Kungl. Maj.ts proposition nr 248 (Proposition 1948:248)

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

Nr 248.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till butikstängningslag;
given Stockholms slott den 8 maj 1948.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till butikstängningslag.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Sammanfattning.

I propositionen föreslås att den nu gällande butikstängningslagen, vars
giltighet utlöper med 1948 års utgång, skall ersättas av en ny butikstängningslag,
som skall gälla utan tidsbegränsning.

Till sin utformning skiljer sig den föreslagna lagen icke i mera väsentliga
avseenden från den nuvarande lagen. Även i fortsättningen anses butikstängningslagen
böra ha karaktär av en lag, som angiver den yttre ram
inom vilken affärsidkarna äga hålla butikerna öppna. Det gällande systemet
för affärstidens lagliga reglering föreslås bibehållet. Det förutsättes emellertid
att förhandlingar skola snarast komma till stånd mellan representanter
för allmänheten, köpmännen och de anställda för att på så sätt nå fram
till affärstider, som ur allmänhetens synpunkt äro så tillfredsställande
som möjligt. För att markera hur önskvärt det är att allmänhetens inköpsmöjligheter
förbättras genom att affärstiden åtminstone någon dag i veckan
utsträckes längre än övriga dagar, föreslås att kommunernas rätt att förkorta
affärstiden inskränkes såtillvida, att det alltid skall stå affärsinnehavare
fritt att hålla öppet till kl. 19 en dag i veckan.

1—liihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 248.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2''iH.

I syfte att tillgodose allmänhetens intresse av förbättrad varudistribution
föreslås vidare att automatförsäljning av alla slags varor som bedrives i
anslutning till butik, där samma slag av varor säljas, eller på järnvägsstationer,
generellt undantages från lagens tillämpning under förutsättning att
automaten är av godkänd typ. I fråga om automatförsäljning av tobak har
dock specialtobakshandelns intresse ansetts böra medföra visst prövningsförfarande
från tobaksmonopolets sida rörande rätten att sätta upp tobaksautomat.
För att underlätta tillgången till tobaksvaror på kvällar och söndagar
förordas vidare en mindre restriktiv tillämpning än f. n. av reglerna
om kioskernas rätt att sälja tobak efter den vanliga affärstidens slut.

I övrigt innebär den nya lagen bl. a. att enhetliga regler införas i fråga
om varusortimentets sammansättning för samtliga de kiosker och vanliga
butiker, som kunna få tillstånd till handel på kvällar och söndagar. I
samband härmed utökas det tillåtna varusortimentet något. Beslutanderätten
i fråga om tillstånd till försäljning på utsträckt tid av varm korv o. d.
från fastställd plats decentraliseras på andra orter än Stockholm från länsstyrelse
till magistrat, kommunalborgmästare eller polismyndighet.

I övergångshänseende föreslås bl. a., att samtliga tillstånd till försäljning
på utsträckt tid enligt 1942 och 1945 års butikstängningslagar utom de,
som gälla nöjestillställningar o. d. eller beviljats på grund av lagbestämmelsen
om »synnerliga skäl», skola utan ansökning automatiskt förlängas tills
vidare dock längst till den 1 januari 1951.

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Nr 422. Förslag till

Butikstängningslag; Butikstängningslag.

given Stockholms slott den 29 juni Härigenom förordnas som följer.
1945.

Lagens tillämpningsområde m. m.

1 §. 1 §•

1 mom. Med butik förstås i denna lag försäljningsställe, där detaljhandel
idkas. Såsom butik betraktas i denna lag även rakstuga, frisersalong
och fotografiateljé.

2 mom. Butik må hållas öppen för allmänheten endast under tid, då det
enligt denna lag är medgivet (affärstid).

Utan hinder av bestämmelserna i lagen må dock kund betjänas, som inkommit
i försäljningslokal, rakstuga, frisersalong eller fotografiateljé å
affärstid, samt vara utlämnas eller försändas, som sålts i butik under
affärstid eller till kund, som nyss sagts.

3 mom. Yrkesmässig försäljning till allmänheten av viss vara annorstädes
än i butik må ske endast å affärstid för handel med dylik vara.

2 §. 2 §.

Denna lag äger icke tillämpning å:

1) försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med ordnad
restaurang-, kafé- eller konditorirörelse, såframt därvid till avhämtning
eller försändning icke försäljas andra varor än lagad mat, bageri- och
konditorivaror, alkoholfria drycker eller tryckta skrifter;

2) försäljning å apotek;

3) försäljning av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av
motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe,
där andra varor ej saluföras;

4) försäljning i järnvägsvagn eller å annat trafikmedel till resande;

5) försäljning av program eller liknande trycksaker, konfektyrer, färsk
frukt eller levande blommor i teatrar, biografer och andra nöjeslokaler;

6) försäljning av konfektyrer i 6) försäljning från automatappaförpackning
eller färsk frukt från rat som bedrives i anslutning till bu -

automatapparat, som år uppsatt
utanför butik, där sådana varor
saluföras, och som handhaves av butiksinnehavaren,
ävensom från dylik
apparat, som är uppsatt i järnvägs
väntsal eller inom annan bu -

tik, där samma slag av varor saluföras,
eller i järnvägs väntsal eller
inom annan huvudsakligen för de
resande avsedd del av järnvägs stationsområde,
under förutsättning att
automatapparaten är av typ som
godkänts av statens institut för folk«

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

(Gällande lag:)

vudsakligen för de resande avsedd
del av järnvägs stationsområde;

7) försäljning, som lantbrukare,
trädgårdsodlare eller fiskare i ringa
omfattning och utan samband med
annan handel bedriver med egna
lantmanna- eller trädgårdsprodukter
eller fisk av egen fångst;

(Kungl. Maj.ts förslag:)
hälsan efter samråd med statens kriminaltekniska
anstalt samt, såvitt
fråga är om försäljning av tobaksvaror,
att tillstånd därtill lämnats av
den i lagen den 11 juni 1943 angående
statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror omförmälda
monopolutövaren;

7) julgrans försälj ning ävensom
försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare
eller fiskare i ringa omfattning
och utan samband med annan
handel bedriver med egna lantmanna-
eller trädgårdsprodukter el -

ler fisk av egen fångst;

8) försäljning av leksaksballonger eller andra smärre leksaker, om försäljningen
sker utomhus och i ringa omfattning samt utan samband med
annan handel;

9) försäljning, utan samband med annan handel, dels av periodiska
skrifter och dels utomhus jämväl av andra tryckta skrifter;

10) försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i
museer eller utställningslokaler eller å andra sådana platser;

11) tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål; samt

12) öppethållande av lokal, där 12) öppethållande av bokhandel

utställningar av verk av bildande i upplgsningssgfte utan samband
konst ävensom alster av konsthant- med försäljning samt öppethållande
verk och konstindustri, avsedda för av lokal, där utställningar av verk
försäljning, anordnas, för visning av av bildande konst ävensom alster av
dessa konstverk. konsthantverk och konstindustri,

avsedda för försäljning, anordnas,
för visning av dessa konstverk.

3 §.

På begäran av domstol, länsstyrelse,
allmän åklagare eller den, vars
rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet
att avgöra, huruvida denna
lag äger tillämpning å viss försäljning
eller visst öppethållande av
butik.

Är mål, som handlägges vid dom -

3 §•

På begäran av domstol, myndighet
som meddelar tillstånd enligt
11 §, allmän åklagare eller den, vars
rätt därav beröres, åligger det arbetarskyddsstyrelsen
att avgöra, huruvida
denna lag äger tillämpning
å viss försäljning eller visst öppethållande
av butik.

Är mål, som handlägges vid dom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

(Gällande lag:)

stol, beroende av fråga, varom i
första stycket förmäles, skall domstolen
hänskjuta frågan till arbetsrådet,
när part sådant äskar eller
domstolen finner det nödigt, och må
slutligt utslag av domstolen ej meddelas,
förrän arbetsrådets beslut
kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tilllämpning
än som i första stycket
avses har arbetsrådet att på begäran
av domstol, länsstyrelse, allmän
åklagare eller den, vars rätt av frågan
beröres, avgiva utlåtande.

(Kungl. Maj.ts förslag:)
stol, beroende av fråga, varom i första
stycket förmäles, skall domstolen
hänskjuta frågan till arbetarskyddsstyrelsen,
när part sådant äskar
eller domstolen finner det nödigt,
och må dom ej meddelas, förrän
arbetarskyddsstyrelsens beslut
kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tilllämpning
än som i första stycket
avses har arbetarskyddsstyrelsen att
på begäran av domstol, myndighet
som meddelar tillstånd enligt 11 §,
allmän åklagare eller den, vars rätt
av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Den vanliga affärstiden.

4 §. 4 §.

Å söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till
klockan 19. Under tiden från och med den 10 till och med den 23 december
må dock tiden för öppethållandet utsträckas till klockan 20.

Butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin
eller bageri- och konditorivaror, må å söckendag hållas öppen för allmänheten
jämväl mellan klockan 7.30 och klockan 8.

Å påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton må
butik ej hållas öppen för allmänheten efter klockan 16.

5 §•

Å sön- eller helgdag må butik ej
hållas öppen för allmänheten. Butik,
där handel idkas huvudsakligen med
mejeri var or, ägg, margarin, bagerioch
konditorivaror, pilsnerdricka,
alkoholfria drycker, färsk frukt eller
levande blommor, må dock hållas
öppen för allmänheten mellan klockan
8 och klockan 10, varjämte fotograf
iateljé må hållas öppen under
två timmar, dock ej under högmässogudst
jänst.

Inträffa sön- eller helgdagar i följd, må rakstuga eller frisersalong hållas
öppen för allmänheten en av dessa dagar mellan klockan 8 och klockan 10.

5 §•

Å sön- eller helgdag må butik ej
hållas öppen för allmänheten. Butik,
där handel idkas huvudsakligen med
mejerivaror, ägg, margarin, bagerioch
konditorivaror, pilsnerdricka,
alkoholfria drycker, färsk frukt eller
levande blommor, må dock hållas
öppen för allmänheten mellan
klockan 8 och klockan 10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

Kommunala avvikelser.

6 §•

I kommun må, där det finnes
lämpligt ur allmän synpunkt och
prövas kunna ske utan otillbörligt
förfång för företag inom kommunen,
som driva rörelse i butik, eller
för företag, som driva sådan rörelse
av visst slag, bestämmas, att den
vanliga affärstiden skall inskränkas
eller att densamma må, utan att förlängas
för vecka räknat, helt eller
delvis förläggas å annan tid än den
i 4 eller 5 § medgivna. Sådan bestämmelse
må dock ej innebära, att
butik samtliga söckendagar i veckan
skall stångas före klockan 19 eller
att butik å sön- eller helgdag hålles
öppen under högmässogudstjänst.

Där det inom viss kommun kan anses erforderligt för att möjliggöra för
skogs- och flottningsarbetare samt andra långt från hemmet sysselsatta
personer att göra inköp å fritid, må bestämmas, att butik å sön- eller helgdag
får hållas öppen under högst två timmar, dock ej under högmässogudstjänst.

Bestämmelse, varom i denna paragraf förmäles, skall gälla hela kommunen,
där ej synnerliga skäl till annat föranleda. Olika bestämmelser må
meddelas för butiker av skilda slag. Bestämmelser må även meddelas för
endast butiker av visst slag men må däremot icke begränsas till en eller
flera angivna butiker. De avsedda butikerna skola, i den mån så lämpligen
låter sig göra, angivas genom uppräknande av de varuslag vilka, uteslutande
eller huvudsakligen, saluhållas i butikerna.

6 §•

I kommun må, där det finnes
lämpligt ur allmän synpunkt och
prövas kunna ske utan otillbörligt
förfång för företag inom kommunen,
som driva rörelse i butik, eller
för företag, som driva sådan rörelse
av visst slag, bestämmas, att den
vanliga affärstiden skall inskränkas
eller att densamma må, utan att förlängas
för vecka räknat, helt eller
delvis förläggas å annan tid än den
i 4 eller 5 § medgivna, å sön- eller
helgdag dock ej under högmässogudstjänst.

7 §. 7 §.

Om bestämmelse enligt 6 § beslutar den myndighet, som utövar kommunens
beslutanderätt.

När fråga om sådan bestämmelse uppkommit hos den kommunala myndigheten,
skall tillfälle beredas näringsidkare, arbetstagare och andra, som
skulle beröras av bestämmelsen, att genom sina sammanslutningar eller
på annat sätt uttala sig i ärendet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

8 §. 8 §•

Beslut om bestämmelse enligt 6 § skall underställas länsstyrelsen och för
sådant ändamål överlämnas, där det avser annan stad än Stockholm, till
magistraten eller kommunalborgmästaren och beträffande kommun å landet
till landsfiskalen i orten. Magistraten, kommunalborgmästaren eller
landsfiskalen skall insända beslutet till länsstyrelsen med eget utlåtande.

9 §. 9 §.

Länsstyrelsen äger att helt eller delvis fastställa eller ock ogilla beslut

om bestämmelse enligt 6 §. Fastställt beslut skall på vederbörande kommuns
bekostnad ofördröjligen kungöras genom dess införande i länskungörelserna.
Därjämte skall genom vederbörande kommunala myndighets
försorg tillkännagivande om kungörelsen med angivande av dess huvudsakliga
innehåll införas i minst en tidning inom orten.

10 §. 10 §.

Med avseende å ändring eller upphävande av beslut om bestämmelse enligt
6 § skall gälla vad i 6—9 §§ är stadgat.

Särskilt tillstånd till annan affärstid än den vanliga.

11 §. 11 §■

1 mom. Under de förutsättningar

som angivas i denna paragraf må
tillstånd meddelas näringsidkare att
hålla butik öppen för allmänheten
eller att annorstädes idka försäljning
till allmänheten å tid, då sådant
eljest icke är förenligt med bestämmelserna
i denna lag. Tillstånd
till försäljning som avses i 3 mom.

4) meddelas i Stockholm av överst
åthållarämbetet, i annan stad av
magistraten eller kommunalborgmästaren
samt å landet av polismyndigheten.
I övriga fall meddelas
tillstånd av länsstyrelsen.

Ansökning om tillstånd skall innehålla uppgift om den tid och de varuslag,
som framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under
vilka öppethållandet eller försäljningen avses skola äga rum.

Tillfälle att avgiva yttrande över Tillfälle att avgiva yttrande över
gjord ansökning skall, där ej fråga ansökning skall, där det ej är up -

1 mom. Länsstyrelsen må under
nedan i denna paragraf angivna förutsättningar
meddela näringsidkare
tillstånd att hålla butik öppen för
allmänheten eller att annorstädes
idka försäljning till allmänheten å
tid, då sådant eljest icke är förenligt
med bestämmelserna i denna lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

(Gällande lag:)

är om öppethållande eller försäljning
under allenast kort tid, av länsstyrelsen
beredas stads- eller kommunalfullmäktige
eller, där kommunalfullmäktige
ej finnas, kommunalnämnden.
Kommunens beslutande
myndighet må uppdraga åt kommunal
nämnd, beredning eller styrelse
att avgiva sådant yttrande.

(Kungl. Maj.ts förslag:)
penbart att ansökningen ej kommer
att bifallas eller fråga är om öppethållande
eller försäljning under allenast
kort tid, beredas drätselkammare
eller kommunalnämnd. Kommunens
beslutande myndighet må
uppdraga åt annan kommunal
nämnd, beredning eller styrelse att
avgiva sådant yttrande.

Avser ansökning försäljning av tobak svaror i stad eller stadsliknande
samhälle, skall länsstyrelsen före ärendets avgörande inhämta utlåtande
över ansökningen från statens tobaksnämnd.

2 mom. Tillstånd, varom i 1 mom. förmäles, må ej medgivas, om sökanden
icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet,
eller anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att utöva verksamheten,
så ock om hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-,
säkerhets- eller liknande synpunkt.

3 mom. Föreligger ej hinder enligt 2 mom., skola vid prövning av ansökning
följande regler lända till efterrättelse, därvid hänsyn bland annat
skall tagas å ena sidan till det gagn för allmänheten och å andra sidan till

de olägenheter för annan handel, som
ställningen:

1) försäljning av konfektyrer,
kex, alkoholfria drycker, färsk frukt,
fikon, dadlar, russin, honung i förpackningar
om högst 100 gram, produkter
av svensk frukt, levande
blommor, tryckta skrifter, vykort
och tändstickor, vilken bedrives från
kiosk, stånd, bord eller annat sådant
försäljningsställe, där under
den vanliga affärstiden endast dessa
varor saluhållas, må medgivas, såframt
icke särskilda skäl till annat
föranleda, i allmänhet dock icke någon
veckodag längre än till klockan
22; sådant medgivande må ock lämnas
för försäljning av dessa varor
annorledes än från särskilt försäljningsställe,
om försäljningen icke är
förbunden med handel med andra

skulle uppkomma vid bifall till fram 1)

försäljning av konfektyrer, kex,
alkoholfria drycker, frukt, produkter
av frukt, honung, levande blommor,
tryckta skrifter, vykort, fotografisk
film och tändstickor, vilken
bedrives från särskilt försäljningsställe,
där under den vanliga
affärstiden endast dessa varor saluhållas,
må medgivas, såframt icke
särskilda skäl till annat föranleda,
i allmänhet dock icke någon veckodag
längre än till klockan 22; sådant
medgivande må ock lämnas för
försäljning av dessa varor annorledes
än från särskilt försäljningsställe,
om försäljningen icke är förbunden
med handel med andra varor
och i övrigt skäl därtill anses
föreligga;

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

(Gällande lag:)

varor och i övrigt skäl därtill anses
föreligga;

2) försäljning av konfektgrer,
kex, alkoholfria drycker, färsk frukt,
fikon, dadlar, russin, honung i förpackningar
om högst 100 gram och
produkter av svensk frukt ävensom
periodiska skrifter från annan butik
ån under 1) sägs, där under den
vanliga affärstiden endast dessa varor
saluhållas, må medgivas, såframt
icke särskilda skäl till annat
föranleda, i allmänhet dock icke någon
veckodag längre än till klockan
22;

3) försäljning i samband med nöjestillställning,
idrottstävling, friluftsbad
eller dylikt må medgivas
under den utsträckta tid, som med
hänsyn till förhållandena anses erforderlig;
dock må tillståndet i regel
avse försäljning endast av de under
1) nämnda varuslagen samt lagad
mat och tobaksvaror;

4) försäljning i direkt anslutning
till station för järnvägs- eller lufttrafik
eller för mer betydande sjö-,
spårvägs- eller busstrafik må medgivas
under den utsträckta tid, som
kan anses betingad av de resandes
behov; dock må tillståndet i regel
avse försäljning endast av de under
1) nämnda varuslagen samt tobaksvaror
och mindre pappersartiklar;

5) försäljning utomhus av varm
korv eller varm fisk samt bröd, potatis
och senap, som tillhandahållas
i samband därmed, må medgivas i
den utsträckning, som anses lämplig,
dock endast från fastställd plats;

(Kungl. Maj.ts förslag:)

2) försäljning i samband med nöjestillställning,
idrottstävling, friluftsbad
eller dylikt må medgivas
under den utsträckta tid, som med
hänsyn till förhållandena anses erforderlig;
dock må tillståndet i regel
avse försäljning endast av de under
1) nämnda varuslagen samt lagad
mat och tobaksvaror;

3) försäljning i direkt anslutning
till station för järnvägs- eller lufttrafik
eller för mer betydande sjö-,
spårvägs- eller busstrafik må medgivas
under den utsträckta tid, som
kan anses betingad av de resandes
behov; dock må tillståndet i regel
avse försäljning endast av de under
1) nämnda varuslagen samt tobaksvaror,
piprensare, mindre pappersartiklar,
pennor och bläck;

4) försäljning utomhus av varm
korv, varm fisk eller varm buljong
samt bröd, potatis och senap, som
tillhandahållas i samband därmed,
må medgivas i den utsträckning,
som anses lämplig, dock endast från
fastställd plats;

Knngl. Maj.ts proposition nr 248.

(Gällande lag:)

6) försäljning av levande blommor
samt konfektyrer, kex, färsk
frukt, fikon, dadlar, russin, honung
i förpackningar om högst 100 gram
och produkter av svensk frukt från
annan butik än under 1) sägs, där
under den vanliga affärstiden endast
dessa varor saluhållas, ävensom öppethållande
av fotografiateljé må
medgivas under högst två timmar
under sön- eller helgdag, såframt
icke särskilda skäl till annat föranleda; 7)

öppethållande eller försäljning
i andra fall må medgivas, då synnerliga
skäl därtill äro.

4 mom. Tillstånd meddelas för viss
las, när skäl därtill äro.

1 tillståndet skall angivas den tid
på dygnet, under vilken öppethållande
eller försäljning får äga rum,
samt de varuslag, som därunder få
försäljas. Länsstyrelsen äger meddela
de ytterligare föreskrifter rörande
försäljningens anordnande,
som finnas erforderliga.

Länsstyrelsen skall till den, som
erhåller tillstånd, utfärda bevis härom,
vari villkoren för tillståndet
skola angivas. Detta bevis skall, om
rörelsen drives å särskilt försäljningsställe,
vara uppsatt å väl synlig
plats därstädes, samt i annat fall
ständigt vara tillgängligt hos den,
som bedriver försäljningen.

Beslut varigenom tillstånd lämnats
skall tillkännagivas genom anslag
i länsstyrelsens lokal. Sådant
tillkännagivande bör ske inom fem
dagar från beslutets dag.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

5) öppethållande eller försäljning
i andra fall må medgivas, då synnerliga
skäl därtill äro.
tid eller tills vidare och må återkal I

tillståndet skall angivas den tid
på dygnet, under vilken öppethållande
eller försäljning får äga rum,
samt de varuslag, som därunder få
försäljas. Den tillståndsgivande
myndigheten äger meddela de ytterligare
föreskrifter rörande försäljningens
anordnande, som finnas erforderliga.

Till den som erhåller tillstånd
skall utfärdas bevis härom, vari villkoren
för tillståndet skola angivas.
Detta bevis skall, om rörelsen drives
å särskilt försäljningsställe, vara i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift
uppsatt å väl synlig plats därstädes,
samt i annat fall ständigt vara tillgängligt
hos den som bedriver försäljningen.

Beslut varigenom tillstånd lämnats
skall tillkännagivas genom anslag
i den tillståndsgivande myndighetens
lokal. Sådant tillkännagivande
bör ske inom fem dagar från beslutets
dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

12 §. 12 §•

Är eftergift från vad i denna lag är stadgat påkallad av särskilt trängande
behov, äger Konungen förordna, att sådan eftergift må tillgodonjutas
för visst tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse. I förordnandet skola
meddelas de närmare föreskrifter, som i samband med eftergiften finnas
erforderliga.

Allmänna bestämmelser.

13 §.

För tjänstgöring i arbetsrådet vid
handläggning av ärende, som avses
i denna lag, utser Konungen för viss
tid två med förhållandena inom lagens
tillämpningsområde förtrogna
ledamöter. En ledamot skall utses
bland personer, föreslagna av de
svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, och vid tjänstgöring
i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter,
som utsetts efter förslag av

arb et s giv ar sammanslut ning ar; en ledamot
skall utses bland personer,
föreslagna av landsorganisationen i
Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet
ersätta en av dess ledamöter,
som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar.
För var och
en av ledamöterna utses i enahanda
ordning minst två suppleanter.

Vid arbetsrådets behandling av
ärende, som avses i denna lag, skola,
med iakttagande av vad i !) § 6 mom.
lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning stadgas, närvara
båda de ledamöter, vilka utsetts i
här nämnd ordning, eller för dem
utsedda suppleanter. I övrigt skola
bestämmelserna i nämnda paragraf
i tillämpliga delar äga motsvarande
giltighet.

13 §.

/ handläggningen hos arbetarskgddsstgrelsen
av ärende, som avses
i denna lag, skola i den omfattning
och den ordning Konungen bestämmer
såsom ledamöter i styrelsen
deltaga, förutom en eller flera
befattningshavare i styrelsen, särskilt
utsedda representanter för arbetsgivare
och arbetstagare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

(Gällande lag:)

14 §.

Hålles butik öppen för allmänheten
eller idkas försäljning till allmänheten
i fall, då sådant enligt
denna lag eller enligt föreskrift, som
meddelats med stöd av lagen, icke
är tillåtet, straffes näringsidkaren
med dagsböter. Har han tidigare,
dock ej mer än två år före det stämning
delgivits, dömts för förseelse

Avskrift av utslag, varigenom den,
som erhållit tillstånd enligt It §,
dömts för förseelse mot denna lag,
skall utan dröjsmål översändas till
länsstyrelsen.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

14 §.

4 mom.
och med fem

Avskrift av dom, varigenom den
som erhållit tillstånd enligt 11 §
dömts för förseelse mot denna lag,
skall utan dröjsmål översändas till
den myndighet, som meddelat tillståndet.

varom nyss nämnts, må antalet
dagsböter ej sättas under fem.

Underlåter näringsidkare att iakttaga vad honom enligt 11 §
tredje stycket andra punkten åligger, straffes med böter från
till och med femtio kronor.

15 §• 15 §.

Förseelse mot denna lag åtalas
vid polisdomstol, där sådan år inrättad,
men eljest vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

16 §• 16 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad
i 14 § är stadgat angående näringsidkare gälla verksamhetens föreståndare.

Lag samma vare, där länsstyrelsen
efter framställning av näringsidkare
godtagit viss person såsom verksamhetens
föreståndare i näringsidkarens
ställe.

Samma lag vare, där länsstyrelsen
efter framställning av näringsidkare
godtagit viss person såsom verksamhetens
föreståndare i näringsidkarens
ställe.

17 §■ 17 §.

I fråga om köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle
skall vad i denna lag sägs om kommun äga motsvarande tillämpning;
och må förty av kommunen enligt denna lag fattat beslut ej gälla köpingen
eller samhället.

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

(Gällande lag:)
18 §.

Klagan över beslut av länsstyrelse
enligt denna lag må föras hos Konungen
i vederbörande statsdepartement
i den ordning, som för överklagande
av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd.
Innefattar beslutet tillstånd
jämlikt 11 § till försäljning av tobaksvaror
i stad eller stadsliknande
samhälle, äger tobaksnäinnden föra
talan mot beslutet.

Beslut, varigenom meddelats tillstånd
som i 11 § sägs, skall anses
hava kommit klagande till del den
dag, då beslutet tillkännagivits genom
anslag i länsstyrelsens lokal.
Sådant beslut skall utan hinder av
besvär lända till efterrättelse, intill
dess annorlunda kan vara förordnat.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

18 §.

Klagan över beslut, som enligt
11 § meddelas av magistrat, kommunalborgmästare
eller polismyndighet,
må föras hos länsstyrelsen
inom tid, som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

Över beslut av länsstyrelse enligt
denna lag må klagan föras hos
Konungen i vederbörande statsdepartement
inom tid som i första stycket
sägs. Talan må dock icke föras
mot beslut, som i ärende om tillstånd
enligt 11 § 3 mom. 4) meddelas av
överståthållarämbetet eller, efter besvär,
av länsstyrelse.

Innefattar beslut tillstånd jämlikt
11 § till försäljning av tobaksvaror
i stad eller stadsliknande samhälle,
äger tobaksnäinnden föra talan mot
beslutet.

Beslut, varigenom meddelats tillstånd
som i 11 § sägs, skall anses
hava kommit klagande till del den
dag, då beslutet tillkännagivits genom
anslag enligt vad i 11 § sägs.
Sådant beslut skall utan hinder av
besvär lända till efterrättelse, intill
dess annorlunda kan vara förordnat.

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut
enligt denna lag må klagan icke
föras.

19 §. 19 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
öppethållande eller försäljningstid, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt
den avser arbetsrådets befogenhet
och verksamhet, den 1 oktober 194ö

Denna lag träder i kraft den 1
januari 194-9.

Sådan försäljning från automat -

Kiingl. Maj.ts proposition nr 248.

t Gällande lag:)

och i övrigt den i januari 1946 samt
gäller till och med den 31 december
1948. Beträffande förseelse mot lagen,
som begåtts under tiden för
dess giltighet, skall dock vad i lagen
är stadgat fortfara att gälla efter
sistnämnda dag.

Beslut, varigenom i kommun med
stöd av lagen den 30 maj 1919 om
begränsning av tiden för idkande av
handel och viss annan rörelse eller
med stöd av butik stång ning slag en
den 22 juni 1939 eller butikstängningslagen
den 18 juli 1942 fastställts
kortare affärstid ån den i 4
eller 5 § av denna lag medgivna,
förbliver i denna del giltigt till dess
det upphävts i den ordning, som
denna lag föreskriver.

Tillstånd jämlikt 11 § i någon av
butikstängningslagarna den 22 juni
1939 och den 18 juli 1942, vilket avser
viss tid efter den 31 december
1945 eller som meddelats att gälla
tills vidare, förbliver giltigt intill
den bestämda tidens utgång eller
till dess att tillståndet återkallats.
Tillstånd som meddelats att gälla
till och med den 31 december 1945
skall, därest förnyat tillstånd sökts
före den 1 oktober samma år men
ansökningen ej blivit prövad före
årets utgång, gälla till dess prövningen
ägt rum.

Beslut enligt 3, 6, 9, 11, 12 och
16 §§ av denna lag må meddelas efter
den 1 oktober 1945, dock med
verkan tidigast från denna lags
ikraftträdande.

(Kungl. Maj.ts förslag: )
apparat som varit undantagen från
tillämpningen av butik stängningslagen
den 29 juni 1945 må utan hinder
av bestämmelserna i den nga
lagen fortfarande äga rum, därest
apparaten funnits uppsatt före denna
lags ikraftträdande.

Tillstånd jämlikt 11 § 3 mom. 1),
2), 4), 5) eller 6) i någon av butikstängningslagarna
den 18 juli 1942
eller den 29 juni 1945, vilket meddelats
att gälla till och med den 31 december
1948, viss tid därefter eller
tills vidare, skall utan särskild ansökning
gälla tills vidare efter sistnämnda
dag, dock längst till och
med den 31 december 1951.

Övriga tillstånd jämlikt 11 § äldre
lag, som meddelats att gälla till och
med den 31 december 1948, viss tid
därefter eller tills vidare, skola, därest
förnyat tillstånd sökts före den
1 oktober samma år men ansökningen
ej blivit prövad före årets utgång,
gälla till dess prövningen ägt rum.

Beslut enligt 6, 9, 11, 12 och
16 §§ av denna lag må meddelas
efter den 1 oktober 1948, dock med
verkan tidigast från denna lags
ikraftträdande. Beslut enligt 11 §

1»

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

3 mom. 2) eller 5), vilket avser förlängning
av tillstånd, meddelat jämlikt
it § 3 mom. 3) eller 7) i någon
av butikstängningslagarna den 18
juli 1942 och den 29 juni 1945, må
meddelas utan att yttrande inhämtats
enligt vad i 11 § 1 mom. tredje
stycket stadgas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 9 april 1948.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och handelsdepartementen
samt t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet
Danielson, anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg,
fråga om ny butikstängningslag samt anför.

Inledning.

Sedan lång tid tillbaka har i vårt land funnits lagstiftning med bestämmelser
rörande den tid av dygnet då detaljhandel får förekomma. Den
första lagen i ämnet tillkom år 1909 och efterträddes av 1919 års lag om
begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse. Sistnämnda
lag avlöstes i sin tur av 1939 års butikstängningslag, som erhöll
tre års giltighetstid. Den år 1939 antagna lagen efterföljdes av 1942 års
butikstängningslag, som likaledes fick tre års giltighetstid och som ersattes
av den ännu gällande butikstängningslagen den 29 juni 1945 (nr 422).
Denna lag överensstämmer i huvudsak med sina närmaste föregångare och
gäller t. o. in. den 31 december 1948.

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 28 februari 1947 erhöll jag bemyndigande
att tillkalla högst sju sakkunniga för att biträda med utredning rörande
revision av butikstängningslagstiftningen. I mitt anförande till statsrådsprotokollet
uttalade jag såsom min mening, att en butikstängningslag
borde finnas även i fortsättningen. Jag höll emellertid före att vissa jämkningar
kunde företagas i lagen i syfte att tillgodose allmänhetens intresse
av en förbättrad varudistribution. De förvärvsarbetande husmödrarnas
problem påkallade därvid särskild uppmärksamhet. Jag antydde även några
av de vägar, som kunde tänkas bidraga till en mera tillfredsställande ordning
härvidlag. Även i övrigt, framhöll jag i mitt anförande, borde butikstängningslagen
bli föremål för översyn, därvid de möjligheter borde särskilt
beaktas som kunde leda till en smidigare tillämpning. Ett av de områden,
som gjorde sig påminda, vore regleringen av kioskhandeln.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24S.

Med stöd av del givna bemyndigandet tillkallade jag såsom sakkunniga
t. f. byråchefen i socialstyrelsen revisionssekreteraren K. E. Alexanderson,
ordförande, verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund G. Borgström,
ledamoten av riksdagens andra kammare fru Sigrid Ekendahl, förbundsordföranden
i Svenska handelsarbetareförbundet S. A. Johansson,
personalkonsulenten hos Stockholms allmänna restaurant aktiebolag fru
Gertrud Julin, revisorn hos Kooperativa förbundet H. Landström samt ledamoten
av riksdagens första kammare byråchefen Ingrid Osvald. Advokaten
T. Backe tillkallades för att såsom expert biträda de sakkunniga.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1947 års butikstängningssakkunniga,
ha den 20 december 1947 överlämnat ett betänkande med förslag
till ändrad butikstängningslagstiftning (SOU 1948: 3). De sakkunniga ha
ansett att det fortfarande föreligger behov av en butikstängningslagstiftning
och ha föreslagit att lagstiftningen göres permanent. Vid genomgång
av den nuvarande butikstängningslagen ha de sakkunniga kommit till det
resultatet, att endast några mindre jämkningar behöva göras i lagen, och
ha därför icke framlagt förslag till en ny butikstängningslag utan inskränkt
sig till att föreslå vissa ändringar i och tillägg till den gällande
lagen.

De sakkunnigas förslag är enhälligt. Advokaten Backe har dock i ett
särskilt yttrande framlagt vissa synpunkter på den s. k. fritidsförsäljningens
ordnande och därvid framhållit bl. a. att kioskerna bort tillförsäkras ökade
möjligheter att tillhandahålla allmänheten tobaksvaror på utsträckt tid.

Över de sakkunnigas förslag ha yttranden avgivits av socialstyrelsen,
kommerskollegium, järnvägsstyrelsen, arbetsrådet, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Norrbottens län, statens tobaksnämnd,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges
köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet,
Tobakshandlarnas riksförbund, Sveriges kioskidkares riksförbund,
Aktiebolaget Svenska pressbyrån, Svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges
korvhandlareförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Ostkustfisk
centralförening u. p. a., Sveriges konditorförening, Sveriges fruktoch
konfektyrhandlareförbund, Svenska mejeriernas riksförening u. p. a.,
Svenska fotografernas förbund, Busstationernas riksförening, Stockholms
garageägares och bensindistributörers förening, Bilverkstädernas riksförbund,
Sveriges automobilhandlareförbund, Kungl. automobilklubben, Motormännens
riksförbund, Svenska Petroleum Aktiebolaget Standard, Svenska
Gulf Oil Company Aktiebolag, Sveriges oljekonsumenters riksförbund,
Landsorganisationen i Sverige, Svenska handelsarbetareförbundet, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika Bremer-förbundet, Föreningen
socialarbetare inom industri- och affärsvärld, folkpartiets kvinnoförbund,
2 Hihang till riksdagens protokoll II saml. Nr 2''iS.

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

högerns centrala kvinnoråd och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.
Kommerskollegium har inhämtat yttranden från handelskamrarna, varjämte
överståthållarämbetet har hört polismästaren i Stockholm, länsstyrelsen
i Östergötlands län polismästaren i Norrköping, länsstyrelsen i
Malmöhus län polismästarna i Malmö och Hälsingborg, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län polismästaren i Göteborg samt länsstyrelsen i Örebro
län polismästaren i Örebro. Dessutom har Sveriges köpmannaförbund hört
vissa till förbundet anslutna branschorganisationer. De på sådant sätt framkomna
uttalandena ha redovisats i samband med remissyttrandena.

Skrivelser i ärendet ha inkommit från Stockholms automataktiebolag
samt ett antal enskilda personer.

Jag vill i det följande närmare redogöra för vad som förekommit i detta
ärende och börjar därvid med de nuvarande reglerna.

Översikt av gällande bestämmelser.

Den nuvarande butikstängningslagen är liksom sina föregångare konstruerad
såsom en lag, vilken angiver den yttre ramen inom vilken affärsidkaina
äga rätt att hålla sina butiker öppna. Lagen medför däremot icke
någon skyldighet för affärsidkarna att hålla affärerna öppna vissa tider av
dygnet.

I fråga om lagens tillämpningsområde gäller enligt 1 § att
lagen är tillämplig på såväl butiker som försäljning annorstädes än i butik.
Med butik förstås i lagen försäljningsställe, där detaljhandel idkas. Såsom
butik betraktas även rakstuga, frisérsalong och fotografiateljé.

Huvudregeln är att butik får hållas öppen för allmänheten endast under
tid då det enligt lagen är medgivet, den s. 1c. affärstiden. Utan hinder
av bestämmelserna i lagen får dock kund betjänas, som inkommit i försäljningslokal,
rakstuga, frisérsalong eller fotografiateljé å affärstid. Likaledes
får vara utlämnas eller försändas, om den sålts i butik under affärstid
eller till kund som nyss sagts. Yrkesmässig försäljning till allmänheten
av viss vara annorstädes än i butik får ske endast å affärstid för handel
med dylik vara.

Jämlikt 2 § butikstängningslagen undantagas från dennas tillämpningsområde
följande slag av försäljning eller öppethållande, nämligen 1) försäljning,
som bedrives under utövning av eller i samband med ordnad restaurang-,
kafé- eller konditorirörelse, såframt därvid till avhämtning eller
försändning icke försäljas andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror,
alkoholfria drycker eller tryckta skrifter, 2) försäljning å apotek,
3) försäljning av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande
av motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe,
där andra varor ej saluföras, 4) försäljning i järnvägsvagn eller
å annat trafikmedel till resande, 5) försäljning av program eller liknande
trycksaker, konfektyrer, färsk frukt eller levande blommor i teatrar, biografer
och andra nöjeslokaler, 6) försäljning av konfektyrer i förpackning

Kungl. Maj:Is proposition nr 248.

eller färsk frukt från automatapparat, som är uppsatt utanför butik, där
sådana varor saluföras, och som handhaves av butiksinnehavaren, ävensom
från dylik apparat, som är uppsatt i järnvägs väntsal eller inom annan
huvudsakligen för de resande avsedd del av järnvägs stationsområde,
7) försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa omfattning
och utan samband med annan handel bedriver med egna lantmanna-
eller trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst, 8) försäljning
av leksaksballonger eller andra smärre leksaker, om försäljningen sker
utomhus och i ringa omfattning samt utan samband med annan handel,
9) försäljning, utan samband med annan handel, dels av periodiska skrifter
och dels utomhus jämväl av andra tryckta skrifter, 10) försäljning av
kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i museer eller utställningslokaler
eller å andra sådana platser, 11) tillfällig försäljning för välgörande
eller annat ideellt ändamål samt 12) öppethållande av lokal, där utställningar
av verk av bildande konst ävensom alster av konsthantverk och
konstindustri, avsedda för försäljning, anordnas, för visning av dessa konstverk.

Butikstängningslagens grundläggande bestämmelser, nämligen de föreskrifter
som reglera den vanliga affärstiden, återfinnas i 4 och
5 §§. I detta hänseende gäller att butik får hållas öppen för allmänheten
å söckendag från kl. 8 till kl. 19 eller, under tiden 10—23 december, till
kl. 20. Bröd- och mjölkbutiker få dock å söckendag hållas öppna även
mellan kl. 7,30 och kl. 8. På sön- och helgdagar skola butikerna vara
stängda. Butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg,
margarin, bageri- och konditorivaror, pilsnerdricka, alkoholfria drycker,
färsk frukt eller levande blommor, får dock vara öppen för allmänheten
kl. 8—10. Om sön- eller helgdagar inträffa i följd, får vidare rakstuga
eller frisérsalong vara öppen kl. 8—10 en av dessa dagar.

Under 6—10 upptagas regler om kommunalt beslutade av vikelser

från den vanliga affärstiden.

I kommun må sålunda bestämmas, att den vanliga affärstiden skall inskränkas
eller att densamma får, utan att förlängas för vecka räknat, helt
eller delvis förläggas å annan tid än den i 4 eller 5 § medgivna, å sön- eller
helgdag dock ej under högmässogudstjänst. En förutsättning är att avvikelsen
finnes lämplig ur allmän synpunkt och prövas kunna ske utan otillbörligt
förfång för företag inom kommunen, som driva rörelse i butik, eller
för företag, som driva sådan rörelse av visst slag. Där det inom viss kommun
kan anses erforderligt för alt möjliggöra för skogs- och flottningsarbetare
samt andra långt från hemmet sysselsatta personer att göra inköp å
fritid, må vidare bestämmas, alt butik under sön- eller helgdag får hållas
öppen under högst två timmar, dock ej under högmässogudstjänst. Eu
kommunal avvikelse skall gälla hela kommunen, där ej synnerliga skäl
till annat föranleda. Olika bestämmelser få meddelas för butiker av skilda
slag. Bestämmelser få även meddelas för endast butiker av visst slag men
få däremot icke begränsas till eu eller flera angivna butiker. De avsedda
butikerna skola, i den mån så lämpligen låter sig göra, angivas genom
uppräknande av de varuslag vilka, uteslutande eller huvudsakligen, saluhållas
i butikerna.

Om kommunal avvikelse beslutar den myndighet, som utövar kommu -

2(1

Kiingl. Maj:ts proposition nr 248.

nens beslutanderätt. När fråga om sådan avvikelse uppkommit hos den
kommunala myndigheten, skall tillfälle beredas näringsidkare, arbetstagare
och andra, som skulle beröras av avvikelsen, att genom sina sammanslutningar
eller på annat sätt uttala sig i ärendet. Beslut om kommunal avvikelse
skall underställas länsstyrelsen och för sådant ändamål överlämnas,
där det avser annan stad än Stockholm, till magistraten eller kommunalborgmästaren
och beträffande kommun å landet till landsfiskalen i orten.
Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen skall insända beslutet
till länsstyrelsen med eget utlåtande. Länsstyrelsen äger att helt eller
delvis fastställa eller ock ogilla beslut om kommunal avvikelse. Fastställt
beslut skall på vederbörande kommuns bekostnad ofördröjligen kungöras
genom dess införande i länskungörelserna. Därjämte skall genom vederbörande
kommunala myndighets försorg tillkännagivande om kungörelsen
med angivande av dess huvudsakliga innehåll införas i minst en tidning
inom orten. Ändring eller upphävande av kommunal avvikelse skall ske i
samma ordning som nu sagts.

Enligt övergångsbestämmelserna till den nuvarande butikstängningslagen
skall beslut, varigenom i kommun med stöd av 1919, 1939 eller 1942 års
butik stängningslag fastställts kortare affärstid än den i 4 eller 5 §'' av 1945
års lag medgivna, förbli i denna del giltigt till dess det upphävts i den ordning,
som 1945 års lag föreskriver.

Efter tillstånd av länsstyrelsen kan näringsidkare få idka försäljning
å utsträckt tid. Bestämmelserna härom återfinnas i It §. Ansökning
om tillstånd till annan affärstid än den vanliga skall innehålla
uppgift om den tid och de varuslag, som framställningen avser, samt de
närmare omständigheter, under vilka öppethållandet eller försäljningen
avses skola äga rum. Tillfälle att avgiva yttrande över gjord ansökning
skall, där ej fråga är om öppethållande eller försäljning under allenast
kort tid, av länsstyrelsen beredas stads- eller kommunalfullmäktige
eller, där kommunalfullmäktige ej finnas, kommunalnämnden. Kommunens
beslutande myndighet må uppdraga åt kommunal nämnd, beredning
eller styrelse att avgiva sådant yttrande. Avser ansökning försäljning av
tobaksvaror i stad eller stadsliknande samhälle, skall länsstyrelsen före
ärendets avgörande inhämta utlåtande över ansökningen från statens
tobaksnämnd.

Beviljat tillstånd till annan affärstid än den vanliga skall gälla för viss
tid eller tills vidare och kan återkallas, när skäl därtill äro. I tillståndet
skall angivas den tid på dygnet, under vilken öppethållande eller försäljning
får äga rum, samt de varuslag, som därunder få säljas. Länsstyrelsen
äger meddela de ytterligare föreskrifter rörande försäljningens anordnande,
som finnas erforderliga. Länsstyrelsen skall till den som erhåller tillstånd
utfärda bevis härom, vari villkoren för tillståndet skola angivas. Detta bevis
skall, om rörelsen drives å särskilt försäljningsställe, vara uppsatt å väl
synlig plats därstädes samt i annat fall ständigt vara tillgängligt hos den,
som bedriver försäljningen. Beslut varigenom tillstånd lämnats skall tillkännagivas
genom anslag i länsstyrelsens lokal. Sådant tillkännagivande
bör ske inom fem dagar från beslutets dag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 248.

Tillstånd till annan affärstid än den vanliga må ej medgivas, om sökanden
icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet,
eller anledning finnes till antagande att han icke är lämplig att utöva verksamheten
eller hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhetscller
liknande synpunkt.

I It § 3 mom. angivas sju olika fall, i vilka tillstånd till annan affärstid
än den vanliga kan medgivas, där ej hinder som förut sagts föreligger. Följande
regler skola därvid lända till efterrättelse, varvid hänsyn bl. a. skall
tagas å ena sidan till det gagn för allmänheten och å andra sidan till de
olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till gjord
framställning.

Enligt 11 § 3 mom. 1) kan, där ej särskilda skäl till annat föranleda,
medgivande lämnas till sådan försäljning av konfektyrer, kex, alkoholfria
drycker, färsk frukt, fikon, dadlar, russin, honung i förpackningar om
högst 100 gram, produkter av svensk frukt, levande blommor, tryckta skritter,
vykort och tändstickor, vilken skall bedrivas från kiosk, stånd, bord
eller annat sådant försäljningsställe, där under den vanliga affärstiden endast
nämnda varor tillhandahållas. I allmänhet får tillstånd därvid icke
lämnas till försäljning någon veckodag längre än till kl. 22. Medgivande
varom här är fråga kan vidare lämnas till försäljning av nämnda varor
annorledes än från särskilt försäljningsställe, om försäljningen icke är förbunden
med handel med andra varor och i övrigt skäl därtill anses föreligga.

Där ej särskilda skäl till annat föranleda, kan enligt 11 § 3 mom. 2) tillstånd
lämnas till försäljning av konfektyrer, kex, alkoholfria drycker, färsk
frukt, fikon, dadlar, russin, honung i förpackningar om högst 100 gram,
produkter av svensk frukt och periodiska skrifter från annan butik än
under 1) sagts, där under den vanliga affärstiden endast dessa varor saluhållas.
I allmänhet får icke för någon veckodag medgivas längre öppethållande
än till kl. 22.

I samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad eller dylikt
kan jämlikt 11 § 3 mom. 3) medgivas försäljning under den utsträckta tid,
som med hänsyn till förhållandena anses erforderlig. Tillståndet får dock i
regel avse försäljning endast av de under 1) nämnda varuslagen samt lagad
mat och tobaksvaror.

Försäljning i direkt anslutning till station för järnvägs- eller lufttrafik
eller för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik kan med stöd av
11 § 3 mom. 4) medgivas under den utsträckta tid, som kan anses betingad
av de resandes behov. I regel får medgivandet dock avse försäljning allenast
av de under 1) nämnda varuslagen samt tobaksvaror och mindre pappersartiklar.

1 It § 3 mom. 5) uttalas att försäljning utomhus av varm korv eller
varm fisk samt bröd, potatis och senap, som tillhandahållas i samband däimed,
må medgivas i den utsträckning, som kan anses lämplig, dock endast
från fastställd plats.

Såframt icke särskilda skäl till annat föranleda, kan med stöd av 11 §
3 mom. 6) medgivande lämnas till sön- eller helgdagsförsäljning under
högst två timmar av levande blommor samt konfektyrer, kex, färsk trukt,
fikon, dadlar, russin, honung i förpackningar om högst 100 gram och pro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8.

dukter av svensk frukt från annan butik än under 1) sägs, där under den
vanliga affärstiden endast dessa varor saluhållas. Vidare må öppethållande
av fotografiateljé medgivas under högst två timmar under sön- eller
helgdag.

Slutligen kan enligt 11 § 3 mom. 7) öppethållande eller försäljning i
andra fall medgivas, då synnerliga skäl därtill äro.

Jämlikt övergångsbestämmelserna till den nuvarande butikstängningslagen
är tillstånd, som enligt 11 § i 1939 eller 1942 års butikstängningslag
meddelats för viss tid efter 1945 års utgång eller tills vidare, giltigt intill
den bestämda tidens utgång eller till dess att tillståndet återkallats.

Är eftergift från butikstängningslagens bestämmelser påkallad av särskilt
trängande behov, äger enligt 12 § Kungl. Maj:t förordna, att sådan
eftergift må tillgodonjutas för visst tillfälle, viss plats eller visst slag av
rörelse. I förordnandet skola meddelas de närmare föreskrifter, som i samband
med eftergiften finnas erforderliga.

Arbetsradet har att taga särskild befattning med frågor rörande
butikstängningslagens tillämpning. Sålunda stadgas i 3 § att på begäran
av domstol, länsstyrelse, allmän åklagare eller den, vars rätt därav beröres,
det åligger arbetsrådet att avgöra, huruvida butikstängningslagen äger tilllämpning
å viss försäljning eller visst öppethållande av butik. Är mål, som
handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom nyss sagts, skall domstolen
hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part sådant äskar eller domstolen
finner det nödigt. Slutligt utslag får i förevarande fall icke meddelas
av domstolen, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen till handa. I
annan fråga rörande butikstängningslagens tillämpning än nyss sagts har
arbetsrådet att avgiva utlåtande på begäran av domstol, länsstyrelse, allmän
åklagare eller den, vars rätt därav beröres. Särskilda bestämmelser
meddelas i 13 § rörande arbetsrådets sammansättning vid handläggningen
av förevarande ärenden.

överträdelse av butikstängningslagen eller föreskrift som meddelats med
stöd av lagen är enligt 14 § belagt med straffansvar.

Över länsstyrelses beslut enligt butikstängningslagen må enligt 18 g
besvär anföras hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Innefattar beslutet tillstånd
jämlikt 11g till försäljning av tobaksvaror i stad eller stadsliknande
samhälle, äger tobaksnämnden anföra besvär mot beslutet.

Butikernas öppethållande m. m.

Av redogörelsen för butikstängningslagens innehåll framgår att den i
lagen angivna vanliga affärstiden under vissa förutsättningar kan ändras
genom kommunala beslut, vilka skola fastställas av länsstyrelsen. De sakkunniga
ha ansett det vara av intresse att få kännedom om gällande
kommunala avvikelser från den vanliga affärstiden och
från länsstyrelserna infordrat uppgifter i detta hänseende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8.

De inhämtade uppgifterna — vilka avse förhållandena i maj 1947 — ge
vid handen, att kommunerna i ganska ringa utsträckning funnit skäl att
föreskriva ändringar i den vanliga affärstiden. Kommunala avvikelser voro
vid angivna tid gällande blott i 243 av landets omkring 2 500 kommuner.
Av nämnda 243 kommuner voro 63 städer och 128 belägna i Skåne. 1 flertalet
fall, nämligen 161, avsågo besluten tidigare stängning inom samtliga
eller de flesta branscher någon eller alla vardagar, eventuellt i förening
med särskilda avvikelser för vissa branscher och andra specialbestämmelser.
Inom 30 kommuner hade genomförts tidigare stängning och senare
öppnande inom samtliga eller flertalet branscher. En på sistnämnda sätt
förkortad affärstid kombinerad med stängning mitt på dagen torde inom
20 kommuner föreskrivits såsom obligatorisk.

Till belysande av de avvikelser från den vanliga affärstiden som gälla
för Stockholms del må i detta sammanhang återgivas innehållet i de regler,
som den 3 december 1945 beslutats av Stockholms stadsfullmäktige och
den 29 december 1945 fastställts av överståthållarämbetet. Reglerna lyda.

A. Butik må med nedan under 1—4 angivna undantag hållas öppen för
allmänheten å annan söckendag än lördag från kl. 8 till kl. 18 samt å lördag
från kl. 8 till kl. 16 under tiden fr. o. m. den 25 juni t. o. in. den 31 augusti
och till kl. 17 under övrig del av året; dock att å söckendagar under tiden
fr. o. m. den 15 t. o. in. den 23 december öppethållandet må utsträckas
till kl. 20.

1. Butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin
eller bageri- och konditorivaror, må å måndag och dag efter helgdag
hållas öppen för allmänheten från kl. 7 samt å lördag under hela året till
kl. 17 och å övriga söckendagar till kl. 18.30.

2. Butik, där huvudsakligen tobaksvaror och periodiska skrifter hållas
till salu, må å söckendag utom lördag hållas öppen för allmänheten till
kl. 19 och å lördag till kl. 18.

3. Butik, där endast konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt och
levande blommor saluföras, må å lördag hållas öppen för allmänheten
till kl. 18.

4. Ä påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton
må butik ej hållas öppen för allmänheten efter kl. 16.

B. Å sön- eller helgdag må butik med nedan angivna undantag ej hållas
öppen för allmänheten.

1. Butik, där handel idkas huvudsakligen med färsk frukt eller levande
blommor, må å sön- eller helgdag hållas öppen för allmänheten mellan
kl. 9 och kl. 11.

2. Inträffa sön- eller helgdagar i följd, må butik, där handel idkas huvudsakligen
med mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror,
pilsnerdricka eller alkoholfria drycker, hållas öppen för allmänheten en av
dessa dagar mellan kl. 8.30 och kl. 10 samt rakstuga eller frisérsalong en
av dessa dagar mellan kl. 9 och kl. 11.

Genom förmedling av Sveriges köpmannaförbund ha de sakkunniga erhållit
uppgifter från ett stort antal köpmannaföreningar och andra angående
de faktiskt tillämpade affärstiderna på olika orter
i landet. En sammanställning av de erhållna uppgifterna återfinnes i sär -

Kung!. Maj:ts proposition nr 2''i8.

skilda bilagor till betänkandet (s. 141—143), till vilka bär torde få hänvisas.
Till jämförelse med tillgängliga äldre uppgifter angående tiderna
för butikernas öppethållande ha de sakkunniga i en särskild bilaga (s. 144)
redovisat de faktiska affärstiderna under åren 1936 och 1942.

Eu jämförelse mellan uppgifterna för år 1947 och uppgifterna för åren
1936 och 1942 ger vid handen att tiderna för butikernas öppethållande oavbrutet
minskats under den senaste elvaårsperioden. Medan år 1936 kl. 3
uppgavs vara den vanliga öppningstiden för handelsbodar i allmänhet i
284 av 359 fall, utvisar den år 1947 gjorda undersökningen, att blott 39
uppgifter av 256 redovisa kl. 8 såsom den vanliga öppningstiden för dylika
affärer. I stället har kl. 9 övergått till att bli den vanligaste tiden för öppnandet
av affärer i allmänhet. Detta klockslag finnes upptaget i 147 av de
erhållna uppgifterna. I 68 fall förklaras kl. 8.30 vara den vanliga öppningstiden,
i ett fall kl. 8.45 samt i likaledes ett fall kl. 9.30, allt såvitt angår
måndag fredag. På lördagar öppna en del butiker tidigare. I uppgifterna
för år 1947 redovisas för denna dag kl. 8 såsom den vanliga öppningstiden
för affärer i allmänhet i 64 fall, kl. 8.30 i 74 fall, kl. 8.45 i ett
fall, kl. 9 i 116 fall samt kl. 9.30 i ett fall. En jämförelse mellan 1936 och
1947 års siffror ger vidare vid handen, att affärerna nu i allmänhet även
stänga tidigare än förr. År 1936 uppgavs kl. 18 vara den vanligaste stängningstiden
för affärer i allmänhet i 273 fall, kl. 18.30 i 5 fall, kl. 19 i 77
fall samt efter kl. 19 i ett fall. Längre öppethållande på fredagarna förklarades
förekomma i 45 av 359 fall. För lördagens del redovisades år 1936
kortare öppethållande i 38 men å andra sidan längre öppethållande i 32
fall. Enligt de för år 1947 erhållna uppgifterna förekommer icke någonstädes
inom de uppgiftslämnande föreningarnas verksamhetsområden, att
affärer i allmänhet bruka stänga senare än kl. 18 måndag—torsdag. I 210
fall uppgives sålunda kl. 18 vara den vanliga stängningstiden, i 42 fall
kl. 17.30 samt i 4 fall kl. 17. För fredagens del redovisas år 1947 senare
stängning av affärer i allmänhet endast i ett femtal fall. Den senare lördagsstängningen
har helt försvunnit av de inkomna uppgifterna att döma.
I stället har kl. 17 blivit den vanligaste stängningstiden på lördagen. Denna
tid redovisas i 150 uppgifter av 256. I 82 fall säges t. o. in. kl. 16 vara den
vanliga stängningstiden för nu ifrågavarande affärer. I 4 fall uppgives
kl. 16.30, i 5 fall kl. 17.30 samt i 10 fall kl. 18. De bär angivna siffrorna
för år 1946 avse året i allmänhet. Under sommarmånaderna förekommer
i viss utsträckning även tidigare stängning, särskilt på lördagarna. I 77 fall
av 256 förklaras affärer i allmänhet praktisera tidigare stängning på sommarlördagarna.
Lunch- eller middagsstängning mitt på dagen förekommer
måndag fredag enligt ungefär hälften av de erhållna uppgifterna samt i
63 av 256 fall även på lördagen.

Från länsstyrelserna ha de sakkunniga vidare inhämtat upplysningar
angående antalet i maj 1947 giltiga individuella tillstånd till utsträckt
affärstid jämlikt 11 § 3 mom. Med hänsyn till att tillstånd enligt 11 g
3 mom. 3) — d. v. s. tillstånd till försäljning i samband med nöjestillställning,
idrottstävling, friluftsbad o. d. — ofta beviljas endast för kortare
tid, begärdes för dessa tillstånd uppgifter om antalet under år 1946 meddelade
tillstånd. En sammanställning av de lämnade siffrorna visar, i jäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 2b8. 25

förelse med motsvarande siffror avseende slutet av åren 1941 och 1944,
följande:

Antalet tillstånd i slutet

av år 1941 ............

Antalet tillstånd i slutet

av år 1944 ..........

Antalet tillstånd i maj
1947..................

1)	2)	3)	4)	5)	6)	7)	Tillstånd meddelade med stöd av två eller flera punkter i 11 §3 mom. eller utan angivande av särskild punkt	Summa
1 075	756	542	750	601	1 _	184	_	3 908
1 654	612	327	1 238	863	225	706	158	5 783
2 407	709	2 645	1 188	1 064	229	752	671	7 665

1 11 § 3 mom. 6) saknade motsvarighet i 1939 års butikstängningslag.

2 Antalet under år 1946 meddelade tillstånd.

I detta sammanhang torde även få nämnas att socialstyrelsen för de sakkunnigas
räkning företagit vissa undersökningar angående kundfrekvensen
å olika veckodagar och olika tider i butiker
av skilda slag. Undersökningarna hänförde sig till tiden 6—12 oktober 1947
och omfattade 8 städer, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,
Borås, Uppsala, Nyköping och Östersund, samt avsågo 327 av branschorganisationerna
utvalda mjölk-, speceri-, charkuteri-, frukt-, tobaks-, järnoch
beklädnadsaffärer. Resultatet av socialstyrelsens undersökningar redovisas
i en särskild bilaga till betänkandet (s. 126—130), till vilken hänvisas.

En sammanfattning av undersökningarna visar att i mjölkbutikerna
kundantalet är relativt jämnt fördelat över veckodagarna utom beträffande
lördagen, som uppvisar ett väsentligt högre antal kunder. Endast ett fåtal
av de undersökta butikerna håller öppet ett par timmar på söndagarna. De
som hålla öppet ha emellertid en mycket kraftig tillströmning av kunder.
Under vardagarna är tiden efter kl. 16 något starkare belastad än förmiddagstimmarna.

Kundantalet i speceributikerna är ganska likformigt fördelat över olika
lider under veckan. Efter kl. 17 på fredagarna och efter kl. 12 på lördagarna
noteras dock en väsentligt högre kundfrekvens. Särskilt gäller detta
lördagarna. Butiker med lunchstängning ha ett något högre medelantal
kunder än butiker utan lunchstängning. Denna skillnad framträder tydligast
beträffande morgontimmarna fram till lunch resp. till kl. 12.

Charkuteributikerna ha sin lägsta försäljning på måndagarna. I vissa
städer (Malmö, Göteborg, Norrköping, Borås och Nyköping) har en del av
dessa butiker stängt efter kl. 13 på måndagarna. Det största antalet kunder
märkes fredagar och lördagar. På fredagen är tiden 1<I. 16—18 särskilt be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8.

lastad, på lördagen fördelar sig antalet kunder mera jämnt över hela dagen.
I Borås ha såväl charkuteri- som speceriaffärer öppet kl. 18—19 på fredagarna.
För båda slagen noteras hög kundfrekvens denna timme.

Speciella frukt- och konfektyraffärer finnas endast i ett fåtal orter. 1
denna undersökning ingå endast butiker i Stockholm, Göteborg, Norrköping
och Borås. Dessa butiker ha i regel låg försäljning under förmiddagstimmarna
och hög mellan kl. 16 och 18. De flesta hålla öppet efter kl. 18,
i vissa fall ända till kl. 22. Medelantalet kunder efter kl. 18 är under hela
veckan högre än medeltalet för varje dag. Särskilt hög kundfrekvens märkes
lördagar och söndagar.

Tobaksaffärerna uppvisa en mycket stark ansvällning av antalet kunder
efter.kL.16- På lördagarna sätter ökningen in redan mellan kl. 12 och 16.
Försäljningen efter kl. 18 är betydligt högre än under förmiddagstimmarna
men ej så hög som mellan kl. 16 och 18.

Inom järnhandeln förekomma butiker med lunchstängning betydligt oftaie
än butiker utan lunchstängning. I de förra är kundantalet per timme
i regel något högre än i de senare. Största antalet kunder märkes efter
kl. 17 samt efter kl. 12 på lördagarna. I undersökningen ingår ett fåtal järnaffärer,
som hålla Öppet kl. 18—19 på fredagarna. Dessa affärer redovisa
cn avsevärd försäljning under denna timme.

Beträffande beklädnadsaffärerna är tiden efter kl. 12 på lördagarna fullkomligt
dominerande. Under lördagen är kundantalet under varje redovisningstimme
dubbelt så högt som under andra tider i veckan. Även inom
denna bransch förekomma några enstaka butiker, som hålla öppet mellan
kl. 18 och 19. Försäljningen är i dessa fall mycket låg, vilket emellertid —
enligt vad socialstyrelsen framhåller — kan bero på en tillfällighet och ej
alls behöver innebära, att besöksfrekvensen skulle bli låg, om dylika butiker
allmänt hölles öppna en kväll i veckan.

Vidare må framhållas, att Svenska handelsarbetareförbundet till de sakkunniga
överlämnat en inom förbundet gjord utredning om kundfrekvensen
under den sista affärstimmen av dagarna den 18—23 augusti 1947 i
605 butiker, representerande 68 orter i landet. Utredningen — som bygger
på uppgifter från de affärsanställda — är avsedd att ge en föreställning
om i vilken utsträckning de kunder, som göra sina inköp kort före stängningsdags,
av förvärvsarbete äro förhindrade att göra sina uppköp å andra
tider. Av utredningen framgår att det i betydande omfattning förekommer
att sådana kunder, som icke på grund av yrkesarbete äro tvungna därtill,
besöka affärerna under den sista timmen på dagen. Beträffande resultatet
av undersökningen i övrigt hänvisas till betänkandet (s. 145—146).

Reformkrav.

Utöver den i det föregående omnämnda kundfrekvensundersökningen har
socialstyrelsen för de sakkunnigas räkning företagit vissa utredningar rörande
den kvinnliga allmänhetens, särskilt förvärvsarbetande husmödrars,
inköpsproblem samt önskemål beträffande butikstiderna. En redogörelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

för resultatet av denna opinionsundersökning återfinnes å
s. 131—140 i betänkandet.

Liksom kundfrekvensundersökningen avser opinionsundersökningen städerna
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Borås, Uppsala, Nyköping
och Östersund. Undersökningsmaterialet utgöres av 1 715 frågeformulär,
ifyllda av hemmafruar (492), förvaltningspersonal (456), personal i livsmedelsbutiker
(162), annan butikspersonal (149) och arbeterskor (456).

Enligt omkring 30 % av samtliga svar har vederbörande stora eller
ganska stora svårigheter att hinna med butiksbesök och andra ärenden. Av
arbeterskorna förklara sig 46 % och av förvaltningspersonalen 42 % ha dylika
svårigheter. För butikspersonalen i andra butiker än livsmedelsbutiker
är motsvarande siffra 36 %. Bland hemmafruarna och de anställda i livsmedelsbutiker
redovisas däremot huvudsakligen inga nämnvärda svårigheter.

Med fördelning på yrkesgrupper redovisas i följande tabell husmödrarnas
inställning till vissa åtgärder för att underlätta inköpen.

Olika åtgärder kunna övervägas för att underlätta butiksinköpen. Angiv vilka av följande
åtgärder som för Er egen del skulle innebära en fördel.

Samtliga orter. Procentuell fördelning.

	Hemma-	Förvalt-	Butikspersonal
	nings- personal			i i \| i
	fruar	Livsmedel	Övriga
Mjölkbutikerna öppnas
före kl. 8. Stor fördel............	13.8	24.3	3.7	14.8	7.2	14.0
Ganska stor fördel ....	2.4	6.6	2.5	4.7	i.i	3.4
	9.4	11.8	6.8	6.7	2.9	7.8
Ingen nämnvärd fördel.	62.6	39.7	68.5	47.0	49.1	52.1
Ej svar ..............	11.8	17.6	18.5	26.8	39.7	22.7
Sumina	100	100	100	100	100	100
Butikerna hälla allmänt
öppet en viss kväll i veckan.
Stor fördel............	8.3	31.8	5.6	9.4	34.9	21.5
Ganska stor fördel . . . .	4.9	13.2	1.2	4.7	11.6	8.5
Viss fördel............	10.0	13.6	6.2	5.4	12.5	10.8
Ingen nämnvärd fördel.	59.1	20.6	58.6	39.6	13.2	34.9
Ej svar ..............	17.7	20.8	28.4	40.9	27.8	24.3
Summa	100	100	100	100	100	100
Ett joursystem bland buti-
kerna införes, så alt man på vardagskvällarna all-tid kan finna någon öppen butik i varje bransch.
Stor fördel............	12.2	29.2	8.6	13.4	33.1	22.0
Ganska stor fördel . . . .	4.7	8.8	1.2	3.4	7.5	6.1
Viss fördel............	15.7	1 1.6	5.6	6.0	9.9	11.3
Ingen nämnvärd fördel.	52.2	26.5	55.6	38.9	16.0	34.9
Ej svar ..............	15.2	23.9	29.0	38.3	33.5	25.7
Summa	100	100	100	100	100	100

Kungl. Maj.ts proposition nr 2b8.

Enligt tabellen skulle sålunda drygt 17 % av samtliga anse att det skulle
innebära stor eller ganska stor fördel för dem om mjölkbutikerna öppnade
före kl. 8. Det är huvudsakligen förvaltningspersonalen samt husmödrar
i Östersund, Nyköping och Stockholm som avgivit detta svar. Personalen
i livsmedelsbutikerna är av naturliga skäl minst intresserad av en sådan
reform, medan övriga butiksanställda till nära 20 97 anse den fördelaktig.
Även hemmafruarna äro i ganska stor utsträckning (16 %) positivt inställda.

Ett betydligt starkare intresse visar sig, när det gäller allmänt öppethållande
en kväll i veckan. Omkring 30 97 av samtliga anse, att det vore
fördelaktigt (= »stor fördel» eller »ganska stor fördel») med en sådan reform.
Särskilt stark är den positiva inställningen till denna fråga hos arbeterskorna
(47 %) och förvaltningspersonalen (45 97). Intresset för saken
är ganska stort i samtliga städer, starkast i Östersund (37 97), och svagast
i Nyköping (19 97). I övriga städer rör det sig i regel om Va av svaren.

I stort sett samma inställning råder till förslaget om joursystem bland
butikerna. De affärsanställda äro emellertid något mer positiva till detta
förslag. I Uppsala önska nära 37 97 av samtliga denna reform, medan Nyköping
också i detta fall uppvisar det minsta intresset (18 %).

Om ett allmänt öppethållande av butikerna en kväll i veckan införes,
önska de flesta husmödrar, såväl hemmafruar som förvärvsarbetande, att
denna dag måtte bli fredagen. Kl. 19 är den stängningstid, som helst önskas,
men även kl. 20 önskas i ett stort antal fall.

Beträffande de varuslag, som husmödrarna önska köpa på kvällarna,
visar det sig att i nära 43 97 av fallen man önskar köpa kläder och skor.
Inom alla yrkesgrupper anses just dessa varor höra till de angelägnaste
önskemålen. Först långt därefter följa matvaror av olika slag. De varor,
som redan nu kunna köpas efter kl. 18, såsom tobak, frukt och blommor
nämnas i ett stort antal fall men dominera på intet sätt. Bland hemmafruarna
komma dock tobak svarorna främst.

Av samtliga de husmödrar, som deltagit i undersökningen, önska 69 %
besöka damfrisering på kvällarna. Inom de olika yrkesgrupperna uppvisa
hemmafruarna och butikspersonalen i livsmedelsbutiker den lägsta andelen
(ca 51 97 ) och förvaltningspersonalen den högsta (86 97).

I en fråga i formuläret gällde det att taga" ställning till olika alternativ
för allmänt öppethållande en kväll i veckan, vilket skulle motvägas av tidigare
lördagsstängning. Besultatet framgår av följande sammanställning.

Önskar Ni, att affärerna skulle hålla öppet någon kväll i veckan enligt något av

följande alternativ?

Procentuell fördelning.

	Hemma-	Förvalt-	Butikspersonal
		nings-			Arbeterskor	Samtliga
		personal	Livsmedel	Övriga
Till kl. 19 och stänga lör-
dagar kl. 16 ..........	22.6	45.6	6.8	22.1	50.2	34.5
Till kl. 20 och stänga lör-
dagar kl. 15 ..........	18.7	16.5	17.9	19.5	12.3	16.4
Bättre som det är ......	50.8	29.6	63.0	47.0	24.6	39.0
Ej svar ................	7.9	8.3	12.3	11.4	12.9	10.1
Summa	100	100	100	100	100	100

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

Drygt 50 % uttalade sig sålunda för en ändring, medan 39 ''/< ansågo det
rådande systemet vara bättre. Omkring hälften av förvaltningspersonalen
och arbeterskorna önskade den förändringen, att butikerna skulle hålla
öppet till kl. 19 på fredagarna oeh stänga kl. 16 på lördagarna. Detta resultat
bör jämföras med svaren på frågorna om olägenhet av tidig lördagsstängning.
Ungefär 27 % av förvaltningspersonalen och arbeterskorna ansågo,
att stängning kl. 16 på lördagarna medför olägenheter lör dem. Beträffande
15-stängning på sommarlördagarna är motsvarande tal 39 7o för
arbeterskorna och 29 % för förvaltningspersonalen.

I fråga om mjölkbutikernas öppethållande på söndagarna anse 47 % av
de husmödrar, som ej ha kylskåp, och 25 ''A av övriga husmödrar att det
skulle vara en stor eller ganska stor fördel med öppna mjölkbutiker på
sommaren. Skillnaden mellan de båda grupperna är betydligt mindre, när
det gäller vintern.

I de tre städer, där mjölkbutikerna hållas öppna på söndagarna, uppge
54 Vo av de husmödrar, som ej ha kylskåp, att det skulle innebära »Stora
olägenheter» eller »Ganska stora olägenheter» på sommaren, om butikerna
vore stängda. Även 31 Vo av dem som ha kylskåp lämna detta svar. Av dessa
husmödrar ange 17 %, att olägenheter föreligga även på vintern. Bland dem
som ej ha kylskåp är andelen husmödrar, som avge detta svar, ungefär
densamma.

Lunchstängning förekommer i samtliga städer, som ingå i undersökningen.
Beträffande husmödrarnas inställning till lunchstängningen redovisas
det största antalet svar upptagande »Stor olägenhet» och »Ganska
stor olägenhet» i Uppsala (36%), minsta antalet i Göteborg (11 %>) och
Stockholm (18%). De husmödrar, som i första hand ha olägenheter av
lunchstängningen, äro förvaltningspersonalen (31 % av samtliga) och butikspersonalen
i andra butiker än livsmedelsbutiker (26 % ). Procenttalen
växla ganska avsevärt mellan olika städer.

Intresset för automater med paketerade livsmedel och konserver tycks
vara ganska ringa. Av samtliga svar ange endast 14 % någon mera avsevärd
fördel. I allmänhet synas arbeterskorna vara mest positivt inställda
till saken. Högsta relativa antalet husmödrar, som visat intresse för införande
av dylika automater, märkes i Stockholm med 18 % av samtliga
tillfrågade.

Till de förvärvsarbetande ställdes en fråga om i vilken utsträckning och
på vilka villkor de kunna erhålla ledighet för större inköp och vissa andra
ärenden. När det gäller större inköp synas de anställda i andra affärer än
livsmedelsbutiker ha de största möjligheterna att tå ledigt utan någon motprestation.
Drygt 40 % av arbeterskorna och knappt 20 % av personalen i
livsmedelsbutikerna kunna få ledigt med löneavdrag. Beträffande arbeterskorna
beror detta sannolikt på att de i stor utsträckning arbeta på
ackord. Bland förvaltningspersonalen är det vanligare, att tiden inarbetas.
Denna grupp bar svårast att få ledigt för inköp. 1 22 V av fallen var detta
icke möjligt.

För läkarbesök kan i de flesta fall ledighet erhållas utan löneavdrag och
utan att tiden behöver arbetas in. Undantag härifrån utgöra arbeterskorna,
som till 51 % måste vidkännas löneavdrag. I regel kan ledighet också erhållas
för tandläkarbesök, dock är det i sådana fall vanligare med löneavdrag
än när det gäller läkarbesök.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2b8.

På begäran av de sakkunniga ha länsstyrelserna till de sakkunniga inkommit
med de synpunkter, som länsstyrelserna ha på frågan om revision
av butikstängningslagen. En redogörelse härför återfinnes å s. 18—29 i
betänkandet.

De sakkunniga ha även berett andra myndigheter samt ett stort antal
organisationer tillfälle att framföra sina önskemål beträffande butikstängningslagens
framtida utformning. Vad som från olika håll anförts i de avgivna
yttrandena redovisas å s. 30—Öl i betänkandet.

Behovet av butikstängningslag.

De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas mening ha arbetstagarna inom
detaljhandeln intresse av en butikstängningslagstiftning såsom en garanti
mot en för dem ogynnsam förläggning av arbetstiden. Lagstiftningen borde
emellertid närmast uppfattas såsom en social skyddslagstiftning till förmån
för köpmännen och deras familjemedlemmar. Därjämte borde lagen
betraktas såsom en näringslagstiftning med uppgift att skapa likartade
konkurrensförhållanden mellan olika företag. Sammanfattningsvis uttala
de sakkunniga, att det även i fortsättningen föreligger behov av en butikstängningslagstiftning
med uppgift att trygga skälig fritid åt butiksinnehavarna
och deras familjer, att garantera de anställda en rimligt förlagd
arbetstid samt att hindra en osund konkurrens beträffande tiderna för
butikernas öppethållande.

De sakkunniga anse att butikstängningslagen alltjämt bör vara en lag
som angiver den yttre ram, inom vilken affärsidkarna äga rätt hålla butikerna
öppna. De sakkunniga avvisa således tanken att ge lagstiftningen
sådan karaktär, att den ålägger affärsidkarna skyldighet att hålla affärerna
öppna vissa tider av dygnet. I detta hänseende framhålla de sakkunniga
att det icke torde kunna göras gällande, att köpmännen utan
bärande skäl åsidosatt allmänhetens intressen. De längre gående inskränkningar
i de taktiskt tillämpade affärstiderna, vilka genomförts, torde böra
ses mot bakgrunden av detaljhandelns stora personalsvårigheter ävensom
varuknappheten inom flera branscher. En avsevärt förlängd affärstid skulle
vidare säkerligen medföra en ökning av distributionskostnaderna, som i
längden måste avspegla sig i varupriserna. Enligt de sakkunnigas uppfattning
bör det vara möjligt att genom förhandlingar mellan representanter
för samtliga berörda intressenter — köpmännen, de affärsanställda och
allmänheten — på frivillighetens väg komma fram till de för allmänheten
mera tillfredsställande affärstider, som f. n. äro praktiskt genomförbara.

Vid genomgång av den nuvarande butikstängningslagen ha de sakkunniga
kommit till det resultatet att det endast behövdes vissa mindre jämkningar
i lagen.

De erfarenheter, som vunnits angående den nuvarande butikstängningslagstiftningens
ändamålsenlighet i stort, ge enligt de sakkunnigas uppfatt -

Kiingl. Maj.ts proposition nr 248.

ning belägg för att det ej längre föreligger behov av en regelbundet återkommande
översyn av denna lagstiftning. De sakkunniga föreslå därför
att lagen göres permanent. Detta innebure givetvis icke, framhålla de sakkunniga,
att lagen ej kunde göras till föremål för ändringar då så funnes
påkallat. Det syntes emellertid icke vara nödvändigt att efter viss på förhand
bestämd tid ompröva lagens bestämmelser utan att något särskilt
behov härav gjort sig gällande.

Remissyttrandena. I remissyttrandena vitsordas allmänt att det även
fortsättningsvis föreligger behov av en butikstängningslagstiftning. Endast
socialstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs län samt handelskammaren i
Örebro ha i detta hänseende uttalat avvikande mening. Av dessa anser
socialstyrelsen att huvudmotiveringen för butikstängningslagens bibehållande
bortfallit efter tillkomsten av den reglering av de butiksanställdas
arbetstid, som skett genom 1942 års arbetstidslag för detaljhandeln. Socialstyrelsen
fortsätter:

Därjämte föreligger numera föga behov av alt genom en särskild lag
garantera de anställda en rimligt förlagd arbetstid, enär denna fråga kan
lösas genom avtal mellan parternas organisationer. Däremot kan styrelsen
instämma i att butikstängningslagen alltjämt har en viss uppgift att fylla
för att förhindra osund konkurrens. Emellertid kan diskuteras, om man
har anledning skydda mot dylik konkurrens genom en butikstängningslag,
som innebär reglering av ett flertal förhållanden med svåra gränsdragningar
och därför måste innehålla en mängd detaljbestämmelser. Icke utan
ett visst fog anföres butikstängningslagen som ett exempel på »KrångelSverige».
Med hänsyn till att en butikstängningslag måste bli invecklad och
detaljerad, är styrelsen närmast benägen att förorda, att denna lagstiftning
slopas. Vid detta ställningstagande har styrelsen beaktat, att följden åtminstone
under en övergångstid på sina håll kan bli en icke önskvärd utsträckning
av affärstiden i konkurrenssyfte. Några större farhågor för en
dylik utveckling på längre sikt lär man dock icke behöva hysa. Några av
butikstängningslagens stadganden måste för övrigt bibehållas, bl. a. rörande
vilka olika slag av varor som få säljas i kiosker och från liknande
affärsställen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län hänvisar i sitt remissyttrande till de
synpunkter på frågan, som länsstyrelsen närmare utvecklat i yttrande till
de sakkunniga (betänkandet s. 18—19). 1 sistnämnda yttrande har länsstyrelsen
uttalat att butikstängningslagstiftningen utgjorde ett hinder för
utvecklingen och att behov av dylik lagstiftning knappast funnes numera.
Därest lagstiftningen slopades, kunde förutsättas att affärsidkarna på olika
platser efter förhandlingar med kommunala myndigheter och med den köpande
allmänheten, t. ex. husmodersföreningar och andra sammanslutningar,
såsom fackföreningar och jordbrukarorganisationer in. fl., kunde
finna eu lämplig avvägning av affärstidens längd och dess förläggning på
dygnet.

•i- Kungl. Maj:Is proposition nr 2t8.

Handelskammaren i Örebro har framfört liknande synpunkter.

Tanken att förändra butikstängningslagens karaktär från en lag, som
anger den yttre ram inom vilken butikerna få vara öppna, till en tvångslag,
som ålägger affärsmännen att hålla öppet vissa tider av dygnet, har
ieke vunnit anslutning i något remissyttrande. T samtliga yttranden förordas
sålunda att lagens nuvarande karaktär bibehålies. Föreningen socialarbetare
inom industri och affärsvärld anser sig böra framhålla, att därest
del vid de förhandlingar som förordats av de sakkunniga visade sig, att
handeln icke ville tillmötesgå allmänhetens krav på butikernas öppethållande
en dag i veckan någon timme längre, behovet av ett sådant öppethållande
dock vore av så vitalt intresse, att ett tvångsvis genomförande av en
sådan bestämmelse kunde vara berättigad.

Förslaget att göra butikstängningslagen permanent tillstyrkes av samtliga
remissinstanser med undantag av socialstgrelsen, länsstyrelserna i Örebro
och Västerbottens län samt Sveriges kioskidkares riksförbund.

Socialstyrelsen — som på sätt framgår av det föregående anser fortsatt
behov av butikstängningslag knappast föreligga — uttalar att därest lagen
skall bibehållas den liksom nu bör erhålla begränsad giltighetstid.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att skälen för lagstiftningens bibehållande
efter hand komme att alltmera försvagas, enär bl. a. handelns
organisationer genom överenskommelser kunde reglera en ur olika synpunkter
lämpligt avvägd affärstid. Förslaget att göra lagstiftningen permanent
vore därför ej av behovet påkallat. Lämpligen borde lagens fortsatta
giltighetstid kunna begränsas till fem år. Även länsstyrelsen i Örebro län
förordar en till fem år begränsad giltighetstid.

Departementschefen. Lagstiftning med förbud att idka handel under vissa
tider av dygnet har tunnits i vårt land sedan år 1909. Den nu gällande
butikstängningslagen av den 29 juni 1945 har liksom sina båda närmaste
föregångare treårig giltighetstid. Denna tid utgår den 31 december 1948.
Därför måste vid innevarande års riksdag ståndpunkt tagas till frågan
huruvida lagstiftningen skall erhålla förlängd giltighet och, om så finnes
böra ske, i vad mån ändringar böra vidtagas i lagen.

När den första butikstängningslagstiftningen infördes, motiverades behovet
därav främst med att det ansågs påkallat att få till stånd en reglering
av den långa arbetstid, som då i vidsträckt omfattning gällde för de inom
handeln anställda. Och då lagen förnyades år 1919 var det också i första
band hänsynen till de anställda, vilken åberopades såsom motivering för
lagstiftningen. Vid sidan härav betonades emellertid lagstiftningens betydelse
såsom ett medel att bereda butiksinnehavarna själva fritid och att
mellan de olika näringsidkarna åstadkomma likartade konkurrensförhållanden.
Dessa skäl för en butikstängningslag ansågos sedermera, efter det
en arbetstidslag för detaljhandeln införlivats med lagstiftningen, så tungt

Kungl. Maj:ts proposition nr 248. 33

vägande att de motiverade ett bibehållande av en särskild butikstängningslag.

Redan i samband med att jag den 28 februari 1947 erhöll bemyndigande
att tillkalla sakkunniga för att biträda vid utredning rörande revision av
butikstängningslagstiftningen uttalade jag såsom min mening att det icke
läte sig göra att avskaffa butikstängningslagen. Även om arbetstiden för de
anställda vore reglerad i annan ordning krävde andra viktiga sociala önskemål
liksom också näringspolitiska intressen att butikstängningslagen bibehölles.
Jag syftade därvid särskilt på de tidigare framförda motiven för
lagstiftningen, nämligen angelägenheten av att trygga skälig fritid åt butiksinnehavarna
och att åstadkomma i stort sett likartade konkurrensförhållanden
mellan de olika företagen.

De sakkunniga ha i sitt den 20 december 1947 framlagda betänkande såsom
sin uppfattning enhälligt uttalat, att det fortfarande föreligger behov
av en butikstängningslagstiftning. De sakkunniga ha vidare föreslagit att
lagstiftningen göres permanent.

Den uppfattning angående butikstängningslagens behövlighet, åt vilken
jag redan givit uttryck och som omfattats av de sakkunniga, har vunnit anslutning
i så gott som samtliga remissyttranden. Endast några enstaka
röster ha höjts för lagens avskaffande. De skäl mot lagens bibehållande
som därvid anförts äro desamma som tidigare åberopats men då avvisats.
Med hänsyn härtill och då läget på detta område knappast kan anses ha
förändrats sedan statsmakterna senast hade att taga ställning till denna
fråga, finner jag icke skäl att frångå den uppfattning i saken jag redan
givit tillkänna. Jag anser alltså att en butikstängningslag bör finnas även
i fortsättningen.

På de av de sakkunniga anförda skälen tillstyrker jag att butikstängningslagens
giltighet i fortsättningen icke begränsas till viss tid.

Det är icke förvånande om meningarna bryta sig beträffande frågan hur
butikstängningslagen lämpligen bör utformas. Vid en lagstiftning på detta
område gäller det nämligen alt tillgodose flera olika intressen, som kunna
sägas korsa varandra i olika plan. Den köpande allmänheten har anspråk
på att varudistributionen blir så god som möjligt och att inga onödiga hinder
resas för butiksinköpen. Häremot stå köpmännens intresse, att icke genom
förlängda butikstider åsamkas ökade uppoffringar och förhöjda kostnader,
samt de anställdas krav på att erhålla en lämplig förläggning av
arbetstiden. Dessutom tillkommer den vanliga handelns intresse av konkurrensskydd
mot kioskhandeln, statsfinansiella skäl i fråga om tobakshandeln
etc.

De olika butikstängningslagar, som hittills efterträtt varandra, ha samtliga
varit så konstruerade att de angivit den yttre ram, inom vilken affärsidkarna
ägt hålla butikerna öppna. De sakkunniga ha funnit denna ordning
böra bestå och ha avvisat tanken att ge lagstiftningen karaktär av
;{ — Bihang till riksdagens protokoll 1!)fi8. I samt. Nr 248.

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

tvångslag i fråga om butikernas öppethållande. Denna mening delas av mig.
Liksom de sakkunniga anser jag andra vägar än tvångslagstiftningens böra
beträdas när det gäller att tillgodose konsumenternas berättigade krav i
detta hänseende.

I fråga om butikstängningslagens utformning i övrigt ha de sakkunniga
funnit, att den nuvarande lagen i stort sett är väl avvägd och att därför
endast mindre jämkningar i lagen äro påkallade. På sätt kommer att närmare
framgå av det följande delas denna uppfattning av köpmännen och
de anställda, och icke heller från allmänhetens synpunkt synes vara just
något att erinra mot den gällande lagens form, även om de i praktiken
rådande förhållandena på detta område stundom icke anses i allo tillfredsställande.

Såsom jag redan framhållit i direktiven för de sakkunniga anser jag
det synnerligen angeläget att butikstängningslagen får sådan utformning
att lagen icke vållar några onödiga svårigheter för konsumenterna. Utgångspunkten
synes mig böra vara att bestämmelserna utformas på sådant
sätt, att de medföra så få inskränkningar i allmänhetens möjligheter att
bekvämt göra inköp som äro möjliga utan att andra berättigade intressen
därigenom åsidosättas. Vidare bör lagen naturligen vara sådan att den
lämnar utrymme för en smidig tillämpning.

Vid denna avvägning har jag i likhet med de sakkunniga funnit att några
mera omfattande lagändringar icke behöva vidtagas. I fortsättningen kommer
jag att närmare ingå på de olika problem som här möta.

Lagens tillämpningsområde.

De sakkunniga. De nuvarande bestämmelserna i butikstängningslagen
angående lagens tillämpningsområde synas de sakkunniga i stort sett ändamålsenliga,
och endast i fråga om försäljningen av motor- eller smörjoljor
samt automatförsäljningen ha de sakkunniga ansett jämkningar påkallade.

De sakkunniga ha sålunda icke ansett sig kunna förorda någon sådan
ändring av den under 2 § 1) upptagna undantagsbestämmelsen, att där
avsedda serveringslokaler skola få lov att försälja även
tobaksvaror till försändning eller avhämtning. Till motivering
av sin ståndpunkt härutinnan anföra de sakkunniga bl. a. följande:

De sakkunniga äro medvetna om att förevarande bestämmelse icke omfattas
med förståelse av stora delar av allmänheten. Det skulle emellertid
kunna leda till betydande avbräck för den normala tobakshandeln om ifrågavarande
näringsställen finge rätt att fritt försälja tobak utom vanlig
affärstid. Redan ur allmänna rättvisesynpunkter synes det därför icke
kunna förordas att utvidga det ifrågavarande undantagets räckvidd. Härtill
kommer, att den rationalisering och sanering av tobakshandeln, som
genomförts med stöd av den särskilda tobaksmonopollagstiftningen, skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

1 icke obetydlig grad motarbetas, därest serveringsställen finge tillhandahålla
allmänheten tobak till avhämtning. Allmänhetens nuvarande svårigheter
att inköpa tobak utom vanlig affärstid torde vidare komma att betydligt
minskas, därest såsom de sakkunniga föreslå automatförsäljning av
tobaksvaror blir tillåten och verkligen kommer till stånd.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande bestämmelser undantagas
enligt 2 g 3) från lagens tillämpning försäljning av motor- eller
smörjoljor eller andra för framförande av motorfordon nödvändiga
varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe, där andra varor ej
saluföras. Med anledning av vissa från bensinhandlarhåll påtalade missförhållanden
i fråga om den jourtjänst, som f. n. på frivillighetens väg genomförts
inom bensinhandeln, ha de sakkunniga funnit, att en reglering i
lag bör ske av ifrågavarande utminuteringsställens öppethållande. Enligt
de sakkunnigas mening bör det sålunda göras möjligt för länsstyrelse att
fastställa en jourtjänstlista och i samband därmed föreskriva, att ortens
utminuteringsställen äga hålla öppet allenast i enlighet med den av länsstyrelsen
godkända jourtjänstplanen. En dylik lagligt reglerad jourtjänst
syntes böra införas så snart det stora flertalet handlande inom branschen
på viss ort vore intresserade av en dylik ordning och villiga att medverka
därtill på sådant sätt, att allmänhetens behov bleve skäligen tillgodosett.
En nödvändig förutsättning för ett joursystem borde vara, att ett tillräckligt
antal näringsidkare inom orten förbundit sig att hålla försäljningen
öppen för allmänheten i enlighet med den av länsstyrelsen fastställda turordningen.
De sakkunniga anföra vidare:

För möjliggörande av den här förordade lagliga regleringen av ett joursystem
inom drivmedelsbranschen föreslå de sakkunniga, att punkt 3) i

2 g butikstängningslagen skall utgå och att paragrafen i stället skall kompletteras
med ett andra moment av följande innehåll. Beträffande försäljning
av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av motorfordon
nödvändiga varor skall, såframt försäljningen sker från upplagsställe,
där andra varor ej saluföras, i stället för bestämmelserna i 4—12 §§ gälla,
att länsstyrelsen efter framställning av sådan försäljare för viss ort äger
förordna att dylikt försäljningsställe icke må hållas öppet å andra tider
än som angivas i viss, av länsstyrelsen fastställd turordning. Såsom förutsättning
för dylikt förordnande kräves dock, att tillräckligt antal distributörer
förbundit sig att följa turordningen. Ett åsidosättande av en dylik
förbindelse har icke förenats med någon straffpåföljd, men om förbindelsen
i någon mera väsentlig omfattning åsidosättes, bör det föranleda, att
förordnandet av länsstyrelsen återkallas eller eventuellt ändras. Vid fastställande
av turordning skall hänsyn tagas såväl till en rättvis fördelning
av öppethållningstiderna mellan olika näringsidkare som till allmänhetens
intresse av att under största möjliga del av dygnet äga tillgång till dylik
försäljning. Förordnande, som meddelats enligt detta moment, må förbindas
med de villkor, som finnas påkallade, och kan, när skäl därtill äro,
återkallas eller ändras. I den föreslagna lagtexten har vidare insatts ett
stadgande om att försäljning, varom här är fråga, är undantagen från

Kungl. Maj. ts proposition nr 2i8.

denna lags tillämpning, därest förordnande om jourtjänst icke meddelats.
Detta följer visserligen redan av det inledande stadgandet, som utesluter
tillämpning av 4—12 §§ å försäljning av detta slag, men för tydlighetens
skull har detta förhållande ansetts böra ytterligare markeras.

Beträffande automatförsäljningen föreslå de sakkunniga, att
butikstängningslagen icke vidare skall lägga hinder i vägen för försäljning
från automatapparater av andra varor än konfektyrer i förpackning och
färsk frukt. Enligt de sakkunnigas mening är den enligt 2 § 6) i butikstängningslagen
f. n. gällande begränsningen av automathandeln olycklig
ur varudistributionssynpunkt. Ur sanitära synpunkter torde farorna av en
utvidgad automathandel ha väsentligt minskats genom den ökade omfattning,
i vilken detaljhandeln kan uppvisa lämpliga hygieniska förpackningar
för olika varuslag. Det torde också kunna förväntas, att en utvidgning av
automathandeln komme att medföra, att emballageindustrin toge särskild
hänsyn till de krav, som måste ställas på förekommande förpackningar
med hänsyn till deras användning inom denna form av varudistribution.
Enligt vad de sakkunniga inhämtat syntes automatapparaternas konstruktion
undan för undan ha förbättrats. De moderna automattyperna erbjöde
ökat skydd mot varornas försämring eller förstöring på grund av väderleks-
och temperaturväxlingar. Apparaternas konstruktion hade också förbättrats
därutinnan, att det numera mötte större svårigheter än förr att
tillägna sig i automater förvarade varor genom inläggande av plåtbitar eller
dylikt i stället för mynt.

De sakkunniga fortsätta:

Av särskilt intresse är en ny typ av automater, vilken ännu icke kommit
till användning i Sverige men som kan väntas vinna insteg här inom den
närmaste tiden, och av vilken ett exemplar demonstrerats för de sakkunniga.
I den nya automattypen förvaras varorna inne i själva affärslokalen,
antingen i skyltfönstret eller innanför butiksdörren. Kunden däremot befinner
sig utanför butiken och ser varorna genom skyltfönstret eller rutan
å butiksdörren. Sedan kunden lagt in det angivna beloppet i den därför
avsedda myntöppningen, slussas varan ut till honom från de i affären placerade
varustaplarna. Automaten kan, om så önskas, förses med en växlingskassa,
som gör det möjligt att sälja även sådana varor, vilkas pris
icke motsvarar förekommande myntvalörer. En automat av den här omnämnda
konstruktionen erbjuder påtagliga fördelar i förhållande till de
nu allmänt förekommande automattyperna. Då varorna förvaras inne i
butiken, äro de skyddade mot väderleks- och temperaturväxlingar. Vidare
torde den nya automattypen komma att bliva mindre utsatt för inbrottsförsök,
enär brottslingen i dessa fall måste krossa rutan i skyltfönstret
eller butiksdörren. Det blir sålunda i detta fall knappast någon skillnad
mot ett verkligt butiksinbrott.

De sakkunniga framhålla, att mot en ökad automathandel ansetts tala
därmed förenade moraliska och sociala vådor särskilt för det uppväxande
släktet. Enligt de uppgifter, som de sakkunniga inhämtat från olika polis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

myndigheter, spelade dock tillgreppen ur automater en underordnad roll
i jämförelse med andra tillgreppsbrott, och detta även om man särskilt
granskade siffrorna för åldersgrupperna under 18 år. Det kunde vidare
framhållas, att de tekniska framsteg, som gjorts i fråga om automaternas
konstruktion, sannolikt komrne att motverka automatinbrotten. Farorna
för ungdomen syntes under sådana förhållanden icke vara så stora, att de
borde få förhindra en rationalisering av varudistributionen, som kunde
medföra fördelar för folkhushållningen under den nu rådande arbetskraftsbristen
och som ur sanitära och liknande synpunkter utan fara syntes
kunna genomföras.

Enligt de sakkunnigas mening är det icke lämpligt att i lagen angiva vilka
varuslag som skola få försäljas från automat. De avsedda automatapparaternas
konstruktion syntes böra tillmätas avgörande betydelse för frågan
vilka varuslag som skulle få försäljas genom desamma. De sakkunniga
förorda därför, att det överlämnas till lämplig myndighet, förslagsvis arbetsrådet,
att avgöra i vilken utsträckning olika automattyper skola få användas
inom varudistributionen utom vanlig affärstid. Vid avgörandet av
huruvida en viss automattyp skall godkännas och för vilka varuslag den
i så fall skall få komma till användning borde arbetsrådet taga hänsyn
till såväl sanitära synpunkter som till angelägenheten av att automatens
konstruktion erbjuder godtagbart skydd både mot användande av falska
mynt eller dylikt och mot inbrott. De sakkunniga anföra vidare:

Frågan vem som skall få uppsätta varuautomat och var sådan automat
skall få placeras synes fortfarande böra få den lösningen, att automatapparat
för försäljning utom vanlig affärstid blott må uppsättas invid eller i
närheten av butik, där ifrågavarande varuslag saluhållas. Alltjämt synes
böra krävas att automatapparaten handhaves av butiksinnebavaren. Vidare
synes automat liksom nu böra få uppsättas i järnvägs väntsal eller inom
annan huvudsakligen för de resande avsedd del av järnvägsstationsområde.
Med butik förstå de sakkunniga varje försäljningsställe, där detaljhandel
idkas. Butikstängningslagstiftningen bör sålunda enligt de sakkunnigas
uppfattning icke lägga hinder i vägen för att även kiosker och liknande försäljningsställen
uppsätta varuautomater. I regel torde emellertid kioskidkare,
som erhållit rätt till utsträckt affärstid (kvällar och söndagar),
icke ha något större intresse av att idka försäljning genom automat.

Beträffande den speciella frågan vilka handlande som skola få försälja
tobaksvaror från automat anse de sakkunniga, att det bör ankomma på
tobaksmonopolet att avgöra, huruvida näringsidkare, som erhållit återför
sälj arrättighet beträffande tobaksvaror, skall få försälja tobak även från
automat. Detta kunde ske genom att uppställa villkor för rätten till återför
sälj arrabatt. Att i butikstängningslagen stadga straff för den, som från
automat av godkänd typ säljer tobaksvaror på utsträckt tid utan tillstånd
av monopolutövaren, syntes sålunda icke vara påkallat. Risken för tobaksförsäljningsrättens
indragande torde vara tillräcklig sanktion.

''*8 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

Under åberopande av det anförda föreslå de sakkunniga, att det i 2 § 6)
angivna undantaget från butikstängningslagens tillämpningsområde utvidgas
till att omfatta all försäljning från automatapparat, som bedrives i
anslutning till butik, där samma slags varor saluföras, eller i järnvägs väntsal
eller inom annan huvudsakligen för de resande avsedd del av järnvägs
stationsområde, under förutsättning att automatapparaten är av typ, som
blivit a\ arbetsrådet godkänd för försäljning av varor av ifrågavarande
slag. Att försäljning från automatapparat skall bedrivas i anslutning till
butik innebär dels att automaten skall vara uppsatt i närheten av butiken
och dels att apparaten skall handhavas av butiksinnehavaren.

Det må anmärkas, att experten Backe anser sig av sociala skäl böra
ifrågasätta lämpligheten av att införa en efter hand alltmera allmänt spridd
automathandel med tobaksvaror.

De sakkunniga avvisa ett från bokhandlare- och författarhåll framfört
önskemål att s. k. b o k a f t n a r skulle få hållas i bokhandelsaffärerna
utom vanlig affärstid, därvid författare eller andra skulle hålla uppläsningar
ur utkomna böcker eller ge de besökande en orientering angående
aktuella boknyheter. Vissa skäl syntes de sakkunniga tala för att dylika ur
allmänt kulturell synpunkt värdefulla bokaftnar undantagas från butikstängningslagens
tillämpningsområde. De sakkunniga anse emellertid, att
ett särskilt undantagsstadgande för detta fall skulle kunna föranleda krav
från andra branscher på rätt att under mer eller mindre jämförliga former
få demonstrera sina varor eller lokaler utom vanlig affärstid. En dylik
tendens borde enligt de sakkunnigas mening icke befrämjas.

Remissyttrandena. De frågor rörande butikstängningslagens tillämpningsområde,
som i remissyttrandena tilldragit sig särskild uppmärksamhet, avse
försäljning av tobaksvaror från kaféer o. d., försäljning av motor- eller
smörjoljor samt automatförsäljning.

Vad först angår frågan huruvida den under 2 § 1) upptagna undantagsbestämmelsen
skall utsträckas att avse även tobak eller med andra ord
huruvida serveringsställen skola äga fritt tillhandahålla
allmänheten tobak till avhämtning har kommitténs
förslag att bibehålla nuvarande regler oförändrade tillstyrkts i flertalet
yttranden.

Kritiska anmärkningar mot förslaget i denna del ha endast framkommit
i de yttranden som avgivits av arbetsrådet, länsstyrelserna i Kopparbergs
och Västerbottens län, Sveriges kioskidkares riksförbund samt Sveriges
konditorförening. I dessa yttranden förordas att undantagsbestämmelsen
i 2 § 1) får omfatta även tobak.

Arbetsrådet framhåller att det i ej ringa utsträckning förekomme, att
kaféer och restauranger tjänstgjorde såsom reservinköpsställen för tobak.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i8.

Den som händelsevis saknade tobaksvaror kunde f. n. utan påföljd för
näringsställets innehavare tillhandla sig sådana genom att beställa en
läskedryck eller eu kopp kaffe. Genom att varusortimentet i 2 § 1) kompletterades
med tobak skulle i stort sett icke uppkomma någon annan förändring
i nuvarande förhållanden än att allmänheten skulle slippa fördyra
tobaksinköpet med utgifter för läskedrycker etc.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län uttala att den nuvarande
regeln medfört stor irritation och att den allmänt kringginges.

Sveriges kioskidkares riksförbund anser att det nuvarande förbudet för
näringsställen att å utsträckt tid försälja tobak till avhämtning saknade
varje stöd i det allmänna rättsmedvetandet och att förbudet därför icke
borde bibehållas.

Sveriges konditorförening understryker den starka press från allmänhetens
sida, som företagare med serveringsrörelse utsättas för, och fortsätter: Vi

förstå fullväl de rättvisesynpunkter som tobakshandlarna för sin del
åberopa, och vi ha givit dem odelat rätt. Vi anse dock att dessa invändningar
väsentligt minskat i bärighet sedan de sakkunniga föreslagit automathandel
för tobaksförsäljning. Det förefaller oss snarare som om rättvisan
i så fall skulle bjuda, att sådana affärsrörelser som kommer att sakna
möjligheter enligt den föreslagna lagen att sätta upp tobaksautomater men
ändå i viss utsträckning sälja tobaksvaror, t. ex. konditorier med serveringsrörelser,
skulle komma i ett mindre gynnat läge, då tobaksförsäljningen
från automater kan pågå dygnet runt. I varje fall är det vår övertygelse
att pressen från allmänhetens sida kommer att öka än mera, då automathandeln
kommer i gång, ty därigenom kommer allmänhetens känsla av att
tobaksinköpen skulle vara begränsade av vässa klockslag att helt bortfalla.
Vi föreställa oss att det inom landet existerar flera tobakshandlare än serveringskonditorier,
vilka alla genom automathandel kunna förse sina kunder
och allmänheten dygnet runt med tobaksvaror, något som ju är fullständigt
uteslutet för serveringskonditorierna. Rättvisesynpunkterna framstå
därför numera enligt vår åsikt omvända, varför vi få framföra som vårt
önskemål att tobaksförsäljning måtte tillåtas i serveringskonditorier även
för avhämtning eller att åtminstone samma möjligheter öppnas för dessa
företag att erhålla tillstånd till automatförsäljning.

De sakkunnigas förslag att butikstängningslagen skall öppna möjlighet
för en reglerad jour tjänst för försäljning av motor- eller
smörjoljor in. in. har — under hänvisning till de synpunkter som de
sakkunniga lagt på denna fråga — i princip tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av kommerskollegium och samtliga handelskammare utom handelskammaren
i Gävle, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län, Svenska stadsförbundet,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges automobilhandlarförbund,

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 2''iH.

Bilverkstädernas riksförbund samt Svenska Petroleum Aktiebolaget
Standard.

I flera av dessa yttranden ha emellertid vissa anmärkningar framförts
mot förslagets utformning. Enligt vad länsstyrelserna i Malmöhus och
Värmlands län framhålla är det sålunda nödvändigt, att länsstyrelses beslut
om joursystem törbindes med straffansvar eller annan påföljd för den
som åsidosätter den fastställda turordningen. Länsstyrelsen i Södermanlands
län anser att i stad magistrat resp. kommunalborgmästare bör fastställa
turordningen, medan länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar sig för att
polischefen är mest lämpad därför.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands
län ha förklarat sig icke vilja motsätta sig förslaget i denna del men ansett
att detsamma ej skulle få någon nämnvärd praktisk betydelse eller innebära
någon förbättring av förhållandena på detta område.

Förslaget har avstyrkts av socialstyrelsen, arbetsrådet (majoriteten),
länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Hallands och Kopparbergs lån, handelskammaren
i Gävle, Svenska landskommunernas förbund, Kungl. automobilklubben,
Motormännens riksförbund, Svenska Gulf Oil Company
Aktiebolag, Sveriges oljekonsumenters riksförbund samt Stockholms garageägares
och bensindistributörers förening.

Sasom skäl för att förslaget avstyrkts framhålles att det icke föreligger
behov av en dylik reglering. Det bleve svårt att utarbeta rättvisa och lämpliga
turordningar. Den i turlistorna upptagna regleringen av tiderna för
öppethållande måste bli schematisk och osinidig; och möjligheter saknades
att på ett enkelt sätt anpassa tiderna efter det växlande behovet. Försäljare,
som från början icke anslutit sig till jourtjänsten, skulle måhända
icke rätta sig efter den av länsstyrelsen fastställda turordningen. Detta
kunde i sin tur medföra att övriga av konkurrenshänsyn också åsidosatte
turordningen. Då någon påföljd icke vore förknippad därmed uppstode
fara för att respekten undergrävdes för den beslutande myndigheten.

Arbetsrådet framhåller att på butikstängningslagens område mycket
starka skäl borde föreligga för att ersätta en klar och lättillämpad undantagsbestämmelse
med en mer eller mindre tungrodd regleringsapparat.
Vidare anför arbetsrådet bl. a.:

Hur skall förfaras därest inom en ort fastställts viss turlista för jourtjänst
och en person önskar öppna en ny bensinstation? Butikstängningslagen
lägger icke hinder i vägen för honom att uppföra en anläggning för
utminutering, men den egendomliga situationen uppstår, att han icke under
någon tid på dygnet, ej ens under den vanliga affärstiden, får sälja bensin.
(Om han kombinerar utminuteringen av bensin med försäljning av andra
varor, får han däremot hålla öppet åtminstone under vanlig butikstid.)
Förfarandet blir väl det, att personen i fråga får göra framställning hos
länsstyrelsen om sådan ändring i turlistan, att han får sig tilldelade vissa
tider för öppethållande. Den omständigheten, att det är vanskligt att i för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

väg beräkna vilka tider som konnna att medgivas, torde komma att verka
som ett starkt återhållande moment för en person, som ämnar öppna bensinstation
och icke kan eller vill träffa överenskommelse med redan befintliga
bensinhandlare på orten. Risk föreligger att en maskerad nyetableringskontroll
införes lagstiftningsvägen.

Kungl. automobilklubben är av den uppfattningen, att frågan om bensinstationernas
öppethållande utan olägenhet och på ett för bilismen mera tillfredsställande
sätt borde utan normerande lagbestämmelser kunna lösas
genom överenskommelser mellan oljebolagen och deras representanter.
Samma ståndpunkt intages av Motormännens riksförbund.

Sveriges oljekonsumenters riksförbund framhåller bl. a. att en hel del
bilägare och trafikföretag vore beroende av en kredit som möjliggjorde
varuuttagens sammanförande på fakturor, t. ex. per kalendermånad. Om en
förbrukare av denna kategori ej kunde använda sig av den leverantör med
vilken han träffat kreditavtal, måste besvärliga konsekvenser uppstå för
honom.

Den föreslagna utvidgningen av automathandeln har vunnit
så gott som allmänt gillande. Den i ärendet företagna utredningen anses
visa att olägenheter ur social och hygienisk synpunkt icke lägga hinder
i vägen mot förslagets genomförande. I ett flertal yttranden framhålles
emellertid, att man icke bör överskatta betydelsen av den föreslagna
reformen med hänsyn till svårigheten att överblicka i vilken omfattning
automathandeln kan komma att utvecklas i praktiken. Därvid pekas bl. a.
på att det kan dröja avsevärd tid innan automater äro i mera allmänt bruk
med hänsyn till den brist som råder på arbetskraft och material och på
grund av att apparatanskaffningen är relativt kapitalkrävande.

Socialstyrelsen erinrar i sitt yttrande att styrelsen tidigare intagit en
mycket restriktiv hållning i fråga om automathandeln och ur barnavardens
och ungdomsskyddets synpunkt påyrkat förbud mot all sådan försäljning.
Med hänsyn till utvecklingen under senare år funne emellertid styrelsen nu
anledning att revidera sin uppfattning. Även om de frestelser, för vilka
barn och ungdom utsattes genom automathandeln, alltjämt gjorde frågan
tveksam, ansåge sig styrelsen därför med hänsyn till de uppenbara fördelarna
ur varudistributionssynpunkt icke böra motsätta sig en utvidgning
av automathandeln i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Statens tobaksnämnd anser att de sakkunniga anfört övertygande skäl
för att den hittillsvarande negativa inställningen till automathandeln med
tobaksvaror bör övergivas. Sådan handel kunde bli till avsevärd föidel föi
konsumenterna. Att trots detta resa binder mot denna försäljningsform
med hänsyn till befarade sociala vador eller andra olägenheter kunde enligt
nämndens mening icke längre anses motiverat. Vid detta bedömande
hade nämnden särskilt beaktat vad de sakkunniga anfört rörande de tekniska
framstegen i fråga om automaternas konstruktion.

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

Kooperativa förbundet förklarar sig vara av den uppfattningen, att konstlade
hindei icke böra resas mot de möjligheter, som den moderna tekniken
ger att genom enklare utlämningsmetoder underlätta arbetet för de butiksanställda
och göra varorna snabbare tillgängliga för den köpande allmänheten.
Förbundet tillstyrkte därför på det livligaste förslaget om fri försäljning
från automat.

Förslaget i denna del avstyrkes av länsstyrelserna i Uppsala och Skaraborgs
län samt Sveriges korvhandlareförbund varjämte Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund — som är positivt inställd till automathandeln
som sådan — avstyrker att automathandel med tobaksvaror kommer
till stånd.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att förslaget att frige automatförsäljningen
ingiver betänkligheter med hänsyn till bl. a. den lockelse eu
utvidgad automathandel, tillgänglig hela dygnet, otvivelaktigt komme att
utöva på barn och ungdom. Även om andra omständigheter hänförande sig
tdl den obestridliga nyttan av bekväm tillgång till varor under tid, då affärerna
måste stänga tidigare än som kunde anses lämpligt ur den köpande
allmänhetens synpunkt, talade för att dylik handel möjliggjordes i ökad
omfattning, funne länsstyrelsen dock de sociala synpunkterna överväga
så starkt, att länsstyrelsen icke kunde biträda förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län befarar att en ökad ungdomsbrottslighet
uppkommer, därest för ungdom begärliga varor, t. ex. tobaksvaror, komma
att tillhandahållas i automater. Allmänhetens valfrihet och möjlighet att
före köpet bedöma varans kvalitet vore vidare mindre vid automathandel
än vid butikshandel. Då länsstyrelsen dessutom hyste tvekan om huruvida
behov för den stora allmänheten verkligen förelåge att efter den vanliga
affäi stiden inköpa varor av alla slag från automater, vore länsstyrelsen
icke beredd att tillstyrka förslaget härutinnan.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund motiverar sitt avstyrkande i
fråga om automathandel med tobak med att tobaksvaror utöva en alldeles
särskilt stor lockelse för minderåriga.

De av de sakkunniga föreslagna villkoren för automathandelns
frigivande ha genomgående lämnats utan erinran. Överståthållarämbetet
anser sig emellertid beträffande arbetsrådets prövning och
godkännande av automattyper böra understryka de sakkunnigas uttalande
om angelägenheten av att konstruktionen erbjuder ett godtagbart skydd
mot inbrott och mot användande av falska mynt o. d. Lösning av denna
fråga är enligt ämbetets mening av stor betydelse icke blott ur allmän ordnmgssynpunkt
utan även ur synpunkten av reformens praktiska genomförbarhet
övei huvud, i sa matto att den torde komma att i hög grad inverka
på affärsmännens benägenhet att vilja åtaga sig de ekonomiska risker,
som äro förenade med anskaffandet av nya automatapparater.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 248.

Enligt den mening, som uttalas av Stockholms handelskammare, iir den
föreslagna begränsningen av automathandeln att gälla försäljning endast
från sådana automater, som drivas i anslutning till butik där samma slags
varor saluföras, lämplig. Den möjliggjorde nämligen övervakning av automaterna
från affärsidkarnas sida samt torde därjämte, med hänsyn till att
automathandeln närmast bleve att betrakta som en gren av en detaljhandelsverksamhet,
göra dem angelägna att i automaterna föra endast förstklassiga
varor.

I eu del remissyttranden ha dock vissa anmärkningar framställts mot
det sätt på vilket de sakkunniga tänkt sig automathandeln ordnad.

Arbetsrädct finner det lämpligt att automatapparaterna underkastas typgranskning
och har intet att erinra mot att denna granskning överlämnas
till rådet. Arbetsrådet fortsätter:

Däremot ställer sig arbetsrådet mycket tveksamt till att ifrågavarande
granskning, såsom de sakkunniga synas förutsätta, även skall utmynna i
ett godkännande av vilka varor som få saluföras i automaterna. Två vägar
synas här möjliga, vilka båda leda till praktiska svårigheter. Det ena alternativet
är att arbetsrådet positivt bestämmer, att endast vissa angivna varor
få försäljas. Då det blir fråga om en typgranskning av automater, som
kunna användas för de mest skilda varuslag, blir det givetvis ytterligt svårt
att bestämma varuslaget så, att det täcker alla tänkbara fall. Utvecklingen
kan lätteligen gå i den riktningen, att arbetsrådet får mottaga ett icke ringa
antal måhända berättigade ansökningar om utvidgning av varusortimentet.
Härigenom skulle arbetsrådet fungera som ett slags tillståndsmyndighet,
vilket knappast skulle överensstämma med förevarande stadgandes karaktär
av undantagsbestämmelse. Det andra alternativet är att arbetsrådet
negativt bestämmer, att vissa angivna varor icke få saluföras i automaten.
Det är självfallet, att de praktiska svårigheterna med en sådan lösning icke
bli mindre. Om en vara icke har uteslutits av arbetsrådet, har en apparatägare
anledning utgå ifrån att han är berättigad att saluföra den, även om
detta i det särskilda fallet skulle vara olämpligt. Då det främst är sanitära
synpunkter som göra sig gällande vid avgörandet av frågan, huruvida en
vara skall få försäljas eller ej, synes det lämpligast, att någon förhandsgranskning
av varusortimentet icke kommer till stånd utan att vederbörande
hälsovårdsmyndighet — liksom fallet är i fråga om annan handel —
får ingripa i förekommande fall. — Skulle det anses, att typgranskningen
bör omfatta även varusortimentet, synes hela granskningen böra överlämnas
till annan myndighet än arbetsrådet, förslagsvis till medicinalstyrelsen.

Det kan ifrågasättas huruvida icke ur hygienisk synpunkt bör göras den
allmänna inskränkningen i varusortimentet, att detta endast får utgöras av
varor i förpackning eller i plomberade kärl. Arbetsrådet har emellertid ej
tillräcklig erfarenhet för att kunna bedöma lämpligheten av eu dylik begränsning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser alt annat kontrollorgan än arbetsrådet
bör väljas, då det här icke längre är fråga om tillämpning av en lagstiftning
till skydd för de inom handeln anställda utan om formerna för
handelns utövande. Enligt länsstyrelsens mening är det naturligare atl t. ex.
kommerskollegium göres till instans i hithörande ärenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2A8.

Kooperativa förbundet anser det av praktiska skäl lämpligt att uppgiften
att godkänna automattyperna överlåtes till en institution som förfogar
över teknisk sakkunskap, t. ex. ingeniörsvetenskapsakademien, statens provningsanstalt
eller mynt- och justeringsverket. Enligt de sakkunnigas mening
vore det nämligen endast automatapparaternas konstruktion, som
skulle tillmätas avgörande betydelse för frågan om vilka varuslag som
skulle få försäljas genom automat, och icke den omständigheten huruvida
den ena eller den andra varan skulle anses lämplig för dylik försäljning.
Prövningen av de olika automattyperna komme alltså att ske ur bl. a. sådana
synpunkter som säkerhet gentemot kunden, säkerhet emot inbrott,
säkerhet emot att i automaten inlagd vara där bevarades på ett tillfredsställande
sätt och att automatapparaten ur hygienisk synpunkt i övrigt
fyllde rimliga anspråk.

Beträffande spörsmålet var en automat skall få placeras och vem som
skall få uppsätta den avvisar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ett
av polismästaren i Göteborg framfört förslag att göra automaternas placering
beroende av polismyndighets medgivande. En utplacering efter
rent polisiära synpunkter torde varken skapa likartade konkurrensförhållanden
köpmännen emellan eller tillgodose allmänhetens behov. Det borde
överlåtas på köpmännen själva att pröva denna distributionsform. Häri
komme säkerligen också att ingå ett bedömande av inbrottsriskerna, därvid
råd och anvisningar kunde inhämtas av polismyndigheten.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser det böra direkt utsägas att försäljningen
från automat skulle handhavas av butiksinnehavaren.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller att mjölkförsäljning genom
automat alltid borde få äga rum från mejeri eller annat förvaringsställe för
mjölk, även om automaten ej uppsattes invid eller i närheten av butik där
mjölk saluhölles.

Aktiebolaget Svenska pressbyrån uttalar att enligt förslaget automaterna
skulle få sättas upp i samband med blott ett slag av trafikinrättning,
nämligen järnväg. Bolaget kunde icke finna, att det i förevarande hänseende
funnes anledning att diskriminera de stationer för trafik av annat slag
som nu nämndes i 11 § 3 mom. 4), utan ansåge att dessa borde likställas
med järnvägsstation och detta utan nu gällande villkor att det i vissa fall
skulle vara fråga om station för mer betydande trafik.

Vad särskilt angår automatförsäljningen av tobaks varor
anser statens tobaksnämnd i likhet med de sakkunniga att det bör ankomma
på tobaksmonopolets utövare att avgöra huruvida näringsidkare,
som antagits till återförsäljare av tobaksvaror, skall få sälja dylika varor
även från automat. Nämnden anför vidare:

Frågan, vilka kategorier av monopolbolagets återförsäljare som borde
erhålla tillstånd till automathandel med tobaksvaror, berördes av nämnden
i ett till de sakkunniga under utredningsarbetets gång avgivet yttrande.

Kuntjl. Maj.ts proposition nr 248.

Nämnden förklarade sig därvid utgå från att i städer och stadsliknande
samhällen, där specialtobakshandlare förekonnne, automatförsäljningen i
regel borde förbehållas dessa, något som uppenbarligen skulle bäst motsvara
syftet med 1943 års monopollagstiftning. Med avseende å platser, dar
specialtobaksaffärer ej funnes, kvarstode emellertid problemet, efter vilka
grunder ansökningar om rätt till automathandel med tobaksvaror skulle
prövas.

De sakkunniga ha, såvitt nämnden kunnat finna, icke uttryckligen tagit
ställning till sist berörda spörsmål. De sakkunnigas mening synes dock
vara, att icke heller automatförsäljning av tobaksvaror bör medgivas på
sätt som strider mot syftet med 1943 års lag. Emellertid torde det vara nödvändigt
att erhålla mera preciserade direktiv. Godkännes de sakkunnigas
av nämnden biträdda förslag, att rätt till automathandel med tobaksvaror
skall efter ansökan meddelas av monopolbolaget, bör enligt nämndens uppfattning
samråd med nämnden ske i dessa ärenden i samma utsträckning
som hittills skett i andra distributionsfrågor, d. v. s. då ansökningen avser
rätt till försäljning i stad eller stadsliknande samhälle. Även om specialtobakshandeln
icke heller i dylika samhällen rimligen kan göra anspråk
på fullständig ensamrätt till automathandel med tobaksvaror — sådan
handel kan t. ex. böra medgivas i anslutning till diverseaffärer eller kiosker
i ytterområden med villabebyggelse inom en stad — vidhåller dock nämnden
sin uppfattning att denna handel i städer och stadsliknande samhällen
huvudsakligen bör förbehållas specialtobakshandelns utövare. Ett annat
bedömande kan dock föranledas därav, att specialtobakshandlarna inom
en stadsdel visat sig ointresserade av att anskaffa automater eller sköta
dem på ett ur allmänhetens synpunkt tillfredsställande sätt. Men om samtliga
kioskidkare som sälja tobaksvaror eller rent av samtliga monopolbolagets
inemot 20 000 återförsäljare skulle erhålla rätt att sätta upp tobaksautomater,
då skulle man otvivelaktigt i och med automathandelns införande
ha gjort tobakshandlarekåren en verklig otjänst och ha handlat i
direkt strid med monopollagens syfte.

Tobaksnämnden finner den föreslagna avfattningen av 2 § 5) mindre
lycklig, då man nämligen av stadgandet lätt kunde få den föreställningen,
att automathandeln med tobaksvaror vore fullständigt fri, blott den bedreves
i anslutning till butiksförsäljning av sadana varor och med begagnande
av godkänd typ av automat. De sakkunnigas uppfattning, att
man skulle kunna undvara ansvarsbestämmelse i butikstängningslagen för
den som från automat av godkänd typ sålde tobaksvaror utan tillstånd av
tobaksmonopolets utövare, kunde nämnden heller icke dela. I 1914 års
monopolförordning stadgades, att »handeln med tobaksvaror är fri». Av
denna anledning ansåge man sig icke böra vidtaga åtgärder för att löihindra
fortsättandet av en tobaksförsäljning, som påbörjats före den nuvarande
monopollagens ikraftträdande, d. v. s. före den 1 juli 1943. Sådan
försäljning grundades icke sällan på inköp av tobaksvaror i andra band.
Om nu den, som på vanlig affärstid dreve sådan andrahandsförsäljning,
skulle utan tillstånd av monopolbolaget uppsätta eu tobaksautomat för försäljning
under kvällar och söndagar hade han icke handlat i strid med del
föreslagna stadgandet i 2 § 5) butikstängningslagen. Någon inköpsrätt bos

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

inonopolbolaget, som skulle kunna indragas, hade han aldrig haft. Nämnden
tunne på grund härav nödvändigt, att man i butikstängningslagen dels
eiimade därom, att automathandel med tobaksvaror förutsatte särskilt tillstånd
av tobaksmonopolets utövare, dels ock stadgade bötesansvar för den
som sålde tobaksvaror från automat utan sådant tillstånd.

De av tobaksnämnden framförda synpunkterna delas helt av Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet och Tobakshandlarnas riksförbund. Länsstyrelsen
i Stockholms län instämmer i vad tobaksnämnden erinrat mot den
föreslagna avfattningen av 2 § 5).

Kooperativa förbandet däremot anser att alla näringsidkare, som erhållit
återförsäljarrättighet till tobaksvaror, även böra äga försälja tobak genom
automat. Handlare som innehade tobaksrättighet borde alltså själv få avgöra
om han skulle skaffa sig automat för att sälja tobak.

Aktiebolaget Svenska pressbyrån förklarar att varje återförsäljare, butik
eller kiosk, borde ha samma rätt att sätta upp tobaksautomat.

Sveriges köpmannaförbund anser lämplighetsskäl tala för att av tobaksmonopolet
antagna återförsäljare i den mån de tillika äro diversehandlare
berättigas till automatförsäljning av tobaksvaror i städers och stadsliknande
samhällens ytterområden och även i tättbebyggda samhällen, där
specialtobakshandel ej finnes.

Sveriges speceri- och lanthandlareförbund framhålla att rätten att uppsätta
tobaksautomat i princip bör tillkomma varje butiksinnehavare, som i
egenskap av återförsäljare för tobaksmonopolet har en betydande tobaksförsäljning.

Järnvägsstyrelsen påyrkar att tobaksautomater skola få uppsättas vid
järnvägsstationerna och där belägna kiosker och restauranger utan särskild
tillståndsgivning av tobaksmonopolet. I annat fall skulle det nuvarande
ganska omfattande ansöknings- och remissförfarandet i fråga om
försäljningstillstånd på järnvägsstationerna komma att än mera utvidgas.

I fråga om övriga spörsmål, som angå lagens tillämpningsområde, uttalar
sig socialstyrelsen för att bo k aftnar och annan demonstration
av varor medtagas bland de i 2 § angivna undantagen. Enligt styrelsens
mening bör såsom huvudregel gälla, att lagen endast bör omfatta
sådana fall, där det finnes större intressen att bevaka. Bokaftnarna utgjorde
ett typiskt exempel, där det enligt styrelsens uppfattning saknades
anledning föreskriva tillståndstvång. Svenska bokhandlareföreningen uttalar
sig i enahanda riktning. Vidare må anmärkas, att arbetsrådet finner det
onödigt att julgransförsäljare skola behöva söka tillstånd enligt
11 § för att driva handel pa kvällarna före jul och å den söndag, som ej
sällan infaller tätt inpå julafton. Arbetsrådet föreslår därför att 2 § 7)
kompletteras med ett undantag för försäljning av julgranar.

Departementschefen. Enligt den gällande butikstängningslagen är i
princip all försäljning av varor direkt till allmänheten eller med andra ord

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8.

all detaljhandel underkastad lagens reglering. Lagen äger således tillämpning
icke blott på den försäljning som sker i butiker, kiosker, stånd eller
därmed jämförliga anordningar utan även på annan yrkesmässig försäljning.
Från denna huvudregel gälla emellertid vissa undantag. Dessa undantag
äro sammanförda under 2 §, där i tolv olika punkter uppräknas de
fall, som icke omfattas av lagens reglering.

Av vad som förekommit i ärendet framgår, att några ändringar icke anses
påkallade i fråga om lagens principiella tillämpningsområde. Däremot
ha jämkningar — i både utvidgande och inskränkande riktning — föreslagits
beträffande de i 2 § angivna undantagen från lagens tillämpning.

Vad angår det under 1) stadgade undantaget för försäljning,
som bedrives under utövning av eller i samband med restaurang-,
kafé- eller konditorirörelse, gäller för närvarande såsom förutsättning, förutom
att rörelsen är »ordnad», att överhuvud icke — alltså ej under någon
del av dagen — andra varor säljas till avhämtning eller för sändning än
lagad mat, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker eller tryckta
skrifter. Undantaget innebär att andra varor än de uppräknade, t. ex. tobak,
endast få säljas i samband med själva serveringen. Om tobak, låt
vara blott under den vanliga affärstiden, säljes även till avhämtning, blir
försäljningsstället att anse som en vanlig butik och måste stänga på samma
gång som övriga butiker.

De sakkunniga ha icke föreslagit någon ändring av detta undantagsstadgande.
I några remissyttranden har emellertid yrkats, att i uppräkningen
av de varor, som vid ordnad serveringsrörelse borde få försäljas till avhämtning
eller försändning, skulle medtagas även tobak. Till grund härför
har åberopats att förbudet att på serveringsrörelser utom butikstid tillhandahålla
andra än gästerna tobak skapat irritation och i stor omfattning
överträtts.

Handeln med tobak, enkannerligen tobaksförsäljningen efter den vanliga
affärstidens slut, är ett av de spörsmål, beträffande vilket i detta
ärende meningarna särskilt brutit sig. Jag ämnar närmare uppehålla mig
vid denna fråga i samband med ett följande avsnitt som rör tillstånd till
handel på utsträckt affärstid.

Redan i detta sammanhang anser jag mig dock böra framhålla, att tobak
uppenbarligen är att anse som en typisk s. k. impulsvara och att allmänheten
har ett berättigat intresse av att på ett bekvämt sätt kunna tillgodose
sitt behov därav. I och för sig synes det därför naturligt och med allmänhetens
intresse mest förenligt att serveringslokaler, som hålla öppet på kvällar
och söndagar och som ha tillgång till tobaksvaror, skulle fritt få saluföra
dessa. Mot detta allmänhetens intresse står emellertid den strävan att
rationalisera tobakshandeln, som kommit till uttryck i den av statsmakterna
år 1943 beslutade tobakslagstiftningen — till denna återkommer jag
närmare i fortsättningen — och som innebär att man söker undvika att

Kungl. Maj:l.s proposition nr 248.

tobaksförsäljningen splittras upp på alltför många händer. Med en sådan
uppdelning följer mindre omsättning för de enskilda tobakshandlarna med
därav följande inkomstminskning icke blott för butikshandlarna själva
utan även, därest återförsäljarrabatten skulle behöva höjas, för statsverket.

Därest de olika serveringsställena skulle, på sätt yrkats, fritt få sälja tobak,
skulle antalet tobaksförsäljningsställen öka i mycket stor omfattning.
Och dessa nya försäljningsställen skulle äga sälja tobak till allmänheten
icke blott under den vanliga affärstiden utan även när de egentliga tobaksaffärerna
måste vara stängda. Det inses lätt att dessa senare affärer därigenom
skulle bli tillbakasatta ur konkurrenssynpunkt och att ett dylikt
arrangemang näppeligen skulle vara förenligt med 1943 års tobakslagstiftning.
Jag finner därför skäl ej föreligga att nu föreslå ändring i gällande
bestämmelser i detta hänseende.

Emellertid vill jag i detta sammanhang uttala, att enligt vad jag erfarit
chefen för finansdepartementet har för avsikt att inom den närmaste tiden
utverka Kungi. Maj :ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för
en översyn av 1943 års tobakslagstiftning. Skulle därvid visa sig att de
grunder, på vilka nämnda lagstiftning vilar, icke längre anses böra upprätthållas,
kan serveringsställens rätt att försälja tobak komma i ett annat
läge. Jag vill också framhålla att det problem som det nu gäller torde
reduceras i väsentlig mån, därest — som jag ämnar föreslå — automatförsäljning
av tobak blir tillåten. Det sätt varpå enligt min mening
kioskernas tobaksförsäljning bör ordnas torde också bidraga till att allmänheten
bör få mindre svårt att förse sig med tobak efter den vanliga
affärstidens slut.

Beträffande undantaget under 3) för försäljning av varor, erforderliga
för framförande av motorfordon, ha de sakkunniga föreslagit,
att detta undantag skall utgå och att lagen i stället skall kompletteras
med bestämmelser som ge möjlighet till en av länsstyrelserna reglerad
jourtjänst för sådan försäljning. Vid remissbehandlingen har de sakkunnigas
förslag på denna punkt godtagits i flertalet yttranden. I åtskilliga
yttranden, bl. a. sådana som få anses ge uttryck för motorfordonstrafikens
syn på frågan, har dock yrkats att den nuvarande friheten från butikstängningslagens
reglering måtte bibehållas på oförändrat sätt.

Frågan om butikstängningslagens tillämpning på sådan försäljning av
motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av motorfordon nödvändiga
varor, som sker från upplagsställe där andra varor ej saluföras,
har prövats tidigare vid flera tillfällen. Därvid ha statsmakterna funnit
sig icke böra tillmötesgå från bensinhandlarhåll framförda yrkanden att
lagen skulle inbegripa även ifrågavarande utminuteringsställen. Hänsynen
till allmänheten har här ansetts böra vara utslagsgivande. Jag finner ej
skäl att frångå den ståndpunkt, som statsmakterna tidigare intagit till
denna fråga. Utredningen i ärendet har ej övertygat mig om att det före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

ligger något behov av lagändring i denna del. Enligt min mening har den
av de sakkunniga föreslagna i lag reglerade jourtjänsten icke några fördelar
framför en genom frivilliga överenskommelser tillkommen motsvarande
anordning. Tvärtom förefaller det, såsom ock påpekats i remissyttrandena,
att ett genomförande av de sakkunnigas förslag kunde bli till
nackdel för bilismen utan att i någon avsevärd grad främja bensinhandlarnas
intresse.

Enligt undantaget under 6) äger butikstängningslagen icke tilllämpning''
på försäljning av konfektyrer i förpackning eller färsk frukt från
automatapparat som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras,
och som handhaves av butiksinnehavaren, eller som är uppsatt inom järnvägs
stationsområde. Annan försäljning från automat faller däremot under
lagens bestämmelser.

De sakkunniga ha föreslagit att butikstängningslagen icke längre skall
lägga hinder i vägen för försäljning från automatapparat även av andra
varor än de nu medgivna under förutsättning, att automaten är av typ som
av arbetsrådet godkänts för försäljning av det varuslag varom är fråga.

Vid de tillfällen, då butikstängningslagstiftningen tidigare varit föremål
för omprövning, har man intagit en restriktiv ståndpunkt till automathandeln.
Anledningen härtill har varit, att automathandeln ansetts behäftad
med vådor i hygieniskt avseende samt framför allt att detta slag av handel
mötte betänkligheter ur barnavårdens och ungdomsskyddets synpunkt.
Man har menat att automaterna vore ägnade att motverka ungdomens fostran
till sparsamhet samt fresta särskilt ungdomen till försök att komma
åt de i automaterna inlagda varorna genom bedrägligt förfarande eller inbrott.

Det vill synas som om i detta hänseende en omsvängning nu skett i
opinionen. De sakkunnigas förslag att i fråga om försäljningstiden enligt
butikstängningslagen frige automathandeln har i remissyttrandena hälsats
med allmän tillfredsställelse. Endast från några håll ha de tidigare framkomna
erinringarna mot handeln från automatapparater ansetts tala mot
en ändring av gällande bestämmelser. För egen del har jag med hänsyn
till den motivering, som de sakkunniga anfört, funnit mig böra i princip
godtaga deras förslag. Det synes mig oriktigt om butikstängningslagstiftningen
skulle hindra att den moderna tekniken utnyttjas inom detaljhandeln.
För allmänheten är det uppenbarligen till fördel om i större
utsträckning än nu varor kunna inköpas från automater under tid, då affärerna
i allmänhet äro stängda. Med hänsyn till teknikens snabba utveckling
är det att förvänta, att automaternas konstruktion undan för undan
förbättras. Därigenom förebygges sådan varuförsämring, som kan uppstå
till följd av damm, nederbörd eller temperaturväxlingar, och apparaterna
bli även säkrare ur inbrottssynpunkt. Och vad de sociala vådorna i övrigt
beträffar vill jag erinra om att socialstyrelsen, som just ur denna synpunkt
4 — Itihong till riksdagens protokoll 11)48. 1 samt. Nr 248.

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

tidigare varit negativt inställd till automathandeln, nu icke ansett sig böra
motsätta sig en utvidgning därav i enlighet med de sakkunnigas förslag.

I fråga om de villkor, under vilka automathandeln bör ställas utanför
butikstängningslagens reglering av försäljningstiden, delar jag de sakkunnigas
uppfattning, att i lagen icke böra uppräknas de varuslag, som skola
få försäljas från automat. I stället torde böra ordnas så, att en myndighet
får pröva vilka automattyper som skola få användas. Av praktiska skäl
torde det icke kunna komma i fråga att låta typgranskningen utmynna i
något detaljbestämmande av de olika varor, som må tillhandahållas allmänheten
genom automater. Såsom framhållits av arbetsrådet och kooperativa
förbundet synes någon specificerad förhandsgranskning av varusortimentet
ej böra ske. Skulle i något fall ur sanitära synpunkter skäl föreligga att
ingripa mot viss automatförsäljning torde, liksom i fråga om annan handel,
vederbörande hälsovårdsmyndighet i allmänhet ha möjlighet därtill.
Jag vill emellertid tillägga att det ej torde vara något som hindrar att typgranskningen
av automaterna resulterar i att automattypen i fråga godkännes
för försäljning av varor av viss sort, av varor i förpackning eller
i plomberade kärl etc.

De sakkunniga ha ansett att arbetsrådet borde vara det organ, som skulle
handhava typgranskningen av automaterna. Med hänsyn till de synpunkter,
som böra vara avgörande för frågan om en viss automattyp bör godkännas
eller ej, anser jag dock att ett annat kontrollorgan bör väljas. Vid
granskningen skall främst beaktas å ena sidan att automaten fyller de hygieniska
krav, som man bör ställa på en apparat av den typ varom är fråga,
samt å andra sidan att automaten är tekniskt sett fullgod, däri inbegripet
att den är säker mot inbrott och överhuvud icke inbjuder till
manövrer. Utifrån dessa synpunkter synes det mig som om typgranskningen
lämpligen bör utföras av statens institut för folkhälsan efter samråd
med statens kriminaltekniska anstalt. Jag förordar därför att så sker.

Den nuvarande regeln att automatförsäljning för att falla utanför butikstängningslagen
skall ske i anslutning till butik, där sådana varor saluföras,
eller från apparat inom järnvägs stationsområde anser jag böra
bibehållas. Beträffande butiksautomaterna bör således alltjämt fordras
att de skola handhavas av vederbörande butiksinnehavare. Anledning synes
mig icke föreligga att, såsom ifrågasatts av länsstyrelsen i Kristianstads
län, ge några särbestämmelser rörande mjölkförsäljning från mejerier.
Därest det av länsstyrelsen berörda spörsmålet skulle bli aktuellt, torde
länsstyrelserna ha möjlighet att enligt It § ge särskilt tillstånd till sådan
försäljning.

Ifråga om försäljningen av tobak från automat synes det, så länge den
nuvarande monopollagen äger giltighet, knappast vara möjligt att upprätthålla
samma frihet som beträffande den övriga automathandeln. Det
torde nämligen icke vara förenligt med nämnda lags syfte att låta varje

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

försäljningsställe, där tobak saluföres, fritt få tillhandahålla allmänheten
tobak från automat utom den vanliga affärstiden.

I anslutning till vad statens tobaksnämnd anfört i sitt remissyttrande
vill jag förorda, att endast sådan automatförsälj ning av tobak som sanktionerats
av tobaksmonopolets utövare, d. v. s. svenska tobaksmonopolet,
ställes utanför butikstängningslagens reglering av försäljningstiden. På
annan automatförsäljning av tobak synes lagen böra äga tillämpning, vilket
bl. a. innebär att den som utan vederbörligt tillstånd bedriver automatförsäljning
utom den vanliga affärstiden gör sig förfallen till ansvar.

Emellertid är det, med hänsyn till allmänhetens intresse att kunna inköpa
tobak efter den vanliga affärstidens slut, av vikt att tobaksmonopolets
ifrågavarande prövning icke blir restriktiv. Tillstånd att sätta upp
tobaksautomat bör sålunda beviljas varje s. k. specialtobakshandlare. På
orter där specialtobakshandel ej förekommer synes envar som antagits till
återförsäljare av tobak böra erhålla dylikt tillstånd. Finnes på en ort såväl
specialtobakshandel som diverseaffärer och andra butiker, som bland övriga
varor saluföra tobak, bör frågan om rätt för dessa butiker att sätta upp
tobaksautomat prövas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet. Tillstånd bör därvid kunna meddelas, t. ex. om specialtobakshandel
icke finnes i stadsdelen i fråga eller om specialtobakshandlarna ej begagna
sig av möjligheten att skaffa sig tobaksautomater eller ej sköta dessa på ett
för allmänheten tillfredsställande sätt. Med hänsyn till att de under 1) upptagna
serveringsrörelserna icke ansetts böra ha rätt att sälja tobak till avhämtning,
synes det naturligt att de ej heller skola äga sälja tobak från
automat.

Har tobaksmonopolet avslagit begäran om tillstånd till automatförsäljning
av tobak bör sökanden — såsom i fråga om annan handel på utsträckt
tid — ha möjlighet att få frågan därom prövad i den ordning som gäller
för handel på utsträckt tid överhuvud.

Beträffande undantaget under 7) rörande försäljning av lantmanna-
eller trädgårdsprodukter m. in. har arbetsrådet föreslagit att det
måtte avse även julgransförsäljning. Jag biträder detta förslag. Under begreppet
julgransförsäljning torde böra falla även den försäljning av enar
o. d., som brukar ske i samband med försäljning av julgranar.

Vad slutligen angår undantaget under 12) för öppethållande
av konstutställningslokaler m. in. ha de sakkunniga funnit sig icke kunna
tillmötesgå ett från bokhandlar- och författarhåll framfört önskemål att
s. k. bokaftnar skulle utan särskilt tillstånd få hållas i bokhandelsaffärer
utom vanlig affärstid. Enligt min mening tala emellertid kulturella skäl
starkt för ett bifall till detta önskemål, vars förverkligande ligger helt i
linje med det f. n. under 12) angivna undantaget. Jag förordar därför att
det nuvarande stadgandet kompletteras med ett undantag för öppethållande
av bokhandel i upplysningssyfte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

Tiden för affärernas öppethållande.

De sakkunniga. Under hänvisning till de förut redovisade uppgifterna
från rikets köpmannaföreningar angående de faktiskt tillämpade affärstiderna
framhålla de sakkunniga att den år 1942 genomförda arbetstidsregleringen
för de detalj handelsanställda medfört, att köpmännen i stor
utsträckning sett sig tvungna att minska tiden för affärernas öppethållande
för att få butikstiden och personalens lagligt reglerade arbetstid att
gå ihop. Härtill hade också bidragit den brist på arbetskraft, som under
senare år framträtt tydligt just inom detaljhandeln. Särskilt inom de
branscher där söndagsarbete förekomme hade personalrekryteringssvårigheterna
varit stora. Den genomförda förkortningen av butikernas öppethållningstider
vore emellertid att tillskriva även andra omständigheter,
bl. a. den strävan efter normal fritid, som alltmer gjort sig gällande hos
affärsidkarna själva. Därjämte hade nog köpmännen i allmänhet haft den
uppfattningen, att de f. n. tillämpade affärstiderna motsvarade de inköpsbehov,
som den stora majoriteten av allmänheten hade.

De förkortade butikstider, som faktiskt tillämpas, medföra enligt de sakkunnigas
mening på många håll större eller mindre svårigheter främst
för den yrkesarbetande befolkningen. De sakkunniga anse emellertid att
så länge den nuvarande arbetskraftsbristen rådde inom detaljhandeln samt
den på många håll förekommande varuknappheten hölle efterfrågan på en
högre nivå än tillgången och därigenom minskade konkurrensen om kunderna
endast några mindre reformer äro praktiskt genomförbara i fråga
om butikstiderna.

Vad angår frågan om möjliga reformer ha de sakkunniga undersökt
om det ginge att få till stånd ett utsträckt öppethållande på kvällarna
genom införande av ett j o u r s y s t e m, motsvarande det av apoteken
praktiserade. De sakkunniga anföra härom:

Från köpmännens sida ställer man sig helt avvisande till tanken på en
jourtjänst inom detaljhandeln. Bland skälen härför må först och främst
nämnas, att köpmännen med rätt eller orätt synas frukta, att ett joursystem
skulle kunna leda till en uppluckring av de olika handlandenas
fasta kundkrets. Vidare framhålles, att ett joursystem tekniskt sett är
svårt att genomföra inom speceri- och livsmedelsbranschen. Många affärer
inom denna bransch sakna nämligen lagerutrymmen och andra tekniska
resurser för mötande av en större tillfällig efterfrågan. Man fruktar också
att stockningar skola uppstå under kundtillströmningen på jourkvällarna.
Å andra sidan befarar man på en del håll, att ett joursystem icke skulle
utnyttjas i sådan omfattning att det bleve lönande. Vidare framhålles bland
annat, att systemet skulle kräva en ganska betydande central organisationsapparat
och att kunderna säkerligen icke i praktiken skulle kunna
hålla reda på vilka affärer som hölle öppet och vilka som hölle stängt en
viss dag. Ur rättvisesynpunkt skulle det nämligen bli nödvändigt med en
viss förskjutning av den utsträckta tiden mellan de olika veckodagarna, då
dessa äga olika värde ur affärssynpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

Efter övervägande av skälen för och emot ett joursystem ha de sakkunniga
kommit till det resultatet, att — möjligen med undantag för vissa
branscher — en dylik anordning icke torde vara en lämplig väg att skapa
bättre betjäning av allmänheten.

Större möjligheter anse de sakkunniga vara för handen för genomförande
av ett förlängt öppethållande någon eller några
kvällar i veckan med kompensation för de anställda genom motsvarande
ledighet någon annan tid. Enligt de sakkunnigas uppfattning
skulle i många fall fördelar för allmänheten uppnås, därest affärerna åtminstone
en dag i veckan hölle öppet till kl. 19 eller kl. 20 och stängde
motsvarande tid tidigare någon annan dag. Med hänsyn till de skiftande
förhållanden och de olika behov av förlängt öppethållande, vilka föreligga
inom olika branscher och på olika orter i landet, syntes det dock icke lämpligt
att centralt lösa förevarande fråga. Densamma borde enligt de sakkunnigas
mening bli föremål för lokala förhandlingar mellan representanter
för samtliga berörda parter — allmänheten, köpmännen och de affärsanställda.
De sakkunniga rekommendera att dylika lokala förhandlingar
med det snaraste igångsättas på samtliga platser, där intresse finnes för
saken. De sakkunniga förorda vidare, att man på motsvarande sätt söker
lösa de svårigheter, som på en del håll äro förenade med butikernas
lunch- eller middagsstängning.

Särskild uppmärksamhet ha de sakkunniga ägnat åt frågan om tiderna
för mjölkaffärernas öppethållande. Den nuvarande rätten
enligt butikstängningslagen för mjölkaffärerna att öppna redan kl. 7.30
på vardagar och att hålla öppet kl. 8—10 på söndagar föreslås bibehållen.
De sakkunniga understryka kraftigt, att allmänheten, främst barnfamiljerna,
särskilt under sommarmånaderna ha stort intresse av att affärerna
begagna sig av den i lagen givna möjligheten till öppethållande på söndagarna.
Enligt de sakkunnigas mening böra alla tänkbara åtgärder vidtagas
för att tillgodose allmänhetens behov av frisk mjölk på söndagarna.
De sakkunniga fortsätta:

På varje ort synes till förnyad ingående prövning böra upptagas frågan,
om verkligen personalsvårigheterna medföra ett absolut hinder mot söndagsöppethållande.
Vid bestämmandet av handelns vinstmarginal på mjölk
synes hänsyn böra tagas till önskvärdheten av att den icke göres så snäv,
att söndagsförsäljning av mjölk omöjliggöres. Vid förekommande avtalsförhandlingar
torde böra undersökas, om icke möjlighet finnes att införa
ett avlöningssystem, som kompenserar de anställda för eventuellt söndagsarbete.
Där icke ett allmänt söndagsöppethållande av mjölkaffärerna på en
viss ort kan genomföras, borde i allt fall en jourtjänst kunna övervägas.
— — — Utexperimenterandet och framställandet av kylautomater för
mjölkförsäljning synas vidare böra underlättas så mycket som möjligt. I
detta sammanhang bör dock framhållas, att det synes oundvikligt att mjölk,
som försäljes genom kylautomater, blir dyrare än annan mjölk. Slutligen
må också nämnas den utvägen, att söndagsförsäljningen av mjölk omhändertages
av konditorierna, vilka regelmässigt hålla öppet på söndagarna
för servering och försäljning av olika slag av konditorivaror. Gällande lag

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i8.

lägger icke hinder i vägen för en sådan lösning. Redan nu förekommer
det i en del fall, att konditorier sälja mjölk på söndagar. Det torde då i
allmänhet vara fråga om sådana konditorier, för vilka serveringsrörelsen
är mindre betydande och som stå på gränsen till mjölk- och brödaffärer.
Enligt vad de sakkunniga erfarit ha emellertid även vanliga konditorier
visat sig vara icke ointresserade av att sälja flaskmjölk på söndagarna
i den mån de ha kylanordningar och gällande hälsovårdsstadgor icke lägga
hinder i vägen för en sådan försäljning. En mjölkdistribution genoin konditorierna
kan naturligtvis i många fall möta tekniska svårigheter, kanske
framför allt av transportteknisk natur. De sakkunniga anse emellertid, att
därest icke söndagsförsäljning av mjölk kan ordnas på annan väg, frågan
om försäljning av mjölk genom konditorier är förtjänt av att närmare
undersökas under beaktande av förhållandena på varje särskild ort, där
frågan är aktuell. För mjölkaffärernas del torde den ekonomiska förlusten
av ett dylikt arrangemang bliva tämligen ringa. I den mån mjölkaffärerna
icke utan ekonomiska uppoffringar kunna åtaga sig att svara för mjölkdistributionen
på söndagarna borde det även vara en lättnad för dem, att
de mest trängande behoven av dylik distribution kunna tillgodoses i annan
ordning. Man synes därför kunna ha anledning att hoppas, att de s. k.
mjölknämnder, som ha hand om nyetableringskontrollen inom mjölkhandeln,
skola ställa sig förstående till denna fråga. Till sist må framhållas,
att det skulle vara lämpligt att mjölkaffärerna genom en upplysningskampanj
sökte sprida kunskap om hur mjölken bäst bör förvaras i hemmen
och vilka åtgärder som böra vidtagas då kylskåp saknas.

Vad angår frågan hur den vanliga affärstiden bör bestämmas
i lagen ha de sakkunniga övervägt en sådan lösning, att affärernas
dagliga affärstid bestämdes till ett visst antal timmar, vilka under
hänsynstagande till allmänhetens intressen skulle kunna fritt utläggas
inom en i lagen angiven, något vidare tidsintervall. De sakkunniga ha dock
funnit, att en dylik ordning icke skulle medföra några fördelar i praktiken
i förhållande till det system, enligt vilket tiden för butikernas öppethållande
f. n. regleras i lagen. Erfarenheten och den verkställda utredningen
syntes visa, att det icke förelåge förutsättningar för och knappast
heller något större behov av att hålla de vanliga butikerna öppna efter
kl. 19 eller före kl. 8. Med hänsyn till de faktiska butikstiderna fungerar
det nuvarande systemet för övrigt i realiteten på nästan samma sätt som
om butikstiden vore 9 timmar, förlagd mellan kl. 8—19.

De sakkunniga förorda därför att den vanliga affärstiden fortfarande
fixeras till vissa klockslag, mellan vilka det står handlandena fritt att hålla
öppet i den utsträckning, som de anse lämplig med hänsyn till de föreliggande
förhållandena. Beträffande de tider, mellan vilka öppethållande
skall vara tillåtet, synes det de sakkunniga vara fullt tillräckligt, att lagen
direkt medgiver öppethållande till kl. 19 på vardagarna. Detta är enligt de
sakkunnigas mening tillfyllest icke blott i dagens krisbetonade läge utan
även under tider, då detaljhandeln har större faktiska möjligheter än nu
att hålla öppet längre tid. De sakkunniga anföra vidare:

De sakkunniga ha övervägt vissa möjligheter att i lagtexten på något
sätt markera önskvärdheten av att för bättre tillgodoseende av allmän -

Kungl. Mnj:ts proposition nr 248.

hetens och särskilt de förvärvsarbetande husmödrarnas inköpsmöjligheter
affärstiden någon dag i veckan utsträckes längre än övriga dagar. Detta
skulle kunna ske antingen genom att den i lagen medgivna vanliga affärstiden
differentierades på dylikt sätt eller också genom att möjligheten till
kommunala avvikelser inskränktes så att det alltid skulle stå affärsinnehavarna
fritt att hålla öppet till kl. 19 åtminstone en dag i veckan. Då emellertid
ingen av dessa utvägar kan antagas få någon nämnvärd effekt i åsyftad
riktning utan det avgörande ändå alltid måste bli en frivillig medverkan
från de berörda organisationerna, ha de sakkunniga stannat för att
icke föreslå någon sådan ändring av de gällande bestämmelserna. Den omständigheten
att det kanske på några få orter kan föreligga behov av öppethållande
till kl. 20 någon dag i veckan synes icke böra medföra en andring
av den i lagen angivna vanliga affärstiden. På de få orter, där en dylik
sen stängning kan erfordras någon veckodag, kan detta behov tillgodoses
genom kommunalt beslut om ändrad förläggning av den i lagen medgivna
affärstiden så att öppethållande till kl. 20 blir tillåtet den eller de dagar,
då så önskas.

Av nu angivna skäl ha de sakkunniga stannat vid att föreslå, att huvudregeln
i 4 § butikstängningslagen fortfarande skall vara, att butik å
söckendag må hållas öppen för allmänheten från kl. 8 till kl. 19. Övriga
bestämmelser i nämnda paragraf ha jämväl funnits böra bibehållas oförändrade.

Beträffande 5 § butikstängningslagen ha de sakkunniga funnit skäl till
sådan ändring att fotografiatelj é får rätt att utan särskilt tillstånd
hålla öppet två timmar på sön- eller helgdag. Till stöd härför anföra
de sakkunniga:

Ett dylikt öppethållande förekommer nu i ganska stor utsträckning med
stöd av medgivanden av länsstyrelserna jämlikt 11 § butikstängningslagen.
En särskild individuell prövning synes emellertid icke erforderlig i förevarande
fall. Om emellertid butikslokal måste hållas öppen för att besökande
skall kunna komma in i fotografiateljén, erfordras även enligt de
sakkunnigas förslag särskilt tillstånd för butikens öppethållande, även om
någon försäljning icke är avsedd att förekomma. Dylikt tillstånd synes
regelmässigt böra beviljas, därest trygghet kan anses vara för handen att
någon försäljning icke kommer att bedrivas i butikslokalen utan att denna
allenast kommer att tjänstgöra såsom en passage in till fotografiateljén.

1 anslutning till det anförda må anmärkas, att de sakkunniga — som
framhålla alt allmänhetens nuvarande inköpsbesvärligheter icke uteslutande
bero på de tillämpade butikstiderna — pekat på en del åtgärder,
s o in skulle k unna lätta allmänhetens inköpssvåri gheter.
Sålunda framhålla de sakkunniga, att den specialisering inom detaljhandeln,
som de kommunala hälsovårdsordningarna i en del fall framtvungit,
bidroge till alt lika den lid, som åtginge för erforderliga varuinköp.
Därest man utan risker ur hygienisk synpunkt kunde tillåta ett utvidgat
varusortiment inom samma butik, skulle detta medföra tidsbesparingar
för den köpande allmänheten. En spridning av inköpen på de olika
veckodagarna skulle icke obetydligt underlätta varudistributionen. En upp -

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

lysningskampanj härutinnan skulle säkerligen kunna medföra åtminstone
några resultat. En spridning av inköpen skulle vidare underlättas, därest
näringslivet i större utsträckning överginge till att utbetala veckolönerna
en tidigare dag i veckan än på fredagen. Om man även där genom en upplysningskampanj
kunde åstadkomma, att de hemarbetande husmödrarna
ej förläde sina inköp under den sista timmen på dagen, skulle såväl de
själva som de yrkesarbetande husmödrarna göra betydande tidsvinster, varigenom
de nuvarande butikstiderna lättare skulle kunna förslå. Ett ökat
införande av självbetjäningsbutiker skulle antagligen också kunna bidraga
till att underlätta varudistributionen. Skulle det visa sig möjligt att i större
utsträckning än nu införa beställningssedlar och särskild utlämning av beställda
varor samt att organisera gemensamma orderuppsamlingscentraler
och gemensam hemkörning av beställda varor på kvällarna, skulle detta
givetvis likaledes underlätta allmänhetens butiksinköp och minska behovet
av andra butikstider än de nuvarande.

De sakkunniga ha icke ansett sig böra föreslå någon ändring i de nuvarande
bestämmelserna om kommunernas rätt att besluta om
avvikelser från den i lagen angivna vanliga affärstiden.
Enligt de sakkunnigas uppfattning föreligger det icke någon större
risk för att affärstiden till allmänhetens förfång förkortas på ett otillbörligt
sätt genom kommunala beslut. Vad angår regeln att en kommunal avvikelse
skall gälla hela kommunen, där ej synnerliga skäl till annat föranleda,
uttala de sakkunniga, att bestämmelsen icke kan anses utgöra
hinder mot att exempelvis i en storstad bestämma skilda butikstider för
stadens centrum och förorterna. Den långa tid som ofta åtgår för den i
förorterna boende yrkesarbetande befolkningens resor till och från arbetet,
medförde ett beaktansvärt behov av längre affärstid på kvällarna för
butikerna i förorterna. Detta behov borde enligt de sakkunnigas mening
kunna tillgodoses med stöd av de nuvarande bestämmelserna i lagen.

Remissyttrandena. De sakkunnigas uppfattning att man inom ramen för
gällande regler om den vanliga affärstiden bör på frivillighetens väg förhandlingsvis
nå fram till möjligast tillfredsställande affärstider delas av
flertalet av de myndigheter, som yttrat sig i ärendet. De utvägar, som de
sakkunniga föreslagit för att allmänhetens intressen i görligaste mån skola
bli tillgodosedda, betecknas genomgående såsom lämpliga.

Socialstyrelsen uttalar att uppenbara fördelar äro förenade med de av
de sakkunniga anvisade möjligheterna att bättre utnyttja den nu lagliga
affärstiden och anser att dessa möjligheter böra tillvaratagas i största utsträckning.
Särskilt angeläget anser socialstyrelsen vara att affärstiden en
dag i veckan utsträckes till kl. 19 och att frågan om mjölkbutikernas öppethållande
löses i enlighet med de i betänkandet uppdragna riktlinjerna. Det
syntes närmast böra ankomma på kvinnoorganisationerna att tillse, att de

Kungl. Maj.ts proposition nr 24S.

lokala förhandlingar som förordats av de sakkunniga för genomförandet
av de föreslagna åtgärderna snarast komme till stånd på olika orter i landet.

Kommerskollegium framhåller att de sakkunniga inför svårigheten att
med utgångspunkt från rådande förhållanden inom handeln söka tillgodose
allmänhetens önskemål om ändrade affärstider med rätta valt utvägen
att låta representanter för de intresserade parterna själva vidtaga erforderliga
åtgärder. Icke minst i rådande tidsläge syntes ett sådant tillvägagångssätt
vara att föredraga framför metoden att genom lagbestämmelser
införa ändrade tider för öppethållande.

Länsstgrelsen i Uppsala län anser, att det hos vissa delar av allmänheten
föreligger ett behov av senare stängningstid åtminstone någon eller några
dagar i veckan samt fortsätter:

Då emellertid redan nuvarande lag torde medgiva ett tillräckligt långt
öppethållande, ehuru denna möjlighet av skäl, som i betänkandet närmare
angivits, icke för närvarande i allmänhet utnyttjas, finner länsstyrelsen
anledning icke föreligga, att en senare tidpunkt för stängningen fastställes.
De sakkunniga hava, såvitt länsstyrelsen kunnat finna, ingående prövat
alla tänkbara förslag till frågans lösning och torde icke hava överdrivit
svårigheterna att åstadkomma en ändring till det bättre. Då de stannat
för att bibehålla de nuvarande bestämmelserna om vanlig affärstid och
ställt sin tillit till möjligheten att genom förhandlingar mellan representanter
för samtliga berörda intressenter på frivillighetens väg i stället
komma fram till de för allmänheten mera tillfredsställande affärstider,
som för närvarande äro praktiskt genomförbara, har det skett på grund
av faktiskt föreliggande omständigheter av sådan art, att annat val icke
varit möjligt.

En från majoriteten av de hörda myndigheterna avvikande mening uttalas
av länsstyrelserna i Kristianstads, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands
och Kopparbergs län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser sålunda att affärsidkarnas och de
anställdas intressen fått vara väsentligen bestämmande för de sakkunnigas
ståndpunktstagande beträffande frågan om att bereda lättnad för den
köpande allmänheten och särskilt för de husmödrar, som ha svårt att
passa tiderna för butikernas öppethållande. Av de olika uppslag, som förelegat
till prövning, hade så gott som alla avfärdats med förklaringen, att
förutsättningar saknades för deras realiserande. I andra fall hänvisades
till lokala förhandlingar för alt på frivillighetens väg åstadkomma de reformer,
som ansetts önskvärda. Då de sakkunnigas förslag sålunda i alltför
ringa grad syntes tillgodose behoven av lättnader i butikstängningslagen
borde hela frågan helst göras till föremål för ny utredning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:

Den för konsumenterna så viktiga frågan om tiden för butikernas öppethållande
har icke genom den nu företagna utredningen förts närmare
sin lösning och länsstyrelsen nödgas med beklagande konstatera de sakkunnigas
negativa inställning till möjligheterna att åstadkomma en ändring

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

härvidlag, detta särskilt som de nuvarande förhållandena icke äro tillfredsställande
och — såsom de sakkunnigas undersökning utvisar — en relativt
utbredd opinion stöder kravet på en ändring framförallt i fråga om
möjligheterna till utsträckt öppethållande någon eller några kvällar i veckan
och i avseende å mjölkhandeln å söndagarna. Genomgående synas
emellertid de sakkunniga hava överskattat möjligheten att genom frivillig
medverkan få de föreliggande frågorna lösta. De sakkunniga synes slutligen
hava fäst alltför stort avseende vid nuvarande personalrekryteringssvårigheter
och brist på varor — ehuru dessa fenomen väl få anses vara
av övergående natur.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner rent allmänt det framlagda förslaget
icke vara av beskaffenhet att därigenom allmänhetens intresse av
förbättrad varudistribution tillgodoses. Inom ramen för nu gällande vanlig
affärstid hade genom frivilliga överenskommelser inom detaljhandelns
organisationer tiden för öppethållande i stor utsträckning inskränkts. Enligt
länsstyrelsens mening torde endast i undantagsfall några förbättringar
i detta hänseende vara att vänta. Liknande synpunkter anföras av
länsstyrelsen i Örebro län.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län förordar att lagen ändras så att åtminstone
livsmedels- och speceriaffärer kunna efter särskilt tillstånd hållas
öppna under utsträckt tid någon eller några dagar i veckan med kompensation
för de anställda genom motsvarande ledighet under någon annan tid.

Vidkommande härefter de yttranden som avgivits av organisationer, vilka
såvitt nu är i fråga få anses företräda den köpande allmänhetens intressen,
godtagas i dessa genomgående den av de sakkunniga rekommenderade lösningen
av förevarande problem även om man på flera håll med beklagande
funnit att de synpunkter, som angivits i direktiven för de sakkunniga,
blott i ringa mån kunnat tillgodoses.

Landsorganisationen framhåller att det ur samhällets synpunkt är av
största betydelse att det arbetskraftstillskott, som representeras av de förvärvsarbetande
husmödrarna, finnes och om möjligt utökas samt att allt
bör göras för att undanröja de svårigheter, som de dubbla arbetsuppgifterna
medföra för denna kategori. En åtgärd av stor vikt i detta hänseende
vore att utsträcka tiden för affärernas öppethållande viss eller vissa
kvällar i veckan. Landsorganisationen fortsätter:

Önskemålen beträffande tiderna för öppethållande och förläggningen å
olika veckodagar torde variera å olika orter och inom olika branscher. Särskilt
har gjorts gällande att affärstiden på fredagar borde utsträckas, å
större orter, exempelvis Stockholm, till kl. 20, varvid som motivering anförts,
att för den industriarbetande befolkningen avlöningsdagen i allmänhet
infaller å fredagen. Denna dag lämpar sig sålunda av nu nämnd anledning
bäst såsom inköpsdag; härtill kan läggas, att de förvärvsarbetande
kvinnorna därigenom få lördagseftermiddagen frilagd för andra göromål av
betydelse för familjens behov under veckohelgen. Vidare bör här framhål -

Kungl. May.ts proposition nr 248.

las att en sålunda utsträckt tid också ger större möjligheter till omtanke
vid inköp av speciellt sådana varor såsom kläder, skodon, möbler in. in.

En förlängning av affärstiden å fredagar måste självfallet för de affarsanställda
medföra kompensation genom en motsvarande ledighet å annan
dag. Hur detta praktiskt skall ordnas är en uppgift, vars lösning bor ankomma
på de inom handeln verksamma organisationerna. Såvitt landsorganisationen
har kunnat finna, erfordras för tillgodoseende av de ovan anförda
synpunkterna icke någon lagändring.

Landsorganisationen understryker också vad de sakkunniga anföit rörande
nödvändigheten av att det för familjer med barn ordnades med en
tillfredsställande mjölkdistribution samt anser vidare att varudistributionen
borde kunna underlättas genom en uppdelning av inköpen. Med en
brett upplagd propaganda borde man kunna förmå de icke förvärvsarbetande
konsumenterna att förlägga sina inköp till dagens tidigare timmar,
varigenom de förvärvsarbetande bereddes möjlighet att med mindre tidsförlust
göra sina inköp.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det kunna fordras att butikerna
åtminstone någon kväll i veckan ha öppet å sådana tider, då de förvärvsarbetande
kvinnorna som regel äro lediga från arbete. Då en lagstadgad
skyldighet för butikernas innehavare att hålla sina butiker öppna vissa
tider icke torde kunna förordas, vore emellertid den av de sakkunniga förordade
utvägen med lokala förhandlingar mellan de berörda parterna den
enda möjliga. Även Tjänstemännens centralorganisation understryker behovet
av utsträckt öppethållande någon eller några kvällar i veckan samt vikten
av att lokala förhandlingar härom snarast komma till stånd.

Av de i ärendet hörda kvinnoorganisationerna uttrycka Sveriges husmodersföreningars
riksförbund och Fredrika Bremer-förbundet sin uppskattning
av den grundliga utredning, som de sakkunniga framlagt, och av
den positiva inställning till en förbättrad varudistribution som betänkandet
innehåller. Även om de vägar som där förordats icke kunnat komma till
direkt uttryck i lagbestämmelserna, vågade förbunden dock hoppas att de
skulle underlätta de kommande förhandlingarna mellan konsumenterna
och handelns representanter och resultera i ett tillmötesgående av allmänhetens
berättigade önskemål under behörigt hänsynstagande till köpmannens
och de affärsanställdas intressen. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
anser att förslaget i stort sett är bra. De möjligheter lagen ger
till ökat öppethållande av butikerna böra enligt förbundets mening utnyttjas
genom frivilliga lokala överenskommelser.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund — enligt egen uppgift representerande
omkring 50 000 förvärvsarbetande kvinnor — framhåller, att den i lagen
angivna ramen, kl. 8—19, för butikernas öppethållande torde för landet
i dess helhet uppfylla konsumenternas krav på tillräcklig affärstid, samt
anför vidare bl. a. följande:

Med den faktiskt tillämpade affärstiden uppstår dock, särskilt i större
tätorter, för de förvärvsarbetande kvinnornas del stora svårigheter att med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

hinna inköpen av nödvändiga konsumtionsvaror såsom livsmedel, skor, kläder
etc. Yrkeskvinnorna synas därför vara överens om att ett utsträckt
öppethållande en eller ett par kvällar i veckan är nödvändigt. Vi anse även,
att en sådan anordning skulle vara till fördel för manliga förvärvsarbetande,
som många gånger kunna ha svårt att medhinna inköp av kläder,
böcker, möbler in. in. De kommunala myndigheterna ha enligt förbundets
mening vid beslut i dessa frågor icke tagit tillbörlig hänsyn till allmänhetens
och då främst de förvärvsarbetande kvinnornas rimliga krav. Förbundet
hävdar, att en sådan utsträckning skulle kunna komma till stånd
utan att bli betungande för de butiksanställdas del och rekommenderar,
att lokala förhandlingar upptagas i denna fråga.---

Bland övriga förslag för underlättande av inköpen anse vi följande väl
värda att prövas i större utsträckning: Beställningssedlar, fack för avhämtning
av beställda varor, orderuppsamlingscentraler, butiker med brett
upplagt varusortiment, självbetjäningsbutiker. Dessa senare bygga ju för
övrigt på en rik sortering av varor. Även om man icke har möjligheter att
låta kunderna betjäna sig själva, är det emellertid en mycket stor hjälp
att kunna handla varor av olika slag inom samma butik och av samma
biträde.

I fråga om mjölkbutikerna anser förbundet det önskvärt, att allmänheten
under den varma årstiden kan erhålla färsk mjölk även på söndagarna.
Här skulle enligt vår mening en jourtjänst med fördel kunna prövas,
dessa söndagsköp beröra ju endast en begränsad del av konsumenterna,
nämligen de som icke ha tillräckligt goda förvaringsutrymmen. För
framtiden skulle man även kunna tänka sig denna fråga löst genom att
man får fram goda mjölkkonserver till låga priser.

Liknande synpunkter framkomma i det yttrande som avgivits av folkpartiets
kvinnoförbund.

Högerns centrala kvinnoråd konstaterar med beklagande att de sakkunniga
funnit att förutsättningar f. n. saknas för genomförandet av ett joursystem
för butikerna samt uttrycker den förhoppningen, att butiksinnehavarna
inom en icke alltför avlägsen framtid genom förbättrade förhållanden
på arbetsmarknaden och genom bättre varutillgång skola kunna utnyttja
de möjligheter till förskjutningar beträffande öppnings- och stängningstider,
som lagen rymmer i sin nuvarande utformning.

k öreningen socialarbetare inom industri- och affärsvärld anser det utan
tvivel behövligt att affärernas öppethållande mera än hittills anpassas efter
de förvärvsarbetande konsumenternas tider. Synnerligen önskvärt vore att
åtminstone mjölkbutikerna öppnades kl. 7.30, och tacknämligt vore om
samtliga affärer kunde hålla längre öppet någon dag i veckan. Särskilt vid
inköp av kläder, skor o. d. behövde köparen längre tid vid valet av vara.
Med nuvarande stängningstider tvingades många att göra dylika inköp i
all hast till förfång för såväl ekonomien som andra praktiska förhållanden
och icke minst till skada för individens trivsel.

Vad särskilt landsbygden angår uttalar Svenska landskommunernas förbund
att syftet med utredningen på väsentliga punkter förfelats. I varje
tall vore föga vunnet om de sakkunnigas förslag lagfästes.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 2''nS.

De remissorgan, som företräda detaljhandelns och de affärsanställdas intressen,
ha inga principiella erinringar att göra mot de sakkunnigas förslag.

Sveriges köpmannaförbund förklarar att det jämte anslutna branschorganisationer
kommer att intensifiera sin upplysningsverksamhet för att
förmå de hemarbetande husmödrarna att göra sina inköp på annan tid
än under de sista affärstimmarna på dagen och att söka få till stånd en
spridning av inköpen på de olika veckodagarna. Förbundet erinrar vidare
om att köpmännen ägnat och ägnar de sakkunnigas övriga uppslag att
minska allmänhetens inköpssvårigheter stor uppmärksamhet, varför resultat
i dessa hänseenden kunde förväntas i allt större omfattning. Ytterligare
framhåller förbundet:

Att köpmännen och deras organisationer äro angelägna alt tillämpa i
förhållande till allmänhetens inköpsbehov rätt avpassade öppethållningstider
är uppenbart och har vidare bekräftats genom de till förbundet inkomna
yttrandena. Förbundet kan dock icke befria sig från den uppfattningen
att de från allmänheten påtalade inköpssvårigheterna blivit i viss
män överdrivna. Detta har också till viss del bekräftats genom de i ärendet
företagna statistiska undersökningarna. Tilläggas kan att från allmänhetens
sida några erinringar merendels icke anförts, då frågan gällt en
avkortning av butikstiden genom ett kommunalt beslut eller genom frivilliga
överenskommelser affärsidkarna emellan. Förbundet vill därför understryka
det angelägna i att kommunala beslut om längre öppethållningstider
tillkomma först efter det att behovet av längre öppethållande kommit
att framstå som uppenbart, så att affärsidkarna icke genom obehövligt
öppethållande åsamkas onödiga och varufördyrande kostnader.

Sveriges speceri- och lanthandlareförbund förklarar sig berett att rekommendera
sina distrikts- och lokalorganisationer att genom förhandlingar
mellan representanter för köpmännen, de affärsanställda och allmänheten
medverka till att frågan om ett öppethållande av speceri- och livsmedelsbutikerna
under fredagar till kl. It) ingående prövas på de platsei däi intresse
finnes för en sådan anordning.

Handelns arbetsgivareorganisation yttrar:

Vid de snart sagt dagligen förekommande kollektivavtalsförhandlingarna
för våra delägare över hela landet ha vi gjort den erfarenheten, att gällande
lag i stort sett fungerar tillfredsställande och att de i direktiven antydda
jämkningarna i affärstiden skulle vålla olägenheter i olika hänseenden.
Eu förlängning av affärstiden lär i nuvarande läge med knapphet
på arbetskraft och varor knappast leda till åsyftat resultat och, där den
kan genomföras, medföra en icke önskvärd fördyring av distributionen.
Tanken att lagstiftningsvägen åstadkomma ett system med jourtjänst mellan
affärerna eller längre öppethållande vissa dagar i veckan med motsvarande
förkortning andra dagar ha de sakkunniga enligt vår mening på
goda grunder avvisat. I den mån jämkningar i butikstiden i angiven riktning
på sina håll skulle med hänsyn till allmänhetens intresse vara av
behovet påkallade och utan olägenhet för handeln kunna genomföras, sy -

Kungl. Maj.ts proposition nr 2h8.

nes det böra ankomma på arbetsmarknadens parter att genom överenskommelser
få en lämplig ordning till stånd.

Kooperativa förbundet framhåller att vid bedömning av allmänhetens
inköpsmöjligheter borde uppmärksammas, att köparna nu ofta vore tvingade
besöka två till tre butiker för att ombesörja inköpen av sina livsmedel.
Orsaken härtill vore de gällande hälsovårdsbestämmelserna, där förbud
meddelas emot att saluföra speceri-, kött- och charkuterivaror samt bröd
och mjölk i samma lokal. Utan tvivel skulle inköpsmöjligheterna underlättas
högst betydligt om man i hälsovårdsbestämmelserna kunde finna
en form för begränsning eller slopande av dessa förbud. Beträffande mjölken
torde dock, med hänsyn till denna varas särskilda karaktär, förbudets
upphävande endast böra avse mjölk i slutna kärl. Förbundet fortsätter:

Inom konsumentkooperationen har frågan om självbetjäningsbutiker
kommit i förgrunden när det gäller åtgärder för att nedbringa kundernas
väntetid. Erfarenheterna från det fåtal självbetjäningsbutiker, som hittills
öppnats av konsumtionsföreningarna, talar för att kundens tid för inköp
av livsmedel i en sådan butik är betydligt kortare än i en vanlig butik. Det
synes styrelsen angeläget framhålla detta, därför att även väntetiden i butikerna
har stor betydelse för de förvärvsarbetande husmödrarnas möjligheter
att hinna med inköpen efter arbetets slut.

Svenska handelsarbetareförbundet uttalar att förbundet i sin verksamhet
ofta kommit i beröring med butikstängningslagen samt anser det oriktigt
att hänföra lagen under beteckningen Krångel-Sverige. Lagen inginge såsom
en del i den sociala skyddslagstiftning, som berörde de anställda, och
en revision av lagstiftningen syntes icke påkallad. En utsträckt tid för
öppethållande medförde icke blott ökade löneutgifter för affärsmännen
utan även större kostnader för det allmänna. Det kunde icke stå i överensstämmelse
med bemödandena att nedbringa distributionskostnaderna, om
åtgärder vidtoges som ofelbart ledde till kostnadsökningar. Förbundet vore
ej heller övertygat om att ett sakligt motiverat behov förelåge av utsträckt
affärstid någon eller några dagar i veckan.

Frågan om mjölkdistributionen har särskilt behandlats i ett
par remissyttranden tillhörande den kategori varom nu är fråga. Sålunda
förklarar sig Sveriges speceri- och lanthandlarförbund villigt söka medverka
till att förbundets mjölkförsäljande medlemmar ingående skola pröva
de åtgärder som de sakkunniga ansett önskvärda för att tillgodose allmänhetens
behov av färsk mjölk på söndagarna.

Sveriges konditorförening framhåller att vad de sakkunniga anfört rörande
konditoriernas villighet att sälja flaskmjölk på söndagarna erhållit
ett något för positivt uttryck i betänkandet. De större konditorierna torde
icke vara intresserade härav liksom givetvis ej heller de konditorier som
eljest hade stängt på söndagarna. Föreningen hade emellertid intet att erinra
mot att övriga konditorier intresserades för att på sommarsöndagarna
tillhandahålla flaskmjölk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. anser att de sakkunniga i
väsentlig mån överdrivit de svårigheter, som mjölkaffärernas söndagsstängning
skulle medföra för allmänheten. I varje fall hade man anledning
att fråga sig om icke, där svårigheter uppkommit, dessa som regel bottnade
i bristande omtanke. En generell höjning av mjölkpriset borde icke
komma i fråga för att få till stånd mjölkförsäljning på söndagar. Och
skulle en förhöjning av priset för den mjölk, som säljes på söndagarna,
anses böra genomföras, ansåge sig riksföreningen ha anledning framhålla
att — om förhöjningen skulle motsvara de ökade kostnader i form av personallöner
in. in., som härför bli påkallade — det torde kunna befaras,
att mjölkpriset måste väsentligt höjas. Vad nu sagts torde ha avseende
jämväl å de sakkunnigas tankegång, att söndagsför sälj ningen av mjölk
skulle omhändertagas av konditorier. För att dessa skulle kunna täcka de
med denna försäljning förbundna kostnaderna, torde de skäligen böra erhålla
en förhöjd vinstmarginal med motsvarande ökat mjölkpris som följd.
Härtill komme, att om mejerierna skulle utdistribuera mjölken till dessa
konditorier, mejeriernas distributionskostnader skulle stiga. Under alla förhållanden
skulle en söndagsför sälj ning genom konditorierna medföra ett
väsentligt ökat mjölkpris för allmänheten. — Förslaget om en upplysningskampanj
rörande bästa sättet att förvara mjölken i hemmen syntes
riksföreningen vara värt att beaktas. Därest genom det allmännas försorg
medel ställdes till förfogande för åtgärderna, vore riksföreningen villig att
omhänderha kampanjen.

Vad härefter angår det med den vanliga affärstiden sammanhängande
spörsmålet om kommunernas rätt att besluta om avvikelser
från den legala affärstiden anses i det alldeles övervägande antalet
remissyttranden att den nuvarande rätten i detta hänseende bör bibehållas
oförändrad. Det framhålles att denna kommunernas rätt är av
stort värde, då man därigenom har möjlighet att anpassa hutikstiderna
efter de särskilda förhållandena inom olika delar av landet. Genom ett
kommunalt beslut om affärstidens längd kunde vidare förhindras uppkomsten
av en osund konkurrens, som i längden ginge ut övei allmänheten.
Ett borttagande av rätten till kommunala avvikelser betecknas
vidare såsom ett onödigt ingrepp i den kommunala självstyrelsen och anses
leda till en icke önskvärd centraldirigering. Dessutom framhålles att
det icke med fog kunde befaras att kommun skulle komma alt åsidosätta
något allmänhetens eller företagarnas intresse eller eljest ingripa på olämpligt
sätt. Erfarenheterna från kommunernas medverkan vore enbart goda.

Socialstyrelsen, tre reservanter inom arbetsrådet, handelskammaren i
Gävle, länsstyrelsen i Kristianstads län. Svenska arbetsgivareföreningen,
Yrkeskvinnors samarbetsförlnind och Föreningen socialarbetare inom industri-
och affärsvärld anse icke att nuvarande bestämmelser på detta område
äro tillfredsställande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

Socialstyrelsen framhåller att, då butikstiderna i huvudsak fastställdes
genom förhandlingar mellan butiksägarna inbördes och mellan dem
och de anställdas organisationer, det icke torde vara erforderligt med särskilda
kommunala bestämmelser, som växlade från ort till ort.

Handelskammaren i Gävle anser det oegentligt att lagen icke göres enhetlig
för hela landet. Det kunde icke anses lämpligt att olika bestämmelser
gällde i kommuner, som gränsade till varandra.

Reservanterna inom arbetsrådet anföra bl. a. följande:

Det är av synnerlig vikt att lagen icke lägger hinder i vägen för affärsmännen
att förlägga affärstiden på ett rationellt sätt: genom överenskommelser
om jourtjänst, om senare stängning vissa dagar i veckan, om längre
öppethållande för vissa slag av butiker o. s. v. Ett sådant hinder kan ligga
däri, att genom kommunalt beslut bestämmes en förkortning av affärstiden,
som försvårar eller omöjliggör ett lämpligt system för öppethållandet. Naturligtvis
kunna förhållandena vara sådana, att det kommunala beslutet
innebär ett fastställande av en butikstid, som ur olika synpunkter är skäligt
avpassad, men risk föreligger att beslutet dikteras av intressen, som
äro allmänheten ovidkommande, och att denna därför får sitta emellan.
Gentemot den nära till hands liggande invändningen att allmänheten har
möjlighet att genom uttalande av husmodersorganisationer etc. framlägga
sina synpunkter, innan kommunalt beslut fattas, må framhållas att allmänhetens
inverkan på innehållet i ett sådant beslut i praktiken lär vara
ganska ringa. Under alla omständigheter måste ett genom kommunalt beslut
infört system för öppethållande bli stelt och schematiskt och svårligen
kunna ge möjlighet till en smidig anpassning med jourtjänst och därmed
jämförliga åtgärder till allmänhetens gagn.

Enligt vår mening bör därför gällande regel om rätt för kommun att bestämma
om förkortad affärstid icke inflyta i den nya lagen. Däremot ligger
det givetvis helt i linje med vår uppfattning, att man bibehåller bestämmelsen
att kommunalt besluta om annan förläggning av affärstiden.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, Yrkeskvinnors samarbetsförbund samt
Föreningen socialarbetare inom industri- och affärsvärld framföra liknande
synpunkter.

Svenska arbetsgivareföreningen anser den kommunala bestämmanderätten
böra begränsas åtminstone så att kommunerna icke skola kunna föreskriva
tidigare stängningstid än kl. 19. Det kunde ifrågasättas om kommunerna
borde ha möjlighet att förhindra att butikerna åtminstone en gång
i veckan hölle öppet till kl. 20.

Förslaget att fotografiateljé skall äga att utan särskilt tillstånd
hålla öppet två timmar på sön- eller helgdag har tillstyrkts i samtliga remissyttranden
utom i det som avgivits av Svenska fotografernas förbund.
Förbundet uttalar att det stora flertalet av förbundets medlemmar önskade
att fotografiateljéerna hölles stängda sön- eller helgdagar. Den föreslagna
bestämmelsen torde komma att verka hämmande på förbundets strävanden
att bereda yrkesfotograferna söndagsvila, i det att några komme att tolka

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

bestämmelsen så att fotografiateljéerna borde hållas öppna även sön- eller
helgdagar. Förbundet yrkade att gällande lag på denna punkt bibehölles
oförändrad.

Arbetsrådet och länsstyrelsen i Kalmar län anse att öppethållande ej bör
få äga rum under tid för högmässogudstjänst. Länsstyrelsen i Kristianstads
län föreslår att anmälan till polismyndigheten skall ske angående den
tid, när öppethållande skall ske. Enligt länsstyrelsen skulle det eljest —
då ateljéinnehavaren själv får välja tiden för öppethållandet — bli svårt
att kontrollera huruvida han överskrede den angivna tidsbegränsningen.

Den rätt att hålla öppet sön- eller helgdagar, som de sakkunniga föreslagit
beträffande fotografiateljéer, bör enligt arbetsrådet gälla även
blomsteraffärerna och de s. k. kombinerade blomsteroch
fruktaffärerna.

Departementschefen. Den gällande butikstängningslagen — liksom dess
föregångare —■ angiver endast en yttre ram beträffande tiden för butikernas
öppethållande; lagen medför ingen skyldighet för affärsidkarna att
hålla öppet någon viss tid av dygnet. Jag har redan tidigare uttalat såsom
min mening att lagen även i fortsättningen bör bibehålla sin nuvarande
karaktär.

I fråga om öppningstiden gäller nu som huvudregel att affärerna icke få
öppna före kl. 8 på vardagarna. Mjölkbutiker, bagerier och konditorier få
dock öppna en halv timme tidigare eller kl. 7.30. Den allmänna stängningstiden
är i lagen bestämd till kl. 19. Under tiden den 10—23 december
få dock affärerna hålla öppet en timme längre, dvs. till kl. 20. På söndagarna
skola affärerna vara stängda. Härifrån gäller det undantaget att
nyssnämnda slag av butiker ävensom vissa frukt- och blomsteraffärer få
hållas öppna kl. 8—10.

Den i lagen angivna tiden för butikernas öppethållande motsvarar icke
den faktiskt tillämpade affärstiden. Sedan åtskilliga år tillbaka har inom
detaljhandeln gjort sig gällande en allmän tendens att förkorta affärstiden.
Så har skett icke blott genom att öppningstiden flyttats fram och stängningstiden
tillbaka utan även genom att affärerna hålla stängt någon timme
vid lunch- eller middagstid. Den vanligaste öppningstiden torde numera
vara kl. 9. Senare stängning än kl. 18 torde knappast förekomma för butiker
i allmänhet. I stället stängas affärerna stundom tidigare, särskilt på
lördagar och under sommarmånaderna. Den minskning av tiden för affärernas
öppethållande som sålunda ägt rum grundas i många fall på överenskommelser
mellan handelns och de anställdas organisationer. Stundom
beror den emellertid på att vederbörande kommun utnyttjat den rätt att
besluta om avvikelser från den vanliga affärstiden som lagen erbjuder. Det
sistnämnda är fallet bl. a. beträffande Stockholms stad.

Det torde vara ofrånkomligt att de förkortade affärstiderna måste göra
5—Bihang till riksdagens protokoll 1948. I sand. Nr 248.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8.

det svårt åtminstone för vissa delar av allmänheten att företaga erforderliga
inköp och att ägna tillräcklig tid och omsorg åt inköpen. Jag syftar
då närmast på de förvärvsarbetande husmödrarna. Det var med hänsyn
härtill, som de sakkunniga fingo i uppdrag att särskilt uppmärksamma
denna yrkeskategoris inköpssvårigheter. I direktiven för de sakkunniga
antydde jag vissa vägar, som kunde tänkas leda till en mera tillfredsställande
ordning härvidlag än den nuvarande. Jag ifrågasatte sålunda om
icke den vanliga dagliga affärstiden skulle kunna bestämmas till visst
antal timmar, som skulle fritt få utläggas inom en i lagen angiven, ej
alltför snäv intervall. En annan möjlighet vore enligt min mening att affärerna
finge hålla öppet någon eller några kvällar i veckan, givetvis med
kompensation för de anställda i form av ledighet på annan tid. Jag pekade
också på möjligheten att införa ett joursystem, motsvarande det av
apoteken praktiserade.

De sakkunniga — bland vilka märkas representanter för såväl den köpande
allmänheten som affärsmännen och de anställda — ha efter övervägande
av olika tänkbara möjligheter att lätta de existerande inköpssvårigheterna
stannat för att icke föreslå någon ändring av gällande huvudregler
vare sig i fråga om den vanliga affärstiden och dess förläggning eller
beträffande kommuns rätt att besluta om avvikelse härifrån. Enligt de sakkunnigas
mening bör det emellertid vara möjligt att genom förhandlingar
mellan representanter för samtliga berörda intressen, dvs. allmänheten, köpmännen
och de anställda, på frivillighetens väg nå fram till de mera tillfredsställande
affärstider, som f. n. äro praktiskt genomförbara. Därvid
anse de sakkunniga det särskilt angeläget att mjölkförsäljningen ordnas
på ett för allmänheten — främst barnfamiljerna — godtagbart sätt. De
sakkunniga ha också hänvisat till vissa åtgärder utom butikstängningslagens
område, genom vilka varudistributionen skulle underlättas och behovet
av andra hutikstider än de nuvarande minskas, bl. a. åtgärder som
skulle göra belastningen på affärerna mer jämnt fördelad ej blott på de
olika timmarna av dagen utan även på veckans olika dagar.

De sakkunnigas förslag att bibehålla det nuvarande systemet för affärstidens
reglering har godtagits i det stora flertalet remissyttranden. Likaså
ha de medel att underlätta allmänhetens varuinköp, som anvisats av de
sakkunniga, genomgående ansetts vara de enda framkomliga vägarna att
komma till rätta med ifrågavarande problem. Bland dem som ställt sig på
samma ståndpunkt som de sakkunniga märkas de kvinnoorganisationer
som hörts i ärendet.

I det läge, vari detta spörsmål sålunda befinner sig, anser jag mig böra
följa de sakkunnigas förslag att bibehålla de nuvarande huvudreglerna angående
tiden för affärernas öppethållande. Jag tager därvid fasta på att
man från köpmannahåll förklarat sig villig att medverka vid sådana förhandlingar,
som förordats av de sakkunniga, och jag vill understryka hur

Kungl. Maj.ts proposition nr 2''t8.

angeläget det är att dylika förhandlingar komma till stånd och att de leda
till ett för allmänheten positivt resultat. Även de övriga möjligheter, som
av de sakkunniga anvisats i syfte att allmänheten skall få lättare att hinna
med att göra erforderliga inköp, anser jag böra prövas.

Av den utredning som företagits i ärendet framgår att från allmänhetens
sida ett starkt intresse finnes för genomförande av det i direktiven för de
sakkunniga framförda uppslaget med utsträckt öppethållande någon eller
några kvällar i veckan. Jag vill erinra om att enligt socialstyrelsens opinionsundersökning
bland arbeterskor och kvinnlig förvaltningspersonal
ungefär 45 procent funnit senare öppethållande en kväll i veckan — då
närmast fredagskvällen — innebära stora eller ganska stora fördelar för
dem. I motsats till de sakkunniga finner jag det lämpligt att det i lagtexten
markeras hur önskvärt det är att allmänhetens inköpsmöjligheter
tillgodoses genom att affärstiden åtminstone en dag i veckan utsträckes
längre än övriga dagar. Detta synes mig lämpligen kunna ske genom att
kommunernas rätt att förkorta affärstiden inskränkes såtillvida att det
alltid skall stå affärsinnehavare fritt att hålla öppet till kl. 19 en dag i
veckan. Någon ytterligare inskränkning i kommunernas bestämmanderätt
beträffande den vanliga affärstiden anser jag mig ej böra förorda.

De sakkunniga ha funnit att fotografiateljé skall få rätt att, utan särskilt
tillstånd enligt 11 §, hålla öppet två timmar på sön- och helgdag. Jag
delar de sakkunnigas uppfattning att en individuell prövning icke är erforderlig
i detta fall. Under tiden för högmässogudstjänst synes dock även
dessa ateljéer ej få vara öppna. Någon anmälningsskyldighet angående
tiden för öppethållandet finner jag ej påkallad.

Arbetsrådet har ansett att även blomsteraffärer och s. k. kombinerade
blomster- och fruktaffärer skola, utöver vad nu gäller, utan tillstånd få
hållas öppna på sön- och helgdagar. Med hänsyn till den utformning av
reglerna om handel å utsträckt affärstid, som jag i nästföljande avsnitt
ämnar förorda, synes någon ändring på denna punkt dock ej böra ske.

Utsträckt affärstid.

De sakkunniga. Grunderna för butikstängningslagen tala enligt de sakkunnigas
uppfattning för att försiktighet bör iakttagas vid beredande av
möjlighet för affärsidkare att hålla öppet eller eljest idka försäljning under
annan tid än den i allmänhet medgivna. Lagen skulle nämligen motarbeta
sin egen uppgift att garantera affärsidkarna och deras familjer eu rimlig
fritid samt att förhindra osund konkurrens, därest lagen i större utsträckning
gåve möjlighet till förlängt öppethållande. Vad särskilt anginge kioskhandeln
tillkomme härjämte att det icke syntes de sakkunniga lämpligt,
att varudistrihutionen i större utsträckning överflyttas till mera primitiva
försäljningsformer eller försäljningsställen, vilka ofta icke uppfylla nu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

tidens krav i sanitärt hänseende, och icke heller erbjuda tillfredsställande
arbetsförhållanden för den där sysselsatta personalen. De sakkunniga ha
därför ansett sig böra intaga en restriktiv ståndpunkt i detta hänseende.

Handeln med tobaksvaror på utsträckt tid har av de sakkunniga
ägnats särskild uppmärksamhet. De sakkunniga framhålla, att
denna fråga nära sammanhänger med de särskilda bestämmelser, som gälla
för tobakshandeln överhuvud, samt anföra härom:

Lagen den It juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror, vilken trädde i kraft den 1 juli 1943, gav helt nya direktiv
till tobaksmonopolets utövare med avseende å handhavandet av tobaksdistributionen.
Visserligen innefattar 1943 års lag icke något fullständigt
koncessionssystem för tobaksdetaljhandeln, men stadgandet i 1914 års
monopollag att »handeln med tobaksvaror är fri» uteslöts avsiktligt ur 1943
års lag. I stället ålägger lagen monopolets utövare — aktiebolaget Svenska
tobaksmonopolet — att söka anpassa försäljningsställenas antal med hänsyn
till möjligheten för de återförsäljare, vilkas rörelse företrädesvis omfattar
försäljning av tobaksvaror — d. v. s. de så kallade specialtobakshandlarna
— att uppnå skälig omsättning, i den mån så kan ske utan
åsidosättande av allmänhetens och monopolbolagets intressen. Såsom ett utredande
och rådgivande organ för handläggningen av bland annat de frågor,
som uppkomma vid tillämpningen av angivna direktiv för distributionen
av tobaksvaror, har statens tobaksnämnd inrättats. Nämnden består
av sju ledamöter, av vilka tre — ordförande, vice ordförande och ytterligare
en ledamot — utses av Kungl. Maj :t, två av monopolbolaget och två av
kommerskollegium. Sistnämnda två ledamöter skola utses hland personer,
vilka företräda de enskilda återförsäljarnas intressen. Yttranden i förekommande
ärenden infordras av nämnden antingen från föreståndaren för
något av monopolbolagets kontor i olika delar av landet eller ock från en
särskild tjänsteman hos monopolbolaget, som helt ställts till nämndens förfogande
för att utreda nyetablerings- och övriga distributionsfrågor. Inom
nämnden har utsetts ett arbetsutskott, som även brukar företaga besiktning
på platsen före slutbehandlingen av sådana ärenden, som förefalla tveksamma
eller mera betydelsefulla. I anslutning till ovannämnda stadgande
i monopollagen stadgas i Kungl. Maj:ts instruktion för nämnden, att denna
i fråga om beviljande av rätt till inköp mot rabatt hos monopolets utövare
för bedrivande av detaljhandel med tobaksvaror i stad eller stadsliknande
samhälle skall verka för att all varsamhet, som är förenlig med allmänhetens
berättigade anspråk på bekväm tillgång till tobaksvaror och monopolets
utövares intressen, iakttages samt att dylik rätt företrädesvis beviljas
personer med kännedom om tobakshandeln eller med annan af färskunskap.

1943 års bestämmelser angående detaljhandeln med tobaksvaror tillkoinmo
efter mycket ingående överväganden. De grunda sig på såväl sociala
som statsfinansiella skäl. Tobaksdetaljhandeln hade splittrats på ett alltför
stort antal enheter, med påföljd att årsomsättningen i tobaksaffärerna
på många håll blivit högst otillfredsställande. Oaktat monopolbolaget i
återförsälj arrabatter utbetalade mycket betydande belopp — både absolut
och i relation till bolagets totala omkostnader — befunno sig ett stort antal
tobakshandlare i landet i prekära ekonomiska omständigheter. Ideligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

framfördes på grund härav klagomål till såväl monopolbolaget som Kungl.
Maj :t. Förhållandena föranledde jämväl åtskilliga motioner i riksdagen.
Verkställda utredningar ansågos giva vid handen, att klagomålen icke saknade
grund, och då all tillverkning av tobaksvaror i riket monopoliserats,
ansågos statsmakterna även ha visst ansvar för utvecklingen av detaljhandeln
med dessa varor.

Den rationalisering av tobaksdetaljhandeln, som 1943 års lagstiftning
åsyftade, söker statens tobaksnämnd i samverkan med monopolbolaget förverkliga
på i huvudsak tre sätt. I enlighet med förut angivna direktiv utövas
sålunda en nyetableringskontroll i syfte att förhindra tillkomsten av
nya, ur distributionssynpunkt överflödiga försäljningsställen. I enlighet
med av Kungl. Maj :t och riksdagen uttalade önskemål ha vidare de tobakshandlare,
vilka inneha icke bärkraftiga affärer, erbjudits att nedlägga dessa
mot livränta eller engångsersättning från monopolbolaget. Hittills ha enligt
uppgift från tobaksnämnden 132 affärer nedlagts. Därvid ha till 84
personer utgivits tillhopa 256 300 kronor i engångsersättningar. Vidare har
monopolbolaget, i samband med beslut att i 48 fall utgiva livräntor, till
pensionsstyrelsen inbetalt 190 600 kronor för inköp av livräntor, varjämte
bolaget självt utanordnat vissa livräntebelopp, vilka för år 1947 beräknas
uppgå till sammanlagt omkring 28 000 kronor. — Inlösningsförfarandet
pågår alltjämt. — Den tredje, icke minst betydelsefulla rationaliseringsmetoden
är utflyttning av ogynnsamt belägna specialtobaksaffärer till nybebyggda
områden inom samma ort.

Enligt butikstängningslagen äger länsstyrelsen meddela tillstånd till handel
med tobaksvaror på utsträckt tid i tre fall, nämligen i s. k. trafikkiosker
[11 § 3 mom. 4)], i samband med nöjestillställningar o. d. [11 § 3 mom. 3)]
samt i speciella undantagsfall, »då synnerliga skäl därtill äro» [11 §
3 mom. 7)]. Med stöd av sistnämnda stadgande har tobaksförsälj ning utom
vanlig affärstid medgivits på grund av ömmande omständigheter hos sökanden,
exempelvis om denne på grund av sjukdom eller lyte icke kan försörja
sig och sin familj på annat sätt än genom kioskbandel och vederbörande
befunnits vara i behov av det inkomsttillskott, som tobaksförsäljningen
medför. »Synnerliga skäl» lia även i vissa fall ansetts föreligga
med hänsyn till den konsumerande allmänhetens intresse av tillgång till
tobaksvaror på viss plats utom vanlig affärstid. Med stöd av 11 § 3 mom. 7)
beviljas också tillstånd till handel under utsträckt tid med de i 3 mom. 1)
nämnda varuslagen med rätt för vederbörande att dessutom försälja tobaksvaror
under vanlig affärstid, s. k. delade tillstånd. En dylik kombination
kan nämligen icke medgivas med stöd av punkt 1), enär där förutsättes att
icke andra varuslag än de i sistnämnda punkt uppräknade salubållas under
den vanliga affärstiden.

Det kan tilläggas att tobaksmonopolets utövare icke anser sig böra vägra
inköpsrätt åt dem, som genom lagakraftägande beslut erhållit tillstånd enligt
11 § butikstängningslagen till försäljning av tobak.

Av det anförda framgår att tobakshandeln under och utom vanlig affärstid
f. n. icke regleras eller enhetliga linjer. Detta är enligt de sakkunnigas

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

mening icke tillfredsställande. De sakkunniga anse, att så länge den av
Kungl. Maj :t och riksdagen beslutade regleringen av tobakshandeln är i
kraft, dess principer böra bli likartat gällande för hela branschen. De sakkunniga
uttala vidare:

Då regleringen för den handel med tobak, som endast äger rum på vanlig
affärstid, innebär en tämligen restriktiv nyetableringskontroll (på liknande
sätt för övrigt som inom många andra branscher genomförts genom
enskilda överenskommelser), kan det icke vara rimligt och rättvist, om en
väsentlig del av tobakshandeln regleras efter mera liberala riktlinjer. De
sakkunniga äro på det klara med att allmänhetens behov av tillgång till
tobaksvaror bör i den omfattning, som kan anses skälig, tillgodoses, men
denna synpunkt bör beaktas i lika mån inom båda de sektorer av tobakshandeln,
som nu i viss mån ställts emot varandra.

I enlighet med det anförda föreslå de sakkunniga att ärenden angående
försäljning av tobaksvaror utbrytas ur butikstängningslagen och handläggas
i samma ordning som övriga tobaksförsäljningsfrågor. Enligt förslaget
skall alltså den, som av länsstyrelsen erhållit medgivande att sälja vissa
s. k. fritidsvaror under utsträckt affärstid, äga sälja även tobaksvaror under
förutsättning att han av tobaksmonopolet antagits såsom återförsäljare av
dylika varor. Därvid skall tobaksmonopolet i den utsträckning monopollagstiftningen
föreskriver samråda med tobaksnämnden. Vad sålunda föreslagits
ha de sakkunniga ansett böra komma till uttryck i butikstängningslagen
på så sätt att tobaksvaror icke särskilt nämnas i det sortiment, som
uppräknas i 11 § butikstängningslagen. I stället föreslås ett nytt stycke i
11 § 3 mom. av innehåll, att den, som enligt vissa angivna punkter i momentet,
motsvarande punkterna 1)—4) och 6) i nuvarande lag, erhållit
medgivande till försäljning av vissa varor under utsträckt affärstid och
som av den i lagen den 11 juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror omförmälda monopolutövaren antagits såsom
återförsäljare av tobaksvaror, jämväl skall i den omfattning och på de villkor,
som av monopolutövaren bestämts, äga försälja dylika varor. I anslutning
härtill föreslås slutligen, att bestämmelserna i 11 § 1 mom. och
18 § butikstängningslagen angående remiss till statens tobaksnämnd av
ansökningar om tillstånd till handel å utsträckt affärstid samt angående
besvärsrätt för nämnden skola utgå.

Beträffande rätten att anföra besvär i ärenden angående antagande av
återförsäljare för tobaksvaror anföra de sakkunniga:

Det kan visserligen sägas, att då klagan för närvarande icke kan föras
över monopolbolagets beslut att bevilja eller vägra en person inköpsrättigheter
för försäljning av tobaksvaror från butik, som hålles öppen allenast
under vanlig affärstid, det icke skulle föreligga behov av besvärsrätt i ärenden
angående försäljning av samma varor från affär med utsträckt affärstid.
Då besvär emellertid hittills kunnat anföras till Kungl. Maj :t i ärenden
om tillstånd till utsträckt affärstid och denna möjlighet, som i många
fall kan vara av väsentlig betydelse för den enskilde, även begagnats i icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

obetydlig utsträckning, synas beaktansvärda skäl tala för att en möjlighet
införes att besvära sig hos Kungl. Maj :t i fråga om tobakshandelsrättigheter.
Om så sker, synas övervägande skäl tala för att samtliga frågor om
antagande av återförsäljare av tobaksvaror skulle kunna dragas under
Kungl. Maj:ts prövning. Detta skulle kunna åstadkommas exempelvis genom
att monopolbolaget i sina koncessionsvillkor ålades att icke till återförsäljare
antaga annan än den, som i sådant avseende godkänts av tobaksnämnden,
och därjämte möjlighet infördes att överklaga nämndens beslut
hos Kungl. Maj :t.

De sakkunniga anse att fortfarande viss hänsyn bör tagas till personliga
ömmande omständigheter vid beviljande av rätt till tobaksförsäljning under
utsträckt tid. Dock syntes det icke motiverat att av dylika skäl bevilja tillstånd
i fall, då påtagligt behov av försäljningen icke förelåge.

Beträffande den blivande tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna
utgå de sakkunniga ifrån, att tobaksnämnden vid sin omprövning av de
nuvarande tobakstillstånden låter de hittillsvarande tillståndshavarna behålla
sina återför sälj ar rättigheter tills vidare, där ej särskilda skäl till
annat föranleda. Vid ombyte av innehavare syntes emellertid en ändring
kunna ske i enlighet med de grunder, som av tobaksnämnden tillämpas vid
beviljande av nya tillstånd. I fråga om s. k. delade tillstånd erfordras, för
att försäljningsrätten skall bli oförändrad, att återförsäljningsrätten kompletteras
med ett villkor, att tobaksförsälj ningen endast får äga rum under
den vanliga affärstiden.

Beträffande reglerna om handel på utsträckt affärstid i
övrigt ha de sakkunniga funnit att om handläggningen av tobaksärenden
icke längre skall ske enligt den i butikstängningslagen stadgade ordningen,
en väsentlig förenkling kan genomföras i fråga om dessa regler.
De sakkunniga föreslå att de nuvarande punkterna 1), 2), 4) och 6) —■
utom såvitt angår fotografiateljéers öppethållande — sammanslås till ett
gemensamt stadgande av innehåll, att försäljning av konfektyrer, kex, alkoholfria
drycker, färsk frukt, fikon, dadlar, russin, honung i förpackningar
om högst 100 gram, produkter av svensk frukt, saft, levande blommor,
tryckta skrifter, mindre pappersartiklar och tändstickor må, under förutsättning
att under den vanliga affärstiden endast dessa varor saluhållas,
medgivas i den omfattning som finnes påkallad med hänsyn till allmänhetens
behov av dylik försäljning, i allmänhet dock icke någon veckodag
längre än till kl. 22 eller den senare tidpunkt, som vid försäljning i anslutning
till trafikinrättning föranledes av trafiktiderna. Beträffande innebörden
av vad sålunda föreslagits anföra de sakkunniga bl. a.:

Från de nuvarande bestämmelserna dels i punkt 1) rörande kiosker och
liknande försäljningsställen, dels i punkt 2) rörande den egentliga fruktoch
konfektyrhandeln och dels i punkt 0) rörande blomsterhandeln samt
den kombinerade blomster-, frukt- och konfektyrhandeln skiljer sig det av
de sakkunniga föreslagna stadgandet först och främst därutinnan, att till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

standsmyndigheten ålagts att iakttaga större försiktighet än nu vid prövningen
av ansökningar om tillstånd till utsträckt affärstid. Medan i angivna
fall enligt nu gällande bestämmelser framställning om förlängd affärstid
skall bifallas, såframt icke särskilda skäl till annat föranleda, anse de sakkunniga,
att en ansökning av förevarande slag bör bifallas blott i den omfattning,
som synes påkallad med hänsyn till allmänhetens behov av dylik
försäljning. Genom en sålunda utformad regel beaktas enligt de sakkunnigas
uppfattning på en gång allmänhetens fritidsbehov av de uppräknade
varuslagen och butikstängningslagens uppgift att sörja för att affärsidkare
och deras familjemedlemmar erhålla tillbörlig vila. Samtidigt erhåller handeln
å utsträckt affärstid ett visst konkurrensskydd, vilket förordats från
en del håll. Lr rättvisesynpunkt synes det emellertid nödvändigt, att någon
åtskillnad i allmänhet icke göres mellan redan bestående affärer. Behovsprövningen
synes i första hand böra tillämpas då ansökning om tillstånd
till handel å utsträckt affärstid göres för ett nyetablerat försäljningsställes
del. Hänsyn bör också tagas till att allmänhetens intresse bäst tillgodoses
genom ett försäljningsställe med så rikhaltig sortering som möjligt. Den
behovsprövning, som enligt förslaget ålägges tillståndsmyndigheten, kan
givetvis i många fall vara förenad med betydande svårigheter. Denna väg
synes dock vara att föredraga framför en ohämmad utveckling av handeln
å utsträckt affärstid. Särskilt den kraftiga stegringen av antalet kiosktillstånd
under senare ar kan icke undgå att framkalla betänkligheter ur social
synpunkt. Vad slutligen angår försäljning annorledes än från särskilt försäljningsställe
har även denna i förevarande hänseende likställts med annan
försäljning.

Beträffande de s. k. trafikkioskerna enligt nuvarande It § 3 mom. 4)
innebär de sakkunnigas förslag på sätt och vis, att dessa kiosker ur butikstängningslagens
synvinkel komma att försvinna såsom en specialkategori
inom kioskvärlden. Medan de nuvarande trafikkioskerna medgivas uteslutande
med tanke på de resandes behov, anse de sakkunniga, att behovet av
handel å utsträckt affärstid i anknytning till en trafikinrättning bör bedömas
under hänsynstagande till såväl den bofasta befolkningens som resandetrafikens
intressen. De nuvarande svårigheterna att avgöra huruvida en
kiosk i anslutning till en trafikinrättning verkligen kan sägas tillgodose
själva resandetrafikens behov komma att försvinna. Den enda skillnad, som
de sakkunniga göra mellan utsträckt handel i anknytning till en trafikinrättning
och annan handel utom vanlig affärstid, avser tiden för öppethållandet,
i det att denna tid i det förra fallet kan förlängas med hänsvn till
trafiktiderna.

De sakkunniga framhålla vidare att det sammanslagna stadgandet utformats
med utgångspunkt från principen att anledning icke synes föreligga
att i butikstängningslagen göra någon åtskillnad — vare sig i fråga
om varusortiment eller tiden för öppethållande — mellan å ena sidan kioskhandel
och därmed jämförlig försäljning samt å andra sidan butikshandel
i inskränkt bemärkelse. De sakkunniga fortsätta:

Detta betyder givetvis icke, att exempelvis blomsteraffärerna regelmässigt
skola beviljas tillstånd att hålla öppet hela söndagarna eller till kl. 22 på
vardagarna. Då länsstyrelsen enligt de sakkunnigas förslag skall pröva det
föreliggande behovet av handel å utsträckt affärstid, torde i allmänhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

blomsterförsäljning å utsträckt affärstid komma att begränsas på ett sätt,
som i stort sett överensstämmer med den nu rådande ordningen. Med hänsyn
till att tryckta skrifter ingår i varusortimentet kan en bokhandel enligt
förslaget ansöka om rätt att hålla öppet under utsträckt tid, om den icke
saluför andra än de uppräknade varorna. De sakkunniga utgå emellertid
från att något intresse från bokhandelns sida för ett dylikt öppethållande
knappast föreligger och att därför ansökningar från bokhandlare om utsträckt
affärstid icke äro att förvänta. Skulle en dylik ansökning göras,
bör givetvis enligt huvudregeln allmänhetens behov av dylik försäljning
vara avgörande för prövningen. Enligt de sakkunnigas mening torde något
dylikt behov i regel icke föreligga.

Varusortimentet i det sammanslagna stadgandet är något utvidgat i förhållande
till vad nu gäller i det att även mindre pappersartiklar och saft
upptagits bland de tillåtna varorna.

Specialstadgandet angående försäljning av varm korv och varm fisk
m. m. anses i fortsättningen icke böra omfatta varm fisk. De affärsidkare,
som nu idka försäljning av denna vara, föreslås dock böra få tillfälle att
fortsätta sin verksamhet.

De sakkunniga ha funnit nödvändigt att bibehålla den nuvarande regeln,
att tillstånd till öppethållande eller försäljning å utsträckt tid må kunna
beviljas då synnerliga skäl därtill föranleda. Denna bestämmelse bör dock
enligt de sakkunnigas mening tolkas restriktivt.

Ömmande personliga omständigheter böra enligt de sakkunniga icke föranleda
beviljande av ett tillstånd, för vilket giltiga skäl eljest ej föreligga.
Däremot borde dylika omständigheter kunna beaktas vid konkurrens mellan
flera om erhållande av försäljningsrättigheter, vilka tillgodose verkliga
behov hos allmänheten.

De sakkunniga finna det vara av stort värde, om partiellt arbetsföra i
lämplig omfattning beredes tillfälle att försörja sig genom dylik försäljningsverksamhet.
Fördelningen av dessa försörjningsmöjligheter borde om
möjligt ske i samråd med kommunens socialvårdsorgan. Även vid ombyte
av innehavare borde detta organ få göra sig gällande. Olika metoder
hade ifrågasatts för att säkerställa det önskvärda inflytandet för socialvårdsorganen.
En metod, som övervägts i Stockholm, vore att kommunen
på därför lämpade platser, där behov av kioskförsäljning föreligger, läte
uppföra ett antal kiosker, vilka uthyrdes till personer, som anvisades av
socialvårdsorganet och som därefter hos länsstyrelsen sökte tillstånd till
handel å utsträckt tid å förevarande plats. En annan utväg vore att ett
allmännyttigt företag, exempelvis ett kommunalt bolag, förvärvade tillstånd
till utövande av handel å utsträckt affärstid på därför lämpade platser och
att detta bolag sedan anställde biträden och affärsföreståndare under beaktande
av föreliggande personliga ömmande omständigheter hos aspiranterna
på dylika befattningar. Genom sist angivna system möjliggjordes eu
utjämning av inkomsterna från olika försäljningsställen med skiftande omsättning
allt efter läget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

Förfarandet vid beviljande av tillstånd till handel på
utsträckt affärstid föreslås förenklat i vissa hänseenden. Sålunda
föreslås tillståndsgivningen överflyttad från länsstyrelse till polismyndighet
när fråga är om tillstånd till korvförsäljning samt försäljning i samband
med nöjestillställning o. d. under högst sju dagar i följd.

För åstadkommande av ett snabbare remissförfarande i ärenden angående
utsträckt affärstid ha de sakkunniga förordat att drätselkammare och
kommunalnämnd göras till remissorgan i stället för som nu kommunens
beslutande myndighet. Denna föreslås dock äga rätt att uppdraga åt annan
kommunal nämnd, beredning eller styrelse att avgiva yttranden i förevarande
ärenden. En ytterligare förenkling anser de sakkunniga kunna vinnas
genom att tillstånden enligt 11 § beviljas för längre tid än som hittills
i allmänhet skett.

I sitt särskilda yttrande uttalar experten Backe bl. a. att enligt hans mening
de sakkunniga kommit till ett resultat, som icke lämnar några garantier
för en förbättrad distribution av tobaksvaror. Sammanfattningsvis
framhåller herr Backe att kioskerna redan genom uttalandena i samband
med förslaget till ny butikstängningslag bort tillförsäkras ökade möjligheter
att tillhandahålla allmänheten tobaksvaror på utsträckt tid samt att
det måste anses befogat, att en viss ändring sker i sammansättningen av
tobaksnämnden och att detta av de sakkunniga bort uttryckligen utsägas.
Vidare anser herr Backe att fotografisk film bort medtagas bland de varor
som få säljas i kiosker och att det allvarligen måste ifrågasättas, om det
vore lämpligt att kommunerna läte uppföra kiosker för att uthyra dessa
till partiellt arbetsföra eller genom bolag bedriva kioskrörelse i konkurrens
med andra enskilda företagare.

Remissyttrandena. Såsom framgår av det anförda ha de sakkunniga i
fråga om handeln på utsträckt affärstid ansett sig böra intaga en restriktiv
ståndpunkt särskilt till kioskhandeln. Detta hälsas med tillfredsställelse
av socialstyrelsen, som anser det vara en olycklig utveckling att kioskernas
antal ökats med hänsyn till dessa försäljningsställens primitiva art
och de ofta ohygieniska former, varunder den s. k. fritidshandeln bedreves.
Styrelsen förutsätter, att handeln på utsträckt affärstid successivt överflyttas
till lokaler bättre än de nuvarande. Sveriges köpmannaförbund uttalar
att kiosktillstånd böra beviljas restriktivt. Det vore angeläget, att de bofasta
butikerna förbehölles rätt att i görligaste mån handhava distributionen
även av impulsvaror. Med anledning av bl. a. att kioskerna ökat i antal
och det s. k. kiosksortimentet successivt utvidgats och i regel kommit
att omfatta de ur marginalsynpunkt betydelsefullaste varorna kunde allvarliga
men för den reguljära bofasta detaljhandeln befaras uppstå, om ej
prövningen av kiosktillstånd skedde med större försiktighet. Svenska handelsarbetareförbundet
understryker att handeln med varor skall äga rum

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

1 tidsenligt och hygieniskt inredda lokaler. Förbundet skulle därför helst se
att man tillämpade en mera restriktiv politik i fråga om kioskhandeln, som
endast hade en liten kompletterande uppgift att fylla inom varudistributionen.

På flera håll anser man emellertid, att de sakkunniga icke tillräckligt
beaktat allmänhetens intressen vid utformandet av bestämmelserna om
handel på utsträckt tid. Länsstyrelsen i Malmöhus län förmenar att gällande
regler inrymma möjlighet att förhindra tillkomsten av en ny kiosk
där det ur allmän synpunkt vore angeläget att så skedde. Enligt It §

2 mom. butikstängningslagen ägde nämligen länsstyrelse vägra tillstånd till
handel på annan affärstid än den vanliga, om hinder prövades föreligga ur
hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt. I övrigt borde
kioskhandeln liksom den vanliga detaljhandeln lämnas att reglera sig själv.

Aktiebolaget Svenska pressbyrån framhåller att de sakkunnigas restriktiva
inställning till kioskhandeln icke står i god överensstämmelse med
direktiven för utredningen. Den föreslagna lösningen tillgodosåge nämligen
icke såväl konsumenternas krav som köpmännens och de anställdas berättigade
intressen. Bolaget beklagar både att ett lämpligt tillfälle att inom
ett viktigt och arbetskrävande område reducera den växande administrativa
regleringen av näringslivet försummats av de sakkunniga och att bristande
förståelse för de allmänna hänsyn som utgöra kioskhandelns grundval
fått prägla förslaget. Bolaget framhåller att hänsyn till allmänhetens
behov städse avfärdades under åberopande av att lagstiftningens främsta
uppgift vore att garantera affärsidkarna en rimlig fritid och att förhindra
osund konkurrens i fråga om butikstiderna. Enligt bolagets erfarenhet inverkade
icke kioskerna menligt på de vanliga butikernas arbetsförhållanden;
kioskerna tillgodosåge ju allmänhetens inköpsbehov på tider, då butikerna
icke vore och icke ville vara öppna. Än mindre kunde det betecknas
som osund konkurrens att tillgodose dessa inköpsbehov, vilka av alla erkändes
som legitima.

Kommitténs förslag att överflytta beslutanderätten beträffande tillstånd
till försäljning av tobaks varor på utsträckt tid från länsstyrelserna
till tobaksmonopolet har föranlett uttalanden i ett stort antal remissyttranden.
Meningarna äro i hög grad delade om detta förslag.

Förslaget tillstyrkes i princip eller lämnas utan erinran av socialstyrelsen,
kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Jämtlands och Västerbottens
län, arbetsrådets ordförande, statens tobaksnämnd (majoriteten), Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet, flertalet handelskammare, Sveriges köpmannaförbund
samt Tobakshandlarnas riksförbund.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ej tagit bestämd ställning till för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

slaget men anser att det erbjuder vissa fördelar. Förslaget kunde dock ej
godtagas med mindre tobaksnämnden lättade på den restriktivitet, som enligt
länsstyrelsens erfarenhet kännetecknat nämndens behandling av dessa
frågor. Länsstyrelsen i Västmanlands län — som ej framställer någon väsentlig
erinran mot den föreslagna anordningen — hyser principiella betänkligheter
mot den starka centraliseringen av rätten att medgiva tobaksförsäljning.

I den mån särskilda skäl anförts av dem som tillstyrkt förslaget har i
regel framhållits, att detsamma vore en naturlig konsekvens av den ordning
som gällde beträffande tobakshandeln i övrigt.

I några yttranden äro tillstyrkandena försedda med mer eller mindre
bestämda reservationer. Sålunda understryker överståthållarämbetet önskvärdheten
av att vissa garantier tillskapas mot att allmänhetens intressen
icke eftersättas till förmån för den fasta tobakshandeln. Enligt ämbetets
mening borde direktiven för tobaksnämnden möjligen jämkas samt allmänheten
och den s. k. fritidshandeln erhålla starkare representation i
nämnden. Vidare borde besvärsrätt medgivas över nämndens beslut.

Statens tobaksnämnd framhåller att de sakkunniga syntes ha avsett, att
alla frågor om antagande av återförsäljare av tobaksvaror skulle av monopolets
utövare remitteras till nämnden och icke som f. n. endast ärenden,
som avse städer och stadsliknande samhällen. Remisser till nämnden i
ärenden om tobaksförsäljning på landsbygden skulle emellertid medföra
en högst betydande ökning av nämndens arbetsbörda och detta till ingen
nytta. Erfarenheten hade icke givit något belägg för att en ändring i 1943
års monopollag vore påkallad på denna punkt. Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
och Tobakshandlarnas riksförbund ansluta sig till vad tobaksnämnden
sålunda anfört.

En avvisande hållning till kommitténs förslag i denna del intages av
arbetsrådet (majoriteten), länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,
Blekinge, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län,
järnvägsstyrelsen, handelskamrarna i Gävle och Luleå, Kooperativa förbundet,
Svenska tidningsutgivareföreningen, Aktiebolaget Svenska pressbyrån
och Sveriges lcioskidkares riksförbund.

I allmänhet förordas i dessa yttranden, att den nuvarande ordningen bibehålies.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att som förutsättning för
tillstånd av länsstyrelse till tobaksförsäljning på utsträckt tid bör stadgas,
att vederbörande sökande blivit av monopolets utövare antagen till återförsäljare
av tobaksvaror. En liknande åsikt framföres av en ledamot av
statens tobaksnämnd, som förordar att länsstyrelse före avgörandet av tillstandsärende,
som avsage försäljning av tobak, skulle inhämta nämndens
utlåtande samt att länsstyrelsen icke mot nämndens avstyrkande ägde bifalla
ansökningen i vad den anginge tobak.

Arbetsrådet framhåller att det med hänsyn till intressemotsättningarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

på detta område troligen icke vore möjligt att, så länge principerna i 1943
års tobakslagstiftning ansåges böra stå orubbade, komma fram till annat
än en reglering som i stort sett överensstämde med den nu gällande. Frågan
bleve då om man, eventuellt med vissa jämkningar, borde bibehålla den
nuvarande ordningen eller övergå till de sakkunnigas system med tobaksmonopolet
som bestämmande. Arbetsrådet fortsätter:

Fördelen med de sakkunnigas förslag är framför allt att härigenom vinnes
enhetlighet i principerna för tillståndsgivningen. Åtskilliga olägenheter
äro emellertid förknippade med förslaget. Genom att länsstyrelserna
bortkopplas från prövningen, kommer den allsidiga erfarenhet om de lokala
förhållanden, som länsstyrelsen själv besitter eller genom underordnade
organ kan införskaffa, icke att få något inflytande. Ej heller skulle de synpunkter,
som de kommunala myndigheterna kunna anlägga, komma fram
vid prövningen. Såvitt arbetsrådet kan förstå skulle tobaksmonopolet —
förmodligen i huvudsak genom tjänstemän vid tobakskontoren — företaga
de nödvändiga utredningarna i ärenden rörande medgivande att sälja tobak.
Arbetsrådet har visserligen ingen anledning antaga, att nämnda utredningar
skulle brista i objektivitet. Men det måste principiellt anses oriktigt, att
utredningarna i dessa, med hänsyn till de ovan omtalade intressemotsättningarna
ofta mycket känsliga ärenden utföras av en av parterna, tobaksmonopolet,
som har egna intressen att bevaka. De sakkunniga synas knappast
ha tillskapat tillräckliga garantier för ett objektivt tillvaratagande av
de olika på förevarande område förefintliga intressena.

Enligt arbetsrådets mening erbjuder det nuvarande systemet med länsstyrelsen
såsom tillståndsmyndighet och tobaksnämnden såsom rådgivande
organ större möjligheter till allsidig prövning av ärendena rörande tobaksförsäljning
under utsträckt affärstid än den av de sakkunniga förordade
anordningen. Arbetsrådet föreslår därför, att gällande system bibehålies.

Liknande synpunkter som de av arbetsrådet anförda ha framkommit i
flera yttranden. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att den föreslagna
ändringen står i strid med de pågående decentraliseringsåtgärderna. Den
komme vidare säkerligen att så småningom medföra en minskning av antalet
tobaksförsälj ningsställen, varigenom allmänhetens berättigade intresse
att äga en bekväm tillgång till tobaksvaror eftersattes. Det kunde nämligen
befaras, att tobaksnämnden, som givetvis icke kunde äga samma lokalkännedom
som länsstyrelserna, vid prövningen av dylika ärenden icke
komme att taga tillräcklig hänsyn till de lokala förhållandena.

Aktiebolaget Svenska pressbyrån framhåller bl. a. att proceduren vid tillståndsgivningen
skulle bli mer tillkrånglad med det föreslagna systemet
och anför i denna del:

I stället för ett ärende i varje tillståndsfall blir det två, som skola behandlas
av skilda myndigheter, och som var för sig kräva praktiskt taget
samma utredning. Tobaksnämnden måste lika väl som länsstyrelsen höra
polismyndigheter och kommunala myndigheter samt mottaga skriftväxling
mellan sökanden och hans konkurrenter; det blir följaktligen dubbelt besvär
för alla, som skola höras, och nära nog dubbelt arbete för ärendenas

Kungl. Maj.ts proposition nr 2-i8.

avgörande. Nu är det däremot ett enhetligt remissförfarande, och tobaksnämnden
får vid avgivande av sitt yttrande tillgång till de utlåtanden länsstyrelsen
inhämtat. Hela förslaget framstår för dem, som i praktiken sysslat
med dessa redan nu mycket arbets- och tidskrävande ärenden, som ytterligt
opraktiskt och i sak förfelat.

Bolaget pekar även på en del fall ur praxis, där Kungl. Maj :t efter besvär
meddelat tillstånd till försäljning av tobaksvaror trots avstyrkande av
tobaksnämnden. Enligt bolagets uppfattning utgjorde vad sålunda förekommit
vid butikstängningslagens tillämpning ett starkt bevis för att tobaksnämnden
icke visat sig i stånd att tillfredsställande bedöma allmänhetens
behov av inköp av tobaksvaror från kiosker och att en effektiv garanti
mot felbedömningar från nämndens sida vore en nödvändighet.

Flera av de myndigheter och organisationer, vilka sålunda avstyrka förslaget
om annan ordning för reglering av handeln med tobaksvaror på utsträckt
affärstid, ha framfört olika önskemål om vidgade möjligheter till
sådan handel inom det nuvarande systemets ram. Att tobaksvaror upptagas
bland varorna i det ordinära kiosksortimentet förordas sålunda mer
eller mindre bestämt av länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Skaraborgs
och Gävleborgs län samt Sveriges kioskidkares riksförbund. Förbundet anser
tobak vara den mest typiska av alla fritidsvaror och hävdar att, då
tobaksautomaterna knappast komme att förbättra distributionen av tobaksvaror
på landsbygden, svårigheterna att efter affärstid tillhandla sig dessa
varor speciellt på landsbygden komme att bli lika stora som förut.

Förbundet gör vidare gällande, att den nuvarande praxis med s. k. delade
tillstånd vilka medföra rätt till tobaksförsäljning endast under vanlig
affärstid, står i strid med motiven för butikstängningslagen. Nämnda begränsning
borde enligt förbundets mening slopas och kiosker med delade
tillstånd få rätt att sälja tobak under hela öppethållandet. Även länsstyrelsen
i Västernorrlands län finner det vara nödvändigt, att det äntligen
bleve slut på de delade tillstånden och att det klart utsädes, att den som
har rätt att sälja tobak får utöva denna rättighet, så länge han har tillstånd
att hålla sin kiosk öppen. Socialstyrelsen förordar att, för den händelse de
sakkunnigas förslag genomföres, i 11 § 3 mom. 2 st. uttryckligen stadgas,
att delade tillstånd ej få förekomma.

Arbetsrådet ifrågasätter om allmänhetens intresse av att kunna köpa
tobak på kvällar och söndagar vore tillräckligt tillgodosett genom det nuvarande
stadgandet om försäljning från trafikkiosk. Utvecklingen hade
gått i den riktningen, att trafikkioskerna kommit att huvudsakligen tillgodose
allmänhetens behov av kvälls- och söndagsinköp av tobak. I stort
sett utgjordes visserligen de platser, där allmänheten hade det största intresset
av fritidsinköp av tobak, just av trafikpunkter av olika slag. Att
binda fritidsinköpen enbart till trafikinrättningar skulle emellertid innebära
en alltför snäv gränsdragning. Arbetsrådet fortsätter:

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

Som exempel på andra platser må nämnas fritidsområde, där mycket folk
samlas under kvällar och söndagar, samt ort, där skiftgående industri finnes
men förutsättningarna för inrättande av trafikkiosk eller uppsättande
av tobaksautomat saknas. Den nuvarande bestämmelsen synes böra kompletteras
med ett stadgande om att tobaksförsäljning å utsträckt affärstid
må medgivas å fritidsområde eller annan i avseende å allmänhetens behov
därmed jämställd plats, om särskilda skäl därtill föreligga. Med den senare
förutsättningen skulle då markeras å ena sidan, att tillståndsgivningen
skulle vara mera restriktiv än när det gäller vanliga kiosker enligt punkt 1),
och å andra sidan, att det icke skulle uppställas så stränga krav som enligt
punkt 7). Gentemot invändningen att detta behov kan tillgodoses genom
automathandeln med tobak må anföras dels att automater blott få uppsättas
i anslutning till butik och dels att det är ovisst vilken omfattning
denna handel kan få i framtiden.

Sveriges kioskidkares riksförbund har föreslagit en liknande uppmjukning
av reglerna om försäljning från trafikkiosker.

Arbetsrådet har även framhållit vikten av att tobaksnämnden erhåller en
allsidig sammansättning och härutinnan anfört:

Allmänhetens intresse torde vara tillgodosett genom bestämmelsen i 33 §
monopollagen, att ordföranden, vice ordföranden och ytterligare en ledamot
skola utses av Konungen. För den riktiga avvägningen mellan de övriga
intressegrupperna, framför allt specialtobakshandeln, kioskförsäljarna
och monopolbolaget, är det för närvarande icke lika väl sörjt. Arbetsrådet
föreslår, att representationen, i viss överensstämmelse med vad som gäller
enligt de speciella arbetstidslagarna, ordnas så, att två ledamöter utses av
monopolbolaget samt fyra ledamöter av kommerskollegium. Av dessa senare
skulle två representera specialtobakshandeln och två kioskhandeln
och därmed likställda försäljningsformer. I nämndens avgöranden skulle
deltaga högst sju ledamöter, därvid representanterna för specialtobakshandeln
respektive kioskhandeln skulle närvara vid handläggningen av ärenden
rörande försäljning å vanlig affärstid respektive under utsträckt affärstid.
Den omständigheten, att specialtobakshandlarna med detta förslag ej
skulle deltaga i ärenden, som avse försäljning från kiosker, torde vara av
underordnad betydelse, då specialtobakshandelns och monopolbolagets intressen
i huvudsak sammanfalla på detta område.

Såsom förut nämnts förordar även överståthullarämbetet vissa ändringar
i tobaksnämndens sammansättning. Jämväl länsstyrelsen i Älvsborgs län
ifrågasätter, om icke allmänhetens och återförsäljarnas intressen borde få
en starkare representation i nämnden. Kommerskollegium anser särskilt
avseende böra fästas vid att tobaksnämnden får eu sådan sammansättning
att vid behandlingen av ärenden av ifrågavarande slag samtliga berörda
parters intressen bliva fullt beaktade.

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår att direktiven för tobaksnämnden
jämkas så, att skälig hänsyn måste tagas till allmänhetens intresse av bekväm
tillgång till tobaksvaror.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillstyrker i likhet med några andra myndigheter,
som ansluta sig till kommitténs förslag om en överflyttning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

tillståndsgivningen beträffande handeln med tobaksvaror till monopolbolaget,
att besvärsrätt införes över nämndens beslut med skyldighet för monopolbolaget
att till återförsäljare antaga den som godkänts av nämnden.
Statens tobaksnämnd avstyrker däremot för egen del bestämt denna anordning,
som nämnden finner vara egenartad ur administrativ synpunkt.
Nämnden erinrar även om att halva antalet ledamöter i monopolbolagets
styrelse utsåges av Kungl. Maj :t, vilket finge anses innefatta en garanti för
att beslutanderätten utövas i enlighet med statsmakternas intentioner. Det
kunde därför ifrågasättas om besvärsrätt erfordrades. Ett slopande av
denna rätt skulle icke innebära annat än att de som idka kioskhandel utöver
vanlig affärstid i förevarande hänseende bleve likställda med alla övriga
återförsäljare. Det torde icke med fog kunna göras gällande, att frågan
huruvida tillstånd till försäljning av tobaksvaror skall meddelas eller
icke ur sökandens synpunkt vore mera betydelsefull då det gäller tillstånd
till kioskhandel å utsträckt tid än då ansökningen avser t. ex. inrättande
av en specialtobaksaffär.

Liknande synpunkter framföras av Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

Med hänsyn till sambandet mellan förslaget om reglering av handeln
med tobaksvaror på utsträckt tid och de föreslagna nya bestämmelserna i
11 § 3 mom. om handeln på utsträckt affärstid i övrigt ha de
remissinstanser, som tillstyrka det förra förslaget, i allmänhet intet i princip
att erinra mot övriga ändringar i nämnda lagrum. Stockholms handelskammare
ifrågasätter emellertid om det icke vore mest ändamålsenligt att
i lagen stadga generell rätt för försäljningsställen med impulsvarusortiment
att hålla öppet alla dagar till kl. 22. Handelskammaren anmärker i
detta sammanhang, att den behovsprövning, som kunde erfordras rörande
kioskförsäljning, redan f. n. utövades vid upplåtelse av allmän mark för
kioskändamål.

Många myndigheter och organisationer, som ställa sig avvisande till de
nya reglerna om tillståndsgivning för tobakshandeln, avstyrka däremot
även övriga ändringar i 11 § 3 mom. Kooperativa förbundet finner det dock
ändamålsenligt att punkterna 1, 2, 4 och 6 i 11 § 3 mom. sammanslås till
en punkt, och länsstyrelsen i Kronobergs län anser förslaget att samtliga
de fall, som äro upptagna under dessa punkter, skola omfatta samma varuslag
vara motiverat av syftet att åstadkomma större enkelhet samt rättvisa
mellan kiosker och övriga butiker. Länsstyrelsen delar även uppfattningen
att vid prövning av ansökning om tillstånd till handel på utsträckt affärstid
hänsyn skall tagas icke blott till de olägenheter, som i händelse av bifall
till ansökningen uppkomma för handel på vanlig affärstid, utan även till
den skada, som uppstår för handel på utsträckt tid. Sistnämnda slag av
handel grundade sig på uttrycklig lagbestämmelse och borde åtnjuta samma

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

skydd som handel på vanlig affärstid. En sådan uppfattning stode också
bäst i överensstämmelse med butikstängningslagens syfte att skapa likartade
konkurrensförhållanden mellan olika företag.

I flera yttranden kritiseras den angivna uppfattningen liksom överhuvudtaget
kommitténs förslag att vid sammanslagningen av vissa punkter i 11 §
3 mom. upphäva det nuvarande presumtionssystemet och överflytta föreskriften
om att hänsyn skall tagas till allmänheten från ingressen i 11 §
3 mom. till första punkten av samma moment. Arbetsrådet ifrågasätter sålunda
om något vore att vinna med den föreslagna formella omredigeringen.
Av formuleringen kunde dragas den slutsatsen att allmänhetens
behov numera skulle komma i andra rummet. De sakkunnigas lösning att
ersätta presumtionsreglerna med en enkel hänvisning till »allmänhetens
behov» komme i praktiken att vålla betydande svårigheter. Det vore att befara
att med de nya bestämmelser förslaget innehölle tillämpningen av
lagen komme att bli mycket olika på skilda orter. Arbetsrådet ansåge att
de nuvarande reglerna borde bibehållas.

Arbetsrådet vänder sig vidare mot den tendens till inskränkning av handelns
frihet, som kommit till uttryck genom det förut berörda uttalandet
om skydd åt handeln på utsträckt tid. Så länge handeln under den vanliga
affärstiden vore fri, borde även handeln under utsträckt affärstid vara fri
och icke åtnjuta något lagstiftningsvägen åstadkommet konkurrensskydd.

Även länsstyrelsen i Södermanlands lån framhåller att beredande av sådant
konkurrensskydd knappast kunde vara butikstängningslagens ändamål.
Länsstyrelsen ifrågasatte därför om icke de nu gällande bestämmelserna
— att vid prövning av ansökan om tillstånd till utsträckt affärstid
hänsyn skall tagas å ena sidan till det gagn för allmänheten och å andra
sidan till de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall
till framställningen, samt att ansökan skall bifallas, såframt icke särskilda
skäl till annat föranleda — gåve ett klarare uttryck för lagstiftningens
syfte.

Liknande synpunkter framföras av Svenska tidningsutgivareföreningen.
Föreningen framhåller att ett bifall till förslaget skulle innebära, att en ny
form av behovsprövning infördes i fråga om vanliga kiosker. En sådan
ändring kunde bli hinderlig för tidningsdistributionen. Det syntes icke ha
tillfredsställande motiverats, att den vore nödvändig. Den skulle medföra,
att en statlig myndighet ålades att behovspröva varje ansökan om tillstånd
till försäljning på utsträckt affärstid av de varor, vilka som regel säljas
tillsammans med tidningar och, sedan behovsprövning ägt rum, träffa val
mellan olika sökande. Föreningen tillägger:

Ett konkurrensskydd, gällande försäljning av läskedrycker, tidningar,
choklad och konfektyrer, vilket på detta sätt skulle inskrivas i motiven,
skulle även medföra egendomliga konsekvenser i andra avseenden, exempelvis
beträffande good-willvärden. I verkligheten synes förslaget innebära

Q — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. AV 248.

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

att det skydd mot konkurrens, som enligt monopollagstiftningen tillerkännes
tobakshandeln, i viss män utvidgas att gälla, ehuru partiellt, även handeln
med choklad, frukt, tidningar och läskedrycker. De sakkunniga framhålla
själva, att den föreslagna behovsprövningen i många fall kan vara
förenad med betydande svårigheter. Detta är förvisso riktigt. Den enklaste
vägen att undvika dessa svårigheter är emellertid ett bibehållande av nu
gällande ordning. Föreskrifter, avfattade i enlighet med de sakkunnigas
förslag, skulle innebära vidgade arbetsuppgifter för myndigheterna och betydande
pappersexercis för den enskilde.

Föreningen anser sålunda att 11 § bör bibehållas i huvudsak i sin nuvarande
lydelse.

Enahanda yrkande framföres av Sveriges frukt- och konf ektyrhandlareförbund,
som finner förslaget om sammanslagning av bestämmelserna om
kioskhandel och vanlig hutikshandel på utsträckt tid vara olämpligt ur
flera synpunkter. Förbundet anför bl. a.:

Konsumentens krav på kundservice är av väsentligen olika slag när det
gäller inköp i kiosk resp. butik. På grund av butikslokalens i allmänhet
högre standard såväl i fråga om inredning, utrymme in. m. har kunden
rätt att begära en mer utpräglad service både i avseende på sortiment såväl
som kvalitet jämfört med vad en kiosk som regel kan tillgodose med
sina på grund av dessa försäljningsställens beskaffenhet högst begränsade
resurser vad det gäller sortimentets storlek såväl som varornas lagring och
tillhandahållande etc. Kioskhandeln har sålunda enligt nu gällande lags
bestämmelser rätt att saluföra ett rikligare sortiment av vissa typiska
kiosk varor, som ej få saluföras i butik shandeln utan att denna senare distributionsform
sökt resa några hinder härför eller begärt att i detta hänseende
bli jämställda med kioskerna. Men av ekonomiska skäl — ur räntabilitetssynpunkt
alltså — samt för att tillfredsställa konsumenternas berättigade
krav ha butikerna i stället nödgats att inom ramen för sitt snävare sortiment
med olika slags varor tillhandahålla ett rikligare sortiment av just
dessa varor, som aldrig skulle efterfrågas i kioskerna och ej heller vara
lämpliga för kioskerna att saluföra, t. ex. fruktkonserver. Varusortimentet
hos dessa specialaffärer, vilka i stor utsträckning bygga på hushållskunder,
har därmed blivit en kombination av hushålls- och impulsvaror i förening,
medan kiosksortimentet uteslutande fått prägeln av impulsvaror till
betjänande så gott som uteslutande av strökunder.

Av ekonomiska skäl vore specialhandeln tvingad att starkt slå vakt om
sitt begränsade sortiment och vad därtill hör. Då förbundet nu önskade
viss utökning av detta sortiment, borde detta därför icke medföra att motsvarande
utökning gjordes i det för kioskerna tillåtna sortimentet. En åtskillnad
borde alltså alltjämt bestå mellan dessa båda former av detaljhandel.

Aktiebolaget Svenska pressbyrån anser i likhet med arbetsrådet det oriktigt
att ur ingressen till 11 § 3 mom. avlägsna regeln om att hänsyn skall
tagas bl. a. till allmänhetens gagn av ett bifall till framställningen. Denna
regel ställde allmänhetens berättigade krav på tillgång till kioskvarorna i
paritet med butikshandelns anspråk på konkurrensskydd. Avsikten med

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

förslaget syntes vara att ge konkurrensintressen dominans vid tillståndsgivningen.
Den nuvarande innebörden täcktes nämligen ej genom ändringen,
enär de sakkunniga förklara, att det nu skulle bli en mera restriktiv
prövning än förr. Bolaget kritiserar från denna utgångspunkt särskilt
förslaget att sammanföra trafikkiosker med övriga kiosker. Den avfattning
första punkten av 11 § 3 mom. härvid erhållit tydde enligt bolagets
mening icke på en mera liberal inställning till trafikkioskerna än den nuvarande
lagens; genom att koppla ihop ortsbefolkningens och de resandes
intresse hade man underordnat det senare lokala konkurrenssynpunkter.
Förslaget inbjöde överhuvudtaget till godtycklig administrativ behandling
av kioskärendena.

Järnvägsstyrelsen anser den nuvarande lydelsen av butikstängningslagens
bestämmelse om trafikkiosker [11 § 3 mom. 4)] böra i sak kvarstå.
Styrelsen framhåller, att kioskhandeln på järnvägsstationerna i första hand
bör bedömas med hänsyn till de resandes behov av att erhålla lättare förtäring,
tobaksvaror, lektyr och förfriskningar. Styrelsen anför vidare bl. a.:

Det är alt märka, alt kioskförsäljningen vid järnvägsstationerna kan sägas
vara av internationell art och förekommer i utlandet i större utsträckning
än i Sverige. Utländska resande äro sålunda från resp. hemland, där
kioskhandeln torde utövas praktiskt taget utan restriktioner, vana vid att
under resan kunna inköpa diverse småsaker. Det har även framförts önskemål,
att kioskhandeln på järnvägsstationerna med hänsyn till de resandes
behov skulle utvidgas, varvid man gjort jämförelse med förhållandena i
utlandet. Det vore därför beklagligt, om åtgärder nu komine att vidtagas,
varigenom den nödvändiga service skulle försämras, som nu genom kioskhandeln
på järnvägsstationerna kan lämnas resande. Härvid bör icke bortses
från det faktum, att utländska resande icke bruka försumma att i redogörelser
om reseintryck från Sverige med skärpa framhålla varje olägenhet,
som de anse sig ha kunnat märka just i fråga om inskränkningar i deras
vanliga rese- eller levnadsvanor. Gällande restriktioner i fråga om pilsneroch
spritutskänkning ha sålunda ansetts i betydande grad försvåra ett livligare
turistutbyte med utlandet, och det synes då önskvärt, att man icke
ytterligare utvidgar restriktionssystemet så att även annan försäljningsrörelse,
som är av betydelse för resandetrafiken, skall bliva beroende av
nya tyngande lagbestämmelser, vilka i vad det gäller försäljningen på järnvägsstationerna
synas skäligen obehövliga.---

Styrelsen vill även framhålla, att en inskränkning av kioskhandeln på
järnvägsstationerna kan få menlig inverkan på statens järnvägars ekonomi.
För flertalet kiosker erlägges nämligen en omsättningsavgift, beräknad på
kioskens omsättning. Minskad omsättning kommer sålunda omedelbart till
synes såsom minskad inkomstgivning för statens järnvägar. Fn nedgång
av kioskhandeln till hälften av den nuvarande skulle sålunda medföra eu
inkomstminskning för statens järnvägar av nära en miljon kronor.

I fråga om varusortimentet för de kiosker och vanliga butiker,
som äga hålla öppet under utsträckt affärstid, ha — utom såvitt angår
fotografisk film — i allmänhet inga erinringar gjorts mot de sakkunnigas
förslag alt något utöka detta sortiment. I några yttranden ifrågasättes

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

emellertid, att det tillåtna sortimentet angives i allmänna ordalag i stället
för genom uppräkning. Arbetsrådet (majoriteten) anser att det skulle vara
lyckligt om man kunde finna en lösning, som utgjorde en medelväg mellan
dessa båda system. En tänkbar sådan utväg vore att man kompletterade
det uppräknade varusortimentet med exempelvis »rakblad, film och
liknande smärre artiklar av ringa värde». Därigenom skulle man, åtminstone
i någon mån, tillgodose allmänhetens intresse av att tillfälligtvis under
kvällar och söndagar ha tillgång till film, rakblad, tvål och andra sådana
artiklar. Då det emellertid vore svårt att överblicka vilka verkningarna
från konkurrenssynpunkt skulle bli för butikshandeln under vanlig affärstid,
ansåge sig arbetsrådet icke kunna direkt förorda denna lösning utan
framlade densamma såsom ett uppslag. —- En ledamot av arbetsrådet har
förklarat sig icke kunna biträda vad rådet anfört i denna del och anser
att man med en utvidgning av varusortimentet i kioskerna motverkade den
rationalisering av varudistributionen, som ur allmänna synpunkter vore
önskvärd.

Sveriges kioskidkares riksförbund föreslår däremot uttryckligen ett mera
allmänt hållet stadgande, exempelvis så avfattat att kioskerna skulle få
försälja »konfektyrer, tobak, frukt, film, rakblad och andra dylika mindre
artiklar, som allmänheten kan ha behov av att köpa efter den vanliga
affärstiden».

Förbundet föreslår vidare att även produkter av utländsk frukt skola få
säljas under utsträckt affärstid. Detta till de sakkunniga framförda förslag
biträdes av socialstyrelsen, kommerskollegium och handelskammaren i
Örebro. Sveriges frukt- och konfektyrhandlarförbund anser på förut redovisade
skäl att denna utvidgning av varusortimentet endast skall gälla egentliga
butiker, som vilja hålla öppet efter den vanliga affärstidens slut, men
däremot ej kiosker. Förbundet förmenar att konserverad frukt liksom vissa
andra liknande produkter bör anses som en impulsvara och föreslår att det
hithörande sortimentet i nämnda butiker skall få utgöras av »safter, sylter,
mos och konserver av frukt, djupfrysta frukter samt grönsaker».

Sveriges speceri- och lanthandlare förbund framhåller däremot att fruktkonserver
och djupfrysta grönsaker icke kunde betraktas som impulsvaror.

Handelskammaren i Örebro anser det föga motiverat, att honungsförpackningar
i nu ifrågavarande butiker få innehålla högst 100 gram. Sveriges
kioskidkares riksförbund föreslår att denna begränsning skall upphävas.

Socialstyrelsen finner det oegentligt att det tillåtna varusortimentet skall
omfatta papper men ej pennor och bläck. Styrelsen kan ej heller finna,
att några olägenheter skulle uppstå, därest försäljningen finge omfatta även
fotografisk film samt smärre toalettartiklar som tillhandahållas i hygienisk
förpackning, såsom tvål, tandkräm och rakblad.

Det i ett särskilt yttrande vid betänkandet framförda förslaget att foto -

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

grafisk film skulle få försäljas under utsträckt affärstid tillstyrkes mer
eller mindre bestämt även av arbetsrådet (majoriteten), kommerskollegium,
länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Gotlands, Älvsborgs, Kopparbergs och Västernorrlands län, handelskammaren
i Örebro, Sveriges kioskidkares riksförbund och Busstationernas riksförening.
— Arbetsrådet förklarar sig vidhålla sin i samband med 1945 års
revision av butikstängningslagen uttalade ståndpunkt, att film vore att betrakta
som en impulsvara, vilket det ur allmänhetens intresse kunde vara
önskvärt att erhålla tillgång till framför allt på söndagar. Arbetsrådet anser
att man överdrivit farhågorna för att härigenom skulle uppkomma sociala
skadeverkningar för specialhandlarna av film och hos dem anställda.

Handelskammaren i Karlstad anser att allmänhetens behov att på fritiden
ha tillgång till fotografisk film kunde tillgodoses genom automatförsäljning,
medan handelskammaren i Gävle liksom en ledamot av arbetsrådet
uttryckligen avstyrker att kiosksortimentet utvidgas med denna vara.

De sakkunnigas förslag att ur specialstadgandet i nuvarande femte punkten
av 11 § 3 mom. om försäljning av varm korv in. m. utesluta varan
varm fisk avstyrkes av Svenska ostkustfiskarenas centralförbund och Ostkustfisk
centralförening u. p. a. De framhålla att man vid frågans bedömande
icke finge taga hänsyn endast till den mängd fisk, som direkt vinner
avsättning genom ifrågavarande försäljning, även om denna kunde bli
betydande nog, utan jämväl till den propaganda för fisk, som t. ex. en väl
tillagad strömmingsflundra utgör.

En utökning av sortimentet i 11 § 3 mom. femte punkten till att omfatta
även varm buljong förordas av länsstyrelsen i Jämtlands län. Länsstyrelsen
uppger att samtliga de personer, som år 1947 inom Östersund försålt
vann korv, också fått särskilt tillstånd (enligt sjunde punkten) att sälja
varm buljong, vilket motiverats med allmänhetens berättigade behov av att
under den kalla årstiden få tillhandla sig sådan dryck. Ett dylikt behov
syntes föreligga även inom övriga delar av landet.

De sakkunnigas uttalande, att regeln om tillstånd till försäljning,
då synnerliga skäl föranleda därtill, borde tillämpas
restriktivt, har mött gensaga bl. a. av Sveriges kioskidkares riksförbund.
Förbundet anser, att stadgandet icke bör tolkas snävt, där det förelåge
ett stort allmänt behov att på någon ort — speciellt på landsbygden
— medgiva försäljning även utöver vanlig affärstid för någon vara. Såsom
exempel kunde nämnas orter med stort inslag av skogsarbetare eller skiftarbetande
fabriksarbetare, som oftast hade svårt att göra sina inköp under
den vanliga affärstiden.

Vad de sakkunniga anfört om beviljande av tillstånd på grund av ömmande
personliga omständigheter har i flertalet yttranden ej föranlett
några erinringar. Några remissinstanser ha dock ur olika synpunkter kri -

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8.

tiserat de sakkunnigas uttalanden i denna del. Länsstyrelsen i Värmlands
län anser sålunda att ömmande personliga omständigheter böra beaktas i
större utsträckning än vad de sakkunniga tänkt sig och anför härutinnan:

De ömmande personliga omständigheterna bestå i regel däri, att sökanden
endast är partiellt arbetsför med större eller mindre försörjningsplikt
mot andra. Sådan försäljningsverksamhet, som avses i It § butikstängningslagen,
lämpar sig som regel mycket bra för de partiellt arbetsföra och
är mången gång deras enda utkomstmöjlighet. För flertalet partiellt arbetsföra
torde det kännas deprimerande att endast vara hänvisade till samhällets
hjälpverksamhet för sin utkomst. Samhällshjälpen kan aldrig komma
att bereda den partiellt arbetsföre annat än ett mycket knappt levebröd.
Det måste också ur samhällets synpunkt vara angeläget att de partiellt arbetsföra
beredas möjligheter till självförsörjning. Länsstyrelsen anser sålunda
de sociala synpunkterna här väga så tungt, att tillstånd till sådan försäljning,
varom fråga är, bör kunna lämnas vid ömmande personliga omständigheter,
även om giltiga skäl eljest ej skulle föreligga. Givetvis måste
dock alltid en avvägning av olika intressen här ske, så att icke något mera
kännbart avbräck förorsakas annan handel. Tillstånd till försäljning å utsträckt
tid får självfallet icke bli någon handelsvara. Det synes kunna
ifrågasättas, huruvida icke tillståndsgivande myndighet till förhindrande
härav bör beredas möjlighet att pröva skäligheten och villkoren för den
gjorda överlåtelsen på samma sätt som är fallet vid överlåtelse av yrkesmässig
trafik.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om icke föreskrift om viss företrädesrätt
för partiellt arbetsföra att erhålla tillstånd till kioskhandel kunde
inflyta i författningstexten eller i särskilda anvisningar.

Å andra sidan finner kommerskollegium det vara tveksamt om socialvårdssynpunkter
böra få vara bestämmande för rätten att idka kioskhandel.
Stockholms handelskammare anser att någon individuell behovsprövning
icke bör äga rum vid beviljande av försäljningsrätt på utsträckt tid.
Om denna ståndpunkt ej beaktades, borde såsom förutsättning för tillämpningen
av den av de sakkunniga skisserade prioritetsrätten fordras, att
sökandenas kvalifikationer vore likvärdiga ur andra mera affärsmässiga
synpunkter. Kioskhandeln borde ej få bli ett led i socialvården. Ett särskilt
gynnande av denna handel eller dess infogande i den sociala hjälpverksamheten
måste vara ägnat att rubba den jämvikt i konkurrenshänseende, som
utbildats mellan de olika distributionsformerna. Det vore överhuvudtaget
principiellt felaktigt att låta socialvårdssynpunkter vara bestämmande för
utövningen av affärsrörelse vare sig denna vore att betrakta som kiosk
eller butikshandel.

Liknande uttalanden ha gjorts av Skånes handelskammare och Sveriges
köpmannaförbund.

Stockholms handelskammare understryker i detta sammanhang även de
olägenheter för annan handel som skulle kunna uppkomma, därest de socialvårdande
organen genom tillhandahållande av kioskbyggnader eller ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8.

nom understöd i annan forin medverkade till ett gynnsamt resultat för
kioskhandeln och därigenom undanröjde förutsättningarna för fri konkurrens
mellan kioskerna och närliggande butiker. Särskilt i de nya förortsstadsdelar
som bebyggas i Stockholms ytterområden till övervägande delen
av kommunala byggnadsbolag, skulle förhandenvaron av på ett tidigt stadium
tillkomna kommunala kiosker kunna tagas till anledning för vägran
att tillstyrka förlängd affärstid för affärer i samma bransch eller rentav att
upplåta lokaler i de kommunala fastigheterna. Det kunde icke heller anses
lämpligt att en utjämning av inkomsterna från olika försäljningsställen
med skiftande omsättning finge äga rum och alltså en mindre lönande
kioskrörelse kunde subventioneras på bekostnad av mera lukrativa. Därest
från samhällets sida stöd skall lämnas partiellt arbetsföra i avsikt att bereda
dessa möjlighet till försörjning genom eget arbete borde detta ske icke
genom att bereda dessa personer företrädesrätt till viss näringsutövning
utan genom att lämna lån på fördelaktiga villkor, vilka skulle möjliggöra
för dem att var och en efter sina förutsättningar bedriva självständig
affärsverksamhet. — Handelskammaren finner det även vara principiellt
felaktigt att kommunerna bedriva för deras verksamhet i och för sig främmande
affärsrörelse. Ett intensifierat kommunalt intresse för kioskhandeln
inåste leda till att den opartiskhet, som borde känneteckna de kommunala
organen vid avgörande av butikstidsfrågor, skulle kunna allvarligt
ifrågasättas.

Flertalet övriga handelskammare samt Sveriges kioskidkares riksförbund
ställa sig jämväl avvisande till vad de sakkunniga anfört om kioskrörelse
i kommunal regi. Även länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar sig
hysa starka betänkligheter mot detta uppslag. Kioskrörelse syntes ligga vid
sidan av de naturliga kommunala uppgifterna.

Handelskammaren i Gävle förordar däremot att kommunerna tillåtas
uppföra kiosker för att uthyra dessa till partiellt arbetsföra. Detta innebure
nämligen en social hjälpåtgärd av praktisk betydelse. Kommuner
borde dock icke få genom bolag driva kioskrörelse i konkurrens med andra
enskilda företagare.

De sakkunnigas förslag att överflytta tillstå ndsgivn ingen i
fråga o in korvförsäljning och försäljning i samband
med nöjestillställning o. d. under högst sju dagar från länsstyrelse
till polismyndighet har vid remissbehandlingen i allmänhet hälsats
med tillfredsställelse.

Några länsstyrelser önska emellertid ytterligare utvidga polismyndigheternas
befogenheter på detta område. Sålunda anser länsstyrelsen i Uppsala
län, att hela den ifrågavarande tillståndsgivningen bör kunna överflyttas
till polismyndigheterna. Länsstyrelsen framhåller hl. a. att dessa
myndigheter redan nu verkställa den erforderliga utredningen i dylika
ärenden, varför en fullständig överflyttning icke skulle medföra något

Kungl. Mnj.ts proposition nr 248.

väsentligt merarbete. Genom att kommunala organ finge yttra sig före avgörandet
och möjlighet funnes till besvär över polismyndighetens beslut
komme garantier för kioskhandeln icke att saknas. En ordning, enligt vilken
samma slag av ärenden ankomma på olika myndigheters avgörande
allteftersom verksamheten avses skola bedrivas längre eller kortare tid,
borde för övrigt om möjligt undvikas, då den lätt förorsakade misstag hos
allmänheten. Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar överflyttning till lokal
myndighet av samtliga ärenden om försäljning av varm korv under utsträckt
tid och länsstyrelsen i Älvsborgs län anser praktiska skäl tala för
att den föreslagna tiden av sju dagar förlänges förslagsvis till en månad.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lån anser emellertid, att magistraten bör vara
tillståndsmyndighet i stad. Försäljningen av varm korv förekomme nämligen
där merendels på sådan plats, att på grund av bestämmelsen i 2 § ordningsstadgan
för rikets städer magistratens tillstånd därtill ändock måste
inhämtas.

överståthållarämbetet påpekar att dessa polisiära magistratsärenden i
Stockholm handläggas av ämbetet i stället för av poliskammaren och att
de överflyttats till ämbetet just av den anledningen, att desamma i stor
utsträckning prövades jämväl enligt butikstängningslagen. Då sistnämnda
prövning ankom på överståthållarämbetet, ansågos nämligen ärendena i sin
helhet böra handläggas av en och samma myndighet. Denna ordning borde
bibehållas och prövning av korvförsäljningsärenden sålunda alltjämt tillkomma
ämbetet. Det syntes då ej heller föreligga skäl att göra särskilt undantag
för försäljning vid nöjestillställning o. d. överståthållarämbetet
föreslår alltså, att de sakkunnigas förslag ändras på sådant sätt, att i Stockholm
samtliga tillståndsärenden skola handläggas av ämbetet.

Med anledning av att de sakkunniga bibehållit bestämmelsen om obligatorisk
remiss till kommunalt organ, där ej fråga är om öppethållande
under allenast kort tid, ifrågasätter överståthållarämbetet vidare
om icke denna föreskrift lämpligen kunde i viss mån uppmjukas i syfte att
icke onödigtvis betunga ärendenas handläggning. En remiss till det kommunala
organet syntes nämligen icke fylla något behov i exempelvis sådana
fall, där sökanden icke uppfyllde föreskrivna villkor om rätt att idka
handel i allmänhet eller han på grund av begångna förseelser icke kunde
anses lämplig utöva handel på utsträckt tid. Det syntes ämbetet bäst stå
i överensstämmelse med de aktuella strävandena till snabbhet och förenkling
i förvaltningsförfarandet, därest avslag på ansökan i dylikt fall kunde
meddelas utan föregående remiss till det kommunala organet.

Även länsstyrelsen i Kalmar län föreslår ändring i bestämmelserna om
remissförfarandet. Länsstyrelsen framhåller, att den föreslagna behovsprövningen
vid meddelande av tillstånd enligt 11 § kunde underlättas genom
att de kommunala myndigheterna avgiva sina yttranden efter ingående
prövning. Detta kunde väntas ske, därest i lagen stadgades, att den kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i8.

rnunala myndigheten — innan yttrande avgåves — borde bereda näringsidkare,
som berördes av ansökning om försäljningstillstånd, tillfälle att uttala
sig genom sina lokala sammanslutningar eller på annat sätt; nämnda
förfarande skulle dock ej användas beträffande ansökning, vilken utan
tvekan ansåges böra tillstyrkas.

Departementschefen. I likhet med vad som var tallet vid de tidigare tillfällen,
då butikstängningslagstiftningen behandlats, ha bestämmelserna om
utsträckt affärstid även denna gång tilldragit sig stor uppmärksamhet, och
de av mig förut berörda motsättningarna mellan olika intressen ha här i
hög grad gjort sig gällande. De sakkunniga ha såsom framgår av den föregående
redogörelsen funnit sig böra intaga en mera restriktiv ståndpunkt
beträffande handeln på utsträckt tid och särskilt i fråga om kioskhandeln.
Denna mening delas av flera av dem som yttrat sig i ärendet. Å andra sidan
ha gjorts åtskilliga uttalanden för en uppmjukning av ifrågavarande bestämmelser
och en friare prövning av hithörande spörsmål under beaktande
av allmänhetens behov av bättre inköpsmöjligheter under fritiden. Jag vill
i princip närmast ansluta mig till sistnämnda uttalanden; och jag vill icke
medverka till att bestämmelserna utformas så, att konsumenterna i fortsättningen
få sämre möjligheter att göra fritidsinköp än de nu ha. Därmed
är icke sagt, att ej en viss återhållsamhet i fråga om kioskhandelns utveckling
kan behöva iakttagas. De hygieniska synpunkterna måste beaktas.
Anläggandet av en kiosk kan vidare stundom vara olämpligt med hänsyn
till försäljningsställets belägenhet. Butikstängningslagens 11 § 2 mom. ger
emellertid den tillståndsprövande myndigheten möjlighet att beakta dylika
olägenheter och vägra tillstånd om hinder föreligger ur hälsovårds-, ordnings-,
säkerhets- eller liknande synpunkt. I övrigt synas mig principiellt
sett de motiv, som uppbära butikstängningslagen, icke böra föranleda att
i fråga om handeln på utsträckt tid skillnad göres mellan olika typer av
försäljningsställen.

Detaljhandeln med tobaksvaror på utsträckt tid intager
emellertid en särställning. Tobaksförsäljningen är nämligen såsom
berörts redan i det föregående — underkastad särskild reglering genom
1943 års monopollagstiftning. Denna reglering har ansetts betingad av såväl
statsfinansiella som sociala skäl och åsyftar huvudsakligen att tillgodose
monopolbolagets och därmed också statens intresse av att försäljningen
rationaliseras och att distributionen icke fördyras genom att tobaksvaror
tillhandahållas på alltför många ställen. Regleringen innebär därför bl. a.
att monopolbolaget utövar en nyetableringskontroll för att hindra nya ur
distributionssynpunkt ej nödvändiga försäljningsställen. Försäljning av
tobak med återförsäljarrabatt kan i princip överhuvudtaget icke ske utan
tillstånd av monopolbolaget. Enligt gällande butikstängningslag tillkommer

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

emellertid beslutanderätten i fråga om handel på utsträckt tid länsstyrelserna,
och monopolbolaget förvägrar icke inköpsrätt åt näringsidkare, som
genom lagakraftvunnet beslut erhållit tillstånd till tobaksförsäljning på utsträckt
tid. Sådant tillstånd kan enligt den nuvarande butikstängningslagen
meddelas dels vid försäljning i samband med nöjestillställning e. d.,
dels till s. k. trafikkiosker och dels i andra fall, då synnerliga skäl äro därtill.
Är det fråga om tobaksförsäljning i stad eller stadsliknande samhälle,
skall emellertid länsstyrelsen före ärendets avgörande inhämta yttrande
från statens tobaksnämnd, som även har besvärsrätt över länsstyrelsens
beslut.

Tobakshandeln under vanlig affärstid regleras sålunda icke efter samma
principer, som den försäljning av tobak huvudsakligen från kiosker, som
sker å kvällar och söndagar. Detta förhållande har föranlett de sakkunniga
att föreslå en överflyttning av tillståndsgivningen i sistnämnda del från
länsstyrelserna till monopolbolaget. Därigenom skulle en enhetlig prövning
av dessa ärenden komma till stånd.

I flera yttranden uttalas farhågor, att ett genomförande av förslaget i
denna del skulle medföra en mera restriktiv tillståndsgivning än f. n. med
därav följande försämrade möjligheter för allmänheten att inköpa tobak
efter den vanliga affärstidens slut. Med hänsyn härtill har ifrågasatts —
även av de sakkunniga och av remissinstanser som tillstyrka förslaget —
att jämka tobaksnämndens direktiv, att ändra dess sammansättning och
att införa besvärsrätt över dess beslut. Vad särskilt angår förslaget om
införande av besvärsrätt över nämndens beslut synes en sådan anordning,
såsom nämnden själv framhållit, vara egenartad ur administrativ synpunkt.
Nämnden är nämligen endast en utredande remissinstans och beslutanderätten
ligger hos monopolbolaget, som är ett icke statligt organ. Att märka
är vidare att nämndens verksamhet i huvudsak avser tobakshandeln i städer
och stadsliknande samhällen; och nämnden har avböjt en utvidgning
av verksamheten till att omfatta all tobakshandel.

Härtill kommer, såsom allmänt framhållits av de remissinstanser som
avstyrka de sakkunnigas förslag, att monopolbolaget icke synes ha samma
möjligheter att beakta de lokala förhållandena som länsstyrelserna. En
allsidig prövning från monopolbolagets och tobaksnämndens sida med hänsynstagande
till dessa förhållanden och allmänhetens intresse skulle i varje
fall förutsätta ett mer omfattande remissförfarande än det nuvarande. Det
skulle icke innebära den förenkling och decentralisation av förvaltningsförfarandet
som nu allmänt eftersträvas.

Ett motsvarande förslag att frikoppla länsstyrelserna från denna tillståndsgivning
avvisades redan år 1945 vid tillkomsten av nu gällande butikstängningslag.
Ett alternativt förslag att tobaksnämnden skulle erhålla
vetorätt i dessa ärenden — en linje som även nu förordats bl. a. av en leda -

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

mot av nämnden — förkastades även. Anordningen med länsstyrelse som
beslutande myndighet efter remiss till samt med besvärsrätt för tobaksnämnden
ansågs innebära en fullt tillräcklig garanti för att de principer,
som ligga till grund för monopollagstiftningen, i erforderlig mån beaktas.

Någon anledning att nu intaga en annan ståndpunkt synes icke föreligga.
Jag vill alltså förorda, att den nuvarande ordningen beträffande tillståndsgivningen
bibehålies i princip oförändrad.

Förslag ha framkommit, att tobaksvaror skulle införas i det ordinära
kiosksortimentet, vilket skulle innebära att dessa varor utan särskilt tillstånd
finge säljas på utsträckt affärstid i alla kiosker och övriga butiker,
som utom tobak endast saluföra de i It § 3 inom. under 1) upptagna varorna.
Såsom jag tidigare framhållit, är också tobak otvivelaktigt att anse
såsom en »impulsvara» som allmänheten bör kunna köpa även efter
affärstid. Ä andra sidan synes en allmän kioskförsäljning av tobak innebära
att de grundsatser, på vilka 1943 års monopollagstiftning vilar, svårligen
skulle kunna upprätthållas. Förut har nämnts att frågan om beståndet
av denna lagstiftning torde komma att utredas. Resultatet av denna utredning
liksom även verkningarna av att automatförsälj ning av tobak -enligt vad tidigare förordats — tillätes, synes böra avvaktas innan angivna
grundsatser rubbas. I nuvarande läge kan jag därför icke tillstyrka, att
tobak upptages bland varorna i 11 § 3 mom. 1).

Motsvarande gäller beträffande det bl. a. av arbetsrådet framförda förslaget,
att förutsättningarna för inrättande av s. k. trafikkiosker med tobaksförsäljning
borde vidgas så att dylik försäljning å utsträckt tid möjliggjordes
på fritidsområden och andra liknande platser. Härutinnan må
även erinras om att tillstånd att saluföra tobak på kvällar och söndagar
enligt gällande lag kan medgivas i samband med nöjestillställning, idrottstävling,
friluftsbad eller dylikt. Någon ändring i sistnämnda hänseende har
icke ifrågasatts.

Däremot synes man utan att träda omförmälda särintressen för när böra
kunna uppmjuka nuvarande praxis beträffande tillstånd till kioskförsäljning
av tobaksvaror, då tillståndet grundas på regeln om »synnerliga
skäl». Jäg syftar härvid särskilt på de s. k. delade tillstånd, vilka beviljas
med stöd av ifrågavarande stadgande. Ett sådant tillstånd innebär,
att en kiosk får hållas öppen även utom vanlig affärstid men sälja tobaksvaror
endast under denna tid. Denna form torde bl. a. ha använts, då
sociala skäl av särskild styrka talat för att medgiva kioskrättigheter åt
t. ex. en partiellt arbetsför, men hänsynen till specialtobakshandeln ansetts
böra föranleda förbud mot tobaksförsäljning, da de vanliga tobaksaffärerna
ej få hållas öppna. Anordningen är uppenbarligen mindre tillfredsställande
bl. a. därför atl den inbjuder till smyghandel och det för allmänheten
framstår som ett oförklarligt »krångel» att varor, som kanske förvaras
fullt synliga på disken, icke få säljas. Detta blir särskilt påtagligt om

Kungl. Maj.ts proposition nr 2A8.

automathandel med tobak tillätes. Med hänsyn härtill torde några nya delade
tillstånd icke böra beviljas. Redan meddelade tillstånd av denna typ
torde böra omprövas i samband med att giltighetstiden för den nuvarande
lagen utlöper. Tillståndshavarna böra härvid antingen få rätt att sälja tobaksvaror
under hela den tid, kiosken hålles öppen, eller helt förbjudas
att handla med dessa varor, därest de överhuvudtaget önska hålla
öppet efter den vanliga affärstidens slut. Vilket alternativ som skall väljas
får bero på en avvägning mellan å ena sidan allmänhetens intresse av att
tobak finnes att köpa på den ifrågavarande platsen även utom vanlig affärstid
och den enskilde kioskinnehavarens förhållanden samt å andra sidan
specialtobakshandelns behov av skydd. Finnes ingen specialtobakshandel
på orten, torde prövningen i allmänhet böra resultera i att tillstånd beviljas,
men även om en sådan butik finnes, lärer konsumentintresset många
gånger vara så betydande, att resultatet bör bli detsamma.

Enligt min mening bör bestämmelsen om tillstånd till öppethållande och
försäljning utom vanlig affärstid, då synnerliga skäl därtill föreligga, överhuvud
icke tolkas alltför restriktivt. Tillstånd på denna grund synes sålunda
kunna beviljas, förutom av sociala skäl — därtill återkommer jag
senare — då allmänheten har ett alldeles särskilt gagn av att en kiosk
hålles öppen på kvällar och söndagar. Detta kan vara fallet, om en konsumentgrupp,
t. ex. skogsarbetare eller skiftarbetare, till följd av arbetsplatsens
belägenhet eller arbetstidens förläggning har speciella svårigheter att
under vanlig affärstid köpa tobaksvaror och andra impulsvaror. Även i
övrigt torde vad jag nyss anfört angående principerna för omprövning av
de delade tillstånden böra gälla vid beviljande av tillstånd varom här är
fråga. Därest specialtobakshandlarna ej begagna sig av möjligheten att inrätta
automater, torde detta få anses såsom ett starkt skäl att medgiva ett
mot behovet svarande antal kiosker inom stadsdelen eller samhället att
sälja tobak på utsträckt tid.

I det föregående har jag framhållit, att beträffande handeln på utsträckt
tid skilda regler i princip icke böra gälla för olika slags försäljningsställen,
samt förordat, att den nuvarande ordningen i fråga om handeln med
tobaksvaror i huvudsak bibehålies som den är. Därmed har jag även i
väsentliga delar tagit ställning till de sakkunnigas förslag om ändrade bestämmelser
för handeln utom vanlig affärstid i allmänhet.
Detta förslag innefattar nämligen en sammanslagning av de nuvarande
punkterna 1), 2), 4) och 6) i 11 § 3 inom., så att enhetliga regler
i fråga om principerna för prövningen och det tillåtna varusortimentet
komma att gälla för samtliga där avsedda särskilda försäljningsställen —
vanliga kiosker, fruktbutiker, trafikkiosker, frukt- och blomsteraffärer
samt övriga butiker, vilka endast föra någon eller några av de varor som
äro upptagna under angivna punkter — ävensom för handel med sådana
varor från annat än särskilt försäljningsställe. Beträffande trafikkiosker

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

har den föreslagna sammanslagningen möjliggjorts genom att försäljningen
av tobaksvaror utbrutits för att behandlas i särskild ordning. I sak
är den ine§t betydelsefulla konsekvensen av detta sammanförande, att vanliga
butiker, där tryckta skrifter eller levande blommor ensamt eller i förening
med andra kioskvaror saluföras, få rätt att hålla öppet efter samma
principer som de fruktbutiker, vilka avses i nuvarande 11 § 3 mom. under
2). Frågan om betydelsen härav, vilken sammanhänger med spörsmålet
om principerna för tillståndsgivningen, kommer att beröras i samband med
behandlingen av sistnämnda spörsmål, vilket diskuterats i flera remissyttranden.
Först torde den ifrågasatta sammanslagningen i och för sig böra
något beröras.

I denna del ha i allmänhet inga erinringar gjorts mot de sakkunnigas
förslag. Frukt- och konfektyrhandlarförbundet har dock hävdat, att det
vore olämpligt, att gränsdragningen mellan kioskhandelns och den vanliga
butikshandelns varusortiment härigenom skulle bortfalla, vilket försvårade
en utökning av sortimentet. Emellertid synas de principiella och praktiska
fördelarna av en enhetlig regel vara så påtagliga, att de nuvarande och föreslagna
skiljaktigheterna mellan sortimenten knappast böra föranleda, att
denna ej kommer till stånd. Med hänsyn till att tobaksvaror förekomma i
trafikkioskernas varusortiment men icke föreslås införda bland de varor,
som få säljas i vanliga kiosker, samt någon överflyttning av tillståndsgivningen
beträffande försäljningen av tobaksvaror icke avses skola ske, måste
emellertid den nuvarande särbehandlingen av trafikkioskerna bibehållas.
Jag vill alltså förorda, att sammanslagningen av olika punkter inom It §
3 inom. endast skall gälla de nuvarande punkterna 1), 2) och 6).

De sakkunniga ha emellertid icke inskränkt sig till att förorda ett sammanförande
av vissa av de nuvarande stadgandena om tillstånd till försäljning
under utsträckt tid utan ha även föreslagit ändrade bestämmelser beträffande
principerna för prövning av ansökningar om sådant
tillstånd. Dessa innefattas nu dels i ingressen till 11 § 3 mom. och dels i
de olika punkterna under samma moment. I ingressen stadgas, att hänsyn
bl. a. skall tagas å ena sidan till det gagn för allmänheten och å andra
sidan till de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid
bifall till framställningen. För de nu aktuella fallen 1), 2) och G) föreskrives,
att tillstånd må medgivas, såframt icke särskilda skäl till annat
föranleda, dock att försäljning av kioskvaror annorledes än från särskilt
försäljningsställe må tillåtas endast om skäl därtill anses föreligga. Enligt
de sakkunnigas förslag skola sistnämnda presumtionsregler bortfalla och
tillstånd medgivas i den omfattning, som finnes påkallad med hänsyn till
allmänhetens behov. Detta har föranlett de sakkunniga, att ur ingressen
till 3 mom. utesluta bestämmelsen att allmänhetens gagn av ett bifall skall
beaktas. Generellt borde endast gälla att vid prövningen skälig hänsyn
skulle tagas till olägenheterna för annan handel, varmed de sakkunniga

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 2i8.

även synes avse annan handel på utsträckt tid — en avvikelse från vad nu
anses gälla.

De sakkunnigas förslag har i denna del kritiserats av flera remissinstanser
bl. a. av arbetsrådet. Man har härvid särskilt vänt sig mot att presumtionssystemet
ersatts med en ny form av behovsprövning, vilken ansetts
komma att medföra svårigheter vid tillämpningen. Man har även förmenat,
att förslaget gåve konkurrensintressena dominans vid tillståndsgivningen
medan allmänhetens berättigade behov komme i andra rummet. Denna kritik
synes i huvudsak berättigad. De sakkunniga ha icke motiverat den nya
regeln på annat sätt än att genom densamma på en gång beaktades allmänhetens
fritidsbehov och butikstängningslagens uppgift att sörja för att
affärsidkarna själva få tillbörlig vila. Den föreslagna avfattningen synes
emellertid närmast tyda på att tyngdpunkten har ansetts skola ligga på
sistnämnda uppgift. I fråga om de typer av försäljningstillstånd, som skulle
falla utanför det sammanslagna stadgandet — punkterna 3), 5) och 7) i
nuvarande lag — bortfölle ju helt föreskriften att hänsyn vid prövningen
skulle tagas till allmänhetens gagn. Och beträffande detta stadgande ha
de sakkunniga uttryckligen uttalat, att tillståndsinyndigheten borde iakttaga
större försiktighet än f. n. vid prövningen. Något bärande skäl för
att den nuvarande jämvikten vid intresseavvägningen sålunda skulle rubbas
till konsumenternas nackdel har icke förebragts. Den stegring i antalet
kiosktillstånd, som ägt rum under senare år, torde knappast i och för sig
ha medfört sådana olägenheter ur social synpunkt, att en ändring i angiven
riktning kan anses befogad.

Skälig hänsyn bör givetvis alltjämt vid prövningen av ansökningar om
handel på utsträckt tid tagas till annan handel. Butikstängningslagens näringspolitiska
uppgift att medverka till likartade konkurrensförhållanden
kvarstår oförändrad. Men detta syfte synes icke kunna motivera, att som
de sakkunniga tänkt sig även den bestående handeln på utsträckt tid skulle
erhålla konkurrensskydd. Detta skulle som arbetsrådet framhållit innebära,
att för denna handel infördes ett lagstiftningsvägen åstadkommet
skydd, som beträffande handeln på vanlig affärstid endast finnes i fråga
om tobakshandeln. Systemet skulle medföra den mindre tillfredsställande
konsekvensen, att vanliga butiker med kiosksortiment kunde förvägras tillstånd
till öppethållande efter den vanliga affärstidens slut, enär en kiosk
med sådant tillstånd redan funnes på platsen. En sådan ordning kan knappast
vara önskvärd.

Vidare må framhållas, att den föreslagna behovsprövningen skulle ställa
länsstyrelserna inför svåra uppgifter och sannolikt nödvändiggöra mera
omfattande undersökningar och ett utvidgat remissförfarande.

De anförda synpunkterna leda för min del till slutsatsen, att de nuvarande
reglerna för tillståndsgivningen böra bibehållas orubbade. Då —
bortsett från den i 3 mom. första punkten upptagna regeln om handel

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

annorledes än från särskilt försäljningsställe, vilken bör bestå oförändrad
— sannna presumtionsregel gäller enligt en var av de tre punkter, som
skulle sammanföras, kan sammanslagningen likväl genomföras.

Emellertid medför detta, som förut antytts, att vissa egentliga butiker,
som enligt gällande lag kunna få tillstånd att hålla öppet efter den vanliga
affärstidens slut endast om synnerliga skäl tala härför, i princip skola
beviljas sådant tillstånd, såframt icke särskilda skäl till annat föranleda.
Hit höra affärer, där tryckta skrifter eller levande blommor försäljas ensamt
eller i förening med andra kioskvaror. För bokhandelns del torde
detta knappast få någon betydelse, då dessa butiker regelmässigt saluföra
även andra varor än tryckta skrifter. Därest i undantagsfall sortimentet
skulle vara inskränkt härtill och ett sådant intresse för öppethållande under
utsträckt tid finnes, att framställning härom göres, lär med hänsyn
till olägenheterna för annan handel och allmänhetens ringa behov av dylik
försäljning, i allmänhet sådana skäl mot bifall föreligga, att framställningen
bör avslås. Vad angår handeln med levande blommor, torde dessa
i regel saluföras ensamt eller i förening med andra kioskvaror. Grundsatsen
om enhetliga regler för olika slag av butiker tillgodoses sålunda genom
förslaget. Stockholms blomsterhandlarförening har också till de sakkunniga
uttalat önskemål att affärstiderna skulle bli lika för alla, som
saluförde blommor.

Vad härefter angår varusortimentet för de försäljningsställen,
som avses i det genom sammanslagning av olika punkter under 11 § 3 mom.
bildade stadgandet, anser jag mig icke böra biträda det av kioskidkarnas
riksförbund framförda önskemålet, att sortimentet angives genom en
allmänt hållen bestämning i förening med exemplifiering i stället för genom
uppräkning. Ett sådant system skulle utan tvivel medföra svårigheter
vid gränsdragningen och leda till en ojämn tillämpning. Dessutom skulle
det lätteligen kunna ge anledning till en icke motiverad utökning av kioskvarorna
till men för annan handel.

De sakkunniga ha icke föreslagit någon annan utvidgning av ifrågavarande
sortiment än att saft och mindre pappersartiklar tillagts. Det senare
varuslaget har tydligen medtagits emedan det ingår i trafikkioskernas
sortiment. Då trafikkioskerna emellertid enligt vad som förut anförts böra
behandlas för sig, torde anledning saknas att införa varuslaget mindre pappersartiklar
i det ordinära kiosksortimentet. Däremot bör det givetvis kvarstå
i den punkt, som avser trafikkiosker. Såsom socialstyrelsen förordat,
böra trafikkioskerna få möjlighet att försälja även pennor och bläck. Med
pennor torde härvid böra avses blyertspennor, stålpennor, pennstift o. d.,
däremot ej reservoarpennor och andra liknande specialartiklar.

I fråga om saft må framhållas att, i den mån den framställts av svensk
frukt, denna vara ingår i sortimentet i punkterna 1), 2) och 6) under 11 §
3 mom. i gällande lag. I flera yttranden har föreslagits, att även produkter
av utländsk frukt skulle få säljas på utsträckt tid och varugruppen i det

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8.

sammanslagna stadgandet sålunda angivas som produkter av frukt. Då det
knappast finnes anledning att i detta hänseende göra skillnad mellan svensk
och utländsk frukt samt det många gånger måste vara svårt att avgöra om
det är svensk eller utländsk frukt som ingår i en produkt eller ej, anser
jag mig böra biträda denna framställning. Därigenom behöver saft ej upptagas
som en särskild varubenämning. Till »produkter av frukt» synes i
detta sammanhang böra hänföras saft, sylt, mos, konserver o. d. av sådana
frukter och bär, som regelmässigt konsumeras utan att dessförinnan tilllagas,
samt även djupfrysta och torkade dylika frukter och bär. Med denna
avgränsning synes fikon och russin utan särskilt stadgande ingå i sortimentet.
Med hänsyn härtill och då dadlar enligt vad som uttalats vid tillkomsten
av 1942 års butikstängningslag torde få anses som färsk frukt,
behöva dessa tre varugrupper ej direkt angivas. Härigenom tillgodoses
önskemålet att förenkla ifrågavarande bestämmelser. Av samma anledning
vill jag även förorda, att den i fråga om honung nu gällande begränsningen,
att denna vara endast får säljas i förpackningar innehållande högst 100
gram, upphäves.

Ett av socialstyrelsen framfört förslag, att vissa smärre toalettartiklar
skulle införas bland de tillåtna varorna i första punkten av 11 § 3 inom.
anser jag mig icke böra tillstyrka.

Efter övervägande av vad som nu och vid tidigare tillfällen, då butikstängningslagstiftningen
varit aktuell, anförts för och emot att fotografisk
film hänföres till det tillåtna kiosksortimentet har jag funnit mig kunna
tillmötesgå ett i ett stort antal remissyttranden framkommet önskemål,
att denna vara skall få säljas i butiker och kiosker, som hålla öppet utom
vanlig affärstid. Jag delar arbetsrådets uppfattning, att farhågorna för
sociala skadeverkningar härav för den reguljära handeln med fotografiska
artiklar och där anställda äro överdrivna.

Kiosk som äger saluföra tobak synes böra få försälja även piprensare.

Vad angår specialstadgandet i nuvarande femte punkten i 11 § 3 mom.
om försäljning av varm korv m. in. finner jag ej skäl till annan ändring av
detsamma än att i enlighet med yrkande av länsstyrelsen i Jämtlands län
stadgandet får omfatta även försäljning av varm buljong. Med varm korv
bör alltså även fortsättningsvis jämställas varm fisk. Vid tillkomsten av
den nuvarande lagen diskuterades frågan om införande av möjlighet att
kombinera försäljning av varm korv med annan fritidshandel. En sådan
kombination ansågs emellertid mindre lämplig. Ur hälsovårdssynpunkt
torde det också i allmänhet vara olämpligt att vissa kioskvaror saluföras
tillsammans med varm korv. Därest hygieniskt tillfredsställande anordningar
vidtagas, synes emellertid hinder ej böra möta att bevilja tillstånd
till försäljning av t. ex. varm korv samt paketerade konfektyrer eller periodiska
skrifter, därest synnerliga skäl därtill föreligga. »Synnerliga skäl»
för meddelande av ett sådant tillstånd kan tänkas föreligga på landsbygden,

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

då allmänhetens behov att på fritiden äga tillgång till dessa varor icke kan
tillgodoses på annat sätt.

Av den föregående framställningen torde framgå, att jag anser reser vbestämmelsen
under 7) i 11 § 3 mom. böra bibehållas oförändrad.
1 avsnittet om försäljning av tobaksvaror på utsträckt tid bar jag berört
några frågor om tillämpningen av denna bestämmelse. Här må endast tillfogas,
att nuvarande praxis, enligt vilken tillstånd i viss utsträckning beviljats
på grund av ömmande personliga omständigheter hos sökanden,
synes böra upprätthållas oförändrad. Liksom de sakkunniga finner jag det
riktigt att de partiellt arbetsföra beredes tillfälle att försörja sig genom
kioskförsäljning. Vid konkurrens mellan flera om försälj arrättigheter böra
socialvårdssynpunkter beaktas. Så bör ske även vid ombyte av innehavare.
I detta sammanhang må erinras om att tillstånden äro personliga. Jag vill
emellertid understryka, att de sociala skälen böra vara tungt vägande för
att kunna föranleda beviljande av ett tillstånd, för vilket giltiga skäl eljest
ej föreligga. Det är vidare angeläget, att de tillståndsbeviljande myndigheterna
ha uppmärksamheten riktad på förekomsten av eventuella missbruk
av »kioskrättigheter», och om skäl äro därtill begagna sig av den i
It § 4 mom. första stycket givna möjligheten att återkalla tillstånd.

Jag anser mig sakna anledning att i detta sammanhang ingå på frågan
om lämpligheten av att de socialvårdssynpunkter, som här göra sig gällande,
tillgodoses genom att kommunerna i någon form engagera sig i
kioskhandeln.

Tillståndsbeviljande myndighet i fråga om handeln utom
vanlig affärstid är f. n. länsstyrelse. De sakkunniga ha härutinnan föreslagit
en viss decentralisation genom att ärenden, som röra korvförsäljning
och försäljning i samband med nöjestillställning o. d. under högst sju dagar,
överflyttats till polismyndighet.

I fråga om handeln med varm korv från stånd eller liknande försäljningsställe,
är emellertid att märka att i stad enligt § 2 ordningsstadgan
för rikets städer magistratens (kommunalborgmästarens, i Stockholm överståthållarämbetets)
tillstånd fordras för att bedriva sådan försäljning på
gata eller allmän plats, som ej är upplåten till allmän försäljningsplats.
Då det är angeläget att samma myndighet behandlar ansökningar om tillstånd
till försäljning på vanlig affärstid och på utsträckt tid, vill jag förorda,
att det i stad skall åvila magistraten (kommunalborgmästaren, överståthållarämbetet)
att i förekommande fall pröva även framställningar enligt
nuvarande femte punkten i 11 § 3 mom. butikstängningslagen. På
landsbygden bör ifrågavarande prövning ankomma på polismyndighet.

I likhet med länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län anser jag att
tillståndsgivningen beträffande försäljningen av varm korv bör överflyttas
till omförmälda myndigheter oberoende av vilken tid ansökningen avser.
De sakkunnigas förslag, att överflyttning skulle ske endast om del vore
fråga om kortare tid än sju dagar skulle knappast få någon större prak7
— Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 248.

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

tisk betydelse för korvförsäljningens del och innebära att i det stora flertalet
fall den angivna oformligheten med olika tillståndsbeviljande myndigheter
skulle kvarstå. Någon olägenhet synes ej kunna följa av att prövningen
utanför Stockholm helt överflyttas från länsstyrelserna till underordnade
myndigheter.

Detta torde däremot kunna bli fallet såvida även prövningar av ansökningar
om tillstånd till försäljning på utsträckt tid vid nöjestillställningar,
idrottstävlingar, friluftsbad o. d. helt lades på underordnad myndighet,
närmast då polismyndigheten. I det tillåtna varusortimentet för ifrågavarande
försäljning ingå nämligen tobaksvaror, varför tobaksnämnden i vissa
fall måste höras över ansökningen; och önskvärd enhetlighet vid prövningen
torde icke kunna ernås om denna åvilar ett stort antal lägre myndigheter.
I den mån framställningen avser längre tid kan ärendet även av
andra skäl ha en principiell och ekonomisk betydelse, som gör att det föga
skiljer sig från övriga ärenden om tillstånd till försäljning på utsträckt tid.
Att göra skillnad mellan dessa fall och sådana som avse endast en mera
tillfällig eller kortvarig försäljning torde icke vara lämpligt, då en dylik
ordning lätt förorsakar misstag hos allmänheten. Jag vill alltså förorda,
att tillståndsprövningen i dessa ärenden liksom hittills skall ankomma på
länsstyrelsen.

Vad slutligen angår remissförfarandet föreslår jag i enlighet
med vad de sakkunniga förordat, att drätselkammare och kommunalnämnd
göras till remissorgan i stället för kommunens beslutande myndighet. Är
det uppenbart, att en ansökan om handel på utsträckt tid icke kan bifallas
— sökanden kanske ej uppfyller villkor för rätt att idka handel i allmänhet
— synes remiss till kommunalt organ dock ej behöva äga rum.
Däremot synes det mig obehövligt att komplicera remissproceduren genom
att, som länsstyrelsen i Kalmar län föreslagit, införa en bestämmelse om
remiss från det kommunala organet till organisation av näringsidkare.

Specialmotivering.

Med utgångspunkt från att det förelåge behov endast av vissa mindre
jämkningar i den nu gällande butikstängningslagen ha de sakkunniga icke
ansett sig böra framlägga något förslag till ny butikstängningslag utan
inskränkt sig till att föreslå en lag angående ändring i den nuvarande lagen
samt om fortsatt giltighet av denna. De jämkningar som jag förordat beröra
emellertid jämförelsevis många lagföreskrifter. Därtill kominer att
lagstiftningen nu är avsedd att bli permanent. Med hänsyn härtill och till
lagens betydelse för allmänheten har inom inrikesdepartementet utarbetats
förslag till en helt ny butikstängningslag. Den nuvarande lagens uppställning
har därvid kunnat i allo bibehållas beträffande såväl rubriker som
paragrafer. Jag vill i det följande paragrafvis behandla departementsförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 95)

1 §■

Denna paragraf är lika lydande med 1 § i nu gällande butikstängningslag.

2 §■

I denna paragraf ha bestämmelserna under punkterna 1)—5) och 8)—
11) samma lydelse som motsvarande regler i den nuvarande lagen. Punkterna
6), 7) och 12) föreslås ändrade. Såsom framgår av den allmänna
motiveringen innebära de nya bestämmelserna att försäljning från automatapparater
i större utsträckning än som nu är fallet undantages från
lagens tillämpning samt att julgransförsäljning och anordnandet av s. k.
bokaftnar icke falla under lagen. Beträffande den närmare innebörden av
förslaget i denna del hänvisas till vad som anförts i det föregående avsnitt,
vari lagens tillämpningsområde behandlats.

Sveriges konditorförening har beträffande det under 1) stadgade undantaget
för försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med
ordnad serveringsrörelse, betonat nödvändigheten av att gränsdragningen
mellan »ordnad» serveringsrörelse och annan dylik rörelse komme till uttryck
i lagtexten.

I fråga om undantaget under 3) för försäljning av varor, erforderliga för
framförande av motorfordon, ha Sveriges automobilhnndlareförbund och
Bilverkstädernas riksförbund hemställt om klargörande av att den fria
gruppen varor endast innefattade driv- och smörjmedel samt därmed direkt
jämställda varor och i övrigt sådana varor som för applicering på fordonet
icke krävde medverkan av personal med speciell yrkeskunskap.

Vad angår undantaget under 6) för automatförsäljning har arbetsrådet
fäst uppmärksamheten på att jämlikt 3 § förordningen den 9 september
1938 (nr 567) om handel med preventivmedel dylika medel ej få försäljas
utomhus. Försäljning av preventivmedel från automater av nu vanligen
använda typer skulle alltså ej bli tillåten. Såsom de sakkunniga påpekat
funnes det emellertid en ny form av automathandel, vid vilken varorna
förvarades inne i butiken, medan kunden befunne sig utanför. Tvekan
kunde uppstå huruvida i sådant fall försäljning skedde utomhus. — Arbetsrådet
har vidare framhållit att av nyssnämnda förordning ej klart framginge
att förbudet att utomhus försälja preventivmedel avsåge även apoteksinrättning.
Skulle så icke vara fallet, komme försäljning av preventivmedel
utanför apotek att utan vidare bli tillåten.

I detta sammanhang må erinras om att medicinalstyrelsen i skrivelse
den 18 juni 1946 till Kungl. Maj :t — med anmälan att hos styrelsen från
skilda håll framställningar gjorts om tillstånd att försälja preventivmedel
genom automater, uppsatta inom för allmänheten tillgängliga bekvämlighetslokaler,
särskilt sådana hörande till restauranger och danslokaler, inom
militärförläggningar samt inom vissa hamnområden — hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte förklara hinder icke möta mot försäljning av preventivmedel
genom automater. Vidare har Stockholms automataktiebolag i

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

skrivelse den 2 december 1946 hos Kungl. Maj:t anhållit om tillstånd till
automatförsäljning av preventivmedel.

Departementschefen. Begreppet ordnad serveringsrörelse var föremål
för diskussion under förarbetena till både 1942 och 1945 års butikstängningslagstiftning.
Därvid framhölls att det skulle stöta på stora svårigheter
att i lag angiva vad som skulle förstås med ordnad serveringsrörelse
och att det borde överlämnas åt arbetsrådet att genom sin praxis närmare
utforma bestämmelsens innebörd. Vad sålunda anförts torde alltjämt äga
sin giltighet. Något förtydligande av lagen på denna punkt synes därför
ej böra ske.

Av formuleringen av undantagsbestämmelsen rörande försäljning av
motor- eller smörjoljor o. d. framgår att undantaget endast avser sådana
varor som äro nödvändiga för framförande av motorfordon. Undantaget har
främst betingats av motortrafikanternas behov av att även utom den vanliga
affärstiden kunna inköpa motorbränsle samt olja. Det ifrågavarande
undantagsstadgandet synes — i överensstämmelse med vad som uttalades
när det kom till — böra tolkas restriktivt. Stadgandet får icke tagas till
intäkt för att i vidsträckt omfattning ställa handeln med bilreservdelar
och biltillbehör utanför lagens tillämpning.

Av vad jag anfört i den allmänna motiveringen framgår, att jag anser
automathandeln böra i princip undantagas från butikstängningslagens
tillämpning. Såsom arbetsrådet påpekat gäller emellertid enligt förordningen
den 9 september 1938 om handel med preventivmedel förbud att
försälja dylika varor utomhus. Någon anledning att i detta sammanhang
föreslå någon ändring härvidlag synes icke föreligga. Därav följer alltså,
att automatförsäljning av preventivmedel utomhus även fortsättningsvis
blir förbjudet. Även försäljning från automat av den av arbetsrådet särskilt
berörda typen synes få anses såsom utomhusförsäljning.

Vad åter angår preventivmedelsförsäljning genom automater uppsatta
inomhus i för allmänheten tillgängliga lokaler är sådan försäljning icke
uttryckligen förbjuden i nyssnämnda förordning. Från de synpunkter som
förestavat regleringen av handeln med preventivmedel, synas emellertid
förutsättningar icke vara för handen att bevilja tillstånd till sådan försäljning.

3 §■

Enligt 3 § i gällande lag ankommer det på arbetsrådet att avgöra frågor
om lagens tillämpningsområde.

Departementschefen. I den till innevarande års riksdag avlåtna propositionen
nr 184 har föreslagits inrättande fr. o. in. den 1 januari 1949 av ett
nytt ämbetsverk, benämnt arbetarskyddsstyrelsen. Detta ämbetsverk avses
bl. a. skola från arbetsrådet övertaga de uppgifter och befogenheter som enligt
butikstängningslagen tillkomma rådet. I överensstämmelse med vad sålunda
föreslagits bör i lagen angivas att arbetarskyddsstyrelsen skall vara

Kungl. Maj.is proposition nr 248. 101

central myndighet för avgörandet av frågor, som avse lagens omfattning
och räckvidd.

Jag har vid behandlingen av frågor om handeln på utsträckt affärstid
förordat, att tillståndsgivningen beträffande varm korv o. d. överflyttas
från länsstyrelse till magistrat eller kommunalborgmästare resp. polismyndighet.
1 anslutning därtill böra hland dem, som äga att hos centralmyndigheten
begära utlåtande i frågor rörande lagens tillämpning, upptagas
även dessa tillståndsorgan.

4 §■

Denna paragraf är lika lydande med 4 § i gällande lag.

5 och 6 §§.

Beträffande den ändring, som föreslagits i vad nu gäller enligt 5 och 6 §§
hänvisas till den allmänna motiveringen.

7—10 §§.

Dessa paragrafer äro lika lydande med motsvarande bestämmelser i den
nuvarande lagen.

11 §■

För ändringarna i 1 in o in. av denna paragraf, vilket moment innehåller
bestämmelser om tillståndsmyndighet, ansöknings innehåll samt remissförfarandet,
har redogjorts i den allmänna motiveringen. Ett förslag av
länsstyrelsen i Kristianstads län, att polismyndigheterna i fråga om försäljning
vid nöjestillställningar o. d. böra få äga rätt att, där så påkallas
för visst tillfälle, medgiva utsträckning av den tid länsstyrelsen bestämt
vid tillståndets meddelande, anser jag ej vara av sådan betydelse, att det
bör föranleda ytterligare jämkning i stadgandet.

Paragrafens 2 in o in. har oförändrat överförts från gällande lag.

I 3 in o in. har under 1) upptagits den genom sammanslagning av punkterna
1), 2) och 6) i nuvarande lag bildade huvudbestämmelsen om försäljning
på utsträckt affärstid. Sammanslagningen kommer till uttryck
därigenom att orden »kiosk, stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe»
utbytas mot orden »särskilt försäljningsställe», varunder inbegripas
icke blott de vanliga detaljhandelsaffärerna utan även kiosker, stånd, bord
och andra dylika anordningar. Begreppet kiosk försvinner sålunda från
butikstängningslagen och samtliga butiker — jfr 1 § 1 mom. — där endast
de i förevarande punkt upptagna varorna försäljas, jämställas. Detta innebär
eu utökning av sortimentet för de butiker, som avses under 2) i gällande
lag, med levande blommor, tryckta skrifter, vykort och tändstickor
samt för de butiker, som avses under 6), med de tre sistnämnda varuslagen
samt alkoholfria drycker. Beträffande innebörden i övrigt av sammanslagningen
samt skälen för densamma må hänvisas till den allmänna
motiveringen.

Det för de nuvarande punkterna 1), 2) och (5) gemensamma varusortimentet,
som sålunda återfinnes under punkt 1) i förslaget, bar på förut

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

anförda grunder utökats med fotografisk film. Vidare har i uttrycket
»produkter av svensk frukt» bestämningen »svensk» uteslutits, vilket medfört
att varuslagen fikon, dadlar och russin kunnat utgå ur stadgandet utan
att därvid avsetts någon saklig ändring. Varan honung har bibehållits i
sortimentet utan den begränsande bestämningen »i förpackningar om högst
100 gram».

Punkterna 2), 4) och 5) under 3 mom. i departementsförslaget äro likalydande
med punkterna 3), 5) och 7) i gällande lag med det undantaget i
fråga om 4) att där införts varm buljong. Genom att punkt 2) i fråga om
de tillåtna varorna hänvisar till punkt 1) medför dock jämkningen av
sortimentet i sistnämnda punkt även en ändring för den under 2) avsedda
försäljningen i samband med nöjestillställning o. d.

Motsvarande gäller beträffande punkt 3) i departementsförslaget, som
avser försäljning i anslutning till stationer för järnvägs-, luft-, spårvägsoch
busstrafik. Denna punkt har överförts från punkt 4) i gällande lag
med allenast det tillägget, att piprensare, pennor och bläck upptagits bland
de tillåtna varorna.

Bestämmelserna i It § 4 mom. 1945 års butikstängningslag ha överförts
till den nya lagen med de formella jämkningar, som påkallas av att
förutom länsstyrelserna även magistrater, kommunalborgmästare och polismyndigheter
skola vara tillståndsbeviljande myndigheter. På förslag av
länsstyrelsen i Jämtlands län har i momentets tredje stycke, vari bl. a.
föreskrives att tillståndsbevis, om rörelsen drives å särskilt försäljningsställe,
skall vara i huvudskrift uppsatt å väl synlig plats där, tillagts att
beviset även må uppsättas i bestyrkt avskrift.

12 §.

Denna paragraf är lika lydande med 12 § i gällande lag.

13 §.

I 13 § av gällande lag upptagas bestämmelser om arbetsrådets sammansättning
och arbetssätt vid avgörandet av frågor rörande butikstängningslagens
tillämpningsområde.

Departementschefen. Såsom framhållits vid 3 § föreslås arbetsrådet
skola upphöra såsom självständig institution fr. o. in. den 1 januari 1949,
då dess arbetsuppgifter avses skola övertagas av ett nytt centralt ämbetsverk,
arbetarskyddsstyrelsen. Med hänsyn härtill kunna bestämmelserna
i 13 § icke bibehållas i sitt nuvarande skick. Någon saklig ändring i den
ordning som nu gäller i fråga om partsrepresentation och ärendenas handläggning
synes dock i detta sammanhang ej påkallad.

Som framgår av propositionen nr 193 till denna riksdag med förslag till
lag om överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen av de uppgifter och befogenheter,
som tillkomma arbetsrådet, har i det förslag till ny arbetarskyddslag,
som den 5 mars 1948 remitterats till lagrådet, upptagits ett

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

stadgande av innebörd att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att förordna,
i vilken utsträckning och i vilken ordning representanter för arbetsgivare
och arbetstagare skola deltaga i arbetarskyddsstyrelsens handläggning av
ärenden enligt arbetarskyddslagen. Det har sålunda icke ansetts erforderligt
att i lag reglera hur arbetarskyddsstyrelsen skall vara sammansatt vid
ifrågavarande ärendens behandling, utan frågan om partsrepresentationens
ordnande i arbetarskyddsstyrelsen har funnits böra regleras i ämbetsverkets
instruktion och arbetsordning. Motsvarande torde få anses gälla för
butikstängningslagens del.

I enlighet härmed har i 13 § föreskrivits att i handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen
av ärende, som avses i butikstängningslagen, skola i den
omfattning och den ordning Konungen bestämmer såsom ledamöter i styrelsen
deltaga, förutom en eller flera befattningshavare i styrelsen, särskilt
utsedda representanter för arbetsgivare och arbetstagare. Såsom redan anförts
torde frågan om partsrepresentationens ordnande i praktiken böra
lösas i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller.

Andra stycket av den nuvarande 13 § innehåller en hänvisning till 9 §
i den allmänna arbetstidslagen. I sistnämnda paragraf upptagas bestämmelser
rörande arbetsrådets handläggning av förekommande ärenden, om
beslutförhet, hörande av vittnen, klagorätt in. in. Någon motsvarande hänvisning
i den nu föreslagna 13 § synes icke möjlig. Närmare föreskrifter i
hithörande hänseenden torde få meddelas i administrativ ordning. Dessa
böra i allt väsentligt anknyta till vad nu gäller. I administrativ ordning
torde dock icke kunna meddelas bestämmelser om rätt för arbetarskyddsstyrelsen
att i frågor rörande butikstängningslagens tillämpning låta höra
vittnen vid allmän domstol på sätt som i fråga om arbetstidsärenden är
stadgat i 9 § 7 mom. i allmänna arbetstidslagen. Ej heller synes frågan om
talerätten mot den centrala myndighetens beslut — jfr 9 § 10 mom. allmänna
arbetstidslagen — böra lösas på administrativ väg. Möjligheten att
höra vittnen vid domstol torde dock sakna praktisk betydelse för butikstängningslagens
del. Vad klagorätten beträffar har i 18 § av departementsförslaget
upptagits en bestämmelse att arbetarskyddsstyrelsens beslut i
ärende enligt butikstängningslagen ej må överklagas.

14 §■

I första stycket av denna paragraf har bestämmelsen om visst straffminimum
vid upprepad förseelse ansetts böra utgå.

I sista stycket har företagits viss jämkning i motsvarande bestämmelser
i gällande lag. Jämkningen är föranledd av den decentralisation, som förordats
i fråga om tillståndsgivningen avseende varm korv o. d.

15 §.

Med hänsyn till att den domsrätt, som tidigare tillkommit polisdomstol,
numera upphört, har första stycket av 15 § i gällande lag icke upptagits i
departementsförslaget.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

18 och 17 §§.

Dessa paragrafer äro — bortsett från viss formell jämkning av 16 § —
lika lydande med motsvarande paragrafer i gällande lag.

18 §.

Denna paragraf, som motsvarar 18 § i gällande lag, innehåller bestämmelser
om rätt att föra klagan över beslut enligt butikstängningslagen.

Departementschefen. De nuvarande reglerna ha kompletterats med eu föreskrift
om besvär hos länsstyrelsen över beslut av magistrat, kommunalborgmästare
eller polismyndighet i ärende om tillstånd till försäljning av
varm korv o. d. på utsträckt affärstid. I likhet med de sakkunniga anser
jag det tillfyllest, att ifrågavarande ärenden prövas i sista hand av länsstyrelse.
Klagan bör alltså icke få föras över länsstyrelsens beslut i anledning av
anförda besvär. I Stockholm skola dessa tillståndsärenden liksom hittills i
första hand behandlas av överståthållarämbetet. Då någon anledning ej finnes
att endast för Stockholms del medgiva besvärsrätt till Kungl. Maj :t i
fråga om försäljning av varm korv på kvällar och söndagar, torde ämbetets
beslut i anledning av ansökning om tillstånd till sådan försäljning ej böra
få överklagas.

Tillkomsten av nya tillståndsprövande myndigheter har föranlett en formell
jämkning i paragrafens andra stycke, som i övrigt i departementsförslaget
oförändrat upptagits såsom ett fjärde stycke.

På skäl, som redovisats under 13 §, har slutligen i förevarande lagrum
införts en erinran, att arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende enligt butikstängningslagen
icke må överklagas.

Övergångsbestämmelserna.

De sakkunniga. Enligt vad som uttalats av de sakkunniga äro vissa övergångsbestämmelser
av behovet påkallade. Härom anföra de sakkunniga:

Sådan försäljning från automatapparat, vilken varit undantagen från
tillämpningen av 1945 års butikstängningslag i dess hittillsvarande lydelse,
synes utan hinder av de föreslagna ändringarna i lagen fortfarande böra
få äga rum trån dylik apparat, som funnits uppsatt före den 1 januari 1949,
då de nya bestämmelserna avses skola träda i kraft. Särskilt tillstånd enligt
11 § 3 mom. i butikstängningslagen den 18 juli 1942 eller den 29 juni
1945, vilket meddelats för tid efter den 31 december 1948, skall fortfarande
gälla, därvid tillstånd som meddelats enligt 3 mom. 1), 2), 4) eller 6) skall
anses meddelat jämlikt 11 § 3 mom. 1) enligt den nya lydelse nämnda lagrum
erhållit i de sakkunnigas förslag. Att tillstånd, meddelade enligt de
äldre punkterna 3), 5) eller 7) få anses motsvara tillstånd, meddelade enligt
de nya punkterna 2), 3) och 4) respektive torde utan särskilt stadgande
vara klart. Sådana ännu gällande tillstånd jämlikt 11 §, vilka meddelats
med stöd av 1939 års lag, synas däremot böra upphöra att gälla med
1948 års utgång. Dessa tillstånd, som för övrigt torde vara mycket få, ha

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 2iH.

såvitt gäller städerna meddelats av andra tillståndsmyndigheter än länsstyrelserna
(magistrat eller kommunalborgmästare) och delvis efter andra
principer än senare beviljade tillstånd. De synas därför vara i behov av
eu omprövning.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat utlöper flertalet tillstånd jämlikt It §
den 31 december 1948. Någon automatisk förlängning av tillstånden anse
de sakkunniga sig icke kunna förorda med hänsyn till de föreslagna nya
bestämmelserna i 11 §. De sakkunniga rekommendera i stället att länsstyrelserna
i god tid före den 1 januari 1949 utan ny ansökan upptaga frågan
om förlängning av tillstånden för de nuvarande tillståndshavarna. I ansökningarna
torde nämligen vederbörande regelmässigt ha begärt tillstånd
tillsvidare men blott beviljats rätt att idka handel på utsträckt tid till och
med den 31 december 1948. Länsstyrelserna torde i dylika fall vara berättigade
att utan något obligatoriskt remissförfarande på grundval av de
gamla ansökningarna förlänga de en gång beviljade tillstånden i den män
icke förändrade förhållanden eller andra omständigheter påkalla ett beslut
i annan riktning. Skulle en länsstyrelse av någon anledning finna remiss
påkallad, vinner man med det av de sakkunniga tänkta förfarandet den fördelen,
att remiss kan ske på en gång av samtliga de ärenden, som beröra
vederbörande lokalmyndighet. Genom att infordra ett yttrande från den
lokala polismyndigheten rörande alla gamla tillstånd i orten kan länsstyrelsen
även få kännedom om t. ex. vissa rörelser upphört så att förnyat
tillstånd är överflödigt eller om anledning till anmärkning mot någon tillståndsinnehavare
förekommit.

De sakkunniga anse att det sålunda skisserade förfarandet kommer att
i ej obetydlig grad underlätta länsstyrelsernas arbete, samtidigt som vederbörande
affärsidkare befrias från besväret att ingiva ny ansökning. De til 1-ståndsinnehavare, vilkas ärenden komma att upptagas ex officio, anses
böra underrättas om länsstyrelsens avsikt genom en enkel cirkulärskrivelse.

Remissyttrandena. I remissyttrandena knytes intresset främst till frågan
om hur vid den nya lagens ikraftträdande skall förfaras med redan
beviljade tillstånd enligt It §.

Länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län, järnvägsstyrelsen
samt Aktiebolaget Svenska pressbyrån uttala sig för eu automatisk förlängning
av gällande tillstånd.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

I fråga om sådana tillstånd, som meddelats med stöd av 11 § 3 mom.
punkterna 1), 2), 5) och 6), torde det enligt länsstyrelsens uppfattning
förhålla sig så, att praktiska synpunkter tala för en automatisk förlängning
av dessa tillstånd. Om man bortser från de tillstånd, som meddelats
med stöd av punkt 3) i nyssnämnda lagrum, vilka tillstånd såsom i regel
avseende försäljning under sommarmånaderna sakna intresse i nu förevarande
sammanhang, synes man sålunda endast beträffande tillstånd,

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

som meddelats med stöd av punkt 7) i lagrummet, kunna ifrågasätta lämpligheten
av en automatisk förlängning. Att eventuella olägenheter av eu
dylik förlängning av sistnämnda tillstånd skulle överväga fördelarna därav
synes knappast vara att befara. Med hänsyn härtill finner länsstyrelsen
sig böra föreslå, att de tillstånd jämlikt It § butikstängningslagen, som utlöpa
med innevarande års utgång, automatiskt förlängas genom en föreskrift
i övergångsbestämmelserna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om icke i övergångsbestämmelserna
lämpligen borde angivas att förlängning av sådana tillstånd,
vilkas giltighetstid utlöpte den 31 december 1948, skulle kunna ske utan förnyad
ansökan och, därest de föreslagna bestämmelserna om behovsprövning
genomfördes, utan iakttagande av dessa.

Järnvägsstyrelsen hemställer att nuvarande kiosktillstånd på järnvägsstationerna
utan särskilt ansökningsförfarande erhålla en tills vidare förlängd
giltighet. Ett sådant medgivande syntes icke möta någon svårighet,
därest ändring icke vidtages i den myndighet, som skulle utfärda kiosktillstånden.

Aktiebolaget Svenska pressbyrån uttalar:

För bolaget framstår det som en praktisk nödvändighet att icke vid den
nu gällande lagens upphörande en omprövning av de tusentals beviljade
kiosktillstånden, vare sig i fråga om tobaksvaror eller andra kioskvaror,
skall behöva företagas. Såväl länsstyrelserna som tobaksnämnden och av
dem hörda myndigheter skulle under många månader bliva överhopade av
arbete med dylika ärenden, sökandena betungas med ansökningar, förklaringar
och påminnelser i olika instanser och allmänheten i stor utsträckning
bliva lidande på dröjsmål med ärendenas avgörande. Den rätta lösningen
vore helt visst att nu gällande tillstånd enligt övergångsbestämmelse
i lagen erhölle tills vidare förlängd giltighet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att de sakkunniga bort närmare
motivera, varför tillstånd jämlikt It § i 1939 års butikstängningslag borde
omprövas. Enligt länsstyrelsens mening syntes det tveksamt, om tillräckliga
skäl förelåge för en sådan omprövning.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län anse att ett i möjligaste
mån förenklat ansöknings- och remissförfarande vore att föredraga
framför de sakkunnigas förslag. Därvid framhåller förstnämnda länsstyrelse
att den av de sakkunniga föreslagna anordningen — att länsstyrelserna
före den 1 januari 1949 skulle utan ny ansökan upptaga frågor om
förlängning av tillstånd — torde medföra ett avsevärt merarbete för länsstyrelserna.
Register torde flerstädes icke ha upprättats över meddelade
tillstånd. I de tidigare ansökningarna torde vidare regelmässigt tillstånd
icke ha begärts att gälla tills vidare. Ett framtagande ur arkiven av de
äldre ansökningshandlingarna torde redan det vara mycket tidsödande.
Huruvida ändrade förhållanden eller andra omständigheter påkallade särskilt
beslut torde i allmänhet förutsätta en undersökning som icke lämpligen
kunde utföras utan anlitande av polismyndigheten i orten.

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det tämligen godtyckligt att medgiva
ett förenklat förfarande endast om sökanden av en händelse begärt
tillstånd utan angivande av någon tidsbegränsning. Sökande, som begärt
tillstånd allenast till utgången av 1948, borde visserligen till länsstyrelsen
inkomma med nya ansökningar, men ett förenklat förfarande borde få tilllämpas
även för deras del. Om de i ärendet tidigare hörda kommunala
myndigheterna icke särskilt föreslagit en tidsbegränsning av tillståndsgivningen,
torde ur deras yttrande icke få utläsas att en sådan begränsning
varit önskad. Deras börande torde därför i allmänhet icke vara erforderligt.
Tobaksnämnden syntes icke heller böra höras, om tobaksnämnden
fått yttra sig i det tidigare ärendet och nya omständigheter icke förekomme,
som borde föranleda annat förfarande. Detta torde böra gälla, oavsett om
tillståndsgivning i fråga om tobak skulle meddelas av tobaksmonopolet
eller länsstyrelsen. I förra fallet utginge de sakkunniga från att tobaksmonopolet
vid sin omprövning av de nuvarande tillstånden som regel läte
de hittillsvarande tillståndshavarna behålla sina tobaksåterförsäljarrättigheter
tills vidare. Länsstyrelsen föresloge därför att, om icke särskilda skäl
iill annat föranleda, samtliga ärenden remitterades endast till polismyndigheten
för yttrande. Självfallet borde ett mera allsidigt remissförfarande
äga rum, om det sökta tillståndet innefattade någon ändring av betydelse
i hittills gällande tillstånd.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar:

Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall som regel äldre tillstånd
som meddelats för tid efter den 31 december 1948 fortfarande gälla.
En sådan bestämmelse kan länsstyrelsen icke finna påkallad med hänsyn
till att endast ett fåtal dylika tillstånd torde vara gällande. Bestämmelsen
synes dessutom kunna föranleda oformligheter, såsom exempelvis i ett sådant
fall då en person, som innehar tillstånd enligt gamla lagen att sälja
bl. a. tobaksvaror, i fortsättningen icke antages såsom återförsäljare av
tobaksvaror. Det är icke lämpligt att i ett dylikt fall å försäljningsstället
finnes uppsatt ett tillståndsbevis, som bokstavligen medgiver försäljning
av tobaksvaror.

Vad särskilt angår tillstånd till försäljning av tobaksvaror finna länsstyrelserna
i Stockholms och Södermanlands län det önskvärt att de sakkunnigas
uttalande, att de nuvarande tillståndshavarna borde få behålla
sina återförsäljarrättigheter tills vidare där ej särskilda skäl till annat
föranleda, kommer till uttryck i övergångsbestämmelserna.

Statens tobaksnämnd anför:

De sakkunniga torde avse, att alla tillstånd till försäljning av tobaksvaror
utöver vanlig affärstid skola efter ansökan till monopolbolaget omprövas.
Nämnden hemställer, att lagförslaget omformuleras sa att detta
klart framgår. Därvid torde även — i analogi med eu motsvarande övergångsbestämmelse
i 1945 års butikstängningslag — böra stadgas, att tillstånd
av länsstyrelsen till försäljning av tobaksvaror som meddelats att

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 248.

fjälla t. o. m. den 31 december 1948 eller tills vidare skall, därest fortsatt
tillstånd därtill sökts hos monopolbolaget före den 1 oktober sagda år men
ansökningen ej blivit prövad före årets utgång, gälla till dess prövningen
ägt rum. Det torde böra ankomma på monopolbolaget att utfärda ett särskilt
bevis om beviljad rätt till försäljning av tobaksvaror. I detta sammanhang
må erinras om de sakkunnigas uttalande, att de hittillsvarande tillståndshavarna
borde få tills vidare behålla sin rätt till försäljning av tobaksvaror,
där ej särskilda skäl till annat föranleda, ett uttalande" som ej
föranleder erinran från nämndens sida.

1 fråga om övergångsbestämmelserna i övrigt framhåller länsstyrelsen i
Kristianstads län att kommunala avvikelser från lagens föreskrifter borde
bli föremål för nytt beslut och länsstyrelsens förnyade prövning åtminstone
''art femte år detta med hänsyn till att de förutsättningar, som förelågo
vid det tidigare beslutets meddelande, efter så lång tid kunde vara väsentligt
förändrade.

Departementschefen. Vad de sakkunniga anfört rörande automathandelns
ställning vid övergången finner jag riktigt. I överensstämmelse med
vad de sakkunniga föreslagit förordar jag alltså ett stadgande av innehåll,
att sådan försäljning från automatapparat, som varit undantagen från tilllämpningen
av 1945 års butikstängningslag, fortfarande må äga rum utan
hinder av bestämmelserna i den nya lagen, om apparaten funnits uppsatt
fore den 1 januari 1949. Någon typgranskning av dessa äldre apparater
behöver salunda icke ske, i den mån endast konfektyrer i förpackning eller
färsk frukt saluföras genom dem.

I övergångsbestämmelserna till den nuvarande lagen har intagits en regel,
enligt vilken kommunala beslut jämlikt 1919, 1939 eller 1942 års butikstängningslagar
varigenom fastställts kortare affärstid än den vanliga,
skola förbli giltiga tills de i vederbörlig ordning upphävts. Någon motsvalande
regel har icke synts böra upptagas bland övergångsbestämmelserna
till den nya lagen. Samtliga kommunala beslut i förevarande hänseende
enligt äldre butikstängningslagar komma alltså att förlora sin giltighet i
och med att 1945 års lag upphör att gälla. I detta sammanhang torde böra
erimas om att, därest fråga uppkommer om fattande av nya kommunala
beslut angående affärstiden, enligt 7 § även konsumenterna skola beredas
tillfälle att genom sina sammanslutningar eller på annat sätt yttra sig i
ärendet.

Någon bestämmelse om omprövning efter viss tid av beslut om kommunala
avvikelser anser jag icke erforderlig. Det torde kunna förväntas, att
de kommunala organen själva uppmärksamma behovet av nya regler till
följd av ändrade förhållanden.

I fråga om tillstånd till handel på utsträckt tid enligt It § i 1942 och
1945 års butikstängningslagar ha de sakkunniga förordat att tillstånd, som
meddelats för tid efter den 31 december 1948, fortfarande skulle gälla, samt

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

tänkt sig att övriga tillstånd utan ny ansökning skulle upptagas till omprövning
av vederbörande myndigheter. I sistnämnda del ha erinringar
gjorts i ett flertal remissyttranden. Härvid ha vissa remissinstanser uttalat
sig för en automatisk förlängning av gällande tillstånd medan andra ansett
ett förenklat ansöknings- och remissförfarande vara lämpligare än de
sakkunnigas förslag.

Uppenbarligen bleve det synnerligen betungande för länsstyrelserna att
nödgas ompröva samtliga eller flertalet tillstånd enligt 11 § 3 mom. äldre
butikstängningslagar. Härutinnan må endast erinras om att i maj 1947
över 7 000 dylika tillstånd voro gällande. De sakkunniga ha därför också
övervägt en automatisk förlängning av tillstånden men funnit en sådan
anordning mindre lämplig tydligen framför allt med hänsyn till de sakkunnigas
förslag i fråga om 11 § 3 inom. Enligt departementsförslaget förordas
emellertid icke några mera genomgripande sakliga ändringar i detta
stadgande. Vid sådant förhållande synes hinder icke möta att i princip
tillgodose det från flera håll framförda önskemålet om en automatisk tillståndsförlängning.
Såsom de sakkunniga funnit bör dock denna förlängning
icke gälla tillstånd meddelade enligt 1939 års lag. Vidare torde undantag
böra göras för tillstånd, som beviljats enligt 11 § 3 inom. 3) — försäljning
i samband med nöjestillställningar o. d. — och 7) — »synnerliga
skäl» — i 1942 eller 1945 års lagar. Den förstnämnda gruppen lär visserligen
icke ha någon större betydelse, då ifrågavarande tillstånd i allmänhet
torde avse försäljning för kortare tidsperioder, men det förhållandet att ett
dylikt tillstånd beviljats t. ex. för december månad 1948 eller över årsskiftet
1948/49 bör tydligen icke få föranleda att detsamma automatiskt förlänges
att gälla tills vidare. Den andra gruppen är däremot av större vikt; sålunda
gällde 752 dylika tillstånd i maj 1947. Härunder falla de kiosktillstånd
som avse försäljning av tobaksvaror under vanlig affärstid utan rätt
till sådan försäljning, då kiosken hålles öppen efter denna tids utgång.
Jag har förut uttalat, att dessa s. k. delade tillstånd skola bringas att försvinna
antingen genom att rätten till tobaksförsäljning utsträckes eller
genom att den indrages, där så finnes böra ske. En automatisk förlängning
bör sålunda här icke komma i fråga. Även beträffande övriga tillstånd
enligt punkt 7) torde en sådan förlängning vara mindre lämplig.

Med tillstånd enligt 11 § 3 mom. 3) och 7) böra i förevarande hänseende
jämställas tillstånd, som meddelats utan angivande av särskild punkt i
momentet, såvida det ej är uppenbart alt tillståndet hänför sig till någon
av de övriga punkterna.

Den automatiska förlängningen bör avse samtliga tillstånd, meddelade
jämlikt It §3 mom. 1), 2), 4), 5) eller 0) i 1942 eller 1945 års butikstängningslagar
t. o. in. den 31 december 1948, viss tid därefter eller tills vidare.
Förlängningen bör gälla tills vidare. Enligt It § 4 mom. första stycket
kan ett förlängt tillstånd återkallas, när skäl därtill äro. De förlängda till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8.

stånden synas likväl icke böra gälla allt framgent; ändrade förhållanden
kunna påkalla omprövning av vissa tillstånd, icke utnyttjade tillstånd böra
utrensas etc. Jag föreslår därför att nu ifrågavarande tillstånd skola gälla
längst t. o. in. den 31 december 1951.

Beträffande tillstånd, som efter ansökning skall omprövas, bör i likhet
med vad som föreskrivits i övergångsbestämmelserna till tidigare butikstängningslagar,
stadgas att, därest förnyat tillstånd sökts före den 1 oktober
1948 men ansökningen ej blivit prövad före årets utgång, det äldre
tillståndet skall gälla tills dess prövningen ägt rum. Vid omprövningen
torde remissförfarandet kunna förenklas. Jag föreslår härutinnan, att förnyat
tillstånd må kunna beviljas utan remiss till kommunalt organ. Då
ansökningen avser försäljning av tobaksvaror i stad eller stadsliknande
samhälle, bör däremot nämnden alltid höras.

Jag föreslår slutligen, att från övergångsbestämmelserna i gällande lag
skall överföras regeln, att beslut enligt 6, 9, It, 12 och 16 §§ nya lagen må
meddelas efter den 1 oktober 1948, dock med verkan tidigast från lagens
ikraftträdande. Nuvarande övergångsbestämmelser upptaga en motsvarande
regel även för beslut enligt 3 §, d. v. s. beslut av arbetsrådet. En sådan regel
har icke införts i förslaget, då beslut enligt 3 § i den nya lagen skola meddelas
av arbetarskyddsstyrelsen, som icke träder i verksamhet förrän fr. o. m.
den 1 januari 1949. Någon större olägenhet lär icke behöva följa av att
lagens ikraftträdande får avvaktas i fråga om dessa ärenden.

Föredragandens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
inom inrikesdepartementet upprättade förslag till butikstängningslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:
K. A. Åkerberg.

1 Lagförslaget, som — frånsett att i det vid propositionen fogade lagförslaget ordet »färsk*
uteslutits i It § 3 mom. 1) och att några smärre redaktionella jämkningar vidtagits — är
lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2A8.

111

Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 maj
19i8.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

GyllenswXrd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 30 april 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 9 april 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till butik stängning slag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i inrikesdepartementet hovrättsassessorn
Y. Samuelsson.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet:

Då med förslagets tankegång skillnaden mellan färsk frukt och annan
frukt lärer bliva utan betydelse och det dessutom kan synas tveksamt,
huruvida enligt allmänt språkbruk t. ex. fikon och russin hänföras till
produkter av frukt, hemställes, att i 11 § 3 mom. 1) ordet »färsk» framför
»frukt» får utgå. Därvid bör naturligen fasthållas, att ordet »frukt» är
att tolka på det sätt som skett i remissen, nämligen såsom omfattande frukter
och bär vilka regelmässigt konsumeras utan att dessförinnan tillagas;
sådana varor som ärter, kaffebönor och dylikt äro alltså icke att hänföra
till frukt.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 248.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 8 maj 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Mossberg, lagrådets den 7 maj 1948 avgivna utlåtande över det till lagrådet
den 9 april 1948 remitterade förslaget till butikstängningslag.

Med förmälan att den erinran, lagrådet framställt beträffande 11 §3 mom.
1), i klarhetens intresse syntes böra beaktas samt att i övrigt några smärre
formella jämkningar torde böra vidtagas i lagförslaget, hemställer föredraganden
att detta måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungliga Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnar Olofsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 248. 113

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen.................................................... 1

Sammanfattning.................................................. 1

Lagförslag ................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 april 1948 ........................ 16

Inledning .................................................... 16

Översikt av gällande bestämmelser................................ 18

Butikernas öppethållande m. m................................... 22

Reformkrav .................................................. 26

Behovet av butikstängningslag.................................... 30

Lagens tillämpningsområde ...................................... 34

Tiden för affärernas öppethållande................................ 52

Utsträckt affärstid.............................................. 67

Specialmotivering .............................................. 98

Föredragandens hemställan ...................................... 110

Utdrag av lagrådsprotokollet den 7 maj 1948 .......................... 111

Utdrag av statsråds protokollet den 8 maj 1948 112

8 — It i han;/ till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 248.