämt anses vara den proportionella
överlägsen främst därutinnan, att den täger större hänsyn till vederbörande
företags bärkraft eller »skatteförmåga». Skatteförmågan, sedd i
detta sammanhang, måste väl anses vara mer eller mindre beroende av ett
företags räntabilitet. På grund härav och då det är uppenbart, att genom den
proportionella metoden företag med låg skatteprocent, där kapitalet alltså
är högt i förhållande till vinsten, få vidkännas höjning av skatten, men sådana
företag åter som bryggerier, vilka inom näringslivet intaga en särdeles
gynnad ställning, skulle ernå en betydande skattelindring, kan det måhända
icke förtänkas, att en viss tvekan ännu kan råda inför det framlagda förslaget
i denna del. Om detta förslag sålunda icke kan lämnas alldeles utan
erinran bör å andra sidan erkännas, att den proportionella beskattningen avbolagen
erbjuder beaktansvärda fördelar, vilka måhända väga tyngre än påvisbara
nackdelar. Då därtill kommer att denna metod är nära förbunden
med övriga av kommittén framlagda förslag, vilka, såsom väl motiverade,
synas böra genomföras, vill länsstyrelsen nu icke avstyrka förslaget
om övergång från progressiv till proportionell beskattning för ifrågavarande
juridiska personer.
Länsstyrelsen i Västmanlands län finner den omständigheten, att den ifrågasatta
omläggningen av skattemetoden för aktiebolagen för med sig vittgående
konsekvenser för många av dem, det vederbör, icke böra få lända till
hinder för genomförande av omläggningen. Det föreslagna grundbeloppet,
10 procent, syntes visserligen högt men vore å andra sidan erforderligt enligt de
av kommittén uppställda förutsättningar, mot vilka länsstyrelsen icke ansett
sig böra framställa erinringar.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser ur synpunkten av skälig avvägning
samt på grund av praktiska skäl den proportionella beskattningen vara att
förorda, särskilt som genom densamma både aktiebolagens och de ekono
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 258.
179
miska föreningarnas beskattningsform skulle få sin lösning. I avseende å den
föreslagna skattesatsen ställer sig länsstyrelsen i viss mån tveksam, enär densamma
torde få anses förhållandevis hög, men finner sig å andra sidan icke
ha skäl att föreslå annat procenttal.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att den föreslagna skatteprocenten
vid bolagsbeskattningen kan befaras medföra väl tung skattebörda
för de mindre bärkraftiga företagen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, som anser förslaget örn införande av proportionell
beskattning av bolagen lämpligt, anknyter i övrigt följande reflexioner
till detta:
Ehuru länsstyrelsen ej anser sig kunna bedöma skäligheten i det av kommittén
föreslagna grundbeloppet för bolagsskatten, vill dock länsstyrelsen
som anmärkningsvärd framhålla den olika verkan den föreslagna omläggningen
kommer att utöva på bolag med hög inkomstprocent och på bolag med
låg sådan. Enligt den föreliggande utredningen skulle sålunda bolag med en
inkomstprocent av högst 10 genomgående få sin statsbeskattning väsentligen
ökad, i medeltal med över 100 procent, medan däremot bolag med högre inkomstprocent
än 10 i det stora hela skulle komma i åtnjutande av väsentlig
skattelindring. Då bolag med hög inkomstprocent väl i regel torde få anses
mera bärkraftiga än sådana med låg inkomstprocent, hade en motsatt verkan
av omläggningen synts länsstyrelsen mera rättvis och naturlig.
I det av Sveriges industriförbund med flera avgivna yttrandet anföres rörande
ifrågavarande spörsmål:
Någon tvekan synes icke böra råda därom, att, såsom redan framhållits
i yttrande över bolagsskatteberedningens betänkande, förslaget att utbyta den
progressiva beskattningen av aktiebolagens inkomster mot en proportionell
skatt, är principiellt riktigt. Denna reform har så länge begärts av näringslivets
organisationer och så pass utförligt motiverats, att det torde vara obehövligt
ytterligare utveckla de skäl, som tala för densamma. Visserligen må
icke förbises de i vissa fall betydande olägenheter, som övergången till en
proportionell bolagsbeskattning måste medföra för sådana företag, vilka gynnas
genom det nuvarande skattesystemet. Under förutsättning att skattefoten
för den proportionella skatten bleve bestämd till ett rimligt tal skulle dessa
olägenheter dock icke tillmätas sådan betydelse, att de kunde förväntas från
näringslivets sida föranleda någon stark opposition mot den föreslagna reformen.
Annorlunda är förhållandet, när skatteprocenten föreslås så hög
som 10 vid bottennivå och det dessutom ställes i utsikt att redan vid det nya
skattesystemets införande en utdebitering av 110 % av den rörliga skatten —
och bolagsskatten skulle enligt förslaget i sin helhet hänföras till denna —
måste ske, varigenom skatten i verkligheten komme att uttagas icke med 10
utan med 11 %.
I yttrandet avrådes bestämt från att en så hög skatteprocent som 10 fastställes
för bolagsbeskattningen. Det förutsättes, att det skall finnas möjligt
att utgå frän ett grundbelopp, som icke överstiger 8 procent. Vad yttrandet
innehåller beträffande frågorna örn skattebördans fördelning mellan fysiska
och juridiska personer samt om bolagsbeskattningens rörlighet har refererats
i annat sammanhang.
180
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
De handelskamrar, som ej direkt instämt i det nyss återgivna yttrandet,
uttala liknande synpunkter.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare finner mot bakgrunden
av de överflyttningar av skattebördan aktiebolagen emellan, som ett bifall
till kommitténs förslag skulle medföra, påtagligt, att en övergång till proportionell
skatt med en skatteprocent av tillnärmelsevis den höjd kommittén
föreslagit icke rimligen kan ske utan att samtidigt åtgärder vidtagas för mildrande
av den verkan, denna omläggning för ett stort antal företag skulle få.
Handelskammaren fortsätter:
En sådan åtgärd skulle vara, om i likhet med vad som gällde, innan den
progressiva skalan med beroende av inkomstprocenten infördes, vid beräkning
av det beskattningsbara beloppet avdrag finge ske med viss procent av
inbetalt kapital. Handelskammaren önskar i detta sammanhang framhålla,
att för bolag, som arbeta med stort lånat kapital i förhållande till det egna
kapitalet, den fördelen nås, att räntan å det lånade kapitalet i beskattningshänseende
räknas som omkostnad. Det vore därför rättvist, om även å det i
företaget kontant tillskjutna kapitalet en viss räntesats vid deklarationen av
den beskattningsbara inkomsten finge avdragas. Härigenom bleve bolag med
stort eget och ringa eller intet lånat kapital i beskattningshänseende mera
jämställt med bolag med stort lånat och litet eget kapital, vilket enligt handelskammarens
förmenande vore att förorda. Att, såsom tidigare var fallet,
göra avdragets storlek beroende av utdelningen synes handelskammaren icke
rationellt.
Skånes handelskammare hävdar att de industrier och företag, som skulle
träffas hårdast av skatteomläggningen, samtidigt äro de, som sämst förmå
bära en ökad belastning. I första hand gällde detta bruksindustrien
och järnvägarna, vilka i regel bedreve sin verksamhet under stark konkurrens
med stort tyngande anläggningskapital och som följd därav med
relativt svag räntabilitet. Men det gällde därtill en rad andra förelag bland
annat inom textil- och livsmedelsindustrien, vilka arbetade med marknadsbestämda
priser och därför saknade möjlighet att genom prisökningar kompensera
skattehöjningen.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anför liknande synpunkter.
Sveriges redareförening anför bland annat:
Om man utför en jämförelse mellan beskattningen enligt nu gällande föreskrifter
och kommitténs förslag, kommer man till den slutsatsen, att, under
förutsättning av att skatten uppgår till 170 % av nu utgående grundbelopp,
alla aktiebolag med en inkomstprocent av omkring 14 eller därunder komma
i ett sämre läge än nu. Rederiföretagen komma under normala tider endast
undantagsvis upp i en sådan inkomstprocent och skulle sålunda i flertalet
fall bliva sämre ställda.
Med hänsyn till dessa oförmånliga verkningar av det nya skattesystemet
för rederibolagen och även andra företag med låg avkastningsprocent kan
föreningen icke tillstyrka det föreliggande förslaget utan förmenar, att detsamma
bör underkastas en omarbetning, så att dessa företag genom den
nya lagstiftningen icke på ett obehörigt sätt betungas. Sjöfartsnäringen arbetar
i dag visserligen under tämligen gynnsamma konjunkturer, men det
181
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
må erinras om, hurusom densamma under en lång följd av år haft synnerliga
svårigheter att kämpa mot, och alt man måste räkna med att ^varaktigheten
av de goda konjunkturerna tyvärr icke kommer att bliva lång. Erfarenheten
har givit vid handen, att lågkonjunkturerna inom denna näring
alltid pågå under väsentligt längre perioder än de goda konjunkturerna.
Det kan i detta sammanhang jämväl förtjäna att bringas i erinran, att
man i vissa länder infört särbestämmelser i syfte att bringa beskattningen av
rederiföretagen i ett gynnsammare läge. Bakgrunden till en dylik lagstiftning
har hittills varit en omsorg från det allmännas sida att tillse, att rederinäringen,
som mer än någon annan näring har att räkna med en hård internationell
konkurrens och som i ett lands handelsbalans spelar en viktig roll,
beredes skäliga lättnader i bland annat detta hänseende. Med tanke härpå
vore det att beklaga, därest en ny lagstiftning oavsiktligt komme att medföra
sådana indirekta verkningar, som ovan antytts, genom den föreslagna
omläggningen av principen för beskattningen.
Kooperativa förbundet anser sig kunna giva sin anslutning till kommitténs
förslag om proportionell beskattning av aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Även om den ordning, som nu tillämpades, hade vissa fördelar, lämnade
den dock onekligen rum för invändningar av betydande räckvidd, och
även om en omläggning kunde vålla vissa olägenheter särskilt under själva
övergångstiden, talade dock flera skäl för en förändring. Att samma proportionella
skattesystem skulle gälla för såväl aktiebolag som ekonomiska
föreningar, vore ur flera synpunkter önskvärt, bland annat och främst av
det skälet, att man genom en sådan likformighet betryggade, att de juridiska
former, som anvisats för olika verksamhetsarter med hänsyn till dessas väsen
och behov, utan inskränkning kunde komma till användning på det sätt
lagstiftaren avsett.
Kommerskollegium har — efter det ämbetsverket refererat de synpunkter
som kommit till uttryck i näringsorganisationernas nu berörda yttranden —
för egen del förordat förslaget om övergång från progressiv till proportionell
beskattning av aktiebolagen. En dylik reform innebure enligt kollegiets uppfattning
en rationalisering av skattesystemet, som i det långa loppet torde
bliva till fördel för den i aktiebolagsform bedrivna företagsverksamheten, ej
minst därutinnan, att på så sätt bortfölle all anledning att låta rent skattetekniska
synpunkter inverka på ett aktiebolags finansiella struktur. Vid denna
sin tillstyrkan hade kollegiet ej kunnat undgå att fästa avseende även därvid,
att den föreslagna omläggningen av skattesystemet underlättade genomförandet
av friare regler beträffande rätten till avskrivningar, i vilket avseende
ju från näringslivets egna organisationer vid upprepade tillfällen starkt betonats
angelägenheten av ökad rörelsefrihet för de skattskyldiga.
Beträffande skatteprocenten för aktiebolagen har kollegiet, såsom tidigare
omnämnts, uttalat som sin mening, att en lägre skattelot än den föreslagna
utan tvivel i och för sig är önskvärd, örn icke av annan anledning, för att i
någon mån utjämna de övergångssvårigheter, som aldrig torde kunna helt
undvikas vid ett utbytande av nuvarande skattesystem mot en proportionell
beskattning.
182
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Svenska bankföreningen anför — utöver vad som innehålles i det med
Sveriges industriförbund med flera gemensamma yttrandet — bland annat
följande:
Ehuru styrelsen biträder den uppfattning, att det är riktigare, att den statliga
beskattningen av aktiebolag vilar på proportionell grund än att den, såsom
för närvarande, är progressiv, har styrelsen självfallet icke utan stor betänksamhet
iakttagit, att ett realiserande av kommitténs förslag i oförändrat
skick skulle för bankaktiebolagen tillhopa åstadkomma en nära nog fördubblad
— i enskilda fall mellan två och tre gånger ökad — skattebörda. Styrelsen
kan icke underlåta att uttala den förhoppningen, att det skall finnas
möjligt att vid den slutliga granskningen av kommittéförslaget, vilken bör
ske under betraktande av beskattningsfrågan i hela dess vidd och således
under tagande av hänsyn till såväl den beskattning, som bör vara direkt,
som även den indirekta, åstadkomma en skälig sänkning av den för aktiebolagen
föreslagna skatteprocenten. Skalle vid denna granskning fråga uppkomma
om något slags klassificering av aktiebolagen eller annan differentiering
av deras beskattning förutsätter styrelsen givetvis, att det beaktas, att
den skatteökning, som enligt kommitténs förslag skulle träffa bankbolagen,
är proportionsvis större än ökningen för någon annan av de grupper, i vilka
kommittén uppdelat de svenska aktiebolagen.
Styrelsen får vidare hemställa, att bankaktiebolagen befrias från den dem
enligt 54 § kommunalskattelagen åvilande s. k. kedjebeskattningen. Att, då
kedjebeskattningen år 1928 i princip borttogs, undantag gjordes för bankbolagens
del, motiverades med, att bankbolagen drevo handel med aktier.
Sådan handel är emellertid numera bankbolag helt förbjuden och någon anledning
till undantagets bibehållande förefinnes således icke längre. Aktier,
som bankbolag äga eller förvärva, äro antingen övertagna panter, som skola
föryttras snarast möjligt, eller aktier i bolag, avsedda att förvalta fastigheter
för bankkontorens inrymmande, eller ock, undantagsvis, aktier, som med Konungens
särskilda tillstånd förvärvats för tillgodoseende av ett för bankväsendet
eller det allmänna gagneligt ändamål.
I många fall handhava bankbolagen förvaltningen av bankfastigheterna genom
dotterbolag. Erfarenheten visar, att det kan möta svårigheter och stundom
måste anses uteslutet att så ordna de ekonomiska förhållandena mellan
ett bankbolag och dess dotterbolag, att detta senare icke redovisar någon
vinst. Att bankbolaget skall åligga skattskyldighet för av dotterbolaget redovisad
vinst är dock alldeles stridande mot de principer, vilka sedan tillkomsten
av 1928 års skattelagstiftning gälla i hithörande hänseenden. Bolagsskatteberedningen,
som avgav sitt betänkande vid en tid, då bankbolagen ännu
ägde rätt att i viss utsträckning driva handel med aktier, beaktade nu berörda
förhållande, då beredningen i sitt förslag upptog bankbolags frikallande
från skattskyldighet för utdelning från aktiebolag eller ekonomiska föreningar
eller vinst genom ^skiftning från aktiebolag, i den mån utdelningen
eller utskiftningsvinsten härflutit från aktier eller andelar, vilkas innehavande
utgjort ett led i organisationen av bankbolagets verksamhet. Styrelsen
anser sig böra påminna om detta bolagsskatteberedningens förslag, vilket
hade avseende ej endast på bankbolag utan ock å andra aktiebolag och
föreningar, som dreve penningrörelse, saint i viss mån å försäkringsaktiebolag.
Styrelsen får förorda, att förslaget nu realiseras i samband med lösandet
av andra frågor på bolagsbeskattningens område. Att det därvid dock
bör iakttagas, att för bankbolagen befrielsen från kedjebeskattningen göres
fullständig, har ovan motiverats.
Kungl. Maj.ts proposition nr 25S.
183
Bank- och fondinspektionen, som på de skäl bankföreningen anfört finner
en sänkning av det av kommittén föreslagna grundbeloppet för aktiebolagen
av nöden, anför vidare:
Även med en sådan begränsning av bolagsbeskattningen skulle aktiebolagen
träffas mycket olika av övergången från progressiv till proportionell beskattning,
allteftersom den nu gällande progressiviteten kommit att inverka
på de skattskyldiga bolagen. Bankerna skulle komma att träffas särskilt
hårt. Enligt den gällande skattelagstiftningen utgår deras skatt i regel efter
ett lågt progressionstal, vilket föranletts därav att den beskattningsbara inkomsten
har varit liten i förhållande till det egna kapitalet. Man bör i detta
sammanhang ej bortse från, att borttagandet av den kommunala progressivskatten
och dess inarbetande i statsskatten — en åtgärd som i och för sig
synes vara principiellt befogad — hell visst, därest ej särskilda anordningar
vidtagas, kommer att efter hand i många fall föranleda en höjd kommunal
beskattning.
Visserligen måste det anses fullt berättigat, att sådan ändring i statsbeskattningen
sker, varigenom aktiebolag, vilka hittills genom egna åtgärder
kunnat bereda sig en lägre skattebörda, betagas sådan möjlighet. Till denna
grupp av aktiebolag höra emellertid icke bankerna. Det synes vara berättigat,
att, i den mån det låter sig göra utan mera vittgående konsekvenser,
ökningen av skatteplikten för bankerna blir mildrad. En utväg härutinnan
har angivits av bankföreningen, nämligen befrielse för bankerna från kedjebeskattningen.
Redan i sitt utlåtande över 1924 års skattcberednings förslag hemställde
bank- och fondinspektionen, att banker måtte befrias från kedjebeskattningen.
Vad beträffar utdelning å aktier i bankfastighetsbolag anförde inspektionen,
att för dylika bolag gällde detsamma som för dotterbolag i allmänhet,
nämligen att de tillkommit huvudsakligen av organisatoriska skäl, och
att det syntes icke vara billigt, att lagstiftningen å ena sidan såsom en särskild
undantagsförmån medgåve aktieförvärvsrätt i sådana bolag, varom nu
är fråga, och å andra sidan motverkade dylika dotterbolags tillkomst genom
en i förhållande till andra av aktiebolag bedrivna verksamhetsgrenar hårdare
beskattning av utdelning å dotterbolagsaktier. Aktier, vilka bank övertagit
till skyddande av eller såsom betalning för fordran, ansåg inspektionen,
bland annat på grund av med sådant förvärv förenad försäljningsskyldighet,
icke kunna betraktas såsom varor, med vilka rörelsen arbetade. Den sålunda
angivna uppfattningen, åt vilken inspektionen gav uttryck jämväl i sitt utlåtande
över bolagsskatteberedningens förslag, omfattar inspektionen alltjämt.
Något skäl att bibehålla kedjebeskattningen för de ytterst sällsynta
undantagsfall, då bank med Kungl. Maj:ts medgivande förvärvat aktier,
synes icke ur praktisk synpunkt böra förefinnas. Man synes böra bemärka
den motsättningen, att aktiebolag i allmänhet, vilka icke äro underkastade
kedjebeskattning, äga full frihet att, i den mån deras bolagsordningars bestämmelser
icke lägga binder i vägen, förvärva aktier, under det att bankaktiebolagen,
som träffas av kedjebeskattningen, äro principiellt förbjudna
att förvärva aktier.
Inspektionen ansluter sig sålunda till bankföreningens hemställan, att bankerna
måtte befrias från kedjebeskattningen.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anför —• efter att lia citerat bolagsskatteberedningens
betänkande, i vad avser upphävande av s. k. kedjebe
-
184 Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
skattning för vissa vinster, som hos försäkringsaktiebolag belöpa å aktieägarna
— följande:
Av den citerade utredningen framgår, att beskattning av särskilt sakförsäkringsaktiebolagens
utdelningar å aktier och andelar, vilkas innehavande
utgjort ett led i organisationen av bolagens verksamhet, strider mot den av
lagstiftningen antagna huvudprincipen beträffande kedjebeskattning. Vidare
framgår, att ett upphävande av försäkringsaktiebolagens undantagsställning
i detta avseende rent tekniskt ej skulle stöta på några större svårigheter.
1936 års skattekommitté har icke alls berört denna fråga. Riksförbundet
anser emellertid, att, då nu skattesystemet skall göras till föremål för en så
pass genomgripande ändring, som den av kommittén föreslagna, jämväl
ifrågavarande spörsmål bör upptagas till lösning i överensstämmelse med
bolagsskatteberedningens förslag, detta så mycket mera, som kommittén ansett,
att aktier i dotterbolag i avskrivningsliänseende icke äro att betrakta
såsom varulager.
Försäkringsinspektionen, som lämnat utan erinran bolagsskatteberedningens
förslag angående hävande av viss del av försäkringsaktiebolagens
kedjebeskattning, finner de av riksförbundet anförda synpunkterna värda
beaktande.
Vad särskilt angår beskattningen av svenska ekonomiska föreningar
har kommitténs förslag om övergång från progressiv till proportionell
beskattning samt om likställighet i förhållande till aktiebolagen beträffande
skattesatsen allmänt tillstyrkts. Av de förut refererade yttrandena
framgår dock, att länsstyrelserna i Stockholms län samt Göteborgs och Bohus
län ifrågasatt fortsatt progressiv beskattning av de ekonomiska föreningarna.
Särskilda uttalanden rörande förevarande spörsmål ha dessutom gjorts
i vissa yttranden.
Socialstgrelsen anför sålunda:
Skattelättnaden vid reformens genomförande skulle bli störst för de största
föreningarna. Detta betyder dock endast avlägsnandet av en länge och ofta
påtalad orättvisa i deras beskattning. Konsekvenserna av skattereformen
för bostadsföreningarnas vidkommande synas emellertid ägnade att inge
vissa betänkligheter, då deras skattebelastning genom omläggningen kommer
att ganska avsevärt ökas. Genom de av styrelsen förordade åtgärderna beträffande
avskrivningsrätten å byggnader m. m. torde dock olägenheterna i
väsentlig mån komma att mildras.
Det bör i detta sammanhang anmärkas, att hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. i sitt yttrande icke berört frågan
örn de ekonomiska föreningarnas beskattning.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap, i vars yttrande svenska mejeriernas
riksförening u. p. a., Sveriges slakteriförbund, förening u. p. a. och svenska
lantmännens riksförbund, förening u. p. a. instämt, anför bland annat:
För de ekonomiska föreningarna innebär kommitténs förslag en avgjord
förbättring gent emot nu rådande system. Den nuvarande progressiva beskattningen
verkar hämmande på den pågående utvecklingen mot koncentrering
inom föreningsrörelsen till större företag, en utveckling som emelle!-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
185
tid får anses önskvärd. Beskattningen i nuvarande form motverkar även
strävandena för konsolidering av de större föreningarnas ekonomiska ställning
medelst fondbildning, i det att föreningarna, i syfte att hålla skattebördan
inom rimliga gränser, ofta se sig nödsakade att genom högre produktpriser
och återbäring till medlemmar bålla överskottet lågt. I den mån
beskattningen av de stora föreningarna lindras genom den föreslagna omläggningen,
komma berörda olägenheter att minskas. Örn än mindre föreningar
genom den föreslagna reformen påläggas en högre beskattning än
hittills, vill lantbrukssällskapet på här anförda grunder i princip tillstyrka
den föreslagna omläggningen till proportionell beskattning.
Lantbruksstyrelsen yttrar:
De ekonomiska föreningarna och deras beskattning hava en mycket stor
betydelse för jordbruksnäringen. Andelsrörelsen har sedan gammalt haft en
betydande utbredning inom jordbruket och under senare år mäktigt vuxit i
styrka och omfattning genom tillkomsten av de stora producentorganisationerna.
Då de större ekonomiska föreningarna inom såväl konsument som
jordbrukskooperationen hava en fullt utvecklad affärsverksamhet, så finner
lantbruksstyrelsen det naturligt och rationellt, att dessa föreningar i
beskattningshänseende likställas med aktiebolagen. Såsom redan anförts
har lantbruksstyrelsen ej heller i princip något att erinra mot det förslag,
som i sådant hänseende framlagts av kommittén. I själva verket skulle
även, såsom av utredningen framgår, jordbrukskooperationen såsom helhet
betraktad göra en icke obetydlig skattevinst genom den av kommittén förordade
omläggningen av beskattningen. Enligt av kommittén verkställda
utredningar uppgick medelskattesatsen för år 1937 för de ekonomiska föreningarna
inom jordbrukskooperationen till 16.16 procent. Denna skattesats
skulle efter reformens genomförande sänkas till 10 procent eller, därest
såsom kommittén synes räkna med 110 procent måste uttagas av skattens
grundbelopp, till 11 procent. Tydligt är sålunda, att de stora riksorganisationerna
men även större och medelstora lokala föreningar skulle erhålla
en betydande skattelättnad genom förslagets genomförande.
Helt annorlunda ställer sig emellertid förhållandet med de mindre föreningarna.
Dessa skulle nämligen genom omläggningen genomgående få sin
skatt fördubblad eller till och med tredubblad. Kommittén uttalar med
avseende härå endast, att i de fall, där skatteökning skulle uppkomma, denna
icke torde överstiga föreningarnas ekonomiska bärkraft. Denna motivering
kan lantbruksstyrelsen icke godtaga. Såsom torde kunna utläsas ur tabell
å sid. 292 och 293 i betänkandet med uppgifter angående taxeringen år 1937
av vissa juridiska personer, är det ett mycket stort antal ekonomiska föreningar
av olika slag — enbart inom jordbrukskooperationen betydligt över
balva tusendet -— som skulle drabbas av denna skatteförhöjning. Dessa
smärre andelsföreningar inom jordbruket — dylika föreningar finnas, fastän
i mera begränsad utsträckning, även inom fiskerinäringen — hava en så
viktig uppgift att fylla, att deras verksamhet icke bör motarbetas genom en
alltför tyngande skattebelastning. En dylik uppfattning torde även hava
legat till grund för tidigare skattelagstiftning.
Lantbruksstyrelsen anser den skärpning i beskattningen, sorn skulle inträda
vid ett genomförande av föreliggande förslag flir dessa smärre föreningars
vidkommande, vara obillig och även kunna verka hindrande på
föreningarnas önskvärda utveckling och konsolidering. Styrelsen vill därför
framställa förslag örn att skatteprocenten för dessa smärre föreningar
sänkes. Fråga uppkommer då lill vilken procentgräns denna sänkning bör
186
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
ske samt för vilka föreningar den sålunda reducerade skatteprocenten bör
gälla. Med avseende härå vill lantbruksstyrelsen ifrågasätta, att skatteprocenten
bestämmes till 5 procent — eller samma procenttal, som skattekommittén
själv föreslår för ideella föreningar, med vilka nu ifrågavarande
ekonomiska föreningar i vissa hänseenden kunna likställas -— att gälla
för alla ekonomiska föreningar med en beskattningsbar inkomst upp till
8,000 kronor eventuellt 10,000 kronor. Möjligt är, att en lämpligare form
för genomförande av en dylik säkning av skatteprocenten vore att låta denna
börja med 5 procent för beskattningsbar inkomst upp till exempelvis 6,000
kronor och sedermera låta skatteprocenten gradvis stiga med stigande inkomst,
till dess maximiskatteprocenten (10 procent) uppnås, genom vilken
anordning övergången till berörda maximigräns otvivelaktigt skulle göras
mjukare.
Lantbruksstyrelsen vill tillägga, att det synes framgå av siffrorna uti åberopade
tabell å sid. 292 och 293 i betänkandet, att en dylik ändring uti de
föreslagna grunderna för de ekonomiska föreningarnas beskattning icke behöver
få någon större betydelse för statskassan.
Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter, örn den förskjutning från de
större till de mindre föreningarna, som förslaget skulle medföra, svarar
mot skatteförmagan. Exempelvis beträffande vissa bostadsföreningar och
jordbruksföreningar torde tvivel kunna hysas, om de skulle tåla en så avsevärd
skatteförhöjning, som förslaget synes medföra.
Kooperativa förbundet finner det vara uppenbart, att en övergång till
proportionell beskattning av de ekonomiska föreningarna för dessa medför
en bestående förskjutning i skattetrycket, vilken för åtskilliga föreningar
är kännbar. Detta torde emellertid enligt förbundets mening vara en oundviklig
följd av den utjämning mellan föreningar av olika storleksgrader,
som omläggningen nödvändigtvis måste realisera.
Det av kommittén framlagda förslaget om höjning av skattesatsen
för utskiftningsskatten från 5 till 12 procent har, i den
mån frågan berörts i yttrandena, i allmänhet tillstyrkts såsom välgrundat.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län påpekar särskilt, att höjningen av
skattesatsen genom dispositioner, som under senaste tiden vidtagits i vissa
större aktiebolag, visats vara nödvändig att snarast genomföra. Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser välbetänkt, att, såsom föreslagits, tiden för skatteskärpningens
inträdande fastställes så att undandragande av skatten icke
skall kunna ske, sedan kommitténs förslag offentliggjorts. Enligt vad länsstyrelsen
i Västerbottens län befarar kunde övergången till den proportionella
beskattningen för aktiebolag måhända medföra, att icke blott större
inkomsttagare komme att tillfälligt begagna sig av aktiebolagsformen för
att hemtaga mer eller mindre tillfälliga större inkomster utan även huvuddelägare
i s. k. familjebolag utnyttjade reformen till att söka undgå eller
minska sin egen progressiva beskattning. Den av skattekommittén föreslagna
höjningen av skattesatsen för utskiftningsskatten syntes endast delvis
kunna motverka denna olägenhet. Då emellertid kommittén utlovat vidare
översyn av de skatter, som i skilda hänseenden komplettera skattesystemet,
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
187
syntes effektiva åtgärder mot skatteflykt i nu berörda hänseenden kunna
förväntas. Några särskilda bestämmelser för vissa grupper av aktiebolag
syntes därför ej behöva påyrkas.
Två länsstyrelser och en handelskammare biträda ej förslaget beträffande
skattesatsen. Länsstyrelsen i Södermanlands län ställer sig något tveksam
ifråga örn en så stor höjning av densamma som från 5 till 12 procent. Länsstyrelsen
finner det visserligen vara riktigt, att utskiftningsskatten skall ersätta
samtliga skatter, som genom fonderingen av vinster undandraga det
allmänna, men håller dock före att den av bolagsskatteberedningen föreslagna
skattesatsen av 10 procent skulle i detta avseende vara bättre avpassad.
Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, om icke skattesatsen för utskiftningsskatten,
vilken ju skall utgöra kompensation för såväl stats- som kommunalskatt
å utdelning, bör göras variabel efter den allmänna skattesatsen
vid utskiftningstidpunkten oaktat det till utskiftning beskattningsbara beloppet
kan hava hopsamlats under längre tid. Som skatteprocenten vid
statsbeskattningen i viss mån torde kunna tjäna som mätare å den allmänna
skattenivån även i fråga örn kommunalskatten och då det är av vikt att så
enkla regler som möjligt användas, skulle man enligt länsstyrelsens mening
kunna använda sig av en skatteprocent utgörande Vio av den procentsats,
som angiver, huru stor skatt skall uttagas i förhållande till grundbeloppet
(11 °/o vid en procentsats av 110 etc.). Handelskammaren i Karlstad finner
den föreslagna höjningen av utskiftningsskatten för närvarande ej av behovet
påkallad. Det synes handelskammaren lämpligt och skäligt att låta
anstå med höjningen, tills sådana åtgärder inom företagareverksamheten
verkligen förekomma, som göra åtgärden nödvändig.
Kooperativa förbundet fäster i sitt yttrande uppmärksamheten vid en särskild
fråga rörande utskiftningsskatten:
Utan att erinra mot kommitténs nu framlagda förslag, som tar sikte på att
hindra, att vinster, vilka enligt gällande skattesystem skola beskattas hos
mottagaren, skulle kunna till en väsentlig del befrias från den skattskyldighet,
som eljest påvilar bolagsvinster, vill dock förbundet fästa uppmärksamheten
på angelägenheten av att man vid den definitiva utformningen av utskiftningsskatten
gör det möjligt att utan skattläggning genomföra utskiftning
av tillgångar juridiska personer emellan under den förutsättning, att
den utskiftade tillgången alltjämt behåller sin karaktär av företagsförmögenhet
och alltså icke vare sig direkt eller indirekt användes för utdelning till
företagets delägare.
Beträffande kommitténs förslag till övergångsstadgande har länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län funnit angeläget, att formuleringen i förslaget till
författningsändring förtydligades, så att bestämmelsen örn ikraftträdandet
icke gåve anledning till tvekan utan klart utsade, antingen att första anmälan
för registrering av bolagsstämmans beslut skall hava skett före den 1 december
1937, eller att anmälan för registrering av såväl bolagsstämmans
beslut som rättens samtycke därtill skall hava skett töre nämnda dag. I
åtminstone ett känt fall, som rörde avsevärt skattebelopp, vore det aktuellt
att göra åtskillnad mellan dessa båda möjligheter, så att en tvistig tolkningsfråga
icke behövde uppkomma.
188
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Beskattningen av övriga juridiska personer.
Kommittén.
Utländska bolag och andra utländska juridiska
personer beskattas för närvarande enligt den för fysiska personer gällande
progressiva skatteskalan. Det beskattningsbara beloppets storlek blir
sålunda helt avgörande för skattens storlek. Orsaken till att för utländska
juridiska personer denna metod genomgående använts för skattens bestämmande
är i främsta rummet att det icke ansetts möjligt att för de egentliga
utländska bolagen med deras högst olikartade juridiska konstruktion på ett
tillfredsställande sätt fastställa kapitalets storlek; då dessa bolag endast äro
inskränkt skattskyldiga här i riket, skulle för övrigt den svenska inkomstens
förhållande till kapitalet icke giva ett riktigt mått på räntabiliteten. De utländska
juridiska personerna äro icke underkastade extra inkomst- och förmögenhetsskatt.
De erlägga däremot övriga statsskatter samt kommunal
progressivskatt i den mån skattskyldighet för inkomst eller förmögenhet
föreligger.
I anslutning till vad föreslagits av bolagsskatteberedningfen samt i propositionen
nr 232 till 1936 års riksdag förordar kommittén, att utländska
oskifta dödsbon och utländska familjestiftelser beskattas lika med motsvarande
svenska kategorier, alltså enligt de för fysiska personer föreslagna skalorna
för inkomst- och förmögenhetsskatten. Beträffande övriga utländska
juridiska personer föreslår kommittén, att de skola erlägga inkomst- och
förmögenhetsskatt enligt den för svenska aktiebolag och svenska ekonomiska
föreningar ifrågasatta beskattningsnormen, således proportionell skatt
med en grundbeloppsprocent av 10.
Kommittén motiverar förslaget sålunda:
Denna lösning av spörsmålet om de utländska juridiska personernas beskattning
synes vara den enda möjliga redan av hänsyn till förefintliga avtal
med vissa främmande makter. I och med det att svenska ekonomiska
föreningar icke längre skulle beskattas enligt de för fysiska personer gällande
skatteskalorna saknas anledning att tillämpa nämnda skalor å andra utländska
juridiska personer än oskifla dödsbon och familjestiftelser. Såsom
förut antytts erlägga enligt nu gällande bestämmelser utländska juridiska
personer skatt för här i riket nedlagd förmögenhet såväl genom förmögenhetsdelen
i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten som i form av
särskild förmögenhetsskatt (därest nämnda förmögenhet överstiger 50,000
kronor). Då svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar äro befriade
från förmögenhetsbeskattning, kunde det ha synts ligga nära till
hands att även härutinnan genomföra likställighet med dessa vid beskattnmgen
av utländska juridiska personer. Då emellertid andel i de senares
förmögenhet vanligen ej tillkommer i Sverige bosatta fysiska personer, innebär
beskattning av den juridiska personen för förmögenheten den enda
möjligheten att träffa den verklige ägaren. Beträffande svenska aktiebolag
och ekonomiska föreningar beskattas ju aktie- eller andelsägaren för värdet
av sin del i den juridiska personens förmögenhet.
189
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-58.
På grund av vad .sålunda anförts har kommittén funnit sig böra föreslå,
att för här i riket nedlagd förmögenhet, som äges av utländsk juridisk person,
skall erläggas förmögenhetsskatt enligt förordningarna om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt samt örn särskild skatt å förmögenhet, därvid
i fråga om sistnämnda skatt reduktionsregeln ej skall äga tillämpning.
De av kommittén föreslagna ändringarna beträffande utländska juridiska
personer kunna beräknas medföra en skattesänkning fran 0.36 miljon kronor
till 0.21 miljon kronor, därest 110 procent av bottenskattens grundbelopp
uttages, och till 0.19 miljon kronor, därest 100 procent av detsamma uttages.
Härvid ha icke tagits i betraktande de obetydliga förskjutningar, som
skulle följa av förmögenhetsbeskattningens omläggning.
Sparbanker utgöra enligt nu gällande grunder statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt efter ett grundbelopp av 4 procent.
Enligt bolagsskatteberedningens förslag samt 1936 års departementspromemoria
borde skatteprocenten för sparbankerna sättas lika med skattesatsen
för aktiebolag och ekonomiska föreningar. I propositionen nr 232 till
1936 års riksdag föreslogs emellertid icke annan höjning av skattesatsen än
den som motiverades av den i propositionen antagna grundbeloppsnivån,
alltså från 4 till 6 procent.
Kommittén föreslår, att grundbeloppet för sparbankerna sättes till 10 procent.
För förslaget lämnas följande motivering:
Den av kommittén förutsatta grundbeloppsnivån för det nya skattesystemet
ligger c:a 55 % högre än nuvarande grundbeloppsnivå. En anpassning
av för sparbankerna nu gällande grundbelopp, 4 °/o, till den nya nivån
skulle alltså innebära en höjning av grundbeloppet till 6.2 °/o. Kommittén
har emellertid funnit sig böra upptaga det i 1936 års departementspromemoria
framförda förslaget örn likställighet i beskattningshänseende mellan å
ena sidan sparbanker och å andra sidan aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Med hänsyn dels till den utveckling och styrka, sparbankerna nått,
och dels därtill, att sparbankernas uppgift att befordra sparsamhet genom
inlåning av smärre sparkapital numera delas av andra kreditinstitutioner,
torde enligt kommitténs mening något bärande motiv för att tillerkänna
sparbankerna någon särställning i skatteavseende i förhållande till andra
kreditinrättningar ej föreligga. Såsom i kapitel VIII närmare omförmäles
föreslår kommittén bestämmelser, varigenom behörig nedskrivning av värdet
å sparbankers obligationer och likartade tillgångar i hög grad underlättas.
Med tillämpning av dessa bestämmelser kunna de av sparbankerna redovisade
vinsterna väntas bliva bestämda efter strängt affärsmässiga grunder.
Den höjda beskattningen torde därför kunna utan svårighet bäras.
Räknat å siffrorna från 1937 års taxering skulle den sammanlagda skatten
för sparbankerna komma att höjas från 1.57 miljon kronor till 2.31 miljoner
kronor vid grundbeloppsnivå för det nya systemet och till 2.54 miljoner
kronor vid nivå 110 procent.
För svenska försäkrings anstalter, vad beträffar försäkringsaktiebolag
i den mån inkomsten icke belöper å aktieägarna i denna
deras egenskap, utgör grundbeloppet vid den statliga inkomst- och förmögen
-
190
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
hetsskatten 6 procent av det beskattningsbara beloppet. Enligt vad av kommittén
framhålles bör vid bedömande av denna skattesats beaktas, dels att
försäkringsanstalter, i den mån de på detta sätt själva beskattas, erlägga
skatten i stället för försäkringstagarna, vilka erhålla anstalternas vinst i form
av utdelning m. m., dels att det beskattningsbara beloppet så konstruerats,
att det rätteligen utgör allenast omkring hälften av det belopp, som enligt
grunderna för bestämmelserna i ämnet egentligen borde beskattas. Detta sistnämnda
förhållande sammanhänger därmed, att man för den kommunala
beskattningens del velat påföra försäkringsanstalterna allenast halv skatteprocent,
vilket lättast vinnes genom halvering av beskattningsunderlaget, och
att i huvudsak samma beskattningsunderlag borde gälla för den kommunala
och den statliga beskattningen.
I bolagsskatteberedningens betänkande samt 1936 års departementspromemoria
ifrågasattes beträffande ifrågavarande skattskyldiga böjning av
grundbeloppet från 6 till 8 procent. I propositionen nr 232 till 1936 års
riksdag föreslogs skattefoten till 9 procent. I samtliga fallen inneburo förslagen
icke någon reell ändring av skattesatserna.
Kommittén föreslår för sin del, att grundbeloppet för försäkringsanstalter
bestämmes till 10 procent. Motiveringen är följande:
Därest det nu för försäkringsanstalterna gällande grundbeloppet, 6 %,
utan verklig ändring av skattesatsen skulle anpassas till den av kommittén
förutsatta grundbeloppsnivån för det nya skattesystemet, bleve resultatet ett
grundbelopp av 9.3 %. Enligt kommitténs mening tala starka skäl för att
denna procentsats jämkas uppåt till 10, varigenom skattefoten skulle bliva
densamma som för aktiebolagen och försäkringsaktiebolagens vinst icke
längre skulle behöva uppdelas, alltefter som den belöper å aktieägarna eller
icke. Aven ur sakliga synpunkter torde en skattesats å 10 % vara berättigad.
På sätt ovan framhållits utgör i fråga om försäkringsanstalterna det
beskattningsbara beloppet endast omkring hälften av det belopp, som enligt
grunderna för bestämmelserna i ämnet egentligen bort beskattas. Fastställes
grundbeloppet för försäkringsanstalterna till 10 %, blir med hänsyn till berörda
omständighet den effektiva skattesatsen endast hälften eller 5 %. Då
skatten erlägges av försäkringsanstalterna i stället för försäkringstagarna,
böra skattesatserna för fysiska personer i förevarande avseende vara utslagsgivande.
Enligt den av kommittén förordade skalan för bottenskatten är
skattesatsen i lägsta skiktet 4.5 %. Med hänsyn härtill och då försäkringstagarna
i stor utsträckning utgöras av personer med högre inkomster torde
det vara väl befogat att sätta skattefoten för försäkringsanstalterna något
högre än som motsvarar den för de lägsta inkomsttagarna gällande.
För de försäkringsanstalter, som ej äro aktiebolag, skulle enligt kommitténs
beräkningar den år 1937 debiterade skatten 1.15 miljon kronor bliva
ungefär densamma eller 1.13 miljon kronor vid grundbeloppsnivå för det
nya systemet men höjas till 1.24 miljon kronor vid nivå 110 procent för
detsamma. Beträffande försäkringsaktiebolagens beskattning för den inkomst,
som icke belöper å aktieägarna i denna deras egenskap, ingå de obetydliga
skatteökningar, som därvid skulle uppkomma, i de siffror rörande
aktiebolagens beskattning, som i det föregående berörts.
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
191
För skattskyldiga, varom förmäles i 18 § e) förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt — ideella föreningar, stiftelser,
häradsallmänningar, systembolag m. fl. i det föregående
ej angivna juridiska personer — utgör den statliga inkomst- och förmögenhetsskattens
grundbelopp 3 procent.
Bolagsskatteberedningen förordade såsom en följd av den allmänna höjningen
av grundbeloppsnivån höjning av förenämnda procenttal till 4. I
propositionen nr 232/1936 föreslogs i anslutning till departementspromemorian
sistnämnda skatteprocent för ifrågavarande juridiska personer utom
vad anginge de s. k. systembolag, som ej äro aktiebolag; dessa ansågos böra
likställas med aktiebolag och följaktligen beskattas enligt den för dessa
föreslagna skattefoten.
En anpassning av grundbeloppet för förevarande grupp skattskyldiga till
den av kommittén förutsatta grundbeloppsnivån skulle innebära, att det nya
grundbeloppet finge sättas till 4.65 procent. Kommittén föreslår här en
jämkning uppåt till 5 procent. I fråga om de systembolag, vilka icke äro
aktiebolag, erfordras icke någon särskild bestämmelse, enär dessa enligt övergångsbestämmelserna
till 1937 års rusdrycksförsäljningsförordning senast
den 1 oktober 1938 skola ha ersatts av aktiebolag.
Beträffande frågan om förmögenhetsbeskattningen för ifrågavarande
skattskyldiga anför kommittén:
Enligt 12 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
föreligger skattskyldighet beträffande förmögenhet för föreningar och
samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i föreningens
eller samfundets förmögenhet, ägare av för gemensamt behov avsatta
så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar samt andra likartade
samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räkning,
ävensom stiftelser, samtliga dock endast såvitt de äro skyldiga erlägga
skatt för inkomst. På grund av denna bestämmelse ingår i det beskattningsbara
beloppet för bl. a. åtskilliga ideella föreningar, t. ex. arbetsgivare- och
arbetareorganisationer, yrkesföreningar och idrottsföreningar, en ofta betydande
förmögenhetsdel. Då nu enligt kommitténs förslag förmögenhetsdelen
skall minskas från ‘/oo till Vidö, uppkommer för dessa juridiska personer med
förmögenhet en skattelindring, som ej uppväges av den föreslagna obetydliga
höjningen av grundbeloppsprocenten.
Inom kommittén har dryftats möjligheten att kompensera denna lindring
i förmögenhetsbeskattningen genom att låta förevarande kategori skattskyldiga
erlägga jämväl särskild skatt å förmögenhet. Verkställda undersökningar
lia emellertid visat, att den skärpning av den nuvarande förmögenhetsbeskattningen,
som därigenom skulle uppkomma, bleve mycket större
än den förut omförmälda lindringen. Då kommittén i övrigt icke under detta
skede av utredningen kunnat upptaga frågor rörande den subjektiva skattskyldigheten
för förmögenhet, har kommittén icke funnit skäl föreligga till
en så betydlig utvidgning av förmögenhetsbeskattningen för ifrågavarande
juridiska personer, sorn införande av skattskyldighet till särskild skatt å förmögenhet
skulle innebära. Det bör dessutom ihågkommas, att skattskyldigheten
för den juridiska personen är avsedd att ersätta förmögenhetsbeskattningen
hos intressenterna i densamma. Det är icke anledning att antaga, att
intressenterna, därest de fått skatta för värdet av andelen i föreningen, i all
-
192
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
mänhet skulle bliva skattskyldiga enligt förordningen om särskild skatt å
förmögenhet, vilken skatt börjar utgå först vid en beskattningsbar förmögenhet
å 20,000 kronor.
Med hänsyn till nu berörda omständigheter har befunnits svårt att beräkna
vilka förskjutningar i fråga om skattens storlek som för förevarande
grupp skattskyldiga skulle uppkomma vid tillämpning av det nya skattesystemet.
Enligt kommitténs antagande komma de i varje fall säkerligen
att visa sig vara relativt obetydliga. Vid 1937 års taxering utgjorde den sammanlagda
skatten från hithörande juridiska personer 1.08 miljon kronor.
Yttrandena.
Kommitténs förslag i avseende å beskattningen av andra juridiska personer
än svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar har i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. I det följande skola i allmänhet endast
beröras de yttranden, i vilka mot kommittén avvikande mening kommit till
synes.
Beträffande utländska juridiska personer anmärker länsstyrelsen
i Södermanlands län, att dessa enligt kommitténs förslag skulle få
en skattelindring, som väl knappast torde kunna anses motiverad eller lämplig
I
fråga om sparbankernas beskattning anför svenska sparbanksföreningen
bland annat:
Föreningen vill framhålla, att den omständigheten att andra kreditinstitutioner
utöva en med sparbankernas verksamhet likartad rörelse samt att dessa
senare under en alltmer skärpt konkurrens förmått hävda sin ställning och
nå en viss styrka, i och för sig icke synes utgöra något bärande motiv folden
likställighet, kommittén föreslagit.
De föreslagna nya bestämmelserna för underlättande av behörig nedskrivning
av värdet å sparbankers obligationer och likartade tillgångar innebära
val i och för sig en förbättring i förhållande till den tolkning, som hitintills
givits nu gällande skattelagstiftning, men utgöra dock icke skäl för den ifrågasatta
förhöjningen av det grundbelopp, varefter sparbank skall beskattas, i
ali synnerhet som en stor del av landets sparbanker icke innehava sådana
låneobjekt, å vilka avskrivning får ske.
Sparbankernas uppgift är att befordra sparsamheten och den vinst, som
kan uppkomma å rörelsen, går — sedan önskvärd avsättning till fondbildning
skett — till allmännyttiga ändamål, särskilt till sparsamhetens befrämjande.
Föreningen vill här erinra, att sparbankerna under energiskt arbete
för sistnämnda syfte strävat att giva sitt insättareklientel högsta möjliga
ränta, medan de samtidigt fått åtnöjas med en synnerligen måttlig ränteavkastning
å sin utlåning. Resultatet av denna in- och utlåningspolitik, som
ur det allmännas synpunkt måste betyda ökad skattekraft för såväl insätlare
som låntagare, har för sparbankernas del blivit en räntemarginal, som
inskränkts till ett minimum. En ytterligare inskränkning av denna marginal,
som för ett stort antal sparbanker utgör allenast V» %, kan knappast
ifrågakomma, men däremot föreligger på grund av det nuvarande ränteläget
fara för att marginalen måste ökas. En förhöjning av sparbankernas beskattning
måste därför ytterligare försvåra vidmakthållandet av den ringa
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
193
marginalen mellan in- oell utlåning. Ett genomförande av kommitténs förslag
i denna del skulle, såvitt föreningen kan finna, få en särskilt allvarlig
innebörd för de talrika mindre sparbankerna, särskilt å sådana platser, där
den kommunala beskattningen redan nu är tryckande.
Föreningen vill erinra, att då i proposition nr 232 till 1936 års riksdag
föreslogs en jämförelsevis måttlig höjning av skattesatsen från 4 till 6 %,
departementschefen i sitt anförande icke fann tillräckliga skäl hava förebragts
för höjning av sparbankernas grundbelopp till den skattesats, som
skulle gälla för aktiebolag och ekonomiska föreningar. Föreningen, som icke
finner det nuvarande läget i förhållande till det då rådande i och för sig
kunna motivera en höjning, får förty med hänvisning till departementschefens
nämnda anförande för sin del uttala sin förhoppning, att departementschefen
måtte vidhålla sin då intagna ståndpunkt.
Sparbanksinspektionen hemställer, att vad sparbanksföreningen i sitt yttrande
framhållit måtte ägnas vederbörligt beaktande vid utformandet av det
slutliga förslaget i ämnet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län finner den för sparbankerna föreslagna skattesatsen
hög men att den mot bakgrunden av en utvidgad avskrivningsrätt för
sparbankerna beträffande vissa tillgångar måhända kan försvaras. Länsstyrelsen
i Norrbottens län ifrågasätter, om ej skattesatsen bör något sänkas
under föreslagna 10 procent, enär sparbankerna torde få betraktas som
ett slags välfärdsanstalter och den disposition av deras vinst, som får förekomma,
uteslutande är avsedd till allmännyttiga ändamål.
övriga myndigheter och sammanslutningar, däribland svenska bankföreningen,
tillstyrka kommitténs förslag.
Vidkommande beskattningen av svenska försäkringsanstalter
föreligger yttrande av försåkringsinspektionen. I detta anföres:
Kommittén uttalar i anslutning till 1936 års departementspromemoria, att
det beskattningsbara beloppet för försäkringsanstalter skulle, i vad det icke
belöper på aktieägarna i denna deras egenskap, ha konstruerats så, att det
rätteligen utgör allenast omkring hälften av det belopp, som enligt grunderna
för bestämmelserna i ämnet egentligen borde beskattas. Uttalandet torde
lia skett med utgångspunkt från de undersökningar av 1924 års skatteberedning
angående livförsäkringsbolagen, vilka hava legat till grund för nu gällande
bestämmelser på denna punkt. Försåkringsinspektionen vill emellertid
framhålla, att kommitténs uttalande i varje fall icke kan äga giltighet beträffande
de ömsesidiga sakförsäkringsbolagen, något som torde framgå av förarbetena
till nuvarande skatteförfattningar (se sid. 42—43 i 1924 års skatteberedningsbetänkande).
Det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet för svenska
försäkringsanstalter år 1937 utgör, med avdrag för belopp, som belöpa
på aktieägarna i denna deras egenskap, enligt en av försåkringsinspektionen
företagen beräkning ungefär 25.5 miljoner kronor, varav 7.7 miljoner kronor
i aktiebolag och 17.8 miljoner kronor i ömsesidiga bolag, medan kommittén
diskuterar skattesatsen för ett underlag av endast 11.3 miljoner kronor i ömsesidiga
bolag. Enär de av kommittén anförda siffrorna alltså icke synas avse
samtliga ifrågakommande försäkringsbolag, har inspektionen själv verkställt
en undersökning av vissa års taxeringar för praktiskt taget alia svenska
försäkringsbolag, vilkas inkomst nu helt eller delvis statsbeskattas enligt pro
llihang
till riksdagens protokoll IDUS. 1 sand. Nr 258.
13
191
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
portionell grund; endast några få mindre bolag hava härvid utelämnats. De
taxerade beloppen avse åren 1933—1937 och hava erhållits delvis ur taxeringskalendern,
delvis genom förfrågningar hos vederbörande beskattningsmyndighet
eller försäkringsbolag. Beträffande livförsäkringsbolagen har en
fördelning av det taxerade beloppet gjorts på aktieägareandel, försäkringstagareandel
motsvarande bolagets årsvinst för försäkringstagarnas räkning och
försäkringstagareandel motsvarande en tredjedel av den på visst sätt begränsade
räntan på bolagets premiereserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar
m. m. (jfr 30 § kommunalskattelagen). Resultaten återgivas i bifogade
tabeller A och B.1 I tabell B hava för jämförelse även införts siffror
ur 1924 års skatteberednings betänkande avseende utfallet av 1925 års taxering
av livförsäkringsbolagen, därest den hade behandlats i huvudsak enligt
de sedermera år 1928 beslutade skatteförfattningarna. Att aktiebolag, som
icke bedriva livförsäkringsrörelse, ej ingå i tabellerna, beror därpå, att dessas
inkomst praktiskt taget helt och hållet anses belöpa på aktieägarna i denna
deras egenskap.
De i tabellerna meddelade siffrorna visa, att beskattningsunderlaget för
livförsäkringsbolagen från och med år 1934 avsevärt nedgått.
Förklaringen härtill ligger i de nu rådande exceptionella förhållandena på
räntemarknaden, vilka nödvändiggjort extra förstärkningar av premiereserverna,
beräknade enligt grunder, som fastställts av Kungl. Maj:t under åren
1934 och 1937. Dessa förstärkningar hava för de här medtagna bolagen i
boksluten till och med år 1936 utgjort sammanlagt ej mindre än ungefär
75 miljoner kronor, för vilka belopp enligt gällande författningar avdrag
torde lia åtnjutits vid taxeringarna. De successiva förstärkningarna skola
enligt de fastställda övergångsplanerna för de flesta bolagen hava avslutats
senast i bokslutet för år 1948. Att uppbygga en ny skatteskala med utgångspunkt
från de taxeringsbelopp, som framkomma under övergångstiden, kan
givetvis ej ifrågakomma, utan en sådan måste grundas på mera normala förhållanden.
Skulle de nämnda förstärkningarna ej ha verkställts, medan övriga
poster i bolagens vinst- och förlusträkningar lämnats oförändrade, alltså
även vissa kursvinster och andra inkomster, vilka faktiskt delvis finansierat
premiereservförstärkningen, hade de sammanlagda taxeringarna till proportionell
statsskatt för de i tabell B upptagna livförsäkringsbolagen utgjort:
1935 ungefär 60 miljoner kronor
1936 » 47
1937 » 46 » » .
Därest sistnämnda taxeringar hade kommit till användning, skulle försäkringstagarnas
från försäkringarna härrörande bruttoinkomst, vilken beräknats
på sätt i tabell B närmare angivits, för år 1935 ha utgjort 64 %>,
för år 1936 57 % och för år 1937 56 %, medan den faktiska taxeringen utgjorde
endast 30, 32 och 20 % respektive. Reduceras nämnda bruttoinkomst,
vilken därvid anses tillhöra vederbörande högsta inkomstskikt, i förekommande
fall med allmänna avdrag, ortsavdrag och dylikt — vilket är motiverat,
när det gäller att avgöra, vilken skatt försäkringstagaren själv skulle ha
erlagt för ifrågavarande inkomst — ökas nyssnämnda procenttal, medan det
i stället minskas, om man tager hänsyn till att förmögenhetsvärdet av försäkringen
kunde lia påverkat försäkringstagarens taxering. Försäkringsinspektionen
saknar möjlighet att bedöma, vilken av de nämnda höjande och
sänkande faktorerna, som överväger. Det må nämnas, att inspektionen vid
beräkning av försäkringstagarnas från livförsäkringar härrörande bruttoin
-
1 Här ej intagna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 258. 195
komst icke gjort avdrag för på dessa belöpande extra förstärkning av premiereserven.
Vad beträffar det skattebelopp, som försäkringstagaren själv skulle ha
erlagt, hade detta givetvis beräknats efter en åtskilligt lägre genomsnittlig
skattesats än den för livförsäkringsbolaget gällande.
Såsom framgår av de anförda beräkningarna, förefinnes under nu rådande
förhållanden icke någon bestämd proportion mellan nuvarande proportionella
skatt på livförsäkringsbolagen och den statsskatt, som efter vissa grunder
skulle motsvara livförsäkringstagarnas inkomst av livförsäkringarna.
Utan att ingå på frågan om lämplig nivå för skatteskalan, anser inspektionen
att, därest ett grundbelopp av 10 procent skulle komma att tillämpas
för aktiebolag i allmänhet, något skäl till avvikelse härifrån för försäkringstagares
andel av försäkringsbolags inkomst icke föreligger, varvid emellertid
förutsättes, att nuvarande fördelning mellan beskattning av livförsäkringsbolagen
och deras försäkringstagare tills vidare består.
Vad beträffar de ömsesidiga sakförsäkringsbolagen torde såväl den nuvarande
som den föreslagna beskattningen i princip innebära, att försäkringstagarnas
inkomster på grund av försäkring i längden helt beskattas
hos vederbörande bolag. Förslaget innebär för dessa bolag en skattesats,
som ungefärligen motsvarar skatteförhållandena för aktiebolag, som äro försäkringstagare
hos det ömsesidiga bolaget, eller beskattningen av högsta inkomstskiktet
hos försäkringstagare med ett beskattningsbart belopp mellan
10,000 och 15,000 kronor. Med hänsyn till de skäl, som tala för att försäkringsaktiebolag
och ömsesidiga försäkringsbolag såvitt möjligt likställas i
fråga om bekattningsförhållanden, har inspektionen ej heller något att erinra
mot förevarande förslag i vad det avser skattesatsen för de ömsesidiga
sakförsäkringsbolagen.
Den tanke som ligger bakom aktiebolagsbeskattningen i dess nuvarande Departements
chefen
utformning,
nämligen att beskattningen bör avvägas med hänsyn till aktiebolagens
växlande ekonomiska styrka, har visat sig svår att på ett tillfredsställande
sätt realisera. Sambandet mellan räntabilitet och skatteförmåga
torde i regel icke kunna förnekas men det mått på räntabiliteten, varmed
man i praktiken är hänvisad att arbeta, har knappast givit tillfredsställande
resultat. Det har sålunda förefallit tveksamt, huruvida räntabiliteten borde
bibehållas såsom grund för utmätandet av aktiebolagsbeskattningen. Det
berättigade i kritiken mot det sätt, varpå man för bolagens del enligt gällande
bestämmelser sökt gradera skatten efter skatteförmågan, har erkänts
jämväl i de uttalanden i frågan som föreligga från näringslivets organisationer.
För de ekonomiska föreningarnas del utmätes skatten för närvarande progressivt
alltefter inkomstens absoluta storlek. Denna metod har ofta givit
ett än orättvisare resultat än den för aktiebolagens del tillämpade.
Såsom kommittén närmare utvecklat lia berörda omständigheter föranlett
framläggandet av ett förslag örn övergång till proportionell beskattning av
aktiebolag och ekonomiska föreningar. Förslaget har i princip allmänt tillstyrkts.
För egen del håller jag i likhet med kommerskollegium för sannolikt,
att reformen skulle innebära en rationalisering av skattesystemet, som
i det långa loppet .skulle bliva till fördel för den i aktiebolagsform bedrivna
företagarverksamhetcn. Av särskild betydelse är att övergång till propo''--
196
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
Tabell, utvisande för svenska aktiebolag verkningarna av en propor
Beräkningarna
verkställda å 1937 års skatteunderlag.
Inkomstprocent | Antal | Taxerat | Summa statsskatter1 | Proportionell skatt | ||||
kr. | % | 90 % | 100 % | |||||
T. | o. m. 4 | % | 3,139 | 19,142,500 | 488,128 | 2.55 | 1,722,825 | 1,914,250 |
Över 4 | > 7 | > | 1,910 | 69,796,300 | 2,688,221 | 3.85 | 6,281,667 | 6,979,630 |
> 7 | > 10 | > | 1,372 | 100,819,500 | 6,936,341 | 6.88 | 9,073,755 | 10,081,950 |
>10 | > 15 | > | 1,470 | 131,475,300 | 13,163,108 | 10.01 | 11,832,777 | 13,147,530 |
> 15 | » 20 | 1 | 808 | 91,810,200 | 11,909,977 | 12.97 | 8,262,918 | 9,181,020 |
> 20 | > 30 | > | 812 | 109,255,700 | 16,716,922 | 15.30 | 9,833,013 | 10,925,570 |
> 30 | > 50 | > | 465 | 38,626,000 | 7,516,295 | 19.46 | 3,476,340 | 3,862,600 |
> 50 | > 75 | > | 142 | 8,924,100 | 2,005,117 | 22.47 | 803,169 | 892,410 |
> 75 | > 100 | > | 52 | 2,481,700 | 599,390 | 24.15 | 223,353 | 248,170 |
> 100 | > 125 | > | 25 | 740,300 | 185,586 | 25.07 | 66,627 | 74,030 |
>125 | > 150 | J | 9 | 224,500 | 58,415 | 26.02 | 20,205 | 22,450 |
> 150 % |
|
| 102 | 25,165,500 | 5,632,254 | 22.38 | 2,264,895 | 2,516,550 |
| Samtliga | 10,306 | 598,461,600 | 67,899,754 | 11.35 | 53,861,544 | 59,846,160 |
lionell beskattning synes vara en förutsättning för beviljandet av en fri rätt
till avskrivning å maskiner och andra inventarier, en uppmjukning i gällande
regler varom jag i det följande framlägger förslag. För de ekonomiska
föreningarna synes en annan lösning av frågan än omedelbar övergång till
proportionell beskattning utesluten. Då likställighet i beskattningen mellan de
olika organisationsformerna torde komma att visa sig nödvändig, ligger
jämväl häri ett skäl för den föreslagna ändringen i aktiebolagsbeskattningen.
Utan att förringa betydelsen av kvarstående betänkligheter mot att helt överge
ett skattesystem, som giver möjlighet att taga hänsyn till företagens olika
räntabilitet, förordar jag sålunda en övergång till proportionell beskattning.
Av vad jag tidigare anfört beträffande utgångspunkterna för fördelningen
av skattebördan mellan fysiska och juridiska personer följer, att jag
även biträder kommitténs förslag, i vad avser skatteprocenten för den proportionella
skatt, som skall uttagas av aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Jag föreslår alltså, att skattefoten vid grundbelopp sättes till 10. Som
en jämförelse må nämnas, att vid 1937 års taxering medelskatteprocenten
(avseende statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, utjämningsskatt och kommunal
progressivskatt) för aktiebolagen utgjorde 11.36 eller, om man bortser
från monopolbolagen, 10.88.
För bedömande av verkningarna av den föreslagna aktiebolagsbeskattningen
har inom finansdepartementet upprättats statistik över taxeringen av
svenska aktiebolag år 1937, likartad med den som av kommittén uppgjorts
1 Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 170 % av grundbeloppet, samt utjämningsskatt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
197
Honell statsskatt å 10 procent, vid olika procenttal av grundbeloppet.
Aktiebolagen med fördelning efter inkomstprocentens storlek.
kronor enligt kommitténs förslag, |
| ökning ( + ) eller minskning ( | —) i kronor vid | |||||
110 % | 120 % | 130 % |
| 90 % | 100 % | 110 % | 120 % | 130 % |
2,105,675 | 2,297,100 | 2,488,525 | + | 1,234,697 | +1,426,122 | + 1,617,547 | + 1,808,972 | + 2,000,397 |
7,677,593 | 8,375,556 | 9,073,519 | + | 3,593,446 | + 4,291,409 | + 4,989,372 | + 5,687,335 | + 6,385,298 |
11,090,145 | 12,098,340 | 13,106,535 | + | 2,137,414 | + 3,145,609 | + 4,153,804 | + 5,161,999 | + 6,170,194 |
14,462,283 | 15,777,036 | 17,091,789 | — | 1,330,331 | - 15,578 | + 1,299,175 | + 2,613,928 | + 3,928,681 |
10,099,122 | 11,017,224 | 11,935,326 | — | 3,647,059 | -2,728,957 | -1,810,855 | - 892,753 | + 25,349 |
12,018,127 | 13,110,684 | 14,203,241 | — | 6,883,909 | -5,791,352 | -4,698,795 | -3,606,238 | -2,513,681 |
4,248,860 | 4,635,120 | 5,021,380 | — | 4,039,955 | —3,653,695 | -3,267,435 | -2,881,175 | -2,494,915 |
981,651 | 1,070,892 | 1,160,133 | — | 1,201,948 | -1,112,707 | -1,023,466 | - 934,225 | - 844,984 |
272,987 | 297,804 | 322,621 | — | 376,037 | - 351,220 | - 326,403 | - 301,586 | - 276,769 |
81,433 | 88,836 | 96,239 | — | 118,959 | - 111,556 | - 104,153 | - 96,750 | - 89,347 |
24,695 | 26,940 | 29,185 | — | 38,210 | - 35,965 | - 33,720 | - 31,475 | - 29,230 |
2,768,205 | 3,019,860 | 3,271,515 | — | 3,367,359 | -3,115,704 | -2,864,049 | -2,612,394 | -2,360,739 |
65,830,776 | 71,815,392 | 77,800,008 | — | 14,038,210 | -8,053,594 | -2,068,978 | + 3,915,638 | + 9,900,254 |
för åren 1934—1936. Vad av kommittén anförts rörande primärmaterialet,
statistikens omfattning m. m. gäller till alla delar även förevarande undersökning.
På samma material ha sammanställts två tabeller1 motsvarande
dem som av kommittén lämnats beträffande år 1936. Av statistiken framgår,
att på grund av den allmänt höjda inkomstprocenten vid 1937 års taxering
verkningarna av den föreslagna beskattningsmetoden i allmänhet skulle
ha blivit av mindre omfattning än om omläggningen antagits ha ägt rum något
av de föregående åren. Den lägsta medelskatteprocenten för någon grupp
(bankerna) har sålunda stigit från 5.92 till 6.88.
Vidare må här påpekas, att aktiebolag tillhörande lägsta inkomstprocentskiktet
(t. o. m. 4 procent) representera ett taxerat belopp motsvarande
blott c:a 3 procent av det sammanlagda taxerade beloppet för aktiebolagen.
I medeltal utgjorde det taxerade beloppet för de 3,139 bolagen i detta skikt
c:a 6,100 kronor. Den härå belöpande skatten enligt gällande grunder,
156 kronor, skulle enligt förslaget stiga till 671 kronor (vid uttagande av 110
procent av det nya grundbeloppet). Då bolagen i skiktet hade ett kapital
å i medeltal 347,000 kronor, skulle sålunda skattehöjningen utgöra 0.15 procent
av kapitalet. Ehuru det är obestridligt, att de aktiebolag, som gynnas
av den nuvarande beskattningsmetoden, genom omläggningen skulle få vidkännas
relativt betydande skatteskärpningar, visar det sig sålunda att
skattehöjningen örn än kännbar i synnerhet vid övergången dock även i
ogynnsamma fall blir tämligen obetydlig i förhållande till företagens kapi
1
Se sid. 196—199. Ytterligare två sammanställningar rörande aktiebolagens taxering år 1937
återfinnas i bilaga F, tabell 5 (sid. 326—327).
198
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Tabell, utvisande för svenska aktiebolag verkningarna av en propor
Beräkningarna
verkställda å 1937 års skatteunderlag.
II Grupp | | Verksamhetsart | Antal | Taxerat | Summa statsskat-ter1 och kommu-nal progressiv-skatt år 1937 | Proportionel] | ||
kr. | % | 90 % | 100 % | ||||
1 | Banker......................... | 36 | 46,518,900 | 3,199,708 | 6.88 | 4,186,701 | 4,651,890 |
2 | Bankirrörelse m. m.............. | 192 | 6,309,800 | 732,171 | 11.60 | 567,882 | 630,980 |
3 | Fastighetsförvaltning............. | 1,155 | 14,868,400 | 1,193,382 | 8.03 | 1,338,156 | 1,486,840 |
4 | Försäkringsrörelse ............... | 43 | 11,873,900 | 1,052,889 | 8.87 | 1,068,651 | 1,187,390 |
5 | Jordbruk o. d................... | 74 | 1,380,300 | 110,165 | 7.98 | 124,227 | 138,030 |
6 | Bruksrörelse .................... | 39 | 25,232,900 | 2,439,411 | 9.67 | 2,270,961 | 2,523,290 |
7 | Bryggerier...................... | 155 | 16,877,700 | 2,093,465 | 12.40 | 1,518,993 | 1,687,770 |
8 | Elektr.- och kraftverk........... | 244 | 11,267,500 | 1,326,499 | 11.77 | 1,014,075 | 1,126,750 |
9 | Gruvindustri.................... | 23 | 30,759,000 | 3,390,683 | 11.02 | 2,768,310 | 3,075,900 |
10 | Kemisk-teknisk industri.......... | 240 | 27,430,900 | 2,701,439 | 9.85 | 2,468,781 | 2,743,090 |
11 | Livsmedelsindustri............... | 349 | 21,988,900 | 1,926,696 | 8.76 | 1,979,001 | 2,198,890 |
12 | Läderindustri m. m.............. | 308 | 11,678,900 | 1,138,898 | 9.75 | 1,051,101 | 1,167,890 |
13 | Metall- och maskinindustri....... | 867 | 140,774,000 | 18,916,573 | 13.44 | 12,669,660 | 14,077,400 |
14 | Träindustri ..................... | 612 | 52,992,900 | 5,031,021 | 9.49 | 4,769,361 | 5,299,290 |
15 | Sten-, ler- och annan jordindustri | 305 | 15,802,900 | 1,953,326 | 12.36 | 1,422,261 | 1,580,290 |
16 | Textilindustri................... | 214 | 21,226,000 | 2,263,438 | 10.66 | 1,910,340 | 2,122,600 |
17 | Tryckeri- och pappersförädl.-ind... | 430 | 13,590,400 | 1,502,495 | 11.06 | 1,223,136 | 1,359,040 |
18 | Agenturrörelse m. m............. | 1,141 | 16,985,500 | 2,252,720 | 13.26 | 1,528,695 | 1,698,550 |
19 | Varuhandel..................... | 3,135 | 42,679,200 | 4,865,840 | 11.41 | 3,841,128 | 4,267,920 |
20 | S. k. monopolbolag.............. | 80 | 34,200,600 | 6,526,650 | 19.08 | 3,078,054 | 3,420,060 |
21 | Järnvägstrafik m. m............. | 110 | 12,682,300 | 897,534 | 7.08 | 1,141,407 | 1,268,230 |
23 | Rederier m. m................. | 194 | 15,133,600 | 1,498,724 | 9.90 | 1,362,024 | 1,513,360 |
22 | Hotellrörelse m. m............. | 243 | 4,109,400 | 586,925 | 14.28 | 369,846 | 410,940 |
24 | Teaterrörelse............ | 83 | 1,812,900 | 264,609 | 14.60 | 163,161 | 181,290 |
25 | Diverse (skolor m. m.) .......... | 34 | 284,800 | 34,493 | 12.11 | 25,632 | 28,480 |
| Samtliga | 10,306 598,461,600 | 67,899,754 | 11.35 | 53,861,544 | 59,846,160 |
tal. Man får för övrigt ej glömma, att den skattesats av 2.55 procent, som
nu gäller för aktiebolagen i detta skikt, är exceptionellt låg. Genom den
nästan obegränsade avskrivningsrätt i fråga om maskiner och andra inventarier,
som i det följande föreslås för aktiebolagen, torde många bolag få
möjligheter att mildra övergången.
Med beaktande av vad här anförts har jag, i likhet med kommittén, ej
funnit tillräckliga skäl föreligga för särskilda anordningar för mildrande av
övergången till det förordade systemet. Ett sådant sammanhang torde få
anses föreligga mellan den föreslagna proportionella beskattningsmetoden
1 Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 170 % av grundbeloppet, samt utjämningsskatt.
199
Kungl. May.ts proposition nr 258.
Honell statsskatt å 10 procent vid olika procenttal av grundbeloppet.
Aktiebolagen med fördelning efter verksamhetsarten.
skatt i kronor enligt kommit-av beskattningsbart belopp, vid |
| Ökning ( + ) eller minskning ( | —) i kronor vid | |||||
110 % | 120 % | 130 % | 90 % | 100 % | 110 * | 120 % | 130 % | |
5,117,079 | 5,582,268 | 6,047,457 | + | 986,993 | + 1,452,182 | + 1,917,371 | + 2,382,560 | + 2,847,749 |
694,078 | 757,176 | 820,274 | — | 164,289 | - 101,191 | - 38,093 | + 25,005 | + 88,103 |
1,635,594 | 1,784,208 | 1,932,892 | + | 144,774 | + 293,458 | + 442,142 | + 590,826 | + 739,510 |
1,306,129 | 1,424,868 | 1,543,607 | + | 15,762 | + 134,501 | + 253,240 | + 371,979 | + 490,718 |
151,833 | 165,636 | 179,439 | + | 14,062 | + 27,865 | + 41,668 | + 55,471 | + 69,274 |
2,775,619 | 3,027,948 | 3,280,277 | — | 168,450 | + 83,879 | + 336,208 | + 588,537 | + 840,866 |
1,856,547 | 2,025,324 | 2,194,101 | — | 574,472 | - 405,695 | - 236,918 | - 68,141 | + 100,636 |
1,239,425 | 1,352,100 | 1,464,775 | — | 312,424 | - 199,749 | - 87,074 | + 25,601 | + 138,276 |
3,383,490 | 3,691,080 | 3,998,670 | — | 622,373 | - 314,783 | - 7,193 | + 300,397 | + 607,987 |
3,017,399 | 3,291,708 | 3,566,017 | — | 232,658 | + 41,651 | + 315,960 | + 590,269 | + 864,578 |
2,418,779 | 2,638,668 | 2,858,557 | + | 52,305 | + 272,194 | + 492,083 | + 711,972 | + 931,861 |
1,284,679 | 1,401,468 | 1,518,257 | — | 87,797 | + 28,992 | + 145,781 | + 262,570 | + 379,359 |
15,485,140 | 16,892,880 | 18,300,620 | — | 6,246,913 | -4,839,173 | -3,431,433 | -2,023,693 | - 615,953 |
5,829,219 | 6,359,148 | 6,889,077 | — | 261,660 | + 268,269 | + 798,198 | + 1,328,127 | + 1,858,056 |
1,738,319 | 1,896,348 | 2,054,377 | — | 531,065 | - 373,036 | - 215,007 | - 56,978 | + 101,051 |
2,334,860 | 2,547,120 | 2,759,380 | — | 353,098 | - 140,838 | + 71,422 | + 283,682 | + 495,942 |
1,494,944 | 1,630,848 | 1,766,752 | — | 279,359 | - 143,455 | - 7,551 | + 128,353 | + 264,257 |
1,868,405 | 2,038,260 | 2,208,115 | — | 724,025 | - 554,170 | - 384,315 | - 214,460 | - 44,605 |
4,694,712 | 5,121,504 | 5,548,296 | — | 1,024,712 | - 597,920 | - 171,128 | + 255,664 | + 682,456 |
3,762,066 | 4,104,072 | 4,446,078 | — | 3,448,596 | -3,106,590 | -2,764,584 | -2,422,578 | -2,080,572 |
1,395,053 | 1,521,876 | 1,648,699 | + | 243,873 | + 370,696 | + 497,519 | + 624,342 | + 751,165 |
1,664,696 | 1,816,032 | 1,967,368 | — | 136,700 | + 14,636 | + 165,972 | + 317,308 | + 468,644 |
452,034 | 493,128 | 534,222 | — | 217,079 | - 175,985 | - 134,891 | - 93,797 | - 52,703 |
199,419 | 217,548 | 235,677 | — | 101,448 | - 83,319 | - 65,190 | - 47,061 | - 28,932 |
31,328 | 34,176 | 37,024 | — | 8,861 | - 6,013 | - 3,165 | 317 | 1 + 2,531 |
65,830,776 | | 71,815,392 | 77,800,008 - | 14,038,210 | -8,053,594 | -2,068,978 | + 3,915,638| +9,900,254 |
och den fria avskrivningsrätten, att en omläggning i det ena avseendet icke
bör ske med mindre än att en förändring genomföres även i det andra.
Vad de ekonomiska föreningarna angår medför reformen skattelindringar
för de större föreningarna och skatteskärpningar för de mindre. Såsom
helhet betraktade skulle emellertid såväl konsument- som jordbrukskooperationen
få betydande skattesänkning men bostadsföreningar och övriga föreningar
någon skattehöjning. Lantbruksstyrelsen har med tanke särskilt på
smärre andelsföreningar inom jordbruket och fiskerinäringen yrkat avsevärt
lägre skattesats för föreningar med beskattningsbart belopp å högst
8,000 å 10,000 kronor. Med hänsyn till att den ifrågavarande producent -
200
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
föreningar redovisade vinsten på grund av utbetalade pristillägg i regel är
obetydlig i förhållande till omsättningen, torde skattehöjningen i allmänhet
icke överstiga den ekonomiska bärkraften. Skäl synas mig därför saknas
att göra avsteg från den enhetliga beskattningsmetoden för ekonomiska föreningar.
Svenska bankföreningen och svenska försäkringsbolags riksförbund ha i
sina yttranden hemställt att den år 1928 genomförda befrielsen från s. k.
kedjebeskattning skall utsträckas jämväl till bank- och försäkringsaktiebolagen.
Jag anser emellertid icke detta spörsmål ha sådant samband med
frågan örn skatteomläggningen att det nu bör bringas till avgörande. Frågan
torde lämpligen böra tillsammans med vissa andra spörsmål rörande
bolagsbeskattningen upptagas av kommittén under dess fortsatta utredningsarbete.
Beträffande utskiftningsskatten biträder jag kommitténs förslag att i avvaktan
på den definitiva utformningen av reglerna rörande skatten procentsatsen
från den 1 juli 1938 höjes från 5 till 12 procent. Övergångsbestämmelsen
har jag ansett böra förtydligas så att av densamma klart framgår, att
om beslut av bolag att nedsätta aktiekapitalet eller beslut om aktiebolags
trädande i likvidation anmälts för registrering före den 1 december 1937, den
tidigare skattesatsen skall gälla.
I fråga om beskattningen av utländska juridiska personer och försäkringsanstalter
synes mig anledning icke föreligga att frångå kommitténs förslag.
Beträffande sparbankerna skulle en något lägre skatteprocent än den
föreslagna kunna ifrågasättas. Då emellertid övervägande skäl tala för likställighet
i beskattningsavseende mellan å ena sidan sparbanker och å andra
sidan aktiebolag och ekonomiska föreningar, samt skattehöjningen icke är
av den omfattning, att den rimligen kan inverka å sparbankernas räntesättning
eller i nämnvärd grad minska deras möjlighet att anslå medel till
allmännyttiga eller välgörande ändamål, finner jag mig böra tillstyrka, att
även för sparbankerna grundbeloppet sättes till 10 procent. Beträffande
övriga juridiska personer — ideella föreningar, stiftelser m. fl. — ansluter
jag mig till kommitténs förslag, enligt vilket grundbeloppet fastställes till
5 procent samt skattskyldighet till särskild skatt å förmögenhet icke skall
föreligga.
Avdrag för värdeminskning å inventarier m. m.
Avskrivning beträffande olika slag av tillgångar.
Gällande lagstiftning.
I bokföringslagen den 31 maj 1929 föreskrives upprättande av inventarium
och balansräkning, av vilka inventariet skall upptaga den bokföringsskyldiges
samtliga tillgångar och skulder och balansräkningen utgöra
ett översiktligt sammandrag av inventariet. Med avseende å upprättandet
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
201
av dessa räkenskaper stadgas, bl. a., att tillgångarna ej må upptagas över sina
verkliga värden, dock att tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för den
bokföringsskyldige, må upptagas till det belopp, vartill kostnaderna för deras
anskaffning eller tillverkning uppgått, ehuru verkliga värdet är lägre
än detta belopp. I ty fall skall dock därå årligen avskrivas det belopp,
som motsvarar tillgångarnas av ålder och nyttjande eller annan därmed
jämförlig orsak uppkomna värdeminskning. Tillika stadgas, att i stället
för sådan avskrivning motsvarande belopp må kunna uppföras bland
skulderna å särskilt värdeminskningskonto, samt att sådant konto ej må
minskas annorledes än genom en minskningen motsvarande avskrivning
å ifrågavarande tillgångar. Än vidare gäller, att om tillgångar, som här avses,
vid slutet av det räkenskapsår, varunder de anskaffats eller tillverkats,
upptagas till högre belopp än det, vartill kostnaderna för deras anskaffning
eller tillverkning uppgått, eller örn dylika tillgångar åsättas högre värde än
i närmast föregående balansräkning, skall i balansräkningen angivas med
vilket belopp höjning skett. Lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag
innehåller vissa bestämmelser med avseende å upprättande av aktiebolags
balansräkning samt tillika föreskrift att i styrelsens förvaltningsberättelse
skall lämnas redogörelse för de under året verkställda avskrivningarna och
grunderna därför.
I bokföringslagen och aktiebolagslagen meddelade bestämmelser angående
beräkning av värdet å omförmälda tillgångar giva den bokföringsskyldige en
tämligen stor frihet vid bestämmandet av de årliga avskrivningarnas storlek.
Bestämmelserna syfta väsentligen endast till att förhindra, att dylika tillgångar
bokföras till alltför högt värde, men de hindra icke, att värdet i räkenskapen
upptages lägre än det verkliga. Bestämmelser i sistnämnda syfte anses
icke påkallade av hänsyn till fordringsägarnas intresse och ha därför ansetts
icke böra upptagas i den allmänna lagen.
Enligt gällande skattelagstiftning äger skattskyldig rörelseidkare
från sin inkomst göra avdrag för omkostnad och för driftförlust men ej för
kapitalförlust. Beträffande såväl omkostnad som driftförlust är gemensamt,
att fråga är örn en inom det slag av rörelse det gäller påräknelig utgift. Förlustavdraget
är såtillvida begränsat, att avdrag för underskott, som skett ett
år, ej får göras från vinst under ett annat år. Detta är en regel, som ursprungligen
närmast torde motiverats av praktiska skäl; när skattesatserna ej voro
särskilt höga, spelade det ej större ekonomisk roll, om avdrag fick ske eller
ej. En konsekvens av nämnda regel är, att ej heller omkostnad, som hänför
sig till förlustår, får avdragas ett annat år. Omkostnaden är ju i regel sådan,
att den bokföringsmässigt ej rimligen kan hänföras till annat år än det, på
vilket den faktiskt belöper.
Reglerna angående avdrag för driftkostnader i rörelse återfinnas i 29 §
kommunalskattelagen. Där stadgas, att till sådana driftkostnader räknas,
bland annat, »värdeminskning genom slitning eller dylikt, som byggnad,
vilken är avsedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad» och
202
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
»värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren
tillhöriga maskiner och andra inventarier av längre varaktighet». Jämväl
stadgas dylik avdragsrätt för värdeminskning å patenträtt och annan liknande
rättighet ävensom för värdeminskning å naturtillgångar såsom gruvor,
stenbrott o. dyl. genom deras tillgodogörande. I de till paragrafen hörande
anvisningarna äro avdragsreglerna närmare utvecklade.
I fråga om byggnad uttalas, att avdraget bör bestämmas till viss procent
av byggnadens värde, olika allt efter den tid byggnaden anses kunna utnyttjas.
Vid bestämmande av denna tid har man att taga hänsyn jämväl till
sådana omständigheter som att den rörelse, för vilken byggnaden är avsedd,
kan antagas komma att fortsätta blott ett jämförelsevis litet antal år, såsom
då fråga är om byggnad för utnyttjande av en begränsad malmfyndighet,
eller att å annans grund belägen byggnad, som användes i rörelse, vid nyttjanderättens
upphörande icke skall av jordägaren lösas. I fråga om rent tillfälliga
byggnader, som användas blott ett fåtal år, exempelvis baracker vid
ett järnvägs- eller dammbygge, får avdrag ske för den verkliga kostnaden
sålunda, att den antingen i sin helhet avdrages det år, då utgiften ägt rum,
eller fördelas på de år, under vilka byggnaden användes.
Vad angår inventarier lämnas rätt att såsom driftkostnad under anskaffningsåret
avdraga hela kostnaden för anskaffande av redskap eller andra inventarier,
som äro underkastade hastig förbrukning eller förslitning, vilket
i regel kan anses vara fallet, när de beräknas ha en varaktighet av högst
tre år. Beträffande maskiner och andra för stadigvarande bruk anskaffade
inventarier, vilka ha längre varaktighet, skall däremot avdrag för anskaffningskostnaden
ske i form av värdeminskningsavdrag. Avdraget, vilket avser
värdeminskning genom slitning och därmed jämförlig orsak, skall fördelas
på flera år med vissa efter tillgångens varaktighet så avpassade belopp,
att anskaffningskostnaden för tillgången kan till fullo avdragas under den
tidrymd, densamma är ekonomiskt användbar, och bör det årliga avdraget
i regel bestämmas till viss bråkdel av anskaffningskostnaden, dock att, där
detta på grund av bristande utredning icke kan ske, avdrag får ske med viss
procent å bokförda värdet eller efter annan grund, som kan finnas skälig.
I fråga om värdeminskning å patenträtter och liknande tidsbegränsade
rättigheter samt substansminskning vid tillgodogörande av gruvor och dylika
naturtillgångar äro liknande anvisningar meddelade. Någon avskrivning för
värdeminskning å mark, som ingår bland tillgångar i rörelse, eller för värdeminskning
å icke tidsbegränsade rättigheter medgives i allmänhet icke.
Till sin redogörelse för gällande lagstiftning knyter kommittén bl. a. följande
reflexioner:
Skattelagstiftningens inställning till avskrivningsspörsmålet är bestämd
därav, att vinst på försäljning av tillgångar till stadigvarande bruk ej beskattas,
med mindre förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst förelägga;,
d. v. s. örn försäljningen sker inom fem (beträffande fast egendom tio)
år från förvärvet. Örn avdrag vid beskattningen sker i hastigare takt än som
svarar mot förbrukningen och bokföringsmässig försäljningsvinst sedermera
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
203
uppstår efter de fem åren, vilken blir obeskattad, blir totalresultatet, att avdrag
i beskattningsavseende fått ske för sammanlagt mer än den verkliga
omkostnaden, vilket givetvis ej bör medgivas. I princip måste därför skattelagstiftningen
med hittillsvarande inkomstbegrepp ställa sig på den linjen,
att avskrivningsavdrag medgives med utgångspunkt från anskaffningskostnaden
i en takt som ej är hastigare än den verkliga förbrukningen. Skattetillämpningen
måste bliva restriktiv, därför att sådana obehöriga omkostnadsavdrag,
som nyss omnämnts, ej böra få förekomma. I tvivelaktiga fall
plägar vid procentuell avskrivning avdraget hellre sättas för lågt än för högt.
Den förut nämnda grundsatsen, att avdrag för ett års förlust ej får i beskattningsavseende
ske från ett annat års vinst, har också haft den effekten att,
eftersom omkostnad, vilken belöper på förbrukning av tillgångar för stadigvarande
bruk, obestridligen hänför sig även till förluståren, sådan avskrivning
som ej kunnat utnyttjas i avdragshänseende under ett förlustår ej får
avdragas under ett följande vinstår.
Anmärkningar mot gällande lagstiftning.
Frågans tidigare utveckling.
I yttranden över lagförslag och särskilda framställningar hos Kungl. Majit
ha gång efter annan från myndigheter och från näringslivets sida anmärkningar
framställts emot gällande lagregler och praxis angående rätten till avdrag
vid rörelseinkomsters beräkning.
Flera förslag till ändring av hithörande regler lia ock framlagts av statliga
utredningsorgan.
Det första förslaget avgavs av inkomstskattesakkunniga i deras 1923 framlagda
betänkande om inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt detta förslag
skulle för skattskyldig, som enligt lag varit pliktig föra handelsböcker, inkomstberäkningen
i regel följa bokföringen, och skulle i följd därav dylik
skattskyldig i regel erhålla avdrag för värdeminskning med samma belopp,
varmed han gjort avskrivning i sina böcker.
1924 års skatteberedning framlade 1926 en promemoria angående rätt till
avdrag vid beskattningen för värdeminskning å inventarier, byggnader m. m.
i rörelse eller yrke. De regler, vilka enligt förslaget skulle gälla för fysiska
personer och med dem likställda, anslöto sig till tidigare lagstiftning och
praxis samt voro i det väsentliga desamma, som numera inflyttats i kommunalskattelagen.
Rörelseidkande aktiebolag eller därmed jämställd juridisk
person skulle i regel äga rätt att vid beskattningen erhålla avdrag för värdeminskning
med de belopp, sani avskrivits i räkenskaperna. Endast om avskrivningarna
vore uppenbart oskäliga kunde avdragen sättas lägre än avskrivningarna.
I konsekvens med dessa avdragsregler skulle all vid försäljning
av dylik tillgång erhållen vinst beskattas såsom inkomst i rörelsen.
Bolagsskntteberedningens betänkande med förslag till ändrade bestämmelser
angående beskattning av aktiebolag och andra näringsföretag m. m.
(1931) innehöll även förslag till ändrade bestämmelser i denna fråga. Förslaget
gjorde ingen skillnad i detta hänseende mellan rörelseidkande aktiebolag
m. fl. å ena sidan och fysiska personer, som driva rörelse, å den andra.
204
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Alla skulle berättigas att få sina i bokföringen vidtagna avskrivningar respekterade
vid beskattningen, dock under det villkoret att de förde så fullständiga
och tydliga räkenskaper att kontinuerlig kontroll över avdragen
vore möjlig. En förutsättning för dylik fri avskrivningsrätt skulle vidare
vara att, då tillgång av ifrågavarande slag uttoges för personligt bruk eller
försåldes, vad därigenom tillfördes den skattskyldige skulle upptagas såsom
intäkt i rörelsen. Föremål för den fria avskrivningsrätten skulle vara
maskiner och inventarier jämte sådana med dem i avskrivningsavseende
likställda tillgångar, som utgöras av till sin varaktighet begränsade
rättigheter (patent o. dyl.). Däremot inbegrepos i den fria avskrivningsrätten
ej fastigheter (jord och byggnader) liksom ej heller
sådana tillgångar, som ej genom själva användandet minska i värde, således
ej aktier och obligationer eller till tiden obegränsade rättigheter. I fråga om
sistberörda grupp av tillgångar borde, om tillgångarna tillhört rörelsen, dock
avdrag få ske med belopp, varmed värdet uppenbarligen eller sannolikt nedgått.
Bolagsskatteberedningens förslag hälsades av de näringsorganisationer,
som yttrat sig, i allmänhet med tillfredsställelse. Dock framställdes krav på
den fria avskrivningsrättens utsträckande även till byggnader.
De hörda myndigheterna vitsordade i allmänhet det starka behovet av att
reglerna rörande värdeminskningsavdrag ändrades i riktning mot att större
frihet skulle medgivas. En del av de myndigheter, som i princip tillstyrkte
friare avskrivningsrätt, ansågo emellertid, att bolagsskatteberedningen gått
för långt. Flera länsstyrelser förklarade sålunda bestämmelse mot missbruk
erforderlig. I frågan huruvida den fria avskrivningsrätten borde utsträckas
till fysiska personer voro meningarna delade. Från flera håll uttalades
tvekan, huruvida reglerna kunde rätt tillämpas av taxeringsmyndigheterna.
Flera länsstyrelser uttalade sin betänksamhet mot förslaget.
Det torde vidare böra omnämnas, att kommerskollegium i skrivelse
den 11 november 1935 framlagt vissa förslag rörande avskrivning å
fartyg m. m.
Kommittén.
I den allmänna motiveringen till sitt förslag om ändrade bestämmelser
beträffande värdeminskningsavdrag anför kommittén i huvudsak
följande:
Det är ej osannolikt, att särskilt industriidkarnas missnöje över den behandling,
som ofta kommit deras yrkanden örn värdeminskningsavdrag till
del från taxeringsmyndigheternas sida, i betydande grad hänfört sig till en
oriktig uppfattning rörande innebörden av dessa myndigheters återhållsamhet
i angivna avseende. Denna torde nämligen ofta ha uppfattats som ett
slags indirekt kritik av näringslivets avskrivningspolitik, grundad därpå att
taxeringsmyndigheterna skulle anse sig bättre än näringslivets egna män
kunna bedöma det verkliga avskrivningsbehovet. I verkligheten har skattelagstiftningens
inställning på ifrågavarande område varit en helt annan.
Denna lagstiftning har visserligen medgivit värdeminskningsavdrag men utan
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
205
hänsyntagande till vad som i ett givet läge vore affärsmässigt påkallat eller
ej, enligt sådana grunder, som visserligen ofta tillämpats även inom affärslivet
men som särskilt utformats med hänsyn till skattesystemets allmänna
inställning. Vid beskattningen lia ofta medgivits mindre avdrag än de som
skett i den skattskyldiges räkenskaper, men å andra sidan har det också ofta
inträffat att i beskattningsavseende medgivits avdrag, vilka ej skett i räkenskaperna.
Beskattningsmyndigheterna ha följaktligen haft att bedöma avdragen
i fråga från andra utgångspunkter än dem, vilka bort anläggas inom
affärslivet.
Emellertid lia från statsmakternas sida åtskilliga försök gjorts att få fram
reformförslag sorn kunde, utan åsidosättande av skattesystemets grundprinciper,
medföra en utjämning av motsättningarna mellan skattskyldiga näringsidkare
och taxeringsmyndigheterna. Det föreligger för närvarande ett
mycket betydande utredningsmaterial till belysande av de möjligheter, som
stå till buds för frågans lösning, och de olägenheter som kunna anses förenade
nied olika förslag i ämnet. Kommittén har sökt att med ledning av
detta material och erfarenheter från senare år på beskattningsväsendets område
komma fram till en linje, som kan anses ur olika synpunkter tillfredsställande.
Särskilt har kommittén därvid haft att taga ställning till framkomna
förslag om en i huvudsak fri avskrivningsrätt, vilka varmt förordats
i synnerhet av många sammanslutningar inom näringslivet, men som av åtskilliga
myndigheter, bland dem kammarrätten, mötts med rätt stor betänksamhet.
Kommittén har haft att betrakta ifrågavarande spörsmål i samband med
de förslag, som kommittén i övrigt framlägger, bland annat rörande övergång
från progressiv till proportionell skatt för aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Denna övergång betyder vad angår avskrivningsfrågan så till vida
en avsevärd fördel, att för dessa juridiska personer lockelsen att för skattens
skull särskilt koncentrera avskrivningsavdrag till sådana år, då skattesatserna
äro höga, bör minskas. Även örn det kan antagas, att bottenskatten
kommer att under olika år uttagas med olika procenttal av grundbeloppet,
och även om växlingar i den kommunala beskattningen äro att emotse, kunna
likväl olikheterna år från år ej väntas bliva av den storleksordning, att
de kunna förmodas avsevärt påverka företagens avskrivningspolitik. Vad
särskilt den kommunala beskattningen angår, kan det antagas att de högre
utdebiteringssatserna komma att i regel avse sådana år, då näringslivets vinster
varit små och beträffande vilka sålunda föga rum gives för avskrivningar
av extraordinär storlek. Å andra sidan bör, vad dylika juridiska personer
beträffar, ej förbises, att övergången till proportionell skatt för dem som redovisa
i förhållande till kapitalet ringa vinst betyder en skatteökning. Kommittén
har visserligen i annat sammanhang framhållit, att denna skatteökning
torde bliva mindre kännbar, bland annat på den grund att den beräknas
på en i förhållande till företagets storlek ringa vinst. Men för att detta skall
vara rikligt kräves att skatten ej beräknas å vinster, som framkommit endast
vid en uppskattning i beskattningsavseende men som ej äro affärsmässigt
riktigt kalkylerade. Det är enligt kommitténs förmenande viktigt, att en
friare avskrivningsrätt stadgas just i samband med införande av den proportionella
bolagsbeskattningen, enär övergången till denna kan därigenom underlättas.
Kommittén är för sin del enig därom, att en större frihet i avseende a avskrivningar
än lör närvarande är önskvärd, och att, i den man ej lii fiskaliska,
skattetekniska eller liknande synpunkter mera allvarliga betänkligheter
inställa sig, såvitt möjligt den skattepliktiga inkomsten bör fastställas
med hänsyn till den affärsmässigt beräknade vinsten. Då det enligt sakens
206
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
natur endast i begränsad omfattning är möjligt för beskattningsmyndigheterna
att bedöma vad som i ett visst företag betecknar en ur affärssynpunkt
riktig avskrivningspolitik, innebär en dylik ståndpunkt att ett slags presumtion
måste skapas för de i räkenskaperna gjorda avskrivningarnas riktighet,
och man blir i hög grad beroende av åtgärder från de skattskyldiga själva.
Häri ligger i själva verket den svårighet, med vilken man särskilt har att
räkna: en friare avskrivning kan i stort sett ej tillåtas, där missbruk från
de skattskyldigas sida vore att befara. Kommitténs allmänna ståndpunktstagande
till frågan betingas sålunda å ena sidan dels därav att det är ur det
allmännas synpunkt önskvärt, att i möjligaste mån anledningarna till stridigheter
mellan de skattskyldiga och beskattningsmyndigheterna bringas ur
världen, dels därav att ett tillmötesgående på denna punkt kan väntas bidraga
till näringslivets konsolidering och dess motståndskraft vid påfrestningar
under dåliga konjunkturer, men å andra sidan också därav, att vägar
ej få öppnas för de skattskyldiga att vid beskattningen så redovisa sina
vinster, att det allmännas intresse blir åsidosatt.
En förutsättning för att friare avskrivningsrätt skall kunna medgivas är
uppenbarligen en sådan utformning av lagstiftningen att i tidernas längd ej
större avdrag får ske än för den totala kostnaden för tillgången. Därest tillgången
avyttras, bör, om man bortser från under tiden nedlagda kostnader,
avdraget ej hava överstigit skillnaden mellan anskaffnings- och avyttringskostnaden.
Har avskrivning skett med mer än som svarar mot den verkliga
värdeminskningen och sker sedermera avyttring av tillgången, därvid
bokföringsmässig vinst uppstår, bör följaktligen, oavsett tiden för innehavet
m. m., åtminstone så mycket av denna beskattas som svarar mot de återbekomma
avskrivningarna. Motsvarande avdrag i händelse av förlust medgives
redan enligt gällande bestämmelser genom det s. k. utrangeringsavdraget såsom
engångsavdrag för vad som återstår oavskrivet av anskaffningskostnaden.
En ur vissa synpunkter mera följdriktig lösning av ifrågavarande problem
erhålles emellertid, om man vid avyttring av tillgång för stadigvarande
bruk beskattar ej blott återbekomna förut avskrivna belopp utan alla försäljningsvinster
i deras helhet, oavsett tiden för innehavet, men å andra sidan
i motsvarande fall medger avdrag för avyttringsförluster; denna senare avdragsrätt
innefattar dock vad angår inventarier och likartade tillgångar
knappast någon nyhet, då det gällande utrangeringsavdraget torde inkludera
en praktiskt taget fullständig avdragsrätt.
Det måste jämväl krävas, att en lagstiftning sådan som den antydda —-den må nu gå ut på en fullständig beskattning av alla försäljningsvinster
beträffande inventarier m. m. eller begränsas till att avse beskattning av
vid avyttring återbekomna förut avskrivna belopp —- ej allenast blir en lagstiftning
på papperet utan verkligen göres effektiv i den praktiska tillämpningen.
Överhuvud måste tillses, att ej ett bristfälligt deklarations- och taxeringsförfarande
blir en anledning till att avskrivningar komma att medgivas
med mer än anskaffningskostnaden.
Märkas bör ävenledes, att medgivande av en friare avskrivningsrätt innebär
ett visst avsteg från regeln att varje beskattningsår skall betraktas isolerat
för sig. Ty en friare avskrivningsrätt innebär ju en fördelning av avdragen
på olika år med viss hänsyn till vad som är affärsmässigt lämpligt.
Ett mycket betydande steg i riktning mot en liknande större frihet har redan
tagits genom kommunalskattelagens gällande regler örn värdering av varulager.
I fråga om dylik värdering skall utom i undantagsfall bokföringen
godkännas. Denna större frihet beträffande inventarier m. m. kan tänkas
anordnad antingen så, att man åstadkommer en uppmjukning genom att
fastställa mindre stränga regler rörande tillämpning av redan gällande hu
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 25S.
207
vudprinciper, eller så att man går ett steg längre och medger avdrag med
större belopp än som svara mot den verkliga värdeminskningen och sålunda
i beskattningsavseende godkänner ett medvetet skapande av dolda reserver
på samma sätt, som nu får ske beträffande varulager.
Från dessa principiella utgångspunkter har skattekommittén utarbetat förslag
till författningsbestämmelser, vilkas huvudsakliga innebörd
av kommittén sammanfattats på följande sätt:
Beträffande maskiner, inventarier och liknande tillgångar
uppställes såsom huvudregel en avskrivningsrätt, som nära ansluter
sig till gällande lagstiftning. En uppmjukning sker dock på olika punkter:
Avdrag, som ej kunnat utnyttjas vid ett års taxering, får tillgodoräknas den
skattskyldige senare år. Om det kan visas, att värdet av tillgång nedgått mer
än som följer av tillämpad avskrivningsplan, kan avdrag ske med större
belopp än denna förutsätter. Har skattskyldig erlagt överpris för eller nedlagt
onormalt hög kostnad å tillgång i syfte att med utnyttjande av viss konjunktur
eller dyl. hastigt intjäna överpriset eller merkostnaden, kan avskrivning
ske, varigenom tillgången nedbringas till lägre belopp än värdet vid
beskattningsårets utgång. Avdrag vid utrangering och försäljning av maskiner
o. s. v. medgives för återstående anskaffningskostnaden såsom enligt gällande
rätt, men å andra sidan skola vid försäljning återbekomna förut avskrivna
belopp beskattas såsom inkomst av rörelse även där förutsättningarna för
skattepliktig realisationsvinst ej föreligga. Det förutsättes av kommittén, att
sistnämnda beskattningsmöjlighet skall i betydande grad bidraga till den
avsedda uppmjukningen av avdragsbestämmelserna, då en hittillsvarande
anledning till restriktiv tillämpning bortfaller.
Avskrivningsrätten bindes såtillvida vid skattskyldigs räkenskaper, att
större avdrag än som skett i dessa i allmänhet medgives blott där värdeminskningsplan
eller motsvarande utredning om de i beskattningsavseende
förut åtnjutna avdragen förebringas, och regelmässigt blott i den mån avdragen
falla inom ramen för dylik plan. Kraven på utredning rörande tidigare
åtnjutna värdeminskningsavdrag hava skärpts; kommittén förutsätter,
att användning av tablåer med avskrivningsplaner skola bliva obligatoriska
för dem, som vilja fullt utnyttja de förmåner den ifrågasatta uppmjukningen
avser att medföra. Summariska utdrag av räkenskaperna, utvisande
hur värdeminskningsavdrag, försäljningar av inventarier m. m. bokförts,
skola lämnas. Uppgifterna komma på detta sätt att innefatta ett slags bokslut
rörande värdeminskningsavdragen vid beskattningen och en anknytning till
motsvarande avdrag i räkenskaperna.
För aktiebolag, ekonomiska föreningar, ömsesidiga försäkringsbolag och
sparbanker medgives i fråga örn maskiner, inventarier och liknande tillgångar
en i huvudsak fri avskrivningsrätt i anslutning till den
skattskyldiges räkenskaper under förutsättning att ordentliga
uppgifter lämnas och att vederbörandes räkenskaper äro tillfredsställande förda.
Begagnas fri avskrivningsrätt, må avdrag ej medges med högre belopp än
enligt räkenskaperna, dock att denna föreskritt ej utgör binder för skatt
-
208
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
skyldig att i enlighet med avskrivningsplan komma i åtnjutande av avdrag,
som tidigare vägrats av taxeringsmyndigheterna.
Beträffande patenträtter och liknande rättigheter samt
tidsbegränsad good will skola gälla i huvudsak samma regler som
beträffande maskiner och andra inventarier. Å ej tidsbegränsad good will
medges ingen avskrivning.
Ett stadgande rörande rätten till avdrag för påvisad värdeminskning å
aktier m. m. föreslås i sådana fall, då värdeminskningen ej är att hänföra
till kapitalförlust. Stadgandet avser i huvudsak att klargöra innebörden av
gällande rätt, men innebär enligt kommitténs mening möjligen någon utvidgning
av den gällande avdragsrätten.
I fråga om byggnader skall avdrag för värdeminskning få ske i huvudsak
efter gällande grunder. I byggnads värde skall dock alltid medräknas
sådant i fastighetens taxeringsvärde ingående värde å fasta maskiner o. dyl.,
som ej redovisats såsom särskilt maskinvärde. Ett uttalande göres om önskvärdheten
att beskattningsnämndernas uppmärksamhet fästes å sådana omständigheter
som föranleda att livslängden för byggnader numera ofta är
kortare än förr så ock om önskvärdheten av åtgärder för en likformig tillämpning
hos nämnderna av ifrågavarande bestämmelser.
Rörande substansminskning beträffande naturtillgångar
upptagas nu gällande bestämmelser i något ändrad avfattning.
Kommitténs förslag till lagtext i hithörande delar torde få såsom bilaga
(A) fogas till propositionen.
Såsom jag nyss anfört lia under den tidigare utvecklingen av frågan om
värdeminskningsavdragen delade meningar gjort sig gällande hos de särskilda
statliga utredningsorganen, hos myndigheter och näringsorganisationer
rörande såväl lämpligheten av den fria avskrivningsrättens
införande över huvud som dess omfattning. Kommittén anför rörande denna
fråga, bland annat:
Inom kommittén lia gjorts gällande i viss män olika meningar rörande
denna fråga. A ena sidan har, under beaktande av sådana synpunkter,
som framförts av kammarrätten och vissa andra hörda myndigheter, yppats
en viss tveksamhet rörande lämpligheten att över huvud gå längre än
till den ifrågasatta uppmjukningen. Å andra sidan har ansetts, att möjligheten
till fria avskrivningar vore av så stor vikt för näringslivet och dess
motståndskraft under dåliga konjunkturer, att en fri avskrivningsrätt borde
medgivas åtminstone i den utsträckning bolagsskatteberedningen föreslagit,
därvid emellertid en sådan omarbetning av förslaget borde ske, att anledningen
till vissa mera vägande anmärkningar mot detsamma bortfölle. Vid prövningen
av de skäl som åberopats för den ena och andra synpunkten har kommittén,
under konstaterande av svårigheten att helt undanröja anledningarna
till dylika anmärkningar, enats örn följande. En i huvudsak fri avskrivnjngsrätt
medgives beträffande inventarier och liknande tillgångar i rörelse
såvitt avser aktiebolag, ekonomiska föreningar m. fl. af färsdrivande juridiska
personer, men för närvarande undantagas från dylik fri avskrivningsrätt
exempelvis byggnader och jord, och i densamma inbegripas ej nu enskilda
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
209
rörelseidkare. Endast om särskilda omständigheter därtill föranleda böra räkenskapernas
avskrivningar frångås vid taxeringen. Begagnas fri avskrivningsrätt,
bindes den vid räkenskaperna även därutinnan att avdrag ej medges
med större belopp än som skett i dessa. För nämnda juridiska personer
skola vinster å försäljning av sådana tillgångar, som den fria avskrivningsrätten
avser, i sin helhet beskattas såsom inkomst av rörelse. De skäl, som
samlat kommitténs medlemmar kring denna ståndpunkt, kunna sammanfattas
på i huvudsak följande sätt.
En anknytning av avdragsrätten vid beskattningen till de avskrivningar,
som skett i räkenskaperna, är i och för sig önskvärd av skäl, som redan
förut anförts, samt med hänsyn till därmed följande förenkling av taxeringsförfarandet.
Ett medgivande av fri avskrivningsrätt beträffande inventarier
o. dyl. kan knappast tänkas ha synnerlig inverkan å beskattningsunderlaget.
Det är visserligen ej osannolikt, att under de första åren av den
ifrågasatta nya lagstiftningens giltighetstid beskattningsunderlaget kan komma
att något minskas. Men en sådan minskning kommer att motsvaras
av en ökning av beskattningsunderlaget i fortsättningen, och antagligen är en
viss utjämning mellan de olika åren att förutse, då det kan förmodas att i
regel större vinster utnyttjas för större avskrivningar. Beträffande flertalet
företag kan det antagas, att aktieägarnas behov av årlig avkastning är
en omständighet, som kommer att avhålla dem från att för dåliga inkomstår
med i allmänhet högre skattesatser utnyttja avskrivningsmöjligheterna
över hövan. Att den fria avskrivningen genomgående blir bunden vid böckerna
måste härvid särskilt beaktas. För närvarande inträffar ej sällan
att i böckerna redovisad vinst i beskattningsavseende elimineras genom avskrivningar,
som ej skott i räkenskaperna. Med sannolikhet kommer utom
i undantagsfall fri avskrivningsrätt beträffande inventarier att betyda mindre
för företagen än den redan gällande rättigheten för dem till i huvudsak fri
värdering av varulager. Det bör likväl ej förbises, att den fria avskrivningen
skulle tillkomma utöver friheten beträffande värdering av varulager,
varigenom den sammanlagda möjligheten till fri vinstreglering skulle okas.
Det är tyvärr ej möjligt att förebringa någon utredning örn den sannolika
inverkan på beskattningsunderlaget av den fria avskrivningsrätten, utan
det lärer vara nödvändigt att söka bilda sig ett omdöme rörande frågans betydelse
med stöd av allmänna erfarenheter. Här må påpekas, att många
varulager säkerligen redan till högst avsevärd del nedskrivits, så att numera
vinster komma fram i betydande utsträckning. Osannolikt är ej att regeln
om fri värdering av varulager inom kort kommer att betyda en ökning av det
årliga beskattningsunderlaget i stället för en minskning av detsamma. Vidare
anser kommittén det böra beaktas, att inventarier och liknande tillgångar
vanligen lia en relativt sett begränsad varaktighetstid och att sålunda den förkortning
av avskrivningstiden, varom fråga kan vara i förhållande till företagens
livslängd, ej kan bliva så synnerligen avsevärd, särskilt i betraktande därav,
att företagen helt säkert oftast lia intresse av att ej på en gång förbruka
sina avskrivningsmöjligheter i fråga örn jämförelsevis större inventarievärden.
Kommittén har ansett sig böra särskilt framhålla detta för att såmedelst giva
belysning åt sin ståndpunkt att ej i den fria avskrivningsrätten inbegripa
byggnader. Dessa lia ju normalt en mycket lång varaktighet och äro ofta
av den betydenhet, att en kraftig avskrivning å desamma skulle kunna betyda
en ganska avsevärd nedgång av beskattningsunderlaget under längre lid. Med
hänsyn lill de långa tidsperioder, varom här .skulle kunna vara fråga, skulle
tryggheten för att eventuella vinster förr eller senare bleve beskattade minskas.
Då fri avskrivning beträffande byggnader skulle innefatta en ny
betydelsefull möjlighet lill fri vinstreglering, som tillkomma utöver den fria
Miliann till riksdagens protokoll IDUS. I sand. Xr 2öS. 14
210
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
värderingen av varulager och den fria avskrivningen å inventarier, är det
tydligt, att de skäl, som kunna åberopas mot fri avskrivning å inventarier,
måste med desto större styrka göra sig gällande i fråga om byggnader.
Att vidare de tekniska svårigheterna att genomföra fri avskrivning beträffande
byggnader äro större än beträffande inventarier, kommer att belysas i det
följande. Den svårighet att i vissa fall göra åtskillnad mellan inventarier och
byggnader, som tidigare förelegat, har numera väsentligen bortfallit genom
den i år antagna lagstiftningen örn redovisning av särskilt i byggnadsvärde
ingående värde å fasta maskiner för industriellt och därmed jämförligt ändamål.
Utöver det villkor, som ligger i stadgandet om viss beskaffenhet bos den
skattskyldiges räkenskaper, har kommittén funnit försiktigheten kräva ett
särskilt undantagsstadgande till skydd mot missbruk av den fria avdragsrätten.
Härom anföres:
Kommittén finner det emellertid ej tillrådligt att i de fall då fri avskrivningsrätt
i princip medgives göra denna ovillkorlig. Beträffande varulager
skall väl enligt gällande lagstiftning i räkenskaperna skedd värdesättning i
regel godkännas, men den kan frångås, därest särskilda omständigheter därtill
föranleda. Detta undantagsstadgande har tolkats så, att räkenskapernas lagervärdering
kan vid taxeringen frångås, därest den visas strida mot god köpmannased.
I och för sig är en dylik tämligen vag formulering mindre
önskvärd. Det torde emellertid, i brist på erfarenheter rörande de olika anledningar
som kunna göra en korrigering av böckernas avskrivningar önskvärd,
vara utomordentligt svårt att finna en mera preciserad avfattning
av en bestämmelse avsedd att sättas i myndigheternas hand som ett
vapen mot missbruk av den fria avskrivningsrätten. Kommittén föreslår
därför, att ett inskränkande stadgande av angiven innebörd införes, och vill
endast framhålla, att även örn det i allmänhet är svårt att bedöma vad som
är att hänföra till god köpmannased eller ej, det dock i vissa fall kan vara
uppenbart, att man brutit mot sunt affärsbruk; i dylika fall bör undantagsstadgandet
kunna tillämpas. Måhända kan, sedan några års erfarenheter
vunnits, anledning föreligga att söka finna en mera preciserad bestämmelse.
Vad angår innebörden av det nu förordade stadgandet vill kommittén för övrigt
tillägga, att riskerna för missbruk av fri avskrivningsrätt torde vara större
beträffande företag med huvudsaklig karaktär av familjeföretag än beträffande
företag med många delägare.
För de skäl, som vid kommitténs överväganden av frågan, till vilka kategorier
av skattskyldiga den fria avskrivningsrätten borde utsträckas, slutligen
bestämt kommitténs ståndpunktstagande, redogör kommittén på följande
sätt:
Synnerligt beaktande bar kommittén ägnat frågan, huruvida ej den fria
avskrivningen beträffande inventarier o. dyl. bolde avse såväl fysiska
som juridiska personer. Utan tvivel vore det önskvärt, att likartade regler
kunde tillämpas för båda kategorierna. Det kan i och för sig synas egendomligt
att enskild skattskyldig skall kunna genom att ombilda sin affär till
aktiebolag komma i åtnjutande av en annan och friare avskrivningsrätt än
han har såsom enskild man. Men det är att märka, att en sådan ombildning
försätter honom i ett helt nytt skatterättsligt läge. Han själv blir skattskyldig
enligt den progressiva metoden för utdelningar, vare sig dessa härröra
från årets vinst eller från tidigare års vinster och oavsett bur de uppkommit,
men årsvinsten i dess helhet beskattas hos bolaget genom proportionell skatt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
211
Ett medgivande av fri avskrivning för bolaget betyder sålunda en minskning
under visst eller vissa år av bolagets efter jämförelsevis lägre skattesats
utgående proportionella skatt, medan motsvarande medgivande för den
enskilde rörelseidkaren skulle betyda en minskning av skatten med det måhända
höga procenttal å avskrivningens belopp, som enligt den progressiva
skiktskalan gäller för det eller de för honom förekommande högsta skikten.
För enskilda personer med större inkomster skulle sålunda fri avskrivningsrätt
kunna få en mycket större betydelse än för aktiebolag, med därav följande
större risker för sådana åtgärder av de skattskyldiga, som ej vore väl
förenliga med den fria avskrivningsrätten. Med den allmänna ståndpunkt
kommittén intagit till frågan örn rätt till fria avskrivningar, enligt vilken viss
försiktighet med dess införande holde iakttagas, har det därför befunnits bäst
förenligt att nu ej föreslå sådan för enskilda personer. Vid detta sitt ståndpunktstagande
har kommittén jämväl tagit hänsyn till de skäl mot fri avskrivningsrätt
för enskilda personer, som framkommit under tidigare utredningsarbete.
Ett sådant skäl har varit, att, örn en person nedbringar inventariernas
värde under det verkliga värdet och sedan under sin livstid ej avyttrar
dem, han kommer att åtnjuta obehöriga förmåner i beskattningsavseende.
Såsom ett annat skäl har anförts, att svårigheter och tvister äro att
förutse, huruvida tillgångar äro att hänföra till rörelse eller ej. Likväl vill
kommittén framhålla, att dessa olägenheter böra kunna bliva något minskade
med kommitténs i det följande omförmälda förslag örn beräkning av anskaffningsvärde
för den som förvärvar tillgång på grund av arv eller testamente
samt om framläggande av avskrivningsplaner och utredningar vid deklarationer
i annan form än hittills varit vanligt.
Den omständigheten, att fri avskrivningsrätt bör förutsätta ett vidare inkomstbegrepp,
och att sålunda endast beträffande affärsidkande juridiska
personer ali vinst på försäljning av inventarier o. dyl. skulle beskattas, medan
beträffande enskilda beskattning skulle ske endast av vid avyttring
återbekomna avskrivna belopp, utgör enligt kommitténs förmenande ej
något avgörande motiv emot den ståndpunkt kommittén intagit. Av skäl, som
framlagts särskilt av 1924 års skatteberedning, synes med hänsyn till den
nyssberörda omständigheten, att det skatterättsliga läget är ett helt annat
särskilt beträffande företag i aktiebolagets form än beträffande enskild
företagare, ur teoretiska synpunkter några större betänkligheter mot uppställande
av olika regler för inkomstberäkningen i de båda fallen ej behöva
föreligga. Att för den allmänna uppfattningen åtskillnaden antagligen blir
i viss mån svår att förstå, är däremot otvivelaktigt en olägenhet. Emellertid
kan det möjligen antagas, att införandet av proportionell skatt för aktiebolagen
kommer att innebära ett så starkt markerande av olikheterna i de
skatterättsliga förutsättningarna för de båda företagsformerna, att den nu
ifrågavarande olikheten kommer att förefalla naturligare än man närmast
kanske är benägen att antaga. Skattetekniskt kan åtskillnaden komma till
synes på clt jämförelsevis tillfredsställande sätt, i det regeln örn beskattning
av vid avyttring återbekomna avskrivningar införes bland avskrivningsreglerna
såsom en motsvarighet till bestämmelserna om utrangering, medan
däremot det vidgade inkomstbegreppet för affärsidkande juridiska personer
regleras i anvisningarna till de allmänna bestämmelserna örn rörelseinkomst.
För andra skattskyldiga än sådana, som åtnjuta fri avskrivningsrätt, vare
sig de äro principiellt uteslutna därifrån eller icke uppfyllt det därrid knutna
särskilda villkoret, föreslås såsom nämnts andra regler, innefattande en viss
u ]) p m j u k n i n g av förut gällande bestämmelser. Dessa regler utgöra
212
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
egentligen själva huvudreglerna. Beträffande dem anföres i huvudsak följande
allmänna motivering:
Vid sitt ställningstagande till huvudfrågan har kommittén funnit, att en ej
oväsentlig uppmjukning av de allmänna avskrivningsreglerna är möjlig beträffande
inventarier och likartade tillgångar i ungefärlig anslutning till de för
normala fall avsedda avskrivningsregler, som bolagsskatteberedningen föreslagit.
En sådan uppmjukning kräver enligt kommitténs förmenande, att
vid avyttring av tillgång av ifrågavarande slag beskattning sker av återbekomna
förut avskrivna belopp. Kommittén anser det däremot ej nödigt att
gå så långt att vid avyttring erhållna vinster även i den mån de överstiga
nämnda belopp beskattas, därest man nöjer sig med en dylik uppmjukning
och ej medgiver en i huvudsak fri avskrivningsrätt.---
Det torde kunna förväntas, att även en sådan uppmjukning, som sålunda
närmast synes kunna ifrågasättas, i förening med beskattning av vid avyttring
återbekomna avskrivna belopp, blir av betydande värde för näringslivet.
För taxeringsmyndigheterna bortfaller huvudanledningen till en restriktiv
tillämpning beträffande avskrivningarna, enär, om avskrivning sker med för
stort belopp, som sedermera återbekommes vid avyttring, detta då blir beskattat.
Det kan antagas, att ju större tryggheten är att dylik vinst ej skall i
framtiden undgå beskattning, desto större tillmötesgående kan också av
taxeringsmyndigheten visas vid bestämmande av avskrivningskvoter och dylikt.
— -— -—
En förutsättning för ifrågavarande uppmjukning bör emellertid, såsom
förut omnämnts, också vara att rent taxeringstekniskt tillfredsställande anordningar
åstadkommas för vinnande av trygghet, dels att ej i tidernas längd
avdraget kommer att sammanlagt avse mera än hela anskaffningskostnaden
för tillgångarna, m. a. o. att ej de sammanlagda avdragen bliva större än
denna, dels att eventuella försäljningsvinster komma fram för alt i erforderlig
mån tagas till beskattning. Kommittén har trott sig finna, att en dylik anordning
numera bör kunna åvägabringas, vars resultat kan antagas bliva i det
hela tillfredsställande. Det av kommittén i sådant avseende framlagda förslaget
innebär en anknytning till och utveckling av det sedan ett antal år
allmänt praktiserade systemet med tablåer upptagande s. k. avskrivningsplaner.
En viss utökning av dessa med specifikation å bl. a. försäljningar av
tillgångar av ifrågavarande slag skulle bliva erforderlig, och tillika skulle i
dem lämnas utdrag av de konton, å vilka avskrivningar, utrangeringar och
försäljningar bokförts. Den skattskyldige skulle m. a. o. förpliktas alt till
sin deklaration foga utdrag ur böckerna rörande de yrkade avdragen m. m.,
och beskattningsmyndigheterna skulle komma i besittning av tillräckligt material
för frågans bedömande, utan att nödsakas låta företaga räkenskapsgranskning,
såvida ej sådan vore erforderlig för kontroll å de lämnade uppgifternas
överensstämmelse med böckerna. Då meddelande av medvetet
oriktiga uppgifter skulle bliva liktydigt med falskdeklaration, torde dylik
kontroll mera sällan bliva erforderlig och nödvändig stickprovsgranskning
i regel behöva företagas endast i samband med sådan räkenskapsprövning,
som kunde vara behövlig ur andra synpunkter. Uppställning som nu sagts
kan givetvis ej ifrågakomma i alla fall, framför allt ej där den skattskyldige
saknar bokföring eller har endast enkel sådan. Även i sådana fall torde emellertid
vissa uppgifter erfordras i stället för eller utöver dem som nu lämnas.
Kommittén---har med det nu sagda velat antyda, att en säkrare
väg för erhållande av tillförlitlig utredning rörande skattskyldigs avskrivningar
m. m. torde stå till buds än den som närmast innebär ett litande till enbart
den skattskyldiges egna räkenskaper.
Kungl. Maj:t$ proposition nr 258.
213
Såsom tidigare nämnts har kommittén icke ansett sig kunna utsträcka den
fria avskrivningsrätten till att gälla byggnader. Ej heller den uppmjukning
av de allmänna avskrivningsreglerna, som i övrigt föreslås, skall enligt
kommitténs förslag gälla byggnader.
Härom anför kommittén:
En verklig uppmjukning kan, enligt vad som redan förut uttalats, ej föreslås
med mindre vid avyttring återbekomna förut avskrivna belopp bliva beskattade.
Det vore väl möjligt att på papperet stadga om sådan beskattning,
men det skulle åtminstone för närvarande vara mycket svårt att genomföra
sådana stadganden i praktiken. Avskrivningarna lia hittills skett och ske
alltjämt merendels på taxeringsvärdena efter rent schablonmässiga grunder,
och det är vanligen omöjligt att förebringa utredning om vare sig anskaffningskostnader
eller förut gjorda avskrivningar, varför det i regel ej kan konstateras
vilka belopp som återstå i beskattningsavseende oavskrivna. Att i
särskilda fall avskrivningen beräknas å anskaffningsvärdet är ju ett förhållande
som ej kan inverka på utformningen av en för samtliga fall given
regel. Någon ändring i fråga om metoden att i regel beräkna värdeminskningsavdrag
för byggnader å taxeringsvärdena anser sig kommittén ej kunna
ifrågasätta. Vid sådant förhållande synes det ej möjligt att föreslå beskattning
av vid avyttring återbekomna förut avskrivna belopp (liksom ej heller
avdrag för utrangering o. dyl.), och möjligheten till uppmjukning av avskrivningsreglerna
bortfaller även. Beträffande byggnader föreslås alltså bibehållande
av de nuvarande huvudreglerna för avskrivning, och anledning kommer
följaktligen ej att föreligga till en principiellt annan tillämpning än för
närvarande. Detta är beklagligt, desto mera som kontrasten mellan den
större frihet som föreslås i fråga örn inventarier o. dyl. beträffande såväl fysiska
som juridiska personer och den nuvarande strängheten beträffande
byggnader kommer att bliva mera i ögonen fallande. En ojämnhet mellan
inventarier och byggnader synes ej kunna undvikas, såvida man vill genomföra
en reform beträffande de förra.
Att kommittén funnit de ofta framförda klagomålen över otillfredsställande
avdrag för värdeminskning å byggnader i viss mån befogade men tillika ansett
möjlighet till viss rättelse i berörda avseende inrymmas redan i gällande lagstiftning,
framgår av följande uttalande:
Emellertid finner sig kommittén böra framhålla, att även vid bibehållande
av nuvarande avskrivningsregler skäl ofta torde föreligga att medge större
värdcminskningsavdrag beträffande byggnader än de hittills tillämpade, därför
att utvecklingen på byggnadsområdet numera går i så hastig takt, att en
byggnads livslängd i många fall beräknas bliva väsentligt kortare än den man
förut ansett sig böra räkna med. Detta gäller såväl byggnader, avsedda att
användas i rörelse, som andra byggnader. Beträffande bostadsfastigheter tager
sig förhållandet uttryck ej minst i de bestämmelser i stadsplanelagstiftning
m. m., som nödvändiggjorts för att nutidens krav och framtidens sannolika
krav på tillfredsställande bostäder skola kunna tillgodoses. Kommittén
skulle för sin del finna det lämpligt, att beskattningsnämndernas uppmärksamhet
fästes härå. Dessutom synas örn möjligt åtgärder för en likformig tilllämpning
hos beskattningsnämnderna böra vidtagas.
Ur kommitténs motivering i övrigt i fråga örn värdeminskningsavdragen
må vissa delar här återgivas.
214
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Kommittén yttrar vid behandling av frågan örn anskaffningsvärde
å maskiner, inventarier m. m. beträffande det fall att dylik tillgång
anskaffats annorledes än genom köp.
Vad som skall förstås med tillgångs »anskaffningsvärde» är väl i allmänhet
ej svårt att bestämma. Frågan blir mera komplicerad, när tillgången förvärvats
genom annat fång än köp, eller när visserligen köp föreligger men ej
ett köp i allmänna marknaden utan köp t. ex. mellan närstående, eller eljest
i fall då köpeskillingens belopp kan antagas lia rönt inverkan av särskilda
omständigheter. Har tillgång förvärvats genom byte, lärer väl i regel värdet
av det lämnade vederlaget böra bestämma värdesättningen av den nya tillgången.
Har åter tillgång förvärvats genom arv eller testamente eller likartat
fång, borde väl följdriktigt som allmän huvudprincip uppställas, att såsom
anskaffningsvärde skall antagas tillgångens värde i allmänna marknaden
(allmänna saluvärdet) vid tiden för förvärvet. Denna regel synes emellertid
kunna fasthållas endast i det fall, då tillgången förvärvats utan samban J med
rörelsen. Har en person t. ex. genom arv förvärvat en rörelse, däri inventarier
ingå, synes regeln böra vara, att såsom ingående värde för förvärvaren
antages det värde till vilket tillgången genom avskrivningar nedbragts
i arvlåtarens hand. Redan enligt gällande rätt torde vanligen anskaffningsvärde
för arvtagare beräknas på detta sätt. Har arvlåtaren erhållit
större värdeminskningsavdrag än som svarat emot den faktiska värdeminskningen,
synes anledning ej förefinnas att vid beskattningen låta vederbörande
arvtagare såsom omkostnad få avdraga belopp, vilka redan en gång
avdragits. Om å andra sidan arvlåtaren ej utnyttjar sin avdragsrätt så, att
värdet å tillgången i fråga i beskattningsavseende nedbragts så mycket som
svarar mot värdeminskningen, så kunde det synas analogivis följa av sistnämnda
regel, att förvärvaren borde ha rätt att såsom anskaffningsvärde få
det högre värdet godkänt. Det synes dock ej självklart, att denna slutsats bör
få dragas. Den nyss angivna regeln, att såsom ingående värde för arvtagaren
ej bör godkännas högre belopp än utgående värdet för arvlåtaren, är
nämligen att betrakta såsom en bestämmelse given närmast i syfte att hindra
de skattskyldiga från att söka bereda sig och sina efterkommande en obehörig
förmån. Därför synes det kommittén riktigt att anknyta till huvudregeln
om allmänna saluvärdet såsom anskaffningsvärde för arvtagaren i
det fall, då det belopp som lagts till grund för arvsbeskattningen är lägre än
utgångsvärdet för arvlåtaren. Den praktiska betydelsen av det i sådant
syfte meddelade stadgandet torde ej vara alltför stor, och kommittén har
hyst någon tvekan rörande dess behövlighet. Det har emellertid synts oförnekligt,
att regeln är uttryck för en i och för sig riktig huvudprincip, varför
densamma medtagits i förslaget.
Närmast med anledning av några av kammarrätten i utlåtande över bolagsskatteberedningens
förslag antydda fall, där genom anordnande av försäljning
av inventarier till onormalt pris obehöriga avdrag kunde komma att åtnjutas,
anför kommittén:
Det torde emellertid vara i sådana fall, då fysisk person utgör den ene
kontrahenten, som möjligheten till missbruk av avskrivningsrätten blir särskilt
framträdande. Försäljningsvinst blir enligt kommitténs förslag beskattad
hos fysisk person — utom vid realisationsvinst — allenast i den mån förut
avskrivet belopp återbekommes. Det vanliga torde emellertid vara att, där
missbruk varom här är fråga förekommer, försäljningen sker till ett mycket
högre pris än förvärvarens anskaffningsvärde, i vilket fall avyttraren ej beskattas
för hela försäljningsvinsten. Det är svårt att förutse, i vilka olika for
-
Kungl■ Maj:ts proposition nr 258.
215
mer missbruk här kan komma att äga rum. Det stadgande, som bör meddelas
för att såvitt möjligt hindra missbruk, torde därför böra få en allmänt hållen
formulering. Måhända kan mot denna invändas, att den är väl obestämd.
Men häremot kan genmälas, att stadgandet är avsett att verka rent prohibitivt
och att därför dess tillämpning i praktiken bör kunna beräknas bliva
mera sällsynt. Enligt förslaget erhålles korrektivet mot missbruk på det
sätt, att anskaffningsvärdet för förvärvaren jämkas nedåt med hänsyn till
vad förhållandena kräva. Vanligen kommer väl dylik korrigering att ske
under första året efter det under vilket transaktionen ägt rum och att sedan
lända till efterrättelse även vid följande taxeringar i anslutning till företedda
avskrivningstablåer. Principiellt möter emellertid intet hinder att, örn missförhållandet
upptäckes först senare, jämkning av anskaffningsvärdet sker
först då. Stadgandet synes för enkelhetens skull böra avfattas med syltning
på transaktioner mellan rörelseidkare. Med hänsyn till bestämmelsens karaktär
synes detta dock ej böra hindra, att den analogivis tillämpas även i sådana
fall, där avyttraren ej är rörelseidkare.
Såsom underlag för avskrivningskvotens beräknande
är det enligt kommittén mest naturligt att lägga anskaffningsvärdet. Örn anskaffningsvärdet
ej kan utredas, blir det dock nödvändigt att finna annat
lämpligt värde. Ett sådant värde kan ju åstadkommas exempelvis genom
värdering av tillgången, men det vanliga är att, där anskaffningsvärdet ej lägges
till grund för beräkningen, avskrivningskvoten uppskattas med utgångspunkt
från bokförda värdet.
Emellertid erfordras också garanti att avdrag ej medgives folmer
än anskaffningsvärdet. Kommittén yttrar härom:
Om anskaffningsvärdet ej är bekant, saknas emellertid också grundvalen
för beräkning av hur stort sammanlagt avdrag i längden bör få åtnjutas.
Den enda någorlunda tillfredsställande garanti, som i sådant fall kan erhållas
för att ej de 100 procenten skola komma att överskridas, synes vara att
förbud stadgas mot avdrag med större belopp än som avdragits i räkenskaperna,
ett förbud som dock ej rimligen bör gälla det fall, att den skattskyldige
under något år ej fått åtnjuta hela det avdrag som skett i räkenskaperna,
antingen på grund av uttryckligt beslut av beskattningsmyndigheten
eller på grund av att den skattskyldige i sin deklaration begärt endast
ett lägre avdrag enär han förutsatt att räkenskapernas avdrag ej skulle
komma att beviljas vid beskattningen. Förutsättning för medgivande i nu
antydda fall av högre avdrag i framtiden är givetvis — även utan uttryckligt
stadgande — att den skattskyldige företer utredning om förhållandet mellan
räkenskapernas och beskattningens avdrag, vilket innebär att den skattskyldige
delvis lämnar sådana uppgifter, som eljest innehållas i en avskrivningstablå.
Särskild hänsyn måste tagas till de rörelseidkare, som ej ha bokföring.
Hinder för dessa bör ej möta att förete avskrivningstablåer, vilka ju i verkligheten
innefatta ett slags bokslut rörande avskrivningar o. dyl. Där utredning
rörande anskaffningsvärdet ej av sådan rörelseidkare kan företes
— och detta torde vara mycket vanligt — går det här ej att falla tillbaka
på i räkenskaper gjorda avskrivningar. Det torde därför bliva nödvändigt
att normalt nöja sig med vissa uppgifter i deklarationerna. I vissa fall böra
måhända de skattskyldiga tillhållas avlämna sådana enligt formulär, som
synes kunna uppställas något annorlunda än för dem som föra handels
-
216
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
böcker. Äro uppgifterna mindre pålitliga eller eljest mindre tillfredsställande,
blir detta en anledning för taxeringsmyndigheterna att särskilt tillse att
ej större avdrag medges än som med säkerhet kan antagas svara mot den
verkliga värdeminskningen.
Särskilt intresse knyter sig till spörsmålet huru bör förfaras, då skattskyldig
ej kunnat under visst år tillgodogöra sig de
på samma år belöpande värde minskningsavdragen,
emedan inkomsten icke räckt till.
Kommittén har för sin del ansett, att det bör lösas på följande sätt. Förutsättning
för att ej utnyttjat avdrag skall kunna senare åtnjutas är, att
den skattskyldige företer utredning rörande återstående anskaffningsvärde.
Förutsättning är vidare att han normalt beräknar avdragen enligt avskrivningsplan.
Vanligen är alitsa fråga örn sådana fall, där vederbörande företer
värdeminskningstablåer enligt vedertagen uppställning. Fråga bör i första
hand vara om sådant på visst år enligt avskrivningsplan belöpande avdrag
som han ej kunnat utnyttja därför att underskott uppstått å rörelsebilagan
före procentavdraget, d. v. s. om avdrag som han »icke kunnat vid
beräkning av sin nettointäkt av rörelse utnyttja». Märkas bör dock att,
om underskott å förvärvskällan rörelse kunnat utnyttjas, det måste anses,
att den skattskyldige kunnat i motsvarande mån utnyttja värdeminskningsavdraget
från sin rörelseinkomst. Vid statsbeskattningen bör enligt kommitténs
förmenande avdraget för underskott anses ske före avdraget för underskott
å övriga förvärvskällor samt för erlagda utskylder. Har avdraget
sålunda kunnat utnyttjas vid statsbeskattningen, bör det anses ha åtnjutits
vid inkomstberäkningen i dess helhet. Att räkna med olika regler
för stats- och för kommunalskatten vore ohållbart. Det synes ej föreligga
anledning att låta den skattskyldige åtnjuta ifrågavarande ej utnyttjade
värdeminskningsavdrag ett senare år vid sidan av avskrivningsplanen, utan
bör detta få ske genom utsträckning av den i planen antagna varaktighetstiden.
Avdraget medgives med andra ord efter det beträffande viss tillgång
enligt planen avdragsrätten i övrigt utnyttjats till slut. Det synes ej finnas
skäl att låta avdraget i fråga gälla förluster som ligga alltför långt tillbaka
i tiden. Kommittén föreslår att en gräns sättes så, att outnyttjat avdrag
som belöpt å beskattningsår, för vilket taxering skett före år 1933, ej må
vidare utnyttjas.
Även i några andra fall har kommittén ansett att avdrag utöver vad
som följer av huvudregeln, således utöver avskrivningsplanens normala avdrag,
bör medgivas.
Möjlighet att ett senare år utnyttja förut outnyttjat avdrag synes vidare
böra föreligga i de fall, att skattskyldig under visst år i beskattningsavseende
(vid beräkning av nettointäkten av rörelse) erhållit mindre avdrag än enligt
godkänd värdeminskningsplan, även örn han kunnat utnyttja det större avdraget,
dock endast i det fall att han gjort motsvarande mindre avdrag även
i sina räkenskaper. Sistnämnda inskränkning har synts erforderlig för att
ej normalregeln om lika årliga avdrag skall kunna helt åsidosättas. Härtill
har gjorts det betydelsefulla tillägget, att i sistnämnda fall det resterande avdraget
skall kunna ske ett senare år blott under förutsättning att motsvarande
större avdrag —- utöver avskrivningsplanen — då gjorts i böckerna. Kommittén
har genom sistnämnda inskränkningar velat förhindra godtycke vid
utnyttjandet av värdeminskningsavdrag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
217
Ett annat fall, då tillfälligt avdrag utöver det som följer av huvudregeln
bör kunna medgivas, är att skattskyldig företer utredning om en mera väsentlig
nedgång av värdet utöver den för vilken avskrivning medgivits enligt
planen. Denna nedgång kan lia berott av omständigheter av olika slag, eventuellt
även prisändring eller dyl.---Åt bestämmelsen måste dock givas
sådan avfattning att ej beskattningsmyndigheterna i otid för rena småsaker
besväras med att pröva bevisning rörande värdet å inventarier o. dyl. Sådant
avdrag, varom här är fråga, får väl vanligen karaktären av större engångsavdrag.
Ilar sådant medgivits, bör detta ej föranleda ändring i den tidigare
antagna varaktighetstiden, utan bör i fortsättningen så förfaras, att avdragen
beräknas för den återstående varaktighetstiden med det efter engångsavdraget
återstående anskaffningsvärdet fördelat på denna tid. Detta synes ligga i
sakens natur, varför särskilt stadgande därom ej torde vara erforderligt. Även
det avdrag, varom här är fråga, synes böra bindas vid räkenskaperna.
Vidare synes anledning till värdeminskningsavdrag utöver det, som följer
av normala regler, kunna medges för s. k. överpris och merkostnad, d. v. s.
pris över det normala som den skattskyldige betalar, eller kostnad över den
normala som han ikläder sig för att utnyttja en tillfällig konjunktur eller dyl.
i avsikt att kunna under denna konjunktur intjäna överpriset eller merkostnaden.
Det kan ju inträffa, att redan vid beskattningsårets slut värdet av
tillgången så nedgått, att den här ovan senast omförmälda avdragsmöjligheten
är tillfyllest. Detta är dock ingalunda alltid fallet. Rätt till avdrag
för överpris och merkostnad kan för vissa företagstyper, särskilt rederinäringen,
vara av stor betydelse. Sådan har i vissa fall medgivits även enligt gällande
rätt, ehuru garanti ej hittills funnits att, örn avskrivningarna kommit
att ske med större belopp än den värdeminskning som faktiskt inträtt, framtida
försäljningsvinst skulle bliva beskattad ens till den del den utgjorts av
återbekomna avskrivningar. Med de bestämmelser kommittén nu framlägger
rörande beskattning i sistnämnda avseende torde några betänkligheter
mot avdrag för överpris och merkostnad knappast behöva hysas. Att här
endast bör vara fråga om avdrag som skett i räkenskaperna ligger i sakens
natur.
Med hänsyn till den styrka varmed den fria avskrivningsrätten förordats
från näringsidkarehåll, torde det enligt kommitténs mening kunna antagas
att aktiebolag och likställda ganska allmänt skulle komma att begagna sig av
sådan rätt. Emellertid vore en övergång i motsatt riktning också tänkbar.
Vid dylik övergång till eller från fri avskrivning uppstode
åtskilliga problem. Elter att hava berört bolagsskatteberedningens förslag
i samband med denna fråga fortsätter kommittén:
Kommittén bar för sin del tänkt sig mindre stola bestämmelser rörande
dylik övergång.
Ilar den skattskyldige tidigare ej fått avdrag, som skett i räkenskaperna,
godkända vid beskattningen, kan man rimligen ej vägra honom att senare
komma i åtnjutande av dessa avdrag. Han bör lia rätt att i den mån beloppen
falla inom godkänd värdeminskningsplan tillgodoräkna sig dem även
i framtiden. Därest den skattskyldige begagnar den fria avskrivningsrätten
till att i överensstämmelse med sina räkenskaper göra större avdrag vid beskattningen
än enligt värdeminskningsplanen, inträder ju en gång det förhållandet,
att planen rymmer avdrag, som ej ingå i räkenskaperna. Dylika
avdrag böra då medgivas, ehuru de ske med .större belopp än enligt räkenskaperna.
Däremot synes ej anledning föreligga att vid fri avskrivning med
-
218
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
ge avdrag under senare år för belopp, som ej tidigare kunnat i avdragsväg
utnyttjas, då det här ej är fråga om tillämpning av avskrivningsplaner utan
om en rent principiell och allmän anknytning till räkenskaperna. De avdrag,
som avses i punkt 3 c tredje stycket av förevarande anvisningar, synas
i detta sammanhang ej vålla särskilda komplikationer, då en förutsättning
för deras åtnjutande även utan fri avskrivningsrätt är att de motsvaras av
avdrag i räkenskaperna.
Möjlighet förefinnes också, att den skattskyldige vid beskattningen åtnjutit
större avdrag än enligt räkenskaperna. Vid övergång till fri avskrivning
kommer detta förhållande normalt att göra sig gällande på det sätt att avskrivningarna
enligt värdeminskningsplanen upphöra tidigare än avskrivningarna
enligt räkenskaperna, i vilket fall givetvis räkenskapernas avdrag
ej längre kunna beviljas. Det kunde synas ej vara i den skattskyldiges intresse
att på ett tidigare stadium beskattas för belopp, varmed räkenskapernas
avdrag sålunda understigit beskattningens avdrag. Men det kan inträffa,
att skattskyldig, som vill övergå till fri avskrivning, finner det med sin fördel
förenligt att redan från början bringa avskrivningarna vid beskattningen
i full överensstämmelse med räkenskaperna. Detta synes ej böra förmenas
honom, såvitt fråga är örn förhållanden som hänföra sig till tiden före den
nya lagstiftningens ikraftträdande. Det kunde måhända synas berättigat att
medge motsvarande möjlighet även i fråga om den kommande tiden. Emellertid
innebär den rättighet, varom fråga är, en viss möjlighet för den skattskyldige
att själv välja tidpunkten för beskattning av belopp, som kunna
vara ganska betydande, och det synes ej vara alldeles uteslutet att denna
möjlighet skulle kunna leda till missbruk. Då skattskyldig varom fråga är
har möjlighet att omedelbart efter den nya lagstiftningens ikraftträdande
övergå till fri avskrivningsrätt, synes det från dennes synpunkt ej finnas
särskild anledning att låta medgivandet sträcka sig längre än kommittén
ifrågasätter. Med hänsyn till detta medgivandes egenskap att avse förhållandena
före den nya lagstiftningens ikraftträdande synes det böra intagas i
en övergångsbestämmelse.
Den föreslagna utvidgningen av inkomstbegreppet kunde tänkas få särskild
betydelse för sjöfartsnäringen. I denna fråga anför komtén:
Kommittén
har vid framläggande av förenämnda förslag bland annat haft
sjöfartens speciella problem för ögonen. Den särskilda framställning, som i
detta ämne gjorts från kommerskollegium, torde också kunna sägas lia i
huvudsak tillgodosetts genom förslaget. Kommerskollegium har emellertid
också framhållit önskvärdheten av att det av bolagsskatteberedningen
framlagda förslaget örn uppskov i vissa fall med beskattning av utfallande
försäkringsbelopp bleve genomfört. Kammarrätten har i sitt yttrande
över bolagsskatteberedningens förslag avstyrkt ett dylikt stadgande
dels av principiella skäl och dels därför att detta kunde befaras vålla stora
svårigheter vid taxeringen. Kammarrätten bestred icke, att förslaget om
beskattning av vinster å försäljning av inventarier kunde verka ogynnsamt
i sådana fall, där man ville åstadkomma en uppmjukning genom det nu
ifrågavarande stadgandet, men ansåg detta förhållande utgöra ett skäl ej att
godkänna stadgandet men väl att avstyrka det vidgade inkomstbegreppet.
Kommittén kan visserligen icke tillmäta det föreliggande spörsmålet den vikt
som kammarrätten gjort. Däremot delar kommittén kammarrättens uppfattning
rörande de praktiska tillämpningssvårigheterna. Det bör märkas,
att det föreslagna stadgandet ej avser uteslutande sjöfartens inventarier
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
219
utan inventarier i allmänhet. Det kan knappast förväntas, att fördelarna
med stadgandet under mera normala konjunkturer skulle uppväga nämnda
olägenheter. Kommittén vill medge, att vid extraordinära konjunkturer
ett stadgande av angivet innehåll kan innebära den mest rationella lösningen
av sådana svårigheter som stadgandet avser att möta. I så fall
bör det ej vara uteslutet att genom tillfällig lagstiftning gällande för viss
tid införa ett dylikt stadgande. Däremot upptages icke någon bestämmelse
i ämnet i kommitténs nu föreliggande förslag.
Rörande sitt förslag i fråga örn patent, good will m. m. har kommittén
ej anfört någon egentlig motivering. Beträffande ej tidsbegränsad
good will har emellertid kommittén yttrat följande:
Att rätt till avdrag för värdeminskning å ej tidsbegränsad good will icke
bör få medges följer av kommitténs allmänna ståndpunkt, att avdrag för
värdeminskning, som är likställd med kapitalförlust, ej bör få ske. Kan vid
förvärv av good will förutses och beräknas, att den skall inom viss tid förbrukas,
lärer fråga vara om i verkligheten tidsbegränsad good will, för vilken
avdrag får göras.
Beträffande den i praxis ofta svårlösta frågan örn värdeminskningsavdrag
å aktier och angående lämpligheten av att i lagtexten införa ett förtydligande
stadgande härom anför kommittén i huvudsak:
Kommittén har, vid det förhållande att ingen ändring åsyftas i vad som
redan nu torde få anses här gälla, övervägt, huruvida det vore behövligt med
ett lagstadgande i ämnet. Emellertid torde det ofta vara oklart för beskattningsmyndigheterna
vad som verkligen gäller i förevarande avseende. Detta
synes utgöra ett skäl att i lagtexten angiva de principer som här äro tillämpliga.
Ett ytterligare sådant skäl är, att det måhända ej är alldeles säkert, att
avdrag för värdeminskning, som här avses, enligt gällande rätt är medgivet
förrän genom avyttring eller dyl. konstaterad förlust föreligger. Avdrag för
avskrivning synes böra få ske även i annat fall, där värdeminskningen verkligen
är att anse som en på förhand förutsebar omkostnad, dock endast i den
utsträckning nedgång i värdet verkligen också äger rum. En regel, enligt
vilken avdrag skall få ske med belopp, varmed värdet nedgått enligt vad
inträffade omständigheter göra uppenbart eller sannolikt, har upptagits i
kommittéförslaget och överensstämmer med vad bolagsskatteberedningen
föreslagit för de fall, då enligt nämnda berednings förslag avdrag för värdeminskning
o. dyl. medgivits. Det synes däremot ej kommittén erforderligt
att i lagen direkt besvara frågan, i vilka fall vinst på försäljning av aktier
av ifrågavarande slag bör beskattas.
Rörande värdeminskningsavdrag å byggnader har kommittén, utöver
vad redan återgivits, gjort bl. a. följande uttalanden:
Gällande lagstiftning lägger ej hinder i vägen för att å .sådana fasta maskiner
m. m. i byggnader, som kunna hänföras till inventarier, tillämpa de
för maskiner och andra inventarier gällande avskrivningsreglerna. Denna
möjlighet har ansetts vålla taxeringsmyndigheterna svårigheter vid den praktiska
tillämpningen; lil. a. har kontrollen över att ej avdrag medgåves dubbelt
— exempelvis både för reparationskostnad och för avskrivning -— visat
sig besvärlig. Bolagsskatteberedningen föreslog av dylika skäl på sin tid —
närmast beträffande inkomst av annan fastighet men liven beträffande inkomst
av rörelse —- att vid beräkning av avskrivning å byggnad i dess värde
borde inräknas värdet å fasta maskiner och andra inventarier, sorn lia till
220
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
uppgift att göra byggnaden användbar såsom bostad eller eljest såsom uppehållsplats
för människor eller för förvaringsändamål, och att sålunda för
dylika tillgångar de avskrivningsregler, som gälla för inventarier m. m., ej
skulle tillämpas. Kommittén finner sig böra upptaga detta bolagsskatteberedningens
allmänt tillstyrkta förslag med den modifikationen företrädesvis i formellt
avseende, att gränslinjen mellan inventarier och byggnader dragés med
hänsyn till vad som vid fastighetstaxeringen hänförts till särskilt maskinvärde
eller ej. Genom lagstiftningen om redovisning av särskilt maskinvärde har
skapats denna möjlighet att i fråga örn avskrivningarna uppdraga en klar
och bestämd gränslinje. Vid fastighetstaxeringen skall uttryckligen fastslås
vilka fasta maskiner m. m. som ingå i särskilt maskinvärde, och uppgifter
om den i sådant avseende gjorda uppdelningen komma att stå till taxeringsmyndigheternas
förfogande. I åtskilliga av de fall, där nu avskrivning å hissar,
värmeledningspannor etc. förekommer, skulle följaktligen kostnaden för
dessas ersättande med nya motsvarande anordningar i stället bliva avdragsgill
såsom reparationskostnad. Något hinder att inom ramen för de bestämmelser,
som bliva gällande för byggnader, tillämpa olika avskrivningsprocent
å olika delar av dessa med olika varaktighetstid synes ej föreligga, lika litet
som dylikt hinder förefinnes beträffande olika byggnader å samma tomt. Ett
medgivande härav synes emellertid knappast möjligt utom i fall då utredning
å värdeminskningstablåer företes rörande avdragens utnyttjande. Uppenbarligen
måste också tillses, att avdrag ej får ske både för reparationer och
för avskrivning beträffade samma kostnad.
Frågan örn rätt till avskrivning å byggnad i rörelse sammanhänger, såsom
nyss nämnts, med motsvarande spörsmål beträffande byggnader i allmänhet,
såväl bostadsbyggnader som byggnader i jordbruk. Det förefaller
sannolikt, att sistnämnda frågor måste bliva föremål för uppmärksamhet
under^ de utredningar, som ej minst på kommunalbeskattningens område
förestå under närmaste tiden. Otänkbart är ej, att dessa utredningars resultat
kunna påverka även frågan om byggnader i rörelse. Med hänsyn särskilt
till de olika regler, som enligt kommitténs förslag bliva tillämpliga vid
avyttring av inventarier och avyttring av byggnader, torde det emellertid
vara önskvärt, att redan nu de ändringar i fråga om avskrivning å byggnad
i rörelse m. m. göras, för vilka nyss redogjorts.
Ett avdrag av delvis annan natur och ett avdrag, som har stort aktuellt
intresse för särskilda företag och för vissa kommuner, gäller substansminskning
å naturtillgångar.
Vad angår substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar föreslås
icke någon saklig ändring i vad som nu gäller. Kommitténs ståndpunkt
överensstämmer bär med bolagsskatteberedningens. Detta avdrag är
i viss mån till sin princip enklare än flertalet övriga värdeminskningsavdrag,
eftersom avdrag bör få ske för vad som erlagts just för vad som varje
år uttages ur fyndigheten. Någon avskrivningsplan i vanlig mening kan alltså
ej här ifrågakomma men väl en utredning rörande det å-pris som kan
antagas vara betalt för varje enhet av den uttagna varan. Har denna kalkyl
skett efter beräkningsgrund, som visar sig hållbar även i framtiden, bör
i allmänhet avdraget år efter år beräknas till samma å-pris för den givna enheten,
t. ex. varje ton bruten malm. Uppenbarligen kan emellertid anledning
till revidering av den ursprungliga beräkningsgrunden stundom föreligga.
I varje fall bör här liksom beträffande inventarier o. dyl. tillses, att ej
mer än anskaffningsvärdet får sammanlagt avdragas, vilket bör ha åtminstone
den betydelsen, att i varje års deklaration angives huru stor del av
Kungl. Maj:ts proposition nr 258. 221
nämnda värde som återstår i beskattningsavseende oavskrivet av anskaffningsvärdet.
Kommunalskatteberedningen, som erhållit del av huvudgrunderna
för kommitténs nu omför mälda förslag rörande avskrivningar
för värdeminskning o. s. v., har ur de synpunkter, vilka det åligger beredningen
att företräda, icke haft någon erinran att framställa i anledning
därav. Särskild mening har anförts av ledamöterna herrar Werner och Bergstedt,
vilka anfört:
Den ifrågasatta rätten för aktiebolag och en del andra juridiska personer
att efter eget avgörande verkställa avskrivningar i beskattningshänseende beträffande
vissa i rörelse använda tillgångar synes giva anledning till tvekan.
Ur principiell synpunkt torde kunna ifrågasättas, om det är önskvärt att
införa ett särskilt inkomstbegrepp och göra avsteg från gängse beskattningsgrunder
beträffande nämnda grupp av skattskyldiga. Även om bestämmelserna
angående villkoren för den fria avskrivningsrättens åtnjutande synas
bliva utformade på ett betryggande sätt, kan det vara tvivel underkastat, om
den nuvarande taxeringsorganisationen å landsbygden giver möjlighet att
utöva erforderlig kontroll över bestämmelsernas efterlevnad. Om sådan
kontroll ej sker, kunna skatteförluster för stat och kommuner befaras. Av
bolag eller därmed jämnställda juridiska personer skönsmässigt verkställda
avskrivningar till större belopp torde även för visst år kunna i väsentlig
grad nedbringa den skattepliktiga inkomsten inom en kommun. Med hänsyn
till de ändringar i kommunalbeskattningen, som kommunalskatteberedningen
överväger, torde varje möjlighet till rubbningar i det kommunala skatteunderlaget,
som man ytterligare har att räkna med, kunna inverka på beredningens
slutliga ståndpunktstagande. I frågans nuvarande läge anse vi oss icke
kunna biträda det föreliggande förslaget i vad angår rätten till fria avskrivningar.
Till förslagets övriga delar få vi i princip uttala vår anslutning. Vi
finna den ökade uppgiftsskyldigheten för skattskyldiga, vilka yrka avdrag
för värdeminskning, vara ägnad att åstadkomma betydande förbättringar i
de nuvarande förhållandena.
Av kommittén har vidare framlagts förslag till vissa ändringar i faxeringsf
örordningen. Rörande motiven för dessa ändringar torde jag
kunna nöja mig med att hänvisa till betänkandet.
Vid betänkandet har vidare såsom bilaga fogats ett utkast till formu1
ä r rörande uppgifter, som de skattskyldiga skola avlämna för erhållande
av rätt till värdeminskningsavdrag å inventarier m. m. Formuläret — till
vilket fogats viss motivering — är ej att betrakta såsom ett av kommittén
framlagt förslag. Rörande formuläret och motiveringen för detsamma tillåter
jag mig likaledes hänvisa till betänkandet.
Yttrandena.
Av de inkomna yttrandena i vad de avse värdeminskningsavdrag innefatta
i främsta rummet tvenne, nämligen de av kammarrätten och Sveriges
industriförbund m. fl. näringsorganisationer avgivna, en ingående granskning
av kommittéförslaget. Dessa två yttranden torde i nämnda delar få såsom
bilagor (B och C) fogas till detta protokoll.
I förevarande frågekomplex har särskilt den fria avskrivning srätten
och dennas lämpliga omfattning tilldragit sig de hörda myndig
-
222
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
heternas och näringssammanslutningarnas intresse. Kammarrättens principiella
inställning till denna fråga framgår av följande uttalanden i yttrandet:
Kammarrätten vidhåller alltjämt sin uppfattning att den fria avskrivningsrätten
kan förväntas medföra betydande fördelar. Med hänsyn till de starka
konjunkturväxlingar, som inträffat sedan kammarrätten senast uttalade sig
i förevarande ärende, och därmed sammanhängande förhållanden synes
man vara berättigad draga den slutsatsen, att de väntade fördelarna i konsolideringshänseende
icke underskattats och att en önskvärd utjämning av
skatteunderlaget beskattningsåren emellan knappast lärer kunna vinnas allenast
genom en uppmjukning av de normala avskrivningsreglerna.
Kammarrätten finner det av kommittén framlagda förslaget att medgiva
rätt till fri avskrivning i begränsad omfattning åt aktiebolag och vissa andra
juridiska personer innebära en lyckligt funnen kompromiss mellan de stridiga
intressen, som göra sig gällande å förevarande område, och anser sig
böra förorda förslaget i denna del.
Det av mig förut omförmälda av kommittén föreslagna stadgandet, enligt
vilket vid fri avskrivning räkenskapernas värdeminskningsavdrag skola godkännas,
»försåvitt ej särskilda omständigheter till annat föranleda», har
kammarrätten på anförda skäl, ehuru med tvekan, ansett böra utgå.
Av de övriga hörda myndigheterna hava de flesta tillstyrkt kommitténs
förslag rörande fri avskrivning, några dock icke utan tvekan.
Kommerskollegium anför:
Enligt kollegii mening torde det i stort sett, åtminstone vad beträffar
industri, småindustri och hantverk, förhålla sig så, att de företag, för vilka
maskinkostnader o. d. spela stor roll i förhållande till övriga tillverkningskostnader
och för vilka den fria avskrivningsrätten därför skulle få den
största ekonomiska betydelsen, bedrivas av juridiska personer. Den föreslagna
differentieringen skulle för fysiska personer, som driva näring inom
nämnda verksamhetsgrenar, därför icke annat än i relativt sällsynta fall vara
av större betydelse i ekonomiskt hänseende. Även om det ur näringslivets
synpunkt vore önskvärt, om den fria avskrivningsrätten kunde utsträckas
även till fysiska personer, vill kollegium dock med hänsyn till de av skattekommittén
häremot anförda skälen icke påyrka ändring av det föreliggande
förslaget i detta hänseende. Kollegium vill emellertid i anslutning till vad
skattekommittén yttrat förorda, att på grundval av de erfarenheter beträffande
ifrågavarande rätt för juridiska personer, som under de närmaste åren
kunna komma att göras, en ytterligare utredning av frågan, såvitt angår fysiska
personer, bör komma till stånd.
Statskontoret anser, att ifrågavarande bestämmelser lära få tillmätas ett
icke ringa värde för näringslivet i dess konsolideringssträvanden. Med hänsyn
härtill och då avskrivningarnas bindande vid räkenskaperna i den utsträckning
som förordats torde utgöra en viss garanti mot missbruk av avskrivningsrätten,
hyser statskontoret icke betänklighet mot att tillstyrka förslaget
i dessa delar.
Riksräkenskapsverket, som tillmäter kommitténs förevarande förslag stor
principiell betydelse, finner önskvärt, att i avskrivningshänseende likartade
regler tillämpas jämväl för fysiska personer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
223
Socialstyrelsen framhåller den fria avskrivningsrättens stora betydelse för
näringsföretagens konsolideringssträvanden. Styrelsen anser för sin del, att
frågan om en fri avskrivningsrätt i sin helhet är mycket betydelsefull ur
arbetsmarknadssynpunkt, och uttalar, att en lösning av detta problem i av
kommittén föreslagen riktning torde komma att bidraga till att olika företag
inom skilda näringsområden lättare kunna kvarhålla hos dem anställd personal
under tider av mindre goda konjunkturer.
Även bank- och fondinspektionen ger sitt förord åt kommittéförslaget i
denna del, men uttalar att vissa av de erinringar, som framförts av svenska
bankföreningen (vilken deltagit i det av Sveriges industriförbund m. fl.
avgivna yttrandet), synas vara av den vikt, att hänsyn till dem bör tagas.
Lantbruksstyrelsen instämmer i synpunkter, som framförts av Sveriges
allmänna lantbrukssällskap, och som tala för förslaget.
Av länsstyrelserna anse två, nämligen de i Uppsala län och Jönköpings län,
att den för de juridiska personerna föreslagna fria avskrivningsrätten bör utsträckas
även till fysiska personer. Länsstyrelserna i Malmöhus, örebro,
Kopparbergs och Västerbottens län tillstyrka kommittéförslaget under uttalande
av tvekan rörande det berättigade i att fran den fria avskrivningsrätten
utesluta fysiska personer.
Länsstyrelsen i Örebro län yttrar sålunda bl. a.:
Den nu gällande ordningen för avdrag för värdeminskning av tillgångar
i rörelse är utan tvivel behäftad med stora olägenheter för såväl näringsidkare
som beskattningsmyndigheter. Dessa olägenheter torde icke kunna
undanröjas utan en betydande utvidgning av avdragsrätten och närmare angivande
i författningen av vari denna avdragsrätt består. Kommitténs förslag
härutinnen synes länsstyrelsen salunda utgå från riktiga förutsättningar.
Att byggnader och jord undantagas från den friare avskrivningsrätten synes
länsstyrelsen riktigt. Däremot lärer kunna ifrågasättas, huruvida den föreslagna
skillnaden gentemot denna avskrivningsrätt mellan juridiska personer
och enskilda kan i längden upprätthållas eller överhuvud taget försvaras.
Att de ekonomiska verkningarna av införandet av en fri avskrivningsrätt
isynnerhet under en övergångstid för det allmänna kunna bliva mycket kännbara
är uppenbart, även örn denna rätt nu inskränkes till allenast de juridiska
personerna, men denna omständighet lärer knappast kunna anses vara
av beskaffenhet att den i och för sig bör föranleda en olika lagstiftning för
sins emellan tämligen likställda skattskyldiga. Den omständigheten, att
skatten för enskilda blir progressiv och för juridiska personer proportionell,
lärer väl icke utesluta, att lika regler för båda dessa kategorier skattskyldiga
tillämpas i fråga om värdeminskningsavdragen. Så kallade familjebolag
exempelvis hava i stort sett samma möjlighet att förtaga verkningarna av
progressionen å aktieägarnas inkomster som de enskilda med fri avskrivningsrätt
skulle hava gentemot sina inkomster, enär familjebolagens vinster i regel
uttagas i form av löner.
Efter att lia framhållit bland annat de svårigheter, som uppstå i avseende
å kontrollen å värdeminskningsavdragens riktighet, framförallt beträffande
dem som ej komma i åtnjutande av fri avskrivning, fortsätter länsstyrelsen:
Dessa omständigheter tillika med det invecklade taxeringsförfarande, som
förslaget i fråga om värdeminskningsavdragen innebär i fråga om enskilda,
224
Kungl. Maj:ts proposition nr 858.
föranleder länsstyrelsen att ifrågasätta, om det icke varit bättre att nu taga
steget fullt ut och medgiva fri avskrivningsrätt även för enskilda näringsidkare.
Genom att helt binda avdragen vid avskrivningen i böckerna få näringsidkarna
den av dem ivrigt eftersträvade bestämmanderätten över de årliga
avskrivningarnas och avdragens storlek och arbetet med taxeringarna
kommer att i denna del betydligt förenklas. De betänkligheter, som framförts
gentemot den fria avskrivningsrätten för enskilda, torde vara överdrivna,
då dessas inventariebestånd i regel äro av mindre omfattning och företagens
konsolidering och den successiva minskningen av avdragen torde komma
att snart nog till fullo uppväga olägenheterna.
Länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens
län förorda likaledes förslaget, vissa dock under framhållande av befarade
svårigheter vid tillämpningen, några under framförande av kritik rörande
detaljer i de föreslagna bestämmelserna. Länsstyrelserna i Kristianstads och
Gävleborgs län finna särskilt familjebolagen giva anledning till betänksamhet
inför förslaget om fri avskrivningsrätt.
Ehuru tveksamma vilja länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och
Kronobergs län likväl ej avstyrka den fria avskrivningsrätten.
Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, efter att lia hänvisat därtill att enligt
kommittéförslaget fri avskrivning medgåves endast där ej särskilda omständigheter
till annat föranleda och icke alls för fysiska personer, bl. a. följande:
Länsstyrelsen
finner denna begränsning mycket välbetänkt och ställer sig
ur taxeringsteknisk synpunkt även tveksam till kommitténs förslag i fråga
om fri avskrivningsrätt lör förenämnda juridiska personers vidkommande
med den väga utformning, som ovan citerade del av förslagen tillhörande
lagtext giver vid handen. Densamma synes ägnad att låta de skattskyldiga
»yrka» och tillgodogöra sig fri avskrivningsrätt utan att uppfylla därför likvisst
stadgade villkor och utan att taxeringsmyndigheterna kunna annat än
i efterhand ingripa emot eventuellt redan uppkomna missförhållanden. Kommittén
har vid motiveringen av den fria avskrivningsrätten uttalat, att den ej
finner tillrådligt att i de fall då fri avskrivningsrätt i princip medgives göra
denna ovillkorlig, och har också föreslagit vissa villkor med viss ökad uppgiftsskyldighet
för de skattskyldiga, varemot länsstyrelsen icke har något huvudsakligt
att erinra.
Även Överståthållarämbetet ger uttryck åt stark tvekan och ifrågasätter,
att den årliga avskrivningsrätten maximeras.
Taxeringsintendenten hos Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida med
den betydande uppmjukning av bestämmelserna i övrigt angående värdeminskningsavdrag,
som kommittéförslaget innehåller, något verkligt behov
av den fria avskrivningsrätten skulle föreligga.
Lansstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Blekinge, Skaraborgs och Västernorrlands
län avstyrka den fria avskrivningsrätten.
Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar sålunda:
Nu liksom tidigare anser länsstyrelsen principiellt önskvärt, att fri avskrivVld
haxeringen medgives rörelseidkare, men måste liksom tidigare
da ifrågavarande spörsmål förelegat till bedömande, uttala betänkligheter
Kungl. Majlis proposition nr 258.
225
angående möjligheten att tillskapa och genomföra sådana bestämmelser, som
åstadkomma en rationell och rättvis lösning av frågan. Särskilt vill länsstyrelsen
framhålla olägenheten av skilda inkomstbegrepp och avdragsregler
för enskilda skattskyldiga och aktiebolag. Vidare måste länsstyrelsen ifrågasätta
lämpligheten av att genomföra nya rättsregler inom förevarande område
utan samband med kommunalskattefrågans ordnande. I detta hänseende
får länsstyrelsen — för övrigt i anslutning till vissa industrikommuners
inom länet uppfattning —- instämma uti den reservation, som inom kommunalskatteberedningen
avgivits av herrar Bergstedt och Werner.
Länsstyrelsen ger i detta sammanhang uttryck åt det antagandet att de
föreslagna bestämmelserna, i stället för att, som kommittén förutsatt, minska
friktionen mellan taxeringsmyndigheterna och de skattskyldiga, tvärt om
skulle nödvändiggöra ökad kontroll och övervakning från myndigheternas
sida. Vidare anför länsstyrelsen, att de föreslagna avskrivningsreglerna synas
avpassade främst efter de stora industriföretagens förhållanden, och att
deras inverkan på s. k. familjebolag icke blivit utredd. Till denna senare
grupp antager länsstyrelsen att de flesta aktiebolagen höra. Just i fråga om
dessa bolag vore det, enligt vad erfarenheten visat, som till skattelättnader
syftande transaktioner brukade försökas. Möjligheterna till dylika skulle
enligt länsstyrelsens åsikt ökas genom den fria avskrivningsrättens införande.
Jämväl länsstyrelsen i Skaraborgs län stöder sitt avstyrkande väsentligen
på det av reservanterna i kommunalskatteberedningen anförda skälet.
Länsstyrelsen i Kalmar län utvecklar en ingående kritik mot kommittéförslaget
i allmänhet i fråga om värdeminskningsavdrag. Vad särskilt den fria
avdragsrätten beträffar vänder sig länsstyrelsen bl. a. mot den undantagsbestämmelse,
enligt vilken räkenskapernas avdrag kunna frångås, örn särskilda
omständigheter därtill föranleda. Ifrågavarande undantagsbestämmelse
finner länsstyrelsen visserligen i högsta grad behövlig, men länsstyrelsen
förmenar att dess avfattning skulle i praktiken leda till ett betydligt
större antal rättstvister än de nuvarande bestämmelserna göra.
Kommittéförslaget förordas av svenska landstingsförbundet. Svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund lia ej rörande denna
fråga gjort något särskilt uttalande. Några kommuner lia anmält tvekan
rörande den fria avskrivningsrätten, medan det stora flertalet ej uttalat
några betänkligheter rörande denna.
Av de hörda näringssammanslutningarna förorda Västernorrlands och
Jämtlands läns handelskammare, kooperativa förbundet, Sveriges redareförening
ävensom Sveriges allmänna lantbrukssällskap m. fl. representanter för
jordbruksnäringen kommitténs förslag utan principiella ändringar.
Sveriges redareförening uttrycker önskemålet, att föreskrifter örn friare avskrivning
så snart sig göra låter träda i tillämpning, i synnerhet som det just
för närvarande gives ett tillfälle för många näringsutövare alt genom lämpliga
avskrivningar konsolidera sina företag. Av dessa ha åtskilliga under ett
flertal år icke lämnat något överskott, vilket haft till följd, att avskrivningar
antingen icke alls kunnat ske eller ock företagits i mycket begränsad omfattning.
Bihang lill riksdagens protokötl 1938. I samt. Nr 258.
15
226
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap påpekar särskilt, att den fria avskrivningen
komme att underlätta en fortsatt och välbehövlig konsolidering
av de ekonomiska föreningarna.
Övriga sammanslutningar tillstyrka den fria avskrivningsrättens utsträckande
även till fysiska personer. Flertalet av dem instämma i det gemensamt
av Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare och svenska
bankföreningen avgivna yttrandet. I detta göres gällande, att de av kommittén
uttalade farhågorna för icke önskvärda konsekvenser av en så vid
utsträckning av den fria avdragsrätten som föreslagits äro överdrivna. Den
förhoppningen uttalas, att frågan örn sådan utsträckning i vart fall måtte
upptagas till förnyat övervägande, sedan någon tids erfarenhet på området
vunnits.
De av kommittén föreslagna uppmjukningarna av de allmänna
reglerna örn avdrag för värdeminskning å inventarier och liknande tillgångar
lia i stort sett tillstyrkts av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.
Länsstyrelsen i Kalmar län synes dock vara av den uppfattningen, att
tillämpningen av dessa regler kommer att föranleda så stora svårigheter, att
det vore att föredraga, om de gällande reglerna bibehållas. Ett par länsstyrelser
ha ansett det önskvärt, att lösningen av den föreliggande frågan
uppskötes, tills förslag förelåge beträffande reform av den kommunala beskattningen.
Rörande författningstextens allmänna uppställning
och avfattning har kritik framställts närmast i det av Sveriges industriförbund
m. fl. avgivna yttrandet samt i kammarrättens utlåtande. Näringsorganisationerna
ha framlagt ett helt nytt förslag till författningstext
och kammarrätten har jämväl, med utgångspunkt från detta, avfattat ett
dylikt förslag. Dessa förslag återfinnas i de bilagor, som, enligt vad jag
förut anfört, torde få fogas vid detta protokoll. Enligt näringsorganisationernas
mening krävdes en ganska grundlig omredigering av de av kommittén
föreslagna anvisningarna. Dessa vore på sina ställen alltför svårbegripliga
och behandlade sällsynta undantagsfall, vilka på ett besvärande
sätt hindrade överblicken och icke rimligen borde upptagas till lösning i lagtext.
Här och var funnes tillfogade varjehanda restriktioner och förbehåll,
vilka syntes strida mot andan i kommitténs förslag och vore ägnade att onödigt
begränsa dess nöjaktiga realiserande. I dessa synpunkter ha de flesta
handelskamrarna instämt. Kammarrätten funne de av näringsorganisationerna
framställda anmärkningarna mot kommitténs utformning av lagtexten
i väsentliga delar befogade. Med den lydelse ifrågavarande lagrum enligt
kommitténs förslag erhållit måste det befaras, att de skattskyldiga och även
taxeringsmyndigheterna endast med svårighet däri kunde finna erforderlig
ledning. Det av näringsorganisationerna överlämnade förslaget vore enligt
kammarrättens mening betydligt lättare att förstå, vilket, då fråga vore örn
en lagtext avsedd att tjäna allmänheten till ledning, måste betecknas såsom
Kungl. Majlis proposition nr 258.
227
en väsentlig fördel. Å andra sidan har av vissa länsstyrelser och särskilt
länsstyrelserna i Kalmar och Västmanlands län anförts, att de av kommittén
föreslagna anvisningarna ej vore tillräckligt fullständiga, och att det borde
i dem angivas, hur flera andra spörsmål än de i förslaget nu berörda borde
i anvisningarna uttryckligen besvaras. Vissa sådana punkter ha i yttrandena
angivits. Från några håll ha förtydliganden i särskilda punkter ansetts
önskvärda. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett lämpligt, att
anvisningarna gåves en annan avfattning än som nu skett, en samtidigt
enklare och fullständigare, samt att uppställningen av anvisningarna finge
sådan form, att även därigenom större åskådlighet vunnes.
Mot den utformning, som enligt kommittéförslaget givits åt inkomstbegreppet
vid avyttring av inventarier m. m. för andra än aktiebolag
och med dem likställda juridiska personer, ha särskilt Sveriges industriförbund
m. fl. och de handelskammare och andra, som i huvudsak framfört liknande
synpunkter, samt kammarrätten vänt sig. I dessas yttranden förordas,
att örn vinst uppstår vid försäljning inom femårsperioden av tillgång varom
här är fråga, hela vinsten inklusive vid avyttringen återbekomna förut avskrivna
belopp skall beskattas såsom realisationsvinst, under det att vid avyttring
efter nämnda tid återbekomna tidigare avskrivningar beskattas såsom
inkomst av rörelse. Rörande motiven till detta förslag tillåter jag mig
hänvisa till yttrandena. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har föreslagit,
att all vinst varom här är fråga, försäljningsvinst i sin helhet inom
femårsperioden inbegripen, alltid måtte räknas som intäkt av rörelse. Sveriges
redareförening har å andra sidan ifrågasatt, att för aktiebolag m. fl.
måtte fastställas samma inkomstbegrepp som av kommittén föreslagits för
fysiska personer och med dem likställda. I
I flera länsstyrelsers yttranden, exempelvis de som avgivits av länsstyrelserna
i Kronobergs, Kalmar, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands
län, har mer eller mindre ingående berörts frågan örn den kontroll
från taxeringsmyndigheternas sida, som bleve erforderlig,
om kommitténs förslag om väi-deminskningsavdrag i väsentliga delar genomfördes.
Av Överståthållarämbetet har ifrågasatts att taxeringsarbetet
åtminstone beträffande juridiska personer inom varje län sammanfördes
till en eller flera nämnder med särskilt kvalificerade ordförande och kronoombud.
Av Sveriges industriförbund m. fl. samt kammarrätten har föreslagits
omformulering av de villkor i avseende å räkenskaper, utredningar m. m.,
som skola bliva gällande för rätt till fri avskrivning för aktiebolag m. fl.,
på sätt närmare framgår av deras yttranden. I det förra yttrandet har tilllika
ifrågasatts, att taxeringsarbetet beträffande aktiebolag m. fl. anförtros åt
särskilda taxeringsnämnder.
Länsstyrelsen i Kronobergs län yttrar bland annat:
Det förutsättes och mäste förutsättas för fri avskrivningsrätt, att den
skattskyldiges bokföring uppfyller vissa betingelser i fråga örn fullständig
-
228
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
het och uppställning. Det synes länsstyrelsen kunna ifrågasättas, om icke
näringsföretagare, som önska tillgodogöra sig den fria avskrivningsrätten,
böra hava att därför påkalla en förliandsprövning från taxeringsmyndigheternas
sida rörande bl. a. nyss berörda betingelser. Redan en stadgad skyldighet
örn formlig föregående anmälan från den skattskyldiges sida, t. ex.
till vederbörande landskamrerare, varvid redogörelse borde lämnas angående
bokföring m. m., skulle måhända kunna i viss mån förebygga misstag
och missbruk i fråga örn den fria avskrivningsrätten respektive säkerställa
erforderlig kontroll. Det förtjänar i detta sammanhang erinras därom,
att många ganska obetydliga näringsföretag hava form av aktiebolag
eller ekonomisk förening, ofta av kort livslängd och med måttliga resurser
även i fråga örn bokföringen. Det är stor skillnad i här förevarande avseende
på nu åsyftade talrika mindre företag och t. ex. de större och största
aktiebolagen. En likaledes betydelsefull skillnad emellan företag i nu berörda
avseende omförmäles av kommittén med dess erinran, »att riskerna
för missbruk av fri avskrivningsrätt torde vara större beträffande företag
med huvudsaklig karaktär av familjeföretag än beträffande företag med
många delägare». Det är också för bedömande av den fria avskrivningsrättens
mera allmänna genomförande, utan särskilda anstalter för bl. a. mera
omfattande bokföringsgranskning, lika betydelsefullt som riktigt vad komittén
i sin allmänna motivering anför därom, att »ett slags presumtion måste
skapas för de i räkenskaperna gjorda avskrivningarnas riktighet, och man
blir i hög grad beroende av åtgärder från de skattskyldiga själva». De flesta
företag, mindre liksom större, torde i första hand finna den fria avskrivningsrätten
med dess möjlighet till fri vinstreglering för sig önskvärd. Säkerligen
måste därför misstag och mer eller mindre oavsiktliga missbruk
befaras, örn icke en lämplig förhandskontroll beträffande förutsättningarna
för fri avskrivningsrätt i varje fall anordnas. Genom förhandsåtgärder åter
av den innebörd, som ovan antytts, skulle sannolikt senare slitningar emellan
taxeringsmyndigheterna och de skattskyldiga i avsevärd utsträckning
kunna förebyggas och det allmännas rätt främjas. I detta sammanhang
vill länsstyrelsen hänvisa till den särskilda mening, som uttalats av ledamöterna
i kommunalskatteberedningen herrar Werner och Bergstedt.
Länsstyrelserna i Kalmar och Västmanlands län betona särskilt de svårigheter
som uppställa sig, när det gäller att utreda äldre förhållanden. Länsstyrelserna
i Örebro och Kopparbergs län framhålla vikten av det bokgranskningsarbete
som verkställes i länen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser,
att avskrivningsplaner borde göras obligatoriska.
Vad angår rätten att tillgodoräkna sig på tidigare år
belöpande värdeminskningsavdrag, som ej kunnat vid taxeringen
utnyttjas, hava Sveriges industriförbund m. fl. yrkat en allmän bestämmelse,
att det »må kunna tillstädjas» den skattskyldige att tillgodogöra sig dylikt
avdrag för ett eller flera senare år. Tillika har yrkats införande av uttryckliga
bestämmelser vid övergång till fri avskrivning på sätt närmare angives i
näringsorganisationernas yttrande. Kammarrätten har även i denna punkt
med vissa ändringar anslutit sig till näringsorganisationernas förslag. Handelskammaren
i Karlstad har yrkat, att avdrag må ske även för äldre förlustår
än dem för vilka taxering skett tidigast år 1933. Vid uträkning av belopp
som under visst år ej kunnat utnyttjas borde hänsyn få tagas även till gäran
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
229
tiskatteavdrag, där sådant förekommit. Yrkande i förstnämnda avseende
har framställts även av handelskammaren för örebro och Västmanlands
län.
Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar:
Mot principen, att en skattskyldig under vissa förutsättningar skall kunna
ett senare år tillerkännas avdrag för tidigare ej utnyttjade värdeminskningsavdrag
är måhända i och för sig intet att erinra. Man frågar sig dock, om
det föreligger tillräcklig anledning att bryta med en praxis, som väl ej varit
enhetlig men dock under allra sista tiden synes hava vunnit en viss stadga.
Under det att näringsidkarens egna önskemål vunnit beaktande såvitt rörer
den fria avskrivningsrätten, synas de för fysiska personer föreslagna avskrivningsreglerna
avlägsna sig onödigt långt från affärsmässiga synpunkter.
En företagare anser knappast, att förluster ett visst år äro omkostnader på
ett senare år. Bortsett från vad härutinnan är mera eller mindre rationellt
torde för övrigt kunna sägas, att de för fysiska personer föreslagna
avdragsbestämmelserna kunna befaras bliva mycket besvärliga i tillämpningen.
För vissa fall synas de föreslagna reglerna icke uttömmande. Enligt
anvisningarna till 29 § 3 mom. c, andra stycket, må skattskyldig under
vissa förutsättningar tillgodonjuta avdrag för värdeminskning, som
tidigare ej kunnat utnyttjas, dock (enligt övergångsstadgandet) ej för avdrag
som belöpt å taxeringsår, för vilket taxering ägt rum före år 1933.
Intet hindrar att dylikt avdrag begäres vid 1941 års taxering, men då äro
1933 års deklarationer förstörda. I samma stycke heter det att »skattskyldig
skall anses hava kunnat vid beräkning av sin nettointäkt av rörelse utnyttja
värdeminskningsavdrag även i den mån underskott å förvärvskällan kunnat
utnyttjas vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt under
allmänna avdrag, innan avdrag skett för övriga förvärvskällor samt för
utskylder». Vid tillämpning av detta stadgande kunna svårbedömliga situationer
uppstå särskilt för sådana fall, då en skattskyldig driver olika rörelsegrenar
som särskilda förvärvskällor och för visst år dessa genom väideminskningsavdrag
lämnat underskott.
Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett, att rättigheten att tillgodonjuta avdrag,
som för tidigare år ej kunnat utnyttjas, ej stöde väl tillsammans med
stadgandet att vid avyttring av tillgång avdrag finge ske för vad som återstode
i beskattningsavseende oavskrivet av anskaffningsvärdet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län gör följande uttalande:
I kommitténs författningsförslag finnes infört följande stadgande: »Skattskyldig
skall anses hava kunnat vid beräkning av sin nettointäkt av rörelse
utnyttja värdeminskningsavdraget även i den mån underskott å förvärvskällan
kunnat utnyttjas vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
under allmänna avdrag, innan avdrag skett för underskott å övriga förvärvskällor
saint för utskylder.» Det citerade stadgandet torde innebära att såsom
icke effektiva avdrag skall anses sådana, som icke täckas av rörelseinkomst
eller annan inkomst, därvid avdrag för rörelseförlust skulle hava förmånsrätt
framför övriga förlustavdrag eller skatter. Man skulle i detta avseende
ju också kunna tänka sig cn bestämmelse gående ut på att samtliga
underskott böra kunna utnyttjas innan man får anse att värdeminskningsavdraget
blivit fullt utnyttjat. Åt vilketdera av dessa förfaringssätt företräde
må givas torde vara diskutabelt. Länsstyrelsen tilltror sig i varje fall icke
att göra något bestämt uttalande i denna fråga.
Den i övergångsbestämmelserna stadgade tidsbegränsningen för tillgodo -
230
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
räknande av tidigare icke utnyttjat värdeminskningsavdrag synes välbetänkt
med hänsyn bl. a. till att på grund av gällande föreskrifter om deklarationernas
makulering nödig kontroll icke skulle kunnat utövas för längre tillbaka
liggande taxeringsår.
Länsstyrelsen i Örebro län finner regeln att ej utnyttjade avdrag avseende
tidigare taxeringsår än 1933 ej skola få tillgodonjutas synnerligen befogad,
men ifrågasätter, huruvida en retroaktiv avdragsrätt överhuvud vore påkallad.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har förmenat, att det genom ett särskilt
taxeringsförfarande borde för visst beskattningsår fastslås, huru stort
avdrag vid det årets slut återstode outnyttjat att tillgodoräknas i framtiden.
Länsstyrelsen har vidare gjort följande uttalande rörande författningsförslagets
övergångsbestämmelser:
Skattekommittén har som ett första övergångsstadgande upptagit att allt
för stora krav ej få ställas på utredning beträffande anskaffningsvärde, då
fråga är örn tiden före lagens ikraftträdande. Det vöre till stor nytta för
taxeringsarbetet. om i detta stadgande kunde intagas en antydan örn de synpunkter,
ur vilka en sådan utredning bör ses. Härvid borde först konstateras,
att utredningen ej får sträckas längre än till år 1910, vilket är första
beskattningsåret för taxering enligt gällande grunder. Värdeminskning, som
inträffat före nämnda år, kan ej tänkas vara avdragbar vid taxering, ehuru
yrkanden härom emellanåt framställas. Detta innebär i praktisk tillämpning,
att det första »anskaffningsvärde», som kan få upptagas i en avskrivningsplan,
är bokförda värdet den 1/1 1910. Endast i undantagsfall torde
emellertid en utredning behöva gå så långt tillbaka i tiden. Man torde få
utgå från att när utredning, varom nu är fråga, måste omfatta en längre
tidsperiod, skattskyldig skall vara berättigad att såsom första värde i en avskrivningsplan
upptaga bokförda värdet den 1/1 1920, när ej särskilda förhållanden
göra sannolikt att dessförinnan vid taxering medgivna värdeminskningsavdrag
avsevärt överstiga eller understiga bokförda avskrivningarna.
Kunna företag ej förebringa tillfredsställande utredning rörande sina anskaffningsvärden,
men det kan antagas, att avdragen vid taxering i stort
sett överensstämt med avdragen i bokföringen, synes bokförda värdet den
Vi 1938 böra uppföras i avskrivningsplan före senare verkställda anskaffningar.
Det bokförda värdet får givetvis avskrivas hastigare än anskaffningsvärdena.
Ur principiella synpunkter synes det ej vara tillrådligt att i övergångsbestämmelserna
fastställa att vid uppläggandet av avskrivningsplan den i nya
lagen föreskrivna rätten om överflyttning av ej utnyttjade värdeminskningsavdrag
skall anses hava gällt sex år före lagens ikraftträdande. Härtill kommer
att, såsom länsstyrelsen tidigare framhållit, sådan överflyttning ej kan
göras utan att genom taxering i vanlig ordning av vederbörande skattskyldiges
intäkter av olika förvärvskällor fastställes örn och i vad mån avdragen
utnyttjats. Denna taxering kan ej med någon säkerhet för ett riktigt resultat
verkställas 2—7 år efter utgången av beskattningsåret.
När det gäller den fria avskrivningsrätten synes det vara tveksamt, örn lagtexten
skall tolkas så att före lagens ikraftträdande icke utnyttjade avdrag
skola få tillgodoräknas utan iakttagande av den särskilda tidsbegränsning,
som angivits i fråga örn avskrivning enligt huvudregeln, eller örn intet som
helst tillgodoräknande av sådana avdrag skall äga rum. Skattekommitténs
uttalande i betänkandet giver emellertid vid handen, att sistnämnda anta
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
231
gandet är det riktiga. Det synes vara önskvärt att tydliga övergångsbestämmelser
klarlägga denna fråga.
övergångsbestämmelserna angående den fria avskrivningsrätten böra angiva,
att jämförelse skall ske mellan tillgångarnas bokförda värde och deras
vid taxering oavskrivna värde. Skattekommittén har i sitt förslag angivit,
att jämförelse skall göras mellan sammanlagda beloppet av avdrag enligt
räkenskaperna och avdrag vid taxeringarna. Denna formulering synes kunna
giva anledning till fullkomligt obehövliga sammanställningar över bokföringens
avskrivningar.
Därest skattskyldig, som verkställt överavskrivning vid taxering, snarast
möjligt vill eliminera differensen mellan avskrivningarna vid taxering och i
bokföring, synes det ur olika synpunkter riktigast, att detta sker genom efter
särskild plan verkställd minskning av enligt räkenskaperna gjorda avdrag.
Det viktigaste vid övergången till de nya avskrivningsreglerna är att fastställa
vad som då kvarstår oavskrivet av tillgångarnas avskrivningsvärde.
Detta kan i de flesta fall ej ske utan ställningstagande till frågan, huru den
värdeminskning, som inträffat under förlustår, skall beräknas med ledning
av nu gällande lag. Skattekommittén uttalar, att en följdriktig, förnuftig
lösning av detta problem knappast är möjlig. Problemet måste emellertid
lösas. Sker ej detta, bliva de i kommitténs lagförslag såsom villkor för övergången
till det nya avskrivningsförfarandet föreskrivna utredningarna angående
beloppet av oavskrivel anskaffningsvärde i de flesta fall icke möjliga
att genomföra. Enda utvägen torde här vara, att i övergångsbestämmelserna
lämna besked, huru beräkning av tillgångarnas värdeminskning
under förlustår, som inträffat före nya lagens ikraftträdande, skall verkställas.
Denna beräkning synes böra utföras på så sätt, att den giver ett
i möjligaste mån riktigt uttryck för den värdeminskning, som med ledning
av kända förhållanden kan antagas hava ägt rum under förluståret.
Rörande innebörden av tillgångs anskaffningsvärde lia Sveriges
industriförbund m. fl. samt kammarrätten ifrågasatt borttagande av de regler
som gälla övergång av rörelse vid arv m. m. samt viss omformulering i övrigt.
Redaktionell ändring har även påyrkats av länsstyrelsen i Östergötlands län.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser det oklart, hur allmänna saluvärdet skall
uppskattas å tillgång som tillföres rörelse annorledes än genom köp eller dyl.,
och har f. ö. framhållit vissa svårigheter, som kunna tänkas uppstå vid arv,
testamente o. dyl. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har påpekat
möjligheter till missbruk, som kunna äga rum vid överlåtelse från ett bolag
till ett annat. Länsstyrelsen i Örebro län har ansett kommittéförslaget i förevarande
punkt alltför vagt och obestämt.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att det extr aavdrag,
som enligt kommitténs förslag skulle kunna erhållas genom värdering av
inventarier, samt extraavdraget för överpris och merkostnad ej, såsom enligt
förslaget skett, behövde bindas vid visst års räkenskaper, utan att det vore
tillfyllest med en föreskrift, att ej det i beskattningsavseende gällande återstående
värdet genom dylikt värde nedbrytes under bokförda värdet.
Sveriges industriförbund m. fl. så ock kammarrätten hava framställt förslag,
innefattande möjlighet att erhålla avdrag utöver de normala även då
sådana ej skett i räkenskaperna.
232
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
Rörande vissa övriga detaljer förekomma uttalanden särskilt i de av
Sveriges industriförbund m. fl. samt kammarrätten avgivna yttrandena. Jag
tillåter mig hänvisa till dessa yttranden.
Vad sjöfartens speciella problem angår har Sveriges redareförening
hemställt, att kommerskollegium ville medverka till införande i lagstiftningen
beträffande fartyg av en sådan bestämmelse som den av bolagsskatteberedningen
på sin tid föreslagna beträffande behandling i beskattningsavseende
av försäkringsbelopp för förlorad tillgång. Med åberopande av en tidigare
av kollegiet gjord framställning hos Kungl. Majit rörande bl. a. detta spörsmål
yttrar kommerskollegium för sin del följande:
I sin berörda framställning tog kollegium speciellt sikte på sjöfartsnäringen,
vars säregna förhållanden kollegium ansåg påkalla särskild hänsyn i
fråga om beskattningen. Såvitt kollegium kan bedöma skulle de av kommittén
befarade praktiska tillämpningssvårigheterna vid ifrågavarande stadgande
avsevärt minskas, om stadgandet inskränktes till att avse sjöfartsnäringen
— rederiaktiebolagen — och i så fall givetvis endast fartygen. Dessa
ingå i ett rederis tillgångar såsom även sinsemellan lätt särskiljbara enheter,
och förhållandena vid förvärv eller avhändande av fartyg böra utan större
svårighet kunna klarläggas och kontrolleras. Av skäl, som närmare utvecklats
i kollegii nämnda framställning, bör stadgandet utom försäkringsfallet
även omfatta fall, då rederi avyttrar visst eller vissa fartyg för att omedelbart
ersätta det försålda tonnaget med annat mera modernt sådant. Ett
dylikt undantagsstadgande för sjöfartens del i den allmänna skattelagstiftningen
lärer icke kunna fattas som obehörigt gynnande av denna näring,
då stadgandet allenast avser att undanröja vissa särskilt för sjöfarten såsom
obilliga erkända verkningar (jämför även ett uttalande av kammarrätten,
sid. 220 i betänkandet) av den i skatteförslaget förutsatta utvidgningen av det
nu gällande inkomstbegreppet. Kollegium vill alltså för sin del hemställa,
att stadgande av angiven innebörd införes i skattelagstiftningen.
Rörande värdeminskning å patent och liknande rättighet
lia i stort sett inga särskilda uttalanden gjorts. Kammarrätten
har hemställt, att satsen »därvid iakttages att giltighetstiden anses utgöra tillgångens
varaktighetstid» finge utgå. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
lån ifrågasätter sådant tillägg till andra stycket i anvisningspunkten rörande
dylik rättighet, att avdrag ej må ske för förlust å överlåtelse därav, om förhållandena
ge anledning till antagande, att överlåtelsen skett i skattelindrande
syfte.
Rörande värdeminskning av aktier m. m. har i det av Sveriges
industriförbund m. fl. avgivna yttrandet en tämligen ingående kritik
ägnats kommittéförslaget. Det göres gällande, att förslaget medger en mindre
avdragsrätt än gällande praxis. Näringsorganisationerna hemställa, att
avdrag för värdeminskning å aktier, andelar och liknande tillgångar, som
tillhöra rörelse, må äga rum, där värdeminskningen haft sin grund i omständigheter,
från vilka man i en rörelse av den art och omfattning, varom
fråga är, med iakttagande av normal aktsamhet ej kan bortse. Kammarråt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
233
ten förklarar sig för sin del icke kunna vitsorda, att den av kommittén föreslagna
anvisningen överensstämmer med vad redan nu gäller, och hemställer,
att densamma måtte utgå. Tillika har kammarrätten uttalat önskvärdheten
av att denna fråga bleve ytterligare utredd. Länsstyrelsen i Jönköpings län
har ansett en individuell prövning av hithörande frågor ofrånkomlig. Även
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har satt i fråga, huruvida detta spörsmål
borde beröras i lagändringen.
Försåkringsinspektionen har hänvisat till ett uttalande i dess yttrande över
bolagsskatteberedningens betänkande, däri föreslagits rätt för försäkringsbolag
att verkställa avskrivning å aktier ned till matematiska värdet, där
detta vore lägre än börsvärdet eller därmed jämförligt värde.
Vad angår värdeminskning å byggnader lia Sveriges industriförbund
m. fl. — vilkas uppfattning delas av, bland andra, vissa handelskammare
— hemställt, att gällande regler åtminstone i så måtto uppmjukas,
att skattskyldig vid utrangering av byggnad, som i sin helhet använts i rörelse,
må berättigas, i den mån han förmår visa vad som av byggnadens anskaffningsvärde
återstår i beskattningsavseende oavskrivet, tillgodonjuta avdrag
därför vid sin taxering. Oavsett om denna framställning bifalles eller
ej, har hemställts att frågan örn värdeminskningsavdrag å såväl byggnader
i rörelse som bostadsbyggnader i hela sin vidd med det snaraste måtte göras
till föremål för grundlig och allsidig utredning med anlitande av erforderlig
sakkunskap av olika slag. Kammarrätten har uttalat sig i samma
riktning som näringsorganisationerna. Riksräkenskapsverket har uttalat
den förhoppningen att det skall visa sig möjligt att framdeles utsträcka
den fria avskrivningsrätten även till byggnader. Socialstyrelsen vill understryka
kommitténs uttalande rörande livslängden å byggnader samt örn önskvärdheten
att beskattningsnämndernas uppmärksamhet fästes å detta och
andra förhållanden. Ämbetsverket finner en utredning rörande värdeminskningsavdrag
å bostadsbyggnader önskvärd. Bank- och fondinspektionen
förmenar, att frågan örn friare avdragsrätt för avskrivning å byggnader bör
upptagas till lösning i nu förevarande sammanhang.
Kommerskollegium hänvisar till sitt yttrande över bolagsskatteberedningens
förslag, däri hemställes örn förnyat övervägande av frågan örn fri avskrivning
å byggnader, och fortsätter:
Kommerskollegium vill nu ytterligare framhålla, att särskilt vad beträffar
industriella byggnader men även i fråga örn andra i rörelse använda byggnader,
liksom i viss utsträckning också bostadsbyggnader, utvecklingen synes
gå i sådan riktning, att en friare avskrivningsrätt alltmera framstår såsom
välmotiverad. I allt högre grad kräves, att industribyggnaderna äro
anpassade efter speciella maskinaggregat och kombinerade arbetsprocesser.
Då samtidigt utrangeringar och nyanskaffningar av maskiner samt omläggningar
av tillverkningsförfaranden ske i allt hastigare tempo, måste omändringar
och nyanläggningar av byggnader likaså bliva allt vanligare. Vid
företag, som äro underkastade stark expansion, kan redan med hänsyn härtill
utförandet av ombyggnader och uppförande av nybyggnader i ersättning
för äldre byggnader bliva aktuellt långt innan de äldre byggnadernas
234
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
tillstånd och lämplighet i och för sig skulle göra det nödvändigt. Förhållandena
härutinnan växla under olika tidsperioder och äro givetvis även olika
inom skilda industri- och näringsgrenar. Vad skattekommittén anfört om att
byggnader normalt lia en mycket lång varaktighet torde därför tåla en viss
modifikation, såvitt angår byggnader för industriellt ändamål. Även i de
fall, da det yttre byggnadsskalet icke undergått större förändring, kunna
inre ombyggnader vara av sådan ekonomisk storleksordning, att de närmast
böra betraktas som nybyggnader.
Kollegium vill med det nyss sagda understryka, att en friare avskrivningsrätt
i fråga örn byggnader kan anses vara lika välmotiverad som en dylik
rätt beträffande maskiner och andra inventarier. Det kan icke förnekas,
att de av skattekommittén anförda skälen mot medgivande av friare avskrivningsrätt
för byggnader hava en viss bärkraft. Kollegium vill dock hoppas,
att sedan de föreslagna lättnaderna beträffande avskrivningar å maskiner
m. m. hunnit i praktiken prövas, det skall befinnas möjligt att finna utvägar
att utsträcka lättnaderna även till byggnader, och anser, att, så snart lämpligen
ske kan, erforderlig utredning härom bör företagas i enlighet med vad
av industriförbundet m. fl. blivit föreslaget.
Sveriges redareförening hänvisar likaledes till att föreningen tidigare hemställt
örn fri avskrivning å byggnader samt yttrar därefter:
.^n.^ei senare ar. har en intensiv ny- och ombyggnad förekommit och de
otnlrackhga avskrivningsprocenttalen hava samlat oamorterade byggnadsvärden,
som betydligt överstiga de aktuella dagsvärdena. En nedskrivning
aY ^essa övervärden måste anses i hög grad befogad. Såsom provisorisk åtgå™
i avvaktan på kommitténs slutliga utredning skulle därför kunna föreslås
rätt för näringsidkare, vilken förebragt erforderlig utredning, att erhålla
avdrag för dylika mervärden.
Det kan vara av intresse att med svensk praxis jämföra de avskrivningsprocenttal,
som enligt särskilda tillämpningsföreskrifter till finska lagen örn
inkomst- och förmögenhetsskatt medgivas i Finland å byggnader i rörelse,
nämligen 1) å administrations- samt bostadsbyggnader av trä 3 % och av
sten IV2 %, 2) å fabriksbyggnader samt kraftstationer av trä 5 % och avsten
3 %> samt 3) å ekonomibyggnader av trä 6 % och av sten 3 %.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap gör rörande frågan örn värdeminskning
å byggnader följande uttalande:
I fråga om avdragen för byggnader bemärkes, att förslaget åsyftar medgivande
av större avdrag än som nu i allmänhet tillåtas. Detta är enligt
sällskapets mening väl befogat och önskvärt. De avdrag, som nu vanligen
tillämpas för byggnader, äro i allmänhet för små i förhållande till den tid
under vilken de kunna utnyttjas. Detta är, särskilt med tanke på utvecklingen,
icke minst fallet beträffande fabriksanläggningar, tillhörande jordbrukets
ekonomiska föreningar, vilka ej på långt när ha den varaktighet, som
nu tillämpade avdrag i allmänhet förutsätta. Även beträffande lantmannabyggnader,
och detta gäller i främsta rummet ekonomibyggnader, äro nu
tillåtna avdrag för små för att avskrivning i allmänhet skall kunna verkställas
under byggnadernas användningstid, och ökade avdrag böra därför
medgivas även för dessa.
Kommittén har i dessa hänseenden icke utformat närmare regler utan
förutsatt att skattemyndigheterna skulle komma att tillämpa en vidgad avdragsrätt.
Emellertid erfordras enligt sällskapets mening mera utformade
bestämmelser beträffande avdragen för byggnader, och det är därför önsk
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
235
vart, att denna fråga med snaraste göres till föremål för utredning, så att
förslag till dylika bestämmelser senare kunna framläggas.
Slutligen vill sällskapet framhålla angelägenheten av att det medgives avdragsrätt
för förlust genom utrangering av byggnader, vilka icke hunnit avskrivas,
något som har betydelse för ekonomiska föreningar. Till följd av
bl. a. statliga bestämmelser förekommer det nu i icke ringa utsträckning, att
anläggningar såsom mejerier måste ombyggas eller nedläggas, och i många
fall har avskrivning av dessa säkerligen icke hunnit ske. På grund av den
snabba utvecklingen och ändrade förutsättningar för driften kan så också
väntas framdeles bliva fallet. Det synes påtagligt, att rätt till avdrag för
utrangeringsförlust under sådana förhållanden bör linnas.
Sveriges fastighetsägareförbund har i sitt yttrande framför allt utvecklat
de synpunkter, som göra sig gällande beträffande uthyrda bostadsfastigheter,
och ansett, att även för dessa en friare avskrivningsrätt vore påkallad. Förbundet
anför:
Det synes förbundet, att kommittén icke tillräckligt beaktat det förhållandet,
att mycket stora grupper av fastighetsägare äro att likställa med näringsidkare.
Enligt en tyvärr alltför utbredd uppfattning är ägandet av en
fastighet att likställa med en kapitalplacering vilken som helst, som icke av
ägaren kräver annan verksamhet än att lyfta avkastningen. Att ett dylikt
betraktelsesätt är fullständigt oriktigt, framstår särskilt klart, så snart man
har att göra med fastigheter, som i någon mån av ägaren utnyttjas för uthyrning.
Åtminstone i alla sådana fall, där icke ägaren själv använder den
väsentligaste delen av huset för sitt eget bostadsändamål, utan där huset i
sin helhet eller till största delen användes för uthyrningsändamål, kan man
med fullt fog betrakta ägaren såsom en person, vilken driver uthyrningsverksamheten
såsom en näring och i denna sin rörelse använder byggnaden. I
detta hänseende synes det icke finnas någon principiell skillnad mellan fastighetsägare
och övriga företagare. Även för fastighetsägarna^ är det därför
av väsentlig betydelse att deras avskrivningsproblem löses på ett rationellt
sätt och i enlighet med vad som anses vara riktigt inom näringslivet i övrigt.
Förbundet förklarar sig inse sambandet mellan den friare avskrivningen
och ordnad bokföring och ifrågasätter därför ej, att de förmåner, som en fri
avskrivningsrätt medför, skulle komma andra fastighetsägare till godo än
dem som föra ändamålsenliga böcker. Förbundet understryker vikten av
att för fasta inventarier kan medges högre värdeminskningsavdrag än beträffande
byggnader i allmänhet och anser, att stadgande i sådant avseende
borde införas i författningstexten. Förbundet framhåller slutligen också
otillräckligheten av de värdeminskningsavdrag, som för närvarande
vanligen medges å byggnader. Vad anginge frågan, huruvida avdraget
borde beräknas på anskaffningsvärdet eller det taxerade byggnadsvärdet,
hade förbundet stannat vid den meningen att praktiska hänsyn med viss nödvändighet
leda till att avdraget beräknas å det senare värdet.
Svenska försäkringsbolags riksförbund ävensom hg r c sg dist er nas sparkasse-
och bgggnadsföreningars riksförbund lia framhållit vikten av det
ifrågavarande spörsmålet och biträtt kravet på fortsatt utredning rörande
detta. Skånes handelskammare anser, att redan nu avskrivningsreglerna
beträffande byggnader böra uppmjukas. Kooperativa förbundet har uttalat
236
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-58.
som önskvärt att för maskiner och inventarier, som inräknas i byggnadsvärde,
samma avdragsrätt medgaves som beträffande maskiner i allmänhet.
Länsstyrelserna ha i regel ej framställt erinran mot kommittéförslaget
i vad detta avser värdeminskning å byggnader. Länsstyrelsen i Uppsala
län har ej ansett det tillräckligt, att taxeringsmyndigheternas uppmärksamhet
fästes å bristerna i nuvarande lagstiftning, utan förmenat att lagstiftningsåtgärder
äro behövliga. Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett vissa
ytterligare utredningar erforderliga. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
har ansett att skäl ej förelage att behandla byggnader i rörelse annorlunda
än inventarier.
Rörande den skatterättsliga behandlingen av maskiner, vilkas värde vid
fastighetstaxeringen inräknats i värdet å byggnad och eventuellt redovisats
i särskilt maskinvärde, har länsstyrelsen i Kalmar län gjort följande
uttalande:
Utvidgningen av nuvarande begrepp »intäkt i rörelse», som föreslagits
såsom ett nödvändigt komplement till de tillämnade bestämmelserna örn rätt
till friare avskrivning a inventarier, synes vara av en vidsträckt principiell
betydelse. ^ Da enligt förslaget gränsen mellan inventarier, å ena sidan, och
fastighet, a den andra, icke följer civilrättens regler, torde det icke kunna
undvikas, att komplikationer uppstå mellan de olika förvärvskällor till
vilka intäkt vid försäljning av vissa tillgångar skola hänföras. Huruvida vid
inkomstberäkningen skall inverka köpeskilling för försålda inventarier samt
a inventariernas anskaffningsvärde kvarstående, i beskattningsavseende icke
avdragen avskrivning synes enligt kommitténs mening skola avgöras med
hänsyn till frågan, huruvida inventariernas värde inräknats i byggnadsvärdet
eller icke. Från inventarier, vilka åsatts särskilt maskinvärde, skulle sålunda
i detta sammanhang helt bortses. Detta innebär att förslaget helt bygger
på den lagstiftning om särskilt maskinvärde, vilken ännu icke är i tilllämpningen
slutgiltigt prövad. På grund av vad länsstyrelsen hittills försport
rörande det pågående fastighetstaxeringsarbetet i länet torde, av fullt
förklarliga skäl, därvid träffade avgöranden örn vad som skall innefattas i
särskilt maskinvärde bliva långt ifrån säkra. Även om fastighetstaxeringen
i detta avseende kunde förväntas utfalla långt bättre än vad nu kan tänkas
bliva fallet, kvarstår dock det förhållandet, att den i samband med fastighetstaxeringen
av fastighetstaxeringsnämnderna och prövningsnämnderna
gjorda uppdelningen ingalunda är definitiv utan kan, tid efter annan, underkastas
jämkningar. Här åsyftas icke endast det fall att beskattningsnämndernas
beslut i^ sådant hänseende kunna av beskattningsdomstol ändras utan
även det förhållandet, att denna uppdelning underkastas omprövning vid
varje framdeles skeende fastighetstaxering. Denna omprövning kan giva
andra resultat icke endast på grund av att tidigare avgöranden visa sig felaktiga,
vilket med hänsyn till den ringa erfarenheten på området beträffande
1938 års fastighetstaxering må befinnas rätt förklarligt, utan även på
grund av att hithörande faktiska förhållanden med årens lopp ändras. Det
torde till och med kunna inträffa, att hithörande spörsmål under löpande
taxeringsperiod måste tagas under omprövning i anledning av bestämmelserna
i 12 § kommunalskattelagen.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har likaså ansett att bundenheten av avskrivningsrätten
vid de särskilda maskinvärdena kunde ifrågasättas, då resultatet
av taxeringen till sådana värden ännu ej vore tillräckligt prövat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 25S
237
Frågan om avdrag för värdeminskning å naturtillgångar har i
flertalet yttranden ej varit föremål för särskilda uttalanden. Länsstyrelsen i
örebro lån har emellertid rörande denna fråga yttrat, bl. a.:
Hittills hava ifråga örn värdeminskning å inventarier och naturtillgångar
tillämpats i stort sett enahanda principer. Avdrag, som ena året icke kunnat
utnyttjas, har sålunda ej fått överflyttas till ett senare år. Då nu i detta
hänseende ändring föreslås beträffande inventarier, men hittills gällande
regler skola även framdeles tillämpas för substansminskning, bör i 8 punkten
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen till åstadkommande av
likformighet och förekommande av tvister intagas ett stadgande, varav framgår,
att även förlustår skola bära sin andel av substansminskningen och att
sålunda ej utnyttjade värdeminskningsavdrag ej få avdragas ett senare år.
För nödig kontroll därå, att icke obehöriga avdrag för substansminskning
sker, bör stadgas, att utredning i form av värdeminskningsplan varje år skall
lämnas angående anskaffningskostnad, fyndighetens ursprungliga omfattning,
förut och under beskattningsåret uttagen myckenhet ur ^ fyndigheten
samt det å-pris, efter vilket värdeminskningsavdrag varje år erhållits. Länsstyrelsen
håller sålunda i motsats till kommittén före, att avskrivningsplan
erfordras även då det gäller avdrag för substansminskning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län meddelar, att Jukkasjärvi kommun i ett
yttrande framställt vissa betänkligheter med tanke på Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolags taxering. Utan att, i saknad av tillgång till erforderliga
handlingar, kunna bedöma, i vad mån dessa betänkligheter vore befogade,
hemställer länsstyrelsen att frågan i denna del underkastas närmare undersökning.
Jukkasjärvi kommun har under åberopande bl. a. av innehållet i
skrift, som av kommunen ingivits i mål rörande nämnda bolags taxering,
framför allt vänt sig däremot, att vid beskattningen skulle kunna göras värdeminskningsavdrag,
som ej skett i räkenskaperna.
Värdesättning av obligationer m. m. hos sparbanker, försäkringsföretag
m. m. I
I punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen stadgas rörande
beräkning av inkomst av rörelse, att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen
å tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse,
skall endast örn särskilda omständigheter därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen.
Bolagsskatteberedningen gjorde i sitt betänkande vid behandling av frågan
örn rätt till avskrivning å aktier m. m. det uttalandet, att värdepapper,
varmed i bank- eller annan penningrörelse idkas handel, icke skulle behandlas
enligt den av beredningen i sådant avseende föreslagna regeln; de vore
att anse såsom varor och skulle behandlas såsom sådana. Med hänsyn till
beskaffenheten av den värdepappersrörelse, som försäkringsanstalterna driva
för tillgodoseende av sina fonder, hade jämväl de i sådana fonder placerade
värdepapperen ansetts böra bedömas såsom varor.
I skattekommitténs betänkande lämnas en redogörelse för framställnin -
238
Kungl. Maj:ts proposition nr 25S.
gar fran sparbankshåll hos Kungl. Maj :t, att spörsmålet om värdering av
sparbankers obligationer måtte upptagas till lösning, samt för de yttranden
av myndigheter som avgivits i anledning av dessa framställningar. Tillika
återgives i betänkandet ett yttrande rörande värdesättning av sparbanks obligationer
av ett regeringsråd i samband med ett av regeringsrätten år 1936
(Reg. årsbok ref. 38) träffat avgörande i ett dylikt mål.
Kommittén har nu föreslagit, att i berörda anvisningspunkt skulle såsom
exempel pa tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse inom
tankstreck angivas »såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat, handelslager,
penningförvaltande företags och försäkringsföretags placeringar av
förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar m. m.»
Kommittén meddelar för detta förslag i huvudsak följande motivering:
,-KTmAttén *.iar .! föregående givit uttryck åt den uppfattningen att,
dai det later sig göra, vid beskattningen hänsyn bör tagas till näringslivets
behov av konsolidering. Det synes vara uppenbart att, där fråga är om så
betydelsefulla områden av samhällsekonomien som sparbankernas och försäkringsinrättningarnas
verksamhet, denna synpunkt måste göra sig i särskilt
nog grad gällande. Genom de yttranden, för vilka kommittén i det föregående
redogjort, lärer det vara utrett, att syftet med åtskilliga i sparbankslagstittnmgen
givna bestämmelser, framför allt sådana som påverka redovisningen
av sparbankernas fonder, kan omintetgöras, därest ej tillräcklig
nedslå i\ ning sker å obligationer och dylika tillgångar. Det torde vara obestridligt
att beskattningsbestämmelserna kunna starkt påverka sparbankernas
nedskrivningspolitik.
Sedan lång tid tillbaka torde såväl sparbankers som övriga kreditinrättningars
och jämväl försäkringsinrättningars värderingar av obligationer o.
dyl. ha av åtskilliga taxeringsmyndigheter godkänts, medan andra taxeringsmyndigheter
intagit en annan hållning. I själva verket torde det förhalla
sig sa, att endast mera undantagsvis försäkringsinrättningarnas värdesättningar
gjorts till föremål för anmärkning, vilket torde förklara, att
tor dessas vidkommande det föreliggande spörsmålet ej ägt samma aktualitet
som för sparbankerna. Vad de senare angår lia förekommit vissa rättstall,
i vilka utgången av värderingsfrågan ej bedömts efter så enhetliga
grunder, att sparbankerna därav kunnat få någon klar ledning beträffande
fragan örn vilka värderingar som komma att vid beskattningen godkännas
eller ej. Det har inom kommittén upplysts, att även efter det att det utslag
av regeringsrätten meddelats, till vilket det särskilda yttrande av ett regeringsråd
hänför sig som i det föregående återgivits, sparbankernas obligationsvärderingar
alltjämt i ej ringa utsträckning göras till föremål för anmärkningar
hos taxeringsmyndigheterna.
Det förefaller sannolikt, att den oklarhet, varom här är fråga, hänför sig
därtill, att beskattningsmyndigheterna enligt gammal praxis behandla fordringar,
aven varufordringar, annorlunda än varulager. Kommittén för sin
del instämmer emellertid i den uppfattningen, att obligationer o. dyl. hos
sparbanker m. fl. kreditinrättningar böra anses hänförliga till sådana »tillgångar,
avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse», som omförmälas
i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen och som ofta populärt, ehuru
mahända ej fullt korrekt, sammanfattas under benämningen varulager
Detta överensstämmer nied den uppfattning, som på sin tid uttalades°av
bolagsskatteberedningen. Det synes för att undanröja sagda oklarhet önskvärt
att bringa nämnda uppfattning till direkt uttryck i lagen. Kammarrät
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
239
ten har uttalat att även om så skedde sparbankerna saknade garanti för
att deras värderingar skulle vid beskattningen godtagas. Detta utgör emellertid
enligt kommitténs mening intet bärande skäl, varför man skulle avstå
från lagstiftningsåtgärden i fråga. Det förefaller nämligen kommittén
klart att en längre gående frihet än den som följer av nämnda anvisningspunkt
ej kan ifrågakomma.
Vad sparbankerna angår föreslår kommittén en ökad proportionell beskattning
av dem. Detta synes utgöra ett särskilt skäl att nu upptaga frågan
örn värdering av obligationer m. m. Den höjda beskattningen förefaller
nämligen skälig, om den träffar affärsmässigt beräknade vinster, medan
dess rimlighet kan ifrågasättas, om den skall träffa högre belopp.
Det spörsmål det här gäller är av principiell beskaffenhet och kan därför
ej lämpligen lösas enbart för sparbankerna, utan bestämmelsen i ämnet bör
utsträckas att gälla jämväl övriga penninginrättningar samt försäkringsinrättningar.
Emellertid torde det kunna antagas att den lösning som ifrågasättes
ej kommer att beträffande andra än sparbanker betyda någon avsevärt
ändrad praxis.
Förslaget synes böra avse ej allenast obligationer utan även andra i fråga
om värdesättningen likartade tillgångar såsom långfristiga kommunlån och
andra för längre tid bundna lån, under förutsättning att en nedskrivning av
dem är affärsmässigt betingad. Märkas bör, att exempelvis ett försäkringsföretags
innehav av aktier i dotterbolag o. dyl. ej kan hänföras till sådant
innehav, varom här är fråga.
Det kan ej antagas, att den ifrågasatta ändringen skall mera avsevärt påverka
kommunernas beskattningsunderlag. I stort sett torde förslaget bidraga
till en utjämning av detta, som ur kommunernas synpunkt måste anses
önskvärd.
Kommunalskatteberedningen, som tagit del av huvudgrunderna för kommittéförslaget
även i denna punkt, har ej framställt någon erinran mot detsamma.
Yttrandena.
Förslaget i förevarande punkt har i allmänhet ej föranlett någon erinran
i de avgivna yttrandena. Statskontoret och sparbanksinspektionen, vilken
senare inhämtat yttrande från svenska sparbanksföreningen, lia uttryckligen
tillstyrkt förslaget.
Av länsstyrelserna lia några uttryckligen förordat förslaget. Ett par länsstyrelser
ha dock ställt sig avvisande. Länsstyrelsen i Kalmar län finner
behov icke föreligga av några särskilda bestämmelser i denna punkt och
anser det med hänsyn till det rådande och, såvitt uppgåves, antagligen för
någon tid framåt bestående stabila ränteläget opåkallat att så hårt binda
taxeringsmyndigheterna som genom förslaget skett. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bolms län har jämväl, under åberopande av olika synpunkter, förmenat,
att förslaget gåve de ifrågavarande institutionerna för stor frihet,
och föreslår, att sparbankernas rätt till avdrag för nedskrivningar å obligationer
och lånefordringar i skattelagarna fixeras på ett mera restriktivt sätt
än i förslaget skett.
240
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Departementspromemoria.
Sedan yttrandena över kommittéförslaget inkommit, har jag låtit inom
finansdepartementets skatteberedning överarbeta detsamma i ifrågavarande
delar. Rörande den verkställda överarbetningen har upprättats en promemoria
av följande innehåll:
Sedan yttranden till finansdepartementet inkommit över 1936 års skattekommittés
betänkande, har inom departementets skatteberedning en överarbetning
verkställts av det av kommittén framlagda förslaget i vad detta avser
avdrag för inventarier m. m. Den överarbetade författningstexten återfinnes
i en särskild bilaga1 vid denna promemoria.
Av kommittén har föreslagits, att den fria avskrivningsrätten
beträffande inventarier m. m. skulle gälla endast aktiebolag, ekonomiska föreningar,
ömsesidiga försäkringsbolag och sparbanker. I åtskilliga yttranden
har emellertid uttalats önskemålet, att denna begränsning måtte bortfalla och
den fria avskrivningsrätten bliva gällande för alla rörelseidkare. De skäl
emot en sådan utsträckning, som anförts av kommittén, ha dock knappast
vederlagts i yttrandena. Sålunda ligger en skillnad mellan de olika kategorierna
skattskyldiga däri, att de ifrågavarande juridiska personerna enligt
förslaget beskattas proportionellt men enskilda skattskyldiga progressivt. Fri
avskrivning kan på den grund för den enskilde betyda skattebefrielse med
mycket större belopp än för den juridiska personen. Spekulationer i varierande
skattesatser o. dyl. äro också att befara i mindre grad beträffande de
proportionellt beskattade juridiska personerna. I fråga örn de juridiska personerna
föreligga större garantier än beträffande enskilda skattskyldiga för
att en avskrivning skall kompenseras genom framtida beskattning. Det torde
ock förtjäna beaktas, att en större avskrivning för en juridisk person i regel
betyder en faktisk konsolidering, i det genom avskrivningen tillgångar bindas
vid densamma, medan en enskild skattskyldigs ekonomiska ställning i
verkligheten alls ej ändras genom en större eller mindre avskrivning.
Enligt kommittéförslaget omfattas ej byggnader av den fria avskrivningsrätten.
Det har i åtskilliga yttranden framhållits såsom önskvärt, att de kun
inbegripas
under denna rätt, och ansetts att genom ytterligare utredning
förutsättningar skulle kunna skapas för en sådan anordning eller i varje fall
för en väsentlig uppmjukning av avskrivningsrätten för byggnader. Denna
uppmjukning borde gälla jämväl bostadsbyggnader. Bortsett från de reaskäl,
som kunna tänkas tala för eller emot fri avskrivning å byggnader
eller en mera betydande uppmjukning av reglerna därom, torde få beaktas,
att de av kommittén framhållna skälen av mera teknisk natur kvarstå
ovederlagda. Det vöre ej möjligt att effektivt genomföra en bestämmelse,
enligt vilken vid avyttring återbekomna avskrivningar å byggnader skulle tagas
till beskattning, och därmed bortfaller också en teknisk förutsättning för
en friare avskrivningsrätt. Det erbjuder stora svårigheter att mer preciserat
än som skett i kommitténs betänkande uttala sig om den rätta avskrivningsprocenten
för byggnader. Klara och erkända riktlinjer för handhavande av
fastigheternas ekonomi i allmänhet föreligga knappast, och det torde framför
allt beträffande bostadsbyggnader råda rätt stor ovisshet om vilken livslängd
som bör beräknas för byggnader av olika ålder och beskaffenhet
Vad angår byggnad i rörelse, för vilken tillfredsställande utredning beträffande
anskaffningsvärde och föregående avskrivningar förebringas, synes det
1 Här ej intagen. Den överarbetade författningstexten är lika lydande med den i
framlagda i vad denna avser värdeminskningsavdrag m. m.
propositionen
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
241
emellertid kunna ifrågasättas att tillmötesgå kravet på avdrag för utrangering.
Det kan visserligen göras gällande, att en sådan rätt logiskt borde motsvaras
av rätt till beskattning av vid avyttring återbekomna avskrivna belopp. Ett
medgivande av utrangeringsavdrag för byggnad skulle emellertid även utan
en sådan beskattningsrätt ej innebära något mer än vad som nu gäller för
inventarier. Det kan antagas, att en beskattningsrätt av återbekomna avskrivna
belopp i de här förevarande fallen ej skulle lia stor praktisk betydelse.
Att utrangeringsavdrag ifrågakomma- är ofta en följd av att beskattningsmyndigheterna
tidigare medgivit alltför låg avskrivningsprocent. Billigheten
kan måhända därför anses kräva, att detta så att säga rättas till
vid utrangering eller rivning av byggnad.
Enligt kommitténs förslag skola, örn särskilda omständigheter därtill föranleda,
räkenskapernas avskrivningar kunna frångås. Av Sveriges industriförbund
lii. fl. har, nied ett tveksamt instämmande av kammarrätten, yrkats
att denna inskränkande bestämmelse borttages; kammarrätten har alternativt
ifrågasatt annan formulering. Emellertid innebär den fria avskrivningsrätten
en nyhet på beskattningens område, och vill nian därvid iakttaga försiktighet
ligger det mycket nära till hands att begränsa den fria avskrivningsrätten
pia samma sätt som den fria nedskrivningen i varulager. Såsom kommittén
framhållit, finnes utan tvivel anledning till anmärkningar mot den
valda formuleringen. Detsamma gäller emellertid även andra föreslagna formuleringar,
och åtminstone under den nya lagstiftningens första giltighetstid
synes en mera allmänt hållen formulering vara att föredraga framför en
mera detaljerad sådan. Framför allt beträffande företag av familjebolagstyp
är det emellertid svårt att förutse, varthän en alldeles obegränsad avdragsrätt
skulle leda, och det synes därför tryggare med en sådan formulering
sorn kan tänkas verka avhållande från åtgärder, vilka ej såsom fria avskrivningar
i allmänhet åsyfta blott ett uppskov med beskattningen utan ett
definitivt undandragande av skatt, eller vilka eljest måste betecknas såsom
osunda. Det förefaller uppenbart, att fråga är örn sådana omständigheter
som hänföra sig till den skattskyldiges förhållanden, medan ej exempelvis
en sådan omständighet som att kommun kunde lia intresse av ett .större beskattningsunderlag
bör få vara anledning att frångå böckernas avskrivningar.
Det synes vara lämpligt att antyda detta i texten, vilket synes kunna ske utan
att syftet med bestämmelsen äventyras.
Förslaget rörande uppmjukning av de rörande inventarier m. m. gällande
avskrivningsreglerna för de rörelseidkare, som ej ha rätt till eller ej
begagna den fria avskrivningsrätten, har i allmänhet ej gjorts till föremål för
mera principiella anmärkningar.
Den skillnad i inkomstbegrcp p för de olika grupperna skattskyldiga,
som enligt kommitténs förslag föreligger, i det för de ifrågavarande juridiska
personerna allt vad som inflyter vid avyttring av inventarier m. m.
i sin helhet betraktas som inkomst av rörelse, medan för övriga skattskyldiga
såsom intäkt av rörelse behandlas endast vad som vid avyttring återbekommes
av förut gjorda avskrivningar, .skulle väl kunna undvikas, örn man, såsom
från något håll föreslagits, även för dessa senare skattskyldiga såsom
rörelseintäkt beskattade hela försäljningsvinsterna, trots det att man ej'' medgåve
deni fri avskrivningsrätt. Kommittén har emellertid ej valt denna utväg
utan nöjt sig med den utvidgning av inkomstbegreppet, som för varje kategori
svnts erforderlig för genomförande av de för den kategorien avsedda avskrivningsreglerna.
Kommittén bär gjort gällande, att olikheten i inkomstbegrepp
vore teoretiskt föisvarbar, och ansett att den kunde genomföras
trots därmed förenade olägenheter. Denna uppfattning har, vad det teore
liilianq
till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 25S. 16
242
Kunrjl. Maj:ts proposition nr 258.
tiska spörsmålet angår, knappast rönt gensägelse i några yttranden; däremot
har man på sina håll understrukit de praktiska olägenheterna. I anslutning
till det av Sveriges industriförbund m. fl. avgivna yttrandet har kammarrätten
ansett, att framför kommittéförslagets sätt att utforma inkomstbegreppet
för enskilda och med dem likställda skattskyldiga vore att föredraga
en anordning av den innebörd, att vid avyttring återbekomna avskrivna
belopp skulle i de fall, då förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst
förelåge, betraktas som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
och att följaktligen huvudsakligen blott i de fall, då försäljning skedde efter
fem år från förvärvet, återbekomna avskrivna belopp skulle ingå i rörelsevinsten
* Det torde vara obestridligt, alt kommittéförslaget i denna punkt är
det teoretiskt riktigare, då det såsom kompensation för rätt till avdrag från
rörelseinkomsten vid avyttring och utrangering uppställer beskattning av
belopp som i motsvarande fall återfås av förut gjorda avskrivningar. Icke
förty skulle man måhända vara benägen att föredraga näringssammanslutningarnas
och kammarrättens förslag, örn detta verkligen kunde visas
medföra nämnvärda praktiska företräden. Det synes emellertid vara i
hög grad tvivelaktigt, örn sådana fördelar verkligen äro att vänta. Det
torde med de nya avskrivningsreglerna, i motsats till vad som kan antagas
nu vara fallet, ej bliva alltför ovanligt, att vid avyttring återbekommas
förut avskrivna belopp; ej minst kan detta väntas inträffa inom de fem
åren. I alla dessa fall skulle, där fråga ej är om aktiebolag m. fl. som ha
möjlighet till fri avskrivning, enligt näringsorganisationernas förslag realisationsvinst
anses föreligga och de återbekomna beloppen följaktligen avföras
från rörelseinkomsten, medan däremot, örn avyttringen inträffade
under sådana förhållanden att realisationsvinst ej föreligger — d. v. s. vanligen
efter de fem åren men i vissa fall dessförinnan — motsvarande belopp
skulle ingå i rörelseinkomsten. En dylik anordning är i och för sig
ej tilltalande och kan knappast väntas bliva lättförståelig för de skattskyldiga.
Enligt kommittéförslaget återigen betraktas alla sålunda återbekomna
belopp såsom rörelseintäkt både inom och efter de fem åren, medan
olägenheten skulle bestå däri, att, örn skattskyldig för avyttrad tillgång erhåller
mer än lian ursprungligen givit för densamma, vinsten till den del den
överstiger inköpspriset i vissa fall beskattas såsom realisationsvinst, och att
följaktligen i dessa fall en uppdelning på två förvärvskällor äger ruin.
Detta är givetvis en olägenhet, och man tänker sig gärna möjligheten att
även det sålunda överskjutande beloppet bleve betraktat såsom rörelseintäkt.
En dylik lösning skulle emellertid betyda, att man på rörelseinkomsten
delvis tillämpade realisationsvinstens begreppsbestämningar, vilket
i och för sig är oegentligt och dessutom skulle i lagtekniskt avseende te
sig både besvärligt och egendomligt. Om man betänker att, utom vid rent
extraordinära konjunkturer, det måste antagas bliva ett mycket ovanligt
fall att en rörelseidkare vid avyttring av ett inventarium erhåller mer än
inköpspriset, och att alltså den ifrågasatta uppdelningen av inkomsten kan
väntas bliva endast sällan förekommande, synes kommittéförslaget innebära
den minst opraktiska av de lösningar som stå till buds. I lagtekniskt
avseende blir skillnaden mellan detta förslag och det av näringsorganisationerna
och kammarrätten förordade så obetydlig, att det ena förslaget
knappast kan sägas te sig mycket enklare än det andra. I det föregående
har ej berörts frågan, örn ett frångående från den teoretiskt riktigare ståndpunkten
kunde tänkas liga nämnvärd betydelse i avseende å beskattningseffekten.
Denna sida av saken torde dock ej böra helt underskattas. Är
fråga örn ett mera dyrbart inventarium, t. ex. ett fartyg, kan fråga tänkas
bliva örn ej alldeles oväsentliga belopp, vilkas hänförande till rörelseinkomst
måste betraktas som avgjort önskvärt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 25S.
243
I det av Sveriges industriförbund m. fl. avgivna yttrandet har framlagts ett
helt nytt förslag till anvisningar rörande avskrivning å inventarier
m. m. På grundval av detta förslag till författningstext har kammarrätten
utarbetat ännu en sådan text. De sålunda ifrågasatta omarbetningarna angivas
till stor del vara av formell natur, föranledda delvis därav att ett mera
allmänt skrivsätt ansetts vara att föredraga framför de av kommittén föreslagna
formuleringarna. I ej ringa utsträckning innebära omarbetningarna
dock ändringar och uppmjukningar utöver dem sorn kommittén föreslagit.
Vid den nu verkställda överarbetningen av den av kommittén framlagda texten
har åt densamma givits en delvis ändrad uppställning, och förtydliganden
lia på åtskilliga punkter ägt runi. Därvid har i betydande grad hänsyn tagits
jämväl till de förslag som framlagts av näringsorganisationerna och kammarrätten.
Kommittén har såsom utgångspunkt för sitt förslag haft att tillgå
det av bolagsskatteberedningen på sin tid framlagda förslaget, vilket är av
den mera allmänna läggning, som näringsorganisationerna och kammarrätten
nu förordat. Kommittén torde emellertid lia ansett en avfattning med mera
koncisa och detaljerade föreskrifter vara att föredraga framför mera allmänt
hållna principuttalanden, vilkas tillämpning på de speciella fallen måhända
kunde föranleda undran och tvistigheter. Vid överarbetningen har ej anledning
ansetts föreligga att frångå denna uppfattning. För övrigt bör märkas, att avfattningen
av lagtexten skulle te sig avsevärt enklare, om ingen annan avskrivning
vore i beskattningsavseende medgiven än sådan som för beskattningsåret
gjorts i räkenskaperna. Emellertid måste räknas med att beskattningsmyndigheterna,
där rätt till fri avskrivning ej föreligger, icke alltid kunna
medgiva så stora avskrivningar som skett i böckerna. Det vore obilligt
att vägra den skattskyldige att komma i åtnjutande ett senare år av sålunda
resterande avdrag. Den gamla skatterättsliga ståndpunkten bär varit, att
i beskattningsavseende en från räkenskaperna helt fristående uppskattning
av värdeminskningsavdragen ägt rum. Detta har haft till följd, att dylika
avdrag kunnat beräknas både till större och mindre belopp än enligt räkenskaperna.
Kommittén — liksom det stora flertalet hörda myndigheter m. fl.
— har ej ansett det billigt och lämpligt att nu helt bryta nied denna princip
i sådana fall där ej fri avskrivningsrätt begagnas. Ej minst när den nya lagstiftningen
införes komma emellertid skiljaktigheterna melian räkenskapernas
och beskattningens avskrivningar att föranleda komplikationer, vilka på
ett eller annat sätt måste klaras upp. När ett företag övergår till eller från
fri avskrivning, kunna liknande problem väntas uppstå, som jämväl måste
lösas. Det är väl ej möjligt att i författningstexten giva fullständigt uttrvck
åt de regler, som i sådant avseende böra tillämpas. För undvikande av feltolkningar
torde emellertid ställning i anvisningarna böra tagas åtminstone
till de viktigare detaljspörsmålen. Det kan ej undvikas att författningstexten
av sådan anledning göres mera omständlig än som eljest skulle vara behövligt.
I det följande skall nu en kort redogörelse lämnas för den överarbetade
författningstexten, och skall därvid i korthet beröras innehållet av vissa yttranden.
Emellertid kvarstår dessutom i huvudsak kommitténs motivering.
I tredje punkten av anvisningarna till 2.9 § kommunalskattelagen regleras
den normala avskrivningsrätten beträffande maskiner, inventarier och liknande
tillgångar.
Ett första stycke, betecknat med a., innehaller dels en allmän inledande
föreskrift alt kostnaden för anskaffande av maskiner och andra för stadig
-
244
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
varande bruk avsedda inventarier i regel avdrages genom årliga värdeminskningsavdrag,
dels, i anslutning till gällande rätt, ett medgivande att i vissa
fall omedelbart avdraga kostnaden såsom omkostnad i rörelsen. Att därjämte
omedelbart avdrag kan ske för anskaffningskostnaden i händelse
av fri avskrivningsrätt, följer av de i sistnämnda avseende meddelade bestämmelserna.
I de därpå följande styckena, sammanfattade under en gemensam litt. b.,
angivas därefter de grundläggande reglerna rörande värdeminskningsavdragen.
Med viss avvikelse från kommittéförslaget upptager den nu utarbetade
texten först huvudregeln och därefter stadganden innefattande ett pär begreppsbestämningar.
Genom värdeminskningsavdrag fördelas en tillgångs anskaffningsvärde
såsom omkostnad på ett antal år i följd med belopp så avpassade att anskaffningsvärdet
kan i sin helhet avdragas under den tidrymd tillgången
är ekonomiskt användbar (tillgångens varaktighetstid). Denna huvudregel
giver uttryck åt principen, att värdeminskningsavdraget är ett omkostnadsavdrag
och att fråga alltså ej är om en vinstdisposition, även örn avskrivningen
eventuellt i den skattskyldiges räkenskaper behandlas såsom en sådan.
Av regeln följer bl. a. även, att sammanlagt aldrig mer än hela anskaffningsvärdet
får avdragas genom värdeminskningsavdrag. Det årliga
värdeminskningsavdraget bör normalt bestämmas enligt avskrivningsplan
till viss bråkdel av anskaffningsvärdet. Här införes för första gången i författningstexten
begreppet »avskrivningsplan». Såsom sådan torde stundom
hava betecknats en utredning rörande anskaffningsvärden och sådana avskrivningar,
som tidigare i beskattningsavseende gjorts å en tillgång. Emellertid
avser, såsom uttrycket i sig självt giver vid handen, detta närmast en
plan för framtiden rörande takten för avdrag av anskaffningsvärdet. En
förutsättning för en sådan plan är emellertid, att utredning föreligger i nyss
angivna avseenden. Där avskrivningsplan kräves, fordras alltså även dylik
utredning, låt vara att denna stundom ej kan avse annat eller mer än att
av anskaffningsvärdena måste antagas återstå oavskrivna åtminstone så eller
så stora belopp. När en avskrivningsplan upprättas rörande äldre tillgångar
förutsättes vanligen, att en framtida avskrivning kommer att ske med viss
lika årlig bråkdel av anskaffningskostnaden. Det är emellertid ej uteslutet
att under olika perioder av en tillgångs varaktighetstid olika procentsatser
kunna vara påkallade. Avskrivningar med växlande belopp, som ansluta
sig till rörelsens resultat, äro däremot uteslutna i en avskrivningsplan. Om
ett företag, som brukat verkställa avskrivningar med växlande belopp, övergår
till avskrivningsplan, måste emellertid vissa antaganden göras örn den
genomsnittliga värdeminskningen även bakåt i tiden. När det sålunda i författningstexten
stadgas om på visst år enligt värdeminskningsplan belöpande
avdrag, är det ej uteslutet att däri innefatta avdrag för sådana år, för
vilka värdeminskningsplan ej vid den tiden förelegat, blott sådan sedermera
upprättats. Kan utredning icke förebringas om anskaffningsvärdet,
må avdraget beräknas till viss procent å bokförda värdet eller å annat värde,
som med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt. Det är uppenbart,
att där anskaffningsvärdet är obekant, värdeminskningsavdrag, om sådana
alls skola medgivas, måste beräknas på någon annan grundval, vanligen
bokförda värdet. Om anskaffningsvärdet är bekant men ej de å densamma
verkställda avskrivningarna utredda, kan det tänkas vara mera
praktiskt att beräkna avskrivningarna på annat värde än anskaffningsvärdet.
I anslutning till kammarrättens formulering synes detta böra komma
till uttryck i författningstexten.
Trygghet för att ej mer än anskaffningsvärdet under tidernas längd kom -
Kungl. Maj:ts proposition nr 25S.
245
mer att avdragas vid inkomstberäkningen föreligger i huvudsak endast därest
utredning förebringas örn vad som återstår oavskrivet av detta, vilket vanligen
och enklast sker genom uppläggande och fullföljande av värdeminskningsplaner.
Motsvarande trygghet kan i fråga om nya inventarier givetvis
ernås, därest avdrag aldrig medgivas med större belopp än dem som
avdragits i räkenskaperna. Det ligger därför nära till hands att stadga,
att värdeminskningsavdrag med större belopp än enligt räkenskaperna må
medges endast där tillfredsställande utredning företes om hur mycket sorn
kvarstår oavskrivet i beskattningsavseende av anskaffningsvärdet; att avdrag
med mindre belopp kan ifrågakomma, är enligt huvudregeln i första stycket
självklart. För den som ej företer sådan utredning — d. v. s. i regel för den
som ej har avskrivningsplan — blir avdragets maximum bestämt till det belopp,
som för beskattningsåret avskrivits i böckerna. Antagligen kommer åtminstone
under första giltighetstiden för den nya lagstiftningen detta att bliva
fallet med det stora flertalet rörelseidkare. Härigenom kan väntas uppstå en
ganska avsevärd förenkling av taxeringsarbetet. Ett undantag från nämnda
regel är dock erforderligt. Det är nämligen möjligt att beskattningsnämnd ett
år vägrar avdrag med hela det belopp som avdragits i böckerna, exempelvis
av den vanliga anledningen att avdrag skett med störi*e procent än som
anses svara mot den verkliga värdeminskningen. Det vore föga rimligt att
i ett dylikt fall ej medgiva den skattskyldige att i sinom tid tillgodonjuta det
vägrade avdraget. En förutsättning för dylik avdragsrätt bör dock givetvis
vara, att utredning förebringas om att avdraget sålunda verkligen resterar,
låt vara att så fullständig utredning ej föreligger som fordras för avskrivningsplan.
Här förutsättes uppenbarligen att anledningen till avdragets
förvägrande för det år då det skett i räkenskaperna ej varit den, att
man vetat eller haft grund antaga att tidigare ett större belopp än räkenskapernas
avdrag fått tillgodonjutas vid beskattningen. Meningen är allenast
den, att avdragsrättens bundenhet vid räkenskaperna ej i det angivna
fallet skall förhindra tillgodonjutandet av ett eljest behörigt avdrag. Med
det fall att beskattningsnämnd vägrat avdrag bör likställas det fall att den
skattskyldige jämlikt för honom tillämpad sedvanlig praxis själv begärt det
mindre avdraget. Det föreslagna stadgandet avser tydligen ej att giva positiva
föreskrifter om i vilka fall elt avdrag .skall anses behörigt eller ej, utan
endast att angiva hur långt bundenheten vid räkenskaperna sträcker sig. I
stadgandet i fråga beröres endast sådan skattskyldig som för handelsböcker.
För annan kan ju en anknytning av avskrivningar till räkenskaper ej ifrågakomma
och verklig utredning enligt avskrivningsplan ej rimligen fordras.
Om man beträffande sådan skattskyldig vill medge några värdeminskningsavdrag
över huvud taget, lärer man därför beträffande honom få avstå från
sådana villkor sorn man uppställer för den vilken för handelsböcker. I och
för sig vore det föga rimligt, örn den som ej för handelsböcker skulle på
den grund intaga en särskilt gynnad ställning i fråga örn värdeminskningsavdrag.
Därför bör beträffande sådan skattskyldig anledning föreligga att
tillämpa särskilt försiktiga avskrivningsgrunder på det att ej större avdrag
skola komma att tillämpas än som svara mot den verkliga värdeminskningen.
Vill sådan .skattskyldig erhålla värdeminskningsavdrag enligt en
frikostigare beräkningsgrund, står det honom fritt att till stöd teir sina avskrivningsyrkanden
förete avskrivningsplaner.
Under b. i den ifrågavarande anvisningspunkten upptagas vidare tvenne
stycken med närmare bestämningar av tillgångs varaktighetstid och anskaffningsvärde.
Båda dessa stycken överensstämma i huvudsak med kommittéförslaget.
1 det sista stycket, som behandlar anskaffningsvärdet, har dock
sista punkten avfattats i nitra anslutning till de av industriförbundet m. fl.
246
Kungl. Maj:ts proposition nr 25S -
samt kammarrätten framlagda förslagen. I dessas yttranden har föreslagits
att de mera speciella regler, som avse övergång av rörelse från en till annan
genom arv eller därmed likartat fång, skulle utgå, och att man skulle nöja
sig med övriga, mera allmänt hållna föreskrifter. Det fall, varom här är
fråga, är emellertid mycket vanligt förekommande, och det torde, där det
föreligger, i brist på vägledande bestämmelser vara svårt för både beskattningsmyndigheter
och de skattskyldiga att veta, huru de skola förfara. De
regler, som härutinnan föreslagits av kommittén, förefalla naturliga och ändamålsenliga.
De bibehållas fördenskull i författningstexten.
En avdelning c. upptager därefter regler för vissa speciella fall av avskrivning,
och avdelningen inledes med en ingress, vari det heter, att värdeminskningsavdrag
med större belopp än enligt reglerna under b. må åtnjutas i den
mån sådant föijer av dessa bestämmelser. Ingressen har samma innebörd
som motsvarande stycke i kommittéförslaget men har fått en annan avfattning.
Den där förekommande uppräkningen av fall torde böra göras
uttömmande. I den av Sveriges industriförbund m. fl. samt kammarrätten
föreslagna författningstexten ha ej alla dessa specialregler medtagits, utan
hava de ansetts inbegripna i ifrågasatta mera allmänna formuleringar i övrigt.
Därest fråga skall vara om en uttömmande uppräkning av specialregler,
är det emellertid givet, att alla sådana måste komma till särskilt uttryck,
örn man önskar, att de skola gälla. I förhållande till kommittéförslaget
har bl. a. den ändring skett att ordningsföljden mellan andra och tredje
styckena omkastats. I likhet med kommittéförslaget utgår den överarbetade
texten från att de skatterättsliga avskrivningarnas anknytning till räkenskaperna
i så stor utsträckning som möjligt är önskvärd, och att medgivande
av rätt till avskrivning utöver den normala, såvitt ej annat följer av
sakens natur, bör bindas vid räkenskaperna.
I det av Sveriges industriförbund m. fl. avgivna författningsförslaget har
ifrågasatts upptagande av ett stadgande, enligt vilket ökning av värdeminskningsavdrag
må kunna medgivas, där sådan i särskilt fall finnes skälig med
hänsyn till rörelsens växlande resultat. Detta förslag har tillstyrkts av kammarrätten.
Kommittén åter har, där ej fråga är om fri avskrivning, i sitt förslag
medgivit dylika växlande avskrivningar endast till den som företer utredning
om hur mycket som kvarstår i beskattningsavseende oavskrivet av
anskaffningsvärdet; i sådana fall, då dylik skattskyldig i överensstämmelse
med sina räkenskaper ett år gjort avdrag med mindre belopp än enligt värdeminskningsplanen,
må han under senare år utöver avdrag enligt planen
tillgodonjuta det resterande avdraget i den mån motsvarande avdrag då
skett i räkenskaperna. Huruvida näringsorganisationerna och kammarrätten
tänkt sig, att medgivandet av avdrag med hänsyn till rörelsens växlande
resultat skulle kunna avse en nedskrivning till lägre värden än de verkliga,
är ej fullt klart. Men förutsatt att något sådant ej åsyftats skulle i alla
fall en dylik rätt att anordna avdragen innefatta en praktiskt taget fullständig
frihet att inom ramen för en avskrivningsplan utnyttja avdragen under
sådana år, då detta vöre i beskattningsavseende förmånligast, utan att detta
i något avseende betingades av vad sorn vore affärsmässigt påkallat. Kommitténs
förslag i denna punkt innebär, att växlande avskrivningar inom ramen
för avskrivningsplan medgivas i den mån sådana varit affärsmässigt
betingade, d. v. s. gjorts i räkenskaperna. Den överarbetade texten i denna
punkt överensstämmer i sak med kommittéförslaget men har fått en ändrad
redaktionell utformning.
_ En i beskattningsnämndernas praxis mycket oklar fråga har gällt, huruvida
skattskyldig ägde att ett senare år tillgodonjuta värdeminskningsavdrag,
Kungl. Maj:ts proposition nr 25S.
247
som ett visst år ej kunnat vid beskattningen utnyttjas. Genom rättsfall från
regeringsrätten kiev det omsider klart, att i stort sett sådan rätt ej förelåg.
Såsom ett särskilt önskemål har därefter från industrihåll framhållits, att
en ändring härutinnan borde komma till stånd. Kommittén har föreslagit,
att örn skattskyldig, som företer utredning örn hur mycket som kvarstår i
beskattningsavseende oavskrivet av anskaffningsvärdet, icke kunnat vid
beräkning av sin nettointäkt av rörelse utnyttja det enligt avskrivningsplan
på visst år belöpande värdeminskningsavdraget, han skall få tillgodoräkna
sig det resterande avdraget under senare år genom utsträckning i erforderlig
mån av den i avskrivningsplanen antagna varaktighetstiden. I en övergångsbestämmelse
har kommittén emellertid tillika föreslagit, att denna bestämmelse
ej skall äga tillämpning å avdrag som belöpt å beskattningsår, för
vilket taxering ägt rum före år 1933. Kammarrätten har, i anslutning till
industriförbundet m. fl., i stället ifrågasatt en bestämmelse av innehåll, att
om »den skattskyldige icke kunnat i beskattningsavseende utnyttja det på
visst år belöpande värdeminskningsavdraget, så ock där eljest särskilda omständigheter
därtill föranleda, må medgivande kunna lämnas den skattskyldige
att i stället tillgodogöra sig avdraget för ett eller flera senare år».
Till stöd för detta ändringsförslag har anförts, bl. a., att det från såväl
taxeringsmyndigheternas som de skattskyldigas synpunkt kunde vara fördelaktigt,
att taxeringsmyndigheterna icke ovillkorligen hindras medgiva ifrågavarande
avdrag på annat sätt än genom utsträckning av amorteringstiden.
Ett skäl för att medgiva avdrag varom här är fråga endast genom utsträckning
av värdeminskningsplanen torde vara, att just denna metod tidigare
praktiskt tillämpats av vissa prövningsnämnder i sådana fall då^ dessa medgivit
under förlustår outnyttjat avdrags åtnjutande ett senare år. En viss
regel i ämnet synes också vara önskvärd för att hindra ett för statens och
kommunens beskattningsunderlag skadligt godtycke. Kommittéförslaget är
för de skattskyldiga såtillvida förmånligare än näringsorganisationernas och
kammarrättens förslag, att enligt de senare förslagen möjligheten att tillgodonjuta
avdragen i fråga skulle bli beroende av beskattningsmyndigheteinas
medgivande, medan enligt kommittéförslaget en verklig rätt tillerkännes de
skattskyldiga. Det har ej synts vara anledning att i detta senare avseende
frångå kommittéförslaget. Däremot torde det vara riktigt, att det stundom
även från beskattningsmyndigheternas utgångspunkter kan vara önskvärt att
på ett tidigare stadium reglera restavdrag från tidigare år. Det torde knappats
vålla någon olägenhet att möjliggöra detta, därest möjligheten göles
beroende av beskattningsnämndernas särskilda beprövande. Kommittéförslaget
innehåller även en bestämmelse rörande frågan, i vilka fall skallskyldig
skall anses hava kunnat utnyttja värdeminskningsavdrag. Industriförbundet
m. fl. hava ansett en sådan bestämmelse överflödig, men kammarrätten
har, visserligen ej enhälligt, föreslagit dess upptagande i lagtexten. Det
är här fråga örn ett i hög grad praktiskt spörsmål, och det tolde vara mycket
svårt att utan positiv föreskrift fastslå vad härutinnan gäller. Kommittéförslaget
har därför följts vid överarbetningen. För att undanröja varje
möjlighet till misstolkning har slutligen i ifrågavarande stycke införts en uttrycklig
föreskrift, att i andra fall än det angivna på ett år i beskattningsavseende
belöpande värdeminskningsavdrag, som den skattskyldig** ej kunnat
utnyttja vid beräkning av sin nettointäkt av rörelse, icke må göras ett följande
år. Den övergångsbestämmelse, enligt vilken rätten att tillgodonjuta
avdrag varom bär är fråga sa begränsats, att den ej avser beskattningsår för
vilka taxering skett före år 1933, bär i den överarbetade texten bibehållits.
Kommittén hade vidare föreslagit, att där skattskyldig företer tillförlitlig
utredning, att värdet av tillgång varom fråga är nedgått avsevärt mer än
248
Kungl. Maj.ts proposition nr 25S.
som motsvarar sammanlagda beloppet av tidigare verkställda och på året
belöpande värdeminskningsavdrag, han må tillgodoräkna sig härav föranlett
större avdrag än enligt avskrivningsplanen, i den mån sådant skett i
räkenskaperna. Stadgandet, som innebär godkännande för visst fall av en
helt annan princip än den för avskrivningar normala, men som i och för
sig ej synes agnat att väcka betänkligheter, kan vara av betydande värde
för dem som ej åtnjuta rätt till fri avskrivning, exempelvis enskilda skeppsredare.
I anslutning till ett uttalande av länsstyrelsen i Västmanlands län
har emellertid sådan ändring gjorts, att avdraget i fråga visserligen ej behöver
vara ovillkorligen bundet vid årets räkenskaper, men att genom detsamma
värdet å tillgången ej må nedbringas till lägre belopp än det bokförda
värdet.
I den ifrågavarande avdelningen upptages slutligen i kommittéförslaget en
bestämmelse örn rätt till avdrag för s. k. överpris och merkostnad, därest
sådant avdrag för beskattningsåret gjorts i räkenskaperna. Denna bestämmelse
innebär, att i vissa fall tillgång må, även där fri avskrivningsrätt ej
finnes, nedbringas under det verkliga värdet. I det av Sveriges industriförbund
m. fl. avgivna yttrandet har dylikt stadgande ej medtagits. Kammarrätten
har jämväl funnit det överflödigt samt till stöd för denna uppfattning
anfört viss motivering. Det torde förhålla sig så, att enligt gällande
lagstiftning även utan uttryckligt stadgande rätt till avdrag för överpris och
merkostnad i viss utsträckning förefinnes, ehuru det är oklart, hur långt
denna rätt sträcker sig. Det är emellertid att märka, att gällande avskrivningsregler
äro synnerligen knapphändiga och att rätt vida tolkningsmöjligheter
fördenskull stå till buds. Men det är ingalunda lika klart att med
den mera detaljerade reglering av avskrivningsrätten, varom nu är fråga,
en motsvarande tolkningsmöjlighet skulle stå öppen. I den norska lagstiftningen
har en liknande avdragsrätt med särskild tanke på rederinäringen
varit föremål för en tämligen ingående reglering i lagstiftningen. Då, såsom
förut framhållits, den ifrågavarande avdelningen om extra avdrag anses böra
innehålla en uttömmande uppräkning, har bestämmelsen medtagits i den
överarbetade texten.
1 punkt 3 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen har slutligen
också upptagits en sista avdelning d., däri avskrivningsspörsmålet regleras
såvitt avser utrangering och försäljning av maskiner, inventarier m. m. I
den av kommittén föreslagna lydelsen hade ej »utrangering» särskilt angivits;
att även sådan avsetts framgår emellertid av formuleringen av 29 g.
Omformulering av anvisningspunkten torde emellertid vara önskvärd. Det
är i denna punkt som det, på sätt förut angivits, stadgats, att vid avyttring
återbekomma avskrivna belopp inräknas i rörelseintäkten.
Punkt A av ifrågavarande anvisningar avser rätten till fria avskrivningar
för aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag samt sparbank.
Själva lydelsen av första stycket i denna punkt, vars realinnehåll
väsentligen berörts redan i det föregående, har redaktionellt omarbetats i
syfte att göra det tydligt att för fri avskrivning kräves ett, låt vara ej nödvändigtvis
uttryckligt, medgivande av beskattningsnämnd. Den skattskyldige
»berättigas» att åtnjuta fri avskrivning tills vidare. I andra punkten
av stycket angivas de formella betingelserna för att skattskyldig skall komma
i åtnjutande av fri avskrivning. Avfattningen anknyter f. ö. närmast till
den av kommittén föreslagna. Såsom av det förut anförda framgår måste
det anses vara en viktig förutsättning för den fria avskrivningsrätten, att
viss utredning av den skattskyldige ställes till beskattningsnämndernas
förfogande. Detta bör betonas i lagtexten. På Kungl. Majit bör det seder
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 25S.
249
mera ankomma att utfärda nödiga formulär för deklarationsuppgifter
m. m. Det erfordras vidare trygghet för att vid avyttring av tillgången
möjligen uppkommande vinster ej skola undgå taxering. Detta innebär
vissa krav såväl på räkenskaper som på företedd utredning. Om räkenskaperna
fylla de i bokföringslagen uppställda villkoren på specifikation,
bör i regel denna förutsättning föreligga, därest räkenskaperna eljest äro
tillförlitliga. Däremot är det tydligt att så ej är fallet exempelvis om, såsom
stundom lärer ske, indirekt avskrivning användes och en gemensam
avskrivningsfond utan specifikation finnes för byggnader och inventarier.
Trygghet för beskattning av framtida försäljningsvinster är den förutsättning,
varpå den fria avskrivningsrätten i allmänhet vilar, varför denna
punkt bör tillmätas stor vikt. Givetvis böra dock ej de skattskyldiga betungas
med vidlyftigare uppgiftsskyldighet i detta avseende än som verkligen
betingas av förhållandena.
Särskilt i samband med denna punkt ha flera börda myndigheter uttalat
sina farhågor för att beskattningsnämnderna ej skola visa sig vara i stånd
att utöva elen kontroll som är erforderlig. Emellertid är det. såsom kommittén
framhållit, bär ej egentligen fråga örn någon ny uppgift för nämnderna;
i huvudsak motsvarande kontroll erfordras redan enligt gällande bestämmelser.
Vad som nu sker är att beskattningsnämndernas uppmärksamhet
blir i särskild grad fäst å denna kontrolluppgift, och att vissa anvisningar
rörande dess handhavande lämnas. Särskilda sådana böra enligt
kommitténs mening utarbetas och ställas till taxeringsmyndigheternas förfogande.
Det torde förtjäna understrykas, att det ej är skattelagarnas innehåll
som gör att beskattningsnämnderna här ställas inför uppgifter av stundom
invecklad beskaffenhet, utan affärslivets egen, av skattelagstiftningen
oberoende struktur, till vilken beskattningsmyndigheterna enligt sakens natur
ej kunna underlåta att taga hänsyn. Emellertid synes anledning föreligga
att, såsom stundom föreslagits, taga under övervägande möjligheten att
såvitt möjligt koncentrera deklarationsgranskningen och taxeringen av mera
betydelsefulla näringsföretag till vissa taxeringsnämnder i länen.
I samband med övergång till fri avskrivning uppstår spörsmål huru förfaras
skall dels i det fall då avdrag vid beskattningen före övergången skett
med mindre belopp än enligt räkenskaperna, dels i det fall då nämnda avdrag
vid beskattningen varit större än enligt räkenskaperna. Det är rimligt,
att den skattskyldige ej blir betagen möjligheten att efter övergången
komma i åtnjutande av resterande avdrag av förra slaget, och det är självklart
att i senare fallet den skattskyldige ej skall efter övergången få större
sammanlagd avdragsrätt än som svarar mot anskaffningsvärdet. Ingendera
av dessa synpunkter kan tillgodoses utan särregler. Kommittén har tänkt
sig lösningen på i huvudsak det sätt, att avskrivningsplanen fortsättes även
efter det övergång lill fri avskrivning ägt rum, och att, när dea tidpunkten
inträder då avdragen äro slutamorterade i ena avseendet men ej i det andra,
en skiljaktighet mellan avdragen vid beskattningen och i räkenskaperna får
uppstå, tills jämvikt åter nås. I en övergångsbestämmelse har dock föreslagits,
att den skattskyldige skall äga att, för vinnande av överensstämmelse
mellan räkenskapernas värdeminskningsavdrag och avdrag som åtnjutas i
beskattningsavseende, på en tidrymd av högst tre år i följd såsom intäkt
fördela belopp, varmed avdrag enligt räkenskaperna sammanlagt understigit
avdrag sorn beträffande taxeringar före den 1 januari 1939 medgivits
vid beräkning av inkomst av rörelse. Av industriförbundet m. fl. samt
kammarrätten har nu framhållits önskvärdheten av att dylika förhållanden
vid övergång till fri avskrivning bliva så snart som möjligt slutlikviderade.
Kammarrättens förslag innebär i huvudsak följande. Örn den skatt
-
250
Kungl. Maj:ts proposition nr 25S
skyldige före övergången erhållit större avdrag vid beskattningen än i räkenskaperna,
skall skillnadsbeloppet tilläggas den skattskyldiges rörelseinkomst
för det första räkenskapsår, för vilket fri avskrivning åtnjutes. Om den
skattskyldige det önskar, må honom emellertid icke förmenas att fördela skillnadsbeloppet
på nämnda beskattningsår och de två närmast följande åren.
Beträffande avdrag, som hänföra sig till tiden före den nya lagstiftningens
ikraftträdande, skall dock uppdelning på flera år kunna medgivas. I det
motsatta fallet åter — då mindre avdrag erhållits vid beskattningen än enligt
räkenskaperna — skall den skattskyldige få tillgodoräkna sig restavdraget
antingen, om så finnes skäligt, i dess helhet under det första beskattningsåret
eller enligt särskild avskrivningsplan avseende en tid av högst tio
år. Det torde ovedersägligen få anses önskvärt att de från tiden före övergången
oreglerade förhållandena bliva så snart som möjligt uppklarade, och
det ligger nära till hands att i det väsentliga biträda det förslag, som av
kammarrätten framlagts. När det gäller att efter övergången tillgodoräkna
sig resterande avdrag från den gångna tiden, synes dock den rätt, som skattskyldig
under alla omständigheter skall kunna påfordra, lämpligen kunna
bestämmas på det sätt kommittén tiinkt sig, d. v. s. till ett åtnjutande av
avdragen enligt värdeminskningsplan, när tillgången i räkenskaperna slutamorterats,
medan möjligheten att få åtnjuta avdragen i annan ordning
blir beroende av beskattningsnämnds medgivande. Härigenom torde kunna
undvikas risken att genom en obligatorisk uppdelning på kortare tid av den
extra avdragsrätt, varom här är fråga, beskattningsunderlaget skall, låt vara
i undantagsfall, utsättas för alltför starka påfrestningar. Såsom kammarrätten
anfört lärer också böra gälla, att om sådant avdrag, sorn upptages i tioårsplan
varom här är fråga, ej kan utnyttjas under något år, detta avdrag
icke skall kunna tillgodoföras honom för senare år. Vad angår förslaget att,
där avdrag vid beskattningen erhållits med större belopp än enligt räkenskaperna,
skillnaden skall inom viss kort tid efter övergången till fri avskrivning
obligatoriskt tagas till beskattning, torde väl efter bl. a. näringsorganisationernas
tillstyrkande anledning saknas att motsätta sig detsamma, då en
sådan bestämmelse från beskattningsmyndigheternas synpunkt i regel torde
böra betraktas som fördelaktig. Dock synes till förekommande av missbruk,
som kunde tänkas vara att i vissa fall befara, den inskränkningen böra stadgas,
att, örn belopp, varom nu är fråga, för något av de år då dess tilläggande
till inkomsten ifrågakommer, skulle helt eller delvis undandragas beskattning
genom avdrag som eljest ej kunde utnyttjas, beloppet skall i stället
uppföras såsom intäkt för det första år, då dylikt förhållande ej föreligger.
I samband med övergång till fri avskrivning skall utredning företes örn
vad som återstår i beskattningsavseende oavskrivet av anskaffningsvärdet.
Den utredning, varom här är fråga, är i huvudsak av samma beskaffenhet
som den, vilken redan nu måste företagas vid uppläggande av avskrivningsplaner
i allmänhet. På sätt av kommittén föreslagits och av kammarrätten
tillstyrkts lia emellertid efter övergång till fri avskrivning ej sådana på tidigare
år belöpande avdrag ansetts böra få tillgodonjutas, som på grund av
att de hänfört sig till förlustår eller år med låga inkomster ej kunnat vid beskattningen
utnyttjas. De avdrag som efter övergång till fri avskrivning
skola få tillgodoräknas utöver räkenskapernas bli alltså i stort sett sådana
sparade avdrag, som den skattskyldige ej fått vid taxeringen tidigare åtnjuta
eller som han med hänsyn till för honom vedertagen avdragsberäkning ej
tillgodonjutit, fastän inkomsten skulle förslagit därtill. Den formulering som
givits åt stadgandet i fråga är f. ö. sådan, att den ej innebär en positiv föreskrift
örn att de eller de avdragen skola få tillgodoräknas efter övergången,
utan endast en förklaring att avdragens framtida bindande vid räkenska
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 2öS.
251
perna ej utgör hinder att tillgodonjuta ifrågavarande sparade avdrag, om
dessa eljest äro behöriga; därjämte innefattar stadgandet förbud att efter
övergången tillgodonjuta avdrag som belöpa på förlustår och andra år, då
avdragen ej kunnat utnyttjas. Xr åter fråga örn det fall, då ett belopp skall
efter övergång till fri avskrivning tilläggas den skattskyldiges inkomst, synes
i analogi med det anförda böra stadgas, att den skattskyldige skall anses
hava vid tidigare beskattning tillgodoräknats även sådant på tidigare år
enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdrag, som han ej kunnat
utnyttja. Den av kammarrätten föreslagna formuleringen torde få anses
utgå från att en uppskattning med utgångspunkt från anskaffningsvärdena
skall ske av tillgångarnas i beskattningsavseende satta värden, och att vid
denna beräkning avdrag skall ske för å vederbörande beskattningsår belöpande
värdeminskningsavdrag, vare sig sådant kunnat vid taxering utnyttjas
eller ej. En dylik avfattning förefaller i vissa avseenden tilltalande. Mot
densamma synes emellertid kunna anföras, att den väl kategoriskt förutsätter
klarhet om vilka värdeminskningsavdrag som för den gångna tiden
belöpt å varje beskattningsår. Där den skattskyldige tillämpat växlande
avskrivningsprocent, kan det, framför allt örn vederbörande ej lägger upp
värdeminskningsplan med antaganden för den gångna tiden, vara svårt att
konstatera vilka avdrag som belöpt på varje år. I allmänhet är för det nu
ifrågavarande ändamålet ett sådant konstaterande överflödigt. Endast för
förlustår och andra sådana år, då avdraget ej kunnat vid beskattningen helt
utnyttjas, blir det väl erforderligt att göra ett antagande örn vilket avdrag
som skall anses ha belöpt på året. För övriga fall är det, åtminstone i regel,
tillräckligt att konstatera beloppet av skillnaden mellan de i räkenskaperna
gjorda och vid beskattningen åtnjutna avdragen.
Vad härefter angår den tekniska utformningen av de bestämmelser, som
avse ändringen av inkomstbegreppet, bär i den överarbetade texten i betydande
grad anknytning skett till den avfattning som föreslagits av Sveriges
industriförbund m. fl. samt kammarrätten. Detta innebär bl. a., att en del
av de påpekanden, som enligt kommittéförslaget intagits i anvisningarna till
35 §, överflyttats till anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen. Sistnämnda
anvisningar hava även i viss mån utökats genom införande av ett
uttalande örn vad som gäller beträffande patenträtter och liknande tidsbegränsade
rättigheter. Då för dylika rättigheter de normala avskrivningsreglerna,
som avses i punkt 3 av anvisningarna till 29 §, bliva gällande, kommer
liven att beträffande dem tillämpas det nya inkomstbegrepp, som fastställes
för fysiska personer, d. v. s. vid avyttring återbekomna förut avskrivna belopp
skola beskattas.
I Sveriges redareförenings samt kommerskollegiets remissvar har uttalats
önskvärdheten, att för sjöfartens vidkommande måtte upptagas den av
bolagsskatteberedningen på sin tid för tillgångar i rörelse i allmänhet föreslagna
regeln örn uppskov med beskattningen av ersättning på grund av försäkring
tills den använts för anskaffande av annan likartad egendom. Ett
villkor för uppskov skulle vara att den skattskyldige avlämnade viss förbindelse
och eventuellt också alt viss säkerhet bleve ställd. I sitt yttrande
över bolagsskatteberedningens betänkande avstyrkte kammarrätten detta
förslag såsom alltför betungande vid taxeringen, och kammarrätten har
nu i sitt yttrande över skattekommitténs betänkande uttalat sin tillfredsställelse
över att förslaget ej av kommittén upptagits. Kommittén har i sitt
betänkande medgivit, att vid extraordinära konjunkturer ett stadgande av
angivet innehåll kunde innebära den mest rationella lösningen av sådana
svårigheter som stadgandet avsåge ali möta, men förmenat ali det i så fall
252
Kungl. Maj:ts proposition nr 2ö-S.
ej borde vara uteslutet att genom tillfällig lagstiftning gällande för viss tid
införa ett dylikt stadgande. Sveriges redareförening och kommerskollegium
hava ifrågasatt, att stadgandet borde utvidgas att avse även belopp som inflöte
genom försäljning av fartyg.
Sjöfartsnäringen företer onekligen vissa säregna drag, som ej göra det
orimligt med en speciell behandling i beskattningsavseende. Detta sammanhänger
främst dels därmed att näringen i fråga arbetar med ett fåtal jämförelsevis
mycket dyrbara inventarier, vilka ofta äro underkastade starka
värdefluktuationer, dels därmed att konjunkturerna för denna näring förete
särskilt starka växlingar. För flertalet fall torde visserligen de här förut omnämnda
avskrivningsreglerna vara tillfyllest för att giva rederinäringen en
rätt betydande rörelsefrihet beträffande avskrivningar, även i de fall där fri
avskrivning ej medgives. Det torde emellertid inom rederinäringen vara
tämligen vanligt med bolag, som äga endast ett fartyg. Om ett sådant bolag
tillhörigt fartyg förliser och ett högt försäkringsbelopp utfaller, blir detta
bolags formella — men visserligen ej reella — årsvinst mycket stor, såvida
ej bolaget har tillfälle utnyttja vinsten till en mera betydande avskrivning.
Har ej ett nytt fartyg hunnit anskaffas, saknas denna möjlighet. När ett nytt
fartyg eventuellt ett senare år förvärvas, saknas å andra sidan i regel inkomst,
som då kunde möjliggöra en större avskrivning. I sådant fall synes
det vara sakligt berättigat, att intäkten tages till beskattning det år, då det
nya fartyget anskaffas. Det synes också vara möjligt att beträffande försäkringsbelopp
för förlorade fartyg vidtaga en anordning i syfte att möjliggöra
ett sådant resultat. Med hänsyn till det begränsade område det här är fråga
om synes det knappast nödvändigt med så omständliga regler som föreslogos
av bolagsskatteberedningen. I stället torde kunna ordnas så, att i den mån
utfallande försäkringsbelopp för förlorat fartyg överstiger fartygets i beskattningsavseende
gällande värde, rätt stadgas att taga detta belopp till beskattning
för inkomståret eller något av de följande två åren eller fördelat
på dessa tre år. Dock bör beskattningen ej uppskjutas längre än tills vederbörande
tillgång, som ersätter den gamla, anskaffas. Ett sådant förfaringssätt
blir i tillämpningen enklare än det av bolagsskatteberedningen föreslagna.
Det innebär emellertid en större frihet för den skattskyldige än beredningens
förslag. Det blir ej ens uteslutet att intäktsbeloppet kan helt eller
delvis undgå beskattning därför att något av de tre åren blir förlustår, då intäkten
konsumeras av förlusten. Med hänsyn till de speciella konjunkturförhållandena
för sjöfarten och då förhandsspekulationer genom anordningens
utnyttjande torde vara uteslutna, eftersom fråga är endast om försäkringsbelopp,
kan det väl anses att denna konsekvens ej bör utgöra tillräcklig
anledning att underkänna förslaget. Det torde även utan särskilt stadgande
få anses självklart, att om bolaget skulle upplösas utan att nytt fartyg anskaffas,
beskattning bör ske senast för det år då upplösningen äger rum. Däremot
synas betänkligheter möta att förorda ifrågavarande bestämmelses tilllämpning,
där fråga är om ersättning för försålt fartyg. En dylik utvidgning
skulle kunna föranleda missbruk.
De föreslagna reglerna örn avskrivning å patenträtter o. dyl. giva ej anledning
till något särskilt uttalande. På sätt kammarrätten föreslagit synes
emellertid klausulen att giltighetstiden utgör tillgångens varaktighetstid kunna
utgå.
_ Beträffande värdeminskning å aktier och liknande tillgångar har kommittén
föreslagit ett stadgande, som enligt vad i motiven anföres avser att i huvudsak
återgiva innebörden av gällande rätt. I det av industriförbundet
m. fl. avgivna utlåtandet har emellertid gjorts gällande, att stadgandet innefattar
mera inskränkta avskrivningsmöjligheter än som medges enligt praxis.
Kungl. Maj:ts proposition m 25S.
253
Kammarrätten har förklarat sig ej kunna vitsorda, att det av kommittén föreslagna
stadgandet riktigt återger gällande rätt, och har föreslagit att stadgandet
måtte utgå. Det torde vara mest praktiskt att följa detta kammarrättens
förslag såtillvida, att den i anvisningspunkten angivna tolkningsnormen utgår.
Det synes vara av visst värde med ett påpekande att den huvudsynpunkt
som i detta sammanhang bör anläggas är skillnaden mellan kapitaloch
driftförlust. Att ett uttalande i dylik riktning ej innebär någon inskränkning
i förhållande till gällande rätt, sådan denna rätteligen hör tolkas, torde
vara ovedersägligt.
I avseende å värdeminskning å byggnader kan i huvudsak hänvisas till
vad ovan yttrats rörande denna fråga. Emellertid synes i ett speciellt avseende
ändring av kommittéförslaget i denna punkt vara påkallad, nämligen i
fråga örn maskiner och andra inventarier, som ingå i värdet av byggnad.
Enligt förslaget hade frågan, i vad mån avskrivningsreglerna för inventarier
eller avskrivningsreglerna för byggnad böra tillämpas, gjorts helt beroende
av huruvida deras värde vid fastighetstaxering redovisats såsom särskilt maskinvärde
eller ej. Såsom länsstyrelsen i Kalmar län påpekat är emellertid
en så fullständig sammankoppling av fastighetstaxerings- och avskrivningsreglerna
knappast möjlig, bl. a. på den grund att vid olika fastighetstaxeringar
olika redovisningar av maskinerna kunna förekomma samt att avskrivning
kan ifrågakomma även beträffande nyinköpta maskiner m. m., innan
hänsyn till dem kunnat tagas vid någon fastighetstaxering. Att i förevarande
avseende redovisningen såsom särskilt maskinvärde bör vara i princip
grundläggande för uppdelningen i fråga om avskrivningar, synes bäst
överensstämma med grunderna för lagstiftningen rörande särskilt maskinvärde.
Eftersom avskrivningsreglerna i fråga om inventarier — i synnerhet
för skattskyldiga med fri avskrivning — medge större avskrivningsmöjlighet
än i fråga örn byggnader och det är av vikt att, örn detta skett, försäljningsvinster
i vederbörlig omfattning bliva beskattade, synes det vara en naturlig
regel, att vad som en gång hänförts till inventarier även i fortsättningen
behandlas såsom sådana. Uppenbarligen kan härav nödvändiggöras en
uppskattning vid inkomsttaxeringen av huru stor del av byggnadsvärdet som
belöper å tillgångar vilka i avskrivningsavseende behandlas såsom inventarier.
Detta torde dock ej behöva .ställa sig alltför svårt, då man i varje fall
enligt numera gällande lagstiftning örn särskilt maskinvärde känner vilka inventarier
som dit hänföras, detta i motsats till förhållandet enligt äldre lagstiftning.
Om tillgång, som ej inbegripes i särskilt maskinvärde, vid tidigare
taxeringar inräknats i sådant och sålunda i avskrivningsavseende hänförts till
inventarier, men den för tillgången tillämpade avskrivningsprocenten varit
jämförelsevis liten, kan det dock tänkas inträffa att det är både i det allmännas
och den skattskyldiges intresse, att tillgången även i avskrivningsavseende
överföres till byggnaden. I dylika fall bör det vara möjligt för beskattningsnämnd
att i samförstånd med den skattskyldige besluta örn sådant överförande.
Där fråga är om inkomst av annan fastighet sker ju i regel avdragsberäkningen,
även för inventarier, efter tämligen summariska regler. Det synes
naturligt att där låta fastighetstaxeringen bli mera bindande för avskrivningsmetoden.
Endast örn beskattningsnämnd i samförstånd med den skattskyldige
beslutar undantag, synes här avsteg från fastighetstaxeringens uppdelning
böra få ifrågakomma såtillvida, alt vad som en gång varit inräknat
i särskilt maskinvärde men sedermera ej inräknas i sådant värde, må alltjämt
vid avskrivningar behandlas såsom inventarier.
Avskrivningsreglerna beträffande substansminskning vid tillgodogörande
av naturtillgångar överensstämma med kommitléförslaget. Av Jukkasjärvi
kommun, inom vars område malmbrytning i stor skala förekommer, har vis
-
254
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
serligen uttalats önskemålet att ifrågavarande avdragsrätt skulle bindas vid
räkenskaperna. Detta skulle emellertid innebära en ändring och inskränkning
i vad som redan nu gäller; en sådan ändring skulle tillika innefatta
ett avsteg från de beträffande värdeminskningsavdrag i fråga om inventarier
tillämpade reglerna. Frågan skulle ligga annorlunda till, om fri avskrivning
medgåves för substansminskning. På sätt kommittén uttalat synes det emellertid
böra i deklarationerna angivas, hur stor del av anskaffningsvärdet för
naturtillgång som kvarstår i beskattningsavseende oavskriven.
Förslaget till ändrad lydelse av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
är lika med kommittéförslaget.
Def>achefZntS'' Enligt äIdie uPPfattnin8 har det affärsmässiga vinstbegreppet ej haft någon
avgörande betydelse för inkomstberäkningen vid skattetaxeringarna.
Av praktiska skäl har visserligen till utgångspunkt vid denna beräkning tagits
den i ett företags bokslut redovisade vinsten, men genom tillägg och avdrag
av olika slag har siffran i olika avseenden justerats. Det belopp som
legat till grund för skattens beräkning har således ofta kommit att avsevärt
skilja sig från den bokföringsmässiga vinsten.
I mån som samhällsuppgifternas ökade omfattning föranledde en fortgående
stegring av skatterna, blev småningom beskattningsmyndigheternas
benägenhet att verkställa justeringar mindre. Särskilt i fråga örn den för
vinstberäkningen mycket betydelsefulla värdesättningen av varulager blev
det alltmer ovanligt att avsteg gjordes från räkenskaperna. Genom 1928
års skattelagstiftning blev slutligen i lagen inskrivet, att endast örn särskilda
omständigheter därtill föranleda, räkenskapernas lagervärdering skall vid
beskattningen frangas. På samma gång som denna utveckling ägde rum
försköts allt mer uppfattningen hos allmänheten i den riktningen, att man
vid beskattningen hade att utgå från det affärsmässiga vinstbegreppet. Av
beskattningsmyndigheterna verkställda justeringar särskilt av de avskrivningar,
som rörelseidkarna gjort i sina räkenskaper, kommo såsom en följd därav
ofta att betraktas som en kritik av vederbörandes rent affärsmässiga åtgöranden.
Att praxis ej kommit att i större utsträckning än som skett godkänna
affärsföretagens avskrivningar har närmast sammanhängt därmed
att beviljandet av avdrag överstigande den verkliga värdeminskningen kan
komma att betyda en obehörig skattebefrielse, enär vinst på avyttring av
inventarier, byggnader m. m. beskattas endast örn förutsättningarna för
skattepliktig realisationsvinst föreligga; detta gäller även sådan vinst som
egentligen endast innebär ett återbekommande av förut avskrivna belopp.
Emellertid har det från representanter för näringslivet sedan länge påyrkats,
att även beträffande värdeminskningsavdragen en starkare anknytning
vid beskattningen matte ske till vad som vore påkallat ur affärsmässiga synpunkter.
Olika offentliga utredningar hava också blivit verkställda i syfte
att klarlägga, i vad mån en reform i dylik riktning vore möjlig och lämplig.
Vid dessa utredningar har det genomgående ansetts uteslutet att i princip
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
255
utvidga avskrivningsrätten, ifall sådana en gång avskrivna belopp, som vid
avyttring återbekommas, lämnas obeskattade. En i huvudsak helt fri avskrivningsrätt
har ansetts kunna ifrågakomma endast under förutsättning
att vinster på försäljning av de tillgångar avskrivningarna avse alltid i sin
helhet behandlas såsom inkomst av rörelse. När det gällt att taga ställning
till hur långt avskrivningsrätten borde sträcka sig har därför en huvudfråga
blivit, i vad mån inkomstbegreppet sålunda kunde och lämpligen borde utvidgas.
Men därjämte lia överväganden av annat slag varit nödvändiga.
Hänsyn måste exempelvis tagas till statens och kommunernas behov av etl
någorlunda jämnt beskattningsunderlag. En friare avskrivningsrätt kan enligt
sakens natur medföra uppskov med beskattningen, men det måste tillses,
att ett dylikt uppskov ej kommer att betyda ett definitivt undandragande av
inkomst från sådan beskattning, som ej kan eftergivas, därest man vill upprätthålla
kravet på jämlikhet i beskattningen och undvika att vissa skattskyldiga
obehörigen gynnas på andras bekostnad.
Av skattekommittén förebragta utredningar och förslag i avskrivningsspörsmålet
ha betingats därav att sådana anmärkningar framställts mot tidigare
förslag i ämnet att dessa ej kunnat godkännas. Förslaget innebär för
alla rörelseidkare en viss uppmjukning av gällande regler örn värdeminskningsavdrag
å maskiner, inventarier och likartade tillgångar, men innehåller
å andra sidan också en föreskrift att, om avskrivna belopp återbekommas
vid avyttring, de då skola beskattas. Det antages, att tillkomsten
av en dylik beskattningsmöjlighet skall bidraga till en mindre restriktiv
tillämpning av avskrivningsreglerna än den som för närvarande är
gängse. Aktiebolag, ekonomiska föreningar, ömsesidiga försäkringsbolag och
sparbanker skola enligt förslaget få rätt till en i huvudsak fri avskrivning
å inventarier m. m., bunden vid räkenskaperna, därest företagen uppfylla
vissa villkor i avseende å räkenskapernas beskaffenhet, företedda utredningar
m. m. Å andra sidan skola för nämnda skattskyldiga alla vinster å
försäljning av tillgångar varom nu är fråga i sin helhet beskattas oavsett
tiden för innehavet av tillgångarna o. s. v. Örn särskilda omständigheter
därtill föranleda skola dock enligt kommittéförslaget räkenskapernas avskrivningar
kunna frångås. Beträffande patenträtter och tidsbegränsad goodwill
föreslås för samtliga skattskyldiga en uppmjukning av samma omfattning
som beträffande inventarier för dem som ej ha fri avskrivningsrätt.
Rörande värdeminskning å aktier innehåller förslaget en bestämmelse,
som antagits i huvudsak överensstämma med gällande rätt. Vad angår byggnader
ifrågasättes av kommittén ingen principiell utökning av den nu gällande
avdragsrätten men göres ett uttalande, däri framhålles att nu i beskattningspraxis
medgivna värdeminskningsavdrag stundom kunna antagas
vara även enligt gällande skattelagstiftning otillräckliga vid numera rådande
förhållanden. Beträffande substansminskning å naturtillgångar o. dyl.
upptager förslaget i huvudsak nuvarande bestämmelse.
Detta i remissyttrandena i huvudsak välvilligt mottagna förslag kan jag
för min del i allt väsentligt förorda. Vid mitt ståndpunktstagande till frå
-
256
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
gan har jag beaktat den utveckling, som på senare tid ägt rum i praxis på
ifrågavarande område, med en ökad förfarenhet rörande de tekniska utredningar
varav behov uppkommer och en vidgad insikt om avskrivningarnas
innebörd. Såvitt jag kunnat bedöma, innefattar kommittébetänkandet ett
värdefullt material för ytterligare belysande av härmed sammanhängande
spörsmål. Ökad trygghet för en riktig tillämpning skulle sannolikt vinnas,
därest, på sätt från ett par håll ifrågasatts, en centralisering av taxeringsarbetet
rörande större näringsföretag sker till för ändamålet särskilt kvalificerade
taxeringsnämnder. Det synes kunna förväntas, att det föreliggande
förslagets genomförande skall verksamt bidraga till näringslivets konsolidering
och dess förmåga att vid sämre konjunkturer bereda sysselsättning åt
sina anställda.
I åtskilliga yttranden har uttalats önskemål örn ett omedelbart upptagande
till ytterligare utredning av frågan om byggnadsfastigheternas och ej
minst bostadsfastigheternas behandling i beskattningsavseende. Jag underskattar
ingalunda vikten av detta spörsmål, men kan ej antaga att mera
betydelsefulla resultat av en sådan utredning äro att vänta, förrän klarare
linjer än de nu förefintliga uppdragits för ett riktigt handhavande av fastigheternas
ekonomi i allmänhet. Det torde emellertid ankomma på konnnunalskatteberedningen
att från sina utgångspunkter uppmärksamma spörsmålet.
Vad angår avskrivningsfrågans detaljer och lagtextens utformning har jag,
På sätt av det föregående framgår, låtit finansdepartementets skatteberedning
med ledning av de inkomna yttrandena företaga en överarbetning av kommittéförslaget.
Den överarbetade författningstexten visar i förhållande till
nämnda förslag, förutom en formell omredigering, även vissa sakliga ändringar.
De viktigaste äro följande. Såvitt angår maskiner och andra inventarier
ifrågasättes en viss uppmjukning av bestämmelsen om tillgodonjutande
av värdeminskningsavdrag, som vid tidigare taxeringar ej kunnat utnyttjas,
samt ändring av reglerna örn övergång till eller från fri avskrivning.
Rörande ersättningsbelopp, som utfaller på grund av försäkring av förlorat
fartyg, beredes möjlighet till uppskov med beskattningen under ett par år,
i avvaktan på att nytt fartyg anskaffas i stället för det förlorade. I anvisningspunkten
rörande värdeminskning å aktier har utläggningen om de fall
i vilka kapitalförlust skall anses föreligga strukits. I fråga om byggnader i
rörelse gives rätt till avdrag vid utrangering, därest utredning föreligger om
anskaffningsvärdet och förut vid beskattningen medgivna värdeminskningsavdrag,
varjämte beträffande såväl byggnader i rörelse som byggnader tillhörande
förvärvskällan »annan fastighet» den av kommittén föreslagna anknytningen
till fastighetstaxeringens maskinvärde försetts med vissa undantagsbestämmelser.
Rörande motiven till dessa ändringsförslag får jag hänvisa
till den förut återgivna promemorian. Jag finner mig kunna tillstyrka
dessa ändringar i kommittéförslaget och föreslår, att författningstexten även
i övrigt upptages i propositionen i det överarbetade skick vari den nu föreligger.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
257
Beträffande frågan om värdesättning av försäkringsinrättningars och kreditinrättningars
obligationer m. m. anser jag mig böra biträda kommittéförslaget,
som härutinnan blivit i det närmaste enhälligt tillstyrkt. Förslaget
överensstämmer i detta hänseende med det allmänna betraktelsesätt som
bl. a. tagit sig uttryck i gällande regler örn värdering av varulager m. m. Att
såsom från något håll ifrågasatts vid lagstiftningens utformande bygga på ett
antagande rörande utvecklingen av det rådande ränteläget synes mig knappast
tillrådligt. Vad särskilt angår sparbankerna — vilka jämte försäkringsinrättningarna
närmast beröras av förslaget — bör, såsom kommittén framhållit,
i detta sammanhang ej heller förbises, att för dem föreslås en rätt avsevärd
höjning av skattesatsen, vilket ökar vikten av att vinsterna äro affärsmässigt
beräknade.
Beskattningen av Svenska penninglotteriet
aktiebolag och aktiebolaget Tipstjänst.
Jag torde i detta sammanhang få anmäla jämväl frågan örn beskattningen
av Svenska penninglotteriet aktiebolag och aktiebolaget Tipstjånst. Denna
fråga har icke upptagits av kommittén utan behandlats i en särskild inom
finansdepartementet utarbetad promemoria av den 17 februari 1938.
Beträffande Tipstjänst lämnas i promemorian följande redogörelse:
Enligt förordning den 7 juni 1934 (nr 237) angående vadhållning i samband
med tävlingar må i samband med kapplöpning eller annan tävlan vadhållning
medelst totalisator eller på annat därmed jämförligt sätt ej för
allmänheten anordnas med mindre Kungl. Majit därtill lämnat tillstånd.
Dylikt tillstånd har meddelats Tipstjänst, som konstituerades den 4 oktober
1934. Bolagets aktiekapital utgör 45,000 kronor; aktierna innehavas av enskilda
personer. Med hänsyn till fordran å koncession och föreskriven rätt
för Kungl. Majit att delvis tillsätta bolagets styrelse kan staten anses hava
ett bestämmande inflytande i bolaget. Av bolagets årsvinst skola tio procent
avsättas till reservfond. Sedan fonden uppgått till ett belopp av 50,000
kronor, skall vidare avsättning av årsvinsten upphöra. Nedgår fonden under
50,000 kronor skall avsättning till densamma ånyo upptagas. Maximiavsättning
till reservfonden skedde efter bolagets första verksamhetsår. Av
bolagets vinst må högst fem procent å aktiekapitalet utdelas till aktieägarna
(kumulerad utdelning). Vad som återstår av årsvinsten efter avsättning till
reservfond, lämplig skattereserv och utdelning till aktieägare skall användas
efter Kungl. Majits bestämmande, huvudsakligen till idrottens befrämjande.
Bolagets rörelse bedrives från fast driftställe i Stockholm. Tippningsinsatserna
erläggas till ombud å ett stort antal orter inom landet. Bolagets vinst
uppgick för tiden den 4 oktober 1934—den 30 juni 1935 till 2,048,547 kr.
13 öre och för verksamhetsåret den 1 juli 1935—den 30 juni 1930 till
0,556,546 kronor 37 öre. Dessa vinstbelopp hava i Stockholm taxerats till
kommunal inkomstskatt och kommunal progressivskatt. Bolaget har dock
anfört besvär över taxeringarna under förmenande att skattskyldighet före
liihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 saini. .Yr 258- 17
258
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
läge endast för belopp motsvarande utdelningen å aktiekapitalet. Dessa besvär
äro beroende å kammarrättens prövning. Jämlikt dessa taxeringar har
bolaget under 1937 erlagt kommunalskatt i Stockholm med 213,505 kronor
12 öre, därav 76,837 kronor i kommunal progressivskatt och 6,556 kronor
76 öre till Kungsholms församling, samt till betalning för 1938 blivit påfört
i kommunalskatt i Stockholm 685,814 kronor 33 öre, därav 245,870 kronor
i progressivskatt och 23,603 kronor 54 öre till Kungsholms församling. Bolagets
vinst för tiden den 1 juli 1936—den 30 juni 1937 uppgick till 8,732,540
kronor 1 öre, vilken vinst 1938 torde taxeras till kommunal inkomstskatt
och kommunal progressivskatt i Stockholm samt föranleda inbetalning av
skatt under 1939 till Stockholms stad med omkring 900,000 kronor och till
Kungsholms församling med omkring 30,000 kronor.
Beträffande lotteribolaget har förslag om detsammas inrättande framlagts
i propositionen till årets riksdag nr 24 angående penninglotteriväsendet. Enligt
förslaget skall förvaltningen av penninglotteriet uppdragas åt et! särskilt
under statens medverkan stiftat aktiebolag, Svenska penninglotteriet aktiebolag,
med säte i Stockholm. Aktiekapitalet skall fastställas till lägst 50,000
och högst 150,000 kronor samt, så långt lagen tillåter, innehavas av staten.
För distribution och försäljning av lottsedlarna skall bolaget anställa ombud
i tillräcklig utsträckning för att lottsedlarna bekvämt skola kunna tillhandahållas
allmänheten i alla viktigare orter i landet. För en årsomslutning,
motsvarande den största av de lotteriplaner, som av bolaget tills vidare
skulle få tillämpas, skulle behållningen kunna beräknas till något över
16,250.000 kronor. Bolagets årsvinst skall, sedan i lag föreskrivet belopp
avsatts till reservfond, i första hand användas för avsättning till en särskild
garantifond. Sedan garantifonden uppgått till ett belopp av 500,000 kronor,
skall vidare avsättning till densamma upphöra. Nedgår garantifonden
under 500,000 kronor, skall avsättning därtill ånyo vidtagas. Av de till
utdelning tillgängliga vinstmedlen må årligen till aktieägarna utdelas högst
fyra procent å aktiekapitalet (kumulerad utdelning). Årsvinsten skall, sedan
de föreskrivna avsättningarna skett och medel till utdelning å aktiekapitalet
avsatts, oavkortad ställas till Kungl. Maj:ts förfogande. Bolagets verksamhet
skall börja 1939. I fråga om förslagets innehåll i övrigt torde jag få
hänvisa till propositionen nr 24.
I det sakkunnigbetänkande (statens off. utr. 1937:4), som legat till grund
för proposition nr 24, ha de sakkunniga förutsatt, att bolaget skulle i huvudsak
fritagas från skatt. De sakkunniga ha härom anfört bland annat:
»Ingen som helst inkomstskatt utgår för övrigt av några nuvarande svenska
lotteriföretag. Även örn det för statsverkets vidkommande väl kan anses
likgiltigt, om dess inkomster av lotteriföretaget till någon del komme att utlagas
i form av inkomstskatt i stället för att efter andra normer utgå av företagets
behållning, synes det dock sakkunniga vara principiellt riktigare och
för lotteriet mera praktiskt, om dess inlevereringar till staten få beräknas efter
såvitt möjligt enhetliga grunder. Ännu mindre anse sig sakkunniga kunna
förorda en anordning, som komme att medföra skyldighet för lotteriföretaget
att erlägga kommunal inkomstskatt, en skatt, som dessutom enligt nu
gällande bestämmelser komme att helt tillfalla en enda kommun, Stockholm.
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
259
Erfarenheterna av Tipstjänsts taxering tyda emellertid på, alt det av oss nu
ifrågasatta aktiebolaget med för närvarande gällande skattebestämmelser
sannolikt skulle bliva underkastat såväl statlig som kommunal inkomstskatt
och detta säkerligen till högst betydande belopp. På grund av vad sålunda
anförts vilja sakkunniga hemställa, att det lotteriaktiebolag, som med anledning
av förevarande förslag må komma till stånd, genom uttryckligt stadgande
i skattelagarna i allt väsentligt fritages från inkomstskatt till stat och
kommun. Endast å den del av inkomsten, som avsättes till reservfond eller
utdelas till aktieägarna, synes skatt lämpligen kunna utgå.»
Departementspromemorian utmynnar i två alternativa förslag. Enligt det
ena förslaget, alternativ A, skulle i 30 § 4 mom. kommunalskattelagen införas
bestämmelse att för vartdera av Tipstjänst och lotteribolaget skulle nettointäkten
av verksamheten, där den enligt förut i lagen meddelade bestämmelser
skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra för Tipstjänst ett belopp
motsvarande 12 procent å summan av bolagets aktiekapital och reservfond
samt för lotteribolaget 12 procent å summan av bolagets aktiekapital, reservfond
och garantifond. I följd av hänvisningen i 2 § förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt bleve vid detta alternativ bestämmelsen i
kommunalskattelagen tillämplig även beträffande den statliga beskattningen.
Enligt det andra förslaget, alternativ B, skulle fullständig skattefrihet föreskrivas
beträffande de båda företagens rörelseinkomster, varom stadgande
finge införas i 53 § kommunalskattelagen och i 7 § statsskatteförordningen.
Lagstiftningen syntes böra träda i kraft den 1 januari 1939.
Såsom motivering för förslagen anföres i departementspromemorian:
De vinster, som redovisas av Tipstjänst och det föreslagna lotteribolaget,
kunna icke anses jämförliga med de å rörelser i allmänhet uppkommande
vinster, vilka tågås till beskattning i rörelsekommunerna, utan få till största
delen betraktas som monopolvinster, möjliggjorda genom den statliga regleringen
av ifrågavarande verksamhetsområden. Grund för en kommunal
beskattning av dylika vinster saknas. Även vad statsbeskattningen angår
synes det mest följdriktigt att ej beskatta sådana monopolvinster utan låta
dessa direkt inflyta till staten.
Den omständigheten att kommunalskattefrågan i dess helhet är under utredning
inom kommunalskatteberedningen torde icke utgöra hinder mot att
redan nu upptaga frågan örn Tipstjänsts och lotteribolagets skattskyldighet.
Det måste anses angeläget, att den oegentlighet, som den nuvarande kommunala
beskattningen av Tipstjänst innebär, snarast undanröjes samt att frågan
örn lotteribolagets skattskyldighet blir från början klarlagd.
Det förut sagda leder närmast därhän, att företagen i fråga böra fritagas
från kommunal skattskyldighet för största delen av vinsten, men alt kommun,
varest företagens rörelse utövas från fast driftställe, bibehålies vid rätten
alt beskatta sådan del av vinsten, som kan anses icke utgöra monopolvinst.
Det synes emellertid svårt att på ett objektivt sätt bestämma denna senare
del av vinsten. Att, på sätt enligt gällande lagstiftning skett i fråga örn tobaksmonopolet
och rusdrycksförsäljningsbolagen, härvid utgå från omsättningen
förefaller mindre lämpligt med hänsyn till den säregna arten av
Tipstjänsts och lotteribolagets verksamhet. Vill man söka en norm för ifrågavarande
beskattning, synes det ligga närmast till hands att lill skattepliktig
inkomst hänföra viss procent å aktiekapital och reservfond; vad lotteribolaget
angår torde skäligen med reservfond kunna likställas den s. k. garanti
-
260
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
fonden, vilken förutsatts vara behövlig för bolagets verksamhet. Procentsatsen
lärer dock böra sättas relativt högt, då en rörelseinkomst ej utgöres
allenast av ränta å nedlagt kapital.
Efter övervägande av olika möjligheter har valts att därvid utgå från en
inkomstprocent på 12 procent å aktiekapital och reservfond såsom ett skäligt
uttryck för den rörelsevinst som kan antagas oberoende av den särställning
för företagen som uppkommit genom regleringen av ifrågavarande verksamhet.
Om man vill till viss del beskatta de ifrågavarande bolagens verksamhet,
synes alltså kunna ifrågasättas sådan bestämmelse, att nettointäkten av
rörelsen ej må beräknas högre än till 12 procent å nämnda kapital.
Mot detta förslag kan invändas, att — i viss motsättning till vad som
gäller tobaksmonopolet och rusdrycksförsäljningsbolagen — de nu ifrågavarande
bolagens avkastning till så övervägande del har karaktär av monopolinkomst
och att den beskattning som kan ifrågasättas är så obetydlig, att
fullständig frihet från skatt för rörelseinkomsten kan anses vara att föredraga
framför denna beskattning. Därest sådan skattefrihet avses, torde uttryckligt
stadgande därom böra införas i skattelagstiftningen.
över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
Överståthållarämbetet och kommunalskatteberedningen. Vid överståthållarämbetets
yttrande ha fogats yttranden av taxeringsintendenten och av Stockholms
stadskollegium.
Kammarrätten finner omständigheterna tala för att en begränsning av
skattskyldigheten måtte ske beträffande såväl lotteribolaget som Tipstjänst.
Var gränsen uppåt för de båda företagens skattskyldighet skäligen borde sättas,
kunde dock vara föremål för tvekan. Om emellertid företagen skulle
underkastas skattskyldighet syntes denna böra bestämmas på ett sådant sätt,
att den skatt, som skulle uttagas, icke bleve alltför obetydlig. Med hänsyn
härtill kunde den i promemorian i sådant hänseende gjorda beräkningen av
kammarrätten godtagas. Kammarrätten förordar alltså promemorians alternativa
förslag A.
Stockholms stadskollegium anför huvudsakligen: Staden hade haft anledning
räkna med skatten från Tipstjänst. — Förslaget att fritaga företagen
från kommunal skattskyldighet ledde i sina konsekvenser till att kommunernas
skatteunderlag skulle kunna minskas enbart genom förstatligande av en
tidigare privat driven verksamhet. Det framlagda förslaget innebure dessutom
ett avsteg från den ståndpunkt, som av statsmakterna tidigare intagits i liknande
fall, nämligen i fråga örn beskattningen av tobaksmonopolet och rusdrycksförsäljningsbolagen.
Det syntes därför rimligt och rättvist, att för den
händelse hela lagförslaget ej avsloges av riksdagen, beskattningen av ifrågavarande
aktiebolag anordnades efter samma principer, som följts i fråga om
tobaksmonopolet och rusdrycksförsäljningsbolagen. — Som ett huvudmotiv
för förslaget om skattebefrielse för monopolvinsten hade anförts, att skatteinkomsten
endast komme att tillfalla en enda kommun, Stockholm. Detta
skäl, som väl dock i och för sig ej kunde utgöra ett objektivt motiv för
skattens avskaffande, skulle förfalla, örn icke endast den kommun, varest
företagets rörelse utövades, erhölle denna skatteinkomst. Det torde icke er
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
261
bjuda större svårigheter att finna en lämplig grund för dess fördelning på
exempelvis landstingen och de städer, som icke deltoge i landsting.
Stadskollegiet yttrar vidare:
Då staten anser sig böra använda sig av de fördelar, som den privaträttsliga
företagsformen erbjuder, synes konsekvensen rimligen fordra, att staten
även underkastar sig de för enskilda företag gällande reglerna. Ett förfarande,
varigenom staten använder sig av sin lagstiftningsmakt för att i
vinningssyfte bereda sina företag en privilegierad ställning, torde knappast
vara förenligt med de krav på rättvisa, följdriktighet och likformighet, som
böra prägla lagstiftningsmaktens åtgärder. Såsom särskilt både anmärkningsvärt
och inkonsekvent måste också framstå, att staten å ena sidan gång på
gång ålägger huvudstaden särskilda skyldigheter i förhållande till staten, men
å andra sidan söker att genom undantagslagstiftning beröva kommunen henne
tillkommande inkomster. Det är uppenbart, att genom en dylik politik från
statens sida kommunen sättes ur stånd ej blott att föra en såsom önskvärd
ansedd fast finanspolitik utan även att på samma sätt som hittills fullgöra
nämnda skyldigheter.
Tåxeringsintendenten anser Tipstjänst kunna jämställas med ett flertal
föreningar och stiftelser, som tjäna sociala, kulturella eller idrottsliga ändamål
och vilka, ehuru deras medel användas härtill, likväl beskattas för inkomst
av fastighet och kapital och dessutom för förmögenhet. Tipstjänst
hade under räkenskapsåret 1935/36 haft inkomst av tipsinsatser 20,470,157
kronor och av räntor 79,151 kronor. Motsvarande belopp utgjorde räkenskapsåret
1936/37 26,026,232 kronor och 172,794 kronor. Insatserna kunde,
om man bortsåge från spelintresset, anses vara på indirekt sätt frivilligt lämnade
bidrag till idrottsrörelsen och icke hänförliga till någon beskattningsbar
inkomstkälla. Däremot kunde beträffande ränteinkomsten ifrågasättas, huruvida
icke denna tillhörde i skattelagarnas mening beskattningsbar inkomstkälla
och örn härutinnan för dylikt företag den princip, som gjorde sig gällande
för föreningar och stiftelser, borde frångås. — Vad sålunda anförts om
Tipstjänst borde även gälla beträffande lotteribolaget, så länge detta icke
gåves formen av en statlig institution. Emellertid skulle aktierna i delta bolag
så långt lagen medgåve innehavas av staten. En statlig institution kunde
därför anses föreligga, som i likhet med staten vore fri från taxering, då
inkomst av rörelse ej kunde anses föreligga.
Överståthållarämbetet anför, att lotteribolaget avsåge rena statsändamål
och att, därest verksamheten omhändertagits av ett statligt organ, skattefrihet
hade utan vidare inträtt. Den omständigheten, att verksamheten i stället dreves
i aktiebolagets form, syntes icke böra föranleda till skattskyldighet i full
utsträckning. Förhållandet vore i huvudsak detsamma med Tipstjänst. De
ändamål, som Tipstjänst tillgodosåge, vore sådana, som statsverket, låt vara
kanske först under senare tid, självt bidroge till. Tipstjänst hade dock under
ett antal år erlagt skatt till Stockholm och till vederbörande församling. Ehuruväl
ämbetet funne riktigt, att även Tipstjänst befriades från nu föreliggande
oinskränkta skattskyldighet, syntes dock billighetsskäl med styrka tala
för att denna skattebefrielse icke omedelbart komrne lill stånd. — Skatte
-
262
Kungl. Majis proposition nr 25S.
Departements
chefen.
befrielsen syntes lämpligen böra anknyta till de tidigare bestämmelserna örn
tobaksmonopolet och spritförsäljningsbolagen, vilket skalle föranleda till en
lagstiftning i huvudsaklig anslutning till promemorians alternativa förslag A.
Därutöver syntes dock skattskyldighet böra inträda även för inkomst av kapital.
Beträffande gottgörelsen under en övergångstid syntes lämpligen enahanda
beräkningsgrund böra komma till användning, som kunde bliva tilllämplig
vid ett eventuellt avskaffande av den kommunala progressivskatten.
Kommunalskatteberedningen gör följande uttalande:
Lotteribolaget och Tipstjänst äro enligt beredningens mening egentligen
att betrakta såsom statliga organ även om för verksamhetens bedrivande valts
aktiebolagsformen. Med hänsyn därtill och då verksamheten icke kan förväntas
förorsaka kommun, där densamma utövas, särskilda kostnader finner
beredningen det uppenbart, att den kommunala beskattningsrätten icke bör
tillkomma en viss kommun utan att beskattningen bör komma det allmänna
i dess helhet till godo. För det syftets ernående stå närmast två vägar öppna,
nämligen antingen det i promemorian angivna alt. B eller ock att företagens
beskattningsbara inkomster bestämmas enligt kommunalskattelagens vanliga
regler men att beskattningen sker för gemensamt kommunalt ändamål. Beredningen
har under prövning förslag till en omfattande utbyggnad av skatteutjämningen,
och ett genomförande av detta förslag kommer säkerligen att
ställa avsevärt ökade krav å statskassan. Beredningen har jämväl under
övervägande redan tidigare inom beredningen uppkomna förslag, att medel
till den ökade skatteutjämningen skulle delvis anskaffas genom beskattning
för gemensamt kommunalt ändamål av icke allenast Tipstjänst utan även
vissa andra grupper skattskyldiga. Med hänsyn härtill torde enligt beredningens
förmenande alternativet att beskatta Tipstjänst och lotteribolaget för
gemensamt kommunalt ändamål vara att föredraga. Formen för ifrågavavarande
medels överförande till det allmänna synes dock beredningen icke
böra tillmätas alltför stor betydelse. På grund därav och då promemorians
alternativ B måhända enklast löser förevarande spörsmål, har beredningen
funnit sig kunna förorda detta alternativ.
Beträffande äldre under statens medverkan organiserade monopolföretag
— tobaksmonopolet, vin- & spritcentralen och systembolagen -— har den
grundsatsen godtagits, att den del av vinsterna, som kan anses såsom monopolvinst,
icke skall bliva föremål för beskattning. Denna grundsats synes
riktig och innebär icke något avsteg från den allmänna regeln att verkliga
rörelsevinster tagas till beskattning i de kommuner, där rörelserna bedrivas.
Enahanda skäl som för monopolföretagens del gjort särbestämmelser i beskattningshänseende
erforderliga måste anses gälla jämväl de av Tipstjänst
och lotteribolaget redovisade vinsterna vilka till förutsättning lia den statliga
regleringen av ifrågavarande verksamhetsområden. Ett kommunalt
anspråk att beskatta dessa vinster saknar fog bi. a. av det skälet, att de
båda företagen icke kunna anses förorsaka någon kommun särskilda utgifter.
Att en kommun finge obegränsad beskattningsrätt i berörda fall vore
likvärdigt med ett beviljande av extra statsunderstöd åt kommunen. Att
staten för verksamheternas bedrivande kommit att välja aktiebolagsformen
kan lika litet här som i fråga örn de övriga företag, för vilka särbestämmelser
meddelats, tillmätas betydelse.
263
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
En uppdelning av företagens vinst i monopolvinst och annan vinst måste
bliva godtycklig. Såsom jag redan anfört är vinsten till största delen av
monopolvinsts natur. Det kunde därför ifrågasättas att helt undantaga den
från beskattning. En lämpligare lösning synes mig emellertid vara att betrakta
ett belopp motsvarande viss procent av kapitalet såsom beskattningsbar
vinst. Den bestämning av skattskyldigheten som gjorts i promemorians
alternativa förslag A, vilket bygger på här angivna betraktelsesätt, torde
få hållas för skälig. Att utöver deli enligt alternativet medgivna beskattningsrätten
stadga beskattningsrätt beträffande företagens ränteinkomster
synes mig opåkallat.
I det föregående bär jag närmast uppehållit mig vid den kommunala beskattningen.
Samma regler för bestämmandet av företagens beskattningsbara
inkomst böra emellertid gälla vid den statliga som vid den kommunala
beskattningen.
Vissa skäl kunna onekligen anföras till förmån för den i kommunalskatteberedningens
yttrande nämnda anordningen med beskattning av Tipstjänst
och lotteribolaget för skatteutjämningsändamål. Denna linje bör emellertid
beträffande alla monopolföretagen prövas i ett sammanhang. Enligt vad
som är för mig känt företages inom kommunalskatteberedningen en utredning
rörande monopolföretagens skattskyldighet. Sedan denna utredning
slutförts, torde frågan i dess helhet få upptagas till prövning; vad som
nu må beslutas bör icke utgöra hinder för att prövningen utsträckes att omfatta
även Tipstjänst och lotteribolaget.
Jag kan icke finna den omständigheten, att Stockholm under några få år
fått beskatta Tipstjänst, böra föranleda till ali staden under en övergångstid
får uttaga skatt från företaget. Tipstjänsts inkomster ha som bekant
visat en helt oväntad utveckling. Jag vill även erinra örn att stadens anspråk
på beskattning av Tipstjänst ej är slutgiltigt godkänt av beskattningsdomstolarna.
Den föreslagna omläggningen kan under dessa omständigheter
icke skäligen antagas medföra någon märkbar förskjutning i förutsättningarna
för uppgjorda finansplaner.
På grund av vad jag nu anfört får jag förorda bifall till det förslag som
innefattas i promemorians alternativ A.
Ändring i lagen om inskr än kningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar.
Enligt nu gällande bestämmelser hemlighålles icke resultatet av taxeringarna
till kommunal inkomstskatt, inkomst- och förmögenhetsskatt eller
särskild skatt å förmögenhet. Från inkomstlängden kan hämtas uppgift
angående taxerad inkomst enligt kommunalskattelagen samt taxerat belopp
enligt förordningen örn .statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Då förmögenhetsdelens
storlek icke framgår av inkomstlängden, kan säker upplysning
örn förmögenhetens storlek icke vinnas därstädes. Beträffande såda
-
264
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
na förmögenheter, som träffas av särskild skatt å förmögenhet, lämnar
däremot längden över taxering till dylik skatt uppgift å den beskattningsbara
förmögenheten, vilken utom i de fall då reduktionsregeln tillämpas är lika
med den skattepliktiga förmögenheten.
Från olika håll ha anmärkningar framställts mot den offentlighet, som
sålunda kommer taxeringsresultaten till del. Man har därvid särskilt riktat
sig mot det förhållandet att taxeringssiffrorna plägat avtryckas i tidningspressen
samt i särskilda kalendrar.
I 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar (den s. k. sekretesslagen) stadgas, att till
myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som avses i taxeringsförordningen,
eller eljest för beräknande av skatt icke må i andra fall
än i vederbörande skatteförfattning stadgas utan den skattskyldiges samtycke
utlämnas till annan tidigare än 20 år efter uppgiftens datum. I motiveringen
till stadgandet anförde chefen för justitiedepartementet bl. a., att
frågan rörande sekretess beträffande resultatet av taxering icke i nämnda
sammanhang kunnat upptagas, enär denna fråga sammanhängde med spörsmålet
örn en allmän beskattningsreform, vilket fortfarande vore beroende på
prövning.
1936 års skattekommitté, som funnit frågan om sekretesskydd te sig olika
beträffande taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt och taxeringen
till särskild skatt å förmögenhet, har föreslagit sekretesskydd för förmögenhetslängd
samt för den avdelning av ändringslängden, som avser taxering till
särskild skatt å förmögenhet. Förslaget motiveras på följande sätt.
Vad taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt angår utgör taxeringslängdernas
framläggande för offentlig granskning, ett betydelsefullt led i
själva taxeringskontrollen. Ändring härutinnan kan ej nu föreslås. Att
på sätt stundom ifrågasatts förbjuda allenast publicerandet i tryck av eljest
offentliga taxeringssiffror överensstämmer ej med tryckfrihetsförordningens
allmänna^ grundprincip, enligt vilken en handlings karaktär av allmän sådan
också innebär en rätt att i tryck utgiva densamma. Oavsett vilken uppfattning
man må hysa om lämpligheten i och för sig att stadga hemligskvdd
beträffande ifrågavarande taxering, synes det sålunda ej kunna ifrågakomma
att nu införa sådant.
Vad taxeringen till särskild skatt å förmögenhet angår framlägges enligt
gällande bestämmelser taxeringslängden ej till offentlig granskning. Härutinnan
föreslår kommittén såsom av det föregående framgått ingen ändring.
Ur kontrollsynpunkt torde också offentliggörande av förmögenlietssiffror
vara mindre viktigt än offentliggörandet av inkomstsiffror. Ej heller svnes
något annat berättigat intresse påkalla publicitet för förmögenhetssiffrorna.
Beträffande denna taxering torde det vara möjligt att inom ramen för tryckfrihetsförordningens
bestämmelser tillgodose de framkomna önskemålen om
hemligskydd, och enligt kommitténs uppfattning är det också önskvärt att
så sker. Ur de skattskyldigas synpunkt torde offentliggörande av förmögenhetssiffror
te sig mindre önskvärt än offentliggörande av inkomstsiffror.
Kommittén vill därför föreslå sekretesskydd för förmögenhetslängd ävensom
för den avdelning av ändringslängden, som avser taxering till särskild
Kungl. Maj:ts propositiQn nr 258.
265
skatt å förmögenhet. Det sekretesskydd, som härigenom beredes rörande
förmögenhetstaxering, blir visserligen ej så effektivt, att varje kännedom
om förmögenhetssiffrorna blir utesluten. Av uppbördsboken framgår nämligen
skattens storlek, och med dess hjälp kunna alltså de beskattningsbara
förmögenheterna uträknas. En sådan uträkning kommer dock att kräva
viss omgång, och uppbördsboken kommer att utgöra en mindre lättillgänglig
källa för förmögenhetsuppgifter än förmögenhetslängden skulle göra.
Tillräcklig anledning att i fråga om uppbörden vidtaga särskilda anstalter,
som skulle möjliggöra hemlighållandet även av uppgifter rörande debiterad
förmögenhetsskatt, synes för närvarande ej föreligga. Däremot skulle det
enligt kommitténs mening vara av stort värde, om debetsedlarnas distribution
kunde försiggå under sådana former, att ej de uppgifter om de skattskyldigas
ekonomiska förhållanden, som framgå av dessa, bliva i onödan
tillgängliga för främmande personer.
De skäl, som föranlett inskränkningar i ämbets- och tjänstemäns rätt att
i och för tjänsten taga del av deklarationerna, torde icke föreligga beträffande
förmögenhetslängd och förevarande avdelning av ändringslängden,
utan synes det härvidlag vara tillräckligt med förbud mot utlämnande till
enskild person. Sådant förbud föreslås skola införas i 17 § sekretesslagen.
Förslaget att meddela sekretesskydd åt förmögenhetslängden samt motsvarande
avdelning av ändringslängden har allmänt tillstyrkts av de hörda
myndigheterna och sammanslutningarna. Länsstyrelsen i Kalmar län har
dock framställt vissa invändningar. Även om förslaget i och för sig måhända
kunde ha fog för sig, torde det enligt länsstyrelsens mening möta icke
ringa praktiska svårigheter för taxerings- och debiteringsmyndigheter att
upprätthålla sekretessen. Med hänsyn jämväl därtill att den intresserade med
ledning av den i uppbördsboken debiterade förmögenhetsskatten utan någon
större svårighet kunde räkna ut den beskattningsbara förmögenheten ifrågasatte
länsstyrelsen, örn införandet av den föreslagna bestämmelsen kunde
anses medföra den nytta, som uppvägde olägenheterna.
Från några håll har påyrkats sekretesskydd även i andra avseenden. I det
av Sveriges industriförbund m. fl. näring sorganisationer avgivna yttrandet
påkallas sålunda sekretesskydd även för uppbördsboken och för taxeringen
till inkomst- och förmögenhetsskatt. De beskattningsbara förmögenheterna
skulle även i fortsättningen kunna av vem som helst uträknas med hjälp av
uppbördsboken. En ändring härutinnan borde utan svårighet kunna åstadkommas
och vore påkallad, om den föreslagna sekretessen skulle hava sitt
fulla värde. Rörande taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt kunde
det skäl, som av kommittén anförts för ett bibehållande av den nuvarande
ordningen — nämligen att taxeringslängdernas framläggande för offentlig
granskning utgjorde ett betydelsefullt led i själva taxeringskontrollen — icke
tillmätas någon avgörande betydelse. Handelskammaren i Karlstad anför
liknande synpunkter. Hank- och fondinspektionen uttalar sig till förmån för
sekretesskydd för uppgifter rörande debiterad förmögenhetsskatt. I några
yttranden har kommitténs uttalande örn debetsedlarnas distribuering understrukits.
Kammarrätten, som funnit kommitténs förslag på denna punkt icke i och
för sig föranleda någon erinran, påpekar att föreskrift örn datering av taxe
-
266
Kungl. Mgj:ts proposition nr 258.
Oepa tements
chefen.
ringslängder icke torde finnas. Kammarrätten föreslår därför den jämkning
i förslaget, att utlämnandet icke må ske tidigare än 20 år efter taxeringsårets
utgång.
Beträffande frågan om sekretesskydd för taxeringsresultaten ansluter jag
mig till kommitténs förslag. Jag finner sålunda de skäl som anförts för beredande
av sekretesskydd för förmögenhetslängden jämte motsvarande del av
ändringslängden bärande men kan å andra sidan icke förorda, att skyddet
utsträckes att omfatta jämväl inkomstlängden. Den offentlighet, som kommer
inkomsttaxeringen till del, är enligt min mening ur kontrollsynpunkt
alltför betydelsefull för att kunna uppgivas.
I vissa yttranden har ifrågasatts, att sekretesskyddet beträffande förmögenhetstaxeringen
skulle göras fullständigt genom införande av skydd jämväl
för uppgifterna om debiteringen till särskild skatt å förmögenhet. En
dylik utsträckning av skyddet, varigenom uppbördsböckerna till viss del
skulle bliva hemliga, skulle emellertid vid nuvarande uppbördsförfarande
medföra stora praktiska besvärligheter. Huruvida efter införandet av ett
nytt uppbördssystem dessa svårigheter skulle kvarstå kan icke nu avgöras.
Vad beträffar den av kammarrätten framställda formella anmärkningen
vill jag erinra, att enligt sekretesslagen skyddstiden allmänt räknas från
handlingens datum. Om ock uttrycklig föreskrift saknas rörande längdernas
datering, torde man dock kunna räkna med att datering i regel sker.
Saknas datering kan såsom utgångspunkt för skyddstidens beräknande tagas
den dag, då längden enligt taxeringsförordningens bestämmelser senast skolat
vara upprättad. Vid nu anförda förhållanden finner jag vad kammarrätten
anmärkt icke böra föranleda jämkning av kommitténs förslag. Jag tillstyrker
följaktligen bifall till detta oförändrat.
Specialmotivering till författningsförslagen.
1936 års skattekommilté har vid sitt betänkande fogat förslag till sådana
författningsändringar, som kräva beslut av riksdagen. Jag har i det föregående
omnämnt, att förslagen, vad angår reglerna om rätt till avdrag för värdeminskning
å inventarier m. m., underkastats överarbetning inom finansdepartementet.
Jämväl i övrigt ha vissa ändringar gjorts i förslagen. Dessa
ändringar ha i en del fall betingats av att jag i sakfrågor intagit annan ståndpunkt
än kommittén. Formella jämkningar i författningstexten ha även,
delvis i anledning av påpekanden i remissyttrandena, företagits på några
punkter. En mera ingående motivering av författningsförslagen synes här
icke erforderlig; i detta avseende torde få hänvisas till den av kommittén
lämnade specialmotiveringen (betänkandet sid. 258 ff.) samt till vad jag förut
anfört rörande de av mig föreslagna ändringarna i kommitténs förslag.
Några punkter torde dock böra närmare beröras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
267
I förslaget till ändringar i taxeringsförordningen har upphävandet av 114 §
föranlett ändringar jämväl av 56 § 1 mom. och 77 § 1 mom. Redaktionell
jämkning har vidtagits i 5 § 2 mom.
I 145 § 4 mom. tredje stycket taxeringsförordningen stadgas, att vissa av
Kungl. Maj :t anvisade anslagsbelopp för taxeringsarbetet — avseende huvudsakligen
ersättning åt ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna,
gottgörelse för i samband med taxeringsförrättningarna lämnat biträde av
städernas tjänstemän samt bidrag, som vissa städer åtagit sig för särskilda
anstalter för taxeringsarbetet — må sammanlagt utgöra högst ett belopp,
motsvarande fyra procent av summan av inkomst- och förmögenhetsskattens
grundbelopp för hela riket, sådan denna summa beräknats enligt taxeringsnämndernas
beslut. I anslutning till uppdelningen av den statliga inkomstoch
förmögenhetsskatten i en fast och en rörlig del har kommittén föreslagit,
att ifrågavarande maximibelopp skall bestämmas till tre procent av
grundbeloppet för hela riket av den i förenämnda skatt ingående bottenskatten.
Flera länsstyrelser ha, tydligen under antagande att ändringen skulle
innebära sänkning av berörda taxeringsersättningar, uttalat farhågor för att
en dylik minskning skulle medföra försämring av taxeringens effektivitet. I
själva verket innefattar ändringen någon höjning av maximibeloppet (räknat
å siffrorna från 1936 års taxering från 4.4 miljoner kronor enligt gällande bestämmelser
till 5.0 miljoner kronor enligt förslaget). De verkliga kostnaderna
för ändamålet utgjorde budgetåret 1936/37 2.36 miljoner kronor. Anledning
att höja procenttalet över det av kommittén föreslagna förefinnes alltså
ej.
De föreslagna ändringarna i 70 § 1 mom. kommunalskattelagen och 27 §
1 mom. förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ha ansetts
böra medföra ändring i motsvarande stadgande i förordningen om arvsskatt
och skatt för gåva (3 § 3 mom.).
I 67 § lagen om kommunalstyrelse på landet, 62 § lagen örn kommunalstyrelse
i stad och 54 § lagen om kommunalstyrelse i Stockholm ha ändringar
måst vidtagas på grund av förslaget om avskaffande av den kommunala progressivskatten.
I och med dennas borttagande torde såsom kommittén anfört
anledning saknas att bibehålla stadgandet, att för täckande av kommuns
eller stads medelsbehov skola, i den mån det ej fylles genom andra
inkomster, i första hand anlitas skogsaccismedel.
Förslaget om folkskoleavgiftens borttagande föranleder, att den i 2 § lagen
om skolstyrelse i vissa kommuner intagna erinringen om rätten för skoldistrikt
att uttaga dylik avgift bör utgå. Själva bestämmelsen örn avgiften
finnes i § 58 av den i administrativ ordning utfärdade folkskolestadgan, vilken
följaktligen bör ändras i denna punkt.
Därest den föreslagna lagstiftningen genomföres, få vissa följdändringar
vidtagas i en del administrativa författningar, såsom mantalsskrivningsförordningen,
uppbördsreglementet, de särskilda föreskrifterna rörande taxeringsförfarandet
m. m.
268
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
De framlagda författningsändringarna föreslås samtliga, med undantag för
den som avser förordningen om utskiftningsskatt, skola träda i kraft den 1
januari 1939. I fråga om nämnda förordning torde såsom tidigare anförts
ändringen böra med viss övergångsbestämmelse gälla från och med den 1
juli 1938.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte i proposition föreslå riksdagen att
dels antaga inom finansdepartementet utarbetade förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;
3) förordning om särskild skatt å förmögenhet;
4) förordning angående upphävande av förordningen den 28 september
1928 (nr 374) om kommunal progressivskatt;
5) förordning angående upphävande av förordningen den 28 september
1928 (nr 375) om utjämningsskatt;
6) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 27 juni
1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags
tillgångar;
7) förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379);
8) förordning angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom. förordningen den
19 november 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva;
9) lag angående ändrad lydelse av 67 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om
kommunalstyrelse på landet;
10) lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
om kommunalstyrelse i stad;
11) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm;
12) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 6 juni 1930 (nr 262)
om skolstyrelse i vissa kommuner;
13) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;
14) förordning örn upphävande av förordningen den 24 april 1863 (nr 20
s. 1) angående mantalspenningarnes utgörande; samt
15) förordning om upphävande av kungörelsen den 26 augusti 1873 (nr 48
s. 1) angående kurhusavgiftens upphörande och införande av en allmän sjukvårdsavgift;
dels
ock besluta, att sådan särskild avgift, varom förmäles i § 58 förnyade
stadgan den 26 september 1921 (nr 604) angående folkundervisningen i riket,
icke må av skoldistrikt upptagas för senare år än 1938.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
269
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
R. Borgström.
U */\
~ll ''.ni
. i ''•
.•*v,r
!*y
BILAGOR
Bilaga A.
Av 1936 års skattekommitté föreslagna ändringar i kommunalskattelagen
i fråga örn värdeminskningsavdrag m. m.
25 §.
i morn. Från bruttointäkten---är underkastad;
värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av fastighetsägaren
tillhöriga maskiner och andra inventarier, som höra till fastigheten;
ränta å---nedlagt kapital.
Medlem av---såsom kapitaltillskott.
Har bostadsförening —--såsom kapitaltillskott.
29 §.
1 mom. Från bruttointäkten---maskiner, inventarier och dylikt;
värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren
tillhöriga maskiner och andra inventarier eller, örn dylik tillgång är underkastad
hastig förbrukning, kostnad för anskaffning av tillgången;
värdeminskning å patenträtt och annan liknande rättighet;
värdeminskning genom slitning och därmed jämförlig orsak, som byggnad,
vilken är avsedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad;
värdeminskning å naturtillgångar---till kapitalförlust.
Hemmavarande barn, —--tillhöra arbetspersonalen.
Anvisningar
till 20 §.
1. Till skattskyldigs -—■ — — 46 § 2 mom.
2. S^som allmänna---heller skogsvårdsavgift.
3. Angående vad som är att hänföra till kapitalförlust i rörelse hänvisas
till punkt 10 av anvisningarna till 29 §. Vad där stadgats —--andra för
värvskällor.
till 25 §.
1. Bestämmelsen örn — — — fri bostad.
2. Avdrag för —--under beskattningsåret.
3. Avdrag för värdeminskning å maskiner och andra inventarier får ske
på sätt och i den ordning, som enligt punkt 3 a—c av anvisningarna till 29 §
gäller om avdrag för värdeminskning å dylika tillgångar i rörelse. Fasta
maskiner och andra inventarier, för vilka ej enligt punkt 5 av anvisningarna
till 10 § redovisats särskilt maskinvärde, skola dock inräknas i byggnadens
värde och således bliva föremål för avskrivning enligt punkt 2 här ovan.
4. Därest brandförsäkring---40 »
5. För värdeminskning---till 24 §.
272
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
till 28 §.
1. Till intäkt---hans rörelse. Däremot räknas icke hit sådan intäkt,
som till den skattskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad
som normalt är att anse såsom driftinkomst, såsom exempelvis vid avyttring
av personlig lösegendom eller, med undantag som nedan sägs, vid realisation
av tillgångar till stadigvarande bruk i rörelsen eller vid avyttring av rörelsen
själv. Den intäkt---stadgade grunder.
För aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag och sparbank
likställes med inflytande betalning för varor sådan betalning som inflyter
vid avyttring av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier,
vilka icke inräknas i värdet av byggnad (jfr punkt 7 av anvisningarna
till 29 §). För annan skattskyldig räknas dylik betalning såsom intäkt
av rörelse blott i den mån sådant följer av punkt 3 d av anvisningarna till
29 §. I vad mån betalning varom fråga är beskattas såsom realisationsvinst
framgår av 35 § med anvisningar.
I enlighet med det anförda skall skattskyldig, som idkar jordstyckningsrörelse
eller som eljest idkar handel med fastigheter, såsom intäkt av rörelsen
upptaga vad som influtit vid försäljning av en till rörelsen hörande fastighet
eller del därav, oberoende av sättet för fastighetens förvärvande och tiden
för dess innehavande, varefter frågan örn och i vad mån nettointäkt uppstått
genom försäljningen kommer att bero på resultatet av rörelsen i dess helhet
under beskattningsåret. Örn däremot en industriidkare avyttrar någon för
hans industriella verksamhet avsedd fastighet, skall, med bortseende från till
fastigheten hörande maskiner och andra inventarier, beträffande vilka ovan
angivna särskilda regler gälla, försäljningssumman ej hänföras till intäkt av
rörelsen; i den mån försäljningssumman innefattar vinst, är denna att betrakta
såsom vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet och, därest de i
35 § angivna förutsättningarna föreligga, skall densamma upptagas såsom
intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.
2. Ränteintäkt samt — •— -— i rörelsen.
3. Har innehavare---av rörelse.
4. Har skattskyldig ----av rörelse.
5. Såsom intäkt —---för bolaget.
6. Häri---till 38 §).
till 29 g.
1. Har annan —--särskild förvärvskälla.
2. Har aktiebolag---till avdrag.
3. a. Kostnaden för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier bör normalt avdragas genom årliga värdeminskningsavdrag.
Är sådan tillgång underkastad hastig förbrukning, må dock
under anskaffningsåret hela kostnaden avdragas. Tillgång anses i regel vara
underkastad hastig förbrukning, när den beräknas hava en varaktighetstid av
högst tre år.
b. Med värdeminskningsavdrag åsyftas att på olika år av en tillgångs
varaktighetstid såsom omkostnad fördela dess anskaffningsvärde.
Med tillgångs varaktighetstid förstås den tidrymd, under vilken tillgången
beräknas bliva ekonomiskt användbar. Vid bestämmande av denna tidrymd
tages hänsyn till omständigheter, som föranleda att tillgångens nytta
för rörelsen beräknas bliva begränsad till kortare tid än som svarar mot dess
förbrukning genom slitning eller dyl. Sådana omständigheter äro exempelvis
att tillgången anskaffats för utnyttjande av ett särskilt arbetstillfälle eller
en konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig, eller att den kan väntas
bliva såsom oekonomisk utbytt mot en ny tillgång, innan den blir utsliten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
273
Med tillgångs anskaffningsvärde förstås den faktiska kostnaden för dess
anskaffande eller, om tillgången förvärvats annorledes än genom köp eller
byte eller därmed jämförligt fång, dess allmänna saluvärde när den tillfördes
rörelsen. Har tillgång i samband med förvärv av den rörelse, vari den nyttjas,
förvärvats annorledes än genom köp eller byte eller därmed jämförligt
fång, skall dock såsom anskaffningsvärde för tillgången gälla det belopp,
som kvarstår i beskattningsavseende oavskrivet för den från vilken tillgången
förvärvats, eller, om vid förvärv av rörelsen på grund av arv eller testamente
stämpelplikt beräknats efter lägre belopp, det belopp efter vilket stämpelplikt
sålunda beräknats. Har tillgång, varom bär är fråga, från en rörelseidkare
till annan närstående rörelseidkare avyttrats till så högt pris och i
övrigt under sådana förhållanden, alt åtgärden kan antagas hava skett i
väsentligt syfte att förvärvaren skall komma i åtnjutande av större värdeminskningsavdrag
än som skulle tillkommit avyttraren eller eljest för att
bereda minskning i bådas sammanlagda beskattning, skall anskaffningsvärdet
för förvärvaren beräknas till ett med hänsyn till förhållandena minskat
belopp.
Värdeminskningsavdraget beräknas normalt enligt avskrivningsplan till
lika årlig bråkdel av anskaffningsvärdet. Kan utredning örn detta värde
ej förebringas, får avdraget beräknas till viss procent å bokförda värdet eller
annat värde, som med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt.
Värdeminskningsavdraget må för den som för handelshöcker ej ske med
större belopp än som avskrivits i räkenskaperna, med mindre utredning företes
örn huru mycket som kvarstår i beskattningsavseende oavskrivet av anskaffningsvärdet.
Vad nu stadgats utgör ej hinder för skattskyldig, vilken
ej företer utredning som nu sagts, att, där han för visst år ej fått vid beskattningen
tillgodonjuta avdrag med belopp som avdragits i räkenskaperna, ett
senare år komma i åtnjutande av motsvarande avdrag.
c. Särskilda omständigheter kunna emellertid föranleda, att avdrag för
värdeminskning tillfälligtvis må åtnjutas med större belopp än som följer
av de i b angivna reglerna. I sådant avseende märkes följande.
Har skattskyldig, som företer utredning örn hur mycket som kvarstår i beskattningsavseende
oavskrivet av anskaffningsvärdet, icke kunnat vid beräkning
av sin nettointäkt av rörelse utnyttja det enligt avskrivningsplan på visst
år belöpande värdeminskningsavdraget, må han tillgodoräkna sig det resterande
avdraget under senare år genom utsträckning i erforderlig mån av den
i avskrivningsplanen antagna varaktighetstiden. Skattskyldig skall anses
hava kunnat vid beräkning av sin nettointäkt av rörelse utnyttja värdeminskningsavdrag
även i den mån underskott å förvärvskällan kunnat utnyttjas
vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt under allmänna
avdrag, innan avdrag skett för underskott å övriga förvärvskällor
samt för utskylder.
Har skattskyldig som nu sagts, i överensstämmelse med sina räkenskaper,
gjort avdrag med mindre belopp än enligt planen, må han under senare år
utöver avdrag enligt planen tillgodonjuta det resterande avdraget, i den mån
motsvarande avdrag då skett i räkenskaperna.
Företer skattskyldig tillförlitlig utredning, att värdet av tillgång, varom nu
är fråga, nedgått avsevärt mer än som motsvarar sammanlagda beloppet av
tidigare verkställda och på året belöpande värdeminskningsavdrag, må han
tillgodoräkna sig härav föranlett större avdrag än enligt avskrivningsplanen,
i den män sådant skett i räkenskaperna.
Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för tillgång,
varom bär är fråga, betingats därav att den skolat utnyttjas för ett särskilt
arbetstillfälle eller en konjunktur, som väntas bliva allenast tilltällig,
Milano lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 258. tö
274
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
eller av annan liknande omständighet, må avdrag för sådant överpris eller
sådan merkostnad, i den mån motsvarande avdrag under beskattningsåret
skett i räkenskaperna, göras vid inkomstberäkningen, även om värdet av tillgången
vid beskattningsårets slut ej nedgått till det efter avskrivningen återstående
beloppet.
d. Då tillgång, varom här är fråga, avyttras, får avdrag ske för vad som
återstår i beskattningsavseende oavskrivet av anskaffningsvärdet, i den mån
detta belopp överstiger vad som influtit vid avyttring av tillgången, men skab
å andra sidan såsom intäkt av rörelse upptagas vad som vid avyttringen må
hava återbekomma av förut i beskattningsavseende avskrivna belopp. Med
avyttring likställes det fall att tillgång uttages ur rörelsen för att tillföras
annan rörelse, som utgör särskild förvärvskälla, eller för att nyttjas för annat
ändamål. Att beträffande skattskyldig, som avses i punkt 4 här nedan,
belopp som erhålles vid avyttring av tillgång^ av nu ifrågavarande slag skall
i sin helhet ingå i intäkten av rörelse framgår av punkt 1 av anvisningarna
till 28 §.
4. Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank,
som vill tillsvidare lägga sina räkenskaper till grund för beräkning av
avdrag för värdeminskning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier, må efter därom framställt yrkande, försåvitt ej särskilda
omständigheter till annat föranleda, i stället för avdrag enligt bestämmelserna
i punkt 3 tillgodoräkna sig avdrag med belopp, som under beskattningsåret
avdragits i räkenskaperna, därest utredning föreligger i vad män avdrag
för anskaffningsvärdet å tillgången förut i beskattningsavseende åtnjutits
samt avskrivningen i den skattskyldiges räkenskaper och företedd utredning
redovisas på sådant sätt, att trygghet föreligger att vid avyttring av tillgången
framdeles möjligen uppkommande vinst ej skall undgå taxering.
Vad nu stadgats utgör ej hinder att efter övergång till avskrivning enligt
sålunda angivna grunder beträffande dessförinnan anskaffade tillgångar av
ifrågavarande slag enligt avskrivningsplan tillgodoräkna sig i räkenskaperna
tidigare gjorda men vid beräkning av nettointäkt av rörelse outnyttjade avdrag.
5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning, som patenträtt och liknande
tidsbegränsad rättighet, vilken rörelseidkare förvärvat för utnyttjande vid
en av honom driven tillverkning, undergått på grund av minskning av giltighetstiden.
Beträffande värdeminskningsavdrag för dylik tillgång skola föreskrifterna
i punkt 3 äga motsvarande tillämpning, därvid iakttages att giltighetstiden
anses utgöra tillgångens varaktighetstid.
Patenträtt eller liknande rättighet, vilken rörelseidkare tillgodogör sig genom
att överlåta exploateringen därav till annan, skall icke behandlas enligt
regeln i denna punkt. Sådan rättighet är att anse såsom vara och skall behandlas
enligt reglerna för dylik tillgång.
Avdrag för värdeminskning å varumärke, firmanamn och andra liknande
rättigheter av good wills natur må medgivas blott i den mån deras värde
kan anses i verkligheten begränsat till viss tid. Då värdeminskningsavdrag
sålunda medgives, skola de i punkt 3 meddelade föreskrifterna äga motsvarande
tillämpning.
6. Avdrag för värdeminskning å aktier, andelar och liknande tillgångar
må äga rum allenast där värdeminskningen ej är att likställa med kapitalförlust,
d. v. s. där en småningom skeende nedgång av värdet vid förvärvet
kunnat förutses som en naturlig utveckling, och värdeminskningen följaktligen
är att betrakta såsom en på förhand beräknelig omkostnad i rörelsen.
Där avdrag som nu sagts är medgivet, må sådant ske med belopp varmed
värdet nedgått enligt vad omständigheterna göra uppenbart eller sannolikt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
275
7. Avdrag medgives ock för värdeminskning, som byggnad, vilken är avsedd
för användning i ägarens rörelse, är underkastad. Avdraget bör bestämmas
till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid byggnaden
anses kunna utnyttjas. Är på grund av särskilda omständigheter
byggnadens värde för rörelsen begränsat till förhållandevis kort tid, skall
hänsyn härtill tagas. Så kan vara fallet exempelvis då fråga är om byggnad
för utnyttjande av en begränsad malmfyndighet, eller att å annans grund
belägen byggnad, som användes i rörelse, vid nyttjanderättens upphörande
icke skall av jordägaren lösas. I fråga om rent tillfälliga byggnader, avsedda
att användas endast ett fåtal år, må byggnadskostnaden i sin helhet avdragas
det år, utgiften för byggnadens uppförande ägt rum.
I byggnads värde inräknas ej värdet å fasta maskiner och andra till byggnaden
hörande inventarier, för vilka enligt punkt 5 av anvisningarna till
10 § vid fastighetstaxeringen redovisats särskilt maskinvärde. Å dem tilllämpas
reglerna i punkterna 3 och 4. Rörande avdrag för värdeminskning
å övriga maskiner, inventarier m. m., vilkas värde inräknas i byggnadsvärde,
som fastställts vid fastighetstaxering, tillämpas däremot de i denna
punkt meddelade bestämmelser.
Hinder möter ej att, där utredning rörande anskaffningsvärde som avses
i punkt 3 här ovan förebringas, för byggnad, vilken är avsedd för användning
i ägarens rörelse, beräkna värdeminskningsavdraget enligt avskrivningsplan
som avses i nämnda punkt.
8. För substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar såsom
gruvor, stenbrott m. m. får avdrag ske i form av årlig avskrivning med skäligt
belopp, som så avpassas, att anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen
under den tid, tillgången beräknas räcka. Härvid iakttages, att i
anskaffningsvärdet inräknas icke blott vad som erlagts vid inköp eller annat
förvärv av fyndigheten utan jämväl de kostnader, som nedlagts för fyndighetens
exploaterande, såsom exempelvis för upptagande av schakt vid
gruva eller anläggning av utfartsvägar vid stenbrott m. m. dylikt, allt i den
mån dessa kostnader icke fått avdragas såsom kostnader i den löpande driften.
9. Såsom speciella--- — [= nuvarande punkt 7)--- — icke av
dragas
(se 20 §).
10. I anslutning---(= nuvarande punkt 8) —--såsom kapital
förlust.
11. Angående hemmavarande--— (= nuvarande punkt 9) — ---
punkt 6).
12. En ekonomisk--—- (= nuvarande punkt 10) -—- ——- föreningar
nas
medlemsantal.
till 35 §.
1. Är fråga örn beskattning av realisationsvinst vid avyttring av fastighet,
som ingått i den skattskyldiges rörelse, skall beaktas vad i anvisningarna till
28 och 29 §§ är stadgat rörande avyttring av maskiner och inventarier, som
höra till rörelse. Enligt punkt 7 av anvisningarna till 29 § skall å dylika
maskiner och inventarier, vilkas värde inräknats i särskilt maskinvärde, beträffande
avdrag för värdeminskning tillämpas de för maskiner och inventarier
i allmänhet stadgade regler. Örn dylika maskiner och inventarier
avyttras, skall, såvitt fråga är örn aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt
försäkringsbolag eller sparbank, den erhållna köpeskillingen jämlikt
punkt 1 av anvisningarna till 28 § inräknas i rörelseintäkten, medan, såvitt
fråga är örn annan skattskyldig, köpeskillingen skall inräknas i intäkt av
rörelse i den mån sådant följer av sista stycket i punkt 1 av anvisningarna
276 Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
till 28 §. Vad som sålunda beskattas såsom inkomst av rörelse inräknas ej i
realisationsvinst.
2. Har vid---(= nuvarande punkt 1)---anvisningarna till
28 §). . ..
3. Har egendom,---(= nuvarande punkt 2)---sistnämnda
fång.
till 36 §.
1. Vid beräkning---stämpelkostnader m. m. Har den skattskyldige
tidigare fått åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade egendomen
eller dyl., skall å andra sidan, i den mån ej vad som vid avyttringen återbekommits
av de avskrivna beloppen inräknas i intäkt av rörelse, omkostnadsbeloppet
minskas med detta avdrag. Vidare får —--annan för
värvskälla.
2. För att---överstigit lotterivinsten.
3. I punkt---annan förvärvskälla.
till 41 §.
1. Inkomst av---och skulder.
För skattskyldig--- — stadgade grunder. Den i räkenskaperna gjorda
värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
— såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat, handelslager, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags placeringar av förvaltade
medel i aktier, obligationer, lånefordringar m. m. — skall endast örn särskilda
omständigheter därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen.
Vad här---års inkomstberäkning.
2. I fråga---eller terminsvis.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.
Beträffande eftertaxering till kommunalskatt, som skolat utgöras enligt
kommunalskattelagen i dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande
äga tillämpning.
Vid tillämpning av bestämmelserna i anvisningarna till 29 § rörande värdeminskningsavdrag
iakttages följande:
där fråga är om förhållanden, som hänföra sig till tiden före denna lags
ikraftträdande, må sådan utredning beträffande anskaffningsvärde anses
tillfyllest, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finnes
skälig och möjlig att åstadkomma;
vad i punkt 3 c andra stycket stadgas om rätt för skattskyldig att vid beräkning
av inkomst av rörelse tillgodonjuta avdrag för värdeminskning, som
tidigare ej kunnat utnyttjas, äger ej tillämpning å avdrag som belöpt å beskattningsår,
för vilket taxering ägt rum före år 1933;
skattskyldig som avses i punkt 4 äger att för vinnande av överensstämmelse
mellan räkenskapernas värdeminskningsavdrag och avdrag som åtnjutas
i beskattningsavseende på en tidrymd av högst tre år i följd såsom
intäkt fördela sådant belopp, varmed avdrag enligt räkenskaperna sammanlagt
understigit avdrag, som beträffande taxeringar före den 1 januari 1939
medgivits vid beräkning av inkomst av rörelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
277
Bilaga B.
Transund av yttrande av Sveriges industriförbund m. fl. över 1936
års skattekommittés betänkande med förslag till omläggning av
den direkta statsbeskattningen m. m. i vad yttrandet avser värde
minskningsavdrag
m. m.
Delegerade för Sveriges Industriförbund, Stockholms Handelskammare och
Svenska Bankföreningen, vilka erhållit organisationernas uppdrag att bereda
detta ärende, förorda, att organisationerna ansluta sig till följande yttrande.
Kommitténs förslag till lösning av frågan om rörelseidkares avdrag för
värdeminskning å inventarier och andra nyttigheter giva i betydelsefulla
hänseenden uttryck åt ökad förståelse för näringslivets behov av rörelsefrihet
inom ifrågavarande område ävensom för vikten från såväl näringslivets
egen som annan allmän synpunkt av att skattelagstiftningen så ordnas, att
genom densamma företagens konsolideringssträvanden icke försvåras utan
fastmera stödjas. Med allt erkännande av denna allmänna tendens hos förslagen
kunna vi dock icke undgå att mot dem framställa erinringar av
endels väsentlig beskaffenhet, vilka avse såväl vissa principiella lösningar av
frågorna som detaljer.
Vad först angår reglerna för värdeminskningsavdrag å maskiner och andra Inventarier,
inventarier finna vi det synnerligen beklagligt, att den fria avskrivningsrätt,
varom kommittén gjort förslag, begränsats till att avse allenast aktiebolag
och vissa andra juridiska personer och att således de enskilda rörelseidkarna
uteslutits från densamma. Av betänkandet framgår, att kommittén på
denna punkt varit tveksam. Enligt vår mening äro kommitténs farhågor för
icke önskvärda konsekvenser av de enskilda rörelseidkarnas likställande
härutinnan med aktiebolagen praktiskt sett överdrivna, och vi hemställa,
att förslaget på denna punkt ändras till överensstämmelse med bolagsskatteberedningens
förslag. Skulle detta icke anses böra ske i nu förevarande
sammanhang, få vi uttala den förhoppningen, att, på sätt kommittén antytt,
frågan om den fria avskrivningsrättens utsträckning även till fysiska
personer må, sedan någon tids erfarenhet vunnits, upptagas till nytt övervägande.
Då kommittén föreslår, att den utvidgning av inkomstbegreppet, som bör
vara en förutsättning för fri avskrivningsrätt, skall avse endast de rörelseidkare,
vilka tillerkännas sagda rätt, och att således för rörelse skola finnas
två olika inkomstbegrepp, vitsordar kommittén, att en sådan ordning
är ägnad att medföra olägenheter. Enligt vår mening äro dessa
olägenheter av väsentlig beskaffenhet. Det måste oundvikligen möta
svårigheter att bibringa näringslivet förståelse för en dylik anordning.
Så mycket viktigare är det vid dylikt förhållande, att bestämmelserna
i ämnet bliva med särskild tydlighet avfattade. Oavsett möjligheterna
att med sådant syfte bearbeta kommitténs förslag, anse vi oss dock
böra avstyrka detsamma. Skulle vår ovan gjorda hemställan örn den fria
avskrivningsrättens utsträckning till alla slag av rörelseidkare vinna bi
-
278
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
fall, löser frågan sig själv. Skulle denna hemställan icke bifallas, synes
det oss vara nödvändigt, att ett annat inkomstbegrepp för enskilda rörelseidkare
utformas än det av kommittén föreslagna. Enligt kommitténs förslag
skall den enskilde rörelseidkare, som efter mindre än fem resp. tio års
innehav försäljer i rörelsen använda maskiner och därmed jämställda tillgångar
med vinst, beskattas för inkomst av rörelse för den del av nämnda
vinst, som motsvarar förut avdragen, vid försäljningen återbekommen anskaffningskostnad,
samt för realisationsvinst för återstående del av vinsten.
Denna uppdelning å två förvärvskällor av den för närvarande i sin helhet
såsom realisationsvinst beskattade vinsten medför ändring av såväl begreppet
inkomst av rörelse som av realisationsvinstbegreppet och de i detta avseende
föreslagna lagbestämmelserna äro svåra att överblicka och måste
befaras komma att bereda betydande olägenheter vid tillämpningen. Något
skäl för ändring i förevarande hänseende av det för närvarande gällande
realisationsvinstbegreppet har icke anförts. För den händelse fri avskrivningsrätt
icke medgives enskilda rörelseidkare, förorda vi, att realisationsvinstbegreppet
för dessa skattskyldiga lämnas oförändrat samt att allenast
den ändringen av inkomstbegreppet för deras del vidtages, att förut avdragen
anskaffningskostnad, som vid försäljning återbekommes, upptages såsom
intäkt av rörelse för det fall att försäljningen icke föranleder taxering
för realisationsvinst. Genom en dylik lagändring erhålles samma trygghet
för att vid försäljning återbekomna avskrivningar icke undgå beskattning,
sorn man genom kommitténs förslag avsett att vinna.
Huru än inkomstbegreppet för rörelseidkare blir bestämt, kräves enligt vår
mening en ganska grundlig omredigering av kommitténs förslag till anvisningar
till 29 § kommunalskattelagen i fråga örn värdeminskningsavdrag å
inventarier. De äro på sina ställen alltför svårbegripliga och behandla sällsynta
undantagsfall, vilka på ett besvärande sätt hindra överblicken och
icke rimligen böra upptagas till lösning i lagtext. Här och var finnas tillfogade
varjehanda restriktioner eller förbehåll, vilka synas strida mot andan
i kommitténs förslag och äro ägnade att onödigt begränsa dess nöjaktiga
realiserande. Sålunda bestämmelsen, att värdeminskningsavdraget skall
beräknas »till lika årlig bråkdel» av anskaffningsvärdet, ehuru det tvivelsutan
stundom kan vara lämpligt att under viss del av avskrivningstiden procenten
sättes högre eller lägre än under den övriga. Vidare en del villkor
örn upprätthållande av överensstämmelse mellan skatteavskrivningar och
räkenskaper. Vidare en sådan bestämmelse som att den, vilken under ett visst
år icke kunnat fullt utnyttja avdraget enligt planen, må tillgodogöra sig
avdraget å^ senare år men i så fall endast genom utsträckning av tiden för
planen. Såsom motivering till dylika restriktioner förekommer föga annat
än väga ord om att det »bör» så vara eller att »godtycke» bör förhindras.
Vid definierandet av begreppet »anskaffningsvärde» har i andra punkten
av det ifrågavarande stycket meddelats en del specialbestämmelser, örn vilkas
behövlighet tveksamhet dock rätt, enligt vad i motiverna finnes nämnt.
Dessa bestämmelser, vilkas riktighet synes omtvistlig, torde böra utgå och
ersättas med en hänvisning till skälighetsprövning i säregna fall. Sista punkten
i stycket synes böra utbytas mot en allmänt hållen bestämmelse med
innebörd att uppenbart illojal värdesättning skall föranleda jämkning.
Bland de under 3 c upptagna fallen, då ökning av värdeminskningsavdrag
må medgivas, saknas det fall, att ökningen finnes skälig med hänsyn till
rörelsens växlande resultat. Alla intressen torde emellertid vara betjänta
med att detta fall medtages. Det förekommer i bolagsskatteberedningens
förslag, som på denna punkt veterligen icke föranlett till någon erinran.
Visserligen antydes i kommitténs motivering, att sammanfattningen under
279
Kungl. Majis proposition nr 258.
3 c är avsedd att icke vara uttömmande, men formuleringen av lagtexten giver
knappast intryck härav. I motiveringen finnes nu avsedda tall icke ens
berört. Vidkommande det första av de under 3 c omnämnda fallen (rörande
avdrag som ej kunnat utnyttjas) få vi förorda den av bolagsskatteberedningen
föreslagna formuleringen, som är kort och uttömmande. I den inrymmes
även det sällsynta särfall, som behandlas i andra punkten av kommitténs bestämmelser
i ämnet. Denna punkt synes näppeligen hava sin plats i lagtext.
Det fall, som omförmäles i nästföljande stycket, synes såsom tämligen
självfallet böra utgå. Jämväl sista fallet (rörande »överpris och merkostnad»)
bör utgå, eftersom detsamma nöjaktigt regleras genom de övriga
bestämmelser, som äro föreslagna.
Den under punkt 4 meddelade regeln angående fri avskrivningsrätt torde
böra omformuleras. Tillståndet bör icke avse rätt att i stället för avdrag
enligt bestämmelserna i punkt 3 tillgodoräkna sig avdrag i enlighet med räkenskaperna
utan bör angivas innebära rätt att åtnjuta avdrag enligt läkenskaperna,
oavsett huruvida räkenskaperna överensstämma med reglerna i
punkt 3.
Detta tillstånd bör en var med detsamma avsedd skattskyldig vara berättigad
att tillgodonjuta, så snart och så länge bans räkenskaps- och avskrivningsförhållanden
finnas vara pa för ändamalet tilltiedsställande sätt
ordnade. Att ytterligare föreskriva det villkor för rättighetens åtnjutande,
att »ej särskilda omständigheter till annat föranleda», synes obefogat och
ägnat att utsätta den avsedda reformen för oberäkneliga faror. Den risk
kommer nämligen att föreligga, att taxeringsnämnder, som finna, att en
hög avskrivning menligt påverkar det allmännas tillfälliga fiskaliska intressen,
anse detta förhållande utgöra en sadan särskild omständighet, sony bör
föranleda vägran att godtaga räkenskapernas avdrag. Vad härom i motiverna
yttras giver icke någon klarhet. Dår talas örn »god köpmannased» och
»sunt affärsbruk». Väl kan det anses strida mot sunt affärsbiuk, att ett bolag
t. ex. underlåter att göra behövliga avskrivningar och använder den
därigenom framkomna vinsten till utdelning. Men det är givetvis icke sådana
fall som åsyftas; ej heller bör man för rättelse av dem lita till taxeringsmyndigheterna.
Vad som åsyftas mäste vara, att avskrivningarna kunna
anses vara för höga. Att avskrivningar äro höga, kan dock icke strida
mot sunt affärsbruk.
Beträffande ordnandet av övergången från det normala avskrivningssystemet
till fri avskrivning yttras i kommitténs motiver, att man härutinnan
tänkt sig mindre stela bestämmelser än de, som innehållas i bolagsskatteberedningens
förslag. Av bestämmelser i ämnet paträffas emellertid i kommitténs
lagförslag icke någon annan än en bland dettas övergångsbestämmelser
upptagen regel, avseende avdrag, som medgivits beträffande^ taxeringar
före den 1 januari 1939. Däremot diskuteras i motiverna övergångens
ordnande. Vad som sålunda yttras är enligt var mening mycket dunkelt i
sin avfattning. Även örn uttalandena vore än så klara, kunna de dock icke
ersätta lagbestämmelser. Sådana måste för bade de skattskyldigas och skattemyndigheternas
skull finnas, och vi förorda, att bolagsskatteberedningens
bestämmelser efter viss omarbetning anlitas. Örn en skattskyldig vid övergång
till fri avskrivning vid sin taxering åtnjutit värdeminskningsavdrag
å ifrågavarande slag av tillgångar med högre belopp än som avskrivits i
räkenskaperna, bör för förhindrande av dubbelavdrag skillnaden taxeras såsom
inkomst. Örn den skattskyldige däremot vid taxeringen erhållit värdeminskningsavdrag
till lägre belopp än det som avskrivits i räkenskaperna,
bär han i konsekvens härmed berättigas att i samband med övergången åtnjuta
avdrag för skillnaden vid sin taxering. Dessa grundsatser hava kom
-
280
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
mit till utryck i det av bolagsskatteberedningen föreslagna stadgandet i anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen punkt 8 andra stycket. Såsom
nämnts bör dock viss jämkning ske i stadgandets lydelse. Vidare föreslå vi,
att för vinnande av en mjukare övergång till fri avskrivning ett tillägg göres,
enligt vilket i fråga örn tillgångar, som tillförts rörelsen före den 1
januari 1939, tillstånd må kunna, om så finnes skäligt, meddelas den skattskyldige
att fördela skillnaden mellan värdena i beskattningsavseende och
värdena enligt räkenskaperna på längre tid än tre år. Sista .stycket av kommitténs
förslag till övergångsbestämmelser till kommunalskattelagen bör utgå.
Slutligen få vi meddela, att vi anse det riktigt, att det redan i stor utsträckning
tillämpade systemet med specifikt uppgjorda avskrivningsplaner ytterligare
utvecklas och även, på sätt kommittén föreslagit, förankras i lagstiftningen.
Det förslag till formulär för sådant ändamål, som finnes bifogat
kommitténs betänkande, hava vi låtit preliminärt granska. Då emellertid
formuläret är en handling, vars lydelse skall ankomma på Kungl. Maj:t, och
denna lydelse blir beroende av lagens blivande avfattning, torde böra beredas
tillfälle att vid senare tidpunkt företaga slutlig granskning av formuläret.
Byggnader. Vidkommande frågan örn värdeminskningsavdrag för byggnader få vi påminna
om vad industriförbundet och Stockholms handelskammare med anslutning
av bankföreningen därom anförde i sitt yttrande över bolagsskatteberedningens
förslag. Korporationerna yrkade på anförda skäl, att möjlighet
till fria avskrivningar skulle beredas jämväl i fråga om byggnader, samt
framhöllo nödvändigheten av att skälig avskrivningsprocent medgåves för
näringsföretagens byggnader ävensom att jämväl i övrigt samma principer
bleve tillämpliga beträffande dem som beträffande inventarierna. Även påpekades
konsekvenserna av nuvarande bestämmelser i 29 g 4 mom. kommunalskattelagen
angående kostnader för ny-, till- eller ombyggnad av i rörelse
använd fastighet samt avsaknaden i 29 § av bestämmelse örn rätt till avdragför
nedriven eller utrangerad byggnad.
Dessa yrkanden och uttalanden, vilka vi tillåta oss att nu upprepa, hava
icke från kommitténs sida föranlett till åtgärd i vidare mån än att kommittén
i sina motiver framhåller önskvärdheten av att större värdeminskningsavdrag
medgivas beträffande byggnader än de hittills tillämpade samt att beskattningsnämndernas
uppmärksamhet fästes härå. Givetvis är det ytterst angeläget
att så sker, men detta är ej tillräckligt. Såsom det nu är, bliva de i
rörelse använda byggnaderna, som icke äro av tillfällig beskaffenhet, praktiskt
taget aldrig till fullo avskrivna. I skattelagstiftningen har dock såsom
en generell grundsats fastslagits, att hela anskaffningskostnaden för byggnaderna
ej mindre än för maskiner och andra inventarier skall vid rörelseinkomstens
beräkning genom årliga värdeminskningsavdrag avdragas. För
upprätthållande av denna i lag stadfästade och sedan lång tid tillbaka i
princip erkända grundsats är det nödvändigt, att bestämmelser införas, varigenom
i beskattningshänseende icke avskriven kostnad för anskaffning av i
rörelse använd byggnad tillätes vid byggnadens nedrivning eller utrangering.
Uppenbarligen är det i hög grad otillfredsställande, att då en fabriksbyggnad
med tillhörande maskiner måste såsom obrukbar demoleras och därvid utrangeringen
av maskinerna självfallet behandlas såsom avdragsgill rörelseförlust,
förlusten å byggnaden däremot blir behandlad såsom kapitalförlust.
Kommittén anför till stöd för sin avvisande ståndpunkt härutinnan, att avskrivningarna
å byggnader hittills ha skett och alltjämt merendels ske på
taxeringsvärdena efter rent schablonmässiga grunder och att det vanligen är
omöjligt att förebringa utredning örn vare sig anskaffningskostnader eller
Kungl. Maj.ts proposition nr 268.
281
förut gjorda avskrivningar, varför det i regel ej kan konstateras vilka belopp
som återstå i beskattningsavseende oavskrivna. Att i särskilda täll avskrivningen
beräknas å anskaffningsvärdet är enligt kommitténs mening ett förhållande,
som ej bör få inverka på utformningen av de allmänna reglerna.
Särskilt beträffande de byggnader som användas i rörelse, av vilka många
hava jämförelsevis kort varaktighetstid, torde det emellertid i stor utsträckning
vara möjligt att fastställa anskaffningskostnaden eller åtminstone det
lägsta belopp, vartill anskaffningskostnaden bör beräknas, samt summan av
under årens lopp vid taxering medgivna värdeminskningsavdrag. En skattskyldig,
som förebringar tillfredsställande utredning i berörda hänseende
men likväl förvägras avdrag för återstående anskaffningskostnad vid byggnadens
utrangering, blir ju bevisligen taxerad för större inkomst än som
jämlikt ovanberörda lagfästade grundsats bort för honom beräknas. Han
lärer svårligen kunna övertygas om det rättmätiga i taxeringsmyndigheternas
åtgärd att förvägra honom utrangeringsavdraget. Vi hemställa, att de för
närvarande gällande bestämmelserna rörande värdeminskningsavdrag å byggnader
åtminstone i så måtto uppmjukas, att skattskyldig vid utrangering av
byggnad, som i sin helhet använts i rörelse, må berättigas att, i den mån han
förmår visa vad som av byggnadens anskaffningsvärde återstår i beskattningsavseende
oavskrivet, tillgodonjuta avdrag därför vid sin taxering.
Oavsett örn denna framställning bifalles, hemställa vi, att frågan örn värdeminskningsavdrag
å byggnad i hela sin vidd med det snaraste måtte göras
till föremål för grundlig och allsidig utredning med anlitande av erforderlig
sakkunskap av olika slag. Vi åsyfta med denna vår hemställan icke endast
de i rörelse använda byggnaderna utan även och i icke mindre mån bostadsbyggnaderna,
beträffande vilka nuvarande byggnadssätt och stadsplanebestämmelser
framkallat betydelsefulla spörsmål, som tidigare icke förefunnits.
Vi underskatta icke de särskilda svårigheter, som göra sig gällande,
då man skall söka att komma till rätta med problemet örn värdeminskningsavdrag
å byggnader, men hålla löre, att en grundlig undersökning av frågan
skall ådagalägga, att den ingalunda är olöslig.
Slutligen vilja vi i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av ett förtydligande
av anvisningarna till 25 § kommunalskattelagen. Kommittén uttalar,
att något hinder att inom ramen för de bestämmelser, som bliva gällande
för byggnader, tillämpa olika avskrivningsprocent å olika delar av dessa
med olika varaktighetstid ej synes föreligga, lika litet som dylikt hinder
förefinnes beträffande olika byggnader å samma tomt. Att det således icke
avses någon ändring i nu gällande praxis, enligt vilken högre avskrivningsprocent
kan medgivas å hissar, värmeledningspannor etc. än å byggnaden i
övrigt, synes böra komma till uttryck i lagtexten. I
I den av kommittén till behandling upptagna frågan örn avdrag vid he- Aktier m. m.
räkning av inkomst av rörelse för värdeminskning å aktier, andelar och
liknande tillgångar har kommittén uttalat, att avdrag för värdeminskning
å aktier ej bör äga rum, där värdeminskningen är att likställa med kapitalförlust,
samt att ingen ändring åsyftas i vad som redan nu torde få anses
gälla i detta avseende. Utan någon egentlig motivering har lämnats en ny
definition på vad som förstås med kapitalförlust, i det att det föreslås ett
stadgande av innehåll, alt »avdrag för värdeminskning å aktier, andelar och
liknande tillgångar må ilga rum allenast där värdeminskningen ej är att
likställa med kapitalförlust, d. v. s. där en småningom skeende nedgång
av värdet vid förvärvet kunnat förutses som en naturlig utveckling, och värdeminskningen
följaktligen är alt betrakta såsom en på förhand beräknelig
omkostnad i rörelsen». Av detta stadgande nödgas man c contrario sluta,
282
Kungl. Maj.ts proposition nr 2-58.
att värdeminskning å aktier och liknande tillgångar enligt kommitténs mening
är hänförlig till kapitalförlust, där en småningom skeende nedgång av
värdet vid förvärvet icke kunnat förutses som en naturlig utveckling. En sådan
definition torde emellertid icke överensstämma med gällande lagstiftning
och praxis, sådan denna av meddelade rättsfall kan utläsas, utan innebära
en icke berättigad utvidgning av det för närvarande av beskattningsmyndigheterna
tillämpade kapitalförlustbegreppet.
Gränsdragningen mellan i beskattningshänseende avdragsgilla förluster, å
ena, samt icke avdragsgilla kapitalförluster, å andra sidan, har vid upprepade
tillfällen varit föremål för överväganden under lagstiftningsarbete å beskattningsområdet.
I § 9 av de vid 1910 års bevillningsförordning fogade
särskilda anvisningarna, sådant detta författningsrum lydde enligt lag den
19 november 1920, stadgades, att frågan, huruvida en tillfällig förlust skulle
anses såsom kapitalförlust eller icke, skulle avgöras med hänsyn till rörelsens
och förlustens storlek och beskaffenhet. I en av inkomstskattesakkunniga
den 31 januari 1921 avlämnad promemoria anförde de sakkunniga,
bland annat, att det måste anses stötande, att en mindre förlust i en affär
finge avdragas, under det att en förlust av likartad beskaffenhet i en annan
affär av samma slag icke finge avdragas, blott därför att förlusten
varit stor i förhållande till rörelsens storlek. Enligt de sakkunnigas mening
borde förlustens art men ej dess storlek vara avgörande för rätten till avdrag.
De sakkunniga föreslogo i enlighet härmed ett stadgande av innehåll,
att frågan, huruvida uppkommen förlust vöre att anse såsom minskning i
årsinkomsten eller kapitalförlust, skulle prövas efter verksamhetens och förlustens
beskaffenhet. Förslaget vann Kungl. Maj:ts och riksdagens gillande
och gällande lagstiftning har icke tagit avstånd från den av omförmälda
sakkunniga hävdade ståndpunkten, ehuruväl ordalagen i punkt 8 av anvisningarna
till 29 § icke äro likalydande med de av inkomstskattesakkunniga
i förevarande hänseende föreslagna. När det i sistnämnda
lagrum talas om förlust, som skattskyldig kan hava lidit vid sidan
av vad som normalt ingår såsom ett led i den förvärvsverksamhet, varom
fråga är, måste även åsyftas en prövning av verksamhetens och förlustens
beskaffenhet.
Väl torde det, på sätt i nu förevarande kommittébetänkande yttras, ofta
vara oklart för beskattningsmyndiglieterna, huruvida konstaterad värdeminskning
å en rörelseidkare tillhöriga aktier är hänförlig till avdragsgill
förlust i rörelsen eller kapitalförlust, men ett flertal av regeringsrätten meddelade
prejudikat giva dock tillräckligt stöd för vårt ovan gjorda uttalande,
att kommitténs ifrågavarande förslag innebär en avsevärd inskränkning i
den enligt gällande praxis medgivna avdragsrätten och en utvidgning av
begreppet kapitalförlust. Sålunda har ett fabriksbolag, som drivit en del
av sin rörelse utom riket genom ett särskilt för ändamålet bildat dotterbolag,
medgivits rätt till avdrag för värdeminskning å dotterbolagets aktier,
vilken värdeminskning föranletts av en revolutionär politisk omvälvning (Regeringsrättens
årsbok årg. 1923 not. Fi 223). Likaledes har ett rederibolag
medgivits avdrag för värdeminskning å aktier i ett dotterbolag, som jämväl
utövade rederirörelse (1927 not. Fi 462). Enahanda blev utgången i ett
fall, då båda företagen utövade järnvägsdrift (1931 not. Fi 690). Även då
dotterbolaget icke bedrivit samma verksamhet som moderbolaget men utövat
rörelse, som gagnade avsättningen av moderbolagets produkter, har
avdrag medgivits för värdeminskning å dotterbolagets aktier (1927 not. Fi
239). I ett flertal fall har avdrag medgivits för värdeminskning å aktier
i företag, som levererat råvaror till den skattskyldiges rörelse (t. ex. 1926
not. Fi 79 samt 1929 not. Fi 197 och Fi 285). I det sista av dessa fall före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
283
låg ej karaktär av dotterbolag. Då ett fabriksbolag lidit förlust å aktier
i ett utomlands verksamt försäljningsbolag, vilken förlust föranletts av
oredligt förfarande av dotterbolagets verkställande direktör, har avdrag för
denna förlust medgivits vid moderbolagets taxering (1934 ref. 40).
Ovanberörda aktieinnehav i bolag av mer eller mindre utpräglad karaktär
av filialföretag, i bolag som leverera råvaror och i försäljningsbolag utgör
ett led i moderbolagets organisation. Aktierna hava i dessa fall investerats
i rörelsen såsom för stadigvarande bruk avsedda tillgångar; aktieinnehavet
har, som ock i motiveringarna till besluten i regel uttalats, haft
sådant samband med den skattskyldiges rörelse, att å aktierna uppkommen
värdeminskning ansetts hänförlig till omkostnad i rörelsen. Även andra
förhållanden såsom exempelvis omständigheterna vid aktieförvärvet kunna
emellertid föranleda, att aktierna anses ingå i rörelse och att därå uppkommen
värdeminskning blir avdragsgill. Då ett verkstadsbolag för erhållande
av viss beställning å maskiner såsom del av betalningen för maskinerna
mottagit aktier i ett träsliperibolag, har avdrag medgivits för å dessa aktier
uppkommen värdeminskning (1932 not. Fi 524).
I rättsfallet rörande avdrag för förlust å aktier i försäljningsbolag har
förlusten konstaterats genom försäljningsbolagets likvidation. I övriga ovanberörda
rättsfall har däremot värdeminskningen i regel konstaterats på
annat sätt än genom likvidation eller aktiernas försäljning. Man lärer näppeligen
beträffande något av rättsfallen kunna göra gällande, att en småningom
skeende nedgång av värdet vid aktieförvärvet kunnat förutses som
en naturlig utveckling. I det först omnämnda fallet var anledningen till
värdeminskningen t. o. m. av katastrofartad natur.
För industriföretag utgör innehav av aktier i dotterbolag och andra närstående
företag ofta ett nödvändigt led i industriföretagets organisation.
Integrationen torde verksamt hava bidragit till utvecklingen av vårt näringsliv.
Exportindustrien är på grund av lagstiftningen i vissa länder i stor
utsträckning nödsakad att i vart och ett av ett flertal länder bilda ett formellt
fristående nationellt bolag för bedrivande av rörelsen därstädes. Aktierna
i dessa bolag måste till stor del anses investerade i moderbolagens
rörelse. Att på sätt kommittén föreslagit inskränka avdragsrätten för värdeminskningen
å dylika aktier till att avse allenast de sällsynta tall, »där
en småningom skeende nedgång av värdet vid förvärvet kunnat förutses»
måste befaras verka hämmande på näringslivets utveckling, och vi avstyrka
på det bestämdaste kommitténs förslag härutinnan.
Dessa föreslagna begränsningar av avdragsrätten synas icke stå i överensstämmelse
med den historiska utvecklingen av lagstiftningen och praxis rörande
begreppet kapitalförlust och än mindre med näringslivets utveckling
och det ekonomiska livets krav. Vi hava ovan påvisat, att prövningen huruvida
kapitalförlust föreligger eller ej utvecklats från det ursprungliga primitiva
konstaterandet av förlustens storlek till el t bedömande av rörelsens och
förlustens art och att detta bedömande resulterat i en praxis, som i viss utsträckning
tillgodoser rörelseidkarnas berättigade avskrivningskrav. Denna
utveckling av lagstiftning och praxis skulle nu enligt kommitténs förslag vridas
tillbaka och detta i en tid, då utvecklingen av näringslivet och andra omständigheter
medfört, att innehav av i rörelse investerade aktier blir allt mer
nödvändigt och omfattande för industriföretagen och då särskilt en exporterande
näringsidkare, sorn icke vill se sin rörelse gå tillbaka, i allt större
utsträckning måste ikläda sig risk för utgifter, vilka icke äro »på förhand
beräkneliga». Det vore icke till båtnad för näringslivet och folkförsörjningen,
örn ingen ville taga risken av andra utgifter än de, som på förhand kunna
beräknas. Örn man skall hoppas att få behålla en blomstrande exportindu
-
284
Kungl. Maj.ts proposition nr 25S.
stri, är det nödvändigt att taga risken av att investeringarna i ett eller annat
land förloras. Man måste lägga kalkylerna så, att, om en sådan förlust
uppstår, denna täckes genom inkomsterna från andra håll. Ett företag,
som exporterar till ett flertal länder och arbetar med nationella bolag
i dessa, måste såsom ett normalt led i en rörelse av dylikt slag och dylik
omfattning räkna med att aktierna i ett eller annat av dotterbolagen minska
i värde eller bliva värdelösa och kan därvid ej bortse från risker av sådan
natur som exempelvis statliga restriktioner eller revolutionära omvälvningar.
Vi hemställa, att avdrag för värdeminskning å aktier, andelar och liknande
tillgångar, som tillhöra rörelse, må äga rum, där värdeminskningen
haft sin grund i omständigheter, från vilka man i en rörelse av den art och
omfattning, varom tråga är, med iakttagande av normal aktsamhet ej kan
bortse.
En bestämmelse av detta innehåll kommer knappast att innebära någon
förändring av nuvarande lagstiftning, utan ett preciserande av vad som enligt
praxis torde gälla. I den mån vårt förslag möjligen skulle kunna anses innebära
lagändring, innefattar det dock endast en naturlig och av utvecklingen
betingad påbyggnad av nuvarande praxis.
För klargörande av huru vi anse bestämmelserna i här diskuterade frågor,
som hava sammanhang nied reglerandet av värdeminskningsavdrag å inventarier,
böra ungefärligen avfattas, tillåta vi oss bifoga ett förslag till anvisningar
till kommunalskattelagens 28 § punkt 1, 29 § punkterna 3 och 4 samt
35 § punkt 1. Detta förslag är avfattat under förutsättning, att den ändring
i det av kommittén föreslagna inkomstbegreppet för enskilda rörelseidkare
vidtages, att vid försäljning av inventarier återbekomma avskrivningar skola
beskattas såsom inkomst av rörelse allenast för det fall, att försäljningen av
samma tillgångar icke föranleder taxering för realisationsvinst. Under hänvisning
till vad vi ovan anfört rörande värdeminskningsavdrag å i rörelse
använd byggnad, föreslå vi vidare, att det stycke av 29 § kommunalskattelagen,
som enligt kommitténs förslag lyder »värdeminskning genom slitning
och därmed jämförlig orsak, som byggnad, vilken är avsedd för användning
i ägarens rörelse, är underkastad» i stället erhåller följande lydelse »värdeminskning
genom slitning, utrangering eller därmed jämförliga orsaker, som
byggnad, vilken är avsedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad».
Detta stadgande synes böra kompletteras med en bestämmelse i anvisningarna
till sistnämnda paragraf av exempelvis följande lydelse: »Avdrag för
utrangering av i rörelse använd byggnad, vilken blivit för rörelsen obrukbar
och värdelös, må medgivas allenast i den mån den skattskyldige förebringar
utredning om vad av byggnadens anskaffningsvärde i beskattningsavseende
återstår oavskrivet. »Någon ändring i gällande lags anvisningar till
36 § erfordras icke, örn det av oss förordade inkomstbegreppet för enskilda
rörelseidkare godtages.
Särskilda
spörsmål
rörande
näringsföretagen.
Kommitténs förslag angående värdeminskningsavdrag innebär såsom i
betänkandet erinras ett ytterligare avsteg från principen, att varje år skall
i beskattningshänseende behandlas såsom en enhet för sig. Genom de befogenheter,
som förslaget i avskrivningshänseende tillerkänner de skattskyldiga,
och genom redan gällande regler örn värdering av varulager beredes
möjlighet för näringsidkarna att ernå en viss utjämning av rörelsens beskattningsbara
inkomst under olika år. Från näringslivets sida har vid upprepade
tillfällen — så i yttrande över bolagsskattebereduingens betänkande —
framförts önskemålet, att berörda möjlighet måtte vinna ett allmänt erkän
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
285
nande inom skattelagstiftningen, så att det må även här i landet, liksom
förhållandet är i vissa främmande länder, kunna tillåtas ett företag att vid
beräknandet av den beskattningsbara inkomsten för ett år taga hänsyn till
rörelsens resultat under ett visst antal föregående år Det bör erinras om att
denna metod för beräknandet av ett företags skattepliktiga inkomst har en uppenbar
motsvarighet inom vissa områden av den offentliga förvaltningen,
varvid må hänvisas till de flerårsplaner för budgetens balansering, vilka på
senare tid kommit till användning inom den statliga hushållningen, ävensom
till de möjligheter, som genom tillstånd till fondbildning bereus våra kommuner
att åstadkomma utjämning av sin uttaxering. Eftersom en utjämning
av företagens resultat under en följd av år medför fördelar för såväl företagen
själva som det allmänna, finna vi det önskvärt, att det praktiska genomförandet
av ifrågavarande slags vinstberäkningsmetod göres till föremål
för utredning.
Ett annat önskemål, som likaledes uttalades i yttrandet över bolagsskatteberedningens
betänkande, gäller förfarandet vid taxeringen av aktiebolagen.
De ökade krav, som ett genomförande av den nu föreslagna skattelagstiftningen
komme att ställa på de myndigheter, som få tillämpningen av denna
lagstiftning sig anförtrodd, aktualisera sagda önskemål, innebärande att aktiebolagens
taxering måtte uppdragas åt en eller ett par taxeringsnämnder för
varje län, vilka genom sin sammansättning skulle göras särskilt kvalificerade
att bedöma de speciella och invecklade frågor, som ofta uppkomma i samband
med näringslivets beskattning. En dylik anordning, som redan prövats
för Stockholms vidkommande med gott resultat, är enligt vår mening
ur såväl företagens som det allmännas synpunkt värd att vinna en mera allmän
tillämpning.
Stockholm i januari 1938.
Bilaga till industriförbundets yttrande.
Förslag till vissa ändringar i anvisningarna till kommunalskattelagen.
till 28 §.
1. Till intäkt av rörelse hänföras samtliga intäkter i penningar eller varor,
som influtit i rörelsen. Detta innebär, att intäkten skall vara av sådan
beskaffenhet, att den normalt är att räkna med och ingår såsom ett led i den
förvärvsverksamhet, varom fråga är. Hit räknas alltså inflytande betalning
för varor eller produkter, som den skattskyldige för i handel eller tillverkar,
och gäller detta även för det fall, att rörelseidkaren vid överlåtelse
av rörelsen till annan låter i överlåtelsen ingå befintliga varor eller produkter.
Denna överlåtelse utgör då så att säga den sista affärshändelsen i hans
rörelse. Däremot räknas icke hit sådan intäkt, som till den skattskyldige
kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad som normalt är att anse
såsom driftinkomst, såsom exempelvis vid avyttring av personlig lösegendom
eller för stadigvarande bruk i rörelsen avsedd fastighet (angående för
sådant bruk avsedda maskiner och andra inventarier se nedan) eller vid
avyttring av rörelsen själv. Den intäkt, som erhålles genom en dylik, oberoende
av rörelsen verkställd avyttring, skall tagas i betraktande vid in
-
286
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
komstberäkningen för förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet och bedömas
efter de för denna förvärvskälla stadgade grunder.
Med avseende å intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk i rörelse
avsedda maskiner eller andra inventarier, vilka icke inräknas i värdet av
byggnad (se punkt 7 av anvisningarna till 29 §), skola de i första stycket
givna reglerna tillämpas sålunda:
att, då den skattskyldige är aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt
försäkringsbolag eller sparbank, intäkten skall behandlas såsom intäkt av
rörelse; samt
att i fråga om annan skattskyldig intäkten skall behandlas såsom intäkt
av tillfällig förvärvsverksamhet, således sådan intäkt som enligt 35 § kan
bliva föremål för realisationsvinstbeskattning; dock att, därest förutsättningarna
för dylik beskattning icke föreligga, såsom intäkt av rörelse skall
upptagas det belopp, som i beskattningsavseende förut avskrivits å den ifrågavarande
tillgångens anskaffningsvärde, i den mån beloppet vid avyttringen
återbekommits.
I enlighet med det anförda skall alltså en skattskyldig, som driver jordstyckningsrörelse
eller som eljest idkar handel med fastigheter, såsom intäkt
av rörelsen upptaga vad som influtit vid försäljning av en till rörelsen
hörande fastighet eller del därav, oberoende av sättet för fastighetens förvärvande
och tiden för dess innehavande, varefter frågan örn och i vad mån
nettointäkt uppstått genom försäljningen kommer att bero på resultatet av
rörelsen i dess helhet under beskattningsåret. Om ett industriidkande aktiebolag
avyttrar någon för den industriella verksamheten avsedd fastighet,
skall vad av försäljningssumman belöper å sådana till fastigheten hörande
maskiner och andra inventarier, vilka icke inräknas i värdet av byggnad,
hänföras till^ intäkt av rörelse och återstående delen av försäljningssumman
behandlas såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Därest de i 35 §
angivna förutsättningarna föreligga, skall således sistnämnda del av intäkten,
i den mån den innefattar vinst, beskattas såsom realisationsvinst.
Idkas däremot den industriella verksamheten icke av ett aktiebolag utan
av en enskild person, skall vid avyttrande av någon för sagda verksamhet
avsedd fastighet i allmänhet hela försäljningssumman behandlas såsom intäkt
av tillfällig förvärvsverksamhet. Skulle emellertid den å sådana maskiner
och andra inventarier, som nyss nämnts, belöpande delen av försäljningssumman
uppgå till mera än vad som av tillgångarnas anskaffningsvärden
återstår i beskattningsavseende oavskrivet, skall, för den händelse
förutsättningarna för realisationsvinstbeskattning ej föreligga, såsom intäkt
av rörelse upptagas vad som vid avyttringen återbekommits av de å sagda
värden förut gjorda avskrivningarna.
2. Ränteintäkt samt------— .— ----------
till 29 §.
1. Har annan---särskild förvärvskälla.
2. Har aktiebolag---till avdrag.
3. Kostnaden för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier bör avdragas genom årliga värdeminskningsavdrag.
Ar sådan tillgång underkastad hastig förbrukning, vilket i regel kan
anses vara fallet, när den beräknas hava en varaktighetstid av högst tre år,
må dock under anskaffningsåret avdragas hela kostnaden för dess anskaffande.
Värdeminskningsavdrag bör fördelas på ett antal år i följd med vissa efter
tillgångens varaktighet så avpassade belopp, att anskaffningskostnaden för
Kungl. Majlis proposition nr 2-58.
287
tillgången kan till fullo avdragas under den tidrymd, den är ekonomiskt användbar.
Det årliga avdraget bör i regel bestämmas enligt avskrivningsplan
till viss bråkdel av anskaffningsvärdet. Kan utredning icke åstadkommas
örn anskaffningsvärdet eller om de avdrag, som därå tidigare ägt rum, må
avdraget ske med viss procent å bokförda värdet eller å annat värde, som
finnes lämpligt. Avdrag med större belopp än som avskrivits i räkenskaperna
vare tillåtet endast såvida tillfredsställande utredning föreligger örn
anskaffningsvärdet och storleken av de därå i beskattningsavseende gjorda
avskrivningarna.
Vid bestämmandet av värdeminskningsavdragets årliga belopp skall hänsyn
tagas till omständigheter, som kunna föranleda, att tillgångens nytta för
rörelsen begränsas till förhållandevis kort tid, såsom då tillgången anskaffats
för utnyttjande av en konjunktur, som synes osäker, eller för begagnande
av ett särskilt arbetstillfälle. Har den skattskyldige icke kunnat sig till
förmån i beskattningsavseende utnyttja det på visst år belöpande värdeminskningsavdraget,
så ock där eljest särskilda omständigheter därtill föranleda,
må det kunna tillstädjas honom att i stället tillgodogöra sig avdraget
för ett eller flera senare år. Ådagalägges, att värdet av tillgång nedgått avsevärt
mera än som motsvarar sammanlagda beloppet av de tidigare verkställda
och på året belöpande värdeminskningsavdragen, må medgivande
kunna lämnas den skattskyldige att för året eller för vissa år tillgodoräkna
sig ökat avdrag. Dylik ökning må jämväl kunna medgivas, där sådan i särskilt
fall finnes skälig med hänsyn till rörelsens växlande resultat.
Då tillgång, varom här är fråga, avyttras eller utrangeras såsom för rörelsen
obrukbar, får avdrag ske för vad som i beskattningsavseende återstår
oavskrivet av anskaffningsvärdet, i den mån det oavskrivna beloppet överstiger
vad som influtit vid avyttring av tillgången. Att å andra sidan, i den
mån i beskattningsavseende förut avskrivna belopp vid avyttringen återbekommits,
dessa skola beskattas, framgår av punkt 1 av anvisningarna till
28 g. Med avyttring likställes det fall, att tillgång uttages ur rörelsen för att
tillföras annan rörelse, som utgör särskild förvärvskälla, eller för att nyttjas
för annat ändamål.
Såsom tillgångs anskaffningsvärde skall anses, då tillgången förvärvats
genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, den verkliga kostnaden för
dess anskaffande och, då tillgången annorledes övergått till rörelsen, dess
allmänna saluvärde vid tiden för övergången eller annat värde, som med
hänsyn till särskilda omständigheter finnes skäligt. Skulle det i något fall
befinnas, att den skattskyldige eller någon, som står honom nära, vidtagit
åtgärd, varigenom anskaffningsvärdet blivit högre än som är rimligt, och att
detta skott för att åt någon av dem bereda obehörig förmån i beskattningsavseende,
skall värdet i skälig mån jämkas.
4. Vill aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller
sparbank för värdeminskning å tillgångar, som i punkt 3 avses, åtnjuta avdrag
i enlighet med de i räkenskaperna företagna avskrivningarna, oavsett
huruvida dessa avskrivningar skett i överensstämmelse med reglerna i nämnda
punkt, vare sådan skattskyldig, efter yrkande, därtill berättigad, såvida
tillfredsställande utredning föreligger örn tillgångarnas anskaffningsvärden
oell storleken av de därå i beskattningsavseende gjorda avskrivningarna samt
räkenskaperna finnas så förda, att de avskrivningar, som vidtagas, kunna av
taxeringsmyndigheten utan svårighet följas.
Då här omförmält yrkande bifallcs, skall iakttagas, alt i den mån ifrågavarande
tillgångar blivit genom vid tidigare taxering medgivna värdeminskningsavdrag
i beskattningsavseende satta i värden, som äro lägre resp. högre
än värdena enligt räkenskaperna, skillnaden mellan förstnämnda värden
288
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
och värdena enligt räkenskaperna skall tilläggas resp. avdragas vid den
skattepliktiga rörelseinkomstens beräkning för det första räkenskapsår, för
vilket räkenskaperna godtagas såsom i förevarande avseende normerande
för taxeringen. Örn den skattskyldige det önskar, må honom emellertid icke
förmenas att fördela den omförmälda skillnaden på det nämnda räkenskapsåret
och det eller de två räkenskapsår, som följa närmast efter detsamma.
Jämväl må, där så finnes skäligt, tillstånd kunna lämnas den skattskyldige
att i fråga om tillgångar, som tillförts rörelsen före den 1 januari 1939, fördela
skillnaden å längre tidsperiod än nu sagts.
5. Avdrag får jämväl--------—--—------
till 35 §.
1. Är fråga örn beskattning av realisationsvinst vid avyttring av fastighet,
som ingått i den skattskyldiges rörelse, skall beaktas vad i punkt 1 av anvisningarna
till 28 § är stadgat rörande avyttring av maskiner och andra inventarier,
som höra till rörelse. I följd härav skall, då aktiebolag, ekonomisk
förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank avyttrat fastighet, vari
finnas maskiner eller andra inventarier, som icke inräknas i värdet av byggnad
(se punkt 7 av anvisningarna till 29 §) avdrag göras för det på dessa
tillgångar belöpande värdet, sådant detsamma enligt avyttringsvillkoren eller
eljest skäligen bör beräknas.
2. Har vid---------------------
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
289
inlaga C.
Transumt av kammarrättens utlåtande den 28 januari 1938 över
1936 års skattekommittés förslag till omläggning av den direkta
beskattningen i vad utlåtandet avser värdeminskningsavdrag m. m.
Till Konungen.
Genom remiss den 2 december 1937 har Kungl. Majit anbefallt kammarrätten
att avgiva och före den 1 februari 1938 inkomma med utlåtande över
1936 års skattekommittés betänkande med förslag till omläggning av den
direkta statsbeskattningen m. m. I anledning härav får kammarrätten anföra
följande.
Frågan örn rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för värdeminskning
å tillgångar för stadigvarande bruk i näringsverksamhet har, såsom kommittén
framhållit, under de sista decennierna tilldragit sig uppmärksamhet och
olika förslag till lösning av denna fråga hava framlagts. Med stöd av den
erfarenhet, kammarrätten under sin ämbetsutövning vunnit, kan kammarrätten
vitsorda, att en omarbetning av gällande bestämmelser i förevarande
hänseende är av behovet påkallad. I punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
stadgas, att i fråga om maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier, vilka hava längre varaktighet, avdrag för
anskaffningskostnaden får ske i form av avdrag för värdeminskning samt
att avdraget skall fördelas på flera år med vissa efter tillgångens varaktighet
så avpassade belopp, att anskaffningskostnaden för en tillgång kan till
fullo avdragas under den tidrymd, densamma är ekonomiskt användbar.
Då dessa stadganden för de skattskyldiga framstå såsom en utfästelse, att
anskaffningskostnaden för tillgångar av ifrågavarande slag under årens
lopp i överensstämmelse med de för inkomstberäkningen gällande principerna
till fullo får i beskattningshänseende avdragas, men de skattskyldiga
likväl, såsom praxis å ifrågavarande område utformats, i stor utsträckning
icke vid sina taxeringar till fullo komma i åtnjutande av berörda avdragsrätt,
anse de sig icke utan fog orättvist behandlade. Å andra sidan skapa
de nuvarande bestämmelserna icke tillräcklig säkerhet för att värdeminskningsavdrag
icke medgivas med sammanlagt högre belopp än anskaffningskostnaden.
Genom upprättande av värdeminskningsplaner, vilka under senare
år synas hava kommit till allt vidsträcktare användning, har man sökt
att inom ramen för gällande lagstiftning råda bot för bristfälligheterna.
Även om härigenom i många fall reda och överblick beträffande avskrivningarna
åstadkommits och anledning till tvister mellan de skattskyldiga
och taxeringsmyndigheterna minskats, lärer det dock icke vara möjligt att
utan lagstiftningsåtgärder lösa förevarande beskattningsfråga. Beskattningsmyndigheterna
tillämpa icke enhetliga principer vid avskrivningsplanernas
fastställande och då vägledande prejudikat blivit av regeringsrätten meddelade,
såsom exempelvis det i regeringsrättens årsbok refererade målet nr 54
för år 1935, har därav föranledd justering av avskrivningsplaner, vilka tidigare
fastställts av beskattningsnämnder, som tillämpat en annan lagtolkning
än regeringsrätten, vållat svårigheter och förorsakat att avskrivningsfrågorna
dragits under kammarrättens prövning. Ur såväl de skattskyldigas
Bihang lill riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 258. 19
290
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
som taxeringsmyndigheternas synpunkt är det ägnat att väcka tillfredsställelse,
att åter ett förslag till lösning av förevarande problem blivit framlagt.
Ett preliminärt förslag till fri avskrivningsrätt i beskattningshänseende
å tillgångar, som för stadigvarande bruk investerats i rörelse, framlades redan
av 1924 års skatteberedning i en den 30 oktober 1926 dagtecknad promemoria.
Enligt detta förslag skulle följande inländska juridiska personer,
nämligen bolag med undantag av enkla bolag, ekonomiska föreningar, sparbanker,
understödsföreningar, som voro skattskyldiga för inkomst av rörelse
eller yrke, oell centralkassor för jordbrukskredit komma i åtnjutande
av dylik avskrivningsrätt. Omförmälda skattskyldiga skulle enligt förslaget
äga åtnjuta avdrag i beskattningsavseende med belopp, som i räkenskaperna
avskrivits å i rörelse använda byggnader, maskiner och andra fasta
och lösa inventarier, patenträtt oell liknande tidsbegränsad rättighet ävensom
rättigheter av good wills natur samt naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott
m. m. Till förslaget var dock knutet det förbehållet, att räkenskaperna
finge av beskattningsmyndigheterna frångås, därest de däri gjorda
avskrivningarna kunde anses uppenbart oskäliga. Såsom en följd av fritt
värdeminskningsavdrag i denna utsträckning hade i skatteberedningens förslag
upptagits den bestämmelsen, att beträffande de ifrågavarande juridiska
personerna till inkomst av rörelse eller yrke skulle hänföras allt som erhållits
vid avyttring av fast eller lös egendom, således icke blott erhållen valuta
för byggnader utan även för jord, såvida icke det uppburna beloppet vöre att
anse såsom intäkt av jordbruksfastighet eller intäkt av annan fastighet.
Beträffande övriga skattskyldiga föreslogs ingen ändring i inkomstbegreppet.
I sitt den 15 december 1926 över detta förslag avgivna utlåtande anförde
kammarrätten, bland annat, att kammarrätten väl funné klarare och mera
konsekventa bestämmelser angående rätten til! värdeminskningsavdrag önskvärda.
Skatteberedningen bade emellertid i sitt förslag gått längre än ändamålet
krävde samt för det närmaste syftet offrat för vårt skattesystem grundläggande
principer. Förslagets dubbla inkomstbegrepp, som vore priset för
reformen, syntes vara en så väsentlig brist i förslaget, att detsamma redan
på denna grund måste avstyrkas. Förbehållet, att räkenskaperna icke skulle
äga vitsord i de fall, då därstädes gjorda avskrivningar kunde anses uppenbart
oskäliga, skulle i avsevärd grad reducera de väntade fördelarna
av förslaget. Begreppet »uppenbart oskäliga» vore oklart och syntes komma
att förorsaka fortsatta tvister rörande tillåtna avskrivningars storlek.
Det av 1928 års bolagsskatteberedning utarbetade förslaget innebar en betydelsefull
inskränkning i den fria avskrivningsrätten i det hänseendet, att den
endast avsåg i rörelse använda maskiner och andra inventarier för stadigvarande
bruk samt patenträtt och liknande tidsbegränsad rättighet, i enlighet
varmed jämväl ändringen av inkomstbegreppet gjordes mindre omfattande.
Å andra sidan innebar bolagsskatteberedningens förslag en utvidgning
av de fria avskrivningsreglernas giltighet i så måtto, att den fria avskrivningsrätten
liksom omförmälda utvidgning av inkomstbegreppet gällde
såväl juridiska personer som enskilda näringsidkare samt att såsom villkor
för den fria avskrivningsrättens åtnjutande visserligen uppställdes viss beskaffenhet
hos den skattskyldiges bokföring, men att, örn detta villkor uppfylldes,
avskrivningsrätten skulle vara fullkomligt fri. Vidare hade enligt
bolagsskatteberedningens förslag behandlingen i beskattningshänseende av
försäkringsbelopp, vilka enligt det utvidgade inkomstbegreppet bleve hänförliga
till intäkt av rörelse, gjorts beroende av försäkringsbeloppets användning
i det beredningen föreslagit, att den skattskyldige genom utfärdande
av på visst sätt beskaffad förbindelse för vars fullgörande säkerhet i re
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258. 291
gel kunde fordras, skulle beredas möjlighet att få ersättningen undantagen
från beskattning.
Kammarrätten anförde i sitt över bolagsskatteberedningens förslag avgivna
utlåtande, bland annat, att kammarrätten väl funne, att rätten till fria
värdeminskningsavdrag skulle medföra betydande fördelar. Icke minst syntes
man böra beakta de gagneliga verkningar beträffande företagens konsolidering,
som den föreslagna lagändringen kunde förväntas medföra. Vidare
torde tvister rörande avdragsbeloppens storlek bliva sällsynta beträffande
de skattskyldiga, vilka komme i åtnjutande av det fria avdraget, och taxeringsmyndigheternas
arbete nied avdragens kontrollerande vid dessa skattskyldigas
taxering förenklat. Beredningens förslag föranledde dock nya
tvistefrågor. Fördelen av en viss förenkling vid avdragens kontrollering
kunde knappast uppväga de svårigheter, tillämpningen av de föreslagna nya
bestämmelserna rörande utfallen försäkringssummas beskattning kunde väntas
medföra för myndigheterna. Det borde bemärkas, att förenklingen av
kontrollarbetet gällde endast en begränsad kategori skattskyldiga, under det
att sistnämnda bestämmelser avsåge alla rörelseidkare. Rätten till fria värdeminskningsavdrag
kunde väl i allmänhet antagas komma att medverka
till utjämnande av vågrörelserna i beskattningen, men denna fördel av förslaget
syntes icke uppväga de allvarliga olägenheter, som kunde uppstå för
vissa kommuner genom ett hänsynslöst utnyttjande av den medgivna friheten.
Då vidare den föreslagna ändringen av inkomstbegreppet innebure
ett icke önskvärt avsteg från de principer, vilka kommit till uttryck i 1921
års lagstiftning i förevarande ämne, samt denna ändring kunde befaras
medföra ogynnsamma verkningar för det allmänna, ansåge kammarrätten
för sin del, att priset för de fördelar, man genom det fria värdeminskningsavdraget
skulle vinna, vore för högt, helst som dessa fördelar — icke minst
gynnade av företagens konsolidering — i huvudsak torde kunna ernås genom
ett lagfästande av de föreslagna så kallade normala avskrivningsreglerna.
Kammarrätten vidhåller alltjämt sin uppfattning att den fria avskrivningsrätten
kan förväntas medföra betydande fördelar. Med hänsyn till de starka
konjunkturväxlingar, som inträffat sedan kammarrätten senast uttalade
sig i förevarande ärende, och därmed sammanhängande förhållanden synes
man vara berättigad draga den slutsatsen, att de väntade fördelarna i
konsolideringshänseende icke underskattats och att en önskvärd utjämning
av skatteunderlaget beskattningsåren emellan knappast lärer kunna vinnas
allenast genom en uppmjukning av de normala avskrivningsreglerna.
Enligt kommitténs förevarande förslag nödgas man i likhet nied vad som
var fallet med det av 1924 års skatteberedning utarbetade förslaget röra sig
med två inkomstbegrepp, nämligen ett för aktiebolag och vissa andra juridiska
personer och ett för enskilda rörelseidkare med flera. Divergensen
mellan de båda inkomstbegreppen är dock enligt kommitténs förslag vida
mindre än enligt det tidigare förslaget, beroende dels därpå, att den fria avskrivningsrätten
och därav föranledd utvidgning av inkomstbegreppet begränsats
lill ali avse allenast i rörelse använda maskiner och andra inventarier
dels ock därpå att kommittén, i motsats till 1924 års skatteberedning,
jämväl föreslår en sådan justering av inkomstbegreppet för enskilda skattskyldiga,
att vid försäljning av inventarier och därmed likställda tillgångar
:iterbekomna avskrivningar upptagas lill beskattning. På grund av dessa
omständigheter torde skillnaden mellan den skattskyldighet, som enligt förslaget
kommer att åvila de båda kategorierna skattskyldiga, endast i vissa
fall komma att resultera i att inkomsten för ovanberörda juridiska perso
-
292
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
ner beräknas högre än för de enskilda näringsidkarna. Divergensen mellan
de båda inkomstbegreppen synes desto mindre vara ägnad att väcka betänkligheter,
som kommittén för de juridiska personerna föreslår proportionell
beskattning under det att beskattningen av de enskilda rörelseidkarna
alltjämt göres progressiv, samt det på grund av den så kallade kedjebeskattningens
borttagande redan föreligger olika inkomstbegrepp för å ena sidan
vissa juridiska personer, och å andra sidan övriga skattskyldiga.
Därigenom att rätten till fria avdrag förbehållits allenast vissa juridiska
personer, men de enskilda rörelseidkarna förvägrats denna rätt, torde anledningar
till tvister rörande tillämpningen av reglerna örn fri avskrivning i
stor utsträckning hava bortfallit, och då den fria avskrivningsrätten icke,
såsom fallet var enligt bolagsskatteberedningens förslag, kommer att åtnjutas
av skattskyldiga, som äro underkastade progressiv beskattning, synes
risken för att den medgivna friheten skall medföra olägenheter för det allmänna
i väsentlig mån hava minskats. För kommunernas del torde därvid
jämväl böra beaktas, att den kommunala progressivskatten enligt kommitténs
förslag skall bortfalla. Faran för att den fria avdragsrätten kan komma
att utnyttjas till beredande av obehörig skattelättnad, främst i kommunalt
hänseende, från vilken risk man, på sätt kommittén anfört, särskilt beträffande
de så kallade familjebolagen icke kan bortse, sammanhänger emellertid
intimt nied spörsmålet, huruvida den fria avskrivningsrätten i de fall,
då denna i princip medgives, bör göras villkorlig eller ej, en fråga, vartill
kammarrätten återkommer.
Enligt kommitténs förslag kommer den nu gällande gränsen mellan realisationsvinst
och inkomst av rörelse att rubbas i mindre utsträckning än som
var fallet jämlikt de båda föregående förslagen, vilket enligt kammarrättens
mening innebär en förbättring. Genom att kommittén icke upptagit de av
bolagsskatteberedningen föreslagna bestämmelserna rörande särskild behandling
i beskattningshänseende i vissa fall av utfallen försäkringssumma —
vilka bestämmelser med hänsyn till att det av bolagsskatteberedningen förordade
inkomstbegreppet enligt kommitténs förslag endast skall gälla för
sådana skattskyldiga, som äro underkastade proportionell beskattning, ej
heller torde vara erforderliga — hava de av kammarrätten i detta avseende
påtalade och jämväl av kommittén beaktade praktiska tillämpningssvårigheterna
undanröjts.
Kammarrätten finner det av kommittén framlagda förslaget att medgiva
rätt till fri avskrivning i begränsad omfattning åt aktiebolag och vissa andra
juridiska personer innebära en lyckligt funnen kompromiss mellan de stridiga
intressen, som göra sig gällande å förevarande område, och anser sig
böra förorda förslaget i denna del.
En fråga som kammarrätten med denna principiella utgångspunkt särskilt
anser böra bliva föremål för övervägande är, huruvida den fria avskrivningen
i de fall, då sådan i princip medgives, bör göras ovillkorlig eller ej.
Kommittén har härutinnan intagit i huvudsak samma ståndpunkt som 1924
års skatteberedning, men utbytt det av skatteberedningen föreslagna uttrycket
»då avskrivningarna kunna anses uppenbart oskäliga» mot förbehållet »försåvitt
ej särskilda omständigheter till annat föranleda». Vad kammarrätten
anfört mot skatteberedningens förslag i denna del torde jämväl äga tillämplighet
å kommitténs förslag. Vid tolkning av kommitténs ifrågavarande allmänt
hållna stadgande giver kommitténs motivering föga eller ingen ledning.
I motiven göres en jämförelse med motsvarande undantagsstadgande beträffande
värdesättning å varulager och uttalas, att detta tolkats så, att räkenskapernas
lagervärdering kan vid taxeringen frångås, därest den visas strida
mot god köpmannased. I ett av Sveriges industriförbund, Stockholms han
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
293
delskammare och svenska bankföreningen över kommitténs förslag avgivet
gemensamt yttrande, varav kammarrätten fått tillfälle att taga del, hava dessa
å området sakkunniga organisationer anfört att det icke kan strida mot
sunt affärsbruk att verkställa höga avskrivningar, och även bolagsskatteberedningen
uttalade, att nian svårligen lärer kunna göra gällande, att djupgående
och snabba avskrivningar skulle kunna anses strida mot god köpmannased,
om rörelseidkarens ställning medgåve dem. Det av kommittén föreslagna
stadgandet kan, särskilt med hänsyn till vad i motiveringen för stadgandet
anförts, befaras föranleda tvister och obefogade invändningar mot
djupgående, ehuru rättmätiga avskrivningar, men torde å andra sidan knappast
utgöra effektivt skydd för missbruk av den fria avskrivningsrätten.
Syftet med ett stadgande av förevarande slag bör dock vara, icke att förhindra
stora avskrivningar i och för sig, utan att öppna möjlighet för beskattningsmyndigheterna
att, om åtgärder av ett eller annat slag med eller
utan samband med kraftiga avskrivningar företagits av den skattskyldige i
uppenbar avsikt att nedbringa den skattepliktiga inkomsten, verkställa erforderlig
justering. Detta syfte torde kunna komma till uttryck genom exempelvis
följande omformulering av det föreslagna undantagsstadgandet »för
såvitt ej annat föranledes av särskilda omständigheter, vilka uppenbarligen
giva vid handen, att viss åtgärd företagits i huvudsakligt syfte att obehörigen
nedbringa skatteplikten». Även efter en dylik omformulering av stadgandet
synes detta emellertid vara ägnat alt väcka betänkligheter. Det lärer enligt
kammarrättens mening knappast vara möjligt att göra den fria avskrivningen
villkorlig utan att äventyra det resultat, man genom reformen avser
att vinna. Kammarrätten anser sig därför, örn ock med tvekan, böra förorda
att undantagsstadgandet icke upptages. Skulle det vid de ifrågavarande
bestämmelsernas tillämpning visa sig, att de missbrukas, lärer frågan om
prohibitiva åtgärder i angivna hänseende på sätt även kommittén ifrågasatt
böra upptagas till förnyad prövning.
Kommittén har funnit, att en ej oväsentlig uppmjukning av de allmänna
avskrivningsreglerna är möjlig beträffande inventarier och likartade tillgångar
i ungefärlig anslutning till de för normala fall avsedda avskrivningsregler,
som bolagsskatteberedningen föreslagit. Kammarrätten tillstyrkte i sitt
över beredningens betänkande avgivna utlåtande i princip beredningens förslag
i denna del och förordar alltjämt en dylik uppmjukning av berörda bestämmelser.
I nyssnämnda utlåtande anförde kammarrätten i detta sammanhang,
bland annat, att därest vid försäljning av inventarier och liknande
tillgångar återbekomna avskrivningar alltid toges till beskattning, man torde
kunna förvänta, att taxeringsmyndigheterna i allmänhet komme att medgiva
av de skattskyldige framställda icke oskäliga yrkanden om värdeminskningsavdrag,
samt föreslog, att då tillgång av här omförmälda slag avyttrades
till pris, överstigande den icke avdragna anskaffningskostnaden, förut avdragen
anskaffningskostnad, i vad den vid försäljningen återbekommits, skulle
upptagas såsom intäkt av rörelse, därest försäljningen icke föranledde taxering
för realisationsvinst. Kammarrättens förslag åsyftade således ingen
ändring i de för närvarande gällande bestämmelserna rörande beskattning
av realisationsvinst utan allenast ovanberörda utvidgning av begreppet inkomst
av rörelse. Kommittén har däremot föreslagit, att, då förutsättningarna
för realisationsvinstbeskattning föreligga, den för närvarande såsom realisationsvinst
taxerade inkomsten skall uppdelas och beskattas såsom
inkomst av rörelse i vad den motsvarar genom försäljningen återbekomna
värdeminskningsavdrag oell till allenast återstående del taxeras såsom realisationsvinst.
Följden härav bär blivit, att kommittén nödgats att även be
-
294
Kungl. Maj.ts proposition nr 25S.
träffande de enskilda näringsidkarna framlägga förslag till ändrade bestämmelser
beträffande såväl rörelseinkomst som realisationsvinst. Stadgandena
rörande denna uppdelning, som nödvändiggöra ändringar på olika ställen i
lagtexten, verka tyngande på denna och komma att försvåra såväl upprättandet
av deklarationer jämte avskrivningsplaner som taxer ingsarbetet. Syftet
med beskattningen av åtcrbekomna avskrivningar är dock, såsom även av
kommittén angivits, att undanröja en hittillsvarande anledning till restriktiv
tillämpning av avdragsbestämmelserna och är således i viss mån prohibitiv!.
Någon betydelse ur stats- och kommunalfinansiell synpunkt lärer man
däremot icke kunna förvänta av denna beskattning och annat än i undantagsfall
torde densamma ej heller komma att i nämnvärd grad inverka på
rörelseidkarnas skattskyldighet. Än mindre torde den ovanberörda uppdelningen
av vinsten i de fall, då förutsättningarna för realisationsvinstbeskattning
föreligga, medföra nämnvärda verkningar i angivna hänseenden. Kommittén
har icke lämnat någon motivering för den föreslagna uppdelningen
och kammarrätten kan för sin del icke finna något skäl, som nödvändiggör
dessa svårhanterliga bestämmelser. Uppdelningen kan väl i vissa fall
få betydelse vid fastställande av beskattningsorten och garantiskatteavdragets
utnyttjande, men dessa omständigheter torde icke vara av sådan betydelse,
att de rimligen kunna åberopas såsom skäl för de ifrågavarande bestämmelserna,
detta desto mindre som något krav på ändring i de för närvarande
gällande reglerna rörande beskattningsorten för ifrågavarande slag
av realisationsvinster eller garantiskatteavdragets utnyttjande i förevarande
hänseende icke, såvitt kammarrätten har sig bekant, från något håll framställts.
Med hänsyn till syftet med beskattningen av vid försäljning av inventarier
och liknande tillgångar återbekomna avskrivningar är det enligt
kammarrättens mening uppenbart, att bestämmelserna rörande ifrågavarande
beskattning icke böra göras mera invecklade än som för vinnande av detta
syfte är erforderligt, och i enlighet med vad kammarrätten i sitt sistberörda
utlåtande föreslagit hemställer ämbetsverket, att för förevarande skattskyldiga
allenast den ändringen i inkomstbegreppet vidtages, att vid försäljning
av nämnda tillgångar återbekomna avskrivningar beskattas såsom inkomst
av rörelse, därest de icke enligt gällande bestämmelser bliva beskattade såsom
realisationsvinst.
Kommittén har, som ovan nämnts, funnit en uppmjukning av de allmänna
avskrivningsreglerna möjlig beträffande inventarier och likartade tillgångar
i ungefärlig anslutning till de för normala fall avsedda avskrivningsregler,
sorn bolagsskatteberedningen föreslagit. Kommittén har emellertid vid utformningen
av dessa regler i punkt 3 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
helt frångått den av bolagsskatteberedningen föreslagna formuleringen
av lagrummet. I det av ovanberörda näringsorganisationer avgivna
yttrandet har kommitténs utformning av de föreslagna bestämmelserna
blivit föremål för kritik och vid yttrandet har fogats ett nytt, av organisationerna
förordat förslag till lagtext, vilket i tillämpliga delar ansluter sig
till det av bolagsskatteberedningen utarbetade.
Kammarrätten finner de av organisationerna framställda anmärkningarna
mot kommitténs utformning av lagtexten i väsentliga delar befogade. Med
den lydelse ovannämnda lagrum enligt kommitténs förslag erhållit måste det
befaras, att de skattskyldiga och även taxeringsmyndigheterna endast med
svårighet däri kunna finna erforderlig ledning. Det av organisationerna
överlämnade förslaget är enligt kammarrättens mening betydligt lättare att
förstå, vilket, då det är fråga om en lagtext, som är avsedd att tjäna allmänheten
till ledning, måste betecknas såsom en väsentlig fördel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
295
Att såsom en inledning till stadgandena rörande värdeminskningsavdragen
lämna en redogörelse för de grundläggande begreppen i lagtexten kan givetvis
i och för sig vara befogat, men denna redogörelse har i kommitténs förslag
erhållit en sådan omfattning och behandlar sådana detaljfrågor, att
särskilt den stora massan med lagtillämpning icke förtrogna skattskyldiga
svårligen torde kunna utvinna det väsentliga i lagtexten och detta försvåras
även genom de många undantagsstadgandena och hänvisningarna till räkenskaperna.
Såväl kommitténs som organisationernas förslag innehåller såsom grundläggande
stadgande beträffande räkenskapernas betydelse vid prövningen
av värdeminskningsavdrag en föreskrift, att avdrag med större belopp än
som avskrivits i räkenskaperna är tillåtet endast såvida utredning företes
om huru mycket som kvarstår i beskattningshänseende oavskrivet. Härigenom
skapas garanti för att värdeminskningsavdragen aldrig komma att
uppgå till mer än 100 % av anskaffningsvärdet. Ett stadgande med enahanda
syfte ehuru något annorlunda formulerat upptogs även i bolagsskatteberedningens
förslag. Sistnämnda förslag innehöll däremot, såvitt de allmänna
avskrivningsreglerna angår, icke i övrigt några stadganden, varigenom
rätten till åtnjutande av visst värdeminskningsavdrag sattes i relation
till räkenskaperna eller till viss bokföringsåtgärd.
Kommitténs förslag innehåller, förutom ovanberörda grundläggande bestämmelse,
särskilda stadganden i nu förevarande hänseende å fyra olika
ställen i den lagtext som behandlar nämnda avskrivningsregler, nämligen:
1 :o) Hinder föreligger icke för en skattskyldig, som ej styrker det i beskattningsavseende
oavskrivna anskaffningsvärdet, att där han för visst år
ej fått vid beskattningen tillgodonjuta avdrag med belopp som avdragits i
räkenskaperna, ett senare år komma i åtnjutande av motsvarande avdrag.
(Anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen punkt 3 b sista stycket.) Behovet
av ett dylikt stadgande synes kunna ifrågasättas, då det väl icke
torde vara uteslutet, att åtminstone med den formulering hithörande bestämmelser
erhållit i organisationernas förslag, giva andra meningen av
tredje stycket i punkt 3 av anvisningarna till 29 § i organisationernas förslag
den tolkningen, att det ifrågavarande avdraget jämlikt sistnämnda lagrum
kan medgivas utan hinder av att motsvarande avdrag i räkenskaperna
skett redan för tidigare beskattningsår. Ett förtydligande stadgande i förevarande
hänseende torde emellertid, även med den utformning lagtexten
enligt organisationernas förslag erhållit, vara önskvärt.
2:o) Örn skattskyldig, som företer utredning örn huru mycket som kvarstår
i beskattningsavseende oavskrivet av anskaffningsvärdet, i överensstämmelse
med sina räkenskaper, gjort avdrag med mindre belopp än enligt planen,
må han under senare år utöver avdrag enligt planen tillgodonjuta det
resterande avdraget i den mån motsvarande avdrag då skett i räkenskaperna.
(Punkt 3 c tredje stycket.) Detta av kommittén såsom betydelsefullt
betecknade stadgande har tillkommit för att förhindra godtycke vid utnyttjande
av värdeminskningsavdrag. Stadgandet är icke lättförståeligt och kan
befaras komma att bereda såväl taxeringsmyndigheterna som de skattskyldiga
svårigheter vid tillämpningen.
3:o) Örn värdet av en tillgång nedgått avsevärt mer än som motsvarar
sammanlagda beloppet av tidigare verkställda och på beskattningsår, varom
fråga är, belöpande värdeminskningsavdrag, må den skattskyldige tillgodoräkna
sig härav föranlett större avdrag än enligt avskrivningsplanen, i den
mån sådant skett i räkenskaperna. (Punkt 3 c fjärde stycket.) I motiveringen
till detta stadgande anföres, alt även det avdrag, varom här är fråga,
synes böra bindas vid räkenskaperna. Stadgandets avfattning föranleder
296
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
den tolkningen, att hinder icke föreligger att medgiva avdraget för senare
år än det, då avskrivningen i räkenskaperna skett.
4:o) Avdrag för överpris och merkostnad må medgivas, i den mån motsvarande
avdrag under beskattningsåret skett i räkenskaperna. Kommittén
anför, att det ligger i sakens natur, att här endast bör vara fråga om avdrag
som skett i räkenskaperna.
Såsom ovan nämnts innehöll bolagsskatteberedningens förslag icke några
stadganden, motsvarande de här ovan under punkterna 2—4 angivna, och
ej heller det av berörda organisationer framlagda förslaget upptager dylika
stadganden. Bolagsskatteberedningen uttalade emellertid i sitt betänkande,
att en förutsättning för medgivande av sådana jämkningar vid värdeminskningsavdragens
beräkning, varom här är fråga, alltid måste vara, att vederbörande
skattskyldige genom ordentliga räkenskaper och annorledes förebringade
fullt nöjaktig utredning till styrkande av befogenheten av sina yrkanden.
Att beskattningsmyndigheterna vid en sådan prövning icke lära underlåta
att såsom en förutsättning för avdragets medgivande i regel uppställa
det kravet, att motsvarande avdrag skett i räkenskaperna, torde ligga
i sakens natur. Rätten till de ifrågavarande jämkningarna är ju varken enligt
kommitténs eller organisationernas förslag ovillkorlig och i sistnämnda
förslag har detta med önskvärd tydlighet markerats genom de av bolagsskatteberedningen
jämväl använda uttrycken »må det kunna tillstädjas honom»,
»må medgivande kunna lämnas» etc. Såvitt av kommitténs motivering
framgår har kommittén icke åsyftat någon saklig ändring av bolagsskatteberedningens
förslag härutinnan. Skäl synes emellertid möjligen föreligga
att framhålla bokföringens betydelse i lagtexten, därvid det jämväl
synes befogat att i regel fordra, att motsvarande avdrag i räkenskaperna
skett under det beskattningsår, för vilket avdraget yrkas. Detta bör vara
huvudregeln, men denna bör enligt kammarrättens förmenande icke i något
av de fall, som i punkterna 2—4 här ovan angivas, göras ovillkorlig.
Vid avgörande av de beskattningsfrågor, som här avses, synes det vara i
hög grad önskvärt, att beskattningsmyndigheterna icke av kategoriska bestämmelser
hindras att åsätta en i det särskilda fallet skälig och rättvis
taxering. Till och med då fråga är örn det under punkt 4 angivna fallet
torde, i motsats till vad kommittén synes anse, skäl för avvikelse från berörda
huvudregel, ehuruväl allenast i extrema undantagsfall, kunna föreligga.
Kammarrätten förordar, att i stället för de under punkterna 2—4 här ovan
meddelade föreskrifterna rörande värdeminskningsavdragens bundenhet i
vissa fall till räkenskaperna intages ett generellt stadgande av innehåll, att
nu förevarande avdrag i regel endast må medgivas, i den mån motsvarande
avdrag under beskattningsåret skett i räkenskaperna.
Då kammarrätten funnit önskvärt att de föreslagna stadgandena erhålla en
mera lättfattlig utformning än vad i kommitténs förslag är fallet, har kammarrätten
verkställt en jämförande granskning av de båda ifrågavarande
förslagen till lagtext och anför här nedan under vart och ett av de angivna
författningsrummen i kommitténs förslag det resultat, vartill kammarrätten
vid den jämförande granskningen kommit, därvid kammarrätten först behandlar
anvisningarna till 29 g kommunalskattelagen. Kommitténs förslag
betecknas här nedan »Förslag nr 1» och organisationernas »Förslag nr 2».
punkt 3 a. Intet av förslagen innebär någon saklig ändring av vad som
för närvarande gäller. Ordet »normalt» synes kunna utgå, då verbet »bör»
användes. Då ingen saklig ändring åsyftas, förordas förslag nr 2, vilket
överensstämmer med gällande formulering.
Kungl. Majlis proposition nr 258.
297
punkt 3 b första stycket. Vad i detta stadgande sägs framkommer med
tillräcklig tydlighet i första meningen av andra stycket i förslag nr 2.
punkt 3 b andra stycket, första meningen. Värdet av den definition å begreppet
»varaktighetstid», som här lämnas, synes tvivelaktigt. I punkt 3 c
andra stycket stadgas utsträckning av varaktighetstiden av den anledningen,
att den skattskyldige för visst år icke kunnat tillgodogöra sig värdeminskningsavdrag
på grund av rörelsens resultat. Det framstår såsom egendomligt,
att den enligt värdeminskningsplanen för en tillgång antagna varaktighetstiden
skall beräknas längre på grund av detta skäl. Det vore naturligare,
att det stadgades, att avdragen finge medgivas efter varaktighetstidens slut.
Den i detta hänseende använda systematiken torde snarare verka förvillande
än klarläggande. Vad denna definition innebär, synes lämpligare meddelas
på sätt som skett i första meningen av andra stycket i förslag nr 2.
punkt 3 b andra stycket, tua sista meningarna. Motsvarande stadgande
återfinnes i tredje stycket, första meningen av förslag nr 2. Ingen saklig
olikhet torde föreligga mellan de båda förslagen. Det synes framstå såsom
mest naturligt att de angivna omständigheterna såsom en osäker konjunktur
eller ett särskilt arbetstillfälle behandlas i samband med avdragets årliga belopp
på sätt som skett i förslag nr 2.
punkt 3 b första stycket. Vad i detta stadgande sägs framkommer nied
tagits i förslag nr 2, där upptagits såsom ett förklarande tillägg sist i punkt 3.
Enligt kammarrättens mening är denna omplacering befogad. Stadgandet
verkar med den formulering det erhållit och med denna placering i början
av punkten synnerligen tyngande å lagtexten. Två gånger och med endast
en rads mellanrum förekommer det i och för sig tunga uttrycket »förvärvats
annorledes än genom köp eller byte eller därmed jämförligt fång». Den i
förslag nr 2 använda formuleringen är avgjort att föredraga. Någon saklig
olikhet mellan innehållet i första meningen i förslag nr 1 och motsvarande
stadgande i förslag nr 2 föreligger ej. I stället för andra meningen i förslag
nr 1 har i förslag nr 2 hänvisats till »annat värde, som med hänsyn till särskilda
omständigheter finnes skäligt». Härigenom har överlämnats åt rättstillämpningen
att lösa de frågor, som avhandlas i andra meningen i förslag
nr 1. Då dessa frågor icke, såvitt kammarrätten har sig bekant, i nämnvärd
utsträckning föranlett tvist mellan de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna
och det icke synes vara uteslutet, att i det särskilda fallet sådana omständigheter
kunna föreligga, att ett annat avgörande än det av kommittén
föreslagna är skäligt, förordar kammarrätten förslag nr 2 jämväl i denna del.
Såsom förutsättning för den i sista meningen avsedda jämkningen angives
av kommittén, att åtgärden skett i väsentligt sylte att förvärvaren skall komma
i åtnjutande av större värdeminskningsavdrag än som skulle tillkommit
avyttraren eller eljest för att bereda minskning i bådas sammanlagda beskattning.
Det är enligt kammarrättens mening icke allenast i redaktionellt avseende,
som motsvarande stadgande i förslag nr 2 är att föredraga, utan sistnämnda
stadgande torde på grund av att det är mera allmänt hållet bereda
beskattningsmyndigheterna större möjlighet att komma till rätta med missförhållanden
av här ifrågavarande slag.
punkt 3 b fjärde stycket. Motsvarande stadgande återfinnes i andra och
tredje meningarna av andra stycket i förslag nr 2. Att bestämmelserna härigenom
omedelbart anknytas till det i första meningen meddelade stadgandet
innebär en påtaglig fördel i redaktionellt avseende. Den omformulering av
bestämmelserna, som företagits i förslag nr 2, synes motiverad. Uttrycken »i
regel», »viss bråkdel» och »viss procent» torde nied erforderlig tydlighet giva
viii handen, att man i allmänhet räknar med »lika årlig bråkdel». Att i
detta .sammanhang använda sistnämnda uttryck torde icke vara behövligt och
298
Kungl. Majlis proposition nr 258.
användningen därav kan föranleda, att beskattningsmyndigheterna anse sig
förhindrade att övergå från en procentsats till en annan, ehuru sådan övergång
även enligt kommitténs mening bör ske i sådana fall, då fog därför förefinnes.
punkt 3 b femte stycket, första meningen. Detta stadgande återfinnes i
andra stycket sista meningen i förslag nr 2. Den verkställda omarbetningen,
som icke torde innebära någon saklig ändring, synes lämplig.
punkt 3 b femte stycket, andra meningen. Beträffande detta stadgande
hänvisas till vad förut av kammarrätten därom anförts.
punkt 3 c första stycket. Med den avfattning detta stycke erhållit föranledes
man knappast till den tolkningen att de sedermera i samma stycke givna
bestämmelserna endast avse att utgöra exempel å de ifrågavarande särskilda
omständigheterna, vilket kommittén dock synes åsyfta. Om sista meningen
av tredje stycket i förslag nr 2 medtages, torde uppräkningen av de
avsedda särskilda omständigheterna hava gjorts så fullständig, att någon
skillnad i sakligt hänseende mellan de båda förslagen icke uppstår av den
anledningen, att förevarande stycke icke har någon direkt motsvarighet i förslag
nr 2.
punkt 3 c andra stycket, första meningen. I fråga om uttrycket »utsträckning
i erforderlig mån av den i avskrivningsplanen antagna varaktighetstiden»
hänvisar kammarrätten till vad ovan anförts. Det synes från såväl
taxeringsmyndigheternas som de skattskyldigas synpunkt vara fördelaktigt,
att taxeringsmyndigheterna icke ovillkorligen hindras medgiva ifrågavarande
avdrag på annat sätt än genom utsträckning av amorteringstiden, varför förslag
nr 2, som formulerats i enlighet med vad kammarrätten i sitt utlåtande
över bolagsskatteberedningens betänkande föreslagit, i denna del tillstyrkes.
punkt 3 c andra stycket, andra meningen. Detta stadgande, som uteslutits
i förslag nr 2, bör enligt kammarrättens mening medtagas1.
punkt 3 c tredje stycket. Kammarrätten hänvisar beträffande detta stycke
till vad ovan anförts.
punkt 3 c fjärde stycket. I den mån den i förslag nr 2 använda formuleringen
innebär saklig ändring av kommitténs förslag synes denna ändring vara
befogad.
punkt 3 c femte stycket. Motsvarande stadgande upptogs i skatteberedningens
förslag men icke i de till 1927 och 1928 års riksdagar avlåtna propositionerna
med förslag till kommunalskattelag. Föredragande departementschefen
anförde i förstnämnda proposition, nr 102, att ett generellt stadgande
av dylik innebörd knappast syntes behövligt uti en för normala förhållanden
avsedd författning. Att stadgandet icke medtagits finge dock ej anses innebära,
att det under alla förhållanden bleve uteslutet att medgiva avdrag, varom
här vöre fråga. Sådana omständigheter kunde nämligen tänkas föreligga,
att avdrag kunde medgivas redan på grund av huvudregeln, att alla omkostnader
för inkomstens förvärvande finge avdragas. Regeringsrätten har även
sedermera i en del fall medgivit dylika avdrag. (R. Å. 1927 not. Fi 959 och
1928 ref. 11). Ej heller bolagsskatteberedningen upptog i sitt förslag förevarande
stadgande. Bolagsskatteberedningen erinrade om att den föreslagit
förut omförmälda stadgande, enligt vilket vid bestämmande av tiden, varunder
anskaffningskostnaden skulle avdragas, hänsyn skulle tagas till omständigheter,
som kunde föranleda, att tillgångens nytta för rörelsen begränsades
till förhållandevis kort tid, såsom då tillgången anskaffats för utnyttjande
av en konjunktur, som syntes osäker, eller för begagnande av ett särskilt
arbetstillfälle. Med användande av denna bestämmelse torde det, an
-
1 Två ledamöter i kammarrätten ha ansett, att ifrågavarande punkt borde utgå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
299
förde bolagsskatteberedningen, i allmänhet vara möjligt att vinna vad som i
skatteberedningens utkast avsågs med det där förekommande särstadgandet
om rätt till avdrag för överpris och merkostnad. Bestämmelsen syntes sålunda
utan någon hårdragen tolkning hava kunnat användas för sådana under
världskriget förekommande fall, då fartyg köptes tor pris, som mångdubbelt
överstigit tillverkningskostnaden, med avsikt att köpeskillingen och
därutöver en avsevärd vinst skulle intjänas på den korta tid, varunder kriget
och därav orsakade abnorma förhållandena kunde beräknas fortfara. Uppenbarligen
vore bestämmelsen väl användbar även för mera normala situationer,
exempelvis då ett industriföretag för att kunna effektuera en osedvanlig eller
enastående beställning verkställde en utbyggnad av sin fabriksanläggning. ^
Kammarrätten instämmer till alla delar i vad bolagsskatteberedningen sålunda
anfört och hemställer, under åberopande jämväl av föredragande departementschefens
ovanberörda uttalande, att förevarande stadgande måtte
utgå.
punkt 3 d. Den omredigering, som i förslag nr 2 verkställts av detta stadgande,
sammanhänger dels med att enligt berörda förslag uppdelning å två
förvärvskällor av för närvarande såsom realisationsvinst beskattad vinst icke
ifrågasättes dels ock med den avfattning, punkt 1 av anvisningarna till 28 §
kommunalskattelagen erhållit enligt förslag nr 2. Kammarrätten, som på
nedan angivna skäl ansett organisationernas förslag böra givas företräde
jämväl i vad det avser avfattningen av sistberörda lagrum, förordar att stadgandet
i förevarande punkt erhåller den lydelse, i orsing nr 2 innehåller.
Slutligen må rörande förslag nr 1 framhållas, att detta icke innehåller något
stadgande rörande avdrag vid utrangering för i beskattningshänseende
återstående anskaffningskostnad, vilket ehuru utrangering visserligen omnämnes
i kommitténs förslag till 29 § kommunalskattelagen synes önskvärt.
I förslag nr 2 har såsom förut berörts i likhet med vad fallet var i bolagsskatteberedningens
förslag upptagits ett stadgande, enligt^ vilket ökning av
värdeminskningsavdrag jämväl må kunna medgivas, där sådan i särskilt fall
finnes skälig nied hänsyn till rörelsens växlande resultat. Kammarrätten, som
i sitt utlåtande över bolagsskatteberedningens förslag lämnade detta i denna
del utan erinran, tillstyrker att omförmälda .stadgande medtages.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer kammarrätten, att
det vid omförmälda organisationers yttrande fogade förslaget till ny lydelse
av punkt 3 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen måtte läggas till
grund för lagstiftning, dock med dels den ändringen, att sista meningen av
andra .stycket utbrytes till ett nytt tredje stycke, dels ock ett tillägg till det
blivande fjärde stycket av exempelvis följande lydelse: »Vid tillämpning av
de i detta stycke meddelade bestämmelserna skall iakttagas, att skattskyldig
skall anses hava kunnat utnyttja värdeminskningsavdrag även i den mån underskott
å den förvärvskälla, till vilken värdeminskningsavdraget hänfört sig,
kunnat utnyttjas vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt under
allmänna avdrag, innan avdrag skett för underskott å övriga förvärvskällor
och för utskyldcr, att skattskyldig, vilken för visst år ej fått vid beskattningen
tillgodonjuta avdrag med belopp, som avdragits i räkenskaperna,
utan hinder av vad i nästföregående stycke föreskrivits, må kunna tillstädjas
att för senare år komma i åtnjutande av motsvarande avdrag, men att i (ivrigt
de här ovan angivna jämkningarna av värdeminskningsavdragen i regel
endast må medgivas, i den mån motsvarande avdrag under beskattningsåret
skett i räkenskaperna.»
punkt 5 första stucket: I bolagsskatteberedningens förslag hade intagits detaljerade
föreskrifter rörande de villkor, bokföringen mäste uppfylla, för att
fri avskrivningsrätt skulle kunna medgivas. Med hänsyn lill alt den fria av
-
300
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
skrivningsrätten enligt kommitténs förslag förbehålles aktiebolag och vissa
andra juridiska personer lärer sådana detaljföreskrifter icke erfordras. Den
omredigering av förevarande stadgande, som verkställts i förslag nr 2, sammanhänger
till en del därmed, att sistnämnda förslag utgår från att avskrivningsrätten
skall vara ovillkorlig, då sådan i princip tillåtes. I förslag nr 2
har understrukits, att den ifrågavarande utredningen skall vara tillfredsställande,
och av sistnämnda förslag framgår tydligt, att utredningen även skall
avse storleken av anskaffningsvärdena, vilket däremot knappast kan anses
vara fallet med motsvarande stadgande i förslag nr 1. Däremot har i förslag
nr 2 icke särskilt påpekats, att räkenskaperna skola vara så förda, att trygghet
föreligger att vid avyttring av tillgången framdeles möjligen uppkommande
vinst ej skall undgå taxering, och ett stadgande av detta innehåll torde ej
heller vara nödvändigt, då det vid prövning av yrkanden om medgivande av
fri avskrivningsrätt för beskattningsmyndigheterna lärer framstå såsom
självklart, att kravet på trygghet i berörda avseende är oavvisligt. Örn emellertid
ett påpekande härav anses lämpligt, torde detta kunna ske därigenom,
att vid förevarande stycke i förslag nr 2 fogas ett tillägg i överensstämmelse
med kommitténs förslag av följande lydelse »och trygghet föreligger att vid
tillgångarnas avyttring framdeles möjligen uppkommande vinst ej skall undgå
taxering».
Kammarrätten förordar, att jämväl förevarande lagrum utformas i enlighet
med förslag nr 2.
punkt A andra stycket. Kommittén framhåller att de förhållanden som
uppkomma i anslutning till ett före eller efter lagens ikraftträdande bildat
bolags övergång till eller från fri avskrivningsrätt särskilt böra observeras,
samt anför vidare, att bolagsskatteberedningen på sin tid förutsatte en mera
formell prövning av denna fråga i anslutning till en undersökning av beskaffenheten
av den skattskyldiges bokföring. Vid övergången skulle den i
beskattningsavseende gjorda värderingen av tillgångarna bringas i överensstämmelse
med bokföringen. Kommittén tänkte sig för sin del mindre stela
bestämmelser rörande dylik övergång.
De bestämmelser, kommittén i detta avseende föreslagit, återfinnas i andra
stycket av punkt 4 och i sista punkten av övergångsbestämmelserna.
Kammarrätten finner det uppenbart, att de knapphändiga bestämmelser,
som i berörda lagrum meddelas, icke lämna de skattskyldiga och beskattningsmyndigheterna
tillräcklig ledning vid prövning av de frågor, som uppstå
vid övergång till fri avskrivningsrätt. Detta måste betecknas såsom en
allvarlig brist i kommitténs förslag. Ett riktigt avgörande av dessa frågor är
av stor betydelse för såväl de skattskyldiga som det allmänna, då utan tvivel
avgörandet kommer att röra avsevärda belopp. Ordnandet av övergången
mellan bunden och fri avskrivningsrätt kommer att ställa stora krav på beskattningsmyndigheternas
förmåga att behärska såväl skattelagar som räkenskaper
och övergången lärer ofta icke kunna ske annorledes än genom
samarbete mellan beskattningsmyndigheterna och de skattskyldiga, därvid
lösningen ej sällan torde vinnas genom en överenskommelse av mer eller
mindre kompromissartad natur. Stadgandet i övergångsbestämmelserna angående
kravet på den utredning, som erfordras rörande anskaffningsvärde,
synes utvisa, att denna tanke ej heller varit kommittén främmande. Att
bestämmelser måste finnas beträffande den ram, inom vilken en sådan överenskommelse
bör träffas, synes obestridligt, helst som kommitténs motivering
för de knapphändiga stadgandena ej heller lämnar erforderlig ledning i detta
avseende.
Vad först angår det fall, att tillgångarna blivit genom vid tidigare taxering
medgivna värdeminskningsavdrag i beskattningsavseende satta i värden,
301
Kungl. Maj:ts proposition nr 25S.
som äro lägre än värdena enligt räkenskaperna, synes kommittén hava tänkt
sig att de skattskyldiga skulle medgivas frihet att, om de så önska, bringa
avskrivningarna vid beskattningen i överensstämmelse med räkenskaperna
genom att för taxering upptaga skillnaden mellan dessa värden, men att, örn
den skattskyldige icke medgåve beskattning av nämnda skillnad, en utjämning
skulle ske därigenom, att, sedan tillgångarna i beskattningshänseende
vore slutamorterade, ytterligare avdrag för avskrivningarna i räkenskaperna
skulle den skattskyldiga förvägras. Särskilt då fråga är örn tillgångar med
längre varaktighet, måste det emellertid befaras, att det sistnämnda förfarandet
bomme att förorsaka svårighet vid tillämpningen, och det synes vanskligt
att överblicka de problem, som vid tillämpning av ett sådant förfarande
kunna uppkomma. Enligt kammarrättens förmenande är det för åstadkommande
av reda och ordning vid övergången till fri avskrivning nödvändigt
att omförmälda skillnadsbelopp, på sätt jämväl bolagsskatteberedningen
föreslagit, upptages till beskattning i omedelbart samband med övergången
och såsom villkor för den fria avskrivningsrättens åtnjutande.
Beträffande utformningen av kommitténs förslag i förevarande del innehålla
anvisningarna intet stadgande, men av övergångsbestämmelserna framgår,
att bär ifrågavarande tillägg i viss utsträckning må fördelas å flera
beskattningsår. Då övergångsbestämmelsen icke ansluter sig till något motsvarande
stadgande i anvisningarna, har denna övergångsbestämmelse, vilken
i och för sig icke är lätt att förstå, blivit synnerligen svårbegriplig.
Den bestämmelse, som av bolagsskatteberedningen i förevarande hänseende
föreslagits, synes icke stå i överensstämmelse med stadgandet i 56 §
p. 5 i lagen örn aktiebolag och kammarrätten förordar den formulering, stadgandet
enligt förslag nr 2 i denna del erhållit.
Beträffande den i sistnämnda förslag föreslagna uppdelningen av ifrågavarande
skillnadsbelopp å högst tre beskattningsår, synes medgivande av en
sådan uppdelning skäligt och billigt, särskilt då beskattningen av skillnadsbeloppet
göres obligatorisk. Ur statsfinansiell synpunkt lärer ett dylikt medgivande
sakna nämnvärd betydelse och för vederbörande kommuns del torde
det genom utjämnande verkan å skatteunderlaget oftare vara till gagn än till
skada. Vad nu sagts lärer jämväl gälla det av organisationerna föreslagna
stadgandet i sista meningen av förevarande stycke. Detta synes dock böra
överflyttas till övergångsbestämmelserna. Vad härefter angår det fall, att
tillgångarna blivit genom vid tidigare taxering medgivna värdeminskningsavdrag
i beskattningsavseende satta i värden, som äro högre än värdena enligt
räkenskaperna, får enligt kommitténs förslag den skattskyldige vid sin
taxering enligt avskrivningsplan tillgodoräkna sig detta skillnadsbelopp, vilket
i lagtexten uttryckts så, att den skattskyldige äger att enligt avskrivningsplan
tillgodoräkna sig i räkenskaperna tidigare gjorda men vid beräkning
av nettointäkt av rörelse outnyttjade avdrag. Enligt förslag nr 2 må skillnadsbeloppet
fördelas på högst tre år och i fråga örn tillgångar, som tillförts
rörelsen före den 1 januari 1939, å längre tidsperiod, därest så finnes skäligt.
Beträffande sistnämnda tillgångar synes således förslag nr 2 kunna
tillämpas så, att någon saklig skillnad icke uppkommer mellan de båda förslagen.
I kommitténs motivering uttalas, att anledning ej föreligger att vid fri avskrivning
medgiva avdrag under senare år för belopp, som ej tidigare kunnat
i avdragsväg utnyttjas, men enligt lagtexten får den skattskyldige uttryckligen
rätt alt tillgodonjuta »outnyttjade» avdrag. Med hänsyn lill det i övergångsbestämmelserna
intagna stadgandet, att vid tillämpning av de bundna
avskrivningsreglerna, dylik rätt ej föreligger i fråga örn avdrag sorn belöpt
å beskattningsår, för vilket taxering ägt rinn före är 1933, synes det ligga när
-
302
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
mast till hands att även införa denna spärr beträffande nu ifrågavarande
avdrag. Det lärer emellertid vara angeläget att i den mån det är möjligt
förenkla det vid övergången till fri avskrivning erforderliga kontrollarbetet.
Med hänsyn härtill och då den fria avskrivningen för den skattskyldige medför
så avsevärda fördelar, att ett förbud mot att i detta sammanhang tillgodoräkna
sig outnyttjade avdrag knappast kan anses obilligt, samt den skattskyldige
genom att uppskjuta övergången till fri avskrivning kan bereda
sig möjlighet att utnyttja desamma, förordar kammarrätten att dylika avdrag,
på sätt även kommittén synes hava avsett, icke må i samband med
övergång till fri avskrivningsrätt medgivas. Härom bör givetvis meddelas
ett uttryckligt stadgande, gällande såväl vid beräkning av det belopp vilket
vid övergången enligt vad ovan anförts må kunna upptagas till beskattning,
som vid beräkning av det nu ifrågavarande avdragsgilla beloppet.
Sistnämnda belopp synes, för den händelse avdrag för beloppet i dess helhet
icke anses böra medgivas för det första beskattningsår, för vilket fri avskrivningsrätt
åtnjutes, böra fördelas enligt en särskild avskrivningsplan. Örn
denna i fråga om amorteringstiden bindes vid den avskrivningsplan, som förut
kan vara upprättad, kan emellertid övergångstiden komma att utsträckas
längre än nödvändigt. Den särskilda avskrivningsplanen bör därför avse
den tid som kan anses skälig. Möjligen kan det vara anledning att begränsa
amorteringstiden till exempelvis högst 10 år. Det torde ligga i såväl de skattskyldigas
som beskattningsmyndigheternas intresse att övergångstiden icke
utstrackes allt för långt. Med hänsyn till alt den skattskyldige åtnjuter fri
avskrivningsrätt å tillgångarnas bokförda värde, synes anledning saknas att
medgi\ a avdrag under senare år för i den särskilda avskrivningsplanen upptagna
belopp, vilka icke kunnat vid taxering utnyttjas för det år, varå de
belöpt. Något särskilt stadgande härom synes väl knappast vara nödvändigt,
men är måhända lämpligt.
I likhet med kommittén anser kammarrätten något stadgande rörande
övergång från fri till bunden avskrivning icke erforderligt.
p Under åberopande av vad salunda anförts hemställer kammarrätten, att
återstående delen av punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
måtte erhålla exempelvis följande lydelse:
»Då här omförmält yrkande bifalles skola följande bestämmelser iakttagas
:
Örn ifrågavarande tillgångar blivit genom vid tidigare taxering medgivna
värdeminskningsavdrag i beskattningsavseende satta i värden, som äro lägre
än värdena enligt räkenskaperna, skall skillnaden mellan förstnämnda värden
och värdena enligt räkenskaperna tilläggas vid den skattepliktiga rörelseinkomstens
beräkning för det första beskattningsår, för vilket räkenskaperna
godtagas såsom i förevarande avseende normerande för taxeringen. Om den
skattskyldige det önskar, må honom emellertid icke förmenas att fördela
omförmälda skillnad på nämnda beskattningsår och de två närmast följande
aren.
Örn däremot tillgångarna blivit genom vid tidigare taxering medgivna
värdeminskningsavdrag i beskattningsavseende satta i värden, som äro högre
an värdena enligt räkenskaperna, må den skattskyldige vid sin taxering tillgodoräkna
sig skillnaden mellan dessa värden antingen, om så finnes skäligt,
i dess helhet för det första beskattningsår, för vilket räkenskaperna äro
i angivna hänseende normerande, eller enligt särskild avskrivningsplan avseende
en tid av högst tio år.
Vid beräkning av tillgångarnas i beskattningsavseende satta värden skall
avdrag ske för å vederbörande beskattningsår belöpande värdeminskningsavdrag,
vare sig sådant kunnat vid taxering utnyttjas eller ej. Har den skatt
-
Kungl Maj:ts proposition nr 2öS.
303
skyldige icke kunnat vid sin taxering utnyttja å visst år belöpande avdrag,
som upptagits i sådan särskild avskrivningsplan, varom i föregående stycke
förmäles, må detta avdrag icke tillgodoföras honom för senare år.»
Mot den av kommittén föreslagna omformuleringen av punkt 5 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen har kammarrätten intet annat att
erinra än att satsen »därvid iakttages att giltighetstiden anses utgöra tillgångens
varaktighetstid» enligt kammarrättens förmenande bör utgå.
Det av kommittén under punkt 6 av samma anvisningar föreslagna stadgandet
rörande avdrag för värdeminskning å aktier, andelar och liknande
tillgångar innebär, att i de fall, där en småningom skeende nedgång av värdet
vid förvärvet icke kunnat förutses som en naturlig utveckling, värdeminskningen
är att betrakta såsom kapitalförlust. Kommittén förklarar sig
icke med denna bestämmelse åsyfta någon ändring i vad som redan nu torde
få anses gälla.
Omförmälda näringsorganisationer hava i sitt yttrande, under erinran örn
vissa av regeringsrätten meddelade prejudikat, anfört, att kommitténs förslag
innebure en utvidgning av begreppet kapitalförlust, sådant detta enligt
praxis utformats, och föreslagit en ändrad lydelse av förevarande stadgande.
Rättstillämpningen å ifrågavarande område är vacklande. Kammarrätten
kan för sin del icke vitsorda, att det av kommittén föreslagna stadgandet
överensstämmer med vad som redan nu gäller, och kammarrätten anser sig
icke med stöd av kommitténs i detta hänseende knapphändiga motivering
kunna förorda förslaget i denna del.
Förevarande fråga kan enligt kammarrättens mening icke erhålla tillfredsställande
lösning i lagstiftningen med mindre än att spörsmålet om behandling
i beskattningsavseende av i rörelse investerade aktier, vilket är av
icke ringa räckvidd, upptages till behandling i sin helhet. Då behov av
reglerande lagbestämmelser å detta område torde vara ådagalagt, synes det
vara önskvärt, att jämväl denna fråga upptages till allsidig behandling i
samband med den utredning rörande andra beskattningsfrågor, som kommittén
förutsatt skola under den närmaste tiden komma till stånd.
Kammarrätten hemställer, att det ifrågavarande av kommittén föreslagna
stadgandet under punkt 6 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
måtte utgå.
Beträffande värdeminskningsavdrag å byggnader anför kommittén, att
kommittén i fråga om dessa nödgats avstå från att föreslå sådan uppmjukning
av avskrivningsrätten som eljest kunde vara önskvärd. En verklig uppmjukning
kunde ej föreslås med mindre vid avyttring återbekomna förut
avskrivna belopp bleve beskattade. Någon ändring i fråga örn metoden att
i regel beräkna värdeminskningsavdrag för byggnader å taxeringsvärdena
ansåge sig kommittén ej kunna ifrågasätta. Vid sådant förhållande syntes
det ej möjligt att föreslå beskattning av vid avyttring återbekomna förut
avskrivna belopp (liksom ej heller avdrag för utrangering o. dyl.), och möjligheten
till uppmjukning av avskrivningsreglerna bortfölle även.
Kommittén har emellertid genom det föreslagna stadgandet i sista stycket
av punkt 7 av ifrågavarande anvisningar godkänt den redan nu enligt praxis
gällande regeln, att hinder ej möter för skattskyldig, vilken förmår styrka
anskaffningsvärdet å byggnad, som användes i rörelse, att beräkna värdeminskningsavdraget
å detta värde.
Kammarrätten anser i likhet nied kommittén, att en verklig uppmjukning
av de för byggnad gällande avskrivningsreglerna icke kan föreslås med
mindre vid avyttring återbekomna förut avskrivna belopp bliva beskattade.
Den omständigheten att sådan beskattning icke äger rum kan emellertid icke
åberopas såsom skäl för vägran att medgiva utrangeringsavdrag, och i de
304
Kungl. Maj-.ts proposition nr 258.
fall, då anskaffningsvärdet styrkts och jämlikt ovanberörda stadgande får
läggas till grund för beräkning av värdeminskningsavdrag, synes det enligt
kammarrättens mening innebära en inkonsekvens att vid utrangering av i
rörelse använd byggnad, vilken blivit för rörelsen obrukbar och värdelös,
vägra avdrag för vad av byggnadens anskaffningsvärde i beskattningsavseende
återstår oavskrivet. Visserligen lärer ett dylikt medgivande sannolikt
få ringa betydelse vid utrangering av äldre byggnader, enär det beträffande
dessa i regel icke torde vara möjligt att förebringa erforderlig utredning,
men detta lärer däremot i en sannolikt allt mer ökad omfattning bliva möjligt,
då fråga är örn vissa industrifastigheter med i regel kort varaktighetstid
såsom t. ex. sulfat- och sulfitfabriker. Den av kommittén såsom beklaglig
betecknade kontrasten mellan den större frihet som föreslås i Dåga örn inventarier
och dylikt och den nuvarande strängheten beträffande byggnader
torde vara mera i ögonen fallande ju kortare varaktighetstiden för byggnaden
är, och medgivande av utrangeringsavdrag kan därför förväntas verka
utjämnande å berörda motsatsförhållande.
Kammarrätten anser sig böra förorda sådan ändring av de föreslagna bestämmelserna
i denna del, att avdrag medgives för utrangering av i rörelse
använd byggnad, i den mån den skattskyldige förebringar utredning örn vad
av byggnadens anskaffningsvärde i beskattningshänseende återstår oavskrivet.
Vare sig dylikt avdrag nu medgives eller ej finner kammarrätten för
sin del i hög grad önskvärt att en allsidig utredning av frågan örn beräkning
av värdeminskningsavdrag å byggnader kommer till stånd.
Vad näringsorganisationerna anfört rörande behovet av ett förtydligande
av anvisningarna till 25 § kommunalskattelagen finner kammarrätten synnerligen
befogat.
Mot den av kommittén föreslagna lydelsen av punkt 8 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen har kammarrätten intet att erinra.
Beträffande övergångsbestämmelserna till sistnämnda lagrum hemställer
kammarrätten under åberopande av vad ovan anförts, att sista stycket av
övergångsbestämmelserna måtte erhålla exempelvis följande lydelse: »skattskyldig,
som avses i punkt 4, må, där så finnes skäligt, kunna medgivas att å
längre tid än tre år fördela det i nämnda punkt omförmälda skattepliktiga
skillnadsbeloppet, i vad det belöper å tillgångar, som tillförts rörelsen före
den 1 januari 1939».
Vad härefter angår punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen
anser kammarrätten anledning väl saknas att avstyrka den av kommittén
föreslagna utformningen av detta lagrum, men finner likväl det förslag,
som av ifrågavarande näringsorganisationer jämväl härutinnan framlagts,
vara att föredraga. Mot sistnämnda förslag kan invändas, att det är
vidlyftigare än kommitténs förslag. I den av näringsorganisationerna utarbetade
lagtexten erhåller emellertid den skattskyldige, vare sig denne är
juridisk eller fysisk person, en fullständig och jämförelsevis lättfattlig redogörelse
för de skatterättsliga verkningarna av de transaktioner, varom här
är fråga, och kammarrätten vill därför för sin del förorda sistnämnda förslag.
Lydelsen av punkt 1 av anvisningarna till 35 § kommunalskattelagen sammanhänger
med huru det för enskilda rörelseidkare och vissa andra skattskyldiga
gällande inkomstbegreppet blir utformat. På grund av den ståndpunkt
kammarrätten härutinnan intagit ansluter sig kammarrätten till det
av näringsorganisationerna utarbetade förslaget även i denna del samt hemställer,
att anvisningarna till 36 § i nämnda lag måtte lämnas oförändrade.
Något särskilt stadgande att då fråga är om avyttring av fastighet, som till
-
Kungl. Majlis proposition nr 258.
305
hört aktiebolag och därmed likställd juridisk person, hänsyn vid omkostnadsbeloppets
beräkning ej skall tagas till värdeminskningsavdrag, som
belöper på i värdet av byggnad ej inräknade maskiner eller andra inventarier,
torde icke erfordras.
Mot den av kommittén föreslagna ändringen av anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen bar kammarrätten icke något att erinra1.
Ett på grundval av omförmälda näringsorganisationers förslag av kammarrätten
utarbetat utkast till anvisningar till 28, 29 och 35 §§ kommunalskattelagen
bifogas.
Bilaga till kammarrättens utlåtande den 28 januari 1938.
Kammarrättens förslag till avfattning av anvisningarna till 28 §, 29 § punkterna
3 och 4 samt 35 § kommunalskattelagen.
Utarbetat på grundval av ett av Sveriges industriförbund, Stockholms
handelskammare och Svenska bankföreningen gemensamt framlagt förslag.
till 28 §.
1. Till intäkt — ---(nuvarande lydelse)---hans rörelse. Däre
mot
räknas icke hit sådan intäkt, som till den skattskyldige kan inflyta vid
sidan av rörelsen eller utanför vad som normalt är att anse såsom driftinkomst,
såsom exempelvis vid avyttring av personlig lösegendom eller för
stadigvarande bruk i rörelsen avsedd fastighet (angående för sådant brak
avsedda maskiner och andra inventarier se nedan) eller vid avyttring av
rörelsen själv. Den intäkt--— (nuvarande lydelsen)----stadgade
grunder.
Med avseende å intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk i rörelse
avsedda maskiner eller andra inventarier, vilka icke inräknas i värdet av
byggnad (se punkt 6 av anvisningarna till 29 §), skola de i första stycket
givna reglerna tillämpas sålunda:
att, då den skattskyldige är aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt
försäkringsbolag eller sparbank, intäkten skall behandlas såsom intäkt av
rörelse; samt
att i fråga örn annan skattskyldig intäkten skall behandlas såsom intäkt
av tillfällig förvärvsverksamhet, således sådan intäkt som enligt 35 § kan
bliva föremål för realisationsvinstbeskattning; dock att, därest förutsättningarna
för dylik beskattning icke föreligga, såsom intäkt av rörelse skall
upptagas det belopp, som i beskattningsavseende förut avskrivits å den
ifrågavarande tillgångens anskaffningsvärde, i den mån beloppet vid avyttringen
återbekommits.
I enlighet med det anförda skall alltså en skattskyldig, som driver jordstyckningsrörelse
eller som eljest idkar handel med fastigheter, såsom intäkt
av rörelsen upptaga vad som influtit vid försäljning av en till rörelsen
1 Tre ledamöter i kammarrätten lia i skiljaktig mening uttalat önskvärdheten av att vid
avlattningen av denna anmärkningspunkt hänsyn foges till möjligheten att medgiva avdrag även
för nedskrivning av fastighet, som av försäkringsföretag anskaffats för medelplacering.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 258.
20
30<)
Kungl. Maj.ts proposition nr 2öS.
hörande fastighet eller del därav, oberoende av sättet för fastighetens förvärvande
och tiden för dess innehavande, varefter frågan om och i vad mån
nettointäkt uppstått genom försäljningen kommer att bero på resultatet av
rörelsen i dess helhet under beskattningsåret. Örn ett industriidkande aktiebolag
avyttrar någon för den industriella verksamheten avsedd fastighet,
skall vad av försäljningssumman belöper å sådana till fastigheten hörande
maskiner och andra inventarier, vilka icke inräknas i värdet av byggnad,
hänföras till intäkt av rörelse och återstående delen av försäljningssumman
behandlas såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Därest de i 35 §
angivna förutsättningarna föreligga, skall således sistnämnda del av intäkten,
i den mån den innefattar vinst, beskattas såsom realisationsvinst.
Är däremot fråga örn industriell verksamhet, som utövas av enskild person,
skall vid avyttrande av någon för sagda verksamhet avsedd fastighet i al 1 -mänhet hela försäljningssumman behandlas såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.
Skulle emellertid den å sådana maskiner och andra inventarier,
som nyss nämnts, belöpande delen av försäljningssumman uppgå
till mera än vad som av dessa tillgångars anskaffningsvärden återstår i
beskattningsavseende oavskrivet, skall, för den händelse förutsättningarna
för realisationsvinstbeskattning ej föreligga, såsom intäkt av rörelse upptagas
vad som vid avyttringen återbekommits av de å sagda värden förut
gjorda avskrivningarna.
2. Ränteintäkt samt — — — (nuvarande lydelsen till anvisningarnas
slut).
till 29 §.
3. Kostnaden för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier bör avdragas genom årliga värdeminskningsavdrag.
Är sådan tillgång underkastad hastig förbrukning, vilket i regel kan
anses vara fallet, när den beräknas hava en varaktighetstid av högst tre år,
må dock under anskaffningsåret avdragas hela kostnaden för dess anskaffande.
Värdeminskningsavdrag bör fördelas på ett antal år i följd med vissa efter
tillgångens varaktighet så avpassade belopp, att anskaffningskostnaden för
tillgången kan till fullo avdragas under den tidrymd, den är ekonomiskt
användbar. Det årliga avdraget bör i regel bestämmas enligt avskrivningsplan
till viss bråkdel av anskaffningsvärdet. Kan utredning icke åstadkommas
örn anskaffningsvärdet eller örn de avdrag, som därå tidigare ägt rum.
må avdraget ske med viss procent å bokförda värdet eller å annat värde,
som finnes lämpligt.
Avdrag med större belopp än som avskrivits i räkenskaperna vare tillåtet
endast såvida tillfredsställande utredning föreligger om anskaffningsvärdet
och storleken av de därå i beskattningsavseende gjorda avskrivningarna.
Vid bestämmandet av värdeminskningsavdragets årliga belopp skall hänsyn
tagas till omständigheter, som kunna föranleda, att tillgångens nytta för
rörelsen begränsas till förhållandevis kort tid, såsom då tillgången anskaffats
för utnyttjande av en konjunktur, som synes osäker, eller för begagnande
av ett särskilt arbetstillfälle. Har den skattskyldige icke kunnat
i beskattningshänseende utnyttja det på visst år belöpande värdeminskningsavdraget,
så ock där eljest särskilda omständigheter därtill föranleda, må
det kunna tillstädjas honom att i stället tillgodogöra sig avdraget för ett
eller flera senare år. Adagalägges, att värdet av tillgång nedgått avsevärt
mera än som motsvarar sammanlagda beloppet av tidigare verkställda och
på året belöpande värdeminskningsavdrag, må medgivande kunna lämnas
den skattskyldige att för året eller för vissa år tillgodoräkna sig ökat av
-
Kunyl. Maj.ts proposition nr 2i>$.
307
dias,''. Dylik ökning må jämväl kunna medgivas, där sådan i särskilt fall
linnes skälig med hänsyn till rörelsens växlande resultat. Vid tillämpning
av de i detta stycke meddelade bestämmelserna skall iakttagas, att skattskyldig
skall anses hava kunnat utnyttja värdeminskningsavdrag även i den
mån underskott å den förvärvskälla, till vilken värdeminskningsavdraget
hänfört sig, kunnat utnyttjas vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
under allmänna avdrag, innan avdrag skett för underskott å övriga
förvärvskällor och för utskylder, att skattskyldig, vilken för visst år ej fått
vid beskattningen tillgodonjuta avdrag med belopp, som avdragits i räkenskaperna,
utan hinder av vad i nästföregående stycke föreskrivits må kunna
tillstädjas att för senare år komma i åtnjutande av motsvarande avdrag,
men att i övrigt de här ovan angivna jämkningarna av värdeminskningsavdragen
i regel endast må medgivas i den mån motsvarande avdrag skett
i räkenskaperna.
Då tillgång, varom här är fråga, avyttras eller utrangeras såsom för rörelsen
obrukbar, får avdrag ske för vad som i beskattningsavseende återstår
oavskrivet av anskaffningsvärdet, i den mån det oavskrivna beloppet överstiger
vad som influtit vid avyttring av tillgången. Att å andra sidan, i den
mån i beskattningsavseende förut avskrivna belopp vid avyttringen återbekommits,
dessa skola beskattas, framgår av punkt 1 av anvisningarna till
28 §. Med avyttring likställes det fall, att tillgång uttages ur rörelsen för
att tillföras annan rörelse, som utgör särskild förvärvskälla, eller för att
nyttjas för annat ändamål.
Såsom tillgångs anskaffningsvärde skall anses, då tillgången förvärvats
genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, den verkliga kostnaden för
dess anskaffande och, då tillgången annorledes övergått till rörelsen, dess
allmänna saluvärde vid tiden för övergången eller annat värde, som med
hänsyn till särskilda omständigheter finnes skäligt. Skulle det i något fall
befinnas, att den skattskyldige eller någon, som står honom nära, vidtagit
åtgärd, varigenom anskaffningsvärdet blivit högre än som är rimligt, och
att detta skett för att åt någon av deni bereda obehörig förmån i beskattningsavseende,
skall värdet i skälig mån jämkas.
4. Vill aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller
sparbank för värdeminskning å tillgångar, som i punkt 3 avses, åtnjuta avdrag
i enlighet med de i räkenskaperna företagna avskrivningarna, oavsett
huruvida dessa avskrivningar skett i överensstämmelse med reglerna i nämnda
punkt, vare sådan skattskyldig, efter yrkande, därtill berättigad, såvida
tillfredsställande utredning föreligger om tillgångarnas anskaffningsvärden
och storleken av de därå i beskattningsavseende gjorda avskrivningarna
samt räkenskaperna finnas så förda, att de avskrivningar, som vidtagas,
kunna av taxeringsmyndigheten utan svårighet följas.
Då här omförmält yrkande bifalles, skola följande bestämmelser iakttagas:
Örn ifrågavarande tillgångar blivit genom vid tidigare taxering medgivna
värdeminskningsavdrag i beskattningsavseende satta i värden, sorn äro lägre
än värdena enligt räkenskaperna, skall skillnaden mellan förstnämnda värden
och värdena enligt räkenskaperna tilläggas vid den skattepliktiga rörelseinkomstens
beräkning för det törsta beskattningsår, för vilket räkenskaperna
godtagas såsom i förevarande hänseende normerande leir taxeringen. Örn
den skattskyldige det önskar, må honom emellertid icke förmenas att fördela
omförmälda skillnad på nämnda beskattningsår och de två närmast följande
åren.
Om däremot tillgångarna blivit genom vid tidigare taxering medgivna
värdeminskningsavdrag i beskattningsavseende satta i vinden, som äro högre
än värdena enligt räkenska]>erna, ina den skattskyldige vid sill taxering till
-
308
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
godoräkna sig skillnaden mellan dessa värden antingen, om så finnes skäligt,
i dess helhet för det första beskattningsår, för vilket räkenskaperna äro
i angivet hänseende normerande, eller enligt särskild avskrivningsplan, avseende
en tid av högst tio år.
Vid beräkning av tillgångarnas i beskattningsavseende satta värden skall
avdrag ske för å vederbörande beskattningsår belöpande värdeminskningsavdrag,
vare sig sådant kunnat vid taxering utnyttjas eller ej. Har den
skattskyldige icke kunnat vid sin taxering utnyttja å visst år belöpande avdrag,
som upptagits i sådan särskild avskrivningsplan, varom i föregående
stycke förmäles, må detta avdrag icke tillgodoföras honom för senare år.
till 35 g.
1. Är fråga örn beskattning av realisationsvinst vid avyttring av fastighet,
som ingått i den skattskyldiges rörelse, skall beaktas vad i punkt 1 av
anvisningarna till 28 § är stadgat rörande avyttring av maskiner och andra
inventarier, som höra till rörelse. I följd härav skall, då aktiebolag, ekonomisk
förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank avyttrat fastighet,
vari finnas maskiner eller andra inventarier, som icke inräknas i värdet
av byggnad (se punkt 6 av anvisningarna till 29 §), avdrag göras för det på
dessa tillgångar belöpande värdet, sådant detsamma enligt avyttringsvillkoren
eller eljest skäligen bör beräknas.
2. Har vid---(nuvarande punkt 1)---till 28 §.
3. Har egendom,---(nuvarande punkt 2)---sistnämnda
fång.
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
309
Bilaga D.
Beräkningar rörande avkastningen av det av 1936 års skattekommitté
föreslagna skattesystemet.
Avkastningen av de i kommitténs förslag ingående skatterna vid grundbeloppsnivå
har beräknats på följande sätt:
| Ska | t t i milj | o n e r k r o | n o r |
| Inkomst- och förm.-skatt | Särskild skatt |
| |
|
|
| å förmögen- | Total skatt |
| Bottenskatt | Tilläggsskatt | het |
|
Fysiska personer.............. | . 112.0 | 45.5 | 28 5 | 181.0 |
Svenska aktiebolag .......... | 47.8 | — | — | 47.8 |
Svenska ekon. föreningar...... | 3.0 | — | - | 3.0 |
Övriga jur. personer.......... | 4.7 |
| O.o | 4.7 |
Summa | 167.5 | 45.5 | 23.5 | 236.5 |
Beräkningarna ha verkställts å skatteunderlaget enligt 1936 års taxering
efter korrigering för tillfälliga eftertaxeringar och för de av kommittén förordade
ändringarna beträffande familjebeskattningen.
Det föreslagna skattesystemets verkningar vid högre uttagningsprocent belysas
av följande tabell:
Samtliga skatter. | Ska | It i milj | o n e r k r o | n o r |
Inkomst- och förm.-skatt | Särskild skatt |
| ||
uttaget med |
|
| å förmögen- | Total skatt |
|
| |||
| Bottenskatt | Tilläggsskatt | het |
|
90 % | 150.8 | 45.5 | 23.5 | 219.8 |
100 % | 167.5 | 45.5 | 23.5 | 236.5 i |
110 % | 184.3 | 45.5 | 23.5 | 253.3 |
120 % | 201.o | 45.5 | 23.5 | 270.0 |
130 % | 217.8 | 45.5 | 23.5 | 286.8 |
310
Kungl. Maj.ts pronosition nr 258.
Bilaga JE.
P. M.
angående 1937 års taxering till statsskatter och kommunal
progressivskatt.
I efterföljande tabell lia sammanförts uppgifter örn de år 1937 för olika
kategorier skattskyldiga debiterade beloppen för följande skatter, nämligen:
mantalspenningar, statlig inkomst- och förmögenhetsskatt vid 170 procent,
extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1937, särskild skatt å förmögenhet
för år 1937, utjämningsskatt och kommunal progressivskatt.
| Fysiska personer | Svenska | Övriga |
| ||
| Inkomst-skatt | Förmögen-hetsskatt | Säger | aktie- bolag milj. kr. | juridiska personer milj. kr. | Summa milj. kr. |
Mantalspenningar....... | 1.15 |
| 1.16 |
|
| 1.15 |
Statlig inkomst- och för-mögenhetsskatt ....... | 129.06 | 16.83 | 145.89 | 60.95 | 7.03 | 213.87 |
Extra inkomst- och för-mögenhetsskatt för år | 21.07 | 5.77 | 26.84 |
|
| 26.84 |
Särskild skatt å förmögen-het för år 1937 ....... |
| 14.97 | 14.97 | _ | 0.00 | 14.97 |
Utjämningsskatt ........ | 7.30 | 1.97 | 9.27 | 3.20 | 0.44 | 12.91 |
Kommunal progressivskatt | 10.98 | 2.94 | 13.92 | 4.81 | 0.66 | 19.39 |
Summa | 169.56 | 42.48 | 212.04 | 68.96 | 8.13 | 289.13 |
För mantalspenningar har angivits det i riksstaten för budgetåret 1937/
38 upptagna beloppet. Beträffande övriga skatter ha deras totala belopp
samt de belopp, som hänföra sig till svenska aktiebolag, hämtats ur den i
den officiella statistiken ingående publikationen »skattetaxeringarna år 1937».
För uppdelningen av skattebeloppen för andra skattskyldiga än svenska aktiebolag
ha utnyttjats de i 1936 års skattekommittés betänkande, tabell 2 å
sid. 294, framlagda beräkningarna rörande de på grundval av 1937 års taxering
debiterade skatterna för »övriga juridiska personer». Härefter ha de
fysiska personernas totala skattebelopp beräknats. En uppdelning av de
fysiska personernas skatter på dels inkomstskatt och dels förmögenhetsskatt
kan icke grundas på uppgifter ur den officiella statistiken. I 1936 års skattekommittés
betänkande har en dylik fördelning kunnat approximativt beräknas
beträffande 1936 års taxering, enär till grund för beräkningarna kunnat
läggas från 1936 års partiella folkräkning inhämtade uppgifter örn in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
311
kemist och förmögenhet; resultatet återfinnes i tabell 8 å sid. 298 i kommitténs
betänkande. Då något motsvarande material icke förelegat beträffande
1937 års taxering, har uppdelningen av de fysiska personernas totala skattebelopp
på inkomstskatt och förmögenhetsskatt i tabellen här ovan verkställts
i de proportioner, som enligt nyssnämnda tabell 8 framräknats beträffande
1936 års taxering, och denna uppdelning är alltså allenast approximativ.
Avkastningen av de i propositionen föreslagna skatterna vid grundbeloppsnivå,
räknat å 1937 års skatteunderlag efter korrigering för de förordade ändringarna
beträffande familjebeskattningen, kan, med tillämpning av samina
beräkningsgrunder som i bilaga D, approximativt uppskattas på följande
sätt:
| Skatt i miljoner kronor | ||
| Inkomst- och förm.-skatt | Särskild | |
|
|
| skatt å för- Total skatt |
| Bottenskatt | Tilläggsskatt | mogenhet |
Fysiska personer...................... | 119.0 | 50.0 | 1 26.5 | 195.5 |
Svenska aktiebolag.................... | 60.9 | — | — 60.9 |
Svenska ekon. föreningar .............. | 3.0 | — | — 3.0 |
Övriga jur. personer .................. | 4.7 | — | 0.0 | 4.7 |
Summa | 187.6 | 50.0 | 26.5 | 264.1 |
312
Kungl. Maj:ts proposition nr 268-
Tabell 1, utvisande lör vissa taxerade belopp och vid olika familjeförhållanden
bestämmelser, dels statsskatt enligt kommitténs förslag samt enligt propositionen
-
a) Ensamstående
|
|
|
|
|
| S k | att i |
: Taxerat kr. | Ortsgrupp | I | Ortsgrupp | II | Orts- | ||
Gällande | Kommit-i téns förslag | Enligt prop. | Gällande | | Kommit-téns förslag | Enligt prop. | Gällande | |
700 | 0.51 | 1.48 | 1.48 | ! - | _ |
|
|
800 | 3.06 | 3.96 | 3.96 | 1.02 | 1.98 | 1.98 | — |
900 | 5.01 | 6.43 | 6.43 | 3.57 | 4.45 | 4.45 | 1.63 |
1,000 | 8.16 | 8.91 | 8.91 | 6.12 | 6.93 | 6.93 | 4.08 |
1,200 | 13.26 | 14.85 | 14.85 | 11.22 | 12.87 | 12.87 | 9.18 |
1,400 | 19.38 | 23.76 | 22.77 | 16.32 | 19.80 | 19.30 | 14.28 |
1,600 | 29.68 | 34.65 | 33.66 | 23.46 | 30.19 | 28.21 | 19.38 |
1,800 | 39.78 | 44.55 | 44.55 | 33.66 | 41.08 | 38.61 | 27.54 |
2,000 | 49.98 | 54.45 | 54.45 | 43.86 | 51.48 | 50.49 | 37.74 |
2,200 | 60.18 | 64.35 | 64.35 | 54.06 | 61.38 | 61.38 | 47.94 ! |
2,400 | 70.38 | 74.25 | 74.25 | 64.26 | 71.28 | 71.28 | 58.14 ! |
2,600 | 80.58 | 84.15 | 84.15 | 74.46 | 81.18 | 81.18 | 68.34 |
2,800 | 90.78 | 94.05 | 94.05 | 84.66 | 91.08 | 91.08 | 78.54 : |
3,000 | 100.98 | 103.95 | 103.95 | 94.86 | 100.98 | 100.98 | 88.74 i |
4,000 | 151.98 | 154.55 | 154.55 | 145.86 | 150.92 | 150.92 | 139.74 |
5,000 | 209.65 | 215.05 | 215.05 | 203.53 | 211.42 | 211.42 | 195.74 I |
6,000 | 268.98 | 281.60 | 281.60 | 262.86 | 277.36 | 277.36 | 255.07 | |
8,000 | 397.45 | 430.10 | 430.10 | 390.13 | 425.09 | 425.09 | 381.14 |
10,000 | 545.91 | 619.40 | 619.40 | 537.39 | 612.99 | 612.99 | 527.21 |
12,000 | 747.71 | 856.70 | 856.70 | 734.28 | 848.89 | 848.89 | 720.85 ! |
15,000 | 1,111.61 | 1,213.50 | 1,213.50 | 1,096.88 | 1,213.50 | 1,213.50 | 1,082.25 |
20,000 | 1,801.51 | 1,971.00 | 1,971.00 | 1,785.21 | 1,971.00 | 1,971.00 | 1,767.25 |
25,000 | 2,615.63 | 2,728.50 | 2,728.50 | 2,596.10 | 2,728.50 | 2,728.50 . | 2,574.90 |
30,000 | 3,457.30 | 3,686.00 | 3,686.00 | 3,437.77 | 3,686.00 | 3,686.00 | 3,416.57 |
40,000 | 5,297.10 | 5,601.00 ! | 5,601.00 | 5,273.03 | 5,601.00 | 5,601.00 | 5,250.63 |
50,000; | 7,399.76 | 7,916.00 : | 7,916.00 | 7,373.65 | 7,916.00 | 7,916.00 ; | 7,349.21 '' |
100,000! | 19,802.22 | 21,091.00 | 21,091.00 ! | 19,771.21 | 21,091.00 | 21,091.00 | 19,740.19 |
200,000 | 50,524.01 | 52,241.00 | 52,241.00 | 50,486.05 | 52,241.00 | 52,241.00 | 50,448.09 |
500,000 i | 155,013.65 | 157,691.00 | 157,691.00 | | 154,969.57 | 157,691.00 | 157,691.00 | 154,927.16 |
1 Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 170 % av grundbeloppet, extra inkomst- och för
2
För andra skattskyldiga än ensamstående överensstämmer propositionen med kommitténs
Kungl. Maj:ts proposition nr 258-
313
Bilaga F.
dels statsskatter1 Jämte kommunal progressivskatt enligt för år 1937 gällande
med bottenskatt vid Ilo % av grundbeloppet. Förmögenhet antages leke finnas.
skattskyldiga.
tron | o r |
|
|
|
|
|
|
grupp lil | Ortsgrupp | IV | Ortsgrupp | V | |||
Kommit-téns förslag | Enligt prop. | Gällande | Kommit-téns förslag | Enligt prop. | Gällande | Kommit-téns förslag | Enligt prop. |
2.47 | 2.47 | — | 0.49 | 0.49 |
| — | — |
4.95 | 4.95 | 2.04 | 2.97 | 2.97 |
| 0.99 | 0.99 |
10.39 | 10.39 | 7.14 | 7.92 | 7.92 | 5.10 | 5.94 | 5.94 |
16.83 | 16.83 | 12.24 | 14.35 | 14.35 | 10.20 | 11.38 | 11.38 |
25.74 | 23.76 | 17.34 | 21.78 | 21.28 | 15.30 | 18.31 | 18.31 |
36.63 | 33.16 | 22.44 | 32.17 | 28.71 | 20.40 | 27.72 | 25.24 1 |
47.52 | 44.55 | 31.62 | 43.06 | 38.61 | 25.50 | 38.61 | 33.36 i |
58.41 | 56.43 | 41.82 | 53.95 | 50.49 | 35.70 | 49.50 | 45.04 { |
68.31 | 68.31 | 52.02 | 64.84 | 62.37 | 45.90 | 60.39 | 56.92 |
78.21 | 78.21 | 62.22 | 75.24 | 74.25 | 56.10 | 71.28 | 68.80 |
88.11 | 88.11 | 72.42 | 85.14 | 85.14 | 66.30 | 82.17 | 80.68 |
98.01 | 98.01 | 82.62 | 95.04 | 95.04 | 76.50 | 92.07 | 92.07 j |
147.51 | 147.51 | 133.62 | 144.54 | 144.54 | 127.50 | 141.57 | 141.57 1 |
207.79 | 207.79 | 189.62 | 204.16 | 204.16 | 181.83 | 200.53 | 200.53 |
273.13 | 273.13 | 248.95 | 268.89 | 268.89 | 241.17 | 264.66 | 264.66 j |
420.09 | 420.09 | 373.82 | 415.08 | 415.08 | 364.83 | 410.08 | 410.08 j |
606.59 | 606.59 | 518.69 | 600.18 | 600.18 | 508.50 | 593.78 | 593.78 |
841.09 | 841.09 | 707.43 | 833.28 | 833.28 | 694.00 | 825.48 | 825.48; |
1,213.50 | 1,213.50 | 1,067.63 | 1,213.50 | 1,213.50 | 1,053.00 | 1,209.04 | 1,209.04 | |
i 1,971.00 | 1,971.00 | 1,750.96 | 1,971.00 | 1,971.00 | 1,734.67 | 1,971.00 | 1,971.00 |
2,728.50 | 2,728.50 | 2,555.37 | 2,728.50 | 2,728.50 | 2,535.83 | 2,728.50 | 2,728.50 | |
3,686.00 | 3,686.00 | 3,397.03 | 3,686.00 | 3,686.00 | 3,377.50 | 3,686.00 | 3,686.00 |
| 5,601.00 | 5,601.00 | 5,226.57 | 5,601.00 | 5,601.00 | 5,204.17 | 5,601.00 | 5,601.00 |
7,916.00 | 7,916.00 | 7,323.11 | 7,916.00 | 7.916.00 | 7,298.67 | 7,916.00 | 7.916.00 |
21,091.00 | 21,091.00 | 19,709.18 | 21,091.00 | 21,091.00 | 19,679.83 | 21,091.00 | 21,091.00 |
52,241.00 | 52,241.00 | 50,410.13 | 52,241.00 | 52,241.00 | 50,372.17 | 52,241.00 | 52,241.00 |
157,691.00 | 157,691.00 | 154,883.08 | 157,691.00 | 157,691.00 | 154,840.67 | 157,691.00 | 157,691.00 |
mögenhetsskatt samt utjämningsskatt.
orsing.
b) Tabell 1 (forts.). Makar utan barn.
03
H-*
Taxe- rat belopp, kr. |
|
|
| S k | att i | kronor |
|
|
| |
0 r t s g | rupp I | Ortsgrupp 11 | Ortsgrupp III | Ortsgrupp IV | Ortsgrupp V | |||||
Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | |
700 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
800 | — | — | — | — | — | _ | _ |
|
|
|
900 | — | — | — | — | — | _ | _ |
|
|
|
1000 | — | — | — | — | — | _ | _ |
|
|
|
1200 | 5-io | — | 3-06 | — | — | _ | _ | _ |
|
|
1400 | 10-20 | 495 | 8-16 | 297 | 5io | .0-99 | 3-06 | _ | _ | _ |
1600 | 15-30 | 9-90 | 13-26 | 7-92 | 10-20 | 5-94 | 8-16 | 3-96 | 5-10 | 1-98 |
1800 | 20-40 | 14-85 | 18-36 | 12-87 | 15-30 | 10-89 | 13-26 | 8-91 | 10-20 | 6-93 |
2 000 | 25-50 | 19-80 | 23-46 | 17-82 | 20-40 | 15-84 | 18-36 | 13-80 | 15-30 | 11-88 |
2 200 | 35-70 | 24-75 | 29-58 | 22-77 | 25-50 | 20 79 | 23-40 | 18-81 | 20-40 | 16-83 |
2 400 | 45-90 | 29-70 | 39-78 | 27-72 | 30-60 | 25-74 | 28-56 | 23-76 | 25-50 | 21-78 |
2 600 | 56io | 39-60 | 49-98 | 33-66 | 40-80 | 30-69 | 34-68 | 28-71 | 30-60 | 26-73 |
2 800 | 66*30 | 49-50 | 60-18 | 43-56 | 51-00 | 37-62 | 44-88 | 33-66 | 35-70 | 31-68 |
3 000 | 76-50 | 59-40 | 70-38 | 53-46 | 61-20 | 47-52 | 55-08 | 41-58 | 45-90 | 36-63 |
4 000 | 127-50 | 108-90 | 121-38 | 102-96 | 112-20 | 97-02 | 106-08 | 91-08 | 96-90 | 85-14 |
5 000 | 181-83 | 160-60 | 174-05 | 153-34 | 164-87 | 146-52 | 157-08 | 140-58 | 147-90 | 134-64 |
6 000 | 241-17 | 221-10 | 233-38 | 213-84 | 224-20 | 206-58 | 216-41 | 199-32 | 205-57 | 192-06 |
8 000 | 364-83 | 344-30 | 355-85 | 335-72 | 344-87 | 327-58 | 335-88 | 320-32 | 324-23 | 313-00 |
10 000 | 508-50 | 491-30 | 498-31 | 480-32 | 485-53 | 470T4 | 475-35 | 461-50 | 461-90 | 452-98 |
12 000 | 694-00 | 678-30 | 678-91 | 664-92 | 659-60 | 652-34 | 644-51 | 641-36 | 627-90 | 630-38 |
15 000 | 1 053-00 | 1 012-80 | 1036-71 | 999-42 | 1 015-60 | 986-04 | 999-31 | 972-66 | 978-20 | 959-28 |
20 000 | 1 734-67 | 1 698-30 | 1716-71 | 1680-12 | 1 692-27 | 1 661-94 | 1 674-31 | 1 643-76 | 1 649-87 | 1 625-58 |
25 000 | 2 535-83 | 2 455-80 | 2 514-63 | 2 437-62 | 2 485-33 | 2 419-44 | 2 464-13 | 2 401-26 | 2 434-83 | 2 383-OS |
30 000 | 3 377-50 | 3 341-30 | 3 356-30 | 3 318-32 | 3 327-00 | 3 295-34 | 3 305-80 | 3 272-36 | 3 276-50 | 3 249-38 |
40 000 | 5 204-17 | 5 256-30 | 5 180-10 | 5 233-32 | 5 145-67 | 5 210-34 | 5121-60 | 5187-30 | 5 087-17 | 5 164-38 |
50 000 | 7 298-67 | 7 499-30 | 7 272-56 | 7 471-52 | 7 235-07 | 7 443-7 4 | 7 208-96 | 7 415-96 | 7 171-47 | 7 388-18 |
100 000 | 19 679-83 | 20 602-30 | 19 648-82 | 20 569-72 | 19 603 13 | 20 537-14 | 19 573-12 | 20 504-56 | 19 526-43 | 20 471-98 |
200000 | 50 372-17 | 51 680-30 | 50 334-21 | 51 642-92 | 50277-27 | 51 605-54 | 50 239-31 | 51 568-16 | 50 182-37 | 51 530-78 |
500000 | 154 840-67 | 157 058-30 | 154 798-25 | 157 016-12 | 154 733-80 | 156 973-94 | 154 689-72 | 156 931-76 | 154 625-27 | 156 889-58 |
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
c) Tabell 1 (foris.). Makar med 1 barn.
Taxe- |
|
|
| S k | all i | k r o n | o r |
|
|
|
rat |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
belopp, | O r t s g | rupp I | Ortsgrupp II | Ortsgrupp III | Ortsgrupp IV | Ortsgrupp V | ||||
kr. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag |
700 |
|
|
| _ | _, | _ | _ | _ | _ | __ |
800 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
900 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
1000 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
1200 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
1400 | 2"04 | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
1600 | 714 | — | 5-io | — | 1-02 | — | — | — | — | — |
1800 | 1224 | 3''46 | 10-20 | 049 | 612 | — | 4-08 | — | — | — |
2 000 | 17-34 | 8-41 | 15-30 | 5-44 | 11-22 | 2-47 | 9-18 | — | 5-io | — |
2 200 | 22-44 | 13-36 | 20-40 | 10-39 | 1632 | 7-42 | 14-28 | 4-45 | 10-20 | 1-48 |
2 400 | 27-54 | 18-31 | 25-50 | 15-34 | 21-42 | 12-37 | 19-38 | 9-40 | 15-30 | 6-43 |
2 600 | 32-64 | 23-26 | 30-60 | 20-29 | 2652 | 17-32 | 24-48 | 14-35 | 20-40 | 11-38 |
2 800 | 41-82 | 28-21 | 35-70 | 25-24 | 31-62 | 22-27 | 29-58 | 19''30 | 25-50 | 16-33 |
3 000 | 52-02 | 33-16 | 45-90 | 3019 | 36-72 | 27-22 | 34-68 | 24-25 | 30-60 | 21-28 |
4 000 | 103-02 | 74-74 | 96-90 | 65-83 | 84-66 | 56-92 | 78-54 | 49-00 | 66-30 | 46-03 |
5 000 | 154-02 | 124-24 | 147-90 | 115-33 | 135-66 | 106-42 | 129-54 | 97-51 | 117-30 | 88-60 |
6 000 | 213-35 | 179-35 | 205-57 | 168-40 | 19166 | 157-57 | 183-87 | 147-01 | 169-97 | 138-10 |
8 000 | 332-22 | 300-35 | 324-23 | 289-46 | 31033 | 278-57 | 302-54 | 267-68 | 288-63 | 256-79 |
10 000 | 471-00 | 437-96 | 461-90 | 42509 | 445-59 | 412-22 | 436-61 | 399-35 | 420-30 | 386-48 |
12 000 | 63863 | 611-10 | 627-90 | 594-69 | 605-86 | 578-22 | 595-67 | 561-75 | 575-30 | 545-28 |
15 000 | 992-83 | 935-S 6 | 978-20 | 915-79 | 947-28 | 895-72 | 932-65 | 875-65 | 903-40 | 855-58 |
20 000 | 1666-10 | 1593-7 6 | 1 649-87 | 1 56649 | 1615-61 | 1 539-22 | 1 597-65 | 1 511-95 | 1565-07 | 1 484-68 |
25 000 | 2 454-37 | 2 351-26 | 2 434-83 | 2 323-99 | 2 394-10 | 2 296-72 | 2 372-90 | 2 269-45 | 2 333-83 | 2 242-18 |
30 000 | 3 29603 | 3 209-16 | 3 276-50 | 3 174-69 | 3 235-77 | 3 140-22 | 3 214-57 | 3 105-75 | 3 175:50 | 3 071-28 |
40 000 | 5 109-57 | 5124-16 | 5 087-17 | 5 089-69 | 5 039-03 | 5 055-22 | 5 016-63 | 5 020-75 | 4 970-17 | 4 986-28 |
50 000 | 7 195-91 | 7 339-56 | 7 171-47 | 7 297-89 | 7 119-25 | 7 256-22 | 7 094-81 | 7 214-55 | 7 044-27 | 7 172-88 |
100 000 | 19 555-78 | 20 414-96 | 19 526-43 | 20 366-09 | 19 464-41 | 20 317-22 | 19 433-39 | 20 268-35 | 19 37303 | 20 219-48 |
200 000 | 50 220-33 | 51 465-36 | 50 182-37 | 51 409-29 | 50106-45 | 51 353-22 | 50 068-49 | 51 297-15 | 49 992-57 | 51 241-08 |
500 000 | 154 667-08 | 156 815-76 | 154 625-27 | 156 752-49 | 154 538-77 | 156 689-22 | 154 496-36 | 156 62595 | 154 409-87 | 156 562-68 |
Kungl. Maj.ts proposition nr 258. 315
d) Tabell 1 (forts.). Makar med 2 barn.
Taxe- |
|
|
| S k | att i | kronor |
|
|
| |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
belopp, | Ortsgrupp I | Ortsgrupp II | Ortsgrupp III | Ortsgrupp IV | Ortsgrupp V | |||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag |
700 800 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
900 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
1000 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ |
1200 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
1400 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ |
1600 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | _ |
1800 | 4-08 | — | 2-04 | — | — | — | — | — | — | — |
2 000 | ''9T8 | — | 7-14 | — | 2-04 | — | — | — | — | — |
2 200 | 14-28 | 1-98 | 12-24 | — | 7-14 | — | 5-io | — | — | — |
2 400 | 19-38 | 693 | 17-34 | 2-97 | 12-24 | — | 10-20 | — | 5io | — |
2 600 | 24-48 | 11-88 | 22-44 | 7-92 | 1734 | 396 | 15-30 | — | 10-20 | — |
2 800 | 29-58 | 16-83 | 27-54 | 12-87 | 22-44 | 8-91 | 20-40 | 4-95 | 15-30 | 0-99 |
3 000 | 34-68 | 21-78 | 32-64 | 17-82 | 27-54 | 13-86 | 25-50 | 9-90 | 20-40 | 5-94 |
4 000 | 78-54 | 46-53 | 72-42 | 42-57 | 57-12 | 38-61 | 51-oo | 34-65 | 45-90 | 30-69 |
5 000 | 129-54 | 90-09 | 123-42 | 78-21 | 108-12 | 66-33 | 102-00 | 59-40 | 86-70 | 55-44 |
6 000 | 183-87 | 139-59 | 177-75 | 127-71 | 159-12 | 115-83 | 153-00 | 103-95 | 137-70 | 92-07 |
8 000 | 302-54 | 258-61 | 296-42 | 244-09 | 277-79 | 229-57 | 271-67 | 215-05 | 253-03 | 200-53 |
10 000 | 436-61 | 388-63 | 429-29 | 371-47 | 407-65 | 354-31 | 400-33 | 337-15 | 378-70 | 321-53 |
12 000 | 595-67 | 548-03 | 585-49 | 526-07 | 559-19 | 504-H | 54900 | 482-15 | 524-37 | 462-99 |
15 000 | 932-65 | 858-93 | 918-03 | 832-17 | 880-63 | 805-41 | 866-00 | 778-65 | 831-60 | 751-89 |
20000 | 1 597-65 | 1 489-23 | 1 581-36 | 1 452-S7 | 1 538-96 | 1416-51 | 1 522-67 | 1 380-15 | 1 480-27 | 1343-79 |
25 000 | 2 372-90 | 2 246-73 | 2 353-37 | 2 210-37 | 2 302-87 | 2 174-01 | 2 283-33 | 2 137-65 | 2 232-83 | 2101-29 |
30 000 | 3 214-57 | 3 077-03 | 3 19503 | 3 031-07 | 3 144-53 | 2 985-11 | 3 125oo | 2 939-15 | 3 074-50 | 2 893-19 |
40 000 | 5 016-63 | 4 992-03 | 4 992-57 | 4 946-07 | 4 934-07 | 4 900-n | 4 911-67 | 4 854-15 | 4 853-17 | 4 808-19 |
50 000 | 7 094-81 | 7 179-83 | 7 068-71 | 7 124-27 | 7005-u | 7 068-71 | 6 980-67 | 7 013-15 | 691707 | 6 957-59 |
100 000 | 19 433-39 | 20 227-63 | 19402-38 | 20162-47 | 19 325-68 | 20 097-31 | 19 296-33 | 20 032-15 | 19 219-63 | 19 966-99 |
200 000 | 50 068-49 | 51 250-43 | 50 030-53 | 51175-67 | 49 935-63 | 51100-91 | 49 897-67 | 51 026-15 | 49 802-7 7 | 50 951-39 |
500 000 | 154 496-36 | 156 573-23 | 154 452-28 | 156 488-87 | 154 345-41 | 156 404-51 | 154 303oo | 156 320-15 | 154 194-47 | 156 235-79 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
e) Tabell 1 (forts.). Makar med 3 barn.
T axe- |
|
|
| S k | atti | kron | o r |
|
| |
rat belopp. | Ortsgrupp I | Ortsgrupp II | Ortsgrupp III | Ortsgrupp IV | Ortsgrupp V | |||||
kr. | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag |
700 |
|
| _ | _ | _ | — | — | — | — | — |
800 | — | — | — | — | — | — | — |
|
|
|
900 | — | — | — | — | — | — | — |
|
|
|
1000 | — | — | — | — | — | — |
|
|
|
|
1200 | — | — | — | — | — | — |
|
|
|
|
1400 | — | — | — | — | — | — | — |
|
|
|
1600 | — | — | — | — | — | — | — |
|
|
|
1800 | — | — | — | — | — | — |
|
|
|
|
2 000 | 1''02 | — | — | — | — | — |
|
|
|
|
2 200 | 6-12 | — | 4-08 | — | — | — | -- |
|
|
|
2 400 | 11-22 | — | 918 | — | 306 | — | 1-02 | — |
|
|
2 600 | 16-32 | — | 14-28 | — | 8-16 | — | 6l2 | — |
|
|
2 800 | 21-42 | — | 19-38 | — | 13-26 | — | 11-22 | — | 5-io |
|
3 000 | 26-52 | 4''45 | 24-48 | — | 18-30 | — | 16-32 | — | 10-20 |
|
4 000 | 54-0 C | 29-20 | 49-98 | 23-76 | 4386 | 18-31 | 41-82 | 12-87 | 35-70 | 7-42 |
5 000 | 105-Ofi | 53*95 | 98-94 | 48-51 | 80-58 | 43-00 | 74-46 | 37-62 | 61-20 | 3217 |
6 000 | 156-oc | 87-61 | 149-94 | 73-26 | 131-58 | 67-81 | 125-46 | 62-37 | 107-10 | 56-92 |
8 000 | 274-73 | 195-os | 266-94 | 175-12 | 245-25 | 155-15 | 239-13 | 137-01 | 217-43 | 121-27 |
10 000 | 403-99 | 316-08 | 395-01 | 296-12 | 369-71 | 276-15 | 362-39 | 256-19 | 337-10 | 236-22 |
12 000 | 553-20 | 456*55 | 543-07 | 432-90 | 514-18 | 409-36 | 505-66 | 385-77 | 476-77 | 362-17 |
15 000 | 872-4 s | 741-85 | 858-45 | 705-06 | 816-51 | 668-20 | 803-08 | 635-87 | 762-80 | 605-67 |
20 000 | 1 530-81 | 1 330-15 | 1 512-85 | 1 280-16 | 1462-31 | 1230-16 | 1 446-01 | 1188-97 | 1 395-47 | 1152-17 |
25 000 | 2 293-10 | 2 087-05 | 2 271-90 | 2 037-66 | 2 211-63 | 1 987-66 | 2 192-10 | 1 937-67 | 2 131-83 | 1 887-67 |
30 000 | 3 134-77 | 2 875-95 | 3 113-57 | 2 812-76 | 3 053-30 | 2 749-56 | 3 033-7 7 | 2 695-17 | 2 973-50 | 2 645-17 |
40 000 | 4 922 03 | 4 790-95 | 4 899-63 | 4 727-76 | 4 829-10 | 4 664-58 | 4 805-03 | 4 601-37 | 4 736 17 | 4 538-17 |
50 000 | 6 992-05 | 6 936-75 | 6 967-61 | 6 860-36 | 6 890-96 | 6 783-96 | 6 864-85 | 6 707-57 | 6 789-87 | 6 631-17 |
100 000 | 19 311-01 | 19 942-55 | 19 279-99 | 19 852-96 | 19 188-62 | 19 763-36 | 19 157-61 | 19 673-77 | 19 066-23 | 19 584-17 |
200 000 | 49 916-65 | 50 923-35 | 49 878-69 | 50 820-56 | 49 764-81 | 50 717-76 | 49 726-85 | 50614-97 | 49 612-97 | 50 512-17 |
500 000 | 154 323-37* | 156 204-15 | 154 280-96 | 156 088-16 | 154 152-05 | 155 972-10 | 154 107-97 | 155 856-17 | 153 978-87 | 155 740 17 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
f) Tabell 1 (forts.). Makar med 4 barn.
05
00
Taxe- rat belopp, kr. |
|
| Skatt | kronor |
|
|
| |||
0 r t s g | rupp I | O r t s g | rupp II | 0 r t s g r | u p p lil | Ortsgrupp IV | Ortsgrupp V | |||
Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | |
700 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
800 | — | — | — | _ | _ | _ |
|
|
|
|
900 | — | — | — | _ | _ |
|
|
|
|
|
1000 | — | — | — | _ | _ | _ |
|
|
|
|
1200 | — | — | — | _ | __ |
|
|
|
|
|
1400 | — | — | _ | _ |
|
|
|
|
|
|
1600 | — | — | _ | _ |
|
|
|
|
|
|
1800 | — | — | — | _ | _ | _ |
|
|
|
|
2 000 | — | — | — | _ | _ |
|
|
|
|
|
2 200 | — | — | — | _ | _ | •_ |
|
|
|
|
2 400 | 3-06 | — | 1''02 | _ | _ |
|
|
|
|
|
2 600 | 8-16 | — | 612 | _ | _ | _ |
|
|
|
|
2 800. | 1326 | — | 11-22 | — | 4-08 | _ | 204 |
|
|
|
3 000 | 18-36 | — | 16-32 | — | 9-18 | _ | 7-14 | _ |
|
|
4 000 | 43-86 | 11-88 | 41-82 | 495 | 34-68 | — | 32-64 | _ | 25-50 |
|
5 000 | 80-58 | 36-63 | 74-46 | 29-70 | 6018 | 22-7 7 | 58-14 | 15-84 | 51-oo | 8''91 |
6 000 | 131-58 | 61-38 | 125-46 | 54-45 | 104-04 | 47-52 | 97-92 | 40-59 | 76*50 | 33-66 |
8 000 | 245-25 | 134-61 | 23913 | 113-85 | 214-37 | 97-02 | 206-59 | 90-09 | 181-83 | 8316 |
10 000 | 369-71 | 252-56 | 362-39 | 227-15 | 333-44 | 201-74 | 325-25 | 176-33 | 300-50 | 150-92 |
12 000 | 514-18 | 381-48 | 505-66 | 351-45 | 472-51 | 322-74 | 463-12 | 297-33 | 434-17 | 271-92 |
15 000 | 816-51 | 630-38 | 803-08 | 591-95 | 755-25 | 553-52 | 741-83 | 515-09 | 694-00 | 476-66 |
20 000 | 1 462-31 | 1 182-28 | 1 446-01 | 1135-45 | 1 385-65 | 1 088-62 | 1369-36 | 1 041-79 | 1310-67 | 994-96 |
25 000 | 2 211-63 | 1 928-58 | 2 192-10 | 1 864-95 | 2 120-40 | 1 801-32 | 2 100-87 | 1 737-69 | 2 030-83 | 1 674-06 |
30 000 | 3 053-30 | 2 686-08 | 3 033-77 | 2 622-45 | 2 962-07 | 2 558-82 | 2 942-53 | 2 495-19 | 2 872-50 | 2 431-56 |
40 000 | 4 829-10 | 4 589-88 | 4 805-03 | 4 509-45 | 4 724-13 | 4 429-02 | 4 700-07 | 4 348-59 | 4619-17 | 4 268-16 |
50 000 | 6 890-96 | 6 693-68 | 6 864-85 | 6 596-45 | 6 776-81 | 6 499-22 | 6 750-71 | 6 401-99 | 6 662-67 | 6 304-76 |
100 000 | 19 188-62 | 19 657-48 | 19 157-61 | 19 543-45 | 19349-89 | 19 429-42 | 19 018-88 | 19 315-39 | 18 912-83 | 19 201-36 |
200 000 | 49 764-81 | 50 596-28 | 49 726-85 | 50 465*45 | 49 593-99 | 50 334-62 | 49556-03 | 50 203-79 | 49 423-n | 50 072-96 |
500 0001 | 154 152-05 | 155 835-08 | 154 107-97 | 155 687-45 | 153 957-03 | 155 539-82 | 153 914-61 | 155392-19 | 153 763-67 | 155 244-56 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
g) Tabell 1 (forts.)- Makar med 6 barn.
Taxe- rat belopp, |
|
|
| S k | att i | kron | o r |
|
| |
Ortsgrupp I | Ortsgrupp II | Ortsgrupp lil | Ortsgrupp IV | Ortsgrupp V | ||||||
kr. | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag | Gällande | Förslag |
700 |
| _ | _ | _ | — | — | — | — | — | — |
800 | — | — | — | — | — | — | — |
|
|
|
900 | — | — | — | — | — | — | — | — |
|
|
1000 | — | — | — | — | — | — | — | — | '' | — |
1200 | — | — | — | — | — | — | — | --- |
|
|
1400 | — | — | — | — | — | — | — | — |
|
|
1600 | — | — | — | — | — | — | — | — |
|
|
1800 | — | — | — | — | — | — | — | — |
|
|
2 000 | — | — | — | — | — | — | — | — |
|
|
2 200 | — | — | — | — | — | — | — | — |
|
|
2 400 | — | — | — | — | — | — | — | — |
|
|
2 600 | — | — | — | — | — | — | — | — |
|
|
2 800 | — | — | — | — | — | — | — | — |
|
|
3 000 | 2-04 | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
4 000 | 27-54 | — | 25''50 | — | 16-32 | — | 14-28 | — | 5io | — |
5 000 | 53-04 | 1-98 | 51-oo | — | 41-82 | — | 39-78 | — | 30-eo | — |
6 000 | 82-62 | 26-73 | 76-50 | 16-83 | 67-32 | 693 | 65-28 | — | 56io | — |
8 000 | 189-62 | 76-23 | 181-83 | 66 33 | 15096 | 56 43 | 144-84 | 46-53 | 117-30 | 36-63 |
10 000 | 308-29 | 129-69 | 300-50 | 115-83 | 267-96 | 105''93 | 261-84 | 96-03 | 229-30 | 86-13 |
12 000 | 443T5 | 246-51 | 434-17 | 210-21 | 396-23 | 173-91 | 388-91 | 145-53 | 350-97 | 135*63 |
15 000 | 707-43 | 445-83 | 694-00 | 402-93 | 632-16 | 36003 | 622-07 | 319-n | 575-30 | 282-S1 |
20 000 | 1 326-96 | 94813 | 1310-67 | 881-23 | 1234-01 | 814-33 | 1 219-39 | 747-43 | 1152-73 | 680-53 |
25 000 | 2 050-37 | 1610-43 | 2 030-83 | 1 519-53 | 1 940-68 | 1 428-63 | 1 922-72 | 1337-73 | 1847-73 | 1 246-83 |
30 000 | 2 892-03 | 2 367-93 | 2 872-50 | 2 277-03 | 2 781-27 | 2 186-13 | 2 760-07 | 2 095-23 | 2 670-50 | 2 004-33 |
40 000 | 4 641-57 | 4187-73 | 4 619T7 | 4 073-23 | 4 514-20 | 3 957-93 | 4 491-80 | 3 843-03 | 4 396-83 | 3 728-13 |
50 000 | 6 687-n | 6 207-53 | 6662-67 | 6 068-63 | 6 546-85 | 5 929-73 | 6 522-41 | 5 790-83 | 6 408-27 | 5 651-93 |
100 000 | 18 942-18 | 19 087-33 | 18 912-83 | 18 924-43 | 18 774-H | 18 761-53 | 18 743-09 | 18 598-63 | 18 606-03 | 18 435-73 |
200 000 | 49 461-13 | 49 942-13 | 49 423-17 | 49 755-23 | 49 252-35 | 49 568-33 | 49 214-39 | 49 381-43 | 49 043-57 | 49 194-53 |
500 000 | 153 806-os | 155 096-93 | 153 763 07 | 154 886-03 | 153 570-31 | 154 675-13 | 153 526-23 | 154 464-23 | 153 332-87 | 154 253-33 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 258. 319
320
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Tabell 2, utvisande lör vissa inkomstbelopp dels statsskatter och kommunal
vid olika procenttal av bottenskatten. Den taxerade
Ingen förmögenhet
|
| Enligt gällande författningar | Enligt | ||
Taxerad inkomst, | Förmögen- het, | S:a statsskatter1 och kom-munal progressivskatt | S:a statsskatter | ||
kr. | kr. | för år 1935 | för år 1937 | 90 % | 100% |
2 000 | 0 | 15''30 | 15-30 | 12-15 | i 13*50 |
4000 |
| 96-90 | 96-90 | 76-95 | 85-50 |
6 000 |
| 205-57 | 205-57 | 166*05 | 184-50 |
8 000 |
| 324-23 | 324-23 | 265-05 | 294-50 |
10000 |
| 45240 | 461-90 | 381-15 | 423-50 |
12 000 |
| 598-90 | 627-90 | 536*15 | 591-50 |
15 000 |
| 885-70 | 978-20 | 829-65 | 904-50 |
20 000 |
| 1 432-37 | 1 649-87 | 1 438-15 | 1 545''50 |
25 000 |
| 2077-83 | 2 434-83 | 2130-65 | 2 270-50 |
50 000 |
| 6 014-47 | 7171-47 | 6 825-15 | 7 127-50 |
75 000 |
| 11063-27 | 13134-77 | 12 803-65 | 13 268-50 |
100000 |
| 16579-93 | 19 526-43 | 19 266-15 | 19 893-50 |
200000 |
| 43 246-37 | 50182-37 | 49 032-15 | 50 309-50 |
400 000 |
| 103 541-63 | 118 477-63 | 116 64815 | 119 225-50 |
600 000 |
| 167 589-27 | 190 525-27 | 184 348-15 | 188 225-50 |
|
|
|
| i A | ro cen t av |
2000 | 0 | 0-77 | 0-77 | 0-61 | 0-68 |
4 000 |
| 2-42 | 2-42 | 1-92 | 2-14 |
6 000 |
| 3-43 | 3-43 | 2-77 | 3-08 |
8 000 |
| 4-05 | 4-05 | 3-31 | 3-68 |
10000 |
| 4-52 | 4-62 | 3-81 | 4-24 |
12 000 |
| 5oo | 5-23 | 4-47 | 4-93 |
15 000 |
| 5-90 | 6-62 | 5-53 | 6-03 |
20 000 |
| 7-16 | 8-25 | 7-19 | 7-73 |
25 000 |
| 8-31 | 974 | 8.52 | 9-08 |
50 000 |
| 12-03 | 14-34 | 13-65 | 14-26 |
75 000 |
| 14-75 | 1751 | 17-07 | 1769 |
100 000 |
| 16-58 | 19-53 | 19-27 | 19-89 |
200 000 |
| 21-62 | 25-09 | 24-52 | 25-15 |
400000 |
| 25-89 | 29-62 | 29-16 | 29-81 |
600 000 |
| 27-93 | 31-75 | 30-72 | 31-37 |
1 Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 170% av grundbeloppet, extra inkomst- och för- |
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
321
progressivskatt lör åren 1933 och 1937, dels statsskatt enligt propositionen
Inkomsten utgöres 1 sin helhet av arbetsinkomst.
Ortsavdrag 1 400 kr.
p r o p o | sitionen |
|
|
| |
tued bottenskatt vid | Därav | ||||
110* | 120* | 130* | Tilläggsskatt | Särskild skatt | Sta fasta |
kronor |
|
|
|
|
|
14-85 | 16-20 | 17-55 | — | — | — |
94-06 | 102-60 | lillö | — | — | — |
202-95 | 221-40 | 239-85 | — | — | — |
323-95 | 353-40 | 382-85 | — | — | — |
465-85 | 508-20 | 550''55 | — | — | — |
64685 | 702-20 | 757-55 | 38-00 | — | 38oo |
979-85 | 1054-20 | 1129-05 | 15600 | — | 15600 |
1 652-85 | 1 760-20 | 1 867-55 | 472-00 | — | 472-00 |
2 410-35 | 2 550-20 | 2 69005 | 872-00 | — | 872-00 |
7 429-85 | 7 732-20 | 8 034-55 | 4104-00 | — | 4 104-00 |
13733-85 | 14198-20 | 14 66305 | 8 62000 | — | 8 620-00 |
20 520-85 | 21148-20 | 21 775-65 | 13 620-00 | — | 13 620-00 |
51 586-85 | 52 86420 | 54141-65 | 37 536-00 | — | 37 536-00 |
121 802-85 | 124 380-20 | 126 957-56 | 93 452-00 | — | 93 452-00 |
192 102-85 | 195 980-20 | 199857-56 | 149 452-00 | — | 149 452-00 |
taxerad inkomst |
|
|
|
| |
0-74 | 0-81 | 0-88 | — | — | — |
2-35 | 2-56 | 2-78 | — | — | — |
3-38 | 3-69 | 4-00 | — | — | — |
4-05 | 4-42 | 4-79 | — | — | — |
4-66 | 5-08 | 5-61 | — | — | — |
5-39 | 5-81 | 6-31 | 0-82 | — | 0-32 |
6-53 | 7-03 | 7-63 | 040 | — | 0*40 |
8-26 | 8-80 | 9-34 | 2-36 | — | 2-36 |
9-64 | 10-20 | 10-76 | 3-49 | — | 3-49 |
14-86 | 1546 | 16-07 | 8-21 | — | 8-21 |
18-31 | 18-93 | 19-66 | 11-49 | — | 11-49 |
20-52 | 21-16 | 21-78 | 13-62 | — | 13-62 |
25"79 | 26-43 | 27-07 | 18-77 | — | 18-77 |
30-45 | 31-10 | 3174 | 23-36 | — | 23-36 |
32-02 | 32-66 | 33-31 | 24-91 | — | 24-91 |
mögenhetsskatt, | utjämningsskatt samt särskild | skatt å förmögenhet. |
|
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 258-
21
322
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
Tabell 3, utvisande lör vissa Inkomst- och förmögenhetskombinationer dels
skatter enligt propositionen vid olika procenttal av bottenskatten.
Förmögenheten motsvarar den taxerade inkomstens efter
|
| Enligt gällande författningar | Enligt | ||
Taxerad inkomst, | Förmögen- het, | S:a statsskatter1 och kom-munal progressivskatt | S:a statsskatter | ||
kr. | kr. | för år 1935 | för år 1937 | 90* | 100» |
[ 2 000 | 50 000 | 37-23 | 37-23 | 62-27 | i 64-75 |
4 000 | 100 000 | 223 89 | 223-89 | 277-45 | 290-50 |
6000 | 150 000 | 456-73 | 458-73 | 550-30 | 577-00 |
8 000 | 200 000 | 746-36 | 768-66 | 891-15 | 933-50 |
10 000 | 250 000 | 1100-98 | 1172-48 | 1 293-40 | 1 352-00 |
12 000 | 300000 | 1 485-03 | 1 627-53 | 1 739-65 | 1814-50 |
15 000 | 375 000 | 2 202-78 | 2 451-53 | 2 550-02 | 2 649-26 |
20000 | 500 000 | 3537-48 | 3 994-38 | 4 040-65 | 4 180-50 |
25 000 | 625 000 | 5 034-10 | 5719-95 | 5 697-27 | 5 877-75 |
50 000 | 1 250 000 | 14 392-75 | 16 318-30 | 15 482-40 | 1586600 |
75 000 | 1875 000 | 25 493-73 | 28679-73 | 27 310-62 | 27 897-25 |
100000 | 2 500 000 | 37 802-56 | 42 40496 | 40 054-65 | 40 844-50 |
200000 | 5000000 | 90 653-30 | 100 922-50 | 94 283-15 | 95885-50 |
400 000 | 10 000000 | 204 954-31 | 226 556-70 | 208 908-15 | 212135-50 |
600 000 | 15 000 000 | 325 367-87 | 358303-86 | 323 533 15 | 328 385-60 |
|
|
|
| i procent av | |
2 000 | 50000 | 1-86 | 1-86 | 3-11 | 3-24 |
4 000 | 100000 | 5-60 | 5-60 | 6-94 | 7-26 |
6000 | 150 000 | 7-61 | 7-65 | 9-17 | 9-62 |
8 000 | 200 000 | 9-33 | 9-61 | lill | 11-67 |
10 000 | 250 000 | 11-01 | 11-72 | 12-93 | 13-52 |
12 000 | 300 000 | 12-37 | 1356 | 14-60 | 15-12 |
15 000 | 375 000 | 14-69 | 16-34 | 17-00 | 17-66 |
20000 | 500 000 | 17-69 | 19-97 | 20-20 | 20-90 |
25 000 | 625 000 | 20-14 | 22-88 | 22-79 | 23-51 |
50 000 | 1250 000 | 2879 | 32-64 | 30-96 | 31*73 |
75000 | 1875 000 | 33-99 | 38-24 | 36-41 | 37-20 |
100 000 | 2 500 000 | 37-80 | 42-40 | 40-05 | 40-84 |
200 000 | 5000 000 | 45-33 | 50-46 | 47-14 | 47-94 |
400 000 | 10000000 | 51-24 | 56-64 | 52-23 | 5303 |
600000 | 15 000 000 | 54-23 | 59-72 | 53-92 | 54-73 |
1 Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 170 % av grundbeloppet, extra inkomst- och för- |
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
323
statsskatter och kommunal progressivskatt tör åren 1935 och 1937, dels statsDen
taxerade inkomsten utgöres i sin helhet av kapitalinkomst.
4 % kapitaliserade värde. Ortsavdrag 1 400 kr.
p r o p o | sitionen |
|
|
| |
med bottenskatt vid | Därav | ||||
110* | 120 * | 130* | Tilläggsskatt | Särskild skatt | S:a fasta |
kronor |
|
|
|
|
|
67-22 | 69-70 | 72-17 | — | 4000 | 40-00 |
303-55 | 316-60 | 329-65 | — | 160-00 | 16000 |
603-70 | 630-40 | 657-10 | — | 31000 | 310-00 |
975-85 | 1 018-20 | 1060-55 | — | 51000 | 51000 |
1 410-60 | 1469-20 | 1 527-80 | 5600 | 71000 | 766-00 |
1 889-35 | 1 964-20 | 2 039-05 | 156-00 | 910-00 | 1066-00 |
2 748-47 | 2 847-70 | 2 946-92 | 372oo | 1 285-00 | 1657-00 |
4 320-35 | 4 460-20 | 4 600-05 | 872-00 | 1 91000 | 2 782-00 |
6 058-22 | 6 238-70 | 6419-17 | 1 538-00 | 2 535-00 | 4 073-00 |
16 249-60 | 16 633-20 | 17 016-80 | 6120-00 | 5 91000 | 12 030''00 |
28 483-97 | 29070-70 | 29 657-42 | 12 370-00 | 9 660-00 | 22 030-00 |
41 634-35 | 42 424-20 | 43 21405 | 19 536-00 | 13 410-00 | 32 94600 |
97 487-85 | 99 090-20 | 100 692-55 | 51 452-00 | 28 410-00 | 79 862-00 |
215 362-86 | 218 590-20 | 221817-55 | 121 45200 | 58 410-00 | 179 862-00 |
333 237-85 | 338 090-20 | 342 942-55 | 19145200 | 88 410 00 | 279 862-00 |
taxerad inkomst |
|
|
|
| |
3-36 | 3-49 | 3-61 | — | 200 | 2''00 |
7-59 | 7-92 | 8-24 | — | 400 | 4-00 |
1006 | 10-51 | 10-95 | — | 5T7 | 517 |
1220 | 12-73 | 13-26 | — | 6-38 | 6-88 |
14-11 | 14-69 | 15-28 | 0-66 | 7-10 | 7-66 |
15-74 | 16-37 | 16-99 | 1-30 | 7-58 | 8-88 |
18-32 | 18-98 | 19-65 | 2-48 | 8-57 | 11-05 |
21-60 | 22-30 | 23-00 | 4-36 | 9-56 | 13-91 |
24“23 | 24-95 | 25-68 | 6-15 | 1014 | 1629 |
32-50 | 33-27 | 34-03 | 12-24 | 1T82 | 24-06 |
37-98 | 38-76 | 39-54 | 16-49 | 12-88 | 29-37 |
4163 | 42-42 | 43-21 | 19-54 | 13-41 | 32-95 |
48-74 | 49-55 | 50-36 | 25-73 | 14-20 | 3993 |
53-84 | 54 66 | 5545 | 3086 | 1460 | 44-96 |
55''54 | 56-35 | 57-16 | 31-91 | 14-73 | 46-64 |
mögenhetsskatt, | utjämningsskatt samt särskild | skatt å förmögenhet. |
|
324
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Tabell 4, utvisande tör vissa beskattningsbara belopp dels statsskatter1 och
positionen vid olika
Beskatt- | Enligt gällande | Enligt propositionen | ||||||
nings- bart belopp, kr. | Summa statsskatter 1 | Summa statsskatt med bottenskatt vid | Därav tilläggs- skatt | |||||
| för år 1935 | för år 1937 | 90 * | 100 * | 110 % | 120 % | 130 % | |
|
|
|
| i kronor |
|
|
| |
100 | 5-10 | 5-10 | 405 | 4*50 | 4-95 | 5-40 | 5-85 | — |
500 | 25-50 | 25-50 | 20-25 | 22-50 | 24-76 | 27-00 | 29-25 | — |
1000 | 51-00 | 51-00 | 40-50 | 45-00 | 49-60 | 54-00 | 58-50 | — |
2 000 | 102-00 | 102-00 | 81-00 | 90-00 | 99-00 | 108-00 | 117-00 | — |
4 000 | 212-33 | 212-33 | 171-00 | 190-00 | 209-00 | 228-00 | 247-00 | — |
6 000 | 331-00 | 33100 | 270-00 | 300-00 | 330-00 | 360-00 | 390-00 | — |
8 000 | 459-67 | 469-67 | 38700 | 43000 | 473-00 | 516''00 | 55900 | — |
10 000 | 606-67 | 636-67 | 544"00 | 600-00 | 656-00 | 712-00 | 768-00 | 4000 |
12 000 | 796-00 | 866-00 | 74100 | 820-00 | 879-00 | 948-00 | 1017-00 | 120-00 |
15 000 | 1 095-00 | 1240-00 | 1036-50 | 1125-00 | 1 213-50 | 1302-00 | 1 390-50 | 240-00 |
20 000 | 1 676-67 | 1 946-67 | 1 729-00 | 1850-00 | 1 971-00 | 2 092-00 | 2 213-00 | 640-00 |
25 000 | 2 368-33 | 2 788-33 | 2 421-50 | 2 575-00 | 2 728-60 | 2 882-00 | 3 035*60 | 1 040-00 |
30000 | 3 060oo | 3 630-00 | 3114-00 | 3 500oo | 3 686-00 | 3 872-00 | 4 058. oo | 1 640-00 |
40000 | 4 576-67 | 5 496-67 | 5099-00 | 5 350-00 | 5 601-00 | 5 852-00 | 6 103-00 | 2 840-00 |
50 000 | 6 396*67 | 7 616-67 | 7 284-00 | 7 600oo | 7 916-00 | 8 232-00 | 8 548-00 | 4 440-00 |
75 000 | 11 526-67 | 13 671-67 | 13 346-50 | 13 825-00 | 14 303-60 | 14 782-00 | 15 260-50 | 9 04000 |
100 000 | 17 043-33 | 20 063-33 | 19 809-00 | 20 45000 | 21091-00 | 21 732-00 | 22 373-00 | 14 040-00 |
150 000 | 30 010-00 | 35 030-00 | 34 734-00 | 35 700-00 | 36 66600 | 37 632-00 | 38 598-00 | 26 040-00 |
200 000 | 43 826-67 | 50 846-67 | 49 659-00 | 50 950-00 | 52 241-00 | 53 53200 | 54 823-00 | 38 040-00 |
400 000 | 104193-33 | 119 213-83 | 117 359-00 | 119 950-00 | 122 541-00 | 125132-00 | 127 723-00 | 94 040''00 |
600 000 | 168 260-00 | 191 280-00 | 185059-00 | 188 950-00 | 192 841-00 | 196 732-00 | 200 623-00 | 150 040-00 |
1 Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 170 % av grundbeloppet, extra inkomst- och för -
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
325
kommunal progressivskatt tör åren 1935 och 1937, dels statsskatt enligt prO''
procenttal av bottenskatten.
Enligt gällande för-fattningar | Enligt propositionen | ||||||
Summa statsskatter1 | Summa statsskatt med bottenskatt vid | Därav tilläggs- skatt | |||||
för år 1935 | för år 1937 | 90 % | 100 % | 110 % | 120 % | 130 % | |
| i procent av | beskattningsbart belopp |
| ||||
5-10 | 5-10 | 4-05 | 4-50 | 4-95 | 5-40 | 5-85 | — |
510 | 5-10 | 4-05 | 4-60 | 4-95 | 5-40 | 5-85 | — |
510 | 5-10 | 4-05 | 4-50 | 4-95 | 5-40 | 5-85 | — |
5-10 | 5-10 | 405 | 4-50 | 4-95 | 5-40 | 5-85 | — |
5-31 | 5-31 | 4-28 | 4-76 | 5-23 | 5''70 | 6-18 | — |
5-52 | 5-52 | 4-50 | 5-oo | 5-50 | 6-00 | 6-50 | — |
5-76 | 5-87 | 4-84 | 5-38 | 5-91 | 6-45 | 6-99 | — |
6-07 | 6-37 | 5-44 | 6-00 | 6-56 | 7-12 | 7-68 | 0''4 0 |
6-63 | 7-22 | 6-17 | 6-83 | 7-32 | 7-90 • | 8-47 | l-oo |
7-30 | 8-27 | 6-91 | 7-50 | 8-09 | 8-68 | 9-27 | 1-60 |
8-38 | 9-73 | 8-65 | 9-25 | 9-86 | 10-46 | 11-07 | 3-20 |
947 | 11-15 | 9-69 | 10-30 | 10-91 | 11-53 | 1214 | 4-16 |
10-20 | 1210 | 10-38 | 11-67 | 12-29 | 12-91 | 13-53 | 547 |
11-44 | 13-74 | 12-75 | 13-38 | 14-00 | 14-63 | 15-26 | 7-10 |
12-79 | 15-23 | 14-57 | 15-20 | 15-83 | 16-46 | 17-10 | 8-88 |
15-37 | 18-23 | 17-79 | 18-43 | 19-07 | 19-71 | 20-35 | 12-05 |
17-04 | 20-06 | 19-81 | 20-45 | 21-09 | 21-73 | 22-87 | 14-04 |
20-01 | 23-35 | 23-16 | 23-80 | 24-44 | 25-09 | 25-73 | 17-36 |
21-91 | 25-42 | 24-83 | 25-48 | 26-12 | 26-77 | 27-41 | 19-02 |
26-05 | 29-80 | 29-34 | 29-99 | 30-64 | 31-28 | 31-93 | 23-51 |
28.04 | 31-88 | 30-84 | 31-49 | 3214 | 32-79 | 33-44 | 25-01 |
mögenhetsskatt samt utjämningsskatt. |
|
|
|
|
326
Kungl. Maj:ts proposition nr 258.
Tabell 5. Sammandrag för hela riket över till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt år 1937
taxerade svenska aktiebolag med fördelning efter verksamhetsarten.
A. Absoluta tal.
|
|
|
| | Behållen | Taxerat |
| Uträknade skatter | ||
Grupp | Verksamhetsart | Antal | ! Kapital | Stath ink.-0. förm.-skatt, | Komm. progr.- skatt, ! grund-belopp, | Utjäm- nings- skatt, | Summa, | ||
| 1 |
| tusental kronor | kr. | kr. | kr. | |||
1 | 2 | 3 | 4 | i 5 | C | 1 7 | 8 | 9 | i 10 |
1 | I. Lätte- och försäkrings-rörelse, penningplacering Banker ................ | 36 | 640,075.1 | 5.9 | 46,518.9 | 3,016,690 | 109,811 | 73,207 | 3,199,708 |
2 | Bankirrörelse m. m..... | 192 | 175,309.9 | 5,632.9 | 6,309.8 | 623,736 | 65,061 | 43,374 | 732,171 |
3 | Fastighetsförvaltning .... | 1,155 | 272,176.4 | 1,791.8 | 14,868.4 | 1,078,824 | 68,735 | 45,823 | 1,193,382 |
4 | Försäkringsrörelse ...... | 43 | 121,557.9 | — | 11,873.9 | 971,425 | 48,878 | 32,586 | 1,052,889 |
5 | II. Jordbruk. Jordbruk o. d........... | 74 | 23,578.7 | 64.9 | 1,380.3 | 99,773 | 6,235 | 4,157 | 110,165 |
6 | III. Industri. Bruksrörelse............ | 39 | 248,371.2 | 514.7 | 25,232.9 | 2,216,614 | 133,678 | 89,119 | 2,439,411 |
7 | Bryggerier.............. | 155 | 127,577.7 | 2,491.0 | 16,877.7 | 1,853,982 | 143,690 | 95,793 | 2,093,465 |
8 | Elektra o. kraftverk .... | 244 | 120,277.5 | 516.7 | 11,267.5 | 1,166,534 | 95,979 | 63,986 | 1,326,499,1 |
9 | Gruvindustri............ | 23 | 383,639.2 | 9,610.9 | 30,759.0 | 3,028,560 | 217,274 | 144,849 | 3,390,683 |
10 | Kemisk-teknisk industri.. | 240 | 291,935.6 | 3,194.1 | 27,430.9 | 2,437,854 | 158,151 | 105,434 | 2,701,439 |
11 | Livsmedelsindustri ...... | 349 | 289,370.9 | 1,020.4 | 21,988.9 | 1,741,966 | 110,838 | 73,892 | 1,926,696 |
12 | Läderindustri m. m..... | 308 | 147,768.5 | 923.3 | 11,678.9 | 1,018,996 | 71,941 | 47,961 | 1,138,898 |
13 | Metall- o. maskinindustri | 867 | 1,038,097.2 | 4,724.1 | 140,774.0 | 16,240,641 | 1,605,559 | 1,070,373 | 18,916,573! |
114 | Träindustri ............ | 612 | 662,526.7 | 3,267.7 | 52,992.9 | 4,455,363 | 345,395 | 230,263 | 5,031,021 |
| 15 | Sten-, ler- o. annan jordind. | 305 | 138,580.3 | 926.2 | 15,802.9 | 1,676,761 | 165,939 | 110,626 | 1,953,326 |
16 | Textilindustri .......... | 214 | 230,639.8 | 2,620.8 | 21,226.0 | 2,015,270 | 148,901 | 99,267 | 2,263,438 |
! 17 | | Tryckeri- o. pappersföräd-lingsindustri.......... | 430 | 148,096.0 | 1,196.9 | 13,590.4 | 1,302,180 | 120,189 | 80,126 | 1,502,495 |
i 18 | IV. Handel. Agenturrörelse m. m..... | 1,141 | 144,793.2 | 259.5 | 16,985.6 | 1,906,905 | 207,489 | 138,326 | 2,252,720 |
|19 | Varuhandel ............ | 3,135 | 458,108.3 | 2,379.1 | 42,679.2 | 4,229,037 | 382,082 | 254,721 | 4,865,840 |
j 20 | S. k. monopolbolag...... | 80 | 69,522.2 | 104.3 | 34,200.6 | 5,979,857 | 328,076 | 218,717 | 6,526,650 |
21 | V. Kommunikation. Järnvägstrafik m. m..... | 110 | 236,431.5 | 764.8 | 12,682.3 | 830,919 | 39,969 | 26,646 | 897,534 |
22 | Rederier m. m......... | 194 | 204,083.3 | 1,309.4 | 15,133.6 | 1,315,624 | 109,860 | 73,240 | 1,498,724; |
23 | VI. Diverse ändamål. Hotellrörelse m. m....... | 243 | 38,686.7 | 44.7 | 4,109.4 | 473,350 | 68,145 | 45,430 | 586,925! |
24 | Teaterrörelse m. m..... | 83 | 16,350.0 | 376.1 | 1,812.9 | 218,187 | 27,853 | 18,569 | 264,6091 |
25 | Diverse (skolor m. m.) .. | 34 | 2,800.1 | 0.7 | 284.8 | 30,321 | 2,503 | 1,669 | 34,493! |
! | Summa | 10,306 | 6,230,353.9! | 43,740.9 ! | 598,461.6159,929,369!4,782,23113,188,1541 | 67,899,754 |
327
Kungl. Majlis proposition nr 258.
Tabell 5 (forts.). Sammandrag lör hela riket över till statlig Inkomst- och förmögenhetsskatt
år 1937 taxerade svenska aktiebolag med fördelning efter verksamhetsarten.
B. Procentuella tal.
|
|
|
| Behållen | Taxerat |
| Uträknade skatter |
| |
Grupp | Verksamlietsart | Antal taxe- rade | Kapital | Stath ink.-o. förm-skatt, | Komm. progr- skatt, grund- belopp, kr. | Utjäm- nings- skatt, | Summa, | ||
|
|
| tusental kronor | kr. | kr. | kr. | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
1 | I. Lane- och försäkrings-rörelse, penningplacering Banker ................ | 0.35 | 10.27 | 0.01 | 7.77 | 5.03 | 2.30 | 2.30 | 4.71 |
2 | Bankirrörelse m. in..... | 1.86 | 2.81 | 12.88 | 1.05 | 1.04 | 1.36 | 1.36 | 1.08 |
3 | Fastighetsförvaltning .... | 11.21 | 4.37 | 4.10 | 2.48 | 1.80 | 1.44 | 1.44 | 1.76 |
4 | Försäkringsrörelse ...... | 0.42 | 1.95 | — | 1.98 | 1.62 | 1.02 | 1.02 | 1.55 |
5 | II. Jordbruk. Jordbruk o. d........... | 0.72 | 0.88 | 0.15 | 0.23 | 0.17 | 0.13 | 0.13 | 0.16 |
6 | III. Industri. Bruksrörelse ............ | 0.88 | 3.99 | 1.18 | 4.22 | 3.70 | 2.81 | 2.81 | 3.69 |
7 | Bryggerier.............. | 1.50 | 2.05 | 5.70 | 2.82 | 3.09 | 3.00 | 3.00 | 3.08 |
8 | Elektra o. kraftverk .... | 2.37 | 1.93 | 1.18 | 1.88 | 1.95 | 2.01 | 2.01 | 1.95 |
9 | Gruvindustri............ | 0.22 | 6.16 | 21.97 | 5.14 | 5.05 | 4.54 | 4.54 | 4.99 |
10 | Kemisk-teknisk industri.. | 2.33 | 4.69 | 7.30 | 4.58 | 4.07 | 3.31 | 3.31 | 3.98 |
11 | Livsmedelsindustri ...... | 3.38 | 4.65 | 2.33 | 3.68 | 2.91 | 2.32 | 2.32 | 2.84 |
12 | Läderindustri m. m..... | 2.99 | 2.37 | 2.11 | 1.95 | 1.70 | 1.50 | 1.50 | 1.68 |
13 | Metall- o. maskinindustri.. | 8.41 | 16.66 | 10.80 | 23.52 | 27.10 | 33.57 | 33.67 | 27.86 |
14 | Träindustri ............ | 5.94 | 10.63 | 7.47 | 8.86 | 7.43 | 7.22 | 7.22 | 7.41 |
15 | Stengler- o.annan jordind. | 2.96 | 2.22 | 2.12 | 2.64 | 2.80 | 3.47 | 3.47 | 2.88 1 |
16 | Textilindustri .......... | 2.08 | 3.70 | 5.99 | 3.55 | 3.36 | 3.11 | 3.11 | 3.33 : |
17 | Tryckeri- o. pappersföräd-lingsindustri .......... | 4.17 | 2.38 | 2.74 | 2.27 | 2.17 | 2.51 | 2.51 | 2.21 ! |
18 | IV. Handel. Agenturrörelse m. m..... | 11.07 | 2.32 | 0.59 | 2.84 | 3.18 | 4.34 | 4.34 | 3.32 1 |
19 | Varuhandel ............ | 30.42 | 7.35 | 5.44 | 7.13 | 7.06 | 7.99 | 7.99 | 7.i7 : |
20 | 5. k. monopolbolag...... | 0.78 | 1.12 | 0.24 | 5.72 | 9.98 | 6.86 | 6.86 | 9.61 |
21 | V. Kommunikation. Järnvägstrafik m. m..... | 1.07 | 3.80 | 1.75 | 2.12 | 1.39 | 0.84 | 0.84 | 1.32 |
22 | Rederier m. m........... | 1.88 | 3.28 | 2.99 | 2.53 | 2.20 | 2.30 | 2.30 | 2.21 |
23 | VI. Diverse ändamål. Hotellrörelse m. m....... | 2.36 | 0.62 | 0.10 | 0.69 | 0.79 | 1.42 | 1.42 | 0.87 |
24 | Teaterrörelse m. m....... | 0.80 | 0.26 | 0.86 | 0.30 | 0.36 | 0.58 | 0.58 | 0.39 |
25 | Diverse (skolor m. m.) .. | 0.33 | 0.04 | 0.00 | 0.06 | 0.05 | 0.06 | 0.06 | 0.06 |
| Summa | 100.00 | 100.00 | 100.00 | 100.00 | 100.00 | 100.00 | 100.00 | 100.00 |
238
Kungl. Maj.ts proposition nr 258.
Innehållsförteckning.
Sid.
Propositionen....................................................................... 1
Författningsförslag.
Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen ............. 3
Anvisningar........................................................................ 5
Förslag till förordning angående ändring 1 vissa delar av förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt......................................... 14
Anvisningar........................................................................ 17
Tabell V, utvisande för ensamstående skattskyldig taxerat belopp minskat med ortsavdrag 19
Förslag till förordning om särskild skatt å förmögenhet.......... 39
Förslag till förordning angående upphävande av förordningen om kommunal
progressivskatt........................... 42
Förslag till förordning angående upphävande av förordningen örn utjämnings
skatt.
............................................................................. 42
Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen om skatt
vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags tillgångar......... 43
Förslag till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen .... 44
Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom. förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva................................................ 54
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 67 § lagen örn kommunalstyrelse
på landet............................. 55
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen örn kommunalstyrelse
i stad............................................................................. 55
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 54 g lagen om kommunalstyrelse i
Stockholm........................................................................ 56
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen örn skolstyrelse i vissa
kommuner ........................ 56
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen örn inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar.................................... 57
Förslag till förordning örn upphävande av förordningen angående mantals
penningarnes
utgörande ...................... 58
Förslag till förordning örn upphävande av kungörelsen angående kurhusavgiftens
upphörande och införande av en allmän sjukvårdsavgift.............. 58
Statsrådsprotokollet........................... ..................................... 59
Inledande översikt.................................................................. 59
Verkställda utredningar sid. 59. — Statsbeskattningen av inkomst och förmögenhet enligt
gällande grunder sid. 61. — Omfattningen av den av 1936 års skattekommitté verkställda
utredningen sid. 66. — Departementschefen sid. 69.
De personella avgifterna .......................................................... 70
Framlagda förslag sid. 70. — Yttrandena sid. 71. — Departementschefen sid. 72.
Den kommunala progressivskatten................................................ 73
Gällande bestämmelser sid. 73. — Historik sid. 74. — Statistiska uppgifter sid. 74. —
Kommittén och kommunalskatteberedningen sid. 75. — Yttrandena sid. 77. — Departementschefen
sid. 87.
Kungl. Majlis proposition nr 258-
329
Sid.
Allmänna utgångspunkter lör utformningen av de direkta skatterna till staten 89
Kamén för skattesystemet sid. 89. — Kommittén sid. 89. — Yttrandena sid. 91. — Beskattningens
rörlighet sid. 95. — Kommittén sid. 95. — Yttrandena sid. 96. — Fördelningen
av skattebördan mellan fysiska och juridiska personer sid. 99. — Kommittén sid. 99. —
Yttrandena sid. 100. — Avvägningen av beskattningen mellan inkomst och förmögenhet
sid. 102. — Kommittén sid. 102. — Yttrandena sid. 103. — Departementschefen sid. 103.
Familjebeskattningen .............................................................. 106
Omläggning av avdragssystemet sid. 106. — Befolkningskommissionen sid. 106. — Kommittén
sid. 108. — Yttrandena sid. 118. — Höjning av åldersgränsen för barnavdrags åtnjutande
m. m. sid. 125. — Befolkningskommissionen sid. 125. -— Kommittén sid. 125.
— Yttrandena sid. 128. — Avdrag för husföreståndarinna sid. 130. — Avdrag vid ömmande
omständigheter sid. 131. — Beskattningen av äkta makar sid. 133. — Befolkningskommissionen
sid. 133. — Kommittén sid. 134. — Yttrandena sid. 137. — Departementschefen
sid. 139.
Skattesystem och skatteskalor vid beskattningen av fysiska personer.......... 143
Kommittén sid. 143. — Yttrandena sid. 150. — Departementschefen sid. 157.
Beskattningen av juridiska personer................... ............................ 160
Omläggning av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas beskattning sid. 160. —
Bolagsskatteberedningen sid. 161. — 1936 års förslag till omläggning av statsbeskattningen
sid. 161. —• Kommittén sid. 162. — Yttrandena sid. 173. — Beskattningen av
övriga juridiska personer sid. 188. — Kommittén sid. 188. — Yttrandena sid. 192. —
Departementschefen sid. 195.
Avdrag för värdeminskning å inventarier m. ni................................. 200
Avskrivning beträffande olika slag av tillgångar sid. 200. — Gällande lagstiftning sid. 200.
— Anmärkningar mot gällande lagstiftning. Frågans tidigare utveckling sid. 203. —
Kommittén sid. 204. — Yttrandena sid. 221. — Värdesättning av obligationer m. m.
hos sparbanker, försäkringsföretag m. m. sid. 237. — Yttrandena sid. 239. — Departementspromemoria
sid. 240. — Departementschefen sid. 254.
Beskattningen av Svenska penninglotteriet aktiebolag och aktiebolaget Tipstjänst.
............................................................................. 257
Departementschefen sid. 262.
Ändring i lagen örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
............................................................................ 263
Departementschefen sid. 266.
Specialmotivering till författningsförslagen ...................................... 266
Bilagor.
Bilaga A. Av 1936 års skattekommitté föreslagna ändringar i kommunalskattelagen i fråga
om värdeminskningsavdrag m. m................................................... 271
Bilaga B. Transund av yttrande av Sveriges industriförbund m. fl. över 1936 års skattekommittés
betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen
m. m. i vad yttrandet avser värdeminskningsavdrag m. m........................... 277
Bilaga C. Transumt av kammarrättens utlåtande den 28 januari 1938 över 1936 års skattekommittés
förslag till omläggning av den direkta beskattningen i vad utlåtandet avser
värdeminskningsavdrag m. m....................................................... 289
Bilaga D. Beräkningar rörande avkastningen av det av 1936 års skattekommitté föreslagna
skattesystemet...................................................................... 309
Bilaga E. P. M. angående 1937 ärs taxering till statsskatter och kommunal progressivskatt 310
Bilaga F. Tabeller.................................................................... 312
II i hang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 258.
22