Kungl. Maj.ts proposition nr 245 (Proposition 1942:245)

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Nr 245.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december
1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning
till sjömän; given Stockholms slott den 24 april 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen
den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning till
sjömän.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. t sami. Nr 246.

Kung}. Maj.ts proposition nr 245.

Förslag

till

Lag

angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856)
om ntbetalande av krigsriskersättning till sjömän.

Härigenom förordnas, att lagen den 15 december 1939 om utbetalande av
kngsriskersättning till sjömän1 skall gälla krigsriskersättning som belöper å
tiden till och med den 30 juni 1943.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Jfr 1941: 143.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 10 april 1952.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och handelsdepartementen
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman:

I lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning
till sjömän stadgas, att krigsriskersättning skall, i den mån Konungen
därom förordnar, av redaren insättas hos postsparbanken för den ersättningsberättigades
räkning. Enligt lagen äger Konungen förordna, att av krigsriskersättning
som skall insättas hos postsparbanken högst hälften skall under
villkor som Konungen bestämmer innestå viss tid, ej över två år. Lagen
gällde ursprungligen krigsriskersättning som belöpte å tiden till och med dea
31 mars 1941.

Genom kungörelse den 15 december 1939 (nr 857) förordnades, att om
krigsriskersättning för en och samma kalendermånad — efter avdrag för
hyresavgift — uppginge till mer än 50 kronor, överskjutande belopp, på
visst sätt avrundat, skulle av redaren insättas hos postsparbanken för den
ersättningsberättigades räkning. Kungörelsen gäller dock allenast krigsriskersättning
till befälhavare och besättning på svenskt handelsfartyg örn minst
80 registertons nettodräktighet. Tillika förordnades i 6 § av kungörelsen, att
av belopp som insattes hos postsparbanken hälften skulle innestå intill dess
två år förflutit från insättningsdagen. Aven denna del skulle emellertid få
lyftas före utgången av nämnda tid bl. a. örn beloppet erfordrades för sjömannens
uppehälle eller underhåll åt hans familj eller eljest för fullgörande
av förpliktelse, för vilken införsel finge äga rum, eller för annat ändamål
av vikt, eller om sjömannen avled. Nämnda 6 § upphävdes genom kungörelse
den 15 mars 1940 (nr 149). Därefter ha sålunda sjömännen varit berättigade
att omedelbart lyfta hela beloppet av den krigsriskersättning som insatts
hos postsparbanken.

I 7 § i kungörelsen stadgas, att postsparbanken allenast såframt synnerliga
skäl föreligga må avsända medel som enligt kungörelsen insatts hos banken till
plats utom riket. Detta gäller dock ej plats, där sjömannen har sitt hemvist.

Lagen skall enligt lag den 14 mars 1941 (nr 143) gälla krigsriskersättning
som belöper å tiden till och med den 30 juni 1942.

Genom kungörelse den 14 mars 1941 (nr 153) förordnade Kungl. Maj:t,
att jämväl tillämpningskungörelsen skulle gälla krigsriskersättning som belöper
å tiden till och med den 30 juni 1942, därvid dock 1 § skulle erhålla

Kungl. Majlis proposition nr 245.

viss ändrad lydelse. Denna paragraf har därefter ånyo ändrats, nämligen genom
kungörelse den 19 juli 1941 (nr 661). Därefter gäller, att krigsriskersättning,
som för en och samma kalendermånad — efter avdrag för hyresavgift
— uppgår till mer än 150 kronor, skall till överskjutande del, på visst sätt
avrundad, insättas hos postsparbanken för den ersättningsberättigades räkning.
Härjämte stadgas emellertid, att, om sjömannen det begär, skall från
insättning ytterligare undantagas högst 100 kronor, om och i den mån motsvarande
belopp av hyran skall på grund av dragsedel utbetala? till person
här i riket eller insättas i svensk bank.

Insättning och uttagning av krigsriskersättning har under tiden till och
med mars 1942 ägt rum i följande omfattning:

Månad	Insättningar Kronor	Uttagningar Kronor	Kvarstående behållning Kronor
1940.
Januari ..............................	201,099	—	21,041	—	180,058	—
Februari..............................	1,101,319	—	229,926	—	1,051,452	—
Mars ................................	2,014,025	—	1,094,899	—	1,970,578	—
April ................................	1,541,275	—	1,542,541	—	1,969,312	—
Maj..................................	1,320,588	—	660,323	—	2,629,576	—
Juni..................................	1,272,735	—	714,636	—	3,187,675	—
Juli..................................	1,682,990	—	668,298	—	4,202,366	—
Augusti ..............................	1,958,125	—	905,776	—	5,254,715
September............................	2,028,860	—	1,182,559	—	6,101,016	—
Oktober.............................	2,359,643	—	1,282,846	—	7,177,814	—
November.....................	2,117,486	—	1,557,631	—•	7,738,469	—
December .........................	1,936,535	—	1,609,936	—	8,182,159	—
1941.
Januari ..................	2,092,439	—	1,517,466	—	8,755,194	—
Februari..............................	2,072,443	—	1,981,541	—	8,845,599	—
Mars .............................	1,655,966	—	2,224,099	—	8,275,483	—
April ........................	1,138,052	—	1,417,174	—	7,996,301	—
Maj....................	1,426,042	—	1,296,290	—	8,121,587	—
Juni..........................	1,439,823	—	1,104,362	—	8,457,288	—
Juli..............................	1,851,063	—	1,505,459	—	8,804,114	—
Augusti ............................	1,927,198	—	1,451,552	—	9,280,249	—
September.......................	1,891,797	—	1,421,147	—	9,748,125	— \|
Oktober.....................	1,870,439	—	1,482,272	—	10,137,427	—
November.......................	2,109,398	—	1,647,536	—	10,599,852	—
December ...............	1,954,234	—	1,968,903	—	10,882,556	—
1942.
Januari ..............................	1,791,087	—	1,687,074	—	10,986,570	-''
Februari..............................	1,680,534	—	1,774,042	— !	10,893,062	—
Mars (approx. siffror)..................	1,393,000		1,750,000	—	10,536,000	—

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

I skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 2 januari 1942 har
svenska sjöfolksförbundet bland annat hemställt, att 1939 års lag icke måtte
i sin helhet erhålla förlängd giltighet för tiden efter den 30 juni 1942, därvid
förbundet synes ha åsyftat att undantag skall göras för sjömän som
tjänstgöra å fartyg utanför den s. k. Skagerakspärren.

Förbundet har till stöd för sin framställning anfört följande:

Sedan krigsutbrottet mellan Japan och Amerikas förenta stater har postgången
melian Sverige och länder väster örn Skagerakspärren ytterligare
försvårats för att ej säga omöjliggjorts. Det är sålunda numera icke möjligt
för rederier och ägare till fartyg som trafikera farvatten väster örn spärren
att erhålla regelbundna rapporter rörande den del av sjömännens krigsriskersättning
som enligt lagen örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän
skall insättas på postsparbanken.

Redan under sista halvåret 1941 har det varit en del svårigheter för befälhavare
att regelbundet komma i kontakt med sina rederier i hemlandet,
vilket haft till följd, att lagen örn krigsriskersättningens utbetalande numera
icke ens är populär bland de sjömän som tidigare haft sympatier för densamma.

Våra ombudsmän, som vi numera lia placerade i engelska och amerikanska
hamnar, ha sålunda i sina rapporter till förbundet meddelat, att en större
del av det svenska sjöfolket börjat söka sig till utländska fartyg, där
krigsriskersättningen helt utbetalas efter varje fullbordad resa eller tilländalupen
månad, då det numera är uteslutet för dem att återvända till hemlandet
förrän kriget är slut, en tid som synes dem både fjärran och oviss.

Vår förbundsstyrelse har, på grund av den numera ytterligare försvårade
postgången, beslutat rikta en vördsam hemställan till Eder att, så snart detta
är möjligt, föreslå Kungl. Majit att utfärda sådana ändrade föreskrifter
angående lagens tillämpning, att sjömännens hela intjänta krigsriskersättning
utbetalas till de sjömän som äro anställda ombord i fartyg, som icke har
förbindelse med hemlandet.

Lagen som på sin tid tillkom efter hemställan från enskilda representanter
från såväl sjömännens som befälets organisationer var i första hand avsedd
att förhindra, alt sjömännen onödigtvis förslösade sina under stora
faror intjänta krigsriskersättningar och det har även visat sig, att lagen haft
denna åsyftade verkan. Det slösaktiga leverne som en hel del sjömän ådagalade
under de första krigsmånaderna inskränker sig numera till enstaka besättningar
och enskilda sjömän, då däremot den ordinarie sjömanskåren
mera allmänt synes lia övervunnit den psykos som krigsutbrottet med de
ökade riskerna medförde.

Det har sålunda visat sig. att stora summor av de på postsparbanken insatta
krigsriskersättningarna blivit kvarstående ändock att sjömännen numera
äger rätt att lyfta sitt tillgodohavande. Aven konsulatens rapporter
över svenska sjömäns uppträdande i utländska hamnar visar, all sjömännen
icke i någon större utsträckning göra sig skyldiga till busaktigt leverne.

Över skrivelsen har infordrats yttrande från kommerskollegium som i sin
tur hört svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, postsparbanken. Sveriges
redareförening, Sveriges segelfartygsförening, Sveriges fartygsbefälsförening,
svenska maskinbefälsförbundet och svenska stewartsföreningen

Sjömansvärdsstyrelsen och Sveriges redareförening lia avstyrkt sjöfolksförbundet
s framställning.

Kungl. Majlis proposition nr 245.

Sjömans vårdsstyrelsen har därvid uttalat följande:

De i styrelsens tjänst anställda sjömansprästerna och deras medhjälpare
i främmande hamnar stå i ständig kontakt, såväl personligen som brevledes,
med våra sjömän bortom spärren och ha på grund härav omfattande
förstahandserfarenheter av den oerhört stora betydelse, som ifrågavarande
lag har såväl för våra sjömäns ekonomiska förhållanden som ock för deras
allmänna välfärd. Upplysningsvis får styrelsen meddela, att i engelska
hamnar äro stationerade icke mindre än sex svenska präster, av vilka feni
uteslutande ägna sig åt omvårdnaden av de svenska sjömännen. Dessa
präster äro verksamma på så betydelsefulla samlingsplatser för de svenska
sjömännen som hamnstäderna Aberdeen. Cardiff. Glasgow, Liverpool, London
och Newcastle-on-Tyne. Tre av nämnda präster äro samtidigt ombud
för postsparbanken. Genom rapporter från sjömansprästerna och talrika
telegram rörande de enskilda sjömännen bortom spärren hålles styrelsen
oavlåtligen underrättad örn sjönlännens förhållanden. Å andra sidan uppehåller
styrelsen vidsträckta förbindelser med sjömännens familjer, som erhålla
praktiskt bistånd, ofta av ekonomisk art, varför styrelsen äger rika
tillfällen att bedöma lagens verkan med avseende även på sjömännens anhöriga.

På grundval av dessa sina direkta och indirekta erfarenheter av lagens
verkningar vill styrelsen som sin bestämda mening uttala, att den skulle
anse ett upphävande eller en ytterligare uppmjukning av lagen örn krigsriskersättningens
partiella insättande hos postsparbanken vara till stor och
ödesdiger skada såväl för sjömännen som ock för deras familjer.

De tillgodohavanden, som våra sjömän tack vare lagen f. n. lia innestående
på postsparbanken, äro till ovärderlig nytta såväl för sjöfolk, som
lyckas återvända hem från utlandet, som ock för de sjömän, vilka under
sin vistelse utomlands råka i nödställd belägenhet. Om en sjöman i utlandet
råkar i ekonomiskt trångmål till följd av en tids arbetslöshet, sjukdom
eller av någon annan orsak, kan han från sitt postsparbankskonto
utfå penningmedel, såvida svenskt konsulat i ifrågavarande land styrker
hans penningbehov och identitet, vilket i regel sker medelst telegram till
postsparbanken. För undvikande av misshushållning med pengarna på
grund av vederbörandes obekantskap med förhållandena på platsen, vilken
kan medföra oförmånliga inköp eller för höga inkvarteringskostnader
etc., eller också på grund av vissa personers oförmåga att handskas med
pengar bruka konsulaten bistå sjömännen genom att kontrollera utgifterna.
Där så är möjligt, anlita konsulaten härvidlag sjömansprästernas bistånd.
Detta brukar tillgå pa följande sätt. Sjömannens inkvartering ordnas
av sjömansprästen, som skickar räkningarna till konsulatet. I detta
sammanhang vill styrelsen påpeka, att det med hänsyn lill den stränga
övervakningen av utlänningar i England på en del platser icke varit möjligt
för sjöman att få bostad utan förmedling av sjömansprästen, som är
känd av myndigheterna på platsen. Vidare brukar anskaffning av kläder
och annan utrustning ske i pålitliga affärer, varvid sjömansprästen ringer
dit och garanterar ett visst belopp. Räkningarna från affären attesteras av
sjömannen själv och skickas via sjömansprästen till konsulatet, som betalar
dem av sjömannens medel, vilka telegrafiskt införskaffas från postsparbanken.
På liknande sätt brukar bespisningen ordnas. Sjömansprästen
träffar överenskommelse med ett matställe, där sjömannen intager sina
måltider och betalar genom att anteckna sig på en lista, vilken sedan skickas
till prästen och konsulatet. Tillfredsställelsen över detta system, som
givetvis ställer stora anspråk på sjömansprästernas och konsulernas intresse
och arbetskraft, är som oftast ömsesidig. Där så icke är förhållandet,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 2fJ. >

är det i regel fråga om personer, som i händelse kontanter utlämnades
skulle göra slut på dessa under några dagar. ''Ingen kan ana, vilka summor
som kan förstöras av unga och oerfarna personer, om tillfälle därtill gives’,
skriver en sjömanspräst, ''25 pund på en dag är icke ovanligt.’ Tack vare
denna utgiftskontroll undviker man, att det kommer någon ’nödställd’,
som på några dagar kan ha gjort slut på krigsriskmedel till ett belopp av
exempelvis tusen kronor. En annan viktig fördel av att kontanter icke äro
tillgängliga i obegränsad utsträckning är att ''lånandet sinsemellan’ icke kan
förekomma, påpekar en sjömanspräst. Därigenom ställas visserligen ökade
hjälpanspråk på sjömanskyrkan, men därifrån utlämnas endast smärre
belopp i taget, och i många fall återfår kyrkan sina utlägg genom konsulatens
förmedling.

För det oförvillade tänkandet kan det på intet sätt framstå såsom nedsättande
för den stora skaran skötsamma och dugliga män inom vårt lands
högt kvalificerade sjömanskår, örn man fastslår, att de höga inkomsterna i
krigszonerna inverkat nedbrytande på moralen och omdömesförmågan hos
obefästa eller svaga karaktärer. I sin berättelse till 1941 års allmänna
kyrkomöte har sjömansvårdsstyrelsen också framhållit, att den nuvarande
lagen om sättet för utbetalande av krigsriskersättning till sjömannen måste
tillmätas den allra största betydelse. Det är, som en sjömanspräst framhåller,
meningslöst att i detta sammanhang tala om förmyndarvälde, som
många kanske mindre välmenande vänner till sjöfolket gjort; det är att underskatta
deras enorma svårigheter i en tid som denna. Ingen samhällsgrupp
i vårt land är så utsatt för en krigs- och kristids alla yttre och inre
vanskligheter som våra sjömän.

Det är också uppenbart, att verkningarna av vissa personers slösaktiga
leverne även sträcka sig till livet och arbetet ombord. I den ohämmade
nöjeslystnadens spår följer håglöshet och upplösning av arbetsdisciplinen.
vilket i sin tur ökar seglatsens redan förut oerhörda påfrestningar för befälet
och det skötsamma manskapet i krigszonerna. Det har ju ock beklagligtvis
inträffat en del fall av psykiska sammanbrott hos skickligt och plikttroget
befäl, vartill en del besättningsmäns olämpliga uppförande varit en
bidragande orsak.

Enligt de informationer, som styrelsen erhållit, föreligga inga bevis för
att dugliga sjömän sökt sig från svenska till utländska fartyg som en följd
av bestämmelserna om krigsriskersättningens utbetalande.

Vad slutligen beträffar betydelsen av de obligatoriska insättningarna på
postsparbanken för sjömännens anhöriga, får styrelsen anföra följande.
Det händer ofta, att familjer till sjömän bortom spärren råka i nödställd
belägenhet, emedan såväl familjen som postsparbanken under en lång tid
icke fått meddelande från familjeförsörjaren angående utbetalning från
hans konto. Orsaken kan vara, att han befinner sig i farvatten, varifrån
kommunikation med hemlandet icke är möjlig eller att hans brev förkommit
utan att han har vetskap därom. I ett flertal sådana fall har hustrun
eller annan familjemedlem vänt sig till sjömansvårdsstyrelsen, vilken till
en början brukat bispringa vederbörande med någon penninghjälp. Senare
har styrelsen emellertid i samråd med postsparbanken hänvisat vederbörande
till banken, varvid det esomoftast visat sig, att ifrågavarande^ sjöman
haft pengar innestående. Postsparbanken har i sådana fall av påtaglig
försörjningsplikt efter prövande av behoven utbetalat skäligt belopp.
Det är således tack vare sjömännens krigsriskkonton och postsparbankens
tillmötesgående som vederbörande familjer inbesparats den tunga vägen
till fattigvården, och det torde vara uppenbart, att den av sjöfolksförbundet
påyrkade ändringen av föreskrifterna angående lagens tillämpning skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

ta de allvarligaste konsekvenser för många sjömansfamiljer i Sverige. Det
av sjöfolksförbundet anförda argumentet örn svårigheterna att erhålla regelbundna
rapporter angående krigsriskersättningens utbetalande finner
styrelsen tvärtemot vara ett skäl för lagens bibehållande.

Då styrelsen är övertygad örn att stora mänskliga och nationella värden
skulle äventyras genom upphävande eller ytterligare uppmjukning av lagen
om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän, får styrelsen vördsamt
avstyrka bifall till sjöfolksförbundets framställning i ärendet.

Redareföreningen har för sin del anfört:

Föreningen vill till en början beröra tvenne spörsmål i samband med
sjofolkslorbundets nu ifrågavarande framställning, nämligen frågan om re(^isning
av rederierna till postsparbanken av sjömäns intjänta krigsriskersattnmgsbelopp
samt sjömäns uppträdande. I avseende å det förra spörsmalet
ar det ju givet, att avspärrningen västerut försvårat möjligheterna
. *a ’n vederbörliga rapporter från befälhavarna rörande intjänade krigsriskersättningar.
Dock är det föreningens uppfattning, att dessa svårigheter
icke aro av alltför stor omfattning. I de flesta fall torde redovisning kunna
ske genom telegram utan alltför stor tidsutdräkt.

Avseende härefter sjöfolkets uppträdande i hamn måste föreningen framhålla.
att enligt från rederierna ingångna uppgifter förhållandena tyvärr
icke synas hava under senare tid i nämnvärd grad förbättrats. Det bär till
och med uppgivits, att disciplinförhållandena ombord försämrats
,o?o^äff?nde härefter huvudfrågan, nämligen örn en fortsatt giltighet av
1 .‘39 ars lag om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän efter utgången
av juni månad innevarande år får föreningen framhålla, att de skäl, som
aberopats vid tillkomsten av ifrågavarande lag, i huvudsak alltjämt äro för
handen. Salunda ar det uppenbarligen ett allmänt intresse, att skatterna
betalas i vederbörlig ordning av manskapet ombord och att man i möjligaste
man kan nedbringa det stora antal fall av införsel i sjömäns löner,
som visat sig vara för handen. Vidare är det av synnerlig vikt, att sjöfolkets
familjer här i landet erhålla erforderliga medel för sitt uppehälle, vilket
självfallet underlättas genom ifrågavarande lag.

Postsparbanken har beträffande verkningarna av lagen lämnat följande
uppgifter:

Genom vederbörande rederier har krigsriskersättning för ersättningsberatugade
sjömans räkning insatts hos postsparbanken under år 1940 till
ett sammanlagt belopp av 19,534.680 kronor och under år 1941 till ett beopp
av 21,428,894 kronor. Under samma tid ha uttagningar från postsparbanken
av kngsriskersättningsmedel ägt rum med sammanlagt 11 470 412
kronor resp. 19,017,801 kronor. Såsom framgår av dessa uppgifter'' ha uttagningama
under år 1941 varit av förhållandevis större omfattning än
under ar 1940. Detta torde delvis bero därpå, att i postsparbanken insatta
kngsriskersättningsmedel ännu under förra delen av år 1940 voro till hälften
av insatt belopp spärrade för utbetalning. Bestämmelserna örn denna
spärrning upphävdes nämligen genom kungörelsen den 15 mars 1940 (nr
149). Oaktat uttagningarna stegrats under år 1941, uppgick vid utgången
av sagda år den hos postsparbanken innestående behållningen på sjömännens
konton för krigsriskersättning till icke mindre än 10,882,557 kronor,
däri inberäknat ett belopp av 297,931 kronor i upplupna räntor för året.

Av de uttagna beloppen har en relativt obetydlig del remitterats direkt
till sådana sjömän, som på grund av handelsavspärrningen vistats utom
hemlandet, inder år 1940 utgjorde således summan av dylika remissor

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

sammanlagt 383.446 kronor oell under år 1941 inalles 929,762 kronor. Vad
ovan sagts örn anledningen till ökningen av uttagen under år 1941 torde
gälla även här.

Att uttag, som gjorts av sjömän för utbetalning i hamnar utanför avspärrningen,
varit obetydliga i förhållande till övriga uttag, torde sammanhänga
med att krigsriskersättningsmedel icke kunnat sändas till sjömän i
utlandet enbart på begäran från deras sida. Genom nämnda kungörelse den
15 mars 1940 upphävdes visserligen bestämmelserna om spärrning av halva
beloppet av insatt krigsriskersättning, men bestämmelserna i 7 § kungörelsen
den 15 december 1939 (nr 857) ha alltjämt varit gällande. Jämlikt dessa
senare bestämmelser har postsparbanken icke ägt att avsända sådana medel,
varom nu är fråga, till plats utom riket med mindre synnerliga skäl
därtill varit för handen. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser har postsparbanken
förfarit så, att då uppsägning, som i regel skett telegrafiskt,
ingått direkt från sjömannen, postsparbanken remitterat uppsagt belopp
till vederbörande konsulat och samtidigt framhållit, att utbetalning finge
ske, örn behovet av medel kunde vitsordas. Vid utbetalning av krigsriskersättning
till sjömän i engelska hamnar har ett annat tillvägagångssätt för
uppsägningen praktiserats, sedan vederbörande generalkonsulat hos utrikesdepartementet
den 25 juni 1941 därom gjort telegrafisk framställning. 1
denna anfördes, att konsulaten åsamkades betydande olägenhet, nar postsparbanken
sände telegramremissor — som sjömännen begärt direkt hos

banken _ till konsulaten för att genom dem överlämnas till vederbörande

sjömän, enär sjömännen ofta hårt ansatte konsulaten för att utfå översända
medel, även då behov icke förelåge. Generalkonsulatet anhöll därför, att
sjömän, som direkt hos banken begärde att utfå medel, måtte hanvisas till
närmaste svenska konsulat, som först kunde undersöka saken och därefter
förmedla uppsägningen till postsparbanken. Sjömän i engelska hamnar ha
därefter haft att vid behov av krigsriskersättningsmedel, som för deras rakning
insatts hos postsparbanken, hänvända sig till närmaste svenska konsulat
för att genom dess förmedling få uppsägningar vidarebefordrade till
postsparbanken, som därefter remitterat uppsagda belopp.

I detta sammanhang torde böra meddelas, att sjömän, som befunnit sig
utanför spärren, i icke ringa omfattning uppdragit åt postsparbanken att av
sina hos banken insatta krigsriskersättningsmedel verkställa utbetalningar
till anhöriga och andra i hemlandet. I vissa fall, där hemmavarande icke kunnat
genom rederier eller annorledes komma i förbindelse med sjömännen,
har postsparbanken, oaktat fullmakt eller annat medgivande icke kunnat införskaffas,
utanordna! medel från sjömäns konton till hemmavarande, därest
nödställd belägenhet visat sig vara för handen. Obestridligen har det dartor
varit av värde för både sjömännen och deras anhöriga, att krigsiiskersattningsmedel
insatts i postsparbanken. Genom att så skett har nämligen förebyggts,
att sjömännen under för dem påfrestande förhållanden långt borta
från hemlandet förfogat över stora penningsummor utöver den normala hyrån,
varigenom de måhända i många fall skulle försatt sig ur stånd att bista
hemmavarande anhöriga, som äro beroende av deras ekonomiska stöd.

Sveriges segelfartygs förening. Sveriges [artygsbe fäls förening, svenska maskinbe
fäls förbundet och svenska stewartsf Greningen lia i huvudsak anslutit
sig till sjöfolksförbundets framställning.

Fartygsbefälsföreningen har därvid anfört följande:

Sjöfolksförbundets framställning synes avse att sådan ändring skulle vidtagas
i lagen eller i tillämpningsföreskrifterna, att krigsriskersättning skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 24ö.

kunna i sin helhet utbetalas till det sjöfolk, som tjänstgör i utanför Skagerakspärren
sysselsatta svenska fartyg, men att lagen fortfarande skulle
gälla för den del av handelsflottan, som trafikerar farvattnen innanför spärren.

Den av sjöfolksförbundet gjorda framställningen saknar icke fog. Genom
att de fartyg, som segla utanför Skagerakspärren, nu så länge varit avstängda
från förbindelse med hemlandet och väl sannolikt ännu för lång tid framåt
komma att vara avstängda från sådan förbindelse, bär sammansättningen
av besättningarna på fartygen blivit en helt annan än tidigare. Många svenska
sjömän, framför allt sådana som icke ha försörjningsplikt hemma, ha
lämnat sina fartyg och i stället tagit hyra på andra nationers fartyg. Att så
skett har utan tvekan i ett mycket stort antal fall förorsakats av svårigheten
att kunna disponera över intjänt krigsriskersättning. För att komma ifrån
dessa svårigheter ha de mönstrat i andra nationers fartyg, där de fritt kunnat
disponera över hela det invänta krigsriskersättningsbeloppet. Då skillnaden
i krigsriskersättningens storlek på svenska och i varje fall en mycket stor del
utländska fartyg icke varit av sådan storleksordning, att det inneburit någon
nämnvärd förlust att taga tjänst på utländska fartyg, ha de föredragit sådan
tjänst framför tjänst på svenska fartyg. Detta har i sin tur medfört, att besättningarna
på utanför spärren numera seglande svenska fartyg bestå av sjömän
av vitt skilda olika nationaliteter och endast i mindre utsträckning av
svenskar. Då det icke förekommer att krigsriskersättningen innehålles för utländska
sjömän ombord på svenska fartyg, anse sig svenska sjömän komma i
en missgynnad ställning gentemot sina kolleger. Det synes föreningen under
sådana förhållanden knappast längre finnas skäl för bibehållande av nuvarande
bestämmelser för här ifrågavarande fartyg. Det svenska sjöfolk, som fortfarande
seglar i svenska fartyg utanför spärren, torde med all sannolikhet
kunna räknas till det bästa sjöfolket, som även om lagen upphäves komma
att iakttaga sparsamhet med invänta hyresmedel och genom dragsedel eller
på annat sätt placera sina pengar i hemlandet. Föreningen har med stöd av
sin här angivna uppfattning om läget intet att erinra emot att sådan ändring
vidtages i lagen som av sjöfolksförbundet föreslagits.

Föreningen vill i detta sammanhang dock icke underlåta att påpeka önskvärdheten
av att, därest en ändring i lagen nu vidtages, dock en mindre del
av den intjänade krigsriskersättningen, exempelvis 15 å 20 procent, även i
fortsättningen spärras. Innehållandet av en så ringa del av den invänta ersättningen,
som icke innebär någon väsentlig uppoffring för de sjöfarande,
skulle medföra, att medel funnes för erläggande av de skatter, som under ett
pär år framåt från den tid då krigsriskersättning upphör att utgå, komma att
påföras sjöfolket. Sålunda insatta medel skulle enligt föreningens uppfattning
helt spärras och endast få tagas i anspråk för skatteinbetalningar. Då
föreningen framlägger ett sådant förslag är anledningen därtill kännedomen
om hurusom indrivningsförfarandet redan före kriget vållade såväl rederier
som befälet ombord å fartygen mycket stora olägenheter. Det har också kunnat
konstateras, hurusom antalet indrivningar av skattemedel undergått en
ständig ökning, och det finnes skäl antaga, att antalet indrivningsfall efter
kriget komma att väsentligt ökas. Det svenska sjöfolk, som nu seglar i utländska
fartyg, kommer i sinom tid, om icke förr så efter krigets slut, att
återvända till svenska fartyg och få då, örn de icke ha några sparade medel,
ännu mycket mindre möjligheter att betala dem påförda skatter än vad fallet
var före kriget Med hänsyn till att de av en sjöman under kriget intjänta
hyresbeloppen så väsentligt överstiga normala hyresbelopp, komma nämligen
skatterna under de första åren efter kriget icke att stå i något rimligt
förhållande till den inkomst sjömannen då kan ha.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2Jö.

Föreningen Ilar sålunda intet att erinra emot en ändring av ifrågavarande
lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med vad sjöfolksfönbundet i
sin skrivelse föreslagit, men önskar med hänvisning till anförd motivering,
att en mindre del av den intjänta krigsriskersättningen innehålles.

Kommerskollegium har, med överlämnande av de till kollegiet inkomna
yttrandena i ärendet, ställt sig avvisande till sjöfolksförbundets yrkande.
Kollegiet har anfört:

Såsom framgår av propositionen nr 69 till urtima riksdagen 1939, vilken
proposition ligger till grund för förevarande lagstiftning, har huvudsyftet med
bestämmelserna varit att söka motverka de sociala olägenheter, som kunde
följa av att sjömännen under för dem särskilt påfrestande tider komme att
disponera över en inkomst, som vore betydligt högre än den normala hyran.
Enligt kollegiets mening kan ej heller råda något tvivel därom, att denna lagstiftning
under den tid, densamma varit tillämplig, haft stor betydelse ur social
och nationalekonomisk synpunkt och därjämte i stort sett varit till betydande
gagn såväl för de sjömän, som berörts av densamma, som för deras
hemmavarande, av dem beroende familjemedlemmar.

Framhållas må vidare, att genom kungörelserna den 15 mars 1940 (nr 149)
samt den 14 mars och den 19 juli 1941 (nrs 153 och 661) vidtagits avsevärda
lättnader i tillämpningsföreskrifterna till lagen, varigenom de olägenheter
för sjöfolket, som inskränkningen i förfoganderätten över intjänad krigsriskersättning
ansetts medföra, såvitt kollegiet kan bedöma, blivit i väsentlig grad
undanröjda. Sålunda kan numera den del av krigsriskersättningen, som enligt
bestämmelserna skall insättas för sjömannens räkning i postsparbanken,
omedelbart lyftas. Vidare är det belopp av ersättningen, som får kontant utbetalas
till sjömannen, höjt från 50 till 250 kronor för kalendermånad, dock
under villkor att ett belopp av hyran, motsvarande vad sjömannen kontant
uppbär av krigsriskersättningen utöver 150 kronor för samma manad, på
grund av dragsedel utbetalas till person här i riket eller insättes i svensk bank.

Med hänsyn till angivna synpunkter förefalla de av sjöfolksförbundet anförda
skälen för undanröjande av ifrågavarande lagstiftning icke tillräckligt
övertygande. Vad angår uppgiften örn svårigheten för befälhavare å sådana
fartyg, som befinna sig utanför Skagerakspärren, att lämna regelbundna rapporter
örn de belopp, som skola insättas i postsparbanken, torde, såsom redareföreningen
meddelat, redovisningen av beloppen i fall, som i framställningen
åsyftas, i allmänhet ske telegrafiskt. I framställningen har ej heller
påvisats, att redovisningen till postsparbanken i nämnvärd omfattning skulle
hava fördröjts eller försummats på grund av dålig postgång. Däremot torde
på grund av den otillfredsställande postgången i vissa fall ha uppstått svårigheter
för hemmavarande familjemedlemmar att utfå insatta medel. Och även
översändandet av medel från postsparbanken till sjömän, som befinna sig
utanför spärren, torde möta vissa vanskligheter med hänsyn till de oregelbundna
förbindelserna. Att därigenom vissa olägenheter såväl för sjömännen
som för deras familjer stundom uppstått, kan icke förnekas. Såsom framgår
av postsparbankens och sjömansvårdsstyrelsens yttranden, vilka enligt kollegiets
mening förtjäna synnerligt beaktande, har man dock i görligaste mån
sökt motverka dessa olägenheter. Såvitt kollegiet kan finna äro desamma icke
heller av sådan omfattning, att de böra föranleda upphävandet av ifrågavarande
bestämmelser. Vad särskilt angår översändandet av medel från postsparbanken
till sjömän utanför handelsspärren, framgår av nyssberörda yttranden,
att delta, där så beliöves, ordnas telegrafiskt genom förmedling av
vederbörande svenska konsulat. I detta sammanhang må även erinras örn bestämmelsen
i 3 ?; kungörelsen den 15 december 1939 (nr 857) angående till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

lämpningen av ifrågavarande lag därom, att befälhavare i fråga om den. som
har hemvist utom riket, må medgiva undantag från stadgandet om skyldigheten
att insätta krigsriskersättningsbeloppet i postsparbanken, såframt det
tinnes kunna ske utan menlig inverkan på förhållandena ombord. Denna bestämmelse
torde kunna tillämpas även på svenska sjömän, vilka på grund av
avspärrningen nödgats skaffa sig tillfälligt hemvist i utlandet.

Beträffande vidare sjöfolksförbundets uppgift, att större delen av svenska
sjöfolket börjat söka sig till utländska fartyg, å vilka hela krigsriskersättningen
kontant utbetalas, har sjömansvårdsstyrelsen häremot framhållit, att
inga bevis törelåge för att dugliga sjömän sökt sig från svenska till utländska
fartyg som en följd av bestämmelserna om krigsriskersättningens utbetalande.
Enligt uttalanden under hand från redareföreningen och enskilda rederier
torde allenast sådana sjömän, vilka utan tanke på framtiden förslösa sina
pengar, av nämnda anledning söka sig till utländska fartyg, medan det skötsamma
sjöfolket i regel inser, att det tillämpade utbetalningssystemet är till
såväl eget som hemmavarande anhörigas bästa. Uppgift står sålunda här mot
uPPgift och det har icke låtit sig göra att härutinnan förebringa närmare utredning.
Kollegiet föreställer sig emellertid, att det endast i undantagsfall ifrågakomma
att ansvarsmedvetna svenska sjömän avstått från att taga hyra på
svenska fartyg endast på grund av begränsningar i rätten att kontant utfå
krigsriskersättning.

Vidkommande slutligen sjöfolksförbundets uppgift rörande rapporter från
konsulaten örn svenska sjömäns uppträdande i utländska hamnar torde därmed
avses en redogörelse, som på sin tid lämnats av svenska beskickningen i
Berlin och var grundad på införskaffade yttranden från ett antal svenska konsulat
i Tyskland. Av denna redogörelse framgick visserligen, att ehuru onekligen
i åtskilliga fall befogade klagomål kunnat riktas mot svenska sjömäns
uppträdande i tyska hamnar, sådana fall dock kunde i förhållande till fartygstrafikens
omfattning karakteriseras som rena undantag. Då emellertid rapporterna
endast avsågo sjöfolkets uppträdande under vistelse i land i tyska
hamnar, kan nämnda redogörelse icke anses giva en tillförlitlig bild av förhållandena
i allmänhet i ifrågavarande avseende i utländska hamnar. En helt
annan uppfattning får man av vissa från tid till annan till kollegiet inkomna
meddelanden om mer eller mindre svårartade, av spritmissbruk framkallade
uppträden ombord å svenska fartyg, huvudsakligen i främmande hamnar men
även till sjöss. Dylika fall inrapporteras dock i allmänhet till kollegiet endast
örn de stå i direkt samband med olycksfall och därför inom kollegiet skola
underkastas granskning ur arbetarskyddssynpunkt. Sedan krigets början har
sålunda inom kollegiet handlagts 76 dylika anmälningar örn olycksfall, varav
33 med dödlig utgång, vilka samtliga kunna tillskrivas missbruk av spritdrycker.
Jämväl av förevarande av sjömansvårdsstyrelsen och redareföreningen
avgivna yttranden framgår, att någon nämnvärd förbättring i ifrågavarande
avseende icke kunnat förmärkas.

I detta sammanhang förtjänar uppmärksammas en den 13 december 1941
i riksdagens andra kammare till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ställd interpellation (andra kammarens protokoll nr 51), däri med anledning
av vissa sjömäns uppträdande ombord och i främmande hamn framställts
frågan, huruvida statsrådet hade för avsikt att vidtaga någon åtgärd för
att åstadkomma ändring till det bättre. I anslutning till interpellationen berördes
bl. a. lagstiftningen örn utbetalande av krigsriskersättning, varvid interpellanten
beklagade de uppmjukningar'', som vidtagits i lagens tillämpningsbestämmelser,
vilka ansåges icke hava varit till gagn för sjöfolket utan
tvärtom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Av det anförda torde framgå, att kollegiet icke anser sig kunna tillstyrka
sjöfolksförbundets hemställan, att ifrågavarande lagstiftning icke måtte prolongeras.
Ej heller anser kollegiet tillräckliga skäl föreligga för bifall till det
förslag, som förbundet synes alternativt ifrågasätta, nämligen en ändring av
tillämpningsföreskriIterna av innebörd, att sjömännens hela intjänta krigsriskersättning
må utbetalas till sjömän, som äro anställda ombord å fartyg,
som icke har förbindelse med hemlandet.

Med anledning av fartygsbefälsföreningens i dess yttrande i ärendet framförda
förslag, att en mindre del av den intjänta krigsriskersättningen, exempelvis
15 å 20 procent, även i fortsättningen skulle spärras för skatteinbetalningar,
får kollegiet slutligen framhålla, att kollegiet visserligen finner
de därvid framförda synpunkterna äga starkt fog men att kollegiet med
hänsyn till förhandenvarande omständigheter icke för närvarande vill föreslå
någon ändring av tillämpningsföreskrifterna i dylik riktning.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer kollegiet, att Kungl.

Majit måtte förelägga innevarande års riksdag förslag om fortsatt tillämpning
av lagen örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän samt, vid
bifall härtill, förordna om fortsatt tillämpning jämväl av nu gällande tilllämpningsföreskrifter
till lagen.

Lagstiftningen örn insättande av krigsriskersättning hos postsparbanken Departements.

• •• . * i i •, •• i Gtl6fSitt

synes ha varit av stor betydelse för sjömannen under den tid den varit gäl lande.

Sedan sjöfarten västerut i huvudsak spärrats lia visserligen såsom
sjöfolksförbundet framhållit vissa svårigheter yppats vid tillämpningen av
lagen på grund av dröjsmål med befälhavarnas rapporter. Dessa svårigheter
synas dock icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Tillräcklig anledning
att från lagens tillämpning undantaga sjömän, som ha anställning å svenska
fartyg utanför Skagerakspärren, synes därför icke föreligga. Särskilt av sjömansvårdsstyrelsens
yttrande framgår, att lagstiftningen även för dessa sjömän
har en viktig funktion att fylla.

Enligt tillämpningskungörelsen till lagen föreligger numera icke hinder
att när som helst uttaga hos postsparbanken insatt belopp, ehuru särskilt
villkor stadgas för utbetalning från postsparbanken till utlandet. Av den lämnade
redogörelsen framgår emellertid, att det oaktat mycket stor del alltjämt
är innestående. Bestämmelserna torde därför med fog kunna sägas ha i hög
grad bidragit till sparande. Vad detta betyder för sjömännen och deras anhöriga
är alltför uppenbart för att behöva här närmare utredas.

I detta sammanhang må nämnas, att utrikesdepartementet och postsparbanken
åtagit sig att bestrida kostnaderna för erforderliga telegram, nät
belopp rekvireras och utbetalas till utrikes ort.

Jag vill förorda att ifrågavarande lag, som gäller krigsriskersättning för
tiden till och med den 30 juni i år, utsträckes att gälla krigsriskersättning
som belöper å tiden till och med den 30 juni 1943.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ett i enlighet med
det anförda upprättat förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen
den 1.5 december 1939 (nr 850) örn utbetalande av krigsriskersättning till

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

sjömän (Bilaga A)1 måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

G. Tidelius.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

utgångspunkt från det av överstyrelsen angivna lärarbehovet med av mig
ovan förordad minskning av antalet icke-ordinarie lärare i kunskapsämne
från sju till sex.

De särskilda sakkunniga, vilka framlagt förslag till reglering av löne- och
anställningsvillkoren för vård- och ekonomipersonal vid bland annat dövstumskolorna,
ha förordat, att befattningen såsom värrneledningsskötare,
tillika reparatör, för vilken avlöningsförhållandena hittills reglerats genom
kollektivavtal, skulle överföras till löneplanen Eo i civila icke-ordinariereglementet
och där placeras i lönegraden Eo 6. Förslaget, som lämnats utan
erinran av statskontoret, allmänna lönenämnden och skolöverstyrelsen, svnes
böra genomföras, varav följer att medel för ändamålet bör beräknas under
anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal.

Vid dövstumskolorna ha hittills till vård- och ekonomipersonalen hänförts
vissa arvodestagare, som inneha bisysslor såsom husfader eller portvakt.
Även för dessa bör medel beräknas under nyssnämnda anslagspost.

Jag förutsätter, att den av mig vid behandlingen av avlöningsanslaget till
läroanstalter för blinda förordade löneregleringen för vård- och ekonomipersonal
vid nämnda läroanstalter, vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat
lyte och vid dövstumskolorna skall avse jämväl motsvarande personal
vid den blivande anstalten för dövstumma med komplicerat lyte.

Med hänsyn till vad jag i det föregående anfört och då jag icke funnit anledning
till annan erinran mot överstyrelsens beräkning av anslagsposten
till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, än att
arvodet till skriv- och bokföringshjälp vid Brobyskolan torde kunna begränsas
till 600 kronor, beräknar jag de särskilda anslagsposterna i avlöningsstaten
på följande sätt. Anslagsposten till avlöningar till ordinarie
tjänstemän bör uppföras med förslagsvis 639,000 kronor (—15,000), anslagsposten
till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Majit, med förslagsvis 23,950 kronor (—4,250), anslagsposten till avlöningar
till vård- och ekonomipersonal med förslagsvis 226,500 kronor
(—13,500), anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
med förslagsvis 165,000 kronor (— 3,000) och anslagsposten till rörligt tilllägg
med förslagsvis 140,000 kronor eller för avrundning av avlöningsanslagets
slutsumma 140,550 kronor (+ 13,750). Avlöningsstatens slutsumma
beräknar jag sålunda till 1,195,000 kronor, vilket innebär en minskning med
22,000 kronor.

6. Dövstumskolorna: Omkostnader.

Förslagsanslaget till omkostnader vid dövstumskolorna är för innevarande
budgetår uppfört med 535,000 kronor och disponeras på sätt framgår av
efterföljande sammanställning och sid. 543 f. i statsliggaren.

Skolöverstyrelsen har beräknat anslagsbehovet för nästa budgetår till
589,000 kronor. Överstyrelsen framhåller, att överstyrelsen endast räknat
med oundgängligen nödvändiga utgifter.

Kungl. Majlis ''proposition Nr ftlfi.

Detaljerna i överstyrelsens anslagsberäkning framgå av följande sammanställning,
i vilken jämväl medtagits de nu för de olika ändamålen beräknade
anslagsbehoven:

För Av skol budgetåret

överstyrelsen
1941/42 lör budget anvisat

Äret 1942/43

belopp. föreslaget

belopp.

Utgifter: Kronor. Kronor.

1. Sjukvård m. m. åt personal, förslagsvis.................. 5,000 5,000

2. Expenser:

a. Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis.................. 121,000 151,000

b. Övriga expenser.............................. 12,000 12,000

3. Övriga utgifter:

a. Undervisnings- och arbetsmateriel, förslagsvis............. 50,000 58,000

b. Inventarier och maskiner........................ 10,000 10,000

c. Tvätt och renhållning, förslagsvis................... 15,700 17,100

d. Sjukvård åt elever och tandvård samt bad.............. 13,800 13,800

e. Kosthåll, förslagsvis........................... 234,400 253,100

f. ^ackordering av elever, förslagsvis.................. 100,000 105,700

g. Beklädnad för elever, förslagsvis.................... 63,000 64,125

h. Flitpengar åt fortsättningsskolelever (för budgetåret 1942/43 jämväl

åt skyddslingar vid arbetshemmen), förslagsvis............ 11,000 12,200

i. Parkers underhåll............................. 1,500 1,500

j. Bibliotek.................................. 1,300 1,250

k- Livränta åt förra ägarinnan av Broby gård............. 2,000 2,000

4. Reseersättningar, förslagsvis................... 7,000_7,000

Säger 647,700 713,775

Särskilda uppbördsmedel:

1. Ersättning för värme och lyse i tjänstebostäder............. 7,800 8,936

2. Ersättning för tvätt åt personal...................... 2,500 2,365

3. Ersättning för kost åt personal...................... 50,400 60,700

4. Från fortsättningsskolan i Vänersborg försålda arbeten ........ 42,500 47,250

5. Från fortsättningsskolan i Växjö försålda arbeten............ 3,000 3,000

6. Nettoinkomst från lantbruket och trädgården vid dövstumskolan å

Broby gård................. 6,500 3,000

7. Nettoinkomst från trädgården vid upptagningsskolan i Härnösand , ._—_150

Summa 112,700 125,401

Nettoutgift kronor 535,000 588,374

eller avrundat.......... 589,000.

Beträffande de särskilda posterna i omkostnadsstaten inhämtas av skolöverstyrelsens
anslagsäskanden bland annat följande:

Undervisnings- och arbetsmateriel. Av den av överstyrelsen
föreslagna ökningen, 8,000 kronor, belöpa 5,000 kronor respektive 2,000
kronor å dövstumskolorna i Vänersborg och Växjö. Inkomsterna av försålda
arbeten har vid Vänerborgsskolan samtidigt upptagits med ett 4,750
kronor högre belopp men vid Växjöskolan med oförändrat belopp. För anstalten
i Gävle har upptagits ett med 100 kronor minskat belopp, medan
anslagsmedlen för övriga skolor beräknats höjda med tillhopa 1,100 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 24 april
1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 23 april 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 10 april 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag angående utsträckt tillämpning
av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning
till sjömän.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren Gösta
Walin.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 24 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman,
lagrådets den 24 april 1942 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 10
april 1942 remitterade förslaget till lag angående utsträckt tillämpning av
lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning
till sjömän, därvid föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
T. Eliaeson.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

42137*