Kungl. Maj.ts proposition nr 244 (Proposition 1950:244)

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Nr 244.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896); given Stockholms slott den 31
mars 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I syfte att ernå närmare överensstämmelse mellan preliminär och slutlig
skatt samt sålunda minska den kvarstående skatten föreslås i propositionen,
att de i skattetabellerna angivna skattebeloppen skola uträknas så,
att något högre preliminärskatt uttages än för närvarande sker.

Vidare föreslås, att ränta efter 6 procent skall uttagas å kvarstående
skatt, om denna uppgår till minst en femtedel av den slutliga skatten. Ränta
skall dock endast utgå å kvarstående skatt, som överstiger 300 kronor. Om
den erlagda preliminära skatten överstiger den slutliga skatten, skall den
skattskyldige under motsvarande förutsättningar gottgöras ränta efter 2
procent å det överskjutande beloppet.

Slutligen föreslås, att löneavdrag för kvarstående skatt skall verkställas
med 25 procent av arbetstagares lön, om han icke överlämnar debetsedel

1 -— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 244.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

å slutlig skatt till arbetsgivaren eller styrker, att han icke har att erlägga
kvarstående skatt. Vad sålunda föreslås skall dock icke gälla beträffande
sjöman, inskriven vid sjömanshus.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1951.
Bestämmelserna angående ränta skola dock gälla först beträffande 1952
års taxering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Förslag

till

Förordning

om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896).

Härigenom förordnas, a» 4 § 1 och 2 inom., 47 §, 49 §, 64 §, 81 §, 89 §
2 inom., 90 §, 91 § 1 inom., 106 § och 107 § uppbördsförordningen den 31
december 1945 samt anvisningarna till 47 § samma förordning1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 34 § nämnda
förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse:

4 §•

1 m o m. Preliminär A-skatt —
— — sådana tabeller.

Skattetabellerna skola---för

förmögenhet,

att vid taxering för inkomsten
icke andra avdrag medgivas den
skattskyldige än dels ortsavdrag,
dels ytterligare ett belopp av tvåhundra
kronor, dels ock, såvitt angår
taxeringen till statlig inkomstskatt,
för kommunala utskylder med
belopp, motsvarande för skattekrona
och skatteöre det belopp, som enligt
3 mom. legat till grund vid uträknandet
av de i vederbörlig tabell angivna
utskylderna.

Tabellerna skola — — — antal
kronor.

2 mom. I skattetabellerna skola
i särskilda kolumner upptagas skattebelopp
för följande grupper av
skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, utan barn;

Föreslagen lydelse:

4 §•

1 m o m. Preliminär A-skatt--

— sådana tabeller.

Skattetabellerna skola--— för

förmögenhet,

att vid taxering för inkomsten
icke andra avdrag medgivas den skattskyldige
än dels ortsavdrag, dels ock,
såvitt angår taxeringen till statlig
inkomstskatt, för kommunala utskylder
med belopp, motsvarande för
skattekrona och skatteöre det belopp,
som enligt 3 mom. legat till grund
vid uträknandet av de i vederbörlig
tabell angivna utskylderna.

Tabellerna skola — — — antal
kronor.

2 m o in. I skattetabellerna skola
i särskilda kolumner upptagas skattebelopp
för följande grupper av
skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, utan barn;

1 Senaste lydelse av 4 § 1 och 2 mom., 81 §, 89 § 2 mom. och 90 § se 1947: 585 samt av 47 §
och anvisningarna till samma paragraf se 1948: 762.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Nuvarande lydelse:

2) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, med ett
barn;

3) —9) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, med
två, tre etc. till och med åtta barn,
därvid i tabellen för inkomsttagare
med åtta barn upptagen preliminär
skatt skall avse även inkomsttagare,
som här avses, med flera än åtta
barn;

10) gift, med maken sammanlevande
kvinna, som har egen inkomst
och vilkens make jämväl uppbär inkomst; 11)

inkomsttagare, som är ogift,
utan barn;

12) inkomsttagare, som är ogift,
med ett barn;

13) —19) inkomsttagare, som är
ogift, med två, tre etc. till och med
åtta barn, därvid i tabellen för inkomsttagare
med åtta barn upptagen
preliminär skatt skall avse även inkomsttagare,
som här avses, med
flera än åtta barn.

Gift, med---manlig inkomst tagare.

Skattskyldig, som---manlig

inkomsttagare.

Med ogift — — — eller hemskild.

Skattskyldig, som —- — — för
barn, o. s. v.

34 §.

Föreslagen lydelse:

2) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, med ett
barn;

10) inkomsttagare, som är ogift,
utan barn;

11) inkomsttagare, som är ogift,
med ett barn;

12—18) inkomsttagare, som är
ogift, med två, tre etc. till och med
åtta barn, därvid i tabellen för inkomsttagare
med åtta barn upptagen
preliminär skatt skall avse även inkomsttagare,
som här avses, med
flera än åtta barn.

Gift, med maken sammanlevande
kvinna med egen inkomst skall,
därest jämväl maken har inkomst,
hänföras till under 10) upptagen
grupp av skattskyldiga.

Gift, med---manlig inkomst tagare.

Skattskyldig, som ----manlig

inkomsttagare.

Med ogift--— eller hemskild.

Skattskyldig, som — — — för
barn, o. s. v.

34 §.

3 mom. överstiger i 1 mom.
omförmäld slutlig skatt den skatt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Nuvarande lydelse:

47 §.

Då löneavdrag — — —- anställningen
tillträtts.

Därest arbetstagare — — -— kvarstående
skatt.

Har i fall, då löneavdrag skall
verkställas, debetsedel avseende preliminär
skatt icke överlämnats till
arbetsgivaren, skall löneavdrag verkställas
med tjugufem procent eller,
såvitt angår sjöman inskriven vid
sjömanshus, med femton procent av
det vid varje avlöningstillfälle utbetalade
beloppet. Därest arbetstagaren
åtnjuter jämväl naturaförmån
varom i 8 § första stycket sägs, skall
löneavdraget beräknas jämväl å naturaförmånens
värde för den tid lö -

Föreslagen lydelse:

skyldige gottskriven preliminär skatt
med minst en femtedel av den slutliga
skatten, skall den skattskyldige
till statsverket erlägga ränta med sex
procent, för en beräknad tid av ett
år, å det överskjutande beloppet, i
den mån detta överstiger trehundra
kronor; dock att det belopp, vård
ränta sålunda skall beräknas, skall
avrundas till närmast lägre hundratal
kronor. Har skattskyldig påförts
utskiftningsskatt, ersättningsskatt
eller olycksfallsförsäkringsavgift,
skall sådan skatt icke inräknas
i den slutliga skatten vid bedömande
av om och med vilket belopp ränta
skall utgå.

Vad i denna förordning stadgas
angående kvarstående skatt skall,
där icke annat angives, äga motsvarande
tillämpning beträffande i föregående
stycke omförmäld ränta.

47 §.

Då löneavdrag — — —- anställningen
tillträtts.

Därest arbetstagare--— kvar stående

skatt.

Har i fall, då löneavdrag skall
verkställas, debetsedel avseende preliminär
skatt icke överlämnats till
arbetsgivaren, skall löneavdrag för
preliminär skatt verkställas med tjugufem
procent eller, såvitt angår
sjöman inskriven vid sjömanshus,
med femton procent av det vid varje
avlöningstillfälle utbetalade beloppet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Nuvarande lydelse:

neutbetalningen avser. Det belopp,
som skall avdragas, avrundas till
närmast lägre hela krontal.

Har arbetstagare, beträffande vilken
avdragsskyldighet föreligger
jämlikt 46 § 1 mom., icke till arbetsgivaren
överlämnat debetsedel å
slutlig skatt eller för arbetsgivaren
uppvisat sådan debetsedel eller ock
intyg, varom ovan i andra stycket
sägs, senast den 25 januari året näst
efter taxeringsåret eller, i fall som
avses i första stycket andra punkten,
senast fem dagar efter anställningens
början, har arbetsgivaren att så
snart ske kan göra anmälan härom
hos den lokala skattemyndigheten i
orten. Därest denna haft att utfärda
debetsedel, skall myndigheten skynd -

Föreslagen lydelse:

Har arbetstagare, beträffande vilken
avdragsskyldighet föreligger
jämlikt 46 § 1 mom., icke till arbetsgivaren
överlämnat debetsedel å slutlig
skatt eller för arbetsgivaren uppvisat
sådan debetsedel eller ock intyg,
varom ovan i andra stycket sågs,
skall under tid, då löneavdrag för
kvarstående skatt skall verkställas,
dylikt avdrag ske med tjugufem procent
av det vid varje avlöningstillfälle
utbetalade beloppet. Löneavdrag
som nyss sagts skall dock icke verkställas
såvitt angår sjöman inskriven
vid sjömanshus.

Därest arbetstagaren åtnjuter jämväl
naturaförmån varom i 8 § första
stycket sägs, skall löneavdrag enligt
tredje eller fjärde stycket beräknas
jämväl å naturaförmånens värde för
den tid löneutbetalningen avser. Det
belopp, som skall avdragas, avrundas
till närmast lägre hela krontal.

Därest vid sjömanshus inskriven
sjöman, beträffande vilken avdragsskyldighet
föreligger jämlikt 46 § 1
mom., icke till arbetsgivaren överlämnat
debetsedel å slutlig skatt eller
för arbetsgivaren uppvisat sådan debetsedel
eller ock intyg, varom i andra
stycket sägs, senast den 25 januari
året näst efter taxeringsåret eller, i
fall som avses i första stycket andra
punkten, senast fem dagar efter anställningens
början, har arbetsgivaren
att så snart ske kan göra anmälan
härom hos den lokala skattemyndigheten
i orten. Därest denna haft
att utfärda debetsedel, skall myndig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2ii.

Nuvarande lydelse:

samt utfärda ny debetsedel eller, om
arbetstagaren icke har att gälda
kvarstående skatt, intyg härom samt
översända debetsedeln eller intyget
till arbetsgivaren. I annat fall har
myndigheten att skyndsamt lämna
meddelande till den lokala skattemyndighet,
som haft att utfärda debetsedel,
och har sistnämnda myndighet
att förfara på sätt nyss sagts.
Ny debetsedel eller intyg om att
kvarstående skatt icke skall erläggas
bör vara arbetsgivaren tillhanda senast
före ingången av den månad,
under vilken vederbörlig uppbördstermin
infaller.

(Se vidare anvisningarna.)

49 §.

Är utbetald —----kvarstående

skatt.

Kan vid — ---i stad.

Har genom löneavdrag jämlikt
47 § tredje stycket innehållits större
belopp än som enligt arbetsgivaren
senare tillhandakommen debetsedel
skall under närmast följande uppbördstermin
inbetalas, skall arbetsgivaren
skyndsamt mot kvitto tillhandahålla
arbetstagaren vad sålunda
för mycket innehållits.

64 §.

Ej må---inbetalningen av ser.

Har under--— eller girokort.

Erlägges under — — — 66 §

stadgas.

Har efter---— stycke angives.

Skatt, som innehållits genom löneavdrag
enligt 47 § tredje stycket,

Föreslagen lydelse:

heten skyndsamt utfärda ny debetsedel,
eller, om arbetstagaren icke har
att gälda kvarstående skatt, intyg
härom samt översända debetsedeln
eller intyget till arbetsgivaren. I annat
fall har myndigheten att skyndsamt
lämna meddelande till den lokala
skattemyndighet, som haft att
utfärda debetsedel, och har sistnämnda
myndighet att förfara på sätt nyss
sagts. Ny debetsedel eller intyg om
att kvarstående skatt icke skall erläggas
bör vara arbetsgivaren tillhanda
senast före ingången av den månad,
under vilken vederbörlig uppbörd stermin
infaller.

(Se vidare anvisningarna.)

49 §.

Är utbetald---- kvarstående

skatt.

Kan vid — —- -— i stad.

Har genom löneavdrag jämlikt 47 §
tredje eller fjärde stycket innehållits
större belopp än som enligt arbetsgivaren
senare tillhandakommen debetsedel
skall under närmast följande
uppbördstermin inbetalas, skall
arbetsgivaren skyndsamt mot kvitto
tillhandahålla arbetstagaren vad sålunda
för mycket innehållits.

64 §.

Ej må — — — inbetalningen avser.

Har under — — — eller girokort.

Erlägges under — — — 66 §
stadgas.

Har efter---stycke angives.

Skatt, som innehållits genom löneavdrag
enligt 47 § tredje eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Nuvarande lydelse:

skall under vederbörlig uppbördstermin
likaledes inbetalas eller överföras
till vederbörande länsstyrelse eller
lokala skattemyndighet i stad på
sätt i andra stycket i denna paragraf
sägs.

81 §.

Avlcortning av debiterad skatt
skall äga rum,

då genom oriktig debitering slutlig
eller tillkommande skatt påförts
skattskyldig dubbelt eller med för
högt belopp eller påförts annan person
än som vederbort; skolande i
sistnämnda fall, såframt icke den
rätteligen skattskyldige på grund av
stadgandet i 91 § är från betalningsskyldighet
fri, i sammanhang med
beslut om avkortning förordnas om
det avkortade beloppets uttagande
hos denne;

då någon-----skatt nedsatts.

Vidare skall----är oguldet.

Har arbetsgivare-----hos ar betsgivaren.

89 §.

2 in o m. Har riksräkenskapsverket
vid granskning av verkställd debitering
funnit, att anledning föreligger
till antagande att slutlig eller
tillkommande skatt blivit någon påförd
obehörigen eller med för högt
belopp, skall ämbetsverket underrätta
vederbörande länsstyrelse härom.
Länsstyrelsen har att verkställa
den utredning i ärendet, som må finnas
erforderlig, och att, därest vederbörande
finnes hava erlagt skatt
obehörigen eller med för högt be -

Föreslagen lydelse:

fjärde stycket, skall under vederbörlig
uppbördstermin likaledes inbetalas
eller överföras till vederbörande
länsstyrelse eller lokala skattemyndighet
i stad på sätt i andra
stycket i denna paragraf sägs.

81 §.

Avkortning av debiterad skatt skall
äga rum,

då genom oriktig debitering slutlig,
kvarstående eller tillkommande
skatt påförts skattskyldig dubbelt
eller med för högt belopp eller påförts
annan person än som vederbort;
skolande i sistnämnda fall, såframt
icke den rätteligen skattskyldige
på grund av stadgandet i 91 §
är från betalningsskyldighet fri, i
sammanhang med beslut om avkortning
förordnas om det avkortade beloppets
uttagande hos denne;

då någon---skatt nedsatts.

Vidare skall---är oguldet.

Har arbetsgivare----— hos ar betsgivaren.

89 §.

2 m o m. Har riksräkenskapsverket
vid granskning av verkställd debitering
funnit, att anledning föreligger
till antagande att slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt blivit
någon påförd obehörigen eller
med för högt belopp, skall ämbetsverket
underrätta vederbörande länsstyrelse
härom. Länsstyrelsen har att
verkställa den utredning i ärendet,
som må finnas erforderlig, och att,
därest vederbörande finnes hava erlagt
skatt obehörigen eller med för

Kungl. Maj.ts proposition nr 2kk.

Nuvarande lydelse:

lopp, till honom återbetala vad som
för mycket erlagts. Finner länsstyrelsen
eljest att förhållande, som
nyss sagts, föreligger, har länsstyrelsen
likaledes att återbetala för
mycket erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsättning
i eller befrielse från honom påförd
slutlig eller tillkommande skatt,
äger att genom länsstyrelsen i det
län, där debiteringen skett, kostnadsfritt
återbekomma vad han för mycket
erlagt. Återbetalning av för mycket
erlagd olycksfallsförsäkringsavgift
skall dock ske genom riksförsäkringsanstalten.

90 §.

Envar, som jämlikt 89 § 2 mom.
första stycket eller efter besvär över
taxering eller debitering vinner nedsättning
i eller befrielse från honom
påförd slutlig eller tillkommande
skatt, äger vid återbekommande av
för mycket erlagt belopp tillika erhålla
ränta å det belopp, som utbetalas,
efter fem procent för år.

Föreslagen lydelse:

högt belopp, till honom återbetala
vad som för mycket erlagts. Finner
länsstyrelsen eljest att förhållande,
som nyss sagts, föreligger, har länsstyrelsen
likaledes att återbetala för
mycket erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsättning
i eller befrielse från honom påförd
slutlig, kvarstående eller tillkommande
skatt, äger att genom
länsstyrelsen i det län, där debiteringen
skett, kostnadsfritt återbekomma
vad han för mycket erlagt.
Återbetalning av för mycket erlagd
olycksfallsförsäkringsavgift skall
dock ske genom riksförsäkringsanstalten.

90 §.

1 mom. överstiger erlagd preliminär
skatt motsvarande slutliga
skatt, oberäknat fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifler och annuiteter,
varom i 1 § sägs, med minst en femtedel
av den slutliga skatten, äger
den skattskyldige erhålla ränta med
två procent, för eu beräknad tid av
ett år, å det överskjutande beloppet,

1 den mån detta överstiger trehundra
kronor; dock att det belopp, vård
ränta sålunda skall beräknas, skall
avrundas till närmast lägre hundratal
kronor.

2 in o in. Envar, som jämlikt 89 §

2 mom. första stycket eller efter besvär
över taxering eller debitering
vinner nedsättning i eller befrielse
från honom påförd slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt, äger
vid återbekommande av för mycket
erlagt belopp tillika erhålla ränta å
det belopp, som utbetalas, efter fem

Kungl. Maj.ts proposition nr 2bt.

Nuvarande lydelse:

Vid beräkning — — — beloppet
återbetalas.

91 §.

1 mom. För slutlig eller tillkommande
skatt, som befinnes vara från
debitering obehörigen utesluten eller
till för ringa belopp påförd, är den
skattskyldige fortfarande ansvarig;
dock är han fri från betalningsskyldighet,
därest icke krav delgives honom
inom tre år efter utgången av
det uppbördsår, under vilket skatten,
om debitering i vederbörlig ordning
skett, skolat erläggas, samt utslag
i mål angående vederbörandes
betalningsskyldighet är meddelat inom
två år efter det kravet hos honom
anställdes.

106 §.

Förmenar någon, att slutlig eller
tillkommande skatt blivit genom fel
vid debiteringen obehörigen eller med
oriktigt belopp honom påförd eller
att felaktighet ägt rum vid utskrivandet
av hans debetsedel, äger han
att däri söka rättelse hos den lokala
skattemyndighet, som verkställt debiteringen.
Ansökan om rättelse skall
ingivas till nämnda myndighet inom
natt och år efter det skatten blivit
sökanden avfordrad.

107 §.

Den, som---av beslutet.

Föreslagen lydelse:

procent för år. Sådan ränta skall
dock icke utgå vid återbetalning av
räntebelopp, som erlagts enligt stadgandet
i 34 § 3 mom.

Vid beräkning — — — beloppet
återbetalas.

91 §.

1 in o m. För slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt, som befinnes
vara från debitering obehörigen
utesluten eller till för ringa belopp
påförd, är den skattskyldige fortfarande
ansvarig; dock är han fri från
betalningsskyldighet, därest icke
krav delgives honom inom tre år efter
utgången av det uppbördsår, under
vilket skatten, om debitering i
vederbörlig ordning skett, skolat erläggas,
samt utslag i mål angående
vederbörandes betalningsskyldighet
är meddelat inom två år efter det
kravet hos honom anställdes.

106 §.

Förmenar någon, att slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt blivit
genom fel vid debiteringen obehörigen
eller med oriktigt belopp honom
påförd eller att felaktighet ägt
rum vid utskrivandet av hans debetsedel,
äger han att däri söka rättelse
hos den lokala skattemyndighet, som
verkställt debiteringen. Ansökan om
rättelse skall ingivas till nämnda
myndighet inom natt och år efter det
skatten blivit sökanden avfordrad.

107 §.

1 m o m. Den, som---av be slutet.

2 mom. Har skattskyldig å kvarstående
skatt påförts ränta, varom i

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Nuvarande lydelse:

Anvisningar

till 47 §.

Överlämnas icke debetsedel avseende
preliminär skatt till arbetsgivaren,
bör denne, såvida det icke är
uppenbart, att anställningen hos honom
är att anse som bisyssla, alltid
verkställa avdrag med tjugufem procent
av lönebeloppet eller, såvitt angår
sjöman inskriven vid sjömanshus,
med femton procent. Gör arbetstagaren
gällande, att anställningen
är av nyssnämnda natur, bör arbetsgivaren
i tveksamma fall påfordra,
att arbetstagaren styrker förhållandet
med intyg från den lokala
skattemyndigheten.

Har arbetstagaren icke till arbetsgivaren
överlämnat debetsedel å slutlig
skatt eller för arbetsgivaren uppvisat
sådan debetsedel eller intyg av
lokal skattemyndighet, att arbetstagaren
icke har att gälda kvarstående
skatt, skall arbetsgivaren hos den
lokala skattemyndigheten i orten,
d. v. s. å den plats där arbetsgivaren
har kontor, varifrån lön utbetalas,
anmäla förhållandet, så att ny debetsedel
eller, om arbetstagaren icke

Föreslagen lydelse:

3i § 3 mom. förmåles, och beror den
kvarstående skatten av förhållande,
varöver den skattskyldige icke kunnat
råda, äger länsstyrelsen i det lån,
dår räntan påförts, efter ansökan befria
den skattskyldige från att helt
eller delvis gälda sådan ränta.

Ansökan, som i första stycket sägs,
skall hava inkommit till länsstyrelsen
före utgången av året näst efter
taxeringsåret.

Anvisningar

till 47 §.

överlämnas icke debetsedel avseende
preliminär skatt till arbetsgivaren,
skall denne, såvida det icke är
uppenbart, att anställningen hos honom
är att anse som bisyssla, verkställa
löneavdrag för preliminär
skatt med tjugufem procent av lönebeloppet
eller, såvitt angår sjöman
inskriven vid sjömanshus, med femton
procent.

Har annan arbetstagare än sjöman,
inskriven vid sjömanshus, icke
till arbetsgivaren överlämnat debetsedel
å slutlig skatt eller för arbetsgivaren
uppvisat sådan debetsedel
eller intyg av lokal skattemyndighet,
att arbetstagaren icke har att erlägga
kvarstående skatt, skall arbetsgivaren,
såvida det icke är uppenbart, att
anställningen hos honom är att anse
som bisyssla, verkställa löneavdrag
för kvarstående skatt med tjugufem

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Nuvarande lydelse:

har att gälda kvarstående skatt, intyg
härom kan utfärdas och tillställas
arbetsgivaren. Ny debetsedel eller
intyg som nyss sagts torde som regel
kunna vara arbetsgivaren tillhanda
å sådan tid under månaden, att åtminstone
ett avlöning stillfälle återstår,
vid vilket, om löneavdrag för
kvarstående skatt skall verkställas,
dylikt avdrag kan ske; kan löneavdrag
icke äga rum, har arbetstagaren
att själv erlägga nämnda skatt.

Föreslagen lydelse:

procent av lönebeloppet. Senast en
vecka innan dylikt avdrag första
gången göres skall arbetsgivaren genom
skriftlig eller muntlig hänvändelse
till arbetstagaren uppmana denne
att överlämna eller uppvisa debetsedel
eller intyg, som nyss sagts,
och skall arbetsgivaren därvid tilllika
erinra arbetstagaren om det
löneavdrag, som eljest kommer att
göras.

Gör arbetstagaren gällande, att anställningen
är att anse som bisyssla,
bör arbetsgivaren i tveksamma fall
påfordra, att arbetstagaren styrker
förhållandet med intyg från den lokala
skattemyndigheten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951; dock att vad däri
stadgas angående ränta å kvarstående skatt samt å erlagd preliminär skatt,
som överstiger motsvarande slutliga skatt, icke skall gälla såvitt angår
1951 års taxering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 31 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,
Lingman.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om vissa
ändringar i uppbördsförfarandet samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 februari och den 1 april
1949 tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet den 9 mars och
den 6 april 1949 landskamreraren A. G. A. Wigert, häradsskrivaren G. M.
E:son Alin, byråchefen S. E. Jarnerup, kronokamreraren B. E. V. Äkerstedt,
ekonomidirektören P. Prydz och ombudsmannen E. A. Sätterberg att såsom
sakkunniga inom finansdepartementet verkställa en allmän översyn av gällande
uppbördssystem. Åt landskamreraren Wigert uppdrogs att i egenskap
av ordförande leda de sakkunnigas arbete. Vidare tillkallade dåvarande
chefen för finansdepartementet den 20 april 1949 skatteuppbördsmannen
C. Bäcklund, byråchefen E. B. A. Ehnbom, uppbördsdirektören K.
E. T. Josef son, förste revisorn K. E. Lindvall och förste stadsfogden N. B.
Rydhagen att såsom experter biträda de sakkunniga. De sakkunniga ha
antagit benämningen 1949 års uppbördssakkunniga.

De sakkunniga ha med skrivelse den 2 februari 1950 avlämnat ett första
betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsf örfarandet (SOU
1950:7) med därvid fogat författningsförslag.

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,
kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från Sveriges
segelfartygsförening, Sveriges fartygsbefälsförening samt Svenska maskinbefälsförbundet),
generalposlstyrelsen, bank- och fondinspektionen, statens
organisationsnämnd, överståthållarämbetet (med överlämnande av yttrande
från direktionen för uppbördsverken i Stockholms stad), samtliga
länsstyrelser (med överlämnande av yttranden från ett flertal kronokam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2H.

rerare och häradsskrivare), 1949 års folkbokföringssakkunniga, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare,
Föreningen Sveriges stadsfogdar, Svenska exekutionsmännens riksförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen (med överlämnande av yttranden
från Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska väg- och vattenbyggarnas
arbetsgivareförbund, Norrlands stuvareförbund samt Södra Sveriges stuvareförbund),
Sveriges industriförbund,Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Föreningen skogsarbeten, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter,
Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Svenska bankföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens
folk, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Handelns
arbetsgivareorganisation, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Kooperativa förbundet, Sveriges centrala restaurangaktiebolag (med
överlämnande av yttranden från Stockholmsdistriktets allmänna restaurangaktiebolag
och Västsveriges allmänna restaurantaktiebolag), Försäkringsanstalterna
Folket-Samarbete, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
samt Svenska sjöfolksförbundet.

II. Allmänna synpunkter på frågan om förbättringar av
uppbördssystemet. Sammanfattning av de sakkunnigas

förslag.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha framhållit att avstämningen av den slutliga skatten
mot den preliminära hitintills medfört höga kvarstående skatter för flertalet
skattskyldiga. Av undersökningar, som de sakkunniga låtit verkställa
under hösten 1949, framginge att större delen (ca 70 procent) av alla skattskyldiga
kunde beräknas bli påförd kvarstående skatt på grund av 1949 års
taxering och att den kvarstående skatten därvid kunde beräknas utgöra i
medeltal 27 procent av den slutliga skatten (55 procent för jordbrukare,
43 procent för rörelseidkare och 17—23 procent för löntagare). Undersökningarna
hade verkställts innan debiteringen av slutlig skatt enligt 1949
års taxering varit slutförd i hela riket. Förnyade undersökningar hade därefter
icke medhunnits; vunna erfarenheter hade dock bekräftat de gjorda
beräkningarna.

Anledningen till att den kvarstående skatten blivit så stor för jordbrukare
och rörelseidkare vore att söka i det förhållandet, att dessa skattskyldiga
påförts preliminär B-skatt, vilken som regel beräknats enligt 1947 års
taxering och 1946 års inkomster; dessa hade i allmänhet varit lägre än in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

komsterna under år 1948. Höjning av den preliminära B-skatten på grund
av avgiven preliminär deklaration eller jämkningsansökan hade sällan ägt
rum. Där preliminär deklaration eller ansökan om jämkning förekommit,
hade därmed vanligen åsyftats en sänkning av den preliminära skatten.

Genom vissa av de sakkunniga verkställda statistiska undersökningar
hade orsakerna till de relativt höga kvarstående skatterna för många löntagare
belysts. För skattskyldiga arbetstagare med normal, jämn inkomst
vore uppbördsresultatet relativt gott. Däremot vore uppbördsresultatet otillfredsställande
i fråga om arbetstagare med inkomst av bisyssla och tillfälligt
arbete, korttidsanställda arbetstagare samt arbetstagare, som samtaxerats
med andre maken. För ett avsevärt antal arbetstagare vore vidare orsaken
till den höga kvarstående skatten att söka i brister på taxeringsväsendets
område ävensom i det förhållandet, att vid taxering medgivna ortsavdrag
— särskilt gällde detta ortsavdragen vid den kommunala taxeringen
— vore lägre än de belopp, som de skattskyldiga kunde anses behöva till
underhåll för sig själva och sina anhöriga (de skattskyldigas s. k. existensminimum)
och vilka förbehölles de skattskyldiga vid löneavdrag för preliminärskatt.
Vid låga inkomster kunde därför ofta det förhållandet inträffa,
att slutlig skatt påfördes, som allenast till ringa del eller icke alls täcktes av
någon preliminär skatt, enär löneavdrag för sistnämnda skatt icke kunnat
verkställas.

De sakkunnigas nu framlagda förslag berörde i huvudsak löneavdrag å
inkomst av korttidsanställningar, bisysslor och tillfälligt arbete. Därest
detta förslag genomfördes, torde några av de mest framträdande orsakerna
till de kvarstående skatterna för löntagarna elimineras. De brister i uppbördssystemet,
som sammanhängde med att ortsavdragen vore lägre än
»existensminimum» vid löneavdrag för preliminär skatt, kunde avhjälpas
endast genom att ortsavdragen höjdes; frågan om sådan höjning hade, såvitt
gällde de kommunala ortsavdragen, varit föremål för utredning av en
särskild kommitté (ortsavdragskommittén), som nyligen avlämnat betänkande
med förslag i ämnet. Frågan om en bättre överensstämmelse mellan
preliminär och slutlig skatt för äkta makar, som båda hade inkomst av
tjänst, torde icke kunna lösas på ett tillfredsställande sätt med mindre
sambeskattningen avskaffades. Vidare anmärktes, att eftersom den slutliga
skatten beräknades efter taxering storleken av den kvarstående skatten påverkades
av taxeringsmyndigheternas i efterhand verkställda bedömande
av inkomsten. Vore taxeringarna felaktiga, vilket av olika orsaker stundom
vore fallet, måste uppbördsresultatet bli dåligt, även om uppbördssystemet
i och för sig vore tillfredsställande. Frågan om åtgärder för förbättrande
av taxeringsförfarandet låge emellertid utanför de sakkunnigas uppdrag.

Slutligen ha de sakkunniga framhållit, att en fullgod överensstämmelse
mellan preliminär och slutlig skatt för löntagarnas del icke kunde erhållas,
såvida icke skattereglerna avsevärt förenklades. Sålunda borde de nuva -

Kungl. Maj. ts proposition nr 2M.

rande avdragen av olika slag från inkomst av tjänst och de allmänna avdragen
ersättas med schablonavdrag. Vidare borde för inkomster upp till
ett belopp av ca 7 000 ä 8 000 kronor beskattningen vara helt proportionell;
under denna inkomstgräns befunne sig det stora flertalet löntagare. Därest
dylika förändringar vidtoges i vårt skattesystem, skulle grunden vara lagd
för vad de sakkunniga ansåge vara ett framtidsmål för arbetet på att förbättra
vårt uppbördssystem: att göra den preliminära skatten definitiv för
flertalet löntagare med enbart löneinkomst eller sådan inkomst jämte
mindre biinkomst. Härigenom skulle ernås betydande förbättringar och förenklingar
beträffande uppbördsförfarandet och därjämte skulle det mesta
av det arbete försvinna, som nu nedlades på taxeringen av ifrågavarande
löntagare. (Betänkandet s. 25—27.)

För att beträffande löntagare åstadkomma bättre överensstämmelse mellan
preliminär och slutlig skatt än för närvarande är fallet ha de sakkunniga
föreslagit, att preliminär A-skatt skall utgöras för och löneavdrag
verkställas å jämväl inkomst av korttidsanställning (huvudsaklig arbetsanställning
under kortare tid än en vecka), bisysslor och tillfälligt arbete
(till tillfällig förvärvsverksamhet hänförlig inkomst genom tillfälligt bedriven
vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet
samt av tillfälligt uppdrag). Löneavdrag skall verkställas å inkomst av
korttidsanställning i huvudsak efter skattetabell för dag samt å inkomst
av bisysslor och tillfälligt arbete med 25 procent av utbetalt belopp. Avdrag
för preliminär A-skatt skall göras i viss utsträckning även å folkpension.
Skattetabellerna skola i vissa avseenden omarbetas för att uppnå ett riktigare
uttag av preliminär skatt.

Då preliminär B-skatt vid inkomst av tjänst föreslagits skola användas i
mindre omfattning än för närvarande, ha de sakkunniga förordat, att avdragsskyldigheten
beträffande B-skatt skall upphöra.

I syfte att förmå framför allt skattskyldiga med preliminär B-skatt att
medverka till att så nära överensstämmelse mellan preliminär och slutlig
skatt som möjligt uppnås ha de sakkunniga föreslagit, att ränta med 6 procent
skall uttagas å kvarstående skatt av viss storlek.

Om arbetstagare icke överlämnar debetsedel å slutlig skatt till arbetsgivaren
eller visar, att han icke har att erlägga kvarstående skatt, har arbetsgivaren
för närvarande att rekvirera duplettdebetsedel hos lokal skattemyndighet.
För att förmå arbetstagare att i detta avseende fullgöra vad på honom
ankommer samt bespara arbetsgivare och myndigheter det merarbete,
som föranledes av rekvisition av duplettdebetsedel, ha de sakkunniga föreslagit
att arbetstagare skall vidkännas avdrag för kvarstående skatt med
25 procent av lönen, om han icke till arbetsgivaren överlämnar debetsedel
å slutlig skatt eller visar, att han icke har att erlägga kvarstående skatt.

I fråga om sådan vid sjömanshus inskriven sjöman, som icke till arbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

givaren överlämnat debetsedel å preliminär skatt, ha de sakkunniga föreslagit,
att nuvarande löneavdrag å 15 procent av utbetalt belopp skall höjas
till 20 procent. Överlämnar icke sjömannen debetsedel å slutlig skatt eller
visar, att han icke har att gälda kvarstående skatt, skall arbetsgivaren icke
verkställa avdrag med 25 procent utan liksom för närvarande rekvirera
duplettdebetsedel hos lokal skattemyndighet.

För redovisning av innehållen skatt, då löneavdrag verkställts å inkomst
av bisysslor och tillfälligt arbete eller då eljest debetsedel icke överlämnats
till arbetsgivaren, ha de sakkunniga övervägt två olika system, benämnda
hålkorts- och skattemärkessystemen. Enligt båda systemen skall arbetsgivaren
å den innehållna skatten utfärda skattekvitton, vilka tillställas arbetstagaren.
För att skattebeloppen enligt dessa kvitton skola tillgodoföras
den skattskyldige, skall denne själv anmäla beloppen för kreditering.

Enligt hålkortssystemet skall arbetsgivare, som verkställer löneavdrag
utan att debetsedel företetts, utfärda och till arbetstagaren överlämna kvitto
å det innehållna skattebeloppet. Kvittot utfärdas i allmänhet i två exemplar
enligt särskild blankett, ett exemplar för arbetstagaren och ett exemplar
för arbetsgivaren. Å kvittoblanketten skola angivas arbetstagarens namn
och, där så kan ske, hans mantalskrivningsadress samt utbetald lön och
innehållet skattebelopp. Kvittot skall dagtecknas och förses med uppgift
om arbetsgivarens namn och adress. Kvittoblanketterna skola tillhandahållas
av postverket i numrerade häften. Jämväl de olika kvittoblanketterna

1 varje häfte skola vara numrerade.

De innehållna skattebeloppen skola inbetalas av arbetsgivaren till postverkets
skatteavdelning i Stockholm å ett särskilt postgirokonto; därvid
skall nummer å kvittohäfte och blankett i häftet angivas. Inbetalningen
skall ske senast före utgången av närmast följande uppbördstermin.

Vid postverkets skatteavdelning i Stockholm skola med hjälp av avdelningens
hålkortsmaskinanläggning uppläggas registerhålkort, som upptaga
bokföringsdag på kontot, kvittots båda nummer samt beloppet. Korten
förvaras i nummerordning. Ytterligare åtgärder vidtagas ej, förrän den
skattskyldige begär kreditering av beloppet.

För nämnda ändamål har den skattskyldige att till postanstalt för vidare
befordran till skatteavdelningen inlämna det kvitto eller de kvitton, som
han erhållit av arbetsgivaren, sedan han därå angivit numret å den för
honom utfärdade debetsedeln å preliminär skatt. För att detta skall kunna
ske är det nödvändigt, att den skattskyldige äger kännedom om sagda
nummer. I syfte att bereda den skattskyldige tillgång till debetsedelsnumret
ha de sakkunniga föreslagit, att till debetsedeln skall fogas ett skattekort
med uppgift om namn, adress, debetsedelsnummer och uppbördsår; detta
kort skall arbetstagaren frånskilja innan debetsedeln överlämnas till arbetsgivaren.
Å postanstalten kontrolleras mot nämnda kort, att riktigt debetsedelsnummer
angivits. Arbetstagaren bör inlämna kvittona till post 2

— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 244.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

anstalt efter hand som han erhållit dem eller också senare. För att postverket
skall hinna bokföra influtna skattebelopp å uppbördskort skola
kvittona dock ha insänts senast den 15 januari året efter inkomståret.
Insändas skattekvittona först senare, skall likväl skatten tillgodoräknas
den skattskyldige eller, om avräkning av preliminär skatt mot slutlig skatt
redan verkställts, återbetalas till denne. Dessa åtgärder skola emellertid i
så fall vidtagas av vederbörande länsstyrelse (kronokamrerare).

Har ett skattekvitto förkommit, skall hinder icke möta att den innehållna
skatten efter anmälan likväl tillgodoräknas vederbörande.

Framställning om kreditering eller återbetalning av skatt eller anmälan
om att skattekvitto förkommit skall ha inkommit före utgången av femte
året efter inkomståret.

Då begäran om kreditering inkommit till skatteavdelningen, stansas för
varje kvitto ett hålkort, upptagande ankomstdag, kvittonummer, belopp och
debetsedelsnummer. Medelst hålkortsmaskinerna utsorteras mot dessa hålkort
svarande registerhålkort ur det hos avdelningen förvarade kartoteket
över inbetalningar. De förra hålkorten fördelas på de olika länens skatteavdelningar,
där de förvaras till inkomstårets slut och därefter användas
för bokföring av de influtna skattebeloppen på uppbördskort.

Enligt skattemärkessystemet skall statsverket låta trycka och till arbetsgivarna
försälja skattemärken i olika valörer. Tillverkningen och försäljningen
skall omhänderhavas av postverket; vid försäljningen böra dock
även banker och andra penninginrättningar medverka. För tillämpningen
av systemet krävas vidare särskilda blanketter till skattekvitton, varå skattemärkena
anbringas. Kvittoblanketterna skola liksom vid hålkortssystemet
förses med uppgifter om arbetstagarens namn och adress samt löne- och
skattebelopp ävensom med underskrift av arbetsgivaren. Blanketterna skola
tillhandahållas hos länsstyrelserna, de lokala skattemyndigheterna, postanstalter
och penninginrättningar.

Därest behov skulle uppkomma av skatteböcker, vari skattemärkena
kunna inklistras, böra sådana kunna tillhandahållas.

Då arbetsgivare verkställt löneavdrag för arbetstagare utan att debetsedel
företetts, skall han tillställa arbetstagaren skattekvitto, varå anbringats
makulerade skattemärken till belopp, motsvarande det innehållna skattebeloppet.
Inköp av skattemärken kan ske mot skriftlig rekvisition, varvid
kvitto kan erhållas som verifikation till räkenskaperna. Makuleringen av
skattemärkena bör ske på varaktigt sätt med stämpel eller bläck.

Liksom enligt hålkortssystemet skall det ankomma på arbetstagaren att
vidtaga de ytterligare åtgärder som erfordras för att de innehållna skattebeloppen
skola krediteras honom. Arbetstagaren skall förse skattekvittona
med uppgift om numret å den för honom utfärdade debetsedeln å preliminär
skatt samt inlämna kvittona på postanstalt för att översändas till den myndighet,
som skall ombesörja krediteringen, d. v. s. vederbörande länssty -

Kungl. Maj.ts proposition nr 2H.

relse (kronokamrerare). Då kvittona inlämnas på postanstalt skall arbetstagaren
visa upp det tidigare omnämnda vid debetsedeln fogade skattekortet
för att vederbörande posttjänsteman skall kunna kontrollera, att rätt
debetsedelsnummer angivits. Kvittona skola vara insända till länsstyrelserna
(kronokamrerarna) senast före utgången av januari månad året
efter inkomståret men skola tillgodoräknas (eventuellt återbetalas till) vederbörande,
även om de inkomma senare, dock senast fem år efter utgången
av inkomståret. Om skattekvitto förkommit skall det ankomma på länsstyrelsen
att efter ansökan av den skattskyldige pröva i vad mån den innehållna
skatten skall få tillgodoräknas vederbörande. Sådan ansökan skall
ha inkommit inom fem år efter utgången av inkomståret.

I särskilt yttrande har förste revisorn Lindvall förordat användning av
hålkortssystemet och såsom skäl härför anfört, att skattemärkessystemet
vid jämförelse med hålkortssystemet hade följande nackdelar: systemet anslöte
sig icke till redovisningssystemet i övrigt; systemet medförde större
kostnader och vore mera personalkrävande; systemet föranledde hårdare
arbetsbelastning för de redan ansträngda postkassorna; svårigheter att före
avlöningstillfällena anskaffa erforderliga skattemärken skulle icke sällan
föranleda att löneavdrag icke gjordes; systemet vore mera betungande för
arbetsgivarna; systemet medförde risk för manipulationer med skattemärkena
samt sämre möjligheter till kontroll över arbetsgivarnas inbetalning
av innehållen skatt.

De nya bestämmelserna ha föreslagits skola i huvudsak träda i kraft
den 1 januari 1951.

Yttranden.

Frågorna om förenkling av skattereglerna såsom villkor
för att ernå en fullgod överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt samt om möjligheten att göra
den preliminära skatten definitiv för flertalet löntagare
ha berörts i vissa yttranden. Sålunda har statskontoret yttrat, att
förenämnda frågor borde tagas under närmare övervägande i samband med
den allmänna revision av skattelagstiftningen, som i längden icke torde
kunna uppskjutas. Länsstyrelserna i Stockholms och Örebro län samt
Svenska stadsförbundet ha instämt i de sakkunnigas uttalande om en sådan
förenkling av skattereglerna, att den preliminära skatten kunde göras definitiv
för flertalet löntagare med enbart löneinkomst eller sådan inkomst
jämte mindre biinkomst. Vidare ha statens organisationsnämnd, överstäthållarämbetet,
länsstyrelserna i Gotlands, Älvsborgs och Värmlands län
samt Föreningen Sveriges kronokamrerare understrukit, att förutsättningarna
för ett tillfredsställande källskattesystem för löntagarna vore att
skattereglerna avsevärt förenklades. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har
framhållit, att svårigheterna att komma till rätta med källskatteproblemet

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

icke kunde definitivt övervinnas med mindre progressionen vid statsbeskattningen
avskaffades såvitt gällde de lägre inkomsttagarskikten.

Bank- och fondinspektionen har uttalat, att de enda möjligheterna att
undvika olägenheterna med källskattesystemet utan att riskera komplikationer
syntes vara att överväga ändringar i de materiellt-rättsliga skattebestämmelserna.
Inspektionen har härom anfört:

I sådant hänseende vill inspektionen särskilt framhålla, att den ökning
och differentiering av de sociala förmånerna, som ägt rum, särskilt genom
införandet av de allmänna barnbidragen, otvivelaktigt är ägnad att försvaga
de argument som tidigare kunnat anföras mot sådana indirekta skatter,
som t. ex. den allmänna omsättningsskatten. I själva verket vore det måhända
icke omöjligt att, vid återinförande av vissa allmänna indirekta skatter,
kunna i sådan utsträckning minska antalet inkomstslcatteskyldiga, att
de nuvarande ojämnheterna och tillämpningssvårigheterna vid uttagandet
av inkomstskatten till stor del eliminerades. Frågan härom är emellertid
av den räckvidd, att den självfallet icke kan avgöras utan ingående utredningar
och överväganden.

Sveriges redareförening har framhållit, att föreningen icke vore beredd
att yttra sig om de sakkunnigas principuttalanden beträffande förenklade
skatteregler och definitiv källskatt. Dessa uttalanden vore förtjänta att
närmare uppmärksammas. Även andra förslag än de sakkunnigas borde
prövas, t. ex. förslag att införa en allmän lågprocentig omsättningsskatt.
Därigenom skulle ett mycket stort antal löntagare med mindre inkomster
bliva helt befriade från direkta inkomstskatter. Ett så uppbyggt skattesystem
borde kompletteras med en rimlig progressiv beskattning av medelstora
och större inkomster. Härigenom skulle uppbördsförfarandet komma
att omfatta ett mindre antal skattskyldiga och på grund härav väsentligt
förenklas och förbilligas.

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Handelns arbetsgivareorganisation
samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
ha uttalat, att även om definitiv källskatt i och för sig vore önskvärd en
dylik källskatt förutsatte sådana ändringar i skattesystemet, som icke
kunde accepteras på grund av den skatteövervältring de skulle medföra.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Svenska bankföreningen ha yttrat, att de
av de sakkunniga angivna riktlinjerna för ett förenklat skattesystem vore
av vittgående stats- och kommunalfinansiell räckvidd samt dessutom till
en del avsåge en rubbning i själva grundvalen för den direkta beskattningen,
nämligen kravet att beskattningen skulle avvägas i förhållande till vederbörandes
skatteförmåga. De berörda sammanslutningarna ha vidare anfört:

Allsidigt sammansatta parlamentariska kommittéer ha i nyligen avgivna
betänkanden kommit till det resultatet att det, såvitt kommunalbeskattningen
angår, icke är möjligt att ens tillnärmelsevis höja ortsavdragen till
vad som för närvarande enligt vissa uppbördsmyndigheters praxis anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-H.

motsvara existensminimum vid meddelande av frihet från löneavdrag och
med överväldigande majoritet uttalat sig för att sambeskattningen av äkta
makar i en eller annan form bör bibehållas.

Vid bedömande av önskemålet om en förenkling av skattereglerna, först
och främst i det avseendet, att avdragen för verkliga utgifter och omkostnader
för tjänst samt de allmänna avdragen skulle — såvitt av betänkandet
framgår oberoende av inkomstens storlek — ersättas med schablonavdrag,
bör beaktas, att samtliga dessa för närvarande medgivna avdrag avse att
tillgodose kravet på skatt efter förmåga. Dessa och övriga regler rörande
inkomstberäkningen erhöllo i huvudsak sin nuvarande utformning år 1928.
Sedan dess ha skattesatserna mångdubblats.

Det är just för att få fram den individuella skatteförmågan som avdragen
fastställas individuellt och icke efter schabloner. Detta krav, som då ansågs
befogat, måste med hänsyn till ovan berörda stegring av skattebelastningen
numera anses gälla med mångdubbel styrka. Att så är fallet har ock vid
upprepade tillfällen understrukits av statsmakterna i det att de framhållit,
att det på grund av nuvarande bårda skattetryck ar särskilt angeläget att
den inkomst, som lägges till grund för skattepåföringen, giver ett rättvisande
uttryck för skatteförmågan. I enlighet härmed har ock skattelagstiftningen
varit föremål för ständiga ändringar i detta syfte, trots att den
därigenom blivit alltmer invecklad, och förslag till ytterligare kompletteringar
i samma syfte äro framlagda av olika kommittéer eller under utarbetande.

De uppbördssakkunniga ha vid angivandet av sin målsättning på intet
sätt tagit hänsyn till dessa realiteter. Med allt erkännande av det principiellt
berättigade i önskemålet om en förenkling av skattelagstiftningen
måste dock å andra sidan framhållas, att utformningen av denna lagstiftning
i vad den avser de materiella bestämmelserna rörande skattebördans
fördelning är det primära spörsmålet. Detta komplicerade problem måste
prövas under hänsynstagande till en mångfald faktorer, såsom statsfinansiella
och kommunala synpunkter, nationalekonomiska och företagsekonomiska
verkningar samt icke minst rättvisesynpunkter, även om jämväl
uppbördstekniska skäl därvid tillika måste beaktas. Uppbördssystemets
konstruktion är däremot en fråga av sekundär natur i det att uppbördssystemet
väsentligen måste anpassas efter de förhandenvarande materiella
skattebestämmel serna.

Det föreliggande förslaget om skyldighet för de medborgare, vilka enligt
samma förslag komma att mer eller mindre tillfälligt hänföras till kategorin
arbetsgivare i uppbördsförordningens mening, att verkställa löneavdrag
för inkomst av bisysslor och tillfälliga uppdrag kommer otvivelaktigt
att medföra icke önskvärda verkningar i olika avseenden och är långt ifrån
ägnat att öka trivseln i samhället. Skäl synes därför föreligga att i samband
med ställningstagandet till det föreliggande förslaget till ändringar i uppbördsförordningen,
åtminstone principiellt, taga ståndpunkt till det reformprogram,
som jämte dessa ändringar angivas såsom förutsättning för vinnande
av det uppställda framtidsmålet.

Beträffande de i betänkandet antydda ändringarna i de materiella beskattningsreglerna,
i vad dessa syfta till en mera summarisk inkomstberäkning,
som icke kan förenas med principen om skatt efter förmåga, vilja
vi framhålla, att en återgång till dylika schablonmässiga beräkningsgrunder

Kungl. Maj:ts proposition nr 2ri4.

enligt vår mening måste anses helt utesluten, därest icke de direkta skatterna
å den enligt dylika grunder beräknade inkomsten genom nedskärning
av det allmännas utgifter, utnyttjande av andra skatteformer eller genom
anlitande av båda dessa utvägar i mycket hög grad nedbringas.

Den fråga, som härefter uppställer sig till besvarande är huruvida den
preliminära skatt, som efter vidtagande av berörda ändringar och genomförande
av det föreliggande förslaget komme att uttagas, likväl bleve så
avvägd, att den skulle kunna göras definitiv i den utsträckning de sakkunniga
synas förutsätta. I detta avseende bör beaktas, alt skattetabellerna äro
utarbetade under förutsättning, att inkomsten fördelar sig jämnt å årets
300 arbetsdagar, samt att de procentuella avdragen äro i hög grad summariska.
Av en skattskyldig, som endast bär arbete under en del av året,
uttages på grund av angivna förhållanden genom tabellavdrag större belopp
i preliminär skatt än vad som utgör den slutliga skatten å den under året
förvärvade löneinkomsten. Den genom procentuella avdrag uttagna preliminära
skatten kominer självfallet endast undantagsvis att överensstämma
med den slutliga skatt, som belöper på den inkomst, varpå avdraget beräknas.
Någon sådan omarbetning av skattetabellerna, att ett ur rättvisesynpunkt
acceptabelt resultat även i ovan angivna fall kan vinnas genom
tabellavdrag, torde icke vara möjlig. Det bör nämligen bemärkas, att även
om proportionell skatt uttages för en årsinkomst av 7 000 å 8 000 kronor
de skattefria ortsavdragen, vilka förutsättas skola höjas, komme att medföra,
att tabellavdragen bleve för stora i sådana fall, då en jämn löneinkomst
icke åtnjutits. Om man sålunda antager, att en skattskyldig vid
såväl den statliga som den kommunala taxeringen skulle få åtnjuta ortsavdrag
å 4 000 kronor och har en lön, motsvarande 8 000 kronor för år,
men efter anställning första halvåret blir utan arbete och inkomst, har av
honom uttagits hälften av skatten å 8 000 kronor, ehuru han bort vara helt
skattefri. Genom att vid de procentuella avdragen använda procentsatser,
som anpassas efter den skattskyldiges antagliga årsinkomst, skulle resultatet
av detta avdragssystem knappast kunna förbättras, enär systemet
därigenom skulle bliva så komplicerat, att risken för felaktigheter vid tilllämpningen
komme att väsentligen ökas.

Med hänsyn till ovan angivna förhållanden synes det tvivelaktigt, huruvida
den preliminära skatten skulle kunna göras definitiv, även om samtliga
de förutsättningar som de sakkunniga uppställt skulle vara för handen.
Under alla förhållanden synas krav på restitution till skattskyldiga, som
fått erlägga för hög preliminär skatt, icke rimligen kunna tillbakavisas.
Situationen skulle således bliva den, att de som erlagt för litet bleve befriade
från skyldighet att erlägga kvarstående skatt, medan var och en
som ansett sig ha erlagt för mycket efter därom gjord framställning skulle
bliva föremål för jämkningsförfarande eller åsättas taxering, varefter restitution
i förekommande fall skulle verkställas. Vissa fördelar skulle väl vinnas
även med ett dylikt system, men de skulle dock bli ganska begränsade.

Om den preliminära skatten i ett eller annat hänseende göres definitiv
blir det emellertid självfallet än mer angeläget, att avdragen bliva behörigen
verkställda, eftersom nu föreliggande möjlighet till rättelse genom efterföljande
taxering icke längre skulle stå till buds. På sätt de sakkunniga
framhålla kan tillförlitlig kontroll svårligen utövas över alla, som enligt
det föreliggande förslaget komme att hänföras till arbetsgivare i uppbördsförordningens
mening. Löntagaren finge emellertid vida större intresse än

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

för närvarande av att löneavdrag icke verkställes och man måste befara, att
de s. k. arbetsgivare, som bleve undandragna kontroll, komme att utsättas
för starka påtryckningar, så att avdrag i stor utsträckning komme att
underlåtas. En sådan utveckling torde knappast kunna helt förhindras ens
genom ett vittförgrenat system av kontrollanter och rigorösa straffbestämmelser.

Även Sveriges lantbruksförbnnd och Riksförbundet landsbygdens folk ha
uttalat betänkligheter i anledning av de sakkunnigas uttalande att för vissa
kategorier skattskyldiga den preliminära skatten samtidigt borde bliva definitiv.
Därigenom komme ett väsentligt avsteg att göras från den ledande
principen i svensk skattelagstiftning, att skatt skulle uttagas efter förmåga.

I flertalet yttranden har en viss utbyggnad av uppbördssystemet
förordats. De flesta av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
ha därvid ansett att skyldigheten att verkställa
löneavdrag för skatt icke bör utsträckas så
långt som de sakkunniga föreslagit.

I några yttranden har de sakkunnigas förslag i stort sett lämnats
utan erinran. Sålunda har länsstyrelsen i Örebro län framhållit, att
det vore ett starkt önskemål att ernå bättre överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt. Så länge en genomgripande reformering av skatteväsendet
icke kunde förverkligas, måste genom partiella reformer tillses,
att det nuvarande uppbördssystemet gjordes så effektivt som möjligt. Liknande
uttalanden ha gjorts av länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands och Älvsborgs
län.

Föreningen Sveriges kronokamrerare har anfört:

Inför nödvändigheten av att söka nedbringa de kvarstående skatternas
storlek ha de sakkunniga föreslagit ändringar, som väl i stort sett äro
ägnade att tillgodose detta önskemål men som dess värre icke alltid även
tillgodose kravet på enkelhet i förfarandet. Det torde ej kunna bestridas,
att flera av de föreslagna åtgärderna komma att än mer komplicera uppbördssystemet
samt medföra ökad arbetsbelastning för arbetsgivarna och
myndigheterna liksom ökade kostnader. I den mån föreningen det oaktat
funnit sig kunna tillstyrka förslagen, har det skett i insikt om att bättre
lösningar beklagligtvis knappast stå till buds, om man vill vinna det angivna
syftet utan att tillgripa tvångsmedel, vilkas lämplighet eller rent av
behörighet kan sättas i fråga.

På liknande sätt ha länsstyrelsen i Östergötlands län och Föreningen Sveriges
stadsfogdar uttalat sig.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som anfört betänkligheter
i anledning av den föreslagna avdragsskyldigheten,
har överståtlmllarämbetet uttalat farhågor för att de större städerna
komme att belastas med ökade kostnader i en omfattning, som icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

kunde anses rimlig. Direktionen för Stockholms stads uppbördsverk har
framhållit såsom angeläget att gå mycket försiktigt fram med reformer av
det nu aktuella slaget. Alltför komplicerade, för allmänheten besvärande
och för uppbördsmyndigheterna mycket tyngande regler måste undvikas
även om större exakthet kunde vinnas.

Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat, att arbetsgivarna vore beredda
att inom rimliga gränser påtaga sig ytterligare bördor. Förutsättning
härför vore emellertid, att en vidare utveckling av källskattesystemet icke
ledde till nämnvärt ökad irritation i det ömtåliga förhållandet mellan arbetsgivare
och anställda.

Föreningen skogsarbeten har uttalat sig på liknande sätt.

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Handelns arbetsgivareorganisation
samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation ha
uttalat, att det vore förklarligt, om det nya uppbördssystemet haft dåligt
före i portgången. Bättre resultat kunde väntas i fortsättningen, när myndigheter
och skattskyldiga hunnit förvärva erfarenhet av och anpassa sig
efter det nya uppbördssystemet. Skatteuppbördens effektivisering finge icke
leda till övervältrande på arbetsgivarna av en mängd nya arbetsuppgifter.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har framhållit, att någon
erinran mot de sakkunnigas målsättning icke funnes. Deras förslag sträckte
sig dock väl långt och hade i vissa delar fått en utformning, som skulle
medföra betydande olägenheter såväl för löneavdragens verkställande som
för redovisningen. Dessa olägenheter vore så avsevärda, att förslaget i dessa
delar icke borde genomföras i oförändrat skick.

Lånsstgrelsen i Södermanlands län har anfört:

Även om stora brister och ofullkomligheter vidlåda uppbördsförfarandet
i dess nuvarande utformning, torde det icke vara möjligt att åstadkomma
en sådan förenkling och rationalisering av skatteuppbörden, som genom
tillkomsten av uppbördsförordningen avsetts, genom ändringar och tillägg
i själva förordningen. Så länge skatte- och taxeringsförfattningarna innehålla
sådana principiella motsättningar som skillnader i orts- och barnavdrag
vid kommunal och statlig beskattning, och så länge progressiviteten
vid den statliga beskattningen och sambeskattningen för äkta makar kvarstår
i sin nuvarande omfattning, torde icke ens en ungefärlig överensstämmelse
mellan preliminär och slutlig skatt vara möjlig att uppnå. Ur denna
synpunkt synes kunna ifrågasättas, huruvida nu föreslagna ändringar i uppbördsförordningens
bestämmelser i sin fulla utsträckning böra genomföras.

Därest en sådan utvidgning av uppbördsförordningens tillämpning emellertid
nu anses böra ske, att även inkomster av korttidsanställningar och
bisysslor göras till föremål för preliminär beskattning, vill länsstyrelsen
dock förorda en förenkling av bestämmelserna. Redan nu förorsakar uppbördsförfarandet
stora svårigheter för såväl allmänheten som de myndigheter,
vilka hava att fullgöra hithörande arbetsuppgifter, och de föreslagna
ändringarna i uppbördsförordningen synas komma att i hög grad öka dessa
svårigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2Ab.

Bank- och fondinspektionen har uttalat, att de sakkunnigas förslag syntes
ägnade att inom ramen för gällande inkomstskattesystem minska nuvarande
olägenheter. Förslagen framkallade dock betänksamhet ur vissa
synpunkter, främst i fråga om avdragsskyldigheten beträffande korttidsanställda.
Handlingsfriheten begränsades på ett sätt, som kunde vålla allvarlig
irritation. Risk förelåge också för att systemet bleve ineffektivt. Utbyggnaden
av den redan nu mycket omfattande kontrollapparaten kunde
öka allmänhetens missnöje med systemet. Vidare kunde ifrågasättas, om
kostnaderna vore rimliga i förhållande till den påräkneliga ökningen av
skatteintäkterna. Genomfördes emellertid icke någon ändring, skulle nuvarande
olägenheter bestå.

Några myndigheter och sammanslutningar ha ansett att m e d g e n o mförandet
av den föreslagna utbyggnaden av uppbördssystemet
bör anstå till dess ytterligare erfarenheter av
systemets verkningar vunnits. I vissa yttranden har framhållits, att resultatet
av de sakkunnigas fortsatta utredning borde avvaktas, innan frågan
om mera väsentliga ändringar i uppbördsförfarandet upptoges till behandling.
Slutligen har i ett par yttranden förordats, att större ändringar i uppbördssystemet
icke borde vidtagas, förrän beskattningsreglerna förenklats.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har framhållit, att en tendens förmärkts
redan nu att söka undvika kvarstående skatt. Huvudparten av den
kvarstående skatten återfunnes hos skattskyldiga med preliminär B-skatt.
Genomfördes den föreslagna räntan å kvarstående skatt torde denna tämligen
snart så reduceras, att den icke längre vore någon fråga som i och för
sig borde föranleda åtgärder från statsverkets sida. Länsstyrelsen i Kronobergs
län har yttrat att det vore för tidigt att bedöma nuvarande uppbördssystem.
Först efter 1950 års taxering kunde ett någorlunda representativt
resultat av systemets verkningar erhållas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat, att kritiken mot källskattesystemet
ofta varit överdriven. Systemet hade tillämpats under alltför kort
tid för att kunna fungera utan störningar, men dess i flera avseenden goda
verkningar vore påtagliga. Det vore tveksamt, huruvida ett så radikalt förslag
som de sakkunnigas vore det lämpligaste och om det över huvud taget
vore möjligt att praktiskt genomföra detsamma i dess fulla utsträckning.
En på en gång införd, alltför omfattande skyldighet att verkställa löneavdrag
kunde befaras tillfoga systemet i dess helhet skada, och måhända
kunde rent av några års praktisk erfarenhet av förslagets verkningar komma
att framtvinga en eftergift i viss utsträckning av nämnda skyldighet. En reformering
av källskattesystemet syntes i stället böra ske successivt så att
systemet skärptes steg för steg.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Svenska landstingsförbundet och Sve -

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

riges häradsskrivarförening ha förordat, att förslagets genomförande uppskjutes
till dess ytterligare erfarenheter av det nuvarande systemet vunnits.

Svenska stadsförbundet har yttrat, att det vore beklagligt, att de sakkunniga
icke redovisat resultatet av sina överväganden i ett sammanhang.
Ett underlag för bedömandet kunde erhållas först vid vetskap om de förenklingar,
som senare föresloges. Ovissheten därom och om resultatet av
förenklingssträvandena beträffande skattereglerna tvingade till en isolerad
bedömning av förslaget mot bakgrunden av gällande uppbördsregler. Flertalet
av de framlagda förslagen medförde tyvärr ökning av uppbördsverkens
arbete.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat, att frågan om utbyggnaden
av uppbördssystemet måhända skulle vinna på att erhålla sin lösning i
sammanhang med det huvudförslag från de sakkunniga, vilket vore att
vänta redan inom något år. Detta vore klokt även ur organisatorisk synpunkt,
då man knappast kunde undgå att i detta hänseende redan från
början taga vissa konsekvenser, vilkas fulla innebörd det torde vara svårt
att nu överblicka. Att ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle
medföra mycket stora belastningar i administrativt avseende stode i allt
fall klart. Detta måste i och för sig anses vara synnerligen olägligt.

Även Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk
ha uttalat sig för en överarbetning av uppbördssystemet i ett sammanhang.

Kammarrätten har anfört, att alla frågor, som rörde eller ägde samband
med uppbördssystemet, borde upptagas till behandling i ett sammanhang
samt att förslag till ändringar i gällande bestämmelser icke borde framläggas
i etapper med ett eller annat års mellanrum utan i en följd. Även
om de påtalade bristerna i uppbördssystemet skulle avhjälpas, läte sig
ändock en fullt tillfredsställande utformning av uppbördssystemet svårligen
genomföras. Bristerna i uppbördssystemet torde nämligen icke blott bero
på fel i systemet som sådant utan även på vårt numera till ytterlighet invecklade
och tillkrånglade skattesystem. En förutsättning för möjligheten
att åstadkomma ett på ett tillfredsställande sätt fungerande uppbördssystem
vore alltså, att beskattningsreglerna i gemen gjordes till föremål
för en genomgående översyn i syfte att ernå reda och enkelhet. Redan på
grund härav ifrågasatte kammarrätten, huruvida det ej vore lämpligt att
låta anstå med reformer av uppbördsväsendet — givetvis under förutsättning
att den ovanberörda översynen av skattereglerna komme till stånd.

Även om en viss passivitet från de skattskyldigas sida kunde antagas ha
medverkat till uppkomsten av kvarstående skatter, vore förekomsten av
dylika skatter i icke ringa grad att tillskriva andra orsaker och då icke
minst uppbördssystemet såsom sådant. De sakkunniga hade pekat på några
omständigheter, bl. a. det förhållandet att vid taxering medgivna ortsavdrag
— detta gällde då särskilt ortsavdragen vid den kommunala taxeringen —
vore lägre än de belopp, som med hänsyn till existensminimum förbehölles

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

de skattskyldiga vid löneavdrag för preliminär skatt. Enär det största antalet
skattskyldiga tillhörde de lägre inkomstskikten, måste antagas, att
det vore fråga om ett mycket stort antal skattskyldiga, som årligen erhölle
befrielse från eller nedsättning i löneavdrag.

Uppenbart vore, att de åligganden, som enligt förslaget ankomme på de
skattskyldiga och arbetsgivarna, komme att bli synnerligen betungande,
och det måste ifrågasättas, om häremot svarande nytta bereddes det allmänna.
Det syntes även oundvikligt, att förslagets genomförande komme
att bereda svårigheter av olika slag. Förslaget innebure icke heller någon
förenkling av uppbörd sförfarandet utan tvärtom en utvidgning av den redan
nu kostsamma administrationsapparaten, vilket måste betecknas som
en allvarlig olägenhet. Det vore icke heller utan vidare klart, att förslagets
genomförande skulle leda till någon större minskning av antalet skattskyldiga
med kvarstående skatt. De sakkunniga ville åstadkomma, att staten i
stället för en skattefordran finge en skatteskuld till de skattskyldiga. Det
rätta vore givetvis att sträva efter att göra preliminärskatten till slutlig skatt.
Om detta i nuvarande läge icke läte sig göra, kunde det svårligen försvaras,
att staten, när skattetrycket vore så högt som för närvarande, uttoge högre
skatter än de, som slutligen skulle utgå.

De sakkunniga hade i olika sammanhang framhållit, att de icke varit beredda
att i det nu avgivna betänkandet taga slutgiltig ställning till vissa
spörsmål samt att detta skulle ske först i ett senare betänkande. Enär ytterligare
förslag sålunda vore att motse, utgjorde detta ett mycket starkt
belägg för att de nu framlagda förslagen icke borde underställas riksdagens
prövning, förrän de sakkunniga slutfört sitt arbete med översyn av uppbördssystemet.
Om så skedde, vilket kammarrätten funne välbetänkt, bereddes
de sakkunniga härigenom möjlighet att kunna inhämta en grundligare
och mera omfattande erfarenhet om uppbördsförfarandets verkningar
i olika avseenden för den tid, varunder det varit i tillämpning.

Kooperativa förbundet har för uppskov med förslagets genomförande anfört
skäl liknande de av kammarrätten framförda.

Sveriges redareförening har avstyrkt, att de sakkunnigas
förslag genomföres. Föreningen har föreslagit, att en allsidig utredning
snarast möjligt igångsättes angående en reformering av vårt nuvarande
beskattningssystem i syfte att erhålla en förenkling av detta. Föreningen
har vidare anfört, att därest förslaget skulle genomföras det vore
orimligt, om arbetsgivarna icke skulle få vederlag för det ökade arbetet
och ekonomiska ansvaret. De större företagen hade redan fått anställa extra
arbetskraft till stora kostnader. Rederierna vore synnerligen hårt belastade.
Ersättning påyrkades i vart fall för de större rederierna.

Vad angår redovisningen av skatt, som av arbetsgivare
innehållits utan tillgång till arbetstagares debetsedel,

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

liar tillä in p n i n g av hål kortssystemet i huvudsak förordats
av tjuguåtta av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna, nämligen
statskontoret, riksräkenskapsverket, riksförsäkringsanstalten, generalpoststgrelsen,
statens organisalionsnämnd, tretton länssigrelser, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens
folk, Svenska sjöfolk sförbund et, Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen
Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfogdar samt Svenska
exekutions männens riksförbund.

Riksräkenskapsverket har uttalat, att det vid valet mellan hålkorts- och
skattemärkessystemet vore av en viss betydelse, vilken utvidgning av avdragsskyldigheten
som förutsattes. Med den begränsade avdragsskyldighet,
som riksräkenskapsverket föreslagit, syntes hålkortssystemets fördelar mera
träda i förgrunden. Åliggandena för arbetsgivarna finge anses något mer
komplicerade enligt sistnämnda system än enligt skattemärkessystemet,
men en mindre utvidgad avdragsskyldighet kunde antagas innebära bättre
genomsnittliga förutsättningar hos arbetsgivarna att fullgöra dylika åligganden.
Riksräkenskapsverket fäste därutöver icke obetydlig vikt vid att
hålkortssystemet enligt de framlagda beräkningarna vore avsevärt billigare
än skattemärkessystemet. Vid en avdragsskyldighet enligt de sakkunnigas
förslag talade goda skäl för skattemärkessystemet, särskilt om det i möjligaste
mån byggde på användning av skatteböcker.

Statens organisationsnämnd har yttrat:

Såsom framgår av betänkandet ha representanter för nämnden under
band beretts tillfälle att taga del av och yttra sig över vissa i betänkandet
behandlade spörsmål. Det gällde därvid i främsta rummet frågan om vilket
system som ur rent organisatorisk synpunkt vore att föredraga för redovisning
av skatt, som av arbetsgivare innehållits utan tillgång till arbetstagares
debetsedel. Dessa representanter ansågo »hålkortssystemet» vara att förorda.
Hålkortssystemet torde nämligen i jämförelse med skattemärkessystemet
enligt inom postverket verkställd kalkyl ställa sig mindre kostsamt för
statsverket och verka mindre arbetsbetungande för arbetsgivare, postverk
och uppbördsmyndigheter. Ifråga om hålkortssystemet svnas vidare de arbetstoppar,
som vid tillämpning av skattemärkessystemet torde bliva ofrånkomliga
hos uppbördsmyndigheterna, i huvudsak bliva eliminerade. Dessutom
torde vid tillämpning av hålkortssystemet något dispensförfarande
icke bliva erforderligt.

Även genom den ömsesidiga kontroll, som erhålles genom att både arbetsgivare
och arbetstagare ha att insända uppgifter, erbjuder hålkortssystemet
vissa fördelar. Vid skattemärkessystemet erhållas icke några möjligheter
att kontrollera att arbetstagarna verkligen insända skattekvittona för kreditering,
exempelvis i sådana fall då en arbetstagares marginalskatt överstiger
25 procent eller då han av något skäl kan ha intresse av att hans
taxerade inkomst icke överskrider visst belopp, även om han därigenom
får vidkännas något högre skatt på den icke deklarerade delen av inkomsten.
Likaså är det denna brist på kontroll över att skattemärkesförsedda kvitton
insändas, som skapar förutsättningar för manipulationer med begagnade
märken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Som ett ytterligare skäl mot skattemärkessystemet kan slutligen anföras,
att bestyret med inköp, klistring och intern redovisning av skattemärken
i synnerhet av större arbetsgivare förmodligen kommer att anses så betungande,
att antalet ansökningar om dispens kan beräknas bliva relativt stort.
Härför talar bl. a. den omständigheten att det på grund av opinionen frän
arbetsgivarna visade sig vara lämpligt att införa möjligheten för större
arbetsgivare att själva utfärda kvittenser på A-skattsedlar och därigenom
undvika det tidskrävande förfarandet med särskild kvittering av bank eller
postanstalt för varje skatteanvisning. Om dispens skulle komma att i avsevärd
utsträckning tillämpas, komme det för de sakkunnigas val avgörande
skälet, nämligen arbetstagarnas omedelbara kontroll över skattens erläggande,
att så minska i betydelse, att hålkortssystemet kan vara att föredraga.

Generalpoststijrelsen har anfört:

Hålkortssystemet ansluter sig till nu rådande redovisningssystem. I postverkets
ägo redan befintliga hålkortsmaskiner kunna sålunda utnyttjas
även vid redovisning av skatt, som innehållits utan tillgång till arbetstagarens
debetsedel. Skattemärkessystemet däremot förutsätter införande av
särskilda skattemärken i olika valörer — huru många framgår ej av betänkandet
—, vilka märken enligt förslaget skola tillverkas och försäljas genom
postverkets försorg. Postverket skulle härigenom erhålla ytterligare en
värdeteckensförvaltande uppgift, som — bortsett från kostnadsökningar
av olika slag — skulle komma att icke blott öka arbetsbelastningen i postkassorna
utan även innebära en avsevärd arbetsökning för redogörare,
kontrollpersonal m. fl.

Redan av nu nämnda anledningar synes hålkortssystemet avgjort vara
att föredraga framför skattemärkessystemet. Ytterligare en väsentlig fördel
med hålkortssystemet är, att detta kan tillämpas konsekvent i alla de fall,
då inbetalning av skatt sker utan debetsedel och skatteanvisning. Väljes däremot
skattemärkessystemet, förutsätta uppbördssakkunniga (sidan 93 i
betänkandet), att dispens från användande av skattemärken måste i vissa
fall medges större arbetsgivare. För vissa större företag, såsom försäkringsbolag
och pensionsinrättningar m. fl., torde nämligen arbetet med att anbringa
skattemärken å kvittona bli alltför betungande. I dessa fall skulle
arbetsgivare äga att meddela arbetstagaren kvitto utan skattemärke. 1 den
mån det blir känt, att vissa försäkringsföretag m. fl. kunna erhålla dispens
från användande av skattemärken, torde så småningom säkerligen även
andra arbetsgivare komma att göra framställning om liknande dispens.
Det synes ej uteslutet, att t. ex. postverket, telegrafverket och statens järnvägar
eller andra större statliga företag skulle kunna finna det önskvärt
att använda sig av undantagsmedgivandet. Det torde bli mycket svårt att
avgöra, var gränsen skall dragas. Det finns sålunda stor anledning att antaga,
alt dispensförfarandet komme att bliva relativt allmänt. Den omständigheten,
att skattemärkessystemet sålunda icke kan genomföras fullt enhetligt,
synes vara en mycket väsentlig nackdel. Enligt generalpoststyrelsens
uppfattning äro sådana bestämmelser avgjort att föredraga, som nödvändiggöra
så få undantag som möjligt. Härtill kommer även det förhållandet,
att det på grund av rörligheten på arbetsmarknaden i många fall torde bli
nästan omöjligt för arbetstagare att avgöra, huruvida skattekvittot skall
vara försett med skattemärke eller ej. Detta innebär et t osäkerhetsmoment,
som icke är önskvärt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i-l.

Det må i detta sammanhang framhållas, att generalpoststyrelsen redan
tidigare haft att ta ställning till ett ifrågasatt system med skattemärken. I
sitt underdåniga yttrande den 25 april 1941 över ett av särskilt tillkallad
utredningsman, dåvarande skattedirektören K. G. A. Sandström, utarbetat
betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning
av utskylder ansåg generalpoststyrelsen sig icke kunna tillstyrka
införandet av skattemärken, bl. a. med hänsyn till de avsevärda olägenheter,
som uppstå vid införandet i postverket av nya värdetecken av såväl till
antal som belopp betydande storlek. Vid uppbördsfrågans slutliga prövning
intogo statsmakterna samma ståndpunkt.

Med hänsyn till vad ovan anförts ävensom till det särskilda yttrande, som
fogats till de sakkunnigas betänkande och som generalpoststyrelsen till alla
delar biträder, får styrelsen bestämt avstyrka, att redovisningen av här
avsedd skatt skall äga rum enligt skattemärkessystemet.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har framhållit, att det för de flesta
arbetsgivare i all synnerhet inom jordbruket torde falla sig naturligare att
använda sig av hålkortssystemet, särskilt som avlöningsnotor numera i stor
utsträckning användes vid avlöningens utbetalande. Därjämte syntes arbetsgivaren,
om detta system valdes, kunna erhålla bevis om att löneavdrag
verkligen verkställts för en viss inkomsttagare.

I övriga här avsedda yttranden ha liknande synpunkter framförts.

Länsstyrelserna i Stockholms och Gävleborgs län, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges centrala restaurangaktiebolag
samt Norrlands stuvareförbund ha förordat tillämpning av
skattemärkessystemet. De två sistnämnda sammanslutningarna
ha därvid lörutsatt, att dispens från att använda skattemärken skall lämnas
de större företagen.

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Handelns arbetsgivareorganisation
samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
ha yttrat:

Beträffande löneavdrag, som verkställes å inkomst av bisysslor och tillfälligt
arbete eller då eljest debetsedel icke överlämnas till arbetsgivaren,
föreslå de sakkunniga, att redovisning av skatten skulle ske medelst skattekvitton
med skattemärken. De sakkunnigas expert i postala frågor har
emellertid reserverat sig och i särskilt yttrande uttalat sig för det s. k. hålkortssystemet.
Han framhåller, att skattemärkessystemet medför större
kostnader än hålkortssystemet. Det är möjligt, att detta är fallet för staten,
men sannolikt bli de totala kostnaderna mindre för arbetsgivarna, och det
är uppenbarligen detta som i detta sammanhang bör vara avgörande. Det
framhålles även, att den omständigheten, att skattemärken icke finnas tillgängliga
vid avlöningstillfället skulle medföra frestelse att underlåta skatteavdrag.
Frestelsen torde emellertid vara lika stor, om hålkortssystem användes.
Det framhålles även av reservanten, att skattemärkessystemet skulle
bli besvärligt för arbetsgivarna och särskilt för arbetsgivare, som ha att
redovisa ett större antal skatteavdrag. Dylika arbetsgivare skulle i stor ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

sträckning få befrias från skyldigheten att använda märken, och skattekvitton,
som utlämnas av vissa arbetsgivare, skulle sålunda komma att vara
försedda med märken, men kvitton från andra arbetsgivare däremot icke.
Förmodligen är denna invändning icke alltför tungt vägande. De arbetsgivare,
som söka och erhålla dispens, torde i regel tillhöra kategorin större
arbetsgivare med sådan redovisning, att riskerna för skattefusk bli relativt
små. Möjligen skulle man för de arbetsgivare, som erhålla dispens, kunna
tänka sig ett liknande förfarande som det, som nu användes i fråga om
frankotecken, där man på större kontor använder särskilda frankeringsmaskiner.
Det synes icke vara uteslutet att liknande maskiner kunde användas
även i detta sammanhang, vilket säkerligen i hög grad skulle minska
arbetsgivarnas redovisningsbekymmer. Organisationerna finna därför övervägande
skäl tala för de sakkunnigas förslag, att skatteredovisningen i här
berörda fall sker medelst skattekvitton med skattemärken.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag har anfört:

För egen del finner centralbolaget vartdera systemet från arbetsgivarsynpunkt
erbjuda vissa fördelar och vara behäftat med vissa nackdelar. Vilketdera
som skall anses överväga synes bero av det särskilda företagets storlek
och struktur samt frekvensen av arbetstagare med korttidsanställning, bisysslor
eller tillfälligt arbete. Såsom den av de sakkunniga tillkallade experten
i postala frågor i sitt särskilda yttrande anfört — och SARA-bolaget
i sitt yttrande särskilt understrukit — kunna från kontrollsynpunkt vissa
befogade erinringar framställas mot skattemärkessystemet. Dessa svagheter
i systemet torde emellertid stegras med företagets storlek, antalet arbetsplatser
(där avlöning verkställes) och antalet här ifrågakommande anställda.
Vid småföretag, där företagsledningen kan utöva en mera omedelbar
och direkt kontroll, liksom vid större företag med övervägande långtidsanställd
personal utan bisysslor eller tillfälliga arbeten vid företaget synes
däremot skattemärkessystemet erbjuda beaktansvärda fördelar. Det kan
därjämte icke förbises," att skattemärkessystemet, såsom innebärande en
förskottsavräkning å skatt från arbetsgivarnas sida gentemot uppbördsmyndigheterna,
ur allmänna fiskaliska synpunkter erbjuder bättre garantier
för en effektiv skatteuppbörd än hålkortssystemet.

Inom centralbolagets verksamhetsområden präglas de förhållanden, som
i första hand äro av betydelse för bedömandet av föreliggande fråga, av att
korttidsanställning förekommer i stor omfattning, att avlöning sker på ett
stort antal arbetsplatser (vid samtliga dotterbolag inalles ca 180) och att
ett betydande antal anställda av skilda anledningar icke erlägga slutlig
skatt. Förutsättningar för alt de med skattemärkessystemet förknippade
interna kontrollsvårigheterna med skärpa skola göra sig gällande äro alltså
för handen. Emellertid ha de sakkunniga här anvisat en utväg genom sitt
förslag, att vid tillämpning av skattemärkessystemet dispens från användande
av skattemärken skall kunna medgivas, bl. a. »för arbetsgivare, som
sysselsätta korttidsanställda i stor utsträckning». Med användning, efter
prövning från fall till fall, av dylikt dispensförfarande för de företags vidkommande,
vid vilka skattemärkessystemet eljest kunde befaras medföra
särskilda olägenheter, synes man kunna tillgodose såväl det allmännas
fiskaliska intresse som företagarnas intresse av en förenklad metod för den
efterföljande skatteredovisningen, samtidigt som den här förut berörda
risken för bedrägliga manipulationer med skattemärken vid de dispenserade
företagen försvinner och därmed generellt sett i hög grad försvagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Under förutsättning att dylik dispens kan påräknas för centralbolagets
dotterbolag liksom för övriga större företag inom branschen, vilka därav ha
behov, får centralbolaget för sin del förorda, att den uppbörd och redovisning
av skatt, varom här är fråga, anordnas enligt det s. k. skattemärkessystemet.
För de fall, där dispens icke kan ifrågakomma, synes emellertid
böra ytterligare övervägas, vilka åtgärder som lämpligen kunna vidtagas
till förhindrande av olovliga manipulationer med skattemärken. Härvid
torde särskilt böra beaktas betydelsen av att skattemärkenas makulering
sker på ett varaktigt och individualiserande sätt, exempelvis medelst stämpel
med företagets namn och makuleringsdatum, så anbragt att märket
icke kan avlägsnas från kvittot, utan att förfarandet röjes av makuleringsstämpeln
etc.

I fråga om inbetalning av skatt utan debetsedel ha kammarrätten,
överståthållaråmbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar,
Göteborgs och Bohus, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, Sveriges
redareförening, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt
T jänstemännens centralorganisation uttalat betänkligheter mot
såväl hål kortssystemets som skatte märkessystemets
tillämpning.

Sålunda har kammarrätten yttrat, att båda systemen byggde på en medverkan
av arbetstagarna, vilka inom viss tid hade att insända erhållna
skattekvitton till vederbörande myndighet. Det kunde emellertid ifrågasättas
om den förhoppning, som därvid ställts på arbetstagarnas medverkan,
komme att infrias. Kammarrätten vore i detta hänseende icke lika optimistisk
som förslagsställarna och ifrågasatte därför starkt, om överhuvud
någotdera systemet kunde komma i fråga. Spörsmålet om vilket redovisningssystem
som lämpligen borde användas hade otvivelaktigt sin största
betydelse för arbetsgivarna. Stor vikt borde därför tillmätas den mening,
som komme att omfattas från arbetsgivarehåll. Kammarrätten ansåge för
sin del, att båda systemen vore behäftade med åtskilliga olägenheter och
måste betecknas såsom verklighetsfrämmande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, om det vore behövligt att
införa ett nytt redovisningssystem vid sidan av det nuvarande. I stället för
förenkling, som borde eftersträvas, bleve det hela ännu mera invecklat och
besvärligt såväl för arbetsgivaren som för den skattskyldige. Den omständigheten
att enligt både hålkortssystemet och skattemärkessystemet erlagd
skatt krediterades den skattskyldige först efter det denne insänt skattekvittona,
vilket kunde komma att ske mycket sent eller i värsta fall inte
alls, torde förorsaka svårigheter vid bearbetning av restförteckningarna
och avsevärt öka antalet skattereklamationer. Om ett nytt redovisningssystem
verkligen vore oundvikligt, torde hålkortssystemet vara att föredraga
framför systemet med skattemärken. Även vid användande av hålkortssystemet
framstode dock förslaget i berörda del som otillfredsställande.
Varje anordning, som innebure att skattebetalaren efter att — genom skatte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

märken eller på annat sätt — ha fullgjort sin betalningsskyldighet kunde
komma att sakna ett mot staten gällande kvitto på erlagt belopp, måste
vara dömd att misslyckas.

Sveriges redareförening har uttalat, att föreningen i avsaknad av närmare
kännedom om huru stora skatteintäkter som årligen belöpte å inkomster
av korttidsanställning ifrågasatte, huruvida dessa intäkter kunde
belöpa sig till så stora belopp, att det verkligen lönade sig att sätta i gång
en så dyrbar apparat för denna skatteredovisning som föreslagits.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har anfört, att de skattskyldiga
för att få skatten krediterad måste avhända sig det enda bevis
de förfogade över för att styrka att skatt erlagts. Detta torde otvivelaktigt
komma att avhålla många från att begära dylik kreditering. Dessa olägenheter
förefölle så avsevärda, att föreningen ifrågasatte huruvida ett redovisningsförfarande,
som byggde på sådana principer, borde genomföras.
Tveksamheten vore dock allra störst beträffande skattemärkessystemet.

Tjänstemännens centralorganisation har framhållit, att varken hålkortseller
skattemärkessystemet ur arbetstagaresynpunkt syntes helt tillfredsställande.
Ett förfarande, enligt vilket skatten krediterades arbetstagaren
utan särskilda åtgärder från hans sida, hade givetvis varit önskvärt. Med
hänsyn till arbetstagarens medverkan vid tillämpningen av systemen vore
dessa i stort sett likvärdiga. Ur andra synpunkter syntes skattemärkessystemet
vara hålkortssystemet något överlägset.

Redovisning enligt hålkorts- eller skattemärkessystemet
har avstyrkts av länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus och Älvsborgs
län, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska
byggnadsindustriförbundet, Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund,
Södra Sveriges stuvareförbund, Föreningen skogsarbeten,
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska bankföreningen, Kooperativa förbundet
samt Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att länsstyrelsen icke kunde tillstyrka
förslag, som väsentligen byggde på den skattskyldiges medverkan
för kreditering av skatten, enär ett mycket stort antal skattskyldiga saknade
vilja eller förmåga att lämna sådan medverkan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har yttrat:

Varken hålkortssystemet eller skattemärkessystemet kunna förordas. Mot
användandet av det sistnämnda har förste revisorn Einar Lindvall anfört
skäl, som länsstyrelsen finner beaktansvärda. Därtill kan läggas, att man
nog måste befara, att arbetstagarna i rätt stor utsträckning underlåta att
begära kreditering i tid utan komma med anspråk härå först sedan de
emottagit debetsedel å slutlig skatt. Åtskilligt inerarbete kommer att förorsakas
därav.

Med den erfarenhet länsstyrelsen har av inbetalningarna å centrala skatte3
— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 244.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

kontot och länsstyrelsernas samt de lokala skattemyndigheternas särskilda
skattepostgirokonton vågar länsstyrelsen påstå, att betydande identifieringssvårigheter
komma att uppstå vid användning av hålkortssystemet och
att detta även på annat sätt kommer att medföra mycket arbete för därav
berörda myndigheter (postverket, länsstyrelserna och vissa lokala skattemyndigheter).
Felaktiga mantalsskrivningsadresser å kvittona och felaktiga
debetsedelsnummer kunna befaras förekomma i rätt stor utsträckning,
likaså klumpsummor vid inbetalning av flera skattebelopp med angivande
av blott ett häfte- och kvittonummer. Felaktiga kvittonummer å postgirokupongerna
torde ej heller bli ovanliga. Skattekort och skattekvitton kunna
befaras i rätt stor utsträckning slarvas bort av de skattskyldiga. Vidare
torde man även få räkna med att arbetstagarna ofta inlämna kvittona å
posten betydligt senare än som bör ske. Slutligen föreligger en betydande
risk för att vid den utvidgning av avdragsskyldigheten, som skulle bli en
följd av förslaget om löneavdrag å korttidsanställningar, de avdragna beloppen
ej inlevereras till posten.

Svenska arbetsgivareföreningen har anfört, att föreningen förutsatte, att
om skattemärkessystemet komme att tillämpas arbetstagarens kontroll gentemot
arbetsgivaren torde komma att vara tillräcklig och att därför en direkt
kontroll från myndigheternas sida gentemot arbetsgivaren skulle vara överflödig.
Arbetsgivaren skulle därigenom icke behöva bokföringsmässigt avskilja
innehållna skatter utan kunde betrakta skattemärkena som kassabehållning
och bokföra såväl kontantbetalningen som skatteavdraget som
direkt löneutgift. Under nämnda förutsättning vore föreningen närmast
benägen att förklara, att skattemärkessystemet skulle medföra mindre besvärligheter
för arbetsgivarna än hålkortssystemet. Kunde statsverket icke
godtaga en kontroll efter enkla linjer, torde dock hålkortssystemet vara att
föredraga. Föreningen ansåge sig icke kunna bestämt förorda något av de
föreslagna systemen och rekommenderade noggranna undersökningar av
andra eventuellt mer praktiska vägar.

Svenska byggnadsindustriförbundet samt Svenska väg- och vattenbyggarnas
arbetsgivareförbund ha framhållit, att varken hålkorts- eller skattemärkessystemet
vore lämpligt för byggnads- och anläggningsindustrierna,
allra minst det sistnämnda.

Södra Sveriges stuvar eförbund har yttrat, att korttidsanställningarna inom
det fack, förbundet företrädde, vore synnerligen vanliga och omfattade ofta
icke ens en dag. Under sådana förhållanden skulle det bliva mycket betungande
att utfärda relativt detaljerade kvitton för varje dylik arbetare.
Det skulle komma att röra sig om tusentals sådana kvitton för en enda
vecka. Därför kunde ifrågasättas, om icke ett mera summariskt förfarande
beträffande skatteredovisningar för här ifrågavarande korttidsanställningar
skulle kunna genomföras.

Sveriges industriförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund och
Svenska bankföreningen ha uttalat, att både hålkorts- och skattemärkessystemet
vore i hög grad otillfredsställande. Trots att skattebeloppen blivit

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

innehållna av arbetsgivaren och av denne vederbörligen inlevererade, krediterades
de likväl icke enligt någotdera systemet löntagaren med mindre
än att denne, sedan han försett de mottagna skattekvittona med uppgift om
debetsedelsnummer, inlämnade dem på postantalt och samtidigt uppvisade
skattekortet. Ett sådant system innebure ett höggradigt åsidosättande av
individens berättigade krav på rättssäkerhet i sitt mellanhavande med statliga
myndigheter. En förutsättning för genomförande av den förordade utvidgningen
av avdragsrätten borde därför vara, att sådana anordningar
träffades, varigenom influtna skattebelopp krediterades den skattskyldige
utan att denne behövde vidtaga särskilda åtgärder i detta syfte. Beträffande
frågan huruvida hålkortssystemet eller skattemärkessystemet borde tillerkännas
företräde, syntes de upplysningar, som lämnats i det vid betänkandet
fogade särskilda yttrandet, otvetydigt giva vid handen, att sistnämnda
system skulle leda till än sämre resultat än hålkortssystemet,
därest avdragsskyldigheten skulle utsträckas i den av de sakkunniga föreslagna
omfattningen. Även vid en utvidgning av avdragsskyldigheten i överensstämmelse
med vad förbunden och föreningen förordade syntes övervägande
skäl tala för hålkortssystemet.

Föreningen skogsarbeten har anfört, att det syntes föreningen angeläget,
att man prövade sig fram till sådana anordningar i fråga om uppbörd av
skatt, som dels vore mindre arbetskrävande än hålkorts- och skattemärkessystemen,
dels medgåve kreditering av inbetald skatt utan att den skattskyldige
behövde vidtaga några särskilda åtgärder. Det föreslagna skattekortet
vore en välbetänkt anordning, som sannolikt skulle kunna utnyttjas
i sådant syfte.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter har framhållit,
att behovet av den skattskyldiges medverkan för skattens kreditering vore
en synnerligen stor svaghet. Denna medverkan komme sannolikt ofta att
underlåtas och det torde därför vara mycket tvivelaktigt om systemet i
praktiken kunde komma att fungera någorlunda tillfredsställande. Med
största sannolikhet komme även arbetsgivarna att få mycket besvär med
att göra undersökningar och besvara skrivelser i sådana fall, då skattekvitton
förkommit eller fel uppstått i det komplicerade redovisnings- och
krediteringsförfarandet. För den skattskyldige måste det vidare framstå
som mycket främmande, att han gentemot myndigheterna skulle behöva
vidtaga särskilda efterhandsåtgärder för att få sig gottskriven redan inbetald
skatt. Föreningen vore därför av den uppfattningen, att ett dylikt
system om möjligt icke borde införas. I stället borde det ordnas så, att inbetalda
skattebelopp såsom nu automatiskt tillgodoräknades den skattskyldige.

Liknande synpunkter ha anförts av Kooperativa förbundet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, Svenska
byggnadsindustriförbundet, Svenska våg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund,
Kooperativa förbundet samt Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete
ha ifrågasatt annat förfarande för inbetalning av
skatt än tillämpning av hålkorts- eller skattemärkessystemet.

Överståthållarämbetet har yttrat, att med de av ämbetet ifrågasatta begränsningarna
av avdragsskyldighetens omfattning ökade möjligheter törelåge
att utfinna ett smidigare och mindre betungande redovisningssystem
än vad de sakkunniga föreslagit. Ämbetet åsyftade härmed främst, att
någon medverkan från arbetstagarnas sida i allmänhet icke borde erfordras
utan att impulsen till krediteringen i stället skulle liksom hittills komma
från arbetsgivarna. Att de skattskyldiga kunde äga ett starkt intresse av
att bevaka att arbetsgivarna inlevererade innehållna belopp kunde givetvis
icke bestridas. Överståthållarämbetet ville emellertid hålla före att de större
arbetsgivarnas medverkan i allmänhet icke skulle giva anledning till erinringar.
Ämbetet har vidare anfört:

Beträffande det föreslagna redovisningssystemet vill överståthållarämbetet
ifrågasätta, huruvida exempelvis icke de skattskyldiga samtidigt med
debetsedlarna å preliminär A-skatt kunde erhålla — förutom såsom nu
särskilda tabeller — skattekort, försedda med särskilda kartor eller häften
med extra skatteanvisningar att av arbetsgivaren ifyllas vid inbetalning av
skatt för arbetstagare med inkomst av korttidsanställning, bisysslor och tillfälligt
arbete. Därest arbetstagare icke tillhandahölle arbetsgivaren någon
skatteanvisning, kunde ett system med kvitton i enlighet med vad nedan
sägs komma till användning. En annan tänkbar utväg synes vara, att arbetsgivarna
åläggas att vid korttidsanställningar, bisysslor och tillfälligt
arbete alltid utfärda kvitto å avdragen skatt på sätt föreslagits i fråga om
hålkortssystemet, dock med den skillnaden att arbetsgivaren skulle å kvittot
angiva den skattskyldiges debetsedelsnummer i enlighet med det för
denne utfärdade skattekortet. Redovisning av dessa medel kunde ske på
liknande sätt som föreslagits vid hålkortssystemet. Emellertid skulle arbetsgivaren
därvid uppgiva debetsedelsnumret. Med hänsyn till att inbetalning
av skattemedel, då skattekort ej företes, enligt ämbetets mening bör
ske till centrala skattekontot kan ifrågasättas om icke lämpligen all inbetalning
av skatt för korttidsanställda in. fl. borde ske till nämnda konto.
Då debetsedelsnummer angivits, skulle inbetalningen av posten registreras
å hålkort och efter uppbördsårets utgång samtidigt med alla andra liknande
inbetalningar krediteras arbetstagaren utan särskild åtgärd från hans sida.
Hans medverkan vid detta system skulle sålunda inskränkas till att han
finge förete sitt skattekort för arbetsgivaren. Företeddes ej skattekortet,
skulle arbetsgivaren vid inbetalning till centrala skattekontot ha att uppgiva,
förutom eget namn och adress, den skattskyldiges namn, såvitt möjligt
mantalsskrivningsadress och födelsedatum, samt att beloppet avsåge
preliminärskatt för den och den tiden. Någon undersökning för beloppets
rätta gottskrivande skulle ej ske, utan beloppet skulle exempelvis överföras
till skattereklamationskontot för att där kvarstå och först på skattskyldigs

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

begäran tillgodoföras honom. Dylik begäran torde icke böra tillåtas senare

än inom fem år efter inkomståret.

Länsstyrelsen i Uppsala lön har förordat ett skattemärkessystem, som
icke bygger på den skattskyldiges medverkan för skattens kreditering. Länsstyrelsen
har härom anfört:

Redovisningen skall tillgå på så sätt, att arbetsgivaren vid utbetalningen
av avlöningen utskriver skattekvitto i tre exemplar medelst blåkopia, varav
det första lämnas till arbetstagaren, det andra åsättes skattemärken, motsvarande
löneavdragets belopp, varefter det av arbetsgivaren insändes till
vederbörande länsstyrelse eller kronokamrerare, medan det tredje exemplaret
kvarsitter i skatteboken. Dessa skatteböcker skola tillhandahållas
genom statsverkets försorg och finnas tillgängliga hos länsstyrelser, lokala
skattemyndigheter samt eventuellt även hos vissa kommunala myndigheter
och förtroendemän. De skola vara numrerade på samma sätt som indrivningskvitton
med nummer å häfte och varje blad samt av arbetsgivaren vid
avhämtandet utkvitteras å särskilda förteckningar, vilka vid årets slut insändas
till de lokala skattemyndigheterna för att hos dem förvaras att användas
vid reklamationer.

Vid ifyllandet av skattekvittona skall arbetstagaren uppvisa sitt skattekort.
Arbetsgivaren överför därifrån samtliga uppgifter, som erfordras för
att beloppet skall kunna gottskrivas rätt skattskyldig.

Med detta system vinnes, att arbetstagaren icke behöver svara för att
skattebeloppet gottskrives honom samt att arbetsgivaren, i den händelse
skattekvittot med skattemärkena icke skulle insändas, lätt kan återfinnas
med ledning av numret å arbetstagarens exemplar av skattekvittot.

Länsstyrelsen i Kalmar län har uttalat, att en enklare och för statsverket
billigare ehuru måhända icke fullt så effektiv lösning av föreliggande redovisningsproblem
vore, att skatten inlevererades till ett centralt skattekonto.
Då vederbörande arbetsgivare icke torde komma att ha tillgång till arbetstagarens
preliminärdebetsedel — i varje fall icke då det gällde bisysslor —•
kunde den skattskyldige uppvisa sitt skattekort för arbetsgivaren för anteckning
av namn, mantalsskrivningsadress och debetsedelsnummer. Arbetsgivare,
som verkställt löneavdrag utan att debetsedel överlämnats, skulle
vara skyldig att utfärda och till arbetstagaren överlämna kvitto å det innehållna
skattebeloppet. Dessa kvitton borde förvaras av arbetstagaren och
av honom användas för kontroll av att han å debetsedeln å slutlig skatt
gottskrivits preliminär skatt med rätt belopp. Genom det föreslagna förfaringssättet
komme de inlevererade löneavdragens kreditering att ske fullständigt
oberoende av varje medverkan från den skattskyldiges sida.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har yttrat, att om avdragsskyldigheten
begränsades på sätt länsstyrelsen föreslagit inbetalningen av skatt
skulle kunna ske på samma sätt som för närvarande. Genom att arbetstagaren
hade det föreslagna skattekortet att uppvisa för arbetsgivaren torde
risken för felkreditering icke behöva bliva större än vid hålkorts- eller
skattemärkessystemet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Liknande synpunkter ha anförts av Kooperativa förbundet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ifrågasatt, huruvida icke skatteinbetalningarna
utan debetsedel skulle kunna nedbringas till ett så litet antal, att
dessa kunde redovisas såsom hittills till vederbörande länsstyrelses (kronokamrerares)
särskilda skattepostgirokonto. I detta syfte syntes skatt, som
innehållits vid utbetalning av ersättning för bisyssla eller tillfälligt arbete,
kunna inbetalas medelst skatteanvisningar å duplettdebetsedlar, som av den
skattskyldige skulle rekvireras från lokal skattemyndighet och överlämnas
till vederbörande arbetsgivare. De till duplettdebetsedlarna hörande skatteanvisningarna
borde förses med någon lämplig beteckning för att inbetalningarna
skulle kunna upptagas särskilt i postens redovisningar analogt med
kupongernas nuvarande redovisning. På så sätt bleve det möjligt att i postens
redovisning utläsa, om ett inbetalt löneavdrag härrörde från huvudsyssla
eller bisyssla. I stället för genom rekvisition av duplettdebetsedlar
skulle erforderliga skatteanvisningar kunna erhållas genom att skattekortet
insändes till den lokala skattemyndigheten, som t. ex. medelst gummering
försedde kortet med ett antal anvisningar. Skattekortet kunde även från
början vara försett med ett antal skatteanvisningar eller också kunde postanstalterna
tillhandahålla onumrerade lösa skatteanvisningar för avhämtning.
Genom det sålunda skisserade förslaget vunnes, att endast ett litet
antal poster, där debetsedelsnummer saknades, komme att inflyta till länsstyrelsens
(kronokamrerarens) postgirokonto, vilket i allt fall borde finnas
kvar. Arbetet med identifiering av sådana kuponger ansåge sig länsstyrelsen
kunna bemästra. Vidare framstode länsstyrelsens förslag såsom det enklaste
och minst arbetstyngda för såväl arbetsgivare som arbetstagare. Dessutom
avveke det i ringa utsträckning från nuvarande redovisningsförfarande.

Ett liknande redovisningssystem har förordats av länsstyrelsen i Västernorrlands
län.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ifrågasatt, huruvida icke genom den
föreslagna möjligheten att anskaffa duplettdebetsedlar en tillfredsställande
kontroll på att genom löneavdrag innehållen skatt redovisades till statsverket
skulle kunna åstadkommas inom ramen för det nuvarande uppbördssystemet.
Länsstyrrelsen har härom anfört:

Bristerna i nuvarande system i denna del ha huvudsakligen berott på
att arbetsgivarna icke kunnat kontrolleras, förrän de avhänt sig debetsedlarna,
vilket i regel skett först vid uppbördsårets utgång. Om postens kvitto
i stället för å debetsedeln anbringades å en särskild kontrollkupong, som
inom uppbördsmånaden skulle av arbetsgivaren tillställas den skattskyldige,
hade han själv möjlighet att i nära anslutning till verkställda löneavdrag
kontrollera, att skatten verkligen inlevererades till statsverket
och i annat fall anmäla förhållandet till den lokala skattemyndigheten.
Nuvarande bestämmelser om rätt för arbetsgivare med minst 25 arbetare att
inbetala skatt direkt till vederbörande skatteavdelning synes utan större

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

olägenhet kunna utsträckas till arbetsgivare med ett mindre antal arbetare,
förslagsvis 10 stycken. För dylika arbetsgivare skulle skatteavdelningen
kunna utfärda kvitton i dubbla exemplar, ett för arbetsgivaren såsom
verifikation till lians räkenskaper och ett för arbetstagaren. Övriga arbetsgivare
skulle å debetsedeln uppmanas att verkställa anteckningar om verkställda
inbetalningar och postens redovisningsnummer. Arbetsgivare, som
inbetala löneavdrag på annat sätt än direkt till skatteavdelningen, borde
dessutom åläggas verkställa anteckning om sitt namn och sin adress å baksidan
av slcatteanvisningen, vilket torde vara nödvändigt, då flera mindre
poster å samma belopp kunna hava avdragits för inbetalning å skattskyldigs
konto under viss uppbördstermin. Genom det här angivna förfaringssättet
synes även gällande bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare
att verkställa anmälningar till anställningsregistret utan större olägenhet
kunna upphävas, då motsvarande uppgifter automatiskt komma att samlas
hos skatteavdelningen, varifrån aktuella uppgifter genom förmedling av
länsstyrelsens uppbördsavdelning skulle kunna infordras.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att arbetsgivare borde åläggas
att samtidigt som avdrag för skatt gjordes inbetala skatten till länsstyrelsens
(kronokamrerarens) särskilda skattekonto. Härför skulle användas
inbetalningskort med två talonger, varå arbetsgivaren skulle anteckna
arbetstagarens namn, debetsedelsnummer, skattebeloppet m. m.; arbetsgivaren
skulle tillställa arbetstagaren den ena talongen med därå tecknat
bevis om inbetalningen. Detta bevis skulle kunna inskränkas till en
poststämpel med vederbörande posttjänstemans signatur. Krediteringen
skulle då ske utan arbetstagarens medverkan.

Svenska byggnadsindustriförbundet samt Svenska väg- och vattenbyggarnas
arbetsgivareförbund ha förordat, att ett nytt centralt konto inrättas
för inbetalning av ifrågavarande skattemedel.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha uttalat:

Anledningen till att arbetstagaren enligt förslaget i allmänhet ålägges
att själv ombesörja anmälan till postverket om kreditering av källskatteavdraget
är ju, att arbetsgivaren i fråga om bisysslor i regel saknar kännedom
om det från år till år varierande debetsedelsnumret. Om arbetsgivaren
ägde kännedom om detta nummer och man därjämte ansåge sig kunna gentemot
arbetsgivaren avstå från den kontrollmöjlighet, som följer av arbetstagarens
nyssnämnda anmälan, skulle skattekvittot i stället kunna insändas
av arbetsgivaren till uppbördsmyndigheten. Med hänsyn härtill föreslås
dispensrätt för Kungl. Maj :t, vilken bl. a. skulle kunna utnyttjas av försäkringsanstalter
för livräntetagare.

De sakkunniga påpeka emellertid icke, att arbetsgivare (försäkringsanstalt),
som erhållit sådan dispens, måste varje år införskaffa uppgift från
arbetstagaren (livräntetagaren) om debetsedelsnumret. Detta kräver en
avsevärd arbetsmängd och innebär stora felmöjligheter, vilka förstoras genom
att man icke av debetsedelsnumret kan se vilket år detta avser.

Båda de alternativa arbetskrävande procedurerna — nämligen antingen
arbetstagarnas anmälan till postverket eller arbetsgivarens årliga korrespondens
med arbetstagarna om debetsedelsnumret — skulle till största
delen bortfalla, om postverket kunde bokföra alla källskatteposter under

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

ett för varje skattskyldig under hela livstiden gällande nummer. Sedan
1947 existerar ett sådant nummer, folkbokföringsnumret. I folkbokföringssakkunnigas
uppdrag ingår att utreda användningen av detta nummer inom
olika områden av förvaltningen, bl. a. värnpliktsredovisningen, samt ikraftträdandet
av de t. v. suspenderade bestämmelserna om medborgarkort. Beslut
om folkbokföringsnumrets användning i värnpliktsredovisningen har
sedermera fattats. Om uppbördskorten registreras efter folkbokföringsnummer
skulle det av de sakkunniga föreslagna dispensförfarandet kunna bli
huvudregel. Arbetsgivaren hade då endast att en gång för varje arbetstagare
taga reda på folkbokföringsnumret, för vilket arbetstagaren ändock i olika
sammanhang har användning och som genom sin konstruktion är relativt
lätt att komma ihåg. Om medborgarkort införas, blir arbetstagaren van vid
detta nummer på ett helt annat sätt än han genom de föreslagna, varje år
förnyade skattekorten skulle bli med sitt årligen växlande debetsedelsnummer.
Åtgärd från arbetstagarens sida skulle endast behöva vidtagas i de
relativt sällsynta fall, då kreditering icke verkställts (t. ex. på grund av
försummelse från arbetsgivarens sida), något som skattebetalaren kan
upptäcka då han debiteras för kvarstående skatt, vilket synes innebära en
tillräcklig kontroll av redovisningen. Dublettredovisning, dublettstansning
och avstämning hos postverket skulle helt bortfalla.

Även om uppbördskorten icke ännu kunna registreras efter folkbokföringsnummer
synes det här beskrivna förfaringssättet kunna tillämpas
under förutsättning, att ett centralt register för »översättning» av folkbokföringsnummer
till debetsedelsnummer upplägges. Ett sådant register kan
tryckas varje år samtidigt med debetsedlarna, vilkas matriser innehålla
folkbokföringsnumret. Merarbetet med översättningen torde icke väga
tyngre än den av de sakkunniga föreslagna hålkortsavstämningen hos postverket.

Departementschefen.

De av de sakkunniga verkställda undersökningarna utvisa, att kvarstående
skatt i betydande utsträckning påförts de skattskyldiga på grund
av 1949 års taxering. Störst har den kvarstående skatten varit beträffande
jordbrukare och rörelseidkare, men även för löntagarna har nämnda skatt
uppgått till betydande belopp. Den kvarstående skatten på grund av 1949
års taxering har emellertid något nedgått i förhållande till den kvarstående
skatten enligt 1948 års taxering.

De sakkunniga ha påvisat de olika omständigheter, som i huvudsak förorsakat
att kvarstående skatt uppkommit. I anslutning härtill torde jag
få erinra om att Kungl. Maj :t förut denna dag beslutat avlåta proposition
till riksdagen med förslag om viss höjning av de kommunala ortsavdragen.
Därest en sådan höjning genomföres, kommer detta att medverka till att
bättre överensstämmelse ernås mellan den preliminära och den slutliga
skatten. Vidare torde jag få erinra om att Kungl. Maj :t på min föredragning
den 17 mars innevarande år uppdragit åt 1949 års skatteutredning att verkställa
fortsatt utredning av frågan om äkta makars beskattning. Vid utredningen
skall bl. a. beaktas angelägenheten av att, vilken lösning av denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

fråga som än kommer att förordas, de föreslagna skattereglerna låta sig väl
förena med uppbördssystemets avdragsregler. Sistnämnda dag har Kungl.
Maj :t därjämte bemyndigat mig att tillkalla tre sakkunniga med uppdrag
att inom finansdepartementet biträda med en teknisk revision av kommunalskattelagen
m. m. Till protokollet över finansärenden för nämnda dag
uttalade jag, att det mål, som åsyftades med ifrågavarande revision, torde
kunna angivas såsom en anpassning av beskattningsreglerna till uppbördssystemet.
Jag förutskickade även, att det vore min avsikt att sedermera —
när resultaten av utredningen förelåge och det sålunda blivit klarlagt i vad
mån arbetsuppgifter av enklare beskaffenhet kunde avlastas från taxeringsmyndigheterna
— upptaga frågan om en översyn av taxeringsorganisationen
i syfte att mera effektivt inrikta denna på kvalificerat taxeringsarbete med
därav följande bättre taxeringsresultat.

Av vad sålunda anförts framgår att under den närmaste tiden utredningar
komma att verkställas rörande möjligheten att nå fram till enklare skatteregler
för att därigenom åstadkomma bättre överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt. Redan innan resultatet av nyssnämnda utredningar
föreligger bör emellertid prövas i vad mån partiella förbättringar av uppbördsförfarandet
kunna genomföras.

Även om flertalet av de myndigheter och sammanslutningar, som hörts
över 1949 års uppbördssakkunnigas förslag, förordat en utbyggnad av uppbördssystemet,
ha de likväl ansett att skyldigheten att göra löneavdrag för
skatt icke bör utsträckas så långt som de sakkunniga föreslagit. Några myndigheter
och sammanslutningar ha ansett att med genomförandet av den
föreslagna utbyggnaden borde anstå till dess ytterligare erfarenheter vunnits
av verkningarna av uppbördssystemet i dess nuvarande form. I andra
yttranden åter har framhållits, att resultatet av de sakkunnigas fortsatta
utredning borde avvaktas innan mera väsentliga ändringar i uppbördsförfarandet
vidtoges.

I fråga om sättet för redovisningen av preliminär skatt i de fall, då debetsedel
icke företetts, har visserligen i flertalet yttranden förordats, att hålkortssystemet
skall tillämpas. Ett antal myndigheter och sammanslutningar
har emellertid uttalat betänkligheter mot hålkortssystemet eller avvisat
användningen såväl av hålkortssystemet som av skattemärkessystemet.
Härvid har kritik särskilt riktats mot förslaget, att den innehållna preliminärskatten
skall tillgodoräknas de skattskyldiga endast om de insända de
erhållna skattekvittona till uppbördsmyndigheten. I några av dessa yttranden
ha framförts olika förslag om att preliminärskatten liksom för närvarande
automatiskt skall tillgodoföras de skattskyldiga.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit vid remissbehandlingen av de
sakkunnigas förslag är jag icke beredd att nu taga definitiv ställning till
frågan om en utsträckning av avdragsskyldigheten utan vill förorda att
denna fråga hänskjutes till de sakkunniga för ytterligare utredning. Under

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

den fortsatta utredningen böra de sakkunniga ånyo pröva, huruvida det är
möjligt att finna eu sådan lösning av frågan om redovisning av preliminärskatt,
som innehållits utan att debetsedel företetts, att skatten kan automatiskt,
d. v. s. utan den skattskyldiges medverkan, tillgodoföras honom. Visar
det sig att en tillfredsställande lösning efter denna linje icke kan ernås, böra
de sakkunniga undersöka huruvida några förbättringar kunna ske av hålkortssystemet
för att så långt sig göra låter tillgodose i yttrandena framförda
önskemål.

Däremot anser jag, att vissa andra delar av de sakkunnigas förslag, vilka
äro ägnade att medföra en bättre överensstämmelse mellan preliminär och
slutlig skatt, redan nu böra föreläggas riksdagen. Jag syftar härvid på förslaget
om viss omarbetning av skattetabellerna och om uttagande av ränta
å kvarstående skatt. I sammanhang härmed bör även upptagas förslaget om
procentuellt avdrag å utbetald lön i fall, då arbetstagare icke överlämnat
debetsedel å slutlig skatt till arbetsgivaren eller styrkt, att han icke har att
erlägga kvarstående skatt. Därest förslaget i sistnämnda del genomföres,
torde nämligen en icke oväsentlig arbetslättnad uppkomma för arbetsgivare
och myndigheter.

Betydande fördelar ur uppbörds- och taxeringssynpunkt skulle vinnas
om preliminärskatten framdeles kunde göras definitiv för vissa löntagare.
Härvid borde givetvis genom jämkning av preliminärskatten och möjlighet
att i särskilda fall åsätta taxering sörjas för att en rättvis beskattning
komme till stånd. Huruvida det är möjligt att göra preliminärskatten definitiv
är emellertid en fråga, till vilken ställning kan tagas först sedan det
nya uppbördssystemet tillämpats så länge att tillräcklig erfarenhet vunnits
rörande dess verkningar och sedan de förenämnda utredningarna rörande
beskattningen slutförts så att med ledning därav kan bedömas, hur långt
det är möjligt att gå i fråga om förenklingar av skattereglerna utan att rättvisesynpunkterna
otillbörligt eftersättas.

III. Skattetabellerna.

I 4 § uppbördsförordningen stadgas, att preliminär A-skatt skall, då inkomst
av tjänst avser bestämd tidsperiod och uppbäres vid regelbundet
återkommande tillfällen, utgå med belopp som angivas i skattetabeller.
Kungl. Maj :t fastställer för varje inkomstår sådana tabeller.

Tabellerna skola grundas på följande förutsättningar, nämligen att inkomsten
samt civilstånd och barnantal äro oförändrade under inkomståret,
att den skattskyldige icke kommer att taxeras för annan inkomst än som
i tabellen angives och ej heller för förmögenhet, att vid taxering för inkomsten
icke andra avdrag medgivas den skattskyldige än dels ortsavdrag dels
ytterligare ett belopp av tvåhundra kronor, dels ock, såvitt angår taxeringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

till statlig inkomstskatt, för kommunala utskylder med belopp, motsvarande
för skattekrona och skatteöre det belopp, som enligt vad nedan sägs legat
till grund vid uträknandet av de i vederbörlig tabell angivna utskylderna.

För envar av de i kommunalskattelagen angivna fem ortsgrupperna skola
upprättas särskilda tabeller, angivande den preliminära skatten under förutsättning
att statlig inkomstskatt beräknas med tillämpning av det procenttal
av grundbeloppet, som bestämts för inkomståret, samt att det sammanlagda
beloppet av kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel
beräknas för skattekrona och skatteöre till vissa i hela krontal bestämda
belopp, vilka av Kungl. Maj:t fastställas för varje inkomstår.

De skattetabeller, som gälla för inkomståret 1950, angiva preliminär skatt
för olika inkomstbelopp, beräknade för vecka, tio dagar, halvmånad (två
veckor) och månad. I särskilda kolumner upptagas skattebelopp för följande
grupper av skattskyldiga, nämligen

1) inkomsttagare, som är ogift, utan barn;

2) gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare, utan barn;

3) gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare, med ett barn;

4—10) gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare, med två,

tre etc. till och med åtta barn, därvid i tabellen för inkomsttagare med åtta
barn upptagen preliminär skatt skall avse även inkomsttagare, som här avses,
med flera än åtta barn;

11) gift, med maken sammanlevande kvinna, som har egen inkomst och
vilkens make jämväl uppbär inkomst;

12) inkomsttagare, som är ogift, med ett barn;

13—19) inkomsttagare, som är ogift, med två, tre etc. till och med åtta
barn, därvid i tabellen för inkomsttagare med åtta barn upptagen preliminär
skatt skall avse även inkomsttagare, som här avses, med flera än
åtta barn.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha framhållit, att skattebeloppen — i hela krontal — i
skattetabellerna angåves för vissa inkomstlägen med en undre och en övre
gräns. Då skattebeloppen hänförde sig till medelinkomsten inom dessa intervaller,
bleve skatteuttaget något för högt, om inkomsten understege
nämnda medelinkomst, men något för lågt i motsatt fall. Om i skattebeloppet
inginge öretal, jämkades beloppet nedåt till närmast lägre hela antal
kronor. Det förenämnda 200-kronorsavdraget torde i viss utsträckning i
orter med längre avstånd mellan bostäder och arbetsplatser och i högre inkomstlägen
ha motsvarat eller understigit vid taxering medgivna avdrag
för inkomstens förvärvande, för folkpensionsavgift och för försäkringsavgifter.
För den stora mängden arbetstagare hade verkställda undersökningar
givit vid handen, att avdraget vore för stort vid jämförelse med
de avdrag, som kunde komma i fråga vid taxeringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

För att ernå ett högre uttag av preliminär skatt och sålunda minska den
kvarstående skatten ha de sakkunniga föreslagit, att skattebeloppen för
de olika inkomslintervallerna skola angivas efter den skatt, som utgår för
inkomst vid intervallernas övre gräns, att skattebeloppen i tabellerna i regel
skola avrundas uppåt samt att 200-kronorsavdraget skall uteslutas.

De sakkunniga ha vidare uttalat, att de skattebelopp, som vore upptagna
i den för gift kvinna med egen inkomst avsedda kolumnen 11 i skattetabellerna,
uträknats med beaktande av det särskilda, förvärvsarbetande gift
kvinna medgivna avdraget. Däremot hade varken för henne eller för mannen
hänsyn kunnat tagas till den ytterligare skatt, som skulle utgå på
grund av progressionen vid sambeskattningen. Härtill komme, att mannen
vid den preliminära beskattningen tillgodoräknats makarnas hela ortsavdrag;
på grund härav bleve den preliminära skatten ännu lägre för honom.

Frågan om en effektivare uppbörd av preliminär skatt för äkta makar
med inkomst av tjänst ägde samband med de spörsmål, som sambeskattningssakkunniga
och ortsavdragskommittén behandlat i sina nyligen avlämnade
betänkanden. Uppbördssakkunniga hade därför icke i nu förevarande
sammanhang kunnat framlägga något slutligt förslag till lösning av
denna fråga. För att tills vidare undanröja de mest påtagliga bristerna beträffande
äkta makars preliminära beskattning borde dock vissa åtgärder
vidtagas. Härvid kunde tänkas antingen att skattebeloppen i skattetabellernas
kolumn 11 omarbetades med hänsynstagande till en viss beräknad medelinkomst
hos mannen, förslagsvis 6 000 kronor för år, eller att en återgång
skedde till tidigare förhållande, då för gift kvinna med egen inkomst
tillämpades samma kolumn som för ogift inkomsttagare utan barn. Båda
förslagen gåve ett bättre skatteuttag för hustrun än en tillämpning av nuvarande
kolumn 11. Det först nämnda alternativet torde giva det bästa resultatet
och de sakkunniga förordade därför detta.

Därest man ville ernå ett bättre skatteuttag även för mannen, vore den
utvägen tänkbar att tablåer upprättades, vilka utvisade makarnas skatt i
procent av inkomsten vid olika inkomstlägen för envar av makarna. Dessa
tablåer syntes emellertid närmast vara lämpliga att användas av de lokala
skattemyndigheterna vid jämkning av skatten.

De sakkunniga ha icke i detta sammanhang tagit ställning till frågorna
om att upprätta skattetabeller även för kommunala utdebiteringar i öretal
samt om att åvägabringa bättre överensstämmelse mellan avdragen för
kommunalskatt vid preliminärbeskattningen och vid taxeringen. (Betänkandet
s. 68—72.)

Yttranden.

Den föreslagna omarbetningen av skattetabellerna har i
flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Kungl. Maj. ts proposition nr 244.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt, om icke de föreslagna ändringarna
tillsammantagna komme att giva en kraftigare effekt än som vore erforderligt.
För en inkomsttagare, som hade en årsinkomst på 8 000 å 10 000
kronor — motsvarande en slutlig skatt på 1 000 å 1 500 kronor — och som
fullt utnyttjade ett 200-kronorsavdrag vid taxeringen, syntes tabellerna
i sin föreslagna konstruktion kunna åstadkomma ett överavdrag på i vissa
fall bortåt 200 kronor. Med hänsyn härtill ville riksräkenskapsverket förorda,
att det närmare övervägdes, om tabellernas skattebelopp behövde
justeras uppåt i den utsträckning som föreslagits, och att, om så befunnes
ej vara fallet, det nuvarande 200-kronorsavdraget bibehölles.

Kronokamreraren i Örebro har yttrat, att intervallerna i skattetabellerna
mellan inkomstbeloppens övre och undre gräns borde göras
mindre. För inkomst, understigande 12 000 kronor, borde intervallerna
aldrig överstiga 9 kronor 99 öre. Ett säkrare skatteutfall skulle härigenom
vinnas.

I fråga om förslaget att avskaffa 200-kronorsavdraget har kammarrätten
anfört, att kammarrätten ställde sig tveksam beträffande frågan
om nämnda avdrag helt skulle uteslutas, enär det i vissa fall motsvarade
eller rent av understege vid taxering medgivna avdrag för de utgifter,
varom här vore fråga. Om avdraget å andra sidan vore för högt beträffande
ett stort antal arbetstagare, förefölle den lämpligaste lösningen ligga
däri, att avdraget nedsattes i stället för att helt avskaffas.

Tjänstemännens centralorganisation har ifrågasatt lämpligheten av att
avskaffa 200-kronorsavdraget, enär detta skulle leda till att många skattskyldiga,
som helt utnyttjade detta avdrag, skulle få en för hög preliminär
skatt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har föreslagit, att ifrågavarande avdrag
nedsättes till 100 kronor. I

I fråga om den preliminära beskattningen av äkta
makar har länsstyrelsen i Kristianstads län förordat de sakkunnigas
förslag, att tablåer skola utarbetas, efter vilka lokal skattemyndighet skall
kunna bestämma, att preliminär A-skatt för sambeskattad make skall utgå
med viss procent. Länsstyrelsen har vidare uttalat, att de skattskyldiga även
genom energisk propaganda borde upplysas om den utväg, som sålunda
stode dem till buds att genom hänvändelse till lokal skattemyndighet få sin
preliminära skatt uttagen på sådant sätt, att kvarstående skatt undvekes.
Även länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit angelägenheten av att dylika
tabeller utarbetas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har yttrat, att förslaget i denna del icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

föranledde annan erinran än att den beräknade medelinkomsten hos mannen,
6 000 kronor, förefölle väl låg.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att kolumn 11 borde
omarbetas på föreslaget sätt samt att ytterligare en kolumn för gift kvinna
borde införas, där hänsyn toges till en medelinkomst hos mannen å förslagsvis
10 000 kronor. Tabellutrymme härför kunde vinnas om antalet
barnkolumner inskränktes.

Länsstyrelsen i Västerbottens lån har ifrågasatt, om icke även andra
åtgärder än den föreslagna kunde företagas. En för hög preliminär skatt
kunde vara lika olycklig som en alltför låg. Det syntes möjligt att utarbeta
ett betydligt mer differentierat tabellmaterial för äkta make med hänsyn
tagen till andra makens inkomst.

I ett par yttranden ha föreslagits åtgärder för att vinna ett
bättre skatteuttag även för mannen, då båda makarna
ha inkomster.

Sålunda har länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasatt om icke mannen, då
hustrun hade inkomst, kunde hänföras till en lägre kolumn i skattetabellen
än som eljest borde tillkomma honom, d. v. s. till kolumn 1, då makarna
icke hade något barn, till kolumn 2 då makarna vore berättigade till avdrag
för ett barn o. s. v. Vidare borde vid debiteringen av slutlig och kvarstående
skatt överskjutande preliminär skatt för den ena maken kunna i förekommande
fall få avräknas å den andra makens kvarstående skatt. Till stöd
härför åberopades det avräkningsförfarande som enligt 52 § 1 mom. kommunalskattelagen
finge ske.

Riksräkenskapsverket har yttrat:

Den föreslagna omarbetningen av skattetabellernas kolumn för gift
kvinna med egen inkomst innebär ett avgjort framsteg. Någon lika effektiv
metod ha de sakkunniga icke anvisat för att beakta sambeskattningens
verkningar för sådan gift kvinnas man. Riksräkenskapsverket vill här peka
på möjligheten att beräkna skattebeloppen i hustruns tabellkolumn på
sådant sätt, att de inkludera även mannens skattehöjning. Detta borde i
sin tur föra med sig, att i förekommande fall den ena makens kvarstående
skatt skulle kunna kvittas mot den andras överskjutande preliminär skatt,
något som riksräkenskapsverket för övrigt redan tidigare förordat. Den
sålunda skisserade metoden kan måhända synas radikal. Den i normala
fall faktiskt bestående ekonomiska gemenskapen i äktenskapen bör dock
kunna göra den försvarlig. Det borde självfallet stå makarna fritt att efter
anmälan få skatten jämkad till rätt fördelning. Då en sådan jämkning i
regel icke skulle minska det sammanlagda avdraget, är det väl emellertid
föga troligt, att jämkningarna skulle bli särskilt många.

Några myndigheter och sammanslutningar ha avstyrkt den föreslagna
omarbetningen av kolumn 11 eller förordat
användning av kolumn 1, då löneavdrag skall göras för gift
kvinna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat, att den föreslagna omarbetningen
av kolumn 11 för gift kvinna med egen inkomst måhända borde
anstå till dess beslut fattats beträffande beskattningen av äkta makar.

Tjänstemännens centralorganisation har anfört, att de sakkunnigas förslag
om omarbetning av kolumn 11 syntes diskutabelt. Organisationen vore
närmast böjd för att tillstyrka, Stt kolumn 11 bibehölles oförändrad i avvaktan
på beslut beträffande beskattningen av äkta makar. Om ett uppskov
ansåges olämpligt, syntes det böra övervägas, om icke kolumn 1 för
ogift person utan barn lämpligen kunde användas även för gift kvinna i
avvaktan på den slutgiltiga lösningen av förenämnda beskattningsfråga.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har förordat, att löneavdrag för gift kvinna
tills vidare göres enligt kolumn 1 i avvaktan på avgörandet av frågan om
äkta makars beskattning.

Föreningen Sveriges kronokamrerare har anfört, att föreningen icke vore
fullt övertygad om att den föreslagna omarbetningen av kolumn 11 komme
att för gift kvinna medföra mera rättvisande resultat än hittillsvarande
kolumn 1. Sistnämnda kolumn hade enligt erfarenheten givit ett ganska
gott resultat, särskilt vad beträffade sådan hustru med pension, som icke
ägde åtnjuta avdraget för gift kvinna. En tillfredsställande utformning av
tabellavdragen för äkta makar kunde emellertid icke ernås utan en radikal
förändring av beskattningsreglerna.

Departementschefen.

Såsom de sakkunniga framhållit torde de i de nuvarande skattetabellerna
upptagna skattebeloppen i ett stort antal fall vara något för låga i förhållande
till den slutliga skatten. Därest i enlighet med de sakkunnigas förslag
skattebeloppen i skattetabellerna för de olika inkomstintervallerna angivas
efter den skatt, som utgår för inkomst vid intervallernas övre gräns,
och skattebeloppen vid öretal regelmässigt avrundas uppåt till närmast
högre hela krontal samt 200-kronorsavdraget uteslutes, kommer högre preliminär
skatt att uttagas och ett i stort sett riktigare skatteuttag att ernås.
Såsom framgår av tabell 4 i de sakkunnigas betänkande motsvarar den av
nyssnämnda åtgärder föranledda ökningen av preliminärskatten i en kommun
i ortsgrupp III med en sammanlagd kommunal utdebitering å 10 kronor
för ogift person med årsinkomst å ca 6 000 kronor högst ungefär 100 kronor
för år samt för gift person med samma årsinkomst högst ungefär 85 kronor
för år. I en kommun i ortsgrupp V med en sammanlagd kommunal utdebitering
å 8 kronor utgör ökningen av preliminärskatten för ogift person med
årsinkomst å ca 20 000 kronor högst ungefär 200 kronor för år samt för
gift person med samma årsinkomst högst ungefär 180 kronor för år. Det är
således fråga om relativt obetydliga belopp. De hiltillsvarande erfarenheterna
av det nya uppbördssystemet ha givit vid handen, att det ur de
skattskyldigas synpunkt är bättre alt uttaga en något för hög preliminär

Kungl. Maj.ts proposition nr 2bi.

skatt med återbetalning som följd än att uttaga en något för låg preliminär
skatt, varav föranledes kvarstående skatt. Det bör emellertid härvid understrykas,
att det sagda äger giltighet endast under förutsättning att den för
mycket uttagna preliminärskatten uppgår till mindre belopp.

Med hänsyn till vad sålunda anförts förordar jag att skattebeloppen i
skattetabellerna höjas i enlighet med de sakkunnigas nyss återgivna förslag.

Då äkta makar sambeskattas, möta stora svårigheter att i skattetabellerna
angiva skattebelopp, som nära ansluta sig till den med hänsyn till
skatteprogressionen för makarnas sammanlagda inkomst uträknade slutliga
skatten. I avvaktan på den definitiva lösningen av frågan om äkta
makars beskattning torde emellertid vissa åtgärder böra vidtagas för att
ernå ett riktigare preliminärt skatteuttag för äkta makar än det som för
närvarande erhålles. De sakkunniga ha, såvitt angår gift kvinna med egen
inkomst, övervägt två alternativ i berörda hänseende. Det ena, vilket förordas
av de sakkunniga, innebär att skattebeloppen i nuvarande kolumn 11
i skattetabellerna uträknas under antagande att mannen har viss inkomst,
förslagsvis 6 000 kronor för år. Det andra alternativet innebär, att kolumn 1 i
tabellerna, som avser ogift person utan barn, tillämpas även för gift kvinna.

Såsom framgår av en vid statsrådsprotokollet för denna dag såsom bilaga
fogad tabell medför det av de sakkunniga förordade alternativet med en
antagen årsinkomst för mannen å 6 000 kronor vid lägre inkomster ett
bättre skatteuttag än tillämpningen av nuvarande kolumn 11 eller det andra
av de sakkunniga övervägda alternativet med användning av kolumn 1.
Ligger mannens inkomst i verkligheten lägre än 6 000 kronor är dock skillnaden
mellan de båda av de sakkunniga framlagda alternativen relativt
obetydlig. Vid medelstora och högre hustruinkomster, i vilka fall även
mannens inkomst som regel torde överstiga 6 000 kronor, giver kolumn 1
i stort sett ett bättre resultat. Med hänsyn härtill synes en tillämpning av
kolumn 1 för hustrun vara att föredraga. Användes kolumn 1 kommer
arbetet med att upprätta tabellerna att avsevärt förenklas.

På grund härav finner jag mig böra förorda att för gift kvinna med egen
inkomst skall tillämpas kolumn 1 i skattetabellerna.

För att ernå ett bättre skatteuttag även för mannen torde, såsom de sakkunniga
föreslagit, centralt böra upprättas särskilda tablåer, vilka för ett
antal olika inkomstlägen utvisa skatten i procent av inkomsten för vardera
maken. Dessa tablåer, som böra tillhandahållas de lokala skattemyndigheterna,
böra tjäna till ledning vid jämkning av preliminär skatt för äkta
makar samt vid meddelande av upplysning åt makar angående det belopp,
varmed de böra begära förhöjt löneavdrag för att ernå ett riktigare skatteuttag.

Kungl. Maj ds proposition nr 244.

IV. Särskild ränta å kvarstående skatt.

Har skattskyldig inkomst utöver lön från den huvudsakliga arbetsanställningen
eller bär han enbart annan inkomst än sådan lön, beror det
för närvarande på hans egen medverkan om överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt ernås. Denna medverkan kan ske därigenom att
den skattskyldige avlämnar preliminär självdeklaration eller ansökan om
jämkning, om han har att erlägga preliminär B- eller C-skatt. Vidare kan
den skattskyldiges medverkan ske genom begäran om förhöjt löneavdrag,
därest han har att erlägga preliminär A-skatt, ävensom genom inbetalning
av ytterligare preliminär skatt inom viss tid efter utgången av uppbördsterininen
i januari månad året efter inkomståret.

Preliminär B-skatt skall principiellt beräknas så att den så nära som
möjligt motsvarar beloppet av de skatter, som kunna antagas bliva påförda
den skattskyldige efter verkställd taxering. B-skatten skall i första hand
beräknas med ledning av den till statlig och kommunal inkomstskatt taxerade
inkomst och den beskattningsbara förmögenhet, varom beskattningsnämnd
fattat beslut senast den 10 oktober året näst före inkomståret. Om
sådan taxering saknas eller det med sannolikhet kan antagas, att den vid
den årliga taxeringen året näst efter inkomståret taxerade inkomsten kommer
att avvika från motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året
näst före inkomståret med minst en femtedel av sistnämnda inkomst —
dock minst 600 kronor — skall dock skatten beräknas enligt preliminär
taxering. Därest särskilda omständigheter därtill föranleda, må B-skatten
beräknas enligt sådan taxering även i andra fall än nyss sagts.

Den preliminära taxeringen skall som regel åsättas med ledning av preliminär
självdeklaration. Skattskyldig, som har att utgöra preliminär
B-skatt, är under förut angivna förutsättningar skyldig att utan anmaning
avgiva sådan deklaration. Denna skall avlämnas senast den 1 december under
året näst före inkomståret eller, om den skattskyldige då icke äger
kännedom om att han kommer att uppbära inkomst, varför skattskyldighet
föreligger, senast 14 dagar efter det han vunnit sådan kännedom.

För beräkningen av den preliminära C-slcatten gälla liknande bestämmelser.

Om den preliminära skatten kan antagas komma att avvika från den påräkneliga
slutliga skatten, kan den skattskyldige under löpande inkomstår
få den preliminära skatten jämkad. Jämkningen, som verkställes av den
lokala skattemyndigheten, avser att bringa den preliminära skatten i så
nära överensstämmelse med den slutliga skatten som möjligt. Beror den
påräkneliga avvikelsen mellan preliminär och slutlig skatt på bl. a. ändrad
inkomst, skall — där icke särskilda omständigheter till annat föranleda —
4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 244.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24-i.

jämkning icke äga rum, såvida icke ändringen av den preliminära skatten
skulle uppgå till minst en femtedel av det förut beräknade skattebeloppet,
dock minst 25 kronor. Någon skyldighet för den skattskyldige att begära
jämkning föreligger icke.

Innebär jämkningsbeslutet, att preliminär skatt icke vidare skall utgå under
inkomståret, och har den skattskyldige inbetalt preliminär skatt med
belopp, som beräknas överskjuta motsvarande slutliga skatt med minst en
femtedel, dock minst 25 kronor, skall det överskjutande beloppet efter beslut
av den lokala skattemyndigheten återbetalas utan avvaktan på debitering
av den slutliga skatten. Under särskilda omständigheter må återbetalning
ske även i andra fall. Beslut om återbetalning må fattas jämväl under
året näst efter inkomståret, därest ansökan därom inkommer före utgången
av april månad.

Enligt kungörelsen den 4 februari 1949 (nr 30) ha de skattskyldiga möjlighet
att inbetala ytterligare preliminär skatt för ett inkomstår under tiden
efter uppbördsterminen i januari månad påföljande år, dock senast före
utgången av februari månad sistnämnda år.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha yttrat, att hittills kvarstående skatt till mera betydande
belopp framför allt påförts jordbrukare, rörelseidkare och andra, som erlagt
debiterad skatt, men även löntagare med bisysslor m. m. och sambeskattade
äkta makar hade haft att erlägga kvarstående skatt till större
belopp. Åtskilliga skattskyldiga torde härvid medvetet ha underlåtit att
vidtaga åtgärder i syfte att erlägga en mot de verkliga inkomsterna svarande
preliminärskatt för att på så sätt komma i åtnjutande av en räntefri
skattekredit. Såvitt anginge skattskyldiga med inkomst enbart av tjänst,
medförde de sakkunnigas förslag om avdrag för preliminär skatt även
å inkomster av korttidsanställningar, bisysslor och tillfälligt arbete, att
möjligheten till räntefri skattekredit väsentligt begränsades. I fråga om
övriga skattskyldiga måste man fortfarande lita till deras egen medverkan.
För att ernå ett bättre uppbördsresultat för de senares del borde möjligheten
att inbetala preliminär skatt efter uppbördsårets utgång ökas samt sådana
åtgärder vidtagas, att de skattskyldiga funne det förenligt med sina intressen
att medverka till ett riktigt skatteuttag. Då skatten av arbetstagarna
tvångsvis uttoges i samband med inkomstförvärvet, syntes det icke försvarligt
att medgiva jordbrukare, rörelseidkare och andra möjlighet att utnyttja
en lång skattekredit utan påföljd. Lämpligast syntes vara att föreskriva viss
ränta som påföljd vid utnyttjande av skattekredit.

Då för rörelseidkarna resultatet av rörelsen ofta icke föreligger förrän
efter februari månads utgång ha de sakkunniga föreslagit, att inbetalning
av ytterligare preliminär skatt efter uppbördsårets utgång skall få äga
rum intill utgången av nästkommande april månad. I samband därmed ha

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

de sakkunniga ifrågasatt, om det icke vore lämpligt att låta utarbeta en
enkel tabell efter vilken den skattskyldige skulle kunna beräkna den ungefärliga
skatt, som komme att utgå för den i självdeklarationen uppgivna
taxerade inkomsten. Tabellen borde i så fall fogas till varje debetsedel å
preliminär skatt för att vara den skattskyldige till ledning vid eventuell
inbetalning av ytterligare preliminär skatt. De skattskyldiga borde även
kunna vända sig till lokal skattemyndighet för att erhålla uppgift om den
slutliga skatt, som komme att utgå på en uppgiven taxerad inkomst.

Vidare ha de sakkunniga förordat, att om den kvarstående skatten utgör
minst en femtedel av den slutliga skatten, ränta med 6 procent, beräknad
för en tid av ett år, skall till statsverket utgå å den kvarstående skatten,
i den mån denna överstiger 300 kronor. Det belopp, varå ränta sålunda
skall beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Skulle
sedermera den kvarstående skatten nedgå på grund av beslut antingen av
beskattningsmyndighet om sänkt taxering eller av lokal skattemyndighet
eller länsstyrelse rörande sänkt debitering, skall utan särskild ansökan
omräkning av räntan verkställas med ledning av nämnda beslut. Om på
grund av beslut om höjd taxering eller debitering tillkommande skatt skulle
påföras, skall däremot ränta icke utgå eller, om ränta redan påförts vid
debitering av kvarstående skatt, icke höjas. Länsstyrelsen skall i undantagsfall
efter ansökan av den skattskyldige kunna helt eller delvis befria
honom från att erlägga den påförda räntan. Sådan befrielse skall kunna
komma i fråga, då anledningen till att kvarstående skatt påförts är att söka
i förhållanden, som den skattskyldige ej kunnat råda över, t. ex. att arbetsgivaren
felaktigt uträknat den skattskyldiges preliminära skatt. För att ernå
ensartad praxis i berörda avseende böra länsstyrelserna i tveksamma fall
inhämta yttrande från centrala uppbördsnämnden.

Enligt de sakkunnigas förslag skall räntan, åtminstone tills vidare, debiteras
och uppbäras i samband med den kvarstående skatten. Vad som i uppbördsförordningen
stadgas angående kvarstående skatt skall äga motsvarande
tillämpning beträffande ifrågavarande ränta. Vid restitution av sådan
ränta skall dock icke å denna utgå ränta enligt 90 § uppbördsförordningen.
De sakkunniga ha ansett den föreslagna räntan böra vara avdragsgill vid
taxering.

Frågan om räntegottgörelse å belopp, varmed erlagd preliminär skatt
överskjuter den slutliga skatten, ha de sakkunniga förklarat sig ämna upptaga
till behandling senare under utredningsarbetet. (Betänkandet s. 72—78).

Yttranden.

Förslaget att ränta skall uttagas å kvarstående skatt har i huvudsak
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av ett stort
antal myndigheter och sammanslutningar. Bland dessa märkas statskontoret,
länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Krono -

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

bergs, Kalmar, Hallands, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västernorrlands
och Norrbottens län samt Landsorganisationen i Sverige.

Landsorganisationen i Sverige har framhållit, att det vore påtagligt att
källskattesystemet, som avsåge att medföra en omedelbar sammankoppling
mellan inkomstens förvärvande och skattebetalningen, kommit att få denna
innebörd i huvudsak endast för löntagarna. Den eftersläpning av skattebetalningarna
på i medeltal närmare två år i förhållande till inkomstförvärvet,
som tidigare gällde, hade däremot snarast blivit än mera markerad för jordbrukare
och rörelseidkare. I varje fall gällde vid stigande inkomst att denna
först med nyss angiven eftersläpning behövde föranleda ökning av skatteinbetalningarna
medan däremot sänkt inkomst omedelbart kunde föranleda
sänkning av skattebetalningarna. Av de reformer i uppbördssystemet, som
nu ställts under diskussion, syntes därför den mest angelägna vara införandet
av ränta på större kvarskattebelopp för de kategorier, som nu
kunde skaffa sig räntefria lån av staten genom att avsiktligt underlåta att
erlägga riktiga källskattebelopp.

Länsstyrelsen i Kalmar lån har uttalat, att förslaget i denna del vore
synnerligen välbetänkt. Av samtliga de sakkunnigas förslag i syfte att nedbringa
storleken av de kvarstående skatterna vore detta otvivelaktigt det
mest effektiva. Länsstyrelsen i Hallands län har givit uttryck åt liknande
synpunkter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har funnit det angeläget, att det skärpta
uttaget av preliminär skatt hos löntagarna kompletterades med en effektiv
åtgärd i syfte att förhindra övriga skattskyldiga att utnyttja en lång skattekredit.
Länsstyrelsen i Värmlands län har framhållit, att intet talade emot
att skattekrediten framgent kunde få ännu större omfattning än för närvarande
vore fallet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har yttrat, att förslaget torde vara
ägnat att förmå framför allt skattskyldiga med preliminär B-skatt att medverka
till en nedpressning av de kvarstående skatternas storlek. I

I vissa yttranden ha uttalats betänkligheter i anledning av förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att förslaget om ränta å kvarstående
skatt överstigande visst belopp otvivelaktigt vore ett verksamt medel
för att nedbringa de kvarstående skatterna. Emellertid torde det för många
skattskyldiga bliva svårt att bedöma, om risk förelåge för räntebetalning.
En undersökning härom krävde en fullständig skatteuträkning, och mycket
få torde vara i stånd att riktigt göra en sådan. Uttagande av ränta nödvändiggjorde
därför otvivelaktigt, att särskilda skattetabeller utarbetades
till ledning för de skattskyldiga vid skatteuträkningen. De sakkunniga hade
också påpekat lämpligheten härav. Även om dylika tabeller tillhandahölles
allmänheten, torde man få räkna med att de lokala skattemyndigheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. 53

åsamkades ett ej obetydligt arbete med att lämna de skattskyldiga hjälp i
denna fråga.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat, att det för en skattskyldig
med B-skatt ofta vore förenat med betydande svårigheter att preliminärt
beräkna sin blivande taxering. Förslaget komme även att medföra åtskilliga
nackdelar av rent administrativ och teknisk art. Så komme t. ex. arbetet
med debiteringslängderna att väsentligt försenas och försvåras och
vidare torde länsstyrelserna sannolikt bliva hårt betungade med inkommande
ansökningar om befrielse från ränta.

Svenska stadsförbundet har yttrat, att vissa anmärkningar kunde riktas
mot detaljutformningen av förslaget, bland andra den, att uppbördsverken
skulle få en kraftig arbetsbelastning.

Kooperativa förbundet har framhållit, att straffränta knappast vore befogad,
då den skattskyldige icke förrän vid en sen tidpunkt finge kännedom
om den debiterade slutliga skattens storlek. Å andra sidan torde uppbördssystemets
allmänna uppläggning vara sådan, att de skattskyldigas
egen medverkan krävdes för att den kvarstående skatten ej skulle bliva
för stor. De skattskyldiga borde genom propaganda och annan upplysningsverksamhet,
exempelvis de föreslagna tabellerna, beredas möjlighet att tillvarataga
sitt intresse att undvika räntepåföring.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anfört, att länsstyrelsen av principiella
skäl hyste tvekan inför förslaget. Länsstyrelsen kände sig ej heller övertygad
om att man med denna straffränta i större omfattning skulle uppnå
vad man önskade framtvinga, nämligen en medverkan från de skattskyldigas
sida till en nedgång av den kvarstående skatten. Å andra sidan måste
dock erkännas att i de fall, som här avsåges, knappast någon annan möjlighet
stode till buds att åstadkomma ett närmande av preliminärskatten
till den slutliga skatten. Om straffränta stipulerades syntes likväl nödvändigt
att införa en bestämmelse om räntegottgörelse till personer, som
erlagt för hög preliminärskatt. I

I några yttranden har förslaget tillstyrkts endast under
vissa förutsättningar.

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges grossistförbund samt Handelns arbetsgivareorganisation ha
tillstyrkt förslaget under förutsättning, att preliminär skatt finge inbetalas
före utgången av april månad samt att räntegottgörelse erhölles för överskjutande
skatt för ett lägsta belopp av 400 kronor.

Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och Svenska försäkringsbolags
riksförbund ha framhållit, att det icke blott ur det allmännas
utan även ur företagsekonomisk synpunkt vore en angelägenhet av största
vikt att företagen icke häftade för eftersläpande skatter, belöpande på
tidigare intjänade vinster. De kvarstående skatterna borde i största ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2H.

sträckning nedbringas; räntepåföring vore ett av de medel, som borde
komma till användning för att vinna detta syfte. De sakkunnigas förslag
i den form det av dem framlagts kunde dock ej biträdas. Sammanslutningarna
ha vidare anfört:

Genom ett förfarande, anordnat i huvudsaklig överensstämmelse med vad
nedan angives, torde de kvarstående skatterna i icke ringa utsträckning
kunna nedbringas: Åt taxeringsnämndens ordförande eller en ledamot av
nämnden eller en hos nämnden anställd tjänsteman, i de fall då sådan
finnes, uppdrages att, sedan självdeklarationerna inkommit till nämnden,
omedelbart underkasta dessa granskning för att konstatera, vilka skattskyldiga,
som ha att erlägga kvarstående skatt till mera betydande belopp,
överstigande V» av den slutliga skatten. Granskningen baseras allenast på
de i deklarationen uppgivna slutsummorna för inkomst och däri lämnad
uppgift om erlagd preliminär skatt. Med ledning av en sådan tabell, som
av de sakkunniga förutsättes skola upprättas, torde denna granskning
kunna verkställas av tämligen okvalificerad personal. I förekommande fall
ifylles en för ändamålet upprättad blankett, som lämpligen synes böra
undertecknas av taxeringsnämndsordföranden, vari den skattskyldige erhåller
meddelande om ungefärlig slutlig och kvarstående skatt enligt de
i deklarationen lämnade uppgifterna samt anmodas att av den kvarstående
skatten erlägga visst angivet belopp, utgörande den ungefärliga kvarstående
skatten minskad med förslagsvis 300 kronor, senast å viss dag, icke infallande
tidigare än en månad efter den, då han erhållit meddelandet, vid
äventyr att ränta efter 6 procent eljest kommer att debiteras å ogulden
kvarstående skatt under viss tidsperiod.

I några yttranden har ifrågasatts huruvida icke räntepåföljden
borde begränsas att avse viss grupp skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att förslaget med
all säkerhet skulle föranleda mycken irritation och dessutom extra arbete.
Ränta borde därför icke ifrågakomma annat än i sådana fall, där ansvaret
för att den preliminära skatten krediterats med för lågt belopp till övervägande
del åvilade den skattskyldige själv. Detta kunde knappast sägas
vara fallet med personer påförda A-skatt, beträffande vilka differenserna
som regel berodde på någon teknisk brist i systemet. Skattskyldig som
påförts B-slcatt borde däremot i regel senast i april månad året efter inkomståret
veta hur stor hans inkomst varit och då kunna leverera in återstående
belopp. Underläte han detta, borde man kunna presumera, att avsikten
varit att få skattekredit. Länsstyrelsen tillstyrkte i enlighet härmed,
att ränta å skatt påfördes, dock endast där den skattskyldige haft att erlägga
preliminär B-skatt.

Länsstyrelserna i Blekinge och Skaraborgs län samt Sveriges häradsskrivarförening
ha givit uttryck åt liknande synpunkter. I

I några yttranden har hävdats att förslaget icke för närvarande
borde upptagas till prövning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, att förslaget borde få

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

anstå till dess beslut samtidigt kunde fattas om räntegottgörelse å för
mycket inbetald skatt. Därest ränta å kvarstående skatt ansåges böra påföras
för att stimulera till inbetalning av större skattebelopp i önskvärd omfattning,
syntes konsekvensen fordra räntegottgörelse även åt motsatta hållet.
Med hänsyn till att för mycket inbetald skatt i regel uppginge till
mindre belopp, skulle en sådan ordning icke medföra några mera betydande
utgifter för statsverket.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört:

Länsstyrelsen får till en början ifrågasätta huruvida någon verklig rättsgrund
finnes för en dylik ingripande åtgärd, som för den stora skattskyldiga
allmänheten säkerligen skulle komma att kännas såsom en ytterligare
tyngd på en redan förut stor skattebörda. Det bör därvid bemärkas, att
preliminärskatten som känt i grunden endast är en förskottsskatt samt
att någon fix förfallodag, som kan bilda utgångspunkt för ränteberäkningen,
svårligen kan påvisas. Härtill kommer — vad för länsstyrelsen ter
sig kanske viktigast ■—, att den slutliga skattens storlek i förhållande till
den preliminära ofta är beroende av omständigheter som icke äro föranledda
av den skattskyldige eller kunna läggas honom till last, såsom
olika tolkning av skatteförfattningarna — en grundförbättring har uppfattats
såsom reparation för att taga ett exempel — varav taxeringsnämnden
funnit anledning verkställa en höjning i taxeringen med påföljd, att
den slutliga skattsedeln uppvisat ett vida högre skattebelopp än den preliminära.
Att en dylik taxeringsåtgärd bör medföra, att den skattskyldige
ytterligare skall påföras ett belopp motsvarande årsräntan å skillnaden
mellan den kvarstående skatten och 300 kronor lärer icke kunna motiveras.
Det uppgives härjämte i betänkandet, att ränta icke skall påföras, om höjningen
verkställes av prövningsnämnden. Räntepåföringen kommer sålunda
att i många fall bero av en ren tillfällighet, om höjningen skett i
under- eller överinstans. Den bliver sålunda icke likformig samt befordrar
därmed ej heller rättvisa vid beskattningen, vilket för länsstyrelsen framstår
såsom en särskild anledning att avstyrka förslaget.

Är således den juridiska grunden för räntepåföringen i och för sig svag,
framstår förslagets mindre goda motivering än mer, om man betänker det
förhållandet, att de skattskyldige med alldeles samma rätt kunna påfordra
räntegottgörelse, när för mycket preliminär skatt blivit erlagd. Det förhåller
sig ju, som känt, så, att vid uppåtgående konjunkturer, sådana som
oavbrutet pågått under senare år, med år från år ökade inkomster för jordbrukare
och rörelseidkare, den slutliga skatten kommer att uppvisa en fortgående
stegring i förhållande till den preliminära, vilken med stöd av skalteförfattningarna
ofta påförts i enlighet med senaste taxering, d. v. s. inkomsten
2 år tillbaka. Blir förhållandet nu det motsatta, som ovillkorligt
inträder vid en omsvängning i konjunkturläget, minskar den slutliga skatten
i förhållande till den preliminära och de skattskyldiga s. k. »B-skattarna»
skulle då få rätt till räntegottgörelse, vilket de sakkunniga ej heller
förneka, ehuru de framhålla, att en närmare utredning härom kommer att
framläggas i ett senare betänkande. Vid sådant förhållande finner länsstyrelsen
att hela frågans lösning till dess bör anstå, då det knappast lönar
sig alt införa en räntegottgörelse, som enligt vad den blivande utredningen
kan komma att visa, i det länya loppet skulle komma att jämna åt sig samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

i varje fall vara ägnad att tillkrångla ett redan förut omständligt och besvärligt
beskattningsförfarande.

Svenska landstingsförbundet har uttalat att skäl i varje fall förelåge att
avvakta den avsedda fullständiga översynen av uppbördssystemet, innan
man övervägde att införa straffränta å kvarstående skatt.

Förslaget i denna del har avstyrkts av kammarrätten, överstutbållarämbetet,
länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län, Föreningen
Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Sveriges
redareförening, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens
folk samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Kammarrätten har uttalat, att den preliminära skatten vore en förskottsskatt
å den inkomst, som intjänats under ett inkomstår. Den skattskyldiges
skatteskuld till det allmänna bleve definitiv först i och med att skatteanspråket
från det allmänna fastställdes genom taxering och skatten i vanlig
ordning debiterades därå. Då den kvarstående skattens belopp framkomme
först vid den preliminära skattens avstämning mot den slutliga skatten
förefölle det icke tilltalande, att ränta skulle beräknas och uttagas hos
vederbörande för tid, innan den kvarstående skatten blivit till beloppet
fastslagen.

Överståthållarämbetet har framhållit, att en förutsättning för straffränta
borde vara att en klar försummelse förelåge. Detta kunde ofta icke anses
vara fallet ehuru betydande kvarstående skatt uppstått. Härtill komine
att då enligt uppbördssystemet den preliminära skatten allenast utgjorde
en förskottsinbetalning det förefölle oegentligt att med straff belägga en
utebliven dylik betalning. Vidare skulle införandet av bestämmelser om
straffränta komma att medföra ett avsevärt merarbete såväl för de lokala
skattemyndigheterna som också för länsstyrelserna, vilka skulle få att
taga ställning till de förvisso mycket svårbedömliga besvärsmål, som sannolikt
i icke ringa utsträckning bleve en följd av räntepåföring.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat, att ränta borde utgå endast
i uppenbara fall av utnyttjande av skattekredit.

Föreningen Sveriges kronokamrerare har anfört:

Förslaget om särskild ränta å kvarstående skatt väcker enligt föreningens
förmenande betänkligheter ur flera avseenden. Rent principiellt bör en
straffränta förutsätta försummelse hos den, som har att erlägga räntan.
Väl kan sägas, att en oproportionerligt hög kvarskatt hos det klientel varom
här är fråga i många fall beror på en medveten strävan hos den skattskyldige
att hålla den preliminära skatten nere i syfte att åtnjuta en räntefri
skattekredit. Emellertid möter det stora svårigheter att skilja det klientel,
som sålunda manipulerat med skatten, från dem, som oförskyllt kommit
att påföras kvarstående skatt. Dessutom kan slutskattebeloppet icke fastslås
utan en uträkning, som för flertalet ej kan verkställas utan biträde
av den lokala skattemyndigheten. Den tid, som även efter de sakkunnigas

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

förslag skulle stå de skattskyldiga till buds för inbetalning av ytterligare
preliminär skatt, kunde för många med begränsade likviditetsmöjligheter
bliva alltför knapp. Beaktas bör även, att åtskilliga skattskyldiga tillhörande
det ifrågavarande klientelet genom sin medverkan vid skatteuppbörden
förorsakas åtskilligt arbete och i många fall dryga utgifter, som ej
ersättas av statsverket.

Påföringen av ränta skulle åsamka de lokala skattemyndigheterna ett
betydande merarbete. Detta skulle icke inskränka sig till det egentliga
debiteringsarbetet utan komme även, såsom ovan antytts, att visa sig i en
långt ifrån obetydlig konsultationsverksamhet gentemot de skattskyldiga.

Skulle räntepåföring äga rum enligt förslaget, uppkomme också, som de
sakkunniga framhållit, fråga, huruvida räntegottgörelse borde lämnas å
belopp, varmed erlagd preliminär skatt överskjuter den slutliga skatten.
En sådan konsekvens förutsätter, att kraven på räntepåföring äro odiskutabla;
eljest framstår åtgärden som meningslös.

Vidare må framhållas, att skyldighet att erlägga ränta å kvarstående
skatt även torde medföra den konsekvensen, att ränta måste påföras tillkommande
skatt. När det gäller denna senare skatt, skulle en dylik skyldighet
i många fall t. o. m. vara mer berättigad.

Med beaktande av vad sålunda anförts har föreningen kommit till uppfattningen,
att den föreslagna räntepåföringen ej bör komma till stånd.
I olikhet mot de sakkunniga anser föreningen, att ett bättre uppbördsresultat
bör sökas efter sådana vägar som införande av skyldighet för skattskyldiga
att begära jämkning vid ökad inkomst eller ökad rätt för lokal skattemyndighet
att åsätta preliminär taxering o. s. v.

Föreningen Sveriges stadsfogdar har uttalat, att ränta å kvarstående
skatt komme för uppbörds- och indrivningsmyndigheterna att medföra en
så betydande arbetsökning att den knappast kunde uppvägas av de därmed
vunna fördelarna. Föreningen hölle före, att översynen av uppbördsförordningen,
utarbetande av mera rättslående tabeller, en riktigare beskattning
av äkta makar samt en effektiv upplysningsverksamhet om det nya
uppbördssystemet borde göra förslaget om ränta obehövligt.

Sveriges lantbruksförbund samt Riksförbundet landsbygdens folk ha
framhållit, att det vore särskilt svårt för jordbrukarna att i förväg bestämma
sina inkomster. Ehuru det vore naturligt, att den kvarstående
skatten sammanlagt vore större än den restituerade, kunde likväl helt
visst icke bortses från att en synnerligen stor räntefri kredit lämnades
staten från en stor del jordbrukare. Detta berodde framförallt därpå, att
inkomst av förvärvskällan jordbruksfastighet redovisades enligt den s. k.
kontantprincipen i motsats till annan näringsverksamhet, som redovisades
enligt bokföringsmässiga grunder. Skatteunderlaget från jordbruket bleve
härigenom synnerligen varierande, då någon möjlighet till utjämning olika
beskattningsår emellan icke förelåge. Dessutom berodde resultaten i jordbruk
och skogsbruk av omständigheter, varöver den skattskyldige icke
själv rådde, t. ex. skörderesultatets beroende av väder och vind. 1948 års
skörd var genomsnittligt bättre än 194R års. Vid en redovisning av jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

bruket per kalenderår kunde jordbrukaren för övrigt icke konstatera vinstresultatet
med någon större säkerhet förrän efter beskattningsårets utgång
och tidigast i samband med deklarationens upprättande.

Det borde också påpekas, att jordbruk, som redovisade ett beskattningsår
överensstämmande med kalenderåret eller i nära anslutning till detta, betalade
förskottsskatt under i regel de första fyra uppbördsterminerna, då
ju jordbrukets inkomster i så stor omfattning inflöte under de sista månaderna
av kalenderåret. För skogsbrukets del gällde måhända icke denna
förskjutning av inkomsten till slutet av beskattningsåret, men ojämnheterna
mellan olika beskattningsår vore här ännu större än för jordbruket
som sådant. Förbunden motsatte sig, i varje fall såvitt anginge jordbrukarna,
att någon ränta på kvarstående skatt skulle utgå.

Förslaget att utsträcka tidsfristen för inbetalning av preliminär
skatt intill utgången av april månad året
efter inkomståret har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i det övervägande antalet yttranden.

Sveriges lantbruksförbnnd och Riksförbundet landsbygdens folk ha uttalat
betänkligheter mot förslaget i denna del och ifrågasatt huruvida
möjligheten att inbetala resterande skatt under tiden intill april månads
utgång komme att begagnas i någon större utsträckning. Icke minst
svårigheterna att själv kunna beräkna skattens storlek torde medföra att
någon inbetalning icke kunde ske.

I några yttranden har uttalats, att tidsfristen borde omfatta
annan tid än de sakkunniga föreslagit.

Länsstyrelsen i Örebro lån har sålunda uttalat att ifrågavarande tidsfrist
icke borde utgå senare än den 31 mars eller lika med respittiden för avgivande
av rörelsedeklarationer. Med hänsyn till att debiteringslängderna
skulle avlämnas till de lokala skattemyndigheterna senast den 30 juni,
vore det nämligen angeläget, att arbetet med längderna kunde igångsättas
så tidigt som möjligt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har framhållit, att då berörda efterbetalning
hindrade länsstyrelsens arbete med avräkning av preliminärskatt det
vore ett önskemål att tidsfristen förkortades. Lämpligt syntes vara att anknyta
till deklarationstiderna den 15 februari och den 31 mars, vid vilka
tillfällen de skattskyldiga kunde överblicka verkningarna i skattehänseende
av den upprättade deklarationen. Inbetalningen borde i regel vara fullgjord
inom fem dagar efter utgången av tiden för avgivande av självdeklaration.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att tiden för fullgörandet av
fyllnadsbetalningen borde utgå den 8 april. En senare inbetalning åstadkomme
stora olägenheter för krediteringsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ifrågasatt huruvida icke tiden för inbetalning
av preliminär skatt möjligen borde utsträckas längre än vad de sak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

kunniga föreslagit. Vissa skäl kunde nämligen tala för att tiden för sådan
inbetalning även finge innefatta maj månad.

Kooperativa förbundet har framhållit, att man även borde beakta, att
taxeringen genom ändring av deklarationen kunde höjas av taxeringsnämnd
och (t. o. m. den 10 oktober) av prövningsnämnd och att sådan höjning av
taxeringen kunde medföra räntepåföring. Anordning syntes böra vidtagas
för att den skattskyldige skulle kunna skydda sig även häremot, exempelvis
genom inbetalning direkt till länsstyrelse eller lokal skattemyndighet
i stad, sedan han fått meddelande om taxeringsåtgärden.

De föreslagna grunderna för uttagande av ränta ha i huvudsak
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet
yttranden.

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges grossistförbund samt Handelns arbetsgivareorganisation ha
uttalat, att då skattekredit åtnjötes under en del av inkomståret och dessutom
under hela det år, då taxeringen skedde, samt ytterligare en bit in på
nästföljande år man icke kunde resa några vägande invändningar mot
procentsatsens storlek.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att för en skattekredit
under 11/3 år den föreslagna räntan motsvarade endast 4 procent per år.

I några yttranden har framhållits att den föreslagna räntesatsen
vore för hög.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Älvsborgs och Västmanlands län samt
Föreningen Sveriges kronokamrerare ha sålunda uttalat, att räntan icke
borde sättas högre än 5 procent. Länsstyrelsen i Kristianstads län !har
framhållit, att en ränta å 5 procent vore att föredraga med hänsyn till att
ränta vid restitution beräknades efter denna procentsats och den nu föreslagna
dröjsmålsräntan vore fixerad till ett år. En ränta å 5 procent torde
sannolikt icke heller vara för lågt beräknad med tanke på den med räntepåföringen
avsedda verkan.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län samt Kooperativa förbundet ha yttrat,
att 4 procents ränta borde vara fullt tillräcklig. Förbundet har anfört, att
om räntesatsen begränsades till 4 procent dess karaktär av »straffränta»
i viss mån skulle borttagas och räntedebiteringen kunna sägas utgöra ersättning
för den räntevinst, som den skattskyldige gjorde genom, skattekrediten.
Även 4 procents ränta torde verka återhållande mot illojala spekulationer.

Riksräkenskapsverket har uttalat att räntan icke borde betraktas som
en straffliknande påföljd utan mera jämställas med en vanlig låneränta.
Den föreslagna räntesatsen vore avgjort för hög. En räntesats på 3 eller 4
procent borde däremot kunna komma i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Sveriges lantbruksförbund samt Riksförbundet landsbygdens folk ha
framhållit, att om ränta prövades lämplig den för jordbrukets del borde
reduceras till en lägre procentsats än de sakkunniga föreslagit, enär jordbruket
i regel icke utnyttjade skattekrediten i samma utsträckning som
andra .förvärvskällor.

I några yttranden har framhållits, att gränsen för rån tepliktens
inträde borde fastställas på annat sätt än de sakkunniga föreslagit.

Svenska landstingsförbundet har uttalat, att det ej kunde vara skäligt att
stipulera ränteplikt vid en så pass låg gräns som 400 kronor. Länsstyrelsen
i Östergötlands län har framhållit, att den angivna gränsen 300
kronor förefölle låg och borde höjas till 400 kronor. Kooperativa förbundet
har framhållit att för att minska arbetet för uppbördsmyndigheterna
gränsen, där ränta ifrågasattes, säkerligen kunde höjas från 300 till 500
kronor. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ifrågasatt, huruvida gränsen
skulle kunna höjas så att straffränta uttoges endast å belopp överstigande
förslagsvis 1 000 kronor. Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat,
att, därest ränta över huvud skulle utgå, den borde uttagas endast då den
kvarstående skatten överstege 6 000 kronor. Riksräkenskapsverket har
uttalat, att det icke vore motiverat med en räntefri felmarginal på en
femtedel av den slutliga skattens belopp. Den av praktiska skäl önskvärda
begränsningen av antalet räntefall kunde i stället uppnås genom att över
huvud icke påföra ränta vid skattebelopp under förslagsvis 1 000 kronor.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att det borde övervägas, om
ej den föreslagna straffränteregeln borde begränsas till fall, då den kvarstående
skatten översköte den slutliga med minst en fjärdedel.

Länsstyrelsen i Hallands län har understrukit den särskilda svårigheten
för sambeskattade makar att beräkna skattens storlek och fördelning mellan
makarna. Det borde undersökas, huruvida anledning kunde finnas att
för deras del på något sätt modifiera stadgandet om ränta på kvarstående
skatt, förslagsvis så att denna skatt skulle uppgå till minst en femtedel av
makarnas sammanlagda slutliga skatt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att räntan borde beräknas
på hela den kvarstående skatten och icke allenast å skillnaden mellan
den kvarstående skatten och 300 kronor.

Riksförsäkringsanstalten har anfört, att då olycksfallsförsäkringsavgift
ej debiterades preliminärt utan först såsom slutlig skatt det enligt riksförsäkringsanstaltens
mening framstode såsom oriktigt, att jämlikt förslagets
huvudregel ränta skulle kunna beräknas å dylik avgift. Förslaget syntes
därför böra kompletteras med en bestämmelse om att såsom skatt debiterad
försäkringsavgift ej skulle tagas i betraktande vid bedömande, huruvida
och med vilket belopp ränta skulle utgå. Praktiskt syntes vara, att hänsyn
härtill toges redan vid debetsedelns uppställning.

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 244.

I ett par yttranden ha framförts erinringar mot förslaget att
länsstyrelse skall äga befria skatt skyldig från att
erlägga honom påförd ränta å kvarstående skatt.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit önskvärdheten av att
hithörande bestämmelser så tydligt som möjligt angåves i lagtexten:*

Sveriges häradsslcrivarförening har yttrat, att ränta i vissa fall kunde
komma att påföras skattskyldig utan att försummelse kunde läggas honom
till last. En jordbrukare eller rörelseidkare exempelvis upprättade sin självdeklaration
för inkomståret och yrkade däri avdrag, som han förmenade
vara avdragsgilla, och övertygade sig samtidigt hos den lokala skattemyndigheten
därom, att den preliminärt erlagda skatten motsvarade inkomsten
enligt deklarationen. Taxeringsnämnden förvägrade helt eller delvis yrkade
avdrag med påföljd att den skattskyldige ltomme att påföras kvarstående
skatt till sådan storlek, att ränta skulle debiteras. I det angivna fallet torde
icke med fog kunna göras gällande, att den skattskyldige före april månads
utgång det år deklarationen avlämnats kunnat förutse, att den erlagda preliminära
skatten vore för låg. De skattskyldiga förutsatte nog som regel,
att deras efter bästa förstånd upprättade deklarationer skulle godkännas.
Fråga uppstode då, huruvida alla skattskyldiga, som avlämnade deklaration
och finge sina taxeringar höjda av beskattningsnämnd, skulle i förekommande
fall kunna befrias från ränta å kvarstående skatt. Man torde
därför få förutsätta, att ansökningar till länsstyrelsen om befrielse från
debiterad ränta komme att inflyta i stort antal, om de sakkunnigas förslag
genomfördes. Detta torde emellertid kunna förhindras, om ränta debiterades
i efterhand och uppbures i särskild ordning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att räntan borde göras ovillkorlig
och kunna restitueras i den mån förutsättning för påföring icke förefunnes,
därför att debiteringen av den slutliga skatten sänkts. I

I några yttranden ha framförts erinringar mot vissa av de föreslagna
detaljbestämmelserna rörande räntan.

Föreningen Sveriges kronokamrerare har uttalat att med hänsyn till det
merarbete, som i städer med eget uppbördsverk föranleddes av förslaget,
räntan i förekommande fall syntes böra tillerkännas dessa städer.

Sveriges häradsskrivarförening har framhållit, att en debitering av ränta
på sätt de sakkunniga föreslagit skulle avsevärt försvåra och fördröja arbetet
med debetsedlarnas färdigställande. Därest förslaget lagfästes ville föreningen
ifrågasätta, huruvida icke räntan redan från början kunde uppbäras
i särskild ordning. Att omlägga det nu praktiserade systemet med färdigställande
av debiteringslängderna successivt allt eftersom debetsedlarna
hunne summeras skulle så förrycka arbetet å häradsskrivarekontoren, att
de allvarligaste farhågor kunde hysas, att debetsedlarna icke skulle kunna
tillställas de skattskyldiga i tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2bi.

Riksräkenskapsverket har framhållit att en separat ränteuppbörd synbarligen
skulle giva upphov till icke obetydligt dubbelarbete.

Kammarrätten har anfört, att här avsedd ränta snarast vore att likställa
med ett slags straffavgift, varför det vore tveksamt, om en sådan utgift
kunde vara avdragsgill vid taxering. Länsstyrelsen i Norrbottens län har
ansett det ligga närmast till hands att vid taxeringen behandla räntan på
samma sätt som en indrivningsavgift eller sålunda såsom en icke avdragsgill
utgift.

Statskontoret har yttrat, att det icke syntes skäligt, att den, som efter
besvär vunne nedsättning i eller befrielse från honom påförd skatt, icke
skulle komma i åtnjutande av stadgad räntegottgörelse även å restituerad
straffränta. Länsstyrelsen i Jämtlands län samt Svenska exekutionsmännens
riksförbund ha givit uttryck åt samma uppfattning.

Departementschefen.

För löntagarnas del skulle den kvarstående skatten till stor del kunna
undvikas, därest skyldigheten att verkställa löneavdrag utvidgades till att
avse jämväl annan inkomst än inkomst av huvudsaklig anställning med
viss varaktighet. Vad angår jordbrukare, rörelseidkare och andra, som erlägga
sin skatt utan löneavdrag, är frivillig medverkan under alla förhållanden
nödvändig för att kvarstående skatt icke skall uppkomma. Då jag
icke nu förordat någon utsträckning av avdragsskyldigheten beträffande
löntagares skatt, erfordras också för löntagarnas del medverkan från de
skattskyldiga för att en mera betydande kvarstående skatt icke skall uppkomma
t. ex. i de fall då vederbörande har inkomst av bisysslor.

I likhet med de sakkunniga finner jag att ett verksamt medel att stimulera
de skattskyldiga till att medverka till uppnåendet av riktigt skatteuttag
är att ålägga den, som utnyttjar en skattekredit genom att erlägga
en betydande del av skatten i form av kvarstående skatt, att erlägga ränta
å den kvarstående skatten. I konsekvens härmed bör då den, som inbetalt
för stor preliminär skatt och således beviljat det allmänna en skattekredit,
gottgöras ränta å den för mycket erlagda preliminärskatten.

I många fall kunna de skattskyldiga icke förrän inkomståret gått till
ända och självdeklaration upprättats rörande inkomsten för detta år fastställa
storleken av inkomsten och den därå belöpande skatten. Vidare torde
flertalet skattskyldiga icke utan särskilda anvisningar kunna uträkna den
skatt, som skall utgå på grundval av den i självdeklarationen upptagna
inkomsten. Det är därför nödvändigt att — såsom de sakkunniga ifrågasatt
— relativt enkla tabeller upprättas, som angiva dels den statliga inkomstskatt
och, för olika kommunala utdebiteringar, den kommunala inkomstskatt
samt den folkpensionsavgift, som belöper på skilda taxerade
inkomster, dels den förmögenhetsskatt, som belöper på beskattningsbar
förmögenhet av olika storlek.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Därest sådana tabeller tryckas och tillhandahållas de skattskyldiga samtidigt
med debetsedeln å preliminär skatt och om ränta påföres allenast i
den begränsade omfattning de sakkunniga föreslagit, torde något officiellt
besked från myndighet om skattens storlek — såsom i yttrandena från
Svenska bankföreningen in. fl. påyrkats — icke vara erforderligt. I varje
fall torde det i nämnda yttranden framförda förslaget att lägga uppgiften
att meddela dylika besked på taxeringsnämnderna icke vara praktiskt
genomförbart med hänsyn till dessa nämnders nuvarande organisation och
arbetsbörda. Däremot bör skattskyldig i förekommande fall kunna vända
sig till lokal skattemyndighet för att få besked om skattens storlek.

De skattskyldiga böra därjämte under viss tid efter deklarationstidens
utgång ha tillfälle att erlägga den ytterligare preliminära skatt, som kan
vara erforderlig för att täcka den slutliga skatt, vilken utgår å den deklarerade
inkomsten och förmögenheten. Med hänsyn till att beloppet av preliminär
skatt skall vara infört i debiteringslängderna före den 30 juni året
efter inkomståret, bör inbetalning av ytterligare preliminär skatt icke få
ske senare än den 15 april året efter inkomståret. Därjämte böra de skattskyldiga
genom anvisningar å de särskilda tabellerna samt genom radio
och press göras uppmärksamma på att inbetalningen i alla de fall, där så
kan ske, bör verkställas snarast efter deklarationstidens utgång. — Bestämmelser
angående utsträckning av betalningstiden till den 15 april torde,
därest riksdagen godkänner förslaget om räntebetalningen, sedermera få
meddelas i administrativ ordning.

Ränta å kvarstående skatt bör icke utgå för tid före den 15 april året
efter inkomståret. Då den kvarstående skatten skall erläggas under uppbördsterminerna
i mars och maj månader året efter taxeringsåret, kommer
räntan, liksom enligt de sakkunnigas förslag, att avse ungefär ett års tid.
Räntesatsen har av de sakkunniga föreslagits till 6 procent. Med hänsyn
bl. a. till att räntan bör vara avdragsgill vid taxering anser jag mig icke
ha anledning frångå de sakkunnigas förslag i denna del. Räntan bör i sin
helhet tillfalla statsverket.

Vad angår gränserna för räntepliktens inträde har jag intet att erinra
mot de sakkunnigas förslag.

I anledning av vad riksförsäkringsanstalten anfört bör framhållas, att
skatt som icke uttages preliminärt, såsom olycksfallsförsäkringsavgift, utskiftningsskatt
och ersättningsskatt, icke bör medräknas vid bedömande
av om och med vilket belopp ränta skall utgå. Ej heller bör härvid medräknas
preliminär skatt, som inbetalts efter den 15 april året efter inkomståret.

För att icke erhålla för invecklade och i praktiken svårtillämpliga och
arbetskrävande regler i fråga om räntepåföringen torde, såsom de sakkunniga
föreslagit, ränta böra utgå endast å kvarstående skatt; å tillkommande
skatt bör ränta alltså icke utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Höjes den i självdeklarationen upptagna inkomsten genom beslut av
taxeringsnämnden eller av prövningsnämnden senast den 10 oktober under
taxeringsåret och medför detta att kvarstående skatt skall erläggas, torde
av praktiska skäl ränta böra utgå, oavsett om den skattskyldige haft viss
anledning att antaga att deklarationen varit riktig. Nedsättes sedermera den
kvarstående skatten på grund av beslut om sänkt taxering eller debitering,
bör, såsom de sakkunniga föreslagit, även räntan utan särskild ansökan
nedsättas.

I enlighet med de sakkunnigas förslag bör länsstyrelsen efter ansökan
äga befria skattskyldig från att helt eller delvis erlägga ränta i sådana fall,
då den kvarstående skatten beror av förhållanden, varöver den skattskyldige
icke kunnat råda, t. ex. då arbetsgivaren felaktigt uträknat den skattskyldiges
preliminärskatt. Såsom ytterligare exempel å dylika förhållanden
kan anföras det fall, att skattskyldig, som påförts ränta å kvarstående skatt
i en kommun, i annan kommun erlagt för hög preliminärskatt. Centrala
uppbördsnämnden bör genom anvisningar verka för en enhetlig tillämpning
av ifrågavarande regler.

Såsom de sakkunniga föreslagit böra bestämmelserna i uppbördsförordningen
angående kvarstående skatt äga motsvarande tillämpning beträffande
ränta å sådan skatt. Vid restitution av ränta, varom här är fråga,
bör dock icke å denna beräknas ränta enligt 90 § uppbördsförordningen.

I fråga om räntegottgörelse å för mycket erlagd preliminärskatt böra
gälla regler motsvarande dem, som föreslagits skola tillämpas beträffande
påföring av ränta å kvarstående skatt. Ränta bör dock icke utgå med högre
belopp än som ungefärligen motsvarar sparbankernas inlåningsränta. Med
hänsyn härtill och till att räntan bör beräknas för en tid av nio eller tio
månader (från och med maj månad året efter inkomståret till början av
påföljande år) torde räntan lämpligen böra utgå med 2 procent.

Rätteligen skulle --i överensstämmelse med vad som föreslagits skola
gälla beträffande beräkning av ränta å kvarstående skatt — sådan skatt,
som icke uttages preliminärt, icke medräknas vid bedömandet av om och
med vilket belopp ränta vid återbetalningen skall utgå. Då en dylik regel
emellertid skulle föranleda ett betydande merarbete och det i regel torde
vara fråga om mindre belopp, torde det vara försvarligt att i nu berörda fall
den slutliga skatten icke reduceras med belopp, motsvarande skatt av
sådant slag, som icke skall erläggas preliminärt.

Om ytterligare preliminärskatt inbetalas efter den 15 april året efter
inkomståret, bör ränta icke utgå å sådant belopp. Den för mycket erlagda
preliminärskatten bör därför vid ränteberäkningen reduceras med för sent
inbetalda belopp.

Ränta bör gottgöras skattskyldig endast å preliminär skatt, som vid avräkningen
av sådan skatt mot slutlig skatt överskjuter sistnämnda skatt.
Ränta bör alltså icke utgå å preliminär skatt, som efter jämkning återbetalas
till den skattskyldige.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Har ränta utgått å för mycket erlagd preliminär skatt men höjes sedermera
taxeringen eller debiteringen, bör detta icke medföra skyldighet för
den skattskyldige att återbetala räntan. Sänkes taxeringen eller debiteringen,
bör detta å andra sidan icke föranleda, att högre ränta utgår än
den, som bestämts i samband med avräkningen av preliminär skatt mot
slutlig skatt.

Ränta å för mycket erlagd preliminär skatt bör givetvis utgöra skattepliktig
inkomst.

Debitering och återbetalning av ränta komma att medföra visst merarbete
för de lokala skattemyndigheterna, respektive länsstyrelserna. Med
hänsyn till den gräns, som föreslagits skola gälla beträffande inträdet av
skyldigheten att gälda ränta, respektive av rätten att uppbära ränta, synes
emellertid icke behöva befaras att merarbetet blir alltför betydande. Sveriges
häradsskrivarförening har ifrågasatt huruvida icke räntan å kvarstående
skatt, för att underlätta debiteringsarbetet, borde uppbäras i särskild
ordning. Då emellertid en särskild uppbörd av räntan å kvarstående
skatt torde medföra större merarbete och kostnader än som uppstå om
räntan uppbäres i samband med den kvarstående skatten, finner jag mig
icke böra förorda att räntan uppbäres separat.

V. Påföljd vid underlåtenhet att till arbetsgivare överlämna
debetsedel å slutlig skatt, m. m.

Då löneavdrag skall verkställas för kvarstående skatt, skall enligt 47 §
uppbördsförordningen arbetstagaren så snart han erhållit debetsedel å slutlig
skatt överlämna denna till arbetsgivaren. Tillträder arbetstagaren ny
anställning under tid, då löneavdrag skall verkställas, skall debetsedeln
överlämnas till den nye arbetsgivaren ofördröjligen efter det anställningen
tillträtts. Har arbetstagaren icke att gälda kvarstående skatt, skall han
inom nyss angivna tid för arbetsgivaren uppvisa debetsedeln å slutlig skatt
eller intyg av lokal skattemyndighet, att arbetstagaren icke har att erlägga
kvarstående skatt. Har arbetstagaren icke till arbetsgivaren överlämnat
debetsedeln eller för arbetsgivaren uppvisat denna eller intyg, som nyss
sagts, senast den 25 januari året näst efter taxeringsåret eller vid tillträde
av ny anställning under tid, då löneavdrag skall verkställas, senast fem
dagar efter anställningens början, har arbetsgivaren att så snart ske kan
göra anmälan härom hos den lokala skattemyndigheten i orten. Därest
denna haft att utfärda debetsedel, skall myndigheten skyndsamt utfärda
ny debetsedel eller, om arbetstagaren icke har att gälda kvarstående skatt,
intyg härom samt översända debetsedeln eller intyget till arbetsgivaren. 1
annat fall har myndigheten att skyndsamt lämna meddelande till den lokala
skattemyndighet, som haft att utfärda debetsedel, och bar sistnämnda
b — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 244.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

myndighet att förfara på sätt nyss sagts. Ny debetsedel eller intyg om att
kvarstående skatt icke skall erläggas bör vara arbetsgivaren tillhanda senast
före ingången av den månad, under vilken vederbörlig uppbördstermin infaller.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha framhållit, att arbetstagarna i stor utsträckning försummat
att överlämna debetsedel å slutlig skatt till arbetsgivaren eller för
denne uppvisa debetsedel eller intyg om att de icke hade att erlägga kvarstående
skatt. Detta hade medfört ett betydande merarbete främst för
arbetsgivarna men även för de lokala skattemyndigheterna. Med hänsyn
härtill ha de sakkunniga ansett erforderligt, att sådana regler infördes, att
arbetstagaren funne det angeläget att för löneavdrag överlämna sin debetsedel
å slutlig skatt till arbetsgivaren eller att genom företeende av debetsedeln
eller särskilt intyg visa, att han icke hade att gälda kvarstående skatt.
I sådant syfte ha de sakkunniga föreslagit, att avdrag för kvarstående skatt
skall verkställas med 25 procent av arbetstagarens lön, om han icke överlämnar
debetsedeln å slutlig skatt till arbetsgivaren eller styrker, att han
icke har att gälda kvarstående skatt. Härvid skall arbetsgivare icke vidare
vara skyldig att hos den lokala skattemyndigheten anmäla, att arbetstagare
icke överlämnat debetsedel å slutlig skatt eller intyg, att arbetstagaren icke
har att erlägga kvarstående skatt. Den genom procentavdrag innehållna
skatten skall senast under närmast infallande uppbördstermin inbetalas
eller överföras till vederbörande länsstyrelses (kronokainrerares) särskilda
postgirokonto medelst inbetalningskort eller girokort, varå angivits den
skattskyldiges namn samt, där så kan ske, hans mantalsskrivningsadress
och födelsetid. Postens kvitto å verkställd inbetalning skall överlämnas till
arbetstagaren. Med vederbörande länsstyrelse (kronokamrerare) skall, även
om arbetstagaren varit mantalsskriven annorstädes för inkomståret två år
före det löpande, förstås länsstyrelsen i det län (kronokamreraren i den
stad), där arbetstagaren är mantalsskriven för det löpande inkomståret
eller, om uppgift härom ej kan erhållas, där arbetsgivaren är bosatt eller
har sin verksamhet. Vad sålunda föreslagits skall dock icke gälla beträffande
sjöman, inskriven vid sjömanshus. I fråga om sådan sjöman skola
nuvarande bestämmelser fortfarande gälla. (Betänkandet s. 78—80.)

Yttranden.

De sakkunnigas förslag om särskild påföljd vid underlåtenhet
att till arbetsgivare överlämna debetsedel å slutlig
skatt har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av statskontoret,
överståthållaråmbetet, flertalet länsstyrelser, kronokamreraren i
Örebro, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare,
Svenska stadsförbundet, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hant -

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

varks- och småindustriorganisation, Sveriges grossistförbund samt Handelns
arbetsgivareorganisation. Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter
samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag ha likaledes tillstyrkt
förslaget, därvid dock förordats att avdrag skall verkställas med 20 procent
av utbetalt belopp.

Betänkligheter mot förslaget ha framförts av riksräkenskapsverkel
och Tjänstemännens centralorganisation. Kiksräkenskapsverket har
härvid yttrat, att enligt de sakkunnigas förslag en skattskyldig, som icke
överlämnade vare sig debetsedel å preliminär skatt eller debetsedel å slutlig
skatt till arbetsgivaren, skulle få avstå halva lönen i skatt. Riksräkenskapsverket
vore icke övertygat om att den föreslagna ordningen ens från
teknisk synpunkt vore den nuvarande avgjort överlägsen. När därtill lades,
att frågan om avdragsskyldigheten beträffande kvarstående skatt inom en
nära framtid torde komma att tagas upp till ny behandling, syntes det, som
om det tills vidare icke skulle finnas tillräckliga skäl att rubba den bestående
ordningen.

Tjänstemännens centralorganisation har uttalat, att de sakkunnigas förslag
vore alltför strängt. Eventuellt förefintliga möjligheter att genom lämpliga
åtgärder av annat slag åstadkomma rättelse av de nuvarande missförhållandena
i detta avseende syntes böra övervägas.

I fråga om redovisningen av den efter 25 procent innehållna
skatten har generalpoststgrelsen förordat, att skatten skall
redovisas till det centrala skattekontot och därifrån översändas till vederbörande
länsstyrelse eller kronokamrerare.

Länsstgrelsen i Älvsborgs län har yttrat, att om numret å arbetstagarens
debetsedel å preliminär skatt för det löpande året vore känt för arbetsgivaren
detta nummer borde angivas å inbetalningskortet till vägledning vid
identifieringen.

Kronokamreraren i Örebro har uttalat, att man icke borde överskatta
länsstyrelsernas och kronokamrerarnas förmåga att kunna vidarebefordra
inbetald skatt, varom här vore fråga, till rätt län eller rätt kronokamrerare.
Det syntes kronokamreraren lämpligt att man också tänkte på arbetsbördan
och uppdragets svårighetsgrad. Det vore sannolikt lättare för arbetsgivaren
att av sin arbetstagare få riktiga och fullständiga upplysningar än det vore
för länsstyrelse och kronokamrerare att verkställa undersökning i hithörande
avseende utan vägledande upplysningar. Erfarenheten hade visat
detta i påtaglig grad.

Departementschefen.

Av skäl som anförts av de sakkunniga finner jag mig böra förorda, att
löneavdrag för kvarstående skatt skall verkställas med 25 procent av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

utbetalda lönen, då arbetstagare icke till arbetsgivaren överlämnar debetsedel
å slutlig skatt eller medelst debetsedel eller intyg av lokal skattemyndighet
styrker, att han icke har att erlägga kvarstående skatt. Senast
en vecka innan dylikt avdrag första gången göres bör arbetsgivaren
genom skriftlig eller muntlig hänvändelse till arbetstagaren uppmana
denne att överlämna eller uppvisa debetsedel eller intyg, som nyss sagts.
Därvid bör arbetsgivaren tillika erinra arbetstagaren om det löneavdrag,
som eljest kommer att göras. Denna hänvändelse bör icke ske i form
av ett för samtliga anställda avsett meddelande, som anslås å en anslagstavla
vid arbetsplatsen, utan bör ske genom särskild hänvändelse till envar
av de berörda arbetstagarna.

Den genom procentavdrag innehållna skatten bör i vart fall tills vidare

— i likhet med preliminärskatt, som innehållits utan att debetsedel företetts

— inbetalas till vederbörande länsstyrelse eller kronokamrerare. Emellertid
bör det av generalpoststyrelsen framförda förslaget, att skatten skall
redovisas till det centrala skattekontot för att därifrån översändas till
vederbörande länsstyrelse eller kronokamrerare, närmare övervägas av de
sakkunniga under den fortsatta utredningen.

Då man såvitt möjligt bör undvika att ändra gällande bestämmelser
rörande beskattning och uppbörd, såvitt angår sjömän inskrivna vid sjömanshus,
innan statsmakterna tagit ställning till frågan om införande av
en särskild sjömansskatt, torde nuvarande bestämmelser rörande förfarandet,
då sjöman icke överlämnar debetsedel å slutlig skatt till arbetsgivaren,
fortfarande böra gälla.

VI. Ikraftträdande.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha förordat, att de föreslagna ändrade bestämmelserna
skola träda i kraft den 1 januari 1951. Stadgandena rörande ränta å kvarstående
skatt skola gälla först beträffande sådan skatt, som påföres på
grund av 1952 års taxering. (Betänkandet s. 100.)

Departementschefen.

De nya bestämmelserna böra träda i kraft den 1 januari 1951. Stadgandena
angående ränta å för mycket erlagd preliminär skatt och å kvarstående
skatt böra dock icke gälla såvitt angår 1951 års taxering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

VII. Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättat
förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
B. Sandberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2hh.

Bilaga.

Tabell, utvisande skatt för äkta makar för nedan angivna inkomster. Skatten
bär uträknats efter de grunder, som enligt departcmcntsförslaget skola gälla vid

upprättande av skattetabellerna.

Orlsgrupp III. Sammanlagd kommunal utdebitering 10 kronor.

Hustruns års- inkomst kr.	Skatt enligt ? kol. 1 i skatte- tabellen	Skatt enligt kol. 11 i skatte-tabellen	Hustruns skatt vid nedan-nämnda inkomst för mannen	Mannens skatt vid i kol. a an-given inkomst för hustrun
4 000	G 000	8 000	10 000	Mannens inkomst
4 0001	6 0003	8 0003	10 0004
a	b	c	d	e	f	g	h	i	1	k
1 200	68	33	112	139	160	180	476	882	1 352	1 855
2 400	241	159	259	302	339	370	533	942	1 410	1 915
3 600	497	343	457	523	575	621	599	1 023	1 493	2 001
4 800	781	602	685	763	830	887	659	1 089	1 564	2 083
6 000	1 101	889	936	1 025	1 101	1 176	711	1 151	1 637	2 170
7 200	1 443	1 214	1 204	1 301	1 388	1482	755	1 205	1 697	2 253
8 400	1 805	1 556	1 390	1 596	1 703	1 814	797	1 258	1 773	2 349
9 840	2 256	1 992	1 849	1 974	2 103	2 236	841	1 320	1 858	2 456
12 000	2 993	2 691	2 438	2 600	2 763	2 931	908	1 421	1 992	2 624
16 800	4 684	4 344	4 009	4 248	4 469	4 666	1 064	1 654	2 285	2 956
21 600	6 687	6 307	5 882	6 145	6 391	6 602	1 112	1 845	2 519	3 228
24 000	7 771	7 353	6 901	7 167	7 394	7 594	1 273	1 927	2 620	3 340
1 Mannens skatt enligt	kol. 2 i skattetabellen 440 kr.
2 *	»	»	• 2		862 »
3 »	tf	»	i 2		1 338 »
4 »	*	It	» 2		1 851 »

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1950

016357