Kungl. Maj.ts proposition nr 244 (Proposition 1936:244)

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Nr 244.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa m. m.; given Stockholms
slott den 17 april 1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 17 april 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för handelsdepartementet
vissa frågor örn ändringar i eller tillägg till gällande tulltaxa
samt anför därvid följande:

Kaliunihydrat i fast form. Kaliumhydrat är en viktig råvara för såpindustrien.
Denna vara, såväl i fast form som i lösning, är jämte natriumBihang
till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 244.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

hydrat samt kalium- och natriumxantogenat i gällande tulltaxa upptagen
under nr 188 med en tull av 2 kronor 50 öre för 100 kilogram.

Tekniskt kaliumhydrat i fast form innehåller vanligen 90—92 procent kaliumhydrat
(KOH), under det att i handeln förekommande kaliumhydrat i
lösning icke brukar innehålla mer än omkring 50 procent KOH, ofta endast
48 procent. Den fasta varan är alltså i det närmaste dubbelt så koncentrerad
som den flytande, och priset å den förra är också i stort sett dubbelt
så högt. Beträffande natriumhydrat är skillnaden i procenthalt mellan
vara i fast form och vara i lösning ännu större, men någon import av lösning
äger praktiskt taget icke rum. Priset å fast natriumhydrat är i allmänhet
något lägre än priset å kaliumhydrat i lösning.

I en den 27 januari 1936 dagtecknad skrift har Elektrokemiska aktiebolaget
i Bohus hemställt, att tullsatsen för kaliumhydrat i fast form måtte höjas
till 4 kronor 50 öre för 100 kilogram. Till stöd härför har bolaget anfört
huvudsakligen följande:

Med nu gällande bestämmelser droge kaliumhydrat, räknat i effektiv 100-procentig vara, olika tull alltefter som varan infördes i fast form eller i lösning.
En förhöjning av tullsatsen för kaliumhydrat i fast form till 4 kronor
50 öre för 100 kilogram skulle bringa tullsatserna för de båda slagen
kaliumhydrat i överensstämmelse med varandra.

Före 1935 hade kaliumhydrat importerats huvudsakligen i form av 50-procentig lösning. Sålunda hade under åren 1927—1932 endast omkring
12 procent av importen utgjorts av kaliumhydrat i fast form. Under år
1935 hade emellertid en avsevärd förändring inträtt i importens sammansättning,
i det att importen av fast kaliumhydrat då stigit till 31 procent. Bolaget
tillverkade sedan lång tid tillbaka kaliumhydrat såväl i fast form som
i lösning. På grund av inträdda prissänkningar på senare tid hade emellertid
tillverkningen blivit förlustbringande, och bolaget måste därför räkna
med möjligheten att nödgas helt upphöra med densamma, något som skulle
medföra en väsentlig minskning av bolagets personal. I syfte att förebygga
en sådan utveckling borde tullsatserna avvägas så, att de icke speciellt gynnade
importen av fast kaliumhydrat.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava, efter remiss, den 11
februari 1936 gemensamt avgivit utlåtande över framställningen samt därvid
överlämnat ett från Sveriges kemiska industrikontor införskaffat yttrande
i ärendet.

Sveriges kemiska industrikontor har framhållit, att den ökade importen av
fast kaliumhydrat i viss grad oroat den inhemska marknaden, varför ett
fastställande av tullen för fast kaliumhydrat till 4 kronor 50 öre för 100
kilogram skulle bidraga till att stabilisera marknaden, vilket vore ett önskemål
även från konsumenternas sida. Med hänsyn jämväl till att det läge
en viss inkonsekvens i att samma tull erlades för 90-procentig vara som
för 50-procentig har industrikontoret tillstyrkt bifall till framställningen.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava i sitt utlåtande först lämnat
vissa uppgifter rörande införselkvantiteterna av de i tulltaxenr 188 ingående
varorna för åren 1930—1935 ävensom beträffande medelpriserna i
öre per kilogram på sätt framgår av nedanstående sammanställning:

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Å r	Stat. nr 472 kaliumhydrat i fast form	Stat. nr 473 kaliumhydrat i lösning	Stat. nr 474 natriumhydrat	Stat. nr 475 kalium- och natri-umxantogenat
ton	öre/kg.	ton	öre/kg.	ton	öre/kg.	ton	öre/kg.
1930 ...............	135	55	2,261	25	1,289	28	14	122
1931...............	230	47	3,081	25	1,526	27	34	129
1932 ...............	175	66	2,573	30	1,799	34	35	174
1933 ...............	159	68	2,474	34	2,390	29	38	167
1934 ...............	253	61	3,464	32	2,117	28	78	123
1935 ...............	653	56	2,611	31	1,891	27	150	98

Därefter hava ämbetsverken anfört i huvudsak följande:

Redan 1906 års tulltaxekommitté, på vars förslag nu gällande tullar å
förevarande produkter tillkommit, hade haft sin uppmärksamhet fäst på hithörande
förhållanden, men av tulltekniska skäl hade någon åtskillnad icke
ansetts kunna göras mellan kaliumhydrat och natriumhydrat trots deras
olika värde liksom ej heller mellan alkalihydrat av olika styrka. Numera
kunde emellertid de tulltekniska svårigheterna ej anses vara av sådan beskaffenhet,
att de borde förhindra en mera rättvis avvägning av tullbeskattningen
av ifrågavarande produkter, särskilt som blandningar av kalium- och
natriumhydrat, vilkas åtskiljande skulle kunna medföra svårigheter, icke
syntes förekomma i handeln och ej heller torde kunna få någon praktisk
betydelse.

Med hänsyn till det fasta kaliumhydratets högre koncentration och pris
syntes införandet av den av sökandebolaget föreslagna tullsatsen för kaliumhydrat
i fast form vara fullt motiverat. Beloppet, 4 kronor 50 öre för 100
kilogram, motsvarade endast omkring 8 procent av varans importvärde.

För kaliumhydrat i lösning samt natriumhydrat i fast form motsvarade den
nuvarande tullsatsen, vilken skulle bliva gällande även i fortsättningen, 8—

10 procent av varans värde. Att märka vore vidare, att Sveriges kemiska
industrikontor i sitt yttrande anfört, att fastställandet av den föreslagna
högre tullen för kaliumhydrat i fast form i viss mån vore ett önskemål även
från konsumenternas sida. Vad kaliumxantogenat beträffade skulle en förhöjning
av tullsatsen kunna ifrågasättas som konsekvens av sökandebolagets
förslag, men bland annat till följd av att nämnda vara för närvarande icke
torde vara föremål för tillverkning inom landet hade ämbetsverken icke ansett
någon dylik förändring nu böra företagas.

I anslutning till vad sålunda anförts hava ämbetsverken hemställt om
bifall till bolagets framställning, varjämte generaltullstyrelsen framlagt förslag
till erforderlig författningsändring.

Såsom av den förebragta utredningen i ärendet framgår innebära de nu Departement*-gällande bestämmelserna, att kaliumhydrat, omräknat i 100-procentig vara, chelendrager
olika tull alltefter som varan införes i fast form eller i lösning. Framställningen,
som avser att göra den effektiva tullbeskattningen av kaliumhydrat
lika, vare sig varan införes i den ena eller den andra formen, synes
mig vara värd beaktande, i all synnerhet som den inhemska produktionens
fortsatta tillvaro därigenom torde bliva tryggad. I likhet med de hörda

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

myndigheterna anser jag mig därför böra förorda bifall till framställningen.
Generaltullstyrelsens förslag till författningsändring har icke givit anledning
till erinran från min sida.

Glutenlim. Gluten kallas de äggviteämnen, som ingå i spannmålskornens
kärna. Glutenlim eller wienerlim framställes i regel genom jäsning av gluten,
som jämte vetestärkelse erhålles ur glutenrikt vetemjöl, samt bär sin
huvudsakliga användning inom skoindustrien för klistring i skodon. I gällande
tulltaxa är glutenlim upptaget under nr 277 med tull av 3 kronor för 100
kilogram.

I en den 9 augusti 1935 dagtecknad skrift har Ceramin aktiebolaget i Norrköping
hemställt, att tullen å glutenlim måtte höjas till 20 kronor för 100
kilogram. Till stöd för framställningen har anförts bland annat:

Bolaget hade i juli 1935 upptagit tillverkning av glutenlim och vetestärkelse
ur svenskt vetemjöl, och det vöre bolagets avsikt att försöka ersätta den
icke obetydliga importen av dessa båda varuslag med inhemska tillverkningar.
På den svenska marknaden hade importerat glutenlim under lång
tid betingat ett pris av 1 krona 47 öre för kilogram, men så snart bolaget
börjat sin försäljning hade de utländska konkurrenterna erbjudit leveranser
för endast 1 krona 33 öre för kilogram. Då sistnämnda pris syntes ligga under
produktionskostnaden och det åtminstone i vissa fall finge räknas med
statliga exportunderstöd, måste prisnedsättningen betraktas som en kampåtgärd
i syfte att hålla den svenska marknaden öppen för utländsk import.
Den nuvarande tullen, vilken motsvarade endast cirka 2 procent av varans
värde, lämnade praktiskt taget inget skydd mot utländsk dumping.

Över framställningen hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen,
efter remiss, den 30 augusti 1935 avgivit gemensamt utlåtande, därvid kollegium
tillika överlämnat ett från Sveriges kemiska industrikontor inhämtat
yttrande, däri den begärda tullhöjningen tillstyrkts.

Ämbetsverken hava för egen del anfört i huvudsak följande:

Före år 1911 hade glutenlim tullbehandlats såsom ej specificerat kemiskttekniskt
preparat, andra slag, med en tull av 15 procent av värdet. På förslag
av 1906 års tullkommitté hade varan blivit föremål för särskilt omnämnande
i tulltaxan, varvid nuvarande tullsats fastställts, vilken då beräknats
motsvara den förut utgående värdetullen. Utgångspunkten för beräkningarna
hade därvid varit, att gluten- eller växtlim vanligen infördes i lösning på
fat till ett pris av omkring 20 öre för kilogram. Numera syntes någon införsel
av dylikt lim i lösning överhuvud taget icke förekomma. Införseln av
till tulltaxenr 277 hörande vara utgjordes numera praktiskt taget enbart av
lim i fast form, s. k. wienerlim. Importpriset hade år 1934 enligt införselstatistiken
uppgått till i medeltal 1 krona 46 öre per kilogram, vilket pris nära
överensstämde med den av sökandebolaget lämnade uppgiften. Vikttullen
motsvarade alltså numera endast omkring 2 procent av varuvärdet. Vad
sålunda anförts innebure tvivelsutan ett starkt skäl för den av bolaget föreslagna
tullförhöjningen. Den begärda tullsatsen av 20 kronor för 100 kilogram
skulle även med hänsyn till det lägre pris, vartill wienerlim offererades
från utlandet, sedan bolaget påbörjat sin tillverkning, ej motsvara mer än
15 procent av varuvärdet eller den tullbeskattning, som gällt för glutenlim
före år 1911.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Inhemsk tillverkning av vetestärkelse och wienerlim syntes under de senare
åren endast hava bedrivits i mindre omfattning av ett företag, och enligt
vad som uppgivits hade tillverkningen icke varit lönande. Ett bifall till den
begärda tullhöjningen å wienerlim skulle givetvis i hög grad öka förutsättningarna
för en räntabel tillverkning. Enligt vad bolaget under hand meddelat
kollegium, räknade bolaget med att Sverige i så fall skulle bliva självförsörjande
beträffande ifrågavarande produkter, vilka till och med kunde
bliva föremål för export i viss omfattning. Den nationalekonomiska betydelsen
av en dylik utveckling ökades väsentligt därigenom, att bolaget för
sin tillverkning använde inhemskt glutenrikt vetemjöl som råvara, varigenom
avsättningen av inhemsk spannmål i någon mån förbättrades. Vid den förut
inom landet bedrivna tillverkningen hade det ansetts nödvändigt att använda
utländskt vetemjöl som råvara.

Vid bedömning av föreliggande fråga borde hänsyn även tagas till att priset
å vetemjöl inom landet läge avsevärt över världsmarknadsnivån. Även
örn man syntes kunna räkna med att svenskt vetemjöl komme att tillhandahållas
tillverkare av glutenlim till ett pris, som motsvarade världsmarknadspriset
inklusive tull, innebure detta dock en tullbelastning av råvaran med
6 kronor 50 öre för 100 kilogram. Då bolaget räknade med att ur 100 kilogram
glutenrikt vetemjöl kunna framställa omkring 10 kilogram wienerlim,
omkring 50 kilogram prima vetestärkelse och 8—10 kilogram sekunda vetestärkelse,
innebure förefintligheten av råvarutullen ett ytterligare motiv för
genomförandet av den föreslagna tullförhöjningen.

Den inhemska förbrukningen av glutenlim syntes kunna uppskattas till
omkring 40,000 kilogram årligen, varför införandet av en tull å 20 kronor
för 100 kilogram skulle motsvara en total tullbelastning av omkring 8,000
kronor. Detta belopp syntes ämbetsverken icke vara av den storleksordning,
att hänsynen till konsumenterna, vilka i huvudsak vore att söka inom skoindustrien,
borde förhindra bifall till den föreslagna tullförhöjningen.

För egen del finner jag de skäl, som anförts till stöd för den ifrågasatta Departementetullförhöjningen,
övertygande. Jag tillstyrker alltså, att tullen a glutenlim
bestämmes till 20 kronor för 100 kilogram, vilken tullsats motsvarar den
sedan gammalt utgående tullen för vissa andra, till tulltaxenr 278 och 279
hänförliga slag av lim.

Elastiska band och snören m. m. I en den 12 september 1935 dagtecknad
skrift hava Borås band- & hängslefabriks aktiebolag, aktiebolaget Borås
mekaniska gummiväfveri, fabriksaktiebolaget Skandinavien, Gårda fabrikers
aktiebolag, aktiebolaget Sjuntorp samt Svenska band- & snörmakerifabriks
aktiebolaget hemställt, dels att den enligt förordningen den 31 januari 1932
(nr 15) med tillägg till gällande tulltaxa utgående tilläggstullen för till tulltaxenr
538 och 581 (statistiskt nr 1076 och 1138) hänförliga elastiska band
och snören, innehållande silke, samt hängslen och andra liknande arbeten
av dylika band eller snören måtte höjas från nuvarande 150 till 300 kronor
för 100 kilogram, dels ock att samma tilläggstull måtte införas för till tulltaxenr
460 (statistiskt nr 993) hänförliga vävnader, innehållande såväl kautschuk
som silke.

Till stöd för framställningen har anförts i huvudsak följande:

Då förenämnda tilläggstullar på sin tid infördes, hade avsikten varit att

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

lämna bandfabrikerna full kompensation för den samtidigt införda tilläggstullen
och accisen å silke, 300 kronor för 100 kilogram. Detta franninge av ett
uttalande i Kungl. Maj:ts proposition nr 59 till 1932 års riksdag, enligt vilket
tilläggstullarna för ifrågavarande band och snören bestämts till 150 kronor
för 100 kilogram med utgångspunkt från det antagandet, att silke icke inginge
däri till större mängd än 50 procent av varans vikt. Även om man
bortsåge från att tullsatsen för de till tulltaxenr 460 hänförliga vävnaderna i
berörda sammanhang lämnades helt oförändrad, hade den avsedda kompensationen
icke kommit fabrikanterna till del, beroende på att silket i ett flertal
av artiklarna inginge till en mängd av cirka 70 procent av den färdiga varans
vikt, vartill konmie att omkring 10 procent av silket bortginge under
tillverkningen genom färgning, spolning och vävning. Redan före tilläggstullarnas
införande hade tullskyddet legat i underkant. Av sökandena uppgjorda
kalkyler utvisade, att med nuvarande tullsatser åtskilliga av de ifrågavarande
artiklarna kunde importeras till priser, som läge under sökandenas
tillverkningskostnader, något som också tagit sig uttryck i stigande importsiffror.

I detta sammanhang bör nämnas, att Borås band- & hängslefabriks aktiebolag
jämte tre andra företag redan i september 1932 hos Kungl. Maj :t hemställde
örn viss höjning av tilläggstullen för varor, hänförliga till tulltaxenr
538 och 581. I ett den 14 december 1932 avgivet utlåtande över denna framställning
förklarade kommerskollegium och generaltullstyrelsen sig icke vilja
bestrida, att den kompensation i form av tilläggstull, som år 1932 fastställdes
för att uppväga den samtidigt införda tilläggstullen och accisen å silke, i
viss mån kunde verka ofullständigt. Med hänsyn till den år 1932 inträdda
minskningen i införseln av ifrågavarande varuslag och då det i allt fall näppeligen
kunde ifrågasättas annat än en mindre jämkning i tullskyddet, ansågo
sig emellertid ämbetsverken åtminstone för det dåvarande icke kunna
förorda ändring av tullagstiftningen på i ansökningen föreslaget sätt. Ämbetsverken
hemställde därför, att ansökningen icke måtte för det dåvarande
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I enlighet med ämbetsverkens hemställan
förklarade Kungl. Majit den 3 november 1933, att framställningen
icke föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Över den nu föreliggande framställningen hava kommerskollegium och
generaltullstyrelsen, efter remiss, den 29 oktober 1935 gemensamt avgivit utlåtande.

Ämbetsverken hava till en början berört frågan om ökat tullskydd för varor,
fallande under tulltaxenr 538 och 581, samt därutinnan — efter erinran
örn den tidigare framställningen i ämnet — anfört i huvudsak följande:

Införseln av till tulltaxenr 538 och 581 hänförliga varor hade sedan år
1933 visat en^ viss ökning. Under antagande att införseln under det sista
kvartalet av år 1935 komrne att hålla sig på samma nivå som i medeltal
under de tre föregående kvartalen, kunde den totala införseln under år 1935
approximativt uppskattas till 29,000 respektive 3,000 kilogram, vilket skulle
innebära en stegring i införseln med 29 respektive 38 procent i förhållande
till år 1933. Ämbetsverken ville med hänsyn härtill ej längre motsätta sig
att en viss justering av tilläggstullarna beträffande tulltaxenr 538 och 581
nu företoges. Då mängden silke varierade avsevärt i olika varor av ifråga -

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

varande slas, vore det givetvis otänkbart, att tilläggstullen i samtliga fall
skulle kunna bereda exakt den kompensation, som vore berättigad med
hänsyn till den förefintliga tilläggstullen, respektive accisen a silke. Ämbetsverken
kunde icke dela sökandebolagens uppfattning att tilläggstullen
borde beräknas uteslutande med ledning av den högsta mangd silke, som
förekomme i ifrågavarande varor, utan ansåge, att tilläggstullen borde avpassas
med hänsyn till den mängd silke, som importvarorna i genomsnitt
kunde anses innehålla. Ur denna synpunkt ville ämbetsverken förorda en
höjning av tilläggstullen från 150 till 200 kronor for 100 kilogram.

Beträffande framställningen i övrigt hava ämbetsverken yttrat följande:

I nu föreliggande framställning hemställa tillverkarna även örn införandet
av tilläggstull för till tulltaxenr 460 hänförliga vävnader, innehallande saval
kautschuk som silke. Med avseende härå få ämbetsverken erinra örn att
överrubriken till tulltaxenr 459—462 genom kungörelse den 13 mars 1933
(nr 76) utökades till att omfatta jämväl strumpstolsarbeten och andra genom
virkning, stickning eller knytning tillverkade varor, innehållande kautschuk,
utan sömnadsarbete, ej hänförliga till annat nummer. Förändringen innebar,
bland annat, att på strumpstol tillverkad korsettvav och dylika varor
innehållande såväl kautschuk som silke, numera lianforas till tulltaxenr 4b0
med en tull av 400 kronor för 100 kilogram i stället för, såsom tidigare varit
fallet, till tulltaxenr 552 med en tull av 3,000 kronor för 100 kilogram. Den
lägre tullsatsen för dessa varor torde få betraktas som bunden med hänsyn
till utväxlade noter mellan Sverige och Frankrike. Införandet av tilläggstull
för samtliga till tulltaxenr 460 hänförda varor torde därför icke kunna ifrågakomma.
Då korsettväv i huvudsak lärer fylla samma ändamål, vare sig den
tillverkats i vävstol eller på strumpstol (»handvävd»), torde det la anses
oformligt att utbryta och med tilläggstull belägga endast den i vävstol tillverkade
varan, vilket för övrigt dessutom skulle medföra vissa olagenheter i
tulltekniskt avseende. Utan att ingå på en närmare provning av tranan,
huruvida ett ökat tullskydd för den inhemska industrien med avseende a nu
omhandlade vävnader i och för sig kan anses vara av behovet pakallat, a
ämbetsverken därför avstyrka bifall till sökandebolagens framställning i vad
densamma avser tulltaxenr 460.

I anslutning till vad i utlåtandet anförts hava ämbetsverken upprättat förslag
till erforderliga ändringar i förordningen den 31 januari 1932 (nr 15)
nied tillägg till gällande tulltaxa.

På de av kommerskollegium och generaltullstyrelsen anförda skälen anserDeparUjmtntsjag
mig icke kunna förorda någon ökning av tullskyddet för till tulltaxenr
460 hänförliga vävnader.

Däremot synes en höjning av den nuvarande tilläggstullen vid tulltaxenr
538 och 581 motiverad. I fråga örn storleken av denna höjning ansluter jag
mig till ämbetsverkens förslag, vilket såvitt av utredningen kan bedömas får
anses innebära en lämplig avvägning av hithörande tullsatsei.

Vissa trikåvaror. Kläder och andra sömnadsarbeten, ej särskilt nämnda,
av knutna, stickade, virkade eller på strumpstol förfärdigade varor hanföras,
örn de utgöras av blusar, kjolar, klädningar eller morgonrockar av spånadsvara
(metervara), icke innehållande silke, till tulltaxenr 592 (statistiskt
nr 1152—1153) och beläggas enligt gällande bestämmelser med samma tull

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

som klädespersedlar av vävnad av motsvarande spånadsämne, men eljest till
tulltaxenr 593 (statistiskt nr 1154), i vilket fall de beläggas med samma tull
som är bestämd för strumpstolsarbeten, utan förhöjning. Underkläder,
nattdräkter och andra dylika klädespersedlar av strumpstolsgods, icke innehållande
silke, falla under tulltaxenr 557 (statistiskt nr 1101—1104) och
draga samma tull som trikåväven eller 175 kronor för 100 kilogram, dock
att underkläder av nämnda material, vägande högst 1 kilogram per dussin,
hänföras till tulltaxenr 556 (statistiskt nr 1099—1100) med tull av 225 kronor
för 100 kilogram.

Vid olika tillfällen under senare år hava svenska fabrikanter av konfektionerade
trikåvaror hemställt om ökat tullskydd för sina tillverkningar.
Tre av dessa framställningar hava ännu icke föranlett något beslut från
Kungl. Maj:ts sida, nämligen dels en av aktiebolaget Sveriges förenade trikåfabriken
i Borås den 21 juni 1933 gjord hemställan om höjning av tullen å
sådana underkläder av strumpstolsarbete, som äro garnerade med band eller
spetsar innehållande silke, dels en den 21 februari 1934 dagtecknad
1 ramställning från aktiebolaget Fioretta i Stockholm om förhöjd tull å färdigkonfektionerade
artiklar av strumpstolsvara, dels ock en av K. G. Olsson
i Motala såsom innehavare av firman Motala trikåfabrik den 4 mars 1935
gjord framställning om höjning av viktgränsen i tulltaxerubriken nr 556
från nuvarande 1 kilogram till 2 kilogram per dussin.

över framställningarna från aktiebolaget Sveriges förenade trikåfabriker
samt från förutnämnde firmainnehavare hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen
avgivit infordrade utlåtanden. I anledning av den förra
framställningen förordade kommerskollegium för sin del i första hand ett
och i andra hand ett annat bland fyra av generaltullstyrelsen framlagda alternativa
förslag till ändring i tulltaxan för tillgodoseende av den inhemska
industriens behov av ökat tullskydd. Samtidigt uttalade emellertid kollegium
såsom sin mening, att hithörande frågor borde underkastas en förnyad tullteknisk
utredning, vilken närmast syntes böra ankomma på generaltullstyrelsen.

Sedan generaltullstyrelsen därefter gått i författning örn verkställande av
en dylik utredning, har styrelsen såsom resultat därav i skrivelse den 5
februari 1935 framlagt förslag till ändring av tulltaxan i fråga örn vissa
trikåvaror, hänförliga till tulltaxenr 556—557 samt 592—593.

Innan redogörelse lämnas för detta förslag torde det vara lämpligt att
med några ord beröra tillkomsten av nuvarande bestämmelser rörande tulltaxeringen
av vissa hithörande artiklar.

Klädespersedlar av trikåvara tulltaxerades tidigare såsom strumpstolsarbeten
utan förhöjning av tullen. Vid den revision av tulltaxan, som avslutades
år 1929, framställde en representant för konfektionsindustrien yrkande
därom, att med broderier och dylikt försedda persedlar av nämnda material
måtte åsättas högre tull. Det påvisades härvid, att konfektionsindustrien
i fråga örn dessa persedlar icke blott saknade tullskydd utan även hade att

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

vidkännas en direkt tullbelastning dels för vid tillverkningen uppkommande
avfall, dels ock för vissa besättningsartiklar, av vilka särskilt sådana, som
innehöllo silke, droge hög tull. Vidare framhölls, att i stort sett samma
skäl, som föranlett en differentiering i tullskyddet för klädespersedlar av
vanlig vävnad allt efter utstyrseln, med fog kunde åberopas även i fråga om
persedlar av trikåväv. Under den verkställda utredningen framgick, att kravet
på ändring av tullbestämmelserna i berörda avseende icke saknade berättigande.
I flera moderna utländska tulltariffer äro också vissa sydda
trikåvaror uppdelade efter samma grunder som motsvarande persedlar av
vävnad. Det befanns emellertid, att frågan huru tullen å konfektionerade
artiklar av trikåvara borde avvägas och differentieras var av sådan räckvidd,
att en tillfredsställande och slutlig lösning kunde vinnas först i samband
med en mera omfattande revision av tulltaxan. Från olika håll ifrågasattes
då, huruvida icke de påtalade oformligheterna i tullbeskattningen lämpligen
skulle kunna provisoriskt avhjälpas, och ett förslag till ändring av tulltaxan
i detta syfte framlades av Sveriges industriförbund. Förslaget innebar
en höjning av tullen för med viss lyxutstyrsel försedda persedlar av
strumpstolsgods av annat spånadsämne än silke, och avsikten var att tullförhöjningen
skulle gälla endast för kläder, som tillverkades av metervara.
I det yttrande, som generaltullstyrelsen häröver avgav, anförde styrelsen
bland annat, att vid en provisorisk lösning av frågan fullt erkännande knappast
kunde givas åt det berättigade i principen om likställighet i tullskyddshänseende
mellan konfektionerade trikåvaror och av vävnad tillverkade kläder.
Åtskilligt skulle emellertid vinnas, örn de viktigaste klädespersedlarna
av trikåmetervara, såsom blusar, kjolar, klädningar och morgonrockar, bleve
likställda med motsvarande artiklar av vävnad. Däremot syntes koftor,
som i regel endast underginge en enklare konfektionering, icke lämpligen
böra drabbas av tullförhöjningen, och då vissa tulltekniska svårigheter säkerligen
skulle uppstå vid särskiljandet av koftor och kappor, borde ej
heller sistnämnda varuslag medtagas vid en eventuell ändring. Någon höjning
av tullen för trikåvaror, innehållande silke, kunde icke ifrågakomma,
enär denna tull var bunden genom handelstraktat med Tyskland. Förslaget
angående provisorisk lösning av berörda tullfråga vann Kungl. Maj:ts
och riksdagens gillande, och i överensstämmelse härmed erhöllo rubrikerna
för kläder och andra, ej särskilt nämnda sömnadsarbeten av strumpstolsgods
i den nya tulltaxan sin ännu gällande lydelse.

Redan vid tulltaxerevisionen framhölls, att upptagandet i taxan av vissa
artiklar av trikåväv med förhöjd tull skulle kunna leda till betydande svårigheter
av tullteknisk natur. Enligt vad generaltullstyrelsen uppgiver i sin
nu föreliggande framställning hava farhågorna i detta avseende besannats.
Såsom av det följande skall framgå, hava berörda svårigheter också övat
inflytande på utformningen av styrelsens ändringsförslag. Styrelsen anför
härom följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

De svårigheter, sorn yppat sig, hava i främsta rummet bestått i att skilja
blusar från andra, liknande persedlar, och dessa svårigheter hava givit anledning
till ständiga tvister och klagomål. I handeln förekomma nämligen
klädespersedlar av den form och beskaffenhet i övrigt, att det är ytterst
vanskligt att avgöra, huruvida de rätteligen böra betecknas såsom blusar
eller såsom blusskyddare, koftor, pullovers eller tröjor, vilka sistnämnda
persedlar skola draga tull såsom strumpstolsarbeten, utan förhöjning. Enligt
den kommersiella nomenklaturen göres icke någon bestämd skillnad
mellan blusar och andra, blusliknande plagg, och det förtjänar i detta sammanhang
nämnas, att vissa persedlar numera pläga benämnas bluskoftor.

I många fall har tulltaxeringen av nu ifrågavarande artiklar måst grundas
på yttranden från på området sakkunniga personer. Det bär emellertid
ofta visat sig vara mycket svårt att av dessa erhålla ett bestämt uttalande,
till vilken grupp plaggen i fråga rätteligen böra hänföras. Stundom hava
olika fackmän uttalat mot varandra helt stridande uppfattningar. Vidare
må framhållas, att plagg, som torde vara avsedda att användas såsom blusar,
för närvarande i stor utsträckning tillverkas av så grovt material och med
sådant utseende, att de svårligen kunna skiljas från sporttröjor.

Härjämte bär uttrycket »metervara» i tulltaxenr 592 berett svårigheter
vid tillämpningen av detta nummer. Såsom framgår av motiveringen har
avsikten varit, att rubriken skulle omfatta endast vissa varor, tillverkade genom
tillklippning och sömnad av trikåväv, framställd såsom metervara. Det
är emellertid att märka, att i moderna stickmaskiner kunna framställas även
avpassade stycken på sådant sätt, att materialet med visst fog kan betecknas
såsom metervara. Den osäkerhet i tulltaxeringen, som blivit en följd härav,
har även gjort sig särskilt gällande i fråga örn blusar och blusliknande artiklar.

Styrelsen har sökt att till ledning för tulltaxeringen angiva vissa karakteristiska
kännetecken å de olika persedlarna. Det har emellertid visat sig
icke vara möjligt att med nu gällande bestämmelser uppnå önskvärd säkerhet
och likformighet i tulltaxeringen på området, varför en ändring synes erforderlig.
Stockholms handelskammare har även i skrivelse till styrelsen
framhållit, att den osäkerhet, som nu råder, medför avsevärda olägenheter
för importörerna, och handelskammaren har därför hemställt, att åtgärder
måtte vidtagas i syfte att vinna rättelse häri, dock utan någon mera väsentlig
tullförhöjning inom ifrågavarande grupp.

Vissa tullförvaltningar, från vilka yttranden infordrats i denna fråga, hava
likaledes betonat angelägenheten av att en ändring, innebärande förenkling
i tulltaxeringen, måtte komma till stånd. Aktiebolaget Sveriges förenade
trikåfabriker i Borås har å andra sidan, sedan bolaget erhållit kännedom om
berörda framställning av Stockholms handelskammare, till styrelsen uttalat
den meningen, att någon ändring icke vore behövlig, och anhållit, att sådan
åtgärd icke niette vidtagas, som kunde leda till sänkning av gällande tullsatser.
I anslutning härtill hava Västergötlands och norra Hallands handelskammare
samt Boråsortens grossist- och beklädnadsfabrikanters förening i
skrivelser till styrelsen hemställt, att om någon ändring av tulltaxenr 592 ansåges
böra vidtagas, rubriken måtte utvidgas till att omfatta jämväl blusliknande
artiklar. Enligt handelskammarens mening borde i sådant fall jämte
blusar omnämnas jumpers, koftor och skjortor med fast krage.

Ökad likformighet i tulltaxeringen skulle tvivelsutan kunna vinnas på det
sätt, att med blusar jämförliga persedlar upptoges i tulltaxenr 592. Större
delen av de tulltekniska svårigheter, som hittills gjort sig gällande, skulle
genom en sådan utvidgning av rubriken otvivelaktigt minskas. Styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

tilltror sig likväl icke kunna med full säkerhet bedöma, huruvida icke med
hänsyn till modets växlingar även efter en sådan ändring tvistigheter beträffande
den rätta tolkningen fortfarande komme att uppstå. En dylik ändring
skulle även innebära en utsträckning av den högre tullens tillämpning
till vissa trikåvaror, som nu tulltaxeras på sätt i tulltaxenr 593 är bestämt,
d. v. s. såsom strumpstolsarbeten utan förhöjning av tullen. Styrelsen har
även sökt finna en beteckning, som tydligare än uttrycket »blusar» angiver
de artiklar, vilka äro avsedda att träffas av den högre tullen. Den sakkunskap,
som stått till buds, har emellertid icke kunnat giva något uppslag
härtill. Vid detta förhållande synes annan utväg knappast stå öppen än att
ur tulltaxenr 592 utesluta blusar, vilka då skulle komma att falla under nr
593 och, liksom tidigare, draga tull enligt vad för strumpstolsarbeten i allmänhet
är stadgat. Enär den damkonfektion, för vars skydd tullförhöjningen
på sin tid blev vidtagen, ej längre i större utsträckning vid tillverkningen
använder sig av trikotage i form av metervara, torde en sådan ändring
icke komma att befinnas medföra någon större olägenhet för den inhemska
tillverkningen på detta område.

I anslutning till det anförda har generaltullstyrelsen framlagt förslag till
sådan ändring av tulltaxenr 592, att därur skulle uteslutas blusar. Till stöd
härför har styrelsen utöver vad förut nämnts jämväl erinrat, bland annat, att
konfektioneringen av blusar och liknande klädesplagg vore av tämligen enkel
natur samt att dylika persedlar i regel tillverkades av grövre ullgarn och
följaktligen bleve tyngre än de vanliga damkonfektionsartiklarna. Emellertid
har styrelsen å andra sidan framhållit, att trikåindustrien vid sin tillverkning
av blusar obestridligen haft ett gott stöd i de nuvarande bestämmelserna,
vilket den av naturliga skäl ej gärna ville mista. Styrelsen har därför
ingått på frågan, huruvida icke samtidigt med sänkningen av tullen å
blusar ett ökat tullskydd borde beredas för vissa artiklar av lättare trikotage.
Härom har styrelsen anfört följande:

Lättare trikotage användes i stor utsträckning för tillverkning av vissa
persedlar, nämligen underkläder och nattdräkter. Det tullskydd, som denna
tillverkning åtnjuter, anses vara mycket otillfredsställande. Utgöres materialet
av silke, synes anledning dock ej föreligga att vidtaga ändring, enär
den nuvarande tullen å trikotage av silke ej utnyttjas av de inhemska tillverkarna.
Annorlunda te sig förhållandena i fråga om persedlar av material,
som icke innehåller silke.

Styrelsen tillåter sig erinra därom, att framställningar örn höjning av tullen
för nyss omnämnda artiklar tidigare gjorts av aktiebolaget Fioretta i
Stockholm och av aktiebolaget Sveriges förenade trikåfabrikör i Borås, i anledning
varav såväl kommerskollegium som generaltullstyrelsen vid olika
tillfällen under åren 1933 och 1934 avgivit yttranden i ämnet. Såsom motivering
för kravet på högre tull har från industriens sida framhållits, att ett
mycket betydande avfall uppkomma: vid tillverkningen samt att för fabrikationen
erforderligt silke och utsmyckningsmaterial i form av broderier och
spetsar numera vore belagt med hög tull. Sålunda droge exempelvis hopsydda
spetsar, innehållande silke, som i stor utsträckning komme till användning
såsom utstyrsel, en tull av 4,000 kronor för 100 kilogram. För silke
av inhemsk tillverkning utginge accis. Enär de färdiga artiklarna, örn man
bortsåge från underkläder, vägande högst 1 kilogram per dussin (tulltaxenr
556), icke vöre åsätta högre tull än trikåväven (tulltaxenr 557), hade intin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

strien att vidkännas en direkt tullbelastning, som försatte densamma i en
mycket ogynnsam ställning och i hög grad gynnade importen.

Vid de utredningar i ämnet, som tidigare verkställts och för vilka redogörelse
lämnats i förut berörda yttranden, har styrelsen funnit en höjning av
tullskyddet för den inhemska tillverkningen i viss utsträckning motiverad,
och styrelsen har även i sina yttranden framlagt alternativa förslag till ändring
av tulltaxan för tillgodoseende av industriens berättigade krav i nämnda
avseende. Vissa skäl kunna anses tala för att en sådan ändring genomföres
först i samband med en allmän revision av tulltaxan, men med hänsyn
till ovissheten, när en sådan tulltaxerevision kan komma till stånd, synes
anledning föreligga att i nu förevarande sammanhang giva denna tullfråga
en lösning genom en måttlig höjning av tullen å sådana underkläder
och nattdräkter, tillverkade av trikå av annat spånadsämne än silke, som
äro försedda med broderier, spetsar och dylikt. Genom en sådan ändring
skulle de mest framträdande oformligheterna i tullbeskattningen på ifrågavarande
område hilva avhjälpta. De resultat, som erhållits vid tidigare utredningar
angående tullbeskattningen av materialierna, synas utvisa, att tullen
lämpligen bör fastställas för persedlar, som äro försedda med broderier,
spetsar, foder, uppslag eller annan besättning, vari silke ingår, eller eljest
till en mindre del bestå av vara, i vilken silke ingår, till 600 kronor och för
plagg, som äro försedda med broderier eller spetsar, vari silke icke ingår, till
400 kronor för 100 kilogram. Tullen skulle då komma att utgå med samma
belopp som för klädespersedlar av bomullsvävnad med motsvarande utstyrsel
(tulltaxenr 608—609).

Den sålunda förordade differentieringen av tullskyddet har generalstyrelsen
föreslagit skola ske genom sammanförande under tulltaxenr 556 av underkläder
och nattdräkter samt uppdelning av berörda nummer i fyra underrubriker,
av vilka en (nr 556: 1) skulle omfatta dylika artiklar med utstyrsel,
innehållande silke, med tull av 600 kronor för 100 kilogram, samt
en annan (nr 556: 2) avse persedlar med utstyrsel, vari silke icke ingår, med
tull av 400 kronor för 100 kilogram. För underkläder och nattdräkter utan
utstyrsel skulle nuvarande tullsatser bibehållas oförändrade; tullen skulle
sålunda utgöra för underkläder, vägande högst 1 kilogram per dussin (nr
556: 3), 225 kronor samt för andra hithörande artiklar (nr 556: 4) 175 kronor
för 100 kilogram.

Till ytterligare belysning av förevarande spörsmål torde här böra lämnas
följande uppgifter rörande storleken av importen under senare år av vissa
trikåvaror.

Tulltaxe- nr	Stat. nr	1932	1933	1934	19 3 5
ton	1,000 kr.	ton	1,000 kr.	ton	1,000 kr.	ton	1,000 kr.
556	1099	2.8	48	1.9	41	2.7	59	3.8	80
556	1100	88.7	868	60	533	58.9	455	49	337
557	1101	7.3	104	7.3	105	11.5	174	7.9	109
557	1103	405	2,601	333.7	1,804	293.8	1,526	211.2	1,067
592	1152	24.2	817	19.5	614	8.6	383	10.3	378
592	1153	8.2	103	13.5	141	8.1	107	5	55

Kungl. Maj.ts proposition nr 244

över generaltullstyrelsens framställning har kommerskollegium, efter remiss,
avgivit utlåtande den 16 mars 1935 samt därvid tillika överlämnat från
handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Borås, Norrköping och
Jönköping ävensom från Sveriges industriförbund, Sveriges téxtilindustriförbund
samt Textilgrossisternas riksförbund inhämtade yttranden i ärendet.

Av yttrandena framgår, att enighet i stort sett råder därom, att vissa ändringar
i den nuvarande klassificeringen enligt tulltaxan av de varuslag, som
avses i generaltullstyrelsens framställning, äro av behovet påkallade och att
en justering av vissa tullsatser ävenledes bör vidtagas. Beträffande sättet
för ändringarnas genomförande hava emellertid skiljaktiga meningar i olika
avseenden gjort sig gällande.

Handelskamrarna i Göteborg, Norrköping och Jönköping hava icke haft
något att erinra mot generaltullstyrelsens förslag i vare sig den ena eller den
andra delen.

Handelskammaren i Malmö har förklarat, att den med hänsyn till de tulltekniska
svårigheter, som vore förenade med förtullning av blusar av strumpstolsgods,
icke hade något att invända mot generaltullstyrelsens förslag till
ändring av tulltaxenr 592. Visserligen skulle ändringen otvivelaktigt medföra
ett visst förfång för en del intressen inom den svenska trikåindustrien,
men å andra sidan vunnes därigenom enligt handelskammarens mening en
för handeln visst icke betydelselös enhetlighet beträffande tulltaxeringen av
blusar, bluskoftor och dylika plagg.

I samtliga övriga yttranden hava däremot gensagor riktats mot generaltullstyrelsens
förslag i sistberörda del. Önskvärdheten av de tulltekniska svårigheternas
avhjälpande vitsordas, men för vinnande av detta syfte och ernående
av likformighet i tulltaxeringen föreslås andra utvägar än den av generaltullstyrelsen
förordade, vilken skulle leda till en avsevärd minskning av
tullskyddet. Handelskammaren i Borås och Sveriges industriförbund förorda
sålunda i stället en utvidgning av tulltaxenr 592 till att omfatta jämväl
sådana klädespersedlar, från vilka blusar endast med svårighet kunna särskiljas.
För undvikande av en alltför hög tullbelastning av vissa grövre sportplagg
och dylikt kunde därvid föreskrivas en viss maximivikt för tillämpning
av den högre tullsatsen. Nyssnämnda handelskammare föreslår för sin del,
att till tulltaxenr 592 måtte hänföras blusar, jumpers, koftor, alla vägande
högst 3 kilogram per dussin, ävensom skjortor med fast krage, klädningar,
morgonrockar och kappor av spånadsvara (metervara), icke innehållande
silke. Stockholms handelskammare åter föreslår uppdelning av tulltaxenr
592 genom införande av ett halvnummer under denna rubrik, omfattande —
förutom blusar — jumpers, blusskyddare, koftor, kappor, pullovers, skjortor
med fast krage samt västar. För denna nya rubrik förelås en tullsats
av 300 kronor för 100 kilogram. Textilgrossisternas riksförbund förordar
slutligen en tredelning av ifrågavarande rubrik allt efter plaggens utstyrsel
med tullsatser av 500, 400 och 350 kronor för 100 kilogram.

Kommerskollegium har beträffande förslaget i nu omhandlade del anfört
bland annat följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Kollegium hyser starka betänkligheter mot vidtagande på enbart tulltekniska
skäl av en ändring, som skulle innebära en faktisk, avsevärd tullsänkning
för en rätt stor grupp av varor. Något direkt yrkande örn en sådan
sänkning av tullen föreligger, såvitt kollegium har sig bekant, ej tidigare från
näringslivets representanter.

Kollegium är icke i tillfälle bedöma, huruvida en sådan mera vittgående
ändring av tulltaxerubriken 592 som förordats av Stockholms handelskammare
och Textilgrossisternas riksförbund kan vara befogad. Vidtagande aven
dylik ändring torde i varje fall böra föregås av en mera fullständig utredning
än vad som föreligger i detta samband.

Skulle därför av anförda tulltekniska skäl en ändring anses böra vidtagas,
ansluter sig kollegium till det förslag, som omfattats av Sveriges industriförbund
och handelskammaren i Borås och som, enligt vad som framgår av
generaltullstyrelsens uttalanden, torde kunna anses såsom en tulltekniskt sett
någorlunda acceptabel lösning. Formuleringen av tulltaxenr 592 torde i så
fall lämpligen kunna givas den avfattning, som föreslagits av nämnda handelskammare.

Vad därefter angår de av generaltullstyrelsen föreslagna ändringarna i tulltaxenr
556, avseende att bereda ökat skydd för tillverkningen av vissa slag
av underkläder och nattdräkter, hava dessa lämnats utan erinran av Sveriges
industriförbund och Sveriges textilindustriförbund samt i huvudsak tillstyrkts
jämväl av handelskamrarna i Malmö och Borås. Handelskammaren

1 Borås har emellertid samtidigt påyrkat höjning av viktgränsen för de varuslag,
som skulle hänföras under den nya tulltaxerubriken 556: 3, från 1 till

2 kilogram, därvid hänvisats till de stora svårigheter, som en nu förekommande
och alltmera ökad import av hit hänförliga billiga japanska varor
beredde de svenska industriföretagen; detta yrkande överensstämmer sålunda
med den inledningsvis omförmälda framställningen från innehavaren av
Motala trikåfabrik. Därjämte har handelskammaren i Malmö i anslutning
till sitt tillstyrkande av förslaget hemställt örn införande vid positionerna
556: 1 och 556: 2 av en anmärkning av innehåll, att en mindre besättning i
form av agraffer och dylikt å tyngre plagg icke skall föranleda till att varan
tulltaxeras efter dessa nummer. Stockholms handelskammare och Textilgrossisternas
riksförbund hava ansett de föreslagna tullsatserna av 600 kronor
vid nr 556: 1 och 400 kronor vid nr 556: 2 alltför höga och hava för sin
del förordat en begränsning därav, handelskammaren till 400 respektive 300
kronor, och riksförbundet till 350 respektive 275 kronor.

Kommerskollegium har i förevarande del anslutit sig till generaltullstyrelsens
förslag utan vidtagande av de sålunda ifrågasatta ändringarna i detsamma.
Kollegium har därvid förklarat, att kollegium ansett sig kunna utgå
från att det av handelskammaren i Malmö uttalade önskemålet om ett förtydligande
av de nya bestämmelserna — så att exempelvis anbringandet av
en enkel agraff av konstsilke kring knapphålen på tyngre plagg ej skall föranleda
till tulltaxering enligt högre tullsats — må kunna tillgodoses genom av
generaltullstyrelsen utfärdade direktiv.

Vad särskilt angår den ifrågasatta höjningen av viktgränsen vid nr 556: 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen i gemensamt avgivet utlåtande
över förenämnda framställning från innehavaren av Motala trikåfabrik
förklarat, att de icke funne tillräckliga skäl föreligga för den begärda höjningen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har den vid senaste tulltaxe-Departementsrevision
genomförda högre tullbeskattningen av vissa artiklar av trikåväv, i (■tuten.
tulltaxan upptagna under nr 592, visat sig leda till betydande svårigheter vid
tulltaxeringen. Vad i ärendet förekommit giver otvivelaktigt vid handen, att
åtgärder av ett eller annat slag i syfte att i möjligaste mån undanröja dessa
svårigheter äro av behovet påkallade. Då svårigheterna i främsta rummet
bestått i särskiljandet av blusar från andra liknande plagg, har generaltullstyrelsen
för sin del ansett frågan böra lösas genom en utbrytning ur tulltaxenr
592 av artikeln blusar, som i sådant fall skulle komma att falla under tulltaxenr
593 och liksom tidigare draga den för strumpstolsarbeten i allmänhet
stadgade lägre tullen. Beträffande verkningarna av detta förslag må här
nämnas, att blusar av ylletrikå, vilka äro de vanligast förekommande och
enligt nuvarande bestämmelser alltefter förekomsten av garnering och dennas
beskaffenhet draga tull av 849, 691 eller 569 kronor för 100 kilogram,
efter ändringens genomförande skulle bliva belagda med en enhetlig tullsats
av endast 175 kronor för 100 kilogram. I likhet med kommerskollegium och
flertalet av de hörda näringsorganisationerna har jag icke kunnat undgå att
hysa betänkligheter gentemot vidtagande på enbart tulltekniska skäl av en
så pass kraftig tullnedsättning. Jag vill därför för min del ansluta mig till
det av handelskammaren i Borås framlagda och av kommerskollegium biträdda
förslaget, enligt vilket tulltaxenr 592 skulle utvidgas till att omfatta
jämväl vissa särskilt angivna blusliknande persedlar, varvid för tillämpningen
av den högre tullsatsen beträffande blusar, jumpers och koftor skulle
fastställas en viktgräns av 3 kilogram per dussin. Även om denna lösning ur
tullteknisk synpunkt icke erbjuder samma fördelar som den av generaltullstyrelsen
förordade, torde den dock vara ägnad att undanröja en god del av
de nuvarande svårigheterna.

Vad därefter angår tullsatserna för vissa med utstyrsel försedda underkläder
och nattdräkter anser jag mig icke kunna biträda de framställda
önskemålen om tullhöjning för ifrågavarande artiklar.

Sidcnklädningar m. m. Gällande tulltaxa upptager under nr 602 (statistiskt
nr 1163—1164) och nr 603 (statistiskt nr 1165—1166) kläder och
andra i tulltaxan ej särskilt nämnda sömnadsarbeten av hel- eller
halvsiden eller av vävnad, hänförlig till tulltaxenr 475, 476 eller 613. Av
sistnämnda rubriker upptaga nr 475—476 fälb-, plysch- och sammetsvävnader,
innehållande silke, och nr 613 vissa vävnader, i vilka ingår finare metalltråd.
Ifrågavarande kläder och sömnadsarbeten beläggas med samma
tull som den spånadsvara, av vilken de framställts, med tillägg av 50 pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

cent, om artiklarna äro försedda med broderier eller spetsar (tulltaxenr
602), men eljest 30 procent (tulltaxenr 603).

Hos Kungl. Majit har aktiebolaget Fasilko i Göteborg gjort framställning
om höjning av tilläggsprocenten vid såväl nr 602 som nr 603 i tulltaxan till
150. Till stöd härför har anförts i huvudsak följande:

Bolaget bedreve sedan några år tillbaka tillverkning av klädningar, blusar
och dylikt av hel- och halvsiden i konstsilke. Ehuru de naturliga förutsättningarna
för en dylik tillverkning vore lika goda i vårt land som i utlandet,
hade det hittills icke varit möjligt att i större grad utveckla tillverkningen
ifråga. Anledningen härtill vore att söka i det låga tullskydd, som för
närvarande åtnjötes för berörda artiklar. Såsom exempel härå kunde anföras,
att en helsidenklädning i konstsilke av den vanligast förekommande
typen enligt gällande bestämmelser droge en tull av 4 kronor 87 öre. Från
detta belopp avginge emellertid tullkostnaden för i klädningen ingående
vävnadsmaterial och besättningsartiklar, vilken kostnad uppginge till 3 kronor.
Följaktligen uppginge nettotullskyddet till endast 1 krona 87 öre, vilket
belopp uppenbarligen icke vore tillräckligt för att kompensera de merkostnader,
som den svenska industrien på området måste vidkännas till följd
av högre arbetskostnader och dylikt. Tullarna å klädningar och andra
sömnadsarbeten av yllevävnad hade under de senare åren underkastats vissa
i och för sig synnerligen välmotiverade höjningar. Det syntes icke
mindre motiverat, att motsvarande höjningar vidtoges även i fråga om dylika
persedlar av hel- eller halvsiden.

över framställningen hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen, efter
remiss, den 28 februari 1935 avgivit gemensamt utlåtande, däri huvudsakligen
anförts följande:

Vid av ämbetsverken verkställd utredning hade från sökandebolaget med
flera inhämtats uppgifter rörande tillverkningen av vissa klädespersedlar,
vilka uppgifter närmare belyste förevarande fråga. Av dessa uppgifter syntes
framgå, att den inhemska konfektionsindustrien för närvarande åtnjöte
intet eller endast ett helt obetydligt tullskydd för tillverkningen av sådana
klädningar av hel- eller halvsiden, innehållande konstsilke, som icke vöre
försedda med broderier eller spetsar. I fråga om klädningar av konstsiden
med dylik utstyrsel liksom även beträffande klädningar av natursiden hade
utredningen givit ett något gynnsammare resultat, men det finge dock anses
uppenbart, att de nuvarande tullsatserna icke lämnade tillverkningen inom
landet något tillfredsställande skydd. Vad nu sagts rörande klädningar gällde
i stort sett även i fråga om blusar, kjolar och andra konfektionerade
artiklar.

Uppgifterna rörande importen under åren 1930—1934 av varor, hänförliga
till statistiskt nr 1163—1166, utvisade bland annat, att den huvudsakliga
importen folie under statistiskt nr 1165—1166 och sålunda avsåge artiklar,
som icke vore försedda med broderier eller spetsar. Under dessa
sistnämnda statistiska nr hade åren 1932 och 1933 redovisats en införsel av
50.8 respektive 57.1 ton med ett värde av 3 respektive 4.5 miljoner kronor.
En sammanräkning av de preliminära siffrorna för år 1934 hade givit till
resultat, att importen då uppgått till 63.2 ton. Enär de olika artiklar, som
folie under ifrågavarande nummer, icke vore särskilt specificerade i statistiken,
vore det emellertid icke möjligt att närmare angiva, huru stor del
av hela importen som utgjorts av klädningar, blusar etc. Enligt handels -

Kanyl. Maj:ts proposition nr 244.

statistikens siffror visade importen sålunda en stigande tendens, och vissa
omständigheter tydde även på att den utländska konkurrensen under 1935
konnne att göra sig gällande i än högre grad på den svenska marknaden. I
detta sammanhang förtjänade särskilt framhållas, att produktionskostnaderna
i vissa främmande länder ställde sig väsentligt lägre än i Sverige, beroende
bland annat därpå, att en stor del av tillverkningen i dessa länder
utfördes såsom hemarbete.

Såvitt ämbetsverken nu kunde bedöma, syntes en höjning av tullen vid
tulltaxenr 602—603 påkallad. I detta sammanhang kunde erinras därom,
att vid tulltaxenr 605—607, upptagande kläder och andra ej särskilt nämnda
sömnadsarbeten av yllevävnad, införts en tilläggstull av 150 procent å vävnadstullen.
Efter denna höjning droge kläder av yllevävnad, hänförliga till
sagda nummer, med visst undantag samma tull som den spånadsvara, av
vilken de framställts, med tillägg av lägst 225 och högst 385 procent.

Det kunde ifrågasättas, huruvida en eventuell tullförhöjning för kläder,
hänförliga till tulltaxenr 602—603, borde avse hela gruppen eller begränsas
till artiklar av viss beskaffenhet. En ytterligare uppdelning av hithörande
varuslag kunde emellertid medföra vissa tulltekniska svårigheter. Då vidare
klädningar, blusar, kjolar och andra dylika persedlar utgjorde de ojämförligt
största artiklar, som folie under ifrågavarande nummer, ville ämbetsverken
förorda en generell tullförhöjning, vilken, såsom skett vid tulltaxenr
605—607, lämpligen borde vidtagas genom införande av tilläggstull.

Beträffande frågan örn tullförhöjningens storlek hade verkställda beräkningar
utvisat, att en förhöjning understigande 100 procent av vävnadstullen
näppeligen skulle innebära någon sådan ökning av tullskyddet, som vore
av praktiskt värde för den svenska industrien. Infördes en tilläggstull motsvarande
100 procent av tullen å den spånadsvara, av vilken artiklarna
framställts, skulle tilläggsprocenten komma att höjas vid nr 602 från 50
till 150 procent och vid nr 603 från 30 till 130 procent. Genom en sådan
höjning skulle tillverkningen av klädningar, hänförliga till tulltaxenr 603, erhålla
ett nettotullskydd motsvarande cirka 12—15 procent av grosshandelspriset.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts hava ämbetsverken hemställt
örn införande vid tulltaxenr 602 och 603 av tilläggstull motsvarande
100 procent av tullen å den spånadsvara, av vilken artiklarna framställts.

Sökandebolaget har därefter i en den 21 december 1935 till finansdepartementet
inkommen skrift upprepat sin begäran om ökat tullskydd och därvid
framhållit, att konkurrensen från de utländska tillverkarnas sida under
år 1935 ytterligare skärpts.

I anslutning till de i ämbetsverkens utlåtande meddelade uppgifterna rörande
importen under åren 1932—1934 av varor, hänförliga till statistiskt
nr 1165 och 1166, torde böra nämnas, att enligt numera föreliggande definitiva
siffror importen vid berörda nummer under år 1934 uppgick till
sammanlagt 63.1 ton med värde av 5.1 miljoner kronor. Motsvarande preliminära
siffror för år 1935 utgjorde 72.3 ton och 5.4 miljoner kronor. Den
under ifrågavarande nummer redovisade importen har alltså under senare
år oavbrutet stigit. Importen vid statistiskt nr 1163 och 1164, vilken under
1934 utgjorde sammanlagt 11.9 ton med värde av 0.9 miljon kronor, steg
under 1935 till sammanlagt 16.2 ton med värde av 1.2 miljon kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 214. 2

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Vad i ärendet förekommit synes bekräfta, att det nuvarande tullskyddet
på förevarande område icke kan anses tillfredsställande. Såsom ämbetsverken
anfört, torde en tullhöjning lämpligen böra ske genom införande av
tilläggstull. I fråga om tilläggstullens storlek ansluter jag mig till ämbetsverkens
förslag och förordar alltså, att densamma för samtliga här ifrågavarande
artiklar bestämmes till 100 procent av tullen å den spånadsvara, av
vilken artiklarna framställts.

Häftstift. Av häftstift förekomma flera olika slag. De viktigaste torde
vara:

celluloidstift (med skalla av celluloid å huvudet),

stålstift (ritstift), helt av stål utan ytbetäckning,

mässingsstift (med huvud av mässing eller ock av stål, helt förmässingade),

lackerade stift (av stål, med huvudet överdraget med lackfärg).

I tullhänseende äro häftstift huvudsakligen hänförliga till nedan angivna
tvenne nummer, nämligen:

celluloidstift till tulltaxenr lill (statistiskt nr 2039) med tull av 80 kronor
för 100 kilogram jämte tilläggstull av 40 kronor för 100 kilogram,

övriga slag av stift till tulltaxenr 851 (statistiskt nr 1515) med tull av 15
kronor för 100 kilogram.

På grund av bland annat den stora tullskillnaden mellan celluloidstift
och andra stift har övergång i stor utsträckning ägt rum från celluloidstift
till s. k. lackerade stift.

Häftstift införas förpackade i mindre askar av papp eller träspån om i
regel 100 stycken stift i varje ask (stundom med 36 stift i varje ask). Vikterna
för olika kvaliteter, inklusive askar, växla mellan 35 och 40 kilogram
för 1,000 askar om 100 häftstift. Stiftens nettovikt uppgår härvid
till 29—32 kilogram. Med nuvarande tullsats av 15 kronor för 100 kilogram
växlar tullbeloppet för 1,000 askar mellan 5.25—6 kronor.

I särskilda ansökningar, inkomna den 3 december 1934 och den 28 augusti
1935, har aktiebolaget Olfa hemställt örn höjning av tullen å de vanliga
slagen av häftstift. Till stöd härför har bolaget anfört huvudsakligen
följande: I november 1934 hade bolaget övertagit en i Gropen, Fjugesta, bedriven
tillverkning av häftstift, vilken tillverkning numera sysselsatte omkring
50 personer. Denna tillverkning fordrade för att kunna bestå ett förhöjt
tullskydd, ty det nuvarande skyddet vore otillräckligt, bland annat beroende
på tullbelastningen å de för tillverkningen erforderliga halvfabrikaten,
främst bandjärn.

Efter särskilda remisser hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen
den 15 februari 1935 och den 23 januari 1936 gemensamt avgivit yttranden
över framställningarna samt därvid anfört bland annat följande:

Enligt företedda kalkyler över materialförbrukningen torde tullen å råmaterial
(bandjärn och järntråd) motsvara cirka 3 kronor 10 öre per 1,000

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

askar eller omkring 8 kronor 40 öre per 100 kilogram färdig vara (inklusive
emballage). Härtill borde emellertid läggas tullen — respektive tullskyddet
— å förpackningskartongerna, utgörande 75 kronor per 100 kilogram.

Tillverkningen av häftstift hade sålunda att för råvaror och förpackningskartonger
vidkännas en tullbelastning, som säkerligen överstege den
nu utgående tullen å varan, vilket hade sin förklaring av det förhållandet,
att vid nu gällande tulltaxas tillkomst ingen inhemsk tillverkning av häftstift
förekommit.

I betraktande av de svårigheter, som uppenbarligen förelåge för bedrivande
av en dylik tillverkning i relativt begränsad omfattning och i konkurrens
med i kartell sammanslutna utländska större tillverkare, syntes tullen
böra avvägas så, att den lämnade ett visst skydd för den inhemska industrien.
Av sökanden föreslagen tullsats, 1 krona 25 öre per kilogram
syntes emellertid väl hög. I de avseenden, vilka borde tagas i betraktande
vid tullskyddets avvägning, skilde sig häftstiftstillverkningen icke väsentligt
från tillverkningen av möbelspik, vilken artikel vore upptagen under
tulltaxenr 850 (statistiskt nr 1513) med en tull av 50 kronor per 100 kilogram.

På grund härav hava ämbetsverken hemställt, att tulltaxenr 850 måtte
utvidgas att omfatta även häftstift, varigenom tullen skulle komma att utgå
efter 50 kronor för 100 kilogram. Enligt vad ämbetsverken uttryckligen
framhållit hava de med berörda förslag icke åsyftat någon ändring i hittills
tillämpad tulltaxering av häftstift, försedda med skålla av celluloid å huvudet,
vilken vara fortfarande skulle hänföras till tulltaxenr lill.

Några importsiffror för enbart häftstift stå icke att erhålla ur handelsstatistiken,
enär statistiskt nr 1515 och 2039 omfatta även andra varuslag
än häftstift. Då emellertid en avsevärd del av den under statistiskt nr 1515
redovisade importen torde utgöras av häftstift, må här lämnas följande
sifferuppgifter rörande importen vid detta nummer:

År Ton 1.000 kr.

1932 .................... 106 165

1933 .................... 100 182

1934 .................... 126 223

1935 .................... 116 205| (preliminära siffror)

Av utredningen i ärendet synes framgå, att tullskyddet för ifrågavarande Departeyneniitillverkning
är obetydligt, om ej rent negativt, på grund av tullbelastningen chefen.
å de för tillverkningen erforderliga halvfabrikaten. Med hänsyn härtill och
då tillverkningen av häftstift i stort sett är att jämställa med tillverkningen
av möbelspik, anser jag mig böra förorda genomförandet av det av ämbetsverken
framlagda förslaget örn hänförande av häftstift till tulltaxenr 850
(statistiskt nr 1513) med en lull av 50 kronor för 100 kilogram. Såsom
ämbetsverken framhållit åsyftas härmed givetvis icke någon förändring i
tulltaxeringen av s. k. celluloidstift, vilka sålunda fortfarande skola hänföras
till tulltaxenr lill.

Det torde här böra omnämnas, att vid årets riksdag väckts motion (II: 447)
i samma ämne som avses i förevarande framställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Departements chefen.

Delar till vågar. I gällande tulltaxa upptagas under nr 1074 analys- och
apoteksvågar ävensom brevvågar med tull av 100 kronor, under nr 1075 taffel-
och hushållsvägar med tull av 25 kronor samt under nr 1076 decimalvågar,
bestående huvudsakligen av trä och järn, med tull av 15 kronor, allt
för 100 kilogram. Andra vågar än de nu nämnda hänföras till nr 1077, som
stadgar en värdetull av 10 procent.

Särskilt inkommande delar till vågar falla icke under de angivna numren
utan tulltaxeras såsom i tulltaxan ej särskilt nämnda arbeten av det ämne,
varav de bestå. Detta förhållande medför, att vågar, som av den utländske
säljaren levereras söndertagna i delar, vid tulltaxeringen bliva belagda med
den för varan i sammansatt skick fastställda tullen endast då delarna samtidigt
föreligga till tulltaxering.

I skrivelse den 28 december 1935 har generaltullstyrelsen föreslagit, att
tulltaxenr 1077 måtte utvidgas till att omfatta jämväl delar till vågar, hänförliga
till sagda nummer. Till stöd härför har styrelsen anfört följande:

Enligt vad styrelsen erfarit pläga vissa vågar, som betinga ett högt pris
och äro hänförliga till tulltaxenr 1077, införas till riket i delsändningar, ett
försändningssätt som lär vara betingat endast med hänsyn till på området
gällande tullagstiftning. Med tillämpning av nuvarande bestämmelser tulltaxeras
i sådant fall de olika delarna efter sin beskaffenhet. Vågarna komma
härigenom att draga en tull, som motsvarar endast 1 å 2 procent av
värdet, under det att tullen vid nr 1077 utgår med 10 procent av värdet.

Då det ur tullbeskattningssynpunkt måste anses otillfredsställande, att tullen
å en vara reduceras till en bråkdel av det belopp, som avsetts för densamma
allenast därför, att varan införes i delar, vilkas sammansättning icke
kräver nämnvärt arbete, finner styrelsen sig böra föreslå, att i tulltaxenr 1077
upptagas jämväl delar till vågar, hänförliga till detta nummer. Någon motsvarande
ändring beträffande tulltaxenr 1074—1076 torde däremot icke vara
erforderlig.

Kommerskollegium har i infordrat utlåtande förklarat sig icke hava något
att erinra mot bifall till generaltullstyrelsens förslag.

Det av generaltullstyrelsen påtalade tillvägagångssättet vid import av vissa
vågar innebär uppenbarligen ett kringgående av tullbeskattningen, vilket icke
minst av hänsyn till den lojala handeln bör förhindras. Genom frågans lösning
på sätt styrelsen föreslagit torde några berättigade intressen icke trädas
för nära, och jag tillstyrker alltså bifall till styrelsens förslag.

Dag för ikraftträdandet av de av mig nu förordade nya bestämmelserna
torde böra bestämmas av Kungl. Majit.

Under åberopande av vad i det föregående anförts och då proposition i
ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen torde kunna avlåtas utan hinder av
att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade
tid gått till ända, hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

dels antaga följande förslag till ändringar i den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan
:

188: i
188: 2

277

592

Kaliumhydrat (kaustikt kali) i fast form ................ N

Kaliumhydrat (kaustikt kali) i lösning samt natriumhy
dra t (kaustikt natron, kaustik soda) — T; ävensom
kalium- och natriumxantogenat .... N ..........

Glutenlim .................................................... T

Kläder och andra sömnadsarbeten, ej särskilt nämnda:
av knutna, stickade, virkade eller på strumpstol förfärdigade
varor:

blusar, jumpers och koftor,
vägande högst 3 kg per
dussin, kjolar, klädningar,
morgonrockar, skjortor
med fast krage samt
kappor av spånadsvara
(metervara), icke innehållande
silke............ E

beläggas med samma
(tull som klädespersedlar
av vävnad
av motsvarande
spånadsämne.

593

850

1077

andra

(beläggas med samI
ma tull som är bestämd
för strumpj
stolsarbeten, ulan
l förhöjning.

Tull
för 100 kg
kronor

4: 50

2: 50
20: —

Spik, ej särskilt nämnd, stift och nubb, även med huvud
helt eller delvis av annan oädel metall än järn:

möbelspik och s. k. koffertnaglar, även överklädda;
ävensom häftstift.................................... E

Vågar:

andra slag; ävensom delar till vågar, hänförliga till
detta nummer........................................ 100 kr.

50:

10: —

dels besluta, att förordningen den 31 januari 1932 (nr 15)
med tillägg till gällande tulltaxa skall i nedan angivna delar
erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår:

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 244.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

j Tulltaxe-nr

Statistiskt

Varuslag

Tilläggstull
för 100 kg
kronor

538

1076

Elastiska band och snören, innehållande
strängar (trådar) av kautschuk:

i förening med silke .................. E

200: —

581

1138

Hängslen, bälten, skärp, strumpeband, kläd-nings- och ärmhållare samt andra dylika
persedlar, ej hänförliga till gulddragar-arbeten; ävensom delar därtill av spå-nadsvara:

av elastiska band eller snören, inne-hållande silke .................. e

200: —

dels såsom ytterligare tillägg till gällande tulltaxa besluta,
att vid införsel från utlandet av varor av följande slag skall
utöver tull, som stadgas i tulltaxan, utgå tilläggstull på sätt
nedan sägs:

j Tulltaxe-nr	Statistiskt nr	Varuslag	Tilläggstull
		Kläder och andra sömnadsarbeten, ej särskilt nämnda: andra slag: av hel- eller halvsiden eller av vävnad, hänförlig till nr 475, 476 eller 613 (statistiskt nr loll, 1012eller 1176):	100 % av tul-
602 j	1163—1164	försedda med broderier eller spetsar...................... e	len å den spånads-I vara, av vil-
603	1165—1166 ■	andra.................. e	1 ken artik-larna fram-) ställts.

dels ock förklara, att de nya bestämmelserna skola träda
i kraft å dag, som Kungl. Majit bestämmer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

H. Wihlborg.

366941. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.