Kungl. Maj.ts proposition nr 24 (Proposition 1943:24)

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Nr 24.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917
(nr 269) örn fastighetsbildning i stad; given Stockholms
slott den 5 februari 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 24.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 11 § andra stycket lagen den 12 maj 1917
örn fastighetsbildning i stad skall upphöra att gälla ävensom att 2 kap. 2 §,
6 kap. 12 §* samt 7 kap. 4 § samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

2 KAP.

2§.

Tomtmätning skall---skäligt prövas.

Behörighet till befattning såsom mätningsman i stad tillkommer den, som
inom riket avlagt lantmäteriexamen eller civilingenjörsexamen vid teknisk
högskolas avdelning för väg- och vattenbyggnad och därjämte minst två år
under sakkunnig ledning utövat väl vitsordad praktisk verksamhet inom fastighetsbildningsväsendet.

Konungen må på därom gjord ansökning medgiva den, som ej uppfyller
i andra stycket angivna fordringar, behörighet såsom mätningsman i stad.

6 KAP.

12 §.

Vad enligt detta kapitel gäller om ägoutbyte i sammanhang med laga skifte
gäde ock, då sådan förrättning eljest förekommer; dock skall, om ej särskilda
skäl till annat föranleda, förordnande att verkställa förrättningen
meddelas i stadens tjänst anställd mätningsman, där sådan finnes, ändå att
han icke är lantmätare.

Besväras fastighet---servitutet äventyras.

I avseende —--motsvarande tillämpning.

7 KAP.

4 §•

Konungens befallningshavande---staden registerförare.

Med Konungens---örn registerförare.

1 Senaste lydelse av 6 kap. 12 §, se 1931: 143.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24. 3

Där stad till registerförare föreslagit i dess tjänst anställd mätningsman
med styrkt erfarenhet i fastighetsregistrering eller ock lagfaren ledamot av
magistraten, varde han därtill förordnad. Har annan person föreslagits, pröve
Konungens befallningshavande efter lantmäteristyrelsens hörande, örn registerföringen
kan anförtros åt honom.

Föres fastighetsregistret---sådant erfordras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Utan hinder av vad i 2 kap. 2 § andra stycket stadgas skall behörighet till
befattning såsom mätningsman i stad tillkomma den, som avlagt avgångsexamen
från fackavdelningen för väg- och vattenbyggnad vid Chalmers tekniska
institut och utövat praktisk verksamhet som i nämnda lagrum sägs.

Kunni. Maj.ts proposition nr 24.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 december 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga angående
vissa ändringar i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad
samt anför:

I skrivelse den 8 juli 1939 har lantmäteristyrelsen föreslagit vissa ändringar
i fastighetsbildningslagens bestämmelser om kompetensvillkor för
mätningsman, rörande förrättningsman för ägoutbyte samt beträffande kompetensvillkor
för registerförare. I anledning därav har inom justitiedepartementet
upprättats en den 27 januari 1941 dagtecknad promemoria med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av fastighetsbildningslagen, över
promemorian ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av lantmäteristyrelsen,
Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Malmöhus, Älvsborgs, örebro
och Jämtlands län. Länsstyrelserna i Älvsborgs och örebro län ha vid sina
utlåtanden fogat yttranden av överlantmätarna i länen, varjämte länsstyrelserna
i örebro och Jämtlands län bifogat yttranden från länsarkitekterna i
länen. Härutöver ha svenska stadsförbundet, svenska kommunaltekniska föreningen,
Sveriges lantmätareförening och svenska teknologföreningen avgivit
yttranden i ärendet.

Vidare har riksdagen i skrivelse den 25 april 1942 (nr 153) anhållit, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående förenkling av förfarandet
vid åsättande av registerbeteckningar å fastigheter i stad samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Jag anhåller nu att få upptaga dessa frågor till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Konipetensrillkor för mätningsman.

I 2 kap. 2 § andra stycket fastighetsbildningslagen stadgas, att behörighet
till befattning såsom mätningsman i stad tillkommer den som avlagt lantmäteriexamen,
så ock den som avlagt fullständig examen från tekniska högskolans
fackskola för väg- och vattenbyggnad eller från motsvarande avdelning
vid Chalmers tekniska institut samt dessutom styrkt sig äga praktisk
duglighet i ägomätning. I lagen göres alltså den skillnaden mellan person
som avlagt lantmäteriexamen och person med annan där angiven examen,
att den senare jämväl skall styrka praktisk duglighet i ägomätning. Enligt
tredje stycket i nämnda paragraf äger Konungen på därom gjord ansökning
medgiva person, som ej avlagt examen som nyss sagts, behörighet såsom
mätningsman i stad.

I cirkulär den 1 augusti 1919 till samtliga länsstyrelser och magistrater angående
behörighet att verkställa förrättningar enligt lagen om fastighetsbildning
i stad har chefen för justitiedepartementet erinrat örn att det är stridande
mot lagens föreskrifter att som mätningsman i samhälle anställa person,
som icke innehar härför i lagen föreskriven kompetens, samt att person,
som innehar befattning såsom mätningsman och icke enligt 2 kap. 2 §
andra stycket i lagen är därtill behörig eller enligt samma paragrafs tredje
stycke förklarats behörig, saknar befogenhet att verkställa förrättningar enligt
lagen.

I cirkuläret uttalas vidare, att vid prövning hos Kungl. Maj:t av ansökningar
om behörighet såsom mätningsman i stad den meningen gjort sig gällande,
att sökande ej kunde anses äga praktisk duglighet i ägomätning med
mindre han under minst två år under sakkunnig ledning sysslat med mätningsgöromål
och fått sitt arbete väl vitsordat.

Lantmäteristyrelsen har i sin förenämnda skrivelse hemställt, att stadgandet
i 2 kap. 2 § andra stycket fastighetsbildningslagen örn praktisk duglighet
i ägomätning måtte utbytas mot föreskrift, att vederbörande skall under
minst två år ha under sakkunnig ledning utövat väl vitsordad praktisk verksamhet
inom fastighetsbildningsväsendet, och att sådan praktisk erfarenhet
måtte stadgas såsom villkor för utövande av mätningsmannaskap, oberoende
av om examen avlagts som lantmätare eller som väg- och vattenbyggnadsingenjör.

Till motivering av de föreslagna ändringarna har styrelsen anfört:

Lagens krav på praktisk duglighet såsom komplettering till ingenjörsutbildningen
var vid fastighetsbildningslagens tillkomst motiverat främst därav,
att för avläggandet av lantmäteriexamen vid sagda tidpunkt fordrades
väl vitsordad verksamhet eller elevtjänstgöring inom praktiskt lantmäteri
under minst ett år. Den som avlagt lantmäteriexamen beräknades således i
motsats till den nyutexaminerade ingenjören inneha viss praktisk duglighet
i ägomätning. Efter lantmäteriundervisningens omorganisation och dess förläggande
till tekniska högskolan är detta som regel ej längre fallet. Inträde
å högskolans fackavdelning för lantmäteri föregås icke av obligatorisk elevtjänstgöring.
Sedan elev där avlagt examen, har han i stället att under två
år vara aspirant vid lantmäteristaten, innan han kan konstitueras till extra

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

lantmätare. Visserligen råder alltjämt den skillnaden, att lantmäteriundervisningen
i högre grad än andra här nämnda studieriktningar är speciellt inriktad
på mätningsgöromål, men detta förhållande torde ensamt icke berättiga
till den skillnad i fråga om kravet å praktisk duglighet, varåt lagen ger
uttryck.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser styrelsen, då givetvis kravet på
praktisk duglighet fortfarande måste upprätthållas, att praktisk duglighet i
ägomätning bör utgöra villkor för utövandet av mätningsmannaskap i stad,
oberoende av örn examen avlagts som lantmätare eller väg- och vattenbyggnadsingenjör.

Lagens bestämmelse om »praktisk duglighet i ägomätning» gives ej sällan
den betydelsen, att därmed skulle avses endast duglighet i det rent tekniska
förfarandet eller vana att använda instrument och redskap och att tillämpa
brukliga mätningsmetoder. Lantmäteristyrelsen kan för sin del icke finna
denna tolkning tillfredsställande. Den har uppenbarligen ej heller varit avsedd.
Den kompetens en sådan tolkning skulle medföra kunde måhända vara
tillräcklig för utförandet av en noggrann avbildning av marken (grundkarta)
men är icke tillfyllest för mätningsmannens uppgift att handlägga legala
förrättningar eller i övrigt förekommande spörsmål rörande fastighetsbildning.
Enligt styrelsens mening bör bestämmelsen om »praktisk duglighet i
ägomätning» utbytas mot föreskrift, att vederbörande skall under viss tid
under sakkunnig ledning ha varit sysselsatt med praktisk fastighetsbildningsverksamhet
och därvid erhållit goda vitsord. Därigenom skulle åstadkommas
ett mera påtagligt uttryck för den av styrelsen antydda innebörden
ay la§ens mening. Slutligen anser styrelsen, att den praktiska tjänstgöringen
bör sättas till två år. Bestämmelse jämväl härom bör inflyta i lagen.

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian uttalas, att de
av lantmäteristyrelsen föreslagna ändringarna i 2 kap. 2 § fastighetsbildningslagen
syntes väl motiverade. Vidare anföres i promemorian:

Enligt sista stycket i 2 kap. 2 § fastighetsbildningslagen äger Konungen
medgiva person, vilken ej avlagt sådan examen som avses i andra stycket,
behörighet såsom mätningsman. Efter genomförandet av den föreslagna ändringen
i andra stycket synes möjlighet böra finnas för Kungl. Majit att på
grund av särskilda skäl dispensera även från villkoret örn minst två års
praktisk verksamhet inom fastighetsbildningsväsendet. Sista stycket i paragrafen
torde därför böra kompletteras med ett stadgande härutinnan. Uppenbarligen
kommer dispens icke att meddelas utan att särskilda skäl därtill
föranleda. I fråga örn den som icke avlagt i lagen föreskriven examen torde
i allmänhet för medgivande av behörighet såsom mätningsman böra krävas
en väsentligt mera omfattande praktisk verksamhet än som i lagen angles
såsom minimum.

Den i promemorian föreslagna lagändringen har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga hörda myndigheter ävensom av svenska stadsförbundet.

Sveriges lantmätareförening har anslutit sig till uppfattningen, att efter
lantmäteriundervisningens omorganisation viss tids praktisk verksamhet av
den mera vidsträckta innebörd, som i promemorian avsåges, borde fordras
jämväl av den som avlagt lantmäteriexamen. Föreningen har emellertid ansett,
att undantag från kravet på styrkt praktisk verksamhet borde uttryckligen
göras för den, som är eller varit lantmätare i statens tjänst. I detta hänseende
har föreningen anfört följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Enligt 76 § gällande lantmäteriinstruktion skall den, som efter avlagd
lantmäteriexamen vid tekniska högskolan vill ägna sig åt tjänst inom lantmäteristaten,
fullgöra aspiranttjänstgöring under minst två år. Den, som fullgjort
väl vitsordad sådan tjänstgöring och därunder jämväl ådagalagt lämplighet
för lantmäteritjänsten, må av lantmäteristyrelsen konstitueras att vara
extra lantmätare. Åt extra lantmätare kan enligt 54 § instruktionen uppdragas
självständig handläggning av avstyckningsförrättningar enligt jorddelningslagen.
Föreningen håller före, att sådan förrättning i fråga örn själva
handläggningen samt i fråga örn de fastighetsbildningsspörsmål, som därvid
kunna uppkomma, icke är enklare än förrättningar enligt fastighetsbildningslagen.
De föreslagna villkoren örn praktisk verksamhet torde därför få
anses uppfyllda för dem, som av lantmäteristyrelsen konstituerats att vara
extra lantmätare. Lantmätare i statens tjänst är med andra ord enligt de
föreslagna bestämmelserna alltid behörig till befattning som mätningsman
i stad. Della synes lämpligen även böra komma till uttryck i lagtexten.

Jämväl svenska kommunaltekniska föreningen har funnit de föreslagna
ändringarna önskvärda. Föreningen har emellertid ansett alt med den, som
styrkt sig under minst två år ha under sakkunnig ledning utövat väl vitsordad
praktisk verksamhet inom fastighetsbildningsväsendet, borde jämställas
den som på annat sätt förvärvat däremot svarande kunskap. Till
motivering härav har föreningen anfört:

Alldenstund mätningsman i stad har att handlägga legala förrättningar,
anser föreningen, att fordran på viss kompetens utöver den som högskoleundervisningen
giver bör vara föreskriven. Den undervisning, som meddelas
vid högskolorna, kan nämligen icke göras fullt tillräcklig, dels emedan undervisningstiden
vid högskolorna icke medgiver den specialisering, som härför
erfordras, dels enär man vid högskolorna icke är i tillfälle att meddela
den praktik och den inblick i kommunala förhållanden, som äro nödvändiga
för en mätningsman. Undervisningen vid högskolorna är emellertid underlag
för dem som söka att ytterligare utbilda sig till mätningsmän och det torde
därför vara nödvändigt, att man här före frågan om vidareutbildningen
efter högskolorna något granskar undervisningen där.

För väg- och vattenbyggare meddelas för närvarande inom hithörande
ämnesgren undervisning i dels samhällsmätningens teknik, dels i den för
mätningsförrättningar erforderliga rättskunskapen. Undervisningen i det senare
ämnet — vid tekniska högskolan benämnd »tillämpad stadsbyggnadsrätt»
— är emellertid frivillig för väg- och vattenbyggare, och elen mindre
kurs häri, som eleverna erhålla i det obligatoriska ämnet »rättskunskap», är
ingalunda tillfyllest.

Vad det mätningstekniska ämnet beträffar erhålla väg- och vattenbyggarna
liksom eleverna inom andra ingenjörsgrenar en obligatorisk allmän kurs
i ämnet under benämningen »planmätning och nivellering». Det är önskvärt
att denna kurs för väg- och vattenbyggarna göres fylligare och mera praktiskt
inriktad.

Vad vidare beträffar ämnet »tillämpad stadsbyggnadsrätt» är det för vägoch
vattenbyggare i allmänhet, vägingenjörer m. fl- av vikt att lia kännedom
om rättsliga förfaranden vid mätningsförrättningar. Särskilt för väg- och
vattenbyggare, som komma att ägna sig åt kommunala tjänster, ar kunskap
i detta ämne nödvändig. I de flesta av våra samhällen äro förhallandena icke
så stora, alt samhället har råd att hålla sig med mer än en kommunalteknisk
ingenjör. Denne handhar i regel gatubyggnader, kloakledningsnätet och
vattenverket samt är därjämte stadens mätningsman och ofta även fastig -

ö Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

hetsregisterförare. I större städer med mera specialiserad förvaltning fördelas
dessa förvaltningsuppgifter på olika befattningar. Det är därför ett
ofta framhållet önskemål, att kursen i tillämpad stadsbyggnadsrätt, som nu
är frivillig för väg- och vattenbyggarna, blir för dem obligatorisk. De justeringar
i timplanen, som härav skulle bliva erforderliga, böra kunna göras,
även om svårigheter yppa sig på grund av trängsel på schemat.

Under förutsättning att väg- och vattenbyggarnas undervisning vid våra
högskolor kompletteras pa antytt sätt, skulle de unga ingenjörerna äga ett
bättre underlag för vidare utbildning inom kommunaltekniska facket. De
skulle då^lättare kunna tillgodogöra sig de praktiska erfarenheter, som kunna
vinnas på t. ex. ett stadsingenjörskontor. Det kan under sådant förhållande
ifrågasättas, huruvida minimitiden för den praktiska utbildningen kan reduceras.

Det bör icke förbises, att den praktiska utbildningen kan äga rum på annat
sätt än genom viss tids tjänstgöring på ett kommunalt kontor. Vid ett
sådant kontor äro nämligen tjänstemännen i regel icke i tillfälle att direkt
meddela undervisning i hithörande ting och det ligger i sakens natur, att praktikanten
blir sysselsatt även med en hel del göromål, vilka icke direkt befordra
hans utbildning i ämnet. Genom en praktisk utbildning under fullt
metodiska förhållanden kan däremot den praktiska utbildningstiden väsentligt
förkortas. En sådan förkortning är också ett stort önskemål, emedan det
visat sig, att det för mångå ingenjörer är svårt att under en längre tid ägna
sig åt denna praktiska utbildning utan att tå vidkännas betydande ekonomiska
uppoffringar. Det synes därför synnerligen önskvärt, att förslaget
kompletteras i syfte att möjliggöra en mera koncentrerad praktisk utbildning.

Under föregående år ha vid upprepade tillfällen på privat väg anordnats
kurser för utbildning av civilingenjörer till stadsmätningsmän såväl i Stockholm
som i Göteborg. Dessa kurser hava varit mycket besökta och slagit
väl ut. De som genomgått dem lia i regel fått mätningsmannakompetens utan
den långa praktiktid, som annars brukat anses erforderlig. Om sådana kurser
periodiskt anordnas, är det att emotse att de flesta, vilka vilja ägna sig
at sadan kommunalteknisk tjänst, som är förbunden med mätningsmannaskap,
komma att välja sådan i stället för att under en tid av låt oss säga
två år förvärva erforderlig praktik.

Svenska teknologföreningen har uttalat sin anslutning till förslaget örn likställighet
i fråga om kompetens i förevarande avseende mellan dem, som
avlagt lantmäteriexamen, och dem, som avlagt avgångsexamen från de högre
väg- och vattenbyggnadsfackskolorna. Däremot har föreningen icke funnit
bestämmelsen om den praktiska verksamheten vara tillräckligt motiverad och
på grund därav hemställt att förslaget i denna del måtte omarbetas. Föreningen
har därom närmare anfört följande:

Beträffande den gällande lydelsen av paragrafen är att märka att denna
lydelse, i synnerhet beträffande tolkningen av begreppet »praktisk duglighet
i ägomätning», vilket såsom kompetenskrav mött åtskilliga av föreningen0
medlemmar, redan tidigare givit anledning till behandling inom föreningen
och i en artikel i dess organ Teknisk tidskrift (nr 13/1935). Den mening har
gjort sig gällande, att med nämnda uttryck mera avsåges kunskap att praktiskt
tillämpa gällande lagbestämmelser och förmåga att genomföra legala
förfaranden, än vad som merendels därav utläses av den i saken mindre
1AI1ntiejade’ nämli8en arbetsrutin och fortfärdighet i de tekniska göromålen.
Alja dessa kunnigheter och färdigheter äro otvivelaktigt behövliga för verkställare
av ifrågavarande laga åtgärder. Ur allmänna rätts vårdssynpunkter

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

synes dock dea förstnämnda kunnigheten beträffande verksamhetens rättsliga
sida äga den största betydelsen men likväl vara mindre beaktad av de
kommunala myndigheter, som lia att anställa stadsmätningsmän. Dessas tekniska
duglighet i ägomätning torde dock genom hittills gällande behörighetsbestämmelse
vara tryggad. Åtminstone beträffande de större städernas specialbefattningar
torde konkurrensen vid tillsättandet lia medfört, att endast
undantagsvis sökande nied blott två ars eller kortare praktisk verksamhet
inom facket kunnat komma i åtanke. Beträffande mindre samhällen, där
stadsingenjörernas tjänsteåligganden äro av mångskiftande natur och huvudvikten
vid meritbedömningen lägges på vederbörandes förmåga att styrka
duglighet i rent tekniska arbetsuppgifter såsom exempelvis byggandet av
gator och andra tekniska kommunala anläggningar samt skötseln därav, lärer
det stundom vara förenat med svårigheter att finna lämplig aspirant, som
förutom erfarenhet inom rent tekniska områden jämväl besitter praktisk
erfarenhet inom fastighetsbildningsväsendet. Då inom mindre samhällen fastighetsbildningen
är föga omfattande, stundom begränsad till endast ett fåtal
ärenden av enkel beskaffenhet per år, ligger det nära till hands, att de
kommunala myndigheterna tillmäta sökandes meriter inom fastighetsbildningsverksamhet
ringa betydelse. Den rutin, som erfordras för det tekniska
verkställandet av ett litet antal enkla mätningsförrättningar, torde icke vara
större än att varje ingenjör med lagstadgad högskoleexamen besitter eller
snart själv förvärvar den. Däremot kan icke en ingenjör, som icke erhållit
erforderlig undervisning i eller på annat sätt förvärvat kunskap örn förutnämnda
judiciella förfaranden och har sin arbetstid upptagen av allehanda
tekniska göromål, lika lätt inhämta erforderlig kunskap örn nämnda förfaranden.
Följden har också blivit, att stundom även äldre, i övrigt förtjänta,
mångåriga utövare av verksamhet inom fastighetsbildningen icke besuttit
försvarlig formell kunskap. Då man genom lagstiftningsåtgärd söker bot mot
detta förhållande, bör sålunda orsaken härtill uppsökas. I de antydda fallen
kan denna icke ligga i brist på tillräckligt lång verksamhet. Det kan i stället
påstås, att orsaken till bristen ligger i den grundläggande utbildningen, som
icke innefattat rättskunskap eller ens en grundläggande orientering örn denna
kunskap och rättsreglernas tillämpning.

Mot den föreslagna lagändringen kunna sålunda invändningar göras. För
stadsingenjörsbefattningar inom mindre samhällen, där allmänna tekniska
göromål och mätningsmannagöromål verkställas av en och samma befattningshavare,
kommer det att uppstå svårigheter att erhålla hågade kompetenta
sökande inom de yngre åldersklasserna, därest det av dem skall fordras
den föreslagna praktiska verksamheten av två år inom fastighetsbildningsväsendet.
Vidare är outrett, huruledes en obefordrad ingenjör skall kunna
erhålla ifrågavarande praktiska utbildning. Sannolikt kunna praktikanter
endast undantagsvis erhålla uppdrag av värde för utbildningen på här förevarande
område. Det kan ock starkt ifrågasättas, huruvida de äldre mätningsmän,
hos vilka de skola tjänstgöra såsom biträden, alla kunna ägna tid eller
arbete åt eller ens äga lämplighet för utbildning av blivande mätningsmän.
Sålunda kan det befaras, att tiden för dylik tjänstgöring i synnerhet för elem,
som icke i förväg inhämtat kunskap i tillämpning av ifrågavarande rättsregler,
i många fall ur utbildningssynpunkt blir förspilld. Denna tidsspillan
måste ock ske på bekostnad av för unga ingenjörer behövlig praktik inom
de tekniska områden, där de med stöd av sin föregående utbildning kunna
inhämta värdefulla erfarenheter.

Som det emellertid numera, åtminstone vid tekniska högskolan i Stockholm,
införts undervisning i fastighetsbildningsrättens tillämpning, och det
kan förväntas, alt endast de, som tillgodogjort sig denna undervisning, koni -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Departements chefen.

ma att ägna sig åt fastighetsbildningsverksamhet, torde en del av de anförda
betänkligheterna bortfalla, men då lagförslaget icke framlagts i samband med
upplysning eller förslag om huruledes erforderlig grundläggande eller kompletterande
utbildning skall ernås, finner föreningen att ett kompetenskrav, som
innefattar garantier för innehav av visst lagstadgat kunskapsmått i de avseenden,
i vilka ingenjörsutbildningen behöver kompletteras, bättre motsvara r
föreliggande behov än kravet på en till sin art tämligen obestämbar praktisk
verksamhet under en bestämd tidrymd.

Beträffande behörighetsvillkoren för mätningsman innebär föreliggande
förslag, att såväl den som avlagt lantmäteriexamen som person med annan
sådan examen som angives i 2 kap. 2 § fastighetsbildningslagen skall minst
två år under sakkunnig ledning ha utövat väl vitsordad praktisk verksamhet
inom fastighetsbildningsväsendet, med rätt för Kungl Maj :t att medgiva dispens
härifrån. Förslaget, vilket i allmänhet tillstyrkts i de avgivna yttrandena,
torde böra genomföras.

I det yttrande som avgivits av svenska teknologföreningen har anmärkts,
att krav på ett visst kunskapsmått beträffande rättsliga frågor bättre motsvarade
föreliggande behov än kravet på en till sin art tämligen obestämbar
praktisk verksamhet under en viss tidrymd. Föreningen har även uttalat,
att ingenjörsutbildningen borde kompletteras med undervisning i hithörande
frågor. Svenska kommunaltekniska föreningen har givit uttryck åt
samma önskemål. Sistnämnda förening har även gjort gällande, att kompetensbestämmelserna
borde utformas så, att en mera koncentrerad utbildning
kunde ersätta en längre tids praktik.

Frågan om komplettering av ingenjörsutbildningen genom ökad undervisning
i rättsliga frågor förtjänar otvivelaktigt beaktande men torde icke böra
upptagas i detta sammanhang. Vad angår önskemålet att behörighet som
mätningsman bör kunna vinnas även genom en mera koncentrerad utbildning,
vill jag framhålla, att detta önskemål kan tillgodoses genom den föreslagna
bestämmelsen om rätt för Kungl. Majit att medgiva dispens från de
kompetenskrav som enligt förslaget i allmänhet skola gälla.

Tillräcklig anledning torde icke föreligga att, såsom Sveriges lantmätareförening
ansett, i lagtexten uttryckligen stadga, att den som är eller varit
lantmätare i statens tjänst icke skall behöva styrka utövning av praktisk
verksamhet inom fastighetsbildningsväsendet.

Chalmers tekniska instituts ombildning till teknisk högskola föranleder
vissa jämkningar i lagtexten.

Förrättningsmaii för ägontbyte.

Vid laga skifte i stad skola enligt 6 kap. 1 § fastighetsbildningslagen, där
ej annat sägs i lagen, gällande bestämmelser om laga skifte av jord å landet
lända till efterrättelse i tillämpliga delar. Enligt 2 kap. 1 § jorddelningslagen
förrättas laga skifte efter därtill erhållet förordnande av lantmätare. Förordnande
att verkställa laga skifte å stadsjord skall emellertid enligt 6 kap.
2 § fastighetsbildningslagen meddelas i stadens tjänst anställd mätnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

man, om denne är lantmätare eller — där han icke är lantmätare — samtliga
delägare i jorden i ansökningen örn skiftet föreslagit honom till förrättningsman.
Enligt jorddelningslagen 3 kap. 14 § och 8 kap. skall den som förordnats
att verkställa laga skifte också verkställa i samband därmed förekommande
ägoutbyte. Undantag härifrån är icke stadgat för laga skifte i
stad. Vad som gäller om ägoutbyte i sammanhang med laga skifte äger jämlikt
6 kap. 12 § fastighetsbildningslagen också tillämpning, då ägoutbyte i
stad eljest förekommer.

Av de anförda bestämmelserna följer, att vad i 6 kap. 2 § fastighetsbildningslagen
stadgas om förordnande av förrättningsman vid laga skifte jämväl
äger tillämpning, när det gäller förordnande att verkställa ägoutbyte i stad
såsom särskild förrättning.

Lantmäteristyrelsen bär i sin skrivelse hemställt örn sådan ändring av
6 kap. fastighetsbildningslagen, att förordnande att verkställa ägoutbyte såsom
särskild förrättning d. v. s. utan sammanhang med laga skifte alltid
skall meddelas i stadens tjänst anställd mätningsman, där sådan finnes, även
då denne icke är lantmätare. Jämlikt 6 kap. 15 § fastighetsbildningslagen
skulle den ifrågasatta ändringen komma att gälla jämväl fastighetsregistersamhällen
som i sin tjänst ha fast anställda mätningsmän. Häremot vore enligt
styrelsens mening icke något att erinra.

Till motivering av detta förslag har styrelsen anfört:

Före fastighetsbildningslagens tillkomst saknades i lag eller författning
föreskrifter angående kompetensen hos de personer, som i staderna skulle
handlägga mätningsärenden. Mätningsmännens utbildning var företrädesvis
inriktad på andra tekniska spörsmål, och mätningsmannaskapet betraktades
i stor utsträckning såsom en mera sidoordnad uppgift. Förrättningar enligt
dåvarande skiftesstadgan förekomma dessutom relativt sällan inom städerna
och skulle verkställas av lantmätare. Mätningsmännen hade till följd härav
icke möjlighet att förvärva den erfarenhet, som lantmätarna besutto i fråga
örn handläggningen av legala förrättningar av hithörande natur.

Enligt styrelsens mening föreligger numera icke skäl att, när det gäller
ägoutbyte såsom särskild förrättning, upprätthålla den i lagen stadgade
skillnaden mellan stadsmätningsman, som är lantmätare, och sådan mätningsman
med annan utbildning. Dels torde de sedan år 1917 gällande bestämmelserna
i 2 kap. 2 § fastighetsbildningslagen om viss mätningsmannakompetens
få anses ha medfört en å förrättningsgöromål direkt inriktad
och mera likformig utbildning av de tjänstemän, som handlägga städernas
mätningsärenden, och dels äro även dessa ärenden numera förlagda
under statligt överinseende. Det må även framhållas, att särskilt där ägoutbyte
utnyttjas för stadsplans och tomtindelnings genomförande, för stad
speciella grunder måste följas vid uppskattning av i byte ingående markområden.
Det torde få anses självfallet, att bedömandet av dylika frågor
ligger i stort sett lika naturligt till för varje stadsmätningsman, vare sig han
är lantmätare eller ej. Slutligen är det i viss mening oformligt och kan även
vara ur flera synpunkter olägligt att i visst skede av pågående fastighetsbildningsverksamhet
nödgas avkoppla den ordinarie förrättningsmannen för att
för viss åtgärd anlita en utomstående och för arbetet i övrigt främmande
förrättningsman. Det ligger i sakens natur, att den senare måste väsentligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

grunda sitt arbete å den förres åtgärder. 1 detta sammanhang bör ytterligare
erinras om att här avsedda förrättningar numera ha annan aktualitet inom
städerna än tidigare. Till följd av den ändrade lydelse, som 6 kap. 8 §
fastighetsbildningslagen erhöll genom lag den 29 maj 1931, ha nämligen möjligheterna
att genomföra tomtbildning genom anlitandet av ägoutbytesförfarande
väsentligen ökats.

En ändring som den nu ifrågasatta rörande förrättningsman för fristående
ägoutbyte kan slutligen beräknas medverka till ökad användning av ägoutbytesförfarandet
särskilt i samband med stadsplans genomförande, ett
flerstädes svårlöst problem, vars lösning härigenom skulle kunna underlättas.

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian har uttalats, att
de skäl, som lantmäteristyrelsen anfört för den föreslagna lagändringen,
syntes övertygande. En dylik ändring i lagstiftningen syntes kunna bliva av
stor praktisk betydelse för det fall att ägoutbyte utnyttjades för stadsplans
eller tomtindelnings genomförande. Såsom lantmäteristyrelsen framhållit
torde det nämligen ur flera synpunkter vara olägligt att i ett visst skede av
pågående fastighetsbildningsverksamhet nödgas avkoppla den ordinarie förrättningsmannen
för att för ägoutbyte anlita en utomstående och för arbetet
i övrigt främmande förrättningsman. I anslutning härtill har i promemorian
erinrats örn att det enligt 5 kap. 2 § fastighetsbildningslagen ankommer på
mätningsman, oavsett om han är lantmätare eller ej, att verkställa avstyckningar.
På grund av vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits att
i 6 kap. 12 § första stycket fastighetsbildningslagen upptages ett stadgande, att
förordnande att verkställa ägoutbyte såsom särskild förrättning skall meddelas
i stadens tjänst anställd mätningsman, om sådan finnes, ändå att han icke
är lantmätare. Jämlikt 6 kap. 15 § i lagen komme denna ändring att avse
jämväl fastighetsregistersamhällen, som i sin tjänst ha fast anställda mätningsmän.

Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de i ärendet
hörda myndigheterna och sammanslutningarna med undantag av länsstyrelsen
och överlantmätaren i Älvsborgs län samt Sveriges lantmätareförening.

Överlantmätaren i Älvsborgs län har med instämmande av länsstyrelsen i
samma län gjort gällande, att bärande skäl visserligen anförts för ändring
såtillvida att lantmätares företrädesrätt till förrättningar för fristående ägoutbyte
borde upphöra, men att å andra sidan skäl saknades att — på sätt
föreslagits — helt utestänga lantmätarna från möjligheten att erhålla förordnande
såsom förrättningsmän vid dylika förrättningar, överlantmätaren
har i detta hänseende anfört:

Att stadens mätningsman bör komma i främsta rummet till handläggning
av ett ägoutbyte, varav stadsplans och tomtindelnings genomförande är beroende,
synes riktigt, men härav följer icke att mätningsmannen alltid är den
lämpligaste förrättningsmannen. Ägoutbyten i städernas ofta nog rent landsbygdsbetonade
ytterområden förete i regel större samhörighet med lantmätarnas
förrättningar än med mätningsmännens vanliga arbetsuppgifter. På
samma sätt förhåller det sig med större och komplicerade ägoutbyten, vilka
ofta äro att jämställa med omskifte av ett på visst sätt begränsat skifteslag,

Kunut. Maj.ts proposition nr 24.

och beträffande förordnande av förrättningsman å laga skifte avses ju — med
fullt fog — icke någon ändring i gällande bestämmelser.

Härtill kommer att mätningsmän i vissa fall visat sig obenägna att för
egen del använda sig av ägoutbytesförfaranden, och detta även när sådana
förrättningar varit det ändamålsenligaste medlet att tillrättalägga olämplig
fastighetsindelning. Detta sammanhänger förmodligen med en känsla av
otillräcklig rutin i fråga om förrättningstekniken. Stundom har då förekommit
att andra, mindre rationella metoder tillgripits, såsom upprepade avstyckningar
där sådana kunnat komma i fråga, eller att mätningsmannen
själv gärna sett, att vederbörande jordägare utverkat förordnande för lantmätare
att företaga ägoutbyte. Att vid sådant förhållande giva mätningsmännen
monopol på ägoutbytesförrättningarna enligt fastighetsbildningslagen
synes icke lyckligt, ben omständigheten att kompetensfordringarna föreslås
ändrade är knappast ägnad att förringa betydelsen av vad nu anförts och
de ändrade kompetensfordringarna torde för övrigt icke lia avseende å
redan anställda mätningsmän.

Ändringen i 6 kap. 12 § fastighetsbildningslagen bör alltså icke göras så
djupgående, som i promemorian föreslagits, enär man då linge räkna med
risk för olägenheter av annat slag än dem som för närvarande stundom
kunna uppkomma. Det vöre med hänsyn till motiven tillfyllest och ur
arbetssynpunkt rationellare att utforma ändringen på sådant sått, att en
viss begränsad valfrihet i fråga om förrättningsmännen förefunnes.

Sveriges lantmätare förening har för sin del anfört följande:

Av promemorian synes framgå, att motivet till den föreslagna ändringen
varit den ökade användning, ägoutbytet fått för genomförande av tomtindelning
och stadsplan. De anförda motiven grunda sig således på förhållanden,
som äro tillfinnandes inom områden, tor vilka linnes fastställd stadsplan.
Till ett flertal av våra städer höra emellertid vidsträckta områden, som icke
inom rimlig framtid kunna tänkas bliva planlagda. Såsom exempel ma nämnas
förra Växjö socken under Växjö, förra Karlskoga socken under Karlskoga
och Härnön under Härnösand. Dessa ytterområden ha i fastighetsindelningsavseende
ren landsbygdskaraktär med den proportion mellan jordbruksfastigheter,
skogsbruksfastighet^!- och bostadsfastigheter, som kan återfinnas
inom landskommuner. Ett ägoutbyte inom sadan! ytterområde har
därför samma sylte och samina karaktär som ett ägoutbyle å landet d. v. s.
en omarrondering för jordbruks- eller skogsbruksändamal. Jämlikt 20 kap.
6 § jorddelningslagen skall ägoutbyte utan sammanhang med laga skifte
verkställas på sätt beträffande motsvarande åtgärder i samband med laga
skifte är föreskrivet. Sålunda skall jämlikt 8 kap. 2 § vid gradering av de
i byte ingående ägorna 11 kap. om vad såsom inrösnings- och avrösningsjord
räknas och om ägors gradering tillämpas; jämlikt 8 kap. 5 § skall
för reglering mellan sakägarna av ersättningar för odling, hävd, minskad
avkastning, Hustad ståndskog m. m. 14 kap. jorddelningslagen tillämpas.
Slutligen må erinras örn bestämmelserna i 8 kap. 1 § 5 st., alt ägoutbyte må
verkställas utan hinder därav att det innebär överflyttande av en fastighets
hela ägovälde. Av det anförda torde framgå, att ägoutbyte såsom särskild
förrättning utanför stads planlagda område kan medföra arronderingsproblem
samt graderings- och värderingsfrågor, som hänföra sig till fastighets
användning för rent jordbruks- eller skogsbruksändamål, samt alt det kan
bli av icke obetydlig omfattning. Föreningen finner det uppenbart ali mätningsman,
som icke är lantmiitarc, icke är kompetent att verkställa sådant
ägoutbyte och anser därför, alt de föreslagna bestämmelserna i vart fall
böra begränsas till alf avse område, för vilket finnes fastställd stadsplan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Departements chefen.

Vad angår ägoutbyte inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan,
delar föreningen de i lantmäteristyrelsens framställning anförda synpunkterna,
att förordnande att verkställa ägoutbyte, som syftar till att underlätta
genomförande av tomtindelning eller stadsplan såsom utgörande ett led i den
fastighetsbildningsverksamhet, som är för städer speciellt utmärkande, bör
kunna meddelas i stadens tjänst anställd mätningsman, där sådan finnes, ändå
att han icke är lantmätare. Även inom stadsplanelagt område förekomma
emellertid, innan ännu den med planen åsyftade fastighetsbildningen blivit
aktuell, ägoutbyten för omarrondering med hänsyn till brukningsändamål,
Äro då av ägoutbytet berörda fastigheter jordbruksfastigheter, får bytet samma
karaktär som i fråga om fastigheter utanför det planlagda området. Föreningen
anser det därför icke heller lyckligt, att sådana bestämmelser tillkomma,
att förordnande att verkställa ägoutbyten inom planlagt område endast
kan meddelas mätningsman, där sådan finnes. Då bestämmelserna icke
lämpligen torde kunna utformas så, att valet av förrättningsman göres beroende
av ägoutbytets ändamål, och då ägoutbyte, syftande till att underlätta
tomtindelnings eller stadsplans genomförande, oftast torde komma till stånd
på vederbörande mätningsmans tillrådan och med dennes biträde vid ansökningens
uppsättande, anser föreningen, att det av lantmäteristyrelsen anförda
syftemålet bäst uppnås, därest sådana bestämmelser givas, att förordnande
att verkställa ägoutbyte inom stads planlagda område må kunna givas åt såväl
lantmätare som i stadens tjänst anställd mätningsman, där sådan finnes,
ändå att han icke är lantmätare, samt att förordnandet skall meddelas
den sistnämnde, därest sakägare i ansökningen det begär.

I promemorian har upptagits förslag till sådan ändring av 6 kap. 12 §
fastighetsbildningslagen, att förordnande att verkställa ägoutbyte såsom särskild
förrättning alltid skall meddelas i stadens tjänst anställd mätningsman,
även om han icke är lantmätare. Detta förslag har föranlett invändningar i
vissa yttranden, därvid bland annat yrkats att kravet på att förrättningsmannen
skall vara lantmätare skulle bibehållas för vissa fall, främst sådana då
fråga vore om ägoutbyten inom stadsområden av ren landsbygdskaraktär.
Med hänsyn till vad i dessa yttranden anförts synes förordnande av mätningsman
att verkställa ägoutbyte utan sammanhang med laga skifte icke böra
uppställas såsom undantagslös regel. Jag vill därför förorda, att det i promemorian
framlagda förslaget jämkas så att möjlighet öppnas att, då särskilda
skäl därtill föranleda, upprätthålla kravet på att förrättningsmannen skall
vara lantmätare.

Kompetensyittkor för registerförare.

Enligt 7 kap. 4 § fastighetsbildningslagen tillkommer det Konungens befallningshavande
att på framställning av staden förordna registerförare. Örn
staden därvid till registerförare föreslagit i dess tjänst anställd mätningsman
eller ledamot av magistraten, skall denne förordnas därtill. Har annan person
föreslagits, ankommer på Konungens befallningshavande att pröva, om
registerföringen kan anförtros åt honom. Föres fastighetsregistret av annan
än i ägomätning kunnig person, är staden skyldig bereda registerföraren tekniskt
biträde vid de göromål, där sådant erfordras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Enligt 14 § i nämnda kapitel står arbetet med fastighetsregistrets uppläggande
och förande under överinseende av lantmäteristyrelsen. Den närmare
tillsynen åligger för varje stad dess magistrat.

Lantmäteristyrelsen har i sin skrivelse hemställt om vissa ändringar i 7
kap. 4 § fastighetbildningslagen. Enligt styrelsens mening borde mätningsman
efter framställning av staden utan vidare förordnas till registerförare
endast örn han hade styrkt erfarenhet i fastighetsregistrering. Beträffande
ledamot av magistrat borde ändring i gällande föreskrift däremot ej ske.
Då lantmäteristyrelsen hade överinseendet över fastighetsregistreringen, borde
styrelsen alltid höras, innan Konungens befallningshavande till registerförare
förordnade annan än mätningsman med styrkt erfarenhet i fastighetsregistrering
eller ledamot av magistrat.

Såsom skäl för de sålunda förordade ändringarna har styrelsen anfört:

Vid fastighetsbildningslagens tillkomst torde man med hänsyn till de kompetenskrav,
som borde uppställas ä fastighetsregisterförare, ha utgått Irån
att mätningsman eller ledamot av magistrat borde besitta för ändamålet erforderliga
förutsättningar.

Den som inhämtat sin praktiska utbildning hos mätningsman, vilken samtidigt
är registerförare, lärer därvid kunna förutsättas ha haft tillfälle att
deltaga i registreringsarbete. Där sagda förutsättning icke förelegat, torde
däremot den praktiska mätningsmannautbildningen kunnat förvärvas, utan
att insikt i de ämnen, som falla under registerförarens verksamhet, erhållits.
Detta oaktat är en sålunda utbildad mätningsman, om han är i stads tjänst
anställd och om staden så önskar, enligt åberopade lagrum utan prövning
kompetent som registerförare. Styrelsen har erfarenhet av att denna anordning
icke alltid är lycklig. Sagda anordning kunde anses försvarlig vid lagens
tillkomst, då registerförareuppgiften var ny, och då alltså var och en måste
pröva sig fram till erfarenhet på detta verksamhetsområde. Sedan fastighetsregisterarbetet
numera fortgått under mera än 20 år, ha emellertid förutsättningarna
väsentligen ändrats, och på den grund ifrågasätter styrelsen,
huruvida icke tiden nu må kunna anses vara inne att föreskriva praktisk
erfarenhet i fastighetsregistreringsgöromål såsom villkor för förordnande
för i stad anställd mätningsman som registerförare. Med hänsyn till
fastighetsregistrets stora betydelse som underlag för fastighetsbokföringen
samt de ingalunda lättlösta frågor, som komma under registerförarens bedömande,
synes det fullt befogat att fordra, att mätningsman för alt kunna
förordnas till registerförare skall ha styrkt sin kompetens beträffande dessa
frågors praktiska handläggning.

Styrelsen förmenar, alt mätningsman i stad, som av registerförare eller
annan å området behörig erhållit intyg örn praktik och erfarenhet inom
fastighetsregisterväsendet, bör i den ordning nu gällande lag föreskriver utan
vidare förord nas till registerförare, men att i annat fall bör bero på särskild
prövning, huruvida förordnandet må kunna meddelas eller ej. En sadan
prövning torde böra omfatta utom annat undersökning av de möjligheter
samhälle kan lia att giva registerförareuppdraget åt annan person i samhällets
tjänst. Med hänsyn till det överinseende i avseende å samt ansvaret
för fastighetsregistreringen, som numera ankommer å styrelsen, torde slutligen
böra stadgas, att Konungens befallningshavande vid den prövning, som
i lagrummet föreskrives, alltid skall höra lantmäteristyrelsen. Beträffande
magistratsledamot torde anledning icke föreligga till ändring i vad nu gäller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Departements chefen.

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian har upptagits
förslag till ändring av 7 kap. 4 § tredje stycket fastighetsbildningslagen i
enlighet med vad lantmäteristyrelsen hemställt.

Det i promemorian framlagda förslaget i denna del har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar med
undantag av Sveriges lantmätareförening.

Sveriges lantmätareförening har funnit förslaget, att i stads tjänst anställd
mätningsman skall styrka erfarenhet i fastighetsregistrering, innan han kan
förordnas att vara registerförare, vara synnerligen välbetänkt. Enligt föreningens
mening borde emellertid ändringen avse jämväl ledamot av magistrat.
Härom har föreningen närmare anfört följande:

Fastighetsregistrering är, även om man bortser från arbetet med själva
registerkartan, till avsevärd del ett tekniskt arbete, som är främmande för
juristen i allmänhet, med undantag kanske för den specialtränade fastighetsjuristen.
Registreringen innebär icke endast inskrivning av avstyckningar och
tomter utan även en hel del andra åtgärder, och erfarenheten torde visa, att
ledamot av magistrat som regel icke i något avseende har större förutsättningar
att på ett riktigt sätt föra ett fastighetsregister än den i fastighetsbildning
specialutbildade mätningsmannen. Föreningen förutsätter att med
uttrycket »ledamot av magistrat» avses lagfaren ledamot av magistrat.

Föreningen har vidare anfört:

Vidkommande sättet för styrkandet av erfarenhet i fastighetsregistrering,
synes den av lantmäteristyrelsen föreslagna vägen icke borga för ett gott
resultat. Ett intyg om praktik och erfarenhet torde vara relativt lätt att erhålla,
i synnerhet som intygsgivaren själv mången gång kanske icke har
tillräcklig erfarenhet på området. Föreningen anser därför, att den, som vill
erhålla förordnande som registerförare, alltid skall förete intyg från lantmäteristyrelsen,
att han innehar för uppdraget erforderliga kvalifikationer.

I fråga örn kompetensvillkor för registerförare har i promemorian föreslagits,
att i stads tjänst anställd mätningsman skall styrka erfarenhet i
fastighetsregistrering innan han kan förordnas att vara registerförare. Detta
förslag, vilket upptagits i 7 kap. 4 § fastäghetsbildningslagen, torde böra
genomföras. Det synes ej erforderligt att, såsom Sveriges lantmätareförening
föreslagit, uppställa liknande krav för att ledamot av magistraten skall förordnas
till registerförare. Emellertid torde böra angivas, att stadgandet endast
avser lagfaren magistratsledamot.

Vad angår sättet för styrkande av erfarenhet i fastighetsregistrering har
lantmäteristyrelsen i sin framställning uttalat, att om mätningsman i stad
föreslås till registerförare, han utan vidare borde förordnas därtill, om han
företedde intyg från registerförare eller annan på området behörig att han
ägde praktik och erfarenhet inom fastighetsregisterväsendet. Sveriges lantmätareförening
har i anledning härav gjort gällande, att det borde krävas
att vederbörande företer intyg från lantmäteristyrelsen om erforderliga kvalifikationer.
Det torde dock ej föreligga tillräcklig anledning att i nu förevarande
hänseende uppställa strängare krav än lantmäteristyrelsen förordat.
Länsstyrelsen har givetvis att granska beskaffenheten av de intyg om prak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

tisk verksamhet som företes i ärendet. Kan det ej anses styrkt, att mätningsmannen
har erfarenhet i fastighetsregistrering, åligger det enligt förslaget
länsstyrelsen att inhämta yttrande från lantmäteristyrelsen.

Förfarandet vid åsättande ar registerbeteckningar å fastigheter i stad.

De grundläggande bestämmelserna örn fastighetsregister för stad äro upptagna
i 7 kap. fastighetsbildningslagen.

Enligt 1 § i kapitlet skall för varje stad finnas ett fastighetsregister, bestående
av tomtbok för tomterna och stadsägobok för övriga fastigheter
inom staden. Med tomt förstås i kapitlet såväl av ålder bestående tomt som
tomt, vilken ingår i fastställd tomtindelning. Annan fastighet i stad kallas
stadsäga.

Fastighet skall upptagas i fastighetsregistret under särskild registerbeteckning.
Sådan beteckning åsättes enligt 11 § andra stycket av magistraten.
Även förändringar i fastighetsindelning och registerbeteckningar skola införas
i fastighetsregistret.

Registerförare förordnas av länsstyrelsen på framställning av staden. Arbetet
med fastighetsregistrets uppläggande och förande står under överinseende
av lantmäteristyrelsen. Den närmare tillsynen å arbetet åligger för
varje stad dess magistrat.

Vad om magistrat sägs i kapitlet skall, enligt 15 §, i Stockholm gälla Överståthållarämbetet
och i stad, som lyder under landsrätt, länsstyrelsen eller
den Konungen särskilt förordnar.

Vidare föreskrives, att vad i kapitlet stadgas angående stad som lyder under
landsrätt skall, såframt Konungen därom förordnar, äga motsvarande
tillämpning i avseende å samhälle på landet, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas. För samhälle på landet skall överlantmätaren
vara registerförare, såframt ej samhället förklarat sig vilja bekosta
registerföringen.

Närmare föreskrifter angående uppläggandet och förandet av fastighetsregistret
meddelas i förordningen den 12 maj 1917 (nr 281) med närmare
föreskrifter om fastighetsregister för stad.

Enligt förordningen skola de fastigheter — tomter såväl som stadsägor
— vilka upptagas såsom enheter i fastighetsregistret, betecknas med nummer,
eventuellt med tillägg av littera. Beträffande tomter sker numreringen
särskilt för varje byggnadskvarter eller, där sådana kvarter ej finnas,
i löpande följd för staden i dess helhet eller för viss större del därav (församling,
rote eller dylikt). Örn ny tomt bildas, erhåller denna nästa lediga
nummer. Förordningen anvisar ock den utvägen att vid delning av tomt låta
varje nybildad tomt behålla den odelade tomtens nummer med tillägg av
littera samt att vid sammanslagning av tomter till en beteckna denna med de
förutvarande tomternas nummer i förening. Tomtbeteckningen gör även
tjänst såsom registerbeteckning, där numreringen skett i en följd för staden
i dess helhet. I annat fall utgöres registerbeteckningen av tomtens nummer,

Bihang till riksdagens protokoll 19h3. 1 sami. Nr 24.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

fogat vid namn eller annan beteckning å byggnadskvarteret eller å den del
av staden, för vilken numreringen eljest skett (församling, rote eller dylikt).

Vad stadsägorna angår utgöres registerbeteckningen för varje enhet
av nummer. Består en stadsägoenhet av två eller flera skilda områden på
marken, skall den betecknas med ett motsvarande antal nummer. I det fall
att numrering av stadsägor skett särskilt för varje församling eller ägotrakt,
ingår i registerbeteckningen jämväl namnet därå. Vid bildande av nya stadsägor
tilldelas dessa närmast lediga nummer. Emellertid skall i regel, då
stadsäga delas eller område avstyckas därifrån, varje ny fastighet betecknas
med den äldre stadsägans nummer jämte en eller flera bokstäver. Vidare
skola under närmare angivna förutsättningar vid sammanläggning av stadsägor
för den nya fastigheten begagnas de sammanlagda fastigheternas nummer
i förening eller, där samma nummer ingår i stadsägornas beteckning,
detta nummer med tillägg av närmast lediga littera.

I fråga om ordningen för registerbeteckningarnas åsättande kan skiljas
mellan det fall, då beslut rörande registerbeteckningar meddelas i samband
med fastighetsregistrets uppläggande, och det fall att fråga örn åsättande av
registerbeteckning uppkommer efter det att fastighetsregistret upplagts. I
det förra fallet skall enligt 9 §, sedan vederbörande längder och förteckningar
m. m. upprättats samt kungörelse utfärdats, magistraten på en gång
bestämma stadsägoindelningen samt meddela beslut angående tomtbeteckningar
och registerbeteckningar. Då fråga om åsättande av beteckning eller
örn ändring däri uppkommer utan sammanhang med uppläggande av fastighetsregister,
skall enligt sista stycket av samma paragraf magistraten, innan
beslut i sådant ärende meddelas, bereda registerföraren och vederbörande
ägare samt, så vitt fråga är örn mark som ingår i tomtindelning, jämväl
byggnadsnämnden tillfälle att yttra sig i ärendet.

Enligt 29 § skall, örn ny tomtindelning eller ändring i förut bestående
tomtindelning fastställes, länsstyrelsen, jämte det beslut därom överlämnas
till magistraten, översända tomtindelningsakten till registerföraren. Sedan
tomtindelningsbeslutet, där det kan överklagas, vunnit laga kraft och beslut
meddelats om de förändringar i registerbeteckning, som till följd av den nya
eller ändrade tomtindelningen må erfordras, skall magistraten lämna underrättelse
därom till registerföraren. Det åligger denne att, efter det han verkställt
de registreringsåtgärder, som av tomtindelningen föranledas, insända
akten till byggnadsnämnden. Då medgivande lämnats, att flera stadsägor
må sammanläggas till en, skall registerföraren hos magistraten göra framställning
om fastställande av registerbeteckning för den sålunda bildade
stadsägan.

Enligt 30 § skall, sedan fastställelse meddelats på förrättning, som innefattar
delning av jord, vattenfall eller fiske eller avser avstyckning eller avskiljande
av område enligt ensittarlagen, förrättningsmannen ofördröjligen
insända konceptakten till registerföraren, som har att efter inhämtande av
magistratens beslut, där ny registerbeteckning skall åsättas, göra föreskrivna
införingar i fastighetsregistret och därtill hörande handlingar. Utan hinder

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

av vad sålunda stadgats må emellertid — enligt bestämmelse i 1 mom. fjärde
stycket av paragrafen — magistraten, där det kan ske utan omgång, i samband
med fastställelse av förrättning meddela beslut om registerbeteckning
på fastighet, som tillkommit genom förrättningen. Har magistraten meddelat
beslut, som nu sagts, skall magistraten ofördröjligen underrätta registerföraren
därom.

I fastighetsregisterförordningen upptagas vidare för stad under landsrätt
m. m. bestämmelser av samma innebörd som stadgandena i 7 kap. 15 § fastighetsbildningslagen.

För samhälle på landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas men förordnande icke meddelats att fastighetsregister
skall föras enligt 7 kap. fastighetsbildningslagen, gäller förordningen
den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister.

Enligt § 37 mom. 1 i denna förordning skall, där tomtindelning fastställts
för område, för vilket föres jordregister, särskild tomtbok uppläggas och
föras såsom en del av jordregistret. Vid uppläggandet av tomtboken skola,
så vitt beteckningar överensstämmande med föreskrifterna i fastighetsregisterförordningen
ej redan äro åsätta tomterna, sådana beteckningar åsättas
av länsstyrelsen.

I mom. 2 av samma paragraf upptages en allmän regel, att vad jämlikt
fastighetsbildningslagen och fastighetsregisterförordningen gäller om uppläggande
och förande av tomlbok för stad, som lyder under landsrätt, skall
äga motsvarande tillämpning i avseende å tomtbok, som avses i jordregisterförordningen.
Särskild föreskrift gives emellertid, att om ny tomtindelning
eller ändring i förut bestående tomtindelning fastställes, länsstyrelsen
skall, sedan beslut meddelats angående de förändringar i fråga om registerbeteckning,
som i följd av den nya eller ändrade tomtindelningen erfordras,
bereda överlantmätaren tillfälle att taga del av tomtindelningshandlingarna
för verkställande av vederbörande införingar.

Såsom förut nämnts har riksdagen i skrivelse den 25 april 1942 anhållit
om utredning angående förenkling av förfarandet vid åsättande av registerbeteckningar
å fastigheter i stad. Riksdagens skrivelse var föranledd av en
inom riksdagen väckt motion (I: 174) av herr Holmbäck. I motionen hemställdes,
att riksdagen måtte dels för sin del antaga ett förslag till lag om
ändrad lydelse av 7 kap. 11 § fastighetsbildningslagen av innebörd att bestämmelsen
örn att magistraten skall åsätta registerbeteckning skulle utgå
ur paragrafen, dels ock hos Kungl. Majit anhålla örn sådana förändringar
i fastighetsregisterförordningen, att registerbeteckningar för stadsägor, som
tillkomma efter fastighetsregisters uppläggande, åsättas av registerföraren.

över motionen avgåvos yttranden av lantmäteristyrelsen och svenska stadsförbundet.
Lantmäteristyreisen yttrade i huvudsak följande.

Registerbeteckning för såväl tomt som stadsäga i stad åsättes av magistraten,
där sådan finnes (i Stockholm Överståthållarämbetet). I stad, som lyder
under landsrätt, samt i samhällen å landet åsättas registerbeteckningarna av
länsstyrelsen, dock att i stad under landsrätt befogenheten kan tillkomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

den Konungen särskilt förordnat att fullgöra magistrats åliggande beträffande
fastighetsregistreringen. Sådant förordnande har i några fall lämnats
vederbörande kommunalborgmästare.

Vid fastighetsregisters uppläggande fastställer magistraten eller ovan angivna
myndighet på en gång fastighetsindelningen samt registerbeteckningar
för samtliga tomter och stadsägor. Dylikt uppläggande förekommer fortfarande
för med städer införlivade områden samt för städer, köpingar och municipalsamhällen,
som äro nytillkomna eller för vilka tidigare förts jordregister
men bestämts att fastighetsregistreringen skall ske enligt de för stad
gällande bestämmelserna. I motionen åsyftas icke någon ändring rörande
befogenheten att fastställa registerbeteckningar i dylikt sammanhang. Någon
sådan ändring är, enligt lantmäteristyrelsens mening, ej heller påkallad
eller lämplig.

Fråga om åsättandet av nya eller ändrade registerbeteckningar för tomter
utan sammanhang med uppläggandet av registret förekommer i regel endast
i samband med fastställande av ändrad eller ny tomtindelning. Tomtindelning
fastställes av länsstyrelsen. I de fall då länsstyrelsen har att fullgöra
den magistrat eljest tillkommande befogenhet i fråga om fastighetsregistret,
torde hinder icke föreligga mot att länsstyrelsen i samma resolution fastställer
såväl tomtindelningen som även de registerbeteckningar vilka till följd av
tomtindelningen må erfordras. Denna utväg att vinna tid och spara expedition
torde i praktiken mångenstädes utnyttjas.

Ehuru tidsutdräkt och omgång vid fastställandet av registerbeteckningar å
tomter i vissa fall kan undvikas, måste dock i andra fall gällande ordning
föranleda arbetsåtgång och tidsutdi’äkt, som kunde undgås därest registerföraren
ägde att åsätta beteckningarna. Emellertid torde tidsutdräkten när
det gäller av tomtindelning föranledda registerbeteckningar sakna särskild
betydelse, då något osäkerhetsmoment för inskrivningsväsendet därigenom
icke torde uppkomma. Motionen avser ej heller dessa registerbeteckningar.

Fråga om nya registerbeteckningar å stadsägor torde i de flesta fallen uppkomma
då område avskiljes medelst avstyckning. Fastställelsemvndighet i
fråga om avstyckning är magistrat. Överståthållarämbetet eller länsstyrelse
efter samma regler, som gälla i fråga om registerbeteckningars åsättande.
För städer under landsrätt kan Konungen jämväl förordna särskild person
att handlägga avstyckningsärenden. Detta har dock skett endast i något enstaka
fall. Till skillnad från tomtindelning är det alltså i fråga om avstyckning
så gott som alltid samma myndighet som bär att pröva avstyckningen
och fastställa nya registerbeteckningar.

För att undgå den tidsutdräkt, som följde därav att sedan avstyckning
fastställts registerföraren måste göra särskild framställning hos vederbörande
myndighet om åsättande av registerbeteckningar — en tidsutdräkt som utom
annat kunde hindra att registerbeteckningen inflöt i lagfartsresolutionen å
det avstyckade området — gjordes redan 1925 det tillägg till 30 § fastighetsregisterförordningen,
som nu återfinnes i 1 mom. 4 st. sagda paragraf. Genom
denna bestämmelse har alltså tydligt medgivits, att registerbeteckningen
får fastställas samtidigt med att fastställelse meddelas å den förrättning (avstyckning
eller annan), genom vilken fastigheten bildats. Enligt vad lantmäteristyrelsen
har sig bekant utnyttjas denna möjlighet ganska allmänt. Förutsättningen
är dock, att jordägaren och registerföraren beretts tillfälle att
yttra sig (9 § sista stycket fastighetsregisterförordningen). Vad angår jordägaren
och även byggnadsnämnden brukar detta enklast ske vid avstyckningsförrättningen,
varvid anteckning härom göres i förrättningsprotokollet.

Ehuru sålunda viss möjlighet föreligger och jämväl utnyttjas till undvikande
av tidsförlust mellan fastställelse å jorddelning och åsättande av re -

Kunni. Maj:ts proposition nr 24.

gisterbeteckningar, är ju dock uppenbart, att sadan tidsförlust ej sällan förekommer
samt att arbetsåtgång och tid kunde sparas, om beträffande
stadsägor registerbeteckningarna finge asattas av registerföraren samtidigt
som han inför fastigheten i fastighetsregistret. Nya stadsagor tillkomma jämväl
utan samband med jorddelning i vanlig mening, exempelvis expropriation
sammanläggning m. m., varvid registerföraren alltid mäste gora särskild
framställning om registerbeteckningars åsättande.

Lantmäteristyrelsen tillstyrker lagändring i motionens syfte men anser att
tillräcklig anledning saknas, varför icke ändringen bor avse jamval befogenheten
att fastställa registerbeteckningar å tomter. I sistnämnda registerbeteckning
ingår visserligen kvartersnamn. Men sådana namn bestammas enlig
praxis av stadsfullmäktige eller annan kommunal myndighet. Namn ä stadsdel
eller rote äro också på förhand givna. Vid fastställandet av registerbeteckning
kommer därför åtgärden i sak att avse endast tomtnumret. Det bleve
endast i det fall, att stadens myndighet skulle ha bestämt ett kvartersnamn
eller annat namn på sådant sätt, att detsamma icke kan inga i registerbeteckning,
som åsättandet av registerbeteckningen skulle komma att avse jamval
namnet. Sådana fall torde dock icke förekomma. Dessutom skall byggnadsnämnden
enligt gällande bestämmelser alltid beredas tillfälle att avge yttrande
rörande registerbeteckningar för tomter.

Emellertid är lantmäteristyrelsen av den meningen att fragan om befogenhet
för registerförare att fastställa registerbeteckningar icke bör avgöras tor
sig utan upptagas i samband med den av lantmäteristyrelsen genom skrivelse
den 8 juli 1939 till Kungl. Majit väckta frågan rörande bestämmelser örn sär -

skild kompetens för registerförare.

I samband med sålunda ifrågasatta lagändringar torde bora overvagas om
icke bestämmelsen att markägare före fastställandet av registerbeteckningar
skall beredas tillfälle att avge yttrande (9 § sista stycket fastighetsregisterförordningen)
borde borttagas. Bestämmelsen medför ej sällan tidsutdrakt
och arbete för delgivningsmyndigheten till synes onödigt.^ Arten av registerbeteckningar
enligt fastighetsregisterförordningen är ju sådan, att en markägares
yttrande därå icke kan lia något inflytande. En annan sak är fråga
om sådant särskilt namn å stadsäga, varom förmärs i 8 § fastighetsregisterförordningen.
Men sådant namn ingår icke i registerbeteckningen.

Svenska stadsförbundet uttalade i sitt yttrande, att förbundet funne den i
motionen föreslagna författningsändringen i hög grad av praktiska skäl påkallad
och lämplig.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, anförde i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (nr 19), att enligt utskottets mening den ordning, som
för närvarande tillämpas beträffande städer och vissa stadsliknande samhällen
för fastställande av fastighets registerbeteckning, ofta kunde föranleda
onödig omgång. Alt åsätta dylik beteckning syntes — åtminstone i de av
motionären åsyftade fallen — vara en åtgärd av sa enkel och rutinmässig
beskaffenhet, att det knappast kunde möta några betänkligheter att för
dessa fall tillerkänna registerföraren behörighet att själv verkställa densamma.
Utskottet funne därför skäl tala för en ändring av ifrågavarande bestämmelser
i nu antydd riktning.

Det nu föreskrivna förfaringssättet vid åsättandc av registerbeteckningar å Departement*.
fastigheter i stad eller annat samhälle, där fastighetsregister såsom för stad c >en''

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

fores, innebär otvivelaktigt i vissa fall en onödig omgång. Den tidsförlust som
härigenom uppkommer medför även ett osäkerhetsmoment för inskrivningsväsendet.
Om nämligen lagfart eller inteckning sökes under den närmaste
tiden efter en ny stadsägas tillkomst, kan det inträffa att inskrivningsdomaren
ännu ej fått meddelande örn den nya fastighetsindelningen och de ändrade
registerbeteckningar denna medför. Det synes därför angeläget att åtgärder
vidtagas i syfte att skapa garantier för att meddelande örn de registerbeteckningar,
som föranledas av skedda ändringar i fastighetsindelningen,
före nästa inskrivningsdag efter ändringen i fastighetsindelningen kommer
inskrivningsdomaren till handa. Att underrättelse örn förändringar i fastighetsindelningen
sa snart som möjligt kommer till inskrivningsdomarens kännedom
är för övrigt av vikt jämväl med hänsyn till det subsidiära ansvar för
inteckningar som åvilar avstyckning i särskild ägares hand; bristande kännedom
om fastställda avstyckningar från en intecknad fastighet kan sålunda
vid relaxation av inteckning i vissa fall vålla rättsförlust för inteckningshavaren.

Åtgärder i syfte att inskrivningsdomaren snabbare än nu sker skall erhålla
underrättelse om förändringar i fastighetsindelningen och fastighetsregistreringen
kunna i viss utsträckning vidtagas i administrativ ordning.
Bestämmelse örn den myndighet som skall åsätta registerbeteckning finnes
emellertid upptagen i fastighetsbildningslagen. I 7 kap. 11 § andra stycket
nämnda lag stadgas nämligen, att sådan beteckning åsättes av magistraten.
Av den förut lämnade redogörelsen torde framgå, att någon ändring i detta
avseende icke är pakallad för de fall då åsättande av registerbeteckning sker
i samband med uppläggande av fastighetsregister. Den motion som föranlett
riksdagens nu ifrågavarande framställning avsåg också allenast reglerna om
åsättande av registerbeteckningar efter det fastighetsregister upplagts och
rörde i detta hänseende endast stadsägor. I dessa fall kunna ej sällan tidsutdräkt
och besvär vållas av att registerföraren, när ändring i fastighetsindelningen
föranleder nya registerbeteckningar, har att göra framställning hos
magistraten eller därmed jämställd myndighet örn fastställande av registerbeteckningarna.

För att öppna möjlighet att på mest praktiska sätt ordna åsättandet av
registerbeteckningar torde bestämmelsen i 7 kap. 11 § andra stycket fastighetsbildningslagen,
att registerbeteckning åsättes av magistraten, böra upphävas.
I stället böra i fastighetsregisterförordningen upptagas närmare föreskrifter
örn vem åsättandet i olika fall skall åvila. I samband med utfärdandet
av sådana föreskrifter torde böra upptagas till övervägande jämväl vissa
andra förenklingar i förfarandet beträffande registerbeteckningarnas åsättande
ävensom frågan om åtgärder i övrigt till påskyndande av att inskrivningsdomaren
erhåller underrättelse örn skedda förändringar i fastighetsindelningen.

De av mig i det föregående förordade lagändringarna torde böra träda i
kraft den 1 januari 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad. Lagförslaget torde såsom bilaga få fogas
till statsrådsprotokollet.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över berörda
förslag måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
G. Tidelius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Förslag

till

Lag

angående ändring'' i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 11 § andra stycket lagen den 12 maj 1917
om fastighetsbildning i stad skall upphöra att gälla ävensom att 2 kap. 2 §,
6 kap. 12 §1 samt 7 kap. 4 § samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

2 KAP.

2 §•

Tomtmätning skall---skäligt prövas.

Behörighet till befattning såsom mätningsman i stad tillkommer den, som
avlagt lantmäteriexamen eller civilingenjörsexamen inom svensk teknisk högskolas
avdelning för väg- och vattenbyggnad och som därjämte styrkt sig
hava minst två år under sakkunnig ledning utövat väl vitsordad praktisk
verksamhet inom fastighetsbildningsväsendet.

Konungen må på därom gjord ansökning medgiva person, som ej avlagt
examen varom i andra stycket förmäles eller som ej utövat praktisk verksamhet
som där sägs, behörighet såsom mätningsman i stad.

6 KAP.

12 §.

Vad enligt detta kapitel gäller örn ägoutbyte i sammanhang med laga skifte
gäde ock, då sådan förrättning eljest förekommer; dock skall, om ej särskilda
skäl till annat föranleda, förordnande att verkställa förrättningen meddelas
i stadens tjänst anställd mätningsman, där sådan finnes, ändå att han
icke är lantmätare.

Besväras fastighet---servitutet äventyras.

I avseende---motsvarande tillämpning.

1 Senaste lydelse av 6 kap. 12 §, se 1931: 143.

Kungl. Majit» proposition nr 24.

7 KAP.

4 §•

Konungens befallningshavande---staden registerförare.

Med Konungens---om registerförare.

Föres fastighetsregistret---sådant erfordras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Utan hinder av vad i 2 kap. 2 § andra stycket stadgas skall behörighet
till befattning såsom mätningsman i stad tillkomma den, som avlagt avgångsexamen
från fackavdelningen för väg- och vattenbyggnad vid förutvarande
Chalmers tekniska institut och utövat praktisk verksamhet som i
nämnda lagrum sägs.

Bihang till riksdagens protokoll 1943■ 1 tami. Nr 24.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 3 februari
1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 12 januari 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 18 december 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Sven Romanus.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Majlis proposition nr 24.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 februari 19A3.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 3
februari 1943 avgivna utlåtande över det den 18 december 1942 till lagrådet
remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12
maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad; därvid föredraganden hemställer,
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa
redaktionella jämkningar jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.